Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961 (Proposition 1961:13)

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Nr 13

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vattenlagen; given Stockholms slott den 16
december 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vattenlagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget till ändringar i vattenlagen syftar
främst till att vid företag enligt nämnda lag bereda ökat skydd för vissa
allmänna intressen, bl. a. naturskyddsintresset. I anslutning härtill föreslås,
att kronan och kommun skall få initiativrätt att i vattenområde tvångsvis
genomföra åtgärder, vilka är önskvärda från naturskydds- eller hälsosynpunkt.

Förslaget innebär vidare, att i vattenlagen skall införas bestämmelser med
förbud mot igångsättande av vissa större arbeten på land, innan vattendomstolen
prövat frågan om tillstånd att bygga i vatten.

Slutligen föreslås i propositionen ändrade regler i fråga om rättegångskostnaderna
i vattenöverdomstolen och högsta domstolen. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 saml. Nr 13

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, att 2 kap. 3, 9, 12, 14, 20, 31 och 36 §§, 6 kap. 26 §,
7 kap. 5 och 39 §§, 11 kap. 106 § samt 13 kap. 8 och 11 §§ vattenlagen den
28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.
3 §.

Ej må-----------

Skulle byggande i vatten hava till
följd, att ett avsevärt antal bofasta
personer berövas sina bostäder, eller
att större fabrik eller annan anläggning,
varav många hava uppehälle,
måste nedläggas eller dess
drift väsentligt minskas, eller att
odlad jord till en efter ortsförhållandena
betydande omfattning sättes
under vatten eller eljest väsentligt
skadas, eller att fiskerinäring av
större betydenhet lider väsentligt förfång,
må byggnaden, ändå att nyttan
uppgår till värde, som ovan sagts, icke
ske. Lag samma vare, där genom
byggande i vatten skulle förorsakas
sådan bestående ändring av naturförhållandena,
varigenom väsentligt
minskad trevnad för närboende eller
betydande förlust för landets djureller
växtvärld är att befara. 1

---------9 kap. skils.

Skulle byggande i vatten hava till
följd, att ett avsevärt antal bofasta
personer berövas sina bostäder, eller
att större fabrik eller annan anläggning,
varav många hava uppehälle,
måste nedläggas eller dess drift väsentligt
minskas, eller att odlad jord
till en efter ortsförhållandena betydande
omfattning sättes under vatten
eller eljest väsentligt skadas, eller att
fiskeri- eller annan näring av större
betydenhet lider väsentligt förfång,
eller att befolkningen eljest får sina
levnadsförhållanden väsentligt försämrade,
må byggnaden, ändå att
nyttan uppgår till värde, som ovan
sagts, icke ske. Lag samma vare,
där genom byggande i vatten skulle
förorsakas sådan bestående ändring
av naturförhållandena, varigenom väsentligt
minskad trevnad för när -

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 14 och 20 §§ SFS 1952: 235, beträffande 6 kap. 26 §
1954: 124, beträffande 7 kap. 5 och 39 §§ 1920: 459, beträffande 11 kap. 106 § 1960: 304 samt
beträffande 13 kap. 8 och 11 §§ 1956: 581.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om byggande--------

boende eller betydande förlust från
naturskyddssynpunkt är att befara.

--------finnes stadgat.

Kronan, kommun eller hushållningssällskap
äge rätt att i eller invid
vattendrag, där till följd av naturförhållandena
eller uppförd byggnad
fiskens upp- och nedgång hindras,
för fiskens framkomst anordna
särskild fiskväg eller eljest vidtaga
anstalter för fiskets befrämjande
ävensom taga i anspråk det vatten,
som för ändamålet erfordras. Beträffande
företag, som nu nämnts, gälle
vad angående byggande i vatten i denna
lag finnes föreskrivet; dock utgöre
bestämmelserna i 3 § första stycket
icke hinder för sådant företag, där ej
genom detsamma synnerligt men tillskyndas
den, som äger råda över
vattnet, eller annan.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om utvidgande
eller förbättrande av befintlig
fiskväg eller annan anordning till fiskets
befrämjande.

§•

Kronan, kommun eller hushållningssällskap
äge rätt att i eller invid
vattendrag, där till följd av naturförhållandena
eller uppförd byggnad
fiskens upp- och nedgång hindras,
för fiskens framkomst anordna
särskild fiskväg eller eljest vidtaga
anstalter för fiskets befrämjande
ävensom taga i anspråk det vatten,
som för ändamålet erfordras. Vad nu
sagts skall jämväl gälla i fråga om
utvidgande eller förbättrande av befintlig
fiskväg eller annan anordning
till fiskets befrämjande.

Kronan eller kommun äge ock rätt
att i eller invid vattenområde vidtaga
åtgärd som är önskvärd från naturskydds-
eller hälsosynpunkt samt taga
i anspråk för sådant ändamål erforderligt
vatten.

Beträffande företag, som avses i
första eller andra stycket, skola tilllämpas
bestämmelserna i denna lag
angående byggande i vatten; dock
gälle i stället för vad i 3 § första stycket
stadgas om hinder mot byggande,
att företaget ej må utföras, om det

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

Ej må-----— — —---

År naturminnesmärke ej i laga
ordning fridlyst, böra likväl till bevarande
därav vid byggande i vatten
vidtagas sådana anordningar, som
utan att för företaget medföra kostnader
av betydenhet må anses för ändamålet
lämpliga.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande
av vatten, att å annan tillhörig
fastighet lägges damm, vall eller
väg eller ledning för vattnet eller
ock verkställes grävning, sprängning
eller annan åtgärd till strömbäddens
reglerande eller till förebyggande eller
minskande av skada, vare fastighetens
ägare pliktig att tåla sådant
intrång mot ersättning, som i 9 kap.
skils. Samma lag vare, där det för
utförande av byggnad för vattnets
tillgodogörande och därmed förenade
anläggningar eller eljest av åtgärd,
som ovan nämnts, prövas nödigt,
att annans mark tillfälligt tages
i anspråk för arbetarbostäder eller
andra byggnader, väg, upplagsplats,
arbetsmaskiner eller dylikt. Om rätt
att över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning
gälle vad särskilt är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

medför skada eller olägenhet, som
står i missförhållande till nyttan.

§•

--— — —--— mån förnärmas..

Är område eller naturföremål av
betydelse för kännedomen om landets
natur eller genom sin skönhet, egenart
eller eljest av märklig beskaffenhet,
böra, ändå att det ej blivit i laga
ordning fridlyst såsom naturminne,
till bevarande därav vid byggande i
vatten vidtagas sådana anordningar,
som utan att för företaget medföra
oskälig kostnad må anses för ändamålet
lämpliga.

§•

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande
av vatten eller för åtgärd
som avses i 9 §, att å annan tillhörig
fastighet lägges damm, vall eller väg
eller ledning för vattnet eller ock
verkställes grävning, sprängning eller
annan åtgärd till strömbäddens
reglerande eller till förebyggande eller
minskande av skada, vare fastighetens
ägare pliktig att tåla sådant intrång
mot ersättning, som i 9 kap.
skils. Samma lag vare, där det för utförande
av byggnad för vattnets tillgodogörande
och därmed förenade
anläggningar eller eljest av åtgärd,
som ovan nämnts, prövas nödigt, att
annans mark tillfälligt tages i anspråk
för arbetarbostäder eller andra
byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner
eller dylikt. Om rätt att
över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning
gälle vad särskilt är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

Där vid motsvarande tillämpning.

Erfordras till finnes föreskrivet.

20 §.

1 mom. Ej må------------byggnaden förnärmas.

^ro * vattnets lopp.

Tarvas till av arbetet.

Där någon — — sådan prövning.

2 mom. När enligt 1 mom. byggande
i vatten ej må ske utan föregången
prövning, varigenom medgivande
till arbetet erhållits, må dessförinnan
ej heller annat arbete av
större omfattning påbörjas å anläggningen.

2 mom. Finner vattendomstolen 3 mom. Finner vattendomstolen

vid prövning, som i 1 mom. sägs, till- vid prövning, som i 1 mom. sägs, tillämnad
byggnad, mot vilken hinder ämnad byggnad, mot vilken hinder
skulle möta av bestämmelserna i 3 § skulle möta av bestämmelserna i 3 §
första och andra styckena, med hän- första och andra styckena, med hänsyn
till stadgandet i tredje stycket i syn till stadgandet i tredje stycket i
samma § ändock böra tillåtas, skall samma § ändock böra tillåtas, skall
frågan därom av domstolen hemstäl- frågan därom av domstolen hemställas
Konungens avgörande. las Konungens avgörande.

31 §.

Ägare av byggnad i vatten må, vare Ägare av byggnad i vatten må, vasig
särskilda regler för vattenhushåll- re sig särskilda regler för vattenhusningen
vid byggnaden blivit medde- hållningen vid byggnaden blivit medlade
eller icke, hos vattendomstolen delade eller icke, hos vattendomstosöka
fastställande av ändrade eller leh söka fastställande av ändrade elnya
bestämmelser i ämnet. Enahanda ler nya bestämmelser i ämnet. Enarätt
tillkomme ock annan än bygg- handa rätt tillkomme ock annan än
nådens ägare för bättre utnyttjande byggnadens ägare för bättre utnyttav
vattenkraften i honom tillhörigt jande av vattenkraften i honom tillströmfall.
Ärende, som nu nämnts, liörigt strömfall samt kronan, komprövas
i enlighet med de för byggan- mun eller hushållningssällskap för
de i vatten stadgade grunder, och gäl- ändamål, som omförmäles i 9 §. Ärenle
om verkan av vattendomstolens de, som nu nämnts, prövas i enligbeslut
i tillämpliga delar vad ovan het med de för byggande i vatten
finnes sagt beträffande beslut i bygg- stadgade grunder, och gälle om vernadsmål.
kan av vattendomstolens beslut i till lämpliga

delar vad ovan finnes sagt
beträffande beslut i byggnadsmål.

Saknas beträffande-----------förebygga skadan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

Rensning, som-----— —

Jord eller annat, som vid rensning
upptages, må, om ej avsevärda olägenheter
vållas därav, uppläggas på
närmaste strand eller föras till lämpligt
ställe i närheten. Lider markens
ägare men av upplaget, njute ersättning,
som i 9 kap. sägs.

-—----motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning
upptages, må, om det är påkallat och
ej avsevärda olägenheter vållas därav,
uppläggas på närmaste strand eller
föras till lämpligt ställe i närheten;
dock skall markens ägare förut
därom underrättas. Till skydd för
allmänna eller enskilda intressen skola
vidtagas erforderliga åtgärder, som
ej föranleda oskälig kostnad. För skada
och intrång, som likväl uppkommer,
skall ersättning givas efter vad
i 9 kap. sägs.

6 KAP.

26 §.

Rensning, som---— — —--

Jord eller annat, som vid rensningen
upptages, må, om ej avsevärda olägenheter
vållas därav, uppläggas på
närmaste strand eller föras till lämpligt
ställe i närheten; dock skall markens
ägare genast därom underrättas.
Lider han men av upplaget, njute
ersättning därför, efter ty i lagen om
flottning i allmän flottled stadgas
med avseende å ersättning för flottningsskada.

----motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensningen
upptages, må, om det är påkallat
och ej avsevärda olägenheter vållas
därav, uppläggas på närmaste strand
eller föras till lämpligt ställe i närheten;
dock skall markens ägare förut
därom underrättas. Till skydd för
allmänna eller enskilda intressen
skola vidtagas erforderliga åtgärder,
som ej föranleda oskälig kostnad.
För skada och intrång, som likväl
uppkommer, skall ersättning givas
efter ty i lagen om flottning i allmän
flottled stadgas med avseende å ersättning
för flottningsskada.

7 KAP.

5 §•

Jord, som uppkastas ur dike, må Jord, som uppkastas ur dike, må
läggas vid sidan av diket eller föras läggas vid sidan av diket eller föras
till lämpligt ställe i närheten; dock till lämpligt ställe i närheten; dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

må jorden ej läggas så, att vattnets
avrinnande hindras eller fara uppstår
för ras. Vill markens ägare göra sig
dikesjorden till godo, äge rätt därtill;
vill han det ej, vare den dikande berättigad
att bortföra jorden. Lider
markens ägare men av upplaget, njute
ersättning, som i 9 kap. sägs.

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, hava
till följd, att större fabrik eller annan
anläggning, varav många hava
uppehälle, måste nedläggas eller dess
drift väsentligt minskas eller att fiskerinäring
av större betydenhet lider
väsentligt förfång, må åtgärden, ändå
att nyttan uppgår till värde, som
i 38 § omförmäles, icke ske. Lag samma
vare, där genom dylik åtgärd
skulle förorsakas sådan bestående
ändring av naturförhållandena, varigenom
väsentligt minskad trevnad
för närboende eller betydande förlust
för landets djur- eller växtvärld är
att befara.

Prövas företaget

(Föreslagen lydelse)

må jorden ej läggas så, att vattnets
avrinnande hindras eller fara uppstår
för ras eller eljest avsevärd olägenhet
uppkommer. Markens ägare
skall i förväg underrättas. Vill denne
göra sig dikesjorden till godo, äge rätt
därtill; vill han det ej, vare den dikande
berättigad att bortföra jorden.
För skada och intrång av upplaget
skall ersättning givas efter vad i 9
kap. sägs.

§•

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, hava
till följd, att större fabrik eller annan
anläggning, varav många hava
uppehälle, måste nedläggas eller dess
drift väsentligt minskas eller att fiskeri-
eller annan näring av större betydenhet
lider väsentligt förfång eller
att befolkningen eljest får sina
levnadsförhållanden väsentligt försämrade,
må åtgärden, ändå att nyttan
uppgår till värde, som i 38 § omförmäles,
icke ske. Lag samma vare,
där genom dylik åtgärd skulle förorsakas
sådan bestående ändring av
naturförhållandena, varigenom väsentligt
minskad trevnad för närboende
eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt
är att befara.
---------till företaget.

Bestämmelserna i---

Vattenöverdomstolen må

Då på —-----

Med avseende ----

11 KAP.

106 §.

-------behandling därstädes.

-----motsvarande tillämpning.

- -—----— -— — fullföljt talan.

---—--— — — av statsverket.

1 mål som avses i 17 § 1—11 skall,
med tillämpning i övrigt av 18 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rättegångsbalken, gälla att sökanden,
där ej annat föranledes av 18 kap. 6
och 8 §§ samma balk, städse själv
skall vidkännas sina kostnader i vattenöverdomstolen,
så ock kostnad
som åsamkas motpart genom att sökanden
fullföljt talan.

13 KAP.
8 §.

Bygger någon i vatten eller anlägger
någon vattentäkt utan föregången
prövning i laga ordning, varigenom
medgivande till arbetet erhållits,
och finnas förhållandena uppenbarligen
vara sådana, att dylik prövning
skolat enligt stadgande i denna lag
föregå, äge överexekutor förbjuda arbetets
fortsättande, intill dess sådan
prövning ägt rum, så ock, när skäl
därtill äro, förordna om handräckning
till rättelse i vad olagligen skett.

Där byggande

Vad ovan --

I fråga---

Om någon, utan föregången prövning
i laga ordning, varigenom medgivande
till företaget erhållits, bygger
i vatten eller mot stadgandet i 2
kap. 20 § 2 mom. utför arbete, som
där avses, eller anlägger vattentäkt,
och förhållandena finnas uppenbarligen
vara sådana, att dylik prövning
skolat enligt stadgande i denna
lag föregå, äge överexekutor förbjuda
arbetets fortsättande, intill
dess sådan prövning ägt rum, så ock,
när skäl därtill äro, förordna om
handräckning till rättelse i vad olagligen
skett.

rätt kränkes.
därvid meddelats.
--avsedda fall.

Den, som mot bestämmelserna i 2
kap. 20 § första eller andra stycket
bygger i vatten utan därtill av vattendomstolen
lämnat medgivande

eller mot — —-----—---

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 §
tredje stycket underlåter att söka
vattendomstolens godkännande av
verkställd ändring å byggnad i vatten -

§•

Den, som mot bestämmelserna i 2
kap. 20 § 1 mom. första eller andra
stycket bygger i vatten utan därtill
av vattendomstolen lämnat medgivande -------

stadgad ordning

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 §
1 mom. tredje stycket underlåter att
söka vattendomstolens godkännande
av verkställd ändring å byggnad i
vatten

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller mot bestämmelsen i 2 kap.
20 § 2 mom. utför arbete, som där av -

eller mot stadgandet i 2 kap. 34 §
Till samma--------

ses, innan medgivande till förelaget
lämnats

---------sex månader.

--------fjärde stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1961.

Lagen äger ej tillämpning beträffande
mål eller ärende, som av första
domstol eller av synemån eller skiljemän
avgjorts före ikraftträdandet.

Har arbete, som enligt 2 kap. 20 §
2 mom. nya lagen icke är tillåtet, påbörjats
före ikraftträdandet, må arbetet,
ändå att prövning av vattendomstol
ej ägt rum, fortsättas i den
omfattning som medgives av länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet å Stockholms slott den 7 oktober
1960.

Närvarande:

Statsråden Nilsson, Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,

af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om vissa ändringar
i vattenlagen och anför därvid följande.

Den betydande utbyggnad av landets vattenkrafttillgångar som ägt rum
under senare år har föranlett att vattenlagstiftningen på flera punkter reviderats.
Det föreligger emellertid några utredningsförslag som ännu ej resulterat
i lagstiftning. Jag vill nu anmäla vissa frågor, som i huvudsak berör
vattenlagens regler angående tillåtligheten av vattenkraft- och vattenregleringsföretag.

Med skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 5 maj 1955 har
Svenska naturskyddsföreningen överlämnat en promemoria med förslag till
vissa ändringar i vattenlagen. Förslaget, som har utarbetats av föreningen i
samråd med ett flertal av naturskyddet intresserade ämbetsverk och organisationer,
avser i huvudsak att främja en översiktlig planering och allsidig
bedömning vid den fortsatta utbyggnaden av landets vattenkraft, så att jämsides
med de ekonomiska faktorerna även andra allmänna intressen, bl. a.
naturskyddet, vinner tillbörligt beaktande. Vid promemorian fogat förslag
till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen torde få fogas såsom bilaga
till detta protokoll (bilaga B).

Över promemorian med därvid fogat lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet,
domänstyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Värmlands, Kronobergs och Blekinge län, norrländska vattenkraftutredningen,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska turistföreningen, Samfundet
för hembygdsvård, Svenska landskommunernas förbund, Samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen, Sveriges lantbruksförbund, Svenska fiskevårdsförbundet,
Norrlands naturvärn, Svenska vattenkraftföreningen, Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté, Svenska samernas riksförbund
och Norrlandsförbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Vattenöverdomstolen har överlämnat yttranden från vattendomstolarna.
Vid det av länsstyrelsen i Norrbottens län avgivna yttrandet har fogats utlåtanden
av fiskeriintendenten i övre norra distriktet, landsantikvarien i länet,
stadsfullmäktige i Kiruna, kommunalfullmäktige i Gällivare landskommun
och länets naturskyddsråd. Länsstyrelsen i Västerbottens län har överlämnat
yttranden från kommunalfullmäktige i Vilhelmina, Tärna, Sorsele, Stensele
och Lycksele. Länsstyrelsen i Jämtlands län har vid sitt yttrande fogat
utlåtanden av kommunalfullmäktige i Frostviken, lantbruksnämnden i länet
och länets naturskyddsråd. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har överlämnat
yttranden från stadsfullmäktige i Sollefteå samt kommunalfullmäktige
i Långsele och Ådals-Liden, varjämte länsstyrelsen förklarat sig ha vid
avfattningen av sitt utlåtande samrått med länets naturskyddsråd. Vid det
av länsstyrelsen i Gävleborgs län avgivna yttrandet har fogats utlåtanden
från kommunalfullmäktige i Bollnäs landskommun och länets naturskyddsråd.
Länsstyrelsen i Värmlands län har givit sitt yttrande formen av tillstyrkande
av ett av naturskyddsrådet i länet avgivet yttrande. Vidare har länsstyrelsen
i Kronobergs län överlämnat yttranden från landstingets förvaltningsutskott,
hushållningssällskapet och Kronobergs läns naturvetenskapliga
förening, varjämte länsstyrelsen i Blekinge län överlämnat yttranden av
landstingets förvaltningsutskott, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och Olofströms kraftaktiebolag. Sistnämnda båda länsstyrelser har jämväl
bifogat yttrande av Sydsvenska kraftaktiebolaget.

För utredning av vissa med de norrländska vattenkraftutbyggnaderna
sammanhängande frågor tillkallade den 4 februari 1955 dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, med Kungl. Maj :ts
bemyndigande särskilda utredningsmän. Utredningen, som antog benämningen
norrländska vattenkraftutredningen, har med avgivande av ett den
25 september 1957 dagtecknat betänkande (stencilerat) slutfört sitt uppdrag.
Betänkandet är undertecknat av generaldirektören N. A. E. Malmfors,
ordförande, kraftverksdirektören C. D. Bredberg, förutvarande ledamöterna
av riksdagens första kammare, bruksdisponenten J. G. G. De Geer och elverkschefen
K. E. Hesselbom, byråchefen J. M. Hägglund, ledamoten av
riksdagens andra kammare, skogsinspektoren H. Larsson, kraftverksdirektören
J. E. Molin samt förste vice talmannen i riksdagens andra kammare,
hemmansägaren J. M. Skoglund. I betänkandet har bl. a. behandlats frågor
om vattenbyggnadsföretagens tillåtlighet och om ersättning för rättegångskostnader.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen
och samtliga vattenrättsdomare (efter hörande av bl. a. vattenrättsingenjörerna),
vattenfallsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,
sfatens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, kammarkollegiet,
riksantikvarieämbetet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen,
kommerskollegium, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands,
Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, elektrifieringsbered -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

ningen, Svenska vattenkraftföreningen, Svenska elverksföreningen, Svenska
flottledsförbundet, Sveriges industriförbund, styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Landsbygdens elnämnd, Svenska naturskyddsföreningen,
Samfundet för hembygdsvård, Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,
Norrlands naturvärn, Norrlandsförbundet och Svenska samernas
riksförbund. Fiskeristyrelsen har jämväl inkommit med yttrande från föreståndaren
för sötvattenslaboratoriet. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande
fogat yttrande från Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Länsstyrelsen
i Kronobergs län har överlämnat av Smålands och Blekinge handelskammare
samt konsulenten hos länets elektricitetsförening avgivna yttranden.
Vid länsstyrelsens i Kopparbergs län utlåtande har fogats yttranden av länsarkitekten
och landsantikvarien i länet, varjämte länsstyrelsen i Gävleborgs
län bifogat yttranden från drätselkammaren i Gävle, kommunalfullmäktige i
Ljusdals köping och Bollnäs och Söderala socknar, handelskammaren i Gävle
och Gävleborgs läns elektriska förening. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
har överlämnat yttranden från bl. a. länets elektriska förening, länets naturskyddsråd,
Västernorrlands länsavdelning av Svenska landskommunernas
förbund och Indals älvs och Ljunga älvs flottningsföreningar. Länsstyrelsen
i Jämtlands län har vid sitt utlåtande fogat yttrande från överlantmätaren
i länet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har inkommit med yttranden från
lappfogdarna i länet, fiskeriintendenten i övre norra distriktet, kommunalfullmäktige
i Arjeplogs, Arvidsjaurs och Jokkmokks kommuner, Norrbottens
elförening och Norrbottens länsavdelning av Svenska landskommunernas
förbund samt Lule älvs flottningsförening. Vid utlåtandet från styrelsen
för Sveriges advokatsamfund är fogat yttrande från styrelsen för norra
avdelningen av advokatsamfundet. Ett av Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare avgivet yttrande har fogats vid utlåtandena från kommerskollegium
och länsstyrelsen i Västernorrlands län. Med de utlåtanden,
som avgivits av länsstyrelsen i sistnämnda län och Norrlands naturvärn, har
överlämnats en promemoria av Fjällkommunernas samarbetskommitté.

Yttranden har därjämte inkommit från samarbetsdelegationen för de fyra
nordligaste länen, Västerbottens läns fiskareförbund och södra Kalmar läns
kustfiskareförbund.

Riksdagen har i anledning av väckta motioner i skrivelse den 3 december
1959 (nr 331) anhållit om skyndsam utredning i syfte att stärka skyddet för
vissa allmänna intressen i vattenmål. Till Kungl. Maj :t har även inkommit
ett flertal framställningar i hithörande frågor från olika organisationer.

Sedan de nu avsedda frågorna varit föremål för övervägande i justitiedepartementet,
anhåller jag att få upptaga desamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr i3 år 1961

I. översikt av gällande bestämmelser m. m.

Vattenlagen den 28 juni 1918 innehåller bestämmelser om byggande
i vatten huvudsakligen i 2 kap. Lagen ger den som vill bygga i vatten
vidsträckta möjligheter att taga annans egendom i anspråk eller eljest utföra
åtgärder som innebär intrång i annans rätt och intressen.

En grundläggande regel för allt byggande i vatten är enligt 2 kap. 2 §,
att byggnad skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas
med minsta intrång och olägenhet för annan. Enligt vad som framhållits i
motiven till bestämmelsen bör åt densamma givas den tolkningen, att det
däri brukade ordet »annan» begagnas såsom ett gemensamt uttryck för
alla motstående intressen, såväl enskilda som allmänna.1 I motiven har
den grundläggande betydelsen av bestämmelsen understrukits. Riksdagen
uttalade vid behandlingen av vattenlagen, att angelägenheten av en riktig
och väl avvägd tillämpning av lagrummet icke kunde nog framhävas.

De allmänna förutsättningarna för sådant byggande i vatten, som medför
skada å annans egendom eller berör allmänna intressen, finnes upptagna
i 2 kap. 3 §. I paragrafens första stycke stadgas förbud att så bygga
i vatten, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller
intrång göres å annan tillhörig egendom, med mindre nettonyttan av åtgärden
uppgår till dubbla värdet av skadan och intrånget å egendom som
tillhör annan, i fråga om skada och intrång å åker och äng det tredubbla.
Från denna regel finns emellertid i paragrafens andra stycke ett viktigt undantag,
avseende sådana företag, som medför väsentliga skadeverkningar
ur allmän synpunkt. Detta undantagsstadgande lyder:

Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta
personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning,
varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsenthgt
minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande
°.m:a!tn*n§ sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att fiskerinäring
av större betydenhet lider väsentligt förfång, må byggnaden, ändå
att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag samma vare, där
genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring av
naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende
eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara.

I dessa fall — liksom då förutsättningar för tillåtlighet enligt första stycket
saknas — kan emellertid enligt paragrafens tredje stycke Kungl. Maj :t
efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till byggnaden, om
den prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller
eljest från allmän synpunkt.

Utöver de i 3 § intagna bestämmelserna om den generella tvångsrälten
till förmån för vattenbyggnadsföretag har även regler om tvångsrätter av
mera speciell innebörd givits i 2 kap. Där återfinnes sålunda föreskrifter
om rätt att tillgodogöra annans strömfall eller del av strömfall (5_7 §§),

1 Bet. med förslag till vattenlag m. m., avgivet år 1917, s. 190.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

rätt till vissa servitut å annans fastighet (14 §), rätt att begagna annans
byggnad i vatten (15 §), rätt till utmål för byggnad för vattnets tillgodogörande
(16 §) och rätt att framdraga kraftledning (18 §).

Till de särskilda tvångsrätterna i 2 kap. hör också den i 9 § åt kronan,
kommun och hushållningssällskap lämnade befogenheten att anordna
fiskväg eller eljest vidtaga anstalter för fiskets befrämjande in. m. Beträffande
sådant företag skall vattenlagens regler om byggande i vatten gälla
med den inskränkningen, att bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket
icke utgör hinder för företaget, om ej genom detsamma synnerligt men tillskyndas
den som äger råda över vattnet eller annan.

Bestämmelser som angår fisket har meddelats jämväl i 8 och 10 §§ i
2 kap. Dessa regler har jämte vissa andra föreskrifter rörande fisket genom
lagstiftning vid 1954 års riksdag ändrats i syfte att stärka skyddet
för fisket vid vattendragens exploatering för kraftändamål m. m. (se prop.
1954: 23, tredje lagutskottets uti. 1954: 2).

Regler till skydd för de av vattnet beroende kommunikationsintressena
har meddelats i 2 kap. 11 §. Däri stadgas förbud mot byggande i eller vid
allmän farled och i allmän flottled, om icke byggnaden utföres på sådant
sätt eller sådana anordningar vidtages, att leden fortfarande kan användas
för sitt ändamål utan olägenhet av någon betydelse. Vad särskilt angår allmän
flottled stadgas därjämte, att genom bestämmelser om fördelningen
av vattentillgången mellan vattenverk och flottning eller annorledes skall
så jämkas mellan stridiga intressen, att det ena intresset kan behörigen tillgodoses
utan förfång eller väsentligt omak för det andra.

En viktig bestämmelse avseende allmänna intressen meddelas i 2 kap.
12 §. Enligt denna bestämmelse får ej i vatten byggas så, att menlig inverkan
på klimatet eller på allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest
allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Samma paragraf innehåller
vidare en regel om skyddande av sådant naturminne, som ej blivit i laga
ordning fridlyst.

De nu berörda bestämmelserna om byggande i vatten är i det stora hela
tillämpliga även å vattenreglering (3 kap. 2 och 26 §§).

För byggande i vatten och vattenreglering kräves regelmässigt tillstånd
av vattendomstol. Den grundläggande bestämmelsen om
tillståndsprövning meddelas i 2 kap. 20 § 1 mom. För uppförande av dammbyggnad
är enligt detta stadgande tillståndsprövning alltid obligatorisk. Om
vattendomstolen vid sin prövning skulle finna att byggnad, mot vilken hinder
skulle möta av bestämmelserna i 2 kap. 3 § första och andra styckena,
med hänsyn till stadgandet i tredje stycket av samma paragraf ändock bör
tillåtas, skall enligt 2 mom. i 20 § frågan underställas Kungl. Maj :ts avgörande.
I vissa särskilt angivna fall skall underställning alltid ske. Härom
meddelas bestämmelser i 4 kap. 13 §. Därest fråga är om reglering av vattnets
avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren,

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Storsjön i Jämtland eller Siljan, äger Kungl. Maj :t pröva, huruvida av militära
skäl eller av hänsyn till viss orts allmänna ekonomiska intressen eller
på grund av vad som stadgas i 2 kap. 3 § andra stycket samt 11 och 12 §§
hinder möter mot företaget eller särskilda villkor bör föreskrivas för dess
utförande. För detta ändamål skall frågan, innan den slutligen avgöres av
vattendomstolen, hemställas Kungl. Maj :ts prövning. Kung. Maj :t äger också
rätt att förbehålla sig prövningsrätt beträffande annan vattenreglering, som
med hänsyn till sin inverkan på vattnets avrinning är av synnerlig omfattning.
Om Kungl. Maj:t vill utnyttja denna befogenhet, skall besked därom
lämnas vattendomstolen före det målet av domstolen slutligen avgjorts.

Den som vill erhålla tillstånd till byggande i vatten eller vattenreglering
skall hos vattendomstolen anhängiggöra talan genom ansökan. Närmare bestämmelser
om ansökningsförfarandet meddelas i 11 kap. vattenlagen. De
enskilda sakägare som beröres av företaget liksom myndigheter och organ
som företräder skilda allmänna intressen — bl. a. kammarkollegiet — skall
beredas tillfälle att utföra sin talan och anföra sina synpunkter i målet.
När ansökningen ingives, skall den enligt 11 kap. 27 § vara åtföljd av utredning
om det planerade företagets beskaffenhet och verkningar i olika avseenden.
Det må även nämnas, att sökanden enligt lagstiftning som genomfördes
1952 (se prop. 1952:52, tredje lagutskottets uti. 1952: 12) i vissa
fall är skyldig att, redan innan han ingiver ansökningen till domstolen,
träda i kontakt med myndigheter och företrädare för motstående intressen
för att bereda dem tillfälle att på detta förberedande stadium framföra
sina synpunkter på det planerade företaget. Närmare bestämmelser om detta
förberedande förfarande har utfärdats genom kungörelse den 24 april
1953 angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen. I kungörelsen
stadgas hl. a., att under förberedelsen såvitt möjligt bör genom företagarens
försorg inhämtas upplysning om vilka större företag som förberedes
eller eljest kan antagas komma i fråga för utförande i vattendraget med
tillhörande vattensamlingsoinråden och att samråd bör äga rum med företrädarna
för de till vattendraget knutna viktigare intressena i syfte att främja
en ur allmän synpunkt ändamålsenlig planering av olika åtgärder för utnyttjande
av vattendraget. Vidare gäller enligt kungörelsen, att det ankommer
på kammarkollegiet att under förberedelsen föranstalta om sådan utredning
som kan anses erforderlig med hänsyn till företagets planering ur
allmänna naturskyddssynpunkter.

De bestämmelser som gäller om torrläggning av mark genom
dikning, vattenavledning och invallning är i många stycken likartade med
reglerna om byggande i vatten och vattenreglering. De återfinnes i huvudsak
i 7 kaj), vattenlagen. Torrläggningsärendena liandlägges regelmässigt
vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen. Synemännens utlåtande skall
i vissa fall underställas vattendomstolens prövning.

Av visst intresse i förevarande sammanhang är vattenlagens regler om
k u n g s a d r a. Enligt den före vattenlagen gällande rätten (förordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund med
däri sedermera vidtagna ändringar) innebar kungsådrebegreppet att i vissa
större vattendrag en del av utrymmet skulle lämnas fritt från byggnad, dock
att för tillgodogörande av vattenfall eller fors byggande i kungsådra fick
ske efter tillstånd av Kungl. Maj :t. Numera gäller enligt 1 kap. 6 § vattenlagen,
att i vattendrag, där kungsådra finnes, vattenområdets ägare är skyldig
att utan ersättning avstå en tredjedel av den framrinnande vattenmängden
i den mån det erfordras för tillgodoseende av vissa allmänna intressen.
De intressen som uppräknas i det nämnda lagrummet är allmän farled,
allmän flottled, fisket samt torrläggning och bevattning av mark. Denna
uppräkning avser att vara fullständig. Med hänsyn till att framtida förhållanden
icke kan bestämt överblickas har emellertid genom stadgande i 1 kap.
12 § — såvitt fråga är om utrivande och ändrande av byggnad i vattendrag
där kungsådra finnes — med de i 6 § angivna intressena likställts annat
allmänt ändamål, som är beroende av vattnets fria framrinnande.

Om rättegångskostnader i ansökningsmål vid vattendomstol
har bestämmelser meddelats i 11 kap. 65 § vattenlagen. Huvudregeln är att
sökanden, ändå att hans talan bifalles, skall gottgöra motparten sådana kostnader
å målet, som prövas ha varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt.
Rör målet företag avseende allmän farled eller allmän flottled är emellertid
sakägare ej berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vidkännas
kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet. Även
i mål om torrläggning och avloppsvatten gäller undantag från huvudregeln.
Delägare är sålunda aldrig berättigad till ersättning för sin talans bevakande.
Om annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad för tillvaratagande
av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för bevakande av sin rätt,
skall han tillerkännas skälig ersättning härför. I mål om avloppsvatten är sakägare,
som fört talan endast med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening,
berättigad till gottgörelse blott om sökanden påfordrat fastställande
av ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av betydelse
för sakägaren att bevaka sin rätt i målet.

De nu nämnda bestämmelserna gäller ej processen i överrätterna. Fullföljes
ett vattenmål från vattendomstol, skall frågan om gäldande av rättegångskostnaderna
i överinstansen avgöras enligt reglerna i rättegångsbalken.
Enligt 18 kap. 15 § denna balk, som har avseende å tvistemål, skall
kostnadsfrågan bedömas med hänsyn till rättegången i den högre instansen.
1 Vid bedömandet skall de i kapitlet i övrigt meddelade bestämmelserna
tillämpas. Härigenom kan en sakägare i vattenmål, vilken tappar i sista instans,
bli ålagd att betala såväl sina egna som sökandens kostnader i överinstans
och detta oavsett om talan fullföljts av honom själv eller av sökanden.
I detta avseende avviker reglerna angående vattenmålen från vad som
gäller i expropriationsmålen. Expropriationslagen den 12 maj 1917 upptager
sålunda i 67 § bestämmelsen, att den exproprierande är pliktig att ersätta
motparten hans kostnader å expropriationsmålet, vid expropriations 1

Enligt 31 kap. 10 § rättegångsbalken gäller motsvarande regel i brottmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

ersättningens fördelning och eljest i anledning av expropriationen. Denna
bestämmelse gäller i alla instanser. I sammanhanget torde jämväl böra
erinras om motsvarande stadgande i lagen den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. Enligt 6 § nämnda lag skall kronan efter
fullföljd av talan mot fiskevärderingsnämnds dom städse själv vidkännas
sina kostnader i hovrätten ävensom kostnad som åsamkas motpart genom
att kronan fullföljt talan. Denna bestämmelse skall även gälla rättegången
i högsta domstolen.

Här må även erinras om vissa bestämmelser i naturskgddslagen den 21
november 1952. I 1 § i denna lag fastslås, att naturen utgör en nationell tillgång
som skall skyddas och vårdas samt att envar bör i sitt umgänge med
naturen visa varsamhet, så att onödig skada ej uppkommer. Enligt 5 § i
lagen må såsom naturminne fridlysas område eller till fastighet hörande
naturföremål, som på grund av sin betydelse för kännedomen om landets
natur, sin skönhet, egenart eller eljest märkliga beskaffenhet finnes böra
särskilt skyddas. Vidare kan enligt 12 § såsom naturpark fridlysas område,
som på grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig
betydelse för befolkningens umgänge med naturen. Beslut om fridlysning
meddelas av länsstyrelse. Rörande naturskyddslagens föreskrifter i övrigt
må slutligen anmärkas, att särskilda bestämmelser meddelats i lagens
19—25 §§ till skydd för landskapsbilden.

II. Förslagens allmänna grunder

Svenska naturskyddsföreningens framställning och förslag. I den tidigare
omnämnda framställningen av Svenska naturskyddsföreningen framhålles,
att utbyggnaden av vattenkraften i våra vattendrag nått så långt alt kravet
på en allsidig bedömning av frågan hur det skall förfaras med återstående
orörda fall och sjöar blivit utomordentligt trängande. Härtill kommer att
de ekonomiska faktorer som hittills anförts såsom motiv för den hårda exploateringen
på senare tid undergått en betydelsefull omvärdering genom
möjligheten att medelst atomkraftverk alstra energi. Även bortsett från det
alternativ som sålunda erbjudit sig är det oundgängligt att snarast taga under
övervägande vad som måste sparas för att ej vårt land skall gå en definitiv
utarmning till mötes i det hänseende som nu är i fråga. För att resultatet
av en översiktlig allsidig bedömning skall kunna befästas torde det
vara ofrånkomligt att vattenlagen i vissa hänseenden ändras eller kompletteras
på annat sätt.

Naturskyddsföreningen framför till eu början vissa allmänna synpunkter
på sitt förslag och anmärker därvid inledningsvis, att utnyttjandet
av våra naturtillgångar enligt vad numera är allmänt erkänt måste
2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

ske efter ett allsidigt bedömande med beaktande av såväl ekonomiska som
sociala, kulturella och estetiska faktorer. Föreningen fortsätter:

I och med den nya naturskyddslagstiftningen har jämväl hos oss den synpunkten
definitivt slagit igenom att naturvärdena, även om de icke kan direkt
omräknas i penningar, skall betraktas och om möjligt bevaras såsom
en nationens gemensamma tillgång. Att naturskönheten, liksom ett bevarat
rikt växt- och djurliv, för övrigt representerar stora värden även rent ekonomiskt
kan vitsordas bl. a. av turistnäringen. I vad mån naturupplevelserna
är en förutsättning för eller eljest bidrager till fysisk och psykisk
hälsa och jämväl därigenom är av ekonomiskt värde kan måhända icke
tills vidare statistiskt bevisas. För ett folk, vilket som det svenska hittills
haft ganska rikliga möjligheter att röra sig fritt i naturen, borde det dock
vara självklart att denna källa till hälsa och förströelse icke får förspillas.
Härtill kommer att naturskyddssynpunkten går hand i hand med
befolkningspolitiska, kulturhistoriska och icke minst näringsekonomiska
hänsyn.

Föreningen betonar, att teknikens utveckling tillfört befolkningen utomordentliga
materiella tillgångar och möjliggjort att stora befolkningsgrupper
fått en helt annan ekonomisk standard än förut. Utvecklingen har emellertid
gått så snabbt, att man knappast givit sig tid att närmare överväga i
vad mån det varit rätt att offra andra värden, som av gammalt skattats
högt eller som eljest kunnat bli av stor betydelse för våra efterkommande.
Mycket hade utan ekonomiska uppoffringar kunnat räddas, om större intresse
i tid hade ägnats åt en granskning av exploateringen med hänsyn till
de allmänna intressena bl. a. ur naturskyddssynpunkt.

Föreningen berör härefter 1952 års naturskyddslagstiftning och påpekar,
att frågan om behovet av ändringar i 1918 års vattenlag icke blev föremål
för någon inlysande behandling i samband med genomförandet av denna
lagstiftning. De genomgripande omvälvningar som vattenkraftföretagen
medför har därefter kommit alltmer i blickpunkten, och uppmärksamheten
har i allt högre grad fästats vid vattenlagens föråldrade ståndpunkt med
hänsyn till naturskyddet. Lagen innehåller visserligen flera bestämmelser
som avser bl. a. att skänka beaktande åt naturvärdena, men dels kommer
denna avsikt i allenast ringa mån till tydligt uttryck och dels har skyddet
i praktiken visat sig vara av ringa värde. Att vattenlagen kommit att bli
omodern är i ljuset av den tekniska utvecklingen och den förändrade synen
på naturvården ej att förvåna sig över. Motsatsen hade varit mera anmärkningsvärd.

I fortsättningen behandlar föreningen vattenlagens expropriationsmöjligheter
och möjligheterna till planering. Härom anföres till en början, att
vattenlagen gav strömfallsägarna mycket vittgående möjligheter att göra intrång
i allmänna och enskilda intressen. Väl torde framsynta män bland
teknikerna redan vid tiden för lagens tillkomst ha räknat med att vattendragen
och sjöarna kunde komma att framdeles tagas i anspråk på ett sätt
som man i vårt land då haft föga erfarenhet av. I allmänhet var man dock
antagligen ej fullt medveten om hur utomordentligt långtgående medel man
skänkte vattenkraftintresset. Vidare anför föreningen bl. a. följande:

Kungl. Maj. ts proposition nr 1.''! är 1961

I sista omgången före lagens genomförande uppstod viss tvekan om lämpligheten
av att så oreserverat som skett giva vattenkraftintresset en så gott
som oemotståndlig förmånsställning, och ett försök gjordes att genom vissa
inskränkningar tillgodose motstående allmänna intressen bättre än som
i då föreliggande förslag var förhållandet. I praktiken har dessa inskränkningar
hittills varit tämligen betydelselösa.

En jämförelse med utvecklingen på andra områden synes betyga att vattenlagen
— som otvivelaktigt varit ett högst verkningsfullt instrument i
teknikens tjänst — till sin allmänna uppläggning numera är efterbliven.
Det har t. ex. beträffande annan byggnadsverksamhet blivit tydligt, att den
ej kan få fortgå ensidigt efter de byggandes önskningar utan kräver allsidig
förberedelse. Ett uttryck härför är bland många andra de olika planinstitut
som innehålles i byggnadslagen (regionplan, generalplan in. in.). Även på
landsbygden gäller i viss utsträckning kontroll av byggnadsverksamheten.
Behovet av omsorgsfull översiktlig planläggning i god tid är trängande; nedslående
erfarenheter föreligger av det lättsinne som rått i detta hänseende,
med icke minst utomordentliga ekonomiska påkänningar för samhället som
följd.

Inom vattenbyggandet råder alltjämt i huvudsak det gamla systemet. Likvisst
försiggår utbyggandet i forcerad takt. Möjligheten till långväga kraftöverföring
gör att ingen kraftkälla numera är ur teknisk synpunkt för avlägset
belägen. Strömfallsägaren bestämmer, när han önskar utbygga vattenkraften,
och tager initiativ till vattenregleringar med de mest vittgående
verkningar för ofta mycket långt därifrån befintlig bygd. Han är visserligen
underkastad vattendomstolens kontroll, men domstolens möjligheter att
vägra tillstånd till företaget, om detta tillfredsställer vissa matematiska regler
om förhållandet mellan nytta och skada, är ganska begränsade. Vattendomstolen
har icke heller någon möjlighet att dirigera utvecklingen utan
skall behandla ansökningarna allteftersom de strömmar in. I fråga om mera
ingripande företag bär avgörandet, huruvida de må komma till stånd, lagts
i Kungl. Maj:ts hand efter underställning. Denna prövning träder emellertid
i allmänhet in på ett relativt sent stadium och ingalunda vid den tidpunkt,
då frågan vid en översiktlig planering kunnat bli föremål för ett
objektivt och välgrundat allsidigt bedömande. Erfarenheten har icke visat
att föreskriften om tillstånd av Kungl. Maj:t utgjort något verkningsfullt
skydd mot omvälvningar av naturförhållandena.

I nuvarande läge är det praktiskt taget uteslutande vattenbyggarna som
planerar och de facto bestämmer hur vattendragen skall tagas i anspråk
och i vilken omfattning hela bygder skall omvandlas samt hur välkända,
ofta i hela landet högt skattade naturvärden skall skövlas. Vattenbyggarnas
planering lärer så gott som enbart följa strikt ekonomiska linjer. Vattenkraften
tages där den är billigast, och någon tanke på att exempelvis sj^stcmatiskt
skona några naturtillgångar i varje landskap har icke kommit till
synes. I stället skrider utbyggandet, frånsett vissa språng, fram från älv
till älv med resultat alt älvarna avtrappas från källsjöarna ned till havet.
Det är först på senare tid som allmänheten i de berörda landskapen fått
klart för sig, med vilken förgörande konsekvens och fart denna förändring
går fram över vad som uppfattats som omistliga värden.

Ingen skall bestrida, att vattenkraftens tillgodogörande har varit av utomordentlig
betydelse för den förut berörda materiella standardhöjningen liksom
för det allmänna bästa överhuvudlaget. Att det nuvarande tillvägagångssättet
strider mot modern samhällsordning synes emellertid tydligt. Det
borde vara ett självfallet krav, att det framtida ödet exempelvis för de väldiga
landskap som beröres av de norrländska vattendragen blir föremål för

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

ett noggrant gemensamt övervägande av ansvariga centrala och lokala myndigheter
samt kommunala organ innan något göres av mera ingripande beskaffenhet.
Ett steg i denna riktning har tagits genom en kungörelse om
förberedelse av vissa vattenmål men hittills har ingen ansvarig myndighet
eller något samarbetsorgan veterligen gjort något försök att i god tid studera,
hur långt det är möjligt att tåla utbyggnad av vattenkraften i landskapen,
hur de olika intressena — kraftproduktionen, skogs- och jordbruket,
fisket, turistnäringen och naturskyddet i övrigt — borde tillgodoses osv. Eljest
borde det ju ligga nära till hands att inom de olika landskapen söka
samfällt göra det bästa möjliga av situationen och reservera vissa delar eller
objekt ofördärvade åt våra efterkommande och turistlivet.

I anslutning till vad sålunda anförts betonas, att hela befolkningen blivit
långt rörligare än förr och att frågan om naturens skydd därför har en
bred social bas.

Naturskyddsföreningen berör i sammanhanget även frågan om regleringsföretagens
inverkan på samernas renskötsel. Det framhålles därvid, att
den ekonomiska betydelsen av denna näring icke är ringa och att förlusten
ur andra synpunkter är än större, om samerna såsom ett säreget folk med
utpräglade intressanta vanor skulle försvinna.

Föreningen yttrar vidare, att utbyggnaden av vattenkraften från och med
början av det andra världskriget hos oss gått med en snabbhet och effektivitet
som ur teknisk synpunkt är berömlig men ur planeringssynpunkt och
ett vidare perspektiv är ganska skrämmande. Man har därvid icke sällan
gått händelserna i förväg och gjort stora investeringar innan något tillstånd
av vattendomstolen inhämtats. Härom anför föreningen:

Det har sålunda ej varit tillfyllest med de extraordinära expropriationsmöjligheter
som givits vattenkraftindustrien; denna har tilltrott sig att
sjäiv bedöma lämpligheten av olika ingripande kraftverk och regleringar
utan att ens avvakta bedömningen inom den ram som vattendomstolarna
har att iakttaga. I viss utsträckning har industriens målsmän till nöds varit
formellt försvarade av att förbudet mot byggande utan vattendomstols tillstånd
fått en formulering som icke enligt ordalagen gäller annat än byggande
»i vatten». 1 2 kap. 20 § 1 mom. vattenlagen stadgas allenast förbud
att uppföra eller förändra damm i älv, ström, å eller större bäck. Vittgående
åtgärder med investering av belopp å många miljoner har under skydd
av denna formalistiska täckmantel vidtagits vid sidan av vattendraget utan
att detta tills vidare förändrats och utan att vattendomstolen fått tillfälle
att i förväg bedöma den slutligt planerade anläggningens laglighet. Det ligger
i sakens natur att möjligheterna till en fullt objektiv och allsidig bedömning
av ett kraftverks tillåtlighet i hög grad reducerats, om kraftverket
redan är till hälften färdigt. Även om det måste antagas att vattendomstolarna
sökt värja sig mot att påverkas av förfarandet, har allmänheten svårt
att förstå att en efterhandsprövning, som vid avslag å ansökningen skulle
innebära att miljonbelopp formligen kastats i sjön, kan förbli helt opåverkad
av det skedda. Vad särskilt angår den prövning som ligger i Kungl.
Maj :ts hand och som är mera skönsmässig, är det synnerlig anledning antaga
att Kungl. Maj :t ej kan blunda för de skedda investeringarna — särskilt
om de gjorts av kronan genom vattenfallsstyrelsen — och förutsättningslöst
bedöma företaget med hänsyn till alla andra viktiga synpunkter
som gör sig gällande.

Kungl. Maj:is proposition nr 13 år 1961

Eu mera radikal omläggning av vattenlagstiftningen är enligt naturskyddsföreningens
mening icke möjlig; en sådan lagstiftning skulle kanske
icke föreligga färdig förrän allt är förlorat. Föreningen inskränker sig därför
till att förorda viss påbyggnad av den nuvarande lagstiftningen, innebärande
relativt begränsade åtgärder i syfte att något bättre tillgodose de
allmänna intressen som icke direkt eller åtminstone icke synligt tar sig
uttryck i stora penningvärden. För de sålunda önskvärda lagändringarna
redogör föreningen i särskilda punkter.1

1. Frågan, om vårt land skall i väsentliga hänseenden behålla sin nuvarande
karaktär eller om det skall tillåtas att landskapet mer eller mindre
i grunden omvandlas till det sämre, är en hela folkets angelägenhet. Riksdagen
måste därför få taga ställning till frågan om skydd för kvalificerade
objekt. Föreningen erinrar om att frågor om koncession för tillgodogöiande
av vattenkraft i Norge prövas av stortinget och där omfattas med
det intresse som deras vikt påkallar. I enlighet med det nu sagda föreslår
föreningen, att riksdagen och Kungl. Maj :t under vissa förutsättningar
skall kunna gemensamt besluta att särskilda sjöar och vattendrag icke får
exploateras utan att tillstånd givits i samma ordning. Visserligen har Kungl.
Maj:t redan nu i viss utsträckning en dylik kontrollbefogenhet, men förläggning
av kontrollen till folkrepresentationen beträffande särskilda objekt
måste otvivelaktigt ge större trygghet mot att kraftexploateringen sker
utan den förhandsplanering och den moderation som på lång sikt är nödvändig.
Eu motsvarande kontroll bör gälla för vissa vattenavlednings- eller
invallningsföretag för torrläggningsändamål. Kungl. Majrts förslag vid nu
nämnda riksbedömning måste ges först efter gemensamma överläggningar
med representanter för alla de viktigaste berörda intressena.

Föreningen föreslår enligt det anförda, att i 2 kap. 3 § tredje stycket vattenlagen
och motsvarande bestämmelse i 7 kap. 39 § samma lag skall införas
ett stadgande, enligt vilket Kungl. Maj :t med riksdagen må förklara,
att av hänsyn till allmänna intressen byggande i strid mot paragrafens
andra stycke får ske endast efter samtycke av riksdagen. En liknande komplettering
förslås i fråga om 4 kap. 13 §.

2. Vid bedömande av de intrång i allmänna intressen — däribland naturskyddsintresset
som kraftexploateringen medför bör enligt föreningens
uppfattning varje särskilt företag av vattendomstolen icke bedömas för sig.
Hänsyn bör om möjligt tagas till de s a m in anlagda olägenhet er
som redan utförda, aktuella och framtida företag kan medföra för nederbördsområdet
och angränsande bygder. Ett sådant samfällt hänsynstagande
skulle givetvis bättre kunna ske vid en lagstadgad formlig planering för
hela nederbördsområdet, men även om man nöjer sig med en jämkning av
vattenlagens bestämmelser av antydd begränsad innebörd, torde den i sin
män tvinga till att vattenbyggnadsföretagen ställes in i ett större sammanhang
och ej längre behandlas huvudsakligen som eu vattenbyggarnas cx 1

I en av punkterna begäres jämkning av bestämmelserna om användningen av regleringsavgiftsmcdcl.
Se därom prop. 1959: 31 s. 8 och 33 samt tredje lagutskottets uti. 1959: 5 s. 18 f.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

klusiva angelägenhet. En samfälld bedömning bär ske ej blott i vattenmål
av vattendomstolen utan även översiktligt länsvis eller för varje nederbördsområde
vid överläggningar under länsstyrelsens ledning. Resultatet härav
bör underställas dem som skall ha översynen över det hela. Att svårigheter
är förenade med en mera samfälld bedömning kan icke bestridas, men de
får icke stå hindrande i vägen för att den riktiga principen tränger igenom.
Beträffande förhållandet mellan olika företag inbördes måste som eljest
jämkas så att skälig hänsyn tages till olika intressenters berättigade intressen
(jfr 2 kap. 38 § vattenlagen). Även det nu sagda har i huvudsak tilllämpning
å torrläggningsföretag.

Föreningen har i anslutning till det sagda föreslagit, att till 2 kap. 3 §
andra stycket och motsvarande bestämmelse i 7 kap. 39 § skall fogas ett
tillägg av innebörd, att vid bedömande av allmänna olägenheter hänsyn i
görlig mån skall tagas jämväl till vad andra företag inom samma eller närliggande
nederbördsområden förorsakat eller kan komma att förorsaka. Såsom
exempel på olägenheter beträffande vilka en samfälld bedömning är
påkallad nämner föreningen särskilt skada på fisket och klimatologiska
olägenheter. I fråga om fisket kan det förhålla sig så att intill ett visst stadium
utbyggnaden av vattenkraften icke medför några katastrofala verkningar
men att så småningom den effekten inträder, att vandringsfisk
över huvud ej kan produceras i vattendraget.

3. Såsom förut anmärkts förordar föreningen förprövning innan
någon investering av betydelse ägt rum i företaget.
Angående denna fråga anför föreningen.

Ett av de mera stötande utslagen av den forcerade utbyggnaden av vattenkraften
är det förut nämnda missförhållandet att stora investeringar göres
innan vattendomstolen hunnit pröva tillåtligheten av en anläggning, ofta
innan ens ansökan ingivits till domstolen. Det enda riktiga måste vara att
vattendomstolen kan objektivt pröva anläggningens tillåtlighet innan sådana
åtgärder vidtagits att prövningen på något sätt snedvrides. Hur vattendomstolen
skall kunna opåverkad bestämma det ur alla synpunkter bästa dammläget,
om kraftstationen redan är utsprängd i berget, är exempelvis svårt att
förstå. Och hur skall domstolen kunna objektivt pröva tillåtligheten av ett
regleringsmagasin, när avloppskanal redan är utförd för miljoner kronoi
och jordmassorna för stora kostnader upplagda eller bortskaffade? Dylika
åtgärder kan vidtagas utan att vattenförhållandena påverkas. Ur naturskyddssynpunkt
kan det vara mer till skada än nytta att efteråt påyrka
ändring, enär en omfattande skadegörelse ju redan skett där kraftstationen
utsprängts eller avloppskanalen utförts. Vid en flyttning blir antagligen
den sammanlagda skadan väsentligt större än om man resignerar inför vad
vattenkraftindustrien redan utfört. Den nuvarande ordningen är oförsvarlig
och måste utan uppskov ersättas av effektiva regler som utesluter ett upprepande.

I det angivna syftet föreslår föreningen komplettering av stadgandet om
förprövning i 2 kap. 20 § 1 mom.

4. Kronan, kommun och hushållningssällskap har redan nu enligt 2 kap.

Kungl. Ma j. ts proposition nr 13 år 1961

9 § vissa möjligheter att till fiskets främjande påkalla åtgärder i vattendragen
även utan samband med aktuella byggnadsföretag. Denna initiativrätt
för kronan och kommun föreslås bli utvidgad till en allmän
rätt att låta utföra åtgärder som finnes önskvärda för att befrämja djureller
växtlivet eller motverka olägenheter ur naturskydds- eller hälsosynpunkt.
En möjlighet att verkligen ge en sådan befogenhet kraft är att utvidga
de ändamål, för vilka skyldighet föreligger att få tillsläppa vatten i
vattendrag där kungsådra finnes. Den inskränkning i strömfallsägarens rätt
som kungsådran innebär torde, möjligen frånsett flottningsintresset, knappast
någonsin ha tagits i anspråk. Att utöka exemplifieringen av allmänna
intressen som bör skyddas genom kungsådran, kan vid första ögonkastet
synas stötande men torde vid närmare övervägande icke möta något avgörande
hinder om tillbörlig försiktighet iakttages. Dylika tillägg skedde genom
1918 års lagstiftning och 1 kap. 12 § omfattar redan nu alla allmänna
ändamål som ej redan omnämnts i 6 §.

I fråga om vissa sjöar har redan behov yppats av att efter torrläggning
kunna återställa dem i tidigare skick eller att eljest vidtaga vissa åtgärder
till djur- eller växtlivets fromma. Detta behov kommer naturligen att framdeles
bli ännu mer framträdande, eftersom befolkningens krav på naturupplevelser
icke kan eller bör avvisas. En sådan befogenhet för kronan eller
kommun som nyss nämnts kan användas även på det sätt som sist antytts.

Även i övrigt synes det påkallat med vissa expropriationsmöjligheter för
det allmänna naturskyddsintresset. I den allmänna expropriationslagen finnes
möjlighet att skydda naturminnen genom expropriation. Naturskyddslagen
innehåller också tvångsmöjligheter. Det är konsekvent att vattenlagen
ger möjlighet att göra de förändringar i vattenförhållandena som påkallas
ur naturskyddssynpunkt.

5. Ändringar i förtydligande syfte och smärre tillägg
till olika stadganden i vattenlagen är enligt föreningen påkallade. Ändringsförslagen
berör bl. a. den allmänna regeln i 2 kap. 2 §, uppräkningen av allmänna
intressen i 2 kap. 3 § andra stycket, bestämmelsen om skyddande
av naturminnen i 2 kap. 12 § samt vissa stadganden om upplag av rensningsmassor.

Vad först beträffar 2 kap. 2 § stadgas däri, såsom förut anmärkts, för
närvarande, att byggnad i vatten skall göras så att ändamålet må utan oskälig
kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. I förarbetena
till stadgandet har, såsom jämväl framgår av den föregående redogörelsen,
uttalats, att ordet »annan» begagnas som ett gemensamt uttryck
för alla motstående intressen, såväl enskilda som allmänna. Naturskyddsföreningen
anför, att det berörda uttalandet i förarbetena antagligen är känt
för de initierade men att det lätt kan förbises av andra. Ett förtydligande
torde därför vara önskvärt. Föreningen framhåller vidare lämpligheten av
att därvid särskilt erinra om naturskyddssynpunkten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Föreningen anser det angeläget, att uppräkningen i 2 kap. 3 § andra stycket
av de allmänna intressen som ej utan Kungl. Maj :ts tillstånd får trädas
för när kompletteras i enlighet med nutida uppfattning om naturvård.
Sålunda föreslås bl. a. sådan ändring i bestämmelserna, att hinder mot en
åtgärd kommer att föreligga, när betydande förlust för landskapsbilden
eller eljest ur naturskyddssynpunkt är att befara till följd av åtgärden. Rörande
detaljerna i detta förslag samt i fråga om föreningens förslag med
avseende å 2 kap. 12 § och stadgandena om upplag av rensningsmassor torde
få hänvisas till den speciella motiveringen.

I anslutning till de framförda lagändringsförslagen yttrar föreningen,
att en utveckling i angiven riktning beträffande vattenkraftföretagen måhända
kan synas komplicera verksamheten. Ett öppet och förtroendefullt
samarbete på planeringsstadiet bör dock vara ägnat att förekomma onödigt
dröjsmål. Frågan om, utöver ändringar i vattenlagen, fordras även annan
författning som säkerställer ett allmänt översiktligt bedömande är ett spörsmål
som synes kräva ytterligare övervägande. Föreningen tänker sig att
ett frivilligt samarbete möjligen kan vara tillfyllest. En viss kontroll bedömes
även kunna tills vidare utövas i samband med investeringsrestriktioner.

Naturskyddsföreningen berör även frågan om ekonomisk kompensation
i sådana fall då exploatering hindras av naturskydd shänsyn.
Promemorian innehåller i denna del bl. a. ett förslag att en särskild naturskyddsavgift
skall upptagas av alla större vattenkraftproducenter för beredande
av kompensation främst åt strömfallsägare som går miste om möjligheten
att utnyttja sitt strömfall.

Yttranden över Svenska naturskyddsföreningens förslag. De allmänna
synpunkter på föreningens förslag som framförts vid remissbehandlingen
går i flertalet yttranden i en för förslaget gynnsam riktning. Majoriteten avremissinstanserna
tillstyrker sålunda i princip förslaget och anser det ägnat
att läggas till grund för lagstiftning, ehuru på skilda håll föreslås ändringar
eller jämkningar i olika avseenden.

Vaitenöverdomstolen understryker, att det måste anses vara en viktig
angelägenhet att vattenlagstiftningen utformas så att, samtidigt som möjligheterna
för en fortsatt teknisk utveckling hålles öppna, naturvärdena beredes
allt tänkbart skydd. Redan i sin nuvarande utformning ger vattenlagen
stort utrymme åt möjligheten att tillvarataga dessa värden. Otvivelaktigt är
också, att under senare år vattendomstolarnas prövning av frågor om intrång
i allmänna intressen blivit grundligare. Det synes emellertid önskvärt att
genom ändringar i vattenlagen kraftigare framhäva förefintliga möjligheter
att beakta de med naturskyddet förenade intressena och beträffande såväl
dessa som övriga kraftintresset motstående allmänna intressen utvidga
möjligheterna till erforderligt skydd. Västerbijgdens vattendomstol konsta -

Kungl. Maj. ts proposition nr It) år 1961

terar, att man i föreningens allmänna uttalanden i föreliggande förslag icke
torde kunna undgå att märka ett visst ensidigt framhållande av vattenkraftens
exploaterande såsom lagd på ekonomisk vinning, under det att den
stora betydelsen av ett tillgodoseende av elkraftbeliovet i landet kommit
mera i skymundan, varvid — i förbigående sagt — teknikernas mycket värdefulla
insatser för detta behovs fyllande ej synes tillräckligt beaktade. Jämväl
frågan om ett tillbörligt tillgodoseende av elkraftbehovet är ett spörsmål
av stor betydelse ur det allmännas synpunkt. Härmed är emellertid icke alls
sagt, att de ändringar i vattenlagen, som av föreningen föreslagits, icke torde
vara av behovet påkallade och i stort sett ändamålsenliga. Domänstyrelsen
framhåller, att nu gällande vattenlag av år 1918 i vissa avseenden får anses
föråldrad. Det kontinuerligt stegrade behovet av elektrisk energi samt den
elektrotekniska vetenskapens framsteg, som möjliggjort överförande av
elektrisk kraft i helt annan omfattning än tidigare, är faktorer, som ej var
möjliga att förutse vid tiden för vattenlagens tillkomst. Likaledes var erfarenheterna
av mera omfattande vattenregleringar ringa. De ingrepp, som
förorsakats av dittills utförda regleringar, var relativt skonsamma i sina
verkningar på allmänna intressen i jämförelse med de projekt, som nu genomföres.
Sedan vattenlagens tillkomst har ej vidtagits nödiga kompletteringar
i nu ifrågavarande avseenden, varför en översyn nu är befogad. Fiskeristyrelsen
understryker särskilt det snara och stora behovet av en översiktlig
planering av våra vattendrags utnyttjande under hänsynstagande till
samtliga berörda intressen. Styrelsen erinrar om att man tidigare från fiskets
sida uttalat önskemål om dels generalplan för utbyggandet av vattenkraften
inom landet under tillbörligt hänsynstagande till jordbruk, skogsbruk,
fiske in. m. och dels älvplan för varje större vattendrag omfattande alla
ingrepp och nödiga kompensationsåtgärder i älven. Varje kraftverk och ingrepp
skulle alltså icke bedömas för sig såsom hittills i vattenmål. Liknande
synpunkter framföres av Svenska fiskevårdsförbundet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar att det av föreningen framlagda
förslaget måste bedömas ur olika synpunkter. Å ena sidan måste man med
tillfredsställelse hälsa de bestämmelser, som avser att begränsa vattenbyggarnas
nuvarande möjligheter att »i förskott», innan vattendomstolens eller
Kungl. Maj :ts beslut ännu föreligger, genom ibland mycket omfattande arbeten
på land påbörja kraftverksbyggen och vattenregleringar. De förslag
till ändringar, som avser ett bättre skydd för vissa allmänna intressen såsom
hälsovården, fisket, renskötseln och önskemålet att vattenbyggarna håller
rent i naturen, synes väl grundade. Å andra sidan måste man trots de
invändningar, som med visst berättigande göres från företrädarna för naturskyddsintressena,
acceptera, att den gamla landskapsbilden delvis måste
försvinna och ersättas med ett kulturlandskap av annan gestaltning i de
bygder, där våra vattendrag kan utbyggas för produktion av elektrisk
kraft. Det får dock icke bli ett okritiskt jasägande till varje av kraftverksbyggaina
aktualiserat projekt. Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker
livligt föreningens förslag och framhåller — med utförliga exempel från

Knngl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

länsstyrelsens verksamhetsområde — betydelsen av de i promemorian framförda
förslagen i olika hänseenden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att naturskyddsföreningens
promemoria för länsstyrelsen i stort sett icke innehåller något nytt. Däri
anlägges och framhäves liknande synpunkter som under de senaste åren i
skilda sammanhang hävdats av bl. a. länsstyrelsen i vissa till Kungl. Maj :t
avlåtna skrivelser och remissyttranden på här ifrågavarande område. Den
i promemorian framförda kritiken av kraftverksindustriens målsmän och
dess tekniker synes emellertid vara något överdriven sedd mot bakgrunden
av det tvångsläge, som under det senaste världskriget förelåg med avseende
å nödvändigheten av att tillgodose vårt lands i ett allt mera accelererat
tempo växande energibehov. Länsstyrelsen kan ej heller helt ansluta sig
till den underskattning, som i skilda sammanhang kommit till uttryck i
promemorian beträffande vattendomstolarnas möjligheter att inom ramen
för gällande lagstiftning taga hänsyn till naturskyddssynpunkterna. Därmed
är emellertid ingalunda sagt, att vattenlagens bestämmelser rörande
bl. a. avvägningen mellan de motstående intressen, som kräver beaktande
vid genomförandet av omfattande sjöregleringar och stora kraftverksbyggen,
lämnar tillräckligt utrymme för tillgodoseende även av andra allmänna
intressen än tillfredsställandet av vårt lands energibehov. Tvärtom kan
med fog hävdas att så ej är fallet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför,
att behovet av att genomföra sådana ändringar i vattenlagen, att däri
infogas ett väsentligt ökat skydd för naturskyddssynpunkterna, måste anses
trängande. Vid vattenlagens tillkomst räknade man säkerligen ej med
en sådan expansion i fråga om vattendragens och sjöarnas utnyttjande för
produktion av elektrisk kraft, som särskilt under det senaste decenniet ägt
rum. De intressegrupper i samhället, som därvid med naturnödvändighet
framträtt för att söka giva motvikt mot exploateringen och ge skydd åt natur
och bygdeliv, synes därför i princip böra få ett sådant stöd i lag, som
i den framlagda promemorian föreslås. Behovet av ett sådant ökat skydd
för naturintressena torde få anses än mera påtagligt vid beaktande av den
alltmer forcerade utbyggnadstakt, som speciellt våra norrländska älvar och
sjöar — uppenbarligen med nödvändighet — utsättes för. De för närvarande
eftersatta naturskyddsintressena är av sådan betydenhet, att en mer genomarbetad
ändring i vattenlagen än den föreslagna måhända varit påkallad,
men en dylik ändring av lagen torde icke vara möjlig att genomföra
inom rimlig tid. Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar, att naturskyddsintresset
i våra dagar allt mer trätt i förgrunden, samtidigt som utbyggnaden
av våra kraftverk fortgår i alltmer forcerad takt. Enligt länsstyrelsens
mening är förslaget i alla dess delar välmotiverat. Länsstyrelsen i Värmlands
län tillstyrker förslaget under betonande av att naturskyddets krav
knappast kan tillgodoses utan att beaktande skänkes åt andra, i princip likaberättigade
intressen. Denna synpunkt framhäves jämväl av länsstyrelsen
i Blekinge län. Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker att vattenkraftens
tillgodogörande uppenbarligen varit av utomordentlig betydelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

lör den materiella standardhöjningen i landet. Man kan dock icke komina
ifrån, att exploateringen av vattendragen fortskrider med en sådan intensitet,
att fara föreligger för att de skönhetsvärden, som en oberörd natur skänker,
samt den nytta och trivsel, som är förenade därmed, skall spolieras i
en omfattning, som icke är önskvärd. Kraftproduktionen förutsätter vidare
en rad ingrepp i vattendragen, som är till men för fisket och som kan påverka
grundvatten- och andra förhållanden, vilka i sin tur kan inverka på
djur- och växtlivet och kanske även klimatet på ett sätt, vars betydelse först
efter förhållandevis lång tid kan bedömas. Länsstyrelsen kan fördenskull
ansluta sig till den av föreningen uttalade principuppfattningen, att utnyttjandet
av våra naturtillgångar måste framdeles ske efter ett allsidigt bedömande
med beaktande av såväl ekonomiska som sociala, kulturella och
estetiska faktorer.

Riksförbundet Landsbygdens folk förklarar sig förutsätta, att de föreslagna
ändringarna icke kommer att medföra att jordbrukets legitima intressen
hindras eller belastas med kostnader som kan anses oskäliga. Såvitt
av det framlagda förslaget framgår har detta, anför förbundet, ej heller
varit meningen.

Samfundet för hembygdsvård uttalar, att det för de flesta som arbetar
inom naturvården och även för många andra numera torde stå klart, att
den nuvarande vattenlagen i viktiga avseenden är föråldrad. Den tekniska
expansionen har medfört ett ständigt ökat kraftbehov, och utbyggnaden av
våra vatten har skett i en takt, som man aldrig räknat med. 1918 års vattenlag
motsvarar därför icke dagens läge och behov. 1939 års lag, som nu är ur
kraft, tillkom för de särskilda behov som skapades av kristiden. Bristerna
i dessa lagar har möjliggjort att det flerstädes åstadkommits mycket svåra
och ej sällan onödiga ingrepp i det svenska naturlandskapet. Samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen anför, att nu gällande bestämmelser
i vattenlagen i ett flertal punkter måste anses vara otillfredsställande.
Allmänt kan konstateras, dels att de rena naturskyddssynpunkterna ej i
egentlig mening är företrädda, dels att flera bestämmelser på grund av vattenlagens
ålder och teknikens utveckling numera kommit att te sig otidsenliga
och oklara. Rätt avsevärda tillägg och omformuleringar är redan av
dessa orsaker nödvändiga. Sveriges lanlbruksförbund liksom även Svenska
turistföreningen och Norrlandsförbundet understryker kraftigt behovet av
en översiktlig planering i syfte att nå fram till en för större områden enhetlig
avvägning av exploaterings- och naturskyddsintressena. Norrlands
naturvärn betonar angelägenheten av snara åtgärder. Ett dröjsmål med förslagens
behandling skulle av vida kretsar i Norrland icke kunna uppfattas
annat än såsom ett åsidosättande av statens plikt såsom rättsstat att sörja
för att lagarna skyddar de enskilda undersåtarna och kulturella intressen
även i fall där staten har privatekonomiska intressen, vilka sedda ensidigt
för sig står i motsats till de enskildas rättigheter och de kulturella intres -

sena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

En mer eller mindre avvisande hållning till det av naturskyddsföreningen
framlagda förslaget intages av Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar,
vattenfallsstyrelsen samt Svenska vattenkraftföreningen. Starka invändningar
mot förslaget framföres även i de yttranden som avgivits av
Olofströms kraftaktiebolag och Sydsvenska kraftaktiebolaget.

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar betonar i sitt gemensamma
yttrande, att vårt lands naturvärden bör bevaras såsom en nationens gemensamma
tillgång och att därför allt utnyttjande av naturtillgångarna
måste ske med sådan varsamhet att dylika värden icke utan tvingande skäl
uppoffras. Även om vattenkraftens utbyggnad och förädling mången gång
skett och fortfarande sker på bekostnad av naturvärden, förtjänar det dock
framhållas, att byggnadsarbetena icke sällan tillskapar nya skönhetsvärden
och ofta gör trakten och naturen mera tillgängliga för en större allmänhet.
Det är icke alltid den orörda naturen ensam som bereder tillfredsställelse.
Det moderna kraftverksbygget kan under lyckliga omständigheter åt landskapet
skänka en bild som med sitt inslag av ny kultur ger det ett annat
och ibland kanske större skönhetsvärde än tidigare. En torrlagd älvsträcka
innebär oftast ett svårt och störande ingrepp i landskapsbilden, men i gengäld
kan t. ex. en nybildad dammsjö skapa stor trevnad och bli en ny
skönhetstillgång för bygden. För de flesta av de synpunkter föreningen
framfört finns otvivelaktigt visst fog, men som ett allmänt omdöme synes
böra uttalas, att föreningen med sin ställning som part i saken icke
har lyckats att alltigenom åt förslaget ge ett objektivt innehåll utan i flera
avseenden gått längre i sina anspråk än som kan anses vara motiverat.

Vattenfallsstyrelsen förklarar att från styrelsens sida icke finnes något
att erinra mot överläggningar med representanter för naturskyddsorganisationer
m. fl. för bedömning, om och i vad mån vissa vattendrag och sjöar
kan undantagas från exploatering, och samarbete i sådant syfte har för
övrigt redan upptagits mellan vattenkraft- och naturskyddsorganisalionerna.
Om och i den mån enighet härvid kan uppnås om att vissa sjöar eller
vattendrag icke skall exploateras finnes naturligtvis från vattenfallsstyrelsens
sida ej något att invända emot, att skydd särskilt utverkas för objektet
i fråga, t. ex. på så sätt, att en utbyggnad därav skall kräva riksdagens
godkännande. Ej heller är vattenfallsstyrelsen emot tanken att vid projektering
av ett nytt företag samråda med länsstyrelse och naturskyddsrepresentanter
angående företagets utförande och erforderliga naturvårdande åtgärder.
Vad vattenfallsstyrelsen däremot icke kan acceptera är, att domstolsbehandlingen
i vattenmålen ytterligare försvåras och fördröjes genom
att en underställning hos riksdagen av ansökningsmål göres till en mera
allmän regel, liksom icke heller att hos vattendomstolarna sker »allmänna
bedömningar» av vilka utbyggnadsobjekt eller regleringsobjekt, som bör
komma i fråga. Skall över huvud taget en samfälld bedömning ske av vilka
vattenfall eller sjöregleringar, som bör komma till utförande, synes det vattenfallsstyrelsen
uppenbart, att en sådan bedömning icke bör äga rum vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1!)61

vattendomstolarna. Förutom att domstolsbehandlingen därigenom skulle
tyngas och fördröjas, talar häremot domstolarnas begränsade jurisdiktionsområden
och det förhållandet, att fråga blir om bl. a. näringspolitiska bedömanden,
för vilka frågors behandling domstolarnas sammansättning icke
är avpassad. Skall det ena företagets vikt och betydelse vägas gentemot det
andras, vilket naturligtvis blir ofrånkomligt vid den samfällda bedömningen,
måste avgörandena i fråga om tillåtligheten avlastas domstolarna och
läggas hos Kungl. Maj :t eller något för ändamålet bildat särskilt organ,
vari ej blott vattenkraftintresset och naturskyddsintresset är representerade
utan jämväl den mångfald andra intressen, som beröres av vattenkraftföretagen.

Svenska vattenkraftföreningen anför i sitt yttrande:

De svenska kraftföretagen, statliga, kommunala och enskilda, framställes
av naturskyddsföreningen såsom sammanslutningar, vilka utan hänsyn till
andra intressen än rent tekniska och ekonomiska, strävar att exploatera
landets naturtillgångar för uppnående av högsta möjliga vinst. Det borde
dock vara allmänt känt, att kraftproducenterna är företag, vilka har ansvar
för tillgodoseendet av ett allmänt konsumtionsbehov inom sina verksamhetsområden
(»public utility»), Det är sålunda deras skyldighet gentemot
allmänheten och näringslivet att tillhandahålla elektrisk kraft i erforderlig
kvantitet, och konsumenterna kräver, att kraften tillhandahålles till lägsta
möjliga kostnad. De senare årtiondenas expansion av vårt lands produktion
har möjliggjorts därigenom att billig elektrisk kraft stått till förfogande
tack vare utbyggnad av vår vattenkraft.

Vattenkraftföreningen vill gärna vitsorda naturskyddets stora betydelse.
Naturskyddsföreningen synes emellertid anse, att naturskyddsintresset är
viktigare än de flesta andra intressen, som påverkar frågor om utbyggnad
av vattenkraft. (Se t. ex. förslaget om tillägg i 2 kap. 2 § vattenlagen att
»särskild hänsyn» skall tagas till naturskyddssynpunkten), över huvud taget
innehåller naturskyddsföreningens framställning en väsentlig överdrift
i dessa frågor. Naturskyddsföreningens förslag, alt vissa strömfall och sjöar
enligt en tidigare uppgjord särskild förteckning skulle undantagas från åtgärder
för kraftproduktionen, vilar på den uppfattningen, att den orörda
naturen skulle vara särskilt värdefull. Denna utgångspunkt är icke utan
vidare riktig. Den förändring av naturen, som ofrånkomligt medföljer allt
materiellt framåtskridande, kan även skapa nya kulturella värden. En förändring
framstår ofta, när den sker, som störande, men det störande momentet
kan bortfalla, när förhållandena stabiliseras. Det avgörande i detta
sammanhang synes emellertid vara, att ett tillvaratagande av den naturtillgång,
som vattenkraften utgör, med nödvändighet medför en förändring av
naturen. Vill man erhålla den viktiga produktionsfaktor som billig elektrisk
kraft utgör, kan denna konsekvens icke undvikas.

Vattenkraftföreningen tillfogar, att de ofrånkomliga förändringar i naturen,
som kraftverk och sjöregleringar medför, likväl bör göras så litet störande
som möjligt, och hänsyn bör tagas till naturskyddssynpunkter vid
företagens planerande och utförande. Dessa synpunkter beaktas allt mer
och mer. Enligt vattenkraftföreningens uppfattning är det förfarande, varigenom
dessa frågor för närvarande prövas, lämpligt och ändamålsenligt.
Ansökningarna till vattendomstolen beträffande större företag föregås av

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

en förberedelse inför länsstyrelsen jämlikt It kap. 27 § vattenlagen, varvid
naturskyddssynpunkten har tillfälle att göra sig gällande. Vattendomstolarna
tar sedan hänsyn till naturskyddet. Slutligen kan Kungl. Maj :t jämlikt
4 kap. 13 § vattenlagen pröva frågor om större sjöregleringar. Vid utförande
av byggnadsarbeten beaktar även företagarna numera naturskyddet.
Naturskyddsföreningen synes emellertid icke ha tilltro till detta förfarande.
Framför allt underskattar naturskyddsföreningen vattendomstolarnas kompetens
och förmåga att bedöma dessa frågor. Det i vårt land utformade
systemet med en speciell myndighet för sådana tekniskt och ekonomiskt
komplicerade mål som byggandet i vatten torde emellertid vara vida överlägset
de tillvägagångssätt som tillämpas i de flesta andra länder. I Sverige
finnes nu en kår av inom detta område erfarna domare, ingenjörer och
sakkunniga, och det torde utan tvekan vara lämpligast att bygga på denna
organisation och se till att den utökas i takt med det växande antalet uppgifter.

Norrländska vattenkraftutredningens inställning till hithörande frågor
framgår av utredningens i det följande redovisade förslag.

Det av naturskyddsföreningen under punkten 1 framförda förslaget om
medverkan i vissa fall av riksdagen vid tillståndsgivningen
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de remissinstanser,
som enligt vad förut anförts i princip har en välvillig inställning
till föreningens förslag i dess helhet. Vattenöverdomstolen betonar
dock att riksdagens medverkan bör begränsas till ett förhållandevis litet
antal objekt. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att länsstyrelsen och naturskyddets
representanter i Jämtland utverkat beslut av Kungl. Maj :t, meddelat
den 5 september 1942, att frågan om en eventuell exploatering av
Åreälven skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det synes länsstyrelsen
icke osannolikt, att detta beslut räddat Åreälven från anspråk på exploatering
enligt 1939 års numera upphävda krislag. Därest emellertid även andra
lika eller mera känsliga objekt skulle komma i fråga till exploatering bör
även dessa beredas det förstärkta skydd, som kan vinnas genom särskild tillståndsprövning
av vissa exploateringsfrågor. Med tanke på de starka meningsbrytningar,
som i vissa fall kommit till uttryck beträffande behovet
och lämpligheten av att för utbyggnad eller reglering taga i anspråk vissa
sjöar och vattendrag, anser länsstyrelsen lämpligt, att riksdagen medverkar vid
angivandet av de sjöar och vattendrag, för vilkas exploatering sådan särskild
prövning erfordras. Huruvida man bör gå så långt att även riksdagen bör
lämna sitt medgivande till tillståndet, kan vara föremål för delade meningar
och bör närmare övervägas.

Naturskyddsföreningens förslag i förevarande del avstyrkes av kammarkollegiet
samt länsstyrelserna i Norrbottens och Kronobergs län. Förslaget
avstyrkes jämväl av österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, vattenfallsstyrelsen,
norrländska vattenkraftutredningen och Svenska vattenkraf
tf öreningen, vilka såsom framgår av den tidigare redogörelsen ställer
sig i princip avvisande till naturskyddsföreningens förslag i dess helhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1931

Kammarkollegiet motiverar sitt avstyrkande med att den föreslagna ordningen
icke innebär ett starkare skydd och förordar i stället att man genom
en särskild lag från exploatering undantar de mest skyddsvärda objekten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om de föreslagna reglerna
framför allt med hänsyn till de praktiska konsekvenserna är förenliga med
den utformning, som förhållandet mellan regeringsmakt och riksdag fått
inom vårt statsskick. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det kunna förutsättas,
att de avsevärda ingripanden i naturen, varom här är fråga, blir föremål
för en så ingående utredning, att det icke torde vara erforderligt att
jämväl riksdagen inkopplas i prövningen, helst som därigenom ärendenas
slutförande skulle ytterligare fördröjas, österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
anser tillfredsställande möjligheter finnas att tillbörligen skydda
naturintresset utan riksdagens medverkan. Förutom att en sådan medverkan
skulle i hög grad tynga och fördröja ärendenas handläggning måste
det befaras att — utan att stor skillnad i slutresultaten uppnås — en riksdagsbehandling
skulle giva anledning till mycken onödig agitation och till
anläggande av politiska och andra ovidkommande synpunkter. Svenska vattenkraftföreningen
anser det ej lämpligt, att riksdagen skulle avgöra administrativa
frågor. Om vattenområden först skulle undantagas från byggande
i den omfattning naturskyddsföreningen tänkt sig, och riksdagen sedan behandla
varje fråga om byggnad i dessa vattenområden, skulle detta medföra
en avsevärd tidsutdräkt för utbyggnaderna.

Naturskyddsföreningens under punkten 2 upptagna förslag om lagändringar
till främjande av en samfälld bedömning i fråga om intrång
i allmänna intressen har vunnit anslutning i majoriteten av remissyttrandena.

Bland dem som uttryckligen tillstyrker förslaget i denna del märkes till en
början vattenöverdomstolen, som anser det slå utom tvivel, att särskilt med
hänsyn till det lämpliga tillgodoseendet av de allmänna intressena mycket
av värde står att vinna med en regionplanering även beträffande byggande
i vatten. I fråga om sjöregleringar — där de olika regleringsföretagen inom
ett och samma nederbördsområde regelmässigt handhas av i stort sett samma
intressenlkrets — kan det näppeligen bli förenat med större svårigheter
att genomföra den föreslagna ordningen. Man har där, åtminstone i de fall
då regleringsverksamheten kan väntas bli av större omfattning, i regleringsföreningarna
tillgång till personal, skickad att upprätta och framlägga
planer för regleringsverksamheten inom verksamhetsområdet. Med ledning
av dylika översiktsplaner bör vattendomstolen ha betydligt vidgade möjligheter
att beträffande motstående allmänna intressen för varje företag åstadkomma
på sikt lämpligaste avvägning. Mera tveksamt synes vara om man
beträffande förestående kraftverksutbyggnader i ett vattendrag — särskilt
i fall dessa skall ombesörjas av skilda, inbördes konkurrerande intressentkretsar
— i mer betydande utsträckning skall kunna få till stånd någon
fram tidsplanering av egentligt värde. Även här torde det dock för vatten -

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

domstolen i vissa lägen vara av betydelse att kunna åberopa ett stadgande
av föreslaget innehåll. Uppenbart är att det beträffande särskilt de framtida
reglerings- och kraftverksföretagen endast kan bli tal om en försiktig tilllämpning
av stadgandet. Av vikt vid tillämpningen är att vattendomstolarnas
redan för närvarande hårt ansträngda läge icke till följd av lagstiftningens
genomförande förvärras -— och avgörandena försenas — genom umbärliga
utredningar i hithörande hänseenden. Rättvisa och billighet får anses kräva
att, om vid tillämpningen av stadgandet ett strömfall av hänsyn till naturskyddsintresset
skulle undantagas från utbyggnad, detsamma inlöses. Norrbygdens
vattendomstol anför att — ehuru tillåtligheten och frågor om intrång
i princip enligt vattenlagen bör bedömas för varje företag och för varje
etapp i kraftutbyggnadsprogrammet för sig — man i åtskilliga lägen jämväl
måste överblicka den samlade inverkan av ett flertal etapper under den
fortgående kraftutbyggnadsverksamlieten. Att man inom Norrbygdens vattendomstol
är väl medveten härom framgår bl. a. av det sätt, varpå regleringsmålen
inom Indalsälven och Luleälv hittills behandlats. 1 rättsskipningen
vid Norrbygdens vattendomstol har man länge observerat nödvändigheten
att i vissa lägen beakta de sammanlagda olägenheter, som vållas av
olika företag inom samma och eventuellt även andra nederbördsområden.
Att taga hänsyn till framtida företag, om vilka utredning i vanlig ordning
ej förebragts, torde i allmänhet ej vara lämpligt eller möjligt. Mellanbygdens
vattendomstol konstaterar, att förslaget i första hand innebär en mellan
alla intressen på föreberedelsestadiet under länsstyrelsernas ledning företagen
översiktlig bedömning. Om denna uppgift, såsom naturligt är, tages på
allvar, skulle måhända ett flertal frågor, t. ex. beträffande kommunikationer,
kunna lösas redan i detta stadium. Man torde dock få akta sig att allt
för hårt binda sökandepartens möjlighet att senare ändra sina planer. Utvecklingen
går snabbt på många områden och en projekterad anläggning
eller åtgärd kan genom senare tillkomna omständigheter behöva ändras
eller utgå. Resultatet av detta förberedande arbete kan bli av värde för den
samfällda bedömning, som i ett senare stadium enligt förslaget skall verkställas
av vattendomstolen. Vad vattendomstolen beträffar måste emellertid
framhållas att med den nuvarande tendensen att förstärka vattendomstolarnas
arbetskraft med flera domare och ingenjörer allt eftersom arbetsbördan
ökar, det torde vara svårt att tillgodose syftet med förslaget i förevarande
del. Ju färre mål en ledamot av vattendomstolen har att syssla med
desto svårare måste det vara för honom alt få den önskvärda överblicken.
Utvecklingen borde i stället ledas därhän, att detaljvärderingar fråntoges
vattendomstolarna och att dessa bibehölles vid prövningen av de stora och
betydelsefulla sammanhangen, varigenom man lättare skulle kunna tillgodose
förslagets synpunkter på ett samfällt hänsynstagande till alla olägenheter
av redan utförda, aktuella och framtida företag inom de nederbördsområden
och angränsande bygder, som de skilda vattendomstolarna
omfattar. Tillämpningen kommer under alla förhållanden att bli förenad
med synnerliga vanskligheter.

Iiungl. Mcij.ts proposition nr 13 år 1961

Kammarkollegiet uttalar beträffande möjligheterna till en gemensam bedömning,
att uppgiften att göra eu sådan bedömning visserligen är svår men
likväl icke omöjlig. Hos sökandena i vattenmål finnes eu naturlig tendens
att begränsa ansökningarna till det för dagen aktuella programmet och
denna tendens tillmötesgås av vattendomstolarnas proeessuella skyldighet
att begränsa sin prövning till det som ansökningen avser. Ett mera fritt och
allsidigt bedömande kan icke påräknas vid vattendomstolarna utan skulle
först åvägabringas, därest tillåtlighetsprövningen gjordes administrativ genom
en eller annan form av koncessionsförfarande. En bestämmelse sådan
som den föreslagna kommer likvisst att underlätta tillvaratagandet av motstående
allmänna intressen i vattenmål och torde få sin särskilda verkan
i de fall, i vilka tillåtlighetsfrågan underställes Kungl. Maj:ts prövning.
Ytterligare ett steg skulle kunna tagas i denna riktning genom
att göra underställningen obligatorisk beträffande större företag. Avgränsningen
av de företag, beträffande vilka underställningen skulle
vara obligatorisk, torde kunna ske på samma sätt, som 1953 års förberedelsekungörelse
anger för företag, i fråga om vilka förberedelse skall äga
rum.

Länsstyrelsen i Jämtlands län biträder tanken att en gemensam bedömning
bör ske men ifrågasätter om icke ställningstagandet till hithörande frågor
i första hand bör ankomma icke på länsstyrelsen utan på vederbörande vattendomstol
förstärkt med en på olika områden hemmastadd expertis. Frånsett
att länsindelningen ej följer gränserna för nederbördsområdena, torde
det med förberedelserna till det avsedda samfällda hänsynstagandet förenade
utredningsarbetet vara väl ägnat att tillföra respektive vattendomstolar
mycken värdefull information utöver den som eljest står dem till buds eller
kan inhämtas av ett i annan ordning sammanbragt utredningsmaterial.
Att länsstyrelsen skulle, utöver de uppgifter, som enligt 1953 års kungörelse
angående förberedelse av företag enligt vattenlagen pålagts den, kunna med
nuvarande personella resurser åtaga sig jämväl de omfattande uppgifter som
förslaget i denna del innebär, torde närmast kunna rubriceras som ett önsketänkande.

Även länsstyrelsen i Vusternorrlands län ansluter sig i princip till att de
sammanlagda verkningarna av redan utförda och planerade företag inom ett
vattensystem bör klarläggas vid varje större planerad förändring. Hur detta
önskemål skall kunna genomföras i praktiken utan att vattenmålen avsevärt
fördröjes, måste emellertid anses som eu olöst fråga. Varken länsstyrelserna
eller vattendomstolarna har resurser för att kunna möta sådana
ökade arbetsuppgifter. Likaså torde det bli mycket svårt att precisera, hur
långt utredningen i det enskilda fallet bör sträcka sig.

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar finner förslaget i viss
mån berättigat i fråga om sjöregleringar. Sålunda synes det lämpligt all
vederbörande regleringsföreningar upprättar och framlägger allmänna planer
lör regleringsverksamheten inom större eller mindre delar av sina
verksamhetsområden, när denna kan väntas bli av större omfattning. Vat .

*$ Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. .Yr 13

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

tendomslol bör med ledning av dylik plan och den utredning i övrigt som
vattenlagen förutsätter ha möjlighet att välja den med hänsyn till olika
omständigheter lämpligaste förläggningen av regleringsmagasinen. Beträffande
utbyggnad av vattenkraft synes lagförslaget leda till att godtycke
och slump många gånger blir, i stället för rättssynpunkter, avgörande för
ett företags tillåtlighet. Uppenbart obilligt torde det vara, att den som till
gagn för bl. a. naturskyddsintresset dröjer med utbyggnaden av sitt strömfall
därefter blir bestraffad med utbyggnadsförbud på den grund att andra
strömfall i samma eller t. o. m. andra vattendrag under tiden blivit utbyggda.
Anses ett strömfall av hänsyn till naturskyddsintresset böra undantagas
från utbyggnad, synes rättvisa och billighet kräva att det inlöses av statsverket.
Ersättning bör därvid utgå efter samma grunder som åsyftas i 1
kap. 14 § vattenlagen.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att förslaget torde komma att medföra
nära nog oöverkomliga svårigheter för vattendomstolen och andra myndigheter
samt i varje fall avsevärt fördröja ärendenas handläggning. Även
Svenska vattenkraftföreningen avstyrker förslaget. Vattenkraftföreningen
uttalar liksom österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, att principen
om en gemensam bedömning i viss mån kan vara berättigad vid sjöregleringar.
Vattendomstolarna torde emellertid redan nu ha möjlighet att tilllämpa
principen, och någon lagändring synes icke vara erforderlig härför.
Härvid bör dock vid bedömande av framtida företag en viss försiktighet
iakttagas. Det kan visserligen vara önskvärt, att sökandena i stora drag redogör
för i vilken omfattning framtida regleringar i vattendraget planeras,
och vattendomstolen torde ha möjlighet att -— om en dylik utredning icke
är alltför omfattande och tidsödande — fordra dylika uppgifter. Därmed
kan dock icke anses avgjort att ej även andra regleringar än de som medlagits
i dylik redogörelse framdeles skulle kunna begäras och tillåtas. Beträffande
utbyggnad av vattenkraft är däremot knappast rimligt att taga
hänsyn till verkningarna av andra företag. En dylik princip skulle ställa
den fallägare, som dröjt med utbyggnad av sitt fall, i ett sämre läge och
icke överensstämma med skälighet och rättvisa.

Vattenfallsstyrelsens inställning till nu ifrågavarande del av förslaget
framgår av dess allmänna synpunkter på förslaget.

Det förslag som naturskyddsföreningen framlagt under punkten 3, nämligen
införande av krav på tillståndsprövning innan investering
av betydelse äger rum, tillstyrkes i flertalet remissyttranden
och har knappast i något yttrande mött invändning i princip; dock må
nämnas, att Västerbygdens vattendomstol — ehuru domstolen tillstyrker
förslaget — anmärker att förslaget innebär en allvarlig inskränkning i friheten
alt disponera egen eller, efter överenskommelse, annans mark.

Erinringar mot förslaget med hänsyn till de praktiska möjligheterna att
genomföra detsamma har emellertid framförts i åtskilliga yttranden. Det
framhålles sålunda att ett genomförande av förslaget kan medföra starkt
dröjsmål med utbyggnaderna. Denna synpunkt kommer bl. a. till uttryck

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

lios vatienöverdomstolen, som framhåller, atl den åsyftade lagändringen
sannolikt medför en i förhållande till tidsschemat för utbyggnadsprogrammet
måhända icke obetydlig förskjutning av tidpunkten för anläggningsarbetenas
påbörjande och därmed även en minskning av utbyggnadstakten.

österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar betonar i sitt gemensamma
yttrande, att om domstolarna snart ställes inför uppgiften att omedelbart
och snabbare än nu kan ske pröva tillåtligheten av och meddela byggnadstillstånd
för de anläggningar som ingår i de närmaste årens byggnadsprogram,
detta skulle kräva en mycket betydande förstärkning av såväl den
juridiska som den tekniska arbetskraften vid vattendomstolarna. Lagändringen
skulle naturligen även föranleda, att kraftverksbyggen måste planeras
avsevärt längre tid i förväg än nu sker för att betryggande tidsfrist
skall erhållas för domstolsprövningen. Under de närmaste åren efter lagändringen
måste därför ske en kraftig forcering av planeringsverksamheten.
De orimliga krav som sålunda, i vart fall under en avsevärd övergångstid,
skulle ställas med avseende på domstolsprövningen och planeringsverksamheten
måste befaras äventyra möjligheterna att tillgodose det ökade
kraftbehovet. Skulle en lagändring ändå komma i fråga, bör den göras
mindre vittgående än förslaget förutsätter. Mellanbygdens vattendomstol uttalar
att för förslagets genomförande erfordras antingen kraftig personalförstärkning
eller, ännu hellre, en omläggning av förfarandet vid vattendomstolarna
så att mera tid kan ägnas åt stora och betydelsefulla frågor
såsom tillåtlighetsprövning, vattenliushållningsbestämmelsernas utformande
m. in. i stället för att nu en stor del av arbetstiden åtgår till prövning
av smärre ersättningsfrågor. Även vattenfallsstyrelsen understryker att antingen
en sådan förstärkning av vattendomstolsorganisationen måste ske,
att framställningar om tillåtlighetsprövning snabbt kan behandlas, eller att
en sådan prövning utan längre dröjsmål kan komma till stånd utanför domstolarna,
exempelvis bos Kungl. Maj :t eller ett organ av den art som styrelsen
antytt i sina allmänna synpunkter på förslaget. Svenska vattenkraftföreningen
förklarar att förslaget skulle kunna äventyra kraftförsörjningen.
Personalbrist råder vid vattendomstolarna, arbetsbalansen är stor och sökandena
kan få vänta mycket lång tid innan målen behandlas. Om kraftföretagen
dessutom skulle förbjudas att under denna väntetid företaga förberedande
åtgärder med åtföljande investeringar, skulle en avsevärd tidsutdräkt
med färdigställandet av nya kraftverk bli följden.

Förslaget om utsträckning av i n i t i a t i v r ä t t e n för kronan
och komm u n, upptaget under punkten 4 i naturskyddsföreningens
förslag, har undantagslöst i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Den av föreningen i delta sammanhang förordade utvidgningen av regierna
om kungsådra bar emellertid blivit föremål för diskussion. Bland de
remissinstanser som tillstyrker förslaget märkes vatienöverdomstolen. Eu
avvisande hållning till förslaget intages av norrländska vattenkraftutredningcn,
vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraft föreningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Vad angår punkten 5, avseende ändringar och för tydliganden
i vissa särskilda stadgan den, har i remissyttrandena
framförts en del erinringar, varjämte från några håll upptagits särskilda
spörsmål, som icke behandlats i naturskyddsföreningens förslag.

Mot den av föreningen förordade förtydligande ändringen i 2 kap. 2 § har
i allmänhet icke gjorts några invändningar i remissyttrandena. Ändringen
avstyrkes emellertid såsom onödig av österbijgdens och Söderbggdens vattendomstolar,
vattenfallsstyrelsen, norrländska vattenkraftutredningen och
Svenska vattenkraftföreningen. Förslaget att i sammanhanget särskilt erinra
om naturskyddssynpunkten avstyrkes — förutom av de nu nämnda
remissinstanserna — av vattenöverdomstolen, Västerbygdens vattendomstol,
kammarkollegiet, länsstyrelserna i Jämtlands och Västernorrlands län
samt Sveriges lantbruksförbund. Såsom motiv för avstyrkandet åberopas
genomgående, att förslaget leder till en överbetoning av naturskyddssynpunkten.

Förslaget om komplettering av uppräkningen i 2 kap. 3 § andra stycket
och 7 kap. 39 § första stycket av allmänna intressen, som skall beaktas ■säd
tillåtlighetsprövningen, godtages av flertalet remissinstanser; beträffande
den närmare utformningen framföres dock åtskilliga ändringsförslag.

Den av naturskyddsföreningen föreslagna kompletteringen av förevarande
paragraf avstyrkes av Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar,
som anser att lagen genom den föreslagna lagtexten får ett svävande och
alltför tänjbart innehåll och att syftet med förslaget väl kan tillgodoses med
lagtextens nuvarande avfattning. Även Svenska vattenkraftföreningen anser
att det avsedda ändamålet bör kunna uppnås med nuvarande lagstiftning.
Vattenfallsstyrelsen uttalar, att den föreslagna utvidgningen av prohibitivt
verkande förhållanden är så omfattande och allmänt hållen, att invändningar
med stöd av paragrafen kan väntas i fråga om snart sagt varje
kraftprojekt.

Till de spörsmål som utan att ha upptagits av föreningen behandlas i remissyttrandena
hör frågan om skärpta bestämmelser rörande straff för
olaga byggande i vatten. Härom anför Norrbygdens vattendomstol, att det
nuvarande straff maximum, fängelse i högst sex månader, är alltför ringa i
förhållande till de kränkningar av allmän och enskild rätt, som enligt vad
erfarenheten visat kan ifrågakomma vid större kraftutbyggnadsföretag. Vid
bedömande huruvida olaga vattenbyggnad skall anses som grov bör hl. a.
beaktas, om brottet begås av person under utövande av allmän tjänst, vilket
bör anses såsom en försvårande omständighet. Dessutom är önskvärt
att brottsbeskrivningarna i nuvarande straffbestämmelser om olaga vattenbyggnad
överses och kompletteras så att de —- i önskvärd utsträckning —
täcker alla förfaranden, som bör vara kriminaliserade. Det bör, bl. a., tydligt
framgå att byggande i vatten utan iakttagande av alla de villkor, som
förknippats med ett byggnadsmedgivande, är belagt med straff.

Samfundet för hembygdsvård och Norrlands naturvärn ger uttryck åt
samma uppfattning. Även naturskyddsrådet i Gävleborgs län ifrågasätter

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

om icke straffbestämmelserna är för lindriga. Rådet föreslår föreläggande
av kännbara viten.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar olägenheterna av förhandsuppgörelser.
Då en exploatör igångsätter kraftverks- eller regleringsföretag, söker
lian ofta snarast möjligt träffa förhandsuppgörelser med motstående
intressen. Om sådana uppgörelser träffas i stor omfattning innan tillåtlighetsfrågan
prövats, kan förfaringssättet inverka på tillåtlighetsprövningen
av företaget. Det ligger i sakens natur att risken för dylika förliandsuppgörelser
är särskilt stor, där byggnadsarbetet påbörjas innan tillåtligheten prövats
av vattendomstolen.

Beträffande frågan om ekonomisk kompensation för att ett
vattenbyggnads- eller regleringsföretag hindras av naturskyddshänsyn har
delade meningar kommit till uttryck i yttrandena. Flertalet av de remissinstanser
som uttalat sig om förslaget om en särskild naturskyddsavgift
har utan närmare diskussion utgått från att ekonomisk kompensation bör
ske eller icke alls givit uttryck åt någon uppfattning i denna fråga. I några
fall göres emellertid gällande, att gottgörelse ej bör utgå. Sålunda framhåller
Norrbygdens vattendomstol, att ägare av strömfall ingalunda kan anses
ha någon ovillkorlig rätt att få utbygga fallet för kraftändamål. Ännu mindre
föreligger anledning att i något som helst fall tillerkänna strömfallsägale
sådan ersättning för inskränkningar i strömfallsägarens möjlighet att
taga initiativ till sjöregleringar. I samma riktning uttalar sig Samfundet
för hembygdsvård.

Förslaget om naturskyddsavgift bär i övrigt i de flesta yttrandena godtagits
utan invändningar. Med modifikationer tillstyrkes förslaget av vatlenöverdomstolen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det icke vara obefogat
att i promemorian avsedda vattenkraftproducenter ålägges att bidraga
till kostnaderna för ett förbättrat naturskydd. Emellertid ifrågasätter
länsstyrelsen, om icke detta spörsmål äger ett sådant samband med frågan
hur bestämmandet av regleringsavgifter samt villkoren och sättet för de)
as användning bör för framtiden utformas, att alla dessa av varandra inbördes
nära avhängiga problem bör bli föremål för en samordnad och samtidig
utredning och bedömning. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det
principiellt tveksamt, huruvida energiproducenterna bör överlag belastas
med den föreslagna avgiften.

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, som är av den uppfattningen,
att frågan om förbud mot utbyggnad av visst strömfall med hänsyn
till naturskyddet bör avgöras efter naturskyddslagen eller eventuellt
genom en särskild fridlysningslag, anser alt ersättning bör gäldas av statsmedel.
Även Svenska vattenkraftföreningen anser att ifrågavarande kostnader
skall betalas av allmänna medel. Länsstyrelsen i Norrbottens län
t ramhaller, att avgiften skulle få karaktären av eu indirekt skatt, som i
sista band komme att vila på strömförbrukarna och som icke behövde ha
något samband med den bygd, där kraftanläggningen är belägen eller där

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

strömmen utnyttjas. Det synes riktigare att tillräckliga medel för naturskyddets
olika ändamål uttages skattevägen. Länsstyrelsen i Blekinge lan
och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser i första
liand att medel bör anvisas på statsbudgeten men tillstyrker förslaget, om
denna väg ej skulle visa sig framkomlig.

Norrländska vattenkraftutredningens betänkande. Det avsnitt av norrländska
vattenkraftutredningens betänkande vari behandlas frågor om
förberedelse och planering av utbyggnadsverksamheten
inledes med en redogörelse för 1953 års förberedelsekungörelse.
Enligt utredningens mening har kungörelsen, såvitt avser Norrland, väl motsvarat
sina syften, önskemål om en klarare planering när det gäller vattenkraftens
utbyggnad kan sålunda, försåvitt de endast åsyftar skälig information,
i avsevärd mån sägas vara tillgodosedda. Den möjlighet till ytterligare
utvidgning av informationsverksamheten, som förberedelsekungörelsen kan
medge, bör enligt utredningen beaktas av länsstyrelserna.

Efter att ha avvisat tanken på en enhetlig planering av utbyggnadsverksamheten
innebärande att denna verksamhet skulle bedrivas efter ett i förväg
fastställt program, riksomfattande eller regionalt, kommer utredningen
in på frågan om lämpligheten av en planering bestående däri, att vissa vattendrag
eller delar därav undantages från utbyggnad med hänsyn främst
till naturvårdsintressena. En dylik reform, varigenom en ram skulle fastställas
för vattenkraftutbyggnaderna, skulle enligt utredningens åsikt ej innebära
någon planering i egentlig mening. De invändningar som kan resas
mot ett på förhand fastlåst utbyggnadsprogram synes därför icke vara
tillämpliga i detta fall. Utredningen vill dock ej underlåta att i sammanhanget
påpeka faran för att en lagstiftning, varigenom vissa vattendrag med
hänsyn till naturvårdssynpunkter undantages från utbyggnad, kan medföra,
att dessa synpunkter icke blir tillräckligt beaktade i andra vattendrag.
Hänsyn bör vidare tagas till att motiven för en forcerad utbyggnad är starka.
På grund härav kan en lagstiftning av ifrågasatt innehåll väntas bli
mycket restriktiv gentemot naturskyddsintressena. Utredningen anser det
därför vara att föredraga, att dessa intressen tillgodoses genom att naturskyddssynpunkten
bättre beaktas vid tillståndsgivningen. Härigenom ökas
möjligheterna både att snabbt anpassa naturskyddet efter ändrade förhållanden
— situationen kan beträffande kraftförsörjningen redan om några
år vara ljusare — och att intaga en restriktiv hållning till utbyggnadsprojekt,
som från naturskyddssynpunkt är särskilt olämpliga. Utredningen kan
därför ej förorda en lagstiftning av ifrågasatt innehåll.

Rörande tillåtlighets bestäm melserna i 2 kap. 3 § vattenlagen
framhåller utredningen, att de endast undantagsvis föranlett
hinder mot olika företags genomförande. Däremot har enligt utredningens
mening avsevärd tidsutdräkt kunnat vållas av de ofta omfattande förundersökningar
som erfordrats. I de fall då företagen befunnits icke uppfylla

Kungl. Maj. ts proposition nr t.‘t år

fordringarna i paragrafens två första stycken och utbyggnaderna gällt tillgodogörande
av betydande vattenkrafttillgångar, har frågan om tillåtligheten
oftast hemställts Kungl. Maj:ts avgörande och tillstånd därefter meddelats.
Mot denna bakgrund anser utredningen det förklarligt, att företrädare
för de intressen, som tillfogas skada vid vattenkraftens utbyggande,
hävdar att tillåtlighetsreglerna alltför mycket gynnar kraftintresset och att
reglerna därför bör omarbetas. Med anledning av kritik från norrländskt
håll mot nuvarande bestämmelser har utredningen därför övervägt vissa
spörsmål rörande tillåtlighetsprövningen. Till en början anför utredningen
därvid följande:

Vid bedömning av hithörande frågor bör beaktas, att vattenkraften

----fått eu allt större betydelse för landets energiförsörjning, sedan

vattenlagen tillkom, och att vårt nuvarande försörjningsläge kännetecknas
av en botande kraftbrist. Gäller det att pröva, om ett företag skall komma
till stånd, kan det i ett dylikt läge inte längre vara huvuduppgiften att göra
en avvägning mellan enskilda intressen. Det gäller fastmer att bedöma, huruvida
företaget är av synnerlig vikt för kraftförsörjningen samt —- därest
denna fråga besvaras jakande — huruvida det är så angeläget, att eventuella
allmänna intressen av annan art i förhållande därtill bör stå tillbaka.
Om så befinnes vara fallet, bör enligt utredningens mening det nuvarande
systemet med uppskattning av ett utbyggnadsföretags nytto- och skadeverkningar
icke vidare tillämpas. Dylika jämförelser är visserligen ägnade
att åt prövningen giva ett drag av exakthet. Vid närmare undersökning kan
emellertid denna exakthet, när det gäller större företag, te sig endast som
ett sken. Detta beror självfallet på att jämförelserna är resultat av förhandsbedömanden.
Vid åtskilliga tillfällen har det visat sig, att icke ens
byggnadskostnaderna kunnat rätt uppskattas i förväg. Av uppgifter, som
utredningen inhämtat, framgår sålunda, att de verkliga byggnadskostnaderna
inklusive skadeersättningar vid flera tillfällen —• även med beaktande
av penningvärdets fall — väsentligt överstigit de av domstolen beräknade
beloppen. Här må också framhållas de olika resultat, som erhålles, allt
efter den räntefot, som tillämpas vid lillåtlighetsberäkningar. Tidigare utgick
man från en räntefot av fem procent, men under senare år har man
tillämpat en räntefot av fyra procent. Följes den lägre räntesatsen, blir den
kapitaliserade bruttonyttan 25 procent större än om den högre räntesatsen
ansetts riktig. (Även de beräknade kostnaderna för ett företag blir beroende
av eu sådan ränteändring, dock ej i samma grad.) Det förefaller icke tillfredsställande,
att tillåtligheten av ett för landets kraftproduktion nödvändigt
företag skall kunna vara avhängig av den procentsats, som tillämpas
i det givna fallet. Härtill kommer slutligen, att man vid bedömning av nyttan
utgår från gällande kraftpris. Detta är emellertid —--lågt. Skulle

man bedöma nyttan av en utbyggnad från allmän samhällsekonomisk synpunkt,
borde man räkna med ett väsentligt högre värde å den utvunna kraften.

Trots de sålunda påtalade bristerna anser sig utredningen icke kunna tillstyrka
att tillåtlighetsberäkningen enligt 2 kap. 3 § första stycket slopas
helt. Ett bibehållande av denna föreskrift i fråga om mindre företag innebär
nämligen för dessa en trygghetsgaranti, som eljest icke skulle slå att
ernå. Riktigare anser utredningen vara att till paragrafen foga ett nytt stycke
med innehåll, alt domstol oberoende av föreskrifterna i paragrafens

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

förslå stycke må lämna tillstånd till företag för utbyggnad av strömfall eller
genomförande av vattenreglering, om företaget prövas vara av synnerlig
vikt för kraftförsörjningen samt om de därmed förenade fördelarna kan anses
i väsentlig grad överstiga uppkommande nackdelar. Utredningen förordar
vidare den jämkningen av första stycket, att skada på företagarens
egendom skall behandlas likadant som skada på annan egendom. Med hänsyn
till bygdens intresse av att markskadorna begränsas i största möjliga
utsträckning, oberoende av vem som för tillfället må vara ägare till marken,
anser utredningen det oriktigt att göra åtskillnad i detta hänseende.

Utredningen har i detta sammanhang, utan att föreslå lagändringar, gjort
vissa uttalanden angående de grunder som bör tillämpas vid beräkningen
av nyttan av vattenkraft- och vattenregleringsföretag.

Vidkommande härefter skyddsbestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket
bör dessa enligt utredningens åsikt ej uppmjukas. Tvärtom anser utredningen
det böra övervägas, huruvida icke en komplettering i vissa hänseenden
bör ske. Intressen som ofta ter sig svåra att värdera i penningar synes
understundom vara av den art att de förtjänar lagligt skydd. Detta gäller
de trevnads- och skönhetsvärden som naturen kan erbjuda. I detta hänseende
ansluter sig utredningen i huvudsak till det förslag som framlagts av
Svenska naturskyddsföreningen. Men det gäller även de indirekta, kanske
framför allt ekonomiska, verkningarna för en bygd och dess invånare som
ett utbyggnadsföretag kan medföra. Härom anför utredningen bl. a. följande: Vad----gäller

de indirekta verkningarna för en bygd, avser utred ningen

därmed sådana följder av ett utbyggnadsföretag, som uppstått t. ex.
vid Tresund i Vilhelmina socken efter reglering av Vojmsjön. Vissa markägare
erhöll här ersättning för inträdande skada och lämnade orten. Deras
avflyttning ledde till att underlaget för befintliga skolor vart för litet med
påföljd att skolorna drogs in. Den affär, som fanns på platsen, förlorade
en del av sin kundkrets och måste stängas. Detta efterföljdes av att ännu
ett antal bybor lämnade trakten. Dessa förändringar inträdde ett fåtal år
efter regleringens genomförande. Även om orsakssammanhanget beträffande
utvecklingen vid Tresund icke är fullt klarlagt, synes det dock uppenbart,
att regleringen påskyndat befolkningens utflyttning från orten. Enligt
utredningens uppfattning bör dylika indirekta skadeverkningar såvitt möjligt
beaktas vid tillåtlighetsprövningen samt — därest de kan bedömas drabba
ett större antal personer — föranleda, att företaget icke må komma till
stånd utan Kungl. Maj :ts medgivande.

Utredningen föreslår sålunda lagändring som leder till förbättrat skydd
för naturen och som motverkar försämringar i befolkningens levnadsförhållanden
av det slag utredningen behandlat.

Utredningen förordar vidare, att i 2 kap. 3 § vattenlagen skall införas
bestämmelse om skyldighet för domstol att hänskjuta fråga om ett företags
tillåtlighet till Kungl. Maj :ts avgörande. Sådan skyldighet skall enligt förslaget
föreligga om bestämmelserna i nuvarande andra stycket skulle befinnas
medföra hinder mot kraftverks- eller sjöregleringsföretag av synnerlig
vikt för kraftförsörj ningen. Prövas företaget vara av synnerlig bety -

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

delse från allmän synpunkt, bör Kungl. Maj:t äga befogenhet att lämna
tillstånd därtill, ändå att hinder enligt andra stycket föreligger.

I anslutning till sin behandling av vattenlagens tillåtlighetsregler berör
utredningen även frågan om förprövning innan någon investering
av betydelse ägt rum i ett företag. Utredningen
iramhåller, att det vid kraftutbyggnadsföretag understundom förekommit,
att omfattande arbeten utförts på land, innan vattendomstolen meddelat
tillstånd till företaget. Utredningen anmärker, att kostnaderna för dylika
arbeten har kunnat uppgå till många miljoner kronor samt fortsätter:

Det har ifrågasatts, om icke dessa betydande investeringar kunnat påverka
domstolarna vid tillåtlighetsprövningen. Det torde emellertid ej föreligga
något fog för en sådan tanke. Som exempel på att domstolarna vid
sin prövning icke tagit intryck av att stora kostnader redan nedlagts, kan
anföras vattendomstolens avgörande i målet om Bergeforsens kraftstation;
trots att förberedande arbeten utförts på land till betydande belopp, avslog
domstolen sökandens begäran att få anlägga kraftverket. Att olika utbyggnadsföretag
påbörjats i viss omfattning, innan vattendomstolen prövat tilllåtligheten,
torde regelmässigt ha berott på tidsutdräkten vid behandling av
vattenmål. Sedan en ansökan ingivits, förflyter en tid av ett å tre år — i
vissa fall betydligt mer — innan domstolen prövar frågan om företagets
tillåtlighet och meddelar tillstånd till erforderliga arbeten, och därefter dröjer
det ytterligare tre å fyra år, innan s. k. huvuddom meddelas. I dagens
läge, som kännetecknas både av kraftigt stigande anspråk på elkraft och
av utdragna utredningar och förhandlingar, är det förklarligt, att vissa
stora kraftutbyggnader påbörjats utan att domstolens besked avvaktats.

Utredningen anser det icke vara tillrådligt att förhindra ifrågavarande
förfaringssätt genom att stadga förbud även mot byggande på land utan
förordar i stället åtgärder, varigenom förfarandet vid vattendomstolarna
underlättas och påskyndas.

Bestämmelserna i 2 kap. 11 § vattenlagen om skydd för flottning sintresset
bör enligt utredningens mening ändras. I detta hänseende
framhåller utredningen det starka skydd mot kraftintresset som flottningen
tillförsäkrats genom dessa bestämmelser. Med hänsyn till den övergång
från flottning till biltransport som ägt rum under de senaste årtiondena
och som alltfort pågår bör det enligt utredningens åsikt övervägas, om ej
andra möjligheter för virkestransport än flottning i vissa fall borde få anvisas
av vattendomstol. Kraftintressena borde sålunda kunna åläggas bidraga
till kostnaderna för byggnad och underhåll av erforderliga vägar. Betydande
fördelar kunde vinnas härigenom, dels direkt genom eliminerande av
de skador å virket och för fisket, som flottning kan medföra, dels indirekt
genom det gagn för befolkningen, som en väg alltid innebär. Med hänsyn till
sistberörda omständighet borde det kunna förväntas, att även vederbörande
vägmyndighet i förekommande fall direkt medverkade (ill eu lösning enligt
de skisserade riktlinjerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Såsom inledningsvis anmärkts har utredningen i sitt betänkande även
behandlat frågan om rättegångskostnader i vattenmål. Efter
en redogörelse för gällande rätt framhåller utredningen, att den gottgörelse
för rättegångskostnad varom talas i 11 kap. 65 § vattenlagen avser
ersättning till såväl juridiskt som tekniskt biträde. Det kan synas, anför utredningen,
som om skäliga hänsyn därigenom tagits till det självfallna kravet,
att en person icke skall behöva vidkännas några kostnader, om han
blir sakägare i ett vattenmål. Utredningen anser likväl, att sakägarens ställning
bör förbättras i två avseenden, nämligen dels i fråga om förhållandet
mellan sakägaren och det av honom anlitade ombudet och dels i vad angår
rättegången i överinstanserna.

Vad först beträffar förhållandet mellan sakägaren och hans rättegångsombud
anför utredningen följande:

Det har ---—- förekommit, att en sakägare själv fått betala rättegångs kostnader

vid vattendomstol, oaktat han för egen del förfarit korrekt. Härvid
har det kunnat tillgå på följande sätt. Sakägaren har anlitat ett ombud.
Ombudet har fått fullmakt att företräda sin huvudman i alla frågor, som
sammanhänger med vattenmålet. Vid målets avslutande har ombudet begärt
ersättning för rättegångskostnaderna med ett visst belopp. Vattendomstolen
har funnit ett mindre belopp skäligt. Detta mindre belopp utbetalas
av sökanden till ombudet. Samtidigt utgiver sökanden ersättning för uppstående
skador. Av skadeersättningen behåller ombudet emellertid en del,
motsvarande det nedprutade beloppet på kostnadsräkningen, medan återstoden
utbetalas till sakägaren. Resultatet blir alltså, att ombudet får den
ersättning, som han begärt men domstolen funnit för hög, medan sakägaren
får en ersättning, som är mindre än den domstolen funnit riktig. Detta
missförhållande torde kunna undanröjas genom en föreskrift, att ombud
skall vara skyldiga att åtnöja sig med det belopp, domstolen fastställt som
skäligt. En liknande regel finnes för närvarande i lagen om fri rättegång,
som stadgar, att rättegångsbiträde ej må förbehålla sig ersättning utöver
vad domstol bestämt; bär sådant förbehåll skett, är det utan verkan. Motsvarande
gäller ock om offentlig försvarare, som äger uppbära ersättning av
allmänna medel enligt vad domstol finner skäligt men är betagen rätt att
förbehålla sig ytterligare ersättning av den åtalade.

Beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna betonar utredningen
att — såsom i det föregående anmärkts — rättegångsbalkens vanliga
regler är tillämpliga. Om en sakägare överklagar vattendomstolens dom
men överinstansen fastställer denna, skall sakägaren sålunda ersätta sökanden
hans kostnader å målet i överinstansen; dessutom får han betala sina
egna kostnader för rättegången i överinstansen. Härutinnan avviker reglerna
i vattenmål från vad som gäller i expropriationsmålen, vilka ju till
sin art är vattenmålen närstående. Enligt lagen om expropriation skall nämligen
den exproprierande ersätta »motparten hans kostnader å expropriationsmålet,
vid expropriationsersättningens fördelning och eljest i anledning
av expropriationen», och vad sålunda stadgats gäller i alla instanser.
Utredningen anser det skäligt, att sökandepart även i vattenmål städse skall
svara för sina rättegångskostnader, oberoende av i vilken instans processen

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

iörts och den utgång målet fått. Vad åter gäller frågan om sakägarnas rättegångskostnader
vid process i högre instans anser utredningen icke rätten
till ersättning böra bli lika vidsträckt som enligt expropriationslagen. Mot
regeln i sistnämnda lag invänder utredningen att den kan leda till onödigt
processande. Enligt utredningens åsikt bör sakägaren, i överensstämmelse
med vad nu gäller, vid process i högre instans erhålla gottgörelse för sina
rättegångskostnader, om han vinner målet, men eljest själv stå för desamma.

Yttranden över norrländska vattenkraftutredningens betänkande. Vad utredningen
anfört om förberedelse och planering av utbyggnadsverksam
heten har icke föranlett någon gensaga från vattenfallsstyrelsen
eller Svenska vattenkraftföreningen. Mot utredningens uttalanden
i dessa frågor har dock erinringar framställts från vissa håll. Vad
angår 1953 års förberedelsekungörelse bekräftar kammarkollegiet att det
däri föreskrivna förfarandet i stort sett fungerat väl. Under senare år har
dock enligt kollegiet förekommit fall, då en sökande vid underrättandet av
kollegiet och länsstyrelsen om ett tillämnat företag meddelat sin avsikt att
redan inom några månader ingiva ansökan till vattendomstolen. I dylikt
fall torde projekteringsarbetet vara så långt framskridet, att förändringar
i utformningen endast kan, såsom fallet var före förberedelseförfarandets
1 inkomst, utverkas under domstolshandläggningen. Enligt kollegiets mening
står ett dylikt tillvägagångssätt ej i överensstämmelse med lagstiftningens
syfte. Samfundet för hembygdsvård framhåller, att kammarkollegiet
bör få underrättelse om ett företags planering på ett tidigare stadium
än för närvarande. Styrelsen för norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund
framhåller vikten av att de kommunala organen får möjlighet att påverka
företagens planering.

Stor uppmärksamhet har i remissyttrandena ägnats frågan om behovet
av planering till naturskyddets fromma. För tillmötesgående av bl. a.
naturskyddsintresset anser länsstyrelsen i Norrbottens län det önskvärt, att
kraftföretagarna och representanterna för motstående intressegrupper kan
ena sig om den framtida utbyggnaden av vattendragen. En sådan överenskommelse
bör utmynna i en angelägenhetsgradering av de vattendrag,
som i fortsättningen bör komma i fråga för utbyggnad. Först i sista
hand bör en utbyggnad ske av de vatten som enligt överenskommelsen ansetts
mest slcyddsvärda. Enligt domänstyrelsen bör en planläggning som
syftar mot bättre samordning av frågorna om kraftproduktion och naturskydd
icke hindra ett rationellt utbyggande av vattenkraften ulan snarare
främja en snabb utbyggnad av de projekt som skall komma till utförande.
Samtidigt skulle den utgöra en garanti för att de mest känsliga och skyddsvärda
delsträckorna icke blir exploaterade.

Flera remissinstanser anser att vissa vattendrag eller delar därav bör
undantagas från utbyggnad. Dit hör vattenöverdomstolen och några vattendomstolar,
kammarkollegiet, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorr -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

lands, Jämtlands och Västerbottens län, Svenska naturskyddsföreningen.
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Norrlands naturvärn sanil
Norrlands förbundet.

Mellanbygdens vattendomstol anför följande:

Utredningen har till en början uttalat, att en lagstiftning, varigenom vissa
vattendrag med hänsyn till naturvårdssynpunkter undantoges från utbyggnad,
kunde medföra, att naturskyddssynpunkter icke bleve tillräckligt beaktade
i fråga om andra vattendrag. Gentemot detta låter med minst samma
fog säga sig, att en dylik lagstiftning kunde såsom ett uttryck för samhällets
värdesättning av naturskyddsintressena komma att bana väg för
ett mera allmänt beaktande av dessa intressen även i sådana fall, som ej
omfattades av den ifrågavarande lagstiftningen. Såsom ett ytterligare argument
mot en lagstiftning av hithörande slag har utredningen anfört, att eu
sådan lagstiftning, om den genomfördes nu, kunde förväntas bli mycket
restriktiv gentemot naturskyddsintressena, enär motiven för en forcerad
utbyggnad för närvarande vore synnerligen starka. Även om detta i och för
sig tvivelaktiga antagande skulle vara riktigt, utgör det intet skäl mot eu
lagstiftning av ifrågavarande slag. Vid förändringar i gynnsam riktning är
något alltid bättre än intet. Framför lagstiftning av berörda slag säger sig
utredningen föredraga, att naturskyddssynpunkter bättre beaktas vid tillståndsgivningen.
Det ena behöver emellertid icke utesluta det andra, och
tanken på en dylik lagstiftning synes oss vara förtjänt att närmare övervägas.

Icke heller kammarkollegiet känner sig övertygat av utredningens argumentering
mot förslaget att genom lagstiftning undantaga ett representativt
antal, ur naturskydds- och landskapsvårdssynpunkt värdefulla fallsträckor
och sjöar. För den som icke kan godtaga tanken, att all vattenkraft
som kan utbyggas också skall utbyggas, har enligt kollegiets mening
en sådan lagstiftning avgörande förtjänster. De undantagna fallsträckorna
och sjöarna skulle icke längre komma att utgöra potentiella kraftkällor. All
projektering finge göras med bortseende från dem. Motsättningarna vid exploateringen
av övrig vattenkraft skulle väl icke försvinna men bli märkbart
mindre. För kammarkollegiet står det klart, att denna speciella naturskyddslagstiftning
bör komma till stånd snarast möjligt.

Svenska naturskyddsföreningen anser det ytterligt angeläget att vissa särskilt
värdefulla skyddsobjekt undantages från exploatering och skyddas
på ett varaktigt sätt, lämpligen såsom föreningen föreslagit genom beslut
av Kungl. Maj :t och riksdagen. Vattenkraftutbyggnaden måste vidare enligt
föreningens åsikt planeras så att exploateringen av älvar, som är särskilt
värdefulla för naturskydd, renskötsel och laxfiske, ställs på framtiden
i avvaktan på vad atomkraften kommer att ge.

Det av utredningen förordade tillägget till tillåtlighetsbestäinni
elserna i 2 kap. 3 § vattenlagen av innehåll, att domstol,
oberoende av föreskrifterna i paragrafens första stycke, får lämna tillstånd
till kraftverks- eller vattenregleringsföretag, om detta prövas vara av synnerlig
vikt för kraftförsörj ningen samt om de därmed förenade fördelarna

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

kan anses i väsentlig grad överstiga uppkommande nackdelar, har tillstyrkts
av några av vattenrättsdomarna vid Norrbygdens vattendomstol,
V österby g dens vattendomstol, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen
i Kronobergs län, Svenska vattenkraftföreningen, handelskammaren
i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt Sveriges
industriförbund.

Lantbruksstyrelsen understryker betydelsen av alt frågan om nytta och
skada genom ett företag i allmänhet blir noggrant utredd av sakkunnig instans,
innan företaget förklaras tillåtligt. Endast om det framstår som alldeles
uppenbart, att fördelarna avsevärt överstiger nackdelarna, bör den
föreslagna förenklingen vid prövningen få tillämpas. Länsstyrelsen i Kronobergs
län anser det önskvärt att stadgandet tillämpas ganska restriktivt.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund ställer sig betänksam
lill de befogenheter att medge undantag från förbudsreglerna, som enligt
förslaget skulle i kraftförsörjningens intresse tillkomma domstol. Med hänsyn
till det förtroende vattendomstolarna tillvunnit sig för det sätt på vilket
de tillämpat gällande lag vill styrelsen dock ej motsätta sig förslaget
i denna del.

En avvisande hållning till utredningens förslag i förevarande hänseende
har intagits av flertalet av de remissinstanser som uttalat sig i frågan.
Därvid har det bl. a. framhållits, att den uppskattning i penningar av förelagets
nytta och skada, som enligt gällande rätt alltid måste företagas,
tvingar fram en undersökning av det tillämnade företagets verkningar. Denna
ståndpunkt kommer till uttryck hos vattenöverdomstolen, en vattenrättsdomare
i Norrbygdens vattendomstol, Mellanbygdens vattendomstol, kammarkollegiet,
länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste
länen, Fjällkommunernas samarbetskommitté, styrelsen för norra avdelningen
av Sveriges advokatsamfund, Svenska naturskyddsföreningen,
Samfundet för hembygdsvård, Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
samt Norrlandsförbundet.

Vattenöverdomstolen samt länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands
län framhåller att föreskrifterna om uppskattning av nytta och skada sannolikt
kommer att få ökad betydelse i och med att exploateringen framdeles
måste inrikta sig på mindre lönsamma objekt än hittills.1

Mellanbygdens vattendomstol anser det icke vara uteslutet, att det som i
realiteten främst föranlett utredningens förslag varit hotet om kraftbrist.

I så fall skulle den av utredningen förordade lagstiftningen bygga på utomordentliga
förhållanden och förty vara av kriskaraktär. Allvarliga betänkligheter
möter enligt domstolens mening mot att med vattenlagen införliva
en lagstiftning av sådan art. I detta sammanhang erinras om 1939 års numera
upphävda lag med särskilda bestämmelser angående tillfällig vatten 1

Vattenöverdoinstolens yttrande är ej enhälligt. Fyra ledamöter tillstyrker att de nuvarande
reglerna i 2 kap. 3 § första stycket ersättes med bestämmelser om en mera fri prövning av
ett förtags fördelar och nackdelar på sätt utredningen föreslagit.

46 Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

reglering. Erfarenheterna av denna lags tillämpning torde ha ådagalagt det
otillfredsställande i att på vattenrättens område över huvud införa eller
upprätthålla bestämmelser av krisnatur annat än möjligen vid krig eller
krigsfara eller eljest under sådana utomordentliga förhållanden, som äi
föranledda av krig.

Kammarkollegiet anser den föreslagna bestämmelsen inbjuda till ett eitersättande
av de noggranna ekonomiska beräkningar som bör vara en föiutsättning
för vittgående tvångsingripanden i ekonomiskt syfte i andras
förmögenhetsförhållanden. Att den ekonomiska kalkylen — särskilt skadeberäkningarna
— ännu vid tiden för tillståndsdomen kan vara ofullständig
och osäker anser kollegiet icke vara något skäl att eftergiva kravet på dylika
beräkningar, något som kan bli en följd av förslaget. Samfundet föi
hembygdsvård gör gällande, att den ekonomiska bedömningen snarare borde
skärpas med hänsyn till att det i allt högre grad blir angeläget att gora
jämförelser med andra kraftkällor.

Utredningens förslag att vid jämförelse enligt paragrafens första stycke
skada på företagarens egendom skall likställas med skada på annan egendom
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden.
Från vattendomstolshåll har emellertid anmärkningar riktats mot förslaget.
Mellanbygdens vattendomstol uttalar att det vid domstolen icke förmärkts
någon olägenhet av gällande bestämmelser i ämnet, österbygdens och Soderbygdens
vattendomstolar anser frågan sakna praktisk betydelse, då det torde
vara en ren sällsynthet att tillåtligheten är beroende av om värdet a
skador på sökandens egendom mångfaldigas eller ej. Vasterbygdens »affendomstol
framhåller, att första stycket i paragrafen över huvud icke ar tilllämpligt,
om skada genom företaget drabbar allenast sökandens egendom.
Skulle en obetydlig skada på annans egendom så tillkomma, skulle enligt
förslaget plötsligt skadan på sökandens egendom räknas två eller tre gångei
vid den i lagrummet föreskrivna jämförelsen. Detta förefaller icke tillfredsställande.
Icke heller vattenöverdomstolcn tillstyrker forslaget.

Utredningens förslag till komplettering av skyddsbestämmelserna i 2 kap.
3 § andra stycket har i huvudsak biträtts av remissinstanserna. Kammarkolleqict
räknar med att den föreslagna bestämmelsen till skydd for befolkningens
levnadsförhållanden skall utgöra ett visst skydd också for samebefolkningens
levnadsbetingelser. Mot ifrågavarande förslag har endast Sveriges
industriförbund ställt sig avvisande. Förbundet anser, att den utflyttning,
som utredningen torde åsyfta, orsakats av en mängd samverkande
faktorer, huvudsakligen sådana som ligger vid sidan av kraftverksbyggandet.

I flera remissyttranden har begärts, att bestämmelser som tryggar den
renskötande samebefolkningens intressen skall införas i andra stycket a\
3 § vid en omarbetning av tillåtlighetsbestämmelserna. Detta önskemal
bar framställts av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, lappfogdarna i det sistnämnda länet, Norrlands naturvård Svenska
samernas riksförbund samt Samarbetsdelegationen för de fyra nordligas c

länen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Utredningens förslag om införande i vattenlagen av bestämmelser om
skyldighet för domstol att hänskjuta fråga om ett företags tillåtlighet till
Kungl. Maj :ts avgörande, därest hinder mot företaget skulle möta på grund
av stadgande i 2 kap. 3 § andra stycket, har tillstyrkts av en vattenrättsdomare
vid Norrbygdens vattendomstol samt av Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare. Kammarkollegiet uttalar, att förslaget icke
ger anledning till allvarligare betänkligheter. Skall koncessionselementet i
tillståndsgivningen ökas, torde detta enligt kollegiets mening kunna ske på
föreslagen väg. Kollegiet ifrågasätter emellertid om regeln skulle få nämnvärd
praktisk betydelse. Kungl. Maj:t beredes därigenom tillfälle att tillåta
ett företag, som vattendomstolen icke finner böra komma till stånd. För
Kungl. Maj :t torde ett avgörande i positiv riktning stundom bli ganska svårt,
exempelvis då den domstol, som underställt en reglering, ej ansett sig kunna
tillstyrka företaget vare sig helt eller delvis. Kungl. Maj :t kan i sådant fall
komma att ha ett tämligen otillfredsställande material alt grunda sitt beslut
på. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framhåller inledningsvis,
att den prövning under konstitutionellt ansvar som tillståndsfrågor
i vattenmål får då de hänskjutes till Kungl. Maj :t erfarenhetsmässigt
innebär mindre garantier för att bygdeintressena tillgodoses än då
prövningen ankommer på vattendomstol. Beträffande företag, som är särskilt
viktiga för vår kraftförsörjning, är det emellertid enligt styrelsens
mening ofrånkomligt att regeringsmakten har sista ordet. Styrelsen har
därför icke någon principiell invändning mot förslaget alt domstol, då vattenbyggnadsföretag
är av synnerlig betydelse för kraftförsörjningen, skall
underställa beslut att vägra utbyggnadstillstånd Kungl. Maj :ts prövning.

1 klarhetens intresse bör emellertid anges vid vilken produktionskapacitet
ett företag har den angivna betydelsen. Saknas i lagen uppgift om minimikapaciteten
kan det nämligen inträffa att även relativt obetydliga produktionsenheter
i ett tillfälligt anspänt försörjningsläge betraktas som synnerligen
betydelsefulla för kraftförsörjningen.

Vissa remissinstanser har förordat en längre gående underställningsskyldighct
än den som utredningen ifrågasatt. Sålunda föreslår Österbygdens
och Söderbygdens vattendomstolar sådan ändring i nuvarande bestämmelser,
att tillåtligheten beträffande företag av större betydelse skall hänskjutas
till Kungl. Maj:ts prövning vid hinder enligt första eller andra
stycket i 2 kap. 3 §. Samma förslag framföres av styrelsen för norra avdelningen
av Sveriges advokatsamfund, i vars yttrande betonas att frågor av
förevarande art icke bör avgöras av judiciell myndighet utan falla under
ett politiskt avgörande. En sådan ordning förordas även av fiskeristyrelsen.
Vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge län och Svenska vattenkraftföreningen
anser, att frågan om ett företags tillåtlighet bör underställas
Kungl. Maj :ts prövning i alla de fall, då på grund av bestämmelserna i

2 kap. vattenlagen hinder möter mot ett företag av synnerlig betydelse för
kraftförsörjningen.

Utredningens ifrågavarande förslag avstyrkes av valtenöverdomstolcn,

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

några av vattenrättsdomarna vid Norrbygdens vattendomstol, Mellanbygdens
vattendomstol, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, Fjällkommunernas samarbetskommitté,
Riksförbundet Landsbygdens folk samt Norrlands naturvärn.

Vattenöverdomstolen framhåller, att bestämmelser av liknande innehåll
som de av utredningen ifrågasatta bestämt avvisades vid vattenlagens tillkomst.

De nyssnämnda vattenrättsdomarna vid Norrbygdens vattendomstol anmärker,
att Kungl. Maj:t ensam eller jämte andra är sökande i flertalet
större vattenutbyggnadsmål. Det är mot denna bakgrund ej lämpligt att utvidga
Kungl. Maj :ts befattning med vattenmålen på sätt utredningen föreslagit.
Samma synpunkt framhålles i det yttrande som avgivits av Mellanbygdens
vattendomstol. Denna domstol påpekar också att ett genomförande
av förslaget kan medföra risk för att vid avvägningen mellan fördelar och
nackdelar av ett företag de skadelidandes intressen blir sämre tillgodosedda
än enligt gällande rätt. Även länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län anser att förslaget kommer att
leda till ett gynnande av vattenkraftintresset på bekostnad av motstående
intressen.

Vad angår frågan om förprövning innan någon investering
av betydelse ägt rum i ett företag är det endast ett fåtal
remissinstanser som ansluter sig till utredningens negativa ståndpunkt i
fråga om införande av obligatorisk förprövning av sådana byggnadsåtgärder
för vattenbyggnadsföretag, som icke berör vattenförhållanden. En negativ
ståndpunkt kommer också till synes i de remissyttranden som avgivits av
Mellanbygdens vattendomstol, vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att den situationen i vissa
fall kan uppkomma, att gjorda investeringar blir onyttiga, om tillstånd sedermera
ej erliållcs. Bortser man därifrån har såsom skäl för ett förbud mot
allt byggande på land i huvudsak framhållits, att vattendomstolarna skulle
kunna känna sig påverkade av kostnaderna för förberedelsearbetena. Denna
farhåga synes förbundet vara ogrundad och någon anledning att i vattenlagen
införa förbud i angivet avseende anses ej förligga. Erforderliga aktioner
mot vattenkraftutbyggarnas felaktiga ställningstaganden bör enligt
förbundets mening företagas i annan ordning.

Några vattenrättsdomare vid Norrbygdens vattendomstol anser det självklart,
att varje domare strävar efter att hålla ovidkommande omständigheter
såsom redan gjorda investeringar utanför bedömningsgrunderna. Det
torde dock alltid förbli en synnerligen svårbesvarad fråga, om ej ändock ett
dylikt faktum kan få en viss betydelse i ena eller andra riktningen. Enligt
dessa vattenrättsdomares mening bör det icke få förekomma att i varje fall
mera omfattande arbeten på land utföres innan tillåtlighetsfrågan prövats.
Någon domstolsprövning beträffande byggande på land synes dock icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

önskvärd. Däremot förordas att i samband med riksdagens medelsanvisning
eller möjligen vid meddelande av arbetstillstånd uppställes det villkoret,
att mera väsentliga arbeten icke får igångsättas innan vattendomstolens
tillstånd erhållits.

Yrkanden om obligatorisk förprövning beträffande arbeten som skall utföras
på land framföres av många remissinstanser, av vilka en del hänvisar
till sina yttranden över Svenska naturskyddsföreningens i det föregående
behandlade framställning. Vattenöverdomstolen erinrar om att det under
senare år i ganska stor utsträckning förekommit, att arbeten på land för
tillämnade kraftutbyggnader påbörjats och bedrivits i stor omfattning, innan
tillstånd till utbyggnad erhållits. Att kraftföretagarna i regel med hänsyn
till arbetenas ändamålsenliga planering samt lämplig disposition av arbetskraft
och maskiner ansett sig böra gå händelserna i förväg och sålunda påbörjat
byggnadsarbeten är en omständighet, som domstolarna självfallet icke
får taga någon hänsyn till vid tillåtlighetsprövningen. Något sådant torde, så
långt vattenöverdomstolens erfarenhet sträcker sig, hittills icke heller ha
inträffat. Vattenöverdomstolen anser emellertid det påtalade förfarandet
uppenbart olämpligt, särskilt beträffande sådana arbeten, som kan vara
ägnade att föregripa vattendomstols beslut rörande sättet för anläggningens
utförande. Tillståndsprövning bör därför i princip föregå även sådana arbeten,
som skall utföras på land. Vattenöverdomstolen säger sig vara medveten
om att förbud mot byggnadsåtgärder på land kan medföra svåröverskådliga
ekonomiska och praktiska konsekvenser, men anser dock frågan
vara av sådan vikt, att det bör övervägas, huruvida det ej är möjligt att genom
en förbudsbestämmelse komma till rätta med de mest flagranta missförhållandena.
En vattenrättsdomarc vid Norrbygdens vattendomstol anser
det ligga i sakens natur att sökanden måste få utföra åtskilliga förberedande
undersökningar för ett planerat företag. Icke heller kan enligt hans
mening något vara att erinra mot att sökanden på egen risk i förväg uppför
verkstäder, diverse arbetslokaler eller bostäder för arbetspersonal på områden
som han förfogar över. Däremot förordas förbud vid straffpåföljd mot
att man i förväg påbörjar sådana arbeten som är avsedda för själva kraftanläggningen.
Om vissa delar av denna byggts i förväg på land, har i allmänhet
utförandet av resten av anläggningen blivit fastlåst vid den anläggningsplan,
som delvis redan utförts. Lantbruksstyrelsen anser starka skäl tala för
att det som princip skall fastställas, att byggande på land ej får påbörjas,
innan domstolen prövat tillåtligheten. Länsstyrelserna i Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län förordar i likhet med flera andra remissorgan
införande av förbud mot att på land utföra byggnad av någon betydenhet,
innan tillståndsdom meddelats. Denna ståndpunkt intages även av
styrelsen för norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund som fastslår
det såsom olämpligt, alt stora kostnader i förväg kan nedläggas på ett förelag
vilket för sin fullbordan eller sitt ändamål kräver tillstånd av vattendomstol.
Någon anledning till misstanke att den omständigheten att betydande
kostnader redan nedlagts på etL företag skulle kunna påverka en dom4
Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr lo

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

stols ställningstagande finnes icke. Däremot kan det tänkas att Kungl.
Maj:t, som vid sin prövning av ett företags tillåtlighet främst har att taga
hänsyn till nationalekonomiska och näringspolitiska omständigheter, kan
påverkas i sitt ställningstagande, därest av riksdagen beviljade anslag redan
tagits i anspråk för påbörjande av företaget.

Utredningens förslag om jämkning i nuvarande bestämmelser o in
flott ni n g i 2 kap. 11 § vattenlagen har vunnit anslutning hos
åtskilliga remissinstanser. Invändningar mot förslaget bär dock framförts
från vissa håll. Bl. a. har framhållits, att pågående utredning om skogsbrukets
transportförhållanden bör avvaktas (jfr tredje lagutskottets uti. 1957:
12).

I anslutning till utredningens förslag om ändring i 2 kap. 11 § vattenlagen
har lappfogdarna i Norrbottens län föreslagit sådan ändring i paragrafen,
alt hinder varom däri stadgas skall anses föreligga även då flyttningsväg,
som lapparna av ålder nyttjat, göres obrukbar eller framkomligheten
på sådan väg i väsentlig mån förminskas. Det framhålles, att en sådan
skyddsbestämmelse skulle stå i samklang med 23 § renbeteslagen. Även Norrlands
naturvärn och Svenska samernas riksförbund har uttalat sig till förmån
för en sådan lagändring.

Utredningens förslag om skyldighet för sakägares ombud att
åt nöjas med ersättning för rättegångskostnad som sökande
ålagts utge har föranlett delade meningar i remissyttrandena.
För en lösning efter de av utredningen angivna riktlinjerna uttalar sig flera
vattenrättsdomare, lantbruksstyrelscn, länsstyrelserna i Västernorrlands.
Jämtlands och Västerbottens lön, handelskammaren i Gävle, Norrbottens och
Västerbottens läns handelskammare samt Riksförbundet Landsbygdens folk.
Flera av dessa remissorgan betonar emellertid att den ifrågasatta föreskriften
endast bör ha karaktären av huvudregel och att möjligheter måste finnas
att beakta t. ex. den situation som uppstår, då ett ombud i samförstånd
med sin huvudman eller på dennes uppdrag utfört utredning eller arbete,
som domstolen ej anser sökanden skäligen böra ersätta.

Förslaget avstyrkes mer eller mindre tveklöst av vattenöverdomstolen.
vissa vattenrättsdomare, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, Svenska vattenkraftföreningen,
styrelsen för Sveriges advokatsamfund, styrelsen för norra
avdelningen av samma samfund och Södra Kalmar läns kustfiskareförbund.

En vattenrättsdomare vid Mellanbygdens vattendomstol framhåller, att
det torde vara principiellt oriktigt att i förevarande hänseende uppställa en
specialregel för vattendomstolarnas del. Grundvalen för förslaget är den i
11 kap. 65 § vattenlagen stadgade skyldigheten för sökanden att, ändå att
hans talan bifalles, gottgöra motpart kostnader å målet, i den mån de varit
behövliga. Med denna regel, som ansetts böra följa av det allmänna rättsförhållandet
mellan sökande i vattenmål och motstående sakägare och som in -

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961 51

nebär, att de senare i rättegångskostnadshänseende är att jämställa med vinnande
part, kan det synas oriktigt, att sakägare likväl skall kunna drabbas
av kostnader å målet, nämligen i den formen att hans ombud av honom uttager
ersättning utöver vad domstolen förpliktat sökanden att utgiva. Detta
kan emellertid icke i princip vara mera otillfredsställande än att, såsom nu
är fallet, i andra mål än vattenmål part som är berättigad att av motparten
få ersättning för sina rättegångskostnader kan råka i alldeles samma läge.
Samme vattenrättsdomare framhåller också bl. a. att reduktion av yrkad
rättegångskostnadsersättning kan hänföra sig till fördyring som uppståti
genom sakligt opåkallat anlitande av ombud från avlägsen ort o. d. samt att
det icke synes böra ifrågakomma att betaga parten möjlighet att med risk
att själv få svara för därigenom uppkommande fördyring anlita visst av
parten önskat ombud.

Kammarkollegiet anmärker, alt i de fall, då det är fråga om ersättning
till offentlig försvarare eller biträde enligt lagen om fri rättegång, det gäller
kostnader, som förskjutes eller slutligt bestrides av det allmänna. Kollegiet
anser det vara naturligt att, då det allmänna tillhandahåller rättegångsbiträde,
ett statligt organ — domstolen — slutligen bestämmer ersättningen åt
biträdet. Däremot synes det kollegiet icke klart att vattenmålen i detta hänseende
så skiljer sig från eljest jämförliga typer av mål, exempelvis expropriationsmål,
att ett nytt, till vattenmålen begränsat undantag skall göras
från principen, att storleken av rättegångsbiträdes arvode är beroende av
överenskommelse mellan parten och biträdet. Kollegiet framhåller också att
den föreslagna regeln kan göra domstolarna mera benägna att nedsätta av
sakägares juridiska och tekniska biträden framställda arvodesyrkanden.
Emellertid är det viktigt att domstolarna härvidlag är försiktiga. Det är nämligen
enligt kollegiet ofta svårt för en sakägare och dennes biträden att i ett
tidigt skede av ett vattenmål bedöma, hur omfattande utredning som bör
förebringas från sakägarens sida för tillvaratagandet av hans rätt. När ett
vattenmål i sinom tid slutligt avgöres kan därför i målet föreligga åtskillig
utredning, som icke lagts till grund för domstolens avgörande men om vilken
fördenskull icke bör påstås att sakägare saknat anledning att låta utföra
densamma.

Frågan om vilket arvode och vilken kostnadsersättning en huvudman skall
betala till sitt ombud är enligt stgrelsen för Sveriges advokatsamfund icke
något processrältsligt eller något vattenrättsligt spörsmål utan skall helt bedömas
enligt civilrättens regler om sysslomannaskap. Rent principiellt vore
det således alldeles oegentligt att genom bestämmelser i viss speciallagstiftning,
såsom t. ex. vattenlagstiftningen, göra avsteg från de generellt gällantc
civilrättsliga reglerna. Styrelsen betonar vidare att den av utredningen
gjorda jämförelsen med lagbestämmelserna om ersättning till biträde i fri
rättegång och till offentlig försvarare uppenbart är missvisande, då det i
dessa fall är fråga om arbete som utföres efter förordnande av domstol och
som ersättes av allmänna medel. Styrelsen anför därjämte följande:

Styrelsen vill vidare starkt understryka att eu bestämmelse av det innehåll
utredningen föreslagit skulle vara ägnad att leda till materiellt oriktiga

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 är 1961

resultat. Det förekommer ej sällan att ombudet på huvudmannens uppdrag
verkställer eller låter verkställa utredningar eller undersökningar, som enligt
huvudmannens uppfattning skulle vara till stor nytta men som sedermera
visar sig icke leda till sådant resultat att domstolen anser motparten
ersättningsskyldig för kostnaderna; måhända finner sig huvudmannen rent
av sakna anledning att i målet åberopa utredningen. Att motparten icke
skall belastas med kostnaden för en dylik utredning är en sak för sig. Något
skäl, varför den som utfört uppdraget icke skulle vara berättigad att härför
fordra gottgörelse av sin huvudman föreligger uppenbarligen icke. Skulle
ombudet i ett dylikt fall frånkännas rätt till ersättning för sitt arbete, kunde
man med samma fog påstå att en sakkunnig, som på sakägares uppdrag
verkställt en utredning, icke skulle vara berättigad till arvode för sitt arbete
i vidare mån än domstolen funne sig böra ålägga motparten att ersätta ifrågavarande
kostnad. Orimligheten av en dylik regel ligger i öppen dag.

Det råder enligt styrelsens mening icke något tvivel om alt införandet av
en regel som utredningen föreslagit i många fall skulle vara till direkt skada
för sakägarna. Deras ombud skulle nämligen i sitt eget intresse bli nödsakade
att strängt begränsa sitt arbete till sådant, för vilket gottgörelse av motparten
under alla förhållanden vore att påräkna. Resultatet skulle säkerligen
ej sällan bli rättsförluster för sakägarna, då nämligen många utredningar,
som bort göras, aldrig skulle komma till stånd.

Styrelsen för norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund framhåller
att sakägares talan ofta föres av advokat och att uppdragsgivare, som är
missnöjd med debitering av arvode och kostnader, i sådana fall är berättigad
att få skäligheten prövad enligt advokatsamfundets stadgar. Dessutom är
uppdragsgivaren alllid berättigad föra saken under domstols prövning.

Södra Kalmar läns kiistfiskareförbund uttalar, alt frågan om biträde åt
sakägare i vattenmål är en mycket ömtålig sak samt att skyldighet för rättegångsombudet
att godtaga den ersättning som av domstolen ntdömes kan
leda till att biträdeslijälp över huvud ej går att få.

Remissinstanserna har genomgående varit positivt inställda till en förbättring
av sakägarnas ställning i vad gäller rättegångskostnaderna
i överinstanserna. I fråga om förbättringens omfattning har
dock delade meningar yppats. På flera håll har man uttalat sig för en lösning
av detta spörsmål i överensstämmelse med reglerna i expropriationslagen.
I flertalet av de yttranden vari frågan berörts har dock utredningens
förslag i princip accepterats. Denna ståndpunkt har intagits av vattcnöverdomstolen,
några av vattenrätisdomarna vid Norrbygdens vattendomstol,
Mellanbygdens vattendomstol, Västerbygdens vattendomstol, vattenfallsstyrelsen,
kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs
och Blekinge län, handelskammaren i Gävle, Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare, Svenska vattenkraftföreningen samt Svenska samernas
riksförbund. Samtidigt har dock i vissa av dessa yttranden önskemål
framförts om kompletterande föreskrifter, bl. a. ägnade att motverka obefogade
överklaganden. Sålunda anser vattcnöverdomstolen det nödvändigt
att bestämmelserna utformas på sådant sätt att klagande sakägare skall vara
skyldig alt ersätta sökandens rättegångskostnader, om den fullföljda talan
anses ha saknat fog. Beträffande sakägares rätt att av sökande erhålla gott -

Kurtr/l. Maj.ts proposition nr 13 år 1961 53

görelse för sina kostnader i överinstanserna anser vattenöverdomstolen tillräckliga
skäl icke föreligga att tillämpa expropriationslagens regler. I princip
bör sakägare i detta hänseende vara underkastad samma regler som part
i överrätt i allmänhet. Möjlighet bör dock finnas att i särskilda fall tillerkänna
sakägare ersättning för kostnader i högre instans även om avgörandet
där går honom emot. Ett exempel utgör det fall, att ansökan om kraftut^*y§8nädsföretag
avslagits av vattendomstolen men bifalles av vattenöverdomstolen.
En vattenruttsdomare vid Norrbygdens vattendomstol framhåller,
att det förhållandet att sakägaren, om han vinner målet, får stå sina
egna kostnader, icke torde utgöra något korrektiv mot onödigt processande,
efteisom sådant kan ske utan några egentliga kostnader, om nämligen sakägaren
inskränker sig till att yrka bifall till samtliga sina vid vattendomstolen
framställda yrkanden som icke bifallits. Andra vattenrättsdomarc vid
sistnämnda vattendomstol föreslår, att utredningens förslag kompletteras
med förskrifter som möjliggör för överinstanserna dels att — till motverkande
av okynnesfullföljd -— ålägga förlorande sakägare att ersätta sökanden
dennes kostnader, dels ock att tillerkänna sådan sakägare ersättning för
egna kostnader, därest särskilda skäl föranleda därtill. Enligt Mellanbygdens
vattendomstol bör, i syfte att minska förekomsten av helt obefogade
överklaganden, stadgas skyldighet för sakägare att även i överrält återgälda
sökanden hans rättegångskostnader under de i 11 kap. 65 § andra stycket
vattenlagen angivna förutsättningarna. Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraf
tf öreningen ifrågasätter, om icke redan en bestämmelse av innehåll
att sökanden alltid skall bära sina egna kostnader i den högre instansen
skulle \aia ägnad att leda till onödigt överklagande, eftersom sakägaren
ofta med mycket små egna kostnader kan föra sin talan vidare till högre
rätt. För det fall att överklagandet är uppenbart ogrundat, bör därför sakägaren
kunna åläggas ersätta sökanden hans rättegångskostnader i den högre
instansen. Dessutom bör enligt ifrågavarande remissorgan gälla alt part vid
försumlig processföring skall vara skyldig gottgöra motparten därav föranledda
kostnader oavsett hur rättegångskostnaderna i övrigt skall bäras.
Även länsstyrelsen i Blekinge län och handelskammaren i Gävle förordar
att sakägare skall kunna åläggas ersätta sökanden hans rättegångskostnader
i högre rätt för det fall att överklagandet är uppenbart ogrundat.

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar befarar att utredningens
förslag kommer att leda till obefogade överklaganden, särskilt i ersättningsfrågor,
och förordar eu regel av innebörd, att överinstansen får frihet att bestamma
ansvaret för rättegångskostnaderna med hänsyn till beskaffenheten
av den fullföljda talan och målets utgång.

lill meningen, att sakägare i vissa vattenmål skall givas samma förmånliga
ställning som part i expropriationsmål, har anslutit sig en vattenrätlsdomare
vid Norrbygdens vattendomstol, länsstyrelserna i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, överlantmätaren i Jämtlands
lan, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, Fjällkommnncrnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

samarbetskommitté, styrelsen för norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund,
Riksförbundet Landsbygdens folk samt Södra Kalmar läns kustfiskareförbund.
Den risk för onödigt processande, vartill en bestämmelse motsvarande
den i expropriationslagen meddelade kan leda, bör enligt förslag av
några av de nämnda remissinstanserna motvägas genom en föreskrift, att
sakägaren själv skall svara för sina rättegångskostnader i den högre instansen,
där det befinnes att han icke haft rimlig anledning att fullfölja talan.
Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar, att den, även om farhågorna för
ett onödigt processande kan ha visst fog, anser rättssäkerhetssynpunkterna
i första hand böra vara avgörande. Styrelsen för norra avdelningen av Sveriges
advokatsamfund anser det självklart, att en sakägare som handlat korrekt
icke skall vidkännes några kostnader i vattenmål, vari han tvingats intaga
partställning. De nuvarande reglerna har enligt styrelsens mening medfört
en påtaglig återhållsamhet från sakägaresidan beträffande fullföljd till
högre instans. Den klagande kan riskera att bli ålagd kostnadsersättning
till sökande parten med avsevärda belopp. I detta sammanhang framhålles
även, att sakägare i vart fall skäligen bör få högre rätts dom kostnadsfritt.

I anslutning till utredningens förslag angående rättegångskostnaderna har
Riksförbundet Landsbygdens folk till behandling upptagit frågan om ersättning
för rättegångskostnad i mål rörande allmän farled och allmän flottled,
i vilka mål såsom förut anmärkts sakägare kan tillerkännas rättegångskostnadsersättning
endast om han måst vidkännas kostnad för tillvaratagande
av sin rätt till skadeersättning i målet. Förbundet, vars erfarenhet är att åtskilliga
flottledsföretag medför skador jämförliga med t. ex. regleringsföretag
och kraftverksbyggnader, hemställer, att åtminstone i flottledsmål den i
11 kap. 65 § angivna huvudregeln skall gälla utan nuvarande inskränkning.
Till stöd härför anför riksförbundet vidare följande:

Synnerligen ofta förekommer numera i mål rörande allmän flottled ansökningar
till vattendomstolarna om rätt för de flottande att ombygga och
modernisera befintliga anordningar, att verkställa rensningar i vattendragen
in. m. Dessa mål kan i många avseenden vara komplicerade på grund av
invecklade juridiska frågor om äldre byggnaders laglighet och därmed förenad
rätt till vattentappning. Sådana mål kan sakägarna ej själva sköta,
men eftersom rättegångskostnaderna ofta avskräcker, blir de tvungna att
avstå från sakkunnig hjälp, om nämligen skadeersättning ej kan ifrågakomma.
Detta inträffar ofta. Frågor uppkommer t. ex. om den ena föreslagna åtgärden,
t. ex. rensning, är att föredraga framför en annan, t. ex. flottningsränna,
medan skadeersättning ej alls är aktuell.

1959 års riksdagsskrivelse om skydd för allmänna intressen i vattenmål
samt andra framställningar m. m. i hithörande frågor. Såsom inledningsvis
omnämnts har riksdagen i anledning av väckta motioner begärt åtgärder
i syfte att stärka skyddet för vissa allmänna intressen i vattenmål
(riksdagens skr. 1959:331). I sitt utlåtande över motionerna (nr
24) förordar tredje lagutskottet en översyn av vattenlagen i syfte att åstadkomma
ett förbättrat skydd för naturvård, renskötsel och ortsbefolkningens

Kungl. Maj.ts proposition nr t.''l är V.Hil

levnadsförhållanden. 1 samband därmed bör även uppmärksammas frågan
om att på det ena eller andra sättet undantaga ett urval av sjöar och vattendrag
från exploatering.

Utskottet framhåller, att det icke bör innebära någon större olägenhet från
kraftförsörjningssynpunkt, om man söker inrikta nya utbyggnadsplaner på
i första hand sjöar och vattendrag, som från naturskydds- och kulturskyddssynpunkter
kan betecknas som mindre känsliga. Detta kan enligt utskottet
ske på olika sätt. Härom anför utskottet följande:

Ett sådant är den av motionärerna antydda möjligheten att lagstiftnings''ägen
undantaga vissa sjöar och vattendrag. En liknande lösning, som förordats
av naturskyddsföreningen i dess ovannämnda framställning, är att
Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt beslutar att vissa sjöar och vattendrag
inte får exploateras, med mindre tillstånd lämnas i samma ordning. En
tredje linje, som företräds av vattenkraftindustrien, är att genom direkta
överläggningar mellan representanter för vattenkraftintresset samt naturskydds-
och andra motstående allmänna intressen på frivillig väg åstadkomma
uppskov med utbyggandet av vissa objekt.

Överläggningar som nu nämnts har redan tidigare ägt rum utan att dock
avsatta några för naturskyddet och andra allmänna intressen väsentliga resultat.
Det är därför förståeligt att man från de vattenkraftindustrien motstående
intressenas sida betraktar denna väg med misstro och påyrkar
andra åtgärder. Emellertid föreligger numera ett avsevärt bättre underlag
för överläggningar än vad man tidigare hade, nämligen eu av professor
Gunnar Beskow efter särskilt uppdrag verkställd och 1959 framlagd utredning
om skyddsvärda sjöar och vattendrag. Såvitt utskottet har sig bekant
bär överläggningar påbörjats med Beskows utredning som grund. Utskottet
vill livligt hoppas att dessa överläggningar snabbt skall leda till positiva resultat.

Tanken att lagstiftningsvägen åtminstone tills vidare freda vissa sjöar
och vattendrag har otvivelaktigt vissa skäl för sig. Som kammarkollegiet
Iramhållit skulle de undantagna fallsträckorna och sjöarna inte längre komma
att utgöra potentiella kraftkällor. All projektering finge göras med bortseende
från dem. Förslaget inger emellertid också'' starka betänkligheter.
Det kan sålunda befaras att, om vissa objekt undantages från utbyggnad
av hänsyn till naturskydd och andra intressen, det kommer att bli svårare
att hävda dessa intressen i samband med andra utbyggnadsföretag. Vidare
kan det tänkas bli nödvändigt att utge ersättning till''strömfallsägare, som
genom ett exploateringsförbud hindras att utnyttja sina krafttillgångar.
Även mot uppslaget att vissa sjöar och vattendrag inte skulle få exploateras,
med mindre Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt lämnade tillstånd därtill,
kan starka invändningar anföras.

Utskottet är inte övertygat om att ett förbud mot exploatering av vissa
sjöar och vattendrag överallt skulle motsvara ortsbefolkningens önskemål.

De överläggningar, som utskottet under----studieresa till Lilla Lule

älv haft med ortsbefolkning, samer och representanter för berörda kommuner,
har gett vid handen, att den lokala opinionen inte är enhetlig. Många
ser med oro på de föreliggande utbyggnadsplanerna men många ändra betraktar
det som önskvärt, bl. a. med tanke på de sysselsättningsmöjligheter
som skapas, att exploateringen av älvens vattenkraft genomföres planenligt.

Frågan om elt undantagande av vissa objekt från utbyggnad rymmer
alltså många olikartade aspekter, som inte låter sig säkert överblickas utan
närmare utredning. Utskottet anser att frågan bör ytterligare övervägas i
samband med den utredning rörande ändringar i vattenlagen, som utskottet
-------föreslår skola komma till stånd.

Kungi. Maj.ts proposition nr 13 år 1061

Enligt utskottets mening kan ett förstärkt skydd för de intressen, som
motionärerna vill slå vakt om, åstadkommas även på andra vagar an dem
som nu nämnts. I naturskyddsföreningens ovannamnda framställning toreslås
bl a., att de för byggande i vatten gällande tillåthghetsreglerna kompletteras
så att hinder mot ett ifrågasatt företag skall anses mota, aven da
betydande förlust för landskapsbilden eller eljest ur naturskyddssynpunkt
är att befara. Norrländska vattenkraftutredningen har ett förslag av i huvudsak
samma innebörd och förordar dessutom enahanda skydd för ortsbefolkningens
levnadsförhållanden. Utskottet anser att dessa förslag ar val
värda att ytterligare övervägas. Enligt utskottets mening bor aven renskotselnäringen
och de renskötande samernas levnadsförhållanden beaktas
detta sammanhang. Utbyggnadsverksamheten hotar pa små håll att .J” SA0*3
för renskötseln mycket viktiga betesområden. Det synes motiverat att jämställa
renskötseln med sådana allmänna intressen, som åtnjuter säl skilt
rättsskydd enligt 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen.

Det bär ofta betecknats som en brist i den nuvarande vattenrattsskip
ningen, att vattendomstolarna saknar möjlighet att vid provning av ett utbyggnadsföretags
tillåtlighet beakta även verkningarna av t''dlgare genomförda
och för framtiden planerade utbyggnader i samma vattendrag. S
utskottet kan bedöma, måste det vara agnat att starka skyset för c
vattenbyggnadsföretagen hotade intressena, om vattendomstolarna lar
fogenhet att bedöma varje enskilt företag mot bakgrunden av de sammanlagda
olägenheterna av vattendragets exploatering. Utskottet t inner det f
geläget att även denna fråga närmare utreds.

I en framställning till Kungl. Maj :t den 15 maj 1956 har Samfundet för
liembijgdsvård hemställt om utredning i syfte att åstadkomma en plan för
skydd av de vatten som ännu ej exploaterats för kraftverksandamal. \ idare
har Norrlandsförbundet i skrivelse 1957 föreslagit upprättande av huvudoch
regionplaner för vattenkraftutbyggnaderna, varvid bl. a. borde uppmärksammas
naturskyddsintresset, renskötselnäringen och önskemålet om
gemensam bedömning av alla de verkningar i bygden som vattenbyggnadeina
orsakar. Motsvarande yrkanden har även upptagits i framställningar av
Folkpartiets ungdomsförbund den 9 januari 1959 samt av Fjallkommunernas
samarbetskommitté, Tornedalskommunernas förbund och Norrlands naturvärn
i maj 1959.

För saiiieuciuiiuin.Sv.. ~ ~" -------- „ , , , , .

delsefulla frågor har behandlats i två framställningar av f d kyrkoherden
Gust Park in. fl. samerepresentanter, den ena dagtecknad den 31 oktobei
1957, den andra den 19 november 1957. I den förstnämnda inlagan hemstalles
bl. a. att vissa uppräknade sjöar och älvsträckor i Jokkmokks, Arjeplogs,
Sorsele, Tärna och Vilhelmina socknar måtte undantagas från vattenreglering.
I framställningen den 19 november 1957 begäres ökat rättsskydd åt rensamerna
genom ändring i vattenlagen. I samband därmed betonas — under
hänvisning till bl. a. 2 kap. 3 g vattenlagen — att rensamerna och de renbetesskador
som vattenregleringarna förorsakar icke ens ar namnda i vatten a
gen. Därom anföres följande:

1 de svnnerligen vittomfattande vattenregleringar, som nu är i gång eller
som vtterhgare planeras i fjälltrakterna, är det emellertid endast rensamer,
som blir de skadelidande, men det är att märka, att angaende sadana fall

samebefolkningen och renskötselnarin

g e n

betv -

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

finns ingenting stipulerat i vattenlagen. Denna lag är tydligen så gammal,
att vid dess tillkomst vattenregleringar i fjällsjöarna ännu icke var aktuella
och således icke heller påtänkta. I varje fall framstår nu rensamerna enligt
ifrågavarande lag som fullständigt rättslösa svenska medborgare.

Svenska samcrnas riksförbund har i skrivelse den 28 maj 1959 hemställt,
att vattenlagen snarast möjligt måtte ändras så, att erforderliga bestämmelser
om samerna och renskötselnäringen införes i vattenlagen, i den mån samerna
och deras näring ej är ovillkorligt skyddade genom renbeteslagen.

Yttranden över framställningen den 19 november 1957 har efter remiss
avgivits av vattenöverdomstolen efter hörande av vattenrättsdomarna i
Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet,
statskontoret, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län samt Svenska vattenkraftföreningen. Vattenöverdomstolen
framhåller i sitt yttrande att de renskötande samerna utgör en förhållandevis
liten befolkningsgrupp. Enligt senast tillgängliga officiella uppgifter
härom —• 1945 års allmänna folkräkning — uppgick lappbefolkningen i landet
till 10 200 personer. Av dessa var 9 700 renskötselberättigade men endast
knappt 3 000 verkligen renskötande. Av kulturella och allmänt demokratiska
skäl framstår det enligt vattenöverdomstolen som ett krav att livsbetingelserna
för denna folkgrupp med dess från kulturhistorisk och etnografisk
synpunkt intressanta egenart icke allvarligt försämras. Med hänsyn
härtill anser vattenöverdomstolen det angeläget att de speciella och svårlösta
problem, som sammanhänger med vattenkraftutbyggnadernas inverkan på
renskötseln, ägnas all tillbörlig uppmärksamhet, icke blott — vilket regelmässigt
sker så långt är möjligt inom ramen för gällande lagstiftning — i
de särskilda vattenmålen utan även genom en översyn av lagstiftningen, så
utt brister därutinnan icke lägger hinder i vägen för erforderligt hänsynstagande
till de renskötande samernas intressen. Vattenöverdomstolen berör vidare
vissa genom den ifrågavarande framställningen aktualiserade rättsfrågor
och anför därvid bl. a., att vid den ekonomiska tillåtlighetsberäkningen
enligt 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen hänsyn i praxis tages till skada
och intrång som drabbar renbetesmark och lapparnas enskilda tillhörighcter.
I detta hänseende åtnjuter lapparna enligt vattenöverdomstolen samma
rättsskydd som andra sakägare. De i paragrafens andra stycke angivna hindren
från allmän synpunkt mot tillåtligheten av byggnadsföretag anser vattenöverdomstolen
däremot icke kunna som regel tillämpas i fråga om de
renskötande lapparna. Vattenöverdomstolen förordar en utvidgning av bestämmelsen
av innebörd att hinder mot ifrågasatt företag skall anses möta
om renskötselnäringen lider väsentligt förfång av företaget. Ett sådant stadgande
skulle enligt vattenöverdomstolens mening otvivelaktigt innebära eu
förbättring av lapparnas ställning gentemot kraftexploatörerna och synes väl
överensstämma med tankegångar som uppbär stadgandet i 5 § renbeteslagen.
Kammarkollegiet anför, att det redan av psykologiska skäl synes böra
övervägas att i tillåtlighetsrcglerna i 2 kap. vattenlagen uttryckligen omnämna
rcnskötseln bland de intressen som skall vägas mot vattenkraft -

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

intresset. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det vara en brist i 2 kap. 3 §
andra stycket vattenlagen att icke lapparna där upptages bland dem som
kan lida så väsentligt förfång av ett vattenregleringsföretag att detsamma
icke bör tillåtas och påyrkar att denna brist undanröjes. I samma riktning
uttalar sig länsstyrelsen i Norrbottens län. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens
län kan det vara värdefullt för både domstolar och renskötselnäringens
utövare om bestämmelser finnes som klart reglerar förhållandena. En ändring
kan motiveras med att det vid vattenlagens tillkomst ej var vanligt
att dessa bestämmelser fann tillämpning i andra fall än nere i den odlade
bygden, men att förhållandena ändrats så att de största vattenbyggnadsföretagen
nu är i gång och planeras inom områden där renskötsel utövas. I dessa
trakter kan denna näring i alla avseenden mäta sig med — och även överträffa
—■ de i 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen angivna näringarna.
Länsstyrelsen anser därför det finns skäl för att med de i lagrummet upptagna
omständigheterna jämställa det fall att ett betydande område renbetesland
sättes under vatten eller renskötselnäring eljest lider väsentligt
förfång. I detta sammanhang berör länsstyrelsen frågan, huruvida samernas
fasta bostäder kan komma i beaktande vid prövning enligt sistnämnda lagrum
likaväl som deras bostäder, vilka är i egentlig mening bofasta, samt
hemställer om ett förtydligande, därest tvekan föreligger om paragrafens
ordalag medger en sådan tolkning. Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen
förordar en närmare utredning om rensamernas rättsliga
ställning.

Departementschefen. Den omfattande utbyggnad av vårt lands vattenkraft
som i forcerat tempo ägt rum under senare år har otvivelaktigt varit till
stort gagn. Om betydelsen för näringslivets utveckling och vårt folks levnadsstandard
av den år från år stegrade kraftproduktionen råder inga delade
meningar. Men kraftexploateringen har även avigsidor, och till dem hör i
främsta rummet att kraftverks- och sjöregleringsföretag på grund av de ingrepp
i naturen som de påkallar ofta medför ett betydande intrång i skilda
allmänna och enskilda intressen. I syfte att stärka skyddet för de av kraftexploateringen
berörda intressena har under senare år flera viktiga ändringar
i den vattenrättsliga lagstiftningen genomförts. Sålunda har genom lagstiftning
år 1952 införts bl. a. vissa föreskrifter avsedda att främja en ändamålsenlig
planering av olika åtgärder i ett vattendrag. Vidare må nämnas
de lagändringar som genomfördes år 1954 i syfte att förbättra skyddet för
fisket mot skadeverkningar av vattenkraftutbyggnaderna samt de ändringar
i bestämmelserna om valtenregleringsavgifter som vidtogs åren 1955 och
1959. Utformningen av vattenlagstiftningen kan emellertid ännu ej sägas
vara sådan, att den, i belysning av de erfarenheter som den nu pågående
kraftexploateringen givit, fullt ut motsvarar de krav som synes böra ställas
på densamma.

Vattenlagssliftningen i sin nuvarande utformning förutsätter ej, att alla
''åra vattenkrafttillgångar skall utnyttjas i den mån detta är ur rent eko -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

nomisk synpunkt lönande. Som framgår av de förut omnämnda lagbestämmelser,
varigenom tillåtlighet av byggande i vatten regleras, har lagen sökt
främja en avvägning mellan de olika intressen, som är förknippade med
vattendragen, och avsett att bl. a. vissa allmänna intressen därvid skall beaktas.
För att byggande skall få ske kräves enligt lagen, att en viss matematisk
relation finnes mellan nyttan och skadan — uträknade i penningar — av det
ifrågasatta företaget. Även om detta villkor är uppfyllt föreligger hinder
för tillstånd, om företaget medför intrång i de särskilt angivna allmänna
intressena. Dock kan ett företag, som ej uppfyller villkoren om ett visst
matematiskt förhållande mellan nyttan och skadan eller som medför allmänna
olägenheter av det slag som angives i lagen, ändå få komma till stånd,
om företaget är av stor betydelse ur allmän synpunkt.

Det måste konstateras, att den praktiska tillämpningen av de ifrågavarande
lagbestämmelserna utfallit så, att kraftintresset fått en dominerande
ställning och i stor utsträckning trängt andra intressen, vare sig de kan
värderas i penningar eller icke, åt sidan. Dominansen för kraftintresset
gjorde sig särskilt märkbar under det senaste världskriget och de närmaste
åren därefter, då förhållandena framtvingade forcerade åtgärder för sjöregleringar
och utbyggnader utan noggrannare prövningsförfarande. Den provisoriska
särlagstiftning, som härvid utnyttjades, har numera satts ur tilllämpning.
Men även efter det man återgått till den normala ordningen enligt
vattenlagen, har de motstående intressena haft svårt att hävda sig inför
kraftexploateringens starka tryck. Mot denna bakgrund och i betraktande av
exploateringens hittillsvarande inriktning på ett intensivt utnyttjande av
tillgänglig vattenkraft är det förklarligt, om många frågat sig huruvida det
ej är möjligt att gå varsammare fram och om icke något skall få förbli orört.
Förhoppningen att produktion av atomkraft snart skall vara en praktisk
realitet har bidragit till att reaktionen mot en ohämmad exploatering av våra
sjöar och vattendrag har hårdnat och att krav rests på skydd för vissa ur
allmän synpunkt värdefulla objekt. Denna opinion har tagit sig uttryck i
åtskilliga framställningar och förslag. Såsom framgår av den föregående
redogörelsen har — sedan bl. a. Svenska naturskyddsföreningen och norrländska
vattenkraftutredningen framkommit med förslag i ämnet — 1959
års riksdag uttalat sig för att åtgärder snarast vidtages för att stärka skyddet
för vissa allmänna intressen i vattenmål.

Av nationalekonomiska skäl torde det vara nödvändigt att acceptera, att
kraftproduktionens krav blir tillgodosedda i tämligen vid omfattning. En
intresseavvägning måste emellertid ske och därvid bör självfallet de ekonomiska
synpunkterna kunna i viss mån få stå tillbaka för andra värden.
Det torde stå klart, att det icke är möjligt att på ett riktigt sätt avväga
dessa stridiga intressen mot varandra utan eu planläggning i stort, som
ger en samlad överblick av läget inom de olika vattensystemen. Ett urval
av särskilda objekt att skonas från exploatering lär icke kunna ske, om
varje utbyggnadsprojekt bedömes för sig utan beaktande av vad som skett
eller skall komma att ske med vattendraget i övrig!. I samband med antagan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1361

det av den nya naturskyddslagen underströks också med skärpa behovet av
en samordning med särskild syftning på förhållandet mellan vattenkraftutbyggnaderna
och naturskyddet (se tredje lagutskottets uti. 1952:28 s.
35). Man har därför att med stor tillfredsställelse hälsa de åtgärder för
planläggning och översiktlig bedömning av kraftexploateringen som numera
kommit till stånd. Delvis är dessa åtgärder föranledda av bestämmelserna i
1953 års förberedelsekungörelse. Det däri föreskrivna förfarandet har enligt
vad som omvittnats från flera håll fungerat tillfredsställande. Av betydelse
har också varit de regionplaner för utbyggnaderna av vissa älvsträckor i övre
Norrland, som vattenfallsstyrelsen låtit upprätta under senare år. Men också
en mera riksomfattande planläggning pågår. Med stöd från statsmakternas
sida påbörjade för flera år sedan ett antal organisationer med intresse för
landskapsvård och naturskydd en inventering, vilken år 1954 resulterade i
en förteckning över vissa sjöar och vattendrag som ansågs böra skyddas mot
exploatering. På grundval av denna förteckning har sedan efter särskilt
uppdrag professorn Gunnar Beskow under år 1959 färdigställt en värdegraderad
förteckning över skyddsvärda objekt. Denna senare förteckning
ligger till grund för fortlöpande samråd mellan vattenkraftintressenterna och
naturskyddsorganen. Det synes vara anledning att räkna med, att detta samråd,
som redan medfört vissa resultat, kommer att leda till en med hänsyn
bl. a. till naturvårdsintressena förbättrad planläggning av kraftutbyggnaderna.

Vad angår frågan om behovet av lagstiftningsåtgärder har på sina håll
hävdats, att vattenlagstiftningen i belysning av de senaste årens erfarenheter
uppvisar mycket betydande brister. De olika reformförslag som redovisats
i det föregående är också på vissa punkter av ganska genomgripande
art. Som jag förut framhållit innebär emellertid vattenlagen i sin nuvarande
utformning att även andra intressen än sådana som avser ett direkt ekonomiskt
utnyttjande av vattendragen skall tillbörligt beaktas. Någon mera radikal
revision av lagstiftningen på området synes icke påkallad. Vid övervägande
av de olika synpunkter som framkommit i det föreliggande utredningsmaterialet
har jag sålunda ej funnit anledning att föreslå omläggning
av det nuvarande systemet för tillåtlighetsprövningen eller några ändringar
av principiell natur i fråga om de grunder som skall vara avgörande vid bedömningen
av ett ifrågasatt företags tillåtlighet. Jag är alltså ej för närvarande
beredd att förorda, att vissa vattendrag, sjöar eller strömfall genom
särlagstiftning undantages från exploatering. Ej heller anser jag mig böra
upptaga förslaget, att tillståndsgivningen beträffande vattenkraft- och sjöregleringsföretag
i vissa fall skall ske med riksdagens medverkan. De utredningar
som verkställts ger emellertid stöd för att jämkningar och kompletteringar
på olika punkter i lagstiftningen bör vidtagas.

Den önskvärda förstärkningen av skyddet för allmänna intressen i vattenmål
synes i första hand böra ske genom en utvidgning av skyddsbestämmelserna
i 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen.
Därvid anmäler sig till en början frågan om skyddet för de naturvärden som

Kungl. Maj:ts proposition nr t it år 1961

representeras av landets sjöar och vattendrag. Redan nu finnes möjlighet
att vid tillåtlighet sprövningen enligt 2 kap. 3 § vattenlagen beakta naturskyddets
intressen. Andra stycket i denna paragraf stadgar i sin nuvarande
lydelse, att byggnad i vatten icke må ske, om den skulle förorsaka sådan bestående
ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad
för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld
är att befara. Som naturskyddsföreningen anmärkt ansluter detta stadgande
mindre väl till nutida uppfattning om naturvård. Stadgandet synes böra få
en något vidare avfattning, som beaktar den moderna naturvårdens strävanden.

Norrländska vattenkraftutredningen har påtalat, att vattenlagens tillåtlighetsregler
ej erbjuder något skydd för de indirekta, framför allt ekonomiska
verkningar för en bygd och dess invånare, som utbyggnaden av vattenkraften
kan medföra. Uppmärksamheten har särskilt fästs på konsekvenserna
för bygden av att fastighetsägare, som fått ersättning för skador genom företaget,
ofta flyttar från orten; härigenom kan befolkningsunderlaget för
hl. a. skolor och affärer bli för litet, vilket i sin tur är ägnat att öka avflyttningen
och i vart fall leder till försämrade förhållanden för dem, som stannar
kvar. Utredningen har med hänsyn härtill föreslagit en kompletterande
bestämmelse i 2 kap. 3 § andra stycket. Den nya bestämmelsen föreslås få
den innebörden att sådant hinder varom stadgas i lagrummet skall anses
föreligga, om företaget skulle medföra att befolkningen finge sina levnadslörhållanden
väsentligt försämrade. Förslaget har vid remissbehandlingen
vunnit allmän anslutning, och jag vill även för egen del tillstyrka detsamma.

De näringspolitiska bedömanden, vartill första punkten i 2 kap. 3 § andra
stycket ger anledning, är med lagrummets nuvarande lydelse begränsade till
att avse vissa uppräknade näringar. Det synes föreligga ett behov av det
skydd, som lagrummet skänker, även för andra näringar än för dem, vilka
sålunda särskilt omnämnes. Lagrummet bör därför i detta avseende ges en
mera generell avfattning än f. n. Genom en sådan ändring tillmötesgår man
bl. a. de från flera håll framförda kraven på hänsyn till de renskötandc samernas
intressen.

För att olika allmänna intressen, hl. a. naturvårdsintresset, skall kunna
i skälig grad bli beaktade vid kraftexploateringen är det angeläget, att utbyggnaderna
bedrives på grundval av en översiktlig bedömning.
Numera förberedes vattenkraftutbyggnaderna, såsom förut nämnts, genom
upprättande av regionplaner jämsides med en mera riksomfattande
planläggning. Genom det samråd som fortlöpande äger rum mellan vattenkraftintressenterna
å ena sidan och företrädare för naturvården å andra
sidan far naturvårdsintresset tillfälle att vid denna planering göra sina svnpunkter
gällande. Med hänsyn till de resultat som hittills uppnåtts vid dessa
överläggningar har man anledning räkna med, att de kommer att leda till
alt beträffande vissa vattendrag eller delar därav frågan om exploatering
tills vidare icke aktualiseras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Vad angår de byggnadsprojekt, som på grundval av den planläggning som
således äger rum bringas under vattendomstolens prövning, är det tydligt
alt vattendomstolen, som är en lokal myndighet, icke har förutsättningar
att ur nu ifrågavarande synpunkter bedöma projekten med utgångspunkt
från en hela riket omfattande överblick av vattenkraftexploateringen. De
gällande tillåtlighetsreglerna i 2 kap. vattenlagen torde icke heller ge stöd
för att en sådan bedömning skall göras av domstolen vid tillståndsprövningen.
Lagstiftningen kan emellertid ej anses ha den innebörden, att domstolens
prövning av ett aktuellt företag skall ske alldeles utan beaktande av
annan redan utförd eller planerad utbyggnad. Det får sålunda törutsättas
att, om exempelvis betingelserna för fisket starkt försämrats genom en intensiv
utbyggnad av ett vattendrag, fiskeinlresset bör särskilt uppmärksammas
vid prövning av ett nytt företag i vattendraget. Om därjämte andra utbyggnader
i samma vattendrag är aktuella, kan domstolen icke heller gärna
undgå att taga viss hänsyn därtill. På motsvarande sätt kan domstolen vid
prövning av en kraftanläggning ha anledning att uppmärksamma att vissa
närliggande strömfall såvitt framtiden kan överblickas kommer att bli outnyttjade.
Icke minst vid ställningstagande till frågan om framställning bör
göras till Kungl. Maj :t om tillstånd jämlikt 2 kap. 3 § tredje stycket vattenlagen
bör domstolen taga hänsyn till sådana omständigheter som nu nämnts.
Den gällande lagstiftningen ger således visst, ehuru begränsat utrymme för
en översiktlig bedömning vid vattendomstolens tillståndsprövning, varvid
tydligtvis vägledning kan erhållas av de utbyggnadsplaner på kortare eller
längre sikt som må föreligga. Självfallet har även Kungl. Maj:t, vid prövning
av sådana projekt som underställes Kungl. Maj:t, att i möjligaste mån
främja intresset av en ändamålsenlig planläggning av utbyggnaderna.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har framkommit förslag
om att lagen skall kompletteras med stadgande, som ger uttryck åt att ett
aktuellt företag ej skall prövas isolerat utan med beaktande i möjligaste
mån av de sammanlagda olägenheter som uppkommer av närliggande
befintliga och blivande företag. De möjligheter till sådan bedömning som enligt
det anförda förefinnes på grundval av gällande lagstiftning i kombination
med det samråd och den planläggning som numera äger rum, torde
emellertid kunna anses i huvudsak tillfyllest. Jag anser mig i vart fall ej ha
anledning att utan ytterligare erfarenheter av det förfaringssätt som på
senare tid tillämpats förorda någon lagändring på denna punkt.

Vad beträffar frågan om ekonomisk kompensation i sådana fall
då exploatering hindras av hänsyn till naturskydd eller andra allmänna intressen
torde få erinras om, att enligt nuvarande ordning något rättsligt anspråk
på gottgörelse icke kan framställas, för den händelse ansökan om utbyggnad
av ett strömfall eller om tillstånd till vattenreglering blir avslagen av vattendomstolen.
Någon ändring i denna ordning är jag ej beredd att tillstyrka.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har framförts förslag
om införande av en lagregel av innebörd att tillståndsprövning
skall ske innan investering av betydelse äger rum. För -

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 ur 1961 33

slaget riktar sig mot att arbeten på land kan påbörjas innan tillståndsfrågan
ar prövad av vattendomstolen. Frågan om lagändring i detta hänseende
var aktuell i samband med lagstiftningen om deldom in. m. vid 1952
års riksdag, men den fick då anstå (se prop. 1952:52 s. 47). Man kan icke
bortse från att olägenheter är förbundna med en ordning, som tillåter bety
ande investeringar innan tillståndsfrågan prövats. Oavsett i vad mån
den tillståndsprövande myndigheten vid sitt avgörande av frågan om ett
oretags tillåtlighet påverkas av skedda investeringar, måste otvivelaktigt
ställningstagandena i fråga om en anläggnings utformning röna inverkan av
åtgärder som i förväg vidtagits på land och varigenom byggnadsplanen i
praktiken blivit låst. Starka skäl talar alltså för att lagstiftningen kompletteras
på denna punkt. Delade meningar råder heller knappast om det principiellt
riktiga i förslaget. Den kritik som framförts, bl. a. från norrländska
\attenkraftutrednmgen,
förslaget. Man har därvid särskilt betonat risken för allvarliga förseningar
. utbyggnaderna. Jag vill emellertid erinra om att vattendomstolsorganisationen
under senare år utbyggts i mycket betydande omfattning. Detta
bär lett till att kraftintressenterna numera självmant iakttar försiktighet i
detta avseende (se såvitt angår statliga kraftutbyggnader 1959 års statsverksproposition
bil. 27 s. 118). Farhågor för betydande förseningar vid utbyggnaderna
torde knappast behöva hysas, i varje fall ej om en förbudsbestammelse
av ifrågasatt innebörd göres tillämplig endast på mera omfattande
arbeten på den anläggning varom är fråga. Jag vill därför förorda
att eu bestämmelse med det angivna syftet upptages i lagen. Den bör lämpligen
inforas i 2 kap. 20 §. p

Norrländska vattenkraftutredningen har såsom i det föregående anmärkts
ifrågasatt eu ändring i bestämmelserna i 2 kap. 11 § vattenlagen om skydd
or flo t tningsin tresset i vattenmålen. Syftet med förslaget, som
tiverats med den pågående övergången från flottning till biltransport, har
varit att möjliggöra beslut av vattendomstol om virkestransporter i annan
form an 1 lottning. Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande har
från några hall betonats, att skogsbrukets transportväsen för närvarande
ar under snabb utveckling. I samband därmed har man även erinrat om den
tiansportutrednmg som utföres inom näringslivet under samverkan med
t ottmngsforeningar, forskningsinstitutioner och företrädare för praktiskt
skogsbruk. Enligt vad jag inhämtat kan denna utredning beräknas bli slutord
inom den närmaste tiden. De uppgifter och förslag i fråga om skogsirukets
transportförhållanden och floltningens framtida ställning som därigenoin
kan vantas bli framlagda synes mig böra avvaktas, innan ifrågavalande
förslag upptages till prövning.

I anslutning till norrländska vattenkraftutredningens förslag har ett nar
remissorgan forordat alt det skydd som genom 2 kap. It § vattenlagen beredes
allmän farled och allmän flottled skall utsträckas att omfatta även de
flyttningsvägar som samerna av ålder brukat använda. Som jag förut framhållit
bör renskötselnäringens ställning i vattenmålen stärkas genom viss

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

jämkning av bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket. Att meddela särskilda
föreskrifter beträffande flyttningsvägarna synes under sådana omständigheter
icke påkallat.

Från naturskyddshåll har framförts förslag avseende initiativrätt
för kronan och kommun att i vattenområde tvångsvis genomföra
åtgärder till befrämjande av vissa allmänna intressen. Sådan initiativrätt
föreligger redan nu enligt 2 kap. 9 § vattenlagen såvitt angår åtgärder till
fiskets främjande. Förslaget innebär att denna rätt skall omfatta en vidgad
grupp av allmänna intressen. Jag kan i princip tillstyrka detta förslag, som
icke mött några invändningar vid remissbehandlingen. Till detaljutformningen
återkommer jag i den speciella motiveringen vid 2 kap. 9 §.

Det förslag om ändring i bestämmelserna om kungsådra i 1 kap. 6 § vattenlagen,
som framförts i detta sammanhang, har jag ej ansett mig bora
tillstyrka.

Frågan om rättegångskostnader i vattenmål bär upptagits
av norrländska vattenkraftutredningen, som förordat en förbättring av sakägarnas
ställning dels i fråga om förhållandet mellan sakägaren och hans
rättegångsombud och dels i vad angår kostnaderna i vattenöverdomstolen
och högsta domstolen.

I det förstnämnda hänseendet innebär utredningens förslag, att rättegångsombud
skall vara skyldigt att åtnöjas med det belopp, som domstol
ålagt sökanden att betala samt att sakägaren alltså icke skall behöva ersatta
sitt ombud med egna medel. Detta förslag har mött kritik från flera håll,
och jag är ej heller för egen del beredd att biträda detsamma.

Beträffande sakägarnas rätt till ersättning för rättegångskostnader i överinstanserna
gäller, som förut anmärkts, samma regler för vattenmålen som
för vanliga rättegångsmål. Tappande part i den högre instansen blir därigenom
i princip skyldig att ersätta motpart dennes kostnader därstädes och
får dessutom stå sina egna. Enligt utredningens förslag skall sökandepart
i vattenmål städse svara för sina egna kostnader oberoende av i vilken instans
processen förts eller den utgång målet fått. Sakägare skall enligt förslaget
liksom för närvarande få gottgörelse för sina kostnader i överinstansen,
om han vinner målet, men eljest själv stå för desamma. \id remissbehandlingen
av detta förslag har man från flera hall uttalat sig föi en reglering
i överensstämmelse med expropriationslagens bestämmelser, som innebär
att den mot vilken ett expropriationsförfarande riktas i piincip är berättigad
till ersättning för sina kostnader såväl vid expropriationsdomstol
som i överinstanserna. Å andra sidan har vässa remissorgan, däi ibland vattenöverdomstolen,
gjort gällande att eu regel som befriar tappande sakägare
från skyldighet att gottgöra sökanden dennes kostnader i högre rätt
kan föranleda obefogade överklaganden. Även jag ställer mig tveksam till
en lösning av frågan i överensstämmelse med reglerna i expropriationslagen.
Beaktas bör, att riksdagen nyligen uttalat sig för en uppmjukning av expropriationslagens
regler i ämnet till den exproprierandes förmån (se tredje
lagutskottets uti. 1959: 19). Utredningens förslag synes emellertid något för

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

restriktivt gentemot sakägarna. Jag vill för egen del föreslå, att frågan löses
efter mönster av den föreskrift om kostnaderna i hovrätt och högsta domstolen,
som 1957 infördes i lagen den 1 december 1950 om ersättning för
mistad fiskerätt m. m.1 För vattenmålens del skulle detta innebära, att sökanden
i princip skall vidkännas sina egna kostnader liksom sådana kostnader
som åsamkas motpart genom att sökanden fullföljt talan. Sakägare
som själv klagat och tappat skall däremot bära sin egen kostnad i överinstansen.
Förbehåll bör givetvis göras för rättegångsmissbruk o. dyl.

Jag är icke beredd att upptaga del i ett remissyttrande framförda förslaget
om sådan lagändring till förmån för sakägare i flottledsmål, att rättegångskostnaderna
vid vattendomstol i sådana mål blir att bedöma enligt den
i 11 kap. 65 § första stycket angivna huvudregeln.

Såsom framgår av förut lämnad redogörelse har i samband med frågorna
om vattenlagens tillåtlighets- och tillståndsbestämmelser aktualiserats spörsmål
om vissa andra jämkningar och kompletteringar i
vattenlagen. Härom hänvisas till den speciella motiveringen; jag vill
emellertid redan i detta sammanhang beröra några av dessa spörsmål.

Naturskyddsföreningen har förordat, att stadgandet i 2 kap. 2 § därom, att
vattenbyggnad skall göras så att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas
med minsta intrång för annan, skall jämkas, varvid ordet »annan»
skulle utbytas mot »allmänna och enskilda intressen». Syftet med en sådan
ändring skulle vara att understryka vad som enligt motiven till vattenlagen
redan gäller, nämligen att paragrafen är tillämplig i fråga om alla den byggande
motstående intressen, vare sig dessa är av allmän eller enskild natur.
Ändringen, som skulle kräva jämkningar även i åtskilliga andra paragrafer

1 vattenlagen, synes kunna undvaras. Icke heller anser jag mig kunna biträda
naturskyddsföreningens förslag om upptagande av ett nytt andra stycke i

2 kap. 2 §, där naturskyddssynpunkterna särskilt frainhålles.

Från Norrbygdens vattendomstol jämte ett par andra håll har framförts
förslag om skärpta bestämmelser om straff för olaga byggande i vatten.
Ett liknande förslag har tidigare varit föremål för övervägande (se prop.
1954:23 s. 71). Föredragande departementschefen ställde sig då avvisande
tdl förslaget. Anledning saknas att nu intaga en annan hållning. Vidare
har länsstyrelsen i Västerbottens län upptagit spörsmålet om de olägenheter
som är förknippade med förhandsuppgörelser i vattenmål. Även i detta avseende
vill jag hänvisa till tidigare ställningstagande (prop. 1952:52 s. 96). III.

III. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med de synpunkter som i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i vattenlagen. Beträffande
de särskilda stadgandena i detta förslag får jag, utöver vad som framgår
av den tidigare framställningen, anföra följande.

1 .Tfr prop. 1957: 191 s. 31 f.

5 Bihang till riksdagens protokoll 11)61. I samt. Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

2 KAP.

3 §•

Gällande rätt. I första stycket av denna paragraf återfinnes den förut berörda
bestämmelsen om viss relation mellan nytta och skada såsom förutsättning
för tillåtlighet. Nyttan av åtgärden skall efter avdrag av byggnadskostnaden
uppgå till tre gånger värdet av skadan å åker och äng samt två
gånger värdet av skadan på annan egendom. I byggnadskostnaden skall inräknas
det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggandes egendom
skattas.

I andra stycket behandlas vissa fall, då byggande i vatten ej får — utan
särskilt dispensförfarande — komma till stånd, även om den i föregående
stycke angivna matematiska relationen mellan nytta och skada föreligger.
I första punkten nämnes, att ett avsevärt antal bofasta personer skulle berövas
sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning, varav
många har uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt inskränkas,
eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning
skulle sättas under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att fiskerinäring
av större betydenhet skulle lida väsentligt förfång. Enligt andra punkten
kan byggandet hindras, om det skulle förorsaka sådan bestående ändring
av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende
eller betydande förlust för landets djurvärld eller växtvärld är att
befara.

Tredje stycket innehåller bestämmelse om befogenhet för Kungl. Maj:t
att utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena meddela tillstånd
till ett företag, om det är av synnerlig betydelse för orten eller eljest
från allmän synpunkt.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. I enlighet med
vad som angivits i den allmänna motiveringen föreslår naturskyddsföreningen
en bestämmelse i paragrafens andra stycke därom, att företag som medför
betydande förlust för landskapsbilden ej må komma till stånd. Föreningen
framhåller, att tillkomsten av ett starkt förfulande regleringsmagasin medför
betydande förlust för landskapsbilden. Dessutom bör enligt förslaget i
lagtexten nämnas annan avsevärd olägenhet för landsdelen. Härmed åsyftas
i främsta rummet att en del av landskapet, som skulle kunnat reserveras för
turistnäringen eller som har särskild betydelse ur rekreationssynpunkt för
befolkningen, blir i avsevärd mån skadad ur dessa synpunkter. Slutligen föreslås
att i lagrummet nämnes som hinder mot ett företag, att eljest betydande
förlust är att befara ur naturskyddssynpunkt, såsom för djur- eller
växtvärlden. Betydande förlust för djur- eller växtvärlden nämnes visserligen
redan nu. Lydelsen bör emellertid, framhåller föreningen, bättre svara
mot de vidare aspekter som numera anlägges på naturvården.

Kammarkollegiet förklarar sig i sak icke ha något att invända mot uttrycket
»betydande förlust för landskapsbilden». Enligt kollegiets mening

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

torde dock verkningarna av tillägget icke bli så betydande. För att ett vattenbyggnadsföretag
skall bli av något värde måste ofta ingrepp av förfulande
art tyvärr företagas. Man torde dock kunna hoppas, att bestämmelsen kommer
att göra det lättare att åvägabringa önskvärda modifikationer i företagens
utformning. Bestämmelsen kan också bli av värde när förfulningen
skulle träffa ett landskap med utpräglade skönhetsvärden av särskild betydelse
för turist- eller friluftslivet. Vattenöverdomstolen föreslår — för uppnående
av överensstämmelse med ordalagen i 20 § naturskyddslagen — att
uttrycket »förlust för landskapsbilden» ersättes med »skada på landskapsbilden».
Västerbygdens vattendomstol framför såsom alternativa förslag
»försämring av landskapsbilden», »förlust i landskapsbilden» och »förfulning
av landskapsbilden». Landsantikvarien i Norrbottens lån föreslår, med instämmande
av länsstyrelsen i samma län, formuleringen »betydande omgestaltning
av landskapsbilden».

Vad angår det i naturskyddsföreningens förslag använda uttrycket »annan
olägenhet för landsdelen» anför kammarkollegiet — med anknytning till
föreningens uttalande, att härmed i främsta rummet åsyftas alt del av landskapet,
som har betydelse för turistnäringen eller för befolkningens rekreation,
skall kunna reserveras — att den bakomliggande tanken synes kollegiet
riktig men att en bättre lösning skulle kunna erhållas genom en särskild
lagstiftning om reservat för turist- och friluftslivet. Det använda uttrycket
är till sin innebörd så osäkert, att kollegiet ifrågasätter dess lämplighet
för lagtext. Särskilt är betydelsen av ordet »landsdelen» oklar. Naturskyddsrådet
i Gävleborgs län förklarar sig förutsätta, att i uttrycket »annan
avsevärd olägenhet för landsdelen» inbegripes även olägenheter av sanitär
art. Som exempel på sådana olägenheter, som icke bör vara tillåtliga, nämner
naturskyddsrådet, att avloppsledningar mynnar ut i en efter reglering torrlagd
älvfåra, något som medför starkt obehag för befolkningen.

I fråga om uttrycket »eller eljest betydande förlust ur naturskyddssynpunkt,
såsom för djur- eller växtvärlden» anför kammarkollegiet, att det i
den gällande lydelsen begagnade uttrycket »betydande förlust för landets
djur- eller växtvärld» icke inbegriper t. ex. geologiska bildningar av särskilt
intresse. Kollegiet har icke något att erinra mot avsikten med förslaget
— att vidga skyddet i överensstämmelse med ett modernare naturskyddsbegrepp
— men vill ifrågasätta, om ej lagtexten skulle vinna på att exemplifieringen
uleslutes och att förklaring till vad naturskydd får anses innebära
i stället lämnas i motiven.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hemställer atl i förevarande bestämmelse
uttryckligen nämnes renskötsel av betydande omfattning och annat näringsfång
av större vikt. Det kan nämligen, framhåller länsstyrelsen, finnas
andra förvärvskällor än fabriksrörelse, jordbruk och fiske, som kan lida
allvarliga skador genom ett reglerings- eller kraftverksföretag. För ett uttryckligt
omnämnande av renskötseln uttalar sig även Norrlands naturvärn
och Svenska samernas riksförbund.

Norrländska vattenkraftutredningens betänkande och yttrandena däröver.
f>f Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 13

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Utredningen förordar, såsom framgår av den allmänna motiveringen, att
andra stycket kompletteras med bestämmelser som dels stärker skyddet för
naturen och dels beaktar de indirekta verkningarna för bygd och befolkning
genom utbyggnadsföretagen. I det förra hänseendet förklarar sig utredningen
icke ha något att erinra mot att en bestämmelse i huvudsak enligt
naturskyddsföreningens förslag intages i vattenlagen. Den jämkningen bör
dock företagas, att orden »annan avsevärd olägenhet för landsdelen» utgår.
För närvarande beaktas i vattenlagen rikets, bygdens och de enskilda sakägarnas
intressen. Att därjämte tillskapa ett landsdelens intresse anser utredningen
icke lämpligt. Utredningen föreslår, att andra punkten av paragrafens
andra stycke ändras därhän, att sådant hinder varom stadgas i lagrummet
skall anses föreligga även då betydande förlust för landskapsbilden
eller med hänsyn till naturskyddet i övrigt är att befara. Bestämmelsen om
indirekta verkningar bör intagas i styckets första mening efter orden »väsentligt
förfång» och givas lydelsen »eller att befolkningen eljest får sina
levnadsförhållanden väsentligt försämrade».

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté anser bestämt, att uttrycket
»betydande förlust för landets djur- eller växtvärld» måste bibehållas. Vid
formuleringen bör beaktas, att det som kräver hänsyn ej är naturskyddet
utan naturen själv. Kommittén förordar därför att i lagrummet skall nämnas
betydande förlust för djur- eller växtvärlden eller för naturen i övrigt.

Departementschefen. I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen
bör uppräkningen i denna paragrafs andra stycke av de allmänna
intressen, som ej utan sådant prövningsförfarande som omförmäles i tredje
stycket får trädas för när, kompletteras i vissa avseenden.

1 andra styckets första punkt bör jämte fiskerinäring nämnas annan näring
av större betydenhet. Som förut nämnts kommer med en sådan ändring
bl. a. de renskötande samernas intressen att inbegripas i stadgandet.

I samma punkt bör vidare, med tanke särskilt på de betydande indirekta
verkningar för bygden som ett vattenbyggnadsföretag kan medföra, nämnas
det fallet, att befolkningen eljest får sina levnadsförhållanden väsentligt
försämrade.

Beträffande de intressen som avhandlas i andra styckets andra punkt bör
jämkningar ske med hänsyn till nutida uppfattning om naturvård. Den moderna
naturvården eftersträvar ur vetenskapliga, kulturella, estetiska, sociala
och ekonomiska synpunkter att för framtiden bevara den levande naturen
och landskapsbilden.1 Det synes ej erforderligt att formulera lagtexten så, att
i densamma vissa grenar av naturskyddet — t. ex. skyddet för landskapsbilden
eller för djur- eller växtvärlden — särskilt framhålles. Den tillståndsbeviljande
myndigheten bör beakta alla betydande ingrepp i naturen, vartill en
tillämnad vattenbyggnad kan befaras leda. I stadgandet torde alltså böra
angivas de fall, då genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående
ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trev 1

Jfr SOU 1951:5 s. 72 och 73 samt prop. 1952:188 s. 35.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

nåd för närboende eller betydande förlust ur naturskyddssynpunkt är att
befara. Det har även framförts förslag, att »annan avsevärd olägenhet för
landsdelen» skall nämnas särskilt. Detta uttryck synes dock alltför obestämt
och omfattande, och jag anser mig ej kunna förorda att det upptages
i lagtexten.

Med anledning av föreslagen ändring i 20 § torde tredje stycket av förevarande
paragraf få jämkas i redaktionellt hänseende.

9 §•

Gällande rätt. Enligt 2 kap. 9 § första stycket i dess gällande lydelse äger
kronan, kommun eller hushållningssällskap rätt att i eller invid vattendrag,
där till följd av naturförhållandena eller uppförd byggnad fiskens upp- eller
nedgång hindras, för fiskens framkomst anordna särskild fiskväg eller eljest
vidtaga anstalter för fiskets befrämjande ävensom taga i anspråk det vatten,
som för ändamålet erfordras. Beträffande sådant företag skall gälla vad som
är föreskrivet om byggande i vatten; dock utgör bestämmelserna i 3 § första
stycket icke hinder för sådant företag, om ej genom företaget synnerligt
men tillskyndas den, som äger råda över vattnet, eller annan. De sagda bestämmelserna
äger enligt andra stycket i 9 § motsvarande tillämpning i fråga
om utvidgande eller förbättrande av befintlig fiskväg eller annan anordning
till fiskets befrämjande.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Såsom redan berörts
i redogörelsen för förslagets huvudgrunder har naturskyddsföreningen
förordat, att den i förevarande paragraf stadgade initiativrätten för kronan
och kommun skall utsträckas till en allmän rätt att låta utföra åtgärder,
som finnes önskvärda för att befrämja djur- eller växtlivet eller motverka
olägenheter ur naturskydds- eller hälsosynpunkt. Till närmare utveckling
av sitt förslag anför föreningen:

Det synes ej uteslutet att kronan enligt stadgandet i dess nu gällande lydelse
må påkalla höjning av vattenståndet i en sänkt sjö, om det är behövligt
för att återställa fisket. En sådan åtgärd kan emellertid vara påkallad
även för att återställa fågellivet, vare sig fråga är om jaktbara fåglar eller
andra icke matnyttiga. I vissa fall är det nödvändigt att bibehållna vattenståndet
vid en viss nivå och sålunda förekomma en uttorkning som kan
medföra katastrofala verkningar. Men även del omvända kan temporärt vara
nödvändigt. En tillfällig urtappning kan vara av stor betydelse för bibehållande
av en sjö i önskvärt tillstånd, om man ser frågan på längre sikt. För
viss uppdämning eller urtappning kräves att tillgång finnes till en damm
med vilken vattenståndet kan regleras.

Åtgärder av nu antytt slag är önskvärda icke blott med hänsyn till fisketillgång
och djurlivet i övrigt. De kan även vara av stor praktisk betydelse
ur hälsosynpunkt för att eliminera verkningarna av igenväxning och motverka
stank m. m. Till sist kan nämnas att om man efter ett företags genomförande
på grund av ändrad uppfattning eller eljest finner att företaget är
intolerabelt ur allmän synpunkt — t. ex. därför att det åstadkommer vantrevnad
— bör möjlighet finnas att jämka meddelade föreskrifter.

Utan att här tages ståndpunkt till vad som kan och bör göras med Hornborgasjön
och Tåkern må endast framhållas att i förra fallet en höjning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

vattenståndet är i hög grad önskvärd ur naturskyddssynpunkt och måhända,
kombinerad med invallningar, skulle kunna visa sig ekonomiskt lönsam
genom förbättring av fisket. Beträffande Tåkern har förslag väckts om tillfällig
torrläggning för att undanröja vissa aktuella olägenheter.

Initiativrätt i nu förevarande fall bör tillkomma kronan och kommun.
Däremot kan det ej komma i fråga att hushållningssällskap skulle ha någon
initiativrätt ur allmän naturskydds- eller hälsosynpunkt.

Förslaget har i föreningens promemoria utformats så, att i ett nytt tredje
stycke upptagits ett stadgande, innebärande att kronan och kommun skall
äga rätt att enligt vad i första stycket är stadgat utföra åtgärd, som finnes
önskvärd för att befrämja djur- eller växtlivet eller motverka olägenheter
ur naturskydds- eller hälsosynpunkt, såframt åtgärden ej medför skada eller
olägenhet, som står i missförhållande till nyttan.

Såsom framgår av redogörelsen för förslagets huvudgrunder har naturskyddsföreningens
förslag på denna punkt genomgående blivit i princip tillstyrkt
i remissyttrandena.

Vad angår detaljutformningen av förslaget finner vattenöverdomstolen den
föreslagna lagtexten oklar beträffande räckvidd och innebörd. Vattenöverdomstolen
anför:

Med den genom orden »enligt vad i första stycket är stadgat» meddelade
hänvisningen synes närmast åsyftas att även för där avsedda företag skall
gälla vad angående byggande i vatten finnes föreskrivet. I fråga om tillåtligheten
av företag enligt 9 § i dess nuvarande lydelse gäller att, om genom detsamma
synnerligt men tillskyndas den som äger råda över vattnet eller
annan, bestämmelserna i 3 § första stycket skall tillämpas; uppkommer icke
sådant men, erfordras däremot icke tillåtlighetsbedömning enligt sistnämnda
lagrum. I vilken mån dessa tillåtlighetsbestämmelser åsyftas bli ersatta av
villkorsbestämningen »såframt åtgärden ej medför skada eller olägenhet
som står i missförhållande till nyttan» framgår icke otvetydigt av den föreslagna
lagtexten. Ett förtydligande härutinnan får anses önskvärt, desto
hellre som enligt uttalanden i motiveringen det kan bli fråga om så betydande
åtgärder som återgång till naturliga förhållanden beträffande företag
som från allmän synpunkt är intolerabla eller sänkning av vattenståndet i
en uppdämd sjö.

Vattenöverdomstolen finner det vidare vara systematiskt mindre lämpligt
att bland de till skydd för fiske i 8—10 §§ i olika hänseenden meddelade
reglerna inflicka en bestämmelse till befrämjande av allmänna intressen
av helt annan natur. Det föreslagna tilläggsstadgandet torde hellre böra utformas
till en självständig paragraf efter nuvarande 12 §.

Kammarkollegiet föreslår att hänvisningen till första stycket av paragrafen
ersättes med följande formulering: »Kronan eller kommun äge ock rätt
att i eller invid vattendrag eller sjö utföra åtgärd, som finnes önskvärd för
att motverka olägenheter med avseende å allmänna hälsovården eller naturskydd
och landskapsvård ävensom att för ändamålet taga i anspråk erforderlig
vattenmängd, såframt etc. . . .»

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det möjligt att även andra än i pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

memorian angivna intressen kan behöva tillgodoses genoin en lagändring på
denna punkt. Så kan t. ex. fallet tänkas vara beträffande intressen, som föranledes
av eller äger samband med bebyggelseutvecklingen. Länsstyrelsen i
Kronobergs län uttalar, att initiativrätten bör utformas så att möjlighet
även beredes att efter torrläggning återställa sjöar i tidigare skick eller att
eljest vidtaga sådana åtgärder med dem, som kan befinnas erforderliga till
främjande av viktiga intressen. Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
uttalar, att formuleringen av förslaget icke är tillfredsställande,
enär hushållningssällskap enligt detsamma väl skulle äga föreslå åtgärder
till fiskets främjande men däremot icke åtgärd, som finnes önskvärd för att
befrämja djur- eller växtlivet. Svenska vattenkraftföreningen finner uttrycket
»befrämja djur- eller växtlivet» väl obestämt och i behov av förtydligande.

Departementschefen. Jag har redan i den allmänna motiveringen i princip
uttalat min anslutning till förslaget om utvidgning av den initiativrätt, som
enligt 9 § föreligger för kronan m. fl. Förslaget innebär, att kronan eller
kommun skall få rätt att utföra åtgärd som finnes önskvärd för att befrämja
djur- eller växtlivet eller motverka olägenheter ur naturskydds- eller
hälsosynpunkt. Gentemot uttrycket »befrämja djur- eller växtlivet» kan
anmärkas, att det är alltför vidsträckt och obestämt och kan uppfattas såsom
innefattande åtgärder, vilka det föreslagna stadgandet icke avser att
främja. Jag vill därför förorda att detta uttryck får utgå och att stadgandet
begränsas till åtgärder som finnes önskvärda ur naturskydds- eller hälsosynpunkt.
I den mån behov föreligger att tillgodose andra allmänna intressen
torde det vara tillfyllest med de möjligheter som erbjudes enligt
expropriationslagstiftningen. I nära överensstämmelse med vad som föreskrives
i stadgandets gällande lydelse bör åtgärden få vidtagas i eller invid vattenområde
och för ändamålet erforderligt vatten få tagas i anspråk.

Vad angår villkoren för att den nya initiativrätten skall få tagas i anspråk
bör liksom enligt den nuvarande avfaltningen av 9 § reglerna om byggande i
vatten i princip vara tillämpliga. För närvarande gäller i detta hänseende
det undantaget att bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket icke utgör
hinder för företaget, om ej genom detsamma synnerligt men tillskyndas vattenägaren
eller annan. Motivet för denna undantagsregel torde vara, att företag
varom här är fråga ofta är av den beskaffenhet att det ej kan till sitt
värde direkt uppskattas i penningar. Detta torde i regel komma att vara
fallet även beträffande sådana åtgärder som avses med den nya initiativrätten,
varför ett motsvarande undantag bör gälla jämväl i fråga om denna.
Om emellertid, såsom är avsett, uppställes det villkoret för utnyttjande av
initiativrätten, att åtgärden ej lår medföra skada eller olägenhet som står
i missförhållande till nyttan, synes tillämpningen av 2 kap. 3 § första stycket
kunna uteslutas utan del i den gällande lydelsen upptagna förbehållet för det
fall att synnerligt men tillskyndas vatlenägaren eller annan. För alt icke
i onödan komplicera bestämmelserna torde de grunder som sålunda kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

att gälla för den nya initiativrätten böra göras tillämpliga på den tvångsrätt
som redan föreligger enligt den gällande lydelsen av 9 §.

Med den utformning som den nya intiativrätten erhåller torde den bl. a.
bereda möjlighet att med hänsyn till naturskyddet eller hälsovårdsintressen
återställa en i torrläggningssyfte sänkt sjö i dess tidigare skick. Den omständigheten
att tillstånd till sänkningen erhållits genom laga kraftvunnet beslut
utgör icke hinder mot utövande av initiativrätten, men ersättning skall givetvis
utgå till den som lider intrång i den rätt han äger enligt sänkningstillståndet.

I enlighet med det framlagda förslaget torde lagändringen kunna ske genom
komplettering av 9 §. Den omständigheten att denna paragraf ingår i
en grupp av bestämmelser (8—10 §§), som för närvarande handlar blott
om åtgärder med hänsyn till fisket, synes ej utgöra något hinder mot en
sådan komplettering. Paragrafen torde nu få redaktionellt omarbetas. Såsom
första stycke i paragrafen kan lämpligen upptagas de bestämmelser som för
närvarande ingår i första stycket första punkten och andra stycket. Den nya
initiativrätten för kronan och kommun torde få regleras i ett nytt andra
stycke och den i nuvarande första stycket andra punkten upptagna hänvisningen
till reglerna om byggande i vatten kan efter erforderlig omarbetning
upptagas i ett tredje stycke.

12 §.

Gällande rätt. I denna paragraf stadgas i den gällande lydelsen, första
stycket, att det ej är tillåtet att bygga i vatten så, att menlig inverkan på klimatet
eller allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest allmänna intressen i
avsevärd mån förnärmas. I andra stycket föreskrives att, om naturminnesmärke
ej är i laga ordning fridlyst, likväl bör till bevarande därav vid byggande
i vatten vidtagas sådana anordningar, som utan att för företaget medföra
kostnader av betydenhet må anses för ändamålet lämpliga. Det må anmärkas,
att naturminnesmärken numera, enligt 1952 års naturskyddslag,
betecknas såsom naturminnen.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Naturskyddsföreningen
anför i sin promemoria beträffande förevarande paragraf:

Av motiven till lagrummet framgår att fornminnen och fridlysta naturminnesmärken
(numera betecknade naturminnen) är skyddade, i den mån
ej tillstånd i särskild ordning gives till rubbande därav. Det torde också
vara tydligt att andra i särskild ordning givna föreskrifter (t. ex. om fredande
av nationalpark) icke får åsidosättas genom vattenlagen. Vattenlagen
upphäver alltså icke annan lagstiftning som gäller till skydd för kulturella
eller andra särskilda värden.

Uppenbarligen skall även naturskyddsintresset beaktas vid tillämpning av
första stycket i 12 § (jfr 4 kap. 13 §). I 12 § stadgas att det ej må byggas
i vatten så att menlig inverkan på klimatet eller på allmänna hälsotillståndet
vållas eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Enligt andra
stycket gäller, att om naturminnesmärke ej är i laga ordning fridlyst, bör
likväl till bevarande därav vid byggande i vatten vidtagas sådana anord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

ningar som utan att för företaget medföra kostnader av betydenhet må
anses lämpliga för ändamålet. I motiven framhålles att de kostnader som
företagaren må vidkännas förutsättes vara utan nämnvärd betydelse i förhållande
till de med företaget eljest förenade utgifterna.

Utgifterna för naturminnen har enligt nuvarande lydelsen av 12 § hållits
inom en mycket blygsam kostnadsram. Endast kostnader utan betydenhet
pålägges företagaren. Detta strider i själva verket mot den viktiga 2 §, där
det talas om oskälig kostnad såsom gräns. Tydligen bör denna gräns gälla
även i 12 §:s fall. I själva verket torde företagarna numera regelmässigt
ställa sig förstående till önskemål av ifrågavarande natur. I övrigt bör vissa
redaktionella jämkningar vidtagas.

Enligt föreningens förslag skall andra stycket erhålla den avfattningen,
att det såvitt angår särskilda naturminnen skall iakttagas att, även om de
ej blivit i laga ordning fridlysta, till bevarande därav vid byggande i vatten
bör vidtagas sådana anordningar som utan oskälig kostnad må anses för
ändamålet lämpliga.

Vattenöverdomstolen ifrågasätter riktigheten av naturskyddsföreningens
uttalande, att vid tillämpningen av 12 § första stycket även naturskyddsintresset
skall beaktas. Vattenöverdomstolen anför:

Vid föredragning inför lagrådet av 1917 års vattenlagsförslag såvitt det
avser förevarande stadgande upplyste föredraganden -— sedermera justitierådet
Gärde —• att i vattenlagar av senare datum ofta funnes intagen bestämmelse
att vid företags utförande landskapets naturskönhet såvitt möjligt
skulle bevaras, och han tilläde att berörda intresse i viss mån tillgodosåges
genom det i 3 § andra stycket föreskrivna skyddet för landets djur- eller
växtvärld. Andra vid samma föredragning gjorda uttalanden ger belägg för
den tolkningen att sådana allmänna intressen för vilka särskilda skyddsbestämmelser
finnes i tidigare paragrafer i 2 kap. — särskilt de i 3 § andra
stycket omnämnda — icke omfattas även av bestämmelsen i 12 § första
stycket. Vattenöverdomstolen har i sin praxis anslutit sig till denna tolkning.
Frågan är av vikt, enär skyddet för de av 12 § första stycket omfattade allmänna
intressena är starkare än det som uppställes i 3 § andra stycket. Det
i 12 § första stycket stadgade förbudet kan nämligen icke — annat än i fråga
om de i 4 kap. 13 § avsedda vattenregleringsföretagen — omintetgöras genom
medgivande av Konungen i statsrådet. Det ökade skydd för naturskyddssynpunkterna
i alla dess former som åsyftas med ändringsförslaget
beträffande 3 § andra stycket andra punkten måste enligt vattenöverdomstolens
förmenande i själva verket vara grundat på förutsättningen att
stadgandet i 12 § icke äger tillämpning å naturskyddsintresset; skäl för nyssnämnda
ändringsförslag skulle eljest knappast föreligga.

I fråga om andra stycket i paragrafen anför vattenöverdomstolen, att det
torde vara obestritt att vattenbyggnadsföretag icke får genomföras, om det
skulle leda till förstöring av fridlyst naturminne eller eljest innebära ett
åsidosättande av de i samband med fridlysningen meddelade föreskrifterna.
Åt lagtexten bör därför givas sådan lydelse att därav — såsom av stadgandet
i dess nuvarande avfattning — framgår att detta avser allenast naturminne
som cj blivit i laga ordning fridlyst.

Norrländska vattenkraftntrcdningens betänkande och yttrandena däröver.
I fråga om denna paragraf betonar utredningen, att de intressen som däri

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

åsyftas, tillerkänts ett starkare skydd än det, som lämnas i 3 § andra stycket.
Kungl. Maj :t äger nämligen icke dispensera från förbudet i 12 § på sätt
som kan ifrågakomma beträffande 3 § andra stycket. I fråga särskilt om
vattenbyggnaders inverkan på klimatet framhåller utredningen, att domstolarna
i regel brukar tillkalla särskild sakkunnig. Enligt redovisade resultat
förefaller det enligt utredningen, som om den inverkan utbyggnadsföretagen
må ha haft på klimatet i Norrland endast ägt begränsad, lokal
karaktär.

Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen anser, att bestämmelsen
i första stycket av förevarande paragraf till skydd mot menlig inverkan
på klimatet är alltför sträng samt att möjlighet till dispens — efter
prövning av Kungl. Maj :t — från det i paragrafen stadgade ovillkorliga förbudet
bör finnas för det fall att företagets inverkan i förevarande hänseenden
ej är större än att den i betraktande av företagets betydelse ur allmän
synpunkt bör kunna godtagas. Enligt kraftindustriens mening bör stadgandet
överflyttas till 3 § andra stycket.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut framhåller, att regleringarnas
och kraftverkens inverkan på klimatet enligt institutets undersökningar
enbart har lokal karaktär och begränsad omfattning. Den påtagligaste
verkan är att dimfrekvensen under vintern ökar, där isen efter regleringarna
icke lägger sig, och minskar, där det tidigare varit öppet vatten och längs
de torrlagda delarna av älvsträckorna. Frågan om klimatpåverkan beröres
även av andra remissorgan, bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län.

Departementschefen. Enligt 12 § första stycket må ej så byggas i vatten,
att menlig inverkan på klimatet eller på allmänna hälsotillståndet vållas
eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Någon dispensmöjlighet
motsvarande den som föreligger enligt 3 § finnes ej. Norrländska
vattenkraftulredningen har vid sin granskning av de gällande grunderna för
tillåtlighetsprövningen ej funnit anledning att förorda någon ändring i detta
avseende, och jag vill även för egen del biträda denna ståndpunkt.

Naturskyddsföreningen har i sin promemoria uttalat, att vid tillämpningen
av stadgandet naturskyddsintresset uppenbarligen skall beaktas. Gentemot
detta uttalande har vattenöverdomstolen invänt, att sådana allmänna
intressen för vilka särskilda skyddsbestämmelser finnes i tidigare paragrafer
i 2 kap. ej omfattas av ifrågavarande stadgande. Jag anser mig ej ha anledning
att närmare ingå på detta tolkningsspörsmål, som torde få ankomma
på rättstillämpningen. Under alla förhållanden är det givet, att möjligheten
att lämna medgivande till byggnad enligt 2 kap. 3 § tredje stycket bör utnyttjas
med stor försiktighet, såvitt ett i andra stycket av samma paragraf
omförmält allmänt intresse av stor betydenhet skulle genom företaget lida
ett särskilt svårt intrång.

Vad angår 12 § andra stycket innebär naturskyddsföreningens ändringsförslag
i sak, att den i nuvarande avfattningen angivna kostnadsramen för
åtgärder till bevarande av icke fridlysta naturminnen något vidgas. För -

Kungi. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

slaget har icke mött några invändningar i remissyttrandena, och även jag
vill biträda detsamma. I fråga om paragrafens avfattning i övrigt är det såsom
vattenöverdomstolen anmärkt klart, att det icke är erforderligt att giva
någon bestämmelse om sådana naturminnen som är i laga ordning fridlysta,
utan stadgandets syfte är att bereda skydd åt område eller föremål
som är av märklig beskaffenhet, ehuru det ej blivit fridlyst. Eftersom -—
med naturskyddslagens terminologi — något naturminne strängt taget ej
föreligger förrän fridlysning skett, torde uttrycket »naturminne» ej böra
användas i lagtexten. Givet är, att stadgandet bör äga tillämpning på ett
naturföremål som är av märklig beskaffenhet, även om länsstyrelsen skulle
ba avslagit ansökan om fridlysning. Avslaget behöver ej ha föranletts av
att området ej ansetts skyddsvärt utan kan ha berott exempelvis på att en
fridlysning skulle innebära alltför stort intrång i ägarens dispositionsrätt
till fastigheten, över huvud ankommer det på vattendomstolen att pröva i
vad mån området är skyddsvärt, oavsett om frågan varit föremål för prövning
hos länsstyrelsen eller ej.

14 §.

Denna paragraf torde få kompletteras såsom en följd av den föreslagna
ändringen i 2 kap. 9 §.

20 §.

Gällande rätt. Enligt 20 § 1 mom. första stycket må ej i älv, ström, å eller
större bäck arbete för uppförande eller förändrande av damm påbörjas,
förrän efter ansökan i den ordning som i 11 kap. sägs vattendomstolen
meddelat besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras. Om genom
annat byggande i älv, ström, å eller större bäck märkbar inverkan kan ske
på vattenståndet eller vattnets lopp, gäller samma regel, såframt det ej är
uppenbart att varken allmän eller enskild rätt genom byggnaden förnärmas.
Enligt andra stycket erfordras jämväl — med visst undantag beträffande
fiskebyggnad — domstolens prövning, om i andra fall föreligger sannolika
skäl, att genom byggande i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Såsom redan berörts
i anslutning till huvudgrunderna för förslaget föreslår naturskyddsföreningen,
att 20 § skall kompletteras med stadgande att ingen anläggning
som förutsätter senare dämningsåtgärd i älv, ström, å eller större bäck må
påbörjas utan föregången prövning. Till närmare utveckling av sitt förslag
anför föreningen:

Det skall---icke vara tillåtet att på mark invid vattendraget —

den må tillhöra företagaren eller annan — påbörja något anläggningsarbete
som förutsätter att naturförhållandena i vattendraget förr eller senare ändras.
Även arbeten för framdragande av väg till damm eller kraftstation är
att hänföra hit, likaså utplanering för arbetarbostäder. I tydlighetens intresse
har särskilt angivits att förbudet omfattar såväl anläggningar av tillfällig
som anläggningar av varaktig natur. Tillstånd till åtgärder av här

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

avsett slag kan av domstolen meddelas först efter prövning av tillåtligheten
av företaget i dess helhet (jfr 11 kap. 66 §). På grund av andra punkten i
20 § första stycket blir det nya förbudet tillämpligt även på anläggning som
förutsätter annat byggande i vatten än damm.

Det kan ifrågasättas om av praktiska skäl möjlighet till undantag från
förbudet bör finnas. Befogenhet att medge undantag kunde tänkas tillkomma
vattenrättsdomaren. Erfarenheten av 1939 års lag om tillfällig vattenreglering
synes dock ej uppmuntra till något sådant undantag.

Genom hänvisningarna i 3 kap. 2 och 26 § § blir det föreslagna förbudet
tillämpligt även på vattenreglering, vare sig den sker med eller utan tvångsdelaktighet.

Beträffande remissinstansernas ställningstagande i princip till förevarande
förslag hänvisas till redogörelsen för huvudgrunderna i förslaget. Endast
i ett par yttranden har upptagits frågor rörande den närmare utformningen
av det ifrågasatta tillägget.

Vattenöverdomstolen anmärker, att lagtexten i förslaget icke utformats
så som föreningen i motiveringen angivit såsom eftersträvat. Avsikten är
att förbudet i 2 kap. 20 § 1 mom. första stycket första punkten på grund
av den andra punkten i samma stycke skall bli tillämpligt även på anläggning
som förutsätter annat byggande i vatten än damm, och för att detta
syfte skall vinnas torde ordalagen böra ändras icke blott i första punkten
utan även i styckets andra punkt. Kammarkollegiet anför att enligt förslaget
varje åtgärd, även den obetydligaste, som förutsätter en senare dämningsåtgärd,
skulle vara förbjuden. Kollegiet anser det tveksamt om grunderna
för stadgandet kan giva anledning till så rigorösa bestämmelser. Det
avgörande är att vattendomstolarnas bedömning icke prejudiceras och detta
kan knappast ske genom exempelvis förberedande vägarbeten, uppförande
av förrådsbyggnader och arbetarbostäder; allt försåvitt arbetena är av förhållandevis
ringa omfattning. Bestämmelserna bör antingen inskränkas till
att gälla sådana arbeten, vilka kan påverka bedömningen av den blivande
anläggningen, eller också bör ett dispensförfarande införas, som ger vattenrättsdomaren
befogenhet att lämna tillstånd till arbeten, vilka saknar
betydelse för bedömningen av den blivande dammen och uppdämningen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att uppförandet av arbetarbostäder
och framdragandet av vägar till ett planerat kraftstationsbygge ej
i och för sig förutsätter en senare dämningsåtgärd i vattendraget. Paragrafen
torde i sin föreslagna lydelse ej vara tillämplig på sådana arbeten. Mot
naturskyddsföreningens uppfattning anser länsstyrelsen en sådan tolkning
riktig. Naturskyddsrådet i Gävleborgs län anför att det är av stor vikt att
stadgandet får en sådan formulering, att det knappast blir möjligt att kringgå.
Rådet föreslår att uttrycket »som förutsätter senare dämningsåtgärd»
ändras till »som kan anses utgöra förarbete till eller eljest förutsätter senare
dämningsåtgärd».

Norrländska vattenkraftutredningens betänkande och yttrandena däröver
har såvitt avser ifrågavarande spörsmål behandlats i samband med förslagets
allmänna grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Departementschefen. Såsom framgår av den allmänna motiveringen föreslår
jag att förprövning enligt vattenlagen skall äga rum innan någon investering
av betydelse äger rum i ett företag. Ett stadgande därom bör införas
i 2 kap. 20 §. Den nya bestämmelsens syfte är att motverka åtgärder
som skulle kunna binda den tillståndsgivande myndigheten vid dess framtida
prövning. Den bör därför begränsas till att avse arbete av större omfattning.
Den bör vidare gälla endast arbeten på byggnad, som utgör del av
en tillämnad anläggning, såsom dammfästen, maskinstation, tilloppstunnel
eller avloppskanal. Det synes sålunda ej vara anledning att under bestämmelsen
hänföra arbeten på sådant, som ej är lokalt och funktionellt knutet
till själva anläggningen, t. ex. arbetarbostäder och förrådsutrymmen för
bygget samt upplagsplatser för byggnadsmaterial och vägar.

Då den föreslagna bestämmelsen synes böra bli tillämplig ej blott i fall som
avses i första stycket av paragrafens 1 mom. utan även i andra styckets fall,
torde den nya regeln böra upptagas i ett särskilt mom. som inskjutes mellan
nuvarande 1 och 2 mom. I samband därmed bör nuvarande 2 mom. jämkas
i redaktionellt hänseende.

31 §.

Med hänsyn till vad som föreslagits beträffande 9 § torde förevarande
paragraf få kompletteras, så att det uttryckligen framgår att kronan, kommun
eller hushållningssällskap kan påkalla hushållningsbestämmelser för
ändamål som omförmäles i 9 §. Eftersom tillägget anknyter till 9 § är det
uppenbart, att hushållningssällskap har initiativrätt allenast i den mån
sådan föreligger enligt 9 §.

36 §.

Gällande rätt. I denna paragraf meddelas bestämmelser om rensning, som
är erforderlig för bibehållande av vattens djup eller läge. Första stycket innehåller
bestämmelser om själva rensningen. I andra stycket stadgas om
uppläggande av rensningsmassorna. Om ej avsevärda olägenheter vållas
därav, får massorna uppläggas på närmaste strand eller föras till lämpligt
ställe i närheten. Lider markens ägare men av upplaget, skall han ha ersättning
enligt de bestämmelser som meddelas i 9 kap.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Naturskyddsföreningen
framhåller i sin promemoria, att ingen annan begränsning för
rätt till upplag av rensningsmassor gäller än att avsevärda olägenheter ej
må vållas därav. Såsom förutsättning för dylik rätt bör dock gälla, att det
verkligen är påkallat att uppläggning sker på angivet sätt. Dessutom bör
den rensande självfallet vara pliktig alt vidtaga åtgärder för att motverka
intrång i allmänna eller enskilda intressen, vare sig han lägger upplaget på
egen eller annans mark. Eu gräns bör dock här liksom eljest gälla, nämligen
att åtgärderna ej må draga oskälig kostnad, överensstämmelse ernås
härigenom med det grundläggande stadgandet i 2 kap. 2 §. Om likväl olägenhet
åsamkas markens ägare eller annan, skall givetvis ersättning utgå.

österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar uttalar, att cn skärp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

ning av bestämmelserna i denna paragraf är välmotiverad med hänsyn till
förekomna försummelser. Vattenöverdomstolen anmärker, att det i förslaget
använda uttrycket »annan» kan, såsom framgår av förslaget till ändring
av 2 kap. 2 §, giva anledning till missförstånd i riktning mot en alltför
vidsträckt tolkning, som icke har stöd i vattenlagens bestämmelser. Om
avsikten — såsom måste antagas — icke är att vidga kretsen av ersättningsberättigade,
torde i stället efter mönster av stadgandet i 3 § första stycket
kunna upptagas föreskrift av innehåll att, om men av upplaget likväl skulle
uppstå, ersättning skall utgå efter ty i 9 kap. skils. Kammarkollegiet anför,
att enligt kollegiets uppfattning massornas uppläggning numera erbjuder
många problem särskilt med tanke på landskapsvården. En lagändring,
som ger möjlighet för allmänna eller enskilda intressen att påkalla åtgärder
till motverkande av intrång genom uppläggning av massor är därför
behövlig. Däremot förefaller det tveksamt, om det är lämpligt att begränsa
rätten att upplägga massorna på annans mark till det fallet att det »är påkallat».
Det kan förhålla sig så, att massuppläggningen kan ske på företagarens
egen mark men att detta skulle förfula landskapsbilden eller fördyra
uppläggningen, under det att en uppläggning på annans mark skulle
ställa sig billigare och tillåta att massorna på lämpligt sätt inpassades i
landskapsbilden. Kollegiet är därför av den uppfattningen att uttrycket »om
det är påkallat» antingen bör utgå eller också närmare bestämmas, exempelvis
»om sådan uppläggning är påkallad av allmänna eller enskilda intressen
av någon betydenhet». Naturskyddsrådet i Gävleborgs län anmärker, att
förslaget liksom enligt gällande rätt medger uppläggning av jord, om ej avsevärda
olägenheter vållas därav. Rådet föreslår en viss skärpning genom
att formuleringen ändras till »om ej olägenheter av någon betydelse vållas
därav».

Departementschefen. I enlighet med det framlagda förslaget torde förevarande
stadgande böra kompletteras så, att såsom särskilt villkor för att
rensningsmassor skall få uppläggas föreskrives, att upplaget verkligen är
påkallat. Uttrycket »påkallat» — som får anses ha i huvudsak samma innebörd
som de i 2 kap. 14 § använda uttrycken »tarvas» och »prövas nödigt»
— torde även utan den av kammarkollegiet förordade närmare bestämningen
kunna anses ha den betydelsen, att tvångsrätten får tagas i anspråk,
om upplag på företagarens egen mark skulle väsentligt förfula landskapsbilden
eller fördyra uppläggningen (jfr prop. 1952: 52 s. 124 ff och 130).
Naturskyddsrådet i Gävleborgs län har förordat den ytterligare skärpningen,
att det i den gällande lydelsen begagnade uttrycket »avsevärda olägenheter»
skall ändras till »olägenheter av någon betydelse». Den gällande lydelsen
synes dock giva ett riktigare uttryck för den avvägning som bör ske.

Enligt gällande lag kräves ej förprövning för utnyttjande av möjligheten
till upplag av rensningsmassor. Det synes emellertid rimligt att markens
ägare i förväg underrättas om upplaget. Stadgande härom torde böra
införas i paragrafen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Naturskyddsföreningens förslag till bestämmelse om skyldighet för rensande
att vidtaga skadeförebyggande åtgärder kan jag i huvudsak godtaga.
Bestämmelsen om ersättning för intrång genom upplag av rensningsmassor
kan lämpligen utformas i överensstämmelse med vattenöverdomstolens förslag.

De nya bestämmelserna i förevarande paragraf blir på grund av hänvisningar
i 3 kap. 10 § och 5 kap. 9 § tillämpliga även i fråga om rensningar
för vattenreglering och allmän farled.

6 KAP.

26 §.

I denna paragraf torde böra vidtagas jämkningar motsvarande dem som
föreslagits beträffande 2 kap. 36 §.

7 KAP.

5 §.

Gällande rätt. Denna paragraf innehåller bestämmelser om upplag av
jord, som uppkastas ur dike. Jorden må läggas vid sidan av diket eller föras
till lämpligt ställe i närheten; dock får jorden ej läggas så att vattnets
avrinnande hindras eller fara uppstår för ras. Om markens ägare vill göra
sig dikesjorden till godo, äger han rätt därtill. Om han ej vill det, är den
dikande berättigad att bortföra jorden. Lider markens ägare men av upplaget,
skall ersättning enligt bestämmelserna i 9 kap. utgå.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Naturskyddsföreningen
har föreslagit vissa jämkningar i denna paragraf i nära överensstämmelse
med dem som föreslagits beträffande 2 kap. 36 §.

Västerbygdens vattendomstol anser att den föreslagna inskränkningen
kommer att vålla onödiga svårigheter. Det gäller oftast markägare, som
själv tår nytta av grävningen och kanske kan tillgodogöra sig det mesta av
jorden. Att icke få uppkasta dikesjorden på sidan av diket utan att det särskilt
utredes, huruvida denna åtgärd är påkallad, kommer säkerligen icke
att vinna förståelse hos därav närmast berörda. Om en dylik bestämmelse
vore önskvärd för vattenavledningsföretag, kunde lämpligen hänvisning
ske i 7 kap. 41 § till den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 36 §. Emellertid
förefaller det tveksamt om ett förhållande, som måste betraktas såsom normalt,
nämligen att massor lägges vid sidan av upptagningsplatsen, skulle
få förekomma allenast om det prövats vara påkallat i det särskilda fallet.
Det synes vara tillräckligt, om därvid fordras att ej avsevärda olägenheter
vållas genom uppläggningen. Däremot skall givetvis krävas, att vid behov
sådana rimliga åtgärder vidtages, att upplaget blir så litet störande som
möjligt i omgivningen. Även vattenöverdomstolcn ifrågasätter — i anslutning
till vad Västerbygdens vattendomstol anfört — om det är befogat att

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

på sätt föreslagits inskränka möjligheterna att upplägga dikesjord, speciellt
när det är fråga om egen mark. Kammarkollegiet anser att uttrycket »om
det är påkallat» är obehövligt och utan olägenhet kan utgå.

Departementschefen. Med hänsyn till vad som anförts vid remissbehandlingen
torde naturskyddsföreningens förslag i fråga om denna paragraf
böra något modifieras. Såsom begränsning i rätten till upplag bör stadgas,
att jorden ej må läggas så, att vattnets avrinnande hindras eller fara uppstår
för ras eller eljest avsevärd olägenhet uppkommer. Därjämte torde
emellertid böra införas en bestämmelse om att markens ägare i förväg skall
underrättas. Vidare bör ersättningsregeln jämkas i likhet med vad som
skett i 2 kap. 36 § och 6 kap. 26 §. Enligt 7 kap. 48 § samt 8 kap. 7 och 31 §§
kommer de nya reglerna att gälla även i fråga om rensning för marks torrläggning
och, i tillämpliga delar, beträffande avloppsledningar.

39 §.

Denna paragraf, som innehåller regler om tillåtligheten av vattenavledningsföretag,
torde böra kompletteras på samma sätt som föreslagits beträffande
2 kap. 3 §. Enligt 7 kap. 49 § blir ändringen tillämplig även på
invallningsföretag.

11 KAP.

106 §.

Gällande rätt. Denna paragraf innehåller en hänvisning till åtskilliga bestämmelser
ill kap. rörande rättegången vid vattendomstolarna, vilka skall
tillämpas även å måls behandling i vattenöverdomstolen. I anslutning därtill
finnes i paragrafen intagna bestämmelser om, jämte annat, vissa domstolskostnader
i vattenöverdomstolen.

Rörande parts skyldighet att betaia motparts kostnader för rättegången i
överinstanserna saknas för närvarande bestämmelser i vattenlagen. På
grund härav kommer jämlikt hänvisningen ill kap. 1 § sista stycket vattenlagen
i detta hänseende att gälla samma regler i vattenmålen som i vanliga
rättegångsmål.

Departementschefen. Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen
bör i fråga om rättegångskostnaderna i vattenöverdomstolen och högsta
domstolen — med avsteg från vad som gäller i vanliga rättegångsmål — införas
den regeln, att sökanden i princip skall vidkännas sina egna kostnader
liksom sådana kostnader som åsamkas motpart genom att sökanden
fullföljt talan. Regeln torde emellertid ej böra göras tillämplig på alla typer
av ansökningsmål. Sålunda torde det ej vara anledning att i detta sammanhang
ändra de grunder som gäller för företag enligt 5, 6, 7 och 8 kap.
vattenlagen. Jag vill förorda, att de nya reglerna göres tillämpliga på mål

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

om bestämmande av ersättning för rätt att jämlikt 1 kap. 14 § vattenlagen
taga strömfall i anspråk ävensom på mål om byggande i vatten, vattenreglering
och vattentäkt eller alltså i fråga om de ansökningsmål, som är uppräknade
i 11 kap. 17 § 1—11.

Förbehåll för rättegångsmissbruk m. m. torde böra ske genom en hänvisning
till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.

Den föreslagna nya bestämmelsen kan lämpligen upptagas såsom ett särskilt
stycke ill kap. 106 § vattenlagen, i vilken paragraf vissa andra frågor
rörande rättegången i vattenöverdomstolen behandlas. Det nya stycket bör
inskjutas mellan de nuvarande första och andra styckena. På grund av hänvisning
i 108 § blir den nya bestämmelsen tillämplig även vid rättegången
i högsta domstolen.

13 KAP.

8 och 11 §§.

Dessa båda paragrafer, som avser handräckning och straffansvar, bör
kompletteras med anledning av ändringen i 2 kap. 20 §. Samtidigt bör 11 §
jämkas i redaktionellt hänseende.

övergångsbestämmelserna

Den nya lagstiftningen torde få träda i kraft den 1 juli 1961. Äldre lag
bör gälla beträffande mål eller ärende, som vid ikraftträdandet redan avgjorts
i första instans. Vidare bör arbete enligt 2 kap. 20 § 2 mom. nya lydelsen,
som påbörjats före ikraftträdandet, få fortsättas efter särskilt tillstånd,
i den mån vattendomstolen icke i vanlig ordning prövat byggnadsfrågan.
Frågan om sådant tillstånd torde böra prövas främst med hänsyn till rådande
läge på arbetsmarknaden och därmed sammanhängande förhållanden.
Såsom prövningsmyndighet bör därför lämpligen länsstyrelsen fungera.
Länsstyrelsen bör från vattenrättsdomaren inhämta sådana upplysningar
rörande vattenmålet, som kan vara av betydelse för tillståndsfrågans bedömande.

Enligt vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till lag om ändring
i vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i 87 §
regei ingsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Margit Hirén

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

3 §■

Ej må----------

Skulle byggande i vatten hava till
följd, att ett avsevärt antal bofasta
personer berövas sina bostäder, eller
att större fabrik eller annan anläggning,
varav många hava uppehälle,
måste nedläggas eller dess drift väsentligt
minskas, eller att odlad jord
till en efter ortsförhållandena betydande
omfattning sättes under vatten
eller eljest väsentligt skadas, eller
att fiskerinäring av större betydenhet
lider väsentligt förfång, må
byggnaden, ändå att nyttan uppgår
till värde, som ovan sagts, icke ske.
Lag samma vare, där genom byggande
i vatten skulle förorsakas sådan
bestående ändring av naturförhållandena,
varigenom väsentligt minskad
trevnad för närboende eller betydande
förlust för landets djur- eller växtvärld
är att befara.

.---------9 kap. skils.

Skulle byggande i vatten hava till
följd, att ett avsevärt antal bofasta
personer berövas sina bostäder, eller
att större fabrik eller annan anläggning,
varav många hava uppehälle,
måste nedläggas eller dess drift väsentligt
minskas, eller att odlad jord
till en efter ortsförhållandena betydande
omfattning sättes under vatten
eller eljest väsentligt skadas, eller att
sådan fiskerinäring eller annan näring
som är av större betydenhet lider
väsentligt förfång, eller att befolkningen
eljest får sina levnadsförhållanden
väsentligt försämrade, må
byggnaden, ändå att nyttan uppgår
till värde, som ovan sagts, icke ske.
Lag samma vare, där genom byggande
i vatten skulle förorsakas sådan
bestående ändring av naturför -

hållandena, varigenom väsentligt

X Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 14 och 20 §§ SFS 1952: 235, beträffande 6 kap. 26 §
954: 24, beträffande 7 kap. 5 och 39 §§ 1920: 459, beträffande 11 kap. 106 § 1960: 304 samt
eträffande 13 kap. 8 och 11 §§ 1956:581.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

Om byggande-------

Kronan, kommun eller hushållningssällskap
äge rätt att i eller invid
vattendrag, där till följd av naturförhållandena
eller uppförd byggnad
fiskens upp- och nedgång hindras,
för fiskens framkomst anordna
särskild fiskväg eller eljest vidtaga
anstalter för fiskets befrämjande
ävensom taga i anspråk det vatten,
som för ändamålet erfordras. Beträffande
företag, som nu nämnts, gälle
vad angående byggande i vatten i
denna lag finnes föreskrivet; dock
utgöre bestämmelserna i 3 § första
stycket icke hinder för sådant företag,
där ej genom detsamma synnerligt
men tillskyndas den, som äger
råda över vattnet, eller annan.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om utvidgande
eller förbättrande av befintlig
fiskväg eller annan anordning till fiskets
befrämjande.

(Föreslagen lydelse)

minskad trevnad för närboende eller
betydande förlust ur naturskyddssynpunkt
är att befara.

-------finnes stadgat.

§•

Kronan, kommun eller hushållningssällskap
äge rätt att i eller invid
vattendrag, där till följd av naturförhållandena
eller uppförd byggnad
fiskens upp- och nedgång hindras,
för fiskens framkomst anordna
särskild fiskväg eller eljest vidtaga
anstalter för fiskets befrämjande
ävensom taga i anspråk det vatten,
som för ändamålet erfordras. Vad nu
sagts skall jämväl gälla i fråga om
utvidgande eller förbättrande av befintlig
fiskväg eller annan anordning
till fiskets befrämjande.

Kronan eller kommun äge ock rätt
att i eller invid vattenområde utföra
åtgärd som finnes önskvärd ur naturskydds-
eller hälsosynpunkt samt
taga i anspråk för sådant ändamål
erforderligt vatten.

Beträffande företag, som avses i
första eller andra stycket, gälle vad
i denna lag finnes föreskrivet angående
byggande i vatten; dock skall i
stället för bestämmelserna i 3 § första
stycket gälla, att företaget ej må
utföras, om det medför skada eller

Kungl. Maj ds proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

Ej må-----------

Är naturminnesmärke ej i laga
ordning fridlyst, böra likväl till bevarande
därav vid byggande i vatten
vidtagas sådana anordningar, som
utan att för företaget medföra kostnader
av betydenhet må anses för ändamålet
lämpliga.

(Föreslagen lydelse)

olägenhet, som står i missförhållande
till nyttan.

§•

--- —- -—--mån förnärmas.

Har område eller naturföremål,
som är av betydelse för kännedomen
om landets natur eller eljest på grund
av sin skönhet, egenart eller av annan
anledning är av märklig beskaffenhet,
ej blivit i laga ordning fridlyst
såsom naturminne, böra likväl
till bevarande därav vid byggande i
vatten vidtagas sådana anordningar,
som utan att för företaget medföra
oskälig kostnad må anses för ändamålet
lämpliga.

§•

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande
av vatten eller för åtgärd
som avses i 9 §, att å annan tillhörig
fastighet lägges damm, vall eller väg
eller ledning för vattnet eller ock
verkställes grävning, sprängning eller
annan åtgärd till strömbäddens
reglerande eller till förebyggande eller
minskande av skada, vare fastighetens
ägare pliktig att tåla sådant
intrång mot ersättning, som i 9 kap.
skils. Samma lag vare, där det för utförande
av byggnad för vattnets tillgodogörande
och därmed förenade
anläggningar eller eljest av åtgärd,
som ovan nämnts, prövas nödigt, att
annans mark tillfälligt tages i anspråk
för arbetarbostäder eller andra
byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner
eller dylikt. Om rätt att
över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning
gälle vad särskilt är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Där vid-----

Erfordras till--

motsvarande tillämpning.
— — finnes föreskrivet.

1 mom. Ej må
Äro i

Tarvas till
Där någon

2 mom. Finner vattendomstolen
vid prövning, som i 1 mom. sägs, tillämnad
byggnad, mot vilken hinder
skulle möta av bestämmelserna i 3 §
första och andra styckena, med hänsyn
till stadgandet i tredje stycket i
samma § ändock böra tillåtas, skall
frågan därom av domstolen hemställas
Konungens avgörande.

Ägare av byggnad i vatten må, vare
sig särskilda regler för vattenhushållningen
vid byggnaden blivit meddelade
eller icke, hos vattendomstolen
söka fastställande av ändrade eller
nya bestämmelser i ämnet. Enahanda
rätt tillkomme ock annan än byggnadens
ägare för bättre utnyttjande
av vattenkraften i honom tillhörigt
strömfall. Ärende, som nu nämnts,
prövas i enlighet med de för byggande
i vatten stadgade grunder, och gälle
om verkan av vattendomstolens
beslut i tillämpliga delar vad ovan
finnes sagt beträffande beslut i byggnadsmål.

Saknas beträffande

byggnaden förnärmas.

vattnets lopp.
av arbetet,
sådan prövning.

2 mom. I fall, då enligt 1 mom.
byggande i vatten ej må ske utan vattendomstolens
prövning, må ej heller
annat arbete av större omfattning å
samma anläggning påbörjas förrän
dylik prövning ägt rum.

3 mom. Finner vattendomstolen
vid prövning, som i denna § sägs, tillämnad
byggnad, mot vilken hinder
skulle möta av bestämmelserna i 3 §
första och andra styckena, med hänsyn
till stadgandet i tredje stycket i
samma § ändock böra tillåtas, skall
frågan därom av domstolen hemställas
Konungens avgörande.

§•

Ägare av byggnad i vatten må, vare
sig särskilda regler för vattenhushållningen
vid byggnaden blivit meddelade
eller icke, hos vattendomstolen
söka fastställande av ändrade eller
nya bestämmelser i ämnet. Enahanda
rätt tillkomme ock annan än
byggnadens ägare för bättre utnyttjande
av vattenkraften i honom tillhörigt
strömfall samt kronan, kommun
eller hushållningssällskap för
ändamål som omförmälas i 9 §. Ärende,
som nu nämnts, prövas i enlighet
med de för byggande i vatten
stadgade grunder, och gälle om verkan
av vattendomstolens beslut i tilllämpliga
delar vad ovan finnes sagt
beträffande beslut i byggnadsmål.
----— ---förebygga skadan.

20 §.

0 Bihang titt riksdagens protokoll 1961. 1 saml. .Yr 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

Rensning, som — —----

---— motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning
upptages, må, om det är påkallat och
ej avsevärda olägenheter vållas därav,
uppläggas på närmaste strand eller
föras till lämpligt ställe i närheten;
dock skall markens ägare förut
därom underrättas. Till motverkande
av skada och intrång för allmänna eller
enskilda intressen skola vidtagas
erforderliga åtgärder, som ej föranleda
oskälig kostnad. För skada och intrång,
som likväl uppkommer, skall
ersättning givas efter vad i 9 kap.
sägs.

6 KAP.

26 §.

Rensning, som------

----motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensningen
upptages, må, om det är påkallat
och ej avsevärda olägenheter vållas
därav, uppläggas på närmaste strand
eller föras till lämpligt ställe i närheten;
dock skall markens ägare förut
därom underrättas. Till motverkande
av skada och intrång för allmänna
eller enskilda intressen skola
vidtagas erforderliga åtgärder, som
ej föranleda oskälig kostnad. För skada
och intrång, som likväl uppkommer,
skall ersättning givas efter ty i
lagen om flottning i allmän flottled
stadgas med avseende å ersättning
för flottningsskada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen Ig delse)

7 KAP.

Jord, som uppkastas ur dike, må
läggas vid sidan av diket eller föras
till lämpligt ställe i närheten; dock
må jorden ej läggas så, att vattnets
avrinnande hindras eller fara uppstår
för ras. Vill markens ägare göra sig
dikesjorden till godo, äge rätt därtill;
vill han det ej, vare den dikande berättigad
att bortföra jorden. Lider
markens ägare men av upplaget, njute
ersättning, som i 9 kap. sägs.

§•

Jord, som uppkastas ur dike, må
läggas vid sidan av diket eller föras
till lämpligt ställe i närheten; dock
må jorden ej läggas så, att vattnets
avrinnande hindras eller fara uppstår
för ras eller eljest avsevärd olägenhet
uppkommer. Markens ägare
skall i förväg underrättas. Vill denne
göra sig dikesjorden till godo, äge rätt
därtill; vill han det ej, vare den dikande
berättigad att bortföra jorden.
För skada och intrång av upplaget
skall ersättning givas efter vad i 9
kap. sägs.

§.

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, hava
till följd, att större fabrik eller annan
anläggning, varav många hava
uppehälle, måste nedläggas eller dess
drift väsentligt minskas eller att sådan
fiskerinäring eller annan näring
som är av större betydenhet lider väsentligt
förfång eller att befolkningen
eljest får sina levnadsförhållanden
väsentligt försämrade, må åtgärden,
ändå att nyttan uppgår till värde,
som i 38 § omförmäles, icke ske.
Lag samma vare, där genom dylik åtgärd
skulle förorsakas sådan bestående
ändring av naturförhållandena,
varigenom väsentligt minskad trevnad
för närboende eller betydande
förlust ur naturskyddssynpunkt är
att befara.

Prövas företaget

till företaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

Bestämmelserna i

Vattenöverdomstolen må

Då på--—--—

Med avseende — —--

106 §.

- —----— — behandling därstädes.

1 mål som avses i 17 § 1—11 skall
sökanden, där ej annat föranledes av
18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,
städse själv vidkännas sina kostnader
i vattenöverdomstolen, så ock kostnad
som åsamkas motpart genom att
sökanden fullföljt talan.

-------motsvarande tillämpning.

---—------ fullföljt talan.

-----— -----av statsverket.

VA KAP.
8 §•

Där byggande-------

Vad ovan--------—

I fråga ---------

Om någon bygger i vatten eller eljest
utför arbete å anläggning, som
avser byggande i vatten, eller anlägger
vattentäkt utan föregången prövning
i laga ordning, varigenom medgivande
till arbetet erhållits, och förhållandena
finnas uppenbarligen vara
sådana, att dylik prövning skolat
enligt stadgande i denna lag föregå,
äge överexekutor förbjuda arbetets
fortsättande, intill dess sådan prövning
ägt rum, så ock, när skäl därtill
äro, förordna om handräckning
till rättelse i vad olagligen skett.

--------rätt kränkes.

-------därvid meddelats.

--—---—--avsedda fall.

11 §•

Den, som mot bestämmelserna i 2 Den, som mot bestämmelserna i 2
kap. 20 § första eller andra stycket kap. 20 § / mom. första eller andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

bygger i vatten utan därtill av vattendomstolen
lämnat medgivande

eller mot — —--------

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 §
tredje stycket underlåter att söka
vattendomstolens godkännande av
verkställd ändring å byggnad i vatten -

eller mot---------

Till samma---------

(Föreslagen lydelse)

stycket bygger i vatten utan därtill
av vattendomstolen lämnat medgivande -—

-------stadgad ordning

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 §
1 mom. tredje stycket underlåter att
söka vattendomstolens godkännande
av verkställd ändring å byggnad i
vatten

eller mot vad i 2 kap. 20 § 2 mom.
finnes stadgat utan medgivande utför
arbete som där avses

--------sex månader.

---—--- -—38 § fjärde stycket.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1961.

Lagen äger ej tillämpning beträffande
mål eller ärende, som av vattendomstol
eller synemän avgjorts före
ikraftträdandet.

Har arbete, som avses i 2 kap.
20 § 2 mom. nya lagen, påbörjats före
ikraftträdandet, må arbetet, ändå
att prövning av vattendomstol ej ägt
rum, fortsättas i den omfattning som
medgives av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Bilaga B

Vid Svenska naturskyddsföreningens promemoria fogat utkast till
Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen

Härigenom förordnas, att 1 kap. 6 §, 2 kap. 2, 3, 9, 12, 14, 20, 31 och 36 §§,
4 kap. 13 och 15 §§, 7 kap. 5, 39 och 46 §§ och 13 kap. 8 och 11 §§ vattenlagen
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 KAP.

6 §•

Tages i vattendrag, där kungsådra finnes, vatten i anspråk för inrättande,
utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller allmän flottled eller
för torrläggning eller bevattning av mark eller för fiskets tillgodoseende
eller eljest för naturskgddsändamål eller för allmänna hälsovården, vare
ägare av strömfall eller annat område i vattendraget pliktig att utan gottgörelse
underkasta sig därigenom uppkommen förlust i vattenmängd, i den
mån förlusten tillsammans med det vatten, som förut utan att. ersättning
därför utgått må hava tagits i anspråk för ändamal, som nyss nämnts, icke
överstiger en tredjedel av den i varje tidsmoment framrinnande vattenmängden.
Där viss--- — tredje stycket.

Om för — — — utan ersättning.

Därest genom--— vunna ökningen.

2 KAP.

2 §-..

Byggnad i vatten skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta intrång och olägenhet för allmänna och enskilda intressen.

Vid tillämpning av första stycket skall särskild hänsyn tagas till naturskyddssynpunkten.

3 §.

Ej må---9 kap. skils.

Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta
personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning,
varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt
minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande
omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att
fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång, må byggnaden,
ändå att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag samma
vare, där genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring’av
naturförhållandena, varigenom betydande förlust för landskapsbilden,
väsentligt minskad trevnad för närboende, annan avsevärd olägenhet
för landsdelen eller eljest betydande förlust ur naturskyddssynpunkt, såsom
för djur- eller växtvärlden, är att befara. Vid bedömande av allmänna

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

olägenheter skall hänsyn i görlig mån tagas jämväl till vad andra företag
inom samma och närliggande nederbördsområden förorsakat eller kunna
komma att förorsaka.

Prövas byggnad i vatten vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller
för orten eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder
mot byggnaden skulle möta av vad i första och andra styckena sägs, efter
hemställan av vattendomstolen på sätt i 20 § 2 mom. stadgas, lämna medgivande
till byggnaden. Har Konungen med riksdagen förklarat, att av
hänsyn till allmänna intressen byggande i strid mot andra stycket ej må
äga rum, må undantag medgivas allenast efter samtycke av riksdagen.

Om byggande,---finnes stadgat.

9 §•

Kronan, kommun--- — eller annan.

Vad nu----fiskets befrämjande.

Kronan eller kommun äge ock rätt att enligt vad i första stycket är
stadgat utföra åtgärd, som finnes önskvärd för att befrämja djur- eller
växtlivet eller motverka olägenheter ur naturskydds- eller hälsosynpunkt,
såframt åtgärden ej medför skada eller olägenhet som står i missförhållande
till nyttan.

12 §.

Ej må---mån förnärmas.

Såvitt angår särskilda naturminnen skall iakttagas att, även om de ej blivit
i laga ordning fridlysta, till bevarande därav vid byggande i vatten böra
vidtagas sådana anordningar som utan oskälig kostnad må anses för ändamålet
lämpliga.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten eller i fall som avses

i 9 §, att å annan tillhörig fastighet lägges damm---är stadgat.

Där vid---motsvarande tillämpning.

Erfordras till---finnes föreskrivet.

20 §.

1 mom. Ej må arbete för uppförande eller förändrande av damm i älv,

ström, å eller större bäck ej heller för annan anläggning av tillfällig eller
varaktig natur, som förutsätter senare dämningsåtgärd i dylikt vattendrag,
påbörjas, förrän —---byggnaden förnärmas.

Äro i--- — vattnets lopp.

Tarvas till---av arbetet.

Där någon---sådan prövning.

2 mom. Finner vattendomstolen — — -—- Konungens avgörande.

31 §.

i byggnadsmål.

Saknas beträffande — — — förebygga skadan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961
36 §.

Rensning, som — — — motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning upptages, må, om det är påkallat och
ej avsevärda olägenheter vållas därav, uppläggas på närmaste strand eller
föras till lämpligt ställe i närheten. Där så sker, skola till motverkande av
intrång i allmänna eller enskilda intressen vidtagas erforderliga åtgärder
som ej föranleda oskälig kostnad. Lider likväl markens ägare eller annan
men av upplaget, njute ersättning som i 9 kap. sägs.

4 KAP.

13 §.

Där fråga---slutligen avgjorts.

Har Konungen med riksdagen förklarat, att reglering av vattnets avrinning
ur vissa vattenområden ej får äga rum till men för allmänna intressen,
må undantag medgivas allenast efter samtycke av riksdagen.

15 §.

Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som härutinnan
meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande eller minskande av
skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning
icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan
skada eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande
den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande
särskilt genom jords torrläggning eller beredande av tillgång till elektrisk
kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för
befolkningens behov eller för naturskyddsändamål.

7 KAP.

5 §•

Jord, som uppkastas ur dike, må, om det är påkallat, läggas vid sidan av
diket eller föras till lämpligt ställe i närheten. Där så sker, skola till motverkande
av intrång i allmänna eller enskilda intressen vidtagas erforderliga
åtgärder, som ej föranleda oskälig kostnad. Ej må jorden läggas så att
vattnets avrinnande hindras eller fara uppstår för ras. Vill markens ägare
göra sig dikesjorden till godo, äge rätt därtill. Vill han det ej, vare den
dikande berättigad att bortföra jorden. Lider markens ägare eller annan men
av upplaget, njute ersättning, som i 9 kap. sägs.

39 §.

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, hava till följd, att större fabrik eller annan
anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift
väsentligt minskas eller att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt
förfång, må åtgärden, ändå att nyttan uppgår till värde, som i 38 §
omförmäles, icke ske. Lag samma vare, där genom dylik åtgärd skulle
förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom betydande
förlust för landskapsbilden, väsentligt minskad trevnad för närboende,
annan avsevärd olägenhet för landsdelen eller eljest betydande förlust
ur naturskyddssynpunkt, såsom för djur- eller växtvärlden, är att befara.
Vid bedömande av allmänna olägenheter skall hänsyn i görlig mån

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961 93

tagas jämväl till vad andra företag inom samma och närliggande nederbördsområden
förorsakat eller kunna komma att förorsaka.

Prövas företaget vara av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller
för orten eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder
mot företaget skulle möta av bestämmelserna i 38 § eller vad i denna § är
stadgat, efter hemställan av vattendomstolen på sätt i 46 § sägs lämna
medgivande till företaget. Har Konungen med riksdagen förklarat, att av
hänsyn till allmänna intressen åtgärd i strid mot första stycket ej må äga
rum, må undantag medgivas allenast efter samtycke av riksdagen.

46 §.

Är fråga--— ordning, vattendomstolen.

Finner vattendomstolen---Konungens avgörande.

Har Konungen med riksdagen förklarat, att sänkning eller reglering av
vattnets avrinning ej må äga rum till men för allmänna intressen, må
undantag medgivas allenast efter samtycke av riksdagen.

13 KAP.

8 §.

Bygger någon i vatten eller vidtager anläggningsåtgärd, som förutsätter
senare ändring av vattenförhållandena, eller anlägger någon vattentäkt utan
föregången prövning i laga ordning, varigenom medgivande till arbetet erhållits,
och finnas förhållandena uppenbarligen vara sådana, att dylik
prövning skolat enligt stadgande i denna lag föregå, äge överexekutor förbjuda
arbetets fortsättande, intill dess sådan prövning ägt rum, så ock, när
skäl därtill äro, förordna om handräckning till rättelse i vad olagligen skett.

Där byggande---rätt kränkes.

Vad ovan--— — därvid meddelats.

I fråga — -— — avsedda fall.

11 §•

Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första eller andra stycket
bygger i vatten eller som vidtager anläggningsåtgärd, varom förmäles i första
stycket av nämnda §, utan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande

eller mot —--45 § omförmäles,

skall, där han insett eller skäligen bort inse, att jämlikt åberopade lagrum
medgivande eller godkännande, som nu nämnts, varit erforderligt, straffas
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma---8 kap. 37 §.

Denna lag träder i kraft den

Har medgivande att bebygga strömfall givits enligt äldre lag eller strömfall
eljest lagligen bebyggts före nya lagens ikraftträdande, vare strömfallets
ägare ej på grund av 1 kap. 6 § nya lydelsen skyldig att utan gottgörelse
underkasta sig förlust i vattenmängd i vidare mån ån tidigare enligt 1 kap.
12 §.

Vad i 2 kap. 20 § nya lydelsen är stadgat skall ej gälla, där arbetet påbörjats
före nya lagens ikraftträdande och vattendomstolen finner att skål
ej föreligger att avbryta arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 november
1960.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 20 oktober 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 7 oktober 1960, hade Kungl. Maj :t
förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i
vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn G. Dyrssen. Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

2 KAP.

9 §•

Genom sin avfattning undantager tredje stycket från regeln, att vad i lagen
finnes föreskrivet angående byggande i vatten skall gälla beträffande
företag som avses i första och andra styckena, icke blott bestämmelserna i
3 § första stycket om hinder mot byggande i vatten utan även det i samma
stycke förekommande stadgandet att för skada och intrång ersättning skall
givas efter ty i 9 kap. skils. Som det icke kan vara avsett att från tillämpning
utesluta stadgandet om ersättningsskyldighet, bör avfattningen jämkas.

20 §.

Det föreslagna, i 2 mom. upptagna förbudet mot påbörjande av andra
arbeten än sådana som äro att hänföra till byggande i vatten är enligt departementschefens
uttalande avsett att gälla endast arbeten på byggnad,
som utgör del av en tillämnad anläggning, men icke arbeten på sådant som
ej är lokalt och funktionellt knutet till själva anläggningen. De arbeten,
som enligt nämnda uttalande och de i anslutning därtill anförda exemplen
avses skola vara tillåtna, torde kunna karakteriseras så, att de gälla anläg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

gande av vägar samt vidtagande av förberedande åtgärder, såsom uppförande
av arbetarbostäder och anordnande av upplagsplatser. Begränsningen, som i
förslaget kommer till uttryck allenast genom att förbudet angives avse arbeten
å anläggningen, skulle framgå med större tydlighet därest till förbudsstadgandet
fogas en bestämmelse om undantaget jämte en beskrivning av
dess innebörd i ordalag som nyss sagts.

I fråga om förbudsstadgandet synes det, bl. a. med hänsyn till lydelsen
av 13 kap. 8 och 11 §§ i förslaget i vad de avse ifrågavarande förbud, vara
önskvärt att förbudet i lagtexten angives gälla, när enligt 1 mom. byggande
i vatten ej må ske utan föregången prövning, varigenom medgivande till
företaget erhållits.

Lagrådet hemställer, att 2 mom. omformuleras i enlighet med vad här angivits.

Då enligt 2 mom. undantag från förbudet ej skall kunna medgivas av
vattendomstol samt den prövning som avses i 3 mom. således ej kan gälla
annat än tillåtligheten enligt 1 mom., synes den föreslagna ändringen av 3
mom. vara onödig och ägnad att föranleda missförstånd. Lagrådet anser
därför, att 3 mom. bör lämnas oförändrat.

11 KAP.

106 §.

Det nya stadgandet, för vilket 6 § lagen den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. tjänat såsom förebild, innebär jämfört med
reglerna i 18 kap. 1 och 4 §§ rättegångsbalken, vilket kapitel enligt 11 kap.
I § vattenlagen gäller för rättegången i vattenöverdomstolen och högsta domstolen,
vissa jämkningar till förmån för sakägare. Stadgandets innebörd i
förhållande till 18 kap. rättegångsbalken blir klarare om däri inskjules en
erinran att i övrigt detta kapitel skall tillämpas. Lagrådet förordar att så
sker, varvid avfattningen i övrigt bör något jämkas. Det nya stycket torde
lämpligen böra sättas sist i paragrafen.

13 KAP.

8 §•

På sätt framhållits vid 2 kap. 20 § i förslaget äger vattendomstol icke
medgiva undantag från förbud, som där sägs. Den prövning som nämnes i
förevarande paragraf kan förty icke gälla annat än tillåtligheten av själva
företaget. Med hänsyn härtill synes den föreslagna lydelsen icke vara helt
tillfredsställande. Paragrafen torde böra avse de fall att någon, utan föregången
prövning i laga ordning varigenom medgivande till företaget erhållits,
bygger i vatten eller mot stadgandet i 2 kap. 20 § 2 mom. utför arbete, som
där avses, eller anlägger vattentäkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

11 §•

Enligt den föreslagna kompletterande bestämmelsen skall straffansvar
kunna inträda jämväl för den, som mot vad i 2 kap. 20 § 2 mom. finnes
stadgat utan medgivande utför arbete, som där avses. Av enahanda skäl som
anförts beträffande 13 kap. 8 § torde till förtydligande av den nya straffbestämmelsen
en redaktionell jämkning vara önskvärd. Stadgandet kan lämpligen
angivas gälla den, som mot bestämmelsen i 2 kap. 20 § 2 mom. utför
arbete, som där avses, innan medgivande till företaget lämnats.

Övergångsbestämmelserna

Mål eller ärende, som åsyftas i andra stycket av förslaget, kan ha avgjorts
icke blott av vattendomstol eller synemän utan även av allmän domstol eller
skiljemän (se 2 kap. 36 § och 6 kap. 26 § vattenlagen, sistnämnda lagrum
jämfört med 10—12 §§ lagen om flottning i allmän flottled). Lagrådet förordar
därför att andra stycket gives det innehållet, att lagen ej äger tillämpning
beträffande mål eller ärende, som av första domstol eller av synemän
eller skiljemän avgjorts före ikraftträdandet.

Justitieråden Regner, af Trolle och Bomgren:

Med grunden för det i 2 kap. 20 § 2 mom. stadgade förbudet mot arbetes
påbörjande innan företaget medgivits synes det knappast förenligt, att den
prövning som enligt tredje stycket ankommer å länsstyrelse skall ske främst
med hänsyn till arbetsmarknadens läge och därmed sammanhängande förhållanden.
I den mån det är möjligt torde prövningen i första hand böra
avse frågan, om med hänsyn till vattendomstolens tillståndsprövning är
olämpligt att arbetet utföres. Vidare bör beaktas hur långt arbetet fortskridit;
om föga återstår att utföra och ett avbrott skulle medföra avsevärd merkostnad
kan det, i betraktande av att igångsättandet varit lovligt, te sig obilligt
att framställning om dess fortsättande avslås.

Trots det samband som kan råda mellan prövning av frågan om medgivande
till arbetets fortsättande och vattendomstolens tillståndsprövning lärer
skäl föreligga, att dylikt medgivande icke ankommer på vattendomstolen
eller vattenrättsdomaren.

Ändras lydelsen av 2 kap. 20 § 2 mom. på sätt lagrådet hemställt, torde
någon jämkning böra ske av ordalagen i tredje stycket.

Regeringsrådet Jarnerup:

Såsom skäl för att länsstyrelsen skall vara prövningsmyndighet i fall,
som avses i tredje stycket, har i motiveringen till förslaget angivits att frågan
om tillstånd till fortsättande av dylikt arbete borde prövas främst med
hänsyn till rådande läge på arbetsmarknaden och därmed sammanhängande
förhållanden. Då enligt motiveringen länsstyrelsen skall från vattenrättsdomaren
inhämta sådana upplysningar rörande vattenmålet, som kunna
vara av betydelse för tillståndsfrågans bedömande, synes det vara avsett att

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

länsstyrelsen även skall beakta huruvida vattendomstolen kan antagas komma
att lämna tillstånd till det företag, vari det ifrågavarande arbetet ingår,
och, därest så kan antagas bliva fallet, i vad mån arbetet erfordras för att
företaget skall komma till stånd.

Då vattendomstol prövar fråga om tillstånd till byggande i vatten, tages
hänsyn till den nytta företaget medför i förhållande till den skada eller det
intrång, som kan förorsakas därav. Vid prövning av frågan, huruvida påbörjat
arbete må fortsättas, bör från vattenrättslig synpunkt beaktas, om
det ingår som ett ändamålsenligt led i ett företag vartill vattendomstolen kan
antagas komma att lämna medgivande. Prövningen från sådan synpunkt
kommer i följd härav att till betydande del ske med hänsyn tagen till samma
omständigheter, som skola ligga till grund för vattendomstolens prövning
av tillstånd till företaget i dess helhet. Det kan därför icke anses lämpligt att
lägga prövningen på länsstyrelsen, som för övrigt icke har att taga befattning
med liknande frågor. I stället torde prövningen böra ankomma på vattenrättsdomaren,
som redan nu har att i vissa hänseenden meddela interimistiska
beslut i avvaktan på vattendomstols avgörande (se 11 kap. 46 §
vattenlagen).

Den prövning, som från arbetsmarknadssynpunkt kan komma i fråga,
bör verkställas av arbetsmarknadsorganen i därför stadgad ordning.

Därest den vattenrättsliga prövningen får ankomma på vattenrättsdomaren,
torde vad som gäller rörande vattenrättsdomares beslut i fråga, som
omförmäles i 11 kap. 46 § vattenlagen, böra äga motsvarande tillämpning
beträffande vattenrättsdomares beslut, som här avses. Detta innebär bl. a.
att, utöver angivna stadgande, 71 § första stycket och 107 § i 11 kap. vattenlagen
bliva tillämpliga beträffande sistnämnda beslut.

På grund härav hemställer jag, att tredje stycket ändras i enlighet med
vad sålunda anförts.

Ur protokollet:
T. Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 december 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 18 november
1960 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 7 oktober 1960 remitterade
förslaget till lag om ändring i vattenlagen.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför därvid följande.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet anfört rörande 2 kap. 9 §, 11 kap.
106 § samt 13 kap. 8 och 11 §§.

Vad angår stadgandet i 2 kap. 20 § om förbud mot påbörjande av andra
arbeten än sådana, som är att hänföra till byggande i vatten, har lagrådet
ansett, att den avsedda begränsningen av förbudsregeln till att gälla endast
arbeten på byggnad som utgör del av själva anläggningen bör komma till
uttryck genom en särskild undantagsbestämmelse. Då det emellertid icke är
uteslutet, att en sådan konstruktion kan innebära en utvidgning av förbudsregeln
i jämförelse med det remitterade förslaget, anser jag mig ej böra
frångå det remitterade förslaget på denna punkt. Vad lagrådet i övrigt anfört
under ifrågavarande paragraf torde böra beaktas.

I fråga om övergångsbestämmelserna har jag icke något att erinra mot
den av lagrådet förordade kompletteringen av andra stycket. Vidare torde
ordalagen i tredje stycket böra något jämkas. Vad angår den prövning, som
enligt detta stycke ankommer på länsstyrelsen, bör givetvis i enlighet med
vad lagrådets majoritet har uttalat medgivande icke lämnas, om det med hänsyn
till vattendomstolens tillståndsprövning är olämpligt att arbetet utföres.
Eljest bör dock arbetsmarknadssynpunkterna tillmätas betydande vikt. Såsom
lagrådsmajoriteten uttalat bör även beaktas hur långt arbetet fortskridit.

Utöver de ändringar i förslaget, som nu berörts, torde förslaget få formellt
jämkas i några hänseenden.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget efter ändring i enlighet med
vad sålunda anförts måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Med biiall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

6901S3