Kungl. Maj:ts proposition nr 12 (Proposition 1944:12)

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Nr 12.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri
rättegång, m. m.; given Stockholms slott den 31 december
1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång;
och

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19U. 1 sami. Nr 12.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1—6, 8, 10, 11, 13 och 14 §§ lagen den 19 juni
1919 om fri rättegång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol och krigsrätt samt första domstol i
jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning, som
här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke äger tillgång
till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader eller
efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för
fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av ringa betydelse
för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vilkens talan
grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed
vinna fri rättegång.

I brottmål,---i målet.

2 §•

Beslut om fri rättegång meddelas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess
ordförande.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas
av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor
och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro
sagda förhållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig
myndighet, som Konungen bestämmer.

3 §.

Part, som åtnjuter fri rättegång, vare befriad från erläggande av stämpelavgift
i malet och njute tillika den förmån att av allmänna medel skola gäldas
expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning och sådant rättens
beslut, av vilket motparten skall erhålla del, samt för inkallelse av och
ersättning till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas hörande i målet
ej utan skäl pakallats, sa ock ersättning till tjänsteman för särskild förrätt ‘

len^stLlycdoiSe,’aoeffblrFfande 4- 4’ 5’ 8 och 14 §§ SFS 1929: 158, 2 § SFS 1934: 269 samt
1U och 11 §§ SFS 1936: 221.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

ning eller å tjänstens vägnar förskjuten kostnad. Frihet från avgift för protokoll,
som ej utfärdas utan särskild begäran, må jämväl efter det rätten
skilt sig från målet åtnjutas, såframt begäran därom göres innan tiden för
bevarande av talan mot utslaget, genom vad eller besvär, gått till ända.

Av allmänna medel skall ock gäldas ersättning till sakkunnig som utsetts av
rätten, om ersättningen enligt lag skall utgivas av parten. Har i det slutliga
utslaget förordnats att ersättning, vars gäldande ålegat båda parterna, skall
stanna å parten, skall denna kostnad, även där ersättningen till den sakkunnige
helt eller delvis utgivits av motparten, utgå av allmänna medel.

Har i mål om faderskap till barn utom äktenskap, däri den uppgivne fadern
åtnjuter fri rättegång, eller i mål om äktenskaplig börd, däri käranden
åtnjuter sådan förmån, i statens eller kommuns tjänst anställd läkare tagit
blodprov för undersökning av faderns samt moderns och barnets blodgruppsegenskaper,
skall ersättning härför gäldas av allmänna medel. Stämpel skall
ej åsättas utlåtande som i anledning av undersökningen avgives.

4 §•

Är part, som åtnjuter fri rättegång, enligt lag skyldig eller har han eljest
av rättens ordförande anmodats att komma personligen tillstädes vid rätten,
eller har rätten ålagt honom personlig inställelse, åge rätten med anledning
av sådan inställelse på begäran tillerkänna parten gottgörelse av allmänna
medel för resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemente!, örn
han finnes icke själv kunna svara för kostnaden. Är avståndet till sammanträdesorten
mindre än tio mil, må dock sådan gottgörelse utgå allenast såframt
synnerliga skäl därtill äro. Rätten eller, då rätten ej sitter, dess ordförande
äger besluta om förskott av allmänna medel, därest parten måste
antagas sakna medel för resan.

Om synnerliga skäl föreligga, må utöver resekostnaden traktamentsersättning
tillerkännas parten med högst åtta kronor för varje dag, som erfordras
för resan och vistelsen vid domstolen.

Har part, som åtnjuter fri rättegång, haft andra nödvändiga utgifter för
rättegången, som icke avses i 3 § men äro jämförliga med där angivna kostnader,
äge rätten ock tillerkänna honom ersättning därför med skäligt belopp,
om han finnes icke själv kunna svara för utgifterna. 5

5 §•

Finnes part, som åtnjuter fri rättegång, icke kunna själv eller genom någon,
som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga
sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må på
hans begäran lämplig person förordnas att därvid mot ersättning av allmänna
medel biträda honom.

Rättegångsbiträde förordnas — ---biträde föreligger.

Till rättegångsbiträde bör, örn målets beskaffenhet det fordrar, förordnas
någon som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

Företrädesvis bör därvid anlitas befattningshavare vid rättshjälpsanstalt
eller annan som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet och ej är
avlägset boende; har sådan person av parten föreslagits till biträde, bör avvikelse
från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl därtill äro.

Vid förordnande---sitt ställe.

6 §■

Örn delgivning och inkallelse, som i 3 § sägs, föranstalte, såframt parten
därom framställer begäran, rätten eller dess ordförande.

8 §•

När rätten från sig skiljer mål, vari part åtnjutit fri rättegång, skall rätten,
där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån, förplikta
honom att ersätta statsverket kostnad, som enligt 3, 4 eller 5 § skolat gäldas
av allmänna medel; dock ankomme på rätten att pröva, om och i vad mån
sådant åläggande bör ske i fall, då beslutet örn förmånens upphörande grundats
därpå, att det för parten funnits vara av ringa betydelse, att hans talan
vinner prövning.

Har part,---parts rättegångskostnad.

Vinna makar efter gemensam ansökan boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
och har ena maken åtnjutit fri rättegång, skall rätten, där
det icke med hänsyn till omständigheterna finnes obilligt, ålägga andra maken
att ersätta statsverket hälften av de kostnader, som i första stycket avses.

10 §.

Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet fullföljes
till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången därstädes
tillgodonjuta de i 3 § omförmälda förmåner, såframt ej under tiden partens
förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats, att han utan intrång i
de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av
honom åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången
i hovrätten. Part äge ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av
fri rättegång enligt vad nu sagts, där han, på sätt i 2 § andra stycket föreskrives,
styrker, att han icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången
i hovrätten förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle
sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet.

Har tilltalad, som i hovrätten åtnjuter fri rättegång, personligen inställt
sig vid muntligt förhör, eller har hovrätten ålagt annan part, som åtnjuter
fri rättegång, att komma personligen tillstädes vid sådant förhör, skall vad
i 4 § första och andra styckena stadgas äga motsvarande tillämpning. Bestämmelsen
i 4 § tredje stycket skall ock gälla med avseende å rättegången
i hovrätten.

Där part, som i hovrätten åtnjuter fri rättegång, anlitat biträde för rätte -

Kungl. Majlis proposition nr 12.

gången därstädes, må hovrätten på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna
biträdet ersättning av allmänna medel, om parten ägt grundad anledning
att fullfölja talan och därvid baft behov av biträde eller örn parten med
hänsyn till målets beskaffenhet haft behov av biträde för avgivande av svaromål.

Har hovrätten utsatt muntligt förhör i mål, där part åtnjuter fri rättegång,
åge hovrätten på partens begäran förordna lämplig person att biträda honom
vid utförande av hans talan i hovrätten, örn parten är i behov av sådant biträde;
och skall därvid vad i 5 § tredje och fjärde styckena stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Vad i---i hovrätt.

Mot hovrätts -— — — ej föras.

11 §•

Bestämmelserna i 10 § skola äga motsvarande tillämpning i fråga om mål,
som fullföljes hos Konungen.

13 §.

Finnes part, som åtnjutit fri rättegång, efter rättegångens avslutande kunna
utan intrång i de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för
fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, gälda rättegångskostnad,
som enligt denna lag av allmänna medel guldits, må han på yrkande av
kronans ombudsman i den ort, där parten har sitt hemvist, törpliktas att ersätta
statsverket sådan kostnad, dock att, örn dylik ersättningsskyldighet
ålagts motparten, talan som nu sagts ej må väckas med mindre det visas, att
kostnaden icke kunnat uttagas av denne. Talan må ej anhängiggöras senare
än fem år efter rättegångens avslutande.

Vad i första stycket stadgas gälle ock i fråga om kostnad, som av allmänna
medel guldits för verkställighet av dom eller utslag, dock att tiden för talans
anhängiggörande skall räknas från det verkställighetsåtgärden avslutats.

Har part guldit kostnad, som motparten förpliktats att återgälda statsverket,
inträder han i statsverkets rätt mot den andre.

14 §.

Vittnesersättning, som---i brottmål.

Rättegångsbiträde, som förordnats enligt denna lag, åtnjute efter rättens
prövning av allmänna medel arvode för det arbete han nedlagt å rättegången,
så ock gottgörelse för nödvändiga utgifter. Vid begäran om ersättning bör
redogörelse lämnas för det arbete och de utgifter uppdraget medfört. Arvode
och gottgörelse för utgifter skola fastställas var för sig.

Arvode till biträde må icke sättas högre än som med avseende å det arbete
uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det utförts, samt omständigheterna
i övrigt kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Vid
bestämmande av ersättning bör hänsyn tagas till inställelse vid rätten å samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

rättegångsdag i annat mål. Finnes talan hava anhängiggjorts eller fullföljts
utan skäl, må, där biträdet brustit i nödig aktsamhet, ersättningen till honom
efter omständigheterna nedsättas under vad som eljest bort utgå eller ock biträdet
förklaras ej äga rätt till ersättning.

Ej må — — — utan verkan.

Beslut om---tillhandahållas biträdet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Vad i 13 § nya lagen stadgas skall ej gälla, där motparten förpliktats att
ersätta statsverkets kostnad genom utslag, som vunnit laga kraft före den
1 juli 1944.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § rättegångsbalken1 i 1734 års lag skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

16 KAP.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande
av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller
ogillat yrkande örn ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande av
förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående kvarstad, beslag, skingringsförbud
eller därmed jämförlig åtgärd eller angående ersättning åt förundersökare
eller läkare, som förordnats jämlikt lagen om särskild förundersökning
i brottmål, eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning
i målet, eller åt part, som åtnjuter fri rättegång, eller åt någon, som förordnats
att biträda part i rättegången eller att i visst mål eller ärende biträda såsom
tolk; eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse
av missnöje, särskild talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang
med beslutet av rätten meddelas.

Vad i---partens klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse se SFS 1941: 813.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bpamstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för social- och finansdepartementen, fråga
om ändrade bestämmelser angående fri rättegång.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 december 1941 tillkallade
min företrädare i ämbetet den 11 i samma månad byråchefen för lagärenden
B. G. E. Danielson, rådmannen G. Bäärnhielm, ledamoten av riksdagens
andra kammare riksgäldsfullmäktigen E. G. E. Eriksson, ledamoten av riksdagens
andra kammare advokaten L. E. B. Gezelius, direktören vid Stockholms
stads rättshjälpsanstalt advokaten E. G. Swartling och häradshövdingen
S. Vallquist att såsom sakkunniga verkställa en översyn av lagstiftningen
om fri rättegång, varjämte åt Danielson uppdrogs att vara de sakkunnigas
ordförande. De sakkunniga ha sedermera avgivit ett den 21 november
1942 dagtecknat betänkande med förslag rörande fri rättegång (SOU
1942: 50).

Sedan yttranden över förslaget inhämtats från myndigheter och sammanslutningar,
anhåller jag att nu fa upptaga fragan till behandling.

Gödande bestömmelser.

Lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång innehåller i huvudsak
följande bestämmelser.

Fri rättegång kan vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och
krigsrätt samt första domstol i jorddelningsmål och i vattenmål beviljas den
som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången förenade kostnaderna
eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle
och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet (1 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

I samband med ansökan om fri rättegång skall skriftlig uppgift lämnas örn
partens förmögenhetsvillkor och omfattningen av honom åliggande underhållsskyldighet.
Äro dessa förhållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt
av offentlig myndighet (4 §). Ansökan om fri rättegång prövas av rätten
eller, da rätten ej sitter, av dess ordförande (3 §). Förmånen av fri rättegång
kan vidare beviljas i hovrätt och högsta domstolen (10 och 11 §§).

Förmånen av fri rättegång kan beviljas såväl i tvistemål som i brottmål.
I båda fallen gäller dock den begränsningen att fri rättegång ej må beviljas,
där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för parten att hans
talan vinner prövning, ej heller då partens talan grundar sig på överlåtelse,
som kan antagas lia skett i syfte att därmed vinna fri rättegång (1 § 2 st.).
För brottmålens del är vidare stadgat att, därest brottet hör under allmänt
åtal eller efter angivelse må åtalas av allmän åklagare, fri rättegång ej må
beviljas målsägande i annat fall än då åklagaren anhängiggjort talan i målet
(1 § 3 st.).

Förmånen av fri rättegång innebär befrielse från flertalet av de med
rättegången förenade kostnaderna, såsom stämpelavgift, expeditionslösen och
kostnad för stämnings delgivning eller för inkallelse av och ersättning till
de av parten åberopade vittnen, vilkas hörande rätten prövar erforderligt för
målets utredning. Befrielsen från stämpelavgift medför, att sådan överhuvud
ej skall debiteras, övriga kostnader, från vilka parten befrias, skola gäldas
av allmänna medel (2 § 1 st.).

I den fria rättegången ingår även förmånen att på det allmännas bekostnad
erhålla biträde i fall då parten icke själv eller genom någon, som i tjänsteställning
eller eljest lämnar honom bistånd, kan tillvarataga sina intressen
(2 § 2 st. och 5 § 1 st.). I fråga örn biträdesförordnandets omfattning göres
en åtskillnad mellan förordnande för rättegångens anhängiggörande och förordnande
för talans utförande. Med förordnande att biträda med talans utförande
bör i regel anstå till dess parten varit personligen tillstädes i målet och
rätten därvid funnit att behov av biträde föreligger (5 § 2 st.). Rörande biträdes
person är stadgat att till uppdraget, om målets beskaffenhet det
fordrar, bör förordnas någon som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna
kunskapsprov samt att därvid företrädesvis bör anlitas den som
vid rätten yrkesmässig) utövar advokatverksamhet och ej är avlägset boende.
Har sådan person av parten föreslagits till biträde, bör avvikelse från förslaget
ej ske utan särskild orsak (5 § 3 st.). — I 14 § givas bestämmelser om
biträdets rätt till ersättning. — För mål i hovrätt och högsta domstolen gälla
i så måtto särregler som biträde ej särskilt förordnas. Den som parten utan
förordnande anlitat för rättegången kan emellertid erhålla ersättning av allmänna
medel, om domstolen i allo eller huvudsakliga delar bifaller partens
ändringssökande (10 § 2 st.).

I fri rättegång ingår även, att kostnaderna för av rätten utsedd sakkunnig
(2 § 3 st.) samt för blodprovsundersökning i faderskapsmål (2 § 4 st.) gäldas
av allmänna medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Har tilltalad, som i hovrätt åtnjuter fri rättegång, personligen inställt sig
vid muntligt förhör inför hovrätten, kan han erhålla goltgörelse av allmänna
medel för inställelsen. Gottgörelsen må avse traktamentsersättning med högst
5 kronor för dag och resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna resereglementet.
Ersättningen utgår ej annat än då den tilltalades hemvist är beläget
på minst fem mils avstånd från hovrättens sammanträdesort. Saknar han
medel att bekosta sin inställelse, kan han i den ordning, som i 3 § lagen den
4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål är
stadgad, erhålla förskott av allmänna medel å resekostnaden (10 § 3 st.).

Part med fri rättegång åtnjuter även fri verkställighet av dom eller utslag
i målet, dock ej vid mer än ett verkställighetsförsök (12 §).

Förmånen av fri rättegång kan förklaras upphöra, dels då parts förmögenhetsförhållanden
så mycket förbättrats att han utan intrång i för eget uppehälle
och underhållsskyldighet erforderliga medel kan gälda kostnaderna, dels
också då hans talan befinnes vara sådan som avses i 1 § andra stycket av
lagen (7 §).

Part, som gått förlustig förmånen av fri rättegång, skall förpliktas ersätta
statsverket kostnad som skolat gäldas av allmänna medel. Har parten själv
icke förklarats ersättningsskyldig, skall betalningsplikt åläggas tappande motpart,
såvida denne enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnader
(8 §). Hava parts förmögenhetsförhållanden efter rättegångens slut förbättrats
i så hög grad, att han kan återgälda av allmänna medel guldna rättegångskostnader,
kan parten på talan inom viss kortare tid av kronans ombudsman
i orten förpliktas återgälda statsverket dess kostnader, dock ej örn
dylik ersättningsskyldighet ålagts motparten (13 §).

Tillämpningsföreskrifter till lagen äro meddelade i kungörelsen den 19 december
1919 (nr 790).

Lagens tillämpning.

Antalet genom slutligt utslag avgjorda mål, vari fri rättegång förekommit
vid de allmänna underrätterna, var under perioden 1921—1925 årligen omkring
3,000, under åren 1926—1930 omkring 4,500, under perioden 1931—1935
omkring 5,000 och under perioden 1936—1940 omkring 5,500. År 1939 — det
sista med hänsyn till målfrekvensen någorlunda normala året — var antalet
5,708. Antalet har således undan för undan stigit. Även vid överrälterna har
den omfattning, vari fri rättegång åtnjutits, ökats.

I det betänkande, som låg till grund för 1919 års lag, beräknades statsverkets
årliga nettoutgift för fri rättegång komma alt uppgå till 75,000 kronor.
Endast under det första året av lagens tillämpning synes denna beräkning ha
hållit streck. Då genom beslut av 1926 års riksdag för första gången särskilt
anslag blev i riksstaten uppfört för fri rättegång, bestämdes anslagsbeloppet
lill 260,000 kronor. Emellertid visade sig detta belopp långt ifrån tillräckligt.
De i riksstaten upptagna anslagen respektive nettobelastningen å desamma under
de olika budgetåren från och med budgetåret 1926/27 lia varit

Kungl. Majlis proposition nr 12.

I riksstaten Nettobelastningen

uppfört anslag: under budgetåret:

1926/27............................... 260,000 445,000

1927/28............................... 260,000 516,000

1928 29 ............................... 300,000 565,000

1929/30............................... 300,000 522,000

1930/31............................... 300,000 425,000

1931/32 ............................... 400,000 425,000

1932/33 ............................... 400,000 498,000

1933/34 ............................... 400,000 454,000

1934/35 ............................... 450,000 495,000

1935/36............................... 450,000 487,000

1936/37 ............................... 475,000 500,000

1937/38 ............................... 475,000 551,000

1938/39 ............................... 475,000 600,000

1939/40 ............................... 500,000 502,000

1940/41............................... 525,000 411,000

1941/42 ............................... 500,000 456,000

1942/43 ............................... 500,000 417,000

1943/44 ............................... 500,000

I syfte att vinna närmare utredning om institutets användning lät min företrädare
i ämbetet verkställa en statistisk undersökning rörande tillämpningen
av den fria rättegången vid häradsrätter, rådhusrätter och polisdomstolar
under tiden 1 januari 1939—30 juni 1940 (SOU 1941:21).

Enligt denna undersökning utgjorde antalet bifallna ansökningar örn fri
rättegång under redogörelsetiden omkring 10,000. Antalet avslagna ansökningar
under perioden uppgavs till ej fullt 300. Grunden till att ansökningen
avslagits har i c:a 90 °/o av dessa fall varit, att fattigdom ej styrkts för sökanden.
I aderton fall har såsom skäl för avslag åberopats, att det ansetts vara av
synnerligen ringa betydelse för parten att få sin talan prövad. Några få ansökningar
örn fri rättegång i brottmål ha avslagits av den anledningen att
allmän åklagare icke anhängiggjort talan. Intet avslagsbeslut har redovisats
såsom föranlett av att talan grundats på överlåtelse, som antagits ha skett i
syfte att därmed vinna fri rättegång. Såsom förklaring till att antalet genom
formligt beslut avslagna ansökningar är så obetydligt hänvisas bl. a. till
det sedvanliga tillvägagångssättet i fall då fri rättegång anses ej böra beviljas.
I dylika fall synes vederbörande domhavande vanligen under hand lämna
besked, att fri rättegång icke kan påräknas, varefter gjord ansökning i regel
icke vidhålles.

Det är till övervägande del i civila mål som fri rättegång under perioden
förekommit. Antalet parter med fri rättegång i sådana mål, som under
perioden slutligt avgjorts av underrätt, utgjorde omkring 8,200, mot omkring
1,100 parter i brottmål. Bland de civila målen folio under första halvåret
1940 85.4 % av målen vid häradsrätterna och 90.9 % av målen vid rådhusrätterna
under rubriken »familjerättsliga förhållanden och avlidens kvarlåtenskap».
För tre särskilt redovisade underavdelningar till denna rubrik,
»hemskillnad», »äktenskapsskillnad» och »underhåll åt barn utom äkten -

Kungl. Majlis proposition nr 12.

skap», vörö procenttalen, i fråga om häradsrätterna 20.3, 21.1 och 38.3 samt
beträffande rådhusrätterna 35.1, 33.3 och 16.1. Fri rättegång har åtnjutits av
kärande i c:a 90 % av samtliga civila mål, vari förmånen beviljats, av svarande
i c:a 20 %> av målen och av såväl kärande som svarande i c:a 10 °/o.

Ej mindre än c:a 90 %> av de kärande som haft fri rättegång i civila mål
vunno bifall till sin talan. För hem- och äktenskapsskillnadsmålen enbart,
ofta icke tvistiga, är procenttalet ännu högre, c:a 98—99 %>. Mot c:a 86 °/o
av svarandena med fri rättegång förd talan bifölls helt eller delvis.

I det övervägande antalet hithörande mål förordnades rättegångsbiträde.
Inemot 90 % av de kärande som åtnjöto fri rättegång och c:a 80 °/o av
svarande med fri rättegång erhöllo sålunda biträdeshjälp på det allmännas
bekostnad. Det förordnade biträdet var för 50 °/o av nämnda parter rättsbildad
advokat, för c:a 38 %> biträde å rättshjälpsanstalt, för c:a 7 % landsfiskal
eller stadsfiskal och för endast 2.4 % icke rättsbildad sakförare. I de
områden, för vilka rättshjälpsanstalt funnits inrättad, ha flertalet biträdesuppdrag
anförtrotts befattningshavare vid sådan anstalt, beträffande samtliga
dessa områden c:a 73 % av uppdragen. Relativa antalet vinnande kärandeparter
med fri rättegång är större bland dem som vid sin sida haft förordnat
biträde än bland dem som icke haft sådant biträde (respektive 90.6 och
84.6 %).

Huruvida fri rättegång lagligen kan medgivas i ansökningsärenden, har varit
föremål för tvekan. Efter ett avgörande av Svea hovrätt år 1934, varigenom
fri rättegång medgavs vid talan örn hemskillnad som anhängiggjorts genom
ansökan, torde fri rättegång ofta ha fått tillgodonjutas i mål om hemskillnad,
äktenskapsskillnad och boskillnad, även om ansökningsvägen valts. I
de av mig tidigare för civila mål omnämnda talen ingå även ansökningsärenden.
Bortsett från äktenskaps- och boskillnadsmålen är emellertid fri rättegång
i ansökningsärenden ännu något tämligen ovanligt.

Sammanlagda antalet personer som åtnjöto fri rättegång i brottmål,
vilka under perioden i fråga slutligt avgjorts av underrätt, utgjorde 1,077,
varav 195 målsägande och 882 tilltalade. Bland de tilltalade utgjordes en betydande
grupp av svarande i trafikmål (394). Talrika voro även de för brott
mot 22, 20 och 14 kap. strafflagen åtalade (respektive 138, 130 och 100). De
flesta målsägande med fri rättegång förde talan i mål om överträdelse av
trafikförfattningarna (119) samt 14 och 16 kap. strafflagen (respektive 59
och 27).

Omkring 80 % av målsägande med fri rättegång under perioden vunno bifall
till förd skadeståndstalan. Av tilltalade, som åtnjölo sådan förmån, blevo
83 % sakfällda.

Också i brottmålen lia de parter, som erhållit fri rättegång, i flertalet fall
— över 80 %> — haft förordnat rättegångsbiträde. I närmare 90 °/o av dessa
fall har biträdet varit advokat. Inom områden, för vilka rättshjälpsanstalt
funnits inrättad, förordnades anstaltsjurist såsom biträde åt omkring 20 °/o
av brottmålsparter med fri rättegång.

Av statsverkets utgifter för den fria rättegången un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

der redogörelseperioden avsågo 73 % arvode och reseersättning åt rättegångsbiträde.
De därnäst största posterna utgjordes av expeditionslösen (14 %) och
vittnesersättning (6 °/o). Part hade ålagts ersätta statsverket förskjutna kostnader
med, i avrundade tal, 89,000 kronor under första halvåret av perioden,
81,000 kronor under andra halvåret och 80,000 kronor under tredje halvåret
eller, i procent av statsverkets kostnader under respektive halvår, 28.9, 32.1
och 35.1. Det allmännas utgifter för varje person med fri rättegång utgjorde
under redogörelsetiden i genomsnitt 85 kronor.

Den återkravsrätt, som statsverket enligt lagen örn fri rättegång (13 §)
äger mot part vilken efter rättegångens avslutande befinnes kunna själv gälda
statsverkets förskjutna kostnader, synes ha erhållit endast ringa tillämpning.
Under de senaste åren ha blott mycket obetydliga belopp uttagits på denna
väg, under budgetåret 1939/40 för hela riket c:a 1,500 kronor och under budgetåret
1940/41 c:a 2,250 kronor, alltså mindre än en halv procent av de i
riksstaten under motsvarande tid för den fria rättegången uppförda anslagen.

1929 års lagändringar och därefter väckta reformförslag.

Kostnaderna för den fria rättegången ha vid åtskilliga tillfällen varit föremål
för uppmärksamhet.

Redan år 1927 igångsattes sålunda inom justitiedepartementet en utredning
för att utröna, huruvida icke genom ändrade grunder för åtnjutande av
fri rättegång eller eljest statsverkets kostnader skulle kunna nedbringas. I anslutning
härtill infordrades genom skrivelse den 24 februari 1928 från häradshövdingar
och rådhusrätter vissa uppgifter angående kostnaderna för
mål, däri fri rättegång varit part beviljad m. m., varjämte vederbörande anmodades
att uttala sig rörande möjligheterna att vinna begränsning i statsverkets
utgifter. Med ledning bl. a. av de avgivna yttrandena utarbetades
inom justitiedepartementet utkast till lag om ändring i vissa delar av lagen
örn fri rättegång, vilket efter remissbehandling förelädes 1928 års riksdag.
Riksdagen godkände i huvudsak de föreslagna lagändringarna.

De viktigaste bland de år 1929 tillkomna bestämmelserna voro följande.
I 1 § andra stycket i lagen insköts stadgandet att fri rättegång ej må beviljas
part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för
honom att hans talan vinner prövning. I 5 § tillkom föreskriften att med
beslut angående biträdesförordnande för talans utförande regelmässigt skall
anstå till dess parten varit personligen tillstädes i målet och rätten därvid
funnit, att behov av biträde föreligger. I samma lagrum insköts vidare
det stadgande, enligt vilket före förordnande av biträde skall bedömas, huruvida
parten möjligen kan få sina intressen behörigen tillvaratagna genom
någon som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd. Härmed
har avsetts sådana fall då t. ex. i ett mål om barnuppfostringsbidrag kärandetalan
kan utföras av barnavårdsmannen eller i ett brottmål målsägande!!
kan få sina intressen behörigen tillgodosedda genom åklagarens försorg. I
5 § infördes slutligen — till förebyggande av att biträdesförordnande utverkas
för avlägset boende advokat oaktat lämpligt rättegångsbiträde står till

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

buds på orten — bestämmelsen att till biträde företrädesvis bör anlitas den
som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet och ej är avlägset
boende. Till 14 § fogades föreskrift att vid bestämmande av biträdets ersättning
hänsyn skall tagas till hans inställelse vid rätten å samma rättegångsdag
i annat mål och att, örn talan utan skäl anhängiggjorts eller fullföljts
samt biträdet brustit i nödig aktsamhet, ersättningen efter omständigheterna
må nedsättas under vad som eljest bort utgå eller ock biträdet förklaras
ej äga rätt till ersättning.

Efter de år 1929 företagna lagändringarna voro statsverkets kostnader för
den fria rättegången under flera år avsevärt lägre. Sedan nettobelastningen
på anslaget ånyo stigit, ha åter krav rests på förmånens begränsning.

I sin berättelse till 1940 års riksdag gjorde riksdagens revisorer vissa uttalanden
angående det allmännas kostnader för den fria rättegången m. m.
Den alltmer ökade omfattning, i vilken fri rättegång beviljades, syntes revisorerna
i första hand bero på gällande lagstiftning, vilken med sin tämligen
allmänt hållna avfattning icke upptoge några egentliga korrektiv mot
missbruk. Enligt revisorernas mening borde i lag införas bestämmelser, som
medgåve en strängare gallring av ansökningar örn fri rättegång. Innan denna
förmån beviljades, borde en närmare prövning äga rum, vilket syntes kunna
ske utan att åsidosätta tillbörliga krav på saklighet och objektivitet, eftersom
beslut därom fattades av rätten eller dess ordförande. Övervägas borde
vidare, om icke rätten att erhålla en sådan förmån borde inskränkas i vissa
mål, såsom för svarande i rattfyllerimål och i mål om langning och lönnbränning.
Revisorerna hade vidare ej kunnat undgå att finna att biträde
enligt lagen om fri rättegång av domstolarna förordnades även i mål av mycket
enkel beskaffenhet. Vidare hade iakttagits, att i mål rörande underhållsbidrag
till barn utom äktenskap biträde förordnats åt kärande med fri rättegång,
även där barnavårdsman icke kunde anses ha saknat kompetens att
själv uppträda i rättegången. Revisorerna hade ytterligare kommit till den
uppfattningen att de utdömda arvodena till biträden i fri rättegång i en del
fall varit väl höga. Enligt revisorernas mening borde vidare övervägas, huruvida
icke uppdrag att vara biträde i fri rättegång i större utsträckning borde
mot ersättning enligt lägre taxa kunna anförtros personal vid de statsunderstödda
rättshjälpsanstalterna.

Genom cirkulär den 26 januari 1940 meddelades domstolarna vissa av de
sålunda framställda anmärkningarna till kännedom och beaktande.

I sin berättelse hade revisorerna också framställt erinran rörande förfarandet
vid avkortning av rättegångskostnader, som i mål, vari fri rättegång
beviljats, tappande part ålagts att återgälda till statsverket. Genom ett särskilt
cirkulär den 26 januari 1940 erinrade Kungl. Majit i anslutning härtill
länsstyrelserna örn nödvändigheten att, innan avkortning av sålunda utdömda
belopp verkställdes, med största noggrannhet pröva huruvida förutsättningarna
för dylik åtgärd vore för handen.

Genom cirkulärskrivelse den 21 oktober 1940 från chefen för justitiede -

Kunell. Maj:ts proposition nr 12.

partementet anmodades domhavandena i rikets domsagor samt rådhusrätterna
att till justitiedepartementet inkomma med vissa statistiska uppgifter
angående tillämpningen av lagen om fri rättegång ävensom att samtidigt
avgiva yttrande om åtskilliga närliggande spörsmål. I anledning härav inkommo
yttranden från 115 domhavande och 73 rådhusrätter. I cirkuläret
begärdes yttrande rörande spörsmålet, huruvida gällande lagstiftning är ägnad
att effektivt förhindra missbruk av den fria rättegången. Denna fråga
besvarades jakande av 36 domhavande och 30 rådhusrätter, antingen direkt
eller i den form att det uttalades, att missbruk ej iakttagits. I åtskilliga yttranden,
16 från domhavande och 10 från rådhusrätter, lämnades däremot
nekande svar. I cirkuläret begärdes vidare ett uttalande angående möjligheten
att, utan åsidosättande av obemedlade parters berättigade intressen,
nedbringa statsverkets kostnader för den fria rättegången. 33 domhavande
och 25 rådhusrätter ha ansett att sådana möjligheter icke föreligga, medan
22 domhavande och 10 rådhusrätter varit av motsatt uppfattning.

I sin berättelse till 1942 års riksdag upptogo riksdagens revisorer ånyo
frågan örn statsverkets kostnader för den fria rättegången. De gjorde därvid
vissa erinringar mot praxis beträffande avkortning av sådana statsverkets
utgifter för kärandes eller målsägandes fria rättegång, som förlorande svarandepart
(förare, ägare eller brukare av motorfordon) i mål om skadestånd
till följd av motorfordonstrafik ålagts återgälda statsverket, och hävdade med
hänvisning till stadganden i lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å
motorfordon samt till infordrat utlåtande från trafikförsäkringsföreningen,
att vederbörande försäkringsanstalt i dylika fall vore pliktig att ersätta statsverkets
förenämnda kostnader. Avkortning av kostnader i anledning av fri
rättegång hade emellertid i ett avsevärt antal fall medgivits trots att vederbörande
försäkringsanstalt varit villig att — blott krav därå framställts —
gälda dessa utgifter. Då avkortning i dylika fall givetvis ej borde ifrågakomma,
syntes enligt revisorernas mening föreskrift böra meddelas om att till
avkortningsbeslut av ifrågavarande slag skulle fogas utredning att ersättning
ej kunnat erhållas av vederbörande försäkringsanstalt.

Genom cirkulär den 30 december 1941 meddelades den sålunda framställda
anmärkningen länsstyrelserna till kännedom och beaktande.

Också i ett annat hänseende berörde riksdagens revisorer i sin berättelse
till 1942 års riksdag den fria rättegången i trafikskadeståndsmål. Revisorerna
hade iakttagit, alt det allmännas kostnader stannat å statsverket i ett
antal sådana mål, i vilka svaranden beviljats fri rättegång. Denne hade av
domstolen förklarats skadeståndsskyldig. Vid sådan utgång av målet skulle
kostnaderna för den fria rättegången stanna å statsverket. Enligt revisorernas
mening hade i dessa fall den försäkringsanstalt, där det av svaranden
förda fordonet varit försäkrat, bort gottgöra statsverket dess kostnader folden
fria rättegången med det belopp som skäligen kunde anses betingat av
försäkringsanstaltens intresse i rättegången.

Å andra sidan ha under de senare åren till Kungl. Majit inkommit vissa
framställningar rörande partiella utvidgningar av frirätlegångsförmånerna.

Kunni. Maj.ts proposition nr 12.

Sålunda har riksdagen i skrivelse den 24 april 1937 på förslag av första
lagutskottet (uti. nr 33) anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
om sådan ändring av gällande lag om fri rättegång, att medellös
part må, utöver vad för närvarande gäller, av allmänna medel kunna erhålla
hjälp till sin inställelse inför domstol.

Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande bl. a.:

För framtvingande av svarandens inställelse i mål örn ansvar äger domstolen
tillgripa, förutom de även i tvistemål användbara tvångsmedlen vite och
böter, jämväl hämtningsinstitutet. När en persons underlåtenhet att inställa
sig icke har någon annan grund än ekonomisk oförmåga, måste det emellertid
te sig stötande att inställa honom inför domstolen genom kronobetjäningens
försorg. Av naturliga skäl draga sig domstolarna också i det längsta för
en sådan åtgärd. Med nu gällande ordning kan likväl hämtningsinstitutets
användande i dylika fall emellanåt icke undvikas. Erinras må här om stadgandet
i 15 kap. 1 § rättegångsbalken att i brottmål, där efter lag straffarbete
kan följa å brottet, den som är anklagad själv skall svara. Även i
andra fall, t. ex. då fråga är om tillämpande av villkorlig straffdom och över
huvud örn frihetsstraff eller högre bötesstraff ifrågakonuner, kan domstolen
anse det nödigt att höra den tilltalade personligen. Och denne kan själv ha
befogade anspråk på att få muntligen inför rätten framlägga sin sak. Möjlighet
för den tilltalade att av allmänna medel erhålla hjälp till sin personliga
inställelse föreligger emellertid endast i ett fall, nämligen enligt 10 § tredje
stycket i lagen om fri rättegång vid muntligt förhör i hovrätt. Av det anförda
framgår emellertid att ett ej mindre starkt behov av dylik ekonomisk hjälp
understundom måste anses föreligga när det gäller en fattig persons inställelse
inför en från hans hemort avlägset belägen underrätt.

Utskottet uttalade såsom sin mening, att då fråga vöre om ringare brottmål
en tilltalad icke borde tillerkännas rätt till kostnadsfri inställelse annat
än i sällsynta undantagsfall, samt anförde vidare:

Å andra sidan anser utskottet att rätten till fri inställelse icke bör begränsas
till att avse allenast tilltalad i brottmål; ett stort behov av en sådan rätt kan
nämligen understundom föreligga även då fråga är om målsägande i brottmål
eller örn part i tvistemål (t. ex. i mål angående fastställande av faderskap
till barn utom äktenskap). Den nödiga garantien mot missbruk skulle kunna
erhållas genom en bestämmelse att rätt för medellös part till fri inställelse
endast medgåves då domstol eller dess ordförande, efter verkställd prövning,
funne det föreligga ett verkligt behov av att parten personligen komme tillstädes
inför rätten.

När utskottet sålunda förordar en reform av lagen om fri rättegång i enlighet
med de av utskottet antydda riktlinjerna, förbiser utskottet icke att därigenom
komme alt ställas i viss mån ökade anspråk på statsverket i ekonomiskt
avseende. Utskottet bär även beaktat att riksdagen vid upprepade tillfällen
understrukit vikten av all största möjliga sparsamhet iaktages vid handhavande
av statens medel för bestridande av kostnader enligt lagen örn fri
rättegång. Emellertid håller utskottet före att den kostnadsökning, som skulle
föranledas av den av utskottet förordade reformen oell vilken för övrigt säkerligen
i tämligen stor omfattning skulle kompenseras såväl genom en
minskning av de stundom mycket dryga utgifterna för vederbörandes hämtning
till rätten som ock genom minskade utgifter för rättegångsbiträde!!, icke
lärer bliva av sådan storleksgrad all den bör hindra genomförandet av eli så
angeläget önskemål som det förevarande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Vidare har riksdagens justiiieombudsman i skrivelse till Kungl. Majit den
31 december 1937 upptagit frågan om rätt för svarandepart, som åtnjutit fri
rättegång, att kostnadsfritt erhålla protokoll i målet, även om begäran därom
framställes först efter det utslag meddelats.

Justitieombudsmannen har i sin skrivelse framhållit, att av de i 8 § lagen
om fri rättegång givna bestämmelserna örn att rätten i det slutliga utslaget
skall under vissa förutsättningar ålägga endera av parterna att ersätta statsverkets
kostnader för den fria rättegången, torde få anses följa, att rätten
efter det utslag meddelats icke ägde upptaga och pröva av den fria rättegången
härrörande kostnadsfrågor. Då sådan kostnad borde vara bestämd
redan när rätten skilde sig från målet, syntes domstolen icke vara pliktig
att till svarandepart, som åtnjutit fri rättegång men underlåtit att före utslagets
avkunnande begära protokoll i målet, avgiftsfritt utlämna sådana.
Detta förhållande kunde understundom lända parten till avsevärt men. Efter
att ha redogjort för ett exempel härpå, vilket dragits under hans prövning,
har justitieombudsmannen anfört i huvudsak följande.

I det stora flertalet fall torde väl för svarandepart, som åtnjuter fri rättegång,
protokoll utskrivas redan under rättegångens förlopp. Har emellertid
parten av förbiseende eller därför att han icke ansett sig behöva tillgång till
protokoll underlåtit att begära sådana, med påföljd att protokoll för honom
icke utskrivits, kan dock situationen för hans vidkommande så ändras, att han
finner sig behöva protokoll. Detta inträffar alltid, om utslaget går honom emot
och han därför vill överklaga detsamma. I dessa fall torde dock saken kunna
så ordnas, alt parten, om han visar att han fullföljt talan i hovrätten och att
han där åtnjuter fri rättegång, kostnadsfritt utfår protokollen av expeditionshavanden
vid underrätten, vilken därefter efter rekvisition erhåller lösen för
protokollen av den befattningshavare vid hovrätten, som har att förvalta de
för fri rättegång därstädes avsedda medel. Enligt stadgad praxis tillämpas
detta förfaringssätt i de fall då part, vilken i underrätten ej åtnjutit fri rättegång,
beviljas sådan förmån efter det målet dragits under hovrättens prövning.

o Av det nu sagda framgår visserligen att svarandepart, som åtnjutit fri rättegång
men underlåtit alt före utslagets meddelande begära protokoll, kan efter
talans fullföljande till hovrätten kostnadsfritt erhålla underrättens protokoll.
Emellerid kan parten behöva dessa, även örn han icke dragit målet under
hovrättens prövning, exempelvis för att parten själv eller någon av honom
anlitad person skall kunna så tillförlitligt som möjligt bedöma, huruvida skäl
för överklagande föreligger. Att parten i ett dylikt fall icke skall kunna avgiftsfritt
erhålla protokoll synes mig vara ett missförhållande. För avhjälpande
därav skulle kunna föreskrivas att protokoll, oavsett därom framställd
begäran, städse skall utskrivas åt svarandepart, som åtnjuter fri rättegång.
En lämpligare lösning av frågan synes mig dock kunna ernås genom en
bestämmelse av innebörd att^ svarandepart, som beviljats fri rättegång, skall
äga rätt att kostnadsfritt erhålla protokoll, därest begäran därom framställes
senast viss tid efter det slutligt utslag meddelats.

Slutligen har riksdagen i skrivelse den 1 mars 1939 på förslag av första
lagutskottet (uti. nr 7) anhållit, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
örn ändrade bestämmelser med syfte att i vidgad utsträckning bereda
möjlighet lill ersättning åt biträde i fri rättegång i överrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

För närvarande kan som förut nämnts sådan ersättning medgivas blott
för det fall, att överrätten i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande
av part som åtnjuter fri rättegång.

I de motioner (I: 21 och II: 49), som gåvo anledning till riksdagens skrivelse,
anfördes bland annat:

Erfarenheterna under de år ifrågavarande lagstiftning varit i tillämpning
lia visat, att det med nuvarande regler ofta nog kan vara synnerligen svårt
för en medellös part att få kvalificerad advokathjälp vid utförande av talan
i högre instans. Då en part vunnit i underrätt men hans motpart överklagar
underrättens dom, är det ofta av stor vikt att den vinnande parten bevakar
sin talan i överrätten och där bemöter de nya påståenden och den nya bevisning,
som motparten där kan förebringa. Som den medellöse partens advokat
i sådant fall icke kan påräkna gottgörelse vare sig av sin huvudman
eller av allmänna medel, utan endast i bästa fall har utsikt att utfå ersättning
av motparten, är det naturligt att en advokat icke är villig att nedlägga arbete
och kostnader på målet. I de fall, då den medellöse parten förlorat i underrätten,
blir vid fråga örn fullföljd det praktiska resultatet, att parten antingen
måste försöka anskaffa medel till advokatarvode eller att hans advokat utan
säkerhet för ersättning får utföra arbete och vidkännas kostnader eller ock
—- vilket kanske är det vanligaste — att parten får avstå från att fullfölja
talan.

En sådan ordning som den nu angivna kan icke anses tillfredsställande och
det står icke i överensstämmelse med lagstiftningens anda och syfte, att en
medellös part på grund av bristande tillgångar skall förhindras från att få
sin rättsfråga allsidigt prövad. Frågan har under senare år fått än större betydelse
än tidigare genom införande av muntliga förhör inför hovrätt, då det
är av särskild vikt att part vid sådant förhör biträdes av kvalificerad jurist.

En lösning av spörsmålet kan sökas på olika vägar. Enklast torde vara att
tillerkänna överrätt fri prövningsrätt, huruvida ersättning av allmänna medel
bör tillerkännas rättegångsbiträde i fri rättegång; möjligen böra därvid
några restriktiva bestämmelser införas, såsom att ersättning skall utgå endast
om medellös part haft grundad anledning att fullfölja talan eller anlita biträde
för svaromåls avgivande. Även andra förbehåll kunna tänkas.

Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande, att osäkerheten ifråga örn
möjligheterna att erhålla ersättning till biträde i överrätt i många fall torde
leda antingen till att parten nödgades avstå från att utföra sin talan i överrätten
eller också till att den advokat, som av hänsyn till parten åtagit sig
att sköta hans sak i överrätten, åsamkades direkta utgifter. Efter att vidare
bland annat ha erinrat örn det ökade behov av biträde i hovrätt, som den
utsträckta användningen av muntliga förhör orsakade, förklarade sig utskottet
anse, att en utvidgning av den fria rättegången i den av motionärerna
åsyftade riktningen borde övervägas. Vid utformningen av bestämmelser för
sådant ändamål borde garantier skapas för alt ej biträde anlitades i fall, då
något behov av biträdeshjälp ej kunde anses föreligga.

Nu föreliggande utredning.

I det betänkande, som den 21 november 1942 avgivits av förenämnda den
11 december 1941 tillkallade sakkunniga, lia de anmärkningar och önskemål,
som på senare tid framställts med avseende å den fria rättegången, upptagits
till granskning.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. t sami. Nr 12.

‘2

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

De sakkunniga ha till en början berört frågan i vad mån lagen om fri rättegång
erhållit en alltför vidsträckt tillämpning. De lia därvid velat för sin del
bestämt hävda, att den fria rättegången i stort sett icke erhållit en annan
eller vidsträcktare användning än som överensstämmer med dess av lagstiftaren
fixerade ändamål. Flera omständigheter kunde anföras, vilka komme
utgiftsökningen att framstå såsom förklarlig och försvarlig.

De sakkunniga anföra i detta hänseende följande.

Statsmakterna lia med den fria rättegången avsett att sörja för att
principen örn allas likhet inför lagen icke lider inskränkning till följd
av de mindre bemedlades oförmåga att bestrida de i en process uppkommande
utgifterna. Likställighet i fråga om rättsskydd mellan den
välställde, å ena, den mindre bemedlade eller obemedlade, å andra sidan,
kan icke uppnås utan att den senare helt eller till viss del befrias
från rättegångsavgifter och dylika kostnader samt erhåller bistånd för
andra med rättegången förenade utgifter, särskilt arvodet till rättegångsbiträde.
Det stöd, som det allmänna medelst den fria rättegången lämnar, är i
princip en art av socialhjälp bland många hithörande understödsformer. Med
hänsyn till den sociala utvecklingen i vår tid ter sig den processuella rättshjälpen
som någonting ofrånkomligt. Tänker man på de medellösa ogifta mödrarnas
rättegångar mot nekande eller försumliga barnafäder — en i sammanhanget
synnerligen vanlig kategori — framstår institutets behövlighet och sociala
syfte med särskild tydlighet. I så måtto skiljer sig emellertid den fria rättegången
rent praktiskt från andra slag av social omvårdnad, som det vid
bedömandet, huruvida förmånen skall få åtnjutas, är svårare än eljest att på
förhand avgöra, örn vederbörandes talan verkligen är förtjänt av det allmännas
stöd. I princip borde naturligtvis bistånd lämnas blott de sökande, vilkas
sak är rättmätig, men tillförlitligt besked örn det befogade i en talan kan tydligen
i allmänhet erhållas först vid rättegångens slut — genom domstolens avgörande.
Örn man ej vill från förmånen utesluta åtskilliga vid första anblicken
oklara men kanske i grunden högst befogade anspråk, kan det icke undvikas,
att fri rättegång emellanåt kommer att beviljas rättssökande, vilkas talan
man, i belysning av målets utgång, helst velat se undandragen det allmännas
stöd. Det har förefallit de sakkunniga som om man vid kritiken av den
fria rättegången ej sällan förbisett, alt i och för sig tänkbara inskränkningar
lätt kunna allvarligt motverka institutets syfte — att bereda de mindre bemedlade
samma möjligheter att få sin talan prövad av domstol som stå bättre lottade
medborgare till buds. Med det nu sagda vilja de sakkunniga självfallet
icke bestrida att såväl gällande lagregler som dessas tillämpning under decenniet
efter 1929 års reform i olika hänseenden kunnat ge anledning till erinran.
I den mån på grund härav lagändringar eller andra åtgärder måste vidtagas,
är det emellertid angeläget, att justeringarna verkställas med varsamhet.

Ovan har antytts, att åtskilliga förklaringsgrunder kunna åberopas beträffande
ökningen av det allmännas utgifter för den fria rättegången. Härvidlag
må först framhållas, att det av lätt insedda skäl måste taga åtskillig tid innan
den fria rättegångens existens och de möjligheter den erbjuder blivit kända
för den stora allmänheten. Då ju medborgarna i gemen ytterst sällan komma
i beröring med rättsskipningen är det ej förvånansvärt, att kännedomen om
förmånen endast långsamt spritt sig inom de befolkningslager varom här är
fråga.

Såsom en ytterligare förklaringsgrund till kostnadsökningen må nämnas,
att målens antal över huvud uppvisat en avsevärd stegring under de båda senaste
decennierna — vid härads- och rådhusrätterna från i runt tal 120,000

Kunni. Maj:ts proposition nr 12.

år 1923 till 162,000 år 1939. ökningen ur särskilt stark beträffande vissa kategorier
av mål, vari fri rättegång är vanlig. Mål under rubriken »familjerättsliga
förhållanden och avlidens kvarlatenskap» till vilka ju enligt den
statistiska utredningen 85—90 % av samtliga civila frirättegångsfall under
första halvåret 1940 hörde — ha sålunda ökats från 7,011 år 1923 lill 10,304
år 1939. För den fria rättshjälpens del är det ju inom denna grupp särskilt
äktenskap smålen som äga intresse. Bland de kriminella målen förete trafikmålen
— vilka enligt den statistiska utredningen uppvisade största antalet
parter med fri rättegång under utredningsperioden — en stegring från omkring
12,000 i första instans sakfällda år 1924, då 1923 års vägtrafikstadga
och motorfordonsförordning trädde i kraft, till ungefär 61,000 år 1939. Även
om flertalet trafikmål äro av mycket enkel beskaffenhet och kostnadsfri rättshjälp
därför merendels knappast påkallad, ingå dock i denna kategori mångå
mål örn skadestånd till följd av olycksfall, som äro en följd av motorismens
utveckling och som måste komma att belasta den fria rättegången. Vad angår
fri rättegång i kriminella mål kan vidare antagas, att en tendens hos åklagarmyndigheterna
att mer än tidigare, också vid jämförelsevis svåra brott, avstå
från häktning bidragit till ökad användning av institutet — i det ju en tilltalad
på fri fot erhåller nödig biträdeshjälp med stöd av lagen örn fri rättegång
medan de häktades behov av försvarare tillgodoses genom lagen den 19 juni
1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.

Vid bedömande av statsverkets utgifter för den fria rättegången bör slutligen
icke förglömmas att institutet under perioden i så måtto utvidgats, som
år 1933 blodprovskostnad, år 1934 kostnad för sakkunnigs hörande och år
1936 kostnad för parts personliga inställelse i hovrätt fogats till de processutgifter
som det allmänna genom medgivande av fri rättegång kan komma
att bestrida.

De sakkunniga lia övervägt lämpligheten av och formerna för ett närmare
samarbete mellan domstolarna och de offentliga
rättshjälps anstalterna i ärenden rörande fri rättegång. Härutinnan
erinras bl. a., att anstaltsorganisationen visserligen hittills blivit endast
ofullständigt utbyggd men att enligt ett den 20 mars 1940 avgivet betänkande
med förslag rörande offentliga rättshjälpsanstalter (SOU 1940:11) sådan
anstalt som regel skulle inrättas för varje landstingsområde och för varje
stad som icke deltager i landsting. De sakkunniga utgå från att antalet rättshjälpsanstalter
kommer att öka i avsevärd omfattning och att man i det stora
hela kan räkna med samma anstaltstyp som hittills. De lia under sådana
förhållanden ansett lämpligt att i stora drag klargöra, huru enligt deras uppfattning
rättshjälpsanstalterna och den fria rättegången efter anstaltssystemets
utbyggnad böra samordnas. Däretter angivas de praktiska åtgärder som ansas
redan nu böra genomföras till främjande av en sådan samordning.

De sakkunniga lia ansett det önskvärt att domstolarna och rättshjälpsanstalterna
efter anstaltssystemets utbyggnad samverka nied avseende ä prövningen
av ansökningar örn fri rättegång. De sakkunniga erinra, alt det helt
naturligt måste vara ett önskemål att förhindra missbruk av den fria rättshjälpen
men att statsmakterna såväl vid tillkomsten av 1919 års lag som vid
1929 års reform avböjt att giva domstolen befogenhet att pröva ansökningar
örn fri rättegång med hänsyn till befogenheten av partens talan. De invändningar
som gjorts mot cn sådan lörprövning mäste enligt deras mening mista

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

åtskilligt av sin tyngd vid en ordning, där ansökningarna som regel finge
passera ett utanför domstolen stående kvalificerat organ och hos detta underkastas
utredning och granskning. Rättshjälpsanstalterna syntes de sakkunniga
väl lämpade för uppgiften att verkställa en sådan granskning. En medverkan
av rättshjälpsanstalterna vid prövningen av ansökningarna skulle
emellertid erbjuda även andra fördelar. Anstalternas granskning kunde sålunda
många gånger antagas leda till att part avstode från ohemula anspråk
eller bestridanden eller till att tvisten i fråga gjordes upp och det allmänna
besparades kostnaden för en rättegång. Även om det icke skulle vara möjligt
för anstalten att förlika parterna, borde det arbete som av dess befattningshavare
nedlagts å saken bliva till nytta i den följande rättegången. En förberedande
granskning å rättshjälpsanstalt skulle slutligen också möjliggöra
större likformighet vid bedömandet av medellöshetskravet.

Sedan anstaltsväsendet utbyggts, bör enligt de sakkunnigas mening ansökan
om fri rättegång, som icke göres i redan anhängigt mål, på förhand
granskas av vederbörande rättshjälpsanstalt. Regeln om förhandsgranskning
borde emellertid underkastas vissa inskränkningar. Undantag borde sålunda
gälla för vissa vattenmål, sjömål och andra kategorier av tvister, vilka
sällan förekomme i en anstalts praktik. I faderskapsmål, som anhängiggjordes
under medverkan av barnavårdsman, skulle sådan granskning ej
heller krävas. Slutligen borde rättens ordförande tillerkännas en allmän befogenhet
att dispensera från anstaltsgranskningen. Rimlighetsskäl syntes vidare
tala för att, där enskild advokat före de nya reglernas ikraftträdande i
större utsträckning och på ett tillfredsställande sätt omhänderhaft mål med
fri rättegång, anstaltsbehandling icke skulle krävas för mål som anhängiggjordes
under hans medverkan.

De sakkunniga framhålla, att uppgiften att förhandsgranska ansökningar
om fri rättegång måste göra en decentralisering av anstalternas arbete påkallad.

Jämväl med avseende å biträdesuppdragen är enligt de sakkunnigas mening
ett utsträckt anlitande av rättshjälpsanstalterna förbundet med fördelar.
En ordning, enligt vilken rättshjälpsanstalternas jurister anlitas för
biträdesuppdragen i alla fall där så lämpligen kan ske, vore ägnad att nedbringa
kostnaderna för biträdeshjälpen. Undantag från regeln om anstaltsjurists
företräde borde gälla för de fall, då enligt vad tidigare sagts förhandsgranskning
å anstalt icke ansetts erforderlig. Jämväl då sådan granskning
skett kunde det emellertid vara anledning att till biträde utse annan än jurist
vid anstalten. Den nu stadgade valrätten för part beträffande biträdets person
(5 § 3 st.) borde begränsas för att möjliggöra ett ökat anlitande av rättshjälpsanstalternas
befattningshavare. Gentemot kravet att parten borde få
anlita den advokat, för vilken han hade särskilt förtroende, framhålles, att
det i allmänhet stöde klart för parten, att hans intresse bleve fullt tillgodosett
även genom bistånd av annan kvalificerad jurist.

De sakkunniga finna det ej för närvarande kunna komma ifråga att över
hela linjen förverkliga det program, till vilket grundlinjerna sålunda upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

dragits. De anse emellertid, att den av dem i princip förordade ordningen
redan nu i begränsad omfattning och på några punkter borde bringas i tilllämpning.
Sålunda föreslås ett tillägg till 4 § i lagen av innehåll, att rätten
eller dess ordförande skall vara berättigad hänvisa sökande av fri rättegång
till rättshjälpsanstalt för närmare utredning av sin sak. — De sakkunniga
finna det icke lämpligt att för närvarande i lagen giva anvisning, i vilken
utsträckning anstaltsjuristema borde anförtros biträdesuppdrag, men ha
föreslagit, att i 5 § tredje stycket befattningshavarna vid de offentliga rättshjälpsanstalterna
uttryckligen borde nämnas såsom utgörande en lämplig
biträdeskategori. — Slutligen föreslås, att parts valrätt i fråga om biträdets
person på det sätt inskränktes, att det i sådant hänseende i lagen allenast
föreskreves att skäligt avseende skulle fästas vid partens önskemål.

Kretsen av de domstolar, vid vilka fri rättegång kan medgivas, har i sakkunnigförslaget
ej undergått annan ändring än att poliskammare uteslutits.
Någon poliskammare med domsrätt finnes nämligen ej längre.

De sakkunniga ha ägnat en utförlig framställning åt frågan om fri rättegång
i ansökningsärenden och finna sig här med stöd av uttalanden
i förarbetena kunna fastslå, att lagen icke varit avsedd att, såvitt angår
underrättsprocessen, vinna tillämpning på annat än »mål». Efter att ha redogjort
för det avgörande av Svea hovrätt år 1934, på grundval av vilket —
såsom tidigare berörts — fri rättegång ofta kommit att medgivas i ansökningsärenden,
uttala de sakkunniga emellertid, att det icke syntes strida vare
sig mot ordalagen i 1 § av lagen eller mot institutets allmänna karaktär att
medgiva fri rättegång i sådana genom ansökan inför rätta bragta saker, där
ansökningen berörde även annan än sökanden och tvist i det särskilda fallet
förelåge mellan flera parter. I sådant fall måste nämligen rättegång, i den
bemärkelse ordet hade i 1 § av lagen, anses ha kommit till stånd. Såsom
exempel på dylika fall nämnes ansökan om omyndigförklaring av person,
som motsatte sig bifall till ansökningen. Långt mer tvivelsamt bleve enligt
de sakkunnigas mening bedömandet i sådana ansökningsärenden, där något
verkligt tvåpartsförhållande icke uppstode eller ens kunde uppstå, t. ex. vid
ansökan om tillstånd till adoption, vid makars gemensamma ansökan om
hem-, äktenskaps- eller boskillnad, vid egen ansökan om försättande i konkurs
eller om omyndigförklaring m. m. Ehuru det enligt deras mening bäst
skulle överensstämma med lagstiftningens principer att ej medgiva fri rättegång
i dylika fall, funné de sig med hänsyn till de fördelar, som särskilt i
områden utan rättshjälpsanstalt vore förenade med rådande praxis att medgiva
fri rättegång även då hemskillnad, äktenskapsskillnad och boskillnad begärdes
ansökningsvägen, icke böra föreslå någon ändring i lagen i syfte att
utesluta icke tvistiga ansökningsärenden från dess tillämpningsområde. De
förutsätta emellertid, att frågan upptages till förnyat övervägande, när rättshjälpsanstaltsorganisationen
mera allmänt utbyggts.

De sakkunniga ha i detta sammanhang även behandlat det förhållandet
att då av två makar i olika ekonomisk ställning, som ansöka om hem- eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

äktenskapsskillnad, blott den ene erhåller fri rättegång, den andre enligt
nuvarande ordning i stort sett kommer i åtnjutande av medsökandens förmåner
och besparas alla utgifter, även om han i och för sig är i stånd att
bära desamma. De sakkunniga lia övervägt flera utvägar till undanröjande
av detta missförhållande, bl. a. ett av domhavanden i Östbo och Västbo
domsaga föreslaget stadgande att det vid skillnad efter gemensam ansökan
skulle åligga make, som ej hade fri rättegång, att återgälda statsverket kostnaderna
för fri rättegång som åtnjutits av medparten. Det befaras emellertid
att en sådan regel — som enligt de sakkunnigas mening ej kunde göras
undantagslös — kunde föranleda till eljest onödiga undersökningar örn den
eventuellt betalningspliktige makens ekonomiska ställning och annan omgång.
Vid övervägande av samtliga omständigheter ha de sakkunniga, ehuru
med tvekan, ansett sig böra avstå från att föreslå särskilda bestämmelser
rörande det behandlade spörsmålet.

Beträffande frågan örn förprövning ha de sakkunniga icke velat tillstyrka,
att vid behandling av ansökningar om fri rättegång en förberedande
prövning skulle ske av de skäl sökanden kunde åberopa till stöd för sin talan.
De sakkunniga framhålla, att en förprövning av sökandens talan i princip
framstode som naturlig och önskvärd. Mot en sådan prövning hade emellertid
åberopats, att den med hänsyn till processmaterialets knapphet måste bliva
av summarisk beskaffenhet och till följd därav mindre tillförlitlig. Den
obemedlade parten kunde linder processens gång åstadkomma en utredning
som måhända gåve stöd åt en talan vilken vid en förprövning kunnat framstå
som obefogad. Införandet av förprövning av den innebörd som här avsåges
kunde komma att rubba förtroendet för domarens eller rättens opartiskhet
och lätt giva anledning till en känsla av rättsosäkerhet och godtycke
för den medellöse som sökte utfå sin rätt. Dessa invändningar kunde enligt
de sakkunnigas mening icke frånkännas berättigande.

De sakkunniga ha icke heller ansett sig böra föreslå, att fri rättegång ej
skulle få förekomma i vissa grupper av mål, där partens talan i regel ej
kunde anses vara värd det allmännas stöd. I detta avseende ha de sakkunniga
framhållit, att möjligheten att utesluta vissa mål från fri rättegång utförligt
dryftats i samband med 1929 års reform. Departementschefen avböjde
då olika hithörande uppslag och framhöll närmast nied tanke på ärekränkningsmålen,
att även här intressen av sådan betydenhet kunde stå på
spel att möjlighet till fri rättegång ej borde beskäras. De sakkunniga ha icke
funnit skäl att frångå den ståndpunkt som statsmakterna intogo år 1929.
Vad särskilt anginge de av riksdagens revisorer nämnda »rattfylleri-, langnings-
och lönnbränningsmålen» förtjänade erinras, att den omständigheten
att det åtalade brottet måste framstå såsom speciellt osympatiskt icke borde
få lända till inskränkning i den obemedlades möjligheter att erhålla rättshjälp.
Alldeles bortsett från att den åtalade kunde vara oskyldig hotades
han i dessa mål av så allvarliga straff, att det ingalunda kunde anses orimligt
att han bereddes tillfälle att föra sin talan på ett effektivt sätt.

Betänkligheter mot den ifrågasatta vidgade förprövningen skulle enligt vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

de sakkunniga framhålla uppenbarligen minskas, örn denna kunde förläggas
till en annan instans än domstolen eller dess ordförande, t. ex. rättshjälpsanstalt.
Anstaltsorganisationen vore emellertid alltjämt så ofullständigt utbyggd
att det icke läte sig göra att generellt stadga förprövning genom rättshjälpsanstalt.

I nuvarande läge ha de sakkunniga fördenskull ansett icke kunna ifrågakomma
att för beviljande av fri rättegång kräva förprövning av annan natur
än den som avser villkoret att fri rättegång skall vägras om det måste anses
vara av synnerligen ringa betydelse för parten att hans talan vinner prövning.
För att skänka något vidare tillämplighet åt detta villkor föreslå de
sakkunniga, att fri rättegång skall vägras, när saken »kan antagas vara av
ringa betydelse». Beträffande innebörden härav anföra de sakkunniga.

Såsom exempel på fall, då fri rättegång på grund av talans ringa betydelse
icke bör medgivas, nämndes i 1929 års proposition, att sökanden ville tora
process om krav mot någon som saknade utmåtningsbara tillgångar. Ett annät
åberopat exempel avsåg den situation, att den tilltänkta rättegången
väsentligen framstod som ett utslag av trakasseringslusta. Första lagutskottet
vid 1929 års riksdag framhöll i sitt utlåtande över propositionen, att
man genom ifrågavarande stadgande bereddes möjlighet att förhindra ett processande
på statens bekostnad, som skulle kunna betecknas som meningslöst
eller nära nog anstötligt. Att processföremålets värde vore ringa skulle, iramhöll
utskottet, naturligen icke utesluta, att fri rättegång kunde beviljas en
part. Endast om värdet vore så obetydligt, att det måste anses vara av synnerligen
ringa betydelse för honom, att hans talan vunne prövning, kunde enligt
utskottets mening fri rättegång vägras. Ett under senare år förekommet fall,
som blivit olika bedömt i underrätt och hovrätt, avsåg talan örn utbekommande
av ett pär stolar, värda 25 kronor. I detta fall vägrade underrätten men beviljade
hovrätten fri rättegång. Med den av de sakkunniga föreslagna regeln
bör fri rättegång kunna vägras för en sådan talan. I ersättningstvister, där det
fordrade beloppet ej överstiger 25—30 kronor, torde likaledes sökandens intresse
att få sin sak prövad i allmänhet kunna anses ringa. Det förtjänar i detta
sammanhang nämnas, att Stockholms stads rättshjälpsanstalt enligt vad
de sakkunniga inhämtat — redan nu i regel vägrar sitt bistånd för stämning
vid anspråk på belopp, understigande 30 kronor. Talan i anledning av
sådan ärekränkning, som ej synes kunna bedömas enligt svarare lagrum än
16 kap. 11 § strafflagen, torde också i många fall på grund av villkoret
»ringa betydelse» kunna uteslutas tran fri rättegång. Sa torde likaledes ej
sällan vara förhållandet med målsägandetalan i anledning av misshandel,
varå ingen skada följt.

För alt giva prövningsmyndigheten bättre material för bedömandet av sakens
betydelse lia de sakkunniga vidare förordat stadgande örn rätt all anmoda
sökanden att lämna närmare upplysningar örn sin sak. I samma syfte
föreslås att prövningsmyndigheten skulle äga alt, när skäl därtill förelage, höra
motparten över ansökningen samt att hänvisa sökande att för närmare utredning
av sin sak vända sig till närbelägen rättshjälpsanstalt. De sakkunniga
lia emellertid understrukit, ali kommunikation med motparten icke linge bliva
någon bakväg för skapande av en förprövning på skälighetens grund. Endast
i så måtto kunde motpartens yttrande tillmätas vikt som sökandens rent

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

objektiva intresse att få sin talan prövad vunne belysning av innehållet i yttrandet.

I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga föreslagit, att rätten i
samband med målets avgörande skulle kunna återkalla förmånen
av fri rättegång i fall, då pallen funnes ha saknat skälig anledning
att föra talan. Genom återkallelsen vunnes, att parten vid fullföljd av talan
i hovrätt icke — såsom eljest skulle bliva fallet — utan vidare komme i åtnjutande
av fri rättegång också i överrätten. Vidare vore det enligt de sakkunnigas
mening av stort värde att i fall, då en talan enligt rättens bedömande
uppenbarligen icke förtjänat det allmännas stöd, denna domstolens
uppfattning komme till klart uttryck genom förmånens återkallande.

Beträffande de olika delförmånerna i fri rättegång föreslå de sakkunniga,
att möjlighet att även efter målets avgörande avgiftsfritt erhålla protokoll
skall finnas, om parten inom viss tid efter målets avgörande framställer
begäran därom. Vid bestämmande av denna tid anse de sakkunniga
övervägande skäl tala för, att part skulle äga ovillkorlig rätt därtill, örn framställning
därom gjordes före utgången av tiden för erläggande av vad respektive
anförande av besvär. Örn han visade att målet vore föremål för överrätls
prövning, skulle han jämväl senare kunna utan avgift erhålla utdrag av protokollet.

Kostnaderna för protokoll, som av part begärts efter det att dom eller
utslag meddelats i målet, skola enligt förslaget ersättas i enlighet med eljest i
lagen om fri rättegång angivna grunder. Förlorande part som enligt lag är
pliktig att gälda vinnande parts rättegångskostnader skall sålunda förpliktas
ersätta statsverket, förutom redan uppkomna kostnader, jämväl vad på grund
av nyssnämnda bestämmelse kan komma att utgå till lösen för protokoll åt
den vinnande parten.

Stadgandet örn rätt att erhålla protokoll efter målets avgörande har av de
sakkunniga upptagits såsom första stycke i 14 §. I 8 § andra stycket har införts
bestämmelse om skyldighet för tappande part att gottgöra statsverket
även nu ifrågavarande kostnad.

De sakkunniga erinra, att enligt det förslag till lag om fri rättegång som
framlades genom proposition (nr 118) till 1919 års riksdag ersättning till av
parten åberopade vittnen skulle utgå, såvida deras hörande ej utan skäl
påkallats. Enligt det av riksdagen antagna förslaget skall ersättning utgå till
sådana vittnen vilkas hörande rätten prövar för målets utredning erforderligt.
Den utformning, stadgandet sålunda slutligen erhöll, avsåg att förebygga,
att part med fri rättegång onödigtvis ådroge statsverket kostnader för vittnens
instämmande och inställelse. I praxis hade emellertid de avsedda garantierna
icke blivit verksamma. Att upprätthålla ett krav på inhämtande på förhand
av rättens tillstånd till vittnens inkallande skulle också enligt de sakkunnigas
mening bliva tidsödande och omständligt samt motverka önskemålet
om koncentration i rättegången och ej sällan föranleda ökade kostnader för
statsverket. De sakkunniga ha därför förordat en återgång till den lydelse som

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

innefattades i 1919 års proposition. Kostnaden för vittnesinkallelser skall enligt
de sakkunnigas förslag, likaledes i överensstämmelse med 1919 års proposition,
utgå utan någon prövning av vittnesmålets behövlighet.

De sakkunniga ha i det hela instämt i de synpunkter som av första lagutskottet
vid 1937 års riksdag åberopats till stöd för önskemålet att part med
fri rättegång även vid underrätt måtte kunna medgivas ersättning för
personlig inställelse. De framhålla emellertid, att något mera allmänt
behov att lämna part sådan gottgörelse icke yppat sig. Den av utskottet berörda
situationen, då rätten funne sig nödsakad att medelst hämtning inställa
en medellös svarande, vore enligt de sakkunnigas mening mera sällan förekommande,
och i fråga om part i bamuppfostringsmål erinras, att de kommunala
myndigheterna ej sällan bekostade kärandes inställelse, över huvud
funne de sakkunniga det icke kunna antagas, att det ofta inträffat att part
med fri rättegång, vars personliga närvaro verkligen varit påkallad, ej på
ett eller annat sätt — emellanåt givetvis med vissa uppoffringar — blivit i
tillfälle att själv komma för rätta.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ersättning för personlig inställelse kunna
utgå, då tilltalad, som åtnjuter fri rättegång, enligt lag är skyldig att komma
personligen för rätta eller då part med sådan förmån av rätten ålagts att
personligen inställa sig eller då, när rätten ej sitter, dess ordförande förklarat
partens personliga inställelse påkallad. Vad särskilt angår rättens ordförandes
befattning med frågan framhålles, att denne icke — såsom fallet vore
med domstolen själv — ägde behörighet att ålägga part att inställa sig personligen
men att det i praktiken ej sällan inträffade att rättens ordförande,
om han vid sin förhandsgenomgång av handlingarna i ett mål funne parts
personliga närvaro vid nästa rättegångstillfälle erforderlig, under hand anmodade
parten att själv komma tillstädes. Det hade icke synts erforderligt
att bestämma särskild form för rättens ordförandes förklaring att parten borde
komma personligen.

De sakkunniga lia framhållit, att ersättning icke borde medgivas utan noggrann
prövning av det enskilda fallet. Innan närmare erfarenhet vunnits av
de nya bestämmelsernas tillämpning och med hänsyn till sparsamhetskravet
vöre det lämpligt att i vanliga fall medgiva ersättning blott om partens
vistelseort vore belägen minst fem mil från det ställe, där rätten sammanträdde.
Då särskilda omständigheter — såsom t. ex. invaliditet eller sjukdom
eller mycket besvärliga samfärdselförhållanden — därtill föranledde, borde
dock gottgörelse kunna medgivas även vid mindre avstånd än fem mil. Gottgörelsen
för resekostnad skall avse lägsta reseklass i allmänna resereglementet.
I fråga om traktamentsersättningen uttala de sakkunniga, att de
utlägg, som denna avsåge att täcka, merendels torde vara så jämförelsevis
ringa att dylik ersättning vore erforderlig mindre ofta än gottgörelse för
resekostnad. Dylik ersättning borde därför utgå blott när synnerliga skäl
förelåge, t. ex. därför att parten nödgades länge uppehålla sig vid domstolen
och ådroge sig utgifter för logi m. m. I fråga örn traktamentsersättningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

belopp föreslå de sakkunniga, att detta skulle utgöra högst åtta kronor för
varje dag som erfordrades för resan och vistelsen vid domstolen.

De sakkunniga ha vidare föreslagit, att latten eller, när den ej sitter, dess
ordförande skall erhålla befogenhet att på vederbörandes begäran i förväg
tillerkänna parten för resan till rätten erforderligt belopp.

Med avseende å muntligt förhör i hovrätt erinra de sakkunniga, att redan
gällande bestämmelser — i 10 § tredje stycket — i så måtto innefatta vidsträcktare
möjlighet till ersättning, som tilltalad i hovrätt kan erhålla sådan
ersättning, även om han icke enligt lag varit skyldig att komma tillstädes
personligen eller hovrätten föreskrivit personlig inställelse. Någon ändring i
denna del syntes icke erforderlig. Beträffande annan part med fri rättegång
syntes det lämpligt att för hovrättsprocessens del, i analogi med vad som
föreslagits för rättegång i underrätt, inskränka möjligheten till gotlgörelse
till de fall, då partens personliga närvaro vid förhör på förhand befunnits
påkallad. Å andra sidan borde, när särskilda omständigheter förelåge, liksom
i underrätt ersättning kunna utgå, också vid mindre avstånd än fem mil.
Beträffande traktamenlsersättningen lia de för hovrättsförhör gällande bestämmelserna
i övrigt ändrats i överensstämmelse med vad som föreslås
skola gälla för underrätt. I fråga om möjligheten för part alt erhålla
förhandshidrag till resekostnads bestridande skall likaledes gälla den för
underrättsprocessen föreslagna ordningen. Med hänsyn till hovrätternas täta
sammanträden syntes icke något praktiskt behov föreligga att tillerkänna divisionsordförande
sådan befogenhet som enligt det föregående tillagts ordförande
i underrätt.

Reglerna om ersättning för personlig inställelse vid underrätt lia upptagits
i en ny paragraf, betecknad 4 a §.

De sakkunniga uttala beträffande biträdesförmånen, att då biträdeskostnaderna
utgjorde den större delen av samtliga kostnader för fri rättegång,
det väl framstode som synnerligen angeläget, att biträde förordnades
endast i den mån sådan hjälp vore oundgängligen påkallad. Gentemot de
stundom framförda kraven på inskränkningar i förevarande hänseende anföra
de sakkunniga emellertid följande.

Enligt de sakkunnigas bestämda mening är det skäl att varna för alltför
stor stränghet vid bedömandet av parternas behov av sakkunnig hjälp. Såsom
flera av remissmyndigheterna framhållit, lia enskilda parter i allmänhet och
personer ur de befolkningslager, varom här är fråga, i synnerhet regelmässigt
stora svårigheter att utan bistånd föra sin talan i andra mål än de allra enklaste.
Vill man undvika att de i rättegången skola bliva ogynnsamt ställda i
förhållande till välsituerade, av advokat biträdda motparter måste det ofta bli
svårt att vägra biträdesförordnande. Det kan visserligen invändas, att domstolen
genom en kraftfull processledning i någon mån kan hjälpa en oerfaren
part till rätta, men uppenbarligen kan domstolen ej, utan att äventyra
sitt anseende för opartiskhet, gå långt på denna väg.

De sakkunniga lia övervägt det av riksdagens revisorer berörda önskemålet
att i mål om underhållsbidrag till barn utom äktenskap biträde icke måtte
förordnas, då barnavårdsman kan anses äga kompetens att själv uppträda

Kunni. Maj.ts proposition nr 12. -1

i rättegången. Efter en redogörelse för de olika tillfällen, då delta spörsmål
tidigare varit föremål för uppmärksamhet, anföra de sakkunniga:

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att det e.j sällan mött svårigheter
att låta barnavårdsmännen utan biträde föra talan i faderskapsmål.
Detta sammanhänger givetvis med det förhållandet alt vederbörande i åtskilliga
fall, i synnerhet på landsbygden och i mindre samhällen, sakna kompetens
för den stundom ganska krävande uppgift som processföringen utgör. Tillgången
på för barnavårdsmannaskap i alla avseenden kompetenta personer
är uppenbarligen på många håll begränsad. Det må i detta sammanhang anmärkas,
att tyngdpunkten av barnavårdsmannens arbete måste anses ligga
i uppgiften att bistå barnets moder med råd och upplysningar samt att tillse
att barnets bästa behörigen tillvaratages, och barnavårdsmannens förmåga att
föra talan i rättegång synes härvidlag icke kunna tillmätas avgörande betydelse.
Innan betydligt skärpta kompetenskrav av lagstiftningen uppställts för
innehavare av ifrågavarande uppdrag, vilket torde möta svårigheter med
hänsyn till den begränsade tillgången på kompetenta arbetskrafter, synes
det vara ogörligt att såsom en allmän regel fastslå, att biträde enligt lagen om
fri rättegång ej må förordnas åt kärande i faderskapsmål. Enligt vad de sakkunniga
inhämtat torde från socialvårdskommittén vara att vänta vissa förslag
beträffande organisationen av kommunernas sociala verksamhet, berörande
även barnavårdsmännens arbetsuppgifter. Då dessa förslag framlagts
och eventuellt föranlett åtgärder, torde frågan örn biträdesförordnande i faderskapsmål
kunna upptagas till mera slutgiltigt övervägande.

De sakkunniga uttala, att spörsmålet huruvida särskilt rättegångsbiträde
bör förordnas i barnuppfostringsmål enligt deras mening tills vidare måste
bedömas från fall till fall. Något lagsladgande rörande detta ämne föreslås icke.

De sakkunniga ha givit sin anslutning till förslaget att ersättning åt biträde
i över rätt borde kunna medgivas i vidare utsträckning än för närvarande.
Rörande de förutsättningar, under vilka ersättning bör förekomma,
anföra de sakkunniga:

Vad först angår biträde åt ändringssökande parl kan sådant biträde enligt
gällande bestämmelser erhålla gottgörelse, därest partens talan i huvudsakliga
delar bifalles. Även örn ändringssökandet i ingen eller blott obetydlig
del vinner bifall, kan parten emellertid ha haft goda skäl att draga målet
under överrättens prövning och därvid anlita biträde. Även i dylikt lall synes
möjlighet böra finnas att tillerkänna biträdet ersättning. Vad sedan angår biträde
åt svarande i hovrätt synes ersättningsmöjligheten böra helt allmänt
knytas till det förhållande, att behov av biträde för avgivande av svaromålet
erfordrats. Den omständigheten att i besvärsmål kommunikation skett bör
givetvis icke utan vidare anses lia nödvändiggjort biträde vid svaromålets
avgivande.

Regler av nu angivet innehåll lia inarbetats i 10 §.

Särskilt övervägande har signals den av riksdagens revisorer i berättelse
till 1942 års riksdag väckta frågan örn skyldighet för försäkringsanstalt att
gottgöra statsverket dess kostnader för fri rättegång ål svarande i sådana t r afik
skadeståndsmål, där anstalten har intresse av partens talan. Efter
en granskning av olika hithörande lagbestämmelser framhålla de sakkunniga,
att svaranden i dessa mål, särskilt då ej blott skadestånds- utan även ansvarstalan
fördes mot honom, syntes lia eli så stort eget intresse av sakens utgång

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

att det ej kunde ifrågakomma att helt utesluta målen från fri rättegång. Med
hänsyn till att försäkringsanstalten regelmässigt kunde antagas helt dirigera
svarandens talan i den del, där biträdeshjälp företrädesvis vore påkallad, nämligen
skadeståndsfrågorna, borde det enligt de sakkunnigas mening dock ofta
kunna inträffa, att domstolen kunde vägra svaranden biträde. 1 vissa fall då
parten behövde hjälp icke blott för bemötande av en mot honom förd skadeståndstalan
utan även för utförande av egen skadeståndstalan mot medsvarande
på grund av liden skada — i vilket hänseende anstalten saknade anledning
att bistå honom — syntes enligt de sakkunnigas mening ett jämlikt
lagen om fri rättegång påkallat biträdesförordnande kunna inskränkas att
avse sistnämnda talan. Örn biträdesförordnanden i hithörande mål meddelades
först efter noggrann prövning av omständigheterna i det enskilda fallet,
eventuellt med begränsning till viss talan, ansåge de sakkunniga, att det icke
vore erforderligt att träffa särskilda anordningar för att -— på sätt riksdagsrevisorerna
ifrågasatt — av försäkringsanstalterna utkräva viss gottgörelse
för statsverkets kostnader för fri rättegång i målen. De sakkunniga föreslå
emellertid, att i ett cirkulär till underrätterna erinrades örn betydelsen av varsamhet
vid beviljande av fri rättegång och biträde i dessa mål.

De sakkunniga ha såsom en brist påtalat, att enligt gällande lag möjlighet
saknas att avväga den fria rättegångens innehåll med hänsyn till .skilda parters
olika förmåga alt bära rättegångskostnader. Örn en part över huvud
funnits vara i behov av det allmännas bistånd och erhållit fri rättegång, kunde
han för närvarande utan ytterligare prövning av sin ekonomiska ställning
erhålla alla i fri rättegång ingående förmåner. För åtnjutande av biträdeshjälp
erfordrades visserligen särskilt beslut men därvid prövades ej, huruvida
parten till äventyrs förmådde själv bestrida kostnaden för biträde. Enligt
de sakkunnigas mening skulle bland dem som erhölle fri rättegång ett
ej ringa antal vara i stånd att själva svara för vissa med rättegången förenade
utgifter. Både ur besparingssynpunkt och med hänsyn till önskemålet att
motverka en stundom förekommande processlystnad vore det angeläget, att
denna så att säga partiella betalningsförmåga foges i anspråk. Att så skedde
vore även ägnat att åstadkomma en viss utjämning i fråga om processkostnaderna
för personer med tämligen likartade förmögenhetsförhållanden, något
som ur rättvisesynpunkt tedde sig önskvärt. På grund av det anförda borde
införas en differentiering av den fria rättegången. Vid genomförandet av
en sådan differentiering läge det närmast till hands att söka åstadkomma
en uppdelning av de i fri rättegång ingående delförmånerna som någorlunda
kunde antagas svara mot skilda inkomstlägen. Endast de sämst ställda inom
klientelet borde komma i åtnjutande av samtliga delförmåner. I fråga om
parter, som kunde tänkas i stånd att till viss del bestrida processkostnaderna,
borde däremot deras partiella betalningsförmåga tagas i anspråk och
den fria rättegången följaktligen begränsas till att omfatta blott viss eller
vissa delförmåner. Enligt de sakkunnigas mening borde särskiljas tre grupper
av parter med fri rättegång. Bestämmelser härom ha upptagits såsom
2 a §. Den ekonomiskt bäst ställda gruppen skulle omfatta sådana sökan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

de, som vöre i stånd att svara för andra med rättegången föi-enade utgifter än
den ofta dryga biträdeskostnaden och som därför borde erhålla fri rättegång
med avseende enbart å förmånen av biträde (2 a § 2 st.). De sakkunniga
åsyftade härvidlag en grupp av parter — särskilt på svarandesidan — vilka
själva kunde bära processkostnaderna, så länge biträde ej erfordrades, men
hade svårt att bestrida ett stundom drygt advokatarvode. Härefter följde en
grupp, som bestode av parter, vilka själva vöre i stånd att gälda stämpel
och expeditionslösen men icke övriga rättegångskostnader (2 a § 1 st.). Därmed
avsåges personer, vilka hade en visserligen låg men dock regelbunden
inkomst och ingen eller föga betungande försörjningsplikt mot familj eller
andra närstående. För denna grupps vidkommande undantoges stämpel och
expeditionslösen (alltså väsentligen kostnader för protokollsutskrifter) från
den fria rättegången. Den tredje gruppen omfattade slutligen de minst bemedlade,
vilka icke arisåges i stånd att i något avseende bidraga till processutgifterna.
Differentieringen borde gälla även i överrättsprocessen. Genom
en differentiering som den föreslagna komme enligt de sakkunnigas mening
möjligheterna att undvika missbruk av den fria rättshjälpen att icke oväsentligt
ökas.

Part, som åtnjutit fri rättegång och som efter rättegångens avslutande kommer
i bättre ekonomiska förhållanden, kan enligt gällande lag icke förpliktas
att återgälda statsverket dess kostnader för rättegången,
såframt motparten i utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet. Då det ej
sällan förekomme att kostnaden i fråga ej kunde uttagas hos motparten, föreslå
de sakkunniga under 13 §, att den som åtnjutit fri rättegång skall kunna
förpliktas att återgälda statsverkets kostnader även örn motparten i utslaget
ålagts gälda kostnaden i fråga. I dylika fall skulle emellertid talan om
åläggande för parten att själv gälda kostnaden icke få väckas förrän det visats
att denna icke kunnat uttagas av motparten.

De sakkunniga lia även behandlat riksdagens revisorers uttalande, att de
utdömda arvodena till biträden i fri rättegång i en del fall varit
väl höga, att några enhetliga grunder för beräkning av dessa arvoden icke
syntes tillämpas och att det vore angeläget att, för nedbringande av de dryga
kostnaderna, vidtaga åtgärder till vinnande av en enhetlig reglering av dessa
biträdesersättningar. De sakkunniga uttala icke någon bestämd mening om
de utdömda arvodenas skälighet men erinra, att i flera yttranden, som avgivits
före utredningens igångsättande, starka betänkligheter framförts mot
att ytterligare begränsa ersättningen åt biträdena i fri rättegång. Såsom betecknande
för åtskilliga domares syn på problemet anföres domhavandens i
Södertörns domsaga uttalande att, örn man väl godkänt den princip örn allas
likhet inför lagen, varpå den fria rättegången byggde, det ur rättssäkerhetens
synpunkt ej vöre tillrådligt att pressa ned biträdesersättningarna till en
nivå, som skulle kunna medföra att mål med fri rättegång bleve ställda i
en så att säga lägre klass än övriga.

Vidkommande kravet på en enhetlig reglering av arvodesbeloppen framhålla
de sakkunniga, att syftet med nuvarande ersättningsbestämmelser i 14 §

Kunni. Maj.ts proposition nr 12.

andra stycket av lagen varit, att ersättning till biträde skulle fastställas icke
efter antalet inställelser utan efter det arbete som biträdet nedlagt å rättegången.
De sakkunniga anse, att berörda stadgande borde omformuleras så
att denna lagstiftarens mening tydligare framginge, därvid föreskrifterna i
82 och 84 §§ konkurslagen i viss mån kunde tjäna till ledning. 1 lagen borde
enligt de sakkunnigas mening bringas till uttryck, att avgörande vid arvodets
bestämmande skulle vara det arbete uppdraget krävt samt den omsorg och
skicklighet varmed det utförts. För att domstolen skulle erhålla erforderlig
ledning för sitt beslut i ersättningsfrågan föreslås, att biträdet vid begäran
örn ersättning skall lämna en redogörelse för det arbete och de utgifter uppdraget
medfört. I anledning av framförda önskemål att rättens beslut om biträdesersättning
måtte innefatta ett mera specificerat besked om det angivna
beloppets sammansättning föreslå de sakkunniga vidare, att arvode och gottgörelse
för utgifter skola fastställas var för sig.

Yttranden.

Över sakkunnigförslaget ha yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
rikets hovrätter, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, örebro,
Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna
i Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Borås, Örebro och
Västerås, styrelserna för Stockholms stads, Stockholms läns, Norrköpings
stads, Malmö stads, Hälsingborgs stads, Göteborgs stads, Älvsborgs läns, Örebro
läns och Västmanlands läns rättshjälpsanstalter ävensom styrelserna för
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen
Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.

Beträffande förhållandet mellan rättshjälpsanstaltern
a och den fria rättegången har de sakkunnigas principprogram
i flertalet remissvar lämnats utan erinran eller uttryckligen gillats.

Svea hovrätt finner, att programmet, i vad angår förhandsgranskningen av
ansökningar om fri rättegång, redan nu borde kunna förverkligas i fråga
om .sådana orter där rättshjälpsanstalt finnes eller deras närhet.

A andra sidan ha betänkligheter anförts i vissa yttranden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ställer sig sålunda tveksam till ett stadgande
om förhandsgranskning å rättshjälpsanstalt och yttrar:

En sådan förhandsgranskning skulle visserligen komma att medföra vissa
fördelar. Framförallt får länsstyrelsen framhålla de härigenom ökade möjligheterna
att få tvister avgjorda förlikningsvis. Enligt länsstyrelsens förmenande
torde dock samma fördelar kunna vinnas genom den av de sakkunniga
till omedelbart genomförande föreslagna bestämmelsen, som berättigar
rätten eller dess ordförande att i tveksamma fall hänvisa sökanden till rättshjälpsanstalt
för närmare utredning av dennes sak. Då dessutom regeln härom,
på sätt de sakkunniga framhållit, måste lida betydande inskränkningar
och de sakkunniga även funnit sig böra tillerkänna rättens ordförande en
allmän befogenhet att dispensera från anstaltsgranskningen, anser länsstyrelsen
införandet av regeln onödigt, särskilt som densamma kan komma att medföra
vissa icke önskade intressemotsättningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anför mera allmänna
betänkligheter mot de sakkunnigas program.

Den av de sakkunniga för framtida tillämpning föreslagna ordningen skulle
otvivelaktigt komma att medföra, att statens utgifter för den fria rättegången
ej oväsentligt minskades. Denna minskning skulle emellertid huvudsakligen
ske på kommunernas bekostnad och därför från allmän synpunkt sett sakna
verklig betydelse. Ordningens lämplighet bör följaktligen bedömas enbart
från praktiska och juridiska synpunkter.

Det synes härvid till en början tveksamt, om det är riktigt, att en förhandsutredning
genom rättshjälpsanstalts försorg skall tjäna domstolen till ledning
för prövning av sakens betydelse för parten. Den fattiges rätt kommer
då i själva verket att bliva helt beroende av anstaltens utredning. Prövningen
och avgörandet skulle följaktligen i flertalet fall bliva av rent formell karaktär
och i de allra flesta fall vara överflödig. Den bör då ej heller äga runi.
Man måste vidare utgå ifrån att, om anstalts juristerna skola ha^ företräde till
biträdesuppdrag, enskild advokat icke längre blir i stånd att åtaga sig den
fattiges sak i andra fall, än då det är uppenbart, att han och icke vid anstalten
anställd jurist kommer att förordnas till partens biträde i målet. Den
ifrågasatta ordningen förutsätter därför en lagstadgad skyldighet för rättshjälpsanstalt
att verkställa de förhandsutredningar, varom här är fråga. Bliver
dessutom den fattiges rätt, såsom förut sagts, faktiskt beroende av anstaltens
utredning och yttrande, måste även fordras, att utredningen göres
och yttrandet avgives under tjänstemannaansvar. Då rättshjälpsanstalterna
därigenom skulle få karaktär av offentliga myndigheter, saknas anledning
att därefter förlägga det formella avgörandet till domstolen.

Då domstolsprövningen sålunda varken är lämplig eller erforderlig, bör
enligt styrelsens mening den föreslagna ordningen givas den utformning,
processlagberedningen i sitt yttrande över 1940 års betänkande (angående
offentliga rättshjälpsanstalter) synes förutsätta, nämligen att varje ansökan
om fri rättegång, som göres före målets anhängiggörande, skall ingivas till
vederbörande rättshjälpsanstalt, som beslutar i ärendet.

Med hänsyn till vikten av att de förvaltningsärenden, varom här är fråga,
framdeles, då så ske kan, överflyttas från domstolarna till annan myndighet
och då enskild advokat ej gärna kan konstitueras därtill, måste tanken att i
detta hänseende jämställa advokat med rättshjälpsanstalt vara utesluten.

De övriga skäl däremot, som anförts till stöd för rättshjälpsanstaltemas
företräde framför advokaterna och som av de sakkunniga ansetts motivera
ett genomförande redan nu »på några punkter och i begränsad omfattning»
av den skisserade ordningen, kan styrelsen icke finna bärande.

Efter att ha erinrat om den nytta som de sakkunniga ansett följa av rättshjälpsanstalts
hörande fortsätter styrelsen:

Tanken att utredningen skulle bliva till nytta i den följande rättegången
synes vara en överdriven förhoppning. Den torde från domstolens synpunkt
närmast få karaktären av en förundersökning eller förberedande förhandling
som i varje fall måste i .sin helhet återupptagas inför rätten och som,
där så ej skett, enligt nya rättegångsbalken ej får utgöra domsmaterial.

■— --Vad i betänkandet anförts giver i varje fall icke vid handen, att

något mera eller bättre skulle vara att vinna, örn utredningen verkställdes

genom rättshjälpsanstalt, än örn den göres av enskild advokat.------Den

erfarenhet ifråga örn bedömande av partens ekonomiska ställning, som anstaltsjurist
på grund av sin praktik siiges besitta, förvärvar även enskild
advokat, som verkställer utredningar i dylika ärenden. Det är ett känt för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

hållande, att även advokaterna, då de anlitas av ifrågavarande klientel, ofta
förmå parten att avstå från ohemula anspråk eller bestridanden, ehuru de
icke få någon ersättning därför. Det är visserligen riktigt att i mål med fri
rättegång förlikningsmöjligheterna ej alltid bliva ordentligt tillvaratagna av
advokaterna, innan saken bringas inför rätta, och att av sådant skäl anstaltsutredningen
nu är att föredraga. Detta torde dock icke vara beroende
av någon oförmåga i detta hänseende hos advokaten utan sammanhänga med
det förhållandet, att denne för närvarande, i motsats till anstaltsadvokaten,
icke kan erhålla någon ersättning för det arbete, han i sådant hänseende
nedlägger.

Det gäller således här i själva verket icke en lämplighetsfråga utan en
kostnadsfråga, som skulle kunna ordnas genom att den enskilde advokaten
erhölle domstolens uppdrag att verkställa utredningen och för sitt arbete
tillerkändes ersättning. Den ökade kostnad för statsverket, som därigenom
uppstode, skulle motsvaras av en minskad arbetsbörda för den av kommunen
anställde och följaktligen från allmän synpunkt sett sakna ekonomisk
betydelse.

Det nu anförda synes styrelsen giva vid handen, att skäl icke anförts, som
kunna föranleda, att företräde till utredningar varom här är fråga, kan givas
anstaltsjurist framför advokat, förr än framdeles efter anstaltsväsendets fullständiga
utbyggande förfarandet i dess helhet överflyttas från domstolarna
till rättshjälpsanstalterna.

Det är uppenbart, att, därest prövningen av ansökning om fri rättegång sålunda
förlägges till rättshjälpsanstalterna, därav kommer att följa, att där
anställda jurister i regel komma att förordnas till partens biträde i rättegången.
Endast undantagsvis lärer den, som sålunda tvingats att i första hand
vända sig till sådan myndighet, anse sig ha skäl att önska sig annan advokat.
Men även om detta framdeles kan antagas bliva en faktisk följd av förfarandets
natur, följer icke därav att detta, som de sakkunniga tänkt sig, skall
givas form av ett lagstadgat företräde för rättshjälpsanstalternas jurister att
framför enskild advokat, även mot partens önskan, förordnas till hans rättegångsbiträde.

Enligt styrelsens mening kunna således varken ekonomiska eller sakliga
skäl berättiga till företräde för anstaltsjurist framför advokat, och detta förhållande
blir detsamma, även om framdeles såväl utredningen som avgörandet
i dessa ärenden anförtros rättshjälpsanstalterna.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund bestrider likaledes, att rättshjälpsanstalterna
i förevarande sammanhang skulle vara överlägsna de enskilda
advokaterna, samt anför följande.

De fördelar, som stå att vinna genom en förberedande behandling av ärendena
hos rättshjälpsanstalt, kunna i lika mån uppnås genom en förberedande
behandling hos advokat. När de sakkunniga sålunda uttala, att det är anledning
förmoda, att anstalternas granskning många gånger skulle leda till att
part avstode från ohemula anspråk eller bestridanden eller till att tvisten i fråga
gjordes upp och det allmänna besparades kostnaden för en rättegång, så
är detta ingenting annat än vad som likaväl vinnes, örn ärendet handlägges
av en kunnig och ansvarskännande advokat.---Att en önskvärd kon centration

av rättegången främjas genom en förberedande behandling av
ärendet, under vilken material framskaffas och partsståndpunkterna fixeras,
är något som gäller vare sig behandlingen äger rum hos rättshjälpsanstalt
eller hos advokat.

Det viktigaste skälet mot en monopolisering av den processuella rättshjälpen
för rättshjälpsanstalternas räkning är den omständigheten, att en dylik

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

ordning skulle vara ägnad att leda till den uppfattningen hos de obemedlade
klienterna, att de icke kunna erhålla den hjälp, som skulle ha stått dem till
buds, om de förfogat över erforderliga medel. En part, som önskat vända sig
till en privat advokat men som tvingats att i stället hänvända sig till rälishjälpsanstalt,
kan, om saken går honom emot, lätt få den uppfattningen att

detta berott på att han icke erhållit den hjälp han önskat.---—- Väl kan

det objektivt vara sant, att en parts intressen kunna bli fullt tillgodosedda
även om han till biträde erhåller en annan kvalificerad jurist än den han velat
anlita. Det är dock ur nyss angivna synpunkter av vikt, att parten får
möjlighet att anlita just den advokat, för vilken han har särskilt förtroende.

Till det nu anförda kommer vidare den även av de sakkunniga nämnda
omständigheten, att en monopolisering av den processuella rättshjälpen till
rättshjälpsanstalterna aldrig kan bli fullständig. Bl. a. gäller detta i alla de
fall, där båda parterna behöva rättshjälp.

Enligt styrelsens mening vore det även ur en annan synpunkt olyckligt,
om en uppdelning av advokatverksamheten skulle ske så, att de mindre bemedlades
ärenden sköttes av rättshjälpsanstalterna och de mera välsituerades
av de enskilda advokaterna. Hos dessa senare finnes en stark känsla för de
sociala förpliktelserna och en utpräglad önskan att kunna hjälpa även obemedlade
medborgare i deras rättsliga angelägenheter. Enligt styrelsens mening
är det av vikt för den praktiska rättsvården, att det sociala intresset hos
de svenska advokaterna vidmakthålles och ytterligare utvecklas. Det vore
egendomligt, örn statsmakterna nu, kort efter det en ny rättegångsbalk antagits,
enligt vilken en advokat är skyldig mottaga förordnande som rättegångsbiträde
åt part i fri rättegång, skulle införa bestämmelser, som syfta till att
avkoppla advokaterna från denna verksamhet.

I förevarande hänseende vill styrelsen slutligen tillägga följande. De sakkunnigas
förslag är uppenbarligen grundat på den uppfattningen, att utvecklingen
i fråga örn den utomprocessuella rättshjälpen kommer att gå i
den riktningen, att densamma praktiskt taget helt föriägges till rättshjälpsanstalter.
De skäl, som kunna anföras mot en sådan lösning, äro emellertid
enligt styrelsens mening av sådan styrka, att det starkt kan ifrågasättas, om
utvecklingen kommer att gå i den riktningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter örn icke reformen av den fria
rättegången bör anslå till dess rättshjälpsanstalternas ställning kan regleras.
Länsstyrelsen anför därvid:

Rättshälpsanstaltemas nära sammanhang med den fria rättegången är så
uppenbart, att länsstyrelsen vill ifrågasätta, örn det överhuvud är lämpligt att
nu framdriva en lagstiftning örn den senare utan ett samtidigt avvägande av
rätlsh jälpsanstalternas ställning. Utom de i detta sammanhang viktiga uppgifterna
att söka vinna uppgörelse utan process och att ombesörja ansökningsärenden
skulle de direkt kunna få att upptaga förprövning örn fri rättegång.
I annat fall torde det bliva nödvändigt alt vid en kommande reglering
av rättshjälpsanstalterna vidtaga en hel del jämkningar i den lagstiftning
som nu föreligger. I viss mån gäller detsamma örn den väntade rättegångsreformens
förhållande lill lagstiftningen örn fri rättegång.

Styrelsen för Västmanlands läns rättshälpsanstalt berör de ekonomiska konsekvenserna
av samordningen och understryker angelägenheten av att samordningen
ej får den följden, att statsverkets kostnader för den fria rättegången
lill någon dtl överflyttas å huvudmännen för anstalterna.

Bihang lill riksdagens protokoll 1>t. 1 sami. Nr 12.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 12.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland samt
styrelsen för Västmanlands läns rättshjålpsanstalt ha särskilt understrukit
angelägenheten av att organisationen av rättshjälp sanstalter utan dröjsmål
utbygges.

De sakkunnigas ståndpunkt i fråga om fri rättegångs användning i ansökningsärenden
har i stort sett lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Rådhusrätten i Norrköping och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
ha dock påyrkat, att möjligheten att i ansökningsärenden erhålla fri
rättegång i den omfattning de sakkunniga funnit rimlig måtte uttryckligen
lagfästas.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har vidare uttalat, att
fri rättegång borde kunna åtnjutas även i inål som vore anhängigt hos 1 a gsökningsdomaren.

Den föreslagna utvidgningen av möjligheten till förprövning, enligt
vilken fri rättegång skulle kunna vägras då det vore av ringa — i stället för
nu »synnerligen ringa» — betydelse för parten att få sin talan prövad, har
av flertalet remissmyndigheter tillstyrkts eller lämnats utan invändning. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har därvid understrukit, att enligt dess uppfattning
vid värderingen av talans betydelse för den obemedlade parten avgörande
vikt icke finge fästas vid t. ex. ett fordrat belopps storlek i och för
sig. För en obemedlad part kunde även en ringa fordran vara av stor betydelse
och behovet av kostnadsfri rättshjälp för dess indrivande kunde vara
väl så stort som när fråga vore örn ett större ekonomiskt värde. Det borde
emellertid erinras, alt även när det gällde indrivning av små fordringar en
lätt tillgänglig rättshjälpsorganisation vore viktigare än fri rättegång. Länsstyrelsen
i Stockholms län finner förslaget i denna del för långtgående och
säger sig befara, att ändringen kunde komma att gå ut även över fall, där en
vägran av fri rättegång icke skulle låta sig väl förenas med lagens principiella
grund.

Från ett par håll yrkas däremot strängare restriktioner än de sakkunniga
föreslagit.

Göta hovrätt yttrar sålunda, att det måste betecknas såsom en brist i lagstiftningen,
att från fri rättegång ej kunde uteslutas fall, där det på förhand
framstode såsom uppenbart, att sökandens talan ej vore rättsligt hållbar.
Exempel härpå erbjöde ett fall, däri partens talan avvisats i alla tre instanserna
på grund av att res judicata förelåg. I ett sådant och liknande fall borde
fri rättegång kunna vägras. Hovrätten hemställde därför, att i 1 § andra
stycket infördes ett tillägg av innehåll att fri rättegång ej finge beviljas, där
sökandens talan uppenbarligen ej kunde vinna bifall. Mot en sådan regel, rätt
tillämpad, behövde enligt hovrättens uppfattning några betänkligheter ej
möta. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att fri rättegång borde beviljas blott
om det kunde antagas vara av avsevärd betydelse för sökanden att hans talan
vunne prövning.

Kungl. Majus proposition nr 12.

Några remissmyndigheter ha ifrågasatt att vissa kategorier av mål skulle
uteslutas från fri rättegång. Länsstyrelsen i Älvsborgs län vill sålunda upphäva
rätten till fri rättegång vid polisdomstol samt låta kostnaderna för rättegång
i faderskapsmål bliva en kommunal angelägenhet. Länsstyrelsen anför
beträffande faderskapsmålen, att kommunernas intresse i dessa mål inskränkte
sig icke endast till risken att nödgas meddela moder och barn fattigvård,
utan fastställande av barnets status och underhållsplikten för barnet
utgjorde den främsta förutsättningen för ersättning av stat, landsting
och annan kommun samt för beviljande av barnbidrag och bidragsförskott.
Då nu också fråga om ökade statsbidrag och statsersättningar framskymtade
vid socialvårdskommitténs arbete med ändringar i dithörande författningar,
syntes det kanske förtjäna övervägas att låta kostnaderna för ifrågavarande
processer bliva kommunal angelägenhet, varigenom fri rättegång i vanlig
mening skulle för dessa mål bortfalla. Länsstyrelsen i Norrbottens län vill från
förmånen utesluta mål rörande sådan ärekränkning, som icke syntes kunna
bedömas strängare än enligt 16 kap. 11 § strafflagen, samt mål där målsägande
förde talan i anledning av misshandel, varå ingen skada följt.

De bestämmelser i förslaget som avse att giva rättens ordförande en säkrare
grundval för bedömandet av talans betydelse ha på några håll föranlett
erinringar. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ställer sig tveksam till förslaget
om skyldighet för sökanden att lämna närmare upplysningar och om
motpartens hörande samt uttalar, att bestämmelserna såtillvida vore ägnade
att ingiva betänkligheter som desamma möjligen kunde leda till en utveckling
i den riktningen att en materiell förprövning ägde rum. Då emellertid
vissa praktiska skäl talade för ett införande av de föreslagna bestämmelserna,
ville styrelsen icke avstyrka desamma men ville starkt understryka de sakkunnigas
uttalande, att kommunikation med motparten icke finge bliva någon
bakväg för skapande av en förprövning på skälighetens grund.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har ställt sig avvisande
till förslaget i denna del samt har därvid anfört följande.

Vad motparten anför torde knappast kunna vara till gagn för bedömande
av sakens betydelse för sökande. Då hans hörande väl i allmänhet ej ifrågakommer
i andra fall, än då sökanden i stämningsansökningen, ansökningen
om fri rättegång eller annan enligt andra stycket infordrad skriftlig handling
närmare redogjort för saken, kan motpartens yttrande icke förväntas få
annan karaktär än en processuell inlaga med de invändningar, han i rättegången
avser att framställa. Ett blott påstående av honom att han är full!
beredd för uppgörelse synes, även örn det innefattar ett erkännande, endast
visa, att sökandens talan är berättigad och att han har skäligt anspråk på
att få den domfäst. Ett påstående örn motfordran måste i sin tur föranleda
ytterligare utredning av sökanden. Ett slags processuellt förfarande skulle
således komma till stånd och föranleda utoinprocessuell prövning, något
som under inga förhållanden kan anses lämpligt. Att genom ett dylikt förfarande
undantagsvis material skulle kunna vinnas för bedömande av betydelsen
för sökanden av hans sak, kan icke motivera förslaget i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

A andra sidan anser länsstyrelsen i Norrbottens län önskvärt, att motpartens
hörande gjordes obligatoriskt med hänsyn till utsikterna att möjligen
vinna en förprocessuell förlikning.

Beträffande det föreslagna stadgandet om befogenhet för rättens ordförande
att hänvisa sökanden till rättshjälpsanstalt lia gensagor framförts av
styrelserna för Älvsborgs läns rättshjälpsanstalt, föreningen Sveriges häradshövdingar
och Sveriges advokatsamfund, vilka alla finna en sådan hänvisning
lämplig blott då part personligen söker fri rättegång och ej dessförinnan
anlitat till biträdesförordnande behörig advokat. De två sistnämnda
styrelserna ifrågasätta därjämte, att hänvisning skulle kunna ske ej blott
till rättshjälpsanstalt utan även till lämplig advokat.

I detta sammanhang må nämnas, att Svea hovrätt finner det böra övervägas
om ej för vinnande av enhetligare tillämpning advokatfiskal i hovrätt
eller annan befattningshavare borde äga rätt att å kronans vägnar föra
talan mot beslut varigenom fri rättegång beviljas.

Såsom förut nämnts ha de sakkunniga även föreslagit, att rätten i samband
med målets avgörande skall kunna återkalla den fria rättegången,
om rätten finner parten hava saknat skälig anledning att föra sin
talan. Detta stadgande har i allmänhet icke föranlett något uttalande i de
avgivna yttrandena. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har emellertid
framhållit, att det rent principiellt måste anses innebära en viss oegentlighet,
att innan saken blivit rättskraftigt avgjord meddela ett dylikt beslut,
som förutsatte en materiell prövning. Styrelsen avstyrkte därför stadgandet.

Göta hovrätt anför mot den föreslagna omredigeringen av bestämmelsen
om ersättning till vittnen, att ehuru den nuvarande lydelsen
ställde alltför stora krav på vittnesmålets behövlighet och genom anordningen
med förprövning kunde vara ägnad att motverka önskemålet om
koncentration i rättegången, man dock icke, såsom de sakkunniga tänkt sig,
borde helt avstå från varje möjlighet att på förhand pröva vittnesmåls behövlighet.
Såsom förutsättning för att kostnaden för vittnena skulle utgå av
allmänna medel borde därför uppställas, att rätten eller, när rätten ej sitter,
dess ordförande funne vittnenas hörande kunna äga betydelse för målets
erforderliga utredning. Även styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
och rådhusrätten i Norrköping finna en förprövning av vittnesmålens
erforderlighet påkallad, rådhusrätten särskilt med hänsyn till vittnenas berättigade
intressen.

Göteborgs rådhusrätt finner önskvärt, att vad i lagen stadgas rörande ersättning
för tagande och undersökning av blodprov i mål om faderskap
till barn utom äktenskap finge tillämpas även i fråga örn blodprov i mål
örn äktenskaplig börd, däri part åtnjöte fri rättegång.

Allmänna betänkligheter mot att, såsom de sakkunniga föreslagit, medgiva
ersättning för personlig inställelse vid underrätt ha

kunut. Majda proposition nr 12.

yppats endast av statskontoret. I dess yttrande anföres, att det knappast syntes
försvarligt att ulan starka skäl införa nya kostnadskrävande förmåner.
Statskontoret måste därför framföra sina betänkligheter mot förslagen att bereda
parter med fri rättegång vidgade möjligheter till ersättning för personlig
inställelse samt att tillerkänna biträde i överrätt ersättning utöver vad som nu
kunde ifrågakomma enligt 10 § andra stycket av lagen. Ehuru statskontoret
icke ville bestrida att vissa billighetsskäl kunde anföras till stöd för en uppmjukning
av nuvarande ersättningsbestämmelser, hade dock det statsfinansiella
läget, sedan 1937 och 1939 års riksdagar avlåtit sina av de sakkunniga
åberopade skrivelser i ämnet, undergått sådan ändring att den största återhållsamhet
inför nya utgiftsökningar måste anses påkallad.

Överståthållarämbetet har icke något att erinra mot att medgiva ersättning
åt part för själva resan men finner det föga överensstämma med rättsuppfattningen,
att en tilltalad, som sedermera sakfälles för en jämförelsevis grov
lagöverträdelse, skulle av det allmänna erhålla jämväl traktamentsersättning
för fullgörandet av sin skyldighet att avgiva svaromål vid domstol. Ämbetet
avstyrker därför att förslaget i denna del upphöjes till lag. Stockholms rådhusrätt
finner det oegentligt, att rättens ordförandes förklaring örn önskvärdheten
av parts inställelse i förslaget tillagts betydelse för partens rätt till ersättning,
och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anser likaledes,
att detta stadgande bör utgå. I stället ifrågasättes, att rätten skulle äga
bevilja parten ersättning för hans personliga inställelse -— utom då han enligt
lag eller rättens beslut varit skyldig komma personligen för rätta — där
rätten funne inställelsen påkallad, ehuru skyldighet till densamma icke förelegat.

Beträffande storleken av den föreslagna traktamentsersättningen föreslår
länsstyrelsen i Norrbottens län, att sådan ersättning skall utgå med 6 kronor
för dag överstigande åtta timmar samt 4 kronor för natt överstigande en
timme.

I fråga om möjligheten att bevilja förskott för resan har rådhusrätten i
Västerås ävensom åtskilliga andra remissinstanser anmärkt, att förhandsbeslutet
borde avse kostnaden för resa fram och åter och ej blott till rätten,
enär eljest tur- och returbiljett ej kunde komma till användning. Hovrätten
för övre Norrland anmärker beträffande sättet för utbekommande av förhandsersättning,
att det i de många fall, då parten bodde avlägset från domstolens
kansliort, vore lämpligt att parten, sedan han från domstolen eller
dess ordförande erhållit skriftligt besked örn rätt till förskott, finge vända sig
till landsfiskalen respektive magistraten i sin hemort för att utfå förskottet.
Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har givit uttryck åt en liknande
uppfattning. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare finner det
stundom vara olämpligt med kontanta förskott och föreslår därför en bestämmelse,
enligt vilken parten skulle medelst förskott av allmänna medel å resekostnaden
eller på annat lämpligt sätt beredas tillfälle att inställa sig vid domstolen.

Hovrätten för övre Norrland erinrar, alt enligt gällande lag tilltalad som

Kunut. Majus proposition nr 12.

åtnjuter fri rättegång och som personligen inställt sig vid muntligt förhör i
hovrätten kan erhålla gottgörelse för inställelsen av allmänna medel, även örn
han ej varit skyldig att komma personligen tillstädes. Hovrätten anser att
detta stadgande, som av de sakkunniga lämnats oförändrat, bör jämkas till
överensstämmelse med de föreslagna reglerna om ersättning för inställelse
i underrätt.

I flera yttranden yrkas, att bestämmelser måtte meddelas om ersättning för
vissa småutgifter som nu icke avsåges i 2 § av lagen.

Styrelsen för Göteborgs stads rätishjälpsanstalt anför härom följande.

Utgifter för mantalsbevis, intyg om barnets utvecklingsgrad i faderskapsprocessen,
blodprovsundersökningar i bördsmål o. d. kunna möjligen vara
svåra att pressa in under de förmåner, som en frirättegångspart är berättigad
åtnjuta enligt ordalydelsen av 2 §. De nu angivna handlingarna kunna vara
absolut nödvändiga för en fullständig utredning av målet, och det har ej heller
från domstolarnas sida ifrågasatts annat än att kostnaderna*härför skola
utgå av allmänna medel. I de fall då biträde förordnas i målet och biträdet
förskjutit kostnaderna har domstolen med stöd av bestämmelsen i 14 § tillerkänt
biträdet ersättning härför såsom »kostnadsutlägg». I frirättegångsmål
däremot där biträde ej förordnats, såsom i mål angående faderskap till barn
utom äktenskap och bördsmål däri godemannen för talan, ha domstolarna varit
tveksamma efter vilket lagrum ersättningen skulle tillerkännas barnavårdsman
eller part för dessa nödvändiga utgifter. Det finnes givetvis ej någon
rimlig anledning att beträffande ersättning av allmänna medel för dessa utgifter
skilja på de mål, där biträde förordnats, och de mål, där så ej är förhållandet.

Styrelsen för Västmanlands läns rättshjålpsanstalt har fäst uppmärksamheten
på i huvudsak samma kategori av utgifter och styrelsen för Norrköpings
stads rättshjålpsanstalt nämner kommissionärskostnader i hovrätt. Rådhusrätten
i Örebro, styrelsen för örebro läns rättshjålpsanstalt och styrelsen för föreningen
Sveriges häradshövdingar föreslå sådant tillägg till 2 §, att möjlighet
beredes domstolen att av allmänna medel gottgöra part kostnad för läkarintyg
som part varit nödsakad anskaffa i målet. Sistnämnda styrelse föreslår därjämte,
att den fria rättegången utsträckes att omfatta ersättning för annan
med de i 2 § andra och följande stycken avsedda utgifterna jämförlig utgift
för utredning som rätten funnit erforderlig i målet. I

I fråga om rätten att erhålla biträde vid underrätt har länsstyrelsen
i Norrbottens län påyrkat införandet av mera restriktiva bestämmelser
och anför i denna del:

I mål, som röra åtal för förande av motorfordon under påverkan av starka
drycker samt olovlig befattning med tillverkning av spritdrycker, borde svaranden
allenast, då synnerligen starka skäl föreligga, erhålla förmånen av
biträde i den fria rättegången. Det kan vidare ifrågasättas, huruvida icke
förmånen av biträde i den fria rättegången borde vara helt utesluten i sådana
fall. där kostnaderna för utredning och genomdrivande av den obemedlades
förmögenhetsrättsliga anspråk kunna antagas bliva så stora att de
icke stå i rimlig proportion till värdet av hans intresse i saken. Den fria
rättegången bör sålunda överhuvud taget icke stimulera till att det på statens

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

bekostnad föres en process från vars utförande en besutten part måhända
skulle avstått om han själv haft att svara för rättegångskostnaderna.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund påyrkar ändring av den år 1929
införda regeln att rättegångsbiträde för talans utförande i allmänhet ej bör
förordnas, förrän parten varit personligen tillstädes i målet och rätten därvid
funnit, att behov av biträde föreligger. Bestämmelsen hade på sina håll
kommit att tillämpas rent schablonmässigt så, att rättegångsbiträde praktiskt
taget aldrig förordnades förrän parten kommit tillstädes, och hade
visat sig motverka en i och för sig önskvärd koncentration av handläggningen.
Särskilt örn det bleve möjligt såväl att anmoda sökanden att lämna närmare
upplysningar om sin sak som att höra motparten över en ansökan om
fri rättegång, borde i allmänhet hinder icke föreligga att även utan partens
personliga hörande konstatera behovet av rättegångsbiträde.

Styrelsen för Älvsborgs läns rättshjälpsanstalt har ställt sig tveksam till
den jämkning, som de sakkunniga föreslagit i bestämmelsen om avvikelse
från partens önskemål i fråga örn biträdet, och uttalar, att även den obemedlade
borde vara praktiskt taget oförhindrad att anlita den, för vilken han
hyste förtroende; rättshjälpsjuristerna eller vissa enskilda advokater borde
icke erhålla något slags monopolställning vid förordnande av biträde i
fri rättegång. Örn huvudsyftet med institutet fri rättegång — den obemedlades
likhet inför lagen med den ekonomiskt bättre lottade — skulle i full utsträckning
tillgodoses, borde en person, som vore obemedlad, icke betagas
sin valrätt bland de biträden som vore i och för sig lämpliga och ej avlägset
boende. Styrelsen funne därför knappast skäl föreligga att ändra 5 § tredje
stycket från den lydelse det nu hade.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund hemställer, att den nuvarande regeln
måtte bibehållas. En bestämmelse att domstolen borde fästa »skäligt
avseende» vid partens önskemål skulle icke lämna domstolarna nämnvärd
vägledning vid stadgandets tillämpning och kunde befaras komma att medföra
en icke önskvärd olikhet i rättstillämpningen hos olika domstolar även
inom samma län, där den ej på sina håll rent av kunde komma att tagas
till intäkt för en i varje fall för närvarande icke avsedd monopolisering av
de fria rättegångarna för rättshjälpsanstalternas räkning.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar är bestämd motståndare
till tanken, att rättshjälpsanstalternas befattningshavare skulle äga företräde
till biträdesuppdragen, och hävdar, att en sådan anordning, i varje fall innan
anstaltsväsendet fullständigare utbyggts, skulle göra advokaterna mera obenägna
än för närvarande att på förhand biträda obemedladc och alltså skulle
skada dessas intressen.

Svea hovrätt, länsstyrelsen i Malmöhus län och rådhusrätten i Göteborg
föreslå, att redan nu i lagtexten bringas till uttryck, att för uppdragen som
rättegångsbiträde i första hand böra tagas i anspråk befattningshavare i
rättshjälpsanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Mot de sakkunnigas förslag beträffande ersättning åt biträde i hovrätt
har statskontoret framställt de erinringar ur statsfinansiell synpunkt,
som återgivits vid behandlingen av förslaget örn ersättning för personlig inställelse.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar farhågor att ersättningsrätten
enligt förslaget blivit för vidsträckt samt anför härom:

Örn den föreslagna bestämmelsen rörande ersättning åt ändring ssökande
parts biträde upphöjes till lag, synes det endast i undantagsfall komma att
inträffa, att hovrätten förklarar en part ha saknat skälig orsak att fullfölja
talan och på grund härav underlåter att tillerkänna biträdet ersättning. Detta
skulle i sin ordning medföra, att i ett avsevärt antal fall mål komme att
fullföljas i hovrätten, även om den ändringssökande parten och hans biträde
måste inse, att möjligheterna att vinna bifall till ändringssökandet äro ringa
om ens några, om det blott icke kan sägas, att parten saknat skälig anledning
att fullfölja talan. Med hänsyn härtill skulle kostnaderna för biträdesersättning
i hovrätt med största sannolikhet komma att stiga synnerligen
avsevärt. Därigenom skulle ett av huvudsyftena med förslaget —- nedbringande
av statsverkets kostnader för fri rättegång — förfelas. Dessutom skulle
hovrättens arbetsbörda komma att ökas i avsevärd omfattning. Skälig hänsyn
till vederbörande motpart, som i regel icke kan få sina rättegångskostnader
i hovrätten ersatta av den ändringssökande parten, kräver även, att
part, som åtnjuter fri rättegång, icke utan verkligt bärande skäl får mot ersättning
av allmänna medel till biträdet fullfölja talan i hovrätt. På grund
av vad sålunda anförts tillstyrker hovrätten, att den nu gällande bestämmelsen
i 10 § lagen om fri rättegång i denna del får kvarstå oförändrad.

10 § i förslaget upptager som förutsättning för att gottgörelse skall utgå till
biträde för avgivande av svaromål i hovrätt att part haft behov av biträdet.
Enligt hovrättens mening har denna bestämmelse, som saknar motsvarighet
i gällande lag, erhållit en alltför vidsträckt avfattning. Hovrätten skulle nämligen,
om förslaget i denna del genomfördes, endast i undantagsfall kunna
underlåta att tillerkänna biträdet ersättning. Även här göra sig emellertid
statsfinansiella synpunkter gällande, örn ock ej i samma utsträckning som
beträffande ersättning till klagande part. Mera sällan torde part hava ett behov
av att utförligt bemöta ett ändringssökande. Skulle i något särskilt fall
part ha ett verkligt behov av att anlita biträde för avgivande av svaromål,
synes hovrätten emellertid böra erhålla möjlighet att tillerkänna biträdet
ersättning. Med hänsyn därtill får hovrätten föreslå, att bestämmelsen erhåller
sådan avfattning, att hovrätten, om särskilda skäl därtill äro, må tillerkänna
biträde, som av part anlitas för avgivande av svaromål, ersättning
av allmänna medel.

Däremot anser hovrätten, att biträde, som av part anlitas vid muntligt förhör
inför hovrätt, städse bör erhålla ersättning av allmänna medel.

Hovrättens president var skiljaktig och lämnade sakkunnigförslaget i denna
del utan erinran.

Jämväl Svea hovrätt har fäst uppmärksamheten på behovet av biträde vid
muntligt förhör i hovrätt och föreslår, att hovrätt, då muntligt förhör utsättes,
skall äga förordna någon att mot ersättning av allmänna medel biträda
part vid förhöret. I

I åtskilliga remissvar ha särskilda bestämmelser påkallats mot det ofta
berörda missförhållandet att, då av två makar i olika ekonomisk ställning,

Kanal. Maj:ts proposition nr 12.

som söka hemskillnad, äktenskapsskillnad eller boskillnad, blott den ene kan
erhålla fri rättegång, enligt nuvarande ordning den andre i stort sett kommer
i åtnjutande av medsökandens förmåner och besparas alla utgifter, även
om han i och för sig är i stånd att bära desamma.

Styrelsen för föreningen Sveriges staclsdomare yttrar sålunda:

Ett mycket stort antal inål med fri rättegång utgöra hemskillnads- och
äktenskapsskillnadsmålen. I regel är det hustrun, som stämmer mannen, och
den förstnämnda beviljas fri rättegång, även om mannen har en relativt god
inkomst. Det kan nämligen förutsättas, att mannen icke ställer erforderliga
medel till förfogande för anhängiggörande av en talan mot honom själv i
dylika fall. Ofta torde parterna lia träffat överenskommelse om att hustrun
skall taga initiativet till skilsmässan och mannen har intet annat att erinra
än att underhållsfrågan blir föremål för närmare behandling vid domstolen
och där avgjord. I dessa mål pläga domstolarna icke förplikta någondera
parten att återgälda statsverket kostnaderna för fri rättegång. I ansökningsärende,
där hustrun åtnjuter fri rättegång, finnes för närvarande icke någon
möjlighet att ålägga mannen återbetalningsskyldighet. Styrelsen vill ifrågasätta
om det icke vore lämpligt att genom en specialbestämmelse stadga att
i dylika mål och ansökningsärenden, däri hustrun — i mål såsom kärande
— beviljats fri rättegång, mannen, därest hans ekonomiska ställning det
medgiver, skall förpliktas att till statsverket återgälda hälften av det belopp
som utdömes såsom ersättning för hustruns fria rättegång. En dylik anordning
framstår såsom synnerligen rättvis, om det betänkes, att den biträdeshjälp
som lämnas av hustruns rättegångsbiträde, i stort sett särskilt i fråga
om ansökningsärendena kommer båda makarna till godo. Statsverket skulle
säkerligen kunna återbekomma betydande belopp i dessa fall, ehuru indrivningen
är förenad med avsevärda besvär.

Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och Stockholms rådhusrätt
finna ej heller det böra ifrågakomma att lämna det berörda missförhållandet
ulan åtgärd och tillstyrka för dess undanröjande en regel i överensstämmelse
med det tidigare nämnda förslaget av domhavanden i Östbo och Västbo
domsaga. Svea hovrätt finner i detta sammanhang anledning att såsom
felaktig beteckna den nyss berörda praxis, enligt vilken i sådana hemskillnads-
och äktenskapsskillnadsmål som anhängiggjörts genom stämning flertalet
underrätter så gott som undantagslöst kvittar kostnaderna parterna emellan.

Göta hovrätt finner jämväl åtgärder böra vidtagas till undanröjande av
det anmärkta missförhållandet men anbefaller en av rådhusrätten i Västerås
föreslagen lösning enligt vilken ersättningen till det förordnade biträdet, med
hänsyn till att biträdet får anses ha bistått även andra parten, skulle sältas
lägre än eljest.

De sakkunnigas uttalanden om fri rättegång och biträde i trafikskadeståndsmål
lia föranlett i stort sett instämmande yttranden av stgrelsen för
föreningen Sveriges häradshövdingar samt stgrelsen för Sveriges advokatsamfund.
Sistämnda .styrelse tillägger:

Ansvarsfrågan är visserligen stundom av sådan art alt svaranden kan själv
behörigen tillvarataga sina intressen, men mycket ofta ligger saken så till,

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

att svaranden för utförande av sin talan i ansvarsfrågan är i behov av rättegångsbiträde.
Konsekvenserna av en fällande dom kunna för svaranden bli
mycket allvarliga (mistning av körkort m. m.). Fall kunna förekomma, där
försäkringsanstalten, måhända endast efter genomgång av polisrapporten,
kommit till den uppfattningen att saken i ansvarsfrågan är hopplös, varför
försäkringsanstalten endast intresserar sig för skadeståndets storlek, vilket
icke hindrar att en jurist som närmare salt sig in i ansvarsfrågan kunnat
verksamt bidraga till en för svaranden gynnsam utgång av målet. Vidare
måste observeras, att förhållandena kunna vara sådana att i själva verket
en intressekonflikt föreligger mellan försäkringsanstalten och svarandenförsäkringstagaren.
Så kan vara fallet, när en för svaranden ogynnsam utgång
i ansvarsfrågan leder till att försäkringsanstalten får regressrätt. Enligt
styrelsens mening är det av vikt att domstolarna beakta dessa synpunkter
vid prövningen av ifrågavarande ärenden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar ali, även örn ett cirkulär möjligen
skulle kunna anses vara tillräckligt, länsstyrelsen helst sett, att bestämmelser
örn varsamhet vid beviljande av fri rättegång och biträde för dessa
mål bleve i en eller annan form införda i lagen eller dess tillämpningsförordning.

Ett flertal remissinstanser har uttryckligen anslutit sig till den differentiering
av den fria rättegången som föreslås av de sakkunniga.

Hovrätten över Skäne och Blekinge yttrar sålunda:

Den ur besparingssynpunkt betydelsefullaste nyheten i förslaget torde vara
den som fått uttryck i den föreslagna nya 2 a § i lagen örn fri rättegång. Härigenom
har förmånen av fri rättegång uppdelats i tre grader. Det förefaller
icke osannolikt att åtskilliga parter, om förslaget upphöjes till lag, skola finnas
kunna själva bestrida kostnader för stämpelavgift och expeditionslösen.
Härigenom torde statsverkets kostnader för den fria rättegången i någon män
kunna nedbringas. Det synes icke heller i princip förkastligt att personer med
relativt små inkomster få underkasta sig åtminstone några uppoffringar vid
anlitande av statens rättsmaskineri. Även för personer med relativt god
ekonomi torde en rättegång ofta medföra kännbara uppoffringar.

Svea hovrätt tillstyrker likaledes den föreslagna differentieringen och förmodar
att den omständigheten, att även en part med fri rättegång genom anhängiggörandet
av en process ådrager sig vissa ekonomiska risker, säkerligen
komme att medföra, att han före talans anhängiggörande underkastade sin
sak en noggrannare prövning. Hovrätten yttrar vidare:

Vad angår överrättsprocessen torde en differentiering av den fria rättegången
komma att medföra en minskning av antalet parter, vilka först i överrätten
erhålla förmånen av fri rättegång, överrätten får genom de av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna möjlighet att vägra bifall till en ansökan
om fri rättegång av part, som kan antagas vara i stånd att själv bestrida alla
kostnader utom biträdeshjälpen, utan att överrätten genom denna sin vägran,
såsom nu är fallet, blir berövad möjligheten att senare, sedan saken prövats
och parten befunnits lia haft skälig orsak att fullfölja sin talan, tillerkänna
det av parten anlitade biträdet ersättning av allmänna medel.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner icke något att erinra mot differentieringen
och uttalar, att även om statsverkets utgifter härigenom icke komme

Kunni. Maj.ts proposition nr 12.

att nedbringas i någon avsevärd man den princip, varpå förslaget byggde,
dock enligt länsstyrelsens förmenande vore riktig och av sådan betydelse att
den borde komma till uttryck i lagen. — Länsstyrelserna i Älvsborgs och
Stockholms län, rådhusrätten i Borås och styrelsen för Sveriges advokatsamfund
tillstyrka ävenledes sakkunnigförslaget i denna del.

Göta hovrätt, Göteborgs och Norrköpings rådhusrätter samt styrelsen för
Norrköpings stads rältshjålpsanstalt lia ifrågasatt, att den inskränkta fria
rättegången enligt andra stycket i 2 a § borde kunna omfatta även ersättning
för personlig inställelse.

Å andra sidan yppas i åtskilliga remissvar betänkligheter mot den i första
stycket av 2 a § föreslagna mellanformen av fri rättegång.

Stockholms rådhusrätt yttrar sålunda:

En differentiering av den fria rättegången genom att klientelet uppdelas i
olika grupper, av vilka vissa erhålla endast en del av de med den iria rättegången
förenade förmånerna, finner rådhusrätten vara väl ägnad alt begränsa
statsverkets kostnader för den fria rättegången. Av olika skäl kan emellertid
ifrågasättas, örn icke antalet dylika grupper kunde inskränkas till två, nämligen
en grupp, inom vilken vederbörande skulle erhålla samtliga med den
fria rättegången förenade förmåner, och en grupp, inom vilken vederbörande
skulle erhålla endast förmånen av rättegångsbiträde. I fråga örn den tredje
av de sakkunniga föreslagna gruppen, vilken skulle erhålla alla förmåner
utom stämpelavgift och expeditionslösen, kan till en början invändas, att
domstolarna i regel icke kunna i förväg bedöma till vilket belopp stämpelavgift
och expeditionslösen komma att uppgå. Det belopp, som skulle kunna
inbesparas genom en uppdelning av klientelet i tre grupper i stället för de två
av rådhusrätten förordade, torde vidare vara jämförelsevis litet. Endast en
ringa del av klientelet torde nämligen kunna komma att hänföras till den
grupp, som skulle omfatta personer, vilka skulle bliva skyldiga att betala
stämpelavgift och expeditionslösen, och av den i betänkandet omförmälda
statistiska undersökningen framgår, att statsverkets utgifter för expeditionslösen
i de mål, som avsågos med undersökningen, utgjort allenast 14 % av
statsverkets samtliga kostnader för fri rättegång i nämnda mål. Slutligen kan
framhållas att en differentiering i tre grupper säkerligen skulle medföra en
betydande ökning av domstolarnas arbetsbörda, särskilt vad gäller expeditionsarbetet.

Rådhusrätten i Norrköping samt styrelserna för Norrköpings stads och
Älvsborgs läns rättshjälpsanstalter avstyrka likaledes mellanformen, sistnämnda
styrelse under uttalande att en differentiering i tre kategorier väl
vore teoretiskt lämplig men förenad med praktiska svårigheter.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anför vissa allmänna
betänkligheter mot differentieringen. Styrelsen uttalar härvid, att det arbete
bestämmelserna komme att föranleda, med hänsyn till den ringa kostnadsbesparing
som därmed avsåges, merendels överstege vad målets vikt och beskaffenhet
krävde och icke stöde i rimligt förhållande till den anlitade arbetskraftens
värde. I de ofta mycket enkla mål, varom bär vore fråga, komme
utredningen ej sällan att taga längre tid i anspråk och prövningen ställa större
krav på domaren än handläggningen och avgörandet av själva saken fordrade.
Förfarandet måste även i sin föreslagna form framstå såsom en över -

Kunni. Maj:ts proposition nr 12.

organisation, vilken lätt kunde komma att medföra, att vid tillämpningen av
bestämmelserna, därest de bleve verklighet, handläggningen bleve rent schablonmässig.
Styrelsen funne det därför angeläget att förslaget förenklades på
nu ifrågavarande punkt.

Styrelsen har avstyrkt den föreslagna mellanformen av fri rättegång, som
upptagits i 2 a § första stycket, och vill åt den inskränkta fria rättegången
enligt 2 a § andra stycket giva en annan omfattning än de sakkunniga föreslagit.
Styrelsen yttrar härom följande.

Det är klart att varje uppdelning måste bliva mer eller mindre godtycklig.
Någon verklig precision vid avgörandet av graden av partens betalningsförmåga
kan säkerligen icke uppnås. Detta gäller särskilt, då frågan skall prövas
före rättegångens anhängiggörande. Bortsett från den alltid föreliggande osäkerheten
i bedömande av partens ekonomiska ställning, tillkommer svårigheten
att på förhand beräkna kostnadernas sannolika belopp. ----Att

värdesätta partens ekonomiska ställning så noggrant, att man förklarar honom
i stånd att betala stämpelavgift och expeditionslösen, men ingenting annat,
synes icke rimligt och är dessutom från statsfinansiell synpunkt ulan
värde.

Styrelsen anser därför det föreslagna stadgandet i 2 a § första stycket, som
meddelar bestämmelse örn sådan differentiering, böra utgå.

Vad däremot angår utgifterna för advokatarvode, ersättning åt sakkunnig
samt kostnaden för blodundersökning och för partens personliga inställelse
inför rätten, kan ej sällan inträffa, att det med tillfredsställande säkerhet
kan påstås, att de icke kunna av parten gäldas utan intrång i hans möjlighet
att nödtorftigt försörja sig eller fullgöra honom åliggande underhållsskyldighet.
Beträffande dessa utgifter gäller emellertid, dels att behovet av dem
måste prövas, innan statsverket kan ha anledning ersätta deni, dels att denna
prövning endast undantagsvis kan ske redan före målets anhängiggörande.
Det är emellertid ej heller alltid säkert, att parten efter angivna grunder finnes
vara i behov av rättshjälp i fråga om varje sådan utgiftspost, som kan
under rättegången erfordras, eller ens att behovet kan anses gälla viss utgiftspost
i dess helhet. Part som ansetts vara i stånd att själv betala exempelvis
arvodet till biträde för talans anhängiggörande kan, då därefter biträde
anses behövligt jämväl för utförandet av partens talan, efter grunderna i 1 §
befinnas sakna medel till gäldande även av arvodet härför. Även andra utgifter
än de nu nämnda kunna understundom bliva så betydande, att de enligt
grunderna för lagen måste anses med deln jämställda. Detta gäller exempelvis
ersättning till avlägset boende vittne, vars hörande finnes erforderligt,
och kostnader för blodundersökning i mål örn äktenskaplig börd m. fl.

Under dessa förhållanden synes skäl saknas att, på sätt de sakkunniga föreslagit,
^ hänföra flertalet av dessa större utgifter till den stora gruppen, fri
rättegång för alla kostnader, och därur endast utbryta kostnad för rättegångsbiträde.
De i 2 § andra, tredje och fjärde styckena avsedda utgifter äro ofta

lika betungande som advokatarvodet.---Med hänsyn till de särskilda

bestämmelser, som meddelats till begränsning av förmånen av ersättningen
för partens personliga inställelse, bör presumtionen även gälla denna post,
liksom överhuvud taget varje, med nu nämnda, till storleken jämförlig utgift.

Därest nu av styrelsen anförda synpunkter vinna beaktande torde följaktligen _

dels bland de förmåner, som enligt 2 § skola, utöver vad i första stycket
sägs, vara förenade med fri rättegång, upptagas ej blott, liksom nu, ersätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

ning till biträde i rättegången, utan även ersättning för annan med de i paragrafens
andra och följande stycken jämförlig utgift tor utredning, som rätten
funnit erforderlig i målet,

dels i 2 a § stadgas att örn part, som ej enligt de i 1 § stadgade grunder
är berättigad till fri rättegång, som i 2 § avses, finnes efter samma grunder
sakna tillgång till gäldande av de ersättningar och utgifter, som avses i 2 §
andra och följande stycken, rätten eller domaren må bevilja parten fri rättegång
med avseende endast å dessa ersättningar och utgifter eller, där omständigheterna
därtill föranleda, någon av dem.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare avstyrker differentieringen
såsom, ehuru teoretiskt berättigad, mycket svår att praktiskt genomföra. Styrelsen
yttrar vidare att det enligt styrelsens föl-menande vöre enklare och
mera rättvist att bibehålla de nuvarande bestämmelserna om när fri rättegång
finge beviljas samt allenast skärpa villkoren för förordnande av rättegångsbiträde
för talans utförande. Därjämte borde de parter, som stöde pa
gränsen till att få fri rättegång men ansåges kunna själva utföra sin talan,
icke beviljas förmånen av fri rättegång utan allenast tillerkännas fria protokoll.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler påyrkar i fråga örn reglerna
om fri verkställighet bättre kontroll över att den fria rättegången
ej får åtnjutas vid mer än ett verkställighetsförsök. Styrelsen yttrar:

Erfarenheten har visat, att det för utmätningsmännen är svårt för att icke
säga omöjligt att avgöra huruvida dom eller utslag tidigare varit föremål för
verkställighet och sålunda icke må verkställas på statsverkets bekostnad. Vid
första verkställigheten kan utslaget hava ingivits i original, medan som exekutionsurkund
senare använts en avskrift därav. Utmätningsmannen saknar
då ledning av den påteckning, som skett å den första urkunden därom, att

den varit föremål för verkställighet.---Praktiska skäl tala därför för,

att den, som till följd av fri rättegång beredes förmånen av fri verkställighet,
ålägges att som villkor för denna förmåns åtnjutande vid ärendets ingivande
till utmätningsman avgiva en skriftlig försäkran, att detsamma icke tidigare
varit föremål för exekutiv verkställighet på bekostnad av allmänna medel.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar förordar en helt ny
ordning för indrivningsförfarandet vid återkrävande jämlikt 13 § av statsverkets
utgifter för fri rättegång och anför i denna del:

Stadgandet i 13 § synes förutsätta, att då fråga uppkommer att av part,
som beviljats fri rättegång, återkräva vad av statsmedel för hans räkning
guldits, särskild talan skall föras därom. Det naturligaste synes vara, att de
uppgifter, som enligt 14 § i tillämpningsförordningen skola sändas till kronans
ombudsman, äro exegibla i samma ordning som i saköreslängd förtecknade
böter. Att återbetalningsskyldigheten ej skall inträda så länge den skulle
medföra intrång i de medel, som för parten fordras för hans eget uppehälle
och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, synes icke behöva
utgöra hinder härför. Prövningen av denna förutsättning torde utan fara
för rättsosäkerhet kunna anförtros denne kronans ombudsman, särskilt om
därvid stadgas, att frågan örn återbetalningsskyldigheten icke skall upptagas
till prövning, där ej särskild omständighet framkommit, som kan föranleda
till antagande, att parten på grund av ändrad förmögenhetsställning är i stånd
att fullgöra densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Vad angår reglerna om bestämmandet av biträdesersättn
i n g finner styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare specifikation av
biträdesersättningen ej vara att tillråda, medan styrelsen för Sveriges advokatsamfund
tvärtom anser, att beslut om biträdets ersättning borde i större
utsträckning än för närvarande vara specificerat. Sistnämnda styrelse påyrkar
vidare sådan jämkning av regeln om hänsyn till biträdets inställelse i
annat mål, sådan denna utformats i sakkunnigförslaget, att det klart framginge
att allenast ersättningen för resekostnader, vivre och tidsspillan träffades
av bestämmelsen.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare uttalar vidare beträffande
arvodessättningen i mål med fri rättegång att rådhusrätterna i regel torde
vara försiktiga vid fastställande av ersättningsbeloppen i frirättegångsmål.
En lägre taxa än i andra mal brukade ofta tillämpas, och detta syntes kunna
vara försvarbart närmast på den grund, att utdömd rättegångskostnad i frirättegångsmål
omedelbart kunde utkvitteras och vederbörande advokat således
ej behövde räkna med någon förlust.

Departementschefen.

Som den lämnade redogörelsen visar har stegringen av det allmännas utgifter
för fri rättegång upprepade gånger föranlett yrkanden om ändrade
bestämmelser. Åtgärder i denna riktning vidtogos också genom 1929 års lagändringar.
Utgifterna ha därefter ånyo stigit ända intill de allra senaste åren,
då en ganska avsevärd nedgång inträtt. Huruvida denna endast är tillfällig,
kan givetvis icke med säkerhet bedömas.

Det ligger i sakens natur, att det möter stora svårigheter att förekomma
allt missbruk av fri rättegång. I stort sett synas emellertid de verkställda utredningarna
giva vid handen, att efter 1929 års lagändringar några anmärkningsvärda
missförhållanden knappast föreligga. Jag vill erinra örn de svar
som domhavande och rådhusrätter lämnat på vissa i den förutnämnda cirkulärskrivelsen
den 21 oktober 1940 framställda spörsmål. Ett stort antal
av de tillfrågade har uttalat, att gällande lagstiftning är ägnad alt effektivt
förhindra missbruk av den fria rättegången. I allmänhet har det icke ansetts
möjligt att utan åsidosättande av obemedlade parters berättigade intressen
nedbringa statsverkets kostnader för ändamålet. Beträffande de svar, där vederbörande
funnit sig kunna påvisa besparingsmöjligheter, kan man säga, att
kritiken är väsentligt mildare än i de före 1929 års reform inkomna yttrandena.

De sakkunniga ha för sin del bestämt hävdat, att den fria rättegången i
stort sett icke erhållit en annan eller vidsträcktare användning än som överensstämmer
med dess ändamål. De ha därvid framhållit, att målens antal
och särskilt antalet av de mål där fri rättegång är vanlig, t. ex. familjerältsoch
trafikmål, företett en avsevärd ökning på senare tid. Vidare lia de sakkunniga
erinrat örn att de i lagen angivna förmånerna för den som åtnjuter
fri rättegång efter hand utvidgats lill att avse vissa nya förmåner, såsom blodprovskostnad
i mål angående faderskapet till barn utom äktenskap, kostnad

Kunyi. Maj:ts proposition ur 12.

för sakkunnigs hörande och kostnad för tilltalads personliga inställelse i hovrätt.
De sakkunniga lia likväl i sitt betänkande prövat olika vägar att, utan
åsidosättande av de mindre bemedlades intressen, tillgodose kravet på en begränsning
av det allmännas utgifter för den fria rättegången. De ha vidare
även, med beaktande av gjorda framställningar, föreslagit vissa utvidgningar
av de med fri rättegång förenade förmånerna.

Såsom en utväg att framdeles rationellt reglera den fria rättegången lia de
sakkunniga anvisat att, sedan rättshjälpsanstalter blivit inrättade i större delen
av landet, regelmässigt anlita dessa för granskning av ansökningar om fri
rättegång samt att såsom biträden åt dem som erhållit denna förmån företrädesvis
utse befattningshavare vid sådana anstalter. Hittills ha endast nio
rättshjälpsanstalter som understödjas med statsmedel inrättats. En tionde
kommer att träda i verksamhet med ingången av år 1944. Det är otvivelaktigt
angeläget att rättshjälpsanstalter inrättas i de delar av landet som ännu äro i
avsaknad därav. Enligt det år 1940 framlagda förslaget rörande offentliga
rättshjälpsanstalter skulle i regel sådan anstalt finnas i varje landstingsområde
och varje stad, som icke deltager i landsting. På grund av det statsfinansiella
läget kan jag emellertid icke för närvarande upptaga denna fråga. Med hänsyn
härtill synes även böra anstå med att taga ställning till de sakkunnigas
program för samarbetet mellan domstolarna och rättshjälpsanstalterna, vilket
varit föremål för gensagor i vissa yttranden.

I fråga örn möjligheterna alt på andra vägar i besparingssyfte reformera
den fria rättegången torde utredningen ådagalägga att de äro mycket begränsade.
Att genom lagändring i någon avsevärd mån inskränka användningen
av institutet torde icke vara möjligt utan att syftet med detsamma förfelas.
Statsverkets utgifter för ändamålet kunna dock enligt min mening icke
sägas stå i disproportion till det stora värde institutet representerar som ett
medel i rättsvårdens tjänst. Såsom de sakkunniga jämväl föreslagit, synes
det vara angeläget att i vissa hänseenden något utvidga de förmåner som
lagen örn fri rättegång erbjuder. De jämkningar som jag fördenskull ämnar
förorda torde emellertid i förhållande till sammanlagda beloppet av kostnaderna
för den fria rättegången vara av underordnad betydelse.

Av de olika spörsmål som behandlas i betänkandet vill jag till en början
i korthet beröra frågan om fri rättegång i ansökningsärenden. I
vissa yttranden har påkallats, att uttryckliga bestämmelser härom måtte
meddelas. Jag finner dock icke lämpligt att upptaga denna fråga till reglering,
innan gränsen mellan mål och ärenden blivit bättre klarlagd. Denna
gränsdragning kommer att belysas i samband med utarbetandet av följdförfattningar
till den nya rättegångsbalken. Alt fri rättegång i viss utsträckning
kan beviljas även när en sak anhängiggjorts genom ansökan torde få anses
fastslaget.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit, att fri rättegång skulle
kunna åtnjutas även i mål hos la g söknings domare. Något nämnvärt
praktiskt behov av en sådan utvidgning torde dock icke föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör poliskammare uteslutas ur uppräkningen
av domstolar, där fri rättegång kan åtnjutas, i 1 § av lagen, enär någon
poliskammare med domsrätt ej längre finnes.

I syfte att förebygga missbruk av den fria rättegången övervägdes såväl
vid lagens tillkomst som vid 1929 års reform, huruvida icke en närmare
förprövning borde äga rum av det berättigade i sökandens talan, innan
förmånen av fri rättegång beviljades. Ehuru tanken vid båda tillfällena avböjdes,
har den även senare framförts, så i riksdagens revisorers berättelse
till 1940 års riksdag. De sakkunniga ha ingående diskuterat denna fråga men
funnit sig icke kunna tillstyrka en förprövning av nämnda natur. Mot införandet
av bestämmelser härom har främst åberopats svårigheten att före
målets handläggning, då processmaterialet vanligen är ofullständigt, med
någon säkerhet avgöra det befogade i partens talan. Härmed sammanhänger
farhågan, att domstolen genom att på ett tidigt stadium taga ståndpunkt i
denna fråga kan vedervåga det anseende för opartiskhet och objektivitet som
den bör äga.

Den ståndpunkt som de sakkunniga intagit i nu nämnda hänseende har i
allmänhet vunnit anslutning i yttrandena. Göta hovrätt har emellertid förordat
en regel av innehåll att fri rättegång ej må beviljas, där sökandens talan
uppenbarligen ej kan vinna bifall. Att införa en sådan bestämmelse synes
mig dock ej lämpligt. Såsom jag förut nämnt ha utredningarna icke styrkt
något sådant missbruk av den fria rättegången som skulle nödvändiggöra ett
principiellt avsteg från lagens nuvarande ståndpunkt.

I nära samband med förslaget örn en allmän förprövning står tanken, att
vissa mål, där partens sak i regel icke skulle vara värd det allmännas stöd,
borde mer eller mindre generellt uteslutas från området för den fria rättegången.
Riksdagens revisorer ha i detta hänseende nämnt »rattfylleri-, langnings-
och lönnbränningsmålen». I de sakkunnigas betänkande erinras om
att uppslag av denna art övervägts redan vid 1929 års reform men då avböjts.
Den omständigheten att det åtalade brottet måste framstå som speciellt osympatiskt
borde enligt de sakkunnigas mening icke få lända till inskränkning i
den obemedlades möjligheter att erhålla rättshjälp. Han hotades i mål av
nämnda slag med så allvarliga straff, att det ingalunda kunde anses orimligt
att medelst den fria rättegången hjälpa honom att utföra sin talan. Även i
denna del har de sakkunnigas ståndpunkt så gott som enhälligt godtagits i yttrandena.
För egen del finner jag de sakkunnigas ställningstagande välgrundat.
Ej heller de förslag av likartad innebörd som framkommit i vissa yttranden
över de sakkunnigas betänkande kan jag biträda.

Såsom förut nämnts stadgas i 1 § gällande lag, att fri rättegång skall vägras,
där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för sökanden att
hans talan vinner prövning. Enligt de sakkunnigas förslag skulle i stället gälla,
att fri rättegång skulle vägras sökanden, örn det »kan antagas vara av
ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning». Jag finner det
lämpligt att såsom de sakkunniga föreslagit utesluta ordet »synnerligen». I

Kungl. Mcij:ts proposition nr 12.

övrigt torde de nuvarande ordalagen böra bibehållas. Med anledning av vad
de sakkunniga uttalat angående innebörden av ändringen vill jag anmärka,
att penningvärdet enbart icke får vara utslagsgivande, utan hänsyn måste
i varje särskilt fall tagas till sökandens intresse av sakens prövning.

De sakkunniga ha även förordat vissa bestämmelser av innebörd, att rätten
eller dess ordförande i tvivelsamma fall skall kunna införskaffa ytterligare
material för bedömandet av sakens betydelse för sökanden. I sådant hänseende
föreslås, att sökanden skall kunna anmodas att lämna närmare upplysningar
om sin sak. Vidare skall motparten kunna höras över ansökningen
och sökanden kunna hänvisas till rättshjälpsanstalt för närmare utredning.
Beträffande förslaget att kunna hänvisa sökanden till sådan anstalt finner jag
av förut anförda skäl icke lämpligt att i detta sammanhang upptaga någon
bestämmelse härom. Det ligger dock i sakens natur att det, när sökanden
ej redan förut vänt sig till rättsbildat biträde, ofta är lämpligt att råda sökanden
att hänvända sig till rättshjälpsanstalt. Bestämmelser i de andra hänseenden
som nu berörts torde vara av alltför speciell natur för att införas i
lagen men kunna efter vissa jämkningar med fördel införas i tillämpningsförordningen.

I syfte att vinna en enhetligare tillämpning av den fria rättegången har
Svea hovrätt ifrågasatt att giva advokatfiskal i hovrätt eller annan befattningshavare
befogenhet att å kronans vägnar föra talan mot beslut, varigenom
fri rättegång beviljats. En bestämmelse härom torde dock icke bliva av någon
praktisk betydelse.

Med frågan örn förprövning sammanhänger i viss mån de sakkunnigas
förslag, att rätten skulle vid målets slutliga avgörande äga återkalla förmånen
av fri rättegång, därest rätten funne att parten saknat skälig
anledning att föra sin talan, samt efter omständigheterna förplikta parten
att återgälda statsverket dess kostnader. Ett dylikt stadgande skulle möjligen
kunna tänkas verka som ett avhållande moment. Då emellertid domstolarna
torde bliva obenägna att samtidigt med domen avgiva ett sådant omdöme
som förslaget förutsätter, lärer stadgandet icke kunna antagas bliva av någon
praktisk betydelse. För övrigt må framhållas, att en part, som icke har biträde,
mången gång saknar förutsättningar att bedöma huruvida hans talan är
befogad eller ej. Örn parten åter har biträde har domstolen enligt 14 § i lagen
möjlighet att vägra biträdet ersättning, därest partens talan finnes ha
anhängiggjorts eller fullföljts utan skäl och biträdet brustit i nödig aktsamhet.
De föreslagna bestämmelserna synas därför ej böra upptagas i lagen.

Under 14 § Ira de sakkunniga upptagit ett stadgande, att om part, som erhållit
fri rättegång och för vilken protokoll icke utan särskild begäran
utfärdats, vill avgiftsfritt erhålla protokoll, begäran därom skall framställas
före utgången av tiden för erläggande av vad eller anförande av besvär, dock
att sådan anhållan må göras jämväl senare, därest parten visar att målet
är föremål för överrätts prövning. Ett stadgande i detta ämne synes lämpligen
böra upptagas bland bestämmelserna örn de förmåner som automatiskt följa

takäng till riksdagens protokoll 19U. 1 sami. Nr 12.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

av fri rättegång. Stadgandet torde böra innehålla, att frihet från avgift för
protokoll, som ej utfärdas utan särskild begäran, skall jämväl efter det rätten
skilt sig från målet åtnjutas såframt sådan begäran göres innan tiden för
bevarande av talan mot utslaget, genom vad eller besvär, gått till ända. Den
lösen som vid stadsdomstol skall påföras statsverket för utskrift av protokollet
bör härvid betraktas såsom en kostnad med anledning av den vid underrätten
åtnjutna förmånen av fri rättegång. Är målet anhängig! i högre instans,
äger part, som där åtnjuter fri rättegång, även efter utgången av nämnda lid
avgiftsfritt erhålla utskrift av protokollet vid underrätten. I detta fall bör
eventuell kostnad för lösen anses hänföra sig till den fria rättegången i överrätten.
Någon föreskrift i dessa hänseenden erfordras ej.

Jag vill i anslutning till vad nu anförts upptaga till behandling ett spörsmål
som sammanhänger dels med möjligheten för part att efter det utslag meddelats
begära protokoll dels ock med befogenheten för biträden och vittnen
m. fl. att överklaga rättens beslut angående beloppet av dem tillkommande
ersättning. De sakkunniga ha uttalat, att det vore oriktigt att, då hovrätt i
anledning av förd talan höjde beloppet av utdömd biträdesersättning, en jämlikt
8 § andra stycket ersättningsskyldig motpart ej förpliktades återgälda
statsverket även ökningen. En förutsättning för att så skulle kunna ske
vore på grund av innehållet i 27 kap. 5 § rättegångsbalken att parten i fråga
hördes över besvären. Med anledning av detta uttalande vill jag framhålla,
att frågan om åläggande av ersättningsskyldighet enligt 8 § andra stycket
hör till själva domen i målet. Denna* dom kan icke ändras med anledning
av besvär som biträde, vittne eller annan må anföra över beslut om beloppet
av den ersättning av allmänna medel som tillkommer honom. För att säkerställa
att vederbörande part blir ersättningsskyldig även för de ökade belopp,
som högre rätt kan tänkas komma att utdöma, bör i stället enligt min
mening iakttagas, att domen formuleras så att den omfattar allt vad som
enligt lagen skolat gäldas av allmänna medel. Denna fråga torde böra beaktas
vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter. Iakttages vad nyss sagts,
kommer även att inbegripas statsverkets kostnad för protokoll som med
anledning av fri rättegång i underrätt utskrivas för parten efter det utslag
meddelats.

Vad härefter angår övriga förmåner som enligt 2 § automatiskt omfattas
av fri rättegång har som förut nämnts den föreslagna omredigeringen av
bestämmelsen om ersättning till vittnen i några yttranden utsatts
för kritik. Därvid har hemställts, att den i gällande lag avsedda förprövningen
av vittnesmålens behövlighet i någon form skulle bibehållas. Då
en sådan förprövning, som den nuvarande bestämmelsen synes förutsätta,
hittills i allmänhet icke synes ha ägt rum och till sitt värde ter sig tvivelaktig,
synes bestämmelsen böra ändras i den riktning de sakkunniga föreslagit.
I fråga om ersättning av allmänna medel för vittnenas inkallande torde
emellertid förslaget böra jämkas så att rätten därtill blir underkastad samma
villkor som ersättningen för vittnes inställelse, d. v. s. att vittnets hörande
ej påkallats utan skäl. Genom en sådan jämkning möjliggöres även

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

för rätten eller dess ordförande att vägra sin medverkan enligt 6 § till inkallelse
av vittnen, vilkas hörande uppenbarligen ej är erforderligt.

I likhet med Göteborgs rådhusrätt finner jag vad i lagen stadgas rörande
b lodprovs kostnad i mål om faderskapet till barn utom äktenskap böra
ulvidgas att gälla även i mål örn äktenskaplig börd, däri käranden åtnjuter
fri rättegång. Ersättning för blodprovskostnad bör även utgå i överrätt.

De sakkunniga lia -—- i anslutning till riksdagens framställning i ämnet —
föreslagit, att ersättning för parts personliga inställelse
skall kunna utgå ej blott, såsom för närvarande, åt tilltalad vid muntligt
förhör i hovrätt utan även i underrätt och jämväl till andra parter än tilltalad
som åtnjuta fri rättegång. Enligt förslaget skall beträffande underrätt gälla,
att tilltalad, som enligt lag är skyldig att komma personligen tillstädes, eller
part, som enligt beslut av rätten skall inställa sig personligen, skall kunna
erhålla gottgörelse av allmänna medel för inställelse, om han finnes icke kunna
bestrida kostnaderna därför. Detsamma skall gälla, om rättens ordförande,
när rätten ej sitter, förklarat partens personliga inställelse påkallad. Ersättningen
må enligt de sakkunnigas förslag omfatta resekostnad enligt lägsta
reseklass i allmänna resereglementet samt, när synnerliga skäl därtill äro,
jämväl traktamentsersättning med högst åtta kronor om dagen. Om partens
uppehållsort är belägen på mindre än fem mils avstånd från det ställe där
rätten sammanträder, skall gottgörelse utgå endast om särskilda omständigheter
därtill föranleda. Rätten eller dess ordförande skall i fall, då partens
ekonomiska ställning gör det omöjligt för honom alt ens tillfälligt förskjuta
kostnaden för resan till rätten, kunna på förhand tillerkänna honom härför
erforderligt belopp.

Erfarenheten har tydligt visat, att det är önskvärt att i viss utsträckning
kunna bereda part ersättning för inställelse vid underrätt på sätt nu för vissa
fall gäller beträffande rättegången i hovrätt. Såväl i tvistemål som i brottmål
är det ej sällan för sakens behöriga utredning oundgängligt att part
kommer personligen tillstädes. Det kan emellerlid inträffa, att parten av
brist på medel är ur stånd att hörsamma en kallelse till rätten. I dylikt
lall måste det anses håde stötande och opraktiskt, alt han -— på sätt nu
emellanåt sker — hämtas till domstolen. Jag finner fördenskull lämpligt att
införa möjlighet att tillerkänna obemedlad part gottgörelse av allmänna medel
för inställelse i huvudsaklig anslutning till vad de sakkunniga föreslagit.
Genom alt på detta sätt underlätta för parten att personligen inställa sig kan
emellanåt undvikas att biträde behöver förordnas, varjämte uppskov i viss
utsträckning torde kunna förekommas. Ersättning torde såsom de sakkunniga
förordat höra utgå efter behovsprövning i varje särskilt fall. Endast om
det finnes alt parten icke rimligen kan själv vidkännas kostnaden bör ersättning
utgå av allmänna medel. Fri rättegång bör alltså ej automatiskt medföra
ersättning för personlig inställelse.

Behovet av att kunna medgiva ersättning har närmast gjort sig kännbart i
sådana fall, då parten haft mycket långt lill sammanträdesorten. I den motion
sorn gav anledning till riksdagens framställning åberopades det fallet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

att en i Stockholm bosatt person ej ägt medel för resa till Göteborg och därför
medelst hämtning inställts inför domstol i sistnämnda stad. De sakkunniga
ha i sitt förslag medtagit sådana fall, då kostnaden för inställelse tydligen
är ganska ringa. Deras förslag ansluter i denna del till vad som redan nu gäller
med avseende å tilltalad vid muntligt förhör i hovrätten. Det torde emellertid
möta betänkligheter att, när förmånen utvidgas till underdomstolarna och
andra parter än tilltalade, som huvudregel meddela ett så vidsträckt stadgande.
Därest möjlighet beredes att på grund av synnerliga skäl göra undantag, torde
man utan att förfela syftet med förmånen kunna öka det reseavstånd'', som
enligt de sakkunnigas förslag i vanliga fall förutsättes för ersättning. Reseersättning
synes i regel ej böra förekomma, örn partens uppehållsort ligger
mindre än tio mil från rättens sammanträdesort. Till belysning av innebörden
av en sådan gränsdragning må nämnas, att en tur- och returbiljett tredje
klass å statens järnvägar för en sträcka av tio mil kostar 9 kronor 80 öre enligt
zontaxa A.

Beträffande traktamentsersättning synes de sakkunnigas förslag, alt sådan
ersättning skall kunna utgå med högst åtta kronor per dygn, örn synnerliga
skäl därtill äro, böra godtagas. Jag vill emellertid särskilt framhålla, att den
största återhållsamhet bör iakttagas i detta avseende. Synnerliga skäl torde
kunna föreligga, om parten nödgas använda två eller flera dagar för resan
och vistelsen vid domstolen och icke har möjlighet att bestrida kostnaden
t. ex. för natthärbärge.

I anledning av framställda anmärkningar torde bestämmelsen örn möjlighet
att utbetala reseersättning i förskott böra jämkas så att den kommer att omfatta
jämväl kostnaden för återresa och följaktligen tur- och returbiljett kan
inköpas. De önskemål som hovrätten för övre Norrland samt föreningarna
Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare framställt om sättet för
förskottets tillhandahållande torde böra beaktas vid den kommande omarbetningen
av tillämpningsförordningen.

Bestämmelserna örn ersättning för personlig inställelse vid underrätt torde
böra upptagas under 4 §. Den nuvarande 4 § synes jämte 3 § böra införas
såsom 2 §. Bestämmelserna i 2 § kunna lämpligen flyttas till 3 §.

Nu gällande bestämmelser i 10 § om gottgörelse för personlig inställelse
vid muntligt förhör i hovrätt torde böra ändras till huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag föreslagit beträffande rättegången i första instans.
De böra alltså ej gälla endast tilltalade i brottmål utan även andra parter
som åtnjuta fri rättegång. Beträffande tilltalad bör liksom för närvarande
föreskrivas, att ersättning må utgå även om han ej varit skyldig att komma
personligen tillstädes. I fråga örn annan part torde böra stadgas, att ersättning
må utgå allenast om hovrätten ålagt honom att komma personligen tillstädes.
I övrigt böra de för underrätt stadgade villkoren för rätt till ersättning
gälla jämväl i hovrätt. Bestämmelserna böra utformas så att de bliva
tillämpliga även om hovrätten utsätter muntligt förhör att hållas av underrätt.

Även vid fullföljd till högsta instans kan understundom förhör förekomma,

Kunc/1. Maj:ts proposition nr 12.

därvid part bör vara personligen tillstädes. Det synes påkallat, att i sådant
fall ersättning kan tillerkännas part liksom vid hovrätt. Jag vill därför förorda,
att möjlighet därtill införes genom en ändring ilig.

I åtskilliga yttranden har påpekats, att part som åtnjuter fri rättegång kan
ha vissa särskilda utgifter av skiftande natur, vilka enligt gällande
lag kunna bestridas av allmänna medel endast såsom biträdes »nödvändiga utgifter»
(14 § andra stycket). Exempel därpå utgöra avgifter för mantalsbevis,
ersättning för intyg om barns utvecklingsgrad vid födelsen och för läkarintyg
samt kommissionärsarvoden. Det har betecknats såsom oegentligt, all ersättning
för dylika kostnader ej kan beredas när — såsom fallet ofta är i t. ex.
faderskapsmål — förordnat biträde ej finnes. I flera yttranden ifrågasättes, att
särskilt kostnaden för läkarintyg borde i lagen upptagas såsom ersättningsgill.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har för sin del föreslagit, att den
fria rättegången utsträckes att omfatta ersättning för sådan med de nu i 2 §
avsedda kostnaderna jämförlig utgift för utredning som rätten funnit erforderlig
i målet.

Det är uppenbarligen rimligt att ersättning för sådana kostnader som nu
nämnts skall kunna utgå även när parten icke erhållit biträde. Emellertid
bör i varje särskilt fall noga prövas, att utgiften i fråga varit nödvändig. Domstolen
bör också pröva skäligheten av det belopp som parten utgivit och, i likhet
med vad jag föreslagit med avseende å ersättning för personlig inställelse,
bör gottgörelse medgivas blott då partens ekonomi ej tillåter att han själv bestrider
utgiften.

Stadgande av nu angiven innebörd, som förutsätter en prövning av domstolen
i varje särskilt fall, bör icke lämpligen upptagas i samma paragraf som
de förmåner vilka automatiskt utgå utan synes böra införas under 4 §.

Då statsverkets kostnader för fri rättegång till stor del avsett ersättningar
åt biträden-— enligt den statistiska undersökningen inemot tre fjärdedelar
— är det naturligt, att besparingsönskemålen ofta avsett just denna delförmån.
1929 års reform gällde till väsentlig del biträdeshjälpen. Därvid genomfördes
bl. a. differentieringen mellan uppdrag att biträda vid anhängiggörande
av partens talan och uppdrag att biträda vid talans utförande. Ytterligare
begränsning har emellertid ifrågasatts av riksdagsrevisorerna i deras
berättelse till 1940 års riksdag liksom i enstaka utlåtanden över de sakkunnigas
förslag.

De sakkunniga ha icke velat ifrågasätta inskränkningar i lagens bestämmelser
örn rätt till biträde. Tvärtom lia de funnit anledning varna för alltför
stor stränghet vid bedömandet av parts behov av sakkunnig hjälp och lia
framhållit, att personer ur de befolkningslager, varom här är fråga, regelmässigt
lia svårt att utan bistånd föra sin talan i andra mål än de allra enklaste.
Spörsmålet, huruvida särskilt rättegångsbiträde bör förordnas i barnuppfostringsmål,
måste, såsom de sakkunniga uttalat, tills vidare bedömas från fall
till fall. Alt införa särbestämmelser för andra kategorier av mål finner jag
ej heller lämpligt. Jag kan vidare icke Inträda av länsstyrelsen i Norrbottens

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

län framställt förslag, att förmånen att erhålla biträde skulle vara utesluten
i fall där kostnaderna för utredning och genomförande av en parts förmögenhetsrättsliga
anspråk kunde väntas icke stå i rimlig proportion till värdet
av partens intresse i saken. Ett sådant stadgande skulle kunna föranleda en
alltför ojämn tillämpning.

Beträffande reglerna i 5 § örn de biträden som böra anlitas föreslå de sakkunniga,
att i paragrafen uttryckligen angives att även befattningshavare vid
rättshjälpsanstalt böra anlitas för biträdesuppdrag. Därjämte har stadgandet
om att behörig person, som parten föreslår, skall förordnas till biträde, såframt
ej särskilda skäl föranleda till annat, inskränkts till en bestämmelse
att skäligt avseende bör fästas vid partens önskemål. Det synes lämpligt att
i enlighet med de sakkunnigas förslag i lagtexten nämna befattningshavare
vid rättshjälpsanstalt såsom lämpade för biträdesuppdrag. Den ifrågasatta
jämkningen beträffande partens personförslag, vilken mött invändningar i
flera yttranden, synes däremot icke påkallad.

Sveriges advokatsamfund har hemställt, att ur lagen måtte uteslutas bestämmelsen
att rättegångsbiträde för talans utförande i regel ej bör förordnas
innan parten varit personligen tillstädes. Denna bestämmelse torde dock
vara lill nytta och synes böra bibehållas.

I fråga örn biträde i hovrätten skall enligt de sakkunnigas förslag till ändring
av 10 § gälla, att hovrätten i det slutliga utslaget må tillerkänna biträde,
som parten anlitat, ersättning av allmänna medel, om ändringssökande part
prövas ha haft skälig orsak att fullfölja talan och därvid anlita biträde
eller örn annan part finnes ha haft behov av biträde för avgivande av svaromål.
Enligt gällande lag må ersättning tillerkännas biträde allenast örn hovrätten
i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande av parten.

Mot de sakkunnigas förslag har statskontoret likom hovrätten över Skåne
och Blekinge, utom presidenten, framställt erinringar ur statsfinansiell synpunkt.
Hovrätten har härvid bland annat framhållit, att förslaget komme
att föranleda att klagan i avsevärt större utsträckning komme att fullföljas
till hovrätt. De skäl som föranlett förslaget, vilket nära ansluter sig till riksdagens
önskemål, äro emellertid enligt min mening av den vikt att den föreslagna
utvidgningen bör genomföras. Stadgandet bör givetvis tillämpas med
försiktighet. För att utmärka detta torde ordalagen böra jämkas något i
skärpande riktning.

Svea hovrätt har i sitt yttrande föreslagit, att hovrätt, då muntligt förhör
utsättes, skall äga att särskilt förordna någon att mot ersättning av allmänna
medel biträda part vid förhöret. Då det otvivelaktigt är mycket angeläget att
tillgodose detta önskemål och därav föranledd kostnad torde vara jämförelsevis
ringa, vill jag biträda hovrättens förslag. Förordnande att biträda parten
torde dock i regel icke lämpligen kunna inskränkas till förhöret utan bör
kunna gälla utförandet av partens talan i hovrätten överhuvud. Häri ingår
givetvis även biträde vid förhör som enligt hovrättens beslut skall äga rum
vid underrätt. I fråga örn ersättningen till förordnat biträde kommer 14 §
att bliva tillämplig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

Jag vill härefter upptaga en speciell fråga som rör fri rättegång i vissa
äktenskapsmål vilka anhängiggöras genom ansökan. Såväl i de utlåtanden,
vilka före utredningens igångsättande avgåvos av domhavande
och rådhusrätter, som i remissyttrandena ha åtgärder påkallats mot det förhållandet,
att då två makar i olika ekonomisk ställning ansöka om skillnad
och blott den ena erhållit fri rättegång, enligt nu rådande praxis den andra
i stort sett kommer i åtnjutande av medsökandens förmåner och besparas
alla utgifter, även när han är i stånd att bära dem. Den fria rättegång som
beviljats den medellösa maken — vanligen hustrun — kommer även andra
maken till godo, och rätten har vid behandlingen av skillnadsmålet icke möjlighet
att ålägga medsökanden att helt eller delvis återgälda statsverket dess
kostnader. Detta förhållande har enligt vad erfarenheten visat givit anledning
till missbruk.

Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och Stockholms rådhusrätt lia
för nu berörda fall tillstyrkt den av en domhavande föreslagna utvägen att
det vid skillnad efter gemensam ansökan skulle åligga make, som ej har fri
rättegång, att återgälda statsverket kostnaderna för medpartens fria rättegång.
Föreningen Sveriges stadsdomare har anslutit sig till i huvudsak samma
tanke med den begränsningen att andra maken skulle förpliktas att till
statsverket återgälda allenast hälften av kostnaderna för biträdeshjälp åt
den make som hade fri rättegång. Mot en lösning efter någon av angivna linjer
lia de sakkunniga anfört, att en bestämmelse av dylik innebörd icke
kunde göras undantagslös och att det kunde befaras att domstolen av ett sådant
stadgande skulle föranledas till eljest onödiga undersökningar om den
ifrågavarande makens ekonomiska ställning och eventuellt se sig nödsakad
att inkalla maken för att erhålla utredning i denna del. I likhet med de sakkunniga
anser jag, att regeln icke bör göras undantagslös. Om även andra
maken är medellös eller det eljest skulle vara obilligt att utkräva bidrag av
honom, bör åläggande av ersättningsskyldighet sålunda icke meddelas.
Jag delar däremot ej de sakkunnigas farhågor, att ett stadgande av angivet
innehåll skulle bliva för betungande genom eljest onödiga undersökningar
rörande andra makens ekonomi och annan omgång. Utredning
örn makarnas ekonomiska förhållanden måste ändock regelmässigt förebringas
i de mål varom här är fråga. Vad angår valet mellan full ersättningsskyldighet
eller ansvarighet endast för hälften av hithörande kostnader finner
jag det senare alternativet vara det mest tillfredsställande. Med hänsyn
till det anförda får jag föreslå, att till 8 § fogas ett stadgande av innehåll,
att örn makar efter gemensam ansökan vinna boskillnad, hemskillnad eller
äktenskapsskillnad och ena maken åtnjutit fri rättegång, rätten skall ålägga
andra maken att ersätta statsverket hälften av de kostnader som avses i
första stycket av lagrummet, örn det icke med hänsyn till omständigheterna
finnes obilligt.

1 detta sammanhang vill jag även erinra örn att riksdagens revisorer ifrågasatt
skyldighet för försäkringsanstalt alt gottgöra statsverket dess kostnader
för fri rättegång åt svarande i sådana t rafi k skadestånd smål, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

anstalten Ilar gemensamt intresse med parten. De sakkunniga lia efter en
undersökning av hithörande spörsmål förordat, att i administrativ ordning
utfärdas anvisningar, ägnade att förebygga att fri rättegång här medgives i
andra fall och i vidare utsträckning än som är oundgängligt. I betänkandet
har sålunda föreslagits att i ett cirkulär till underrätterna erinra dessa om
betydelsen av varsamhet vid beviljande av fri rättegång och biträde i dessa
mål. Även jag anser, att utfärdandet av ett sådant cirkulär, särskilt i fråga
om biträden, är ändamålsenligt.

De sakkunniga ha funnit angeläget, att genom en differentiering
av den fria rättegången parts eventuella förmåga att bestrida vissa rättegångskostnader
tages i anspråk. Differentieringen innebär — som jag tidigare
nämnt — att endast de fattigaste parterna skulle åtnjuta fri rättegång i full
omfattning, medan en annan grupp av klientelet i övrigt tänkes erhålla fri
rättegång med alla delförmåner, utom frihet från stämpel och expeditionslösen,
och en tredje grupp — de relativt bäst situerade -— skulle erhålla fri
rättegång allenast med avseende å biträdesförmånen, den drygaste kostnadsposten.

De sakkunniga ha själva anmärkt, att utrymmet för en differentiering av
lätt insedda skäl blir knappare, ju strängare de ekonomiska villkoren för medgivande
överhuvud av fri rättegång hållas. Vidare har påpekats, att de grupper
av parter, vilkas inkomstläge tillåter större eller mindre egna bidrag
till processkostnaderna, icke vore synnerligen stora. Rörande praxis i fråga
örn medellöshetskravet åberopas i annat sammanhang uppgifter som erhållits
vid en förfrågan hos underrätterna. Flertalet domstolar ha icke sett sig
i stånd att fixera någon bestämd inkomstgräns, över vilken fri rättegång enligt
domstolens praxis i regel icke ifrågakommer. Ett trettiotal underrätter
ha emellertid för sin del ansett sig kunna angiva en sådan gräns. Denna
synes för de rådhusrätter som angivit viss gräns ha dragits vid en årsinkomst
av 1,800—2,000 kronor och vid de häradsrätter som här avses genomsnittligt
ha hållits vid 1,500—1,600 kronors inkomst. Dessa uppgifter hänföra sig såsom
nämnts till allenast ett mindre antal av samtliga underrätter, men man
torde icke ha anledning antaga, att det klientel, som vid domstolarna i allmänhet
får åtnjuta fri rättegång, skulle vara väsentligt bättre ställt.

Vad sålunda blivit utrett rörande domstolarnas krav är ägnat att ingiva
tvivel om det praktiska värdet av en sådan differentiering som de sakkunniga
föreslagit. Av personer med så låga inkomster som de angivna lärer
knappast annat än i undantagsfall något väsentligt bidrag till processkostnaderna
kunna begäras. Jag vill erinra, att enligt vad jag tidigare förordat
i fråga om ersättning för partens personliga inställelse och andra nödvändiga
utgifter än dem som nu automatiskt följa med fri rättegång skall särskilt
prövas, huruvida icke parten har förmåga att själv bestrida kostnaderna i
fråga. Någon nämnvärd minskning i statsverkets utgifter för fri rättegång
genom en ytterligare differentiering lärer icke vara att vinna. Svårigheter
att ernå en någorlunda tillfredsställande enhetlighet vare sig vid bedöman -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

de av sökandena vid en och samma domstol eller olika domstolar emellan
torde också uppstå.

I övrigt vill jag framhålla, att en differentiering som innebär att parten
beviljas förmånen av biträde men icke övriga förmåner — t. ex. icke de nu i
2 § angivna — även torde kunna föranleda vissa praktiska olägenheter i
själva rättegången. Den som förordnats till biträde åt parten skulle icke
kunna lösa protokoll eller ombesörja andra åtgärder som är o förenade med
kostnader utan att riskera att han själv får vidkännas kostnaden, örn han ej
av parten fordrar förskott. Att processen icke kan snabbt och friktionsfritt
utvecklas, är på flera sätt olägligt även ur allmän synpunkt. Jag vill erinra,
att domstolen i flertalet av de mål som bär äro i fråga skall ex of fido sörja
för att utredningen blir fullständig och att det således icke ur allmän synpunkt
är likgiltigt, huruvida biträdets medverkan till utredningen försvåras
eller ej. En praxis åter som förutsätter dylika förskott står ej i god överensstämmelse
med stadgandet i 14 § tredje stycket, att biträde ej må av parten
förbehålla sig ersättning utöver den som utgår av allmänna medel. Dessutom
vill jag nämna, att därest parten ej skall komma i åtnjutande av andra
förmåner än biträde, övriga kostnader komma att för parten avsevärt stegras
utöver det belopp statsverket eljest skolat få vidkännas. Parten får nämligen
betala — utom stämpel till och lösen för protokoll enligt nyligen höjd
taxa —- bl. a. eventuella vittneslöner, som icke bliva begränsade till de belopp
som skola utgå av allmänna medel.

Av dessa skäl kan jag icke tillstyrka, att den av de sakkunniga förordade
differentieringen genomföres. Den form av differentiering som föreningen
Sveriges häradshövdingar föreslagit synes mig brista i erforderlig stadga och
torde icke heller kunna bliva av någon egentlig praktisk betydelse.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har i sitt yttrande påpekat, att parter
med fri rättegång emellanåt, i strid mot stadgandet i 12 § i lagen, kommit i
åtnjutande av kostnadsfri åtgärd för verkställighet mer än en
gång. Vid revision av tällämpningsförordningen torde böra övervägas att meddela
vissa bestämmelser, ägnade att hindra ett sådant obehörigt utnyttjande
av förmånen.

De i betänkandet föreslagna ändringarna i 13 § av lagen som innebära en
utökning av möjligheten att av part, som åtnjutit fri rättegång,
söka åter vad som utgivits av allmänna medel torde
böra genomföras. Med anledning av föreningen Sveriges häradshövdingars anmärkning
mot att återkrav enligt 13 § enligt lagens lydelse förutsätter anhängiggörande
av särskild lalan mot vederbörande vill jag erinra, att när
lagen i förevarande hänseende närmast tagit sikte på indrivning genom talan
vid domstol, denna form för betalningsskyldighetens utkrävande får betraktas
som en yttersta utväg. Tillräckliga skäl synas icke föreligga för av föreningen
ifrågasatt omläggning av indrivningsförfarandet. Vid den förestående
omarbetningen av tillämpningsförordningen ämnar jag emellertid — i
anslutning till vissa av de sakkunniga därutinnan väckta förslag — överväga

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

åtgärder i syfte att göra det nuvarande indrivningssättet mera effektivt. Det
viktigaste praktiska önskemålet synes mig här vara, att kronans ombudsman
får kännedom om de fall, då återkrav jämlikt 13 § kan resas med utsikt till
framgång.

Den nya lydelsen av 13 § påkallar en övergångsbestämmelse, enligt vilken
äldre lag skall gälla om motparten förpliktats att återgälda statsverkets
kostnad genom utslag som vunnit laga kraft före nya lagens ikraftträdande.

De jämkningar i nuvarande andra stycket av 1-1 § som de sakkunniga
föreslagit med avseende å bestämmandet av ersättning åt
biträde synas böra godtagas. Någon specifikation av biträdesersättningen
utöver vad de sakkunniga förordat finner jag icke behövlig. I anledning av
en av de sakkunniga föreslagen formell omredigering av stadgandet om hänsynstagande
till biträdets inställelse å samma rättegångsdag i annat mål
har Sveriges advokatsamfund framhållit, att det av lagtexten borde klart
framgå, att icke arvodet utan allenast ersättningen för resekostnader, vivre
och tidspillan träffades av bestämmelsen. Då det synes mig ligga i sakens
natur, att arvodet, i vad det avser biträdets sakliga insats i målet, bestämmes
utan hänsynstagande till andra mål, finner jag icke påpekandet föranleda
något förtydligande.

Riksdagens revisorer lia gjort gällande, att de utdömda arvodena till biträden
i fri rättegång i en del fall varit för höga samt att några enhetliga
grunder vid arvodenas beräkning icke syntes tillämpas. Med anledning härav
vill jag framhålla, att Kungl. Majit genom cirkulär till domstolarna den
24 november 1932 och den 1 december 1939 erinrat dessa örn vikten av
sparsamhet vid bestämmandet av bland annat nu ifrågavarande ersättningar.
Genom sistnämnda cirkulär anbefalldes domstolarna att från och med den
1 januari 1940 tills vidare kvartalsvis till justitiedepartementet insända specificerad
uppgift å de belopp, som utdömts eller bestämts rörande ersättning
till rättegångsbiträde, förundersökare eller annan. En granskning av de inkomna
uppgifterna har icke givit vid handen, att i nämnvärt antal fall för
höga arvoden skulle ha utdömts, och ej heller de sakkunniga synas anse, att
onödig frikostighet härutinnan förekommit. Från deras sida framhålles
tvärtom, att i domstolsmyndigheternas yttranden flerstädes starka betänkligheter
framförts mot att ytterligare begränsa ersättningen åt biträdena i fri
rättegång. Såsom betecknande för åtskilliga domares syn på problemet åberopas
härvidlag domhavandens i Södertörns domsaga uttalande att, örn man
väl godkänt den princip om allas likhet inför lagen varpå den fria rättegången
bygger, det ur rättssäkerhetens synpunkt ej vore tillrådligt att pressa
ned biträdesersättningarna till en nivå, som skulle kunna ställa mål med fri
rättegång i en så att säga lägre klass än övriga. Vid flertalet underrätter bestämmes
dock ersättning till biträden i fri rättegång lägre än till ombud i
andra mål. Vad angår önskemålet örn större enhetlighet vid ersättningarnas
bestämmande låter det enligt de sakkunnigas mening med hänsyn till målens
skiftande beskaffenhet sig knappast göra att på detta område fastställa be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

stämda ersättningstaxor, ett uppslag som för övrigt uttryckligen avböjdes
vid 1929 års reform. De sakkunniga ha emellertid för att vinna större säkerhet
vid ersättningens fastställande föreslagit, att det skall åligga biträdet att vid
begäran om ersättning lämna särskild redogörelse för det arbete och de utgifter
uppdraget medfört. Det synes mig icke möjligt att i detta hänseende
komma längre än som skett genom detta stadgande och de jämkningar av
hithörande bestämmelser i övrigt som sakkunnigförslaget innehåller.

Med anledning av de nya förmåner, som enligt vad jag här förut förordat
skola kunna utgå till part efter prövning i varje särskilt fall, torde genom ett
tillägg till 16 kap. 10 § rättegångsbalken böra stadgas, att i händelse av missnöje
särskild talan skall föras mot beslut, varigenom domstolen under rättegången
utlåtit sig angående ersättning åt part som åtnjuter fri rättegång,
r*

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång;
och

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

1 Denna bilaga, vilken fransett vissa jämkningar av redaktionell natur Ur lika lydande med
de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 december
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 17 december 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i
statsrådet den 3 december 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till lag angående ändring i lagen den 19
juni 1919 (nr 367) om fri rättegång samt till lag örn ändrad lydelse av 16
kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn K. Holmgren.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för social- och finansdepartementen lagrådets
den 30 december 1943 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 3 december
1943 remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång;
och

2) lag örn ändrad lydelse av 16 kap 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte, efter vissa redaktionella jämkningar, jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Leffler.