Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963 (Proposition 1963:13)

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

Nr 13

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om
mjkterhetsvård, m. m.; given Stockholms slott den 18
januari 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård
och

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937
(nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändrade regler i syfte att vidga polismyndighets
befogenhet att tillfälligt omhänderta farliga alkoholmissbrukare. Nya och
mera preciserade bestämmelser föreslås också beträffande tiden för kvarhållande
hos polismyndigheten, innan ansökan inges om intagning på allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Nykterhetsnämndernas ansvar för eftervården av den som försökspermitterats
eller utskrivits från allmän vårdanstalt föreslås bli lagfäst. Bestämmelser
föreslås om samråd mellan anstaltsföreståndaren och vederbörande
nykterhetsnämnd rörande lämplig sysselsättning för den som skall
lämna anstalten.

Bestämmelserna om återintagning på allmän vårdanstalt föreslås ändrade,
så att sådan åtgärd inte skall få tillgripas mot en och samma person
mer än en gång utan mellankommande prövning huruvida de allmänna
förutsättningarna för tvångsintagning är för handen.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

Längsta vårdtiden vid frivilligt ingående på allmän vårdanstalt föreslås
sänkt från ett år till sex månader. I anslutning härtill föreslås ändringar i
bestämmelserna rörande bortfall av vissa böter m. m. för den som frivilligt
ingår på sådan anstalt.

Kungi. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 21, 50, 55, 57 och 58 §§ lagen den 27 juli 1954
om nykterhetsvård skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 ni o m. Polismyndighet skall
ofördröjligen på lämpligt sätt tills
vidare omhändertaga den som är
hemfallen åt alkoholmissbruk,

om han är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv och
faran är så överhängande, att länsstyrelsens
beslut om tvångsintagning
ej utan våda kan avvaktas, eller

om han utan att söka ärligen försörja
sig för ett kringflackande liv
och det kan antagas, att han kommer
att avvika från orten, innan länsstyrelsen
prövat ansökan om tvångsintagning.

Polismyndigheten må ock tills vidare
omhändertaga den som är hemfallen
åt alkoholmissbruk och på
grund av oförmåga att taga vård om
sig själv är i trängande behov av
omedelbar vård.

2 mom. Varder någon omhändertagen
enligt 1 mom. innan ansökan
gjorts om tvångsintagning, skall
sådan ansökan utan uppskov göras.

1* — Bihang till riksdagens protokoll

§•

1 mom. Föreligga sannolika skäl
för att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk
samt

för att han är farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv och
för att faran är så överhängande, att
länsstyrelsens beslut om tvångsintagning
ej utan våda kan avvaktas,
eller

för att han utan att söka ärligen
försörja sig för ett kringflackande
liv och kommer att avvika från orten,
innan länsstyrelsen prövat ansökan
om tvångsintagning,

skall polismyndigheten ofördröjligen
på lämpligt sätt tillfälligt omhändertaga
honom.

Polismyndigheten må ock tillfälligt
omhändertaga den beträffande
vilken sannolika skäl föreligga för
att han är hemfallen åt alkoholmissbruk
och på grund av oförmåga att
taga vård om sig själv är i trängande
behov av omedelbar vård.

2 m o m. Varder någon omhändertagen
enligt 1 mom., innan ansö1963.
1 samt. Nr 13

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kan gjorts om tvångsintagning, skall,
därest den omhändertagne ej frigives,
sådan ansökan göras senast dagen
efter omhändertagandet. Finnes
med hänsyn till utredningen längre
uppskov erforderligt, må med ansökan
anstå, dock skall den göras så
snart ske kan och senast å femte
dagen efter dagen för omhändertagandet.
Göres ej ansökan som nu
sagts, skall den omhändertagne omedelbart
frigivas.

50 §.

Om beslutad------begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren
att med anlitande av arbetsförmedling,
organisation, som utövar social
hjälpverksamhet, eller enskild person
söka i tid bereda den permitterade
lämplig sysselsättning samt förhjälpa
honom till ort, där sådan
erhållits, eller vidtaga andra tjänliga
åtgärder till hans bistånd.

I fall av behov har föreståndaren
att i samråd med vederbörande nykterhetsnåmnd
och med anlitande av
arbetsförmedling, organisation, som
utövar social hjälpverksamhet, eller
enskild person söka i tid bereda den
permitterade lämplig sysselsättning
samt förhjälpa honom till ort, där
sådan erhållits, eller vidtaga andra
tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Det åligger nykterhetsnåmnden i
den kommun, där den permitterade
vistas, att vid behov bistå den permitterade
med lämpliga hjälpåtgärder.

55 §.

Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga
drycker samt undandrager sig
övervakning eller bryter mot meddelade
lydnadsföreskrifter, må länsstyrelsen,
om han ej genom hjälpåtgärd
kunnat återföras till ett nyktert liv
eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös,
besluta, att han skall återintagas
å allmän vårdanstalt.

Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga
drycker samt undandrager
sig övervakning eller bryter mot
meddelade lydnadsföreskrifter, må
länsstyrelsen, om han ej genom
hjälpåtgärd kunnat återföras till ett
nyktert liv eller sådan åtgärd prövas
vara gagnlös, besluta, att han skall
återintagas å allmän vårdanstalt. Så -

Klingl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dant beslut må dock ej avse den som
tidigare återintagits, med mindre efter
föregående återintagning meddelats
beslut jämlikt 18 §.

I ansökan------eller lydnadsföreskrifter.

Bestämmelserna i------är fråga.

57 §.

Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på
sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å
sådan anstalt och därvid förbundit
sig att kvarstanna å anstalten ett år,
att hava före utskrivning från anstalten
begått brott, varå enligt lag
icke kan följa högre straff än böter
eller fängelse i sex månader, och hör
brottet under allmänt åtal eller har
det av målsäganden angivits till åtal,
ankommer det å statsåkl agaren att
efter hörande av anstaltens styrelse
avgöra, huruvida åtal lämpligen bör
ske. Har brottet begåtts innan den
intagne fyllt aderton år, skall frågan
om åtal prövas i nämnda ordning
ändå att högre straff än nyss sagts
kan följa å brottet.

Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på sätt i
58 § sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt
och därvid förbundit sig att
kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från anstalten
begått brott, varå enligt lag
icke kan följa högre straff än böter
eller fängelse i sex månader, och hör
brottet under allmänt åtal eller har
det av målsäganden angivits till åtal,
ankommer det å statsåklagaren att
efter hörande av anstaltens styrelse
avgöra, huruvida åtal lämpligen bör
ske. Har brottet begåtts innan den
intagne fyllt aderton år, skall frågan
om åtal prövas i nämnda ordning
ändå att högre straff än nyss sagts
kan följa å brottet.

Vill någon, som är hemfallen åt
alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän
vårdanstalt, må han intagas
under villkor, att han i egenhändigt
underskriven ansökan hos anstaltens
föreståndare eller hos socialstyrelsen
gjort framställning därom samt
skriftligen förbundit sig att kvarstanna
å allmän vårdanstalt under
viss tid, som dock ej må överskrida

§•

Vill någon, som är hemfallen åt
alkoholmissbruk, frivilligt ingå å
allmän vårdanstalt, må han intagas
under villkor, att han i egenhändigt
underskriven ansökan hos anstaltens
föreståndare eller hos socialstyrelsen
gjort framställning därom samt
skriftligen förbundit sig att kvarstanna
å allmän vårdanstalt under
viss tid, som bedömes erforderlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

(Gällande lydelse)

ett år. Är han omyndig, erfordras
samtycke av den, som enligt lag har
att sörja för hans person.

(Föreslagen lydelse)
med hänsyn till vårdbehovet, dock
högst sex månader. Är han omyndig,
erfordras samtycke av den, som enligt
lag har att sörja för hans person.

Vid ansökningen —------— meddelade anvisningar.

Den, som —----— — utskrivas tidigare.

Vad i--—---frivilligt intagna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr 119)
om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 om verkställig -

het av bötesstraff9 1 skola erhålla ändrad
(Gällande lydelse)

4 §

Böter, som äro förfallna till betalning
och ej erläggas, skola, där så
kan ske, uttagas genom utmätning
så ock medelst införsel enligt vad
därom särskilt stadgas. Har den bötfällde
enligt meddelat beslut intagits
å allmän alkoholistanstalt eller har
han frivilligt ingått å sådan anstalt
och därvid förbundit sig att kvarstanna
å anstalten ett år, må dock
böter icke uttagas, som avse före
intagandet begånget brott, utgörande
fylleri eller förargelseväckande beteende,
men ej tillika annat brott.

Utom egendom------m

lydelse på satt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

Böter, som äro förfallna till betalning
och ej erläggas, skola, där så
kan ske, uttagas genom utmätning
så ock medelst införsel enligt vad
därom särskilt stadgas. Har den bötfällde
enligt meddelat beslut intagits
å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller har han frivilligt
ingått å sådan anstalt och därvid
förbundit sig att kvarstanna å anstalten
sex månader, må dock böter
icke uttagas, som avse före intagandet
begånget brott, utgörande fylleri
eller förargelseväckande beteende,
men ej tillika annat brott,
ig bostad.

Där någon enligt meddelat beslut
intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller tvångsarbetsanstalt
eller för samhäll svård i ungdomsvårdsskola
eller där någon frivilligt
ingått å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare och därvid

§•

Där någon enligt meddelat beslut
intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller tvångsarbetsanstalt
eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola
eller där någon frivilligt
ingått å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare och därvid

1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1952:314 och av 9 § se SFS 1960:348.
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

(Gällande lydelse)
förbundit sig att kvarstanna å anstalten
ett år, vare beslut om förvandling
som dessförinnan meddelats
förfallet; och må förvandling ej ske
av böter som ådömts före intagandet.
Böter, som ådömts efter intagandet
men före utskrivningen, må
ej förvandlas med mindre anstaltens
styrelse det påkallar.

(.Föreslagen lydelse)
förbundit sig att kvarstanna å anstalten
sex månader, vare beslut om
förvandling som dessförinnan meddelats
förfallet; och må förvandling
ej ske av böter som ådömts före
intagandet. Böter, som ådömts efter
intagandet men före utskrivningen,
må ej förvandlas med mindre anstaltens
styrelse det påkallar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 januari
1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga rörande ändring
i lagen om nykterhetsvård, m. m. samt anför.

Nykterhetsvårdsutredningens betänkande Översyn av nykterhetsvården
(SOU 1961:58) har behandlats i årets statsverksproposition (bil. 7 p. 34).
Betänkandet innehåller bl. a. vissa förslag till ändringar i lagen om nykterhetsvård.
I de delar ändringsförslagen anknyter till utredningens förslag
om en ändrad anstaltsorganisation inom nykterhetsvården kan desamma,
med det ställningstagande i denna fråga, som gjorts i statsverkspropositionen,
inte nu leda till lagstiftning. Andra delar av utredningens förslag kan
dock prövas oberoende av frågan om en sådan ändrad organisation.

Jag anhåller att nu få upptaga vissa av nykterhetsvårdsutredningens förslag
till närmare behandling. I samband därmed bör behandlas ett av utredningen
om administrativa frihetsberövanden i dess betänkande Rättssäkerheten
vid administrativa frihetsberövanden (SOU 1960: 19) framlagt
förslag till ändring av 21 § nykterhetsvårdslagen. Såsom närmare kommer
att framgå av det följande aktualiseras jämväl vissa ändringar i lagen om
verkställighet av bötesstraff.

Läkarrepresentation i nykterhetsnänmdema

Gällande bestämmelser

Lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1 (nr 579; ändr. 1956:225,
1957: 215 och 1958: 206) innehåller i 5 och 6 §§ bestämmelser om läkares
medverkan i nykterhetsnämnd. Dessa bestämmelser innebär, att läkare
om möjligt skall vara ledamot av nämnden samt att, om detta ej är fallet,
vederbörande tjänsteläkare skall närvara vid nämndens sammanträden i
den mån han ej hindras av andra tjänsteåligganden. 1

1 Denna lag benämnes i det följande NvL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963
Nykterhets vårdsutredningen

Utredningen uttalar, att det kan råda tvekan huruvida ifrågavarande
bestämmelser tillräckligt verksamt främjar sitt syfte att såvitt möjligt tillförsäkra
varje nykterhetsnämnd fortlöpande medverkan av läkare. Vad
angår skyldigheten för tjänsteläkare att under vissa förutsättningar deltaga
i nylcterhetsnämndens sammanträden torde det med hänsyn till dessa läkares
arbetsbörda vara ofrånkomligt, anför utredningen, att läkaren, om
han kallas till sådant sammanträde, ofta har att välja mellan att deltaga i
detta eller att fullgöra ett annat tjänsteåliggande. Det torde därvid vara
naturligt att en läkare, som ej ägnat särskilt intresse åt behandlingen av
alkoholskadade eller som står relativt främmande för den samhälleliga
nykterhetsvårdens uppgifter och metoder, inte ger prioritet åt deltagande
i nämndsammanträdet. Vidare kan enligt utredningen resas principiella
invändningar mot att representanter för en viss yrkesgrupp förutsättes
skola genom ledamotskap i nämnden ställa sina kunskaper till dess förfogande.

Det synes utredningen riktigare att läkarens bistånd åt nykterhetsnämnden
grundas på ingånget avtal på i princip samma sätt som då det
gäller att anlita t. ex. en teknisk eller juridisk expert. Utredningen föreslår
därför dels att bestämmelsen i 5 § NvL om läkares ledamotskap utgår, dels
att sådan ändring vidtages i 6 § samma lag att tjänsteläkares skyldighet att
deltaga i nykterhetsnämnds sammanträde avskaffas och att i stället införes
skyldighet för nykterhetsnämnd att, där det låter sig göra och ej av särskilda
skäl befinnes obehövligt, ha överenskommelse med viss läkare om
medverkan av denne i nämndens arbete.

Remissyttranden

Utredningens förslag tillstyrkes i huvudsak av länsstyrelserna i Kopparbergs
och Gävleborgs lån samt av Svenska stadsförbundet. Riksrevisionsverket
har ingen annan erinran mot utredningens förslag än att nykterhetsnämnderna
bör ha rätt att även i fortsättningen kalla tjänsteläkare till
nämndernas sammanträden, där så befinnes erforderligt.

Socialstyrelsen ställer sig tveksam till de föreslagna ändringarna och
anser den av utredningen framförda uppfattningen om tillämpningen av
nuvarande bestämmelser alltför pessimistisk. Enligt styrelsen förhåller det
sig ingalunda så, att tjänsteläkarna visar en benägenhet att sätta deltagande
i sammanträde med nykterhetsnämnd efter andra tjänsteåligganden.
Tvärtom vittnas det om ett allt livligare intresse för nykterhetsvården från
läkarnas sida. Ledamotskap av nykterhetsnämnderna och deltagande i deras
sammanträden anses ha betydelse för denna utveckling. Inte heller delar styrelsen
utredningens principiella betänkligheter mot att en viss yrkesgrupp
förutsättes skola genom ledamotskap i nämnden ställa sina kunskaper till
förfogande. Styrelsen framhåller, att det inte kan vara meningen med nu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 är 1963

varande bestämmelser att de berörda läkarna utan särskild ersättning skall
utföra sådant arbete för nykterhetsnämndens räkning som undersökning
av eller vård åt alkohol skadade. Regelmässigt torde ersättning utgå från
nyktenhetsnämnderna för dylika tjänster, och ej sällan har nämnderna
träffat överenskommelser med läkare om sådan medverkan. Medicinalstyrelsen
anser att nuvarande bestämmelser bör kvarstå, och länsstyrelsen
i Västerbottens län uttalar, att en plikt för tjänsteläkare att medverka i
nykterhetsnämnderna är att föredra framför överenskommelser.

Departementschefen

I likhet med nykterhetsvårdsutredningen finner jag det synnerligen angeläget
att medicinsk sakkunskap i görligaste mån står till nykterhetsnämndernas
förfogande. Jag är emellertid inte övertygad om att utredningens
förslag är ägnade att stärka läkarinflytandet i nämndernas arbete. Det
synes naturligast att, i den mån så kan ske, läkarsakkunskap tillföres
nämnden genom att läkare ingår såsom ledamot och får möjlighet att i
denna egenskap framföra sina synpunkter och deltaga i besluten. Jag finner
det också vara värdefullt med nuvarande bestämmelser, som i de fall då
läkare ej är ledamot av nämnden ålägger vederbörande tjänsteläkare att i
möjlig mån närvara vid nämndens sammanträden med rätt att deltaga i
överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet. Socialstyrelsen
har betygat, att tjänsteläkarna ingalunda har benägenhet att låta
deltagande i sammanträden med nykterhetsnämnderna komma i andra
hand utan tvärtom visar ett allt livligare intresse för nykterhetsvården. Det
bör i detta sammanhang framhållas, att den nuvarande ordningen inte
innebär något hinder mot att nykterhetsnämnd anlitar utomstående läkare
för särskilda uppgifter, när så finnes påkallat. Utredningens principiella
invändning mot att en viss yrkesgrupp förutsättes genom ledamotskap i
nämnden ställa sina kunskaper till förfogande kan jag inte finna bärande.
Det må framhållas, att liknande bestämmelser — avseende läkare och
veterinär — återfinnes i 1958 års hälsovårdsstadga och att 1960 års barnavårdslag
innehåller stadgande om att juridisk sakkunskap bör vara företrädd
i barnavårdsnämnd.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag ej skäl förorda de av utredningen
föreslagna lagändringarna i fråga om läkares medverkan i nykterhetsnämnd.

Fylleriförseelser som special indikation för tvångsingripande

Gällande bestämmelser

För att en person skall kunna bli föremål för tvångsåtgärd enligt NvL —
övervakning eller tvångsintagning på allmän vårdanstalt — fordras dels
att han är hemfallen åt alkoholmissbruk, dels att i samband med miss -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

bruket kan konstateras någon av de i 15 § NvL angivna skadeverkningarna,
s. k. specialindikationer. För tvångsintagning krävs tillika i regel att lindrigare
åtgärd — hjälpåtgärd eller övervakning — prövats med negativt
resultat. Såsom specialindikationer upptar 15 § att vederbörande befinnes
a) vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga
hälsa eller för eget liv, eller b) utsätta någon, som han är skyldig att försörja,
för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter
mot sådan person, eller c) ligga det allmänna, sin familj eller annan till
last, eller d) vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller e) föra ett för
närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Såsom ytterligare specialindikationer
anges att vederbörande under de två senast förflutna åren blivit
dömd för minst tre fylleribrott —- däri inräknat rattfylleri och rattonykterhet
— eller att han utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande
liv.

N ykt er hetsvårdsut redningen

Enligt utredningens mening är den mest hållbara motiveringen för fylleriindikationen
att vederbörande genom de upprepade fylleriförseelserna visat
klar benägenhet för ett handlingssätt — nämligen att i onyktert tillstånd
vistas på allmän plats — som kan medföra större eller mindre samhällsolägenhet.
Härvid synes fylleriindikationen genom sin schematiska karaktär
skilja sig från övriga specialindikationer. Då det gäller farlighet, pliktförsummelse
etc. måste den faktiska förhandenvaron av ifrågavarande
skada eller olägenhet påvisas på sådant sätt, att graden därav kan bedömas.
Vid prövningen av fylleriindikationens tillämplighet behöver däremot graden
av skadan icke på samma sätt beaktas. Avgörande är i stället antalet
registrerade förseelser under en viss tidsperiod.

Fylleriindikationen intar en särställning bland specialindikationerna, anför
utredningen vidare, på så sätt att fylleriförseelsen redan i och för sig är
kriminaliserad. Genom bestämmelser rörande åtalseftergift och bötesverkställighet
har samhället möjliggjort att det i viss utsträckning undvikes
att en på vårdanstalt intagen person straffas för fylleri. Helt kan det dock
ej undgås att fylleriförseelser utlöser dubbla samhällsreaktioner, vilka kan
te sig orättvisa för den som blir föremål för dem.

Utredningen framhåller, att det är av väsentlig betydelse ur vårdsynpunkt
att man har möjlighet att för alkoholmissbrukaren klargöra motiveringen
för samhällets ingripande, speciellt då detta har karaktären av frihetsberövande,
och att betona åtgärdens vårdande syfte. Dessa strävanden,
vilka försvåras av den insiktslöshet som ofta är utmärkande för alkoholmissbrukaren,
innebär vidare att man under hänvisning till konstaterade
skadeverkningar söker bygga upp en motivering för vederbörande att eftersträva
en nykter livsföring. I fall där upprepat fylleri är enda åberopade,
särskilda intagningsgrund kan det enligt utredningens mening vara särskilt

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

vanskligt att bemöta sådana invändningar från alkoholmissbrukarens sida
som att i hans fall ingen utomstående tillfogats större skada genom hans
livsföring och att skadan för hans egen del stannat vid de bötesstraff som
ådömts honom. Omvänt kan fylleriets framträdande roll som vårdindikation
medverka till att vårdtagare, som har ringa eller ingen fylleribelastning,
därav drager slutsatsen att deras missbruk varit mindre kvalificerat.

Erfarenheten ger enligt vad utredningen anför vid handen, att fylleriförseelser
visserligen kan vara ett tecken på allvarligt alkoholmissbruk och
därför ej på något sätt får bagatelliseras men ofta är mycket otillförlitliga
som indikator på alkoholmissbrukets art och omfattning. I den helhetsbild
av alkoholmissbrukarens situation, vilken måste ligga till grund för samhällets
åtgärder i det enskilda fallet, kan därför det officiellt registrerade
fylleriet endast ingå som en detalj bland många andra. Emellertid finnes,
anför utredningen, otvivelaktigt en viss tendens att vid överväganden i
vårdärenden tillmäta den registrerade fylleriförseelsen särskild betydelse,
eftersom denna ligger till grund för en av specialindikationerna i lagen.
Fylleriindikationen kan härigenom indirekt motverka att bedömningen blir
tillräckligt allsidig.

Slutligen uttalar utredningen, att fylleriindikationen i högre grad än
andra i lagen upptagna specialindikationer synes ge anledning till principiella
erinringar och vara förenad med praktiska olägenheter. Utredningen
påpekar, att flera nya specialindikationer, nämligen oförmåga att taga vård
om sig, störande levnadssätt samt kringflackande liv, tillkommit sedan
fylleriindikationen infördes i lagen och att den samhälleliga nykterhetsvårdens
verksamhetsområde utvidgats sedan dess. Dessa omständigheter
har, anser utredningen, i avsevärd grad försvagat de motiv, som tidigare
kunnat åberopas till förmån för fylleriindikationen. Denna bör därför enligt
utredningens mening utmönstras ur lagen. Visserligen synes det främst vara
i egenskap av tvångsintagningsgrund som fylleriindikationen ger anledning
till invändningar. De anförda kritiska synpunkterna äger dock enligt utredningen
i stort sett giltighet även i de fall där tvångsingripandet inskränker
sig till övervakning. Det torde för övrigt ej komma i fråga att införa
olika specialindikationer för övervakning och tvångsintagning. Utredningen
föreslår, att bestämmelserna i 15 § NvL om fylleri och därmed jämförliga
brott såsom grund för tvångsingripande enligt NvL utgår.

Remissyttranden

Utredningens förslag om att avskaffa fylleribrottet som specialindikation
tillstyrkes av Svenska stadsförbundet, som vänder sig mot att fylleriet
måste vara förenat med straffsanktion för att gälla som specialindikation,
medan fylleri i hemmet eller på annat enskilt område inte leder till samma
konsekvens.

Kiingl. Mnj:ts proposition nr 13 år 1963

Förslaget avstyrkes av riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, åtta av nio
tillfrågade länsstyrelser samt Svenska läkaresällskapet. I de avstyrkande
yttrandena framhålles, att fylleriindikationen inte erfarenhetsmässigt visat
sig otillförlitlig som symptom på vårdbehov och att indikationen har fördelen
att medge ingripanden på ett relativt tidigt stadium i motsats till exempelvis
indikationen oförmåga att ta vård om sig själv. Det påpekas vidare, att
fylleriindikationen är lätt påvisbar och inte förenad med sådana bevissvårigheter
som fallet är med flera andra specialindikationer.

Departementschefen

Förslaget alt slopa fylleribrott som specialindikation för tvångsingripanden
har vid remissbehandlingen rönt motstånd från myndigheter som handhar
tillämpningen av nykterhetsvårdslagstiftningen. Vad därvid anförts
förtjänar enligt min mening beaktande. Det förhåller sig otvivelaktigt så
att, då den ifrågavarande specialindikationen föreligger, förutsättningar
ofta är för handen för tillämpning av någon annan specialindikation, som
dock kan vara svårare att leda i bevis. För sådana fall har fylleriindikationen
sin betydelse genom att den är klar och oomtvistlig och är lätt att konstatera
utan tidsutdräkt. Härigenom har man möjlighet till ett snabbt ingripande
och till ingripande på ett relativt tidigt stadium av alkoholmissbruket,
något som är av stor betydelse för ett gynnsamt resultat av samhällets
vårdåtgärder.

Vad gäller fall, då ingen annan specialindikation än fylleriindikationen
kan åberopas, har det enligt min mening inte framkommit några omständigheter,
som berättigar till slutsatsen att nuvarande regler leder till opåkallade
ingripanden. Ej heller kan på grundval av det föreliggande materialet med
fog påstås att förefintligheten av fylleriindikationen eljest är till men vid
lagtillämpningen eller innebär risk för att denna ledes in på fel spår. Till
vad nu sagts kommer att frågan om fylleristraffets fortbestånd och frågan
i vad mån andra åtgärder bör träda i stället för straff aktualiserats av 1962
års riksdag, som begärt en utredning om formerna för samhällets åtgärder
vid omhändertagande av berusade personer på allmän plats (LXU 42; rskr
390). I avbidan på de överväganden som kan bli följden härav bör under alla
omständigheter inte nu göras någon ändring i NvL på ifrågavarande punkt.
Jag kan följaktligen inte biträda nykterhetsvårdsutredningens förslag om
ändring i 15 § NvL.

Tillfälligt omhändertagande av farliga alkoholmissbrukare m. fl.

Gällande bestämmelser

Beslut om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
meddelas enligt 18 § NvL av länsstyrelsen. Enligt 21 § skall dock polismyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

dighet ofördröjligen på lämpligt sätt tills vidare omhändertaga farlig alkoholmissbrukare,
om faran är så överhängande, att länsstyrelsens beslut om
tvångsintagning ej utan våda kan avvaktas. Samma skyldighet föreligger
beträffande kringflackande alkoholmissbrukare, om det kan antagas, att
han kommer att avvika från orten, innan länsstyrelsen prövat ansökan om
tvångsintagning. Polismyndigheten äger också tills vidare omhändertaga
alkoholmissbrukare, som på grund av oförmåga att taga vård om sig själv
är i trängande behov av omedelbar vård. Därest någon omhändertages så
som nu sagts, innan ansökan gjorts om tvångsintagning, skall sådan ansökan
göras utan uppskov.

För att omhändertagande skall kunna ske enligt 21 § NvL fordras enligt
stadgandets ordalydelse, att de angivna förutsättningarna för omhändertagande
är styrkta. Då ingripande påkallas, torde emellertid ofta tillräcklig
bevisning saknas. I sådana fall måste därför polismyndigheten verkställa
utredning, innan den kan taga ställning till frågan, huruvida omhändertagande
bör ske. För det ingripande, som fordras för sådan utredning, torde
i regel 12 § allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 (nr 331) utgöra
grund. Detta stadgande medger polisman rätt att, om det för att upprätthålla
allmän ordning är nödvändigt, tillfälligt omhändertaga den, vars
uppträdande innefattar ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen.
Den som sålunda omhändertagits får enligt 13 § hållas i förvar endast så
länge fara föreligger för att han kommer att fortsätta att störa ordningen.
Tvekan föreligger rörande längden av den tid, under vilken en person kan
hållas i förvar med stöd av nämnda stadgande i polisinstruktionen. Under
alla förhållanden torde man dock böra utgå från att tiden är mycket kort.

Skrivelse från justitieombudsmannen

I en skrivelse den 1 december 1959 till Konungen har justitieombudsmannen
med utgångspunkt från ett aktuellt fall funnit starka skål tala för att
bestämmelserna i 21 § NvL rörande befogenhet och skyldighet för polismyndighet
att tillfälligt omhändertaga alkoholmissbrukare blir föremål för
översyn och komplettering. I första hand behandlar justitieombudsmannen
frågan, hur lång tid polismyndigheten bör ha till sitt förfogande för utledning,
innan beslut måste fattas, att den misstänkte skall frigivas eller att
ansökan angående hans tvångsintagning skall ingivas till länsstyrelsen.
Justitieombudsmannen framhåller, att det faller sig naturligt att i detta
avseende som förebild ta rättegångsbalkens motsvarande bestämmelser
rörande omhändertagande av personer som är misstänkta för brott.

Justitieombudsmannen berör vidare frågan om graden av den bevisning,
som bör föreligga för att omhändertagande enligt 21 § NvL skall få ske,
och uttalar att det i bevisningshänseende knappast bör krävas mer än
sannolika skäl för misstanken om att de i stadgandet angivna specialindikationerna
föreligger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

Beträffande polismans befogenheter att ingripa mot alkoholmissbrukare
ifrågasätter justitieombudsmannen slutligen, huruvida icke även dessa befogenheter
borde regleras i NvL i stället för att grundas på de vaga föreskrifterna
i allmänna polisinstruktionen. Detta skulle innebära, att i NvL
infördes uttrycklig föreskrift om befogenhet för polisman att till förhör
medtaga alkoholmissbrukare, beträffande vilken i 21 § NvL angiven specialindikation
misstankes föreligga.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden

De av justitieombudsmannen aktualiserade spörsmålen har behandlats
av utredningen om administrativa frihetsberövanden. Utredningen framhåller,
att de frågor, som uppstår vid omhändertagande enligt 21 § NvL,
ofta är vanskliga att avgöra. Därjämte är den tid, som står till polismyndighetens
förfogande för utredning och bedömning av frågorna, mycket kort.
Nämnvärd förlängning av denna tid framstår inte såsom önskvärd, eftersom
frågan om tvångsintagning så skyndsamt som möjligt bör komma under
prövning. Det synes under sådana förhållanden knappast rimligt att kräva
full bevisning om att förutsättningarna för omhändertagande föreligger.
Ett sådant krav torde ej heller upprätthållas i praxis. Dessa omständigheter
motiverar enligt utredningens mening att 21 § NvL ändras så att polismyndigheten
får tillfälligt omhänderta alkoholmissbrukare, då sannolika skäl
finnes för att de i stadgandet angivna indikationerna är för handen. Detta
bör gälla även den allmänna indikationen hemfallenhet åt alkoholmissbruk.

Utredningen anför vidare att, om tillfälligt omhändertagande kan ske
på sannolika skäl, polismyndigheten bör äga fortsätta utredningen även
efter omhändertagandet. Sådan utredning kan medföra, att skäl för omhändertagande
ej längre finnes föreligga, varför frigivning bör ske. Med
hänsyn härtill bör ej såsom för närvarande krävas obligatorisk ansökan om
tvångsintagning, så snart omhändertagande ägt ruin. Av rättssäkerhetsskäl
bör — i analogi med föreskrifterna i rättegångsbalken rörande anhållande
— i lagen uttryckligen angivas en tidsfrist, inom vilken antingen frigivning
bör ske eller ansökan om tvångsintagning göras. I allmänhet torde beslut i
nämnda hänseenden kunna meddelas dagen efter omhändertagandet. I vissa
fall torde dock utredningen kräva längre tid. Det hör dock fordras, att ansökan
om tvångsintagning göres senast å femte dagen från omhändertagandet.
Om ansökan då ej sker, bör den omhändertagne alltid frigivas. Om
polismyndigheten anser att frigivning inte kan ske, skall myndigheten därför,
även om utredningen ej hunnit slutföras, senast å femte dagen efter
omhändertagandet göra ansökan om tvångsintagning.

Beträffande den av justitieombudsmannen väckta frågan huruvida polismans
befogenhet att medtaga misstänkt alkoholmissbrukare till förhör bör
regleras i NvL anför utredningen att, med den ordning som föreslås, behovet
av en sådan reglering ej torde komma att framträda med större styrka.

Klingl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

Remissyttranden

De av utredningen föreslagna ändringarna beträffande tillfälligt omhändertagande
har vid remissbehandlingen rönt gillande bland de remissorgan,
som yttrat sig i denna fråga. Ändringarna förordas bli genomförda, oberoende
av om utredningens förslag om inrättande av särskilda socialdomstolar
förverkligas.

Departementschefen

Det av utredningen om administrativa frihetsberövanden framlagda förslaget
om ändring i 21 § NvL har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran
under remissbehandlingen. För egen del är jag också ense med utredningen
om att lagstiftningen på denna punkt är i behov av revision. Genomföres
utredningens förslag, erhålles ökad möjlighet att snabbt och effektivt
ingripa mot farliga alkoholmissbrukare till skydd för anhöriga och
andra, som kan vara utsatta för — kanske livshotande — fara från alkoholmissbrukarens
sida. Samtidigt synes de av utredningen föreslagna reglerna
avvägda på sådant sätt att man inte eftersätter kravet på tillfyllestgörande
rättssäkerhetsgarantier för den mot vilken ingripandet riktas.

Jag förordar, att 21 § NvL ändras i enlighet med utredningens förslag.

Eftervård

Gällande bestämmelser

Enligt 50 § NvL skall vid behov föreståndare för allmän vårdanstalt, med
anlitande av arbetsförmedling, organisation som utövar social hjälpverksamhet
eller enskild person, i tid söka bereda lämplig sysselsättning åt den
som försökspermitteras eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.
I 51 § stadgas, att anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda
omständigheter befinnes obehövligt, skall ställa den permitterade under övervakning
eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att besörja därom. Styrelsen må
vidare, vare sig övervakning anordnas eller ej, meddela den permitterade
lydnadsföreskrifter. Enligt 54 §, som dock ej äger tillämpning beträffande
den som ingått frivilligt på allmän vårdanstalt enligt 58 § NvL, gäller motsvarande
vid utskrivning. Stadgan den 23 november 1956 för allmänna vårdanstalter
för alkoholmissbrukare (nr 551) innehåller i 33 § föreskrift om att
anstaltsföreståndaren i regel skall inhämta yttrande från den nykterhetsnämnd,
som tagit befattning med intagningen, innan försökspermission eller
utskrivning beslutas. I praktiken tillämpas så gott som genomgående att
övervakning uppdrages åt nykterhetsnämnd och att lydnadsföreskrift om
avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker meddelas i samband med beslut
om övervakning.

Knngl. Maj. ts proposition nr 13 år 1963

Nykterhets vårdsutredningen

Utredningen framhåller, att eftervårdssynpunkter i allmänhet måste
beaktas redan på ett tidigt stadium av anstaltsvistelsen. Då det gäller att
bedöma den lämpliga tidpunkten för försökspermission och utskrivning är
förutsättningarna för eftervården en faktor av stor betydelse. Det måste
därför ankomma på anstalten att tillse att behövliga förberedelser träffas
samt att samordna förberedelserna. Det är emellertid viktigt att också den
nykterhetsnämnd, som föranstaltat om intagningen, känner ansvar för den
intagne och på ett tidigt stadium av anstaltsvistelsen är beredd till aktiva
insatser i samförstånd med anstalten för att garantera att erforderlig öppen
vård kan avlösa anstaltsvården. Enligt föreskrift i anstaltsstadgan skall
anstalten innan försökspermission eller utskrivning beslutas inhämta yttrande
från vederbörande nykterhetsnämnd. Det synes önskvärt, att denna
åtgärd i ännu större omfattning än vad nu är fallet karakteriseras av samråd
rörande eftervården eller att i annan form sådant samråd mellan anstalt
och nykterhetsnämnd kommer till stånd i god tid.

Vidare bär utredningen övervägt olika möjligheter att skänka mera stadga
åt eftervården. Att av anstalterna kräva en mera kontinuerlig och effektiv
bevakning av de individuella eftervårdsfallen utanför anstalten finner
utredningen ej lämpligt. Enligt utredningens mening bör i princip den
nykterhetsnämnd som ombesörjer övervakningen bära ansvaret för de fortlöpande
eftervårdsåtgärderna, vilka utgör ett naturligt led i den på nykterhelsnämnden
ankommande öppna vården i övrigt. När en försökspermitterad
eller utskriven lämnar anstalten bör den övervakande nykterhetsnämnden
överta ansvaret för eftervården och sköta ärendet med ledning av
informationer som lämnats av anstalten. Samma principer bör härvid gälla
för försökspermitterade och utskrivna.

Utredningen föreslår att 51 § NvL erhåller sådan lydelse, att den övervakande
nykterhetsnämndens ansvar för eftervården blir klart fastslaget.
För detta ändamål föreslår utredningen, att i nämnda paragraf tillägges ett
nytt andra stycke av innebörd att, då övervakning ombesörj es av nykterhetsnämnd,
det skall åligga nämnden att föranstalta om de hjälpåtgärder
som finnes erforderliga och lämpliga.

Remissyttranden

Arbetsmarknadsstyrelsen ansluter sig till utredningens uppfattning om
fördelningen av ansvaret för eftervården. Länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs
och Gävleborgs län förordar liksom Svenska stadsförbundet, att nykterhetsnämndernas
ansvar för eftervården fastslås i lagen.

De av utredningen föreslagna ändringarna i 51 § NvL avstyrkes däremot
av socialstyrelsen, som i stället förordar, att i 50 § intages en bestämmelse,
som ålägger anstaltsföreståndare att före den intagnes avgång från anstalten
söka kontakt med vederbörande nykterhetsnämnd. Styrelsen förklarar

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

sig inte kunna dela utredningens uppfattning att anstalten skall befrias
från ansvaret för övervakningen av den permitterade. Detta kan enligt styrelsens
mening inte ske, så länge det tillkommer anstaltens ledning att fatta
beslut om sådana åtgärder beträffande den permitterade som återhämtande
eller utskrivning. För dylikt ändamål bör anstalten erhålla fortlöpande
upplysningar om den permitterade.

Departementschefen

Eftervårdens utomordentligt stora betydelse för att ett gott resultat skall
uppnås i samhällets strävanden att återföra alkoholmissbrukare till ett nyktert
leverne är allmänt erkänd. Det är särskilt under den första tiden efter
anstaltsvistelsen, som påfrestningar möter och som vederbörande ofta behöver
stöd från de nykterhetsvårdande organen, om ett återfall skall kunna
undvikas. De åtgärder som kan komma i fråga är sådana som övervakning
och läkarkontakt, bostads- och arbetsanskaffning, inackorderingshemsvård
och familjevård, åtgärder för tillgodoseende av olika materiella hjälpbehov
m. m. I en del speciella fall förekommer det att anstalten upprätthåller
direkt förbindelse med vårdtagaren. Anstalten har dock inte så goda möjligheter
att bedöma och tillgodose vårdbehov i de ofta förekommande fallen
då den vårdbehövande vistas på långt avstånd från anstalten och ej kan
stå under dess omedelbara tillsyn. Den regelmässiga ordningen är därför
att övervakningen uppdrages åt en nykterhetsnämnd, varvid det förutsättes
att den övervakades behov av bistånd skall uppmärksammas inom övervakningens
ram.

Det ligger i öppen dag att en stor del av ansvaret för eftervården måste
ankomma på nykterhetsnämnderna, som i de flesta fall har de största
möjligheterna att på nära håll följa en försökspermitterad eller utskriven
persons förhållanden efter anstaltsvistelsen. Det torde ej heller i princip
råda några delade meningar på denna punkt. Likväl synes det önskvärt med
ett lagstadgande, som mera direkt än vad nu är fallet fastslår nykterhetsnämndernas
ansvar härvidlag. Ett sådant stadgande bör dock inte ges den
avfattningen att det samtidigt befriar vederbörande anstalt från ansvar för
eftervården.

Med utgångspunkt från det anförda föreslår jag, att 50 § NvL tillföres ett
tredje stycke, vari stadgas att det skall åligga nykterhetsnämnden i den
kommun, i vilken den permitterade vistas, att vid behov bistå den permitterade
med lämpliga hjälpåtgärder. På grund av hänvisningen i 54 § NvL
kommer detsamma att gälla vid utskrivning. Då övervakning i förekommande
fall normalt brukar utövas av nykterhetsnämnden i den kommun, där den
övervakade vistas, torde det föreslagna stadgandet mera sällan leda till att
mer än en nykterhetsnämnd befattar sig med samma person. Där så sker synes
detta inte i och för sig ge anledning till betänkligheter. Det torde kunna

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

förutsättas att uppkommande spörsmål kan lösas genom samarbete nämnderna
emellan.

För att betona vikten av att vid planering för permittering eller utskrivning
samråd äger rum mellan anstalten och berörda nykterhetsnämnder
föreslår jag vidare, att i 50 § andra stycket intages ett uttryckligt stadgande
om att föreståndaren för anstalten vid behov skall samråda med vederbörande
nykterhetsnämnd. Sådant samråd kan visa sig erforderligt både
med den nykterhetsnämnd, som tagit befattning med ärendet angående
intagning på anstalten, och med nämnden i den kommun, dit den permitterade
eller utskrivne skall bege sig.

Ålerintagning på allmän vårdanstalt

Gällande bestämmelser

Vid utskrivning från allmän vårdanstalt kan med stöd av 54 § NvL meddelas
beslut att den utskrivne under viss tid — längst ett år — skall stå
under övervakning eller iakttaga lydnadsföreskrift. I händelse av återfall
under denna tid äger länsstyrelsen besluta om återintagning enligt ett förenklat
förfarande, varom stadgas i 55 §. I ansökan om sådan återintagning
skall anges i vilka avseenden den utskrivne brutit mot meddelade föreskrifter
samt lämnas redogörelse för hans uppförande i övrigt under tiden efter
utskrivningen. Däremot behöver förhandenvaron av hem! allenhet åt alkoholmissbruk
eller tillämpligheten av viss specialindikation icke påvisas.
Återintagning enligt 55 § är vanlig. Sålunda låg beslut enligt denna paragraf
till grund för mellan en fjärdedel och en femtedel av de under år 1959 verkställda
tvångsintagningarna.

Nykterhetsvårdsnt redningen

Utredningen framhåller, att konsekvenserna av nu gällande bestämmelser
om återintagning stundom synes mindre tillfredsställande i fall, där
upprepade återintagningsbeslut meddelats i följd, något som icke är alldeles
ovanligt. Om vårdtagaren efter återintagningens slut, såsom i regel
sker, utskrives med sedvanliga lydnadsföreskrifter, kan han nämligen i
händelse av återfall under övervakningstiden bli föremål för förnyad återintagning
enligt 55 §. I en del fall kan återintagningsbesluten bilda en sammanhängande
kedja, som sträcker sig över tiotals år. Detta innebär att
vederbörande under denna tid fortlöpande varit underkastad frihetsinskränkningar
enligt nykterhetsvårdslagen. Rent allmänt synes det utredningen
otillfredsställande att den ursprungliga prövningen av ärendet, vilken
bör vara den självklara bakgrunden till återintagningsåtgärderna, kan
ligga långt tillbaka i tiden och i olika avseenden sakna aktualitet.

Vidare framhåller utredningen, att den specialindikation som åberopats
i det ursprungliga intagningsbeslutet får betydelse även vid återintagningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

Detta förhållande spelar en praktisk roll främst med avseende på farlighetsindikationen,
vilken enligt 45 § NvL under vissa förutsättningar kan medföra
att den eljest gällande vårdtiden förlänges med två år. Dylik förlängning
kan komma i fråga även vid återintagningar, som ytterst grundas på
ett intagningsbeslut vari farlighet åberopats, och detta oberoende av om
vederbörande visat sig farlig efter den första intagningen eller ej. Det bör
härvid beaktas, anför utredningen, att farlighetstendenser hos alkoholmissbrukare
ofta manifesteras endast gentemot en viss person och att dessa
tendenser kan försvinna till följd av skilsmässa, ombyte av bostadsort o. dyl.,
även om benägenheten för alkoholmissbruk kvarstår och ger upphov till
andra skadeverkningar.

De påtalade olägenheterna skulle enligt utredningen till stor del kunna
övervinnas genom sådan ändring av gällande bestämmelser, att en primär
tvångsintagning icke kan följas av mer än en återintagning enligt 55 § NvL.
För förnyad tvångsintagning skulle erfordras nytt förordnande, grundat
på prövning av hemfallenhet och viss specialindikation. Utredningen föreslår
sådan inskränkning i 54 § NvL, att utskrivning av den som återintagits
enligt 55 § ej må förenas med övervakning eller lydnadsföreskrift. Härigenom
skulle förutsättningarna för ny återintagning enligt sistnämnda lagrum
bortfalla.

Remissyttranden

Utredningens förslag tillstyrkes av socialstyrelsen, riksåklagarämbetet,
överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västerbottens och Malmöhus län. Sistnämnda länsstyrelse förklarar,
att den sedan länge endast meddelat ett återintagningsbeslut beträffande
samme person. När ansökan inkommit om förnyat beslut enligt 55 §, har
länsstyrelsen krävt ny fullständig utredning för utrönande av huruvida de
allmänna förutsättningarna för tvångsintagning förelegat. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län ansluter sig i princip till förslaget men förklarar
sig inte kunna tillstyrka den av utredningen förordade lagtekniska lösningen
av problemet. Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar, att institutet
återintagning enligt 55 § helt utmönstras ur lagstiftningen.

Departementschefen

Utredningens uppfattning att återintagning inte bör få förekomma mer
än en gång utan att alla förutsättningar för intagning på anstalt ånyo prövas
har goda skäl för sig. En lagändring bör dock enligt min mening inte, såsom
utredningen förordat, göras i form av en ändring i 54 § NvL, innebärande
att beslut om övervakning eller lydnadsföreskrifter inte skall få meddelas
beträffande den som återintagits med stöd av 55 §. Behovet av effektiv
eftervård är inte mindre i dessa fall än i andra. Det åsyftade målet synes
lämpligare kunna nås genom att i 55 § direkt föreskrives, att återintagning

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

som där sägs inte får ske av den soin tidigare blivit föremål för sådan
åtgärd, såvida inte under mellantiden beträffande honom ånyo meddelats
förordnande om tvångsintagning i vanlig ordning enligt 18 §. Med en sådan
utformning bibehålies möjligheten att vid utskrivning av den som blivit
föremål för återintagning besluta om övervakning och lydnadsföreskrifter
som ett led i eftervården. Visserligen kan härvid inte det förenklade återintagningsförfarandet
enligt 55 § utnyttjas som sanktion, om den utskrivne
undandrar sig övervakningen eller bryter mot lydnadsföreskrift, men möjligheten
att vid återfall i alkoholmissbruk frågan om ny tvångsintagning
enligt 18 § ånyo tages upp torde dock inte vara utan betydelse för den utskrivnes
inställning till de eftervårdande åtgärderna.

F rivillig vård på allmän vårdanstalt

Gällande bestämmelser

Enligt 58 § NvL kan den som är hemfallen åt alkoholmissbruk frivilligt
ingå på allmän vårdanstalt. Han får därvid förbinda sig att kvarstanna på
anstalten viss tid, som ej får överstiga ett år. Den frivilligt ingångne är i de
flesta hänseenden likställd med den tvångsintagne. Den viktigaste olikheten
hänför sig till utskrivningsförfarandet. Härvid gäller att anstaltens
styrelse icke har befogenhet att ställa en frivilligt ingången under övervakning
eller ålägga honom lydnadsföreskrifter såsom vid utskrivning av
tvångsintagen. Angående övervakning och föreskrifter vid försökspermission
samt anstalts befogenhet att besluta om återhämtande från sådan
permission gäller däremot samma bestämmelser för tvångsintagna och frivilligt
ingångna. Beträffande ansökan om försökspermission föreligger den
ur praktisk synpunkt mindre viktiga skillnaden, att en frivilligt ingången
äger få sådan ansökan prövad när som helst, under det att skyldighet ej
föreligger att upptaga sådan ansökan av tvångsintagen innan fyra månader
av vårdtiden förflutit. Medan vårdtiden vid tvångsintagning är ett eller två
år — den längre tiden gäller om vederbörande förut varit intagen på allmän
anstalt och ej fem år förflutit efter hans utskrivning — och i speciella
fall kan förlängas efter prövning i särskild ordning enligt 45 § NvL, är vårdtiden
för frivilligt ingången som nämnts högst ett år.

Den i 58 § NvL angivna vårdtiden har betydelse även i straffrättsligt
avseende. Om någon, som frivilligt ingått på allmän vårdanstalt och därvid
förbundit sig att kvarstanna ett år, misstänkes att före utskrivningen ha begått
brott, varå icke kan följa högre straff än böter eller fängelse sex månader,
skall det enligt 57 § NvL ankomma på statsåklagaren att efter samråd
med anstaltens styrelse avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske. En förutsättning
för bestämmelsens tillämpning är att brottet hör under allmänt åtal
eller av målsäganden angivits till åtal. Särskilda regler gäller om brottet begåtts
innan den intagne fyllt 18 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

I 4 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff (nr 119)
stadgas bl. a., att hos den som frivilligt ingått på allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare och förbundit sig att kvarstanna ett år på anstalten
icke må uttagas böter som avser brott begångna före intagningen, såvida
fråga är om fylleri eller förargelseväckande beteende och böterna ej tillika
avser andra brott. Enligt 9 § samma lag skall, där någon frivilligt ingått på
anstalt som nu sagts och förbundit sig att kvarstanna där ett år, beslut om
förvandling av böter, som meddelats före intagningen, vara förfallet. Ej heller
får i sådant fall förvandling ske av böter, som ådömts före intagandet. Böter
som ådömts efter intagandet men före utskrivningen får ej förvandlas utan
att anstaltens styrelse påkallar det.

Ngkterhetsvårdsutredningen

Vägande invändningar kan enligt utredningens åsikt resas mot den
princip, på vilken den här ifrågavarande vården baseras, nämligen att en
person genom en engångsförbindelse avsäger sig rätten att under viss tid
bestämma över sig själv. Det ligger i sakens natur att den vårdbehövandes
situation ofta lämnar föga utrymme för lugnt övervägande. I varje fall för
den som saknar tidigare erfarenhet av anstaltsvård måste de reella konsekvenserna
av förbindelsen te sig ganska dunkla. Att på en under sådana
omständigheter ingången förbindelse grunda långtgående samhällsingripanden
— kvarhållande på anstalt eller överflyttning till annan anstalt
mot vederbörandes vilja, återhämtning från permission eller vid avvikande
— synes utredningen otillfredsställande.

Utredningen finner det angeläget att den på frivilligt ingående baserade
anstaltsvården befrias från de påtalade inslagen av tvång. Detta torde emellertid
ej låta sig göra så länge i enlighet med vad hittills varit brukligt de
frivilligt ingångna hänvisas till anstalter som också har att ansvara för
vården av tvångsintagna. För att en dylik klientelblandning skall kunna
bemästras torde det vara nödvändigt, att de frivilligt ingångna i stort sett
kan behandlas på samma sätt som de tvångsintagna.

Sammanblandningen av tvångsintagna och frivilliga är ogynnsam även
ur en annan synpunkt, framhåller utredningen. Sålunda har i olika sammanhang
omvittnats, att de som ingått frivilligt ofta förtiger denna omständighet
för kamraterna på anstalten för att ej framstå i ofördelaktig
dager och gärna intager en attityd som är ägnad av avvända eventuella
misstankar att vederbörande kan vara frivilligt ingången. Uppenbarligen
reduceras genom detta förhållande de psykologiska fördelarna med den
frivilliga vården.

Utredningen erinrar vidare om att nykterhetsvårdslagen, som i övrigt
förde fram de icke tvångsbetonade åtgärderna i förgrunden, lämnade förutsättningarna
för den frivilliga anstaltsvården orubbade. Det synes utredningen
konsekvent att den i nykterhetsvårdslagen manifesterade positiva

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1963

inställningen till de icke tvångsmässiga åtgärderna också kominer till uttryck
med avseende på anstaltsvården. Hur den frivilliga anstaltsvården är
konstruerad torde f. ö. vara en angelägenhet av betydelse ej blott för de
grupper som blir föremål för sådan vård utan kan inverka också vid strävandena
i stort att i ökad omfattning grunda nykterhetsvårdande åtgärder på
samverkan mellan den vårdbehövande och vårdorganet. Den omständigheten
att på omvägar — med stöd av 58 § NvL — ett tvångsmoment kan
införas i behandlingen av sådana lindrigare fall, där nykterhetsnämnden
ej lagligen kan vidtaga tvångsåtgärd, synes ej vara ägnad att skapa goda
psykologiska förutsättningar för nämndens befattning med detta klientel.

En tillfredsställande lösning kan enligt utredningens mening bäst uppnås
på det sättet, att frivilligt vårdsökande hänvisas till särskilda anstalter, på
vilka tvångsintagning ej kan ske. Därmed bortfaller den väsentliga motiveringen
för tvångsmässiga inslag i vården av frivilliga. De frivilligt ingångna
kan bilda en enhetlig och av speciella frihetsinskränkningar oberoende
kategori, vars behandling bygger på samma principer som nu gäller för
vården vid enskild anstalt. Anstalterna för alkoholmissbrukare blir härigenom
av två huvudtyper, nämligen anstalter för frivilliga och anstalter för
tvångsintagna. För den förra gruppen föreslår utredningen benämningen
vårdhem för alkoholmissbrukare.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår utredningen, att bestämmelserna
i 58 § NvL upphör att gälla samt att frivilligt vårdsökande hänvisas till
andra anstalter än dem på vilka tvångsintagning sker.

Remissyttranden

Förslaget om ändring i 58 § NvL tillstyrkes av riksåklagarämbetet och
länsstyrelsen i Örebro län. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker
förslaget ehuru med en viss tvekan. Socialstyrelsen delar utredningens uppfattning
att bestämmelserna om frivilligt ingående å allmän vårdanstalt
inte är tillfredsställande men kan inte ansluta sig till förslaget att omöjliggöra
sådant ingående. Styrelsen föreslår i stället — efter mönster av bestämmelserna
i 9 kap. sinnessjuklagen om vård på sinnessjukhus utan kvarhållningsrätt
—- att de allmänna vårdanstalterna göres tillgängliga för
vårdbehövande som själva vill gå in där, varvid dock retentionsrätt, tvångsöverflyttning
m. m. inte bör få förekomma. Överståthållaråmbetet har
ingen erinran mot principen att frivilligt ingångna och tvångsintagna inte
skall behandlas tillsammans, men anser att värdet av vården på de föreslagna
vårdhemmen kan bli illusoriskt, om en frivilligt ingången avbryter
vårdhemsvistelsen långt innan den tid gått till ända, som vårdhemsledningen
eller läkare ansett erforderlig. Bestämmelser om viss minsta vårdtid
bör därför enligt ämbetets uppfattning finnas. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anser, att en betydande uppmjukning bör ske men att den
frivilliga intagningen bör kombineras med en viss obligatorisk minimitid,

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

t. ex. sex veckor eller två månader. Länsstyrelsen i Älvs borgs län förklarar,
att det torde bli svårt att driva vårdhemmen, om det överlämnas åt alkoholmissbrukaren
att själv avgöra hur länge han skall vistas på hemmet. Länsstyrelsen
i Malmöhus län förordar, att bestämmelserna i 58 § bibehålies
med hänsyn till att det bland dem som intagits enligt denna paragraf finns
ett svårskött klientel, som ingalunda är lämpat för helt frivillig vård.

Departementschefen

Nykterhetsvårdsutredningens förslag om avskaffande av de nuvarande
reglerna om frivilligt ingående på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
bygger på förutsättningen att den av utredningen förordade ändrade
anstaltsorganisationen kommer till stånd. Såsom framgått av vad jag anfört
i statsverkspropositionen kan förslaget rörande anstaltsorganisationen
inte nu förverkligas. Därmed har grunden för utredningens förslag att ur
nykterhetsvårdslagen utmönstra bestämmelserna om frivilligt ingående på
allmän vårdanstalt ryckts undan. Jag finner dock att skäl talar för viss
omprövning av dessa bestämmelser.

Nuvarande system innebär inte några formella hinder mot att den förbindelse
att kvarstanna på anstalten, som avkräves vid ansökan om frivillig
intagning, får avse kortare tid än ett år. I praktiken har det dock visat sig
att den tid, som vederbörande får förbinda sig att kvarstanna på anstalten,
blir lika lång som den medgivna maximitiden ett år. Uppenbarligen
måste en så lång vårdtid i många fall te sig avskräckande för den som överväger
att frivilligt gå in på en anstalt. Därigenom kan den som i och för sig
skulle ha god nytta av anstaltsvården komma att avhållas från att söka sig
dit, även om på grund av försökspermission på ett tidigt stadium vårdtiden
på anstalten normalt är avsevärt kortare än ett år.

Enligt min mening bör lagstiftningen vara så utformad att den inte motverkar
en behandling med korta vårdtider. Det är också angeläget att vårdtiden
inte bestämmes schablonartat utan individuellt med utgångspunkt
från en bedömning av vårdbehovet i det enskilda fallet. Som en yttersta
gräns, till vilken vårdtiden kan sättas vid frivilligt ingående på anstalt,
synes lämpligen böra gälla en tid av sex månader i stället för som nu
ett år. Vad här sagts föreslås komma till uttryck genom att i 58 § stadgas
att den, som frivilligt önskar ingå på anstalt, skall förbinda sig att kvarstanna
där under viss tid, som bedömes erforderlig med hänsyn till vårdbehovet,
dock högst sex månader. Förbindelsen skall alltså avse en bestämd
tidrymd och bedömningen med hänsyn till vårdbehovet får göras på förhand
vid fastställandet av längsta vårdtiden.

Med den nu förordade ändringen i 58 § blir det inte möjligt att i åtalsprövningsreglerna
i 57 § NvL eller i 4 och 9 §§ bötesverkställighetslagen
som förutsättning för vissa rättsverkningar fordra att vederbörande förbundit
sig att kvarstanna ett år på anstalten. Jag förordar att kravet på ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

års anstaltsvistelse ändras till sex månader, dvs. maximala vårdtiden enligt
58 § NvL i dess föreslagna lydelse. Enligt mitt bedömande bör en sådan ändring
kunna ske utan att någon risk föreligger för att bestämmelserna skall
leda till missbruk. Däremot bör frivilligt ingående på anstalt i förening med
förbindelse att kvarstanna kortare tid än sex månader inte kunna åberopas
för tillämpning av de berörda reglerna.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen om nykterhetsvård och lag angående
ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen om verkställighet av bötesstraff.

Över förslagen, som har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, bör
lagrådets yttrande inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets utlåtande över följande inom socialdepartementet
upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 27 juli 19öb (nr 579) om nykterhetsvård
och

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr
119) om verkställighet av bötesstraff

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av detta protokoll.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Berit Sandqvist-örnberg

1 Denna bilaga, som bortsett från att vissa redaktionella ändringar gjorts är likalydande med
de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 januari
1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,
regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 12 januari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
3 januari 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 27 juli 195i (nr 579)
om ngkterhetsvård och 2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen
den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen Gunnar Danielson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 januari
1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af

Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 17 januari
1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 3 januari 1963 remitterade
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård
och ;\

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr
119) om verkställighet av bötesstraff.

Föredragande departementschefen hemställer, att ifrågavarande lagförslag,
vilka av lagrådet lämnats utan erinran, måtte med vissa redaktionella
ändringar jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Berit Sandqvist-örnberg

(DUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 63
205421