Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960 (Proposition 1960:124)

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om registrering och mönstring av sjömän
(mönstringsförordning) m. m.; given Stockholms
slott den 25 mars 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till förordning
om registrering och mönstring av sjömän (mönstringsförordning),
dels ock föreslå riksdagen att godkänna de förslag i övrigt om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen underställes riksdagen huvudgrunderna i förslag till
ny författning rörande registrering och mönstring av sjömän. Förslaget innebär
förbättrade möjligheter att avstänga grovt misskötsamma sjömän från
anställning ombord på fartyg. Vidare föreslås en väsentlig utvidgning av
hälsokontrollen av sjömän. I fråga om sjömansregistreringen föreslås, att
den nuvarande lokala inskrivningen av sjömän kompletteras med viss begränsad
central registrering vid sjöfartsstyrelsen. Härjämte föreslås viss
utökning av inskrivningsskyldigheten.

I organisatoriskt avseende föreslås, att antalet sjömanshus minskas från
HO till 19, samt att sjömanshusverksamheten administrativt samordnas med
sjömansförmedlingarna på de orter, där sjömanshus skall finnas i fortsättningen.
Samordningen innebär, att sjömanshusen inordnas i den allmänna
arbetsförmedlingen och att arbetsmarknadsstyrelsen blir administrativ
chefsmyndighet för dessa organ. Ansvaret i fråga om inskrivnings- och
mönstringsverksamheten kommer dock att fortfarande åvila sjöfartsstyrelsen,
vilken har att svara för erforderliga anvisningar beträffande denna
verksamhet och för inspektionen av den.

Den föreslagna organisationen innebär, att staten helt övertar det ekono 1

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

miska ansvaret för sjömanshusens administration. Det föreslås, att den för
sjömanshusverksamheten avsedda särskilda fartygsavgiften, den s. k. tonavgiften,
upphör i samband därmed, och att i stället fyr- och båkavgiften
höjes.

Den nya mönstringsförfattningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1961.
Det förutsättes att den organisatoriska omläggningen kan verkställas samtidigt.

För statens del beräknas omorganisationen medföra en framtida årlig besparing
av i runt tal 260 000 kronor. Under de två första budgetåren motväges
besparingen delvis av utgifter av tillfällig natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

Förslag

till

förordning om registrering och mönstring av sjömän
(mönstringsförordning)

Härigenom förordnas som följer.

Registrering av sjömän

1 §•

Svensk sjöman, som är anställd å svenskt handelsfartyg med en nettodräktighet
av 20 registerton eller mera, skall vara inskriven vid sjömanshus.
Inskrivning må ock eljest ske av svensk sjöman, som visar eller gör
sannolikt att han är anställd eller skall vinna anställning å handelsfartyg.

Inskrivning skall ske vid sjömanshuset i det sjömanshusdistrikt, inom
vilket sjömannen är kyrkobokförd, eller, om han ej är kyrkobokförd i Sverige,
vid Stockholms sjömanshus.

2 §•

Med handelsfartyg förstås sådant fartyg som nyttjas till handelssjöfart
eller resandes fortskaffande eller annat ändamål, som äger gemenskap med
handelssjöfarten, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag.

3 §•

Sjöman må ej samtidigt vara inskriven vid flera sjömanshus.

4 8-

Inskrivning må icke ske av den, som på grund av sitt hälsotillstånd är
olämplig att utöva sjömansyrket, ej heller av den för vilken påmönstringsförbud
enligt 26 § gäller. Inskrivning av den, som icke uppnått myndig ålder,
må ej ske utan att målsman lämnat tillstånd därtill.

Sjöman skall med intyg av sjömansläkare styrka, att hinder på grund av
hans hälsotillstånd icke föreligger mot inskrivning.

Sjömansläkare utses i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

5 §.

I samband med inskrivningen vid sjömanshus skall för sjömannen utfärdas
sjöfartsbok.

6 §•

För inskrivning skall sjömannen personligen inställa sig vid det sjömanshus,
som han skall tillhöra; dock må, om sjömannen befinner sig på annan
ort och sådan inställelse skulle föranleda betydande olägenhet, nödvändiga
åtgärder för inskrivningen vidtagas samt sjöfartsbok utfärdas av mönstringsförrättare,
som finnes att tillgå på orten.

7 §•

När sjömannen inskrivits, skall sjömanshuset därom ofördröjligen underrätta
pastorsämbetet i den församling, där sjömannen är kyrkobokförd,

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

samt, beträffande värnpliktig sjöman, vederbörande inskrivningschef enligt
vad särskilt stadgas.

8 §•

Upphör sjöman, som är inskriven vid sjömanshus, att idka sjöfart å handelsfartyg,
bör han göra anmälan därom till sjömanshuset för att avföras
ur inskrivningsregistret. Om sjömannen, såvitt är känt, under fyra på varandra
följande kalenderår icke idkat sjöfart å svenskt handelsfartyg, skall
han, även om anmälan ej skett, avföras ur registret vid slutet av fjärde
året. Är sjömannen nyinskriven i registret och har han, såvitt är känt, tjänstgjort
till sjöss under högst sex månader av första året efter inskrivningen
men under det nästföljande kalenderåret icke vidare idkat sjöfart å svenskt
handelsfartyg, skall han, även om anmälan ej skett, avföras ur registret redan
vid slutet av nämnda kalenderår; dock skall sjömannen, om han kan
antagas hava under någon del av detta år på grund av annan militärtjänstgöring
än som föranledes av fast anställning vid krigsmakten varit hindrad
att idka sjöfart, avföras ur registret först vid slutet av det kalenderår, under
vilket sådant hinder icke förelegat. Befinnes att sjöman, som enligt vad
nu sagts utan anmälan avförts ur inskrivningsregister, alltjämt idkar sjöfart
å svenskt handelsfartyg, skall han åter införas i registret.

När sjöman avföres ur eller återinföres i inskrivningsregister, skall underrättelse
därom ofördröj ligen tillställas pastorsämbetet i den församling,
där sjömannen är kyrkobokförd, samt, beträffande värnpliktig sjöman, vederbörande
inskrivningschef enligt vad därom särskilt stadgas.

9 §•

över sjömän, som inskrivits vid sjömanshus, skall föras centralt register
hos sjöfartsstyrelsen.

10 §.

Från skyldighet enligt 1 § att vara inskriven vid sjömanshus äger sjöfartsstyrelsen
meddela undantag i fråga om anställda å fartyg, som uteslutande
nyttjas i inre svenskt farvatten.

11 §•

Om registrering av utländska sjömän med anställning ombord å svenska
handelsfartyg och om sjöfartsbok för dem stadgar Kungl. Maj :t särskilt.

Mönstring av sjömän
12 §.

Befälhavare och besättning, som tillträda tjänst å svenskt handelsfartyg
med en nettodräktighet av 20 registerton eller mera, skola påmönstras fartyget,

a) om fartyget går i utrikes fart,

b) om fartyget går i inrikes fart och är att hänföra till passagerarfartyg,
såvida fartyget enligt gällande passagerarfartygscertifikat må nyttjas till
passagerares befordran i kustfart eller vidsträcktare fart samt ej utgår
allenast på lustresa eller annan tillfällig resa.

13 §.

Fartygsbefälhavare äger låta påmönstra besättning, oaktat mönstringsskyldighet
enligt 12 § ej föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

14 §.

Svensk sjöman må icke inom riket påmönstras svenskt fartyg om

a) han ej är inskriven vid sjömanshus eller han saknar sjöfartsbok,

b) han på grund av sitt hälsotillstånd är olämplig för anställning i av sedd

befattning eller eljest av hälsoskäl icke är lämplig för tjänst ombord
å fartyg, . -

c) påmönstringsförbud gäller för honom,

d) han saknar föreskriven behörighet för anställning i avsedd befattning,
och sådana omständigheter icke föreligga, att han ändock bör godtagas för
anställningen, eller

e) i övrigt hinder i lag eller annan författning möter mot hans anställning
å fartyget.

I fråga om utländsk sjöman skall vad i föregående stycke under b)—e)
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Utländsk sjöman må ej påmönstras, med mindre han innehar pass eller
annan legitimationshandling, som i särskild ordning godtagits att gälla såsom
pass.

15 §.

Vid mönstringstillfället skall sjömannen med intyg av sjömansläkare
styrka, att hinder på grund av hans hälsotillstånd icke föreligger mot påmönstringen.

Läkarintyg, som företes vid påmönstring å fartyg med en brnttodräktighet
av 200 registerton eller mera, skall vara utfärdat efter sådan grundlig
undersökning som avses i 41 §.

16 §.

Vid påmönstring utom riket av sjöman å svenskt fartyg skall iakttagas
vad i 14 och 15 §§ stadgas; dock att undantag från bestämmelserna i 14 §
första och andra styckena och 15 § i trängande fall må göras för enstaka
resa.

17 §.

Svensk sjöman, som i svensk hamn tillträder tjänst å utländskt fartyg
skall påmönstras fartyget. Anlöper utländskt fartyg, å vilket svensk sjöman
är anställd, svensk hamn skall, om påmönstring icke redan skett, sjömannen
påmönstras fartyget innan detta avgår.

18 §.

Vid påmönstring enligt 17 § skall iakttagas

a) att sjömannen är inskriven vid sjömanshus och har sjöfartsbok,

b) att hinder enligt lag eller annan författning icke möter mot hans anställning
ombord å fartyget, samt

c) att mellan sjömannen och fartygsbefälhavaren upprättas anställningskontrakt,
som tillförsäkrar sjömannen dels rätt att lämna tjänsten å sådan
tid, att han ej hindras fullgöra honom såsom värnpliktig åliggande skyldighet,
dels ock, om fartyget ej tillhör nation som tillförsäkrar svensk sjöman
sådan förmån, rätt att vid sjukdom eller skada, i den omfattning 28 § sjömanslagen
stadgar, på redarens bekostnad åtnjuta vård och fri hemresa.

Av anställningskontraktet skall ett exemplar tillställas mönstringsförrättaren
och ett exemplar överlämnas till den anställde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

19 §.

Vid påmönstring inom riket å svenskt fartyg skall tillses, att besättningen,
befälhavaren däri inberäknad, består till minst två tredjedelar av svenska
medborgare eller medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Vid påmönstring å svenskt fartyg utom riket skall vad i första stycket
sagts beaktas, där så kan ske.

20 §.

Frånträder påmönstrad sjöman sin tjänst å svenskt fartyg, skall han avmönstras.
Påkallas sjömannens närvaro för sjöförklaring, äger han dock
icke påfordra avmönstring, förrän sjöförklaringen avgivits. Sjömannen är
likväl obetagen att ingå avtal om sådan ny tjänst å annat fartyg, som icke
medför hinder för honoin att närvara vid sjöförklaringens avgivande.

21 §.

Vid avmönstring åligger det mönstringsförrättaren att såvitt möjligt tillse,
att sjömannen tillgodonjutit lön och övriga förmåner enligt tjänsteavtalet
samt att i övrigt gällande föreskrifter iakttagits i samband med tjänstens
upphörande.

Föreligger överenskommelse mellan befälhavaren och sjömannen att sjömannen
endast tillfälligt skall lämna fartyget för att åter inom två månader
tillträda tjänst ombord, skall tillsyn enligt första stycket avse endast att
vederbörlig anteckning om avmönstringen gjorts i fartygets sjömansrulla.

22 §.

När sjömansrulla, som utfärdats enligt 32 §, upphör att gälla, skola befälhavare
och besättning avmönstras med iakttagande av vad i 20 och 21 §§
stadgas. De, som kvarstå i tjänst å fartyget, skola ånyo påmönstras, därvid
14—16 §§ äga tillämpning.

23 §.

Mönstring inom riket förrättas av sjömanshusombudsman eller annan
mönstringsförrättare vid sjömanshus eller ock av person, som sjöfartsstyrelsen
därtill utsett, särskild mönstringsförrättare.

Mönstring utom riket förrättas av svensk konsul.

Frånträder sjöman sin tjänst å ort, där mönstringsförrättare ej finnes,
må fartygsbefälhavaren enligt vad därom särskilt föreskrives vidtaga erforderliga
åtgärder för avmönstringen och därefter i första hamn, där mönstringsförrättare
finnes, anmäla avmönstringen för denne.

24 §.

Mönstringsförrättare skall tillse, att sjöman, som tillträder tjänst å
svenskt fartyg, enligt sjömanslagens bestämmelser förses med avräkningsbok
samt att fartygets befälhavare är utrustad med skeppsdagbok, maskindagbok
och oljedagbok i fall där sådan dagbok skall föras på fartyget.

25 §.

Det åligger mönstringsförrättare att i sin verksamhet vaka över att fartyg
är behörigen bemannat.

Påmönstringsförbud
26 §.

Finnes sjöman på grund av grov misskötsamhet under anställning ombord
å fartyg olämplig att utöva sjömansyrket, må för sjömannen utfärdas

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

påmönstringsförbud för viss tid, högst sex år, eller, om särskilda omständigheter
föranleda det, tills vidare. Påmönstringsförbud skall upphävas så
snart skälig anledning därtill förekommer.

Har sjöman visat grov misskötsamhet under anställning ombord å fartyg,
utan att han på grund av vad som förekommit kan anses olämplig att utöva
sjömansyrket, må han tilldelas varning.

27 §.

Fråga om påmönstringsförbud för sjöman, som är inskriven vid sjömanshus,
eller om varning av sådan sjöman prövas och avgöres av en särskild
nämnd, sjömansnämnd, i det sjömanshusdistrikt, där sjömannen är inskriven.
Beträffande annan sjöman prövas och avgöres sådan fråga av sjömansnämnden
i det sjömanshusdistrikt, där han senast varit inskriven, eller,
om han icke varit inskriven, av sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt.

28 §.

Sjöman bör ej meddelas påmönstringsförbud eller tilldelas varning, med
mindre han haft tillfälle yttra sig i saken, önskar sjömannen bliva personligen
hörd inför sjömansnämnden, bör han beredas tillfälle därtill.

29 §.

Utfärdas påmönstringsförbud, skall sjömannen utan dröjsmål underrättas
därom. Tilldelad varning skall snarast möjligt på lämpligt sätt delgivas
sjömannen.

30 §.

Har sjömansnämnd utfärdat påmönstringsförbud eller upphävt sådant
förbud, skall anmälan därom ofördröjligen göras till sjöfartsstvrelsen för
anteckning i det centrala sjömansregistret.

Sjöfartsstyrelsen skall ofördröjligen underrätta sjömansförmedlingarna
och mönstringsförrättarna i riket om utfärdade påmönstringsförbud liksom
ock när sådant förbud upphävts. Sådan underrättelse skall jämväl, i den
utsträckning som finnes påkallad, tillställas mönstringsförrättarna utom
riket.

Påmönstringsförbud skall lända till efterrättelse utan hinder av klagan
däröver.

31 §.

Sjömansnämnd utses av sjöfartsstyrelsen och skall bestå av åtta ledamöter
jämte suppleanter för dem. Ordföranden samt dennes suppleant, vilken
tillika är vice ordförande i nämnden, böra vara lagfarna. Av övriga ledamöter
utses två efter förslag av Sveriges redareförening, en efter förslag av Sveriges
fartygsbefälsförening, en efter förslag av Svenska maskinbefälsförlmndet,
två efter förslag av Svenska sjöfolksförbundet och en efter förslag av
Svenska stewardsföreningen. Suppleanter för dessa ledamöter utses i enahanda
ordning. Ledamöter och suppleanter skola utses för viss tid, högst
tre år.

Sjömansnämnd är beslutför om jämte ordföranden eller vice ordföranden
minst fyra ledamöter äro närvarande.

Såsom nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förena sig,
eller vid lika röstetal den som biträdes av ordföranden. Vid handläggning
av ärende om påmönstringsförhud eller varning skall dock vad i rättegångsbalken
stadgas angående omröstning i brottmål i överrätt gälla i tillämpliga
delar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12t år 1960

Sjömansrulla, mönstringsbevis och manskapsförteckning

32 §.

Vid påmönstring av besättning å svenskt fartyg skall mönstringsförrättaren
utfärda sjömansrulla för fartyget, därest sådan handling icke redan
finnes utfärdad. Sjömansrulla skall utfärdas att gälla viss tid, högst ett år,
eller viss resa. Den skall innehålla uppgift om de sjömän, som äro anställda
å fartyget när rullan utfärdas. Besättningen skall anses påmönstrad när sjömansrullan
är utfärdad.

Om avmönstring och påmönstring som sker under rullans giltighetstid
skall vederbörande mönstringsförrältare göra anteckning i rullan.

33 §.

Sjömansrulla, som upphört att gälla, skall i samband med den därav föranledda
avmönstringen omhändertagas av mönstringsförrättaren och för
förvaring tillställas sjömanshuset i det sjömanshusdistrikt, där fartygets
hemort är belägen.

34 §.

Vid påmönstring av svensk sjöman å utländskt fartyg skall mönstringsförrättaren
utfärda mönstringsbevis.

35 §.

För svenskt handelsfartyg med en nettodräktighet av 20 registerton eller
mera, för vilket sjömansrulla enligt 32 § ej utfärdas och vilket icke utgår
allenast på lustresa eller annan tillfällig resa, skall befälhavaren upprätta
manskapsförteckning. Sådan förteckning skall innehålla uppgifter om fartyget
samt dess redare, befälhavare och besättning. Av förteckningen skall
framgå, att föreskrivna krav i fråga om befälets behörighet samt fordringarna
enligt 32 § sjölagen i fråga om syn- och hörselförmåga hos den, som
nyttjas såsom utkiksman eller rorsman, äro uppfyllda. Manskapsförteckning
gäller under fartygets seglationstid, dock under högst ett år från upprättandet.

Manskapsförteckning skall upprättas i två exemplar och godkännas av
mönstringsförrättare. Ena exemplaret av förteckningen skall finnas ombord
å fartyget och det andra förvaras vid sjömanshuset i det sjömanshusdistrikt,
inom vilket förteckningen godkänts.

36 §.

Om frånträde eller tillträde av tjänst ombord å fartyg med manskapsförteckning
skall befälhavaren göra anteckning i förteckningen samt snarast
genom särskilt upprättad rapport underrätta det sjömanshus, där exemplar
av förteckningen förvaras.

37 §.

När manskapsförteckning upphört att gälla, skall det å fartyget förvarade
exemplaret av befälhavaren översändas till det sjömanshus, där det
andra exemplaret av förteckningen förvaras.

38 §.

Det åligger fartygs befälhavare att på begäran av mönstringsförrättare
förete för fartyget utfärdad sjömansrulla eller upprättad manskapsförteckning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

39 §.

Svenskt fartyg, som enligt gällande passagerarfartygscertifikat må nyttjas
till passagerares befordran i kustfart eller vidsträcktare fart, må ej förses
med årspass, med mindre fartyget är försett med giltig sjömansrulla.

Att svenskt fartyg av den beskaffenhet, att det skall antecknas i fartygsregister
icke må tullklareras för avgång till utrikes ort, med mindre fartyget
är försett med giltig sjömansrulla, därom stadgas särskilt.

För fartyg, som avses i 35 § första stycket, må ej utfärdas årspass, med
mindre fartyget är försett med manskapsförteckning.

40 §.

Utländskt handelsfartyg må ej tullklareras för avgång till utrikes ort, med
mindre antingen företes mönstringsbevis enligt 34 § för å fartyget anställda
svenska sjömän eller ock uppvisas fartygets utländska folkpass och avlämnas
en av befälhavaren på heder och tro avgiven, egenhändigt undertecknad
skriftlig försäkran, att svensk sjöman ej finnes anställd å fartyget. Där
fartyget tullklareras för avgång från viss hamn till utrikes ort med anlöpande
av andra mellanliggande hamnar, skall mönstringsbeviset företes eller
folkpasset uppvisas och tillhörande skriftliga försäkran avlämnas jämväl
i den före avgången till utrikes ort sist anlöpta svenska hamnen.

Därest fartyget flera gånger under samma månad besöker samma svenska
hamn utan att förändring äger rum beträffande å fartyget anställd svensk
personal, erfordras dock företeende av mönstringsbevis eller uppvisande
av folkpass och avlämnande av sådan försäkran, som i första stycket nämnts,
allenast en gång i månaden.

Läkarkontroll av sjömän
41 §.

Sjöman bör minst en gång vartannat år genomgå grundlig läkarundersökning
av sjömansläkare. Över sådan undersökning skall utfärdas särskilt

intyg -

42 §.

Läkarintyg må ej godtagas för ändamål som i 4 och 15 §§ sägs, om längre
tid än tre månader förflutit från utfärdandet. Särskilt läkarintyg enligt
41 § må dock godtagas intill två år från utfärdandet, därest icke intygets
giltighet särskilt begränsats.

Mönstringsförrättare äger dock i samband med påmönstring begära, att
sjöman företer intyg, som utfärdats inom kortare tid än i första stycket
sägs, om det finnes påkallat med hänsyn till risk för sjukdom, som medför
fara för ombord anställda personer.

43 §.

Finner sjömansläkare vid läkarundersökning av sjöman, alt sjömannen
på grund av sitt hälsotillstånd är olämplig att utöva sjömansyrket, åligger
det läkaren att ofördröjligen göra anmälan därom till sjöfartsstyrelsen för
anteckning i det centrala sjömansregistret. Sådan anmälan må, om så finnes
lämpligen kunna ske, begränsas att gälla yrkesutövning i viss befattning
eller i viss fart.

Kungi. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

44 §.

När anmälan enligt 43 § göres, skall sjömannen genom läkarens försorg
utan dröjsmål underrättas därom. Sjömannen äger, om han anser anmälan
sakna fog, påkalla medicinalstyrelsens prövning av de omständigheter, på
vilka anmälan grundats. Om utgången av prövningen skall styrelsen skyndsamt
underrätta sjömannen.

Finner medicinalstyrelsen vid prövning enligt första stycket att anmälan
icke bort göras, skall besked därom genast tillställas sjöfartsstyrelsen, som
har att avföra den uppgift om anmälan som enligt 43 § införts i det centrala
sjömansregistret.

45 §.

Har anmälan enligt 43 § eller besked enligt 44 § andra stycket inkommit
till sjöfartsstyrelsen, skall styrelsen snarast möjligt tillställa sjömansförmedlingarna
och mönstringsförrättarna inom riket underrättelse därom.
Sådan underrättelse skall jämväl, i den utsträckning som finnes påkallad,
tillställas mönstringsförrättarna utom riket.

46 §.

Företer sjöman, som till följd av sjömansläkares anmälan varit förhindrad
att taga anställning å fartyg, i samband med inskrivning vid sjömanshus
eller påmönstring intyg från sjömansläkare, att sjömannens hälsotillstånd
icke längre utgör hinder mot hans anställning ombord å fartyg, åligger
det den som verkställer inskrivningen eller påmönstringen att genast
giva sjöfartsstyrelsen meddelande därom. Det åligger därvid styrelsen att
utan dröjsmål underrätta de sjömansförmedlingar och mönstringsförrättare,
som blivit varskodda om hindret, att detsamma upphört.

47 §.

Närmare föreskrifter om läkarintyg enligt denna förordning och om anmälan
som avses i 43 § meddelas av medicinalstyrelsen i samråd med sjöfartsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser

48 §.

Vad i denna förordning stadgas om sjöman och fartygs besättning skall
jämväl gälla de å fartyg anställda personer, som äro antagna av redaren
eller befälhavaren men icke tillhöra den egentliga besättningen.

49 §.

Från villkor, som enligt denna förordning gäller för rätt att påmönstras
fartyg, må, i den utsträckning sjöfartsstyrelsen bestämmer, undantag göras
för person, som medföljer fartyget utan att tillhöra den egentliga besättningen.

50 §.

Den som icke åtnöjes med beslut som mönstringsförrättare eller sjömansnämnd
meddelar enligt denna förordning, äger söka ändring i beslutet hos
sjöfartsstyrelsen.

51 §.

Närmare föreskrifter angående inskrivningen och mönstringen av sjömän
meddelas av sjöfartsstyrelsen, som därvid har att fastställa formulär till

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

sjöfartsbok, sjömansrulla och mönstringsbevis samt manskapsförteckning
jämte tillhörande rapport.

I fråga om den verksamhet, som enligt denna förordning ankommer på
svensk konsul, skola föreskrifterna utfärdas i samråd med utrikesdepartementet.

52 §.

Fartygs befälhavare, som i strid mot bestämmelserna i denna förordning
låter sjöman tillträda tjänst utan påmönstring eller frånträda tjänst utan
avmönstring eller som underlåter att föranstalta om avmönstring, när fartygets
sjömansrulla upphört att gälla, straffes med dagsböter.

Med dagsböter straffes ock befälhavare, vilken underlåter att fullgöra vad
som enligt 35—37 §§ åligger honom eller vilken, utan att sådant fall föreligger
som i första stycket avses, i strid mot 1 § låter sjöman tillträda tjänst
ombord utan att sjömannen är inskriven vid sjömanshus.

53 §.

Vägrar befälhavare i strid mot 38 § att förete sjömansrulla eller manskapsförteckning,
straffes med dagsböter.

54 §.

I fråga om mål om ansvar för brott enligt denna förordning skall vad i
313 och 328 §§ sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961. Genom förordningen
upp,häves kungörelsen den 9 juni 1939 (nr 306) angående sjömanshusen i
riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m.

Förekommer i författning hänvisning till stadgande, som ersatts genom
bestämmelse i den nya förordningen, skall hänvisningen i stället gälla den
bestämmelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 mars 1960.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,
Netzén, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om viss revision
av bestämmelserna om registrering och mönstring av sjömän samt om samordning
av mönstringsverksamheten med sjömansförmedlingen och anför
därvid följande.

I. Inledning

År 1951 uppdrogs åt 1946 års sjömanskommitté att verkställa utredning
rörande sjömanshusens verksamhet och att inkomma med de förslag i ämnet,
vartill utredningen kunde föranleda. Enligt direktiven för utredningen
borde kommittén utröna förutsättningarna att ersätta sjömanshusen med
ett organ för central registrering av sjöfolk. Kommittén hade vidare att beakta
frågan hur på- och avmönstringen av sjömän skulle organiseras. Härvid
aktualiserades spörsmålet om handliavandet av sjömanshusens understödsverksamhet
samt förvaltningen och användandet av deras donationsmedel.

Med skrivelse den 25 juni 1957 framlade sjömanskommittén betänkande
med förslag om mönstring och registrering av sjöfolk (SOU 1957: 29). Förslaget
innebar i huvudsak en avveckling av sjömanshusens nuvarande uppgifter
med inskrivning och mönstring av sjömän. Inskrivningen ersattes enligt
förslaget av en central registrering hos sjöfartsstyrelsen. Mönstringsverksamhelen
övertogs av mönstringsförrättare, vilka utgjorde lokalorgan
till sjöfartsstyrelsen. Vidare föreslogs skärpt prövning ur hälso- och allmänna
lämplighetssynpunkter av sjömän och dem som sökte sig till sjömansyrket.
Kontrollen skulle ske centralt av sjöfartsstyrelsen, till vilken
för detta ändamål knöts en sakkunnignämnd såsom konsultativt organ.
Sjömanshusinstitutionen upphävdes emellertid inte helt utan bibehöll enligt
förslaget vissa uppgifter av närmast lokal natur, såsom understöds- och
stipendieverksamhet samt viss service. — I särskilt yttrande till det framlagda
betänkandet reserverade sig fyra av kommitténs nio ledamöter mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

kommitténs ståndpunktstaganden i vissa centrala avsnitt. Även en av kommitténs
experter anmälde i särskilt yttrande avvikande mening i väsentliga
frågor.

Vid remissbehandlingen av sjömanskommitténs betänkande riktades
stark kritik mot de däri framlagda förslagen, främst i fråga om centraliseringen
av sjömansregistreringen och den centrala lämplighetsprövningen
av sjömän. Från flera håll förordades ny utredning i ämnet, innan några
genomgripande förändringar vidtogs i sjömanshusorganisationen. Från sjöfolkshåll
föreslogs, att man vid ny utredning borde undersöka förutsättningarna
för en samordning av sjömanshusens och sjömansförmedlingarnas
verksamhet.

Den 31 juli 1958 tillkallades kanslichefen hos statens handelslicensnämnd
Yngve Ericsson att såsom utredningsman verkställa utredning och framlägga
förslag rörande en ändrad organisation i samband med förmedling av
arbete för sjömän samt deras mönstring och registrering. Den 6 november
1958 förordnades sekreteraren i Sveriges fartygsbefälsförening, redaktören
Hjalmar Bååw, ledamoten av riksdagens andra kammare, sekreteraren i
Svenska sjöfolksförbundet Gunnar Carlsson och direktören Lennart Parkfelt
att såsom experter biträda vid utredningen.

Utredningsmannen har med skrivelse den 8 september 1959 framlagt betänkande
med förslag angående mönstring och förmedling av sjömän m. m.
(.stencilerat). De till utredningen knutna experterna har förklarat sig vara
ense med utredningsmannen i alla delar, frånsett vissa enstaka frågor, där
experternas avvikande mening i det följande kommer att särskilt redovisas.

I betänkandet intaget författningsutkast torde såsom bilaga få fogas till
delta protokoll.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av sjöfartsstyrelsen,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens
utlänningskommission, statskontoret, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån,
statens organisationsnämnd, riksräkenskapverket, överstyrelsen
för yrkesutbildning, centrala värnpliktsbyrån, handelsflottans pensionsanstalt,
statens lönenämnd, överståthållaräinbetet, länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, sjömansskattenämnden, statens
pensionsanstalt, samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, Sveriges
redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Svenska sjöfolksförbundet,
Svenska stewardsföreningen, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet och statstjänstemannaförbundct. Härjämte
har yttranden inhämtats av utredningsmannen för utredning rörande handelsflottans
bemanning, utredningen angående handelsflottans pensionsanstalls
verksamhet, utredningen angående översyn av lösen- och stämpelförordningarna
samt 1955 års sladsutredning. Utrikesdepartementets rältsavdelning
har avgivit särskild promemoria över betänkandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

Sjöfartsstyrelsen har bifogat utlåtanden från Stockholms handelskammare,
Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg samt från
direktionerna för samtliga sjömanshus.

Åtskilliga av länsstyrelserna har bifogat av dem infordrade utlåtanden,
bl. a. yttranden från olika kommunala förvaltningsorgan i städer med sjömanshus.

I ärendet har även inkommit framställningar från Norrlandsförbundet,
Lysekils och Sölvesborgs städer samt från vissa fartygsredare på Tjörn.

Det av utredningen framlagda förslaget bygger på det betänkande som
1946 års sjömanskommitté framlagt. Förslaget företer emellertid betydelsefulla
avvikelser från nämnda betänkande. Utredningen föreslår sålunda att
den lokala sjömansregistreringen bibehålies. Denna kompletteras enligt förslaget
med en viss begränsad central registrering vid sjöfartsstyrelsen. Utredningen
har icke upptagit sjömanskommitténs förslag om lämplighetsprövning
av dem som söker sig till sjömansyrket. En viss effektivisering av
den nuvarande hälsokontrollen av sjömän föreslås emellertid. I organisatoriskt
hänseende innebär utredningens förslag, att den lokala sjömansregistreringen
och mönstringsverksamheten samordnas med arbetsförmedlingen
åt sjömän. Ifrågavarande uppgifter föreslås skola handhas av ett gemensamt
lokalt organ, av utredningen benämnt sjömanskontor. Sådant avses skola
inrättas på 18 platser i landet och där ersätta sjömanshus och organ för arbetsförmedling
åt sjömän. På återstående platser, där sjömanshus nu finns,
föreslås att sjömanshusen indrages utan att ersättas av motsvarande organ.

Utredningens förslag har i de väsentliga delarna godkänts av det stora
flertalet remissinstanser. Jag anser det därför ägnat att läggas till grund för
den författningsrevision jämte omorganisation av mönstringen och förmedlingen
av sjömän, som länge varit av behovet påkallad.

II. Sjömanshusens nuvarande organisation och uppgifter

Sjömanshusens organisation och uppgifter regleras i kungörelsen den 9
juni 1939 (nr 306) angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och
avmönstring m. m.

Enligt 1 § kungörelsen är sjömanshusens ändamål i huvudsak
att föra register över svenska sjömän, som sysselsättes på svenska handelsfartyg,

att verkställa på- och avmönstring av sjömän,

att enligt gällande värnpliktsförfattningar och instruktioner tillhandagå
i avseende å värnpliktigas inskrivning, redovisning och inkallelse till tjänstgöring,

att meddela myndigheter, redare och fartygsbefälhavare samt sjömännen
och deras anhöriga upplysningar beträffande sjömän och deras tjänstgöring,
att förvalta till sjömanshusen hörande kassor och fonder jämte inflytande
avgifter och övriga medel samt

alt bereda understöd åt änkor efter sjömän.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1960

Enligt beslut av Kungl. Maj:t finns för närvarande 30 sjömanshus. Varje
sjömanshus har tilldelats ett distrikt och distrikten omfattar tillsammans
hela riket.

Sjömanshus finnas f. n. på följande 30 orter, nämligen Gävle, Göteborg,
Halmstad, Hälsingborg, Härnösand, Kalmar, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad,
Kristianstad, Landskrona, Luleå, Lysekil, Malmö, Marstrand, Norrköping,
Nyköping, Oskarshamn, Stockholm, Strömstad, Sundsvall, Söderhamn,
Sölvesborg, Trelleborg, Uddevalla, Umeå, Visby, Västervik, Ystad och Örnsköldsvik.

Organisationen

Sjömanshus förvaltas av en direktion bestående av fem ledamöter och
fem suppleanter. I direktionen skall vara representerade fartygsägare eller
huvudredare med två ledamöter, befälhavare med en ledamot, maskinbefäl
eller styrmän med en ledamot, därvid maskinbefäl äger företräde, samt
manskap med en ledamot. Endast de som haft befattning med i fartygsregistret
införda handelsfartyg i utrikes fart skall därvid som regel komma
ifråga. Ledamöter och suppleanter förordnas för tre år i sänder av sjöfartsstyrelsen
efter förslag av organisationer som slutit kollektivavtal på området.

Sjömanshusdirektionen skall övervaka förvaltningen av sjömanshusets
egendom och uppgöra årlig utgiftsstat för sjömanshuset. Vidare ankommer
det på direktionen att bl. a. övervaka inskrivnings- och mönstringsvei
ksamheten, besluta om understöd, redovisa influtna avgifter samt lämna
erforderliga uppgifter till handelsflottans pensionsanstalt och till övriga
ifrågakommande myndigheter.

Vid sjömanshus skall vara anställd en ombudsman, som bereder och föredrager
ärendena inför direktionen. Sjömanshusombudsmannen svarar även
för inskrivningen av sjömän vid sjömanshuset och förrättar på- och avmönstring.
Han har vidare att förrätta sekreterar- och redogörargöromål,
de senare dock endast om ej kassaförvaltare utsetts att föra räkenskaperna.
Slutligen åligger det honom bl. a. att allmänt vara sjömän och befälhavare
samt myndigheter och enskilda behjälplig i vad avser frågor som berör
sjön.

Sjömanshusets räkenskaper och förvaltning skall årligen granskas av tre
revisorer.

Den i sjömanshuskungörelsen angivna verksamheten utövas emellertid
icke endast av sjömanshusets egen personal utan även av särskilt utsedda
mönstringsförrättare. Utom riket förrättas mönstring av svensk konsul.

I svensk hamn, där sjömanshusombudsman eller särskilt utsedd mönstringsförrättare
finns, är sådan tjänsteman skyldig att vara mönstringsförrättare.
I annan svensk hamn åvilar skyldigheten viss magistratsledamot,
om hamnen ligger i stad med magistrat, eller i annat fall, viss tulltjänsteman
på platsen.

Ombudsmannen intager en chefsställning inom distriktet ifråga om den i
sjömanshuskungörelsen behandlade verksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 dr 1960

Särskild mönstringsförrättare finns för närvarande i Falkenberg, Södertälje,
Västerås, Skellefteå och Piteå. Sådan mönstringsförrättare utses efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande av sjöfartsslyrelsen, som även bestämmer den
ersättning han skall uppbära för uppdraget.

Inskrivning av sjömän

Enligt 12 § sjömanshuskungörelsen bör varje svensk medborgare, som idkar
sjöfart såsom yrke å svenskt handelsfartyg, vara inskriven vid sjömanshus
och inneha sjöfartsbok. Inskrivning och innehav av giltig sjöfartsbok
utgör en förutsättning för påmönstring å svenskt fartyg. Såsom i det följande
skall redogöras för är påmönstring under vissa förutsättningar obligatorisk
när det gäller handelsfartyg om minst 20 registertons nettodräktighet.

Den, som önskar inskrivas i sjömanshus, skall visa eller göra sannolikt,
att han vunnit eller skall vinna anställning på handelsfartyg. För inskrivning
erfordras vidare bl. a. att åldersbetyg och läkarintyg företes.

Uppfyller sjömannen villkoren för inskrivning och är han ej behäftad
med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta den tjänst
anställningen avser, skall han inskrivas under visst registernummer i inskrivningsregistret
vid det sjömanshus, inom vars distrikt han är kyrkobokförd,
eller, om han ej är kyrkobokförd i Sverige, vid Stockholms sjömanshus.

Sjöman får enligt 14 § ej vara samtidigt inskriven vid flera sjömanshus.

Enligt 16 § 1. bör sjöman om han upphör att idka sjöfart å handelsfartyg
göra anmälan därom till sitt sjömanshus för att avföras ur inskrivningsregistret.

Om sjöman under fyra på varandra följande kalenderår icke idkat sjöfart
å svenskt handelsfartyg skall han enligt 16 § 2. vid slutet av fjärde året
avföras ur inskrivningsregistret oaktat anmälan icke skett. Är det fråga
om nyinskriven sjöman skall han avföras ur registret redan efter två år,
därest han första året efter inskrivningen tjänstgjort till sjöss under högst
sex månader och därefter icke vidare idkat sjöfart å svenskt handelsfartyg.
Kan sjömannen antagas ha under någon del av det andra kalenderåret efter
inskrivningen på grund av annan militärtjänstgöring än som föranledes av
fast anställning vid krigsmakten varit hindrad att idka sjöfart, skall han
avföras ur registret först vid slutet av det kalenderår, under vilket sådant
hinder icke förelegat.

Befinnes det att sjöman, som efter vad nu sagts avförts ur inskrivningsregistret,
alltjämt idkar sjöfart å svenskt handelsfartyg, skall han återinföras
i registret.

Underrättas sjömanshus om att där inskriven sjöman rymt från tjänst å
svenskt handelsfartyg, skall enligt 16 § 3. noggrant undersökas, huruvida
av föreliggande omständigheter framgår, att sjömannen i avsikt att undandraga
sig tjänsten underlåtit att inställa sig ombord, då det ålegat honom,
eller i avsikt som nu sagts olovligen avvikit från fartyget. Finner sjömans -

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960 17

husdirektionen så hava varit fallet, skall sjömannen avföras ur inskriv -ningsregistret.

Sjöman som avförts ur registret på grund av rymning, kan efter beslut
av direktionen återinföras i registret. Återinförandet kan dock ej ske förrän
minst en månad förflutit efter det sjömannen gjort framställning härom.
Har sjömannen ett flertal gånger rymt från tjänst å svenskt handelsfartyg,
må han ej återinföras i registret med mindre särskilda skäl talar därför och
i vart fall ej förrän minst två månader förflutit efter det framställning om
återinförandet gjorts.

När sjöman avföres ur eller återinföres i inskrivningsregistret, skall sjömanshusombudsmannen
därom ofördröj ligen underrätta pastorsämbetet i
den församling, där sjömannen är kyrkobokförd, samt beträffande värnpliktig
sjöman, vederbörande inskrivningschef.

Sjöfartsbok för sjöman, som rymt från svenskt handelsfartyg, skall anses
såsom ogill samt, där så kan ske, å titelbladet förses med tydlig och i
ögonen fallande anteckning att boken blivit annullerad. Inskrives sjömannen
åter vid sjömanshus på grund av direktionens beslut om återinförande
enligt 16 § 3 mom., skall ny sjöfartsbok utfärdas för honom.

Inskrivning vid sjömanshus har betydelse för sjömannens mantalsskrivning.
Enligt 14 § 8 mom. och 37 § 1 mom. folkbokföringsförordningen den
28 juni 1946 (nr 469) får sjöman ej överföras till bok över obefintliga och
därmed ej heller avföras från mantalslängden så länge han kvarstår inskriven
å sjömanshus. Därigenom tillförsäkras sjömannen de rättigheter, som
är knutna till mantalsskrivningen, exempelvis rösträtt och sjukförsäkring.

Inskrivningen är också en förutsättning för att sjömannen skall komma i
åtnjutande av den pensionering, som handhas av handelsflottans pensionsanstalt.

Mönstring av sjömän

Såsom förutsättning för påmönstring å svenskt fartyg gäller enligt
35 § sjömanshuskungörelsen, att sjöman skall vara inskriven vid svenskt
sjömanshus och försedd med giltig sjöfartsbok.

1 vissa fall är påmönstring obligatorisk när sjöman tillträder anställning
ombord på fartyg. Besättning på svenskt handelsfartyg av 20 registertons
nettodräktighet eller däröver skall sålunda enligt 33 § påmönstras, om fartyget
går i utrikes fart eller om fartyget går i inrikes fart och är att hänföra
till passagerarfartyg, såvida fartyget enligt gällande passagerarfartygscertifikat
må nyttjas till passagerares befordran i kustfart eller vidsträcktare
fart samt ej utgår allenast på lustresa eller annan tillfällig resa. Detsamma
gäller även vissa andra å fartyg anställda personer.

I fråga om påmönstring inom riket av sjömän å svenskt fartyg skall enligt
35 §, utöver kravet på inskrivning och innehav av sjöfartsbok, iakttagas

a) att i lag eller annan författning stadgade villkor beträffande ålder,

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 121

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

hälsotillstånd, kroppsbeskaffenhet och eljest för vinnande av anställning å
fartyg uppfyllts,

b) att besättningen, befälhavaren däri inberäknad, består till minst två
tredjedelar av svenska medborgare, eller medborgare i Danmark, Finland,
Island eller Norge,

c) att, om någon av besättningen är fast anställd vid krigsmakten, det
visas, att han äger tjänstgöra å handelsfartyg,

d) att enligt gällande värnpliktsförfattningar hinder ej möter för påmönstring
samt

e) att å fartyget finns behörigt befäl samt, i förekommande fall, behörig
radiotelegrafist och behörig radiovakt, allt enligt vad därom särskilt stadgas.

Vad sålunda sagts skall, där så kan ske, även iakttagas vid påmönstring
utom riket av sjömän å svenskt fartyg. Undantag från villkoret under bf
ellei från kravet på inskrivning och innehav av sjöfartsbok får göras endast
om tillämpningen av ifrågavarande stadganden skulle föranleda synnerlig
olägenhet.

När besättning å svenskt fartyg skall påmönstras, gäller enligt huvudregeln,
att befälhavaren i allmänhet skall inställa sig med de anställda sjömännen
hos vederbörande mönstringsförrättare.

Möter ej hinder för påmönstring, skall mönstringsförrättaren dels förse
sjömannens sjöfartsbok med bevis att sjöfartsboken uppvisats för mönstringsförrättaren.
I boken skall även angivas det fartyg, varå påmönstringen
ägt rum. Om mönstringen göres vidare anteckning i den s. k. mönstringsliggaren,
som det åligger varje mönstringsförrättare att föra. Slutligen åligger
det mönstringsförrättaren att utfärda sjömansrulla med uppgifter bl. a.
om den påmönstrade besättningen, därest ej fartyget redan är försett med
gällande sådan handling. Sjömansrulla utfärdas med tidsbegränsad giltighet.

Besättningen skall anses påmönstrad, när sjömansrullan är utfärdad.

Förutom i mönstringsliggaren, sjömansrullan och, beträffande en de!
uppgifter, sjöfartsboken skall anteckningar om påmönstringen också göras
i registret hos vederbörande sjömanshus.

Beträffande sjöman, som påmönstras vid annat sjömanshus än det han
tillhör, skall meddelande angående mönstringen sändas från det förra ti!!
det senare sjömanshuset. Annan mönstringsförrättare än sjömanshusombudsman
åligger att efter verkställd påmönstring ofördröjligen insända de
därvid gjorda mönstringsanteckningarna till sjömanshuset i det distrikt,
där påmönstringen skett.

Skyldigheten att påmönstra gäller även svensk sjöman, som anställes eller
är anställd på utländskt handelsfartyg, som avgår från svensk hamn. I fråga
om sådan påmönstring skall delvis iakttagas detsamma som vid påmönstring
på svenskt fartyg, bl. a. att sjömannen är inskriven vid svenskt sjömanshus
och försedd med sjöfartsbok. I stället för sjömansrulla utfärdas
mönstringsbevis, vars uppgifter i fråga om besättningen begränsas till påmönstrade
svenska sjömän.

När sjömansrulla upphör att gälla eller påmönstrad sjöman entledigas

Kungl. Maj.ts proposition nr 12''r år 1060

eller eljest i rullan införd sjömans tjänsteavtal upphör att gälla skall enligt
42 § av mönstring ske. Detta skall även ske om sjöman på grund av
sjukdom blivit kvarlämnad eller till följd av semester stannar i land, oavsett
att hans tjänsteavtal är vid makt. Det ma påpekas att avmönstring skall äga
rum även när sjömansrullans giltighetstid utgått under pågående seglation,
oaktat sjöman icke därvid lämnar sin befattning. Sjömannen skall i detta
fall omedelbart påmönstras och införas i nyupprättad rulla. Detta förfarande
benämnes års- eller ommönstring.

Påkallas avmönstring av sjöman, som anser sig äga rätt därtill enligt
tjänsteavtalet, bestämmelse i sjömanslagen eller gällande föreskrifter angående
hans värnpliktsskyldigheter, äger mönstringsförrättaren, om fartygsbefälhavaren
vägrar avmönstring, avfordra denne sjömansrullan och avgöra,
huruvida avmönstring skall ske.

Vid sjömans avmönstring från svenskt fartyg skall mönstringsförrättaren
dels utröna, huruvida sjömannen tillgodonjutit honom tillkommande hyra
och övriga förmåner, dels beträffande sådan sjöman, som är skyldig att eilägga
hyresavgift, utöva kontroll över avgiftens beräkning samt tillse att
beloppet införes i sjömansrullan och inönstringsliggaren. Han skall även
bl. a. tillse, att i såväl mönstringsliggaren som sjömansrullan göres vederbörliga
anteckningar angående avmönstringen.

Vid avmönstringen skall mönstringsförrättaren vidare tillse att vederbörliga
anteckningar om befattning, tjänstetid m. in. blir gjorda i sjöfartsbolc
och förekommande behörighetsbrev. Därjämte skall iakttagas att gällande
bestämmelser angående tjänstgöringsbetyg för sjöfolk följes samt att sjöman
i manskapsgrad, därest han så önskar, äger i sjöfartsboken få antecknat
summariskt vitsord av befälhavaren om sjömannens uppförande och
tjänstbarhet.

Vad nu sagts om anteckningar och meddelanden i fråga om påmönstring
har motsvarande tillämpning då det gäller avmönstring.

På begäran äger mönstringsförrättare, om vägande skäl finns, förrätta
mönstring ombord på det fartyg, förrättningen avser. För dylik förrättning
utgår särskild avgift och ersättning för utlägg. Möjlighet finns också att,
om särskilda skäl föreligger, efter framställning hos mönstringsförrättare,
få mönslringsförrättning utförd på annan tid än fastställd expeditionstid.
För förrättning å sådan övertid utgår särskild avgift.

Mönstringsskyldighetens centrala betydelse belyses av den vikt som s j öm
ans rullan tillmätes. Enligt förordningen den 4 december 1903 angående
pass- och nationalitetshandlingar för svenska, till orter utom Sverige
gående fartyg (nr 129) gäller, att svenskt fartyg av den beskaffenhet, att del
skall antecknas i farlygsregistret — d. v. s. är avsett för handelssjöfart eller
resandes fortskaffande och äger en dräktighet av 20 registerton eller därutöver
_ icke får tullklareras för avgång till utrikes ort, med mindre det är försett
med sjömansrulla. Icke heller får ett svenskt fartyg, som enligt gällande
passagerarfartygscertifikat må nyttjas till passagerares befordran i kustfart
eller vidsträcktare fart, förses med årspass, med mindre fartyget är försett

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

med sjömansrulla. Utländskt handelsfartyg får ej tullklareras för avgång till
utrikes ort, med mindre antingen företes mönstringsbevis eller ock uppvisas
fartygets utländska folkpass kompletterat med en av befälhavaren på heder
och tro avgiven, egenhändigt undertecknad skriftlig försäkran, att svensk
sjöman ej finnes anställd å fartyget.

Sjömansrulla utfärdas att gälla antingen viss resa, seglationstiden under
visst år, eller resor under ett år från dagen för rullans utfärdande.

Inträffar något av de fall, då enligt sjömanslagen tjänsteavtalet med besättningen
upphör att gälla, eller upphör fartyget att vara svenskt, upphör
den för fartyget utfärdade sjömansrullan att gälla.

Om sjömansrulla vid besättnings avmönstring inom riket upphör att
gälla, skall den omhändertagas av mönstringsförrättaren. Rullor, som icke
längre gäller, arkiveras hos sjömanshuset i det distrikt, där fartygets hemort
är belägen.

På svenskt handelsfartyg av 20 registertons nettodräktighet eller däröver,
som ej är försett med sjömansrulla, skall, där ej fartyget utgår allenast på
lustresa eller annan tillfällig resa, befälhavaren föra manskapsförteckning
(51 §). Sådan föteckning upprättas i två exemplar, av vilka ett
finns ombord på fartyget och ett förvaras hos sjömanshuset i det distrikt,
från vilket fartyget avseglat första gången under året.

Därest under seglationstiden någon av besättningen på fartyg, för vilket
manskapsförteckning upprättats, avgår från tjänsten eller ny besättningsman
anställes på fartyget, skall befälhavaren dels göra vederbörlig anteckning
därom i förteckningen, dels upprätta särskild rapport, som sändes
till det sjömanshus som förvarar exemplar av förteckningen.

Beträffande andra inledningsvis omnämnda arbetsuppgifter för sjömanshusen
än dem, som sammanhänger med mönstringsverksamheten, kommer
redogörelse att lämnas i det följande.

III. Sjömansförmedlingens nuvarande organisation och uppgifter

Sjömansförmedlingen är en del av den offentliga arbetsförmedlingen, och
personalen har att följa arbetsordningen för länsarbetsnämnderna samt de
särskilda föreskrifter, som utfärdas av arbetsmarknadsstyrelsen och vederbörande
länsarbetsnämnd. Nuvarande instruktion för sjömansförmedlingen
är utfärdad år 1959 och har tillkommit efter överläggningar mellan arbetsmarknadsstyrelsen
samt Sveriges redareförening, Svenska sjöfolksförbundet,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och
Svenska stewardsföreningen. Instruktionen har utarbetats i enlighet med
den av Sverige år 1921 ratificerade konventionen angående arbetsförmedling
för sjömän, den s. k. Genuakonventionen, vilken året dessförinnan antagits
vid internationella arbetsorganisationens konferens i Genua.

Interlokalt ledes förmedlingsarbetet av sjömansförmedlingarna i Stockholm,
Malmö, Hälsingborg och Göteborg, som fungerar som förmedlings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

centraler inom sina distrikt. För att underlätta det interlokala förmedlingsarbetet
på norrlandskusten fungerar sjömansförmedlingarna i Sundsvall
och Luleå som clearing förmedlingar för var sin del av kustområdet i fråga.
Antalet sjömansförmedlingar är 35, av vilka de flesta är förlagda till samma
orter som sjömanshus.

Gemensamt för förmedlingscentralerna och clearingförmedlingarna gäller,
alt de skall samordna verksamheten inom sina områden i syfte att minska
vänte- och arbetslöshetstiderna för de arbetssökande och att så snabbt som
möjligt anvisa arbetsgivarna den arbetskraft som efterfrågas.

Föreståndarna för förmedlingscentralerna skall, var och en inom sitt område,
utöva rådgivande och instruerande verksamhet i förmedlings- och rekryteringsfrågor.

På varje ort med sjömansfönnedling finns en lokal sjöfartsdelegation
i frågor rörande manskap till sjöss.

I Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Göteborg finns även lokala sjöfartsdelegationer
i frågor rörande befäl till sjöss.

Delegationerna fungerar som rådgivande organ åt länsarbetsnämnderna
och skall höras i frågor rörande förmedlingsverksamheten för sjömän.

Arbetsmarknadsstyrelsen utser efter förslag av länsarbetsnämnden ordförande
i lokal delegation j ämte ersättare för denne.

Sjömansförmedlingens föreståndare eller dennes ställföreträdare skall
närvara vid delegationens sammanträden och därvid vara föredragande. Vidare
äger länsarbetsdirektören eller dennes ställföreträdare närvara och
därvid, utan att vara röstberättigad, deltaga i överläggningarna och anmäla
avvikande mening till protokollet.

I delegationerna för manskap förordnar arbetsmarknadsstyrelsen två ledamöter
jämte ersättare efter förslag av Sveriges redareförening samt två ledamöter
jämte ersättare efter förslag av Svenska sjöfolksförbundet.

I delegationerna för befäl förordnar styrelsen tre ledamöter jämte ersättare
efter förslag av Sveriges redareförening samt tre ledamöter jämte ersättare
efter förslag av Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet
och Svenska stewardsföreningen.

De lokala sjöfartsdelegationerna sammanträder på kallelse av ordföranden
minst en gång per år och i övrigt så ofta denne eller någon av de delegerade
därtill finner anledning. Därutöver äger länsarbetsnämnden påkalla
sammanträde, då nämnden anser sig böra höra delegationen.

Som rådgivande organ åt arbetsmarknadsstyrelsen i frågor rörande sjömansfönnedlingen
fungerar två centrala sjöfarts delegation er,
som har sitt säte i Göteborg. Den ena av delegationerna fungerar som central
delegation i frågor rörande befäl till sjöss och den andra som central delegation
i frågor rörande manskap till sjöss.

Delegationen för befäl till sjöss består av ordförande jämte sex ledamöter
och delegationen för manskap till sjöss av ordförande jämte fyra ledamöter.
Ordförande och ersättare, vilka bör vara samma personer i båda de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 h år 1960

legationerna, utses av arbetsmarknadsstyrelsen. Sekreterare, som även bör
vara gemensam för delegationerna, utses likaledes av arbetsmarknadsstyi
elsen.

Arbetsmarknadsstyrelsen äger att låta sig representera vid delegationernas
sammanträden. Styrelsens representant äger därvid, utan att vara röstberättigad,
deltaga i överläggningarna och kan anmäla avvikande mening
till protokollet.

I den centrala sjöfartsdelegationen för befäl till sjöss förordnas av arbetsmarknadsstyrelsen
tre ledamöter jämte ersättare efter förslag av Sveriges
redareförening samt tre ledamöter jämte ersättare efter förslag av
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska
stewardsföreningen.

I den centrala sjöfartsdelegationen för manskap till sjöss förordnas av
arbetsmarknadsstyrelsen två ledamöter jämte ersättare efter förslag av Sveriges
redareförening samt två ledamöter jämte ersättare efter förslag av
Svenska sjöfolksförbundet.

Förmedlingen av tjänstemän till sjöss (sjöbefälsförmedlingen)

På grund av den speciella karaktären av den förmedlingsverksamhet som
omfattar tjänstemannayrkena till sjöss är sjömansförmedlingscentralerna
i Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Göteborg jämväl befälscentraler, där
som regel hithörande tjänstemannagrupper registreras.

Då befäl första gången anmäler sig på lokal sjömansförmedling, skall
kopia av arbetssökandeblanketten översändas till vederbörande sjömansförmedlingscentral.
Vid centralerna skall sådana anteckningar föras över de
aktuella arbetssökandena inom centralernas verksamhetsområden, att förmedlingsarbetet
kan utföras på ett betryggande sätt.

Centralerna skall stå i fortlöpande kontakt med varandra såväl om de
uppkomna vakanserna som om de aibetssökande, som finnes registrerade
vid respektive centraler.

Vid centralerna förs kortregister över det vid sjömansförmedlingen anmälda
befälet.

Manskaps förmedlingen

Vid förmedlingen av personal tillhörande manskapsgrupperna skall iakttagas
att lokal sjömansförmedling håller förmedlingscentralen underrättad
om uppkomna vakanser som bedömes icke kunna tillsättas med kompetenta
sökande till den angivna tillträdesdagen. Likaså skall centralen underrättas
om arbetssökande, som anmäler sig vid lokala förmedlingar och som bedömes
icke kunna erhålla anställning genom respektive förmedling inom
de närmaste två dagarna.

De förmedlingar, som omfattas av clearingförmedlingarna i Sundsvall
och Luleå, skall på samma sätt hålla clearingförmedlingen underrättad om
de inträffade förändringarna. Clearingförmedlingarna skall i utjämnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 i år 1960

syfte i första hand söka lösa förmedlingsfrågorna inom sina områden. Bedömes
detta icke möjligt skall clearingförmedlingarna underrätta centralen
i Stockholm om de vakanser, som uppstått, liksom om de arbetssökande,
som inom den närmaste tiden icke synes kunna erhålla anställning inom
området. Clearingförmedlingarna skall stå i kontinuerlig kontakt med varandra
om förändringarna inom respektive område.

Inskrivning av ai-betssökande

Redan vid inskrivningen på sjömansförmedlingen skall arbetssökande
förete handlingar, som visar, att han är inskriven eller kan komma i fråga
lör inskrivning vid sjömanshus.

Det åligger sjömansförmedlingens tjänstemän att vid inskrivningen noggrant
granska de företedda handlingarna samt att i förmedlingsarbetet tillse,
att de arbetssökande anvisas sådant arbete, som de med hänsyn till sina
kvalifikationer är lämpade att fullgöra.

Arbetssökande, som önskar anställning till sjöss, kan anmäla sig hos vilket
organ som helst inom den offentliga arbetsförmedlingen. År den arbetssökande
yrkesvan sjöman i manskapsgrad skall han dock enligt ett särskilt
överenskommet turordningssystem, det s. k. törnsystemet, vara inskriven
endast vid en sjömansförmedling. Har annan förmedling än sjömansförmedling
mottagit ansökan om anställning till sjöss, skall förmedlingen ifråga
översända för inskrivning vid sjömansförmedling erforderliga handlingar
till den sjömansförmedling, där den sökande önskar vara anmäld.

De arbetssökande skall, i den mån detta är möjligt, underrättas om den
beräknade väntetiden innan påmönstring kan påräknas. Finner sjömansförmedlingen
att väntetiden blir så lång att den sökande under denna väntetid
borde kunna beredas annat tillfälligt arbete, skall sjömansförmedlingen vidtaga
åtgärder härför. Som ett led i detta arbete hänvisas den sökande till
andra expeditioner inom arbetsförmedlingen, där tillfällig anställning kan
erbjudas.

Det åligger sjömansförmedlingen att informera varje arbetssökande om
besökstider vid förmedlingen, villkor för erhållande av ersättning från erkänd
arbetslöshetskassa samt de övriga bestämmelser, som den sökande bör
känna till. Sökande utan sjövana skall orienteras om sjömansyrket och arbetsförhållandena
till sjöss. Om tveksamhet råder om yrkesvalet, bör den
sökande hänvisas till yrkesvägledningen för rådfrågning.

Beträffande den närmare innebörden av törnsystemet lämnas i utredningens
betänkande följande redogörelse.

t förmedlingsarbetet skall, i anslutning till överenskommelse mellan vederbörande
arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer, hänsyn tagas till
den ordningsföljd i vilken däcks- och maskinmanskap, 2 :e och 3:e kockar
samt uppassare anmäler sig vid en viss sjömansförmedling. Genom törnsystemet
skall mellan sjömanskårens medlemmar så rättvist som möjligt fördelas
de arbetstillfällen, som uppkommer. Systemet innebär åt! de arbetssö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

kande erbjudes arbete allt efter den turordning i vilken de anmält sig vid
sjömansförmedlingen. Detta får dock icke innebära, att arbetsförmedlingens
grundprincip — att arbetsgivaren skall erbjudas bästa möjliga arbetskraft

och den arbetssökande sådant arbete, för vilket han bäst lämpar sig_blir

åsidosatt.

Sjöman, vilken efter avmönstring på nytt anmäler sig som sökande på
sjömansförmedlingen, skall sålunda sättas sist i törnsystemet och har att
vänta nästa arbetserbjudande sedan de sjömän, som anmält sig tidigare, erhållit
anställning eller också avvisat gjorda arbetserbjudanden så att de gått
förlustiga sin plats i turordningen. Sistnämnda ordning, det s. k. trebockssystemet,
innebär att varje arbetssökande har möjlighet att välja på tre arbetstillfällen.
Skulle den sökande avvisa alla tre erbjudandena kan han icke
längre räkna med att få komma ifråga före de övriga sökande som anmält
sig senare.

Från huvudregeln om törnsystemet gäller följande undantag:

a) Sjöman som efter överenskommelse med vederbörande befäl önskar
återgå till det fartyg han lämnat på grund av sjukdom, semester, fartygets
uppläggning, klassning, reparation e .d., äger rätt därtill utan att avvakta ny
turordning vid sjömansförmedlingen om han inom sju dagar efter avmönstringen
anmäler förhållandet till sjömansförmedlingen. Han äger dock rätt
att i vanlig ordning antaga annan hyra, om han under mellantiden erbjudes
sådan.

b) Sjöman, som tagit anställning som vikarie för annan sjöman under
dennes semester, sjukdom e. d., äger behålla sin plats i lörnsystemet under
den tid vikariatanställningen varat, dock högst sex veckor.

c) Sjöman, som erhållit ordinarie anställning men innan sex veckors
tjänst tvingats lämna denna på grund av sjukdom, olycksfall, fartygets uppläggning,
haveri eller försäljning till utlandet, äger behålla samma plats i
törnsystemet som vid anställningens början. Om han antager tillfälliga anställningar,
får dock den sammanlagda tiden för en eller flera sådana på
varandra följande anställningar ej överstiga sex veckor.

_d) Sjöman, som genomgår eller fått tillstånd att genomgå yrkesskolekurs
för sjöfolk, äger rätt att anmäla sig som arbetssökande tre månader före
kursens beräknade avslutning och under denna tid behålla sin plats i törnsystemet.

e) Den som fullgör värnpliktstjänstgöring äger rätt att anmäla sig som arbetssökande
på sjömansförmedlingen två månader före utryckningen och
bibehålla den plats i törnsystemet, som han kommit att intaga, om han inom
sju dagar efter sagda tjänstgörings upphörande anmäler sig hos förmedlingen.

f) Vid förflyttning av besättningsmän mellan fartyg, som tillhör samma
rederi, rederikoncern eller rederier med samma redare eller inom samma rederikoncern,
är sjömansförmcdlingens medverkan icke erforderlig. Tills vidare
skall emellertid under en övergångstid denna bestämmelse tillämpas så.
att sådan förflyttning begränsas att avse viss personal med längre tjänstetid
inom samma rederi eller rederikoncern. Det förutsättes därvid, att ledig
plats finnes å det andra fartyget.

En sjöman säges befinna sig på högtörn, då han när som helst — vid god
tillgång på arbete i regel endast inom någon eller några dagar — kan komma
att erbjudas anställning på ett fartyg.

Beträffande fartygs- och maskinbefälselever, som är anställda utöver den
ordinarie besättningen, gäller att sjömansförmedlingen icke behöver anlitas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

Samtliga nybörjare, d. v. s. de arbetssökande som icke innehar en tjänstgöringstid
utöver 4 månader, är undantagna från törnsystemet. Arbetserbjlidande
till sådana sökande sker följaktligen efter samma principer som vid
allmän arbetsförmedling.

Arbetserbjudande inom yrket

Arbetserbjudande skall innehålla uppgifter om arbetets art, arbetsplatsen
och arbetsorten, vidare om löneförmånerna, arbetets beräknade varaktighet
samt eventuellt andra uppgifter, som kan vara av betydelse för den arbetssökandes
ställningstagande, såsom kommunikationer, båtens trader
o. s. v.

Arbetserbjudandet åt de sjömän, som omfattas av törnsystemet, skall äga
rum genom utrop och/eller skriftlig annonsering av de lediga platserna i
väntrummen. Sker arbetserbj udandet enbart genom utrop, får utropet av
de lediga platserna icke omedelbart följas av upprop av de arbetssökande
sjömännen, utan att så lång tidrymd står till sjömännens förfogande mellan
utrop och upprop, att de ges möjlighet att tänka över valet av anställning.

I den utsträckning, som tiden medger, skall annonseringen av de lediga
platserna ske både genom utrop och skriftlig annonsering i väntrummen.
Den skriftliga annonseringen bör ske så snart orderna inkommit till förmedlingen.

Arbetssökande på högtörn, som blivit erbjuden anställning på minst tre
fartyg och därvid vägrat att antaga hyra (eller ej svarat vid upprop) utan att
ange giltigt skäl, skall avföras från sin tur i törnsystemet. Giltigt skäl för
frånvaro från utrop anses föreligga om den sökande varit frånvarande på
grund av sjukdom eller annan anledning över vilken den sökande icke själv
kunnat råda.

Om sjömansförmedling får i uppdrag att anskaffa besättningsmän till fartyg,
som påmönstrar besättning på annan ort, skall förmedlingen — så
framt uppdragsgivaren icke framfört andra önskemål -—- i första hand undersöka,
om lämpliga sökande finns anmälda hos sjömansförmedling, som
ligger närmast påmönstringsorten.

Om en sjömansförmedling icke kan anvisa arbetskraft med erforderliga
kvalifikationer till visst fartyg, eller om lämplig sökande icke är villig antaga
erbjuden anställning på fartyget ifråga, får sjömansförmedlingen utfärda
intyg därom till arbetsgivaren eller dennes representant. Intyget får
dock ej utfärdas, förrän ytterligare två sjömansförmedlingar förklarat att
icke heller de kan anvisa begärd arbetskraft. Den ena av dessa förmedlingar
bör vara den, som ligger närmast påmönstringsorten, och den andra resp.
sjömansförmedlingscentral. Vid brist på behörigt befäl skall alltid sjömansförmedlingscentralen
kontaktas. Sjömansförmedlingscentralerna skall då
efterhöra hos varandra om behörigt befäl finnes att tillgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72} år 1960

Arbetserbjudande utom yrket

Sjömansförmedlingen skall verka för att sjömän i väntan på anställning
till sjöss erbjudes annat arbete. I regel kan det endast bli fråga om tillfälliga
anställningar. Då sådana tillfälliga anställningar icke alltid finns anmälda
i tillräckligt antal vid sjömansförmedlingen, åligger det denna att
vid arbetsförmedlingens övriga avdelningar bevaka sjömännens möjligheter
till arbete. Ofta vistas sjömän på andra orter än dem där sjömansförmedling
finnes. Det åligger därför alltid den allmänna arbetsförmedlingen att bevaka
de möjligheter till arbete för sjömännen, som kan finnas inom andra yrkesområden.

I nämnda syfte är det nödvändigt, att sjömansförmedlingen och andra avdelningar
av den offentliga arbetsförmedlingen står i ständig kontakt med
varandra och förser varandra med erforderliga uppgifter för att verksamheten
skall bli den effektivast möjliga. Viktigt är att sjömansförmedlingen
lämnar uppgift om de beräknade väntetiderna.

Om en sjöman beräknas bli kallad till sjömansförmedlingen först efter
någon tid för att där bevaka arbetstillfällen till sjöss, bör förmedlingen söka
finna en sådan anställning åt honom, som kan frånträdas utan iakttagande
av nämnvärd uppsägningstid. Under den tid en sjöman innehar anställning
utom sitt yrke skall sjömansförmedlingen bevaka sjömannens möjligheter
till arbete inom det egna yrket, och när anställning till sjöss anses vara nära
förestående återkalla sjömannen från den anställning han antagit i land.

Sjömäns avstängning från sjömansyrket

Sjömansförmedlingen skall i sitt arbete beakta, att sjöman, vilkens sjöfartsbok
enligt beslut av sjömanshusdirektion indragits till följd av rymning
och som icke därefter erhållit ny sjöfartsbok, icke kan erhålla anställning
ombord på fartyg, för vilket mönstringsbestämmelserna tillämpas.

Från de centrala undersöknings- och bestraffningsnämnderna, vilka tillsättes
av parterna på sjöfartens arbetsmarknad enligt överenskommelser
dem emellan, erhåller sjömansförmedlingarna uppgifter om sådana sjömän,
som avstängts från tjänst.

Det åligger sjömansförmedling att beakta parternas beslut och icke anvisa
avstängd sjöman anställning ombord på fartyg, vars ägare är ansluten
till någon av de redarorganisationer som tagit del i nämnda överenskommelser.

Arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna arbetslöshetshjälpcn

Det åligger sjömansförmedlingen att i sina kontakter med arbetssökande
kassamedlemmar och hjälpsökande hos arbetslöshetsnämnd tillämpa arbetsmarknadsstyrelsens
allmänna anvisningar i fråga om arbetslöshetsförsäkring
och åtgärder vid arbetslöshet m. m. De arbetssökande skall på vanligt,
sätt tillfrågas om medlemskap i de erkända arbetslöshetskassorna.

En arbetslös kassamedlem eller hjälpsökande, som uppträder som arbetssökande
på sjömansförmedlingen, skall betraktas som sökande jämväl till

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i ur 1960

anställning i land. Det är därför av vikt, att sjömansförmedlingen samarbetar
med arbetsförmedlingens övriga avdelningar, så att den arbetslöse så
snabbt som möjligt erbjudes lämpligt arbete. Om arbetslös kassamedlem avvisat
arbetserbjndande skall meddelande därom insändas till bl. a. kassornas
huvudkontor.

Liknande föreskrifter skall även iakttagas rörande hjälpsökande arbetslösa,
som är anmälda vid arbetslöshetsnämnd.

IV. Förslag rörande inskrivnings- och mönstringsverksamheten

Utredningen

Lämplighetsprövning av sjömän

Utredningen erinrar om att man genom anordningen med sjöfartsbok och
sjömansrulla och genom införandet däri av uppgifter om till- och frånträde
av tjänst ombord utövar en viss kontroll över att sjösäkerheten icke sätts
i fara genom bristande behörighet hos den som skall utöva viss tjänst. I
sjöfartsboken angives sålunda vederbörandes kompetens och i sjömansrullan
därjämte den tjänst han utövar. Vid påmönstringen kontrolleras att vederbörande
har tillräckliga kvalifikationer för tjänsten.

I samband med utövandet av ifrågavarande verksamhet kontrolleras även
i viss utsträckning vederbörandes allmänna lämplighet för sjömansyrket.
Sålunda är vissa krav på hälsotillståndet uppställda för erhållande av sjöfartsbok.
Vidare kan sjöfartsboken indragas för den som rymt från tjänst
ombord. Då innehav av sjöfartsbok i princip utgör villkor för anställning
såsom medlem av besättningen på fartyg i utrikes fart, blir följaktligen
vissa för yrket mindre lämpade personer utestängda därifrån.

Utredningen framhåller att det är ett starkt önskemål, att sjömansyrket
kan rekryteras med så lämpliga personer som möjligt. Detta är angeläget
med hänsyn såväl till sjösäkerheten som till trivseln ombord på fartygen,
vilken är så mycket mer betydelsefull som de anställda inom sjömansyrket
mer än inom andra yrken är hänvisade till varandras sällskap även utanför
arbetstiden. Det påpekas, att livet ombord med skilsmässan från familjen
och andra omständigheter kan sätta sjömännens karaktär på svåra prov
och att en god rekrytering bäst ernås genom att sjömansyrket göres uppskattat
ur olika synpunkter.

Det ligger givetvis, anför utredningen, i arbetsgivarens intresse att se till
all bästa tillgängliga sjömän anställes ombord. Nuvarande s. k. törnsystem
behöver enligt utredningens mening ej lägga hinder i vägen härför, förutsatt
att arbetsgivarens rätt att välja personal ej begränsas. Genom eu effektivt
skött yrkesvägledning och genom att sjömansförmedlingarna enligt sina
åligganden erbjuder arbetsgivare bästa möjliga arbetskraft och arbetssökande
sådant arbete, för vilket han bäst lämpar sig, sker även en viss sållning
av sjömännen.

Knngl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

Om en person, som ägnar sig åt sjömansyrket, visar sig uppenbart olämplig
för yrket, bör enligt utredningen möjlighet finnas att för längre eller
kortare tid avskära honom från ombordanställning. Utredningens synpunkter
rörande de olika formerna härför upptages i det följande.

Utredningen tar i detta sammanhang avstånd från ett av sjömanskommittén
framfört förslag om införande av en lämplighetsprövning, vilken
skulle bli avgörande för om en person, som vill bli sjöman, skall registreras
och få sjöfartsbok. Det erinras om att kommittén härvid bland annat
gjort gällande, att det vore betydligt allvarligare att hindra en person från
att fortsätta i ett yrke än att inträda i detsamma.

Att man försöker rekrytera sjömansyrket med lämpligt folk och söker
gallra bort icke önskvärda element, bör enligt utredningens mening ej ha
till konsekvens att man med tillämpning av särskilda författningsbestämmelser
på förhand hindrar personer, som förmenas icke böra bli sjömän,
att ägna sig åt detta yrke. Detta skulle strida mot principen om medborgarnas
rätt att välja yrke att hindra en person att inträda i sjömansyrket,
utan att man har erfarenhet av hur han sköter sig i yrket. Även om man
skulle få tillgång till uppgifter från polismyndigheter m. fl. skulle det vara
vanskligt att på förhand bedöma en persons lämplighet för sjömansyrket.
En dylik förhandsbedömning skulle kunna leda till sådana utomordentligt
allvarliga konsekvenser, som att en person som trots förseelser i det förflutna
skulle kunna anpassa sig väl efter sjömanslivet, hindrades härifrån
och kanske tvingades in på en för honom mycket olämpligare bana.

När utredningen sålunda ej godtager kommitténs förslag om en lämplighetsprövning
av sjömän före utfärdandet av sjöfartsbok, gör utredningen
emellertid undantag på en punkt, nämligen i fråga om sjömannens hälsotillstånd,
fysiskt och psykiskt. Utredningen anser, att även alkoholism härvid
bör uppmärksammas. Liksom hittills bör sjöfartsbok inte utfärdas utan att
vederbörande enligt läkarintyg är vid sådan hälsa, att han ur denna synpunkt
är lämplig för yrket. Utredningen finner alt kontrollen härvidlag i
viss mån bör skärpas. Läkare, som vid undersökning av någon som vill erhålla
sjöfartsbok finner att denne av hälsoskäl inte bör bli sjöman, bör ej
blott vägra att ge honom friskintyg utan även göra anmälan till ett centralt
register. Förslag om sådant register framlägges av utredningen och redovisas
i det följande. Även annan läkare, exempelvis på alkoholistanstalt, bör
kunna göra anmälan till registret, om han finner skäl härtill. Från centralregistret
bär utsändas besked till mönstringsförrättarna om att sjöfartsbok
ej bör utfärdas för person varom nu är fråga. Genom en sådan anordning
kan förebyggas, att någon går från den ena läkaren till den andra för att
kanske finna eu läkare, som ej upptäcker den ifrågavarande sjukdomen
Centralregistermyndigheten bör i tveksamma fall eller då sökande av sjöfartsbok
så begär inhämta yttrande från medicinalstyrelsen.

Boitsett från den nu angivna hälsokontrollen finner utredningen sjöfartsbok
böra utfärdas i stort sett under samma förutsättningar som hittills.
Att någon särskild prövning av förutsättningarna för ombordanställning ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1!)(>0

sker i andra hänseenden, innebär enligt utredningen givetvis icke att man vid
behandling av ansökan om sjöfartsbok -— och detsamma gäller vid mönstring
— skall underlåta att ställa sig till efterrättelse eventuella önskemål
från polismyndigheter i fråga om efterspanade personer.

Utredningen nämner i detta sammanhang ett av sjömanskommitténs minoritet
framlagt förslag, att den första sjöfartsbok som utfärdas för en sjöman
skall ha provisorisk karaktär och att sjöfartsbok med obegränsad giltighetstid
skall kunna erhållas först sedan sjömannen uppvisat intyg om
tolv månaders tjänst till sjöss med gott vitsord. Ett sådant system skulle
visserligen enligt utredningens mening kunna medföra vissa fördelar. Emellertid
skulle den förnyade prövningen innebära en omgång, och det kan
dessutom enligt utredningens mening ifrågasättas, om de prövande instanserna
trots de avsedda intygen skulle ha tillräcklig grund för de avgöranden,
varigenom en del sjömän skulle förklaras olämpliga för sjömansyrket och de
övriga skulle så att säga legitimeras såsom lämpliga. Utredningen finner
dessa betänkligheter överväga fördelarna och anser sig därför ej kunna tillstyrka
en anordning med provisorisk sjöfartsbok.

Såsom tidigare nämnts ansåg sjömanskommittén, att lämplighetsprövningen
av sjömän och därmed beslutanderätten i fråga om utfärdande av
sjöfartsbok borde ankomma på sjöfartsstyrelsen. Utredningen finner för
sin del ej tillräckliga skäl för att fråga om utfärdande av sjöfartsbok skall
bedömas av andra än mönstringsförrättarna.

Som undantag från det nu sagda bör enligt utredningen likväl gälla att
fråga om utfärdande av ny sjöfartsbok för den, vars bok tidigare ogilligförklarats
på grund av sjömannens hälsotillstånd eller begången förseelse
bör bli beroende av särskild prövning av sjömanshusdirektionen eller motsvarande
organ inom det distrikt, där sjömannen är bosatt, eller beträffande
svensk sjöman, som icke är bosatt inom riket, av sjöfartsstyrelsen.

Ogiltigförklaring av sjöfartsbok

Enligt utredningens mening måste man även i fortsättningen ha möjligheter
att under vissa förhållanden avföra sjöman ur sjömansregistret och
förklara hans sjöfartsbok ogiltig.

Bortsett från de fall, då sjöman själv gör anmälan om att han ämnar lämna
sjömansyrket, bör han enligt utredningen liksom hittills avföras ur registret
och därmed förlora sin sjöfartsbok även när han utan sådan anmälan
befinnes ha varit borta från yrket viss tid. Erforderliga uppgifter härom
finns i registret.

Indirekt kommer på nu nämnt sätt även sjukdom, som utgör binder för
ombordanställning, alt resultera i avregistrering när den tillåtna bortovarotiden
gått till ända. I detta hänseende föreslår utredningen en komplettering
av gällande bestämmelser i anslutning till vad som förordats i kapitlet
om lämplighetsprövning av sjömän. Om en läkare, som undersöker en
sjöman, finner att denne på grund av fysisk eller psykisk ohälsa ej bör ha
arbete ombord på fartyg —- det må gälla hänsyn till sjösäkerheten, till sjö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

mannen själv eller till övriga besättningen ombard — bör läkaren enligt utredningens
mening göra anmälan härom till det centrala register, som förordas
i det följande. Därifrån bör meddelande utsändas till mönstringsförrättarna,
varvid sjömanshusdirektionen eller motsvarande organ inom del
distrikt, där sjömannen är registrerad, bör besluta om ogiltigförklaring av
hans sjöfartsbok. I avbidan härpå bör meddelandet från sjöfartsstyrelsen
föranleda att sjömannen i fråga icke anvisas arbete till sjöss. Beträffande
svensk sjöman, som icke är bosatt inom riket, bör beslut om ogiltigförklaring
av sjöfartsbok fattas av sjöfartsstyrelsen. Sjömannen bör hållas underrättad
om vad som sålunda åtgöres och har givetvis rätt att överklaga ogiltigförklaringen.

Utredningen anser, att rymning liksom hittills bör kunna föranleda, att
sjöfartsbok förklaras ogiltig.

Bortsett från rymning kan förseelser av sjöman i eller utanför arbetet för
närvarande ej medföra avförande ur registret och ogiltigförklaring av sjölartsboken.
Såsom framgår av det föregående kan förseelsefall emellertid
upptagas till behandling av de s. k. undersöknings- och bestraffningsnämnderna.
Dessa kan besluta, att sjöman skall avstängas för viss tid eller tills
vidare från anställning på fartyg, som äges av rederi, som står bakom nämnderna,
och sjömansförmedlingarna har att respektera dessa beslut. Sjöman
kan också tilldelas varning av undersöknings- och bestraffningsnämnd.
Enligt utredningens mening är det en brist, att sjöman icke på grund av
annan förseelse än rymning kan genom sjöfartsbokens ogiltigförklaring
avspärras från ombordanställning kortare eller längre tid. Utredningen föreslår,
att bestämmelser härom införes och att skillnad i princip ej göres
mellan rymningsfall och andra förseelser. För att sjöfartsbok skall kunna
ogiltigförklaras, bör enligt utredningens mening förutsättas, att sjöman
konstateras ha gjort sig skyldig till allvarlig förseelse under tiden för
tjänstgöring till sjöss. Däremot kan utredningen ej tillstyrka, att sjöfartsbok
skall kunna, såsom sjömanskommittén föreslagit, ogiltigförklaras därför
att sådan omständighet av främst kriminell natur framkommit, som
skulle kunna föranleda indragning av pass, att militärmyndighet gjort framställning
om ogiltigförklaring — i andra fall än som regleras i gällande inskrivningsförordning
— eller att av meddelande i tidningen »Polisunderrättelser»
eller från länsstyrelse, polismyndighet, nykterhetsnämnd, alkohoiistanstalt,
mönstringsförrättare eller annan framgått att innehavaren är
uppenbart olämplig för sjömansyrket.

I den mån begångna förseelser för närvarande upptages till behandling
hos undersöknings- och bestraffningsnämnderna, kan det vara till fördel
att så sker även i fortsättningen. Emellertid är dessa nämnder icke av officiell
karaktär, och de kan därför ej meddela beslut med tillämpning på
andra fartyg än som äges av anslutna rederier. Enligt utredningens mening
lalar övervägande skäl för att de fortsättningsvis arbetar vidare som hittills
och icke ges karaktär av officiella organ. Deras arbete bör däremot utnyttjas
av de institutioner, som auktoriseras att meddela beslut om ogiltigför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

klaring av sjöfartsbok. Även om de resultat, vari nämndernas utredningar
utmynnar, i realiteten blir utslagsgivande för besluten hos de officiella
institutionerna, bör dessa likväl ej vara bundna härvidlag.

Med hänsyn till den stora kapacitet, som undersöknings- och bestraffningsnämnderna
företräder — med såväl juridisk expertis som partsrepresentation
— och till att det här är fråga om var för sig centrala nämnder,
skulle det enligt utredningen vara naturligt, att den definitiva beslutanderätten
i fråga om ogiltigförklaring av sjöfartsbok förlädes till ett centralt
ämbetsverk med tillgång till juridisk expertis och därvid närmast sjöfartsstyrelsen.
Emellertid anser utredningen, att en sådan centralisering bör undvikas.
I likhet med sjömanskommitténs minoritet förordar utredningen, att
det skall ankomma på sjömanshusdirektion eller motsvarande organ att
pröva frågor om ogiltigförklaring av sjöfartsbok såväl i rymningsfall som
vid andra förseelser. Detsamma föreslår utredningen skola gälla vid ogiltigförklaring
av sjöfartsbok av hälsoskäl. Enligt utredningen bör ifrågavarande
organ — vilka föreslås skola liksom hittills tillsättas av sjöfartsstyrelsen
- bestå av förutom partsrepresentanter en lagkunnig ordförande. Beslut
om ogiltigförklaring av sjöfartsbok bör enligt förslaget, liksom redan nu
gäller i fråga om direktionernas beslut i allmänhet, kunna överklagas hos
sjöfartsstyrelsen. Är det fråga om svensk sjöman, som icke är kyrkobokiord
inom riket, finner utredningen beslut om ogiltigförklaring böra meddelas
av sjöfartsstyrelsen.

I den mån — såsom i allmänhet i rymningsfall —■ utredning icke verkställts
av undersöknings- och bestraffningsnämnd, bör det enligt utredningen
ankomma på sjömanshuset eller motsvarande organ och därvid närmast
på dess föreståndare att föranstalta om erforderlig utredning. Med hänsyn
till vikten av ett förtroendefullt förhållande mellan sjömännen och tjänstemännen
hos nämnda organ, bör dessa vid det i regel enkla utredningsarbete,
som det här är fråga om, i möjligaste mån undvika att få skenet av åklagare
eller domare.

Sjöfartsstyrelsen bör enligt utredningen medverka till att tillämpningen
av bestämmelserna om ogiltigförklaring av sjöfartsbok blir någorlunda likformig.

Att sjöfartsbok ogiltigförklaras, synes utredningen ej behöva medföra,
att vederbörande sjöman avföres från sjömansregistret, förrän han varit
borta från arbete ombord så lång tid att han av denna grund enligt vanliga
bestämmelser skall avregistreras. Ogiltigförklaringen får sålunda enligt förslaget
icke i och för sig någon inverkan på sjömannens mantalsskrivning.

När sjöfartsbok ogiltigförklarats, bör enligt utredningen meddelande bärom
genom förmedling av det i det följande föreslagna centralregistret tillställas
samtliga mönstringsförrättare.

Utan att sjömanshusdirektion eller motsvarande organ kopplas in på frågan
bör sjöfartsbok ogiltigförklaras även i sådana mera rutinmässiga fall
som att vederbörande tidigare erhållit en sjöfartsbok som ännu gäller, atl
innehavarens identitet är annan än den uppgivna eller att överhuvud laget

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

utfärdandet av sjöfartsbok grundats på oriktiga uppgifter i fråga om ålder,
värnpliktsförhållanden eller annat, som kunnat inverka på prövningen av
ansökan om sjöfartsbok. Även beträffande nu nämnda fall av ogiltighet bör
anmälan göras till centrala sjömansregistret.

Om sjöman, som icke innehar svensk sjöfartsbok — det gäller här i allmänhet
utlänningar -— visas lida av sjukdom eller gjort sig skyldig till förseelse,
som skulle ha utgjort skäl för indragning av sjöfartsbok, bör enligt
förslaget sjöfartsstyrelsen kunna besluta om förbud mot sjömannens påmönstring.
Sådant beslut torde i allmänhet grundas på anmälan från undersöknings-
och bestraffningsnämnd. Det bör delgivas mönstringsförrättarna.

Det bör enligt utredningen undvikas, att sjöman, vilken av undersöknings-
och bestraffningsnämnd anses böra få sin sjöfartsbok ogiltigförklarad
eller, när fråga är om sjöman som ej har sjöfartsbok, bör förbjudas att
påmönstra, får ny anställning ombord innan beslut hunnit meddelas angående
ogiltigförklaringen eller förbudet mot påmönstring. Undersökningsoch
bestraffningsnämnd bör därför, anser utredningen, kunna ge de organ,
som inom eller utom landet handhar förmedling av sjömän, besked om sin
uppfattning att sjömannen bör avstängas från tjänstgöring till sjöss. Efter
sådant besked bör sjömannen ej anvisas dylikt arbete. Detta kan anses som
en motsvarighet till nuvarande anordning med anmälningar från undersöknings-
och bestraffningsnämnd till sjömansförmedling. Nu avsedd avstängning
kommer i regel att avlösas genom beslut i vanlig ordning om ogiltigförklaring
av sjöfartsbok eller, för sjöman som ej innehar sjöfartsbok, förbud
mot påmönstring. Utredningen påpekar, att undersöknings- och bestraffningsnämnd,
samtidigt med att den utsänder sådant besked som nyss
nämnts, bör överlämna sin utredning till vederbörande beslutande organ
för att ligga till grund för dess prövning av ärendet.

Registreringen av sjömän

Det finns enligt utredningens mening ej anledning att i princip rubba på
nuvarande regel, att svenska sjömän bör inneha sjöfartsbok och vara
inskrivna i register. Utredningen erinrar om att sjömanskommittén i ett
par hänseenden föreslagit utvidgning av skyldigheten att inneha sjöfartsbok
och att vara registrerad samt tar upp förslagen till behandling.

I likhet med sjömanskommittén anser utredningen, att kravet på innehav
av sjöfartsbok i princip bör utsträckas till att omfatta även sjömän i inrikes
fart och att registreringen bör vidgas på motsvarande sätt. Utredningen
ansluter sig till kommitténs mening att förhållandena för särskilda slag
av ombordanställda emellertid kan vara sådana, att de vanliga reglerna för
sjöfartsbok och registrering blir onödiga att tillämpa. Undantag bör därför
enligt utredningen kunna göras från dessa. Då det synes vanskligt att i en
författning i detalj angiva undantagen, anser utredningen att det bör ankomma
på Kungl. Maj:t att i annan ordning besluta härom eller bemyndiga
sjöfartsstyrelsen att fatta sådant beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år W60

Utredningen nämner vidare sjömanskoumritténs förslag att utlänningar
som på ett mera stadigvarande sätt ägnar sig åt sjömansyrket ombord
på svenska handelsfartyg skall inneha sjöfartsbok och vara inskrivna i sjömansregistret.
Ur olika synpunkter kan det enligt utredningen vara till fördel
att reglerna härom blir tillämpliga på utlänningar sysselsatta i svenska
handelsflottan på ett mera stadigvarande sätt. Utredningen inskränker sig
dock till att föreslå, att detta skall gälla sådana utländska sjömän, som är
kyrkobokförda i Sverige, då det är dessa som sjöfarten har det största intresset
av att ha inregistrerade. Det synes utredningen ej böra möta betänkligheter
att ordna registrering för dem hos sjöfartsmyndigheterna, oavsett
att en viss dubbelregistrering sker genom att samma sjömän finnes upptagna
även i det hos utlänningskommissionen förda registret. I fråga om
andra utländska sjömän bör från kommissionens register i mån av behov
tillhandahållas uppgifter åt sjömansregistret. Sjöfartsbok för utlänning bör
till utseendet skilja sig från vanlig sjöfartsbok, lämpligen genom annan färg
på pärmen.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att konsulat, som verkställer
på- eller avmönstring, sänder rapport härom till vederbörande sjömanshus,
eller, om sjöman ej är inskriven vid sådant, till utrikesdepartementet.
Enligt utredningens mening bör dessa senare rapporter i stället insändas
till sjöf artsstyrelsen. Här bör rapporterna, utan att registrering sker,
samlas på lämpligt sätt, så att uppgifter om ifrågavarande sjömän och deras
tjänstgöring kan plockas fram, då så önskas av utrikesdepartementet eller
eljest för det ena eller andra ändamålet. Enligt utredningens mening bör
även rapport om på- eller avmönstring inom Sverige av utlänning, som ej
är inskriven här, tillställas sjöf artsstyrelsen för att samlas hos denna. Sålunda
antydd anordning torde även kunna komma till nytta, om det för
närvarande diskuterade förslaget om internationella identitetshandlingar
för sjömän realiseras.

Enligt utredningens mening bör den omständigheten att sjöfartsbok förklaras
ogiltig icke i och för sig medföra att sjöman uteslutes ur sjömansregistret.
Detta bör ske först sedan ogiltigförklaringen föranlett att sjömannen
varit borta från tjänstgöring ombord så lång tid, att han enligt vanliga
regler av denna orsak skall avföras ur sjömansregister.

Utredningen tar härefter upp frågan huruvida man bör ha en lokal eller
central sjömansregistrering. Utredningen hänvisar till att,
oberoende av sjömanshusens register, arbetsförmedlingarna för anteckningar
över arbetssökande sjömän lika väl som över andra arbetssökande.
På registerkorten anges uppgifter rörande sökandens namn och adress, hälsoförhållanden,
utbildning samt fartygs/arbetsgivares namn och adress
ävensom arbetsuppgifter, anledning till upphörande av anställning och vitsord
i fråga om uppförande och tjänstbarhet in. in. När sjöman söker arbete,
företer han sjöfartsbok, betyg från tidigare anställningar, inskrivningsbok
för värnpliktig eller motsvarande handling, läkarintyg samt intyg om
skärmbildsundersökning samt vissa andra prov. Uppgifterna i dessa handil
IUhttng till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 124

Kungl. Maj:is proposition nr 124 år 1960

lingar ligger till grund för anteckningarna på registerkortet. Om arbetsanskaffning
åt sjöman blir aktuell för annan arbetsförmedling än där sjömannen
tidigare sökt arbete, översändes i vissa fall, särskilt om det gäller befäl,
erforderliga uppgifter mellan de ifrågavarande förmedlingarna.

Såvitt utredningen funnit erfordras lokala anteckningar för såväl arbelsanskaffning
som mönstring av sjömän, inberäknat förteckningar över sjömän
eller tilltänkta sjömän, som på grund av sitt hälsotillstånd icke bör
ifrågakomma till erhållande av sjöfartsbok eller som fått sjöfartsbok ogiltigförklarad
eller eljest är avstängda från ombordanställning eller som blivit
anmälda som efterspanade av polisiär myndighet. Om sjömanshus och
sjömansförmedlingar sammanslås, vilket utredningen i det följande förordar,
bör det enligt utredningen bli möjligt att delvis använda samma lokalregister
för arbetsanskaffning och mönstring, eftersom de nuvarande registerkorten
hos sjömanshusen respektive sjömansförmedlingarna till stor
del innehåller samma uppgifter. Sålunda kombinerade registerkort bör liksom
de nuvarande sjömanshusregistren uppläggas i anslutning till sjömännens
kyrkobokföringsorter. Utredningen anför att här avsedda register bör
kunna direkt utnyttjas, när eu sjöman på- eller avmönstras hos sjömanshuset
eller motsvarande framtida organ inom kyrkobokföringsortens
distrikt. Om han åter påmönstras på annan ort inom riket, bör en samordning
kunna ske av anteckningarna till stöd för arbetsförmedlingen och i
mönstringsliggaren, eventuellt efter en ändrad anordning för förandet av
denna senare, över huvud taget bör det, anser utredningen, vara möjligt
att rationalisera nuvarande ungefär likalydande anteckningar i mönstringsliggare
och i eventuell rapport till annan mönstringsförrättare samt i rulla
och register. Förandet av de lokala registren kommer enligt utredningens
mening såtillvida icke att öka behoven av arbetskraft, som ifrågavarande
anteckningar på de flesta platser i stor utsträckning torde kunna utföras
under uppehåll i annat arbete.

Emellertid talar enligt utredningens mening många skäl för att även eu
central registrering av sjömän bör komma till stånd. Det erinras om att sjömanskommittén
anfört olika motiv för att de nuvarande lokala registren
bör ersättas med ett centralt register. Utredningen, som enligt vad nyss anförts
icke är beredd att för sin del föreslå ett slopande av lokalregistren, finner
eu del av de av sjömanskommittén framförda skälen tala för att vid
sidan av dessa register även bör föras ett centralt register i lämplig form.
Enligt utredningens mening skulle det vara önskvärt med ett centralt kariolek
upptagande namn, födelsedag och födelsenummer, sjömanshustillhörighet
och kyrkobokföringsort. Ett sådant kartotek skulle vara till nytta redan
såtillvida som man, där eu sjömans kyrkobokföringsort ej är känd, skulle
kunna finna rätt på honom utan att leta efter honom hos flera lokala register.
Detta blir enligt utredningen till särskild fördel genom att man i det
centrala registret — denna benämning användes i det följande för det diskuterade
kartoteket — icke endast finner anvisning om vilket sjömanshus
sjömannen tillhör, varvid man hos dettas register kan få fram hans adress,

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

utan direkt får uppgift om kyrkobokföringsorten. EU centralt register även
i den nu avsedda enkla formen bör lämpligen kunna utnyttjas som förmedlare
av uppgifter mellan sjömanshusen och folkbokföringsmyndigheterna.
Vidare bör däri lämnas uppgifter, om en sjöman enligt besked av läkare ej
är lämplig för tjänstgöring till sjöss eller enligt beslut av lokal partsrepresentation
har fått sin sjöfartsbok ogiltigförklarad; närmare uppgifter i
dessa hänseenden torde böra upptagas på särskilda registerkort under sekretesskydd,
samordnade med registret. Om i registret även angives behörigheten
för befäl — detta kan ske direkt i samband med behörighetsbedömningen
— kan registret också få viss användning för sammanställningar
till belysande av tillströmningen till och avgången ur sjömansyrkets olika
grenar samt tillgången på befäl och annat sjöfolk.

Utredningen uppehåller sig utförligt vid frågan om en utbyggnad av ceniralregistret
med uppgifter, som skulle göra det användbart för andra syften
än dem som här närmast avsetts. Utredningen redogör i detta sammanhang
för de olika användningsområden som sjömanskommittén pekat på.

»Ett sådant erfordras såsom en förbindelseled och ett komplement till folkbokföringen
i vad rör de aktiva sjömännen ävensom för att tillgodose handelsflottans
pensionsanstalts behov av ett register över sjöfartsboksinnehavarnas
sjötjänst och erlagda hyresavgifter liksom för att tillmötesgå de militära
behoven av ett register över sjömän. Vidare hör såvitt möjligt intresset
av underlag för ålderstilläggs- och behörighetsbestämningar åt sjömännen
samt önskemålen om uppgifter om sjömans aktuella anställning och
adress tillgodoses inom den sålunda uppdragna ramen, och bör i sistnämnda
hänseende i görligaste mån beaktas det särskilda intresset hos den som icke
känner till sjömans mantalsskrivningsförhållanden av ett register, varur
uppgift om honom kan inhämtas. Sjömanskommittén bär såsom redan
nämnts ansett, att registreringen bäst kan fylla sina uppgifter, om den centraliseras.
Ifråga om sjömännens behov av underlag för ålderstilläggs- och
behörighetsbestämningarna torde det emellertid vara relativt likgiltigt huruvida
registreringen sker centralt eller lokalt.

Ur ett centralt register kan, enligt vad kommittén anfört, även erhållas
eu del för den centrala överblicken över sjöfartsfrågorna värdefulla uppgifter
om sjömännen, såsom om tillströmningen och avgången ur sjömansyrket
och dess olika grenar, mönstringsfrekvensen i hemlandet och utlandet,
behovet av utbildat sjöbefäl, antalet utlänningar inom den svenska handelsflottan
etc. Vidare framhålles att det kan visa sig vara ur arbetsteknisk
synpunkt fördelaktigt för det under sjöfartsstyrelsen hörande far tygsregistret
samt för de vid styrelsen företagna behörighetsprövningarna att ha tillgång
till uppgifterna i sjömansregistret.

Behovet för styrelsen av tillgång till ett instrument, varur sjöfartsstyrelsen
kan lämna exakta uppgifter rörande den aktuella personalsituationen
på sjöfartens område, ökar" allt efter det styrelsen konsolideras såsom del
centrala administrativa organet på sjöfartens område, vilket hav att följa
utbildnings- och bemanningsfrågor, sociala spörsmål cfc. inom handelsflottan
i stort.»

Eu utbyggnad av eenlralregistret för de av sjömanskommittén nämnda
ändamålen skulle enligt utredningens mening förutsätta att mönstringsuppgifter
även för andra än utlänningar fortlöpande tillställdes centralre -

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

gistret. Härvid borde samtidigt även mönstringsuppgifterna mellan de olika
lokala registren förmedlas av centralregistret. Utredningen anför vidare följande.

Nu fördelar varje sjömanshus för sig sina mönstringsrapporter på olika
ifrågakommande lokalregister; arbetet liärmed torde ej vara av sådan betydelse
att det i sig självt kan utgöra något skäl att inrätta ett centralregister
med fullständiga mönstringsuppgifter, men skall ett sådant ändå
inrättas, synes det rationellt att detta även utnyttjas för förmedling av
mönstringsrapporterna mellan sjömanshusen eller motsvarande organ. Fördelar
med inrättande av ett fullständigt register enligt vad nu sagts skulle i
övrigt vara, att det kunde nyttiggöras för översiktliga sammanställningar
för olika ändamål, liksom för uppgiftslämnande till myndigheter och enskilda
utöver vad ett enkelt kartotek ger möjlighet till, samt vidare för att
tillgodose de militära kraven på medverkan vid värnpliktsinkallelser m. in.,
lör att tjäna till underlag för ålderstilläggs- och behörighetsbestämningar åt
sjömännen samt för att tillgodose handelsflottans pensionsanstalts behov
av registeruppgifter om sjöfartsboksinnehavares sjötjänst och erlagda hyresavgifter.
Alla dessa arbetsuppgifter kan emellertid även presteras av de
lokala registren, till stor del med utnyttjande av naturliga luckor i förmedlings-
och mönstringsarbetet, och utgör därför enligt utredningens mening
icke tillräckliga skäl för att förse centralregistret även med mönstringsuppgifter.
Emellertid kan andra förhållanden aktualisera behovet av ett fullständigt
centralregister. Utredningen avser härvidlag i första hand det
fortsatta upporganiserandet av sjömansskattesystemet och de diskuterade
planerna för handelsflottans beredskap samt vidare en eventuell omläggning
av sjömanspensioneringen — varom utredning pågår — och sjöfartsstyrelsens
intresse av att kunna följa utbildnings- och bemanningsfrågor,
sociala spörsmål in. in. inom handelsflottan i stort. Åtminstone först nämnda
tre frågor är för närvarande föremål för överväganden. För ett effektivt
handhavande av sjömansskatten torde det kunna komma att visa sig
erforderligt eller önskvärt att ha tillgång till registeruppgifter beträffande
sjömännen, vilket skulle kunna påverka behovet av eller kostnaderna för
ett centralt sjömansregister. Här må påpekas att, om såsom ifrågasatts
mönstringsförrättarna skulle upprätta kort över sjömännen för skattemyndigheternas
räkning, det kunde vara naturligt att exemplar härav samtidigt
tillhandahölles det centrala registret, varigenom kunde besparas arbete för
detta.

Utredningen föreslår vidare, att jämsides med det nu avsedda centrala
registret även sker central registrering av svenska sjömän, som icke är ltyrkobokförda
inom riket. Dessa registreras nu hos sjömanshuset i Stockholm.
Beträffande utlänningar, som icke är bosatta här, förutsätts, att mönstringsrapporter
skall samlas centralt utan att föranleda registrering.

I detta sammanhang riktar utredningen uppmärksamheten på att man i
Norge, där man infört central registrering av sjömän, ej ansett sig kunna
underlåta att även föra lokala register. Till skillnad från vad utredningen
föreslagit, utgör emellertid det norska centralregistret en mycket omfattande
anordning, sammankopplad bl. a. med sjömansskatten och sjöfolkspensioneringen.

Utredningen behandlar även spörsmålet om sekretesskydd för
de tilltänkta registren och anför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

Uppgifter ur sjömanshusens register lämnas fritt ut till allmänheten; detta
uppgiftslämnande utgör i själva verket ett led i sjömanshusens serviceverksamhet.
Däremot stadgas i gällande lag om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar, att — om fråga icke är om utlämnande,
som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande — förmedlingshandlingar
icke får utlämnas förrän vissa år från handlingens datum
förflutit, såvida icke, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnandet
åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara
för handen, att det ej kommer att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes
skada eller förklenande. Eftersom sjömanshusens register oftast
utnyttjas av myndigheter och av sjömännens anhöriga och dessa så
gott som undantagslöst måste anses behöriga, bör de nuvarande sjömansförmedlingarna,
och detsamma bör gälla organ som kan komma att inrättas
i deras ställe, i regel kunna tillhandahålla uppgifterna utan någon prövning.
I de mera sällsynta fall, då uppgiftssökande icke är behörig, torde
det ej kunna undgås med en prövning, huruvida utlämnande bör ske eller
icke. Någon olägenhet av reell betydelse torde detta i stort sett icke innebära
för allmänheten. För sjömannen kan det vara önskvärt att få ett skydd
mot obehöriga efterfrågningar. Det sagda synes utredningen giva vid handen,
att ett sammanförande av sjömanshusens och sjömansförmedlingarnas
registeranteckningar ej behöver föranleda några ändringar i gällande sekretesslag,
åtminstone icke innan erfarenheter avvaktats. — Anteckningarna
i centralregistret om födelsetid, namn och kyrkobokföringsort torde böra
betraktas som offentliga, men däremot ej anteckningar om hälsotillstånd
och om bestraffningsåtgärder eller liknande.

Vad härefter angår frågan om förläggningen av det centrala
sjömansregistret — inberäknat registret över svenska sjömän, som
icke är kyrkobokförda i Sverige — förordar utredningen, att registret anslutes
till sjöfartsstyrelsen, d. v. s. att registret placeras i Stockholm. Detta
alternativ synes utredningen vara att förorda med hänsyn såväl till registrets
praktiska handhavande som till sjöf artsstyrelsens intresse av att
kunna utnyttja registret för olika ändamål. Den omständigheten, att Göteborg
är säte för stora organisationer på sjöfartsområdet anser utredningen
icke i och för sig utgöra tillräckligt skäl att placera registret i denna stad.

Utredningen anser också det tänkbara alternativet, att sjömansregistret
skall förläggas till arbetsmarknadsstyrelsen, böra vika med hänsyn till sjöfartsstyrelsens
intresse av att ha tillgång till uppgifterna i registret.

I fråga om behovet av personal för registreringen må erinras
om att sjömanskommitténs förslag förutsatte att ledningen och skötseln
av det centrala registret fordrade, i dåvarande lönegrader, en chef i Ca
31, en assistent i Ca 25, eu kansliskrivare i Ca 15, ett kanslibiträde i Ca 11
och tio biträden i reglerad befordringsgång.

Med den av utredningen nu förordade begränsade omfattningen av centralregistret
beräknar utredningen att det för registrets handhavande, för
samlandet av rapporterna rörande sjömän bosatta i utlandet och för meddelande
av uppgifter in. m. icke behövs anställas mer än tre personer, förslagsvis
en kansliskrivare och två kontorsbiträden. De årliga lönekostnaderna
beräknas till 40 000 kronor. Sjöfartsstyrclsens befattning med centralregistret
behöver enligt utredningens mening icke i någon nämnvärd ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12-i år 1960

sträckning medföra arbete för personalen i övrigt hos styrelsen. Arbetet
med ett sådant enkelt register kommer att till stor del hänföra sig till uppläggningen
av kortregistret och såtillvida bli av engångskaraktär, vartill
kommer att utskrivningen av den första omgången kort kan läggas på sjömanshusen.
Även om eu utbyggnad av registret skulle komma att ske med
hänsyn till omständigheter, som enligt vad ovan anförts kan aktualiseras
under de närmaste åren, anser utredningen att den av sjömanskommittén
beräknade personaluppsättningen på det centrala sjömansregistret kan beskäras
något. Utredningen förutsätter härvid, att det stora flertalet frågor
om utfärdande och indragning av sjöfartsböcker, såsom utredningen förordar,
endast besvärsvägen kommer att underställas sjöfartsstyrelsens prövning.

Medlande verksamhet m. in.

1 det föregående har nämnts att mönstringsförrättare i olika författningar
tillagts vissa medlande uppgifter. Utredningen sammanfattar dessa sålunda: a)

Åtnöjes sjöman icke med avräkning, som befälhavaren för avmönstring
upprättat, äger han enligt 43 § sjömanslagen begära mönstringsförrättarens
prövning av dess riktighet. Uppstår, medan fartyget befinner sig å
ort utom riket, tvist mellan befälhavaren och någon av besättningen angående
tjänsteförhållandet, må tvisten hänskjutas till avgörande av svensk
konsul. Tvisten må ej dragas inför utländsk myndighet. Mönstringsförrättarens
eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse, intill dess saken kan
komma att prövas av domstol här i riket. Innebär beslutet åläggande att gälda
penningbelopp över etthundra kronor, äger mönstringsförrättaren eller konsuln,
där han finner saken tvivelaktig och omständigheterna i övrigt talar
därför, bestämma, att beloppet eller del därav skall nedsättas hos honom i
avvaktan på att saken prövas av domstol. Nedsatt belopp skall jämte avskrift
av beslutet översändas till sjöfartsstyrelsen. Sedan sex månader förflutit
efter det beslutet gavs, må beloppet utbetalas, såframt ej, enligt vad
till sjöfartsstyrelsen anmälts eller eljest är styrelsen bekant, domstol annorledes
förordnat eller saken är under domstols prövning.

b) Är sjöman missnöjd med disciplinnämnds beslut, äger han enligt 67 §
sjömanslagen begära prövning av beslutet antingen vid avmönstringen av
den mönstringsförrättare, som verkställer denna, eller ock före avmönstringen
av mönstringsförrättaren i första hamn under resan, där sådan finnes och
där fartyget väntas ligga minst två dagar. Mönstringsförrättaren skall undersöka,
huruvida disciplinboten må anses vara laglig och skälig, samt däröver
meddela beslut. Beslutet skall införas i skeppsdagboken, och avskrift därav
skall på begäran meddelas sjömannen. Har prövning av disciplinnämnds
beslut ej skett i den ordning nu är stadgad, äger sjömannen utföra sin talan
vid domstol här i riket inom ett år efter avmönstringen eller, om avmönstring
ej ägt rum, efter det han lämnat tjänsten.

c) Mönstringsförrättare, som verkställer avmönstring, åligger bl. a. att
vid tvist mellan befälhavare och sjöman rörande innehållet av betyg söka,
då mönstringsförrättaren därom anmodas eller han eljest finner anledning
därtill, efter verkställd undersökning medverka till en rätt lösning av tvisten
(§5 mom. 1 förordningen den 30 september 1921 angående tjänstgöringsbetyg
för sjöfolk).

d) Påkallas hos mönstringsförrättare avmönstring av sjöman, som för -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

menar sig äga rätt därtill, äger mönstringsförrättaren, om fartygsbefälhavaren
vägrar avmönstring, avfordra denne sjömansrnllan och avgöra, huruvida
avmönstring skall ske (42 § sjömanshuskungörelsen).

e) Vid sjömans avmönstring skall mönstringsförrättaren bl. a. utröna,
huruvida sjömannen tillgodonjutit honom tillkommande hyra och övriga
förmåner. I sjömansrullan gjorda anteckningars riktighet skall bestyrkas
av mönstringsförrättaren medelst hans namnteckning. Vägrar avmönstrad
sjöman att, på sätt åligger honom, teckna sitt namn i rullan, skall anteckningen
om vägran göras i mönstringsliggaren och sjömansrullan (43 § sjömanshuskungörelsen).

f) Vid uppkommande tvister mellan fartygsbefälliavare och besättning
eller mellan besättningsmän inbördes skall sjömanshusombudsman, då han
därom anmodas eller han eljest finner anledning därtill, söka åstadkomma
förlikning (It § 1.) sjömanshuskungörelsen).

Utredningen finner — i likhet med sjömanskommittén — att det icke är
behövligt att i mönstringsförfattningarna upptaga föreskrifter i fråga om
skyldighet för mönstringsförrättare att kontrollera löneuträkning. Han bör
emellertid, anför utredningen, om någon av parterna det begär — lika väl
som han eljest såsom led i sjömanshusens serviceverksamhet bör söka förlika
parterna, om de inte kan komma överens i en fråga — klargöra vad gällande
bestämmelser eller avtal innehåller och söka få fram en rättvis lösning.
Liksom hittills bör mönstringsförrättare även på grund av bestämmelserna
i ovannämnda 1921 års förordning och utan att föreskrifter härom
meddelas i mönstringsförfattningarna medverka till en rätt lösning artvist
i fråga om betyg. Mönstringsförrättarnas befattning med här berörda
tvister beträffande löneuträkning eller betyg är redan nu av tämligen ringa
omfattning och torde minskas undan för undan i och med att det blir alltmer
vanligt att parterna har kontakter med sina fackorganisationer.

Ur denna synpunkt förefaller det utredningen även tveksamt om de ovan
återgivna bestämmelserna i 43 och 67 §§ sjömanslagen om åliggande för
mönstringsförrättare att på begäran av sjöman pröva riktigheten av löneavräkning
respektive lagligheten och skäligheten av disciplinnämnds beslut i
nuvarande läge längre är behövliga. Dessutom finner utredningen det principiellt
föga tilltalande, att en administrativ tjänsteman sådan som sjömanshusombudsmannen
kan meddela bindande beslut — låt vara att talan kan
töras vidare — i sådana tvister varom här är fråga. Möjligen kan det finnas
skäl att bibehålla anordningen i sådana fall, då avmönstring sker i utländsk
hamn och det är av intresse att klara av en tvistefråga utan att ha tillgång
till medverkan av vederbörande fackorganisationer. Beslut av sjömanshusombudsman
i här ifrågavarande ärenden förekommer emellertid myckel
sällan, och frågan om ändring av nuvarande bestämmelser i sjömanslagen
saknar därför större betydelse. Med hänsyn härtill anser utredningen del
kunna anstå med eu sådan ändring, till dess sjömanslagen behöver omarbetas
i andra hänseenden.

Som slutsats av vad nu anförts konstaterar utredningen, all eu avveckling
bör kunna ske av mönstringsförrättarnas uppgifter att ex officio uttala
sig om löneavräkning liksom även atl meddela beslut i fråga om löneavräk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

ning eller disciplinär åtgärd, som blir bindande för parterna om del icke
överklagas. Därvid förutsätter utredningen dock, att deras allmänna serviceverksamhet
innefattar åliggande att på begäran meddela sin åsikt i saken
och söka åstadkomma uppgörelse mellan befälhavare och sjöman i sådana
fall som nu avsetts.

Fortfarande måste emellertid mönstringsförrättarna, påpekar utredningen,
ställas inför en arbetsuppgift som delvis kan få en skiljedömande innebörd,
nämligen att ta ståndpunkt till om och när avmönstring skall äga
rum samt om och när ett anställningsförhållande skall betraktas som upphört.
Icke heller här torde emellertid — såsom även sjömanskommittén
konstaterat — avgörandet få anses ha den styrka, att icke anställningsförhållandets
parter sedermera skulle kunna komma överens om eu annan
slutdag än den av mönstringsförrättaren angivna.

Allmunt betjänande verksamhet

Utredningen erinrar om den mera allmänt betjänande verksamhet, som
för närvarande bedrives vid sjömanshusen, särskilt vid de större.

I 1 § sjömanshuskungörelsen stadgas sålunda, att sjömanshusen har till
ändamål att beträffande sjömän och deras tjänstgöring meddela såväl vederbörande
myndigheter som redare och fartygsbefälhavare samt sjömännen
och deras anhöriga de upplysningar, av vilka de kan vara i behov.

I 8 § nämnda kungörelse anges att det åligger sjömanshusdirektionen att
till vederbörande myndigheter avgiva de yttranden, som dessa begär av
sjömanshuset inom området för dess verksamhet samt att direktionen äger
loranstalta om eller medverka till de anordningar, som vid de särskilda sjömanshusen
kan, utan att medföra utgift för sjömanshuset, finnas vara till
allmänt gagn för sjömännen.

Ombudsmannen skall jämlikt It §, därest sjöman anmäler att han avser
lämna sjömansyrket, på begäran avgiftsfritt utfärda avskedsbetyg. Han
skall vidare gå sjöman till handa med anvisning om sättet för anställande av
lalan i anledning av från överordnads sida begångna övergrepp och i förekommande
fall meddela sjöman erforderliga upplysningar rörande kostnadsfri
rättshjälp. Enligt 29 § sjömanslagen åligger det ombudsmannen att,
om kvarlåtenskap efter avliden sjöman redovisas inför honom, ofördröj ligen
besörja att densamma kommer dödsbodelägarna tillgodo. Till hans uppgifter
hör även att meddela vederbörande myndigheter de upplysningar i
fråga om sjömän som begäres av sjömanshuset inom området för dess verksamhet
ävensom att tillse att redare och fartygsbefälhavare samt sjömän
och deras anhöriga erhåller de upplysningar i sådant avseende varav de
kan vara i behov.

Ur mönstringsbestämmelserna kan också utläsas ett åliggande för mönstringsförrättarna
att vid på- och avmönstring på begäran av sjömannen eller
befälhavaren i mån av förmåga lämna upplysning om innehållet i de
bestämmelser som berör anställningsförhållandet, såsom i fråga om kollektivavtal,
sjöarbetstidslag och semesterlag.

‘11

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

1 den allmänt betjänande verksamheten ingår även en skyldighet att gratis
eller mot avgift tillhandahålla vissa av sjöfartsstyrelsen och andra myndigheter
upprättade blanketter.

Utredningen ansluter sig i det väsentliga till de synpunkter och förslag
som sjömanskommittén framlagt rörande sjömanshusens allmänt betjänande
verksamhet. Av kommitténs betänkande må här följande återges.

Den vid sjömanshusen och av mönstringsförrättarna bedrivna allmänt
tjänande verksamheten finner kommittén böra vidmakthållas och om möjligt
utbyggas, då den helt överenstämmer med den moderna uppfattningen
av samhällsorganen såsom allmänhetens tjänare och då den är särskilt betydelsefull
i fråga om förhållandena på sjön med deras i många hänseenden
från ilandförhållandena särpräglade och svårtillgängliga regler.

Kommittén finner följaktligen att mönstringsförrättarna bör vara utrustade
med en allmän rätt och skyldighet att besvara frågor och lämna råd
och bistånd rörande förhållandena inom sjöfarten, särskilt i vad rör anställning
ombord. Detta synes böra beaktas vid tillsättandet av befattning som
mönstringsförrättare, så alt kunskaper i hithörande frågor därvid kräves.
Lika stora kompetenskrav torde emellertid icke behöva eller böra ställas på
alla mönstringsförrättare. Endast de som i större utsträckning anlitas såsom
upplysningsorgan behöver ha en mera ingående kännedom om sjöfartsförhållanden.
Förrättarna på mindre frekventerade orter torde endast böra
direkt besvara frågor av enklare natur och i övrigt få hänvisa sökanden till
närmaste mera kvalificerade förrättare eller, vid brådskande förfrågan, själva
genom telefonkontakt med denne inhämta erforderliga uppgifter.

Beskrivandet av ifrågavarande verksamhet har ansetts böra ske i en allmän
föreskrift. Dock har bestämmelsen om skyldighet att redovisa avliden
sjömans kvarlåtenskap ansetts böra bibehållas, eftersom detta åliggande är
av mera speciell natur. Bestämmelsen om avskedsbetyg har däremot ansetts
böra utgå då den icke torde tillämpas numera.

Utredningen understryker i detta sammanhang den betydelse, som sjömanshusen
och sjömanshusdirektionerna kan ha då det gäller upplysning i
sjöfartsfrågor, främjande av rekryteringen till sjöfartsnäringen och stödjande
av utbildningsverksamheten. Härvid arbetar de delvis jämsides med sjömansförmedlingarna.
De ifrågavarande organen bör även, vid sidan av sina
övriga uppgifter, fungera som remissorgan för sjöfartsstyrelsen i ärenden
avseende inskrivnings- och mönstringsverksamheten eller eljest berörande
sjöfartsnäringen, där en belysning ur lokala synpunkter kan vara önskvärd.

Verksamhet utom riket

I ett särskilt avsnitt behandlar utredningen den mönstringsverksamhet
utomlands, som handhaves av de svenska konsulaten. Nämnas må att konsulaten
icke utfärdar sjöfartsbok.

Beträffande omfattningen av mönstringsverksamheten vid konsulaten
framgår av statistik, utarbetad inom utrikesdepartementet, att antalet
mönstringsförrättningar vid beskickningar och konsulat år 1958 utgjorde
sammanlagt 45 564. Antalet utomlands påmönstrade sjömän utgjorde samma
år 22 993, varav 9 962 svenskar och 13 031 utlänningar. Antalet avmönstrade
sjömän utgjorde samtidigt 22 571, varav 10 301 svenskar och 12 270
utlänningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

Under hänvisning till den stora omfattningen av mönstringsverksamheten
i utlandet framhåller utredningen såsom synnerligen betydelsefullt att
mönstringsverksamheten i utlandet bedrives på ett rationellt sätt.

Utredningen har ej upptagit sjömanskommitténs förslag om särskild lämplighetsprövning
som förutsättning för påmönstring. Utredningen ser därför
inte heller anledning att, för normala mönstringsfall, föreslå inskränkning
i den nu gällande författningsbestämmelse enligt vilken varje konsul, lönad
eller olönad, är behörig mönstringsförrättare.

I detta sammanhang riktar utredningen uppmärksamheten på föreskrifterna
i 35 § sjömanshuskungörelsen. Enligt dessa skall vid påmönstring
utom riket iakttagas vad som är stadgat om påmönstring inom riket, »där
så kan ske». Undantag från vad som är stadgat om att besättningen, befälhavaren
inberäknad, till minst två tredjedelar skall bestå av svenska medborgare,
och om att varje svensk man av den egentliga besättningen skall
vara inskriven vid svenskt sjömanshus och försedd med giltig sjöfartsbok,
får dock ifrågakomma allenast därest tillämpningen av dessa stadganden
skulle föranleda synnerlig olägenhet. Sjömanskommittén har uttalat sig för
mer restriktiva regler än de nuvarande i fråga om påmönstring utomlands
av svenska sjömän; stadgandet att givna föreskrifter skall iakttagas allenast
där så kan ske har sålunda icke medtagits i kommitténs författningsförslag.
Utredningen anser för sin del, med hänsyn till att förutsättningarna för
mönstringsverksamhet delvis kan vara andra i utländsk än i svensk hamn,
att det kan vara förenat med olägenheter att minska möjligheterna för beskickningarna
och konsulaten i utlandet att tillämpa mönslringsbestämmelserna
på ett smidigt sätt. Enligt utredningens mening bör emellertid sjöfartsstyrelsen,
lämpligen i samråd med utrikesdepartementets konsulära
byrå, kunna meddela instruktioner — generella eller för visst fall — i fråga
om mönstringsverksamheten i utlandet, bl. a. såvitt gäller tillämpningen
av undantag från regeln att svensk sjöman skall inneha sjöfartsbok. Härvid
bör det även kunna ifragakomma, att behörigheten att vid påmönstring
ge dispens från nämnda regel inskränkes till vissa kategorier av utlandsmyndigheter
med mera kvalificerad personal.

Utredningen diskuterar olika synpunkter på frågan om eftergift av kravet
på sjöfartsbok och anför.

Till försvar för att kravet på sjöfartsbok undantagsvis skall kunna eftergivas
kan anföras, att påmönstringen ofta brådskar för fartyget i fråga och
att anskaffandet av sjöfartsbok från hemlandet är tidskrävande. Å"andra
sidan finnas stora risker för missbruk av möjligheten att påmönstras utan
sjöfartsbok. Det kan vara fråga om en sjöman, som fått sin sjöfartsbok indragen
eller som av hälso- eller andra skäl ej har förutsättningar för anställning
till sjöss och därför icke kan erhålla sjöfartsbok. Vidare bör uppmärksammas,
att erläggandet av hyresavgifter för sjöfolkspensioneringen
för närvarande är anknuten till inskrivningen vid sjömanshus och att därför
en sjöman utan sjöfartsbok kommer att uppbära högre nettolön än en
sjöman försedd med sådan bok. Sjöman kan också ur skattesynpunkt ha fördel
av att icke anses vara bosatt i Sverige, och enligt 7 § i sjömansskattetörordningen
med anvisningar skall sjömansskatt enligt bestämmelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

för här bosatt sjöman icke utgå för annan än sjöman som är inskriven å
svenskt sjömanshus. Det kan salunda vara till fördel att icke *\ara legistrerad.
På grund av vad nu sagts anser utredningen försiktighet böra iakttagas
i fråga om påmönstring av sjömän utan sjöfartsbok. En möjlighet synes
vara, att den mönstringsrapport beträffande icke sjömanshusinskrivna
sjömän, vilken nu insändes till utrikesdepartementet, i stället översändes till
sjöfartsstyrelsens centralregister (departementet kan härefter från detta
erhålla önskade uppgifter om sjömän). Dessa rapporter — scon ej i och för
sig böra föranleda registrering utan endast samlas på lämpligt sätt — kunna
användas för kontroll av att sjöman ej systematiskt utnyttjar möjligheten
att bli påmönstrad utan innehav av sjöfartsbok, i vilket fall sjöfartsstyrelsen
bör kunna inskrida med förbud mot att denna möjlighet vidaie
får tillämpas för sjömannen i fråga, över huvud taget böra förteckningar
över sjömän, vilkas sjöfartsböcker ogiltigförklarats eller vilka eljest böra
avstängas från anställning å svenskt handelsfartyg (detta kan gälla både
utländska och svenska sjömän), tillställas mönstringsförrättare såväl inom
landet som utomlands. Det bör bli beroende av uppgörelse mellan sjofartsstyrelsen
och konsulära byrån, om distributionen av ifrågavarande förteckningar
till utlandssmyndigheter — eller vissa sådana — skall ordnas genom
denna byrås försorg.

En annan åtgärd, varigenom tillämpningen av ovannämnda undantagsföreskrifter
kan begränsas, synes vara, alt vissa utlandsmyndigheter få behörighet
att utställa sjöfartsbok. Förslag i denna riktning har framförts av
sjömanskommittén. Det torde få ankomma på sjöfartsstvrelsen och konsulära
byrån i utrikesdepartementet att i samråd, med hänsynstagande till
nämnda myndigheters personella resurser, bestämma vilka som skola äga
sådan behörighet. Meddelande om sjöf artsbokens utfärdande bör för registrering
av sjömannen tillställas det sjömanskontor, inom vars distrikt sjömannen
är bosatt, eller, om han ej är bosatt i Sverige, centralregistret. Utlandsmyndigheter,
som ej ha sådan behörighet som här avsetts, kunna lämpligen
taga emot ansökningar om sjöfartsbok för vidarebefordran till antingen
behörig utlandsmyndighet eller vederbörande organ i Sverige.

Även sjömansrullor bör, anför utredningen, kunna utfärdas av utlandsmyndigheter
som på sätt nyss sagts erhållit behörighet härtill. Sådan myndighet
bör också tilldelas rätt att, då fartyg befinnes vara så underbemannat
att fara för sjösäkerheten uppenbarligen föreligger, i avvaktan på sjöfartsstyrelsens
beslut taga eller låta taga sjömansrulla i förvar. Där myndighet
finner sig ej kunna ta en sådan åtgärd på sitt ansvar, erbjuder sig utvägen,
att myndigheten rapporterar förhållandet till sjöfartsstyrelsen, som sedan
får vidtaga erforderliga åtgärder för ingripande, då fartyget ankommer till
ny hamn.

I fråga om förhållandet mellan sjöfartsstyrelsen och de mönstringsförrättande
konsulerna hänvisar utredningen till sjömanskommittens synpunkt
att sjöfartsstyrelsen i mönstringsfrågor borde kunna korrespondera direkt
med mönstringsförrättande konsul på sätt angivcs i förordningen angående
beskickningar och konsulat, f>4 §. Krävde fråga speciell insikt i förhållandena
utomlands eller kunde del medföra svårigheter för konsul eller i utrikesdepartementets
förhållande till konsul, borde dock samråd mellan sjöfartsstyrelsen
och vederbörande byrå inom utrikesdepartementet ske och frågan,
där så visade sig nödigt, hänskjutas till departementets handläggning. Till

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1960

sjöfartsstyrelsen borde även ansökningar om sjöfartsböcker, mönstringsrapporter
och sjömansrullor, som upphört att gälla, och andra handlingar
i mönstringsverksamheten sändas. Om sjöfartsstyrelsen fann att fel förelupit
vid konsuls handläggning av mönstringsärende, borde styrelsen tillse att
felaktigheten rättades och, därest omständigheterna gav anledning därtill,
underrätta utrikesdepartementet för vidtagande av erforderlig åtgärd.

Utredningen, som i stort sett biträder vad kommittén anfört, framhåller,
med hänsyn till att i princip ledningen över det maritimt konsulära verksamhetsområdet
även i fortsättningen ligger hos utrikesdepartementet, att instruktioner
från sjöfartsstyrelsen av större betydelse eller principiell karaktär
bör förmedlas av utrikesdepartementet till utlandsmyndigheterna. Likaså
bör eventuella erinringar till och tillrättavisningar av utlandsmyndigheter
verkställas genom utrikesdepartementet. I övrigt bör enligt utredningen
sjöfartsstyrelsen kunna ha direkt kontakt med utlandsmyndigheterna. Ifall
en brådskande fråga lättast kan ordnas genom en snabb hänvändelse från
ett mindre konsulat till ett sådant med mer kvalificerad personal eller till
konsulära byrån, bör emellertid hinder ej möta häremot.

Utredningen förordar i likhet med sjömanskommittén, att en klargörande
instruktion för mönstringsförrättare i utlandet utarbetas av utrikesdepartementet
och sjöfartsstyrelsen i samråd.

Även i personalfrågor kan det enligt utredningens mening, om det gäller belattning
med omfattande uppgifter på sjöfartsområdet, vara lämpligt, att utrikesdepartementet
samråder med sjöfartsstyrelsen. I vissa fall kan nämnden för
konsulära sjöfolks- och sjöfartsärenden erbjuda en form för sådant samråd.

Underlättande av kustavlösning

Utredningen tar såsom en särskild fråga upp önskemålen om sådana regler
för på- och avmönstring att möjligheter finns att smidigt avlösa sjöman
för tillfällig vistelse i land. I samband med att statsmakterna under fjolåret
antog förslag till ny sjöarbetstidslag underströks betydelsen av att sjömännen
bereds sådana möjligheter till ökad fritid, att större tillfälle till vistelse
i land åstadkommes. Metoden med landgäng, som i hamn ersätter den seglande
besättningen, framhölls som en god lösning på problemet.

Utredningen erinrar om att enligt 42 § sjömanshuskungörelsen avmönstring
skall ske, när i fråga om svenskt fartyg sjömansrulla upphör att gälla
eller påmönstrad sjöman entledigas eller eljest i rullan införd sjömans tjänsteavtal
ej vidare är gällande eller, ändå att tjänsteavtalet är gällande, sjöman
pa grund av sjukdom blivit kvarlämnad eller till följd av semester stannar
i land.

Enligt 18 g sjömanslagen löper lön till och med den dag sjömannen avgår
från tjänsten eller, om avmönstring skall ske, till och med avmönstringsdagen.

Enligt förordningen den 22 maj 1925 angående vissa villkor beträffande
hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet för vinnande av anställning å fartyg
i viss fart in. m. skall läkarintyg, som erfordras för anställning å fartyg för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

sett med sjöinansrulla för utrikes fart, vara utfärdat inom två månader före
anställningens början eller, i vissa fall, kortare tid.

Det har, anför utredningen, ansetts oklart, huruvida nyssnämnda bestämmelser
om avmönstring även är tillämpliga i sådana fall, då sjöman vid fartygs
besök i hamn avlöses för att få tillfälle till vistelse i land medan fartyget
företar viss resa. Det kan exempelvis vara fråga om s. k. vederlag för arbete
ombord.

Utredningen framhåller det önskvärda i att möjligheterna att bereda sjömän
fritid i land tillvaratas i ökad utsträckning. Till lösning av de svårigheter,
som är förenade med nuvarande mönstringsregler hänvisar utredningen
till ett förslag som på sin tid framlades av sjömanskommittén och
ansluter sig till detta.

Kommittén föreslog möjligheter till dispens i fråga om mönstringsskyldigheten
— vilken dispens avsågs kunna begränsas exempelvis till fartyg i
endast viss eller vissa nationers farvatten. Vid utformningen av dispensregeln
stod valet mellan två möjligheter: antingen ett summariskt avmönstringsförfarande
eller också någon annan form av officiell anteckning i rullan.
Att rullan på något sätt måste ge upplysning om den ombordvarande
besättningens faktiska sammansättning ansågs med hänsyn till dess primära
funktioner uppenbart. Då den senare metoden medförde minsta
administrativa omgång valdes denna. Avbytare, som under den ordinarie
befattningshavarens ledighet skulle uppehålla tjänsten ombord, måste enligt
kommittén på- och avmönstras i vanlig ordning. Det borde åligga befälhavaren
att uppgiva anställnings karaktär av vikariat. Mönstringsförrättarens
anteckningar i rullan om den ordinarie befattningshavarens ledighet
och om vikariens på- och avmönstring borde klart utvisa det mellan anteckningarna
rådande sambandet. Befälhavaren skulle vid anmälan enligt denna
ordning få företrädas av ombud.

Utredningen tillfogar, att om avlösning ordnas på detta sätt, utan att sjöman
behöver påmönstras efter det han åtnjutit sin ledighet, blir det ej erforderligt
att läkarbetyg företes vid varje sådant tillfälle.

Remissyttrandena

Huvudlinjerna i det av utredningen framlagda förslaget till nya bestämmelser
om registrering och mönstring av sjömän godtages eller lämnas ulan
erinran av det stora flertalet remissinstanser. På de punkter, där utredningen
tillmötesgått kritiken mot sjömanskommitténs förslag, främst i frågorna
om lämplighetsvillkor för tillträde till sjömansyrket, om avstängning
av sjömän frän yrket samt om formerna för sjömansregistreringen, har förslaget
i stort sett mött gillande. Sjöbefälsorganisationerna uttalar sig dock
för en längre gående lämplighetsprövning av dom, som söker sig till sjömansyrket,
än utredningen föreslagit. Även i en del andra frågor såsom
omfattningen av centralregistret och handläggningen av avstängningsärenden
har från några håll olika meningar yppats.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

Beträffande frågan om allmänna 1 ä in p 1 i g h e t s v i 11 k o r för
tillträde till sjömansyrket ansluter sig sjöfartsstyrelsen till
utredningens förslag, att sjöfartsbok i princip skall utfärdas utan föregående
prövning av sökandens lämplighet. Den lämplighetsprövning, som kan
vara erforderlig, torde få anknyta till institutet ogiltigförklaring av sjöfartsbok.
Vad särskilt gäller de av utredningen föreslagna undantagen från
huvudprincipen anser styrelsen att dessa endast bör uppehållas som villkor
för uttaende av sjöfartsbok och ej som sakliga grunder för en prövning. Det
bör sålunda för utfående av sjöfartsbok vara tillräckligt, att sökanden, förutom
övriga handlingar, företer läkarintyg att hinder av hälsoskäl icke
föreligger för hans utövande av sjömansyrket. En direkt prövning av dessa
förhållanden skulle i onödan komplicera och därmed försena behandlingen
av ifrågavarande ofta brådskande ärenden i en grad, som icke står i proportion
till fördelarna med systemet. Skulle sjöfartsbok utfärdas utan att de
formella förutsättningarna härför förelegat, bör detta, såsom utredningen
föreslagit, kunna rättas till genom att boken förklaras ogiltig.

Socialstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse att den kritik, som socialstyrelsen
på sin tid riktade mot sjömanskommitténs förslag om allmän
lämplighetsprövning av sökande till sjömansyrket, beaktats i utredningens
förslag.

En motsatt uppfattning på denna punkt kommer till uttryck i yttrandena
från sjöbefälsorganisationerna och direktionen för Stockholms sjömanshus.

Sveriges fartygsbefälsförening framhåller att de i viss utsträckning otillfredsställande
disciplinförhållandena till sjöss och den omständigheten att
olämpliga personer vinner anställning inom sjömansyrket är ett bekymmersamt
förhållande för sjöfarten och de inom näringen stadigvarande anställda.
Enligt föreningens mening bör det i varje fall finnas möjligheter
att förhindra att olämpliga personer beredes tillträde till sjöinansbanan. Föreningen
kan därför icke godkänna utredningens förslag att begränsa lämplighet
skontrollen vid första anställningen till huvudsakligen hälsokontroll.
Den som genom sin vandel uppenbart visat sig vara olämplig bör även
kunna förmenas rätten att erhålla sjöfartsbok. Föreningen avser icke härmed
att alla, som begått förseelser av mindre allvarlig art, skulle anses olämpliga
till sjöss. Men det bör ges möjligheter för sjömansnämnderna att neka utfärda
sjöfartsbok för sådana som begått upprepade brott, för vilka de
ådömts straff, eller begått ett svårare sådant som av nämnden bedömes
vara av den art, att ett återupprepande kan medföra fara eller stort obehag
för de ombordvarande. Det bör givetvis åligga nämnden att ingående pröva
sådana fall, så att risk för skönsmässig bedömning ej föreligger. Den lämplighetsprövning
som föreningen sålunda förordar bör ske hos de regionala
organen och utan den omgång som det skulle innebära att forlagga densamma
till sjöfartsstyrelsen. ... ...

Även Svenska maskinbefälsförbundet förordar att en lämplighetsprövning
av sjömannen företages, innan sjöfartsbok utfärdas. Förbundet erinrar om
att sjömanskommittén i detta hänseende föreslog en central provning. For -

Kungl. Maj: Is proposition nr 124 år 1960

bundet tror inte på möjligheten för en central myndighet att handlägga frågor
av denna karaktär och omfattning. Detta utesluter emellertid inte,
att det bör vara möjligt att genom lokala organ företaga en lämplighetsprövning.
Det finns enligt förbundets mening anledning att tro, att en utbyggd
hälsokontroll, särskilt en omfattande psykisk kontroll, kommer att hindra
många olämpliga sökande till sjömansyrket, men förbundet anser inte en
sådan kontroll vara tillräcklig. Årligen tillföres handelsflottan personal, som
aldrig borde få anställning till sjöss. Valet av personal till handelsflottan
måste tillmätas den största betydelse. Inom andra näringsgrenar är det möjligt
att under någon tid pröva arbetskraften. Befinnes den inte vara lämplig
till avsedda arbetsuppgifter, är det möjligt att göra ett utbyte. Denna
möjlighet finns inte inom handelsflottan. Efter anställning ombord kan det
förflyta mycket lång tid, i vissa fall flera år, innan olämplig arbetskraft
kan utbytas. — Liknande synpunkter framföres av direktionen för Stockholms
sjömanshus som samtidigt påpekar svårigheterna att effektivt hindra
mindre väl lämpade individer att beträda sjömansbanan. Olämpligheten för
yrket träder väl vanligen först i dagen när vederbörande någon tid varit
sjöman. Med hänsyn härtill ansluter sig direktionen till tanken på en provisorisk
sjöfartsbok.

Även överståthållarumbetet upptar frågan om icke sjöfartsboken under
den första tiden av en sjömans tjänstgöring borde vara provisorisk. Härigenom
finge man en grundval för prövning av lämpligheten för yrket, innan
definitiv sjöfartsbok utfärdades. Därjämte vunnes den fördelen, att den stora
mängd av nybörjare i sjömansyrket, som redan efter en kortare tid överger
detta, icke såsom nu är fallet under en längre tid står kvar i sjöinansregistret.

1 åtskilliga yttranden understrykes behovet av en s k ä r p t håls okontroll
av sjömän.

Sveriges fartygsbefälsförening framhåller betydelsen av sådana bestämmelser
för kontrollen av sjömäns fysiska och psykiska hälsa att eu person
som av en läkare vägrats friskintyg icke kan vända sig till annan läkare
som är ovetande om hans sjukdom för att erhålla sådant intyg. Den av utredningen
föreslagna rapporteringen till centralregistret fyller en lucka i
nuvarande hälsokontroll.

Medicinalstyrelsen hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag om
att inrätta ett centralregister men konstaterar att registret i den föreslagna
utformningen icke ger tillräckliga möjligheter för effektiva åtgärder för en
förbättrad hälsovård inom sjömansyrket. Styrelsen finner det angeläget att
den föreslagna centralregistreringen av sjöfolk kompletteras med ett luilsoregister
under ledning av en särskild förtroendeläkare, som är skickad och
lämplig att handlägga de medicinska frågor, som rör sjömannens yrkesverksamhet
till sjöss. Styrelsen anför härom bl. a.

Ett register av kartotektyp, som omhänderliaves av icke särskilt kvalificerad
personal, torde enligt styrelsens mening icke ge möjlighet att effekl
i vt hindra utfärdande av sjöfartsbok för respektive påinönstring av per -

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

sonal, som av hälsoskäl är olämplig för sjötjänst. Härför erfordras att etl
medicinskt register finnes, till vilket en med sjöfartsfrågor förtrogen läkare
är knuten. Först då är det att vänta att registret kommer att fungera
på ett tillfredsställande sätt. I registret bör även sjukdom såsom orsak till
avmönstring antecknas. Ett väl utbyggt register av denna typ kan, såsom
medicinalstyrelsen tidigare framhållit, motivera att läkarintygens giltighetstid
förlänges till ett år. Utan dessa kontakter med läkare och tillgång
till uppgifter om sjukdom som orsak till avmönstring, blir det icke möjligt
att i tillräcklig omfattning informera mönstringskontoren i landet om
att någon för kortare eller längre tid ej bör beredas arbete å fartyg.

Medicinalstyrelsen finner för sin del i huvudsak intet att erinra mot de i
förslaget gjorda skärpningarna beträffande kontrollen av sjömannens fysiska
och psykiska hälsa med bl. a. läkares anmälan av omständigheter,
som diskvalificerar för yrkesverksamhet som sjöman, till det föreslagna
centrala registret, vilket får underrätta de funktionärer som har att utfärda
sjöf artsbok respektive meddela beslut om ogiltigförklaring av sjöf artsbok
1 utredningen har därvid uttalats, att centralregistermyndigheten torde i
tveksamma fall eller då sökande av sjöfartsbok så begär höra inhämta yttrande
från medicinalstyrelsen.

Den centrala medicinska myndighetens, medicinalstyrelsens, föreslagna
medverkan torde emellertid i många fall knappast vara påkallad av frågornas
svårighetsgrad och ofta komma att framstå som en onödig omgång.
Styrelsen vill därför förorda att erforderlig medicinsk sakkunskap blir
representerad såväl i sjömansnämnderna som i den sakkunnigdelegation
hos sjöfartsstyrelsen som föreslås skola ersätta de nuvarande centrala sjöf
artsdelegationerna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar utredningens uppfattning
om att kontrollen av sjömännens fysiska och psykiska hälsotillstånd bör
förstärkas, men anser att denna kontroll bör få en annan utformning. Såsom
utredningen framhållit händer det att en aspirant till sjömansyrket
eller en sjöman med bristande fysiska förutsättningar vänder sig till den
ene läkaren efter den andre tills han slutligen erhåller ett läkarintyg. För
att råda bot på detta missförhållande behöver man emellertid icke såsom
utredningen föreslagit ålägga varje läkare i landet, som anser sig förhindrad
att skriva intyg, att anmäla förhållandet till det föreslagna centralkartoteket.
En mängd dylika anmälningar skulle bliva överflödiga, därest
sjömannen nöjer sig med att intyget utebliver. Många läkare skulle måhända
också förbise föreskriften. Länsstyrelsen förordar i stället att kretsen
av intygsskrivandc läkare inskränkes. Redan nu utfärdas omkring en
tredjedel av alla läkarintyg av hälsocentralen för sjöfolk i Göteborg, en
institution för vilken Göteborgs stad står såsom huvudman och som förvärvat
stor erfarenhet i hithörande frågor. Även tjänsteläkarna torde äga
stor erfarenhet av dylik intygsskrivning. Länsstyrelsen föreslår därför att
befogenhet att utfärda läkarintyg för sjöfolk endast skall tillkomma nämnda
hälsocentral samt tjänsteläkarna i riket. Vill man motarbeta det av utredningen
antydda missbruket torde sjömannen å formuläret till läkarintyg
böra avkrävas en på heder och samvete avgiven försäkran att han icke
tidigare undergått läkarundersökning, som föranlett avslag å begäran om

Kungl. Maj:ts proposition nr 12''i år 1960

intyg. Länsstyrelsen hänvisar härvid till vad som sker vid utfärdande av läkarintyg
för körkort.

Enligt socialstyrelsens mening kan ifrågasättas om icke risk föreligger
för att den föreslagna skärpningen av hälsokontrollen i viss utsträckning
kan komma att verka mera som lämplighetsprövning än som hälsokontroll.
Det är otvivelaktigt vanskligt att i förväg bedöma om någon på grund av
sina mentala kvalifikationer eller på grund av sitt förhållande till alkoholen
är mer olämplig för sjömansyrket än för andra yrken där någon författningsenlig
kontroll av ifrågavarande förhållanden icke ifrågasatts. Styrelsen
utgår från att syftet med utredningens förslag — vad det psykiska
hälsotillståndet beträffar — är att från sjömansyrket utestänga för de
speciella arbetsförhållandena inom yrket uppenbart olämpliga personer,
exempelvis sådana beträffande vilka läkaren efter utredning och undersökning
finner att avsevärda risker föreligger för våldsdåd eller för avsevärt
nedsatt arbetsförmåga på grund av alkoholmissbruk eller psykisk sjukdom,
epilepsi o. d. Mot en sådan tillämpning har socialstyrelsen intet att erinra.
Innebörden av läkarens ifrågavarande prövning bör emellertid enligt styrelsens
mening tydligare angivas i motiven och i författningstexten.

Även i fråga om kroppssjukdomar kan de trånga förhållandena ombord
och den långa isoleringen ur arbetarskyddssynpunkt motivera vissa förebyggande
bestämmelser. Avgörande vikt torde härvid böra fästas vid eventuell
förekomst av smittsamma sjukdomar, främst tuberkulos. Även angivna
förhållanden torde kanske på något sätt böra markeras i motiven.

Beträffande de medicinskt-administrativa frågorna om läkarnas medverkan
i systemet ifrågasätter styrelsen huruvida förslaget låter sig förena
med gällande bestämmelser om tystnadsplikt för läkare. Dessa frågor bör
enligt styrelsen ägnas särskild uppmärksamhet bland annat med hänsyn
till önskemålet om en effektiv och enhetlig utgallring av uppenbart olämpliga
sökande, men också endast av sådana.

• Statens organisationsneimnd ifrågasätter om den föreslagna utbyggnaden
av hälsokontrollen är påkallad. Den synes nämnden medföra ett administra-;
tivt arbete, som knappast står i rimlig relation till den avsedda nyttan. Det
torde således vara tillräckligt att vid behandling av ansökan om sjöfartsbok
låta kontrollen av sökandens hälsotillstånd ske enbart på grundval av vederbörligt
läkarintyg.

Sveriges fartygsbefälsförening uttalar sin anslutning till de av utredningen
föreslagna grunderna för ogiltigförklaring av sjöfartsbok.

Även sjöfartsstyrelsen ansluter sig i allt väsentligt till vad utredningen
föreslagit om olika grunder för ogiltigförklaring av sjöfartsbok. Styrelsen
gör emellertid i anslutning härtill en del påpekanden i anledning av förslaget.
Styrelsen erinrar om att utredningen såsom första grund för ogiltigförklaring
av sjöfartsbok angivit det fallet, att sjöman anmäler att han ämnar
lämna sjömansyrket eller att sjöman -— utan alt sådan anmälan gjorts
_varit borta från yrket viss längre lid. 1 detta fall skulle sjömannen jäm 4

Biliang till riksdagens protokoll 1060. 1 sand. Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

val avföras ur sjömansregistret. I övriga föreslagna fall av ogiltigförklaring
av sjöfartsbok skulle däremot avregistrering icke ske enbart på grund av
ogiltigförklaringen. Enligt styrelsens mening bör frågan om ogiltigförklaling
av sjöfartsbok hållas isär från frågan om sjömans avförande ur sjömansregister.
Inskrivning i sjömansregister har betydelse bl. a. beträffande
sjömannens kyrkobokföring. Sådan kyrkobokföring bör, såsom utredningen
föreslagit, kunna fa bibehållas även vid kortare bortovaro från sjömansyrket
och detta oavsett om bortovaron beror på att sjöfartsboken förklaras
ogiltig eller av annan anledning. Men omvänt bör en sjömans avförande
ur det aktuella sjömansregistret icke påverka giltigheten av hans
sjöfartsbok. Skulle en sjöman, för vilken utfärdats sjöfartsbok, men som
på grund av lång tids bortovaro från sjömansyrket avförts ur registret, åter
vilja gå till sjöss, torde någon olägenhet icke uppkomma av att han åberopar
sin gamla sjöfartsbok. Sjömannen torde kunna återinskrivas i det aktuella
sjömansregistret helt enkelt genom att hans i ett arkivregister förärade
iegisterkort återflyttas till det aktuella registret då anmälan inkommer
om hans påmönstring. Sjöfartsstyrelsen föreslår i delta sammanhang
att sjöfartsbok alltid utfärdas med begränsad giltighetstid och anför.

Det bör beaktas, att den av utredningen föreslagna ordningen att sjöfartsbok
skall ogiltigförklaras om innehavaren avföres ur sjömansregistret torde
medföra att antalet ogiltigförklarade sj Öl artsböcker bleve mycket stort Då
praktiska svårigheter torde föreligga att snabbt få alla dessa sjöfartsböcker
makulerade, skulle erfordras en omfattande förteckning över ogiltigförklarade,
»utelöpandes, sjöfartsböcker. Detta skulle i sin tur medföra att mönstringsförrättarnas
sökande i denna förteckning beträffande alla företedda
sjöfartsböcker bleve tidsödande och kanske i många fall måste eftersättas.
Kontrollen genom mönstringsförrättarna av att sjöfartsbok, som ogiltigförklarats
av annan grund, icke missbrukas, skulle därmed avsevärt förlora i
\arde.
icke upptages såsom grund för ogiltigförklaring av sjöfartsbok.

Bakgrunden till det av utredningen framlagda förslaget om att sjöfartsbok
skall förklaras ogiltig om innehavaren avföres ur sjömansregister torde
ha
lopande» trots att innehavarna lämnat sjömansyrket, vilket skulle medföra
risk för missbruk av sådana sjöfartsböcker. Denna risk torde emellertid
föreligga även om böckerna förklaras ogiltiga, därest icke samtidigt åtgärd
Mdtages för makulering av ogiltiga sjöfartsböcker. Uppenbart är emellertid,
att missbruk av sjöfartsböcker om möjligt bör förhindras. Sjöfartsstyrelsen
mII däiför föreslå, att sjöfartsbok alltid utfärdas med endast begränsad giltighetstid,
förslagsvis fem år. För en begränsad giltighetstid talar jämväl,
att sjömannens lotografi samt vissa i sjöfartsbok intagna uppgifter efter
viss tid kan ha förlorat sin aktualitet. En begränsad giltighetstid för sjötartsbok
skulle som regel icke medföra någon olägenhet för de sjömän,
som stannar längre tid än fem år i yrket. Deras sjöfartsböcker torde nämligen
regelmässigt bliva fullskrivna innan giltighetstiden utgått och då ändock
få utbytas mot ny bok med ny giltighetstid.

Beträffande förslaget att sjöfartsbok skall kunna förklaras ogiltig om
sjömannen befunnits olämplig för yrket på grund av sitt hälsotillstånd
framhåller sjöfartsstyrelsen, att detta icke enbart är en medicinsk fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

utan att en avvägning bör ske mot å ena sidan sjömansyrkets särskilda påfrestningar
och å andra sidan sjömannens tidigare verksamhet inom yrket.
Dessa särskilda omständigheter har läkarna icke alltid möjlighet att riktigt
bedöma. Prövningen av frågan om ogiltighetsgrund föreligger bör därför
icke helt överlämnas till vederbörande läkare efter en måhända relativt
summarisk undersökning. Frågan bör prövas ur flera aspekter, varvid hänvisning
av sjömannen till undersökning vid hälsocentral för sjöfolk, där läkarna
har särskild kännedom om de medicinska krav som måste ställas på
sjömän i skilda avseenden, eller till annan specialistundersökning, bör kunna
komma i fråga. Möjlighet bör sålunda föreligga för sjöman, som av en
läkare befunnits olämplig att utöva sjömansyrket, att få sin sak ingående
prövad liksom att efter viss tid få frågan om olämpligheten omprövad.

I fråga om ogiltigförklaring när sjömannen begått allvarlig förseelse under
tiden för tjänstgöring till sjöss finner sjöfartsstyrelsen det böra utsägas,
att det skall vara fråga om förseelse som har samband med tjänst ombord på
fartyg.

Anledning till ogiltigförklaring av sjöfartsbok bör vidare, såsom utredningen
föreslagit, vara att sjöfartsboken utfärdats på grundval av oriktiga
uppgifter om den sökandes identitet, tidigare innehav av sjöfartsbok, ålder,
värnpliktsförhållanden eller annat, som kunnat inverka på prövningen av
ansökan om sjöfartsbok. Ogiltigförklaring av sjöfartsbok av denna anledning
skall dock icke enligt styrelsens mening utgöra hinder för sjömannen
att utfå ny sjöfartsbok, därest han saknar gällande sådan.

Statens utlänningskommission erinrar om att enligt förslaget en förutsättning
för att sjöfartsbok skall kunna utfärdas för utlänning är att denne
är bosatt i riket och framhåller att utredningsmannens förslag bör kompletteras
med bestämmelse att svensk sjöfartsbok som utfärdats för utlänning,
skall ogiltigförklaras, därest utlänningens bosättning i riket upphör.
Detta måste under alla förhållanden anses ha skett, då utlänningen meddelats
utvisnings- eller förvisningsbeslut eller — såvitt gäller annan än
nordbo — jämväl förpassningsbeslut. Enär utländsk sjöman, som fått sin
sjöfartsbok ogiltigförklarad, icke synes böra beviljas fortsatt arbetstillstånd
som sjöman, bör kommissionen underrättas i de fall när utländsk
sjömans sjöfartsbok ogiltigförklaras. Kommissionen bör även av samma
anledning underrättas, när sjöfartsstyrelsen jämlikt 6 § fjärde stycket i utredningmannens
förslag till förordning meddelar utländsk sjöman, som icke
innehar svensk sjöfartsbok, förbud mot påmönstring.

Utredningens förslag rörande handläggningen av ärenden
om ogiltigförklaring av sjöfartsbok har mött erinran från
sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen men i stort sett godtagits eller
lämnats utan erinran av övriga remissinstanser.

Socialstyrelsen uttalar, att den kan biträda förslaget med hänsyn till de
speciella arbetsförhållandena inom sjömansyrket och den starka ställning
som partsrepresentanterna tilldelats i systemet.

överstålhållarämbetet erinrar om den verksamhet som för närvarande be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

drives av undersöknings- och bestraffningsnämnderna och framhåller den
officiella karaktär förfarandet för avstängning av olämplig sjöman erhållit
genom utredningens förslag. Härav följer enligt ämbetet, att rättssäkerhetssynpunkterna
måste skänkas samma beaktande som i andra fall av inskränkning
i näringsfriheten. Det föreslagna förfarandet synes ur denna
synpunkt ämbetet icke i allo tillfredsställande. I allt fall ifrågasätter ämbetet
lämpligheten av att såväl undersöknings- och bestraffningsnämnd som
sjömansnämnd, vilka organ båda inrymmer partsrepresentanter, skall fatta
ståndpunkt i avstängningsfrågor. Därest den dubbla handläggningen anses
böra genomföras, torde skäl tala för att undersöknings- och bestraffningsnämnderna
begränsar sin verksamhet till att utreda inkomna anmälningar
och överlämna dem till sjömansnämnderna för beslut.

Svenska maskinbefälsförbundet anför, att undersöknings- och bestraffningsnämnderna
bör fortsätta sin verksamhet. Dessa nämnder är för närvarande
de enda organ, som effektivt kan bidraga till eu sanering av sjömanskåren.
Deras nuvarande sammansättning med representanter för rederierna
och de ombordanställda bör bibehållas.

Direktionen för sjömanshuset i Västervik understryker behovet av intimt
samarbete mellan sjömansnämnd och undersöknings- och bestraffningsnämnd
i frågor om ogiltigförklaring av sjöfartsbok.

Sjöfartsstyrelsen anser den av utredningen föreslagna ordningen onödigt
komplicerad. Antalet ärenden angående ogiltigförklaring av sjöfartsbok torde
bli relativt begränsat och ärendena i allmänhet vara av tämligen enkelt
slag. Att under sådana förhållanden utrusta alla sjömanshusdirektionerna
med lagkunnig ordförande, införa ett särskilt system med underrättelseförfarande
i avvaktan på beslut av nämnd, besvärsprövning hos sjöfartsstyrelsen,
särskild verksamhet av sjöfartsstyrelsen för enhetliggörande av
praxis, in. in., förefaller sjöfartsstyrelsen överdrivet. Väsentligt enklare
skulle enligt styrelsen förfarandet bli om besluten liksom beträffande den
förberedande prövningen av bestraffningsärendena sker centralt. Därvid
skulle kunna direkt tillses att erforderlig likformighet följdes. Meddelades
beslut om ogiltigförklaring av sjöfartsbok av en eller annan grund skulle
vidare den ogiltigförklarade boken kunna omgående upptagas i en enkel
forteckning som tillställdes mönstringsförrättarna inom och utom riket.
Något behov av underrättelser om anmälda men ej avgjorda ärenden skulle
icke föreligga. Skulle emellertid utredningens förslag anses böra genomföras,
bör enligt styrelsens mening klagorätt över beslut av sjömansnämnd
införas icke blott för sjömannen utan även för en representant för det allmänna,
t. ex. föreståndare för sjömanskontor. Styrelsen bär intet att erinra
mot forslaget att styrelsen skall äga meddela förbud mot påmönstring av
sjöman, som icke innehar svensk sjöfartsbok.

Även arbetsmarknadsstyrelsen uttalar sig till förmån för en central handläggning
av ifrågavarande ärenden och anför följande.

JXLfI;!iCVT\e fÖrhåll^d!t. y;!ra det, att även om sjömansnämnderna
skulle fatta beslut om ogiltigforklarmg av sjöfartsböcker, den sjömansamnd,
som har att fatta beslutet, sällan är den, där anmälan inlämnats

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

eller där avmönstringen ägt rum. Sådana beslut skall nämligen fattas av
den nämnd, där sjömannen är kyrkobokförd. Det synes därför styrelsen
mera följdriktigt om ärenden om indragning av sjöfartsbok handlades av
den centrala myndigheten, sjöfartsstyrelsen. Om så bleve fallet borde större
enhetlighet i besluten kunna uppnås. Genom en sådan ordning vinnes även
fördelen att sjömansförmedlaren-mönstringsförrättaren icke i något avseende
behöver framstå såsom åklagare eller domare, vilket utredningen i övrigt
sökt undvika.

Av samma skäl vill styrelsen föreslå, att rymningsfallen skall bedömas
av undersöknings- och bestraffningsnämnderna och liksom övriga disciplinärenden
överlämnas till sjöfartsstyrelsen för slutgiltigt avgörande. Uppkommer
i andra fall fråga om ogiltigförklaring av sjöfartsbok exempelvis därför
att sjöfartsbok utfärdats under oriktiga premisser, bör enligt styrelsens
mening sjömansförmedlaren-mönstringsförrättaren kunna åläggas innehålla
sjöfartsboken och vidarebefordra den, åtföljd av rapport om omständigheterna
kring innehållandet, till sjöfartsstyrelsen för åtgärd.

Flera av sjömanshusdirektionerna ifrågasätter behovet av att ordföranden
i sjömansnämnd är lagkunnig. -—■ Direktionen för sjömanshuset i Söderhamn
anser dessutom, att antalet ledamöter i sjömansnämnd icke behöver
överstiga fem jämte lika många suppleanter. — Direktionen för sjömanshuset
i Karlshamn påpekar, att ogiltigförklarande av sjöfartsbok för längre
eller kortare tid enligt förslaget skall föregås av undersökning av undersöknings-
och bestraffningsnämnd. I denna nämnd finnes juridiskt utbildad
ledamot, varför ytterligare sådan i sjömansnämnderna även av kostnadsskäl
ej kan anses erforderlig.

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm anser ifrågavarande kvalifikationskrav
beträffande ordföranden icke böra upprätthållas när tillgång finns
till lagfaren sekreterare. Behov av sådan lär för framtiden göra sig gällande
med växande styrka vare sig ordföranden blir jurist eller inte och direktionen
understryker vikten av att medel beräknas för sådan vid de större
sjömansnämnderna. •— Liknande synpunkter anföres av bl. a. sjöfartsstyrelsen.

Utredningens förslag om lokal registrering och centralt
kartotek har i stort sett godtagits under remissbehandlingen. Från
några håll har emellertid förordats att det centrala kartoteket utbygges och
ges ytterligare uppgifter utöver de av utredningen föreslagna.

Beträffande omfattningen av registreringen anser sjöfartsstyrelsen det
uppenbart, att registrering bör ske av sjöman, för vilken utfärdats sjöfartsbok,
vare sig man lägger tonvikten vid att sjömannen skall vara inskriven
och sjöfartsboken ett bevis om inskrivningen eller man ser utfärdandet av
sjöfartsboken som det primära och inskrivningen som en registrering av
den utfärdade boken. Styrelsen delar utredningens uppfattning att svensk
sjöman skall inneha sjöfartsbok — och således vara registrerad — för alt
få anställning på svenskt handelsfartyg och att delta krav i princip bör gälla
oberoende av den fart, vari fartyget går. Emellertid anser styrelsen praktiska
skäl kunna motivera undantag från denna allmänna regel i särskilda
fall. Sålunda bör enligt sjöfartsstyrelsens mening bestämmelserna icke göras

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

tillämpliga ä smärre fartyg, förslagsvis fartyg med mindre bruttodräklighet
än 30 ton. Undantaget för dessa fartyg bör angivas direkt i författningen.
Även i övrigt kan tänkas motiverat med särskilda undantag för vissa
fartyg, för fartyg i viss fart eller för grupper av ombordanställda. Sjöfartsstyrelsen
torde kunna bemyndigas att meddela föreskrifter härom.

Vad angår frågan om samlande av vissa uppgifter beträffande på svenska
handelsfartyg anställda sjömän, för vilka svensk sjöfartsbok icke utfärdats,
erinrar styrelsen om att utredningens förslag innebär alt sådana uppgifter
skall av mönstringsförrättare inom och utom riket insändas direkt till sjöfartsstyrelsen.
Styrelsen har icke någon erinran mot förslaget såsom sådant
men ifrågasätter, om värdet av anmälningsskyldigheten, som naturligen
måste bli mycket omfattande, uppväger det därmed förenade besväret. Styrelsen
kan för sin del icke finna, att ifrågavarande anmälningar fyller annan
funktion än att möjliggöra kontroll av att utländska sjömän icke påmönstras
då förbud meddelats däremot. I sådant fall har emellertid skadan
redan skett. Efterhandskontroll kan vid behov företagas med ledning av insända
sjömansrullor. Styrelsen finner sålunda icke styrkt att ifrågavarande
arbetskrävande anmälningsförfarande är påkallat och förordar att detsamma
helt slopas. Skulle framdeles uppkomma tillfälligt eller permanent
behov av uppgifter, torde sjöfartsstyrelsen äga befogenhet att införskaffa
sådana av mönstringsförrättarna.

Styrelsen finner emellertid uppenbart, att någon form av central förteckning
bör föras över sådana sjömän, beträffande vilka beslut meddelats att
de icke får påmönstras svenskt handelsfartyg.

I fråga om valet mellan central registrering och lokal registrering framhåller
sjöfartsstyrelsen att praktiska skäl otvetydigt talar för alternativet
med central registrering av sjömännen hos styrelsen och anser det sannolikt
att en sådan ordning skulle innebära avsevärd kostnadsbesparing.
Styrelsen vill dock icke motsätta sig att registrering tills vidare anförtros
de lokala sjömanskontoren. I sådant fall bör såsom utredningen föreslagit
åt sjöfartsstyrelsen uppdragas att föra ett centralt hänvisningsregister med
i huvudsak de uppgifter utredningen föreslagit. Styrelsen utvecklar sina
synpunkter på frågan om registreringens ordnande enligt följande.

Frågan huruvida sjömansregistrering bör ske centralt i ett enda register
eller lokalt i ett flertal register är enligt sjöfartsstyrelsens mening icke någon
principiell fråga utan beror av en rent praktisk avvägning. För lokala
register har utredningen åberopat värdet av att ifrågavarande registeruppgifter
finns tillgängliga hos de lokala sjömanskontoren dels för besvarande
av förfrågningar av skilda slag och dels för den löpande verksamheten
med arbetsförmedling och mönstring av sjömän. Häremot må dock erinras
att flertalet förfrågningar rörande sjömän, såsom sjömanskommittén visat,
erfarenhetsmässigt framställes av myndigheter, såväl centrala som lokala,
ofta stationerade å annan ort än den där sjöman lokalt skulle vara registrerad,
ävensom att de för förmedlings- och mönstringsarbetet väsentliga uppgifterna
framgår icke bara ur sjömansregister utan jämväl direkt ur sjömannens
sjötartsbok, vilken alltid måste företes vid sådan förrättning. Med
ett centralt register skulle det av utredningen föreslagna centrala hänvis -

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

ningsregistret kunna undvaras. Ett centralt register skulle vidare vara bättre
underlag för statistiska sammanställningar av olika förhållanden rörande
sjömännens anställningsförhållanden, kompetens, m. in. än ett flertal lokala
register. Slutligen bör beaktas, att den framtida lösningen av de aktuella
frågorna om omläggning av sjömännens värnpliktsförhållanden, samordning
av registreringen med sjömansskattekontorets verksamhet, omläggning
av systemet för uttagande av vissa avgifter av sjömän in. in. kan göra
ett centralt sjömansregister påkallat.

Beträffande registreringen av sjömän, för vilka sjöfartsbok utfärdats men
som icke är kyrkoskrivna inom riket, förordar sjöfartsstyrelsen att, därest
registreringen i allmänhet icke skulle ske centralt, dessa sjömän såsom
hittills registreras hos Stockholms sjömanshus. Någon anledning att upprätta
ett särskilt register för denna relativt lilla grupp av sjömän synes icke
föreligga, utan torde handhavandet av de med denna registrering förenade
arbetsuppgifterna enklare utföras i samband med motsvarande arbetsuppgifter
vid ett normalt lokalt register. Särskilda skäl kan likväl tala för att
nu ifrågavarande sjömän registermässigt inordnas under en särskild avdelning
av det lokala registret för de inom Stockholmsregistret bokförda sjömännen.
Skulle ifrågavarande grupp av sjömän alltjämt registreras hos
Stockholms sjömanshus, följer därav att, om prövning av ärenden om ogiltigförklaring
av sjöfartsböcker skulle komma att anförtros sjömansnäinnderna,
sådana ärenden beträffande ifrågavarande grupp sjömän skulle ankomma
på Stockholms sjömansnämnd och icke, såsom utredningen föreslagit,
direkt på sjöfartsstyrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser övervägande skäl tala för en viss utbyggnad
av det centrala kartoteket till ett sjömansregister redan nu. En
centraliserad registrering kan enligt styrelsens mening förenklas och mekaniseras
och därigenom göras mindre arbetskrävande. Styrelsen anför.

I det nuvarande sjömanshusregistret ingår för såväl förmedlings- som
mönstringsverksamheten perifera uppgifter, som skulle kunna överföras till
det centrala registret. Detta skulle knappast medföra något större merarbele
då under alla omständigheter viss rapportering till centralregistret förutsättes.
Därigenom skulle man förenkla den lokala registreringen. En betydande
förenkling skulle också vinnas om sjömanskontoren på detta sätt
icke skulle behöva förvara handlingar i samma utsträckning som nu är
fallet vid sjömanshusen. Registret skulle därefter kunna uppläggas som ett
arbetsförmedlingsregister. Med stöd av uppgifterna på arbetssökandeblanketten
kunde kontoren i det övervägande antalet fall ändock bli i stånd att
lämna myndigheter och enskilda upplysningar utan att först behöva fråga
centralregislret. Denna ordning skulle inte heller bli lika arbetskrävande
som den av utredningen förslagna, som skulle innebära ett mycket betungande
expedilionellt arbete.

Såsom tidigare redovisats innebär medicinalstyrelsens förslag rörande effektivisering
av hälsokontrollen av sjömän en utvidgning av den föreslagna
centrala registreringen att omfatta även ett hälsoregister.

öuerståthållarämbetet anser det centrala kartoteket i den form utredningen
föreslagit väl motiverat. Huruvida en utbyggnad med ytterligare uppgifter
bör ske, synes ämbetet förtjänt att ytterligare utredas.

Statskontoret stöder tanken på att enbart ett centralregister skall föras

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

över sjömännen. Ämbetsverket vill emellertid med hänsyn till vad som anförts
i utredningens betänkande icke motsätta sig, att även lokal registrering
får förekomma tills vidare. Dubbelregistrering bör i görligaste mån
undvikas. Sedan en tids erfarenheter vunnits av det nya systemet, bör därför
registreringsfrågan upptagas till omprövning. Tanken på att helt slopa
det lokala registret bör nämligen enligt statskontorets mening icke uppgivas.

Statens organisationsnamnet erinrar om att de lokala registren enligt utredningens
förslag även skall utnyttjas såsom hjälpmedel vid arbetsförmedling
av sjömän och anför att nämnden med hänsyn härtill icke vill motsätta
sig att man, i avvaktan på något års erfarenhet rörande registrens utnyttjande
för detta ändamål, ordnar registreringssystemet i enlighet med utredningens
förslag. Därefter bör man enligt nämndens mening överväga möjligheterna
att förlägga den huvudsakliga registreringen av sjömän till ett
centralt register och vid sidan därav föra lokala register med ett mera begränsat
innehåll. Nämnden anför vidare.

Vid ett bibehållande av nuvarande lokala register vill nämnden framhålla
vikten av att det omständliga förfarandet vid omregistrering av sjöman i
anledning av flyttning mellan olika områden om möjligt förenklas. Vidare
bör övervägas om icke det avsedda centrala registret tills vidare skuTlé
kunna bestå av avtryckskort, framställda medelst folkbokföringens trydande
register. Aktualiseringen av registret på grund av folkbokföringsändringar
skulle i så fall kunna ske genom utbyte av registerkort mot erhållna
avier (i form av avtryckskort). Folkbokföringens avisering torde i
sådant fall lämpligen böra riktas till de lokala registreringsorganen, vilka
efter vederbörlig registreringsåtgärd vidaresänder mottagna avier till det
centrala registret.

Rederiföreningen för mindre fartyg ifrågasätter den praktiska nyttan med
ett enkelt centralregister, därest detta icke fortlöpande kompletteras med
mönstringsrapporter.

Statistiska centralbyrån påpekar behovet av bestämmelser som medför begränsning
av den tid, under vilken sjöman kvarstår i sjömansregister, sedau
erforderliga upplysningar om honom saknas.

Vad särskilt gäller frågan om registrering av utländska
sjömän tillstyrker sjöfartsstyrelsen förslaget att sådan sjöman skall
kunna tilldelas sjöfartsbok och följaktligen bli registrerad. Då emellertid
svensk sjöman bör vara inskriven i register även om han icke är kyrkoskriven
här i riket, förefaller det sjöfartsstyrelsen omotiverat att, såsom utredningen
föreslagit, beträffande utländsk sjöman uppställa krav på kyrkoskrivning
i svensk församling inom riket. Avgörande för om sjöfartsbok bör
utfärdas för utländsk sjöman synes sjöfartsstyrelsen uteslutande böra vara,
huruvida sjömannen har fast anknytning till Sverige och svensk sjöfart.
En annan sak är att frågan om betydelsen av inskrivning i sjömansregister
av svensk eller utländsk sjöman, som icke är kyrkoskriven här i
riket, aktualiserar vissa frågor om rätt för sådan sjöman till sjukförsäkring
m. m. Enligt vad styrelsen inhämtat kommer emellertid dessa frågor att

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

upptagas av sjöraansskattenämnden i samband med en översyn av sjömansskatteförordningen.

Statistiska centralbyrån anser att frågan om registrering av utländska
sjömän bör bli föremål för ytterligare överväganden med hänsyn till de konsekvenser
utredningens förslag skulle få ur socialförsäkringssynpunkt. Statistiska
centralbyrån påpekar, att nämnda konsekvenser icke berörts av
utredningen och anför följande.

Förslaget att även sjömän som, ehuru icke svenska medborgare, äro kyrkobokförda
här i riket, skola inneha sjöfartsbok och inskrivas i sjömansregistret,
torde icke tillföra registret något större antal inskrivna, ej heller
medföra ett så ökat arbete för myndigheterna, att från denna synpunkt någon
invändning bör resas mot förslaget. Men denna ordning medför därjämte
att de blir delaktiga av de svenska sjömännens rätt att kvarskrivas i folkbokföringen
och därmed bibehållas bland annat vid tillgången till sociala
förmåner mer eller mindre lång tid utöver den, vid vilken de eljest skulle
hava avförts sedan folkbokföringsmyndigheterna förlorat underrättelser om
dem. Otvivelaktigt finns det utlänningar i Sverige, som förvärvat en så stadigvarande
samhörighet med svenskt samhällsliv att denna likställighet ter
sig fullt berättigad. Men erfarenheten i ett betydande antal fall ger å andra
sidan vid handen, att varaktigheten av den bosättning som föranleder utlänningars
kyrkobokföring sedermera visat sig bli ringa och i viss utsträckning
är beroende av konjunktursvängningarna. Den kvarskrivning mellan två
mantalsskrivningar som författningsenligt skall föregå uteslutningen, då
anmälan om återutflyttningen försummats, vilket ej sällan händer, synes
— icke utan praktiska anledningar — hava uppmärksammats av socialvårdsoch
socialförsäkringsmvndigheter som ett problem.

Statens utlänningskommission har i princip icke något att erinra mot att
svensk sjöfartsbok utfärdas för sådan utländsk sjöman, som är mera fast
knuten till riket, och att följaktligen enligt förslaget registrering sker av
honom. Enbart kravet på kyrkobokföring är emellertid enligt kommissionens
mening icke tillräckligt för bedömningen huruvida sjöfartsbok skall
utfärdas för utlänningen. Hans rätt att vistas i riket måste även ha prövats
enligt bestämmelserna i utlänningsförfattningarna.

Vad först gäller icke-nordbor måste de för att anses vara fast knutna
till riket inneha uppehållstillstånd och ha haft dylikt tillstånd under viss
lid. Innan svensk sjöfartsbok utfärdas för en icke-nordbo bör därför mönstringsförrättaren
genom granskning av utlänningens pass eller genom förfrågan
hos kommissionen förvissa sig om att utlänningen innehar gällande
uppehållstillstånd och att han haft sådant tillstånd under minst ett år. Genom
ett sådant förfarande undvikes, att svensk sjöfartsbok tilldelas en utlänning,
som till följd av slopandet av gränskontrollen mellan de nordiska
staterna olovligen inkommit i riket eller icke vunnit den anknytning till
Sverige, som bör vara eu förutsättning för erhållande av svensk sjöfartsbok.

Vad därefter gäller medborgare i de nordiska grannländerna äger dessa
för närvarande rätt att vistas i riket utan uppehållstillstånd. Endast sådana
nordbor, som utvisats eller förvisats från riket maste ha särskilt tillstand

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

för att åter få inkomma och vistas här. Uppgifter om dessa finns hos de
lokala polismyndigheterna.

Kommissionen ifrågasätter lämpligheten av att svensk sjöfartsbok över
huvud taget utfärdas för medborgare i annan nordisk stat. I varje fall bör
detta icke få ske utan att samråd ägt rum med vederbörlig myndighet i
sjömannens hemland. Har en sjöman vägrats sjöfartsbok i sitt hemland
eller föreligger där eljest sådana uppgifter om honom, att en eventuell ansökan
om sjöfartsbok från honom skulle avslås, är det enligt kommissionens
mening naturligt, att han icke heller erhåller svensk sjöfartsbok. Då
det vidare under inga förhållanden bör förekomma, att svensk sjöfartsbok
utfärdas för nordisk sjöman, för vilken gäller förbud att vistas i Sverige,
bör mönstringsförrättare, innan sjöfartsbok utfärdas, genom förfrågan hos
lokal svensk polismyndighet alltid försäkra sig om att sådant förbud icke
gäller för vederbörande.

Lr de mera speciella synpunkter på registreringsfrågan, som anlagts av
handelsflottans pensionsanstalt, utredningen angående handelsflottans pensionsanstalts
verksamhet och sjömansskattenämnden har några erinringar
icke framförts mot utredningens förslag. Pensionsanstalten anser det för
sin del som en fördel med lokala register men att det otvivelaktigt är värdefullt
om därjämte ett centralt kartotek upprättas. — Utredningen angående
pensionsanstaltens verksamhet konstaterar att det ur pensioneringssynpunkt
knappast är påkallat med registerföring vid sidan av den lokala. — Sjömansskattenämnden
å sin sida finner det förordade enkla centralregistret
fullt tillräckligt från sjömansskattesynpunkt.

Vad gäller behovet av personal för den centrala registreringen
erinrar sjöfartsstyrelsen att utredningen räknat med en
personalkostnad av allenast 40 000 kronor, avseende tre biträden på det föreslagna
centralregistret, nämligen en kansliskrivare i lönegrad A 10 och
två kontorsbiträden i reglerad befordringsgång. Styrelsen finner det uppenbart,
att den föreslagna nyordningen nödvändiggör anställande av ytterligare
en befattningshavare för handhavande av de med centralregistrets förande
förenade arbetsuppgifterna, såsom anvisningar rörande förandet av
registret, besvarande av förfrågningar från myndigheter och allmänhet,
uppläggning av sammanställningar av registeruppgifter, kontakt med de
lokala sjömansregistren, m. m. För detta ändamål torde erfordras lägst en
kanslistbefattning i A 19. Det av utredningen beräknade anslagsbehovet för
centralregistret m. m. måste därför uppräknas med förslagsvis 20 000 kronor
eller till 60 000 kronor.

Enligt statskontoret bör den närmaste ledningen av registret kunna anförtros
befattningshavare i lägre biträdesgrad än kansliskrivargraden. Som
jämförelse nämner statskontoret, att namnregistret och äktenskapsregistret
vid statistiska centralbyrån star under omedelbar ledning av en kontorist
respektive ett kanslibiträde.

Statens lönenämnd gör ingen erinran emot de föreslagna kontorsbiträdes -

Kungl. Maj:Is proposition nr 12b år 1960

tjänsterna men anser att en kontoristtjänst är tillfyllest för de arbetsuppgifter
som enligt förslaget är avsedda för kansliskrivartjänsten.

Utredningens förslag rörande mönstringsförrättarnas granskande,
medlande och skiljedom ande uppgifter berördes endast i
ett par yttranden.

S jöfartsshjrelsen framhåller att det ur flera synpunkter är av värde om en
klar åtskillnad göres mellan mönstringsverksamheten å ena samt de med
sjömännens anställningsförhållanden sammanhängande frågorna å andra
sidan. Mönstringen bör främst ses som en officiell registrering av tjänstgöringsskyldighet
ombord samt en kontroll av att ett fartyg är ur säkerhetssynpunkt
tillfredsställande bemannat och att för tjänstgöring ombord uppställda
föreskrifter beträffande sjömans ålder, hälsotillstånd, värnpliktsförhållanden,
kompetens in. m. är iakttagna. Frågor rörande anställningsavtalet
åter är av civilrättslig natur och bör behandlas av de avtalsslutande parterna
själva med erforderligt stöd av deras organisationer. Erforderliga lagbestämmelser
om arbetsavtalet bör regleras i sjömanslag, sjöarbetstidslag och
annan social lagstiftning. Med denna utgångspunkt delar styrelsen helt
utredningsmannens uppfattning att det i allmänhet icke skall ankomma på
mönstringsförrättare att ex officio granska det mellan arbetsgivaren och
arbetstagaren träffade avtalet. Mönstringsförrättare bör dock vara skyldig
att, om han iakttar en uppenbar felaktighet vid avräkning, påpeka förhållandet
för parterna och, därest rättelse ej vidtages, anmäla iakttagelsen till
sjöfartsstyrelsen. Från huvudregeln bör vidare göras undantag i det avseendet
att i den mån Sverige genom internationellt avtal förbundit sig att
tillse att vissa internationellt accepterade sociala minimikrav är tillgodosedda
i sjömännens avtalsförhållanden, kontroll häröver kan anförtros mönstringsförrättare.

Eu helt annan sak är, anför styrelsen vidare, att den ekonomiska uppgörelse,
som sker i samband med en sjömans avmönstring, i vart fall då den
sker i utländsk hamn, av naturliga skäl ofta får en i praktiken slutlig form.
Efterkrav och korrigeringar av löneuträkningar m. m. möter lätt avsevärda
praktiska svårigheter. Med hänsyn härtill kan det vara ett serviceintresse för
de direkt berörda parterna, befälhavaren och sjömannen, att ha tillgång till en
sakkunnig opartisk officiell representant, som i mån av behov kan lämna
uppgifter om den rätta innebörden av gällande bestämmelser och om den
allmänt godtagna tolkningen av kollektivavtalsbestämmelser. Det bör emellertid
klart utsägas att det är fråga om en serviceverksamhet och att mönstringsförrättarens
ingripande i andra fall än de förut nämnda är beroende
av att endera parten hänskjuler frågan till mönstringsförrättaren. Dennes
uttalanden hör då icke betraktas som någon form av skiljedom utan endast
som sakkunnig upplysning, vilken parterna bär full frihet att godtaga eller
icke. Enligt sjöfartsstyrelsens mening är det önskvärt att dessa principer får
komma till klarare uttryck såväl i nya mönstringsbestämmclser som vid cn
framtida översyn av sjömanslagen.

Kangl. Maj. ts proposition nr 12k år 1960

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över sjömanskommitléns
förslag framhållit det principiellt oförenliga med arbetsförmedlingens
uppgifter att döma i tvister om tjänsteavtal eller tjänstgöringsbetyg.
Sedan det i den nu föreliggande utredningen föreslagits att skiljedömande
verksamhet i princip icke skall åvila mönstringsförrättare, har
styrelsen intet att erinra mot att viss förlikande verksamhet kommer att
ingå i mönstringsförrättarnas göromål. Styrelsen vänder sig emellertid emot
utredningens mening att den skiljedömande verksamheten i ett avseende
måste kvarstå nämligen i frågor när avmönstring skall äga rum samt om
och när ett anställningsförhållande skall betraktas som upphört. Styrelsen
ifrågasätter om icke även denna skiljedömande verksamhet kan skiljas från
mönstringsförrättarnas åligganden. På de större platserna, där de flesta avmönstringarna
äger rum, finns i regel tillgång till juridisk expertis, bl. a.
sjömansnämndernas ordförande, som borde kunna åtaga sig nämnda verksamhet.

Sveriges fartygsbefälsförening uttalar sig till förmån för att mönstringsförrättarnas
uppgifter av skiljedömande natur avvecklas på det sätt utredningen
anvisat. Enligt föreningen har såväl sjömanskommitténs som utredningens
undersökningar bekräftat, att det inträtt sådan förändring beträffande
förhållandena till sjöss sedan gällande författningar tillkom att
den enskilde sjömannen ej längre finner sig böra ha det författningsenliga
stöd som mönstringsförrättarnas skiljedömande uppgifter innebär. Undersökningarna
har därjämte ådagalagt, att mönstringsförrättarnas befattning
med tvister redan nu är av tämligen ringa omfattning och att personalorganisationerna
i allt större utsträckning handlägger omstridda frågor rörande
anställningsavtalet etc. I sak torde föga skillnad uppstå genom utredningens
förslag, enär redan nu den skiljedömande verksamheten övergått till en
medlande sådan, då parterna så önskar. Dylika uppgifter skulle även i fortsättningen
komma att väl ansluta sig till den allmänt betjänande verksamhet,
som de regionala organen skall erbjuda parterna på arbetsmarknaden.
En arbetsuppgift av delvis skiljedömande innebörd kommer likväl, som utredningen
påpekar, mönstringsförrättarna att ställas inför, nämligen att
avgöra om och när ett anställningsförhållande skall betraktas som upphört.
Om också parterna då får finna sig i ett avgörande, som går någon av dem
emot, kan saken föras vidare till partsorganisationerna. — En liknande
ståndpunkt intages av direktionen för sjömanshuset i Göteborg, som med
hänsyn till den fackliga utvecklingen anser att mönstringsförrättarnas uppgift
att bilägga tvister icke längre fyller något större behov. Enligt direktionens
mening kan vederbörande fackliga organisationer handha dessa
frågor.

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm vänder sig mot utredningsmannens
tanke att mönstringsförrättarnas medlande verksamhet väsentligt bör
inskränkas. Direktionen anser det visserligen icke nödvändigt eller från
praktisk synpunkt ens lämpligt att mönstringsförrättare får sig ålagt att
ex officio kontrollera löneuträkningar beträffande den avmönstrade be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

sättningen. Däremot saknas enligt direktionens mening anledning att avskaffa
sjömanshnsombudsmannens hittillsvarande uppgifter att handlägga
sådana tvister, som omförmäles i 43 och 67 §§ sjömanslagen, innebärande
skyldighet för honom att på begäran av sjöman pröva riktigheten av löneavräkning
respektive lagligheten och skäligheten av disciplinnämnds beslut.
De givna bestämmelserna avser ytterst att säkerställa en betryggande och
snabb ordning för prövning av hithörande ärenden. Hittillsvarande system
har enligt direktionens mening fungerat tillfredsställande och det ligger
icke något principiellt oriktigt däri, att ansvaret att besluta i ifrågavarande
tvister anförtros statlig tjänsteman. — Även direktionerna för sjömanshusen
i Stockholm, Söderhamn och Västervik uttalar sig för att de medlande
uppgifter som för närvarande åvilar mönstringsförrättare icke tages bort.

Direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg delar uppfattningen att nuvarande
ex officiokontroll av löneavräkning utan vidare kan upphöra, eftersom
cn dylik prövning från mönstringsförrättarnas sida numera är ogörlig.
Däremot ställer sig direktionen frågande till utredningens förslag om att
mönstringsförrättare för framtiden, när part begär hans medverkan, endast
skall kunna meddela sin åsikt i den sak som är föremål för tvist utan att
kunna meddela bindande beslut. I så fall torde det ofta bli svårt att åstadkomma
uppgörelse.

Sjöfartsstyrelsen fäster stor vikt vid den allmänt betjänande
verksamhet som enligt förslaget skall ankomma på mönstringsförrättare
och sjömansnämnder. Det är enligt styrelsens förmenande en väsentlig
uppgift särskilt för sjömanskontoren att ge de ungdomar som är intresserade
för sjömansyrket råd och upplysningar om yrkets speciella krav och
om utbildningsmöjligheterna inom yrket. Likaledes bör nämnderna, utan
att deras verksamhet bindes i särskilda former, genom sin allmänna kännedom
om sjöfartsförhållanden, kunna göra värdefulla insatser för att skapa
en fast, yrkeskunnig occh yrkesmedveten sjömanskår, såväl vad gäller befäl
som manskap.

Arbetsmarknadsstyrelsen vänder sig mot nuvarande stadgande i sjömanshuskungörelsen
att sjömanshusombudsman i sådana fall, där kvarlåtenskap
efter avliden sjöman jämlikt 29 § sjömanslagen redovisas för
ombudsmannen, ofördröj ligen skall besörja, att kvarlåtenskapen kommer
dödsbodelägarna tillgodo. Enligt styrelsens mening bör nämnda stadgande
utgå ur en kommande instruktion för mönstringsförrättarna. Det bör tillkomma
rederierna eller befälhavarna att översända kvarlåtenskapen till de
anhöriga eller, då anhöriga icke finns, till den myndighet som i övrigt handlägger
ärenden av nämnda slag.

Utredningens förslag om underlättande av kustavlösning
har godtagits eller lämnats utan erinran i de yttranden där mönstringsförfarandet
över huvud närmare behandlats.

Statens utlänningskommission framhåller som en förutsättning för att
av- och påmönstringsförfarandet i samband med kustavlösning slopas för
nordbor och här i riket fast bosatta icke-nordbor att befälhavare åläggs

Kungi. Mcij:ts proposition nr 12i år 1060

skyldighet att göra anmälan till polismyndigheten i orten, då utländsk sjöman
går i land för att tillbringa sin fritid på annan ort än den, där fartyget
ligger, och likaså när han sedermera återvänder till fartyget.

Departementschefen

Inskrivningen vid sjömanshus och mönstringen av sjömän har gamla traditioner
och utgör ett led i det system av bestämmelser, som av ålder reglerar
sjöfolkets tjänsteförhållanden. Sjömanslagstiflningen bygger sålunda på
ett mönstringsförfarande i samband med att tjänst ombord till- och frånträdes.
Inskrivnings- och mönstringsväsendet tjänar kontrollen över att
gällande behörighetsregler iakttas vid bemanningen av fartyg och att i
övrigt bemanningen sker med beaktande av sjöfartssäkerhetens krav. Det erbjuder
vissa möjligheter, att hindra personer, vilka saknar tillräckligt god
hälsa för tjänst till sjöss, eller vilka visat sig misskötsamma under tidigare
ombordanställning, från att taga tjänst på fartyg. Om sålunda inskrivningen
av sjömän och mönstringsförfarandet icke kan undvaras i det regelsystem,
som inte minst ur internationell synpunkt krävs ifråga om tjänsten
ombord på våra fartyg, har organisationen och formerna för denna verksamhet
sedan åtskilliga år varit under diskussion.

Såsom jag inledningsvis anfört utreddes frågan av 1946 års sjömanskommilté,
som år 1957 framlade betänkande med förslag om mönstring och
registrering av sjöfolk. I anledning av den kritik, som framkom mot centrala
delar av kommitténs förslag, har betänkandet överarbetats av särskild
utredningsman med biträde av experter. Det förslag av utredningen, som nu
föreligger, innefattar en översyn av dels gällande regler om inskrivnings- och
mönstringsverksamheten dels organisationen för denna verksamhet. Den
organisatoriska delen av utredningsförslaget är det min avsikt att närmare
behandla i ett senare avsnitt. Jag vill emellertid redan här förutskicka, att
jag i det \äsentliga ansluter mig till utredningens tidigare nämnda förslag
om samordning av inskrivnings- och mönstringsverksamheten med sjömansförmedlingen.

De huvudsakliga bestämmelserna om inskrivning och mönstring av sjömän
upptages i 1939 års kungörelse angående sjömanshusen i riket samt
sjömäns på- och avmönstring m. m. Kungörelsen tillkom på sin tid utan
riksdagens medverkan. Innehållet i författningen torde även vara av den
art, att Kungl. Maj:t enligt 89 § regeringsformen äger att ensam besluta
därom. Emellertid innebär ifrågavarande bestämmelser en ganska ingripande
reglering av anställningsförhållandena inom sjömansyrket. Med hänsyn
bl. a. till den kontroll ur hälsosynpunkt, som sjömannen är underkastad,
och de möjligheter, som finns att avstänga sjöman från yrket — en sida
av lagstiftningen som blir mera accentuerad om föreliggande förslag genomföres
—- utgör inskrivnings- och mönstringsreglerna ett icke oväsentligt
ingrepp i den enskildes möjligheter att fritt utöva yrke. I betraktande härav
synes det mest förenligt med praxis i fråga om riksdagens medverkan i lag -

Kungl. Maj. ts proposition nr 12i år 1960

stiftningen, att riksdagens yttrande inhämtas över huvudgrunderna i den
författning rörande inskrivning och mönstring, som bör utfärdas på grundval
av utredningens betänkande. I det följande kommer jag därför att i
första hand uppehålla mig vid de punkter i förslaget som rör principerna
för inskrivnings- och mönstringsväsendet. Föreskrifter av detaljmässig natur
kommer att beröras endast i den mån så erfordras för belysning av huvudgrunderna.
Det förutsättes alt förslagets detaljbestämmelser skall kunna
kompletteras och ändras utan att först underställas riksdagen och att
riksdagens yttrande skall behöva inhämtas endast då fråga är om ändring
som berör huvudgrunderna.

En central fråga i utredningsarbetet har gällt möjligheterna att a vstänga
olämpligt folk från sjömansyrket.

Frågan om lämplighetsprövning av personer, som söker sig till sjömansyrket
eller där vunnit anställning, har av utredningen delvis bedömts i samband
med frågan om hälsokontrollen av sjömän. Även vissa remissinstanser
har med fog betonat sambandet mellan kravet på fysisk och psykisk
hälsa hos den som tar anställning ombord och hans allmänna lämplighet för
yrket. I det följande kommer jag att särskilt behandla frågan om hälsokontrollen
av sjömän.

Enligt nuvarande bestämmelser förekommer icke någon lämplighetsprövning
på andra grunder än hälsogrunder av den, som söker sig till sjömansyrket
och önskar inskrivas vid sjömanshus. Sjöman som är inskriven kan
emellertid, elter beslut av sjömanshusets direktion, avföras ur registret, om
det konstateras att han gjort sig skyldig till rymning från svenskt handelsfartyg-
Sjömannens sjöfartsbok anses i så fall ogiltig. Därmed hindras sjömannen
från att ånyo påmönstras fartyg. Om sjömannen sedermera ånyo
inskrives i registret — vilket kan ske efter viss tid — skall ny sjöfartsbok utfärdas
för honom. Det är att märka, att sjömanshuskungörelsen icke ger
någon möjlighet att ur registret stryka sjöman, som visat sig grovt missskötsam
ombord utan att ha rymt från tjänsten, och sålunda avstänga honom
från yrket. Den gallring av odugligt sjöfolk, som kan ske med stöd av
sjömanshuskungörelsen kompletteras emellertid f. n. av den verksamhet,
som bedrives av de av organisationerna på sjöfartens arbetsmarknad tillsatta
centrala undersöknings- och bestraffningsnäinnderna (UB-nämnderna).
Genom den rapportering från nämnderna till sjömansförmedlingarna
av personer, som funnits böra för kortare eller längre tid avstängas från utövning
av sjömansyrket, skapas en viss spärr mot förmedling av sjöfolk,
som på olika sätt — icke blott genom rymning — visat sig olämpligt för
tjänst ombord på fartyg.

Sjömanskommitténs förslag innebar en allmän lämplighetsprövning av var
och en, som sökte sig till sjömansyrket och önskade få sjöfartsbok. Prövningen
skulle ske icke blott med hänsyn till hälsotillståndet utan även till
Övriga personliga förhållanden, såsom föregående kriminalitet eller eljest
grövre misskötsainhet.

Utredningen har icke velat godtaga sjömanskommitténs förslag om en

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

allmän lämplighetsprövning innan inskrivning sker och sjöfartsbok utfärdas.
Det framhålles, att det skulle strida mot principen om medborgarnas
rätt till fritt yrkesval, att hindra en person från viss yrkesutövning utan att
man har erfarenhet av hur han sköter sig i yrket. Utredningen avvisar i detta
sammanhang även tanken att den sjöfartsbok, som tilldelas en sjöman första
gången, skulle ges provisorisk karaktär och att sjöfartsbok med obegränsad
giltighetstid skulle utlämnas först efter viss tids väl vitsordad sjötjänst.

Utredningen föreslår i stället en skärpning av bestämmelserna om avstängning
av sjöman, som misskött sig under anställning ombord. Utredningen
anser det vara en brist, att sjöman icke på grund av annan förseelse
än rymning kan avspärras från ombordanställning, och föreslår, att andra
allvarliga förseelser under tjänstgöring ombord likställes med rymning.
Enligt utredningens förslag skall avstängningen ske genom särskilt beslut
om ogiltigförklaring av sjömannens sjöfartsbok.

I motsats till sjömanskommittén, som förläde beslutanderätten i dylika
ärenden centralt till sjöfartsstyrelsen, föreslår utredningen, att ärendena
prövas och avgöres av lokalt organ, sjömansnämnd, som skall ersätta nuvarande
sjömanshusdirektion.

Den ståndpunkt till frågorna om lämplighetsprövning av sjömän och avspärrning
av olämpliga element, som utredningen sålunda intagit, har i
stort sett godtagits under remissbehandlingen. Från bl. a. sjöbefälsorganisalionerna
har dock önskemål framförts om förhandsprövning i syfte att hindra
olämpliga personer att vinna anställning inom sjömansyrket. Sjöfartsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat sig för central handläggning
av avstängningsärendena.

För egen del vill jag understryka de synpunkter som såväl utredningen
som flera remissinstanser framfört om vikten av god rekrytering till sjömansyrket.
Utvecklingen framför allt på det tekniska området ställer stora
krav på yrkesskicklighet inom sjömanskåren. Bristande duglighet hos deh
enskilde sjömannen kan medföra fara för säkerheten till sjöss och risker
för liv och egendom. Ytterst är det här fråga om att tillgodose sjölagens
krav på att fartyg skall vara bemannat på betryggande sätt. I detta sammanhang
skall även framhållas betydelsen för trivseln bland besättningarna
på fartygen, att uppenbart olämpligt folk kan effektivt hindras från att
vinna anställning till sjöss. Bestämmelserna i den gällande sjömanshuskungörelsen
tillgodoser icke på ett tillfredsställande sätt nu nämnda synpunkter.

När det gäller att komma till rätta med rådande missförhållanden bör
beaktas, att en icke ringa del av de personer, som genom grov misskötsamhet
i olika avseenden stör disciplinförhållandena ombord och sprider vantrivsel
bland kamraterna, enligt erfarenhet föx-eter allvarliga brister i psykisk
och fysisk hälsa, samt att redan en grundlig läkarundersökning före
anställningen bort medföra deras utgallring. Detta gäller bl. a. sinnessjuka
och grava psykopater, liksom allvarligt alkoholskadade. Det är även känt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b är 1960 65

att de psykiskt svårt belastade blivit ett allt större problem inom handelsflottan.

Det är därför av särskild betydelse att förbättra hälsokontrollen av sjömän,
såväl den som föregår inskrivningen vid sjömanshus som den fortlöpande
kontrollen av de ombordanställda. I det följande kommer jag att förorda
en betydande effektivisering av denna kontroll.

Vad gäller övriga möjligheter att avstänga icke önskvärda element från
sjömansbanan biträder jag utredningens mening, att någon allmän lämplighetsprövning
på förhand av den som vill komma ut som sjöman icke bör
komma ifråga. Frånsett de av utredningen anförda principiella betänkligheterna
mot att på detta sätt begränsa rätten till fritt yrkesval, vilka icke
kan lämnas obeaktade, synes en sådan prövning i praktiken ställa sig svår
att genomföra utan att rimliga anspråk på objektiv och konsekvent bedömning
ef ter sättes. En gallring efter de principer som sjömanskommittén angav
skulle även innebära, att man för tillträde till sjömansyrket ställde
långt strängare krav i fråga om vandel än man är beredd att upprätthålla
för dem som utövar yrket. Den första prövningen av den som önskar bli
sjöman bör därför — utöver allmänna formalia såsom granskning av ålder,
värnpliktsförhållanden in. m. — begränsas till hälsoförhållandena. Föreligger
i nämnda avseende icke något hinder bör inskrivning ske och sjöfartsbok
utfärdas. Prövningen bör i likhet med gällande ordning ske lokalt vid
sjömanshus eller motsvarande myndighet.

Möjlighet måste emellertid finnas att från återanställning avspärra sådana
personer, som under tidigare tjänst ombord visat sig uppenbart olämpliga
för sjömansyrket. I likhet med utredningen anser jag de befogenheter,
som f. n. tillkommer sjömanshusdirektion att avstänga misskötsamma sjömän
och vilka begränsar sig till rymningsfallen, otillräckliga. Den ansvariga
myndigheten bör ha möjlighet att även i andra fall, då sjöman visat
grov misskötsamliet under anställning på fartyg, hindra honom från att
ånyo påmönstras.

Olika former är tänkbara för sådan avstängning av sjöman. Enligt nuvarande
regler utövas hindret i den formen att sjömannen avföres ur inskrivningsregistret
och därigenom berövas möjlighet att taga anställning
i sådan fart, i första hand utrikes fart, där inskrivning är ett krav. Utredningen
har valt en annan väg, nämligen att ogiltigförklara sjömannens sjöfartsbok,
vilket skulle innebära samma hinder för anställning som om han
avförts ur inskrivningsregistret. Fördelen med del av utredningen valda
systemet är att sjömannen trots avstängningen kvarstår i registret och därmed
åtnjuter det skydd som registreringen ger ur mantalsskrivningssynpunkt.
En nackdel med att knyta avstängningspåföljden till sjöfartsboken
är emellertid att påföljden därigenom endast kan riktas mot sådana sjömän,
som försetts med svensk sjöfartsbok, dvs. för närvarande endast
svenska sjömän. Vidare bör beaktas de administrativa svårigheter, som alltid
kommer att vara förbundna med en ogilligförklaring. En regel om ogiltigförklaring
kan icke göras effektiv. Erfarenheten visar, att i de fall där

5 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Yr 124

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

enligt nuvarande regler sjöfartsboken blivit ogiltig, nämligen i samband med
att sjöman i anledning av rymning avförts ur registret, sjöfartsboken endast
i undantagsfall kunnat åtkommas för makulering, om den inte redan
i samband med registreringsåtgärden funnits tillgänglig. Den enklaste metoden
torde vara, att myndighetens beslut om avstängning får formen av
ett påmönstringsförbud, som delges sjömansförmedlingarna och mönstringsförrättarna.
Ingripande på denna väg kan ske mot såväl svenska som utländska
sjömän. Såsom regel bör påmönstringsförbud vara tidsbestämt. Det
bör icke få ges längre varaktighet än sex år, dvs. så lång tid att sjömannen
vid dess utgång kan antas i allmänhet ha blivit avförd ur inskrivningsregistret.
I vissa grava fall kan emellertid framstå såsom olämpligt att meddelat
påmönstringsförbud efter visst antal år utan vidare upphör att gälla.
För sådana fall bör finnas möjlighet att meddela förbudet med giltighet tills
vidare och därigenom uppnå att förbudet icke häves utan särskild prövning.

Det bör understrykas, att påmönstringsförbudet icke är att betrakta såsom
en disciplinpåföljd. Den disciplinära bestraffningen regleras i sjömanslagen
och något behov av ett kompletterande påföljdsförfarande föreligger
ej. Påmönstringsförbudet syftar därför icke till annat än att utgöra en socialt
betingad spärr mot utövning av sjömansyrket. Med hänsyn härtill höidet
icke vara något hinder mot att meddelat förbud tas upp till omprövning
när helst den spärrade sjömannen begär det eller om eljest anledning förekommer
därtill. Föreligger tillräckliga skäl, bör självfallet förbudet kunna
hävas utan hänsyn till eventuellt bestämd giltighetstid.

Till ett förfarande för meddelande av påmönstringsförbud synes böra
knytas möjlighet att tilldela sjöman varning. Mot ett varningsinstitut kan
visserligen invändas, att de disciplinära åtgärder, som med stöd av sjömanslagen
kan företas mot sjömannen, i praktiken torde tjäna till varning för
dem, som genom upprepade förseelser löper risk att avstängas från yrket.
Å andra sidan kan det onekligen i vissa fall framstå som en brist, att den
beslutande myndigheten endast har att välja mellan att avstänga sjömannen
eller avstå från varje åtgärd. I sådana fall av misskötsamhet som visserligen
icke finnes böra föranleda påmönstringsförbud men där sjömannen
vid upprepande löper uppenbar risk att utsättas för sådant förbud, synes
goda skäl, icke minst omsorgen om sjömannens eget bästa, tala för att
varning skall kunna tilldelas. Jag förordar sålunda att vid sidan av påmönstringsförbud
möjlighet skapas att utdela varning till sjöman, som visat grov
misskötsamhet.

Beträffande handläggningen av avstängningsärenden
a synes man böra anknyta till den nuvarande ordningen, som innebär att
lokala organ med partsrepresentation prövar och avgör frågor om uteslutning
av sjömän från ombordanställning. I samband med behandlingen av
de organisatoriska frågorna kommer jag att förorda, att nuvarande sjömanshusdirektioner
i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag
ersättes med särskilda partsnämnder. Jag ansluter mig till utredningens
förslag alt prövningen av avstängningsärendena förlägges till dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1960

partsnämnder. Sådan nämnd, för vilken jag i fortsättningen begagnar utiedningens
benämning sjömansnämnd, bör utses av sjöfartsstyrelsen. Nämnden
bör bestå av opartisk ordförande jämte representanter för såväl redarsidan
som organisationerna på arbetstagarsidan. Med hänsyn till avstängningsärendenas
art är det önskvärt att ordföranden är lagfaren. Ett oeftergivligt
krav härpå kan emellertid visa sig svårt att efterkomma och i sådana
fall, där bekväm tillgång till juridisk expertis ändock står att få, torde
någon allvarlig invändning ej behöva resas mot att såsom ordförande utse
en icke-jurist med rik erfarenhet av de spörsmål som nämnden kan få att
bedöma.

Det ligger i sakens natur att ärende om påmönstringsförbud icke bör få
avgöras med mindre sjömannen beretts tillfälle yttra sig över vad som
lägges honom till last. Det bör även finnas möjlighet för honom att bliva
personligen hörd inför sjömansnämnden. Undantag härifrån bör ske endast
om sjömannen icke kan anträffas inom rimlig tid och godtagbar utredning
föreligger.

Sjömansnämnds beslut om påmönstringsförbud bör kunna överklagas
till sjöfartsstyrelsen. Mot styrelsens beslut torde talan få föras i vanlig
ordning hos Kungl. Maj :t. Sådan talan torde böra upptagas av regeringsrätten.

Påmönstringsförbud eller varning bör kunna meddelas även sådan sjöman,
t. ex. utlänning, som ej är inskriven vid sjömanshus. I sådant fall
torde ärendet härom få prövas av sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt.

Den ordning för behandling av avstängningsärenden som jag nu förordat
torde i praktiken innebära att UB-nämnderna såsom beslutande organ
i dylika ärenden kommer att ersättas av de blivande sjömansnämnderna.
Det är emellertid att förvänta att UB-nämnderna icke därmed avskaffas.
Såsom utredande organ kommer de utan tvivel att vara av värde
för sjömansnämndernas verksamhet. I allmänhet torde det bli UB-nämnd
som tar initiativet till att sjöman anmäles till sjömansnämnd för spärrning
genom påmönstringsförbud. I sådana fall, där UB-nämnd icke tidigare
varit inkopplad, torde sjömansnämnden såsom regel ha anledning att,
innan ärendet avgöres, inhämta UB-nämndens yttrande.

Beträffande hälsokontrollen av sjömän må erinras om att
gällande bestämmelser om läkarundersökning huvudsakligen anknyter dels
till inskrivningen vid sjömanshus dels till påmönstringen.

För inskrivning vid sjömanshus erfordras sålunda att vederbörande undergått
läkarundersökning, som visar att han ej är behäftad med sjukdom,
lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta den tjänst han avser att
tillträda. Samma villkor gäller för den, som i Sverige önskar påmönstra
fartyg i utrikes fart, om fartyget skall avgå från svensk hamn. För sistnämnda
fall föreskrives att sjömannen ej får ha könssjukdom i smittsamt
stadium eller annan sjukdom, som medför fara för ombord anställda
personer. Vid anställning av personer under 18 år gäller vissa skärpta bestämmelser.

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

Enligt 32 § sjölagen gäller, att sjöman icke får nyttjas såsom utkiksman
eller rorsman om han ej enligt läkares intyg äger normalt färgsinne samt
tillräcklig syn- och hörselförmåga. Sådant intyg får ej vara äldre än fyra år.

Frånsett sistnämnda bestämmelse, vilken syftar till en läkarundersökning
vart fjärde år av den vaktindelade personalens syn- och hörselförmåga,
saknas bestämmelser om kontinuerlig läkartillsvn av sjömännen.
För det stora antal sjömän som regelbundet mönstras utomlands, förekommer
över huvud taget inte någon allsidig läkartillsyn. Samma är förhållandet
med dem, som här i landet sysselsättes i den inrikes farten.

En förbättring av hälsotjänsten inom vår sjöfart framstår såsom en
angelägen reform. Jag har redan berört den betydelse en effektivisering av
läkarkontrollen bör kunna få, när det gäller att utgallra olämpliga element
från våra fartyg. Ur vidare synpunkter är en förbättrad läkarkontroll ett
viktigt led i den sociala omvårdnaden om personalen i vår handelsflotta.

I detta sammanhang må erinras om den konvention (nr 73) angående
läkarundersökning av sjömän, som på sin tid antogs av den internationella
arbetsorganisationen (ILO) vid en konferens år 1946 (sjätte sjöfartskonferensen).
Konventionen anmäldes i propositionen nr 321 till 1947 års riksdag.
Den syftar till en kvalificerad läkarundersökning vartannat år av
samtliga sjömän på fartyg av minst 200 tons bruttodräktighet, oavsett om
tartyget går i inrikes eller utrikes fart. Ehuru det alltsedan konventionens
tillkomst ansetts angeläget att från svensk sida ratificera konventionen,
har därmed fått anstå i avbidan på att förutsättningar skapas för en anslutning
till överenskommelsen. Jag vill i sammanhanget även hänvisa till
de överläggningar, som i anledning av Nordiska rådets rekommendation
nr 13/1954 förts om en gemensam hälsotjänst för nordiskt sjöfolk och
vilka jag hade anledning anmäla i samband med anslagsäskandet till 1958
års riksdag om medel till läkarundersökning av sjöfolk. Arbetet på en nordisk
överenskommelse i denna sak har sedermera fortsatts med utgångspunkt
från rådets rekommendation nr 32/1958, vilken ersatt den tidigare
rekommendationen. Det är min förhoppning, att nämnda överläggningar
inom ej avlägsen framtid skall kunna föras till resultat.

En förutsättning för en nordisk överenskommelse torde emellertid vara
att den svenska hälsotillsynen bringas att motsvara kraven i nämnda ILOkonvention,
vilken ratificerats bl. a. av Finland och Norge.

De nya bestämmelserna bör sålunda taga sikte på en regelbunden hälsokontroll
av sjömännen med grundlig läkarundersökning vartannat år. Intyg
över sådan genomgripande undersökning, som här avses, bör i allmänhet
få åberopas vid inskrivning och mönstring som sker intill två år efter
utfärdandet. I utrikes fart kan möjligen, bl. a. med hänsyn till det nordiska
samarbetet, vissa modifikationer få göras beträffande giltighetstiden. I enlighet
med konventionens gränsdragning bör kravet på en sådan kvalificerad
läkartillsyn icke behöva omfatta anställda på fartyg under 200 bruttoton.

För övrigt sjöfolk, som mönstras, torde någon skärpning av vad som nu

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

gäller icke vara erforderlig. Nuvarande mera summariska läkarundersökning
torde alltså även framdeles få godtagas vid mönstring på fartyg under
200-tonsgränsen. Självfallet är det emellertid önskvärt att sjömän i annan
fart än sådan, där de kvalificerade intygen är obligatoriska, inlemmas i
ordningen med regelbundna grundliga undersökningar. En stimulerande
faktor i denna riktning bör de kvalificerade läkarintygens längre giltighetstid
vara, eftersom sjöfolket därigenom befrias från besväret med ofta
upprepade läkarbesök i samband med skiften av anställning.

Jag har i det tidigare anförda understrukit behovet av att genom en
grundligare läkartillsyn kunna ur sjömanskåren utskilja dem, som till
följd av fysisk eller psykisk ohälsa utgör en fara för liv och egendom ombord
eller allmänt medför allvarliga störningar i arbetslivet på fartyget.
En avspärrning av hälsoskäl från vidare ombordanställning förutsätter, såsom
utredningen framhållit, skyldighet för läkare att göra anmälan när han
vid läkarundersökning av sjömän finner sådant hinder mot anställning föreligga.
Anmälan bör ske till en central registrerande myndighet. Såsom jag
i det följande kommer att förorda bör åt sjöfartsstyrelsen uppdragas att i
viss omfattning föra centralt register över sjömän. Till denna registrerande
verksamhet bör även föras uppgiften att registrera ifrågavarande läkaranmälningar.

En anmälningsskyldighet av ifrågavarande art är såsom framhållits under
remissbehandlingen, icke praktiskt möjlig att genomföra utan att kretsen
av anmälningsskyldiga läkare begränsas. Det måste även krävas att intyg
som fordras för inskrivning vid sjömanshus eller mönstring skall vara
utfärdat av läkare inom denna krets. För en sådan begränsning talar även
andra skäl än det nyss anförda. Uppgiften att från hälsosynpunkter bedöma
personers fysiska och psykiska förutsättningar att klara tjänsten
ombord på ett fartyg ställer krav på grundlig insikt om arbetslivet till
sjöss. Sådan kunskap förvärvas blott av läkare som mera regelbundet ägnar
sig åt läkarundersökning av sjömän. Uppgiften att på detta sätt vara speciell
läkare för sjömän — jag använder i fortsättningen benämningen sjömansläkare
—- bör först och främst tilläggas de nuvarande s. k. förtroendeläkarna,
vilka efter uppdrag från redarhåll särskilt åtagit sig uppgiften att
läkarundersöka sjömän i samband med inskrivning och mönstring. I stor
utsträckning torde även tjänsteläkare kunna anlitas. Beträffande sjömansläkarverksamheten
utomlands torde bedömningen vara delvis beroende av
de pågående överläggningarna om gemensam nordisk hälsotjänst.

Om hälsokontrollen såsom nu förordats anförtros särskilda sjömansläkare
med skyldighet alt lill centralt register rapportera sjömän, som på
grund av ohälsa är olämpliga för ombordanställning, synes tvivelaktigt om
något slår att vinna med att överlåta åt ett administrativt organ att avgöra
frågan om sjömannen skall avstängas från yrkesutövning eller ej. Med hänsyn
till bl. a. den stora erfarenhet, som sjömansläkarna kommer att representera,
kan förväntas, alt del faktiska avgörandet i själva verket alltid kom
mer alt ligga hos den undersökande läkaren. Det torde därför vara en lämp -

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

ligare ordning alt ansvaret i avstängningsfrågor även formellt åvilar läkaren.
Finner denne att sjöman på grund av sjuklighet bör avstängas skall
anmälan därom till registret utan ytterligare prövning medföra, att sjömannen
ej anvisas arbete ombord på fartyg eller påmönstras fartyg. Det bör
ankomma på sjöfartsstyrelsen att underrätta sjömansförmedlingarna och
mönstringsförrättarna om det föreliggande hindret.

Finner sjömansläkare sig böra göra anmälan till centralregistret om att
sjöman till följd av ohälsa är olämplig för anställning ombord, skall sjömannen
självfallet utan dröjsmål underrättas därom. Möjlighet bör även
finnas för honom att få läkarens bedömning överprövad. Anser sjömannen
att läkarens anmälan saknar fog, bör han äga påkalla medicinalstyrelsens
prövning av den bedömning som ligger bakom anmälan.

Innan sjöman, som till följd av läkaranmälan varit förhindrad söka anställning
ombord på fartyg, ånyo påmönslras fartyg, bör krävas, att han
företer av sjömansläkare utfärdat intyg, varav uttryckligen framgår att sjömannen
är återställd från den ohälsa som tidigare rapporterats.

I detta sammanhang bör även något beröras formerna för registreringen
av läkaranmälningar om hälsohinder. Med hänsyn till att bedömningen av
sjömannens lämplighet för tjänst till sjöss enligt vad nyss sagts helt lagts
på den undersökande läkaren respektive medicinalstyrelsen, saknas skäl
för att i det centrala registret införa närmare uppgifter om sjömannens hälsoförhållanden.
Anmälan om hälsohinder och motsvarande registeranteckning
kan därför göras mycket kortfattad och behöver endast innehålla att
sjömannen på grund av ohälsa är olämplig för tjänst ombord på fartyg. I
vissa fall är tänkbart att anteckning får göras, att det anmälda hindret endast
gäller tjänstgöring i viss fart eller i viss befattning. Eu sådan knapphändig
registrering reser icke några sekretessproblem och medför icke krav
på speciellt skolad personal vid registret.

Den närmare utformningen av den centrala registreringen av anmälda
hälsohinder torde delvis få bero av hur ett blivande nordiskt samarbete rörande
liälsotjänsten organisatoriskt gestaltas. Redan från början bör vid
sidan om centralregislret finnas att tillgå journalutdrag beträffande varje
anmält fall av hälsohinder. En dylik komplettering av de knapphändiga registeruppgifterna
torde vara nödvändig bl. a. för att vid behov möjliggöra
granskning t. ex. i samband med förnyad läkarundersökning ävensom för
att i förekommande fall medge betryggande kontroll till förebyggande av
misstag och förväxlingar vid registerföringen och registrets utnyttjande. Av
sekretesskäl bör journalmaterialet vara tillgängligt endast för läkare.

Beträffande registreringen av sjömän har utredningen föreslagit,
att nuvarande inskrivning av sjömän vid sjömanshus jämte registrering
där av mönstringsåtgärder m. in. i princip bibehålies samt att därutöver
viss central registrering sker hos sjöfartsstyrelsen. Under remissbehandlingen
har från ett par håll —- bl. a. av statens organisationsnämnd
— ifrågasatts huruvida icke centraliseringen av registerföringen bör drivas
längre än utredningen föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

Det kan till en början vara anledning påpeka, att frågan om lokal eller
central registrering endast är en fråga om vad som är mest rationellt. Ett
avgörande i ena eller andra riktningen behöver icke till någon del påverka
mantalsskrivningens förhållande till sjöman sinskrivningen eller beröra principerna
för den övriga verksamhet som nu bedrives inom sjömanshusens
ram. För egen del anser jag det icke på det föreliggande materialet möjligt
att taga någon bestämd ståndpunkt till vilket alternativ som på längre sikt
är att föredraga. Lämpligt synes vara att någon tids erfarenhet inhämtas av
den ordning, som utredningen föreslagit, och som innebär att ett centralt
register närmast av referenskaraktär upplägges inom sjöfartsstyrelsen. En
alltför genomgripande omläggning redan nu av sjömansregistreringen torde
även, med hänsyn till den organisatoriska förändring, som jag i det följande
kommer att föreslå, böra undvikas. Efter någon tid torde emellertid
böra undersökas om icke det ur rationaliseringssynpunkt vore fördelaktigt
alt efter hand ersätta den lokala registreringen med ett enda register.

I enlighet med utredningens förslag, vilket ej mött gensaga under remissbehandlingen,
förordar jag att kravet på inskrivning vid sjömanshus och
innehav av sjöfartsbok i princip skall gälla samtliga svenska sjömän i handelsflottan.

Utredningen har särskilt behandlat frågan om registrering av
utländska sjömän. Sådan registrering förekommer icke f. n. Enligt
utredningens förslag skulle viss möjlighet öppnas för registrering av utlänningar,
som är kyrkoskrivna i Sverige. Sjöfartsstyrelsen har i sitt remissyttrande
ifrågasatt en vidare rätt för utlänning att bli inskriven vid svenskt
sjömanshus. Statistiska centralbyrån och utlänningskommissionen har å
andra sidan påpekat vissa komplikationer som är förbundna med den av utredningen
föreslagna ordningen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att
efter ytterligare övei’vägande av de spörsmål, som berörts av nämnda myndigheter,
taga ställning till frågan om utlänningarnas behandling i registreringshänseende.

Den centrala sjömansregistrering, som tidigare förordats, föranleder viss
förstärkning av sjö fartsstyrelsens personal. Utredningen
har beräknat att det för registrets handhavande inom sjöfartsstyrelsen
behöver anställas tre personer, nämligen en kansliskrivare och två
kontorsbiträden i reglerad befordringsgång. Den arliga personalkostnaden
härför uppskattar utredningen till 40 000 kronor. Av de remissinstanser
som yttrat sig häröver har statskontoret och statens lönenämnd ingen erinran
mot antalet tjänster, men anser att den närmaste ledningen av registret
bör kunna anförtros åt eu befattningshavare i lägre biträdesgrad än
kansliskrivaregraden. Sjöfartsstyrelsen däremot anser det nödvändigt att
anställa ytterligare en befattningshavare för ledande och samordnande uppgifter
och föreslår härför en kanslisi befattning i lönegrad A 19.

För egen del finner jag att ett centralregister av den omfattning, som jag
nyss föreslagit, bör kunna skötas av eu personalstyrka om tre befattningshavare,
och förordar i anslutning till statskontoret och lönenämnden att sjö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

fartsstyrelsen vid omläggning tillföres en kontoristtjänst och två tjänster
som kontorsbiträde i reglerad befordringsgång. Frågan om medelsanvisning
härför torde få underställas 1961 års riksdag.

Uppläggningen av det nya centralregistret kommer helt naturligt att föranleda
vissa engångskostnader. Sålunda måste bl. a. kortregister anskaffas
och nya blanketter och formulär utarbetas och tryckas. Lämpligen bör sjöfartsstyrelsen
för omläggningsarbetet få anlita särskild sakkunskap, exempelvis
genom att någon av de nuvarande sjömanshusombudsmännen förordnas
att biträda med ifrågavarande arbetsuppgifter. Medelsbehovet härför —
liksom för engångskostnaderna av expensnatur — torde, därest riksdagen
icke har något att invända häremot, få tillgodoses genom att sjöfartsstyrelsen
får tillstånd att med erforderliga belopp överskrida vederbörliga anslagsposter
i styrelsens stat för budgetåret 1960/61.

Utredningen föreslår icke någon ändring i gällande principer för på- och
avmönstring av sjömän. För att underlätta s.k. kustavlösning av
sjömän föreslår utredningen emellertid på en punkt att nuvarande bestämmelser
uppmjukas. Förslaget syftar till att underlätta på- och avmönstring
av sjöman, som för ett kortare uppehåll i land tillfälligt lämnar sitt
fartyg, exempelvis för att njuta semester eller vederlagstid.

I första hand är det avräkningsförfarandet — d. v. s. den ekonomiska uppgörelsen
i samband med avmönstring — som bereder besvärlighet vid avlösning
av en sjöman för kortare lid. En sådan uppgörelse har icke någon uppgift
att fylla när avsikten ej är att sjömannen skall lämna sin tjänst för gott.
Det torde därför icke vara något att erinra emot att efterge kravet på avräkning
av sjömannens förmåner i sådana fall.

I fråga om påmönstringen föreligger icke samma problem, ehuru skyldigheten
att förete nytt läkarintyg kan verka onödigt besvärande. Genomföres
den ordning med grundlig läkartillsyn vartannat år, som jag förut förordat,
kommer emellertid detta besvär att bortfalla.

Beträffande mönstringsförrättarnas uppgifter i övrigt torde några mera
väsentliga ändringar icke böra göras i vad som nu tillämpas. De tjänster som
sjömanshusen f. n. erbjuder sjömännen bör i stort sett även i fortsättningen
stå till buds. Till de av utredningen diskuterade frågorna om mönstringsförrättarnas
medlande och skiljedömande verksamhet torde ställning få tas
i samband med att sjömanslagens regler härom i ett större sammanhang
överses.

Vad jag nu förordat föranleder betydande ändringar i och tillägg till gällande
bestämmelser rörande inskrivnings- och mönstringsverksamheten. Det
har därför synts lämpligt att låta upptaga de föreslagna reglerna i en helt
ny författning i ämnet. I enlighet härmed har inom handelsdepartementet
utarbetats förslag till förordning om registrering och mönstring av sjömän
(mönstringsförordning). Förslaget innefattar även viss detaljmässig översyn
av gällande bestämmelser.

Den tilltänkta förordningen är avsedd att ersätta de centrala delarna i nu -

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

varande sjömansliuskungörelse. Det förutsättes, att den nya författningen i
samband med utfärdandet kan få kompletteras med erforderliga författningsföreskrifter
rörande bl. a. vissa delar i sjömanshuskungörelsen, som
icke nu ansetts böra upptagas i förordningsförslaget.

V. Förslag rörande bemanningskontrollen
Utredningen

Utredningen behandlar i anslutning till sitt förslag rörande mönstringsverksamheten
möjligheterna att effektivisera kontrollen över att fartyg är
på betryggande sätt bemannat.

De grundläggande bestämmelserna i fråga om bemanningen å fartyg återfinnes
i 5 a § sjölagen. Enligt detta lagrum skall fartyg vara bemannat på
ett betryggande sätt. Härutöver ges en minimiregel som i stort sett innebär
att fartyg vid resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än tolv timmars
oavbruten gång eller eljest är sådan, att skeppstjänsten måste indelas
på skift, måste ha tillräcklig besättning för att tvåvaktsystem skall kunna
tillämpas.

Förordningen den 12 juni 1936 (nr 315) angående befäl å svenska handelsfartyg
m. m. (befälsförordningen) uppställer särskilda krav för behörighet
att utöva befäl på handelsfartyg. Det kan nämnas, att någon undantagsbestämmelse
icke lämnas för bristsituationer men att frihet från ansvar
stadgas för befälhavare, som i brist på behörig anställer obehörig. Enligt
praxis tillämpas bestämmelserna så att mönstringsförrättaren, därest formellt
kompetent sjöman icke finnes att tillgå, vilket befälhavaren bör styrka
med intyg från arbetsförmedling eller på annat sätt, medgiver påmönstring
av sjöman som har sådan praktisk erfarenhet, att han ändock kan anses
duglig för tjänsten.

Enligt lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg skall den
i lagen stadgade tillsynen utövas av fartygsinspektionens chefsmyndighet,
i vissa avseenden under samverkan med yrkesinspektionens chefsmyndighet,
samt, under förstnämnda myndighets överinseende och ledning, av förste
fartygsinspektörer och fartygsinspektörer eller av andra, som förordnas av
fartygsinspektionens chefsmyndighet. Utom riket utövas tillsynen av konsulerna
i den utsträckning, som särskilt stadgas. I fråga om bemanningen utövas
tillsyn jämväl av ombudsmännen vid sjömanshusen. Förordningen den
31 december 1914 (nr 491) med närmare föreskrifter angående tillsyn å
fartyg innehåller bestämmelser om att det åligger ombudsman vid sjömanshus,
utöver vad härutinnan må vara särskilt stadgat, att vid utfärdande av
sjömansrulla för svenskt fartyg samt eljest skyndsamt med ledning av de
mönstringsanteckningar eller den manskapsförteckning, som enligt gällande
författning om sjöfolks påmönstring må hava rörande svenskt fartyg in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

kommit till sjömanshuset, söka utröna, huruvida fartyget är behörigen bemannat,
ävensom att, därest missförhållande härutinnan anses uppenbarligen
föreligga, därom ofördröjligen underrätta förste fartygsinspektören inom
fartygsinspektionsdistriktet.

Med stöd av 24 § lagen om tillsyn å fartyg äger fartygsinspektör att, om
han finner fartyg vara så illa bemannat, att resa därmed skäligen kan antagas
föranleda livsfara för dem som är ombord, i erforderlig utsträckning
förbjuda fartygets nyttjande, intill dess missförhållandet blivit undanröjt.
Har sådant förbud meddelats åligger det fartygsinspektören att ofördröjligen
underställa beslutet sjöfartsstyrelsens prövning. Styrelsen har även möjlighet
att, utan föregående beslut av fartygsinspektör, meddela nyttjandeförbud
i fall som nyss sagts.

Enligt 35 § 1 mom. sjömanshuskungörelsen skall i fråga om påmönstring
av sjömän å svenskt fartyg bl. a. iakttagas, att stadgade villkor för vinnande
av anställning å fartyg uppfyllts samt att å fartyget finnes behörigt befäl
samt, i förekommande fall, behörig radiotelegraf ist och behörig radiovakt,
allt enligt vad därom särskilt stadgas. När besättning å svenskt fartyg
skall påmönstras skall enligt 36 § 1 mom. bl. a. uppgivas huru stor besättning
av skilda slag fartyget minst skall ha under förestående resa eller resor.
Besättning å svenskt fartyg skall enligt 41 § uppehållas vid det antal,
som, enligt vad sålunda sagts, är angivet i sjömansrullan; dock må befattning
såsom radiotclegrafist eller radiovakt, i den mån ej annorlunda särskilt
stadgas, förenas med annan befattning ombord, även om därigenom besättningen
skulle komma att understiga det i sjömansrullan angivna antalet.

Utredningen redovisar i detta sammanhang visst material till belysning
av den s. k. bristmönstringen och dess olägenheter.

I en utredning rörande frågan om olägenheterna av bristmönstringen, som
av sjöfartsstyrelsen med skrivelse den 18 februari 1958 överlämnats till chefen
för handelsdepartementet, göres en jämförelse mellan det antal befäl
av skilda kategorier, som enligt gällande befälsförordning erfordrats å undersökta
fartyg, samt den faktiska befälsbemanningen vid undersökningstillfället.
Resultatet av jämförelsen har angivits på följande sätt. Av 2 610
befattningar, för vilka krävts sjökaptens- eller styrmansbehörighet, ha endast
1 791 eller 68,6 % upprätthållits av behörigt fartygsbefäl och av 1 687
befattningar, för vilka krävts behörighet som sjöingenjör eller maskintekniker,
ha endast 856 eller 50,7 % innehafts av behörigt maskinbefäl. Också
på maskinbefäl, för vilka krävts lägre behörighet, har visat sig föreligga
viss brist. Även med hänsynstagande till olika möjliga modifikationer i beräkningsgrunderna
har den i utredningen redovisade faktiska befälsbemanningen
befunnits giva vid handen, att inom den svenska handelsflottan råder
stor brist på befäl med utbildning motsvarande behoven för skilda befattningar.
Det har understrukits, att de redovisade bristsiffrorna avse genomsnittet
för större delen av hela handelsflottan.

Enligt en statistisk sammanställning över sjöolyckor, som för åren 1953
-y-1957 utarbetats på brittiskt sjöförsäkringshåll och refererats i Nautisk
tidskrift nr 4 år 1959, kommer Sverige på sista plats bland tio sjöfartsnationer,
då det gäller sjösäkerheten. Sveriges förlustprocent utgjorde 0,84,
medan motsvarande tal exempelvis för Norge stannade vid 0,14.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

Utredningen framhåller, att frekvensen av fartygsolyckor år stor inom
den svenska handelsflottan, även sett i jämförelse med förhållandena på
andra håll. Fartygsolyckorna torde, anför utredningen, ofta ha sin grund i
brister i fråga om bemanningen, kvalitativt eller kvantitativt. Tillgången
på dugligt sjöfolk svarar icke mot behovet. Att bemanningen ofta lämnar
en del övrigt att önska, beror enligt utredningen även på att gällande bestämmelser
i fråga om bemanningen och kontrollen däröver ej är effektiva. Härmed
sammanhängande spörsmål torde komma att beröras av vissa nu pågående
utredningar. Man torde emellertid icke kunna räkna med att vid
dessa även kommer att upptagas frågan om huru tillsynen över bemanningsförhållandena
bör organiseras. Det kan visserligen göras gällande, att
sådana organisatoriska åtgärder ej kan ersätta en skärpning av bemanningsreglerna
och icke kan komma fullt till sin rätt därförutan. Även om
så är fallet, kan det enligt utredningens mening likväl finnas tillräcklig
grund för att organisera en effektivare bemanningskontroll utan avbidan
på ändrade bemanningsregler, om man kan hoppas att därigenom till någon
de] kunna minska omfattningen av fartygsolyckorna.

Utredningen tillstyrker ett av sjömanskommittén framlagt förslag till bestämmelser
av innebörd att mönstringsförrättare, därest han finner att sjösäkerheten
är äventyrad på grund av bristande bemanning, har att underrätta
sjöfartsstyrelsen härom och att han Aid svår underbemanning skall
interimistiskt taga rulla eller manskapsförteckning i förvar i avvaktan på
sjöf artsstyrelsens beslut. Härom anförde sjömanskommittén bl. a. följande.

Att offentlig kontroll bör utövas över att fartygssäkerheten icke sätts i
fara genom bristande bemanning torde vara uppenbart. Såsom instrument
för denna kontroll torde lämpligen fartygets rulla eller manskapsförteckning
med tillhörande befälhavarrapporter böra användas, då denna handling5
skall upptaga den ombord tjänstgörande besättningen. För att rullan
eller manskapsförteckningen skall kunna fungera såsom ett effektivt instrument
för bemanningskontrollcn bör den upptaga samtliga de data som
erfordras härför, såsom om fartygets bruttodräktighet, maskinstyrka och
förestående resa eller resor samt envar som utövar tjänst ombord med uppgift
tillika om vilken tjänst han utövar och hans behörighet härför. Särskilt
viktigt är att rullan endast upptager dem som, då fartyget avgår, verkligen
utövar tjänst ombord och icke därjämte sådana som entledigats eller tillfälligt,
på grund av tjänstledighet, upphört att utöva tjänsten. Kontroll avbemanningen
bör ske varje gång rullan eller manskapsförteckningen uppvisas
för offentlig myndighet — vid på-, av- och ommönstring, etc. — och
därjämte då förhållandena därtill föranleder. Utövare av kontrollen blir fördenskull
i första hand mönstringsförrättare. Kontroll av att bemanningsföreskrifterna
icke eftersätts torde vidare böra ske då rulla eller manskapsförteckning
inkommer till den myndighet där dessa handlingar skall förvaras.
— Att en sådan efterkontroll av att befälhavarna och mönstringsförrättarna
iakttagit bemanningsföreskrifterna bör ske är f. ö. ett av skälen
till att rulla och manskapsförteckning bör arkiveras hos mönstringsförrättarnas
chefsmyndighet samt att dessa handlingar jämte upprättade
mönstrings- och befälhavarrapporter hör förvaras hos myndigheten på ett
sådant sätt alt kontrollmöjlighet förefinns.

Möjligheten att vid bristande bemanning innehålla sjömansrullan har

Kungl. Maj. ts proposition nr 12i är 1960

dryftats i skilda sammanhang. Kommerskollegium har sålunda bl. a. i skrivelse
den 4 juni 1924 till Svenska maskinbefälsförbundet förklarat att ombudsmannen
visserligen, då det gäller utfärdande av ny rulla kan genom
vägran att göra detta motverka att fartyg avgår utan tillräckligt, behörigt
maskinbefäl, men att de gällande bestämmelserna icke inrymmer befogenhet
för honom att, då fråga är om komplettering av maskinbefäl, innehålla
en i laga ordning utfärdad rulla. Kommittén anser att denna fråga bör lösas
så, att mönstringsförrättaren, därest han finner att fartygssäkerheten
är äventyrad på grund av bristande bemanning, bör underrätta den för
mönstringsverksamheten ansvariga myndigheten, sjöfartsstyrelsen, härom.

Enligt utredningens mening bör den samordning av mönstrings- och förmedlingsverksamheten
som i det följande kommer att föreslås kunna öka
förutsättningarna för de lokala organen att på olika sätt medverka till förbättrade
bemanningsförhållanden. Varken de nuvarande sjömanshusen eller
de föreslagna nya organen kan emellertid enligt utredningens mening
vid sidan av övriga uppgifter ägna tillräcklig uppmärksamhet åt bemanningskontroll.

I sista hand måste tillsynen över bemanningsförhållandena, anför utredningen,
bli beroende av sjöfartsstyrelsens möjligheter att utöva sådan verksamhet.
Utredningen föreslår viss utvidgning av styrelsens organisation för
lartygskon t rollen. Förslaget innebär att fyra särskilda bemanningsinspektörer
tillsättes för ifrågavarande verksamhet. Utredningen utvecklar sitt
förslag på följande sätt.

För fartygskontrollen i allmänhet har styrelsen till sitt förfogande sju
fartygsinspektioner (i Skellefteå, Sundsvall, Stockholm, Kalmar, Malmö,
Göteborg och Karlstad). Dessa torde med nuvarande sammansättning ej ha
förutsättningar att ansvara för bemanningskontrollen. Enligt utredningens
mening böra bemanningsinspektörer anställas under sjöfartsstyrelsen med
lämplig utbildning. Vid sidan av själva bemanningskontrollen torde dessa
höra ta befattning med frågor, som beröra mönstringsverksamheten eller
som eljest ha samband med arbetet hos de i det följande föreslagna sjömanskontoren,
i den mån det faller under sjöfartsstyrelsen. De torde även böra
lå deltaga i sammanträden med de sjömansnämnder, som likaledes föreslås
i det följande. Förutom genom sina kontakter med sjömanskontoren och
sjömansnämnderna torde bemanningsinspektörerna böra utöva sin verksamhet
genom granskning av rullor och manskapsförteckningar — vilka
böra tillhandahållas bemanningsinspektörerna -- samt genom »flygande»
stickprovskontroll. Det kan te sig naturligt, att bemanningsinspektörerna
jämsides med sina här avsedda uppgifter även ägna en viss uppmärksamhet
åt sjöfolkets förhållanden ombord på fartygen, vilket sjöfartsstyrelsen
nu torde sakna organisatoriska förutsättningar för.

Enligt utredningens mening skulle det visserligen vara motiverat att inrätta
lika många befattningar såsom bemanningsinspektörer som det finns
fartygsinspektioner. Emellertid vill utredningen inskränka sig till att föreslå
att tills vidare inrättas fyra sådana befattningar. Dessa torde förslagsvis
böra stationeras i Göteborg, Malmö, Stockholm och Sundsvall. Även om
de kontorsmässigt och i andra avseenden komma att ha en del gemensamt
med fartygsinspektionerna i dessa städer, kunna likväl övervägande skäl
tala för att befattningarna tills vidare icke inordnas i fartygsinspektionerna
utan sortera direkt under sjöfartsstyrelsen. Någon särskild biträdespersonal
torde ej behöva anställas för ifrågavarande inspektörers räkning.

Kungl. Maj.ts proposition, nr 124 år 1960

Bemanningsinspektörerna torde böra placeras i lönegrad A 23, varvid
lönekostnaderna komma att uppgå till omkring 110 000 kronor för budgetår.
Härjämte bör räknas med årliga resekostnader å omkring 40 000 kronor.

Utredningens förslag om tillsättande av bemanningsinspektörer har icke
biträtts av experten Parkfelt, som anser att man före ett ställningstagande
i denna fråga bör avvakta resultatet av nu pågående bemanningsutredning.

Remissyttrandena

Av de hörda myndigheterna tillstyrker sjöfartsstyrelsen och länsstyrelsen
i Gävleborgs län uttryckligen utredningens förslag rörande bemanningskontrollen.
Arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, statens organisationsnämnd
samt länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands och Norrbottens län anser att
den pågående utredningen rörande handelsflottans bemanning bör avvaktas
innan ståndpunkt till förslaget tages. Socialstyrelsen är tveksam om förslagets
ändamålsenlighet. Övriga myndigheter lämnar förslaget utan anmärkning.
Från redarhåll avstyrkes förslaget medan meningarna bland de ombordanställdas
organisationer är delade.

Sjöfartsstyrelsen framhåller betydelsen för nedbringande av antalet sjöolyckor
av att fartygen är väl bemannade och hälsar med tillfredsställelse
utredningens positiva inställning till frågan om en förbättrad bemanningskontroll.
Styrelsen anför, att en sådan kontroll, rätt bedriven, icke bör ses
som en belastning för rederierna utan som en serviceverksamhet och ett led
i de för alla sjöfartsintresserade gemensamma strävandena att minska antalet
sjöolyckor. Enligt sjöfartsstyrelsens mening bör den främsta uppgiften
för de föreslagna bemanningsinspektörerna vara att följa mönstringsförrättarnas
verksamhet på bemanningskontrollens område och biträda dem
med råd och anvisningar samt att till sjöfartsstyrelsen framföra förslag och
synpunkter beträffande behovet av föreskrifter, råd och anvisningar eller
andra åtgärder för en förbättrad bemanningskontroll. Inspektörerna bör
även kunna stickprovsvis utöva kontroll ombord å fartyg av bemanningen
och ägna sig åt sjöfolkets förhållande ombord. Det bör få ankomma på sjöfartsstyrelsen
att meddela närmare föreskrifter om bemanningsinspektörernas
verksamhet och stationering. En lämplig anordning synes vara om
en av inspektörerna finge tjänstgöra hos styrelsen under det att de övriga
stationeras vid olika sjömanskontor, ett å väst-, ett å syd- och ett å ostkusten.
Sjöfartsstyrelsen anför till utveckling av sina synpunkter bl. a. följande.

Bemanningskontroll utövas för närvarande dels av fartygsinspektionen
och dels av mönstringsförrättarna. Sjöfartsstyrelsen kan vitsorda att fartygsinspektionen
med nuvarande organisation, arbetsuppgifter och personaluppsättning
icke kan påläggas utökade arbetsuppgifter beträffande bemanningskontrollen.
Eu förutsättning härför måste vara alt fartygsinspektionen
får ökade resurser. I detta sammanhang må nämnas att fartygsinspektionens
organisation och verksamhet för närvarande är föremål för
utredning av särskilt tillkallade sakkunniga.

Mönstringsförrättarnas befattning med bemanningskonlrollen är ett na -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1960

turligt led i själva mönstringsverksamheten. Vid varje tillfälle då sjöman
på- eller avmönstras eller ett fartygs sjömansrulla eller manskapsförteckning
med befälhavarrapporter eljest kommer inför en mönstringsförrättares
ögon, bör denne kontrollera att fartyget enligt handlingarna är betryggande
bemannat. Bemanningskontroll bör sålunda åvila envar inönstringsförrättare.
Emellertid kan det, i synnerhet så länge den nuvarande svåra
bristen på behörigt befäl består och så länge någon bemanningslag icke finnes,
många gånger vara en svår bedömning att avgöra huruvida ett fartyg
skall anses vara betryggande bemannat eller om mönstringsförrättaren
skall påfordra en komplettering av besättningen. Även om mönstringsförrättarna
i allmänhet torde kunna antagas hava stor erfarenhet på detta
område, måste emellertid samtidigt konstateras att frågorna hittills i alltför
stor utsträckning överlämnats till vederbörande mönstringsförrättares
eget initiativ och subjektiva bedömande. En effektiviserad ledning av denna
verksamhet torde vara till stor nytta i strävandena att öka sjöfartssäkerheten.

En reservant inom sjöfartsstyrelsen vänder sig mot förslaget och framhåller
bl. a. att de tilltänkta befogenheterna för mönstringsförrättare att
hindra fartyg från att avgå medför oklarhet om kompetensfördelningen mellan
dessa befattningshavare och fartygsinspektörerna. Förslaget innebär ett
stort avsteg från nuvarande principer för statens tillsyn å fartyg. Reservanten
föreslår i stället, att fartygsinspektionen tillföres fyra nya tjänster såsom
fartygsinspektör för bland annat intensifierad tillsyn över bemanningen.

Socialstyrelsen anför, att utredningens motivering för förslaget att inrätta
ett antal direkt under sjöfartsstyrelsen sorterande särskilda bemanningsinspektörer
föranlett tveksamhet hos socialstyrelsen om ändamålsenligheten
av en sådan organisation. Om bemanningskontrollen behöver ur sjösäkerhetssynpunkt
eller eljest skärpas, måste givetvis en förstärkning i
sådant syfte ske. Det ligger emellertid enligt socialstyrelsens mening närmast
till hands att räkna med att något redan förefintligt organ — sjömanskontoret
eller fartygsinspektionen — förses med för uppgiften erforderlig
kompetens och arbetskraft.

Utredningsmannen för utredning rörande handelsflottans bemanning
ifrågasätter riktigheten i utredningens uttalande, att de talrika fartygsolyckorna
inom den svenska handelsflottan ofta torde ha sin grund i kvalitativa
eller kvantitativa brister i bemanningen. Något belägg för ett dylikt
orsakssammanhang har ej anförts och det torde ej vara alldeles klart,
hur långt denna uppfattning håller sträck. Viss utredning, som för utredningsmannens
räkning verkställts inom sjöfartsstyrelsen, synes snarast peka
i annan riktning. Utredningsmannen framhåller även, att en utvidgad kontroll
icke blir effektiv i den mån bristerna i bemanningen beror på att —
såsom fallet särskilt är i fråga om befälet — tillgången på personal ej svarar
mot behovet.

Den föreslagna organisationens innebörd synes vara, att sjömanskontoren
skall regionalt sett ha ansvaret för bemanningskontrollen, samtidigt
som de särskilda inspektörerna skall ha möjlighet att kontrollera och inspektera
utan att dock äga befogenhet att omedelbart göra ingripanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

En anordning av denna art torde med hänsyn till bristande precisering
av de två organens inbördes ställning icke kunna förväntas komma att
fungera tillfredsställande. Förutom att slitningar i arbetet och misshälligheter
kan befaras, torde den oklarhet, som vidlåder organisationen, knappast
vara ägnad att stärka kontrollverksamheten och erforderlig stadga
och auktoritet. Vill man vinna större effektivitet i berörda verksamhet genom
utbyggnad av den organisatoriska apparaten, synes en sådan böra ske
hellre inom än utom sjömanskontoren. Denna torde ur olika synpunkter
ha de bästa förutsättningar att fullgöra denna betydelsefulla uppgift. En
förstärkning av sjömanskontorens kontrollerande arbete i fråga om bemanningen
synes lämpligen kunna ske i den formen att till kontorens förfogande
ställs arbetskraft, som i tjänste- och löneställning inordnas under
kontorens föreståndare.

Statens organisationsnämnd är icke övertygad om att man genom den
föreslagna ökade kontrollverksamheten lämpligen kan komma tillrätta med
den nuvarande underbemanningen på svenska fartyg utan håller före att
man bör söka lösa denna fråga i första hand genom åtgärder, som syftar till
att stimulera rekryteringen av sjömän och utbildningen av dessa. Då det
föreliggande utredningsmaterialet ej heller synes ge belägg för att den nuvarande
genom mönstringsförrättarna utövade bemanningskontrollen är
klart otillräcklig, är nämnden icke beredd att nu tillstyrka förslaget att inrätta
bemanningsinspektörer. Nämnden anser även att det finns skäl avvakta
resultatet av pågående bemanningsutredning, innan ett ställningstagande
i frågan sker.

Svenska sjöfolks förbundet och Svenska st ewards föreningen anser i likhet
med utredningen att man endast genom tillsättandet av särskilda bemanningsinspektörer
kan få en tillräckligt effektiv bemanningskontroll.

Sveriges fartggsbefälsförening anför, att de sjöfarande av alla kategorier
givetvis liai det allra största intresse av att något görs för att komma till
rätta med nuvarande missförhållanden på bemanningsområdet. Särskilt
framträder dessa inom det mindre tonnaget. Föreningen finner det emellertid
nödvändigt, att en utökad kontroll över bemanningen grundas på erforderliga
regler beträffande sammansättning och antal man, som minst
bör fordras, och skärpta bestämmelser beträffande tillsyn och rätt för myndigheten
till ingripande i fall så erfordras. F"öreningen hemställer, att ett
godtagande av utredningens förslag på denna punkt åtföljes av beslut om
undersökning av huru kontroll av fartygens bemanning bör ordnas och att
denna hänskjuts till exempelvis pågående utredning angående bemanningen
eller till utredningen angående tillsyn å fartyg.

Svenska maskinbcfälsförbundet kan inte finna, att de föreslagna bemanningsinspeklörerna
kan få någon funktion, som inte kan lösas av de
lokala organen. I inspektörernas arbetsuppgifter skall enligt utredningens
förslag bl. a. ingå kontroll av rullor och manskapsförteckningar. Dessa arbetsuppgifter
kan enligt förbundet lösas betydligt bättre av de lokala organen.
De angivna arbetsuppgifterna är av sådan art, afl de bör kunna band -

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

havas av personal i skrivbiträdes tjänsteställning och inte, som föreslagits, av
befattningshavare i byrådirektörs lönegrad. Det är även tänkt, att bernanningsinspektörerna
skall företaga flygande stickprovskontroll. De insatser,
som fyra i Göteborg, Malmö, Stockholm och Sundsvall placerade inspektörer
kan åstadkomma i detta avseende, måste vara utan betydelse.

Sveriges redareförening ifrågasätter huruvida en vidgad bemanningskontroll
kommer att minska antalet sjöolyckor och om inte eventuella sociala
missförhållanden ombord enklast tillrättalägges genom arbetsmarknadens
parter. Liksom hittills bör kontrollen i första hand handläggas av fartygsinspektionen
och vad gäller utlandet av konsulerna.

Rederiföreningen för mindre fartyg avvisar bestämt förslaget och förordar
alt mönstringsförrättare får ökade befogenheter beträffande kontrollen.

Departementschefen

Vårt land saknar generell bemanningslagstiftning med fasta regler om
storlek och sammansättning av fartygs besättning. I sjölagen finns endast
en allmän bestämmelse om att fartyg skall vara bemannat på betryggande
sätt. Bestämmelsen kompletteras med en numera helt föråldrad regel om
minimibemanning för vaktindelning. Härutöver finns beinanningsnormer
endast beträffande anställning av befäl på fartyg, i vilket hänseende befälsförordningen
uppställer särskilda behörighetsfordringar. Det må tilläggas,
att kollektivavtalsvägen överenskommits om vissa normer huvudsakligen i
fråga om manskapsbemanning.

Kontrollen över att kravet på befälets behörighet enligt befälsförordningen
iakttas och alt i övrigt bemanningen sker på ett ur sjöfartssäkerhetens
synpunkt betryggande sätt åvilar i praktiken främst mönstringsförrättarna.
I samband med att sjömansrulla utfärdas för ett fartyg bestämmes sålunda
besättningens storlek och sammansättning. Under den tid sjömansrullan
gäller skall besättningen i princip uppehållas vid det antal, som sålunda
fastställts. En liknande tillsyn förekommer i fråga om fartyg som utrustas
med manskapsförteckning.

Vid sidan om den i samband med mönstringsverksamheten utövade bemanningskontrollen
övervakas bemanningsförhållandena av statens fartygsinspektion.
Detta sker i första hand vid de regelbundet återkommande fartygsinspektionerna.
Även stickprovsmässig kontroll förekommer.

Frånsett möjligheten att i vissa situationer vägra utfärda sjömansrulla
saknar mönstringsförrättare befogenhet att ingripa i fall, när fartyg konstateras
vara underbemannat. Enligt gällande bestämmelser om tillsyn å fartyg
åligger det emellertid mönstringsförrättare vid sjömanshus, att omgående
underrätta fartygsinspektör när missförhållande finnes föreligga i bemanningshänseende.
Fartygsinspektören äger i sådant fall •— förutsatt att
underbemanningen äventyrar sjöfartssälcerheten — förbjuda fartygets nyttjande,
intill dess missförhållandet blivit undanröjt. Sådant förbud skall
underställas sjöfartsstyrelsens prövning. Styrelsen kan även utan föregående
beslut av fartygsinspektör meddela ifrågavarande förbud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b är 1960

Utredningsmannens förslag innebär dels att mönstringsförrättare får
självständig rätt att ingripa och förhindra nyttjande av underbemannat fartyg
dels ock att fyra speciella bemanningsinspektörer tillsättes. Sistnämnda
tjänstemän skulle ha enbart inspekterande uppgifter och sakna rätt att göra
ingripanden.

I remissyttrandena bär delade meningar yppats om ändamålsenligheten
i utredningens förslag. För egen del vill jag i likhet med ett par remissinstanser
framhålla, att de aktuella bemanningsproblemen främst har sin
grund i att tillgången på personal, framför allt inom befälskategorin, icke
svarar mot behovet. Åtgärder som enbart syftar till skärpt tillsyn kan därför
endast få begränsad betydelse, när det gäller att avhjälpa nuvarande
otillfredsställande förhållanden. Jag är emellertid medveten om att de resurser,
som nu står till buds för inspektion av bemanningsförhållandena, är
knappt tilltagna. Önskemål om en effektivisering av fartygsinspektionens
verksamhet — icke blott i fråga om bemanningstillsynen — har också framförts.
Särskilt åberopas att inspektionen av det mindre, icke mönstringspliktiga
tonnaget för närvarande blir eftersatt. Även beträffande fiskefartygen
anses nuvarande tillsyn bristfällig. Jag är emellertid tveksam om på
dessa områden något väsentligt står att vinna genom att man tillsätter särskilda
kontroll t j änstem än, som vid sidan om mönstringsverksamheten och
den egentliga fartygsinspektionen skulle öva speciell tillsyn över fartygsbeinanningen.
Jag vill erinra om att frågan om införande av en modern bemanningslagstiftning
sedan en tid tillbaka är under utredning. Beträffande
den speciella frågan om tillsyn över bemanningsförhållandena må nämnas,
alt nuvarande lagstiftning om far tygstill synen är under översyn och att
förslag om modernisering av gällande bestämmelser, enligt vad jag inhämtat,
kan väntas under nästkommande år. Resultaten av det sålunda pågående
utredningsarbetet torde böra avvaktas innan ställning las till frågan
om behovet av särskild inspektion för bemanningen. Tills vidare synes kraven
på en effektivisering av fartygstillsynen böra tillgodoses inom ramen för
fartygsinspektionens allmänna tillsynsverksamhet.

På grund av det nu anförda är jag icke beredd, att tillstyrka förslaget om
tillsättande av särskilda bemanningsinspektörer. Icke heller torde nu någon
förändring böra vidtagas med avseende på de uppgifter rörande bemanningstillsynen,
som hittills tillkommit mönstringsförrättarna.

VI. Förslag angående sjömanshusens understödsverksamhet m. m.

Utredningen

Enligt 19 § 1 mom. sjömanshuskungörelsen har änka efter sjöman, om
hon är i framträdande behov av ekonomiskt stöd, möjlighet att från det sjömanshus,
där mannen senast varit inskriven, åtnjuta ett efter sjömanshusets
tillgångar lämpat årligt understöd. Förutsättning härför är att sjömannen
a) under minst 20 år varit inskriven vid sjömanshus och tillbragt den (t

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

na tid huvudsakligen i tjänstgöring under utrikes sjöfart med svenskt handelsfartyg,
b) avlidit under utövningen av sitt yrke eller c) under minst
36 månader haft anställning å svenskt handelsfartyg i utrikes fart samt under
sådan anställning ådragit sig kroppsskada eller sjuklighet, som medfört
oförmåga att vidare göra tjänst till sjöss. Understöd får dock icke utgå,
om änkan träder i nytt gifte eller om äktenskapet ingåtts efter det den händelse
inträffat, som medfört kroppsskadan eller sjukligheten. Utredningen
upplyser, att antalet understödstagare som nu nämnts år 1958 var 1 962 och
att understödens genomsnittsbelopp utgjorde 198 kronor för år.

Utöver nämnda bidragsverksamhet kan enligt 19 § 2 mom. nämnda kungörelse
tillfälliga mindre understöd utdelas till behövande sjömän eller sjömäns
änkor och barn. Antalet understöd till barn år 1958 utgjorde enligt
utredningens uppgift 50 med ett genomsnittsbelopp av 196 kronor.

Antalet understödstagare har under senare år successivt nedgått.

Understöd sökes hos sjömanshuset. Det prövas och avgöres av sjömanshusdirektionen.
Understöden lämnas ur de medel som står till sjömanshusens
förfogande.

Från sjömanshusen utbetalas i viss utsträckning bidrag även av annan
Karaktär än understöd åt behövande. Jämlikt övergångsbestämmelserna till
sjömanshuskungörelsen medges, att bidrag till anordning vid sjömanshuset,
som tillgodoser ett lokalt behov och varom direktion föranstaltat, får
utgå även fortsättningsvis, förutsatt att bidraget lämnats före ugången av
år 1937. Sådana bidrag utgavs år 1958 till ett sammanlagt belopp av 3 794
kronor.

Beträffande donationsmedel, varmed förstås även testamenterade eller för
särskilt ändamål insamlade medel meddelar sjömanshuskungörelsen ej några
särskilda regler utan hänvisar till gällande bestämmelser för medlen. Utredningen
anför, att dessa bestämmelser naturligen varierar från fall till
fall men att syftet med donationerna i allmänhet är att lämna ekonomiskt
bistånd åt efterlevande till sjömän från orten eller bygden. — Donationsmedlen
uppgick vid 1958 års utgång till 2 597 133 kronor. Sjömanshusens utgifter
för understöd utgjorde enligt 1958 års bokslut:

årsunderstöd till änkor .............. 388 965:81

årsunderstöd till barn ................ 9 823:10

tillfälliga understöd .................. 27 457:25

Summa kronor 426 246: 16

Utredningen diskuterar först den sociala hjälpverksamheten.
Med hänsyn till den utbyggnad, som under senare decennier kommit
till stånd i fråga om samhälleliga åtgärder på det sociala området, anser utredningen
behovet av hjälp av sjömanshusmedel i stort sett vara mindre
framträdande än tidigare. Dessa bidrag ter sig ofta enligt utredningens mening
tämligen betydelselösa i jämförelse med de belopp, som kan erhållas
från stat och kommun, exempelvis i form av folkpension. De numera beslutade
tilläggspensionerna torde ytterligare komma att minska behovet av

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

speciella understöd till efterlevande efter sjömän eller till sjömännen själva.

Emellertid finns, anför utredningen, säkerligen många fall, då ett bidrag
av sjömanshusmedel kan bli till stor välsignelse. Det bör härvid räknas
med att bidraget bestämmes till tillräckligt stort belopp för att kunna bli
till verklig hjälp. Det hittills ofta tillämpade systemet, att tillgängliga medel
delas ut till ett stort antal understödstagare med ett ringa belopp för var
och en, bör enligt utredningen ersättas med en effektivare ordning med
mindre antal bidrag men större bidragsbelopp. Detta bör emellertid ej föranleda
en försämring för dem, som redan tilldelats årligt understöd.

En kategori, som särskilt torde böra ihågkommas vid bidragsgivningen,
synes utredningen vara sjömansänkor, som har minderåriga barn eller som,
om de är ensamstående, saknar försörjningsmöjligheter, och detsamma gäller
givetvis barn, som saknar mor. Änkor, som uppnått folkpensionsåldern,
anser utredningen däremot i allmänhet icke böra ifrågakomma till sådan
hjälp. Det bör emellertid icke vara uteslutet att i särskilda fall också ge
hjälp till äldre änkor i trångmål. Liknande bör gälla äldre sjömän.

Det kan även enligt utredningens mening vara behjärtansvärt att disponera
ifrågavarande medel för sådana ändamål som pensionärsbostäder åt
äldre sjömän och sjömansänkor, liksom även trivselfrämjande åtgärder av
olika slag till förmån för dessa kategorier.

Utredningen anser det icke heller böra vara alldeles uteslutet, att bidrag
i särskilt fall ges till annat ändamål än ekonomiskt stöd åt sjömän och deras
efterlevande, under förutsättning att det ligger i linje med sjöfolkets intressen.

överhuvud taget bör här avsedd bidragsverksamhet enligt utredningens
mening icke bindas alltför hårt av statliga direktiv. Det torde däremot få
förutsättas, att kontakt upprätthålles mellan de organ, som kan komma att
efterträda de nuvarande sjömanshusen, och den i annat sammanhang berörda
centralstiftelsen.

Med ovan angivna utgångspunkter är det, anser utredningen, icke utan
vidare klart att — trots att understöden nedgår i antal — någon större nedräkning
bör ske av de medel, som bör stå till förfogande för bidragsgivning
genom sjömanshusdirektionerna eller motsvarande organ.

I jämförelse med den understöds- och bidragsverksamhet, som hittills
diskuterats, träder enligt utredningens mening en annan verksamhet i förgrunden
med krav på betydande ekonomiska insatser. Utredningen avser
här stipendiegivningen till studerande inom sjömansyrket.
Utredningen förordar att såväl avkastning av sjömanshusens kapitalmedel
som viss del av inflytande tonavgifter får disponeras för stipendier
åt sjömän. Denna stipendiegivning bör ske på grundval av individuell behovsprövning,
vid vilken givetvis bör tagas hänsyn till andra tillgängliga
stipendie- och låneformer.

Utredningen utvecklar sina synpunkter enligt följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 12i år 1960

Utredningen vill först hänvisa till att en önskvärd förbättring av rekryteringen
inom sjömansyrket skulle kunna stimuleras genom att sjömän kunna
skaffa sig utbildning inom yrket utan så stora uppoffringar för sig och sin
familj, som de nu ofta måste underkasta sig. Visserligen ha vid 1959 års
riksdag (prop. nr 81 angående anslagsbehovet för budgetåret 1959/60 till
sjöbefälsskolorna, in. m.) fattats vissa beslut om att sedvanliga lån och stipendier
från anslag under åttonde huvudtiteln skola kunna utgå även till
eleverna i styrmans- och maskinteknikerklasserna. Möjligheten härtill torde
emellertid många gånger ej ge tillräcklig ekonomisk lättnad för studerande
inom sjömansyrket, särskilt sedan tiden för den teoretiska utbildningen utökats
från fyra till sex terminer, om man bortser från tiden för tidigare förberedande
klass. När en sjöman hunnit bli familjeförsörjare vid den tid, då
det blir aktuellt för honom att skaffa sig skolutbildning inom yrket — något
som är vanligt — kunna naturligen familjeförhållandena lägga hinder i vagen
för utbildningen, om han ej får tillräckligt stöd i ekonomiskt avseende.
Att beakta i sammanhanget är jämväl att sjömannen, som avser att studera
vid sjöbefälsskola, genom minskning av kravet på praktiktid till sjöss (frän
48 månader till 30 månader och vid kvalificerad tjänstgöring till 24 månader)
ej äger möjlighet att under lika lång tid som förut göra besparingar av
sin hyra för bekostande av sina studier. Det är väl känt att många meniga
sjömän, vilka väl äga förutsättningar att utbilda sig till befäl inom sjömansyrket,
av ekonomiska skäl, ofta i samband med familjebildning, icke finna det
möjligt att bekosta studier vid sjöbefälsskola. Ekonomiska svårigheter förefinnas
jämväl hos ynglingar vilka önska genomgå sjömansskola, som är belägen
på annan plats än i bosättningsorten. Kostnaden för inkvartering och
försörjning utanför bosättningsorten blir då ofta för dem oöverkomlig.

Utredningen finner övervägande skäl tala för att sjömanshusdirektionerna
eller motsvarande organ får disponera vissa belopp till understöd och
stipendier och härvid själva bedöma, hur mycket som bör lämnas till det
ena eller andra ändamålet. Emellertid förutsätter utredningen, att den centralstiftelse,
som i det följande föreslås skall inrättas för att bl. a. fördela
medel mellan olika distrikt, vid denna fördelning får tillfälle att i någon
mån påverka användningen i stort av medlen.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag i denna del har mött erinran endast från
statskontoret och överstyrelsen för yrkesutbildning, vilka remissinstanser
närmare tagit upp frågan om stipendiegivningen.

Sjöfartsstyrelsen förklarar sig inte ha något att erinra mot de av utredningen
antydda grunderna för närmare reglering av medelsanvändningen.
Frågan i vad mån närmare föreskrifter bör meddelas beträffande användningen
av här ifrågavarande medel bör enligt styrelsens mening avgöras med
hänsyn till om medlen skall betraktas som för ändamålet tillhandahållna
statsmedel eller såsom tillhörande sjöfolket. Sjöfartsstyrelsen ansluter sig
för sin del närmast till den meningen att medlen i fråga enligt hävd är att
betrakta som sjöfolkets egna medel.

Socialstyrelsen påpekar, att behovet av understöd till änkor och minderåriga
barn vid genomförande av socialförsäkringskommittcns förslag om

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

förbättrade fainiljeförmåner från folkpensioneringen m. in. efterhand kommer
att avsevärt minska. Styrelsen ansluter sig bl. a. med hänsyn härtill till
utredningens förslag om rationalisering av nuvarande bidragsverksamhel
i riktning mot mindre antal bidrag och större bidragsbelopp. Styrelsen biträder
även utredningens förslag rörande stipendiegivningen.

Även Sveriges fartggsbefälsförening understryker behovet av en effektivare
understödsverksamhet med mindre antal bidrag men större bidragsbelopp.
Änkor med barn synes därvid särskilt böra ihågkommas. Huruvida bidrag
i framtiden kan tänkas till andra ändamål än stöd åt sjömän och efterlevande
torde lämpligen böra utredas av den centrala sjömansstiftelse som
utredningen i avsnittet rörande organisationen föreslagit. Föreningen förordar,
att medel till ungefär samma belopp som hittills disponeras till understödsändamål.
Föreningen tillstyrker även livligt utredningens förslag
rörande stipendiegivning och anför.

I likhet med sjömanskommittén föreslår utredningen att av tonavgiftsmedel
bör disponeras ett relativt stort belopp till stipendiegivning för utbildning
inom sjömansyrket, förslagsvis 500 000 kronor. Utredningen har
lämnat en uttömmande motivering för detta förslag, som helt delas av föreningen.
Otvivelaktigt skulle dessa sjöfartens medel komma till allra största
positiva nytta för de anställda inom näringen och i sista hand för näringen
själv därest genom stipendiegivning ett verksamt ekonomiskt stöd kunde
beredas studerande inom sjöbefäls- och sjömansskolor. Föreningen vill i
sammanhanget särskilt understryka den ekonomiska konsekvens som den
nya studiegång, beslutad av 1959 års riksdag, innebär för eleverna vid sjöbefälsskolorna.
Under en starkt avkortad praktiktid till sjöss skall eleverna
söka göra besparingar till sina studier, vilka i vissa tall förlängts från fyra
till sex terminer. Under sådana omständigheter blir uppenbarligen en stipendiegivning
av det slag utredningen förordar av mycket stor betydelse
för många unga sjömän, vilka önskar kvalificera sig för befälsposter till
sjöss.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför, att även om sjömansskolornas utbildning
är relativt kort och de ekonomiska hindren — bl. a. på grund härav är
mindre svåra för dessa skolors elever, torde det dock i många fall finnas
behov även här av en ekonomisk förstärkning vid sidan av den vanliga studiehjälpen.
Styrelsen tillstyrker därför den föreslagna stipendieringen.

Statskontoret hänvisar till att den statliga studiehjälpen åt studerande
vid sjöbefälsskolorna regleras av allmänna studiehjälpsreglementet. Enligt
detta reglemente utgår statlig studiehjälp i form av allmänt studiebidrag,
stipendier och studielån. Genom beslut av 1959 års riksdag har nämnda
möjlighet utvidgats alt omfatta även elever i styrmans- och maskinleknikerklasserna.
Vid sådant förhållande är statskontoret icke berett tillstyrka
förslaget om stipendiegivning i särskild ordning till studerande inom sjömansyrket.

Statskontoret ifrågasätter i detta sammanhang riktigheten av utredningens
uppfattning att sjömanshusens nuvarande kapitaltillgångar, sjömanshuskassorna
och de år 1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar, är
av enskild natur och att de följaktligen inte kan tagas i anspråk för täckan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

de av kostnader, förbundna med den verksamhet, som avses skola övertagas
av statliga organ. Enligt förslaget skall avkastningen av dessa medel
visserligen användas till understöd åt sjömansänkor m. fl. behövande. Såsom
utredningen framhållit torde emellertid behovet av hjälp av sjömanshusmedel
i stort sett vara mindre framträdande än tidigare. De numera beslutade
tilläggspensionerna torde ytterligare komma att minska behovet av
speciella understöd. Statskontoret finner i allt fall en närmare undersökning
av medlens natur påkallad.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser att det kan väcka vissa betänkligheter
att ställa eleverna inom ett visst yrke i förmånligare ställning än
andra. Utredningen har icke redovisat andra skäl, som kan motivera en dylik
åtgärd, än uttalandet om att få till stånd en önskvärd förbättring av rekryteringen.
Detta förhållande är emellertid icke något karaktäristiskt just
för sjömansyrket. Skulle emellertid så vara, att bärande skäl kan anföras
för förslaget att ställa elever, som är avsedda att utbildas inom sjömansyrket,
i en särställning i detta hänseende, har överstyrelsen icke någon erinran
att göra mot förslaget.

Departementschefen

Sjömanshusen har sedan gammalt i växlande omfattning lämnat understöd
åt behövande sjömän eller sjömäns änkor. Med hänsyn till den utbyggnad,
som under senare decennier kommit till stånd, när det gäller
samhälleliga åtgärder på det sociala området, har emellertid, som utredningen
framhåller, behovet av hjälp av sjömanshusmedel successivt minskat.
Antalet understödstagande änkor utgjorde under år 1958 omkring
2 000. Understödsbeloppens storlek var i genomsnitt 200 kronor om året.
Till behövande sjömän och sjömäns änkor och barn utdelades vidare under
år 1958 ett hundratal tillfälliga understöd med ett genomsnittsbelopp av
likaledes 200 kronor. Sjömanshusen lämnar även bidrag till anordning
vid sjömanshuset, som tillgodoser ett lokalt behov. Sådana bidrag utgavs år
1958 till ett sammanlagt belopp av omkring 3 800 kronor. Under år 1958
utbetalades i årsunderstöd och tillfälliga understöd sammanlagt 426 000 kronor.

För bestridande av kostnaderna för sjömanshusens understödsverksamhet
står nu till förfogande bl. a. avkastningen från sjömanshuskassorna
och från de år 1939 indragna sjömanshusens förmögenhet ävensom sjömanshusens
inkomster av förverkade lönemedel m. m. enligt 53 och 69 §§
sjömanslagen. För dessa inkomstposter lämnas närmare redogörelser senare.
Jag kommer därvid att föreslå att inkomsterna allt fortfarande skall
stå till förfogande för ändamål, som gagnar sjöfartsnäringen, däribland
understödsändamal. -— Sjömanshusen förfogar också över särskilda donationsmedel.
De utgör tillsammans 2 600 000 kronor.

Liksom utredningen och några av de hörda remissinstanserna anser jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

en viss omläggning av sjömanshusens understödsverksamhet böra successivt
genomföras. Utvecklingen på det sociala området — jag tänker på
änkepensionen och folkpension i övrigt samt på den allmänna tilläggspensioneringen
— torde begränsa understödsbehovet. I varje fall synes man
böra övergå till ett system med ett mindre antal bidrag men större bidragsbelopp.
Det bör emellertid övervägas om inte avkastningen av sjömanshusens
tillgångar bör kunna användas även för andra ändamål som ligger i
linje med sjöfolkets intressen. Erforderliga undersökningar i denna fråga
torde böra anförtros sjöfartsstyrelsen.

Gällande föreskrifter i ämnet, vilka utfärdats av Kungl. Maj:t och intagits
i den nuvarande sjömanshuskungörelsen torde böra bibehållas i sak
oförändrade i avvaktan på nämnda undersökningar. Det torde ankomma
på Kungl. Maj :t att utfärda de bestämmelser som kommer att bli erforderliga.

VII. Förslag till gemensam organisation för förmedling och mönstring

av sjömän

Utredningen

I tidigare avsnitt har i stora drag redogjorts för nuvarande organisation
och arbetsuppgifter hos dels de fristående sjömanshusen, dels de till den
offentliga arbetsförmedlingen anslutna sjömansförmedlingarna. En av huvuduppgifterna
för utredningen var, som nämnts, att undersöka förutsättningarna
för en samordning av sjömanshusens och sjömansförmedlingarnas
verksamhet. Betänkandet mynnar också ut i förslag om en dylik samordning:
registrerings- och mönstringsverksamheten samt arbetsförmedlingen
åt sjöman föreslås skola omhänderhas av ett gemensamt lokalt organ,
av utredningen kallat sjömanskontor. Sådana skulle upprättas på 18
orter i landet. Den nuvarande sjömanshusorganisationen skulle i samband
därmed upphöra. Vid sidan av kontoren skulle finnas för verksamheten behövliga
partsorgan. Det förutsättes att sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
även i fortsättningen har det centrala ansvaret för registrerings-
och mönstringsverksamheten respektive förmedlingsarbetet. I administrativt
hänseende skulle sjömanskontoren sortera under arbetsmarknadsstyrelsen.

Närmare rörande den föreslagna organisationen inhämtas ur betänkandet
bland annat följande.

Inrättande av sjömanskontor

I samordningsfrågan konstaterar utredningen inledningsvis, att regionala
organ av tjänstemannakaraktär även framgent erfordras för sjömansförmedling,
för befattning med mönstring, sjömansrulla, inanskapsförteckning
och mönstringsbevis, för medlande arbete i viss utsträckning, för ser -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

vice verk samhet åt sjömän och för upplysningar åt allmänheten. Som angivits
i det föregående menar utredningen också att det såväl för arbetsanskaffning
som för mönstring är behövligt med registrering av sjömän även
på det regionala planet.

Beträffande handhavandet av ifrågavarande uppgifter anför utredningen,
att det är ett naturligt önskemål att uppgifterna icke i onödan splittras
på skilda organ. Största möjliga koncentration är sålunda önskvärd med
hänsyn såväl till sjöfolkets, rederiernas och den upplysningssökande allmänhetens
intresse av att ej behöva besöka olika institutioner för besläktade
slag av ärenden, som till det allmännas intresse av rationella och ej
onödigt kostnadskrävande anordningar. Förutsättningarna för att upprätthålla
verksamheten på olika orter ökas också, om till samma lokala organ
sammanförs tillräckliga uppgifter för att personal skall kunna hållas helt
sysselsatt därmed. Vad särskilt angår handhavandet av arbetsförmedling
och påmönstring torde de huvudsakliga arbetsmoment, som skulle ifrågakomina
vid kombination av dessa uppgifter, bli att taga emot platsansökan
respektive anmälan om ledig plats ombord, att på grundval av nämnda anmälan
och delvis med stöd av rullan bedöma vilken kategori av arbetskraft,
det gäller i det speciella fallet, att utvälja sådan arbetskraft, att sammanföra
befälhavaren och sjömannen, att verkställa mönstringsformaliteterna
och att i övrigt göra de blankettanteckningar som erfordras. I allmänhet
bör det vara möjligt att, om arbetskraft finns tillgänglig, ordna dessa arbetsmoment
i ett sammanhang och med anlitande av en och samma kvalilicerade
tjänsteman jämte biträde. I Göteborg, Stockholm, Hälsingborg och
Malmö torde med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning en viss uppdelning
av arbetsuppgifter mellan olika tjänstemän vara lämplig, vilken specialisering
dock ej bör drivas så långt, att tjänstemännen inte vid behov kan
ersätta varandra.

En avgörande fråga blir emellertid, anför utredningen, om det finns några
hinder för att dessa arbetsuppgifter sammanförs till ett slag av institutioner.
Vid bedömandet härav bör förutsättas att — såsom för närvarande
gäller vid samtliga sjömanshus och vid några av sjömansförmedlingarna —
även de nya regionala organen förestås av befattningshavare med erfarenheter
av tjänstgöring till sjöss, vilka gör honom kvalificerad för nu avsett
arbete. Med den utgångspunkten finns det ingen anledning att befara, att
inte samma institution skulle kunna tillfredsställande ombesörja alla ifrågavarande
uppgifter. Ej heller anser utredningen att det sakligt kan göras
gällande, att olika uppgifter till sin innebörd skulle vara kontroversiella på
så sätt, att tjänstemännen i sitt arbete skulle kunna komma i konfliktsituationer
eller att handhavandet av arbetsförmedling rent av skulle kräva
eu annan, mer socialt inriktad grundinställning i förhållande till klientelet
än den verksamhet, som nu utövas vid sjömanshusen.

Mot bakgrunden härav har utredningen stannat för alt samtliga nu ifrågavarande
arbetsuppgifter med fördel bör kunna sammanföras under regionala
organ, som utredningen föreslår skall benämnas sjömanskontor.

Kungl. Maj:is proposition nr 12b år 1060

Sjömanskontorens organisatoriska ställning

Sjömanskontoren bör enligt utredningen vara helt statliga men samtidigt
tillerkännas en så självständig ställning som möjligt. Ändring bör alltså
inte ske i nuvarande förhållanden, som karakteriseras av att kontakterna
mellan arbetsmarknadsstyrelsen och sjömansförmedlingarna respektive
mellan sjöfartsstyrelsen och sjömanshusen knappast nämnvärt ingriper i
den regionala verksamheten. Allmänna instruktioner bör emellertid i mån
av behov meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfart sstyrelsen, vilka
verk enligt utredningen bör ha det centrala ansvaret för förmedlings- respektive
mönstringsverksamheten och vad därmed sammanhänger. Sjömanskontoren
bör såsom efterföljare till sjömanshusen icke vara underordnade
länsarbetsnämnderna i andra frågor än som gäller arbetsförmedlingen; dessa
nämnder kan icke antagas besitta sakkunskap på sjöf artsområdet, medan
det däremot bör förutsättas att arbetsmarknadsstyrelsen får tillfälle att
anlita kvalificerad arbetskraft på detta område. En sammankoppling av de
regionala arbetsuppgifterna torde icke medföra någon större svårighet för
de centrala verken att få sina synpunkter beaktade, var för sin verksamhet,
genom meddelande av instruktioner eller undantagsvis i samband med
eventuella besvär över beslut hos de regionala organen.

Även om sjömanskontoren i sitt praktiska handlande sålunda kommer
att sortera under både sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen, är
det nödvändigt, anför utredningen, att administrativt välja en av dessa styrelser
såsom huvudman i vad avser sådana frågor som anslagsberäkning
och anslagsdisposition, förordnanden på tjänster och påföljder av eventuella
förseelser i arbetet. Vare sig valet faller på sjöfartsstyrelsen eller arbetsmarknadsstyrelsen
bör dessa frågor prövas i samråd mellan styrelserna.
Med hänsyn till de sammanhang, som sjömanskontorens arbetsförmedlandc
verksamhet har med arbetsmarknadsorganisationen och även med arbetslöshetskassorna,
har utredningen funnit övervägande skäl tala för att
arbetsmarknadsstyrelsen blir administrativ huvudman för sjömanskontoren.
Utredningen anför härom närmare.

Sjöfartsstyrelsen har visserligen inrättats för att det skall finnas ett statsorgan
med allmän och ingående kunskap om sjöfarten och för att dit skulle
samlas olika verksamhetsgrenar berörande detta område, vilka tidigare varit
splittrade på olika organ; det är i och för sig ett önskemål, att icke viktiga
grupper av sjöf artsfrågor bryts ut från sjöfartsstyrelsens verksamhetsfält.
Å andra sidan är det ett väsentligt önskemål, att sjömansförmedlingens
nuvarande intima samarbete med den lokala arbetsförmedlingen i övrigt
icke rubbas. Det får ej inträffa, all en otillfredsställande organisation blir
skulden till att sjömän behöver gå arbetslösa eller att sjöfarten icke får sitt
behov av sjöfolk tillgodosett. Det synes ligga i såväl de anställdas som arbetsgivarnas
intresse, att rekryteringen av sjöfolk från arbetsmarknaden i
stort ordnas på ett rationellt sätt, liksom att sjöfolk, som ej finner sig till
rätta inom sjöfarten, kan beredas anställning inom annat yrke. Uppmärksammas
bör också sådana för olika grenar av arbetsförmedlingen gemensamma
anordningar som yrkesvägledning och ungdomsförmedling. Icke
minst nödvändiggöres cn samordning av sjömansförmedlingen med arbets -

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

förmedlingsverksamheten i övrigt därav att tillämpningen av reglerna för
ersättning från arbetslöshetskassorna förutsätter kännedom om vederbörandes
arbetsmöjligheter över huvud taget. Motsvarande samarbete mellan sidoordnade
organ erfordras knappast i fråga om mönstringsverksamheten. Genom
att sjömanskontoren samordnas med arbetsmarknadsorganisationen erhålles
också ökade möjligheter att vid variationer i arbetsmängden anpassa
arbetskraften därefter genom att anlita personal vid arbetsmarknadsorganisationen
i övrigt, ordna med deltidsarbetande personal eller i motsatta läget,
exempelvis vintertid i norrländska hamnar, låna ut viss personal för andra
uppgifter. I detta sammanhang må även nämnas, att anställningen hos ifrågavarande
organ och via dessa eventuellt inom arbetsmarknadsorganisationen
i övrigt kan innebära en viss rekryteringsmöjlighet av intresse för såväl
organisationen som sjömanskåren.

Under åberopande härav har alltså utredningen ansett sig böra förorda, att
sjömanskontoren administrativt knytes till arbetsmarknadsstyrelsen. Två
av de av utredningsmannen anlitade experterna menar att huvudmannaskapet
bör tillkomma sjöfartsstyrelsen, då det icke skulle ligga i linje med den
på sin tid beslutade koncentrationen av den statliga administrationen på
sjöfartsområdet att från denna centrala sjöfartsmyndighet undantaga huvudansvaret
för det ifrågasatta gemensamma organet för mönstring och förmedling
av sjömän.

Inrättande av partsorgan

Vissa arbetsuppgifter, såsom ogiltigförklaring av sjöfartsbok, fördelning
av understöd och stipendier, förvaltning av vissa inflytande tonavgiftsmedel
samt av de tidigare indragna och de nu till indragning föreslagna sjömanshusens
kapitaltillgångar, har av utredningen ansetts böra läggas på
särskilda partsorgan. Såsom regionala dylika organ skulle fungera sjömansnämnder
och som centralt organ i vissa ärenden en sjömännens centralstiftelse.
Närmare härom inhämtas ur betänkandet bland annat följande.

Vid bifall till utredningsförslaget om slopande av sjömanshusorganisationen
i nuvarande form bör även sjömanshusdirektionerna upphöra och på de
orter, där sjömanskontor inrättas, ersättas av annat organ, förslagsvis kallat
sjömansnämnd. Sjömansnämnderna förutsättes bli helt statliga och komma
att sortera under sjöfartsstyrelsen. De bör enligt utredningen ha samma
distrikt och vara förlagda till samma ort som motsvarande sjömanskontor.
Främsta arbetsuppgifter för sjömansnämnd blir att besluta om ogiltigförklaring
av sjöfartsbok och om utdelning av understöd och stipendier. Nämnden
torde också lämpligen kunna tjäna som remissinstans åt sjöfartsstyrelsen.
Ordföranden bör vara lagkunnig och ledamöterna — som skulle utses av
sjöfartsstyrelsen på förslag av sjöfartens organisationer — ha erfarenhet av
svensk utrikes sjöfart. Klagan över beslut av sjömansnämnd beträffande
ogiltigförklaring av sjöfartsbok bör enligt utredningen i förekommande fall
få anföras hos sjöfartsstyrelsen. över sjömansnämnds beslut i fråga om understöd
och stipendier bör klagan ej få föras. Utredningen räknar med att
kostnaderna för sjömansnämnderna skall kunna hållas låga; bortsett från

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

arvoden för uppdragen som ordförande och sekreterare torde det endast bli
aktuellt med dagarvoden enligt kommittékungörelsen och i enstaka fall reseersättningar.

I anslutning till den s. k. Genuakonventionen på arbetsmarknadsområdet
finns, som förut nämnts, i vårt land på varje ort med sjömansförmedling
en lokal sjöfartsdelegation med uppgift att handlägga frågor rörande manskap
till sjöss. I Göteborg, Hälsingborg, Malmö och Stockholm finns jämväl
sådana delegationer för handläggning av frågor rörande befäl till sjöss.
Delegationerna fungerar som rådgivande organ åt länsarbetsnämnderna och
skall höras i alla frågor, som rör sjömansförmedlingarnas verksamhet. I delegationerna
sitter lika antal representanter för redare och sjömän.

Utredningen förutsätter att de lokala sjöfartsdelegationerna skall bibehållas
men tar samtidigt upp spörsmålet om en viss samordning av sjömansnämnd
och sjöfart sdelegation. Det heter härom.

Lika väl som en sammanslagning av sjömanshusen och sjömansförmedlingarna
förordats här ovan, synes det vara naturligt att även sammanföra
sjömanshusdirektionerna och sjöfartsdelegationerna. I anslutning härtill håller
utredningen före att av utredningen föreslagen sjömansnämnd i viss sammansättning
— med lika många representanter för redare och sjömän närvarande
— bör få fungera som sådan delegation, som avses i Genuakonventionen.
Möjligen kan denna tanke möta invändningar så tillvida som de nya
sjömansnämnderna med hänsyn till sina uppgifter böra sortera under sjöfartsstyrelsen
och tillsättas av denna, medan arbetsmarknadsstyrelsen utser
de delegationer, vilka enligt Genuakonventionen skola höras i frågor, som
röra arbetsfönnedlingsanstalterna för sjömän. Om dessa delegationer anses
böra bestå som hittills utan att sammankopplas med de av sjöfartsstyrelsen
utsedda sjömansnämnderna, bör det i varje fall eftersträvas, att samma personer
insättas i delegationerna och sjömansnämnderna, vilket bör kunna
åstadkommas genom samråd mellan arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen.

Som rådgivande organ åt arbetsmarknadsstyrelsen i frågor rörande sjömansförmedlingarnas
verksamhet finns för närvarande två centrala sjöfartsdelegationer
med säte i Göteborg, den ena för frågor rörande manskap till
sjöss och den andra för frågor rörande befäl till sjöss. Dessa delegationer
har, liksom de lokala sjöfartsdelegationerna, hittills haft en relativt ringa
verksamhet. Utredningen bedömer det emellertid irrationellt att arbetsmarknadsstyrelsen
men icke sjöfartsstyrelsen har tillgång till en rådgivande instans
och föreslår inrättande av ett för arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen
gemensamt rådgivande centralt partsorgan. De båda ämbetsverken
skulle tillsammans överenskomma med ett antal sakkunniga, som
representerar olika organisationer på sjöfartens område, om medverkan i
olika principfrågor beträffande sjömännens arbetsförhållanden in. m. Härvid
skulle de nuvarande centrala sjöfartsdelegationerna kunna upphöra.

Utredningen föreslår att förvaltningen av vissa inflytande tonavgifter
in. in. i fortsättningen anförtros ett särskilt centralt partsorgan, vilket bör få
karaktären av cn stiftelse och kallas sjömännens centralstiftelse. Såsom närmare
kommer att utvecklas i avsnittet om verksamhetens finansiering för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

ordar utredningen, att till stiftelsen överflyttas även de nuvarande sjömanshusens
kapitaltillgångar liksom de år 1939 indragna sjömanshusens kapital,
vilket nu förvaltas av sjöfartsstyrelsen. Stiftelsen skulle sedan fördela inflytande
medel samt tillgänglig kapitalavkastning mellan de föreslagna statliga
sjömansnämnderna för att av dem disponeras för understöd och stipendier
enligt förslag av utredningen i det följande. Ordföranden i styrelsen
skulle vara opartisk, men i övrigt skulle däri ingå representanter för sjöfartens
organisationer. Utredningen räknar med att administrationskostnaderna
för stiftelsen blir låga och kan bestridas ur medel, som stiftelsen disponerar.

.Sjömanskontorens lokalisering

Vi har för närvarande 30 sjömanshus i landet. Sjömansförmedlingar finns
på 35 orter. Utredningsförslaget innebär att sjömanskontor skall inrättas i
18 städer. Fördelningen av nuvarande sjömanshus och sjömansförmedlingar
samt utredningens förslag till placering av de ifrågasatta nya sjömanskontoren
framgår av följande tabell.

Ort	Sjömans-	Sjömans-	Sjömans-	Ort	Sjömans-	Sjömans-	Sjömans
	hus	förm.	kontor		hus	förm.	kontor
Falkenberg.	1)			Oxelösund .. ..		X	X
Gävle .....	X	X	X	Piteå ........	1)
Göteborg .	. . X	X	X	Ronneby.....		X
Halmstad .	. . X	X
Holm sund .		X		Simrishamn ..		X
				Skelleftehamn		X
Hudiksvall.		X		Skellefteå . . . .	1)
Hälsingborg	. . X	X	X	Stockholm ....	X	X	X
Härnösand.	. . X	X		Stugsund ....		X
Kalmar ...		X	X
Karlshamn.	X	X	X	Strömstad ....	X
				Sundsvall ....	X	X	X
Karlskrona.	X	X		Söderhamn....	X		X
Karlstad....		X	X	Södertälje ....	1)	X
Kristianstad	. . X			So vesborg ...	X	X
Landskrona	X	X	X
Luleå ......		X	X	Trelleborg ....	X	X
				Uddevalla ....	X	X	X
Lysekil ...		X		Umeå..... ..	X		X
Malmö......		X	X	Visby ........	X	X	X
Marstrand .	X			Västervik ....	X	X
Motala......		X
Norrköping	. . X	X	X	Västerås.....	1)	X
				Ystad........	X	X
Nyköping ..	X			Örnsköldsvik..	X	X
Oskarshamn	. . X	X	X	Åhus ........		X

1 På dessa orter finns särskilt förordnad mönstringsförrättare.

Av tabellen utläses att både sjömanshus och sjömansförmedling finns på
24 orter, enbart sjömanshus på sex och enbart sjömansförmedling på elva.
Sjömanskontor föreslås inrättade på 18 orter. Av de nuvarande 30 sjömanshusen
skulle tolv indras utan att ersättas av sjömanskontor. Det bör vid
studium av tabellen uppmärksammas, att orterna Holmsund/Umeå, Kristi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

anstad/Åhus, Nyköping/Oxelösund och Söderhamn/Slugsuud lokalt liör
nära samman. Närmare om förslaget anför utredningen.

Vid bedömningen av frågan, på vilka orter sjömanskontor skall hållas bör
betraktas som ett grundläggande önskemål, att arbetet på kontoret skall vara
tillräckligt för att i stort ge sysselsättning åt en heltidsanställd föreståndare.
Härvid bör emellertid ej bortses från att det kan vara möjligt att under
längre eller kortare tid utnyttja någon mindre del av föreståndarens arbetskraft
för annan uppgift på arbetsförmedlingsområdet, exempelvis stuveriförmedling.

Med dessa utgångspunkter föreslår utredningen, att sjömanskontor upprättas
i Luleå (2 575)1, Umeå/Holmsund (1 337), Sundsvall (1 727), Söderhamn/Stugsund
(1101), Gävle (2 444), Stockholm (14 779), Nyköping/
Oxelösund (2 928), Norrköping (1 885), Oskarshamn (1213), Kalmar
(1144), Visby (1 208), Karlshamn (711), Malmö (4 678), Landskrona
(3 258), Hälsingborg (4 664), Göteborg (44 085), Uddevalla (1510), Karlstad
(2 832), eller 18 orter. Vid valet mellan Nyköping och Oxelösund som
förläggningsplats för sjömanskontor förordar utredningen Oxelösund med
hänsyn till det större antalet mönstringar i denna stad och till stadens större
betydelse som hamnstad. Sjömanshusen i Umeå och Söderhamn torde böra
ersättas med sjömanskontor i samma städer, varvid dock bör eftersträvas,
att kontorslokal erhålles i de delar av städerna, som gränsar till Holmsund
respektive Stugsund.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att sjömanskommittén pa
sin tid föreslog att vissa av de nu nämnda orterna skulle fråntas sina sjömanshus.
Utredningen anför.

Sjömanskommittén har uttalat sig för att av nu föreslagna förläggningsorter
Söderhamn, Norrköping, Oskarshamn, Karlshamn, Landskrona, Uddevalla,
Karlstad, eller 7 orter, skola fråntagas sina sjömanshus. Enligt vad
som upplysts från arbetsmarknadsstyrelsen, torde arbetsförmedlingens befattning
med sjömännen å dessa senare orter i allmänhet motsvara omkring
en halv kvalificerad arbetskraft, något mer eller något mindre; i Söderhamn
uppskattas sjömansförmedlingen (förlagd till Stugsund) kräva i runt tal 2
timmar om dagen. Det finns skäl att räkna med att, vid en sammanslagning
av sjömanshusen och sjömansförmedlingarna, föreståndarna för de senast
nämnda sju orterna skulle komma att i stort sett få full sysselsättning. I fråga
om Karlshamn och Söderhamn kan möjligen råda en viss tvekan med
hänsyn till det relativt ringa antalet mönstringar på dessa orter. Å andra
sidan bör emellertid uppmärksammas, att arbetsbelastningen i Karlshamn
ökat under de senaste åren, sedan stadens oljehamn färdigställts, och torde
komma att ytterligare något ökas om sjömanshusen i övrigt i Blekinge och
utmed Skånes ostkust indragas, vilket synes böra ske med hänsyn till förhållandena
på här ifrågavarande orter. Det långa avståndet mellan Gävle
och Sundsvall kan tala för att ett sjömanskontor upprätthålles i Söderhamn.
1 fråga om Uddevalla kan man hysa tveksamhet på grund av närheten till
Göteborg, men övervägande skäl synas tala för att sjömanskontor hålles även
i förstnämnda stad, särskilt vid indragning av övriga sjömanshus i Bohuslän.

'' Inom parentes anges antalet mönstringar i genomsnitt för åren 1956—1958.

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

Av vad nu anförts i fråga om sjömanskontorens antal och placering enligt
utredningsförslaget framgår, att utredningen är ense med den tidigare sjömanskommittén
om alt sjömanshusen i följande tolv städer bör indras, nämligen
i Örnsköldsvik (584), Härnösand (1 233), Västervik (405), Karlskrona
(251), Sölvesborg (588), Kristianstad (216), Ystad (631), Trelleborg (665),
Halmstad (503), Marstrand (1 052), Lysekil (753) och Strömstad (203). Utredningen
anser att det möjligen beträffande Härnösand, Strömstad och
Trelleborg kan föreligga någon tvekan om de icke bör tilldelas sjömanskontor,
Härnösand med hänsyn till antalet mönstringar och de övriga orterna
med hänsyn till deras läge i nordligaste Bohuslän respektive på Skånes sydkust.
Enligt utredningens mening är emellertid verksamheten i Härnösand
inte tillräckligt stor för att det skall finnas skäl att hålla ett sjömanskontor
så nära kontoret i Sundsvall, där ett dylikt kontor under alla förhållanden
bör finnas. I Strömstad och Trelleborg synes underlaget alltför litet för ett
självständigt sjömanskontor.

På de orter, där sjömanskontor icke kommer att finnas, anser utredningen
att mönstringsverksamheten bör ordnas alltefter vad sjöfartsstyrelsen
finner lämpligast. Sammanlagda antalet mönstringar på dessa orter är relativt
ringa i jämförelse med verksamhetens omfattning på de större orterna.
Antalet mönstringar på de orter, som nu har sjömanshus men ej får sjömanskontor,
utgör i allmänhet — bortsett från Härnösand — genomsnittligt
endast en eller annan per dag, och registrering av någon omfattning förekommer
icke. Det spelar då en underordnad roll, om nuvarande åtskillnad
mellan förmedlingen och mönstringen kommer att bestå. I varje fall kan det
enligt utredningen knappast göras anspråk på att vid förordnande av befattningshavare
hos arbetsförmedlingen på orten skall tagas någon större
hänsyn till att denne också skall handha sjömansmönstring, exempelvis ombord
på fartyg, kanske ute på en redd i hårt väder. Om på arbetsförmedlingen
finns befattningshavare lämplig för mönstringsarbete, torde han dock
böra förordnas därtill. I andra fall synes nuvarande anordning med tulltjänstemän
såsom mönstringsförrättare fortfarande kunna utnyttjas. Utredningen
räknar emellertid icke med att lullanstalternas befattning med
mönstringar kommer att öka genom indragningarna. Genom att i första
hand arbetsförmedlingarna skall kopplas in på mönstringarna kommer utvecklingen
snarare att gå i motsatt riktning. Arbetsförmedlingarnas befattning
med mönstringsärenden påkallar enligt utredningen icke någon ökning
av de berörda förmedlingarnas lönekostnader — antalet mönstringar
på ifrågavarande orter är ringa, liksom det merarbete mönstringen medför
utöver förmedlingen. Magistrat bör enligt utredningen ej längre ifrågakomma
att anlitas för mönstringsförrättning.

Arrangemanget med särskilt förordnad mönstringsförrättare (Falkenberg,
Piteå, Skellefteå, Södertälje och Västerås) synes kunna vara till fördel,
där mönstringsverksamheten är av någorlunda omfattning och lämplig person
finns tillgänglig för uppdraget. Det bör ej vara uteslutet, att denne även
slår till förfogande för sådan serviceverksamhet, rådgivning m. m., som det

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

kan finnas behov av. Med angivna utgångspunkt bör med avseende på de
orter, som nu mister sina sjömanshus utan att få sjömanskontor i stället,
övervägas om icke åtminstone tills vidare särskild mönstringsförrättare bör
förordnas.

Med hänsyn till ledigheter in. in. kan det enligt utredningen vara lämpligt
att förordna mer än en person, som kan utföra mönstringsförrättningar
på en plats. Exempelvis torde det kunna ifrågakomma, att på en och samma
plats både befattningshavare hos arbetsförmedling och tulltjänsteman
har förordnande som mönstringsförrättare.

Den mönstrings- och därmed sammanhängande verksamhet, som icke
handhas av sjömanskontor, torde böra stå under tillsyn från det kontor, vars
distrikt mönstringsförrättaren tillhör.

Utredningen framhåller — i likhet med tidigare sjömanskommittén —
angelägenheten av att de personer, som skall tjänstgöra som mönstringsförrättare,
erhåller särskild undervisning rörande de för mönstringsverksamheten
uppställda reglerna och övriga för området speciella bestämmelser och
förhållanden. Detta gäller naturligen även den tull- och annan personal
utanför sjömanskontoren, som skall syssla härmed. Vad angår personalen
på sjömanskontoren bör denna givetvis på lämpligt sätt även förberedas för
arbetet med sjömansförmedlingen.

Personal och lönesättning

Utöver ombudsmannen, som alltid har nautisk utbildning, finns vid sjömanshusen,
allt efter arbetets omfattning, en eller flera biträdestjänster. Vid
de tre största sjömanshusen (Göteborg, Stockholm, Hälsingborg) finns dessutom
anställd en högre befattningshavare, kallad notarie. Han har närmast
ställning som ombudsmannens ställföreträdare. Vid sjömanshusen är för
närvarande anställda sammanlagt cirka 85 personer.

Lönerna för sjömanshusens befattningshavare är anpassade till den statliga
löneplanen. Ombudsmännen i Göteborg, Stockholm och Hälsingborg är
inplacerade i lönegrad A 21, i övriga städer i lönegrad A 18. Ombudsmannen
i Göteborg äger därjämte uppbära avlöningsförstärkning med 2 750 kronor
för år. Notarierna åtnjuter lön enligt lönegrad A 18, och för biträdespersonalen
varierar lönesättningen mellan A 5 och A 14. Till tjänsteman i lönegrad
18 eller högre utgår särskild ersättning för mönstring ombord å fartyg,
som icke ligger vid kaj, samt för mönstring ombord å fartyg på övertid
(extra mönslringsförrättning). Till befattningshavare i lägre lönegrad utgår
i det förra fallet särskild ersättning samt vid mönstring efter arbetstidens
slut övertidsersättning i sedvanlig ordning.

Till särskilda mönstringsförrättare, av vilka för närvarande finns fem, utgår
ersättning, i två fall enbart i form av arvode (2 kronor) per prestation,
i övriga fall i form av dels prestationsarvode (1 krona 50 öre), dels ett årligt
arvode å 000 kronor. Särskilt förordnad mönstringsförrättare — liksom
magistratsledamot eller tulltjänsteman som anlitas för mönstringsförrätt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

ning — äger behålla de avgifter för extra mönstringsförrättning, som uppburits
i verksamheten.

Den personal, som tjänstgör på sjömansförmedlingarna, ägnar i allmänhet
även sin tid åt den allmänna arbetsförmedlingen. Sjömansförmedlingarna
i Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Stockholm och delvis Gävle har dock
egen personal — föreståndare (inspektör), assistent och biträdespersonal —
och egna lokalutrymmen. Endast ett mindre antal förmedlingar förestås
eller handhas av personal med sjöbefälsutbildning eller befarenhet. Inom
sjömansförmedlingarna sysselsättes ett sextiotal personer, vilka emellertid
i allmänhet samtidigt handha annan förmedling.

I fråga om lönesättningen för befattningshavarna vid sjömansförmedlingar
med egen personal gäller för närvarande, att föreståndarna i Göteborg,
Stockholm och Hälsingborg är placerade i lönegrad A 19, att för föreståndaren
i Malmö och för en förste assistent i Göteborg utgår lön enligt lönegrad
A 16 samt att övriga assistenter åtnjuter lön enligt lönegraderna 11 eller
13. Vid de sjömansförmedlingar, som icke har egen personal, gäller givetvis
samma grunder för lönesättningen som vid vederbörande arbetsförmedling.

Med bortseende från Göteborg, Hälsingborg, Malmö och Stockholm uppskattar
utredningen personalbehovet vid de ifrågasatta nya sjömanskontoren
till mellan två och tre personer på varje kontor. Detta är ungefär lika med
den nuvarande personalen hos motsvarande sjömanshus. Sammanslagningen
torde visserligen medföra någon ökning i arbetet, jämfört med sjömanshusens
arbetsbörda för närvarande, men ökningen motväges delvis av att
vissa arbetsuppgifter enligt förslag av utredningen i det följande — faller
bort, exempelvis avgiftsuppbörden. Genom sammanslagningen blir också
enligt utredningens mening en rationalisering av verksamheten möjlig. Utredningen
räknar sålunda för de nu åsyftade 14 sjömanskontorens del med
behov av en föreståndare samt i genomsnitt en heltids- och en halvtidsanställd
befattningshavare i biträdesgrad. Därest utöver två heltidsanställda
befattningshavare, föreståndaren inräknad, en befattningshavare på halvtid
blir behövlig, synes det önskvärt, att detta ytterligare personalbehov
tillgodoses genom att en inom arbetsmarknadsorganisationen anställd befattningshavare
halva dagen placeras hos sjömanskontoret. Genom denna
möjlighet att låna arbetskraft från arbetsförmedlingskontoret, kan personalen
vid sjömanskontoret hållas mer i underkant än som eljest skulle vara
tillrådligt och i vissa fall begränsas till föreståndare och ett biträde. Å
andra sidan blir det under vissa perioder säkerligen möjligt för sjömanskontoret
att avstå personal till arbetsförmedlingen. Med dessa utgångspunkter
uppskattar utredningen det sammanlagda personalbehovet vid de
14 mindre sjömanshusen till mellan 35 och 40 befattningshavare, föreståndarna
inräknade. Med hänsyn till att många av biträdena skall vara på
halvtid räknar utredningen i anslagshänseende med 18 hela biträdeslöner
i de lönegrader som kommer att föreslås i det följande.

Vid de fyra största sjömanskontoren, i första hand Göteborg och Stock -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

holm, men i andra hand även Hälsingborg och Malmö, blir arbetskraftsbehovet
betydligt större, sammanhängande med mönstrings- och förmedlingsfrekvensen
där. Vid bedömande av personalbehovet bör visserligen kunna
räknas med att det vid de nuvarande sjömanshusen och sjömansförmedlingarna
på dessa orter varit lättare än vid andra att organisera arbetet så
att personalen blivit fullt sysselsatt. Å andra sidan bör kunna förutsättas,
att den rationalisering, som en sammanslagning av arbetsenheterna innebär,
blir effektivare vid de större kontoren än vid de mindre. Med dessa
utgångspunkter synes det rimligt att uppskatta personalåtgången vid de
blivande sjömanskontoren på nu avsedda fyra orter på så sätt, att till nuvarande
antal befattningshavare vid sjömanshusen lägges ungefär hälften
av motsvarande siffror för sjömansförmedlingarna. Härvid skulle erfoidras,
utom föreståndarna, sammanlagt 33 tjänstemän. Då räknas uteslutande med
heltidstjänster.

Det totala personalbehovet vid de föreslagna 18 sjömanskontoren har
alltså av utredningen uppskattats till mellan 70 och 75 befattningshavare.
Vid en jämförelse med nuvarande siffra för sjömanshusen, omkring 85, bör
ihågkommas, å ena sidan att sjömanskontorens personal även skall sköta sjömansförmedling,
å andra sidan att tolv av de nuvarande sjömanshusen föreslås
skola indragas. Det hänvisas till att de sjömansförinedlingar, som skall
uppgå i de nya sjömanskontoren, nu på vissa orter har en ganska stor personal
_ de fyra största förmedlingarna har tillsammans mer än 20 befatt ningshavare.

Utredningen tillägger, att dess förslag icke grundas enbart på
allmänna genomsnittsuppskattningar utan även på försök att bedöma personalbehovet
hos varje särskilt kontor.

Vad härefter gäller lönesättning och tjänstebenämningar vid de ifrågasatta
nya sjömanskontoren föreslår utredningen, att föreståndarna normalt
placeras i lönegrad A 21 med tjänstetiteln distriktschef. Pa samma sätt som
nu gäller för sjömanshusombudsmännen bör emellertid föreståndarna vid
de största kontoren ha en högre löneställning. Utredningen förordar i det
hänseendet att föreståndarna i Stockholm och Hälsingborg inplaceras i lönegrad
A 23 och föreståndaren i Göteborg i lönegrad A 24. Tjänsteman som
utför extra mönstringsförrättning bör i fortsättningen åtnjuta ersättning
härför endast i den mån detta följer av reglerna för övertidsersättning. De
av utredningen föreslagna lönegraderna för föreståndarna överensstämmer
i stort sett med dem, som av sjömanskommittén föreslagits för de i dess
betänkande avsedda sjömanshusombudsmännen. Att löneställningen enligt
utredningens förslag blir högre än som nu gäller för föreståndarna för sjömansförmedlingarna,
synes motiverat med hänsyn till att särskilda kvalifikationer
i fråga om erfarenhet av sjöfart bör krävas, vilka dessa senare ej
alltid besitter.

För vart och ett av de 14 mindre sjömanskontoren räknar utredningen
med anställande av en heltids eller halvtids befattningshavare i lönegrad
A 10 som närmaste medhjälpare åt föreståndaren. Sådana befattningar finns

7 Dihang till riksdagens protokoll 19110. 1 samt. Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

nu vid flera av sjömanshusen. Det torde icke vara uteslutet att, där så befinnes
lämpligt, för den föreslagna lönen förvärva befattningshavare med
viss sjömansutbildning. Ytterligare bör vid ett vart av de nu åsyftade sjömanskontoren
finnas anställt ett heltids eller halvtids kontorsbiträde i lönegrad
A 5. Med hänsyn till att en del av befattningshavarna blir halvtidsanställda,
räknar utredningen här med sammanlagt tio löner i lönegrad A 10
och åtta i lönegrad A 5.

De vid de fyra största kontoren föreslagna 33 tjänstemännen finner utredningen
böra utgöras av tre notarier i lönegrad A 19 (Göteborg, Stockholm
och Hälsingborg) och vidare, i anslutning till inom arbetsförmedlingen
vanlig lönegradsplacering, tre förste assistenter i lönegrad A 16, fyra
assistenter i lönegrad A 13, sex assistenter i lönegrad All, fyra kontorister
i lönegrad A 9, fyra kanslibiträden och två expeditionsvakter i lönegrad A 7
samt sju kontorsbiträden i lönegrad A 5.

Av nu angivna befattningshavare bör enligt utredningens mening samtliga
föreståndare och notarierna erhålla ordinarie anställning, medan övrig
personal tills vidare torde böra sättas på icke-ordinarie stat.

Särskilt förordnad mönstringsförrättare, liksom tulltjänsteman eller annan
utomstående som utför extra mönstringsförrättning, bör som för närvarande
äga behålla därvid uppburen avgift. Vad angår befattningshavare
hos arbetsförmedling, som utför extra mönstringsförrättning, synes emellertid
enligt utredningen övervägande skäl — icke minst angelägenheten att
sådan befattningshavare icke skall få sken av att ha inkomst av förmedlingsverksamhet
— tala för att avgiftsbeloppen inlevereras till arbetsmarknadsstyrelsen
eller sjöfartsstyrelsen; befattningshavarens rätt att åtnjuta övertidsersättning
för förrättningsarbetet får härvid bedömas i vanlig ordning.
Redogörelse för nu åsyftade fristående mönstringsförrättningar och därvid
uppburna avgifter bör enligt utredningen periodiskt tillställas sjöfartsstyrelsen.

Remissyttrandena

Förslaget att sammanföra förmedling och mönstring av
sjofolk till ett statligt organ har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
praktiskt taget samtliga hörda myndigheter och organisationer. Sålunda
delar sjöfartsstyrelsen utredningens mening om de fördelar, som vinnes
genom att sammanföra mönstrings- och arbetsförmedlingsuppgifterna till
ett gemensamt lokalt organ. Bland annat kommer därigenom arbetsgivare
och arbetstagare på sjöfartens område att befrias från de olägenheter
och den tidsspillan, som det innebär att för ett och samma ärende behöva
besöka två skilda organ, och en sammanslagning möjliggör också rationellare
och billigare arbetsmetoder. Statskontoret och arbetsmarknadsstyrelsen
gör uttalanden i samma riktning. Sistnämnda ämbetsverk understryker
bl. a. värdet av att allt arbete med kontroll av sjöfartsböcker, läkarintyg,
arbetsbetyg och dylikt, som måste utföras av både sjömanshusen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

sjömansförmedlingarna, kan läggas på en hand och därigenom förenklas.
Även Sveriges redareförening, liksom övriga organisationer på sjöfartsområdet,
har i princip anslutit sig till den föreslagna samordningen. Föreningen
uppställer emellertid som förutsättning att servicen åt sjöfolket på
de orter, där sjömanshus föreslås skola dras in utan att ersättas av sjömanskontor,
icke försämras, vilket föreningen befarar kommer att bli fallet
om utredningsförslaget i alla delar följes. Föreningen förordar bl. a. — vartill
återkommes i det följande — att sjömanskontor inrättas på fler orter
än de av utredningen föreslagna. Rederiföreningen för mindre fartyg och
även länsstyrelsen i Östergötlands län är mera tveksamma. De understryker
båda att den nuvarande sjömanshusverksamheten hittills fungerat väl och
att det ur sjöfartsnäringens synpunkt knappast kan vara motiverat att företa
en så genomgripande omorganisation som här föreslagits.

Den av utredningen föreslagna benämningen »sjömanskontor»
ogillas av ett stort antal av de hörda instanserna. Sjöfartsstyrelsen,
statistiska centralbyrån, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och i
Västernorrlands län samt Sveriges redareförening menar sålunda alla i princip,
att den gamla särpräglade benämningen »sjömanshus», som funnits sedan
mitten av 1700-talet och som allmänt förstås också i grannländerna,
bör bibehållas, trots att status och arbetsuppgifter förändras.

Beträffande de ifrågasatta nya sjömans kontorens organisatoriska
ställning, särskilt valet av administrativ huvudman, redovisas
motsatta åsikter. Arbetsmarknadsstyrelsen delar utredningens uppfattning
att den nya organisationen administrativt bör inordnas i arbetsmarknadsverket.
En förutsättning är emellertid att de blivande sjömanskontoren
samordnas med arbetsmarknadsverkets övriga fältorganisation.
Styrelsen kan sålunda icke tillstyrka utredningens förslag, att sjömanskontoren
skulle såsom relativt fristående organ ställas direkt under arbetsmarknadsstyrelsen
och därmed i organisatoriskt hänseende icke underordnas
länsarbetsnämnderna. I realiteten skulle, om förslaget genomfördes, den del
av arbetsmarknaden, som omfattar sjöfarten, komma att isoleras från den
övriga arbetsmarknaden. Vidare skulle möjligheterna till arbetsutjämning
mellan de olika expeditionerna reduceras, och olägenheter för personalen
i tjänstetillsättnings- och befordringsavseenden uppstå. En utbrytning av
sjömansförmedlingens verksamhet från den lokala arbetsförmedlingsverksamheten
skulle dessutom strida mot de förutsättningar, på vilka den aktuella
arbetsmarknadspolitiken vilar. Den omständigheten att länsarbetsnämnderna
utövar lokal ledning av en sammanslagen förmedlings- och
mönstringsverksamhet behöver icke hindra, att sjöfartsstyrelsen genom
instruktioner och direktiv kan öva inflytande på mönstringsverksamheten i
den utsträckning som kan anses erforderlig och påkallad. Styrelsen vill sålunda
bestämt förorda att sjömanskontoren helt och hållet — alltså bl. a.
även anslagsmässigt — inordnas i arbetsförinedlingsnätet.

Liknande synpunkter framföres av Svenska maskinbefälsförbundet, som
betecknar utredningens uppfattning, att länsarbetsnämnderna icke kan an -

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1960

tagas besitta sakkunskap på sjöfartsområdet, som felaktig. Sjömansförmedlingarna
har varit underordnade länsarbetsnämnderna så länge dessa
varit verksamma, och förmedlingarna och nämnderna är de enda offentliga
organ som har erfarenhet av handelsflottans personalproblem. Uppgifter
förknippade med dessa problem blir tyngdpunkten i sjömanskontorens
verksamhet, medan sjömanshusens uppgifter endast är av registrerande
karaktär. Vid tillkomsten av sjöfartsverket var det heller icke tänkt att
handelsflottans personalanskaffning var av sådan art, att den skulle handläggas
av ett speciellt sjöfartsorgan. Därest sjömanskontoren inte blir underställda
länsarbetsnämnderna med hela sin verksamhet, kommer detta
enligt förbundet att medföra mycket stora organisatoriska svårigheter.

Även Svenska sjöfolksförbundet och Svenska stewardsföreningen har —
med hänvisning till det sammanhang, som sjömanskontorens arbetsförmedlande
verksamhet har med arbetsmarknadsorganisationen och även
med arbetslöshetskassorna — anslutit sig till utredningsförslaget, att arbetsmarknadsstyrelsen
bör vara administrativ huvudman för sjömanskontoren.
Denna inställning har också statskontoret.

Emot de nu nämnda instanserna står många myndigheter och organisationer,
vilka anser att sjömanskontoren i stället bör sortera under sjöfartsstyrelsen.
Till denna grupp hör i första rummet sjöfartsstijrelsen själv,
som hävdar att den huvudsakligen av praktiska skäl motiverade sammanslagningen
av sjömanshusen och sjömansförmedlingarna icke i och för sig
utgör bärande grund för att bryta centraliseringen av sjöfartsfrågorna. Styrelsen
åberopar att enligt utredningens beräkningar mer än två tredjedelar
av kostnaderna för sjömanskontoren hänför sig till sådana verksamhetsgrenar
som övertas från sjömanshusen. Det bör också beaktas att sjömanskontoren,
liksom hittills sjömanshusen, kommer att förestås av personer
med erfarenhet av tjänstgöring till sjöss. Härtill kommer att bemanningsfrågorna
är av väsentlig betydelse som ett led i den offentliga verksamheten
för ökad sjöfartssäkerhet, och även övriga till de nya sjömanskontoren från
sjömanshusen överflyttade arbetsuppgifter har av ålder ansetts tillhöra
verksamhetsområdet för det centrala statsorganet för sjöfartsfrågor. Det
skulle innebära ett steg tillbaka, anser sjöfartsstyrelsen, att från det nuvarande
centrala sjösäkerhetsorganet bryta ut de administrativa frågorna
rörande ombordanställning av sjöfolk och vad därmed sammanhänger, över
huvud taget kommer den av utredningen förordade uppdelningen av det
administrativa huvudmannaskapet mellan sjöf artsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
att försvåra en rationell och kostnadsbesparande samordning
av verksamheten inom sjöfartsstyrelsens olika organ.

Sveriges redareförening intar samma bestämda ståndpunkt och uttalar
såsom anmärkningsvärt, att förmedlingsverksamheten i detta sammanhang
skall tillmätas en sådan betydelse, alt den administrativa ledningen måste
läggas på ett verk, som i övrigt icke har något att göra med sjöfart. Det
förhåller sig ändå så att flertalet av de frågor, som utredningen berör i sitt
betänkande, för närvarande sorterar under sjöfartsstyrelsen. Genom ett för -

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

ståndigt upplagt samarbete mellan sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
borde även med sjöfartsstyrelsen som huvudman för sjömanskontoren
de frågor, vilka hänför sig till förmedlingen av sjömän, väl kunna tillgodoses.
Det är angeläget, slutar föreningen, att sjöfartsnäringens vitala intressen
på förevarande område tillräckligt beaktas, och detta kan enligt föreningens
bedömanden ske endast om sjöfartsstyrelsen blir chefsmyndighet för den
sammanslagna mönstrings- och förmedlingsverksamheten.

På i huvudsak samma skäl har även statens organisationsnämnd, riksräkenskapsverket,
länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Hallands och Gävleborgs
län samt Rederiföreningen för mindre fartyg och Sveriges fartygsbefälsförening
uttalat sig för att huvudsansvaret för sjömanskontorens verksamhet
bör åvila sjöfartsstyrelsen. Riksräkenskapsverket tillägger att det i
instruktionen för sjöfartsverket därvid bör intagas en föreskrift om samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen.

Vad härefter gäller partsrepresentationen tillstyrkes i allmänhet förslaget
om slopande av sjömanshusdirektionerna och inrättande i deras ställe
av helstatliga lokala organ, sj ömansnämnder, sorterande under sjöfartsstyrelsen.
Att nämnden i viss sammansättning skall kunna fungera som
sådan lokal sjöfartsdelegation, som avses i Genuakonventionen,
biträdes också av remissinstanserna. Svenska maskinbefälsförbundet föreslår
att ordförande i sjömansnämnd skall utses av arbetsmarknadsstyrelsen.
Statens organisationsnämnd slutligen vill att sjömansnämnd och
sjömanskontor skall vara sammanslagna till gemensamma lokala organ.

Vad utredningen föreslagit om inrättande av ett för sjöfarts- och arbetsmarknadsstyrelsen
gemensamt rådgivande centralt partsorg
a n har inte föranlett några särskilda uttalanden i remissen.

Däremot har olika meningar kommit till uttryck rörande behovet av en
sjömännens centralstiftelse. Sålunda menar statens organisationsnämnd
och länsstyrelsen i Hallands län, att stiftelsens funktioner
lika väl kan fullgöras av sjöfartsstyrelsen. Sjöfartsstyrelsen själv är tveksam
huruvida det är påkallat att av formella skäl centralisera medelsförvaltningen
till ett nytt organ. Styrelsen har visserligen förståelse för den
bakomliggande tanken, att en icke-statlig juridisk person skall stå som
ägare till och förvaltare av de tidigare sjömanshusmedlen. Någon anmärkning
har emellertid icke kunnat riktas mot de nuvarande sjömanshusdirektionernas
medelsförvaltning. Det förhållandet att direktionerna enligt utredningens
förslag skall bli statliga nämnder medför i sak icke någon väsentlig
förändring i direktionernas ställning och arbetsuppgifter. Medelsförvaltningen
bör sålunda enligt styrelsens mening ligga hos sjömansnämndcrna,
vid vilket förhållande någon särskild stiftelse för ändamålet icke blir
erforderlig.

Även statskontoret och Rederiföreningen för mindre fartyg avstyrker törslaget
om en särskild stiftelse för medelsförvaltningen, föreningen under
åberopande av att medlen är sjömanshusens enskilda egendom och därför
bör förvaltas på samma sätt som hittills, samt statskontoret med hänvis -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

ning till att ämbetsverket vid sin behandling av avsnittet om verksamhetens
finansiering i det följande föreslår att tonavgifterna m. m. skall inlevereras
till statsverket, vid vilket förhållande endast skulle återstå förvaltningen
av donationsmedlen. Sveriges fartygsbefälsförening tillstyrker stiftelsen
men anser att dess medelsförvaltning bör begränsas till att gälla de indragna
sjömanshusens tillgångar.

Rörande lokaliseringen av sjömanskontoren understryker
särskilt sjöfartsstyrelsen och Sveriges redareförening att avgörande för
frågan hur många kontor som bör finnas och var dessa skall ligga måste
vara kravet på en fortsatt fullgod service åt sjöfartsnäringen.

När det gäller mönstringsverksamheten anser visserligen sjöfartsstyrelsen
att denna servicesynpunkt kan tillgodoses även med ett begränsat antal
sjömanskontor, därest på andra orter, såsom utredningen också föreslagit,
mönstringsverksamheten kan ombesörjas av särskilda mönstringsförrättare.
Beträffande vissa av de städer, vilkas sjömanshus av utredningen
föreslås till indragning, speciellt städerna Trelleborg och Härnösand, synes
emellertid sjöfartsintressena kräva mera fasta anordningar för tillgodoseende
av mönstringsbehovet än utredningen förutsatt. Sjöfartsstyrelsen anför
härom i huvudsak följande.

Direktionen för sjömanshuset i Trelleborg har i sitt yttrande till sjöfartsstyrelsen
bl. a. anfört, att staden och hamnen befinner sig i stark expansion,
ävensom fäst uppmärksamheten på de speciella förhållanden som,
jämfört med övriga sjömanshus, råder där. Största delen av mönstringsförrättningarna
sker på öppen redd, 2—4 naut. mil från närmaste land under
alla tider på dygnet och under alla väderleksförhållanden. Det är förenat
med direkt livsfara för en ovan person att i storm och grov sjö borda ett
fartyg. Dessutom är det av största vikt, att mönstringsförrättaren vid sådana
uppdrag är fullt kvalificerad, eftersom denne helt och hållet är lämnad
åt sig själv utan möjligheter att t. ex. göra förfrågningar per telefon i
ofta förekommande tveksamma fall.

Direktionen för sjömanshuset i Härnösand anser i sitt yttrande till sjöfartsstyrelsen
att Härnösand såsom den äldsta sjö- och stapelplatsen i Norrland
i första hand borde ifrågakomma beträffande inrättandet av sjömanskontor,
framför någon av de i förslaget avsedda platserna på norrlandskusten.
Som skäl framhålles det stora mönstringsdistrikt, som det nuvarande
sjömanshuset har att betjäna. Distriktet omfattar ett vidsträckt industriområde
med ett flertal lastageplatser. Ofta får förrättning ske ombord å fartygen
ute på redd. Direktionen tillägger att genom den nyligen färdigställda
oljehamnen i Härnösand kommer antalet förrättningar i området att öka.

Sjöfartsstyrelsen vitsordar de av sjömanshusdirektionerna i Trelleborg
och Härnösand åberopade förhållandena. För den händelse det anses, att
sjömanskontor av finansiella skäl icke kan uppehållas i dessa städer, vill
styrelsen föreslå, att till sjömanskontoren i Malmö och Sundsvall anknytes
en särskild assistent med stationeringsort i Trelleborg respektive Härnösand.
Dessa assistenters arbetsuppgift skulle vara att i egenskap av särskilda
mönstringsförrättare handha mönstringsverksamheten på stationeringsorten
och i andra närliggande hamnar. Själva registreringsarbetet skulle
därvid, såsom även för närvarande sker beträffande särskilda mönstringsförrättare,
ombesörjas av respektive huvudkontor. Någon särskild skriv -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

hjälp skulle därför icke ifrågakomma för dessa assistenters del. I båda de
nu ifrågavarande distrikten torde vidare bemanningskontrollen äga särskild
aktualitet och i framtiden kräva avsevärd tid. Om därtill jämväl lägges förmedlingsarbete
för sjömän inom området, torde assistenternas arbetstid bliva
väl utfylld.

Sjöfartsstyrelsen framhåller att liknande omständigheter, om än icke av
samma styrka, gör sig gällande beträffande andra städer, där sjömanshus
föreslagits till indragning, exempelvis Sölvesborg samt Halmstad, Marstrand,
Lysekil och möjligen även Strömstad. Särskilt under övergångstiden till ett
nytt system torde det vara önskvärt att på dessa orter ha tillgång till kunniga
och erfarna mönstringsförrättare. Sjöfartsstyrelsen pekar i det sammanhanget
på möjligheten att som särskilda mönstringsförrättare på vissa av
dessa och måhända även andra orter anställa befattningshavare, som blir
friställda i samband med indragningarna. Vederbörande skulle därvid kunna
knytas som tjänsteman på övergångsstat till närmaste sjömanskontor.

Sveriges redareförening anser sig icke övertygad om att servicen åt sjöfolket
kommer att bli fullgod på vissa av de orter, där utredningsmannen
föreslagit indragning av nuvarande sjömanshus. Föreningen anför härom.

Visserligen föreslås tillsättandet av särskilda mönstringsförrättare, varvid
de friställda sjömanshusombudsmännen i första hand skulle ifrågakomma,
men man kan befara, att detta endast blir en övergångsåtgärd. På flera av
de platser, där sjömanshuset föreslås bliva indraget, är sjöfarten livlig. Härmed
följer en icke ringa skiftning av sjöfolk. Sjömansförmedlingen på orten
kommer att anlitas i stor utsträckning och det framstår då som naturligt,
att erforderlig av- och påmönstring samtidigt skall kunna ske. Med
hänsyn till att sjömansförmedlingsverksamheten å de flesta orter är knuten
till den allmänna arbetsförmedlingen och där omhänderhaves av tjänstemän,
som icke sällan stå ganska främmande för sjöfartens problem, vore
det synnerligen angeläget, om man å de platser, där omsättningen av sjöfolk
är livlig, tillser att sjömanskontor inrättas. Härigenom skulle sjömansförmedlingen
komma under sådan ledning, att de speciella sjöf artsproblemen
beaktades, samtidigt som på- och avmönstring kunde verkställas av
kompetent personal.

Med hänsyn till vad nu sagts anser föreningen, att sjömanskontor bör inrättas
å ytterligare ett antal platser och föreslår i vart fall — utöver de av
utredningsmannen nämnda — sjömanskontor i Halmstad, Trelleborg och
Härnösand. Därjämte bör övervägas sjömanskontor i Västervik och Örnsköldsvik
och måhända å ytterligare ett antal platser med hänsyn till sjömanskontorens
karaktär av beredskapsorgan, vilket bör nogsamt beaktas.
En närmare lokal utredning bör enligt föreningens mening föregå beslut om
indragning. Rederiföreningen för mindre fartyg anlägger också servicesynpunkten
och ifrågasätter om icke ytterligare något kontor utöver de föreslagna
bör inrättas.

Även ett antal länsstyrelser föreslår att ytterligare sjömanskontor inrättas.
Hit hör länsstyrelsen i Blekinge lön, som vill att sjömanskontor skall
finnas också i Sölvesborg — som nu har sjömanshus —- enär planer förelig -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

ger att ytterligare utbygga den redan nu relativt stora varvsrörelsen i staden
och då hamnen är avsedd att utbyggas vid tillkomsten av Hylte Bruks
massafabrik vid Skräbeån. Med hänsyn bl. a. till den påbörjade utbyggnaden
av hamnen i Åhus och det stora antalet inskrivna sjömän vid sjömanshuset
i Kristianstad bör enligt länsstyrelsen i Kristianstads län frågan om
en indragning av detta sjömanshus ytterligare utredas. Till samma slutsats
kommer länsstyrelsen i Malmöhus län beträffande sjömanshuset i Trelleborg.
Länsstyrelsen i Hallands län finner det nödvändigt med ett sjömanskontor
i Halmstad med hänsyn till den avsevärda ökning av antalet svenska
fartyg, som framöver kommer att anlita stadens hamn. Länsstyrelsen pekar
på det pågående arbetet med oljehamn och kaj anläggning för oceangående
fartyg samt färjeförbindelsen fr. o. m. sommaren 1960 mellan Halmstad och
Aarhus. Den verksamhet som sjömanshuset i Marstrand utför kan enligt
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län icke ersättas med en särskilt förordnad
mönstringsförrättare. Småtonnaget i Göteborgs skärgård och från
ön Tjörn föredrar Marstrand framför det arbetstyngda Göteborg vilket medför
att sjömanshuset i Marstrand utfärdar det näst största antalet sjömansrullor
av landets sjömanshus. Obligatorisk mönstring för sjömän i inrikes
fart skulle för Marstrands del medföra en väsentlig ökning av antalet mönstringar.
I särskild skrift den 5 november 1959 har ett femtiotal å Tjörn bosatta
redare understrukit behovet av ett sjömanskontor i Marstrand. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län framhåller att det enligt utredningsförslaget
icke kommer att finnas något sjömanskontor på den 30 mil långa sträckan
mellan Sundsvall och Umeå. Ytterligare utredning bör därför ske om behovet
av ett sjömanskontor i Örnsköldsvik, främst med hänsyn till stadens
lämpliga belägenhet och till den pågående och väntade industriella utvecklingen
inom örnsköldsviksområdet. Beträffande Härnösand motsätter sig
länsstyrelsen bestämt den föreslagna indragningen, då staden har fullt tillräckligt
underlag för ett självständigt sjömanskontor. Vidare erinrar länsstyrelsen
om att Härnösand är en gammal sjöfartsstad med ett omkring
150 år gammalt sjömanshus. Staden är säte för sjöbefälsskola och sjömansskola
och är den enda ort i Norrland som har rederirörelse av någon betydelse.
Till förmån för inrättande av ett sjömanskontor i Härnösand har även
samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen uttalat sig. Delegationen
hävdar att starkare skäl talar för upprätthållande av två kontor i Västernorrlands
län än i Gävleborgs och framförallt i Kalmar län. Denna uppfattning
framföres även i en av Norrlandsförbundet ingiven skrift.

Emot de nu nämnda remissinstanserna står Svenska maskinbefälsförbundet,
som förordar en begränsning av antalet sjömanskontor jämfört med
vad utredningen föreslagit. Förbundet ifrågasätter nämligen behovet av ett
kontor i Söderhamn/Stugsund; de av utredningen redovisade siffrorna visar
att ett sådant kontor knappast kan vara berättigat. Sveriges fartygsbefälsförening
godtar utredningens förslag till indragningar, då det enligt föreningens
mening icke kan vara försvarbart att ha ett statligt lokalorgan inrättat
för en serviceuppgift, som tas i anspråk genomsnittligt endast en eller

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 12k år 1960

annan gång per dag. Även statens organisationsnamnet anser utredningens
organisationsplan innebära en rimlig avvägning.

Arbetsmarknadsstgrelsen, som lämnar utan erinran det föreslagna antalet
sjömanskonlor och deras placering, förutsätter att förmedlingsverksamhet
i fråga om sjömän skall kunna finnas på orter som saknar sjömanskontor.

Vad utredningen föreslagit om behovet av särskild mönstringsförrättare
på i första hand sådana orter, där sjömanshus kommer att
dras in utan att ersättas av sjömanskontor, har i allmänhet icke föranlett
särskilda uttalanden i remissen. Dock understryker Svenska tullmannaförbundet
kravet på en viss utbildning för sysslan och tillägger att en dylik utbildning
för tulltjänstemän, som kan komma att anförtros inönstringsförrättningar,
torde kunna ske utan större kostnader.

De remissinstanser som uttalat sig om personalbehov et har nästan
samtliga ansett detta för lågt beräknat. Sålunda uppskattar sjöfartsstgrelsen
medelsbehovet för biträdespersonal vid de 14 minsta kontoren till 20
hela löner mot av utredningen beräknade 18. Därutöver räknar styrelsen
med ytterligare tre tjänster som kansliskrivare alt placeras vid sjömanskontoren
i Göteborg, Hälsingborg och Stockholm. Enligt sjöfartsstyrelsens bedömanden
måste det också finnas medel tillgängliga för extra skrivhjälp vid
extra ordinär arbetsbelastning. Särskilt finns det risk för överbelastning
under övergångstiden. Rörande den av styrelsen föreslagna personalförstärkningen,
jämfört med utredningsförslaget, heter det i styrelsens yttrande.

Kostnadsökningen vid bifall till styrelsens förslag om utökning av den
varaktigt anställda biträdespersonalen vid de 14 mindre kontoren blir så låg
som 25 000 kronor. Att en sådan förstärkning av arbetskraften som här förordas
är nödvändig, torde framgå av det förhållandet, att den av utredningen
föreslagna personalstyrkan ungefär motsvarar personaluppsättningen hos
de nuvarande sjömanshusen på ifrågavarande fjorton orter, medan arbetsförmedlingens
befattning med sjömännen på dessa orter i allmänhet synes
motsvara omkring en halv kvalificerad arbetskraft, något mer eller något
mindre. Styrelsen kan icke dela utredningens uppfattning, att den med arbetsförmedlingen
följande ökningen av arbetsbördan skulle motvägas avminskade
arbetsuppgifter i andra hänseenden, exempelvis i fråga om avgiftsuppbörd,
jämte en möjlig rationalisering av verksamheten. Enligt flertalet
av de yttranden, som av sjömanshusdireklionerna avgivits över utredningens
betänkande, skulle befrielse från uppbördsbestyren icke innebära
någon väsentlig arbetslättnad. Någon minskning av arbetsstyrkan med hänsyn
till en möjlig rationalisering kan givetvis icke ifrågakomma förrän
rationaliseringen hunnit genomföras, vilket svårligen kan ske under själva
övergångstiden.

Det är under alla omständigheter att befara att den av utredningen föreslagna
personaluppsättningen vid de 4 största kontoren blir för liten i förhållande
till den utökade arbetsbörda, som kommer att åvila kontoren genom
att dit överföres, utöver ytterligare registreringsarbete från indragna,
inom respektive distrikt tidigare förlagda sjömanshus, jämväl sjömansförmedlingsarbetet
från arbetsförmedlingskontoren, vilket sistnämnda arbete
enligt uppgift i utredningen är så betydande, att därmed för närvarande i
Göteborg, Stockholm, Hälsingborg och Malmö sysselsättes tillhopa mer än 20

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1960

befattningshavare. Trots detta skulle personalantalet vid dessa fyra sjömanskontor
i förhållande till personalantalet vid de nuvarande sjömanshusen i
samma städer utökas med sammanlagt allenast 5 personer enligt utredningens
förslag (från 32 till 37) eller med allenast 9 personer enligt sjöfartsstyrelsens
förslag (från 32 till 41). Den sammanlagda personaluppsättningen
vid de fyra största av de nuvarande sjömanshusen och av de nuvarande sjömansförmedlingarna
skulle alltså reduceras från 52 till respektive 37, eller
41 personer. Det torde vara uppenbart, att genomförandet på en gång av en
sådan personalreduktion, utan att garantier finnes för att samtidigt en genomgripande
rationalisering sker medelst arbetsbesparande maskinell utrustning
m. in., måste innefatta allvarliga risker för osäkerhet och eftersläpning
i arbetet.

Sjöfartsstyrelsen är i princip ense med utredningen om att de 18 föreståndarbefattningarna
och de tre notariebefattningarna bör erhålla ordinarie
ställning, medan övrig personal tills vidare sättes på icke-ordinarie stat.

Även arbetsmarknadsstyrelsen kritiserar utredningens beräkningar av personalbehovet.
Eftersom de nuvarande arbetsuppgifterna på sjömansförmedlingen
i sin helhet kommer att kvarstå, är det enligt styrelsens mening riktigare,
att vid personalberäkningen utgå från antalet tjänster vid sjömansförmedlingarna
och öka detta antal med viss del av sjömanshusens personalstyrka.
Såvitt styrelsen kan finna skulle den av utredningen tillämpade
personalberäkningen bl. a. leda till att det blivande sjömanskontoret i Stockholm
skulle komma att bestå av en mindre personalstyrka än den som nu
finns på enbart sjömansförmedlingen, och i Göteborg skulle personaluppsättningen
bli oförändrad. Styrelsen är icke beredd att i detta sammanhang
framlägga ett exakt förslag rörande personalbehovet utan vill att den frågan
särskilt utredes, sedan definitiv ställning tagits till frågan om sammanslagning
av sjömanshusen och sjömansförmedlingarna.

Under åberopande av de stora kostnader, som åsamkas sjöfartsnäringen
genom förseningar, understryker Sveriges redareförening med skärpa vikten
av att personalbehovet vid de olika sjömanskontoren blir väl tillgodosett.
Vid ställningstagande till förslaget att ersätta nuvarande tjänstemän med
deltidsanställd personal måste hänsyn tagas till att arbetet fluktuerar, icke
endast från dag till dag utan även under en och samma dag. Även om föreningen
är medveten om att personalbehovet icke ekonomiskt kan beräknas
på toppbelastningen, synes de av utredningsmannen framlagda beräkningarna
avseende erforderlig personal icke bärande.

Statstjänstemannaförbundet uttalar starka tvivel mot utredningens metoder
för beräkning av personalbehovet. Det heter härom bl. a. följande.

Sjömansförmedlingen liksom övrig förmedlingsverksamhet har för endast
några år sedan varit föremål för en noggrann genomgång och bedömning
av statens organisationsnämnd och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt.
Mot bakgrunden härav synes det märkligt, att utredningen anser sig kunna
framlägga ett efter mycket schablonmässiga grunder tillkommet förslag,
som betydligt skulle begränsa den nya organisationens möjligheter att fullgöra
den förmedlingstekniska delen av verksamheten. När utredningen anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960

107

sjömansförmedlingspersonalen på de fyra största orterna kunna reduceras
till hälften, synes det kunnat ifrågasättas, om utredningen verkligen gjort sig
underrättad om själva förmedlingsverksamhetens omfattning. Då någon inskränkning
av sjömansförmedlingens arbetsuppgifter ej föreslagits, är någon
nämnvärd reducering av personalen härför ej tänkbar. Till belysning
av nämnda förhållanden kan nämnas att sjömansförmedlingen i Stockholm
i dagarna förstärkts med ytterligare en befattning, nämligen en extra förste
assistenltjänst i lönegrad Ag 16.

Statstjänstemannaförbundet tillägger att överförandet av uppbörd och redovisning
av bl. a. tonavgifter från sjömanshusen till andra organ kan betraktas
som betydelselöst med avseende på personalbehovet, jämfört med
den ökning i mönstringsfrekvensen som övriga av utredningen föreslagna
åtgärder kommer att medföra. Förbundet tänker exempelvis på förslagen
att utfärdandet av sjöfartsbok och registreringen skall utökas till att omfatta
jämväl sjömän i inrikes fart samt vissa i Sverige kyrkobokförda utländska
sjömän. Härtill kommer att mönstringsfrekvensen ökar på flera
orter och självfallet kommer att öka än mer genom indragning av sjömanshus.
Då man ej heller kan räkna med någon påtaglig rationaliseringseffekt
förrän verksamheterna kommer under samma tak, bör man enligt förbundets
mening för de fyra största kontoren räkna med att bibehålla nuvarande
sammanlagda personaluppsättningar. Vid de fjorton övriga kontoren krävs
— för att de skall kunna fylla sina uppgifter på ett för sjöfarten godtagbart
sätt — minst två heltidsanställda, fullt mönstringskunniga tjänstemän jämte
biträdespersonal.

Statskontoret har icke yttrat sig om personalbehovet vid sjömanskontoren
i vidare mån än att ämbetsverket ifrågasätter om behov föreligger av heltidsanställda
föreståndare vid sjömanskontoren i Söderhamn och Karlshamn.

I fråga om lönesättningen för personalen vid sjömanskontoren
anser sjöfartsstgrelsen de föreslagna lönegraderna för föreståndarna väl avvägda
med hänsyn till de särskilda kompetenskrav, som måste ställas på
dessa. Styrelsen anser dock att föreståndarna i Stockholm och Hälsingborg
bör ha samma löneställning som föreståndaren i Göteborg. Liksom i fråga
om Göteborgstjänsten måste nämligen särskilt stora kompetensfordringar
uppställas för de båda befattningarna i Stockholm och Hälsingborg. Såväl
mönstrings- och förmedlingsarbetet som de administrativa uppgifterna vid
dessa tre kontor är av ojämförligt mycket större omfattning än vid det stora
flertalet blivande kontor. Dessutom tillkommer att föreståndarna vid de
största kontoren i stor utsträckning måste kunna utnyttjas såsom rådgivare
för de mindre kontoren. Styrelsen föreslår alltså att även föreståndarna i
Stockholm och Hälsingborg placeras i lönegrad A 24. — Beträffande vissa av
de övriga sjömanskontoren erfordras det enligt styrelsens mening högre kvalifikationer
för innehavaren av assistentbefattningen än som motsvaras av
lönegraden A 10. A andra sidan bedömer styrelsen det möjligt att beträffande
ett par av de medelstora kontoren åtnöja sig med en kontoristtjänst

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1960

i lönegrad A 9 jämte halvtidsanställt kontorsbiträde, och för de minsta kontoren
skulle, utöver föreståndaren, allenast behöva beräknas ett kanslibiträde
eller ett kontorsbiträde, i båda fallen heltidsanställda. Av sjöfartsslyrelsen
i det tidigare föreslagna 20 hela löner för de f jorton mindre kontoren
skulle därvid fördela sig enligt följande: fyra löner i A 13, två löner i A 10,
två löner i A 9, fyra löner i A 7 och åtta löner i A 5. Styrelsen tillägger att
kostnadsökningen är obetydlig.

Arbetsmarknadsstyrelsen anmärker att den av utredningen föreslagna
lönen åt sjömanskontorens föreståndare ligger i samma och i vissa fall
högre lönegrad än som gäller för förste inspektörerna inom arbetsförmedlingen.
Enligt styrelsens uppfattning är förste inspektörens arbetsuppgifter
ur kvalitativ synpunkt sådana, att de motiverar en högre löneställning än
den som bör tillämpas på föreståndarna för sjömanskontoren. Styrelsen anser
det vara en bättre avvägning, om föreståndarna placeras i lönegrad A 19
utom i Stockholm och Hälsingborg, där de bör placeras i lönegrad A 21, och
i Göteborg där placeringen bör vara A 23. Övriga tjänster på sjömanskontoren
— notarie-, assistent- och biträdestjänster — bör med utgångspunkt
från föreståndarens placering och med hänsyn till arbetsuppgifternas art
inplaceras på lämpligt sätt i de inom arbetsförmedlingen förekommande inspektörs-,
assistent- och biträdeslönegraderna. — Statens lönenumnd kan,
såvitt gäller föreståndarna, för sin del icke tillstyrka högre placering än
A 23 för göteborgskontoret, A 21 för stockholmskontoret och A 19 för övriga
kontor. För de fyra största kontoren bör enligt nämndens mening i övrigt
beräknas — utöver biträdes- och expeditionsvaktstjänster — för göteborgskontoret
en tjänst i A 19, en tjänst i A 16 och sex tjänster fördelade på lönegraderna
A 13 och A 11, för stockholmskontoret en tjänst i A 16 och tre
tjänster fördelade på lönegraderna A 13 och A 11, för hälsingborgskontoret
en tjänst i A 16 och en tjänst i A 13 samt för malmökontoret två tjänster
i A 13 respektive A 11. Beträffande biträdes- och expeditionsvaktspersonalen,
däri inräknat de föreslagna kansliskrivartjänslerna, ger betänkandet
enligt nämndens mening icke tillräcklig ledning för bedömande av lönefrågorna.

Statstjänstemannaförbundet hävdar, att föreståndarens närmaste man
icke bör placeras lägre än i lönegraden A 13, och den som biträder med förmedlingsuppgifter
bör placeras i lägst A 11. För rena kontorsgöromål synes
vid de större kontoren behov föreligga för tjänster i högre lönegrad än A 7.

Statskontoret inskränker sig i fråga om lönesättningen för sjömanskontorens
personal till att erinra om löneställningen för föreståndarna för de
nuvarande arbetsförmedlingarna, vilka på många av de orter, där sjömanskontor
föreslagits, förestås av personal med sjöbefälsutbildning eller befarenhet.
— Sveriges redareförening finner det följdriktigt, att chefen för
sjömanskontoret, på vilken kommer att läggas större ansvar än som nu
åvilar sjömanshusombudsmännen, får samma kompetens som dessa. Föreningen
erinrar om att till ombudsmän sedan lång tid tillbaka endast har

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

utsetts befälhavare med lång och väl vitsordad praktik. Härigenom uppfylles
även kravet i 1920 års Genuakonvention i avseende på kompetenskrav för
föreståndare av sjömansförmedling.

Frågan om ersättning åt särskilt förordnad mönstringsförrättare
eller åt tulltjänsteman eller annan, som anlitas för
mönstringsuppdrag, har i remissen berörts endast knapphändigt. I fråga
om tulltjänstemans rätt att behålla avgift för extra mönstringsförrättning
är statskontoret av den principiella uppfattningen, att avgiften hör tillfalla
statsverket, om förrättningen kan fullgöras inom den för vederbörande tulltjänsteman
fastställda arbetstiden. Statens lönenämnd är inne på samma
linje och anser att det bör övervägas, om icke mönslringsuppgifter, som
ålägges tulltjänsteman, skall anses ingå i vederbörandes tjänsteutövning.
I vart fall bör enligt nämndens mening den särskilda ersättningen icke vara
beroende av tjänstemannens eget bedömande, huruvida förrättningen skall
ske ombord eller på expeditionen.

Fråga om övertidsersättning åt befattningshavare vid sjömanshusen i
högre löneställning än A 17 har tagits upp av statstjänstemannaförbundet,
som härom uttalar bl. a. följande.

Sjöfarten kräver att mönslringsförrättningar kan ske praktiskt taget dygnet
runt. Detta krav har under senare år med den långt drivna effektiviseringen
inom sjöfarten kommit till uttryck i en ökning av de extra mönstringsförrättningarna.
Sjöfartens krav härvidlag bottnar i en rad praktiska
och vägande skäl varför en inskränkning i denna service skulle vara till men
icke blott för rederinäringen utan även för de olika personalkategorierna
ombord. Enligt nu rådande ordning uppbär samtliga sjömanshusens befattningshavare,
som utför sådan mönstring, övertidsersättning härför. Detta
gäller sålunda även sjömanshusombudsmännen och notarierna. Utredningen
synes icke ha tagit en klart utformad ställning till frågan om sådan ersättning
även i fortsättningen skall utgå till föreståndarna och notarierna.
Med hänsyn till att dessa ersättningar uppgått till i många fall betydande
belopp skulle ett borttagande av dessa innebära ett avsevärt inkomstbortfall.

Arbetsmarknadsstyrelsen slutligen anför att styrelsen finner det mindre
lämpligt att skilda system för redovisning av avgifterna för extra mönstringsförrättning
skall tillämpas och föreslår därför att betalningen till samtliga
mönstringsförrättare skall utgå i form av ett efter omständigheterna
avvägt arvode.

Departementschefen

Sjömanshusinstitutionen i vårt land är av gammalt datum. De första
sjömanshusen inrättades redan i mitten av 1700-talet. Något mer än etthundra
år senare infördes en allmän skyldighet för stapelstäder att bilda
sjömanshus. Detta stadgande ersattes i 1911 års sjömanshusförordning av en
bestämmelse, att Konungen äger föreskriva var sjömanshus skall finnas.
Motivet härtill var att det ansågs önskvärt med en viss reducering av
antalet sjömanshus. Det var emellertid först år 1939, i samband med anta -

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

gandet av nu gällande sjömanshuskungörelse, som antalet sjömanshus
minskades till nuvarande 30. Tidigare var antalet sjömanshus 47.

Som tidigare nämnts har en av utredningens huvuduppgifter varit att
undersöka möjligheterna till samordning av sjömans för medlingen
och sjömanshusverksamheten. Redan i direktiven för
utredningen konstaterades, att visst arbete, som ulföres av de till den allmänna
arbetsförmedlingen anslutna sjömansförmedlingarna och genom sjömanshusen,
är likartat och om möjligt bör sammanföras. Vid sin bedömning
av frågan räknar utredningen med att det även framgent är behövligt
att på det regionala planet ha registrerings- och andra anordningar för såväl
arbetsanskaffning som mönstring av sjöfolk. Det är då ett naturligt önskemål
att registreringsarbetet och därmed sammanhängande arbetsuppgifter
icke i onödan splittras på olika organ. Ur synpunkten av de besparingar i
personal och de förbättringar i servicehänseende, som skulle vinnas vid en
samordning, föreslår utredningen, att mönstrings- och registreringsarbetet
för sjömän sammanföres med sjömansförmedlingen till ett nytt organ, som
utredningen kallar sjömanskontor. — De över utredningsförslaget hörda remissinstanserna
har i allmänhet tillstyrkt eller lämnat utan erinran ett dylikt
samgående mellan sjömanshusen och sjömansförmedlingen.

Jag är ense med utredningen om att en rationalisering av sjömanshusverksamheten
nu bör åstadkommas genom att denna verksamhet sammanföres
med sjömansförmedlingen. Jag tänker härvid inte bara på de administrativa
vinsterna i form av ett rationellare utnyttjande av tillgänglig
personal och förenklad registerföring. Även servicesynpunkten torde genom
sammanslagning komma att bli bättre tillgodosedd: sjöfolket, rederierna
och den upplysningssökande allmänheten behöver inte besöka olika institutioner
för besläktade ärenden, över huvud taget blir det inom en gemensam
organisation ökade möjligheter att utnyttja rationella och effektiva arbetsmetoder
till gagn för verksamheten i dess helhet.

I fråga om benämningen för det nya sammanslagna organet anser jag, i
likhet med flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna, att den
gamla särpräglade benämningen »sjömanshus» bör användas. Till det nya
organet kommer ju att överföras den väsentliga delen av de arbetsuppgifter
som nu åvilar sjömanshusen, och en stor del av kostnaderna för det
nya organet hänför sig till arbetet med mönstring och registrering m. m. av
sjöfolk.

Den nya sjömanshusorganisationen skall enligt utredningens förslag bli
helt statlig men bör enligt utredningen samtidigt tillerkännas en så självständig
ställning som möjligt. Allmänna instruktioner för verksamheten
skulle meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen och av sjöfartsstyrelsen, vilka
verk borde ha det centrala ansvaret för förmedlings- respektive mönstringsverksamheten.
Även om sjömanshusen alltså i sitt praktiska handlande kommer
att sortera under både arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen, är
det, påpekar utredningen, nödvändigt att välja endera av dessa styrelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

som administrativ huvudman. Med hänsyn till det sammanhang,
som de nya sjömanshusens arbetsförmedlande verksamhet har med arbetsmarknadsorganisationen
och även med arbetslöshetskassorna, har utredningen
stannat för att arbetsmarknadsstyrelsen bör vara den administrativa
huvudmannen.

Två av de av utredningen anlitade experterna har förordat att huvudmannaskapet
för sjömanshusen skall ligga hos sjöfartsstyrelsen. Också under
remissbehandlingen har motsatta uppfattningar kommit till uttryck i
frågan om vem som skall ha det centrala administrativa ansvaret för sjömanshusen.
En grupp, omfattande bl. a. sjöfartsstyrelsen, riksräkenskapsverket,
Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening, föreslår
att verksamheten skall ligga under sjöfartsstyrelsen, medan en annan grupp,
vari ingår arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska sjöfolksförbundet och Svenska
maskinbefälsförbundet, anser att arbetsmarknadsstyrelsen bör svara för
verksamheten. Arbetsmarknadsstyrelsen har dessutom föreslagit att de nya
organen skall, liksom för närvarande sjömansförmedlingen, ingå i den allmänna
arbetsförmedlingen. Som skäl härför åberopas särskilt möjligheterna
till arbetsuljämning mellan de olika expeditionerna.

För egen del vill jag understryka betydelsen av att sjöfartens speciella
intressen beaktas vid de olika frågornas lösning. Sjöfarten är en i många
avseenden särpräglad näring. Som jag redan framhållit måste bl. a. särskilda
krav uppställas i fråga om arbetskraften till sjöss. De speciella förhållandena
inom sjöfarten skapar vidare särskilda servicebehov. Hamnbesöken
är ofta korta, och det är icke alltid som de kan förläggas så, att arbetskraftsanskaffning
och mönstring kan ske under vanlig expeditionstid. Framhållas
bör också att mönstringen och den därmed sammanhängande verksamheten
innefattar åtskilliga moment, som arbetsförmedlingarna för närvarande inte
har att ta ställning till. Jag tänker här i främsta rummet på sådana åtgärder
som kontroll av den ekonomiska uppgörelsen mellan arbetsgivare och arbetstagare
samt medling mellan dem och uttalanden om deras rättigheter och
skyldigheter. Vidare är mönstringsförrättaren skyldig att ta befattning med
bemanningsfrågor. Dessa förhållanden — som medfört att sjöfartens sociala
frågor i viss utsträckning handläggs av sjöfartsmyndigheterna i stället
för av de rent sociala instanserna — ställer jämväl särskilda krav på
tjänstemännen, både i fråga om kunskap om gällande bestämmelser och med
avseende på erfarenhet av arbetsförhållanden till sjöss. Erinras må ock att
mönstring icke alltid äger rum på kontorslokalen; mönstringsförrättaren
kan bli tvungen att, kanske under hårt väder, ta sig ombord på ett fartyg
ute på en öppen redd.

Sjöfartens samt mönstrings- och inskrivningsverksamhetens särart utgör
sålunda starkt stöd för ståndpunkten att den nya sjömanshusverksamheten
skall sortera under sjöfartsstyrelsen, som är den centrala sjöfartsmyndigheten.

Å andra sidan är det tydligt att de största rationaliseringsvinsterna —

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

både för de arbetssökande och ur kostnadssynpunkt — står att vinna om
verksamheten inordnas i arbetsförmedlingen. Om det råder brist på arbete
till sjöss, bör helt naturligt de som söker sådant arbete erbjudas annan
anställning. Visserligen torde det härför behövliga samarbetet kunna organiseras
även om sjömansförmedlingarna är fristående. Men klart är att
förfarandet måste bli avgjort enklare om sjömansförmedlingarna är en del
av den allmänna arbetsförmedlingen. Sistnämnda alternativ överensstämmer
också, som arbetsmarknadsstyrelsen framhållit, med statsmakternas
strävanden att sammanhålla handläggningen av arbetsmarknadsfrågorna i
en organisation. Det grundläggande arbetet i fråga om rekryteringen av sjöfolk
utföres av arbetsförmedlingen. Den är därvid i hög grad beroende av
andra grenar av organisationen inom arbetsmarknadsverket, i första hand
yrkesvägledningen och ungdomsförmedlingen. Arbetsmarknadsverket är vidare
tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen, vilket även talar för
att verksamheten bör inordnas i detta verk. Med hänsyn bl. a. härtill synes
arbetet inom de nya sammanslagna organen bli mest rationellt och minst
kostnadskrävande om de inordnas i den allmänna arbetsförmedlingen. Utom
rent kontorstekniska fördelar genom samfälld administration, gemensamma
lokaler, lika blanketter etc. vinnes framför allt en smidigare personalorganisation,
vilket bör kunna leda till direkta besparingar. Genom att inlemma
verksamheten i en större organisation får man uppenbarligen ökade
möjligheter att med ordinarie personal möta säsongmässiga variationer i arbetsbördan.

Det är enligt min uppfattning möjligt att tillgodose sjöfartens berättigade
anspråk även om de sammanslagna organen inordnas i den allmänna
arbetsförmedlingen. Detta förutsätter dock att sjöfartsstyrelsen får effektiva
möjligheter att genom meddelande av instruktioner och direktiv på i huvudsak
samma sätt som hittills öva inflytande på den verksamhet, som inte
avser endast arbetsförmedling. Sjöfartssynpunkterna måste också få göra sig
gällande i fråga om inspektion av sjömanshusen och vid utseende av deras
personal. Även vid handläggningen av sjömanshusens lokalfrågor bör utrymme
beredas de speciella sjöfartssynpunkterna.

Jag förordar därför att de nya sjömanshusen får, på i stort sett samma
sätt som för närvarande sjömansförmedlingarna, utgöra en del av den allmänna
arbetsförmedlingen. Detta innebär, att organen administrativt kommer
att sortera under arbetsmarknadsstyrelsen. Beträffande den del av verksamheten,
som övertages från de nuvarande sjömanshusen, måste dock, i
anslutning till vad jag nyss anförde, huvudansvaret ligga på sjöfartsstyrelsen.
Det överordnade ansvaret för denna verksamhet, instruktionsgivningen
för den och inspektionen av den skall alltså ankomma på sjöfartsstyrelsen,
som självfallet skall ha att samråda med arbetsmarknadsstyrelsen i dessa
frågor. Även när det gäller tillsättning av de högre tjänsterna inom de nya
organen bör samråd äga rum mellan arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen.
Därest enighet inte kan nås mellan styrelserna bör frågan hän -

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 12t år 1960

skjutas till avgörande av Kungl. Maj:t. Det torde böra ankomma på Kungl.
Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser om samarbetet mellan de båda
styrelserna.

Regionalt lyder sjömansförmedlingarna under länsarbetsnämnderna,
medan de nuvarande sjömanshusen i administrativt hänseende ledes av var
sin sjömanshusdirektion. Sjömanshusens inordnande i arbetsförmedlingen
medför att de administrativt bör — med de inskränkningar som följer av
vad jag nyss anfört om sjöfartsstyrelsens befattning med verksamheten —
underordnas länsarbetsnämnderna. En väsentlig del av sjömanshusdireklionernas
uppgifter bortfaller alltså. Direktionerna kan därför upphöra. Deras
kvarstående uppgifter torde — som jag redan berört i fråga om avstängning
av sjömän (s. 66 f.) — överflyttas på lokala partsorgan, sjömansnämnder.
Dessa bör sålunda bl. a. kunna tjänstgöra som remissorgan
åt sjöfartsstyrelsen. I det följande kommer jag vidare att föreslå att de nuvarande
sjömanshusens kapitaltillgångar förvaltas och disponeras av regionala,
för ändamålet inrättade stiftelser med samma verksamhetsdistrikt och
samma förläggningsorter som de nya sjömanshusen. Det synes praktiskt att
sjömansnämnd fungerar som styrelse åt stiftelsen.

Jag finner det inte — i varje fall ej för närvarande —• påkallat att uppta
frågan om sammanslagning av sjömansnämnderna med de lokala sjöfartsdelegationer,
som med stöd av den s. k. Genuakonventionen finns inrättade
i anslutning till sjömansförmedlingarna. Jag förutsätter dock att det eftersträvas
att åtminstone delvis samma personer ingår i nämnderna och delegationerna.
Det synes även böra övervägas om det icke bör skapas möjlighet
för en representant för sjömansnämnderna att delta i länsarbetsnämnds
behandling av frågor rörande sjömansförmedlingen och sjömanshusen.

Som rådgivande organ åt arbetsmarknadsstyrelsen rörande sjömansförmedlingarnas
verksamhet finns, som nämnts, två centrala sjöfartsdelegationer
med säte i Göteborg, den ena för frågor rörande manskapet och den
andra för frågor rörande befälet. Utredningen menar alt även sjöfartsstyrelsen
bör ha tillgång till en central rådgivande instans och föreslår inrättandet
av en för arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen gemensam
rådgivande sakkunniginstans. Därvid skulle de nuvarande centrala sjöfartsdelegationerna
kunna upphöra.

Sjöfartsstyrelsen håller i sitt arbete fortlöpande kontakt med de olika
organisationerna inom sjöfartsområdet. Denna form för samarbete synes i
huvudsak tillgodose styrelsens behov av rådgivning från organisationernas
sida. Vid sådant förhållande anser jag inte skäl föreligga att nu inrätta ett
för sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt rådgivande
partsorgan.

Vad härefter gäller sjömanshusens lokalisering må erinras
om att antalet sjömanshus i landet för närvarande utgör 30. Vid många
av dessa är verksamheten av ringa omfattning. Sålunda är på några av orterna
antalet mönstringar per år mindre än 300, och vid många sjömanshus

8 Bihang till riksdagens protokoll 10G0. 1 samt. Nr 124

114 Kungi. Maj.ts proposition nr 12t år 1960

förrättas genomsnittligt inte mer än två å tre mönstringar om dagen. Sjömanskommittén
föreslog på sin tid att 20 sjömanshus skulle upphöra. Den
nya utredningen förordar indragning av 12 sjömanshus. Det gäller sjömanshusen
i Örnsköldsvik, Härnösand, Västervik, Karlskrona, Sölvesborg,
Kristianstad, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Marstrand, Lysekil och Strömstad.
På de övriga 18 orterna förutsättes sammanslagning av sjömanshus
och sjömansförmedling komma till stånd. På orter utan sjömanshus men
där likväl mönstring av sjömän anses böra kunna ske, skall särskild mönstringsförrättarc
förordnas. — Vad utredningen föreslagit om den nya sjömanshusorganisationens
storlek, om sjömanshusens lokalisering och om
särskilda mönstringsförrättare har i allmänhet godtagits av remissmyndigheterna.
Dock understrykes från några håll, däribland sjöfartsstyrelsen och
Sveriges redareförening, vikten av att den nya ordningen inte får leda till
en försämrad service för sjöfarten. Flera länsstyrelser förordar huvudsakligen
av lokala skäl bibehållande av sjömanshus, som av utredningen föreslås
till indragning.

Jag är givetvis ense med dem, som uttalar att den nya organisationen icke
lår innebära en försämrad service för sjöfarten. Tvärtom syftar omläggningen
till att skapa i olika hänseenden gynnsammare förhållanden än som
råder för närvarande. Här som eljest måste emellertid kostnadssynpunkten
beaktas. Eftersom särskilda mönstringsförrättare kommer att förordnas på
sådana orter, där med hänsyn till sjöfartens behov ett dylikt arrangemang
är motiverat, anser jag för egen del att utredningens förslag till organisationsplan
innebär en i stort sett rimlig avvägning. Såsom Sveriges fartygsbefälsförening
framhåller kan det ju nämligen inte vara försvarbart att ha
ett statligt regionalt organ inrättat för eu serviceuppgift, som tas i anspråk
genomsnittligt blott en eller annan gång per dag. I sådana fall uppväger inte
den praktiska nyttan för sjöfarten av att ha ett sjömanshus på orten de därmed
förenade kostnaderna. Utredningen har beaktat dessa synpunkter, och
jag kan sluta mig till de slutsatser, vartill den kommit i fråga om de orter
där sjömanshus bör finnas. Beträffande Härnösand kan emellertid tvekan
råda. Distriktet omfattar ett vidsträckt industriområde med ett flertal lastageplatser.
Härnösand är också den enda orten i Norrland med rederirörelse
av någon betydelse och med sjöbefälsskola. Jag anser mig därför böra
förorda att ett sjömanshus i den nya organisationsformen upprättas även i
Härnösand.

I likhet med arbetsmarknadsstyrelsen räknar jag med att, på samma sätt
som för närvarande, förmedlingsverksamhet i fråga om sjömän skall kunna
finnas på orter som saknar sjömanshus.

På ort där sjömanshus finnes bör en eller flera av tjänstemännen vid
sjömanshuset vara mönstringsförrättare. På andra orter där en relativt omfattande
mönstringsfrekvens föreligger bör, som jag nyss nämnt, särskilda
mönstringsförrättare utses. Utredningen föreslår att den
särskilda mönstringsverksamheten ordnas alltefter vad sjöf artsstyrelsen
från tid till annan finner lämpligast. Jag ansluter mig härtill. I fråga om

Kungl. Maj. ts proposition nr 124 år 1960

115

personvalet är olika alternativ tänkbara. Därest det hos arbetsförmedlingen
på orten finns befattningshavare lämplig att anlitas för mönstringsförrättningar
bör han förordnas. I andra fall torde nuvarande anordning med tulltjänsteman
som mönstringsförrättare fortfarande kunna utnyttjas. Såsom
utredningen förutsatt torde det få ankomma på sjöfartsstyrelsen att meddela
erforderliga förordnanden.

Den nya ordningen kräver ett omfattande organisatoriskt förarbete. Med
hänsyn härtill bör den träda i kraft först från och med den 1 juli 1961.
Detta medför att anslagsfrågan kan behandlas i samband med nästa års
budgetarbete. Det synes även ge tillräckligt rådrum för att lösa de problem
som uppstår genom att en del av sjömanshusens nuvarande personal blir
överflödig.

Utredningens uppskattning av det framtida personalbehovet vid
sjömanshusen har starkt kritiserats av de myndigheter och organisationer,
som hörts över förslaget. Nästan genomgående anser man att personalen
tagits till för lågt. Som exempel nämnes att med utredningsförslaget den
sammanslagna nya organisationen i Stockholm skulle få en mindre personalstyrka,
än som nu finns enbart vid sjömansförmedlingen därstädes. I Göteborg
skulle vid en motsvarande jämförelse personalstyrkan bli oförändrad.
Över huvud taget anses de ifrågasatta grunderna för bestämmande av personalens
storlek alltför schablonartade.

Varje bedömning i detalj av personalbehovet inom den nya sjömanshusorganisationen
måste på nuvarande stadium bli ganska osäker. Flera faktorer
spelar härvid in. Bland annat är det i vissa fall vanskligt att avgöra
hur de arbetsuppgifter, som nu ligger på de till indragning föreslagna sjömanshusen,
kommer att fördela sig på de kvarvarande. Men framför allt
kommer övergångsskedet att kräva rätt stora personalinsatser för omläggning
av expedilionsarbetet, upprättande av nya register etc. I vissa fall dröjer
det också kanske flera år, innan gemensamma lokaler kan iordningställas.
Då når man inte genast den åsyftade rationaliseringen.

Det synes likväl realistiskt att räkna med att sammanslagningen av sjömanshusen
och sjömansförmedlingen kommer att innebära en ej oväsentlig
besparing på personalsidan. Arbetsmarknadsstyrelsen — som enligt vad
jag tidigare föreslagit kommer att svara för de årliga anslagsberäkningarna
—- har ansett sig inte för närvarande kunna göra någon exakt bedömning av
den behövliga personalstyrkan utan vill särskilt utreda den frågan, sedan
ståndpunkt i princip tagits till samordningen. Jag hyser förståelse härför. Då
den nya sjömanshusorganisationen kommer att träda i kraft först den 1 juli
1961, finns det också tidsutrymme för en planering i detalj av personalbehovet.
Resultatet av den undersökningen får sedan presenteras i petita för budgetåret
1961/62. Med ledning av utredningsförslaget och remissyttrandena,
ävensom med beaktande av vad jag nyss föreslagit om inrättande av ett sjömanshus
även i Härnösand, anser jag det emellertid möjligt att redan nu
ange en total kostnadsram för avlöningar vid de nya sjömanshusen. Mina
bedömningar leder fram till elt belopp av högst 1 375 000 kronor för bud Sf

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 124

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b är 1960

getår. Härtill torde böra läggas 75 000 kronor att stå till Kungl. Maj :ts förfogande
för anställande av tillfällig arbetskraft under omläggningsskedet.
Nuvarande kostnader för avlöningar vid sjömanshusen och vid sjömansförmedlingarna
utgör sammanlagt cirka 1 800 000 kronor.

Då en närmare prövning av sjömanshuspersonalens storlek och befattningshavarnas
placering vid de olika sjömanshusen kommer att äga rum
först i samband med det ordinarie budgetarbetet i höst, är det inte heller
möjligt att nu pröva frågan om personalens lönesättning, utom när
det gäller föreståndarna. Rörande de sistnämnda vill jag också av bl. a.
praktiska skäl — omplaceringssvårigheter i samband med indragningarna,
utnyttjandet av tidigare sjömanshusombudsmän som särskilda mönstringsförrättare
etc. — redan här ta upp frågorna om benämning, kompetenskrav
och lönegradsplacering.

För närvarande kräves av sjömanshusombudsmännen att de skall vara
befarna, d. v. s. äga erfarenhet av tjänst till sjöss. I allmänhet är tjänsterna
besatta med sjökaptener. Lönerna är differentierade efter sjömanshusens
storlek. I Göteborg, Stockholm och Hälsingborg har ombudsmannen
lön efter 21 lönegraden. I Göteborg uppbär han därjämte tilläggsarvode
om 2 750 kronor för år. Vid de övriga sjömanshusen utgår till ombudsmannen
lön efter 18 lönegraden. I några av dessa fall är ombudsmannen deltidsanställd.
Sjömanshusombudsman som utför extra mönstringsförrättning
— förrättning efter arbetstidens slut eller ombord å fartyg — uppbär
särskild ersättning härför. — Utredningen förutsätter att föreståndarna för
de nya sjömanshusen skall, liksom nu, äga praktisk erfarenhet av sjön. De
föreslås inplacerade, i Göteborg i lönegrad 24, i Stockholm och Hälsingborg
i lönegrad 23 samt på övriga orter i 21 lönegraden. Rätten till särskild ersättning
för extra mönstringsförrättning förutsättes därvid skola upphöra.
Utredningen vill att föreståndarna skall kallas distriktschef. — Sjöfartsstyrelsen
godtar i stort sett utredningsförslaget men vill att även föreståndarna
i Stockholm och Hälsingborg skall vara placerade i 24 lönegraden.
Arbetsmarknadsstyrelsen och statens lönenämnd förordar sänkningar jämfört
med vad utredningen föreslagit.

I anslutning till vad jag förut sagt om bibehållande för det nya sammanslagna
organet av benämningen »sjömanshus», vill jag föreslå att föreståndare
vid sjömanshus även i fortsättningen kallas sjömanshusombudsman.

Med hänsyn till sjömanshusverksamhetens särart är jag ense med utredningen
om de särskilda kvalifikationer som bör uppställas för rätt att inneha
ombudsmannatjänst. Till sjömanshusombudsman bör sålunda endast
ifrågakomma person med erfarenhet av tjänst till sjöss. Härigenom uppfylles
även kravet i Genuakonventionen i avseende å kompetenskraven för
föreståndare vid sjömansförmedling. Jag är även beredd tillstyrka en viss
förbättring av utgående löneförmåner. Allt fortfarande är dock en viss differentiering
mellan sjömanshusen motiverad. Sjömanshuset i Göteboi-g är
det ojämförligt största. Antalet mönstringar där är nu nära tre gånger så

Kungl. Maj.ts proposition nr 12''r år 1960

117

stort som på någon annan ort. Omorganisationen kommer inte att medföra
någon ändring därvidlag. Jag förordar att sjömanshusombudsmannen i Göteborg
inplaceras i lönegrad 23. Med hänsyn till den underlydande personalens
storlek och olika på arbetsvolymen inverkande faktorer har jag sedan
sammanfört till eu grupp Stockholm, Hälsingborg och Malmö. Sjömanshusombudsmännen
på dessa orter torde böra inplaceras i lönegrad 21. På övriga
platser anser jag lönegrad 19 innebära en rimlig avvägning. Mina förslag
ansluter i stort till vad arbetsmarknadsstyrelsen och statens lönenämnd
har framfört i sina remissuttalanden. Liksom utredningen förutsätter jag
att särskild ersättning till sjömanshusombudsman eller till annan tjänsteman
vid sjömanshus som utför extra mönstringsförrättning ej längre skall
ifrågakomma. Frågan om övertidsersättning åt därtill berättigad personal
får självfallet prövas efter vanliga grunder.

De nuvarande reglerna för ersättning åt särskild mönstringsförrättare är
oenhetligt utformade och även svåröverskådliga, bl. a. genom kombinationen
av rätt till arvode och rätt i vissa fall att behålla vid förrättningen uppburen
avgift. Rätten för särskild mönstringsförrättare att behålla uppburen
avgift är emellertid en kvarleva från sportelsystemets dagar och bör nu
upphöra. I samband därmed får arvodesgrunderna omarbetas. För framtiden
bör i princip ersättning till särskild mönstringsförrättare utgå med
dels ett årsarvode, dels ett visst arvode per prestation. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att efter förslag av sjöfartsstyrelsen fastställa arvodenas
storlek och i anslutning därtill meddela erforderliga bestämmelser i
ämnet. Var och en som förordnas till särskild mönstringsförrättare bör vara
lika berättigad att åtnjuta härför bestämt arvode. Jag har sålunda ej ansett
skäl föreligga att i ersättningshänseende göra undantag för tjänsteman
vid arbetsförmedling, som uppehåller dylikt förordnande.

VIII. Kostnader och finansiering
Nuvarande förhållanden

Sjömanshusens utgifter uppgick under år 1958 till drygt 2 000 000 kronor,
varav i löner och arvoden 1 275 000, i pensionskostnader 76 000, i omkostnader
(expenser m. m.) 180 000, i avskrivningsinedel å fastigheter in. m.
140 000 och i understöd till änkor och barn efter sjömän 425 000 kronor.
Egentliga administrationskostnader, utom pensioner, utgjorde sålunda
1 450 000 kronor.

Inkomsterna vid sjömanshusen utgöres av den s. k. tonavgiften, vissl
statsbidrag, expeditionslösen, vissa bötes- och vitesmedel, förverkade hyresmedel
m. in. enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen, avgifter för extra mönstringsförrättningar,
räntor på de år 1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar
och på sjömanshuskassorna samt hyresinkomster av sjömanshusfastigheter.
Rörande den närmare arten av dessa inkomster, dessas storlek

118

Kung!. Maj:is proposition nr 124 år 1960

samt sjömanshusens förmögenhetsställning år 1958 inhämtas ur betänkandet
bl. a. följande.

För fai-tyg som avgår från Sverige till utländsk ort skall som regel erläggas
en efter tontalet beräknad avgift, tonavgift. Denna avgift tillkom
under 1700-talet i samband med införandet av sjömanshusinstitutionen i
vårt land. Den har, även om den varit fastställd i författning, ansetts såsom
bidrag av enskild natur. Denna uppfattning torde fortfarande gälla.
Sålunda har 1939 års riksdag uttalat, att det bör ankomma på staten att
över riksstaten utbetala ersättning för sjömanshusens arbete för staten. Sjömanskommittén
ansåg också att tonavgiften är medel av enskild natur.
Härvidlag gäller dock en betydelsefull inskränkning, i det att de tidigare
till sjöfolkspensioneringen utgående 200 000 kronor av tonavgiftsmedel i
mitten på 1940-talet ansågs böra fortsättningsvis kvittas mot en lika stor
summa av det till sjömanshusverksamheten utgående statsbidraget. Av tonavgifterna
utgör alltså 200 000 kronor ersättning för statsverkets övertagande
av motsvarande del av bidraget till sjöfolkspensioneringen.

Tonavgiften uppbäres, där sjömanshus finnes, av ombudsmannen och eljest
av vederbörande mönstringsförrättare. I kontrollsyfte upprättar och
tillställer distriktstullanstalten sjömanshuset månatliga förteckningar på
samtliga de avgiftspliktiga fartyg, som tullkl arerats för avgång till utrikes
ort. Sjömanshus skall för varje halvår inleverera uppburna tonavgifter till
sjöfartsstyrelsen, som sedermera fördelar dessa mellan sjömanshusen med
hänsyn till behoven å de skilda platserna. Sjömanshusens inkomster av tonavgiften
utgjorde under år 1958 sammanlagt 1 115 000 kronor.

Statsbidrag till sjömanshusverksamheten anvisas under tionde huvudtiteln.
Bidraget har sedan länge hållits vid oförändrat 256 000 kronor för år.

Enligt gällande bestämmelser uttages stämpelavgift för sjömansrulla för
utrikes sjöfart samt expeditionslösen för sjömansrulla, sjöfartsbok och bevis
över av- eller påmönstring av sjöfolk. Expeditionslösen uttages även för
skepps- och maskindagböcker samt motböcker (avräkningsböcker), som
tillhandahålles av sjömanshusen. Stämpelavgift tillfaller i vanlig ordning
statsverket, medan expeditionslösen får behållas av sjömanshuset. Sjömanshusens
inkomster av expeditionslösen utgjorde år 1958 sammanlagt 82 000
kronor.

Vissa bötes- och vitesmedel tillfaller författningsenligt sjömanshusen.
Medlen inbetalas till sjöfartsstyrelsen, som fördelar desamma mellan sjömanshusen.
Inkomstposten är obetydlig och redovisas för år 1958 med blott
90 kronor.

Enligt 69 § sjömanslagen skall lön, som på grund av disciplinbots åläggande
frångått sjöman, samt enligt 53 § samma lag medel, vilka influtit vid
försäljning av egendom, som sjöman i vissa fall kvarlämnat ombord vid
tjänsteförhållandets upphörande liksom därvid innestående lön, slutligt tillfalla
sjömanshuset i det distrikt, där fartygets hemort är belägen. Summan
av dylika förverkade hgresmedel m. m. utgjorde under år 1958 drygt 67 000
kronor.

Avgift för extra mönstrings för rättning, d. v. s. sådan mönstringsförrättning.
som på begäran utföres utanför tjänstelokalen eller på övertid, utgår
enligt särskild taxa, fastställd av sjöfartsstyrelsen. Avgiften uttages i samband
med själva förrättningen och tillfaller sjömanshuset, därest förrättningen
verkställes av sjömanshusombudsmannen eller av honom på expeditionen
underställd personal, eljest tillfaller den vederbörande mönstringsförrättare.
Till sjömanshusen under 1958 inbetalade avgifter för extra mönstringsförrättningar
utgjorde cirka 100 000 kronor.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1960

År 1939 indrogs flera sjömanshus (jfr prop. 1938: 210). De indragna sjömanshusens
kapitaltillgångar utgör omkring 1 300 000 kronor. Medlen förvaltas
av sjöfartsstyrelsen. Sjömanshuskassorna har bildats av överskott å
sjömanshusens inkomster, främst tonavgifter och vissa tidigare utgående
hyresavgifter. Kapitalbehållningen i sjömanshuskassorna, som förvaltas av
sjömanshusen själva, utgör nära 10 000 000 kronor. De sammanlagda ränteinkomsterna
av nu nämnda tillgångar var under år 1958 omkring 413 000
kronor. I privata donationsmedel förfogar sjömanshusen över i runt tal
2 600 000 kronor. Avkastningen därav användes till skilda ändamål enligt
donationsföreskrifterna i varje särskilt fall.

Sjömanshusen uppbär slutligen även vissa hyresinkomster av fastigheter.
Dessa inkomster uppgick under år 1958 till drygt 35 000 kronor.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att sjömanshusens inkomster
under år 1958 utgjorde i runt tal 2 000 000 kronor, varav i tonavgifter
1 100 000, i statsbidrag 256 000 och i avkastning å kapital 450 000 kronor.
Återstoden, cirka 250 000 kronor, är fördelade på ett ilertal mindre uppbördsposter.
Vidare framgår rörande sjömanshusens förmögenhetsställning
vid utgången av år 195S, att innestående kapitalbehållning i sjömanshuskassorna
utgjorde 9 700 000 kronor, att fonden för de år 1939 indragna sjömanshusens
kapitaltillgångar uppgick till 1 300 000 kronor samt att sjömanshusen
i privata donationsmedel förfogade över 2 600 000 kronor.

I sjömanshusens medelsförvaltning ingår även uppbörd av de s. k. välfärdsavgifterna.
Dessa avgifter redovisas av sjömanshusen till sjöfartsstvrelsen.
Sjömanshusen utövar också kontroll över storleken av de avgifter,
som för sjömännens pensionering inbetalas av redarna till handelsflottans
pensionsanstalt.

Utgifterna för sjömansförmedlingarna redovisas ej separat från arbetsförmedlingen
i övrigt. De avlöningskostnader, som hänför sig till sjömansförmedlingarnas
arbete, uppskattas emellertid av utredningen till 550 000
kronor för budgetår. Detta belopp hänför sig nästan helt till förmedlingarna
på de större sjöfartsorterna.

Utredningen

Det årliga anslagsbehovet till administrationskostnader vid de nya sjömanskontoren
uppskattas av utredningen till 1 350 000 kronor, varav
1 150 000 i löner och 200 000 i lokalkostnader och expenser. Ungefär hälften
av kostnaderna kommer på kontoren i Göteborg, Stockholm, Hälsingborg
och Malmö. Lönerna är räknade efter näst högsta löneklassen i respektive
lönegrader och förutsättes ge utrymme även för erforderliga övertidsersättningar.
Pensionsutgifterna är inte inräknade. Den för lokaler och expenser
upptagna siffran bedömes som osäker, bl. a. med hänsyn till svårigheten
att förutsäga, hur lokalfrågorna kommer att ordnas och hur stora kostnaderna
blir för telefonavgifter. Kostnaderna för tryckning av sjömansrullor och
sjöf artsböcker m. m. har inte medtagits. Det förutsättes, att nämnda kostnader
skall täckas genom att rullor och böcker lillhandahålles mot betat -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 12''i år 1960

Utredningen har vid sina kostnadsberäkningar utgått från att sjömanshusen
i möjligaste mån befrias från uppbörden av avgifter av olika slag. För
sjöfarten kan det knappast vara något intresse i och för sig att belasta sjömanshusen
därmed. Om man kunde avlyfta detta arbete från sjömanshusen
— eller de organ som kommer i sjömanshusens ställe — skulle deras behov
av kameral arbetskraft och av kontroll över medelsförvaltningen minska.

Sålunda iorde enligt utredningens mening uppbörden av tonavgiften kunna
med fördel överflyttas från sjömanshusen till tullanstalterna. Vidare torde
lönemedel, som enligt sjölagen i vissa fall frångår sjöman, kunna av befälhavaren
eller rederiet insändas direkt till sjöfartsstyrelsen. Likaså torde välfärdsavgifterna
kunna av rederierna insändas direkt till sjöfartsstyrelsen.

Vad däremot angår avgifter för extra mönstringsförrättning samt stämpeloch
lösenavgifter sker uppbörden härav i samband med viss prestation av
mönstringsförrättare till förmån för den avgiftsbetalande. Även om det beträffande
avgiften för extra mönstringsförrättning skulle vara möjligt att
hänvisa vederbörande att insända avgiften till sjöfartsstyrelsen, synes det
ligga närmast till hands att låta betalningen erläggas till mönstringsförrättaren,
så mycket hellre som denne i vissa fall äger behålla avgiften för egen
del. Stämpel- och i förekommande fall lösenavgifter synes det ej böra ifrågakomma
att uttaga annat än i samband med utlämnandet av den handling
det gäller.

Utgifterna för de ifrågasatta sjömansnämnderna räknar utredningen med
skall kunna hållas låga. Bortsett från arvoden för uppdragen som ordförande
och sekreterare torde det endast bli aktuellt med dagarvoden enligt kommittékungörelsen
och i enskilda fall reseersättningar. Tillsammans med de
ersättningar, som tillfaller särskilda mönstringsförrättare utöver avgifter,
vilka erlägges till dem vid extra mönstringsförrättningar och som de själva
bör få behålla, beräknas anslagsbehovet av utredningen till ungefär 60 000
kronor för år.

Såsom tidigare anförts (s. 77) har utredningen uppskattat de årliga lönekostnaderna
för bemanningsinspektörerna till cirka 110 000 kronor, vartill
kommer resekostnader, omkring 40 000 kronor.

För erforderlig personal vid det ifrågasatta centrala sjömansregistret har
kostnaderna tidigare (s. 37) angivits till 40 000 kronor.

De totala utgifterna för den nya organisationen, som förutsättes bli helt
statlig, fördelar sig alltså enligt utredningsförslaget på följande vis:

Sjömanskontoren: Avlöningar............................... 1 150 000

Sjömanskontoren: Omkostnader.............................. 200 000

Sjömansnämnderna samt särskilda mönstringsförrättare: Arvoden

och ersättningar.......................................... 60 000

Bemanningsinspektörerna: Avlöningar........................ 110 000

Bemanningsinspektörerna: Omkostnader...................... 40 000

Centrala sjömansregistret: Avlöningar ....................... . 40 000

S:a 1 600 000

121

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

Jämfört med de sammanlagda administrationskostnaderna för sjömanshusen
och sjömansförmedlingarna, (1 450 000 -j- 550 000 =) 2 000 000 kronor,
innebär alltså utredningsförslaget en ej oväsentlig besparing.

Utgående från den hävdvunna uppfattningen att tonavgiften, liksom sjömanshusens
inkomster av kapital, i princip utgör sjömanshusens enskilda
medel, hänför sig emellertid, säger utredningen, besparingen icke till statens
utgifter för verksamheten. Dessa utgöres främst av statsbidraget till sjömanshusen,
256 000 kronor, samt kostnaderna för sjömansförmedlingen,
550 000 kronor. Å andra sidan anser utredningen att vissa medel, som nu
tillkommer sjömanshusen, i fortsättningen skall tillfalla statsverket. Sålunda
bör lösen för expeditioner, lika väl som stämpelavgifter, debiteras genom
åsättande av stämpel och den vägen tillgodoföras staten. Vidare bör de
böter och viten, som nu författningsenligt tillkommer sjömanshusen, i fortsättning
tillfalla staten. Avgifter för extra mönstringsförrättningar torde likaledes
böra redovisas till staten, dock att särskilda mönstringsförrättare och
mönstringsförrättande tullmän liksom hittills bör fa behalla av dem uppburna
avgifter.

Sammanlagt kan nu angivna anslagsbesparingar och inkomstökningar
för staten uppskattas till omkring 1 000 000 kronor. Härvid har hänsyn icke
tagits till det belopp, 200 000 kronor, varmed staten kan anses bidraga till
sjömanshusen genom att icke från tonavgiftmedel bereda sig ersättning
för att staten 1943 påtog sig vissa ökade utgifter för sjöfolkspensioneringen.
Då statens kostnader för den nyorganiserade verksamheten i det föregående
beräknats till 1 600 000 kronor, skulle sålunda enligt utredningen omorganisationen
föranleda en betydande kostnadsökning för staten.

Utredningen tar emellertid i detta sammanhang upp frågan om dispositionen
för framtiden av tonavgiften. När sjömanshusen nu helt förstatligas,
blir ju denna inkomst obehövlig för sjömanshusens — eller motsvarande organs
— administrering. Å andra sidan menar utredningen att skäl ej föreligger
att i detta sammanhang ändra grunderna för tonavgifien. f stället bör
inkomsterna därav tas i anspråk för att bestrida utgifterna för vissa andra
sjöfart sändamål.

Utredningen räknar med att tonavgiften kommer att ge i runt tal 1 200 000
kronor för år. Från och med omorganisationen synes 200 000 kronor därav
böra inlevereras till staten som ersättning, enligt vad antytts tidigare, för
statsverkets ökade kostnader för sjöfolkets pensionering. Då återstår tonavgiftmedel
om cirka 1 000 000 kronor för år att disponera.

När det gäller spörsmålet om vad dessa pengar skall kunna användas till,
hänvisar utredningen till att å riksstaten för närvarande finns uppförda
bland annat följande förslagsanslag, nämligen ett på 450 000 kronor till
läkarundersökning av sjöfolk, ett på 80 000 kronor till beredande av lägre
biljettkostnader för sjöfolk vid vissa resor, ett på 340 000 kronor till avsättning
till handelsflottans välfärdsfond samt ett på 150 000 kronor till goltgörelse
av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare. Del

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

sistnämnda anslaget redovisas under tredje och de övriga under tionde huvudtiteln.

För sin del stannar utredningen för att föreslå att inkomster av tonavgiften
tas i anspråk för att täcka statens kostnader för läkarundersökning
av sjöfolk. Härför skulle alltså behöva reserveras ungefär hälften av de beräknade
tillgängliga inkomsterna av tonavgiften.

Utredningen erinrar sedan om att den i ett tidigare avsnitt uttalat sig
för att det vid sidan av en i vissa avseenden modifierad understöd sverksamhet
även bör utövas en stipendiegivning till studerande vid sjöfartens
skolor. Båda verksamhetsgrenarna, understöd och stipendier, har förutsatts
skola handhas av sjömansnämnderna, vilka skulle tilldelas medel härför
av den föreslagna centralstiftelsen. Med beaktande av vad utredningen nyss
föreslagit om indragning till statsverket av vissa inkomster, som nu tillfaller
sjömanshusen, och med bortseende från de särskilda donationerna av
privat karaktär, skulle för understöds- och stipendieändamål stå till förfogande
dels räntor å de år 1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar,
dels räntor å sjömanshuskassorna, dels hyresinkomster av sjömanshusfastigheter,
dels förverkade lönemedel m. m. enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen.
Nu nämnda inkomster beräknas av utredningen komma att uppgå till
sammanlagt 500 000 kronor för år. Av nämnda belopp torde liksom för
närvarande större delen komma att åtgå för understödsverksamhet. Återstoden
bör enligt utredningen disponeras för stipendiegivning. Utredningen
anser emellertid att därutöver ett relativt stort belopp av tonavgiftmedel bör
användas för stipendiegivning, förslagsvis 500 000 kronor för år.

Utredningen tillägger att definitiv klarhet, huruvida de år 1939 indragna
sjömanshusens tillgångar och de nuvarande sjömanshusens förmögenhet är
att anse som enskild egendom eller som statens knappast kan vinnas utan
domstolsavgörande. Det föreligger emellertid inte, anför utredningen, något
praktiskt behov av ett sådant avgörande: medel till belopp vida överstigande
avkastningen av nämnda kapital erfordras under alla omständigheter för
understöd och för stipendier genom sjömansnämnderna. Om icke dessa ändamål
därutöver — såsom utredningen föreslagit — skulle tillgodoses med
tonavgiftmedel, skulle för desamma också själva kapitalet behöva tas i
anspråk. Utredningen finner det därför meningslöst att staten gör anspråk
på ifrågavarande medel för egen del.

Som tidigare omnämnts (s. 92) föreslår utredningen att såväl de år 1939
indragna som de nuvarande sjömanshusens tillgångar överföres till förvaltning
av den ifrågasatta centralstiftelsen. Den skulle stå som ägare av medlen
och mellan sjömansnämnderna fördela avkastningen därav liksom av
inflytande tonavgiftmedel. Även de nuvarande sjömanshusens donationsmedel
bör enligt utredningen överföras på centralstiftelsen, därvid åtgärder
dock blir erforderliga för att med Kungl. Maj :ts tillstånd jämka gällande
föreskrifter om medlens förvaltning. Så långt möjligt bör därvid givetvis donatorernas
önskemål iakttas, även beträffande eventuella bidragstagares bosättning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 121 år 1960 123

Remissyttrandena

Utredningens kostnadsberäkningar har i allmänhet inte närmare
tagits npp av remissmyndigheterna. I den mån önskemål framförts
om ändringar i den föreslagna personaluppsättningen — för vilka tidigare
redogjorts — innefattas däri givetvis också önskemål om motsvarande justeringar
av anslagsbeloppen. Det är emellertid bara sjöfartsstyrelsen som
någorlunda i detalj har redovisat sin inställning till den av utredningen föreslagna
personalens omfattning och på grundval därav gjort en närmare
uppskattning av kostnaderna. Med beaktande av vad styrelsen tidigare
har föreslagit rörande en viss förstärkning av personalen vid sjömanskontoren
och om inrättande av assistenttjänster i Trelleborg och Härnösand
uppskattar styrelsen de årliga kostnaderna för avlöningar vid sjömanskontorsorganisationen
till 1 250 000 kronor, vilket är 100 000 kronor mer än
enligt utredningens förslag. Å andra sidan uppskattar styrelsen kostnaderna
för sjömansnämnderna och för särskilda mönstringsförrättningar till ett
10 000 kronor lägre belopp än utredningen. Utgifterna för avlöningar vid
det ifrågasatta centralregistret har styrelsen förut (s. 58) beräknat till
60 000 kronor, innebärande en ökning med 20 000 kronor. Enligt sjöfartsstyrelsen
kommer alltså de sammanlagda utgifterna för den nya organisationen
att uppgå till 1 710 000 kronor jämfört med utredningens 1 600 000 kronor.

Sveriges redareförening säger sig icke ha haft tillfälle, med hänsyn till
den korta remisstiden, att närmare granska de ekonomiska kalkylerna men
varnar för en optimistisk inställning i detta avseende. En för knappt tilltagen
personal till men för ett ordentligt betjänande av sjöfarten får icke
tas till intäkt för ett nedprutande av kostnadsstaten. Rörande arbetsmarknadsstyrelsens
inställning må erinras om att styrelsen inte ansett sig beredd
att för närvarande ta definitiv ställning till personalbehovet vid sjömanskontoren.
När principfrågan om samordningen lösts bör en särskild utredning
göras om personaluppsättningens storlek, menar styrelsen.

Att sjömanskontoren i möjligaste mån skall vara befriade från uppbörden
av avgifter av olika slag tillstyrkes i allmänhet av remissinstanserna,
däribland av generaltullstyrelsen, som hänvisar till att styrelsen
redan i sitt yttrande över sjömanskommitténs förslag förklarade sig
beredd att överta uppbörden av tonavgiften.

Rederiföreningen för mindre fartyg däremot anser ej skäl föreligga att
överlåta inkasseringen av tonavgiftsmedel på annat statligt organ. Även om
behovet av kameral arbetskraft skulle minska vid sjömanshusen, kommer
ju personalbehovet att öka i motsvarande grad hos det organ, som i stället
ålägges att ombesörja uppbörden. Även flertalet av de sjömanshnsdirektioner,
som uttalat sig i frågan, betvivlar den praktiska nyttan med att
överföra uppbörden av avgifter av olika slag på andra organ. Representativ
för denna grupp är sjömanshusdirektionen i Gävle, som anför i huvudsak
följande.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1960

Det arbete, som uppbörden av tonavgiften hittills medfört för sjömanshusen,
har enligt direktionens uppfattning varit av så ringa omfattning,
jämfört med sjömanshusens övriga arbetsuppgifter, att någon anledning till
omläggning av denna uppbörd för att därigenom minska sjömanshusens
arbetsbörda knappast är motiverad.

Vad angår uppbörden av välfärdsavgifter föreslår utredningen att dessa
av rederierna skola inbetalas direkt till sjöfartsstyrelsen. Det föreslås att
mönstringsförrättaren i samband med att viss rulla upphör att gälla, skall
lämna befälhavaren ett besked om det sammanlagda avgiftsbelopp, som
hänför sig till rullan och samtidigt insända ett liknande besked till sjöfartsstyrelsen
för kontroll. Ett dylikt förfarande synes direktionen snarast
komplicera uppbörden istället för att förenkla densamma. Enklare vore att
ifrågavarande avgifter inbetalades till mönstringsförrättaren då rullan, genom
årsmönstring eller avmönstring av hela besättningen, upphör att gälla.

Vad slutligen angår uppbörd av avgifter för extra mönstringsförrättning
samt stämpel- och lösenavgifter föreslår utredningen att denna uppbörd
fortfarande skall verkställas av mönstringsförrättaren.

Utredningens förslag innebär således att de avgifter, som nu uppbäras
av sjömanshusen, i fortsättningen skola inbetalas till tre olika institutioner.
Direktionen, som anser detta icke innebära en förenkling förordar därför
att all uppbörd, liksom nu är fallet, verkställes av sjömanshusen.

Sveriges fartygsbefälsförening, som i och för sig biträder vad utredningen
föreslagit rörande överflyttning på andi’a organ av uppbörden i vissa fall,
förordar en särskild undersökning om förenklad uppbörd och debitering av
välfärds- och hyresavgifterna.

A rbetsmarknadsstg relsen föreslår att stämpel- och lösen avgifter
na för sjöfartsböcker, sjömansrullor, skepps- och maskindagböcker
samt avräkningsböcker slopas. Även om sjöfartsbok i vissa avseenden är
jämställd med pass, anser styrelsen det oriktigt i detta fall att avgift uttas
för en av samhället påfordrad legitimationshandling. Detsamma gäller a
fråga om avräkningsbok. Samma uppfattning har utredningen angående
översyn av lösen- och stämpelförordningarna: om utredningsförslaget genomföres,
innan nya avgiftsbestämmelser tillkommit, bör skepps- och maskindagbok,
sjömansrulla, sjöfartsbok och avräkningsbok i lösen- och stämpelförordningarna
angivas som avgiftsfria samt bemyndigande lämnas åt
sjöf artsstyrelsen att bestämma bokpriserna på grundval av självkostnaderna.
Beträffande lösenavgifter bör förslagets genomförande icke föranleda
andra ändringar i nuvarande avgiftsbestämmelser än att beloppen jämkas.
Vidare måste i lösenförordningen sjömanskontor upptagas som lösenuppbärande
myndighet.

I anledning av vad utredningen föreslagit om användningen av
tonavgiften påpekar statskontoret, att avgiften närmast tillkommit
för understödsändamål. Härefter har emellertid den allmänna sociala hjälpverksamheten
genom statliga åtgärder fått en helt annan utformning och
omfattning. I betraktande av de betydande kostnadsökningar, som skulle
uppkomma för statsverket vid bifall till utredningsförslaget, håller statskontoret
före, att nytillkommande tonavgifter bör tillföras statsverket. Ämbetsverket
tillägger att även utredningen funnit en del av dessa avgifter
kunna tagas i anspråk för ändamål, som nu tillgodoses med anlitande av

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1960

riksstatsanslag. — Med samma utgångspunkt, d. v. s. att tonavgiften ursprungligen
tillkommit enbart i syfte att utgöra ett bidrag till understödsverksamheten,
förordar Rederiföreningen för mindre fartyg att avgiften
helt slopas, om inte hittillsvarande principer skall tillämpas i fortsättningen.
I övrigt har emellertid utredningsförslaget rörande tonavgiftens använning
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Exempelvis uttalar sig både
Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening liksom 1955 års
stadsutredning för förslaget.

Sjöfartsstyrelsen förutsätter, att inflytande tonavgifter enligt den nya
ordningen skall inlevereras antingen till den föreslagna centralstiftelsen,
som har att fördela dem mellan statsverket och sjömansnämnderna, eller
också till sjöfartsstyrelsen, som i sådant fall har att, sedan statsverket tillkommande
belopp avskilts, överlämna återstoden till centralstiftelsen för
fördelning mellan sjömansnämnderna eller, därest centralstiftelsen ej inrättas,
direkt till sjömansnämnderna. Sjöfartsstyrelsen tillägger att en organisation,
där centralstiftelsen har att fördela inflytande tonavgiftsmedel,
ej nödvändigtvis behöver innebära, att även de nuvarande sjömanshuskassorna
skall inlevereras till och förvaltas av centralstiftelsen. Något hinder
torde icke finnas för att särskilda stiftelser, för vilka sjömansnämnderna
lämpligen bör vara styrelser, bildas för förvaltning av de kassor som finns
hos kvarblivande sjömanshus. Tillgångar hos sjömanshus som indrages synes
däremot enligt styrelsen böra överlämnas till centralstiftelsen, såvida
det icke efter hemställan av vederbörande sjömanshusdirektion förordnas,
att tillgångarna skall överlämnas till någon av nyssnämnda särskilda stiftelser.
De år 1939 indragna sjömanshusens tillgångar torde lämpligen böra
överföras till centralstiftelsen. Beträffande donationsmedel torde avgörande
rörande den framtida dispositionen få träffas särskilt för varje fall.

1955 års stadsutredning slutligen tar upp en speciell fråga, nämligen bestridandet
av kostnaderna för de lokaler, som kan anses belöpa
på nuvarande sjömanshusuppgifter. Ett genomförande av förslaget att
sammanföra större delen av sjömanshusens uppgifter, bland dem mönstringen,
med sjömansförmedlingarnas verksamhet till statliga sjömanskontor
synes enligt stadsutredningen ej böra föranleda, att staten jämväl påtager
sig de lokalkostnader, som belöper på ifrågavarande sjömanshusuppgifter.
Dessa lokalkostnader torde böra bäras av vederbörande städer, i den
mån icke särskilda medel till ändamålet finns anslagna eller eljest tillgängliga.
Vad däremot angår sjömanskontorens arbetsförmcdlande verksamhet,
bör lokalkostnaderna härför bestridas i den ordning, som nu gäller
för sjömansförmedlingarna, d. v. s. genom statens försorg.

Departementschefen

Den föregående redogörelsen visar, att egentliga administrationskostnader
vid sjömanshusen under år 1958 uppgick till något mer än 1 450 000 kronor.
För sjömansförmedlingarna är de årliga avlöningskostnaderna cirka 550 000
kronor. Härtill må läggas nu utgående lokalhyror för sjömansförmcdlingar !»

Iiihang till riksdagens protokoll it)60. 1 samt. Nr 124

126 Kangl. Mnj.ts proposition nr 12b år 1960

na, som kan uppskattas till 150 000 kronor. Detta gör tillsammans 2 150 000
kronor.

Utredningen har beräknat de totala utgifterna för den ifrågasatta nya organisationen
till 1 600 000 kronor, varav 1 150 000 kronor i löner och 200 000
kronor — utom nuvarande lokalhyror för sjömansförmedlingarna — i omkostnader
vid sjömanshusen, sammanlagt 60 000 kronor för sjömansnämnderna
och för arvoden till särskilda mönstringsförrättare, 40 000 kronor i löner
åt befattningshavare vid det nya centralregistret samt 150 000 kronor i
löner och resekostnader för bemanningsinspektörerna.

Det framtida anslagsbehovet till avlöningar vid sjömanshusen har av mig
förut uppskattats till 1 375 000 kronor för år. För ändamål av expensnatur
hör upptagas 125 000 kronor. Till lokalkostnader beräknar jag 75 000 kronor
erforderliga, utom de cirka 150 000 kronor som belastar anslaget å riksstaten
till bestridande av hyror för den offentliga arbetsförmedlingen. Med hänsyn
till vad jag tidigare föreslagit rörande nya grunder för arvodering av särskilda
mönstringsförrättare uppskattar jag de årliga kostnaderna för särskilda
mönstringsförrättare och för sjömansnämnderna till sammanlagt
125 000 kronor. För löner till personalen vid det nya centralregistret inom
sjöfartsstyrelsen har jag tidigare beräknat cirka 40 000 kronor, eller samma
belopp som utredningen upptagit. Förslaget om inrättande av särskilda
bemanningsinspektörer har jag ansett böra tills vidare lämnas utan åtgärd.

Utöver de nu nämnda kostnaderna, vilka tillsammans utgör 1 890 000
kronor, tillkommer ej oväsentliga utgifter av tillfällig natur, vilka jag emellertid
förutsätter skall kunna fördelas på två budgetår. Jag har tidigare bedömt
75 000 kronor erforderliga under vart och ett av de två första åren
för anställande av extra arbetskraft vid sjömanshusen. Vidare tillkommer
flyttningskostnader samt utgifter för inredning och möblering av lokalerna.
Även för inköp av blanketter, pärmar etc. fordras särskild medelsanvisning.
Enligt vad jag under hand inhämtat uppskattar arbetsmarknadsstyrelsen
preliminärt summan av nu åsyftade utgifter för flyttning in. in. till i runt
bil 275 000 kronor, varav huvudparten, 200 000 kronor, gäller flyttnings- och
inredningskostnader. Jag är inte beredd att nu närmare pröva skäligheten av
det av arbetsmarknadsstyrelsen angivna beloppet. Det torde få ankomma
på styrelsen att efter samråd med sjöfartsstyrelsen i petita för budgetåret
1961/62 göra framställning om den medelsanvisning till ändamålen, som
efter närmare utredning kan bedömas erforderlig.

Medel till avlöningar och omkostnader vid sjömanshusen torde böra an\isas

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar respektive Omkostnader. Jag
förutsätter att anslagsrubrikerna därvid kompletteras med orden »och sjömanshusen».
Utgifterna för sjömansnämnderna och för särskilda mönstringsföriättare,
liksom givetvis även för den ytterligare personalen inom sjöfartsstyrelsen,
belastar tionde huvudtiteln. Hemställan om medelsanvisning torde
böra göras av respektive arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstvrelsen i sedvanliga
petita för budgetåret 1961/62.

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

Bortsett från de två första verksamhetsåren, vilka belastas med även vissa
utgifter av engångskaraktär, ledde mina beräkningar nyss fram till eu
total årlig utgiftsram för den nya sjömanshusorganisationen av 1 890 000
kronor. Jämfört med summan av nuvarande administrationskostnader vid
sjömanshusen och anslagen till avlöningar och lokalhyror vid sjömansförmedlingarna,
sammanlagt 2 150 000 kronor, innebär detta en besparing av
260 000 kronor för år.

Huruvida denna besparing kan anses hänföra sig till statens utgifter för
verksamheten — vilka i första hand utgöres av statsbidraget till sjömanshusen
samt kostnaderna för sjömansförmedlingen — sammanhänger emellertid,
som utredningen antyder, i väsentlig mån med hur man bedömer
arten av sjömanshusens största inkomstkälla, tonavgiften. Inkomsterna därav
skulle enligt hävdvunnen uppfattning vara att anse som sjömanshusens
enskilda egendom.

Tonavgiften tillkom i mitten av 1700-talet, då de första sjömanshusen
upprättades i vårt land. Den kallades då sjömanshusavgift och torde till en
början ha tjänat uteslutande understödsändamål. Åren närmast innan staten
i mitten av 1940-talet övertog huvudansvaret för sjöfolkets pensionering
användes den även såsom bidrag till pensioneringskostnaderna. Under senare
år har huvudparten av inkomsterna av tonavgiften disponerats till bestridande
av sjömanshusens administrationsutgifter. Tonavgiften tillförde
under år 1959 sjömanshusen i runt tal 1 200 000 kronor.

Men sjömanshusen uppbär även andra inkomster. Det särskilda statsbidraget
har tidigare omnämnts. Det är för innevarande budgetår upptaget
med 256 000 kronor. Vidare äger sjömanshusen författningsenligt behålla
expeditionslösen för diverse av dem utfärdade offentliga handlingar, såsom
sjömansrulla, sjöfartsbok, skepps- och maskindagböcker m. m. De årliga
intäkterna av expeditionslösen uppgår till cirka 80 000 kronor. Andel i vissa
böter och viten är en annan inkomstpost. Den är emellertid av obetydlig storlek,
den ger sjömanshusen blott något hundratal kronor om året. Sjömanshusens
intäkter av förverkade lönemedel och av vissa försäljningsmedel
enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen uppskattas till 70 000 kronor för år.
I de fall vederbörande mönstringsförrättare inte själv äger behålla vid extra
mönstringsförrättning uppburen avgift tillfaller avgiften sjömanshuset. Det
rör sig för närvarande om cirka 100 000 kronor för år, varav emellertid ungefär
hälften går tillbaka till mönstringsförrättarna i form av särskilda arvoden
och övertidsersättningar. Därest grunderna för arvoden till särskilda
mönstringsförrättare ändras enligt vad jag tidigare (s. 117) föreslagit, kommer
inkomsterna av extra mönstringsförrättningar att stiga med cirka 25 000
kronor för år.

Härutöver uppbär sjömanshusen ej oväsentliga inkomster av förmögenhet,
främst av sjömanshuskassorna och av de år 1939 indragna sjömanshusens
kapitaltillgångar. Sjömanshuskassorna är till en del placerade i fasligheter,
och summan av kassorna är i runt tal 10 000 000 kronor. De år
1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar uppgår till 1 300 000 kronor.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

Dessa senare medel förvaltas av sjöfartsstyrelsen. Sjömanshusens inkomster
av kapital uppgick under år 1958 till cirka 450 000 kronor. Som tidigare
nämnts förfogar sjömanshusen över särskilda donationsmedel till belopp
av sammanlagt 2 600 000 kronor. Dessa medel användes för tillgodoseende
av skilda ändamål enligt donationsföreskrifterna i varje särskilt fall.

Ombildas sjömanshusen till helt statliga organ, för vilka utgifterna för
löner och omkostnader kommer att i vanlig ordning belasta vederbörliga
anslag å riksstaten, blir det särskilda bidragsanslaget till sjömanshusverksamheten
obehövligt. Det torde böra avföras från riksstaten från och med
budgetåret 1961/62. Ej heller behöver sjömanshusen längre för sin administration
tillföras särskilda medel genom specialdestination av olika slags
inkomster. Jag är därför ense med utredningen om att lösen för expeditioner
vid sjömanshusen i fortsättningen bör — såsom redan nu sker i fråga
om stämpelavgifter — inlevereras till statsverket. Detsamma bör gälla inkomster
av sådana böter och viten, som sjömanshusen äger andel i. Även
de avgifter som erlägges av redare vid extra mönstringsförrättning, torde
böra inlevereras till statsverket.

Då återstår bara — förutom inkomsterna av tonavgiften och av sjömanshusens
kapitaltillgångar, till vilka poster jag strax återkommer — förverkade
lönemedel m. m. enligt 53 och 69 § § sjömanslagen. Dessa senare medel
skall enligt sjömanslagen användas till understöd åt sjömän och deras
anhöriga. Med hänsyn härtill torde medlen fortfarande böra redovisas utanför
riksstaten.

Vad härefter gäller inkomsterna av tonavgiften har utredningen föreslagit
att -— sedan medlen nu inte längre blir behövliga för sjömanshusens administration
— 200 000 kronor därav inlevereras till statsverket i ersättning
för statens tidigare övertagande av huvudansvaret för sjöfolkets pensionering.
Av återstoden föreslås i runt tal 500 000 kronor skola användas
för att täcka statens kostnader för läkarundersökning av sjöfolk och likaledes
omkring 500 000 kronor för stipendiegivning till studerande vid sjöfartens
skolor.

Som jag sagt förut torde inkomsterna av tonavgiften — liksom övriga
särskilda inkomster för sjömanshusen —- från början ha varit avsedda
att bestrida olika ändamål av enskild natur, främst understöd och pensioner
inom handelsflottan. Dylika ärenden utgjorde i gamla tider sjömanshusens
väsentligaste arbetsuppgift. I takt med den allmänna strukturförändringen
inom samhället har verksamheten vid sjömanshusen fått
en annan inriktning: numera tillgodoses där huvudsakligen offentliga ändamål.
Bakom denna utveckling ligger bl. a. — såsom tidigare utvecklats
— att behovet av särskilda understödsformer för skilda yrkeskategorier
nästan helt bortfallit genom utbyggnaden av den allmänna sociallagstiftningen.
Under senare år har inkomsterna av tonavgiften därvid kommit att
användas praktiskt taget uteslutande för bestridande av sjömanshusens löpande
utgifter för administrationen.

129

Kungl. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

Då det allmänna sålunda numera liar övertagit huvudansvaret för sjömännens
sociala välfärd och enligt vad som nu föreslås kommer att över
anslag och å riksstaten svara för även sjömanshusens administrationskostnader,
kan ifrågasättas om inte tonavgiften bör indragas till statsverket.
Emot en dylik disposition talar visserligen historiska motiv: avgiften infördes
i samband med sjömanshusens tillkomst och var menad att användas
i deras verksamhet. Vid angivna förhållanden har jag emellertid för
egen del ansett det naturligast, att tonavgiften upphör, och förordar att så
sker från och med den 1 juli 1961, när staten helt övertager det ekonomiska
ansvaret för sjömanshusens förvaltning.

Vid min bedömning av de ekonomiska konsekvenserna för statsverket av
eu dylik åtgärd har jag emellertid inte kunnat bortse från att sjöfartsnäringen
sedan gammalt har ekonomiskt bidragit till upprätthållande av den
verksamhet som utövas inom sjömanshusen. En huvudsakligen av praktiska
skäl betingad ändring av den organisatoriska ramen för sjömanshusverksamheten
och i samband därmed redovisning över riksstaten av utgifterna
för denna verksamhet, torde i och för sig inte utgöra motiv för även
en ändrad kostnadsfördelning. Att i detta sammanhang föreskriva om en
ny särskild fartygsavgift bör emellertid inte ifrågakomma. .lag föreslår i
stället att bortfallet av tonavgiften ersättes genom en mindre höjning av nu
utgående fyr- och båkavgift. Denna avgift erlägges av redaren när fartyg
ankommer från utrikes ort för att i Sverige avlämna eller ta ombord passagerare
eller last samt när fartyg avgår till utrikes ort efter alt i vårt land
ha avlämnat eller lagil ombord passagerare eller last. Avgiften utgår med
90 öre för varje helt ton av fartygets nettodräktighet vid tullklareringen.

För att kompensera bortfallet av tonavgiften synes fyr- och båkavgiften
böra höjas med 6 öre per ton, vilket skulle medföra en ökning av statens intäkter
av nämnda avgift med omkring 1 000 000 kronor för år. Höjningen
hör genomföras samtidigt som tonavgiften upphör. Därest riksdagen ej har
något att erinra däremot, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta
om en dylik uppskrivning av fyr- och båkavgiften.

Förslagen att tonavgiften skall bibehållas och att inkomsterna därav skall
användas till bestridande av statens kostnader för läkarundersökning av
sjöfolk och till stipendiegivning vid sjöfartens skolor har jag sålunda inte
ansett mig böra biträda. Jag vill när det gäller statens kostnader för läkarundersökning
av sjöfolk hänvisa till det beslut, som 1958 års riksdag fattade
i anledning av anslagsäskande för ändamålet och vilket torde innebära
elt godkännande av den kostnadsökning som eu gemensam nordisk hälsotjänst
kunde komma att medföra. Beträffande stipendiegivningen må erinras
om alt 1959 års riksdag i anledning av proposition på min föredragning
beslutade om eu rätt avsevärd utbyggnad av stipendiemöjligheterna vid sjöbefälsskolorna.
över huvud tagel gäller inom sjömansyrket numera samma
regler för stipendiegivningen som inom andra grenar av den allmänna yrkesutbildningen.
Jag anser inte skäl föreligga alt i dclla sammanhang göra
undantag därifrån.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1960

Nu återstår att behandla huru skall förfaras med sjömanshusens kapitaltillgångar
samt dispositionen av räntorna från dessa tillgångar.

I likhet med utredningen anser jag att sjömanshuskassorna och de år
1939 indragna sjömanshusens förmögenheter allt fortfarande bör stå till
förfogande för sjöfartsnäringen. Väsentligen utgöres nämligen dessa tillgångar
av överskott å inbetalade hyres- och tonavgifter. Mitt ställningstagande
överensstämmer med vad statsmakterna beslutade i samband med
indragningarna förra gången. Att sjömanshusorganisationen nu helt ombildas
torde härvidlag inte utgöra skäl för annan ståndpunkt.

Utredningen har föreslagit att nämnda kapitaltillgångar, liksom de särskilda
donationsmedel, vilka sjömanshusen nu har i sin ägo, skall överföras
till och förvaltas av en sjömännens cenlralsliftelse. Stiftelsen skulle efter
behovsprövning fördela ränteavkastningen på de olika sjömanshusen.

Jag hyser förståelse för den bakomliggande tanken att efter omorganisationen
en icke statlig juridisk person skall stå som ägare till och förvaltare
av de tidigare sjömanshusmedlen. I och för sig tillstyrker jag sålunda stiftelseformen.
Dock har jag inte funnit något avgörande motiv för att centralisera
förvaltningen till ett för hela riket gemensamt organ. Tvärtom synes
praktiska och även psykologiska skäl tala för att äganderätten och förvaltningen
anförtros regionala stiftelser, med säte lämpligen på samma orter,
som kommer att få sjömanshus i den nya organisationsformen. Därvid kan,
som antytts tidigare (s. 113), vederbörande sjömansnämnd fungera som styrelse
åt stiftelsen.

Avkastningen av sjömanshuskassorna och av de år 1939 indragna sjömanshusens
förmögenhet, liksom förverkade hyresmedel m. m. enligt 53
och 69 §§ sjömanslagen, användas nu huvudsakligen till understödsändamål.
I princip torde detta böra gälla även i fortsättningen. Hela frågan om
den framtida inriktningen av sjömanshusens understödsverksamliet har
jag emellertid behandlat förut (s. 87). Jag anslöt mig därvid till utredningsförslaget
om övergång till ett system med mindre antal bidrag men med
större bidragsbelopp. Samtidigt tilläde jag, att det borde övervägas om icke
här avsedda medel kunde disponeras även för andra ändamål, som ligger
i linje med sjöfolkets intressen. Det skulle få ankomma på sjöfartsstyrelsen
att utreda frågan härom och för Kungl. Maj:t framlägga förslag i ämnet.

Jag förordar alltså att här åsyftade inkomster uppbäres av de av mig
nyss föreslagna regionala stiftelserna för att av dem användas till ändamål
som kan anses gagna sjöfolket och sjöfartsnäringen.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av sjöfartsstyrelsen
besluta i vilken ordning de nuvarande sjömanshusens räkenskaper
skall avslutas och i vilka former överföringen av kapitaltillgångarna till de
regionala stiftelserna lämpligen bör äga rum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

131

IX. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte

dels inhämta riksdagens yttrande över det förut nämnda
inom handelsdepartementet upprättade förslaget till förordning
om registrering och mönstring av sjömän (mönstringsförordning),

dels ock föreslå riksdagen alt godkänna att inskrivningsoch
mönstringsverksamheten samordnas med arbetsförmedlingen
åt sjömän i huvudsak enligt de riktlinjer, som jag tidigare
förordat.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Pierre Vinde

132

Kungi. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

Bilaga

Utredningens utkast
till

Förordning om registrering och mönstring av sjömän
(mönstringsförordning)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna förordning avses med handelsfartyg sådant fartyg som nyttjas
till handelssjöfart eller resandes fort skaffande eller annat ändamål, som
äger gemenskap med handelssjöfarten, såsom bogsering, isbrytning, bärgning
och dykeriföretag.

2 §•

Riket är med avseende å handläggningen av ärenden, som omhandlas i
denna förordning, indelat i särskilda distrikt, benämnda mönstringsdistrikt.
till antal och med gränser, som bestämmas av Konungen.

Inom varje distrikt skall finnas ett sjömanskontor, som handlägger i förordningen
avsedda ärenden jämsides med förmedling av arbete åt sjömän
och andra därmed sammanhängande uppgifter. Föreståndare för sjömanskontor
skall genom tjänstgöring till sjöss hava fått inblick i förhållanden,
som beröra sjömanskontorens verksamhet.

Mönstringsförrättare äro dels sjömanskontor, dels enligt bestämmande av
Konungen eller myndighet, som Konungen utser, tjänsteman hos arbetsförmedling
eller hos tullverket, dels ock eljest särskilt förordnad person (särskild
mönstringsförrättare).

Mönstringsförrättare utom riket äro, i den utsträckning som bestämmes
av ministern för utrikes ärendena, beskickningar och konsulat samt tjänstemän
hos sådan myndighet.

3 §•

Inom varje mönstringsdistrikt skall finnas en sjömansnämnd med uppgift
att besluta i vissa i 6 § nedan angivna ärenden, att handhava fördelning
av medel, som ställas till förfogande dels för understöd åt efterlevande
till sjömän eller eljest till fördel för sysselsatta inom sjöfartsnäringen
dels ock för stipendier åt sjömän ävensom att i övrigt fullgöra åligganden
som bestämmas av Konungen.

Sjömansnämnd skall bestå av åtta ledamöter med åtta personliga suppleanter
för dem, vilka samtliga utses av sjöfartsstyrelsen för en tid av tre
kalenderår i sänder. Ordföranden och suppleanten för honom, vilken även
skall vara vice ordförande, skola vara lagkunniga. Av övriga ledamöter
skola två utses på förslag av Sveriges redareförening, två på förslag av

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 12A år 1960

Sveriges fartygsbefälsförening, en på förslag av Svenska maskinbefälsförbundet
och två på förslag av Svenska sjöfolksförbundet. Sju suppleanter
utses på motsvarande sätt.

4 §■

Svensk medborgare må icke tjänstgöra ombord å svenskt handelsfartyg
med mindre han innehar giltig sjöfartsbok. Konungen eller myndighet, som
Konungen bestämmer, äger besluta om undantag härifrån.

Utlänning må icke tjänstgöra ombord å svenskt handelsfartyg, såvida han
ej innehar gällande pass eller giltig svensk eller utländsk sjöfartsbok eller
ock handling, som Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,
finner böra godtagas såsom ersättning för sjöfartsbok.

5 §■

Sjöfartsbok må utfärdas för sådan svensk medborgare eller inom riket bosatt
utlänning, som utövar eller ämnar utöva tjänst ombord å svenskt handelsfartyg
och som ej på grund av sitt hälsotillstånd anses olämplig för sjömansyrket.

Sjöfartsbok utfärdas av sjömanskontoret i det distrikt, inom vilket sökanden
av sjöfartsbok är kyrkobokförd, eller, såvitt gäller svensk bosatt utom
riket, av sjöfartsstyrelsen, så ock av beskickning eller konsulat. Enligt bestämmande
av Konungen må sjöfartsbok utfärdas även av annan mönstringsförrättare
än nu angivits.

Uppgift om utfärdande av sjöfartsbok skall ofördröjligen insändas till sjöfartsstyrelsen.

6 §•

Har den som erhållit sjöfartsbok upphört att utöva sjömansyrket eller befunnits
olämplig för yrket på grund av sitt hälsotillstånd eller allvarlig förseelse
begången under tiden för tjänstgöring till sjöss, skall sjöfartsboken
förklaras ogiltig. Så må ock ske, om utfärdandet av sjöfartsbok grundats på
oriktiga uppgifter i fråga om ålder, värnpliktsförhållanden eller annat, som
kunnat inverka på prövningen av ansökan om sjöfartsbok.

Beslut om ogiltigförklaring av sjöfartsbok meddelas av sjömanskontoret
eller, när fråga är om ogiltigförklaring på grund av olämplighet för yrket,
av sjömansnämnden i det distrikt, inom vilket sjömannen är registrerad, eller,
om han ej är registrerad inom visst distrikt, av sjöfartsstyrelsen.

Ny sjöfartsbok för sjöman, vilkens bok förklarats ogiltig på grund av
olämplighet för yrket, må icke utfärdas utan särskild prövning av sjömansnämnd
eller, såvitt gäller svensk bosatt utom riket, av sjöfartsstyrelsen.

Beträffande sjöman, för vilken enligt 4 § sjöfartsbok icke erfordras för
tjänstgöring ombord å svenskt handelsfartyg, äger sjöfartsstyrelsen, om han
befunnits olämplig av skäl som angivits i första stycket, besluta om förbud
mot sådan tjänstgöring.

Beslut enligt första eller fjärde stycket må meddelas för begränsad tid eller
tills vidare.

Uppgift om beslut av sjömanskontor eller sjömansuämnd om ogiltigförklaring
av sjöfartsbok skall ofördröjligen insändas till sjöfartsstyrelsen.

7 §•

Hos sjömanskontor skall föras lokalt sjömansregister över svenska sjömän,
för vilka sjöfartsbok utfärdats och som äro kyrkobokförda inom distriktet.

134

Kanyl. Maj. ts proposition nr år 1960

Det åligger härutöver sjöfartsstyrelsen att föra centralt sjömansregister
över dels sjömän, som införts i lokalt register, dels ock sjömän, som tilldelats
svensk sjöfartsbok men ej äro bosatta inom riket.

Uppgifter som av mönstringsförrättare insändas till sjöfartsstyrelsen angående
sjömän, som icke innehava svensk sjöfartsbok, skola förvaras hos
styrelsen.

8 §•

Svenskt handelsfartyg må icke avgå från hamn med mindre å fartyget
tinnes giltig sjömansrulla eller ock, om fartyget går i inrikes fart, giltig
manskapsförteckning med därtill hörande befälhavarrapporter upptagande
dem som tjänstgöra ombord.

Undantag från föreskrifterna i första stycket må beslutas av Konungen
eller myndighet, som Konungen bestämmer.

9 §•

I sjömansrulla skall mönstringsförrättare införa uppgift om envar som
tillträder eller, då ny sjömansrulla utfärdas, redan utövar tjänst ombord å
fartyget (påmönstring), samt om envar som frånträder sådan tjänst eller,
då sjömansrullan upphör att gälla, tjänstgör ombord (avmönstring).

Mönstringsförrättare skall vägra påmönstring, om i lag eller författning
uppställt villkor för sjömans tjänsteutövning ombord ej är uppfyllt.

10 §.

Manskapsförteckning upprättas av fartygets befälhavare. I förteckningen
skall envar som tjänstgör ombord antecknas. Tillträdes eller frånträdes
tjänst ombord på fartyg, för vilket manskapsförteckning upprättats, skall
befälhavaren därom upprätta befälhavarrapport.

Manskapsförteckning och befälhavarrapport skola för att vara giltiga vara
försedda med mönstringsförrättares påteckning om godkännande. Om sådant
godkännande skall vad i 9 § andra stycket stadgas om påmönstring
äga motsvarande tillämpning.

11 §.

Utländskt handelsfartyg varå svensk sjöman tjänstgör må icke avgå från
svensk hamn med mindre å fartyget finnes giltigt mönstringsbevis för sjömannen.

Mönstringsbevis utfärdas av mönstringsförrättare.

Mönstringsförrättare skall vägra utfärda mönstringsbevis, om det mellan
befälhavaren och sjömannen träffade tjänsteavtalet såvitt känt strider mot
sjömanslagens bestämmelser eller svenska statsintressen.

12 §.

Kontroll av att å fartyg finnes giltig sjömansrulla, giltig manskapsförteckning
med befälhavarrapporter eller giltigt mönstringsbevis utövas enligt av
Konungen meddelade bestämmelser.

Det åligger fartygs befälhavare att hålla den för fartyget gällande sjömansrullan
eller manskapsförteckningen tillgänglig för kontroll.

13 §.

Framgår av fartygs sjömansrulla eller manskapsförteckning med befälhavarrapporter
att fartyget icke är bemannat på ett betryggande sätt, ålig -

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1960

ger det mönstringsförrättare, som får sjömansrullan eller manskapsförteckningen
i sin hand, att om förhållandet underrätta sjöfartsstyrelsen, som
äger förklara sjömansrullan eller manskapsförteckningen ogiltig. Konungen
äger föreskriva skyldighet för mönstringsförrättare att, därest han av fartygs
sjömansrulla eller manskapsförteckning finner fartyget vara så underbemannat
att fara för fartyget, de ombordvarande eller lasten uppenbarligen
föreligger, i avvaktan på sjöfartsstyrelsens beslut taga eller låta taga sjömansrullan
eller manskapsförteckningen i förvar.

14 §.

Befälhavare som avgår med fartyg å vilket icke, då så är föreskrivet, finnes
giltig sjömansrulla eller giltig manskapsförteckning med därtill hörande
befälhavarrapporter, utvisande vilka som tjänstgöra ombord, eller som i
tjänst ombord använder den mönstringsförrättaren vägrat påmönstra i
tjänsten eller genom påteckning i manskapsförteckning eller befälhavarrapport
godkänna för tjänsten, straffes, därest tvingande skäl till underlåtenheten
eller åtgärden icke förelåg, med dagsböter.

15 §.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utsätter sjöfartsbok för
åverkan eller förstörelse eller som begagnar sig av ogiltigförklarad sjöfartsbok
för att bereda sig anställning å handelsfartyg, straffes med dagsböter.

16 §.

Sjöman, befälhavare eller redare som uppsåtligen och utan tvingande skäl
eller av grov oaktsamhet åsidosätter föreskrift, meddelad i denna förordning
eller med stöd därav, eller som vägrar att efterkomma anmaning som meddelats
med stöd av sådan föreskrift, straffes med dagsböter.

17 §.

Straff enligt denna förordning må ej ådömas för gärning som är belagd
med straff i allmänna strafflagen, sjölagen eller sjömanslagen.

18 §.

Om domstol i mål rörande förseelse mot denna förordning eller bestämmelse,
utfärdad med stöd därav, skall vad i 313 och 328 §§ sjölagen stadgas
äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Den som icke åtnöjes med beslut av mönstringsförrättare eller sjömansnämnd
i ärende, som avses i denna förordning, äger söka ändring genom besvär
hos sjöfartsstyrelsen; dock må sjömansnämnds beslut angående disposition
av tillgängliga medel ej överklagas. Besvären skola vid talans förlust
hava inkommit till styrelsen inom två månader från det klaganden fick del
av beslutet. Beslut skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse intill
dess annorlunda kan bliva förordnat.

Besvärsrätt, som ovan sagts, tillkommer även sjöåklagare.

20 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna förordning meddelas av
Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 12i år 1960

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom denna förordning upphäves kungörelsen den 9 juni 1939 (nr 306)
angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m.

Där i lag eller författning hänvisas till stadgande som ersatts av bestämmelse
i denna förordning eller med stöd därav meddelad bestämmelse, skall
den bestämmelsen i stället tillämpas, och skall dels vad om inskrivningsregister
vid sjömanshus stadgats gälla om sjömansregistret hos sjömanskontor
eller, när fråga är om sjöman som icke är bosatt i Sverige, sjömansregistret
hos sjöfartsstyrelsen, dels vad om inskriven vid sjömanshus stadgats
gälla den som finnes införd i register som nu sagts dels ock vad om
sjömanshus och ombudsman vid sjömanshus stadgats gälla sjömanskontor.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1960 137

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Författningsförslag .......................................... 3

Statsrådsprotokoll den 25 mars 1960 ............................ 12

I. Inledning .............................................. 12

II. Sjömanshusens nuvarande organisation och uppgifter 14

Organisationen ........................................ 15

Inskrivning av sjömän ................................ 16

Mönstring av sjömän .................................... 17

III. Sjömansförmedlingens nuvarande organisation och uppgifter 20

Sjöbefälsförmedlingen ................................ 22

Manskapsförmedlingen ................................ 22

Inskrivning av arbetssökande ............................ 23

Arbetserbjudande inom yrket .......................... 25

Arbetserbjudande utom yrket ............................ 26

Sjömäns avstängning från sjömansyrket ................ 26

Arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna arbetslöshetshjälpen
.............................................. 26

IV. Förslag rörande inskrivnings- och mönstringsverksamheten 27

Utredningen ............................................ 27

Lämplighetsprövning av sjömän ........................ 27

Ogiltigförklaring av sjöfartsbok ........................ 29

Registreringen av sjömän ................................ 32

Medlande verksamhet m. m........................ 38

Allmänt betjänande verksamhet .......................... 40

Verksamhet utom riket ................................ 41

Underlättande av kustavlösning .......................... 44

Remissyttrandena ...................................... 45

Departementschefen .................................... 62

V. Förslag rörande bemanningskontrollen .................. 73

Utredningen ............................................ 73

Remissyttrandena ...................................... 77

Departementschefen .................................... 80

V/. Förslag angående sjömanshusens understödsverksamhet m. m. 81

Utredningen .......................................... 81

Remissyttrandena ...................................... 84

Departementschefen .................................... 86

VII. Förslag till gemensam organisation för förmedling och mönstring
av sjömän .......................................... 87

138

Kungi. Maj. ts proposition nr 12b år 1960

Utredningen ............................................ 87

Inrättande av sjömanskontor .......................... 87

Sjömanskontorens organisatoriska ställning ............ 89

Inrättande av partsorgan ................................ 90

Sjömanskontorens lokalisering ........................ 92

Personal och lönesättning .............................. 95

Remissyttrandena ...................................... 98

Departementschefen .................................... 109

VIII. Kostnader och finansiering .............................. 117

Nuvarande förhållanden .................................. 117

Utredningen ............................................ 119

Remissyttrandena ...................................... 123

Departementschefen .................................... 125

IX. Departementschefens hemställan.......................... 131

Utredningens författningsutkast ................................ 132

600309 Stockholm 1900. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag: