Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967 (Proposition 1967:130)

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Nr 130

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen, in. in.; given
Stockholms slott den 31 mars 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272);

2) förordning om ändrad lydelse av 5 § 1 mom. förordningen den 23
oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter;

3) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

4) förordning angående ändrad lydelse av 8 § och 12 § 1 mom. förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse av 1 § 2 mom. förordningen den
31 december 1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel;

6) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

7) lag angående ändring i lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss
lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan;

8) förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst;

9) förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1952; (nr 410)
med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;

10) lag om ändrad lydelse av 72 § landstingslagen den 14 maj 1954 (nr
319);

11) förordning angående ändrad lydelse av 14 § 2 mom. och 20 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt;

12) förordning angående ändrad lydelse av 55 och 58 §§ förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt;

13) förordning om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 18 december
1959 (nr 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om allmän försäkring;

14) förordning om ändrad lydelse av 17 och 40 §§ förordningen den 18
december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om
allmän försäkring, m. m.;

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr ISO

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

15) Jag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398)
om finansiering av folkpensioneringen;

16) förordning angående ändrad lydelse av 10 § förordningen den 21 maj
1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av uppbördsutredningens betänkande »Uppbördsfrågor»
(SOU 1965: 23) framläggs i propositionen ett flertal förslag i syfte alt förbättra
skatteuppbörden. Bl. a. föreslås att ett allmänt ombud skall förordnas
i varje län för att föra det allmännas talan i vissa uppbördsmål. Vidare
förordas vidgade möjligheter för de skattskyldiga att få anstånd med
skattebetalning. Förslaget innebär bl. a. att anståndsfrågan i tvistiga taxeringsmål
i motsats till vad nu gäller skall bedömas oberoende av taxeringsintendentens
ställningstagande. Ändrade bestämmelser rörande vissa skatteavdrag
föreslås. Avdrag på retroaktiva lönebelopp, ackordsersättningar

o. d. föreslås ske enligt särskild tabell som fastställs av centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden. Om skattskyldig inte lämnar debetsedel
på preliminär skatt skall avdrag enligt förslaget i allmänhet göras enligt
preliminärskattetabellen på arbetsgivarens hemort, varvid avdragsbeloppet
förhöjs med 10 %. Lämnas inte debetsedel på kvarstående skatt föreslås
skatteavdrag för sådan skatt skola ske med samma belopp som det samtidiga
avdraget för preliminär skatt. Kvarstående och tillkommande skatt
under 10 kr. föreslås inte skola uttas. Likaså avses överskjutande preliminär
skatt under 10 kr. inte skola återbetalas.

Den nuvarande restavgiften, 4 %, som utgår när skatt inte betalas i rätt
tid och ordning, lämnas i propositionen oförändrad. Som komplettering
till restavgiften framläggs dock förslag om en s. k. tilläggsavgift som skall
utgå när fordran på arbetsgivare för arbetstagares skatt varit obetald längre
tid. För att effektivisera skatteuppbörden föreslås bl. a. möjlighet att ta
ut arbetstagares skatt av den som handlar på arbetsgivarens vägnar. I
förenklande och förtydligande syfte föreslås ändrade regler beträffande
omdebitering, avkortning, restitution och preskription av skatt. Räntefrågor
i samband med debitering av skatt behandlas också i propositionen.

Vidare föreslås bestämmelser om skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst.
Även detta förslag grundar sig på ett betänkande av uppbördsutredningen
(Stencil Fi 1966: 7).

I anledning av riksdagens principbeslut år 1963 om övergång till datamaskinsystem
(ADB-system) inom bl. a. taxerings- och uppbördsväsendet föreslås
slutligen ett flertal i huvudsak tekniska ändringar i ett antal andra
författningar som berör taxerings- och uppbördsfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

1) Förslag
till

Förordning

om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, dels att 32 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953
skall upphöra att gälla, dels att 2 § 2 mom., 3 § 2 mom., 4 § 1 mom., 7, 10,
12, 22, 23 och 2-6 §§, 27 § 3 mom., 28, 31, 33, 35, 37 och 38 §§, 39 § 1 inom.,
40 §, 41 § 1 inom., 44 §, 45 § 1 inom., 48 § 1 och 2 inom., 49 och 50 §§, 53 §
1 och 3 inom., 54 §, 56 § 1 och 4 mom., 57 §, 08 § 1 mom., 68 § 1, 2 och 5
inom., 69 §, 70 § 2 inom., 71, 75, 83 och 84 §§, 85 § 1 inom., 86, 87 Och 88 §§,
punkt 5 av anvisningarna till 39 §, anvisningarna till 40 och 41 §§, punkt 1
av anvisningarna till 45 § samt anvisningarna till 49 § samma förordning1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att till 45 § förordningen
skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 inom., och till 69 § förordningen
skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 inom., av nedan angiven lydelse,
och dels att i nämnda förordning skall införas två nya paragrafer,
betecknade 72 a och 77 a §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

2 in o m. I denna förordning förstås med

katt: skatt, som slutlig skatt: skatt som på -

debiteras på grund av sådant taxeringsbeslut
eller sådan för debitering
överlämnad handling, som kommit
den lokala skattemyndigheten tillhanda
senast den 20 november under
taxeringsåret;

preliminär skatt:---

kvarstående skatt:---

tillkommande skatt: dels
skatt som debiteras på grund av sådant
taxeringsbeslut, som kommit
den lokala skattemyndigheten tillhanda
efter den 20 november under
taxeringsåret, dels skatt som påföres
på grund av eftertaxering, dels ock
skatt som utöver tidigare påförd

förts vid den årliga debiteringen på
grund av taxeringsnämnds beslut eller
på grund av annat beslut som
enligt gällande föreskrifter skall beaktas
vid sådan debitering;

-----— — slutlig skatt;

— ---— — slutlig skatt;

tillkommande skatt: skatt
som skall erläggas på grund av eftertaxering
eller enligt beslut om debitering
sedan påföringen av slutlig
skatt avslutats.

1 Senaste lydelse av 2 § 2 mom., 44 §, 53 § 1 inom., 57 §, 68 § 1 mom; och 83 § se
1966:243, av 3 § 2 mom., 22, 26, 31 och 35 §§, 48 § 1 och 2 mom. samt 84 § se 1954:340,
av 4 § 1 mom. se 1965:80, av 10 § se 1963:300, av 23 och 33 §§ samt punkt 5 av anvisningarna
till 39 § se 1964:354, av 27 § 3 mom. se 1959:558, av 39 § 1 mom. och anvisningarna
till 40 § se 1962:666, av 40 §, 56 § 1 mom. och 68 § 5 mom. se 1958:300, av 49 §
1 inom. se 1962:194, av 58 § 1 mom. och 69 § 2 mom. se 1959:174, av 68 § 2 mom., 70 § 2
mom. och 86 § se 1961:314 samt av 69 § 1 mom. sé 1960:155.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skatt skall erläggas på grund av beslut
rörande ändrad debitering;

inkomstår: det--------föregått taxeringsåret;

uppbördsår: tiden---------nästfoljande år.

2 in o m. Preliminär skatt---

1. P re Iiminär A-s katt--

Med tjänst-----—---

Preliminär A-skatt skall utgå med
belopp som angives i skattetabell,
varom i 4 § förmäles, eller med den
procent av inkomsten, varom i 7 §
och 40 § andra stycket sägs. I särskilda
fall må lokal skattemyndighet
föreskriva arinan beräkningsgrund,
exempelvis att skatten skall beräknas
å viss del av inkomsten eller å inkomsten
minskad med visst belopp
eller att skatten skall utgå med särskilt
angiven procent av inkomsten.
År den,---—-----

2. Preliminär B-s katt

§•

--preliminär B-skatt.

--— — bedriven rörelse.

till avdrag.

Preliminär A-skatt skall utgå enligt
skattetabell, som avses i 4 §, eller
enligt de grunder som angivas i
7, 12 eller 40 §. I särskilda fall må
lokal skattemyndighet föreskriva annan
beräkningsgrund, exempelvis att
skatten skall beräknas å viss del av
inkomsten eller å inkomsten minskad
med visst belopp eller att skatten
skall utgå med särskilt angiven procent
av inkomsten. ,

---av tjänst.

--preliminär A-skatt.

Öretal som uppkommer vid beräkning
av skatteavdrag skall jämnas
till närmast högre hela krontal.
---- — särskild debitering.

4 §•

1 mom. Har lokal —---------sådana tabeller.

Skattetabellerna skola — --- —- — —- --statlig inkomstskatt.

Tabellerna skola icke upptaga
preliminär skatt för belopp, som
motsvarar en till statlig eller kommunal
inkomstskatt taxerad inkomst,
understigande tvåtusenfyrahundra
kronor, eller till sådan skatt
beskattningsbar inkomst understigande
etthundra kronor. Inkomstbelopp
och skattebelopp skola angivas
i helt antal kronor.

Då inkomst av tjänst icke avser
bestämd tidsperiod eller icke uppbäres
vid regelbundet återkommande
tillfällen, skall preliminär A-skatt,
därest annat icke föreskrivits, utgå
med t jugufem procent av inkomsten

För inkomst av tjänst, som icke avser
bestämd tidsperiod eller icke
uppbäres vid regelbundet återkommande
tillfällen, skall utgå preliminär
A-skatt med trettio procent av
inkomsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1067

(Nuvarande lydelse)

och i förekommande fall avrundas
till närmast lägre hela krontal.

Här avsedd skatt skall icke utgå
å lägre belopp än tio kronor.

I första stycket omnämnd procentsats
skall angivas i skattetabellerna.

(Föreslagen lydelse)

Uppbäres inkomst som avses i
första stycket jämte inkomst, som
avses i 4 § 1 mom. första stycket,
skall preliminär A-skatt utgå enligt
grunder som fastställas av centrala
folkbokförings- och uppbördsnämriden.
, 1..

Skatt enligt första eller andra
stycket uttages icke på belopp under
tio kronor.

Att lokal skattemyndighet äger
föreskriva särskilda grunder för uttagande
av preliminär A-skått framgår
av 3 § 2 mom.

Bestämmelserna i denna paragraf
gälla icke om annat följer av 40 §.

10 §.

Preliminär A-skatt skall icke beräknas--

Preliminär A-skatt skall icke utgå ----

Preliminär A-skatt skall vidare
icke utgå å ersättning, som utbetalas
till person, vilken är i konkurs.

--kostnadernas bestridande.

allmän försäkring.

12 §.

I fråga om svensk medborgare,
som tillhör svensk beskickning hos
utländsk makt eller lönat svenskt
konsulat eller beskickningens eller
konsulatets betjäning och som på
grund av sin tjänst är bosatt utomlands,
skall preliminär A-skatt avse
allenast å inkomsten av tjänsten
belöpande statlig inkomstskatt jämte
pensionsavgift samt beräknas enligt
av Kungl. Maj.t fastställda
grunder.

Det ankommer på lokal skattemyndighet
:

att angiva hur preliminär A-skatt
skall beräknas för skattskyldiga,
som för inkomståret mantalsskrivits
inom myndighetens tjänstgöringsområde; att

debitera-----------

I fråga om svensk medborgare,
som tillhör svensk beskickning hos
utländsk makt eller lönat svenskt
konsulat eller beskickningens eller
konsulatets betjäning och som på
grund av sin tjänst är bosatt utomlands,
skall preliminär A-skatt avse
endast statlig inkomstskatt och folkpensionsavgift,
som belöper på inkomsten
av tjänsten om ickei lokal
skattemyndighet föreskrivit annat.

Det ankommer på lokal skattemyndighet
:

att angiva hur preliminär A-skatt
skall beräknas för den, som för inkomståret
har att erlägga sådan
skatt i kommun inom myndighetens
tjänstgöringsomräde;

— — 33 § förmäles.

Länsstyrelsen medverkar;, i debiterings
arbetet enligt föreskrifter
som meddelas av Kungl. Maj.t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 ar 196/

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §.

Skatt skall-——----- ----- — -— under uppbördstermin.

Uppbördsterminerna under —--

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
må om särskilda omständigheter
därtill föranleda, efter
generalpoststyrelsens hörande, föreskriva
att uppbördstermin under viss
månad skall infalla under annan tid
än nyss sagts.

Preliminär B-skatt skall debiteras
i en gemensam post, därvid skattebeloppet
avrundas till det närmast
lägre hela krontal, vilket utan att
öretal uppkommer är jämnt delbart
med antalet av de uppbördsterminer
varunder skatten skall förfalla till
betalning. Preliminär skatt, som icke
uppgår till sextio kronor i hemortskommunen
eller till tvåhundra kronor
i annan kommun än hemortskommunen,
skall icke påföras med
mindre den skattskyldige så begär.

Preliminär B-skatt-------

3 in o m. Överstiger skattskyldigs

Vad i denna förordning stadgas angående
kvarstående skatt skall, där
icke annat angives, äga motsvarande
tillämpning beträffande i föregående
stycke omförmäld ränta.

Kvarstående skatt, som icke uppgår
till minst fem kronor, skall icke
erläggas.

Kvarstående skatt skall förfalla
till betalning:

om skattens belopp uppgår till
högst femtio kronor, under den förs -

— --— -—• mån förskjutes.

Centrala folkbokförings- och upphördsnämnden
må om särskilda omständigheter
därtill föranleda, efter
poststyrelsens hörande, föreskriva
att uppbördstermin under viss månad
skall infalla under annan tid än
nyss sagts.

§•

Preliminär B-skatt skall debiteras
i eu gemensam post. Skattebeloppet
avrundas till det närmast lägre hela
krontal, som utan att öretal uppkommer
är jämnt delbart med antalet
av de uppbördsterminer under
vilka skatten förfaller till betalning.
Skatt som icke uppgår till trehundra
kronor påföres icke.

---under uppbördsåret.

§•

---efter inkomståret.

Har slutlig eller kvarstående skatt
blivit påförd med oriktigt belopp genom
fel vid debiteringen eller har
preliminär skatt blivit tillgodoräknad
med felaktigt belopp eller skall
kvarstående skatt av annan anledning
nedsättas, skall ny beräkning
av ränta göras enligt första stycket.

Bestämmelserna i denna förordning
om kvarstående och tillkommande
skatt äga, där icke annat angives,
motsvarande tillämpning beträffande
ränta enligt detta moment.

§•

Kvarstående skatt under tio kronor
uttages icke.

Kvarstående skatt förfaller till betalning: under

den första uppbördsterminen
under uppbördsåret näst efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 ar 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ta uppbördsterminen under uppbördsåret
näst efter taxeringsåret;
samt

om skattens belopp överstiger femtio
kronor, med lika belopp under
vardera av de båda första uppbördsterminerna
under nämnda uppbördsår,
dock att belopp, som skall förfalla
under den senare terminen, skall
avrundas till närmast lägre hela antal
kronor, därvid återstoden skall
förfalla under den förra terminen.

Debitering av tillkommande skatt
skall ske efter samma grunder, som
gällt för debitering av motsvarande
slutliga skatt, dock att vid debitering
på grund av eftertaxering skall
iakttagas vad i 63 § kommunalskattelagen
finnes stadgat.

Tillkommande skatt-----

För skattskyldig skall utfärdas debetsedel,
särskild för preliminär
skatt, för slutlig skatt samt för tillkommande
skatt. Debetsedel skall
upptaga å uppbördskortet eller i debiteringslängden
angivna uppgifter.
Vid debetsedel skola vara fogade
skatteanvisningar, avsedda för inbetalning
av skatt.

Vid debetsedel, avseende preliminär
skatt, skall därjämte vara fogat
skattekort, upptagande å debetsedeln
angivna uppgifter angående
den skattskyldige och det slag av
skatt, som påförts honom. Upptager
debetsedeln uppgift angående tilllämplig
skattetabell och kolumn i
tabellen, skall jämväl nämnda uppgift
angivas å skattekortet. Vid de -

taxeringsåret, om skatten uppgår till
högst tvåhundra kronor; samt

med lika belopp under vardera av
de båda första uppbördsterminerna
under nämnda uppbördsår, om skatten
överstiger tvåhundra kronor,
dock att belopp, som förfaller under
den förra terminen, avrundas till
närmast lägre hela antal kronor,
varvid återstoden förfaller under den
senare terminen.

§•

Debitering av skatteposter i samband
med uträknande av tillkommande
skatt sker efter samma grunder,
som gällt för debitering av motsvarande
slutliga skatt. Vid debitering
på grund av eftertaxering iakttagas
bestämmelserna i 63 § kommunalskattelagen.

Sänkning av viss skatt vid ändrad
debitering avräknas mot höjning av
annan skatt till följd av ändringen.
Tillkommande skatt under tio kronor
uttages icke.

--------28 § sägs.

§•

För skattskyldig skall utfärdas debetsedel,
särskild för preliminär
skatt, för slutlig skatt och för tillkommande
skatt. Vid debetsedel skola
fogas skatteanvisningar avsedda
för inbetalning av skatt och, om så
är påkallat, skattekort, upptagande
å debetsedeln angivna uppgifter om
den skattskyldige, och skattetabell.

Närmare föreskrifter om debetsedel
och handlingar som skola fogas
till debetsedel meddelas av Kungl.
Maj :t.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

betsedeln skall i sist angivet fall fo -

gas ett exemplar av tabellen i fråga.

Debetsedel med---- -— ---

Debetsedel å slutlig skatt skall senast
den 15 december under taxeringsåret
med posten utan kostnad
för den skattskyldige tillställas denne
under adress som är angiven i
mantalslängd, taxeringslängd eller
befolkningsregistret eller anmälts
till den lokala skattemyndigheten.

Debetsedel, avseende — —--—-

Har skattskyldig tidigare icke haft
inkomst, för vilken preliminär Askatt
skolat utgöras, men börjar han
under inkomståret uppbära sådan
inkomst, skall han ofördröj ligen göra
anmälan därom hos vederbörande
lokala skattemyndighet. Denna har
att under i anmälningen uppgiven
eller eljest känd adress till den skattskyldige
skyndsamt översända debetsedel.

Därest skattskyldig som icke senast
fem dagar efter den tidpunkt,
som i 35 § första eller andra stycket
eller i 36 § första stycket angives,
erhållit vederbörlig debetsedel,
hos den lokala skattemyndigheten
gör anmälan härom, åligger det
denna att, om debetsedel bort utfärdas,
under i anmälningen uppgiven
eller eljest känd adress ofördröjligen
översända sådan till den skattskyldige.
Anmälan, som här avses, bör
göras senast tio dagar efter nyssnämnda
tidpunkt.

Skattskyldig äger hos vederbörande
lokala skattemyndighet, då behov
av ytterligare skatteanvisningar föreligger
eller anledning eljest uppkommit,
göra framställning om utfärdande
av duplettdebetsedel. Har
sådan framställning gjorts, skall
duplettdebetsedel skyndsamt över -

— fastställt formulär.

§■

Debetsedel å slutlig skatt skall tillställas
den skattskyldige senast den
15 december under taxeringsåret.

---under inkomståret.

Uppbär skattskyldig, som tidigare
icke haft inkomst för vilken preliminär
A-skatt uttages, sådan inkomst
under inkomståret, skall han
ofördröj ligen göra anmälan därom
hos vederbörande lokala skattemyndighet.
Denna har att skyndsamt
sända debetsedel till den skattskyldige.

§•

Anmäler skattskyldig hos lokal
skattemyndighet, att han icke erhållit
vederbörlig debetsedel sedan
fem dagar förflutit efter den tidpunkt
som angives i 35 § första eller
andra stycket eller i 36 § första
stycket, skall myndigheten ofördröjligen
tillställa den skattskyldige sådan
debetsedel som bort utfärdas.
Anmälan, som här avses, bör göras
senast tio dagar efter nyssnämnda
tidpunkt.

§•

Skattskyldig äger hos vederbörande
lokala skattemyndighet utfå
duplettdebetsedel, då behov av ytterligare
skatteanvisningar föreligger
eller anledning eljest uppkommit.
Duplettdebetsedel skall skyndsamt
sändas till den skattskyldige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sundas till den skattskyldige under
i framställningen uppgiven eller eljest
känd adress.

39 §.

1 m o m. Vid utbetalning —--erlägga (skatteavdrag).

Har arbetstagare, vilken har att
vidkännas skatteavdrag för preliminär
A-skatt, att erlägga kvarstående
skatt, som påförts i kommun där
han mantalsskrivits för året näst
före taxeringsåret, är arbetsgivaren
skyldig att vid utbetalning av lön
verkställa skatteavdrag jämväl för
gäldande av sådan skatt. Avdragsskyldighet
föreligger dock icke, därest
anställningen är avsedd att vara
kortare tid än en vecka. För gäldande
av den kvarstående skatten skall
arbetsgivaren vid varje utbetalningstiilfälle
avdraga belopp, motsvarande
så stor del av den under nästföljande
uppbördstermin förfallande
skatten, som med hänsyn till antalet
utbetalningstillfällen före ingången
av den månad, då nämnda
uppbördstermin infaller, belöper å
utbetalningstillfället. Belopp, som
avdrages vid annat utbetalningstillfälle
än det första, skall dock avrundas
till närmast lägre hela antal
kronor och återstoden avdragas vid
det första utbetalningstillfället.

Kungl. Maj :t-------

Har arbetstagare, vilken har att
vidkännas skatteavdrag för preliminär
A-skatt, att erlägga kvarstående
skatt, som påförts i hans hemortskommun
för året näst före taxeringsåret,
är arbetsgivaren skyldig
att vid utbetalning av lön verkställa
skatteavdrag även för sådan skatt.
Avdragsskyldighet föreligger dock
icke, därest anställningen är avsedd
att vara kortare tid än en vecka.
För betalning av den kvarstående
skatten skall arbetsgivaren vid varje
utbetalningstillfälle avdraga det
loelopp, som motsvarar så stor del
av den under nästföljande uppbördstermin
förfallande skatten,
som belöper å utbetalningstillfället
med hänsyn till antalet utbetalningstillfällen
före ingången av den
månad, då uppbördsterminen infaller.
Belopp, som avdrages vid annat
utbetalningstillfälle än det första,
skall dock avrundas till närmast
lägre hela antal kronor och återstoden
avdragas vid det första utbetalningstillfället.

----stycke sägs.

40 §.

Det åligger arbetstagare, som skall
erlägga preliminär A-skatt, att omedelbart
efter mottagandet av debetsedel
å sådan skatt till arbetsgivaren
överlämna densamma. Har arbetstagare
som nu sagts att gälda kvarstående
skatt, skall han snarast efter
det han mottagit debetsedel å
slutlig skatt överlämna denna eller
vederbörlig del därav till arbetsgivaren.
Tillträder arbetstagaren under
tid, då skatteavdrag skall verkställas,
ny anställning, skall debetsedeln
överlämnas till den nya arbetsgiva -

1 mo m. Arbetstagare, som skall
vidkännas avdrag för preliminär Askatt,
skall överlämna debetsedel å
sådan skatt till arbetsgivaren omedelbart
efter det han mottagit den.
Annan arbetstagare skall snarast för
arbetsgivaren uppvisa debetsedel å
preliminär B-skatt, påförd i hemortskommunen,
eller skattekort å sådan
skatt eller intyg av lokal skattemyndighet,
att han icke har att erlägga
preliminär A-skatt.

Fullgör icke arbetstagare sin skyldighet
enligt första stycket, skall av 130 -

lf Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ren ofördröjligen efter det anställningen
tillträtts.

Arbetstagare, som icke har att gälda
preliminär A-skatt, skall inom i
första stycket angiven tid för arbetsgivaren
uppvisa debetsedel å preliminär
B-skatt, påförd i hemortskommunen,
eller skattekort å sådan
skatt eller intyg av lokal skattemyndighet,
att arbetstagaren icke har
att erlägga preliminär A-skatt. Har
debetsedel, skattekort eller intyg
som nyss sagts ej uppvisats för arbetsgivaren
och har till denne ej
heller överlämnats debetsedel å preliminär
A-skatt eller företetts skattekort
å sådan skatt, skall skatteavdrag
för preliminär A-skatt verkställas
med tjugufem procent av lönebeloppet
vid varje avlöning stillfälle.
Skatteavdrag som nyss sagts skall
vid anställning, avsedd att vara kortare
tid än en vecka, dock icke göras
å dagsinkomst understigande tio
kronor.

Skatteavdrag för kvarstående
skatt verkställes allenast beträffande
skattskyldig, för vilken göres skatteavdrag
för preliminär A-skatt. Har
sådan arbetstagare icke till arbetsgivaren
överlämnat debetsedel å slutlig
skatt eller vederbörlig del av debetsedeln
och har han ej heller för
arbetsgivaren uppvisat debetsedel el -

(Föreslagen lydelse)

drag för preliminär skatt göras enligt
skattetabellen för den ort, där
arbetsgivaren har sitt kontor eller lönen
eljest utbetalas, efter följande
grunder, nämligen

1) i fråga om inkomst som avses i
4 § 4 inom.: ett belopp, motsvarande
avdrag enligt skattetabellen för sådan
inkomst jämte tio procent av
nämnda avdrag;

2) i fråga om inkomst som avses
i 7 § första stycket: ett belopp, motsvarande
avdrag för månadslön enligt
den i i § 2 mom. första stycket
vid 4) avsedda kolumnen i skattetabellen
jämte tio procent av nämnda
avdrag;

3) i fråga om inkomst som avses
i 7 § andra stycket: ett belopp, motsvarande
avdrag för sådan inkomst
beträffande skattskyldig, som avses
i 4-§ 2 mom. första stycket vid 4),
jämte tio procent av nämnda avdrag; 4)

i övriga fall: ett belopp, motsvarande
avdrag enligt den i 4 § 2
mom. första stycket vid 4) avsedda
kolumnen i skattetabellen jämte tio
procent av nämnda avdrag.

Åtnjuter arbetstagaren, förutom
kontant inkomst, naturaförmån som
avses i 8 § första stycket, skall skatteavdraget
enligt andra stycket beräknas
även på naturaförmånens
värde för den tid lönen avser.

Förhöjningen av avdrag som avses
i andra stycket vid 1)—4) skall
utgöra minst en krona för daglön,
fem kronor för veckolön, tio kronor
för halvmånadslön och tvåveckorslön
samt tjugu kronor för månadslön.

2 mom. Arbetstagare, som skall
vidkännas skatteavdrag enligt 1
inom., skall omedelbart efter det han
mottagit debetsedel å slutlig skatt
överlämna den eller vederbörlig del
därav till arbetsgivaren eller för arbetsgivaren
uppvisa debetsedeln eller
vederbörlig del därav eller intyg
av lokal skattemyndighet att han

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ler del därav som nyss sagls eller intyg
av lokal skattemyndighet att han
icke har att erlägga kvarstående
skatt, skall under tid, då skatteavdrag
för sådan skatt skall verkställas,
dylikt avdrag ske med tjugufem
procent av lönebeloppet vid varje avlöningstillfälle.
Att skatteavdrag som
nyss sagts icke skall verkställas vid
anställning, som är avsedd vara kortare
tid än en vecka, framgår av 39 §

1 mom.

Därest arbetstagaren åtnjuter jämväl
naturaförmån, varom i 8 § första
stycket sägs, skall skatteavdrag
enligt andra eller tredje stycket beräknas
jämväl i naturaförmånens
värde för den tid löneutbetalningen
avser.

Det belopp, som skall avdragas
enligt andra eller tredje stycket, avrundas
till närmast läqre hela krontal.

(Se vidare anvisningarna.)

1 in o m. Vill arbetstagare, att
skatteavdrag för gäldande av preliminär
A-skatt skall under inkomståret
eller viss del därav verkställas
med större belopp än som enligt bestämmelserna
här ovan skall ske,
och gör han anmälan härom hos arbetsgivaren,
är denne skyldig att
från och med det avlöningstillfälle,
som infaller näst efter det två veckor
förflutit från det anmälningen skedde,
verkställa det begärda skatteavdraget.

(Föreslagen lydelse)

icke har att erlägga kvarstående
skatt.

Fullgör icke arbetstagare sin skyldighet
enligt första stycket, göres under
tid, då avdrag för kvarstående
skatt skall verkställas, avdrag för
sådan skatt vid varje avlöningstillfälle
med lika stort belopp som skall
avdragas för preliminär A-skatt. Att
skatteavdrag för kvarstående skatt
icke skall verkställas vid anställning,
som är avsedd att vara kortare tid
än en vecka, framgår av 39 § 1 mom.

3 mom. Bestämmelserna om
skatteavdrag när debetsedel icke
lämnats tillämpas icke, om arbetsgivaren
erhållit besked av länsstyrelsen
eller den lokala skattemyndigheten
beträffande vederbörligt skatteavdrag
från arbetstagarens lön. I
sådant fall skall arbetsgivaren göra
skatteavdrag enligt det erhållna beskedet.

(Se vidare anvisningarna.)

1 in o in. Anmäler arbetstagare
till arbetsgivare att skatteavdrag för
preliminär A-skatt skall göras med
större belopp än som följer av bestämmelserna
i denna förordning eller
eljest föreskrivits, är arbetsgivaren
skyldig att göra avdrag med det
begärda beloppet från och med det
avlöningstillfälle, som infaller näst
efter det två veckor förflutit från
det anmälningen skedde. Har lokal
skattemyndighet med stöd av 45 §
3 mom. beslutat om minskning av
skatteavdrag, äger arbetsgivaren
dock icke tillmötesgå arbetstagarens
begäran om förhöjt skatteavdrag.

44 §.

Länsstyrelsen skall---enligt bestämmelserna i 39—43 §§.

Det åligger-------— ---ovannämnda övervakning.

På begäran---av bestämmelserna i 39—43 §§.

Länsstyrelsen och den lokala skattemyndigheten
äger på begäran av
arbetsgivare lämna besked beträffande
arbetstagares skatteavdrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

45 §.

1 in o m. Sedan debetsedel---

1) då skattskyldig har att utgöra
preliminär A-skatt och enligt underrättelse
från länsbyrå för folkbokföringen
sådan ändring skett i den
skattskyldiges civilstånd, vartill hänsyn
skall tagas vid taxering under
året näst efter inkomståret;

2) då skattskyldig — — -

3) då skattskyldig

4) då skattskyldig

5) då genom

Ifall,

Oaktat vad

Erhåller lokal

Innan jämknin.

Jämkning må

(Se vidare anvisningarna.)

--fall, nämligen

1) då skattskyldig har att erlägga
preliminär A-skatt och enligt underrättelse
från länsstyrelsen sådan
ändring skett i den skattskyldiges civilstånd,
vartill hänsyn skall tagas
vid taxering under året näst efter inkomståret; --efter

inkomståret;

slutliga skatt;

— tillämpliga; eller
synes påkallad.

— — sexhundra kronor,
särskild omständighet.

- må erfordras,
är obehövligt.

— efter inkomståret.

3 in o m. Sker avdrag för preliminär
A-skatt för arbetstagare, som
är försatt i konkurs, och kan det antagas
att avdraget är större än som
fordras för att den preliminära skatten
skall motsvara den slutliga skatten,
må den lokala skattemyndigheten
efter ansökan av konkursboet genom
jämkning förordna om minskning
av skatteavdraget och i samband
därmed meddela beslut om utbetalning
till konkursboet av för
mycket innehållen preliminär skatt.

Motsvarande gäller efter ansökan
av utmätningsman när lön tages i
anspråk genom införsel.

(Se vidare anvisningarna.)

1 in o m. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
på grund av arbetslöshet
eller sjukdom eller eljest
oförvållat blivit nedsatt, må beviljas
anstånd med erläggande av preliminär
B-slcatt, kvarstående skatt eller
tillkommande skatt, som förfaller till
betalning under högst två av de uppbördsterminer,
vilka utlöpa närmast
efter det ansökan om anstånd gjorts.
Anståndet må avse hela skatten eller
del därav. Anståndstiden må bestämmas
till längst ett år efter utgången

§•

1 mom. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
blivit på grund
av arbetslöshet eller sjukdom eller
eljest oförvållat nedsatt, må av lokal
skattemyndighet erhålla anstånd
med erläggande av preliminär Bskatt,
kvarstående skatt eller tillkommande
skatt, som förfaller
till betalning under högst två av de
uppbördsterminer, vilka utlöpa närmast
efter det ansökan om anstånd
gjorts. Anståndet må avse hela skatten
eller del därav. Anståndstiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

av den månad, varunder den första
av nyssnämnda terminer infaller.

2 in o in. Värnpliktig, som inryckt
till militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga
till följd liärav
blivit nedsatt, må beviljas anstånd
med erläggande av preliminär Bskatt,
kvarstående skatt eller tillkommande
skatt, som förfaller till
betalning under uppbördstermin,
vilken helt eller delvis infaller under
tiden för militärtjänstgöringen eller
under tiden därefter, dock senast
under tredje kalendermånaden efter
den då tjänstgöringen upphör. Anståndet
må avse hela skatten eller
del därav. Anståndstiden må bestämmas
till längst ett år efter utgången
av den månad, varunder den
uppbördstermin infaller som anståndet
avser, dock att anstånd därutöver
må beviljas för tiden intill dess
den värnpliktige efter beviljad ledighet
för återgång till civil verksamhet
(hempermittering) eller hemförlovning
tre kalendermånader i följd varit
fri från tjänstgöring.

(Föreslagen lydelse)

må bestämmas till längst ett år efter
utgången av den månad, under vilken
den första av nyssnämnda terminer
infaller.

2 in o in. Värnpliktig, som inryckt
till militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga
till följd härav
blivit nedsatt, må av lokal skattemyndighet
erhålla anstånd med erläggande
av preliminär B-skatt, kvarstående
skatt eller tillkommande
skatt, som förfaller till betalning
under uppbördstermin, vilken helt
eller delvis infaller under tiden för
militärtjänstgöringen eller under tiden
därefter, dock senast under tredje
kalendermånaden efter den då
tjänstgöringen upphör. Anståndet må
avse hela skatten eller del därav. Anståndstiden
må bestämmas till längst
ett år efter utgången av den månad,
varunder den uppbördstermin infaller
som anståndet avser, dock att anstånd
därutöver må beviljas för tiden
intill dess den värnpliktige efter beviljad
ledighet för återgång till civil
verksamhet (hempermittering) eller
hemförlovning varit fri från tjänstgöring
tre kalendermånader i följd.

4!)

1 m o m. Skattskyldig, som anfört
besvär över taxeringsnämnds,
prövningsnämnds eller skattedomslols
beslut rörande taxering, må beviljas
anstånd med inbetalning av
skatt på grund av taxeringen, därest
vederbörande taxering sintendent i
yttrande över den skattskyldiges
framställning om anstånd förklarat
sig icke hava något att erinra mot
bifall, helt eller delvis, till densamma.
Under enahanda förutsättning
må skattskyldig, som hos prövningsnämnd
gjort ansökan om skatteberäkning
för ackumulerad inkomst
eller som anfört besvär över prövningsnämnds
eller skattedomstols
beslut angående dylik skatteberäkning,
beviljas anstånd med inbetal -

1 in o m. Skattskyldig må av lokal
skattemyndighet erhålla anstånd
med inbetalning av skatt eller ränta

1) om ta.veringsintendentcn anfört
besvär över taxering med yrkande
om ändring till den skattskyldiges
förmån: till belopp som betingas av
taxeringsintendentens yrkande,

2) om den skattskyldige anfört
besvär över taxering och taxeringsintendenten,
helt eller delvis, tillstyrkt
besvären eller ansökan om anstånd:
till belopp som betingas av
taxeringsintendentens yttrande,

3) om taxering blivit oriktig på
grund av felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende:
till belopp som betingas av förbiseendet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ning av skatt på grund av taxering,
varigenom den ackumulerade inkomsten
tages till beskattning. Anstånd
må avse skatt till belopp, som
betingas av taxeringsintendentens
yttrande,

Har skattskyldig taxerats å mer
än en ort för samma inkomst, garantibelopp
för fastighet eller förmögenhet,
må anstånd medgivas med inbetalning,
helt eller delvis, av ettdera
eller båda av de skattebelopp,
som påförts i anledning av taxeringen
i fråga.

Anståndet skall gälla till dess två
månader förflutit från dagen för
prövningsnämndens eller vederbörande
skattedomstols beslut i anledning
av besvär eller ansökan som i
första stycket avses. 2

2 m o in. Har dödsbo ansökt om
befrielse från erläggande av skatt,
som påförts den avlidne eller dödsboet,
eller har dödsboet anfört besvär
över beslut i sådan fråga, skall
vad i 1 mom. första och tredje styckena
sägs äga motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

k) om den skattskyldige taxerats
på mer än en ort för samma inkomst,
garantibelopp för fastighet eller förmögenhet:
till belopp, motsvarande
ettdera av eller båda de skattebelopp
som påförts i anledning av
taxeringen,

5) om skattskyldig gjort ansökan
enligt förordningen den 21 maj 1965
(nr 153) om särskild skatteberäkning
för makar: till belopp som betingas
av ansökningen,

6) om skatt påförts obehörigen
eller med för högt belopp på grund
av fel vid debitering: till belopp som
betingas av felaktigheten i debiteringen,

7) om preliminär skatt, som enligt
27 § 2 mom. skall gottskrivas den
skattskyldige, kan beräknas överstiga
motsvarande slutliga skatt och
bliva avkortad enligt 65 § samt den
skattskyldige icke erhållit jämkning
inom den i 45 § 1 mom. sista stycket
angivna tiden: till så stor del av
skatten som kan antagas bliva avkortad.

2 mom. Skattskyldig må av
länsstyrelsen erhålla anstånd med
inbetalning av skatt eller ränta

l) om den skattskyldige anfört
besvär över taxering och erläggandet
av skatt, som påförts i anledning av
den icke lagakraftvunna taxeringen,
skulle för den skattskyldige medföra
betydande skadeverkningar eller eljest
framstå såsom obilligt: till belopp
som betingas av den skattskyldiges
yrkande i fråga om taxeringen,

2) om ansökan gjorts angående
skatteberäkning för ackumulerad inkomst
eller angående befrielse från
erläggande av skatt, som påförts
avliden person eller hans dödsbo,
eller om skattskyldig eller dödsbo
anfört besvär över beslut med anledning
av sådan ansökan: till belopp
som betingas av ansökningen
eller besvären,

3) om ansökan gjorts angående
avkortning enligt förordningen den

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

3 in o m. Gör skattskyldig gällande
att han på grund av fel vid debiteringen
påförts skatt obehörigen eller
med för högt belopp och har han
häri sökt rättelse hos lokal skattemyndighet,
må den skattskyldige beviljas
anstånd med erläggande av
skatten eller del därav. Anståndet
skall gälla till dess en månad förflutit
från dagen för den lokala skattemyndighetens
beslut i anledning av
ansökningen om rättelse i debiteringen.

4 mom. Om den preliminära
skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall
gottskrivas skattskyldig, kan beräknas
överstiga motsvarande slutliga
skatt och om det överskjutande beloppet
är helt eller delvis oguldet,
må den skattskyldige, därest han försummat
att begära jämkning inom
den i 45 § 1 mom. sista stycket angivna
tiden, beviljas anstånd med
erläggande av så stor del av nämnda
belopp, som kan antagas bliva
avkortat enligt 65 §.

(Se vidare anvisningarna.)

(Föreslagen lydelse)

6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser
om begränsning av skatt i
vissa fall eller angående befrielse
enligt 85 § 2 mom. från erläggande
av ränta å kvarstående skatt eller
om besvär anförts över beslut i anledning
av sådan ansökan: till belopp
som betingas av ansökningen
eller besvären.

Anstånd enligt första stycket vid

1) må medgivas endast om den
skattskyldige ställer nöjaktig säkerhet
hos länsstyrelsen om icke med
hänsyn till anståndslidens varaktighet,
den skattskyldiges förhållanden
och omständigheterna i övrigt kan
antagas, att det belopp som avses
med anståndet ändå kommer att behörigen
erläggas.

3 m o m. Anstånd må, utom i fall
som avses i 1 mom. vid 7), meddelas
att gälla längst intill dess två månader
förflutit från dagen för beslut
med anledning av ansökningen eller
besvären. Meddelat anstånd må omedelbart
återkallas, när skäl föreligger.

4 m o m. Den som åtnjutit anstånd
med inbetalning av skatt enligt
2 mom. 1) skall erlägga ränta
efter fem procent för år för den del
av skatten som skall erläggas sedan
anståndet upphört.

Räntan utgår från utgången av det
uppbördsår, då skatten skulle ha erlagts
om anstånd icke medgivits, till
och med den dag då skatten erlägges.
Uppkommer öretal vid ränteberäkningen,
jämnas räntan till närmast
högre hela krontal. Ränta skall ej
utgå, om räntebeloppet skulle understiga
fem kronor. Bifalles den
skattskyldiges besvär, skall erlagd
ränta återbetalas sedan taxeringen
vunnit laga kraft.

Bestämmelserna i denna förord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ning om tillkommande skatt äga
motsvarande tillämpning beträffande
ränta enligt detta moment.

(Se vidare anvisningarna.)

Beslut om anstånd, som i 48 och
49 §§ sägs, meddelas, efter skattskyldigs
framställning, av den lokala
skattemyndighet, som utfärdat debetsedel
å den skatt som med anståndet
avses.

Ansökan om--------

Beslut om-----

I fråga------

Beslut om anstånd enligt 48 § och
49 § 1 mom. meddelas av den lokala
skattemyndighet, som utfärdat debetsedel
å den skatt som anståndet
avser.

— — — till prövning.

--för denne.

motsvarande tillämpning.

1 in o m. Debiterad skatt samt sådan
preliminär A-skatt, som av arbetsgivare
innehållits med ledning av
debetsedel, skall, där ej nedan i denna
paragraf eller i 56 § annorlunda
stadgas, senast under den uppbördstermin,
då skatten förfaller till betalning,
medelst skatteanvisning inbetalas
å fast postanstalt inom riket
eller hos sådan penninginrättning,
varom i 52 § sägs.

Inbetalning, som icke skall ske på
sätt i nästfoljande stycke sägs, må
ock kunna fullgöras sålunda, att
skattebeloppet medelst girering överföres
till postgirokontorets skatteavdelning.
För att dylik inbetalning,
avseende viss uppbördstermin, skall
anses fullgjord under denna termin,
skall försändelse innehållande girokort
jämte skatteanvisning eller
skatteanvisningar ävensom, i sistnämnda
fall, summerad förteckning
över de olika skattebeloppen hava
inkommit till postanstalt senast å
terminens sista dag.

Arbetsgivare med minst två arbetstagare
så ock annan arbetsgivare,
beträffande vilken den lokala
skattemyndigheten så förordnat,
skall inbetala under uppbördstermin
förfallande skatt, som innehållits
å arbetstagares lön, sålunda,
att det sammanlagda skattebeloppet

§•

1 in o in. Debiterad skatt samt sådan
preliminär A-skatt, som av arbetsgivare
innehållits med ledning av
debetsedel, skall, där ej nedan i denna
paragraf eller i 56 § annorlunda
stadgas, senast under den uppbördstermin,
då skatten förfaller till betalning,
medelst skatteanvisning inbetalas
å postanstalt inom riket eller
hos sådan penninginrättning, varom
i 52 § sägs.

Inbetalning, som icke skall ske på
sätt i nästtoljande stycke sägs, må
ock kunna fullgöras sålunda, att
skattebeloppet medelst girering överföres
till postgirokontorets skatteavdelning.
För att dylik inbetalning,
avseende viss uppbördstermin, skall
anses fullgjord under denna termin,
skall försändelse innehållande gireringskort
j ämte skatteanvisning eller
skatteanvisningar ävensom, i sistnämnda
fall, summerad förteckning
över de olika skattebeloppen hava
inkommit till postanstalt senast å
terminens sista dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

medelst inbetalningskort eller girokort
inbetalas eller överföres till
postgirokontot för skatteavdelningen
vid postkontoret i residensstaden.
Samtidigt skola skatteanvisningar
jämte summerad förteckning över
de olika skattebeloppen insändas till
skatteavdelningen. Dock äger statlig
myndighet efter anmälan till skatteavdelningen
vid postkontoret i residensstaden,
så ock annan arbetsgivare,
om han har minst etthundra
arbetstagare, efter tillstånd av vederbörande
länsstyrelse insända skatteanvisningar
avseende preliminär Askatt
jämte summerad förteckning
över de olika, vid varje uppbördstermin
till skatteavdelningen inbetalda
skattebeloppen allenast eu gång om
året i samband med inbetalning av
skatt förfallande till betalning under
uppbördsterminen i januari månad.
I

för

nast eu skatteanvisning på vilken
upptagits sammanlagda beloppet av
de för arbetstagaren gjorda skatteavdragen.
Arbetsgivare, varom i detta
stycke förmäles, må samtidigt
med inbetalning av arbetstagares
skatt inbetala jämväl arbetsgivaren
själv påförd preliminär och kvarstående
skatt. För att inbetalning skall
anses verkställd under uppbördsterminen,
skall inbetalningskortet eller
girokortet ävensom i förekommande
fall försändelsen hava inkommit till
postanstalt senast den 18 i den månad,
under vilken terminen infaller.

sist avsett fall skall arbetsgivaren
varje arbetstagare insända alle -

(Föreslagen lydelse)

medelst inbetalningskort eller gireringskort
inbetalas eller överföres
till särskilt skattepostgirokonto för
länsstyrelsen i länet. Samtidigt skola
skatteanvisningar insändas till länsstyrelsen.
Dock äger statlig eller
kommunal myndighet samt hushållningssällskap
med stadgar, som fastställts
av Kungl. Maj.t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer,
och skogsvårdsstyrelse efter anmälan
till länsstyrelsen, så ock annan arbetsgivare,
om han har minst femtio
arbetstagare, efter tillstånd av länsstyrelsen
insända skatteanvisningar
avseende preliminär A-skatt allenast
en gång om året i samband med inbetalning
av skatt förfallande till betalning
under uppbördsterminen i
januari månad. I sist avsett fall skall
arbetsgivaren för varje arbetstagare
insända allenast en skatteanvisning
på vilken upptagits sammanlagda beloppet
av de för arbetstagaren gjorda
skatteavdragen. Arbetsgivare, varom
i detta stycke förmäles, må samtidigt
med inbetalning av arbetstagares
skatt inbetala jämväl arbetsgivaren
själv påförd preliminär och kvarstående
skatt. För att inbetalning
skall anses verkställd under uppbördsterminen,
skall inbetalningskortet
eller gireringskortet ävensom
i förekommande fall försändelsen
hava inkommit till postanstalt senast
den 18 i den månad, under vilken
terminen infaller.

Vid inbetalning —

avräknas härå.

Då särskilda skäl därtill
Maj :t eller, efter
:ts bemyndigande, gene -

Kungl.

aro ma
Kungl. Ma
ralpoststyrelsen medgiva dels att viss
arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare
må, utan att gälda sådan
särskild avgift eller restavgift varom
förmäles i 54 eller 58 §, inbetala
arbetstagares under uppbördstermin
förfallande skatt efter utgången av

3 m o in. Då särskilda skäl därtill
äro må Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden
medgiva dels att viss arbetsgivare
eller viss grupp av arbetsgivare
må, utan att erlägga sådan
särskild avgift eller restavgift som
avses i 54 eller 58 §, inbetala arbetstagares
under uppbördstermin

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

samma termin eller, beträffande arbetsgivare,
som i 1 mom. tredje stycket
sägs, efter den 18 i den månad,
nppbördsterminen infaller, dels ock
att viss arbetsgivare eller viss grupp
av arbetsgivare må inbetala skatt för
arbetstagare i annan ordning än i
denna förordning sägs.

Har skattskyldig eller annan arbetsgivare
än i 53 § 1 mom. tredje
stycket sägs försummat att under
uppbördstermin inbetala därunder
förfallande skatt, äger han att senast
den 18 i den månad, under vilken
terminen infallit, å fast postanstalt
inom riket medelst skatteanvisning
erlägga skatten, därvid han tillika
skall gälda särskild avgift, utgörande
för skattebelopp om

högst 20 kronor----— ----

Oavsett om--------

Inbetalas skatt --------

Då särskilda--------

(Föreslagen lydelse)

förfallande skatt efter utgången av
samma termin eller, beträffande arbetsgivare,
som i 1 mom. tredje stycket
sägs, efter den 18 i den månad,
uppbördsterminen infaller, dels ock
att viss arbetsgivare eller viss grupp
av arbetsgivare må inbetala skatt för
arbetstagare i annan ordning än i
denna förordning sägs.

§•

Har skattskyldig eller annan arbetsgivare
än i 53 § 1 mom. tredje
stycket sägs försummat att inbetala
skatt under rätt uppbördstermin,
äger han att senast den 18 i den månad,
under vilken terminen infallit,
på postanstalt inom riket betala
skatten med skatteanvisning, varvid
han skall erlägga särskild avgift, utgörande
för skattebelopp om

hundratal kronor,
etthundra kronor.

— särskilda avgiften.

- denna paragraf.

1 m o m. Inbetalas i annat fall än
i 53 § 1 mom. tredje stycket eller
54 § sägs skatt medelst skatteanvisning
under tiden mellan två uppbördsterminer,
skall skatten anses
vara inbetald under den senare av
dessa terminer, såvida icke av anteckning
å inbetalningskort eller
girokort eller eljest framgår att inbetalningen
avser skatt, som förfallit
till betalning under en tidigare
uppbördstermin.

4 in o in. Skatt, som inbetalas till
centrala skattekontot, skall anses
vara inbetald den dag då inbetalningskort
eller försändelse innehållande
girokort inkommit till postanstalt.

Vid inbetalningen skall å inbetalningskortet
eller girokortet angivas
den skattskyldiges namn och postadress
ävensom skatteslag, upp -

§•

1 in o in. Inbetalas i annat fall än
i 53 § 1 mom. tredje stycket eller
54 § sägs skatt medelst skatteanvisning
under tiden mellan två uppbördsterminer,
skall skatten anses
vara inbetald under den senare av
dessa terminer, såvida icke av anteckning
å inbetalningskort eller
gireringskort eller eljest framgår att
inbetalningen avser skatt, som förfallit
till betalning under en tidigare
uppbördstermin.

4 m o m. Skatt, som inbetalas till
centrala skattekontot, skall anses
vara inbetald den dag då inbetalningskort
eller försändelse innehållande
gireringskort inkommit till
postanstalt.

Vid inbetalningen skall å inbetalningskortet
eller gireringskortet angivas
den skattskyldiges namn, debetsedelsnummer
och postadress

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

bördsår och uppbördstermin, samt,
där så kan ske, den skattskyldiges
födelsetid och mantalsskrivningsadress
samt debetsedelns nummer.
Då arbetsgivare inbetalar genom
skatteavdrag innehållen skatt, skall
därjämte arbetsgivarens namn och
adress angivas. Ej må inbetalningseller
girokort avse mer än en skattskyldig
och en skattepost.

Då arbetsgivare-----

(Föreslagen lydelse)

ävensom skatteslag, uppbördsår och
uppbördstermin. Saknas uppgift om
debetsedelsnummer beträffande fysisk
person angives den skattskyldiges
mantalsskrivningsadress och
personnummer eller födelsetid. ijå
arbetsgivare inbetalar genom skatteavdrag
innehållen skatt, skall även
arbetsgivarens namn och adress angivas.
Inbetalnings- eller gireringskort
får ej avse mer än en skattskyldig
och en skattepost.

— tillhandahållen blankett.

Penninginrättning, varom i 52 §
sägs, postanstalt och postgirokontorets
skatteavdelning skola redovisa
inbetald skatt till skatteavdelning
vid postkontor i residensstad i den
ordning Kungl. Maj.t bestämmer.

Skatteavdelning vid postkontor
skall anteckna inbetald skatt å uppbördskort
samt upprätta restlängd i
den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

Penninginrättning, som avses i
52 §, postanstalt och postgirokontorets
skatteavdelning skola redovisa
inbetald skatt till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall i den ordning
Kungl. Maj :t bestämmer anteckna
inbetald skatt för varje skattskyldig
samt upprätta restlängd.

1 m o in. Har skattskyldig eller
arbetsgivare som verkställt skatteavdrag
underlåtit att inbetala skatt
i tid och ordning, som i 53 eller 54 §
eller 56 § 3 mom. sägs, skall utgå
restavgift, beräknad efter fyra öre
för varje hel krona av den del av
skatten, som sålunda icke erlagts,
dock ej mindre än en krona. Restavgiften
skall vid öretal över femtio
avrundas uppåt och vid annat
öretal avrundas nedåt till helt krontal.
Vad nu sagts skall i fall, som
avses i 56 § 3 mom. andra stycket,
gälla endast om där angiven inbetalning
icke verkställts senast under
den uppbördstermin, som infaller
närmast efter utgången av den månad,
under vilken skatteavdraget
verkställts, eller, såvitt gäller inbetalning
från arbetsgivare som avses
i 53 § 1 inom. tredje stycket, senast

§•

1 mom. Har skattskyldig eller
arbetsgivare som verkställt skatteavdrag
underlåtit att inbetala skatt
i tid och ordning, som i 53 eller 54 §
eller 56 § 3 mom. sägs, skall restavgift
utgå, beräknad efter fyra öre
för varje hel krona av den del av
skatten, som sålunda icke erlagts,
dock ej mindre än tio kronor. Öretal
som uppkommer vid denna beräkning
skall jämnas till närmast högre
hela krontal.

Arbetsgivare, som avses i första
stycket, skall utöver restavgift erlägga
tilläggsavgift för varje påbörjad
tidrymd av sex månader utöver
den första efter utgången av den
uppbördsmånad, under vilken skatten
rätteligen skolat erläggas, intill
dess skatten inbetalas eller ock fastställes
till betalning av den lokala
skattemyndigheten. Tilläggsavgift

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

den 18 i den månad under vilken
nämnda uppbördstermin infaller.

1 m o m. Överstiger erlagd preliminär
skatt motsvarande slutliga
skatt eller har genom skatteavdrag
enligt 40 § tredje stycket innehållits
mer än som svarar mot den skattskyldige
påförd kvarstående skatt,
skall länsstyrelsen i det län, där skatten
debiterats, skyndsamt ombesörja
att det överskjutande beloppet återbetalas
till den skattskyldige utan
kostnad för denne. Restitution skall
dock icke ske av belopp understigande.
fem kronor.

Sedan beslut, som i 45 § 2 mom.
avses, inkommit till länsstyrelsen,
skall länsstyrelsen utan kostnad för
den skattskyldige till denne återbetala
det belopp, som han enligt beslutet
äger återbekomma.

Finner Kungl. Maj :t-----

2 mom. Har vid--------

Finner länsstyrelsen-----

Envar, som eljest vinner nedsättning
i eller befrielse från honom påförd
slutlig, kvarstående eller tillkommande
skatt eller berättigas
återbekomma ytterligare överskju -

skall för varje sådan tidrymd beräknas
till fyra öre för varje hel krona
av den del av skatten, som icke erlagts,
dock ej mer än tolv öre för hel
krona. Bestämmelserna i denna förordning
om restavgift tillämpas även
i fråga om tilläggsavgift.

Vad i första och andra styckena
sägs skall i fall, som avses i 56 § 3
mom. andra stycket, gälla endast om
där angiven inbetalning icke verkställts
senast under den uppbördstermin,
som infaller närmast efter
utgången av den månad, under vilken
skatteavdraget verkställts, eller,
såvitt gäller inbetalning från arbetsgivare
som avses i 53 § 1 mom. tredje
stycket, senast den 18 i den månad
under vilken nämnda uppbördstermin
infaller.

§•

1 m o m. Överstiger erlagd preliminär
skatt motsvarande slutliga
skatt eller har genom skatteavdrag
enligt 40 § 2 mom. andra stycket innehållits
mer än som svarar mot
den skattskyldige påförd kvarstående
skatt, skall länsstyrelsen i det län,
där skatten debiterats, skyndsamt
ombesörja att det överskjutande beloppet
återbetalas till den skattskyldige.
Restitution skall dock icke ske
av överskjutande preliminär skatt
under tio kronor.

Sedan beslut, som avses i 45 § 2
mom., inkommit till länsstyrelsen,
skall länsstyrelsen utbetala i beslutet
angivet belopp. Detsamma gäller
belopp, som angives i beslut enligt
45 § 3 inom., i den mån beloppet inbetalats.

---därom förordna.

--mycket erlagts.

—--erlagt belopp.

Den som eljest vinner nedsättning
i eller befrielse från honom påförd
slutlig, kvarstående eller tillkommande
skatt eller berättigas återbekomma
ytterligare överskjutande

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

tande preliminär skatt, äger att genom
länsstyrelsen i det län, där debiteringen
skett, kostnadsfritt återbekomma
vad han för mycket erlagt.

5 m o m. Vad i 3 och 4 mom. sägs
skall äga motsvarande tillämpning,
då den som är berättigad att återbekomma
skatt har att erlägga sjömansskatt.

(Föreslagen lydelse)

preliminär skatt äger att genom
länsstyrelsen i det län, där debiteringen
skett, återbekomma vad han
erlagt för mycket. Belopp under tio
kronor återbetalas endast när fråga
är om rättelse av felaktighet i debitering
eller avräkning.

5 mom. Vad i 3 och 4 mom. sägs
äger motsvarande tillämpning, då
den som är berättigad att återbekomma
skatt har att erlägga sjömansskatt
eller bevillningsavgift för särskilda
förmåner och rättigheter eller
kupongskatt.

69 §.

1 m o in. Därest den —-----

Ränta som i föregående stycke
sägs skall icke utgå å belopp, varå
i 2 mom. omförmäld ränta tillgodoföres
den skattskyldige.

2 mom. Den som-------

Vid beräkning-----—--

att ränta utgår för skatt, som preliminärt
erlagts under vederbörligt
uppbördsår, från utgången av nämnda
år samt för annan skatt, därest
den erlagts under förra hälften av
ett uppbördsår, från och med den 1
därpå följande september och, därest
den erlagts under senare hälften
av ett uppbördsår, från och med den
1 därpå följande mars;

att, därest---------

---preliminär skatt.

Har slutlig eller kvarstående skatt
genom fel vid debiteringen blivit påförd
med oriktigt belopp eller har
preliminär skatt blivit tillgodoräknad
med felaktigt belopp eller skall slutlig
eller kvarstående skatt av annan
anledning nedsättas, göres ny beräkning
av ränta enligt första stycket.
---den skattskyldige.

Ränta enligt första stycket utgår,
förutom å det skattebelopp som
skall återbetalas, även å det belopp
som beräknas enligt 1 mom. andra
stycket.

— skall iakttagas:

att ränta utgår för skatt som preliminärt
erlagts och för ränta enligt
1 mom. andra stycket från utgången
av taxeringsåret samt för annan
skatt, därest den erlagts under
förra hälften av ett kalenderår, från
och med den 1 därpå följande juli
och, därest den erlagts under senare
hälften av ett kalenderår, från och
med den 1 därpå följande januari;
beloppet återbetalas.

3 m o m. Har beslut, som föranlett
ränta enligt 1 mom. andra stycket
eller 2 mom., ändrats på sådant
sätt att ränta icke skulle ha utgått
eller utgått med lägre belopp, om
ändringsbeslutet beaktats vid ränteberäkningen,
är den skattskyldige

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 m o in. Har vid granskning hos
riksrevisionsverket av verkställd debitering
befunnits, att skatt blivit
från debitering obehörigen utesluten
eller till för ringa belopp påförd eller
att preliminär skatt blivit gottskriven
med för högt belopp, skall vederbörande
länsstyrelse underrättas
härom. Länsstyrelsen har att verkställa
den utredning i ärendet, som
må finnas erforderlig, och att, om
förhållande, som nyss sagts, finnes
föreligga, efter hörande av den skattskyldige
fastställa det belopp denne
har att gälda.

Finner länsstyrelsen efter anmälan
av lokal skattemyndighet eller
eljest sådant förhållande vara för
handen, skall länsstyrelsen likaledes,
efter hörande av den skattskyldige,
fastställa det belopp denne har att
erlägga.

Åtgärder för uttagande av skatt
må icke vidtagas senare än fem år
efter utgången av det uppbördsår,
under vilket skatten enligt verkställd
debitering skolat erläggas.

pliktig återbetala vad han sålunda
uppburit för mycket. Bestämmelserna
i denna förordning om tillkommande
skatt äger därvid motsvarande
tillämpning.

§•

2 m o in. Har vid granskning hos
riksrevisionsverket av verkställd debitering
befunnits, att skatt eller
ränta blivit obehörigen utesluten
från debitering eller påförd till för
ringa belopp eller att preliminär
skatt eller ränta blivit gott skriven
med för högt belopp, skall vederbörande
länsstyrelse underrättas härom.
Länsstyrelsen har att verkställa
den utredning i ärendet, som må finnas
erforderlig. Föreligger förhållande,
som nyss sagts, skall länsstyrelsen,
efter hörande av den skattskyldige
när så finnes påkallat, fastställa
det belopp denne har att erlägga.

Finner lokal skattemyndighet efter
anmälan eller eljest sådan felaktighet
som avses i föregående stycke
vara för handen eller att motsvarande
felaktighet föreligger i beslut om
arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares
skatt, skall myndigheten, efter
hörande av den skattskyldige
eller arbetsgivaren när så finnes påkallat,
fastställa det belopp denne
har att erlägga.

§•

1 mom. Åtgärder för uttagande
av skatt må icke vidtagas mot skattskyldig
senare än fem år efter utgången
av det uppbördsår, under vilket
skatten skolat erläggas enligt
verkställd debitering eller, i fråga om
preliminär skatt som avses i 27 §
2 mom. vid 2), fastställts till betalning.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs må kammarrättens eller
Kungl. Maj.ts utslag i mål, där anstånd
med betalning av skatt medgivits
i anledning av besvär, verkställas
inom en tid av två år från

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

utgången av det uppbördsår, då utslaget
meddelades.

2 in o in. Har arbetsgivare verkställt
skatteavdrag för preliminär
skatt men icke inbetalat det innehållna
beloppet, må lokal skattemyndighet
icke fastställa ansvarighet för
arbetsgivaren senare än fem år efter
utgången av det uppbördsår då sådan
kvarstående skatt skulle ha erlagts,
som svarar mot preliminär skatt för
det inkomstår då skatteavdraget
verkställdes. Avser skatteavdraget
kvarstående skatt, må faststållelsen
icke ske senare än fem år efter utgången
av det uppbördsår, under vilket
skatten skolat erläggas enligt
verkställd debitering.

Åtgärder för indrivning av skatt,
som arbetsgivare innehållit genom
skatteavdrag, må icke vidtagas senare
än fem år efter utgången av det
uppbördsår då beslut om fastställelse
enligt första stycket meddelades.

Har arbetsgivare underlåtit att
verkställa skatteavdrag, må hans ansvarighet
för skatten icke fastställas
och ej heller åtgärder för uttagande
av skatten vidtagas mot honom sedan
arbetstagarens ansvarighet för
skatten upphört enligt 1 mom.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits
må kammarrättens eller Kungl.
Maj.ts utslag varigenom arbetsgivare
ålagts ansvarighet för arbetstagares
skatt verkställas inom en tid av två
år från utgången av det uppbördsår
då utslaget meddelades.

72 a §.

Kungl. Maj.t eller myndighet, som
Kungl. Maj.t bestämmer, förordnar i
varje län ett allmänt ombud med
behörighet som nedan sägs samt ersättare
för sådant ombud.

Allmänt ombud äger hos lokal
skattemyndighet yrka att arbetsgivare
alagges ansvarighet för arbetstagares
skatt och må höras över ansökan
eller besvär hos länsstyrelsen
enligt denna förordning. Ombudet
skall yttra sig över besvär i mål en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ligt förordningen hos kammarrätten
och Kungl. Maj:t.

Allmänt ombud skall föra det allmännas
talan och må anföra besvär
till skattskyldigs eller arbetsgivares
förmån. Om allmänt ombuds besvärsrätt
föreskrives i 85 och 86 §.§.

75 §.

Underlåter arbetsgivare, som är
skyldig verkställa skatteavdrag, utan
skälig anledning att vederbörligen
fullgöra denna skyldighet, är han
jämte arbetstagaren ansvarig för
skatt, vilken skatteavdraget skolat
avse, till belopp som svarar mot vad
han underlåtit att avdraga. Krav på
erläggande av skattebelopp som nu
sagts må följaktligen riktas mot såväl
arbetsgivaren som arbetstagaren,
dock att därest den sistnämnde vistas
å känd ort inom riket arbetsgivaren
må krävas endast om arbetstagaren
underlåtit att efter anmaning
gälda skattebeloppet i fråga.

Efterkommer arbetsgivaren
Arbetsgivare eller
Har lokcd skattemyndighet icke
prövat, om arbetsgivare är skyldig
att svara för arbetstagares skatt,
skall utmätningsmannen, därest arbetsgivaren
bestrider sådan skyldighet,
av den lokala skattemyndigheten
i orten inhämta besked, huruvida arbetsgivaren
är att anse såsom ansvarig
för skatten. Denna må hos arbetsgivaren
uttagas endast därest
sistnämnda myndighet finner sådan
ansvarighet föreligga.

Underlåter arbetsgivare utan skälig
anledning att vederbörligen fullgöra
sin skyldighet att verkställa
skatteavdrag, är han jämte arbetstagaren
ansvarig för skatt, vilken
skatteavdraget skolat avse, till belopp
som svarar mot vad han underlåtit
att avdraga. Lokal skattemyndighet
som utfärdat eller haft
att utfärda arbetstagarens debetsedel
beslutar om arbetsgivarens ansvarighet
i nämnda fall.

Sedan beslut fattats enligt första
stycket må krav på erläggande av
skattebeloppet riktas mot såväl arbetsgivaren
som arbetstagaren. Vistas
arbetstagaren på känd ort inom
riket, må arbetsgivaren krävas endast
om det kan antagas att arbetstagaren
underrättats om sin skyldighet
atl erlägga skattebeloppet.

må beviljas,
erlägga restavgift.

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 är 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

jämte erlagd restavgift ävensom rån- samt erlagd restavgift och ränta efta
efter fem procent för år. ter fem procent för år. Häftar ar betsgivare

för restförd skatt eller arbetstagares
skatt, för vilken han
funnits ansvarig, äger han dock utfå
endast vad som överstiger det obetalda
skattebeloppet och restavgift.
Förklaras arbetsgivare enligt senare
meddelat beslut helt eller delvis ansvarig
för skatten, är han skyldig
återbetala uppburen ränta i vad den
avser skattebelopp för vilket han befunnits
ansvarig. Därvid äger tredje
stycket motsvarande tillämpning.

Har arbetstagares---— ------— å indrivningskvittot.

77 a §.

Har den som företräder arbetsgivare,
som är juridisk person, verkställt
skatteavdrag men uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underlåtit
att betala det innehållna beloppet i
tid och ordning som i 71 § sägs, är
han jämte arbetsgivaren betalningsskyldig
för skattebeloppet. Betalningsskyldigheten
må jämkas eller
eftergivas när särskilda skäl föreligga.

Talan om åläggande av betalningsskyldighet
enligt första stycket föres
vid allmän domstol.

Yrkande om åläggande av betalningsskyldighet
för skattebelopp
som nu sagts må icke framställas
och ej heller åtgärder för indrivning
av beloppet vidtagas sedan arbetsgivarens
ansvarighet för samma
skattebelopp bortfallit på grund av
bestämmelserna i 71 §. Utan hinder
härav må dom, varigenom sådan betalningsskyldighet
ålagts, verkställas
inom en tid av två år från utgången
av det uppbördsår då domen
vunnit laga kraft.

Den som erlagt skattebelopp på
grund av betalningsskyldighet enligt
första stycket äger söka beloppet
åter av arbetsgivaren. Därvid gälla
i tillämpliga delar bestämmelserna i
76 § om uttagande av skatt som arbetsgivare
betalat för arbetstagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Hörsammar icke skattskyldig anmaning
att avlämna preliminär
självdeklaration eller att fullständiga
sådan deklaration eller att för
jämkning inkomma med för den
skattskyldige utfärdad debetsedel å
preliminär skatt, eller

underlåter någon att hörsamma
anmaning enligt 19 §, eller

underlåter arbetsgivare, som är
skyldig verkställa skatteavdrag, att
fullgöra sådan skyldighet eller verkställer
han skatteavdrag med för lågt
belopp, eller

fullgör arbetsgivare icke vad honom
åligger enligt 43 eller 78 §,
äger länsstyrelsen förelägga den
försumlige lämpligt vite.

Om uttagande-------lol>

Förmenar någon, att slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt
blivit genom fel vid debiteringen
obehörigen eller med oriktigt belopp
honom påförd eller att överskjutande
preliminär skatt, varom i 68 § 1
mom. sägs, tillgodoräknats honom
med för lågt belopp eller att felaktighet
ägt rum vid utskrivandet av
hans debetsedel, äger han att däri
söka rättelse hos den lokala skatte -

(Föreslagen lydelse)

§•

underlåter någon att hörsamma
anmaning enligt 19 §, eller

underlåter arbetsgivare, som är
skyldig verkställa skatteavdrag, att
fullgöra sådan skyldighet eller verkställer
han skatteavdrag med för lågt
belopp, eller

fullgör arbetsgivare icke vad honom
åligger enligt 43 eller 78 §,
äger den lokala skattemyndigheten
eller länsstyrelsen förelägga den
försumlige vite. Vite må ej bestämmas
under etthundra eller över femtusen
kronor.

Vite må icke föreläggas staten,
kommun eller annan menighet och
ej heller tjänsteman i tjänsten.

:al skattemyndighet.

Har ändamålet med vitet förfallit,
när fråga uppkommer om utdömande
därav, må vitet ej utdömas. Har
vitesföreläggande iakttagits först efter
det anmälan enligt tredje stycket
inkommit, skall ändamålet med vitet
icke anses hava förfallit därigenom.

Vid prövning av anmälan enligt
tredje stycket må även bedömas fråga,
huruvida och med vilket belopp
vitet bort erläggas.

§•

Har slutlig, kvarstående eller tillkommande
skatt debiterats med för
högt belopp eller överskjutande
preliminär skatt tillgodoräknats
med för lågt belopp eller föreligger
annan felaktighet till den skattskyldiges
nackdel i hans debetsedel, äger
den lokala skattemyndighet som
utfärdat debetsedeln vidtaga rättelse.

Föreligger motsvarande felaktig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

myndighet, som verkställt debiteringen.
Ansökan om rättelse skall ingivas
till nämnda myndighet inom
eif år efter det sökanden erhållit vederbörlig
debetsedel.

1 m o in. Den, som------

het i beslut om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt, äger
den lokala skattemyndighet som
meddelat beslutet vidtaga rättelse.

§•

— av beslutet.

Allmänt ombud äger anföra besvär
över lokal skattemyndighets
beslut rörande arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt. Besvären
skola hava inkommit till
länsstyrelsen inom två månader
från den dag beslutet meddelades.

Talan må ej föras mot beslut varigenom
vite förelagts.

Över länsstyrelses beslut enligt
denna förordning må besvär anföras
hos kammarrätten, dock att
klagan icke må föras över länsstyrelses
beslut rörande preliminär taxering,
sättet för uttagande av preliminär
skatt, debitering eller jämkning
av sådan skatt, verkställande
av skatteavdrag eller anstånd med
inbetalning av skatt. Besvären skola
hava inkommit till länsstyrelsen
inom en månad från den dag, då
klaganden erhöll del av beslutet, vid
påföljd, om den tid försittes, att besvären
icke upptagas till prövning.
Ej må den omständigheten, att besvären
i stället för till länsstyrelsen
ingivits till kammarrätten, utgöra
binder för deras upptagande till
prövning, därest besvären till kammarrätten
inkommit före utgången
av nyss stadgade besvärstid. I sådant
fall skola besvären av kammarrätten
omedelbart överlämnas till
vederbörande länsstyrelse.

Över länsstyrelses beslut enligt
denna förordning må besvär anföras
hos kammarrätten. Talan får
dock icke föras över länsstyrelses
beslut rörande preliminär taxering,
sättet för uttagande av preliminär
skatt, debitering eller jämkning av
sådan skatt, verkställande av skatteavdrag,
anstånd med inbetalning av
skatt, framställning om försättande
i konkurs, ackordsförslag, avskrivning
av skatt eller föreläggande av
vite.

Besvären skola hava inkommit till
länsstyrelsen inom en månad från
den dag, då klaganden erhöll del av
beslutet vid påföljd att de icke upptagas
till prövning. Den omständigheten
att besvären ingivits till kammarrätten
i stället för till länsstyrelsen
utgör ej hinder för deras prövning,
om de inkommit till kammarrätten
före utgången av besvärstiden.
I sådant fall skall kammarrätten
omedelbart sända besvären till vederbörande
länsstyrelse.

Besvärsrätt tillkommer den som
beslutet avser, så ock, när fråga är
om beslut enligt 68 § 2 mom. eller
70 § 2 mom. i anledning av underrättelse
från riksrevisionsverket,
vederbörande revisor.

Sedan besvären------giva anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Over kammarrättens utslag må
klagan föras hos Kungl. Maj :t genom
besvär, vilka tillika med bevis
om dagen för utslagets delfående
skola hava inkommit till finansdepartementet
inom två månader från
den dag, då klaganden erhöll del av
utslaget, vid påföljd, om den tid försittes,
att besvären icke upptagas till
prövning.

Vid prövning av besvär över utdömande
av vite må jämväl frågan,
huruvida vitet bort föreläggas, komma
under bedömande.

Besvär över beslut enligt denna
förordning eller över taxering befriar
icke klaganden i vidare mån ån
i 49 § sägs från att i behörig ordning
erlägga skatt.

Över kammarrättens utslag får talan
föras hos Kungl. Maj :t genom
besvär, vilka med bevis om dagen
då utslaget delgivits klaganden skola
hava inkommit till finansdepartementet
inom två månader från delgivningsdagen
vid påföljd att besvären
icke upptagas till prövning.

Besvärsrätt tillkommer den som
beslutet eller utslaget avser.

Allmänt ombud äger anföra besvär
över länsstyrelses beslut rörande arbetsgivares
ansvarighet för arbetstagares
skatt, restavgift, ränta å kvarstående
skatt eller iakttagelse vid
riksrevisionsverkets granskning av
verkställd debitering. Ombudet äger
föra talan mot kammarrättens utslag
i mål enligt denna förordning
utan den begränsning som nu sagts.

Ombudet må föra talan även till
skattskyldigs eller arbetsgivares förmån.

Besvär över beslut enligt denna
förordning eller över taxering inverkar
icke på skyldigheten att erlägga
den skatt, som besvären rör.

Åtgärd enligt denna förordning
skall verkställas oavsett att det beslut
eller utslag som föranleder åtgärden
icke vunnit laga kraft. Beslut
eller utslag i taxeringsmål, där taxeringen
fastställts till lägre belopp än
taxeringsintendenten yrkat eller
medgivit, får dock icke föranleda
restitution om taxeringsintendenten
anmält hinder härför. I sistnämnda
fall må länsstyrelsen på ansökan
medgiva restitution, varvid bestämmelserna
i 49 § 2 mom. sista stycket
om ställande av säkerhet tillämpas.

Bestämmelserna i andra stycket
om restitution äga motsvarande tilllämpning
i mål där allmänt ombud
har besvärsrätt.

Kungl. Mcij. ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

88 §.

Om debitering, uppbörd, indriv- Kungl. Maj.t äger förordna att
ning och redovisning av skatt i uppgift som enligt denna förordning
Stockholm skall gälla, utöver eller i tillkommer länsstyrelse må fullgöstället
för vad i denna förordning är ras av annan myndighet,
stadgat, vad Kungl. Maj:t därom särskilt
förordnar.

Anvisningar

till

5. Det ankommer-----

till

I 40 § andra och tredje styckena
angivna skatteavdrag med tjugufem
procent av lönebeloppet skola ej
verkställas, då det är för arbetsgivaren
uppenbart att anställningen
hos honom är att anse såsom bisyssla.
År så ej fallet, må avdrag
underlåtas allenast därest arbetstagaren
med intyg från lokal skattemyndighet
styrker att fråga är om
bisyssla.

Skatteavdrag skall---—---

Det åligger arbetsgivaren, att senast
en vecka innan i 40 § tredje stycket
angivet avdrag för kvarstående
skatt med tjugufem procent av lönebeloppet
första gången göres genom
skriftlig eller muntlig hänvändelse
till arbetstagaren uppmana denne att
överlämna debetsedel å slutlig skatt
eller vederbörlig del av sådan debetsedel
eller på i sagda paragraf föreskrivet
sätt visa att skatteavdrag för
kvarstående skatt ej skall göras. Därvid
skall arbetsgivaren tillika erinra
arbetstagaren om det skatteavdrag,
som eljest kommer att göras.

39 §.

---skall verkställas.

Nämnden äger medgiva att preliminär
A-skatt, som skall utgå enligt
skattetabell, må beräknas till annat
belopp än som angives i tabellen
under förutsättning att avvikelsen
är ringa.

40 §.

I 40 § 1 mom. andra stycket och
2 mom. andra stycket angivna skatteavdrag
skola ej verkställas, då det
är uppenbart för arbetsgivaren att
anställningen hos honom är att anse
såsom bisyssla. Är så ej fallet, må
avdrag underlåtas allenast därest arbetstagaren
med intyg från lokal
skattemyndighet styrker att fråga är
om bisyssla.

--av anställningen.

Det åligger arbetsgivaren, att senast
en vecka innan i 40 § 2 mom.
andra stycket angivet avdrag för
kvarstående skatt första gången göres
genom skriftlig eller muntlig
hänvändelse till arbetstagaren uppmana
denne att överlämna debetsedel
å slutlig skatt eller vederbörlig
del av sådan debetsedel eller på föreskrivet
sätt visa att skatteavdrag för
kvarstående skatt ej skall göras. Därvid
skall arbetsgivaren tillika erinra
arbetstagaren om det skatteavdrag,
som eljest kommer att göras.

Arbetsgivarens val av skattetabell
för beräkning av förhöjt avdrag enligt
iO § 1 mom. andra stycket bör
godtagas, om skälig anledning får

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Har genom skatteavdrag jämlikt
40 § andra eller tredje stycket innehållits
större belopp än vad enligt debetsedel,
skattekort eller av lokal
skattemyndighet utfärdat intyg, som
arbetstagaren företett efter det avdraget
gjorts, skall vid närmast följande
uppbördstillfälle inbetalas, må
arbetsgivaren mot kvitto tillhandahålla
arbetstagaren vad sålunda för
mycket innehållits.

Kan det-----— -—

Vad i--— ------

(Föreslagen lydelse)

anses ha förelegat att tillämpa skattetabellen
i fråga.

Har genom skatteavdrag enligt 40
§ 1 mom. andra stycket eller 2 mom.
andra stycket innehållits större belopp
än vad som skall inbetalas vid
närmast följande uppbördstillfälle
enligt debetsedel, skattekort eller av
lokal skattemyndighet utfärdat intyg,
som arbetstagaren företett efter det
avdraget gjorts, eller erhållet besked
om skatteavdrag, skall arbetsgivaren,
om icke särskilda hinder föreligga,
mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren
vad som sålunda innehållits
för mycket,
ala skattemyndigheten,
så förordnar.

till 41 §.

Då befrielse ----till fullo, verkställas högst med belopp motsvarande

viss angiven kvotdel av inkomstökningen.

Skatteavdrag för kvarstående
skatt må såsom framgår av 42 §
icke verkställas förrän skatteavdrag
för preliminär skatt till fullo verkställts.
Vid nedsättning av skatteavdraget
för kvarstående skatt på
grund av existensminimum bör den
lokala skattemyndigheten därför taga
hänsyn till dels den skattskyldiges
existensminimum och dels den
preliminära skatt den skattskyldige
har att erlägga. Då särskilda skäl
göra det påkallat, äger den lokala
skattemyndigheten d e 1 s i erforderlig
mån höja det belopp, som enligt
vad nyss sagts skall förbehållas den
skattskyldige, dels ock förordna,
att vid inkomstökning utöver det
förbehållna beloppet skatteavdrag
må verkställas högst med belopp
motsvarande viss angiven kvotdel av
inkomstökningen.

Skatteavdrag för kvarstående
skatt må såsom framgår av 42 §
icke verkställas förrän skatteavdrag
för preliminär skatt till fullo verkställts.
Vid nedsättning av skatteavdraget
för kvarstående skatt på
grund av existensminimum bör den
lokala skattemyndigheten därför taga
hänsyn till dels den skattskyldiges
existensminimum och dels den
preliminära skatt den skatlskyldige
har att erlägga. Då särskilda skäl
göra det påkallat, äger den lokala
skattemyndigheten d e 1 s i erforderlig
mån höja det belopp, som enligt
vad nyss sagts skall förbehållas den
skattskyldige, dels ock förordna,
att vid inkomstökning utöver det förbehållna
beloppet skatteavdrag må
verkställas högst med belopp motsvarande
viss angiven kvotdel av inkomstökningen.
7 fråga om skattskyldig
som är försatt i konkurs
skall efter ansökan av den skattskyldige
eller konkursboet tagas hänsyn
även till vad den skattskyldige har
att avstå till konkursboet av sin lön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

till 45 §.

1. Har skattskyldig, som skall erlägga
preliminär A-skatt, enligt underrättelse
från länsbyrå för folkbokföringen
ändrat civilstånd under
förra delen av inkomståret, skall
lokal skattemyndighet utan särskild
anmälan från den skattskyldige vidtaga
den jämkning av nämnda skatt,
som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet----

1. Har skattskyldig, som skall erlägga
preliminär A-skatt, enligt underrättelse
från länsstyrelsen ändrat
civilstånd under förra delen av inkomståret,
skall lokal skattemyndighet
utan särskild anmälan från den
skattskyldige vidtaga den jämkning
av nämnda skatt, som må betingas
av ändringen.

—---icke uttages.

till 49

1. Lokal skattemyndighets beslut
i anledning av framställning om anstånd
enligt 49 § 1 mom. första stycket
skall grundas på det yttrande
över framställningen, som det åligger
taxeringsintendent att avgiva.
Denne skall, därest detta med hänsyn
till föreliggande omständigheter
är möjligt, i yttrandet tillkännagiva
sitt ställningstagande till de över
taxeringen anförda besvären. Är utredningen
i besvärsärendet icke avslutad
och anser sig taxeringsintendenten
med hänsyn härtill eller av
annat skäl icke kunna göra något
uttalande rörande sitt framtida ställningstagande
till besvären, skall
detta meddelas den lokala skattemyndigheten,
som i sådant fall har
att avslå framställningen om anstånd
med skattens erläggande.

2. I fall som avses i 49 § 1 mom.
andra stycket bör anståndet avse
skatten enligt den taxering, som kan
beräknas skola undanröjas. Har preliminär,
skatt avräknats å slutlig
skatt enligt nämnda taxering, kan
anstånd beviljas även med betalning
av så stor del av skatten på grund av
den å rätt ort påförda taxeringen,
som motsvaras av nämnda preliminära
skatt.

1. När särskilda skäl föreligga må
lokal skattemyndighet begära yttrande
av taxeringsintendenten över ansökan
om anstånd.

2. I fall som avses i 49 § 1 inom.
vid 4) bör anståndet avse skatten enligt
den taxering, som kan beräknas
skola undanröjas. Har preliminär
skatt avräknats å slutlig skatt enligt
nämnda taxering, kan anstånd beviljas
även med betalning av så stor
de! av skatten på grund av den å
rätt ort påförda taxeringen, som
motsvaras av nämnda preliminära
skatt.

3. Till ledning för prövning av ansökan
om anstånd enligt 49 § 2 mom.
första stycket vid 1) angives följande.
Om skattebeloppet är förhållandevis
ringa eller om den skattskyldi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ges ekonomi allmänt sett är god, torde
— om förutsättningar för anstånd
eljest föreligga — anstånd ofta kunna
medgivas utan att säkerhet ställes.
Detsamma är förhållandet om det
kan antagas, att besvären över taxeringen
med hänsyn till bestämmelserna
i 89 § taxeringsförordningen
eller av annan anledning komma att
avgöras inom en nära framtid. Om
så anses lämpligt kan anståndstiden
begränsas; förlängning av anståndstiden
medges då först efter förnyad
ansökan och prövning av den skattskyldiges
förhållanden. Anstånd må
begränsas till att avse en del av skattebeloppet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968, varvid följande skall
iakttagas.

1. Förordningens bestämmelser gäller redan före ikraftträdandet i fråga
om åtgärder som fordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

2. Bestämmelserna i 77 a § gäller icke i fråga om skatt som arbetsgivare
innehållit före ikraftträdandet.

3. Äldre bestämmelser gäller efter ikraftträdandet i följande hänseenden,
nämligen

a) 27 § 3 mom., 28 §, 68 § 1 mom. och 69 § i fråga om skatt på grund av
taxering år 1967 eller tidigare år,

b) 40 § och anvisningarna till samma paragraf i fråga om avdrag för
kvarstående skatt som förfaller till betalning under uppbördsterminerna i
mars och maj 1968,

c) 53 § 1 och 3 mom. samt 57 § i fråga om skatt som inbetalas senast den
18 januari 1968,

d) 58 § 1 mom. och 71 § i fråga om skatt som förfaller till betalning eller
skulle ha förfallit till betalning före ikraftträdandet, om skatteavdrag gjorts
i behörig ordning,

e) 85 § 1 mom. och 86 § i fråga om besvär över beslut som meddelats före
ikraftträdandet.

4. Utan hinder av vad ovan under 3. sägs gäller från förordningens ikraftträdande
bestämmelserna i 71 § 1 mom. andra stycket. Från ikraftträdandet
gäller den nya lydelsen av 58 § 1 mom. även beträffande skatt som avses
under 3. d) ovan, om skatten fastställes till betalning efter nämnda tidpunkt,
varvid tilläggsavgiften beräknas som om skatten skulle ha betalats i
januari 1968. Vidare gäller bestämmelsen i 71 § 2 mom. sista stycket och
den nya lydelsen av 85 § 1 mom. och bestämmelserna i 86 § om allmänt
ombuds besvärsrätt från ikraftträdandet i mål och ärende som avgöres efter
sistnämnda tidpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr i30 år 1967

2) Förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 5 § 1 mom. förordningen den 23 oktober 1908
(nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter

Härigenom förordnas, att 5 § 1 mom. förordningen den 23 oktober 1908
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter1 2 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

1 m o m. I fråga — —---------i allmänhet.

Har den, som är berättigad att
återfå erlagd bevillningsavgift enligt
denna förordning, i stället att erlägga
skatt som avses i uppbörds förordningen,
skola bestämmelserna i 68 §
3 och 4 mom. sistnämnda förordning
äga motsvarande tillämpning.

Samtidigt med *-----------andel därav.

Vid redovisningen ----- ------ — dem utbetalta.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse av 5 § 1 mom. se 1952: 360.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

3) Förslag
till
Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 2 inom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 samt anvisningarna till 19 och 60 §§ samma lag1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

2 in o in. I hemortskommunen —

2) för dels sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående tillläggspensionsavgift,
som påförts den
skattskyldige under året näst före
det taxeringsår varom fråga är,
dels ock avgift för pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §, därest
avgiften under beskattningsåret erlagts
för försäkring, vilken äges av
den skattskyldige själv eller, i förekommande
fall, hans make eller
hans omyndiga barn;

3) för dels sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift
enligt 19 kap. 2 §
lagen om allmän försäkring, som
påförts den skattskyldige under året
näst före det taxeringsår varom
fråga är, dels ock premier och
andra avgifter, som skattskyldig erlagt
för försäkringar av följande
slag, vilka ägas av honom själv eller,
i förekommande fall, hans make
eller hans omyndiga barn, nämligen
kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring
samt sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
därunder inbegripen
avgift till sjukkassa för begravningshjälp,
som ej avses i 33 § och
som ej utgör sjukförsäkring enligt
2—4 kap. lagen om allmän försäkring;
samt

(Föreslagen lydelse)

— — —■ eller uppfostran;

2) för dels sådan tilläggspensionsavgift,
som påförts den skattskyldige
under året näst före det
taxeringsår varom fråga är, dels
ock avgift för pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §, därest avgiften
under beskattningsåret erlagts för
försäkring, vilken äges av den skattskyldige
själv eller, i förekommande
fall, hans make eller hans omyndiga
barn;

3) för dels sådan sjukförsäkringsavgift
enligt 19 kap. 2 § lagen
om allmän försäkring, som påförts
den skattskyldige under året näst
före det taxeringsår varom fråga är,
dels ock premier och andra avgifter,
som skattskyldig erlagt för försäkringar
av följande slag, vilka ägas
av honom själv eller, i förekommande
fall, hans make eller hans omyndiga
barn, nämligen kapitalförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring samt
sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
därunder inbegripen avgift till
sjukkassa för begravningshjälp, som
ej avses i 33 § och som ej utgör
sjukförsäkring enligt 2—4 kap. lagen
om allmän försäkring; samt

1 Senaste lydelse av 46 § 2 mom. se 1966:274,Fav anvisningarna till 19 § se 1963:299 och

av anvisningarna till 60 § se 1957:105.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4) för belopp---------- varje barn.

Har skattskyldig------eller underhållsbidraget.

Därest skattskyldig-------nämnda tid.

Avdrag, som-----------— 18 år.

Anvisningar
till 19 §.

Socialhjälp, begravning]^ älp------influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan------skattepliktig intäkt.

Bestämmelsen att----- —---sistnämnda lag.

Skatteplikt föreligger-----—

Näringshjälp, som av allmänna
medel utgår till partiellt arbetsföra
med flera, är icke att hänföra till
skattepliktig inkomst, i den mån näringshjälpen
lämnats till bestridande
av kostnader, för vilka rätt till avdrag
icke föreligger vare sig direkt
såsom omkostnad eller i form av årliga
värdeminskningsavdrag.

Skatteplikt föreligger------

Enligt 46 §------och 32

— av motorfordon.

Näringshjälp eller bidrag enligt

57, 58 eller 62 § arbetsmarknadskungörelsen
den 3 juni 1966 (nr 368)
är icke att hänföra till skattepliktig
inkomst, i den mån näringshjälpen
eller bidraget lämnats till bestridande
av kostnader, för vilka rätt till avdrag
icke föreligger vare sig direkt
såsom omkostnad eller i fdrm av årliga
värdeminskningsavdrag.

— mottagarens utbildning.

§§ •

till 60 §.

Till ledning------följande exempel.

1. Ett aktiebolag---- — —•— 160 000 kronor-.

Om den beskattningsbara inkomsten
uppgår till 8 000 kronor, d. v. s.
till belopp motsvarande summan av
garantibeloppen för fastigheterna,
skall den beskattningsbara inkomsten
fördelas på församlingarna med
1 000 kronor, 3 000 kronor och 4 000
kronor, överstiger den beskattningsbara
inkomsten summa garantibelopp,
skall det överskjutande beloppet
fördelas enligt bestämmelserna i

Om den beskattningsbara inkomsten
uppgår till 6 400 kronor, d. v. s.
till belopp motsvarande summan av
garantibeloppen för fastigheterna,
skall den beskattningsbara inkomsten
fördelas på församlingarna med
800 kronor, 2400 kronor och 3 200
kronor, överstiger den beskattningsbara
inkomsten summa garantibelopp,
skall det överskjutande beloppet
fördelas enligt bestämmelserna i
56—59 §§.

56—59

2. I en-------- 140 000 kronor.

A:s beskattningsbara------på municipalsamhället

3. En person------å municipalsamhället.

Denna lag träder i kraft såvitt avser anvisningarna till 19 och 60 §§
dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas såvitt avser dessa anvisningar
första gången i fråga om 1967 års taxering. I övrigt träder lagen i
kraft den 1 januari 1968 och tillämpas första gången vid 1968 års taxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

4) Förslag
till

Förordning

angående ändrad lydelse av 8 § och 12 § 1 mom. förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt

Härigenom förordnas, att 8 § och 12 § 1 inom. förordningen den 12

februari 1943 om kupongskatt1 skall
anges.

(Nuvarande lydelse)

Kupongskattekontoret skall--

Vid försummelse---- —• --

Efterkommes icke föreläggande att
inbetala kupongskatt och dröjsmålsränta,
äger länsstyrelsen förordna
om uttagande därav hos bolaget i
den ordning som om indrivning av
kronoutskylder finnes stadgat. Därvid
skall iakttagas, att indrivningsavgift
skall erläggas endast för kupongskattens
kapitalbelopp samt att,
därest indrivningsavgiften inom visst
indrivningsdistrikt för ett och samma
bolag överstiger 100 kronor, det
överskjutande beloppet skall tillfalla
staten.

Besvär över — — —------

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

(Föreslagen lydelse)

§•

—--därtill föranleda.

--motsvarande tillämpning.

Efterkommes icke föreläggande
att inbetala kupongskatt eller dröjsmålsränta,
skall länsstyrelsen förordna
om uttagande därav hos bolaget.
Därvid tillämpas bestämmelserna
i uppbördsförordningen om indrivning
och restavgift. Restavgift
uttages dock icke på dröjsmålsränta.

efterkomma förordnandet.

12 §.

1 mom. Har vid-----— innehållna beloppet.

Ansökan om —---- —----- — —- — slutligen prövad.

Har den, som är berättigad återfå
kupongskatt, i stället att erlägga
skatt, som avses i uppbördsförordningen,
skola bestämmelserna i 68 §
3 och 4 mom. sistnämnda förordning
äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Vad hittills föreskrivits
i 8 § om statens andel i indrivningsavgift tillämpas vid indrivning, som
verkställes av exekutiv förrättningsman, vilken erhållit rätt attt uppbära
andel i restavgifter efter den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1957:66 och av 12 § 1 mom. se 1947:579.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

5) Förslag
till

Förordning

angående ändrad lydelse av 1 § 2 mom. förordningen den 31 december
1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel

Härigenom förordnas, att 1 § 2 mom. förordningen den 31 december 1945
om utdebitering av tingshusmedel1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

2 m o nr. Till ledning för tingshusmedlens
bestämmande skall lokal
skattemyndighet varje år efter slutade
taxeringsförrättningar så fort ske
kan till tingshusbyggnadsskyldige genom
länsstyrelsen insända förteckning,
som för varje kommun summariskt
upptager antalet skattekronor
och skatteören som påförts enligt
kommunalskattelagen.

(Föreslagen lydelse)

2 m o in. Till ledning för tingshusmedlens
bestämmande skall länsstyrelsen
senast den 10 augusti varje
år till tingshusbyggnadsskyldige insända
sammandrag över antalet skattekronor
och skatteören, som på
grund av taxeringsnämndernas beslut
påförts inom iingshusbyggnadsskyldiges
område enligt kommunalskattelagen.
Sammandraget skall
upptaga summan för hela området
och hur mycket som belöper på varje
kommun.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

Senaste lydelse av 1 § 2 mom. se 1954:156.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

6) Förslag
till

Förordning

angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4 §■

1 in o m. Från sammanlagda -— —
sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående allmän kommunalskatt
och, i den mån avdrag icke åtnjutes
enligt nästföljande stycke,
tilläggspensionsavgift som påförts
den skattskyldige under året näst
före det taxeringsår, varom fråga är.

Skattskyldig, som ——-----

Avdrag enligt--— —----

Har sådan —-----—----

(Föreslagen lydelse)

— eller lotterivinst;
sådan allmän kommunalskatt och,
i den mån avdrag icke åtnjutes enligt
nästföljande stycke, tilläggspensionsavgift
som påförts den skattskyldige
under året näst före det
taxeringsår, varom fråga är.

kommunalskattelagen sägs.

---6 § 3 mom.

--i fråga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

Senaste lydelse av 4 § 1 mom. se 1967:40.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

7) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i
skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4 och 5 §§ lagen den 26 oktober 1951 om
viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Avgifter till svenska kyrkan eller
hennes prästerskap, kyrkomusiker
eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas
beslut eller eljest utdebiteras
efter de grunder som för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet
äro stadgade, skola efter endast
sextio procent av det belopp för skattekrona
och skatteöre, vilket bestämts
till utdebitering, påföras den,
som är för inkomståret mantalsskriven
här i riket men som vid ingången
av inkomståret icke tillhör svenska
kyrkan.

(Föreslagen lydelse)

§•

Sådan församlingsskatt enligt lagen
den 2 juni 1961 (nr 436) om
församlingsstyrelse, som efter kyrkofullmäktiges
beslut eller eljest debiteras
efter samma grunder som gälla
för debitering av kommunalskatt,
skall påföras den, som vid ingången
av inkomståret icke tillhörde svenska
kyrkan och som är mantalsskriven
här i riket för inkomståret, efter endast
sextio procent av det för debiteringen
bestämda beloppet.

Det åligger-----------

Har i stomme till debiteringslängd,
som överlämnats till den lokala skattemyndigheten
från länsbyrå för
folkbokföringen, intagits uppgift att
skattskyldig vid ingången av inkomståret
icke tillhör svenska kyrkan,
skall debiteringen ske i enlighet
med den sålunda lämnade uppgiften.

Har rätt till skattenedsättning enligt
1 §, på grund av oriktig uppgift
från länsbyrå för folkbokföringen
eller av annan anledning, icke beak 1

Senaste lydelse av 1 § se 1953:402.

— enligt 1 §.

§.

Har rätt till skattenedsättning enligt
1 § icke beaktats vid debiteringen
äger den skattskyldige söka rättelse
hos den lokala skattemyndighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

tats vid debiteringen äger den skattskyldige
söka rättelse hos den lokala
skattemyndighet som verkställt
debiteringen; och skall därvid vad i
nppbördsförordningen är stadgat angående
rättelse av felaktig debitering
av slutlig eller tillkommande skatt
äga tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

som utfärdat debetsedeln. Därvid
tillämpas bestämmelserna i uppbördsförordningen
om rättelse av
felaktig debitering av slutlig eller
tillkommande skatt.

I denna lag förstås med

taxeringsår: det----— — verkställes; samt

inkomstår: det--— — — — föregått taxeringsåret.

Vad i denna lag stadgas angående
länsbyrå för folkbokföringen skall
beträffande stad, där det tryckande
registret föres hos den lokala skattemyndigheten,
avse sistnämnda myndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

8) Förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 30 november 1951 (nr 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 30 november 1951 angående
beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

5 §•

Å restituerat belopp utgår icke
ränta.

(Föreslagen lydelse)

Bifalles ansökan varom i 4 § sägs,
skall länsstyrelsen meddela förordnande
om avkortning eller, där restitution
skall ske, tillställa den skattskyldige
honom tillkommande belopp.
Därvid tillämpas bestämmelserna
i 87 § uppbördsförordningen.

Vid restitution utgår icke ränta
enligt 69 § 2 mom. uppbördsförordningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser
angående ränta gäller dock i fråga om skatt på grund av 1967 eller tidigare
års taxering.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr ISO

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

9) Förslag
till

Förordning

angående ändring i förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med
bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall

Härigenom förordnas, att 3, 4 och 5 §§ förordningen den 6 juni 1952 med
bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Vid tillämpning av denna förordning
skall, där avkortning kan ske,
sådan i första hand äga rum. Kan
avkortning icke ske eller kan sådan
ske allenast till viss del, skall det enligt
2 § beräknade beloppet, i den
mån det ej kunnat avkortas och det
täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas
till den skattskyldige. Å sålunda
återbetalat belopp utgår icke ränta.
4

Den som enligt denna förordning
vill åtnjuta avkortning av påförd
skatt eller restitution av erlagd skatt
eller båda dessa förmåner har att
därom göra ansökan hos länsstyrelsen
i det län, inom vilket han taxerats
till statlig inkomstskatt för det
taxeringsår varom fråga är, eller,
därest han taxerats till sådan skatt
i Stockholms stad, till överståthållarämbetet.

Ansökan skall vara nämnda myndighet
tillhanda före utgången av kalenderåret
näst efter taxeringsåret,
vid äventyr att avkortning eller restitution
enligt denna förordning
icke må beviljas. Därest de i 2 § angivna
förutsättningarna för åtnjutande
av avkortning eller restitution

(Föreslagen lydelse)

Ansökan skall vara länsstyrelsen
tillhanda före utgången av det femte
kalenderåret efter taxeringsåret. Föreligga
de i 2 § angivna förutsättningarna
för åtnjutande av avkortning
eller restitution först efter det
kammarrätten eller Kungl. Maj :t
meddelat utslag angående ifrågava -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

föreligga först efter det kammarrätten
eller Kungl. Maj :t meddelat utslag
angående sökandens taxering
för ifrågavarande år, skall ansökningen
vara myndigheten tillhanda
inom ett år efter det kammarrättens
utslag vunnit laga kraft eller Kungl.
Maj :ts utslag meddelats.

Ansökan göres

5 §•

Finnes ansökning böra bifallas,
skall länsstyrelsen eller överståthållarämbetet
antingen meddela förordnande
om avkortning eller tillställa
sökanden honom tillkommande
restituerat belopp över postgiro
eller ock vidtaga båda dessa åtgärder.

(Föreslagen lydelse)

rande taxering eller efter det sökanden
åsatts eftertaxering, skall ansökningen
vara länsstyrelsen tillhanda
inom ett år efter det kammarrättens
utslag vunnit laga kraft eller Kungl.
Maj :ts utslag meddelats eller eftertaxeringen
skett. Har ansökan icke
inkommit till länsstyrelsen inom nu
angiven tid, upptages den icke till
prövning.

av riksskattenämnden.

Finnes ansökning böra bifallas,
skall länsstyrelsen antingen meddela
förordnande om avkortning eller,
där återbetalning skall ske, tillställa
sökanden honom tillkommande belopp
eller ock vidtaga båda dessa åtgärder.
Därvid tillämpas bestämmelserna
i 87 § uppbördsförordningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968 och gäller även i fråga
om skatt som påförts dessförinnan. Äldre bestämmelser angående ränta
gäller dock i fråga om skatt på grund av 1967 eller tidigare års taxering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

10) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 72 § landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 72 § landstingslagen den 14 maj 1954 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

72 §.

Till ledning för landstingsskattens
bestämmande skall lokal skattemyndighet
varje år efter slutade taxeringsförrättningar
så fort ske kan
till förvaltningsutskottet genom länsstyrelsen
insända förteckning, som
för varje kommun summariskt upptager
antalet skattekronor och skatteören,
som påförts enligt kommunalskattelagen.
Förvaltningsutskottet
låter däröver upprätta sammandrag,
upptagande summan för hela
landstingskommunen, samt hur mycket
som belöper på varje kommun.

Till ledning för landstingsskattens
bestämmande skall länsstyrelsen senast
den 10 augusti varje år till förvaltningsutskottet
insända sammandrag
över antalet skattekronor och
skatteören, som på grund av taxeringsnämndernas
beslut påförts inom
landstingskommunens område
enligt kommunalskattelagen. Sammandraget
skall upptaga summan
för hela landstingskommunen och
hur mycket som belöper på varje
kommun.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

11) Förslag
till

Förordning

angående ändrad lydelse av 14 § 2 mom. och 20 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt

Härigenom förordnas, att 14 § 2 mom. och 20 § förordningen den 16 maj
1958 om sjömansskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Inbetalas sjömansskatt
senare än i 1 mom. sägs, skall restavgift
utgå med fyra öre för varje hel
Krona av den del av skatten, som
icke erlagts i rätt tid. Uppkommer
vid beräkningen öretal, iakttages att
öretal över femtio avrundas uppåt
och annat öretal avrundas nedåt till
heli krontal, dock att restavgift icke
i något fall utgår med mindre än en
krona.

Åtgärder för uttagande av sjömansskatt
må icke vidtagas senare
än fem år efter utgången av det år,
under vilket skatteavdrag verkställts
eller skolat verkställas.

(Föreslagen lydelse)

§•

2 m o in. Inbetalas sjömansskatt
senare än i 1 mom. sägs, skall restavgift
och tilläggsavgift utgå beräknade
enligt bestämmelserna i 58 § 1
mom. första, andra och tredje styckena
uppbördsför ordningen. Tillläggsavgiften
bestämmes därvid i
förhållande till det antal tidrymder
av sex månader, utöver den första,
som påbörjats efter utgången av den
tidpunkt, då skatten rätteligen skolat
erläggas, intill dess skatten inbetalas
eller revisionskrav fastställes enligt
17 § 2 mom.

§•

Har redare underlåtit verkställa
avdrag för sjömansskatt, må hans
ansvarighet för skatten icke fastställas
och ej heller åtgärder för uttagande
av skatten vidtagas mot honom senare
än fem år efter utgången av det
år, under vilket skatteavdrag skolat
verkställas.

Revisionskrav mot redare i anledning
av att innehållen sjömansskatt
icke inbetalats må icke fastställas senare
än fem år efter utgången av det
år, under vilket skatteavdraget verkställdes.

åtgärder för indrivning av innehållen
sjömansskatt må icke vidtagas
senare än fem år efter utgången av
det år, under vilket fråga om faststäl -

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lelse av revisionskravet prövats av
s jömansskattenämnden.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits
må kammarrättens eller Kungl.
Maj:ts utslag, varigenom redare
ålagts ansvarighet för sjömansskatt,
verkställas inom en tid av två år från
utgången av det uppbördsår då utslaget
meddelades.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser
gäller doek i fråga om skatt som innehållits eller rätteligen skulle ha innehållits
genom skatteavdrag före ikraftträdandet. Utan hinder härav gäller
den nya lydelsen av 14 § 2 mom. även i fråga om skatt som nyss nämnts,
om skatten fästställes till betalning efter ikraftträdandet, och bestämmelserna
i 20 § sista stycket i mål och ärende som avgöres efter sistnämnda tidpunkt.
Därvid beräknas tilläggsavgiften som om skatten skulle ha betalats i
januari 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

12) Förslag
till

Förordning

angående ändrad lydelse av 55 och 58 §§ förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 55 och 58 §§ förordningen den 1 december 1959
om allmän varuskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

55 §.

Skattskyldig, som anfört besvär
över beslut rörande taxering till allmän
varuskatt, må beviljas anstånd
med inbetalning av skatt på grund
av taxeringen. I fråga om sådant anstånd
skola bestämmelserna i 49 §

1 mom. uppbördsförordningen äga
motsvarande tillämpning.

Har deklaration ej avgivits och
preliminär allmän varuskatt ej inbetalats
inom föreskriven tid eller
har skattskyldig underlåtit att inom
sådan tid inbetala i avgiven deklaration
angivet belopp, skall restavgift
utgå å icke inbetalat belopp. Vad nu
sagts skall gälla jämväl där preliminär
allmän varuskatt eljest fastställts
till betalning och skatten ej
inbetalats inom i fastställelsebeslutet
angiven tid, så ock där skattskyldig
underlåtit att inbetala kvarstående
eller tillkommande allmän varuskatt
i tid och ordning som i 50
eller 51 § sägs.

Restavgiften utgår efter fyra öre
för varje hel krona av den del av
skatten, som icke erlagts, dock ej
mindre än en krona. Restavgiften
skall vid öretal över femtio avrundas
uppåt och vid annat öretal avrundas
nedåt till helt krontal.

Bestämmelserna i 49 § 1 mom. vid

1)—3) samt 2 mom. uppbördsförordningen
om anstånd i vissa fall
med inbetalning av skatt skola äga
motsvarande tillämpning i fråga om
allmän varuskatt.

Har deklaration ej avgivits och
preliminär allmän varuskatt ej inbetalats
inom föreskriven tid eller har
skattskyldig underlåtit att inom sådan
tid betala den skatt som skall utgå
enligt avgiven deklaration, skall
restavgift utgå å icke inbetalat belopp.
Vad nu sagts skall gälla jämväl
där preliminär allmän varuskatt
eljest fastställts till betalning och
skatten ej inbetalats inom i fastställelsebeslutet
angiven tid, så ock där
skattskyldig underlåtit att inbetala
kvarstående eller tillkommande allmän
varuskatt i tid och ordning som
i 50 eller 51 § sägs.

Restavgiften utgår efter fyra öre
för varje hel krona av den del av
skatten, som icke erlagts, dock ej
mindre än tio kronor. Restavgiften
skall vid öretal över femtio avrundas
uppåt och vid annat öretal avrundas
nedåt till helt krontal.

— är fråga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser
i 58 § andra stycket gäller dock i fråga om skatt som förfaller till betalning
före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

13) Förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 18 december 1959 angående
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har belopp — —------

Om pensionsgrundande----

Pensionsgrundande inkomst som
lokal skattemyndighet bestämt senast
den 20 november under taxeringsåret
skall, därest debetsedel å
slutlig skatt utfärdas för den försäkrade
angivas å debetsedeln. Har
pensionsgrundande inkomst bestämts
efter nämnda tidpunkt, skall
underrättelse härom sändas till den
försäkrade.

Har verkställd — —- —------

Underrättelse enligt -------

§•

stycket sägs.

pensionsgrundande inkomsten.

Pensionsgrundande inkomst skall
angivas på debetsedel å slutlig skatt
när så kan ske. I annat fall skall särskild
underrättelse om den pensionsgrundande
inkomst som bestämis
sändas till den försäkrade.

— den försäkrade.

— — över beslutet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Förordningen omtryckt se 1962:395. Senaste lydelse av 8 § se 1966: 244.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

14) Förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 17 och 40 §§ förordningen den 18 december 1959
(nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen
om allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas, att 17 och 40 §§ förordningen den 18 december
1959 angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,
in. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Arbetsgivaravgift uppgående--

Riksförsäkringsverket skall särskilt
för varje uppbördsdistrikt, såvitt
gäller Stockholm före den 1
augusti och i övrigt före den 1 september
under året näst efter utgiftsåret,
lämna vederbörande lokala
skattemyndighet uppgift om de arbetsgivaravgifter
som skola påföras
i samband med slutlig skatt.

Tilläggspensionsavgift skall vara
erlagd före den 1 oktober året näst
efter taxeringsåret eller, såvitt gäller
i tillkommande skatt ingående tillläggs
pensionsavgift, inom fyra månader
efter utgången av den månad,
under vilken den sista av de för
skatteinbetalningen bestämda uppbördsterminerna
infallit.

Har tilläggspensionsavgift, — —--

(Föreslagen lydelse)

§•

---därtill föreligga.

Riksförsäkringsverket skall lämna
uppgift om de arbetsgivaravgifter,
som skola påföras i samband med
slutlig skatt, enligt föreskrifter som
meddelas av centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden efter samråd
med verket.

§•

Tilläggspensionsavgift som ingår i
slutlig skatt skall vara erlagd före
den 1 oktober året näst efter taxeringsåret.
Avgift som icke ingår i
slutlig skatt skall vara erlagd inom
åtta månader efter utgången av den
månad, då underrättelse om debitering
av avgiften meddelades den försäkrade.

--stycket stadgas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser
gäller dock i fråga om tilläggspensionsavgift som debiteras före ikraftträdandet.

1 Förordningen omtryckt se 1962:396. Senaste lydelse av 40 § se 1964:158.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

15) Förslag

till;

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om
finansiering av folkpensioneringen

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 maj 1962 om finansiering av
folkpensioneringen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Såsom bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen skall, såvitt ej
annat följer av vad i andra stycket
sägs, envar erlägga folkpensionsavgift
för år, då för honom beräknats
till statlig inkomstskatt beskattningsbar
inkomst, under förutsättning att
han vid utgången av detta år fyllt
minst aderton och högst sextiosex år,
att han varit här i riket mantalsskriven
för året näst före taxeringsåret
samt att han vid tidpunkten för
tryckningen av stomme till inkomstlängd
för taxeringsåret var svensk
medborgare.

Folkpensionsavgift skall--- —• —

(Föreslagen lydelse)

Såsom bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen skall, såvitt ej
annat följer av vad i andra stycket
sägs, envar erlägga folkpensionsavgift
för år, då för honom beräknats
till statlig inkomstskatt beskattningsbar
inkomst, under förutsättning att
han vid utgången av detta år fyllt
minst aderton och högst sextiosex år,
att han varit här i riket mantalsskriven
för året näst före taxeringsåret
samt att han vid ingången av
året näst före taxeringsåret var
svensk medborgare.

—-----före taxeringsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser gäller
dock beträffande folkpensionsavgift som påföres för år 1967 eller tidigare
år.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1965:74.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

16) Förslag
till

Förordning

angående ändrad lydelse av 10 § förordningen den 21 maj 1965 (nr 153)
om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar

Härigenom förordnas, att 10 § förordningen den 21 maj 1965 om särskild

skatteberäkning i vissa fall för makar
nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

]

Bifalles ansökan om skatteberäkning
enligt denna förordning senast
den 20 november under taxeringsåret,
skall skatteberäkningen iakttagas
vid debitering av slutlig skatt.

Bifalles ansökan om skatteberäkning
senare, skall belopp varmed
skatt nedsättes avkortas eller, där
restitution skall ske, tillställas den
skattskyldige på sätt som anges i
uppbördsförordningen. På restituerat
belopp utgår icke ränta.

Föranleder skatteberäkning, varom
beslut meddelats efter den 20
november under taxeringsåret att ytterligare
skatt skall uttagas, äga uppbördsförordningens
bestämmelserom
tillkommande skatt tillämpning.

skall erhalla andrad lydelse pa satt

(Föreslagen lydelse)

§•

Beslut om skatteberäkning enligt
denna förordning skall iakttagas vid
debitering av slutlig skatt, när så
kan ske med hänsyn till tidpunkten
för beslutet och debiteringen.

Har beslut om skatteberäkning
icke iakttagits vid debiteringen av
slutlig skatt, skall belopp, varmed
skatt nedsatts, avkortas och tillkommande
skatt debiteras i den mån ytterligare
skatt skall uttagas på grund
av beslutet. Vid restitution utgår icke
ränta enligt 69 § 2 mom. uppbördsförordningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser
angående ränta gäller dock i fråga om skatt på grund av 1967 eller tidigare
års taxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 31
mars 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden,
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist
Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer
Odhnoff.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor om uppbördsförfarandet
in. in. och anför.

Inledning

Uppbördsutredningen1, som tillsattes med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 5 juni 1959 (direktiv se berättelsen till 1961 års riksdag s. 161)
avlämnade den 11 mars 1965 betänkandet »Uppbördsfrågor» (SOU 1965:
23).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, riksförsäkringsverket, poststyrelsen,
kammarrätten, riksrevisionsverket, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFU), sjömansskattenämnden, exekutionsväsendets organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län, kronofogdemyndigheten i Norrköpings distrikt, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Föreningen auktoriserade
revisorer, Svenska revisorsamfundet, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening, Svenska bankföreningen,
Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar,

1 Ledamöter hovrättspresidenten Erik Åqvist t. o. m. den 31 maj 1961, tillika ordförande,
rättschefen Erik Reuterswärd från sistnämnda datum, ordförande, byråchefen Bertil Ehnbom,
landskamreraren Rolf Lindqvist och länsassessorn Gustaf Åhström. Expert fr. o. m. den 2
oktober 1961 rådmannen Axel Öberg.

Knngl. Maj:ts proposition, nr 130 år 1967

Sveriges häradsskrivarförening, Tjänstemannaföreningen vid Kronofogdemyndigheten,
Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranger, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Sveriges centrala restaurangaktiebolag samt Köpmannaföreningarnas
central för ackords- och konkursärenden. Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund har avlämnat ett gemensamt
yttrande — i det följande betecknat som yttrande av näringslivets
skattedelegation — medan Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
landsbygdens folk som egna yttranden åberopat ett utlåtande från lantbrukets
skattedelegation. Riksåklagarämbetet har bifogat inhämtade yttranden
från överståthållarämbetet och ett antal åklagare. Vissa länsstyrelser har till
sina yttranden fogat uttalanden över betänkandet från lokala myndigheter,
i huvudsak kronokamrerare och häradsskrivare.

Den 13 september 1966 avlämnade utredningen betänkandet »Skatteavdrag
på konkursgäldenärs inkomst» (Stencil Fi 1966: 7). Yttranden har
efter remiss avgetts över betänkandet av hovrätten för Västra Sverige, lagberedningen,
kammarrätten, riksrevisionsverket, CFU, sjömansskattenämnden,
exekutionsväsendets organisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands
och Västerbottens län, Sveriges advokatsamfund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Föreningen auktoriserade revisorer, TCO,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Föreningen Sveriges kronokamrerare,
Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges häradsskrivarförening och Ackordscentralen
i Stockholm. Sveriges lantbruksförbund har som eget yttrande
åberopat ett utlåtande av lantbrukets skattedelegation. Ett antal länsstyrelser
har till sina egna yttranden fogat uttalanden över betänkandet
från lokala skattemyndigheter.

De båda betänkande^ har fått ett i huvudsak gynnsamt mottagande vid
remissbehandlingen.

I det först omnämnda betänkandet har utredningen behandlat vissa frågor
inom uppbördsväsendet, där ändringar av nuvarande bestämmelser ansetts
påkallade för att skatteuppbörden skall bli effektivare och mera rättvis.
Utredningen har sålunda föreslagit att ett allmänt ombud skall få uppgiften
att föra det allmännas talan i vissa slags uppbördsmål och att möjligheten
att få anstånd med betalning av skatt skall utvidgas väsentligt. Det
nuvarande skatteavdraget när debetsedel inte lämnats till arbetsgivare föreslås
skola höjas i vissa fall. Även en höjning och differentiering av restavgiften
förordas. I åtskilliga frågor där praxis hittills varit oklar eller där
nuvarande bestämmelser inte kunnat uppfattas som rättvisa eller ändamålsenliga
föreslås nya regler, som i huvudsak berör frågor om restitution
och preskription av skatt, vissa räntefrågor och den tekniska innebörden
av begreppet tillkommande skatt. Utredningen föreslår vidare att ställföreträdare
för juridisk person under vissa villkor skall kunna åläggas att

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

betala skatt, som innehållits av anställds lön men inte inbetalts till det allmänna,
och att beloppsgränserna för skatt, som skall återbetalas till skattskyldig
eller inte utkrävas, skall höjas. I sitt andra betänkande föreslår utredningen
bl. a. att det nuvarande förbudet mot skatteavdrag från konkursgäldenärs
lön skall upphävas.

Utredningens författningsförslag avser ändringar i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) (UF) m. fl. författningar avseende debitering
eller uppbörd. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende
som bilaga 1 och 2.

I samband med föredragningen av de frågor som föranlett Kungl. Maj :ts
prop. nr 88 till årets riksdag nämnde jag att jag ämnade senare föreslå
Kungl. Maj :t att för innevarande riksdag lägga fram förslag om de författningsändringar
som CFU ansett påkallade på grund av övergången till automatisk
databehandling (ADB) inom uppbördsväsendet (SOU 1966: 16). Jag
avser att nu ta upp CFU:s ändringsförslag, som i huvudsak är av teknisk
art. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga 3.

Slutligen ämnar jag i förevarande sammanhang föreslå vissa ändringar
av uppbördsregler, som inte har direkt samband med de tidigare berörda
förslagen. Jag kommer också att beröra ett par skrivelser i vilka föreslås
ändringar av gällande bestämmelser i UF.

Uppbördsutredningen och remissyttrandena
Företrädare för det allmänna i uppbördsmål

Utredningen

Spörsmålet om inrättande av ett allmänt ombud i uppbördsmål behandlas
i betänkandet på s. 50—60. Härav kan följande återges beträffande utredningens
förslag.

Till att börja med konstateras, att bestämmelser inte finns beträffande
allmänt ombud i uppbördsmål liknande de bestämmelser som gäller ombud
för det allmänna i skatteprocessen. Därvid bortses från föreskriften att revisor
i riksrevisionsverket äger anföra besvär över beslut som länsstyrelse
meddelar över verkets anmärkningar mot debiteringsåtgärder. Beträffande
talan på det allmännas vägnar i uppbördsmål är man i övrigt hänvisad till
vad som allmänt gäller om bevakandet av kronans rätt.

Utredningen uttalar som sin mening, att behov föreligger av ett allmänt
ombud i uppbördsmål men att detta behov inte är särskilt omfattande. Med
hänsyn till länsstyrelses ställning som tillsynsmyndighet över de lokala
skattemyndigheterna anser utredningen att man kan avstå från att ge det

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1067

allmänna ombudet besvärsrätt i fråga om beslut av lokal skattemyndighet.
Inte heller anser utredningen det påkallat att ombudet har besvärsrätt över
länsstyrelses beslut i sådana uppbördsfrågor där bedömandet hänför sig till
relativt enkla fakta, såsom frågor om debitering av slutlig, kvarstående eller
tillkommande skatt, avkortning, avskrivning och i de flesta fall av restitution
av och efterkrav på skatt samt om ränteberäkning i samband med restitution.

Utredningen erinrar om att behovet av ett allmänt ombud i uppbördsmål
har varit särskilt påfallande när fråga uppkommit om arbetsgivares ekonomiska
ansvar då denne underlåtit att göra skatteavdrag vid löneutbetalning.
Många ärenden om arbetsgivares ansvarighet gäller betydande belopp
och vid ärendenas avgörande uppkommer inte sällan svåra bedömningsfrågor.
Utredningen anser det därför önskvärt med bestämmelser som ger möjlighet
för ett allmänt ombud att överklaga länsstyrelses beslut i dessa ärenden.
Samma bör enligt utredningen vara fallet beträffande ärenden angående
befrielse från restavgift och ränta på kvarstående skatt. Även vid
avgörandet av sådana ärenden kan lätt uppstå delade meningar på grund
av att prövningen ofta är förenad med skälighetsbedömning eller bevisprövning.
Utredningen anser vidare att besvärsrätten över länsstyrelses beslut
rörande inom riksrevisionsverket framställd anmärkning mot debitering bör
flyttas över från revisor hos verket till det allmänna ombudet. Länsstyrelsen
bör kunna höra ombudet i sådana mål, där ombudet äger besvärsrätt.
Slutligen bör det allmänna ombudet fungera som part i uppbördsmål i kammarrätten
och regeringsrätten även i de mål som ombudet själv inte fullföljt
dit. över kammarrättens utslag i uppbördsmål bör ombudet alltid kunna
föra talan i den mån länsstyrelses beslut ändrats genom utslaget.

Utredningens förslag i dess helhet beträffande inrättandet av ett allmänt
ombud kan sammanfattas på följande sätt. Kronans talan i uppbördsmål
skall föras av ett allmänt ombud inom varje län. Som ombud skall fungera
den befattningshavare vid länsstyrelsen som Kungl. Maj :t förordnar därtill.
Allmänt ombud äger anföra besvär i fråga om länsstyrelses beslut som innebär
nedsättning i eller befrielse från arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares
skatt, restavgift eller ränta på kvarstående skatt samt beslut rörande
hos riksrevisionsverket framställd anmärkning mot debitering. Mot kammarrättens
utslag får ombudet anföra besvär även i andra uppbördsmål än
de nyssnämnda i den mån länsstyrelses beslut ändrats genom utslaget.
Vid länsstyrelses prövning av ansökan eller besvär har ombudet inte ställning
som part men kan höras av länsstyrelsen. I kammarrätten och regeringsrätten
är ombudet däremot alltid part i uppbördsmål.

F. n. äger skattskyldig anföra besvär över länsstyrelses beslut rörande avskrivning
av skatt. Sådan avskrivning är emellertid en hokföringsåtgärd
som inte inverkar på skyldigheten att erlägga skatt. Utredningen före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

slår därför att besvärsrätten i detta hänseende slopas. Om så sker, uttalar
utredningen, behövs inte heller besvärsrätt för det allmänna ombudet i
dessa fall.

Remissyttrandena

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker i princip att allmänt
ombud förordnas i uppbördsmål. Justitiekanslersämbetet erinrar om
att ämbetet tidigare uttalat önskemål om att ett sådant särskilt allmänt ombud
borde förordnas och finner därför all anledning att biträda utredningens
förslag i denna del. Tillstyrkande föreligger från kammarrätten, samtliga
hörda länsstyrelser, Sveriges advokatsamfund, lantbrukets skattedelegation
in. fl. remissinstanser. EU par häradsskrivare, som hörts av länsstyrelser,
anser att frågan om allmänt ombud bör vila i avvaktan på landskontorsutredningens
förslag, medan några remissinstanser uttalar tveksamhet
om behovet av ett allmänt ombud i uppbördsmål utan att direkt avstyrka
förslaget.

I frågan huruvida det allmänna ombudet bör knytas till länsstyrelse eller
ett centralt verk uttalas olika meningar. Riksrevisionsverket ifrågasätter
sålunda om inte befogenheten att föra det allmännas talan i uppbördsmål
bör centraliseras till CFU. Som skäl härför anförs att CFU enligt 72 § UF
bl. a. skall öva tillsyn över skatteuppbörden och meddela bindande förklaring
beträffande verkställande av skatteavdrag. En effektivisering av skatteuppbörden
genom arbetsgivarna bör därför i första hand ske genom att
CFU vägleder de lokala skattemyndigheterna och länsstyrelserna. Därvid bör
givetvis bl. a. kammarrättens och regeringsrättens utslag tjäna som underlag.
Om man inrättar en ombudsinstitution på länsstyrelseplanet med den
av utredningen föreslagna begränsade besvärsrätten uppnås enligt verkets
mening inte i någon större utsträckning en enhetligare bedömning av arbetsgivaransvaret
och en effektivare uppbörd. Länsstyrelsen i Kalmar län anser
att ombudet bör inta en fullt självständig ställning i uppbördsmålen och
att en tjänsteman vid CFU eller riksrevisionsverket bäst skulle kunna uppfylla
detta krav och även kunna bättre än lokala ombud i länen befrämja
en enhetlig praxis. Lantbrukets skattedelegation pekar på svårigheten att
inom länsstyrelserna finna befattningshavare som är kompetenta för uppgiften
som allmänt ombud eftersom de som i sin tjänst behandlar uppbördsärenden
inte kan komma i fråga enligt utredningens förslag. De flesta remissinstanser
som yttrat sig i frågan anser emellertid att ett allmänt ombud
bör förordnas för varje län.

Ett antal länsstyrelser förordar förslaget att länsstyrelsetjänsteman utses
till allmänt ombud i uppbördsmål. Exekutionsväsendets organisationsnämnd
ifrågasätter om inte det allmänna ombudets uppgifter bör anförtros
någon tjänsteman utanför länsstyrelsen som justitiekanslersämbetet
finner lämplig för dessa arbetsuppgifter. CFU framhåller att i varje län bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

finnas ersättare för det allmänna ombudet. Med hänsyn till att rörligheten
bland länsstyrelsens personal är stor antar nämnden, att antalet fall då nytt
allmänt ombud eller ersättare skall utses, inte blir ringa och att det i vissa
fall kan vara angeläget att nytt ombud snabbt utses. Det föreslås därför att
uppgiften att utse allmänt ombud delegeras till nämnden. Ensam bland remissinstanserna
ifrågasätter länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län om
det inte med hänsyn till förekommande personalomflyttningar skulle vara
mest praktiskt att låta länsstyrelsen utse allmänt ombud och ersättare för
denne.

De flesta remissinstanserna har inte haft något att invända mot vad utredningen
föreslagit om ombudets befogenheter och skyldigheter. Uttryckligen
tillstyrks förslaget i denna del oförändrat av bl. a. direktionen för
Stockholms stads uppbördsväsen — utom såvitt det avser fullföljd mot länsstyrelses
beslut över riksrevisionsverkets anmärkningar mot debitering —
samt av uppbördsverket i Hälsingborg och Föreningen Sveriges kronokamrerare.
Från andra håll föreslås ändringar i utredningens förslag vilka inskränker
eller utvidgar ombudets befogenheter enligt förslaget.

Riksrevisionsverket, som uttalat att befogenheten att föra det allmännas
talan i uppbördsmål bör centraliseras till CFU, anser att besvärsrätten härvid
kan begränsas till att gälla sådana kammarrättens utslag som innebär
ändring av länsstyrelses beslut. För att en ökad tillsyn skall möjliggöras
anser verket det lämpligt att lokal skattemyndighet och länsstyrelse åläggs
att inhämta CFU:s yttrande i tveksamma mål. Näringslivets skattedelegation
anser det fullt tillräckligt att ett allmänt ombud förordnas hos länsstyrelsen
med uppgift att företräda det allmänna i processen hos högre instanser.
Delegationen framhåller att de mål i vilka utredningen föreslagit besvär
srätt för ett allmänt ombud sällan rör fråga om tolkning av bestämmelser
utan oftast skönsmässiga bedömningar. Det är enligt delegationen tveksamt
om en underordnad befattningshavare bör anförtros den delikata uppgiften
att sätta i gång en process på grund av att han vid sin bedömning av
en fråga kommit till annat resultat än länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kalmar län och näringslivets skattedelegation anser inte
anledning föreligga att på allmänna ombudet överflytta besvärsrätten för
revisor bos riksrevisionsverket vad gäller skattedebiteringar som föranlett
anmärkning. Länsstyrelsen påpekar att den nuvarande ordningen i detta
hänseende fungerar tillfredsställande och delegationen uttalar att en sådan
överflyttning torde leda till dubbelarbete.

Ett antal remissinstanser föreslår utvidgad befogenhet för det allmänna
ombudet, bl. a. i fråga om besvärsrätten.

Justitiekansler sämbetet anser att det allmänna ombudets befogenheter
är alltför begränsade i förslaget och anför härom.

Till grund för den föreslagna begränsningen i detta hänseende har legat
uppfattningen alt det, med hänsyn till den länsstyrelse tillkommande be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

fogenheten att bevaka kronans rätt och förordna ombud för utförande av
kronans talan, i princip inte skulle erfordras att det allmänna ombudet
hade besvärsrätt i fråga om beslut av länsstyrelse. Enligt ämbetets mening
synes det kunna ifrågasättas, om man inte, då man i uppbördsförfarandet
ger plats för ett särskilt allmänt ombud, också bör ge detta sådana befogenheter
att länsstyrelsen ej skall behöva inträda i hithörande mål med stöd av
sin allmänna befogenhet att bevaka kronans rätt. Ämbetet vill i detta sammanhang
framhålla vad i betänkandet anförts i anslutning till frågan om
det allmänna ombudets funktion i allmänhet, nämligen att man ej kan
bortse från att det trots allt kan uppstå fall av annat slag som i lika hög
grad bör omfattas av bestämmelserna angående ett allmänt ombud. Denna
synpunkt synes beaktansvärd även för frågan om omfattningen av det allmänna
ombudets besvärsrätt.

Även kammarrätten anser att det allmänna ombudets besvärsrätt fått en
alltför snäv begränsning i utredningens förslag, särskilt i frågor om arbetsgivares
ansvarighet för arbetstagares skatt. Kammarrätten erinrar om
utredningens uttalande att man i princip bör kunna avstå från att ge det
allmänna ombudet besvärsrätt i fråga om beslut av lokal skattemyndighet
och anför vidare bl. a.

Detta uttalande bygger på det principiella ställningstagandet att något
behov av prövning av lokal skattemyndighets beslut inte skulle föreligga
med hänsyn till länsstyrelses ställning såsom tillsynsmyndighet över de
lokala skattemyndigheterna. Även om flertalet lokala skattemyndigheter
f. n. får antas ha en restriktiv inställning vid sin rättstillämpning, synes
det dock principiellt mindre tillfredsställande att deras beslut skall vara
undantagna från ombudets besvärsrätt. Det framstår såsom angeläget, att
möjlighet i någon form tillskapas för att ge ombudet rätt att i enskilda fall
ingripa och få lokal skattemyndighets beslut prövat av länsstyrelse.

Längst i fråga om utvidgning av besvärsrätten går länsstyrelsen i Norrbottens
län, som föreslår att besvärsrätten skall omfatta även lokal skattemyndighets
beslut, i varje fall sådana som rör större ekonomiskt värde.
Länsstyrelsen påpekar att fastän länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för de
lokala skattemyndigheterna fall dock kan förekomma, där sakfrågan är
så svårbedömbar och tveksam, att länsstyrelsen inte har anledning att påkalla
rättelse. Länsstyrelsen finner det inte heller lämpligt att lokal skattemyndighet
i dylika fall skall meddela ett för den skattskyldige ofördelaktigt
beslut enbart för att få sakfrågan under prövning av högre instans.
Lokal skattemyndighet kan åläggas skyldighet att lämna ombudet meddelande
om uppbördsärenden av nämnda slag.

Bl. a. Föreningen Sveriges stadsfogdar anser besvärsrätten böra omfatta
lokal skattemyndighets beslut rörande arbetsgivaransvar, jämkning med
därav föranledd återbetalning av stora kontantbelopp samt tillämpning av
dubbelbeskattningsavtal. Besvärsrätt för allmänna ombudet i fråga om
lokal skattemyndighets beslut om jämkning förordas också av CFU. Nämnden
erinrar om att länsstyrelsen f. n. inte har möjlighet att rätta ett fel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

aktigt beslut om jämkning av preliminär skatt, även om beslutet skall föranleda
återbetalning av preliminär skatt genom länsstyrelsens försorg, såvida
inte den skattskyldige överklagar jämkningsbeslutet.

Länsstyrelsen i Hallands län förordar att allmänna ombudets besvärsrätt
får gälla alla mål om ansvarighet för arbetstagares skatt, dvs. att ombudet
skall få föra talan också till arbetsgivarens förmån. Länsstyrelsen anför
som skäl för detta förslag.

Liksom i fråga om taxeringsprocessen måste man utgå från att allmänheten
inte så sällan saknar den insikt i hithörande ting som är nödvändig
för att tillvarata sin rätt. Det kan vidare inträffa att länsstyrelsens beslut av
någon anledning blivit felaktigt och att detta upptäcks för sent för att självrättelse
skall kunna vidtagas och den skattskyldige, som anser sig felaktigt
behandlad, vägrar att anföra besvär. I detta sammanhang ligger det nära
till hands att hänvisa till förarbetena till 1956 års taxeringsförordning. Då
betonades att taxeringsintendenten i vissa fall finge anses ha skyldighet
att anföra besvär jämväl till de skattskyldigas förmån. I viss utsträckning
gäller vad då anfördes också det ifrågavarande området. Det bör också
framhållas att motsvarande begränsning saknas i fråga om allmänna ombudet
i sjömansskattefrågor (32 § 1 mom. förordningen den 16 maj 1958,
nr 295, om sjömansskatt) och att detta ombud på grund av sjömansskattens
konstruktion redan fungerar på samma sätt som det för den allmänna
uppbörden nu föreslagna ombudet. Som exempel kan nämnas att båda skall
kunna överklaga beslut om befrielse från restavgift och om revisionskrav
(= arbetsgivaran svårighet).

Även Sveriges köpmannaförbund föreslår att allmänna ombudet ex officio
skall få anföra besvär till skattskyldigs fördel. Föreningen Sveriges stadsfogdar
framför samma förslag.

Sveriges advokatsamfund anser att allmänna ombudet borde få ställning
som part även vid länsstyrelsens prövning av ansökan eller besvär i uppbördsfrågor,
möjligen med undantag för sådana fall i vilka länsstyrelsen
finner utgången uppenbar.

Anstånd med betalning av skatt

Utredningen

Nu gällande regler beträffande rätt till anstånd med skattebetalning och
utredningens förslag i denna del framgår av s. 63—90 i betänkandet. Härav
må erinras om följande.

Enligt UF gäller som allmän regel, att besvär över taxering eller yrkande
om nedsättning i eller befrielse från skatt inte fritar från skyldighet att i
föreskriven tid och ordning betala den skatt som debiterats på grund av
taxeringen. Skattskyldig kan emellertid under vissa förutsättningar få anstånd
med skattebetalningen. Anstånd kan enligt UF sålunda komma i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

när skattskyldig oförvållat fått sin skattebetalningsförmåga nedsatt och
därför har svårighet att erlägga utgående skatt i rätt tid, t. ex. vid sjukdom
eller i samband med militärtjänstgöring. Beträffande skattskyldig som anfört
besvär över sin taxering gäller att anstånd medges till dess taxeringseller
debiteringsfrågan blivit prövad om taxeringsintendenten i yttrande
över besvären förklarat sig ämna tillstyrka bifall helt eller delvis. Bestämmelserna
om anstånd är intagna i 48 och 49 §§ UF. Anstånd begärs hos den
lokala skattemyndigheten, vars beslut kan överklagas hos länsstyrelsen.
Över länsstyrelsens beslut i sådan fråga får klagan inte föras.

Utredningen föreslår i princip inte ändring av den allmänna regeln att
skattskyldig, oberoende av om besvär över åsatt taxering anförts eller ej,
i vanlig tid och ordning skall betala skatten enligt taxeringen. Framförda
ändringsförslag går närmast ut på vissa uppmjukningar av de nuvarande
bestämmelserna.

Mot gällande anståndsbestämmelser har bl. a. invänts, att möjligheterna
att bevilja anstånd med betalning av skatt i samband med att den skattskyldige
anfört besvär över sin taxering är beroende av taxeringsintendentens
ställningstagande till taxeringsfrågan. Utredningen föreslår att anstånd
får meddelas i dessa fall utan hinder av att taxeringsintendenten inte hunnit
ta ställning till taxeringsfrågan eller förklarat sig ämna helt eller delvis avstyrka
den skattskyldiges besvär. Förutsättning för anstånd skall vara att
skattens betalning i behörig tid skulle medföra betydande skadeverkningar
för den skattskyldige eller eljest framstå som uppenbart obillig. Som ytterligare
villkor skall gälla att den skattskyldige ställer godtagbar säkerhet
för skattebeloppet. Om det med hänsyn till anståndstidens varaktighet, den
skattskyldiges förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas att
skatten ändå kommer att betalas i rätt tid, föreslås anstånd kunna beviljas
utan att säkerhet ställs. Beslut om anstånd i anledning av att skattskyldig
anfört besvär över taxering bör enligt utredningen meddelas av länsstyrelsen,
som även bär att förvalta ställd säkerhet.

Utredningen föreslår vidare möjlighet för länsstyrelse att medge anstånd
med skatt i samband med ansökan eller besvär som avser särskild skatteberäkning
för s. k. ackumulerad inkomst eller tillämpning av den s. k.
80-procentregeln. En motsvarande möjlighet förordas vid ansökan eller besvär
avseende ränta på kvarstående skatt.

1 övrigt innebär förslaget i denna del endast mindre justeringar. Lokal
skattemyndighet föreslås sålunda i fortsättningen kunna meddela anstånd
när taxeringsintendent anfört besvär till den skattskyldiges förmån eller
— liksom f. n. — när den skattskyldiges taxeringsbesvär tillstyrkts av taxeringsintendenten.
Vidare föreslås, att lokal skattemyndighet skall få meddela
anstånd i dubbeltaxeringsfall, vilket i stort sett överensstämmer med
gällande rätt, och, utan taxeringsintendentens hörande, när taxeringen bli -

Kungl. Maj:ts proposition nr i30 år 1967

vit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende.
I dessa fall skall liksom hittills besvärsrätt till länsstyrelsen finnas.
Anstånd som meddelas av länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet
bör omedelbart kunna återkallas om skäl föreligger därtill.

Den nuvarande bestämmelsen att besvär inte får anföras över länsstyrelses
beslut i anståndsärenden föreslås bibehållen.

Anstånd avses skola medges med så stort belopp som betingas av den
genom besvären eller på annat sätt avsedda åtgärden. Beslutet skall i allmänhet
gälla till dess två månader förflutit från dagen för beslut i anledning
av ansökningen eller besvären.

Remissyttrandena

En utvidgning av möjligheterna till anstånd med skattebetalning hälsas
genomgående med stor tillfredsställelse av remissinstanserna. Vissa remissinstanser
anser emellertid att utredningen inte gått tillräckligt långt i uppmjukande
riktning. Allmänt kan sägas att utredningens förslag i princip
tillstyrks av de hörda myndigheterna och föreningarna av chefstjänstemän
inom uppbördsväsendet, medan näringslivets organisationer önskar en
längre gående anståndsrätt än vad utredningen förordat.

De länsstyrelser som yttrat sig i anståndsfrågan anser över lag att utredningens
förslag är väl motiverat och att det så långt möjligt avhjälper förefintliga
brister i nu gällande bestämmelser. Vissa länsstyrelser understryker
emellertid att de föreslagna bestämmelserna ställer stora krav på länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Västernorrlands lön pekar på villkoret att betalningen
av skatten skulle medföra betydande skadeverkningar eller eljest
framstå såsom uppenbart obillig. Det blir ofta förenat med stora svårigheter
för länsstyrelsen att snabbt få en klar bild av sökandens aktuella
ekonomiska situation även om man självfallet förutsätter erforderlig medverkan
från dennes sida. Länsstyrelsen ifrågasätter om taxeringstvistens
beskaffenhet helt bör lämnas åsido vid anståndsfrågans prövning. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, som likaså tillstyrker utredningsförslaget
i princip, befarar att undersökningen inte — såsom utredningen tänkt
sig — kommer att stanna vid att avse den skattskyldiges ekonomiska förhållanden
utan måste omfatta även själva taxeringsfrågan och utsikterna
att vinna ändring däri. Om det är obilligt eller ej för den skattskyldige att
i behörig tid betala skatt som påförts med anledning av en inte lagakraftvunnen
taxering torde nämligen knappast kunna bedömas utan att taxeringsfrågans
läge på detta sätt blivit beaktat. Den föreslagna ordningen innebär
därför beträffande dessa anståndsärenden att minst två befattningshavare
vid länsstyrelsen måste tränga in i taxeringsfrågan, nämligen dels
den intendent som har att handlägga taxeringsbesvären, dels den tjänste -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 130 år 1967

man som skall pröva anståndsansökningen. Detta framstår enligt länsstyrelsen
som en besvärande belastning särskilt under rådande knapphet på
personal.

Länsstyrelsen i Uppsala län understryker vikten av att anstånd inte medges
slentrianmässigt. Anståndsvillkoren måste noggrant beaktas i det speciella
fallet, särskilt bestämmelserna om säkerhet.

Av hörda myndigheter anser länsstyrelsen i Malmöhus län att utredningsförslaget
är alltför snävt. Om de föreslagna anståndsvillkoren tillämpas efter
ordalydelsen medger de knappast anstånd mer än i ett fåtal fall, framhåller
länsstyrelsen. Villkoren synes förutsätta att det rör sig om stora skattebelopp.
Det kommer ofta att visa sig att skattskyldig som i och för sig
faller in under bestämmelserna inte förmår ställa godtagbar säkerhet. Trots
att tillämpningsområdet synes bli snävt kan ett stort antal ansökningar befaras
eftersom den skattskyldige ofta kommer att finna anstånd angeläget.
Man får därför förutse en ökad arbetsbelastning för myndigheterna utan
motsvarande nytta för de skattskyldiga. Själva ståndpunktstagandet blir
en besvärlig avvägningsfråga enligt länsstyrelsen som anser att prövningen
bör ske efter friare linjer utan alltför mycken avvägning i det enskilda fallet.

Som förut nämnts förordar näringslivets organisationer genomgående ytterligare
uppmjukningar av anståndsreglerna. Mycket liberalare regler för
den skattskyldige än som föreslagits önskar sålunda närinyslivets skattedeleyation,
Sveriyes köpmannaförbund, Sveriyes hantverks- och industriorganisation,
lantbrukets skattedelegation, Sveriges redareförening, Föreningen
auktoriserade revisorer och Svenska byggnadsentreprenörföreningen.
Även Sveriges advokatsamfund förordar längre gående anståndsregler.
Näringslivets skattedelegation erinrar om den allmänna regeln i 87 § UF att
besvär över taxering inte fritar från skyldighet att i föreskriven tid och
ordning betala skatt enligt verkställd taxering och debitering. Utredningen
har inte fört någon diskussion om det berättigade i denna bestämmelse, vars
riktighet delegationen anser att man kan ifrågasätta från rättssäkerhetssynpunkt.
Frågan om ändring av den allmänna bestämmelsen bör prövas
i samband med att ställning tas till besvärssakkunnigas förslag till allmän
lag om förvaltningsförfarandet, uttalar delegationen, som vidare anser att
en liberalisering av anståndsreglerna bör ske redan nu. Mot utredningsförslaget
invänds att alltför mycket avseende fästs vid effektivitetsintresset och
att utredningen underlåtit att tillräckligt beakta de enskilda skattskyldigas
berättigade anspråk att inte behöva betala skatt på grund av en taxering,
som ännu inte slutgiltigt avgjorts. Enligt skattedelegationens uppfattning
föreligger ingen anledning att vara särskilt restriktiv i fråga om anståndsmöjligheterna.

Lantbrukets skattedelegation anser att förslaget inte innebär några nämnvärda
lättnader jämfört med gällande regler utan snarare måste sägas till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

spetsa förhållandet mellan uppbördsmyndigheterna och de skattskyldiga.
Delegationen kan inte godta uppfattningen att endast den skattskyldiges
möjlighet att betala skatten skall vara avgörande för anståndsfrågan. Stor
vikt måste också fästas vid ärendets natur. Utredningens argumentering
visar på denna punkt ringa förståelse för den skattskyldige och hans svårigheter.
Ett mer realistiskt förslag anser delegationen vara att man anknyter
anståndsrätten till det tvistiga beloppets storlek i förhållande till de totala
taxeringarna. En lämplig gräns kunde vid inkomsttaxering vara en tiondel
av taxerad inkomst och vid förmögenhet staxering lägst 50 000 kr. Vid
anstånd borde i princip ställas godtagbar säkerhet för skattebeloppet.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen föreslår att anstånd medges om
skatten på de belopp som besvären avser överstiger en femtedel av den slutliga
skatt som utgår på grund av taxeringen i första instans. Föreningen
tillägger att ett visst minimibelopp kan anges för att undvika ansökningar
om småbelopp.

Föreningen auktoriserade revisorer finner det angeläget att anståndsbestämmelserna
uppmjukas och påpekar att en inadvertens synes föreningen
föreligga om man jämför de föreslagna villkoren för anstånd med möjligheten
att undgå kravet på säkerhet. Som förutsättning för anstånd anges
att fråga skall vara om betydande skadeverkningar eller att det skall vara
uppenbart obilligt att skatten erläggs. Å andra sidan uppställs som förutsättning
för att säkerhetskravet skall kunna efterges att fråga är om ett
förhållandevis ringa skattebelopp eller om en skattskyldig med god ekonomi.

Även Sveriges redareförening anser förslaget för snävt. För att undvika
subjektiva bedömningar föreslås att rätt till anstånd alltid skall föreligga
om olika bedömanden föreligger i skilda instanser eller om skiljaktig mening
förelegat inom samma instans.

Flera remissinstanser opponerar mot utredningens uttalande att anstånd
enligt de nya bestämmelserna i praktiken inte skulle vara aktuellt för löntagare.
Gentemot utredningens hänvisning i dessa fall till möjligheten till
anstånd vid sjukdom och liknande orsaker anför uppbördsverket i Uppsala
att anstånd vid sjukdom är begränsat i tiden och på andra sätt. Om preliminärskatteformen
får bestämma anståndsrätten gynnas löntagare med
B-skatt framför dem som har A-skatt. Liknande synpunkter framför Föreningen
Sveriges kronokamrerare och Föreningen Sveriges stadsfogdar. Det
påpekas också att den avsedda begränsningen inte kommit till uttryck i lagtexten.

Vad beträffar kravet på säkerhet föreligger delade meningar bland remissinstanserna.
På vissa håll anser man att utredningen underskattat svårigheterna
att åstadkomma sådan säkerhet som bestämmelserna fordrar.
Vidare anförs att utredningen inte tillräckligt beaktat de oförmånliga verkningarna
för de skattskyldiga om de tvingas realisera sin egendom för att

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1967

betala skatt. Från länsstyrelsehåll önskas större frihet för länsstyrelsen vid
prövning av säkerhetsfrågan. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser bestämmelserna
så rigorösa att endast större förmögenhetsägare kan väntas uppfylla
villkoren. Länsstyrelsen i Värmlands län påpekar att det torde vara
svårt att få bankgaranti för så lång tid som två år vilket de föreslagna bestämmelserna
förutsätter.

Näringslivets skattedelegation erinrar om att kostnaden för att ställa säkerhet
allmänt sett brukar uppskattas till 1 %. Säkerhet bör enligt delegationen
fordras endast i undantagsfall och bestämmelserna härom bör utformas
efter mönster av reglerna för skingringsförbud i tvistemål i rättegångsbalken.
Liknande synpunkter anför Svenska byggnadsentreprenörföreningen
som föreslår att säkerhet föreskrivs endast för det fall att risk
föreligger att skattebeloppet inte kommer att betalas. Därvid bör fastighetsinteckning
inom taxeringsvärdet godtas. Sveriges hantverks- och industriorganisation
framhåller att kravet på säkerhet inte medför någon lättnad
för dem som bäst behöver den. Organisationen påpekar att om skatteindrivningen
gentemot företagare görs så hårdhänt att betalningssvårigheter
uppstår drabbas inte bara företagaren utan också hans anställda.

Ett flertal remissinstanser, däribland lantbrukets skattedelegation, anser
att intecknat skuldebrev liksom aktier i regel bör godtas som säkerhet. Även
aktier som inte är börsnoterade bör kunna komma i fråga. Delegationen anser
vidare att säkerhet inte bör fordras så länge anståndet gäller skatt varom
tvistas hos prövningsnämnden. Sveriges köpmannaförbund menar att företagsinteckning
bör kunna godtas som säkerhet.

Vissa remissinstanser, som föreslår en uppmjukning av säkerhetskravet,
anser att man å andra sidan kan uppställa krav på ränta eller restavgift på
belopp som vid anståndstidens slut visar sig skola betalas. Hit hör länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, CFU, Sveriges advokatsamfund samt Föreningen
Sveriges häradsskrivare.

Vad beträffar anståndsinyndighet tillstyrks i allmänhet utredningens förslag
att vissa anståndsärenden liksom nu avgörs hos den lokala skattemyndigheten
medan andra bedöms av länsstyrelsen som första instans. Stadsfogdeföreningen
påpekar att det ingår i arbetsrutinen hos kronofogdemyndigheten
att pröva skattskyldigs betalningsförmåga och att skäl därför kan
anföras för att lägga viss beslutanderätt hos denna myndighet, särskilt som
det ibland torde vara nödvändigt att inhämta yttrande därifrån. Vissa kronofogdemyndigheter
som hörts i ärendet är inne på samma tankegång liksom
länsstyrelsen i Malmöhus län.

En och samma myndighet såsom beslutande i första instans önskas på
några håll, t. ex. av länsstyrelsen i Uppsala län. En sådan ordning skulle
givetvis förenas med besvärsrätt till länsstyrelsen. I varje fall saknas anledning
att frånta lokal skattemyndighet beslutanderätten när det gäller anstånd
på grund av ansökningar om skatteberäkning för ackumulerad inkomst
eller dödsbobefrielse anser bl. a. häradsskrivarföreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

En del remissinstanser pekar på att anordningen med två olika myndigheter
som beslutande i första instans skapar kompetenskonflikter. Uppbördsverket
i Hälsingborg tillägger i denna fråga att det kommer att bli tveksamt
om skattskyldig, som tillskriver länsstyrelsen sedan han fått avslag
på anståndsansökan hos lokal skattemyndighet, anför besvär över beslutet
eller begär anstånd enligt de bestämmelser där länsstyrelsen är första instans.

Att besvärsrätt över länsstyrelses beslut inte skall finnas anser ett flertal
remissinstanser otillfredsställande. I första hand åberopas att anståndsfrågan
i så fall kan komma att bedömas av endast en instans. Näringslivets och
lantbrukets skattedelegationer anser att klagan bör få föras hos kammarrätten.
Samma uppfattning har länsstyrelserna i Södermanlands och Västernorrlands
län, som understryker att de föreslagna bestämmelserna förutsätter
en grannlaga prövning och att besvärsrätten till en gemensam överinstans
är ägnad att främja en enhetlig rättstillämpning.

Några remissinstanser påpekar att utredningens tanke att anstånd inte
skulle ifrågakomma vid okynnesbesvär bör komma till uttryck i författningstexten.
Sveriges advokatsamfund anser att avfattningen bör vara sådan
att minsta tvekan huruvida okynnesbesvär föreligger eller ej bör leda
till prövning i sakfrågan.

Behovet av anstånd vid tillämpning av den s. k. 80-procentregeln och bestämmelserna
om befrielse från ränta på kvarstående skatt ifrågasätts av
några remissinstanser. Tveksamhet uttalas också beträffande behovet av
regler i detta hänseende när skatteskulden beror på felräkning. Det erinras
om att lokal skattemyndighet numera enligt särskild lagstiftning har möjlighet
att snabbt rätta förhållandet i sådana fall.

Skatteavdrag när debetsedel inte lämnats, m. m.

Utredningen

På s. 91—109 i betänkandet behandlar utredningen frågan om skatteavdrag
då debetsedel inte lämnats samt vissa därmed sammanhängande frågor.
Härav må följande återges.

Arbetstagare, som betalar preliminär A-skatt, skall genast efter mottagandet
av debetsedeln lämna denna till arbetsgivaren. Kan han inte detta får
han i stället förete det vid debetsedeln fogade skattekortet. Arbetsgivaren
skall sedan göra skatteavdrag enligt tillämplig skattetabell (39 § UF). Den
lokala skattemyndigheten kan emellertid i vissa fall förordna att avdrag
skall ske efter annan grund, t. ex. efter viss procent av inkomsten, och det
åligger då arbetsgivaren att göra avdrag i enlighet härmed (4 § UF). Avdrag
med annat belopp än som anges i skattetabellerna ifrågakommer också då

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

den utbetalade ersättningen inte avser bestämd tidsperiod eller inte uppbärs
vid regelbundet återkommande tillfällen. För dessa fall skall preliminär Askatt
i princip utgå med 25 % av inkomsten (7 § UF). Avdrag efter andra
grunder än efter skattetabell får ske även när CFU gett föreskrift härom.
Större preliminärskatteavdrag än eljest skall vidare göras på arbetstagarens
begäran (41 § UF). Om arbetstagare, som betalar preliminär A-skatt, underlåter
att lämna debetsedel eller förete skattekort, skall arbetsgivaren i princip
göra skatteavdrag med 25 % av lönebeloppet vid varje avlöningstillfälle.
Samma avdrag gäller om arbetstagare, som fått debetsedel på preliminär Bskatt,
inte uppvisat den för arbetsgivaren och inte heller företett skattekort
eller intyg av lokal skattemyndighet att A-skatt inte skall betalas (40 § UF).
Det nu sagda gäller dock inte vid bisyssleinkomster (anvisningarna till 40 §
UF).

När arbetstagare med preliminär A-skatt skall betala kvarstående skatt,
åligger det arbetsgivaren att under tiden januari—april även göra skatteavdrag
för kvarstående skatt som påförts i hemortskommunen. Om arbetstagaren
inte lämnat sin debetsedel på slutlig skatt och inte heller genom
intyg av lokal skattemyndighet styrkt att han inte har att betala kvarstående
skatt, gör arbetsgivaren avdrag med 25 % av lönebeloppet (40 § UF).

Utredningen konstaterar att det gällande 25-procentiga skatteavdraget,
när debetsedel inte överlämnas, tidigare var ett mer verksamt påtryckningsmedel
för de skattskyldiga än vad det f. n. är. Allt fler skattskyldiga har
numera uppnått inkomstlägen i vilka skatteuttaget överstiger 25 %. Visserligen
har de skattskyldiga såvitt utredningen kunnat utröna ännu inte avsiktligt
begagnat reglerna om det 25-procentiga avdraget i någon större omfattning
för att få för lågt skatteavdrag. Det synes dock utredningen inte
uteslutet att ett missbruk av regeln kan bli vanligare i en framtid. Med hänsyn
bl. a. härtill bör enligt utredningen nya avdragsregler övervägas för detta
område. Utredningen skiljer mellan å ena sidan skatteavdrag på inkomst
av tjänst, som avser bestämd tidsperiod om minst en vecka och uppbärs
vid regelbundet återkommande tillfällen (i det följande benämnt skatteavdrag
på lön) och å andra sidan skatteavdrag på dagsinkomst av anställning,
som är avsedd att vara kortare tid än en vecka, s. k. korttidsanställning.
Vidare behandlas särskilt skatteavdrag för kvarstående skatt och skatteavdrag
vid oregelbundna inkomster.

Utredningen har undersökt fem alternativ till lösning av frågan om preliminärt
skatteavdrag på lön, nämligen avdrag enligt förhöjd enhetlig
procentsats (alt. 1), avdrag enligt kol. 1 i skattetabellen dvs. avdrag
såsom för ensamstående (alt. 2), avdrag enligt skattetabellens kol. 1 med
viss förhöjning (alt. 3), avdrag enligt särskild kolumn i skattetabellen (alt.

4) och slutligen avdrag enligt ett gruppsystem (alt. 5). Vid diskussionen av
dessa framhåller utredningen att alt. 2 och 3 synes ha bestämt företräde

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967 67

framför övriga alternativ. Alt. 2 sägs emellertid ha den nackdelen att det för
arbetstagare som rätteligen skall hänföras till kol. 1 inte innebär nämnvärd
påtryckning att lämna debetsedeln. Vidare ger det vissa om än inte stora
möjligheter för några kategorier skattskyldiga att få obehöriga skattekrediter
genom att underlåta lämna debetsedel. I dessa hänseenden medför
däremot alt. 3 tillfredsställande effekt. Utredningen framhåller vidare att en
reformering av bestämmelserna hör så långt möjligt medföra samma konsekvenser
för olika arbetstagare. Även från denna synpunkt är alt. 3 lämpligt.
Utredningen förordar därför detta alternativ och föreslår att, när debetsedel
eller skattekort inte företes, skatteavdrag för preliminär skatt på inkomst av
tjänst, vilken avser bestämd tidsperiod om minst en vecka och uppbärs vid
regelbundet återkommande tillfällen, skall utgå med belopp som anges i
skattetabellen för ort där arbetsgivaren har sitt kontor, förhöjt med 10 % av
inkomsten.

Preliminärskatteavdrag vid korttidsanställning
görs f. n. enligt särskild tabell, gemensam för hela riket. Tabellen är indelad
i tre kolumner, en för fall, då bara kontant lön utgår, och två för
de fall då kontantlönen kombinerats med naturaförmåner (ett resp. minst
två mål mat om dagen). Det avdrag, som utgår enligt kolumnen för kontantlön
med minst två mål (hel kost) överstiger motsvarande avdrag i
kolumnen för enbart kontant lön med högst 3 kr. Utredningen framhåller
att också dessa regler medger vissa möjligheter till en inte obetydlig skattekredit
för arbetstagaren genom underlåtelse att lämna debetsedel eller
skattekort. Redan detta förhållande motiverar att avdragsreglerna ändras.
Härtill kommer, anför utredningen, att önskemålet att debetsedel eller skattekort
uppvisas för underlättande av redovisningen av arbetstagarnas skatt
inte minst gäller i fråga om arbetstagare med korttidsanställning. En höjning
av avdraget kan därför övervägas och bör helst göras så stor att den
även utgör ett påtryckningsmedel för att arbetstagarna skall lämna debetsedel
eller skattekort. Denna effekt torde erhållas först vid en höjning som
är relativt stor i förhållande till dagsinkomsten men en större höjning inger
utredningen betänkligheter. Det framhålls att korttidsanställning oftast tilllämpas
beträffande en mycket rörlig och tillfällighetsbetonad arbetskraft,
såsom vid hamnarbete och arbete inom restaurangbranschen. Det kan inte
uteslutas, att ett höjt skatteavdrag på lön till denna arbetskraft kan få vissa
konsekvenser som ur lielt andra synpunkter än de rent skattemässiga inte
är önskvärda. Risk kan sålunda då tänkas uppkomma att många, som nu
åtar sig tillfällighetsarbete, avstår därifrån. Utredningen finner därför, att
en avdragsregel i fråga om korttidsanställning bör utformas enbart i syfte
att förhindra för låga skatteavdrag. Med hänsyn härtill förordas att skatteavdrag
vid korttidsanställning beräknas efter resp. kolumn i tabellen, vare
sig debetsedel lämnas eller ej.

Kungl. Maj:t$ proposition nr 130 år 1967

Beträffande skatteavdrag för kvarstående skatt
framhåller utredningen att den från lokala skattemyndigheter och arbetsgivare
erfarit, att åtskilliga arbetstagare underlåter att lämna debetsedel å
slutlig skatt, om de därigenom får ett lägre lcvarskatteavdrag än som skall
utgå om debetsedeln företes. De gällande reglerna på området har därför
ansetts böra omprövas.

Utredningen konstaterar att ett schablonavdrag som motsvarar vad som
rätteligen bör dras av är svårare att konstruera i fråga om kvarstående
skatt än beträffande preliminär skatt, eftersom kvarskattens storlek är helt
oberoende av den inkomst från vilken skatteavdrag för kvarstående skatt
skall ske. Om verklig överensstämmelse mellan skatteavdrag och kvarstående
skatt skall kunna erhållas, torde det vara nödvändigt att övergå till
en metod liknande den som tillämpades före år 1951. Denna metod innebar
att arbetsgivare som inte erhöll arbetstagares debetsedel å slutlig skatt
anmälde detta till den lokala skattemyndigheten och därvid fick upplysning
om ev. kvarskatt. En sådan lösning anser dock utredningen medföra
praktiska olägenheter och avvisar den därför. Utredningen finner att man
även i fortsättningen får nöja sig med en regel, som å ena sidan i möjlig
mån förhindrar att kvarstående skatter restförs, och å andra sidan innebär
en påtryckning på flertalet skattskyldiga att lämna debetsedeln å slutlig
skatt. Härvid anser utredningen att endast ett procentuellt beräknat avdrag
bör komma i fråga.

Vid övervägande av lämplig procentsats finner utredningen det tveksamt
om ett större avdrag än det nuvarande på 25 % bör införas. Det erinras om
att en arbetstagare genom att underlåta att lämna debetsedeln å slutlig
skatt vinner bara några månaders betalningsanstånd. Vidare påpekas att
de nuvarande reglerna innebär att arbetstagaren i sådant fall kan få vidkännas
ett skatteuttag på 88 % i de högsta inkomstlägena. Överlämnar den
skattskyldige i dessa fall inte heller debetsedel å preliminär skatt kan uttaget
stiga ända till 98 % om det föreslagna uttaget av preliminär skatt
samtidigt görs. Mot bakgrunden härav anser utredningen att de nuvarande
bestämmelserna om avdrag för kvarstående skatt bör lämnas oförändrade.

Utredningen framhåller att nuvarande skatteavdrag på oregelbunden
inkomst, 25 %, inte utgör något tvångsmedel för att förmå
skattskyldig att förete debetsedel utan en metod att ta ut preliminär skatt
när skattetabell inte kan användas. Utredningen diskuterar till en början
om tillräckliga skäl finns för ändring av gällande regler. Därvid anges att
det inte varit möjligt att få en bestämd uppfattning om dessa reglers verkningar.
Det är dock enligt utredningen uppenbart, att avdrag efter 25 %
i dessa fall ofta och kanske mestadels innebär ett alltför lågt skatteavdrag,
vilket leder till kvarstående skatt. Detta förhållande anser ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

redningen inte vara skäl till någon generell höjning av procentsatsen,
eftersom lön av oregelbunden karaktär ofta betalas ut under sådana
förhållanden att avdrag verkställs på annat sätt än efter 25%, t. ex.
enligt tabell, enligt begäran av arbetstagare som förhöjt skatteavdrag osv.
En höjning av avdraget finner utredningen däremot befogad för de fall
där debetsedel eller skattekort inte lämnas till arbetsgivaren. Härigenom
förhindras att arbetstagare, som enligt beslut av den lokala skattemyndigheten
skall betala preliminärskatt med viss procent av inkomsten,
utnyttjar möjligheten till för lågt skatteavdrag genom att underlåta att
lämna debetsedeln. Avdrag bör i dessa fall liksom nu göras med en viss andel
av inkomsten men efter högre procentsats än den som tillämpas f. n.
Vid procentsatsens bestämmande har utredningens syfte främst varit att
förhindra, att ett relativt fåtal arbetstagare med stora och oregelbundet inflytande
inkomster kan få vissa inte avsedda skatteförmåner. Utredningen
föreslår därför att avdrag för preliminär A-skatt på oregelbundet inflytande
inkomster skall ske med hälften av inkomsten då debetsedel eller skattekort
inte företes.

Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag i denna del följande.
Då debetsedel eller skattekort inte lämnas till arbetsgivaren, skall skatteavdrag
för preliminär skatt på lön ske med belopp som anges i den för ensamstående
avsedda kolumnen i tabellen för arbetsgivarens hemort förhöjt
med 10 % av inkomsten. Vid korttidsanställning, dvs. anställning som är
avsedd att vara kortare tid än en vecka, skall dock avdraget beräknas efter
resp. kolumn i tabellen, även om debetsedel ej lämnats. Från oregelbundna
inkomster slutligen skall arbetsgivaren dra preliminär skatt med hälften av
inkomsten när debetsedel eller skattekort inte lämnats.

Remissyttrandena

Utredningens förslag beträffande skatteavdrag när debetsedel inte lämnats
har fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna. I huvudsak
på de av utredningen anförda skälen tillstyrks det eller lämnas uttryckligen
utan erinran av poststyrelsen, CFU, länsstyrelsen i Uppsala län,
Sveriges köpmannaförbund och TCO. Vidare har flera remissinstanser godtagit
förslaget med endast vissa detaljanmärkningar, bl. a. överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län samt kronofogdemyndigheten
och uppbördsverket i Göteborg.

Flera remissinstanser har emellertid ställt sig kritiska mot förslaget. Invändningarna
riktar sig främst mot att de nuvarande tämligen enhetliga
reglerna för skatteavdrag när debetsedel inte lämnats skulle ersättas med
flera olika bestämmelser. Denna uppfattning företräds av länsstyrelserna
i Malmöhus, Värmlands och Norrbottens län, uppbördsverket i Hälsingborg,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, näringslivets skattedelegation,

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Föreningen Sveriges kronokamrercire, Sveriges häradsskrivarförening samt
Tjänstemannaföreningen vid Kronofogdemyndigheten.

Näringslivets skattedelegation är ense med utredningen om att det är nödvändigt
med särskilda bestämmelser i syfte att förmå arbetstagare att lämna
debetsedel till sin arbetsgivare och att en viss skärpning av gällande bestämmelser
är pakallad. Skattedelegationen anser emellertid utredningens
förslag vara förenat med alltför stora administrativa olägenheter för arbetsgivarna.
Från teknisk synpunkt är enligt skattedelegationens mening ett
avdrag med bestämd procentsats avgjort att föredra. Ett sådant avdrag kan
lätt omhänderhas också på tekniskt mindre väl utrustade arbetsplatser och
det torde inte vålla särskilda svårigheter i datatekniskt hänseende. Skattedelegationen
förordar att det fasta avdraget höjs från nuvarande 25 % till
förslagsvis 40 % av lönen och tillämpas i samma fall som nu. Beträffande
avdraget vid korttidsanställning tillstyrks utredningens förslag.

Länsstgrelsen i Malmöhus lön medger att gällande skatteavdrag på 25 %
av lönen i vissa fall har varit för lågt och medfört att debetsedel i en del
fall inte lämnats. Emellertid anser länsstyrelsen inte att detta förekommit
i sådan utsträckning att skäl föreligger för de av utredningen föreslagna
tre specialreglerna, som inbördes skiljer sig inte bara i fråga om avdragsbeloppen
utan också när det gäller anställningens art. Redan de nuvarande
reglerna på detta område är enligt länsstyrelsens mening besvärliga för arbetsgivarna
och länsstyrelsen finner inte tillräckliga skäl föreligga för en ytterligare
uppspaltning. Om avdraget på 25 % höjdes till 35 % utan annan
förändring av reglerna skulle enligt länsstyrelsens mening önskad effekt
uppnås. För enhetlighetens skull bör i sådant fall också avdraget för kvarstående
skatt ändras från 25 % till 35 %.

Remissinstansernas uppfattning i de olika detaljfrågorna kan sammanfattas
på följande sätt.

Beträffande skatteavdrag för preliminär skatt på lön
förordas avdrag efter förhöjd enhetlig procentsats av bl. a. länsstyrelserna i
Malmöhus, Värmlands och Norrbottens län samt näringslivets skattedelegaiion.

Avdrag enligt skattetabellens kol. 1 utan förhöjning tillstyrks av Sveriges
arbetsgivareförening för hotell och restauranger. Föreningen framhåller
att det främst är de extra anställda som i relativt stor utsträckning underlåter
att lämna debetsedel och att avdrag enligt sistnämnda alternativ för
denna kategori i allmänhet medför tillräckligt skatteavdrag. En ordning
med avdrag enligt tabell utan tillägg i dessa fall överensstämmer också bäst
med utredningsförslaget i fråga om korttidsanställda. Detta är enligt föreningens
mening lämpligt, eftersom gränsen mellan de nämnda två kategorierna
skattskyldiga är flytande.

Utredningen förordar för egen del avdrag enligt tabellens kol. 1 med viss
förhöjning. Förhöjningen föreslås därvid till 10 % av lönebeloppet. För -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

slaget tillstyrks av poststyrelsen, överståthållarämbetet samt härads skrivarna
i örnsköldsviks och Umeå norra fögderier och lämnas uttryckligen utan
erinran av kammarrätten.

Länsstyrelsen i Hallands län förordar en från teknisk synpunkt något
annorlunda lösning, som innebär att förhöjningen av skattebeloppet bestäms
till 10 % av skatten i stället för 10 % av lönen. Länsstyrelsen framhåller att
utredningens förslag hårdast drabbar de lägre inkomsttagarna, där den
nuvarande 25-procentregeln åtminstone från fiskal synpunkt kan sägas fungera
tillfredsställande. Enligt utredningens förslag blir höjningen för en
arbetstagare som inte lämnar debetsedel maximalt 40 % av skatten om
han är hänförlig till kol. 1 och 70—80 % om kol. 2 är tillämplig. Om kol. 4
skulle ha använts får arbetstagare i de lägsta inkomstskikten betala omkring
500 % av den verkliga preliminärskatten. Länsstyrelsen finner med
hänsyn härtill att en förhöjning av skatten med 10 % av lönen i vissa fall
blir alldeles för hög. En lämpligare avvägning erhålls enligt länsstyrelsens
uppfattning om man av den försumlige arbetstagaren tar ut 110 % av skatten
enligt kol. 1 eller — där skatten är högre i kol. 3 — enligt denna kolumn.
En sådan regel synes länsstyrelsen lämpligare också från praktisk
synpunkt därigenom att den torde vara lättare att tillämpa för arbetsgivarna
och sannolikt också enklare att handha vid en kommande databehandling.

Avdrag enligt särskild kolumn föreslås av bl. a. uppbördsverken i Uppsala
och Hälsingborg, häradsskrivarna i Göteborgs och Arvidsjaurs fögderier,
lantbrukets skattedelegation, Föreningen Sveriges stadsfogdar och Svenska
byggnadsentreprenörföreningen.

Uppbördsverket i Uppsala delar inte utredningens uppfattning att det
sistnämnda alternativet är alltför omständligt och ägnat att minska skattetabellernas
överskådlighet. Verket framhåller att själva uträkningen av de
förhöjda skattebeloppen inte medför någon svårighet eftersom den sker
maskinellt. Risken för att skattetabellerna blir mindre överskådliga kan
elimineras genom att den nya kolumnen inramas på ett särskiljande sätt.
Den särskilda kolumnen har enligt uppbördsverket de fördelarna att arbetsgivaren
direkt kan avläsa skatteavdraget och att arbetsgivarkontrollen underlättas.
Dessutom får arbetsgivaren genom själva tabelluppställningen besked
om den nya metoden. Härtill kommer, framhåller uppbördsverket vidare,
den förebyggande verkan som ligger i att arbetstagaren själv kan övertyga
sig om vad det kostar honom att inte överlämna debetsedeln, något som inte
med samma tydlighet framgår om förhöjningen skall räknas ut särskilt. —
Liknande synpunkter framförs av uppbördsverket i Hälsingborg.

Lantbrukets skattedelegation framhåller att arbetsgivarna inte bör belastas
med de uträkningar som erfordras för tillämpning av förslaget.
En särskild kolumn, gemensam för hela riket, bör i stället tillämpas. I
samma riktning uttalar sig Svenska byggnadsentreprenörföreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Utredningens förslag att s k a 11 e a v d r a g vid korttidsanställning
skall ske efter tabell när debetsedel inte lämnats, tillstyrks eller
lämnas utan erinran av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Hallands län,
näringslivets skattedelegation, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och
restauranger och Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Den jämfört med nuvarande regler mildare utformning som förslaget i
denna del fått inger kammarrätten vissa betänkligheter med hänsyn bl. a.
till önskvärdheten av att i möjlig mån minska myndigheternas omfattande
arbete med att identifiera och tillgodoföra skattskyldiga de skattemedel som
betalts in utan att debetsedelnummer angetts. Förslaget innebär enligt kammarrättens
mening risk för att flera än som nu är fallet kommer att underlåta
att lämna debetsedel. Dessutom kan befaras att många kommer att föredra
korttidsanställning i stället för en längre anställning vilket får betecknas
som en inte önskvärd utveckling. Kammarrätten framför dock inte här något
eget förslag.

I åtskilliga remissyttranden föreslås andra regler för skatteavdrag vid korttidsanställning
än dem som utredningen förordat eller diskuterat.

Häradsskrivaren i Gällivare fögderi anför att skatteavdrag i förevarande
fall bör ske efter korttidstabellens kolumn avseende arbetstagare med hel
kost, innebärande en viss skärpning jämfört med utredningens förslag. En
följd av en sådan skärpt regel kunde enligt häradsskrivaren bli att personer
som från kyrkobokföringssynpunkt är svåra att anträffa kunde förmås att
ordna sin kyrkobokföring.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar att skatteavdrag vid korttidsanställning
sker med 35 % eller sålunda med den procentsats som enligt länsstyrelsen
bör tillämpas generellt. Denna ordning föreslås som andrahandsalternativ
av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger.

En regel av innebörd att skatteavdrag skall ske enligt den kolumn som
anger högsta skatteuttag i korttidstabellen och därjämte 10 % av daglönen
föreslås av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Uppbördsverket i Hälsingborg ifrågasätter om inte utredningen överdrivit
farhågorna för att skärpta skatteavdrag vid korttidsanställningar skulle
medföra »vissa från helt andra synpunkter än de rent skattemässiga inte
önskvärda konsekvenser». För vissa av dessa arbetstagare kommer enligt
uppbördsverkets uppfattning en förhöjning av skatteavdragen varken att
innebära att de i större utsträckning än tidigare avhåller sig från arbete
eller att debetsedel lämnas. I de fall då skatteavdraget har betydelse för den
skattskyldige torde ett förhöjt skatteavdrag medverka till att debetsedel
lämnas, b. n. kan i många fall — trots omfattande utredningar och efterforskningar
— skattebeloppen för dessa tillfälliga arbetstagare inte identifieras
på grund av bristfälliga uppgifter. Beloppen kan därför inte heller
gottskrivas vederbörande. Detta kunde emellertid förhindras om man hade
uppgift om debetsedelns nummer. Mot bakgrunden härav finner uppbörds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

verket att skatteavdrag i dessa fall bör ske efter samma regler som verket
förordat beträffande den stadigvarande arbetskraften, dvs. efter särskild
kolumn i skattetabellen.

Riksrevisionsverket finner det inte orealistiskt att anta att en måttlig höjning
av skatteavdraget vid korttidsanställning i förening med att arbetsgivaren
åläggs att meddela den anställde konsekvensen av försummelse att lämna
skattsedel verksamt kan bidra till en bättre ordning.

Utredningens förslag att skatteavdraget för kvarstående
skatt när debetsedel inte lämnas skall ske med oförändrat 25 % av
inkomsten lämnas uttryckligen utan erinran av överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Hallands och Västerbottens län, Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranger samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar i överensstämmelse med sin uppfattning
om enhetliga avdragsregler att skatteavdraget också i förevarande
fall sker med 35 % oavsett inkomstens storlek.

Uppbördsverket i Hälsingborg fäster uppmärksamheten på den praxis beträffande
skatteavdrag vid kvarskatt som enligt bindande förklaring från
CFU utbildat sig inom husbyggnads- och anläggningsindustrin. Inom denna
yrkeskategori, där stora kvarstående skatter ofta uppkommer på grund av
de stora och oregelbundna ackordsöverskotten, sker i regel avdrag för kvarskatten
med samma belopp som för den preliminära skatten. Denna avdragsmetod
är, framhåller uppbördsverket, enkel att tillämpa för arbetsgivarna
och torde i de flesta fall vara ett effektivare påtryckningsmedel för
att framtvinga debetsedel på slutlig skatt än 25-procentavdraget. Uppbördsverket
förordar därför att skatteavdrag för kvarstående skatt sker efter
samma kolumn i skattetabellen som gäller för den preliminära skatten.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd erinrar om det före år 1951 tilllämpade
förfarandet. Detta innebar att den lokala skattemyndigheten efter
anmälan från arbetsgivare tillställde denne debetsedel för arbetstagare som
inte överlämnat debetsedel å slutlig skatt. Nämnden framhåller vidare att
det efter ADB-reformens genomförande den 1 januari 1968 kommer att finnas
register hos de lokala skattemyndigheterna över alla mantalsskrivna
personer, upplagt såväl i bokstavsordning som i födelsenummerordning.
Dessutom kommer ett centralt register för hela riket att finnas hos CFU.
Detta medför enligt nämnden att de av utredningen påpekade olägenheterna
med den äldre ordningen i form av merarbete för myndigheter och arbetsgivare
inte längre kommer att föreligga. Det bör därför övervägas, anser
nämnden, om man inte i samband med denna reform borde återgå till den
äldre ordningen i fall då debetsedel å slutlig skatt inte lämnas till arbetsgivaren.
Härigenom skulle man kunna inbespara den arbetskraft som
nu sysselsätts med identifiering av inbetalda skatteposter, onödiga krav,
reklamationer osv.

3f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 130

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Överståthållarämbetet fäster i sammanhanget uppmärksamheten på ett
spörsmål som väsentligen uppkommer när ADB tillämpas vid skatteuppbörden.
Avdragsgrund (kolumn eller motsvarande) och avdragsbelopp innefattas
i ett magnetband. Om arbetsgivaren använder sig av ADB-system
vid löneutbetalningen bör han enligt uppbördsverkets mening kunna ha
tillgång till »skattebandet» (kopia därav) och överföra skattedata till »lönebandet».
Han behöver då inte från arbetstagare som är upptagen på skattebandet
infordra debetsedel eller annat besked. Tillämpas denna metod blir
skatteavdrag alltid verkställt som om debetsedel inlämnats till arbetsgivaren.
Arbetstagare kan inte skaffa sig lägre skatteavdrag än som annars
skulle göras genom att underlåta att lämna debetsedel. Den angivna metoden
tillämpas f. n. beträffande anställda hos Stockholms stad för vilka
uppbördsverket utfärdat debetsedel. Därvid har stundom förekommit protester
mot att 25-procentreglerna försatts ur spel. Det synes emellertid
ämbetet önskvärt med ett uttalande i nu förevarande sammanhang om att
hinder inte möter mot det tillämpade förfarandet.

Det av utredningen framförda förslaget att skatteavdrag vid
oregelbundet inflytande inkomster skall ske med 50 %
när debetsedel inte lämnas och med 25 % i andra fall biträds av överståthållarämbetet
och lämnas uttryckligen utan erinran av länsstyrelsen i Hallands
län.

Åtskilliga remissinstanser anför emellertid från utredningsförslaget avvikande
meningar. Härvid synes den allmänna uppfattningen vara att 50-procentavdraget, såsom utredningen själv påvisar, kommer att vara för
högt i många fall.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar även i förevarande fall avdrag
med 35 % av lönen.

Uppbördsverket i Hälsingborg finner avdraget böra ske efter samma procentsats
för alla oregelbundna inkomster, oavsett om debetsedel lämnas eller
inte. Procentsatsen kan härvid ev. höjas till 30—35. Uttalanden i samma
riktning gör länsstyrelsen i Västmanlands län.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranger samt Sveriges
centrala restaurangaktiebolag påpekar att 50-procentavdraget inom restaurangbolagens
område främst skulle bli tillämpligt när semesterersättning
betalas ut. Avdraget är i dessa fall, framhålls det, i regel för högt, vilket
skulle leda till irritation hos personalen och föranleda onödiga återbetalningar.
Med hänsyn härtill föreslår remissorganen, att avdraget, i vart fall
i fråga om semesterersättningar, begränsas till 35 %.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen berör vissa nackdelar i nu gällande
principer för preliminärskatteavdrag på ackordsöverskott. Om ett
byggnadsföretag tillämpar exempelvis 14-dagarslön, skall ackordsöverskott
uppdelas i delar om 2 000 kr. eller mindre, på vilka skatt dras separat efter
en 14-dagarstabell. Skatteuttaget i olika inkomstlägen blir därvid varierande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1967

Om härtill beaktas att ackordsöverskotten i dag är relativt höga, torde resultatet
bli, framhåller föreningen, att i allmänhet innehålls för litet preliminärskatt
på ackordsöverskotten. Detta torde vara en bidragande orsak till
den förhållandevis höga kvarskattefrekvensen bland byggnads- och anläggningsarbetare.
Principerna för preliminärskatteavdrag på ackordsöverskott
synes därför föreningen böra ändras så att den procentsats, som gäller vid
2 000 kr., tillämpas även på den del av ackordsöverskottet som överstiger
2 000-kronorsgränsen.

Restavgift

Utredningen

Frågan om ändrade regler för restavgiften behandlas på s. 110—138 i betänkandet.
Inledningsvis lämnas en beskrivning av gällande bestämmelser
på området.

Om skattskyldig eller arbetsgivare, som gjort skatteavdrag, underlåter att
betala skatt i föreskriven tid och ordning, är han skyldig att betala restavgift,
beräknad efter fyra öre för varje hel krona av den del av skatten som
inte erlagts i tid. Avgiften är dock alltid minst en krona (58 § UF). Vidare
är arbetsgivare skyldig erlägga restavgift, om han försummar att innehålla
skatt (75 § UF). I sådant fall kan också arbetstagaren bli skyldig att betala
restavgift. Om betalning av skatt under rätt uppbördstermin försummas
utgår respitavgift i stället för restavgift om skatten erläggs senast den 18 i
uppbördsmånaden med skatteanvisning på postanstalt (54 § UF). Respitavgiften
är 20 resp. 50 öre för skattebelopp om högst 20 resp. 50 kr. och för
högre skattebelopp en krona för varje påbörjat hundratal kronor. Högsta
avgift är 100 kr. och detta oavsett om inbetalningen avser en eller flera skatteposter.

Länsstyrelse kan befria från restavgift eller respitavgift, om särskilda
omständigheter föreligger. Enligt cirkulärskrivelse från riksrevisionsverket
till länsstyrelserna den 24 januari 1955 får befrielse från hela restavgiften
meddelas när skatt avkortas eller restitueras, när skatt inbetalts i rätt tid
men i fel ordning eller när giltig ursäkt kan visas för den försenade inbetalningen.

Utredningen konstaterar att restavgiften har stor betydelse särskilt för
uppbördsresultatet beträffande B-skatt och skatt som arbetsgivare innehållit
av arbetstagares inkomst genom skatteavdrag. Efter att ha redovisat vissa
synpunkter av såväl principiell som praktisk natur uttalar utredningen, att
den inte anser sig kunna förorda att restavgiften konstrueras som en ränta.
En sådan konstruktion skulle innebära att avgiftens storlek i det enskilda
fallet blir beroende av det tempo i vilket indrivningen sker. Enligt utredningen
bör det emellertid vara indrivningsmyndigheternas uppgift att söka
förkorta tiden för indrivningen. Vad särskilt angår ränteavgift beträffande
innehållen men ej redovisad skatt uttalar utredningen, att en sådan avgift
skulle medföra merarbete för indrivningsmyndigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

I fortsättningen diskuterar utredningen storleken av restavgiften. Det påpekas
att en tidpunkt av ca sex månader normalt hinner förflyta från skattens
förfallodag och till dess indrivningsåtgärder kan påbörjas av den restförda
skatten. Nuvarande procentsats kan med hänsyn härtill synas något
låg men å andra sidan motsvarar restavgiften en betydande ränta för den
som betalar relativt snart efter uppbördsterminens utgång, särskilt om man
tar hänsyn till att den inte är avdragsgill vid taxeringen. Utredningen anser
därför att utrymmet för en höjning av procentsatsen är relativt litet.

Frågan om restavgift när arbetsgivare inte betalt innehållen skatt i rätt
tid diskuteras utförligt i betänkandet. Utredningen anser att en fast avgift
är det lämpligaste påtryckningsmedlet gentemot det helt övervägande antalet
arbetsgivare. Emellertid förekommer det att arbetsgivare konsekvent redovisar
innehållen preliminär skatt med för lågt belopp, att arbetsgivares registrering
hos lokal skattemyndighet fördröjs på grund av att skatten inte
redovisas i föreskriven ordning eller att lokal skattemyndighets beslut att
fastställa preliminär A-skatt till betalning försenas avsevärt genom att arbetsgivare
inte frivilligt tillhandahåller bokföringshandlingar. I nämnda fall
är det enligt utredningens mening mindre tillfredsställande att arbetsgivaren
får vidkännas samma avgift som i de fall då skatten betalas någon tid efter
uppbördsterminens utgång eller relativt snart därefter blir föremål för utmätningsmans
åtgärder. Utredningen anser därför att en särskild tilläggsavgift
skall utgå om innehållen skatt varit obetald viss längre tid.

Utredningens förslag beträffande restavgiften innebär följande. Den nuvarande
restavgiften om fyra öre för varje hel krona obetald skatt höjs till
sex öre. Arbetsgivare, som gjort skatteavdrag men inte redovisat innehållet
belopp inom föreskriven tid, skall dessutom betala särskild tilläggsavgift.
Avgiften skall utgå med sex öre för varje hel krona av det obetalda beloppet
och beräknas för varje påbörjat år, med början ett år från utgången
av den månad, då beloppet bort erläggas, till dess det erläggs eller fastställs
till betalning av lokal skattemyndighet. Utgående tilläggsavgift skall anges
i fastställelsebeslutet.

Utredningen förordar motsvarande ändringar beträffande restavgift enligt
58 § förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt
och 20 § förordningen om sjömansskatt. Vidare föreslås att redare i likhet
med andra arbetsgivare skall erlägga tilläggsavgift, om innehållen skatt ej
betalts inom viss tid. I

I detta sammanhang föreslår utredningen ytterligare en ändring av 58 §
förordningen om allmän varuskatt. I nämnda paragraf första stycket stadgas
f. n. att restavgift utgår om skattsky]dig underlåtit att inom föreskriven
tid »inbetala i avgiven deklaration angivet belopp». Vid tillämpningen av bestämmelsen
har ansetts tveksamt om en skattskyldig är skyldig erlägga restavgift
t. ex. i sådant fall, då han visserligen betalt den skatt som han angett

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

i sin preliminära deklaration men i deklarationen angett lägre skatt än som
i och för sig skulle följa av andra uppgifter i deklarationen. Utredningen
anser, att skattskyldig i dylikt fall skall erlägga restavgift i den mån han
betalar ett skattebelopp, som är lägre än det som grundas på uppgifterna om
skattepliktig omsättning, och föreslår därför en ändrad lydelse av författningsrummet
i fråga.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser, som yttrat sig i frågan huruvida restavgiften
bör konstrueras som en löpande ränta, avvisar en sådan lösning på i huvudsak
samma skäl som utredningen anfört för sitt ställningstagande på denna
punkt. Särskilt kammarrätten understryker, att med en långt driven räntejämförelse
kunde befaras att restavgiften skulle komma att uppfattas som
en form av låneränta, vilket indirekt kunde bibringa skattskyldiga den föreställningen
att samhället på visst sätt godtagit denna form av skattekredit.

Utredningens förslag beträffande restavgiften har i princip godtagits
av flertalet remissinstanser. Oreserverat tillstyrkande av förslaget föreligger
från bl. a. CFU, kronofogdemyndigheten i Stockholm, direktionen
för Stockholms stads uppbördsväsen, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus,
Hallands, Värmlands, Västernorrlands och Västerbottens län, kronofogdemyndigheten
i Göteborg, Tjänstemannaföreningen vid Kronofogdemyndigheten
och Sveriges häradsskrivarförening.

Ett par remissinstanser avstyrker dock höjning av restavgiften. Till dessa
hör kammarrätten, som anser att de i betänkandet anförda skälen närmast
talar för en oförändrad avgift och att i vart fall skäl inte torde föreligga fölen
så stor höjning av avgiften som med 50 %. Länsstyrelsen i Södermanlands
län, som i likhet med utredningen anser att restavgiften främst bör
ses som ett påtryckningsmedel för betalning av skatten under uppbördsterminerna,
är inte övertygad om att en avgiftshöjning skulle medföra ökad
betalning i rätt tid och förordar därför att avgiften blir oförändrad. Enligt
länsstyrelsen är flertalet skattskyldiga, som resterar med skatt, personer
som av olika anledningar saknar betalningsförmåga, bl. a. på grund av
ålder eller sjukdom. Vid en betalning av restförd skatt efter tre, fyra och
sex månader efter uppbördstermins utgång skulle med den föreslagna restavgiften
av 6 % årsräntan uppgå till ej mindre än 24, 18 resp. 12 %. Näringslivets
skattedelegation avstyrker höjning av restavgiften med förmodande,
att betalning i det helt övervägande antalet fall sker inom kortare
tid än sex månader från uppbördsterminen. I dessa fall uppgår den effektiva
räntan f. n. till minst 8 %. Föreningen uttalar, att bristande betalningsförmåga
som regel torde vara orsaken till de mer avsevärda förseningarna
och inte bristande vilja att betala skatten eller önskan att göra en räntevinst.
Avstyrkande föreligger vidare från Sveriges hantverks- och industriorgani -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

scition, som anser att dröjsmål med betalningen ofta beror på oavsiktlig
försummelse och att en höjning av avgiften i vart fall bör medföra att uppbördsterminerna
förlängs. Organisationen anser det dock motiverat med en
höjning i fall då arbetsgivare inte redovisar innehållen skatt i rätt tid. Även
Föreningen auktoriserade revisorer och Svenska revisorsamfundet avstyrker
den föreslagna höjningen. Den sistnämnda instansen förordar i stället för
avgift en straffränta, så att restavgiften blir helt beroende av den otillåtna
kredittiden.

Åtskilliga remissinstanser framför egna förslag beträffande restavgiftens
utformning. Riksrevisionsverket påpekar att en viss differentiering av restavgiften
torde kunna förenas med de efter indrivningsväsendets förstatligande
införda arbetsrutinerna, enär numera en fast gräns upprätthålls mellan
den första kravverksamheten sedan indrivningshandlingarna mottagits
och det fortsatta indrivningsarbetet. Verket anser att en uppdelning av restavgiften
i två fasta delar kan antas påskynda betalningen av restförd skatt.
Den andra delen av avgiften skulle påföras endast om skatten ej betalas
inom viss tid, som angetts i en anmaningsskrivelse. En fördel med en sådan
uppdelning av restavgiften skulle vara att den som försummat skattebetalning
i rätt tid av tillfälligt förbiseende men som erlägger det restförda beloppet
senast inom den tid som anges i en första kravskrivelse inte drabbas
av lika hård påföljd som den vars försummelse föranleder egentliga
exekutiva åtgärder.

Uppbördsverket i Hälsingborg föreslår en rörlig avgift med förslagsvis
räntepåslag varje månad. Förslaget skulle visserligen enligt verket medföra
mer arbete för indrivningsmyndigheten men å andra sidan ha en starkt betalningsstimulerande
effekt. Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår en
restavgift om 4 % för påbörjat år från sista förfallodagen för skatten och
därefter 2 % för varje påbörjat år utöver det första tills skatten betalts. Sveriges
köpmannaförbund uttalar, att det inte är rimligt att den som bemödar
sig om att betala snabbt drabbas av högre kostnad än den som försöker fördröja
indrivningen. Förbundet föreslår en låg fast avgift i botten, förslagsvis
3 %, som därefter ökas med 1 % för varje tremånadersperiod efter utgången
uppbördsmånad, sammanlagt dock högst 8 %. Föreningen Sveriges
kronokamrerare framhåller att det ofta märks en strävan hos skattskyldiga
att kompensera sig för restavgiften genom att förhala inbetalningarna och
anser därför att restavgiften bör utgå med lägre procentsats om skatten erläggs
inom kortare tid från förfallodagen. Föreningen anser inte den föreslagna
höjningen tillräcklig och föreslår för sin del en restavgift om 8 %
på preliminär, kvarstående och tillkommande skatt men att avgiften begränsas
till halva beloppet om betalning erläggs senast under fjärde kalendermånaden
efter betalningsterminen. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar
att en stor del av de skattskyldiga som regelmässigt häftar för rest -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

förda skatter enligt länsstyrelsens erfarenhet visserligen har relativt goda
inkomster men att de funnit att försenad skatteinbetalning innebär ekonomisk
fördel. Restavgiften föreslås därför höjd till 8 %.

Den av utredningen föreslagna tilläggsavgiften i fall då arbetsgivare
inte betalar innehållen skatt tillstyrks i princip av flertalet remissinstanser
som yttrat sig i frågan. Den godtas i föreslaget skick av bl. a.
CFU, direktionen för Stockholms stads uppbördsväsen, länsstyrelserna i
Uppsala och Västerbottens län samt kronofogdemyndigheten i Varbergs och
Norrköpings distrikt. Sveriges redareförening avvisar helt tanken att förhöjd
avgift uttas på innehållen skatt och anser att det allmänna i stället
genom andra åtgärder, framför allt genom ett omdömesgillt utnyttjande av
straffbestämmelserna i 80 § UF, bör försöka minska frekvensen av för sena
betalningar av innehållen skatt. Även näringslivets skattedelegation anser
att straffsanktionen är tillräckligt påtryckningsmedel för att få flertalet arbetsgivare
att betala innehållen skatt. Om någon ekonomisk sanktion skall
finnas vid sidan av straffpåföljden bör denna ges karaktär av skadestånd.
Föreningen, som anser att restavgiften bör vara 4 % liksom hittills om
förseningen av betalningen inte överstiger ett år, föreslår att ränta bör utgå
efter 6 % om året för den del av dröjsmålstiden, som överskrider ett år från
uppbördsterminen. Skillnad bör enligt föreningens mening härvidlag inte
göras mellan innehållen skatt och annan ej inbetald skatt.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen uttalar att endast faktisk ränta
bör utgå efter förslagsvis 9 % om ett företag försummar skattebetalning
i rätt tid någon enstaka gång och kortare tid. Dessutom bör en särskild
expeditionsavgift utgå för de administrativa kostnader som statsverket
åsamkas på grund av att skatten inte erlagts i tid. Föreningen anser däremot
att den av utredningen föreslagna regeln bör tillämpas mot företag
som ständigt felar med betalning av skatten.

Flera remissinstanser föreslår en i princip annorlunda utformad tilläggsavgift
än den utredningen föreslagit. Andra instanser framför ändringsförslag
som berör detaljer i förslaget. Föreningen Sveriges kronokamrerare
anser utredningens förslag om tilläggsavgift alltför komplicerat. Föreningen
erinrar om att tilläggsavgifterna skulle komma att beräknas från flera
tidsperioder eftersom ett och samma fastställelsebeslut kan omfatta skattebelopp
som hänför sig till flera uppbördsterminer. Enklare vore det därför
enligt föreningens mening att en enda avgift pålades i samband med utfärdande
av fastställelsebeslut. Föreningen föreslår en sådan fastställelseavgift
om 4 %. Kammarrätten är tveksam beträffande vissa detaljer i förslaget
rörande restavgift för arbetsgivare, såsom avgiftens storlek och tidpunkten
för uttagande av tilläggsavgift. Kammarrätten föreslår att grundavgiften
behålls vid 4 % men att skyldigheten att betala en tilläggsavgift om

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

6 % förläggs till en tidigare tidpunkt än enligt förslaget, exempelvis redan
till tidpunkten sex månader efter utgången av uppbördsmånaden. Ytterligare
tilläggsavgifter kan därefter stadgas för varje påbörjat år. Som skäl för
sitt förslag anför kammarrätten.

Försummelser av nu ifrågavarande slag torde i huvudsak ha sin orsak i
ren glömska eller i kreditbehov. En höjning av grundavgiften i enlighet med
förslaget får därför antagas allenast i ringa omfattning komma att medföra
att antalet försummelser minskar. Särskilt beträffande dem som av glömska
försummat inbetalning torde effekten bli blygsam, åtminstone sett på längre
sikt. Såsom påpekats i betänkandet motsvarar redan nu gällande restavgift
vid kortare dröjsmål en ej obetydlig årsränta. En höjning av restavgiften
(grundavgiften) får därför antagas ha en inte obetydlig negativ effekt på så
sätt att många för att kompensera höjning kommer att betala senare. Detta
torde särskilt vara att förvänta av dem som ha kreditproblem. Den av kammarrätten
föreslagna lösningen torde inte medföra några negativa effekter
på kortvariga försummelser, samtidigt som ett bättre påtryckningsmedel erhålls
på dem som försöka skaffa sig längre krediter.

Bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om inte intervallerna för
tilläggsavgift bör sättas till ett halvt år i stället för ett år som utredningen
föreslagit. En kortare intervall skulle vara ett effektivt medel mot underlåtenhet
att inbetala innehållen skatt. Länsstyrelsen i Hallands län anser att
tilläggsavgiften i samtliga fall skall beräknas fram till den tidpunkt då skattebeloppet
betalas. Länsstyrelsen anser det otillfredsställande att tidpunkten
för fastställande av betalning skall vara avgörande för tilläggsavgiftens
storlek. Liknande mening uttalar bl. a. länsstyrelsen i Västmanlands län.

Ett flertal remissinstanser anser att tilläggsavgiften bör beräknas genom
procentpåslag för varje månad som skatten är obetald. I

I sammanhanget har ett par remissinstanser framfört förslag och gjort
påpekanden som berör restavgiftens utformning. Länsstyrelsen i Malmöhus
län ifrågasätter om inte lägsta restavgift borde fastställas till 10 kr., vilket
skulle förenkla avgiftsuträkningen. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser
att behov föreligger av bestämmelser om beräkning av tilläggsavgift
när det inte kan utrönas vid vilka tillfällen eller med vilka belopp lön utbetalts
eller skatt innehållits av arbetsgivare. Länsstyrelsen föreslår att lön
och skatteavdrag i dylika fall skall anses belöpa till lika del på envar av de
månader, som ingår i anställningstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Omdebitering, avkortning och restitution

Utredningen

Frågan om ändrade bestämmelser rörande omdebitering, avkortning och
restitution av skatt behandlas i betänkandet på s. 139—151. Härav må följande
återges.

Om ett skattebelopp, som efter debitering eller fastställelse bokförts i räkenskaperna,
nedsätts på grund av ändring i åsatt taxering eller i debiterings-
eller fastställelsebeslut, kommer detta att föranleda s. k. avkortning
i räkenskaperna, i den mån beloppet är obetalt. Om ett skattebelopp avförs
ur räkenskaperna av andra skäl, t. ex. på grund av att den skattskyldige
saknar utmätningsbara tillgångar, betecknas detta i UF som avskrivning.

Gällande bestämmelser om avkortning är intagna i 65 § UF, som innehåller
följande. Avkortning av ogulden debiterad preliminär B-skatt, kvarstående
skatt och tillkommande skatt skall äga rum, då någon vunnit nedsättning
i eller befrielse från honom påförd taxering eller debitering samt
då dödsbo befriats från skyldighet att erlägga skatt. Om skattskyldig vid
debitering av slutlig skatt gottskrivits debiterad preliminär B-skatt eller
till betalning fastställd innehållen preliminär A-skatt till högre belopp än
den slutliga skatten, skall vidare överskjutande belopp av dessa skatter avkortas
i den mån det är oguldet. Kvarstående skatt, som arbetsgivare innehållit
genom skatteavdrag eller enligt lagen om införsel i avlöning, pension
eller livränta men inte redovisat, skall avkortas såvitt angår den skattskyldige.
Vidare förekommer avkortningsfall som inte närmare regleras av
stadganden i UF.

Beslut om avkortning fattas av länsstyrelse efter anmälan från utmätningsman.
Enligt 40 § uppbördskungörelsen den 16 oktober 1953 (nr 628)
(UK) skall anmälan om avkortning inges senast den 15 i varje månad.

Beträffande restitution av skatt (45, 68, 75 §§ UF samt 48 § UK) kan
lämpligen skiljas mellan å ena sidan preliminär skatt och å andra sidan
slutlig, kvarstående och tillkommande skatt. Restitution av preliminär skatt
sker om erlagd preliminär skatt överstiger motsvarande slutliga skatt och
i vissa andra fall då skattskyldig är berättigad återfå överskjutande preliminär
skatt. Restitution av slutlig, kvarstående och tillkommande skatt
sker då länsstyrelsen funnit att skatt påförts obehörigen eller med för högt
belopp samt då skattskyldig får nedsättning i eller befrielse från dylik skatt.

Om beslut, varigenom arbetsgivare förklarats ansvarig för arbetstagares
skatt, helt eller delvis upphävs av högre instans, skall skatt som erlagts i
enlighet med det tidigare fastställelsebeslutet återbetalas till arbetsgivaren.

Den som skall erhålla restitution i enlighet med dessa regler är emeller -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

tid inte obetingat berättigad att få ut beloppet. Restitutionsbeloppet tas
nämligen i första hand i anspråk för betalning av restförda skatter eller för
tillkommande skatt, som påförts eller kan antas bli påförd (68 § 3 och 4
mom. UF).

Av UF framgår inte direkt om avkortning eller restitution på grund
av utgången i taxeringsprocess skall vidtas omedelbart eller om laga kraft
skall inväntas. Såvitt angår avkortning synes detta spörsmål inte heller
ha berörts i samband med bestämmelsernas tillkomst. Regeringsrätten har
i ett rättsfall fastställt länsstyrelses beslut att vägra restitution med hänsyn
till att kammarrättens utslag i taxeringsfrågan inte vunnit laga kraft,
se regeringsrättens årsbok (RÅ) 1924 ref. 1. Återbetalning av överskjutande
preliminär skatt, som uppkommer vid debitering av slutlig skatt på
grundval av taxeringsnämnds beslut, verkställs däremot oavsett om beslutet
vunnit laga kraft eller inte.

Restitution utan avvaktan på laga kraft verkställs vidare på grundval av
debitering av slutlig skatt enligt prövningsnämnds beslut, som meddelats
i sådan tid, att det kunnat beaktas vid debiteringen. Även i dessa fall begränsas
utbetalningen enligt stadgandena i 68 § 4 mom. UF.

I övriga skandinaviska länder gäller, att åtgärder för skattens uttagande
skall upphöra och erlagd skatt restitueras, om åsatt taxering undanröjs
eller nedsätts av högre instans, oberoende av om beslutet vunnit laga kraft.
Om nedsättningen meddelas av civil domstol skall enligt dansk och norsk
rätt beslutet dock verkställas först sedan detta vunnit laga kraft.

Utredningen finner det önskvärt att bestämmelserna om avkortning och
restitution, som f.n. föranleder tveksamhet och ojämnhet i tillämpningen,
får en klarare utformning, Avkortning och restitution föregås alltid av omdebitering,
varför frågan närmast rör utformningen av bestämmelserna om
när omdebitering skall ske. Härvid kan man lämpligen skilja mellan omdebitering
till följd av beslut om nedsättning av skatt, som inte erlagts, och
å andra sidan omdebitering som avser en redan betald skatt.

Utredningen anser det vara konsekvent och praktiskt att ett obetalt skattebelopp,
som till följd av beslut om nedsättning av taxeringen inte skall
erläggas, avkortas oavsett om beslutet vinner laga kraft eller ej. Enligt utredningens
mening är ett medgivande av anstånd med skattens erläggande,
vilket är en annan tänkbar lösning, inte förmånligare för det allmänna än
beslut om omdebitering och avkortning.

Reträffande omdebitering när nedsättning av taxering berör redan erlagd
skatt uttalar utredningen som sin mening, att en från såväl praktisk
som principiell synpunkt helt konsekvent verkställighetsregel kan erhållas
endast om varje beslut, som medför sänkt taxering, får verkställas utan
avvaktan på laga kraft, dvs. även i de fall då ett skattebelopp skulle komma
att restitueras. Med en sådan utformning ernås full överensstämmelse
med vad som gäller i fråga om de administrativa besvärsmyndigheternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

beslut i Danmark, Finland och Norge. Några skatteförluster av betydelse för
det allmänna befaras inte uppkomma.

Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag till nya bestämmelser
rörande omdebitering, avkortning och restitution följande.

I överensstämmelse med vad som gäller i de nordiska grannländerna
skall prövningsnämnds och kammarrättens beslut verkställas utan avvaktan
på laga kraft. Detta skall gälla även när arbetsgivare befrias från ansvar
för arbetstagares skatt och på grund därav blir berättigad till restitution.
Om arbetsgivaren häftar i skuld för egen eller arbetstagares skatt skall
belopp, som annars skulle ha restituerats, tas i anspråk för betalning av
skulden. Bestämmelse att restitution eller avkortning får ske utan avvaktan
på laga kraft föreslås även i förordningen den 30 november 1951 (nr
763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
och i förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall.

Remissyttrandena

Utredningens förslag rörande omdebitering, avkortning och restitution
av skatt har rönt ett positivt mottagande i remissyttrandena. Det tillstyrks
av de allra flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan, såsom CFU, direktionen
för Stockholms stads uppbördsväsen, uppbördsverket i Hälsingborg,
Sveriges köpmannaförbund, Föreningen Sveriges kronokamrerare,
Sveriges häradsskrivarförening, lantbrukets skattedelegation och Svenska
byggnadsentreprenörföreningen. Länsstyrelsen i Uppsala län, som tillstyrker
förslaget, anser detta inte medföra nämnvärd risk för förluster för
statsverket med hänsyn till det relativt få fall i vilka höjning av taxering
sker efter besvär hos kammarrätten eller regeringsrätten. Det föreslagna
förfarandet innebär enligt länsstyrelsen en förenkling i ärendenas handläggning.
Länsstyrelsen i Västerbottens län biträder förslaget under påpekande,
att den redan nu verkställer omdebitering, avkortning och restitution
av prövningsnämndens beslut oavsett om de vunnit laga kraft eller ej.

Näringslivets skattedelegation tillstyrker förslaget utom i vad det avser
beslut, varigenom arbetsgivare förklarats ansvarig för arbetstagares skatt.
Föreningen ifrågasätter om inte verkställigheten i normalfallet bör ske
först sedan lagakraftägande beslut föreligger i enlighet med de allmänna
principer som besvärssakkunniga angivit i sitt betänkande SOU 1966: 70.

Föreningen Sveriges stadsfogdar framför vissa kritiska synpunkter mot
förslaget. Föreningen erinrar om utredningens uttalande att — om skattskyldig
försätts i konkurs sedan ny debitering verkställts enligt högre instans
beslut om höjning av taxering — de föreslagna reglerna kommer att
medföra att bevakning kan ske med förmånsrätt genom att två år inte hun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

nit förflyta från förfallotiden för den tillkommande skatten till ingivandet
av konkursansökningen. Föreningen påpekar, att utredningens uttalande
inte har relevans när fråga är om eftertaxering, eftersom förmånsrätten
inte avser skatt som påförts på grund av eftertaxering och som annars
skulle ha förfallit till betalning inom den tid för vilken förmånsrätt gäller
i vanliga fall. Vidare erinrar föreningen om att förmånsrätt på grund av utmätning
(enligt 17 kap. 8 och 9 §§ handelsbalken) går förlorad om, såsom
utredningen föreslagit, den skatt för vilken utmätningen skett restitueras
utan avvaktan på lagakraftägande taxering.

Slutligen framhåller föreningen att det trots bestämmelserna i 68 § 4
mom. UF inte alltid är möjligt att kvitta den överskjutande skatt som uppstår
vid omdebitering mot restförd skatt som påförts konkursgäldenären.
Om nämligen ett med förmånsrätt bevakat skattebelopp skulle avkortas,
kan den överskjutande skatt som därvid uppkommer ej kvittas mot bevakat
skattebelopp utan förmånsrätt. Den överskjutande skatten måste i stället
överlämnas till konkursboet.

Preskription av skatt

Utredningen

Behovet av nya bestämmelser i fråga om preskription av skatt behandlas
på s. 152—169 i betänkandet. Utredningens förslag i förevarande avseende
innebär följande.

Påförd skatt skall liksom hittills preskriberas fem år efter utgången av
det uppbördsår under vilket den bort erläggas enligt verkställd debitering
eller den fastställts till betalning.

Beträffande arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt, för vilket likaså
f. n. gäller en femårig preskriptionstid, föreslås gälla två preskriptionstider.

Den ena avser i första hand den tid inom vilken ett skattebelopp kan
fastställas till betalning. Tiden utgör fem år som — i fråga om preliminär
A-skatt — räknas från utgången av det uppbördsår, under vilket arbetstagaren
bort erlägga kvarstående skatt för det inkomstår då skatteavdraget
gjordes eller borde ha gjorts. I fråga om ansvarighet för kvarstående skatt
skall femårsperioden för fastställelse räknas från utgången av det uppbördsår
då skatten förföll till betalning. De på detta sätt beräknade tiderna
skall gälla även beträffande indrivningen av till betalning fastställt skattebelopp,
när detta avser preliminär eller kvarstående skatt som arbetsgivare
underlåtit att innehålla genom skatteavdrag. Om ej innehållen preliminär
skatt fastställts till betalning hos arbetsgivaren räknas dock preskriptionstiden
för indrivning från utgången av det uppbördsår när fastställelsen
skedde.

Den andra preskriptionstiden avser indrivning av innehållen men ej re -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

dovisad preliminär eller kvarstående skatt. Härför skall gälla en särskild
femårig preskriptionstid, räknad från utgången av det uppbördsår under
vilket beloppet fastställdes till betalning.

När anstånd beviljats i avvaktan på att besvär rörande taxering skall
avgöras, får utan hinder av annars gällande preskriptionstid åtgärder vidtas
för att ta ut det skattebelopp, som anståndet avsett, till dess två år förflutit
från utgången av den månad då kammarrätten eller regeringsrätten meddelade
utslag i anledning av besvären. Likaledes skall skattebelopp, för vilket
arbetsgivare är ansvarig enligt utslag av kammarrätten eller regeringsrätten,
alltid kunna tas ut under en tid av två år från utgången av den
månad då utslaget meddelades.

Slutligen berör utredningen frågan om tillämpningen av preskriptionsreglerna
sedan utmätning för skatt skett enligt UF och erinrar därvid om
att bestämmelserna i 88 c § utsökningslagen om viss tidsfrist för utmätt
egendoms försäljning inte gäller vid utmätning för skatt (60 § 3 mom. UF).
Någon sådan tidsfrist gäller över huvud taget inte vid utmätning för skattefordran.

Utredningen påpekar att utmätningsmännen i praktiken anser sig ha
relativt obegränsade möjligheter att vänta med försäljning av egendom
som utmätts för skatt. I regel torde ett uppskjutande av försäljningen helt
ske i den skattskyldiges intresse och på dennes begäran för att ge honom
rådrum att på annat sätt betala skatteskulden. Man torde dock i allmänhet
inte våga låta anstå med försäljningen till dess preskription inträtt med
hänsyn till den utformning stadgandet härom har. Preskriptionsbestämmelsen
i 71 § UF är avfattad så, att åtgärder för uttagande av skatt inte må
vidtagas senare än osv. Denna avfattning av preskriptionsregeln har tillkommit
i förtydligande syfte. Härmed avsågs att klarlägga, påpekar utredningen,
att det avgörande för kronans möjligheter att erhålla utdelning i
skattskyldigs konkurs är att kronans konkursansökan görs eller — om den
skattskyldige försatts i konkurs på annans begäran — kronans skattefordran
bevakas före preskriptions inträdande.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om regler beträffande preskription m. m. har mottagits
positivt av remissinstanserna. Förslaget tillstyrks oförändrat eller
lämnas uttryckligen helt utan erinran av bl. a. direktionen för Stockholms
stads uppbördsväsen, länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens län, kronofogdemyndigheten
i Norrköpings distrikt, Sveriges köpmannaförbund, näringslivets
skattedelegation, Föreningen Sveriges kronokamrerare och Sveriges
häradsskrivarförening. Endast justitiekanslersämbetet framför en viss
principiell kritik mot förslaget. Ämbetet uttalar att de föreslagna reglerna
visserligen i huvudsak innebär ett lagfästande av vad som ansetts gälla, men

Iiungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

reglerna måste te sig krångliga inte bara för allmänheten utan också för
myndigheter som blott undantagsvis har att ta ställning till frågan om
preskription av skatt, t. ex. domstolar. Ämbetet anser att en förenkling av
preskriptionsreglerna skulle vara önskvärd men är för sin del inte berett
att ange hur en sådan skulle genomföras.

Enligt förslaget skall preskription i vissa fall inträda två år efter utgången
av månad, varunder utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t meddelats.
CFU påpekar att detta innebär ett genombrytande av regeln att preskription
sker vid uppbördsårs utgång. Nämnden anser det fördelaktigare såväl vid
indrivning av skatt som i övrigt med endast en preskriptionstid under året
och föreslår därför att preskription i besvärsfallen skall inträda två år efter
utgången av det uppbördsår, då utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t
meddelats.

Svea hovrätt påpekar att den föreslagna preskriptionstiden i fråga om åtgärder
för indrivning av skatt som arbetsgivare innehållit även gäller beträffande
ställföreträdares ansvar för sådan skatt. Särskilt beträffande fåmansbolag,
påpekar hovrätten, kan den situationen uppkomma, att — efter långvarigt
utredningsarbete — ställföreträdaren vid mot honom förd talan om
solidarisk betalningsskyldighet visar sig svår att anträffa och att han även
söker förhala rättegången. Dom mot honom kan då komma att meddelas
vid en tidpunkt, när den ej längre är exigibel. Den föreslagna preskriptionstiden
i 71 § 2 mom. sista stycket UF, två år från utgången av den månad då
kammarrättens eller Kungl. Maj :ts utslag meddelades, bör därför enligt
hovrättens mening gälla även för allmän domstols lagakraftvunna dom,
varigenom ställföreträdare förpliktats att jämte arbetsgivaren svara för
skattebelopp. Hovrätten anser dock, att preskriptionstiden inte i något fall
bör överstiga tio år.

Justitiekansler sämbetet framhåller rörande tolkningen av regeln att åtgärder
för uttagande av skatt inte får vidtas senare än fem år efter viss angiven
tidpunkt följande. Om regeln har den innebörden att även försäljning
av utmätt gods skall ha ägt rum före preskriptionstidens utgång, måste
utmätningen återgå i fall försäljning inte medhunnits. För egen del är
ämbetet benäget att ansluta sig till en annan uppfattning om bestämmelsens
innebörd. Det bör vara tillräckligt, att själva utmätningen — innefattande
utmätningsförklaringen och säkerställandet — skett inom preskriptionstiden.
En annan sak är det enligt ämbetet att även försäljningen
bör ske inom nämnda tid om inte särskilda skäl föranleder annat. Har försäljningen
i något fall fått anstå bör den företas utan onödigt dröjsmål.
Ämbetet uttalar slutligen, att ett klarläggande av preskriptionsregelns innebörd
skulle vara av värde med hänsyn till den osäkerhet som råder om
hur den är att förstå såvitt avser utmätning. Exekutionsväsendets organisationsnämnd
framhåller vikten av att preciserade regler ges om försäljning
efter preskriptionsinträde. Nämnden uttalar att sådana regler exempelvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

kan ange när och i vilka fall försäljning kan ske eller en tidpunkt efter
vilken försäljning över huvud taget ej må äga rum. Även Föreningen Sveriges
stadsfogdar önskar ett uttalande i denna fråga och anför bl. a.

Föreningen anser liksom utredningen, att exekutiv försäljning av utmätt
egendom samt fördelning av köpeskillingen bör ske före skattepreskriptionens
inträde. Som utredningen framhållit kan dock inträffa fall, då försäljningen
ej hinns med innan skattefordringen preskriberas eller också kan
en försäljning förväntas ske till uppenbart underpris. Som ytterligare exempel
kan nämnas exekutiv försäljning av en utmätt fordran, som sekundogäldenären
punktligt avbetalar men ej är skyldig slutbetala, förrän efter
tiden för skattens preskription. I dylika fall bör hinder ej möta för exekutiv
försäljning eller emottagande av likvid samt fördelning av köpeskillingen
även efter tiden för skattens preskription, om så skulle visa sig nödvändigt.

Arbetsgivarna och uppbördsförfarandet

Utredningen

Vad i betänkandet anförts beträffande arbetsgivarna och uppbördsförfarandet
(s. 170—190) berörs i det följande endast i den mån utredningens
överväganden utmynnat i förslag till nya bestämmelser.

Enligt 78 § 1 mom. tredje stycket UF åligger det arbetsgivare att efter
anmaning av föredraganden i uppbördsärenden hos länsstyrelsen eller av
lokal skattemyndighet tillhandahålla bokföringshandlingar eller anteckningar
för kontroll av skatteavdrag samt att lämna uppgift
om anställda arbetstagare, utbetalda löner och beloppet av verkställda
skatteavdrag. Om arbetsgivaren inte hörsammar anmaningen, kan länsstyrelsen
förelägga honom lämpligt vite. Länsstyrelsen kan även förelägga
vite för att förmå arbetsgivare att fullgöra sin skyldighet att verkställa skatteavdrag
(83 §). Förelagt vite utdöms av länsstyrelsen. Om räkenskapshandlingar
eller anteckningar inte ställts till förfogande, kan länsstyrelsen enligt
lagen den 16 juni 1961 (nr 332) om handräckning vid taxeringsrevision meddela
beslut om handräckning för handlingarnas eftersökande och omhändertagande.

Frågan om rätt för lokal skattemyndighet att förelägga vite enligt 83 §
UF har närmast aktualiserats av 1957 års riksdagsrevisorer (§23), som
påpekade att man om sådan rätt infördes skulle undvika omgången över
länsstyrelse när vitesföreläggande gentemot arbetsgivare kommer i fråga.
Revisorerna erinrade i samband därmed om att taxeringsnämnd enligt
taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623) utrustats med befogenhet
att förelägga vite.

Utredningen anser betänkligheter inte kunna anföras mot att lokal skattemyndighet
får rätt att förelägga tredskande arbetsgivare vite och erinrar
om att lokal skattemyndighet bemyndigats förelägga vite enligt förordning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

en den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring, m. m. Som särskilt värdefullt anser utredningen
det vara om lokal skattemyndighet kunde ålägga arbetsgivare att vid
vite lämna uppgift om anställda arbetstagare, utbetalda löner och beloppet
av verkställda löneavdrag. Det förutsätts att de lokala skattemyndigheterna
iakttar återhållsamhet vid tillämpningen av de föreslagna vitesbestämmelserna
och att vite tillgrips först sedan andra utvägar prövats.

Utredningen föreslår således att lokal skattemyndighet erhåller samma
rätt att förelägga vite som enligt 83 § UF f. n. tillkommer länsstyrelse. Vitet
bör i likhet med vad som gäller enligt 123 § taxeringsförordningen bestämmas
till lägst 100 kr. och högst 5 000 kr. och får inte föreläggas staten,
kommun eller annan menighet och inte heller ämbets- eller tjänsteman
i tjänsten. Likaså föreslår utredningen att på sätt som skett i 124 § taxeringsförordningen
bestämmelse införs i UF om att vite inte får utdömas,
om det visar sig att ändamålet med detsamma förfallit. Vidare bör gälla
att ändamålet med vitet inte skall anses ha förfallit, om vitesföreläggandet
iakttagits först efter det framställning gjorts om vitets uttagande. Utredningen
anser även att i UF bör införas bestämmelse om att besvär inte må
föras över beslut varigenom vite förelagts.

Det finns i UF inga regler om ansvarighet för arbetsgivares
ställföreträdare. I straffrättsligt hänseende torde dock gälla
att arbetsgivares ställföreträdare, som underlåtit att verkställa skatteavdrag
på arbetstagares lön eller inte inbetalt innehållen skatt inom föreskriven
tid, ådrar sig samma straffansvar som stadgas för arbetsgivare.

Vidare gäller särskilt skadeståndsansvar för arbetsgivares ställföreträdare
enligt vissa regler i aktiebolagslagen den 14 september 1944 (nr 705).
En sammanfattning av bestämmelserna på detta område lämnas i betänkandet
på s. 182—183.

Utredningen konstaterar att möjligheterna f. n. är begränsade att göra ställföreträdare
för aktiebolag eller annan juridisk person ansvarig för skattebelopp
som innehållits och som den juridiska personen svarar för men saknar
möjlighet att betala. Särskilt i fråga om de s. k. fåmansbolagen är nackdelarna
med en sådan ordning framträdande. Beträffande dessa bolag, framhåller
utredningen, har det inte sällan visat sig att verkställande direktören
eller annan som företräder bolaget förfarit på sådant sätt att den bristande
redovisningen föranleder utdömande av straff. Ställföreträdaren riskerar
dock inte att behöva ersätta den innehållna men oredovisade skatten med
egna medel, fastän det egna bolaget helt saknar tillgångar. Utredningen
anser därför befogat med ändrade regler på området.

Utredningen avvisar tanken på att konstruera ansvarigheten som ett
skadeståndsansvar. I detta avseende hänvisar utredningen till två av högsta
domstolens domar (Nytt Juridiskt Arkiv 1957 s. 757 och 761) enligt vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

den som fällts till ansvar enligt 80 § 1 mom. andra stycket UF för underlåtenhet
att redovisa innehållen skatt i brist på uttryckligt stadgande inte
kan förpliktas att som skadestånd betala det oredovisade skattebeloppet.

Utredningen föreslår att den som företräder juridisk person och av uppsåt
eller grov oaktsamhet underlåter att redovisa innehållet skattebelopp på
därom särskilt förd talan skall kunna förpliktas att solidariskt med den
juridiska personen svara för beloppet. När särskilda skäl föreligger skall
ställföreträdarens betalningsskyldighet dock kunna jämkas eller efterges.
Ställföreträdare, som betalat innehållet skattebelopp, skall enligt förslaget
ha regressrätt mot arbetsgivaren och bör vidare kunna påräkna biträde av
utmätningsman för att få ut det erlagda beloppet av bolaget.

Utredningen föreslår vidare att det allmännas talan om betalningsansvar
för ställföreträdare i princip skall utföras av åklagare. Denne bör enligt
utredningen kunna föra sådan talan såväl i samband med själva åtalet som
när målet på grund av brottspreskription eller annan anledning skall handläggas
i den ordning som gäller för tvistemål. I sistnämnda fall anser utredningen
lämpligast att behörighetsreglerna utformas enligt vad som i
allmänhet gäller angående bevakning av kronans rätt. En närmare redogörelse
för utredningens förslag i detta avseende bar lämnats i kapitlet
rörande allmänt ombud i uppbördsmål (s. 50—52 i betänkandet). I fråga om
fullföljd av talan i mål av nu förevarande slag föreslår utredningen att det
allmänna företräds av justitiekanslersämbetet, när sådant mål handläggs
i samband med brottmålet. Ämbetet bör dock vara oförhindrat att uppdra
åt vederbörande åklagare att utföra talan. Skall målet handläggas i högre
instans som tvistemål, bör det allmänna företrädas av ämbetet. Eu annan
lösning är att det får ankomma på länsstyrelsen att i varje särskilt fall förordna
lämplig person att i underrätt föra det allmännas talan.

Utredningen förordar vidare att dess förslag till preskriptionsbestännnelser
får motsvarande tillämpning beträffande ställföreträdares solidariska
betalningsskyldighet. Detta innebär att ställföreträdaren inte skall kunna
förpliktas att betala det skattebelopp som innehållits, om fastställelse på
grund av preskription inte kan ske gentemot den juridiska personen. Har
beloppet å andra sidan fastställts till betalning, bör ställföreträdaren kunna
åläggas att utge beloppet så länge detta inte preskriberats för indrivningsåtgärder
gentemot den juridiska personen.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att de lokala skattemyndigheterna skall få förelägga
arbetsgivare vite för bl. a. utfående av de bokföringshandlingar in. in. som
erfordras för kontroll av skatteavdrag, tillstyrks eller lämnas
utan erinran av CFU, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs,
Kalmar, Hallands, Värmlands, Västernorrlands och Västerbottens

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

län, exekutionsväsendets organisationsnämnd, Föreningen Sveriges kronokamrerare,
Föreningen Sveriges stadsfogdar, lantbrukets skattedelegation,
Svenska stadsförbundet, SACO samt Sveriges häradsskrivarförening.

Enligt CFU skulle den föreslagna bestämmelsen medföra att kontroll av
verkställda skatteavdrag påskyndades. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser
förslaget i förevarande avseende vara ägnat att leda till ett snabbare förfarande
och en viss arbetsbesparing.

Avvikande mening i fråga om vitesförslaget framför näringslivets skattedelegation,
som framhåller att den hittillsvarande rätten för taxeringsnämnderna
att utsätta viten ingalunda är invändningsfri och att samma behov
av skyndsamhet som i taxeringsförfarandet sällan är för handen i uppbördsärenden.
Vidare anförs att någon olägenhet knappast lär kunna påvisas av
att vitesföreläggandena beslutas av länsstyrelse i stället för av lokal skattemyndighet.
Arbetsgivarna har intresse av att vitesföreläggandena övervägs
av en myndighet inom länet med erfarenhet även från andra rättsområden.
Det påpekas att arbetsgivarna endast i trängande fall bör besväras
med förfrågningar rörande uppbördsförfarandet, särskilt som någon ersättning
för deras besvär med uppbördsarbetet inte utgår. Någon effektiv
garanti för att erforderlig återhållsamhet iakttas erhålls inte om den myndighet,
som önskar uppgifterna, får rätt att förstärka sitt krav med vitesföreläggande.
Liknande synpunkter anför Svenska revisorsamfundet som
avstyrker förslaget. Kronofogdemyndigheten i Norrköpings distrikt framhåller,
att det redan inom ramen för nu gällande bestämmelser föreligger
möjligheter att verkningsfullt ingripa mot försumliga arbetsgivare och uttalar,
att någon ytterligare lagstiftning i detta avseende därför inte erfordras.

Förslaget om införande i vissa fall av ansvarighet för arbetsgivares
ställföreträdare rörande innehållen skatt har i huvudsak
mottagits positivt av remissinstanserna. Några ställer sig dock kritiska
till förslagets rent juridiska konstruktion. Förslaget tillstyrks eller lämnas
utan erinran av CFU, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs,
Kalmar, Hallands, Värmlands, Västernorrlands och Västerbottens
län, exekutionsväsendets organisationsnämnd, Föreningen Sveriges kronokamrerare,
Föreningen Sveriges stadsfogdar, lantbrukets skattedelegation,
Svenska stadsförbundet, Sveriges häradsskrivarförening och Sveriges köpmannaförbund.

CFU befarar en ökning av antalet sådana fall i vilka bolags aktiekapital
går förlorat samtidigt som skulder till vissa borgenärer likvideras medan
statsverket förlorar sin fordran på innehållen skatt. Nämnden framhåller
att delägare i handelsbolag kan förpliktas att solidariskt med handelsbolaget
erlägga innehållen skatt och anser att det inte finns någon anledning att
delägare i aktiebolag under de av utredningen angivna omständigheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

bör behandlas annorlunda. Sveriges köpmannaförbund ansluter sig till förslaget
men framhåller att möjligheten att föra talan mot ställföreträdare
hör tillämpas restriktivt.

Bland de remissinstanser som i olika avseenden ställer sig negativa till
förslaget om ansvarighet för arbetsgivares ställföreträdare är justitiekanslersämbetet.
Ämbetet utgår från att det ur allmän synpunkt föreligger
behov av att kunna ålägga arbetsgivares ställföreträdare ansvarighet för
oredovisade skatter. Ämbetet godtar de av utredningen åberopade skälen
för att inte utforma ersättningsskyldigheten som ett skadeståndsansvar och
finner inte anledning till erinran mot att betalningsansvaret på detta sätt
begränsas till fall av brottsligt förfarande från ställföreträdarens sida. Det
synes även lämpligt att såsom föreslagits ställföreträdarens ersättningsskyldighet
blir solidarisk i förhållande till arbetsgivarens betalningsansvar och
att ställföreträdaren får regressrätt. Ämbetet konstaterar att utredningen
vid den närmare utformningen av reglerna om betalningsåläggande mot
ställföreträdaren inte betraktat detta som en straffrättslig påföljd för hans
brott utan närmast som ett enskilt anspråk för kronan på grund av brottet.
Ämbetet ifrågasätter emellertid, om ett sådant betraktelsesätt är det naturligaste
och anför att något hinder inte torde föreligga att utforma ställföreträdarens
ersättningsskyldighet som en straffrättslig påföljd såsom skett
t. ex. beträffande straffskatt enligt skattestrafflagen. Eftersom meningen är
att ställföreträdarens ersättningsansvar skall inträda endast som en följd
av brottsligt förfarande från hans sida, bör detta ansvar enligt ämbetets
mening också betraktas som en straffrättslig påföljd. Med en sådan ordning,
anför ämbetet, skulle åklagaren ha att föra talan om utkrävande av
betalningsansvar gentemot ställföreträdaren i det brottmål som avser ställföreträdarens
straffansvar enligt 80 § 1 mom. andra stycket UF. Har straffet
preskriberats, synes åklagaren kunna föra talan om ställföreträdarens
betalningsskyldighet för den oredovisade skatten enligt 17 § första stycket
rättegångsbalkens promulgationslag.

Riksåklagarämbetet anser att den föreslagna solidariska betalningsskyldigheten
svårligen torde kunna inordnas i gällande påfölj dssystem och
framhåller, att man knappast kan godta en brottssanktion, som till sin konstruktion
direkt är avhängig av om tredje man — i detta fall den juridiska
personen — efter brottets fullbordan fullgjort en prestation och som tilllika
skulle vara så beskaffad, att den dömde efter utgivande av vad han
blivit ålagd att betala ägde att med utmätningsmannens hjälp hos tredje man
söka åter vad han erlagt. Under hänvisning till rättsfall, som redovisats i
Nytt Juridiskt Arkiv 1957 s. 757, framhåller ämbetet, att oredovisade skattebelopp
inte kan skadeståndsvis utkrävas av den som fällts till ansvar för försummelsen.
Enligt ämbetets mening står knappast någon annan möjlighet
till buds än att reglera solidarisk betalningsskyldighet för ställföreträdare
i UF. Åklagare synes därvid enligt ämbetets uppfattning inte böra åläggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

att ta befattning med ansvarets utkrävande. Utöver det nu anförda åberopar
ämbetet yttrande, avgivet av överåklagaren i Stockholm. Av detta yttrande
framgår att överåklagaren ställer sig kritisk till förslaget ur såväl principiella
som praktiska synpunkter. Överåklagaren ifrågasätter om inte spörsmålet
med hänsyn till lagstiftningsfrågans räckvidd borde tas upp till övervägande
i ett större sammanhang. Vidare framhålls bl. a. att betalningsskyldigheten
inte är någon påföljd enligt brottsbalkens terminologi och knappast
heller sådan särskild rättsverkan som nämns i 1 kap. 8 § brottsbalken.
Överåklagaren anser betalningsskyldigheten utgöra ett helt nytt rättsinstitut.

Vad angår de föreslagna preskriptionsbestämmelserna anser överåklagaren,
att preskriptionstiden såvitt rör ställföreträdares solidariska betalningsskyldighet
kommer att bli tio år, inte fem år som utredningen förutsatt.
De preskriptionstider som stadgas i 71 § UF torde nämligen inte utan vidare
kunna anses tillämpliga på ansvarighet enligt förslaget till 80 § UF, utan för
att så skall bli fallet bör enligt överåklagarens mening en särskild preskriptionsbestämmelse
införas. Även för det fall att betalningsskyldigheten bedöms
som ett från särskild rättsverkan fristående nytt rättsinstitut anser
överåklagaren behov föreligga av särskilda regler i nu berörda behöriglietsoch
preskriptionsfrågor. Utredningens förslag att åklagare i princip skall
föra talan om ådömande av betalningsskyldighet lämnas utan erinran av
överåklagaren, under förutsättning att betalningsskyldigheten är konstruerad
som en straffrättslig reaktion och att talan förs i samband med att åtal
väcks. Däremot avstyrker överåklagaren att sådan talan förs av åklagare
utan samband med åtals väckande.

SACO framför liknande synpunkter som riksåklagarämbetet. Organisationen
anser det tveksamt, om tillräckliga skäl kan förebringas för att införa
en ny straffrättslig reaktionsform av den föreslagna karaktären. Förslaget
att åklagaren skall föra talan även i den för tvistemål stadgade ordningen
avstyrks med motivering att ett sådant förfarande torde ligga helt
utanför åklagarens huvuduppgift att bekämpa brottsverksamhet.

Svea hovrätt åberopar utredningens uttalande, att ställföreträdares betalningsskyldighet
inte utgör skadestånd till följd av brott och anser det mot
denna bakgrund främmande att införa bestämmelserna härom som ett tredje
stycke under 80 § 1 mom. UF, som behandlar arbetsgivares straffansvar.
I stället bör dessa bestämmelser infogas som ett andra stycke till 77 §, som
behandlar uttagande av skattebeloppet hos arbetsgivaren själv. Genom tilllägg
i sistnämnda stycke att »beloppet må uttas i ovan angiven ordning»
klargörs enligt hovrätten att beloppet såsom beträffande arbetsgivare kan
uttas även genom införsel. Bestämmelsen om ställföreträdares regressmöjlighet
gentemot arbetsgivare föreslår hovrätten infogad i 77 § andra stycket
som en sista punkt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har inte något i princip att erinra

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

mot utredningens förevarande förslag och anser det vara av betydligt större
värde för det allmänna att ansvarigheten för ej innehållna skatteavdrag
kan göras gällande som en påföljd enligt UF än som vanligt skadestånd.
Länsstyrelsen anser dock att sådant ansvar bör begränsas till de mera grava
fallen och att ställföreträdarens solidariska ansvarighet för ifrågavarande
skattebelopp sålunda bör göras gällande endast i fall av uppsåt. Länsstyrelsen
anser att talan om utkrävande av betalningsansvaret hos ställföreträdaren
bör föras av åklagare i första instans oberoende av om brottet
preskriberats eller ej.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansluter sig likaledes till förslaget.
Länsstyrelsen understryker emellertid domstolarnas, åklagarnas och
polismyndigheternas arbetsbörda och ifrågasätter, om man inte av praktiska
skäl bör gå ett steg längre och föreskriva att ställföreträdaren regelmässigt
har att solidariskt med den juridiska personen svara för innehållna
skattebelopp. En sådan regel, anför länsstyrelsen, innebär att vid bristande
redovisning krav kan riktas direkt mot ställföreträdaren. Denne skulle dock,
om han anser sig ha förfarit endast oaktsamt, ha möjlighet att bringa saken
under domstols prövning.

TCO menar att skäl talar för att göra ställföreträdare solidariskt ansvarig
med bolaget för innehållen, ej redovisad skatt. Organisationen anser att begreppet
ställföreträdare måste klarläggas och med hänsyn till att fall kan
tänkas förekomma, där ställföreträdaren med avseende på den uraktlåtna
skatteredovisningen handlar på order av arbetsgivaren, uttalas tveksamhet
till en bestämmelse om solidariskt ansvar vid uppsåtlig uraktlåtenhet.
Däremot bör en verkställande direktör, som tillika har aktier av stor betydenhet,
kunna åläggas solidariskt betalningsansvar vid uppsåtlig underlåtenhet.
Organisationen kan inte acceptera att solidariskt ansvar vid grov oaktsamhet
införs, vilket enligt organisationens mening skulle leda till besvärliga
gränsdragningar mellan oaktsamhet och grov oaktsamhet.

Näringslivets skattedelegation anser att behovet av den av utredningen
föreslagna ansvarigheten för arbetsgivares ställföreträdare måste anses vara
mycket ringa. Som skäl för denna uppfattning framhålls dels att en ställföreträdare
som överträder bestämmelserna i aktiebolagslagen eller i bolagsordningen
enligt denna lag kan åläggas betala oredovisad skatt som skadestånd
till staten, dels att staten kan utta skattebeloppet av arbetsgivaren i
flertalet av de fall, då skadeståndsansvar anses böra utkrävas. Vidare framhåller
delegationen, att genom kronans förmånsrätt enligt 17 kap. 12 §
andra stycket handelsbalken skulle den ansvarighet för ställföreträdaren
som föreslagits kunna minska möjligheterna till utdelning åt dennes andra
borgenärer, varjämte ställföreträdaren genom användande av sin regressrätt
synes kunna åberopa kronans förmånsrätt och få en fördel framför
andra bolagets borgenärer. Med hänsyn till det anförda avstyrker föreningen
förslaget. Sveriges hantverks- och industriorganisation anser det inte lämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

ligt att vid sidan av aktiebolagslagens och brottsbalkens regler tillskapa särskilda
bestämmelser i UF och ifrågasätter om man uppnår avsedd verkan
genom en sådan åtgärd.

Räntefrågor

Utredningen

I det särskilda avsnittet om räntefrågor i betänkandet (s. 191—209) behandlas
gällande rätt och utredningens förslag beträffande de olika räntefrågor
som uppkommer på uppbördsområdet. Det må här erinras om att
skattskyldig enligt 69 § 1 mom. UF erhåller ränta på det belopp varmed inbetald
preliminär skatt överstiger den slutliga skatten. Räntan utgår med
5 % på den del av det överskjutande beloppet, som överstiger 1 000 kr., avrundat
till närmast lägre hundratal kronor. Ränta av nu ifrågavarande slag
— s. k. ö-skatteränta -—- får inte överstiga 100 000 kr. för en och samma
skattskyldig.

Om å andra sidan den slutliga skatten överstiger den gottskrivna preliminära
skatten med minst en femtedel av den slutliga skatten eller med minst
10 000 kr. har den skattskyldige enligt 27 § 3 mom. UF att erlägga ränta
med 9 % — för en beräknad tid av ett år — på den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger 1 000 kr. Det belopp på vilket ränta beräknas
skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Denna ränta benämns
vanligen kvarskatteränta.

Vid beräkningen av kvarskatteränta görs i vissa avseenden skillnad mellan
A-skatt och B-skatt. Skattskyldig med A-skatt måste för att undgå
kvarskatteränta inbetala preliminär skatt senast den 30 april efter inkomståret
till så stort belopp som fordras enligt den i 27 § 3 mom. UF angivna
femtedels- och 10 000-kronorsregeln. I fråga om skattskyldig med B-skatt
är det för beräkningen av kvarskatteränta utan betydelse om den preliminära
skatten erlagts eller inte. Debiterad B-skatt gottskrivs nämligen den
skattskyldige vid ränteberälmingen även om den inte är betald.

Vid taxeringsändringar sker omräkning av tidigare påförd ränta endast i
fall ändringen medför att kvarstående skatt enligt tidigare debitering nedsätts.
Den påförda kvarskatteräntan justeras då nedåt. Rättelse av fel vid
avräkningen mellan preliminär skatt och slutlig skatt medför däremot alltid
ny beräkning av kvarskatte- och ö-skatteräntorna.

En annan ränteform i UF är s. k. restitutionsränta som utgör 5 % årsränta
och utgår på belopp som restitueras när slutlig, kvarstående eller tillkommande
skatt påförts obehörigen eller med för högt belopp, när överskjutande
preliminär skatt tillgodoräknats med för lågt belopp eller när
den skattskyldige på annat sätt vunnit nedsättning i eller befrielse från slut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

lig» kvarstående eller tillkommande skatt eller berättigats återbekomma ytterligare
överskjutande skatt. Restitutionsränta på preliminärt erlagd skatt
beräknas från utgången av uppbördsåret om skatten vederbörligen erlagts
under uppbördsåret, dvs. tiden räknas från den 1 mars under taxeringsåret.
Om den preliminära skatten ej erlagts under vederbörligt uppbördsår beräknas
räntan f. n. från den 1 september taxeringsåret eller den 1 mars året
efter taxeringsåret, beroende på när skatten erlagts. Ränta utgår tills skatten
återbetalts.

UF innehåller en bestämmelse om ytterligare ett slags ränta, nämligen
stadgandet i 75 § femte stycket enligt vilket arbetsgivare vid återbetalning
av skatt, som han erlagt för arbetstagare, äger uppbära ränta efter 5 %
för år.

De nya bestämmelser om ränteberäkning enligt UF som utredningen föreslår
innebär i stort sett följande.

Vid omdebitering på grund av nedsättning i taxering beräknas ö-skatteränta
och kvarskatteränta som om ändringen kunnat beaktas vid debiteringen
av slutlig skatt. Restitutionsränta på preliminärt erlagd skatt, som
f. n. beräknas från två olika tidpunkter, beroende på när skatten erlagts,
skall beräknas fr. o. m. den 1 januari året efter taxeringsåret och utgå även
på den ö-skatteränta, som eventuellt uppkommer vid debiteringen. På annan
än preliminärt inbetald skatt skall restitutionsräntan beräknas fr. o. m.
den 1 därpå följande juli, om skatten erlagts under förra hälften av ett kalenderår,
och fr. o. m. den 1 följande januari månad om skatten erlagts under
senare hälften av kalenderåret.

Vid rättelse av felaktighet i debitering eller avräkning av skatt skall vidtas
den justering av räntorna som betingas av rättelsen.

Kvarskatteränta eller ö-skatteränta, som skattskyldig blir skyldig att erlägga
eller återbetala på grund av rättelse av debitering eller avräkning,
skall uttas som tillkommande skatt. Detsamma skall gälla i fråga om öskatteränta
och restitutionsränta, som tillgodoräknats vid omdebitering på
grund av prövningsnämnds eller kammarrättens beslut, men som helt eller
delvis bortfaller till följd av skattedomstols utslag. Skyldigheten att återbetala
ränta skall även gälla arbetsgivare som förklaras ansvarig för arbetstagares
skatt och därför har att återbetala tidigare restituerat skattebelopp.

Motsvarande bestämmelser föreslås i förordningen angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst och förordningen om
begränsning av skatt i vissa fall, den s. k. 80-procentregeln. Ö-skatteränta
skall sålunda beräknas i vanlig ordning, när skatten nedsätts vid tillämpning
av dessa förordningar. Hittills har skattskyldig inte fått tillgodoräkna
sig ränta i sådana fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Remissyttrandena

Utredningens förslag beträffande räntefrågor har i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av de remissinstanser, som uttalat sig över förslaget.
Det tillstyrks i oförändrat skick av bl. a. CFU, direktionen för Stockholms
stads uppbördsväsen, läns styrets erna i Uppsala och Västerbottens län, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges köpmannaförbund, näringslivets skattedelegation,
Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar
och Sveriges häradsskrivarförening. Det framhålls, att förslaget innebär
ett klarare och enklare system samt medför större rättvisa än de gällande
reglerna för ränteberäkning.

Några remissinstanser framför anmärkningar mot vissa detaljer i förslaget.
Sålunda erinrar kammarrätten om att kvarskatteränta infördes som
ett tvångsmedel mot skattskyldiga vilka själva hade möjlighet att reglera
storleken av den preliminära skatten. Sådan ränta påförs även skattskyldiga
som får sin taxering höjd genom beslut av prövningsnämnden inom sådan
tid, att beslutet kan beaktas vid debiteringen av slutlig skatt. Kvarskatteränta
påförs däremot inte om beslutet fattas av prövningsnämnden vid senare
tidpunkt. Som skäl för sitt beslut att inte föreslå ändring i detta hänseende
har uppbördsutredningen anfört administrativa besvärligheter och
farhågor för att antalet ärenden om räntebefrielse skulle öka. Kammarrätten
påpekar att vid detta övervägande synes endast ha beaktats en alternativ
lösning, nämligen att samtliga prövningsnämndens beslut skulle medföra
uträkning och debitering av den kvarskatteränta som skulle utgått, om
beslutet beaktats vid debitering av slutlig skatt. En annan och närmare till
hands liggande lösning anser kammarrätten emellertid vara, att inte några
prövningsnämndens beslut om höjning av taxering beaktas vid debitering
av kvarskatteränta, vilket naturligtvis även det skulle medföra administrativa
problem. Kammarrätten anser dock att en sådan lösning från många
synpunkter vore att föredra, bl. a. med hänsyn till att den aktuella kritiska
tidpunkten är belägen så tidigt under prövningsnämndsåret att endast ett
mindre antal taxeringsmål då hunnit avgöras. Även häradsskrivaren i Kalix
fögderi berör denna fråga. Han anser det otillfredsställande att påförandet
av kvarskatteränta skall påverkas av prövningsnämndens beslut, enär länsstyrelsernas
varierande arbetskapacitet inte borde få återverka på den skattskyldiges
rättsläge.

Enligt CFU bör ö-skatteränta utgå även vid restitution enligt reglerna i
förordningen den 21 maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning i vissa
fall för makar.

Sveriges advokatsamfund erinrar om att samtaxerad make, som påförts
kvarskatteränta, har möjlighet att efter ansökan hos länsstyrelsen få räntan
nedsatt om räntan blivit lägre därest ränteberäkningen gjorts för makarna
gemensamt. Samfundet anser att det bör åläggas lokal skattemyndighet att

Kiingl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

ex officio ta hänsyn till sådan gemensam ränteberäkning i samband med
debiteringen av makarnas slutliga skatt.

Tillkommande skatt

Utredningen

På s. 210—219 i betänkandet behandlar utredningen frågan om ny utformning
av begreppet tillkommande skatt. Utredningens överväganden
innehåller i huvudsak följande.

Enligt 22 § UF skall lokal skattemyndighet debitera slutlig, kvarstående
och tillkommande skatt. Slutlig skatt är enligt 2 § förordningen sådan skatt,
som debiteras på grund av taxeringsbeslut eller för debitering överlämnad
handling, som kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den
20 november under taxeringsåret. Som tillkommande skatt betecknas dels
skatt som debiteras på grund av sådant taxeringsbeslut, som kommit den
lokala skattemyndigheten till handa efter den 20 november under taxeringsåret,
dels skatt som påförs på grund av eftertaxering, dels ock skatt som utöver
tidigare påförd skatt skall erläggas på grund av beslut rörande ändrad
debitering. Skillnaden mellan slutlig skatt och tillkommande skatt är således
huvudsakligen av teknisk art. Om på grund av beslut om ändrad debitering
eller taxering skatt skall erläggas utöver den som upptagits på debetsedel
å slutlig skatt, har det ansetts lämpligt att uppbära denna tilläggsskatt
i särskild ordning och ge den särskild benämning.

Bestämmelsen i 2 § UF om vad som skall förstås med tillkommande skatt
har vållat tvekan och föranlett oenhetlig rättstillämpning. F. n. används sålunda
två olika system, nämligen dels ett enligt vilket varje debitering av
en skatt (statlig eller kommunal inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt
etc.) efter tiden för debitering av slutlig skatt föranleder påföring av tillkommande
skatt (»bruttometoden») och dels ett enligt vilket tillkommande
skatt påförs endast om ändringen av debiteringen medför en reell skatteökning
för den skattskyldige (»nettometoden»). Vid samtidig höjning och
sänkning av olika skatter eller avgifter påförs alltså i sistnämnda fall tillkommande
skatt endast till den del höjningen överstiger sänkningen.

Den väsentliga skillnaden mellan de två här redovisade metoderna är alltså
den att man enligt »nettometoden» påför tillkommande skatt enbart för
det fall att det vid debiteringen visar sig att höjningen av ett eller flera
skatteslag överstiger ev. minskningar av andra skatteslag, medan man enligt
»bruttometoden» låter varje höjning av ett skatteslag resultera i påföring
av tillkommande skatt. Denna skillnad torde i praktiken inte medföra större
olägenheter vare sig för de skattskyldiga eller det allmänna. Skiljaktigheter
uppkommer dock i fråga om preskription där de två metoderna medför
olika utgångspunkter för beräkning av preskriptionstiden.

I valet mellan bruttometoden och nettometoden vid omdebitering av skatt

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 130

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

på grund av taxeringsändring förordar utredningen nettometoden. Begreppet
tillkommande skatt får härigenom en något ändrad innebörd. Förslaget
i denna del har föranlett utredningen att också föreslå en justering i 40 §
förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m. m. rörande den tid inom vilken tilläggspensionsavgift skall
erläggas.

Remissyttrandena

Utredningens förslag rörande debitering av tillkommande skatt m. in. tillstyrks
i princip av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Förslagets genomförande
i oförändrat skick förordas av bl. a. riksförsäkringsverket,
CFU, länsstyrelserna i Uppsala, Västernorrlands och Västerbottens län, näringslivets
skattedelegation, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen
Sveriges stadsfogdar och Sveriges häradsskrivarförening.

Direktionen för Stockholms stads uppbördsväsen framför vissa erinringar
mot den föreslagna definitionen av tillkommande skatt. Direktionen pekar
på föreskriften i 31 § UF att debitering av tillkommande skatt skall ske
efter samma grunder, som gällt för debitering av motsvarande slutliga skatt.
Det är härvid tillkommande skatt i betydelsen »bruttotillkommande» skatt
som åsyftas. Om den av uppbördsutredningen föreslagna ändringen av definitionen
på tillkommande skatt genomförs kommer man därför att ha två
begrepp tillkommande skatt i UF.

Beloppsgräns i vissa fall

Utredningen

I ett särskilt avsnitt i betänkandet (s. 223—228) behandlas frågan om
beloppsgräns för återbetalning av överskjutande preliminär skatt och skyldighet
att erlägga kvarstående skatt. Härav må återges följande.

Enligt 28 § första stycket UF skall kvarstående skatt som uppgår till lägre
belopp än 5 kr. inte erläggas. På motsvarande sätt gäller enligt 68 § 1
mom. första stycket, att återbetalning inte skall ske av överskjutande preliminär
skatt, som gottskrivits vid debitering av slutlig skatt, om beloppet
understiger 5 kr. Denna gräns vid återbetalning gäller även i fall, då arbetsgivare
enligt 40 § tredje stycket UF verkställt avdrag för kvarstående skatt
med 25 % av utgående lön och därigenom kommit att innehålla mer än
som svarar mot den kvarstående skatt som påförts.

Riksdagsrevisorerna framhöll i sin till 1964 års riksdag avgivna berättelse
(§ 21 s. 198—199), att bestämmelser om beloppsgräns, motsvarande
dem som gäller i fråga om kvarstående skatt och överskjutande preliminär
skatt, inte finns när skattskyldig på grund av taxeringsändring erhåller till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

kommande skatt eller blir berättigad återfå inbetald skatt. Det förekommer
därför, påpekar revisorerna, att belopp om exempelvis en krona återbetalas
till resp. avkrävs skattskyldig. Revisorerna fann det med tanke på kostnaderna
för det administrativa bestyr som följer härmed olämpligt att uppbörds-
och indrivningsorganisationen belastas med dylika bagatellärenden.
Enligt revisorerna borde därför bestämmelser av liknande innebörd, som
gäller i fråga om kvarstående och överskjutande preliminär skatt, utfärdas
i dessa fall. Med hänsyn bl. a. till penningvärdeförändringen ifrågasatte
revisorerna vidare om inte beloppsgränsen borde höjas från 5 till förslagsvis
10 kr.

Över revisorernas förslag avgavs yttrande av ett antal myndigheter (riksdagens
revisorers berättelse över den år 1963 verkställda granskningen, Del
II s. 183 ff.).

Utredningen framhåller, att den beloppsgräns, som gäller i fråga om krav
på kvarstående skatt och återbetalning av överskjutande preliminär skatt,
närmast kan ses som en teknisk anordning inom uppbördssystemet. Enligt
utredningens mening torde dock beloppsgränsen inte medföra några större
fördelar för de lokala skattemyndigheternas del. Av förarbetena till 1953 års
UF framgår att ett slopande av beloppsgränsen t. o. m. skulle förenkla debiteringsarbetet.
Efter en övergång till ADB vid debetsedlarnas framställande
bör emellertid, uttalar utredningen, en beloppsgräns inte komma att medföra
några svårigheter.

Enligt utredningen är en beloppsgräns önskvärd av bl. a. det skälet, att
skattskyldiga inte bör besväras med att betala rent bågatellartade belopp.
Utredningen anser det inte heller rimligt att postverket, banker och utmätningsmän
engageras med uppbörd och indrivning av vilka småbelopp som
helst. Från dessa synpunkter anser utredningen det inte tillfredsställande
med nuvarande regel som innebär en begränsning endast när fråga är om
kvarstående skatt. Beloppsgränsen bör i stället vård generell och gälla oberoende
av om vad som påförts i ytterligare skatt har framkommit som kvarstående
skatt eller som tillkommande skatt på grund av taxeringsändring
eller rättelse av ett debiterings- eller avräkningsfel. Utredningen föreslår
därför att en och samma beloppsgräns skall gälla för kvarstående och tillkommande
skatt.

På grundval av slutlig och preliminär skatt för inkomståret 1961 har beräknats
hur kvarstående och överskjutande preliminär skatt för detta år
fördelar sig. Antalet fall där den kvarstående eller överskjutande skatten
inte överstiger 4 kr. utgjorde ca 44 000. Fördelningen av kvarstående skatt,
som uppgick till minst 5 kr., framgår av följande uppställning.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

Kvarstående skatt 5— 9 kr................ 10—19 » ...............	Antal skattskyldiga ............. 44 000 58 000
20—24 » ...............	............. 22 000
25—29 » ...............	............. 22 000
30—49 » ...............	............. 124 000
50—99 » ...............	............. 225 000
> 100 » ...............	............ 1171000

Utredningen påpekar att om man begränsar höjningen till 10 kr. skulle
enligt tabellen ca 44 000 poster avseende kvarstående skatt bortfalla, vilket
antal i och för sig kan synas betydande, men ställt i relation till
det totala antalet kvarskatteposter dock blir relativt obetydligt. Från uppbördssynpunkt
bör dessa poster även absolut sett bedömas som få, enär de
fördelar sig på ett mycket stort antal myndigheter och penninginrättningar.
Man kan därför enligt utredningens mening ställa sig tveksam inför tanken
på att ändra hittillsvarande ordning för att åstadkomma en höjning
till 10 kr. Om man inte är beredd att gå ytterligare något steg uppåt synes
övervägande skäl tala för att nuvarande beloppsgräns bibehålls.

Med hänsyn till riksdagsrevisorernas uttalanden anser sig utredningen
böra förorda en beloppsgräns på 25 kr. Enligt tabellen ovan skulle därmed
ca 124 000 kvarskatteposter bortfalla. Härtill kommer även ett bortfall av
ett mindre antal skattebelopp, som annars skulle ha uttagits såsom tillkommande
skatt.

Vad angår beloppsgränsen vid återbetalning av överskjutande preliminär
skatt, som redovisas i samband med utsändandet av debetsedlarna på slutlig
skatt, så kan det enligt utredningen te sig önskvärt och riktigt att ha
samma gräns när det föreligger en brist (kvarstående skatt) som när det
rör sig om ett överskott (överskjutande preliminär skatt). En sådan ordning
anser utredningen i varje fall naturlig om beloppsgränsen för kvarstående
skatt stannar vid 10 kr. men uttalar tveksamhet huruvida en sådan
linje kan följas, om beloppsgränsen för kvarstående (och tillkommande)
skatt anges till 25 kr. Utredningen anser att man skäligen inte kan
förvägra de skattskyldiga återbetalning av så pass stora belopp, utan föreslår
att gränsen dras vid 10 kr. Därmed skulle enligt en undersökning ca
11 000 skatteposter bortfalla. Denna beloppsgräns bör även kunna gälla,
när återbetalning skall ske i annat sammanhang på grund av ändring
i taxering. Ett visst antal poster kommer därmed ytterligare att uteslutas
från återbetalning. När eu felaktighet i debitering eller avräkning rättas
till den skattskyldiges fördel bör dock enligt utredningen liksom hittills
inte finnas någon beloppsspärr för återbetalning.

Nuvarande beloppsgräns enligt 68 § 1 mom. första stycket UF avser ock -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

så sådana fall, då arbetsgivare gjort för stort avdrag för kvarstående skatt
på grund av att skatteavdrag skett efter den s. k. 25-procentregeln. Det har
i praktiken visat sig vara enklast att inte följa denna bestämmelse utan att
i stället alltid återbetala även belopp under 5 kr. En tillämpning av bestämmelsen
förutsätter nämligen att man undersöker om det för mycket
betalade beloppet uppkommit vid avdrag enligt nämnda regel eller på annat
sätt. En sådan undersökning torde i allmänhet medföra större besvär
än som följer med att direkt utbetala beloppet. För att vinna rättelse i detta
förhållande kan man enligt utredningen tänka sig att antingen föreskriva
att belopp under 10 kr. inte skall återbetalas eller undanta förevarande
fall från beloppsgränsen. Från praktisk synpunkt torde det vara tämligen
likgiltigt vilken lösning man väljer, uttalar utredningen, som emellertid
förordar att man här förfar på samma sätt, som när fråga är om återbetalning
i samband med rättelse av debiterings- eller avräkningsfel, och alltså
i förekommande fall utbetalar även mindre belopp än 10 kr.

Utredningen uppger att de ekonomiska verkningarna av den föreslagna
höjningen av beloppsgränsen på grundval av de förut nämnda uppgifterna
rörande preliminär skatt för inkomståret 1961 kan beräknas bli förhållandevis
obetydliga. Höjningen av gränsbeloppet beträffande överskjutande preliminär
skatt skulle vid 1962 års taxering ha gällt skattebelopp om ungefär
80 000 kr. En höjning av gränsbeloppet för kvarstående skatt vid samma
taxering till 25 kr. skulle ha lett till ett skattebortfall av omkring 1,6 milj. kr.

Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag, att kvarstående och
tillkommande skatt som understiger 25 kr. inte behöver erläggas. Restitution
skall inte ske av överskjutande preliminär skatt i samband med utsändande
av debetsedlarna, om beloppet understiger 10 kr. Samma gräns tillämpas
när skattskyldigs taxering nedsätts efter besvär. Beloppsgräns skall däremot
inte gälla för restitution när skatten nedsätts genom rättelse av fel i debitering
eller avräkning av skatt.

Remissyttrandena

Allmänt anser remissinstanserna att den beloppsgräns som f. n. gäller beträffande
återbetalning av överskjutande preliminär skatt resp. uttagande av
kvarstående skatt är för låg. Utredningens förslag i denna fråga förordas av
några remissinstanser, bl. a. exekutionsväsendets organisationsnämnd, direktionen
för Stockholms stads uppbördsväsen, länsstyrelsen i Västerbottens
län, näringslivets skattedelegation och Svenska byggnadsentreprenörföreningen.
Sistnämnda instans ifrågasätter en gräns för kvarstående skatt om
50 kr. med hänsyn till de höga administrationskostnader som redovisningen
av smärre skattebelopp åsamkar staten och företagen.

Sveriges häradsskrivarförening uttalar allmänt, att höjda beloppsgränser
i fråga om krav på kvarstående och tillkommande skatt utan tvivel

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

medför en minskning i indrjvningsarbetet. I fråga om tillkommande skatt
medför en höjning av beloppsgränsen dessutom betydande förenklingar i
debiterings- och uppbördsarbetet. Statsverkets kostnader för debitering och
uppbörd in. in. överstiger i dessa fall enligt föreningens mening helt säkert
de influtna beloppen. Föreningen tillstyrker den föreslagna gränsen om 25
kr. för krav på betalning av tillkommande skatt. Däremot anser föreningen
det inte lämpligt med motsvarande höjning av gränsen för kvarstående
skatt. Föreningen håller för troligt att åtskilliga skattskyldiga, som har
möjlighet att själva reglera skatteinbetalningen, kommer att eftersträva en
kvarstående skatt som något understiger 25 kr. Föreningen föreslår en beloppsgräns
på 10 kr, för kvarstående skatt. Flera andra remissinstanser,
bl. a. CFU och länsstyrelsen i Uppsala län anser den föreslagna 25-kronorsgränsen
för hög. Länsstyrelsen framhåller bl. a. att en höjning av beloppsgränsen
ej medför någon arbetsbesparing hos de lokala skattemyndigheterna
och att en stor del av debetsedlarna på slutlig skatt för enbart kommunaltaxerade
sommarstugor torde lyda på belopp under 25 kr. Av liknande
skäl och i några fall med framhållande av att olika beloppsgränser för berörda
skatteslag skulle innebära merarbete och bli en orsak till felaktigheter
förordas eu enhetlig beloppsgräns om 10 kr. av bl. a. riksrevisionsverket,
länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Västmanlands
län. Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar att införandet av två
olika beloppsgränser kommer att medföra visst merarbete och öka risken för
felaktigheter vid lokal skattemyndighets arbete och föreslår en gemensam
beloppsgräns om 25 kr. Länsstyrelsen i Västernorr lands län förordar en enhetlig
beloppsgräns om 15 kr.

Häradsskrivaren i Härnösands fögderi föreslår höjning av beloppsgränserna
i 26 § UF så att B-skatt som inte uppgår till 300 kr. i hemortskommunen
eller till 600 kr. i annan kommun inte skall påföras, varvid den nuvarande
möjligheten för skattskyldig att begära påföring av B-skatt under
stadgad beloppsgräns bör utgå. Föreningen Sveriges stadsfogdar anser att
en ej oväsentlig arbetsbesparing skulle åstadkommas om uppdelning på terminer
ej behövde göras vid erläggande av kvarstående och tillkommande
skatt förrän den uppgick till minst 100 kr. Samma förslag framför uppbördsverket
i Uppsala, som framhåller att kostnaden för mottagande, bokföring
och redovisning av småbelopp under 50 kr. kan antas vara proportionsvis
hög och förmodligen högre än själva skatten om restföring och indrivning
tillkommer. Uppbördsverket föreslår också sådan ändring av bestämmelsen
i 28 § UF att högre kvarstående skatt än 50 kr., som uppgår till
udda krontal, skall fördelas så att det belopp som förfaller under den första
uppbördsterminen blir en krona lägre än det under andra terminen förfallande
beloppet. Felaktiga inbetalningar av skatt som uppdelats enligt denna
bestämmelse förekommer ofta och förorsakar extra arbete. Uppbördsverket
föreslår därför en bestämmelse att kvarstående skatt på udda krontal skall
avrundas nedåt med en krona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

103

Skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst

Utredningen

Frågan om skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst behandlas som
nämnts inledningsvis i ett särskilt betänkande av uppbördsutredningen.

Enligt 27 § konkurslagen (KKL) räknas till konkursbo all egendom som
tillhörde gäldenären då beslutet om egendomsavträde meddelades eller tillfaller
honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna tas
i mät för gäld samt den egendom som kan återvinnas till konkursboet.
Vidare föreskriver paragrafen att av gäldenärens lön eller av vad gäldenären
eljest kan förvärva genom eget arbete under konkursen ej mera må
tillkomma boet än som återstår sedan avdrag skett för gäldenärens, hans
makes och oförsörjda barns eller adoptivbarns skäliga underhåll. Från arbetsförtjänst
skall också dras av all kostnad till förlag — sannolikt avses
härmed omkostnader.

Enligt 10 § UF skall preliminär A-skatt inte beräknas på ersättning som
utbetalas till person vilken är i konkurstillstånd. Kvarstående skatt dras av
från lön endast om arbetstagaren har att erlägga preliminär A-skatt (40 §
UF). Detta innebär att inte heller kvarstående skatt tas ut från konkursgäldenärs
lön.

Berörda bestämmelse i 10 § UF fanns med redan i 1945 års UF. 1944 års
uppbördsutredning anförde som skäl för sitt förslag i denna del, att det allmänna
inte borde ta ut skatt innan det prövats om det finns borgenärer
som har bättre rätt för sina fordringar än det allmänna för skatten (SOU
1945: 27 s. 237). I 1945 års proposition med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet
framhöll departementschefen bl. a., att vid bestämmandet
av gäldenären tillkommande belopp enligt 27 § KKL hänsyn inte torde tas
till belopp som kunde erfordras för gäldande av skatter som förföll till betalning
framdeles (prop. 1945: 370 s. 184). Även 1949 års uppbördssakkunniga
förklarade att skatteavdrag liksom dittills inte borde göras under konkurs,
en uppfattning som emellertid departementschefen inte sade sig helt
kunna dela (prop. 1953: 100 s. 469). Han uttalade, att gällande beskattningsregler
och rättspraxis torde innebära att en konkursgäldenär är skattskyldig
för hela sin lön oavsett om han skall avstå viss del därav till konkursboet
eller ej och att det därför syntes tveksamt om tillräckliga skäl förelåg
för att underlåta skatteavdrag i dylikt fall.

Att skatteavdrag inte skall göras på konkursgäldenärs inkomst får också
ses mot bakgrunden av att skattskyldigheten för inkomst under konkurs inte
är reglerad i författning och att inte heller rättspraxis ger något entydigt
svar på denna fråga. Utredningen redovisar i betänkandet en undersökning
av rättsfall på ifrågavarande område som kan sammanfattas på följande
sätt.

Det får enligt utredningen anses fastslaget att konkursbo inte skall be -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

skattas för inkomster som uppkommer i samband med avvecklingen av
konkursgäldenärens tillgångar (jfr RÅ 1955 ref. 21). Utredningen anser sig
också kunna konstatera att konkursgäldenär är skattskyldig för arbetsinkomster
— de må vara hänförliga till tjänst eller rörelse — som han själv
förvärvar under konkursen och detta oberoende av om en del av inkomsten
tas i anspråk av konkursboet (se bl. a. RÅ 1936 not Fi 97). Det finns vidare
skäl att anta att konkursgäldenären även skall beskattas för andra till tjänst
hänförliga inkomster som han uppbär under konkursen, möjligen också för
sådan vinst som uppkommer vid försäljning för konkursboets räkning (RÅ
1952 not Fi 1293). Däremot anser utredningen det mindre antagligt att konkursgäldenär
skall beskattas för de inkomster som konkursboet erhåller av
gäldenärens fasta egendom eller kapital eller genom att fortsätta gäldenärens
rörelse.

Utredningen erinrar om att förbudet mot skatteavdrag från konkur sgäl denärs
inkomst uppmärksammats av riksdagens revisorer i deras berättelse
till 1959 års riksdag (§ 23). Revisorerna uttalade bl. a. att förbudet i fråga
kunde medföra olämpliga konsekvenser både för konkursgäldenären och
statsverket. Konkurser drog ofta ut på tiden och eftersom de flesta konkursgäldenärer
torde inneha avlönade anställningar kunde den resterande skatten
vid konkursens avslutande vara avsevärd.

Utredningen redovisar i fortsättningen lagberedningens förslag i dess betänkande
»Utsökningsrätt III» (SOU 1964: 57) i vad det har samband med
förevarande spörsmål. Beredningen har utgått från att gäldenären redan
f. n. i praktiken får behålla sin lön eller annan arbetsförtjänst ograverad
under konkursen och anser att lagen i fortsättningen bör utgå från denna
ordning som den normala. I enlighet härmed föreslår beredningen som huvudregel
att gäldenären skall få behålla vad han genom eget arbete förvärvar
under konkursen eller tidigare intjänat och har innestående vid konkursens
början. För att innestående medel skall tillfalla gäldenären krävs dock
att de kan rubriceras som avlöning eller därmed vid utmätning jämställd
arbetsinkomst. Innestående kundfordringar och liknande, som hänför sig till
en av gäldenären driven rörelse, tillkommer däremot konkursboet. Gäldenären
får enligt beredningens förslag också behålla vissa andra inkomster, och
detta oberoende av om de belöper på tid före eller under konkursen. De inkomster
som här åsyftas är vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt
eller konstnärligt verk eller liknande samt pension och livränta. Om rättigheten
till pensionen eller livräntan kan tas i mät får dock konkursboet enligt
förslaget förfoga över den.

Beredningens förslag att gäldenären skall få behålla vissa inkomster är
utformat som en huvudregel. Om inkomsterna är så stora att de uppgår
till mer än vad gäldenären behöver kan konkursboet ta överskottet i anspråk.
För att ett överskott skall kunna anses föreligga krävs bl. a. att gäldenärens
inkomster måste anses uppenbart överstiga vad han behöver för sin

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

försörjning och för att fullgöra honom åvilande underhållsskyldighet. Vid
beräkningen skall också hänsyn tas till de skatteavdrag, som skall göras enligt
vad därom är stadgat. Beredningen har härvid förutsatt, att man i särskild
ordning får överväga hur reglerna om skatteavdrag i samband med
konkurs lämpligen bör utformas. Gäldenären skall enligt beredningens förslag
vara skyldig att upplysa konkursförvaltaren om sina inkomstförhållanden.
Om förvaltaren vill göra anspråk på gäldenärens inkomst, har han att
underrätta arbetsgivaren eller annan som skall utge förmånen. Innan sådan
underrättelse skett får förfallet belopp utbetalas till gäldenären. Uppstår
tvist om hur mycket som tillkommer konkursboet skall frågan härom prövas
av rätten på ansökan av förvaltaren, borgenär, gäldenär eller under -hållsberättigad.

Utredningen, som påpekar att förbudet mot skatteavdrag under konkurs
uppenbarligen har otillfredsställande verkningar, inte minst för konkursgäldenären,
överväger i första hand möjligheterna att slopa det gällande förbudet
mot skatteavdrag under konkurs med utgångspunkt från lagberedningens
förslag till ändring av KKL, men redovisar också en undersökning i vad
mån det kan vara möjligt att införa nya avdragsregler oberoende av en lagstiftning
på grundval av beredningens förslag.

Utredningen anser att de inkomstslag som enligt lagberedningens förslag
skall i första hand tillkomma konlcursgäldenär omfattar det slags inkomster
på vilka skatteavdrag för preliminär A-s katt skall göras enligt
3 § 2 mom. UF och uttalar att man med hänsyn härtill inte behöver
befara att sådant avdrag kommer att göras på annan inkomst än den som
avses i den föreslagna 27 § KKL om förbudet mot skatteavdrag i 10 § UF
slopas.

Utredningen påpekar att det skattebelopp som arbetsgivare innehåller
normalt avser skatten på lönebeloppet men att den skattskyldige har möjlighet
att begära att skatteavdrag skall göras med förhöjt belopp (41 § 1
mom. UF) och vidare kan medverka till att skatteavdraget blir för högt genom
att inte förete debetsedel på preliminär skatt (40 § UF). Om förbudet
mot skatteavdrag på lön till konkursgäldenär slopas bör därför enligt utredningens
mening föreskrivas, att lokal skattemyndighet på begäran av konkursbo
får förordna om minskning av skatteavdrag på konkursgäldenärens
lön. Sådant förordnande bör kunna ges, när det kan antas att skatteavdraget
överstiger vad som erfordras för att erhålla överensstämmelse mellan preliminär
och motsvarande slutlig skatt. Vidare föreslår utredningen att belopp,
som avdragits från gäldenärens lön under konkursen innan ansökan om
minskning av skatteavdrag gjorts, skall utbetalas till konkursboet genom
länsstyrelsens försorg. Med hänsyn till reglerna om arbetsgivares ansvarighet
för innehållen skatt anser utredningen att förordnandet inte bör innebära
skyldighet för arbetsgivaren att utbetala innehållet belopp direkt till

4-f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 130

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

konkursboet. Utbetalning bör ske genom länsstyrelsens försorg sedan arbetsgivaren
redovisat beloppet. Lokal skattemyndighets beslut angående minskning
av skatteavdrag bör kunna överklagas hos länsstyrelsen.

Enligt allmänna regler (86 § UF) skulle rätt till klagan över länsstyrelsens
beslut i dessa ärenden inte föreligga. Utredningen anser att framför
allt praktiska skäl talar för en sådan begränsning av besvärsrätten
även i dessa fall och påpekar att det här är fråga om avdrag för preliminär
skatt och att det ligger i sakens natur att avdragets storlek vid en ev.
tvist bör bestämmas relativt snabbt. Risken för att ett jämkningsbeslut
skall få den följden att för litet preliminär skatt dragits av anser utredningen
inte vara särskilt stor. Detta motiverar enligt utredningen i vart
fall inte, att man frångår den praktiska lösning som det innebär att göra
länsstyrelsen till sista instans.

Vidare behandlar utredningen vilken ställning som i förevarande sammanhang
skall las till lokal skattemyndighets befogenhet enligt 3 § 2 inom.
tredje stycket UF att förordna att preliminär A-skatt skall utgå med förhöjt
belopp. Utredningen har i sina överväganden i denna fråga kommit
till den uppfattningen, att denna befogenhet bör gälla även under konkurs.
Endast därigenom skapar man förutsättning för att en konkursgäldenär
med arbetsinkomst skall kunna få överensstämmelse mellan sin
preliminära och slutliga skatt. Utredningen säger sig vara medveten om
att det förhållandet, att den inte framlagt förslag om hur frågan om konkursgäldenärs
och konkursbos skattskyldighet bör slutligen regleras kan
inge tveksamhet mot att redan dessförinnan införa skyldighet för konkursgäldenär
att vidkännas skatteavdrag. Den oklarhet i skattskyldighetsfrågan
som föreligger anser utredningen emellertid mera sällan komma
att beröra skatteavdragen. Ett slopande av förbudet mot skatteavdrag på
konkursgäldenärs inkomst synes utredningen närmast innebära att man
jämkar uppbördsreglerna till bättre överensstämmelse med vad som gäller
i fråga om konkursgäldenärs skattskyldighet. Eftersom skatteavdrag i
princip bara görs på tjänsteinkomst anser sig utredningen kunna utgå
från att skatteavdrag inte kommer att beräknas i fråga om andra inkomster
än sådana för vilka konkursgäldenär är skattskyldig. Om i något fall skatteavdrag
ändock felaktigt skulle beräknas för inkomst för vilken gäldenären
inte är skattskyldig, kan på det sätt som förut föreslagits länsstyrelsen
utbetala till konkursboet vad som för mycket innehållits.

I frågan om det gällande förbudet mot skatteavdrag på konkursgäldenärs
inkomst kan slopas oberoende av om lagberedningens förslag till
ändring av 27 § KKL genomförs uttalas följande.

Utredningen finner det tveksamt om man — såsom skett — i den nuvarande
utformningen av 27 § KKL har att se ett hinder mot att inom
uppbördslagstiftningens ram föreskriva att avdrag på lön för preliminär
skatt skall ske enligt vanliga regler även under konkurs. Denna fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

107

anser utredningen vidare ha kommit i ett annat läge genom lagberedningens
uttalande att det ur konkursrättslig synpunkt inte bör finnas
något att invända mot att medge avdrag för preliminär skatt.

Utredningen har ansett sig kunna konstatera, att de inkomstslag, på
vilka skatteavdrag för preliminär A-skatt skall verkställas enligt UF,
inryms bland de inkomstslag, som anges i lagberedningens förslag till
ändring av 27 § KKL. Om man slopar förbudet mot skatteavdrag för preliminär
A-skatt utan att samtidigt ändra 27 § KKL, påpekar utredningen,
synes man därför nå samma resultat i skatteavdragshänseende som med
lagberedningens förslag. Man förhindrar även att konkursgäldenären under
konkursen ådrar sig'' nya skatteskulder för inkomster som han åtnjutit under
konkurstiden. Även vad utredningen i övrigt förordat om möjlighet att förordna
om minskning av skatteavdrag och att utbetala tidigare innehållen
skatt till konkursboet synes bli fullt tillämpligt.

Såvitt utredningen kunnat finna är det sålunda möjligt att upphäva stadgandet
om förbud mot skatteavdrag för preliminär A-skatt på konkursgäldenärs
inkomster oberoende av om lagberedningens förslag genomförs.

Utredningen påpekar att den utformning, som lagberedningen gett 27 §
KKL gör det i och för sig möjligt att införa bestämmelser, som innebär att
skatteavdrag även får verkställas för betalning av kvarstående
skatt. På frågan i vilken utsträckning man verkligen bör medge avdrag
för kvarstående skatt kan anläggas åtskilliga synpunkter bl. a. konkursrättsliga.

Enligt utredningens mening kan man inte gärna införa en sådan ordning,
att avdrag för kvarstående skatt avseende beskattningsår, vilket gått
till ända före konkursens början, ges företräde framför konkursboets anspråk
på gäldenärens inkomster under konkursen. Fordran på sådan
kvarstående skatt kan bevakas i konkursen och utgår under vissa förutsättningar
med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken. Den kvarstående
skatten kan vidare hänföra sig till inkomster, som uppburits under
det beskattningsår, då konkursen började, och avse tid såväl före som efter
konkursutbrottet. Att i dessa fall tänka sig en lösning t. ex. på det sättet, att
man söker fördela skatten på de olika tidsperioderna före och efter konkursens
början och medge avdrag för en del-av skatten synes utredningen av
praktiska skäl inte böra komma i fråga. Utredningen anser därför att man
i bär avsedda fält bör låta skatteavdraget för kvarstående skatt vika för
konkursboets anspråk på konkursgäldenärens, inkomster.

Principiellt sett, uttalar utredningen, bör det inte finnas någon erinran
mot att avdrag för kvarstående skatt som avser beskattningsår efter konkursutbrottet
får företräde framför konkursboets anspråk på gäldenärens
lön. Utredningen har emellertid funnit att en differentiering av avdrag för
kvarstående skatt till tid före eller efter konkursens början medför att
förfarandet skulle mista den eftersträvade enkelheten. Det kommer också

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

enligt utredningens mening att höra till undantagen att en gäldenär under
konkursen ådrar sig kvarstående skatt som skall tas ut under konkurstillståndet,
enär de flesta konkurser torde vara avslutade innan sådan
skatt skall erläggas. Utredningen föreslår därför att konkursboets
krav på gäldenärens lön får prioritet framför avdrag för kvarstående skatt
även då skatten avser beskattningsår som helt faller inom konkursen. Utredningen
hänvisar till att avdrag för kvarstående skatt bör ske i vanlig
ordning om konkursboet inte gör anspråk på gäldenärens lön såsom
lagberedningens förslag innebär. Det finns nämligen inte anledning, påpekar
utredningen, att konltursgäldenär skall komma i annan ställning
än andra skattskyldiga när detta inte är nödvändigt. En konkursförvaltare,
som vill att konkursboets anspråk på lönen blir tillgodosett framför
den kvarstående skatten, bör därför vända sig till den lokala skattemyndigheten.
Denna myndighet får då fatta beslut om att visst belopp skall förbehållas
gäldenären och att avdrag för kvarstående skatt får ske endast
i den mån vad gäldenären får behålla för egen del överstiger detta belopp.
Att märka är att det förbehållsbelopp, som gäldenären enligt 41 § 2 mom.
UF kan erhålla för att minska avdrag för kvarstående skatt, kan bli lägre än
den inkomst gäldenären blir förbehållen enligt den föreslagna 27 § KKL.

Sedan konkursboet tagit sin del av gäldenärens lön kan det därför___i varje

1 al 1 teoretiskt - - finnas kvar visst utrymme för avdrag för kvarstående skatt.

Utredningen anser att vad den föreslagit om avdrag för kvarstående skatt
kan träda i tillämpning även om de av lagberedningen föreslagna ändringarna
i KKL inte skulle genomföras.

Utredningen erinrar om att förslaget till ändring av 27 § KKL tar hänsyn
endast till skatt som erläggs genom skatteavdrag och att en konkursgäldenär,
som inte har att vidkännas skatteavdrag, alltså inte kan påfordra att man
vid beräkningen av det överskott, som kan tillkomma konkursboet, skall
beakta preliminär B - s k a 11. En sådan gäldenär kan därför förelalla
komma i ett oförmånligare läge än en gäldenär med inkomst av tjänst.
Utredningen påpekar emellertid att konkursförvaltaren knappast har möjlighet
att komma åt något av gäldenärens inkomst utan att gäldenären
själv visar sig villig att periodvis inleverera en viss summa till konkursboet.
Gäldenären har därför stora möjligheter att vid överenskommelsen
med konkursförvaltaren förbehålla sig så mycket, att det även täcker
lians preliminära skatt. Utredningen anser det därför inte vara påkallat att
söka finna en särskild lösning för dessa fall.

I förevarande betänkande av uppbördsutredningen behandlas två frågor
utöver de berörda, nämligen frågan om minskning av skatteavdrag vid utmätning
samt en särskild fråga angående sjömansskatt. Utredningens överväganden
härvidlag utmynnar i vissa förslag, som emellertid förutsätter att
berörda förslag av lagberedningen genomförs. Detta har emellertid hittills

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1967 109

inle skett varför dessa delar av uppbördsutredningens förslag saknar aktualitet
i detta sammanhang.

Utredningen förordar sammanfattningsvis ett upphävande av stadgandet
i 10 § tredje stycket UF om att preliminär A-skatt inte skall utgå på ersättning,
som utbetalas till konkursgäldenär. Därvid bör även föreskrivas, att
lokal skattemyndighet på framställning av konkursbo äger förordna om
minskning av skatteavdrag, när det kan antas att detta är större än som
fordras för att erhålla överensstämmelse mellan preliminär och motsvarande
slutlig skatt. Sådant förordnande bör också kunna innebära, att
skattebelopp, som tidigare under konkursen innehållits, utbetalas till konkursboet
genom länsstyrelsens försorg.

Vidare föreslår utredningen att i anvisningarna till 41 § UF intas föreskrift
om att lokal skattemyndighet på ansökan av konkursbo skall kunna
bestämma gäldenärens förbehållsbelopp vid kvarskatteavdrag med hänsyn
till konkursboets anspråk på gäldenärens lön. Den lokala skattemyndighetens
beslut bör inte få påverka skatteavdrag, som skolat verkställas innan
ansökningen inkom till myndigheten. Ansökan om nedsättning av skatteavdrag
för kvarstående skatt skall kunna göras även av gäldenären om konkursboet
vill ta en del av lönen i anspråk, över lokal skattemyndighets beslut
bör besvär få anföras hos länsstyrelsen.

Den expert som biträtt utredningen har i särskilt yttrande anmält
en mening i förevarande fråga som avviker från utredningens. Han påpekar
bl. a. frågan att hur skattskyldighet för inkomst under konkurs skall
gestaltas är ett beskattningsspörsmål. Det av utredningen föreslagna slopandet
av förbudet mot skatteavdrag i konkurs kommer emellertid att medföra
en förändring i konkursbos skattskyldighet genom att skattebördan för
inkomsten helt eller delvis överflyttas på konkursboet i de fall där gäldenären
enligt 27 § KKL har att avstå sin lön eller del därav till boet. Experten
ifrågasätter om det med hänsyn till att den föreslagna ändringen får konsekvenser
för konkursboet är lämpligt att framlägga ett förslag om slopande
av förbudet mot källskatteavdrag i konkurs innan frågan om konkursboets
skattskyldighet utretts. Vidare uttalas, att utredningens förslag i viss mån
innefattar ett ställningstagande även till frågan om konkursbo bör göras till
skattesubjekt, enär skattebördan för i vart fall hela konkursgäldenärens inkomst
vid förslagets genomförande kommer att åvila konkursboet, alltså
inte enbart den del av lönen som boet uppburit. Den föreslagna ändringen
synes enligt expertens mening också binda avgörandet av frågan om beräkningsgrunden
för en eventuell skatt på konkursbos inkomster. Förslaget
innebär nämligen att även skatten för den del av lön som skall avstås till
boet kommer att beräknas efter den skattesats som gäller för konkursgäldenären.

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

Experten anger som sin mening att den av utredningen föreslagna ändi
ingen i UF rörande skatteavdrag i konkurs inte bör genomföras no, eftersom
konsekvenserna av ändringen skulle bli alt det fortsatta utredningsarbetet
i alltför hög grad bindes.

Remissyttrandena

I remissyttrandena vitsordas allmänt vad utredningen anfört beträffande
de olägenheter, som visat sig sammanhänga med nuvarande förbud mot
skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst. I de flesta yttranden föreslås
också att behovet tillgodoses genom eu ändring enligt utredningens förslag.
Isågia remissinstanser, såsom Föreningen auktoriserade revisorer, lantbrukets
skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges advokatsamfund,
anser dock att man bär vänta med denna reform till dess frågan om
fördelningen av skattskyldigheten mellan konkursbo och gäldenär definitivt
lösts. I samma riktning uttalar sig också länsstyrelsen i Malmöhus län, som
dock samtidigt förklarar att den inte har någon bestämd uppfattning huruvida
reformen kan anses angelägen eller om den bör anstå. Övriga remissinstanser
tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran, däribland hovrätten
för Västra Sverige, lagberedningen, kammarrätten, riksrevisionsverket,
CFU, sjömansskattenämnden, exekutionsväsendets organisationsnämnd,
overståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Södermanlands,
t ärmlands och Västerbottens län, TCO, LO, Föreningen Sveriges kronokamrerare,
Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges häradsskrivarförening
och Ackordscentralen i Stockholm.

Som förut sagts vitsordas genomgående behovet av att nuvarande förbud
mot skatteavdrag under konkurs slopas. Åtskilliga remissinstanser uttalar
att retormen är så angelägen att den bör genomföras utan dröjsmål och
framhåller, att de föreslagna ändringarna synes kunna genomföras utan avvaktan
på att spörsmålet om skattskyldighet för konkursbo och gäldenär
slutgiltigt löses. Lagberedningen finner att det givetvis möter vissa svårigheter
att reglera frågan om skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst utan
att samtidigt ingå på spörsmålet om konkursbos skattskyldighet och vad
därmed sammanhänger. Beredningen har dock inget att erinra mot förslaget,
som går i den riktning beredningen anser ändamålsenlig och rimlig.
De betänkligheter, som anförts av utredningens expert finner beredningen
inte ha sadan praktisk betydelse att de bör hindra att förslaget
genomförs som en partiell reform.

Även andra remissinstanser, som tillstyrkt förslaget, har övervägt lämpligheten
att slopa förbudet mot skatteavdrag innan frågan om skattskyldigheten
lösts. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller sålunda att
stadgandena om källskatteavdrag bör korrespondera med reglerna om

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

skattskyldighet för inkomst i samband med konkurs och därav betingad
slutlig skatt. Ur denna synpunkt synes det länsstyrelsen önskvärt och i
princip riktigt, att frågan om skattskyldighet under konkurs löses innan
bestämmelsen i 10 § sista stycket UF slopas. Länsstyrelsen finner emellertid
övervägande skäl tala för att förbudet mot skatteavdrag bör slopas
snarast möjligt utan avvaktan på frågan om konkursbos och gäldenär
skattskyldighet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har också övervägt om det är lämpligt
att slopa förbudet mot skatteavdrag innan frågan om skattskyldigheten
lösts. Länsstyrelsen ser inget hinder mot en fristående ändring enligt förslaget
eftersom allmän enighet råder om att konkursgäldenären är skattskyldig
i vart fall för den del av arbetsinkomsterna, som han får behålla
för egen del. Länsstyrelsen framhåller också, att det för förslagets genomförande
inte blir av någon betydelse om det under det fortsatta utredningsarbetet
skulle visa sig föreligga skäl för att exempelvis beskatta konkursboet
för den del av gäldenärens arbetsinkomst, som boet tar i anspråk. Den
föreslagna lydelsen av 45 § 3 inom. UF innebär nämligen, påpekar länsstyrelsen,
att skatteavdraget skall motsvara den slutliga skatten, vilken
senare i sin tur är beroende av den ståndpunkt, som kommer att intas till
frågan om konkursgäldenärs skattskyldighet.

Även exekutionsväsendets organisationsnämnd anser att vissa skäl talar
för den mening som experten i utredningen uttalat. Nämnden tillstyrker
emellertid förslaget mot bakgrunden av de otillfredsställande verkningar
som gällande bestämmelser har såväl för det allmänna som för konkursgäldenären.

Ackordscentralen i Stockholm uppger att förslaget ansluter sig till vad
som redan i praktiken tillämpas i fråga om anspråk från konkursbo på
konkursgäldenärs arbetsinkomst. Att den praktiska tillämpningen fått en
annan utformning än som förutsätts i UF beror på att boet ytterst sällan
bär något att vinna på att söka ta i anspråk gäldenärens ev. arbetsinkomster.
Om gäldenären inte är rörelseidkare sker handläggningen av
konkursen vanligen som s. k. fattigkonkurs och denna avskrivs redan efter
någon månad. Har gäldenären en under enskild firma registrerad rörelse
och fortsätter han sådan verksamhet efter konkursutbrottet, sker detta som
regel i anhörigs namn eller i aktiebolagsform. Gäldenären kan därigenom,
framhåller ackordscentralen, förutsättas begagna möjligheten att göra sin
inkomst oåtkomlig för konkursboet.

Av de fjorton lokala skattemyndigheter som hörts i ärendet har endast
eu ansett att man bör vänta med reformens genomförande.

Även några av de remissinstanser, som ansett att man bör vänta med reformen,
tar viss ställning till förslagets utformning. Sveriges köpmannaförbund
säger sig sålunda i princip kunna ansluta sig till de av utred -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

ningen framförda tankegångarna och anser att förslaget i stort sett torde
vara ägnat att främja en bättre ordning på förevarande område. Uttalande
av samma innebörd gör också Sveriges advokatsamfund.

Uppbördsdirektören i Stockholm vänder sig mot förslaget att förordnande
om minskning av skatteavdrag skall kunna ges i fråga om lön som utbetalas
till konkursgäldenär. Med hänsyn till att det mycket sällan kommer
att föreligga en sådan situation att det blir aktuellt med beslut om
minskning ifrågasätter han om man inte kan underlåta att införa stadgande
av denna innebörd. Om i enstaka fall konkursgäldenären genom att
begära förhöjning av skatteavdrag skulle försöka tillskansa sig obehörig
del av avlöningen bör annan utväg att komma till rätta med ett sådant
förfarande kunna tillgripas.

Några remissinstanser berör i anslutning till förevarande bestämmelser
vissa tillämpningsfrågor. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller
sålunda, att det i något enstaka fall kan tänkas uppstå tveksamhet, huruvida
skattskyldighet föreligger för konkursgäldenären, exempelvis i fråga
om under konkurs uppkommen realisationsvinst. Intill dess frågan om
skattskyldigheten lösts torde enligt länsstyrelsen lokal skattemyndighet i
dylika fall få inhämta besked hos vederbörande taxeringsintendent. Enligt
länsstyrelsen i Värmlands län torde prövningen av konkursbos eller
utmätningsmans ansökan om skatteminskning förutsätta att den lokala
skattemyndigheten infordrar preliminär självdeklaration av gäldenären.
Länsstyrelsen framhåller att härvid bl. a. uppkommer frågan om det är
avsett att lokal skattemyndighet skall låta konkursboet eller utmätningsmannen
ta del av upprättad deklaration och få tillfälle att inkomma med påminnelser
i anledning av gäldenärens uppgifter innan beslut om jämkning
meddelas. En annan möjlighet skulle enligt länsstyrelsen kunna tänkas vara,
att lokal skattemyndighet får godta förvaltarens eller utmätningsmannens
uppgifter om gäldenärens inkomstförhållanden och bereder gäldenären tillfälle
alt inkomma med påminnelser eller avlämna preliminär självdeklaration
om han så önskar. Länsstyrelsen finner det värdefullt att närmare
föreskrifter eller uttalanden lämnas om hur jämkningsärendena avses skola
handläggas. Sveriges köpmannaförbund anser det vara av vikt, att lokal
skattemyndighet vid prövning av förvaltarens ansökan om nedsättning av
skatteavdrag inte ställer alltför höga krav på bevisningen idan godtar eu
en av konkursförvaltaren framlagd kalkyl, som ger vid handen att det preliminära
skatteavdraget är för stort.

Kammarrätten och Sveriges köpmannaförbund berör slutligen även utredningens
förslag att länsstyrelsen skall vara sista besvärsinstans i frågor
om minskning av skatteavdrag. Kammarrätten har för sin del inget att
erinra mot att så blir fallet, men framhåller att utredningen synes ha förutsatt,
att besvär inte skall få anföras över länsstyrelsens beslut om utbetalning
till konkursbo av för mycket innehållen preliminär skatt. Kammar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

113

rätten erinrar därvid om att besvärsrätt enligt UF föreligger då det gäller
återbetalning av skatt. Sveriges köpmannaförbund anser däremot att vidare
besvärsrätt bör medges med hänsyn till att det här kan röra sig om icke
obetydliga belopp.

CFU anser att möjligheten för konkursbo och utmätningsman att hos
lokal skattemyndighet begära minskning av gäldenärs skatteavdrag även
bör komma till uttryck genom särskilt stadgande om inskränkning i arbetstagares
rätt att hos arbetsgivare begära förhöjt skatteavdrag. Ett sådant
stadgande kan enligt nämnden lämpligen införas i 41 § 1 inom. UF. Nämnden
vill vidare ifrågasätta om den föreslagna bestämmelsen om utbetalning
av preliminär skatt till konkursbo har sin rätta plats i 68 § UF. Enligt
nämnden erhåller man en enklare skrivning och viss likformighet med
skrivningen i 45 § 2 mom. UF om de bestämmelser som föreslås i 68 § 7
mom. i stället inarbetas i det av utredningen föreslagna 3 mom. av 45 §
och i gällande 68 § 1 mom.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Departementschefen

Allmänt

Källskattesystemet som infördes i vårt land år 1945 innebar en radikal
omläggning av uppbördssystemet. Det stod från början klart att det skulle
bli nödvändigt att efter en tid göra en översyn av systemet med ledning
av vunna erfarenheter. En sådan översyn skedde i början av 1950-talet och
ledde fram till den nu gällande uppbördsförordningen av år 1953. Att även
denna lagstiftning efter någon tid skulle visa sig vara i behov av en komplettering
och modernisering räknade man med redan när den nya förordningen
antogs. I slutet av 1950-talet framstod behovet härav klart och
jag uppdrog då åt en utredning — uppbördsutredningen — att göra en ny
översyn av källskattesystemet, varvid inte minst frågor av processuell natur
skulle prövas. Uppbördsutredningen slutförde huvuddelen av detta uppdrag
genom att i början av 1965 avge betänkandet »Uppbördsfrågor». Utredningen
har i detta betänkande behandlat en mångfald spörsmål inom uppbördssystemet
och föreslagit nya bestämmelser i ett flertal hänseenden. Senare
har utredningen i ett särskilt betänkande behandlat frågor om skatteavdrag
på konkursgäldenärs inkomst.

De nämnda betänkandena har remissbehandlats i vanlig ordning och fått
ett i stort sett gynnsamt mottagande. I det följande behandlar jag till en
början uppbördsutredningens huvudbetänkande och följer därvid den uppdelning
i olika avsnitt som utredningen gjort och som också iakttagits i
det föregående. I ett särskilt avsnitt upptas vissa särskilda frågor inom bl. a.
uppbördsväsendet.

Som jag nämnt inledningsvis aktualiserar också statsmakternas beslut år
1963 att ADB skall tillämpas inom folkbokförings- och uppbördsväsendet
fr. o. m. årsskiftet 1967/68 vissa författningsändringar som lämpligen bör
tas upp i förevarande sammanhang. Jag har tidigare anmält prop. 1967: 88
som innehåller förslag till ny folkbokföringsförordning med anledning av
bl. a. övergången till ADB. I denna proposition har förutsatts att de författningsändringar
i övrigt som påkallas av ADB-övergången skulle behandlas
i samband med uppbördsutredningens förslag. Dessa frågor tar jag upp sist
tillsammans med vissa andra, i huvudsak tekniska spörsmål inom uppbörden.

Företrädare för det allmänna i uppbördsmål

F. n. saknas särskilda bestämmelser om vem som har att företräda det
allmänna i uppbördsmål, frånsett att revisor hos riksrevisionsverket kan
överklaga länsstyrelses beslut rörande verkets anmärkningar i debiteringsärenden.
I andra fall kan endast justitiekanslersämbetet i kraft av sin gene -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

rella behörighet att företräda det allmänna föra talan till statens förmån i
dessa mål. Det ligger i sakens natur att ämbetet utövar sin fullföljdsrätt
endast i speciella fall.

Behovet av företrädare för det allmänna har ansetts särskilt framträdande
i uppbördsmål rörande arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt. Uppbördsutredningen
har emellertid behandlat frågan om allmänt ombud i
uppbördsmål i hela dess vidd och uttalar härom, att behov av en legal företrädare
finns men knappast kan anses omfattande. Utredningen anser att
ett allmänt ombud bör utses av Kungl. Maj :t för varje län. Såsom ombud
föreslås en av länsstyrelsens tjänstemän. Ombudet skall äga rätt att föra
talan mot vissa beslut av länsstyrelsen och kammarrätten. Däremot bör ombudet
enligt utredningen inte ges rätt att föra talan mot lokal skattemyndighets
beslut, enär länsstyrelsen enligt gällande bestämmelser skall utöva
tillsyn över sådan myndighets verksamhet. Ombudets talerätt föreslås begränsad
till att avse länsstyrelses beslut som innebär nedsättning i eller befrielse
från arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och vidare beslut
beträffande restavgift, ränta på kvarstående skatt och riksrevisionsverkets
anmärkningar mot debitering. Ombudet skall givetvis få föra talan
mot alla kammarrättens utslag i mål som ombudet fullföljt dit och dessutom
mot sådana utslag av kammarrätten varigenom länsstyrelsens beslut
ändrats.

Remissinstanserna har i stort sett tillstyrkt inrättandet av allmänt ombud
i uppbördsmål. Framförda erinringar eller avvikande förslag avser detalj
spörsmål.

För egen del anser jag det påkallat att skapa möjligheter för en bättre bevakning
av kronans intressen i hithörande mål. Jag vill därför föreslå att
allmänna ombud inrättas för denna uppgift.

I huvudsak ansluter jag mig även till detaljerna i utredningens förslag.
Ett allmänt ombud bör sålunda förordnas för varje län och som sådant bör
utses en länsstyrelsetjänsteman, som inte deltar i prövningen av uppbördsmål
i sin vanliga tjänst. I likhet med bl. a. CFU anser jag att en ersättare bör
utses för det allmänna ombudet. Att knyta det allmänna ombudet till ett
centralt verk, såsom ett par remissinstanser föreslagit, skulle göra systemet
tungrott och väsentligt försvåra det önskvärda närmare samarbetet mellan
ombudet och länsstyrelsens uppbörds sektion. Samma invändningar kan
med skäl framföras mot förslaget att ombudets uppgifter bör anförtros tjänsteman
utanför länsstyrelsen. Mot en sådan ordning kan också invändas att
disponibla befattningshavare med närmare insikt i uppbördsfrågor inte
torde vara att tillgå utanför länsstyrelsen.

Några remissinstanser förordar att ombudets talerätt begränsas och andra
att den utvidgas i förhållande till vad utredningen föreslagit. Enligt min mening
är förslaget i huvudsak väl avvägt i dessa hänseenden. De fall i vilka
besvärsrätt bör föreligga redan över länsstyrelses beslut är sådana där behovet
av vägledande praxis är särskilt stort. Jag anser det praktiskt att det

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

allmänna ombudet övertar den besvärsrätt som f. n. tillkommer revisor hos
riksrevisionsverket. Verket bär inte heller invänt något mot detta förslag
från utredningens sida. Gentemot förslagen att utvidga ombudets besvärsrätt
vill jag till att börja med hänvisa till, att avsikten inte är att införa
ett partsförhållande mellan kronan och skattskyldig liknande det som finns
i skatteprocessen, utan endast att bota vissa uppenbara svagheter i det nuvarande
uppbördssystemet. Det skulle säkert bli alltför vidlyftigt om det allmänna
ombudet fick besvärsrätt även över lokal skattemyndighets beslut
i de frågor där han enligt förslaget kan föra talan mot länsstyrelses beslut.
I ett avseende vill jag emellertid föreslå att ombudets befogenhet utvidgas,
nämligen vad gäller frågan om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares
skatt. Särskilt med hänsyn till behovet av att sådan ansvarighet görs gällande
reservationsvis i fall då det är tveksamt vem som är att anse som arbetsgivare
bör det allmänna ombudet även hos lokal skattemyndighet kunna
yrka att sådan ansvarighet skall åläggas samt föra talan över lokal skattemyndighets
beslut rörande arbetsgivares ansvarighet. Såsom några remissinstanser
föreslagit bör det allmänna ombudet även kunna föra talan till
skattskyldigs eller arbetsgivares förmån, vilket medför viss ändring i den
av utredningen föreslagna 86 § UF.

Utredningen har föreslagit att det allmänna ombudet skall förordnas av
Kungl. Maj :t. För egen del anser jag att uppgiften att utse allmänt ombud
bör anförtros CFU, som redan nu utövar tillsyn över uppbördsväsendet
och meddelar bindande förklaring beträffande sättet för uttagande av preliminär
skatt samt om verkställande av skatteavdrag. I UF bör därför ges
möjlighet för Kungl. Maj :t att utse den myndighet, som skall förordna allmänt
ombud och ersättare för denne. Bestämmelser om de uppgifter som
tillkommer allmänt ombud bör intagas i en ny 72 a §.

Utredningen har föreslagit att besvärsrätten över beslut rörande avskrivning
av skatt skall slopas, enär avskrivning är eu ren bokföringsåtgärd
som inte berör den skattskyldiges rätt. Förslaget har inte mött någon
invändning från remissinstanserna. Jag föreslår att förslaget genomförs
och vill erinra om, att besvär i praktiken inte anförs över beslut rörande
avskrivning av skatt, sannolikt därför att sådana beslut inte påverkar den
skattskyldiges betalningsskyldighet. Besvärsförbud bör emellertid också
gälla för beslut enligt 62 § UF, dvs. beslut om konkursansökan eller ackord
rörande skatt. Konkursansökan bedöms av allmän domstol och det finns
därför inte skäl att pröva det berättigade i en sådan framställning i administrativ
ordning. Ackordsförslag måste bedömas snabbt och de synpunkter
som är avgörande vid en sådan prövning är uteslutande av ekonomisk
karaktär. Jag -sill erinra om att förvaltningsdomstolskommittén i sitt nyligen
avgivna betänkande »Förvaltningsrättskipning» (SOU 1966: 70) föreslagit
besvärsförbud rörande ackordsbeslut över hela linjen (s. 487).

Iiungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

117

Anstånd med betalning av skatt

Som allmän regel i uppbördsförfarandet gäller att besvär över taxering
eller yrkande om nedsättning i eller befrielse från skatt inte påverkar skyldigheten
att i föreskriven tid och ordning betala den skatt som debiterats
på grund av taxeringen. Skattskyldig kan emellertid under vissa förutsättningar
få anstånd med skattebetalningen om han anfört besvär över
sin taxering. I sådant fall kan anstånd f. n. medges till dess taxerings- eller
debiteringsfrågan blivit prövad under förutsättning att taxeringsintendenten
i yttrande över besvären förklarat sig ämna tillstyrka bifall till besvären
helt eller delvis. Anstånd kan enligt UF vidare komma i fråga när
skattskyldig fått sin skattebetalningsförmåga oförvållat nedsatt och därför
har svårighet att erlägga utgående skatt i rätt tid, t. ex. vid sjukdom
eller i samband med militärtjänstgöring, samt i vissa andra fall, bl. a. om
dubbeltaxering skett.

Mot gällande anståndsregler har länge riktats kritik, bl. a. i motioner
i riksdagen, och det har varit en av utredningens huvuduppgifter att undersöka
möjligheterna att införa frikostigare anståndsregler. Särskilt har
kritiserats att möjligheten att få anstånd vid taxeringsbesvär är beroende
av taxeringsintendentens ställningstagande i sakfrågan.

Utredningens förslag går närmast ut på att mjuka upp och komplettera
de nuvarande bestämmelserna i olika hänseenden. För det fall att skattskyldig
anfört besvär över sin taxering föreslås att anståndsfrågan i vissa
fall bedöms oberoende av om taxeringsintendenten tagit ställning i besvärsmålet.
I tvistiga mål skall förutsättningen för anstånd vara att skattens
betalning i behörig tid skulle medföra betydande skadeverkningar för den
skattskyldige eller på annat sätt framstå som uppenbart obillig. Som ytterligare
villkor skall gälla att den skattskyldige ställer godtagbar säkerhet.
Om det med hänsyn till anståndstidens varaktighet, den skattskyldiges förhållanden
och omständigheterna i övrigt kan antas att skatten ändå kommer
att betalas i behörig tid, föreslås att anstånd skall kunna beviljas utan
att säkerhet ställs. Beslut om anstånd i anledning av att skattskyldig anfört
besvär över taxering föreslås överflyttad från lokal skattemyndighet
till länsstyrelsen, som också skall förvalta den säkerhet som ställts.

Behovet av vidgade anståndsmöjligheter vitsordas allmänt av remissinstanserna.
Utredningens förslag har i stort sett godtagits utan erinran.
Beträffande anstånd i tvistiga taxeringsmål är emellertid meningarna delade.
Flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar av tjänstemän
inom uppbördsorganisationen godtar utredningens förslag som en lämplig
avvägning. Näringslivets organisationer anser däremot över lag att förslaget
inte går tillräckligt långt. Från flera håll förordas ännu vidsträcktare
anståndsrätt, eventuellt i kombination med debitering av ränta

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

för belopp som det visar sig att den skattskyldige skall betala sedan taxeringsprocessen
avgjorts.

Den del av förslaget som mer utgör en justering av gällande regler i
syfte att undanröja oklarhet anser jag i likhet med så gott som alla remissinstanser
böra genomföras i huvudsak oförändrad. Från några håll ifrågasätts
behovet av anståndsregler vid ansökan om tillämpning av den s. k.
80-procentregeln. Jag vill dock inte motsätta mig denna utvidgning i anståndsmöjligheterna
även om bestämmelsen torde vara obehövlig för det
stora flertalet hithörande fall. Vid remissbehandlingen har vidare riktats
kritik mot utredningens förslag att flytta beslutanderätten i fråga om anstånd
i samband med skatteberäkning för ackumulerad inkomst och dödsbobefrielse
från lokal skattemyndighet till länsstyrelsen. Förslaget sammanhänger
med att länsstyrelsen har att behandla själva sakfrågan såsom
första instans och synes mig därför praktiskt.

Det största intresset från remissinstansernas sida knyter sig till utformningen
av anståndsinstitutet när skattefrågan är tvistig. Remissinstanserna
synes vara ense med utredningen om att man vid utformningen av nya regler
på området inte bör frångå den hittillsvarande principen att besvär
över taxering inte befriar den skattskyldige från att betala den skatt som
följer av taxeringen, och jag har ingen annan uppfattning härutinnan.
Uppenbarligen är det nödvändigt att medge anstånd med skattebetalning
efter tämligen snäva regler. Denna tankegång torde ligga bakom också
näringslivets skattedelegations förslag att rättegångsbalkens bestämmelser
om skingringsförbud i tvistemål bör tjäna som förebild. Med hänsyn till
taxeringsprocessens speciella karaktär kan jag emellertid inte ansluta mig
till detta förslag.

Vad remissinstanserna främst vänder sig mot i utredningsförslaget är
att taxeringsfrågans beskaffenhet i princip inte avses skola ingå i bedömningen
och vidare kravet på säkerhet. I likhet med utredningen anser jag
att taxeringsfrågan är av underordnad betydelse i sammanhanget. Det avgörande
bör vara den skattskyldiges möjligheter att betala skatten, vilket
medför att tyngdpunkten i bedömningen bör ligga på sakens ekonomiska
sida. Jag vill emellertid inte förneka att taxeringsfrågan — såsom några
remissinstanser påpekat — ändå kan komina in i bilden, nämligen när det
gäller att bedöma om skattebetalningen är »obillig».

Vad beträffar utredningens villkor i övrigt är jag inte främmande för
att anståndsvillkoren ytterligare något uppmjukas.

Jag kan således delvis instämma i uppfattningen att utredningen i sin
motivering för förslaget varit alltför kategorisk. Jag finner t. ex. inte:
tillräckliga skäl att såsom utredningen tänkt utesluta skattskyldiga med
löneinkomster från den nu behandlade anståndsmöjligheten. Vad utredningen
anfört i denna del har inte återspeglat sig i utredningens förslag till
författningstext och fordrar därför i och för sig ingen ändring däri.

Kungi. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

119

Beträffande villkoret att skattebetalningen skulle medföra betydande
skadeverkningar för den skattskyldige kan jag helt ställa mig bakom utredningens
uttalanden. Därav följer att skattekrav endast undantagsvis bör
bli orsak till fastighetsförsäljning när tvist föreligger om taxeringen. Å andra
sidan kan uppenbarligen en ovillkorlig anståndsrätt när skattebetalningen
förorsakar försäljning av viss egendom inte godtas.

Bedömningen av frågan när skattebetalningen framstår som uppenbart
obillig är vansklig och skulle enligt min mening innebära ett alltför starkt
krav. Jag föreslår att uttryckssättet mildras, vilket blir fallet om ordet »uppenbart»
utgår ur författningstexten. Till detta ställningstagande bidrar
att det enligt min mening vanligtvis är obilligt att utkräva skatt innan slutligt
beslut föreligger, om skattskyldigs taxering beror på att taxeringsintendenten
driver viss fråga för att få prejudikat. Jag delar således härutinnan
en mening som lantbrukets skattedelegation framfört.

I fråga om de allmänna förutsättningarna för säkerhetskravet instämmer
jag med utredningen. Jag anser emellertid i motsats till utredningen
att intecknat skuldebrev inte generellt bör avvisas som säkerhet. Mera
tveksam är jag beträffande aktier men anser dock att man knappast bör
ställa sig så avvisande som utredningen gjort i denna fråga.

Att anstånd inte bör komma i fråga vid okynnesbesvär ligger i sakens
natur och det torde därför inte vara nödvändigt att — såsom några remissinstanser
yrkat — uttrycka detta i författningstexten.

Såsom jag framhållit i prop. 1965: 84 bör utredningens förslag kompletteras
med anståndsrätt för det fall att äkta makar får nedsättning i taxering
enligt reglerna för frivillig särbeskattning.

Vad utredningen föreslagit beträffande behörig myndighet när det gäller
att medge anstånd föranleder ingen erinran från min sida. Detta medför
att länsstyrelsen i den känsligaste anståndsfrågan blir första instans. Anledning
att införa besvärsrätt över länsstyrelses beslut i anståndsärenden
synes mig inte finnas. Dessa beslut, som skall grundas på bl. a. skälighetsbedömning
och noggrann kännedom om den skattskyldiges personliga situation,
fordrar ett snabbt avgörande.

Såsom flera remissinstanser förordat bör en utvidgning av möjligheterna
till anstånd förknippas med en skyldighet för den skattskyldige att
betala ränta på skattebelopp som skall betalas sedan anståndet upphört. Jag
återkommer till denna fråga i avsnittet om räntefrågor.

Skatteavdrag när debetsedel inte lämnats, m. m.

Att skatteavdrag skall göras även när den skattskyldige inte lämnar
sin preliminärdebetsedel till arbetsgivaren är i första hand en konsekvens
av källskattesystemet som sådant. Bestämmelserna om skatteavdrag
i detta fall bör givetvis syfta till att åstadkomma preliminärskatte -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

avdrag med ett belopp som så långt möjligt motsvarar den slutliga skatten
på inkomsten. De bör emellertid också utformas med hänsyn till intresset
av att den skattskyldige lämnar sin debetsedel till arbetsgivaren. Om debetsedel
lämnas uppnår man inte bara att källskatteavdraget blir det avsedda
utan också att arbetsgivarens slcatteredovisning förenklas och att
myndigheterna undgår det ofta tidsödande bestyret med att söka identifiera
skattebelopp som ej hänförts till utfärdad debetsedel. På grund av det
osäkerhetsmoment som är förenat med detta arbete bör det i själva verket
också ligga i den skattskyldiges eget intresse att lämna sin debetsedel.

F. n. görs avdrag för preliminär skatt på lön med 25 %
av inkomsten när debetsedel inte lämnats. Utredningens förslag innebär
att skatteavdraget i sådana fall skall göras enligt den för ensamstående
avsedda kolumnen (kol. 1) i den skattetabell, som gäller på den ort där
arbetsgivaren har sitt kontor, med tillägg av 10 % av lönen. Några remissinstanser
har uttalat sig för andra alternativ som utredningen diskuterat,
såsom avdrag efter en enhetlig procentsats, högre än den nuvarande.
En remissinstans förordar att förhöjningen sker med 10 % av skatten enligt
kolumn 1 i stället för 10 % av lönen och andra föreslår avdrag enligt
särskild, för ändamålet upprättad kolumn i skattetabellen.

I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser anser jag att den
nuvarande konstruktionen med ett fast procentuellt skatteavdrag i hithörande
fall bör överges. En anknytning av skatteavdraget till skattetabellen
ökar sannolikheten för att den preliminära skatten kommer att täcka
den slutliga.

För att öka de skattskyldigas intresse av att debetsedel på preliminär
skatt lämnas torde fordras viss höjning utöver avdrag enligt tabell, oavsett
vilken kolumn i tabellen som avdraget anknyts till. Utredningen har föreslagit
att förhöjningen bestäms till 10 % av lönen. Jag anser emellertid att
ett skatteuttag med 110 % av tabellens kolumn 1, vilket en remissinstans
föreslagit, i och för sig torde vara tillräckligt för att önskad effekt skall uppnås
samtidigt som en sådan regel torde vara enklare att tillämpa än den
föreslagna. Höjningen bör dock göras med vissa minimibelopp, nämligen
1 kr. för daglön, 5 kr. för veckolön, 10 kr. för tvåveckorslön och 20 kr. för
månadslön.

Utredningen har föreslagit att skatteavdrag vid korttidsanställning,
som f. n. är 25 % av lönen, skall göras enligt gällande tabell
också när debetsedel inte lämnas. Flera remissinstanser har invänt att
det även vid korttidsanställning bör skapas ett visst ekonomiskt tryck på
de skattskyldiga i syfte att framtvinga att debetsedel lämnas. Jag delar denna
uppfattning och föreslår att skatteuttaget även vid korttidsanställning
utgår med förhöjt belopp enligt vad jag nyss anfört för andra anställningsformer.

Skatteavdrag för kvarstående skatt görs f. n. med 25 %

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

när debetsedel på slutlig skatt inte lämnats. Utredningen har inte föreslagit
någon ändring härvidlag. De flesta remissinstanserna har godtagit förslaget.
En instans förordar en höjning av detta skatteavdrag till 35 % av
inkomsten och en annan remissinstans föreslår — under åberopande av
praxis beträffande kvarskatteavdrag inom en viss typ av industri — att
avdrag för kvarstående skatt skall göras med samma belopp som för den
preliminära skatten om debetsedel inte lämnats. För egen del får jag anföra
följande.

Den skattskyldiges skäl för att inte förete debetsedel som utvisar kvarstående
skatt är oftast hans strävan att undgå eller i varje fall uppskjuta
skattebetalningen. För skatteindrivningen medför en sådan underlåtenhet
merarbete. I vissa fall leder den till skatteförlust. Det är därför viktigt
att schablonavdrag för kvarstående skatt görs med så stort belopp, att den
skattskyldige i de flesta fall ingenting har att vinna på att undanhålla
debetsedeln. Så torde i viss mån bli fallet redan om schablonavdraget bestäms
med hänsyn till skatteprogressionen. En extra inkomst på t. ex. 1 000
kr. kan ju i ett inkomstläge medföra kvarstående skatt om t. ex. 250 kr.,
och i ett annat inkomstläge en kvarstående skatt om 500 kr. Om inkomstläget
för den skattskyldige är i stort sett oförändrat under det inkomstår
som den kvarstående skatten avser och det år när samma skatt skall
dras av från lönen, har den kvarstående skattens storlek — vanligen uppkommen
till följd av extrainkomster, ackordsöverskott o. d. — direkt samband
med storleken av den preliminära skatten för det senare året. Med
hänsyn härtill och även till behovet av enkla, likartade regler för skatteavdrag
enligt schablon anser jag att avdraget för kvarstående skatt när debetsedel
på slutlig skatt inte lämnats bör göras med lika stort belopp som
preliminärskatteavdraget på lönen utgör. För månadslöner mellan ca 500
och 800 kr. medför en sådan regel avdrag med 25 % av lönen, om kolumn 1
är tillämplig, medan månadslöner under och över detta löneområde får vidkännas
lägre resp. högre skatteavdrag än 25 % på lönen.

Enligt anvisningarna till 40 § UF äger arbetsgivare betala tillbaka för
mycket innehållen skatt till arbetstagaren om denne visar att tillämpat
schablonavdrag är för högt. Jag föreslår en sådan ändring i denna bestämmelse
att arbetstagaren har rätt att få tillbaka det belopp som överstiger
det rätta skatteavdraget om inte särskilda hinder möter för återbetalningen.

I detta sammanhang vill jag behandla ett spörsmål, som exekutionsväsendets
organisationsnämnd och överståthållarämbetet berört i sina remissyttranden,
nämligen möjligheten och rätten för lokal skattemyndighet att
utlämna uppgifter till skattskyldigs arbetsgivare beträffande den debitering
som den skattskyldige åsatts. Nämnden har framhållit att de olägenheter
som det hittills inneburit för lokal skattemyndighet att ge arbetsgivare
uppgift om skatteavdrag för anställd som inte lämnat debetsedel till arbetsgivaren
inte kommer att föreligga efter datareformens genomförande

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

den 1 januari 1968. Myndigheten kominer nämligen då att lia register över
alla mantalsskrivna personer. Överståthållarämbetet har önskat ett uttalande
om att hinder inte föreligger för förfarandet att utlämna »skatteband»
enligt ADB-systemet till arbetsgivare för överföring av skattedata till
»löneband», ett förfarande som f. n. tillämpas i Stockholm beträffande vissa
anställda hos Stockholms stad. Justitieombudsmannen har behandlat samma
fråga i skrivelse den 10 februari 1967 till Kungl. Maj :t, fastän mer från
synpunkten att det nämnda förfarandet visserligen överensstämmer med de
allmänna bestämmelserna om skatteavdrag i 39 § UF men inte synes förenligt
med bestämmelserna i 40 § UF om avdrag för skatt när debetsedel
inte lämnats.

Enligt min mening är tiden knappast mogen för att man skall kunna
slutgiltigt bedöma om det är möjligt att generellt medge arbetsgivare rätt
att få debetsedel eller skattedata för de anställda från lokal skattemyndighet.
Vad som framför allt inger betänkligheter är att en sådan reform kan
medföra en ökning av myndighetens arbetsbörda som inte är önskvärd i
samband med att datareformen genomförs. Om jag således f. n. ställer mig
avvisande till att föreslå skyldighet för lokal skattemyndighet i förevarande
hänseende ser jag inget hinder för att länsstyrelse eller lokal skattemyndighet
— om så kan ske utan olägenhet —- får lämna ut de skattedata
till arbetsgivare som denne behöver för att kunna göra skatteavdrag. Ett
sådant förfarande kan inte medföra någon obehörig nackdel för den anställde.
Jag föreslår därför en bestämmelse med denna innebörd i 44 § UF.

Skatteavdrag på oregelbunden inkomst (engångsbelopp)
görs f. n. med 25 % av inkomsten, vare sig debetsedel lämnats
eller ej. Lokal skattemyndighet kan dock bestämma högre procentsats för
preliminärskatteavdraget. Utredningen föreslår ingen ändring i avdraget
om debetsedel lämnas. För att arbetstagare med oregelbundna inkomster
i möjligaste mån inte skall få lägre skatteavdrag genom att underlåta att
lämna debetsedeln till arbetsgivaren, föreslår utredningen att avdrag i sådana
fall görs med hälften av inkomsten. Några remissinstanser har föreslagit
lägre procentsats, bl. a. med hänsyn till att schablonavdraget i de flesta
fall kommer att vara för högt.

Enligt min mening bör skillnad göras mellan å ena sidan det fallet att
en skattskyldig uteslutande har oregelbundna inkomster och å andra sidan
det fallet att sådana inkomster uppbärs vid sidan av lön för viss tid, t. ex.
ackordsöverskott eller retroaktiv lön. I det förra fallet vill jag föreslå, att
det nuvarande avdraget om 25 % med hänsyn till inkomstutvecklingen
höjs till 30 %, om debetsedel lämnas och lokal skattemyndighet
inte bestämt annat uttag. På vanligt sätt bör avdraget höjas om debetsedel
på preliminär skatt inte lämnas, bl. a. därför att skälet för sådan
underlåtenhet kan vara att den lokala skattemyndigheten bestämt högre
preliminärskatteavdrag än 30 %. Höjningen bör åstadkommas på så sätt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967 123

inkomsten betraktas som månadslön och preliminär skatt dras av enligt
vad jag föreslagit om avdrag på månadslön vid underlåtenhet att lämna
debetsedel. Preliminärskatteavdraget på oregelbundna inkomster i andra
fall bör utformas med hänsyn till storleken av den fasta lönen. Det bör
ankomma på CFU att bestämma grunderna för skatteavdraget i dessa fall,
som på föreslaget sätt bör höjas med 10 % när debetsedel på preliminär
skatt uteblir. Kvarskatteavdraget bör liksom i andra fall utgå med samma
belopp som preliminärskatteavdraget om den skattskyldige inte företer
debetsedel på slutlig skatt eller motsvarande handling.

Innebörden av mitt förslag beträffande skatteavdrag på lön framgår av
följande tabell.

Skatteavdrag på lön enligt departementschefens förslag

Inkomstslag	Preliminär A-skatt	Kvarstående skatt
	Debetsedel (mot-svarande) lämnas	Debetsedel (mot-svarande) lämnas ej	Debetsedel (mot-svarande) lämnas	Debetsedel (mot-svarande) lämnas ej
Korttidsanställ-ning (daglön)	Enligt tabell	110 % av tabell-beloppet	Ej avdrag	Ej avdrag
Lön för vecka och längre tid	Enligt tabell och kolumn som anges på debetsedeln	110 % av skattebe-loppet enligt kolumn 1 i skattetabellen på arbetsgivarens hem-ort	Enligt debetsedeln	Samma belopp som preliminärskatte-avdraget
Engångsbelopp ut-över lön (ackords-ersättningar, retro-aktiv lön m. m.)	Enligt särskild ta-bell ''	110 % av skattebe-loppet enligt den sär-skilda tabellen	Enligt debetsedeln (om lönen inte för-slår för avdraget)	Samma belopp som preliminärskatte- avdraget
Engångsbelopp i andra fall	30 % av engångs-beloppet	110 % av skattebe-loppet för månadslön enligt kolumn 1 i skattetabellen på ar-betsgivarens hemort	Enligt debetsedeln	Samma belopp som preliminärskatte-avdraget
Anmärkning		Förhöjningen utgör minst 1 kr. för daglön, 5 kr. för veckolön, 10 kr. för halvmå-nadslön, 20 kr. för månadslön
	I samtliga fall gö-res avdrag enligt särskilt beslut av lokal skattemyn-dighet om sådant föreligger	I samtliga fall göres avdrag enligt besked från länsstyrelse eller lokal skattemyndig-het om sådant före-ligger		I samtliga fall göres avdrag enligt be-sked från länssty-relse eller lokal skattemyndighet om sådant före-ligger

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Restavgift

Utredningens förslag om restavgift innebär dels att gällande avgift höjs
från 4 till 6 % och dels att en ny avgift, tilläggsavgift, skall införas och
tas ut när arbetsgivare gjort skatteavdrag från lönebelopp men underlåtit
att betala skatten i rätt tid och ordning.

Flertalet remissinstanser har godtagit utredningens förslag om höjning av
resta v giften. Ett inte ringa antal har dock ställt sig tveksamma under
hänvisning till att restavgiften redan nu är hög om man ser den som
årsränta och tar hänsyn till den tidrymd som restförd skatt brukar utestå
obetald. Det påpekas också att en höjning inte torde medföra ökad betalning
i rätt tid. Några remissinstanser föreslår höjning av avgiften till 8 %
under åberopande av att vissa skattskyldiga uppskjuter skattebetalningen
för att skaffa sig kredit. Andra remissinstanser föreslår en konstruktion av
avgiften som i princip innebär procentpåslag efter viss tid.

Vid bestämmandet av restavgiftens storlek måste hänsyn tas till ett flertal
faktorer. Syftet med avgiften bör i första hand vara den att driva fram betalning
i rätt tid, dvs. inom uppbördsterminen. En underlåtenhet att erlägga
skatten i rätt tid och ordning medför risk för att betalningen helt uteblir. Till
någon del kan avgiften också ses som ersättning för de extra kostnader som
restföring av skatt m. m. innebär. Räntesynpunkten på avgiften har betydelse
i flera avseenden, främst kanske på så sätt att avgiftens storlek bör förhindra
att den skattskyldige gör räntevinst genom att dröja med skattebetalningen.
Det är slutligen angeläget att avgiftsreglerna blir enkla att tilllämpa.

Enligt min mening är det knappast sannolikt att de fördelar som skulle
vinnas med procentpåslag, t. ex. efter viss tidrymd från uppbördsterminens
utgång, uppväger de administrativa olägenheterna av ett sådant avgiftssystem.
Den orättvisa det kan innebära att avgiften är lika för den, som tillfälligt
försummar skatteinbetalning, och konsekvent dåliga betalare utjämnas
i praktiken genom möjligheten för länsstyrelse att efterge eller nedsätta
avgiften. Jag anser det därför inte lämpligt med en sådan differentiering av
restavgiften genom procentpåslag som några remissinstanser föreslagit.

Utredningen har uttalat att utrymmet för en höjning av procentsatsen för
restavgift är relativt litet men av olika skäl ändå tillstyrkt en uppräkning
till 6 %. Jag anser liksom bl. a. kammarrätten att åtskilliga skäl — inte
minst sociala synpunkter — talar för att procentsatsen behålls oförändrad
och vill därför inte nu förorda någon höjning. Jag vill tillägga att jag anser
att erfarenheterna av den förestående övergången till ADB-systemet inom
skatteuppbörden, som bör kunna medföra att indrivningen av restförda belopp
kan påbörjas tidigare än f. n., bör avvaktas innan slutlig ställning tas
i denna fråga. Däremot anser jag att lägsta beloppet för restavgiften, f. n. en
krona, bör höjas. Särskilt med hänsyn till den kostnad som restföring av

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967 125

skattebelopp, oberoende av dess storlek, förorsakar statsverket vill jag föreslå
att lägsta beloppet för restavgift bestäms till 10 kr.

Utredningen har föreslagit att arbetsgivare som ej betalt innehållen skatt
för anställd skall utge särskild tilläggsavgift. Denna avgift föreslås
utgå med 6 % för varje påbörjat år utöver det första efter utgången av året
efter uppbördsmånaden till dess beloppet antingen erläggs eller fastställs till
betalning. Utredningen framhåller att arbetsgivare ibland konsekvent redovisar
innehållen preliminär skatt med för lågt belopp och påpekar även andra
omständigheter som kan göra det svårt att upptäcka försummelse att redovisa
innehållen skatt. I sådana fall kan skattebetalningen försenas avsevärd
tid. Enligt utredningens mening är det otillfredsställande att arbetsgivaren
vid sådan försening skall erlägga samma avgift som då skatten betalas
relativt kort tid efter uppbördsterminens utgång.

Endast en remissinstans har helt avvisat tanken på särskild kostnad för
arbetsgivare som längre tid underlåter att erlägga skatt. Flera instanser
föreslår i stället för avgift en ränta på ej betald skatt medan andra instanser
har föreslagit att tilläggsavgiften påförs vid en tidigare tidpunkt än
utgången av året efter uppbördsåret. Ett par instanser har föreslagit att
tilläggsavgiften beräknas fram till den tidpunkt när skatten erläggs.

För egen del anser jag att utredningen anfört goda skäl för införandet av
det särskilda påtryckningsmedel som den föreslagna tilläggsavgiften skulle
utgöra. Det synes emellertid uppenbart att tilläggsavgiften skulle kraftigare
motverka försummad betalning av innehållen skatt om avgiften påfördes tidigare
än vad utredningen föreslagit. Jag anser tilläggsavgift böra utgå
fr. o. m. sjätte månaden efter uppbördsmånaden och påslag därefter göras
vid ingången av var sjätte månad därefter. Påslaget bör med hänsyn härtill
vara 4 % av det ej redovisade skattebeloppet och tillsammans med restavgiften
inte få överstiga 16 %. I likhet med utredningen anser jag att tilläggsavgiften
inte bör öka sedan skatten fastställts till betalning. Jag vill erinra
om att befrielse från restavgift kan medges om betalningsförsummelsen är
tillfällig. Detsamma bör gälla tilläggsavgiften.

Vissa ändringar som utredningen föreslagit i förordningen om allmän varuskatt
och förordningen om sjömansskatt har inte föranlett erinringar från
remissinstanserna. Jag föreslår att dessa ändringar genomförs.

Omdebitering, avkortning och restitution

Blir taxering ändrad eller konstateras det att skatt debiterats felaktigt
sker s. k. omdebitering. Om den nya debiteringen är lägre än den tidigare
skall vidare den tidigare debiterade skatten avkortas i den mån den är
obetald. Avkortningen innebär att skattefordran upphör. Även i andra fall
skall skatt avkortas, såsom när obetald preliminär B-skatt gottskrivits med
högre belopp än debiterad slutlig skatt eller när högre instans undanröjt be -

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1967

slut som inneburit att skattebelopp fastställts till betalning. Om däremot den
förut debiterade skatten är inbetald till större del än vad som kvarstår efter
omdebiteringen skall överskjutande belopp restitueras. I ett flertal fall restitueras
också preliminär skatt, t. ex. i det vanliga fallet att preliminärt erlagd
skatt överstiger den slutligt debiterade. Restitutionsbeloppet tas i första
hand i anspråk för betalning av restförd skatt. Det kan också hållas inne
för betalning av tillkommande skatt som påförts eller kan antas bli påförd.

Frånsett återbetalning av överskjutande preliminär skatt ger UF inte någon
anvisning om huruvida avkortning eller restitution skall ske omedelbart
eller om laga kraft på beslutet skall avvaktas. Eftersom detta föranlett
tveksamhet i praxis, anser utredningen att bestämmelserna om avkortning
och restitution bör få en klarare utformning.

De regler som utredningen föreslår överensstämmer med vad som gäller i
de nordiska grannländerna. Prövningsnämnds eller kammarrättens beslut i
skattefråga skall enligt förslaget verkställas genast utan att det vunnit laga
kraft. Detsamma skall gälla när arbetsgivare befrias från ansvarighet för arbetstagares
skatt och därför är berättigad att återfå inbetalt belopp. Om arbetsgivaren
häftar i skuld för egen eller arbetstagares skatt skall emellertid
denna skuld betalas med det belopp som eljest skulle ha restituerats. Bestämmelser
att restitution eller avkortning får ske utan att laga kraft inväntas
föreslås införda även i förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst och i förordningen med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall.

Så gott som alla remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag. Föreningen
Sveriges stadsfogdar har emellertid gjort vissa anmärkningar mot
utredningens uttalande, att de föreslagna reglerna får till följd att bevakning
i konkurs kan ske med förmånsrätt, därför att ny debitering vid höjning
av taxering medför ny utgångspunkt för den tid inom vilken förmånsrätten
gäller. Föreningen påvisar att debitering enligt förslaget i vissa fall
försämrar kronans förmånsrättsläge.

Jag anser för egen del att utredningens förslag i stort sett utgör en acceptabel
lösning av de frågor som nu ofta uppkommer genom att bestämmelser
saknas rörande förutsättningarna för omdebitering, avkortning och
restitution av skatt på grund av nedsättning i taxering eller debitering. Att
restitution skall ske vid nedsättning i taxering som inte vunnit laga kraft
inger emellertid vissa betänkligheter, särskilt med tanke på att taxeringen
återigen kan bli höjd efter besvär av taxeringsintendenten. För att undvika
restitution och senare återkrav av samma skattebelopp bör restitutionsfrågan
göras beroende av taxeringsintendentens ställningstagande i sådana fall där
beslut eller utslag i taxeringsärende gått honom emot. Även om taxeringsintendenten
anser att skattebeloppet inte bör restitueras bör emellertid
restitution kunna ske om den skattskyldige ansöker härom och ställer

Kungl. May.ts proposition nr 130 år 1967 127

säkerhet på samma sätt som i fråga om vissa fall av anstånd med skattebetalning.

Näringslivets skattedelegation har riktat erinringar gentemot praxis angående
verkställighet av beslut om ansvarighet för arbetstagares skatt. Såvitt
jag kan finna är denna praxis välgrundad. Den överensstämmer med
vad som gäller om verkställighet i vanliga fordringsmål. Jag vill också erinra
om att beslut om höjd taxering föranleder omdebitering och skattens uttagande
även om beslutet inte vunnit laga kraft.

Preskription av skatt

F. n. gäller enligt 71 § UF att åtgärder för uttagande av skatt inte får vidtas
senare än fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten
skulle ha erlagts enligt verkställd debitering. Med stöd av uttalanden vid
UF :s tillkomst tillämpas denna preskriptionsregel inte bara på debiterad
skatt utan också på preliminär A-skatt och kvarstående skatt som fastställts
till betalning på grund av att arbetsgivare inte innehållit skatten eller ej
inlevererat den fastän den innehållits.

Beträffande preskription av skattekrav mot skattskyldig föreslår utredningen
det tillägget, att preskriptionstiden för uttagande av skatt, som arbetsgivare
underlåtit att dra av, skall räknas från utgången av det uppbördsår
under vilket skatten fastställts till betalning. Tillägget torde överensstämma
med gällande praxis.

Utredningen påpekar att vissa svårigheter uppstått i tillämpningen av
preskriptionsbestämmelsen när det gäller skattefordran mot arbetsgivare i
denna hans egenskap genom att bestämmelsen inte direkt avser sådan
fordran. Denna brist föreslås avhjälpt med uttryckliga regler som likaledes
ansluter sig till rådande praxis. De innebär i korthet följande.

Om arbetsgivare underlåtit att göra skatteavdrag skall skatten inte få tas
ut av arbetsgivaren sedan arbetstagarens ansvarighet för skatten upphört.
Beträffande skatt som arbetsgivare dragit av från lön men inte inlevererat
föreslås dels bestämmelser om den tidrymd inom vilken arbetsgivarens betalningsskyldighet
skall kunna fastställas och dels en preskriptionstid för
uttagande av skatten. Lokal skattemyndighet får sålunda inte fastställa arbetsgivares
ansvarighet för innehållen preliminär skatt senare än fem år efter
utgången av det uppbördsår då sådan kvarstående skatt skulle ha erlagts
som svarar mot preliminär skatt för det inkomstår när skatteavdraget verkställdes.
Om arbetsgivaren underlåtit att betala innehållen kvarstående skatt
får fastställelse inte ske senare än fem år efter utgången av det uppbördsår
under vilket skatten skulle ha erlagts enligt verkställd debitering. Den föreslagna
preskriptionsbestämmelsen för uttagande av innehållen, ej inlevererad
skatt innebär att åtgärder för indrivning av sådan skatt inte får vidtas

128 ICungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

senare än fem år efter utgången av det uppbördsår då skatten fastställdes
till betalning.

En nyhet i förhållande till gällande praxis är utredningens förslag att
preskriptionstiden förlängs, om betalningsanstånd meddelats i samband med
överklagande av taxering eller debitering. Åtgärder mot skattskyldig för
uttagande av skatt, för vars inbetalning anstånd medgetts i avvaktan på
kammarrättens eller Kungl. Maj :ts utslag, får enligt förslaget vidtas till
dess två år förflutit från utgången av den månad då utslaget meddelades.
En motsvarande bestämmelse har utredningen föreslagit för skatt som arbetsgivare
ansvarar för i denna sin egenskap. Kammarrättens eller Kungl.
Maj :ts utslag, som förklarar arbetsgivare ansvarig för arbetstagares skatt
sedan lägre instans inte ansett honom ansvarig, föreslås kunna verkställas
under två år från den månad då utslaget meddelades.

Remissinstanserna har i princip godtagit utredningens förslag till preskriptionsbestämmelser.
Även jag anser att förslaget i stort sett är välgrundat.
Ehuru förslaget till största delen innebär en kodifiering av gällande
praxis kommer dess genomförande att undanröja åtskilliga oklarheter som
uppstått i tillämpningen. En fördel för de skattskyldiga innebär förslaget om
preskriptionstidens förlängning när besvär anförts enär det möjliggör att
medge betalningsanstånd i besvärsfallen oberoende av att den normala preskriptionstiden
utlöper. Förslaget att förlänga preskriptionstiden gentemot
arbetsgivare betingas av bl. a. den omständigheten, att arbetsgivare inte bör
undgå sitt slutligt ålagda ansvar av enbart det skälet att en lägre instans i
processordningen ansett sådan ansvarighet inte föreligga och preskriptionstiden
löpt ut sedan det friande beslutet fattats.

De föreslagna reglerna kan visserligen vid första påseende te sig krångliga
men torde i praktiken i själva verket bli enkla att tillämpa. Påpekanden
som vissa remissinstanser gjort föranleder mig dock att föreslå några ändringar
av förslagets detaljer i förenklande syfte.

En remissinstans har förordat att den föreslagna preskriptionstiden
om två år från tiden för skattedomstols utslag, i likhet med andra preskriptionstider
i UF, bör räknas från utgången av uppbördsår, dvs. i detta
fall från utgången av det uppbördsår då kammarrättens eller Kungl.
Maj :ts utslag meddelades. En sådan ändring av utredningens förslag innebär
enligt min mening en förenkling och bör genomföras. Som Svea hovrätt
påpekat gäller den föreslagna normala preskriptionstiden för arbetsgivares
ansvarighet även det ansvar för ställföreträdare som utredningen föreslagit
och som jag kommer att närmare gå in på i det följande. Dom varigenom
sådant ansvar ålägges skall meddelas av allmän domstol. För att den berörda
preskriptionsförlängningen om två år skall bli effektiv fordras alltså att
den även gäller om ställföreträdare ålagts ansvar för arbetstagares skatt genom
domstols lagakraftvunna beslut. Jag vill i detta sammanhang erinra om
att arbetsgivare som betalt skatt i skattskyldigs ställe torde ha en sådan

129

Kangl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

fordran mot den skattskyldige för vilken inte gäller UF:s preskriptionsbestämmelser.
Detta synes följa redan av att endast en fordran som tillkommer
det allmänna kan anses vara skattefordran. Motsvarande bör gälla om
ställföreträdaren har betalt innehållen men ej redovisad skatt i arbetsgivarens
ställe.

Jag föreslår vidare att ansvarigheten för arbetsgivare, som inte dragit
skatt, skall föreligga även under förlängd preskriptionstid gentemot den
skattskyldige på grund av meddelat anstånd.

Ytterligare vill jag ta upp ett spörsmål som utredningen uttalat sig i utan
att framställa något direkt förslag, nämligen frågan om tillämpligheten av
preskriptionsreglerna sedan utmätning skett för skattefordran. Närmast rör
frågan huruvida försäljning av egendom som utmätts för skatt kan ske även
om preskriptionstiden löpt ut. Utredningen gör vissa uttalanden i frågan,
som torde innebära att försäljningen inte ovillkorligen behöver göras inom
preskriptionstiden. Några remissinstanser har emellertid funnit att utredningens
uttalande inte ger tillräcklig vägledning för ställningstagande i
frågan. För egen del får jag anföra följande.

Som utredningen påpekat avsågs med avfattningen av den gällande preskriptionsregeln
att göra klart, att rätten att erhålla utdelning i konkurs för
skattefordran förelåg om kronan före preskriptionstidens utgång gjort konkursansökan
eller bevakat fordran i konkurs som följt på annan borgenärs
konkursansökan. Den åtgärd som skall vidtas inom preskriptionstiden vid
konkurs är alltså sådan åtgärd som tillkommer länsstyrelse eller utmätningsman
i egenskap av företrädare för staten som borgenär. Om skatteindrivningen
och exekution för fordran inte handlades av samma tj änsteman
skulle sannolikt samma princip som den antydda ansetts gälla även vid utmätning,
dvs. ansökan härom borde ha inkommit inom preskriptionstiden
medan exekutiva åtgärder skulle ha kunnat företas oberoende av preskriptionsbestämmelsen.
Eftersom det av naturliga skäl inte kan föreligga ansökan
hos utmätningsman beträffande utmätning eller införsel för skatt
måste man dra en annan gräns för de åtgärder som skall vidtas inom preskriptionstiden
än ingivandet av ansökan. Jag anser det rimligt att härvidlag
förutsätta att endast själva utmätningen måste göras inom preskriptionstiden.
Jag ansluter mig alltså i denna fråga till den åsikt som justitiekanslersämbetet
uttalat i sitt remissyttrande.

Arbetsgivarna och uppbördsförfarandet

Detta avsnitt behandlar två huvudspörsmål, nämligen dels kontroll av
arbetsgivare och dels det ekonomiska ansvaret för arbetsgivares ställföreträdare
i vissa fall.

Beträffande till en börj an frågan om arbetsgivar kontrollen
måste det vara av stort intresse att skattemyndigheterna så snabbt som

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 130

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

möjligt får del av handlingar som arbetsgivare har och som kan vara av
betydelse för bedömningen av dennes skattebetalningsskyldighet. För att
möjliggöra kontroll åligger det arbetsgivare att efter anmaning tillhandahålla
bokföringshandlingar eller anteckningar och lämna uppgift om de anställda,
utbetalda löner och beloppet av verkställda skatteavdrag. Hörsammar
arbetsgivaren inte sådan anmaning kan länsstyrelsen förelägga honom
lämpligt vite.

Utredningen anser det inte vara rationellt att lokal skattemyndighet, som
funnit särskilt påtryckningsmedel vara nödvändigt gentemot en försumlig
arbetsgivare, måste begära länsstyrelsens hjälp i form av vitesföreläggande
för att få tillgång till begärda handlingar. Fn parallell dras med taxeringsnämnds
rätt att förelägga vite enligt 53 § taxeringsförordningen. Om lokal
skattemyndighet får möjlighet att själv förelägga försumlig arbetsgivare vite,
åstadkoms enligt utredningen både ett snabbare förfarande i fråga om kontrollarbetet
och en viss arbetsbesparing.

De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan bar anslutit sig till utredningens
uppfattning. Fn del remissorgan har dock ställt sig kritiska. De
åberopar att någon olägenhet av att vitesföreläggandena sker genom länsstyrelse
i stället för genom lokal skattemyndighet knappast kan påvisas och
att man bör beakta arbetsgivarnas intresse av att vitesföreläggandena övervägs
av en myndighet inom länet med erfarenhet även från andra rättsområden.

Enligt min mening döljer sig bakom dessa synpunkter tveksamhet med
avseende på de lokala skattemyndigheternas kompetens att rätt bedöma när
vitesföreläggande bör tillgripas. Mot ett sådant betraktelsesätt vill jag anföra,
att liknande synpunkter på sin tid framfördes över 1955 års taxeringssakkunnigas
förslag (SOU 1955: 51) att medge taxeringsnämnderna rätt att
förelägga vite. Denna rätt lagfästes ändå och några olägenheter av den nya
ordningen har inte visat sig. Ej heller har anmärkning riktats mot tillämpningen
av bestämmelsen i 7 § förordningen angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m., enligt vilken
lokal skattemyndighet kan förelägga arbetsgivare vite i vissa fall. Jag anser
inte att man behöver hysa betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt mot
det nu framlagda förslaget. Jag vill framhålla att frågan om utdömande
av vite liksom hittills skall ankomma på länsstyrelsen.

Förslaget om ansvarighet för arbetsgivares ställföreträdare
rymmer utan tvekan en del svårlösta frågor. F. n. saknas i UF
regler om sådan ansvarighet. I straffrättsligt hänseende torde gälla att arbetsgivares
ställföreträdare kan ådömas samma ansvar som arbetsgivaren
vid underlåtenhet att inom föreskriven tid till statsverket betala skatt som
innehållits på arbetstagares lön. Någon möjlighet att ålägga ställföreträdare
skyldighet att utge ersättning för ej inbetald skatt torde emellertid inte
föreligga annat än i samband med konkurs. I praktiken torde det endast un -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

dantagsvis hända att yrkande om betalningsåläggande för oredovisad skatt
ens i sådana fall framställs mot ställföreträdare.

Uppgifter föreligger inte — och torde inte heller utan mycket tidsödande
undersökningar kunna erhållas — angående storleken av de skatteförluster
som f. n. uppkommer till följd av att juridisk person inte redovisar innehållen
skatt. Förlusterna är dock med säkerhet av sådan omfattning att
behov föreligger av bestämmelser i syfte att reducera dem. I likhet med
de flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan anser jag därför att särskilda
regler bör skapas som grundar rätt för statsverket att utkräva
betalningsansvar av ställföreträdare vid försummelse att redovisa innehållen
skatt. Jag delar utredningens uppfattning att det inte är erforderligt
att i detta sammanhang utvidga den hittills gällande ansvarigheten i fall
där arbetstagares lön utbetalas utan att skatten dragits av.

I fråga om den närmare utformningen av lagstiftningen har de flesta
remissinstanserna med endast smärre erinringar anslutit sig till utredningens
förslag. Från en del håll har emellertid riktats anmärkningar mot förslaget
från principiell synpunkt. Därvid har anförts att den föreslagna
brottssanktionen inte är godtagbar eftersom den till sin konstruktion är
direkt avhängig av om tredje man — här den juridiska personen — efter
brottets utförande fullgjort en prestation.

Den framförda kritiken riktar sig i huvudsak mot att den föreslagna
betalningsskyldigheten skulle ses som en straffsanktion. Avsikten torde
emellertid inte ha varit att i detta sammanhang införa en ny strafform
utan endast att skapa möjlighet för det allmänna att utkräva ett solidariskt
ekonomiskt ansvar av en försumlig ställföreträdare och den arbetsgivare,
tillika juridisk person, som han företräder. De föreslagna reglerna
om solidarisk betalningsskyldighet kan därför inte jämföras med brottsbalkens
sanktionssystem och de bör inte heller ha sin plats bland straffbestämmelserna
i UF. I stället bör de placeras i anslutning till de bestämmelser
i UF som reglerar sanktioner mot arbetsgivare som ej inbetalat
innehållet skattebelopp. Frågan huruvida allmän åklagare skall föra talan
om ekonomiskt ansvar för ställföreträdare i samband med brottmålet får
bedömas enligt de allmänna regler som gäller om åklagares skyldighet att
föra målsägandetalan. Om åklagaren inte för talan om straff eller av annat
skäl inte kan medverka till att det ekonomiska ansvaret för ställföreträdare
prövas inför domstol, får det ankomma på länsstyrelsen att i varje särskilt
fall förordna ombud att utföra talan med stöd av 7 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen
den 30 maj 1958 (nr 333).

Självfallet bör ställföreträdarens ansvar inte kunna göras gällande sedan
arbetsgivarens ansvarighet preskriberats. Jag vill dock erinra om vad jag
i det föregående föreslagit om förlängning av preskriptionstiden mot ställföreträdare
i visst fall.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

I detta sammanhang bör erinras om att 1965 års riksdag anhållit om
utredning beträffande samordning och förenkling av den uppgifts- och
uppbördsskyldighet som av det allmänna åläggs arbetsgivare (ABU 30,
rskr 261). Mina förslag har givetvis utformats med beaktande av synpunkten
att arbetsgivarnas medverkan i uppbördssystemet bör underlättas
i görligaste mån. Den av riksdagen begärda utredningen har emellertid en
vidare syftning. Jag avser att snarast efter övergången till ADB-systemet
begära bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredningen.

Räntefrågor

Räntor enligt UF är av tre slag, nämligen ränta på kvarstående skatt
(kvarskatteränta), ränta på överskjutande preliminär skatt som beräknas
vid debitering av slutlig skatt (ö-skatteränta) samt restitutionsränta som
utgår när annan skatt än preliminär skatt återbetalas till skattskyldig. Utredningens
förslag avser att undanröja vissa oklarheter i de nuvarande bestämmelserna
samt förenkla ränteberäkningen och göra förfarandet enhetligare.
Förslaget avser beräkning av ö-skatteränta och kvarskatteränta
vid nedsättning i taxering som åsatts av taxeringsnämnd och vid rättelse
av debiteringsfel. Vidare föreslås att restitutionsränta på preliminärt erlagd
skatt alltid skall räknas från utgången av taxeringsåret och att sådan ränta
skall beräknas på ö-skatteränta som utgår vid taxeringsändring. Det föreslås
dessutom att kvarskatteränta eller ö-skatteränta, som skall erläggas
eller återbetalas på grund av rättelse i debitering eller avräkning eller höjning
av taxering, uttas som tillkommande skatt. Utredningen föreslår
slutligen att ränteförbudet enligt 5 § förordningen angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst och 3 § förordningen med
bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall begränsas till att avse
endast restitutionsränta.

Utredningens förslag har mottagits positivt av remissinstanserna. För
egen del anser jag att förslagets genomförande skulle innebära klara förbättringar
och större rättvisa än de nuvarande reglerna. På ett par punkter
vill jag föreslå tillägg till de regler som utredningen föreslagit.

Kvarskatteränta påförs f. n. vanligen på grundval av taxeringsnämnds
beslut om taxering men även vissa prövningsnämndsbeslut kan föranleda
kvarskatteränta, nämligen sådana beslut av prövningsnämnd som har beaktats
vid debiteringen av slutlig skatt. Utredningen påpekar att det kan
synas otillfredsställande att skattskyldiga som får sin taxering höjd i prövningsnämnden
behandlas olika i fråga om kvarskattedebitering beroende
på tidpunkten för prövningsnämndens beslut. Utredningen föreslår dock
inte någon ändring i detta förhållande. Jag delar utredningens uppfattning
härvidlag eftersom det av tekniska skäl är mycket komplicerat att i ADB -

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

systemet åstadkomma en annan ordning. Jag vid erinra om att länsstyrelse
enligt 85 § UF kan medge befrielse från ränta på kvarstående skatt om
räntepåföringen beror på förhållande utanför den skattskyldiges kontroll.

Som framgår av ett föregående avsnitt har utredningen föreslagit ökade
möjligheter för skattskyldig att få anstånd med betalning av skatt i sådana
fall då han anfört besvär över taxering eller debitering. Jag har ansett
mig kunna gå något längre än utredningen på denna punkt men som
förutsättning för mitt förslag anslutit mig till ett flertal remissinstansers
uppfattning att skattskyldig som fått sådant anstånd bör erlägga ränta på
åtnjuten skattekredit om yrkad taxeringsnedsättning uteblir. Skälet härför
är bl. a. att den som efter meddelat anstånd med skattebetalning får avslag
på sina besvär över taxering eller debitering inte från räntesynpunkt bör
komma i bättre läge än om han inte fått anstånd utan betalt skatten. Jag
vill därför föreslå att i de antydda fallen anståndsränta skall erläggas med
5 % per år. Som utgångspunkt för ränteberäkningen bör gälla detsamma
som enligt utredningens förslag skall tillämpas vid beräkning av restitutionsränta.
Bestämmelsen om anståndsränta torde lämpligen fogas till 49 § UF
som ett nytt fjärde moment.

I likhet med CFU anser j ag att ö-skatteränta bör utgå även vid restitution
enligt reglerna i förordningen om särskild skatteberäkning i vissa fall för
äkta makar. Restitution enligt denna förordning har i princip samma karaktär
som sådan restitution som medför ö-skatteränta enligt utredningens
förslag.

Avslutningsvis vill jag något beröra ett par räntespörsmål som tagits upp
vid remissbehandlingen.

Från häradsskrivarhåll har det betecknats som otillfredsställande att skattskyldig
med B-skatt vid beräkning av kvarskatteränta tillgodoräknas såväl
obetald B-skatt som fyllnadsinbetalning. Det ifrågasätts därför om inte den
bestämmelsen borde införas att fyllnadsbetalning i första hand skall avräknas
på ogulden B-skatt.

Det kan inte bestridas att otillfredsställande residtat ibland uppkommer
genom det nuvarande förfarandet att obetald B-skatt tillgodoräknas vid avräkningen
mellan slutlig och preliminär skatt. Av tekniska skäl är det dock
f. n. inte möjligt att införa den regeln att endast inbetald preliminär skatt
skall tillgodoräknas. Detta sammanhänger med redovisningen av skatteindrivningen.
Med ett utbyggt ADB-system torde denna fråga kunna lösas. Jag
vill också påpeka att de fördelar som skattskyldig med B-skatt på nämnda
sätt tillskansar sig kan avsevärt begränsas genom en effektiv indrivning av
förfallen preliminär B-skatt. Vidare bör ihågkommas att restavgift beräknas
på sådan B-skatt, vilket också begränsar fördelen med utebliven kvarskatteränta.

Sveriges advokatsamfund tar upp den i åtskilliga tidigare sammanhang
berörda frågan om att lokal skattemyndighet bör vara skyldig att ex officio

134

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1967

göra beräkning av kvarskatteränta gemensamt för samtaxerade äkta makar.
F. n. fordras ansökan om sådan beräkning. Som jag haft anledning framhålla
i bl. a. interpellationssvar i riksdagens andra kammare (prot. 1966: 4
s. 80) har denna fråga utretts inom finansdepartementet av särskilt tillkallad
sakkunnig (Stencil Fi 1964: 8). Utredningsmannen har föreslagit att
ränteberäkning i viss utsträckning skulle ske ex officio. Vid remissbehandling
framfördes dock så vägande invändningar mot förslaget att jag ansåg
mig inte böra framlägga förslag i ämnet. Allmänt anses att möjligheterna
att tillgodose det i och för sig berättigade kravet på ränteberäkning för äkta
makar ex officio förbättras efter övergången till ADB-system. Den av advokatsamfundet
väckta frågan torde komma att tas upp till prövning av CFU
snarast efter ADB-systemets införande.

Tillkommande skatt

Som tillkommande skatt betecknas i 2 § UF bl. a. skatt som debiterats
på grund av sådant taxeringsbeslut som kommit den lokala skattemyndigheten
tillhanda efter den 20 november taxeringsåret och skatt som utöver
tidigare påförd skatt skall betalas på grund av beslut rörande ändrad
debitering. Denna bestämmelse tillämpas på två olika sätt. Den ena metoden
— den s. 1c. nettometoden —■ grundas på förutsättningen att tillkommande
skatt är det belopp som skattskyldig skall betala utöver tidigare
debiterad slutlig skatt. Detta medför att sänkning av en skattepost avräknas
mot höjning av en annan och debetsedel på tillkommande skatt kommer
då att utfärdas endast om det efter sådan kvittning uppkommer ett
saldo kronan till godo. Debitering av tillkommande skatt enligt den andra
metoden — den s. k. bruttometoden — görs däremot alltid då någon av de
särskilda skatteposterna är större än motsvarande post vid föregående debitering,
som avsett samma taxeringsår. Bruttometoden kan alltså medföra
att debetsedel på tillkommande skatt utfärdas fastän debiteringen inte innebär
att den skattskyldige är skyldig att betala någon ytterligare skatt.

Utredningen påpekar att varken de skattskyldiga eller det allmänna har
någon större olägenhet av att två metoder tillämpas i praktiken. Metoderna
verkar dock olika i fråga om preskription och förmånsrätt i konkurs. I valet
mellan bruttometoden och nettometoden förordar utredningen den senare.
Utredningen påpekar bl. a. att nettometoden ger en fast grundval för det
förfarande beträffande ränteberälcningen som utredningen föreslagit.

Samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har biträtt utredningens
förslag och jag ansluter mig för egen del till förslaget. Från flera
synpunkter måste utredningens förslag anses som det mest praktiska, inte
minst med hänsyn till de regler om ränteberäkning som jag föreslagit i det
föregående i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen framfört.
Efter påpekande av en remissinstans föreslår jag dock en redaktionell
jämkning av utredningens förslag till ändring av 31 § UF.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1967

Tilläggspensionsavgift som ingår i tillkommande skatt skall vara erlagd
inom fyra månader efter utgången av den månad, under vilken den sista av
de för skattebetalningen bestämda uppbördsterminerna infallit. Bestämmelse
härom finns i 40 § förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring, m. m. Eftersom de nu föreslagna reglerna
om debitering av tillkommande skatt innebär att en höjning av tilläggspensionsavgift
inte ovillkorligen kommer att medföra att debetsedel utfärdas
har utredningen ansett nödvändigt att särskild underrättelse lämnas om höjningen.
Detta har medfört förslag till en ändring i nyssnämnda förordning
av den innebörden, att tilläggspensionsavgift som inte ingår i slutlig skatt
skall vara betald inom åtta månader efter utgången av den månad, under
vilken underrättelse om debitering av avgiften utfärdades. Förslaget har inte
mött någon erinran från remissinstanserna. För egen del anser jag att det
bör genomföras med en mindre jämkning.

Beloppsgräns i vissa fall

Bestämmelser om beloppsgräns för återbetalning av eller krav på betalning
av skatt tillämpas f. n. vid den årliga avräkningen mellan preliminär
skatt och slutlig skatt. Härvid uppkommen kvarstående skatt, som understiger
5 kr., skall inte erläggas. Inte heller återbetalas överskjutande preliminär
skatt som understiger 5 kr. Om kvarstående skatt innehållits till
högre belopp än som motsvarar påförd kvarstående skatt på grund av att
den skattskyldige inte lämnat debetsedel på slutlig skatt återbetalas inte
heller belopp som understiger 5 kr.

Närmast med anledning av ett uttalande av 1964 års riksdagsrevisorer
har utredningen upptagit frågan om införande av beloppsgräns för krav
på och återbetalning av skattebelopp även i andra fall. Utredningen anser
vissa skäl tala för införandet av ytterligare beloppsgränser. Beloppsgräns
vid krav på erläggande av skatt bör enligt utredningen vara generell, dvs.
samma beloppsgräns bör gälla för kvarstående och tillkommande skatt. Utredningen
har härvidlag föreslagit att kvarstående eller tillkommande
skatt som understiger 25 kr. inte skall utkrävas. Beträffande återbetalning
av överskjutande preliminär skatt föreslår utredningen att den nuvarande
gränsen om 5 kr. höjs till 10 kr. Samma beloppsgräns bör tillämpas vid
återbetalning på grund av nedsättning i taxering. Gentemot tanken att även
här tillämpa en 25-kronorsgräns uttalar utredningen att man inte gärna
kan vägra återbetalning av ett så pass stort belopp. Utredningen upplyser
att den gällande 5-kronorsgränsen för återbetalning av för mycket
innehållen kvarstående skatt inte tillämpas i praktiken beroende på administrativa
svårigheter och föreslår därför att denna beloppsgräns slopas.

Bemissinstanserna har allmänt uttalat att den nuvarande beloppsgränsen
för återbetalning av överskjutande preliminär skatt och uttagande av

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

kvarstående skatt är för låg. Några instanser förordar utredningens förslag
medan andra anser att den föreslagna 25-kronorsgränsen är för hög, i
varje fall när det gäller krav på betalning av kvarstående skatt. Det påtalas
att den föreslagna bestämmelsen kan föranleda missbruk därigenom
att den ger möjlighet för vissa skattskyldiga att reglera sina inbetalningar
så att den kvarstående skatten något understiger 25 kr. Vidare framhåller
några remissinstanser att en stor del av debetsedlarna för sommarstugor
lyder på belopp under 25 kr., att en höjning av beloppsgränsen inte medför
någon arbetsbesparing för de lokala skattemyndigheterna och att olika
beloppsgränser för skilda skatteslag skulle medföra merarbete och risk
för felaktigheter.

Enligt min mening bör utredningens förslag accepteras såvitt gäller att
införa en beloppsgräns också beträffande tillkommande skatt. Den nuvarande
beloppsgränsen för kvarstående skatt som inbetalts utöver debiterat
belopp har visat sig opraktisk och bör därför slopas.

I övrigt vill jag helt allmänt framhålla, att en beloppsgräns — i vart
fall när det gäller annat än tillkommande skatt — knappast torde medföra
arbetsbesparing för de statliga myndigheterna, vilket också flera remissinstanser
framhållit. Den väsentliga grunden för bestämmelser om
beloppsgräns är att de skattskyldiga och arbetsgivare inte bör besväras med
att betala bagatellbelopp. Det är då angeläget att bestämmelserna också
avser skatteposter som måste framstå som helt obetydliga. Med hänsyn
härtill anser jag det rimligt att gällande beloppsgränser får avse belopp
under 10 kr. De praktiska fördelarna med enhetliga bestämmelser på detta
område är enligt min mening så stora att samma beloppsgräns bör gälla
över hela debiteringsområdet.

I detta sammanhang vill jag beröra de förslag till ändring av ett par
andra beloppsgränser i UF, som några remissinstanser framfört. Enligt
26 § UF skall preliminär B-skatt som inte uppgår till 60 kr. i hemortskommunen
eller 200 kr. i annan kommun inte påföras om inte den skattskyldige
begär det. Bestämmelsen har tillkommit framför allt för att arbetet
med debetsedlar beträffande inkomst av sommarstugor o. d. skall begränsas.
Jag anser det lämpligt att gränsen för påföring av preliminär
B-skatt höjs till 300 kr. och samma gräns får gälla för hemortskommun
och annan kommun. Den nuvarande möjligheten för skattskyldig att särskilt
begära sådan påföring av B-skatt som ligger under beloppsgränsen
har inte utnyttjats i praktiken och bör därför utgå. Jag vill erinra om att
skattskyldig har möjlighet att betala preliminär skatt även om debetsedel
inte utfärdats. Vidare föreslår jag att gränsen för uppdelning av kvarstående
skatt på två uppbördsterminer, som f. n. är 50 kr. enligt 28 § UF, också
höjs. En remissinstans har föreslagit höjning till 100 kr. och påpekat, att
detta skulle innebära en ej oväsentlig arbetsbesparing. För egen del anser
jag en 200-kronorsgräns rimlig. Beloppet avser skatteavdrag under två

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

månader och torde därför inte medföra någon större belastning för de skattskyldiga.
Arbete sparas genom ett sådant förfarande inte bara hos de lokala
skattemyndigheterna utan också hos arbetsgivare som har att göra avdrag
för kvarstående skatt. Jag vill erinra om att riksdagens revisorer ifrågasatt
en ändring av hithörande bestämmelser i berättelse till 1966 års riksdag
(§ 22 s. 160—163).

För att restföring av bagatellbelopp skall undvikas föreslår jag att kvarstående
skatt som slutar på udda krontal uppdelas så att det högre beloppet
erlägges under den andra terminen i stället för under den första
såsom nu är fallet. Även denna fråga har berörts i nyssnämnda berättelse
av riksdagsrevisorerna. Jag är däremot inte beredd att godta förslaget från
en remissinstans att kvarstående skatt skall avrundas med en krona. En
sådan bestämmelse torde medföra ett inkomstbortfall på ca 800 000 kr.
utan att medföra några egentliga fördelar utöver den av mig föreslagna
ändringen i nu gällande ordning.

Skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst

Alltsedan tillkomsten av UF har det funnits förbud mot skatteavdrag
på konkursgäldenärs inkomst. Förbudet gäller direkt preliminär A-skatt
men tillämpas också beträffande avdrag för kvarstående skatt, eftersom
sådant avdrag görs endast när den skattskyldige skall erlägga preliminär
A-skatt. Förbudet sammanhänger med bestämmelsen i 27 § KKL att till
konkursbo räknas bl. a. all egendom som tillfaller gäldenären under konkursen.
Bestämmelser om skattskyldighet för inkomst under konkurs
saknas. Enligt klar rättspraxis är emellertid konkursgäldenären skattskyldig
i vart fall för inkomst av eget arbete under den tid konkursen varar.
Skattskyldighet för konkursboet föreligger enligt praxis inte.

Utredningen har påpekat att det ifrågavarande förbudet mot avdrag för
preliminär skatt har otillfredsställande verkningar inte minst för konkursgäldenären,
som efter konkursens avslutande har att erlägga hela
den slutliga skatt som belöper på hans inkomst under konkursen och dessutom
den löpande preliminära skatten. Utredningen diskuterar ett upphävande
av förbudet i första hand under förutsättning att ett förslag från
lagberedningen om ändring i 27 § KKL genomförs (se SOU 1964:57).
Emellertid anser utredningen att förbudet både kan och bör upphävas oberoende
av om sistnämnda lagändring kommer till stånd. För att konkursgäldenären
inte skall kunna begära för högt skatteavdrag och därigenom
undandra konkursboet den del av lönen som tillkommer boet föreslås
att lokal skattemyndighet får minska avdraget på ansökan av boet, som
då också äger rätt till den skatt som inbetalts för mycket. Motsvarande bör
enligt utredningen gälla vid införsel. Beträffande avdrag för kvarstående
skatt —- som vanligen avser skattefordran som bevakas i konkursen —

5f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 130

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

bör avdrag göras i vanlig ordning om konkursboet inte gör anspråk på
gäldenärens lön. Om så är fallet bör detta anspråk ha prioritet framför
skatteavdraget. Det bör ankomma på lokal skattemyndighet att fatta beslut
om minskning av skatteavdrag och besvär över sådant beslut får då
anföras hos länsstyrelsen men inte i högre instans, eftersom talan inte får
föras mot länsstyrelses beslut i frågor av denna art.

Endast ett fåtal remissinstanser har avstyrkt utredningens förslag, varvid
vanligen uttalats den åsikten att förslaget bör genomföras först i samband
med bestämmelser om skattskyldighet för inkomst under konkurs.
De allra flesta remissinstanserna tillstyrker emellertid förslaget förbehållslöst.
Det uttalas att det visserligen kan finnas betänkligheter mot att slopa
förbudet mot skatteavdrag innan frågan om skattskyldigheten under konkurs
är reglerad, men att förslaget dock bör genomföras snarast möjligt
med hänsyn till de otillfredsställande verkningar som det gällande förbudet
mot skatteavdrag har både för det allmänna och konkursgäldenären. Flera
instanser framhåller att reformen är så angelägen att den bör genomföras
oberoende av om lagberedningens förslag till ändring av 27 § KKL genomförs.

För egen del vill jag framhålla att det givetvis är en otillfredsställande
ordning att preliminär skatt inte dras av från konkursgäldenärs lön. Det
står i strid mot källskattesystemet, att skattskyldig inte skall erlägga preliminär
skatt för sådan inkomst som han ostridigt är skattskyldig för. Så är
förhållandet beträffande konkursgäldenärs inkomst av anställning. När man
överväger det förslag som utredningen framlagt måste det framhållas, att
förslaget som helhet ansluter sig till vad som redan tillämpas i praktiken.
Det torde nämligen vara mycket ovanligt, att konkursboet begär att få förfoga
över någon del av gäldenärens lön. I normalfallet innebär förslaget
alltså att konkursgäldenär kommer i samma läge som andra arbetstagare.
Det särskilda förfarande som utredningen föreslagit beträffande reducering
av skatteavdrag kommer troligen att tillämpas endast i det fåtal fall då
gäldenären har en hög arbetsinkomst.

Jag föreslår med hänsyn till det anförda att utredningens förslag i denna
del genomförs. Jag vill emellertid föreslå ett par ändringar i förslaget av
i huvudsak teknisk natur. Den ena avser placeringen av den föreslagna
bestämmelsen om utbetalning till konkursboet av för mycket innehållen
skatt. Bestämmelsen bör som CFU föreslagit få sin plats i det föreslagna 3
mom. i 45 § UF i stället för i 68 §. Vidare ansluter jag mig till CFU:s åsikt att
uttrycklig bestämmelse bör införas om att arbetsgivare inte skall få tillmötesgå
konkursgäldenärs begäran om förhöjt skatteavdrag sedan lokal skattemyndighet
beslutat att avdraget skall minskas. I sammanhanget vill jag
uttala att det inte bör föreligga hinder för att arbetsgivaren direkt till konkursboet
betalar den de! av innehållen skatt som konkursboet har rätt till
enligt beslut av den lokala skattemyndigheten.

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Gentemot utredningens uttalande att besvär enligt gällande ordning inte
kan anföras över beslut som avses i de föreslagna bestämmelserna, har kammarrätten
anfört att besvärsrätt föreligger enligt UF över länsstyrelses beslut
om återbetalning av skatt. Länsstyrelses beslut om utbetalning av för
mycket innehållen preliminär skatt synes alltså kunna överklagas. Jag
instämmer i kammarrättens mening men vill tillägga att tvisten i sådant
fall enbart kommer att avse uträkningen av det belopp som skall återbetalas.
Länsstyrelses beslut om minskning av skatteavdraget torde nämligen
falla under gällande besvärsförbud. Jag anser detta lämpligt och kan alltså
inte godta ett förslag från Sveriges köpmannaförbund, att besvär bör få anföras
över sistnämnda slag av beslut, som dels fordrar snabbt avgörande och
dels måste grundas på skälighetsbedömning.

Ett par remissinstanser har uttalat sig om den närmare utformningen av
förfarandet när fråga uppkommer om minskning av skatteavdrag i förevarande
fall. Bestämmelser härom torde böra utfärdas i administrativ ordning
varvid de synpunkter och önskemål som instanserna framfört kan tas
under övervägande.

Vissa författningsändringar med anledning av övergången till ADB-systemet

Införandet av ADB-systemet inom uppbördsväsendet vid årsskiftet
1967/68 innebär i princip endast att nya tekniska hjälpmedel tas i anspråk.
De grundläggande bestämmelserna om skatteuppbörden, som meddelas av
Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt, påverkas endast i ringa omfattning
av det nya systemet. Däremot medför ADB-systemet att UK måste underkastas
omfattande ändringar vilket sammanhänger med att kungörelsen
reglerar frågor av mera teknisk natur. Vilka ändringar som fordras i UF och
därmed sammanhängande riksdagsförfattningar har undersökts av CFU som
lämnat förslag i frågan i betänkandet »Ny folkbokföringsförordning m. in.»
I prop. 1967:88 redovisas CFU:s förslag såvitt avser folkbokföringsfrågor.
CFU :s förslag i övrigt innehåller huvudsakligen ändringar av teknisk natur
och har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran av nästan samtliga
remissinstanser. Jag har godtagit förslaget med de smärre ändringar i formellt
hänseende som jag kommer att beröra i det följande. Beträffande detaljerna
i CFU:s förslag får jag hänvisa till betänkandet. Jag framlägger
vidare förslag i syfte att anpassa författningstexten i UF till vissa andra
författningar.

F. n. iakttas vid debitering av slutlig skatt alla taxeringsbeslut eller hithörande
handlingar som kommit den lokala skattemyndigheten till handa
senast den 20 november under taxeringsåret. Skatt som debiteras därefter
är tillkommande skatt. CFU föreslår att den tidpunkt som skall vara avgörande
för skillnaden mellan slutlig och tillkommande skatt flyttas till den
1 oktober. Efter detta datum skulle maskinella bearbetningar för att ändra

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

den slutliga skatt, som tidigare uträknats och varom uppgift lagrats i skattebandet,
nämligen försvåra ett ekonomiskt och rationellt utnyttjande av de
maskinella hjälpmedlen. Eftersom ett sådant förfarande dessutom skulle
medföra ett betydande manuellt merarbete hos länsstyrelsen med merkostnader
som följd, tillstyrker jag i princip CFU:s förslag men föreslår att
tidpunkten inte låses till visst datum. Alla taxerings- och avgiftsbeslut som
inkommit innan maskinerna börjat arbeta bör medtas vid beräkning av
slutlig skatt. Förslaget medför bl. a. att definitionen av slutlig skatt bör
ändras.

Genom CFU :s förslag till omformulering av 33 § UF åstadkoms att skattekort
inte behöver utfärdas för bl. a. dödsbon, familjestiftelser samt juridiska
personer som redovisas i inkomstlängden del B och C. Skattekort saknar
betydelse för dessa skattskyldiga eftersom de alltid själva förfogar över debetsedel.
Jag vill emellertid föreslå ytterligare förenkling av paragrafen. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma vilka uppgifter som skall
tas upp på debetsedel och i vilka fall skattekort skall utfärdas. Likaså bör i
administrativ ordning utfärdas bestämmelser om hur debitering m. m. skall
bokföras, vilket ger mig anledning föreslå att 32 § UF upphävs. I detta
sammanhang vill jag också förorda en sådan ändring av 12 § UF att CFU
i stället för Kungl. Maj :t får befogenhet att utfärda skattetabeller för diplomatisk
personal.

S. k. summarisk skatteredovisning tillämpas f. n. av staten och — efter
särskilt tillstånd — arbetsgivare med minst 100 anställda (53 § 1 mom. UF).
Sådan redovisning är fördelaktig för uppbördsmyndigheterna även i ADBsystemet
genom att antalet bokföringsposter per löntagare och år nedbringas
från sex till en. I likhet med remissinstanserna tillstyrker jag CFU:s
förslag att kommunal myndighet jämställs med statlig myndighet i fråga
om rätt till summarisk skatteredovisning. Likaså kan jag biträda ett vid
remissbehandlingen framställt förslag att också hushållningssällskap och
skogsvårdsstyrelser tillerkänns sådan rätt. Beträffande hushållningssällskapen
bör dock den begränsning göras som iakttagits i prop. 1967: 74.
Arbetsgivare med så stort antal anställda som minst 50 torde i allmänhet
ha en fullt tillfredsställande lönebokföring och fullgöra sina skyldigheter i
samband med uppbörden av skatt på ett godtagbart sätt. Jag tillstyrker
därför CFU:s förslag att minimiantalet arbetstagare sänks från 100 till 50.
Därmed ökar dock vikten av att tillståndslämnandet i varje särskilt fall
föregås av en noggrann prövning. Jag vill erinra om ett uttalande av riksrevisionsverket
vid remissbehandlingen, nämligen att de risker för skatteförluster
som ligger i vissa företags konjunkturkänslighet bör beaktas vid
tillståndsprövningen.

I enlighet med den i prop. 1967: 88 föreslagna ändringen av 37 § 2 mom.
taxeringsförordningen bör i 56 § 4 mom. UF införas skyldighet för arbets -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

givare att vid inbetalning till centrala skattekontot i vissa fall ange personnumret
enligt den nya folkbokföringsförordningen.

F. n. kan endast länsstyrelse rätta fel, varigenom skatt blivit obehörigen
utesluten från debitering eller påförd till för ringa belopp eller varigenom
preliminär skatt blivit gottskriven med för högt belopp (70 § 2 mom. UF).
Befogenheten bör i enlighet med CFU:s förslag överflyttas till lokal skattemyndighet,
vilket bör innebära en betydande förenkling av debiteringsarbetet.
I detta sammanhang vill jag dessutom föreslå att lokal skattemyndighet
får samma möjlighet att ompröva beslut om arbetsgivares ansvarighet
för skatt som tillkommer myndigheten beträffande beslut om debitering
(70 § UF). Vidare bör lokal skattemyndighet ges möjlighet att självmant
rätta felaktighet till skattskyldigs eller arbetsgivares förmån (84 § UF).

Den fortgående rationaliseringen på kontorsområdet har medfört att vissa
arbetsgivare beräknar skatteavdrag för sina anställda med hjälp av maskiner
för ADB. Därvid använder sig arbetsgivarna ofta av maskinprogram
som inte tillåter att skatteavdragen beräknas exakt enligt tillämplig skattetabell.
CFU har därför i ett flertal fall medgett att arbetsgivare tills vidare
får beräkna preliminär A-skatt för arbetstagare till annat belopp än som
anges i skattetabell, under förutsättning att skattebeloppet i varje särskilt
fall inte kommer att avvika från motsvarande belopp i tabellen med mer
än 2 kr.

Det kan väntas att den krets av arbetsgivare som använder sig av denna
metod för beräkning av skatteavdrag kommer att vidgas och att behovet av
att göra avvikelser från skattetabellerna kommer att bestå under en förhållandevis
lång tid. Mot bakgrund därav torde det vara motiverat att i anvisningarna
till 39 § UF inskriva bestämmelser som ger CFU befogenhet att
under de förutsättningar i övrigt, som skall gälla vid skatteberäkningen,
lämna generella medgivanden om avvikelser från skattetabellerna.

De ändringar som förordas i andra författningar än UF är direkt betingade
av övergången till ADB-system och torde inte kräva närmare kommentar.
I lagen om viss lindring i skattskyldigheten för den som inte tillhör svenska
kyrkan föreslås dock vissa följdändringar till lagen den 2 juni 1961 (nr
436) om församlingsstyrelse. Ytterligare föreslår jag ändring i förordningen
den 31 december 1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel och i
landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319).

Övriga frågor

Jag ämnar i det följande ta upp några speciella frågor rörande uppbörden
som enligt min mening bör föranleda ändringar i UF och vissa andra
författningar.

I 4 § 1 mom. tredje stycket UF finns bestämmelse om i vilka fall skattetabellerna
inte skall uppta preliminär skatt för inkomst. Bestämmelsen

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

anknyter till vissa belopp taxerad eller beskattningsbar inkomst. Med hänsyn
till bl. a. att även sjukförsäkringsavgift och folkpensionsavgift avräknas
mot preliminär skatt är bestämmelsen numera föråldrad och torde
kunna upphävas med hänsyn till att paragrafen i övrigt innehåller tillräckliga
bestämmelser om skattetabellernas utformning.

Skatt som arbetsgivare är skyldig att dra av från arbetstagarens lön
avser enligt bestämmelse i 39 § 1 mom. UF bl. a. kvarstående skatt, som
påförts i kommun där den skattskyldige mantalsskrivits för året näst
före taxeringsåret. Bestämmelsen syftar till att arbetsgivare skall dra av
endast sådan skatt som debiterats i arbetstagarens hemortskommun, men
genom sin utformning har den kommit att avse också det fallet att arbetstagaren
inte mantalsskrivits här i riket för inkomståret. Bestämmelsen bör
därför ändras till att avse kvarstående skatt som påförts i arbetstagarens
hemortskommun (jfr 66 § KL och 2 § 1 mom. UF). Motsvarande ändring
bör göras i 22 § UF.

Enligt gällande bestämmelser är frågan, huruvida skatt skall erläggas
som inkomstskatt eller enligt förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, beroende
av om den skattskyldige anses bosatt här i riket eller i utlandet. Motsvarande
gäller vid avgörandet huruvida inkomstskatt eller kupongskatt skall
erläggas för utdelning på aktier. Den situationen kan därför uppkomma,
att skattskyldig blir berättigad återfå erlagd inkomstskatt samtidigt som
han blir skyldig att erlägga bevillningsavgift eller kupongskatt. Även den
motsatta situationen kan givetvis föreligga. I sådana fall bör enligt min
mening det belopp, som tillkommer den skattskyldige, omedelbart kunna
tas i anspråk för betalning av den påförda skatten. Detta fordrar ändring i
den sistnämnda förordningen samt förordningen den 12 februari 1943 (nr
44) om kupongskatt och 68 § 5 mom. UF. I sammanhanget vill jag även
föreslå en ändring i 8 § förordningen om kupongskatt, som innehåller en
föråldrad bestämmelse rörande indrivningsavgift (jfr SFS 1966: 243).

Enligt 75 § fjärde stycket UF får skatt som arbetsgivare inte dragit av
från arbetstagares lön i visst fall inte tas ut hos arbetsgivaren, om inte
den lokala skattemyndigheten i arbetsgivarens hemort funnit honom ansvarig
för skatten. Bestämmelsen har vållat tveksamhet i frågan, huruvida
fastställandet av arbetsgivarens betalningsskyldighet tillkommer nämnda
lokala skattemyndighet eller den lokala skattemyndigheten i arbetstagarens
hemort. Enligt min mening är det lämpligast att den senare myndigheten
fastställer betalningsskyldigheten i det fall som bestämmelsen avser. Jag
föreslår att bestämmelsen ändras i överensstämmelse härmed. Bestämmelsen
att skatt, som felaktigt inte avdragits, i första hand skall avkrävas den
skattskyldige får i så fall inte samma betydelse som tidigare och bör därför
jämkas något.

Ansökan om rättelse av felaktighet i debetsedel skall göras hos lokal

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967 143

skattemyndighet inom ett år efter det sökanden erhållit debetsedeln (84 §
UF). Denna tidsgräns har emellertid inte någon betydelse för möjligheten
att få rättelse, enär länsstyrelsen är skyldig att återbetala för mycket erlagd
skatt utan att någon särskild tidsgräns föreskrivits (68 § 2 mom.
andra stycket UF). Av praktiska skäl bör därför bestämmelsen om tidsgräns
för ansökan enligt 84 § UF utgå.

Enligt 88 § UF äger Kungl. Maj :t förordna om särbestämmelser beträffande
debitering m. in. i Stockholm. Sådana bestämmelser finns nu i 66—
71 §§ UK. Efter övergången till ADB-systemet inom uppbördsväsendet torde
uppkomma behov att för andra större städer införa särbestämmelser liknande
dem som gäller för Stockholm. Jag vill därför föreslå att i 88 § UF
ges möjlighet för Kungl. Maj :t att på annan myndighet flytta över befogenhet
som tillkommer länsstyrelse enligt förordningen.

Jag vill vidare beröra ett par inkomna framställningar beträffande ändringar
i UF. Den ena framgår av en skrivelse den 24 januari 1967 från
TCO, i vilken hemställes om sådan ändring i 45 § 1 mom. andra stycket
UF att jämkning skall kunna ske i där avsedda fall om preliminär skatt
skulle komma att tas ut på grund av jämkningen med minst en tolftedel
högre eller lägre belopp än som skulle erläggas utan jämkning. F. n. går
gränsen vid en femtedel av nämnda belopp. Organisationen hänvisar till
att sjukavdragen höjts i samband med höjningen av sjukpenningbeloppen
den 1 januari 1967 så att avdraget i några fall är lika stort som dagslönen.
Avdragets storlek medför en viss underkompensation under sjukdomstiden
för inkomsttagare med snabbt föränderlig marginalskatt, såvida
ej preliminärskatteavdraget jämkas, påpekar organisationen.

Den ifrågavarande bestämmelsen medför att jämkning inte bör ske i fall
som TCO nämner, om sjukdomstiden inte varit längre än ca två och en
halv månad. Emellertid föreligger inte förbud mot jämkning vid kortare
sjukdomstid, varvid kan tas hänsyn till ömmande fall. Lokal skattemyndighets
arbetsbörda torde öka avsevärt om en mera ovillkorlig rätt till jämkning
införs även till följd av en så pass kort sjukdomstid som en månad.
Jag anser på grund härav att TCO:s skrivelse inte bör föranleda någon åtgärd.

Enligt 62 § UF ankommer det på länsstyrelsen att göra framställning
om skattskyldigs eller arbetsgivares försättande i konkurs. Länsstyrelsen
äger även uppdra åt utmätningsman att själv besluta om sådan framställning.
I skrivelse den 17 november 1965 har exekutionsväsendets organisationsnämnd
hemställt om sådan ändring av 62 § UF att kronofogde utan
bemyndigande av länsstyrelse äger besluta om konkursansökan. Nämndens
skrivelse har remissbehandlats, varvid remissinstanserna uttalat starkt
delade meningar. Även de instanser, som i princip har biträtt nämndens
förslag, anser att beslut om konkursansökan i vissa fall bör förbehållas
eller underställas länsstyrelsen. För egen del vill jag hänvisa till att grän -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

serna mellan länsstyrelses och kronofogdes behörighet f. n. är något flytande
och innehåller åtskilliga frågor som torde få prövas i ett större
sammanhang. Jag föreslår därför att nämndens skrivelse inte föranleder
någon åtgärd.

Enligt 4 § förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa
fall skall ansökan om tillämpning av den s. k. 80-procentregeln vara länsstyrelsen
till handa före utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret
vid äventyr att avkortning eller restitution inte beviljas. Önskvärt är att
tillämpningen av 80-procentregeln kan prövas ex officio. F. n. är detta av
praktiska skäl inte möjligt men förutsättningarna att genomföra en sådan
ordning bedöms bli bättre efter övergången till ADB-systemet. I avvaktan på
att förfarandet ändras i denna riktning bör ansökningstiden förlängas,
lämpligen så att den överensstämmer med eftertaxeringstiden. Detta innebär
att ansökningstiden blir fyra år längre än f. n., vilket bör gälla även äldre
taxeringar.

Den nuvarande bestämningen av ansökningstiden kan vidare leda till
rättsförlust vid eftertaxering. Jag föreslår därför att ansökningstiden för
hithörande fall ändras så att ansökan skall vara länsstyrelsen till handa
inom ett år efter det sökanden avfordrats skatten. En sådan lydelse ansluter
nära till den första förordningen i ämnet (SFS 1942: 644, jfr 1943: 493).
Vidare bör klarare anges att försummelse av ansökningstiden ovillkorligen
leder till att avkortning eller restitution inte beviljas.

Slutligen vill jag föreslå ett par mindre ändringar i anvisningarna till
KL, som inte har något samband med det föregående. Begreppet näringshjälp
har genom arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368)
fått en mer begränsad innebörd än tidigare. Eftersom någon motsvarande
begränsning av skattefriheten för den gamla näringshjälpen inte har avsetts,
bör skattefrihet uttryckligen stadgas i anvisningarna till 19 § KL
även för bidrag som numera inte betecknas som näringshjälp (58 och 62 §§
nämnda kungörelse). Vidare bör det första exemplet i anvisningarna till
60 § KL ändras med hänsyn till att garantibeloppet numera är sänkt från
2 1/2 till 2 % av taxeringsvärdet.

Ö v ergångsbestämmelser

De föreslagna ändringarna i UF bör i huvudsak träda i kraft den 1 januari
1968. I fråga om preliminär skatt för inkomståret 1967 samt tillkommande
skatt, som skall inbetalas under januari 1968, måste dock äldre bestämmelser
i 53 och 57 §§ gälla eftersom uppbörden av sådan skatt skall
omhänderhas av postens skatteavdelningar. Vidare kan de nya bestämmelserna
om avdrag för kvarstående skatt, när debetsedel inte lämnats, av tekniska
skäl tillämpas först i fråga om skatt på grund av 1968 års taxering.
Detsamma bör gälla bestämmelserna om ränta och beloppsgränser.

Kungi. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

145

I vissa avseenden vill jag föreslå en något annorlunda utformning av övergångsbestämmelserna
än utredningen. Det torde sålunda inte möta hinder
att de nya bestämmelserna om restavgift och tilläggsavgift (58 § UF) samt
preskription (71 § UF) gäller all skatt som betalas efter ikraftträdandet
såvida den inte rätteligen bort inbetalas tidigare. Preskriptionsförlängning
på grund av anstånd i besvärsfallen bör dock avse även äldre skatt. I annat
fall skulle risken för preskription få inflytande på anståndsfrågan. Vidare
bör den förlängda preskriptionstiden för arbetsgivaransvar gälla i mål
som avgörs efter ikraftträdandet. Av praktiska skäl bör de nya bestämmelserna
om restavgift och tilläggsavgift tillämpas på all skatt som fastställs
till betalning efter ikraftträdandet. Tilläggsavgift bör dock utgå endast för
tiden efter ikraftträdandet. Dessutom anser jag att bestämmelserna om allmänt
ombud bör tillämpas så snart som möjligt. Så blir fallet om de regler
som rör ombudets besvärsrätt (85 § 1 mom. och 86 § UF) får gälla i alla
mål och ärenden som inte avgjorts före den 1 januari 1968. I övrigt bör
äldre besvärsbestämmelser såsom utredningen föreslagit gälla i fråga om
beslut som meddelats före ikraftträdandet.

Utredningen har föreslagit vissa ändringar i 35 och 53 §§ KL, som betingats
av den nya utformningen av begreppet tillkommande skatt. På grund
av numera gällande lydelse av dessa paragrafer är de föreslagna ändringarna
emellertid inte längre nödvändiga.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av det anförda och under framhållande av att hinder
inte synes möta för att frågorna behandlas av riksdagen senare än under
innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl. Maj :t genom proposition
föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade förslag
till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr

272);

2) förordning om ändrad lydelse av 5 § 1 mom. förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter;

3) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

4) förordning angående ändrad lydelse av 8 § och 12 § 1 mom. förordi
ningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse av 1 § 2 mom. förordningen den
31 december 1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel;

6) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

7) lag angående ändring i lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss
lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan;

8) förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst;

9) förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1952 (nr A10)
med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;

10) lag om ändrad lydelse av 72 § landstingslagen den U maj 195A (nr
319);

11) förordning angående ändrad lydelse av 1A § 2 mom. och 20 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt;

12) förordning angående ändrad lydelse av 55 och 58 §§ förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt;

13) förordning om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 18 december
1959 (nr 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om allmän försäkring;

14) förordning om ändrad lydelse av 17 och A0 §§ förordningen den
18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen
om allmän försäkring, in. m.;

15) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398)
om finansiering av folkpensioneringen;

16) förordning angående ändrad lydelse av 10 § förordningen den 21
maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 är 1967

147

Bilaga 1

Uppfoördsutredningens förslag1
till

Förordning om ändring i upnbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas att 2 § 2 mom., 3 § 2 mom., 7 §, 27 § 3 mom., 28, 31
och 40 §§, 48 § 1 och 2 mom., 49 och 50 §§, 58 § 1 inom., 68 § 1 och 2 mom.,
69, 71, 75 och 76 §■§, 80 § 1 inom., 83 §, 85 § 1 mom. samt 86 och 87 §§ uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 ävensom anvisningarna till 40 och 49 §■§
samma förordning2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt
att i nämnda förordning skall införas en ny paragraf, betecknad 72 a §, av
nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

2 mom. I denna-----förstås med

slutlig skatt:-----

inkomstår: det-----

från slutlig skatt;

tillkommande skatt: skatt
som debiteras och skall erläggas på
grund av sådant taxeringsbeslut, som
kommit den lokala skattemyndigheten
tillhanda efter den 20 november
under taxeringsåret, eller på grund
av eftertaxering eller på grund av
beslut rörande ändrad debitering;

stad kronokamrerare.

2 in o m. Preliminär skatt--—

1. Preliminär A - s k a 11--

Med tjänst-------till

--preliminär B-skatt.

---— bedriven rörelse.

avdrag.

Preliminär A-skatt skall utgå med
belopp som angives i skattetabell,
varom i 4 § förmäles, eller enligt bestämmelserna
i 7 och 40 §§. I särskilda
fall må lokal skattemyndighet
föreskriva annan beräkningsgrund,
exempelvis att skatten skall

il betänkandet Uppbördsfrågor (SOU 1965:23).

2 Senaste lydelse av 2 § 2 mom., 3 § 2 mom., 31 § samt 48 § 1 och 2 mom. se 1954: 340,
av 27 § 3 mom. se 1959:558, av 40 § se 1958: 300, av 49 § 1 mom. se 1962:194, av 58 §
1 mom. och 69 § 2 mom. se 1959:174, av 68 § 2 mom. och 86 § se 1961:314, av 69 §
1 mom. se 1960: 155 samt av anvisningarna till 40 § se 1962: 666.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

grund, exempelvis att skatten skall
beräknas å viss del av inkomsten
eller å inkomsten minskad med visst
belopp eller att skatten skall utgå
med särskilt angiven procent av inkomsten.

Är den,----------

Är i------- -— preliminär A-skatt.

2. Preliminär B-skatt —--särskild debitering.

(Föreslagen lydelse)

beräknas å viss del av inkomsten eller
å inkomsten minskad med visst
belopp eller att skatten skall utgå
med särskilt angiven procent av inkomsten.

av tjänst.

7 §•

Då inkomst av tjänst icke avser
bestämd tidsperiod eller icke uppbäres
vid regelbundet återkommande
tillfällen, skall preliminär Askatt,
därest annat icke föreskrivits,
utgå med tjugufem procent av inkomsten
och i förekommande fall
avrundas till närmast lägre hela
krontal.

Då inkomst av tjänst icke avser
bestämd tidsperiod eller icke uppbäres
vid regelbundet återkommande
tillfällen, skall preliminär Askatt,
därest annat icke föreskrivits
eller föranledes av bestämmelserna
i 40 §, utgå med tjugufem procent
av inkomsten och i förekommande
fall avrundas till närmast lägre hela

krontal.

Här avsedd — —---tio kronor.

I första — ------i skattetabellerna.

27 §.

3 in o m. Överstiger skattskyldigs--- — efter inkomståret.

Har slutlig eller kvarstående skatt
genom fel vid debiteringen blivit påförd
med oriktigt belopp eller har
preliminär skatt blivit tillgodoräknad
med felaktigt belopp eller skall
kvarstående skatt av annan anledning
nedsättas, skall ny beräkning
av ränta enligt första stycket verkställas.

Vad i denna förordning stadgas
angående kvarstående och tillkommande
skatt skall, där icke annat
angives, äga motsvarande tillämpning
beträffande i första och andra
styckena omförmäld ränta.

28 §.

Kvarstående skatt, som icke upp- Kvarstående skatt, som icke uppgår
till minst fem kronor, skall icke går till minst tjugufem kronor, skall
erläggas. icke erläggas.

Kvarstående skatt skall —---förra terminen.

Vad i denna förordning stadgas
angående kvarstående skatt skall,
där icke annat angives, äga motsvarande
tillämpning beträffande i
föregående stycke omförmäld ränta.

31 §.

Debitering av tillkommande skatt
skall ske efter samma grunder, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

149

(Nuvarande lydelse)

gällt för debitering av motsvarande
slutliga skatt, dock att vid debitering
på grund av eftertaxering skall
iakttagas vad i 63 § kommunalskattelagen
finnes stadgat.

Tillkommande skatt---28 §

(Föreslagen lydelse)

gällt för debitering av motsvarande
slutliga skatt. Innebär beslut, som
föranleder debitering, att viss i 1 §
omförmäld skatt eller avgift skall
utgå med högre belopp medan annan
där angiven skatt eller avgift skall
beräknas till lägre belopp än enligt
tidigare beslut, iakttages att höjningen
av viss skatt eller avgift i första
hand avräknas mot sänkningen av
annan skatt eller avgift.

Vid debitering på grund av eftertaxering
skall iakttagas vad i 63 §
kommunalskattelagen finnes stadgat,

sägs.

Tillkommande skatt, som icke
uppgår till minst tjugufem kronor,
skall icke erläggas.

40 §.

Det åligger--— anställningen tillträtts.

Arbetstagare, som icke har att gälda
preliminär A-skatt, skall inom i
första stycket angiven tid för arbetsgivaren
uppvisa debetsedel å preliminär
B-skatt, påförd i hemortskommunen,
eller slcattekort å sådan skatt
eller intyg av lokal skattemyndighet,
att arbetstagaren icke har att erlägga
preliminär A-skatt. Har debetsedel,
slcattekort eller intyg som nyss
sagts ej uppvisats för arbetsgivaren
och har till denne ej heller överlämnats
debetsedel å preliminär A-skatt
eller företetts slcattekort å sådan
skatt, skall skatteavdrag för preliminär
A-skatt verkställas med tjugufem
procent av lönebeloppet vid varje
avlöningstillfälle. Skatteavdrag
som nyss sagts skall vid anställning,
avsedd att vara kortare tid än en
vecka, dock icke göras å dagsinkomst
understigande tio kronor.

Arbetstagare, som icke har att gälda
preliminär A-skatt, skall inom i
första stycket angiven tid för arbetsgivaren
uppvisa debetsedel å preliminär
B-skatt, påförd i hemortskommunen,
eller skattelcort å sådan
skatt eller intyg av lokal skattemyndighet,
att arbetstagaren icke har att
erlägga preliminär A-skatt. Har debetsedel,
skattekort eller intyg som
nyss sagts ej uppvisats för arbetsgivaren
och har till denne ej heller
överlämnats debetsedel å preliminär
A-skatt eller företetts skattekort å
sådan skatt, skall skatteavdrag för
preliminär A-skatt verkställas med

1) i fråga om inkomst av anställning
som är avsedd att vara kortare
tid än en vecka: det belopp som i
skattetabellerna angives för sådan
inkomst,

2) i fråga om inkomst, som icke
avser bestämd tidsperiod eller icke
uppbäres vid regelbundet återkommande
tillfällen: hälften av inkomsten,

3) i övriga fall: ett belopp motsvarande
avdrag enligt den i i § 2 mom.

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

första stycket vid 4) avsedda kolumnen
i skattetabellen för den ort, där
arbetsgivaren har sitt kontor eller lönen
eljest utbetalas, jämte tio procent
av lönen.

Skatteavdrag för-----39 § 1 mom.

Därest arbetstagaren---löneutbetalningen avser.

Det belopp, — — -—---hela krontal.

1 m o in. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
på grund av arbetslöshet
eller sjukdom eller eljest
oförvållat blivit nedsatt, må beviljas
anstånd med erläggande av preliminär
B-skatt, kvarstående skatt eller
tillkommande skatt, som förfaller till
betalning under högst två av de uppbördsterminer,
vilka utlöpa närmast
efter det ansökan om anstånd gjorts.
Anståndet må avse hela skatten eller
del därav. Anståndstiden må bestämmas
till längst ett år efter utgången
av den månad, varunder den första
av nyssnämnda terminer infaller. 2

2 mom. Värnpliktig, som inryckt
till militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga
till följd härav
blivit nedsatt, må beviljas anstånd
med erläggande av preliminär Bskatt,
kvarstående skatt eller tillkommande
skatt, som förfaller till
betalning under uppbördstermin,
vilken helt eller delvis infaller under
tiden för militärtjänstgöringen eller
under tiden därefter, dock senast under
tredje kalendermånaden efter
den då tjänstgöringen upphör. Anståndet
må avse hela skatten eller
del därav. Anståndstiden må bestämmas
till längst ett år efter utgången
av den månad, varunder den
uppbördstermin infaller som anståndet
avser, dock att anstånd därutöver
må beviljas för tiden intill dess
den värnpliktige efter beviljad ledighet
för återgång till civil verksamhet
(hempermittering) eller hemförlov -

(Se vidare anvisningarna.)

§•

1 m o in. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
på grund av arbetslöshet
eller sjukdom eller eljest
oförvållat blivit nedsatt, må av lokal
skattemyndighet erhålla anstånd
med erläggande av preliminär Bskatt,
kvarstående skatt eller tillkommande
skatt, som förfaller
till betalning under högst två av
de uppbördsterminer, vilka utlöpa
närmast efter det ansökan om anstånd
gjorts. Anståndet må avse hela
skatten eller del därav. Anståndstiden
må bestämmas till längst ett
år efter utgången av den månad, varunder
den första av nyssnämnda terminer
infaller.

2 in o m. Värnpliktig, som inryckt
till militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga
till följd härav
blivit nedsatt, må av lokal skattemyndighet
erhålla anstånd med erläggande
av preliminär B-skatt, kvarstående
skatt eller tillkommande
skatt, som förfaller till betalning
under uppbördstermin, vilken helt
eller delvis infaller under tiden för
militärtjänstgöringen eller under tiden
därefter, dock senast under tredje
kalendermånaden efter den då
tjänstgöringen upphör. Anståndet
må avse hela skatten eller del därav.
Anståndstiden må bestämmas till
längst ett år efter utgången av den
månad, varunder den uppbördstermin
infaller som anståndet avser,
dock att anstånd därutöver må beviljas
för tiden intill dess den värnpliktige
efter beviljad ledighet för
återgång till civil verksamhet (hem -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

151

(Nuvarande lydelse)

ning tre kalendermånader i följd varit
fri från tjänstgöring.

1 in o m. Skattskyldig, som anfört
besvär över taxeringsnämnds,
prövningsnämnds eller skattedomstols
beslut rörande taxering, må beviljas
anstånd med inbetalning av
skatt på grund av taxeringen, därest
vederbörande taxering sintendent i
yttrande över den skattskyldiges
framställning om anstånd förklarat
sig icke hava något att erinra mot
bifall, helt eller delvis, till densamma.
Under enahanda förutsättning
må skattskyldig, som hos prövningsnämnd
gjort ansökan om skatteberäkning
för ackumulerad inkomst
eller som anfört besvär över prövningsnämnds
eller skattedomstols
beslut angående dylik skatteberäkning,
beviljas anstånd med inbetalning
av skatt på grund av taxering,
varigenom den ackumulerade inkomsten
tages till beskattning. Anstånd
må avse skatt till belopp, som
betingas av taxeringsintendentens
yttrande.

Anståndet skall gälla till dess två
månader förflutit från dagen för
pr övning snämndens eller vederbörande
skattedomstols beslut i anledning
av besvär eller ansökan som i
första stycket avses.

(Föreslagen lydelse)

permittering) eller hemförlovning
tre kalendermånader i följd varit fri
från tjänstgöring.

§•

1 mom. Skattskyldig må av lokal
skattemyndighet erhålla anstånd
med inbetalning av skatt eller ränta

1) om taxeringsintendenten anfört
besvär över taxering med yrkande
om ändring i densamma till den
skattskyldiges förmån: till belopp,
som betingas av taxeringsintendentens
yrkande,

2) om taxeringsintendenten i yttrande
över besvär, som den skattskyldige
anfört över taxering, helt
eller delvis tillstyrkt den skattskyldiges
yrkanden: till belopp, som betingas
av taxeringsintendentens yttrande,

3) om taxering, var över den skattskyldige
anfört besvär, blivit oriktig
på grund av felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende:
till belopp, som betingas av
felräkningen, misskrivningen eller
förbiseendet,

4) om den skattskyldige taxerats
å mer än en ort för samma inkomst,
garantibelopp för fastighet eller förmögenhet:
till belopp, motsvarande
ettdera eller båda av de skattebelopp,
som påförts i anledning av taxeringen,

5) om den skattskyldige gör gällande
att på grund av fel vid debitering
skatt påförts honom obehörigen
eller med för högt belopp: till belopp,
som betingas av felaktigheten
i debiteringen,

6) om preliminär skatt, som enligt
27 § 2 mom. skall gottskrivas den
skattskyldige, kan beräknas överstiga
motsvarande slutliga skatt och
kan beräknas bliva avkortad enligt
65 § samt den skattskyldige försummat
att begära jämkning inom den i
45 § 1 mom. sista stycket angivna
tiden: till så stor del av skatten, som
kan antagas bliva avkortad.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Har dödsbo ansökt om
befrielse från erläggande av skatt,
som påförts den avlidne eller dödsboet,
eller har dödsboet anfört besvär
över beslut i sådan fråga, skall
vad i 1 mom. första och tredje styckena
sägs äga motsvarande tillämpning.

3 m o m. Gör skattskyldig gällande
att han på grund av fel vid debiteringen
påförts skatt obehörigen eller
med för högt belopp och har han
häri sökt rättelse hos lokal skattemyndighet,
må den skattskyldige beviljas
anstånd med erläggande av
skatten eller del därav. Anståndet
skall gälla till dess en månad förflutit
från dagen för den lokala skattemyndighetens
beslut i anledning
av ansökningen om rättelse i debiteringen.

4 m o m. Om den preliminära
skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall
gottskrivas skattskyldig, kan beräknas
överstiga motsvarande slutliga
skatt och om det överskjutande beloppet
är helt eller delvis oguldet,
må den skatt skyldige, därest han
försummat att begära jämkning
inom den i 45 § 1 mom. sista stycket
angivna tiden, beviljas anstånd med
erläggande av så stor del av nämnda
belopp, som kan antagas bliva
avkortat enligt 65 §.

(Se vidare anvisningarna.)

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Skattskyldig eller, i fall
som nedan vid 2) sägs, dödsbo må
av vederbörande länsstyrelse erhålla
anstånd med inbetalning av skatt
eller ränta,

1) om den skattskyldige anfört
besvär över taxering och erläggandet
i behörig tid av skatt, som påförts
i anledning av den icke lagakraftvunna
taxeringen, skulle för
den skattskyldige medföra betydande
skadeverkningar eller eljest framstå
såsom uppenbart obilligt: till belopp,
som betingas av den skattskyldiges
yrkande i fråga om taxeringen,

2) om ansökan gjorts angående
skatteberäkning för ackumulerad inkomst
eller angående befrielse från
erläggande av skatt, som påförts avliden
person eller hans dödsbo eller
om skattskyldig eller dödsbo anfört
besvär över beslut i anledning av
sådan ansökan: till belopp som betingas
av ansökningen eller besvären,

3) om ansökan gjorts angående
avkortning enligt förordningen den
6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser
om begränsning av skatt i
vissa fall eller angående befrielse
enligt 85 § 2 mom. från erläggande
av ränta å kvarstående skatt eller
om besvär anförts över beslut i anledning
av sådan ansökan: till belopp,
som betingas av ansökningen
eller besvären.

Anstånd i fall, som i första stycket
vid 1) avses, må medges endast
om den skattskyldige till länsstyrelsen
avlämnar nöjaktig säkerhet, därest
det icke med hänsyn till anståndstidens
varaktighet, den skattskyldiges
förhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antagas, att
det belopp, som med anståndet avses,
ändock kommer att behörigen
erläggas.

3 mom. Anstånd må, utom i fall
som i 1 mom. vid 6) avses, medde -

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Beslut om anstånd, som i 48 och
49 §§ sägs, meddelas, efter skattskyldigs
framställning, av den lokala
skattemyndighet, som utfärdat
debetsedel å den skatt som med anståndet
avses.

Ansökan om
Beslut om —

I fråga — —

(Föreslagen lydelse)

las att gälla längst intill dess två
månader förflutit från dagen för beslut
i anledning av ansökan eller besvär,
varom i 1 och 2 mom. förmäles.
Meddelat anstånd må, när skäl
därtill äro, omedelbart återkallas.

(Se vidare anvisningarna.)

§•

Beslut om anstånd, som i 48 § och
49 § 1 mom. sägs, meddelas av den
lokala skattemyndighet, som utfärdat
debetsedel å den skatt som med
anståndet avses.

— --till prövning.

— ----för denne.

— motsvarande tillämpning.

58 §.

1 m o m. Har skattskyldig eller
arbetsgivare som verkställt skatteavdrag
underlåtit att inbetala skatt i
tid och ordning, som i 53 eller 54 §
eller 56 § 3 mom. sägs, skall utgå
restavgift, beräknad efter fyra öre
för varje hel krona av den del av
skatten, som sålunda icke erlagts,
dock ej mindre än en krona. Restavgiften
skall vid öretal över femtio
avrundas uppåt och vid annat öretal
avrundas nedåt till helt krontal.
Vad nu sagts skall i fall, som avses i
56 § 3 mom. andra stycket, gälla endast
om där angiven inbetalning icke
verkställts senast under den uppbördstermin,
som infaller närmast
efter utgången av den månad, under
vilken skatteavdraget verkställts, eller,
såvitt gäller inbetalning från arbetsgivare
som avses i 53 § 1 mom.
tredje stycket, senast den 18 i den
månad under vilken nämnda uppbördstermin
infaller.

Arbetsgivare, som i första stycket
avses, skall utöver restavgift erlägga
tilläggsavgift för varje påbörjat år,
utöver det första, efter utgången av
den uppbördsmånad, under vilken
skatten rätteligen skolat erläggas, intill
dess skatten inbetalas eller ock
av den lokala skattemyndigheten
fastställes till betalning. Tilläggsavgift
skall för varje sådant år beräknas
till sex öre för varje hel krona
av den del av skatten, som icke erlagts,
dock ej mindre än en krona.
Vad i denna förordning finnes stadgat
om restavgift skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om tillläggsavgift.

Restavgift skall vid öretal över
femtio avrundas uppåt och vid annat
öretal avrundas nedåt till helt
krontal.

Vad i första, andra och tredje styc -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kena sagts skall i fall, som avses i
56 § 3 mom. andra stycket, gälla endast
om där angiven inbetalning icke
verkställts senast under den uppbördstermin,
som infaller närmast
efter utgången av den månad, under
vilken skatteavdraget verkställts, eller,
såvitt gäller inbetalning från arbetsgivare
som avses i 53 § 1 mom.
tredje stycket, senast den 18 i den
månad under vilken nämnda uppbördstermin
infaller.

68 §.

1 mom. Överstiger erlagd preliminär
skatt motsvarande slutliga
skatt eller har genom skatteavdrag
enligt 40 § tredje stycket innehållits
mer än som svarar mot den skattskyldige
påförd kvarstående skatt,
skall länsstyrelsen i det län, där skatten
debiterats, skyndsamt ombesörja
att det överskjutande beloppet återbetalas
till den skattskyldige utan
kostnad för denne. Restitution skall
dock icke ske av belopp understigande
fem kronor.

Det åligger
Sedan beslut.

Finner Kungl.

2 m o m. Har vid

Finner länsstyrelsen —---- — —

1 mom. Därest den — -—■

Ränta som i föregående stycke
sägs skalt icke utgå å belopp, varå

1 m o in. Överstiger erlagd preliminär
skatt motsvarande slutliga
skatt eller har genom skatteavdrag
enligt 40 § tredje stycket innehållits
mer än som svarar mot den skattskyldige
påförd kvarstående skatt,
skall länsstyrelsen i det län, där skatten
debiterats, skyndsamt ombesörja
att det överskjutande beloppet återbetalas
till den skattskyldige utan
kostnad för denne. Restitution av
preliminär skatt skall dock icke ske
av belopp understigande tio kronor,
i staden.

äger återbekomma.
därom förordna,
mycket erlagts,
erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsättning
i eller befrielse från honom påförd
slutlig, kvarstående eller tillkommande
skatt eller berättigas återbekomma
ytterligare överskjutande
preliminär skatt, äger att genom
länsstyrelsen i det län, där debiteringen
skett, kostnadsfritt återbekomma
vad han för mycket erlagt.
Restitution av belopp understigande
tio kronor skall dock ske endast när
fråga är om rättelse av felaktighet
i debitering eller avräkning.

69 §.

- preliminär skatt.

Har slutlig eller kvarstående skatt
genom fel vid debiteringen blivit på -

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

i 2 mom. omförmäld ränta tillgodoföres
den skattskyldige.

(Föreslagen lydelse)

förd med oriktigt belopp eller har
preliminär skatt blivit tillgodoräknad
med felaktigt belopp eller skall
slutlig eller kvarstående skatt av annan
anledning nedsättas, skall ny
beräkning av ränta enligt första
stycket verkställas.

2 in o m. Den som-----den skattskyldige.

Ränta enligt första stycket skall
utgå, förutom å det skattebelopp som
skall återbetalas, jämväl å det belopp,
som beräknas jämlikt 1 mom.
andra stycket.

Vid beräkning — —---- — skall iakttagas:

att ränta utgår för skatt, som pre
liminärt erlagts under vederbörligt
uppbördsår, från utgången av nämnda
år samt för annan skatt, därest
den erlagts under förra hälften av
ett uppbördsår, från och med den 1
därpå följande september och, därest
den erlagts under senare hälften
av ett uppbördsår, från och med den
1 därpå följande mars;

att ränta utgår för skatt, som preliminärt
erlagts ävensom för ränta
enligt 1 mom. andra stycket, från
utgången av taxeringsåret samt för
annan skatt, därest den erlagts under
förra hälften av ett kalenderår,
från och med den 1 därpå följande
juli och, därest den erlagts under
senare hälften av ett kalenderår,
från och med den 1 därpå följande
januari;

att, därest----- — beloppet återbetalas.

3 mom. Har beslut, som föranlett
ränta enligt 1 mom. andra stycket
eller 2 mom., ändrats på sådant
sätt att, om ändringsbeslutet beaktats
vid ränteberäkningen, ränta icke
skulle ha utgått eller utgått med lägre
belopp, är den skattskyldige pliktig
återbetala vad han sålunda för
mycket uppburit. Vad i denna förordning
stadgas om tillkommande
skatt skall därvid äga motsvarande
tillämpning.

Åtgärder för uttagande av skatt
må icke vidtagas senare än fem år
efter utgången av det uppbördsår,
under vilket skatten enligt verkställd
debitering skolat erläggas.

§•

1 m o m. Åtgärder för uttagande
av skatt må icke vidtagas mot skattskyldig
senare än fem år efter utgången
av det uppbördsår, under
vilket skatten enligt verkställd debitering
skolat erläggas eller, i fråga
om preliminär skatt som i 27 §
2 mom. vid 2) avses, fastställts till
betalning.

Utan hinder av vad i första styc -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ket sagts må åtgärder för uttagande
av skatt, beträffande vilken anstånd
med inbetalning medgivits
jämlikt 49 § i avvaktan på kammarrättens
eller Kungl. Maj:ts utslag i
anledning av besvär, vidtagas till
dess två år förflutit från utgången av
den månad, då utslaget meddelades.

2 mom. Har arbetsgivare verkställt
skatteavdrag för preliminär
skatt men icke inbetalat det innehållna
beloppet, må beslut av lokal
skattemyndighet om fastställelse av
arbetsgivarens ansvarighet icke meddelas
senare än fem år efter utgången
av det uppbördsår då sådan kvarstående
skatt skulle ha erlagts, som
svarar mot preliminär skatt för det
inkomstår då skatteavdraget verkställdes.
Avser skatteavdraget kvarstående
skatt, må fastställelsen icke
ske senare än fem år efter utgången
av det uppbördsår, under vilket skatten
enligt verkställd debitering skolat
erläggas.

Har arbetsgivare underlåtit verkställa
skatteavdrag, må åtgärder för
uttagande av skatten icke vidtagas
mot arbetsgivaren, sedan arbetstagarens
ansvarighet för skatten enligt
bestämmelserna i 1 mom. första
stycket upphört.

Utan hinder av vad som ovan stadgats
må dock kammarrättens eller
Kungl. Maj:ts utslag, genom vilket
arbetsgivare förklarats ansvarig för
arbetstagares skatt, bringas till verkställighet
genom indrivning under
en tid av två år från utgången av
den månad utslaget meddelades.

72 a §.

Kungl. Maj:t förordnar inom varje
län ett allmänt ombud att föra det

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

157

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

allmännas talan i mål, som avses i
86 § fjärde stycket.

75 §.

Underlåter arbetsgivare,---i fråga.

Efterkommer arbetsgivaren---må bevilj as.

Arbetsgivare eller —■ —- — erlägga restavgift.

Har lokal---ansvarighet föreligga.

Därest arbetsgivare efter besvär
över lokal skattemyndighets beslut
funnits icke vara ansvarig för arbetstagares
skatt, skall länsstyrelsen till
arbetsgivaren återbetala skatt, som
denne erlagt för arbetstagaren, jämte
restavgift ävensom ränta efter
fem procent för år. Häftar arbetsgivare
för restförd skatt eller arbetstagares
skatt, för vilken han funnits
ansvarig, äger han dock utfå allenast
vad som överstiger det oguldna
beloppet jämte därå belöpande
restavgift. Förklaras arbetsgivare enligt
senare meddelat beslut, helt eller
delvis, ansvarig för skatten, är
han pliktig återbetala uppburen ränta
i vad den avser skattebelopp, för
vilket han funnits ansvarig. Vad i
andra stycket sägs skall därvid äga
motsvarande tillämpning.

Har arbetstagares---å indrivningskvittot.

76 §.

Arbetsgivare, som — — — erlagt skatten.

Utmätningsmannen må---erlägga restavgift.

Den, som jämlikt 80 § 1 mom.
tredje stycket förpliktats att jämte
arbetsgivare svara för belopp, varmed
arbetstagares lön minskats för
gäldande av dennes skatt, äger söka
erlagt skattebelopp åter av arbetsgivaren.
Därvid skall i tillämpliga delar
gälla vad i första och andra
styckena sagts.

80 §.

1 mom. Utbetalar arbetsgivare,--- — med dagsböter.

Fullgör arbetsgivare — — — sex månader.

Beror underlåtenhet, som i andra
stycket sagts, på uppsåt eller grov
oaktsamhet hos någon som företräder
arbetsgivare, vilken är juridisk

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Hörsammar icke skattskyldig aninaning
att avlämna preliminär
självdeklaration eller att fullständiga
sådan deklaration eller att för
jämkning inkomma med för den
skattskyldige utfärdad debetsedel å
preliminär skatt, eller

underlåter någon att hörsamma
anmaning enligt 19 §, eller

underlåter arbetsgivare, som är
skyldig verkställa skatteavdrag, att
fullgöra sådan skyldighet eller verkställer
han skatteavdrag med för lågt
belopp, eller

fullgör arbetsgivare icke vad honom
åligger enligt 43 eller 78 §,
äger länsstyrelsen förelägga den
försumlige lämpligt vite.

Om uttagande —--— -— eller

1 mom. Den, som------

person, må domstol på därom förd
talan förplikta företrädaren att jämte
arbetsgivaren svara för skattebeloppet.
När särskilda skäl äro därtill,
må ansvarigheten jämkas eller
eftergivas.

§•

underlåter någon att hörsamma
anmaning enligt 19 §, eller

underlåter arbetsgivare, som är
skyldig verkställa skatteavdrag, att
fullgöra sådan skyldighet eller verkställer
han skatteavdrag med för lågt
belopp, eller

fullgör arbetsgivare icke vad honom
åligger enligt 43 eller 78 §,
äger den lokala skattemyndigheten
eller länsstyrelsen förelägga den
försumlige lämpligt vite. Vite må ej
bestämmas under etthundra eller
över femtusen kronor.

Vite må icke föreläggas staten,
kommun eller annan menighet, ej
heller ämbets- eller tjänsteman i
tjänsten.
häradsslcrivare.

Finnes, då fråga uppkommer om
utdömande av vite, ändamålet med
vitet hava förfallit, må vitet ej utdömas.
Har vitesföreläggande iakttagits
först efter det anmälan enligt
tredje stycket inkommit, skall ändamålet
med vitet icke anses hava därigenom
förfallit.

Vid prövning av anmälan enligt
tredje stycket må jämväl fråga, huruvida
och med vilket belopp vitet
bort erläggas, komma under bedömande.

§•

av beslutet.

Över beslut, varigenom vite förelagts,
må klagan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

159

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 §.

Över länsstyrelses beslut enligt
denna förordning må besvär anföras
hos kammarrätten, dock att klagan
icke må föras över länsstyrelses beslut
rörande preliminär taxering,
sättet för uttagande av preliminär
skatt, debitering eller jämkning av
sådan skatt, verkställande av skatteavdrag
eller anstånd med inbetalning
av skatt. Besvären skola hava inkommit
till länsstyrelsen inom en månad
från den dag, då klaganden erhöll
del av beslutet, vid påföljd, om den
tid försittes, att besvären icke upptagas
till prövning. Ej må den omständigheten,
att besvären i stället
för till länsstyrelsen ingivits till kammarrätten,
utgöra hinder för deras
upptagande till prövning, därest besvären
till kammarrätten inkommit
före utgången av nyss stadgade besvärstid.
I sådant fall skola besvären
av kammarrätten omedelbart överlämnas
till vederbörande länsstyrelse.

Sedan besvären —----giva anledning.

Över kammarrättens------till prövning.

Besvärsrätt tillkommer den som
beslutet eller utslaget avser, så ock
allmänt ombud, när fråga är om
beslut enligt 68 § 2 mom. eller 70 §
2 mom. i anledning av underrättelse
från riksrevisionsverket eller länsstyrelses
beslut, som innebär nedsättning
i eller befrielse från ansvarighet
för arbetstagares skatt, restavgift
eller ränta å kvarstående
skatt. Mot kammarrättens utslag i
andra mål än som nu sagts må talan
föras av allmänt ombud, i den
mån länsstyrelses beslut genom utslaget
ändrats.

Över länsstyrelses beslut enligt
denna förordning må besvär anföras
hos kammarrätten, dock att klagan
icke må föras över länsstyrelses
beslut rörande preliminär taxering,
sättet för uttagande av preliminär
skatt, debitering eller jämkning av
sådan skatt, verkställande av skatteavdrag
eller anstånd med inbetalning
av skatt eller beslut, varigenom
vite förelagts eller förordnande om
avskrivning av skatt meddelats. Besvären
skola hava inkommit till länsstyrelsen
inom en månad från den
dag, då klaganden erhöll del av beslutet,
vid påföljd, om den tid försittes,
att besvären icke upptagas till
prövning. Ej må den omständigheten,
att besvären i stället för till länsstyrelsen
ingivits till kammarrätten,
utgöra hinder för deras upptagande
till prövning, därest besvären till
kammarrätten inkommit före utgången
av nyss stadgade besvärstid.
I sådant fall skola besvären av kammarrätten
omedelbart överlämnas
till vederbörande länsstyrelse.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid prövning av besvär över utdömande
av vite må jämväl frågan, huruvida
vitet bort föreläggas, komma
under bedömande.

87 §.

Besvär över — —- — ■— ---erlägga skatt.

Åtgärd enligt denna förordning
må vidtagas utan hinder av att det
beslut eller utslag som föranleder
åtgärden icke äger laga kraft.

Anvisningar

till 40 §.

I 40 § andra och tredje styckena I 40 § andra och tredje styckena
angivna skatteavdrag med tjugufem angivna skatteavdrag skola ej verkprocent
av lönebeloppet skola ej ställas, då det är för arbetsgivaren
verkställas, då det är för arbetsgi- uppenbart att anställningen hos hovaren
uppenbart att anställningen nom är att anse såsom bisyssla. Är
hos honom är att anse såsom bisyss- så ej fallet, må avdrag underlåtas
la. Är så ej fallet, må avdrag under- allenast därest arbetstagaren med inlåtas
allenast därest arbetstagaren tyg från lokal skattemyndighet styrmed
intyg från lokal skattemyndig- ker att fråga är om bisyssla,
het styrker att fråga är om bisyssla.

Skatteavdrag skall--- — — — av anställningen.

Det åligger —- —--—----att göras.

Har genom-----mycket innehållits.

Kan det — — —--——- lokala skattemyndigheten.

Vadi---— —- —- — --så förordnar.

till 49 §.

1. Lokal skattemyndighets beslut
i anledning av framställning om anstånd
enligt 49 § 1 mom. första stycket
skall grundas på det yttrande
över framställningen, som det åligger
taxeringsintendent att avgiva.
Denne skall, därest detta med hänsyn
till föreliggande omständigheter
är möjligt, i yttrande tillkännagiva
sitt ställningstagande till de över
taxeringen anförda besvären. År utredningen
i besvärsärendet icke avslutad
och anser sig taxeringsintendenten
med hänsyn härtill eller av
annat skäl icke kunna göra något
uttalande rörande sitt framtida ställningstagande
till besvären, skall
detta meddelas den lokala skattemyndigheten,
som i sådant fall har

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

att avslå framställningen om anstånd
med skattens erläggande.

2. I fall som avses i 49 § 1 mom.
andra stycket bör anståndet avse
skatten enligt den taxering, som kan
beräknas skola undanröjas. Har preliminär
skatt avräknats å slutlig
skatt enligt nämnda taxering, kan
anstånd beviljas även med betalning
av så stor del av skatten på grund av
den å rätt ort påförda taxeringen,
som motsvaras av nämnda preliminära
skatt.

(Föreslagen lydelse)

1. I fall som avses i 49 § 1 mom.
vid 4) bör anståndet avse skatten enligt
den taxering, som kan beräknas
skola undanröjas. Har preliminär
skatt avräknats å slutlig skatt enligt
nämnda taxering, kan anstånd beviljas
även med betalning av så stor
del av skatten på grund av den å
rätt ort påförda taxeringen, som
motsvaras av nämnda preliminära
skatt.

2. Till ledning för prövning av ansökan
om anstånd enligt 49 § 2 mom.
första stycket vid 1) må följande
vägledande synpunkter anges. Om
skattebeloppet är förhållandevis
ringa eller om den skattskyldiges
ekonomi är allmänt sett god torde
— om förutsättningar för anstånd eljest
föreligga — anstånd utan säkerhet
ofta kunna medges. Detsamma
är förhållandet om det kan antagas,
att besvären över taxeringen
med hänsyn till bestämmelserna i
89 § taxering sför ordning en eller av
annan anledning komma att bliva
avgjorda inom en nära framtid. Om
så anses lämpligt kan anståndstiden
begränsas; förlängning av anståndstiden
medges då först efter förnyad
ansökan och prövning av den skattskyldiges
förhållanden. Om skäl därtill
äro må anstånd begränsas till att
avse blott en del av det skattebelopp
varom fråga är.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. I samband med
ikraftträdandet skall följande iakttagas.

1. Förordningens bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet i
avseende på åtgärder för förordningens tillämpning därefter.

2. Äldre bestämmelser i 27 § 3 mom., 28 §, 68 § 1 mom. och 69 § skola
alltjämt gälla i fråga om skatt på grund av 1966 eller tidigare års taxering.

3. Äldre bestämmelser i 58 § 1 mom., 71 § och 80 § 1 mom. skola alltjämt
gälla i fråga om skatt, som förfallit till betalning före den 1 mars 1967, eller,
såvitt angår skatt som avses i 75 §, i fråga om skatt, vilken bort redovisas
före sistnämnda dag, därest skatteavdrag verkställts i behörig ordning.

4. Äldre bestämmelser i 85 § 1 mom. och 86 § skola alltjämt gälla i fråga
om besvär över beslut, som meddelats före den 1 januari 1967.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr ISO

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Uppbördsutredningens förslag
till

Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 35 § 5 mom., 46 § 2 mom. och 53 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 m o in. Till intäkt som i 1 mom.
avses räknas jämväl dels lotterivinst,
därest densamma icke jämlikt
19 § är frikallad från beskattning,
dels ock intäkt genom restitution,
avkortning eller avskrivning av
sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående folkpensionsavgift eller
tilläggspensionsavgift, för vilken
avdrag av den skattskyldige åtnjutits
vid tidigare års taxeringar.

(Se vidare anvisningarna.)

2 mom. I hemortskommunen —

2) för dels sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående tilläggspensionsavgift,
som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige,
dels ock avgift för pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §,
därest avgiften under beskattningsåret
erlagts för försäkring, vilken
äges av den skattskyldige själv eller,
i förekommande fall, hans make eller
hans omyndiga barn;

3) för dels sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift
enligt 19 kap. 2 §
lagen om allmän försäkring, som
under beskattningsåret påförts den
skattskyldige, dels o c 1c premier
och andra avgifter, som skattskyldig
erlagt för försäkringar av följande

§•

5 in o in. Till intäkt som i 1 mom.
avses räknas jämväl dels lotterivinst,
därest densamma icke jämlikt
19 § är frikallad från beskattning,
dels o c 1c intäkt genom restitution,
avkortning eller avskrivning av
sådan folkpensionsavgift eller tilläggspensionsavgift,
för vilken avdrag
av den skattskyldige åtnjutits
vid tidigare års taxeringar.

(Se vidare anvisningarna.)

§•

--- eller uppfostran;

2) för dels sådan tilläggspensionsavgift,
som under beskattningsåret
påförts den skatt skyldige, dels
o c 1c avgift för pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §, därest avgiften
under beskattningsåret erlagts för
försäkring, vilken äges av den skattskyldige
själv eller, i förekommande
fall, hans make eller hans omyndiga
barn;

3) för dels sådan sjukförsäkringsavgift
enligt 19 kap. 2 § lagen
om allmän försäkring, som under
beskattningsåret påförts den slcattskyldige,
dels ock premier och
andra avgifter, som skattslcyldig erlagt
för försäkringar av följande slag,
vilka ägas av honom själv eller, i

1 Senaste lydelse av 35 § 5 mom. se 1959: 564, av 46 § 2 mom. se 1964: 76 och av 53 §

1 mom. se 1963:303.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

163

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

slag, vilka ägas av honom själv el- förekommande fall, hans make eller
ler, i förekommande fall, hans make hans omyndiga barn, nämligen kaeller
hans omyndiga barn, nämligen pitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkkapitalförsäkring,
arbetslöshetsför- ring samt sådan sjuk- eller olyckssäkring
samt sådan sjuk- eller fallsförsäkring, därunder inbegripen
olycksfallsförsäkring, därunder in- avgift till sjukkassa för begravningsbegripen
avgift till sjukkassa för be- hjälp, som ej avses i 33 § och som ej
gravningshj älp, som ej avses i 33 § utgör sjukförsäkring enligt 2—4 kap.
och som ej utgör sjukförsäkring en- lagen om allmän försäkring; samt
ligt 2—4 kap. lagen om allmän försäkring;
samt

4) för belopp —• ■— —----1 000 kronor.

Har skattskyldig-----eller underhållsbidraget.

Därest skattskyldig----— nämnda tid.

Avdrag, som--• •----— —---18 år.

53 §.

1 in o in. Skyldighet att------—- -— 73 §§ sägs:

a) fysisk person: a) fysisk person:

för tid, under vilken han för tid, under vilken han
varit här i riket bosatt: varit här i riket bosatt:

för tid, under vilken han
ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet; för

inkomst av rörelse, som här
bedrivits;

för härifrån uppburen, genom
verksamhet här i riket förvärvad inkomst
av tjänst;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring
av fastighet eller rörelse här
i riket eller tillbehör till sådan fastighet
eller rörelse; samt

för sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående folkpensionsavgift
eller tilläggspensionsavgift,
som restituerats, avkortats eller avskrivits,
i den mån avdrag därför av
den skattskyldige åtnjutits vid tidigare
års taxeringar;

b) staten:---------el

Riksskattenämnden må,----

för tid, under vilken han
ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet; för

inkomst av rörelse, som här
bedrivits;

för härifrån uppburen, genom
verksamhet här i riket förvärvad inkomst
av tjänst;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring
av fastighet eller rörelse här
i riket eller tillbehör till sådan fastighet
eller rörelse; samt

för sådan folkpensionsavgift eller
tilläggspensionsavgift, som restituerats,
avkortats eller avskrivits, i
den mån avdrag därför av den skattskyldige
åtnjutits vid tidigare års
taxeringar;

[er rörelse.

— icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Uppbördsutredningens förslag
till

Förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 mom. Från sammanlagda------ske för

underskott, som---—--eller lotterivinst;

allmän kommunalskatt, som här i
riket påförts skattskyldig på grund

slutlig skatt eller fastighetsskatt,
som här i riket påförts skattskyldig
på grund av taxering under året näst
före det taxeringsår, varom fråga är,
eller sådan här i riket påförd tillkommande
skatt, varå skattskyldig under
förstnämnda år erhållit debetsedel,
allt till den del skatten skall erläggas
till kommun eller annan kommunal
samfällighet eller avser sådan tilläggspensionsavgift,
som påförts den
skattskyldige under året näst före
taxeringsåret och för vilken avdrag
icke åtnjutits enligt nästf oljande
stycke.

Skattskyldig, som-----kommunalskattelagen sägs.

Har sådan —---------i fråga.

av taxering under året näst före det
taxeringsår, varom fråga är, eller
sådan tilläggspensionsavgift, som påförts
den skattskyldige under året
näst före taxeringsåret och för vilken
avdrag icke åtnjutits enligt nästföljande
stycke.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

iSenaste lydelse av 4 § 1 mom. se 1964: 77.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

165

Uppbördsutredningens förslag
till

Förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den SO november 1951
(nr 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad

inkomst

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 30 november 1951 angående
beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ä restituerat belopp utgår icke
ränta.

Bifalles ansökan varom i 4 § sägs,
skall länsstyrelsen meddela förordnande
om avkortning eller, där restitution
skall ske, tillställa den skattskyldige
honom tillkommande belopp
över postgiro. Förordnande som
nu sagts må meddelas utan hinder
av att det beslut eller utslag, som föranleder
avkortning eller restitution,
icke äger laga kraft.

Å restituerat belopp utgår icke
ränta, som i 69 § 2 mom. uppbördsförordningen
sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser
angående ränta skola alltjämt gälla i fråga om skatt på grund av 1966 eller
tidigare års taxering.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Uppbördsutredningens förslag
till

Förordning angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 6 juni
1952 (nr 410) om begränsning av skatt i vissa fall

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ förordningen den 6 juni 1952 om begränsning
av skatt i vissa fall skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Finnes ansökning böra bifallas,
skall länsstyrelsen eller överståthållarämbetet
antingen meddela förordnande
om avkortning eller tillställa
sökanden honom tillkommande restituerat
belopp över postgiro eller ock
vidtaga båda dessa åtgärder.

Finnes ansökning böra bifallas,
skall länsstyrelsen eller överståthållarämbetet
antingen meddela förordnande
om avkortning eller, där återbetalning
skall ske, tillställa sökanden
honom tillkommande belopp
över postgiro eller ock vidtaga båda
dessa åtgärder. Avkortning eller återbetalning
som nu sagts må ske utan
hinder av att det beslut eller utslag,
som föranleder åtgärden, icke äger
laga kraft.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser
angående ränta skola alltjämt gälla i fråga om skatt på grund av 1966 eller
tidigare års taxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

167

Uppbördsutredningens förslag
till

Förordning angående ändrad lydelse av 14 § 2 mom. och 20 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt

Härigenom förordnas, att 14 § 2 mom. och 20 § förordningen den 16 maj
1958 om sjömansskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 mom. Inbetalas sjömansskatt
senare än i 1 mom. sägs, skall restavgift
utgå med fyra öre för varje hel
krona av den del av skatten, som
icke erlagts i rätt tid. Uppkommer
vid beräkningen öretal, iakttages att
öretal över femtio avrundas uppåt
och annat öretal avrundas nedåt till
helt krontal, dock att restavgift icke
i något fall utgår med mindre än en
krona.

Åtgärder för uttagande av sjömansskatt
må icke vidtagas senare
än fem år efter utgången av det år,
under vilket skatteavdrag verkställts
eller skolat verkställas.

2 mom. Inbetalas sjömansskatt
senare än i 1 mom. sägs, skall utgå
restavgift och tilläggsavgift beräknade
enligt bestämmelserna i 58 § 1
mom. första, andra och tredje styckena
uppbördsförordningen. Beloppet
av tilläggsavgift bestämmes därvid
i förhållande till det antal påbörjade
år, utöver det första, efter utgången
av den tid, under vilken
skatten rätteligen skolat erläggas, intill
dess skatten inbetalas eller revisionskrav,
som i 17 § 2 mom. sägs,
fastställes.

§■

Har redare underlåtit verkställa
avdrag för sjömansskatt, må åtgärder
för uttagande av skatten icke
vidtagas senare än fem år efter utgången
av det år, under vilket skatteavdrag
skolat verkställas.

Revisionskrav mot redare i anledning
av att innehållen sjömansskatt
icke inbetalats må icke av sjömansskattenämnden
fastställas senare än
fem år efter utgången av det år, under
vilket skatteavdraget verkställdes.

Åtgärder för indrivning av skatt,
som i andra stycket här ovan avses,
må icke vidtagas senare än fem år
efter utgången av det år, under vilket
fråga om fastställelse av revisionskravet
prövats av sjömansskattenämnden.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Utan hinder av vad som ovan stadgats
må dock kammarrättens eller
Kungl. Maj:ts utslag, genom vilket
redare förklarats ansvarig för sjömansskatt,
bringas till verkställighet
under en tid av två år från utgången
av den månad utslaget meddelades.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser
skola alltjämt tillämpas i fråga om skatt, som genom skatteavdrag innehållits
eller skolat innehållas under år 1966 eller tidigare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 åt 1967

169

Uppbördsutredningens förslag
till

Förordning angående ändrad lydelse av 55 och 58 §§ förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 55 och 58 §§ förordningen den 1 december 1959
om allmän varuskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 mom. uppbördsförordningen äga
motsvarande tillämpning.

Vad i

(Föreslagen lydelse)

§•

Bestämmelserna i 49 § 1 mom. vid
1)—3) samt 2 mom. uppbördsförordningen
om anstånd i vissa fall
med inbetalning av skatt skola äga
motsvarande tillämpning i fråga om
skatt på grund av taxering till allmän
varuskatt.

§•

Har deklaration ej avgivits och
preliminär allmän varuskatt ej inbetalats
inom föreskriven tid eller har
skattskyldig underlåtit att inom sådan
tid inbetala i enlighet med avgiven
deklaration utgående skatt,
skall restavgift utgå å icke inbetalat
belopp. Vad nu sagts skall gälla jämväl
där preliminär allmän varuskatt
eljest fastställts till betalning och
skatten ej inbetalats inom i fastställelsebeslutet
angiven tid, så ock där
skattskyldig underlåtit att inbetala
kvarstående eller tillkommande allmän
varuskatt i tid och ordning som
i 50 eller 51 § sägs.

Restavgiften utgår efter sex öre
för varje hel krona av den del av
skatten, som icke erlagts, dock ej
mindre än en krona. Restavgiften
skall vid öretal över femtio avrundas
uppåt och vid annat öretal avrundas
nedåt till helt krontal,
är fråga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser
i 58 § andra stycket skola alltjämt tillämpas i fråga om skatt, som förfallit
till betalning före den 1 mars 1967.

6|- Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr ISO

170

Kungl. Maj:ts proposition nr i30 år 1967

Uppbördsutredningens förslag
till

Förordning om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 18 december 1959
(nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän

försäkring, m. m.

Härigenom förordnas, att 40 § förordningen den 18 december 1959 angående
uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Tilläggspensionsavgift skall vara
erlagd före den 1 oktober året näst
efter taxeringsåret eller, såvitt gäller
i tillkommande skatt ingående tillläggspensionsavgift,
inom fyra månader
efter utgången av den månad,
under vilken den sista av de för skatteinbetalningen
bestämda uppbördsterminerna
infallit.

Har tilläggspensionsavgift,----

(Föreslagen lydelse)

§•

Tilläggspensionsavgift skall vara
erlagd före den 1 oktober året näst
efter taxeringsåret eller, såvitt gäller
avgift, som icke ingår i slutlig
skatt, inom åtta månader efter utgången
av den månad, under vilken
underrättelse om debitering av
avgiften utfärdades.

— — stycket stadgas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser
skola alltjämt gälla i fråga om tilläggspensionsavgifter som debiterats före
ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO år 1967

171

Bilaga 2

Uppbördsutredningens förslag1
till

Förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 10 § och 60 § 4 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 19532 3 4 ävensom anvisningarna till 41 § samma förordning skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, samt att i samma förordning
skola fogas, till 45 § ett nytt 3 mom. och till 68 § ett nytt 7 mom. av nedan
angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

Preliminär A-skatt skall icke beräknas —

Preliminär A-skatt skall icke utgå---

Preliminär A-skatt skall vidare
icke utgå å ersättning, som utbetalas
till person, vilken är i konkurs.

45 §.

4 mom. Beträffande införsel för
skatt skall iakttagas vad som är stadgat
i 21 § lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta.

--kostnadernas bestridande.

allmän försäkring.

3 mom. Sker avdrag för preliminär
A-skatt för arbetstagare, som
är försatt i konkurs, och kan det
antagas att avdraget är större än
som fordras för att den preliminära
skatten skall motsvara den slutliga
skatten, må den lokala skattemyndigheten
efter ansökan av konkursboet
genom jämkning förordna om
minskning av skatteavdraget.

Motsvarande gäller efter ansökan
av utmätningsman när lön tages i
anspråk genom införsel (eller utmätning,
).s

(Se vidare anvisningarna.)

5.4

4 in o m. Beträffande införsel för
skatt är särskilt stadgat.

11 betänkandet Skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst (Stencil Fi 1966: 7).

2 Senaste lydelse av 10 § se 1963: 300.

3 Stadgandet inom parentes förutsätter lagstiftning i enlighet med lagberedningens förslag
(SOU 1964:57).

4 Denna ändring förutsätter lagstiftning i enlighet med lagberedningens förslag (SOU
1964:57).

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

68 §.

7 mom. Finner lokal skattemyndighet
vid jämkning enligt 45 §
3 mom. första stycket att preliminär
A-skatt under konkurs innehållits
med för stort belopp, skall länsstyrelsen
utbetala överskjutande belopp
till konkursboet i den mån arbetsgivaren
inbetalat beloppet.

Anvisningar
till 41 §.

Då befrielse---till fullo, verkställas högst med belopp motsvarande

viss angiven kvotdel av inkomstökningen.

Skatteavdrag för kvarstående
skatt må såsom framgår av
42 § icke verkställas förrän skatteavdrag
för preliminär skatt till fullo
verkställts. Vid nedsättning av skatteavdraget
för kvarstående skatt på
grund av existensminimum bör den
lokala skattemyndigheten därför taga
hänsyn till dels den skattskyldiges
existensminimum och dels den
preliminära skatt den skattskyldige
har att erlägga. Då särskilda skäl
göra det påkallat, äger den lokala
skattemyndigheten dels i erforderlig
mån höja det belopp, som enligt
vad nyss sagts skall förbehållas
den skattskyldige, dels ock förordna
att vid inkomstökning utöver
det förbehållna beloppet skatteavdrag
må verkställas högst med belopp
motsvarande viss angiven kvotdel
av inkomstökningen.

Skatteavdrag för kvarstående
skatt må såsom framgår av
42 § icke verkställas förrän skatteavdrag
för preliminär skatt till fullo
verkställts. Vid nedsättning av skatteavdraget
för kvarstående skatt på
grund av existensminimum bör den
lokala skattemyndigheten därför taga
hänsyn till dels den skattskyldiges
existensminimum och dels den
preliminära skatt den skattskyldige
har att erlägga. Då särskilda skäl
göra det påkallat, äger den lokala
skattemyndigheten dels i erforderlig
mån höja det belopp, som enligt
vad nyss sagts skall förbehållas
den skattskyldige, dels ock förordna,
att vid inkomstökning utöver
det förbehållna beloppet skatteavdrag
må verkställas högst med belopp
motsvarande viss angiven kvotdel
av inkomstökningen. 1 fråga om
skattskyldig som är försatt i konkurs
skall efter ansökan av den
skattskyldige eller konkursboet hänsyn
tagas jämväl till vad den skattskyldige
av sin lön har att avstå till
konkursboet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år W67

173

Uppbördsutredningens förslag
till

Förordning angående ändrad lydelse av 17 § 2 mom. förordningen den
16 ma] 1958 (nr 225) om sjömansskatt1

Härigenom förordnas, att 17 § 2 inom. förordningen den 16 maj 1958 om
sjömansskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har skatt icke erlagts i
det sjömansskattesnarast
möjligt frammot
redaren (revi -

åligger

2 m o m.
rätt tid,
kontoret att
ställa krav
sionskrav). Därest redaren visar,
att underlåtenheten berott på
oriktig uppgift lämnad av sjömannen,
skall kravet i stället riktas mot
denne.

Bestrides riktigheten
Redare eller---

17 §.

2 in o m. Har skatt icke erlagts i
rätt tid, åligger det sjömansskattekontoret
att snarast möjligt framställa
krav mot redaren (r e visions
1c ra v). Därest redaren visar,
att underlåtenheten berott på oriktig
uppgift lämnad av sjömannen
eller att avdrag för sjömansskatt
icke kunnat verkställas på grund av
meddelat beslut om införsel för underhållsbidrag,
skall kravet i stället
riktas mot sjömannen.

---är ansvarig.

14 § 2 mom.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1967.

1 Förslaget förutsätter lagstiftning i enlighet med lagberedningens förslag (SOU
1964: 57).

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Bilaga 3

Centrala folkbokförings* och uppbördsnäinndens förslag

till

Förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom., 22, 23, 32, 33, 35, 37 och 38 §§, 45 §
1 inom., 53 § 1 och 3 mom., 54 §, 56 § 1 och 4 mom., 57 §, 70 § 2 mom. samt
punkt 5 av anvisningarna till 39 § och punkt 1 av anvisningarna till 45 §
uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

Anm.: Se efter övergångsbestämmelserna.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

2 mom. I denna förordning förstås
med

slutlig skatt: skatt, som debiteras
på grund av sådant taxeringsbeslut
eller sådan för debitering överlämnad
handling, som kommit den
lokala skattemyndigheten tillhanda
senast den 20 november under taxeringsåret; preliminär

skatt:
kvarstående skatt:
tillkommande skatt: dels
skatt som debiteras på grund av sådant
taxeringsbeslut, som kommit
den lokala skattemyndigheten tillhanda
efter den 20 november under
taxeringsåret, dels skatt som påföres
på grund av eftertaxering, dels
ock skatt som utöver tidigare påförd
skatt skall erläggas på grund av beslut
rörande ändrad debitering;

inkomstår: det--

uppbördsår: tiden
landet: jämväl —■ —

stad: stad —----

lokal skattemyndighet:

2 mom. I denna förordning förstås
med

slutlig skatt: skatt, som debiteras
på grund av taxeringsbeslut,
som kan beaktas vid debitering senast
den 1 oktober under taxeringsåret,
eller skatt som debiteras i
sammanhang därmed;

— slutlig skatt;

— slutlig skatt;
tillkommande skatt: skatt

som skall erläggas på grund av beslut
rörande ändrad debitering eller
som debiteras och skall erläggas på
grund av eftertaxering eller, sedan
slutlig skatt debiterats, på grund av
beslut rörande ändrad taxering;

föregått taxeringsåret;

----nästfoljande år;

--tillhör fögderi;

fögderi; samt

-----stad kronokamrerare.

i Senaste lydelse av 2 § 2 mom. se 1964:672, av 22 § och 35 § se 1954:340, av 23 §,
33 § och punkt 5 av anv. till 39 § se 1964: 354, av 53 § 1 mom. se 1960: 155, 56 § 1 mom.
se 1958:300 och av 70 § 2 mom. se 1961:314.

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §.

Det ankommer — —-------33 § förmäles.

I den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer
skall länsstyrelse medverka
i debiteringsarbetet.

Skatt skall ----------

Uppbördsterminerna under--- —

§•

— under uppbördstermin.

----- —- —- — mån förskjutes.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
må om särskilda omständigheter
därtill föranleda, efter
poststyrelsens hörande, föreskriva
att uppbördstermin under viss månad
skall infalla under annan tid än
nyss sagts.

32 §.

För envar skattskyldig skall uppläggas
särskilt uppbördskort. Närmare
föreskrifter härom samt rörande
debitering av skatt å sådant kort
eller i debiteringslängd, in. m. meddelas
av Kungl. Maj :t.

För envar skattskyldig skall beslut
angående debitering av skatt m. m.
antecknas i därför avsedda handlingar.
Närmare föreskrifter härom
meddelas av Kungl. Maj:t.

33 §.

För skattskyldig skall utfärdas debetsedel,
särskild för preliminär
skatt, för slutlig skatt samt för tillkommande
skatt. Debetsedel skall
upptaga å uppbördskort et eller i debiteringslängden
angivna uppgifter.
Vid debetsedel skola vara fogade
skatteanvisningar, avsedda för inbetalning
av skatt.

Vid debetsedel, avseende preliminär
skatt, skall därjämte vara fogat
skattekort, upptagande å debetsedeln
angivna uppgifter angående den
skattskyldige och det slag av skatt,
som påförts honom. Upptager debetsedeln
uppgift angående tillämplig
skattetabell och kolumn i tabellen,
skall jämväl nämnda uppgift angivas
å skattekortet. Vid debetsedeln skall
i sist angivet fall fogas ett exemplar
av tabellen i fråga.

För skattskyldig skall utfärdas
debetsedel, särskild för preliminär
skatt, för slutlig skatt samt för tillkommande
skatt. Debetsedel skall
upptaga i sådan handling, varom i
32 § sägs, angivna uppgifter. Vid debetsedel
skola vara fogade skatteanvisningar,
avsedda för inbetalning av
skatt.

Vid debetsedel, avseende preliminär
skatt för inkomst, för vilken
fysisk person skall taxeras i hemortskommunen
eller, därest han saknar
hemortskommun, i Stockholm av
den gemensamma taxeringsnämnden,
skall därjämte vara fogat skattekort,
upptagande å debetsedeln angivna
uppgifter angående den skattskyldige
och det slag av skatt, som
påförts honom. Upptager debetsedeln
uppgift angående tillämplig skattetabell
och kolumn i tabellen, skall
jämväl nämnda uppgift angivas å
skattekortet. Vid debetsedeln skall i

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sist angivet fall fogas ett exemplar
av tabellen i fråga.

Debetsedel med -----------fastställt formulär.

Debetsedel å slutlig skatt skall senast
den 15 december under taxeringsåret
med posten utan kostnad
för den skattskyldige tillställas
denne under adress som är angiven
i mantalslängd, taxering slängd eller
befollcningsregistret eller anmälts till
den lokala skattemyndigheten.

Debetsedel, avseende — ------

Därest skattskyldig som icke senast
fem dagar efter den tidpunkt,
som i 35 § första eller andra stycket
eller i 36 § första stycket angives, erhållit
vederbörlig debetsedel, hos den
lokala skattemyndigheten gör anmälan
härom, åligger det denna att, om
debetsedel bort utfärdas, under i anmälningen
uppgiven eller eljest känd
adress ofördröjligen översända sådan,
till den skattskyldige. Anmälan, som
här avses, bör göras senast tio dagar
efter nyssnämnda tidpunkt.

Debetsedel å slutlig skatt skall senast
den 15 december under taxeringsåret
med posten utan kostnad
för den skattskyldige tillställas
denne.

----under inkomståret.

Har skattskyldig tidigare icke haft
inkomst, för vilken preliminär Askatt
skolat utgöras, men börjar han
under inkomståret uppbära sådan
inkomst, skall han ofördröjligen göra
anmälan därom hos vederbörande
lokala skattemyndighet. Denna har
att till den skattskyldige skyndsamt
överlämna debetsedel.

§•

Därest skattskyldig som icke senast
fem dagar efter den tidpunkt,
som i 35 § första eller andra stycket
eller i 36 § första stycket angives, erhållit
vederbörlig debetsedel, hos den
lokala skattemyndigheten gör anmälan
härom, åligger det denna att, om
debetsedel bort utfärdas, ofördröjligen
översända sådan till den skattskyldige.
Anmälan, som här avses,
bör göras senast tio dagar efter nyssnämnda
tidpunkt.

§•

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

177

(Nuvarande lydelse)

framställningen uppgiven eller eljest
känd adress.

1 mom. Sedan debetsedel å preliminär
skatt utfärdats, må, därest
bättre överensstämmelse mellan den
preliminära och den motsvarande
slutliga skatten därigenom kan antagas
uppkomma, genom jämkning
föreskrivas ändrade grunder för uttagande
av den preliminära skatten.
Jämkning skall göras bland annat i
följande fall, nämligen

2) då skattskyldig visar eller, såvitt
hans ortsavdrag är beroende av
makes inkomst, gör sannolikt att
ändring skett i förhållande, vartill
hänsyn skall tagas vid bestämmande
av ortsavdrag för honom vid den
taxering, som skall verkställas under
året näst efter inkomståret;

3) då skattskyldig gör sannolikt
eller det eljest för myndigheten
framstår såsom troligt, att den preliminära
skatten till följd av ändring
i inkomst eller i avdrag för omkostnader
i förvärvskälla eller beträffande
allmänna avdrag eller av annan
anledning kommer att avvika
från motsvarande slutliga skatt;

4) då skattskyldig visar eller myndigheten
eljest erhåller kännedom
om att den skattskyldiges skatteförmåga
blivit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
förmäles, dock att
jämkning av skäl, som angivas i
tredje stycket nämnda moment, icke
skall ske, om den skattskyldige har
att utgöra preliminär A-skatt och
således bestämmelserna i 41 § 2
mom. äro tillämpliga; eller

5) då genom ändring i inkomst -

(Föreslagen lydelse)

§•

1) då skattskyldig har att utgöra
preliminär A-skatt och enligt underrättelse
från länsstyrelsen sådan
ändring skett i den skattskyldiges
civilstånd, vartill hänsyn skall tagas
vid taxering under året näst efter
inkomståret;

5) då genom ändring i inkomst -

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

förhållandena eller av annat skäl
ändrad skatteform synes påkallad.

I fall,----------

Oaktat vad--------

Erhåller lokal skattemyndighet —

Innan jämkning----- — —

Jämkning må —------- —

(Föreslagen lydelse)

förhållandena eller av annat skäl
ändrad skatteform synes påkallad.

-----sexhundra kronor.

-----särskild omständighet.

------ — må erfordras.

•------är obehövligt.

-----— efter inkomståret.

53 §.

1 mom. Debiterad skatt samt sådan
preliminär A-skatt, som av arbetsgivare
innehållits med ledning av
debetsedel, skall, där ej nedan i denna
paragraf eller i 56 § annorlunda
stadgas, senast under den uppbördstermin,
då skatten förfaller till betalning,
medelst skatteanvisning inbetalas
å fast postanstalt inom riket
eller hos sådan penninginrättning,
varom i 52 § sägs.

Inbetalning, som icke skall ske på
sätt i nästföljande stycke sägs, må
ock kunna fullgöras sålunda, att
skattebeloppet medelst girering överföres
till postgirokontorets skatteavdelning.
För att dylik inbetalning,
avseende viss uppbördstermin, skall
anses fullgjord under denna termin,
skall försändelse innehållande girokort
jämte skatteanvisning eller
skatteanvisningar ävensom, i sistnämnda
fall, summerad förteckning
över de olika skattebeloppen hava
inkommit till postanstalt senast å
terminens sista dag.

Arbetsgivare med minst två arbetstagare,
så ock annan arbetsgivare, beträffande
vilken länsstyrelsen eller i
stöd1 den lokala skattemyndigheten
så förordnat, skall inbetala under
uppbördstermin förfallande skatt,
som innehållits å arbetstagares lön,
sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet
medelst inbetalningskort
eller girokort inbetalas eller överföres
till postgirokontot för skatteavdelningen
vid postkontoret i residensstaden.
Samtidigt skola skatte -

1 mom. Debiterad skatt samt sådan
preliminär A-slcatt, som av arbetsgivare
innehållits med ledning av
debetsedel, skall, där ej nedan i denna
paragraf eller i 56 § annorlunda
stadgas, senast under den uppbördstermin,
då skatten förfaller till betalning,
medelst skatteanvisning inbetalas
å postanstalt inom riket eller
hos sådan penninginrättning, varom
i 52 § sägs.

Inbetalning, som icke skall ske på
sätt i nästföljande stycke sägs, må
ock kunna fullgöras sålunda, att
skattebeloppet medelst girering överföres
till postgirokontorets skatteavdelning.
För att dylik inbetalning,
avseende viss uppbördstermin, skall
anses fullgjord under denna termin,
skall försändelse innehållande girering
skort jämte skatteanvisning eller
skatteanvisningar ävensom, i sistnämnda
fall, summerad förteckning
över de olika skattebeloppen hava
inkommit till postanstalt senast å
terminens, sista dag.

Arbetsgivare med minst två arbetstagare,
så ock annan arbetsgivare,
beträffande vilken den lokala skattemyndigheten
så förordnat, skall inbetala
under uppbördstermin förfallande
skatt, som innehållits å arbetstagares
lön, sålunda, att det sammanlagda
skattebeloppet medelst inbetalningskort
eller gireringskort inbetalas
eller överföres till särskilt
skattepostgirokonto för länsstyrelsen
i länet. Samtidigt skola skatteanvisningar
insändas till länsstyrelsen.

i Ändringen överensstämmer med i nämndens betänkande Uppbördsverkens förstatligande
föreslagen ändring.

Kungi. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

179

(Nuvarande lydelse)

anvisningar jämte summerad förteckning
över de olika skattebeloppen
insändas till skatteavdelningen.
Dock äger statlig myndighet efter anmälan
till skatteavdelningen vid
postkontoret i residensstaden, så ock
annan arbetsgivare, om han har
minst etthundra arbetstagare, efter
tillstånd av vederbörande länsstyrelse
insända skatteanvisningar avseende
preliminär A-skatt jämte summerad
förteckning över de olika, vid
varje uppbördstermin till skatteavdelningen
inbetalda skattebeloppen
allenast en gång om året i samband
med inbetalning av skatt förfallande
till betalning under uppbördsterminen
i januari månad. I sist avsett
fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare
insända allenast en skatteanvisning
på vilken upptagits sammanlagda
beloppet av de för arbetstagaren
gjorda skatteavdragen. Arbetsgivare,
varom i detta stycke förmäles,
må samtidigt med inbetalning
av arbetstagares skatt inbetala jämväl
arbetsgivaren själv påförd preliminär
och kvarstående skatt. För att
inbetalning skall anses verkställd
under uppbördsterminen, skall inbetalningskortet
eller girokortet ävensom
i förekommande fall försändelsen
hava inkommit till postanstalt
senast den 18 i den månad, under
vilken terminen infaller.

Vid inbetalning--------

3 mom. Då särskilda skäl därtill
äro må Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, generalpoststyrelsen
medgiva dels att viss
arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare
må, utan att gälda sådan
särskild avgift eller restavgift varom
förmäles i 54 eller 58 §, inbetala
arbetstagares under uppbördstermin
förfallande skatt efter utgången av
samma termin eller, beträffande arbetsgivare,
som i 1 mom. tredje stycket
sägs, efter den 18 i den månad,
uppbördsterminen infaller, dels ock

(Föreslagen lydelse)

Dock äger statlig eller kommunal
myndighet efter anmälan till länsstyrelsen,
så ock annan arbetsgivare,
om han har minst femtio arbetstagare,
efter tillstånd av länsstyrelsen
insända skatteanvisningar avseende
preliminär A-skatt allenast en gång
om året i samband med inbetalning
av skatt förfallande till betalning
under uppbördsterminen i januari
månad. I sist avsett fall skall arbetsgivaren
för varje arbetstagare insända
allenast en skatteanvisning på
vilken upptagits sammanlagda beloppet
av de för arbetstagaren gjorda
skatteavdragen. Arbetsgivare, varom
i detta stycke förmäles, må samtidigt
med inbetalning av arbetstagares
skatt inbetala jämväl arbetsgivaren
själv påförd preliminär och
kvarstående skatt. För att inbetalning
skall anses verkställd under
uppbördsterminen, skall inbetalningskortet
eller gir er ing skortet
ävensom i förekommande fall försändelsen
hava inkommit till postanstalt
senast den 18 i den månad,
under vilken terminen infaller.

--- avräknas härå.

3 mom. Då särskilda skäl därtill
äro må Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden
medgiva dels att viss arbetsgivare
eller viss grupp av arbetsgivare
må, utan att gälda sådan
särskild avgift eller restavgift varom
förmäles i 54 eller 58 §, inbetala arbetstagares
under uppbördstermin
förfallande skatt efter utgången av
samma termin eller, beträffande arbetsgivare,
som i 1 mom. tredje stycket
sägs, efter den 18 i den månad,

180

Kungl. Majds proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

att viss arbetsgivare eller viss grupp
av arbetsgivare må inbetala skatt
för arbetstagare i annan ordning än
i denna förordning sägs.

Har skattskyldig eller annan arbetsgivare
än i 53 § 1 mom. tredje
stycket sägs försummat att under
uppbördstermin inbetala därunder
förfallande skatt, äger han att senast
den 18 i den månad, under vilken
terminen infallit, å fast postanstalt
inom riket medelst skatteanvisning
erlägga skatten, därvid han tilllika
skall gälda särskild avgift, utgörande
för skattebelopp om

högst 20 kronor... 20 öre över
20 men icke över 50 kronor ... 50
öre

över 50 men icke över 100 kronor
... 1 krona samt

över 100 kronor... 1 krona för
varje påbörjat hundratal kronor.

Oavsett om--------

Inbetalas skatt------

Då särskilda-------

(Föreslagen lydelse )

uppbördsterminen infaller, dels ock
att viss arbetsgivare eller viss grupp
av arbetsgivare må inbetala skatt för
arbetstagare i annan ordning än i
denna förordning sägs.

§•

Har skattskyldig eller annan arbetsgivare
än i 53 § 1 mom. tredje
stycket sägs försummat att under
uppbördstermin inbetala därunder
förfallande skatt, äger han att senast
den 18 i den månad, under vilken
terminen infallit, å postanstalt inom
riket medelst skatteanvisning erlägga
skatten, därvid han tillika skall
gälda särskild avgift, utgörande för
skattebelopp om

högst 20 kronor... 20 öre över
20 men icke över 50 kronor ... 50
öre

över 50 men icke över 100 kronor
... 1 krona samt

över 100 kronor ... 1 krona för
varje påbörjat hundratal kronor,
etthundra kronor.

--särskilda avgiften.

---denna paragraf.

56 §.

1 mom. Inbetalas i annat fall än i
53 § 1 mom. tredje stycket eller 54 §
sägs skatt medelst skatteanvisning
under tiden mellan två uppbördsterminer,
skall skatten anses vara inbetald
under den senare av dessa terminer,
såvida icke av anteckning å
inbetalningskort eller girolcort eller
eljest framgår att inbetalningen avser
skatt, som förfallit till betalning
under en tidigare uppbördstermin. 4

4 mom. Skatt, som inbetalas till
centrala skattekontot, skall anses
vara inbetald den dag då inbetalningskort
eller försändelse innehållande
qirokort inkommit till postanstalt.

Vid inbetalningen skall å inbetalningskortet
eller girokortet angivas

1 mom. Inbetalas i annat fall än i
53 § 1 inom. tredje stycket eller 54 §
sägs skatt medelst skatteanvisning
under tiden mellan två uppbördsterminer,
skall skatten anses vara inbetald
under den senare av dessa
terminer, såvida icke av anteckning
å inbetalningskort eller gireringskort
eller eljest framgår att inbetalningen
avser skatt, som förfallit till
betalning under en tidigare uppbördstermin.

4 mom. Skatt, som inbetalas till
centrala skattekontot, skall anses
vara inbetald den dag då inbetalningskort
eller försändelse innehållande
gireringskort inkommit till
postanstalt.

Vid inbetalningen skall å inbetalningskortet
eller gireringskortet an -

Kungl, Maj:ts proposition nr 130 år 1967

181

(Nuvarande lydelse)

deri skattskyldiges namn och postadress
ävensom skatteslag, uppbördsår
och uppbördstermin, samt,
där så kan ske, den skattskyldiges
födelsetid och mantalsskrivningsadress
samt debetsedelns nummer.
Då arbetsgivare inbetalar genom
skatteavdrag innehållen skatt, skall
därjämte arbetsgivarens namn och
adress angivas. Ej må inbetalningseller
girokoTt avse mer än en skattskyldig
och en skattepost.

Då arbetsgivare------

(Föreslagen lydelse)

givas den skattskyldiges namn och
postadress ävensom skatteslag, lippbördsår
och uppbördstermin, samt,
där så kan ske, den skattskyldiges
födelsetid och mantalsskrivningsadress
samt debetsedelns nummer.
Då arbetsgivare inbetalar genom
skatteavdrag innehållen skatt, skall
därjämte arbetsgivarens namn och
adress angivas. Ej må inbetalningseller
gireringskort avse mer än en
skattskyldig och en skattepost.
--tillhandahållen blankett.

57 §.

Skatteavdelning vid postkontor eller,
såvitt gäller skattskyldiga i stad
och Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnat,
clen lokala skattemyndigheten
i staden skall anteckna inbetald
skatt å uppbördskort samt upprätta
restlängd i den ordning Kungl. Maj:t
bestämmer.

Penninginrättning, varom i 52 §
sägs, postanstalt och postgirokontorets
skatteavdelning skola redovisa
inbetald skatt till länsstyrelse i den
ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

Länsstyrelse skall i den ordning
Kungl. Maj.t bestämmer anteckna
inbetald skatt för envar skattskyldig
samt upprätta restlängd.

2 mom. Har vid granskning bos
riksrevisionsverket av verkställd debitering
befunnits, att skatt blivit
från debitering obehörigen utesluten
eller till för ringa belopp påförd eller
att preliminär skatt blivit gottskriven
med för högt belopp, skall vederbörande
länsstyrelse underrättas härom.
Länsstyrelsen har att verkställa
den utredning i ärendet, som må
finnas erforderlig, och att, om förhållande,
som nyss sagts, finnes föreligga,
efter hörande av den skattskyldige
fastställa det belopp denne
bär att gälda.

Finner länsstyrelsen efter anmälan
av lokal skattemyndighet eller
eljest sådant förhållande vara för
banden, skall länsstyrelsen likaledes,

2 mom. Har vid granskning hos
riksrevisionsverket av verkställd debitering
befunnits, att skatt blivit
från debitering obehörigen utesluten
eller till för ringa belopp påförd eller
att preliminär skatt blivit gottskriven
med för högt belopp, skall vederbörande
länsstyrelse underrättas härom.
Länsstyrelsen bär att verkställa
den utredning i ärendet, som må
finnas erforderlig. Föreligger förhållande,
som nyss sagts, skall länsstyrelsen,
efter hörande av den skattskyldige
när så finnes påkallat, fastställa
det belopp denne har att gälda.

Finner lokal skattemyndighet efter
anmälan eller eljest sådant förhållande
vara för handen, skall myndigheten,
efter hörande av den

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

(Nuvarande lydelse)

efter hörande av den skattskyldige,
fastställa det belopp denne har att
erlägga.

(Föreslagen lydelse)

skattskyldige, när så finnes påkallat,
fastställa det belopp denne har att
erlägga.

Anvisningar

5. Det ankommer —

till 45

1. Har skattskyldig, som skall erlägga
preliminär A-skatt, enligt underrättelse
från länsbyrå för folkbokföringen
ändrat civilstånd under
förra delen av inkomståret, skall lokal
skattemyndighet utan särskild
anmälan från den skattskyldige vidtaga
den jämkning av nämnda skatt,
som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet-----

till 39 §.

--—- skall verkställas.

Nämnden äger medgiva att preliminär
A-skatt, som skall utgå med
belopp enligt skattetabell, må beräknas
till annat belopp än som angives
i tabellen under förutsättning att avvikelsen
endast är att anse som
ringa.

§•

-----icke uttages.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968; dock att förordningens
bestämmelser skola gälla redan dessförinnan såvitt fråga är om åtgärder,
som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

Beträffande preliminär skatt avseende inkomståret 1967 samt tillkommande
skatt, som skall inbetalas under uppbördsterminen i januari månad
1968, skola äldre bestämmelser i 53 och 57 §§ gälla.

Anm.: I betänkande angående uppbördsverkens förstatligande har nämnden
framlagt förslag till vissa ändringar i uppbördsförordningen, som tar
bort den nuvarande skillnaden mellan land och stad i uppbördsavseende.
Enär någon skillnad mellan land och stad inte göres i datasystemet sammanfaller
de sålunda föreslagna ändringarna i förordningens nuvarande lydelse
i stort sett med de ändringar som i förevarande hänseende påkallas av
datareformens genomförande. I anledning härav har i ovanstående förslag
ej intagits samtliga de ändringar i förordningens nuvarande lydelse, som
föranledes av datareformens genomförande. I betänkande angående uppbördsverkens
förstatligande redovisat förslag till ändring av uppbördsförordningen
har intagits såsom Bilaga till förevarande betänkande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

183

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens förslag

till

Lag om ändring i lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i
skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4 och 5 §§ lagen den 26 oktober 1951
(nr 691)1 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör
svenska kyrkan skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Avgifter till svenska kyrkan eller
hennes prästerskap, kyrkomusiker
eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas
beslut eller eljest utdebiteras
efter de grunder som för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet
äro stadgade, skola efter endast sextio
procent av det belopp för skattekrona
och skatteöre, vilket bestämts
till utdebitering, påföras den, som är
för inkomståret mantalsskriven här
i riket men som vid ingången av inkomståret
icke tillhör svenska kyrkan.

Det åligger —---— -----

Har rätt till skattenedsättning enligt
1 §, på grund av oriktig uppgift
från länsbyrå för folkbokföringen
eller av annan anledning, icke beaktats
vid debiteringen äger den skattskyldige
söka rättelse hos den lokala
skattemyndighet som verkställt de 1

Senaste lydelse av 1 § se 1953:402.

§•

Församlingsskatt, varom i lagen
om församlingsstyrelse är stadgat
och som efter kyrkofullmäktiges beslut
eller eljest utdebiteras efter de
grunder som för kommunalskatts utgörande
är stadgat, skall efter endast
sextio procent av det belopp för skattekrona
och skatteöre, vilket bestämts
till utdebitering, påföras den,
som är för inkomståret mantalsskriven
här i riket men som vid ingången
av inkomståret icke tillhör svenska
kyrkan.

§•

— — enligt 1 §.

§•

Har rätt till skattenedsättning enligt
1 § icke beaktats vid debiteringen
äger den skattskyldige söka rättelse
hos den lokala skattemyndighet
som verkställt debiteringen; och
skall därvid vad i uppbördsförordningen
är stadgat angående rättelse

184

Rutigt Mdj.:ts proposition nr 130 År 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

biteringen; och skall därvid vad i av felaktig debitering av slutlig eller
uppbördsförordningen är stadgat an- tillkommande skatt äga tillämpgående
rättelse av felaktig debitering ning.
av slutlig eller tillkommande skatt
äga tillämpning.

5 §.

I denna lag förstås med

taxeringsår: det—----------verkställes; samt

inkomstår: det----- — ----föregått taxeringsåret.

Vad i denna lag stadgas angående
länsbyrå för folkbokföringen skall
beträffande stad, där det tryckande
registret föres hos den lokala skattemyndigheten,
avse sistnämnda
myndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

185

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens förslag

till

Förordning om ändring av 8 § förordningen den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om

allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 18 december 1959 (nr
551)1 angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om
allmän försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har belopp--------

Om pensionsgrundande — —--

Pensionsgrundande inkomst som
överståthållarämbetet eller lokal
skattemyndighet bestämt senast den
20 november under taxeringsåret
skall, därest debetsedel å slutlig
skatt utfärdas för den försäkrade,
angivas å debetsedeln. Har pensionsgrundande
inkomst bestämts efter
nämnda tidpunkt, skall underrättelse
härom sändas till den försäkrade.

Har verkställd------- —

Underrättelse enligt---—• ---

§•

• —• stycket sägs.

--pensionsgrundande inkomsten.

Pensionsgrundande inkomst som
överståthållarämbetet eller lokal
skattemyndighet bestämt senast den
1 oktober under taxeringsåret skall,
därest debetsedel å slutlig skatt utfärdas
för den försäkrade, angivas å
debetsedeln. Har pensionsgrundande
inkomst bestämts efter nämnda tidpunkt,
skall underrättelse härom
sändas till den försäkrade.

--den försäkrade.

— —--över beslutet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Ang. förordningens rubrik och senaste lydelse av 8

se 1962:395.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens förslag

till

Förordning om ändring av 17 § förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 18 december 1959 (nr
552)1 angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,
m. m., skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Arbetsgivaravgift uppgående--

Riksförsäkringsverket skall särskilt
för varje uppbördsdistrikt, såvitt
gäller Stockholm före den 1 augusti
och i övrigt före den 1 september
under året näst efter utgiftsåret,
lämna vederbörande lokala skattemyndighet
uppgift om de arbetsgivaravgifter
som skola påföras i samband
med slutlig skatt.

§•

— därtill föreligga.

Riksförsäkringsverket skall senast
den 1 oktober under året näst efter
utgiftsåret lämna uppgift om de
arbetsgivaravgifter, som skola påföras
i samband med slutlig skatt.
Närmare föreskrifter härom meddelas
av centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden efter samråd med
riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Rubrikens lydelse enligt 1962: 396. Senaste lydelse av 17 § se 1961: 261.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

187

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens förslag

till

Lag om ändring av 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering

av folkpensioneringen

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398)1 om finansiering
av folkpensioneringen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Såsom bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen skall, såvitt ej
annat följer av vad i andra stycket
sägs, envar erlägga folkpensionsavgift
för år, då för honom beräknats
till statlig inkomstskatt beskattningsbar
inkomst, under förutsättning
att han vid utgången av detta
år fyllt minst aderton och högst sextiosex
år, att han varit här i riket
mantalsskriven för året näst före
taxeringsåret samt att han vid tidpunkten
för tryckningen av stomme
till inkomstlängd för taxeringsåret
var svensk medborgare.

Folkpensionsavgift skall----

§•

Såsom bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen skall, såvitt ej
annat följer av vad i andra stycket
sägs, envar erlägga folkpensionsavgift
för år, då för honom beräknats
till statlig inkomstskatt beskattningsbar
inkomst, under förutsättning
att han vid utgången av detta
år fyllt minst aderton och högst sextiosex
år, att han varit här i riket
mantalsskriven för året näst före
taxeringsåret samt att han vid ingången
av året näst före taxeringsåret
var svensk medborgare.

---före taxeringsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre bestämmelser skola
fortfarande gälla beträffande pensionsavgifter som påföras för år 1967 eller
tidigare år.

!Senaste lydelse av 2 § se 1965:74.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1967

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens förslag

till

Förordning om ändring av 10 § förordningen den 21 maj 1965 (nr 153)
om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar

Härigenom förordnas, att 10 § förordningen den 21 maj 1965 (nr 153)
om särskild skatteberäkning i vissa fall för makar skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

Bifalles ansökan om skatteberäkning
enligt denna förordning senast
den 20 november under taxeringsåret,
skall skatteberäkningen iakttagas
vid debitering av slutlig skatt.

Bifalles ansökan —-----

Föranleder skatteberäkning, varom
beslut meddelats efter den 20
november under taxeringsåret, att
ytterligare skatt skall uttagas, äga
uppbördsförordningens bestämmelser
om tillkommande skatt tillämpning.

Bifalles ansökan om skatteberäkning
enligt denna förordning senast
den 1 oktober under taxeringsåret,
skall skatteberäkningen iakttagas vid
debitering av slutlig skatt.

--- icke ränta.

Föranleder skatteberäkning, varom
beslut meddelats efter den 1 oktober
under taxeringsåret, att ytterligare
skatt skall uttagas, äga uppbördsförordningens
bestämmelser
om tillkommande skatt tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967 189

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 2

Författningsförslag ...................................... 3

Inledning ...................................................... 52

Uppbördsutredningen och remissyttrandena........................ 54

Företrädare för det allmänna i uppbördsmål .................... 54

Utredningen................................................ 54

Remissyttrandena .......................................... 56

Anstånd med betalning av skatt................................ 59

Utredningen................................................ 59

Remissyttrandena .......................................... 61

Skatteavdrag när debetsedel inte lämnats, m. m................... 65

Utredningen................................................ 65

Remissyttrandena .......................................... 69

Restavgift.................................................... 75

Utredningen................................................ 75

Remissyttrandena .......................................... 77

Omdebitering, avkortning och restitution........................ 81

Utredningen................................................ 81

Remissyttrandena .......................................... 83

Preskription av skatt.......................................... 84

Utredningen................................................ 84

Remissyttrandena .......................................... 85

Arbetsgivarna och uppbördsförfarandet ........................ 87

Utredningen................................................ 87

Remissyttrandena .......................................... 89

Räntefrågor .................................................. 94

Utredningen................................................ 94

Remissyttrandena .......................................... 96

Tillkommande skatt........................................... 97

Utredningen................................................ 97

Remissyttrandena .......................................... 98

Beloppsgräns i vissa fall ...................................... 98

Utredningen................................................ 98

Remissyttrandena .......................................... 101

Skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst .................... 103

Utredningen................................................ 103

Remissyttrandena .......................................... 110

Departementschefen ............................................ 114

Allmänt .................................................... 114

Företrädare för det allmänna i uppbördsmål .................... 114

Anstånd med betalning av skatt .............................. 117

Skatteavdrag när debetsedel inte lämnats, m. m................... 119

Restavgift.................................................... 124

Omdebitering, avkortning och restitution........................ 125

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1967

Preskription av skatt.......................................... 127

Arbetsgivarna och uppbördsförfarandet......................... 129

Räntefrågor .................................................. 132

Tillkommande skatt .......................................... 134

Beloppsgräns i vissa fall....................................... 135

Skatteavdrag på konkursgäldenärs inkomst...................... 137

Vissa författningsändringar med anledning av övergången till ADB systemet

.................................................. 139

Övriga frågor ................................................ 141

Övergångsbestämmelser ....................................... 144

Departementschefens hemställan ................................ 145

Bilaga 1........................................................ 147

Bilaga 2........................................................ 171

Bilaga 3........................................................ 174

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670264