Kungl. Maj:ts proposition Nr 133 (Proposition 1931:133)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Nr 133.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av gymnastiska centralinstitutet; given Stockholms slott
den 20 februari 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maurts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam. Städener.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl, Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 20 februari 1931.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamein, Stadeneb, Gtllenswäed, Laesson, Holmbäck,
Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
anför härefter departementschefen, statsrådet Städener:

Under punkt 282 av 1931 års åttonde huvudtitel har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda
riksdagen förelagd, beräkna •

dels det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid gymnastiska centralinstitutet
till oförändrat belopp, 106,000 kronor,

dels det ordinarie reservationsanslaget till materiel m. m. vid gymnastiska
centralinstitutet till oförändrat belopp, 13,000 kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. lis haft. (Nr 133.)

Omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

dela ock till extra personal vid gymnastiska centralinstitutet m. m. för
budgetåret 1931/1932 ett extra anslag av 7,410 kronor.

Vid min anmälan inför Kungl. Majit av centralinstitutets anslagsbehov
för budgetåret 1931/1932 erinrade jag jämväl örn trångan angående institutets
omorganisation. Sedan den erforderliga utredningen i denna fråga
numera slutförts, anhåller jag att ånyo få anmäla detta ärende för Kungl.
Majit.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Kap. I. Inledning.

Per Henrik Lings skapelse, gymnastiska centralinstitutet, kan sägas
räkna sin tillkomst från den 5 maj 1813, då Ling genom ett kungl,
brev erhöll uppdrag att i huvudstaden inrätta en anstalt för undervisning
i gymnastik. Redan förut hade i ett kungl, brev av den 29 april
1813 till 1812 års uppfostringskommitté såsom denna undervisningsanstalts
uppgift angivits: danandet av sådana personer, vilka kunde bliva skickliga
att i landsorterna införa gymnastiska övningar, i synnerhet vid gymnasier
och skolor. Institutet skulle alitsa hava karaktären av en centralhärd
för befrämjande av folkets fysiska sundhet genom gymnastiska
övningar och i detta syfte särskilt vara verksamt såsom en utbildningsanstalt
för gymnastiklärare vid landets skolor. Örn denna sistnämnda
egenskap hos institutet i instiftelseurkunden framhävdes såsom det väsentliga,
förknippades dock därmed redan från begynnelsen två andra uppgifter,
vilka sedermera alltjämt under institutets mer än hundraariga tillvaro, jämsides
med arbetet på utbildandet av gymnastiklärare för våra skolor, tillhört
institutets verksamhetsområde, nämligen dels tillgodoseendet av krigsmaktens
behov av gymnastikinstruktörer och gymnastikledare och dels danandet av
fackutbildade sjukgymnaster.

Åtskillnaden'' mellan dessa institutets olika arbetsuppgifter var under det
första halvseklet av institutets tillvaro mindre skarpt markerad. Den framträder
med tydlighet första gången i 1864 års stadga, varigenom institutet
organiserades på tre avdelningar : den pedagogiska, den militära och den
medicinska med en Överlärare och en lärare på varje avdelning, och består
alltjämt i den ännu i huvudsak gällande stadgan av år 1887, då uppdelningen
i instruktörskurs, gymnastiklärarkurs och sjukgymnastkurs, samtliga
avsedda för manliga elever, genomfördes. Sambandet mellan de tre utbildningsgrenarna
har dock städse upprätthållits. Enligt 1864 års stadga var
nämligen den övervägande delen av läroämnena gemensam för de tre avdelningarna,
och enligt 1887 års stadga utgör instruktörskursen första året
av gymnastiklärarkursen, varjämte den sjukgymnastiska kursen förutsätter
genomgången gymnastiklärarkurs. Den kvinnliga kursen, nyinrättad ar
1864 och omfattande såväl frisk- som sjukgymnastutbildning, bibehölls i
1887 års stadga vid sidan av de manliga kurserna.

Blickar man tillbaka på institutets historia under de gångna åren, framträder
såsom ett i viss måll karakteristiskt drag de blygsamma, för att
icke säga ogynnsamma eller torftiga yttre förhållanden, under vilka institutet
alltid och särskilt under de senaste årtiondena haft att utöva sin betydelsefulla
gärning. Institutets utrustning med lärarkrafter var ända till år 1864

Historik.

Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 133.

synnerligen otillfredsställande — Ling var sålunda under ett helt decennium
den ende ordinarie läraren. Genom den sistnämnda år fastställda staten
avhjälptes dock de väsentligaste då bestående bristerna, i det att de ordinarie
lärarplatserna utökades till 8, därav 3 Överlärare, 3 lärare och 2 lärarinnor.
Men efter nämnda tid har i detta hänseende rått ett nära nog fullständigt
stillastående. Efter år 1864 har endast en ny ordinarie lärarplats
tillkommit, vilket skedde år 1902.

I stort sett samma utvecklingsgång kännetecknar institutets lokalfråga.
Institutets lokaler, fortfarande belägna å samma fastigheter, nr 6 och 7 i
kvarteret Fyrmörsaren å Norrmalm, vilka för ändamålet upplätos genom
kungl, brev den 13 december 1815, hava visserligen undergått ny- och ombyggnad
första gången med medel, som härför anvisats av 1862—1863 årens
riksmöte, och därefter med anslag, som beviljats av 1894 års riksdag. Men
sedan sistberörda arbeten under åren 1895—1896 verkställts, hava knappast
andra förbättringar i lokalförhållandena ägt rum än sådana, som varit av
rent partiell och mindre väsentlig art.

Jämväl i fråga om lärarlöner och tillgång på anslag för undervisningsverksamhetens
bedrivande har institutet varit och är fortfarande föga gynnsamt
ställt. Lärarlönerna kunde tidvis betecknas som rent av oskäligt låga, och
medelstillgången har varit så ringa, att institutet icke kunnat anskaffa tidsenlig
undervisningsmateriel, långt mindre haft möjlighet att upprätthålla
ett vetenskapligt forskningsarbete eller att på ett tillfredsställande sätt följa
utvecklingen på sitt speciella arbetsområde.

Den nu omtalade stagnationen i institutets utveckling har föranlett, att
under de senare årtiondena nödvändigheten av att skapa väsentligt gynnsammare
betingelser för institutets verksamhet framträtt allt starkare. Frågan
om institutets omorganisation har länge varit föremål för uppmärksamhet
från såväl statsmakternas som institutets egen sida ävensom från
eljest intresserat fackmannahåll.

Redan 1908 framhöll institutets direktion behovet av bättre lokaler och
bättre utrustning såsom trängande. År 1909 gjorde karolinska institutets
lärarkollegium framställning örn utredning rörande bästa sättet för ordnandet
av undervisningen i sjukgymnastik, en fråga, som sedermera tilldragit
sig stort intresse i diskussionen örn gymnastiska centralinstitutet. Därvid
har, särskilt från läkarhåll, framkommit krav på denna undervisnings skiljande
från institutets verksamhetsområde och förläggande till någon medicinsk
läroanstalt. Likaså har såsom ett önskemål framhållits, att utbildningen
av gymnastikofficerare och gymnastikinstruktörer för armén och
marinen borde helt eller delvis förläggas till en rent militär undervisningsanstalt
och i varje fall ordnas genom krigsmaktens egen försorg. På dessa
och andra punkter hava stridiga meningar rått och torde ännu vara rådande;
i ett avseende har man dock allmänt varit ense, nämligen att institutet
för att rätt kunna fylla sin uppgift såsom en centralhärd för fysisk

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

fostran i vårt land måste erhålla väsentligt bättre utrustning i avseende på
lärarkrafter, lokaler och undervisningsmateriel.

Från statsmakternas sida har det berättigade i de framställda kraven på
en förbättrad organisation av gymnastiska centralinstitutet såtillvida vunnit
erkännande, att Kungl. Majit sedan år 1910 vid fem olika tillfällen föranstaltat
örn utredning av frågan genom särskilda kommittéer eller sakkunniga.

Den 8 april 1910 uppdrog sålunda Kungl. Majit åt en kommitté (i det
följande benämnd »1910 års kommitté»)1) att efter verkställd utredning inkomma
med utlåtande och förslag angående omorganisation av gymnastiska
centralinstitutet ävensom rörande anskaffande av nya lokaler för detsamma.
Denna kommitté avgav sitt förslag den 7 mars 1912. Förslaget innefattade
följande huvudpunkter:

Gymnastiska centralinstitutet skulle ombildas till en undervisningsanstalt
av vetenskaplig karaktär, en under universitetskanslerns överinseende ställd
gymnastisk högskola, varest de studerande, efter vid filosofisk fakultet avlagd
förberedande examen, kallad gymnastisk-filosofisk examen och innefattande
antingen ämnena zoologi och botanik eller ettdera av ämnena fysik, kemi,
matematik och geografi samt ett visst mått av teoretisk och praktisk friskgymnastik,
eller efter däremot svarande kunskapsprov, ägde vinna inträde.
Studierna vid högskolan skulle efter genomgången tvåårig kurs avslutas
med en avgångsexamen, benämnd gymnastisk ämbetsexamen. Sådan examen
skulle under vissa förutsättningar medföra behörighet dels till adjunktsbefattningar
vid de allmänna läroverken och jämförliga läroanstalter med
undervisningsskyldighet huvudsakligen i gymnastik, dels ock till avläggande
av filosofie licentiatexamen. Avlagd filosofie licentiatexamen och disputationsprov
förutsattes såsom villkor för behörighet till lektorsbefattning i
gymnastik. Uppgiften att tillgodose krigsmaktens behov av gymnastiskt
utbildade officerare skulle högskolan bibehålla, dock endast vad angiligue en
högre gymnastisk utbildning, vilken institutet skulle meddela de militära
eleverna gemensamt med de civila. Instruktörskursen skulle försvinna och
ersättas av gymnastikkurser för subalternofficerare vid vederbörande truppförband.
För sjukgymnastutbildningen skulle inrättas en särskild, med den
gymnastiska högskolan förenad tvåårig sjukgymnastskola. För högskolan
skulle nya byggnader uppföras å bergsplatån nordost om Stadion å norra
Djurgårdens mark.

Den av kommittén föreslagna staten för högskolan, vilken stat bland annat
upptog 6 professorer, 9 assistenter och 3 amanuenser samt särskilda materielanslag
till vetenskapliga institutioner, slutade å ett belopp av 152,700
kronor. Härtill kom staten för sjukgymnastskolan med en slutsumma av
24,100 kronor. Kostnaderna för byggnadsföretaget uppskattades till 2,9004)00
kronor samt för inredning m. m. av de nya lokalerna till 211,700 kronor, krån
nu angivna kostnader beräknades avgå ett belopp av 770,000 ä 920,000 kronor,
utgörande försäljningsvärdet av gymnastiska centralinstitutets gamla tomt.

>) Ledamöterna i denna kommitté vörö: riksbanksfullmäktigen lektorn S. G. von Friesen,
ordförande, professorn O. M. Furst, professorn J. E. Johansson, kaptenen, sedermera
majoren E. H. Lieberath, översten, sedermera generallöjtnanten B. B. E. Mörcke samt
dåvarande föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet professorn N. F. Sellén.

Utredningar
och omorganisationsförslag.

1910 års
kommitté.

1915 års
kommitté.

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

De myndigheter och enskilda sammanslutningar, vilka yttrade sig över
1910 års kommittés förslag, uttalade allmänt sin uppskattning av den strävan,
som i kommittéförslaget gjorde sig gällande, att hävda den fysiska
fostrans betydelse vid sidan av det intellektuella utbildningsarbetet, men samtidigt
framställdes från de flesta håll skarpa anmärkningar mot väsentliga
punkter i förslaget. Sålunda avstyrkte samtliga universitetsmyndigheter
sammankopplingen av akademisk och gymnastisk utbildning i den form, som
av kommittén ifrågasatts. Skälet härtill var framför allt, att den gymnastisk-filosofiska
examen ansågs medföra fara för skapandet av en klass av
ämneslärare med alltför ensidig och knapphändig vetenskaplig utrustning.
Aven bland den fysiska fostrans målsmän saknades sympatier för denna
del av förslaget. Vidare framkommo ej mindre från båda de medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund än även enstämmigt från gymnasternas sida
bestämda gensagor mot förslaget att åtskilja frisk- och sjukgymnastutbildningen.
De över förslaget hörda militära myndigheterna hade i regel intet
att erinra mot förslaget örn instruktörskursens upphörande och ersättande
av kurser vid truppförbanden men ansågo, att krigsmaktens intressen med
avseende å behovet av officerare med högre gymnastisk utbildning icke blivit
av kommittén nöjaktigt tillgodosedda.

Med hänsyn till den kritik, kommittéförslaget i dess viktigaste delar sålunda
rönte, var det påtagligen icke möjligt att med detsamma såsom utgångspunkt
vidtaga några åtgärder för en ombildning av gymnastiska centralinstitutet.
Tanken härpå släpptes dock icke. Ytterligare framställningar
i ämnet gjordes hos Kungl. Maj:t och resultatet blev slutligen, att Kungl.
Majit den 9 juli 1915 uppdrog åt en ny kommitté (i det följande kallad
»1915 års kommitté»)1) att, efter verkställd utredning rörande omfattningen
och arten av den undervisning i gymnastik och idrott, som borde meddelas
vid sådana läroanstalter, där lärarkrafter med högre utbildning kunde komma
till användning, till Kungl. Majit inkomma med utlåtande och förslag dels
angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet samt rörande anskaffande
av nya lokaler för detsamma, dels ock angående de övriga åtgärder,
som kunde finnas erforderliga för tillgodoseende av landets behov av
högre kvalificerade lärare i gymnastik och idrott. Kommittén blev färdig
med sitt arbete den 26 juli 1918, då den avlämnade sitt »Utlåtande och
förslag angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet och av
gymnastiklärarutbildningen genom upprättande av en högskola för fysisk
fostran samt angående anskaffande av lokaler för en sådan högskola».

*) Ledamöterna i denna kommitté voro: landshövdingen W. Murray, ordförande, sedermera
efterträdd av överdirektören P. E. Lindström, gymnastikläraren, kaptenen K. F. S.
Adrian, överstelöjtnanten S. A. Drakenberg, direktören S. J. Edström, överstelöjtnanten,
sedermera översten K. A. Genberg, professorn G. Hedrén, riksdagsmannen, hemmansägaren
P. M. Olsson i Blädinge, riksdagsmannen, redaktören S. Persson samt rektorn E.
Sundberg.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 7

I överensstämmelse med innehållet av det uppdrag, som lämnats 1915
års kommitté, ingick densamma i sitt utlåtande först och främst i en utredning
örn innebörden av och ändamålet med ett folks fysiska fostran i
allmänhet och rörande frågan om den fysiska fostrans framtida ställning i
vårt land, särskilt såsom undervisningsämne i landets olika läroanstalter.
Under hävdande, att folkets hälsa och sundhet utgjorde grundvillkoret för
dess bestånd och utveckling, men att insikten härom hos vårt folk icke
trängt igenom, och att den fysiska fostran i landet därför intoge en tillbakasatt
ställning, fastslog kommittén såsom en för dess förslag grundläggande
princip, att ämnet fysisk fostran borde tillerkännas plats å våra läroanstalters
kursplan såsom ett med de teoretiska läroämnena likvärdigt undervisningsämne.
Undervisningen i fysisk fostran borde omfatta dels sundhetslära,
varmed kommittén förstod framför allt »den kunskap om villkoren
för hälsa och sundhet, som kunde av varje enskild individ praktiskt tilllämpas
i hans dagliga liv och sysselsättning», dels ock kroppsövningar, omfattande
gymnastik, lek och idrott samt fäktning. Såsom ett särskilt önskemål
i fråga örn ämnets ställning i skolorna framhölls bland annat begränsning
av övningsavdelningarnas storlek, så att de i intet fall omfattade flera lärjungar
än högsta tillåtna lärjungantalet i två sammanslagna läsavdelningar.
Behov av facklärare i fysisk fostran med högre utbildning ansågs föreligga
vid allmänna läroverk, högre flickskolor, kommunala mellanskolor, högre
goss- och samskolor, folkhögskolor, folk- och småskoleseminarier m. fl. läroanstalter.
I den mån sådana icke kunde anställas, skulle behovet av lärarkrafter
i ämnet fyllas genom för ändamålet utbildade lärare i läsämnen,
vilka kunde biträda den ordinarie läraren i fysisk fostran.

Beträffande tjänsteställningens karaktär för facklärare med högre utbildning
kom 1915 års kommitté, i överensstämmelse med dess principiella utgångspunkt,
till samma resultat som 1910 års kommitté, nämligen att för
dessa facklärare lektors- eller adjunktsbefattningar borde inrättas allt efter
läroanstalternas storlek och art.

Den läroanstalt, som skulle utbilda ifrågavarande målsmän för fysisk fostran
ävensom arbetskrafter för rådgivande och övervakande verksamhet på
detta område, kunde enligt kommitténs mening icke gå i land med berörda
uppgift med mindre än att den finge arbeta under samma betingelser som
de med universiteten jämställda högskolorna. Gymnastiska centralinstitutet
borde sålunda ombildas till en högskola för fysisk fostran med uppgift dels
att utgöra ett centrum för vetenskaplig forskning, i vad som rörde det uppväxande
släktets fysiska utbildning, dels ock att vara en högre fackskola
för utbildande av lärare i fysisk fostran. Vid sidan härav skulle högskolan
jämväl för krigsmaktens behov meddela undervisning åt officerare i vissa
för militäryrket avpassade ämnesgrenar av fysisk fostran. Utbildningen av
sjukgymnaster ansåg kommittén ligga helt utom högskolans egentliga ändamål,
men i avbidan på en blivande definitiv lösning av sjukgymnastfrågan
föreslog kommittén såsom ett provisorium förläggandet till högskolan av en
särskild kurs med uppgift uteslutande att utbilda sjukgymnaster.

För de blivande lärarna i fysisk fostran skulle vid högskolan anordnas
dels en magisterexamen, dels ock en licentiatexamen i fysisk fostran, den
förra examen medförande kompetens till adjunkts- och den senare till lektorsbefattningar
i fysisk fostran. För tillträde till den vid högskolan anordnade
undervisningen för magisterexamen i fysisk fostran skulle erfordras
en förberedande examen, kallad medicinsk-gymnastisk examen, vilken skulle

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ävläggas vid karolinska institutet efter där bedrivna studier i anatomi, histologi
och fysiologi. De, som undervisades vid karolinska institutet för avläggande
av sistnämnda examen, skulle tillika vara inskrivna såsom aspiranter
vid högskolan för fysisk fostran oell dar deltaga i för dem särskilt
anordnad undervisning i gymnastik. Den medicinsk-gymnastiska examen
beräknades taga tre terminer i anspråk.

Vid högskolan skulle undervisningen till magisterexamen omfatta först
och främst sundhetslära, vilket ämne kommittén tilläde en central betydelse.
Undervisningen i detta ämne skulle omhänderhavas av professorn i allmän
hälsovardslära vid karolinska institutet, vilken tillika skulle utnämnas till
professor i sundhetslära vid högskolan för fysisk fostran. I övrigt upptogos
såsom ämnen i magisterexamen rörelsefysiologi, allmän gymnastik —
med vilken, nya benämning kommittén närmast avsåg att beteckna vad som
vid centralinstitutet benämnes pedagogisk gymnastik jämte någon undervisning
i sjukgymnastik — vidare lek och idrott, fäktning samt psykologi
och pedagogik ävensom en kurs i röstfysiologi. Magisterexamen beräknades
taga en tid av fyra terminer. Undervisningen skulle i regel vara gemensam
för män och kvinnor.

Licentiatexamen i fysisk fostran förutsatte avlagd magisterexamen. Studierna
till licentiatexamen skulle hava karaktären av fria vetenskapliga studier.
Examen skulle avläggas i minst ett av ämnena sundhetslära och
rörelsefysiologi. I examen skulle ingå författandet av en vetenskaplig avhandling,
vilken i fall av examens godkännande borde befordras till trycket
såsom kommittén yttrar »bland annat till kontroll över att den vetenskapliga
nivån vid högskolan hålles uppe».

Efter avslutade högskolestudier skulle de blivande lärarna i fysisk fostran
hava att genomgå provår, anordnat i huvudsaklig överensstämmelse med
gällande föreskrifter för ämneslärares provårsutbildning.

Biträdande lärarkrafter i fysisk fostran skulle vid högskolan utbildas genom
särskilda kurser för ämneslärare vid läroverken, varjämte för tillgodoseende
av den fysiska fostran i folkskolorna, där endast undantagsvis facklärare
med högre utbildning beräknades kunna anställas, högskolan jämväl
borde anordna särskilda fortbildningskurser för folkskollärare.

.Beträffande gymnastiska centralinstitutets dittillsvarande militära utbildningsuppgift
ansåg kommittén i likhet med 1910 års kommitté, att instruktörskursen
borde försvinna och ersättas av kortare, för subalternofficerare
avsedda kurser, anordnade genom krigsmaktens egen försorg. Däremot
skulle högskolan bibehålla uppgiften att meddela till densamma för ändamålet
särskilt kommenderade officerare en högre utbildning i fysisk fostran.
Detta skulle ske i en till högskolan förlagd, men från den övriga undervisningen
därstädes helt skild militärkurs, särskilt avpassad efter arméns och
marinens behov. Kursen, vars längd beräknades till tre terminer, skulle
omfatta ämnena anatomi och fysiologi, sundhetslära, rörelsefysiologi, militärgymnastik,
fäktning samt militäridrott.

Såsom nämnt tänkte sig kommittén högskolans befattning med sjukgymnastutbildningen
allenast som ett provisorium. Den härför avsedda sjukgymnastkursen,
vilken av kommittén endast till sina huvuddrag helt summariskt
skisserades, beräknades taga en tid av ej fullt två år och skulle
uteslutande inriktas på att .bibringa sjukgymnastik'' kunskap och färdighet.
Ämnen sådana som fäktning och ledande av gymnastik skulle helt bort -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 9

falla; den teoretiska och praktiska undervisningen i friskgymnastik skulle
avsevärt inskränkas.

Beträffande gymnastikinspektionen föreslog kommittén en omläggning därhän,
att den egentliga inspektionsverksamheten vid folkskolan och därmed
jämförliga läroanstalter skulle övertagas av folkskolinspektörerna, men att
''särskilda konsulenttjänster i fysisk fostran skulle inrättas såsom rådgivande,
upplysande och initiativtagande myndigheter å ifrågavarande område. För
detta ändamål borde landet indelas i tio konsulentdistrikt, vart och ett med
sin konsulent. Konsulenterna skulle i avlöningshänseende likställas med
folkskolinspektörerna.

Det högsta övervakandet av ungdomens fysiska uppfostran ansåg kommittén
böra tillkomma landets dåvarande båda centrala skolmyndigheter,
läroverks- och folkskolöverstyrelserna, vilka vardera för detta ändamål borde
erhålla en särskild rådsbefattning för fysisk fostran.

Vad beträffar organisationen av den föreslagna högskolan för fysisk fostran,
skulle vid densamma finnas fem professorer, en i rörelsefysiologi, en i
allmän gymnastik, en i lek och idrott, en i militärgymnastik, fäktning och
militär idrott samt en i sundhetslära, vidare tre manliga överassistenter, två
i allmän gymnastik och en i militärgymnastik, fäktning och militär idrott,
två kvinnliga överassistenter i allmän gymnastik, en laborator i sundhetslära
samt två lärare, en i psykologi och pedagogik och en i anatomi och fysiologi.
I fråga om befordringsgrunder och avlöningsförhållanden skulle lärarpersonalen
vara jämställd med motsvarande befattningshavare vid universiteten
och karolinska institutet, vilken sistnämnda läroanstalts organisation
i det stora hela tjänade kommittén till en förebild.

Avlöningsstaten för högskolan slutade å en summa av 126,900 kronor
och omkostnadsstaten å 146,500 kronor. För sjukgymnastkursen beräknades
härutöver ett årligt belopp av 20,900 kronor.

I fråga örn högskolans lokaler vidblev 1915 års kommitté i väsentliga
drag 1910 års kommittés förslag, såväl med avseende å tomtplats som i
fråga örn byggnadernas allmänna yttre anordning. Totalkostnaderna för
nybyggnad och inredning samt utrustning i övrigt uppskattades till 6,758,610
kronor, varifrån dock beräknades avgå försäljningsvärdet å centralinstitutets
gamla fastighet, av kommittén angivet till 1,400,000 kronor.

Jämväl 1915 års kommitté erhöll många erkännanden för den strävan att
lyfta den fysiska fostran upp på ett högre plan, som präglade hela dess
förslag. Men i fråga örn det sätt, varpå kommittén velat förverkliga sitt
syfte, gjorde sig delade meningar gällande såväl med avseende å förslagets
huvudpunkter som i dess detaljer.

Kommitténs betonande av sundhetsläran såsom det centrala i undervisningen
i fysisk fostran fann man icke vara konsekvent genomförd, när det
gällde ämnets plats på skolornas undervisningsschema, i det kommittén upptagit
endast en timme i veckan för sundhetslära i en gymnasiering och i
realskolans sjätte klass men föreslagit sju veckotimmar för kroppsövningar.
Vidare uttalades från åtskilliga båll stor tvekan, dels huruvida den utbildning,
som enligt kommitténs förslag skulle komma lärarna i fysisk fostran
till del, verkligen kunde göra dessa kvalificerade att meddela undervisning
i sundhetslära, dels ock örn det överhuvudtaget vore lämpligt att utbryta

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

undervisningen i detta ämne från undervisningen i biologi, med vilken den
dittills varit förenad. Kravet på inskränkning av gymnastikavdelningarnas
storlek ansågs i och för sig synnerligen väl grundat, ehuru från läroverkshåll
påpekades, att detta kravs genomförande på vissa ställen kunde komma
att medföra ganska vittgående ekonomiska konsekvenser genom behovet av
ökade lokalutrymmen för gymnastikundervisningen.

Mot den föreslagna medicinsk-gymnastiska examen ävensom mot förslaget
örn en gymnastisk ämbetsexamen gjordes i stort sett inga mera väsentliga invändningar.
Däremot avstyrktes från universitetshåll inrättandet av en licentiatexamen
i fysisk fostran, varvid det bland annat framhölls, att ett vetenskapligt
inträngande i det ena av de ämnen, i vilka enligt kommitténs förslag
denna examen kunde få avläggas, sundhetslära, förutsatte en grundligare
underbyggnad i åtskilliga medicinska discipliner, än den, som kunde vinnas
genom studierna till magisterexamen i fysisk fostran, ävensom att det andra
licentiatämnet, rörelsefysiologien, icke av kommittén till sitt innehåll tydligt
definierats och planlagts. Av karolinska institutets lärarkollegium, som närmare
ingick på frågan örn rörelsefysiologiens ställning såsom självständig
vetenskaplig disciplin, betonades emellertid, att detta ämne med av kollegiet
angiven omfattning borde vara det grundläggande för den ifrågavarande
anstaltens hela verksamhet. I samband med anmärkningarna mot licentiatexamen
i fysisk fostran avstyrktes inrättandet av lektorsbefattningar i sistnämnda
ämne. Jämväl läroverksöverstyrelsen ställde sig avvisande mot
denna tanke, under betonande att en licentiatexamen i fysisk fostran knappast
kunde anses erforderlig med hänsyn till skolans krav. Gymnastiklärarbefattningarnas
förvandling till adjunkturer vann däremot enhällig tillslutning.

Gentemot förslaget örn gymnastiska centralinstitutets ombildning till eller,
rättare, ersättande med en självständig vetenskaplig högskola för fysisk
fostran restes starka invändningar från universitetens och karolinska institutets
sida, och jämväl av läroverksöverstyrelsen uttalades tvekan i denna
del. Av de akademiska myndigheterna gjordes gällande, att i åtskilliga av
de ämnen, vilka enligt kommittéförslaget skulle vid högskolan representeras
av professorer, någon vetenskaplig forskning knappast vore tänkbar, att i
fråga örn andra av dessa ämnen vetenskaplig produktion ännu icke förekommit,
samt att i varje fall den blivande högskolan saknade förutsättningar
att utgöra härden för dylikt forskningsarbete. Det betonades med skärpa,
att det icke kunde vara ett riktigt tillvägagångssätt att först skaffa en vetenskaplig
högskola i hopp att därigenom alstra ett vetenskapligt liv, utan att
den rätta utvecklingsgången vore den motsatta. Något verkligt behov av
en såsom vetenskaplig högskola organiserad läroanstalt för fysisk fostran
ansågs icke föreligga; de uppgifter, som tillagts högskolan, syntes kunna
fullt nöjaktigt fyllas av ett på lämpligt sätt omorganiserat gymnastiskt centralinstitut.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 11

Bland den fysiska fostrans speciella målsmän vänn dock högskoletanken
stor anklang.

Från militärt håll framställdes ingen erinran mot förslaget örn instruktörskursens
borttagande, men man anmärkte mot kommittén, att den icke närmare
utrett frågan om organiserandet av de såsom ersättning för instruktörskursen
föreslagna kortare kurserna för subalternofficerare. I det stora
hela synas de militära myndigheterna hava satt värde på själva grundtanken
i kommittéförslaget, nämligen bibehållande av den högre militär-gymnastiska
utbildningen vid samma anstalt, som omhänderhade gymnastiklärarutbildningen,
men med specialisering av undervisningen med hänsyn till krigsmaktens
behov. I allmänhet gjordes dock gällande, att kommitténs förslag,
i vad det anginge den gymnastiska utbildningen för officerare, icke tillräckligt
tillgodosåg krigsmaktens särskilda intressen. Vidare påpekades, att korn-,
mittén alltför ensidigt räknat med gymnastiklärarkårens rekryterande med
civila element; officerarna syntes genom kommitténs förslag bliva praktiskt
taget så gott som utestängda från lärarbefattningar i fysisk fostran vid
skolorna. Endast i något enstaka fall förordades en fullständig, även yttre
skilsmässa mellan den civil-gymnastiska och militär-gymnastiska utbildningen
och den senares förläggande till en rent militär läroanstalt.

Starkaste motståndet rönte kommitténs förslag, i vad det angick utbildningen
av sjukgymnaster. Kommittén ansågs hava alltför ytligt behandlat
denna fråga, och från läkarhåll påyrkades, att detta spörsmål skulle bliva
föremål för förnyad utredning, varvid sjukgymnastutbildningens särskiljande
från allt samband med utbildningen av friskgymnaster och dess anknytande
till en medicinsk institution, eventuellt en större sjukvårdsinrättning, framställdes
såsom ett viktigt önskemål. Å andra sidan riktades från såväl
frisk- som sjukgymnasthåll skarpa gensagor mot tanken på att rubba det
hittillsvarande sambandet i utbildningshänseende mellan friskgymnastik och
sjukgymnastik, vilket samband ansågs hava varit till stort ömsesidigt gagn
för de båda utbildningsgrenarna och för övrigt nödvändigt på grund av
deras många beröringspunkter sinsemellan.

Såsom en generell anmärkning mot kommittéförslaget anfördes, att detsamma
för att nå det åsyftade målet, den fysiska fostrans höjande, anvisat
alltför vidlyftiga och kostsamma utvägar, vilka icke på ett naturligt sätt anknöto
till bestående förhållanden. För övrigt framhölls, att förslaget med
avseende å sina ekonomiska konsekvenser, särskilt vad angick kostnaderna
för de enligt kommittén erforderliga nya lärarbefattningarna i fysisk fostran,
icke blivit av kommittén nöjaktigt utrett. Det dyrbara nybyggnadsprojektet
väckte även starka betänkligheter hos åtskilliga av de hörda myndigheterna.

Den framkomna kritiken mot de grundväsentliga delarna av 1915 års kommittés
förslag och det tillstånd av osäkerhet, som på det ekonomiska området
rådde efter förslagets tillkomst, torde hava samverkat till att sedermera
under en följd av år frågan om gymnastiska centralinstitutets omor -

1924 års sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ganisation lick vila. Intresset för saken i fackmannakretsar var dock alltjämt
levande oell tog sig tid efter annan uttryck bland annat genom ytterst
livliga diskussioner i tidningspressen. Under år 1923 inkommo jämväl åtskilliga
framställningar i ämnet till ecklesiastikdepartementet från läkare,
militärer och gymnaster i representativ ställning. Till att frågan ånyo bragtes
på dagordningen torde i sin mån hava bidragit det mot slutet av år 1923
timade föreståndarskiftet vid institutet. Den 31 december 1923 bemyndigade
alltså Kungl. Majit dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet att
tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning
av frågan örn verksamheten vid gymnastiska centralinstitutet och
vad därmed ägde sammanhang.

De sålunda tillkallade sakkunniga, vilka i det följande benämnas »1924
års sakkunniga»1), avgåvo den 12 augusti 1926 »Betänkande med förslag angående
gymnastiska centralinstitutets verksamhet och därmed sammanhängande
frågor» (statens offentliga utredningar 1926: 10).

De sakkunniga hade därvid, efter en kortfattad redogörelse för ärendets
förhistoria, å sid. 8 och 9 i betänkandet lämnat följande redogörelse för
huru de ansett sig böra fatta den åt dem anförtrodda uppgiften.

»Såsom av vår föregående redogörelse inhämtas, hava de båda tidigare
kommittéer, som sysslat med spörsmålet om gymnastiska centralinstitutets
verksamhet, framlagt mycket storstilade och följaktligen även mycket kostsamma
omorganisationsplaner. Båda hava förordat institutets ersättande
med en högskola av vetenskaplig karaktär och av ganska omfattande mått,
inrymd i nya lokaler på en ny plats och med en ny dyrbar utrustning.
För vår del hava vi funnit oss böra övergiva tanken på en sådan utveckling
av gymnastiska centralinstitutet, åtminstone för den tid framåt, som
med utgångspunkt från nuvarande förhållanden kan överskådas. Skälen
härtill äro flera och komma i det följande att närmare utvecklas. Så mycket
kan redan nu sägas, att vi först och främst av den utredning i saken, som
åvägabragts i samband med föregående kommittéers arbete, funnit ådagalagt,
att för närvarande varken något verkligt behov eller tillräckliga förutsättningar
föreligga för tillskapandet av en läroanstalt av högskolmässig
karaktär för vad man kallat fysisk fostran. Vidare synas oss tidsomständigheterna,
vilka alltjämt mana till försiktighet i frågor av ekonomisk innebörd,
nödvändiggöra, att man beträffande gymnastiska centralinstitutets ombildning
avstår från än så lockande men vittgående planer för att i stället
söka utan tidsutdräkt nå ett välbehövligt praktiskt resultat. Ett stöd för
denna vår mening finna vi även i det uttalande av vederbörande departementschef,
som föregick beslutet örn igångsättandet av den nu föreliggande
utredningen. -* 2) Vi hava sålunda kommit till den uppfattningen,

att man för närvarande bör avstå från planen på gymnastiska centralinstitutets
utveckling till en stort anlagd högskola för fysisk fostran, och att
likaledes de framkomna nybyggnadsförslagen böra tillsvidare anstå. Då vi

'') De sakkunniga voro: riksdagsmannen, generalkrigskommissarien K. V. Rydén, ordförande,
föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet överstelöjtnanten S. A. Drakenberg
samt överläkaren O. S. Hybbinette.

2) Jfr 1924 års sakkunnigas betänkande sid. 136—138.

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

emellertid å andra sidan blivit övertygade om att institutet i sitt nuvarande
skick varken med hänsyn till organisation, lokalutrymmen eller utrustning
i övrigt är i stånd att bibehålla den plats, som enligt den historiska utvecklingen
tillkommer detsamma såsom ett centralt organ och en ledare för
arbetet för vårt folks fysiska fostran, finna vi oundgängligt, att inom en
viss ram, avpassad efter rådande tidsläge, åtgärder vidtagas för att i nu angivna
hänseenden ernå sådana förbättrade förhållanden, som göra det möjligt
för institutet att på ett tillfredsställande sätt fylla sin nyssnämnda uppgift
och hävda sin rangställning bland bildningsinstitut av ifrågavarande
slag. Detta hava vi funnit kunna ske trots ett väsentligt beskärande av
organisationsplanen och för kostnader, som med hänsyn till sakens stora
allmänna betydelse synas oss måttliga.

Vårt förslag bygger i stort sett på institutets nu bestående organisation,
de militära och sjukgymnastiska uppgifterna knytas fortfarande vid institutet,
och samverkan mellan dessa och utbildningen av gymnastiklärare till
skolorna skulle alltjämt bestå, dock med en starkare avgränsning mellan de
olika områdena än hittills varit fallet och med anknytning för sjukgymnastutbildningens
vidkommande till en större sjukvårdsinrättning. Sammanhållandet
av de tre utbildningsuppgifterna vid institutet är dels beroende
av statsfinansiella synpunkter, dels grundar den sig på en övertygelse örn
det sakligt befogade i en sådan anordning, åtminstone för närvarande.

Likaså hava vi funnit någon förändring av institutets förläggning icke
tills vidare nödvändig; däremot innefattar vårt förslag en förbättring av lokalförhållandena
på den nuvarande platsen.

Vid bedömandet av frågan örn institutets blivande organisation och verksamhet
har det icke varit möjligt att gå förbi spörsmålet om gymnastiklärarkårens
ställning och avlöningsförhållanden. Detta spörsmål sammanhänger
nämligen alltför nära med den förra frågan, för att så skulle kunna
ske. Härutinnan innebär vårt förslag en ganska avsevärd utgiftsökning,
som dock synes ofrånkomlig, därest man vill att den blivande nydaningen
skall för den fysiska fostran i vårt land medföra ett verkligt framsteg. Ej
heller frågan örn det statliga övervakandet av fysisk fostran i landet hava
vi ansett oss kunna förbigå, och vi framlägga i detta, hänseende förslag till
nyorganisation, medförande någon kostnadsökning. Även denna fråga har
emellertid synts oss vara av en fundamental betydelse för en framgångsrik
och sund utveckling på ifrågavarande område.»

Till en närmare redogörelse för innehållet i det av 1924 års sakkunniga
avgivna betänkandet ävensom i de över detsamma avgivna utlåtandena anhåller
jag att framdeles få återkomma i samband med behandlingen av de
olika frågorna.

Med hänsyn till de avsevärda kostnader, isynnerhet engångskostnader,
som enligt det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget skulle åsamkas
statsverket, fann dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
sig icke kunna förorda framläggande av en på nämnda förslag i
oförändrat skick grundad framställning för riksdagen. På därom gjorda
framställningar erhöll därför nämnde departementschef den 30 december
1927 och den 17 februari 1928 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla

1927 års sakkunniga.

1929 åra sakkunniga.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sammanlagt högst fem sakkunniga för att inom departementet biträda med
överarbetning av det föreliggande betänkandet.

De sålunda tillkallade sakkunniga, vilka i det följande benämnas »1927
års sakkunniga»1), avgåvo den 5 november 1928 »Betänkande och förslag
angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet m. m. I. Omorganisation
av undervisningen vid institutet m. m.».

När det för 1927 års sakkunniga gällde att taga ståndpunkt till de många
vittomfattande och svårlösta problem rörande gymnastiska centralinstitutets
omorganisation och därmed sammanhängande frågor, som redan blivit på
ett ingående sätt belysta dels i de tre föregående utredningarna, dels ock i
de över 1924 års sakkunnigutredniug avgivna talrika utlåtandena, hade de
att beträffande gången och planläggningen av sitt arbete utgå från vissa av
dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet meddelade
riktlinjer, vilka här återgivas:

1. Utbildningstiden för gymnastiklärare respektive sjukgymnast skall omfatta
två år, varav första årets utbildning skall vara gemensam för alla.

2. Utbildningen till gymnastikdirektör skall kräva ytterligare ett års studier.
Dessa bedrivas tillsammans med andra årets kurs å den linje, som den
blivande gymnastikdirektören förut icke tillhört. Under detta tredje år skall
möjlighet beredas till högre såväl teoretisk som praktisk utbildning.

3. Utbildningen skall i alla huvudsakliga delar äga rum vid gymnastiska
centralinstitutet. Detta får emellertid ej utesluta, att möjlighet till deltagande
i viss undervisning utom institutets lokaler skall tillvaratagas, där så befinnes
lämpligt.

4. Lär arkrafterna beräknas endast till den omfattning, som undervisningen
oundgängligen kräver.

5. Med hänsyn till att institutet kan komma att få utrymma nuvarande
lokaler tidigare än förut antagits, bör iordningställandet av utrymmena inom
desamma av kostnadshänsyn inskränkas till det allra nödvändigaste. Endast
oundgängliga reparationer få utföras. Plan för nyanskaffning av materiel
bör taga sikte på att materielen i möjligaste mån må kunna komma till
användning i institutets framtida nybyggnad.

Till en närmare redogörelse för innehållet i det av 1927 års sakkunniga
avgivna betänkandet ävensom i de över detsamma avgivna utlåtandena
torde jag få återkomma i det följande.

Vid en förberedande granskning av de över 1927 års sakkunnigas betänkande
avgivna utlåtandena visade det sig, att betydande meningsskiljaktigheter
förelågo, speciellt beträffande det av nämnda sakkunniga förordade
sättet för ordnandet av sjukgymnastutbildningen i riket. I detta hänseende
framställdes, såsom jag framdeles kommer att närmare utveckla, från de
medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska
mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium ävensom från kanslers *)

De sakkunniga voro: föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet översten K. A.
Rignell, ordförande, gymnastikdirektören Louise von Bahr, kaptenen E. V. Killander,
gymnastikläraren, kaptenen G. L. Liljegren samt professorn G. Liljestrand.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ämbetet för rikets universitet och medicinalstyrelsen krav på en förnyad
utredning. Med anledning av vad sålunda förekommit utverkade min företrädare
i statsrådsämbetet den 26 september 1929 Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla högst två sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet
biträda med verkställande av utredning av vissa frågor rörande
ordnande av sjukgymnastutbildningen i riket.

De sålunda tillkallade sakkunniga, vilka i det följande benämnas »1929
års sakkunniga»1), avgåvo den 10 maj 1930 »Betänkande med förslag angående
ordnande av sjukgymnastutbildningen i riket.»

Till en närmare .redogörelse för innehållet i detta betänkande ävensom
i de över detsamma avgivna utlåtandena anhåller jag att få återkomma i
det följande.

När jag nu går att för Kungl. Majit framlägga den omfattande frågan
örn en omorganisation av gymnastiska centralinstitutet, har jag ansett mig
böra för överskådlighetens skull behandla de olika frågorna var för sig, och
vill jag då först till behandling upptaga det grundläggande problemet örn
allmänna grunder för gymnastiska centralinstitutets organisation.

*) De sakkunniga voro professorerna G. Hedrén och S. E. P. Haglund.

Nuvarande

förhållanden.

1924 års
sakkunniga.

Yttrandena
över 1924 års
sakkunnigas
förslag.

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

Kap. II. Allmänna grunder för gymnastiska centralinstitutets
organisation.

Gymnastiska centralinstitutet har, såsom redan påpekats, alltsedan sin tillkomst
haft och har fortfarande att uppbära tre med hänsyn till ändamålet
olika utbildningsuppgifter, nämligen l:o den pedagogiska, d. v. s. utbildningen
av lärare i gymnastik för landets skolungdom, 2:o den militära, d. v. s.
utbildningen av gymnastikinstruktörer och gymnastikledare för krigsmakten,
samt 3:o den medicinskt-gymnastiska, d. v. s. utbildningen av sjukgymnaster.

1924 års sakkunniga hava å sid. 10—24 i sitt betänkande framlagt sina
synpunkter på de allmänna grunderna för gymnastiska centralinstitutets
organisation, och tillåter jag mig här att hänvisa till betänkandet. Å sid.
24 lämna de sakkunniga följande sammanfattning:

»Utbildningen av lärare i gymnastik och idrott vid våra skolor bör fortfarande
ske vid institutet, vars centrala arbetsuppgift denna utbildning bör
anses vara. Vad den militärgymnastiska utbildningen angår, bör den elementära
delen, d. v. s. den, som för närvarande meddelas i instruktörskursen,
skiljas från institutet och i stället överflyttas till försvarsväsendets
egna organ. Den högre gymnastiska utbildningen för officerare bör däremot
kvarbliva vid institutet. Likaså bör institutet fortfarande omhänderhava
utbildningen av sjukgymnaster. För samtliga tre kategorier av elever,
lärareleverna, de militära eleverna och sjukgymnasteleverna, bör utbildningen
vara gemensam, dock med iakttagande att under ett senare skede av utbildningen
en differentiering i viss mån sker med hänsyn till de olika utbildningsmålen.
Vad särskilt sjukgymnastutbildningen angår, bör denna
anknytas till sjukvårdsarbetet, så att i densamma kommer att ingå viss tids
tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt.

Vidare bör vid institutet etableras ett intimt samarbete med den frivilliga
gymnastik- och idrottsrörelsen, till vilken institutet bör intaga en impulsgivande,
konsulterande och instruerande ställning, varjämte denna rörelses
behov av dugliga ledare och instruktörer bör av institutet på lämpligt sätt,
genom särskilda kurser och annorledes, tillgodoses.

Slutligen bör det föreliggande behovet av vetenskapligt stöd och ledning
för arbetet på den fysiska fostrans område fyllas genom inrättande vid institutet
av en lärarbefattning i kroppsövningarnas fysiologi och hygien, vars
innehavare bör äga en hög vetenskaplig kompetens och till sitt förfogande
hava ett väl försett laboratorium, avsett till tjänst såväl för undervisningen
som för forskningen inom ifrågavarande speciella del av den fysiologiska
vetenskapen.»

Av de yttranden, som avgivits över 1924 års förslag, vill jag erinra om
följande:

Medicinska fakulteten viel universitetet i Uppsala, med vilken det större
akademiska konsistoriet därstädes instämt, anför bland annat följande:

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

»I stället för att som de bägge föregående kommittéförslagen bygga upp
ett helt nytt system och för dess genomförande föreslå imponerande yttre
anordningar, vilar det föreliggande förslaget på det beståendes grund och
bygger på vunnen erfarenhet samt söker genom vissa väl avvägda, relativt
föga kostsamma reformer avhjälpa de bestående bristerna. Fakulteten har
aven med tillfredsställelse funnit, att de sakkunniga i sitt förslag beaktat
synpunkter, som fakulteten framfört i sina yttranden med anledning av de
bägge tidigare kommittéernas förslag.»

Karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium erinrar, att kollegiet
tidigare uttalat sig för ett avskiljande av sjukgymnastutbildningen från
gymnastiska centralinstitutet. Så länge emellertid frågan örn utbildning av
sjukgymnaster ännu väntade på sin definitiva lösning, syntes det lärarkollegiet
nödvändigt, att sjukgymnastutbildningen tills vidare omhänderhades av
centralinstitutet.

I ett vid lärarkollegiets utlåtande fogat särskilt yttrande har professor P.
Haglund efter en utförlig motivering anfört bland annat följande:

»Gymnastikdirektörsutbildningen bör avskaffas och ersättas med utbildning
av gymnastiklärare-idrottsledare för skolornas behov och av sjukgymnaster
för sjukvårdens. Då uppgifterna för bägge dessa kall hava sådana
beröringspunkter, att det är möjligt och under vissa undantagsförhållanden
mycket lämpligt att utöva bägge dessa levnadskall, bör utbildningen på
bägge linjerna organiseras så, att den som förskaffat sig den ena utbildningen,
kan komplettera densamma och ej med nödvändighet behöva i helt
ny yrkesutbildning ånyo förvärva de för bägge levnadskallen gemensamma
nödvändiga kunskaperna. Med avskiljande av sjukgymnastutbildningen från
gymnastiska centralinstitutets uppgifter kan mycket av de sakkunnigas förslag
bibehållas, samtidigt som en bättre gymnastiklärarutbildning möjliggöres
inom samma eller mindre kostnader. En ny utredning måste emellertid
anses mycket brådskande och särskilt måste den utredning örn sjukgymnastutbildningens
ordnande i vårt land, örn vilken lärarkollegiet vid
tre tillfällen anhållit, skyndsammast vidtagas. Lärarkollegiet torde utan
svårighet kunna utföra dylik utredning och framlägga förslag, och behöver
den nya utredningen örn gymnastiska centralinstitutet under sådana förhållanden
blott omfatta frågan örn den bästa organisationen av en verklig
gymnastiklärarutbildning och av den högre gymnastikutbildningen för vissa
militärer. Slutligen bör ånyo övervägas, huruvida det, frånsett den önskvärda
utflyttningen av sjukgymnastutbildningen, som utan lokalutvidgning
skulle frigöra betydande utrymmen för gymnastiklärarutbildningen, bör vidtagas
några ingripande förändringar i gymnastiska centralinstitutets organisation,
förrän nybyggnad för detsamma kan uppföras, vilket bör ske så
snart som möjligt.»

Kanslers ämbetet för rikets universitet har framhållit, att det av 1924 års
sakkunniga framlagda förslaget måste, i olikhet med de tidigare förslagen,
betraktas såsom ett försök till ett mera provisoriskt undanröjande av de
rådande missförhållandena på ifrågavarande område. Detta gällde icke
minst den speciella frågan om sjukgymnastutbildningen. Ur sagda synpunkt
borde kommittéförslaget alltså bedömas, och med tagen hänsyn härtill
hade kanslern i huvudsakliga delar icke något att erinra mot dess godkännande.

Medicinalstyrelsen har i utlåtande den 27 januari 1927 anfört bland annat
följande: »Efter en av Kungl. Majit den 2 augusti 1918 avlåten remiss har

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 115 haft. (Kr 133.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

styrelsen den 15 november samma år avgivit utlåtande över då föreliggande
betänkande angående örn- organisation av gymnastiska centralinstitutet och av
gymnastiklärarutbildningen genom upprättande av en högskola för fysisk fostran
m. m. I detta utlåtande berörde styrelsen bland annat frågan om sjukgymnastikens
ställning till denna föreslagna högskola. Därvid förklarade sig styrelsen
dela den i betänkandet uttalade meningen att en utbildning av sjukgymnaster
läge helt utom högskolans egentliga ändamål, varefter styrelsen fortsatte:
»Då sjukgymnastutbildningen emellertid enligt kommitterades» (som avgivit
det då avhandlade betänkandet) »uppfattning med visshet kunde antagas
allt framgent förbliva en statens angelägenhet, föreslå kommitterade, att
den statliga utbildningen av sjukgymnaster tillsvidare anordnas i form av
en till högskolan i fysisk fostran förlagd kurs med denna utbildning såsom
uteslutande uppgift. Då en sådan anordning lätt nog kunde medföra svårigheter
för att längre fram skilja undervisningen i sjukgymnastik och
massage från högskolan, anser medicinalstyrelsen, att enär sistnämnda undervisning
måste anses vara en rent medicinsk angelägenhet, en sådan provisorisk
anordning icke bör göras, utan att frågan örn undervisningen i
sjukgymnastik och massage i. stället slutgiltigt löses på samma gång som
frågan om högskolan för fysisk fostran avgöres.» Då, så vitt styrelsen kan
se, giltigheten av detta styrelsens då gjorda uttalande kvarstår oförminskad
även gent emot den nu föreslagna ombildningen av gymnastiska centralinstitutet,
vilken skulle medföra, att den av styrelsen såsom en rent medicinsk
angelägenhet karakteriserade utbildningen av sjukgymnaster skulle allt fortfarande
vara förlagd till en icke medicinsk utbildningsanstalt, finner sig
styrelsen hava all anledning att fortfarande vidhålla och åberopa sitt ovananförda
uttalande av år 1918. Styrelsen finner sig vara ytterligare styrkt i
detta vidhållande, sedan styrelsen av det nu föreliggande betänkandet (sid.
78 o. f.) inhämtat, hurusom de sakkunniga föreslagit, dels att undervisningsämnet
»sjukgymnastik» skulle hädanefter benämnas »medicinsk gymnastik»
och innefatta, utom sjukgymnastik i vanlig bemärkelse och massage,
även »en hel del former av fysikalisk terapi, hetluftsbehandling, diatermibehandling
och elektrisk behandling» etc., dels ock att detta ämne skulle
erhålla en avsevärd utvidgning i form av å sjukvårdsanstalt meddelad
undervisning. För det fall att en dylik utvidgad undervisning skulle komma
till stånd, vill styrelsen uttala den därpå grundade förhoppningen att de
blivande sjukgymnasterna skola, i likhet med de numera med fullgod utbildning
utrustade sjuksköterskorna, låta sig angeläget vara att, mer än hittills
varit vanligt, arbeta endast efter direktiv av och i samråd med vederbörande
läkare.»

Skolöverstyrelsen anför, att överstyrelsen i fråga om vad de sakkunniga
anfört beträffande de allmänna grunderna för gymnastiska centralinstitutets
organisation intet hade ett erinra. Särskilt ville överstyrelsen som sin mening
framhålla, att inrättandet vid institutet av en lärarbefattning i kroppsövningarnas
fysiologi och hygien med professors kompetens och tjänsteställning
utan tvivel skulle komma att medföra stora fördelar för lärarutbildningen
vid institutet och för den vetenskapliga forskningen på detta område.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet anför, att direktionen med
glädje hälsade det förslag angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutets
verksamhet och därmed sammanhängande frågor, som utarbetats
av tillkallade sakkunniga, ty örn också detta förslag ingalunda kunde anses
vara slutgiltigt, utan fastmer provisoriskt, så vore det dock ovedersägligt,

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

att genomförandet av detta skulle medföra så avsevärda förbättringar i
flera hänseenden, att institutets förutsättningar att på ett tillfredsställande
sätt kunna lösa sina många och olikartade uppgifter bleve belt andra än
de nuvarande.

Svenska seminarielärarföreningen har uttalat sin anslutning till de av de
sakkunniga framlagda allmänna grunderna för gymnastiska centralinstitutets
organisation, varvid föreningen dock icke i detalj fattat ståndpunkt till de
olika organisationsfrågorna.

Föreningen G. C. /., med vilken föreningen Göteborgs kvinnliga gymnastikdirektörer
instämt, har med tacksamhet erkänt, att föreliggande förslag i
stort sett utgjorde en efter dåvarande statsfinansiella förhållanden naturlig
och sund utveckling, vilande på den gamla, av erfarenheten väl kända,
traditionella grunden. Härefter anför föreningen: »Med glädje konstatera
vi, att de förut från gymnasthåll kraftigt framhävda sakliga skälen för
bibehållande av gemensam utbildning i frisk- och sjukgymnastik vunnit
beaktande.»

I en vid detta yttrande fogad reservation hava emellertid lärarinnorna vid
gymnastiska centralinstitutet Karin Ljungwaldh och Ingeborg Eriksson hemställt,
att skolöverstyrelsen vid behandlingen av sakkunnigas betänkande
angående gymnastiska centralinstitutets verksamhet måtte taga i övervägande,
huruvida icke sakkunniga, som på ett så lyckligt sätt löst gymnastiklärarnas
utbildning och som, såsom det framgår''av deras betänkande,
även satt sig in i möjligheten av utbildning i medicinsk gymnastik åtskild
från gymnastiklärarutbildningen, kunde erhålla förnyat uppdrag att utreda,
om icke utbildningen i medicinsk gymnastik med större fördel redan nu
och icke »kanske i en ej allt för avlägsen framtid» borde åtskiljas från
gymnastiklärarutbildningen och i så fall förläggas till Uppsala och därstädes
ställas under medicinska fakulteten.

Svenska gymnastiklärarsällskapet har uttalat sin livliga anslutning till betänkandets
bärande principer och fogat därtill den förhoppningen, att detta
kommittéförslag måtte komma att läggas till grund för statsmakternas omedelbara
avgörande, då ett ytterligare fördröjande av en sedan 1910 aktuell
förbättring av undervisningen i fysisk fostran skulle verka i hög grad tillbakasättande
på hela denna viktiga gren av vårt undervisningsväsende.

Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbunds förvaltningsutskott
har anfört bland annat följande: »Frågan örn samarbetet mellan gymnastiska
centralinstitutet och de organisationer, som företräda den frivilliga
idrottsrörelsen, särskilt då riksförbundet, som inom sig sluter de flesta av
Sveriges frivilliga gymnastik- och idrottsföreningar, är, såsom de sakkunniga
framhållit, säkerligen av största betydelse för den fysiska fostrans utveckling.
Det måste dock från riksförbundets sida på det kraftigaste understrykas,
att detta samarbete för att bliva till åsyftat gagn måste, såsom
också de sakkunniga framhållit, vara helt och hållet frivilligt. Behovet av
ett sådant samarbete har för övrigt varit länge känt av ledningarna på båda
hållen och har under senare åren också kommit till stånd. Att institutet
haft och efter genomförandet av den föreslagna organisationen får ännu
större möjligheter att vara till gagn för den frivilliga idrottsrörelsen är för
oss klart. Men vi äro också övertygade örn att institutet å sin sida kan
hava åtskilligt att inhämta från denna rörelse. Särskilt gäller detta de
idrottstekniska detaljerna, beträffande vilka idrottsledarna förskaffat sig ingående
kännedom jämte en stor fond av erfarenhet rörande deras praktiska

Kungl. Maj\ts proposition Nr 133.

tillämpning. Dessa kunskaper synas lämpligen, såsom på senare åren varit
fallet, böra utnyttjas, då det gäller att bibringa eleverna kompetens att uppträda
såsom funktionärer, ledare och domare».

Styrelsen för Sveriges centralförening för idrottens främjande har ansett sig
kunna biträda förslaget i väsentligaste drag — dock med undantag av lokalfrågan
— och därvid anfört bland annat följande: »I motsats till 1910
och 1915 års kommittéer synas sakkunniga förutsätta att namnet Centralinstitutet
bibehålies. Styrelsen instämmer i det lämpliga härutinnan; huvudändamålet
är och förblir undervisning. Ävenledes i motsats till föregående
kommittéer anse de sakkunniga, att institutets verksamhet fortfarande skall
omfatta utbildning av såväl gymnastiklärare, civila och militära, som ock
tillsvidare av sjukgymnaster. De skäl sakkunniga härför anföra, anser styrelsen
vägande och riktiga, burna som de synas vara av övertygelsen örn
att dessa tre gymnastikens grenar äga ett orubbligt samband, som gör varje
grens utveckling beroende av och ingripande i de andras, och att ett gemensamt
arbete måste bliva fruktbringande för det hela. Vad den avdelning
inom — eller intill — den pedagogiska gymnastiken angår, som står
vår förening närmast i intresse, idrotten och dess ställning som undervisningsämne,
så synes den vara omfattad med full förståelse och stort intresse
av de sakkunniga.»

Föreståndaren för Arvedsons gymnastiska institut, med. lic. J. Arvedson har
anfört bland annat: »Avskiljandet av instruktörskursen synes mig väl motiverat,
men den föreslagna modifikationen och specialiseringen för de militära
elever, vilka kommenderas till gymnastiska centralinstitutet för att
erhålla en högre gymnastisk utbildning, synes mig medföra avsevärda komplikationer
för undervisningen vid gymnastiska centralinstitutet samt även
vara onödig, emedan denna specialisering och särskilt modifikationerna av
idrottsövningarna bättre kunna bedömas och åstadkommas vid arméns egna
övningar och kurser. Örn någon eller några av de militära eleverna skulle
önska befrielse från vissa ämnen eller delar därav, anser jag detta ej behöva
möta några hinder under förutsättning att den myndighet, som kommenderat
honom till gymnastiska centralinstitutet, medgiver en sådan befrielse
samt vederbörande själv förklarar sig avstå från de rättigheter, som en
genomgången fullständig kurs annars skulle medföra. Beträffande de sakkunnigas
förslag örn bibehållandet av sambandet mellan frisk- och sjukgymnastik
vid alla gymnasters utbildning samt anordnandet av denna utbildning,
delar jag i huvudsak de sakkunnigas mening.»

Föreståndaren för sydsvenska gymnastikinstitutet i Lund, major J. Thulin
har i ett utförligt motiverat yttrande, till vilket jag här tillåter mig att
hänvisa,, uttalat sig beträffande sambandet mellan frisk- och sjukgymnastikutbildningen
och -verksamheten och därvid anfört, att bibehållandet av sambandet
i utbildning och yrkesutövning av frisk- och sjukgymnastiken kunde
ha fog för sig, då det gällde de kvinnligas utbildning, men icke i samma
grad då det gällde de manligas. Sammankopplades icke utbildningen, kunde
sjukgymnastik särutbildning ordnas utan oöverstigliga kostnader, ja t. o. m.
utan några kostnader för statsverket alls.

De militära myndigheterna hava i sina yttranden mest uppehållit sig vid
det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget om militärinstruktörskursens
skiljande från gymnastiska centralinstitutet och ersättande med av de
militära myndigheterna ordnad specialutbildning i gymnastik, idrott och
vapenövning. Förslaget härom har mötts med ett så gott som enhälligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

gillande, och jag torde därför här kunna inskränka mig till att beträffande
dessa uttalanden hänvisa till handlingarna i ärendet.

1927 års sakkunniga hava (sid. 24—31 i betänkandet) i avseende å grun- 1927 års sakderna
för gymnastiska centralinstitutets organisation anfört huvudsakligen kunniga.
följande:

Det av den senaste kommittén, 1924 års sakkunniga, framlagda förslaget
bygger, såsom jämväl i yttrandena framhållits, i sina huvuddrag på den
grund, som lagts av mångårig beprövad erfarenhet. Denna grundprincip
hava vi givit vår fulla anslutning, och hava vi i vårt utredningsarbete i
den mån det varit oss möjligt sökt följa denna princip. Det synes oss,
som örn man icke utan tvingande skäl borde övergiva en organisation, som
— trots de anmärkningar som riktats mot densamma — framvuxit ur speciellt
svenska förhållanden och förmått att föra den svenska gymnastiken
fram till en erkänd ledarställning i världen. Å andra sidan anse vi oss i
detta sammanhang nödgade att framhålla, att för ett bibehållande av vårt
lands ansedda ställning härvidlag det är oundgängligen nödvändigt, att
gymnastiska centralinstitutet inom en snar framtid kommer ut ur de provisoriska
förhållanden, som blivit en följd av att omorganisationsfrågan så
länge fått förbliva olöst.

Beträffande till en början institutets karaktär av utbildning sanstalt för
lärare i gymnastik vid landets skolor anse vi oss kunna helt instämma i det
av 1924 års sakkunniga gjorda uttalandet, att i det i gymnastiska centralinstitutets
verksamhetsområde ingående komplexet av formellt skilda men
reellt ganska intimt sammanhängande uppgifter en central ställning bör,
utan tillbakasättande av övriga utbildningsgrenars intressen, tillkomma lärarutbildningsverksamheten
såsom den enligt sakens natur och den historiska
utvecklingen primära, den vilken för vårt folk i gemen äger den största betvdelsen
såsom ett medel till dess utvecklande och höjande i fysiskt avseende.
Institutet bör därför, såsom jämväl nämnda sakkunniga anfört,
utåt framstå såsom ock även i det inre bära prägeln av en centralhärd för
befrämjande av medborgarnas fysiska fostran, främst genom danandet av
lärare och ledare åt ungdomen vid kroppsövningars bedrivande, men med
denna pedagogiska uppgift såsom kärna böra av praktiska hänsyn och
jämväl på rent sakliga grunder förknippas övriga nyss nämnda verksamhetsgrenar.

I fråga om tillgodoseendet av krigsmaktens behov av gymnastiskt utbildade
officerare ansluta vi oss till förslaget om att den nuvarande instruktörskursen
avskiljes från centralinstitutet för att omhändertagas av krigsmaktens egna
organ. I de militära myndigheternas över 1924 års sakkunnigbetänkande
avgivna yttranden hava olika förslag framlagts angående lösandet av den
utbildningsuppgift, som sålunda framdeles skulle tillkomma krigsmakten.

Vi hava icke ansett oss kunna eller böra närmare ingå på denna fråga,
vilken synes vara en inre militär angelägenhet. Vi hemställa därför, att,
vid ett bifall till vårt förslag, de av de militära myndigheterna avgivna
yttrandena måtte överlämnas till försvarsdepartementet för att där underkastas
den närmare utredning och behandling, som kan visa sig erforderlig.

I det förslag till övergångsbestämmelser, som vi i det följande framlägga,
hava vi utgått från att elever jämväl vid början av läsåret 1929/1930 skulle
intagas vid gymnastiska centralinstitutet i enlighet med nu gällande be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

stämna elser. Först från och med läsåret 1930/1931 skulle sålunda de militära
utbildningskurser, som skulle motsvara den nuvarande instruktörskursen,
bliva erforderliga, och under denna tid synes väl en erforderlig utredning
av frågan kunna medhinnas. Vi utgå vid detta vårt förslag från att för
ändamålet erforderliga medel från och med budgetåret 1930/1931 komma
att upptagas å riksstatens fjärde huvudtitel.

I likhet med 1924 års sakkunniga och på av dem anförda skäl tillstyrka
vi ^vidare, att den högre gymnastiska utbildningen för officerare fortfarande
må kvarbliva vid gymnastiska centralinstitutet. Vi anse oss här särskilt
böra understryka följande av nämnda sakkunniga gjorda uttalande:

»Det hittillsvarande sambandet mellan den civila och den militära gymnastikutbildningen
har varit ägnat att framhäva den fysiska fostran såsom en
kulturangelägenhet av allmänt medborgerlig betydelse och i medvetandet
inpräglat föreställningen härom. Från gymnastiska centralinstitutet har den
militära eleven gått ut, försedd med en god allmängymnastisk underbyggnad,
vilken gjort honom rustad att med en vidare syn på kroppsövningarnas
betydelse och ändamål, än en i inskränkt mening fackmässig utbildning
förmår giva, handleda och övervaka den till övervägande delen av civila
medborgare sammansatta truppens gymnastiska utbildning samt att även i
skolornas och det frivilliga föreningsarbetets strävanden för folkets fysiska
sundhet göra ofta synnerligen värdefulla insatser. Den kännedom, officern
under sin studietid vid gymnastiska centralinstitutet inhämtat örn även
barn- och ynglingaålderns kroppsutveckling och förmåga att uthärda ansträngningar,
har givit honom förutsättningar att kunna förstå och bedöma
de olika gradationer i dessa hänseenden, som även bland det mera ensartade
människomaterial, varav en trupp är sammansatt, äro till finnandes, samt
att med skälig hänsyn härtill giva övningarna en sådan läggning, att överansträngning
eller eljest skadliga överdrifter undvikas. Det gagn, vårt folk
i gemen på nu anförda grunder måste anses hava haft av den hittillsvarande
samhörigheten mellan den civila och den militära gymnastikutbildningen,
synes oss så stort, och de nackdelar, som kunde bliva följden av
denna samhörighets upphävande, förefalla så avsevärda, att vi bestämt vilja
avråda från åtgärder i denna senare riktning.»

Såsom vi framdeles närmare komma att motivera, hava vi däremot —- i
motsats till 1924 års sakkunniga — ansett oss böra förorda, att de militära
eleverna erhålla samma utbildning som de civila eleverna å friskgymnastlinjen.

Härefter övergå vi så till frågan om gymnastiska centralinstitutets ställning
till sjukgymnastutbildningen. Denna fråga har länge varit synnerligen
omstridd, och hava meningarna även denna gång gått isär. I detta hänseende
hava 1924 års sakkunniga gjort bland annat följande uttalande:

»Det kan helt enkelt icke förnekas, vare sig att i det sjukgvmnastiska
systemet de pedagogiska rörelseformerna spela en avsevärd roll, eller att för
friskgymnasten-läraren, vilken har att i sin verksamhet taga befattning med
barn och ungdom, som i fysiskt hänseende äro mycket olika rustade, det
har en synnerligen stor betydelse, att han besitter förutsättningar för att
kunna konstatera och bedöma förefintliga kroppsliga svagheter eller fel, som
påkalla särskild gymnastisk behandling. Man måste därför av en väl kvalificerad
sjukgymnast enligt vår mening fordra ett visst mått av allmän,
gymnastisk utbildning, likaväl som man för den pedagogiske gymnastens
del måste till en viss grad upprätthålla kravet på sjukgymnastiska insikter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Vi kunna på denna grund icke frånkänna den meningen sitt berättigande,
att en fullständig skilsmässa mellan utbildningen av frisk- och sjukgymnaster
kan befaras leda till en försämring av kompetensnivån for såvai den
ena som den andra utbildningsriktningens vidkommande.»

Med hänsyn såväl till förefintliga sakliga och praktiskt-ekonomiska skäl
som till de av dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för vårt arbete meddelade direktiven förorda vi, att utbildningen av sjukgymnaster
fortfarande måtte bliva förlagd till gymnastiska centralinstitutet.

Å andra sidan har det stått oss klart, att kraven på ett särskiljande
i den mån sådant är möjligt med aktgivande på de nyss angivna synpunkterna
— mellan utbildningen av frisk- och sjukgymnaster mäste anses hava
mycken fog för sig. Vår tid är en specialiseringens tid, och man bor icke
i större utsträckning än nödigt är tvinga centralinstitutets elever att agna
tid och krafter åt den vidare utbildningen för en bana, som de icke i framtiden
ämna välja. De av. 1924 års sakkunniga å sid. 19 i betankandet
anförda betänkligheterna mot ett skiljande av utbildningen efter torsta året
kunna visserligen anses hava åtskillig fog för sig, men det har dock icke
varit oss möjligt att bortse från de framkomna kraven pa fnskgymnastutbildningens
särskiljande från sjukgymnastutbildningen och vice versa. Därför
har det varit oss angeläget att i den organisationsplan för gymnastiska
centralinstitutet, som vi framlägga, bereda möjlighet för eleverna att, sa
snart de erhållit en första grundläggande gymnastisk allmänbildning
enligt vår uppfattning önskvärd såväl för blivande friskgymnaster som tor
blivande sjukgymnaster — erhålla sin utbildning på den linje, som sammanhänger
med deras blivande verksamhet. Härtill återkomma vi emellertid
framdeles. Vi vilja emellertid redan i detta sammanhang framhålla,
att enligt vårt förslag möjlighet dessutom hålles oppen for elev att erhålla
fullständig gymnastutbildning å båda linjerna.

I samband med frågan örn sjukgymnastutbildningen hava 1924 års sakkunniga
jämväl framhållit kravet på denna utbildnings anknytande till sjukvårdsarbete.
Vi uttala vår livliga anslutning härtill; till den närmare behandlingen
av denna fråga återkomma vi framdeles

I fråga örn den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsen framhålla 1924 ars
sakkunniga, att gymnastiska centralinstitutet med sin nuvarande organisation
icke haft till uppgift att stå såsom direkt initiativtagare i fråga örn
det frivilliga arbetet för gymnastik och idrott, ehuru institutet givetvis indirekt
medverkat på det sättet, att det i stor utsträckning varit dess lärare
och forna elever, som utgjort de ledande krafterna inom gymnastik- oc
idrottsorganisationerna. Häri föreslå nu de sakkunniga såsom förut angivits,
den ändringen, att vid institutet borde etableras ptt intimt samarbete
med den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsen, till vilken institutet borde
intaga en impulsgivande, konsulterande och instruerande stallning, varjamte
denna rörelses behov av dugliga ledare och instruktörer borde av institutet
på lämpligt sätt, genom särskilda kurser och annorledes til godoses.

P Örn vikten och betydelsen för vårt folks både kroppsliga och andliga
hälsa av den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsen, ratt bedriven, torde
väl meningarna knappast vara delade. Det är då också helt naturlig , a
gymnastiska centralinstitutet, för att rätt kunna fylla sm plats såsom en
centralhärd för den fysiska fostran i vårt land, måste stå i en intim kontakt
med denna rörelse. Vi uttala därför vår anslutning till de av 1924
års sakkunniga framlagda förslagen härom; endast beträffande anordnande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

av kurser hava yi ] viss mån en annan uppfattning, men härtill återkomma
vi framdeles. Vi understryka i likhet med 1924 års sakkunniga och de
ldrottsorgamsationer, som yttrat sig över deras betänkande, vikten av att
samarbetet icke skapas genom författningsföreskrifter eller yttre organisa såkkunnigår<lningar''

1 ÖVngt hänvisa vi tiU föllande uttalande av 1924 års

»I första hand torde det få bliva en institutets egen sak att finna de
lampliga jägarna härtill. Under alla förhållanden bör emellertid denna sida
av institutets, verksamhet finna ett uttryck i institutets nya stadgar sålunda
att det för institutets styrelse och befattningshavare kommer att framstå
såsom en del av deras, tjänsteplikt att ägna även den frivilliga gymnastikoch
idrottsrörelsen sitt intresse och sina krafter. S

.Men institutet torde även i andra hänseenden böra och kunna vara det
Ä arbetet för fysisk fostran till stöd och hjälp. En viktig förutsättning
tor detta arbetes framgång är, att föreningarna äga tillgång till kompetenta
gymnastik- och idrottsledare. Härav föreligger ett racket stort be£ov,
vars fyllande ofta nog plägar erbjuda svårigheter. Till detta behov
bor gymnastiska centralinstitutet även i det egentliga undervisningsarbetet
i sa matto, att vid utbildningen av gymnastiklärare tid ägnas
järnvä! at att förbereda eleverna för uppgifter av ifrågavarande art.»

. SI . 1 betänkandet hava slutligen 1924 års sakkunniga framlagt

orslag om inrättande vid gymnastiska centralinstitutet av en institution för
kroppsövningarnas fysiologi och hygien. Vid institutet skulle enligt förslaget
såsom förut erinrats, mrattas en lärarbefattning i kroppsövningarnas fysiologi
fm vars, um elia vare borde äga en hög vetenskaplig kompetens och

sitt förfogande hava ett väl försett laboratorium, avsett till tjänst såväl

d^ri^KtSTl4SofOKlmi°*en in0m spillo dol «

ti]1 dettf de sakkunnigas förslag, som i allmänhet i de avgivna
utlåtandena vunnit gillande, vilja vi uttala vår varma anslutning. Till den
närmare behandlingen av denna fråga återkomma vi emellertid framdeles i
samband med behandlingen av frågorna om undervisningen vid institutet
samt örn lararkrafterna vid detsamma.

Yttranden Förslaget, i vad detsamma avsåg ett bibehållande av den tidigare samhöZkkunnigts
n§hete“ mellan frisk- och sjukgymnastutbildningen, tillstyrktes — helt eller
betänkande. \ huvudsak — av direktionen över och lärarkollegiet vid gymnastiska centralinstitutet,
föreningen G. C. /., svenska gymnastiklärarsällskapet, svenska sjukgymnastiksallskapet
Ling, föreståndaren för Arvedsons gymnastiska institut
med. lic. J. Arvedson m. fl.

Då dessa utlåtanden i stort sett innehålla samma synpunkter, som framhallits
i de tidigare, av mig i det föregående återgivna utlåtandena över
1924 ars sakkunnigbetänkande, torde jag här kunna inskränka mig till att
hänvisa till handlingarna i ärendet.

F rån lakarhåll mötte däremot de sakkunnigas förslag i här förevarande
del starka gensagor.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala anförde sålunda huvudsakligen
följande:

Kungl. Majis proposition Nr 133.

Det föreliggande förslaget hade enligt fakultetens mening icke tillräckligt
beaktat de från medicinalstyrelsen och karolinska institutets lärarkollegium
gjorda yrkandena på ett principiellt frigörande av sjukgymnastutbildningen
och ett tillgodoseende av de krav, som från medicinsk synpunkt måste
ställas på den förra. Så länge det gällde att endast provisoriskt ordna gymnastiska
centralinstitutets verksamhet, hade det givetvis varit ändamålsenligt
att, såsom 1924 års kommitté föreslagit, alltjämt knyta sjukgymnastutbildningen
vid institutet, och fakulteten hade också i sitt yttrande angående det
av nämnda kommitté framlagda förslaget, under förutsättning att den föreslagna
organisationen av sjukgymnastutbildningen bleve provisorisk, ansett
sig kunna beträffande denna del av förslaget i huvudsak tillstyrka detsamma.
Helt olika ställde sig frågan nu, då meningen vore att söka definitivt lösa
frågan örn gymnastiska centralinstitutets verksamhet i samband med omfattande
och dyrbara nybyggnader för detsamma.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle sannolikt för oöverskådlig
tid fastlåsa ordningen för sjukgymnastutbildningen på ett sätt, som
enligt fakultetens mening innebure stora olägenheter både för denna och
för centralinstitutets egentliga uppgift att vara en högskola för fysisk fostran.

Förslaget bottnade i enligt fakultetens mening onödigt långt drivna krav
på gymnastiklärarens orientering inom det medicinska området liksom på
en överdriven föreställning om betydelsen för blivande sjukgymnaster av en
ingående undervisning i friskgymnastik. Otvivelaktigt torde undervisningen
för blivande gymnastiklärare och för sjukgymnaster i avseende på vissa
grundläggande ämnen, såsom exempelvis anatomi och fysiologi, i huvudsak
kunna sammanfalla och således i rätt, stor utsträckning kunna anordnas
gemensamt för bägge dessa grupper av blivande yrkesutövare. Utvecklingen
bade emellertid fört därhän, att en alltför intim hopvävning av undervisningen
för dessa bägge grupper ej längre kunde vara ändamålsenlig.
Aven om de sakkunniga nu genom sin linjedelning under andra året (en
linje för gymnastiklärare och en linje för sjukgymnaster) bringat en viss
reda i undervisningsplanerna och anvisat en väg, på vilken nödig specialicering
och koncentration skulle kunna ernås, så hade de dock icke kunnat
tillräckligt lösgöra sig från en tradition, som kunde bliva hindersam för
utvecklingen. Ty så väsentliga förbättringar deras förslag än uppvisade
gent emot nu rådande förhållanden och mot de förslag, som framgått av
föregående utredningar, måste det dock anses innebära ett hoprörande av
olika syften, som syntes fakulteten bliva till förfång både för gymnastiklärarutbildningen
och sjukgymnastutbildningen. Därmed skulle ej förnekas,
att det i många fall kunde visa sig behövligt, att gymnastikläraren ägde
kompetens att med av läkare givna anvisningar leda kroppsövningar även
för sådana lärjungar, som av en eller annan anledning måst uteslutas från
friskgymnastiken, och att således den undervisning i sjukdomslära och medicinsk-gymnastisk
behandling, som den blivande friskgymnasten enligt de
sakkunnigas förslag under första året skulle erhålla tillsammans med de blivande
sjukgymnasterna, kunde bliva av värde för hans yrkesutövning. Det
syntes dock fakulteten tvivelaktigt, huruvida eleverna på det ifrågavarande
stadiet av utbildningen komme att äga tillräcklig mognad och förmåga att
tillgodogöra sig en sådan undervisning. I varje fall bleve det nödvändigt
att noga tillse, att den elementära sjukgymnastiska bildning, som den blivande
gymnastikläraren skulle erhålla genom den föreslagna undervisningen,
icke komme att leda till obehörigt, om ock till syftet aldrig så lovvärt, in -

Kungl. Majis proposition Nr 133.

gripande — man betänke blott vad följderna skulle kunna bliva av ett försök
till sjukgymnastisk behandling av en ryggradsdeformitet beroende på
tuberkulos. Vad de blivande sjukgymnasternas utbildning beträffade, måste
fakulteten, utan att därmed förneka betydelsen av att dessa ägde någon
insikt jämväl i friskgymnastik, dock framhålla, att planmässigheten i deras
utbildning förrycktes, om densamma under första året helt komme att sammanfalla
med de blivande gymnastiklärarnas enligt det av de sakkunniga
skisserade undervisningsschemat. Sjukgymnasternas utbildning i sjukdomslära
och deras praktiska tjänstgöring å kliniker och polikliniker måste nämligen
från början uppbyggas efter ett schema, som näppeligen läte sig inpassas
i gymnastiklärarutbildningen. Den förra måste syfta till att från
början giva mera grundläggande medicinska kunskaper. De blivande gymnastiklärarna
åter behövde endast en orientering inom sjukdomsläran och
några praktiska demonstrationer av vissa patologiska företeelser, framförallt
hållnings- och rörelsedeformiteter, som komme att möta dem under deras
verksamhet och som borde av dem uppmärksammas för att i tid komma
under sakkunnig medicinsk behandling, för vinnande av någon kompetens
att övertaga enklare sjukgymnastiska uppgifter.

Fakulteten ville således på det livligaste instämma i det bestämda krav,
som från andra medicinska myndigheter rests på en grundlig utredning av
frågan örn sjukgymnasternas utbildning. På det stadium, i vilket denna
fråga nu befunne sig, läte det sig icke avgöra, huruvida en Barnundervisning
av sjukgymnastelever och gymnastiklärarelever skulle kunna anordnas
på ett ändamålsenligt och ekonomiskt fördelaktigt sätt eller örn det kunde
befinnas lämpligare att helt skilja dessa undervisningsgrenar åt. Att i de
blivande sjukgymnasternas grundläggande utbildning även undervisning i
friskg)rmnastik borde ingå, vore enligt fakultetens mening icke tillräcklig
anledning att så fast infläta densamma i gymnastiklärarutbildningen, som
de sakkunnigas förslag innebure. I varje fall syntes det fakulteten vara
självfallet, att sjukgymnastutbildningen borde vara en angelägenhet, som i första
hand tillkomme den medicinska sakkunskapen och medicinska myndigheter att
handlägga och leda.

Enligt vad fakulteten bade sig bekant, hade ett fruktbärande samarbete
vid utbildningen av sjukgymnaster under hand kommit till utveckling mellan
det sydsvenska gymnastikinstitutet och Lunds universitets medicinska
institutioner, och en sådan utveckling syntes fakulteten vara ett steg i rätt
riktning. Likaväl som sjuksköterskornas utbildning till största delen måste
ske vid sjukhusens vårdavdelningar, så måste också sjukgymnastutbildningen
till sin väsentligaste del utgöras av praktisk tjänstgöring vid kliniker
och polikliniker, ledd av läkare. Någon garanti för att detta viktiga krav
vid sjukgymnasternas utbildning bleve tillräckligt tillgodosett, syntes de sakkunnigas
förslag ej kunna bjuda.

I detta sammanhang ville fakulteten erinra därom, att för den händelse
en blivande utredning skulle ådagalägga lämpligheten av ett vidsträcktare
utnyttjande av de medicinska högskolornas undervisningsresurser, fakulteten
vore villig att taga i övervägande, huruvida Uppsala universitets medicinska
institutioner därvid kunde lämna sin medverkan. Givetvis kunde fakulteten
på frågans nuvarande ståndpunkt icke härvidlag göra några utfästelser, men
det rika material för klinisk och poliklinisk undervisning, som akademiska
sjukhuset med sina 636 sängar och sin jämförelsevis omfattande polikliniska
verksamhet hade att erbjuda, syntes fakulteten utgöra goda förutsättningar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

för anordnandet vid sjukhuset av praktisk tjänstgöring för ett begränsat
antal sjukgymnastelever. Huruvida fullständig undervisning lämpligen borde
anordnas i Uppsala — med biträde även av de teoretisk-medicinska institutionerna
— elier örn det under alla förhållanden komme att befinnas lämpligare
att förlägga viss del av undervisningen till annat håll (såsom i samband
med gymnastiklärarutbildningen vid den nya högskolan för fysisk
fostran eller vid en central förberedande skola i samband med karolinska
institutets institutioner, vore en fråga som en blivande utredning finge besvara).
I varje fall måste emellertid fakulteten framhålla önskvärdheten av
att en utredning angående sjukgymnastikfrågan även borde upptaga till allsidigare
prövning än hittills frågan örn de medicinska högskolornas medverkan
till dess lösning.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund har — i huvudsak anslutande
sig till ett utlåtande, som avgivits av tre utav fakulteten utsedda
kommitterade *) — som sin mening uttalat, att det föreliggande kommittébetänkandet
ej borde utan omarbetning läggas till grund för omorganisation
av gymnastiska centralinstitutet.

Nämnda kommitterade hava i sitt ovanberörda utlåtande anfört bland
annat:

Beträffande utbildningen av gymnastiklärare och sjukgymnaster vid ett och
samma institut hade fakulteten i sitt utlåtande av den 29 oktober 1926 över
1924 års gymnastikkommittérades betänkande uttalat sig för bibehållandet
av det speciellt svenska systemet, att sjukgymnasterna samtidigt utbildas till
friskgymnaster samt för att denna kombinerade utbildning även fortsättningsvis
förlädes till centralinstitutet, varigenom bevarades, vad som hos
oss genom traditionen utbildats. Fakulteten ansåge sig berättigad göra
detta uttalande, då det vore fakulteten av erfarenhet väl bekant, att sådan
dubbelutbildning med tillgodoseende av berättigade krav på sjukgymnasternas
sjukhusutbildning kunde förläggas till samma gymnastiska institut. I nyssnämnda
yttrande hade fakulteten emellertid förklarat sig ingalunda förbise,
att vida större svårigheter vore att vänta vid införandet av sådan organisation
av sjukgymnastutbildningen genom sjukhustjänstgöring i den utsträckning,
som redan införts i Lund, där institutets läge invid sjukhuset i så
utomordentlig grad underlättat organisationen ifråga. Fakulteten fäste stort
avseende vid det förhållandet, att det av 1924 års sakkunniga endast löst
skisserade förslaget örn sjukgymnastutbildningen vunne avsevärt i trygghet
och styrka genom i förslaget meddelade överenskommelsen med Sabbatsbergs
sjukhus. Förslaget till denna överenskommelse innehölle nämligen

bland annat: »Centralinstitutet åtager sig —--och ansvarar för all vid

sjukhuset eller dess polikliniker erforderlig sjukgymnastisk behandling---

med rätt för institutet att för den behandling, som icke meddelas å sjukrum
härför disponera anvisade lokaler».

Denna överenskommelse syntes fakulteten vara en relativt god garanti för
att det vid det slutliga utformandet av sakkunnigas då endast ofullständiga
förslag bleve på tillfredsställande sätt sörjt därför, att en väsentlig del av
sjukgymnasternas utbildning bleve förlagd till sjukhus, i vilken uppfattning
fakulteten särskilt byggde på följande sakkunnigas uttalande (sid. 19):
»Därest läget vore sådant, att önskemålet om en närmare anknytning av

i) Professorerna T. Thunberg och E. M. P. Widmark och med. doktorn G. Frising.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sjukgymnastutbildningen till praktiskt sjukvårdsarbete icke kunde förverkligas,
för den händelse denna utbildning kvarbleve vid gymnastiska centralinstitutet,
medgiva vi, att sagda önskemål måste anses så viktigt, att det
vore nödvändigt att gå i författning örn upprättande av en särskild undervisningsanstalt
för ändamålet, så organiserad, att samma önskemål kunde
tillgodoses. Läget är emellertid icke sådant».

I trots av att fakulteten ansåg sig äga skäl för antagandet, att det av
fakulteten som oeftergivligt ansedda omfånget av sjukhustjänstgöringen för
sjukgymnasterna läte sig tillgodoses vid den slutliga omformningen av de
kommittérades förslag, lämnade fakulteten till yttermera visso en detaljerad
skildring av det sätt, på vilket sjukgymnastutbildningen vore ordnad vid
sydsvenska gymnastikinstitutet, särskilt vad avsåge elevernas sjukhustjänstgöring,
och uttalade som sitt omdöme, att den ordning, som härmed vunnits
för detta samarbete mellan klinikerna och gymnastikinstitutets elever, vore
att beteckna såsom den riktiga. Genom att på så sätt meddela en detaljerad
plan för elevernas sjukhustjänstgöring hade fakulteten velat förebygga
möjligheten av misstolkning, beträffande omfattningen och arten av den
sjukhustjänstgöring, som enligt fakultetens bestämda uppfattning måste
fordras av en sjukgymnastutbildning för att den skall kunna kallas tillfredsställande.

Det sakkunnigbetänkande, över vilket fakulteten nu hade att avgiva yttrande,
fyllde med avseende på sjukgymnastutbildningen ej de krav, kommitterade
ansåge oeftergivliga, vadan kommitterade måste avstyrka dess antagande.
. Förslagets svaghet läge enligt kommitterades uppfattning i två
omständigheter: dels däri att det ej kunde bygga på tillräckligt gynnsamma
lokala relationer mellan centralinstitutet och något stort sjukhus samt dels
däri, att den kombination av undervisningen i sjukgymnastik och friskgymnastik,
som det innehölle, ej vore av ändamålsenlig art.

Då kommitterade numera nödgades anse det osannolikt, att vid centralinstitutet
en tidsenlig sjukgymnastutbildning i kombination med utbildningen
av gymnastiklärare skulle kunna anordnas, funne de det icke försvarligt att
blott för upprätthållandet av en, låt vara i och för sig tilltalande, tradition
äventyra utbildningen i den för allmänheten så viktiga sjukgymnastiken.
Och ansåge kommitterade det vara av nöden, att en förutsättningslös allsidig
utredning företoges beträffande sjukgymnastutbildningens ordnande för
Stockholms vidkommande. Kommitterade ansåge vidare, att, intill dess
Stockholm på så sätt erhållit en tidsenlig sjukgymnastskola, utbildning av
8jukgymnaster lämpligen tillsvidare borde fortgå vid centralinstitutet, men
att den borde vara så löst förbunden med institutet och dettas övriga verksamhet,
att den när som helst kunde avföras från institutets arbetsuppgifter,
utan att institutets verksamhet i övrigt därav rubbades.

I denna sin ståndpunkt styrktes kommitterade av det förhållandet, att
sakkunniga i det nu föreliggande betänkandet icke endast underlåtit framlägga.
detaljerat förslag beträffande sjukgymnastutbildningen utan t. o. m.
övergivit den i 1926 års förslag intagna och, såsom ovan framhållits, så
värdefulla garantin för ett utarbetande av betänkandets förslag i rätt riktning,
som avtalet med Sabbatsbergs sjukhus var. Härtill bomme, att förslaget
även i andra väsentliga delar lede av betänkliga brister.

1928 års sakkunniga hade alltså frångått det i 1926 års betänkande intagna
och på underhandlingar med Stockholms hälsovårdsnämnd grundade
och ovan relaterade förslaget till avtal beträffande institutets skyldighet att

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 133.

ansvara för all sjukgymnastik behandling på Sabbatsbergs sjukhus samt
nöjde sig med det lösa antagande, att frågan torde kunna ordnas med serafimerlasarettet,
varjämte de till Kungl. Maj:t riktade en hemställan örn bemyndigande
för centralinstitutets direktion att inleda underhandlingar med
serafimerlasarettet i denna fråga. Svagheten i denna sakkunnigas position
framginge av meddelandet i 1926 års betänkande (sid. 68): »att det under
nuvarande förhållanden icke torde låta sig göra att få till stånd en sådan
klinisk tjänstgöring vid det större statliga sjukhus, som finnes i Stockholm,
nämligen serafimerlasarettet». 1928 års sakkunnigbetänkande gåve ingalunda
vid handen, att förhållandena härutinnan förändrats.

I full överensstämmelse med fakultetens tidigare i infordrat yttrande över
1926 års sakkunnigbetänkande intagna och alltjämt vidhållna ståndpunkt
funne kommitterade sig ej kunna tillstyrka ett förslag om sjukgymnastutbildningens
ordnande, vilket i så fundamental del som sjukhustjänstgöringen
vilade på lösa antaganden.

Karolinslca mediko-kir ur giska institutets lärarkollegium har anfört huvudsakligen
följande:

Vid de föregående tillfällen, då lärarkollegiet haft att yttra sig angående
förslag rörande gymnastiska centralinstitutets omorganisation, hade kollegiet
starkt hävdat den uppfattningen, att sjukgymnastutbildningen borde såsom
varande en rent medicinsk angelägenhet avskiljas från gymnastiska centralinstitutets
verksamhetsområde. Denna sin uppfattning måste lärarkollegiet
alltjämt vidhålla. Emellertid ansåge sig lärarkollegiet ej längre böra stanna
vid ett dylikt allmänt uttalande rörande sjukgymnastutbildningen i landet.
Kollegiet funne sig fastmera böra föreslå, att, innan frågan om gymnastiska
centralinstitutets omorganisation avgjordes, utredning verkställdes angående
sjukgymnastutbildningen såsom en medicinsk angelägenhet oberoende
av frågan om gymnastiska centralinstitutets föreslagna omorganisation.

Lärarkollegiet slutade med att — med överlämnande av vissa inom kollegiet
företagna utredningar med anledning av 1927 års sakkunnigas betänkande
ävensom av några av kollegiets medlemmar vid ärendets handläggning
gjorda särskilda uttalanden, beträffande vilket allt jag torde få hänvisa
till handlingarna i ärendet — hos kanslern för rikets universitet anhålla,
att kanslern måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, att utredning snarast
möjligt måtte verkställas rörande sjukgymnastutbildningen i vårt land och
dess lämpliga anordning samt att frågan om gymnastiska centralinstitutets
omorganisation icke måtte företagas till avgörande förr än en dylik utredning
förelåge.

T. f. kanslern för rikets universitet anförde, efter en redogörelse för de
tidigare utredningarna i ämnet, bland annat:

Det kunde ju synas, som om den viktiga och synnerligen segslitna frågan,
vilken så länge stått på dagordningen, skulle vara tillräckligt utredd för att
kunna utan ytterligare dröjsmål slutligen avgöras. Nu hade emellertid beklagligtvis
en detaljfråga, låt vara en viktig sådan, nämligen frågan örn
sjukgymnastutbildningen, vilken icke, på sätt vederbort, blivit ända från
början klargjord, vållat ytterligare krav på utredning. T. f. kanslern ville
i detta hänseende erinra örn att framställningar örn utredning av denna
fråga ingalunda saknats på tidigare stadier av ärendets behandling.

Kungl. Maj.is proposition Nr 133.

De nu i ärendet ånyo hörda medicinska myndigheterna påyrkade emellertid
nu ytterligare utredning. Medicinska fakulteten i Uppsala önskade en
»grundlig utredning av frågan örn sjukgymnasternas utbildning» samt förklarade
sig ej kunna tillstyrka, att det föreliggande förslaget utan väsentliga
omarbetningar lades till grund för den slutliga omorganisationen av
gymnastiska centralinstitutet; medicinska fakulteten i Lund uttalade likaledes,
att 1927 års sakkunnigas betänkande ej borde utan omarbetning läggas
till grund för centralinstitutets omorganisation; och karolinska institutets lärarkollegium
anhölle, att kanslern måtte hos Kungl. Majit hemställa, att
snarast möjligt utredning verkställdes rörande sjukgymnastutbildningen i
vårt land och dess lämpliga anordning samt att frågan om centralinstitutets
omorganisation icke måtte företagas till avgörande förr än en dylik utredning
förelåge.

Det torde under sådana förhållanden vara uppenbart, att t. f. kanslern
icke kunde motsätta sig''anordnande av den påyrkade särskilda utredningen
angående sjukgymnastutbildningen i vårt land. Men t. f. kanslern ville
därvid, med djupt beklagande att en dylik utredning icke längesedan blivit
verkställd, vartill anledningar sedan tjugu år tillbaka ingalunda saknats, på
det kraftigaste framhålla nödvändigheten av, att utredningen, vid vilken
borde medverka representanter så väl för det medicinska intresset som ock
för de från gymnastiska centralinstitutets håll anförda synpunkter, bleve
skyndsammast igångsatt och snarast möjligt slutförd, så att om möjligt de
hithörande frågor, vilka vore av beskaffenhet att böra underställas riksdagens
prövning, kunde bliva framlagda för 1930 års riksdag. Även ansåge t. f.
kanslern sig böra giva uttryck åt den uppfattningen, att gymnastiska centralinstitutets
omorganisationsfråga, i vilken sjukgymnastfrågan dock utgjorde
blott en jämförelsevis ringa del, skulle kunna företagas till slutlig
behandling även oberoende av, huru berörda särskilda utredning komme att
utfalla. .Det syntes nämligen vara i ärendet tillräckligt utrett, att under alla
omständigheter o undervisning i sjukgymnastik måste förekomma vid centralinstitutet.
Ä ena sidan måste de elever, som utbildades till friskgymnaster,
bibringas en ganska ingående kunskap om sjukgymnastiken och å
andra sidan kunde det ej med fog bestridas, att både teoretiska och praktiska
skäl talade för att sjukgymnastutbildningen, i vilken även måste ingå
utbildning i friskgymnastik, förlädes till samma anstalt, där denna senare
utbildning meddelades. Att ekonomiska fördelar vunnes därigenom, att åtskilliga
kurser, som vore för båda lärjungekategorierna gemensamma, hölles
vid samma läroanstalt, torde väl vara omotsägligt.

A andra sidan borde givetvis, på sätt också i de föreliggande förslagen
åsyftades, en kraftig inverkan från läkarhåll på undervisningen vid centralinstitutet
eftersträvas. Detta skulle ernås icke minst genom den föreslagna
professuren därstädes i rörelsefysiologi, vars innehavare måste äga högt
kvalificerad medicinsk utbildning, men även, i den mån det funnes möjligt,
genom att vid tillsättande av övriga lärartjänster, särskilt de högre — vilka
borde såsom hittills äga ställning som Överlärare, eventuellt med professors
namn medicinska kvalifikationer bleve iner eller mindre bestämmande.

Läkarinflytandet borde jämväl, på sätt som skett under senare år, upprätthållas
även genom sjukgymnastelevernas tjänstgöring vid ett större kliniskt
sjukhus. Enligt t. f. kanslerns uppfattning borde denna tjänstgöring
såsom hittills vara förlagd till Sabbatsbergs sjukhus, naturligtvis under den
förutsättningen att Stockholms stad, såsom man torde kunna antaga, härtill

Kungl. Majda proposition Nr 133.

lämnade sitt bifall, oell fortgå där intill dess den, såsom man finge hoppas,
kunde förflyttas till det nya karolinska sjukhuset. För den händelse det
icke skulle befinnas möjligt att fortfarande till Sabbatsbergs sjukhus förlägga
ifrågavarande tjänstgöring, skulle möjligen den utväg kunna anlitas,
som blivit av medicinska fakulteten i Uppsala antydd, nämligen att Uppsala
universitets medicinska institutioner härtill lämnade sin medverkan.

Vidare har medicinalstyrelsen avgivit utlåtande och därvid till en början
erinrat örn sina tidigare, av mig i det föregående återgivna uttalanden av den
15 november 1918 och den 27 januari 1927. Härefter fortsätter styrelsen:

Sedan styrelsen tagit del av det utav 1927 års sakkunniga avgivna förslaget,
hade styrelsen funnit att, trots styrelsens ovanberörda bestämda uttalande,
dessa ifråga om sjukgymnastutbildningen intoge samma ståndpunkt,
som de närmast föregående sakkunniga. Visserligen hade de gått in för ett
ökat läkarinflytande på sjukgymnastutbildningen samt även för en längre
tids utbildning åt sjukgymnasterna på sjukhus, men de hade långt ifrån
tagit steget fullt ut till ett frigörande av sjukgymnastutbildningen från gymnastiska
centralinstitutet. Medicinalstyrelsen måste därför allt fortfarande
vidhålla sin i förenämnda 1927 års utlåtande intagna ståndpunkt, i synnerhet
som de senaste sakkunniga till och med föreslagit, att undervisningen i
fysikalisk terapi, hetluftsbehandling, diatermibehandling och elektrisk behandling
etc. skulle överlåtas åt icke läkare; dessa grenar av behandlingen
måste ju anses vara rent medicinska.

Inför förslaget att vid gymnastiska centralinstitutet skulle inrättas en professur
i kroppsövningarnas fysiologi ställde sig medicinalstyrelsen mycket
tveksam. Styrelsen ville nämligen ifrågasätta, om en så högt kvalificerad
lärarkraft kunde vara erforderlig för elevernas undervisning. Den vetenskapliga
forskningen torde kunna främjas lika väl genom en professur i
rörelsefysiologi vid karolinska institutet, där densamma skulle kunna gagna
läkarutbildningen samt den medicinska forskningen, enkannerligen ortopedien,
på samma gång som därigenom kunde bliva tillgodosett gymnastiska
centralinstitutets önskemål örn ett forskningsinstitut för rörelsefysiologi med
tillfälle till arbete och undervisning för mera försigkomna elever från gymnastiska
centralinstitutet.

Centralstyrelsen för Sveriges lälcarförbund anförde bland annat:

Den samorganisation av utbildningen till gymnastiklärare vid Sveriges
skolor med utbildningen till sjukgymnaster, som för närvarande förefunnes
vid centralinstitutet, och som enligt de sakkunnigas förslag skulle bibehållas,
syntes numera vara i hög grad otidsenlig. Dessa båda kårers, gymnastiklärarnas
och sjukgymnasternas, yrkesarbete vore av alldeles olika art och
hade blott få beröringspunkter. Sjukgymnastens verksamhet skulle vara
att enligt läkares anvisning biträda med en viss art av terapi, ett arbete
som vore vitt skilt från verksamheten för vårt folks fysiska fostran.

För centralstyrelsen stöde det därför alldeles klart, att sjukgymnastens
speciella utbildning måste bliva av en helt annan art än gymnastiklärarens
och att densamma måste stå under omedelbar högsta ledning av läkare^ och
anordnas i förbindelse med medicinsk högskola och med större sjukvårdsinrättning,
där tillgång funnes till ett betydande klientel av olika sjukdomsformer.
Gällde detta redan under nuvarande förhållanden, då sjukgymnastens
arbetsfält omfattade blott sjukgymnastik och massage, komme det än

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

mer att gälla, om, såsom gymnastiksakkunniga föreslagit, även skulle tillkomma
andra former av fysikalisk behandling, omfattande flera olika behandlingsmetoder,
av vilka läkarvetenskapen under de senare åren i allt
större omfattning begagnat sig vid ett flertal sjukdomar.

Beträffande den andra, större hjälpkåren, som stöde till läkarnas förfogande
vid vård och behandling av sjuka, sjuksköterskekåren, bade aldrig
ifrågasatts, att dess utbildning skulle kunna ske på andra institutioner än
sådana, som avsåge sjukvård, och syntes detsamma böra gälla även dem,
som skulle biträda med den sjukgymnastiska vården.

Skulle det enligt centralstyrelsens uppfattning nödvändiga, fullständiga
särskiljandet av utbildningen för gymnastiklärare och sjukgymnaster på
skilda anstalter ej omedelbart genomföras, ville centralstyrelsen framhålla
den oundgängliga fordran, att all den undervisning, som vore behövlig för
sjukgymnasten i hans sjukvårdande egenskap skulle ske under läkares ornedelbara
ledning och under läkares ansvar, och att ingen omorganisation av
gymnastiska centralinstitutet, som i något avseende berörde sjukgymnastutbildningen,
företoges utan en föregående medicinsk utredning av hela sjukgymnastfrågan.

Styrelsen för Sveriges yngre läkares förening anförde huvudsakligen följande: Tydligt

vore, att utbildningen av sjukgymnaster avsåge en utbildning av
hjälpkrafter i den allmänna och enskilda sjukvården. Hittills hade denna utbildning
haft en säregen ställning, i det ingen sam organisation med övriga
sjukvårdsorgan förelegat, såsom ju fallet vore med utbildningen av övriga
komparabla hjälpkårer inom sjukvården (sjuksköterskor, barnmorskor). Denna
sjukgymnastutbildning vore sedan gammalt traditionsbunden vid utbildningen
av gymnastiklärare, men det vöre ej utrett, huruvida detta längre
kunde betraktas vara tidsenligt enligt moderna sjukvårdsprinciper.

. Det syntes därför styrelsen vara av största betydelse, att innan gymnastiska
centralinstitutet omorganiserades, sjukgymnastutbildningen gjordes till
föremål för en allsidig medicinsk utredning —en utredning som egendomligt
nog hittills ej förebragts trots att en dylik av ansvariga medicinska myndigheter
(karolinska institutets lärarkollegium, medicinalstyrelsen) upprepade
gånger efterlysts.

Det syntes styrelsen nu vara så mycket mer påkallat, som de senaste
gymnastiksakkunniga i sitt betänkande föresloge, att ämnet sjukgymnastik
och massage skulle vidgas till att omfatta även fysikalisk behandling, varigenom
sjukgymnasternas hela verksamhetsområde skulle komma att vidgas.
Dessa olika terapiformer, som brukade sammanfattas under begreppet fysikalisk
behandling, hade i den moderna medicinen fått en mycket stor betydelse
och utgjorde ett viktigt inslag i den allmänna sjukvården. Det kunde
icke anses a priori självklart, att i sjukgymnastutbildningen — sådan den
nu vore organiserad skulle inrymmas discipliner, hemmahörande inom
den allmänna medicinen. I varje fall torde detta ej kunna ske, förrän
sjukgymnastutbildningen blivit föremål för den utredning, som så länge
varit väntad.

Den intima kontakt, som borde finnas mellan sjukgymnasten och läkaren
under utövande av deras ansvarsfulla kall, torde bäst främjas genom att
utbildningen för sjukgymnaster i största möjliga utsträckning försigginge
på samma sjukhus och teoretiska institutioner, som utbildade blivande läkare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Med anledning av de uttalanden, som från åtskilliga håll gjorts i fråga
om en särskild utredning rörande frågan örn ordnandet av sjukgymnastutbildningen
i riket, innan frågan om gymnastiska centralinstitutets omorganisation
fördes fram till en slutlig lösning, tillkallade — såsom jag tidigare
erinrat — min företrädare i statsrådsämbetet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande,
sakkunniga för detta ändamål.

Jag vill nu övergå tillen redogörelse för det huvudsakliga innehållet i
nämnda sakkunnigas ''betänkande, i vad detsamma avser här förevarande
fråga.

De sakkunniga hava därvid (kap. I i betänkandet) till en början till behandling
upptagit frågan örn sjukgymnastyrkets art och omfattning och
samhällets behov av yrkesutbildade sjukgymnaster.

Den vedertagna benämningen sjukgymnast kan numera ej anses vara en
fullt adekvat benämning på utövarna av det yrke, örn vilket i denna utredning
är fråga. I denna yrkesutövning har efter hand kommit att ingå
en del terapiformer av annan art än sjukgymnastiken, vilken tidigare, då
benämningarna sjukgymnastik och sjukgymnast uppkommo, utgjorde den
enda i dessa yrkesutövares verksamhet förekommande behandlingsmetoden.
Med denna sammanfördes emellertid snart massagen. Redan den medicinska
massagen är en terapiform av helt annan art än sjukgymnastik i egentlig
bemärkelse. Senare har efter hand tillkommit en hel del andra mekaniska
och fysikaliska terapiformer, vilka utan att utgöra en art av sjukgymnastik
dock lämpligen meddelas av sjukgymnaster. Det kunde övervägas, örn
man ej i anledning av en sådan faktisk ändring av yrkets omfattning borde
söka finna ett mera adekvat namn på dess utövare. Då emellertid namnet
sjukgymnast har hävd och man väl för länge sedan har upphört att med
benämningen mena en person, som blott sysslar med sjukgymnastisk behandling
i egentlig mening, torde man böra bibehålla den i Sverige hävdvunna
benämningen sjukgymnast.

Med sjukgymnast menas sålunda i det följande en person, som skaffat sig
särskild utbildning i sjukgymnastik och massage och i enklare fysikalisk
terapi, närmast värmeterapi, elektroterapi och ljusterapi, och som på basen
av sålunda förvärvad kompetens enligt läkares föreskrift och under läkares
kontroll bedriver denna ari av sjukbehandling som levnadsyrke.

I vårt land handhavas dylika läkemetoder av flera olika grupper av
yrkesutövare med större eller mindre eller t. o. m. alls ingen specialutbildning
för sådan yrkesverksamhet.

Till en början må härvid framhållas, att statlig utbildning av sjukgymnaster
i ovan angivna bemärkelse hittills ej förekommit i vårt land. Staten
har vid gymnastiska centralinstitutet (G. C. I.) utbildat gymnastikdirektörer,
vilkas utbildning till gymnastiklärare, respektive-lärarinnor, kompletterats
— obligatoriskt för kvinnliga, frivilligt för manliga elever — med utbildning
även i sjukgymnastik och massage m. m. Samma art av utbildning
har även meddelats i två privata, men under statskontroll stående institut,
Arvedsons i Stockholm och sydsvenska i Lund, vilka på vissa villkor, sedan
de anordnat utbildning efter samma program som för de kvinnliga eleverna
å G. C. I., för sina utexaminerade elever erhållit samma titel och samma
legitimationsrätt som de från statens anstalt G. C. I. utexaminerade eleverna.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 115 käft. (Nr 133.) 3

1929 års
sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Förutom alla de, vilka i större eller mindre utsträckning meddela sjukbehandling
av här ifrågavarande art, giva läkare ej sällan dylik behandling;
dels finnes ett antal läkare, som bedriva sjukgymnastik och massage
som specialitet, dels meddela läkare tillfälligtvis dylik i deras verksamhet
behövlig behandling själva utan anlitande av sjukgymnaster eller annan
teknisk assistens. Detta sker emellertid i vårt land i ganska liten utsträckning;
dock har man i riksförsäkringsanstalten på sista tiden — kanske en
följd av den stora tillströmningen till läkarbanan -— lagt märke till, att
rätt många läkare börja meddela massage, värmebehandling och sjukgymnastik
själva. Slutligen förtjänar även att nämnas, att medicine studerande
och medicine kandidater ej sällan vid våra badorter haft anställning som
sjukgymnaster och med dylikt sommararbete ej oväsentligt bidragit till
studiekostnaderna under terminerna. På sista tiden synes detta bruk hava
något avtagit. I den mån dessa terapiformer utövas av läkare personligen,
ligga de emellertid vid sidan örn sakkunnigas uppdrag.

De sakkunniga framhålla, att ett mycket större behov av här ifrågavarande
terapiformer och utbildade utövare av desamma förefinnes, än
def, som kunnat tillgodoses av vid gymnastiska centralinstitutet och i de
två legitimerade instituten utbildade gymnastikdirektörerna, av vilka en
del utöva verksamhet som sjukgymnaster. Huru stort detta behov av personer,
som förvärvat tillräcklig kunskap att, enligt läkares föreskrift och
kontroll, med god och riskfri teknik meddela ifrågavarande behandling,
låter sig för närvarande ej beräknas. Detta behov befinner sig nämligen
sedan några år i en mycket påtaglig och hastig ökning. Detta beror
därpå, att läkarna börjat allt mera och mera använda dessa behandlingsmetoder
i sin praktiska verksamhet, varmed också följt, att offentliga sjukhus
och därmed jämförliga sjukvårdsanstalter i allt större utsträckning anställa
sjukgymnaster som en lika nödvändig personal som sköterskor. Under
det att för 25 år sedan endast ett fåtal sjukvårdsanstalter och kurorter hade
sjukgymnaster fast anställda, ingå numera anställda sjukgymnaster i organisationen
av varje någorlunda stort, allmänt sjukhus, och behovet av dylika
i sjukvården fast anställda arbetskrafter befinner sig i rask ökning. Till
denna behovsökning har i mycket hög grad bidragit socialförsäkringens utveckling.
Redan den sociala olycksfallsförsäkringen har medfört ett starkt
ökat behov av dessa terapiformer, vilka spela så stor roll för förebyggande
och minskande av invaliditet efter olycksfallsskador. Denna terapi har
emellertid på grund av en principiellt oriktig organisation av hela sjukgymnastväsendet
och sjukgymnastutbildningen tidigare huvudsakligen stått
landets välbemedlade sjuka till buds. Tack vare den sociala olycksfallsförsäkringen
enligt 1916 års lag och 1927 års lag om ersättning i anledning
av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring ha på detta speciella område
dessa terapiformer kommit till gagn för allt vidare kretsar av befolkningen.
Denna redan inträdda ökning av dessa behandlingsmetoders användning
är emellertid obetydlig gent emot den, som man har att emotse,
sedan sjukförsäkriugsfrågan vunnit sin lösning. Hur denna än kommer att
i lagstiftningen gestalta sig, torde man kunna utgå ifrån, att behandling
med dessa metoder kommer att helt eller till stor del ingå i sjukförsäkringens
prestanda åt de försäkrade.

Om det sålunda för närvarande ej finnes någon möjlighet att ens approximativt
beräkna den närmaste framtidens behov av dessa terapiformer och
av fackutbildade utövare av desamma, torde man dock kunna utgå ifrån,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

att det näppeligen kan fyllas enbart av genom statens försorg utbildade
yrkesutövare. En statlig sjukgymnastutbildning, som skulle fylla hela behovet,
skulle taga sådana dimensioner, att man redan på den grund måste
åtminstone för närvarande avstå därifrån.

Mot ovanstående framställning av det stora och raskt stigande behovet av
dessa terapiformer och av deras fackutbildade utövare synes strida, att det
sedan ett årtionde eller något mera tillbaka allmänt talas om överbefolkning
på sjukgymnastbanan. En rätt stor mängd av legitimerade sjukgymnaster,
vilka ej ägnat sig åt gymnastiklärarkallet, utan önskat helt ägna sig
åt sjukgymnastik verksamhet, ha ej lyckats få anställning å sjukvårdsanstalter;
även i privat sjukgymnastpraxis lia konjunkturerna inom landet
varit dåliga. Även utomlands ha konjunkturerna — något som naturligtvis
mycket litet berör svenska statens realintresse på detta område — försämrats,
vilket i främsta rummet beror därpå, att man allt mera börjar utbilda utövare
av dessa terapiformer så, som modern läkekonst oell respektive länders
speciella sjuk vårdsförhållanden kräva. De svenska sjukgymnasterna äro ej
längre utomlands en särskild sorts terapeuter, som inhämtat en utbildning,
som endast i Sverige stått till buds, utan dessa terapiformer äro utomlands
i vida högre grad än hos oss inarbetade i allmän och enskild sjukvård, och
man börjar överallt utbilda denna sjukvårdspersonal så som landets sjukvård
kräver.

Denna »lågkonjunktur» för de legitimerade sjukgymnasterna, örn vilken
icke utan fog talats, har emellertid ingalunda berott på att behovet av väl
utbildade utövare av dessa läkemetoder varit överfyllt, utan vida mera därpå,
att sjukgymnastutbildningen och därmed sjukgymnastikens organisation i
sjukvården varit — om ock historiskt förklarlig — alldeles oriktigt lagd.
Läkarna lia först sent börjat intressera sig för dessa utanför den egentliga
sjukvården bedrivna behandlingsmetoder, och banan har ju därtill överbefolkats
av sjukgymnaster, som i allt större och större mängder utbildas
i privata institut av alla slag.

Att behovet av sjukgymnaster för närvarande kan anses fyllt i storstäderna
är nog riktigt, men i stora delar av landet råder ännu den påtagligaste
brist på kompetenta utövare av dessa behandlingsmetoder. Detta
framgår bland annat därav, att riksförsäkringsanstalten — och förmodligen
också de enskilda bolagens sociala olycksfallsförsäkring — i sin mycket berömvärda
strävan att skaffa de genom olycksfall i arbete skadade bästa
möjliga återställelse med minsta möjliga framtida men mycket ofta måste
låta sig nöja med en behandling, som meddelas av icke legitimerade sjukgymnaster
från enskilda institut eller av sjuksköterskor och till och med
av ännu mindre kvalificerade massörer, ja ibland av rena kvacksalvare; och
detta på grund av omöjligheten att i det enskilda fallet anskaffa mera tillfredsställande
behandling.

Då staten näppeligen har anledning att utbilda all den sjukvårdspersonal,
örn vilken här är fråga, måste vid en utredning örn sjukgymnastikväsendet
i vårt land följande två frågor besvaras:

1) Bör staten, som hittills ej utbildat särskild personal för denna sjukvår dswppgift
utan endast meddelat blivande gymnastiklärare och -lärarinnor undervisning
även i sjukgymnastik, därest sjukgymnastutbildningen eventuellt skiljes
från gymnastiklärarutbildningen, i egen eller egna anstalter utbilda sjukgymnaster?
och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

2) Orri denna fråga besvaras jakande, på vilket sätt bör staten själv bedriva
sjukgymnastutbildning ?

För den första frågans besvarande synes det lämpligt att till en början
göra en översikt av statens hittillsvarande förhållande till utbildningen av
de olika kårer, som tillgodose behovet av sjukas behandling och vård.
Dessa sjukvårdande kårer äro läkarkåren, tandläkarkåren, barnmorskekåren,
sjukgymnastkåren och sjuksköterskekåren.

De sjukvårdande kårerna fördela sig på två tämligen artskilda grupper.
Läkare, tandläkare och barnmorskor ha att självständigt utöva behandling
av sjuka människor, under det att sjukgymnaster och sjuksköterskor ha att
utöva dylik endast enligt föreskrift och under kontroll av legitimerade läkare.
I fråga om sjukgymnasterna har detta fått ett markerat uttryck i 1887 års
sjukgymnastikstadga, och sjukgymnasterna måste i fråga om yrkesverksamhetens
art utan tvivel anses stå sjuksköterskorna närmare än de övriga tre
kårerna.

Av yttrandena över 1927 års gymnastiksakkunnigas betänkande synes
med full tydlighet framgå, att man från medicinskt håll numera enhälligt
hävdar nödvändigheten av att sjukgymnasterna inarbetas i sjukvården på
ungefär samma sätt som sjuksköterskorna. Man anser på goda grunder,
att nu ifrågavarande viktiga terapiformer endast med en sådan organisation
kunna komma till gagn för allt flera sjuka. På odelade sjukhus, på medicinska
och kirurgiska avdelningar såväl som på speciella sjukavdelningar,
alldeles särskilt ortopediska och neurologiska, förefinnes ett stort och dagligt
behov av dessa terapiformer. Tekniken för dessa behandlingsmetoder kräver
särskild utbildning och övning men är ej principskild från den mängd av
andra åtgärder, vilka tillsammans konstituera en god sjukvård och en god
sjukbehandling. Under sådana förhållanden skulle det kunna sättas i fråga,
huruvida staten har anledning att i högre grad engagera sig i sjukgymnasternas
utbildning än i sjuksköterskekårens. Kunde det ej vara nog, att
staten — då ju redan enskilda institut för sjukgymnasters utbildning faktiskt
finnas — ingrepe reglerande på samma sätt som i fråga örn sköterskeutbildningen?
Härom må följande framhållas.

Statens hittills bedrivna sjukgymnastutbildning har så djupa rötter i traditionen
och den allmänna opinionen i landet, att ett nedläggande av statlig
sjukgymnastutbildning redan på denna grund icke bör sättas i fråga. Den
svenska gymnastkåren har på båda de områden den verkat uträttat en betydande
gärning i samhället, och särskilt på det sjukgymnastiska området
ha de från G. C. I. och senare även från de två ovannämnda legitimerade
instituten utgångna gymnastikdirektörerna utfört en pioniärgärning av bestående
betydelse ej blott för Sveriges utan även för främmande länders
sjuk vårdsutveckling. Utom tungt vägande pietetsskäl tala även sakskäl för
att staten ställer sig på annat sätt gentemot sjukgymnasternas än emot sjuksköterskornas
utbildning. Den mängd av olika sjukvårdande åtgärder, för
vilka sköterskorna utbildas, äro var för sig rätt enkla och kräva ej den
stora teoretiska förutbildning i medicinskt betonade ämnen, som sjukgymnasternas
mera komplicerade arbete. Härtill kommer, att direktionen och
kontrollen från läkarnas sida över sjukgymnastens arbete ej med någon organisation
kan bli så kontinuerlig som när det gäller sköterskearbetet. Samarbetet,
som visserligen bör vara så intimt som möjligt mellan läkarna och
sjukgymnasterna på ett sjukhus eller i enskild läkarverksamhet, blir sällan
så intimt som mellan läkare och sköterskor. Det kan ej undgås och be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

höver ej heller undvikas, att sjukgymnastens arbete har en viss prägel av
självständigt sjukbehandlingsarbete. Slutligen må framhållas ännu ett skäl
att bibehålla statlig utbildning av sjukgymnaster. Man önskar under alla
förhållanden en bättre sjukgymnastutbildning än den, som bestås även i
de bästa enskilda institut, ja en bättre utbildning än den, som G. C. I. och
de legitimerade instituten givit. Det måste således vara särdeles angeläget,
att staten grundar den normerande sjukgymnastutbildning, som kan höja
upp hela sjukgymnastväsendet och sjukgymnastutbildningen till en önskad
högre nivå. En statens utbildning av sjukgymnaster bör kunna hastigt
åstadkomma en välbehövlig höjning av vår sjukvårds standard i här ifrågavarande
avseende. Sakkunniga anse det sålunda nödvändigt, att en rent
statlig sjukgymnastutbildning i fortsättningen anordnas.

Sedan den första av de två uppställda frågorna sålunda besvarats jakande,
återstår att diskutera den andra frågan: På vilket sätt skall staten bedriva
sjukgymnastutbildning?

Att staten genom utbildning i egna anstalter skulle helt tillgodose det
stora behovet av sjukgymnaster synes knappast kunna sättas i fråga. Säkert
är, att ett sjukgymnastiskt utbildningsinstitut, som tillgodosåge landets hela
behov av utövare av de ifrågavarande terapiformerna, måste få sådana dimensioner,
att det både från sjukvårdssynpunkt och från undervisningssynpunkt
skulle bliva särdeles svårhanterligt, även örn tillräckligt material
för undervisningen skulle kunna på ett ställe åstadkommas, vilket måste
anses osannolikt. Anläggningskostnaderna skulle bliva betydande, och då
behovet av sjukgymnaster hittills till avsevärd del tillgodosetts genom enskilda
initiativ, synes staten ej böra onödigtvis belastas med kostnaderna
för tillgodoseendet av landets hela behov av sjukgymnaster.

Man bör enligt sakkunnigas mening sålunda ej för närvarande'' sträva
efter statlig utbildning av alla landets sjukgymnaster utan begränsa sig till
anordnandet av en anstalt av hög standard, vilken genom lagstiftningsåtgärder
bör göras normerande för enskild sjukgymnastutbildning i landet.
Denna anstalts storlek kommer då att bestämmas av undervisningens organisation
och förefintliga resurser. Utan att själv ombesörja utbildningen av
alla i offentlig sjukvård anställda sjukgymnaster kan staten likväl inverka
reglerande på landets sjukgymnastväsen. Så har skett i fråga örn sjuksköterskeväsendet
och med stor framgång. Sjuksköterskornas kvalifikationer
ha ryckts upp, deras ekonomiska och sociala ställning förbättrats, deras
sjukhjälps- och pensionsförhållanden ordnats.

Det synes vara lämpligt att beträffande sjukgymnastväsendet vidtaga liknande
åtgärder. Genom reglering av sjukgymnastbefattningar i behövligt
antal i sjuk vårdsanstalterna, å vilka platser tjänstår få räknas endast av
från statens utbildningsanstalt eller från av Kungl. Majit godkända enskilda
institut utgångna gymnaster, genom anordnandet av tillfredsställande löneoch
pensionsförhållanden, kan sjukgymnastväsendet säkerligen hastigt höjas
och sjukgymnasternas för närvarande ej sällan prekära ställning förbättras
till en nivå, som motsvarar deras betydelsefulla arbete i landets hälso- och
sjukvårdsväsen.

De sakkunniga hava härefter (kap. II i betänkandet) övergått till en redogörelse
för sjukgymnastikens och sjukgymnasternas ställning på landets
sjukvårdsanstalter och i sjukvården i övrigt och därvid anfört:

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

I det föregående har framhållits allmänna synpunkter beträffande sjukgymnastyrkets
art och samhällets allmänna behov av dessa yrkesutövare
samt statens intresse och deltagande i deras fackutbildning. I det följande
skall givas en överblick över den nuvarande situationen i vårt land beträffande
sjukgymnastikens och sjukgymnasternas ställning inom sjukvården,
närmast i den offentliga sjukvården.

En granskning av här ifrågavarande behandlingsmetoders inplacering i
den offentliga sjukvården, således på lasarett och därmed jämförliga sjukvårdsanstalter,
giver vid handen, att vårt i övrigt i många avseenden så
förträffliga sjukhus väsen i detta avseende måste anses efterblivet. Under det
man i allmänhet på större sjukvårdsanstalter utomlands finner ståtliga gymnastikavdelningar
med rik utrustning ej blott för all slags manuell sjukgymnastik
utan ofta även för olika slag av apparatgymnastik och för mekano
terapi av mera speciell art för vissa bestämda syften, liksom även rik utrustning
för all fysikalisk terapi av annan art, som förekommer i samband med
den mekanoterapeutiska behandlingen, finnas i vårt land någorlunda tillfredsställande
gymnastikavdelningar eller avdelningar för mekanisk och fysikalisk
terapi endast på några på allra sista tiden uppförda större sjukhus
och på några speciella, ofta enskilda vårdanstalter, på vilka särskilt stort
behov av dessa behandlingsmetoder föreligger. De lokaler, som upplåtits
åt den eller de sjukgymnaster, som på en del av Sveriges sjukhus hava en
någorlunda fast anställning, motsvara sällan begreppet modern gymnastikavdelning,
Alltför ofta äro gymnastiklokalerna mycket dåliga och knappast
användbara till något annat sjukvårdsarbete. Man har givit det sämsta
utrymmet, som ej kunnat användas till något annat, åt gymnasten till arbetsrumk
Och vad ännu värre är, å minst 831) av tillfrågade 178 sjukhus, sjukstugor
och andra sjukvårdsinrättningar saknades år 1928 anställd sjukgymnast.
Först på de allra sista åren har en gymnastikavdelning införts i programmet
för en sjukhusnybyggnad.

Vidare må framhållas, att egentlig läkarledning eller ens läkarövervakning
av detta sjukbehandlingsarbete sällan finnes anordnad. Endast beträffande
de ortopediska specialavdelningarna, vissa enskilda kuranstalter, pensionsstyrelsens
vårdanstalter, serafimerlasarettets gymnastikavdelning, vissa avdelningar
i Lund och kanske några flera kan man anse, att verklig läkarledning
av denna terapi förefinnes, jämförlig med den ledning och kontroll av läkare,
som självklart anses nödvändig i fråga om all annan, ofta mycket enklare
och riskfriare behandling. Med nuvarande anordningar blir samarbetet mellan
sju^gymnasterna och de läkare, som åtminstone formellt övervaka deras
arbete, särdeles obetydligt, och dessa läkare, med huvudintresset riktat åt
andra sjukvårdsuppgifter, ha ofta litet intresse och därtill oftast mycket
liten kompetens på detta område av praktisk läkekonst.

Den nuvarande situationen är sålunda särdeles beklaglig, och man frågar
sig, vad denna egendomliga efterblivenhet i vårt land kan bero på. Som
väsentligaste orsak måste nog framhållas, att bristande intresse för och kunskaper
i dessa behandlingsmetoder hos läkarna, tidigare mera påfallande än
numera kan anses vara fallet, medfört ett mycket sent och långsamt upptagande
av dessa terapiformer i sjukhusens arsenal av behandlingsmetoder.
På grund av en från början snedvriden utveckling av sjukgymnastutbild I)

Troligtvis 94, då 11 tillfrågade sjukhusinrättningar alls ej besvarat förfrågningen
härom; man torde kunna antaga, att dessa höra till den grupp, som ej har någon sjukgymnast
anställd.

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

ningen med en därav följande särställning av sjukgymnasterna, som aldrig
blivit på allvar inordnade i sjukvårdspersonalen, ha läkarna först sent intresserat
sig för dessa metoder, som i andra länder sedan rätt lång tid åtnjutit
stort intresse av läkarna och haft ordnad användning i den offentliga sjukvården.
Under det att i andra länder de större sjukhusens gymnastikavdelningar
hava läkare som föreståndare, finnes å offentliga sjukhus i vårt land
endast en, säger en, gymnastikavdelning med särskild läkare anställd för
densamma, nämligen serafimerlasarettets sjukgymnastikavdelning, som fungerar
som karolinska institutets avdelning för medicinsk rörelsebehandling.
Därmed har nämligen följt att läraren i denna terapi för medicine studerande
och kandidater även är läkare på avdelningen. Endast å vissa specialavdelningar,
såsom de ortopediska å vanföranstalterna och ett par allmänna
sjukhus och å de sjukgymnastiska instituten förefinnes den verkliga läkardirektion,
som ansetts nödvändig i fråga örn all annan behandling av sjuka.
Läkarna å motsvarande avdelningar vid utländska sjukhus äro ofta specialister
i facket, och ej sällan bedrives vetenskaplig forskning på området.
Sådan saknas ju i stort sett hos oss.

Även en annan sak må framhållas. Intet sjukhus i vårt land har bland
sina utåt öppna polikliniker ännu inordnat även en poliklinik för sjukgymnastik,
massage och fysikalisk terapi. Sådana finnas endast å de gymnastikinstitut,
å vilka sjukgymnastutbildning meddelas. Fristående polikliniker
utan samorganisation med andra polikliniker och sjukhuset i övrigt, kunna
emellertid numera knappast anses tidsenliga.

I fråga om dessa behandlingsmetoders utövning i sjukvården utanför
sjukhusen, ha förhållandena på de sista årtiondena undergått en påfallande
förändring. Tidigare funnos ej få läkare, som specialiserade sig i sin praktiska
verksamhet på det rent sjukgymnastiska området. 1864 års gymnastikstadga
kreerade till och med en särskild slags läkare, »gymnastikläkare».
De ha blivit allt sällsyntare, och nu förefintliga läkare, som kunna anses
inneha särskild, kvalificerad kompetens på området, äro läkare, som inom
annan specialverksamhet hava så stort behov av och röra sig så mycket
med dessa läkemetoder, att de, till exempel kurortsläkare, ortopeder m. fl.,
i sin verksamhet måste bli specialkompetenta även på detta område.

Sjukgymnastikens och sjukgymnasternas ställning i sjukvården är således
allt annat än tillfredsställande i vårt land. Glädjande tecken till att vi gå
mot bättre förhållanden skönjas emellertid. Så börja sjukhusen, under tydligt
inflytande från socialförsäkringens behov, giva mera plats åt dessa terapiformer
och deras utövare, och allt flera sjukhus börja anställa gymnaster
med förbättrade arbetsförhållanden. Detta iakttages på några nya och nyplanerade
sjukhus och kuranstalter, å vilka efter våra förhållanden synnerligen
rymliga gymnastikavdelningar anordnats, varmed följer möjlighet att
få dessa läkemetoder bättre inorganiserade i sjukhusets övriga arbete och
terapin i fråga mera effektiv för den enskilde såväl som för samhället. Ett
påtagligen ganska raskt framatgående haller på att efterträda ett långt stillastående
på området. Att i detta livliga framåtgående sjukgymnastiken i
egentlig mening dock spelar en vida mindre roll än massagen och den
fysikaliska terapin bör emellertid framhållas.

Tills vidare måste emellertid i stort sett förhållandena anses vara otillfredsställande
i de avseenden, som här ovan framhållits. Det måste bl. a.
vara en mycket viktig del i ett reformarbete på detta område, att i sjukvården
anställda sjukgymnaster 1''å anställnings-, arbets-, löne- och pensionsför -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133,

hållanden på ett tillfredsställande sätt ordnade, så att de i sin verksamhet
kunna känna samma trygghet som andra tjänstinnehavare och erhålla den
löneställning, att de få fullt skälig ersättning för ett slitande sjukvårdsarbete,
som därtill kräver en betydande specialutbildning.

Parallellt med ett ökat intresse från sjukvårdsanstalternas sida börjar
spåras en ökad användning av dessa läkemetoder även av utanför sjukhus
arbetande läkare. Härvid lia två påtagliga omständigheter influerat. Således
har den undervisning i ortopedi, som i 17 år verkat i landet och vilken sedan
år 1923 varit obligatorisk för alla medicine kandidater, börjat visa sin verkan
i ett starkt ökat intresse för hållnings- och rörelseorganens fel, vilkas behandling
i så särskilt hög grad kräver dessa metoders användning. Man
märker inom den sociala olycksfallsförsäkringen, huru läkarnas ordination
av massage, värme- och rörelsebehandling på senaste åren anmärkningsvärt
ökats. Stegringen kommer helt visst att bli ytterligare markerad, då den
nya undervisningen i medicinsk rörelsebehandling, som sedan år 1926 anordnats
vid karolinska institutet, pågått någon tid; särskild undervisning i
dessa terapiformer kommer säkerligen med tiden att bli obligatorisk i läkarutbildning.
Man iakttager inom olycksfallsförsäkringen, huru läkare, särskilt
av yngre generationer, numera ofta göra stora ansträngningar för att skaffa
de olycksfallsskadade en, särskilt ute på landsbygden ofta särdeles svåråtkomlig
behandling av denna art för att därigenom avkorta sjukdomstillståndet
och nedbringa invaliditeten. Ännu mera har socialförsäkringens
tillkomst i och för sig verkat. Då olycksfallsförsäkringen bekostar denna
för mindre bemedlade och obemedlade förut nästan oåtkomliga terapi, ha
läkarna fått möjlighet att bereda dessa skadade patienter ifrågavarande värdefulla
behandling. Och då inom snar framtid en sjukförsäkring i en eller
annan form kommer att medföra att även sjuka av annat slag än efter
olycksfall i arbete erhålla bidrag till här ifrågavarande behandling, kan man
förutspå, att användningen av sjukgymnastik, massage m. m. kommer att
stiga ännu mycket mera. De sjukgymnaster, som erfordras för att biträda
läkarna i denna utveckling, torde till en början och där mindre behov förefinnas
och i samhällen med sjukvårdsanstalt av något slag bliva därstädes
anställda sjukgymnaster, vilka vid sidan av tjänstearbetet nog kunna medhinna
även något privat arbete. I andra, någorlunda stora samhällen med
läkare men utan sjukvårdsanstalt med anställd sjukgymnast, torde behovet
tillgodoses av privatpraktiserande sjukgymnaster, vilka säkerligen med tiden
komma att samarbeta med ortens läkare på ett mycket intimare sätt, än
hittills plägat vara fallet. Det är att antaga, att utvecklingen går därhän,
att läkare ute i landet komma att finna med de sjukas och egen fördel
förenligt att anställa som hjälp en i sjukgymnastik och massage m. m.
utbildad person, kanske i dubbelställningen av assistent för mekanisk och
fysikalisk terapi och mottagningssköterska. I samhällen med industrier av
större omfång komma dessa företag att finna med sina intressen förenligt
att i större utsträckning än hittills anställa sjukgymnaster. Man kan med
ganska stor säkerhet förutsäga, att med tiden en hel mängd befattningar
för sjukgymnaster komma att uppstå även utanför sjukhusen.

Iakttager man den pågående utvecklingen, torde man lugnt kunna lämna
den tidigare ofta manifesterade och mycket förklarliga oron, att sjukgymnastik
verksamhet ej skulle räcka till som ensam sysselsättning och levebröd
för den legitimerade sjukgymnasten, utan att densamma av ekonomiska
skäl måste kombineras med ett yrke av helt annan art, skolgymnastens.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Att det här och där, isynnerhet under en övergångsperiod, kan vara fördelaktigt
att förvärva utbildning åt båda hållen, är måhända möjligt.

Å svenska sjukvårdsanstalter finnas endast kvinnliga sjukgymnaster anställda.
I privatpraktik ha emellertid i vårt land även manliga gymnastikdirektörer
och ett fåtal icke legitimerade manliga sjukgymnaster utövat
sjukgymnastik verksamhet. Då fråga är om sjukgymnastväsendets och sjukgymnastutbildningens
omorganisation, uppstår således genast det mycket
viktiga spörsmålet, örn staten skall i fortsättningen anordna utbildning för
även manliga sjukgymnaster. Denna fråga har alltför litet berörts i föregående
gymnastikutredningar, beroende på, att sjukgymnastutbildningen förenats
med gymnastiklärarutbildningen. Ett stort behov av manliga gymnastiklärare
föreligger ju under alla förhållanden. I det å G. C. I. praktiserade
utbildningssystemet har ju ingått att giva de manliga elever, vilka genomgått
gymnastikinstruktörs- och gymnastiklärarutbildning, tillfälle att under
ett tredje år förvärva kunskap även i sjukgymnastik och därmed erhålla
legitimation som sjukgymnast. Att efter en omorganisation av sjukgymnastutbildningen
såsom en medicinsk angelägenhet utbildning av de manliga
gymnastiklärarna även i sjukgymnastik ej vidare bör förekomma, är
ju uppenbart. Här är således blott frågan, huruvida staten i en egen fristående
sjukgymnastutbildning bör utbilda även manliga sjukgymnaster. I
denna för sjukgymnastväsendet synnerligen betydelsefulla fråga må följande
anföras.

Frånsett å sinnessjukhusen och den militära sjukvården har man i Sverige
ej använt manliga sjukskötare. En allt bestämdare tendens har emellertid
gjort sig gällande, att i all verklig patientvård använda uteslutande
kvinnor. Det har ej visat sig förenat med några olägenheter, att den ofta
fysiskt något mera ansträngande vården av män anförtrotts åt kvinnlig
sjukvårdspersonal.

I vårt land ha på grund av utbildningssystemet rätt många män utövat
enskild sjukgymnastverksamhet, i allmänhet vid sidan av annan huvudverksamhet;
men de hava med tiden blivit färre och färre. •Gymnastiklärarna
ha, i vår tid mera än tillförne, upptagits av krävande gymnastiklärarbefattningar
och av arbetet som gymnastik- och idrottsledare utanför
tjänsten. De, som vid sidan av tjänsten bedrivit även sjukgymnastisk praktik,
ha blivit allt mera undanträngda av kvinnliga sjukgymnaster, som helt
ägnat sig åt denna art av gymnastisk verksamhet. Ett litet fåtal manliga
gymnastikdirektörer och sjukgymnaster ha i större städer bedrivit uteslutande
sjukgymnastisk verksamhet, ofta mycket självständigt och endast sällan
i verkligt samarbete med läkare. Läkarna, som å sjukvårdsanstalterna ej
alls velat anställa manliga sjukgymnaster, ha endast i rätt liten utsträckning
i sin privatpraktik använt manliga sjukgymnaster. Behovet av manliga sjukgymnaster
torde i vårt land för närvarande vara synnerligen obetydligt, örn
ens alls förefintligt. Läkare såväl som sjukgymnaster torde allmänt vara
av den uppfattning, att meddelandet inom sjukvården av sjukgymnastik,
massage och därmed sammanhängande fysikalisk terapi bättre lämpar sig
för kvinnor än för män. Det bör emellertid framhållas, att vissa behandlingar
av stora och tunga män kunna, örn ock undantagsvis, vara så arbetsamma,
att kvinnor ej alltid rå med dem. Det gäller då emellertid sällan
mera ömtålig, verklig medicinsk behandling, utan mera motionsgymnastik,
allmän muskelmassage och dylikt. Inslaget härav i modern sjukbehandling
är rätt litet. Mycket av den muskelmassage och enklare rörelsebehandling,

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

som ju ofta kan vara särdeles behövlig även för stora och tunga män, meddelas
numera i mycket stor utsträckning i samband med badbehandling av
manlig badbetjäning, som i regel förvärva en rätt god teknik för denna
behandling. Av ekonomiska skäl kan det vara att föredraga, att dylik behandling
med enkel teknik meddelas i samband med för sådana fall i regel
behövlig badbehandling. Den allmänna meningen bland på detta område
sakkunniga läkare och bland sjukgymnaster — de fåtaliga i nuvarande
system utbildade och sjukgymnastik verksamhet utövande manliga sjukgymnasterna
i in- och utlandet naturligtvis undantagna — är, att behovet
av manliga sjukgymnaster i vårt land är synnerligen litet. Det synes knappast
förefinnas anledning för staten, som ju närmast har att tillgodose de
offentliga sjukvårdsanstalternas behov av kvinnliga sjukgymnaster, att i en
av staten anordnad normerande sjukgymnastutbildning giva plats även åt
manliga elever. Skulle efter en genomförd omläggning av sjukgymnastväsendet
behov av manliga sjukgymnaster visa sig, torde detta behov ej
kräva åtgärder från statens sida, då man kan vara ganska säker på, att det
kommer att fyllas av enskilda sjukgymnastinrättningar.

På grund av ovan anförda förhållanden och synpunkter få sakkunniga
föreslå, att i statens sjukgymnastutbildning plats gives endast åt kvinnliga
elever.

Av den i kap. I givna översikten av sjukgymnastikens och massagens
m. m. användning i vårt land framgår, att det finnes yrkesutövare på detta
område av mycket olika kvalifikationer. Man frågar sig då, örn ej ett behov
av även mindre grundligt och dyrbart utbildade utövare av enklare behandling
av detta slag föreligger. Mycket klent eller ej alls specialutbildade
personer komma säkert att fortfarande som hittills meddela sådan behandling,
och man kan ej förneka, att rätt mycken behandling av denna art
är synnerligen enkel. Man kan för visso diskutera, örn det ej skulle bli
ett användande av överkvalificerad arbetskraft att driva utvecklingen i den
riktningen, att endast sjukgymnaster med lång och dyrbar utbildning, så
att säga första klassens sjukgymnaster, skulle meddela all i samhället behövlig
behandling, som ligger inom detta område av läkekonsten. Säkert är
vidare, att utövning av massage, sjukgymnastik av enklare slag, värmeterapi
m. m. av personer, som sakna utbildning därtill, aldrig kan utrotas, vore
det än ett aldrig så starkt önskemål; kravet, att all enklare sjukbehandling
skall handhavas uteslutande av specialutbildade legitimerade yrkesutövare,
är utan tvivel orimligt och för övrigt väl orealiserbart. Man må blott tänka
på, i vilken utomordentligt stor utsträckning sjuka själva ej blott ordinera
för sig utan även inköpa allehanda värme- och ljusbehandlingsapparater
för självbehandling i hemmen, utan att vare sig en läkare eller en sjukgymnast
någonsin varit med om saken, och massage meddelas ju i enklare
fall i mycket stor utsträckning av vem som helst i den sjukes omgivning,
med eller utan läkares anvisning. I 1887 års sjukgymnaststadga har givits
uttryck för den föreställningen, att sjukgymnastiken som sådan är en särskild
läkekonst för sig, som kräver en betydlig utbildning av sina utövare,
för att ej risker för de sjuka skola uppstå. Det kan väl näppeligen ha
varit avsikten att förbjuda utövningen av allt det, som sjukgymnasten sysslar
med, d. v. s. vid tidpunkten omkring 1887 utom sjukgymnastik i egentlig
mening endast massage, såvida icke läkare skriftligen förklarat, att sådan behandling
var för den sjuke lämpligt. Numera ingår i sjukgymnastens verksamhet
utom sjukgymnastik i egentlig mening i mycket större utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

än denna massage, funktionell övningsterapi, värme-, elektricitets- och ljusbehandling.
Någon möjlighet att förhindra, att de enklare arterna av denna
behandling meddelas av personer med ringa utbildning, torde i ett modernt
samhälle ej finnas och torde knappast vara önskligt. Detta förhållande väcker
frågan, huruvida staten bör utbilda även en enklare klass sjukgymnaster
med mera begränsade kunskaper i yrkets utövning.

Kunde man genom att anordna även sådan enklare utbildning effektivt
förekomma dålig behandling av alls ej eller i otillfredsställande kurser utbildade
massörer och massöser, kunde det ifrågasättas att från början organisera
statens sjukgymnastutbildning på en högre och en lägre linje. Det
är för individer och samhälle därtill en betydande ekonomisk fördel, örn för
enklare behandling utövare med lägre utbildning och därmed följande mindre
krav på ersättning för sitt arbete stöde till förfogande. Så bär ju till en
viss grad varit fallet hittills. Även inom sköterskekåren har ju differentierat
sig en högre och en lägre sjuksköterskekår, men statens reglerande åtgärder
ha endast avsett i fullt tillfredsställande sjuksköterskeskolor utbildade
första klassens sjuksköterskor. Till mera ledande befattningar krävas de
högst utbildade sjuksköterskorna, varemot till enklare, subordinerande befattningar
enklare sköterskor ofta måste användas och utan olägenhet kunna
användas.

Då i den föregående framställningen hävdats, att staten åtminstone till
en början i främsta rummet bör tillgodose sjukvårdsanstalternas behov av
sjukgymnaster, vilka ju måste besitta stor och mångsidig kompetens, synes
det sakkunniga, att man tills vidare måste avråda från utbildning av sjukgymnaster
av lägre klass. Det behov av enklare hjälpkrafter på detta område,
som tilläventyrs förefinnes, kommer nog alltid att fyllas av i privata
kurser utbildade sjukgymnaster, ofta utbildade blott i massage- och värmebehandling;
på dessa bör ju staten kunna, såsom förut framhållits, genom
effektiv tillsyn och kontroll av alla behandlingsinstitut, å vilka dylik utbildning
anordnas, utöva inflytande.

En helt annan fråga är, örn i en statens utbildningsanstalt bör givas kurser
i enklare behandlingsteknik åt sjuksköterskor, för vilkas verksamhet det
kan vara synnerligen värdefullt, att de ej äro fullständigt okunniga på området.
I sjuksköterskans arbete förekomma ofta situationer, då hon kan
gagna den sjuke genom någon kunskap i dessa ting, utan att hon därför
på något sätt kan anses uppträda som sjukgymnast. Och för läkaren ute
på landsbygden kan det, som förut framhållits, vara till mycket stor nytta,
örn den sköterska han har till sin hjälp i sjukvårdsarbetet har någon kännedom
och övning i enklare behandling av denna art. Dylika små kurser
för sjuksköterskor kunna mycket lätt anordnas i en statens sjukgymnastiska
anstalt. Uppstår ett dylikt behov, är det lätt att tillgodose, och sakkunniga
finna ej nödigt att angiva planer för dylik undervisning. Dylik kompletterande
utbildning för sjuksköterskor bör emellertid ej meddelas annat än åt
legitimerade sköterskor. De mindre kvalificerade sjuksköterskorna torde i allmänhet
lia åtnjutit för klen undervisning i medicinska ämnen, för att man
med fördel skall kunna meddela sådan kortare praktisk undervisning med
någon nytta och utan risk för de sjuka.

Till frågan örn sjukgymnastväsendets organisation hör också den viktiga
frågan om yrkesutövarnas anställnings-, arbets-, löne- och pensionsförhållanden.
Den angivna enqueten från 1928 visar de mest otillfredsställande förhållanden
till och med på många av landets största allmänna sjukhus. Be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

fattningarna ha i allmänhet ej ens varit uppförda på sjukhusets ordinarie
stat. Av enquetesvarén får man närmast intrycket, att sjukgymnasterna
synas utgöra en alldeles särskild kår utan rättigheter av något slag, som
under de orimligaste villkor och ogynnsammaste arbetsförhållanden skänka
sjukvårdsanstalten ett för dess drift nödvändigt och nyttigt arbete. Dessa
förhållanden, som torde sammanhänga med att sjukgymnastutbildningen i
vårt land varit så fullständigt placerad utanför sjukvårdsväsendet, kunna ej
få fortsätta, allra minst i ett land, som berömmer sig av att stå högt i
sjukvårdshänseende och i vilket de övriga grupperna av sjukvårdspersonal
ha bättre villkor än i flertalet andra länder.

Erfarenheten giver vid handen, att sex timmars dagligt arbete med mångskiftande,
ofta fysiskt ansträngande behandlingar utgör en full, till och med
dryg arbetsdag för sjukgymnaster. Bredvid ett sådant arbete kan sjukgymnasten
endast i rätt liten utsträckning åtaga sig behandling av privatpatienter.
Och näppeligen kan en sjukgymnast, utan att snart bli utsliten,
hålla på med dylikt arbete utan någon ledighet varje år. Ordnad semester
å fyra, i mera krävande befattningar sex veckor måste fordras. För här
nämnda arbete måste i sjukvårdsanstalter anställda sjukgymnaster ha tillfredsställande
avlöning och pension. Lönenivån får ej understiga utan bör
snarare något överstiga de bästa sjuksköterskebefattningarnas. Som sjukvårdsarbete
betraktat äro väl arbetsprestationerna fullt jämförliga, och utbildningstiden
är ungefär densamma. Men sjuksköterskan är delvis försörjd
under sin utbildningstid, under det att sjukgymnasten får helt bekosta sin
utbildningstid. Det bör emellertid framhållas, att den sjukhusanställda sjukgymnasten
i allmänhet har möjlighet att förvärva åtminstone några inkomster
av enskild verksamhet, vilket sjuksköterskan ej alls har. På grund av
det större inslaget i sjukgymnastutbildningen av teoretiska, medicinskt betonade
studier, måste högre inträdesfordringar ställas på sjukgymnastelever
än på sjuksköterskeelever. Så som förhållandena nu äro, ha endast några
få sjukhus i vårt land sjukgymnaster med en ställning lika god och trygg
som anstaltens sjuksköterskor. Det är uppenbart, att en förändring till det
bättre här är brådskande. Den naturligaste vägen att nå bättre förhållanden
synes vara att reglera dessa befattningar på samma sätt som sjuksköterskeplatserna
och ordna innehavarnas pensionsförhållanden i likhet med
andra jämförliga befattningshavares. Får man så till stånd bättre utbildning
som villkor för legitimationen, så kan förutses, att yrket och dess
utövares ställning i sjukvården kommer att höjas upp till berättigad nivå.
Som mönster för sjukgymnasters löneställning och placering i övrigt å sjukhus
kan, som ofta från gymnasthåll framhållits, tjäna den ortopediska klinikens
å Stockholms vanföranstalt anordningar. Avlöningen till dessa sjukgymnaster
bör utgå efter samma principer som till sjukhusens övriga personal.
Hittills brukliga system med tantiéme på utfört arbete eller direkt betalning
av den sjuke eller försäkringsinrättningar bör avskaffas. Det finnes ingen
anledning att anse sjukgymnastens arbete i sjukvården såsom av principiellt
annan natur än övrigt sjukvårdsarbete, och liksom sjukhuslagstiftningen
reglerar andra sjukvårdskårers ställning i sjukhusarbetet, bör den reglera
även sjukgymnasternas arbete.

. Beträffande den synnerligen viktiga pensionsfrågan, bör denna ordnas för
sjukgymnasterna i överensstämmelse med de bestämmelser, som gälla för
sjuksköterskor, anställda i reglerade befattningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Härefter hava de sakkunniga (kap. III i betänkandet) till behandling upptagit
frågan om sjukgymnastutbildningens art och omfattning och därvid
anfört bland annat:

Örn ock själva programmet för en god sjukgymnastutbildning kan sägas
vara genom lång erfarenhet i vårt och andra länder i praxis utformat och
hävdvunnet, må dock här några allmänna synpunkter på frågan framhållas.

Sjukgymnasten behöver en rätt så ingående kunskap i vissa delar av
några av de i läkarutbildningen ingående teoretiska undervisningsämnena,
framför allt i anatomi och fysiologi, i mindre omfattning även i allmän
patologi. Dessa teoretiska studier avse en ganska grundlig kännedom örn
människokroppens byggnad och förrättningar med tyngdpunkten lagd på
vissa just för sjukgymnastisk verksamhet nödvändiga kunskaper. I vissa
smärre delar av anatomin och fysiologin krävas kunskaper, som närma sig
läkarens behov, i de flesta räcker ett vida mindre kunskapsmått väl till,
och stora delar ligga nästan alldeles utanför sjukgymnastens behov. Denna
till en viss grad medicinskt betonade undervisning har i all sjukgymnastutbildning,
som kunnat godkännas från läkarhåll, anförtrotts åt läkare, där
det kunnat åstadkommas åt lärare vid medicinska läroanstalter och med användandet
av respektive medicinska institutioner.

Omfattningen av de kunskaper örn människokroppens byggnad och förrättningar,
som sjukgymnasten behöver, är betydligt större än motsvarande
för sjuksköterskor nödvändiga s. k. medicinska förkunskaper. För sjuksköterskeutbildningen
har i allmänhet tillfredsställande undervisning i dessa
ämnen kunnat meddelas å de sjukhus, vilka anordnat sköterskeutbildning,
utan tillgång till medicinska institutioner. Föreläsningar, belysta med demonstration
av bilder, moulager, enklare preparat och dylikt, ha i allmänhet
i sjuksköterskeutbildningen fått vara nog för undervisningen i medicinska
ämnen. Sjukgymnasternas undervisning måste ha tillgång till betydligt rikare
utrustning. Så fanns tidigare på G. C. I. något, som åtminstone kunde
kallas anatomisk institution för det i sjukgymnastutbildningen centrala teoretiska
ämnet anatomi; på senare tider har den anatomiska institutionen
bl. a. på grund av bristande liktillgång ej kunnat därstädes uppehållas.
Drivna av nödvändigheten ha alla bättre institut för sjukgymnastutbildning
sökt få eleverna undervisade i åtminstone det viktigaste ämnet, anatomin,
på medicinsk institution och av dess lärare.

Det torde vara uppenbart, att man ej kan eller åtminstone ej bör för ett
speciellt behov av en i stora delar ganska elementär, endast i smärre delar
mera omfattande undervisning i anatomi m. fl. ämnen, inrätta nya fullständiga
institutioner, då dylika finnas tillgängliga förut. Det vore ju ett
slöseri, som ej kan ifrågasättas. Man kan utan vidare fastslå, att statens
för den medicinska undervisningens behov inrättade institutioner böra användas
för statens sjukgymnastutbildning, och detta så mycket mera, som
användning av karolinska institutets institutioner liksom även av de i Lund i
stor utsträckning ägt rum för enskild sjukgymnast- och gymnastikdirektörsutbildning.
En tillfredsställande undervisning för sjukgymnaster i dessa
ämnen kan helt enkelt ej ordnas utan tillgång till dessa medicinska institutioner
och lärare med specialkompetens.

Av det ovan anförda torde framgå, att en statens normerande sjukgymnastutbildning,
åtminstone i fråga örn den teoretiska, medicinskt betonade
undervisningen, ej kan förläggas annat än till Stockholm, Lund eller Upp -

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sala, å vilka platser staten kan i egna institutioner få denna undervisning
anordnad.

I det föregående har berörts den del av sjukgymnasternas utbildning,
som plägar kallas dess teoretiska del. Angående den från vissa synpunkter
huvudsakliga och mera omfattande praktiska utbildningen må följande
anföras.

Det centrala i sjukgymnastens kunskaper måste vara en på förståelse
av vissa sjukdomars natur och behandlingsmetodernas innebörd, effekt och
risker, vilande, genom tillräcklig övning vunnen skicklighet att efter läkarens
anvisning organisera och utföra den sjukes behandling med för det enskilda
fallet behövlig och lämplig teknik; således skicklighet i sjukgymnastik och
massage med funktionell övningsterapi (mekanoterapi) och i vissa delar av
den övriga fysikaliska terapin (fysioterapi).

I fråga om fysioterapin bör till en början diskuteras, vilka delar av detta
stora och mångsidiga behandlingsområde böra ingå i en god sjukgymnastutbildning.
. Endast en ringa del av fysioterapin har med sjukgymnastens
yrkesutövning och utbildning att göra. Fysioterapin är, som redan inledningsvis
framhållits,. en mycket omfattande grupp av läkemetoder, vilken
förutom mekanoterapi i här ifrågavarande mening (massage, sjukgymnastik
och funktionell övningsterapi, vilka stundom även de räknas till fysioterapin)
inrymmer en mängd behandlingsmetoder, nämligen ljusterapi (helioterapi),
elektricitetsbehandling (elektroterapi), klimat- och luftbehandling (climato-
och aeroterapi), bad- och vattenbehandling (balneoterapi och hydroterapi),
kust- och havsbadsbehandling (thalassoterapi), värmebehandling (thermoterapi),
röntgen- och radiumbehandling (radioterapi) m. fl. Området
är stort, och de olika arterna av fysikalisk behandling så olika och från
varandra i sjukvården sa fristående, att anledning saknas att, som från vissa
håll föreslagits, söka i sjukvårdsorganisationen inordna en kår av assistenter,
utbildade ej blott till utövandet av sjukgymnastik och massage, enligt hittills
hos oss. använt system utan även i tekniken för alla dessa olika mekaniska
och fysikaliska terapiformer. I den allmänna sjukvården dirigeras de flesta
av dessa terapiformers användning av läkarna med vanlig i sjukvården behövlig,
egentligen ej specialistutbildad personal eller ock med å den speciella
avdelningen utbildad specialpersonal. Å specialanstalter av olika slag med
svar och mycket speciell teknik, kan endast användas inom respektive specialområde
inövad assistentpersonal. Här och där kan man, särskilt i utlandet,
därvid iakttaga, att även massagens och sjukgymnastikens teknik handhaves
av sjukvårdspersonal, inövad i tekniken för varjehanda fysikalisk terapi.
Det synes ej förefinnas anledning att i vårt land''bryta med ett i det hela
gott system, med för just här ifrågavarande mekaniska och vissa därmed
samhöriga fysikaliska behandlingsmetoder särskilt och grundligt utbildade
yrkesutövare.

Sjukgymnastens huvudsakliga verksamhet bör vara sjukgymnastikens och
massagens tekniska utövning efter läkares föreskrift och under läkares kontroll.
Till dessa höra även på senare tider en hel del metoder för funktionsövmng
för vissa speciella syften, vilka i svensk sjukgymnastik och utbildning
till sjukgymnastyrket hittills spelat alldeles för liten roll. Anledningen
till att man till denna huvudsakliga verksamhet numera måste foga även
vissa delar av den fysikaliska terapin, är, att i praktisk läkekonst numera
sjukgymnastik och massagebehandling mycket ofta, ja i det övervägande
antalet av behandlingsfall, äro förenade med annan fysikalisk terapi, nårn -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ligen värmebehandling, ganska ofta även med viss enklare ljus- och elektricitetsbehandling.
Det skulle vara särdeles opraktiskt att för samma behandlingsseans,
innefattande dessa olika nödvändiga metoder, använda flera
särskilda yrkesutövare. En tendens i denna riktning, således att i sjukbehandling
differentiera massagen och sjukgymnastiken från den därmed i det
enskilda fallet sammanhängande behandlingen med enklare värme-, ljusos
elektriska apparater, bör motarbetas. Våra sjukgymnaster kunna utan
svårighet förvärva det rätt enkla komplementet i kunskapsförrådet, som tekniken
för enklare värme-, ljus- och elektrisk behandling kräver. Sjukgymnastens
arbete blir rikare''och mindre ensidigt, deras verksamhetsområde
får en kanske rätt behövlig vidgning, och för sjukvården blir anordnandet
av denna vardagliga och oumbärliga behandling både för samhället och den
enskilde sjuke billigare och mindre besvärlig, örn alla dessa relativt enkla
behandlingstekniker överlämnas åt en enda sjukvårdskår i stället för åt flera.

Ovanstående resonemang står på intet sätt i strid emot, att den mera
komplicerade, specialistiskt drivna ljus-, elektro- och radioterapin m. fl. på
specialavdelningar och kuranstalter ofta handhaves även i fråga om det
tekniska utförandet av specialister med läkarutbildning eller i vederbörande
specialverksamhet utbildade assistenter för den ena eller andra speciella terapin.
Till sjukgymnastens verksamhet hör endast sådan i allmän sjukvård
använd enklare fysikalisk terapi, som dagligdags användes i förening med
sjukgymnastik, massage och funktionsövning. Och det må i detta samband
framhållas, att en sjukgymnastutbildning ej bör innehålla mera än en grundlig
utbildning i den behandling, som ingår i vanlig, icke specialiserad sjukvård.
Då mera speciell teknik inom speciella grenar av läkekonsten förekommer,
inläras de bäst på vederbörande specialavdelningar, och är det folden
i den allmänna tekniken och vardagliga användningen av dessa behandlingsmetoder
utbildade sjukgymnasten synnerligen lätt att förvärva den
ökade kompetens, som dylika behandlingsformer kräva.

Att finna en adekvat benämning på detta centrala och vittomfattande
huvudämne i sjukgymnastutbildningen är rätt svårt. Man kunde ju enligt
medicinsk terminologi kalla det helt enkelt mekanisk och fysikalisk behandling
(mecano- och physioterapi) med den självklara begränsningen av ämnet
till det omfång, som denna sjukvårdskårs verksamhet betingar. Denna kårs
uppgift är ju att vara assistenter vid den mekaniska och fysikaliska terapiens
tekniska utövning vid behandling av sjuka människor i allmän och
enskild sjukvård. Och det kunde ju ej utan skäl övervägas, örn ej vid en
så radikal omläggning av sjukgymnastväsendet och sjukgymnastutbildningen,
som de yttranden, som från medicinska högskolor, medicinalstyrelse och
läkarorganisationer avgivits angående hittills framkomna förslag och nu
senast över 1927 års gymnastiksakkunnigas betänkande, i realiteten innebära,
en markering av ett nytt system med fördel kunde inläggas redan i
terminologin. Det synes emellertid knappast förefinnas anledning att alldeles
lämna den hävdvunna svenska benämningen sjukgymnastik, utan böra
traditionerna fortleva även i den hävdvunna benämningen på utbildningens
huvudämne. Benämningen sjukgymnastik räcker ju emellertid, som förut
framhållits, ej längre till att''täcka hela ämnet; den betydliga vidgning av
verksamhetsområdet, som en ny tids livliga medicinska utveckling efter
hand medfört, bör komma till synes redan i huvudämnets benämning.
Lämplig och adekvat synes vara benämningen: sjukgymnastik, inklusive
funktionsövning och massage med fysikalisk behandling, vilken benämning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

dock torde böra i programmet förkortas till sjukgymnastik med fysikalisk
behandling, eller med en ännu kortare, alla dessa terapiformer omfattande
benämning fysioterapi.

En mycket stor del av undervisningstiden bör användas till inlärande
och träning i dessa läkemetoders teknik. Men liksom rätt så grundliga förstudier
i vissa av de teoretiska medicinska ämnena äro nödvändiga, måste
även för förståelse av metodernas användning och inlärandet av deras teknik
inhämtas en del kunskaper hämtade från den praktiska medicinen.
Man har i allmänhet i sjukgymnasternas undervisning kallat sammanfattningen
av det, som måst inhämtas från den praktiska medicinen, för sjukdomslära.

Aven här föreligger en stor skillnad mellan läkarnas behov av allsidiga
kunskaper örn alla sjukdomar och deras behandling och sjukgymnasternas
behov av en viss kännedom örn dessa ting inom vissa delar av medicinen.
Och liksom på det teoretiska ämnesområdet möter man här det förhållandet,
att sjukgymnasternas behov är olika stort i olika delar av sjukdomslära
(speciell patologi) och sjukdomsbehandling (terapi).

Den kunskap örn sjukdomars orsaker, symtom och behandling, vilket
hittills i sjukgymnastutbildning sammanförts till ett ämne, benämnt sjukdomslära,
är även oavsett den kvantitativa skillnaden alls ej jämförlig med
de kunskaper, som äro nödvändiga för läkaren. Denne måste göra en utredning
av de mest komplicerade sjukdomsfall med undersökning av alla
organ för att kunna ställa en riktig diagnos; på basen av densamma måste
han ställa indikationer för en behandling, i vilken ingår ett urval av alla
de läkemetoder, som läkekonsten har till förfogande och som med den medicinska
forskningens framåtskridande alltjämt ökas.

Sjukgymnasten behöver känna om sjukdomarna, och särskilt om sådana
sjukdomar, vilka bliva föremål för behandling med de läkemetoder, som
sjukgymnasten behärskar, så mycket, att hon fullt förstår idén med terapins
användning i det föreliggande sjukdomsfallet och väl känner riskerna vid
oriktig användning av den i frågakommande behandlingstekniken. I undervisningen
i sjukdomslära kunna vissa sjukdomsgrupper alldeles undanskjutas,
såsom t. ex. ögonsjukdomar, öronsjukdomar, epidemiska sjukdomar, gynekologiska
fall, hudsjukdomar m. fl. Väl kunna i nästan alla dessa sjukdomsgrupper
behandling med här ifrågavarande läkemetoder undantagsvis
förekomma, men denna speciella användning av metoderna sker då endast
av på den speciella avdelningen under specialläkarens direkta instruktion
och överinseende inlärda assistenter; att i sjukgymnastens allmänna
utbildning inrymma dylik specialbehandling, som kan förekomma, därför
att specialläkare någon gång använder behandling av denna art, är varken
nödvändigt eller ens önskvärt.

För andra grupper av sjukdomsfall, såsom kirurgiska, ortopediska, neurologiska
och vissa invärtesmedicinska, spela däremot dessa behandlingsmetoder
en mycket stor roll, och undervisningen i sjukdomslära måste avvägas
med tanke på den olika betydelse, som dessa metoder lia vid respektive
sjukdomars behandling.

Det bör framhållas, att vid undervisning i sjukdomslära för sjukgymnastelever
urvalet ur det rika medicinska stoffet är en mycket svår sak, liksom
att det kräves erfaret omdöme för att giva dem denna undervisning på rätt
sätt, då de ej skola självständigt utöva sjukbehandlingen. Erfarenheten från
dylik undervisning lär, att eleverna synnerligen lätt få den alldeles felaktiga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

uppfattningen, att deras inhämtade kunskaper i sjukdomslära innebära ett
moment av läkarutbildning och giva dem förmåga att diagnostisera sjukdomstillstånd
och bedriva deras behandling långt utöver, vad som verkligen
är avsett eller som alls kan bli resultatet av en elementär kännedom om
sjukdomarna. Endast fullständigt utbildade läkare kunna som lärare meddela
sjukdomsläran i lämpligt mått, oell man måste ställa fordringarna på
läraren höga. Man får ingalunda utan vidare anse, att undervisningens i
viss mån elementära karaktär medför, att mindre kompetenta lärare kunna
räcka till. Men ej de bästa medicinska kunskaper räcka enbart till; läkaren
blir en ganska dålig undervisare i sjukdomslära för sjukgymnaster, örn han
ej i grunden känner och är speciellt intresserad av de sjukdomar, som särskilt
måste framhållas i denna undervisning, och deras behandling med
sjukgymnastens metoder, och därtill är specialistiskt intresserad av behandlingsmetoderna
i fråga. Det har därför visat sig i stort sett fördelaktigt,
om den huvudsakliga undervisningen i sjukdomsläran lägges i händerna
på samma lärare, som undervisa i själva behandlingsmetoderna. Den
som meddelar undervisningen i sjukgymnastiken och som läkare förestår
den gymnastiska institution, å vilken utbildningen bedrives, måste ju vara
specialist på området. Under det att undervisningen i de förut nämnda
teoretiskt betonade ämnena, anatomi, fysiologi och allmän patologi, med stor
fördel överlämnas åt särskilda facklärare, är det utan tvivel lämpligast, att
den eller de lärare, som undervisa i sjukgymnastik, även undervisa i sjukdomslära.

Hittills har man i allmänhet ansett en enda läkare tillräcklig för att i en
sjukgymnastutbildning handhava hela undervisningen i sjukdomslära och
behandlingsmetoder. En legitimerad läkares allsidiga kunskaper i medicin
ha ansetts göra honom kompetent att omhänderhava undervisningen i sjukdomsläran
och i olika sjukdomars behandling med dessa metoder, örn han
utöver vanlig läkarutbildning förvärvat speciell erfarenhet i metodernas användning
och därmed speciellt intresse för de sjukdomar, som företrädesvis
behandlas med dessa metoder. Så kan numera ej anses vara fallet. Läkekonsten
har specialiserats så mycket, att en läkare ej längre enbart på grund
av sin examen kan anses kompetent att undervisa i alla de olika sjukdomsgruppernas
specialbehandling. På sjukhusen har skett en uppdelning ej
blott i medicinsk och kirurgisk avdelning, utan vid sidan av dessa ha uppkommit
allt flera specialavdelningar, somliga med stort behov av dessa
terapiformer, somliga med mindre, somliga utan något behov av dem. A
invärtesmedicinska avdelningar och specialavdelningar inom medicinen bedrivas
sjukvård och sjukbehandling av särskilt i tekniskt hänseende annan
natur än den, som utövas å kirurgiska avdelningar och å kirurgiska specialavdelningar.
Då man måste fordra höga kvalifikationer hos lärarna i sjukdomslära
i sjukgymnastutbildningen, kari man ej längre nöja sig med en
enda lärare i sjukdomslära och sjukgymnastik; detta ha 1927 års gymnastiksakkunniga
riktigt framhållit och lia i sitt förslag sökt tillgodose behovet
av lärare med specialistisk inställning på de två stora huvudgrupperna av
sjukdomar. En granskning av det föreliggande behovet är nödvändig, för
att man i en fristående sjukgymnastutbildning skall tinna en lämplig anordning;
denna nödvändighet att specialisera undervisningen i sjukdomslära
och sjukgymnastik på två skilda linjer vållar ej obetydliga svårigheter och
komplicerar den tidigare ganska enkla sjukgymnastutbildningen betydligt.

De sjukdomsgrupper, som företrädesvis bliva föremål för mekano- och

Biliana till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 113 käft. (Nr 133.) 4

50 _ Kungl. May.ts proposition Nr 133.

fysioterapeutisk behandling och för vilka de i allmänhet äro oumbärliga,
höra till både det medicinska och kirurgiska sjukdomsområdet. Och inom
specialfacken äro de ortopediska och neurologiska sjukdomsgrupperna i synnerligen
stort behov av dessa behandlingsmetoder, de ortopediska fallen
kanske mest av alla sjukdomsgrupper.

Tidigare spelade emellertid på de sjukgymnastiska instituten invärtessjukdomarnas
behandling en ganska stor roll. Gymnastiken för ortopediska fall
var även så dominerande, att den till och med avskildes som en särskild
art av sjukgymnastik, den ortopediska gymnastiken eller den gymnastiska
ortopedin, som tidigare, innan ortopedins nyare, effektivare metoder uppkommit,
intog en mycket central ställning vid de ortopediska fallens behandling.
Sedermera har den invärtesmedicinska gymnastiken trätt mera i
bakgrunden, och numera dominera utan ringaste tvivel i all sjukgymnastutbildning
kirurgiska och ortopediska sjukdomsgrupper över invärtesmedicinska
och neurologiska. I fråga om nervsjukdomarna räknas här följderna
i hållnings- och rörelseorganen till de ortopediska sjukdomsgrupperna. Detta
förhållande har emellertid på senare tiden allt mera accentuerats, beroende
på att till sjukgymnastiken kommit massagen och den fysikaliska behandlingen,
vilka till en början hugo en vida större användning inom kirurgi
och ortopedi än för invärtessjukdomarna. För närvarande dominerar i hög
grad hållnings- och rörelseorganens behandling på detta område. Behandlingen
av invärtessjukdomar, särskilt rubbningar i digestion-, respirationsoch
cirkulationsorganen, som tidigare rätt mycket voro föremål för sjukgymnastik
behandling, har numera tratt i bakgrunden. Måhända komma
dessa behandlingsformer åter mera till heders även på det invärtesmedicinska
området, sedan läkarutbildningen mera upptagit dessa saker i sitt program.
Under alla förhållanden bliva alltid hållnings- och rörelseorganen det viktigaste
organsystemet i en sjukgymnastutbildning, och detta även av ett annat
skäl än de ovan anförda. Även örn sjukgymnastik kan komma att spela
större roll än för närvarande även vid invärtessjukdomar, utföres behandlingen
vid dessa i första hand med och på hållnings- och rörelseorganen,
och därför blir förutsättningen för en god teknik även vid invärtessjukdomars
behandling en gedigen kunskap i hållnings- och rörelseorganens
byggnad och förrättningar. Det invärtesmedicinska indikationsområdet för
denna behandlingsart är dock så stort, att det under inga förhållanden kan
få lämnas åt sidan i en god sjukgymnastutbildning. Det torde numera vara
svårt att finna en läkare med den omfattande kunskap i både medicinska
och kirurgiska sjukdomar och deras mångsidiga specialbehandling, att han
kan giva undervisning av den kvalitet, som här är nödvändig i sjukdomslära
och sjukgymnastikens teori på båda de angivna linjerna. Just då det
gäller urvalet ur sjukdomsfall av de i sjukgymnastutbildningen viktiga
kapitlen, kommer den till korta, som ej har avsevärda kunskaper i modern
klinisk medicin och kirurgi. Det gamla systemet att överlåta hela undervisningen
i sjukdomslära och sjukgymnastik åt en enda undervisare, måste
således övergivas, örn sjukgymnastutbildningen skall kunna motsvara modern
läkekonsts krav. Däremot bör nog så långt möjligt bibehållas det beprövade
systemet, att samma lärare, som undervisar i behandlingsmetodernas teori
och praktik, även undervisar i sjukdomslära och behandlingsindikationer.
Det bör i detta samband även framhållas, att örn, som från vissa sjukgymnastgrupper
framhållits, sjukgymnastiken blivit otillbörligt tillbakasatt, på
många håll alls ej använd vid behandlingen av invärtes sjukdomar, detta

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 51

förhållande torde kunna korrigeras endast genom tudelning av undervisningen.

Behandlingen med dessa metoder av kirurgiska och ortopediska sjukdomar,
och ännu mera undervisningen i densamma, kan ej dirigeras annat än av
läkare med någon utbildning i kirurgi och ortopedi och med ett specialistiskt
intresse för den mekaniska och fysikaliska terapin. Erfarenheten lär,
att av nutida läkare ortopederna och läkarna å vissa kuranstalter äro de,
som mest syssla med dessa ting. Inga andra läkare dirigera dessa behandlingsmetoders
användning i så stor utsträckning och så direkt sorn dessa
läkare. I behandlingen av invärtes sjukdomar med dessa metoder inneha
numera läkare med intresset riktat åt kirurgi eller ortopedi ingen eller
åtminstone obetydlig kompetens; på detta område av sjukgymnastiken kunna
endast å invärtesklinikerna utbildade läkare anses innehava kompetens för
denna särskilt svåra undervisning för sjukgymnaster.

Då på ett sjukgymuastiskt institut liksom i all sjukgymnastverksamhet
numera de kirurgiska och ortopediska sjukdomsgrupperna i materialet dominera
så ofantligt över det invärtesmedicinska, kail det nog fastslås såsom
en nödvändighet, att huvudläraren i sjukgymnastik med sjukdomslära och
indikationer, vilken även måste vara chefläkare för hela den å utbildningsanstalten
bedrivna sjukbehandlingsverksamheten, måste ha kompetens på
det kirurgiska och framför allt ortopediska området av läkekonsten. Detta
är ett oavvisligt villkor, alldenstund den ortopediska specialutbildningen
förutsätter kirurgisk utbildning och ett stort intresse samt ej obetydlig erfarenhet
örn de grupper av kirurgiska och ortopediska fall, som i vida större
antal än andra fall strömma till en väl organiserad poliklinik för mekanooch
fysioterapi. Detta förhållande måste tillmätas stor betydelse, då kvalifikationerna
för denna lärarbefattning, vars innehavare omhänderhar sjukgymnastutbildningens
centralaste och allra viktigaste läroämne, skola bedömas.

Såsom ovan framhållits fordras ävenledes, att en av anstaltens lärare äger
kvalifikationer inom invärtesmedicinen. Då detta område är för hithörande
ändamål vida mindre omfattande, bör en anordning kunna finnas, som ej
kräver så höga kompetensfordringar som dem för ovannämnde huvudlärare.
Om av de biträdande lärarna i sjukgymnastik och sjukdomslära en har invärtesmedicinsk
utbildning, bör detta vara tillfyllest för att i den dagliga
undervisningen vid demonstrationerna av fall på poliklinikerna behandlingen
av invärtes fall mera skall komma till sin rätt, än den kanske i allmänhet
gjort i sjukgymnastutbildningen på senare tider. Det torde måhända komma
att visa sig, att undervisningen i invärtesmedicinsk sjukdomslära bäst anordnas
som en kurs, given av någon av medicinska klinikens läkare. Anordningen
med en sidoordnad kurs i sjukgymnastikens användning inom invärtesmedicinen
innebär emellertid alls ej, att ur den bredare sjukgymnastiska
undervisningen skall uteslutas undervisning om invärtesfall och deras behandling.
Den föreslagna specialkursen avser blott att från medicinskt
kliniskt håll få indikationsområdet begränsat efter modern medicinsk uppfattning,
för vilket kräves klinisk erfarenhet på området. Sakkunniga anse,
att en sådan anordning är bättre än att i den dagliga undervisningen dela
upp sjukdomsfall och sjukgymnastiken på två skilda ämnen, vilket med
den organisation av anstalten, som sakkunniga tänkt sig lämpligast, är svårt

att göra. .....

Utöver ovannämnda undervisning i de ämnen, som konstituera själva
huvudstommen i varje sjukgymnastutbildning, föreligger ett ej obetydligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

behov av undervisning i nedan nämnda specialämnen. I dessa kan emellertid
undervisningen inskränkas till korta, vid sidan av den pågående huvudundervisningen
anordnade kurser. De lärare, som skola giva dessa kurser,
behöva ej vara fast anställda vid den sjukgymnastiska anstalten utan mot
arvode hålla kurser. Kompetenta lärare komma säkerligen alltid att finnas
bland en medicinsk högskolas yngre lärarkrafter.

Sålunda måste för en fullständig sjukgymnastutbildning givas en kortare
kurs i vissa nervsjukdomars behandling med sjukgymnastik m. m., i vilken
då lämpligen inrymmes undervisning i den enklare elektroterapi, som vid
förlamningar i samband med sjukgymnastik så ofta förekommer; en sådan
kurs gives bäst, örn tillgång därtill finnes, å neurologisk specialpoliklinik
eller klinik.

Vidare kräves en kort demonstrationskurs i speciell ortopedi och i den
numera allt vanligare kombinationen av sjukgymnastik i form av funktionsövning
och fixation med förband och skenor vid vissa vardagligen förekommande
kirurgiska och ortopediska behandlingsfall. Sjukgymnasten måste
för att överhuvud taget kunna användas vid behandling av olycksfall och
ortopediska fall hava inlärt handhavandet av dylika skenor och förband av
olika slag. Denna kurs gives allra bäst på den ortopediska kliniken, där
dylik behandling i största utsträckning förekommer.

Slutligen hör till en modern sjukgymnastutbildning även en kurs i
den upprätta hållningen, örn hållningsvariationer och begynnande deformitetsbildning
i ryggraden och i den för dessas behandling ofta använda
speciella hållningsgymnastiken. Denna kurs kräver som demonstrationsmaterial
hela skolklasser, och då en dylik kurs bör ingå även i gymnastiklärarutbildningen,
Iean den göras gemensam för G. C. I.s elever och
sjukgymnasteleverna. Den kan emellertid även anordnas på annat sätt
med demonstration av den i Stockholms folkskolor sedan länge använda
speciella hållningsgymnastiken. En dylik kurs representerar den enda undervisning,
som utan påtaglig olägenhet kan givas gemensam i gymnastiklärar-
och sjukgymnastutbildning.

Det har i de två senaste gymnastikkommittéernas betänkanden liksom
även från andra håll framhållits, att sjukgymnastiken och den pedagogiska
gymnastiken ha så stora principiella beröringspunkter, att man borde kunna
åtminstone till en viss del anordna gemensam undervisning för bägge slagen
av yrkesutövare. Med de förutsättningar, som sakkunnigas uppdrag har,
anse sakkunniga det nödvändigt att närmare diskutera denna uppfattning.''
En viss kontakt har den pedagogiska gymnastiken och sjukgymnastiken naturligtvis
däri, att för inlärandet av teoretisk kunskap och praktisk färdighet
i bägge yrkena fordras vissa förkunskaper i människokroppens byggnad
och förrättningar, och särskilt bör därvid framhållas, att övning av hållningsoch
rörelseorganen i stor utsträckning ingår i bägge yrkesutövningarna.
Skolgymnasten övar dessa organ hos friska människor, sjukgymnasten hos
sjuka, därvid å det övervägande behandlingsmaterialet just dessa organ äro
sjuka._ För sjukgymnasten tillkommer i yrkesutövningen en hel "mängd
uppgifter, som alls ej ha med sjukgymnastik i egentlig mening att göra
och vilka ligga alldeles utanför skolgymnasternas verksamhet. Med hållnings-
och rörelseorganens funktioner sammanhänga intimt nervsystemets,
cirkulationsorganens, respirationsorganens funktioner och den allmänna ämnesomsättningen,
varför studierna varken för sjukgymnasterna eller för skolgymnasterna
kunna begränsas till uteslutande hållnings- och rörelseorganen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Det skulle för visso kulina tänkas medföra ekonomiska fördelar att göra
undervisningen gemensam för två olika grupper av yrkesutövare, så långt
deras undervisningsämnen äro gemensamma. Det skulle därigenom bli
lättare för de personer, som, örn ock undantagsvis, i fortsättningen önska
skaffa sig kompetens till båda slagen av yrkesutövning. Ett visst behov av
biologisk kunskap, som ju för övrigt är nödvändig i mångå olika yrken,
visar sig emellertid vid närmare granskning ej vara tillräcklig anledning ati
anordna gemensam undervisning. De medicinska ämnen, örn vilka här kan
bli fråga, äro anatomi, fysiologi och allmän patologi. Örn anatomin gäller,
att skolgymnasternas behov av detta ämne är väsentligt mindre än sjukgymnasternas,
enär dessa senares undervisning i anatomi måste äga den omfattning,
som är nödvändig för fortsatt undervisning i sjukdomslära. Undervisning
för sjukgymnaster måste från början läggas på ett högre plan, så
högt, att tillfredsställande undervisning annorstädes än på medicinsk anatomisk
institution är otänkbar. Även örn fysiologin gäller, att behovet av
undervisningen i ämnet för de båda yrkesutövarna ej är detsamma. Sjukgymnasternas
behov av undervisning i fysiologi är förvisso stort, även örn
man tager i betraktande, att hållnings- och rörelseorganens funktionslära
fortfarande som hittills nog till större delen kommer att inrymmas i den
anatomiska undervisningen. Men denna undervisning för sjukgymnaster
måste läggas så, att den grundlägger förståelsen av. sjukdomsläran, och
undervisningen i ämnet bör ske å en medicinsk fysiologisk institution. Skolgymnasternas
undervisning i ämnet avser däremot att grundlägga förståendet
av allmänna kroppsövningar, skolgymnastik, idrott, träning, tävlingar m. m.

Vad ämnet allmän patologi beträffar, är detsamma i sjukgymnastutbildningen
ett viktigt ämne, som givetvis alls ej erfordras i gymnastiklärarutbildningen.

De medicinska ämnena äro således i undervisningshänseende vida mera
till namnet än i verkligheten samma ämnen i gymnastiklärar- och i sjukgymnastutbildning.
Starka skäl synas sålunda tala emot att i nämnda medicinska
ämnen behålla en historiskt förklarlig, men numera ej tidsenlig
gemensam undervisning för sjukgymnaster och gymnastiklärare.

En helt annan fråga är, om en statens sjukgymnastutbildning, kan draga
någon fördel av att för sin undervisning disponera någon eller några av
G. G. I:s institutioner; liksom en tillfredsställande sjukgymnastutbildning ej
längre kan tänkas möjlig, utan att statens medicinska institutioner vid en
medicinsk. högskola tagas i bruk, kan det ju tänkas fördelaktigt för någon
del av undervisningen att få disponera G. C. I:s lokaler. I det föregående har
nämnts en särkurs för sjukgymnasterna i hållningslära och hållningsgymnastik,
som eventuellt kan förläggas till G. C. I. och till och med vara gemensam för G.
C. I:s och sjukgymuastiska anstaltens elever, om därmed kan nås någon
fördel. Denna kurs berör ett litet gränsområde, där sjukgymnasternas och
gymnastiklärarnas intressen mötas. Liksom det i allmänhet ej kan sättas
en fix gräns mellan hälsa och sjukdom, är gränsen mellan normalt och ej
normalt i hållningsorganen, särskilt i fråga örn den upprätta hållningen,
svår att bestämma. Att pedagogisk gymnastik, riktigt anordnad, kan utöva
en viss — kanske något överskattad — profylax mot verkliga deformiteter
i ryggraden, motiverar väl, att man giver gymnastiklärarna en kurs i speciell
hållningslära och speciell skolgymnastik för hållningsanomalier, men ej
att man giver dem undervisning i sjukgymnastik. Att sjukgymnasterna
i sin sjukgymnastik bl. a. på ryggradskrökningarnas område måste an -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

vända även en del hållningsrättande rörelser, till en viss grad hämtade från
den pedagogiska gymnastiken, motiverar en kurs för dem i detta ämne,
men ej att giva dem utbildning i teoretisk och praktiskt pedagogisk gymnastik,
än mindre i instruktion i densamma.

Det enda verkligt gemensamma ämnet är således speciell hållningslära
och hållningsrättande övningar. På ett enda ämne, som därtill kräver jämförelsevis
kort tid, bör rimligen ej byggas sådan gemensamhet i yrkesutbildningen,
som från en del håll föreslagits.

Emellertid torde man även vid fullt skiljande av de båda yrkesutbildningarna
från varandra kunna bereda lättnader för dem, som önska förvärva
kompetens till båda yrkena.

För de unga elevernas allmänna kroppsutveckling och ökad förmåga att
kunna sköta en ovanligt ansträngande yrkessysselsättning bör obligatorisk
friskgymnastik under första året ingå i sjukgymnastutbildningen. Dylikt
deltagande i gymnastikövningar kan väcka ett värdefullt intresse för egen
fortsatt gymnastik och andra kroppsövningar och därtill meddela tillräcklig
färdighet att kunna leda enkel motionsgymnastik. Detta kan vara en fördel
i vissa sjukgymnastbefattningar, såsom vid vissa inrättningar med elever av
olika slag, (vanföranstalter och skolinternat, vissa sjukavdelningar, såsom
neurosavdelningar, sinnessjukhus m. fl.). Ett förefintligt behov av vanlig
motionsgymnastik för elever eller andra i dylika anstalter kan lätt tillgodoses
a,v vilken sjukgymnast som helst; utbildning till gymnastiklärare är i dylika
situationer överflödig. Även kan det vara en fördel, att sjukgymnastens
intresse för gymnastik och idrott hålles vid liv. Intresset för gymnastik
och idrottsliv är i starkt tilltagande hos unga människor; även å de större
sjukhusen kan det för den yngre talrika personalen vara till gagn att ha
bland sjukhuspersonalen sjukgymnaster, som hava intresse för deras gymnastik,
idrott och tävlingar.

Att ordna denna gymnastik för sjukgymnastelever erbjuder inga svårigheter.
Eventuellt kunna de ju någon tid deltaga i nyintagna elevers övningar
å G. C. 1., eller örn detta skulle verka förryckande på G. C. I:s
undervisningsprogram, kan det ju ske på vilken förhyrd gymnastiksal som
helst. En kompetent ledare eller ledarinna är ju synnerligen lätt att erhålla.
Denna gymnastik är sålunda en vanlig motionsgymnastik och har alltså ej
karaktären av undervisning i pedagogisk gymnastik.

Man har framhållit, att utbildning i pedagogisk gymnastik är nödvändig
även för sjukgymnasterna, särskilt därför att den pedagogiska gymnastiken
skulle vara den gymnastik, från vilken den sjukgymnastiska behandlingen
av invärtessjukdomar hämtat sin teknik. Den sjukgymnastiska tekniken vid
invärtessjukdomars behandling är emellertid en alldeles speciell teknik, som
kräver särskild kunskap i och vana vid behandling av sjuka personer. Det
är sålunda alldeles otjänligt, om den vanliga pedagogiska gymnastiken tages
till utgångspunkt eller blir något slags mönster för denna behandlingsteknik.

Man _ måste _ vida strängare än hittills skett uppehålla kravet på att all
undervisning i ovan angivna läroämnen anförtros åt läkare. Det behövs
emellertid i undervisningen i ifrågavarande behandlingsmetoders tekniker
medhjälpare för demonstration av de tekniska manipulationerna och handhavandet
av apparater för fysikalisk behandling m. m. samt även för
organisation av behandlingsarbetet, såsom patientutdelning m. m. Lämpligast
torde vara att för dessa uppgifter anställa kvinnliga sjukgymnaster

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

som instruktionsgymnaster, vilkas uppgift att undervisa i propedeutisk teknik
motiverar deras inräknande bland lärarpersonalen.

Jag har härmed redogjort för de grundläggande principer, som för 1929
års sakkunniga varit de ledande vid bedömande av sjukgymnastutbildningen.
De sakkunniga hava vidare i sitt betänkande framlagt ett detaljerat förslag
till den organisation av sjukgymnastutbildningen, som de funnit böra förordas
med utgångspunkt från de av dem angivna principiella synpunkterna
i föreliggande fråga. Detta förslag, till vars detaljer jag här inskränker
mig att hänvisa, innebär upprättande av en sjukgymnastik anstalt, förlagd
i en föreslagen tillbyggnad till serafimerlasarettet och organisatoriskt anknuten
till detta lasarett samt ställd under överinseende av karolinska institutet.

De sakkunniga sluta med att föreslå,

att en statens sjukgymnastiska anstalt måtte inrättas enligt av dem angivet
program,

samt att hittillsvarande utbildning i sjukgymnastik vid gymnastika centralinstitutet
måtte nedläggas samt att omorganisationen av gymnastiska
centralinstitutet måtte företagas efter de nya riktlinjer, som givetvis måste
bliva en följd därav.

Härefter anhåller jag så att få lämna en redogörelse för det huvudsakliga
innehållet i de yttranden, som avgivits över 1929 års sakkunnigas betänkande.

Medicinsk fakulteten vid universitetet i Uppsala anför bland annat:

Det är med största tillfredsställelse fakulteten tagit del av det förslag till
organisation av sjukgymnastutbildningen, som av de tillkallade sakkunniga,
professorerna Haglund och Hedrén, utarbetats. . .

Fakulteten vill i likhet med dessa på det bestämdaste havda, att sjukgymnasternas
utbildning helt bör läggas under den medicinska sakkunskapen
och de medicinska myndigheterna, och att därmed också gymnastiska
centralinstitutet bör befrias från en för detsamma främmande uppgift i
medicinens tjänst samt hänvisas att ägna alla sina krafter åt den betydelsefulla
och vittomfattande uppgiften att handhava utbildningen av lärare i
friskgymnastik, att söka få en ledarställning för den nationella idrotten
och att i det hela bliva en härd för befordrande av en sund utveckling av
vårt folks fysiska fostran.

Fakulteten ansluter sig till förslaget, att staten omhändertager en del av
sjukgymnastutbildningen för att giva denna normerande riktlinjer men att
den lämnar åt det enskilda initiativet att utfylla behovet av arbetskrafter i
fysioterapiens tjänst. Likaledes finner fakulteten de av de sakkunniga framställda
kraven, att de vid sjukvårdsinrättningarna arbetande sjukgymnasterna
i fråga örn sina anställnings-, löne- och pensionsförhållanden må fa samma
trygghet som övrig därstädes i sjukvård arbetande personal, befogade.

De sakkunniga framhålla, att enligt läkares såväl som sjukgymnasters
allmänna mening utövandet inom sjukvården av sjukgymnastik och massage
och därmed sammanhängande fysikalisk terapi bättre lämpar sig för kvinnor

Yttranden
över 1929 års
sakkunnigas
betänkande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

än för män samt att de fall, där behandlingen är så arbetsam, att kvinnor
icke rå med den, äro sällsynta och att det därvid i regel gäller behandling,
som icke kräver större sakkunskap, utan kan handhavas av manlig betjäning
vid badanstalterna i samband med för sådana fall i regel behövlig
badbehandling. Fakulteten vill instämma häri, men anser sig dock böra
framhålla, att den manliga arbetskraften genom männens ofta större fallenhet
för handha vande av mekaniska apparater etc. samt deras ofta större
lämplighet att leda och organisera institut för öppen fysioterapeutisk vård
fortfarande kan ha en viktig uppgift att fylla. Då emellertid den av staten
bedrivna undervisningen i första hand bör taga hänsyn till rikets viktigaste
behov^ av^ sjukgymnaster, nämligen sjukvårdsanstalternas behov av dylika,
och då, såsom ock de sakkunniga framhålla, ett verkligt behov av manliga
Sjukgymnaster kan beräknas bliva fyllt genom enskilda inrättningar, har
fakulteten intet att erinra mot förslaget, att endast kvinnliga elever skola
mottagas vid statens sjukgymnastiska utbildningsanstalter.

Mot de sakkunnigas förslag örn inträdesfordringar och örn organiserandet
av undervisningen för sjukgymnaster har fakulteten inga invändningar att
göra.

De sakkunniga ha planerat en anstalt för utbildning av sjukgymnaster,
vilken är ansluten till karolinska institutet och serafimerlasarettet respektive
till det nya karolinska sjukhuset, men de framhålla, att sedan dennas verksamhet
prövats och befunnits god, det kan visa sig lämpligt och även för
läkarutbildningen fördelaktigt, att sjukgymnastutbildning bedrives även vid
fakulteterna i Uppsala och Lund. Fakulteten ansluter sig till denna uppfattning
och anser det såväl för sjukgymnast- som för läkarutbildningen
lämpligt, att en statlig sjukgymnastskola upprättas, ansluten till Uppsala
medicinska fakultet.

Fakulteten får således för sin del på det livligaste tillstyrka, att detta förslag
lägges till grund för ordnandet av sjukgymnasternas utbildning.

Professorerna Båräng och Backman anmälde avvikande mening och förenade
sig om följande av professor Båråny avgivna särskilda yttrande:

»Undertecknad kan ej dela den allmänna meningen, att meddelandet
mom sjukvården av sjukgymnastik och massage bättre lämpar sig för kvinnor.
. Så vitt mig bekant, har denna mening ej sitt stöd i erfarenheten, då
på sjukhus manliga sjukgymnaster ej förut använts. — Dessutom bör betonas
att den ofta mycket kraftiga massagen, som visar sig nödvändig vid
behandlingen av t, ex. reumatiska sjukdomar i musklerna, erfordrar en
betydande kraft, som visserligen också kvinnor då och då förfoga över,
men som gör just denna massagetyp mera till ett reservat för den manliga
sjukgymnasten. Denna massage kräver också en icke obetydlig sakkunskap.
Jag finner att det ur alla dessa synpunkter vore olyckligt örn de manliga
sjukgymnasterna uteslötos från den undervisningen, som vid statens sjukgymnastiska
utbildningsanstalter kommer att meddelas. Det vore också
olyckligt, örn medicinska fakulteten berövade sig själv ett tillfälle att influera
dessa gymnaster, att öka deras vetande, att väcka vetenskapligt intresse,
att låta dem förstå vikten av samarbete med läkaren, att höja deras
moraliska nivå. Man kunde också hänvisa till det kända förhållandet, att
männen ha i genomsnitt mera fallenhet för att på ett självständigt''och
kritiskt sätt tillgodogöra sig sina erfarenheter, kvinnor däremot ofta att rent
mekaniskt bedriva vad de ha lärt. Örn också för närvarande undervisningen
i enskilda institut kanske kan anses likvärdig med den staten kan

Kungl. Maj:ts proposition Kr 133.

erbjuda, så behöver detta i fortsättningen ej vara fallet. På gymnastiska
centralinstitutet lia hittills kvinnliga och manliga sjukgymnaster varit lika
berättigade. Det kan ej vara önskvärt, att det nya institutet, vars undervisning
blir fullständigare än hittills, skall utesluta dem.

Jag finner också, att undervisningen vid medicinska fakulteten i Uppsala
ej behövde uppskjutas, tills erfarenheter vid karolinska institutet och serafimerlasarettet
ha samlats, utan borde inrättas så fort som möjligt. I denna
undervisning borde också en erfaren sjukgymnast deltaga som lärare för
den praktiska tillämpningen av massagen.»

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund har för sin del instämt i
ett av särskilda inom fakulteten utsedda kommitterade1) avgivet yttrande,
vari bland annat anförts:

Den principiellt viktigaste skillnaden mellan det sakkunnigbetänkande,
över vilket fakulteten nu har att avgiva yttrande och de, vilka tidigare tillställts
fakulteten för granskning och utlåtande, är det nu föreliggande sakkunnigbetänkandets
förslag att helt avföra sjukgymnastutbildningen från
gymnastiska centralinstitutet och att förlägga densamma till ett stort sjukhus
och en medicinsk högskola.

Fakultetens tidigare ställning till denna fråga framgår av yttrandet över
1928 års sakkunnigbetänkande och förslag till omorganisation av gymnastiska
centralinstitutet, vari fakulteten förklarat sig icke längre ställa sig
avvisande mot ett avförande av sjukgymnastutbildningen från gymnastiska
centralinstitutet.

Det sakkunnigbetänkande, över vilket fakulteten nu har att avgiva yttrande,
medför den stora fördelen, att sjukgymnastutbildningen enligt detsamma
knytes vid och förlägges till ett stort sjukhus och medicinsk högskola
samt att utbildningen ställes under sakkunnig läkarleduing.

Å andra sidan synes det oss, att sakkunniga i någon mån undertaxerat
fördelarna med den nuvarande allsidigare utbildningen i allmän fysisk
fostran och hålla för sannolikt, att erfarenheten kommer att visa, det sakkunniga
i sitt program givit något väl trång plats åt gränsområden mellan
sjuk- och friskgymnastiska ämnen. Vidare vilja undertecknade fästa fakultetens
uppmärksamhet på att alla manliga individer genom sakkunnigförslaget
utestängas från sjukgymnastutbildning, ett sakförhållande, som synes
oss hava så stora sociala och medicinska betänkligheter, att det bör tagas
under allvarligt övervägande, huruvida icke den föreslagna statliga anstalten
i likhet med nuvarande förhållanden på gymnastiska centralinstitutet
skall öppnas för även manliga elever.

Emellertid anse undertecknade, att fördelarna av sakkunnigförslagets principiella
innebörd att avskilja sjukgymnastutbildningen från gymnastiska
centralinstitutet och förlägga densamma till medicinsk högskola och ett stort
sjukhus så överväga, att vi anse oss om ock med viss tvekan böra tillstyrka
detsamma i princip.

I anslutning till sakkunnigas eget uttalande oell i överensstämmelse med
fakultetens tidigare mycket deciderade yttrande vilja vi även nu understryka
vikten av att utbildningen i stor utsträckning förlägges till sjuksalar och
kliniskt sjukmaterial. Vi måste här med beklagande anmärka, att direktionen
över serafimerlasarettet ansett sig böra begränsa sin medverkan till

‘) Professorerna G. Petrén och S. Ingvar oell med. doktorn G. Prising.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ett »anordnande å lasarettet av undervisning för statlig utbildning av sjukgymnaster»
med villkoret, »att undervisningen å lasarettet endast kommer
att omfatta den del av sjukgymnasternas utbildning, för vilken det polikliniska
sjukmaterialet utgjorde underlag». Det kan i detta sammanhang
erinras därom, att eleverna vid sydsvenska gymnastikinstitutet sedan många
år hava en högst avsevärd och en mycket viktig del av sin utbildning förlagd
till sjuksalar och gymnastiksalar inom olika avdelningar av Lunds
lasarett och att denna ordning veterligen icke medfört några olägenheter.
För utbildning av sjukhusgymnaster torde sådan utbildning på sjuksal kunna
anses nästan nödvändig.

Undertecknade vilja vidare tillstyrka l) att staten fortsätter den utbildning
av sjukgymnaster, som hittills bedrivits vid gymnastiska centralinstitutet
även sedan densamma enligt sakkunnigas förslag utbrutits från detta institut
och förlagts till serafimerlasarettet, 2) att inträdesåldern ändras till 19—29
år och att utbildningstiden blir två år med väsentligen praktiskt arbete
under sista halvåret.

Beträffande alla övriga detaljer i förslaget föreslå vi fakulteten att icke
göra något uttalande i ärendets nuvarande läge.

Vi måste emellertid här göra den anmärkningen, att sakkunnigas förslag
är anpassat efter nuvarande stockholmsförhållanden och att detsamma icke
utan omarbetning lämpligen kan fastställas för de enskilda institut, som
även sakkunniga anse måste framdeles finnas.

Undertecknade vilja även ifrågasätta, huruvida det av sakkunniga (kap.
VII, sid. 63) o föreslagna sättet för utseende av anstaltens inspektor är det
lämpligaste. Åtminstone beträffande de enskilda instituten torde det icke
finnas skäl att frångå nu gällande ordning, att Kungl. Majit tillsätter inspektor.

Slutligen vilja undertecknade fästa uppmärksamheten därpå, att riksdagen
efter det sakkunniga avgivit sitt betänkande fattat beslut örn uppförande
av karolinska sjukhuset på Norrbackaområdet. Sedan sålunda tilllkomsten av
detta sjukhus numera är säkerställd och tiden för sjukgymnastskolans förläggande
dit torde kunna beräknas, synes det oss ligga stor vikt på, att
denna skola redan från början anpassas därefter och att inga onödiga eller
för skolans förflyttande otjänliga anordningar träffas vid skolans eventuella
preliminära förläggning till serafimerlasarettet.

Karolinska institutets lärarkollegium yttrade bland annat:

De sakkunniga avhandla i avdelningen I av betänkandet sjukgymnastutbildningens
principer. •

Kollegiet ansluter sig till de allmänna principer för sjukgymnastutbildning,
åt vilka sakkunniga i sitt betänkande givit uttryck.

Kollegiet vill särskilt betona, att kollegiet i likhet med de sakkunniga
hävdar den åsikten, att utbildningen av sjukgymnaster bör ske å en till ett
sjukhus ansluten medicinsk institution och sålunda skiljas från den eller de
anstalter, där utbildning av gymnastiklärare äger rum. Först genom en
sådan åtgärd blir det enligt kollegiets mening möjligt att skaffa landet den
kår väl utbildade sjukgymnaster, som kräves ej minst för våra sjukhus.
Kollegiet hyser också den uppfattningen, att ett dylikt särskiljande av
sjukgymnast- och gymnastiklärarutbildningen ingalunda kommer att skada
utan i stället vara till nytta även för de blivande gymnastiklärarna, som
härigenom bliva fria att under sin utbildningstid helt ägna sig åt förberedelserna
för sin egentliga livsuppgift, gymnastiklärarkallet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Beträffande sakkunnigas förslag att utbilda endast kvinnliga sjukgymnaster
har dock kollegiet en något avvikande mening. Kollegiet ställer sig
sålunda tvekande i fråga örn lämpligheten i den av de sakkunniga föreslagna
åtgärden att helt utesluta manliga individer från den föreslagna
statliga sjukgymnastutbildningen. Kollegiet erkänner, att behovet av kvinnliga
sjukgymnaster i vårt land är avgjort större än av manliga, och finner
även i likhet med de sakkunniga, att också andra skäl kunna andragas till
stöd för förslaget, att staten endast bör utbilda kvinnliga sjukgymnaster.
Kollegiet har emellertid icke kunnat finna, att sakkunnigas motivering för
den föreslagna radikala åtgärden att helt utesluta män från statens sjukgymnastanstalt
är tillräckligt bärande. Säkerligen skulle också en dylik
åtgärd av mångå betraktas såsom en orättvisa och även från den synpunkten
mindre lämplig som manlig sjukgymnastutbildning har gamla anor i
vårt land. Kollegiet kan därför ej underlåta att för sin del, med avvikande
sålunda från de sakkunnigas mening, föreslå att även manliga individer,
dock i ett begränsat antal, må kunna vinna inträde vid statens sjukgymnastiska
anstalt. Någon avsevärd olägenhet torde enligt kollegiets mening
icke härigenom behöva uppstå.

I avdelningen II av betänkandet avhandlas sjukgymnastutbildningens organisation.

De sakkunnigas förslag härutinnan kan kollegiet i stort tillstyrka. Dock
finner kollegiet modifikationer av förslaget önskvärda i vissa avseenden.

Kollegiet vill i detta sammanhang även framhålla, att kollegiet anser
såsom givet, att ■— därest denna planerade sjukgymnastiska anstalt å serafimerlasarettet
kommer till stånd — karolinska institutets för närvarande
till lasarettet förlagda gymnastiska institution upphör eller uppgår i
den nya anstalten samt att i och med detta den även för lasarettets inneliggande
patienter behövliga sjukgymnastiken och massagen anförtros åt
denna nya anstalt. Kollegiet finner nämligen i full överensstämmelse med
sakkunnigas uttalande ett av de viktigaste skälen för den sjukgymnastiska
institutionens förläggande till ett sjukhus ligga däri, att anstaltens elever
härigenom beredas tillfälle att under ledning av instruktionsgymnaster meddela
behandling även å inneliggande patienter. För serafimerlasarettet torde
ett dylikt arrangemang likaledes endast erbjuda fördelar. Kraven på sjukgymnastik
behandling äro, åtminstone då det gäller å kirurgiska avdelningen
inneliggande patienter, i ständig ökning. Den sjukgymnastiska behandlingen
avser härvid icke blott direkt behandling av verkliga sjukdomstillstånd
utan skulle fastmer komma till användning å snart sagt alla patienter,
som efter genomgången operation blivit tvungna till ett mer eller mindre
långvarigt sängläge. En dylik konsekvent genomförd postoperativ sjukgymnastik
behandling kräver givetvis tillgång till ett stort antal gymnaster.
Genom den planerade sjukgymnastiska anstaltens förläggande till serafimerlasarettet
skulle emellertid denna för lasarettets sjuka så viktiga behandlingsfråga
kunna lösas på ett enligt kollegiets mening lyckligt sätt, i det
att andra årets elever kunna anlitas för ovan skisserade behandling.

På anförda grunder vill kollegiet för sin del tillstyrka sakkunnigas förslag,
att provisoriska lokaler beredas den planerade sjukgymnastiska anstalten
genom påbyggnad av en våning å serafimerlasarettets poliklinikbyggnad.

Kanslern för rikets universitet anförde bland annat:

Kungl. Maj.ts proposition Nr 133.

Då jag icke är i besittning av särskild sakkunskap på ifrågavarande område,
anser jag mig vid det förhållande, att de i ärendet hörda akademiska
myndigheterna i huvudsak tillstyrkt förslaget, icke kunna göra någon erinran
emot att detsamma lägges till grund vid utarbetande av definitivt förslag
till ordnande av sjukgymnastutbildningen, därvid jag dock emellertid
icke kan undertrycka min stora tvekan örn lämpligheten därav, att, på sätt
de sakkunniga föreslagit, helt skilja sjukgymnastutbildningen från utbildningen
av gymnastiklärare. Jag ifrågasätter därför, huruvida icke utbildning
av sjukgymnaster alltjämt bör fortgå vid gymnastiska centralinstitutet
även sedan den nya föreslagna organisationen trätt i kraft.

I övrigt inskränker jag mig till att i nedan angivna punkter göra följande
erinringar.

Förslaget att utesluta manliga elever från den planerade nya anstalten
anser jag mig ej kunna biträda, varför jag förordar, att anstaltens undervisning
skall stå öppen jämväl för manliga studerande.

Med hänsyn särskilt till vad medicinska fakulteten i Lund och karolinska
institutets lärarkollegium anfört anser jag det böra tagas under övervägande,
huruvida icke tillfälle bör beredas anstaltens elever att behandla även å
sjuksal inneliggande patienter.

Då innevarande års riksdag fattat beslut om uppförande av det s. k.
karolinska sjukhuset, utgår jag från, att vid prövning av frågan örn lokaler
för den nya anstalten och därmed sammanhängande spörsmål tillräcklig
hänsyn tages därtill att anstaltens föreslagna förläggande till serafimerlasarettet
endast är av provisorisk karaktär.

Medicinalstyrelsen yttrade bland annat:

De sakkunniga hava nu vid utredningen av frågan örn sjukgymnastutbildningens
ordnande utgått från den förutsättningen, att sagda utbildning
skulle ställas under läkares överinseende och för övrigt i allt väsentligt anförtros
åt läkare samt sålunda helt avskiljas från den undervisning, som
meddelas i pedagogisk gymnastik. Förslaget så till vida biträder medicinalstyrelsen
för sin del såsom välgrundat.

För sin del är medicinalstyrelsen icke till fullo övertygad örn behovet av
en statlig utbildningsanstalt för sjukgymnaster. Betydelsen av den normerande
sjukgymnastutbildning, som statsanstalten enligt de sakkunnigas mening
skulle företräda, anser styrelsen för sin del i någon mån överuppskattad.
Sjukgymnastutbildningen vid enskilda, av Kungl. Majit godkända
sjukgymnastiska läroanstalter skulle enligt styrelsens mening, även örn en
statsanstalt icke inrättades, kunna hållas å hög nivå. Reglerande bestämmelser
för den senare utbildningens bedrivande skulle kunna i särskild ordning
utfärdas, vartill kommer att enskilda institut av här avsett slag icke
torde kunna tänkas förlagda annorstädes än till Stockholm, Uppsala och
Lund, å vilka platser tillgång finnes å erforderliga såväl akademiska lärarkrafter
som sjukvårdsanstalter. De två privata sjukgymnastiska institut,
som av Kungl. Majit hittills undfått examensrätt, äro nu förlagda det ena,
Arvedsons gymnastikinstitut, till Stockholm och det andra, sydsvenska gymnastikinstitutet,
till Lund. Den utbildning av sjukgymnaster, som bedrives
vid dessa institut, kan styrelsen, på grund av vad styrelsen därutinnan inhämtat,
vitsorda som mycket god. Vid det senare institutet är en avsevärd
och mycket viktig del av utbildningen förlagd till sjuk- och gymnastiksalar vid
Lunds lasarett. Arbetsplanen för denna anstalt i vad den rör utbildning av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sjukgymnaster sammanfaller sålunda i ett mycket viktigt avseende med den
plan, som de sakkunniga nu framlagt för utbildningens bedrivande vid den av
dem föreslagna sjukgymnastiska statsanstalten. Att den sålunda ifrågasatta
anstalten, såsom de sakkunniga synas hava förmenat, skulle kunna inverka
på, bl. a., sjukgymnasternas avlönings- och pensionsförhållanden torde
val icke kunna helt bestridas. Emellertid torde en reglering i förevarande
avseende på grund av den standard, som bör uppställas å utbildningen vid
enskilda anstalter, godkända av Kungl. Maj:t, väl vara genomförbar utan
en statsanstalts inrättande. Även örn medicinalstyrelsen från de synpunkter,
varåt styrelsen sålunda givit uttryck, och därjämte med avseende fästat å
det förhållandet, att en statlig utbildning av sjukgymnaster endast i ringa
mån torde kunna ifrågakomma, för sin del skulle kunna tillstyrka överlåtande
å det enskilda initiativet av den högre sjukgymnastutbildningen för
hela landets behov, vill emellertid styrelsen ingalunda motsätta sig inrättandet
av den statens sjukgymnastiska anstalt, som av de sakkunniga nu
föreslagits. Härvid har för styrelsen varit avgörande att utbildning av sjukgymnaster
(i samband med utbildning av gymnastiklärare) hittills bedrivits
av staten (vid gymnastiska centralinstitutet), ävensom den omständigheten,
att den av sakkunniga föreslagna statsanstalten, enligt de i betänkandet
intagna approximativa beräkningarna, vilkas hållbarhet särskilt vad inkomsterna
beträffar emellertid undandrager sig styrelsens bedömande, synes
kunna utöva sin verksamhet utan direkta utgifter för statsverket.

Gentemot sakkunnigas förslag örn utbildning vid statsanstalten av endast
kvinnliga elever ställer sig medicinalstyrelsen tveksam. Det är visserligen sant,
att plats för manliga sjukgymnaster knappast torde finnas vid de allmänna sjukhusen,
från vilken synpunkt sett de sakkunnigas förslag kan anses mötiverat.
Det torde dock icke kunna förnekas att en del av sjukgymnastisk behandling
är mycket ansträngande för utövaren. Ej heller må helt förbises, att mången
manlig patient föredrager behandling av manlig sjukgymnast. De sakkunniga
hava vid framläggande av sitt förslag örn inrättande av en statsanstalt
bland annat åberopat traditionen. Några olägenheter hava icke visat sig
förbundna med manliga sjukgymnaster av beskaffenhet att motivera deras
uteslutande från den utbildning, staten skulle skänka. Under sådana förhållanden
skulle medicinalstyrelsen vilja förorda en ändring i förslaget, som
tillförsäkrar även manliga elever tillträde till en blivande statsanstalt. Det
förhållandet, att arbetstillfällena för de manliga yrkesutövarna torde bliva
mycket begränsade, medför säkerligen att något nämnvärt inkräktande på
platserna till nackdel för kvinnliga elevers utbildning icke härigenom skulle
äga rum.

Vad angår organisationen av och arbetsplanen för statsanstalten samt vad
för övrigt därmed äger sammanhang synes medicinalstyrelsen, som skulle
de sakkunnigas förslag härutinnan kunna läggas till grund. I ett betänkandet
bilagt, på begäran av de sakkunniga avgivet yttrande i ärendet den
29 april 1930 har direktionen över serafimerlasarettet förklarat sig principiellt
icke hava något att erinra emot anordnande å lasarettet av undervisning
för statlig utbildning av sjukgymnaster. Emellertid har direktionen
förutsett, bl. a., att undervisningen å lasarettet endast komme att omfatta
den del av sjukgymnasternas utbildning, för vilken det polikliniska
sjukmaterialet utgjorde underlag. Ett viktigt led i utbildningen av sjukgymnaster
torde vara, att ifrågavarande yrkesutövare redan under elevtiden
bibringas erfarenhet även med avseende å så kallat sängliggande material.

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

Det är därför att beklaga, att undervisning å detta område icke av direktionen
över serafimerlasarettet ställts i utsikt. Styrelsen vågar dock förutsätta,
att utvägar finnas för tillgodoseende även av ifrågavarande undervisning.

Direktionen över serafimerlasarettet anförde bland annat:

Direktionen torde icke behöva yttra sig över andra delar av förslaget än
dem, som sammanhänga med undervisningens förläggande till serafimerlasarettet.

I detta avseende har direktionen på hemställan av de sakkunniga förklarat
sig ej hava något att erinra mot anordnande å lasarettet av undervisning
för statlig utbildning av sjukgymnaster, därest erforderliga lokaler
åstadkommas genom en utökning av lasarettets polikliniker med en särskild
avdelning för rörelsebehandling och undervisningen å lasarettet endast komme
att omfatta den del av sjukgymnasternas utbildning, för vilken det polikliniska
materialet utgjorde underlag.

Lokaler för utbildningen hava de sakkunniga tänkt sig skola kunna erhållas
antingen genom påbyggnad å polikliniken eller genom uppförande å
lasarettstomten av en fristående byggnad. I ena såväl som andra fallet
skulle det nyuppförda bliva en med den nuvarande fastigheten sammanhängande
del därav och lasarettet ägare till det hela.

Arbetet måste i så fall utföras genom direktionens försorg med medel,
som för ändamålet tillhandahållas.

Om den sjukgymnastiska anstalten anslutes till serafimerlasarettet, synes
dess ställning i förhållande till lasarettet och dess direktion böra bliva densamma
som den, övriga polikliniker vid lasarettet intaga, och den nya avdelning
av lasarettsverksamheten, som sålunda kommer till stånd, lämpligen
böra benämnas den sjukgymnastiska polikliniken.

Direktionen torde i förhållande till den nya avdelningens lärare, läkare
och gymnaster böra hava samma befogenheter som tillkomma henne gentemot
nu vid lasarettet anställda dylika befattningshavare; och böra för de
senare meddelade föreskrifter i övrigt gälla även för de förra.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle icke såsom eljest professor vid karolinska
institutet utan särskilt utsedd Överlärare vara anstaltens föreståndare
och överläkare vid polikliniken. Från lasarettets sida synes en sådan anordning
icke böra möta hinder; och skola i så fall å denne Överlärare tillämpas
vad eljest gäller om klinikföreståndare.

Under överläggningen i denna fråga framhölls av professor Söderlund
och doktor Hybbinette vikten av, att anstaltens elever måtte få tillfälle att
behandla ej blott polikliniska utan även s. k. kliniska fall. Då olycksfallens
antal alltjämt ökades och den moderna extremitetskirurgien enligt erfarenheten
fordrade ett intimt samarbete mellan den behandlande läkaren
och gymnasten, borde givetvis den vid serafimerlasarettet tilltänkta gymnastiska
läroanstaltens arbete sålunda icke endast inriktas på behandling av
polikliniska fall utan även av de på sjukhuset inneliggande fallen, så att
gymnasten lärde sig fallens förlopp från början och skolades i samarbetet
med läkarna. Detta sätt av samarbete förekomme sedan åratal mellan
Thulinska institutet i Lund och Lunds lasarett och hade fungerat till bådas
stora belåtenhet.

För serafimerlasarettets vidkommande borde denna anordning endast innebära
en fördel, då nämligen härigenom å lasarettet inneliggande sjuka skulle,
tack vare det större antalet sjukgymnaster, som komme att utan kostnad

Kungl. Maj.is proposition Nr 133. 63

för lasarettet stå till buds, i vida större utsträckning än nu kunna bli föremål
för sjukgymnastik behandling.

I samband med överlämnande den 5 juni 1930 av årsredogörelse för
gymnastiska centralinstitutets verksamhet under arbetsåret 1929/1930 anförde
medlemmarna i den med utgången av juni 1930 avgående direktionen
över gymnastiska centralinstitutet bland annat:

Det första, som faller i ögonen vid ett studium av läkarförslaget, är bristen
på verklig utredning. Man känner sig nästan frestad att karaktärisera
betänkandet som ett kåseri. Den enda utredning, som de sakkunniga röra
sig med, är verkställd av 1927 års sakkunniga och behandlar behovet av
sjukgymnaster och deras anställningsförhållanden m. m. För övrigt synes
ej ens någon verklig undersökning av förhållanden eller samarbete med
vederbörande ägt rum, varpå tyder bl. a. den förvånande brist på kännedom
om förhållandena vid exempelvis gymnastiska centralinstitutet, som
framlyser i betänkandet, något, som i sin ordning givit anledning till
flera missvisande eller oriktiga uppgifter i detsamma. Man tycker eljes,
att den tid av över 7 månader, som stått sakkunniga till buds, bort vara
tillräcklig för ändamålet. Ett sådant förslag, vars ofullständighet förslagsställarna
själva i missivet av den 10 maj 1930 framhålla och angiva orsakad
av brist på tid, kan ej betraktas annat än som en inledning till en
diskussion om vissa av erfarenheten och traditionen för övrigt för länge
sedan fastslagna principer, men att därpå skulle kunna grundas en statlig
organisation av permanent karaktär, som sakkunniga föreslå, torde väl få
anses fullkomligt uteslutet.

Sakkunniga föreslå sålunda, att sjukgymnastikutbildningen helt lösgöres från
friskgymnastikutbildningen och avskiljes från gymnastiska centralinstitutet. Till
att börja med må då framhållas, hurusom ett sådant särskiljande är omöjligt
att genomföra utan att sönderbryta det helgjutna system, som den
Lingska gymnastiken utgör. Det är omöjligt att säga, var gränsen går
mellan frisk- och sjukgymnastiken, vilken senare kan man säga i väsentlig
grad helt enkelt utgör en för vissa sjukdoms- eller svaghetstillstånd avpassad
friskgymnastik. Hur skall under sådana förhållanden sjukgymnasten
kunna undgå att erhålla en grundlig pedagogisk utbildning i friskgymnastik
och vice versa? Man kan ej undgå intrycket av att de sakkunniga visa
brist på vidsynthet, framsynthet och förmåga att se sjuk- och friskgymnastiken
i dess rätta sammanhang, då de förneka detta, även av framstående
utlänningar (även läkare), som genomgått institutet, erkända faktum.
Det är denna det svenska gymnastiksystemets enhetliga beskaffenhet, som
gör, att de gymnastikinstitut och anstalter i utlandet, vilka grundats på
blott en del av det Lingska systemet, frisk- eller sjukgymnastik, aldrig kunnat
och ej heller komma att nå den fulländning på vare sig det ena eller
andra av dessa områden, som de vid gymnastiska centralinstitutet utbildade.
De svenska gymnaster, som fått denna, på en hundraårig svensk beprövad
traditions fasta grund vilande utbildning, men som sedermera låtit sig lockas
att förkasta enhetstanken, skulle nog betänka sig flera gånger, innan de
villo förneka den nytta, de personligen haft för sin yrkesutövning av just
denna helgjutna, örn man så vill, dubbelsidiga utbildning. I själva verket
börjas den sjukgymnastiska utbildningen med första pedagogiska lektionen
i friskgymnastik.

Men oavsett de sakkunnigas felaktiga och ogrundade tro, att ett dylikt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

särskiljande är nödvändigt och möjligt, synas de icke hava betänkt, att med
dess genomförande i praktiken de av statsmakterna för våra gymnastiklärare
och gymnastiklärarinnor förelagda uppgifterna helt enkelt ej kunna av dem
lösas. I fullt medvetande örn nödvändigheten av att även den sjukgymnastiska
kompetensen måste vara till finnandes hos exempelvis gymnastiklärare
vid folkskoleseminarierna, har Kungl. Majit bestämt, att dessa platser
skola besättas med gymnastilcdirektörer. I gymnastiklärarutbildningen för
de manliga eleverna vid institutet ingår andra året direkt sjukgymnastikutbildning
i avsevärd omfattning; huru skulle de eljes kunna giva friskgymnastik,
som med lika stort skäl kan benämnas sjukgymnastik, åt klena
barn eller s. k. hållningsrättande gymnastik för därav i behov varande.
Kungl. Majit har dessutom föreskrivit, att sjukgymnastik även skall meddelas
ungdomen vid stora grupper av våra läroanstalter. 1927 års sakkunniga
hava, även med hänsyn härtill, föreslagit gymnastikdirektörskompeteus
för dessa lärare och lärarinnor. Ett frångående av dessa principer betyder
ej blott ett sönderbrytande av ett hundraårigt uppbyggnadsarbete av den
stolta, svenska gymnastiken, utan kräver en fullständig omläggning av gymnastiken
i skolorna. Det innebär ett förstörande av grunden för vårt system,
som skall ersättas — med vad, det vet man ej. Vad centralinstitutet
beträffar, komme dess utbildning att byggas på losan sand; ett mångårigt
förnyat kostsamt sisyfusarbete för nya »sakkunniga» måste följa, kännetecknat
av trevande försök att finna de nya grunder, som skola ersätta
dem, man så lättsinnigt vrakat. Statsmakterna torde hava all anledning
att ställa sig betänksamma inför de skrämmande perspektiv, som därmed
öppnas.

Annu absurdare ter sig perspektivet, örn sakkunnigas förslag att utrota
de manliga sjukgymnasterna bleve verklighet. Det är svårt att härvid taga
de sakkunniga på fullt allvar. Efter en bevisföring, som ingenting bevisar,
förklaras de manliga sjukgymnasternas uppgift = 0, dock med det förbehåll,
att, där de i undantagsfall kunna vara i någon ringa mån behövliga, de
kunna ersättas med — badarbetjaning. Till detta vill direktionen först
hänvisa till vad direktionen ovan anfört rörande gymnastiklärarna, för vilka
en sjukgymnastik utbildning är oundgängligen nödvändig. Men speciellt
för sjukgymnastikens utövning är den manliga arbetskraften ett conditio sine
qua lion, den kan helt enkelt icke undvaras. Den kan ej heller undvaras
för yrkets utveckling. Så gott som alla epokgörande framsteg, initiativ och
vetenskaplig forskning på området äro anknytna till de manliga pionjärerna,
där återfinnas de stora namnen erkänneligen bland de svenska yrkesgymnasterna,
ej bland läkarna, vilka nu i stället att döma av läkarförslaget
m. fl. aktstycken synas vilja beröva gymnasterna deras existensberättigande
för att själva tillgodogöra sig frukterna av andras arbete. Det är
något ganska oerhört att på så sätt söka strypa den fria yrkesutövningen
för svenska medborgare.

Siffrorna för inträdessökande civila elever 1928, 1929 och 1930, vilka
ämna avlägga gymnastikdirektörsexamen vid G. C. I., tala ett helt annat
språk än vad läkarsakkunniga förmena. Antalet ökas på grund av den på
kaderminskningen beroende motsvarande minskningen i officerskategorien.
Omkring 40 ä 50 procent av de inträdessökande måste dock avvisas. Detta
tyder ej på varken minskat behov av manliga gymnaster, ej heller på minskad
tillströmning till banan. Ur ekonomisk synpunkt, för de utexaminerade
manliga som kvinnliga gymnastikdirektörerna, är för övrigt den dubbla

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

utbildningen en nödvändig sak — de kunna eljes ej förtjäna sitt uppehälle
under många år framåt.

Emellertid torde man kunna beräkna, att vid det enligt 1927 års sakkunnigförslag
omorganiserade institutet årligen komme att examineras cirka
60 sjukgymnaster, manliga och kvinnliga d. v. s. tredubbla det antal, som
denna föreslagna embryoniska läkaranstalt skulle utbilda. Ett så litet antal
som 20 i förhållande till det beräknade stora behovet kan ju icke motivera
inrättandet av en statlig anstalt för ändamålet. Av de svävande beräkningarna
att döma kan man draga i tvivelsmål, örn ens detta antal kan utbildas.
I så mycket större antal tvingas i stället de, som önska utbilda sig
till sjukgymnaster, in vid de privata instituten, vilka med de nedsatta utbildningsbestämmelserna
ej få någon svårighet att rekryteras. Det är allmänt
känt, vilka kostnader dessa elever få vidkännas, och det vore staten
ovärdigt att på detta sätt låta fattiga elever betala utgifter, som tillhöra det
allmänna.

Direktionen övergår nu till att beröra en annan kärnpunkt i förslaget,
den utbildning som skulle bestås dessa renodlade s. k. sjukgymnaster vid
den statliga anstalten. Direktionen kan ej finna annat, än att denna icke
på långt när kommer att skänka gymnasten den teoretiska allmänbildning,
som direktionen betraktar såsom oavvisligen nödvändig för våra dagars sjukgymnaster,
som ett livsvillkor för dem för att kunna hävda sin ställning
och sitt yrke och giva dem förmågan att utveckla detsamma och driva det
framåt. Läkarsakkunniga synas tvärtom hylla grundsatsen att giva dem
så litet till livs, att de nätt och jämt kunna uppehålla livet, även i andlig
bemärkelse. De komma därför att urståndsättas till något mera självständigt
arbete utan tvingas att intaga en ställning till läkaren ungefärligen
motsvarande sjuksköterskans. Genom den av 1927 års sakkunniga föreslagna
och väl motiverade, kvalificerade studentexamen, som fordras för
inträde vid gymnastiska centralinstitutet, kommer sjukgymnasten att befinna
sig på en helt annan bildningsnivå och hava större förutsättningar att lägga
sitt studiearbete på riktigt sätt än vad den föreslagna anstaltens elever
skulle kunna. Det självständiga studiearbetet i mera modern form, som
endast under sådan förutsättning kan komma till stånd, torde ej vara möjligt
att åstadkomma med en lägre bildningsstandard, vilket också indirekt
bestyrkes av det mått av föreläsningar, som läkarsakkunniga föreslagit:
man kan ej undgå intrycket av en tillbakabliven ståndpunkt härutinnan
hos förslaget.

Man frågar sig vidare vad sorts sjukgymnastik som egentligen skulle inläras
på anstalten. Sakkunniga tala visserligen en hel del örn en allsidig
sjukgymnastutbildning, men i verkligheten föreslå de en ganska ensidig
sådan. Man kan ej undgå intrycket, att den blir inriktad på ortopedi och
fysikalisk terapi. I stället för den allsidiga sjukgymnastiska utbildning, som
direktionen åsyftar vid gymnastiska centralinstitutet och som ytterligare fördjupas
enligt 1927 års sakkunnigförslag, kommer anstaltens verksamhet,
i samma mån som högre utbildade lärare försvinna och ersättas med lägre
kvalificerade från anstalten utgångna elever (för lärarverksamhet synas de
för övrigt ej bliva utbildade), troligen att nedsjunka till mindervärdig yrkesutbildning.

Vad den egentliga utbildningstidens längd beträffar, uppgår den enligt
förslaget till 13 månader, vilket väl knappast kail räknas som två år; den
kurs som sedan skulle följa är endast praktiskt arbete för verksamhetens

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. lis käft. (Nr 133.) 5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

upprätthållande, varav anstalten drager inkomst. Dylik verksamhet utövas
av större delen av från gymnastiska centralinstitutet utgående elever dels i
institutets åt staden under sommaren upplåtna polikliniker, dels vid badorter,
där ej gymnasterna med vederbörandes gillande utträngas av för
dylik verksamhet ej legitimerade personer, och dessa äro ej få, Det möter
emellertid ej svårighet att föreskriva en sådan verksamhet även för centralinstitutets
elever i samband med omorganisationen. Men denna verksamhet
böra de få utöva på platser var som helst, och därmed skaffa sig själva en
välbehövlig inkomst, då de ju äro fullt utbildade, vilket däremot ej skulle
vara fallet med den föreslagna anstaltens elever.

Beträffande den föreslagna lär arverksamheten är att märka, hurusom 2/s
av antalet skulle utgöras av arvodister eller extra lärare. I stället för att
1927 års förslag med all rätt hävdar, att vid det omorganiserade gymnastiska
centralinstitutet platserna utom för ett fåtal skola besättas med ordinarie
personal, som har dessa befattningars upprätthållande till sin yrkesuppgift,
skulle största delen av läkaranstaltens lärarverksamhet utgöra bisysselsättningar.
Urvalet är sålunda skäligen begränsat. Kontinuiteten och
kvalitén i en dylik undervisning må lämnas därhän.

I övrigt föreslås så låga löner både för lärare och »instruktionsgymnaster»,
att de ordinarie befattningarna troligen ej komma att besättas med de
bästa krafter, som stå till buds. Ingen som helst utredning för de skäligen
approximativa beräkningsgrunderna företes.

Det sätt, varpå sakkunniga tänka sig lokalfrågan löst, är anmärkningsvärt
nog; något byggnadsförslag, av enklaste slag med ritningar och noggranna kostnadsberäkningar,
saknas helt och hållet. De tänka sig antingen en påbyggd
våning å serafimerlasarettets poliklinikbyggnad eller en fristående byggnad
med kommunikation till serafimerlasarettets polikliniker. Ett dylikt
»förslag» undandrager sig givetvis varje som helst bedömning; här må blott
anmärkas, att det förefaller föga troligt, att statsmakterna skola befinnas
hågade att ytterligare åsamka staten kostnader för erhållande av lokaler,
som nu för sjukgymnastundervisningen stå färdiga på nuvarande gymnastiska
centralinstitutet och som vid det nya institutet komma att ordnas provisoriskt
i den av 1927 års gymnastiksakkunniga föreslagna första etappen,
d. v. s. i lokaler som egentligen äro för den friskgymnastiska verksamheten
avsedda.

»Den säkerligen högst avsevärda kostnadsbesparing, som vid omorganisationen
av centralinstitutet kan göras både i engångskostnader och i den
årliga utgiftsstaten genom att sjukgymnastutbildningen flyttas därifrån, bör
således för statsverket innebära en ren vinst.» Detta läkarsakkunnigas
gjorda uttalande kan icke betraktas annat än som ett på fri hand uppkonstruerat
fantasifoster: Det nya gymnastiska centralinstitutets lokaler skulle
ju endast provisoriskt tagas i anspråk, och sjukgymnastutbildningen har
staten, såsom direktionen i föregående skrivelse har påvisat, så att säga till
skänks, ty för friskgymnastutbildningen behöves så gott som samma antal
lärarkrafter, vare sig den egentliga sjukgymnastutbildningen skiljes från
gymnastiska centralinstitutet eller därstädes behålles.

För att läkaranstalten skall komma till stånd, kräves sålunda en nybyggnad.
Härför erfordras en fullständigt ny utredning med ritningar och kostnadsförslag.
För att det hela skall kunna bliva verklighet, kräves vidare
en proposition till riksdagen, vilket väl torde dröja med hänsyn till de stora
kostnader karolinska sjukhuset kommer att åsamka staten under de närmaste

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

åren. Först sedan sålunda statsmakterna beslutat en dylik byggnad och
denna byggnad hunnit iordningställas, kan anstaltens verksamhet påbörjas,
detta dock först sedan en grundlig ny utredning rörande anstaltens omfattning
och verksamhet hunnit verkställas, med andra ord: nya sakkunnigutredningar,
vilka väl knappast skulle kunna utmynna i annat än ett provisorium,
en försöksanstalt.

Men ej nog härmed: läkarsakkunniga hava tillåtit sig föreslå: förutom
att hittillsvarande utbildningen i sjukgymnastik vid gymnastiska centralinstitutet
nedlägges, »att omorganisationen av institutet företages efter de nya
riktlinjer som givetvis måste bliva en följd därav», d. v. s. centralinstitutet
måste i så fall avvakta resultatet utav den föreslagna anstaltens organisation
och nybyggnadsfråga för att först därefter, sedan riktlinjerna blivit bestämda,
söka ordna utbildningen, d. v. s. sönderbryta det Lingska systemet. Under
tiden skulle institutet förbliva i det ohållbara nödläge, det för närvarande
befinner sig, vilket icke får ske.

Det finnes nu endast en utväg: att handla, men handla så, att-—enär en
dylik läkarnas eventuella försöksanstalt av sekunda sjukgymnastisk rang är
en gymnastiska centralinstitutets högskoleutbildning tämligen ovidkommande
affär — den icke får rubba dess efter sunda principer, med statsnyttan för
ögonen, planlagda utbildning, ej heller sänka dess och därmed den svenska
frisk- som sjukgymnastikens eftersträvade höga standard.

Direktionen vill därför till sist ännu en gång, innan den avslutar sin
verksamhet, till Kungl. Maj:t rikta en förnyad enträgen vädjan att utan
dröjsmål, sålunda till 1931 års riksdag, framlägga dessa institutets och den
svenska gymnastikens livsfrågor — den svenska gymnastiken här tagen i
hela dess vidd — att lösas i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1927
års sakkunniga föreslagit, vilket förslag (utom från läkarhåll) tillstyrkts i
sina huvuddrag av så gott som samtliga hörda myndigheter och korporationer,
däribland att märka de stora gymnastsammanslutningarna, universitetskanslern
och institutets läkare.

Lärarkollegiet vid gymnastiska centralinstitutet anförde bland annat:

Lärarkollegiet är ense med de sakkunniga därom, att sjukgymnastutbildningen
här i landet är i behov av en omorganisering så till vida att en
längre tid ägnas åt den praktiska utbildningen. Lärarkollegiet ansluter sig
jämväl till den uppfattningen, att sjukgymnastutbildningen bör anordnas
av staten liksom förhållandet hittills varit vid gymnastiska centralinstitutet,
och ifrågasätter, örn icke detta redan från början borde ske i en större utsträckning
än den, som sakkunniga föreslagit.

Vid upprättande av det framlagda förslaget hava de sakkunniga uppenbarligen
endast haft för ögonen att åstadkomma en efter deras uppfattning
bästa möjliga utbildning av sjukgymnaster. Däremot hava de tydligen icke
haft något intresse för att undersöka möjligheten av att nå detta mål med
så ringa förändringar i den nuvarande organisationen, som vore möjligt.
Det är emellertid från början klart, att en dylik utbildning kan ordnas på
många olika sätt, utan att detta kan sägas påverka utbildningens effektivitet.
Lärarkollegiet anser sig därför icke kunna underlåta att framhålla följande
synpunkter beträffande de allmänna principerna för sjukgymnastutbildningens
organisation.

Allt ifrån början har utbildningen av frisk- och sjukgymnaster anförtrotts
åt gymnastiska centralinstitutet, och de sakkunniga hava också givit den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

svenska gymnastkåren ett oförbehållsamt erkännande. Då därtill kommer,
att den sjukgymnastiska behandlingsmetoden enligt de sakkunnigas mening
är i en mycket påtaglig och hastig ökning beroende bl. a. på »att läkarna
börjat allt mera och mera använda dessa behandlingsmetoder i sin
praktiska verksamhet, varmed också följt att offentliga sjukhus och därmed
jämförliga sjuk vårdsanstalter i allt större utsträckning anställa sjukgymnaster,
som en lika nödvändig personal som sköterskor», så anser lärarkollegiet
det synnerligen egendomligt, att nu, då utsikterna betydligt ljusnat för
sjukgymnasterna, förmena gymnastiska centralinstitutet rätten att vidare
handhava deras utbildning.

Under sådana omständigheter synes det lärarkollegiet, som de sakkunniga
hort allvarligt undersöka möjligheten av att med bibehållandet av det organisatoriska
sambandet med gymnastiska centralinstitutet åstadkomma en
sjukgymnastutbildning, som väl skulle fylla alla medicinska fordringar. Man
borde enligt lärarkollegiets mening i första hand sökt åstadkomma en omorganisation
utan att göra större avsteg från vad som varit, än som visat
sig oundgängligen nödvändigt. Det obestridligen viktigaste kravet på en
förbättrad sjukgymnastutbildning är dels en utökning av tiden för den praktiska
sjukgymnastikens inlärande, och dels en ökad sjukhustjänstgöring, så
att eleverna beredas tillfälle att lära känna och —- praktiskt taget — behandla
alla de sjukdomar, som kunna bli föremål för en sjukgymnastisk
behandling. Sjukgymnastutbildningen bör sålunda inriktas ej blott på de
kirurgiska och ortopediska utan även och kanske framför allt på de invärtes
medicinska och neurologiska sjukdomarna, varvid alla de vid och genom
gymnastiska centralinstitutet gjorda erfarenhetsrönen givetvis böra komma
till sin rätt. En dylik utbildning förutsätter emellertid ingalunda, att den
i sin helhet lösryckes från gymnastiska centralinstitutet och förlägges till
karolinska institutet. För de kvinnliga kurserna har det ju visat sig, att
t. o. m. under nuvarande förhållanden på gymnastiska centralinstitutet en
sjukgymnastutbildning låter sig genomföra. Därest lokaler och lärarkrafter
ställas till förfogande, möter det icke den ringaste svårighet att låta i sjukgymnastutbildningen
på gymnastiska centralinstitutet ingå en sjukhusutbildning
i erforderlig utsträckning. För sjukgymnasternas del är också en närmare
anknytning till sjukhusen och till läkarvården i allmänhet t. o. m.
mycket önskvärd.

Så länge förhållandena på gymnastiska centralinstitutet äro som för närvarande,
skulle det otvivelaktigt kunna innebära vissa fördelar, örn undervisningen
i de teoretiska ämnena, speciellt anatomi och fysiologi, men jämväl
patologi, förlädes till karolinska institutet.

Det är dock uppenbart, att även gymnastiklärarna måste erhålla undervisning
i såväl anatomi som fysiologi. Huruvida karolinska institutets lokalutrymmen
och lärarkrafter förmå att tillgodose även denna undervisning,
lämna de sakkunniga ingen upplysning om. Skall emellertid denna undervisning
kvarbliva på gymnastiska centralinstitutet, vilket senaste omorganisationsförslaget
(1927) förutsätter, och örn gymnastiska centralinstitutet då
erhåller de föreslagna välutrustade anatomiska och fysiologiska institutionerna,
skulle uppenbarligen intet stå att vinna med att förlägga sjukgymnasternas
utbildning i dessa ämnen till karolinska institutet. Tvärtom torde
det böra förväntas innebära en icke obetydlig ekonomisk besparing, om sjukgymnasternas
utbildning under sådana förhållanden även lades till gymnastiska
centralinstitutet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Det bör även beaktas, att en stor del av den teoretiska och praktiska
undervisningen under alla förhållanden kommer att bliva densamma för
gymnastiklärare och sjukgymnaster. Även detta talar för bibehållandet av
det organisatoriska sambandet mellan den föreslagna sjukgymnastskolan och
gymnastiska centralinstitutet. Men även om undervisningsämnena i vissa
fall äro gemensamma för gymnastiklärar- och sjukgymnastutbildningen, kommer
likväl kursernas omfattning för de olika kategorierna av elever att i
allmänhet vara väsentligt olika, liksom också utbildningens syfte är skilt.
Det synes sålunda, som alla de uppställda önskemålen, beträffande vilka
lärarkollegiet är ense med de sakkunniga, skulle kunna väl tillgodoses genom
att den föreslagna sjukgymnastskolan upprättades som en särskild, fristående
sjukgymnastkurs vid gymnastiska centralinstitutet. Utom den fördel,
som skulle vinnas därigenom, att man på det sättet finge en direkt anknytning
till den traditionella utbildningen av sjukgymnaster i vårt land, en
tradition vars betydelse ingen torde vilja förneka, skulle man enligt lärarkollegiets
mening vinna åtskilliga ekonomiska fördelar och organisatoriska
förenklingar, gent emot vad fallet skulle bliva, om de sakkunnigas förslag
genomfördes. Det synes lärarkollegiet, som om de sakkunniga överhuvud
icke tillbörligt beaktat de fördelar av ekonomisk och praktisk art, som kunde
vara förknippade med ett förläggande av den blivande sjukgymnastutbildningen
till gymnastiska centralinstitutet.

I de sakkunnigas förslag förutsattes, att utbildningen av manliga sjukgymnaster
skall upphöra. De sakkunniga hava emellertid icke framlagt
några som helst övertygande skäl, varför manliga sjukgymnaster skulle vara
mindre lämpliga i sjukvårdstjänst. Under sådana förhållanden torde det
böra kunna överlåtas till den enskilde att avgöra, örn han vill förskaffa sig
utbildningen i fråga eller ej. Så länge gymnastiklärarkårens ekonomiska
förhållanden ej avsevärt förbättrats, måste det anses vara en orimlighet att
beröva den enskilde en möjlighet till förbättring av sin utkomst, som hittills
stått honom till buds, och som även i allmänhet i större eller mindre
utsträckning tagits i anspråk. Då den svenska sjukgymnastiken dessutom
både inom och utom Sverige så gott som uteslutande haft män att tacka
för sin världsbekanta rangplats inom fysioterapien, så synes det lärarkollegiet,
att de sakkunnigas förslag att utestänga just männen från all statlig
sjukgymnastisk utbildning är minst sagt egendomligt.

Vad beträffar frågan örn den undervisning, vilken bör ingå i sjukgymnasternas
utbildning, och den lärarpersonal, som är behövlig, har lärarkollegiet
i vissa punkter erinringar att göra mot sakkunnigas förslag.

Det av sakkunniga uppställda förslaget till lärarpersonal och lönestat förefaller
ur ekonomisk synpunkt ställa sig mycket gynnsamt, men torde enligt
lärarkollegiets åsikt knappast kunna realiseras, vare sig med hänsyn till
lärarkrafternas antal eller deras avlöningsförmåner.

Dessutom har lärarkollegiet särskilt fäst sig vid avsaknaden av utbildning
i friskgymnastik. Såväl 1924 som 1927 års sakkunniga betona, att sjukgymnastiken
och friskgymnastiken ha så stora principiella beröringspunkter,
att ett fullständigt avskiljande i utbildningen mellan frisk- och sjukgymnaster
kan befaras leda tili en försämring av kompetensnivån för såväl den
ena som den andra utbildningsriktningens vidkommande. I det sjukgymnastiska
systemet spela de pedagogiska rörelseformerna en grundläggande
roll, liksom det för friskgymnasten-läraren är av stor betydelse att kunna
konstatera förefintliga svagheter och fel. Även i 1930 års betänkande angående

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sjukgymnastutbildningen erkännes en viss kontakt mellan den pedagogiska
gymnastiken och sjukgymnastiken beträffande kunskaper i människokroppens
byggnad och förrättningar samt övning av hållnings- och rörelseorganen.

De sakkunniga anse emellertid att utbildningen i friskgymnastik skulle
kräva endast helt kort tid, och för att tillgodose denna utbildning ha de föreslagit
att i undervisningsplanen upptaga motion sgymnastik, »som kan placeras
under första läsåret». I den föreslagna stadgan § 28 är första läsåret
(»kursen») förlagd till tiden 1 september—15 mars, och från nämnda tid
avgå julferierna (22 december—6 januari). Huru många veckotimmar som
tänkas anslagna för motionsgymnastik under denna korta kurs är ej angivet,
ty motionsgymnastiken finnes ej alls upptagen å timplanen. Till undervisning
i hållningslära och hållningsgymnastik anse de sakkunniga en kortare
kurs på 20 timmar, ledd av fackortoped, vara tillräcklig. Enligt förslaget
kunna i samband med själva övningarna (i motionsgymnastik) »givas
någon undervisning i anordnandet av motionsgymnastik, som dock ej bör
göras omfattande» etc. Emellertid förklaras, att denna undervisning bör
avse att »göra sjukgymnasterna kompetenta att leda enkel motionsgymnastik
vid t. ex. vanföranstalter och skolinternat, vissa sjukavdelningar, såsom
neurosavdelningar, sinnessjukhus m. fl.»

Lärarkollegiet anser, att de sakkunniga antingen ej fullt satt sig in i,
eller också ej haft kännedom örn vad som kräves av en ledare av motionsgymnastik
och hållningsgymnastik. Av en sådan ledare fordras nödvändigt
en god utbildning i såväl praktisk som teoretisk gymnastik, samt en viss
pedagogisk förmåga att leda. Särskilt sinnessjukhusen och neurosavdelningarna
ställa stora krav på ledarens pedagogiska förmåga. Skall i sjukgymnastutbildningen
endast ingå en kortare kurs i motionsgymnastik och
hållningsgymnastik, kunna eleverna ej bli kompetenta att leda varken motions-
eller hållningsgymnastik. I en god sjukgymnastutbildning måste
alltså alltjämt ingå undervisning i både teoretisk och praktisk friskgymnastik
samt undervisning i att leda, men däremot torde utan olägenhet all
undervisning i idrott saklöst kunna bortfalla.

Under hänvisning till vad som ovan anförts, anser sig lärarkollegiet icke
kunna tillstyrka bifall till de sakkunnigas förslag, utan vill som sin åsikt
uttala, att sjukgymnastutbildningen allt fortfarande i huvudsak förlägges
till gymnastiska centralinstitutet, att i utbildningen ingår såväl teoretisk som
praktisk friskgymnastik samt att en utökning av tiden för den sjukgymnastiska
utbildningen göres, såväl vad den praktiska färdigheten, tekniken,
som ock vad den praktiska sjukhustjänstgöringen beträffar, samt att den
fortfarande bör stå öppen för såväl män som kvinnor.

Från lärarkollegiets sålunda avgivna yttrande voro emellertid flera av dess
ledamöter skiljaktiga. Institutets nuvarande föreståndare, majoren G. Winroth
anförde i ett särskilt uttalande bland annat:

Såsom jag ser saken, måste jag med hänsyn till min önskan att medverka
till en god, men också snar lösning av gymnastiska centralinstitutets omorganisationsfråga
vid min bedömning av det föreliggande förslaget avstå från
att yttra mig om dess tyvärr alltför lätt påvisbara brister och inskränka
mig till en granskning av principen. Denna inskränkning synes mig så
mycket nödvändigare, som förslagets ekonomiska beräkningar, vilka vid
sidan av principen torde bliva det avgörande, ej äro av den art, att de tilllåta
ett på dem grundat något så när säkert uttalande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Vid bedömning av frågan om frisk- och sjukgymnastikens samhörighet
i utbildningshänseende måste man enligt min åsikt utgå från, att det gemensamma
mellan friskgymnastik, med lek och idrott å ena sidan, och sjukgymnastik
med, fysikalisk behandling å den andra, endast berör vissa delar
av den egentliga gymnastiken, således endast en del av de ämnen, vi i
dagligt tal benämna gymnastik, respektive sjukgymnastik. Det synes mig
därför vara en betänklig överdrift att vilja göra gällande, att de båda utbildningsgrenarna
hänga så nära samman, att ingen kan bliva en verkligt
god sjukgymnast som ej är fullt inne i friskgymnastiken och tvärtom. Man
kan utan svårighet från båda lägren finna tillräckligt många exempel för
att bevisa motsatsen.

Detta hindrar dock ej, att en viss friskgymnastisk utbildning kan vara
mycket önskvärd för en sjukgymnast, och att någon sjukgymnastik utbildning
är nödvändig för en friskgymnast. Detta bevisar emellertid endast,
att friskgymnastutbildningen å sitt program måste hava någon sjukgymnastik
och tvärtom. På lämpligheten av en gemensam linje för båda utbildningsgrenarna
kan det peka, endast om det dessutom visas, att en verkligt
avsevärd del av undervisningen kan bliva gemensam. Så torde ej vara fallet,
ty gemensamheten i de teoretiska ämnena utgör snarare dessas namn än
deras innehåll, vartill med avseende å de praktiska ämnena kommer, att
den sjukgymnastikutbildning, som avses för friskgymnasterna, säkerligen
bör ordnas på ett helt annat sätt än den, som avses för sjukgymnasterna.
På olämpligheten av gemenskap pekar däremot dels de olika fordringar, som
böra ställas å den, som vill utbildas till sjukgymnast och till friskgymnast,
dels den väsenskilda anda — i ena fallet gående ut på att behandla sjuka,
i det andra att handhava friskas övningar — som bör genomströmma utbildningen.

Jag har således den bestämda uppfattningen, att utbildningen av friskoch
sjukgymnaster böra ske å fullt skilda linjer. Huruvida dessa linjer
böra ligga vid samma läroanstalt eller vid skilda, beror ju av åtskilliga
faktorer.

Utbildningstidens längd spelar här en stor roll. Läkarna begära tvåårig
sjukgymnastutbildning, och jag vill med bestämdhet hävda, att tre ar
äro nödvändiga för utbildning av eliten av friskgymnasterna. Få vi — för
att nu endast tala om friskgymnasterna — denna utbildningstid, så kunna
vi utbilda förstklassiga gymnastiklärare. Få vi det ej, så är det ju naturligen
fördelaktigt, ja nödvändigt, att den tvååriga friskgymnastutbildningen
kompletteras med ett tredje år, som, ehuru det huvudsakligen ägnas åt
sjukgymnastik, dock medgiver något studium av friskgymnastiken. Stannar
man för en sådan organisation, böra båda utbildningsgrenarna förläggas till
samma anstalt och organiseras så, som 1927 års sakkunniga tänkt sig, fast man
kanske kan medgiva en friare ställning för de båda linjerna i förhållande till
varandra, än de sakkunniga planerat. 1927 års sakkunnigförslag får val emellertid
betraktas som en synnerligen skickligt begagnad nödfallsutväg, nödvändiggjord
av de lämnade direktiven. Det är därför att hoppas, att vi, ej bundna
av dessa, kunna driva igenom en treårig gymnastiklärarutbildning och, då
man därmed är säker på att gymnastiklärarnas standard ej sänkes utan höjes,
kan man även från gymnastiska centralinstitutets synpunkt diskutera frågan
örn de båda utbildningsgrenarnas fullständiga skiljande.

Då är det först att märka, att antalet i statens och kommunens tjänst
anställda gymnastiklärare för närvarande ej torde uppgå till mera än 5 å

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

600. För att hålla detta antal fullt, erfordras ej större årlig kontingent än
15 kvinnliga och 15 manliga gymnaster. Noggranna beräkningar över vad
man får kvar vid gymnastiska centralinstitutet, sedan sjuk- och eventuellt
militärgymnastiken avskilts från detsamma, måste således göras, och centralinstitutets
framtid säkerställas, innan man vidtager några operationer.
Det är dessutom att observera att en del friskgymnaster för att kunna förskaffa
sig existensmedel måste komplettera sin utbildning genom att lära
sig sjukgymnastik. En fordran på, att de skola kunna göra detta på ett
år vid statens anstalt, måste för deras del framställas. Då denna komplettering
dock ej innefattar någonting av friskgymnastik, kan den ske även
utom friskgymnastikanstalten och behöver således ej inverka å föreliggande
fråga.

På densamma inverkar däremot det ansvar, som gymnastiska centralinstitutet
för närvarande har för sjukgymnastiken och som institutet ej kan
släppa från sig, utan att vara övertygat örn, att utbildningen kommer i
goda händer. Jag emellertid ser inga skäl för antagandet, att sjukgymnasterna
skulle deklasseras genom att läkarna taga hand örn utbildningen.
Må vara att det ligger nära till hands att antaga, att läkarna i första hand
vilja tillgodose sina sjukvårdsintressen, och att man skulle kunna frukta,
att de av dem utbildade sjukgymnasternas förmåga av ett i viss mån självständigt
arbete härigenom skulle riskeras. Det bör dock ej vara några svårigheter
att skriva sådana bestämmelser för sjukgymnastanstalten, att denna
risk försvinner. Härtill skulle säkerligen också bidraga, om manliga elever,
som ju ej torde avses direkt för sjukhusarbete, kunde vinna inträde vid
anstalten.

Under sådana omständigheter anser jag en del skäl tala för skilda utbildningsanstalter
för frisk- och sjukgymnastik.

1. Det tvång med avseende å val av plats för anstalten, som de båda
utbildningsgrenarna utöva på varandra.

2. Min övertygelse örn att sjukgymnastutbildningen under nu rådande
förhållanden visserligen i många fall varit till nytta för friskgymnastutbildningen,
men att den även varit en black om foten å denna. Det synes
mig, som örn den svenska gymnastikens påtagliga svårighet att tillgodogöra
sig de idrottsliga strömningarna måste bero på, att dess målsmän genom
sin utbildning fått sitt intresse alltför ensidigt inriktat på de konstruerade
övningarna. Sjukgymnastutbildningen måste öka denna inställning.

3. Min övertygelse örn det principiellt riktiga i läkarnas åsikt, att sjukgymnastiken
är en huvudsaklig medicinsk angelägenhet, och att den aldrig
kommer till den ställning den är värd, utan i ett samarbete med läkarna,
som jag hoppas på först sedan de fått ansvaret för utbildningen.

4. Min övertygelse att sjukhusen snart nog komma att lämna poliklinisk
sjukgymnastik, och att institutets poliklinik på grund härav kommer att
avfolkas.

_ Härtill kommer min åsikt, att det för hela omorganisationsfrågans lösning
är absolut nödvändigt, att vi komma till enighet om grunderna. Detta
gör mig benägen att välvilligt bedöma grundsatser, som kunna åstadkomma
denna enighet, och som, även örn de enligt mångas åsikt kanske ej giva
oss det bästa möjliga, dock böra kunna utgöra bas för en god lösning.

Jag anser sålunda, att gymnastiska centralinstitutet under förutsättning av:

1. treårig utbildning för eliten av gymnastiklärarna;

2. möjlighet för dem som genomgått friskgymnastanstaltens två- eller treåriga
kurs, att på ett år erhålla fullständig sjukgymnastutbildning;

Kungl. Majis proposition Nr 133. 73

3. tillstånd för manliga elever att vinna inträde vid statens sjukgymnastanstalt; ej

bör motsätta sig sjukgymnastutbildningens avskiljande från institutets
program.

Lärarinnan vid centralinstitutet Ingeborg Eriksson har uttalat sin anslutning
till sakkunnigas förslag i vad det berörde inrättandet av en statens
^bildningsanstalt för sjukgymnaster, inordnad under en medicinsk fakultet
och frigjord från en tvångsmässig friskgymnastikutbildning.

Skulle sakkunnigas förslag vinna beaktande, ansåge hon dock, att en
detaljerad undervisningsplan borde utarbetas, varvid gymnastkåren borde
bli representerad av två sjukgymnastiskt arbetande medlemmar.

För att erhålla en tidsenlig sjukgymnastisk utbildning ansåge hon dock
vissa förändringar i sakkunnigas förslag vara oundgängligen nödvändiga.

Den från och med ingången av juli 1930 fungerande direktionen över gymnastiska
centralinstitutet (dess flesta ledamöter) har anfört bland annat:

Efter närmare studium av de föreliggande utredningarna och sakkunnigutlåtandena
samt inhämtande av åtskilliga andra sakkunnigas mening har
direktionen kommit till den bestämda uppfattningen, som kan sammanfattas
i följande huvudpunkter:

att frågan om gymnastiska centralinstitutets ny- och omorganisation icke
utan allvarligt men kan ytterligare undanskjutas, utan helst bör framföras
till sin lösning redan vid 1931 års riksdag;

att denna ny- och omorganisation i huvudsak bör ske i enlighet med det
förslag, som avgivits av 1927 års sakkunniga;

att läkarsakkunnigas senaste förslag till sjukgymnastikutbildningens skiljande
från gymnastiska centralinstitutet och förläggande till en särskild statsanstalt
i anslutning till serafimerlasarettet under överinseende av karolinska
institutets lärarkollegium icke bör komma till utförande, samt

att sålunda sjukgymnastutbildningen bör bibehållas vid gymnastiska centralinstitutet,
ehuru såsom en särskild linje.

Huvudskälet för detta direktionens ståndpunkttagande — vilket sålunda
i sak till väsentliga delar sammanfaller med den föregående direktionens
och i vars avgivna yttrande i den närmast föreliggande frågan direktionen
i huvudsak vill instämma — är naturligtvis dess övertygelse örn frisk- och
sjukgymnastikens intima beröringspunkter och nära samband med varandra
och att sålunda gymnastikutbildningens olika grenar, ehuru visserligen utvecklade,
omlagda och specialiserade enligt 1927 års sakkunnigförslag, bäst
tillgodoses genom de olika grenarnas bibehållande inom det för sina utomordentligt
betydelsefulla uppgifter omorganiserade och efter hand fullt modernt
utrustade centralinstitutet.

Ett ytterligare huvudskäl för bibehållande av en gemensam och enhetlig
organisation '' av den statliga gymnastutbildningen synes direktionen ligga
däri, att man genom utbildningens bibehållande vid ett institut i stället för
dess uppdelning på två skilda anstalter vinner en direkt anknytning till
den traditionella och framgångsrika utbildningen av frisk- och sjukgymnaster
i vårt land, en tradition som förskaffat den svenska gymnastiken och
de svenska gymnasterna ett berättigat och länge obestritt anseende som

världens främsta. .

Därtill kommer den enligt direktionens uppfattning icke minst viktiga
synpunkten på denna betydelsefulla ny- och omorganisationsfråga, att be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

tydande fördelar av ekonomisk, praktisk och organisatorisk art måste vinnas
genom enhetlighet i ledningen, genom anyändande av samma lärarkrafter
i ett flertal ämnen och genom ett effektivt utnyttjande av desamma ävensom
av lokaler och undervisningsmateriel såväl för närvarande som än mera
uti den för ett i alla avseenden fullt modernt gymnastiskt centralinstitut
uti närmast möjliga framtid uppförda nybyggnaden med därtill anslutna
övningsplatser i det fria.

Att vid utbildningen av sjukgymnaster all skälig hänsyn skall tagas till
de jämväl i läkarsakkunnigas förslag framförda kraven på undervisningens
omläggning, en del av undervisningens förläggning till sjukhus och kliniker
etc., finner direktionen i likhet med 1927 års sakkunniga vara självfallet;
därom torde ej heller någon meningsskiljaktighet vara rådande annat än i
vissa detaljer.

Till sist vill direktionen hava anfört, att, även örn olika meningar alltjämt
göra sig gällande örn lämpligaste sättet för gymnastiska centralinstitutets
ny- och omorganisation — en fråga, som ju under flera årtionden
stått på dagordningen och gjorts till föremål för ett flertal mer eller mindre
djupgående utredningar, utan att hittills en sammanjämkning av de skiljaktiga
meningarna och några som helst positiva resultat kunnat ernås — så
torde dock alla, som nitälska för vår svenska gymnastik och vår svenska
gymnastutbildning vara ense därom, att det framför allt är av vikt att
något äntligen blir gjort i saken, att intet står att vinna på ytterligare,
kanske årslånga utredningar samt att ett genomförande av gymnastiska
centralinstitutets ny- och omorganisation enligt 1927 års sakkunnigförslag,
örn vars lämplighet det alldeles övervägande antalet gymnaster och gymnastorganisationer
äro i stort sett ense, i varje fall måste anses innebära ett
stort och avgjort steg framåt till det bättre.

Från direktionens sålunda avgivna utlåtande voro två av dess ledamöter,
gymnastikinspektören vid Stockholms folkskolor Elin Falk och professor G. Söderlund,
skiljaktiga. De hava för sin del anfört bland annat:

Från gymnastiska centralinstitutet bör enligt vår mening snarast möjligt
sjukgymnastutbildningen avskiljas. Utbildningen av sjukgymnaster bör i
stället ske å en till ett undervisningssjukhus ansluten medicinsk institution
och läggas under medicinska myndigheters ledning.

Först sedan avskiljandet av sjukgymnastiken från gymnastiska centralinstitutet
ägt rum, kan denna anstalt bliva i stånd att effektivt fylla sin enligt
vår mening viktigaste uppgift, nämligen att på två år utbilda lärare i
allmänbildande kroppsövningar (gymnastik med lek och idrott, dans, fäktning
m. m.), allmän arbetsställnings-, arbetsro reise- och viloteknik samt annan
personlig hälsovård. Vi hoppas, att detta gymnastiska centralinstitut
så småningom skall utvecklas därhän, att eleverna kunna beredas möjlighet
att även under ett tredje studieår erhålla en än mera fördjupad utbildning i
berörda ämnen. Ja, även ett fjärde studieår, företrädesvis inriktat på vetenskaplig
forskning borde kunna tänkas. När, som vi hoppas, inom en ej
avlägsen framtid gymnastiska centralinstitutets nybyggnad står färdig, tänka
vi oss också inrättandet därstädes av en professur i kroppsövningarnas fysiologi
och hygien. Vi sakna anledning att i detta sammanhang ingå på
ytterligare detaljer. Med det ovan anförda hava vi endast avsett att antyda
några av de riktlinjer, efter vilka utvecklingen av ett från den sjukgymnastiska
undervisningen befriat gymnastiskt centralinstitut må tänkas ske.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

För oss råder det ej minsta tvivel om, att ett dylikt nydanat gymnastiskt
centralinstitut skulle få möjlighet att utvecklas långt friare och fostra vida
bättre lärare i de för hela vårt land så viktiga ämnena gymnastik, lek och
idrott m. m. än som skulle kunna vara möjligt i ett gymnastiskt centralinstitut,
där tillika sjukgymnastutbildning, såsom nu är fallet, helt eller delvis
skulle kombineras med gymnastiklärarutbildningen.

I fråga örn sjukgymnastutbildningen ansluta vi oss till de allmänna principer
för densamma, som angivits i professorerna Haglunds och Hedréns
betänkande. Först genom sjukgymnastutbildningens förläggande — i enlighet
med de nämnda sakkunnigas förslag — till ett stort, modernt sjukhus
blir det möjligt att skaffa eleverna den för deras blivande viktiga yrke nödvändiga
utbildningen och sålunda förvärva åt vårt land den kår av kunniga,
med olika sjukdomstillstånd väl förtrogna sjukgymnaster, som landet så väl
behöver. Vi nödgas dock gentemot de sakkunniga såsom vår åsikt uttala,
att även manliga sjukgymnaster böra utbildas samt, att de för lärarpersonalen
tilltänkta lönerna äro för knappt tillmätta. Då vi emellertid med detta vårt
yttrande avse ej en detaljgranskning av de sakkunnigas förslag i alla dess
delar utan företrädesvis principuttalanden, avstå vi från att här beröra
vare sig dessa eller en del andra förslag av de sakkunniga i fråga örn
den blivande anstaltens organisation och administration, som eljest kunde
diskuteras.

Vi anse oss i likhet med karolinska institutets kommitté även för vår del
böra tillstyrka sakkunnigas förslag, att provisoriska lokaler beredas den planerade
sjukgymnastiska anstalten genom påbyggnad av serafimerlasarettets
poliklinik byggnad samt tillika förorda, att denna påbyggnad måtte komma
till stånd snarast möjligt.

Vi anse oss till sist icke kunna underlåta att i någon mån ingå på en
kritik av de synpunkter de övriga ledamöterna i gymnastiska centralinstitutets
direktion anlagt på den viktiga och i hög grad aktuella frågan örn
frisk- och sjukgymnastikens förhållande till varandra.

Dessa ledamöter hava under den vid tvenne direktionssammanträden förda
diskussionen bland annat hävdat den ståndpunkten,

att även sjukgymnastutbildningen bör ske vid gymnastiska centralinstitutet,

att sjukgymnasteleverna visserligen böra beredas tillfälle till praktik även
å sjukhus, men

att en mycket stor del av deras blivande utbildning, nämligen massage
och gymnastik åt polikliniska patienter alltjämt skall ske å en till gymnastiska
centralinstitutet knuten sjukgymnastisk poliklinik.

Enligt ovannämnda trenne ledamöter av direktionen skulle sålunda vid
den nybyggnad av gymnastiska centralinstitutet, som kanske inom ganska
kort tid blir nödvändig, uppföras även lokaler för denna sjukgymnastiska
poliklinik.

Vi hava inför detta framtidsperspektiv ansett som vår plikt att — utan
att ingå på alla övriga förvisso tungt vägande skäl, som framdragits för
åsikten att den sjukgymnastiska utbildningen bör avlägsnas från gymnastiska
centralinstitutet och förläggas till ett sjukhus — erinra om föl Den

sjukgymnastiska polikliniken å det för närvarande i stadens centrala
delar belägna gymnastiska centralinstitutet är redan nu åtminstone tidvis så
klent frekventerad av hjälpsökande, att vid höstens första direktionssammanträde
särskilda annonsåtgärder föreslogos av föreståndaren för att öka

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

antalet patienter och därigenom skaffa bättre undervisningsmaterial för sjukgymnasteleverna.
Enligt vår mening ligger det stor fara i, att ett nybyggt
gymnastiskt centralinstitut, som med hänsyn till behovet av tillräckligt stor
idrottsplats väl med nödvändighet skulle komma att förläggas i stadens
periferi, exempelvis norra Djurgården, på grund av sitt mera avlägsna läge
skulle bli än mindre besökt av massage- och sjukgymnastikpatienter. Härtill
kommer såsom en enligt vår mening än viktigare omständighet, att såväl
serafimerlasarettet som de stora kommunala sjukhusen i allt större utsträckning
tendera att själva omhändertaga vården av både sina kliniska och
polikliniska fall även i fråga om sjukgymnastik och massage. På serafimerlasarettet
ombesörjes sålunda all sjukgymnastik och massage å alla inneliggande
och de flesta polikliniska patienter av sjukhusets egen personal;
det synes oss^i hög grad sannolikt, att inom ganska kort tid samma eller
liknande förhållanden komma att råda även på stadens sjukhus. Härav
skulle följa, att eventuella remisser av sjukgymnastikpatienter från sjukhusen
till gymnastiska centralinstitutets sjukgymnastiska poliklinik helt och
hållet skulle upphöra, och denna anstalt härigenom berövas det bäst undersökta
och även ur andra synpunkter det för undervisningen värdefullaste
patientmaterialet. Efter ett eventuellt inrättande å ett nybyggt gymnastiskt
centralinstitut av kanske dyrbara lokaler för sjukgymnastiken, skulle sålunda
enligt vår mening den situationen ej blott kunna tänkas inträffa utan
sannolikt inträffa, att lokalerna komme att stå oanvända på grund av patientbrist.

Ses samma sak direkt från sjukgymnastutbildningens synpunkt torde redan
nu — som ovan anförts det knappa patientmaterialet å gymnastiska
centralinstitutets poliklinik medföra bestämda svårigheter för danandet av
goda sjukgymnaster; enligt det ovan anförda torde dessa svårigheter icke
kunna avhjälpas vid ett nytt gymnastiskt centralinstitut utan i stället efter
en nybyggnad kunna befaras bliva än större.

Örn däremot — såsom vi förorda — sjukgymnastutbildningen flyttas till
serafimerlasarettet, finnas ej längre några svårigheter för åstadkommandet
av nödigt undervisningsmaterial för de blivande sjukgymnasterna. Serafimerlasarettets
stora polikliniker, vid vilka patientantalet är i ständig ökning,
garantera en ständig tillgång av ett stort antal för demonstration och behandling
lämpliga massage- och sjukgymnastikfall. På medicinska, kirurgiska
och nervklinikerna, som inom cirka ett år torde stå fullt färdiga efter
de senaste årens genomgripande ombyggnad och moderniseringsarbeten,
finnes likaledes alltid att tillgå ett stort antal inneliggande patienter för den
sjukgymnastiska undervisningen.

Vi kunna till slut ej underlåta att betona den enligt vår mening hart när
oskattbara fördel, som en till ett sjukhus förlagd utbildning måste innebära
för den blivande sjukgymnasten. Ej blott för den i medicinska frågor ofta
nog oupplysta allmänheten utan understundom även för den bristfälligt utbildade
sjukgymnasten ligger det nära till hands att förväxla symtom med
sjukdomstillstånd. Med det senast anförda hava vi endast velat ytterligare
betona värdet av sjukgymnastutbildningens förläggande till ett sjukhus, där
— såsom Lundafakulteten i ett utlåtande så riktigt framhåller — den blivande
sjukgymnasten även får tillfälle att se ett stort antal fall, vilka icke
böra bliva föremål för massage- eller sjukgymnastisk behandling, trots att
symptomen vid en mera ytlig granskning kunde synas indicera dylik.

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 133.

Slutligen har svenska gymnastiklärarsällskapet, med vilket föreningen G. C. I.
förklarat sig instämma, anfört huvudsakligen följande:

Det Lingska gymnastiksystemet, som det i princip uppställts, sedermera
utvecklats och alltjämt uppfattas innesluter i sig olika tillämpningsformer
av friskgymnastik och sjukgymnastik i egentlig mening. Den omständigheten
att i samband med sjukgymnastik rörelsebehandlmg andra terapiformer
användas ändrar intet i detta faktum. Utvecklingen under de senare
decennierna har visserligen gått i den riktningen, att man med sjukgymnastik
sammanfört elektricitet-, ljus- och värmeterapi och då i detta förhållande
velat se en naturlig utveckling, som innebär ett fjärmande mellan friskoch
sjukgymnastik. Denna utveckling till specialisering har otvivelaktigt
också medfört, att viss differentiering är av nöden vid utbildning av gymnaster.
Men å andra sidan har rörelsebehandlingen på senare tid återvunnit
sin centrala plats inom fysioterapin, varvid de aktiva rörelserna tillmätas en
allt större vikt. Fysioterapin är därför nu och torde förbliva till sin väsentligaste
del sjukgymnastik i hävdvunnen mening utan skarp avgränsning
till friskgymnastik.

Vid olika tillfällen har svenska gymnastiklärarsällskapet haft anledning
taga ställning till sjuk- och friskgymnastikens inbördes samband och de
olika utbildningslinjernas planläggning. Den personliga erfarenheten av de
båda grenarnas kompletterande värde för de båda kategorierna av gymnaster
har därvid varit avgörande, varför sällskapet trots ökad tendens till specialisering
icke velat tillstyrka en fullständig skilsmässa. Aven örn sådana
röster icke saknas, som fortfarande helst såge en fullt gemensam utbildning,
är dock det övervägande antalet gymnaster av den uppfattningen, att den
differentiering, som av 1927 års sakkunniga föreslagits, är fullt tillräcklig
för att icke »ovidkommande> ämnen skola behöva belasta utbildningen.

De kvalifikationer, som enligt det nu framlagda utbildningsförslaget ställas
på blivande sjukgymnaster, synas mer sikta till rent tekniska terapiformer
än sjukgymnastik i egentlig mening. Skulle läkarna dela denna uppfattning
hos de sakkunniga, vore ju detta ett skäl att ge utbildningen den föreslagna
gestaltningen. Vi betvivla emellertid att så kan vara fallet. Enligt vår
uppfattning måste allt framgent huvudvikten läggas på rörelsebehandlingen.
Denna fundamentala del av fysioterapin anse vi bättre tillgodosedd i det
förslag, som av 1927 års sakkunniga framlagts. Detta icke minst tack vare
de ämnen, som av 1929 års sakkunniga betecknas som ovidkommande. Enligt
vår mening kunna med hänsyn därtill att även i 1929 års förslag viss friskgymnastik
föreslås, de ovidkommande ämnena på sin höjd anses uppgå till
25 procent och icke till 50.

Skall sjukgymnasten i någon mån anses duglig att handleda motionsgymnastik
och andra motionsövningar, som i förslaget förutsättes, synas de
undervisningstimmar, som representera de andra 25 procenten vara minst av
allt ovidkommande. Under förutsättning av att eleverna under sin utbildning
vid ett omorganiserat centralinstitut beredas möjlighet till den sjukhustjänstgöring,
som av 1927 års sakkunniga föreslagits, finnes ur utbildningssynpunkt
ingen anledning att därifrån lösrycka denna utbildning.

Ett vägande skäl för dess bibehållande vid gymnastiska centralinstitutet
måste även den omständigheten vara, att friskgymnasterna då lättare bliva
i tillfälle åtnjuta nöjaktig undervisning och praktik i hållningsrättande gymnastik
och i samband därmed sådan sjukgymnastik undervisning, som är

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

nödvändig såväl för tjänstens skötande som för den allmänna kompetensen.
Läroverksstadgan föreskriver nämligen meddelande genom skolans försorg
av hållningsrättande gymnastik och gymnastik för klena barn, varjämte vid
folkskolan mångenstädes dylik gymnastik redan införts, vilka omständigheter
innebära, att även friskgymnasten måste förvärva icke ringa grad av
sjukgymnastisk kunskap och praktik. Att sådan kunskap gör friskgymnasten
mer kapabel även som sådan, vilja vi ännu en gång kraftigt betyga.

Sällskapet kan ej annat än uttala en bestämd protest mot de sakkunnigas
förslag örn utrotande av de manliga legitimerade sjukgymnasterna. Att den
av de sakkunniga så högt värdesatta pionjärgärningen utförts främst av de
manliga gymnasterna, bland vilka man återfinner en hel rad av de namn,
som skapat den svenska sjukgymnastikens stora anseende ute i världen^
därom kunna de sakkunniga näppeligen sväva i okunnighet, ehuru de härvidlag
omsorgsfullt underlåta att påpeka detta i just ifrågavarande sammanhang
utomordentligt intressanta faktum. I stället nödgas man hos de sakkunniga
efterlysa den allsidiga utredning, som skulle kunna motivera att
hela denna kår med dylik gagnelig pionjärgärning bakom sig nu plötsligt
genom statens egna åtgärder skall utrotas. Att denna uppfattning örn mannens
olämplighet att meddela sjukgymnastisk behandling ej delas av den
del av läkarkåren, som har mest erfarenhet härom — d. v. s. badortsläkarna
— framgår därav, att dessa i stor utsträckning anställa icke blott manliga
legitimerade sjukgymnaster utan även i sjukgymnastik mindre kvalificerade,
manliga läkarkandidater.

Som av det föregående framgår så måste därför, även örn den egentliga
sju^gymnastufbildningen avskiljes från gymnastiska centralinstitutet, sjukgymnastisk
utbildning för gymnastiklärarna alltjämt bibehållas vid centralinstitutet
med härför erforderliga lokaler, undervisningsmaterial och lärarkrafter.

Att skärskåda det föreliggande förslaget ur ekonomisk synpunkt låter sig
svårligen göra, då några ekonomiska beräkningar icke medhunnits av de sakkunniga.
Av de antydningar som gjorts framgår emellertid, som örn de
sakkunniga ville göra troligt, att det skulle bliva billigare för staten med
två utbildningsanstalter än med en. Hur man t. ex. tror sig kunna erhålla
dugliga instruktionsgymnaster för en årslön av 4,500 kronor är svårfattligt.
Annu mer orimlig synes den beräkningen vara, att erhålla avsevärda inkomster
av patientbehandling. De sakkunniga hålla före, att en gymnast
är i stånd att behandla minst 8 patienter per timme och att minst 300 patienter
dagligen stå till buds. Sådana beräkningar äro minst sagt sangviniska.
Vi tillråda en grundlig utredning beträffande de ekonomiska konsekvenserna
av förslaget.

Sällskapet önskar betona, att våra här ovan och tidigare framförda synpunkter
i detta spörsmål uteslutande bottna i månheten om en för olika
gymnastkategorier fullgod utbildning och ingalunda av traditionsbundenhet.
Kan något vinnas med en uppdelning på olika anstalter för frisk- och sjukgymnaster
utan att de olika företrädarnas utbildning eftersättes eller gymnastikens
utveckling hämmas, hava vi intet att erinra mot att två anstalter
upprättas. Detta kan emellertid ingalunda anses vara fallet i det senast
föreliggande förslaget. Vi hålla före, att den svenska sjukgymnastiska utbildningen
skulle bäst betjänas om 1927 års sakkunnigförslag genomföres
och icke det senast framlagda förslaget.

Som synes har sällskapet i ovanstående yttrande icke ingått på någon

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

detaljgranskning. Av en sådan detaljgranskning synes emellertid framgå,
att åtskilliga frågetecken kunna sättas för ändamålsenligheten i det förslag,
som framlagts av 1929 års sakkunniga. Förvånansvärt ringa hänsyn synes
även tugen till de goda resultat, som enligt medicinska fakulteten i Lund
redan uppnåtts vid sydsvenska gymnastikinstitutets utbildning av sjukgymnaster
i samarbete med Lunds lasarett, d. v. s. sjukgymnastutbildning vid
gymnastikinstitut samtidigt med friskgymnastutbildning och i intimt samarbete
med lasarett. 1927 års gymnastiksakkunniga hava föreslagit utökat
och liknande samarbete mellan gymnastiska centralinstitutets sjukgymnastutbildning
och lämpligt lasarett i Stockholm, och därvid föreslagit en anordning,
som så nära som möjligt ansluter sig till den utbildning, som äger
rum vid sydsvenska gymnastikinstitutet. Det hade då legat nära till hands
att ytterligare söka förbättra detta förslag, men i stället härför hava 1929
års sakkunniga framlagt ett alldeles nytt förslag, som för det första är så
ofullständigt utarbetat, att det icke utan förnyad utredning kan läggas till
grund för någon Kungl. Maj:ts proposition, och för det andra ger en mycket
bristfällig sjukgymnastik utbildning. Därjämte är det av den natur,
att det helt sönderbryter den hittillsvarande traditionen och river upp gymnastiska
centralinstitutets tjuguåriga utredningsarbete på nytt vid den tidpunkt,
då det enligt dåvarande statsrådets åsikt skulle föreläggas riksdagen
i färdigutrett skick. Här nödgas sällskapet allvarligt ifrågasätta, örn verkligen
1929 års förslag med sina påfallande brister har så många positiva
värden, att dessa uppväga förslaget åtföljande nackdelar för hela vår fysiska
fostran.

Sällskapet anser sig sålunda böra erinra örn, att i såväl 1924 som 1927
års gymnastiksakkunniga läkarvetenskapen varit representerad med högt
betrodda representanter, vilka icke reserverat sig mot de förslag, som av
respektive sakkunniga framlagts. 1927 års förslag är dessutom, som tidigare
av gymnastiska centralinstitutets direktion i yttrande till Kungl. Maj:t
påvisats, helt utarbetat i den riktning, som de medicinska myndigheterna
tidigare antytt och tillstyrkt. Vilka hittills ej anförda skäl motivera denna
markanta omsvängning i vissa medicinska myndigheters tidigare tillstyrkanden
till den åsikt, som nu företrädes av de två sista medicinska sakkunniga,
mot vilkas auktoritet dock bör ställas de högt kvalificerade medicinska representanterna
i 1924 och 1927 års kommittéer.

Detta nya förslag angående sjukgymnastutbildningen, vars fördelar de
sakkunniga ingalunda lyckats bevisa, har emellertid redan åstadkommit uppskov
på ett helt år med hela gymnastiska centralinstitutets omorganisation.
Denna stora fråga, som har vital betydelse för hela vårt folks fysiska
fostran, har fått stå tillbaka för här påpekade meningsskiljaktigheter
mellan olika medicinska auktoriteter angående detaljer i sjukgymnastutbildningen,
en fråga av så avgjort underordnad betydelse jämfört med den
förra, ätt det måste anses som högst beklagligt, att en dylik detaljfråga redan
fått förhala den stora frågan: gymnastiska centralinstitutets omorganisation
och förbättrad fysisk fostran åt vårt folk. Frånsett vilken ställning
Kungl. Majit än kommer att intaga i denna strid mellan de medicinska
auktoriteterna angående sjukgymnastutbildningen, får svenska gymnastiklärarsällskapet
vördsamt uttala den förhoppningen, att gymnastiska centralinstitutets
omorganisation måtte föreläggas 1931 års riksdag för att därigenom
ett slut måtte göras på nuvarande oefterrättliga förhållanden vid centralinstitutet,
som icke kunna anses värdiga kulturlandet Sverige av år 1930
och än mindre P. II. Kings eget land.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Frågan om de grundlinjer, efter vilka gymnastiska centralinstitutet för
framtiden skulle organiseras, har, såsom av den nu utav mig lämnade redogörelsen
framgår, varit föremål för ett långvarigt meningsutbyte, och tiden
synes mig vara inne, att denna fråga nu hänskjutes under riksdagens omprövning.
Bland den mångfald olika uppslag, som här framförts, kan man
skönja två huvudlinjer, vilka under hela den tid, denna fråga stått på dagordningen,
skarpt brutit sig mot varandra. Å ena sidan möta vi här den
ståndpunkt, som främst företrädes av de praktiserande gymnasterna av olika
slag, nämligen att utbildningen vid gymnastiska centralinstitutet, liksom allt
hitintills, jämväl i fortsättningen hör omfatta gymnastikens båda grenar,
frisk- och sjukgymnastiken, och alltså även för framtiden resultera i utexaminerandet
av både gymnastiklärare och sjukgymnaster. Å andra sidan
har, framförallt från medicinskt håll, framförts den synpunkten, att utbildandet
av sjukgymnaster ej hade något samband med utbildandet av lärare
i gymnastik och idrott utan att förstnämnda utbildning vore en rent medicinsk
angelägenhet, som borde helt omhänderhavas av läkare på samma
sätt som exempelvis sjuksköterske- och barnmorskeutbildningen.

Diskussionen i denna fråga, som pågått i två decennier, har icke lett
till något slutligt resultat, och de båda uppfattningarna stå fortfarande i det
stora hela oförmedlade mot varandra. Det är icke uteslutet, att de motsatta
åskådningarna allt framgent komma att mer eller mindre starkt brytas mot
varandra, därest icke genom ett beslut av riksdagen frågan vinner sin lösning.
Det osäkerhetstillstånd ifråga örn den framtida organisationen, som
denna mångåriga diskussion medfört för gymnastiska centralinstitutet, har
givetvis icke kunnat undgå att menligt inverka på arbetet därstädes, huru
plikttroget, hängivet och uppoffrande detta än varit. För en var, som
känner vad den svenska gymnastiken ej endast redan uträttat inom vårt
land och ute i världen, utan även äger sina givna förutsättningar att alltjämt
kunna uträtta, framstår det såsom en angelägenhet av högsta vikt
att söka genom en omorganisation av institutet få det rådande osäkerhetstillståndet
att upphöra och härigenom bereda den svenska gymnastiken för
framtiden lugnare och bättre arbetsförhållanden.

Örn det sålunda står fast och erkännes från alla håll, att gymnastiska
centralinstitutets organisationsfråga med det snaraste måste lösas, så har,
som jag nyss sade, endräkt örn denna lösning ingalunda vunnits genom
den förda diskussionen. När det för mig gällt att taga ståndpunkt till här
föreliggande viktiga spörsmål, har jag alltså haft att väga de för de olika
ståndpunkterna anförda skälen mot varandra för att på så sätt söka nå
fram till den lösning, som för den svenska gymnastiken och därigenom för
folkhälsan kan bliva den bästa.

Att jag så utförligt som skett redogjort för de uttalanden, som i den
föreliggande huvudfrågan gjorts av 1929 års sakkunniga och av de över
detta sakkunnigbetänkande hörda myndigheterna, beror därpå, att jag ansett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

det vara av vikt att få hithörande spörsmål så allsidigt belysta som möjligt.
Av dem, som yrkat på sjukgymnastikens fullständiga frånskiljande från
utbildningen av gymnastiklärare har, som nyss nämnts, framhållits nödvändigheten
att närmare anknyta utbildningen av sjukgymnaster till sjukvården
och jämväl den medicinska undervisningen. För en tillfredsställande
sjukgymnastik underbyggnad krävdes tillgång till sjukvårdsanstalter, där
den blivande sjukgymnasten under sakkunnig läkares ledning kunde vinna
inblick i arbetet på ett sjukhus samt förvärva nödvändiga praktiska insikter
och erfarenhet i sjukvårdslära och sjukbehandlingsteknik. Möjlighet härtill
erbjödes icke vid det nuvarande gymnastiska centralinstitutet och kunde
icke väntas åvägabragd i anslutning till detta annat än med kostnader, som
måste te sig oöverkomliga. Då vidare sjukhustjänstgöringen förutsatte ett
visst mått av teoretisk medicinsk förutbildning, vore det naturligt, att sjukgymnastutbildningen
meddelades i en till det medicinska undervisningsväsendet
anknuten särskild läroanstalt. Ibland har man även såsom en olägenhet
av den nuvarande organisationen av gymnastiska centralinstitutet påpekat,
att densamma nödgade personer, vilka uteslutande voro inriktade
på gymnastiklärarkallet, att jämväl offra tid på ett ämne — sjukgymnastik
— för vilket de saknade både intresse och fallenhet.

Förespråkarna för sambandets bevarande åter hava framhållit, att friskoch
sjukgymnastiken i själva verket utgjorde ett sammanhängande helt,
att de vore så intimt med varandra förenade, att någon bestämd gräns
mellan dem icke kunde dragas. Frisk- och sjukgymnastiken berodde ömsesidigt
av varandra: friskgymnasten vore i behov av sjukgymnastiska insikter
för. att upptäcka och bedöma fel i kroppsställningar m. m., och för
sjukgymnasten vore friskgymnastiken ett viktigt stöd, då en mångfald av
de till friskgymnastiken hörande rörelserna funne en betydelsefull tillämpning
vid behandlingen av sjuka. En skilsmässa mellan frisk- och sjukgymnastutbildningen
kunde därför befaras medföra en sänkning av kompetensnivån
hos såväl gymnastiklärar- som sjukgymnastkåren. Mot en skilsmässa
och sjukgymnastutbildningens förläggande till en särskild anstalt eller
kurs hava även anförts praktiskt-ekonomiska skäl. Vid en skilsmässa torde
det vara omöjligt att undvika dubbelundervisning i viss utsträckning och
därav följande ökade kostnader för det allmänna. Slutligen innebure förslaget
att skilja sjukgymnastikutbildningen från gymnastiska centralinstitutet
en klart angiven föresats att avstänga männen från sjukgymnastisk utbildning
och verksamhet. Sjukgymnastens yrke skulle övergå till kvinnligt
monopol. En dylik anordning skulle bjärt bryta mot moderna arbetsvillkor
inom samhället samt mot den sjukgymnastiska traditionen. Från så gott
som alla håll hava också inlagts bestämda gensagor mot vad 1929 års sakkunniga
härutinnan föreslagit.

Vid ett vägande av dc sålunda anförda skälen mot varandra har jag funnit
mig böra ansluta mig till den uppfattningen, enligt vilken utbildningen

Bihang Ull riksdagens potolcoll Will. 1 sami. 115 haft. (Nr 133.) G

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

i frisk- och sjukgymnastik jämväl i fortsättningen bör — åtminstone i viss
utsträckning — höra samman.

Det kan icke förnekas, vare sig att i det sjukgymnastiska systemet
de friskgymnastiska rörelseformerna spela en avsevärd roll eller att för
friskgymnasten-läraren, vilken har att i sin verksamhet taga befattning med
barn och ungdom, som i fysiskt hänseende äro mycket olika rustade, det
har en synnerligen stor betydelse, att han besitter förutsättningar för att
kunna konstatera och bedöma förefintliga kroppsliga svagheter eller fel, som
påkalla särskild sjukgymnastisk behandling och även, efter skolläkares anvisning,
själv meddela sådan behandling åt elever, som därav äro i behov.
Man måste därför av en väl kvalificerad sjukgymnast fordra ett visst mått
av allmän gymnastisk utbildning, likaväl som man för friskgymnastens
del måste till en betydlig grad upprätthålla kravet på sjukgymnastiska insikter.
£n fullständig skilsmässa mellan utbildningen av frisk- och sjukgymnaster
kan därför, som tidigare framhållits, befaras leda till en betänklig
försämring av kompetensnivån för såväl den ena som den andra utbildningsriktningens
vidkommande.

Jag har nyss berört de ökade kostnader för det allmänna, som vid en
skilmässa knappast torde kunna undvikas på grund av dubbelundervisningen.
Härtill komma så de synnerligen allvarliga ekonomiska konsekvenserna
för de enskilda personerna. På grund av det begränsade timantalet
vid lärarbefattningar i gymnastik med lek och idrott vid de smärre
läroanstalterna torde svårigheter alltid komma att yppa sig för att för dessa
befattningar erbjuda en lön, innebärande skälig bärgning för tjänstinnehavaren.
Hittills har det då varit vederbörande möjligt att genom sjukgymnastisk
verksamhet utöka sina inkomster; en skilsmässa mellan frisk- och
sjukgymnastutbildningen skulle för framtiden omöjliggöra detta.

Slutligen vill jag framhålla, att jag i likhet med både 1924 och 1927 års
sakkunniga finner, att man icke utan tvingande skäl bör övergiva en organisation,
som — trots de anmärkningar, som riktats mot densamma —
framvuxit ur speciellt svenska förhållanden och förmått att föra den
svenska gymnastiken fram till en erkänd ledarställning i världen. När nu,
så vitt jag kunnat finna, några dylika tvingande skäl icke blivit anförda,
har jag funnit mig böra söka bygga vidare på den redan befintliga grund,
som lagts av mångårig beprövad erfarenhet.

A andra sidan kan jag icke bortse ifrån åtskilligt av det som anförts av
förespråkarna för en skilsmässa mellan frisk- och sjukgymnastiken. Enligt
min uppfattning är det sålunda ett mycket befogat krav, att utbildningen av
sjukgymnaster närmare än hittills anknytes till sjukvårdsarbetet. Alla nödiga
erfarenheter örn och vanan vid behandlingen av sjukdomsfall, där sjukgymnastisk
terapi kan med fördel komma till användning, vinnes svårligen på
annat sätt än genom tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt, där ett rikhaltigt
sjukmaterial ständigt står till förfogande, och där den blivande sjukgymnas -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ten blir i tillfälle att under vetenskapligt fackutbildad läkares tillsyn och
under fackutbildad sjukgymnasts ledning förvärva praktisk färdighet och
vana vid de sjukas behandling. En sådan tjänstgöring är även mycket
viktig ur den synpunkten, att den är ägnad att hos sjukgymnasten inskärpa
betydelsen av samarbetet med läkaren.

De synpunkter, som av mig nu framhållits, hava, förefaller det mig, i
allt väsentligt beaktats i det av 1927 års sakkunniga framlagda förslaget.
Dessa hava föreslagit, att utbildningen under första året skulle anordnas
efter en enhetlig plan för alla elever, därvid jämväl i så stor utsträckning,
som lämpligen kunde ske, gemensam undervisning skulle äga rum för manliga
och kvinnliga elever. Under andra året skulle utbildningen däremot
uppdelas på två skilda linjer, en frisk- och en sjukgymnastlinje. Slutligen
skulle under ett tredje utbildningsår tillfälle beredas elev, som genomgått
friskgymnastlinjen, att erhålla utbildning å sjukgymnastlinjen, ävensom
elev, som genomgått sjukgymnastlinjen, att erhålla utbildning å friskgymnastlinjen.

Då det sålunda framlagda förslaget, såsom jag nyss anfört, i allt väsentligt
beaktat de synpunkter, som jag funnit vara de avgörande för den
framtida organisationen av gymnastiska centralinstitutet, finner jag mig böra
i princip uttala min anslutning till detta förslag. Detta synes mig på intet
sätt förhindra, att för den speciella sjukvårdens behov inom sjukhusen
sjuksköterskor eller därmed likställd personal i sin utbildning bibringas
jämväl någon färdighet i sjukgymnastik.

Ännu några frågor, som berörts av 1924 och 1927 års sakkunniga, äro
av den betydelse, att de böra antydas i detta sammanhang.

Såsom tidigare nämnts, ingår bland gymnastiska centralinstitutets uppgifter
ända sedan dess tillkomst att sörja för utbildningen av gymnastikinstruktörer
och gymnastikledare för krigsmakten. Beträffande denna utbildning
hava 1924 års sakkunniga föreslagit, att den elementära delen, d. v. s.
den, som för närvarande meddelas i den s. k. instruktörskursen, borde
skiljas från institutet och i stället överflyttas till försvarsväsendets egna
organ, under det att den högre gymnastiska utbildningen för officerare fortfarande
skulle kvarbliva vid institutet.

Detta förslag har biträtts såväl av de flesta myndigheter, som yttrat sig
i ämnet, som av 1927 års sakkunniga.

De skäl, som anförts för detta förslag, äro i korthet följande: Instruktörskursen
i sin nuvarande form kunde knappast sägas äga något egentligt
existensberättigande annat än med hänsyn till dess militära uppgift men
utgjorde, sådan den med tanke på detta utbildningsmål gestaltat sig, ett
hinder för ett rationellt ordnande av institutets undervisning till överensstämmelse
med dess karaktär av en högre utbildningsanstalt i fysisk fostran.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Då nu krigsmaktens behov av instruktörer i gymnastik syntes kunna lika väl,
ja måhända på ett bättre sätt tillgodoses, örn instruktörsutbildningen omhändertoges
av rent militära organ, borde den nuvarande instruktörskursen
icke längre vara förlagd till gymnastiska centralinstitutet. Vad angår den
sammankoppling av den civila och den militära gymnastiska utbildningen
på ett högre stadium, som i vårt land ägt bestånd alltifrån gymnastiska
centralinstitutets tillkomst, har däremot framhållits, att densamma haft och
fortfarande hade sakligt fog för sig samt innebure bestämda fördelar både
ur militär och allmänt medborgerlig synpunkt. För de härför anförda
skälen torde jag få hänvisa till sid. 14 och följande i 1924 års sakkunnigas
betänkande.

Detta förslag har, såsom nyss nämnts, i allmänhet blivit tillstyrkt. Även
jag finner mig böra förorda, att de militära instruktörskurserna brytas ut
ur det nära samband, vari de hittills stått till gymnastiklärar- och sjukgymnastutbildningen.

Frågan örn den militära instruktörsutbildningen kommer emellertid att
behandlas av chefen för försvarsdepartementet i kap. VIII i det följande.

Både 1924 och 1927 års sakkunniga hava föreslagit, att det föreliggande
behovet av vetenskapligt stöd och ledning för arbetet på den fysiska fostrans
område skulle fyllas genom inrättande vid institutet av en professur
i kroppsövningarnas fysiologi och hygien, vars innehavare borde äga en
hög vetenskaplig kompetens och till sitt förfogande hava ett väl försett
laboratorium, avsett till tjänst såväl för undervisningen som för forskningen
inom ifrågavarande speciella del av den fysiologiska vetenskapen.

Beträffande de skäl, som anförts för detta förslag, ävensom de yttranden,
som avgivits däröver, torde jag få hänvisa till handlingarna i ärendet.

En förutsättning för att professuren i kroppsövningarnas fysiologi och
hygien skall kunna giva avsedda resultat är emellertid, såsom nyss nämnts,
att till professorns förfogande står ett väl utrustat laboratorium. Ett sådant
lärer emellertid icke kunna åstadkommas vid gymnastiska centralinstitutet
med nuvarande lokalförhållanden utan torde först kunna inrättas i samband
med den erkänt nödvändiga nybyggnaden för centralinstitutet. Vid sådant
förhållande och då därjämte den nuvarande statsfinansiella situationen manar
till stor försiktighet, lärer med den föreslagna institutionen — som innebär
en mycket önskvärd utvidgning av gymnastiska centralinstitutets verksamhet
ehuru icke en oeftergivlig förutsättning för dess omorganisation — tills vidare
fa anstå och den ifrågasatta lärarbefattningen i kroppsövningarnas fysiologi
och hygien tills vidare bliva likställd med övriga lärarbefattningar vid
institutet.

Beträffande den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsen har framhållits,
att vid institutet borde etableras ett intimt samarbete med densamma, varvid institutet
borde intaga en impulsgivande, konsulterande och instruerande ställning.

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

I likhet med 1927 års sakkunniga vill jag i detta sammanhang betona
vikten och betydelsen för vårt folks både kroppsliga och andliga
hälsa av den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsen, därest denna bedrives
på ett riktigt sätt. Jag finner det då också helt naturligt, att gymnastiska
centralinstitutet, för att rätt kunna fylla sin plats såsom en centralhärd för
den fysiska fostran i vårt land, måste stå i en intim kontakt med denna
rörelse. Detta samarbete får dock ej skapas genom författningsföreskrifter
eller yttre organisatoriska anordningar, utan torde det i första hand få bliva
en institutets egen sak att finna de lämpliga vägarna härtill. En viktig
förutsättning för framgången av det frivilliga arbetet för fysisk fostran är,
att föreningarna äga tillgång till kompetenta gymnastik- och idrottsledare.
Härav föreligger ett mycket stort behov, vars fyllande ofta nog plägar erbjuda
svårigheter. Till detta behov bör gymnastiska centralinstitutet även
i det egentliga undervisningsarbetet taga hänsyn i så måtto, att vid utbildningen
av gymnastiklärare tid ägnas jämväl åt att förbereda eleverna för
uppgifter av ifrågavarande art.

Slutligen vill jag med några ord beröra frågan om den tidpunkt, från och
med vilken den nya organisationen av gymnastiska centralinstitutet bör
träda i kraft.

Under punkt 282 av 1931 års åttonde huvudtitel har jag redan framhållit,
att, med hänsyn till de vidlyftiga arbeten med stadgar o. s. v., som
bleve en oavvislig följd av ett omorganisationsbeslut, det vore otänkbart att
föreslå, att den eventuellt av riksdagen beslutade nya organisationen skulle
träda i kraft tidigare än från och med budgetåret 1932/1933.

Denna uppfattning hyser jag fortfarande, och jag vill särskilt betona betydelsen
av att de viktiga administrativa beslut, som bliva en följd av ett
principbeslut av riksdagen, må kunna föregås av en noggrann utredning av
dem, som bliva närmast ansvariga för deras förande ut i verkligheten, nämligen
lärarkollegiet vid och direktionen över gymnastiska centralinstitutet.

Med hänsyn å andra sidan till önskvärdheten av att det hittills rådande
osäkerhetstillståndet på detta område, varom jag i det föregående talat, ej
varder utsträckt längre än nödvändigt, vill jag framhålla önskvärdheten av
att omorganisationens successiva genomförande verkligen tager sin början
från och med budgetåret 1932/1933. Då man har att räkna med två övergångsår,
under vilka undervisning skall meddelas såväl efter den nuvarande som
enligt den föreslagna organisationen, kommer det i allt fall att dröja till
budgetåret 1934/1935, innan omorganisationen helt kunnat genomföras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Kap. lil. Gymnastiska centralinstitutets omfattning vid en blivande

organisation m. m.

Sedan jag sålunda angivit min ståndpunkt till den grundläggande frågan
om den princip, enligt vilken efter min uppfattning gymnastiska centralinstitutet
för framtiden bör organiseras, vill jag övergå till att behandla
frågan örn gymnastiska centralinstitutets omfattning vid en blivande organisation.

Detta spörsmål och åtskilliga härmed sammanhängande frågor har av
1924 års sakkunniga behandlats i kap. III—VI (sid. 25—52 i deras betänkande)
samt av 1927 års sakkunniga likaledes i kap. III—VI (sid. 32—110
i deras betänkande).

För 1924 års sakkunniga var utbildningen av lärare i gymnastik för landets
skolor det centrala i gymnastiska centralinstitutets verksamhet, och i
anslutning härtill funno nämnda sakkunniga det vara naturligt, att institutets
omfattning och gestaltning vid en blivande omorganisation komme att
framför allt bliva beroende av det behov av fackutbildade gymnastiklärare,
som för skolornas del kunde beräknas föreligga. I detta sammanhang hava
1924 års sakkunniga behandlat vissa frågor, som intimt höra samman härmed,
nämligen dels frågan örn ämnet fysisk fostrans plats på skolornas
undervisningsprogram, dels frågan örn gymnastiklärarnas ställning i avlönings-
och andra hänseenden, dels ock frågan örn omläggning av den statliga
verksamheten för övervakande av det fysiska uppfostringsarbetet i
skolorna och bland landets ungdom i övrigt. Jag torde då först i korthet
få beröra dessa förslag.

1924 ars sakkunniga hava sammanfattat sina förslag i dessa hänseenden
på följande sätt:

l:o) I fråga örn gymnastikundervisningens omfattning föreslå vi inga andra
förändringar i nu bestående förhållanden än

a) beträffande de allmänna läroverken, att de två veckotimmarna i fäktning
för de fyra gymnasieringarna ersättas med 75 timmar per läsår, anslagna
åt idrotts- och friluftsliv, vari dock givetvis kan i viss utsträckning
ingå fäktundervisning;

b) beträffande de kommunala mellanskolorna, att samma timantal i gymnastik
fastställes för dessa skolor som för realskolan, d. v. s 4 timmar i
veckan;

c) beträffande de s. k. privatläroverken, att för de förberedande klasserna

bestämmes samma timantal i gymnastik som för folkskola av A-typ, klass
1 3, för realskolestadiet samma timantal som för realskolan och för gym nasialstadiet

samma timantal som för gymnasierna vid statsläroverken;

d) beträffande folkskolseminarienna, att för elever, som genomgått tredje
klassen, anordnas en till augusti månad i omedelbar anslutning till höst -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

terminen förlagd obligatorisk 14 dagars kurs i idrotts- och friluftsliv, till
vilken bidrag i viss omfattning anvisas å vederbörande seminariers omkostDädsstätcr
*

2:o) I fråga örn gymnastikavdelningarnäs storlek föreslås för samtliga
skoltyper den maximibegränsningen, att avdelning icke må omfatta flera lärjungar,
än vad som motsvarar högsta tillåtna lärjungantalet i två sammanslagna
klassavdelningar, dock att eleverna i läroverkens och med dem jämförliga
läroanstalters (de kommunala mellanskolorna likväl undantagna) första
klass skola undervisas för sig i avdelningar, omfattande högst omkring 40
lärjungar, samt att särskilda gymnastikavdelningar anordnas för de elever,
vilka äro i behov av s. k. hållningsrättande gymnastik.

3:o) I fråga örn lär ar kraf terna föreslås

a) inrättande av kombinerade gymnastik- och ämneslärartjänster i den utsträckning,
skolöverstyrelsen bestämmer, vid sidan av de vanliga gymnastik lärarbefattningarna;

. „

b) gymnastiklärartjänsternas likställande i avlönings- och övriga hänseenden
med adjunktstjänsterna, i samband varmed bör fastställas en undervisningsskyldighet
för gymnastiklärare av 24—32 veckotimmar;

c) inrättande vid de större läroverken och vid folkskoleseminarierna av
förste gymnastiklärarbefattningar, förbundna med ett årligt arvode å 1,200
kronor utöver den ordinarie lönen.

4:o) Till beredande av tillfälle särskilt för folkskollärare att förvärva en
grundligare utbildning i fysisk fostran föreslås anordnande av fortbildningskurser
häri dels vid gymnastiska centralinstitutet eller genom dess försorg
annorstädes på lämplig plats, dels ock distriktsvis av gymnastikkonsulen 5:oj

Den nuvarande gymnastikinspektörsinstitutionen avskaffas och dess
inspekterande funktioner överflyttas på folkskolinspektörerna. Riket indelas
i 10 (altern. 11) gymnastikkonsulentdistrikt med var sin gymnastikkonsulent,
vilkens uppgift är att genom instruerande och konsulterande verksamhet
’ inom sitt område verka för främjande av fysisk fostran i allmänhet
och särskilt vid de läroanstalter, som icke förfoga över gymnastiklärare med
högre fackutbildning, samt bland de frivilliga gymnastik- och idrottsföreningarna.

Gymnastikkonsulenterna tillsättas av Kungl. Majit och jämställas i aviöningshänseende
med folkskolinspektörerna.

6:o) För den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsens behov av ledaroch
instruktörskrafter bör gymnastiska centralinstitutet sörja genom anordnande
av särskilda, härför avpassade utbildningskurser.

Beträffande de utlåtanden, som avgivits över 1924 års sakkunnigas sålunda
framställda förslag såväl i de över betänkandet avgivna yttrandena
som av 1927 års sakkunniga, torde jag här endast behöva hänvisa till handlingarna
i ärendet.

Frågan om gymnastikundervisningens omfattning vid olika slag av läroanstalter
är givetvis en angelägenhet av yttersta vikt för vårt folks fysiska
fostran. Emellertid torde den knappast kunna anses hava ett så intimt sammanhang
med det spörsmål, varom här närmast är fråga — gymnastiska centralinstitutets
omorganisation — att ett ståndpunktstagandc från min sida redan
nu är erforderligt. Jag vill dessutom erinra, att frågan om gymnastikun -

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

dervisningens omfattning vid folkskolorna och de allmänna läroverken nyligen
varit föremål för Kungl. Maurts prövning (vid utfärdandet av 1919
års undervisningsplaner för folkskolorna och 1928 års undervisningsplaner
för de allmänna läroverken) och att frågan örn normalundervisningsplaner
för de kommunala mellanskolorna för närvarande befinner sig under utredning.

Ej heller spörsmålet örn gymnastikavdelningarnas storlek torde vara av
beskaffenhet att nu behöva upptagas till närmare omprövning.

I detta sammanhang hava 1924 års sakkunniga vidare berört frågan örn
anordnandet av särskilda undervisningsavdelningar för de elever, som äro i
behov av s. k. hållningsrättande gymnastik. De av de sakkunniga i detta
hänseende uttalade önskemålen hava så hilvida redan vunnit beaktande, att
i de nya, i anslutning till 1927 års skolbeslut den 29 juni 1928 utfärdade
undervisningsplanerna för rikets allmänna läroverk föreskrivits att —- på tid
utom timplanen och i den utsträckning därtill anslagna medel lämna tillgång
särskild hållningsrättande gymnastik eller i förekommande fall sjukgymnastik
skall meddelas åt de lärjungar, som efter skolläkarnas bestämmande
äro i behov därav. Såsom närmare framgår av punkt 172 av 1931
års åttonde huvudtitel, vartill jag här torde få hänvisa, hava de den 29
juni 1928 utfärdade planerna för undervisningen i gymnastik med lek och
idrott ännu icke trätt i tillämpning, men däremot har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1931/1932 anvisa medel för meddelande
under sagda tid låt vara i begränsad omfattning — av hållningsrättande
gymnastik eller i förekommande fall sjukgymnastik.

Till vad 1924 års sakkunniga föreslagit i fråga örn inrättandet av kombinerade
gymnastik- och ämneslärartjänster återkommer jag i det följande
under kap. IV.

Vid det förhållandet, att frågan örn lönereglering för befattningshavare
vid undervisningsväsendet icke kommer att bliva föremål för något Kungl.
Majits förslag till 1931 års riksdag, finner jag mig icke kunna till behandling
upptaga de framkomna förslagen om reglering av avlöningsförhållanden
m. m. för gymnastiklärarna samt örn inrättandet av förste gymnastiklärarbefattningar.

Frågan örn anordnande av fortbildningskurser i, jämte annat, gymnastik
med lek och idrott har redan tidigare i år varit föremål för Kungl. Majits
provning (punkt 211 av 1931 års åttonde huvudtitel). Vid min anmälan
inför Kungl. Majit under nyssberörda punkt av skolöverstyrelsens hemställan
om anslag för fortbildningskurser för lärare vid egentliga folkskolor fann
jag mig icke kunna tillmötesgå överstyrelsens däri gjorda framställning örn
beredande av medel till särskilda fortbildningskurser, däribland i gymnastik
med lek och idrott. Med hänsyn härtill torde några åtgärder med anledning
av förslaget i denna del icke nu böra ifrågakomma.

Den av 1924 års sakkunniga härefter berörda frågan örn ordnandet av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

gymnastikinspektionen vid rikets folkskolor m. fl. läroanstalter befinner sig,
såsom närmare framgår av punkt 214 av 1931 års åttonde huvudtitel, för
närvarande under utredning, och med anledning härav torde några åtgärder
från min sida i denna fråga för närvarande icke vara möjliga.

I fråga örn de utav 1924 års sakkunniga föreslagna utbildningskurserna
för den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsens behov av ledar- och instruktörskrafter
hava 1927 års sakkunniga framhållit, att det syntes dem,
som örn det för dessa kursers fortsatta utveckling vore lyckligast, örn desamma
fortfarande ställdes under den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsens
ledning och anslagen till desamma gjordes beroende på initiativ från
denna lednings sida. I anslutning härtill finner jag några åtgärder från
min sida i denna fråga i nu förevarande sammanhang icke vara av behovet
påkallade.

Härefter vill jag så övergå till frågan örn storleken av det framtida gymnastiska
centralinstitutet.

1924 års sakkunniga hava — å sid. 46 och 47 i betänkandet — behandlat
frågan om totalbehovet av arbetskrafter för den allmänna gymnastiken
och därvid efter en ingående undersökning ansett sig böra beräkna behovet
av fackutbildade gymnastiklärare vid de olika läroanstalterna till 462, en
siffra, som av de sakkunniga själva betecknas som i hög grad approximativ
men såsom dock givande en ungefärlig ledning vid bedömande av lärarbehovets
omfattning.

1927 års sakkunniga hava ansett sig kunna räkna med i stort sett samma
antal som det, varmed 1924 års sakkunniga räknade.

I kap. IV (sid. 48—50 i betänkandet) hava 1924 års sakkunniga behandlat
frågan örn behovet av högre utbildade gymnaster vid krigsmakten
under förutsättning att militärinstruktörskursen bortfaller och ersättes av
inom försvaret ordnade kurser, och hava de sakkunniga därvid anfört bl. a.
följande:

Vid de överläggningar, vi i ämnet haft med militära sakkunniga under
hösten 1924, har, med utgångspunkt från dåvarande försvarsorganisation
men med en beräknad personalreduktion, behovet av i gymnastiskt hänseende
högre utbildade officerare uppskattats så, att från truppförband av regementes
storlek en officer borde varannat — vart tredje år kommenderas
till centralinstitutet, samt att från mindre förband och från marinen kommendering
borde ske i proportion härtill. Kontingenten av till institutet
årligen nykommenderade officerare uppskattades på grundval av denna
beräkning till 20. I denna siffra låg dock en viss marginal med hänsyn
till att behovet år från år företedde en ganska stark växling till följd av
bortkommenderingar vid respektive truppförband, befordringar etc. Den
numera beslutade reduktionen av krigsmakten gör säkerligen även nyssnämnda
siffra för hög. Det torde med den faststiillda indragningen av antalet
truppförband och dessas förtunning hädanefter bliva tillfyllest, örn från
varje regemente en officer vart 4:e—5:e år sändes till centralinstitutet. Under

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sådana förhållanden torde antalet nyantagna militära elever vid institutet
komma att variera mellan 8—12, motsvarande en medelsiffra av 10 per
årskurs.

Såsom vi nyss framhållit växlar emellertid behovet årligen ganska starkt,
och vidare är det klart, att beräkningar av ifrågavarande slag alltid måste
bliva mer eller mindre osäkra. Det är därför ingalunda vår mening att ur
berörda uppskattning av årsbehovet hämta mer än en ungefärlig föreställning
örn vilka krav, som från krigsmaktens sida kan komma att för framtiden
ställas på centralinstitutet. Dettas blivande organisation bör därför ej
heller göras så snäv, att icke därstädes lätteligen en anpassning av utbildningsmöjligheterna
kan ske alltefter eventuella växlingar i det militära utbildningsbehovet.

Av enahanda skäl, som nyss anförts, synes det oss lämpligast, att antalet
officerare, som skola genomgå centralinstitutet, fastställes år från år, och att
beslut härutinnan meddelas av Kungl. Maj:t, efter de militära myndigheternas
och direktionens för centralinstitutet hörande.

De sakkunniga föreslå slutligen, att krigsmaktens behov av officerare med
högre gymnastisk utbildning tillgodoses genom en tvåårig utbildningskurs
vid centralinstitutet, anordnad gemensamt med de civila elevernas utbildning,
och att till denna kurs årligen kommenderas efter vederbörande militära
myndigheters prövning lämpliga officerare till det antal, som för varje
gång bestämmes av Kungl. Majit.

Den av 1924 års sakkunniga sålunda framlagda beräkningen rörande
behovet av högre utbildade gymnaster vid krigsmakten har i de över betänkandet
av de militära myndigheterna avgivna utlåtandena i det stora
hela lämnats utan erinran. Från några håll har dock framhållits, att med
hänsyn särskilt till numera rådande förhållanden krigsmaktens behov knappast
torde kunna tillgodoses medelst kommendering av en officer vart
fjärde—femte år från varje regemente.

1927 års sakkunniga hava för sin del anfört bland annat:

De sakkunniga holle före, att man borde beräkna krigsmaktens behov av
högre utbildade officerare till i medeltal en officer från varje regemente vart
tredje år. För krigsmakten skulle då vid gymnastiska centralinstitutet behöva
beräknas plats för 10 å 12 elever årligen, fördelade på ungefärligen följande
sätt: från specialvapnen i medeltal 1 ä 2 örn året, från flygvapnet 1 örn
året, undantagsvis 2, från marinen 1 vartannat år samt från infanteriet 6 ä
8 örn året. Det komme näppeligen att stöta på några större svårigheter
att — örn så skulle visa sig behövligt — i viss grad utöka detta antal antingen
genom ökning av sammanlagda antalet elever eller, örn sådant ur
annan synpunkt skulle vara önskvärt, på bekostnad av de civila elevernas
antal.

De sakkunniga ville i detta sammanhang framhålla, att, när de sålunda
beräknade 10 ä 12 platser årligen för militära elever, de härmed endast avsåge
sådana elever, som för att tillgodose krigsmaktens behov beordrades
att genomgå gymnastiska centralinstitutet. För andra militärer stod givetvis
alltid utvägen öppen att i vanlig ordning söka inträde därstädes.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

I kap. V av sitt betänkande (sid. 50—51) hava 1924 års sakkunniga behandlat
frågan om behovet av sjukgymnaster och därvid till en början
framhållit, att bland de i frågan initierade den meningen vore tämligen
enhällig, att för närvarande överproduktion av sjukgymnaster förelåge.

I viss mån ansåge emellertid de sakkunniga sig kunna beteckna den uppgivna
överproduktionen av sjukgymnaster såsom endast skenbar. Utan att
behovet av sjukgymnastik hjälp minskats, hade nämligen en minskning i
efterfrågan på sjukgymnaster gjort sig gällande på grund av de svåra ekonomiska
förhållanden, vilka varit rådande efter världskriget, och som gjort,
att mången enskild, som eljest behövt sjukgymnastik omvårdnad, hållits
tillbaka härifrån av tanken på de därmed förbundna kostnaderna.

I det stora hela torde man efter de sakkunnigas uppfattning kunna utgå
ifrån, att behovet av sjukgymnastiskt skolade krafter vore oförminskat, och
att till och med en ökning därav kunde förväntas eller redan förelåge, enär
man från läkarnas sida alltmer började få blicken öppen för värdet av sjukgymnastiken
såsom terapiform. Härpå tydde bland annat det förhållandet,
att man vid våra sjukvårdsinrättningar i större utsträckning än tidigare anställde
sjukgymnaster eller anlitade hjälp av sådana.

De sakkunniga funne icke några sådana omständigheter föreligga, som
berättigade en inskränkning i produktionen av sjukgymnaster, i vad densamma
omhänderhades av statens egna organ. Det tillskott, som sålunda
årligen tillfördes sjukgymnastkåren, torde under alla förhållanden icke vara
större, än att det motsvarades av ett förefintligt behov. Och i fråga örn
dessa sjukgymnaster ägde det allmänna i sina händer medel att skapa garantier
för att endast fullt kvalificerade personer släpptes ut i sjukgymnastik
praktik. Örn restriktioner i utbildningen av sjukgymnaster — härmed
avsåges givetvis endast sådana, som erhållit en av staten kontrollerad utbildning
—- skulle komma i fråga, borde dessa i första rummet komma till
stånd genom en inskränkning i de enskilda institutens omfattning. De sakkunniga
ansåge sig emellertid icke hava någon anledning att med stöd av
nuvarande förhållanden påkalla vidtagandet av åtgärder i denna riktning.

Beträffande de privata, av staten okontrollerade institutens och deras elevers
verksamhet framhöllo de sakkunniga såsom önskvärt, att man från det
allmännas sida ägnade densamma mera uppmärksamhet än hittills. De
kunde nämligen i många fall sägas innebära en verklig fara ur sjukvårdssynpunkt.
Då staten en gång uppställt principen om legitimation såsom
villkor för utövande av sjukgymnastyrket, förefölle det vara en statlig plikt
att tillse, att icke detta villkor överträddes och att, där överträdelser 1''örekomme,
sådana beivrades.

1927 års sakkunniga hava — efter en kortfattad redogörelse för de över
1924 års sakkunnigas betänkande i denna del avgivna yttrandena, vartill
jag här torde få hänvisa — anfört, att do i likhet mod 1924 års sakkunniga
ansåge sig icke böra påyrka någon inskränkning i den statliga utbildningen
av sjukgymnaster. Ej heller torde det — trots den för närvarande
sannolika överproduktionen av sjukgymnaster •— vara nödvändigt att omedelbart
företaga någon minskning i de av staten kontrollerade enskilda gymnastikinstitutens
omfattning. De sakkunniga utginge dock från att gymnastiska
centralinstitutets direktion komme att med uppmärksamhet följa denna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

fråga och i fall av behov föreslå därav föranledda åtgärder. I detta sammanhang
ansåge de sakkunniga sig jämväl böra fästa uppmärksamheten på
de för närvarande talrikt förekommande, okontrollerade instituten för meddelande
av undervisning i massage och sjukgymnastik. Den utbildning,
som meddelades i dessa institut — där »undervisningen» ofta förbundits
med kvacksalveriverksamhet — kunde mången gång betecknas som underhaltig,
och här torde såväl skärpta lagstiftningsåtgärder som en intensiv
upplysningsverksamhet vara på sin plats, då dessa institut, såsom 1924 års
sakkunniga framhållit, i många fall måste sägas innebära en verklig fara
ur sjukvårdssynpunkt.

1927 års sakkunniga hava härefter lämnat en redogörelse för en av dem
företagen undersökning rörande användningen och behovet av legitimerade
sjukgymnaster inom landet.

1927 års sakkunniga sluta med att hemställa, att åt medicinalstyrelsen
måtte uppdragas att utreda, vilka ändringar må visa sig påkallade i gällande
lagstiftning angående utövande av sjukgymnastik för att i möjligaste
män förhindra nu obestridligen förekommande överträdelser och kringgående
av sagda lagstiftning. I samband härmed torde jämväl böra till ytterligare
behandling upptagas frågan örn dessa sjukgymnasters anställningsoch
avlöningsvillkor, pensionsförhållanden o. s. v. I

I kap. Yl (sid. 52 i betänkandet) hava 1924 års sakkunniga — med stöd
av sina i kap. III—V gjorda undersökningar — uttalat sig angående gymnastiska
centralinstitutets omfattning vid en blivande organisation och därvid
såsom sammanfattning anfört följande:

Gymnastiska centralinstitutet skall enligt vårt förslag såsom läroanstalt
hava till uppgift att utbilda lärare i gymnastik vid skolor av olika slag, att
meddela en högre gymnastisk utbildning åt officerare samt att utbilda sjukgymnaster.
Denna utbildningsverksamhet blir den centrala och bestämmande
för institutets gestaltning i den nya organisationen. Vid sidan härav skall
institutet genom anordnande av särskilda kortare kurser tillgodose den frivilliga
gymnastik- och idrottsrörelsens behov av ledare och instruktörer samt
bereda tillfälle till fortbildning i gymnastik och idrott för folkskollärare, liksom
givetvis även för andra lärargrupper, som kunna vara i behov därav,
men befattningen med nämnda kurser torde åtminstone tillsvidare icke bliva
av en sådan räckvidd, att den kommer att avsevärt inverka på den nya
organisationens omfattning.

Att i siffror exakt angiva storleken av det utbildningsbehov, som för skolorna,
krigsmakten och den sjukgymnastiska verksamheten föreligger, är
icke möjligt. Beträffande lärarbehovet hava vi, i likhet med 1915 års kommitté,
gjort försök till en siffermässig beräkning, men denna är icke av beskaffenhet
att giva annat än en ungefärlig föreställning örn utbildningsbehovets
omfattning på detta område. Uppenbart är, att till följd av vårt
förslag om minskning av gymnastikavdelningarnas storlek, särskild undervisning
för läroverkens första klasser och särskilda avdelningar för s. k.
hållningsrättande gymnastik, antalet erforderliga gymnastiklärarbefattningar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ökas och därigenom även utbildningsbehovet i denna del. Berörda ökning
blir synbarligen ganska avsevärd. Å andra sidan minskas det militära utbildningsbehovet
i icke oväsentlig grad, under det att, vad sjukgymnastutbildningen
angår, behovet torde kunna betraktas såsom i stort sett oförändrat.

Hittills hava vid centralinstitutet årligen mottagits omkring 60 nya elever,
hälften manliga och hälften kvinnliga. Även om den nyss påpekade ökningen
av utbildningsbehovet för gymnastiklärarbefattningarnas vidkommande
är större, än att den skulle kunna uppvägas av minskningen i det
militära utbildningsbehovet, tro vi dock, att totalbehovet skall för avsevärd
tid framåt kunna täckas, örn den hittillsvarande nyantagningssiffran bibehålies.
Vad proportionen mellan manliga och kvinnliga elever beträffar,
synes oss ingen anledning föreligga till en förändring i den hittills gällande
ordningen.

Vi utgå alltså vid uppgörandet av planen för institutets framtida organisation
från att vid institutet årligen skola mottagas omkring 60 nya elever,
varav omkring hälften manliga och hälften kvinnliga.

1927 års sakkunniga hava sammanfattat sina uttalanden rörande omfattningen
av institutets blivande organisation på följande sätt:

I likhet med 1924 års sakkunniga hava vi velat tilldela gymnastiska centralinstitutet
den trefaldiga uppgiften att utbilda gymnastiklärare för landets
läroanstalter av olika slag, att meddela högre gymnastisk utbildning för
officerare samt att utbilda sjukgymnaster. I kap. III—V hava vi sökt att
— med utgångspunkt från de av 1924 års sakkunniga gjorda, ingående
undersökningarna — beräkna det årliga behovet i dessa hänseenden, och vi
hava därvid funnit, att de av 1924 års sakkunniga gjorda beräkningarna i
stort sett kunna läggas till grund för den organisation av gymnastiska centralinstitutet,
som vi vilja föreslå. Vi utgå alltså vid uppgörandet av planen
för institutets framtida organisation från att vid institutet årligen skola
såsom regel mottagas omkring 60 nya elever, varav omkring hälften manliga
och hälften kvinnliga.

Man torde dock böra utgå från att gymnastiska centralinstitutet vid behov
skall kunna bereda plats för ett något högre elevantal än det nu
nämnda. Å andra sidan vilja vi understryka nödvändigheten av att gymnastiska
centralinstitutets direktion framdeles noggrant följer utvecklingen
av tillgång och efterfrågan på gymnastiklärare och sjukgymnaster både inom
och utom landet — bedömandet av krigsmaktens behov av gymnastiskt
högre utbildade officerare ankommer givetvis helt och hållet på de militära
myndigheterna. Skulle det i något hänseende visa sig, att för endera av
de båda förstnämnda kategorierna begränsning är erforderlig, måste det
sålunda anses åligga direktionen att själv vidtaga eller för Kungl. Majit
föreslå därav betingade åtgärder.

Vid ett planläggande av undervisningen vid det omorganiserade gymnastiska
centralinstitutet är det givetvis erforderligt att erhålla en så noggrann
förhandsberäkning som möjligt av de behov, som institutet skall hava att
tillgodose. Såväl 1924 som 1927 års sakkunniga hava också i detta hänseende
verkställt utredningar, för vilka jag nu redogjort.

1924 och 1927 års sakkunniga hava kommit till det resultatet, att vid

Departe mentschefen.

Kungl. Maj.is proposition Nr 133.

institutet årligen böra såsom regel mottagas omkring 60 nya elever, varav
omkring hälften manliga och hälften kvinnliga. Av de manliga har ungefär
en tredjedel, d. v. s. vid pass ett tiotal om året, beräknats bliva sådana,
som för tillgodoseende av krigsmaktens behov av högre gymnastiskt utbildade
officerare kommenderas att genomgå gymnastiska centralinstitutet.

De sålunda framkomna siffrorna — som i det stora hela lämnats utan
erinran i de över nyssberörda sakkunnigutlåtanden avgivna utlåtandena —
synas mig vara väl avvägda, och jag vill därför uttala min anslutning till
vad nämnda sakkunniga härutinnan föreslagit.

Det sålunda av de sakkunniga föreslagna och av mig nu godtagna elevantalet
får givetvis icke betraktas såsom ett bestämt fixerande av avdelningarnas
storlek; det avser allenast att giva en ungefärlig föreställning örn
den blivande anstaltens omfattning. I detta sammanhang vill jag — i likhet
med 1927 års sakkunniga — betona nödvändigheten av att gymnastiska
centralinstitutets direktion framdeles noggrant följer utvecklingen av
tillgång och efterfrågan på gymnastiklärare och sjukgymnaster både inom
och utom landet. Skulle det i något hänseende visa sig, att för endera av
nämnda kategorier begränsning eller utvidgning av elevantalet är erforderlig,
måste det anses åligga direktionen att själv vidtaga eller för Kungl.
Majit föreslå därav betingade åtgärder.

Såsom av den utav 1929 års sakkunniga verkställda utredningen rörande
behovet av sjukgymnaster torde framgå, bliver det antal, som, enligt vad
nu föreslagits, skulle utbildas vid gymnastiska centralinstitutet, icke tillräckligt
för landets behov. Härav följer, att man — vilket även förutsatts
av både 1924, 1927 och 1929 års sakkunniga — jämväl för framtiden måste
räkna med privata institut för denna utbildning. Det förtjänstfulla sätt,
på vilket de av staten kontrollerade instituten, Arvedsons i Stockholm och
sydsvenska gymnastikinstitutet i Lund, hittills omhänderhaft den dem anförtrodda
sjukgymnastutbildningen, gör, att jag i här förevarande hänseende
utan tvekan anser mig kunna följa de sakkunnigas förslag. Å andra sidan
måste givetvis vissa förändringar i fråga örn dessa privata institut bliva
oundgängliga såsom en följd av de ändrade bestämmelser, som jag i det
följande kommer att föreslå för utbildningen av sjukgymnaster — speciellt
då de kvinnliga — vid gymnastiska centralinstitutet. Härtill torde jag
emellertid få anledning att återkomma under kap. V i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

IV. Inrättande av kombinerade gymnastik- och ämneslärartjänster.

Å sid. 29 o. f. i sitt betänkande hava 1924 års sakkunniga framlagt ett
synnerligen omdebatterat förslag, nämligen om inrättandet av kombinerade
gymnastik- och ämneslärartjänster. I anslutning härtill hava nämnda sakkunniga
vidare i kap. VII av sitt betänkande föreslagit införande av gymnastik
såsom ämne i filosofisk ämbetsexamen.

De skäl, som föranlett 1924 års sakkunniga att framkomma med här
ifrågavarande förslag, hava de å sid. 53 i sitt betänkande sammanfattat på
följande sätt: Skälen vore dels ett allmänt pedagogiskt, nämligen att det
synts de sakkunniga med hänsyn till all skolundervisnings enhetliga mål,
att utbilda dugliga medborgare, önskligt att på detta sätt verka för ett hävande
av den rådande dualismen mellan intellektuellt och fysiskt uppfostringsarbete,
en dualism, som medfört en underskattning av den fysiska
fostrans betydelse och värdet av dess målsmäns arbete, dels ock ett speciellt
organisatoriskt, nämligen önskvärdheten av att på ett tillfredsställande sätt
kunna fylla behovet av lämpliga, för sin uppgift nöjaktigt utbildade lärarkrafter
för de mindre läroanstalter, speciellt småläroverken, där timantalet
i gymnastik ej motiverade anställandet av särskild lärarkraft för detta ändamål,
samt för de överskottstimmar i gymnastik, som uppkomme vid de
större läroverken, sedan på särskilda gyntaastiklärarkrafter lagts det maximum
av undervisning, som de sakkunniga ansett skäligen kunna av sådana
lärarkrafter uttagas.

För att möjliggöra inrättandet av kombinerade ämnesgymnastiklärartjänster
vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga läroanstalter föreslå
1924 års sakkunniga införande av filosofisk ämbetsexamen med gymnastik
såsom däri ingående examensämne. Studierna för sådan examen skulle
bedrivas dels vid universitet eller högskola och dels vid gymnastiska centralinstitutet.
Examen skulle omfatta dels någon av tio närmare angivna
ämnesgrupper, tillhörande antingen den humanistiska eller den matematisknaturvetenskapliga
sektionen, dels ock vid gymnastiska centralinstitutet avlagd
gymnastiklärarexamen. För examens godkännande skulle erfordras,
att den studerande erhållit minst sju betygsenheter, så fördelade, att minst
två betygsenheter förvärvats i vartdera av de båda ämnena i vederbörande
ämnesgrupp samt minst två betygsenheter i endera av betygsgrupperna
teoretiska insikter och praktiska färdigheter i gymnastiklärarexamen ävensom
minst en betygsenhet i den andra av dessa betygsgrupper. I övrigt
skulle för ifrågavarande examen i stort sett bestämmelserna för vanlig filosofisk
ämbetsexamen äga motsvarande tillämpning. Såsom normal förutsattes
en sådan studieordning, att universitetsstudierna föreginge utbildningen
vid gymnastiska centralinstitutet. Under denna förutsättning föresloges, att
de elever vid institutet, vilka utbildade sig till ämnosgymnastiklärare, under
andra läroåret av sin vistelse vid nämnda institut erbölle tillfälle att fullgöra
hälften av provårskursen. Härigenom skulle sammanlagda utbildnings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

tiden för ifrågavarande elever kunna normalt beräknas avslutad efter tio—
elva terminers studier.

De sakkunnigas nu ifrågavarande förslag har tillstyrkts av statskontoret,
skolöverstyrelsen (dock med reservation av en av dess ledamöter), lärarkollegiet
vid och direktionen över gymnastiska centralinstitutet, kommunala mellan
skolornas lärarförening, styrelsen för högre folkskolornas lärarförening, direktionen
över Stockholms stads undervisningsverk samt filosofiska fakulteten vid
universitetet i Lund, med vilken det större akademiska konsistoriet därstädes
instämt (fakultetens yttrande avgavs med 10 röster mot 7, som voro för
avslag å förslaget). Härjämte har kollegiet vid högre lärarinneseminariet —
med instämmande av centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen — yrkat
på att anstalter måtte vidtagas för att, i analogi med vad de sakkunniga i
övrigt föresloge, bereda dem, som studerade vid högre lärarinneseminariet,
möjlighet att genom en kombination av studierna vid seminariet och vid
gymnastiska centralinstitutet utbilda sig till ämnesgymnastiklärarinnor. Denna
möjlighet borde enligt centralstyrelsens mening stå öppen även för studerande
vid privata högre lärarinneseminariet.

Det av 1924 års sakkunniga i detta hänseende framlagda förslaget har
däremot avstyrkts av filosofiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, med
vilken det större akademiska konsistoriet därstädes instämt (mot fakultetens
beslut avgåvos emellertid reservationer av fyra av dess ledamöter), lärarrådet
vid Göteborgs högskola, med vilket styrelsen för nämnda högskola instämt,
kanslern för rikets universitet, styrelsen för läroverkslärarnäs riksförbund samt
allmänna adjunktsföreningens verkställande utskott.

Beträffande de sålunda avgivna utlåtandena, av vilka åtskilliga äro synnerligen
utförliga, torde jag få hänvisa till handlingarna i ärendet.

1927 års sakkunniga hava till en början till principiell granskning upptagit
förslaget om inrättande av kombinerade gymnastik- och ämneslärartjänster
och därvid anfört bl. a.:

Vad först beträffade det av 1924 års sakkunniga anförda pedagogiska
skälet, torde i detta ligga ett visst berättigande. Emellertid holle de sakkunniga
före, att den underskattning av den fysiska fostrans betydelse och
värdet av dess målsmäns arbete, varom 1924 års sakkunniga talade, snart
skulle tillhöra en förgången tid. Man kunde icke bortse från att stora och
betydelsefulla kretsar av vårt folk börjat visa förståelse för dessa frågor i
en utsträckning, som man endast för några år sedan knappast kunnat vänta
sig. Ett realiserande av det utav 1924 års sakkunniga framlagda och av
de sakkunniga i princip tillstyrkta likställandet i avlöningshänseende mellan
adjunkter och fackgymnastiklärare torde jämväl få inverkan i detta hänseende.
Vidare ville de sakkunniga framhålla, att den fördjupade vetenskapliga
utbildning ävensom den ökade pedagogiska skolning, som enligt
deras förslag skulle meddelas vid gymnastiska centralinstitutet, med all
sannolikhet komme att verka för en ytterligare avspänning i motsatsförhållandet
mellan den intellektuella och den fysiska fostrans målsmän. Därtill
komme slutligen, att ämneslärarna efter de s. k. idrottsdagarnas in -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 97

förande själva måste deltaga i ledningen av den fysiska fostran i läroverken.

Vad så beträffade det av 1924 års sakkunniga framhållna organisatoriska
skälet, torde det vara ofrånkomligt, att för närvarande stora svårigheter erbjöde
sig för de mindre skolorna att erhålla fullt kvalificerade lärare i gymnastik.
Med hänsyn till de invändningar, som gjorts mot förslaget örn
kombinerade ämnesgymnastiklärartjänster — här torde endast böra erinras
örn vad som anförts rörande svårigheten att med samma intresse meddela
undervisning i så olikartade ämnen samt angående den olika pensionsåldern
för ämneslärare och gymnastiklärare — hade de sakkunniga dock till en
början ansett sig böra undersöka, om icke tilläventyrs någon annan lösning
på dessa skolors rekryteriugssvårigheter stöde att vinna. I sådant hänseende
hade de särskilt fäst sig vid förslaget, att åde orter, där flera smärre
skolor av olika slag vore förlagda, en och samme lärare i övningsämnen
skulle tjänstgöra samtidigt i flera skolor och därigenom få tillräckligt arbete
och tillräcklig avlöning. De sakkunniga förbisåge icke, att ganska stora
svårigheter måste möta realiserandet av detta förslag; här torde endast
behöva erinras örn sådana frågor som tillsättning, avlönings gäldande, rätt
att räkna tjänstår för uppfattning i högre lönegrad, rätt till pension o. s. v.
Det hade icke varit de sakkunniga möjligt att i detta hänseende företaga
någon utredning. Emellertid syntes denna utväg vara av så stor betydelse
både för skolorna och den enskilde läraren, att de sakkunniga ansåge sig
böra anhålla örn verkställandet — förslagsvis genom skolöverstyrelsen —
av denna utredning. Hos Kungl. Maj:t förelåge redan flera framställningar
om en dylik utredning.

Även om man skulle lyckas att lösa frågan om anställandet av en och
samme lärare vid olika skolor, torde man dock få räkna med skolor, som
trots detta icke skulle kunna erhålla fullt utbildade lärarkrafter i gymnastik
med lek och idrott.

När de sakkunniga sökte framlägga ett förslag till lösning, ville de till
en början framhålla, att de ansåge föreningen av dessa olikartade ämnen
som en nödfallsutväg, som endast borde förekomma där alla andra vägar
vore stängda. En dylik förening borde sålunda under inga omständigheter
få äga rum utan medgivande av skolöverstyrelsen i varje särskilt fall. Det
tillkomme redan för närvarande skolöverstyrelsen att besluta angående ämnena
i tjänster, som ledigförklaras vid läroverken. Denna rätt borde, när
det gällde ämnesgymnastiklärartjänster, utsträckas till alla statsunderstödda
läroanstalter. Härigenom kunde man hoppas att undgå det godtycke vid
upprättandet av dylika tjänster, som annars möjligen kunde vara att befara.

1924 års sakkunniga hade (å sid. 56 i betänkandet) avböjt den rena kurnuleringen
av vanlig filosofisk ämbetsexamen, omfattande minst tre universitetsämneu,
och den tvååriga kursen vid institutet, då en dylik kumulering
skulle komma att medföra en alltför lång och kostsam studietid å denna
utbildningslinje. Normalt beräknades studierna för filosofisk ämbetsexamen
taga en tid av sju—nio terminer i anspråk. Den totala utbildningstiden för
ämnesgymnastikläraren skulle alltså komma att uppgå till elva — tretton
terminer. En så avsevärd studietid syntes 1924 års sakkunniga icke stå i
något rimligt förhållande till den kompetensgrad, som genom utbildningen
skulle förvärvas.

När de sakkunniga trots dessa onekligen mycket tungt vägande invändningar
ansåge sig böra förorda, att av den blivande ämnesgymnastikläraren

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 115 haft. (Nr 133.) 7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

skulle fordras såväl filosofisk ämbetsexamen -— eller däremot svarande utbildning
— som kurs vid gymnastiska centralinstitutet, hade de utgått från
att den läraraspirant, som underkastade sig denna långa och dyrbara utbildning,
härigenom skulle komma i åtnjutande av vissa fördelar, som skulle
uppväga nackdelarna. I förbigående ville de sakkunniga meddela, att det
redan med nuvarande organisation av gymnastiska centralinstitutet flera
gånger inträffat, att gymnastiklärarkompetens förvärvats av elever, som
tidigare innehaft behörighet för lärarbefattning vid allmänt läroverk. De
sakkunniga ville då först framhålla det förhållandet, att vederbörande läraraspirant
genom utbildningen vid gymnastiska centralinstitutet — som icke
kunde beräknas taga avsevärt längre tid än något av de största universitetsämnena
— finge större möjligheter att relativt snabbt erhålla fullmakt å
adjunktstjänst, vilket under nuvarande befordringsförhållanden torde få anses
_ vara av icke ringa betydelse. Härtill bomme, att lärare med denna
utbildning borde kunna erhålla möjlighet till extra inkomster vid den egna
skolan i ganska stor utsträckning. Som bekant förekommer det nu allmänt,
att lärare genom undervisning i andra läroanstalter sökte skaffa sig biförtjänster.
I huru stor utsträckning detta skedde, hade det givetvis icke varit
möjligt för de sakkunniga att undersöka. De hade emellertid under hand
inhämtat, att skolöverstyrelsen för närvarande meddelade tillstånd för läroverksadjunkt
att meddela undervisning utanför skolan upp till 15 veckotimmar.
Därest nu en adjunkt med gymnastiklärarkompetens berättigades
att förlägga motsvarande antal övertimmar inom den egna skolan, skulle
denna skolas behov av utbildad lärarkraft kunna tillfredsställas samtidigt
som läraren skulle erhålla ett icke oväsentligt tillskott till sin lön. I detta
sammanhang torde få erinras därom, att i de små skolor, där en sådan
utväg kunde bliva erforderlig, antalet gymnastikavdelningar i allmänhet
torde vara tre, vadan antalet veckotimmar i gymnastik där torde uppgå
till 12. Eventuellt kunde man också tänka sig den möjligheten, att den
gymnastiskt utbildade läraren erhölle någon minskning i sin undervisningsskyldighet
i läsämnen; de härigenom uppstående överskottstimmarna torde
då i allmänhet kunna övertagas av andra lärare vid läroanstalten.

För att ytterligare underlätta arbetet vid gymnastiska centralinstitutet för
läraraspiranter ansåge de sakkunniga sig böra föreslå, att elev vid institutet,
som vid föregående tentamen eller däremot svarande slutprov vid universitet
eller högskola erhållit vitsord i ämnen, som jämväl studerades vid institutet,
finge efter prövning av institutets direktion i varje särskilt fall
helt eller delvis befrias från motsvarande undervisning vid institutet och,
eventuellt, erhålla rätt att tillgodoräkna sig de tidigare erhållna vitsorden
såsom betyg vid institutet.

Från flera håll hade föreslagits, att för här ifrågavarande läraraspiranter
skulle anordnas kortare kurser vid universitet eller annorstädes. Detta
ansåge de sakkunniga sig böra på det bestämdaste avstyrka, dels med hänsyn
därtill, att den på sådant sätt meddelade utbildningen knappast torde
kunna motsvara de höga krav, som för närvarande måste ställas på en
lärare i fysisk fostran, dels ock med tanke på de ökade kostnader för statsverket,
som en utbildning av gymnastiklärare på flera ställen i landet givetvis
måste medföra.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställde de sakkunniga,

dels att åt skolöverstyrelsen måtte uppdragas att utreda, huruvida och
under vilka villkor å orter, där flera smärre skolor av olika slag vore för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 99

lagda, en och samme lärare i övningsämnen kunde tjänstgöra samtidigt i
flera skolor;

dels att föreskrift måtte meddelas därom att i fall, då vid statlig eller
statsunderstödd skola på grund av speciella förhållanden gymnastikundervisningen
icke eljest skulle kunna uppehållas med utbildad lärarkraft, lärare
finge anställas i både läsämnen och fysisk fostran; skolande tillstånd härtill
lämnas av skolöverstyrelsen efter prövning i varje särskilt fall;

dels att föreskrift måtte meddelas därom att vad i kungörelsen den 18
juni 1925, nr 326, föreskrivits beträffande fullgörande av ämneslärarinnas
vid privatläroverk tjänstgöring i övningsämnen skulle, under nyss angivna
förutsättning samt efter prövning av skolöverstyrelsen i varje särskilt fall,
ej gälla ämnet gymnastik;

'' dels att skolöverstyrelsen måtte bemyndigas att, då behov därav yppades,
meddela ämneslärare vid statlig läroanstalt, som avlagt gymnastiklärarexamen,
rätt att, utöver honom eljest åliggande tjänstgöring, meddela undervisning
vid läroanstalten i gymnastik med lek och idrott under högst femton
veckotimmar, med rätt för dylik lärare att ej mindre åtnjuta avlöning för
denna undervisning enligt samma grunder, som gälla för annan gymnastiklärare,
än även, eventuellt, erhålla motsvarande minskning i honom i läsämnen
åliggande undervisningsskyldighet.

Härefter hava 1927 års sakkunniga i fråga örn förslaget örn gymnastik
såsom ämne i filosofisk ämbetsexamen anfört bland annat:

De sakkunniga hade tidigare framlagt sina synpunkter beträffande det av
1924 års sakkunniga upptagna förslaget örn inrättandet av ämnesgymnastiklärarbefattningar.
De hade därvid funnit sig böra uttala sig för att en
dylik kombination, med hänsyn till de stora därmed förenade svårigheterna,
endast borde förekomma i de undantagsfall, då en skolas krav på utbildad
gymnastisk lärarkraft icke kunde tillgodoses på något annat sätt. Under
det att kombinationen för 1924 års sakkunniga ansågs vara en ganska allmän,
understundom till och med eftersträvansvärd företeelse, framstode den för
1927 års sakkunniga såsom en nödfallsutväg, som — örn de av dem i det
föregående föreslagna åtgärderna komme till utförande •— endast torde behöva
tillgripas i sällsynta undantagsfall. Redan med hänsyn härtill måste
det för de sakkunniga vara mera tvivelaktigt, om man behövde vidtaga de
ingripande och vittutseende åtgärder, som av 1924 års sakkunniga föreslagits
i kap. VII av deras betänkande (sid. 52 o. f.). Härtill komme vidare
de mångå invändningar, som från olika håll gjorts mot detta förslag. Så
hade exempelvis framhållits svårigheterna för läraras piran t er att erhålla
extralärartjänstgöring endast på sina avlagda tentamina i två läsämnen eller
att erhålla provår i konkurrens med sina teoretiskt bättre meriterade kamrater.
Det torde nämligen icke, såsom jämväl skolöverstyrelsen framhållit,
vara tänkbart att aspiranterna på ämnesgymnastiklärartjänster skulle erhålla
provår före mera meriterade kamrater, som ginge den ordinarie vägen.
Och särskilt för närvarande vore konkurrensen örn provårsförordnandena
synnerligen stark. Enligt vad de sakkunniga under hand inhämtat från
skolöverstyrelsen, bade vid fördelning våren 1928 av platserna vid provårsläroverkeri
för läsåret 1928/1929 endast i undantagsfall plats erhållits av
lärare å adjunktsstadiet med mindre än tio terminers tjänstgöring. Slutligen
hade framhållits, att provårsutbildningen under genomgåendet av den samtidiga
utbildningen vid gymnastiska centralinstitutet skulle bliva betydligt

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

förminskad till sitt värde. Härtill torde få läggas de väsentliga svårigheter,
som mötte, när det för vederbörande gällde att planlägga sina studier och
välja en ämneskombination, som i framtiden kunde tänkas leda till befordran
å ordinarie tjänst. Samtliga de nu omförmälda invändningarna, vilka
syntes vara nog så tungt vägande, avsåge emellertid närmast den teoretiska
sidan av de ifrågasatta ämnesgymnastiklärarnas utbildning. Avgörande för
de sakkunnigas ställningstagande till denna fråga hade varit de svårigheter,
som ur gymnastiska centralinstitutets synpunkt skulle möta vid ett realiserande
av förslaget. För det första skulle svårigheter uppkomma redan vid
inträdesprövningarna. Skulle inträdessökande, som avlagt sina tentamina i
universitetsämnen, äga företräde framför andra inträdessökande, riskerade
man att utesluta sådana, som vore överlägsna i andra hänseenden och bättre
lämpade för gymnastiska centralinstitutets egentliga uppgift. Å andra sidan
bleve det ofta svårt att till förmån för yngre i teoretiskt hänseende väsentligt
underlägsna medsökande utesluta inträdessökande, som med detta mål
för ögonen under flera år bedrivit universitetsstudier. Vidare torde det ur
gymnastiska centralinstitutets synpunkt sett vara nära nog uteslutet att
samtidigt med andra årskursen vid institutet genomgå halva pro vårstjänstgöringen.
Rent frånsett de stora schematekniska svårigheter, som skulle
uppkomma, vore andra årskursen vid gymnastiska centralinstitutet redan nu
och bomme jämväl vid ett bifall till de sakkunnigas förslag att bliva så
både fysiskt och psykiskt krävande, att det torde bliva särdeles vanskligt
att därjämte på ett tillfredsställande sätt utföra det både ansträngande och
för vederbörandes hela framtid på lärarbanan avgörande arbete, som halva
provårstjänstgöringen innebure.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hade de sakkunniga ansett sig böra
avstyrka det av 1924 års sakkunniga i kap. VII av deras betänkande framlagda
förslaget.

Bland de myndigheter, som avgåvo utlåtanden över det av 1927 års
sakkunniga framlagda betänkandet, är det endast skolöverstyrelsen och direktionen
över gymnastiska centralinstitutet, som behandlat här förevarande
spörsmål.

Direktionen hfar framhållit, att de starka betänkligheter, som från universitets-
och lärarhåll anförts mot 1924 års sakkunnigas förslag i denna del,
ej kunde lämnas åsido, utan direktionen måste anse, att det föreliggande
förslaget borde givas företräde härutinnan, särskilt som till följd av linjedelningen
den av 1924 års sakkunniga föreslagna provårstjänstgöringens
fullgörande under andra året omöjliggjordes. Denna hade nämligen varit
avsedd att huvudsakligen äga rum i stället för den sjukgymnastiska utbildningen,
som helt bortfölle för andra årets friskgymnastlinje enligt 1927
års sakkunnigas förslag.

Skolöverstyrelsen — mot vars uttalande i denna del reservation avgivits
åv generaldirektören och två av överstyrelsens ledamöter — har anfört
huvudsakligen följande:

Enligt överstyrelsens mening hade intet inträffat, som vore ägnat att
rubba överstyrelsens tidigare intagna ståndpunkt, även om givetvis särskilt
de på grund av 1927 års skolreform inträdda svårigheterna i befordrings -

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

avseende för de allmänna läroverkens lärare manade till försiktighet vid
tillämpande av en eventuell ny ordning. Å andra sidan torde man, om
spörsmålet skärskådades ur skolans synpunkt, icke kunna förbise, att såväl
den i samband med reformen införda ledigheten för friluftsliv som ock inrättandet
av ett stort antal nya fyraåriga samrealskolor i förening med de
nuvarande läroverkens beskärning med en å två klasser åt sagda förslaggivit
ökad aktualitet.

Överstyrelsen kunde icke heller finna, att de åtgärder, som nu av de sakkunniga
ifrågasatts för att göra anordningen med kombinerade ämnes- och
gymnastiklärare överflödig, skulle på ett tillfredsställande sätt tillgodose
detta syfte. I fråga örn uppslaget att olika läroanstalter å samma ort skulle
förena sig om en och samma gymnastiklärare erinrades, att enligt överstyrelsens
mening dylika åtgöranden, hur önskvärda de än kunde synas, enligt
nu gällande bestämmelser örn statsunderstöd till kommunala eller enskilda
läroanstalter endast kunde komma till stånd på frivillighetens väg. Överstyrelsen
kunde icke angiva någon form för att på grundvalen av gällande
ordning skapa garantier för en allmän utveckling i denna riktning. Och
vad beträffade de sakkunnigas förslag, att ämneslärare skulle kunna medgivas
rätt att vid samma statliga läroanstalt, där han vore anställd, bestrida
timlärarförordnande å intill femton veckotimmar, måste allvarliga betänkligheter
inställa sig mot en dylik anordning. Det torde icke vara möjligt
att angiva något hållbart skäl, varför ett dylikt undantag från nu bestående
regler skulle medgivas i fråga örn ämnet gymnastik med lek och idrott
men icke beträffande andra skolans läro- och övningsämnen. Därjämte erinrades,
att det inför de mycket ovissa utsikter till utnyttjande av gymnastiklärarutbildningen,
som enligt sakkunnigförslaget skulle vara för handen,
torde vara mycket få ämneslärare, som skulle befinnas villiga att underkasta
sig den kostsamma särskilda utbildning, som skulle vara oundgänglig.

I nu berörda avseende funne sig alltså överstyrelsen böra vidhålla den
ståndpunkt, som kommit till uttryck i överstyrelsens tidigare utlåtande.

Reservanterna inom skolöverstyrelsen, beträffande vilkas motiveringar jagtorde
få hänvisa till handlingarna i ärendet, hava ansett, att överstyrelsen
bort, med avböjande av förslaget örn kombinerade ämnesgymnastiklärartjänster,
uttala sig för verkställande av en utredning i ämnet.

Det förslag, som 1924 års sakkunniga framlagt i fråga örn införandet av
kombinerade gymnastik- och ämneslärartjänster, har främst framsprungit ur
önskemålet att bereda tillgång till väl kvalificerade lärarkrafter i gymnastik
med lek och idrott jämväl vid sådana läroverk, där icke full sysselsättning
i detta ämne kan beredas läraren, d. v. s. som regel vid de små läroverken.

Man kan icke bortse från att för dessa läroanstalter svårigheter understundom
uppstått, då det gällt att erhålla väl kvalificerad gymnastiklärare,
och dessa svårigheter torde — såsom jämväl skolöverstyrelsen framhållit —
sannolikt komma att ökas i och med genomförandet av 1927 års skolreform
med dess bortskärande av läroverkens lägsta klass eller klasser.

Det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget har också från flera håll
hälsats med tillfredsställelse, och särskilt har skolöverstyrelsens majoritet
uttalat sig för detsamma.

Departementschefen
.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Från andra håll har emellertid förslaget mötts av kraftiga gensagor. Man
har framhållit den avsevärda försvagning i den blivande lärarens vetenskapliga
utrustning, som en filosofisk ämbetsexamen, avlagd enligt de av
1924 års sakkunniga föreslagna bestämmelserna, skulle innebära på grund
av det minskade antalet ämnen. Vidare hava framhållits vådorna av och
svårigheterna i att den för lärarens hela framtida verksamhet så betydelsefulla
provårsutbildningen till icke mindre än hälften skulle förläggas samtidigt
med den både fysiskt och psykiskt ansträngande utbildningen på
gymnastiska centralinstitutet. Härjämte har framhållits, att förslagets genomförande
otvivelaktigt kommer att försvaga utsikterna för de många
obefordrade extralärarna att erhålla ordinarie anställning. Slutligen har
framhållits, att det nuvarande läget inom det högre skolväsendet manade
till särskild varsamhet inför nya och vittutseende reformprojekt, i det att
den nu pågående omorganisationen på detta område icke gjorde tidpunkten
lämplig för genomförande av ett förslag med så ingripande verkningar
i fråga örn lärarkårens utbildnings- och anställningsförhållanden vid läroverken.

De nu anförda betänkligheterna hava synts mig tungt vägande, och jag
anser mig därför icke kunna förorda vidtagandet av några åtgärder i den
av 1924 års sakkunniga föreslagna riktningen, i varje fall icke innan andra
möjligheter blivit undersökta.

Bland tänkbara lösningar för åstadkommande av en tillfredsställande ordning
på här förevarande område har från flera håll pekats på möjligheten
att upprätta för skolor å samma ort gemensamma övningslärartjänster.

Jag torde då få erinra, att åtskilliga framställningar ifråga örn anställnings-
och tjänstgöringsförhållandena för Övningslärare för närvarande äro
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. I

I skrivelse den 4 januari 1927, med vilken överlämnats åtskilliga till
skolöverstyrelsen inkomna framställningar, har sålunda överstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta utredning angående förändrade
anställningsförhållanden för övningslärarna vid allmänna läroverk, kommunala
mellanskolor och högre folkskolor i syfte förnämligast att genom förening
av flera tjänster antingen vid läroanstalter av sagda slag eller i annan
anställning bereda dessa lärare skälig bärgning.

Hos Kungl. Majit hava vidare musikläraren vid högre latinläroverket i
Göteborg F. Hjort m. fl. anhållit, att Kungl. Majit måtte tillsätta en särskild
nämnd av musikaliskt bildade personer med uppdrag att på grundvalen
av i skriften gjorda erinringar utreda frågan örn musikundervisningen
vid de allmänna läroverken, i vilket ärende skolöverstyrelsen den 16 april
1928 avgivit utlåtande.

I en av skolöverstyrelsen med utlåtande den 7 juni 1927 överlämnad
skrift har styrelsen för svenska seminarielärarföreningen anhållit, att Kungl.
Majit måtte till den av överstyrelsen i skrivelsen den 4 januari 1927 föreslagna
beredningen hänskjuta även frågan örn facklärartjänster i sång inom
folkskolan.

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Vidare har Övningslärarerganisationernas centralråd med instämmande av
föreningen G. C. I. hos Kungl. Majit framställt åtskilliga önskemål beträffande
undervisningen i övningsämnen vid olika läroanstalter, i vilket ärende
skolöverstyrelsen den 13 januari 1928 avgivit utlåtande.

Slutligen har övningslärarorganisationernas centralråd i en ytterligare till
Kungl. Majit ingiven framställning framhållit vissa önskemål beträffande
övningslärarbefattningar vid olika slag av skolor.

Alla de i nu åberopade framställningar berörda frågorna äro enligt mitt
förmenande av den art, att de om möjligt böra lösas i ett sammanhang.
Det torde knappast kunna anses lämpligt att nu vidtaga en isolerad lösning
beträffande undervisningens anordnande i ett av övningsämnena, gymnastiken.
Å andra sidan äro här förevarande spörsmål av så invecklad natur,
att de icke kunna avgöras utan en föregående, uttömmande utredning —
1927 års sakkunniga hava i detta hänseende erinrat örn sådana frågor som
tillsättning, avlönings gäldande, rätt att räkna tjänstår för uppfiyttning i
högre lönegrad, rätt till pension o. s. v. Vid nu angivna förhållande finner
jag det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget örn inrättande av kombinerade
gymnastik- och ämneslärartjänster icke för närvarande böra föranleda
någon åtgärd från min sida.

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Nuvarande

förhållanden.

Kap. V. Utbildningen vid det omorganiserade gymnastiska
centralinstitutet.

Frågan örn utbildningen vid det omorganiserade gymnastiska centralinstitutet
har av 1924 års sakkunniga behandlats i kap. VIII av deras betänkande
(sid. 60—87) och av 1927 års sakkunniga likaledes i kap. VITT av deras
betänkande (sid. 124—254).

De i detta sammanhang av de sakkunniga avhandlade frågorna — om
utbildningstidens längd, om inträdesfordringar, om enhetlighet och linjedelning,
örn undervisningsämnen, örn examen samt om särskilda kurser —
äro samtliga sådana, beträffande vilka Kungl. Maj:t äger att i administrativ
väg meddela beslut. Då emellertid åtskilliga av dessa spörsmål varit föremål
för ett livligt meningsutbyte och då vidare antalet behövliga lärarkrafter och
alltså kostnaderna för gymnastiska centralinstitutet i viss mån står i samband
med undervisningens anordnande, har jag ansett mig böra lämna en
redogörelse för de framkomna förslagen.

Jag har tidigare — i kap. II — framhållit, att jag för närvarande endast
har för avsikt att för riksdagen framlägga ett förslag till en lösning i princip
av gymnastiska centralinstitutets organisationsfråga. Det slutliga utarbetandet
av stadgar o. s. v. skulle då äga rum under läsåret 1931/1932, varefter den
nya organisationen skulle successivt kunna träda i kraft från och med höstterminen
1932. Jämväl med hänsyn härtill har jag icke ansett lämpligt att
redan nu taga slutlig ståndpunkt till de frågor, som jag kommer att beröra
i detta kapitel, utan har jag endast velat angiva vissa riktlinjer, efter vilka
enligt min uppfattning det blivande arbetet med stadgar o. s. v. bör bedrivas,
därest mitt förslag till en principiell lösning av institutets organisation
vinner riksdagens bifall.

A. Utbildningstidens längd.

För manliga elever äro vid gymnastiska centralinstitutet för närvarande
anordnade tre särskilda kurser, en var upptagande ett läsår och bildande
ett sammanhängande helt sålunda, att för inträde i den andra kursen, den
s. k. gymnastiklärarkursen, kräves genomgång av den första kursen, instruktörskursen,
och för tillträde till den tredje kursen, sjukgymnastkursen,
fordras genomgången gymnastiklärarkurs. Studietiden är således för de
manliga elever, som fullständigt genomgå institutet, treårig. Härvid är dock
att märka, att förvärvandet av behörighet till gymnastiklärarbefattning icke
tager i anspråk hela den treåriga utbildningstiden; härför erfordras allenast
att hava genomgått gymnastiklärarkursen, således en tvåårig utbildning.

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Det tredje utbildningsåret är i huvudsak avsett att giva en speciell fackutbildning,
nämligen för sjukgymnastyrket.

De kvinnliga elevernas utbildning är organiserad på annat sätt än de
manligas. För dem är utbildningen över hela linjen tvåårig, oavsett örn
de ämna förvärva kompetens som lärarinnor i gymnastik eller som sjukgymnaster,
och någon skillnad i utbildningshänseende för behörighet till
gymnastiklärarinnetjänst göres icke mellan lägre och högre undervisningsanstalter.
Den tvååriga kursen är gemensam för samtliga kvinnliga elever
utan hänsyn till utbildningsmålet; genomgången sådan kurs medför behörighet
till gymnastiklärarinnebefattning vid offentliga kvinnliga läroanstalter
samt till legitimation som sjukgymnast.

1924 års sakkunniga föreslogo, att utbildningstiden för samtliga elever vid 1924 års sakgymnastiska
centralinstitutet skulle omfatta två läsår, vartdera på omkring kunniga.
40 veckor, vartill för sjukgymnastelevernas del skulle komma sjukliustjänstgöring
under ferier och annan ledighet i viss i annat sammanhang närmare
angiven omfattning.

Beträffande de över de sakkunnigas förslag i denna del avgivna yttrandena
torde jag få hänvisa till handlingarna i ärendet.

1927 års sakkunniga hava för sin del anfört följande:

1924 års sakkunniga hade för eleverna vid gymnastiska centralinstitutet
föreslagit en utbildningstid av två år. Detta förslag hade — vad beträffade
de civila eleverna, manliga såväl som kvinnliga — i allmänhet godtagits i
de över nämnda förslag avgivna utlåtandena. Från några håll bade emellertid
anförts, att en dylik utbildningstid bleve för kort för att man under
densamma skulle kunna utan att överanstränga eleverna erhålla en fullt
tillfredsställande utbildning. Då redan i de av dåvarande statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet för de sakkunnigas arbete meddelade
direktiven en utbildningstid av två år framhållits som den normala, ville
de sakkunniga inskränka sig till att i detta sammanhang framhålla, att -med hänsyn jämväl till de för eleverna skärpta inträdesfordringar, som de
förutsatte, och den linjedelning och timplan, som de föresloge — de ansåge
en utbildningstid av två år vara tillräcklig för utbildandet av sjukgymnaster
samt av gymnastiklärare med viss kompetens, särskilt som de förordade —
ävenledes i överensstämmelse med de dem meddelade direktiven — att tillfälle
skulle beredas elev vid institutet, som på ett tillfredsställande sätt fullföljt
sin utbildning å den ena av institutets linjer, att under ett tredje läsår
erhålla utbildning å den andra linjen och därvid samtidigt tillfälle till fördjupade
teoretiska studier å sin ursprungliga linje.

I fråga örn de militära kommenderade eleverna hade från åtskilliga håll
framhållits, att dessa på grund av sin militära utbildning, sin vana vid
meddelande av undervisning o. s. v. måste anses hava ett så stort framsteg
före de civila eleverna, att en tvåårig kurs för dem syntes opåkallad. Från
åtskilliga håll hade också förordats, att de militära gymnastikinstruktörskurser,
som avsåges att sättas i stället för den för närvarande vid gymnastiska
centralinstitutet meddelade gymnastikinstruktörskursen, skulle anordnas

1927 års sakkunniga.

]06

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

på så sätt, att de direkt kunde motsvara första årskursen vid gymnastiska
centralinstitutet. Med anledning härav ville de sakkunniga framhålla följande.
Det kunde förutses, att såsom regel do kommenderade militära
eleverna komme att i vissa avseenden hava betydligt större förkunskaper
än de övriga eleverna. Därest en gång framdeles militära gymnastikinstruktörskurser
komme till stånd och bleve ordnade på så sätt, att de ungefärligen
motsvarade första årskursen vid gymnastiska centralinstitutet, torde
givetvis den frågan böra upptagas till prövning, huruvida och under vilka
villkor dylik genomgången instruktörskurs kunde för kommenderade militära
elever räknas såsom genomgången första årskurs vid centralinstitutet. Då
emellertid för närvarande intet kunde förutsägas örn dessa kursers blivande
anordning, ville de sakkunniga inskränka sig till det nu gjorda uttalandet,
och ville alltså.— med hänsyn till nödvändigheten av att de militära eleverna,
såsom blivande bärare av den högre militära gymnastikutbildningen
inom vårt försvars väsen, erhölle en verkligt gedigen gymnastisk utbildning
— fasthålla vid kravet på att jämväl dessa elever skulle genomgå en tvåårig
kurs vid institutet. Däremot syntes de militära eleverna med hänsyn
till sina förkunskaper kunna erhålla en viss förkortning av läsåret.

Det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget om ett läsår på 40 veckor
hade från de flesta håll mötts med allvarliga erinringar. Man hade framhållit
faran av att eleverna med det både fysiskt och psykiskt ansträngande
arbete, som studietiden vid gymnastiska centralinstitutet medförde, icke skulle
hinna att under ferierna få tillräcklig rekreation, om dessa förkortades på
föreslaget sätt. Då dessa synpunkter enligt de sakkunnigas mening vore i
hög grad beaktansvärda och då det enligt deras förslag erforderliga timantalet
kunde inrymmas inom ett läsår, omfattande omkring 38 veckor,
ville de förorda ett dylikt.

I fråga om läsårets förläggning hade från de militära myndigheternas
sida allvarliga gensagor rests mot förslaget, att gymnastiska centralinstitutets
militära elever under två år skulle bliva förhindrade att deltaga i repetitionsövningarna.
Särskilt hade framhållits, att olägenheterna härav bleve ännu
större än av 1924 års sakkunniga kunnat förutses med anledning av de
genom 1925 års beslut i försvarsfrågan förtunnade kadrerna. För att råda
bot på denna olägenhet hade föreslagits, att de militära eleverna skulle
erhålla befrielse från tjänstgöringen vid institutet under en, eventuellt båda
repetitionsövningarna. Chefen för generalstaben hade sålunda förordat, att
den ena av de båda årskurserna borde taga sin början först efter regementsövningarnas
slut. Med hänsyn till det av de sakkunniga tidigare påpekade
förhållandet med de militära elevernas förkunskaper i vissa ämnen torde en
dylik utväg få anses vara framkomlig. De sakkunniga ansåge sig därför
kunna tillstyrka, att kommenderade militära elever måtte under andra utbildningsåret
erhålla befrielse från undervisningen å gymnastiska centralinstitutet
under Uden för regementsövningarna. Givetvis komme vissa schematekniska
svårigheter härigenom att vållas för institutet, då under läsårets
första veckor undervisningen i vissa ämnen måste koncentreras, men med
hänsyn till försvarsväsendets intressen torde dock ett sådant förfaringssätt
bliva nödvändigt.

För att undervisningen vid gymnastiska centralinstitutet i så ringa grad
som möjligt skulle komma i kollision med sommarrekrytskolans viktigaste
period, hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att "undervisningen vid
institutet icke skulle börja förrän den 7 september. Höstterminen skulle

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

då taga sin början nämnda dag och fortgå till och med den 22 december,
vårterminen skulle börja den 7 januari och sluta den 15 juni.

I nära samband med frågan om utbildningstidens längd står frågan örn
den kompetens, utbildningen medför.

Den nuvarande organisationen av utbildningen vid institutet nödvändiggör,
att varje kurs formellt betraktas såsom ett avslutat helt för sig. Envar
av kurserna — med undantag av instruktörskursen (jämför svensk författningssamling
348/1926) — giver sin särskilda kompetens, vitsordad genom
avlagd examen från respektive kurs. Genomgången gymnastiklärarkurs
medför kompetens till gymnastiklärarbefattningar vid alla offentliga läroverk,
genomgången sjukgymnastkurs kompetens till legitimation såsom sjukgymnast
ävensom rätt till antagande av titeln gymnastikdirektör samt genomgången
tvåårig kvinnlig kurs, innefattande såväl lärår- som sjukgymnastutbildning,
kompetens dels till gymnastiklärarinnebefattningar vid kvinnliga
läroanstalter, dels ock till legitimation som sjukgymnast ävensom rätt till
gymnastikdirektörstiteln.

Över elevernas insikter och färdigheter efter avslutad kurs avgiva institutets
lärare särskilda vitsord, på grund av vilka därefter direktionen för
varje utexaminerad elev utfärdar avgångsbetyg från kursen, upptagande de
särskilda ämnesvitsorden.

1924 års sakkunniga hava i här förevarande avseende föreslagit bland
annat:

Studierna vid institutet syntes icke böra avslutas genom någon examen
rigorosum. Den som erhållit minst betyget godkänd i de särskilda ämnena
samt minst huvudbetyget godkänd i fråga om teoretiska insikter och praktiska
färdigheter ävensom minst godkänt vitsord i undervisningsskicklighet,
borde anses hava fyllt villkoren för kompetens till gymnastikfacklärarbefattningar
av olika slag, såväl högre som lägre. I och med att elev tilldelats
dessa vitsord, hade han avlagt gymnastiklärarexamen, med vilken borde
följa nyss angivna kompetens. Häröver borde av institutets direktion utfärdas
betyg i form av protokollsutdrag, upptagande de olika vitsorden.

Nu angivna regler borde gälla för samtliga institutets elever, manliga och
kvinnliga, militärer, gymnastikfaclclärar- och ämnesgymnastikläraraspiranter.

Elev, som deltagit i den mera omfattande kursen i sjukdomslära och
medicinsk gymnastik, borde förklaras för gymnastikdirektör samt äga rätt
till legitimation såsom sjukgymnast.

För de elever, som vid universitet eller högskola avlagt tentamina för
filosofisk ämbetsexamen enligt av de sakkunniga framlagt förslag, och som
vid institutet avlade gymnastiklärarexamen, skulle från universitetets sida
följa vederbörandes förklarande för filosofie magister. Dylik magisterexamen
skulle medföra behörighet till sådana ämneslärarbefattningar, i vilka inginge
även ämnet gymnastik.

1927 års sakkunniga hava i detta hänseende anfört bland annat:

Elev, som i avgångsexamen erhållit minst betyget godkänd i samtliga de
ämnen'' examen omfattade, hade därmed avlagt gymnastiklärarexamen, respek -

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

tive sjukgymnastexamen, till bevis varom för honom skulle utfärdas avgångsbetyg
enligt av direktionen fastställt formulär.

Den, som avlagt såväl gymnastiklärar- som sjukgymnastexamen, skulle
äga antaga titeln gymnastikdirektör.

Angående rätt för den, som avlagt sjukgymnastexamen att vinna legitimation
som sjukgymnast, skulle gälla vad därom särskilt vore föreskrivet.

Den, som avlagt gymnastiklärarexamen, skulle äga kompetens till gymnastiklärarbefattningar
vid kommunala och enskilda mellanskolor, småskoleseminarier,
folkskolor, högre folkskolor, folkhögskolor, tekniska läroverk
samt läroanstalter för blinda och dövstumma. Den, som avlagt såväl gymnastiklärar-
som sjukgymnastexamen, skulle äga kompetens till gymnastiklärarbefattningar
vid samtliga läroanstalter i riket.

_ Som skäl för att de sakkunniga sålunda för kompetens till lärarbefattningar
vid vissa läroanstalter ansett sig böra förorda en treårig utbildningstid
hava de framhållit följande: Genom de under år 1928 utkomna under visningsplaner

och stadga för rikets allmänna läroverk hade föreskrivits, att
sjukgymnastik skulle anordnas för de svagare eleverna. Det vore givetvis
av vikt, att de sjukliga eleverna finge en lika god fysisk omvårdnad som
de friska. Härtill komme vidare, att det för gymnastiklärarna vid de högre
läroanstalterna vore av vikt att de genom en omfattande både teoretisk och
praktisk utbildning erhölle möjlighet att hävda sitt ämne gentemot de övriga
ämnena.

I sitt över 1927 års sakkunnigas betänkande avgivna utlåtande har skolöverstyrelsen
i fråga om gymnastiklärarkompetensen anfört bland annat:

Överstyrelsen ville till en början framhålla, att en differentering av kompetensen
enligt de grunder, som innefattades i de sakkunnigas förslag,
knappast kunde anses genomförbar. Det vore icke lätt att inse, varför av
gymnastikläraren vid en liten samrealskola med ett lärjungantal understigande
100 skulle krävas en högre kompetens än exempelvis av läraren vid
en kommunal mellanskola med 500 lärjungar. Ej heller torde de tekniska
läroverkens gymnastikundervisning för läraren vara av mindre krävande
beskaffenhet än de allmänna läroverkens eller flickskolornas. Och överstyrelsen
kunde icke föreställa sig, att det för lärarbefattning vid småskoleseminarierna
skulle vara tillfyllest med tvåårig utbildning, när en dylik
utbildning ansåges otillräcklig för läraren vid en mindre samrealskola. Överstyrelsen
kunde sålunda under inga omständigheter finna den av de sakkunniga
angivna uppdelningen hållbar. Och för egen del såge sig överstvrelsen^icke
i stånd att med ledning av de synpunkter, som av de sakkunniga
framhållits, angiva någon annan grundval för en dylik kompetensdifferentiering.
Inför möjligheten att uppnå en sådan torde man vara hänvisad att
i likhet med 1924 års sakkunniga fasthålla enhetliga kompetensbestämmelser.
Det spörsmålet inställde sig då, huruvida de sakliga förhållandena kunde
anses påkalla en skärpning av de fordringar, som det tidigare föreliggande
förslaget uppställde. Det vill därvid förefalla överstyrelsen, som örn de omständigheter,
vilka av de sakkunniga anfördes till stöd för en sådan åtgärd,
icke vore tillräckligt vägande.

I fråga örn den sjukgymnastiska behandling av lärjungarna vid de allmänna
läroverken, som enligt undervisningsplanen skulle meddelas, framhölles,
att sagda föreskrifter ännu icke erhållit gällande kraft. Det torde
ock kunna anses mycket tvivelaktigt, örn dylik särundervisning vid flertalet
läroverk kunde komma att erhålla en sådan omfattning, att en generellt

109

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

förlängd gymnastiklärarutbildning med hänsyn särskilt härtill läte sig försvara.
Och vad anginge de sakkunnigas betonande av vikten av att gymnastiklärarna
»genom en omfattande både teoretisk och praktisk utbildning
erhölle möjlighet att hävda sitt ämne gentemot de övriga ämnena», funne
sig överstyrelsen föranlåten framhålla, att dylika synpunkter, i den mån de
inneslöte något berättigande, icke i första hand kunde tjäna som argument
för en kvantitativ förstärkning av utbildningen. Ur kvalitativ synpunkt
måste enligt överstyrelsens mening det remitterade sakkunnigförslaget vara
ägnat att medföra en avsevärt förbättrad lärarutbildning. Jämväl med hänsyn
härtill syntes anledning föreligga att avvakta erfarenhetens vittnesbörd,
innan man ginge att ifrågasätta en utbildningstid av den längd, de sakkunniga
föreslagit.

Överstyrelsen kunde alltså icke förorda de sakkunnigas förslag^ nu berörda
del, utan måste påyrka, att avlagd gymnastiklärarexamen måste medföra
allmän behörighet till lärarbefattningar i gymnastik med lek och idrott.
Överstyrelsen hade däremot intet att erinra emot att tillfälle till fortsatta
fördjupade studier bereddes elev vid institutet, som redan avlagt vederbörlig
examen. Sådana studier komme givetvis att tillgodoräknas vederbörande
vid ansökan till tjänst, och man torde under dylika förhållanden kunna
förvänta, att möjligheterna till en frivillig utbildning under ytterligare ett
tredje år skulle i viss utsträckning begagnas. Härigenom skulle ock kunna
vinnas praktisk erfarenhet rörande behovet och lämpligheten av en sådan
förstärkt utbildning.

Såsom av den utav mig i det föregående lämnade redogörelsen framgår,
är utbildningstiden för manliga gymnastiklärare för närvarande tvåårig
(endast för gymnastiklärare vid folkskoleseminarierna föreskrives treårig
utbildningstid). För kvinnlig gymnastiklärare är utbildningstiden tvåårig.
För manlig sjukgymnast är utbildningstiden treårig, varvid emellertid är
att märka, att den egentliga utbildningen i sjukgymnastik meddelas under
ett läsår, det tredje, sedan vederbörande först avlagt gymnastiklärarexamen.
För kvinnlig sjukgymnast är utbildningstiden tvåårig.

1924 års sakkunniga föreslogo för samtliga elever vid gymnastiska centralinstitutet
en tvåårig utbildningstid. Häremot restes från gymnasthåll starka
invändningar; särskilt framhölls, att den moderna tidens krav särskilt på
gymnastiklärare vore så stora, att en tillfredsställande utbildning ej kunde
ernås inom den föreslagna tiden.

1927 års sakkunniga ansågo sig såsom regel kunna godtaga den av 1924
års sakkunniga föreslagna tvååriga utbildningstiden. De ansågo emellertid,
att för gymnastiklärarbefattningar vid vissa högre läroanstalter en treårig
utbildningstid vore oundgängligen nödvändig.

De skäl, som från åtskilliga håll, främst gymnasthåll, anförts för en förlängd
utbildningstid, äro enligt mitt förmenande beaktansvärda. När jag
trots detta anser mig böra stanna vid att för närvarande förorda en tvåårig
utbildningstid, sker detta av i huvudsak följande grunder.

Den svenska gymnastiklärarkåren har redan med sin nuvarande utbildning
visat sig kunna uträtta ett synnerligen gott arbete. Det är min förhoppning,
att med den organisation, gymnastiska centralinstitutet vid ett

Departe mentschefen.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

bifall till mitt förslag skulle erhålla, denna utbildning kommer att bliva
icke oväsentligt utökad och fördjupad. Redan med de — för vissa elever
— i någon män höjda inträdesfordringar, som jag i det följande
har för avsikt att föreslå, torde möjlighet förefinnas att inom samma tid
erhålla ett bättre resultat än tidigare. För de manliga eleverna erhålles
genom den omläggning av den nuvarande timplanen, som föreslagits av 1927
års sakkunniga, ett betydligt ökat timantal för de ämnen, som närmast höra
samman med själva gymnastiklärar-, respektive sjukgymnastutbildningen.
De kvinnliga eleverna hava hittills under sin tvååriga kurs skolat utbildas
såväl till gymnastiklärarinnor som till sjukgymnaster. Enligt det nu framlagda
förslaget skulle de under samma tid erhålla utbildning endast för ett
av dessa yrken, vilket givetvis måste innebära en avsevärd utökning.
Härtill kommer vidare, att enligt det av 1927 års sakkunniga framlagda
förslaget, till vilket jag givit min anslutning, tillfälle till komplettering
genom fortsatta studier under ett tredje år för erhållande av fullständig
gymnastikdirektörsutbildning kommer att beredas elev vid institutet, som
redan avlagt vederbörlig gymnastiklärar-, respektive sjukgymnastexamen.
Under detta tredje år kan, som jag redan omnämnt, elev, som utbildats till
sjukgymnast, erhålla utbildning som friskgymnast och vice versa. Sålunda
förvärvad fullständig gymnastutbildning kommer självfallet att tillgodoräknas
vederbörande vid ansökan till tjänst, och man torde under dylika förhållanden
kunna förvänta, att möjligheterna till en sådan fullständig utbildning
under ytterligare ett år skola i avsevärd utsträckning begagnas,
något som också av skolöverstyrelsen framhållits. Härigenom skulle vidare
praktisk erfarenhet kunna vinnas rörande behovet och lämpligheten av en
sådan förstärkt utbildning, vilket jag finner vara oundgängligen nödvändigt,
innan man tager ett så allvarligt steg som ett beslut örn en förlängning
av den obligatoriska utbildningstiden med ett helt år.

1927 års sakkunniga hava såsom ett av de viktigaste skälen för den treåriga
obligatoriska utbildningen för erhållande av kompetens till gymnastiklärarbefattningar
vid vissa läroanstalter framhållit den sjukgymnastiska behandling,
som enligt 1928 års undervisningsplaner för de allmänna läroverken
där skall meddelas vissa lärjungar. Såsom jag redan i annat sammanhang
haft anledning att erinra, hava undervisningsplanerna i denna del ännu ej
erhållit giltighet, men Kungl. Majit har under punkt 172 av 1931 års åttonde
huvudtitel föreslagit riksdagen att för budgetåret 1931/1932 anvisa medel
för anställande av försök med dylik behandling. Men innan någon som
helst erfarenhet i detta hänseende föreligger finner jag mig icke kunna förorda
någon generell förlängning av utbildningstiden. Härtill kommer, att
jämväl de gymnastiklärare, som endast erhållit tvåårig utbildning, genom
det för frisk- och sjukgymnaster gemensamma första utbildningsåret komma
att erhålla en grundläggande utbildning jämväl i sådan behandling, varom
här är fråga.

lil

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

B. Biträdesfor äring ar.

De nuvarande fordringarna för inträde såsom elev vid gymnastiska ceritralinstitutet
äro till sitt innehåll väsentligt olika, alltefter som vederbörande ser.
tillhör någon av de tre huvudgrupper av lärjungar, som vid institutet erhålla
utbildning, d. v. s. militära elever, manliga civila elever och kvinnliga
elever. Såsom allmänna behörighetsvillkor gälla dock för alla inträdessökande,
att de skola hava en frisk och stark kropp samt goda anlag för
gymnastisk verksamhet, ävensom att de icke få hava uppnått trettio års
ålder. I sistnämnda hänseende må dock göras undantag för läkare.

Vad de militära eleverna angår, bliva de genom generalorder kommenderade
till institutet. Härvid gäller, att från armén såväl officerare som underofficerare
kunna bliva föremål för sådan kommendering, varemot från marinen
allenast officerare kunna i kommandoväg vinna inträde vid institutet

För civil man gäller, att han för att kunna antagas såsom elev skall
hava undergått sådan prövning, som berättigar till inträde vid universitet,
med andra ord hava avlagt studentexamen. Vad åter beträffar de kvinnliga
eleverna, äro de särskilda inträdesfordringarna, såsom förut nämnts,
motsvarande inträdesfordringarna vid högre lärarinneseminariet, d. v. s. i allmänhet
godkänt avgångsbetyg från åttaklassigt flickläroverk med s. k. normalskolekompetens.

1924 års sakkunniga föreslå, att såsom villkor för civila elevers inträde 1924 års sakvid
gymnastiska centralinstitutet skulle efter omorganisationen gälla, att sö- kunniga''
kande a) avlagt svensk studentexamen eller folkskollärarexamen, b) vid början
av det kalenderår, då inträde sökes, hava fyllt nitton men ej överskridit
tjugunio års ålder samt c) styrkt sig äga en frisk och stark kropp och
besitta goda anlag för gymnastisk verksamhet. De under b) och c) angivna
villkoren skulle gälla även militära elever. Av militärer skulle endast officerare
hädanefter mottagas. De civila eleverna skulle erhålla inträde i mån
av utrymme och efter ansökan; de militära eleverna skulle i kommandoväg
sändas såsom elever till institutet. Dispensrätt med avseende å inträdesfordringarna
skulle tillkomma institutets direktion i vad anginge inträdesålder;
i övrigt skulle på Kungl. Majit ankomma att medgiva undantag från ifrågavarande
stadganden. I

I de yttranden, som avgåvos i anledning av 1924 års sakkunnigas utlåtande
och beträffande vilka jag i huvudsak torde få hänvisa till handlingarna
i ärendet, var då egentligen två frågor, som blevo föremål för en
ingående behandling, nämligen dels frågan om avlagd folkskollärarexamen
såsom berättigande till inträde vid centralinstitutet, dels förslaget att avgångsbetyg
från åttaklassigt flickläroverk med s. k. normalskolekompetens icke
längre skulle berättiga till inträde.

112

Kungl. Marits proposition Nr 133.

^kunniga* *927 års sakkunniga anförde för sin del huvudsakligen följande:

I likhet med 1924 års sakkunniga funno de sakkunniga sig böra förorda,
att inträdesfordringarna gjordes lika för manliga och kvinnliga elever och
att såsom allmän regel för institutets civila elever uppställdes avlagd godkänd
svensk studentexamen. Med hänsyn till dels de fordringar, som från
gymnastiska centralinstitutets sida måste uppställas i fråga om förkunskaper
hos de studerande, dels ock till den ökade linjedelning å gymnasiet, som
bleve en följd av den nya stadgan för rikets allmänna läroverk, ansåge de
sakkunniga sig emellertid böra uppställa krav på kvaliteten av den studentexamen,
som skulle berättiga till inträde vid gymnastiska centralinstitutet.
I sådant hänseende ansåge de sig böra föreslå, att i studentexamen eller
efterföljande komplettering skulle hava erhållits

dels i ämnena matematik, fysik och biologi minst betyget godkänd å latinlinjen,

dels i ämnet kemi minst betyget godkänd å reallinjen.

. Detta innebure, vad de kvinnliga eleverna beträffade, att den rätt till inträde,
som tidigare tillkommit elever med godkänt avgångsbetyg från åttonde
klassen i flickläroverk med s. k. normalskolekompetens, skulle försvinna.
Såsom bland annat av yttrandena över 1924 års sakkunnigas betänkande
framginge, hade från många håll utförligt motiverade invändningar rests
mot det av 1924 års sakkunniga framställda förslaget i denna del. När de
sakkunniga ändock ansåge sig böra uttala sin obetingade anslutning till
detta förslag, vore det främst av följande skäl: Redan med nuvarande organisation
av gymnastiska centralinstitutet hade — såsom institutets lärarkollegium
framhållit -— ur undervisningssynpunkt uppkommit svårigheter i
vissa ämnen på grund av icke avlagd studentexamen. Med den omorganisation
av studierna vid institutet, som de sakkunniga föresloge, skulle
dessa svårigheter ökas i betydande grad. Härtill komme, att det vid planläggningen
av kurser och undervisning vore av värde att kunna utgå från
ett såvitt möjligt enhetligt elevmaterial. Särskilt i de naturvetenskapliga
ämnena men jämväl i övriga ämnen, detta på grund av den större allmänna
mognad och vana vid forcerat intellektuellt arbete, som gymnasieåren gåve,
måste studenterna anses vara så pass överlägsna elever med normalskolekompetens,
att såväl utgångspunkten för studierna som studiernas läggning
och bedrivande kunde bliva annorlunda. Härtill komme, att studentexamen
för kvinnlig ungdom numera — och detta i all synnerhet sedan 1927 års
riksdag genom sina beslut om omorganisation av det högre skolväsendet
öppnat talrika nya möjligheter för landets kvinnliga ungdom att nå fram
till studentexamen — torde bliva så allmänt förekommande, att några svårigheter
icke torde vara att förvänta därigenom att elevmaterialet på detta
sätt inskränktes. I detta sammanhang meddelade de sakkunniga, att antalet
kvinnliga inträdessökande, som avlagt studentexamen, under de senaste åren
avsevärt ökats.

Mot det av 1924 års sakkunniga framställda förslaget örn att avlagd folkskollärarexamen
skulle jämställas med studentexamen vid inträde till gymnastiska
centralinstitutet hade ganska allvarliga invändningar blivit gjorda,
ehuru förslaget från vissa håll även hälsats med tillfredsställelse. Nu förhåller
det sig så, vilket jämväl i de avgivna utlåtandena påpekats, att frågan
örn de seminarieutbildades tillträde till universiteten sedan länge vore
aktuell. Senast hade skolkommissionen i sitt betänkande nr VI framlagt
förslag om rätt för elever, utexaminerade från statens högre lärarinnesemi -

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

narium, att vinna inträde vid universitet och där avlägga examen, samt
om folkskollärares fortbildning i vetenskapligt avseende. Detta betänkande,
över vilket talrika utlåtanden avgivits, vore fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Vid nu anförda förhållande hade det synts de sakkunniga, att det vore
att föregripa en prövning i hela dess sammanhang av frågan om folkskollärares
m. fl. fortbildning i vetenskapligt avseende, örn man redan nu vidtoge
sådana åtgärder, att folkskollärarexamen utan vidare berättigade till
inträde vid gymnastiska centralinstitutet. Institutet syntes jämväl i detta
hänseende böra jämställas med övriga högskolor och universiteten, och de
sakkunniga ville alltså förorda att, när frågan örn folkskollärares m. fl. tillträde
till universitet och högskolor blivit avgjord, samma kompletteringsfordringar,
som kunde komma att föreskrivas beträffande universiteten,
borde gälla jämväl gymnastiska centralinstitutet. De sakkunniga ville tilllika
i förbigående framhålla, att våra folkskolors behov av gymnastiskt
högre utbildad lärarkraft torde — intill dess frågan örn folkskollärarnas
vetenskapliga fortbildning i allmänhet blivit löst — kunna tillgodoses dels
genom utnyttjande så långt möjligt av redan förefintliga gvmnastiklärarkrafter,
dels ock genom den icke ringa del av vår folkskollärarkår, som
utom folkskollärarexamen avlagt studentexamen och sålunda utan vidare
vore berättigad till inträde vid gymnastiska centralinstitutet.

Vad slutligen beträffade frågan örn underofficerares tillträde till gymnastiska
centralinstitutet, torde detta, såsom jämväl chefen för generalstaben
framhållit, med den förändrade organisation och uppgift, som institutet
avses att erhålla, icke vara erforderligt. Med anledning härav hemställde de
sakkunniga, att en härom hos Kungl. Maj:t gjord, till de sakkunniga remitterad
framställning i ämnet från svenska underofficersförbundet icke måtte
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vad härefter beträffade de militära eleverna vid gymnastiska centralinstitutet
skulle dessa, som tidigare nämnts, uttagas i kommandoväg. Det måste
få anses ankomma på de militära myndigheterna att efter försvarsväsendets
behov verkställa dessa kommenderingar.

Slutligen hade de sakkunniga jämväl behandlat frågan örn dispensrätt.
I likhet med 1924 års sakkunniga föresloge de, att dispensrätt i fråga örn
inträdesåldern måtte tillkomma gymnastiska centralinstitutets direktion. Vad
däremot beträffade frågan örn dispens från kunskapsfordringarna kunde det
ifrågasättas, huruvida dylik dispens över huvud taget borde medgivas. Under
nuvarande förhållanden vore tillströmningen av inträdessökande till institutet
så stor, att en synnerligen stark gallring måste äga rum redan bland kompetenta
inträdessökande. Vid detta förhållande kunde det synas obehövligt
att genom dispensförfarande ytterligare öka den rådande trängseln. _ Emellertid
ansåge de sakkunniga sig — med hänsyn dels därtill, att de i fråga
om inträdesrätt för folkskollärare för närvarande ansett sig böra intaga en
annan ståndpunkt än 1924 års sakkunniga, dels ock därtill att inträdesfordringarna
för de kvinnliga eleverna föreslagits så väsentligt skärpta — böra
förorda, att i undantagsfall befrielse även måtte lämnas från kravet på avlagd
studentexamen eller kvalificerad sådan. I likhet med 1924 års sakkunniga
förordade de, att dylik dispensrätt måtte förbehållas Kungl. Maj:t.
De utginge emellertid vid detta förslag från att det jämväl beträffande dylika
dispenserade inträdessökande skulle ankomma på institutets direktion
att avgöra örn deras antagande.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 115 haft. (Nr 133.)

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Härtill hava de sakkunniga slutligen fogat, att de vid framläggandet av
detta förslag utginge från att jämväl de privata legitimerade gymnastikinstituten
ålades att i fråga örn inträdesfordringar ställa sig till efterrättelse
samma föreskrifter som nu föresloges skola gälla för gymnastiska centralinstitutet.
Härav följde tillika, att jämväl beträffande nämnda privata institut
frågor örn dispens för svenska elever från avlagd, på sätt föreslagits kvalificerad
studentexamen för inträde borde underställas Kungl. Maj:ts prövning,
detta bland annat för att erhålla en önskvärd likformighet i fråga örn det
dispenserade elevmaterialet.

Jämväl i några av de över 1927 års sakkunnigas förslag avgivna yttrandena
behandlades frågan örn inträdesfordringarna.

Skolöverstyrelsen anförde bland annat: Då den ifrågasatta skärpningen av
kraven måste anses motiverad av studiernas art vid det omorganiserade
centralinstitutet, bade överstyrelsen kunnat i princip biträda de sakkunnigas
ståndpunkt i denna del. Dock torde det med hänsyn till den anordning
av studierna å gymnasiet, som föreskrivits i 1928 års läroverksstadga, få
anses tillfyllest att uppställa krav på avlagd studentexamen med minst vitsordet
godkänd i vart och ett av ämnena fysik, kemi samt biologi med hälsolära,
oavsett örn examen avlagts å den ena eller andra linjen. Vad anginge
ämnet matematik kunde överstyrelsen ej finna annat än att det borde vara
tillfyllest att uppställa fordran på godkänt vitsord i detta ämne vid flyttning
till näst högsta ringen. — Överstyrelsen funne ock skäl vara anförda
för att i fråga örn avlagd folkskollärarexamen såsom behörighetskrav avvakta
den generella reglering av folkskollärares fortsatta utbildningsmöjligheter,
som icke alltför länge torde kunna undanskjutas. Intill dess så skett syntes
det vara en lämplig väg att, på sätt de sakkunniga föreslagit, från fall till
fall pröva hithörande spörsmål för gymnastiska centralinstitutets vidkommande.
Enahanda torde böra gälla i fråga om examen från högre lärarinneseminariet.

_ Medicinalstyrelsen har starkt ifrågasatt lämpligheten av det av de sakkunniga
framställda förslaget att fordringarna för inträde som elev vid gymnastiska
centralinstitutet skulle även för de kvinnliga sökande höjas till
avlagd studentexamen.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala anförde, att de sakkunnigas
förslag att uppställa studentexamen som inträdesfordran vid gymnastiska
centralinstitutet måhända kunde vara befogat i fråga örn hovande
gymnastiklärare, men att fakulteten ansåge, att detta krav ej rimligen borde
göras gällande i fråga örn blivande sjukgymnaster.

De av medicinska fakulteten vid universitetet i Lund utsedda kommitterade
hava anfört bland annat:

Sakkunnigförslaget medgåve utexaminering av sjukgymnaster utan kombination
med gymnastiklärarexamen, och det syntes kommitterade hava legat
nära, att sakkunniga genom att icke skärpa fordringarna för inträde till
sjukgymnastkursen hade tillgodosett den stora allmänhetens intresse av tillgång
till god sjukgymnasti sk behandling för ej i onödan förhöjd kostnad
framför ett omstritt undervisningsintresse. Kommitterade hävdade nämligen
bestämt den uppfattningen, att det icke anförts något sakligt skäl för den
föreslagna ändringen och att erfarenheten från Lund bestämt gåve vid handen,
att lika goda sjukgymnaster kunde utbildas utan studentexamen som

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

med sådan. Någon objektiv olägenhet hade icke påvisats som följd av de
nuvarande inträdesfordringarna. De olägenheter, som sades hava visat sig
vid undervisningen vid centralinstitutet, hade icke iakttagits i Lund och
kunde därför med säkerhet antagas icke hava varit större än att de kunde
avhjälpas med enklare åtgärder än studentexamen. Av här anförda skäl
kunde kommitterade icke biträda förslaget örn skärpta inträdesfordringar
till sjukgymnastutbildning. De ansåge, att det däremot varit berättigat och
av bestämt värde, örn det före erhållande av legitimation som sjukgymnast
fordrades en viss tids tjänstgöring på sjukhus i s/röYers£etjänst. Aven i
detta avseende funnes gynnsam erfarenhet från Lund.

T. f. Manslem för rikets universitet uttalade i här förevarande avseende
sin anslutning till vad universitetskanslern Trygger härom yttrat. Denne
hade avstyrkt väckt förslag, att utom studentexamen även folkskollärarexamen
skulle berättiga till inträde vid institutet, samt ansåge det av praktiska
skäl tillrådligt att för kvinnliga elever bibehålla såsom grund för inträde
därstädes godkänt avgångsbetyg från åttaårigt flickläroverk med s. k.
normalskolekompetens, varvid dock borde tilläggas föreskrifter om skälig
komplettering av kursen så vitt anginge vissa naturvetenskapliga ämnen.

Lärarkollegiet vid gymnastiska centralinstitutet instämde i de sakkunnigas
förslag och underströk särskilt, att samma fordringar borde gälla också för
de privata legitimerade gymnastikinstituten. Dock ansåge kollegiet, att direktionen
borde kunna medgiva inträdessökande, som i övrigt uppfyllde
fordringarna, möjlighet att komplettera ämnet kemi på reallinjen under
sommaren före inträdet vid gymnastiska centralinstitutet, förutsatt att denna
komplettering vore avslutad en månad före höstterminens början.

Direktionen över gymnastiska eentralinstitutet har uttalat sig för kravet på
studentexamen som inträdesfordran även för kvinnliga elever. Med hänsyn
till den ökade Barnundervisning, som föresloges och som även nödvändiggjordes
av sparsamhetsskäl för undvikande av eljest nödvändig ökning av
lärarkrafterna, vore denna fordran ofrånkomlig, och ville direktionen uttala
sin anslutning till sakkunnigas förslag. De skäl, som 1927 års sakkunniga
androge till stöd för kravet på i viss utsträckning kvalificerad studentexamen
kunde direktionen giva sin anslutning. Vad frågan^om folkskollärares
tillträde till institutet beträffade funne sig direktionen på de skäl och
med hänsyn till de nya synpunkter, som i förslaget anförts, böra i. viss
mån modifiera sin tidigare intagna ståndpunkt och förordade alltså i likhet
med de sakkunniga, att denna fråga lämpligen löstes först i samband med
frågan örn folkskollärares m. fl. tillträde till universiteten. Ett sådant förfaringssätt
syntes stå bäst i överensstämmelse med det välgrundade krav
på enhetlighet i inträdesfordringarna för institutets elever, varåt de sakkunniga
givit uttryck och vartill direktionen anslutit sig. Härigenom lades
också en grund till den homogenitet i utbildningen för olika kategorier,
som de sakkunniga eftersträvade.

De sakkunnigas förslag örn en i viss mån kvalificerad studentexamen
såsom inträdesfordran har avstyrkts av föreståndaren för Arvedsons gymnastiska
institut, med. lie. J. Arvedson, medan däremot chefen för generalstaben
förklarat sig icke hava något att däremot erinra.

Jämväl 1929 års sakkunniga hava i sitt betänkande berört frågan örn
inträdesfordringar, därvid de helt naturligt endast berört frågan om ford -

1929 års
sakkunniga

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ringarna på de kvinnliga sjukgymnasterna. De sakkunniga hava därvid
anfört bland annat:

Sakkunniga ville framhålla, att det naturligtvis kunde vara en stor fördel
med fullt enhetliga fordringar för alla elever. Man borde emellertid ej
skruva upp inträdesfordringarna, örn det ej visade sig behövligt. Kvinnliga
elever utan studentexamen hade från gymnastiska centralinstitutet och de
legitimerade instituten under årens lopp utbildats utan att det veterligt försports
någon klagan på för klen allmän bildningsnivå eller på svårigheter
att bibringa dessa samma utbildning som studenterna. Sakkunniga ansåge
det därför lämpligt, att man vid en fristående sjukgymnastutbildning bibeliölle
samma inträdesfordringar, som för närvarande gällde kvinnliga elever
vid gymnastiska centralinstitutet och de legitimerade instituten.

En fordran, som med nuvarande utbildningssystem ej kunnat ställas på
inträdessökande, läge däremot mycket nära till hands. Den, som önskade
utbilda sig för behandling av sjuka inom och utom sjukvårdsanstalter, borde
ha någon kännedom örn vården av sjuka människor, d. v. s. örn enkelt
sjukvårdsarbete i största allmänhet. Sådan kunde ej förvärvas annat än
på sjukvårdsanstalter; i själva sjukgymnastutbildningstiden kunde ej inrymmas
sådan sjukvårdsövning. Om ock elevtjänstgöring på sjukhus ej kunde
uppställas som villkor, så borde dock sådan tjänstgöring anses som stark
merit vid antagandet till elev i statens sjukgymnastiska anstalt eller i legitimerat
enskilt utbildningsinstitut. Redan nu skaffade sig många, som ämnade
söka in på gymnastiska centralinstitutet med flera anstalter, denna
merit. Dylik elevtjänstgöring torde utan svårighet få fullgöras på en mångfald
olika sjukvårdsanstalter. Då det emellertid ej kunde anses fullt säkert,
att tillgången till dylik elevtjänstgöring komme att räcka till, finge man
tills vidare begränsa sig till att giva den, som hade dylik tjänstgöring, företräde.
Sakkunniga ville emellertid framhålla, att, örn dylik elevtjänstgöring
kunde bli obligatoriskt inträdesvillkor och giltigt även för enskilda legitimerade
sjukgymnastskolor, detta skulle i hög grad förhindra en alltför frodig
växt av enskild sjukgymnastutbildning.

Slutligen torde jag få meddela, att styrelsen för Sveriges folkskollär ar förbund
i en till chefen för ecklesiastikdepartementet ingiven skrift — under
erinran att förbundsstyrelsen i oktober 1926 beretts tillfälle att, med anledning
av det då föreliggande sakkunnigbetänkandet, avgiva yttrande rörande
bland annat folkskollärares utbildning för fysisk fostran — anfört bland
annat:

Förbundsstyrelsen hade i berörda yttrande framhållit, att folkskollärarexamen
borde berättiga till inträde vid gymnastiska centralinstitutet. Styrelsen
hade betecknat en sådan anordning som en gärd av billighet och
rättvisa med folkskollärarkåren och påpekat värdet för skolundervisningen
av på så sätt vunnen fackutbildning. Utan att ingå på den motivering,
som styrelsen i skrivelsen andragit, och under hänvisning till densamma
önskade styrelsen för närvarande blott fästa uppmärksamheten på vad i
ärendet framförts och understryka, att den i skrivelsen av år 1926 hävdade
ståndpunkten alltjämt enstämmigt omfattades av hela landets folkskollärarkår.

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Jag har ansett mig böra så utförligt, som nu varit fallet, redogöra för de
synpunkter, som gjorts gällande ifråga örn inträdesfordringarna vid det omorganiserade
gymnastiska centralinstitutet, dels emedan en tillfredsställande
lösning av denna fråga är en viktig förutsättning för undervisningens bedrivande
vid institutet, och dels emedan meningsskiljaktigheterna i här förevarande
hänseende varit ganska betydande.

Det är egentligen tre spörsmål, som under den förda diskussionen kommit
att träda i förgrunden, nämligen dels det från flera håll uppställda
kravet på studentexamen, ja, till och med en kvalificerad sådan, såsom inträdesfordran
för samtliga elever, både manliga och kvinnliga, dels önskemålet
örn bibehållandet av s. k. normalskolekompetens såsom inträdesfordran
för kvinnliga elever, dels ock önskemålet, att folkskollärarexamen skulle berättiga
till inträde vid gymnastiska centralinstitutet.

När det för mig gällt att taga ståndpunkt till här förevarande spörsmål,
hava följande synpunkter måst upptagas till bedömande. Å ena sidan gäller
det att hålla inträdesfordringarna så pass höga, att undervisningen vid
det omorganiserade gymnastiska centralinstitutet verkligen kan hållas på en
önskvärd nivå och lämna erforderliga resultat inom den relativt begränsade
tid, som står till buds. Å andra sidan få ej inträdesfordringarna ställas högre
än nödvändigt, för att ej utbildningen onödigtvis skall fördyras. I detta
hänseende har särskilt uppmärksamheten fästs på vådorna av ett fördyrande
av sjukgymnastutbildningen, vilket kunde befaras medföra ökade kostnader
för sjukgymnastik vård. Slutligen har det för mig stått som ett önskemål
att i görligaste mån undvika att i större omfattning rubba de inträdesfordringar
för manliga och kvinnliga elever, som hittills förefunnits vid gymnastiska
centralinstitutet. De nu gällande inträdesfordringarna hava, såvitt
erfarenheten utvisat, varit ägnade att tillföra gymnastiska centralinstitutet
ett gott och för sin blivande verksamhet lämpat elevmaterial.

1927 års sakkunniga hava i sitt betänkande verkställt en utredning rörande
antalet studentskor bland de kvinnliga inträdessökande under åren
1924—1928. Den av de sakkunniga i detta hänseende uppställda tablån
är av följande lydelse:

År	Antal inträdes-
sökande kvinnliga elever
1924 ..	70
1925 . .	70
1926 ..	104
1927 . .	110
1928 . .	112

Därav studentskor	Studentskor i pro-cent av antalet inträdessökande
4	5.7
7	10
21	20.2
21	19.i
32	28.6

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

För att komplettera denna tablå har jag under hand inhämtat vissa uppgifter
från gymnastiska centralinstitutet; de sålunda erhållna siffrorna äro
följande:

1929____ 105 31 29.5

1930.... 81 22 27.6

Därjämte har jag inhämtat vissa uppgifter rörande de manliga eleverna,
vilka här återgivas:

År	Antal inträ-dessökande manliga elever	Därav studenter	Antal antagna	Därav studenter	Kommende- rade manliga elever
1924 .........	13	11	5	4	30
1925 .........	9	8	8	8	27
1926 .........	10	9	7	6	19
1927 .........	14	13	10	9	18
1928 .........	20	18	14	12	18
1929 .........	30	29	17	17	15
1930 .........	27	21	18	18	19

Dessa siffror giva vid handen, att i fråga om de civila manliga eleverna
studentexamen — såsom ju var att vänta — varit regel, om än dispenser
härifrån understundom meddelats. Beträffande de kvinnliga eleverna har
antalet inträdessökande med studentexamen visserligen kraftigt ökats under
de år undersökningen omfattar men uppgår ännu ej till en tredjedel av
de inträdessökande.

Vid en granskning av de framkomna förslagen har jag funnit mig böra
för närvarande — och till dess att större erfarenhet hunnit vinnas —
ifrågasätta ett upptagande av det av överstyrelsen framförda kravet på minst
vitsordet godkänd i studentexamen eller efterprövning enligt sedvanliga
bestämmelser till denna examen — latin- eller reallinje — i vart och ett
av ämnena fysik, kemi samt biologi med hälsolära, ävensom kunskaper i
matematik, motsvarande godkänt vitsord i detta ämne vid flyttning till näst
högsta ringen.

Vad de civila manliga eleverna beträffar, saknar jag anledning att — med
de undantag till vilka jag omedelbart återkommer — ifrågasätta någon ändring
av nu gällande bestämmelser angående fordran på avlagd studentexamen
såsom ett krav, vilket bör i regel uppställas i fråga örn inträde vid
gymnastiska centralinstitutet, dock med iakttagande av en såsom jag nyss
antytt kvalificerad sådan examen.

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

För att tillgodose kraven på allmänbildning, språkkunskaper o. s. v. har
hittills för de kvinnliga eleverna s. k. normalskolekompetens ansetts tillräcklig.
Jag har icke funnit mig övertygad örn nödvändigheten att för närvarande
frångå denna bestämmelse — som dock visat sig kunna leda till
ett tillfredsställande resultat — i annan mån än att jag ifrågasätter väsentligt
ökade kunskapsfordringar i vissa naturvetenskapliga ämnen.

I fråga örn önskemålet att uppställa avlagd folkskollärarexamen såsom
berättigande till inträde vid gymnastiska centralinstitutet finner jag skäl tala
för en åtgärd i detta syfte, och har jag för avsikt att ytterligare överväga
frågan härom. Vidare synes det mig önskvärt, att möjligheter hållas öppna att
genom ett väl avvägt dispensförfarande tillförsäkra gymnastiska centralinstitutet
sådana elever, som — utan att helt uppfylla de uppställda kunskapsfordringarna
— visa en synnerlig håg och fallenhet för gymnastiklärareller
sjukgymnastyrket. Jag vill vidare erinra örn, att en viss minimiålder
givetvis bör uppställas såsom fordran på inträde vid institutet.

De militära eleverna vid gymnastiska centralinstitutet skulle vid ett bifall
till det av mig framlagda förslaget uttagas i kommandoväg. Då det — såsom
jämväl 1927 års sakkunniga framhållit — skall ankomma på de militära
myndigheterna att efter försvarsväsendets behov verkställa dessa kommenderingar,
beröras här förevarande elever icke av frågan örn inträdesfordringarna.

1927 års sakkunniga hava vid framläggandet av sitt förslag örn inträdesfordringar
utgått från att jämväl de privata legitimerade gymnastikinstituten
skulle åläggas att i detta hänseende ställa sig till efterrättelse samma föreskrifter
som föreslogos skola gälla för gymnastiska centralinstitutet. Till
denna de sakkunnigas uppfattning vill jag i princip uttala min anslutning;
jag vill dock tillägga, att denna fråga icke för ögonblicket är aktuell, enär
den för Arvedsons gymnastiska institut genom resolution den 29 oktober
1926 meddelade examensrätten upphör först med utgången av april 1932
och motsvarande rätt för sydsvenska gymnastikinstitutet i Lund meddelad
genom resolution den 28 februari 1930 — med utgången av maj 1933.
När fråga blir örn förlängd examensrätt för dessa institut, torde jag få anledning
att ånyo upptaga hithörande spörsmål.

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

C. Enhetlighet och linjedelning.

sakkunniga 1924 års sakkunniga hava å sid. 69 i betänkandet sammanfattat sitt förslag
i här förevarande avseende på följande sätt:

Under det första utbildningsåret skulle undervisningen i allt väsentligt
vara densamma för institutets olika elevgrupper, manliga och kvinnliga,
läraraspiranter, sjukgymnaster och militärer samt omfatta ämnena anatomi,’
fysiologi, allmänna gymnastikens teori, idrottens och lekens teori, sjukdomslära,
allmän gymnastik och övning i medicinsk-gymnastisk behandling samt
praktiska undervisningsövningar i gymnastik. Endast i fråga örn idrotten
skulle differentiering förekomma så till vida, att allenast de manliga eleverna
skulle erhålla undervisning i florettfäktning samt de kvinnliga eleverna
under motsvarande tid utbildas i speciellt kvinnliga lek- och idrottsövningar.
I övrigt skulle jämväl i idrott och lek utbildningen vara densamma för de
olika elevgrupperna. Aven under det andra utbildningsåret skulle gemensam
undervisning äga rum i nyssnämnda ämnen, dock med undantag beträffande
sjukdomslära och medicinsk-gymnastisk behandling. I dessa senare
ämnen skulle sjukgymnasteleverna undervisas särskilt och deras studier
utbyggas med en tre månader lång tjänstgöring vid Sabbatsbergs sjukhus,
yarest eleverna, i grupper örn 11 i varje, skulle under ledning av en av
institutet avlönad läkare samt av institutet anställda sjukgymnaster bestrida
den sjukgymnastiska behandlingen, allt enligt närmare avtal mellan institutet
och Stockholms stads hälsovårdsnämnd. Under motsvarande tid skulle
de militära eleverna ägna sig at specialutbildning på den militära gymnastikens
och idrottens område samt de blivande ämnesgymnastiklärarna beredas
tillfälle att fullgöra första hälften av sin provårstjänstgöring.

Beträffande de yttranden, som avgivits över 1924 års sakkunnigas betänkande
i denna del, anhåller jag att få hänvisa dels till den i kap. II
lämnade redogörelsen, dels ock till handlingarna i ämnet.

sakkunniga 1927 ^ sakkunniSa hava för sin del anfört huvudsakligen följande:

I kap. II hava vi närmare redogjort för de allmänna riktlinjer, enligt
vilha gymnastiska centralinstitutet synes oss böra för framtiden organiseras.
Vi hava därvid, i huvudsaklig överensstämmelse med 1924 års sakkunniga^
ansett oss böra förorda, att gymnastiska centralinstitutets uppgift skall vara
att upprätthålla och vidare utveckla svensk gymnastik, lek och idrott, att
åt dem. som skola ägna sig åt gymnastiklärarkallet, meddela härför erforderlig
utbildning, att utbilda sjukgymnaster samt att tillgodose försvarsväsendets
behov av högre kvalificerade lärare i fysisk fostran. I likhet med
1924 års sakkunniga finna vi starka skäl föreligga både ur praktisk-ekonomisk
synpunkt och med hänsyn till det sakliga sambandet mellan de olika
utbildningsuppgifterna att i möjligaste mån sammanhålla de särskilda lär1
ungegrupperna till gemensam undervisning efter en enhetlig läroplan. Med
hänsyn härtill finna vi oss, liksom nämnda sakkunniga, böra förorda, att
utbildningen under första året anordnas efter en enhetlig plan för alla
elever, därvid jämväl i så stor utsträckning, som lämpligen kan ske, gemensam
undervisning äger rum för manliga och kvinnliga elever. Undervis -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 121

ningen skall under detta år avse att lägga en allmän grund för den mera
speciella utbildning, som under andra året skall bibringas.

Undervisningsämnen under första året böra vara: kroppsövningarnas fysiologi,
anatomi, friskgymnastikens teori, lek- och idrottsteori, sjukgymnastikens
teori och teknik, sjukdomslära (vari ingår förbandslära) friskgymnastik, lek
och idrott, sjukgymnastik med fysikalisk behandling (vari ingår poliklinisk
tjänstgöring) ävensom praktiska undervisningsövningar i friskgymnastik (vari
ingår gymnastik för hållningsdeformiteter) samt i lek och idrott.

Under andra året bör däremot utbildningen enligt vår uppfattning uppdelas
på två linjer, en frisk- och en sjukgymnastlinje. Yi hava av de skäl,
som härför anförts, funnit oss övertygade örn nödvändigheten ur såväl utbildningens
som den enskilde individens synpunkt att här i stort sett skilja
dessa linjer från varandra. Givetvis får, såsom också karolinska medikokirurgiska
institutets lärarkollegium framhållit, en dylik anordning icke medföra
någon inskränkning vare sig i den utbildning i sjukgymnastik, som
måste anses nödvändig för blivande facklärare i gymnastik, eller i den utbildning
i friskgymnastik, som blivande sjukgymnaster böra erhålla.

För de officerare, som beordrats att genomgå gymnastiska centralinstitutet,
hava vi icke funnit någon särskild utbildningslinje under andra året
vara erforderlig, utan förorda vi för dem obligatorisk utbildning å friskgymnastlinjen.
Fördelarna härav synas oss påtagliga. För gymnastiska
centralinstitutet är det av stort organisatoriskt värde att icke behöva räkna
med mera än två utbildningslinjer, samtidigt som icke oväsentliga besparingar
härigenom kunna ernås. För försvarsväsendet är det förvisso av
värde, att de till gymnastiska centralinstitutet kommenderade officerarna, som
skola bliva bärare av den högre gymnastiska utbildningen inom försvarsväsendet,
utbildas i så nära anslutning som möjligt till övriga blivande
representanter för friskgymnastik samt lek och idrott eller framtida bärare
av den frivilliga idrottsrörelsen i vårt land. Härigenom vinnes en önskvärd
anknytning mellan militär och civil gymnastik och idrott. De speciellt
militära idrotterna synas oss både kunna och böra på ett tillfredsställande
sätt tillgodoses genom försvarsväsendets egna organ. Jämväl för
officerarna själva torde den av oss nu föreslagna anordningen bliva fördelaktig,
då de efter genomgången friskgymnastlinje komma att erhålla samma
kompetens till gymnastiklärarbefattningar m. m. som sina civila kamrater.

Friskgymnastlinjen bör omfatta följande ämnen: kroppsövningarnas fysiologi,
anatomi, hälsolära, friskgymnastikens teori, lek- och idrottsteori,
psykologi och pedagogik, friskgymnastik, lek och idrott (vari ingår fäktning
för de manliga eleverna och rytmik för de kvinnliga), ävensom praktiska
undervisningsövningar i friskgymnastik (varvid undervisning i röstbehandling
meddelas) samt i lek och idrott.

Sjukgymnastlinjen bör omfatta följande ämnen: kroppsövningarnas fysiologi,
anatomi, hälsolära, sjukdomslära, sjukgymnastikens teori och teknik,
psykologi och pedagogik, sjukgymnastik med fysikalisk behandling (bestående
av klinik- och polikliniktjänstgöring, i vilken även ingår gymnastik
för hållningsdeformiteter) samt friskgymnastik med lek och idrott.

Trots de anmärkningar, som från olika håll kunnat riktas däremot, hålla
vi före, att en styrka hos de från gymnastiska centralinstitutet hittills utexaminerade
varit deras utbildning på gymnastikens olika områden, och
enligt 1924 års sakkunniga skulle detta allt fortfarande bliva förhållandet.

Departe mentschefen.

Nuvarande
förhållanden.
*)

122 Kungl. May.ts proposition Nr 133.

I flera av de avgivna utlåtandena har också framhållits vikten av att möjlighet
hålles öppen att på liknande sätt som tidigare erhålla en dylik allsidig
utbildning. Med den enhetlighet beträffande första utbildningsårets
studier, som av oss föreslagits, kan detta synnerligen lätt låta sig göra. Vi
föreslå sålunda, att under ett tredje utbildningsår elev, som genomgått friskgymnastlinjen,
må äga rätt att erhålla utbildning å sjukgymnastlinjen, ävensom
att elev, som genomgått sjukgymnastlinjen, må äga rätt att under ett
tredje år erhålla utbildning å friskgymnastlinjen.

Med hänsyn till de allt större krav, som från olika håll framkomma på
den fysiska fostrans målsmän, vilja vi föreslå, att inom gymnastiska centralinstitutet
må beredas plats för fördjupade teoretiska studier i vissa viktiga
ämnen. Dessa fördjupade teoretiska studier synas oss jämväl böra
hava sin plats under ett tredje utbildningsår; till deras närmare anordnande
anhålla vi att framdeles få återkomma.

Till det av 1924 års sakkunniga framställda och i utlåtandena tillstyrkta
förslaget örn förläggande av viss del av elevernas å sjukgymnastkursen utbildning
till sjukvårdsanstalt i Stockholm vilja vi uttala vår livliga anslutning.
Jämväl härtill anhålla vi att framdeles få återkomma.

I kap. II har jag utförligt redogjort för de olika förslag, som framkommit
i fråga örn gymnastiska centralinstitutets framtida organisation. Jag
har därvid tillika anfört, att jag efter ingående överväganden funnit mig
böra uttala min anslutning i princip till den organisation, som föreslagits
av 1927 års sakkunniga. Med hänsyn härtill torde jag icke behöva länge
uppehålla mig vid den under här förevarande avdelning behandlade frågan
örn enhetlighet och linjedelning. De synpunkter, som i denna fråga av de
sakkunniga framhållits och av mig nyss återgivits, kan jag i allt väsentligt
biträda. Härtill torde jag emellertid få anledning att återkomma, då fråga
blir örn framläggande för Kungl. Maj:t av förslag till ny stadga för gymnastiska
centralinstitutet.

I). Undervisningsämnen.

De undervisningsämnen och övningar, som skola förekomma vid institutet,
äro angivna i § 27 av institutets stadga och deras fördelning på olika kurser
framgår av nedanstående tablå.

*) De under denna rubrik angivna förhållandena hänföra sig samtliga till läsåret 1930/
1931 och förete därför vissa avvikelser från såväl de av 1924 års sakkunniga lämnade
uppgifterna, vilka avse läsåret 1924/1925, som de av 1927 års sakkunniga lämnade uppgifterna,
vilka avse läsåret 1927/1928. Direktionen över gymnastiska centralinstitutet har
nämligen under den mellanliggande tiden låtit sig angeläget vara att — så långt det varit
möjligt inom ramen av den nuvarande organisationen och med till buds stående medel
— modernisera undervisningen.

Kungl. Majlis proposition Nr 133.

123

Tablå över effektiva u n d erv i s n i n g s ti m m ar vid gymnastiska
centralinstitutet läsåret 1930/1931.

Undervisningsämnen	Man	liga	e 1 e	ver	Kvinnliga elever
Instruktörs- kursen	Gymnastik- lärarkursen	Gymnastik- direktörs- (sjukgym- nast-)kursen	Yngre kursen	Äldre kursen
civila elever	mili- tära elever	civila elever	mili- tära elever
Anatomi..............	95	95	64	64	9	140	26
(Fysiologi..............	45	45	49	49	45x)	46	50
(Rörelsefysiologi.........	—	—	30	36	—	12	24
Pedagogisk gymnastik (teori)	1122)	78	142	104	48	124	47
» » (praktik)	1703)	1603)	1724)	1654)	42	169	192
Fäktlära..............	25	26	—	—	—	—	—
Fäktning (praktik).......	123	189	139	149	—	—	—
Idrott (teori)...........	70	70	27	27	—	12	7
» 5) (praktik).........	260	260	2166)	252	23	987)	488)
Lek (teori).............	12	12	3	3	—	2	2
» (praktik)...........	20	20	50	50	—	38	49
Undervisningsövningar. . . .	140	117	168	168	—	192	198
Allmän sjukdomslära.....	—	—	—	—	121	12	95
Speciell sjukdomslära.....	—	—	—	—	85 /
Sjukgymnastikens teori och
teknik..............	—	—	73	73	116	166	58
Polikliniktjänstgöring.....	—	—	24	24	728	172	400
Hälso- och förbandslära . . .	—	—	—	—	129)	89)	—
Summa timmar	1,072	1,072	—	—	—	—	—

Anm. 1.
Anm. 2.
Anm. 3.
Anm. 4.
Anm. 5.

Anm. 6.
Anm. 7.
Anm. 8.
Anm. 9.

Häri ingår jämväl hygien.

Häri ingå jämväl kommandoövningar.

Härunder har varje elev lett hela avdelningen 5 å 6 gånger.

» } } >»» » 4 å 5 >

Blott de å arbetsordningen inlagda timmarna upptagas men ej tid, som åtgått
för förflyttning till och från de platser, dit orienteringsövningar och
utflykter förlagts.

Häri ej inräknat en veckas fjällfärd.

Häri ingå 57 timmar vinteridrott.

Häri ej inräknat en veckas fjällfärd (halva kursen) under påsk.

Undervisningen omfattar första hjälpen vid olycksfall; angående hälsolära
(hygien) se anm. 1 ovan.

Såväl 1924 som 1927 års sakkunniga hava framlagt utförligt motiverade
förslag till undervisningsplaner, beträffande vilka förslag jag för närvarande
torde få inskränka mig till att i huvudsak hänvisa till handlingarna
i ärendet.

Beträffande dessa förslag hava 1924 års sakkunniga gjort följande av
1927 års sakkunniga biträdda uttalande:

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Då de sakkunniga i det föregående för de olika ämnena angivit vissa
timantal, hava de icke tänkt sig dessa såsom på något sätt definitiva; givetvis
kunde det vid uppgörande av institutets blivande arbetsordning visa sig
nödigt att härutinnan göra jämkningar. Vad de sakkunniga velat med de
av dem angivna timantalen klargöra, hade varit de särskilda ämnenas ställning
i förhållande till varandra enligt de sakkunnigas förslag, alltså själva
proportionerna mellan de olika ämnena.

Det av 1927 års sakkunniga framlagda förslaget till undervisningsplan
utmynnar i följande timplan, som uppgjorts under förutsättning av ett läsår,
omfattande 37 effektiva arbetsveckor:

Timplan.

	lista året		2:dra året
Ämnen		sjukgymnastlinjen	friskgymnastlinjen
	antal timmar	antal timmar	summa timmar	antal timmar	summa timmar
Kroppsövningarnas fysiologi. .	100	20	120	60	160
Anatomi................	140	50	190	10	150
Hälsolära................	—	30	30	30	30
Friskgymnastik (teori).......	lil	—	lil	1261)	237
Friskgymnastik (praktik).....	204	lil	315	186	390
Undervisningsövningar i frisk-
gymnastik.............	2222)	—	222	2223)	444
Lek och idrott (teori, praktik
och undervisningsövningar) .	lil	74	185	5394)	650
Sjukdom slära.............	455)	74	119	—	45
Sjukgymnastik med fysikalisk behandling:
a) allmän teori av läkare . .	10	20	30	—	10
b) teknik och speciell teori
av sjukgymnast........	lil	lil	222	—	lil
c) poliklinik- och kliniktjänst-
göring...............	66	5922)	658	—	66
d) demonstration av patienter	22	lil	133	—	22
Psykologi och pedagogik ....	—	60	60	60	60
Summa timmar	1,142 \|	1,253	2,395	1,233	2,375 \|

l) dari ingår 37 timmars speciella instruktionsövningar.

*) » » gymnastik för hållningsdeformiteter.

s) > » röstbehandling

4) » ■ » 50 timmars fäktning för de manliga eleverna samt rytmik för de kvinnliga.

6) » >8 timmars förbandslära.

Fördelning mellan teori och praktik.
l:sta året

Teori............517 = 14 veckotim. (— 1 tim.)

Praktik........... 625 = 17 » (—4 » )

Summa tim. 1,142 = 31 veckotim. (—5 tim.)

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

S j ukgy ninas tlin j en

Teori............ 365 — 10 veckotim. {— 5 tim.)

Praktik........... 888 = 24 »

Summa tim. 1,253 = 34 veckotim. (— 5 tim.)

Friskgy mnastlinjen

Teori............ 286 = 8 veckotim. (— 10 tim.)

Praktik.......... 947 = 26»(— 15 » )

Summa tim. 1,233 = 34 veckotim. (— 25 tim.)

Härefter hava 1927 års sakkunniga anfört följande i fråga örn meddelandet
av fördjupad teoretisk utbildning vid gymnastiska centralinstitutet.

Enligt den av oss nu föreslagna timplanen skulle frisk- och sjukgymnastlinjen
hava gemensamma teoretiska lektioner i följande utsträckning:

Antal timmar

Kroppsövningarnas fysiologi.......................... 20

Anatomi........................................ 10

Hälsolära....................................... 30

Psykologi och pedagogik............................ 60

Summa timmar 120

De elever vid gymnastiska centralinstitutet, som under ett tredje år —
i enlighet med vad vi i det föregående föreslagit — komplettera sin utbildning
på endera frisk- eller sjukgymnastlinjen, få sålunda dessa timmar
frigjorda. Härigenom synes oss möjlighet hava nåtts att realisera det länge
närda önskemålet att bereda centralinstitutets elever tillfälle till fördjupade
teoretiska studier inom något av de till fysisk fostran hörande ämnena, utan
att samtidigt deras utbildningstid skulle behöva ökas. De ämnen, som i
sådant hänseende synas oss kunna ifrågakomma, äro kroppsövningarnas
fysiologi, friskgymnastikens teori, sjukgymnastikens teori, lek- och idrottsteori
samt psykologi och pedagogik (sistnämnda ämne i den mån det hörer
samman med den fysiska fostran).

Det är givetvis ingalunda vår mening, att dessa fördjupade teoretiska
studier skulle begränsas till de 120 timmar, under vilka eleverna bliva frigjorda
från den obligatoriska undervisningen. Genom självstudier, eventuellt
kombinerade med laboratorieförsök, böra de sättas i stånd att utföra
självständiga arbeten, som sedermera i form av föredrag och skriftliga uppsatser
sammanfattas.

Skulle en elevs arbete på ett av nyss nämnda ämnesområden bliva av
sådan omfattning och betydelse, att skäl synas föreligga att meddela honom
partiell befrielse från praktiska övningar, som ej närmare beröra det av
honom valda specialområdet, torde direktionen medgivas rätt att, efter hörande
av lärarkollegiet i varje särskilt fall, meddela dylik befrielse från
undervisning. Härigenom skulle man kunna vinna, att elev under det
tredje året kan ägna erforderlig tid åt ett fördjupat studium av ett ämne,
för vilket han har särskild läggning, och som närmare berör det arbetsfält,
på vilket han huvudsakligast tänker inrikta sitt arbete.

Bedömandet av elevernas arbetsresultat under det tredje årets fördjupade
teoretiska studier synes oss böra ske av en nämnd av tre personer, bestå -

Departe mentschefen.

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ende av institutets rektor samt två av lärarkollegiet med hänsyn till ämnesvalet
utsedda representanter. Det vitsord, elev härvid tilldelas, bör särskilt
angivas i avgångsbetyget.

Då ej alla elever kunna tänkas hava förutsättningar för de fördjupade
teoretiska studierna, och då det för vinnande av tillfredsställande resultat
är nödvändigt, att endast de verkligt studiebegåvade få tillgodogöra sig
denna utbildning, hava vi ansett oss böra föreslå följande villkor för förmånen
att få bedriva dessa studier.

För tillträde till dessa studier fordras att under andra utbildningsåret
hava erhållit:

dels ett medelbetyg, motsvarande minst betyget »icke utan beröm godkänd»
i samtliga i andra utbildningsåret ingående teoretiska ämnen,

dels ock minst betyget »med beröm godkänd» i det ämne, som eleven
önskar välja för sina studier.

Elev, som ej vid andra utbildningsårets slut erhållit de nu föreslagna
betygen, synes böra medgivas rätt att genom fyllnadsprövning vid tredje
utbildningsårets början söka vinna kompetens för här ifrågavarande studier.

I övrigt hava vi icke ansett oss böra uppdraga några närmare riktlinjer
för dessa studier. Man rör sig här på ett nytt och oprövat område för
gymnastiska centralinstitutets verksamhet. Huru den föreslagna anordningen
kommer att utfalla torde i stor utsträckning komma att bero på vederbörande
lärares förmåga att handleda eleverna och giva dem lämpliga arbetsuppgifter.
Slutligen vilja vi framhålla vikten av att för dessa mera självständiga
studier ej allt för snäva gränser bliva uppdragna. Först härigenom
torde det med dessa studier avsedda målet kunna nås: att göra gymnastiska
centralinstitutet till en centralhärd jämväl för det viktiga och hittills allt
för litet beaktade teoretiska forskningsarbetet på den fysiska fostrans olika
grenar.

Det av 1927 års sakkunniga framlagda förslaget till undervisnings- och
timplan m. m., för vilket nu i korthet redogjorts, bar av dem uppgjorts i
anslutning till den av dem förordade organisationen av gymnastiska centralinstitutet.
De hava dock härvid framhållit, att deras förslag icke gjorde
anspråk på att på något sätt vara definitivt, utan att det vid uppgörande
av institutets blivande arbetsordning kunde visa sig nödvändigt att härutinnan
göra jämkningar.

Det kan enligt mitt förmenande varken vara lämpligt eller möjligt att
redan nu angiva någon definitiv ståndpunkt till här förevarande fråga.
Då, - såsom jag tidigare fråmhållit, den nu föreslagna omorganisationen av
gymnastiska centralinstitutet icke skall taga sin början förrän från och med
budgetåret 1932/1933, torde, sedan riksdagen fattat beslut i principfrågan
spörsmålet örn undervisnings- och timplan böra upptagas till förnyad prövning,
sedan centralinstitutets lärarkollegium och direktion yttrat sig i ämnet.

Emellertid anser jag mig redan på frågans nuvarande ståndpunkt kunna
giva uttryck åt den uppfattningen, att det av 1927 års sakkunniga framlagda
förslaget i det stora hela synes vara av den beskaffenhet, att det med
fördel kan tjäna som underlag för det fortsatta arbetet med undervisningsoch
timplan.

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Vid detta arbete böra givetvis i all synnerhet sådana frågor beaktas, som
varit föremål för prövning i de över 1927 års sakkunnigförslag avgivna
yttrandena eller hava närmare sammanhang med de avvikelser, jag funnit
mig böra förorda från sagda förslag.

Vad då till en början beträffar det första, för alla elever gemensamma
undervisningsåret faller genast i ögonen, att under detsamma antalet undervisningstimmar
med ungefär ett hundratal understiger det för andra året
föreslagna. Här. synes föreligga en möjlighet att inom ramen av en som
skälig ansedd arbetstid något utöka undervisningen. Denna utökning torde
enligt mitt förmenande böra åtminstone till en övervägande del komma tillgodo
de till sjukgymnastiken närmast hänförliga ämnena. Detta finner jag
vara särskilt betydelsefullt, så länge icke ett genomgående av sjukgymnastlinjen
kan uppställas som kompetensvillkor för alla gymnastiklärarbefattningar.

Vidare har på sjukgymnastlinjen beräknats för friskgymnastikens praktik
ett timantal av lil (d. v. s. 3 veckotimmar) samt för lek och idrott 74
timmar (d. v. s. 2 veckotimmar) eller inalles 185 timmar (d. v. s. 5 veckotimmar).
Då här förevarande undervisning endast avser att bereda eleverna
motionsgymnastik m. m., torde här en minskning av det sammanlagda timantalet
vara möjlig att åstadkomma. Detta är så mycket mera erforderligt,
som en utökning av de rent sjukgymnastiska ämnena på denna linje torde
vara välbehövlig.

Särskilt är detta förhållandet med den tid, som bör stå till buds för elevernas
kliniska och polikliniska tjänstgöring. Denna del av undervisningen
har av samtliga sakkunniga framhållits såsom oundgängligen nödvändig för
de blivande sjukgymnasterna. Gymnastiska centralinstitutets direktion har
redan tidigare inlett samarbete med ett sjukhus i Stockholm (Sabbatsberg)
i här förevarande avseende, och denna utbildning har nu nått en ganska
beaktansvärd omfattning.

Jag har under hand inhämtat vissa upplysningar rörande denna utbildning
under läsåret 1929/1930, för vilka jag vill redogöra.

Under sagda tid behandlades vid gymnastiska centralinstitutet 853 patienter
och vid Sabbatsbergs sjukhus 184 patienter. Utbildningen vid Sabbatsbergs
sjukhus omfattar endast äldre kvinnliga kursens elever. Den äger
rum varje söckendag kl. 9—10 i omgångar örn sex elever; varje elev får
således omkring 36 timmars utbildning. Utbildningen ledes av två vid
sjukhuset anställda kvinnliga gymnaster, som härför från centralinstitutet
åtnjuta en avlöning av 300 kronor per år vardera. Institutet har intet
som helst inflytande å arten av undervisningen. Utbildningen äger rum i
sjukhusets gymnastikavdelning, där patienterna från salarna infinna sig eller
bäras ned. Något arbete å sal förekommer ej.

Ett utökande och fördjupande av den på detta sätt påbegynta utbildningen
vid sjukhus är enligt mitt förmenande ett oeftergivligt villkor för

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

att sjukgymnastutbildningen vid det omorganiserade gymnastiska centralinstitutet
skall kunna giva avsett resultat. Enligt vad jag erfarit, har gymnastiska
centralinstitutets direktion också inlett förhandlingar i detta syfte,
och det är att hoppas, att dessa förhandlingar skola kunna föras till ett
önskvärt slut före ingången av budgetåret 1932/1933.

Det av 1927 års sakkunniga framlagda förslaget örn en betydlig minskning
av fäktundervisningen för de manliga eleverna har från åtskilliga håll
mötts med gensagor. Jag finner emellertid förslaget, i vart fall i vad det
avser de civila eleverna, motiverat och ägnat att läggas till grund för den
blivande undervisningsplanen.

I här förevarande sammanhang hava 1927 års sakkunnig^ upptagit frågan
örn meddelande under ett tredje utbildningsår av en fördjupad teoretisk
utbildning. Detta förslag finner jag kunna bliva av stor betydelse för hela
den svenska gymnastikens framtida utveckling. Å andra sidan torde redan
nu böra framhållas, att man här rör sig på ett nytt och alldeles oprövat
område, där det gäller att gå fram med varsamhet. Med hänsyn härtill
torde det för närvarande vara för tidigt att taga slutlig ståndpunkt till detta
förslag, men finner jag det erforderligt att man vid det kommande arbetet
med stadga och undervisningsplan m. m. håller fast vid detta uppslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

129

Kap. VI. Lärarkrafter.

Gällande stat för gymnastiska centralinstitutet upptager följande ordinarie
lärarbefattningar, nämligen 3 Överlärare i lönegraden B 28, 4 lärare i lönegraden
B 21 och 2 lärarinnor i lönegraden B 18. En betydande del av
undervisningen bestrides vidare av extra lärare; av den i staten för centralinstitutet
ingående anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
å 20,400 kronor är ett belopp av 16,700 kronor avsett till arvoden
åt extra lärare. I detta sammanhang torde vidare böra framhållas, att under
senare år centralinstitutets ordinarie lärarbefattningar vid skeende avgång
icke erhållit nya ordinarie innehavare utan uppehållits på förordnande, detta
för att ej försvåra övergången till en ny organisation. Av nyssnämnda
ordinarie tjänster hava för närvarande endast 1 överlärartjänst, 2 lärartjänster
och de 2 lärarinnetjänsterna ordinarie innehavare. Härtill kommer, att
innehavarna av de båda ordinarie lärartjänsterna för närvarande på förordnande
uppehålla de båda vakanssatta överlärartjänsterna, vadan sålunda
endast 1 överlärartjänst och 2 lärarinnetjänster nu uppehållas av de ordinarie
innehavarna.

Vid en omorganisation av gymnastiska centralinstitutet träder givetvis
frågan örn antalet behövliga lärarkrafter samt dessas anställnings- och avlöningsförhållanden
starkt i förgrunden.

Både 1924 och 1927 års sakkunniga hava i sina betänkanden ingående
behandlat hithörande frågor, och jämväl i de över betänkandena avgivna
yttrandena hava de ytterligare dryftats.

Av flera skäl finner jag det omöjligt att redan nu fatta en definitiv ståndpunkt
till här förevarande frågor. Det behövliga antalet lärarkrafter är ju
närmast beroende av den fördelning av undervisningen, som kan bliva beslutad.
Först sedan vederbörliga undervisningsplaner blivit i anslutning till
den av mig förordade omorganisationen uppgjorda, torde det nämligen bliva
möjligt helt överblicka, i vilken utsträckning lärare i de olika ämnena erfordras
och i vilken omfattning desamma böra anställas såsom ordinarie
befattningshavare eller såsom extra lärare. I fråga om avlöningsförhållandena
vill jag erinra om, att frågan om allmän lönereglering för befattningshavare
i statens tjänst icke kommer att föreläggas 1931 års riksdag, vadan
jag vid mina beräkningar utgår från nu gällande lönesystem.

Å andra sidan är det oeftergivligt att redan nu söka erhålla en föreställning
om de ungefärliga kostnader, som skulle följa av ett bifall till det utav
mig förordade förslaget. Dessa kostnader kunna naturligtvis endast beräknas
approximativt, och jag vill här med eftertryck betona, att jag, när jag
i det stora hela ansluter mig till de av 1927 års sakkunniga framlagda

Bihang till riksdagens proposition 1931. 1 sami. 115 käft. (Nr 133.) 9

130

Kungl. Maj.ts proposition Nr 133.

kostnadskalkyler, detta endast avser att få en utgångspunkt för beräkningarna
och ingalunda innebär något ståndpunktstagande till de av de sakkunniga
föreslagna antalet lärartjänster eller deras placering i lönegrader.

Till frågan om kostnadsberäkningarna återkommer jag i följande kapitel.
Här vill jag nu behandla frågan örn lärarkrafter, närmast de av konstant
eller ordinarie natur.

1924 års sakkunniga hava å sid. 94 i sitt betänkande lämnat en sammanfattande
översikt över sitt förslag i här förevarande hänseende, enligt vilket
institutets lärarpersonal skulle komma att bestå av följande befattningshavare
:

1 rektor, tillika överinspektör för gymnastikundervisningen i landets offentliga
läroanstalter samt skolöverstyrelsens sakkunniga rådgivare i frågor rörande
undervisningen i fysisk fostran.

I fysiologi: 1 professor i kroppsövningarnas fysiologi och hygien.

1 biträdande lärare, tillika lärare i anatomi.

I allmän gymnastik: 1 Överlärare, 2 manliga lärare och 2 kvinnliga lärare.

I idrott och lek: 1 Överlärare, 1 lärare i idrott och lek och 1 lärare i militär
gymnastik och idrott.

I medicinsk gymnastik: 1 Överlärare, 1 manlig lärare, 2 kvinnliga lärare,
1 läkare med uppgift att vara föreståndare för den medicinskt-gymnastiska
avdelningen vid Sabbatsbergs sjukhus, 1 assistentläkare och 1 extra ordinarie
lärarinna.

Nu angivna personal utgjorde vad som erfordrades för tillgodoseende av
institutets så att säga ordinarie behov av lärarkrafter. Härutöver kunde det
bliva behövligt att för undervisning i ämnen, vilka läge utom de stora
huvudämnena, såsom i pedagogik, röstbehandling m. m., anlita tillfälliga
arbetskrafter för kortare tider.

I fråga om den närmare motivering, som 1924 års sakkunniga anfört till
förmån för sitt sålunda framlagda förslag, ävensom beträffande de yttranden,
som avgivits med anledning därav, anhåller jag att få hänvisa till
handlingarna i ärendet.

1927 års sakkunniga hava å sid. 300 i sitt betänkande sammanfattat sitt
förslag i fråga om ordinarie lärarkrafter vid gymnastiska centralinstitutet
på följande sätt:

1 professor i kroppsövningarnas fysiologi,

1 lärare i anatomi och medicin,

1 lärare i ortopedi,

2 manliga lärare i friskgymnastik,

1 manlig lärare i friskgymnastik med undervisningsskyldighet tillika i lek
och idrott,

2 manliga lärare i lek och idrott,

2 kvinnliga lärare i friskgymnastik,

1 kvinnlig lärare i friskgymnastik med undervisningsskyldighet tillika i
lek och idrott,

1 kvinnlig lärare i lek och idrott,

131

Kungl. Majis proposition Nr 133.

1 manlig lärare i sjukgymnastik med fysikalisk behandling,

2 kvinnliga lärare i sjukgymnastik med fysikalisk behandling.

Härtill komma så extra lärarkrafter i erforderlig utsträckning i enlighet

med vad i betänkandet angivits.

De betydelsefullaste avvikelserna från det tidigare förslaget i här förevarande
avseende, avse dels uppehållandet av rektorsbefattningen, dels överlärarbefattnin
garna.

I fråga örn rektorsbefattningens uppehållande anföra 1927 års sakkunniga
bland annat:

Det av 1924 års sakkunniga framlagda förslaget att i innehavaren av rektorsbefattningen
vid gymnastiska centralinstitutet skapa en centralpunkt för
allt fysiskt uppfostringsarbete i vårt land, hade visserligen i princip vunnit
gillande från åtskilliga håll, men å andra sidan hade möjligheterna för förslagets
utförande i praktiken starkt dragits i tvivelsmål. Det hade framhållits,
hurusom de för rektor föreslagna arbetsuppgifterna vore alldeles för
omfattande för att kunna nöjaktigt medhinnas av en person. Farhågor
hade vidare uttalats för att rektor härigenom skulle dragas från sin huvudsakliga
uppgift, vilken dock rektorsbefattningen vid centralinstitutet borde
vara. Genom sammankopplingen med överinspektörsbefattningen skulle man
vid personvalet till den viktiga rektorsbefattningen bliva inskränkt till friskgymuastiskt
utbildade personer. Vidare hade framhållits de svårigheter för
institutet, som skulle vållas därigenom att rektor i sin egenskap av överinspektör
skulle nödgas att under avsevärd tid vistas borta från huvudstaden.
En överslagsberäkning gåve vid handen, att endast en synnerligen
summarisk inspektion dock skulle komma att påfordra rektors frånvaro
minst en månad varje läsår, och vad detta skulle betyda för institutet särskilt
nu under den viktiga omorganisationsperioden torde ligga i öppen dag.

Elärtill komme ytterligare följande. Om rektor skulle utgöra den enande,
sammanhållande och ledande kraften i fråga om allt fysiskt uppfostringsarbete
i landet, torde synnerligen höga fordringar böra ställas på hans kompetens.
I flera av de anförda yttrandena hade ock med rätta framhållits,
att skickligheten till den föreslagna rektorstjänsten borde bedömas av särskilda
sakkunniga. Med tanke på de höga krav, som enligt de sakkunnigas
mening borde uppställas för institutets samtliga lärare, syntes det emellertid
i hög grad tvivelaktigt, huruvida det skulle vara möjligt att som
rektor erhålla en person, som ägde tillräcklig kompetens på de många områden,
det här gällde, för att kunna utöva verklig ledning. De olika invändningar,
som anförts mot 1924 års sakkunnigas förslag med hänsyn till
rektorsbefattningen, syntes äga den betydelse, att de sakkunniga nödgades
avböja förslaget. De föresloge i stället, att till rektor vid gymnastiska centralinstitutet
skulle — liksom tidigare där varit fallet och i överensstämmelse
med vad som vore bruket vid våra universitet och högskolor — utses
en av institutets lärare. Härför talade enligt de sakkunnigas förmenande
starka skäl. Lärarbefattningarna vid gymnastiska centralinstitutet torde
framdeles komma att besättas med landets bästa representanter för den
fysiska fostrans olika ämnesområden. Enligt de sakkunnigas förslag skulle
lärarkollegiet komma att bestå av femton lärare, utsedda efter ett noggrant
tillsättningsförfarande. Bland dessa vore utan tvivel de lämpligaste rekto -

Rektor.

132

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Terna för institutet att finna — de sakkunniga erinrade att aldrig någon
invändning rests mot universitetens och högskolornas motsvarande sätt att
utse sina rektorer. I anslutning härtill föresloge de sakkunniga alltså, att
Kungl. Maj:t, sedan direktionen efter lärarkollegiets hörande avgivit förslag,
skall förordna en av institutets lärare att för en tid av fem år vara institutets
rektor. Avgående rektor borde kunna till befattningen ånyo föreslås.

De sakkunniga funne det vara starkt av behovet påkallat, att institutets
rektor stöde i en nära kontakt med sitt ämne. För att erhålla säkerhet
härför hade de ansett sig böra förorda, att rektor framdeles skulle åläggas
undervisningsskyldighet. På grund av den arbetsbörda, som påvilade institutets
rektor, torde dock en viss minskning i hans undervisningsskyldighet
i allmänhet vara oundviklig. De sakkunniga föresloge därför, att rektor,
om han så önskade, måtte kunna av direktionen erhålla minskning till högst
hälften av sin undervisningsskyldighet. Visade sig ytterligare nedsättning
i. rektors undervisningsskyldighet nödvändig, syntes det böra tillkomma
direktionen att göra framställning därom hos Kungl. Maj:t.

Härefter hava de sakkunniga till behandling upptagit frågan om ämnet
fysisk fostrans representation i skolöverstyrelsen, ävensom örn inspektion av
gymnastikundervisningen Aud de under överstyrelsens inseende ställda läroanstalterna,
och därvid efter en utförlig motivering, till vilken jag här vill
hänvisa, hemställt, att å skolöverstyrelsens ordinarie stat måtte upptagas

dels en undervisningsrådsbefattning i fysisk fostran med avlöning i lönegraden
B 30,

dels ock en befattning som skolöverstyrelsens konsulent för fysisk fostran
med avlöning i lönegraden B 21,

börande av dessa befattningars innehavare den ena vara man och den
andra kvinna.

Emot detta av majoriteten av 1927 års sakkunniga biträdda förslag anfördes
reservation av de sakkunnigas ordförande, översten Rignell, som ansåg
att de sakkunniga bort ansluta sig till det av 1924 års sakkunniga framlagda
förslaget.

Det av majoriteten av 1927 års sakkunniga framlagda förslaget har biträtts
av lärarkollegiet vid gymnastiska centralinstitutet, under det att skolöverstyrelsen,
statskontoret och direktionen över gymnastiska centralinstitutet i huvudsak
anslutit sig till det reservationsvis framförda förslaget.

Det sätt, på vilket föreståndarbefattningen vid gymnastiska centralinstitutet
för framtiden kommer att bestridas, bliver av grundläggande betydelse först
och främst för institutets egen utveckling och förmåga att i sin nya gestalt
förverkliga de förhoppningar, som knytas vid en omorganisation. Denna
viktiga fråga har vidare kommit att sammanföras med en annan fråga,
även den synnerligen betydelsefull, nämligen den om den centrala gymnastikinspektionen
och örn ämnet fysisk fostrans representation i skolöverstyrelsen.

1924 års sakkunniga hava framlagt ett förslag, enligt vilket i innehavare

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

av rektorsbefattningen vid gymnastiska centralinstitutet skulle skapas en
centralpunkt för allt fysiskt uppfostringsarbete i vårt land. Detta förslag
har från flera håll hälsats med tillfredsställelse. Å andra sidan har från
majoriteten av 1927 års sakkunniga framlagts ett förslag, enligt vilket
rektor för gymnastiska centralinstitutet skulle utses bland institutets lärarkår
— på samma sätt som redan nu är fallet vid högskolorna — och som regel
bestrida åtminstone hälften av honom eljest åvilande undervisningsskyldighet.
För ämnet fysisk fostrans representation i skolöverstyrelsen, ävensom för
gymnastikinspektionen, innebär detta förslag inrättandet å skolöverstyrelsens
ordinarie stat av dels en undervisningsrådsbefattning i fysisk fostran med
avlöning i lönegraden B 30, dels ock en befattning som skolöverstyrelsens
konsulent för fysisk fostran med avlöning i lönegraden B 21.

Onekligen hava åtskilliga vägande skäl anförts till förmån för sist angivna
uppfattning; jag vill i detta hänseende särskilt peka på det förhållandet,
att rektor vid ett bifall till detta förslag skulle bibehållas vid en del av sin
undervisningsskyldighet och härigenom bibehålla en närmare kontakt såväl
med sitt undervisningsämne som — viktigast av allt — med eleverna.

Trots detta finner jag mig böra uttala min anslutning till det av 1924
års sakkunniga avgivna förslaget. Örn detta förslag har överste Rignell i
sin av mig omförmälda reservation anfört bland annat följande, i vilket
jag anser mig kunna instämma:

Detta förslag vore så betydelsefullt och önskvärt, att det icke utan tvingande
skäl borde övergivas. För rektor i hans egenskap av centralinstitutets
föreståndare vore det av största betydelse, ja, rent av nödvändigt, att kunna
i erforderlig grad följa den fysiska fostran vid våra utbildningsanstalter av
olika slag, i främsta rummet vid våra skolor, varigenom direktionen över
institutet genom en av sina medlemmar, sin föredragande, hölles i närmare
kontakt med den fysiska fostrans läge och utveckling, och för skolöverstyrelsen
vore det av betydelse att hava tillgång såsom sakkunnig till chefen
för vårt lands utbilduingsanstalt för gymnastiklärare och idrottsledare. Denna
rektors centrala ställning utgjorde en av de bärande tankarna i 1924 års
sakkunnigas förslag, en strävan att giva fast form åt en verksamhet, som
fortgått och utvecklats till ömsesidig båtnad för såväl gymnastiska centralinstitutet
som skolöverstyrelsen. Det kunde då icke vara riktigt att hämma
denna utveckling och att avskära möjligheterna för ett ordnat, fruktbärande
samarbete mellan dessa båda ledande, statliga organ för den fysiska fostran
av landets ungdom och av dess lärare, så mycket mindre som från intet
håll påvisats, att detta samarbete, örn det skötts på rätta sättet, länt till
annat än verkligt gagn.

Den av 1924 års sakkunniga framförda enhetstanken får ej släppas ur sikte.

Jag vill vidare erinra om, att tidigare — före en år 1927 företagen förändring
av stadgan för gymnastiska centralinstitutet — dettas föreståndare
skulle utses inom kretsen av institutets Överlärare. Den krets, inom vilken,
vid ett bifall till 1927 års sakkunnigas förslag, valet av rektor skulle ske.
bliver visserligen större än före år 1927, men jag kan dock ej finna till -

Överlärare.

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

räckliga skäl vara förebragta att på ett dylikt sätt binda Kungl. Maj:ts
möjlighet att för här förevarande synnerligen betydelsefulla post förvärva
bästa möjliga kraft, var i vårt land denna än må stå att finna. I all
synnerhet finner jag detta betänkligt i en tid som vår med dess starka nydanings-
och omorganisationsarbete både på skolarbetets och den fysiska
fostrans område.

Härtill kommer vidare den ekonomiska sidan av saken. 1927 års sakkunniga
hava, som nyss nämnts, kompletterat sitt förslag med en hemställan
örn inrättandet av två nya ordinarie befattningar å skolöverstyrelsens stat.
Rent bortsett därifrån, att ett bifall till detta förslag under nuvarande statsfinansiella
förhållanden knappast är tänkbart, föreligga här i detta speciella
fall ytterligare skäl till betänksamhet. Ett bifall till förslaget örn särskild
representation för ämnet fysisk fostran i skolöverstyrelsen skulle kunna
komma att medföra krav på en likartad representation även för de andra
övniugsämnena, krav, som då knappast med fog kunde avvisas. Slutligen
torde jag få erinra om att, jämlikt hemställan av 1930 års riksdag, utredning
för närvarande pågår om frågan, huruvida och på vad sätt den nuvarande
gymnastikinspektionen i folk- och småskolor m. fl. läroanstalter bör
ersättas av inspektion genom statens folkskolinspektörer, jämte en central
konsulentorganisation för gymnastik med lek och idrott. Vid detta förhållande
anser jag mig icke böra nu biträda det av 1927 års sakkunniga framlagda
förslaget i denna del. I

I fråga om Överlärare föreslogo 1924 års sakkunniga, att vid gymnastiska
centralinstitutet skulle såsom hittills finnas anställda tre Överlärare, en i friskgymnastik,
en i militärgymnastik samt en i sjukgymnastik.

Örn denna fråga hava 1927 års sakkunniga anfört huvudsakligen:

Overlärarsystemet hade sitt ursprung från gymnastiska centralinstitutets
första tid, då fullt utbildade lärarkrafter ej funnos. All undervisning måste
då övervakas och ledas av Ling själv, som till sin hjälp hade mindre kvalificerade
biträdande lärare. Så småningom ledde utvecklingen till en uppdelning
i ämnesgrupper med var sin specielle Överlärare, och för närvarande
funnes tre Överlärare. I och med att fullt kompetenta lärarkrafter blivit
tillgängliga, hade också överlärarnas ursprungliga uppgifter att ensamma
sköta den teoretiska undervisningen och övervaka arbetet på respektive
områden mer och mer trätt i bakgrunden. Förhållandena hade därför
utvecklat sig mer och mer i riktning mot ett självständigt arbete för respektive
lärare och lärarinnor.

O v erlärartj änsterna hade också motiverats med behovet av en viss enhetlighet
i utbildningen. Denna borde enligt de sakkunnigas förmenande åstadkommas
genom ämneskonferenser, där varje lärare kunde göra sina synpunkter
gällande. Den förmansställning gentemot medlärarna, som knötes
till benämningen Överlärare, och som i viss mån även tryckt sin prägel på
institutets verksamhet, hade visat sig medföra bestämda olägenheter och
stöde ej heller i överensstämmelse med modern uppfattning inom undervisningsväsendet
— de sakkunniga erinrade i sådant hänseende om att ett

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

av 1924 års sakkunniga framlagt förslag örn inrättandet av förste gymnastiklärartjänster
vid läroverken m. fl. läroanstalter så gott som enhälligt
blivit avstyrkt. Man torde ej heller med fog kunna påstå, att överlärar
systemet i och för sig befordrat utvecklingen vid centralinstitutet. Systemet
kunde vidare innebära en viss risk för att goda uppslag och initiativ från
övriga lärares sida ej komme till sin rätt eller bleve vederbörligen beaktade.

Enligt de sakkunnigas mening borde en på övligt sätt tillsatt ordinarie
lärare vara fullt självständig i sin lärargärning och på eget ansvar sköta
undervisningen enligt de riktlinjer, som av ämneskonferens uppdragits,
utan ingripande från medlärares sida. De sakkunniga holle vidare före, att
den övervakning av undervisningen, som borde förekomma, borde påvila
rektor, varjämte de överlärarna för närvarande tillkommande speciella arbetsuppgifterna
borde uppdelas på ämneskonferenser och lärarkollegium.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställde de sakkunniga, att den
föråldrade form för lärarkrafternas organisation, som överlärartjänsterna
innebar, måtte bortfalla.

Beträffande den närmare organisationen av ämneskonferenserna, som, enligt
vad sålunda anförts, i viss mån skulle övertaga de på överlärarna för närvarande
vilande funktionerna, hänvisade de sakkunniga till ett av dem uppgjort
förslag till stadgar för gymnastiska centralinstitutet.

I sitt över sistnämnda sakkunnigförslag avgivna utlåtande har statskontoret
ifrågasatt, huruvida det kunde anses lämpligt att helt borttaga dessa
befattningar och örn icke ur organisatorisk synpunkt vissa skäl måste
anses tala för att åtminstone två överlärarbefattningar bibehölles, varav den
ena avsåges att besättas med manlig innehavare och den andra med kvinnlig.

Lärarkollegiet vid gymnastiska centralinstitutet har anfört huvudsakligen
följande:

De sakkunnigas förslag att borttaga överlärarbefattningarna torde sakna
motsvarighet inom såväl skolor som högskolor och universitet. Vid alla
dessa undervisningsanstalter funnes jämförliga befattningar, utan att från
dessa håll någon olägenhet härav försports. Varje ämne eller sektion
hade där en person, Överlärare, lektor eller professor, som företrädde ämnet
— ett uttryck, som även de sakkunniga använde, men endast när det
gällde professorn i fysiologi. Även frisk- och sjukgymnastik samt idrott
hade behov av någon, som företrädde ämnet.

Behovet av Överlärare, eller om man ej så starkt ville betona förmansställningen,
förste lärare, för att såväl inåt som utåt svara för ämnet, torde
vara lika starkt vid det enligt de sakkunnigas förslag omorganiserade institutet
som vid det nuvarande. Hur skulle t. ex. ett sådant ämne som
idrott, där vid de flesta lektioner flera lärare tjänstgjorde på varje avdelning,
kunna skötas, utan att det funnes en, sorn svarade för utbildningen?
Ämneskonferenser, svarade de sakkunniga. Ämneskonferenserna vöre inga
nyheter. Hela nydaningsarbetet inom idrotten och fäktningen vid institutet
hade möjliggjorts tack vare ämneskonferenser med Överlärare, lärare och
extra lärare. Ämneskonferenser kunde aldrig ersätta Överlärare utan förbleve
i överlärarens hand ett verksamt medel till samförstånd.

Särskilt starkt framträdde behovet, när en lärarbefattning ny tillsatts. I
och med de extra lärarbefattningarnas så gott som fullständiga försvinnande,
hade den nytillträdande läraren icke haft något tillfälle att sätta sig in i
arbetet vid institutet. Rektor, som enligt de sakkunniga borde övervaka

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

undervisningen, vore ju endast i undantagsfall fackman, varför behovet av
en förste lärare även i detta fall starkt framträdde.

En annan sida av saken förtjänade också framhållas. En lärare antoges
vid t. ex. 35 års ålder. Han finge då gå i cirka 30 år utan några möjligheter
till befordran i sitt ämne, utsikter som säkerligen icke komme att
verka sporrande. Hur önskligt det än vore, att ett ämne företräddes av
såväl en man som en kvinna, ville kollegiet ur kostnadshänsyn likväl inskränka
sig till att yrka på tillsättandet av en förste lärare i vartdera av
ämnena friskgymnastik, sjukgymnastik samt idrott och lek med avlöning
enligt nuvarande förhållanden. För att ytterligare mildra betonandet av
förman kunde helt enkelt den äldste av lärarna inom respektive sektion
förordnas såsom förste lärare.

ij,

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet har anfört bland annat:

1927 års sakkunniga hade föreslagit överlär arbefattning arnäs avskaffande.
Den enande uppgiften beträffande undervisningen i vederbörligt ämne tilllades
ämneskonferensen. Direktionen funne att de sakkunniga förebringade
starka skäl till stöd för detta sitt förslag. Nu gällande stadga inrymde
heller icke någon som helst förmansställning åt överläraren beträffande
lärare (lärarinnor) varken beträffande undervisning eller något annat. Snarare
gåve den i § 15 uttryck åt likställighet för lärarna under direktionen.

Utvecklingen hade också gått alltmera i en friare riktning, och hade
direktionen på senaste tid i möjligaste mån låtit de olika lärarna (lärarinnorna)
i vederbörligt ämne så att säga »följa sin klass» upp, vilket otvivelaktigt
baft goda följder i fråga om kontinuiteten i den fortsatta utbildningen,
då därigenom med lärarombyte lätt förenad, förkastlig dubbelundervisning
med ty åtföljande tids- och arbetsförlust undvikits; en genomgående
plan för hela utbildningstiden (två eller tre år) kunde därför lättare utarbetas
och konsekvent följas. Lärarens intresse för sitt arbete bleve därigenom
ett helt annat och därmed ock hans arbetsprestation. Direktionen
ville ej förneka, att den mera på gammal hävd grundade förmansställning
i fråga örn undervisningen, som förefunnits vid institutet, av utvecklingens
lag alltmera försvunnit och numera med undantag för de fall, där undervisning
av flera lärare samtidigt ägde rum (t. ex. fäktning), egentligen endast
funnes kvar till namnet. Konferenser under föreståndarens ledning
trädde alltmera i dess ställe. Det kunde icke förnekas, att icke dessa konferenser
utgjorde ett synnerligen gott medel för åstadkommande av den
enhet i stort, som borde prägla undervisningen, utan att de därför lade
något band på den enskilde lärarens självverksamhet och övertygelse. De
behövde dock ej givas fullt så byråkratisk gestaltning (beträffande t. ex.
alltför rigorös protokollsföring) som de sakkunniga föreslagit.

Direktionen underskattade icke heller den vinst, som läge däruti, att den
eljest så svårlösta frågan örn manliga och kvinnliga Överlärare eller biträdande
dylika bleve bragt ur världen. Hela saken förenklades i hög grad
med lärarnas likställighet i ansvar och arbete.

Direktionen underskattade ej vissa av de skäl, som hos en del av lärarkollegiets
medlemmar kunde ligga till stöd för kraven på överlärarsystemets
bibehållande, men ansåge så mycket tala till förmån för sakkunnigas
konsekvent och logiskt utarbetade förslag, att direktionen måste giva sin
anslutning till detta. Direktionen måste, i olikhet mot nämnda kollegiimedlemmar,
finna att frågan nu är i ett helt annat läge än den var, då
det gällde taga ställning till 1924 års sakkunnigförslag. Mot ett av de

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

skäl, som meranämnda medlemmar av lärarkollegiet anförde, måste dock
direktionen inlägga en gensaga. .

Direktionen ville erinra, att vid ingen av de läroanstalter, där flera ]ämnställda
lärare i ett ämne funnes —• exempelvis två professorer vid samma
universitet eller två eller flera adjunkter vid samma realskola någon förmansställning
med därav följande högre avlöning förekomme. Vidare ville
direktionen erinra örn det, kraftiga motstånd, som mötte det av 1924 års
sakkunniga framlagda förslaget örn inrättandet av förste gymnastiklärarbefattningar
vid de skolor, där mer än en lärare i gymnastik funnes.

Med samma tjänstgöringsskyldighet, med full likställighet och ansvar för
vederbörande lärare i fråga örn undervisning i ett ämne, torde olika avlöningsprinciper
ej kunna tillämpas: de borde sättas i samma lönegrad. Direktionen
kunde därför mot sakkunnigas förslag beträffande överlärarna
icke göra några invändningar av den betydelse, att de uppvägde de fördelar
förslaget otvivelaktigt medförde, varför direktionen funne sig kunna
giva detsamma sin anslutning i denna punkt.

Såsom 1927 års sakkunniga framhållit, har överlärarinstitutionen otvivelaktigt
sina rötter i förhållanden, som sedan länge upphört att existera. I
och med att fullt kompetenta lärarkrafter blivit tillgängliga, hava överlärarnas
ursprungliga uppgifter att ensamma sköta den teoretiska undervisningen
och övervaka arbetet på respektive områden mer och mer trätt i
bakgrunden. Förhållandena hava mer och mer utvecklats i riktning mot
ett självständigt arbete för lärarna. Den önskvärda enhetligheten i utbildningen
skulle enligt de sakkunnigas förslag åstadkommas genom ämneskonferenser,
där varje lärare kunde göra sina synpunkter gällande.

Detta de sakkunnigas förslag har biträtts av direktionen över gymnastiska
centralinstitutet. Å andra sidan hava både statskontoret och centralinstitutets
lärarkollegium uttalat sig däremot.

Även jag är mycket betänksam mot att helt slopa överlärarbefattningarna.

Med den av mig förordade organisationen av centralinstitutet komma
frisk- och sjukgymnastlinjerna att bliva mera fristående från varandra än
hittills varit fallet. Redan häri ligger enligt min uppfattning ett starkt
skäl för att envar av dem må erhålla en speciell representant, som under
föreståndaren och i samarbete med honom kan föra dess talan.

Ett annat skäl för bibehållande av en överlärarinstitution sammanhänger
med det av mig tillstyrkta förslaget örn rektors ställning som representant
för ämnet fysisk fostran i skolöverstyrelsen, varvid jag tidigare uppehållit
mig. Denna verksamhet kommer givetvis att i icke obetydlig utsträckning
taga rektors tid i anspråk. Vid sådant förhållande synes det synnerligen
önskligt att han vid sin sida såsom sina närmaste medhjälpare kan påräkna
en representant för en var av centralinstitutets båda huvudgrenar, frisk- och
sjukgymnastiken.

'' Slutligen vill jag framhålla, att man även synes böra taga i betraktande
önskvärdheten av att genom högre ersättningar å vissa tjänster bereda åt
framstående och dugande ämnesrepresentanter förbättrade villkor.

Departe mentschefen.

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Emellertid synes det mig att den ställning, som jag anser böra tillkomma
överlärarna vid institutet, näppeligen motiverar ordinarie tjänster i högre
lönegrad än den, i vilken lärarna skulle placeras, utan synas mig övervägande
skäl tala för att överlärarna med bibehållande av samma ordinarie
lönegrad som lärarna, förses med särskilda arvoden; lämpligen torde förordnanden
att bestrida överlärarbefattningar meddelas för visst antal år,
exempelvis 5 år. Till frågan om storleken av dessa arvoden återkommer
jag i det följande.

Starka skäl synas mig vidare tala för att jämväl de kvinnliga lärarnas
och elevernas intressen erhålla sin särskilda representant genom en Överlärare.
Med hänsyn till önskvärdheten av att för de båda förut av mig
omnämnda överlärarbefattningarna — för frisk- och sjukgymnastiken —
städse erhålla de av de ordinarie lärarna, som för detta uppdrag äro lämpligast,
oavsett örn det är en manlig eller kvinnlig lärare, vill jag icke förorda
en föreskrift örn att en av dessa båda befattningar städse skall innehavas
av en kvinna. Däremot vill jag föreslå att — för de fall, då de
båda mera ordinarie överlärarbefattningarna innehavas av män — ett tredje
överlärararvode må ställas till förfogande för en kvinnlig Överlärare.

Jag har redan i kap. II haft anledning att uppehålla mig vid det av
både 1924 och 1927 års sakkunniga framlagda förslaget örn inrättandet vid
gymnastiska centralinstitutet av en större institution i kroppsövningarnas
fysiologi och därvid på anförda skäl funnit densamma icke för närvarande
kunna komma till stånd. Med hänsyn härtill bör, såsom jag också där
närmare utvecklat, den av nämnda sakkunniga föreslagna professuren i
kroppsövningarnas fysiologi tillsvidare jämställas med övriga lärarbefattningar
vid institutet.

Antalet lärår- och därmed jämförliga befattningar på ordinarie stat
skulle i anslutning till vad jag nu anfört — därest i övrigt de av 1927 års
sakkunniga gjorda beräkningarna, på vilka jag här icke haft anledning att
närmare ingå, läggas till grund för ett förslag i ämnet — beräknas på följande
sätt:

1 rektor,

1 (medicinskt utbildad) lärare i kroppsövningarnas fysiologi och hygien,

1 ( * * ) lärare i anatomi och medicin,

1 ( » » ) lärare i ortopedi,

2 manliga lärare i friskgymnastik,

1 manlig lärare i friskgymnastik med undervisningsskyldighet tillika i
lek och idrott,

2 manliga lärare i lek och idrott,

2 kvinnliga lärare i friskgymnastik,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 139

1 kvinnlig lärare i friskgymnastik med undervisningsskyldighet tillika i
lek och idrott,

1 kvinnlig lärare i lek och idrott,

1 manlig lärare i sjukgymnastik med fysikalisk behandling,

2 kvinnliga lärare i sjukgymnastik med fysikalisk behandling.

Härtill komma så extra lärarkrafter i erforderlig utsträckning varjämte
är att märka, att tre av de ordinarie lärarna skulle kunna förordnas såsom
Överlärare.

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Kap. VII. Anslagsbehov.

Gällande, den 28 maj 1926 fastställda stat för gymnastiska centralinsti -

tutet upptager följande anslag:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .... kronor 82,300: —
Anm.: Till institutets föreståndare utgår arvode med 1,200 kronor.

Vikariatsersättningar, förslagsanslag................ » 1,300: —

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. . . » 20,400: —

Till stipendier åt elever......................... » 2,000: —

Summa förslagsanslag kronor 106,000: —
Materiel m. m., reservationsanslag................. » 13,000: —

Härjämte har i riksstaten för budgetåret 1930/1931, i likhet med flera

föregående år, anvisats ett anslag till extra personal vid institutet m. m.,
vilket anslag för innevarande budgetår utgår med belopp av 7,410 kronor
och enligt Kungl. Maj:ts beslut den 9 maj 1930 fördelats på följande sätt:
till extra vaktmästarbiträde vid gymnastiska central -

institutet ..............................högst kronor 2,040: —

» fortsatt uppehållande under budgetåret 1930/1931
av undervisning jämte läkarvård vid en med

nämnda institut förenad kvinnlig poliklinik ... » » 1,200: —

* anordnande vid institutet av kostnadsfria övningar
i gymnastik för medlemmar av Stockholms förenade
studentkårer....................... » » 1,000: —

» avlönande av en eldare vid institutet........ » » 970: —

» undervisning i idrott vid institutet.......... * » 2,200: —

1924 års sakkunniga hava å sid. 105—106 i sitt betänkande framlagt ett
förslag till stat för institutet och därvid anfört bland annat:

Från anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän skulle utgå lön till
1 rektor (A 1), 1 professor i kroppsövningarnas fysiologi och hygien (12,000
kronor), 3 Överlärare (B 28), 4 lärare (B 26), 4 lärarinnor (B 22), 1 kansliskrivare,
tillika registrator (B 11), 1 förste expeditionsvakt, tillika portvakt
(B 7), 1 institutionsvaktmästare (B 7), 1 expeditionsvakt, tillika portvakt
(B 5) och 1 eldare, tillika gårdskarl (B 5). Efter sedvanliga beräkningsgrunder
torde med denna personaluppsättning anslaget böra bestämmas till
142,032 kronor. Emellertid borde från detta anslag jämväl utgå eventuellt
arvode till en biträdande kvinnlig Överlärare i allmän gymnastik, vilket
arvode av oss beräknats till 300 kronor. Med hänsyn härtill torde anslagets
belopp böra avrundas uppåt till 142,300 kronor. Detta innebure en
ökning av det dåvarande anslaget med 60,000 kronor.

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Till vikariatsersättningar hade beräknats såsom erforderligt ett belopp av

2.000 kronor, alltså en ökning av dåvarande anslag med 700 kronor.

’ Från anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.
skulle enligt förslaget utgå arvoden till 1 biträdande lärare vid den fysiologiska
institutionen med 4,500 kronor, 1 lärare i militär gymnastik och
idrott med 1,500 kronor, 1 föreståndare för den medicinsk-gymnastiska avdelningen
vid Sabbatsbergs sjukhus med 6,000 kronor, 1 assistentläkare med
3,600 kronor och 1 extra lärarinna i medicinsk gymnastik, för vilket sistnämnda
ändamål avsetts ett belopp av 2,000 kronor. Härjämte borde av
detta anslag utgå arvoden för undervisning i pedagogik och röstbehandhng
tillhopa 900 kronor, för annan erforderlig extra undervisning 500 kronor
och till arvoden åt vid övningsskolorna anställda lärare 1,200 kronor. Vidare
borde, såsom vid 1926 års lönereglering förutsatts, från samma anslag
gäldas arvodena till 1 kamrerare 1,800 kronor, 1 sekreterare l,o50 kronor
och 1 bibliotekarie 600 kronor. I enlighet härmed torde anslaget böra uppföras
å staten med ett belopp av 24,100 kronor, alltså 3,700 kronor mera

än det dåvarande anslaget. .

Anslaget till stipendier åt elever ifrågasattes skola höjas med 1,000 kronor

till 3,000 kronor. . ,

Såsom nytt anslag borde i staten upptagas ett belopp å 500 kronor till
resestipendier åt lärare. Såsom särskilda ordinarie reservationsanslag borde
upptagas dels ett belopp av 5,000 kronor till särskilda kostnader for undervisning
i idrott, dels ock ett belopp av 15,000 kronor till kostnader for sarskilda
kuvsGT''.

Det ordinarie reservationsanslaget till materiel m. m. skulle upptagas med

31.000 kronor.

Institutets nya stat skulle i enlighet härmed få följande utseende:
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag . . . .kronor 142,300:

Anm.: Om överläraren i allmän gymnastik är man, utgår till en
biträdande kvinnlig Överlärare arvode med 300 kronor.

Vikariatsersättningar, förslagsanslag................ » 2>000: -

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. » ^,100:

Till stipendier åt elever......................... * 3’2n >

» resestipendier åt lärare . . ............... *

Summa förslagsanslag kronor 171,900

Särskilda kostnader för undervisning i idrott, reservations

anslag...................................

Kostnader för särskilda kurser, reservationsanslag ....
Materiel m. m., reservationsanslag

5,000

15.000

31.000

Det då till institutet utgående extra anslaget å 5,810 kronor skulle i och
med fastställande av denna stat minskas med 4,810 kronor, nämligen 1,440
kronor till extra vaktmästarbiträde, 1,200 kronor till uppehållande av en
kvinnlig poliklinik, 970 kronor till avlönande av en eldare och 1,200 kronor
till undervisning i idrott. Kvar skulle alltså endast bliva det belopp å 1,000
kronor, som vore avsett till anordnande av kostnadsfria övningar i gymnastik
för medlemmar av Stockholms förenade studentkårer.

Institutets dåvarande ordinarie anslag utgjorde tillhopa 115,600 kronor och
det extra anslaget uppgick till 5,810 kronor, vilket sammanlagt i anslagsmedel
för institutet gör 121,410 kronor. Enligt förslaget skulle institutets

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ordinarie anslag utgöra summa 222,900 kronor och det extraanslaget 1,000
kronor tillhopa alltså 223,900 kronor. Detta omorganisationsförslag skulle
följaktligen för statsverket medföra en årlig kostnadsökning av 102,490
kronor, frånsett dyrtidstillägg.

1927 års sakkunniga hava vid framläggandet av sitt förslag till stat för
gymnastiska centralinstitutet — med hänsyn till det förhållandet, att frågan
örn lika löner för manliga och kvinnliga lärare icke blivit slutgiltigt löst av
statsmakterna ansett sig böra framlägga kostnadsberäkningar jämväl för
den eventualiteten, att lönerna för de kvinnliga lärarna vid gymnastiska
centralinstitutet upptages i en lägre lönegrad än vad som beslötes för de
manliga lärarna. Då denna fråga ej i nu förevarande sammanhang är aktuell,
har jag här ansett mig kunna utesluta dessa eventuella beräkningar
och endast medtagit de sakkunnigas huvudförslag.

De sakkunniga hava anfört huvudsakligen följande beträffande sitt förslag
till stat:

Enligt förslaget skulle från anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän
bestridas dels arvode till rektor å 2,000 kronor, dels ock lön till en professor
i kroppsövningarnas fysiologi (13,000 kronor), 1 lärare i anatomi och
medicin samt 1 lärare i ortopedi (B 26), 6 manliga lärare (B 26), 6 kvinnliga
lärare (B 26), 1 kansliskrivare, tillika registrator (B 11), 1 förste expeditionsvakt,
tillika portvakt (B 7), 1 institutionsvaktmästare (B 7), 1 expeditionsvakt,
tillika portvakt (B 5) och 1 eldare, tillika gårdskarl (B 5). Efter
sedvanliga beräkningsgrunder torde med denna personaluppsättning anslaget
böra bestämmas till 162,144 kronor eller avrundat till 162,000 kronor. Detta
skulle innebära en ökning av det nuvarande anslaget med 79,700 kronor.

Något anslag till vikariatsersättningar skulle icke längre vara erforderligt.

Från anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.
skulle utgå arvoden till 1 sekreterare med 1,550 kronor, 1 kamrerare med
1,800 kronor, 1 bibliotekarie med 600 kronor, 1 assistent vid fysiologiska
laboratoriet med 3,000 kronor, 1 extra lärare (för uppehållande av del av
rektors undervisningsskyldighet, förslagsvis) med 4,750 kronor, 1 föreståndare
för sjukavdelning vid sjukhus med 2,000 kronor, 2 extra lärarkrafter
1 sjukgymnastik med 1,000 kronor till vardera eller tillsammans 2,000 kronor,
1 lärare i röstbehandling med 600 kronor samt 1 lärare i psykologi
och pedagogik med 1,500 kronor. Härtill skulle komma arvoden till Övningslärare
vid läroverk örn sammanlagt högst 3,600 kronor samt medel för extra
idrottslärare och föreläsare m. m. 500 kronor. I enlighet härmed torde anslaget
böra uppföras i staten med ett belopp av 21,900 kronor, alltså 1,500
kronor mera än det nuvarande anslaget.

Det ordinarie reservationsanslaget till materiel m. m. skulle upptagas med

16,000 kronor eller 3,000 kronor mera än det nuvarande anslaget.

I enlighet med förslaget skulle vidare såsom särskilda ordinarie reservationsanslag
uppföras till stipendier för lärare vid institutet 1,500 kronor,
till stipendier för elever vid institutet 3,000 kronor samt till särskilda kostnader
för undervisning i idrott 3,500 kronor.

Det då till institutet utgående extra anslaget å 6,410 kronor skulle vid
ett bifall till förslaget minskas med 5,410 kronor, nämligen anslag till extra
vaktmästarbiträde vid gymnastiska centralinstitutet 1,440 kronor, anslag till

143

Kungl. Maj. ts proposition Nr 133.

fortsatt uppehållande av undervisning jämte läkarvård vid en med institutet
förenad kvinnlig poliklinik 1,200 kronor, anslag till avlönande av en eldare
vid institutet 970 kronor samt anslag till undervisning i idrott vid institutet
1,800 kronor. Kvar skulle då endast bliva det belopp å 1,000 kronor, som
vore avsett till anordnande av kostnadsfria övningar i gymnastik för medlemmar
av Stockholms förenade studentkårer.

Vid ett bifall till de sålunda framlagda förslagen skulle alltså i riksstaten
uppföras följande anslag för gymnastiska centralinstitutet:

I. Ordinarie anslag.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag . . . .kronor 162,000: —

Anm.: Till institutets rektor utgår arvode med 2,000 kronor samt
fri bostad eller ersättning därför.

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.,

förslagsanslag1).......... *_21,900:

Summa förslagsanslag kronor 183,900: —

Materiel m. m., reservationsanslag................ » 16,000:

Stipendier för lärare vid institutet, reservationsanslag . . » 1,500: —

Stipendier för elever vid institutet, reservationsanslag . . » 3,000: —

Särskilda kostnader för undervisning i idrott, reservationsanslag
................................... * 3,500:

II. Extra anslag.

Anordnande av kostnadsfria övningar i gymnastik för

medlemmar av Stockholms förenade studentkårer ... » 1,000:

Institutets dåvarande ordinarie anslag utgjorde tillhopa 119,000 kronor,
och det extra anslaget uppginge till 6,410 kronor, vilket sammanlagt i anslagsmedel
för institutet gjorde 125,410 kronor. Enligt det av 1924 års
sakkunniga framlagda förslaget skulle institutets ordinarie anslag, med frånräknande
av det av dem föreslagna anslaget å 15,000 kronor till särskilda
kurser, utgöra summa 207,900 kronor och det extra anslaget 1,000 kronor,
tillhopa alltså 208,900 kronor, motsvarande en årlig kostnadsökning för
statsverket i jämförelse med dåvarande förhållanden av 83,490 kronor, frånsett
dyrtidstillägg. Enligt 1927 års sakkunnigas förslag skulle de ordinarie
anslagen uppgå till inalles 207,900 kronor och det extra anslaget till 1,000
kronor, tillhopa alltså 208,900 kronor. Kostnadsökningen för statsverket
vid ett bifall till deras förslag skulle följaktligen, frånsett dyrtidstillägg,
uppgå till 83,490 kronor.

I fråga örn kostnadsökningen för statsverket torde, anförde de sakkunniga
vidare, jämväl följande förhållanden böra vinna beaktande.

Därest de militära myndigheterna komme att finna det av behovet påkallat
att i stället för den av de sakkunniga till indragning föreslagna instruktörskursen
anordna motsvarande kurs eller kurser, kunde, därest kurserna
anordnades i form av en centralkurs för hela landet eller arméfördelningsvis,
vissa kostnader härav föranledas. Någon beräkning av dessa kostnader,
som skulle påvila fjärde huvudtiteln, hade det givetvis icke varit de
sakkunniga möjligt att företaga.

'') Med hänsyn till att i detta anslag ingår arvode lill den extra lärare, som uppehåller
del av rektors undervisningsskyldighet, har detta anslag uppförts som förslagsanslag.

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Vidare skulle vid ett bifall till de sakkunnigas förslag om den fysiska
fostrans representation i skolöverstyrelsen en ökning av skolöverstyrelsens
ordinarie stat bliva erforderlig. De av dem för dessa befattningshavare
föreslagna lönerna uppginge till för undervisningsrådet för fysisk fostran
enligt sedvanliga beräkningsgrunder 11,460 kronor samt för konsulenten
7,212 kronor eller inalles 18,672 kronor, vilket lämpligen torde kunna avrundas
till 18,600 kronor. Å andra sidan torde på grund härav en minskning
av omkring 2,000 kronor kunna beräknas i det för närvarande till inspektion
och sakkunniga biträden hos skolöverstyrelsen utgående extra anslaget
å 10,500 kronor.

Såväl 1924 som 1927 års sakkunniga utgingo vidare från att vissa engångsanslag
skulle bliva erforderliga vid den föreslagna omorganisationen.

1924 års sakkunniga räknade därvid med ett belopp av 500,000 kronor
till ändrings- och nybyggnadsarbeten ävensom 26,000 kronor till inredning
och möblering av de nya lokalerna.

Detta de sakkunnigas förslag väckte emellertid på åtskilliga håll betänksamhet.
Sålunda framhöll exempelvis statskontoret, att bostäder för det
dåvarande funnes anordnade inom institutet — förutom för två vaktmästare
— för föreståndaren och två Överlärare, något som icke i betänkandet berörts.
Enligt statskontorets mening torde det böra utredas, huruvida institutets
intresse krävde, att dessa bostäder.fortfarande för sitt ändamål bibehölles.
I annat fall läge det närmast till hands att för utvidgning av institutet
i första hand taga dessa utrymmen i anspråk.

I överensstämmelse härmed blevo också under arbetsåret 1927/1928 de
två i gymnastiska centralinstitutets byggnad befintliga överlärarbostäderna
ävensom en del av föreståndarbostaden utrymda och med medel, som byggnadsstyrelsen
av tillgängliga anslag ställt till förfogande, provisoriskt iordningställda
för institutets räkning. Härigenom ägde en synnerligen välbehövlig
utvidgning av centralinstitutets lokaler — motsvarande det mest
trängande behovet — rum, varigenom de av 1924 års sakkunniga föreslagna
ändrings- och nybyggnadsarbetena för det dåvarande blevo överflödiga.

1927 års sakkunniga hava kraftigt understrukit betydelsen av att nya
och förbättrade lokaler för gymnastiska centralinstitutet äro oundgängligen
nödvändiga. Å andra sidan hava de meddelat, att det av dem framlagda
förslaget till omorganisation är avsett att kunna genomföras även utan samband
med frågan örn nya byggnader för centralinstitutet.

Denna fråga kommer jag att behandla i kap. IX i det följande. Då det
i här förevarande sammanhang endast gäller att beräkna de engångskostnader,
som äro förenade med själva omorganisationen, har jag alltså ansett
mig här kunna bortse från nyssnämnda byggnads- och inredningskostnader.

Nedanstående översikt giver vid handen dels de av 1924 års sakkunniga
föreslagna engångsanslagen, dels de engångsanslag, som skulle bliva erforderliga
vid ett bifall till de av 1927 års sakkunniga framlagda förslagen:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

145

	1924 års	1927 års
	sakkunniga	sakkunniga
	Kronor	Kronor
Till utrustning av den fysiologiska institutionen . .	56,000	56,000
» utrustning av den anatomiska avdelningen . . .	2,000	2,000
> nyanskaffning av materiel för sjukgymnastik .	30,800	15,000
» reparations-, kompletterings- och ändringsarbe-
ten i gymnastiksalarna..................	32,000	—
» nyanskaffning av materiel för idrott och lek. .	4,000	3,000
» nyanskaffning av böcker m. m. för biblioteket	11,000	11,000
Summa engångsanslag kronor	135,800	87,000

Härvid är emellertid att märka, att under den tid, som förflutit mellan
avlämnandet av de båda sakkunnigförslagen, åtskillig materiel hunnit anskaffas,
varjämte de mest trängande inredningsarbetena för friskgymnastiken
kunnat utföras med tillgängliga medel.

När jag nu går att yttra mig örn ett preliminärt förslag till stat för gymnastiska
centralinstitutet efter dettas omorganisation, vill jag än en gång understryka,
att detta förslag ej avser att vara definitivt utan endast avser att
giva en ungefärlig bild av de kostnader, som ett bifall till mitt förslag skulle
medföra. Såväl lärarlöner som övriga anslag måste givetvis underkastas
granskning, innan ett slutgiltigt förslag framlägges för riksdagens prövning.

Utan att sålunda för närvarande taga slutlig ståndpunkt till frågan om
de ordinarie lärarnas placering i lönegrad — varutinnan såväl 1924 som
1927 års sakkunniga föreslagit lönegraden B 26, under det att statskontoret
ansett en placering i lönegraden B 24 vara tillräcklig — anser jag mig i de
här föreliggande preliminära beräkningarna icke böra räkna med högre lönegradsplacering
än den sålunda av statskontoret föreslagna, även örn densamma
vid den slutliga omprövningen kan befinnas för låg i betraktande av att
det här gäller lärarbefattningarna vid en högre utbildningsaustalt, för vilken
det är av största vikt att förvärva särskilt goda lärarkrafter.

De av mig i föregående kapitel antydda avvikelserna från det av 1927
års sakkunniga framlagda förslaget föranleda också vissa förändringar i kostnadsberäkningarna.

Det av mig förordade inrättandet av en särskild rektorsbefattning medför
en viss kostnadsökning.

Detsamma blir förhållandet genom mitt förslag att i viss mån bibehålla
överlärarbefattningarna i form av arvoden till vissa lärare. Beträffande
storleken av dessa arvoden vill jag framhålla följande. För närvarande äro
överlärarbefattningarna vid gymnastiska centralinstitutet placerade i lönegraden
B 28. Avlöningen i högsta löneklassen inom denna lönegrad uppgår
till 10,980 kronor, under det att avlöningen i motsvarande löneklass i

Bihang till riksdagens ■protokoll 1931. 1 sami. 115 haft. (Nr 133.) 10

Departe mentschefen.

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

lönegraderna B 26 och B 24 utgör respektive 10,020 kronor och 9,060 kronor.
Skillnaden mellan de nu angivna lönebeloppen utgör alltså 960 kronor,
respektive 1,920 kronor. Med utgångspunkt härifrån finner jag mig då förslagsvis
kunna beräkna överlärararvodena — vilka, enligt vad jag tidigare
framhållit, skulle vara två, under vissa omständigheter tre — till 1,500
kronor vardera.

Med hänsyn till den mindre omfattning, som jag ansett undervisningen
i kroppsövningarnas fysiologi åtminstone till en början böra erhålla, torde
medel för den av de sakkunniga föreslagne assistenten vid fysiologiska laboratoriet
icke nu behöva beräknas.

I övrigt har jag icke nu ansett mig böra ingå på en granskning av de
utav de sakkunniga föreslagna befattningarna eller de för dem beräknade
arvodena; härmed torde, såsom tidigare vid flera tillfällen framhållits, få
anstå tills frågan örn lönereglering för befattningshavare vid gymnastiska
centralinstitutet kommer att upptagas.

Under hänvisning till vad förut anförts vill jag sålunda lämna följande
beräkning av de olika utgiftsposterna i den blivande staten för gymnastiska
centralinstitutet.

Från anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän skulle, därest statskontorets
förslag till löneplaceringar godtoges, bestridas lön till rektor (A 1),
1 lärare i kroppsövningarnas fysiologi, 1 lärare i anatomi och medicin samt
1 lärare i ortopedi (B 24), 6 manliga lärare (B 24), 6 kvinnliga lärare (B 24),
1 kansliskrivare, tillika registrator (B 11), 1 förste expeditionsvakt, tillika
portvakt (B 7), 1 institutionsvaktmästare (B 7), 1 expeditionsvakt, tillika portvakt
(B 5) och 1 eldare, tillika gårdskarl (B 5) ävensom tre överlärararvoden
å 1,500 kronor. Efter sedvanliga beräkningsgrunder skulle med denna personaluppsättning
anslaget behöva bestämmas till 159,948 kronor eller i avrundat
tal 160,000 kronor. Detta innebär i förhållande till nu utgående
anslag en ökning med 77,700 kronor men i förhållande till det av 1927
års sakkunniga frandagda förslaget en minskning av 2,000 kronor.

Såsom nyssnämnda sakkunniga framhållit, torde något särskilt anslag till
vikariatsersättningar icke vidare vara erforderligt.

Från anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare skulle
utgå arvoden till 1 sekreterare med 1,550 kronor, 1 kamrerare med 1,800
kronor, 1 bibliotekarie med 600 kronor, 1 föreståndare för sjukavdelning
vid sjukhus med 2,000 kronor, 2 extra lärarkrafter i sjukgymnastik med

1,000 kronor till vardera eller tillsammans 2,000 kronor, 1 lärare i röstbebehandling
med 600 kronor samt en lärare i psykologi och pedagogik med
1,500 kronor. Härtill skulle komma arvoden till Övningslärare vid läroverk
om sammanlagt högst 3,600 kronor samt medel för extra idrottslärare och
föreläsare m. m. 500 kronor. I enlighet härmed skulle detta anslag i staten
behöva uppföras med ett belopp av 14,150 kronor. Detta innebär i förhållande
till nu utgående anslag en minskning med 6,250 kronor samt i för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 147

hållande till det av 1927 års sakkunniga framlagda förslaget en minskning
med 7,750 kronor.

De av de sakkunniga föreslagna ordinarie reservationsanslagen till materiel,
till stipendier för lärare vid institutet, till stipendier för elever vid institutet
samt till särskilda kostnader för undervisning i idrott torde böra
tillsvidare beräknas med de av de sakkunniga angivna beloppen, respektive
16,000 kronor, 1,500 kronor, 3,000 kronor och 3,500 kronor.

Det nu till institutet utgående extra anslaget å 7,410 kronor skulle kunna
minskas till 1,000 kronor, motsvarande det för närvarande utgående anslaget
till anordnande vid institutet av kostnadsfria övningar i gymnastik för
medlemmar av Stockholms förenade studentkårer.

I detta sammanhang torde jag få erinra, att sedan någon tid tillbaka hos
Kungl. Majit föreligger en framställning från Stockholms förenade studentkårer
rörande betydligt ökade anslag för här ifrågavarande ändamål. Då
denna framställning emellertid har avseende jämväl på frågan örn nya byggnader
för gymnastiska centralinstitutet, torde den lämpligen böra upptagas
till prövning när denna fråga skall avgöras.

Sedan gymnastiska centralinstitutets omorganisation fullständigt genomförts,
skulle alltså följande anslag för dess räkning upptagas i riksstaten.

I. Ordinarie anslag.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .... ''kronor 160,000: —
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m, . . » 14,150: —

Summa avlöningsanslag kronor 174,150: —

Materiel m. m., reservationsanslag................kronor 16,000: —

Stipendier för lärare vid institutet, reservationsanslag . . » 1,500: —

Stipendier för elever vid institutet, reservationsanslag . . » 3,000: —

Särskilda kostnader för undervisning i idrott, reservationsanslag
................................... » 3,500: —

II. Extra anslag.

Anordnande av kostnadsfria övningar i gymnastik för

medlemmar av Stockholms förenade studentkårer. ... » 1,000:-—

Summan av dessa anslag utgör 199,150 kronor. Då de för budgetåret
1930/1931 till gymnastiska centralinstitutet utgående anslagen — frånsett
ett tillfälligt anslag å 1,640 kronor till täckande av brist i reservationsanslaget
till materiel m. m. — sammanlagt uppgå till 126,410 kronor, skulle
en omorganisation av gymnastiska centralinstitutet, fullt genomförd, alltså
kunna beräknas komma att medföra en kostnadsökning för statsverket av
(199,150 —126,410) 72,740 kronor, oberäknat dyrtidstillägg. Härtill komma
ytterligare de särskilda kostnader, som må föranledas av de kurser, som
kunna komma att anordnas för utbildande av militära gymnastikinstruk -

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

törer. Denna fråga kommer att behandlas i följande kapitel, vartill jag
här vill hänvisa.

Såsom tidigare meddelats, beräknade 1927 års sakkunniga engångskostnaderna
vid en omorganisation till 87,000 kronor. I denna summa ingår
emellertid ett belopp av icke mindre än 56,000 kronor till utrustning av den
fysiologiska institutionen. Såsom jag förut framhållit, har jag icke funnit
det nödvändigt att redan nu låta denna institution erhålla den storlek, som
av de sakkunniga ifrågasatts, och med hänsyn härtill torde ej oväsentliga
besparingar på denna punkt vara att vänta. Jämväl i övrigt torde vissa
inskränkningar i de av de sakkunniga beräknade beloppen icke vara uteslutna.
En prövning av dessa belopp bliver emellertid erforderlig vid ett
senare tillfälle.

De sakkunniga hava i sina betänkanden framlagt utförliga förslag till
övergångsanordningar, varvid jämväl kostnaderna för statsverket under övergångstiden
beräknats, innebärande för två övergångsår successiva anslagshöjningar
och först för det tredje året den slutsumma för staten, som jag
nyss angivit. Jag torde i detta hänseende kunna få inskränka mig till att
hänvisa till handlingarna i ärendet; då enligt mitt förslag omorganisationen
skulle komma att successivt genomföras först från och med budgetåret 1932/
1933, saknar denna fråga nu aktualitet.

Beträffande de anslagsmedel, som må bliva erforderliga för gymnastiska
centralinstitutets verksamhet under budgetåret 1931/1932 hänvisar jag till
kap. X i det följande.

Kungl. Majis proposition Nr 133.

149

Kap. VIII. Militärgymnastisk instruktörsutbildning.

Härefter anför chefen för försvarsdepartementet, statsministern Ekman
följande:

Såsom närmare framgår av vad chefen för ecklesiastikdepartementet i det
föregående anfört, hava både 1924 och 1927 års gymnastiksakkunniga föreslagit,
att den lägre militärgymnastiska utbildning, som hittills meddelats
vid gymnastiska centralinstitutet under första årskursen, den s. k. instruktörskursen,
skulle avskiljas från gymnastiska centralinstitutet och för framtiden
omhändertagas av försvarsväsendets egna organ. Detta förslag, som
mötts med tillstyrkande i de över nämnda sakkunnigutlåtanden avgivna
yttrandena, har jämväl upptagits av chefen för ecklesiastikdepartementet i
det förslag till omorganisation, som av honom nu framlagts, i så måtto, att
instruktörsutbildningen skulle brytas ut ur det nära samband med gymnastiklärar-
och sjukgymnastutbildningen, vari den hittills stått.

I och med att den föreslagna omorganisationen av centralinstitutet genomföres
bliver det alltså nödvändigt att på ett annat sätt än hittills sörja för
utbildningen av militära gymnastikinstruktörer. En utredning i detta hänseende
föreligger också, och jag vill nu lämna en redogörelse därför.

Inspektören för militärläroverken erhöll den 12 juli 1929 uppdrag att
verkställa utredning och avgiva förslag i fråga örn den militärgymnastiska
utbildningens avskiljande från gymnastiska centralinstitutets undervisningsområde
och överflyttande till försvarsväsendets egna organ.

Den med anledning härav verkställda utredningen är dagtecknad den 12
november 1929; det av inspektören för militärläroverken framlagda förslaget
innebär följande:

Den militärgymnastiska instruktörsutbildning, som vore avsedd att skiljas
från gymnastiska centralinstitutets undervisningsområde, syntes böra förlag
gas till en ny skola — benämnd »arméns gymnastikskola» (A. G. S.) —
vilken lämpligen skulle organiseras efter följande allmänna grunder.

1. Ändamål och organisation.

1. Skolan skulle hava till ändamål att utbilda instruktörer och biträdande
instruktörer i militär gymnastik, vapenföring (närstrid) och idrott.

2. Skolan, som skulle förläggas till arméns underofficersskolas etablissement
i Uppsala, skulle hava två kurser:

en under vinterhalvåret — för officerare och

en under sommarhalvåret — för underofficerare.

Kurserna skulle hava en varaktighet av omkring fem, respektive fyra
månader.

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

3. Skolan skulle underställas inspektören för militärläroverken. I förvaltningshänseende
skulle den lyda under chefen för arméns underofficersskola.

4. Skolans personal skulle utgöras av:
chef (tillika lärare),

två militära lärare (varav den ene tillika skulle tjänstgöra såsom adjutant),

timlärare samt

expeditionsunderofficer.

Såsom redogörare skulle tjänstgöra intendenten vid arméns underofficersskola.

5. Chef och militära lärare skulle erhålla lön (arvode) på skolans stat.
Såsom expeditionsunderofficer skulle tjänstgöra tills vidare underofficer å
övergångsstat.

2. Elever.

Som elever skulle beordras i kommandoväg

till vinterlcursen 18—20 officerare (varav 3—4 ur marinen), vilka efter avlagd
officersexamen tjänstgjort minst 2 år vid trupp eller ombord, samt
till sommarkursen 12 15 underofficerare (varav 3——4 ur marinen), vilka

uppnått en ålder av högst 38 år.

Eleverna skulle vara lämpade för här avsedd utbildning.

3. Undervisning.

1. De olika kurserna, som skulle hava en varaktighet av omkring fern
respektive fyra månader, skulle taga sin början:

vinterlcursen i mitten av oktober och
sommarkursen i senare delen av mars.

2. Undervisningen skulle omfatta följande ämnen och praktiska övningar:

Ämnen: Allmän hälsovårdslära,

Soldatgymnastik,

Allmän och militär idrott,

Fäktlära.

Praktiska övningar:

Gymnastik,

Allmän och militär idrott,

Fäktning (närstrid),

Simning och livräddning.

3. Sommarkursens utbildningsprogram skulle förenklas med behörig hänsyn
till den kortare tiden, elevernas lägre allmänbildning och högre levnadsålder.

4. Kostnader.

A. Årliga kostnader.

En äldre kapten, chef och lärare, arvode = lön enligt 0.3 04-

1,500 kronor.................................

En kapten eller löjtnant, lärare, arvode = lön enligt 0.31) (0.2)

+ 900 kronor ...............................

En löjtnant, lärare, tillika adjutant, arvode = lön enligt O.21) +
1,200 kronor.................... *)

*) Befräknat för E-ort.

= 9,420: —

= 8,820: —

= 6,504: -24,744: —

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

En underofficer såsom expeditionsunderofficer, arvode1) ......

Lärare i hälsovårdslära...............................

Särskilda föreläsningar (undervisning i vissa grenar av idrott m.m.)

Rese- och traktamentsersättning vid inryckning till och utryckning
från skolan

20 elever i löneklass 0.2 k 125 kronor...................

15 » » » Uo. 2 a 115 kronor.................

1,000: —
1,000: —

2,000: —

2,500: —
1,725: —

4,225: —

Tjänstgöringstraktamenten för
20 elever (0.2) i 160 dagar . .
15 elever (Uo. 2) i 130 dagar

Expenser...............

Materiel m. m............

Praktiska övningar........

28,000: —
14,137: 50

500: —
600: —
1,000: —

B. Engångskostnader.

Kostnaderna för erforderliga inrednings- och reparationsarbeten kunde icke
utan särskild utredning beräknas. .

Kostnaderna för inventarier vore beroende på i vilken utsträckning dessa
kunde ställas till förfogande från annat håll.

Engångskostnaderna för bibliotek samt diverse idrottsmateriel m.m. beräknades
till omkring 1,000 kronor, respektive 1,200 kronor.

Över det sålunda framlagda förslaget avgavs till en början utlåtande av
chefen för generalstalen, som därvid anförde huvudsakligen följande:

Inspektören för militärläroverken hade föreslagit, att även underofficerare
borde, för utbildning till biträdande instruktörer, beredas tillfälle till deltagande
i en vid den föreslagna skolan anordnad särskild kurs under tiden
slutet av mars — början av augusti.

Till nuvarande instruktörskurs vid gymnastiska centralinstitutet hade
underofficerare endast undantagsvis beordrats. Anordnandet av den nu föreslagna
kursen för underofficerare i samband med avskiljandet av viss militärgymnastisk
utbildning från gymnastiska centralinstitutet innebure sålunda
icke ett ersättande utan en utvidgning av ifrågavarande utbildning. Mot anordnandet
av en dylik särskild kurs funnes emellertid, trots därmed förenade
kostnader, i och för sig intet att erinra. En förläggning av kursen
till tiden för huvuddelen av de värnpliktigas i allmänhet första tjänstgöring
borde emellertid, enär den aktiva underofficerskadern enligt 1925 års härordningsbeslut
icke beräknats med hänsyn härtill, icke ifrågakomma, såvida
icke motsvarande kaderökning erhölles. .

En samtidig förläggning av officers- och underofficerskurserna till vinterhalvåret
torde sannolikt icke vara möjlig med hänsyn till den för skolan
beräknade kadern och tillgången på lokaler. Vid en förkortning av underofficerskursen
till endast två månader och densammas förläggning till tiden slutet
av mars — slutet av maj syntes det kunna ifrågasättas, huruvida en dylik
förkortad kurs komme att motsvara ändamålet med eller kostnaderna för *)

*) Avses att tills vidare upprätthållas av underofficer på övergångsstat.

152

Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 133.

densamma. I detta sammanhang torde böra erinras örn, att de under utbildningsåren
1910 -1914 arméfördelningsvis anordnade gymnastikkurserna
för subal ternof finerare, vilkas ändamål i stort sett sammanföll med nu föreslagen
kurs för underofficerare, hade en varaktighet av omkring tre månader.

Möjligheterna för beredande av tillfälle även för underofficerare till den
föreslagna gymnastikskolan torde därför böra göras till föremål för förnyad
utredning. Därest denna skulle giva vid handen, att sådana möjligheter icke
förelåge, syntes böra tagas under omprövning, huruvida icke den föreslagna
officerskursen, vilken med två månader understege längden av nuvarande
instruktörskurs vid gymnastiska centralinstitutet, lämpligen skulle kunna
förlängas med en månad.

Inspektören för militärläroverken hade vidare föreslagit, att såsom chef
för den nya gymnastikskolan skulle avses äldre kapten. Då det vore av vikt,
att ombyten av chef icke ske alltför ofta, vore det erforderligt, att nämnda
beställning upptoges såsom avsedd att kunna bestridas av major eller
kapten.

Befattningen såsom expeditionsunderofficer hade förutsatts att upprätthållas
av underofficer på övergångsstat, varför särskilda kostnader härför
icke beräknats. Aven vid sådant förhållande syntes det emellertid erforderligt
att såsom kostnad uppföra skillnaden mellan avlöning å B- och E-ort.
Då den föreslagna skolan emellertid vore av permanent natur och övergångsstaten
i en framtid komme att försvinna, torde det vara lämpligt, att
för befattningens upprätthållande räkna antingen med pensionerad underofficer
eller underofficer på aktiv stat. Antalet arvodesbefattningar för pensionerade
underofficerare vore emellertid redan nu så stort, att vid genomförd
härordning svårigheter för befattningarnas besättande med lämplig
personal komme att uppstå. En utökning av antalet arvodesbefattningar för
pensionerade underofficerare borde på grund härav icke äga rum. Ifrågavarande
underofficer borde dessutom under den tid, skolan icke påginge,
kunna användas för tjänstgöring vid trupp. Expeditionsunderofficeren borde
av nu anförda skäl därför uppföras som sergeant eller fanjunkare på
aktiv stat.

Mot förslaget i övrigt funnes intet att erinra.

På grund av vad ovan anförts hemställde chefen för generalstaben,

att föreliggande förslag måtte upptagas till omprövning under beaktande
av i det föregående angivna synpunkter samt

att, därest upprättandet, av den föreslagna särskilda gymnastikskolan i
princip godtoges, åt inspektören för militärläroverken måtte uppdragas att
vid verkställandet av anbefalld utredning av frågan örn inordnandet i ett
enhetligt system av samtliga militära skolor även taga hänsyn till den nu
föreslagna nya skolan.

Chefen för marinstaben anförde bland annat:

1. Om gymnastiska centralinstitutets s. k. instruktörskurs komme att avskiljas
från institutet, bleve det nödvändigt att anordna en militär gymnastikkurs
eller gymnastikskola såsom ersättning för ifrågavarande instruktörskurs.

2. Chefen för marinstaben delade inspektörens för militärläroverken
åsikt, att — vad officerselever beträffade — målet för utbildningen i den

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

föreslagna gymnasieskolan icke borde sättas lägre än för gymnastiska centralinstitutets
nuvarande instruktörskurs.

I och för i möjligaste mån likartad utbildning samt på det att genomgången
kurs vid ifrågavarande gymnastikskola måtte för de officerare, som
sedermera kommenderades till genomgående av kurs vid nyssnämnda institut,
kunna medföra lämplig avkortning av övningstiden därstädes, syntes
samarbete med gymnastiska centralinstitutets direktion böra eftersträvas vid
uppgörande av gymnastikskolans kursplaner.

Att, såsom inspektören för militärläroverken föreslagit, vid den planerade
gymnastikskolan anordna en kortare kurs för underofficerare i avsikt att
utbilda dem till biträdande instruktörer i gymnastik m. m. vore ur marinens
synpunkt önskvärt, ehuru ej nödvändigt.

Om emellertid en dylik kurs för underofficerare komme att anordnas,
bleve det för marinens vidkommande säkerligen nödvändigt att till densamma
kommendera även flaggkorpraler, enär den föreslagna maximiåldern
(38 år) eljest måste överskridas. Att höja maximiåldern syntes under inga
förhållanden vara lämpligt.

Vad ämnen och övningsgrenar beträffade synes ordet »soldatgymnastik»,
såsom varande för sjömän mindre väl lämpat, böra utbytas mot »militär
gymnastik» eller enbart »gymnastik». Dessutom måste det förutsättas att
inom övningsgrenen »allmän och militär idrott» tillfälle bereddes för elever
från marinen att bedriva sjömilitära idrotter (segling, rodd, simning o. s. v.)
i den mån omständigheterna det medgåve.

I fråga örn utbildningens varaktighet vore det för marinens vidkommande
ett önskemål att personal icke behövde disponeras för dylika skolor under
tiden den 15 april—den 31 oktober. Personalstaterna vore nämligen icke beräknade
för någon dylik skola under denna tid, då behovet av personal såväl
å fartyg som å kustfästningar vore stort. Då det icke, utan att det avsedda
målet förfelades, torde låta sig göra att dela upp tiden den 1 november—
den 15 april på en kurs för officerare och en för underofficerare (flaggkorpraler)
i följd efter varandra, syntes det bliva nödvändigt att antingen ordna dessa
kurser parallellt med varandra eller ock att avstå från att ordna någon kurs
för flottans underofficerare (flaggkorpraler).

3. För ordnandet av ifrågavarande utbildning i en gemensam skola, avsedd
ej blott för arméns och marinens utan även för flygvapnets personal
syntes starka skäl tala. Att benämna en dylik skola »arméns gymnastikskola»
syntes däremot olämpligt. »Försvarets gymnastikskola», »försvarsväsendets
gymnastikskola» eller »militära gymnastikskolan» borde i stället
komma ifråga.

4. På av chefen för generalstaben anförda skäl ansåge chefen för marina
staben, att chefen för skolan borde vara regementsofficer eller kapten. Antingen
chefen eller ock en av de militära lärarna vid skolan borde vara
officer vid marinen, på det att dess intressen måtte tillgodoses vid undervisningens
ordnande. Därigenom inbesparades dessutom den föreslagna speciallärarbefattningen
i idrott för marinens personal.

Platsen såsom expeditionsunderofficer borde ej avses uteslutande för arméns
underofficerare. För närvarande skulle densamma med fördel kunna besättas
av någon pensionerad underofficer vid marinen. Tillgången till lämpliga
dylika underofficerare vore nämligen ganska stor men för dem avsedda
arvodesbeställningar däremot jämförelsevis få.

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

5. Att förlägga gymnastikskolan till Uppsala kunde medföra vissa fördelar
beträffande lokal m. m., men, jämförd med en förläggning till Stockholm,
även givna och betydande olägenheter, nämligen dels av ekonomisk
art i form av traktamentsersättning till personal från flottan, vilken ersättning
icke i samma utsträckning skulle erfordras i Stockholm, dels av
pedagogisk art i form av mindre god tillgång till lärarkrafter samt färre
tillfällen för eleverna att studera och deltaga i idrott, åhöra föreläsningar
m. m.

6. Att inrymma den föreslagna gymnastikskolan bland arméns militära
skolor såsom av chefen för generalstaben föreslagits — syntes icke böra
komma ifråga.

På grund av vad ovan anförts hemställde chefen för marinstaben, att det
av inspektionen för militärläroverken framlagda förslaget måtte med beaktande
av ovan framförda synpunkter upptagas till omprövning.

Chefen för flygvapnet anförde huvudsakligen följande:

1. För den händelse att gymnastiska centralinstitutet så omorganiserades,
att en särskild militär gymnastikskola behövde upprättas, borde denna skola
vara gemensam för personal ur armén, marinen och flygvapnet.

På grund härav borde skolans namn icke vara »arméns gymnastikskola»
utan exempelvis »militära gymnastikskolan».

2. Såsom förläggningsort för skolan vore Stockholm ur flera synpunkter
lämpligast. Till skolan beordrad personal ur flygvapnet kunde då även beredas
tillfälle till flygning för upprätthållande av sin flygfärdighet.

3. Den föreslagna skolan hade till ändamål att utbilda instruktörer i militär
gymnastik, vapenföring och idrott. Då utbildningstiden vid den nuvarande
instruktörskursen vid gymnastiska centralinstitutet vore sju månader,
och då utbildningen omfattade ämnen eller övningsgrenar av icke direkt
militär betydelse, syntes utbildningstiden kunna minskas. Skolans varaktighet
torde kunna begränsas till omkring fem månader.

. Det vore ur flygvapnets synpunkt önskvärt, att utbildningen förlädes till
tiden den 15 oktober den 15 april, enär personalen — med nuvarande personaltillgång
— under sommarhalvåret icke kunde eller borde tagas från
trupptj änstgöringen.

4. Såsom gymnastikinstruktörer erfordrades vid flygvapnet främst officerare.
Enär personalorganisationen vid vapnet vore''liten, och då bland de
från armén och marinen till tjänstgöring vid flygvapnet kommenderade officerarna
i regel funnes gymnastikutbildad personal, borde årligen 1—3 elever
ur flygvapnet kommenderas till skolan.

5. Med hänsyn till att skolan avsåges bliva gemensam för försvarets samtliga
tre grenar, borde chefen för skolan vara regementsofficer.

Slutligen har arméförvaltningen, efter hörande av chefen för arméns underofficersskola
och chefen för östra arméfördelningen, anfört huvudsakligen
följande:

Vad beträffade behovet av en bland arméns fasta undervisningsverk ingående,
för försvarsväsendets olika grenar avsedd militär gymnastikskola,
torde frågan härom vara beroende av den lösning av frågan om gymnastiska
centralinstitutets omorganisation, som kunde bliva av statsmakterna
beslutad. Därest sistnämnda organisationsfråga skulle lösas i sådan riktning,

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

att vid gymnastiska centralinstitutet icke vidare skulle ifrågakomma någon
utbildning av gymnastikinstruktörer för försvarsväsendet, ansåge arméförvaltningen,
att en särskild militär gymnastikskola borde inrättas. I saknad
av kännedom örn det förslag rörande gymnastiska centralinstitutets omorganisation,
som kunde komma att av Kungl. Majit föreläggas riksdagen,
kunde arméförvaltningen alltså icke närmare ingå på frågan örn behovet
av den föreslagna militära gymnastikskolan.

Under förutsättning emellertid, att gymnastikinstruktörsutbildningen för
försvarsväsendets personal icke vidare kunde anordnas vid gymnastiska centralinstitutet
och en militär gymnastikskola i anslutning härtill skulle komma
att inrättas, anförde arméförvaltningen i fråga om personalbehovet vid skolan
samt de med skolans inrättande förbundna kostnader följande.

Enligt förslaget skulle kurserna komma att pågå endast under en mera
begränsad del av året, nämligen officerskursen från mitten av oktober det
ena året till slutet av mars det påföljande året och underofficerskursen från
senare delen av mars till början av augusti samma år, eller alltså sammanlagt
nio ä tio månader av året. Därest, på sätt chefen för generalstaben uti
sitt i ärendet avgivna yttrande föreslagit, kursen för underofficerare^ skulle
komma att framflyttas till tiden slutet av mars—slutet av maj månader,
skulle undervisningen vid skolan komma att omfatta blott omkring sju månader
av året. I anledning härav skulle det kunna ifrågasättas, huruvida
det vore möjligt att utan inrättande av särskilda beställningar för chef och
lärare vid skolan tillgodose personalbehovet genom kommenderad personal.
I detta hänseende torde kunna erinras därom, att även för tid efter genomförandet
av 1925 års härordning ifrågakomma, att beställningshavare å aktiv
stat beordrats såsom extra lärare vid gymnastiska centralinstitutet.

Då det nu emellertid vore fråga om att för den militära gymnastikutbildningen
anordna en särskild institution, gemensam för personal vid försvarsväsendets
samtliga grenar, ansåge arméförvaltningen det icke vara möjligt
att genom kommenderingar från truppförbanden minska dessas tillgång
på den särskilt kvalificerade personal, som för ändamålet måste tagas i anspråk.
I anslutning härtill ansåg arméförvaltningen sig böra tillstyrka den
föreslagna anordningen örn inrättande av tre nya beställningar för chef och
lärare ävensom att för skolans behov beräknades en befattning för en expeditionsunderofficer.

På staten för skolan torde alltså böra upptagas föreslagna arvoden, motsvarande
löner åt chefen och de bada militära lärarna till ett enligt vanliga
grunder förslagsvis beräknat sammanlagt belopp av 17,172 kronor.
Härjämte syntes å staten böra uppföras särskilda ti Häggeveden åt nämnda
tre beställningshavare. Då arméförvaltningen intet funnit att anmärka mot
den föreslagna storleken av desamma, borde för detta ändamål a staten
upptagas 3,600 kronor.

Vidare skulle behöva upptagas arvode åt läraren i hälsovårdslära ävensom
visst belopp för särskilda föreläsningar m. m. till belopp av 2,000
kronor. Å staten torde böra upptagas en post för tjänstgöringstraktamente
åt eleverna. Vad dessa beträffade syntes man vid kostnadsberäkningen hava
utgått från, att samtliga elever skulle vara hänförliga till kategorien »beställningshavare
med eget hushåll». Då så emellertid knappast kunde antagas
bliva förhållandet, torde, om man utginge från att ungefär halva antalet
vore hänförligt till nämnda kategori och återstoden till kategorien »annan
beställningshavare», kostnaderna för tjänstgör!ngstraktamenten åt det i

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

framställningen angivna antalet elever — de från marinen häri inräknade
— kunna för den föreslagna utbildningstiden beräknas till, i runt tal, för
officersele verna 24,200 kronor och för underofficerseleverna 12,200 kronor.
Hela kostnaden för tjänstgöringstraktamenten skulle alltså utgöra 36,400
kronor.

Kostnaderna för tjänstgöringstraktamenten åt elever från marinen och
eventuellt flygvapnet syntes dock icke böra bestridas av medel uppförda
under lantförsvaret, varför de angivna kostnaderna torde kunna i staten
upptagas med ett med omkring 8,000 kronor minskat belopp och således
utgöra 28,400 kronor.

Därest befattningen såsom expeditionsunderofficer framdeles icke kunde
besättas med underofficer på övergångsstat, borde arvode för pensionerad
befattningshavare då beräknas enligt samma grunder, som för dvlika befattningshavare
eljest komme att bliva gällande.

Övriga i förslaget upptagna kostnader för skolan, nämligen för rese- och
traktamentsersättning åt eleverna vid in- och utryckning till skolan, samt
för expenser, materiel och praktiska övningar, torde böra upptagas under
särskild rubrik under titel II av undervisningsanslaget. Mot de härför beräknade
beloppen hade arméförvaltningen icke något att erinra. Kostnaderna
för rese- och traktamentsersättning åt elever, som icke tillhörde armén,
torde dock, i anslutning till det ovan anförda, icke böra beräknas å
ifrågavarande anslagspost.

Därest skolan komme till stånd och medel för densamma beräknades i enlighet
med i det föregående angivna grunder, torde anslagsbehovet under
undervisningsanslaget titel III kunna minskas med omkring 18,700 kronor,
motsvarande ungefärliga beloppet av - hittills utgående kostnader för reseoch
traktamentsersättning samt tjänstgöringstraktamenten åt elever från armén,
kommenderade till gymnastikinstruktörskursen vid gymnastiska centralinstitutet.

Enligt förslaget skulle skolan förläggas till arméns underofficersskola i
Uppsala, där lokaler avsåges att beredas densamma i den s. k. gamla
sjukhusbyggnaden. Arméförvaltningen anmälde, att kostnaderna för byggnadens
ombyggnad m. m. icke kunde bestridas av till fortifikationsdepartementets
förfogande stående medel. Ett av chefen för östra arméfördelningen
väckt förslag, att lokaler skulle beredas skolan i förutvarande Upplands artilleriregementes
sjukhusbyggnad, kunde arméförvaltningen icke tillstyrka,
och åberopade ämbetsverket till stöd härför innehållet i bilagda å sjukvårdsstyrelsen
upprättade promemoria.

Kostnaderna för anskaffande av erforderliga kaserninventarier till expeditions-,
elev- och lektionsrum torde, så vitt nu kunde bedömas, kunna bestridas
av till intendentsdepartementets förfogande stående medel. Engångskostnaderna
för bibliotek och idrottsmateriel torde kunna bestridas av till
Kungl. Maj:ts förfogande stående medel.

En av arméfördelningschefen verkställd överslagsberäkning av kostnaderna
för erforderliga ändrings- och reparationsarbeten för gymnastikskolans
förläggande till arméns underofficersskolas etablissement i Uppsala har
givit en slutsumma av 50,000 kronor, vartill komma kostnader för möbler,
specialinredning och korkmattor.

157

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Ett utbrytande av instruktörskursen ur det organiska samband med de
manliga elevernas vid gymnastiska centralinstitutet utbildning, vari densamma
hittills stått, angives vara en av förutsättningarna för den föreslagna omorganisationen
av centralinstitutet. För att bereda rum för en utvidgad och
förbättrad undervisning i de ämnen, som sammanhöra med utbildningen
av gymnastiklärare och sjukgymnaster, inom den föreslagna tiden av två
år har det sålunda ansetts nödvändigt att från schemat avföra det icke obetydliga
timantal, som för närvarande under första årskursen disponeras för
militär gymnastik och militära idrotter.

I anslutning till vad av 1924 och 1927 års sakkunniga föreslagits har
nu genom de militära myndigheternas försorg verkställts en utredning rörande
möjligheterna för försvarsväsendets egna organ att övertaga här förevarande
utbildning. Denna utredning, för vilken jag i det föregående redogjort,
har givit till resultat en ganska kostsam organisation. Förutom engångskostnader,
beträffande vilka ingen detaljerad kostnadsberäkning föreligger,
skulle den föreslagna försvarsväsendets gymnastikskola enligt det av
inspektören för militärläroverken framlagda förslaget medföra en årskostnad
av i runt tal 75,000 kronor jämte dyrtidstillägg. Även örn från detta belopp
dragés en summa av 18,700 kronor, motsvarande ungefärliga beloppen
av hittills utgående kostnader för rese- och traktamentsersättning samt tjänstgöringstraktamenten
åt elever från armén, kommenderade till gymnastikinstruktörskursen
vid centralinstitutet, kvarstår ett belopp av icke mindre
än i runt tal 56,000 kronor. Det framlagda förslaget avser vidare en utökning
av nuvarande organisation, i det att — utom den direkta motsvarigheten
till den tidigare kursen, som till största delen rekryterats med officerare
— en särskild kurs för underofficerare skulle anordnas.

Med hänsyn till nu angivna förhållande, ävensom i betraktande av den
pågående utredningen angående försvarsväsendets framtida organisation,
finner jag det icke möjligt att på grundval av det nu föreliggande materialet
för frågans bedömande omedelbart tillstyrka åtgärder i den riktning,
som i det framlagda förslaget förutsättes.

I betraktande av den föreliggande frågans ekonomiska sida och under
aktgivande å angelägenheten av att låta försvarsväsendet få tillgodogöra
sig den sakkunskap och erfarenhet, som utbildats vid och i särskild grad
förefinnes vid gymnastiska centralinstitutet, synes en undersökning böra vidtagas
rörande möjligheterna att till ett omorganiserat centralinstitut förlägga
den militära instruktörsutbildningen såsom fristående kurser, avsedda att
meddela ungefär enahanda mått av utbildning i militär gymnastik och idrott,
som för närvarande meddelas i instruktörskursen. Den närmare utformningen:
av dessa kurser ävensom övriga därmed sammanhängande frågor
— såsom erforderliga lärarkrafter, lokaler o. s. v. — torde få bero på en
närmare utredning av direktionen över gymnastiska centralinstitutet i samråd
med vederbörande militära myndigheter, och bör denna utredning be -

Departe mentschefen.

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

drivas på sådant sätt, att förslag i ämnet kan föreläggas 1932 års riksdag
och de tilltänkta kurserna begynna under budgetåret 1932/1933.

För budgetåret 1931/1932 erfordras nämligen härutinnan inga särskilda
åtgärder, då, såsom av chefen för ecklesiastikdepartementet framhållits, omorganisationen
av gymnastiska centralinstitutet icke avsetts att taga sin
början förr än från och med budgetåret 1932/1933.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

159

Kap. IX. Nybyggnader för gymnastiska centralinstitutet.

Härefter fortsätter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Städener:

Gymnastiska centralinstitutet är för närvarande inrymt i statens fastighet
i kvarteret Fyrmörsaren 6 och 7 i Stockholm med adress Hamngatan 19.
Nämnda fastighet upptager en yta av 3,525 kvadratmeter, därav 1,260 kvadratmeter
ofri grund, och har kronan från och med år 1912 haft att för
sistnämnda område erlägga tomtören till Stockholms stad.1)

De kommittéer, som varit sysselsatta med frågan örn en omorganisation av
gymnastiska centralinstitutet, hava samtliga funnit det vara en nödvändighet
att vid en ombildning av institutet bereda detsamma andra, bättre och
rymligare lokaler än de nuvarande. Det har därvid framhållits, att de
gamla lokalerna äro otidsenliga och otillräckliga.

Redan 1910 års sakkunniga framlade förslag örn uppförande åt gymnastiska
centralinstitutet av helt nya byggnader på annan plats i huvudstaden
än den av institutet dittills disponerade. Denna nya förläggningsplats för
institutet var bergsplatån nordost örn Stadion, som då disponerades av
aktiebolaget Stockholms ridhus och aktiebolaget tennis. Där fann kommittén
möjlighet att bereda institutet rikligt med utrymme både för byggnader
och friluftsövningar; läget intill Stadion och Östermalms idrottsplats ansågs
lämpligt; i relativ närhet funnos läroanstalter av olika slag; kommunikationerna
med stadens övriga delar voro goda, och platsen erbjöd slutligen
för institutet ett värdigt, estetiskt tilltalande läge. Underhandlingar med
Djurgårdsförvaltningen, under vilken området hörde, visade, att denna
komme att ställa sig välvilligt till förslaget. Området innehades med nyttjanderätt
på tjugu år, 1 april 1909—31 mars 1929, av de båda nämnda
bolagen men med skyldighet likväl för dem att dessförinnan efter uppsägning
avträda för allmänt behov erforderliga delar.

1924 års sakkunniga anförde (å sid. 108 i sitt betänkande) bland annat:

Det råder intet tvivel örn att för institutet föreligger behov av nya rymligare
och bättre lokaler, och att det vore för institutet fördelaktigt, om i
samband därmed tillräckligt utrymme för friluftsövningar kunde beredas
invid eller i närheten av undervisningslokalerna. Den lyckligaste lösningen
av institutets lokalfråga vore därför även efter vår mening, om helt nya
byggnader för detsamma uppfördes å den tomtplats, som föreslagits av
1910 och 1915 års kommittéer, och som ur alla synpunkter torde motsvara
de högsta fordringar såsom förläggningsplats för en institution av gymna- i)

i) Beträffande dessa frågor torde få hänvisas till den utförliga utredning, som återfinnes
å sid. 146 o. f. i del V av de genom riksarkivet verkställda utredningar rörande
statens mark och tomter i Stockholm; (Stockholm 1913, P. A. Norstedt & Söner.)

160

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

etiska centralinstitutets art. Vi hålla emellertid före, att under rådande förhållanden
näppeligen utsikt finnes att erhålla statsmakternas medverkan till
genomförande av ett sådant förslag, vilket säkerligen komme att, oberäknat
den nya tomtplatsens värde, draga betydande kostnader. Det är därför
enligt vår mening klokare att nu inskränka sig till att söka tillgodose de
allra nödvändigaste lokalbehoven, i den mån dessa kunna tillfredsställas
inom en skälig kostnadsram. Förslaget att flytta institutet till bergsplatån
nordost örn Stadion bör dock därför ej släppas ur sikte. Den ter sig för
oss såsom det. framtidsmål, efter vilket institutet alltjämt bör sträva, men
som av lämplighetsskäl måste tillsvidare skjutas undan i avbidan på gynsammare
tider. Av stor vikt har synts oss vara, att det tilltänkta tomtområdet
på norra Djurgårdens mark icke slutgiltigt kommer att disponeras
för andra ändamål, innan institutets flyttning blir aktuell. Vi hava därför
i skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 14 mars 1925 anhållit
örn vidtagande av åtgärder för att berörda område måtte reserveras
såsom blivande tomt för gymnastiska centralinstitutet.

I anledning av denna vår framställning hördes riksmarskalksämbetet, som
i skrivelse den 19 maj 1925 meddelade, att ämbetet samma dag anmodat
intendenten för Djurgården att iakttaga, att området i fråga skulle tillsvidare
reserveras för eventuellt framtida upplåtande som byggnadsplats för
gymnastiska centralinstitutet, vilket innebär, att, "därest någon ny markupplåtelse
inom området skulle inom de närmaste åren ifrågakomma eller därest
efter den 31 mars 1929 — vid vilken tidpunkt upplåtelsetiden för de inom
området för närvarande befintliga lägenheterna utgår — nya kontrakt för
dessa lägenheter komma att upprättas; i samtliga kontrakt skall dels lämnas
meddelande örn att området reserverats för nu ifrågavarande ändamål, dels
ock stipuleras viss kortare uppsägningstid, inom vilken lägenhetsinnehavare
skall vara skyldig att under viss förutsättning för allmänt eller annat behov
avträda upplåten lägenhet.

Genom ovanberörda åtgärder från riksmarskalksämbetets sida synes sålunda
trygghet hava vunnits för att i en framtid, när frågan örn institutets
flyttning {ages upp till avgörande, plats för detsamma kan erhållas å förenämnda
område. Intill dess så sker, är det emellertid oundgängligen nödvändigt
att vidtaga åtgärder för beredande i någon mån av större utrymmen
åt institutet och avhjälpande av de svåraste bristfälligheterna i de
nuvarande lokalerna.

Genom beslut den 6 juli 1928 uppdrog Kungl. Majit åt 1927 års gymnastiksakkunniga
att låta genom arkitekten T. Grut uppgöra och till Kungl.
Majit inkomma med av kostnadsberäkning åtföljt förslag till nya byggnader
för gj^mnastiska centralinstitutet, förlagda till bergsplatån omedelbart nordost
örn Stadion, och skulle de sakkunniga därvid tillse, att inga andra utrymmen
i byggnaderna avsåges än sådana, som prövades vara oundgängligen
nödvändiga, samt att även i övrigt kostnaderna för byggnadsarbetena
i största möjliga utsträckning nedbringades.

Med skrivelse den 20 december 1928 överlämnade sagda sakkunniga ett
av ritningar, kostnadsberäkningar m. m. åtföljt förslag till nya byggnader
för gymnastiska centralinstitutet m. m.

De sakkunniga hava därvid — efter erinran örn att Kungl. Majit den 2

161

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

november 1928 uppdragit åt kronans fastighetskommission av år 1925 att,
jämte fullföljande av kommissionen redan meddelade, dittills icke avslutade
uppdrag, efter den ytterligare utredning, som kunde anses erforderlig, underhandla
med Stockholms stad rörande, jämte annat, ömsesidiga markförvärv
inom kvarteret Fyrmörsaren (telegrafverket och gymnastiska centralinstitutet)
i samband med breddning av Hamngatan och andra ändringar i stadsplanen
— anfört bland annat följande:

Frågan om den framtida dispositionen av gymnastiska centralinstitutets
nuvarande tomt hade dels aktualiserats, dels ock blivit ett led i ett större
sammanhang. Med hänsyn icke minst till det uppdrag, som givits åt kronans
fastighetskommission, hade de sakkunniga ansett sig varken kunna
eller böra närmare ingå på frågan om det framtida disponerandet av sagda
tomt eller tidpunkten, när en dylik disposition kunde bliva av nöden. De
hade endast ansett sig böra i detta sammanhang framhålla följande synpunkter.

Huru än de ifrågasatta förhandlingarna mellan kronan och Stockholms stad
avlöpte, torde det dock vara tydligt att frågan om en breddning av Hamngatan
snart icke längre kunde skjutas åt sidan. Den år från år ökade trafikintensiteten
hade redan gjort trafikförhållandena i skärningen av Hamnoch
Beridarebansgatorna synnerligen svåra, och den dag torde icke vara alltför
avlägsen, då trafiksvårigheterna här bleve helt enkelt olidliga. Och det
torde knappast vara rimligt att — därest Stockholms stad med stora ekonomiska
uppoffringar sökte avhjälpa dessa trafiksvårigheter — en staten
tillhörig byggnad bleve ett avgörande hinder härför.

Härtill komme, att frågan om Sveavägens förlängning söderut jämväl
torde kunna komma att inverka på frågan om användningen av gymnastiska
centralinstitutets nuvarande tomt.

Vad vidare beträffade en av telegrafverket gjord framställning om förvärvande
för telegrafverkets räkning av vissa delar av gymnastiska centralinstitutets
tomt, sammanhängde denna dels med telegrafverkets ökade behov
av centralt belägna lokaler, dels ock med behovet att för annat statens
ändamål disponera de för det dåvarande av telegrafverket använda
lokalerna vid Skeppsbron.

Samtliga de nu angivna förhållandena syntes de sakkunniga vara av den
art, att de i sinom tid komme att framtvinga ett förflyttande av gymnastiska
centralinstitutet från de för närvarande av detsamma disponerade lokalerna.
Tidpunkten härför undandroge sig givetvis de sakkunnigas bedömande
men torde dock icke kunna vara alltför långt avlägsen. Då måste
andra lokaler för gymnastiska centralinstitutets verksamhet finnas tillgängliga.
Färdigställandet av dessa nya lokaler måste emellertid beräknas taga
en avsevärd tid i anspråk; de sakkunniga hade — jämväl av hänsyn till de
budgettekniska förhållandena — ansett sig böra räkna med en byggnadstid
av fyra år. Vid sådant förhållande torde det vara nödvändigt att med det
snaraste påbörja byggnadsarbetena för det nya gymnastiska centralinstitutet.
Ett uppskov härutinnan torde ur de nyss berörda synpunkterna kunna bliva
synnerligen menligt för utvecklingen.

De skäl, som nu av de sakkunniga anförts för ett snart påbörjande av
arbetena med nybyggnad för gymnastiska centralinstitutet, hade samtliga
icke direkt avseende på gymnastiska centralinstitutets egen verksamhet. De

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 115 höft. (Nr 133.) 11

Departe mentschefen.

162 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

sakkunniga hade tidigare framhållit, att tack vare de under senaste år utförda
omdaningsarbetena det vore möjligt att nödtorftigt uppehålla centralinstitutets
verksamhet i de nuvarande lokalerna. Jämväl den av de sakkunniga
i betänkande den 5 november 1928 föreslagna omorganisationen
av centralinstitutet kunde genomföras å nuvarande plats. De sakkunniga
ville emellertid lämna en redogörelse för de nu av centralinstitutet disponerade
lokalerna och de allvarliga anmärkningar, vilka ur såväl utrymmets
som hygienens synpunkter kunde göras och sedan länge gjorts mot desamma.
Dessa anmärkningar vore enligt de sakkunnigas förmenande av den art,
att även de synnerligen väl motiverade det snara påbörjandet av ny byggnad
för gymnastiska centralinstitutet.

De sakkunniga hava slutligen föreslagit, såvitt nu är ifråga, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att till uppförande och inredning å den å
kungl. Djurgårdens mark omedelbart nordost örn Stadion belägna bergsplatån
i huvudsaklig överensstämmelse med av arkitekten Grut uppgjorda,
av de sakkunniga tillstyrkta ritningar och kostnadsförslag av första etappen
av nybyggnad för gymnastiska centralinstitutet bevilja ett belopp av 4,500,000
kronor.

Härjämte hava de sakkunniga gjort framställning angående dels de medel,
som av nyssberörda belopp borde anvisas under ett vart av de sakkunniga
ifrågasatta fyra byggnadsåren, budgetåren 1929/1934, dels anslag till
inredning och möblering, dels ock anslag till materiel m. m., beträffande
vilket allt jag torde få hänvisa till handlingarna i ärendet.

Över detta de sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av statskontoret,
riksmarskalksämbetet efter hörande av intendenten för Djurgården,
stadionstyrelsen, t. f. kanslern för rikets universitet efter hörande av karolinska
mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium, direktionen över gymnastiska
centralinstitutet, Sveriges centralförening för idrottens främjande,
svenska gymnastiklärarsällskapet och svenska sjukgymnastiksällskapet Ling.

Frågan örn nya byggnader för gymnastiska centralinstitutet är, såsom av
den nu utav mig lämnade kortfattade redogörelsen torde framgå, av lika
gammalt datum som omorganisationsfrågan. De nuvarande byggnaderna
hava i årtionden lämnat mycket övrigt att önska, och för alla, som ivra för
vårt folks fysiska fostran, är det en viktig angelägenhet att så snart som
möjligt uppnå ett bättre sakernas tillstånd härutinnan.

A andra sidan hade det givetvis icke varit lämpligt att till slutlig lösning
upptaga nybyggnadsfrågan, förrän den stora frågan om gymnastiska centralinstitutets
framtida organisation blivit löst av Kungl. Majit och riksdagen.
Lokalbehovet för det blivande centralinstitutet sammanhänger intimt med
den omfattning, detta kommer att få i framtiden; jag vill här endast erinra
örn den betydelse, ett eventuellt utbrytande av sjukgymnastutbildningen
skolat få i detta hänseende.

Örn nu, såsom jag hoppas, frågan om gymnastiska centralinstitutets

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

organisation kommer att erhålla sin lösning i princip vid 1931 års riksdag,
torde därefter tiden vara inne ätt ånyo upptaga nybyggnadsfrågan till behandling.

Jag vill i detta sammanhang betona vad jag redan förut i likhet med
1927 års sakkunniga framhållit, nämligen att omorganisationen av centralinstitutet
icke står i ett oupplösligt samband med nybyggnadsfrågan, så tillvida
som en omorganisation i enlighet med de av mig tillstyrkta grundlinjerna
är möjlig redan med användande av de nuvarande lokalerna.

Å andra sidan äro förhållandena sådana, att, hurudan än lösningen av
organisationsfrågan må bliva, nybyggnadsfrågan icke längre kan skjutas
åt sidan. Det är därför min avsikt att, sedan riksdagen fattat sitt beslut
i organisationsfrågan, vidtaga förberedande åtgärder för byggnadsfrågans
lösning, varvid först och främst frågan örn förläggningen av det blivande
institutet synes böra bliva föremål för ett slutligt övervägande. Såsom jag tidigare
erinrat, har för gymnastiska centralinstitutets räkning reserverats den
nordost örn Stadion belägna bergsplatån, och samtliga de kommittéer, som
sysslat med frågan örn nybyggnader för gymnastiska centralinstitutet, hava
också uttalat sig till förmån för denna plats.

Ehuru jag för egen del finner den sålunda föreslagna och reserverade
platsen lämpad för ändamålet, anser jag dock försiktigheten bjuda att jämväl
denna fråga göres till föremål för en förnyad utredning. Jag vill i
detta sammanhang nämna, att direktionen över gymnastiska centralinstitutet
i skrivelse den 31 januari 1931 hemställt, att ett mellan Sturevägen
och Svea artilleriregementes kasernetablissement beläget område måtte reserveras
för idrottsplats med skidbacke för institutet. Dessa frågor torde emellertid
få övervägas vid ett senare tillfälle.

164

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Kap. X. Anslagsbehov för budgetåret 1931/1932.

I riksstaten för budgetåret 1930/1931 äro under rubrik gymnastiska centralinstitutet
upptagna

dels ett ordinarie förslagsanslag till avlöningar å 106,000 kronor,
dels ett ordinarie reservationsanslag till materiel m. m. å 13,000 kronor,
dels ett extra anslag till extra personal m. m. å 7,410 kronor,
dels ett extra anslag till täckande av brist i reservationsanslaget till materiel
m. m. vid utgången av budgetåret 1928/1929 å 1,640 kronor,

dels ock ett extra reservationsanslag till materiel för undervisning i anatomi
och fysiologi å 4,000 kronor.

Under punkt 282 av 1931 års åttonde huvudtitel har Kungl. Majit, såsom
tidigare erinrats, föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i
ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna de tre först omförmälda
anslagen till samma belopp som nu eller 106,000 kronor, 13,000
kronor och 7,410 kronor.

Enligt den plan för gymnastiska centralinstitutets omorganisation, som
jag i det föregående framlagt, skulle omorganisationen taga sin början först
från och med budgetåret 1932/1933. Under budgetåret 1931/1932 skulle
däremot verksamheten fortsättas enligt i huvudsak samma grunder som hittills.

I fråga örn de ordinarie anslagen till avlöningar samt till materiel m. m.
har ingen förändring ifrågasatts, och jag hemställer därför, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att i riksstaten förbudgetåret 1931/1932 upptaga
dem med oförändrade belopp.

Ifråga om det för innevarande budgetår utgående extra anslaget å 7,410
kronor föreligger emellertid från direktionen över gymnastiska centralinstitutet
en framställning örn en höjning till 12,010 kronor.

Direktionen har till stöd för denna sin framställning anfört huvudsakligen
följande:

För budgetåret 1930/1931 ställdes för samma ändamål till direktionens
förfogande ett anslag av 7,410 kronor, varvid följande fördelning föreskrevs.

Till extra vaktmästarbiträde vid gymnastiska centralinstitutet
............................... högst kronor 2,040: —

» fortsatt uppehållande under budgetåret 1930/1931 av
undervisning jämte läkarvård vid en med nämnda

institut förenad kvinnlig poliklinik.............. » 1,200: —

* anordnande vid institutet av kostnadsfria övningar i
gymnastik för medlemmar av Stockholms förenade

studentkårer.............................. » 1000: —

» avlönande av en eldare vid institutet............ » 970: —

» undervisning i idrott vid institutet.............. » 2,200: —

Summa kronor 7,410

165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Direktionen har ingen anledning att begära ökning av andra av ovannämnda
anslag än å dem till anordnande vid institutet av kostnadsfria övningar i
gymnastik för medlemmar av Stockholms förenade studentkårer och till
undervisning i idrott vid institutet.

Anslaget till kostnadsfria övningar i gymnastik för medlemmar av Stockholms
förenade studentkårer disponeras för närvarande på följande sätt.

Till ledare....................................kronor 666: —

» vaktmästare............................... * 101:

» lokalhyra........................... *_2133: ■

Summa kronor 1,000: —

Från gymnastikintresserade kretsar inom Stockholms förenade studentkårer
har inför direktionen framhållits dels att antalet till studentgymnastikens
förfogande ställda timmar — 4 per vecka under ungefär 27 veckor — är
alltför ringa, dels att ledaren, gymnastikdirektör Holmberg, som nu lett
övningarna i 10 år, borde hava en något högre avlöning än 6 kronor per
timme, som nu utgår till honom.

Direktionen finner framställningen behjärtansvärd. Enligt uppgift deltaga
i medeltal omkring 30 studenter i varje övning, ett antal, som under förutsättning
att övningarna förläggas till lämpliga tider, anses kunna beräknas
allt fortfarande, även örn timantalet ökades till 6 eller 8. Direktionen anser
det synnerligen önskvärt att antalet lektioner ökas, men anser sig för närvarande
böra stanna vid att föreslå 6 per vecka.

Ledarens arvode är visserligen nu lika högt som det till ledare av frivillig
gymnastik i Stockholm vanligen utgående, men direktionen anser, att
man i detta fall bör taga hänsyn till det högre kvalificerade arbete, som
fordras av studenternas ledare. Ett arvode av 8 kronor per timme torde
enligt direktionens förmenande ej få anses vara för högt tilltaget, i ali
synnerhet örn jämförelse sker med motsvarande arvoden vid universiteten i
Uppsala och Lund.

Med hänsyn härtill anhåller direktionen örn en höjning av anslaget till
1,800 kronor.

Anslaget till undervisning i idrott vid institutet har under föregående
budgetår använts på följande sätt.

Till

}

orienteringsövningar.................kronor

hyra av idrottsplats.................. »

bad och simundervisning.............. »

diverse ........................... *

att täcka brist från föregående år och återlevererat.
......................... *

76: 98
224: —
743: 50
29: 15

'' 84:17

1,157: 80

samt

» gymnastiklärarkursens civila elevers fjällfärd
» yngre kvinnliga kursens fjällfärd........

» 610: —

» 432:20 1,042:20

Summa kronor 2,200: —

Då, som ovanstående visar, medel återlevererats, synes det som om anslaget
räckt väl till.

En undersökning visar emellertid, att de summor, som utbetalats för fjällfärderna,
ej i någon mån motsvarat de kostnader, som lärare och elever
haft för desamma.

166

Kungl. May.ts proposition Nr 133.

Intresset inom vårt skolväsende för skidlöpning har under de sista årtiondena
stigit i mycket hög grad. Den erkännes allmänt som vår kanske
rornamsta idrott och som synnerligen väl lämpad för skolungdom av båda
konen. Statsmakterna hava också beaktat dess värde och lämnat understöd
tor anskaffande av materiel m. m. för skolbarn. Dessutom understöder staten
de numera årligen återkommande skolfärderna till fjällen.

Det synes under sådana omständigheter nödvändigt, att de som utbildas
till barnens lärare i fysisk fostran bliva väl utbildade i skidlöpning och
ta någon förmåga som ledare av övningar i fjällterräng.

Bortser man från önskemålet att vinna erfarenhet om fjällförhållanden
kvarstår dock det faktum, att snöförhållandena i Stockholmstrakten ofta
torgvara, stundom omöjliggöra, en rationellt ordnad utbildning i skidlöpning.

1 detta sammanhang vill direktionen erinra om, att arméns i södra och
mellersta Sverige förlagda truppförband för utbildning i vintertjänst av sina
skolor under en del av vintern bruka förläggas till Norrland.

Ar det således för utbildningen vid institutet av synnerlig betydelse att

nÅn r j1SniD^en f°,r 6n kort Period förflyttas till plats med lämpliga snöförhåilanden
sa torde det med hänsyn till vad ovan sagts angående skolungdomens
fjällfärder vara lämpligt att undervisningen i skidlöpning under
asyrtad period förlägges till den jämtländska fjällterrängen. Detta så mycket
e rne som eleverna då kunna få ett par dagars tillämpningsövningar genom
tjänstgöring i ledningen av skolbarnens övningar och utflykter.

jj*Veniia Irdiste hådas samlade åtminstone under den period, som är
avsedd för deras egen direkta utbildning hava de beräkningar, varpå anslagsbehovet
vilar, grundat sig på antagandet örn förläggning till Storlien
den plats som ur alla synpunkter är den lämpligaste.

Kostnaderna bliva för omkring 50 elever (32 kvinnliga och 18 manliga)

2 lärarinnor och 1 lärare under 6 dagar.

Resor för elever...............................kronor 2,400: -

* » lärarinnor och lärare.................... » 300-_

Dagtraktamenten för d:o................... » 3qq!_

Mat och inkvartering för eleverna ä 4 kronor......... » 1,800:_

Summa kronor 4,800: —

För undervisning i idrott vid institutet erfordras sålunda :

Til1 orieoteringsövningar m. m. enligt ovan...........kronor 1,157:80

Tl Q II Fri v»/''! nn

fjällfärder

4,800:

, x x-,1 „ , Summa kronor 5,957:80

avrundat till 6,000 kronor.

På grund av vad ovan anförts får direktionen anhålla om följande extra
anslag för budgetåret 1931/1932:

Till extra vaktmästarbiträde vid gymnastiska centralinstitutet kronor 2,040-_

» fortsatt uppehållande under budgetåret 1931/1932 av
undervisning jämte läkarvård vid en med nämnda

institut förenad kvinnlig poliklinik ............ » j 200-_

» anordnande vid institutet av kostnadsfria övningar i
gymnastik för medlemmar av Stockholms förenade
studentkårer.................... ,

* avlönande av en eldare vid institutet........ s

* undervisning i idrott vid institutet............... ,

1,800

970

6,000

Summa kronor 12,010

167

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Beträffande anslagsposterna till extra vaktmästarbiträde, till uppehållande m(|^!^efen
av undervisning jämte läkarvård vid en med institutet förenad kvinnlig
poliklinik samt till avlönande av en eldare har ingen ändring ifrågasatts,
och jag hemställer därför, att sagda poster måtte beräknas till samma belopp
som innevarande budgetår, respektive 2,040 kronor, 1,200 kronor och
970 kronor.

I fråga örn anslaget till anordnande av kostnadsfria övningar i gymnastik
för medlemmar av Stockholms förenade studentkårer har direktionen
förordat en höjning från nu utgående 1,000 kronor till 1,800 kronor. Såsom
jag tidigare omförmält, är för närvarande på Kungl. Maj:ts prövning
beroende en framställning från Stockholms förenade studentkårer örn väsentligt
utökade anslag för gymnastikundervisning för kårernas medlemmar.

Denna fråga synes mig emellertid icke böra lösas förrän i samband med
spörsmålet örn nya byggnader för gymnastiska centralinstitutet och torde
därför icke för närvarande kunna föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ej heller finner jag mig nu kunna förorda direktionens framställning i
ämnet, utan torde anslaget för ändamålet för budgetåret 1931/1932 böra
beräknas till samma belopp som innevarande budgetår eller 1,000 kronor.

Direktionen har slutligen hemställt örn en ökning av det till undervisning
i idrott vid institutet utgående anslaget från 2,200 kronor till 6,000
kronor. Denna ökning avser främst att täcka vissa i samband med elevernas
fj alif järder stående kostnader.

Örn än direktionen anfört vissa bärande skäl till förmån för den sålunda
begärda anslagshöjningen, finner jag mig under nuvarande statsfinansiella
förhållanden och då tillika omorganisationen av institutet är omedelbart
förestående, förhindrad att tillstyrka en så avsevärd höjning i ett till institutet
utgående anslag, utan synes mig detsamma böra upptagas till samma
belopp som innevarande budgetår, 2,200 kronor.

Vid bifall till vad jag nu föreslagit skulle alltså det extra anslaget till
extra personal m. m. för budgetåret 1931/1932 utgå med oförändrat belopp,
7.410 kronor.

Hos Kungl. Maj:t har vidare direktionen över gymnastiska centralinstitutet Fråga om

, sammanhän annåint

gande biroth

dels örn en sådan ändring av stadgan för institutet, att arbetsåret för period.

yngre kvinnliga kurser måtte börja den 15 augusti i stället för som nu den
15 september,

dels örn ökning av anslaget till avlöning av extralärare med 1,500 kronor
för arbetsåret 1931/1932.

Till stöd för denna sin framställning har direktionen anfört huvudsakligen
följande:

168

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Utbildningen av gymnastiska centralinstitutets kvinnliga elever, vilka på
två år skulle utbildas till såväl frisk- som sjukgymnaster, hade alltid varit
synnerligen forcerad.

På grund härav hade de olika grenarna av friluftsliv och idrott, som
under de sista åren införts i undervisningen, ej kunnat givas det utrymme
å arbetsordningen, som de förtjänade.

^Ett önskemål vore att kunna åstadkomma en till lämplig årstid förlagd,
något så när sammanhängande och av annat arbete ostörd idrottsperiod’
Det vore dock omöjligt att inrymma en sådan under det av stadgan för
institutet föreskrivna arbetsåret. Tentamina och examina i de teoretiska
ämnena måste på grund av studiernas forcering i stort sett förläggas till
slutet av vårterminen. Under början av höstterminen måste eleverna så
snart som möjligt bliva färdiga att taga hand örn undervisningen i försöksskolorna
och örn patienterna vid poliklinikerna. Möjligheten att lägga in
undervisning i friluftsliv och idrott under dessa perioder bleve härigenom
starkt förminskad. I varje fall kunde ingen sammanhängande period åstadkommas.
Idrottsdagarna måste därför läggas in än här än där under
terminerna. Bortsett från att de strötimmar, som sålunda ansloges, ej
gave det åsyftade resultatet, verkade de störande å den övriga undervisningen,
då de av många skäl ej kunde fast upptagas i arbetsordningen
utan skapades genom att vid lämpliga tillfällen inställa andra lektioner.
Detta verkade isynnerhet besvärande, då eleverna skulle hava hand örn
skolbarn eller patienter.

Enda utvägen att ordna undervisningen i friluftsliv och idrott på lämpligt
sätt syntes sålunda vara att på ett eller annat sätt förlänga arbetsåret.

Direktionen hade efter kollegiets hörande kommit till den uppfattningen,
att det vöre lämpligast att förlänga yngre kursens arbetsår genom att låta
detta börja den 15 augusti i stället för som nu den 15 september.

Som skäl härför kunde anföras, att en månad syntes vara en lämplig
längd å perioden, att den borde ligga i omedelbart samband med terminen
i övrigt, så att eleverna ej behövde flytta upp till Stockholm och tillbaka i
onödan, att temperaturen efter vårterminen, som slutade den 25 maj, ej
vöre så jämn och lämplig som å hösten samt att periodens förläggning till
början av yngre kursen medgåve vidmakthållandet och förkovrandet av
förvärvade kunskaper och färdigheter under två år.

Institutet saknade emellertid ordinarie lärarinnor i lek och idrott, där undervisningen
sköttes av extralärarinnor. För de omkring 30 elever, varav
en kurs bestode, erfordrades två lärarinnor. Med hänsyn till att den föreslagna
perioden avbröte sommarferierna och hindrade vederbörande att på
dessa skaffa sig annan sysselsättning, kunde avlöningen för dessa två lärarinnor
under föreslagen period ej sättas lägre än tillsammans 1,500 kronor.
För förslagets genomförande fordrades således motsvarande ökning av anslaget
till extralärare.

Förslaget om anordnande av en sammanhängande idrottsperiod vid början
av höstterminen synes mig väl motiverat, och det torde vara att hoppas,
att denna tanke vinner vederbörligt beaktande vid planläggandet av den
nya undervisningsplanen för gymnastiska centralinstitutet. Den nu föreliggande
framställningen avser emellertid införandet av en dylik idrottsperiod
redan från och med läsåret 1931/1932, och härvidlag måste jag

169

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

ställa mig mera betänksam vid det förhållandet, att institutets omorganisation
nu av mig förutsättes träda i kraft från och med läsåret 1932/1933.
Jag finner mig sålunda böra för närvarande avstyrka bifall till direktionens
här förevarande framställning.

Härjämte har direktionen över gymnastiska centralinstitutet gjort framställning
angående förhöjt arvode för institutets föreståndare under budgetåret
1931/1932 och därvid anfört huvudsakligen följande:

I § 7 av stadgan för gymnastiska centralinstitutet, sådan densamma lydde
före den 22 april 1927, föreskrevs, att Konungen till föreståndare för institutet
ägde att förordna någon av institutets Överlärare, sedan direktionen
avgivit förslag.

Med hänsyn härtill har arvode till föreståndaren vid 1926 års lönereglering
satts så lågt som till 1,200 kronor.

Den 22 april 1927 ändrades ovannämnda paragraf i stadgan därhän, att
föreståndaren för institutet skulle förordnas av Konungen på viss tid, sedan
direktionen avgivit förslag.

Den ökade frihet i valet av föreståndare, som sålunda införts, har även
kommit till användning, i det att efter nyssnämnda tidpunkt uteslutande
andra personer än Överlärare erhållit förordnande som föreståndare.

Då någon ändring i gällande stat för gymnastiska centralinstitutet icke
under tiden skett, hava de sålunda förordnade för sin tjänst åtnjutit endast
ovannämnda arvode, 1,200 kronor.

Det är tydligt, att denna ersättning är alltför ringa.

Föreståndaren åligger enligt stadgan bland annat att utöva tillsynen över
undervisningen vid institutet. Det är påtagligt, att de yrkanden angående
förändrade förhållanden vid institutet, som under mera än ett årtionde allt
ivrigare framförts, ej endast gällt institutets organisation utan även åsyftat
en inre omdaning. Det tillkommer i första hand föreståndaren att förelägga
direktionen de förslag, som granskningen av förhållandena inom institutet
möjligen kan föranleda. Föreståndarens uppgift blir härigenom synnerligen
svår och grannlaga, då å ena sidan en omorganisation utan en eventuellt
behövlig inre nydaning synes tämligen ändamålslös, och det å andra sidan
ofta blir nödvändigt för föreståndaren att gå i bräschen mot påtryckningar
och kritik utifrån. Hans ställning blir därför i hög grad utsatt och de uppgifter,
som föreligga honom, ej blott betydelsefulla utan också i många fall
betungande. De erkänt usla yttre förhållanden, under vilka institutet arbetar,
bidraga ytterligare härtill.

Avlöningen står icke i någon rimlig proportion till arbetet och svårigheterna.

Orsaken till att staten det oaktat kunnat finna personer, som velat åtaga
sig föreståndarsysslan, måste sökas dels i det för den gymnastiskt intresserade
lockande i att få göra en insats i samband med institutets omorganisation,
dels i den omständigheten, att denna ansetts vara så nära förestående,
att de anställda trott sig kunna efter ett år motse ändrade förhållanden.
Den nuvarande föreståndaren anställdes den 1 juli 1930 och har
således vid ingången av nästa budgetår under ett år arbetat för den påtagligen
otillräckliga avlöningen.

Framstår denna som otillräcklig i vanliga fall, bliva förhållandena för nästkommande
år ännu mera i ögonen fallande.

ökat arvode
åt föreståndaren
vid
gymnastiska
centralinstitutet
under
budgetåret
193111932.

170

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Kungl. Maj:t har i åttonde huvudtiteln utlovat, att den länge väntade
omorganisationen av gymnastiska centralinstitutet kommer att föreläggas
1931 års riksdag. I meddelandet härom omnämner Kungl. Majit de vidlyftiga
arbeten med stadgar o. s. v., som bliva en oavvislig följd av ett omorganisationsbeslut.

Denna ökade arbetsbörda kommer att i stor utsträckning påvila just föreståndaren.

Det förut orimligt låga arvodet kommer vid detta förhållande att bliva
helt enkelt ovärdigt en statens befattningshavare i så ansvarsfylld och arbetsbetungad
ställning.

Direktionen har därför ansett sig nödsakad att hos Kungl. Majit göra en
framställning om förhöjt arvode. Givetvis är direktionen medveten om, att
en framställning örn en isolerad åtgärd före en i omorganisationsförslaget
väntad allmän lönereglering för institutets befattningshavare kan anses olämplig,
men har dock med hänsyn till de fullkomligt enastående förhållanden
som råda, ansett åtgärden oundgängligen nödvändig.

Då det för direktionen gällt att taga ställning till frågan om beloppet av
förhöjningen, har det med hänsyn till arbetsbörda, av institutets ställning
i förhållande till utlandet framkallad representationsskyldighet m. m. icke
synts kunna sättas lägre än till 4,000 kronor.

Föreståndaren åtnjuter för närvarande utom arvodet från institutet som
major på tvångsvis övergångsstat en avlöning å 8,700 kronor.

Denna avlöning medför emellertid skyldighet att verkställa årlig minimitjänstgöring
— som får ske under den tid föreståndaren i vanliga fall skulle
hava semester — och som medför nödvändighet att alltjämt förkovra de
militära kunskaperna och färdigheterna. Enligt direktionens mening kan
man därför ej utan vidare anse densamma överförd som avlöning för arbetet
inom institutet utan får snarare räkna med att skillnaden mellan den och
majors avlöning på frivillig övergångsstat, omkring 2,400 kronor, är att
betrakta som avlöning för rent militär tjänst och skyldigheter. Den avlöning,
som föreståndaren — under förutsättning, att direktionens framställning
örn förhöjt arvode bifalles — skulle erhålla, beräknar direktionen sålunda
till 11,500 kronor.

Vid sådant förhållande och med hänsyn till den chefsställning föreståndaren
har, anser direktionen ej, att det föreslagna beloppet föregriper den
väntade löneregleringen.

Direktionen hemställde, att Kungl. Majit måtte hos 1931 års riksdag framlägga
proposition örn att föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet må
under budgetåret 1931/1932, utöver till honom å centralinstitutets ordinarie
stat utgående medel, tillerkännas ett extra arvode å 4,000 kronor.

Över denna framställning har statskontoret den 10 februari 1931 avgivit
utlåtande och därvid anfört:

Vid avlåtande till riksdagen av årets statsverksproposition har statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet under punkt 282 uttalat sin förhoppning,
att pågående utredning angående gymnastiska centralinstitutets
omorganisation skall bliva färdig i så god tid, att framställning i ämnet
kan ske till 1931 års riksdag. Med hänsyn till de vidlyftiga arbeten med
stadgar o. s. v., som bliva en oavvislig följd av ett omorganisationsbeslut,
har departementschefen emellertid funnit det vara otänkbart att föreslå, att

171

Kungl. Majis proposition Nr 133.

den eventuellt av riksdagen beslutade nya organisationen skall träda i kraft
tidigare än från och med budgetåret 1932/1933.

Såsom av direktionens framställning framgår, har det nu utgående arvodet
till institutets föreståndare, 1,200 kronor, blivit bestämt med tanke på
det tidigare rådande förhållandet, att föreståndaren samtidigt skulle tjänstgöra
såsom Överlärare vid institutet. Stadgan för institutet medger emellertid
numera, att även andra personer än överlärarna kunna ifrågakomma
såsom föreståndare. Den nuvarande föreståndaren innebar sålunda icke
överlärartjänst. Under sådana förhållanden måste statskontoret finna ett
arvode åt honom av 1,200 kronor alltför lågt, så mycket hellre som, enligt
vad ämbetsverket inhämtat, föreståndaren såsom ersättning för bostad inom
institutet måste vidkännas avdrag å arvodet motsvarande dettas hela belopp.
Då härtill kommer, att föreståndarens åligganden under instundande budgetår
med hänsyn till det merarbete, som blir en given följd av den tillämnade
omorganisationen, torde bliva vida mera betungande än eljest, anser
sig statskontoret böra tillstyrka, att förhöjning av arvodet beredes honom.
I avvaktan på statsmakternas beslut i organisationsfrågan och för att icke
på något sätt föregripa den väntade allmänna löneregleringen för institutets
befattningshavare skulle emellertid statskontoret vilja föreslå, att förhöjningen
begränsas till 2,800 kronor, varigenom föreståndarens arvode under
budgetåret 1931/1932 skulle komma att uppgå till sammanlagt 4,000 kronor.

De skäl, som av direktionen över gymnastiska centralinstitutet och statskontoret
anförts för en provisorisk avlöningsförbättring för föreståndaren
för centralinstitutet under budgetåret 1931/1932, hava synts mig övertygande.
Jag vill härvid särskilt betona det jämväl av statskontoret framhävda
förhållandet, att föreståndarens åligganden under sagda tid med
hänsyn till det merarbete, som blir en given följd av den tillämnade omorganisationen,
torde bliva vida mera betungande än eljest; och under dylika
omständigheter torde det å stat upptagna arvodet, 1,200 kronor, med
fog kunna betraktas som otillräckligt.

I fråga örn avlöningsförbättringens storlek vill jag ansluta mig till det
av statskontoret förordade beloppet, 2,800 kronor, varigenom föreståndarens
arvode under budgetåret 1931/1932 skulle komma att uppgå till sammanlagt
4,000 kronor.

Jag vill erinra örn att medel för den sålunda ifrågasatta avlöningsförbättringen
ej beräknats i statsverkspropositionen till 1931 års riksdag. Emellertid
kommer vid bifall till Kungl. Maj:ts tidigare till riksdagen avlåtna proposition
angående arvodesförhöjning åt vissa extra ordinarie ämneslärare
vid högre lärarinneseminariet, allmänna läroverk och statens folkskoleseminarier
att uppstå en besparing, jämförd med vad i statsverkspropositionen
beräknats, av 5,000 kronor eller 2,200 kronor mera än det nu ifrågasatta
beloppet.

Jag förordar alltså, att föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet må
för budgetåret 1931/1932 tillerkännas ett extra arvode av 2,800 kronor.

Departe mentschefen.

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.

Kap. XI. Hemställan.

Under hänvisning till vad i det föregående anförts och föreslagits hemställer
jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels förklara sig icke hava något att erinra mot de i det
föregående angivna huvudgrunderna för en successiv omorganisation
från och med ingången av budgetåret 1932/
1933 av gymnastiska centralinstitutet,
dels i riksstaten för budgetåret 1931/1932 med oförändrade
belopp uppföra

ej mindre det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid
gymnastiska centralinstitutet å kronor 106,000: —

än även det ordinarie reservationsanslaget till materiel
m. m. vid gymnastiska centralinstitutet å kronor 13,000: —,
dels till extra personal vid gymnastiska centralinstitutet
m. m. för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra anslag å
kronor 7,410: —

att utgå med den fördelning, som av Kungl. Majit bestämmes,

dels ock till ökat arvode åt föreståndaren för gymnastiska
centralinstitutet under budgetåret 1931/1932 för samma budgetår
anvisa ett extra anslag av kronor 2,800: —

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Enar Sahlin.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 133. 173

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Kap.

I. Inledning ........................................ 3

II. Allmänna grunder för gymnastiska centralinstitutets organisation 16

III. Gymnastiska centralinstitutets omfattning vid en blivande organi sation

m. m................... 86

IV. Inrättande av kombinerade gymnastik- och ämneslärartjänster. . 95

V. Utbildningen vid det omorganiserade gymnastiska centralinstitutet 104

VI. Lärarkrafter....................................... 129

VII. Anslagsbehov..................................... 140

VIII. Militärgymnastisk instruktörsutbildning................... 149

IX. Nybyggnader för gymnastiska centralinstitutet............. 159

X. Anslagsbehov för budgetåret 1931/1932 .................. 164

XI. Hemställan....................................... 172