Kungl. Maj:ts proposition nr 126 (Proposition 1946:126)

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Nr 126.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr
350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m.; given Stockholms
slott den 1 mars 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag

1) till förordning om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350)
angående skogsvårdsstyrelser och

2) till förordning om skogsvårdsavgift;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang tilt riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 126.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350)
angående skogsvårdsstyrelser.

Härigenom förordnas, att 2 och 4 samt 6—9 §§ förordningen den 30 maj
1941 angående skogsvårdsstyrelser skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

2 §•

Hos skogsvårdsstyrelse skola vara anställda befattningshavare i enlighet
med för styrelsen gällande, av Kungl. Maj:t fastställd personalförteckning.
Dessa befattningshavares anställnings- och avlöningsvillkor skola av styrelsen
bestämmas enligt av Kungl. Maj:t utfärdat avlöningsreglemente.

Skogsvårdsstyrelse må därjämte anställa övrig för dess verksamhet erforderlig
personal. Vid bestämmande av anställnings- och avlöningsvillkor för
denna personal skall styrelsen ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som
må av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av skogsstyrelsen
meddelas.

Över skogsvårdsstyrelses beslut örn tillsättande eller entledigande av personal
hos styrelsen samt om tillämpning av gällande avlöningsföreskrifter må
klagan föras hos Kungl. Maj:t inom trettio dagar efter den dag, då beslutet
tillkännagivits genom anslag i styrelsens lokal.

Beslut örn tillsättande av länsjägmästare skall underställas Kungl. Maj:ts
prövning.

4 §.

Skogsvårdsstyrelsen skall---på styrelsen.

Styrelsen har---eller upplysningsverksamhet;

föranstalta därom, att inom verksamhetsområdet såvitt möjligt finnes tillräcklig
tillgång på skogsfrö och plantor av fullvärdig, för orten lämplig beskaffenhet; lämna

sakkunnigt---förbättrad skogshushållning.

Skogsvårdsstyrelsen skall tillika

förvalta de medel, som inflyta till skogsvårdskassan;

med omhänderhavda medel avlöna den hos styrelsen anställda personalen
samt utfärda instruktioner för denna;

tillhandagå skogsstyrelsen---allmän kännedom.

Skogsvårdsstyrelse skall äga att med tillämpning av de föreskrifter, skogsstyrelsen
fastställer, bestämma de villkor, under vilka styrelsen må lämna

Kungl. Maj:ts proposition nr 126. 3

biträde vid planläggning av skogsbrukets drift eller vid skogens vård och
skötsel i övrigt.

Vid fullgörande av sin uppgift har skogsvårdsstyrelsen att ställa sig till
efterrättelse vad i övrigt finnes föreskrivet i författningar och av Kungl. Maj:t
eller skogsstyrelsen meddelade bestämmelser.

6 §.

Skogsvårdsstyrelses årsräkenskaper skola upprättas för tiden 1 juli—30
juni.

Skogsvårdsstyrelse skall, i enlighet med av skogsstyrelsen utfärdade anvisningar,
årligen inom tid, som Kungl. Majit bestämmer, till skogsstyrelsen inkomma
med förslag till utgifts- och inkomststater för styrelsens verksamhet
avseende nästföljande räkenskapsår.

De i skogsvårdskassan inflytande medlen må ej användas för andra skogar
än dem som stå under skogsvårdsstyrelsens tillsyn eller för andra uppgifter
än sådana som enligt denna förordning eller eljest gällande bestämmelser
tillhöra området för skogsvårdsstyrelsens verksamhet.

Skogsvårdsstyrelse må förvärva fastighet, som är till gagn för styrelsens
verksamhet. Avtal om sådant köp må dock ej av styrelsen slutas utan medgivande
av Kungl. Majit eller förbehåll om sådant medgivande.

Skogsvårdsstyrelse må ej utan Kungl. Majits medgivande upptaga lån.

7 §•

Ordförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse ävensom de i 8 §
omförmälda revisorerna äga att enligt de grunder Kungl. Majit bestämmer
av skogsvårdskassan åtnjuta arvode för sitt uppdrag samt resekostnads- och
traktamentsersättning vid resor och förrättningar, som föranledas av uppdraget.

8 §•

Skogsvårdsstyrelse åligger att före oktober månads utgång varje år till
skogsstyrelsen avgiva redovisning för sin förvaltning under näst föregående
räkenskapsår. Vid denna redovisning skall vara fogad en kortfattad framställning
angående de under skogsvårdsstyrelsens tillsyn stående skogarnas
tillstånd och skötsel.

Skogsvårdsstyrelses förvaltning och redovisning skola granskas av revisorer,
utsedda för ett räkenskapsår i sänder, en av Kungl. Majit och de övriga
till det antal och enligt de grunder, som om ledamöter i skogsvårdsstyrelsen
är föreskrivet, dock att inom Västerbottens och Norrbottens län varje
landsting och hushållningssällskap skall äga att utse endast en revisor. Vid
fullgörande av sitt uppdrag skola revisorerna ställa sig till efterrättelse av
skogsstyrelsen meddelade anvisningar. Revisionsberättelsen skall ingivas till
skogsstyrelsen före december månads utgång. Såväl revisionsberättelsen som
redovisningen och därvid fogad framställning angående skogarnas tillstånd
och skötsel skola för kännedom tillställas ledamöterna i landstingets och vederbörande
hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

För den händelse revisionsberättelsen därtill giver anledning, ankommer
det på skogsstyrelsen att hos Kungl. Majit påkalla erforderliga åtgärder för
ernående av rättelse. Dylika åtgärder må ock påkallas av landstingets och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott genom framställning, som skall
ingivas till skogsstyrelsen och av skogsstyrelsen med eget utlåtande överlämnas
till Kungl. Majit.

9 §.

Ordförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse så ock skogsvårdsstyrelses
tjänstemän vare i utövningen av sina befattningar underkastade det
ansvar och den påföljd, som i allmän lag stadgas om statens ämbets- och
tjänstemän.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1946. Vid förordningens tilllämpning
skall iakttagas följande.

Omläggningen av skogsvårdsstyrelses räkenskapsår från kalenderår till tiden
1 juli—30 juni skall äga rum från och med den 1 juli 1947.

Vad i 8 § nya förordningen stadgas rörande räkenskapsår skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om tiden 1 januari—30 juni 1947.

Med avseende å kalenderåret 1946 skola i stället för 6 § första stycket
samt 8 § första och andra styckena nya förordningen gälla 8 § första och
andra styckena i deras äldre lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Förslag

till

förordning om skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Skogsvårdsavgift skall erläggas för jordbruksfastighet, vilken vid fastighetstaxering
åsatts särskilda värden för skogsmark och växande skog, och
utgå med högst en och en halv promille av summan av nämnda värden. För
varje år bestämmes med vilket promilletal avgiften skall för det året utgå.

Uppgår för viss ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet summan
av värdena å skogsmark och växande skog för fastigheter inom en och
samma kommun icke till tvåtusen kronor, äro fastigheterna undantagna
från avgiftsplikt.

2 §■

Skogsvårdsavgift skall erläggas av den, som enligt kommunalskattelagen
är skyldig att erlägga fastighetsskatt för fastigheten.

Vad i 75 § 3 mom. första stycket kommunalskattelagen stadgats örn ansvarighet
för kommunal utskyld, som påförts avliden person, skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn skogsvårdsavgift.

3 §•

Om debitering och uppbörd av skogsvårdsavgift stadgas i uppbördsförordningen.

4 §•

Influtna skogsvårdsavgiftsmedel tillfalla staten.

Denna förordning träder i kraft såvitt angår 4 § den 1 juli 1946 och i övriga
delar den 1 juli 1947.

1 § andra stycket och 4 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om
skogsvårdsavgift skola upphöra att gälla den 1 juli 1946. I övriga delar skall
sistnämnda förordning upphöra att gälla den 1 juli 1947. I fråga om skogsvårdsavgift,
som skall erläggas för virke som eftertaxerats till skogsaccis
för år 1946 eller tidigare år, skola dock bestämmelserna i 1 § första stycket
och 2 § i den sålunda upphävda förordningen fortfarande äga tillämpning.

Kungl. Majds proposition nr 126.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga angående finansieringen
av skogsvårdsstyrelsemas verksamhet m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkterna 184, 185, 207,
208, 209 och 212, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition angående skogsvårdsstyrelseverksamhetens finansiering
m. m., för budgetåret 1946/47 beräkna dels till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 121 600 kronor, dels till Skogsstyrelsen: Omkostnader ett
förslagsanslag av 46 000 kronor, dels till Skogsvård m. m.: Skogsvårdens befrämjande
ett anslag av 560 000 kronor, dels till Skogsvård m. m.: Ersättning
för kostnader föranledda av 1932 års lappmarkslag m. m. ett anslag av
840 000 kronor, dels till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser
för visst biträde vid virkesavverkning m. m. ett förslagsanslag av 100 000
kronor, dels ock till Skogsvård m. m.: Statens skogsodlingsanslag ett reservationsanslag
av 175 000 kronor. Jag torde nu ånyo få anmäla dessa frågor.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 mars 1944 tillkallade min företrädare
i ämbetet samma dag att i enlighet med av honom angivna riktlinjer
verkställa utredning och avgiva förslag rörande finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet m. m. såsom sakkunniga generaldirektören E.
V. Sveme, ordförande, samt ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren
L. E. Andersson, Hedensbyn, länsskogvaktaren E. Björkman,
Alingsås, direktören W. Ekman, Gävle, ledamoten av riksdagens andra kammare
hemmansägaren G. K. Hellbacken, Hällbacken, byråchefen i skogsstyrelsen
F. L. H. Johansson, läns jägmästaren O. R. Lubeck, Uppsala, statskommissarien
R. E. Norberg och ledamoten av riksdagens första kammare bruksdisponenten
C. G. Sundberg, Överum. De sakkunniga, som antagit benämningen
1944 års skogsvårdsstyrelseutredning, ha med skrivelse den 4 decem -

Kupgl. Maj:ts proposition nr 126.

ber 1945 avlämnat betänkande med förslag angående skogsvårdsstyrelserna
(SOU 1945: 58). Vid betänkandet funnos fogade särskilda yttranden dels av
herr Ekman, dels av herr Hellbacken, dels av herrar Hellbacken, Lubeck och
Sundberg gemensamt, dels ock av herr Norberg.

över betänkandet ha yttranden avgivits av skogsstyrelsen, samtliga skogsvårdsstyrelser,
domänstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens
pensionsanstalt, allmänna lönenämnden, flertalet länsstyrelser, förvaltningsutskotten
i flertalet landsting och hushållningssällskap, skogssällskapet, Sveriges
skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, skogsindustriernas
samarbetsutskott, länsjägmästareföreningen, Sveriges jägmästares
och forstmästares riksförbund, Sveriges länsskogvaktareförbund, skogsvårdsstyrelsernas
kanslipersonals förening, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
samt norrlandskommittén.

II. Huvuddragen av skogsvårdsstyrelseutredningens förslag.

I skogsvårdsstyrelseutredningens betänkande behandlas följande större
frågor, nämligen skogsvårdsstyrelsernas administrativa ställning och sammansättning
m. m., skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter och verksamhetens
omfattning, skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation och därmed
sammanhängande frågor örn personalens anställnings- och avlöningsvillkor
samt pensionering, finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och
slutligen skogsvårdsstyrelsernas medelsförvallning samt kontroll och tillsyn
därå.

I fråga örn skogsvårdsstyrelsernas administrativa ställning och sammansättning
m. m. förordas i stort sett bibehållande av den nuvarande organisationen.

Utredningens behandling av skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter och
verksamhetens omfattning har huvudsakligen karaktären av en undersökning,
avsedd att läggas till grund vid bedömningen av styrelsernas personaloch
medelsbehov. Utredningen har därvid utgått från att de nuvarande verksamhetsgrenarna
i huvudsak komma att bibehållas. Till utrönande av verksamhetens
framtida omfattning har utredningen föranstaltat om en undersökning
av behovet av skogsvårdsåtgärder inom varje skogsvårdsstyrelses
område. Såsom resultat av denna undersökning har utredningen lagt fram
ett förslag till normalprogram för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
(»skogsprogram»), vari arbetsåtgången per år för varje skogsvårdsstyrelse
uttryckts i antal förrättningsdagar för befattningshavare av skilda kategorier.
Främst av finansiella skäl har dock utredningen icke ansett sig kunna
räkna med att normalprogrammet skall kunna genomföras i dess helhet,
utan utredningen har stannat för att förorda programmets genomförande till
omkring 65 procent såsom en tills vidare möjlig och rimlig linje.1

1 I normalprogrammet upptagas skogsvårdsstyrelserna efter sammanlagda antalet förrättningsdagar
i en ordningsföljd, som sedermera genomgående använts i betänkandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Beträffande skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation innebär utredningens
förslag, att i stort sett samma befattningshavarekategorier skola finnas
som för närvarande. Distriktsindelning av skogsvårdsstyrelsernas områden
föreslås dock genomförd i större utsträckning än vad hittills varit fallet.
Angående den skogsskoleutbildade personalen föreslås inrättande av ett
mindre antal tjänster i relativt hög löneslällning, vilka sakna motsvarighet i
nuvarande organisation. Kansliarbetet ställes enligt förslaget genomgående
under ledning av en kansliföreståndare. För varje skogsvårdsstyrelse har
utredningen föreslagit det antal skogliga befattningar av skilda slag, som
enligt utredningens beräkningar skulle erfordras för genomförande av det
till 65 procent reducerade normalprogrammet. Jämväl antalet kanslibefattningar
har i förslaget ställts i proportion till styrelsernas arbetsbörda.

Nu angivna organisationsförslag avser skogsvårdsstyrelsernas fasta personal,
av utredningen betecknad såsom ordinarie personal. Utredningen har
förutsatt, att styrelsernas behov av arbetskraft i övrigt liksom hittills får
tillgodoses genom anställande av extra och tillfällig personal.

Vad beträffar den ordinarie skogsvårdsstyrelsepersonalens anställningsoch
avlöningsvillkor har utredningen funnit behovet av en allmän lönereglering
uppenbart, dels på grund av bristen på enhetlighet de skilda skogsvårdsstyrelserna
emellan och dels emedan utredningen ansett den genomsnittliga
lönenivån beträffande flertalet befattningar vara för låg med hänsyn till arbetsuppgifter
och kompetens. Denna lönereglering föreslås av utredningen
genomförd i huvudsaklig anslutning till civila avlöningsreglementets bestämmelser.
Befattningarna lia, under jämförelse med domänverkets befattningar,
inplacerats i en löneplan, betecknad Sa och motsvarande civila avlöningsreglementets
löneplan A.

I pensionshänseende innebär förslaget, att skogsvårdsstyrelsernas ordinarie
befattningshavare skola vara obligatoriskt anslutna till statens pensionsanstalt.

I anslutning till förslagen angående personalorganisation samt anställnings-,
avlönings- och pensionsvillkor har utredningen uppgjort förslag till
personalstat för varje särskild skogsvårdsstyrelse.

Utredningens förslag angående finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet syftar till att med bibehållande såvitt möjligt av styrelsernas
självständiga ställning råda bot för de påtagligaste bristerna i den nuvarande
ordningen för deras medelsförsörjning: starkt växlande inkomster såväl mellan
de olika styrelserna som från år till år samt för flertalet styrelser otillräckliga
inkomster i förhållande till styrelsernas arbetsuppgifter. Utredningen
föreslår, att skogsvårdsstyrelsernas »ordinarie-avlöningar» (löner, rörligt tilllägg
och kristillägg samt bidrag till pensionsavgifter för ordinarie personal
ävensom arvoden till styrelse och revisorer) skola bestridas av ett statligt
avlöningsanslag, vars storlek av utredningen beräknats till 4 290 000 kronor.
För styrelsernas »omkostnader» (övriga utgifter, framförallt förrättningskostnader),
i den mån de icke täckas av styrelsernas »egna inkomster», föreslås

Kungl. Majlis proposition nr 126.

uttagande av en avgift på skogsbruket, skogsvårdsavgift, vilken enligt utredningens
uppskattningar skulle behöva inbringa 3 750 000 kronor.

Utredningen avser, att den nuvarande skogsvårdsavgiften skall ersättas
med en avgift på taxeringsvärdet å skogsmark och skog för jordbruksfastigheter
med ett sammanlagt dylikt värde av lägst 2 000 kronor samt att avgiften
bestämmes att utgå med ett för hela landet lika promilletal, högst
1,5 promille, av nämnda sammanlagda värde. Inom denna ram skall enligt
förslaget Kungl. Maj:t äga fastställa avgiften för viss period. För de närmaste
åren — förslagsvis för samma period, som 1945 års allmänna fastighetstaxering
gäller — har utredningen ansett, att skogsvårdsavgiften bör fastställas
till 1,3 promille, vilket beräknats medföra en inkomst av skogsvårdsavgiftsmedel
om 3 900 000 kronor.

Eftersom taxeringsvärdenas storlek inom de olika skogsvårdsstyrelsernas
områden lika litet som avverkningarnas omfattning och värde står i proportion
till styrelsernas av utredningen beräknade normala arbetsuppgifter och
medelsbehov, föreslår utredningen vidare den ändringen emot vad som nu
gäller, att skogsvårdsavgiftsmedlen i sin helhet skola redovisas centralt och
årligen fördelas av Kungl. Maj:t. Till grund för den årliga fördelningen
skola läggas av skogsvårdsstyrelserna upprättade förslagsstater, granskade
av skogsstyrelsen med ledning av normalprogrammet och med hänsyn till
övriga inverkande omständigheter.

För att skogsvårdsstyrelserna skola kunna möta oförutsedda utgiftsökningar
och därjämte äga medel att bestrida vissa utgifter av engångsnatur
har föreslagits viss avsättning av skogsvårdsavgiftsmedel, såväl centralt som
hos de särskilda skogsvårdsstyrelserna.

I samband med den nu angivna omläggningen av finansieringssystemet har
utredningen ifrågasatt, att skogsvårdsstyrelserna icke längre skola erhålla
förvaltningsbidrag ur de s. k. särskilda skogsvårdsanslagen. Med hänsyn till
den särställning, som norrländska skogsproduktionsanslaget i vissa avseenden
intager, har dock förutsatts, att styrelsernas merutgifter i anledning av
detta anslag alltjämt skola bestridas av förvaltningsbidrag ur anslaget.

Enligt vad som framgår av betänkandet utgingo under åttaårsperioden
1936—1943 till skogsvårdsstyrelserna statsanslag — inberäknat förvaltningsbidrag
— med i medeltal 1 950 000 kronor årligen, medan årsmedeltalet influtna
skogsvårdsavgift!- under samma period utgjorde 2 600 000 kronor.
För år 1943 utgjorde motsvarande siffror 2 250 000 respektive 3 400 000 kronor.
De ökade medelsbehov, vartill utredningen vid sina beräkningar kommit,
sammanhänga dels med att avlöningskostnaderna för ordinarie personal
enligt utredningens förslag beräknats överstiga årsmedeltalet 1936—
1943 med 1 800 000 kronor och 1943 års siffra med 1 200 000 kronor, dels
ock med att utredningen ansett sig böra beräkna styrelsernas förrättningskostnader
och inkomster av hiträdesersättningar relativt försiktigt.

I fråga om skogsvårdsstyrelsernas medelsförvaltning har utredningen lagt
fram vissa förslag, avsedda att åstadkomma större säkerhet och bättre över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

ensstämmelse de skilda skogsvårdsstyrelserna emellan än vad nu är fallet.
Bestämmelserna om revision och ansvarighet ha omarbetats. Bland annat
förordas, att skogsvårdsstyrelsernas ledamöter icke längre skola vara underkastade
redogöraransvar. Utredningens förslag innebär vidare viss utökning
av den tillsynsverksamhet, som åligger skogsstyrelsen.

lil. Skogsvårdsstyrelsernas ställning och sammansättning m. m.

Skogsvårdsstyrelseutredningen.

Utredningen har i fråga örn skogsvårdsstyrelserna såsom
lokala organ för den enskilda skogsvården uttalat bland
annat följande.

Erfarenheten visar, att för omhänderhavande av de produktionssporrande
åtgärder, som av staten vidtagas med omedelbar inriktning på de skogsägande
befolkningsgrupperna, krävas för detta syfte väl rustade, lämpligt uppbyggda
lokala organ. De starkt växlande skogliga förhållandena i landet nödvändiggöra,
därest hithörande värv skola kunna fullgöras på rätt sätt, att dessa
organ ha god lokal förankring och utrymme för ortsintressena. Uppdraget
har hittills ankommit på skogsvårdsstyrelserna. Det ständigt förbättrade samarbetet
mellan styi-elserna och den skogsägande allmänheten samt det goda
resultatet i övrigt av deras strävanden tala på ett övertygande sätt för att
skogsvårdsstyrelseinstitutionen bibehålies såsom lokalmyndighet för den
skogsvårdsbefrämjande verksamhet, vilken ingår som ett led i den allmänna
näringspolitiken. Behovet av en enhetlig och planmässig central ledning av
denna verksamhet tillkommer det närmast skogsstyrelsen att fylla.

Vad angår skogsvårdsstyrelsernas administrativa
ställning har utredningen erinrat, att styrelserna intoge en särställning
i svensk förvaltningsrätt och närmast vore att betrakta såsom ett slags offentligrättsliga
anstalter. I anslutning till 1936 års skogsutredning har utredningen
framhållit vikten av att styrelserna ägde erforderlig handlingsfrihet
och utrymme för initiativ samt att styrelsernas administrativa ställning ej
rubbades på sådant sätt, att deras intresse för skogsvårdsarbetet därigenom
kunde tänkas bliva minskat. Utredningen har övervägt möjligheterna att förändra
skogsvårdsstyrelserna antingen till kommunala eller halvkommunala
organ eller till rent statliga myndigheter men stannat för att icke föreslå
någon ändring i deras nuvarande ställning.

Besvärsrätt mot skogsvårdsstyrelsernas beslut föreligger
för närvarande endast i vissa bestämda fall. Utredningen har också
ansett det bäst förenligt med styrelsernas allmänna ställning, att någon generell
rätt att fullfölja talan mot styrelsernas beslut icke infördes. På en
punkt, nämligen i förhållandet mellan skogsvårdsstyrelserna och deras befattningshavare,
föreslås dock utvidgad besvärsrätt, varom mera nedan.

Utredningen har anfört, att den nuvarande indelningen i skogsvårdsstyrelseområden,
vilken fastslagits i skogsvårdslagen och innebär,
att områdena bli av mycket växlande storleksordning, ur rationell syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

punkt kunde ge rum för vissa erinringar, främst att personalorganisationen
med nödvändighet bleve olikformig. Utredningen har emellertid i fråga om
områdesindelningen uttalat, att avgörande för utredningen vid dess ställningstagande
till indelningsfrågan hade varit, att den nuvarande, i stort
sett sedan skogsvårdsstyrelsernas tillkomst gällande indelningen i skogsvårdsstyrelseområden
torde ha skapat en känsla av samhörighet hos skogsägarna
inom ett och samma område, vilken måste anses vara av värde för skogsvårdsstyrelseverksamheten
och som av allt att döma skulle äventyras, därest
två eller flera områden sammansloges till större enheter.

Ändring av den hävdvunna indelningen genom sammanslagning av skogsvårdsstyrelseområden
har således icke i något fall föreslagits. Icke heller har
utredningen funnit sig böra förorda uppdelning av de allra största skogsvårdsstyrelseområdena.

Beträffande skogsvårdsstyrelsernas sammansättning
har utredningen övervägt frågan om ändrade bestämmelser angående rätt att
utse ledamot i skogsvårdsstyrelse men stannat för att icke föreslå någon
ändring i nuvarande förhållanden. Utredningen har i detta sammanhang anfört,
att utredningen emellertid ville framhålla vikten av att till ordförande
och ledamöter i skogsvårdsstyrelse samt suppleanter för dessa utsåges personer,
som verkligen vore förfarna i skogsbruk och viii förtrogna med skogsförhållandena
i orten (1 § skogsvårdsstyrelseförordningen). I all synnerhet
gällde detta den av Kungl. Majit utsedde ordföranden, vilken bland annat i
viss utsträckning borde följa skogsvårdsstyrelsens löpande arbete även mellan
sammanträdena. En lämplig sammansättning av styrelsen med hänsyn till
skogsägarna inom området borde givetvis eftersträvas.

Utredningen har vidare tagit under övervägande frågan örn arvode
till ledamöter och suppleanter i skogsvårdsstyrelse samt
uttalat, att dessa uppdrag otvivelaktigt vore förtroendeposter av förnämlig
karaktär och också allmänt uppfattades så. Såsom 1936 års skogsutredning
framhållit, vore uppdragen arbetskrävande. De fordrade också av sina utövare
särskilda kvalifikationer, framför allt i skogligt hänseende. Med hänsyn
härtill har det synts utredningen skäligt, att ledamöter och suppleanter
i skogsvårdsstyrelse, utöver traktamente och reseersättning, tillerkändes arvode
för sitt uppdrag. Utredningen har föreslagit, att arvodena bestämdes till
1 000 kronor för år lill ordförande samt 20 kronor för varje sammanträdesdag
till annan ledamot och till suppleant för ordförande och ledamot.

I fråga örn skogsvårdsstyrelsernas revisorer har utredningen
funnit, att den lokala revisionen icke fungerat på ett i allo tillfredsställande
sätt. Anledningen härtill vore enligt utredningen främst att söka i
det förhållandet, att man icke alltid i tillräcklig grad beaktat de kvalifikationskrav,
som måste ställas på revisorer för en så speciell verksamhet som
den av skogsvårdsstyrelserna utövade.

Utredningen har föreslagit, att antalet revisorer för varje skogsvårdsstyrelse
liksom hittills skulle vara tre. Av dessa borde en vara av handelskammare
godkänd granskningsman eller auktoriserad revisor och två vara med länets

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

skogliga förhållanden väl förtrogna och i allmänna värv beprövade personer.
Den förstnämnde borde lämpligen utses av länsstyrelsen, medan de båda övriga
liksom hittills borde utses, den ene av vederbörande landsting och den
andre av länets hushållningssällskap. Inom Älvsborgs län borde revisor utses
gemensamt av de båda hushållningssällskapen. Revisorerna borde äga
rätt att för fortlöpande sifferrevision anställa särskild siffergranskare.

I anslutning till förslaget har utredningen uttalat följande.

I jämförelse med nuvarande ordning för revisorernas utseende skulle bland
annat den förändringen inträda, att samtliga revisorer utses av de lokala
länsorganen, varav följer, att någon av Kungl. Maj:t utsedd, för flera skogsvårdsstyrelser
gemensam revisor icke vidare skulle ifrågakomma. Utredningen
har nämligen ansett riktigare att genom begränsning av revisionsuppdragets
omfattning skapa bättre förutsättningar för revisionens effektiva
bedrivande och samtidigt förutsatt, att de fördelar man velat vinna med en
gemensam revisor för flera skogsvårdsstyrelser — bland annat ur jämförelsesynpunkt
— numera stå att vinna på ett bättre och fullständigare sätt genom
skogsstyrelsens centrala tillsynsverksamhet.

För att lämpliga personer skulle kunna förvärvas för revisorsuppdrag och
i syfte att markera uppdragets vikt och betydelse vore det enligt utredningen
angeläget, att arvode och tr a ktamentser sättning till revisorerna
utginge enligt icke alltför snävt utmätta grunder. Det borde
få ankomma på Kungl. Majit att efter förslag av skogsstyrelsen meddela
närmare bestämmelser härutinnan. Ersättning till siffergranskare
borde enligt utredningen utgå ur skogsvårdskassan efter därom avskogsstyrelsen
meddelade anvisningar.

Utredningen har härefter gått in på frågor rörande skogsvårdsstyrelsernas
förhållande till vissa sammanslutningar
samt kommunala och statliga organ.

Föreningen Sveriges skogsvårdsstyrelser, vans ändamål enligt stadgarna är
att vara ett organ för samarbete mellan rikets skogsvårdsstyrelser i syfte
att tillvarataga de intressen och främja de uppgifter, styrelserna fått sig anförtrodda,
har enligt utredningens mening en uppgift att fylla såsom forum
för diskussion om gemensamma angelägenheter och utbytande av erfarenheter.
Med hänsyn särskilt till att skogsvårdsstyrelsemas och därmed även
föreningens kostnader praktiskt taget helt bestredes av allmänna medel, har
utredningen förutsatt, att ett nära samarbete mellan föreningen och skogsstyrelsen
upprätthölles.

Utredningen har uttalat, att ett nära samarbete på olika punkter mellan
skogsvårdsstyrelsema och skogsägareföreningarna vore nödvändigt för att
styrelserna med åsyftat resultat skulle kunna fullgöra sitt uppdrag. Utredningen
har emellertid icke funnit behövligt eller lämpligt, att detta samarbete
författningsmässigt reglerades.

Vad beträffar skogsvårdsstyrelsemas förhållande till skogssällskapet har
utredningen icke funnit anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring
av nuvarande bestämmelser. Utredningen, som vitsordat att skogssällskapet
handhaft sina uppgifter på ett förtjänstfullt sätt, har förutsatt, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

skogsvårdsstyrelserna icke skulle lägga hinder i vägen för sällskapets fortsatta
verksamhet utan i stället medverka till verksamhetens fullföljande.
Detta borde enligt utredningen så mycket lättare låta sig göra, som de rena
förvaltningsuppgifterna i skogsbruket regelmässigt folie utanför skogsvårdsstyrelsemas
verksamhetsfält.

Utredningen har utgått från att samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna
och hushållningssällskapen komme att utvidgas och särskilt framhållit angelägenheten
av en dylik samverkan vid upprättande av planer att tillämpas
vid den statliga förbättringsverksamheten inom jordbruket.

I fråga om skogsvårdsstyrelsernas förhållande till skogsstyrelsen har utredningen
anfört följande.

Förhållandet mellan skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna kan karakteriseras
dels som ett samarbete rörande den skogsvårdande verksamheten
och dels såsom tillsyn från skogsstyrelsens sida över skogsvårdsstyrelsernas
befattningstagande med denna verksamhet. I vissa hänseenden har skogsstyrelsen
en ledande uppgift. För att skogsstyrelsen skall kunna på ett framgångsrikt
sätt fylla dessa sina uppgifter, mäste givetvis förutsättas ett synnerligen
nära samarbete mellan skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna för
åstadkommande av enhetlighet rörande verksamhetens planläggning och bedrivande
ävensom överläggning i frågor av gemensamt intresse. Aven det
förhållandet, att skogsvårdsstyrelserna åtnjuta eller förmedla understöd av
allmänna medel till betydande belopp, motiverar en fortlöpande tillsyn fran
statsmakternas sida närmast genom skogsstyrelsens försorg. Denna tillsyn
bör lämpligen, ske på ort och ställe samt kombineras med upplysningar, råd
och anvisningar. Ur statsmakternas synpunkt är det givetvis angeläget, att
tillsynsverksamheten icke inskränkes till blott någon slags efterhandsgranskning
av ingivna redogörelser.

I särskilt yttrande har herr Hellbacken i fråga örn ersättning till styrelseledamöter
och suppleanter anfört, att han i likhet med majoriteten ansåge
att arvodesbeloppen borde fastställas av Kungl. Majit, men att han däremot
icke kunde finna rättvist, att ersättningen till ordförande bestämdes till 1 000
kronor för år inom varje skogsvårdsstyrelse. Då arbetsuppgifterna vore väsentligt
olika alltefter styrelsernas växlande storlek, borde enligt hans mening
arvodet till ordförande icke utgå med ett och samma belopp utan anpassas
efter omständigheterna.

Yttrandena.

Utredningens förslag örn bibehållande av skogsvårdsstyrelsernas nuvarande
administrativa ställning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av alla hörda myndigheter och organisationer utom statskontoret.

Ur de avgivna yttrandena må här återgivas följande.

Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat följande.

Länsstyrelsen vill för sin del understryka betydelsen för skogsvardsstyrelsernas
arbete av att de även i fortsättningen lämnas i möjligaste män obundna
och få behålla sin handlingsfrihet, sin befogenhet till självständiga initiativ
och sin möjlighet alf anpassa verksamheten efter de för verksamhetsområdet
rådande särskilda förhållandena. Tyvärr måste man konstatera, att de före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

slagna nya bestämmelserna innebära så mycket av schematisk reglering, av
kontroll och av möjlighet för centrala myndigheter att även i detalj ingripa
i och påverka skogsvårdsstyrelsernas arbete, att man kan befara att den hittillsvarande
friheten kommer att gå praktiskt taget förlorad. På de centrala
myndigheternas sätt att utöva sin tillsyn och kontroll samt sin befogenhet att
reglera medelstilldelningen torde helt komma att bero, huruvida något blir
kvar av skogsvårdsstyrelsernas forna utvecklingsbefrämjande obundenhet.

Sveriges skogsägareförbund har anfört följande.

Sveriges skogsägareförbund biträder, vad utredningen i detta hänseende
föreslagit. Det är förvisso av betydelse, att skogsvårdsstyrelsernas starka lokala
förankring bibehålies. Deras möjligheter till förtroendefullt samarbete
med skogsägarna i respektive orter befrämjas härav. Styrelsernas relativt
självständiga ställning och rörelsefrihet torde även vara av värde för deras
arbetsduglighet och förmåga till lokal anpassning.

Emellertid bär förbundet ej kunnat undgå att finna, att genomförandet
av åtskilliga av utredningens förslag på det administrativa och finansiella
området måste komma att starkt öka det statliga inflytandet samt minska
styrelsernas självständighet. Förbundet tänker därvid på det årliga fastställandet
genom överordnad myndighet av skogsvårdsstyrelsernas inkomst- och
utgiftsstater, den centrala fördelningen av skogsvårdsavgiftsmedlen, fastställandet
av fixa personalstater m. m. Överhuvud taget synes utvecklingen beträffande
skogsvårdsstyrelserna gå emot ett oavlåtligt ökat statsinflytande.
Säkerligen kan detta icke undvikas, men förbundet vill dock som sin mening
framhålla, att man icke utan oavvisligt nödtvång bör vidtaga organisatoriska
ändringar, som beskära styrelsernas rörelsefrihet.

Skogsstyrelsen har framhållit, att skogsvårdsstyrelsernas säregna ställning i
rättsligt avseende bland annat medförde den olägenheten, att vid handläggning
av administrativa ärenden ledning icke alltid kunde hämtas från den praxis,
som tillämpades inom statsförvaltningen eller inom kommuner. Skogsstyrelsen
hade emellertid kommit till den uppfattningen, att tillräckliga skäl icke
förelåge att vidtaga någon ändring i skogsvårdsstyrelsernas nuvarande ställning
i förevarande hänseende.

Två ledamöter i skogsstyrelsen (herrar A. Andersson och E. Hagbergh) ha
anmält avvikande mening och uttalat följande.

o Skogsvårdsstyrelseutredningen har vid behandlingen av frågan om skogsvårdsstyrelsernas
administrativa ställning förklarat sig instämma i 1936 års
skogsutrednings uttalande därom, att det vore av största vikt, att skogsvårdsstyrelsema
ägde erforderlig handlingsfrihet och utrymme för initiativ samt
att styrelsernas administrativa ställning ej rubbades på sådant sätt, att deras
intresse för skogsvårdsarbetet därigenom kunde tänkas bliva minskat. Skogsvårdsstyrelseutredningen
synes sålunda ha ansett, att vad i nämnda uttalande
framhållits utgör ett avgörande skäl för att icke ändra skogsvårdsstyrelsernas^
nuvarande offentligrättsliga ställning. Av utredningens betänkande
framgår vidare, att det ansetts vara av stor betydelse, att skogsvårdsstyrelserna
ha en stark lokal förankring.

De nämnda, med skogsvårdsstyrelsernas nuvarande ställning förenade fördelarna
torde knappast behöva gå förlorade genom att skogsvårdsstyrelserna
skulle bliva statliga organ. Även med en dylik förändring torde nämligen åt
styrelserna kunna givas en självständig ställning av i huvudsak samma ka -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

raktär, som skulle tillkomma dem enligt utredningens förslag och med de
modifikationer däri, som av skogsstyrelsen förordats. Vad angår skogsvårdsstyrelsernas
lokala anknytning lärer en sådan kunna ernås förslagsvis genom
att ledamöter i skogsvårdsstyrelserna skulle utses efter förslag av vederbörande
lokala korporationer. I fråga örn skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän
torde länsjägmästarna lämpligen böra förordnas av Kungl. Maj:t, men övriga
befattningshavare, såsom för närvarande är fallet, utses av skogsvårdsstyrelserna
själva.

Några egentliga olägenheter av ett förstatligande av skogsvårdsstyrelserna
synas icke föreligga. Däremot må framhållas, att genom ett förstatligande
vissa med det nuvarande systemet otvivelaktigt förbundna nackdelar torde
bortfalla. Förutom vad skogsstyrelsen härom anfört må exempelvis erinras
om de förhållandevis komplicerade bestämmelser rörande skogsvårdsstyrelsernas
finan siering, vilka synas nödvändiga, därest det nuvarande systemet
bibehålies. Härmed åsyftas bland annat den föreslagna anordningen rörande
central och lokal fondering av medel. Vidare må nämnas den omständigheten,
att vid ett genomförande av utredningens förslag ett särskilt lönereglemente
för skogsvårdsstyrelserna måste införas samt att löne- och pensionsfrågorna
likväl icke torde kunna lösas på ett helt tillfredsställande sätt.

Med hänsyn till det anförda förordas, att spörsmålet om förstatligande av
skogsvårdsstyrelserna upptages till prövning. Då skillnaden mellan ett direkt
förstatligande och ett genomförande av skogsvårdsstyrelseutredningens förslag
med de modifikationer däri, som skogsstyrelsen förordat, torde vara
förhållandevis ringa, synes en utredning om skogsvårdsstyrelsernas förstatligande
icke behöva fördröja det slutliga ståndpunktstagandet till den föreliggande
frågan.

Statskontoret bär anfört, att det vid bedömande av frågan om skogsvårdsstyrelsernas
ställning måste beaktas, att det torde vara ofrånkomligt
att det statliga inflytandet över skogsvårdsstyrelserna ökades. Härtill syftade
ock de av utredningen framlagda förslagen angående reglering av personalförhållandena
och ändring av finansieringsmetoderna. Enligt dessa förslag
skulle skogsvårdsstyrelsernas rörelsefrihet bli tämligen begränsad.

Statskontoret har vidare uttalat följande.

Med hänsyn till de missförhållanden inom skogsvårdsstyrelserna •— sammanhängande
framför allt med de olikartade lönevillkoren för personalen
och de ojämnt inflytande inkomsterna — vilka föranlett utredningsuppdraget,
torde det icke kunna komma i fråga att företaga mindre genomgripande
ändringar beträffande styrelsernas personalorganisation och ekonomi
än de av utredningen förordade. I betraktande härav och på grund av den
stora betydelse för landet av en rationellt ordnad enskild skogshushållning
förefaller det statskontoret, som örn man borde allvarligt överväga, huruvida
icke steget bör tagas fullt ut och skogsvårdsstyrelserna helt förstatligas.
En sådan lösning av frågan om skogsvårdsstyrelsernas administrativa ställning
skulle givetvis icke utgöra hinder för ett bibehållande av landstingens
och hushållningssällskapens representation i styrelserna, även om styrelsernas
sammansättning i övrigt komme att ändras. För att bereda styrelserna den
handlingsfrihet och den möjlighet till egna initiativ, som utredningen ansett
böra tillkomma de lokala skogsvårdsorganen, skulle — i principiell överensstämmelse
med utredningens förslag — kunna medgivas, att styrelserna finge
mera fritt disponera viss del av inkomsterna. Det nuvarande systemets för -

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

delar skulle därigenom kunna bevaras inom den statliga organisationens
ram.

I fråga örn rätten att anföra besvär mot skogs vårdsstyrelsernas
beslut har utredningens förslag tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga hörda myndigheter och organisationer.

Skogsstyrelsen har i denna del uttalat följande.

Skogsstyrelsen har intet att erinra mot att besvärsrätten utsträckes på sätt
utredningen föreslagit. Styrelsen anser det emellertid kunna starkt ifrågasättas,
huruvida icke en allmän besvärsrätt över skogsvårdsstyrelses beslut
borde införas. Det måste understundom för den enskilde framstå såsom
obilligt, att han icke har möjlighet att anföra klagomål hos högre instans,
därest han anser sig ha lidit skada genom ett oriktigt förfarande av skogsvårdsstyrelse.
Såsom exempel på sådana fall, då det icke synes omotiverat,
afl en enskild skulle äga rätt att anföra besvär, vill skogsstyrelsen nämna
följande.

Jämlikt gällande bestämmelser äger skogsvårdsstyrelse slutligt avgöra, för
vilka skogsägare framställningar om anvisande av statsmedel för bidrag till
skogsvägbyggnader, skogsodlingar, dikningsföretag o. s. v. skola göras. Vägrar
en skogsvårdsstyrelse att bifalla en skogsägares hemställan om statsbidrag
till dylika skogsvårdsbefrämjande åtgärder på hans fastighet, har han
icke någon möjlighet att häröver anföra besvär.

Enligt utredningens förslag skall visserligen besvär få anföras icke blott
såsom tidigare över beslut om tillsättande av befattningar utan bland annat
även över beslut om entledigande av befattningshavare. För en enskild tjänsteman
är det dock icke sällan av större betydelse, på vilken tjänstgöringsort
eller på vilket distrikt han placeras, än vilken löneställning han erhåller.
Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke även beslut om förflyttning av
befattningshavare, exempelvis av en distriktsjägmästare från ett distrikt till
ett annat, bör kunna överklagas.

Därest en allmän besvärsrätt över skogsvårdsstyrelses beslut i princip införes,
synes dock undantag därifrån böra göras för beslut enligt skogsvårdslagen.
I nämnda lag återfinnas nämligen bestämmelser rörande i vilka fall
och på vad sätt besvär jämlikt lagen må anföras och någon ändring av
bestämmelserna i fråga synes icke böra göras i förevarande sammanhang.

Utredningens förslag om bibehållande av den nuvarande indelningen
i skogsvårdsstyrelseområden har i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.

Statskontoret har framhållit skogsvårdsstyrelseområdenas mycket olika
storleksordning och i detta sammanhang vidare uttalat följande.

Sålunda uppgår arealen produktiv skogsmark inom skogar utan egen förvaltning
till endast 428 kvadratkilometer i Malmöhus län och 2 420 kvadratkilometer
,i båda Skånelänen tillsammans. Relativt små arealer, 1 226—3 033
kvadratkilometer, förekomma även i Stockholms, Uppsala och Södermanlands
läns, Kalmar läns norra och Kalmar läns södra samt Gotlands, Blekinge,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands
läns landstingsområden. Å andra sidan utgöra arealerna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län 11 821—12 900 kvadratkilometer. Något
mindre men dock av betydande storleksordning äro de enskilda skogarna
utan egen förvaltning i Kopparbergs län, 9 559 kvadratkilometer, och Väster -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

norrlands län, 8 928 kvadratkilometer. Enligt de av utredningen upprättade
förslagen till personalstater skulle antalet befattningshavare växla mellan
6 (Malmöhus län) och öl (Västerbottens län). Det av utredningen förordade
arbetsprogrammet för skogsvårdsstyrelserna skulle kräva rese- och förrättningsdagar
till ett antal av cirka 2 600 örn året i Malmöhus län och 36 000 i
Västerbottens län.

En sådan indelning i skogsvårdsstyrelseområden kan icke anses tillfredsställande.
I betänkandet har framhållits, att styrelserna i de mindre områdena
bleve i viss mån överorganiserade. Även andra olägenheter torde emellertid
följa av indelningen. Så medför den med hänsyn till områdenas vitt
''skilda storlek svårfrånkomliga och även av utredningen föreslagna lönedifferentieringen
beträffande vissa tjänster fara för att innehavarna av de
lägre avlönade tjänsterna söka sig till skogsvårdsstyrelser, som erbjuda större
förmåner. Då bland annat länsjägmästarbefattningarna skulle uppdelas
på olika lönegrader, kunna täta personombyten bliva till skada för kontinuiteten
i skogsvårdsarbelet. Möjligt är även, att verksamheten inom ett
litet område icke giver den omfattande erfarenhet, som bör fordras av den ledande
personalen. Vidare kan ett eventuellt behövligt samordnande av åtgärder
beträffande intilliggande men av landstingsgränser åtskilda skogsmarker
försvåras. Erinras må i detta sammanhang, att för den av domänstyrelsen
omhänderhavda förvaltningen av kronoskogarna riket indelats i
endast 10 överjägmästardistrikt.

De angivna ojämnheterna i skogsvårdsstyrelsernas arbetsförutsättningar
kunna icke undvikas utan att mindre områden sammanslås till större, naturligt
avgränsade organisationsenheter. Utredningen har mot en sådan sammanslagning
allenast invänt, att den känsla av samhörighet mellan skogsägarna
i ett och samma område, vilken skapats av den nuvarande, i stort
sett alltsedan skogsvårdsstyrelsernas tillkomst gällande indelningen, av allt
att döma skulle äventyras, därest två eller flera områden sammanfördes
till större enheter. Statskontoret kan icke finna denna invändning bärkraftig.
Att förutsättningarna för samhörighet skogsägarna emellan skulle vara mindre
gynnsamma inom de nya enheter, som må komma att bildas, än de varit
exempelvis i de stora norrlandsområdena, är knappast antagligt. Utredningens
ställningstagande torde ytterst vara föranlett av den traditionsbundenhet,
som kan förmodas vara för handen bland ortsintressenterna. Då skogsvårdsstyrelseinstitutionen
nu står inför en genomgripande omorganisation,
lärer emellertid ett sådant förhållande icke böra bliva avgörande för organisationsfrågans
lösning. Statskontoret anser därför, att en ändrad indelning
bör komma till stånd.

De nya skogsvårdsområdena torde böra ställas under ledning av styrelser,
som inrymma representanter för samtliga sammanslagna områden. Styrelsernas
sammansättning i övrigt torde i viss mån bliva beroende av skogsvårdsstyrelse.
institutionens offentligrättsliga ställning. Hur själva områdesindelningen
i detalj skall genomföras, undandrager sig givetvis statskontorets
närmare bedömande. Ämbetsverket föreslår, att åt skogsstyrelsen uppdrages
att verkställa utredning i ämnet.

Utredningens förslag alt bibehålla nu gällande grunder för skogsvårdsstyrelsernas
sammansättning har genomgående biträtts eller
lämnats utan erinran.

Skogsstyrelsen bär framhållit, att det med hänsyn till de ofta synnerligen
grannlaga uppgifter, som skogsvårdsstyrelserna hade att handlägga, vore av

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 126. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

stor betydelse, att skogsvårdsstyrelsema erhölle sådan sammansättning, att
de hade auktoritet gentemot skilda kategorier skogsägare.

Sveriges skogsägareförbund har uttalat följande.

Förbundet vill taga fasta på vad utredningen i sina motiv anfört, nämligen
att de olika skogsägaregrupper, som kunna vara allmänt företrädda inom
ett län, även böra erhålla representation inom skogsvårdsstyrelsen. Det är
icke rätt och rimligt att, såsom nu stundom är fallet, storskogsbruket inom
län, där det äger dominerande betydelse, ej tillerkänts representation inom
skogsvårdsstyrelsen. Förbundet vill därutöver ytterligare understryka, vad
ävenledes utredningen framhållit, nämligen angelägenheten av att endast
personer, som äro klinniga i skogsbruk, få ifrågakomma till val. I detta hänseende
kunna allvarliga erinringar riktas mot hittillsvarande praxis. Valen,
särskilt inom landstingen, ha ej sällan skett efter politiska grunder. Härigenom
ha personer utan kompetens för uppgiften kommit att intaga platser
inom dessa för skogsbruket så betydelsefulla organ.

Skogsindustriernas samarbetsutskott har likaledes framhållit nödvändigheten
av att de uppställda kompetensfordringarna mycket strängt beaktades
vid utseendet av ledamöter.

Sveriges lånsskogvaktareförbiind har föreslagit, att en av skogsstyrelsen
utsedd länsskogvaktare (skogsvårdskonsulent) borde fungera som bisittare
inom varje skogsvårdsstyrelse, med rätt att deltaga i överläggningarna men
ej i besluten samt rätt att få avvikande mening antecknad till protokollet.

Förbundet har till motivering för sitt förslag anfört följande.

Genom införande av denna bisittarinstitution skulle skogsvårdsstyrelserna
tillföras ett värdefullt tillskott av skogjig sakkunskap, som dessutom ägde
styrkan av utomordentligt god kännedom om praktiska skogliga förhållanden
inom länet och därvid icke minst om skogsägarna själva. Säkerligen
skulle skogsvårdsstyrelsema härigenom uppnå en allsidigare belysning av
mångahanda frågor. Att skogsvårdsstyrelsemas största befattnjngshavargrupp
komme att känna en större samhörighet med sina respektive skogsvårdsstyrelser
är jämväl påtagligt. Skogsvårdsverksamheten kräver att även
de skogsskoleutbildade befattningshavarna få komma till tals med skogsvårdsstyrelsema
in pleno, vartill för närvarande praktiskt taget aldrig berndes
möjlighet. Den största skogstjänstemannakåren, som dessutom arbetar i
närmaste kontakt med skogsägarna, avkopplas därigenom från direkt kontakt
med den för beslut samlade skogsvårdsstyrelsen, vilket måste anses olämpligt
och felaktigt. Möjligheten att anlita andra befattningshavare som kontaktmän
och språkrör utgör en icke nöjaktig form av förbindelse.

Förslaget att införa arvoden till ledamöter och suppleanter
i skogsvårdsstyrelse har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag av skogsvårdsstyrelsema
i Stockholms, Östergötlands, Värmlands, Örebro och Västmanlands
län, länsstyrelsen i Värmlands län, Kronobergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt Sveriges skogsägareförbund, vilka avstyrkt
eller ställt sig tveksamma till förslaget.

Utredningens förslag angående kompetenskrav för skogsvårds
styrelsernas revisorer har genomgående tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Förslaget att en av revisorerna skulle utses av länsstyrelsen
i stället för av Kungl. Maj:t har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av sexton skogsvårdsstyrelser samt av flertalet övriga hörda myndigheter
och organisationer. Skogsstyrelsen, nio skogsvårdsstyrelser, länsstyrelsen
i Värmlands län samt förvaltningsutskotten hos Uppsala läns landsting
och Gävleborgs läns hushållningssällskap ha förordat eller ifrågasatt
bibehållande av den hittillsvarande ordningen såsom mera ändamålsenlig.

Skogsstyrelsen har i detta hänseende anfört följande.

Skogsstyrelsen vill erinra, att Kungl. Majit genom beslut den 31 december
1945 förordnat revisorer för granskning av skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper
och förvaltning under år 1946. De personer, som utsetts härtill, äro
auktoriserade revisorer. Revisionsuppdragen innefatta i regel granskning av
två eller flera skogsvårdsstyrelsers redovisning.

Den ordning och de kvalifikationskrav, som ansetts böra för innevarande
år iakttagas vid utseende av de personer, som ha att å statens vägnar såsom
revisorer och suppleanter för revisorerna deltaga i granskningen av
skogsvårdsstyrelsernas förvaltning och redovisning, synes skogsstyrelsen böra
vinna tillämpning jämväl i fortsättningen. I olikhet med utredningen anser
styrelsen nämligen de fördelar ur jämförelsesynpunkt och annat, som stå
att vinna, därest revisionsuppdraget samtidigt omfattar granskning av två
eller flera skogsvårdsstyrelsers verksamhet, vara så stora, att de överväga
de eventuella olägenheterna.

Därest den nuvarande ordningen i fråga örn utseende av revisorerna bibehålies,
torde den föreslagna regeln om visst kompetenskrav för den å statens
vägnar utsedde revisorn icke vara erforderlig.

Skogsstyrelsen vill i likhet med utredningen förorda, att övriga revisorer,
i överensstämmelse med vad nu gäller, utses av vederbörande landsting och
hushållningssällskap.

Vad utredningen anfört rörande arvode och traktamentsersättning
till revisorerna samt örn ersättning till siffergranskare
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Tretton skogsvårdsstyrelser ha dock föreslagit, alt ersättningen till siffergranskare
finge utan anvisningar från skogsstyrelsen bestämmas av vederbörande
skogsvårdsstyrelse i samråd med revisorerna.

Vad utredningen anfört i fråga om skogsvårdsstyrelsernas
förhållande till vissa sammanslutningar samt kommunala
och statliga organ bär i stort sett icke föranlett några erinringar
från hörda myndigheter och organisationer.

Skogsstyrelsen har för sin del understrukit betydelsen av ett nära samarbete
mellan Föreningen Sveriges skogsvårdsstyrelser och skogsstyrelsen
samt uttalat, att det syntes lämpligt att representanter för skogsstyrelsen
ägde närvara vid föreningens och dess styrelses sammanträden och att föreningens
stadgar syntes böra fastställas av Kungl. Majit.

Skogsstyrelsen har vidare anfört följande.

Skogsstyrelsen vill i förevarande sammanhang påpeka, att det enligt ämbetsverkets
mening starkt kan ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl kunna
anses föreligga alt med allmänna medel bekosta en förening av nu ifrågavarande
slag. Enligt instruktionen för skogsstyrelsen bör ämbetsverket stå i

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

oavbruten förbindelse med rikets skogsvårdsstyrelser samt hålla styrelserna
underrättade om sådant, som kan vara av vikt för befrämjande av deras
arbetsuppgifter, och äger styrelsen att av skogsvårdsstyrelserna infordra de
yttranden och upplysningar, som kunna vara erforderliga. För överläggningar
i frågor, som äro av gemensamt intresse för rikets skogsvårdsstyrelser
och för skogsvården inom landet, äger sålunda skogsstyrelsen sammankalla
representanter för samtliga eller vissa skogsvårdsstyrelser.

Förefintligheten av nu ifrågavarande förening synes med hänsyn härtill
innebära en viss överorganisation. Det må härvid framhållas, att, därest från
skogsvårdsstyrelsehåll framställes önskemål om överläggningar i vissa för
skogsvårdsstyrelserna eller skogsvården gemensamma frågor, skogsstyrelsen
givetvis kommer att, i den mån så är erforderligt, för överläggningar sammankalla
representanter för skogsvårdsstyrelserna.

Flera skogsvårdsstyrelser samt vissa länsstyrelser och hushållningssällskap
ha understrukit vikten av ett nära samarbete mellan skogsvårdsstyrelserna
och hushållningssällskapen framförallt beträffande betesfrågor. Att skogsvårdsstyrelsema
borde samarbeta med lantmäterimyndigheterna och egnahemsnämnderna
samt med skogsägareföreningarna har också från olika håll
framhållits.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,
att det vore av vikt för ett gott samarbete på olika håll, att riktlinjer droges
upp för de skilda organisationernas arbetsområden.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört bland
annat följande.

Beröringspunkterna mellan skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen
äro många och arbetsuppgifterna-ingripa i varandra, såsom rörande tillvägagångssättet
för förstärkning av ofullständiga jordbruk, grundförbättringars
genomförande, såsom t. ex. betesfrågor, undervisningens ordnande m. m.
Samarbetet borde åvägabringas genom regelbundet återkommande sammankomster
mellan representanter för de nämnda institutionerna.

Departementschefen.

Skogsvårdsstyrelserna ha under sin 40-åriga tillvaro i hög grad tillvunnit
sig skogsägarnas förtroende och måste anses i stort sett ha fyllt sina ofta
svåra och grannlaga uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Styrelsernas bibehållande
som lokala organ för främjande av den enskilda skogsvården och
övervakande av skogslagstiftningens efterlevnad har icke heller på något
håll ifrågasatts. Under årens lopp har en viss förskjutning i skogsvårdsstyrelsernas
uppgifter ägt rum. Vid skogsvårdsstyrelsernas tillkomst framstod
som kanske en av deras främsta uppgifter att övervaka skogsvårdslagarnas
efterlevnad. Denna uppgift har emellertid mer och mer kommit att skjutas i
bakgrunden och skogsvårdsstyrelsernas förnämsta arbete har blivit att bidraga
till skogsvårdens befrämjande och vara bärare av det allmännas intresse
att skogsvårds- och avverkningspolitiken i landet föres efter kloka och framsynta
linjer. Detta torde nödvändiggöra en förstärkning av det allmännas inflytande
i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Härjämte ha emellertid under

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

senare år framträtt icke oväsentliga brister i skogsvårdsstyrelseorganisationen,
vilka medfört svårigheter för styrelserna och även verkat hämmande på deras
arbete. Jag syftar härvid främst på den ordning, som gällt i fråga örn finansieringen
av styrelsernas verksamhet. Men även ur andra synpunkter ha vissa
svagheter i styrelsernas organisation framträtt. Styrelsernas personal- och avlöningsförhållanden
kunna sålunda icke numera anses tillfredsställande. Härutinnan
förefinnes för närvarande en icke obetydlig ojämnhet de skilda skogsvårdsstyrelserna
emellan. Befattningshavarnas löner och anställningsförhållanden
äro icke ordnade efter enhetliga linjer, liksom ej heller befattningshavarnas
antal och arbete äro beräknade efter samma grunder. Såsom styrelserna
nu äro organiserade föreligga även vissa svårigheter att få en för hela
landet klart genomförd och på bestämda mål inriktad skogsvårdspolitik till
stånd. Varje skogsvårdsstyrelse äger nämligen nu i stort sett själv inom
ramen för sina ekonomiska resurser föra den skogsvårdspolitik som styrelsen
finner lämplig. I detta hänseende synes, såsom jag nyss antytt, påkallat
att större möjligheter öppnas för det allmänna att inrikta skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet efter de linjer som framstå såsom mest lämpliga och
ändamålsenliga för landet i dess helhet. Även kontrollen över styrelsernas
medelsförvaltning och disposition av anvisade medel och anslag
synes icke ordnad på ett tillfredsställande sätt. Å andra sidan är det, såsom
också understrukits av utredningen och i vissa yttranden, av stor betydelse att
skogsvårdsstyrelsema icke i allt för hög grad bindas av allmängiltiga regler
och bestämmelser, utan erhålla tillräcklig frihet och självständighet vid
handhavandet av sin verksamhet. Ett alltför starkt centralt reglerande av
skogsvårdsstyrelsemas verksamhet är uppenbarligen varken lämpligt eller
önskvärt. Styrelserna böra äga frihet att inom av statsmakterna uppdragen
ram och efter av dessa fastställda riktlinjer bedriva sin verksamhet under
hänsynstagande till de lokala förhållandena och behoven. Ett riktigt avvägande
av nu framhållna synpunkter måste eftersträvas örn styrelserna skola kunna
fullfölja sitt betydelsefulla arbete på ett framgångsrikt sätt.

Skogsvårdsstyrelsemas ombildande till helt statliga organ skulle sannolikt
underlätta undanröjande av de brister, som enligt vad jag nyss framhållit
vidlåda styrelsernas nuvarande organisation och verksamhet. Enhetliga och
klara linjer skulle då kunna uppdragas för styrelsernas personal- och löneförhållanden
och även andra organisatoriska spörsmål. Styrelserna skulle då
såsom statsorgan fullfölja den skogsvårds- och avverkningspolitik som enligt
statsmakternas mening bör drivas. Styrelsernas förstatligande skulle icke heller
förhindra tillgodoseendet av de av mig tidigare berörda synpunkterna rörande
styrelsernas behov av rörelsefrihet. Många skäl synas sålunda tala för
en dylik åtgärd, vilken även i vissa yttranden förordats. Emellertid har jag
vid övervägande av detta spörsmål stannat för alt icke för närvarande tillstyrka
skogsvårdsstyrelsemas förändring till helt statliga organ. Det synes
önskvärt att styrelserna alltjämt bibehålla sin natur av organ för de samlade
lokala skogsvårdsintressena i länen. Jag finner mig således i likhet med
utredningen icke böra förorda någon ändring i skogsvårdsstyrelsemas ställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

ning. För att de av mig tidigare berörda statsintressena bättre skola kunna
tillgodoses, synas dock vissa jämkningar böra ske i skogsvårdsstyrelseförordningen
som giva större utrymme för de statliga myndigheterna att påverka
skogsvårds- oell avverkningspolitiken för landet i dess helhet. Jag
torde härefter få övergå till att angiva min ståndpunkt till vissa av de mera
speciella spörsmål som utredningen i detta sammanhang berört. I det följande
kommer jag vidare att närmare behandla flertalet av de av mig förut antydda
bristerna i den nuvarande skogsvårdsstyrelseorganisationen och därvid
framlägga förslag för deras avhjälpande.

Utredningen har föreslagit en utvidgning av den rätt att anföra besvär
över skogsvård sstyrelsernas beslut som för närvarande förefinnes. Sådan besvärsrätt
gäller för närvarande dels beträffande vissa skogsvårdsstyrelses beslut
enligt skogsvårdslagarna och dels i fråga örn styrelses beslut angående
tillsättande av tjänster hos styrelsen. I likhet med utredningen anser jag välbetänkt
att en mera generell besvärsrätt lämnas i personalärenden än vad nu
är fallet. Däremot anser jag icke påkallat att rätt att anföra besvär över alla
skogsvårdsstyrelses beslut medgives. De beslut som här närmast kunna komma
i fråga torde avse bidrag. Enligt vad erfarenheten giver vid handen synes
något behov av en dylik rätt icke föreligga. I anledning av vad skogsstyrelsen
i sitt yttrande anfört vill jag framhålla, att utredningens av mig nu tillstyrkta
förslag innefattar besvärsrätt mot beslut örn bland annat tillämpning av avlöningsföreskrifter,
varunder även torde falla sådant förflyttningsbeslut, som
skogsstyrelsen avsett.

Den i vissa yttranden ifrågasatta omprövningen av indelningen i skogsvårdsstyrelseområden
anser jag mig i detta sammanhang icke böra närmare
behandla, då frågan lämpligen torde böra upptagas i samband med den
pågående utredningen örn revision av skogsvårdslagen. Om den nuvarande
anställningsformen för skogsvårdsstyrelsemas befattningshavare — kontraktsanställning
på viss tid med uppsägningsrätt •—- bibehålies, vilket jag i det
följande kommer att förorda, lärer frågan om en eventuellt ändrad områdesindelning
icke behöva påverka ställningstagandena i förevarande ärende.

Beträffande skogsvårdsstyrelsemas sammansättning torde någon ändring
i betraktande av vad jag förut anfört icke nu böra ske. I anslutning till vad
skogsvårdsstyrelseutredningen uttalat, vill emellertid även jag framhålla, att
en nödvändig förutsättning för att styrelserna skola kunna fylla sin uppgift är
att till ordförande och ledamöter utses kompetenta personer med tillräcklig
auktoritet. Vid personvalet måste därför största avseende fästas vid erfarenhet
och kunnighet i skogsbruk och skogsvård. Vad Sveriges länsskogvaktareförbund
i sin skrivelse rörande en bisittarinstitution anfört finner jag
beaktansvärt, och det synes lämpligt att möjligheter öppnas för närmare överläggningar
mellan skogsvårdsstyrelserna och förenämnda befattningshavare.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela erforderliga föreskrifter
i ämnet.

Uppdraget såsom ordförande och ledamot i skogsvårdsstyrelse, vilket är
att betrakta såsom ett betydelsefullt förtroendeuppdrag, har hittills icke varit

Kungl. May.ts proposition nr 126.

förenat med något arvode. För andra liknande uppdrag har emellertid under
senare år börjat lämnas viss gottgörelse. Så är exempelvis förhållandet med
uppdragen som ordförande och ledamot i egnahemsnämnd och jordbrukskommission.
Med hänsyn härtill och då det i längden även torde bliva svårt
att förmå lämpliga och önskvärda personer att utan ersättning åtaga sig
uppdrag av ifrågavarande art, anser jag i likhet med utredningen, att skogsvårdsstyrelsemas
ordförande och ledamöter samt deras suppleanter böra erhålla
ersättning för sina uppdrag. Jag finner mig också kunna biträda förslaget
att ersättningen får utgå i form av årsarvode åt ordföranden och såsom
dagarvode för varje sammanträdesdag åt ledamot samt åt suppleant
för ordförande och ledamot. Beträffande dagarvodenas storlek ansluter jag
mig till utredningens förslag och förordar alltså en ersättning av 20 kronor
för sammanträdesdag. Årsarvodet till skogsvårdsstyrelseordförandena där
emot torde skäligen böra graderas alltefter omfattningen av styrelsernas verksamhet.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma arvodets storlek,
därvid i enlighet med utredningens förslag högre arvode än 1 000 kronor
dock icke bör utgå.

Med anledning av vad utredningen föreslagit rörande kompetenskrav för
skogsvårdsstyrelsernas revisorer och om sättet för utseende av den för staten
förordnade revisorn, torde jag få framhålla, att Kungl. Majit den 31 december
1945 vid förordnandet av revisorer för granskning av skogsvårdsstyrelsemas
räkenskaper och förvaltning under år 1946 därtill utsett personer,
som äro auktoriserade revisorer, och att revisionsuppdragen i regel
innefatta granskning av två eller flera skogsvårdsstyrelsers redovisning. Denna
anordning synes ändamålsenlig, och något vägande skäl att nu frångå
densamma torde icke föreligga. Jag förordar därför, att den för staten förordnade
revisorn alltjämt utses av Kungl. Majit. Emellertid torde därvid böra
iakttagas, att den utsedde revisorn är auktoriserad revisor eller eljest besitter
motsvarande kvalifikationer för uppdraget. Beträffande de båda övriga för
varje skogsvårdsstyrelse utsedda revisorerna förutsätter jag, att till revisorer
utses med ortens skogliga förhållanden väl förtrogna och i allmänna värv beprövade
personer.

I fråga örn ersättning till revisorer och siffergranskare vill jag erinra, att
Kungl. Majit den 31 december 1945 förordnat, att årlig ersättning till av
Kungl. Majit utsedd revisor för deltagande i granskningen av skogsvårdsstyrelses
förvaltning och redovisning skall tills vidare utgå med för varje
skogsvårdsstyrelse angivet belopp, varierande mellan 450 och 600 kronor,
jämte resekostnads- och traktamentsersättning enligt klass II C i allmänna
resereglemente!. Såsom skogsstyrelsen anfört torde dock ersättningen till de
av landsting och hushållningssällskap utsedda revisorerna böra sättas lägre.
De av skogsstyrelsen föreslagna arvodesbeloppen 150—300 kronor för år synas
skäliga. Härtill torde böra komma resekostnads- och traktamentsersättning
enligt nyss angivna grunder. Ersättning till sådan siffergranskare, som
av revisorerna anlitas för fortlöpande sifferrevision, torde böra få bestämmas
av vederbörande skogsvårdsstyrelse efter förslag av revisorerna. Någon an -

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

ledning att i detta hänseende utfärda särskilda anvisningar torde icke föreligga.

Det synes ändamålsenligt, att skogsstyrelsen bemyndigas att i fortsättningen
utfärda de ytterligare instruktioner och anvisningar för skogsvårdsstyrelsernas
revisorer, som må visa sig erforderliga, samt att från revisorerna inhämta
uppgifter och yttranden. En bestämmelse om skyldighet för revisorerna att
följa meddelade instruktioner och anvisningar torde böra införas i skogsvårdsstyrelseförordningen.

Vad angår den av skogsvårdsstyrelserna bildade Föreningen Sveriges skogsvårdsstyrelser
anser jag denna förening kunna vara av ett visst värde för
skogsvårdsstyrelsernas arbete såsom forum för diskussion örn gemensamma
angelägenheter och utbytande av erfarenheter. Det torde med hänsyn härtill
icke böra möta hinder att skogsvårdsstyrelserna använda något mindre belopp
för avgift till en dylik organisation. Det ligger emellertid i sakens natur,
att föreningen icke bör kunna träffa avgöranden med någon bindande verkan
för skogsvårdsstyrelserna och att den alltså bör ha helt ideell natur. Vid
sådant förhållande saknas anledning att i enlighet med skogsstyrelsens förslag
föreskriva, att föreningens stadgar skola fastställas av statlig myndighet
eller att representanter för skogsstyrelsen skola äga närvara vid föreningens
och dess styrelses sammanträden.

Såsom jag förut framhållit har det allmänna ett starkt intresse av att de
av statsmakterna godtagna principerna för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
bliva med de jämkningar, som kunna betingas av olikartade lokala förutsättningar,
enhetligt tillämpade inom alla skogsvårdsstyrelseområden. För
att detta intresse skall behörigen tillgodoses, erfordras att skogsstyrelsen med
uppmärksamhet följer de olika skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och vid
behov biträder dem med råd och anvisningar i ämnen som beröra denna samt
att styrelserna i sin verksamhet beakta sålunda lämnade anvisningar. För
att i skogsvårdsstyrelseförordningen få ett klart uttryck för vad jag nu anfört
synes en mindre omarbetning av de nuvarande bestämmelserna i förordningens
4 § böra ske. Frågan örn erforderliga ändringar i skogsstyrelsens
instruktion kommer jag sedermera att i annat sammanhang anmäla för
Kungl. Maj:t.

IV. Skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter.

Skogsvårdsstyrelseutredningen.

Rörande principerna för skogsvårdsstyrelseverksamheten har utredningen
uttalat följande.

Skogslagstiftningen utgör grunden för skogsvårdsstyrelsernas arbete. Vid
övervägande av de framtida riktlinjerna för detta arbete bör då uppmärksammas,
att inom skogsstyrelsen för närvarande pågår en av Kungl. Majit
anbefalld, allsidig revision av denna lagstiftning. Vilka resultat revisionen
kan komma att leda till låter sig naturligtvis icke på förhand med någon
säkerhet bedöma. Skogsvårdsstyrelseutredningen anser sig emellertid kunna
utgå från att en i större eller mindre utsträckning reviderad skogslagstift -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

ning ej kommer att medföra några mera avsevärda omläggningar av de allmänna
principerna för skogsvårdsverksamheten.

Vid sådant förhållande har utredningen funnit sig böra behandla frågan
om skogsvårdsstyrelsemas arbetsuppgifter utifrån den inställning till den
enskilda skogsvården, som kommit till uttryck i nu gällande lagstiftning på
området, och den skogspolitik i övrigt, som hittills förts. Skogsvårdsstyrelsearbetet
bör därför till den del det icke är av enbart övervakande natur
läggas så, att skogsägarna å ena sidan göras alltmera kapabla att själva sköta
sina skogar och å den andra vid behov erhålla erforderligt biträde och understöd.
Med användande av ett från det sociala området lånat slagord kan
man säga, att den ledande synpunkten vid skogsvårdsstyrelsearbetet bör vara
att bereda skogsägarna hjälp till självhjälp.

Detta innebär i princip ingen förändring i styrelsernas hittillsvarande arbetsuppgifter.
Vissa uppgifter, såsom undervisning och upplysning samt
skogsodling, torde dock böra skjutas i förgrunden, icke på de övrigas bekostnad
men i samband med en allmän utvidgning av verksamheten.

Med utgångspunkt härifrån har utredningen var för sig behandlat följande
grenar av skogsvårdsstyrelsemas verksamhet: upplysning och undervisning,
biträdesverksamhet, bidragsverksamhet, övervakande av skogslagarnas
efterlevnad samt övrig verksamhet.

I fråga om undervisnings- och upplysningsverksamheten
har utredningen till en början återgivit de förslag, som i denna del
framlagts av 1936 års skogsutredning (SOU 1938: 58) och norrlandskommittén
(SOU 1945:33). För egen del har skogsvårdsstyrelseutredningen anfört
följande.

Skogsvårdsstyrelseutredningen anser, att undervisning och upplysning är
en av skogsvårdsstyrelsemas angelägnaste arbetsuppgifter och att verksamheten
i denna del bör utvidgas och intensifieras. En allmän höjning av skogsvården
och därmed ett förbättrat utbyte av skogsbruket torde nämligen i väsentlig
mån vara beroende av skogsägarnas kunnighet i skogsbruk, i vilket
avseende skogsvårdsstyrelserna ha ett maktpåliggande utbildningsvärv att
fullgöra. Jämväl den särskilda utbildningen av vissa instruktörer och förmän
av olika slag tillhör skogsvårdsstyrelsemas arbetsuppgifter.

Utredningen anser sig alltså i princip kunna instämma i vad 1936 års
skogsutredning och norrlandskommittén i dessa hänseenden anfört.

Vad angår de av norrlandskommittén föreslagna formerna för den skogliga
utbildningen i Norrland och skogsvårdsstyrelsemas medverkan därvid,
anser utredningen kommitténs förslag i stort sett vara väl grundade och ändamålsenliga.
Såvitt utredningen kan bedöma, äro dock, såsom norrlandskommittén
antytt, de föreslagna utbildningsformerna lämpliga och behövliga
även inom övriga delar av landet, om än vissa modilikationer kunna visa sig
nödvändiga. 1 fortsättningen har utredningen därför räknat med att skogsvårdsstyrelsernas
utbildningsverksamhet kommer att utvidgas och över hela
landet bedrivas efter i huvudsak de linjer, som norrlandskommittén uppdragit.
Utvidgningen torde dock icke kunna ske med en gång utan först successivt.

Undervisnings- och upplysningsverksamheten i övrigt synes liksom hittills
lämpligen böra bedrivas i skiftande och efter de lokala förhållandena anpassade
formel, varvid det är särskilt angeläget, att verksamheten utvidgas hos
de skogsvårdsstyrelser, där den hittills av ekonomiska eller andra orsaker
blivit eftersatt. Särskild hänsyn härtill måste enligt utredningens mening tagas
vid bedömandet av skogsvårdsstyrelsemas personal- och medelsbehov.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Skogsvårdsstyrelseutredningen har i detta sammanhang, efter inhämtande
av skogsvårdsstyrelsernas yttrande, framhållit angelägenheten av att de
skogsvårdsstyrelser, som ännu ej anskaffat s. k. skogsvårdsgårdar, bereddes
möjlighet att förvärva sådana fastigheter för att därå kunna bedriva vissa
delar av undervisningsverksamheten. I fråga om finansieringen av dylika
anläggningar har utredningen erinrat om att skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs
län nyligen av lotterimedel erhållit ett bidrag av 100 000 kronor till
sin skogsvårdsgård å Krahe Masugn, en utväg, som torde vara tänkbar även
för andra skogsvårdsstyrelser. Styrelser, som hade egna kapitaltillgångar,
borde åtminstone i viss utsträckning anlita dessa. Hur eljest medel för ändamålet
skola anskaffas, finge, då frågan för en skogsvårdsstyrelse bleve aktuell
och av styrelsen närmare utretts, upptagas till bedömande i samband
med styrelsens årliga medelsäskanden.

Beträffande skogsvårdsstyrelsernas biträdesverksamhet har utredningen
yttrat följande.

Skogsvårdsstyrelseutredningen utgår från att del kommer att dröja förhållandevis
lång tid, innan huvudparten av skogsägarna på ett nöjaktigt sätt
själva kunna sköta sina skogar. Inom överskådlig framtid torde därför de
bästa resultaten erhållas, om skogsvårdsstyrelserna beredas tillfälle att ställa
kompetenta biträden till skogsägarnas förfogande. Biträdesverksamheten har
även betydelse ur andra synpunkter. Bland annat kan propaganda och upplysningsverksamhet
bedrivas samtidigt med förrättningarnas utförande. Den
personliga kontakt, som härvid erhålles med skogsägarna, förstärker anknytningen
mellan dessa och skogsvårdsstyrelserna. Även denna omständighet
bidrager till ökade krav på att förrättningsmännen äro väl kvalificerade och
väl insatta i de lokala förhållandena samt att de åtnjuta skogsägarnas förtroende.
Vidare blir behovet av särskilda åtgärder för övervakande av skogslagarnas
efterlevnad mindre, om framför allt stämplingsbiträdet utföres av
kvalificerad arbetskraft. Tillfällig arbetskraft bör således ej anlitas i större
utsträckning än som är absolut ofrånkomligt med hänsyn till arbetenas säsongartade
karaktär.

Därest väl avvägda biträdestaxor komma att tillämpas, kan det förväntas,
att skogsägarna även i framtiden komma att visa sig angelägna om att
få sakkunnig hjälp från skogsvårdsstyrelserna. I den mån skogsägarnas
skogliga kunskaper ökas, är det emellertid angeläget, att de själva utföra
framför allt enklare åtgärder. Ett aktivt deltagande i skogsvårdsarbetet kan
nämligen förväntas medföra ökat intresse från markägarens sida för skogarnas
rätta skötsel. I

I fråga om huru den framtida biträdesverksamheten bör gestalta sig för
olika slag av åtgärder, har utredningen anfört följande.

Skogsägarna ha i regel givetvis ej samma förmåga som fackmännen att
överblicka sina fastigheters produktionsförmåga och de faktorer, som inverka
härpå. Det är därför angeläget, att skogsvårdsstyrelserna i största möjliga
utsträckning kunna tillhandagå skogsägarna med råd och upplysningar
angående planläggning av skogsvårdsarbetet. Bästa resultat torde erhållas,
om detta sker muntligen. Skogsägarna böra även kunna erhålla anvisningar
rörande de åtgärder, som de själva kunna utföra.

Det är av största betydelse att stämplingarna bliva utförda på ett nöjaktigt
sätt. Dessa arbeten kräva i regel sådan yrkesskicklighet och erfarenhet,

Kungl Maj:ts proposition nr 126.

att skogsägarna behöva anlita sakkunnig hjälp. Skogsvårdsstyrelserna böra
därför ha möjligheter att i behörig utsträckning kunna ställa erfaren och
för detta ändamål väl utbildad personal till förfogande. Styrelserna ha på
grund av otillräckliga ekonomiska resurser och under de senaste åren även
på grund av brist på personal i vissa fall måst anlita alltför oerfarna förrätlningsmän
vid stämplingarna. Det kan ej anses tillfredsställande, att —
som medeltal för landet — mer än hälften av stämplingsförrättningarna utförts
av tillfälligt anställd personal, ofta med obetydlig utbildning och erfarenhet.
Skogsägarna ha rättighet fordra, att dessa betydelsefulla förrättningar
anförtros åt kunniga och ansvarskännande personer. Det torde vara
en allmän önskan hos skogsägarna att vid begärda stämplingar liksom vid
övriga förrättningar erhålla biträde av den ordinarie länsskogvaktaren inom
distriktet. Dessa tjänstemän lia också sådan erfarenhet och kännedom^ om
skogarna, att de äro särskilt lämpade för att utföra stämplingarna. Många
andra ej mindre viktiga förrättningar måste emellertid utföras av länsskogvaktarna,
varför de givetvis ej helt kunna biträda vid stämplingarna. Stämplingsarbetets
säsongbetonade karaktär nödvändiggör också, att tillfällig arbetskraft
måste anlitas i viss utsträckning; detta gäller särskilt i de norra
delarna av landet.

Röjningsgallring i plantskogar är en åtgärd, som ej direkt ger något ekonomiskt
netto och som därför i stor utsträckning blivit eftersatt. Det är
emellertid ur skogsvårdssynpunkt av vikt, att röjningar utföras och att
skogsvårdsstyrelserna kunna ställa sakkunnig hjälp till förfogande.

Den form av biträdesverksamhet, som består i anvisningar för avverkning,
torde även framdeles böra tillgodoses.

Avverkningarna hava under de senaste årtiondena bedrivits på ett sådant
sätt, att man räknar med att slippa vidtaga mera omfattande återväxtåtgärder.
Man har emellertid mångenstädes varit alltför optimistisk i fråga om
möjligheterna att erhålla naturlig föryngring, och skogsodlingarna ha därför
blivit i hög grad eftersatta. Förutom de marker, varå reproduktionsplikt
föreligger, tillkomma stora arealer av ålder kala marker samt marker med
otillfredsställande skogbestånd, å vilka återväxtåtgärder också äro erforderliga.
Till sistnämnda slag av marker räknas restskogar, uppkomna efter
starka dimensionshuggningar, förvildade hagmarker samt skräpskogar av
annat slag.

Den stora förekomsten av kalmarker och skräpskogar inom vissa^ skogsvårdsstyrelseområden
torde vara den mest framträdande bristen i fråga örn
det nuvarande tillståndet å enskilda skogar. Stora värden gå till spillo på
grund av att produktionen endast delvis eller ej alls utnyttjas å vidsträckta
arealer. En av skogsvårdsstyrelsernas viktigaste framtidsuppgifter blir att
föranstalta om dessa markers försättande i produktivt skick.

Det torde ligga i skogsägarnas intresse, att en enkel skogsuppskattning göres
å deras fastigheter. Aven ett allmänt intresse, t. ex. vid fastighetstaxeringarna,
tillgodoses genom att uppgifter örn virkesförrådets storlek och sammansättning,
skogsmarkens bonitet m. m. erhållas.

För att åstadkomma en rationell skogsskötsel även å mindre fastigheter
skulle det vara önskvärt, att skogsvårdsstyrelserna kupido tillhandahålla
skogsägarna enkla skogsvårdsplaner, i vilka anvisningar lämnas örn åtgärder,
som böra komma lill utförande under den närmaste framtiden. Till sadan
skogsvårdsplan bör även höra en enkel kartskiss. Erfarenheterna ha utvisat,
att innehavet av dylika planer ökat skogsägarnas intresse för en ordnad
skogsskötsel. Den framtida verksamheten med lämnande av biträde för
upprättande av skogsindelnings- och framförallt skogsvårdsplaner torde därför
böra få väsentligt ökad omfattning.

Kungl. Majlis proposition nr 126.

Skogsvårdsarbetet är inom de flesta län försvårat på grund av att betesfrågan
ej är ordnad. En stor del produktionsbefrämjande åtgärder kan icke
komma till utförande förrän betesdjuren kunna tagas bort från skogen. Det
är därför av största vikt, att betesfrågan snarast löses. Då bidragsverksamheten
till betesförbättringar redan handhaves av hushållningssällskapen, tordet
det vara lämpligast, att dessa organ även i framtiden ombesörja ifrågavarande
verksamhet. Härvid förutsättes, att hushållningssällskapen samråda
med skogsvårdsstyrelsema, så att de skogliga synpunkterna bliva beaktade.
Vid verksamheten i anledning av norrländska skogsproduktionsanslaget ha
vunnits vissa erfarenheter rörande betesfrågan, till vilka i tillämpliga delar
hänsyn torde böra tagas, då det gäller att åstadkomma betesfred inom andra
delar av landet.

I samband härmed må framhållas, att inom tillämpningsområdet för norrländska
skogsproduktionsanslaget enligt gällande bidragsbestämmelser skogsvårdsstyrelserna
skola även i framtiden handhava betesverksamheten och biträda
markägarna med upprättandet av planer.

Verksamheten med planläggning av diknings-, väg- och skogsodlingsföretag
torde i framtiden liksom hittills komma att tillhöra skogsvårdsstyrelsernas
arbetsuppgifter.

I samband med frågan om planläggning av företag, till vilka statsbidrag
utgå, kan det vara anledning att något beröra verksamheten med anskaffning
av skogsodlingsmaterial. Med hänsyn till det stora behov av skogsodlingsåtgärder,
som föreligger, måste denna verksamhet ägnas största uppmärksamhet.
Det gäller ej enbart, att avsevärt större kvantiteter frö och plantor
ställas till förfogande, utan även att detta material fyller vissa kvalitetsfordringar.
Det har nämligen visat sig, att en förbättrad skogsproduktion
erhålles, om fröet hämtas från trakter, där skogen är av god kvalitet. Av nu
nämnda orsaker torde arbetsåtgången i framtiden för denna verksamhet bli
avsevärt större än hittills.

Skogsvårdsstyrelsernas bidragsverksamhet består huvudsakligen
i verksamheten med anledning av de s. k. särskilda skogsvårdsanslagen: statens
skogsutdikningsanslag, statens skogsodlingsanslag, anslaget till vägoch
flottledsbyggnader å enskilda skogar, norrländska skogsproduktionsanslaget
samt anslaget till vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskilda skogar.
I fråga om denna verksamhet har utredningen uttalat följande.

o Skogsvårdsstyrelseutredningen torde ej ha anledning att närmare uppehålla
sig vid bidragsbestämmelserna. Vissa härmed sammanhängande förhållanden,
som kunna inverka på skogsvårdsstyrelsernas organisation och
verksamhet, skola dock i korthet beröras. Den nuvarande bidragsverksamheten
har — om man undantar den som utövas med anledning av norrländska
skogsproduktionsanslaget — varit tämligen splittrad och har avsett
vissa skogsvårdsföretag utan direkt samband med varandra. Något planmässigt
arbete för stegring av produktionen på de särskilda fastigheterna har
därigenom knappast befrämjats. Det vill synas, som om ifrågavarande statliga
understöd skulle kunna få betydligt vidgad effekt, därest en fastighet
och dess totala behov av olika grundförbättrande och andra hithörande åtgärder
bedömdes i sin helhet, med utgångspunkt från en på undersökning av
skogen uppgjord skötsel- eller skogsvårdsplan. I anslutning till en sådan plan
skulle statsbidrag kunna lämnas med hänsyn till en målmedveten successiv
förstärkning av de å fastigheten förefintliga produktionsmöjligheterna. Vid
sidan av ett dylikt, på fastigheterna individuellt inriktat stödsystem skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

eventuellt kunna, där förhållandena så tillstädja, bedrivas en motsvarande
verksamhet, som jämväl avser ett planmässigt belattningstagande med två
eller flera fastigheter som en grupp.

En sådan utformning av den statliga bidragsverksamheten, byggd på sunda
ekonomiska principer och överspännande ett antal mera långsiktiga förbättringsåtgärder
utan annan inbördes avvägning än angelägenhetsgraden,
torde över hela landet kunna smidigt anpassas efter de lokala förhållandena
och visa sig ändamålsenligare än den nuvarande metoden, där skogsdikning
är en verksamhet för sig, skogsodling å gammal kalmark en annan
o. s. v. Den antydda ordningen behöver givetvis icke utesluta, att även enstaka,
fristående förbättringsföretag må omfattas av bidragsverksamheten.
Man har erfarenheter åtminstone i vissa hänseenden av ett på nu skisserat
sätt rationaliserat skogsvårdsarbete från verksamheten med anledning av
norrländska skogsproduktionsanslaget, vilka synas peka i gynnsam riktning.
Det är också en gammal tanke att genom en sammanslagning av de olika
s. k. ordinarie anslagen till ett enda och en revision av bidragsbestämmelserna
ytterligare öka nyttan av de för ändamålet anvisade medlen.

Skogsvårdsstyrelseutredningen, som finner denna fråga i hög grad beaktansvärd,
förutsätter, att skogsstyrelsen upptar densamma till ingående behandling.
Denna översyn bör göras allsidig och omfatta samtliga anslag.
Hänsyn bör därvid tagas till rådande förhållanden på olika orter.

Fast frågan om beviljande av bidrag till kulturbetesanläggningarna ej
direkt berör skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, torde det vara på sin plats
att här erinra örn den stora betydelsen ur skogsvårdssynpunkt av att denna
bidragsverksamhet aktiviseras. Det finnes anledning antaga, att såväl förhöjda
statsbidrag till kulturbeten som ändringar i nu gällande ägofredslag
skulle kunna leda till att betesfrågan kommer att ordnas på ett mera
tillfredsställande sätt.

I fråga örn verksamheten för övervakande av skogslagarnas
efterlevnad har utredningen ansett sig sakna anledning
att föreslå någon mera avsevärd intensifiering. Snarare borde man enligt utredningens
mening kunna räkna med att behovet av fiskaliska åtgärder komme
att minskas med ökad upplysning örn skogsvård och ökad biträdesverksamhet.

Beträffande verksamheten i övrigt har utredningen särskilt
uppehållit sig vid skogsbrandförsvaret. Utredningen har förutsatt, att den
blivande organisationen härav komme att giva möjlighet för skogsvårdsstyrelserna
och deras befattningshavare att verksamt bidraga till att göra skogsbrandförsvaret
så funktionsdugligt som möjligt.

I detta sammanhang bär utredningen framhållit angelägenheten av att
skogsvårdsstyrelserna icke åtoge sig uppdrag, som läge utanför deras i skogsvårdsförfattningarna
angivna arbetsuppgifter. Enligt utredningens mening
borde styrelserna sålunda icke befatta sig med rena förvaltningsuppgifter.

Yttrandena.

Vad utredningen anfört rörande de olika grenarna av skogsvårdsslyrelsemas
arbetsuppgifter har i huvudsak biträtts eller lämnats utan erinran av
hörda myndigheter och organisationer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Ur de avgivna yttrandena må i övrigt följande återgivas.

Rörande arbetsuppgifterna i allmänhet har Sveriges skogsägareförbund
uttalat bland annat följande.

Det är otvivelaktigt så, att de löpande förrättningsuppdragen i skogen
vuxit i långt snabbare takt än styrelsernas personalresurser. Verksamheten
har i allt större omfattning kommit att ute i fältet ligga i händerna på tillfälligt
anställd, ej sällan bristfälligt utbildad arbetskraft. Särskilt gäller detta
stämplingsarbetet, som därför stundom blivit schablonmässigt och mindre
tillfredsställande utfört. Utbildnings- och undervisningsverksamheten har
samtidigt blivit eftersatt. Strävandena ha mer kommit att inriktas mot att
handlägga förrättningar åt särskilt de mindre skogsägarna än mot att intressera
och utbilda dessa för att själva kunna vårda sina skogar.

Ett av de viktigaste önskemål, som böra tillgodoses vid omorganisation av
-skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, är att proportionen mellan å ena sidan
fast anställd personal med fullgod utbildning samt å den andra tillfällig arbetskraft
blir bättre än nu. Förbundet vill även framlägga det önskemålet,
att hos skogsvårdsstyrelserna anställas särskilda tjänstemän med högre utbildning,
vilka erhålla i uppdrag att dels utöva kontinuerlig kontroll över
de stämplingar, som verkställas av styrelsernas personal med mer knapphändig
utbildning, samt dels genom lämplig och ofta återkommande undervisningsverksamhet
höja denna personals kompetens.

Skogsindustriernas samarbetsutskott har anfört följande.

Den principiella frågan gäller närmast huruvida skogsvårdsstyrelsernas
framtida verksamhet skall till huvudsaklig del ägnas åt vad som ursprungligen
otvivelaktigt varit avsikten, nämligen den undervisande och rådgivande
verksamheten, eller om skogsvårdsstyrelserna i samma omfattning som vad
nu blivit fallet skola biträda vid stämplingar och utföra därmed sammanhängande
arbeten, såsom utskrivning av stämplingslängder, värdering av
gjorda stämplingar m. m. Den undervisande och rådgivande verksamheten
hör, enligt samarbetsutskotfets mening, ha till mål att skapa förutsättning
för att skogsägaren själv skall kunna sköta sin skog och att stännings- och
skogsvårdsarbeten av olika slag i huvudsak skola kunna ombesörjas av skogsägaren
och ej av skogsvårdsstyrelse. Skogsvårdsstyrelserna skola sålunda icke
vara förvaltande organ, vilka utföra arbete, som bör utföras av skogsägaren
själv. Samarbetsutskottets uppfattning örn skogsvårdsstyrelsernas uppgift
sammanfaller sålunda med utredningens uppfattning, vilken sammanfattas
så att den ledande synpunkten vid skogsvårdsstyrelsearhetet bör vara att
bereda skogsägarna hjälp till självhjälp. En väsentlig minskning i skogsvårdsstyrelsernas
arbete med stämpling och därmed sammanhängande arbeten
skulle möjliggöra en intensifiering av övriga arbeten, som styrelserna
ha att utföra. Så länge verksamheten i så hög grad som vad för närvarande
är fallet ägnas åt stämplingar, kräves emellertid ovillkorligen, att styrelserna
lia kompetent folk till sitt förfogande för detta ändamål. Klagomål
över att det brustit rätt mycket i detta hänseende ha framförts från
skilda håll. Önskvärt är att stämplingsförrättarna beredas tillfälle att få se
resultatet av sitt arbete, sedan stämplingen avverkats. Ett sådant studium
skulle helt säkert komma att utgöra ett värdefull underlag vid utförandet av
kommande stämplingar.

Skogsvårdsstgrelsen i Stockholms län har yttrat följande.

Innan omfattningen av den väntade nya skogsvårdslagstiftningen blir
känd, är det givetvis omöjligt att bedöma skogsvårdsstyrelsernas blivande

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

arbetsuppgifter. En uppskattning av dessa redan nu måste därför enbart
av denna anledning bli mycket approximativ.

Styrelsen anser sig böra framhålla, att erfarenheten från de gångna 40
åren tydligt visat att skogsvårdsstyrelsernas viktigaste uppgift är att få
skogsägarna intresserade för skogsvård och få dem att förstå, vilka ökade
värden som kunna erhållas genom en ändamålsenlig skötsel av deras skogar.
Skogsägarna böra även kunna bibringas erforderlig kunskap att själva ombesörja
sådana enklare saker som röjningsgallringar, gallringar i stavaskog
och ungskog m. m. Det är däremot mindre sannolikt att skogsägarna annat
än i enstaka undantagsfall skola kunna lära sig sköta stämpelyxan i medelålders
och äldre bestånd. Särskilt i de mera jordbruksbetonade bygderna laiman
knappast kunna vänta sig att skogsägarna skola kunna bibringas en
dylik kunskap. Erfarenheten har för övrigt visat att de mest intresserade
och mest kunniga skogsägarna alltid tillkalla sakkunnig hjälp från skogsvårdsstyrelsen,
vilket förhållande uppenbarligen sammanhänger med, att de
lärt sig inse vilka stora värden, som stå på spel, och på grund härav äro
förståndiga nog att avstå från ett riskfyllt experimenterande.

På grund härav anser skogsvårdsstyrelsen det felaktigt att i likhet med
utredningen räkna med att ökad skogsupplysning skall medföra ett minskat
anlitande av skogsvårdsstyrelsernas personal. Snarare blir förhållandet det
motsatta.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har framhållit bland annat följande.

Utredningens uttalanden synas styrelsen vittna om en väl optimistisk syn
på möjligheterna att genom undervisning och upplysning kunna bibringa
skogsägarna förmåga att själva på ett fullt tillfredsställande sätt handlägga
förekommande skogsvårdsarbeten å egen skog. Styrelsen, som alltid ivrat för
erhållande av bästa möjliga undervisning i skogliga ämnen för nuvarande
och — än mer — blivande skogsägare, finner utredningens uppfattning icke
hållbar. Endast i relativt enstaka fall torde även vid ganska omfattande
kurser vederbörande kunna bibringas tillräckligt skogligt kunnande för att
vara kompetent att för framtiden, utan hjälp av verklig fackman, verkställa
exempelvis mera krävande utsyningar inom olika skogstyper. Styrelsen har
även kunnat konstatera, att ju mera en skogsägare inhämtat av skogligt
vetande och ju mer hans intresse inriktats på en förbättrad skogsvård desto
mer påkallat finner han det vanligen vara, att han i högsta möjliga grad utnyttjar
styrelsernas personal för biträde och råd vid skötseln av hans ägandes
skog. Samma lär förhållandet för övrigt vara inom det egentliga jordbruksområdet.

Styrelsen finner sålunda att — åtminstone för en ännu överskådlig tid
framöver — den undervisande och upplysande verksamheten måste och bör
inriktas på väckande av intresse för skogens bättre vård samt på övertygande
av vederbörande därom, att de skogsvårdande åtgärderna kräva verklig
kunskap för sitt rätta utförande.

Den från alla synpunkter lämpligaste och effektivaste upplysningen ernås
enligt styrelsens erfarenhet otvivelaktigt, då skogsägaren och hans söner år
efter år deltaga i styrelsens personals handläggande av stämplings- och
andra skogsvårdsarbeten på den egna skogen.

Vikten av skogsvårdsstyrelsernas undervisnings- och upplysningsverksamhet
har särskilt betonats av skogsstyrelsen, hushållningssällskapen
i Gävleborgs och Norrbottens län samt av skogssällskapet.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

angelägenheten av att undervisnings- och upplysningsverksamheten mer än
hittills skett samordnades med hushållningssällskapets motsvarande verksamhet.
I anslutning därtill har utskottet anfört följande.

Speciellt inom Norrbottens län, där den allmänna planläggningen av en
jordbruksfastighet i de allra flesta fall även mycket intimt kommer att beröra
skogsbruket, är ett sådant samarbete, vad beträffar upplysningsverksamheten,
önskvärt. Ifrågasättas kan, om ej de undervisningskurser, som
hushållningssällskapet anordnar för de i det mindre jordbruket sysselsatta,
obligatoriskt böra omfatta även undervisning i skogsbruket och därmed
sammanhängande frågor.

Vad beträffar anskaffande av särskild s. k. skogsvårdsgård för Norrbottens
län ifrågasältes om ej denna kunde kombineras med den skogsbetonade
lantmannaskolan i Björkfors i Nederkalix socken, vid vilken egendom det
synes hushållningssällskapet som om skogsarealen skulle kunna bli tillräckligt
vittomfattande för tillfredsställandet av de krav, som måste ställas på en
dylik skogsvårdsgård.

Skog ssällskapet har uttalat, att väsentligt större tyngd borde läggas på
ifrågavarande verksamhet än tidigare varit fallet och även än vad som fått
uttryck i utredningens förslag. Denna verksamhet borde i dess olika former
skänkas det obetingat största utrymmet i skogsvårdsstyrelsernas strävanden.

I fråga om skogsvårdsstyrelsernas biträdesverksamhet har i ett
flertal yttranden under strukits önskvärdheten av att skogs vårdsplaner upprättades
i större omfattning.

Flera skogsvårdsstgrelser och hushållningssällskap ha uttalat, att betesfrågan
borde göras till föremål för särskild utredning.

Skogssållskapet har framhållit vikten av att tillgången på fullgoda lagledare
för skogsodlingar bleve av skogsvårdsstyrelserna säkerställd och att
det svällande behovet av frö och plantor bleve tillgodosett.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att prissättningen på frö
och plantor borde göras sådan, att markägarna stimulerades till fortsatt
skogsodling, och att priserna alltså icke finge fastställas enbart med tanke
på att samliga utgifter för frö- och plantanskaffningen bleve täckta.

I fråga örn skogsvårdsstyrelsernas bidragsverksamhet har den
av utredningen berörda sammanslagningen av de s. k. särskilda skogsvårdsanslagen
allmänt förordats.

Skogsstyrelsen har härjämte uttalat bland annat följande.

Skogsstyrelsen vill här rikta uppmärksamheten på ett annat spörsmål,
som åtminstone på visst sätt synes ha samband med ifrågavarande bidragsverksamhet,
nämligen inrättandet av investeringsfonder för konjunkturutjämnande
ändamål. I remissutlåtande den 21 januari 1946 till statsrådet
och chefen för finansdepartementet över ett av särskilda sakkunniga framlagt
betänkande med förslag till lagstiftning rörande dylika fonder har skogsstyrelsen
framhållit lämpligheten av att åt styrelsen uppdrages att i anslutning
till undersökningen av bidragsformerna även upptaga investeringsfrågan
till omprövning.

Rörande vad som av utredningen betecknats såsom övrig verksamhet
ha särskilt skogssållskapet och länsstyrelsen i Örebro län underst™-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 126.

kit, att skogsvårdsstyrelserna icke borde befatta sig med rena förvaltningsuppgifter,
varemot skogsvårdsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län betonat,
att skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare icke borde stå främmande för
skogsekonomiska och förvaltningstekniska frågor och att en förvaltande
uppgift för en länsskogvaktare ofta vore en nödvändig förutsättning för att
han tillfredsställande skulle kunna bedriva slcogsupplysande verksamhet,
samt uttalat, att det också syntes nödvändigt, att skogsvårdsstyrelserna ägde
tillgång till vissa demonstrationsskogar, där styrelsen även handhade ekonomisk
förvaltning.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har understrukit
utredningens uttalande, att skogsvårdsstyrelsernas erfarenhet i fråga örn
skogsbrandskyddet även i fortsättningen borde utnyttjas.

Departementschefen.

I likhet med skogsvårdsstyrelseutredningen anser jag angeläget, att undervisnings-
och upplysningsverksamheten, vilken på vissa håll av ekonomiska
eller andra orsaker måhända icke erhållit önskvärd omfattning, utvidgas och
intensifieras. Det är ur skogsvårdssynpunkt av största betydelse att genom
ökad upplysning och undervisning undan för undan stärka intresset hos
skogsägarna för en god skogsvård i allmänhet och även att göra dem mera
kapabla att på egen hand utföra enklare åtgärder, för vilka eljest skogsvårdsstyrelsernas
biträde skulle påkallats, såsom hyggesrensningar, gallringar i ungskog,
en del skogsodlingar o. d. Att en utvidgad upplysnings- och undervisningsverksamhet
i framtiden skulle kunna förväntas medföra minskat behov
av personal hos skogsvårdsstyrelserna, såsom från vissa håll ifrågasatts, synes
dock knappast troligt. Snarare ligger det nära till hands att antaga, att ökade
kunskaper skola hos skogsägarna skapa större förståelse för behovet av skogsvårdsstyrelsernas
biträde för mera krävande skogsvårdsåtgärder.

Formerna för skogsvårdsstyrelsernas upplysnings- och undervisningsverksamhet
synas i detta sammanhang icke lämpligen böra upptagas till närmare
övervägande. Jag torde få erinra att jag efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 7 december 1945 tillkallat särskilda utredningsmän för att verkställa
utredning rörande yrkesutbildningen inom jordbruket och skogsbruket. Denna
utredning torde komma att till behandling upptaga även frågor som sammanhänga
med skogsvårdsstyrelsernas undervisnings- och upplysningsverksamhet.

Det måste anses synnerligen önskvärt, att skogsvårdsstyrelserna mera allmänt
erhålla möjlighet att förvärva lämpliga fastigheter för anordnande av
s. k. skogsvårdsgårdar, då dessa gårdar kunna bliva lämpliga samlingspunkter
för en betydelsfull del av skogsvårdsstyrelsernas undervisnings- och upplysningsverksamhet.
Stundom torde dock möjlighet förefinnas att för samma
ändamål utnyttja fastighet i vederbörande hushållningssällskaps ägo. Med det
system för finansiering av styrelsernas verksamhet, som jag i det följande

Bihang till riksdagens protokoll 19-16. i sami. Nr 1264 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

kommer att förorda, lärer den normala vägen för en skogsvårdsstyrelse, som för
ändamålet önskar förvärva lämplig fastighet men som saknar tillräckliga
medel, bliva att i samband med sina årliga medelsäskanden göra framställning
härom till skogsstyrelsen.

I fråga om skogsvårdsstyrelsernas biträdesverksamhet anser jag i likhet
med utredningen, att återväxtåtgärderna höra till styrelsernas viktigaste framtidsuppgifter.
Särskilt må framhållas den nationalekonomiska betydelsen av
att de stora arealerna kalmarker samt restskogar, förvildade hagmarker och
skräpskogar av annat slag å enskildas skogar — enligt inhämtade uppgifter
ha kalmarkerna uppskattats till sammanlagt omkring 900 000 hektar och
skräpskogarna till omkring 500 000 hektar — så snart det låter sig göra bliva
försatta i produktivt skick. Såsom från många håll uttalats är det också ur
skilda synpunkter av stor vikt, att det skogliga återuppbyggnadsarbetet i Norrland
bedrives så skyndsamt som möjligt.

Det av utredningen berörda spörsmålet om sammanslagning av de s. k.
särskilda skogsvårdsanslagen är förtjänt av beaktande. Åtgärden synes vara
motiverad framförallt av behovet att erhålla större planmässighet i den
statliga bidragsverksamheten än vad hittills varit fallet. Jag förutsätter att
skogsstyrelsen framdeles upptager denna fråga till närmare utredning och
framlägger förslag i ämnet.

Enligt min mening böra principiellt sett skogsvårdsstyrelserna icke sysselsätta
sig med förvaltningsuppgifter å andra skogar än sådana som äro i styrelsernas
ägo.

Till den i vissa yttranden berörda frågan örn utredning angående betesfredens
ordnande är jag icke beredd att nu taga ställning.

I övrigt har vad i detta sammanhang anförts av utredningen och i avgivna
yttranden icke givit mig anledning till några särskilda uttalanden.

V. Förslag till normalprogram för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet (»skogsprogrammet»).

Skogsvårdsstyrelseutredningen.

Utredningen har för att erhålla en objektiv grundval för sina bedömanden
angående skogsvårdsstyrelsernas personalbehov och verksamhetens finansiering
ansett sig böra söka uppskatta den kvantitativa omfattningen av
styrelsernas arbetsuppgifter, för varje särskild skogsvårdsstyrelse och för
alla styrelserna tillsammantagna. Med hänsyn till det kända förhållandet,
att intensiteten och den allmänna inriktningen av verksamheten växlat starkt
mellan skilda skogsvårdsstyrelser, har utredningen ansett givet, att den hittillsvarande
omfattningen av styrelsernas verksamhet icke utan vidare borde
vara normerande i fråga örn styrelsernas personalorganisation och medelsbehov.
Utredningen har på grund härav funnit nödvändigt att föranstalta örn
en såvitt möjligt på föreliggande skogliga förhållanden grundad undersök -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

ning angående skogsvårdsstyrelseverksamhetens normala framtida omfattning
hos olika skogsvårdsstyrelser under förutsättning, att verksamheten bedreves
efter enhetliga linjer och i stort sett lika intensivt på skilda håll.

Utredningen har i detta sammanhang anfört följande.

Även om en dylik undersökning rörande skogsvårdsstyrelseverksamhetens
omfattning till följd av bland annat bristande kännedom örn skogstillståndet
på enskildas skogar med nödvändighet blir approximativ och därför endast
kan bliva vägledande i de stora dragen, torde den kunna tjäna flera viktiga
syften. För alla skogsvårdsstyrelserna tillsammantagna bör undersökningen
resultera i ett slags riksprogram för skogsvården, vilket kan vara till viss ledning
vid statsmakternas ställningstagande till medelsan visn ingen åt skogsvårdsstyrelserna
och andra åtgärder för skogsbrukets främjande. Med avseende
på de särskilda styrelserna bör undersökningsresultatet kunna bilda underlag
för bedömanden angående styrelsernas personalorganisation och medelsbehov
samt arbetets fördelning på de olika verksamhetsgrenarna. Dessutom
torde undersökningen vara ägnad att lämna vissa värdefulla upplysningar
angående skogstillståndet på skogar i enskild ägo.

Rörande metoderna för den av skogsvårdsstyrelseutredningen föranstaltade
undersökningen örn verksamhetens omfattning har en närmare redogörelse
lämnats i en vid betänkandet såsom bilaga 1 fogad promemoria, till vilken
här må hänvisas. Sammanfattningsvis anföres av utredningen i dessa hänseenden
följande.

Med ledning huvudsakligen av resultaten från riksskogstaxeringarna och
vedskogsinventeringar samt av uppgifter, som inhämtats från skogsvårdsstyrelserna,
har gjorts en beräkning av åtgärdsbehovet å olika kategorier av
enskildas skogar. Denna beräkning har bland annai skett under förutsättning,
att åtgärder av engångsnatur skola i sin helhet vara utförda inom vissa
antagna tidsperioder. Sålunda har förutsatts, att man för genomförande av
eftersatta, i lag föreskrivna återväxtåtgärder, vilka givetvis måste vidtagas
med det snaraste, dock för hela landet måste räkna med omkring 20 år samt
att erforderliga återväxtåtgärder å av ålder kala marker och marker med
otillfredsställande skogstillstånd, röjningar i stavaskogar och tätväxande ungskogar
ävensom erforderliga skogsdikningar och skogsvägar skulle kunna
vara fullbordade inom 50 år. För att utröna omfattningen av skogsvårdsstyrelsernas
arbetsuppgifter har därefter verkställts en utredning angående den
hittillsvarande arbetsåtgången för skogsvårdsstyrelsernas del för utförandet
av olika åtgärder. Arbetsåtgången har redovisats i antal rese- och förrättningsdagar
för olika kategorier av tjänstemän. Med ledning av det konstaterade
åtgärdsbehovet oell uppgifterna örn arbetsåtgången bar upprättats ett
»normalprogram» (skogsprogram) för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet,
vilket angiver den beräknade arbetsåtgången jior år inom varje landstingsområde,
uttryckt i antalet rese- och förrättningsdagar. För att möjliggöra en
jämförelse mellan den arbetsåtgång, som normalprogrammet beräknats kräva,
och arbetsåtgången för skogsvårdsstyrelsernas hittillsvarande verksamhet
under normala förhållanden har, med stöd av uppgifter i skogsvårdsstyrclsernas
årsberättelser samt i »rikslabelterna», undersökts antalet rese- och
förrättningsdagar i medeltal per år under perioden 1036—1030.

Resultaten av undersökningen måste under alla omständigheter betraktas
som en tämligen grov kalkyl, som vid jämförelser och bedömanden endast
kan vara vägledande i de stora dragen. Som ytterligare reservation må anföras,
att undersökningen beträffande den beräknade framtida fördelningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

av förrättniiigsdagar å olika kategorier av tjänstemän är schablonmässig,
såtillvida som den bygger på samma inbördes fördelning mellan fast och
tillfällig personal inom samtliga landstingsområden. Programmet kan med
hänsyn till skogsvårdens snabba utveckling givetvis icke utan ändringar beräknas
äga giltighet någon längre tid framåt, samt måste med icke alltför
långa mellanrum revideras.

Undersökningens resultat lia av utredningen sammanfattats i nedan intagna
tabell, vari angivits beräknad arbetsåtgång för normalprogrammets genomförande
inom varje skogsvårdsstyrelseområde samt den härå grundade
ordningsföljden mellan de olika skogsvårdsstyrelsema. För jämförelse har
därjämte i tabellen upptagits arealen produktiv skogsmark under varje
skogsvårdsstyrelses uppsikt.

Summa beräknat antal rese- och
förrättningsdagar enligt
normalprogrammet

Landstingsområde	1 *	2»	3*	4*	Summa	Skogar utan egen förvalt-ning	Skogar med egen förvalt-ning	Summa
1	2	3	4	5	6	7	8	9
Malmöhus	läns	189	1084	13	1337	2 623	42 800	22 000	64 800
Gotlands	*	342	1835	28	2 066	4 271	122 600	—	122 600
Uppsala	>	408	1886	42	2139	4 475	133 800	103 200	237 000
Västmanlands		549	2 322	54	2 531	5 456	193 700	96 200	289 900
Göteborgs o. Bohus >	561	2 450	36	3 024	6 071	154 900	2 200	157 100
Örebro		694	2 837	68	2 968	6 567	209 700	222 000	431 700
Blekinge	»	499	2 805	69	3 370	6 743	158 100	14 700	172 800
Södermanlands	»	586	2 976	68	3 588	7 218	205 800	90 500	296 300
Hallands		675	3 288	87	4 088	8138	188 700	9 400	198 100
Stockholms	>	635	3 629	52	4 311	8 627	303 300	53 000	356 300
Kalmar läns södra ..	587	3 698	73	4 444	8 802	229 000	16 500	245 500
Skaraborgs	läns	853	3 903	55	4 369	9180	261600	45 800	307 400
Kristianstads	»	802	3 871	101	4 690	9 464	199 200	41000	240 200
Kalmar läns norra ..	628	4100	65	4 969	9 762	273 500	32 100	305 600
Östergötlands	läns	815	4 744	86	5 334	10 979	344 900	135 000	479 900
Kronobergs	T>	1221	5 973	122	6 780	14 096	406 800	97 000	503 800
Gävleborgs	>	1282	6 517	129	7 530	15 458	626 700	603 800	1 230 500
Värmlands	»	1607	6 802	134	7 324	15 867	669 200	509 500	1178 700
Jönköpings	»	1465	7 961	134	9 353	18 913	581 900	25 000	6O6 900
Älvsborgs		1671	8 353	138	9138	19 300	592 600	29 500	622 100
Västernorrlands	>	1574	9 437	105	10 375	21491	893 700	861 200	1 754 900
Kopparbergs	>	1914	9 473	172	10 894	22 453	955 900	609 400	1 565 300
Jämtlands	>	2125	12 679	149	13 533	28 486	1182 100	1 214 200	2 396 300
Norrbottens		2 360	12 807	206	14 219	29 592	1 264 700	411200	1 675 900
Västerbottens	>	2 906	15 801	268	17 296	36 271	1 290 000	751100	2 041100
Summa	26948	141281	2 454	159 670	380803	11485200	5995 500	17 480 700

Areal produktiv skogsmark under
1923 års skogsvårdslag och
1932 års lappmarkslag, ha

1 * Årsanställda befattningshavare med skogshögskoleutbildning. — 2 * Årsanställda be fattningshavare

med skogsskoleutbildning. — 3 * Tillfällig personal med skogshögskoleutbildning.
— 4 * Tillfälliga förmän.

Med beaktande av de reservationer, som tidigare anförts, har utredningen
funnit den utförda undersökningen och det därå grundade normalprogrammet
kunna tjäna till ledning vid ställningstagandena i fråga om skogsvårdsstyrelsernas
pesonalorganisation och medelsbehov.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Utredningen har emellertid funnit redan en överslagsberäkning giva vid
handen, att skogsprogrammets genomförande i dess helhet skulle kräva en
utökning av den nuvarande skogsvårdsstyrelseorganisationen, som främst av
finansiella skäl icke torde kunna komma i fråga. Ehuru en nedskärning av
normalprogrammet bland annat skulle medföra förlängning av de förut angivna,
i och för sig långa »ransoneringstiderna» för vissa skogsvårdsåtgärder
av engångsnatur, har utredningen stannat för att räkna med skogsprogrammets
genomförande till ungefär 65 procent såsom en tills vidare möjlig
och rimlig linje.

Rörande innebörden i fråga örn arbetsåtgång av det till 65 procent reducerade
normalprogrammet har utredningen anfört följande.

Jämfört med förhållandena under åren 1936—1939, alltså relativt normala
år före den krisbetonade ansvällningen av skogsvårdsstyrelsernas biträde vid
vedutstämpling, innebär detta en rätt avsevärd utökning av antalet förrättningsdagar
för skogsvårdsstyrelserna tillsammantagna (215 000 dagar emot
170 000 dagar i medeltal för åren 1936—1939). Ökningen är förhållandevis
starkare i fråga om årsanställd än tillfällig personal. År 1943 däremot, då
vedutstämplingen synes ha nått sin höjdpunkt, var antalet rese- och förrättningsdagar
för tillfällig personal något större än som beräknats åtgå för genomförande
av normalprogrammet till 65 procent. Sammanlagda antalet reseoch
förrättningsdagar år 1943 uppgick dock ej till mera än omkring 205 000.

Utredningen har utgått från att under perioder av arbetslöshet särskilda
medel komme att anvisas för skogsvårdsstyrelseverksamheten, varigenom vissa
skogs vårdsåtgärder skulle kunna genomföras snabbare än det reducerade
normalprogrammet medgåve.

I betänkandet erinras om att genom statsmakternas beslut år 1945 tillämpningsområdet
för norrländska skogsproduktionsanslaget, vilket lidigare varit
begränsat till Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt vissa delar
av Jämtlands och Kopparbergs län, utsträckts till att gälla samtliga enskilda
skogar i Norrland. Detta torde enligt utredningen för de norrländska skogsvårdsstyrelsernas
del komma att medföra, att arbetsåtgången och personalbehovet
bleve större än vad som förutsatts i det till 65 procent reducerade
normalprogrammet. Utredningen har i detta hänseende särskilt påpekat, att
skogsvårdsstyrelserna enligt bestämmelserna angående produktionsanslaget
ålagts befattning med betesfrågor i en utsträckning, som programmet icke
räknat med.

Utredningen har emellertid förordat, att verksamheten i anledning av norrländska
skogsproduktionsanslaget tillsvidare icke inräknades i den ordinarie
skogsvårdsstyrelseverksamheten utan — såsom även torde lia förutsatts vid
statsmakternas ställningstagande till anslagsfrågan — finansierades av medel,
som beviljas under skogsproduktionsanslaget. Såsom motiv härför har utredningen
anfört följande.

Detta anslag skiljer sig väsentligt från övriga s. k. särskilda skogsvårdsanslag
dels genom sin storleksordning — enligt de beräkningar, som verkställts
av norrländska skogsproduktionsufredningen, har anslagsbehovet för
de fyra nordligaste länen uppskattats till ett belopp, som närmar sig 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

miljoner kronor under en 20-årsperiod — och dels därigenom att anslaget
icke avser hela landet utan huvudsakligen är begränsat lill norrlandslänen.
Vidare faller skogsvårdsstyrelsernas genom anslaget ålagda befattning med
betesfrågorna utanför vad som enligt utredningens mening normalt bör handhavas
av styrelserna. Därtill kommer, att det ännu är ovisst, vilken omfattning
anslagsverksamheten kommer att få. Bland annat är verksamheten, på ett helt
annat sätt än skogsvårdsstyrelsernas befattning med de övriga särskilda
skogsvårdsanslagen, beroende av samverkan mellan skogsägare, vilket medför,
att den framtida omfattningen av verksamheten blir särskilt svår att
bedöma.

Utredningen har sålunda förutsatt, att skogsvårdsstyrelsernas personaloch
medelsbehov i anledning av deras befallning med norrländska skogsproduktionsanslaget
liksom hittills konmie att bestridas genom förvaltningsbidrag
från anslaget samt alt storleken därav årligen komme att prövas i
samband med beviljandet av medel under anslaget. Detta innebure, att den
för anslagsverksamheten erforderliga personalen icke komme att inräknas i
skogsvårdsstyrelsernas fasta personalstyrka. Utredningen har emellertid betonat,
att detta borde betraktas som ett provisoriskt arrangemang.

Herrar Hellbacken, Lubeck och Sundberg ha avgivit särskilt yttrand
e i fråga örn normalprogrammets genomförande och i denna del anfört
bland annat följande.

Redan den begränsning i det skogliga återuppbyggnadsarbetet, som normalprogrammet
innebär, måste ur vissa synpunkter ingiva betänkligheter.
Främst må framhållas den omständigheten, att de mest elementära bristerna,
väldiga arealer av kalmarker och av marker bevuxna med klart undermåliga
bestånd, ej kunna bliva helt avhjälpta förrän inom 50 år. Genom den föreslagna
nedskärningen av programmet blir denna tid avsevärt förlängd (77
år). Med den av majoriteten föreslagna framtida personalorganisationen kunna
skogsvårdsstyrelserna icke åstadkomma någon nämnvärd aktivisering av
verksamheten för förbättring av skogsvården å de enskilda skogarna. Detta
påstående bestyrkes av en jämförelse med styrelsernas verksamhet under
åren 1936—1939. För skogsvårdsstyrelserna tillsammantagna uppgick antalet
rese- och förrättningsdagar i medeltal per år under nämnda 4-årsperiod
till 170 000 under det att motsvarande antal dagar enligt det föreslagna programmet
utgör 215 000. Det torde vara ett känt förhållande, att flertalet
skogsvårdsstyrelser under senaste tiden, även innefattande nämnda 4-årsperiod,
på grund av bristande ekonomiska resurser ej kunnat bedriva sin verksamhet
i önskvärd omfattning och i flera fall endast kunnat fullgöra de mest
trängande arbetsuppgifterna. Den förhållandevis obetydliga personalökning,
som nu föreslagits, motsvarar givetvis icke de krav, som komma att ställas
på styrelserna.

I förevarande sammanhang torde också böra omnämnas, att sedan undersökningen
rörande skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter utförts, har tilllämpningsområdet
för norrländska skogsproduktionsanslaget utsträckts till
att gälla samtliga enskilda skogar i Norrland. Dessutom har norrlandskommittén
framlagt förslag rörande en betydande utvidgning av formerna för
de norrländska skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Det bör observeras att
genom utvidgning av tillämpningsområdet för nyssnämnda anslag och de vidgade
formerna för utbildningsverksamheten lia tillkommit nya arbetsuppgifter,
till vilka hänsyn ej tagits vid normalprogrammets uppgörande. Ersättning
till extra och tillfällig personal, som handlägger förrättningar i anled -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

ning av produktionsanslaget torde visserligen liksom hittills komma att utgå
från anslaget, men verksamheten kommer även att bidraga till en ökning
av arbetet för den ordinarie personalen. Utvidgningen av utbildningsverksamheten
torde främst komma att medföra ökat arbete för den skogshögskoleutbildade
personalen.

Med hänsyn till den ur olika synpunkter stora betydelsen av att den enskilda
skogsvården förbättras anse vi det nödvändigt, att skogsvårdsstyrelserna
få en personalorganisation, som möjliggör en mera intensiv verksamhet
än den som majoritetens förslag medgiver. Under sådana förhållanden föreslås,
att normalprogrammet genomföres lill 75 procent.

Yttrandena.

Utredningens uttalande, att till grund för bedömandet av skogsvårdsstyrelsernas
personal- och medelsbehov borde läggas en undersökning
rörande behovet av skogsvårdsåtgärder på enskildas skogar,
har biträtts eller lämnats utan principiell erinran av samtliga hörda myndigheter
och organisationer utom Sveriges skogsägareförbund. I flera yttranden
har dock betonats angelägenheten av att ett dylikt skogsprogram ej finge
hämma den lokala initiativkraften hos de särskilda styrelserna. Skogsstyrelsen
har starkt understrukit, att undersökningsresultaten endast kunde tjäna
såsom schablon eller allmän vägledning för upprättande av stater m. m.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har uttalat, att uppgörandet
av ett skogsprogram, sådant som det som nu för första gången framlagts,
otvivelaktigt innebure en för vårt enskilda skogsbruk utomordentligt värdefull
inventering av behövliga åtgärder. Det utgjorde också en nödvändig
förutsättning för att man något så när skulle kunna bedöma, huru skogsvårdsstyrelseorganisationen
vid full utbyggnad lämpligen borde se ut och
hur dess verksamhet borde inriktas samt vilka penningmedel, som med hänsyn
härtill bleve erforderliga.

Skogsvdrdsstyrelsen i Stockholms län har anfört följande.

En ovillkorlig förutsättning för att ett normalprogram skall av styrelsen
kunna tillstyrkas är, att skogsvårdsavgifterna inom respektive län till väsentlig
del tillfalla de län, varifrån de härstamma. I motsatt fall skulle nämligen
uppstå en upprörande orättvisa mot skogsägarna i de län, som hittills i mera
än »normal» omfattning själva bekostat en ändamålsenlig skogsvård. Örn
respektive län som hittills få behålla huvudparten av sina skogsvårdsavgifter,
blir normalprogrammet endast utslagsgivande för skogsvårdsstyrelsernas
fasta personalstat, d. v. s. den del av omkostnaderna för skogsvårdsstyrelseverksamheten,
som staten skäligen kan anses böra bekosta.

Sveriges skogsägareförbund har ansett allvarliga erinringar kunna riktas
mot förslaget att binda skogsvårdsstyrelsernas framtida organisation och arbetsmöjligheter
vid ett teoretiskt uträknat skogsvårdsprogram, om vars överensstämmelse
med den verkliga utvecklingen man visste mycket litet.

Rörande det av utredningen framlagda förslaget till normalprogram
ha samtliga skogsvårdsstyrelser utom skogsvårdsstyrelsen i örebro län ävensom
alla andra hörda myndigheter och organisationer utom Sveriges skogs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

ägareförbund i princip tillstyrkt eller lämnat utan erinran, att programmet
finge användas som ram för skogsvårdsstyrelseverksamheten i hela landet.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län har ansett normalprogrammet
väl ägnat att ligga till grund för uppbyggande av en fast grundval för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för höjande av den svenska skogens avkastning.
Styrelsen har vidare ansett det riktigt, att normalprogrammet beräknats
efter erforderliga åtgärder inom de olika skogsvårdsstyrelseområdena och ej
grundats på statistisk beräkning av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet under
förgången tid. Denna berodde nämligen på hur pass rikliga medel som stått
till buds och icke på behovet av skogsvårdsåtgärder.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att det syntes styrelsen
som örn normalprogrammet skulle utgöra den bästa grund som hittills uppgjorts
för bedömningen av de olika skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter
och medelsbehov.

Skogsvårdsstyrelsen i örebro län Ilar uttalat, att normalplanen vore så
bristfällig och felaktig i detaljerna och så grovt schablonmässig, att den enligt
styrelsens mening icke kunde giva rättvisande resultat för en beräkning
ens av den totala omfattningen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och än
mindre för de särskilda styrelsernas arbetsuppgifter. Styrelsen har vidare anfört
följande.

I varje fall medför normalplanen resultat, som synas fullkomligt oantagbara
för skogsvårdsstyrelsens verksamhet. Skogsägarna i örebro län skola
enligt utredningens förslag nödgas erlägga skogsvårdsavgifter, som kunna
beräknas bli högre än de hittillsvarande, men skola det oaktat icke få exempelvis
stämplingshjälp till mer än ungefär 75 procent mot hittills. För Örebro
läns del skulle programmet innebära en allvarlig nedskärning av skogsvårdsstyrelsens
verksamhet och personalstat. Utredningen har synbarligen arbetat
utifrån felaktiga grunder. Det verkliga behovet av skogsvårdsåtgärder —
icke antalet av personalens rese- och förrättningsdagar — hade bort utgöra
grunden för beräkningen av de skilda skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsoch
penningbehov, och ett högt virkesförråd och gott skogsmarkstillstånd
kräver mer arbete och mer omvårdnad än ett dåligt allmänt skogstillstånd.
Det oaktat har utredningen tilldelat skogsvårdsstyrelsen ett mindre antal
ordinarie länsskogvaktare än som beräknats för skogsvårdsstyrelseområden
med betydligt lägre virkesförråd per hektar och lägre tillväxt. Skogsvårdsstyrelsen
utgår sålunda från nödvändigheten av en omarbetning och grundlig
revidering av utredningens »skogsprogram», innan ett bedömande av de olika
skogsvårdsstyrelsernas framtida verksamhet och behov av medel och personal
kan ske. Redan nu vill skogsvårdsstyrelsen emellertid framhålla, att en
av de större orsakerna till utredningens felbedömning av de skogliga förhållandena
inom örebro län torde bero på en oriktig bedömning av arealen
och betydelsen av i länet förekommande skogar med egen förvaltning.

örn man till denna kategori hänför allenast sådana skogar, som stå under
ledning av anställd personal med högre skoglig utbildning — vilket torde ha
skett vid uppskattningen av denna areal i en del andra län — så blir denna
arealsiffra betydligt lägre för Örebro län, än vad utredningen beräknat i sitt
normalprogram. En likartad uppskattning av ifrågavarande arealer inom de
olika skogsvårdsstyrelseområdena förefaller vara behövlig med hänsyn till
den vikt utredningen tillmäter desamma vid bedömandet av storleken hos
personalstater och medelsbehov. Inom Örebro län taga emellertid skogsvårds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

styrelsens tjänstemän rätt stor befattning med skogsvårdsåtgärderna å dessa
skogar enkannerligen i fråga om skogsvägar och dikningar men även i fråga
om ren skogsvård. Dessa skogars storlek och belägenhet fördyrar dessutom
även i övrigt skogsvårdsstyrelsens verksamhet på olika sätt. Hänsyn till dessa
förhållanden måste tagas i större utsträckning än vad utredningen synes ha
gjort.

Förslaget att reducera normalprogrammet till 65 procent och
tillämpa det på alla skogsvårdsstyrelser har biträtts eller lämnats utan erinran
av skogsvårdsstyreisen i Gotlands län, 19 länsstyrelser, 19 landsting och 16
hushållningssällskap.

Skogsstyrelsen har anfört följande.

Skogsstyrelsen är av den uppfattningen, att den av utredningen förutsatta
inskränkningen av skogsprogrammet icke bör ske. Styrelsen anser, att programmet
även utan någon nedskärning måste anses utgöra ett minimiprogj-am.
Örn skogsvårdsstyrelsernas verksamhet skall begränsas pa sätt utredningen
föreslagit, kommer omfattningen av densamma att i fråga om vissa
skogsvårdsstyrelser avsevärt inskränkas. Styrelsen vill även påpeka, att skogsvårdsstyrelserna
själva i sina till ämbetsverket ingivna preliminära förslag
till utgiftsstater för innevarande kalenderår förutsatt, att verksamheten i sin
helhet redan detta år skall få en omfattning, som är icke oväsentligt större,
än vad utredningen beräknat. Vidare är att märka, att vissa av skogsvårdsstyrelsemas
verksamhetsgrenar äro av naturliga skäl svårare att begränsa än
andra. I följd härav komma andra arbetsuppgifter, som enligt skogsstyrelsens
mening äro av synnerligen stor betydelse, nämligen exempelvis undervisningen
och återväxtåtgärderna, att bliva ännu mindre tillgodosedda genom
att programmet i sin helhet begränsas till 65 procent än vad sorn måhända
synes framgå av utredningens förslag. Utan att närmare ingå på betydelsen
för vår framtida folkförsörjning av en intensifiering av det allmännas skogsvårdande
verksamhet vill styrelsen dock framhålla, att en underlåtenhet att
vidtaga tillräckliga åtgärder på skogsvårdens område i framtiden kan medföra
för hela vårt näringsliv synnerligen allvarliga konsekvenser. Vid bedömande
av dessa frågor måste hållas i minnet, att en nedgång av virkesproduktionen
framdeles kan bereda hela vår omfattande och för folkhushållet
så betydelsefulla skogsnäring svåra olägenheter och minska möjligheterna
att öka välståndet inom landet.

Skogsindustriernas samarbetsutskott har i anslutning till herrar Hellbackens,
Liibecks och Sundbergs särskilda yttrande framhållit betydelsen av att
styrelserna genom tillräckliga anslag bereddes möjlighet att inom kortare
tid än den i planen angivna utföra sitt arbete samt uttalat, att ju förr produktionen
i skogen kunde höjas, desto tidigare kunde skogen fylla sin plats
i folkhushållet, icke minst med tanke på skapandet av det ekonomiska underlaget
för bland annat det framlagda sociala välståndsprograinmet.

Sveriges skog stigar ej urband har anfört följande.

Normalprogrammet kan anses innebära, att erforderliga engångsåtgärder
för skogarnas sättande i fullt produktivt skick skulle genomföras under en
period av 50 år samt att alla återväxtåtgärder, som enligt lag avila skogsägarna,
skulle utföras inom 20 år. Det torde väl även ha beräknats, att löpande
skogsvårdsåtgärder skulle äga rum kontinuerligt. Genomförandet av
detta program 100-procentigt skulle kräva en så pass stor organisation hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

skogsvårdsstyrelserna själva, att årskostnaden härför kommc att uppgå till
cirka 12 000 000 kronor. Utredningen har tvekat inför denna kostnad och
har därför nedskurit programmets genomförande till 65 procent samt därmed
fått ned kostnaden till cirka 8 000 000 kronor. Förbundet finner sparsamhetssynpunkten
i detta fall vara malplacerad. Det gäller här utgifter av allmänna
medel, som äro, och det i utomordentligt hög grad, av produktionsbefrämjande
och inkomstskapande art. De kostnader, som läggas ut på
skogsvårdsarbete, skapa snart nya värden till mångdubbelt större belopp än
de gjorda utläggen. Statsmakterna umgås för närvarande nied planer på socialvårdande
åtgärder, som komma att kräva kostnader av 100-tals miljoner
kronor. Möjligheterna att genomföra ett sådant program bliva beroende av
att nationalinkomsten kan bringas att stiga. Skogsvårdsprogrammets genomförande
lärer vara en åtgärd, som är ägnad att höja nationalinkomsten. Förbundet
finner det kortsynt att för ernående av en årlig besparing av cirka
4 000 000 kronor ställa i högsta grad värdeskapande åtgärder på framtiden.
Det är möjligt, att brist på arbetskraft kan komma att retardera skogsvårdsprogrammets
genomförande. Framtiden får utvisa detta. Men en avsiktlig
besparingssynpunkt bör icke få föranleda, att skogsvårdsstyrelsernas alltför
knappa utrustning med arbetskraft omöjliggör programmets fulla genomförande.

Förbundet får sålunda påyrka, att skogsvårdsstyrelsernas organisation blir
sådan, att dessa myndigheter bliva i stånd att medverka i nödig omfattning
till att det skogliga restaurationsarbetet bedrives i så snabb takt, som övriga
på arbetet inverkande omständigheter såsom tillgången på arbetskraft, skogsfrö
och plantor, skogsägarnas medverkan m. m. möjliggöra. Förbundet anser
det vara mycket vanskligt att av utredningens normalprogram bedöma,
huru stora skogsvårdsstyrelsernas framtida organisation och personalstater
böra göras. Utredningen har föreslagit en organisation, som skall täcka blott
65 procent av normalprogrammet, vilket förbundet av principiella skäl ogillat.
Förbundet hyser emellertid samtidigt den uppfattningen, att normalprogrammet
bygger på skogsvårdsstyrelsernas medverkan i onödigt stor omfattning.
Det förutsätter, att skogsvårdsstyrelserna skola utföra stämplingar
och handleda skogsvårdsarbetena i utomordentligt stor omfattning. Förbundet
däremot anser, att detta efterhand ej skall behöva ske i samma skala som nu.

Norrlandskommittén har ansett särskilt angeläget, att det skogliga återuppbyggnadsarbelet
i Norrland bedreves så skyndsamt som möjligt. Kommittén
har i detta hänseende uttalat följande.

Den minskning, som vid den senast utförda riksskogstaxeringen konstaterats
i de norrländska virkesförråden, kommer otvivelaktigt att medföra en
temporärt fortskridande nedgång i de framtida avverkningarna intill dess
nya, gagnvirkesproducerande skogsbestånd uppkommit i de avverkades
ställe. Under väntetiden kommer det att bliva svårt att anskaffa tillräckliga
råvarumängder till de norrländska träindustrierna. Tilltagande brist på råvara
kan befaras resultera i ytterligare nedläggande av sågverksföretag och
massafabriker i Norrland nied de följdverkningar, detta kan komma att medföra.
Med hänsyn till virkesbristen är det synnerligen angeläget, att det skogliga
återuppbyggnadsarbetet i Norrland bedrives så skyndsamt som möjligt.
Då detta arbete är av produktiv natur och avsevärda förluster måste beräknas
årligen uppstå genom att, såsom nu är fallet, betydande skogsmarksområden
ligga utan produktion, synas de statsfinansiella skäl, vilka anförts som
motiv till en begränsning av detta arbetes omfattning, icke böra tillmätas för
stor vikt. Vissa andra omständigheter, såsom brist på arbetskraft, otillräck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

liga tekniska förutsättningar samt brist på frö- och plantmaterial, kunna däremot
i viss utsträckning komma att verka hämmande, och det är därför av
stor betydelse, att den skogliga verksamheten organiseras på sådant sätt, att
dessa svårigheter i fråga örn de grundläggande förutsättningarna såvitt möjligt
kunna lösas inom skälig tid.

Den av skogsvårdsstyrelseutredningen på grundval av normalprogrammet
beräknade organisationen skulle, därest den bleve varaktig, kunna resultera i
att man så småningom inom vissa skogsvårdsstyrelseområden i Norrland
finge begränsa verksamheten, medan åter i andra fall, framför allt i södra
Sverige, en avsevärd utvidgning skulle äga rum. En dylik följd av den föreslagna
anordningen måste — mot bakgrunden av vad här förut anförts örn
det skogliga tillståndet i Norrland — anses synnerligen otillfredsställande.
Såvitt norrlandskommittén kan finna, är det icke heller lämpligt
att fastlåsa organiserandet av skogsvårdsverksamheten vid ett tämligen löst
konstruerat arbetsprogram. Man måste nämligen räkna med att förutsättningarna
för verksamheten tid efter annan ändras. Ett arbetsprogram, som
för längre tid framåt skulle ange omfattningen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, förutsätter för övrigt, att undersökningar av mera .ingående natur
utföras angående arbetsuppgifternas lokala fördelning.

Norrlandskommittén anser det vara av vikt, att det klarlägges att, örn
skogsvårdsstyrelseutredningens förslag lägges till grund för beslut i ämnet,
det i utredningens betänkande framlagda arbetsprogrammet endast är avsett
att tjäna som ett underlag för bedömning i nuvarande situation av skogsvårdsstyrelseorganisationens
omfattning inom hela riket. För de enskilda
skogsvårdsstyrelserna synas de enligt programmet beräknade personalstaterna
icke böra bliva bindande, utan jämkningar böra kunna genomföras i
förhållande till de lokala förutsättningarna för verksamheten. Kommittén
har föranletts till framförande av detta önskemål på grund av att kommittén
— i samband med den utredning angående skogsvårdsarbetet i Norrland,
som kommittén i enlighet med de för kommitténs arbete lämnade direktiven
har att i sinom tid framlägga — såvitt nu kan bedömas kommer att föreslå
åtgärder för skogsproduktionens höjande i Norrland i en omfattning, som
går utöver vad som skulle utföras enligt det program, som lagts till grund
för skogsvårdsstyrelseutredningens organisationsförslag.

De mera principiella erinringar, sorn i övrigt främst från skogsvårdsstgrelsernas
sida gjorts mot förslaget till normalprogram, innebära i huvudsak.

Vissa styrelser i södra och mellersta Sverige lia gjort gällande, att enbart
förekomsten av otillfredsställande skogstillstånd inom ett läll icke borde utgöra
skäl för ökad tilldelning av personal och medel utan att större hänsyn
borde tagas till båtnaden av ifrågasatta åtgärder (skogsmarkens bonitet och
avkastningens värde). Många skogsvårdsstyrelser lia också uttalat, att programmet
toge alltför ringa hänsyn till den faktisk! föreliggande utvecklingen
i fråga örn arbetsssätt och intensitet inom olika skogsvårdsstyrelseområden.
Ä andra sidan har skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län framhållit, att nian
borde räkna med en snabbare takt i skogsvårdsarbetet i de landsdelar (Viisterbottens
och Norrbottens län), där skogsvårdsstyrelserna verkat relativt
kort tid och där arbetet tidvis uppbromsats på grund av bristande medelstillgång.

Från olika håll har den invändningen framförts, alt verksamheten i anledning
av norrländska skogsproduktionsanslaget skulle hava medräknats i
normalprogrammet, oaktat ilen enligt utredningens uttalanden tillsvidare icke
borde anses ingå i skogsvårdsstyrelsernas ordinarie verksamhet, och att således
för de norrländska styrelsernas del en viss dubbelräkning förelåge.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Invändningar lia också gjorts mot att vid normalprogrammets uppgörande
i vissa fall använts en och samma schablon för hela landet, där en differentiering
de särskilda skogsvårdsstyrelserna emellan bort ske. Detta gällde
särskilt proportionen mellan fast och tillfällig personal. Vid skogsvårdsstyrelserna
i södra Sverige kunde förhållandevis större personalstyrka sysselsättas
året om än vid de norrländska styrelserna.

Vissa skogsvårdsstyrelser ha gjort gällande, att vid programmets upprättande
tillräcklig hänsyn icke tagits till speciella faktorer, såsom att omfattningen
av styrelsernas verksamhet delvis vore beroende av skogsägarnas
medverkan eller att möjligheterna att erhålla arbetskraft för säsongbetonade
uppgifter kunde vara begränsade.

De flesta skogsvårdsstyrelserna ävensom många andra hörda myndigheter
och organisationer ha betonat vikten av att verksamheten icke på något håll
skulle behöva inskränkas. För att undvika detta har i vissa yttranden föreslagits,
alt på de håll, där normalprogrammets genomförande till 65 procent
skulle innebära en nedskärning av den hittillsvarande verksamheten, procenttalet
skulle höjas i erforderlig grad. I allmänhet har emellertid i stället
i denna del förordats det särskilda yttrande, som avgivits av herrar Hellbacken,
Lubeck och Sundberg och enligt vilket normalprogrammet överlag
borde genomföras till 75 procent.

Genomgående har också av skogsvårdsstyrelserna framhållits, att normalprogrammet
vore så osäkert i sina detaljer, att dess uppdelning av rese- och
förrättningsdagar på de särskilda verksamhetsgrenarna i varje fall icke finge
anses bindande. Örn det reducerade programmet skulle läggas till grund
vid beräkningen av de enskilda skogsvårdsstyrelsernas personal- och omkostnadsstater,
borde därför endast totala antalet dagar för varje styrelse tillerkännas
något vitsord. Detta sammanhängde bland annat med att nedskärningen
av programmet gjorts schablonmässigt utan hänsyn till angelägenhetsgraden
av olika arbetsuppgifter.

Ur de särskilda skogsvårdsstyrelsernas yttranden må följande återgivas,
som huvudsakligen tager sikte på varje skogsvårdsstyrelses speciella förhållanden.

Skogsvårdsstgrelsen i Uppsala län:

Även om normalprogrammet kan tjäna som viss grund för bedömandet
av åtgärdsbehovet för landet i dess helhet, är styrelsen mycket tveksam, huruvida
det ger ett nöjaktigt uttryck för åtgärdsbehovet inom de skilda länen.
I varje fall kan programmet ej tillmätas ett sådant värde, att man därpå kan
stödja uppbyggandet av en organisation av mera varaktigt slag för de skilda
skogsvårdsstyrelserna. Ett genomförande av ett till 65 procent reducerat program
skulle för skogsvårdsstyrelsens del innebära en minskning av antalet
förrättningsdagar för stämpling från medeltalet 1 497 för 1936—1939 till
930, för dikning från 381 till 85 och för övervakande av skogslagarnas efterlevnad
från 369 till 182. Det är uteslutet alt följa programmets plan för verksamhetens
utövande i de skilda grenarna. Det synes önskvärt att tillämpa
de avvikelser från utredningens plan, som utredningen förutsatt kunna bli
erforderliga. Styrelsen ansluter sig till de i reservation av herr Hellbacken
m. fl. anförda synpunkterna, vilka utmynna i programmets genomförande
till 75 procent. Reservationens förslag vill styrelsen emellertid uppställa som
ett minimikrav.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde:

Styrelsen vill i fråga om sitt eget verksamhetsområde framhålla, att betydligt
större utrymme finnes än vad i normalprogrammet förutsatts för års -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

anställd, d. v. s. ordinarie personal. Arbetet är icke så säsongbetonat, att
detta skulle lägga hinder i vägen för årsanställning av personal i större utsträckning.
Möjligheterna att tillfälligt anställa kvalificerad personal äro mycket
små, vilket medför, att den önskvärda utvidgning av verksamheten, som
normalprogrammet anvisar, icke kan genomföras. Vid en granskning av normalprogrammet
med avseende på fördelningen av ordinarie och tillfällig
personal framkomma anmärkningsvärda förhållanden. Sammanräknas normalprogrammets
siffror för antalet förrättningsdagar å titlarna stämpling
och återväxt, utgöra dessa 0 863 dagar av totalt 9 762 dagar. På övriga verksamhetsgrenar
komma sålunda 2 899 dagar. Av dessa senare dagar kunna
enligt styrelsens mening högst 20 procent utföras av tillfällig personal, motsvarande
sammanlagt cirka 600 förrättningsdagar. Då totala antalet förrättningsdagar
för tillfällig personal upptagits till 5 034 dagar, skulle återstoden,
5 034—600 == 4 434 förrättningsdagar, alltså behöva utföras av tillfällig
personal på verksamhetsgrenarna stämpling och återväxt, vilket motsvarar
64 procent av totala antalet förrättningsdagar på dessa verksamhetsgrenar.
Antalet förrättningsdagar under titeln »skogslagarnas efterlevnad» är enligt
styrelsens mening för lågt. Utredningens resonemang angående omfattningen
av denna verksamhet synes icke hållbart. Den utvidgning av återväxtverksamheten,
som utredningen föreslagit, och som även enligt styrelsens
mening vore önskvärd, förutsätter en metodisk inventering av erforderliga
återväxtåtgärder. Den tid, som åtgår härför, måste enligt styrelsens
förmenande upptagas under titeln »skogsvårdslagarnas efterlevnad». Om en
nedskärning av normalprogrammet av några skäl skulle befinnas nödvändig,
anser styrelsen, att ett genomförande av programmet till 75 procent är ett
absolut minimum.

Skogsvärdsstgrelsen i Värmlands län:

Om såsom av utredningen föreslagits normalprogrammet skulle omsättas
till endast 65 procent, skulle volymen av skogsvårdsarbetet och då givetvis
särskilt de för all god skogsvård grundläggande utsyningarna bliva rent katastrofalt
reducerade. För styrelsen framstår det som helt ofattbart, huru i
våra dagar, då ju allt göres inom näringslivets olika områden för att höja och
förbättra produktionen för skogsvården — skogsproduktionens grundval —
i en offentlig utredning kan rekommenderas en tillbakagång. Som enda motiv
för ett sådant märkligt ställningstagande anföres, att ifrågavarande landsdelar,
bland annat Värmland, i skogsvårdshänseende redan hunnit längre
fram, än det rent teoretiskt framdeducerade programmet funnit behövligt.
Styrelsen vill i detta sammanhang nämna några siffror. För de angivna skogsvårdsåtgärderna
»biträde vid stämpling» och »beståndsvård och avverkning»
fastställdes för Värmlands vidkommande per år tillsammans (5 936 +
1 939=) 7 875 rese- och förrättningsdagar eller med 65 procent reducering
5 119 dagar. Till jämförelse mellan det genom normalprogrammet rent teoretiskt
beräknade antalet behövliga rese- och förrättningsdagar för sagda
arbetsuppgifter och de i verkligheten använda vill styrelsen hänvisa till av
utredningen själv anförda medeltal för åren 1936—1939 eller (7 068 + 2 645
=) 9 713 dagar. För åren 1942—1945 överstiger för stämplingsbiträde antalet
rese- och förrättningsdagar i medeltal per år 12 300.

Skogsvårdsslyrelsen förutsätter, att skogsstyrelsen icke stillatigande kan
åse. hurusom utvecklingen inom betydande delar av landet — något som
oundgängligen mäste bliva fallet, om utredningens program godtages — vrides
tillbaka flera årtionden till oöverskådlig skada icke blott för skogsägarna
själva ulan även för den för hela landet så betydelsefulla träindustrien.

Då vad normalprogrammet beträffar alla de areal- och löpmetertal m. lii.,

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

varpå planen bygger, saknas och då dessa okända åtgärdsmängder därefter
omräknats till »rese- och förrättningsdagar» efter likaledes icke angivna förvandlingstal,
undandrar sig planen varje möjlighet till objektiv granskning.
Den gjorda utredningen kan icke undgå att förlora i värde, sedan konstaterats,
att i vissa fall sakligt felaktiga utgångstal kommit till användning. Att
som skett i fråga om arbetsuppgifternas fördelning på ordinarie och extra
(tillfällig) personal räkna med samma relationstal för hela landet, måste
ofrånkomligen vara sakligt oriktigt. Utsyningarna måste obestridligen bliva
avsevärt mera säsongbetonade inom norra och mellersta Sverige än inom
.landets sydligare delar. Under sådana omständigheter måste nied ekonomisk
klok organisation behovet av extra och tillfällig personal bliva större inom de
nordliga länen, dit Värmland i detta sammanhang måste räknas, än längre
söderut. En direkt felräkning har ägt rum såtillvida, som i fråga örn de
delar av landet, inom vilka norrländska skogsproduktionsanslaget kan tågås
i anspråk, sådana arealer, som beräknades få del av sagda anslag — utom
beträffande betesanläggningar — även medräknats i normalprogrammet.
Skogsvårdsstyrelsen finner sig nödsakad draga i tvivelsmål, huruvida verkligen
ett program som det framlagda kan, på sätt utredningen avser, läggas
till grund icke blott vid fastställande av respektive styrelsers personalstater
utan också — och det är för skogsvårdsstyrelserna troligen betydelsefullare
— »tjäna till ledning vid bedömandet av skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsstater».

Slutligen anser sig styrelsen icke kunna underlåta att framföra en rent
principiell erinran mot att ett, på sätt nu har skett, framkalkylerat program
överhuvud kan läggas till grund för bedömandet av respektive skogsvårdsstyrelsers
personal- och medelsbehov. Vid programmets framkonstruerande
har man utgått från att en viss, för respektive län framräknad, mängd eftersatta
skogsvårdsarbeten skola inom viss tid utföras. Så långt torde måhända
intet annat vara att erinra, än alt volymen av förefintliga dylika skogsvårdsbehov
omöjligen kan med erforderlig säkerhet bedömas. Detta sistnämnda
vitsordas ju för övrigt öppet av utredningen. När man därefter skall omräkna
de sålunda som erforderliga beräknade skogsvårdsarbetena till skogsvårdsstyrelseprestation.
synes man emellertid helt bortsett från, att ifrågavarande
skogsvårdsåtgärder överhuvud — med undantag av den relativt obetydliga
del, som kan på laglig väg framtvingas — icke kunna komma till stånd utan
»tredje mans» medverkan nämligen skogsmarkens ägares. Örn — som beklagligtvis
ej sällan fortfarande är fallet — denne icke vill eller mäktar påtaga
sig å honom belöpande andel i åtgärdernas genomförande, kan ingen
än så stor ordinarie skogsvårdsstyrelsepersonal motväga detta hinder. I vilken
omfattning denna, av utredningen till synes helt förbisedda, omständighet
kan och bör inverka på respektive personalstaters storlek och sammansättning
undandrager sig emellertid styrelsens bedömande.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län:

Att som utredningen gjort låta detta program bliva helt vägledande för
dessa frågors bedömande för varje särskild skogsvårdsstyrelse även för närliggande
tid och att helt bortse från styrelsernas nuvarande personalorganisation
och arbetsinriktning synes betänkligt. Sålunda förefaller det ej rimligt,
att i Blekinge län (158 000 lia utan egen förvaltning) skulle erfordras 50 procent
flera stämplingsdagar än i Västmanlands län (194 000 lia) och 25 procent
flera än i Örebro län (210 000 ha) eller att i Kristianstads län (199 000 lia)
skulle erfordras 76 respektive 44 procent flera dagar än i nämnda län. detta
desto mindre som under jämförelseåren 1936—1939 antalet dylika dagar i

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Blekinge län varit blott 40 procent i jämförelse med Västmanlands och örebro
län och 50 procent i Kristianstads län.

Om ett 100-procentigt genomförande av normalprogrammet icke är möjligt
för landet i dess helhet, anser styrelsen dock så kunna ske för de
södra delarna av landet, främst Mellan-Sverige. En överarbetning av beräkningen
av arbetskraftsbehovet och därmed av föreslagna personalstater bör
komma till stånd. Enligt programmet skulle i Västmanlands län erfordras
blott 1 955 dagar för stämplingsbiträde, reducerat till 65 procent blott 1 270
dagar. Då dylika biträdesdagar under jämförelseåren utgjort i medeltal 2 283
(korrigerad uppgift) skulle programmet innebära en minskning med ej mindre
än 45 procent.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län:

Även om normalprogrammet enligt skogsvårdsstyrelsens mening kan tjäna
till ledning vid bestämmandet av skogsvårdsstyrelseverksamhetens totala omfattning,
får därav icke dragas den slutsatsen, att programmet lämpligen kan
användas även vid avvägning av skogsvårdsstyrelsernas inbördes ställning.
Jämförelser mellan de olika områdena vittnar också om felbedömningar och
felaktigheter av stora mått i det på ett heterogent material upprättade programmet.
En saklig granskning av detsamma kan ej verkställas utan tillgång
till det grundläggande åtgärdsprogrammet.

Bristerna i produktionshänseende å skogar utan egen förvaltning äro alltjämt
stora, störst längst i norr och längst i söder. Båtnaden står i direkt proportion
till bonitet och priser. Dessa omständigheter, framför allt normalproduktionen,
synas böra tillmätas grundläggande betydelse vid avvägningen
de olika områdena emellan. Detta så mycket mera som goda och efter
objektiva grunder fixerbara uttryck för storleken av arbetsuppgifterna lätt
kunna framställas genom att multiplicera arealen med normalboniteten. För
ernående av en rättvis avvägning olika skogsvårdsstyrelser emellan synes
därvid angeläget att arealen skogar utan egen förvaltning bestämmes efter
likartade grunder, vilket icke torde ha varit fallet vid normalprogrammets
upprättande. Den efter förenämnda beräkningar framkommande relationen
mellan de normala arbetsuppgifternas storlek inom olika områden avviker
betydligt från den i normalprogrammet framkomna relationen.

Beträffande län med relativt goda skogsförhållanden markera påtalade
differenser, att utredningen underskattat arbetsuppgifterna i dessa län. Detta
framgår också av en eljest oförklarlig variation i utredningens förslag. De
differenser, som i övrigt äro mest framträdande, falla på län, som på grund
av sin lagstiftning äro i behov av en extra förstärkning såväl i fråga örn personal
som medel. Vid godtagande av förenämnda nomalproduktion som
grundval för en i detta hänseende behövlig rikslikare måste sålunda i första
hand vissa tillägg göras för av skogslagstiftning betingad merkostnad. En
väl motiverad och lätt utförbar uppjustering bör dessutom ifrågakomma
bland annat på grund av större eller mindre förekomst av skogar med egen
förvaltning.

Skogsvårdsstyrelsen förordar, att av utredningen föreslagna personalförteckningar
och avlöningsstater omarbetas efter av styrelsen skisserade grunder.
örn detta ej befinnes lämpligt, ansluter sig styrelsen lill herr Hellbackens
m. fl. reservation.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län:

Vad beträffar det s. k. skogsprogrammet borde däri de olika arbetsuppgifterna
ha till arten angivits och klart fixerats, varjämte målsättningen för
skogsvården borde lia närmare preciserats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Förutsättningarna för att föreslagna arbeten av skilda slag i praktiken
verkligen kunna komma till utförande ha icke klarlagts. Beträffande kulturerna
i Norrland har det exempelvis icke utsagts, huruvida det finns tillgänglig
arbetskraft att inom den kalkylerade tiden genomföra normalprogrammets
omfattande skogsodlingsverksamhet, örn det finns frö, plantor
o. s. v. Inom Västerbottens län är exempelvis inte mindre än 12 000 dagar
per år anslagna till kulturer och liknande arbeten. Detta skulle^ innebära, att
ungefär 100 förrättningsmän under 6 månader uteslutande måste vara sysselsatta
med planläggning m. m. av sådana arbeten. Detta torde vara praktiskt
omöjligt att genomföra. Reduceringen till 65 procent skulle för skogsvårdsstyrelserna
i Gävleborgs och Värmlands län innebära en minskning av
verksamheten jämfört med åren 1936—1939. För övriga skogsvårdsstyrelser
skulle normalprogrammet däremot trots revideringen innebära en ökning av
verksamheten.

Styrelsen vill bestämt motsätta sig någon inskränkning i styrelsens hittillsvarande
verksamhet. Ännu torde ingen kunna påstå, att skogsvården står
på så hög nivå inom länet, att en mera extensiv skötsel av skogarna skulle
vara att rekommendera. Utredningens strävan att »likrikta» skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet kan visserligen ur vissa synpunkter ha fog för sig,
men då detta drives så långt, att rättesnöret för skogsvården skall utgöra
medeltalet av hittills utvunna resultat och framgångar då släpper man kontakten
med verklighet och det praktiska livets lagar. Skall skogsvårdsstyrelseverksamheten
inom vissa län hållas tillbaka endast på den grund, att det
exempelvis finns mindre arealer kalmarker och restskogar än inom andra
län, kommer detta knappast att stimulera den initiativkraft och framåtanda
som utredningen värdesätter så högt.

Skogsvårdsstyrelsen anser att normalprogrammet utformats och tillämpats
under alltför liten hänsyn till variationerna i skogsvårdsstyrelsernas arbetssätt
och nuvarande intensitet i skogsvårdsstyrelsearbetet. Man kan och får
inte genomföra en nivellering av skogsvårdsstyrelseverksamheten efter en viss
schablon.

Skogsvårdsstyrelsen biträder den reservation, enligt vilken normalprogrammet
ansetts böra genomföras till 75 procent, dock endast vad gäller
skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs och Värmlands län.

Även örn normalprogrammet får anses kunna läggas till grund för beräkning
av skogsvårdsstyrelseverksamhetens totala omfattning inom landet, behovet
av arbetskraft och medel, är det i detaljerna behäftat med så stora
-brister och till och med felaktigheter, att det enligt styrelsens uppfattning
endast i mycket stora drag kan användas som grund för bedömandet av personalstater
och medelsbehov för de särskilda skogsvårdsstyrelserna. Mot den
föreslagna nedskärningen av skogsvårdsstyrelsernas stämplingsverksamhet
vill styrelsen på det allra kraftigaste protestera.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län:

Det bör framhållas, att ett fullföljande av programmet till endast 65 procent
skulle innebära icke blott en stagnation i utvecklingen utan även en icke
oväsentlig inskränkning av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet inom Värmlands,
Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län. Styrelsen har funnit,
att normalprogrammet bör jämkas för att bättre och säkrare kunna tjäna
som underlag för bland annat avvägning av personalstaterna inom de olika
skogsvårdsstyrelserna. Härvid bör den »normala» verksamhet från gången
tid, vilken kommer till uttryck i antalet rese- och förrättningsdagar under
åren 1936—1939, tillmätas lika stort .inflytande som de genom de sakkunnigas
utredningsman vunna resultaten. Skogsvårdsstyrelsen har lagt fram ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

»realprogram», som utarbetats enligt nämnda principer och utgör medeltal
av verksamhetens relativa omfattning enligt normalprogrammet och under
åren 1936—1939. Vissa merendels små förskjutningar av skogsvårdsstyrelsernas
rangordning skulle bliva följden, örn realprogrammet i stället för
normalprogrammet lägges till grund för bedömning av verksamhetens omfattning
inom respektive skogsvårdsstyrelser. Detta skulle dock endast innebära
ett mjukare förlopp av den expansion, som inom alla skogsvårdsstyrelser
erfordrades för genomförandet av det på åtgärdsinventeringen grundade
skogsprogrammet. Ingen av styrelserna skulle sålunda behöva inskränka sin
verksamhet i jämförelse med 1936—1939 års volym, även om realprogrammet
genomfördes endast till 65 procent. Vid ett närmare studium av normalprogrammet
finner man många förvånande uppgifter, såsom till exempel att
verksamheten i Västernorrlands län i anledning av »skogslagarnas efterlevnad»
skulle reduceras med cirka 1 000 dagar per år. Detta är en följd av
normalprogrammets schahlonmässighet, som icke tager hänsyn till att Västernorrlands
län är det av skogsbete och skogsfångstservitut mest betungade
av alla län och bland annat därför är särskilt arbetskrävande vid övervakandet
av skogslagarnas efterlevnad. Skogsvårdsstyrelsen förordar, att det
framlagda realprogrammet i stället för normalprogrammet får tjäna som underlag
vid bedömandet av personalstaten och medelstilldelning för nettoomkostnaderna.
Med hänsyn till en ringa expansionsmöjlighet, som även realprogrammet
skulle medgiva, förordar styrelsen på det livligaste det i reservationen
av herr Hellbacken m. fl. framförda förslaget, att skogsprogrammet
genomföres till 75 procent.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län:

Skogsvårdsstyrelsen finner det helt naturligt, att ett arbetsprogram måste
läggas till grund för styrelsens organisation och framtida medelsbehov. Normalprogrammet
torde emellertid endast i stoi-a drag kunna giva en föreställning
härom, men styrelsen godkänner detsammas slutsumma i fråga örn antalet
beräknade förrättningsdagar såsom utgångspunkt för bedömandet av
styrelsens behov av personal och medel. För skogsvårdsstyrelsens del skulle
det betyda en väsentlig utökning av verksamheten, även om programmet nedskures
till 65 procent men den ifrågasatta utökningen skulle beträffande vissa
grenar av styrelsens verksamhet knappast kunna genomföras. Att t. ex. ägna
5 092 dagar åt återväxtålgärder torde knappast vara möjligt med hänsyn till
den korta tid, som står till buds för de mest arbetskrävande av dessa åtgärder,
sådd och plantering. Styrelsen skulle däremot få minska sin stämplingsverksamhet,
vilket ju icke kan anses lämpligt. Styrelsen stöder herr Hellbackens
m. fl. reservation rörande normalprogrammets genomförande till 75 procent.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län:

För Västerbottens län skulle det reducerade normalprogrammet omfatta
23 000 rese- och förrättningsdagar mot det att skogsvårdsstyrelsen i verkligheten
använt 27 486 dagar i medeltal per år under perioden 1936—1939.
Skogsvårdsstyrelsen anser att en schablonmässig reduktion av normalprogrammet
med samma procent för samtliga skogsvårdsstyrelser icke är berättigad.
Vid beräkningen av styrelsens organisation bör minst 75 procent av
normalprogrammet läggas till grund.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län:

En reducering av normalprogrammet lill 65 procent skulle innebära en beskärning
av styrelsens nuvarande verksamhet beträffande kontrollen av
skogslagarnas efterlevnad och biträde vid stämpling. Styrelsen ansluter sig
till den mening, som i särskilt yttrande framförts av herr Hellbacken m. fl.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 samt. Nr 120. 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Departementschefen.

Tidigare har icke företagits någon mera fullständig undersökning rörande
omfattningen av landets samtliga skogsvårdsstyrelsers arbetsuppgifter. Att
en dylik undersökning icke utförts torde i viss mån ha sin grund i att
styrelserna verkat relativt fristående och bedrivit sitt arbete var och en efter
de linjer, som vederbörande styrelse ansett lämpliga och ändamålsenliga. Detta
i förening med påtagliga ojämnheter i styrelsernas inkomster av skogsvårdsavgifter
har, såsom skogsvårdsstyrelseutredningen framhållit, medfört att
intensiteten och den allmänna inriktningen av styrelsernas verksamhet växlat
starkt mellan skilda skogsvårdsstyrelser. Betydande svårigheter ha med
hänsyn till nu berörda förhållanden förelegat att överblicka skogsvårdsstyrelsemas
behov av personal och medel för verksamhetens bedrivande. Under
sådana omständigheter är det uppenbarligen till avsevärt gagn att genom den
av utredningen verkställda undersökningen av åtgärdsbehovet å enskildas
skogar erhållits en allmän överblick över storleken av de arbetsuppgifter som
böra åvila varje skogsvårdsstyrelse. Genom en sådan undersökning torde man
kunna få ett ungefärligt begrepp om vilken omfattning verksamheten under
den närmaste tiden hos de olika skogsvårdsstyrelserna normalt bör ha. Även
i andra avseenden bör en dylik undersökning, såsom utredningen också framhållit,
vara av värde.

Vid sin undersökning har utredningen tillämpat den metoden att först
söka beräkna vilken mängd av olika slags åtgärder, som årligen kan anses
erforderlig inom skilda skogsvårdsstyrelsers områden, och därefter med ledning
av statistiska uppgifter angående den hittillsvarande skogsvårdsstyrelseverksamheten
uttrycka detta åtgärdsbehov i antal rese- och förrättningsdagar
för befattningshavare av skilda kategorier. Utredningen har i fråga om skogstillståndet
byggt sin undersökning huvudsakligen på resultaten av riksskogstaxeringarna
och inventeringar av vedskog samt på uppgifter, som inhämtats
från skogsvårdsstyrelserna.

Det är givet, att en åtgärdsinventering av nu antytt slag icke kan giva
några exakta resultat, bland annat därför att kännedomen örn det nuvarande
skogstillståndet på enskildas skogar är mycket ojämn och på sina håll
bristfällig. Vidare blir det alltid en bedömningsfråga, inom hur lång tid sådana
engångsåtgärder som grundförbättringar och eftersatta återväxtåtgärder
böra vara i sin helhet fullbordade. Icke heller åtgärdsbehovets omräkning
i rese- och förrättningsdagar kan bliva annat än ungefärlig. Utredningen
har också framhållit att undersökningen under alla omständigheter måste
betraktas som en tämligen grov kalkyl.

I likhet med utredningen finner jag emellertid, att det framlagda undersökningsresultatet
och det därpå grundade s. k. normalprogrammet böra
kunna tjäna såsom allmän ledning vid ställningstagandet till frågorna om
skogsvårdsstyrelsemas personalorganisation och medelstilldelning. De erinringar,
som i många yttranden framställts i fråga örn normalprogrammet,

Kungl. Majlis proposition nr 126.

bottna till stor del i uppfattningen, att normalprogrammet skulle bliva mer
eller mindre i detalj bindande för skogsvårdsstyrelsema och att därför hänsyn
vid programmets uppgörande bort tagas till lokala särförhållanden av
olika slag, såsom exempelvis att proportionen mellan fast och tillfällig personal
icke bör vara densamma i skilda landsdelar. Om programmet, såsom
nyss antytts, får endast i stora drag tjäna till vägledning, torde dessa erinringar
icke få tillmätas någon avgörande betydelse.

Jag anser alltså, att normalprogrammet i princip bör kunna godtagas som
ram för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet samt tjäna till ledning vid bedömandet
av skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation och medelsbehov, såväl
för landet i dess helhet som även, ehuru med möjlighet till jämkningar,
för varje särskild styrelse. I detta sammanhang vill jag emellertid understryka
de uttalanden som gjorts av utredningen och i vissa yttranden därom,
att normalprogrammet icke bör vara något en gång för alla bestämt utan bör
undan för undan revideras under hänsynstagande till den ökade kännedom
örn skogarnas tillstånd, som kan erhållas, och till skogsvårdens utveckling
och behov. Det torde få ankomma på skogsstyrelsen att i nära samarbete
med skogsvårdsstyrelsema fullfölja arbetet härmed.

En fråga, som särskilt upptagits till behandling i de över utredningens betänkande
avgivna yttrandena, är den i vilken omfattning normalprogrammet
för närvarande bör genomföras. Uppenbarligen skulle det vara mest
önskvärt att ett hundraprocentigt genomförande av programmet kunde komma
till stånd. Landets skogar äro otvivelaktigt i stort behov av att skogsvårdsverksamheten
erhölle den omfattning som programmet avser, icke minst
i fråga om de grundförbättrande åtgärderna och försättandet i produktivt
skick av kalmarker m. m. Kostnaderna för statsverket skulle såsom utredningen
framhållit vid ett omedelbart realiserande av programmet bliva högst
betydande. Sett på lång sikt skulle det ur nationalekonomiska synpunkter
sannolikt ställa sig förmånligare att snarast genomföra normalprogrammet i
dess helhet. Emellertid torde detta av flera skäl icke låta sig göra. Det torde
visa sig nödvändigt att på skogsbruket lägga en icke ringa del av de omfattande
kostnader, som här äro i fråga. Framför allt torde dock en sådan insats
av arbetskrafter — bade skolade och oskolade — som ett hundraprocentigt
realiserande av normalprogrammet skulle kräva, icke under nuvarande förhållanden
kunna ställas till förfogande för ändamålet, och icke heller lärer
man i nuvarande läge kunna räkna med tillräcklig tillgång på frö och plantor.
En beskärning.måste därför ske. Delade meningar kunna givetvis råda rörande
omfattningen av den nödvändiga nedskärningen. Vid övervägande av denna
fråga har jag i anslutning till utredningens förslag stannat för att för närvarande
räkna med ett genomförande av normalprogrammet till omkring 65
procent. Jag vill emellertid betona att detta endast får anses innebära en
riktlinje för skogsvårdsverksamheten under den närmaste tiden. Givetvis måste
skogsvårdsstyrelsernas olika förhållanden påkalla avvikelser från programmet
i skilda hänseenden. Särskilt vilt jag här understryka, att detta bör gälla de

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

skogsvårdsstyrelser för vilka en tillämpning av normalprogrammet i enlighet
med vad jag nyss anfört skulle medföra en inskränkning i deras verksamhet
i förhållande till densammas omfattning tidigare under en längre följd av år.
En dylik inskränkning bör enligt min mening icke ifrågakomma, där styrelsernas
verksamhet ur skogliga och ekonomiska synpunkter kan anses vara
klokt och tillfredsställande planerad. Icke heller avses att förhindra skälig
rörelsefrihet för styrelserna med avseende å skogsvårdsarbetets fördelning
på olika verksamhetsgrenar. Ett klart utrymme måste lämnas för styrelsernas
eget initiativ och egen handlingskraft. Det är även uppenbart att den största
hänsyn måste tagas till de lokala förhållandena, och det är att märka att dessa
äro bäst kända av styrelserna själva. Givetvis måste dock särskilt beaktas att
ingen verksamhetsgren blir obehörigen eftersatt. Enligt min uppfattning bör således
vid tillämpning av normalprogrammet icke någon som helst byråkratisering
eller schematisering av styrelsernas verksamhet komma i fråga. För
att denna skall följa de för skogshanteringen i riket i dess helhet såsom
lämpliga ansedda principerna för skogsvårdspolitiken och i övrigt ansluta
sig till statsmakternas ekonomiska intentioner är det emellertid såsom jag
tidigare framhållit påkallat att vissa riktlinjer finnas att tillgå.

Vad slutligen angår frågan om skogsvårdsstyrelsernas verksamhet i anledning
av norrländska skogsproduktionsanslaget anser jag i likhet med utredningen
att åtminstone tillsvidare denna verksamhet icke bör falla inom
ramen för styrelsernas så att säga mera ordinarie arbete. Någon egentlig dubbelräkning
i normalprogrammet av denna verksamhet torde icke, såsom i
vissa yttranden gjorts gällande, ha förekommit. Dels har den väsentliga del
av verksamheten, som sammanhänger med betesfrågorna, enligt vad som
framgår av betänkandet överhuvud icke inräknats i normalprogrammet, och
dels pågår vid sidan av produktionsanslagsverksamheten inom norrlandslänen
bidragsverksamhet i anledning av övriga s. k. särskilda skogsvårdsanslag
på samma sätt som inom landet i övrigt.

VI. Skogsvårdsstyrelsernas personalbehov.

Skogsvårdsstyrelseutrcdningen.

Utredningens förslag angående skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation
bygger i stort sett på de nuvarande förhållandena. Med hänsyn till den föreslagna
anställningsformen — kontraktsanställning tillsvidare med viss uppsägningstid
— har utredningen emellertid icke ansett sig böra bibehålla de
nuvarande kategorierna »ordinarie» och »extra ordinarie» befattningshavare
utan behandlat den personal, som under alla förhållanden kunde anses motsvara
skogsvårdsstyrelsernas stadigvarande behov av årsanställd personal —
den fasta personalen — som en enhet. Denna personal är enligt förslaget
avsedd att erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt och benämnes i betänkandet
skogsvårdsstyrelsernas ordinarie personal. Återstoden av styrelsernas
personal har hänförts till extra och tillfällig personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Utredningen har till en början behandlat frågan, vilka olika slag av
ordinarie befattningar, sora böra finnas vid skogsvårdsstyrelserna.

I fråga örn den skogshögskoleutbildade personalen har utredningen i denna
del anfört följande.

Hos varje skogsvårdsstyrelse bör finnas anställd en länsjägmästare med
uppgift såsom hittills att leda skogsvårdsarbetet samt vara föredragande inför
styrelsen och chef för dess övriga personal.

Vid de större skogsvårdsstyrelserna torde behov föreligga av en biträdande
länsjägmästare, på vilken skulle kunna överflyttas en del av länsjägmästare^
arbetsuppgifter och som vid behov kan vikariera för denne. Det har
emellertid synts utredningen angeläget, att denne befattningshavare behåller
den direkta kontakten med fältarbetet och icke blir alltför bunden vid expeditionen.
Utredningen har därför tänkt sig, att befattningshavaren samtidigt
skulle vara chef för ett distrikt av skogsvårdsstyrelseområdet, därvid förutsatts,
att detta distrikt icke göres alltför stort.

Vissa större skogsvårdsstyrelseområden äro för närvarande uppdelade på
distrikt, vart och ett under en distriktsjägmästare såsom chef. Enligt utredningens
uppfattning är detta en organisationsform, som är av stort värde i
sådana län, där arbetsuppgifternas mängd och de stora avstånden hindra
länsjägmästaren att själv hålla erforderlig kontakt med skogsägarna och länets
skogliga förhållanden. Utredningen tänker sig sålunda distriktsindelning
genomförd även inom vissa skogsvårdsstyrelseområden, där distriktsjägmästare
nu icke finnas. Distriktsjägmästarens uppgifter bliva i stort sett
jämförliga med vad som åligger länsjägmästaren i ett mindre län, med den
skillnaden att distriktsjägmästaren icke arbetar fullt självständigt utan sorterar
under en länsjägmästare, som utövar den allmänna ledningen av skogsvårdsarbetet.
Distriktsjägmästaren är icke heller föredragande inför skogsvårdsstyrelsen.
För att ändamålet med distriktsindelningen helt skall vinnas,
synes distriktsjägmästaren böra vara bosatt inom distriktet, om ej särskilda
skäl föranleda till annat. Därigenom undvikas onödiga resor såväl
för distriktsjägmästai-en som för övriga befattningshavare inom distriktet,
och även skogsägarna torde vinna på att icke ha för lång väg till den högste
skogsvårdstjänstemannen på orten. Dessa fördelar torde få anses uppväga
olägenheten av att vissa distriktsjägmästare bliva bosatta på annan ort än
länsjägmästaren och icke i samma utsträckning som eljest kunna anlita huvudexpeditionens
kanslipersonal. Utredningen förutsätter, att länsjägmästaren
på lämpligt sätt sörjer för att arbetet inom de olika distrikten bedrives
på ett enhetligt sätt och att distriktsjägmästarna få tillfälle att utbyta erfarenheter
såväl med honom som sinsemellan. Detta synes kunna ske exempelvis
i den formen, att distriktsjägmästarna — såsom för närvarande på vissa håll
praktiseras — med regelbundna mellanrum kallas till sammanträde inför
länsjägmästaren.

Vid de största skogsvårdsstyrelserna torde det även i fortsättningen vara
lämpligt att organisera arbetet så, att en särskild tjänsteman anställes såsom
ledare för sådana särskilt krävande skogstekniska uppgifter som diknings-,
skogsvägbyggnads- och taxeringsverksamhet. Såsom sammanfattande benämning
för dessa befattningshavare föreslår utredningen skogsteknisk ledare.

Den skogshögskoleutbildade biträdespersonal, som i övrigt behöves för
skogsvårdsstyrelscrnas arbetsuppgifter, föreslår utredningen uppdelad på två
kategorier, förste assistenter och assistenter. I de län, där biträdande länsjägmästare
saknas, kommer förste assistenten delvis att ersätta denne, dock

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

utan att förestå eget distrikt av skogsvårdsstyrelseområdet; i övrigt torde
han böra användas för andra kvalificerade uppgifter, såsom ledning av undervisnings-
och upplysningsverksamhet, diknings- och vägbyggnadsverksamhet
och dylikt. Assistenter slutligen torde böra sysselsättas med likartade
uppgifter på det sätt, som inom varje särskilt skogsvårdsstyrelseområde befinnes
mest ändamålsenligt. I vissa fall synes en assistent lämpligen kunna
indelas till tjänstgöring på ett eller flera distrikt såsom biträde åt distriktsjägmästare.

Beträffande skogsvårdsstyrelsernas personal med skogsskoleutbildning har
utredningen konstaterat, att betydande olikheter i fråga örn organisationen
för närvarande rådde mellan skilda skogsvårdsstvrelser samt att en brist läge
däri, att länsskogvaktarna ej hade någon som helst möjlighet till befordran.
Utredningen har emellertid ej funnit några mera genomgripande förändringar
i den nuvarande länsskogvaktarorganisationen påkallade utan förordat,
att den ordinarie personalen till huvudsaklig del skulle utgöras av länsskogvaktare
med eget tjänstgöringsområde och biträdande länsskogvaktare.

I detta sammanhang har utredningen tagit upp frågan om ändrad tjänstebenämning
för länsskogvaktarna. Härom anföres i betänkandet följande.

Mot den vedertagna benämningen länsskogvaktare, vilken i allmänhet begagnats
alltsedan skogsvårdsstyrelsernas tillkomst, ehuru den icke fastslagits
i författning förrän genom 1923 års skogsvårdsstvrelseförordning, har från
befattningshavarnas sida riktats en bestämd kritik, som går ut på att det i
benämningen ingående ledet skogvaktare dels icke motsvarar deras arbetsuppgifter
utan ger en oriktig föreställning om dessa och dels numera i mycket
stor utsträckning användes av personer utan någon som helst utbildning
och därför verkar deklasserande på länsskogvaktarekåren. Därjämte har
framhållits, att tendensen under senare år inom andra områden varit att införa
andra tjänstebenämningar för skogsskoleutbildad personal (exempelvis
»skogsinspektorer» hos skogsägareföreningarna och »yrkeslärare» inom
skogsundervisningsväsendet samt sedan lång tid tillbaka »kronojägare» hos
domänverket). Utredningen finner, att denna kritik i stor sett är välgrundad
och att de föreslagna nya benämningarna skogs-(vårds) konsulent och skogsvårdsmästare
båda synas vara i sakligt avseende att föredraga framför den
nuvarande. Detta gäller i än högre grad, om examen från statens skogsmästarskola,
såsom utredningen förordar, uppställes såsom önskvärd för ifrågavarande
personal. Av de föreslagna benämningarna har utredningen för sin del
stannat för benämningen skogsvårdskonsulent.

Utredningen har övervägt olika tänkbara alternativ till typorganisation
beträffande skogsvårdsstyrelsernas skogsskoleutbildade personal. Härvid har
utredningen såväl med tanke på skogsvårdsverksamheten som ur befordringsoch
rekryteringssynpunkt funnit sig böra förorda en typorganisation, som i
princip överensstämmer med den organisation, som för närvarande tillämpas
inom flertalet län, nämligen med en skogsvårdskonsulent såsom föreståndare
för varje område och därjämte för ungefär vart tredje område en biträdande
skogsvårdskonsulent. Sistnämnda befattningshavare avses emellertid enligt
förslaget icke genomgående vara knutna till vissa områden utan kunna sättas
in där behov yppas, även om det enligt utredningen vore till fördel för arbetet,
örn alltför täta ombyten av verksamhetsfält undvekes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Utredningen tiar härjämte funnit sig böra föreslå inrättande av ett antal
befattningar med högre löneställning än skogsvårdskonsulent. Härom anföres
i betänkandet följande.

Vissa av de arbetsuppgifter, som kunna utföras av skogsvårdsstyrelsernas
skogsskoleutbildade personal, äro särskilt kvalificerade. Detta gäller exempelvis
viss undervisningsverksamhet, lämpligen förenad med förestånderskap
för skogsvårdsgård, oell vidare speciella uppgifter såsom planläggning av
väg- och dikningsföretag etc. Med hänsyn härtill och då utredningen anser
önskvärt, att styrelsernas personal med skogsskoleutbildning berndes bättre
befordringsmöjligheter än vad nu är fallet, har utredningen funnit sig böra
föreslå, att ett antal befattningar inrättas med högre löneställning än skogsvårdskonsulent,
nämligen såsom förste skogsvårdskonsulent och såsom
skogsteknisk konsulent. En förste skogsvårdskonsulent avses liksom skogsvårdskonsulenterna
förestå eget distrikt av skogsvårdsstyrelsens område men
därjämte vara föreståndare för skogsvårdsgård eller i övrigt handhava mera
kvalificerade upgifter, särskilt i fråga örn undervisning. Skogsteknisk konsulent
torde böra sysselsättas uteslutande med sådana speciella skogsjtekniska
arbetsuppgifter, som nyss nämnts. Någon förmansställning i förhållande
till skogsvårdskonsulenterna skulle icke tillkomma vare sig förste skogsvårdskonsulent
eller skogsteknisk konsulent.

I fråga örn kanslipersonalen har utredningen utgått från att organisationen
borde vara sådan, att den skogligt utbildade personalen såvitt möjligt
odelat kunde ägna sig åt fältarbetet. Det läge emellertid i sakens natur, att
en rationell arbetsfördelning mellan skogligt utbildad personal och kanslipersonal
vore lättare att genomföra vid skogsvårdsstyrelsen i ett stort län
än vid en mindre styrelse. Man torde alltså enligt utredningen få räkna med
en viss organisatorisk olikformighet i förevarande hänseende. Vad angår de
särskilda befattningarna har utredningen anfört följande.

Utredningen anser behov föreligga för inrättande vid samtliga skogsvårdsstyrelser
av särskilda befattningar för ledning av kansliarbetet. Innehavaren
av en dylik befattning, förslagsvis benämnd kansliföreståndare, skulle närmast
under länsjägmästaren vara chef för kansliets övriga personal och svara
för kansliarbetets behöriga gång. Kansliföreståndaren torde därjämte normalt
böra handhava kamerala uppgifter: ansvara för bokföringen och kassaförvaltningen
samt utföra statistiska och andra sifferutredningar. Enligt utredningens
förslag angående skogsvårdsstyrelsernas medelsförvaltning kommer
kansliföreståndaren vidare att kontrasignera och jämte länsjägmästaren
ansvara för utanordningar av medel från skogsvårdsstyrelsen.

För att biträda med bokföringen och kassaförvaltningen samt för att föra
styrelsens diarier synes erforderligt att vid de större skogsvardsstyrelserna
inrätta en befattning såsom kanslibiträde. Vid de största styrelserna torde
arbetets omfattning motivera alt därjämte en befattning såsom kansliskrivare
inrättas, i främsta rummet för kamerala uppgifter och kassagöromål.

övrig erforderlig ordinarie kanslipersonal vid skogsvardsstyrelserna torde
böra anställas såsom kontorsbiträdet Det förutsättes därvid, att skogsvårdsstyrelserna
få ekonomiska resurser att anställa extra och tillfällig arbetskraft
för skrivgöromål i erforderlig utsträckning.

I fråga örn det erforderliga antalet ordinarie befattningar
har utredningen ansett sig kunna i huvudsak bygga pa den verkställda under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

sökningen angående åtgärdsbehovet och det därpå grundade s. k. normalprogrammet.
Detta gäller dock endast den skogligt utbildade personalen; beträffande
kanslipersonalen har skogsprogrammet givetvis endast indirekt kunnat
tjäna till ledning.

I fråga om antalet befattningar för skogsskoleutbildad personal har utredningen
anfört följande.

För genomförande av normalprogrammet till 65 procent skulle vid skogsvårdsstyrelserna
erfordras 95 befattningshavare med skogshögskoleutbildning
får 1944 var antalet pensionsreglerade jägmästarebefattningar vid skogsvårdsstyrelserna
87, därav 9 vakanta utan att uppehållas på förordnande).
Av dessa skulle en komma på skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län samt två
på envar av skogsvårdsstyrelserna i Gotlands, Uppsala, Västmanlands, Göteborgs
och Bohus, Örebro, Blekinge, Södermanlands, Hallands och Stockholms
län, Kalmar läns södra landstingsområde, Skaraborgs och Kristianstads län
samt Kalmar läns norra landstingsområde. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands
län skulle behöva tre befattningshavare och skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs
län fyra. Fem skulle erfordras i Gävleborgs, Värmlands, Jönköpings
och Älvsborgs län, sex i Västernorrlands, sju i Kopparbergs, åtta i Jämtlands,
nio i Norbottens samt elva i Västerbottens län.

Detta gäller enligt en någorlunda strikt tillämpning av normalprogrammet.
Emellertid föreligga inom vissa län speciella omständigheter, som skulle
kunna åberopas till stöd för inrättande av ytterligare någon jägmästarebefattning.
I detta avseende må särskilt framhållas den starka ägosplittringen
inom Kopparbergs och vissa andra län och tillämpningen av norrländska
skogsproduktionsanslaget inom norrlandslänen. Beträffande Västerbottens
och Norrbottens län — de enda, där skogsproduktionsanslaget hittills tilllämpats
i större omfattning — tillkommer den omständigheten, att skogsvårdsstvrelsema
inom dessa län endast verkat i omkring 20 år (kustlandet)
respektive 10 år (lappmarken), varför förhållandevis mera intensivt arbete
fordras för att kunna stimulera skogsägarna till att bedriva rationell skogsvård
och för att bringa skogstillståndet å enskildas skogar i nivå med förhållandena
i andra delar av landet.

Vid övervägande av nu anförda förhållanden har utredningen stannat för
att förorda, att den på grundval av normalprogrammet beräknade personalstyrkan
för skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län utökas
med vardera en skogshögskoleutbildad befattningshavare.

I fråga om de särskilda befattningshavarekategorierna innebär utredningens
förslag följande.

En länsjägmästare avses för varje skogsvårdsstyrelse.

En biträdande länsjägmästare, tillika distriktsjägmästare, föreslås vid var
och en av de elva större skogsvårdsstyrelserna, från och med Östergötlands
till och med Västerbottens län enligt den av utredningen antagna ordningsföljden.

Lägst en och högst fem distriktsjägmästare anses erforderliga för de tio
större skogsvårdsstyrelserna, från och med Kronobergs län. På denna punkt
skiljer sig förslaget mera avsevärt från den nuvarande ordningen, i det att
distriktsindelning för närvarande finnes genomförd endast i Västernorrlands,
Kopparbergs, Jämtlands, Norrbottens och Västerbottens län.

En skogsteknisk ledare föreslås anställd vid vardera av skogsvårdsstyrelsema
i Kopparbergs, Jämtlands, Norrbottens och Västerbottens län.

En befattning såsom förste assistent föreslås inrättad vid varje skogsvårdsstyrelse
utom i Malmöhus län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Assistenter slutligen avses anställda vid de nio största skogsvårdsstvrelserna
från och med Gävleborgs län, till ett antal av tre i Västerbottens, två i
Norrbottens och en i övriga län.

Antalet befattningar för skogsskoleutbildad personal — bortsett från de
skogstekniska konsulenterna — skulle enligt utredningens beräkningar för genomförande
av normalprogrammet till 65 procent behöva ökas från 293 (pensionsreglerade)
år 1944 till omkring 370. För de särskilda styrelserna skulle
det erforderliga antalet utgöra lägst 3 (i Malmöhus län) och högst 42 (i Västerbottens
län). Jämfört med det föreslagna antalet jägmästarebefattningar
motsvarar detta lägst 2,5 (i Uppsala län) och högst 5,5 (i Kalmar läns norra
landstingsområde) samt i medeltal 4 befattningar per jägmästare, vilket utredningen
ansett vara en rimlig propoi-tion.

Med tillämpning av dessa beräkningar har utredningen för de särskilda
skogsvårdsstyrelserna föreslagit inrättande av befattningar såsom förste
skogsvårdskonsulent, skogsvårdskonsulent och biträdande skogsvårdskonsulent.

Till de befattningar för skogsskoleutbildad personal, som nu angivits, komma
enligt utredningens förslag 20 befattningar såsom skogsteknisk konsulent,
vilka föreslås inrättade en vid varje skogsvårdsstyrelse utom i Malmöhus,
Gotlands, Uppsala, Västmanlands samt Göteborgs och Bohus län, där full
sysselsättning enligt utredningens mening icke torde kunna beredas dylika
specialister. Vid de förut anförda beräkningarna av personalbehovet ha dessa
befattningar — ehuru avsedda för skogsskoleutbildad personal — med hänsyn
till sina kvalificerade arbetsuppgifter inräknats till hälften såsom skogshögskole-
och till hälften såsom skogsskoleutbildad personal.

Vad angår kanslipersonalen, föreslås såsom förut nämnts befattningar såsom
kansliföreståndare inrättade vid samtliga skogsvårdsstyrelser.

Kansliskrivarebefattningar avses skola inrättas en vid vardera av skogsvårdsstyrelserna
i Norrbottens och Västerbottens län.

Kanslibiträdesbefattningar förordas skola finnas vid skogsvårdsstyrelserna
från och med Östergötlands till och med Västerbottens län.

Av kontorsbiträdesbefattningar anser utredningen böra inrättas tre vid
skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län och två vid vardera av skogsvårdsstyrelserna
från och med Gävleborgs till och med Norrbottens län samt en vid
övriga skogsvårdsstyrelser.

Det sammanlagda antalet föreslagna kanslibefattningar utgör 73 emot år
1944 50 befattningar med pensionsrätt, varav 7 vakanta utan att uppehållas
på förordnande.

Med anledning av ett av norrlandskommittén framlagt förslag örn inrättande
vid skogsvårdsstyrelserna av särskilda befattningar såsom undervisningskonsulent
har utredningen anfört följande.

I normalprogrammet har räknats med en ökning av antalet förrättningsdagar
för undervisning och upplysning från något över 5 000 dagar till nära
20 000 dagar, för samtliga skogsvårdsstyrelser tillsammantagna. Även efter
en reduktion av normalprogrammet till 65 procent blir alltså utökningen

Kungl. Majlis proposition nr 126.

av arbetskraft för ifrågavarande verksamhet avsevärd. Utredningen utgår
från att denna utökning skall sätta skogsvårdsstyrelserna i stånd alt på ett
tillfredsställande sätt handhava den utvidgade verksamhet, solli utredningen
anser behövlig, och styrelsernas befattning med den skogliga utbildningen
kommer således enligt utredningens förslag att ingå i deras allmänna verksamhet.
Delvis torde handhavandet av undervisnings- och upplysningsverksamheten
komma att falla på de av utredningen föreslagna befattningarna
såsom förste skogsvårdskonsulent, vilka avses inrättade minst en vid varje
skogsvårdsstyrelse. Vid de mindre skogsvårdsstyrelserna är det givetvis i allmänhet
uteslutet att anställa en särskild jägmästare uteslutande för undervisning
och upplysning; verksamheten får anförtros åt någon därtill lämpad
befattningshavare vid sidan av andra arbetsuppgifter. Vid större skogsvårdsstyrelser
torde däremot vara lämpligt att verksamheten uppdrages åt en
skogshögskoleutbildad befattningshavare, som odelat får ägna sig åt densamma.
Vilken organisationsform som än väljes, är det angeläget, att en
befattningshavare har ansvaret för verksamheten.

I anslutning till vad sålunda föreslagits har utredningen gjort upp förslag
till personalförteckningar för skogsvårdsstyrelserna. Av vid detta protokoll
fogade tabeller (bil. 1—3) framgår dels antalet befattningshavare hos skogsvårdsstyrelsema
år 1944, dels antalet av utredningen föreslagna befattningar,
dels ock det antal befattningar, som varje styrelse i yttrande över utredningens
förslag angivit såsom erforderligt. Givetvis innebär utredningens förslag
icke, att samtliga skogsvårdsstyrelser skulle vara skyldiga att omedelbart
besätta alla i förteckningarna upptagna befattningar, och ej heller, att
styrelserna under alla omständigheter skulle vara förhindrade att inrätta ytterligare
befattningar. Förslaget är emellertid avsett såsom ett slags normalstater
för skogsvårdsstyrelserna, som de så snart förhållandena det tillåta
borde fylla ut och som de å andra sidan icke finge överskrida utan att särskilda
omständigheter visades föreligga, som motiverade en sådan åtgärd. Örn
en skogsvårdsstyrelse i något fall skulle få färre ordinarie befattningar enligt
utredningens förslag än de motsvarande icke vakanta pensionsreglerade befattningar,
som styrelsen för närvarande hade, borde styrelsen berättigas att
övergångsvis behålla de övertaliga befattningshavarna. Den personal, som erfordrades
för verksamheten i anledning av norrländska skogsproduktionsanslaget
borde såsom nämnts tillsvidare icke inräknas i skogsvårdsstyrelsernas
ordinarie personalbehov.

Såsom tidigare framhållits, anser utredningen normalprogrammet icke
kunna utan ändringar beräknas äga giltighet någon längre tid framåt. Bland
annat borde särskilda förhållanden, såsom t. ex. att arbetsuppgifterna kunna
vara mera säsongbetonade vid vissa skogsvårdsstyrelser än vid andra, i
framtiden vid den praktiska tillämpningen kunna motivera jämkningar i programmet.
Det vore enligt utredningen icke uteslutet, att jämväl ändringar i
personalstaterna på grund härav kunde visa sig erforderliga.

Rörande skogsvårdsstyrelsernas extra och tillfälliga person
a 1 har utredningen anfört bland annat följande.

Utöver av utredningen föreslagna ordinarie befattningar torde skogsvårdsstyrelsema
framför allt ur rekryteringssynpunkt bli tvungna att antaga såväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

skogshögskole- och skogsskoleutbildad personal som kanslipersonal med årsanställning.
I den mån denna personal får mera stadigvarande anställning,
torde den böra betecknas såsom extra personal. Arbetsuppgifterna för denna
extra personal torde i stort sett komma att bli desamma som för assistenter,
biträdande skogsvårdskonsulenter respektive kontorsbiträde!!. Utredningen
föreslår, att dessa befattningshavaregrupper erhålla tjänstebenämningarna
extra assistenter, extra skogsvårdsbiträden och extra kontors- eller skrivbiträden.

Av skogsvårdsstyrelsearbetets delvis säsongbetonade karaktär följer, att
styrelserna liksom hittills i stor utsträckning komma att bliva hänvisade att
anlita tillfällig arbetskraft utan årsanställning. Detta gäller särskilt den skogsskoleutbildade
eller av skogsvårdsslyrelserna själva utbildade personal, som
erfordras för stämpling, skogsodling etc. Det ligger i sakens natur, att denna
personal, till den del den äger skogsskoleutbildning, i viss utsträckning är
att betrakta såsom rekryteringspersonal.

Vid bedömande av det för varje skogsvårdsstyrelse erforderliga antalet
extra och tillfälliga skogliga befattningshavare kunna, såsom tidigare nämnts,
det s. k. normalprogrammets uppgifter angående antalet förrättningsdagar
för denna personal tjäna till ledning. Enligt normalprogrammet, reducerat
till 65 procent, är sistnämnda antal för hela landet avsevärt högre än årsmedeltalet
1936—1939 och något lägre än år 1943. Ser nian till de särskilda
skogsvårdsstyrelsema, äro förhållandena mycket varierande. För vissa styrelser
upptar normalprogrammet långt flera förrättningsdagar för tillfällig
personal än som hittills förekommit. Endast inom Värmlands och Gävleborgs
län har antalet förrättningsdagar för tillfällig personal under längre tid
överstigit det beräknade dagantalet, sedan normalprogrammet reducerats till
65 procent. Det får anses önskvärt, att den framtida verksamheten inom
nämnda län får bedrivas i samma utsträckning som hittills. Under de närmaste
åren torde de skogsvårdsstvrelser, där stor personalökning föreslagits,
endast successivt komma att utöka sin verksamhet. Under sådana förhållanden
torde kunna finnas möjligheter att bevilja medel i sådan utsträckning,
att nyssnämnda två skogsvårdsstyrelser ej skola behöva nämnvärt inskränka
sin verksamhet. Genom att skogsvårdsstyrelsernas befattning med
norrländska skogsproduklionsanslaget enligt utredningens förslag tillsvidare
icke inräknas i deras ordinarie verksamhet utan finansieras av förvaltningsbidrag
ur anslaget, kommer antalet extra och tillfällig förrättningspersonal
för de norrländska skogsvårdsstyrelsernas del med all säkerhet att bli betydligt
större än vad som följer av normalprogrammet.

Det antal extra och tillfälliga befattningshavare, sorn erfordras för kansliarbetets
behöriga utförande, är svårare afl bedöma. Utredningen räknar med
möjligheten, att detta antal kommer att bli större än som enbart ur rekryteringssynpunkt
vore motiverat. I den mån så blir fallet och ett stadigvarande
behov av kanslibefattningar utöver de föreslagna .således visar sig föreligga,
kan givetvis frågan örn inrättande av nya ordinarie befattningar tagas
under omprövning. Med hänsyn till den starka ökning i förhållande till det
nuvarande antalet pensionsreglerade befattningar, som utredningens organisationsförslag
innebär, är det dock enligt utredningens mening icke motiverat
att för närvarande inrätta flera ordinarie befattningar än som föreslagits.

Skogsvårdsstyrelsernas behov av extra och tillfällig personal torde få underkastas
årlig prövning av skogsstyrelsen i samband med granskningen av
skogsvårdsstyrelsernas sta t förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

I fråga om skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation har herr Ekman
avgivit särskilt yttrande och därvid uttalat i huvudsak följande.

Sedan skogsprogrammet uppbyggts, måste justeringar göras efter de faktiska
förhållandena, annars kan programmet lätt i vissa fall nedskära den
faktiskt föreliggande utvecklingen. Detta framgår av det föreslagna antalet
förrättningsdagar för stämpling i Gävleborgs och Värmlands län. Vad angår
skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län erfordras utöver de av utredningen
föreslagna befattningarna en skogsteknisk ledare för vägbyggena och en
studieledare för skogsskolan vid Kratten, och därjämte böra de föreslagna befattningarna
som biträdande skogsvårdskonsulent förändras till skogsvårdskonsulentbefattningar.
I enlighet härmed föreslås ändring av den för styrelsen
upprättade personalstaten.

Herrar Hellbacken, Lubeck och Sundberg ha i anslutning till sitt särskilda
yttrande i fråga om skogsprogrammets genomförande uttalat,
att den ordinarie personalorganisationen borde utökas med följande jägmästarebefattningar:
1 distriktsjägmästare inom vardera Västernorrlands,
Kopparbergs och Jämtlands län samt 1 assistent i vardera Skaraborgs, Kristianstads,
Kalmar norra, Gävleborgs, Värmlands, Jönköpings och Älvsborgs
län samt därjämte 4 assistenter, vilkas tjänstgöring skulle fördelas på återstående
län i den utsträckning, som för varje län kunde befinnas lämpligt.
Antalet befattningar tor skogsskoleutbildad personal borde enligt samma
grunder utökas med 40 skogsvårdskonsulenter, fördelade på de särskilda
skogsvårdsstyrelserna enligt en i reservationen (s. 213) intagen tabell, till
vilken här torde få hänvisas. Beträffande förslagets tillämpning uttalas vidare
följande.

Med hänsyn till att vissa av skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter äro
särskilt starkt säsongbetonade i övre Norrland, kan det vid närmare undersökningar
eventuellt befinnas ändamålsenligt, att antalet förut upptagna befattningar
minskas något för skogsvårdsstyrelserna i nämnda landsdel och
att dessa styrelser i stället få ökad medelstilldelning för anställande av tillfällig
personal. Vid prövning av de av skogsvårdsstyrelserna upprättade staterna,
torde det också komma att visa sig nödvändigt att vidtaga andra smärre
jämkningar av utredningens förslag till personalstaler.

Yttrandena.

Utredningens förslag att skilja mellan ordinarie (pensionsberättigad) personal
å ena sidan samt extra och tillfällig personal å den andra har i alla
yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Olika slag av ordinarie befattningar. I fråga örn de olika
slag av ordinarie befattningar, som förslaget avser, innehålla yttrandena i
huvudsak följande.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har funnit förslaget att biträdande
länsjägmästaren samtidigt skulle tjänstgöra som distriktsjägmästare
såväl mindre väl motiverat som föga ändamålsenligt. Styrelsen ville för
Norrbottens del allvarligt opponera mot en sådan anordning.

Kungl. Majlis proposition nr 126.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott har i likhet med utredningen
understrukit angelägenheten av att d i s t r i k t s j ä g m ä s t a r e i princip borde
vara bosatta inom sina distrikt.

Skogsvårcisstgrelsen i Norrbottens län har i fråga örn distriktsjägmästarnas
bostadsort anfört följande.

Utredningens förslag i denna del må ha sitt berättigande i sydliga län med
utmärkta kommunikationer, relativt korta avstånd och en topografisk struktur
av skogsvårdsstyrelseområdet, som tillåter en för arrangemanget lämplig
arrondering av distrikten. I Norrbotten kunna med nuvarande indelning av
området i fyra distrikt dessa näppeligen tänkas få en annan anordning än
ådalsvis, alltså i stort sett i anslutning till bebyggelserna utmed de fyra
huvudälvarna. Norrbotten företer ju en typisk ådalsbebyggelse, redan detta
liksom framför allt det förhållandet att också de skogliga intressena gruppera
sig kring älvarna och deras biflöden skulle göra en annan anordning
synnerligen sökt. Den enligt styrelsens mening enda naturliga distriktsindelningen
medför åter, att om än distriktsjägmästaren bodde centralt inom
distriktet detta icke, tack vare de ändock mycket stora avstånden och den
relativa bristen på kommunikationsmedel, skulle medföra sådana fördelar,
som utredningen motiverar sitt förslag med. Vidare skulle en sådan anordning
med de ödsliga förhållanden, som känneteckna Norrbottens landsbygd,
helt säkert medföra svårigheter för styrelsen att rekrytera kvalificerade befattningshavare
för ifrågavarande viktiga tjänster. Skogsvårdsstyrelsen måste
beträffande Norrbotten bestämt framhålla, att här föreligga särskilda tungt
vägande skäl för att de hittills rådande förhållandena beträffande distriktsjägmästarnas
bostadsort bibehållas,

I fråga om befattningarna som skogsteknisk ledare har skogsvårdsstgrelsen
i Värmlands län uttalat, att det syntes diskutabelt, huruvida särskilda
befattningar med denna titel behövde inrättas. Arbetsuppgifterna i
fråga ansåge styrelsen väl kunna inrymmas under en befattning såsom förste
assistent.

Sveriges jägmästares och forstmästares riksförbund har såsom sin mening
framhållit, alt titeln assistent finge anses mindre lämplig, enär ur densamma
ej kunde utläsas befattningshavarens tjänsteställning eller arbetsuppgifter.
Med hänvisning till domänverkets personalförteckning har förbundet
i stället föreslagit titeln biträdande jägmästare.

Länsjägmästareföreningen har föreslagit, att tjänstebenämningama förste assistent
och assistent utbytes mot förste länsjägmästareassistent respektive
^^jägmästareassistent.

Konsulenttiteln för skogsvårdsstyrelsernas skogsskoleulbildade personal
har varmt tillstyrkts av Sveriges länsskogvaktareförbund såsom ur alla
synpunkter påkallad och önskvärd. Förbundet har uttalat, alt ett avskaffande
av den sakligt sett uppenbart oriktiga och för ifrågavarande befattningshavare
synnerligen olämpliga skogvaktarebenämningen skulle hälsas med uppriktig
tillfredsställelse av vederbörande tjänstemän och säkerligen även av
skogsägarna. Förbundet har i detta sammanhang vidare åberopat innehållet
i en av förbundet den 15 maj 1945 avlåten skrivelse till skogsvårdsstyrelseutredningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Den föreslagna titelförändringen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av fem skogsvårdsstyrelser samt av Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.
I övrigt har i de flesta angiva yttrandena ändring av den nuvarande titeln
avstyrkts eller ifrågasatts. Såsom skäl härför har i huvudsak åberopats, dels
att länsskogvaktaretiteln vunnit hävd och ägde god klang, dels ock att benämningen
konsulent på andra områden, framförallt hos hushållningssällskapen,
användes för befattningshavare med högre utbildning och tjänsteställning.
I vissa yttranden lia för länsskogvaktarna föreslagits tjänstebenämningarna
skogsvårdsinstruktör, skogsvårdsmästare eller skogsmästare.

Förslaget om inrättande av befattningar såsom skogsteknisk konsulent
har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av skogsstyrelsen,
Sveriges länsskogvaktareförbund och alla skogsvårdsstyrelser utom styrelserna
i Blekinge och Älvsborgs län. I sistnämnda styrelse har dock vice ordföranden
anmält skiljaktig mening och tillstyrkt utredningens förslag.

Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Skaraborgs län ha livligt förordat
inrättande av ifrågavarande befattningar.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge lån har uttalat, att behov allmänt torde förefinnas
av en länsskogvaktare eller biträdande länsskogvaktare med teknisk
utbildning men att anledning saknades att i lönehänseende premiera denne
framför övriga länsskogvaktare, på vilka genomgående måste ställas så höga
krav, att de mer än väl uppvägde ifrågavarande tekniska specialkunskaper.

Utredningens förslag om inrättande av befattningar såsom förste
skogsvårdskon su lent har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
skogsstyrelsen, 13 skogsvårdsstyrelser och Sveriges länsskogvaktareförbund,
medan övriga 12 styrelser avstyrkt förslaget eller ifrågasatt dess lämplighet.
De betänkligheter som härvid anförts, ha huvudsakligen avsett svårigheten
att erhålla en rättvis befordringsgrund, därest befattningarna skulle
lämnas öppna för ansökningar även från andra skogsvårdsstyrelsers personal.
Flera styrelser lia förordat, att möjlighet i stället måtte beredas styrelserna
att tillerkänna förtjänta skogsvårdskonsulenter särskilt lönetillägg eller att
efter skogsstyrelsens medgivande placera dem i högre lönegrad.

Den föreslagna kansliorganisationen har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av skogsstyrelsen och de flesta skogsvårdsstyrelserna.

Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län har livligt förordat förslaget om inrättande
av kansliföreståndarebefattningar.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har ansett, att kansliföreståndaren
borde ha avlagt skogsmästareexamen.

De flesta skogsvårdsstyrelserna ävensom skogsvårdsstyrelsernas kanslipersonals
förening ha avstyrkt tjänstebenämningen kansliföretåndare och i stället
förordat titeln (skogsvårds-) kamrer. Föreningen har i detta hänseende
anfört följande.

Det synes föreningen meningslöst att frångå en tjänstetitel, som så fullkomligt
täcker tjänsteutövningen, såsom förhållandet är i detta fall. Principiellt
har utredningen strävat efter att få fram en tjänstetitel, som så nära som
möjligt täcker den avsedda tjänsten. Så synes hava varit fallet, då det gällt
länsskogvaktaretjänsterna, där utredningen ansett, att skogsvårdskonsulent

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

bättre skulle täcka en länsskogvaktares tjänsteutövning. Det förefaller då
ännu mera egendomligt, att för den tjänstemannagrupp, som utför ett utpräglat
kameralt arbete, frångå en redan existerande tjänstebenämning. I såväl
enskild som allmän tjänst har kamrerare som tjänstetitel gammal hävd
för befattningshavare, som omhänderba det kamerala och administrativa arbetet
inom en förvaltning.

Skogsvårdsstgrelsen i Södermanlands län har ej ansett erforderligt att inrätta
en så hög befattning som kansliföreståndare utan funnit tillräckligt, att
den högste befattningshavaren på kansliet placerades såsom kassör eller
kanslist.

Skogsvårdsstgrelsen i Gotlands län har för sin del förordat, att i stället för
de föreslagna befattningarna inrättades en befattning såsom skogsvårdskonsulent,
tillika »registrator» vid kansliet, en befattning som kassör (kansliskrivare)
samt en kontorsbiträdesbefattning.

Skogsvårdsstgrelserna i Kalmar läns södra landstingsområde och i Skaraborgs
län lia uttalat, att kompetent biträdespersonal å skogsvårdsstyrelsekanslierna
icke kunde erhållas mot kontorsbiträdeslöns.

Skog svärd sstyrelsernas kanslipersonals förening har förordat, att vid de
större skogsvårdsstyrelserna inrättades befattningar såsom biträdande skogsvårdskamrerare.
Dessa skulle vid skogsvårdsstyrelserna i Norrbottens och
Västerbottens län ersätta de av utredningen föreslagna kansliskrivarebefattningarna.
Föreningen har vidare förordat, att vid alla skogsvårdsstyrelserna
inrättades kanslibiträdesbefattningar, i vilket hänseende föreningen uttalat
följande.

Utredningens förslag innebär, alt de mindre skogsvårdsstyrelserna förutom
kansliföreståndare endast skola erhålla ett kontorsbiträde. Föreningen har i
sitt förslag upptagit kanslibiträdesbefattningar även vid de mindre skogsvårdsstyrelserna
och anser alltjämt, att starka skäl tala härför. Det bör beaktas,
att det arbete, som den befattningshavare, vilken närmast sorterar under
kansliföreståndaren, utför, är kvalificerat, såsom diarieföring av in- och utgående
skrivelser, korrespondens, registreringsarbete m. m., och detta fordrar
för att bliva rätt utfört speciell kännedom och erfarenhet av skogsvårdsstyrelsernas
arbetsmetoder. På grund av skogsvårdsstyrelsearbetets natur förekomma
i stor utsträckning ärenden, vilkas handläggning kan komma att omfatta
långa tidsperioder, varför lönesättningen bör vara sådan, att upprepade ombyten
av befattningshavare icke blir följden. Det förefaller föreningen som om
utredningen anser, att det erfordras mindre kvalificerad personal vid de små
skogsvårdsstyrelserna. Denna åsikt kan föreningen tyvärr ej dela med utredningen.
Det måste vidare betecknas såsom anmärkningsvärt, att det vid förfall
för kansliföreståndaren icke skulle finnas att tillgå annan vikarie än med
kontorsbiträdes kompetens. Under kansliföreståndares semester eller sjukdom
måste följden bliva, att antingen arbetsuppgifterna till mycket stor del bliva
eftersatta eller ock att den högskoleutbildade, för fältarbetet avsedda personalen
måste tagas i anspråk för fullgörande av kansliföreståndares arbete.
För övriga personalkategorier är sörjt för vikarie sålunda: vid förfall för
länsjägmästare — bitr. länsjägmästare eller förste assistent, vid förfall för
skogsvårdskonsulent — bitr. skogsvårdskonsulent. Arbetsuppgifterna vid
skogsvårdsstyrelsekansli äro dessutom av så mångskiftande och speciell art,
att kanslibiträdeskompetens erfordras vid jämväl de mindre skogsvårdstyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

serna, där arbetsuppgifterna ej kunna så fördelas, som inom de stora skogsvårdsstyrelserna.
Utredningens förslag skalle dessutom komma att innebära
avsevärt sämre rekryteringsförhållanden än som torde vara önskvärt.

Slutligen har skogsvårdsstyrelsernas kanslipcrsonals förening förordat inrättande
av ett antal skrivbiträdesbefattningar vid de större styrelserna.

I fråga örn behovet av kansliföreståndarebefattningar bar allmänna lönenämnclen
anfört följande.

Lönenämnden måste för sin del draga i tvivelsmål, om det för vinnande av
angivna syfte är nödvändigt att inrätta särskilda kansliföreståndarbefattningar
i så höga lönegrader som de föreslagna vid samtliga skogsvårdsstyrelser.
I anslutning härtill vill lönenämnden erinra, att i 14 skogsvårdsstyrelser behovet
av ordinarie kontorspersonal av utredningen beräknats till — förutom
kansliföreståndaren — ett kontorsbiträde. Härtill skulle enligt vad lönenämnden
under hand inhämtat komma 1—3 extra skrivbiträden. Såvitt framgår
av de i betänkandet meddelade uppgifterna angående skogsvårdsstyrelsernas
genomsnittliga inkomster under åren 1940—1943, lärer icke helier årsomslutningen
vid ifrågavarande 14 skogsvårdsstyrelser komma att uppgå till
några mera betydande belopp.

Vid ett bedömande av förevarande spörsmål synes vidare böra beaktas, att
å domänverkets revirexpeditioner jägmästarens närmaste biträde med kassaoch
övriga kontorsgöromål är placerat i högst 12 lönegraden (kassör i A 12
i Skinnskattebergs revir). För närvarande pågå för övrigt vissa organisationsundersökningar
vid revirexpeditionerna. Det synes icke uteslutet, att resultatet
av dessa kan bliva till ledning vid bedömandet av frågan, huru
skogsvårdsstyrelsernas expeditioner lämpligen böra organiseras. Det kan enligt
lönenämndens mening även ifrågasättas, om icke liknande undersökningar
borde företagas å skogsvårdsstyrelsernas expeditioner, innan andra
ordinarie tjänster än kansli- och kontorsbiträdestjänster avses för desamma.

Med hänsyn till förut anförda omständigheter är lönenämnden icke beredd
att tillstyrka skogsvårdsstyrelseutredningens förslag i fråga om kansliföreståndartjänsterna.
Ordinarie sådana tjänster synas enligt lönenämndens mening
i varje fall tills vidare icke böra inrättas hos andra skogsvårdsstyrelser
än där erfarenheten klart ådagalagt behovet av desamma.

Lönenämnden har vidare föreslagit, att de i utredningens förslag upptagna
kansliskrivarebefattningarna utbyttes mot kontoristbefattningar.

Antalet ordinarie befattningar. I fråga örn antalet ordinarie
befattningar har skogsstyrelsen anfört följande.

Vad skogsstyrelsen uttalat därom att utredningens normalprogram måste
anses utgöra ett minimiprogram bör enligt skogsstyrelsens åsikt icke föranleda
därtill, att frågan om skogsvårdsstyrelsernas omorganisation nu åter
uppskjutes för ytterligare utredning. De förslag till personalorganisation
m. m., som av utredningen framlagts med ledning av de av utredningen verkställda
undersökningarna, kunna nämligen enligt skogsstyrelsens mening
omedelbart genomföras utan att detta behöver medföra något hinder för den
utökning av skogsvardsstyrelseverksamhelen och den förstärkning av personalorganisationen,
som sedermera kan visa sig påkallad.

Skogsstyrelsen vill sålunda tillstyrka, att från och med den 1 juli 1946
inrättas de ordinarie befattningar, som av utredningen föreslagits. Då åtskilliga
frågor, som sammanhänga med en framtida ökning av den fasta per -

Kungl. Majlis proposition nr 126.

sonalen, utöver vad av utredningen förutsatts, böra ingående prövas, har
skogsstyrelsen icke ansett sig böra påyrka, att andra befattningar än de,
som intagits i de av utredningen upprättade personalstaterna, skola inrättas
redan under nästa budgetår. Efter utgången av sagda budgetår — som ju i
viss mån kommer att få karaktären av en övergångstid för omläggning av
principerna för skogsvårdsstyrelsernas finansiering m. m. — bör emellertid
beräkningen av styrelsernas medelsbehov såsom förut framhållits, grunda
sig på den förutsättningen, att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet skall erhålla
större omfattning än vad utredningen avsett och skogsstyrelsen torde
sålunda redan vid avgivande av förslag till medelsäskanden för budgetåret
1947/48 komma att föreslå på grund därav erforderlig förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas
personalorganisation m. m.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län har uttalat, att avvikelse från de av utredningen
förordade personalstaterna borde kunna ske efter skogsstyrelsens
prövning, örn avvikelsen motiverades av lokala förhållanden och kostnaden
icke bleve nämnvärt högre än vad som förutsatts i normalstaten.

Sveriges länsskogvaktareförbund har uttalat följande.

Den av utredningen föreslagna personalorganisationen för skogsvårdsstyrelserna
synes i huvudsak lämplig. Proportionerna mellan skogsskoleutbildad
och skogshögskoleutbildad ord. personal bör dock stegras från föreslagna
omkring 4 till 1 till minst 5 till 1. Detta bör åstadkommas genom att de
biträdande skogs vårdskonsulenternas antal utökas Redan nu finnes i allmänhet
en och vanligen flera biträdande tjänstemän med skogsskoleutbildning
stadigvarande anställda på varje länsskogvaktardistrikt, och den intensifierade
skogs vår dsverksamhe ten kommer att kräva ytterligare ökning av
denna personal. Skulle skogsprogrammet genomföras till 65 procent förordas
anställning av sammanlagt 250 biträdande skogsvårdskonsulenter. Skulle
verksamheten utökas till 75 procent av skogsprogrammet, föreslås att den
härav föranledda förstärkningen av den ordinarie personalen åstadkommes
genom ökning av antalet biträdande skogsvårdskonsulenter. Ifrågavarande
eventuella utökning av skogsprogrammet kan däremot enligt förbundets mening
icke motivera nyanställning av någon högskoleutbildad personal, emedan
det verkliga behovet därav redan är väl tillgodosett genom utredningens
huvudförslag.

Såsom ovan under avd. V anförts, har i ett flertal yttranden uttalats, att
proportionen mellan ordinarie personal å ena sidan samt extra och tillfällig
personal å den andra icke borde vara densamma över hela landet. Flera av
skogsvårdsstyrelsema i de södra och mellersta delarna av landet ha framhållit,
att deras arbete till större del än vad utredningen räknat med borde
kunna utföras av ordinarie personal.

I detta sammanhang må nämnas, att Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
i fråga om personalorganisationen i stort uttalat följande.

Enligt vad riksförbundet bar sig bekant föreligga inom åtskilliga skogsvårdsstyrelsers
verksamhetsområden betydligt större möjligheter och behov
att anställa ordinarie personal än vad som förutsatts inom ramen för det
reducerade normalprogrammet. Förhållandet mellan antalet av ordinarie och
extra personal bör därför göras till föremål för förnyade överväganden och
helst avpassas efter vad som för varje skogsvårdsstyrelse kan anses vara
ur arbets- och effektivitetssynpunkt mest rationellt.

Bihang till riksdagens protokoll lotti. 1 saini. Nr 12G.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Såsom framgår av redogörelsen under avd. V lia invändningar från många
håll gjorts mot förslaget att begränsa normalprogrammets genomförande till
65 procent. I sammanhang härmed har förordats utökning av de av utredningen
föreslagna personalstaterna.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har ur personalsynpunkt berört
denna fråga och därvid anfört följande.

Ett genomförande av normalprogrammet till 65 procent kommer, enligt
vad utredningen konstaterar, att medföra en utvidgad verksamhet för skogsvårdsstyrelserna.
Utredningens förslag innebär trots detta, att en stor del
av den personal, som för närvarande är årsanställd och som skogsvårdsstyrelserna
redan nu torde vara i konstant behov av, icke kommer att kunna
beredas anställning, som berättigar till pension. Det kan säkerligen icke vara
fördelaktigt ur rekryteringssynpunkt att redan från början göra den ordinarie
personalstaten så snäv, att befattningshavare regelmässigt måste tjänstgöra
lång tid som extra, innan ordinarie anställning kan påräknas. Kommunaltjänstemannaförbundet
vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på, att t. ex. i Västerbottens län sedan lång tid tillbaka finnas anställda ett
antal tillfälliga assistenter, vilka efter vad det synes torde ha ytterst små
möjligheter att med den föreslagna personalorganisationen överhuvud taget
kunna påräkna ordinarie anställning.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i fråga
om utökningen av skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation uttalat följande.

Det är uppenbart, alt arbetsuppgifterna för skogsvården efterhand ökat
och komma att fortsätta att öka, varför skogsvårdspersonalen ävenledes
måste öka. Emellertid bör händd beaktas, att skogsägareföreningama på senare
tid vunnit allt större utbredning. Med hänsyn härtill och för att undvika
överorganisation synes vara lämpligt att gå fram med försiktighet vad
beträffar beräknandet av skogsvårdsstyrelsernas personalbehov intill dess att
klarhet vunnits örn i vilken omfattning skogsvårdsstyrelsernas arbete underlättas
och minskas av skogsägareföreningamas verksamhet.

I fråga örn det antal ordinarie befattningar, som varje skogsvårdsstyrelse
ansett för styrelsen erforderligt, torde få hänvisas till förutnämnda bilagor
nr 1—3. Ur skogsvårdsstyrelsernas yttranden i dessa delar må i övrigt följande
återgivas.

Skogsvårdsstyreisen i Stockholms län:

Det synes skäligt att hos styrelsen får anställas ytterligare en assistent samt
ytterligare tre biträdande skogsvårdskonsulenter. På så sätt skulle nämligen
medelarealen per tjänsteman i Stockholms län bringas att överensstämma
med medelarealen i övriga av skogsvårdsstyrelsen uppräknade län. På anförda
skäl har skogsvårdsstyrelsen emellertid i sin personalstat tills vidare
icke ansett sig böra räkna med den ytterligare assistenttjänsten.

Med _ erfarenhet örn den tid, som kansliarbetet hos styrelsen hittills krävt
och minst måste kräva under den närmaste framtiden, har styrelsen uppskattat
tidsåtgången för de rena kansligöromålen (alltså utöver den tid som erfordras
för innearbeten å väg- och dikningsplaner o. d.) till minst 1 000 arbetsdagar
per år. Då varje tjänsteman har 274 effektiva arbetsdagar, framgår
härav att 3 tjänstemän hava fullt arbete hela året varjämte extra hjälp måste
anlitas under cirka 180 dagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Skogsvårdsstgrelsen i Uppsala län:

Det föreslagna antalet befattningshavare vid styrelsen bör utökas så, att
styrelsen erhåller ytterligare två länsskogvaktare eller skogsvårdskonsulenter
samt ett kontorsbiträde.

Skogsvårdsstgrelsen i Östergötlands län:

För att länsskogvaktarna mer än hittills själva skola kunna medhinna förrättningarna
inom respektive distrikt önskar skogsvårdsstyrelsen, att dessa
göras mindre och att flera ordinarie länsskogvaktarbefattningar sålunda inrättas.
Den av utredningen för styrelsens del föreslagna personalstaten upptager
bland annat en förste skogsvårdskonsulent, åtta skogsvårdskonsulenter
och tre biträdande skogsvårdskonsulenter. Detta är icke nog för att styrelsen
skall kunna driva verksamheten på ett tillfredsställande sätt, utan därför
behövs 12 ordinarie länsskogvaktare jämte fyra biträdande länsskogvaktare.
För närvarande vill styrelsen emellertid inskränka sig till att föreslå tio
ordinarie länsskogvaktare med egna distrikt samt fyra biträdande länsskogvaktare.

Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län:

Styrelsen anser icke lämpligt att inrätta en distriktsjägmästarebefattning
inom länet. Det anses fördelaktigare för verksamheten att i stället inrätta 1
förste assistent- och 1 assistentbefattning.

Assistenternas arbete bör vara förlagt till en särskild del av länet, den enes
till västra och den andres till östra delen. Deras tjänsteställning bör vara
nära nog samma. Dock finnes skäl för att en av dem har förste assistents
tjänstegrad med uppgift att inom västra delen av länet handhava mera krävande
arbeten av skilda slag inom särskilt Sunnerbo härad med dess från
övriga länet skiljaktiga skogliga förhållanden.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län:

I södra och mellersta Sverige är behovet av skogstekniska ledare i de flesta
län minst lika framträdande som i ifrågavarande norrländska län. befattningshavare
alltså som skola leda vägbyggnads-, skogsdiknings- och taxeringsverksamheten,
lämpligen kanske också ha överinseendet över den med
säkerhet alltmer omfattande skogsodlingen och med denna sammanhörande
uppgifter. Stora krav måste ställas på innehavaren av sådan befattning. Behovet
av en teknisk ledare i Blekinge är klart framträdande. Benämningen
teknisk ledare kanske dock ur vissa synpunkter inte här bör komma till användning,
varför benämningen assistent vore att föredraga, ehuru huvudsakligen
tekniska uppgifter skulle komma på dennes lott.

Styrelsens personalbehov bör ses mot bakgrunden av den successiva utbyggnad,
som ägt rum under de sista femton åren. Åren 1936—1939 ligga ungefär
i mitten av denna utbyggnadsperiod och dåvarande förhållanden kunna
därför icke läggas till grund för ett bedömande av personalbehovet av i dag.
År 1945 hade den årsanställda personalen med högre skoglig utbildning vuxit
till en länsjägmästare och tre assistenter samt den årsanställda personalen
med lägre skoglig utbildning till tio man. Härtill kommer extra och tillfällig
personal. Detta antal befattningshavare har icke visat sig tillfyllest under
en tid, då visserligen stämplings- och vägbyggnadsverksamheten varit omfattande
men dikningsverksamheten varit nästan helt nedlagd, återväxtåtgärder,
allmän upplysning örn skogsvård (skogsvårdskurser inräknade), röjning
och andra beståndsvårdande åtgärder samt betesverksamheten, skogstaxeringar,
upprättande av skogsvårdsplaner m. fl. verksamhetsgrenar måst
begränsas till ett minimum. Den ordinarie skogliga personal utredningen föreslår:
en länsjägmästare, en assistent och sju länsskogvaktare — varav två bi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

trädande — fyller därför icke det föreliggande behovet. Icke heller den i herr
Hellbackens m. fl. :s reservation föreslagna utbyggnaden får anses tillfyllest,
då en assistent med huvudsakligen tekniska uppgifter är oundgängligen nödvändig.
I gengäld skulle emellertid den tekniska konsulenten kunna falla
bort. Nu nämnd personal kan utan svårighet sysselsättas åren runt men
torde icke kunna erhållas örn icke tjänsterna upptagas i den ordinarie personalstaten.
Erforderlig extra och tillfällig personal därutöver torde det allt
framgent bil förenat med svårighet att rekrytera på nuvarande villkor.

Styrelsen förordar därjämte inrättande av en kontorsbiträdesbefanning.
Att den skogliga, relativt högt avlönade personalen skulle öda tid på ritning
och kopiering av kartor, uppgörande och renritning av profiler, planer av
olika slag m. m. vore absurt.

Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Styrelsen får för sin del yrka på att även en skogsteknisk konsulent hänföres
till den ordinarie personalen.

Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län:

I fråga örn antalet befattningshavare i Skaraborgs län vill styrelsen framföra
som sin mening, att planerade utvidgningar av verksamheten motivera
anställandet av följande personal utöver utredningens förslag: 1 assistent,
1 skogsvårdskonsulent, 1 biträdande skogsvårdskonsulent och 1 kanslibiträde.
Av dessa finner styrelsen den biträdande skogs vårdskonsulenten och
kanslibiträdet vara i första hand nödvändiga för arbetets behöriga bedrivande.
Enligt utredningen bör en biträdande skogsvårdskonsulent finnas för
ungefär vart tredje område, och då utredningen föreslår åtta områden och styrelsen
anser nio vara behövliga, torde yrkandet på en tredje befattning såsom
biträdande skogsvårdskonsulent vara tillräckligt motiverat. Arbetet på
styrelsens expedition kan f. n. icke medhinnas med de tre biträden, som nu
finnas, utan extrahjälp måste ofta anlitas, och den betydande utvidgning,
som förestår, gör det utan tvivel nödvändigt med tre på expeditionen stadigvarande
anställda personer jämte extra personal. Önskvärdheten av befordringsmöjligheter
talar också för att en kanslibiträdesbefattning bör finnas,
liksom det faktum att en person med här erforderlig kompetens icke
kan erhållas i lönegrad Sa 4 och ännu mindre vid extraanställning.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län:

Med beaktande av vad utredningen framhållit om att de framlagda personalstaterna
borde gälla såsom normalstater har styrelsen ansett sig sakna
anledning att omedelbart taga definitiv ställning till frågan örn antalet befattningar.
Styrelsen kan icke nu utan vidare överblicka, hur den utökade
personalen med av utredningen föreslagen fördelning på tjänstekategorier
verkligen kan — i varje fall omedelbart —- på ett från ekonomisk synpunkt
försvarligt sätt utnyttjas.

Förslaget innefattar bl. a. en distriktsjägmästarebefattning för styrelsen.
Styrelsen håller icke för otroligt, att inom de nordligaste länen med dessas
jättelika avstånd och i betydande omfattning under utsynings- och hushållningsplanstvång
liggande skogar, en sådan decentralisering, som distriktsjägmästareinstitutionen
innebär, kan vara ändamålsenlig. Med hänsyn till
härvarande förhållanden ställer sig styrelsen däremot mycket tveksam till
behovet och lämpligheten av att inrätta en sådan mellanställning mellan å
ena sidan länsjägmästaren och å den andra den lägre styrelsepersonalen och
den skogsägande allmänheten. I synnerhet denna senare har, så länge skogsvårdsstyrelsen
existerat, varit van vid att i alla viktigare spörsmål — d. v. s.
sådana där besked icke kunnat eller bort lämnas av respektive länsskogvaktare

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

— hänvända sig skriftligen eller personligen till länsjägmästare^ vilken ju
såsom föredragande inför styrelsen har att, om så erfordras, ordna med
frågans avgörande vid styrelsesammanträde.

Styrelsen anser sig av anförda skäl böra åtminstone tills vidare ställa sig
avvaktande beträffande inrättandet av distriktsjägmästarebefattningar hos
densamma.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län:

Vid skogsvårdsstyrelsen äro för närvarande anställda 7 ordinarie och 3
extra länsskogvaktare, samtliga pensionsberättigade. Utredningen har föreslagit
blott en förste skogsvårdskonsulent, fyra skogsvårdskonsulenter och
två biträdande skogsvårdskonsulenter, vilket i praktiken skulle innebära, att
två av de nuvarande länsskogvaktarna med egna distrikt skulle få fullgöra
fullt likartad tjänst som övriga men med en lönegradsplacering, som med
fem lönegrader understege dessas.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län:

Utredningen har framhållit att hos de största skogsvårdsstyrelserna skulle
finnas en skogsteknisk ledare för särskilt krävande skogstekniska uppgifter
såsom diknings-, skogsvägbyggnads- och taxeringsverksamhet. Någon sådan
har icke av utredningen upptagits för Gävleborgs län, men dock i särskilt
yttrande av herr Ekman föreslagits.

Emellertid äro och komma dessa uppgifter inom detta länet att bliva av
en högst betydande omfattning. Med statsbidrag ha hittills utförts cirka
3 000 dikningsföretag med en sammanlagd längd av 4 300 kilometer. Enligt
gällande bestämmelser skall underhållet av med statsbidrag utförda dikningar
kontrolleras vart femte år, sålunda i medeltal 600 företag per år. En
stor del av dessa dikningsföretag behöver dessutom planläggas för kompletteringsdikningar.
Enligt senaste riksskogstaxeringen finnas ytterligare cirka
1 000 km2 dikningsbara marker inom länet.

Behovet av skogsbilvägar inom ett dylikt län med stora sammanhängande
skogsvidder är mycket stort. En år 1941 verkställd väginventering gav till
resultat ett förstahandsbehov av omkring 200 mil. Härtill komma sidovägar,
s. k. andra klassens vägar, vilkas sammanlagda längd torde kunna uppskattas=
till cirka 100 mil.

År 1938 påbörjade skogsvårdsstyrelsen en åtgärdsinventering av länets 48
socknar. Dessa åtgärdsinventeringar lia tillkommit som ett komplement till
riksskogstaxeringen för att få fram en mera överskådlig bild av det skogliga
tillståndet samt det aktuella behovet av skilda slag av åtgärder. Vid utformandet
av riktlinjerna för det skogliga upplysningsarbetet hava dessa inventeringar
visat sig vara av utomordentlig betydelse. På grund av personalbrist
under de senaste åren lia hittills endast 4 socknar linjeinventerats.
Det är styrelsens avsikt att fortsätta dessa inventeringar, vilka kräva särskild,
skolad arbetskraft.

Som av det anförda framgår kommer den skogstekniska verksamheten
att bliva av en sådan storleksordning, att den mer än väl torde motivera en
skogsteknisk ledare.

Som tidigare framhållits har skogsvårdsstyrelsen under uppförande en
större skogsvårdsskola vid Kratte-Masugn, till vars uppförande bidrag av
lotlerimedel erhållits nied 100 000 kronor. Undervisningen därstädes kominer
all bliva mycket omfattande och pågå under alla årstider. Enligt de
uppgjorda planerna skulle vid skolan, som även kominer ali vara öppen
för elever från andra län, anställas en studieledare och en förste länsskogvaktare,
vilken personal utgör ett minimum, örn skolan skall kunna fylla sin
uppgift och utnyttjas i planerad omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Det torde vara ofrånkomligt att undervisningsverksamheten uppdrages åt
en särskild assistent i detta län. Då enligt det reducerade normalprogrammet
den totala skogsvårdsstyrelseverksamheten redan nedskurits, skulle det
ofrånkomliga avdelandet av en skogshögskoleutbildad befattningshavare för
undervisningen vid den stora skogsvårdsskolan komma att medföra en ytterligare
minskning av verksamheten å övriga grenar, något som dock ej
torde vara utredningens mening.

Styrelsen vill sålunda framhålla nödvändigheten av att antalet assistenter
utökas, så att en därav kan avdelas särskilt för undervisningen vid skogsvårdsskolan.
Då denna bör vara väl kvalificerad för sin uppgift, anser styrelsen
befattningen höra placeras i samma lönegrad som förste assistent
eller Sa 22.

Enligt förslaget skulle här finnas 1 assistent. I det särskilda yttrandet av
herr Hellbacken m. fl. har föreslagits 2 assistenter, varvid dock förutsatts
ett genomförande av normalprogrammet till 75 procent. Även styrelsen anser
det erforderligt att assistenternas antal utökas till två.

Utredningens förslag, som på intet sätt bygger på kännedom örn de lokala
förhållandena, innebär en nedskärning av länsskogvaktaredistriktens antal
från planerade 16 till 12. Den ena av de förste skogsvårdskonsulenterna
torde nämligen helt bliva tagen i anspråk för skogsvårdsskolan, växtförädlings
verksamhet en och anläggningarna därstädes och sålunda icke kunna
handhava något mindre distrikt. Styrelsen anser det erforderligt med 16
skogsvårdskonsulenter med egna distrikt, därav en förste skogsvårdskonsulent.

I likhet med skogsvårdsstyrelseutredningen anser styrelsen organisationen
med biträdande skogsvårdskonsulenter lämplig ej minst ur befordrings- och
rekryteringssvnpunkt. Dessutom är en dylik organisation nödvändig ur den
synpunkten, att fullt vana och i skogsvårdsgöromålen väl införsatta ersättare
måste finnas att tillgå under länsskogvaktarnas semester och eventuellt
sjukdom. Utredningen har föreslagit 4 biträdande skogsvårdskonsulenter.
Detta antal torde vara tillfyllest under förutsättning av 16 skogsvårdskonsulenter
med egna distrikt. Skulle antalet minskas till 15, erfordras 5 biträdande
skogsvårdskonsulenter.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län:

Skogsvårdsstyrelsen kan icke giva sin anslutning till det framlagda förslaget
i fråga om det för styrelsens del avsedda antalet ordinarie befattningshavare.
När det gäller sådana befattningar, kunna icke lämpligen för Västernorrlands
län tillämpas samma proportioner mellan högre och lägre utbildade
som för andra jämförbara län. Den senare kategorien kan nämligen
begränsas med hänsyn till den rika förekomsten inom länet av bolagsskogar
nied egen förvaltning, under det att särskilda förhållanden, exempelvis skogsservitut,
skogsbete, skoglig arbetsreserv, motivera behovet av relativt stor
personal med högre skoglig bildning. Enligt styrelsens mening är det av
praktiska skäl icke möjligt att inskränka distriktsjägmästarbefattningarna
till två stycken. Med hänsyn till såväl den hittillsvarande omfattningen av
den statsunderstödda verksamheten i länet som den beräknade framtida utvecklingen
av densamma måste vidare inrättandet av en befattning som
skogsteknisk ledare anses vara välmotiverat.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län:

Det för styrelsens del föreslagna antalet distriktsjägmästare bör utökas
till fyra med hänsyn till att den skogstekniske ledaren kommer att få hand
örn såväl dikningsverksamheten och skogsvägbyggnaderna som skogsindelningen
och sålunda icke kan omhänderhava skötseln av något distrikt vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

sidan av sin huvuduppgift. Biträdande länsjägmästarens distrikt måste vidare
minskas för att han mera verksamt skall kunna biträda i det centrala
arbetet. Den fast anställda skogstekniska personalen i lägre tjänsteställning
bör enligt styrelsens mening utökas till minst tre personer i samma lönegrad,
förslagsvis Sa 14.

Skogsvdrclsstyrelsen i Västerbottens län:

Skogsvårdsstyrelsen förordar en utökning för sin räkning av den föreslagna
personalstaten med en förste assistent och fyra skogsvårdskonsulenter.
I gengäld kan de biträdande skogsvårdskonsulenternas antal minskas med
två. Styrelsen anser det i hög grad önskvärt, att som ledare för betesverksamheten,
vilken i Västerbottens län redan fått en stor omfattning och handhaves
av en beteskonsulent med tre assistenter, placeras en person med
speciella kunskaper på detta område. Den av styrelsen föreslagna förste
assistenttjänsten bör innehavas av denne person. Styrelsen anser vidare, att
inom ett så stort län som Västerbottens bör inrättas en befattning som undervisningsassistent,
för vilken en placering i 22 :a lönegraden bör vara
lämplig. Vad beträffar den av styrelsen föreslagna ökningen i skogsvårdskonsulenternas
antal föranledes den närmast av styrelsens förslag om utökning
av normalprogrammet från 65 till 75 procent. Den senaste utökningen
i Västerbottens län av de ordinarie länsskogvaktamas antal gjordes år
1939 efter en noggrann undersökning av förrättningarnas omfattning och
fördelning på fast och tillfällig personal under en 10-årsperiod. Genom denna
utökning blev de ordinarie länsskogvaktamas antal 35, varjämte en extra
länsskogvaktare tilldelades särskilt bevakningsområde. Utredningens förslag
innebär en minskning i antalet länsskogvaktarområden, vilken örn förslaget
genomföres närmast skulle drabba organisationen i kustlandet. Någon minskning
i lappmarken är nämligen utesluten. Styrelsen framhåller, att den
kostnadsökning ett förverkligande av styrelsens förslag till personalstat
skulle medföra stannade vid ett belopp av cirka 15 000 kronor. Att under
nu angivna förhållanden rasera den organisation, som skogsvårdsstyrelsen
uppbyggt och som hittills visat sig väl avpassad, synes styrelsen icke på
något sätt försvarligt.

Extra och tillfällig personal. Utredningens uttalanden i fråga
örn skogsvårdsstyrelsernas extra och tillfälliga personal ha i huvudsak ej
föranlett andra erinringar än att behovet av tillfällig förrättningspersonal
icke läte sig med någon säkerhet bedömas på förhand och att skogsvårdsstvrelserna
därför i detta hänseende borde ha relativt stor rörelsefrihet.

Rekrytering. Skogsstyrelsen bar i sammanhang med frågan om
skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation tagit upp ett speciellt spörsmål,
som icke behandlats av utredningen, nämligen om skogsvårdsstyrelsernas
personalrekrytering. Skogsstyrelsen bar i detta avseende anfört följande.

Beträffande skogsskoleutbildad personal saknas anledning att frångå den
nu tillämpade ordningen, att varje skogs vår dss ty re lise i huvudsak antar och
utbildar sin egen rekryteringspersonal. Tjänstgöringen såsom tillfällig förman
ingår som ett värdefullt led i aspirantpersonalens prövnings- och^ utbildningstid,
och den orts- och personkännedom, som förvärvas genom långvarig
tjänstgöring inom ett och samina skogsvårdsstyrelseområde, synes när
det gäller nu ifrågavarande personalkategori vara av viss betydelse för ett
framgångsrikt skogsvårdsarbete. I jämförelse härmed torde intresset av att

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

personalen har erfarenhet från andra skogsvårdsstyrelseområden komma j
andra hand, även örn sådan erfarenhet ur befordringssynpunkt är av värde.
För kanslipersonalens del torde aspirantutbildningen likaledes i främsta rummet
böra vara varje skogsvårdsstyrelses ensak. —• Beträffande den skogshögskoleutbildade
personalen däremot synes behov föreligga av en centralt
reglerad rekrytering, motsvarande vad som tillämpas inom domänverket och
hos vissa större skogsbolag. Befattningshavare tillhörande denna grupp torde
nämligen i större utsträckning än de övriga böra cirkulera mellan olika
skogsvårdsstyrelser, och det måste med hänsyn härtill anses vara av värde
för skogsvårdsstyrelseorganisationens funktionsduglighet, dels att aspirantprövningen
blir möjligast likvärdig för alla och dels att aspiranterna genom
tjänstgöring på olika håll få tillfälle att samla mera allsidig erfarenhet rörande
skogsvårdsarbetet i landet än om de uteslutande tjänstgöra hos en och
samma skogsvårdsstyrelse. Skogsstyrelsen vill därför föreslå, att aspiranttjänstgöring
för skogsvårdsstyrelsernas jägmästare anordnas på följande sätt.
Aspiranter antagas av skogsstyrelsen, därvid skogsvårdsstyrelsema givetvis
böra äga föreslå lämpliga kandidater. Därefter bestämmer skogsstyrelsen
efter överläggning med vederbörande skogsvårdsstyrelse, var aspiranttjänstgöringen
skall äga rum. Regelmässigt bör en aspirant icke tjänstgöra mer än
omkring ett halvt år hos en och samma skogsvårdsstyrelse, och det bör tillses,
att tjänstgöringen såvitt möjligt blir förlagd till skogsvårdsstyrelser inom
olika delar av landet. Det synes lämpligt, att jämväl tjänstgöring hos
skogsstyrelsen får ingå i aspirantutbildningen. Efter erforderlig övergångstid
bör för antagning såsom extra eller ordinarie tjänsteman hos skogsvårdsstyrelse,
örn ej särskilda skäl föranleda till annat, erfordras att sökande under
viss tid, förslagsvis 2 år, genomgått sådan aspiranttjänstgöring som nu
sagts och därefter av skogsstyrelsen befunnits lämplig för arbete i skogsvårdsstyrelses
tjänst. Skogsstyrelsen vill vidare föreslå, att styrelsen bemyndigas
fastställa bestämmelser angående aspiranternas anställnings- och avlöningsvillkor
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande
domänverkets aspiranter.

Departementschefen.

Såsom förut nämnts, finnas för närvarande icke några för hela landet
gällande bestämmelser angående skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation,
utan varje skogsvårdsstyrelse har i stort sett kunnat uppbygga denna organisation
efter som styrelsen ansett lämpligt och styrelsens egna ekonomiska
resurser medgivit. Detta har medfört att bristen på överensstämmelse i nyssnämnda
hänseende de särskilda styrelserna emellan torde vara större än som
kan anses motiverat av arbetets olika omfattning och beskaffenhet. Dels står
antalet befattningshavare icke alltid i proportion till styrelsens arbetsuppgifter,
och dels är arbetets fördelning på olika slag av befattningshavare ofta
skiftande. Ur såväl det allmännas som personalens synpunkt synes det angeläget
att i dessa hänseenden åstadkomma bättre överensstämmelse mellan
skogsvårdsstyrelsema. I likhet med utredningen finner jag därför påkallat
att personalorganisationen vid skogsvårdsstyrelsema underkastas en översyn.
Denna bör avse såväl personalens omfattning som dess arbetsuppgifter.

Såsom utredningen framhållit sammanhänger för närvarande skillnaden
mellan en »ordinarie» och en »extraordinarie» eller »extra» befattningsha -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

vare hos skogsvårdsstyrelse icke med befattningens eller anställningens varaktighet
utan är uteslutande en löneskillnad. Det synes lämpligare att framdeles
beteckningen ordinarie befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse användes
örn innehavare av pensionsberättigande befattningar, medan övriga
befattningshavare betecknas extra och tillfälliga.

I fråga örn olika slag av ordinarie befattningar hos skogsvårdsstyrelserna
torde — vad angår befattningar avsedda för skogshögskoleutbildad personal
— anledning saknas att föreslå några mera omfattande avvikelser från den
nuvarande normala organisationen. Det synes dock vara motiverat att i likhet
med vad utredningen förordat genomföra distriktsindelning av skogsvårdsstyrelseområdena
i större utsträckning än vad hittills varit fallet. Tillräckliga
skäl att ändra tjänstetiteln för förste assistenter och assistenter synas
icke föreligga. Jag förordar således att följande slag av ordinarie jägmästarhefattningar
böra finnas vid skogsvårdsstyrelserna, nämligen länsjägmästare,
biträdande länsjägmästare, distriktsjägmästare, skogstekniska ledare,
förste assistenter och assistenter.

Med avseende på de olika jägmästarbefattningamas arbetsuppgifter torde
några mera väsentliga ändringar icke vara påkallade. Det är dock angeläget,
att jägmästarpersonalen i så stor utsträckning som möjligt befrias från kontorsgöromål
och får ägna sig åt fältarbetet.

Innan jag närmare ingår på frågan om organisationen av den skogsskoleutbildade
personalen, torde jag något få beröra frågan om länsskogvaktarnas
tjänstetitel. Att den hävdvunna titeln länsskogvaktare har en mycket
hedrande klang bland landets skogsägare, torde vara allmänt erkänt. Ur
denna synpunkt saknas därför anledning ändra länsskogvaktarnas titel. Då
emellertid länsskogvaktarna själva synbarligen fästa stort avseende vid frågan,
vill jag icke motsätta mig att en ändring av deras titel kommer till
stånd. Emellertid finner jag den av utredningen föreslagna titeln skogsvårdskonsulent
mindre lämplig med hänsyn till att konsulenttiteln inom lantbrukets
område i princip är förbehållen högskoleutbildad personal. Enligt
min mening torde titeln distriktsskogsmästare vara att föredraga. Jag vill
därför föreslå, att titeln länsskogvaktare utbytes mot distriktsskogsmästare.

Utredningens förslag om inrättande av ett antal befattningar såsom skogsteknisk
konsulent och förste skogsvårdskonsulent finner jag mig icke kunna
till alla delar biträda. Vad först angår de skogstekniska konsulenterna, har
utredningen förutsatt, att dessa skulle handhava speciella uppgifter såsom
planläggning av väg- och dikningsföretag o. d. Härvid torde jag få erinra, att
frågan örn kompetenskraven för vissa förrättningsmän enligt lagen om enskilda
vägar ännu icke lösts (IX H. T. 1946 p. 234) samt att för behörighet
att handlägga syneförrättningar rörande vissa företag jämlikt 7 kap. vattenlagen
gälla särskilda bestämmelser enligt kungörelse den 27 juni 1930 (nr
274), vilken kungörelse av utredningen förutsatts ändrad. Med hänsyn till
alt jag icke genom utredningen blivit övertygad örn nödvändigheten av att
redan nu tillskapa ifrågavarande nya befattningar hos skogsvårdsstyrelserna
och då spörsmålet om behörighetskraven för dessa förrättningsmän icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

lösts, anser jag att avgörandet av frågan härom tillsvidare bör anstå i avbidan
på ytterligare erfarenhet om behovet av dylika befattningar. Däremot
finner jag motiverat, att befattningar såsom förste distriktsskogsmästare
(förste skogsvårdskonsulenter) inrättas för att förestå skogsvårdsgård och i
övrigt handhava mera kvalificerade sysslor, särskilt i fråga om undervisning.
Erfarenheten har visat, att skogsvårdsgårdarna, vilka för närvarande finnas
inrättade vid 12 skogsvårdsstyrelser, varit utomordentligt nyttiga för styrelsernas
undervisningsarbete. För att skogsvårdsgårdarna skola med största
effekt utnyttjas böra där finnas väl kvalificerade föreståndare. I första hand
bör det ankomma på dessa att utöva förvaltningen av fastigheterna. Skötseln
av demonstrations-, övnings- och försöksskog å fastigheterna torde bliva förhållandevis
krävande, bland annat med hänsyn till att skogen även är avsedd
att användas för skogliga försök. Arbetet med utläggande och revision av
försöksytor lärer sålunda i stor utsträckning böra anförtros åt föreståndarna.
I de kurser som hållas vid skogsvårdsgårdarna synas föreståndarna i stor utsträckning
böra leda demonstrationer och övningar, liksom de även torde
böra ha till uppgift att leda de skogs- och planteringsdagar, som anordnas för
såväl äldre som skolungdom. Skogsvårdsgårdarna torde tillika bliva centrum
för skogsvårdsstyrelsemas plantskoleverksamhet och ansvaret för skötseln
av plantskolorna samt distributionen av plantorna anförtros åt föreståndarna.
Givetvis är det nödvändigt att skogsvårdsgårdarnas föreståndare i erforderlig
utsträckning hålla kontakt med det praktiska skogsvårdsarbetetet inom
skogsvårdsstyrelsemas olika verksamhetsgrenar. Av denna anledning
böra föreståndarna jämväl handhava eget distrikt och å detta svara för de
sysslor, som regelmässigt ankomma på distriktsskogsmästare. För här ifrågavarande
fall torde dock distrikten böra göras mindre än eljest.

Under åberopande av det anförda finner jag mig böra förorda, att hos
skogsvårdsstyrelserna inrättas ett antal befattningar såsom förste distriktsskogsmästare,
tillika föreståndare för skogsvårdsgård. En förutsättning för
inrättandet av dylik befattning hos en skogsvårdsstyrelse bör vara, att styrelsen
anordnat skogsvårdsgård. I de fall, där skogsvårdsgård ännu ej anordnats,
synes motsvarande befattning böra inrättas såsom distriktsskogsmästare.

I övrigt finner jag mig kunna biträda utredningens förslag i vad avser
olika slag av skogsskoleutbildade befattningshavare. Jag förordar sålunda
en organisation, som i stort sett innebär, att hos varje skogsvårdsstyrelse skola
finnas anställda ett antal distriktsskogsmästare och därjämte biträdande
distriktsskogsmästare till ett antal motsvarande ungefär en befattning på vart
tredje distrikt. I stället för de av utredningen ifrågasatta befattningarna som
skogstekniska konsulenter torde en motsvarande ökning av antalet distriktsskogsmästare
böra företagas. De sålunda nytillkomna distriktsskogsmästarna
torde hos vissa styrelser komma att placeras såsom dikningsförmän etc.,
men styrelserna synas böra äga frihet att använda denna arbetskraft på det
sätt som i varje särskilt fall kan finnas lämpligt.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 126.

Utredningens förslag angående personalorganisationen å skogsvårdsstyrelsernas
kanslier kan jag i princip biträda. Det torde sålunda få anses rationellt
och ändamålsenligt att hos varje skogsvårdsstyrelse finnes en kanslibefattning
i relativt hög tjänsteställning, vars innehavare närmast under länsjägmästaren
är chef för kansliets övriga personal och svarar för kansliarbetets
behöriga gång samt vidare handhar kamerala uppgifter, såsom att ansvara
för bokföring och kassaförvaltning ävensom utföra statistiska och andra
sifferutredningar. Enligt min mening torde denne befattningshavare jämväl
böra kontrasignera och jämte länsjägmästaren ansvara för utanordning
av medel från styrelsen. Jag kan emellertid icke finna tillräckliga skäl föreligga
att såsom utredningen förordat införa en ny tjänstebenämning — kansliföreståndare
— för dessa befattningshavare, utan de synas i likhet med tjänstemän
i civila statsförvaltningen med motsvarande arbetsuppgifter böra benämnas
kassörer.

Vid de båda största skogsvårdsstyrelsema — i Norrbottens och Västerbottens
län — anser jag i likhet med utredningen kansliarbetets omfattning
motivera inrättande av en kansliskrivarebefattning. I övrigt synes den ordinarie
kanslipersonaien såsom utredningen föreslagit böra bestå av kansli- och
kontorsbiträden. Att förorda inrättandet av ordinarie befattningar såsom
skrivbiträde finner jag däremot icke lämpligt eller erforderligt.

Såsom tidigare nämnts, anser jag mig böra förorda, att det till 65 procent
reducerade normalprogrammet får tjäna till vägledning vid bedömandet av
skogsvårdsstyrelsemas personalbehov under den närmaste tiden. För landet
i dess helhet torde sålunda kunna anses motiverat att räkna med det antal
befattningar, som utredningen föreslagit, såsom en ram vid uppskattande av
medelsbehoven för skogsvårdsstyrelsemas ordinarie personalorganisation.
Med beaktande av förutberörda jämkningar skulle i enlighet härmed skogsvårdsstyrelsernas
ordinarie personal i stort sett få följande sammansättning:

25 länsjägmästare,

11 biträdande länsjägmästare,

21 distrikts jägmästare,

4 skogstekniska ledare,

24 förste assistenter,

12 assistenter,

12 förste distriktsskogsmästare,

290 distriktsskogsmästare,

91 biträdande distriktsskogsmästare,

25 kassörer,

2 kansliskrivare,

11 kanslibiträden,

35 kontorsbiträden.

Det må emellertid framhållas, att det sålunda angivna antalet befattningar
av olika slag endast är att betrakta såsom ungefärligt och avsett att giva en
mera allmän bild av skogsvårdsstyrelseorganisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

I fråga om befattningarnas fördelning de särskilda skogsvårdsstyrelserna
emellan anser jag likaledes, att utredningens förslag i stort sett bör kunna
tjäna som vägledning. De erinringar, som på olika punkter framställts från
skogsvårdsstyrelsernas sida emot de av utredningen upprättade förslagen till
personalförteckningar, visa emellertid enligt min mening, att berättigade skäl
till vissa jämkningar kunna framföras, och frågan bör med hänsyn härtill
tagas under ytterligare övervägande, innan antalet befattningar hos varje
styrelse definitivt bestämmes. Det torde på grund härav böra få ankomma
på Kungl. Majit att inom ramen för det anslag för bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, som jag i det följande kommer att föreslå böra äskas
av riksdagen, efter ytterligare prövning i varje särskilt fall bestämma hur
många befattningar som skola finnas vid varje skogsvårdsstyrelse, därvid i
princip synes böra tillämpas vad förut anförts angående olika slag av befattningar
och det sammanlagda antalet befattningar för alla skogsvårdsstyrelserna
tillsammantagna. Vid denna efterföljande prövning torde hänsyn böra tagas
till sådana speciella omständigheter, som enligt vad jag förut yttrat kunna
föranleda jämkningar i normalprogrammet. Sålunda böra bland annat förskjutningar
i proportionen mellan ordinarie personal, å ena sidan, samt extra
och tillfällig, å den andra, i vissa fall kunna tänkas. Och vidare torde inskränkningar
i den nuvarande organisationen icke böra företagas, om ej särskilda
skäl därtill föranleda. »Övertaliga» befattningar skulle sålunda få
bibehållas, icke övergångsvis såsom utredningen föreslagit, utan tillsvidare.
Jag förutsätter, att nu avsedda överarbetning av skogsvårdsstyrelsernas per
sonalförteckning kommer att uppdragas åt skogsstyrelsen.

Skogsvårdsstyrelsernas behov av extra och tillfällig personal torde på sätt
utredningen föreslagit få bedömas i samband med den årliga granskningen
av styrelsernas medelsbehov. Härvid torde vederbörlig hänsyn böra tagas till
vad nyss anförts rörande proportionen mellan ordinarie och annan personal.

Det av skogsstyrelsen framlagda förslaget till anordnande av aspirantutbildning
för skogsvårdsstyrelsernas jägmästarpersonal finner jag beaktansvärt.
Emellertid är jag för närvarande icke beredd att taga slutlig ståndpunkt
till förslaget. Detta torde få upptagas till närmare övervägande, sedan
skogsvårdsstyrelsernas nya organisation i sin helhet trätt i tillämpning och
prövats någon tid.

VII. Personalens anställnings- och avlöningsvillkor.

Skogsvårdsstyrelseutredningen.

Utredningen har framhållit, att skogsvårdsstyrelsepersonalens nuvarande
löneförhållanden icke vore tillfredsställande. Bristen på enhetlighet vore påfallande.
Det vore också påtagligt, att den genomsnittliga lönenivån beträffande
flertalet befattningar vore för låg i förhållade till de med befattningen
förenade arbetsuppgifterna och de kompetenskrav, som syntes böra uppställas.
Behovet av en allmän lönereglering vöre uppenbart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Utredningen har övervägt två olika alternativ till utformning av en dylik
lönereglering. Det ena alternativet (alternativ I) innebure att för skogsvårdsstyrelsernas
befattningshavare tillämpades bestämmelser angående löne- och
anställningsförhållanden, som så nära som möjligt anslöte sig till gällande
statliga avlöningsreglementen. Det andra alternativet (alternativ II) innebure
att i anslutning till det avlöningssystem, som tillämpades i fråga örn hushållningssällskapens
och lantbruksundervisningsanstalternas befattningshavare,
införa ett system med bestämda bidragsbelopp till avlönandet av även skogsvårdsstyrelsemas
tjänstemän, eventuellt kompletterat med föreskrifter rörande
bestämda maximilöner.

Beträffande de synpunkter, som av utredningen anförts på frågan örn lönesystemets
utformning, torde få hänvisas till s. 101—103 i betänkandet. Vederbörande
personalorganisationer ha inför utredningen bestämt påyrkat tilllämpning
av ett lönesystem enligt alternativ I och motsatt sig alternativ II.
Utredningen har också för sin del funnit övervägande skäl tala för att löneregleringen
utformas enligt alternativ I, vilket alltså förordats av utredningen.
Med hänsyn till direktiven har utredningen dock även utarbetat förslag
till löneplan enligt alternativ II.

I fråga om anställningsformen för skogsvårdsstyrelsemas personal har utredningen
uttalat, att en mindre fast anställningsform ur skogsvårdsstyrelseverksamhetens
synpunkt möjligen kunde anses motiverad i fråga örn länsjägmästarna,
med tanke på deras ställning såsom chefstjänstemän, men däremot
icke beträffande skogsvårdsstyrelsemas övriga ordinarie befattningshavare.
För dessa senare hade personalorganisationerna hos utredningen
framfört krav på en fastare anställningsform. Utredningen ansåge dessa krav
väl grundade.

Utredningen har i detta hänseende vidare anfört följande.

Det synes utredningen, som om de ordinarie befattningshavarna — tillsvidare
bortses då från länsjägmästarna -—- skulle få sina berättigade anspråk
på fastare anställning tillgodosedda genom följande anordning: Befattningarna
tillsättas alltjämt genom kontrakt eller på motsvarande sätt, men ej för
viss tid utan tillsvidare. Viss uppsägningstid stadgas, förslagsvis sex månader.
Uppsägning från styrelsens sida skall dock icke kunna äga rum, med mindre
befattningshavaren gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller
ock befunnits icke kunna på tillfredsställande sätt sköta densamma. Besvärsrätt
medgives mot beslut om anställning och uppsägning, örn förordnanden
samt örn tillämpning av gällande avlöningsföreskrifter.

I samband härmed får utredningen föreslå, att tillsättande av ordinarie
befattning hos skogsvårdsstyrelse föregås av kungörelse i fackpressen med
en ansökningstid av 30 dagar.

Beträffande länsjägmästarna har utredningen övervägt, huruvida icke förordnande
på viss tid vore den lämpligaste anställningsformen. Detta skulle
i lönehänseende leda till inplacering i en löneplan motsvarande civila avlöningsreglementets
löneplan C. Med hänsyn till svårigheter i pensionshänseendc
och då det måste anses önskvärt, att även länsjägmästamas löner
bleve graderade med hänsyn till dyrort och tjänstgöringstid, har emellertid

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

utredningen icke ansett sig böra föreslå, att länsjägmästarna bereddes annan
anställningsform än skogsvårdsstyrelsernas övriga befattningshavare.

Utredningen har i detta sammanhang tagit ställning till frågan örn kompetenskrav
för skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare.

För den skogshögskoleutbildade personalen har utredningen föreslagit samma
kompetenskrav, som för närvarande gälla beträffande länsjägmästarna.
I första hand borde alltså krävas fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets
högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs, men i särskilt
fall syntes kunna antagas den som avlagt avgångsexamen från skogsinstitutets
lägre kurs eller skogshögskolans forstmästarekurs.

Beträffande skogstekniska konsulenter, förste skogsvårdskonsulenter,
skogsvårdskonsulenter och biträdande skogsvårdskonsulenter har utredningen
erinrat om att länsskogvaktarna för närvarande genomsnittligt ägde högre
utbildning än övriga skogsskoleutbildade tjänstemannakårer samt att under
senare år från olika håll framställts önskemål om utökad utbildning för
länsskogvaktarna. I dessa hänseenden torde få hänvisas till betänkandet s.
107—109. Utredningen har i detta sammanhang anfört följande.

Utredningen anser i och för sig önskvärt, att skogsskoleutbildningen beträffande
de krävande skogsvårdskonsulenlbefattningarna kompletteras med
examen från statens skogsmästarskola. Detta gäller i än högre grad befattningarna
såsom skogsteknisk konsulent. En annan fråga är, huruvida skogsmästareexamen
skall uppställas som kompetenskrav. Det är givet, att en
person med enbart skogsskoleutbildning tack vare personliga förutsättningar
och lång erfarenhet många gånger kan vara väl kvalificerad för att sköta
skogsvårdskonsulentbefattning. Med hänsyn härtill och då resultatet av
skogsmästarskolans verksamhet ännu ej torde vara tillräckligt prövat, har
utredningen icke funnit tillräckliga skäl föreslå, att skogsmästareexamen för
närvarande uppställes som kompetensvillkor för skogsvårdskonsulent.

I fråga örn kanslipersonalen har utredningen föreslagit, att särskilda kompetenskrav
uppställas endast beträffande kansliföreståndarebefattningarna.
För dessa befattningar borde enligt utredningen krävas examen från handelsgymnasium
eller däremot svarande teoretisk utbildning, varjämte det syntes
lämpligt, att befattningshavarna ägde någon skoglig utbildning eller praktik.

Beträffande löneställningen för styrelsernas befattningshavare har utredningen
funnit, att personalen med beaktande av förefintliga skiljaktigheter
i fråga örn arbetsuppgifterna i stort sett borde kunna jämföras med domänverkets
personal. Utredningen har i detta sammanhang uttalat, att vid jämförelser
av nu angivet slag måste givetvis tagas med i beräkningen såväl
anställningsform som alla förmåner av löne- och pensionsnatur, således icke
endast kontantlönen. Om anställningsformen bleve den förut förordade,
bleve den något mindre fast än konstitutorialanställning för statstjänstemän.
Den viktigaste återstående faktorn, utom kontantlönens storlek, syntes vara
pensionsrätten. De regler, som i detta avseende gällde beträffande befattningar,
som förenats med pensionsrätt i statens pensionsanstalt, vore för närvarande
i vissa avseenden mindre förmånliga än de statliga pensionsreglerna,
detta särskilt beträffande storleken av familjepension samt i fråga om principerna
för avkortning av pension, när fidla tjänstår ej uppnåtts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Utredningen har i sitt förslag till lönegradsplacering enligt alternativ I
hänfört sig till en föreslagen löneplan Sa, motsvarande civila avlöningsreglementets
löneplan A.

I fråga om lönegradsplaceringen för skogsvårdsstyrelsernas skogshögskoleutbildade
personal har utredningen anfört följande.

I likhet med skogsstyrelsen anser utredningen, att till riktpunkt för länsjägmästarnas
lönegradsplacering i stort sett bör kunna tagas den löneställning,
som domänverkets Överjägmästare inneha. Särskilt vill utredningen framhålla,
att länsjägmästarna med hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas organisation ha en
synnerligen självständig och ansvarsfull ställning. Inom de större länen är
detta förhållande särskilt påtagligt. Med den nuvarande indelningen i skogsvårdsstyrelseområden
torde det bliva oundgängligt, att länsjägmästare i lönehänseende
graderas alltefter arten och omfattningen av dem åvilande arbetsuppgifter.
Denna gradering synes lämpligen böra ske i den formen, att länsjägmästarna
i de större länen placeras i högre lönegrad än i de mindre. Utredningen
föreslår sålunda, att länsjägmästarna i de elva större länen (från och
med Östergötlands enligt den antagna ordningsföljden) inplaceras i 30 lönegraden,
medan övriga länsjägmästare inplaceras i 28 lönegraden. De förra
komma därigenom en lönegrad högre och de senare en lönegrad lägre än
överjägmästarna, vilket enligt utredningens uppfattning får anses skäligt.

För biträdande länsjägmästare, vilka enligt utredningens förslag, utöver
uppgiften att biträda länsjägmästare^ skola förestå eget distrikt av skogsvårdsstyrelsens
område, synes någon gradering av lönerna icke erforderlig.
Samtliga biträdande länsjägmästare böra enligt utredningens mening inplaceras
i 27 lönegraden, d. v. s. erhålla ungefär samma lön som domänverkets
revirförvaltare i andra klassens revir.

Beträffande distriktsjägmästarna anser utredningen jämförelsen med revirförvaltarna
motivera inplacering i 26 lönegraden, vilket innebär, att distriktsjägmästarna
erhålla samma lön som revirförvaltare i tredje klassens revir.

Befattningarna såsom skogsteknisk ledare motsvara i stort sett dikningsledare
och skogstaxator^ i domänverket. Hos skogsvårdsstyrelserna äro visserligen
tjänstgöringsområdena mindre än för motsvarande tjänstemän i domänverket,
men å andra sidan äro tjänsterna mera självständiga och arbetsuppgifterna
mera varierande. På grund härav synes skäligt, alt befattningarna
placeras i 24 lönegraden eller samma lönegrad, som gäller för nämnda
tjänster hos domänverket.

Det ligger i sakens natur, att jämförelsen med domänverkets befattningshavare
i än högre grad blir tillämplig, då det gäller den skogshögskoleutbildade
biträdespersonalen i lägre befattningar. Förste assistenterna och assistenterna
synas sålunda böra erhålla samma löneställning som domänverkets
biträdande jägmiistare, d. v. s. placeras i 22 respektive 20 lönegraden.

Beträffande den skogsskoleutbildade personalens lönegradsplacering har
utredningen anfört följande.

Direkt motsvarighet till de föreslagna befattningarna såsom skogsteknisk
konsulent och såsom förste skogsvårdskonsulent saknas i domänverket. Med
hänsyn^ till de kvalificerade arbetsuppgifter, som enligt utredningens förslag
skulle åvila skogstekniska konsulenter och förste skogsvårdskonsulenter, synas
befattningarna böra placeras i 16 lönegraden. Detta motsvarar den löneställning,
som inom andra statens verk (exempelvis vägväsendet, statens järnvägar,
telegrafverket m. fl.) kan uppnås av personal med motsvarande eller
lägre utbildning.

Kunni Maj:ts proposition nr 126.

Beträffande skogsvårdskonsulenterna ligger det närmast till hands att göra
en jämförelse med domänverkets kronojägare. Skogsstyrelsen har i ett tidigare
av styrelsen upprättat löneregleringsförslag efter en allmän jämförelse
mellan länsskogvaktare och kronojägarna framhållit svårigheten att rätt bedöma
vikten av de olika tjänstemannagruppernas arbetsuppgifter i de delar,
de ej sammanfölle, men uttalat att i ett avseende en påtaglig skillnad förelåge,
nämligen därutinnan att länsskogvaktarnas verksamhet vore och även borde
vara mera självständig än kronojägarnas. Utredningen anser för sin del, att
denna skillnad är av väsentlig betydelse. Utredningen vill i detta sammanhang
åberopa, att styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt i
sitt betänkande den 7 december 1934 angående skogsundervisningens omorganisation
(SOU 1935:9, s. 91) anfört följande. Länsskogvaktarna komma i
sin rådgivande verksamhet i ständig beröring med vitt skilda såväl skogliga
som ekonomiska förhållanden, och skola de därvid kunna giva vederbörande
skogsägare råd och anvisningar av större värde, fordras härtill ett
större mått av kunskaper och en bättre anpassningsförmåga efter växlande
förhållanden än som i regel fordras av den på en begränsad bevakning arbetande
skogvaktaren. I remissyttrande år 1942 i skogsundervisningsfrågan har
skogshögskolans styrelse ånyo framfört dessa synpunkter. Om skogsvårdsstyrelsernas
undervisnings- och upplysningsverksamhet skall ytterligare utvecklas
ställer detta ökade krav även på den viktiga form av upplysning och
undervisning, som meddelades i samband med förrättningar av olika slag,
och därmed på skogsvårdskonsulenternas kunskaper och pedagogiska förmåga.

Utbildningstidens längd torde för en länsskogvaktare för närvarande i regel
kunna beräknas uppgå till inemot 6 år (praktik inklusive kolarskola omkring
4 V2 år, skogsskola 1 år). Lägges härtill utbildning vid skogsmästarskolan
(1 år, vartill kommer 3 månaders frivillig tentamensperiod), blir den
normala utbildningstiden för en skogsvårdskonsulent således inemot 7 år.
Fordringarna på skogspraktik före skogsskolan kunna dock givetvis komma
att sjunka under perioder med låg elevtillströmning; den författningsenliga
praktiktiden är 2 år.

Med hänsyn till vad utredningen anfört rörande skogsvårdskonsulenternas
arbetsuppgifter och utbildning synes det utredningen skäligt, att skogsvårdskonsulenterna
i lönehänseende placeras något högre än kronojägarna. Utredningen
föreslår, att de placeras i 13 lönegraden. Till jämförelse må nämnnas,
att detta innebär samma löneställning som vägmästarna vid de statliga
vägf örval tningar na.

I konsekvens med vad som föreslagits beträffande skogsvårdskonsulenterna
synas de biträdande skogsvårdskonsulenterna skäligen böra placeras i 8
lönegraden, d. v. s. en lönegrad högre än biträdande kronojägare.

Beträffande lönegradsplaceringen för styrelsernas kanslipersonal har utredningen
anfört följande.

Arbetsuppgifterna för de kansliföreståndarebefattningar, som föreslås inrättade
vid skogsvårdsstyrelserna, torde bli endast obetydligt mindre ansvarsfulla
än de uppgifter, som åvila kamrerare vid hushållningsällskapen.
För dessa ha statsmakterna i princip godtagit en löneställning, som motsvarar
19 å 20 lönegraden (sex hushållningssällskap) och 17 å 18 lönegraden (övriga
sällskap). Då en motsvarande gradering av kansliföreståndarebefattningarna
med hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas skiftande storlek måste anses
motiverad, har utredningen funnit sig böra föreslå, att kansliföreståndarna
vid de mindre skogsvårdsstyrelserna (från och med Malmöhus län till

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

och med Kalmar läns norra landstingsområde) inplaceras i 16 lönegraden
och vid övriga skogs vårdsstyrelser i 18 lönegraden.

Enligt vedertagna grunder torde kansliskrivare böra placeras i 11 lönegraden,
kanslibiträden i 7 lönegraden och kontorsbiträden i 4 lönegraden.

Vid en lönereglering enligt alternativ II skulle enligt utredningens förslag
löneställningen för de olika befattningarna hos skogsvårdsstyrelser bestämmas
enligt samma grunder som lönegradsplaceringen enligt alternativ I. Begynnelselönen
för varje befattning borde sålunda ungefär motsvara lönen på
medeldyr ort (E-ort) inom lägsta löneklass av den lönegrad, som avsetts för
befattningen, och slutlönen E-ortslön inom högsta löneklass av samma lönegrad.
Ålderstilläggen borde beräknas på så sätt, att skillnaden mellan slutlön
och begynnelselön dividerades med antalet motsvarande löneklassuppflyttningar.
Förutsättningarna för erhållande av ålderstillägg borde bestämmas
i enlighet med vad som gäller för lantbruksundervisningsanstalternas
befattningshavare.

Sammanfattningsvis innebära de av utredningen behandlade två alternativen
i fråga örn befattningshavarnas löneställning följande.

	Alt. I		Alt. II
Befattningshavare	löneställning motsvarande lönegrad	begynnelse- lön kr.	ålderstillägg kr.	slutlön kr.
Länsjägmästare grupp I (Malmöhus län— Kalmar läns norra landstingsområde) ..	A 28	10 100	3 å 500	11 600
Länsjägmästare grupp II (övriga län)____	A80	11100	>	12 600
Biträdande länsjägmästare ..............	A 27	9 600	>	11 100
Distriktsjägmästare......................	A 28	9100	>	10 600
Skogsteknisk ledare......................	A 24	8100	>	9 600
Förste assistent..........................	A 22	7 200	3 å 466: 67	8 600
Assistent................................	A 20	6 400	3 å 400	7 600
Skogsteknisk konsulent..................	A lii	5 000	4 å 350	6 400
Förste skogsvårdskonsulent ..............	A 16	5 000	4 å 350	6 400
Skogsvårdskonsulent ....................	A 13	4 300	4 å 250	5 300
Biträdande skogsvårdskonsulent..........	A 8	3 400	4 å 150	4 000
Kansliföreståndare grupp I (Malmöhus län — Kalmar läns norra landstingsområde)	A 16	5 000	4 å 350	6 400
Kansliföreståndare grupp II (övriga län)..	A 18	5 700	4 å 375	7 200
Kansliskrivare ..........................	A 11	3800	4 å 225	4 700
Kanslibiträde ..........................	A 7	3 200	4 å 150	3 800
Kontorsbiträde..........................	A 4	2 700	4 å 150	3 300

Vid betänkandet lia såsom bilagor 8 och 9 fogats sammanställningar av
nuvarande och enligt alternativ 1 föreslagna totallöner för skogsvårdsstyrelsernas
ordinarie (pensionsberättigade) personal. Till dessa sammanställningar
torde här få hänvisas.

I fråga örn andra avlöningsförmåner än de kontanta lönebeloppen har utredningen
föreslagit, att vid en lönereglering enligt alternativ I skulle tillämpas
i huvudsak samma grunder, som enligt civila avlöningsreglementet gälla
för statliga befattningshavare, alltså exempelvis i fråga om förflyttningsskyldighet,
om förening av tjänster, örn semester och tjänstledighet, örn fasta
Bihang lill riksdagens protokoll IDAG. t saini. Nr 126.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

lönetillägg och särskilda ersättningar, om rörligt tillägg samt örn sjukvård
och begravningshjälp. Det syntes utredningen lämpligt, att samtliga hithörande
bestämmelser intoges i ett avlöningsreglemente för skogsvårdsstyrelsernas
ordinarie befattningshavare, som fastställdes av Kungl. Majit efter
förslag av skogsstyrelsen. Utkast till dylikt reglemente har upprättats av utredningen
och fogats vid betänkandet såsom bilaga 10. Här torde få hänvisas
till detta utkast och till vad utredningen i anslutning därtill anfört på
sid. 112—113 i betänkandet.

Beträffande skogsvårdsstyrelsernas extra årsanställda befattningshavare
har utredningen uttalat, att denna personal syntes böra komma i åtnjutande
av högst den löneställning, som tillkomme ordinarie befattningshavare
med jämförliga arbetsuppgifter. Utredningen förutsatte, att skogsstyrelsen
såväl i detta hänseende som beträffande den extra personalens anställningsoch
avlöningsförhållanden i övrigt bemyndigades att fastställa vissa grunder
avsedda att tillämpas av skogsvårdsstyrelserna.

Vad angår aylöningen av tillfälliga förrättningsmän har utredningen ansett
några allmängiltiga bestämmelser icke böra meddelas, eftersom bland
annat förhållandena på den lokala arbetsmarknaden här motiverade en viss
rörlighet. Helt allmänt har utredningen dock uttalat det önskemålet, att såväl
själva anställningsformen som principerna för ersättningens beräknande och
såvitt möjligt även ersättningsbeloppen borde göras mera enhetliga än de för
närvarande vore. Därvid syntes lämpligen en intim samverkan böra äga runi
såväl mellan skogsvårdsstyrelserna inbördes som mellan dem och skogsstyrelsen.
Denna fråga vore förmål för utredning inom skogsstyrelsen.

I sammanhang med behandlingen av skogsvårdsstyrelsepersonalens anställnings-
och avlöningsvillkor har utredningen berört vissa frågor avseende
ändrade regler rörande resekostnads- och traktamentsersättningar till styrelsernas
befattningshavare, främst beträffande ersättning för resa med egen
bil. Utredningen har i sistnämnda hänseende efter verkställd undersökning
förordat införande av enhetligare bestämmelser än för närvarande gälla samt
uttalat, att därigenom torde kunna vinnas icke blott en utjämning i kostnadshänseende
styrelserna emellan utan sannolikt även en besparing av styrelsernas
sammanlagda ersättningskostnader. Utredningen har emellertid icke
funnit anledning att i detalj taga ställning till ändringsfrågorna utan förutsatt,
att dessa komma att upptagas till behandling av skogsstyrelsen.

Herrar Hellbacken, Lubeck och Sundberg ha i särskilt yttrande
förordat att läns jägmästarna inplaceras i en löneplan motsvarande civila avlön
ingsreglementels löneplan C med en uppdelning på tre olika lönegrader:
C 4 (Malmöhus—Södermanlands län), C 5 (Hallands—Kronobergs län) och
C 6 (Gävleborgs—Norrbottens län).

Herr Norberg har i särskilt yttrande i fråga örn befattningshavarnas
löneställning anfört följande.

Ehuru det är av stor betydelse att skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare
beredas avlöningsvillkor, som kunna säkerställa en fullgod rekrytering,
måste dock tillses, att löneställningen icke blir sådan, att risk föreligger för

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

en olämplig inbördes lönekonkurrens mellan skogsvårdsstyrelserna och domänverket.
I båda fallen gäller det av statsmedel avlönade befattningshavare
med likartade eller närbesläktade arbetsuppgifter. Skogsstyrelsen uttalade
vid framläggande av sitt löneregleringsförslag år 1943, hurusom något
skäl för antagandet, att det ena arbetsfältet skulle kräva ett högre mått av
kunskaper eller duglighet hos personalen än det andra, ej kunde anses föreligga.
Styrelsen ansåge det därför ur allmän synpunkt angeläget, att möjligheterna
till förvärv av dugande arbetskraft vore lika goda inom dessa två
verksamhetsområden av det svenska skogsbruket. Samma synpunkter torde
ligga bakom departementschefens uttalande i utredningsdirektiven, att för
skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare borde eftersträvas en lönenivå, som
i stort sett sammanfölle med befattningshavarnas i statlig tjänst i motsvarande
ställning.

Från nu angivna utgångspunkter kan den av utredningens majoritet föreslagna
löneplaceringen för vissa befattningshavargrupper, tillhörande den
skogligt utbildade personalen hos skogsvårdsstyrelserna, lämna rum för principiella
erinringar. Det kan sålunda icke vara lämpligt att i något fall bereda
länsjägmästare en högre löneställning än överjägmästama vid domänverket
eller att för skogsvårdskonsulentema (länsskogvaktare) tillämpa
högre löner än den högsta för domänverkets kronojägare gällande. Även för
mellanliggande personalgrupper torde en delvis annorlunda löneavvägning
vara påkallad för ernående av en lämpligare lönerelation mellan, å ena sidan,
befattningarna inbördes och, å andra sidan, jämförbara tjänster vid domänverket.

Utan att därmed taga ställning till frågan om avlöningens absoluta storlek
kan anses vara den riktiga för skogst jänstens olika grenar — en omprövning
av denna fråga förefaller tvärtom ur skilda synpunkter vara motiverad, varvid
emellertid domänverket och skogsvårdsstyrelserna böra behandlas i ett
sammanhang —- synes man med utgångspunkt från den nuvarande lönenivån
inom domänverket böra ha följande lönegradsplacering:

länsjägmästare grupp 1 ............... lönegrad A 27

» » II............... » A 29

biträdande länsjägmästare............. » A 261

distriktsjägmästare.................... » A 26

skogsteknisk ledare................... » A 24

förste skogsvårdskonsulent............ » A 15

skogsteknisk konsulent ................ » A 15

skogsvårdskonsulent................... » A 12

Yttrandena.

I fråga om lönesystemet för skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare
ha samtliga hörda myndigheter och organisationer utom skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län och tre hushållningssällskap förordat ett system,
som anslöte sig lill civila avlöningsreglementet (utredningens alternativ I).

Allmänna lönenämnden har funnit de av utredningen framlagda skälen
för en lönereglering enligt alternativ I i och för sig övertygande. Lönenämnden
har emellertid i detta sammanhang vidare framhållit, alt det kunde

'' Härtill bör komma ett särskilt lönetillägg å 600 kronor för år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

ifrågasättas, om det vore lämpligt att nu för skogsvårdsstyrelsepersonalen
fastställa ett avlöningsreglemente i huvudsak överensstämmande med civila
avlöningsreglementet, samtidigt som detta vore föremål för överarbetning
inom 1945 års lönekommitté.

Skogsvärdsstyrelsen i Stockholms län har anfört följande.

Beträffande avlönandet av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän vill skogsvårdsstyrelsen
tillstyrka det i betänkandet som alternativ II betecknade förslaget,
d. v. s. införandet av ett system med bestämda bidragsbelopp, eventuellt
kompletterat med föreskrifter rörande bestämda maximilöner. En av
orsakerna till detta styrelsens ställningstagande är, att styrelsen anser, att
skogsvårdsstyrelserna böra givas så stark förankring i respektive län som
möjligt. Alternativ I innebär enligt styrelsens förmenande, att skogsvårdsstyreisernas
tjänstemän skulle övergå att bliva statstjänstemän, vilket icke
kan vara lämpligt.

Förvaltningsutskotten i Kronobergs. Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs
läns hushållningssällskap ha uttalat, att för skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare
borde tillämpas samma lönesystem som för hushållningssällskapens
befattningshavare.

Utredningens förslag angående befattningshavarnas anställningsform
har av flertalet hörda myndigheter och organisationer tillstyrkts elner
lämnats utan erinran, med det undantaget att länsjägmästarna av skogsstyrelsen,
domänstyrelsen, de flesta skogsvårdsstyrelserna, vissa länsstyrelser
och hushållningsällskap samt länsjägmästareföreningen och Sveriges jägmästares
och forstmästares riksförbund föreslagits förordnade på viss tid.

Skogsvärdsstyrelsen i Stockholms län har förordat bibehållande av anställningsformen
förordnande på viss tid även för andra befattningshavare
än länsjägmästare, medan skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs och Gävleborgs
län beträffande dessa befattningshavare påyrkat en anställningsform,
som motsvarade konstitutorialanställning för statstjänstemän.

Statskontoret har i förevarande avseende uttalat följande.

Inom 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning lia frågorna om indelningen i
länsskogvaktardistrikt (skogsvårdskonsulentdistrikt), om behovet av personal
med högre och lägre skoglig utbildning samt om personalens fördelning
på ordinarie och icke-ordinarie tjänster varit föremål för ingående
överväganden, grundade på ett av utredningen upprättat normalprogram
för skogsvården. Dessa frågor torde därmed få betraktas såsom mera slutgiltigt
bedömda. Med avseende på indelningen i skogsvårdsområden anser
däremot statskontoret, att utredningens allmänna uttalanden icke innefatta
en tillräcklig motivering för den nuvarande indelningens bibehållande utan
att åt skogsstyrelsen bör anförtros att företaga en verklig översyn av förhållandena
i syfte att få till stånd rationella organisationsenheter. I avbidan
på resultatet av denna översyn bör givetvis en viss försiktighet iakttagas vid
avvägningen av anställningsvillkoren.

Statskontoret anser att utredningens förslag böra på det sätt jämkas, att
dels de befattningshavaregrupper, inom vilka vid en sammanslagning av
vissa skogsvårdsstyrelseområden indragning av tjänster skulle kunna ifrågakomma,
anställas endast på ettårskontrakt, dels ock samtliga tjänstemän
åläggas skyldighet att låta förflytta sig lill annan skogsvårdsstyrelse. Erin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

ras må, att ordinarie statstjänstemän i allmänhet är pliktig att låta förflytta
sig till annan stationeringsort eller annan befattning vid det verk han tillhör
liksom ock, därest Kungl. Maj:t så prövar lämpligt, till befattning vid
annat verk, å vilket civila avlöningsreglementet är tillämpligt.

I fråga örn den föreslagna besvärsrätten över beslut rörande anställnings-
och avlöningsförhållanden har skogsvårdsstijrelsen i Stockholms län
anfört bland annat följande.

En allmän besvärsrätt rörande beslut om tillsättande av länsskogvaktaretjänster
skulle medföra synnerligen allvarliga risker i fråga om möjligheterna
att ernå full effektivitet av länsskogvaktarnas arbete. Dels skulle en
skogsvårdsstyrelse kunna hindras att till ordinarie befattningshavare utse
sådana inom länet prövade och i därvaxande skogliga förhållanden väl insatta
länsskogvaktare, vilka genom mångårig tjänstgöring förskaffat god lokaloch
personalkännedom, och i stället åläggas anställa äldre transportsökande
från andra län med kanske helt andra skogliga förhållanden. Dels sammanhänger
skogsvårdsstyrelsearbetets framgång i ett län till väsentlig del med
det sätt, varpå länsskogvaktarna kunde fullgöra sina uppgifter, och den rent
personliga lämpligheten för befattningen måste därvid tillmätas vida större
vitsord än aldrig så lång och oklanderlig tjänstgöiång inom annan del av riket.

Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län har avstyrkt besvärsrätt i vad rörde
entledigande av befattningshavare.

I övrigt har förslaget om utvidgad besvärsrätt på denna puixkt icke mött
annan erinran än att skogsstyrelsen, såsom framgår av redogörelsen under
avd. II, föreslagit införande av en allmän rätt att överklaga skogsvårdsstyrelseinas
beslut.

I fråga örn principen för lönesättning har i flera yttranden
framhållits, att lönerna borde bestämmas i nära anslutning till vad som gällde
för domänverkets personal.

Domänstyrelsen har anfört, att det vore av stor betydelse, att löneplaceringen
bleve så väl avvägd som möjligt i förhållande till den som borde gälla
för domänverkstjänstemännen, såväl ur rättvisesynpunkt som med hänsyn
till önskvärdheten av att för framtiden likvärdiga rekryteringsmöjligheter
skapades.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit
vikten av att avlöningsföidiållandena för domänverkets och skogsvårdsstyrelsernas
befattningshavare med likartad kompetens i görligasie mån bleve
desamma, enär en viss strävan till övergång från domänverket till skogsvårdsstyrelserna
finge befaras, om skogsvårdsstyrelsema, i enlighet med
utredningens förslag, i vissa fall skulle lia bättre avlöningsvillkor än domänverket.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att frågan örn skogsvårdsstyrelsepei-sonalens
löneplacering borde behandlas i sammanhang med domänverkets
lönefrågor.

Sveriges jägmästares och forstmästares riksförbund har med hänsyn till
den aktuella frågan örn löneförbättring för åtminstone vissa befattningar
vid domänverket ifrågasatt, örn anknytning lill de nuvarande lönerna inom
domänverket borde ske.

Kunni. Maj:ts proposition nr 126.

Förvaltningsutskotten i Kronobergs saint Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap
ha förordat, att lönesättningen för skogsvårdsstyrelsernas
befattningshavare skedde under hänsynstagande lill de i princip beslutade
lönerna för hushållningssällskapens personal.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har i fråga om löneställningen
anfört följande.

Riksförbundet önskar endast rent allmänt framhålla, att den personal det
här är fråga om har fått sig ålagd arbetsuppgifter, känsligare och mera svårbemästrade
än inom flertalet områden i allmän tjänst, och att dess villkor
bör bedömas med hänsyn härtill. Landets skogsägare äro utomordentligt beroende
av denna personal och anse endast det bästa materialet gott nog för
sig. Med hänsyn härtill och i någon mån till att ifrågavarande tjänstemän,
kanske särskilt länsskogvaktarna, tidigare otvivelaktigt varit underbetalda,
vill riksförbundet principiellt deklarera som ett önskemål, att personalen
både i löne- och pensionshänseende placeras så gynnsamt, att rekryteringen
till denna för det allmänna liksom den enskilde synnerligen viktiga tjänstemannakår
i all möjlig mån underlättas.

Vad angår de kompetenskrav, som av utredningen föreslagits för
olika befattningar, ha erinringar framställts endast i fråga örn konsulentbefattningarna.

Vissa skogsvårdsstyrelser ha föreslagit, att skogsmästarexamen uppställdes
som kompetensvillkor för befattning såsom skogsteknisk konsulent.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att örn särskilda kompetensvillkor
icke uppställdes för skogstekniska konsulenter, anledning saknades
att placera befattningarna högre än en lönegrad över skogsvårdskonsulenttjänsterna.

Sveriges länsskogvaktareförbund har föreslagit, att examen från statens
skogsmästarskola uppställdes som normalfordran för anställning i samtliga
konsulentbefattningar men att även sökande, som enbart genomgått statens
eller därmed fullt jämförlig enskild skogsskola, i särskilt fall skulle kunna
antagas.

Domänstyrelsen har uttalat, att i den mån anställande av förste skogsvårdskonsulenter
vore av behovet påkallat, såsom kompetensvillkor för dessa
befattningar borde uppställas kravet på examen från statens skogsmästarskola
eller Klotens fortsättningsskola.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har förklarat att skogsvårdsstyrelsernas
befattningshavare borde i löneavseende beredas en placering, som
molsvarade de ansvarsfulla uppgifter, som åvilade dem, och som kunde trygga
nyrekryteringen av kvalificerad personal. Med hänsyn till de för landets
försörjning betydelsefulla värden, som stöde på spel, måste denna synpunkt
tillmätas stor betydelse.

Allmänna lönenåmnden har anfört följande.

Det vill synas lönenämnden, sorn örn utredningen vid den verkställda jämförelsen
med närmast motsvarande befattningshavare vid domänverket genomgående
värderat arbetsuppgifterna för skogsvårdsstyrelsepersonalen något
högre än arbetsuppgifterna för domänvexkets personal utan att övertygande
skäl härför framlagts. Icke heller kan lönenämnden finna, att vad ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

redningen anfört angående den mindre fasta anställningsformen för skogsvårdsstyrelsernas
befattningshavare och de i vissa avseenden sämre pensionsförmånerna
motiverar, att vid avvägandet av löneställningen för ifrågavarande
befattningshavare bedömandet sker efter mindre stränga grunder än
därest fråga vore örn ordinarie statliga befattningar. Framhållas må, alt såsom
utredningen i annat sammanhang erinrat frågan om en allmän revision
av statens pensionsanstalts reglemente för närvarande behandlas av 1944
års pensionsutredning.

Statskontoret har anfört följande.

Kronoskogsförvaltningen och den enskilda skogsvården torde i vad gäller
personalförhållandena böra betraktas såsom ett ensartat förvaltningsområde
med enhetligt avvägda löner och anställningsvillkor i övrigt. Det förefaller
statskontoret, som örn utredningen åtminstone i fråga örn vissa personalgrupper
icke tillräckligt beaktat nödvändigheten av en sådan sammanknytning.
Särskilt gäller detta skogsvårdskonsulentema (längsskogvaktama) och
den högre kontorspersonalen. Statskontorets möjligheter att fastställa vilka
befattningar inom domänförvaltningen, som närmast motsvara ifrågavarande
tjänster hos skogsvårdsstyrelserna, samt att i övrigt företaga en rättvis jämförelse
äro av naturliga skäl ganska begränsade. Ämbetsverket har emellertid
i viss utsträckning hämtat ledning av det i betänkandet refererade utlåtande,
som domänstyrelsen på sin tid avgav i anledning av skogsstyrelsens
förslag.

Skogssällskapet har erinrat, att vilka dispositioner som i avseende å löneställningen
träffades, komine de att få återverkningar på lönesättningen för
all skoglig personal såväl i statens som i enskild tjänst.

I utredningens förslag till lönegradsplacering för skilda befattningshavare
hos skogsvårdsstyrelserna ha statskontoret, allmänna lönenämnden
och vederbörande personalorganisationer förordat de jämkningar, som
framgå av sammanställningen å s. 88.

Ur avgivna yttranden rörande lönegradsplaceringen må följande återgivas.

Skogsstyrelsen, domänstyrelsen, de flesta skogsvårdsstyrelserna och vissa
länsstyrelser lia förordat inplacering av länsjägmästarna i en löneplan motsvarande
civila avlöningsreglementets löneplan C. Domänstyrelsen har ansett,
att länsjägmästarna i de norra, mest arbetskrävande länen borde placeras
i samma lönegrad, som domänverkets Överjägmästare kunde komma
att erhålla, samt de övriga i de båda närmast lägre lönegraderna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i fråga om länsjägmästarnas lönegradsplacering
anfört följande.

En jämförelse i lönehänseende mellan skogsvårdsstyrelsernas och domänverkets
befattningshavare torde med hänsyn till likheten av dem åliggande
arbetsuppgifter principiellt sett icke vara oriktig. Arbetet inom en skogsvårdsstyrelse
är emellertid i hög grad beroende av kvalifikationerna hos länsjägmästaren.
Denne intager också en självständig och särskilt ansvarsfull
ställning. Utan att närmare ingå på frågan örn i vilken lönegrad ifrågavarande
befattningshavare lämpligen böra placeras, vill länsstyrelsen dock
framhålla vikten och angelägenheten av att med befattningen som länsjägmästare
förenas sådana löneförmåner, som möjliggöra befattningens besättande
med särskilt dugande tjänstemän.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Befattning	1944 års skogsvårds-styrelseutred ning	Allmänna	Stats-	Personal- organisation nema
Majori-	Statskommis-	lönenämnden	kontoret
	teten	sadén Norberg
	Sa 28, 30 1 . 27	Sa 27,29 > 26+600 kr.	Sa 27, 29 » 26	Sa 27+6002 » 24+600	C 5, 6, 7 Sa 27
Biträdande länsjägmästare
	» 26	» 26	> 24+660 kr.3 4	» 24	> 26

	> 24	> 24	> 24	> 24	> 24,26

Förste assistent..........	. 22	» 22	> 22	» 20	1 >(23)24* \ » 22
Assistent ................	» 20	» 20	> 20	. 20	> 20
Förste skogsvårdskonsulent	. 16	> 15	> 15	1	> 16
Skogsteknisk konsulent....	> 16	> 15	» 15	\ > 9,10,12	» lo
Skogsvårdskonsulent...... Biträdande skogsvårdskon-	> 13	> 12	> 125 6	1	> 13
sulent ................	> 8	» 8	> 8	» 7	> 9
Kansliföreståndare (kamrer,	\| » 16,18	. 16,18	J högst Sa 14 1 i » 166f Sa 98	» 11,12,147	> 18,20
Kansliskrivare............	> 11	> 11	—	> 149
Kanslibiträde............	» 7	> 7	. 7	> 7	> 7
Kontorsbiträde ..........	» 4	» 4	> 4	> 4	> 4
Skrivbiträde ............	[ —	—	—	> 2	> 2

1 Herrar Hellbacken, Lubeck och Sundberg ha ansett att länsjägmästarna borde placeras i
lönegrader motsvarande civila avlöningsreglementets lönegrader C 4, 5 och 6

2 Tillägget i de största områdena.

8 Tillägget till vissa distriktsjägmästare, f. n. bosatta å annan ort än länsjägmästaren. Omprövning,
om utredningens förslag ang. distriktsjägmästarnas stationering (inom sina distrikt)
blir mera allmänt genomfört.

4 I län där biträdande länsjägmästare saknas.

5 Motiverat även örn domänstyreisens förslag om samtliga kronojägares placering i A 12 icke
helt skulle vinna bifall.

6 Möjligen Sa 16 i Norrbotten och Västerbotten.

■ Ej preciserat.

8 Kontorister.

9 Biträdande kamrerare.

Länsjägmästareföreningen har ansett berättigat och skäligt, att länsjägmästarna,
på vilkas skogliga kapacitet och organisationsförmåga stora klav
ställdes, i lönehänseende jämställdes med bl. a. vägdirektörer och länsarkitekter,
då länsjägmästarna liksom nämnda tjänstemän vore länschefer inom
sin verksamhetsgren.

I fråga örn biträdande länsjägmästare har domänstyrelsen uttalat, att en
viss gradering av tjänsterna syntes befogad, enär tjänstgöringen i de större
skogsvårdsstyrelseområdena torde vara mera maktpåliggande och ansvarsfull
än i de övriga. Den av utredningen föreslagna placeringen ansåge styrelsen
vara väl hög i förhållande till länsjägmästamas.

Beträffande distriktsjägmästarna har domänstyrelsen anfört, att dessa icke
i fråga örn självständighet, ansvar och arbetsuppgifter kunde anses järn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

ställda med revirförvaltarna, som hade hand örn direkt ekonomisk förvaltning
av värdefulla objekt. Därest distriktsjägmästama nu placerades i lönegrad
26, varemot styrelsen i och för sig intet hade att erinra, borde därför
domänverkets revirförvaltare erhålla en skälig uppfattning i lönegrad.

Flertalet skogsvårdsstyrelser liksom läns jägmästare föreningen lia uttalat
att förste assistenter i de län, där biträdande länsjägmästare saknades, borde
inplaceras i lönegrad 23. Skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands och Blekinge
län samt Sveriges jägmästares och forstmästares riksförbund lia tor
dessa befattningar förordat lönegrad 24. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län
har framhållit önskvärdheten av en bättre relation mellan lönerna för länsjägmästare,
biträdande länsjägmästare och nu ifrågavarande förste assistenter.

Skogsvårdsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län ha föreslagit skogstekniska
ledare inplacerade i lönegrad 26.

Vad angår den skogsskoleutbildade personalen har skogsvårdsstyrelsen
i Kalmar läns norra landstingsområde förordat, att befattningarna såsom
biträdande skogsvårdskonsulent inplacerades i lönegrad 9.

Länsstyrelsen i Värmlands län har anfört, att mot utredningens förslag
till lönegradsplacering av länsskogvaktarna med hänsyn till befattningarnas
art och därmed förenade åligganden icke syntes kunna göras någon erinran
även med beaktande av gällande lönegradsplacering för domänverkets personal.

Allmänna lönenämnden har vad särskilt länsskogvaktarna (skogsvårdskonsulenterna)
anginge uttalat, alt en placering i 12 lönegraden syntes motiverad,
även om ett av domänstyrelsen nyligen avgivet förslag örn samtliga
kronojägares placering i A 12 icke helt skulle vinna bifall.

Domänstyrelsen har uttalat, att förste skogsvårdskonsulenterna borde placeras
i 15 lönegraden samt i övrigt anfört följande.

I fråga om utredningens förslag till lönegradsplacering för länsskogvaktarna
får styrelsen framhålla, att domänverkets kronojägare utöva ett omfattande
arbetsbefäl och direkt ha hand örn stora ekonomiska värden, vilket
måste anses fullt uppväga länsskogvaktarnas konsulterande verksamhet.
Under åberopande av sin underdåniga skrivelse den 28 januari 1946 angående
lönegradsplacering för kronojägarna får därför styrelsen såsom sin
uppfattning framhålla, att såväl kronojägarna som länsskogvaktarna (skogsvårdskonsulenterna)
böra placeras i lönegrad 12.

Skogsindustriernas samarbetsutskott har ansett, att löneläget borde vara
lika för länsskogvaktare och kronojägare.

I fråga örn de av utredningen föreslagna lönerna för kansliföreståndare
ha från skogsvårdsstyrelserna vissa erinringar framställts. I detta hänseende
må följande nämnas.

Skogsvårdsstyrelserna i Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län lia
förordat större differentiering av lönerna, varvid de båda sistnämnda styrelserna
för de vid dem föreslagna befattningarna förordat inplacering i lönegrad
Sa 20. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

lönegrad Sa 18 vid de mindre styrelserna. Styrelsen i örebro har tillstyrkt
en lönesättning i anslutning till lönen för hushållningssällskapens kamrerare.
Styrelserna i Kristianstads och Kopparbergs län ha uttalat sig för lönegrad
Sa 17 för grupp I och lönegrad Sa 19 för grupp II. Styrelserna i Uppsala och
Skaraborgs lån ha med avseende på de för dem föreslagna befattningarna
föreslagit inplacering i lönegrad Sa 17. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands
län har ansett lönegrad Sa 17 lämplig i de större länen, medan skogsvårdsstyrelserna
i Södermanlands och Gotlands län slutligen ha förklarat, att de
av dem föioidade kassör- eller kanslist- (kansliskrivare-)befattningarna borde
inplaceras i lönegrad Sa 11.

Lppsala samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha funnit, att skogsvårdsstyrelsemas kansliföreståndare (kamrerare)
borde erhålla samma löneställning som hushållningssällskapens kamrerare.

Skogsvårdsstyrelsemas kanslipersonals förening har ansett, att skogsvårdsstyrelsernas
kansliföreståndare-(kamrerare-) befattningar kunde jämföras
med motsvarande befattningar vid vägväsendet, samt uttalat bland annat
följande.

Vägkamrerare äro placerade i 20 och 21 lönegraderna, ehuru dessa befattningar
på intet sätt äro mera krävande än motsvarande befattningar vid
skogsvårdsstyrelserna. Ur vägväsendets betänkande kan anföras beträffande
kamreraretjänsterna: »Då huvudbokföringen förlägges till det centrala ämbetsverket,
och ytterst detaljerade föreskrifter komma att föreligga i fråga
örn den bokföring, som åvilar vägförvaltningen, torde arbetet bliva av relativt
enkel beskaffenhet —---.» I detta sammanhang vill föreningen poäng tera,

att vid skogsvårdsstyrelserna, som ju äga självständig förvaltning, huvudbokföringen
åligger kamrerarna.

Allmänna lönenåmnden har ansett kansliföreståndarebefattningarna, där
sådana skulle inrättas, borde placeras i högst 14 lönegraden, möjligen med
undantag för kansliföreståndartjänsterna hos skogsvårdsstyrelserna i Norrbottens
och Västerbottens län, för vilka en placering i 16 lönegraden syntes
kunna ifrågakomma med hänsyn till verksamhetens omfattning vid dessa
skogsvårdsstyrelser.

Departementschefen.

Såsom jag redan tidigare framhållit, äro även anställnings- och avlöningsförhållandena
för skogsvårdsstyrelsemas personal i hög grad oenhetliga,
vilket sammanhänger med att varje styrelse ägt mer eller mindre oinskränkt
frihet att själv reglera dessa förhållanden för sina befattningshavare. Vissa
åtgärder ha emellertid under senare år vidtagits i syfte att normalisera skogsvårdsstyrelsepersonalens
löner, men bristema härutinnan äro alltjämt påtagliga.

Sedan länge har också frågan örn en fullständig översyn av löneställningen
för skogsvårdsstyrelsemas befattningshavare varit under övervägande. Sär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

skilt synas de nuvarande lönerna för vissa av de lägre befattningshavarna
icke ha stått i skälig relation till deras arbetsuppgifter och de kompetenskrav,
som uppställts. I likhet med utredningen finner jag det innebära avsevärda
fördelar örn i stort sett motsvarande bestämmelser kunde vinna tillämpning
på löneförhållandena för skogsvårdsstyrelsernas personal, som nu gälla för
statstjänstemän. Den omständigheten, att för närvarande pågår en utredning
rörande det civila avlöningsreglementet inom 1945 års lönekommitté, synes
enligt min mening icke böra hindra förevarande frågas avgörande. Örn nämnda
överarbetning resulterar i ändringar i reglementet, torde detta givetvis
sedermera böra föranleda motsvarande jämkningar även i skogsvårdsstyrelsepersonalens
avlöningsbestämmelser.

Beträffande befattningshavarnas anställningsform har utredningen föreslagit,
att befattning .skulle tillsättas genom kontrakt, gällande tills vidare
med viss uppsägningstid, samt att uppsägning från skogsvårdsstyreilsens sida
icke skulle få äga rum med mindre befattningshavaren gjort sig skyldig till
fel eller försummelse i tjänsten eller ock befunnits icke kunna på tillfredsställande
sätt sköta den. Från vad som för närvarande gäller skiljer sig förslaget
därutinnan, att anställningen skall gälla tills vidare i stället för på viss
tid samt att uppsägning av befattningshavare skall få ske allenast under någon
av nyss angivna förutsättningar. Ehuru givetvis skäl ur personalens
synpunkt kunna åberopas för en sådan bestämmelse, anser jag likväl med
hänsyn till att skogsvårdsstyrelsernas ställning icke förändrats tillräcklig
anledning icke föreligga att nu vidtaga en sådan ändring i befattningshavarnas
anställningsförhållanden. Det är ock att märka att frågan örn de statsanställdas
anställningsförhållanden i viss mån är under omprövning. Jag
förordar således, att skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare liksom hittills
anställas på viss tid, förslagsvis 6 år, med ömsesidig rätt till uppsägning
vid kontraktstidens utgång. Emellertid anser jag mig, för att tillgodose personalens
intresse av att samma principer vinna tillämpning vid uppsägning,
böra förorda att skogsvårdsstyrelses beslut om uppsägning av befattningshavare,
på sätt utredningen föreslagit, må genom besvär kunna dragas under
Kungl. Majlis prövning. Såsom jag tidigare berört torde alltså sådan ändring
av 2 § skogsvårdsstyrelseförordningen böra vidtagas, att besvär må kunna
anföras över skogsvårdsstyrelses beslut örn tillsättande eller entledigande av
personal, därunder inbegripet även förordnande å befattning, samt örn tilllämpning
av gällande avlöningsföreskrifter.

Med hänsyn till vikten av att till länsjägmästare utses personer med tillräckliga
kvalifikationer anser jag mig böra förorda, att skogsvårdsstyrelses
beslut örn tillsättande av länsjägmästarbefattning skall underställas Kungl.
Maj:ts prövning.

Mot de av utredningen föreslagna kompetenskraven för skogsvårdsstyrelsernas
skogligt utbildade befattningshavare och för kassörerna (kansliföreståndarna)
har jag ej funnit anledning till erinran.

Med den av mig förordade anställningsformen för skogsvårdsstyrelsernas

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

befattningshavare följer, att det icke kan komma i fråga att för länsjägmästarnas
del föreslå inplacering i en löneplan, motsvarande civila avlöningsreglementets
löneplan C. Däremot synes en något större differentiering av
länsjägmästarnas löner böra genomföras än vad utredningens förslag innebär.
Länsjägmästarbefattningarna torde sålunda i lönehänseende böra indelas
i tre grupper, av vilka grupp I (Malmöhus län—Kalmar läns norra landstingsområde)
erhåller lön motsvarande lönegrad A 27 i civila avlöningsreglementet,
grupp II (Östergötlands län—Kopparbergs län) lön motsvarande
A 29 och grupp III (Jämtlands, Norrbottens och Västerbottens län) lön motsvarande
A 30.

De biträdande länsjägmästarna och distriktsjägmästarna böra genomgående
erhålla en löneställning motsvarande lönegrad A 26, vilket innebär att de
erhålla samma lön som revirförvaltare i tredje klassens revir. Vad särskilt
distriktsjägmästarna angår, biträder jag utredningens uttalande därom, att
de i regel böra vara stationerade var inom sitt distrikt.

Skogstekniska ledare, förste assistenter och assistenter torde i överensstämmelse
med utredningens förslag i lönehänseende böra jämställas med
befattningshavare i lönegraderna A 24, 22 respektive 20.

I enlighet med vad lönenämnden tillstyrkt torde förste distriktsskogsmästare
böra erhålla en löneställning motsvarande lönegrad A 15, distriktsskogsmästare
lönegrad A 12 och biträdande distriktsskogsmästare lönegrad A 8.

Vad angår kassörsbefattningarna anser jag icke att arbetsuppgifternas art
och omfattning i genomsnitt motivera fullt så hög löneställning som utredningen
förordat. En större differentiering i lönehänseende än utredningen föreslagit
torde också vara berättigad med tanke på den stora skillnaden mellan
olika skogsvårdsstyrelser i fråga om personalens storlek och medelsomsättningen.
Jag vill därför förorda, att dessa befattningar liksom länsjägmästarbefattningarna
uppdelas på tre grupper. Kassörerna vid de mindre skogsvårdsstyrelserna
(Malmöhus län—Kalmar läns norra landstingsområde) synas
böra erhålla en löneställning motsvarande lönegrad A 14, vid flertalet
övriga styrelser (Östergötlands—Jämtlands län) en löneställning motsvarande
lönegrad A 16 samt vid styrelserna i Norrbottens och Västerbottens
län en löneställning motsvarande A 17.

De av mig förordade kansliskrivarbefattningarna vid sistnämnda båda
skogsvårdsstyrelser torde böra i lönehänseende likställas med befattningar
i lönegrad A 11, kanslibiträdesbefattningarna med befatiningar i lönegrad
A 7 och kontorsbiträdesbefattningarna med befattningar i lönegrad A 4.

Beträffande andra avlöningsförmåner till skogsvårdsstyrelsernas ordinarie
personal än de kontanta lönebeloppen torde böra tillämpas i huvudsak samma
grunder, som enligt civila avlöningsreglementet gälla för statliga befattningshavare.
Det lärer få ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa avlöningsreglemente
för styrelsernas ordinarie befattningshavare, varvid det av utredningen
uppgjorda utkastet i huvudsak torde kunna läggas til! grund.

Vad angår avlöningsförhållandena för skogsvårdsstyrelsernas extra årsan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126. 9 •>

ställda befattningshavare torde det få ankomma på Kungl. Majit att efter
förslag av skogsstyrelsen fastställa vissa grunder att tillämpas av skogsvårdsstyrelserna.
För övrig personal synes vederbörande skogsvårdsstyrelse själv
böra äga bestämma avlöningsvillkoren. Det synes dock lämpligt alt skogsstyrelsen
genom råd och anvisningar söker åstadkomma större enhetlighet i
detta hänseende än vad nu är fallet.

I likhet med utredningen finner jag påkallat, att reglerna örn resekostnadsoch
traktamentsersättningar åt iskogsvårdsstyrelsemas befattningshavare underkastas
en allmän granskning i syfte att åstadkomma större enhetlighet
styrelserna emellan och begränsa de genomsnittliga utgifterna för dessa
ersättningar. Jag förutsätter, att ifrågavarande spörsmål kommer att upptagas
till behandling av skogsstyrelsen.

Förslag rörande befattningshavarnas pensionsförhållanden kommer chefen
för finansdepartementet att i amiat sammanhang underställa Kungl. Majit.

VIII. Finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Skogsvårdsstyrelseutredningen.

Utredningen har till en början lämnat en redogörelse för skogsvårdsstyrelsernas
hittillsvarande ekonomiska förhållanden (s. 127—
136 i betänkandet). Ur denna redogörelse torde här få återgivas följande.

Huvuddelen av skogsvårdsstyrelsernas utgifter utgöres av personalkostnader:
löner, bidrag till pensionsavgifter samt resekostnads- och traktamentsersättningar.
Återstoden omfattar dels vissa utgifter under de olika verksamhetsgrenarna,
såsom kontanta bidrag och omkostnader för frö- och plantanskaffning,
dels ock utgifter för styrelse och revision, för fastigheter och inventarier,
för tjänstelokal, expenser m. m. samt för räntor.

Personalkostnaderna utgjorde år 1938 4 144 000 kronor (ordinarie och
övrig årsanställd personal 3 157 000 kronor, tillfällig personal 987 000 kronor)
och år 1943 6 464 000 kronor (ordinarie och övrig årsanställd personal
4 535 000 kronor, tillfällig personal 1 929 000 kronor). Övriga utgifter uppgingo
år 1938 till 1 154 000 kronor och år 1943 till 1 947 000 kronor.

För att täcka sina utgifter ha skogsvårdsstyrelserna hittills haft följande
inkomstkällor: skogsvårdsavgifter, statsbidrag, anslag av landsting och hushållningssällskap
(ortsbidrag) samt »egna» inkomster (biträdesersättningar
otc. och räntor).

Skogsvårdsavgifterna utgå med 1,3 procent å rotvärdet av avverkat virke
och tillfalla lill nio tiondelar skogsvårdsstyrelsen inom det område, där virket
avverkats, medan en tiondel redovisas centralt och av Kungl. Majit fördelas
mellan skogsvårdsstyrelserna efter behov. Skogsvårdsavgifterna ha uppgått
till 2 600 000 kronor i medeltal under åren 1936—1943 och till 4 269 000
kronor år 1944.

Statsbidragen ha utgått i olika former: bidrag ur anslaget till skogsvårdens
befrämjande och lappmarksanslaget, förvaltningsbidrag och vissa andra bidrag
ur de s. k. särskilda skogsvårdsanslagen samt under de senaste åren bidrag
ur vissa krisanslag, främst vedutsyningsanslaget. Sammanlagt lia under
åren 1936—1943 influtit i statsbidrag lill skogsvårdsstyrelserna i medeltal
1 950 000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Ortsbidragen från landsting och hushållningssällskap ha utgått med relativt
obetydliga belopp, i medeltal under åren 1936—1943 114 000 kronor.

Skogsvårdsstyrelsernas »egna» inkomster ha huvudsakligen utgjorts av bitr
ädesersättningar för olika slag av förrättningar. I medeltal under åren 1936
—1943 har inkomsten härav utgjort 1 185 000 kronor. Inkomsten av fastigheter
och kapital har under samma period utgjort i medeltal 343 000 kronor.

För skogsvårdsstyrelserna tillsammantagna ha inkomsterna under perioden
1936—1943 influtit synnerligen ojämnt i förhållande till det totala medelsbehovet,
vilket belyses av följande av utredningen framlagda siffror rörande
den årliga ökningen respektive minskningen av styrelsernas kapital.

Verksamhetsår Nettoökning Nettominskning

1936 ........................... — 129 672

1937 ........................... _ 210 952

1938 ........................... 53 701 —

1939 ........................... 849 992 —

1940 ........................... 749 008 —

1941 ........................... _ 443 668

1942 ........................... — 540 285

1943 ........................... — 24 189

Belysande för de särskilda skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska ställning
och förskjutningarna däri äro följande av utredningen anförda siffror avseende
styrelsernas ställning vid utgången av åren 1936 och 1943.

Överskjutande dispo
nibla tillgångar
kr.

147 000—315 000

79 000— 97 000

28 000— 66 000
0— 22 000

Överskjutande

skulder

kr.

21 000

1 9 3 6.

Skogsvårdsstyrelserna i nedan
angivna län

Södermanlands, Östergötlands, Värmlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och
Norrbottens

Stockholms, Gotlands, Kristianstads, Skaraborgs,
Örebro, Västmanlands och Västerbottens Uppsala,

Kalmar norra, Blekinge, Malmöhus
och Göteborgs och Bohus

Jönköpings, Kronobergs. Kalmar södra,
Hallands och Älvsborgs

Västernorrlands.

564 000

220 000—322 000
83 000—158 000

34 000— 69 000

9 000

1 9 4 3.

— Värmlands

— Östergötlands, Gävleborgs, Jämtlands och

Norrbottens

— Gotlands, Blekinge, Skaraborgs, Örebro,

Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens Uppsala,

Södermanlands Kalmar norra,
Kalmar södra, Kristianstads, Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus

— Stockholms

400— 7 000 Kronobergs och Hallands
33 000—50 000 Jönköpings och Älvsborgs
201 000 Västernorrlands.

Kungl. Majda proposition nr 126

Den huvudsakliga orsaken till inkomsternas ojämna fördelning ligger enligt
utredningen i konstruktionen av den nuvarande skogsvårdsavgiften.

Utredningen har sammanfattat de väsentligaste bristerna i det nuvarande
finansieringssystemet sålunda: de särskilda skogsvårdsstyrelsernas inkomster
vore vid jämförelse styrelserna emellan uppenbarligen mycket ojämna i förhållande
till styrelsernas medelsbehov; starka växlingar i inkomsternas storlek
från år till år hindrade styrelserna alt med någon högre grad av säkerhet
ur ekonomiska synpunkter planlägga sin verksamhet; för flertalet skogsvårdsstyrelser
vöre inkomsterna otillräckliga för att verksamheten skulle
kunna bedrivas så intensivt som önskvärt skulle vara.

Utredningens finansieringsförslag syftar till att råda bot för dessa brister.

För sådant ändamål har utredningen i första hand sökt uppskatta skogsvårdsstyrelsernas
medelsbehov (s. 144—151 i betänkandet). Utredningen har
därvid av praktiska skäl delat upp styrelsernas utgifter i två grupper: »ordinarie-avlöningar»
och »omkostnader». Till »ordinarie-avlöningar» ha hänförts
löner, rörligt tillägg och kristillägg samt bidrag till pensionsavgifter för
ordinarie personal ävensom arvoden till styrelse och revisorer. »Omkostnaderna»
utgöras av övriga utgifter, framförallt förrättningskostnader.

»Ordinarie-avlöningarnas» storlek följer av fastställd personalstat samt
meddelade bestämmelser om ersättning åt styrelseledamöter och revisorer.
Sammanlagt ha dessa kostnader av utredningen uppskattats till omkring
4 290 000 kronor enligt följande uppställning.

Personalförteckning.

14 länsjägmästare i grupp I .................................. Sa 28

11 länsjägmästare i grupp II .................................. Sa 30

11 biträdande länsjägmästare ................................ Sa 27

21 distrikts jägmästare........................................ Sa 26

4 skogstekniska ledare ...................................... Sa 24

24 förste assistenter ........................................ Sa 22

12 assistenter.............................................. Sa 20

20 skogstekniska konsulenter ................................ Sa 16

41 förste skogsvårdskonsulenter .............................. Sa 16

241 skogsvårdskonsulenter ..................................• • Sa 13

91 biträdande skogsvårdskonsulenter .......................... Sa 8

14 kansliföreståndare i grupp I ................................ Sa 16

11 kansliföreståndare i grupp II .............................. Sa 18

2 kansliskrivare .......................................... Sa 11

11 kanslibiträden ............................................ Sa 7

35 kontorsbiträde!» .......................................... Sa 4.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän ................ kronor 3 176 000

2. Arvoden till styrelse och revisorer.................. » 69 000

3. Rörligt tillägg .................................. » 472 800

4. Kristillägg ...................................... » 504 000

5. Bidrag till pensionsavgifter........................ > 65 000

Summa kronor 4 286 800.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

»Omkostnaderna» har utredningen med ledning av normalprogrammet
och 1943 års verkliga utgiftssiffror beräknat sålunda.

rese- och traktamentsersättningar till ordinarie personal . . kronor 1 700 000

kostnader för extra och tillfällig personal.............. » 2 150 000

andra under verksamhetsgrenarna redovisade kostnader . . » 500 000

övriga kostnader .................................... » 700 000

Summa kronor 5 050 000.

Tillhopa skulle alltså styrelsernas medelsbehov enligt utredningens beräkningar
uppgå till 9 340 000 kronor.

Örn detta sammanlagda medelsbehov minskas med styrelsernas »egna» inkomster
(biträdesersättningar etc., inkomst av kapital, av utredningen uppskattade
till sammanlagt 1 300 000 kronor), skulle återstå ett nettomedelsbehov
örn 8 040 000 kronor (»ordinarie-avlöningar» 4 290 000 kronor, »nettoomkostnader»
3 750 000 kronor) att täckas av andra medel.

Det normala nettomedelsbehovet för varje särskild skogsvårdsstyrelse har
utredningen uppskattat sålunda, att »ordinarie-avlöningarna» upptagits efter
styrelsens personalstat och »nettoomkostnaderna» i proportion till antalet förrättningsdagar
enligt normalprogrammet. Utredningen har särskilt betonat att
det i sistnämnda hänseende givetvis blott vore fråga om en mycket grov
kalkyl.

Det av utredningen uppskattade nettomedelsbehovet är genomgående avsevärt
mycket större än styrelsernas faktiska utgifter i medeltal under perioden
1936—1943, med avdrag för styrelsernas »egna» inkomster. För samtliga
skogsvårdsstyrelser tillsammantagna blir skillnaden icke mindre än
(8 040 000 — 4 600 000 =) omkring 3 400 000 kronor. Detta förklaras huvudsakligen
av att dels avlöningskostnaderna för ordinarie (p e lisi o n.s berä Hågad)
personal till följd av utökad personalorganisation och för flertalet befattningar
höjda löner enligt utredningens förslag ökats från 2 140 000 kronor
i medeltal för åren 1936—1943 till 4 220 000 kronor eller med omkring
1 800 000 kronor och dels nettoomkostnaderna på grund av försiktiga beräkningar
rörande styrelsernas förrättningskostnader och inkomster av
biträdesersättningar av utredningen upptagits till sammanlagt 3 750 000 kronor,
medan åttaårsinedeltalet stannat vid 2 200 000 kronor och således varit
inemot 1 600 000 kronor lägre. Om man i stället jämför det uppskattade
nettomedelsbehovet med 1943 års siffror (avlöningar 3 000 000 kronor, omkostnader
5 400 000 kronor, »egna» inkomster 2 600 000 kronor), inskränker
sig ökningen till omkring 2 200 000 kronor, därav omkring 1 200 000 kronor
bero på ökad personal och höjda löner samt inemot 1 000 000 kronor hänföra
sig till nettoomkostnadema.

Utredningen har härefter övergått till frågan, vilka inkomstkällor, som stöde
till buds för täckande av skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov (s. 151—
169 i betänkandet).

Av styrelsernas »egna» inkomster har utredningen ägnat biträ desersättningarna
särskild uppmärksamhet. Utredningen har i denna del föreslagit,

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

ali de för närvarande starkt varierande taxorna för ! > i Ira des ersättning normaliserades
enligt grunder, som utarbetats inom utredningen. Skogsvårdsstyrelsernas
inkomster av kapital och fastigheter borde enligt utredningens
förslag liksom biträdesersättningama medräknas vid uppskattningen av styrelsernas
nettomedelsbehov. Däremot har föreslagits, att ortsbidrag, d. v. s.
anslag från landsting och hushållningssällskap, icke medräknades.

Utredningen har ansett det motiverat, att skogsvårdsstyrelsernas återstående
medelsbehov, nettomedelsbehovet, liksom hittills täcktes av allmänna
medel, antingen genom riksstatsanslag eller genom avgift på skogsbruket såsom
näring (skogsvårdsavgift) eller genom en kombination av dessa metoder.

Frågan, i vilken form skogsvårdsavgift lämpligen kan uttagas, har aktualiserats
genom kommunalskatteberedningens förslag örn slopande av skogsaccisen
och därmed av grunden för den nuvarande skogsvårdsavgiften. Utredningen
har (ivervägt olika tänkbara utvägar att uttaga skogsvårdsavgift
i annan form än den nuvarande. Att genom den vanliga inkomsttaxeringen
erhålla ett underlag för uttagande av skogsvårdsavgifter har utredningen
icke funnit praktiskt genomförbart utan ett speciellt taxeringsförfarande,
som för sitt ändamål torde förorsaka förhållandevis mycket arbete och
l>esvär för alla berörda parter och dessutom skulle belasta det allmänna med
särskilda kostnader. Aven utvägen att uttaga skogsvårdsavgift i form av
omsättningsskatt vid försäljning av virke har utredningen ansett vara förenad
med alltför stora praktiska svårigheter och kostnader. Att uttaga skogsvårdsavgift
på virkesförrådet eller tillväxten och således icke taga hänsyn
till avkastningens värde har utredningen funnit ur saklig synpunkt oriktigt.
Metoden skulle enligt utredningen därjämte kräva ny uträkning av
ett skatteunderlag.

Utredningen har slutligen övervägt möjligheten att uttaga skogsvårdsavgift
i form av en avgift på fastighets taxeringsvärde. Utredningen har i
detta hänseende anfört bland annat följande.

Skogsvårdsavgifternas nuvarande underlag, det till skogsaccis taxerade
rotvärdet, representerar, såsom förut nämnts, skogens värdeavkastning i den
mån fastighets skogstillgång realiseras genom avverkning. Skulle denna avkastning
(bortsett då från det icke accisplikliga, mindre värdefulla husbehovsvirket)
utfalla jämnt, bolde taxeringen bekvämare kunna ske på dess
kapitaliserade värde, sådant detta bestämts för skogen vid allmän fastighetstaxering.
Taxering av den årliga skogsavkastningen eller dess kapitaliserade
värde vid fastighetstaxering torde principiellt sett kunna anses innebära
samma sak. 1 det nuvarande systemet med skogsaccis är det ju ojämnheterna
i skogsavkastningen, som varit ett mycket uppmärksammat motiv
för accisen såsom skatteform; skogsägaren och avverkaren lia haft medel
att betala skatten, då avkastningen fäller. För skogsvårdsavgifternas del lia
dessa ojämnheter icke haft gynnsamma verkningar utan tvärtom. Skogsvårdsstyrelsernas
ekonomi Ilar därigenom blivit beroende av konjunkturväxlingarna
på virkesmarknaden på ett sätt, som förorsakat svårigheter för
anpassning av organisationen och avgränsningen av arbetsuppgifterna på
längre sikt. Örn skogsaccisen bortfaller, borde nian alltså för skogsvårdsavgiftema
sträva efter att få ett stabilare underlag än hittills. Med hänsyn här Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 126. 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

till böra skogsfastigheternas taxeringsvärden vara väl ägnade som sådant
underlag under förutsättning, att en debitering av skogsvårdsavgift efter
taxeringsvärdena även ur andra på frågan inverkande synpunkter kan befinnas
ändamålsenlig och genomförbar.

Mot de skogliga taxeringsvärdena som underlag för skogsvårdsavgiftemas
uttagande torde man i anslutning till vad här ovan nämnts icke kunna anföra
några erinringar av principiell natur. En övergång från att belasta
skogsavkastningen med en viss avgift till att i stället taga ut motsvarande
avgift på det kapitalvärde — taxeringsvärde — som kan anses vara bestämt
av samma avkastning, bör närmast vara att betrakta som en lämplighetsfråga
och en teknisk angelägenhet. Örn det sålunda ansetts naturligt att anknyta
skogsvårdsavgifterna till accisen, så länge denna lies tår, kan det vara
lika naturligt att, örn accisen bortfaller, lägga skogsvårdsavgifterna på skogens
taxeringsvärde. Skulle skogsvårdsavgifterna ha varit höga, hade det
kanske varit ömtåligt att belasta skogsfastigheterna med årligen utgående
avgifter, oavsett om skogen lämnar någon avkastning till gäldande av sådana
avgifter eller ej. De vanliga betänkligheterna mot fastighetsbeskattning
hade då kommit att inverka på frågans bedömning. Örn skogsvårdsavgifterna,
lagda på taxeringsvärdena, bibehållas på ungefär samma låga
nivå som de hittillsvarande avgifterna, torde de icke komma att medföra
någon sådan belastning på skogsbruket, som kan anses bliva för skogsägaren
kännbar.

Med hänsyn till de prestationer från skogsvårdsstyrelsernas sida, som
skogsvårdsavgifterna skola utgöra ersättning för, kan det väl också med
fog göras gällande, att en årlig mindre avgift från skogsägarna är mera
berättigad numera än som var fallet, då den nuvarande ordningen för skogsvårdsavgifternas
uttagande blev fastlagd. Skogsvårdsstyrelserna ha nämligen
efter hand kommit att tilldelas ökade arbetsuppgifter i fråga om de enskilda
skogarnas skötsel och vård. Utöver de grundläggande uppgifterna att
kontrollera skogsvårdslagstiftningens efterlevnad och att biträda enskilda
skogsägare framförallt vid skogsodlingsarbeten ha skogsvårdsstyrelserna så
småningom kommit att omhändertaga övervägande delen av stämplingsarbetena
på sådana enskilda skogar, där skogligt utbildad arbetskraft saknas.
Härtill komma skogsvårdsstyrelsernas uppgifter i fråga om röjnings- och
markberedningsåtgärder, skogsdikningar, vägbyggnader, skogsbetesreglering
m. m. samt deras handledning överhuvudtaget, när det gäller de enskilda
skogarnas skötsel och ekonomiska tillgodogörande på längre sikt. Det kan
nied hänsyn härtill synas naturligt, att som motprestation från skogsägarna
lämnas ett fortlöpande ekonomiskt stöd, som icke bör vara beroende av örn
avverkningarna ett visst år göras mindre eller större och av de växlande
priserna på skogens produkter. I många fall torde det väl vara så, att skogar,
som av olika anledningar icke kunna lämna någon avkastning eller endast
obetydlig sådan, kunna vara i största behov av det biträde vid skogens återuppbyggnad,
som särskilt åligger skogsvårdsstyrelserna. Det kan då knappast
finnas något skäl för att, såsom fallet nu är, skogsägaren icke skall
behöva lämna någon ersättning i form av skogsvårdsavgift, förrän sådana
skogsmarker komma i det skick, att de på nytt giva beskattningsbar avkastning.
I stället synes en årlig avgift även i sådana fall vara särskilt berättigad.
Med ökad bestockning följa kontinuerliga arbetsuppgifter för skogsvårdsstyrelsema
av alla övriga slag, som ovan nämnts, och en lämpligt avvägd
årlig skogsvårdsavgift som ersättning härför torde överhuvudtaget vara
väl motiverad.

Örn skogsvårdsavgifterna skola debiteras på de skogliga taxeringsvärdena,
har man som underlag att välja på antingen det taxerade skogsvärdet eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

det taxerade skogsvärdet plus skogsmarksvärdet. Såsom tidigare framhållits
kan det nuvarande underlaget för skogsvårdsavgifterna — rotvärdet vid
skogsaccis — anses motsvara en rörlig del av skogsvärdet vid fastighetstaxering.
Detta förhållande skulle kunna tala för att debiteringen^ av skogsvårdsavgiftema
borde ske på skogsvärdet. Emellertid är det ju så, att skogens
taxeringsvärde fastställes genom en kapitalisering av den årliga avkastningen.
Av det sålunda kapitaliserade värdet avskiljes skogsmarksvärdet efter
vissa normer och resten utgör skogsvärde. Motsvarigheten till skogsavkastningen
som underlag borde med hänsyn härtill närmast vara skogens
totala taxeringsvärde, d. v. s. skogsvärde plus skogsmarksvärde. Vilket alternativ
som väljes blir beroende av om skogsvårdsavgift lämpligen anses
böra uttagas på skogsmarksvärdet. Under hänvisning till ovan omtalade fall,
då skogar ha relativt ringa skogstillgång och följaktligen lågt skogsvärde,
bör det med hänsyn till skogsvårdsstyrelsemas arbete på sådana skogar vara
fullt befogat att debitera skogsvårdsavgifter även på skogsmarksvärdena. Det
samlade taxeringsvärdet för skogsmark och skog torde nog få betraktas som
det mest rättvisande underlaget för skogsvårdsavgiftemas uttagande vid växlande
skogstillgång. Att även medräkna taxeringsvärdet för »övrig mark»
bör icke ifrågakomma; i viss utsträckning får dock även dylik mark nytta
av skogsvårdsstyrelsemas skogsdikningsverksamhet.

Av utredningen gjorda beräkningar visa, att en utdebitering av 1,1 promille
på taxeringsvärdena för skogsmark och skog under åren 1928—1942
skulle erfordrats för att avgiften för hela landet skulle givit samma inkomst
som hittills uttagna skogsvårdsavgifter.

Av en skogsvårdsavgift, lagd på taxeringsvärdena, skulle under åren 1928
—1942 enligt utredningens beräkningar i genomsnitt 14 procent belöpt på
kronoskogar och ecklesiastika skogar, alltså den väsentligaste delen av de
skogar med vilka skogsvårdsstyrelsema icke hade att taga befattning. Rörande
frågan, om skogsvårdsavgift skulle uttagas jämväl för dessa skogar,
har utredningen anfört följande.

Frågan, huruvida skogsvårdsavgifter böra uttagas från samtliga skogar
eller endast från de skogar, som ligga under tillsyn och kontroll av skogsvårdsstyrelserna,
får en ganska god siffermässig belysning i ovan nämnda
beräkningar, eftersom krono- och ecklesiastika skogar äro så helt dominerande
utanför skogsvårdsstyrelsemas verksamhetsområde. Domänstyrelsen
har vid flera tillfällen gjort framställningar örn sådan ändring i grunderna
för nu utgående skogsvårdsavgifter, att dessa icke skulle utgå å virke från
kronoskogama. Dessa framställningar ha icke vunnit bifall. Vid en omläggning
av sättet för avgifternas uttagande får frågan förnyad aktualitet.

Från rent principiell utgångspunkt, d. v. s. att skogsvårdsavgiften utgör ersättning
till skogsvårdsstyrelsema för deras arbete på skogar under skogsvårdslagen,
bör avgiften icke uttagas från andra än dylika skogar. För kronoskogar,
ecklesiastika skogar, renhetesfjällens skogar, städers och andra
allmänna skogar torde skogsvårdsavgifterna betraktas som en pålaga idan
motprestation från det allmännas sida. Några tekniska hinder att undantaga
dessa skogar från en skogsvårdsavgift, lagd på taxeringsvärdena, torde
icke föreligga. Emellertid leder samma resonemang till att jämväl enskildas
skogar under ordnad förvaltning, såsom bolags- och godsskogar, borde undantagas
från skogsvårdsavgift, då ju skogsvårdsstyrelsema i regel icke taga
annan befattning med dessa skogar än vad som bör lill övervakandet av
skogslagarnas efterlevnad. Detta gör, alt en gränsdragning mellan avgiftsbelagda
skogar och sådana skogar, som ur denna principiella synpunkt hor -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

de vara fria från avgift, i praktiken bleve besvärlig och underkastad ständiga
förändringar. Med hänsyn härtill och då ett undantagande av de nämnda
skogarna skulle medföra avsevärd merbelastning av övriga skogar, har utredningen
ansett sig böra förorda, att örn skogsvårdsavgift fortfarande skall
utgå, avgiften liksom hittills skall utgöras för alla skogar.

Med hänsyn till arbetet med debitering och uppbörd har utredningen ansett,
att skogsvårdsavgift icke borde uttagas för fastigheter, vilkas sammanlagda
taxeringsvärde å skogsmark och skog understege 2 000 kronor, varvid
en ägares samlade fastighetsinnehav inom en kommun skulle behandlas som
en enhet. Härigenom skulle enligt utredningen också erhållas en motsvarighet
till nuvarande befrielse från skogsvårdsavgift för lägre taxerat rotvärde
än 100 kronor.

Med ledning av jordbruksräkningen 1937 och utfallet av 1938 års allmänna
fastighetstaxering har utredningen gjort vissa uppskattningar för att utröna,
hur stor belastning en skogsvårdsavgift av 1,25 promille på 1945 års
taxeringsvärden av skog och skogsmark skulle komma att medföra för vissa
typfastigheter i olika delar av landet Av denna undersökning framgår bland
annat följande. En fastighet med 15 hektar skogsmark hade genomsnittligen
2—5 hektar åker i alla de län, för vilka uppskattningar gjorts. För en fastighet
av denna istorleksordning skulle ingen skogsvårdsavgift komma att
utgå i Västerbottens län; inom övriga län skulle avgiften hålla sig mellan 3
och 5 kronor. En fastighet med 150 hektar skogsmark hade genomsnittligen
10—20 hektar åker i Västerbottens län och 30—50 hektar åker i Kristianstads
län. Skogsvårdsavgiften för en dylik fastighet skulle uppgå till cirka 10 kronor
i det förra och cirka 66 kronor i det senare länet. Utredningen har erinrat,
att om skogsvårdsavgiften sattes högre än 1,25 promille, varje ökning
örn 0,1 promille innebure en förhöjning om 8 procent av de sålunda exemplifierade
avgiftsbeloppen för olika fastigheter.

Utredningen har framhållit, att en omläggning av skogsvårdsavgiften till
att utgå på taxeringsvärdena ur teknisk och kontrollsynpunkt innebure
stora fördelar framför nuvarande system. Man finge en taxering och debitering,
som gåve säkerhet för att varje avgiftsskyldig också bleve påförd skogsvårdsavgift,
vilket med nuvarande deklarationsförfarande vore i hög grad
beroende på hur kontrollen skedde vid taxeringen, närmast genom där arbetande
sakkunniga, vilka i regel vöre länsskogvaktama. Utövandet av denna
kontroll torde på många håll vara förenat med svårigheter. En omläggning
av skogsvårdsavgiften skulle sannolikt medföra avsevärda fördelar för
skogsvårdsstyrelserna i detta hänseende.

Rörande skogsvårdsavgifternas natur har utredningen uttalat följande.

Skogsvårdsavgifterna intaga en särställning i skattesystemet. De Ira ju tillkommit
närmast som ett vederlag från skogsägarna för de tjänster, som i
fråga örn skogens skötsel och vård lämnas dem av skogsvårdsstyrelserna.
Själva rättsgrunden för skogsvårdsavgifterna bygger alltså på intresseprincipen.

Utredningen har ansett sig sakna anledning att taga ställning till den terminologiska
frågan, huruvida de nuvarande skogsvårdsavgifterna skola betecknas
såsom skatter eller offentliga avgifter. Då avgiftsskyldigheten stad -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

101

gats genom beslut av statsmakterna, torde inflytande avgiftsmedel i varje
fall utgöra allmänna medel. Avgifterna kunna i viss mån sägas ha kommunal
karaktär, nämligen såtillvida sorn avgiftsmedlen från ett landstingsområde
enligt gällande bestämmelser till största delen tillfalla skogsvårdsstyrelsen
inom samma område. Å andra sidan har varken skogsvårdsstyrelsen
eller landstingskommunen den rätt att själv reglera inkomsten av avgiftsmedel,
som normalt utmärker en kommunal pålaga.

Det vill synas utredningen, som örn skogsvårdsavgifternas ställning i skattesystemet
icke skulle rubbas av en sådan ändring i taxeringsgrunden, att
de utgå efter taxeringsvärdena. Samma princip som hittills bibehålies ju vid
deras uttagande, och det förhållandet att taxeringsvärdena i stället bilda underlag
för skogsvårdsavgifterna ändrar icke deras karaktär av speciell pålaga.

Vid övervägande av fördelar och nackdelar av olika metoder för uttagande
av en avgift på skogsbruket har utredningen kommit till den uppfattningen, att
inga erinringar av principiell innebörd kunde göras mot en sådan omläggning
av den nuvarande skogsvårdsavgiften, att avgiften uttoges på taxeringsvärdena
för skog och skogsmark. Av en sådan omläggning skulle enligt utredningen
vidare följa, dels att inkomsten av avgiftsmedel bleve stabilare och dels att
förfarandet vid taxering, debitering och uppbörd bleve väsentligt mycket
enklare och effektivare än för närvarande. Utredningen har därför funnit,
att den ovan skisserade avgiften på taxeringsvärdena av skog och skogsmark
icke blott lämpligen kunde ersätta den nuvarande skogsvårdsavgiften, örn
skogsaccisen avskaffades och grunden för uttagande av sistnämnda avgift
därmed bortfölle, utan att den vore att föredraga framför den nuvarande
avgiften, även för det fall att skogsaccisen skulle stå kvar.

I fråga om formerna för statsbidrag till skogsvårdsstvrelsernas verksamhet,
om sådant bleve erforderligt, har utredningen föreslagit sammanslagning
av de nu utgående bidragsformerna (anslaget till skogsvårdens befrämjande,
lappmarksanslaget och förvaltningsbidragen ur de särskilda skogsvårdsanslagen)
till ett allmänt riksstatsanslag. Utredningen har dock därvid förutsatt,
att den verksamhet, som föranleddes av norrländska skogsproduktionsanslaget,
alltjämt komme att finansieras genom förvaltningsbidrag ur detta
anslag.

Avvägningen av skogsvårdsavgifter och statsbidrag
behandlas å s. 169—180 i betänkandet. Utredningen har i detta hänseende
stannat för att såsom skälig förorda en uppdelning mellan staten och skogsbruket
som näring av nettokostnaderna för skogsvårdsstyrelseverksamheten,
så att »ordinarie-avlöningarna» bestredes av ett statligt avlöningsanslag och
»netloomkostnaderna» av skogsvårdsavgiftsmedel. Detta innebure, att staten
och skogsbruket båda finge vidkännas andel i den utgiftsökning, som torde
bliva en följd, örn utredningens förslag angående skogsvårdsstyrelsemas verksamhet
och personalförhållanden genomfördes. Eftersom verkställda undersökningar
visat, att taxeringsvärdena å skogsmark och skog inom olika
skogsvårdsstyrelseområden icke — lika litet som värdet av avverkat virke —-stöde i proportion till respektive skogsvårdsstyrelsers uppskattade nettomedelsbehov,
bleve det enligt utredningen nödvändigt alt söka genom särskilda

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

åtgärder åstadkomma utjämning av skogsvårdsavgiftsmedlen styrelserna
emellan. Utredningen, som övervägt olika tänkbara möjligheter att åvägabringa
en dylik utjämning, har funnit sig böra föreslå, att skogsvårdsavgift
uttoges med ett för hela landet lika promilletal av nämnda taxeringsvärden
samt att den erforderliga utjämningen åstadkommes på så sätt, att inflytande
skogsvårdsavgiftsmedel i sin helhet redovisades centralt och fördelades
mellan skogsvårdsstyrelserna efter uppskattning av deras nettomedelsbehov.

Genom den sålunda föreslagna anordningen torde enligt utredningen kunna
åstadkommas en medelsförsörjning för de särskilda skogsvårdsstyrelserna,
som stöde i proportion till deras behov. De för närvarande förefintliga
olikheterna i ekonomiskt avseende skilda styrelser emellan skulle således
kunna bringas att upphöra. Med den föreslagna skogsvårdsavgiften följde
även, att de nuvarande oberäkneliga växlingarna år från år i skogsvårdsstyrelsernas
inkomster utebleve. För att möta ofrånkomliga växlingar på skogsvårdsbudgetens
utgiftssida har utredningen föreslagit, att medelsavsättning
skulle ske dels intill en viss gräns hos varje särskild skogsvårdsstvrelse
i den mån disponibla tillgångar saknades, och dels centralt. I detta sammanhang
har jämväl föreslagits, att skogsvårdsstyrelserna icke utan Kungl.
Maj:ts tillstånd finge upptaga lån.

I fråga örn tillämpningen av det föreslagna finansieringssystemet
(s. 184—188 i betänkandet) innebär utredningens förslag
i huvudsak.

Skogsvårdsstyrelsernas räkenskaps- och redovisningsår omlägges från kalenderår
till att sammanfalla med det statliga budgetåret.

Skogsvårdsstyrelsernas »ordinarie-avlöningar» bestridas med statsmedel i
form av ett förslagsanslag. Till grund för avlöningsanslagets beviljande läggas
förslag till avlöningsstater, som av skogsvårdsstyrelserna årligen ingivas
till skogsstyrelsen. Storleken av det normalt erforderliga avlöningsanslaget
har utredningen enligt vad nyss sagts uppskattat till 4 300 000 kronor.

Styrelsernas »nettoomkostnader» bestridas med skogsvårdsavgiftsmedel.
Skogsvårdsavgiftens promilletal maximeras i skogsvårdsavgiftsförordningen
och fastställes inom denna ram för viss period av Kungl. Majit. Vad angår
avgiftens storlek har utredningen beräknat, att 1,3 promille skulle erfordras
för att täcka skogsvårdsstyrelsernas uppskattade medelsbehov, inräknat ett
skäligt belopp för medelsavsättning. Det har emellertid synts utredningen
angeläget, att avgiftens maximum bestämdes så högt, att avgiften kunde antagas
bliva tillräcklig för sitt ändamål inom överskådlig framtid. Utredningen
har funnit vissa skäl tala för en så hög maximiavgift som 2,0 promille men
stannat för att föreslå, att avgiften sattes till 1,5 promille. Den skogsvårdsavgift,
som inom denna ram skulle uttagas för de närmaste åren — förslagsvis
för samma period, som 1945 års allmänna fastighetstaxering gäller —-har utredningen föreslagit till 1,3 promille, vilket med nuvarande taxeringsvärden
beräknats innebära en sammanlagd årlig inkomst av skogsvårdsavgiftsmedel
om i runt tal 3 900 000 kronor. Varje höjning av promilletalet
med en tiondel skulle medföra en ökning av avgiftsinkomsterna med omkring
300 000 kronor.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Den årliga medelsanvisningen till skogsvårdsstyrelserna av influtna skogsvårdsavgiftsmedel
sker genom Kungl. Maj:t efter förslag av skogsstyrelsen.
Till grund för fördelningen läggas av skogsvårdsstyrelserna upprättade förslagsstater,
vilka granskats av skogsstyrelsen med ledning av skogsprogrammet
och med hänsyn till övriga inverkande omständigheter.

Att skogsvårdsstyrelserna måste vara skyldiga att följa fastställda avlöningsstater
har utredningen ansett uppenbart. Vad beträffar de för skogsvårdsstyrelsernas
»omkostnader» anvisade skogsvårdsavgiftsmedlen har utredningen
framhållit angelägenheten av att fastställda stater åtminstone i
sina huvuddrag följdes och att medel, som enligt staten för en skogsvardsstyrelse
anvisats för en viss verksamhetsgren, i största möjliga utsträckning
komme till användning för denna verksamhetsgren.

I fråga örn finansieringsförslagets närmare motivering och detaljerna i dess
utformning torde jag få hänvisa till betänkandet.

Vissa av de vid betänkandet fogade särskilda yttrandena innehålla
förslag, vilkas genomförande skulle påverka de av utredningen gjorda
kostnadsberäkningarna.

I särskilt yttrande av herrar Hellbacken, Lubeck och Sundberg ha följande
beräkningar gjorts rörande de ungefärliga kostnadsökningar, som skulle
föranledas av deras förslag angående personalorganisation och löneställning.

»Ordinarie-avlöningar»:
organisationsförslaget
löneförslaget (G-lön)
Omkostnader .......

Kronor Kronor

500 000

38 000 538 000

400 000 400 000
Summa 938 000.

Därest lönesättningen skulle ske på sätt herr Norberg i särskilt yttrande
föreslagit, skulle därigenom uppkomma en besparing på »ordinarie-avlöningar»,
som torde kunna uppskattas till omkring 130 000 kronor. Härtill kommer
den ytterligare besparing vid övergången, som skulle uppkomma, därest
tidigare tjänstgöring icke finge tillgodoräknas vid bestämmandet av löneklass.

Yttrandena.

Skogsvårdsstyrelseutredningens kalkyler angående skogsvårdsstyrelsernas
m e d e 1 s b e li o v lia i huvudsak ej föranlett någon erinran från styrelsernas
sida. Med anledning av att utredningen icke ansett sig behöva räkna
med större årlig förlust på skogsvårdsstyrelsernas frö- och plantanskaffningsverksamhet
än omkring 200 000 kronor, har dock skogsvårdsstgrelsen
i Hallands län framhållit, att styrelsens inkomster av denna verksamhet
under de senaste åren endast till 2/s täckt omkostnaderna.

Skogsvårdsstgrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har ansett, att
utredningens kalkyler för beräkning av storleken av ordinarie-avlöningsanslaget
och omkostnadsanslaget gjorts alltför snäva.

Skogsvårdsstgrelsen i Malmöhus län har uttalat, att kostnaden för icke -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

ordinarie förrättningspersonal, 2 000 000 kronor, syntes vara beräknad i underkant.

Skogsstyrelsen har i fråga om medelsbehovet anfört följande.

Bedömandet av styrelsernas framtida medelsbehov är förenat med synnerligen
stora svårigheter. Därest verksamheten i enlighet med skogsstyrelsens
förslag utökas, kommer detta givetvis även att medföra en stegring av styrelsernas
utgifter. Därjämte vill skogsstyrelsen framhålla, att även örn verksamheten
endast erhåller den omfattning, som av utredningen föreslagits, det
icke förefaller osannolikt att skogsvårdsstyrelsernas omkostnader komma att
överskrida de av utredningen beräknade. Härpå tyda bland annat de av
skogsvårdsstyrelserna själva verkställda utredningarna rörande medelsbehovet
för nästa budgetår.

Utredningens förslag till normalisering av skogsvårdsstyrelsernas biträdestaxor
har i de flesta avgivna yttrandena i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Skogsstyrelsen har i detta avseende uttalat följande.

På grund av skogsvårdsstyrelsernas olika ekonomiska resurser och olika inställning
till biträdesverksamheten ha taxorna hittills varierat avsevärt inom
de skilda länen. Det är uppenbart, att skogsägarna i längden ej komma att
åtnöja sig med att få vidkännas så varierande kostnader för samma slag av
åtgärder. Skogsstyrelsen vill därför tillstyrka utredningens förslag i förevarande
avseende. Med hänsyn till de olikartade förhållanden i skogliga och
andra avseenden, som råda inom skilda delar av landet, är det emellertid
nödvändigt, att viss anpassning av biträdestaxorna kan ske efter inverkande
omständigheter. Enligt det förslag till normaltaxor för biträdesverksamheten,
vilket ingår som bilaga till betänkandet, torde finnas tillräckliga möjligheter
att smidigt avväga taxorna för de skilda länen. Skogsstyrelsen anser, i likhet
med utredningen, att en ändring av taxebestämmelserna, som innebär förhöjda
avgifter, måste ske successivt, för att skogsägarna ej skola draga sig
för att anlita biträde från skogsvårdsstyrelserna. Utredningens förslag om att
slopa bestämmelserna i fråga örn markägares skyldighet att hålla fri kost
och logi samt fria resor vill skogsstyrelsen också tillstyrka. Dessa bestämmelser
torde numera i regel på grund av ändrade förhållanden ej innebära
någon förmån för skogsägarna.

Flera skogsvårdsstyrelser ha framhållit önskvärdheten av att skogsvårdsstyrelsema
i någon form finge medverka vid taxornas utformning.

Skog svärd sstyrelsen i Östergötlands län har förutsatt, att frågan, huruvida
markägarna skulle lämna förrättningsman fri kost och logi, komme att
överlämnas till vederbörande skogsvårdsstyrelses avgörande.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har framhållit, att örn taxorna skulle
höjas, detta måste ske ytterst försiktigt, om ej skogsvården skulle bliva allvarligt
lidande.

Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län har ställt sig mycket tveksam till förslaget
om normering av taxorna.

Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat, att länsstyrelsen icke kunde
giva sin anslutning till förslaget om normaltaxor för biträdesverksamheten.
Därest sådana beslutades, borde de icke i något område tillämpas
utan särskilt beslut av skogsvårdsstyrelserna. Särskilt angeläget vore, att en

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

105

skogsvårdsstyrelse, som hittills för vissa slag av förrättningar tillämpat avgiftsfrihet
eller låga taxor, icke utan tvingande skäl ålades att övergå till avgiftsplikt
eller starkt höjda avgifter, vilket sannolikt skulle medföra en utvecklingshämmande
begränsning av den omfattning, vari skogsägarna skulle
påkalla skogsvårdsstyrelsens medverkan.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ställt sig mycket tveksamt till förslaget att skogsvårdsstyrelsemas i nkomster
av kapital skulle medräknas vid uppskattningen av deras
nettomedelsbehov.

Skogsvdrdsstyrelsen i Blekinge län har ansett, att skogsvårdsstyrelsemas
inkomster av skogsvårdsgårdar icke borde avräknas på deras medelsbehov.
Uppkommen vinst borde få reserveras för grundförbättringar, om- och tillbyggnader
m. m. Fri förvaltning av gårdarna skulle enligt skogsvårdsstyrelserna
stimulera till sund och ekonomisk hushållning.

Utredningens förslag att lägga om skogsvårdsavgiften till en avgift
på taxeringsvärdena för skogsmark och skog har i och för sig tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och organisationer
utom landstingen i Kristianstads, Hallands, Jämtlands och Västerbottens län
samt Göteborgs och Bohus läns, Älvsborgs läns södra och Jämtlands läns
hushållningssällskap, vilka förordat bibehållande av den nuvarande avgiften
eller ifrågasatt lämpligheten av att övergå till avgift på taxeringsvärdena.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har tillstyrkt förslaget under förutsättning
att skogsaccisen upphörde.

Värmlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har tillstyrkt förslaget
under förutsättning att skogsaccisen upphörde och att vederbörande
skogsvårdsstyrelse finge behålla övervägande delen av avgifterna från styrelsens
område.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört
bland annat följande.

Utskottet anser sig böra erinra om att ett liknande förslag på sin tid framfördes
av hushållningssällskapsutredningen, nämligen om upptagande av
jordbruksavgift, grundad på jordbrukens taxeringsvärde, för hushållningssällskapens
räkning. Detta förslag mötte starka gensagor och ansågs med
hänsyn till dess karaktär av en ny grundskatt icke böra genomföras. Det
synes utskottet som örn en skogsvårdsavgift, beräknad på skogens taxeringsvärde,
till sin karaktär föga avviker från nyssnämnda jordbruksavgift. Därest
skogens taxeringsvärde bestämmes av skogsavkastningen synes det utskottet
kunna sägas, att jordbruksvärdet bestämmes av jordbrukets avkastning.
Denna motivering, vilken såsom nämnts utredningen använt som stöd för
sitt förslag till beräkning av skogsvårdsavgift, skulle i så fall kunna anföras
som skäl för införande även av jordbruksavgift.

Utskottet anser sålunda för sin del att de erinringar, som riktats mot tidigare
föreslagen jordbruksavgift, även kunna anföras mot nu ifrågasatt
skogsvårdsavgift.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört,
att därest den nuvarande skogsvårdsavgiften icke skulle bibehållas, avgiften
borde uttagas efter skogsviirdet och icke efter summan av skogs- och skogsmarksvärdena.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott Ilar anfört följande.

Förvaltningsutskottet anser sig icke kunna biträda förslaget att lägga
skogsvårdsavgiften på taxeringsvärdena, vilket skulle innebära införande av
en ny s. k. grundskatt. Detta skulle medföra, att skogsägaren skulle få erlägga
skogsvårdsavgift, oavsett om han haft någon inkomst av sin skog eller
ej. Under en lågkonjunktur, då det icke är möjligt eller ekonomiskt lönande
att avverka, kan en dylik skatt bliva mycket betungande. Enligt det nuvarande
systemet erlägges skatten i samband med erhållande av inkomsten och
i ett visst förhållande till intäktens storlek, vilket helt naturligt underlättar
dess erläggande. Givetvis innebär den mera jämnt inflytande avgiften, som
skulle erhållas enligt det föreslagna systemet, en fördel för skogsvårdsstyrelserna,
men det synes icke helt skäligt, att denna fördel skall vinnas på
skogsägarnas bekostnad. En utjämning av inkomsterna torde även kunna
erhållas genom en mera planmässig fondering.

Domänstyrelsen har ej haft något att erinra mot skogsvårdsavgiftens omläggning
men hemställt, att i samband därmed skogar, som icke vore underställda
skogsvårdsstyrelserna, befriades från avgiftsplikt. Domänstyrelsen har
i detta avseende anfört följande.

Såsom utredningen framhåller måste skogsvårdsavgiften vara att anse som
ersättning till skogs vå rdss tyrol serri a för deras verksamhet beträffande skogar
under skogsvårdslagen. Med hänsyn till de ökade arbetsuppgifter i fråga
örn de enskilda skogarnas skötsel och vård, som tilldelats styrelserna,
synes det också skäligt att en dylik motprestation ålägges de enskilda skogsägarna.
Den för domänfondens skogar utgående skogsvårdsavgiften framstår
därför som en direkt subvention till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, oriktig
såväl ur principiell som bokföringsmässig synpunkt. Utgivande av ett dylikt
understöd från ett statens affärsdrivande verk strider mot såväl redovisningssystem
som mot en affärsmässig uppläggning av driften. Därest den
brist i skogsvårdsstyrelsernas medelsförsörjning, som skulle uppkomma genom
att de allmänna skogarna befriades från sagda skyldighet, icke anses
böra täckas genom höjning i skogsvårdsavgiften för de enskilda skogarna,
synes ersättning böra beredas i form av särskilt statsanslag.

Den jämförelse utredningen gjort i ifrågavarande hänseende mellan allmänna
skogar och enskilda skogar under ordnad förvaltning synes styrelsen
icke bärande. Dessa enskilda skogar lyda dock under skogsvårdslagarna, varför
det torde åligga skogsvårdsstyrelserna att även beträffande dem utöva
viss tillsyn. De ha dessutom rätt att begära biträde från skogsvårdsstyrelserna
samt möjlighet att erhålla bidrag ur skogsvårdsanslag för utförande av
arbeten.

Tidigare har såsom skäl mot befrielse för de allmänna skogarna från
nämnda skyldighet framhållits att en omläggning av taxerings- och uppbördsförfarandet
skulle erfordras och att denna skulle medföra sådana kostnader
och besvär för myndigheter och enskilda att fördelen med förändringen
icke skulle uppväga de därmed förenade olägenheterna. Då enligt utredningens
förslag en dylik omläggning i varje fall nu bör ske, och enligt de
föreslagna grunderna svårigheter icke uppstå att vid debiteringen särskilja de
allmänna skogarna, synes tiden vara inne att bringa denna fråga till lösning.

Skogssällskapet har likaledes framhållit, att avgift ej borde erläggas för
allmänna skogar.

Kungl. May.ts proposition nr 126.

107

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms lön har uttalat, att en skogsvårdsavgift
för alla skogar skulle bliva att betrakta som en ren statsskatt, samt ifragasatt,
om det vore lämpligt att stadfästa en beskattning av skogsbruket, innan kommunalskattefrågan
förts i hamn. För att markera avgiftens karaktär av
icke-statsmedel borde man låta den utgå endast för fastigheter, som lydde under
skogsvårdslagen och differentiera den efter den nytta, vederbörande
skogsägare hade av skogsvårdsstyrelsens verksamhet.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Blekinge län samt länsstyrelsen

1 Västernorrlands län lia föreslagit eller ifrågasatt, att gränsen för avgiftsplikt
skulle sänkas från 2 000 till 1 000 kronor, för att avgift skulle komma
att erläggas för ett stort antal småfastigheter, som hade nytta av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bar i samma syfte föreslagit sådan bestämning
av gränsen för avgiftsplikt, att lägre avgift än 2 kronor icke skulle uttagas.
Länsstyrelsen har i detta hänseende uttalat följande.

Enligt förslaget skall, därest för viss avgiftsskyldig summan av taxeringsvärdena
å växande skog och skogsmark för fastigheter inom en och samma
kommun icke uppgå till 2 000 kronor, fastigheterna vara fria från skogsvårdsavgift.
Detta skulle medföra avgiftsbefrielse för ett mycket stort antal
små skogsägare, vilka vid försäljning nu erlägga dylik avgift, ehuru det får
antagas att skogsvårdsstyrelsema göra jämväl dessa tjänster, ej allenast vid
förestående skogsavverkningar utan även såväl före som under skogens uppväxttid.
Å andra sidan skola enligt utredningens förslag skogar under ordnad
förvaltning icke undantagas från avgiftsplikt, ehuru dessa fran skogsvårdsstyrelsemas
sida icke erhålla en mot utgifterna svarande prestation.
Vid sådant förhållande kan det med hänsyn till intresseprincipen ifrågasättas
huruvida den av utredningen föreslagna spärregeln, avseende ett lägsta
taxeringsvärde, varå skogsvårdsavgift skall beräknas, kan anses vara rättvist
avvägd. En ändring härutinnan kan ske på det sätt att det lägsta taxeringsvärde
å växande skog och skogsmark, varå skogsvårdsavgift skall beräknas,
bestämmes till lägre belopp än till det av utredningen föreslagna,

2 000 kronor. Men det avsedda syftet kan ock nås på det sätt att man i stället
bestämmer ett lämpligt lägsta belopp, som skall debiteras i skogsvårdsavgift.
Utredningen föreslår att skogsvårdsavgiften maximeras till 1,5 promille
av taxeringsvärdena å växande skog och skogsmark samt att för den
närmaste fastighetstaxeringsperioden sådan avgift uttages med 1,3 promille
på dessa taxeringsvärden. Enligt de av utredningen i övrigt föreslagna avgiftsbestämmelsema
komme lägsta skogsvårdsavgift vid högsta möjliga promilletal,
1,50 promille, att bliva 3 kronor och under nämnda period 2 kronor
60 öre. Man finner sålunda att, därest vid den av länsstyrelsen här förut
ifrågasatta debiteringsgrunden fastställes ett lägsta belopp av 2 kronor, som
får uttagas i skogsvårdsavgift, avgiftsplikt kan beräknas komma att åtminstone
under nuvarande förhållanden föreligga i ej obetydligt större omfattning
än utredningens förslag innebär. En fördel vid jämförelse med utredningens
förslag med ett sådant tillvägagångssätt vid debitering av skogsavgiftema,
vilken ej torde möta praktiska svårigheter, synes ock kunna vara den att
det förhindrar uttagande av alltför bagatellartade skogsyårdsavgiftsbelopp,
vilket under exceptionella förhållanden skulle kunna tänkas inträffa vid
tillämpningen av utredningens förslag.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Skogsvårdsstyrelseutredningens förslag att slopa förvaltnings bidrag
en ur de särskilda skogsvårdsanslagen och sammanföra de nu till
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet utgående statsbidragen till ett enda anslag
har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats ulan erinran i avgivna yttranden.

Skogsvårdsstgrelsen i Älvsborgs län har med hänsyn till den ovissa utvecklingen
av verksamheten med anledning av de särskilda skogsvårdsanslagen
ansett tillrådligt och lämpligt, att förvaltningsbidragen tillsvidare
finge utgå ur respektive anslag, till dess normala tider återinträtt och nödig
erfarenhet vunnits rörande inkomsterna av skogsvårdsavgifter, uttagna enligt
det nya systemet.

Skogssällskapet har förklarat sig utgå från att ersättning för bidragsförrättningar,
som handhades av sällskapet, enligt nu gällande normer komme
att tillgodogöras ur respektive anslag även i fortsättningen.

Skogsstyrelsen har framhållit, att särskilda anordningar torde böra träffas
för att möjliggöra för skogssällskapet att jämväl i fortsättningen kunna
erhålla mot förvaltningsbidragen svarande ersättning.

I fråga örn avvägningen mellan statsanslag och skogsvårdsavgifter
har den av utredningen förordade uppdelningen på
»ordinarie-avlöningar», täckta genom statsanslag, och »netto-omkostnader»,
bestridda av skogsvårdsavgiftsmedel, i de flesta avgivna yttranden tillstyrkts
såsom ändamålsenlig eller lämnats utan erinran.

Statskontoret har erinrat, att verket i utlåtande över 1936 års skogsutrednings
betänkande uttalat, att skogsvårdsavgiftema borde tillföras riksstatens
inkomstsida och styrelsernas verksamhet helt bekostas av medel, som ställdes
till deras förfogande genom anslag å riksstaten, varvid medel, som avsåges
för skogsvårdsstyrelsernas administration, borde hållas isär från övriga
medel och enligt i sådant avseende eljest tillämpade grunder fördelas på ett
avlönings- och ett omkostnadsanslag. Statskontoret har i anledning av det
nu framlagda förslaget anfört följande.

Det finansieringsförslag, som av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning
framlagts, skiljer sig i princip från de av statskontoret förordade finansieringsgrundema
däri, att enligt utredningens förslag å riksstaten endast
skulle anvisas ett avlöningsanslag avsett för »ordinarie-avlöningar», medan
övriga utgifter skulle bestridas — förutom av »egna» medel och ortsbidrag
— av skogsvårdsavgiftema enligt av Kungl. Maj :t för varje år bestämd fördelning.
Medelsbehovet för andra ändamål än »ordinarie-avlöningar» skulle
alltså icke underställas riksdagen. Ehuru statskontoret alltjämt anser, att en
fullständig medelsredovisning å riksstaten vore att föredraga framför andra
finansieringsmetoder, vill ämbetsverket likväl icke motsätta sig, att utredningens
förslag, vilket i andra hänseenden framstår såsom förtjänstfullt,
genomföres.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt, örn icke statens bidrag
till skogsvårdsstyrelseverksamheten borde begränsas förslagsvis genom att
halva »ordinarie-avlöningarna» betredes medelst skogsvårdsavgifter.

Skogsvårclsstyrelserna i Kalmar låns södra landstingsområde samt i öre -

Kiinc/l. Majda proposition nr 126.

109

bro, Västmanlands oell Jämtlands län ha ansett skäligt, att skogsrå reiss tyrelsemas
kostnader för utsyningar oell tillståndsundersökningar på skyddsskogar
oell svårföryngrade skogar bestredes genom statsanslag.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund Ilar anfört följande.

Riksförbundet frånkänner icke det resonemang visst berättigande som gör
gällande, att en årlig mindre avgift från skogsägarna kan vara mera befogad
numera än som var fallet, då den nuvarande ordningen för skogsvårdsavgiftemas
uttagande blev fastlagd. Icke förty måste riksförbundet motsätta
sig en ordning som för framtiden kan medföra utgifter av denna art för
skogsägarna, nämnvärt större än dem, de sedan 10 å 15 år vant sig vid.

Man kanske här gör den invändningen, att skogsägarna böra anse det naturligt
och väl få finna sig i att betala större avgifter, i samma mån som
skogsvårdsstyrelseorganisationen utökas; organisationen arbetar ju dock i
främsta rummet för deras väl. Riksförbundet vill emellertid i det sammanhanget
med skärpa påtala det förhållandet, att skogsbruket i realiteten geidel
svenska samhället som sådant, skogs- och industriarbetare, tjänstemän,
teknici och affärsmän etc., långt större inkomster än skogsägaren själv. I
grova tal räknat behåller skogsägaren för egen del kanske endast en femtedel
av slutproduktens värde. Med hänsyn härtill är det riksförbundets mening,
att skogsvårdsavgifter icke ens vid den utökning av verksamheten i
förhållande till utredningsförslaget som förbundet förordar böra uttagas till
större belopp än som varit fallet i genomsnitt under åren 1928—1942.

I den mån så erfordrades, borde enligt riksförbundet beviljas ett särskilt
statsanslag till utfyllnad av medelsbehovet för nettoomkostnaderna.

Skogsstyrelsen har anfört följande.

oStyrelsen vill biträda förslaget, att den fasta personalen avlönas från ett
på riksstaten uppfört, härför avsett anslag.

Lämpligheten av den föreslagna anordningen, att skogsvårdsstyrelsemas
övriga utgifter (skogsvårdsstyrelsemas »omkostnader») till huvudsaklig del
skola täckas av skogsvårdsavgiftsmedel synes däremot starkt kunna ifrågasättas.
Skogsstyrelsen vill framhålla, att enligt utredningens förslag ifrågavarande
medel skola centralt fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna efter
styrelsernas behov. Ett motiv för bibehållande av skogsvårdsavgifterna
skulle enligt skogsstyrelsens mening vara om skogsvårdsstyrelserna erhölle
avgiftsmedlen på sådant sätt, att styrelserna därigenom finge en i förhållande
till de centrala statsorganen mera självständig ställning. Därest emellertid
medlen fördelas av en central statlig myndighet, lärer åt skogsvårdsstyrelserna
någon större självständighet knappast förlänas enbart på grund av
den omständigheten, att medlen härflyta från avgifter på skog och skogsmark
och icke utgå exempelvis av ett på riksstaten för ändamålet uppfört
anslag. Enligt skogsstyrelsens mening kan det huvudsakliga reella resultatet
av uttagandet av ifrågavarande avgift sägas bliva, att skogsägarna betungas
med en speciell skatt. En sådan speciell beskattning kan visserligen motiveras
med alt inkomsten av densamma i första hand kommer skogsägarna till
godo. Den skogsvårdsbelrämjande verksamheten måste dock anses vara ett
väsentligt allmänt intresse. Ett synnerligen stort antal statsutgifter, som helt
finansieras av allmänna medel, äro som bekant i första hand lill nytta endast
för viss grupp eller vissa grupper av befolkningen. Tillräckliga skäl synas
knappast föreligga att uttaga en speciell avgift eller skatt av skogsägarna
för skogsvårdsändarnaI. Anses det av statslinansiella skäl nödvändigt
att uttaga en dylik särskild skatt, vill dock styrelsen icke motsätta sig utredningens
förslag i förevarande hänseende.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Därest skogsvårdsavgift icke anses böra uttagas, vill skogsstyrelsen förorda,
att icke blott ett avlöningsanslag utan även ett omkostnadsanslag för
skogsvårdsstyrelserna upptages på riksstaten.

Länsstyrelsen i Blekinge län, Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott,
förvaltningsutskotten hos Kalmar läns norra och södra, Blekinge, Hallands,
Göteborgs och Bohus läns och Älvsborgs läns södra hushållningssällskap
samt Skogssällskapet, Sveriges skogsägareförbund och skogsindustriernas
samarbetsutskott lia tillstyrkt, att skogsvårdsstyrelsernas hela nettomedelsbehov
utan uttagande av skogsvårdsavgift täcktes genom statsanslag, eller
ifrågasatt, om icke finansieringen borde ske i denna form.

Sveriges skogsägareförbund, som ansett den föreslagna omläggningen av
skogsvårdsavgiften i och för sig lämplig, har anfört följande.

Emellertid finner förbundet starka skäl tala för att skogsvårdsavgiften helt
borttages. Uredningen har själv påpekat å ena sidan att skogsvårdsavgifterna
ha sitt berättigande som en skogsägarnas ersättning för den hjälp och det
biträde, de erhålla av skogsvårdsstyrelserna, men å den andra att vissa skogsägarekategorier
icke utnyttja styrelsernas hjälp och därför knappast lia något
gagn av skogsvårdsavgifterna. När utredningen söker en motivering för
att trots detta föreslå, att skogsvårdsavgift skall påvila alla skogsägaregrupper,
har den måst tillgripa rena opportunitetsskäl. Den säger, att det skulle
bli »besvärligt» att utskilja de fastigheter, för vilka skogsvårdsstyrelserna ej
anlitas, samt att, om dessa fastigheter befriades från avgift, belastningen pä
de övriga skulle bli för hård. Förbundet kan icke godkänna en sådan bevisföring.
Det är obestridligt, att vissa skogsägaregrupper icke använda sig av
skogsvårdsstyrelsernas hjälp. Detta gäller först och främst de kategorier,
som icke lyda under skogsvårdslagen. Men det gäller även betydelsefulla
andra skogsägaregrupper, nämligen bolagen, skogar under skogssällskapets
förvaltning, flertalet häradsallmänningar och kommunskogar samt många
större gods och egendomar. För skogarna till dessa kategorier finnes regelmässigt
fast anställd arbetskraft med högre eller lägre skoglig utbildning,
och skogsvårdsstyrelsernas biträde anlitas icke för skogsvården. Förbundet
finner det föga förenligt med rättvisa och billighet, att ägarna till berörda
skogar, vilka nedlägga avsevärda kostnader på att själva hålla fackbildad
förvaltningspersonal, skola tvingas att betala avgifter, som användas för
skogsvårdsarbetets bedrivande inom andra skogsägaregrupper, där ägarna
icke själva nedlägga några kostnader på sin skogsförvaltning.

Det vore förvisso riktigast att differentiera skogsvårdsavgifterna efter en
graderad skala. De allmänna skogarna borde vara helt befriade. Bolag med
egen fackbildad skogspersonal, beträffande vilka skogsvårdsstyrelsernas enda
uppgift är att utöva viss fiskalisk kontroll, borde påläggas skogsvårdsavgift
efter ett lågt relationstal. Privata egendomar, vilka hålla egen fackbildad
personal, men vilka i vissa fall kunna få del av skogsvårdsstyrelsernas bidragsverksamhet,
borde påläggas en något högre men icke full avgift, samt
slutligen övriga fastigheter avgift enligt fullt relationstal. Ett dylikt system
kan synas invecklat, men torde dock ej vara omöjligt att tillämpa, enär
skogsvårdsstyrelserna själva utan större svårighet skulle kunna förteckna
skogsägarna inom sina respektive tjänstgöringsområden till den ena eller
andra gruppen.

Förbundet inser emellertid, att en lösning enligt denna linje icke har några
utsikter alt bli godtagen. Enligt förbundets mening är det då både mest rationellt
och rättvist att helt slopa skogsvårdsavgifterna och finansiera .skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet enbart med statsanslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

lil

För ett sådant förfarande tala även allmänt principiella skäl. En alla skogars
taxeringsvärden påvilande, med fast procenttal utgående årlig avgäld
blir i realiteten fullt jämställd med en skogsbruket pålagd, speciell fastighetsskatt.
Det torde få anses strida mot de allmänna beskattningsprinciper, som
i övrigt tillämpas, att pålägga särskilda objektskatter för speciella ändamål.
Det torde föreligga så mycket mindre skäl att för skogsbrukets del nu fasthålla
vid en sådan skatteform, som valutan av denna skatt endast skulle
komma en del av de skattepliktiga tillgodo.

Sveriges skogsägareförbund får av dessa skäl påyrka, att skogsvårdsavgiften
helt borttages och att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet därefter finansieras
med statsanslag. Förbundet emotser, att mot en sådan lösning den
erinran kommer att göras, att skogsvårdsstyrelsernas fria och självständiga
ställning skulle ytterligare kringskäras, örn deras verksamhet helt bleve beroende
av statsanslag. Förbundet vill härtill genmäla, att en sådan anmärkning
rent formellt kan synas vara riktig, men att den i realiteten saknar betydelse.
Örn skogs vårdsavgiftsmedlen, enligt vad utredningen själv föreslagit,
ej ens till någon del skola få disponeras lokalt inom länen utan helt
skola inlevereras till central myndighet samt av denna disponeras för fördelning
mellan de olika skogsvårdsstyrelsema enligt de årliga stater, som myndigheten
fastställer, så ha skogsvårdsavgifternas karaktär av lokala tillgångar,
som få lokalt utnyttjas, redan helt försvunnit. Det kvarstår därefter
ingen annan skillnad mellan skogsvårdsavgiftsmedlen och andra statsmedel,
än att de förra influtit genom en speciell, skogsbruket påvilande skatt.

Skogsindustriernas samarbetsutskott har bestämt förordat, att skogsvårdsavgifterna
slopades och skogsvårdsstyrelsernas nettomedelsbehov i dess helhet
täcktes av statsanslag. Utskottet har härom anfört följande.

Utskottet önskar med anledning av utredningens förslag framhålla, att ett
krav varit och alltjämt är att få bort avgifter, som direkt belasta skogsnäringen
i samband med skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Skogsaccisens avskaffande
torde väl sannolikt vara att räkna med och som en följd därav
även skogsvårdsavgifternas i sin nuvarande form. Dessa avgifter hava till
mycket stor del under de gångna åren burits av skogsindustrierna utan att
dessa — tack vare sin ordnade skogsförvaltning — i allmänhet anlitat skogsvardsstyrelsernas
biträde vid skötseln av sina skogar. Den av utredningen
föreslagna formen för uttagande av skogsvårdsavgift ändrar icke avgiftens
karaktär av beskattning, som icke blir mindre orättvis än vad de nuvarande
avgifterna varit. Något bärande skäl för att en del av kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet skall hetalas av statsmedel och en annan del
av skogsvårdsavgiftsmedel har, enligt samarbetsutskottets mening, icke lämnats
av utredningen.

Enligt utredningens förslag åligger det styrelserna att inkomma med fullständiga
utgiftsstater, i vilka skola upptagas såväl »ordinarie-avlöningar»
som »omkostnader». Den senare utgiften måste liksom den förra prövas och
godkännas av myndigheten och sedermera läggas till grund för fördelningen
av skogsvårdsavgifterna mellan styrelserna. Någon skillnad för styrelserna
i fråga örn friheten att disponera medlen torde icke komma att föreligga,
vare sig omkostnaderna tagas av statsmedel eller av skogsvårdsavgiftsmedeL

Riksrcikenskapsverket har anfört, att verket icke funnit den av skogsvårdsstyrclseul
redo ingen föreslagna lösningen av finansieringsfrågan vara ur budgetteknisk
synpunkt godtagbar. Riksräkenskapsverket har i detta sammanhang
vidare uttalat följande.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Frågan om finansieringen av skogs vårdsstyrelsernas verksamhet kan enligt
riksräkenskapsverkets mening lösas på grundval av ettdera av två alternativ.
Antingen böra skogsvårdsstyrelsema förstatligas, eller också böra de
i princip bibehållas vid sin nuvarande ställning.

Därest man väljer ett förstatligande, torde skogsvårdsavgiften böra avskaffas
och finansieringen av kostnaderna ske från riksstatsanslag. Örn man däremot
föredrar att bibehålla skogsvårdsstyrelsema vid deras nuvarande ställning,
vilket riksräkenskapsverket för sin del vill tillstyrka, böra skogsvårdsavgifterna
uttagas i enlighet med utredningens förslag men däremot liksom
hittills ingå till skogsvårdsstyrelsema, därvid någon särskild fonderingsandel
för gemensamt behov icke vidare torde böra ifrågakomma. I den mån dessa
avgiftsmedel icke täcka det enligt för skogsvårdsstyrelsema i upprättade stater
fastställda medelsbehovet, bör vad som därutöver erfordras för styrelsernas
verksamhet täckas genom ett särskilt å riksstaten uppfört statsbidragsanslag.
Vid fördelningen av detta bidragsanslag mellan de olika skogsvårdsstyrelsema
bör en avvägning kunna ske efter såväl den beräknade inkomsten av skogsvårdsavgifter
som övriga på frågan inverkande omständigheter, varjämte
lämpligt belopp av anslaget kan beräknas för Kungl. Maj:ts vidare förfogande.

Skogsvårdsstyrelseutredningens förslag om enhetlig skogsvårdsavgift
samt central redovisning och fördelning av inflytande
avgiftsmedel i deras helhet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av skogsstyrelsen,
statskontoret, domänstyrelsen, femton skogsvårdsstyrelser, därav en
med tvekan, de flesta länsstyrelserna och landstingen samt elva hushållningssällskap.
Skogssällskapet, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och skogsindustriernas samarbetsutskott ha icke heller
i och för sig haft något att erinra mot förslaget i denna del. Rörande riksräkenskapsverkets
mening torde få hänvisas till vad verket anfört i sammanhang
med frågan om avvägningen mellan skogsvårdsavgifter och statsanslag.

Övriga hörda myndigheter och organisationer, som tagit ställning i finansieringsfrågan
och icke ansett medelsbehovet böra helt täckas av statsanslag,
ha förordat att varje skogsvårdsstyrelse finge behålla åtminstone en del av de
skogsvårdsavgiftsmedel, som influtit inom styrelsens område. Härvid ha
länsstyrelsen i Värmlands län, skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län samt
skogsvårdsstyrelsen och landstinget i Jönköpings län förordat enhetlig avgift
och utjämning styrelserna emellan genom att viss del av avgiftsmedlen liksom
nu redovisades och fördelades centralt. Riksräkenskapsverket har förordat enhetlig
avgift, vars avkastning odelad tillfölle vederbörande skogsvårdsstyrelse.
En mellan olika skogsvårdsstyrelseområden differentierad skogsvårdsavgift
slutligen har förordats av skogsvårdsstyrelsema i Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, landstinget i Gävleborgs
län och hushållningssällskapen i Värmlands, Örebro, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och — i andra hand — Jämtlands län samt
ifrågasatts av länsstyrelserna i Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs
län.

Ur innehållet i avgivna yttranden må i hithörande hänseende återgivas följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

113

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har anfört följande.

Att medelstilldelningen bör göras beroende av det ådagalagda behovet och
icke av olika differentierade skalor är en princip som skogsvårdsstyrelsen i
1''lerfaldiga sammanhang velat hävda såsom den bäst rättvisande och mest
bärande. En differentierad skogsvårdsavgift åter, hur den än bleve differentierad,
komme under alla omständigheter att betyda, att skogsägarna i Norrbotten,
för vilka skogsbruket är jämförelsevis minst lönsamt, skulle komma
att få utgöra de promilluellt högsta avgifterna. Varje sådan anordning synes
därför leda till orättvisa och kan heller icke ur andra synpunkter sett, enligt
styrelsens mening, vara befogad, örn man tar skälig hänsyn till det nationalekonomiska
intresse av stora mått, som innebäres däri, att skogsbruket i
övre Norrland vidmakthålles såsom självständigt rationellt bedriven näring,
ett intresse, alltså, som griper långt utöver länets gränser.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört följande.

Den lösning av finansieringsfrågan, som utredningen föreslår, synes åtminstone
formellt sett leda till en beskärning av den självständighet, som
skogsvårdsstyrelserna för närvarande ha. Att detta kan innebära en viss
fara för tillbakahållandet av nyttiga initiativ i styrelsernas skogsvårdande
verksamhet torde icke kunna bestridas. För att vid en övergång till den av
utredningen föreslagna ordningen i praktiken undgå sådana konsekvenser, är
det enligt länsstyrelsens mening ofrånkomligt att skogsvårdsstyrelserna lämnas
största möjliga frihet i dispositionen över tilldelade medel.

Länsstyrelsen i Värmlands län har anfört följande.

Det är emot metoden i fråga örn uppbörden centralt av skogsvårdsavgifterna
och dessas fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna nied ledning av uppgjorda
statförslag och ett schablonmässigt normalprogram för verksamheten, som
länsstyrelsen anser sig böra göra invändningar. Detta system kan nämligen
lätt medföra att skogsvårdsstyrelserna, bundna i fråga om medelstilldelning
och medelsanvändning genom centralt uppdragna linjer för verksamheten,
förlora sin såsom särskilt värdefull ansedda frihet i arbetsutövningen.

Ehuru utredningen först efter en utförlig diskussion rörande olika möjligheter
tagit ställning i frågan och denna utredningens ståndpunkt sålunda
måste anses noga övervägd och systematiskt väl genomtänkt, vill länsstyrelsen
i anslutning till det förut anförda ifrågasätta lämpligheten av utredningens
förslag med hänsyn framförallt till de konsekvenser detta förslags genomförande
måste få för åtminstone de skogsvårdsstyrelseområden, som
hittills i huvudsak varit så att säga självförsörjande på sina skogsvårdsavgifter.
För de län, vilka sålunda icke varit i nämnvärd grad beroende av
statsanslag, måste ett förverkligande av utredningens på ett likriktat riksprogram
grundade förslag innebära ett allvarligt hot mot ett bibehållande
av verksamhetens hittillsvarande omfattning och ett ännu svårare hinder
för en intensifiering av densamma. Aven örn ett ingripande från det allmänna
ur rikssynpunkt naturligen i första hand inriktas på alt förbättra betingelserna
för de skogsvårdsstyrelser, sorn på grund av svagt finansiellt
underlag haft svårighet att förverkliga sina uppgifter, kan det icke anses tillfredsställande
att för detta ändamål införa en ordning, varigenom utvecklingen
inom de andra skogsvårdsdistrikten löper risk alt avbrytas eller lill
äventyrs vridas tillbaka. Det lärer nämligen icke kunna göras gällande annat
än ali även inom de län, som hunnit längst i fråga örn skogsvårdande
åtgärder, ytterligare resultat lill produktionens fromma stå att vinna genom
oförminskat eller utökat arbete.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sinni. Nr 126.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke det av länsstyrelsen angivna
syftet skulle kunna ernås genom en kombination av statsanslag till »ordinarie-avlöningar»
och skogsvårdsavgifter till »nettoomkostnaderna» i huvudsak
enligt utredningens förslag men med den ändringen, att av skogsvårdsavgiftema
allenast en viss, måhända icke alltför låg procent uttages såsom
utjämningsandel och redovisas centralt, medan återstoden såsom hittills redovisas
direkt till skogsvårdsstyrelserna och får av dem disponeras med den
begränsning allenast, som följer av den ordinarie personalens redovisande
i personalstater med enhetligt reglerade löner. Man skulle i fråga om redovisningen
av skogsvårdsavgifterna sålunda i huvudsak bibehålla nuvarande
system. Givetvis borde därvid skogsvårdsavgifternas belopp bestämmas till
sådan nivå och utjämningsandelen fastställas i sådan proportion, att skogsvårdsstyrelsernas
andel icke bleve alltför begränsad. Önskligt vöre, att så
många skogsvårdsstyrelser som möjligt kunde få sitt behov av medel till
nettoomkostnader skäligen tillgodosett utan bidrag av utjämningsandelen.
En differentiering av skogsvårdsavgiften för olika skogsvårdsstyrelseområden
vore för detta ändamål icke erforderlig. Däremot är det icke uteslutet
att utjämningsandelen skulle kunna fastställas till olika procenttal i olika
skogsvårdsdistrikt, därest ett sådant system skulle visa sig innebära en framkomlig
utväg.

Även örn mot en sådan plan utan tvivel kunna resas invändningar, skulle
densamma för måhända flertalet skogsvårdsstyrelser icke medföra så stora
nackdelar som utredningens förslag. Länsstyrelsen vill därför förorda, att
finansieringsförslaget omarbetas med beaktande av de av länsstyrelsen antydda
synpunkterna.

Vid ett förverkligande av länsstyrelsens förslag skulle skogsvårdsstyrelsernas
årliga statförslag kunna begränsas till »ordinarie-avlöningarna». Fastställande
av repartitionstal för skogsvårdsavgifterna samt procentsats för utjämningsandel
skulle likväl kunna ske för längre perioder. Skogsvårdsstyrelserna
bleve mera obundna, anställandet av tillfällig personal för säsongmässigt
växlande biträdesverksamliet kunde, liksom avvägningen av ramen
för omkostnader i övrigt, ske mera fritt. Något »normalprogram» skulle icke
behöva verka hämmande. Genom den årliga redogörelse, som skogsvårdsstyrelserna
ha att lämna över verksamheten, och genom skogsstyrelsens inspektioner
skulle, såvitt länsstyrelsen kan döma, de centrala myndigheterna
ändock erhålla tillräckligt underlag för en verksam kontroll i stora
drag.

Vad särskilt angår »normalprogrammet» kan länsstyrelsen icke underlåta
att uttrycka sina farhågor för att tillvaron av ett dylikt schema såsom
ledning vid prövning av anslagsäskanden skulle kunna leda till en alltför
långt driven likriktning av skogs vårdsstyrelsernas arbete. Det vill förefalla,
som om förhållandena i vårt lands olika delar tvärtom påkalla en individualiserad
verksamhet efter varje områdes särart och utan bundenhet till
riksmedeltal. Att en tillämpning av det i betänkandet skisserade normalprogrammet
för Värmlands län — vars näringsliv är i så hög grad baserat
på skogens produkter och sålunda för sin förkovran så beroende av en
gynnsam fortsatt utveckling av skogshanteringen — skulle i fråga örn vissa
för skogsvården betydelsefulla förrättningar medföra en avsevärd beskärning
av skogsvårdsstyrelsens nuvarande verksamhet, måste för länsstyrelsen
framstå såsom betänkligt. Enligt länsstyrelsens förmenande utgör vad
nu anförts ett av de starkaste skälen mot ett förverkligande av utredningens
finansieringsförslag i vad angår »nettoomkostnaderna».

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

115

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har anfört följande.

''En sådan differentiering av skogsvårdsavgiften, att varje skogsvårdsstyrelse
bleve självförsörjande beträffande »nettoomkostnaderna», skulle enligt
styrelsens mening skapa en större rättvisa länen emellan. Ett för hela landet
lika promilletal skulle nämligen innebära att skogsägarna i vissa län, genom
fastighetsavgifter måste bestrida en del av omkostnaderna för skogsvårdsstyrelseverksamheten
i andra län, där influtna skogsvårdsavgifter ej täcka
dessa omkostnader på grund av för stor personalstat i förhållande till skogsvårdsstyrelseområde
ts eller skatteunderlagets storlek. Det blir därvid i huvudsak
ett fåtal län, som i någon större utsträckning få avstå och emottaga
dylika medel.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har anfört följande.

Skogsvårdsavgiftsmedlen böra stanna inom respektive län att där användas.
Då behovet inom olika län är varierande föreslås differentierad promillesats,
vilken dock maximeras till exempelvis 2 promille. Av uppgifter
i betänkandet framgår direkt, vilka skogsvårdsstyrelser, som i så fall ej skulle
bli självförsörjande. Förutom de två nordligaste länen skulle det bliva Gotlands,
Göteborgs och Bohus samt Hallands län. Det behövliga tillskottet är
dock ej stort och bör täckas av statsmedel, detta så mycket mer som inom
4 av dessa 5 län finnas skydds- eller svårföryngrade skogar, där utsyningstvång
räder.

Den för varje skogsvårdsstyrelseområde gällande promillesatsen bör fastställas
av Kungl. Majit för en femårsperiod i taget, vilken period då lämpligen
skulle sammanfalla med motsvarande period vid fastighetstaxeringen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ställt sig ytterligt tveksam i fråga
om förslaget att uttaga skogsvårdsavgif terna efter samma promille tal för
hela landet. Länsstyrelsen har i detta sammanhang uttalat följande.

Detta skulle visserligen innebära en utjämning mellan samtliga skogsvårdsstyrelser,
och de inflytande avgifterna skulle bliva en för hela landets skogsbruk
gemensam tillgång. Länsstyrelsen kan emellertid icke finna annat än
att det föreslagna systemet innebär en orättvisa mot de skogsägare, som därigenom
bliva tvungna erlägga högre avgifter än verksamheten inom det egna
styrelseområdet (länet) kräver. Så intimt som skogsvården inom länet sammanhänger
med länet i övrigt, något som tydligt visar sig i landstingens intresse
för dessa angelägenheter i form av särskilda bidrag av landstingsmedel,
förefaller det länsstyrelsen i samhörighetens inom länet intresse
mest följdriktigt att varje skogsvårdsstyrelseområde liksom hittills får behålla
sin självbestämmanderätt i fråga örn uttaxering av skogsvårdsavgifter,
Den differentiering av dessa avgifter, som härav blir en följd, torde icke
behöva befaras bliva så stötande för känslan av en »landssolidaritet», att
man därför skall nödgas uppgiva den självständighet, sorn hittills varit
utmärkande för våra skogsvårdsstyrelser. Med den stärka lokala förankring
skogsvårdsstyrelsen har till landstingsområdet torde enligt länsstyrelsens
uppfattning självförsörjningsprincipen icke böra brytas. De i olika
sammanhang på senare tid framförda önskemålen örn skatteutjämning
torde visserligen i görligaste mån böra tillgodoses, men är länsstyrelsen
likväl av den uppfattningen att skogsvården inom landets olika delar
arbetar under förutsättningar, som liro så helt betingade av lokala förhållanden,
att finansieringsfrågans avgörande efter statliga direktiv icke synes
lämplig. Detta förefaller länsstyrelsen så mycket mindre tilltalande, som
länsstyrelsen är långt ifrån övertygad örn lämpligheten överhuvudtaget av
den på senare tid ofta framträdande centraliseringstendensen.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Det av skogsvårdsstyrelseutredningen framlagda förslaget att skogsvårdsavgiften
skulle maximeras till 1,5 promille har biträtts eller lämnats
utan erinran av skogsstyrelsen, domänstyrelsen och statskontoret, sju
skogsvårdsstyrelser och de flesta övriga myndigheter och organisationer, som
förordat utredningens finansieringsplan. Tio skogsvårdsstyrelser ha i samband
med att normalprogrammet föreslagits genomfört till 75 procent förordat
höjning av avgiftens maximum till 2 promille.

Utredningens förslag, att fördelningen av skogsvårdsavgiftsmedlen skulle
ske med ledning av upprättade förslag till omkostnadsstater för
de särskilda skogsvårdsstyrelsema, har biträtts eller lämnats utan erinran
av skogsstyrelsen och statskontoret liksom av flertalet skogsvårdsstyrelser.

Flera skogsvårdsstyrelser har framhållit, att medelsbehovet vore svårt att
beräkna på förhand och att skogsvårdsstyrelsema därför icke borde vara
alltför hårt bundna vid att följa staterna. Styrelserna borde lämpligen i någon
fonn få medverka vid statgranskningen.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har ansett det opraktiskt eller till
och med ogenomförbart att låsa beloppen vid varje verksamhetsgren.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har bestämt avstyrkt medelstilldelning
efter stater.

Utredningens förslag om avsättande av skogsvårdsavgiftsmedel till lokala
och centrala medelsreserver har i regel tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Skogsvårdsstyrelsema i Stockholms och Gävleborgs län ha ansett onödigt
att inrätta någon större central medelsreserv.

Skogsstyrelsen har i fråga om medelsavsättningen anfört följande.

Vid uppgörande och fastställande av stat för en skogsvårdsstyrelse bör
givetvis såväl skogsstyrelsen som skogsvårdsstyrelsema i görligaste mån eftersträva
att beräkna de belopp, som äro erforderliga för det kommande
året, så exakt som möjligt. Något betydande överskott, som skulle kunna
reserveras utöver vad som för sådant ändamål beräknats i staten kan sålunda
allenast uppkomma antingen genom felaktig beräkning eller på grund
av oförutsedda omständigheter. Det synes icke vara en tillfredsställande ordning,
att, då en stat felberäknats eller oförutsedda omständigheter inträffat,
en skogsvårdsstyrelse på grund därav skall få i förhållande till andra skogsvårdsstyrelser
rikligare medelstillgång under det eller de följande åren. Den
anordning, som av utredningen föreslagits, synes även lätt komma att stimulera
skogsvårdsstyrelsema att beräkna sina utgiftsbehov i överkant, vilket
givetvis icke är önskvärt.

På grund av det anförda vill skogsstyrelsen föreslå, att bestämmelserna
rörande tilldelning av medel till skogsvårdsstyrelsema och styrelsernas rätt
att reservera medel må få sådan innebörd, att vid uppgörande av en skogsvårdsstyrelses
stat för ett räkenskapsår hänsyn skall tagas till under ett föregående
räkenskapsår uppkommet överskott, varvid givetvis medel, som i stat
upptagits för att avsättas såsom medelsreserv, icke böra anses utgöra överskott.

Skogsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke de i utredningens förslag
(skogsvårdsstyrelseförordningens 6 §) använda uttrycken »likvida behållning»
och »likvida tillgångar» böra förtydligas, då begreppen möjligen kunna
misstolkas. Med de båda begreppen torde utredningen ha avsett tillgångar i

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

117

kontanter, lätt realiserbara värdehandlingar såsom obligationer och dylikt
samt fordringar efter avdrag av skulder, utom gäld, som intecknats i skogsvårdsstyrelses
fastigheter.

Skogsstyrelsen vill i förevarande sammanhang framhålla, att det synes
tveksamt, huruvida såväl en central som en lokal fondering i den omfattning
utredningen föreslagit är erforderlig. Visserligen torde det vara lämpligt,
att varje skogsvårdsstyrelse har ett visst mindre belopp fonderat såsom
reserv med hänsyn till svårigheterna att i förväg bedöma medelsåtgången.
Från en dylik mindre reserv skulle medel kunna disponeras, därest skogsvårdsstyrelse
bleve nödsakad att överskrida fastställda stater, såframt sådana
överskridanden vore av mindre omfattning. Då fråga är örn större engångsutgifter
eller mera betydande överskridande av fastställda stater synes naturligt,
att framställning härom göres i särskild ordning och att medel, som
då erfordras, tilldelas ur den centrala fonden.

Den föreslagna omläggningen av skogsvårdsstyrelsernas räkenskapsår
har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av hörda myndigheter
och organisationer.

Skogvårdsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län ha avstyrkt
förslaget till omläggning vad skogsvårdsstyrelsernas omkostnader anginge,
under åberopande av att omläggningen för de norrländska skogsvårdsstyrelserna
skulle innebära en onödig arbetsbelastning under den brådaste
tiden för fältarbetet, vilket menligt skulle inverka på de skogliga befattningshavarnas
arbetsprestationer, enär dessa även måste i viss mån engageras
i arbetet med årsredogörelsema. Vintertid kunde personalen bättre
och utan olägenhet utnyttjas härför.

Departementschefen.

Sedan länge har skogsvårdsstyrelsernas finansieringsfråga varit föremål
för statsmakternas uppmärksamhet. Såsom ett önskemål har särskilt framhållits,
att styrelsernas inkomster bleve jämnare år från år, vilket skulle underlätta
för styrelserna att överblicka sina ekonomiska resurser och därefter
planlägga sin verksamhet. Med det nuvarande finansieringssystemet med
skogsvårdsavgifter och statsanslag för täckande av skogsvårdsstyrelsernas
medelsbehov har följt, att såväl skogsvårdsstyrelsernas sammantagna som de
enskilda skogsvårdsstyrelsernas inkomster starkt varierat år från år. Vidare
ha inkomsterna fördelat sig ojämnt mellan de särskilda styrelserna jämfört
med styrelsernas medelsbehov. Detta har lett till att vissa styrelser kunnat
avsätta icke obetydliga kapitalbelopp, medan andra haft svårigheter att bedriva
en jämn och kontinuerlig verksamhet. Vissa styrelser, som vid rikligt
tillflöde av skogsvårdsavgifter utvidgat verksamheten, ha sedermera när
skogsvårdsavgifterna nedgått haft svårigheter att rätta verksamheten efter
inkomsten. Vid några tillfällen lia lill följd härav statsmakterna varit nödsakade
att genom särskild medelsanvisning sanera skogsvårdsstyrelsers ekonomi.

De påtagliga brister, som sålunda vidlåda systemet för finansiering av
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, sammanhänga som jag nyss antytt främst

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

med skogsvårdsavgiftens konstruktion. Dels är avgiftens avkastning, vilken
är beroende såväl av avverkningarnas storlek som av virkespriserna, i hög
grad konjunkturkänslig. Det må nämnas, att medan i skogsvårdsavgifter
år 1935 inflöto sammanlagt 829 000 kronor, avgiftsinkomsterna år 1936 uppgingo
till 1 679 000 kronor och år 1944 till 4 269 000 kronor. Dels tillfaller
huvuddelen av influtna skogsvårdsavgifter skogsvårdsstyrelsen i det landstingsområde,
där virket avverkats, ehuru behovet av skogsvårdsåtgärder icke
alltid står i proportion till avverkningarnas omfattning och virkets rotvärde.

För att kunna bedöma finansieringsfrågan måste man till en början söka
uppskatta skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov. Därvid torde ledning kunna
hämtas av det förut berörda normalprogrammet och de i anslutning till
detta uppgjorda förslag angående styrelsernas personalorganisation och personalens
avlöningsförhållanden, som jag tidigare framlagt.

Skogsvårdsstyrelsernas sammanlagda normala kostnader för »ordinarie-avlöningar»,
vilka av utredningen uppskattats till 4 290 000 kronor, skulle med
tillämpning av de av mig framlagda personal- och löneförslagen samt de
föreslagna grunderna för ersättning till styrelse och revisorer kunna beräknas
uppgå till omkring 3 950 000 kronor.

Vad beträffar skogsvårdsstyrelsernas »omkostnader» torde de av utredningen
uppgjorda kalkylerna kunna godtagas. »Omkostnaderna» skulle sålunda
kunna beräknas uppgå till sammanlagt omkring 5 050 000 kronor.

Totalutgifterna för skogsvårdsstyrelseverksamheten skulle enligt det nu
anförda kunna uppskattas till 9 000 000 kronor, varvid dock är att märka,
att vissa i »omkostnaderna» ingående poster, såsom utredningen framhållit,
icke upptagits med brutto- utan med nettobelopp.

För täckande av dessa utgifter står i första hand till buds vad som av utredningen
betecknats såsom skogsvårdsstyrelsernas »egna» inkomster, d. v. s.
inkomster av biträdesersättningar samt av fastigheter och kapital.

I likhet med utredningen anser jag berättigat, att skogsvårdsstyrelsernas
inkomster genom bidrag från landsting och hushållningssällskap icke medtagas
i beräkningen i detta sammanhang. Ett motsatt förfaringssätt skulle
kunna leda till att dessa bidrag, vilka vanligen torde lämnas med hänsyn
till särskilda lokala intressen, icke skulle stå till förfogande i samma utsträckning
som tidigare. Tillräckliga skäl att vid beräkningarna av nettomedelsbehovet
utesluta skogsvårdsstyrelsernas inkomster av fastigheter och
kapital synas däremot icke föreligga.

Rörande biträdesersättningarna har utredningen framlagt ett förslag till
normalisering av taxorna för biträde av olika slag. Det torde böra uppdragas
åt skogsstyrelsen att på grundval av detta förslag i samråd med vederbörande
skogsvårdsstyrelse utarbeta taxor att tillämpas av skogsvårdsstyrelsema.
Ehuru verkningarna härav äro svåra att överblicka, synes det dock
berättigat att för framtiden räkna med högre inkomst av biträdesersättningar
än vad utredningen gjort. Ifrågavarande inkomst torde kunna höjas från av
utredningen beräknade 1 200 000 kronor till 1 700 000 kronor. Läggas härtill
inkomsterna av fastigheter och kapital, 100 000 kronor, erhålles en total -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

119

summa »egna» inkomster av 1 800 000 kronor. Icke heller i denna summa
äro dock alla poster upptagna med bruttobelopp.

Skogsvårdsstyrelsernas nettomedelsbehov skulle alltså enligt det förut anförda
kunna beräknas uppgå till 7 200 000 kronor.

Jämfört med motsvarande siffror dels i medeltal för åren 1936—1943 och
dels för år 1943 innebär detta en ökning med 2 600 000 kronor respektive
1 400 000 kronor. Ökningen har föranletts dels av förslagen om utökning
av personalorganisationen och om för flertalet befattningar höjda löner och
dels av att kostnaderna per förrättningsdag i genomsnitt antagits komma att
stiga.

En årlig mindre avgift från skogsägarna till finansiering av skogsvårdsstyrelseverksamheten
måste, såsom utredningen framhållit, anses vara mera
berättigad numera än som var fallet, då den nuvarande skogsvårdsavgiften
tillkom, då ju skogsvårdsstyrelsema efter hand kommit att tilldelas ökade
arbetsuppgifter i fråga om skogarnas skötsel och vård. I likhet med utredningen
finner jag det sålunda berättigat, att skogsvårdsstyrelsernas nettomedelsbehov
delvis bestrides genom skogsvårdsavgifter.

Såsom förut berörts, torde en av huvudorsakerna till ojämnheterna i
skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska förhållanden ligga i konstruktionen av
den nuvarande skogsvårdsavgiften. Detta utgör enligt min mening fullt skäl
att undersöka möjligheterna att uttaga skogsvårdsavgift i annan form. Därtill
kommer, att om kommunalskatteberedningens förslag örn slopande av
skogsaccis skulle genomföras, grunden för uttagande av den nuvarande skogsvårdsavgiften
skulle bortfalla, eftersom man knappast torde kunna räkna
med att behålla särskild virkestaxering enbart för skogsvårdsavgift.

I likhet med utredningen anser jag, att den mest ändamålsenliga utvägen
att uttaga skogsvårdsavgift i annan form än för närvarande sker är att lägga
en avgift på skogsfastigheters taxeringsvärden, varvid värdena för skogsmark
och växande skog synas böra komma i fråga. En dylik avgift skulle
äga väsentliga fördelar i jämförelse med den nuvarande. Framför allt skulle
inkomsten av avgiftsmedel bliva jämn och kunna överblickas på förhand,
och vidare skulle förfarandet vid taxering, debitering och uppbörd bliva
avsevärt mycket enklare och effektivare än för närvarande. I principiellt
avseende torde befogade erinringar icke kunna göras mot en avgift av nu
angivet slag. En övergång från att belasta skogsavkastningen med en viss avgift
till att i stället taga ut motsvarande avgift på det kapitalvärde — taxeringsvärde
— som kan anses vara bestämt av samma avkastning, bör såsom
utredningen framhållit närmast vara att betrakta som en lämplighetsfråga.
Den omständigheten, att den nya avgiften skulle komma att uttagas, oavsett
örn skogen lämnat någon avkastning eller ej, torde icke heller böra vålla några
betänkligheter, då ju avgiften, örn den bibehålies på ungefär samma låga
nivå som den nuvarande, icke torde komma att medföra någon mera kännbar
belastning på skogsbruket. I detta avseende torde jag få hänvisa till den
promemoria, vilken såsom bilaga 21 finnes fogad vid utredningens betänkande.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Jag finner mig sålunda böra förorda, att grunden för uttagande av skogsvårdsavgift
ändras, så att avgiften uttages efter vid fastighetstaxering åsätta
värden för skogsmark och växande skog i stället för att utgå i förhållande till
värdet av avverkat virke.

Vad angår spörsmålet, huruvida skogsvårdsavgift bör utgå för samtliga
skogar eller endast för sådana, som stå under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn,
finner jag i likhet med utredningen icke tillräckliga skäl föreligga att föreslå
någon ändring i nuvarande ordning. Skogsvårdsavgift torde alltså liksom
hittills böra uttagas för samtliga skogar oavsett deras natur av allmänna
eller enskilda.

Av praktiska skäl synes en undre gräns för avgiftsplikt böra föreskrivas.
Denna gräns torde lämpligen böra knytas till taxeringsvärdet. Givet är att
delade meningar kunna råda om var en sådan gräns skall sättas. Vid övervägande
av frågan har jag stannat för att biträda utredningens förslag att från
avgiftsplikt skall undantagas fastighet, för vilken värdena å skogsmark och
växande skog sammanlagt icke uppgå till 2 000 kronor. En ägares samlade
fastighetsinnehav inom en kommun torde därvid böra behandlas som en
enhet.

Därest skogsvårdsavgift enligt nu angivna metod skall uttagas synes frågan
örn avgiftens förmånsrätt i fastighet böra övervägas. Denna samt andra
frågor om eventuella ändringar i taxerings- och uppbördsförfattningar m. m.
torde komma att i annat sammanhang anmälas av chefen för finansdepartementet.

I likhet med utredningen finner jag lämpligt, att i samband med införande
av en ny metod för finansiering av skogsvårdsstyrelseverksamheten omläggning
sker av de nuvarande formerna för statsbidrag till verksamheten,
så att bidragen utgå från ett enda anslag. Anslaget till skogsvårdens befrämjande,
lapprnarksanslaget och skogsvårdsstyrelsernas förvaltningsbidrag ur
de s. k. särskilda skogsvårdsanslagen torde alltså böra upphöra att utgå. Jag
förutsätter emellertid, att verksamheten i anledning av norrländska skogsproduktionsanslaget
alltjämt kommer att finansieras genom förvaltningsbidrag
ur detta anslag. Vidare torde böra beaktas, att skogssällskapet även i fortsättningen
i någon form bör beredas ersättning för sina förrättningskostnader
i samband med bidragsverksamhet under de särskilda skogsvårdsanslagen.

För avvägningen av skogsbrukets bidrag — genom skogsvårdsavgifter —
till skogsvårdsstyrelseverksamhetens finansiering saknas fasta hållpunkter.
Att skilja mellan sådana styrelsernas arbetsuppgifter, som äro rent statliga,
och andra låter sig i regel icke göra. Ytterst syftar ju för övrigt hela verksamheten
till skogsbrukets förkovran. Med hänsyn till skogsägarnas starka
intresse av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet anser jag skäligt att skogsbruket
får bära större delen av den kostnadsökning, som beräknas bliva följden
av ett genomförande av föreliggande förslag. Jag förordar därför att skogsvårdsavgiften
bestämmes till så högt belopp, att omkring 4 500 000 kronor,
vilket motsvarar närmare två tredjedelar av skogsvårdsstyrelsernas beräknade
totala nettomedelsbehov (»ordinarie-avlöningar» och »nettoomkostnader»)

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

121

för den närmaste tiden, komma att täckas av inflytande avgiftsmedel. Detta
innebär enligt utredningens kalkyler med utgångspunkt från 1945 års taxeringsvärden,
att skogsvårdsavgift i hela landet skulle behöva uttagas med 1,5
promille, eller alltså det promilletal, som utredningen förordat såsom maximum.
I enlighet med det nu anförda föreslår jag, att skogsvårdsavgift enligt
förut angivna grunder skall utgå med högst 1,5 promille. För varje år torde
böra bestämmas, hur stor avgift som för året bör uttagas.

Med nu förordade anordning skulle skogsvårdsavgiftsmedlen icke, såsom
utredningen föreslagit, vara knutna till vissa bestämda ändamål.

Enligt min mening är en årlig central granskning av skogsvårdsstyrelsernas
medelsbehov nödvändig med hänsyn till dels storleken av de statsmedel som
här komma i fråga och dels det allmännas intresse av att dessa medel användas
på mest ändamålsenliga sätt. Vid sådant förhållande synas tillräckliga
skäl saknas att bibehålla den nuvarande anordningen, att varje styrelse
i huvudsak själv erhåller de skogsvårdsavgifter, som inflyta inom styrelsens
område. Jag förordar alltså i likhet med utredningen, att skogsvårdsavgiftsmedlen
i sin helhet redovisas centralt. Av budgettekniska skäl och då
enligt vad jag tidigare berört avgiftsmedlen icke skulle vara knutna till vissa
bestämda utgiftsposter, synas emellertid dessa medel icke böra anordnas såsom
en specialbudget utan redovisas å riksstatens inkomstsida. Statsanslaget
till bidrag åt skogsvårdsstyrelserna bör då upptagas till ett belopp, som
motsvarar styrelsernas sammanlagda nettomedelsbehov, eller enligt vad nyss
sagts till 7 200 000 kronor. Detta innebär en belastning på riksstaten, utöver
vad som skulle tillföras denna genom skogsvårdsavgifter, av 2 700 000 kronor.
Ökningen i förhållande till statens hittillsvarande utgifter, i medeltal för
åren 1936—1943 1 950 000 kronor, skulle således bliva omkring 750 000
kronor.

Med den sålunda av mig förordade ordningen för skogsvårdsstyrelseverksamhetens
finansiering skulle några särskilda åtgärder för åstadkommande
av medelsreserver icke bliva erforderliga. Vad de särskilda skogsvårdsstyrelserna
angår, torde i deras stater kunna upptagas visst belopp för oförutsedda
utgifter. Och vidare lärer lämpligt belopp av anslaget böra beräknas
för Kungl. Maj:ts vidare förfogande. Självfallet torde i enlighet med vad utredningen
föreslagit bestämmelse böra meddelas därom att skogsvårdsstyrelserna
icke skola äga upptaga lån utan Kungl. Maj:ts medgivande. En omläggning
av skogsvårdsstyrelsernas räkenskaps- och redovisningsår till att sammanfalla
med det statliga budgetåret kan visserligen tänkas i vissa fall för
styrelserna förorsaka en del olägenheter, nämligen i den mån skoglig personal
behöver sysselsättas med bokslut, årsberättelser och dylikt, men dessa
olägenheter böra enligt min mening icke hindra en icke blott ur budgetteknisk
utan även ur rent praktisk synpunkt önskvärd åtgärd. Jag förordar således,
att dylik omläggning genomföres i samband med övergången till det
nya finansieringssystemet.

Enligt det av mig förordade finansieringssystemet skall såsom nyss sagts
skogsvårdsavgift uttagas med högst 1,5 promille på förut angivna taxeringsvärden,
varefter inflytande avgiftsmedel tillföras riksstatens inkomstsida. För

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

täckande av skogsvårdsstyrelsemas totala nettomledelsbehov bör årligen beviljas
anslag på riksstaten. Åtminstone intill dess organisationen vunnit stadga,
synes i detta sammanhang någon skillnad icke böra göras mellan avlöningar
och omkostnader utan erforderliga medel böra beviljas i form av ett
reservationsanslag. Det huvudsakliga skälet härför är att det, såsom jag
tidigare berört, måste anses lämpligt med en viss rörelsefrihet i fråga örn antalet
ordinarie befattningshavare hos skogsvårdsstyrelserna och proportionen
mellan ordinarie och tillfällig personal.

Till grund för beräkningen av anslaget böra ligga stater för de särskilda
skogsvårdsstyrelserna, fastställda av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande
skogsvårdsstyrelse och granskning av skogsstyrelsen. Emellertid torde
det såsom jag tidigare framhållit vara angeläget att styrelserna icke betagas
möjlighet att inom totalramen för fastställda stater vidtaga medelsdispositioner
som kunna vara betingade av ändrade förhållanden eller andra anledningar.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att härutinnan meddela erforderliga
föreskrifter.

Av det anförda framgår, att medel, som tillhandahållas skogsvårdsstyrelse
från reservationsanslaget, skola avses för det medelsbehov, som icke täckes
av skogsvårdsstyrelsens övriga inkomster, frånsett i det föregående omförmälda
bidrag från landsting och hushållningssällskap för särskilda ändamål.
Tillhandahållna anslagsmedel, som icke sålunda tagas i anspråk under respektive
budgetår, böra icke fonderas hos skogsvårdsstyrelse. Enligt vederbörligt
bokslut odisponerade sådana anslagsmedel böra återbäras till reservationsanslaget.

IX. Skogsvårdsstyrelsemas medelsförvaltning. Kontroll och tillsyn.

Skogsvårdsstyrelseutredningen.

Därest utredningens finansieringsförslag genomfördes, skulle skogsvårdsstyrelsemas
»ordinarie-avlöningar» bliva avskilda från styrelsernas övriga
utgifter och bestridas av medel ur det statliga avlöningsanslaget.

övriga utgifter för skogsvårdsstyrelsemas verksamhet skulle enligt utredningens
förslag bestridas av skogsvårdsavgiftsmedel och av styrelsernas
»egna» inkomster. Dessa medel ha synts utredningen lämpligen böra benämnas
skogsvårdskassan.

Vidare stå under skogsvårdsstyrelsemas förvaltning medel ur de särskilda
skogsvårdsanslagen. Enligt utredningens förslag skulle förvaltningsbidrag till
skogsvårdskassan i fortsättningen icke utgå ur dessa anslag med undantag
för norrländska skogsproduktionsanslaget.

I fråga örn de kamerala ärendenas behandling vid skogsvårdsstyrelserna
har utredningen uttalat bland annat följande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 126.

123

Någon anledning att tillämpa andra normer än de vid statliga institutioner
vedertagna torde icke föreligga. Inkomsterna utgöras huvudsakligen av
allmänna medel, statsanslag och skogsvårdsavgifter. Jämväl utgifterna bestämmas
i stor utsträckning av föreskrifter, i huvudsak anslutande sig till
statliga normer. Lämpligt synes fördenskull vara, att Kungl. Majit på^förslag
av skogsstyrelsen fastställer närmare föreskrifter angående skogsvårdsstyrelsernas
kassarörelse m. m. i anslutning till de bestämmelser, som på motsvarande
område finnas meddelade för olika statliga myndigheter. Skogsvårdsstyrelseutredningen
vill här inskränka sig till att söka angiva de riktlinjer,
efter vilka dylika föreskrifter enligt utredningens mening böra utformas.

Utredningens förslag i denna del innebära i huvudsak, att alla inbetalningar
till skogsvårdsstyrelserna skulle ske över postgiro, att utanordningsbeslut
skulle meddelas av länsjägmjästaren jämte kansliföreståndaren samt att
någon kontant kassa icke borde finnas med undantag av en mindre förskottskassa
å styrelsens expedition.

Beträffande revisionen av skogs vårdsstyrelsernas verksamhet
har utredningen bland annat föreslagit viss av räkenskapsårets
omläggning föranledd ändring av tidpunkten för avgivande av förvaltningsoch
revisionsberättelser.

Utredningen har i detta sammanhang tagit upp frågan örn skogsvård ssty
reis oleda möternas ansvarighet och beviljandet av
ansvarsfrihet. Utredningen har föreslagit upphävande av den i 9 §
skogsvårdsstyrelseförordningen intagna bestämmelsen, att skogsvårdsstyrelsens
ordförande och övriga ledamöter gemensamt ansvara för de medel, som
styrelsen haft under sin förvaltning. Häroml har utredningen uttalat följande.

Enligt skogsvårdsstyrelseutredningens uppfattning kan det knappast anses
ändamålsenligt eller rättvist att ålägga ledamöterna i iskogsvårdsstyrelse ett
så omfattande ansvar för medelsförvaltningen som nu gäller. Även om, på
sätt utredningen i annat sammanhang föreslår, uppdraget såsom ordförande
eller ledamot i skogsvårdsstyrelse förenas med visst arvode, måste en dylik
ansvarsskyldighet förefalla orimligt betungande. Det synes i detta hänseende
böra vara tillräckligt, att ordföranden och ledamöterna kunna ådömas ersättningsskyldighet
för skada, isom må hava åsamkats det allmänna genom
av dem begånget tjänstefel. Redogöraransvar i inskränkt bemärkelse lärer
däremot endast böra åvila de för medelsförvaltningen närmast ansvariga
tjänstemännen hos skogsvårdsstyreisen, d. v. s. länsjägmästaren och kansliföreståndaren.
Hur detta ansvar skall utkrävas, är emellertid i viss män
oklart, liksom fallet är beträffande redogöraransvarets omfattning och innebörd
inom statsförvaltningen. Utredningen förutsätter för isin del, att klarare
riktlinjer härutinnan komma att uppdragas efter slutförandet av den utredning
om hithörande frågor, som torde vara att emotse inom den närmaste
tiden med anledning av riksdagens härom gjorda framställning (r. skr.
1945: 532).

I överensstämmelse nied sin sålunda uttalade principiella uppfattning har
utredningen ej heller funnit påkallat att bibehålla de nuvarande formerna
för ansvarsfrihets beviljande genom särskilda beslut av landsting och hushållningssällskap.
I stället har föreslagits, att revisorernas berättelse över den

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

av dem fullgjorda granskningen skulle ingivas till skogsstyrelsen och samtidigt
tillställas vederbörande länsstyrelse, landsting och hushållningssällskap
för kännedom. I händelse berättelsen därtill gåve anledning, finge det ankomma
på skogsstyrelsen respektive länsstyrelsen, landstinget eller hushållningssällskapet
att hos Kungl. Majit påkalla erforderliga åtgärder för ernående
av rättelse. Dylik framställning borde ske så tidigt att Kungl. Majit inom
natt och år från revisionsberättelsens avlämnande kunde vidtaga dylika åtgärder.
Något formellt beslut örn ansvarsfrihet för visst års förvaltning skulle
vid tillämpning av denna ordning ej bliva behövligt. Av den föreslagna anordningen
följde enligt utredningen utan uttryckligt stadgande, att Kungl.
Majit skulle äga vidtaga erforderliga åtgärder även med avseende å förvaltningen
av skogsvårdskassans medel.

I fråga örn den centrala tillsynen över skogsvårdsstyrelsemas medelsförvaltning
har utredningen uttalat följande.

På sätt utredningen i annat sammanhang närmare utvecklat förutsätter
en central fördelning efter behovsprövning genom skogsstyrelsens försorg
av bidragsmedel och inflytande skogs vårdsa vgifter fastställandet av särskilda
inkomst- och utgiftsstater för varje skogsvårdsstyrelse.

pen ingående granskning av skogsvårdsstyrelsemas anslagsäskanden, som
måste äga rum i samband med statbehandlingen, kräver uppenbarligen, att
skogsstyrelsen är väl insatt i de olika skogsvårdsstyrelsemas förhållanden
och verksamhet. Instruktionsenligt skall också skogsstyrelsen redan nu stå i
oavbruten förbindelse med rikets skogsvårdsstyrelser och äger av dem infordra
erforderliga handlingar, yttranden och upplysningar. Skogsstyrelsen
skall å sin sida hålla skogsvårdsstyrelsema underrättade örn sådant, som
kan vara av vikt för befrämjande av deras arbetsuppgifter, samt meddela
skogsvårdsstyrelsema råd och anvisningar i ämnen, som beröra deras verksamhet.

Slutligen skall skogsstyrelsen utöva tillsyn över användningen av de medel,
som för skogsbrukets stödjande stå till skogsvårdsstyrelsemas förfogande.
Självfallet innebär sistnämnda föreskrift icke, att skogsstyrelsen skall i
sin tillsynsverksamhet fungera som något slags överrevision i förhållande
till de lokala revisionsorganen, utan styrelsen bör vid utövandet av sina
granskande och kontrollerande uppgifter iakttaga, att skogsvårdsstyrelsema
lämnas all den handlingsfrihet, som utgör förutsättningen för en initiativkraftig
och under eget ansvar bedriven, framgångsrik verksamhet.

Yttrandena.

Vad skogsvårdsstyrelseutredningen föreslagit i fråga om skogsvårdsstyrelsernas
medelsförvaltning har i huvudsak biträtts eller lämnats utan
erinran av hörda myndigheter och organisationer.

De föreslagna ändringarna i fråga om ansvarighet för skogsvårdsstyrelsernas
medelsförvaltning och örn beviljandet av
ansvarsfrihet ha likaledes i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Riksräkenskapsverket har anfört följande.

Riksräkenskapsverket förutsätter, att redovisningsföreskrifterna utformas
i samråd med riksräkenskapsverket. Riksräkenskapsverket får i detta sammanhang
erinra, att ämbetsverket i underdånigt utlåtande den 1 oktober 1945

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

125

i fråga om anvisningar för de för granskning av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi
och förvaltning utsedda revisorerna uttalat sig i fråga om såväl revisorernas
ansvar som arvodena till desamma. Vad riksräkenskapsverket i
sagda utlåtande anfört beträffande de enligt tidigare ordning utsedda revisorerna
finner riksräkenskapsverket böra tillämpas å de revisorer, som enligt
utredningens förslag skola utses av de lokala organen. Eftersom statsmedel
i väsentlig omfattning ingår i skogsvårdsstyrelsernas medelsförvaltning, böra
revisionsberättelserna tillställas jämväl riksräkenskapsverket.

Skogsstyrelsen har i anslutning till sitt förslag att Kungl. Majit alltjämt
skulle utse en revisor föreslagit den ändringen i förevarande avseende, att
länsstyrelsens befattningstagande med revisionsberättelsen bortfölle.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har avstyrkt ändring
av den nuvarande ordningen för beviljande av ansvarsfrihet, enär en
sådan ändring helt säkert komme att avtrubba intresset för skogsvårdsstyrelseförvaltningen
från de lokala organisationernas sida.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ej heller funnit bärande skäl anförda
för ändring av gällande bestämmelser örn beviljande av ansvarsfrihet.

Departementschefen.

Vid ett genomförande av det finansieringssystem, som jag tidigare förordat,
kommer den av utredningen förutsatta uppdelningen i anslagsmedel för »ordinarie-avlöningar»,
å ena sidan, samt skogsvårdskassan, å den andra, icke
längre att erfordras. Under skogsvårdsstyrelsernas förvaltning komma således
att stå dels medel, som äro avsedda för styrelsernas verksamhet, förslagsvis
sammanfattade under benämningen skogsvårdskassan, och dels bidragsmedel
ur de s. k. särskilda skogsvårdsanslagen.

Vad utredningen anfört örn de kamerala ärendenas behandling vid skogsvårdsstyrelserna
har jag icke funnit påkalla något uttalande i detta sammanhang.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att härom meddela erforderliga
bestämmelser i de reglementen, som enligt vad utredningen föreslagit
synas böra utfärdas för skogsvårdsstyrelserna.

Den förut förordade omläggningen av skogsvårdsstyrelsernas räkenskapsår
föranleder såsom utredningen uttalat ändring av de i 8 § skogsvårdsstyrelseförordningen
meddelade bestämmelserna om tidpunkten för avgivande
av förvaltnings- och revisionsberättelser.

Utredningens förslag, alt ordförande och ledamöter i skogsvårdsstyrelse
skola befrias från redogörareansvar, finner jag mig kunna biträda. Den nuvarande,
i 9 § skogsvårdsstyrelseförordningen stadgade ansvarigheten måste
anses oskäligt betungande. Jag förordar således, att bestämmelsen härom
uteslutes ur förordningen.

I fråga om den centrala tillsynen över skogsvårdsstyrelsernas medelsförvaltning
torde jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört rörande förhållandet
mellan skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna i allmänhet.

126

Kungl. Majlis proposition nr 126.

X. Övergångsanordningar och anslagsberäkningar för
skogsvårdsstyrelsernas del m. m.

Skogsvårdsstyrelseutredningen.

Utredningens förslag i fråga om övergångsanordningarna behandlar följande
fyra huvudpunkter: tillsättande av befattningar, lönereglering, pensionsreglering
samt övergång till nytt finansieringssystem.

Beträffande tillsättande av befattningar i samband med övergången
har utredningen anfört följande.

I fråga örn det stora flertalet befattningar vid skogsvårdsstyrelserna innebär
utredningens organisationsförslag ingen annan mera avsevärd förändring
än att antalet befattningar i vissa fall utökats. Den som vid ikraftträdandet
av den nya organisationen innehar dylik befattning bör av skogsvårdsstyrelsen
omedelbart kunna överföras å den motsvarande nya befattningen.

Vissa av utredningen föreslagna befattningar sakna helt eller praktiskt
taget helt motsvarighet enligt nuvarande organisation. Dessa befattningar
böra, liksom nytillkomna befattningar tillhörande redan förefintliga kategorier,
ledigförklaras och tillsättas i vanlig ordning. Intill dess så kunnat
ske, synas skogsvårdsstyrelserna böra vara berättigade att besätta befattningarna
med vikarier mot vikariatsersättning eller vikariatslön enligt skogsstyrelsens
bestämmande.

I andra fall saknar föreslagen befattning icke motsvarighet i den nuvarande
organisationen, men dess karaktär har mer eller mindre ändrats. Detta
gäller framförallt kansliföreståndarebefattningarna hos de skogsvårdsstyrelser,
som hittills icke haft någon befattning med kamrers tjänsteställning.
För dessa fall torde böra föreskrivas, att skogsvårdsstyrelse skall kunna
utan ledigförklaring till innehavare av den nya befattningen utse en person,
som vid organisationens ikraftträdande innehar närmast motsvarande befattning
hos styrelsen, men att skogsstyrelsens medgivande härtill måste inhämtas.

För de fall slutligen, att hos en skogsvårdsstyrelse det föreslagna antalet
befattningar av en viss grad är lägre än nuvarande antalet motsvarande befattningar,
synes skogsvårdsstyrelsen böra äga omedelbart å de nya befattningarna
överföra den eller dem av de dittillsvarande befattningshavarna,
som styrelsen finner böra äga företräde. Denna regel torde böra tillämpas
även beträffande de föreslagna kanslibiträdestjänsterna. Den som därvid
icke blivit överförd å ny befattning och icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens
beslut må kunna hos Kungl. Majit söka ändring däri genom besvär till
jordbruksdepartementet.

I fråga örn genomförandet av den föreslagna löneregleringen har
utredningen anfört följande.

Skogsstyrelsen föreslog på sin tid, att övergången till det av skogsstyrelsen
föreslagna lönesystemet för befattningshavare vid skogsvårdsstyrelser
borde vara frivillig och att tjänsteman, som önskade bibehållas vid de löneförmåner,
som vid löneregleringens ikraftträdande tillkomme honom, icke
borde tvingas att acceptera de nya lönebestämmelserna. Eftersom den av
skogsvårdsstyrelseutredningen föreslagna löneregleringen medför löneförbättring
för det stora flertalet av skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare, kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

127

man räkna med att dessa befattningshavare omedelbart skola kunna överföras
å ny befattning. Skulle i något fall på grund av befattningshavarens
bestridande hinder därför föreligga, torde några betänkligheter icke möta
mot att så snart, efter uppsägning, det för denne gällande anställningskontraktet
utgått för honom tvångsvis genomföra löneregleringen. Kontantlönen
respektive så stor del därav, som motsvarar den för befattningen föreslagna
lönen, synes emellertid även i dylikt fall omedelbart böra bestridas
av det statliga avlöningsanslaget.

I sådana fall där minskning av lönen för viss befattningshavare skulle
uppkomma — detta gäller främst vissa av länsjägmästarna — synes vederbörande
skogsvårdsstyrelse böra berättigas att även sedan det nya avlöningsreglementet,
efter uppsägning, gjorts tillämpligt med avseende å befattningshavaren,
av skogsvårdskassans medel till denne så länge han kvarstår
i sin befattning, utbetala ett särskilt lönetillägg, motsvarande skillnaden
mellan det lönebelopp, som han enligt nu gällande bestämmelser skulle
erhållit, örn dessa alltjämt tillämpats, och den avlöning han enligt det
föreslagna avlöningsreglementet för skogsvårdsstyrelserna kommer att erhålla.

Till befattningshavare, som vid tidpunkten för övergången till det nya
lönesystemet åtnjuter barntillägg, synas skogsvårdsstyrelserna böra medgivas
motsvarande rätt att i fortsättningen utbetala barntillägg enligt samma
grunder, som för närvarande gälla.

I överensstämmelse med skogsstyrelsens sista löneregleringsförslag föreslår
utredningen, att befattningshavare för placering i löneklass skall äga
tillgodoräkna sig den tid, varunder han före den 1 juli 1946 oavbrutet innehaft
motsvarande befattning hos skogsvårdsstyrelse. Samma anordning
föreskrevs vid löneregleringen för lantbruksundervisningsanstaltemas befattningshavare
och har även föreslagits beträffande hushållningssällskapens
befattningshavare. Det synes utredningen, att motsatt princip i många
fall skulle komma att giva orättvisa resultat.

Om en skogsvårdsstyrelse i något fall skulle få färre ordinarie befattningar
enligt utredningens förslag än det antal pensionsreglerade, icke vakanta
befattningar styrelsen för närvarande har, böra innehavarna av överskjutande
befattningar få bibehållas vid dessa och vid de därmed förenade
löneförmånerna enligt nu gällande bestämmelser. Det bör dock åligga skogsvårdsstyrelsen
att tillse, att befattningshavaren vid uppkommande ledighet
snarast möjligt placeras på ordinarie befattning. Löneförmånerna till en
dylik övertalig befattningshavare böra enligt utredningens mening icke bestridas
av det statliga avlöningsanslaget, utan av skogsvårdskassans medel.

Motsvarande regel bör gälla i det fall, att sammanlagda antalet föreslagna
befattningar tillhörande en och samma kategori — exempelvis befattningar,
avsedda för skogsskoleutbildad personal -—- visserligen icke minskas
men förslaget inom denna kategori upptager proportionsvis färre befattningar
av högre grad än sorn för närvarande finnas. Örn exempelvis
en skogsvårdsstyrelse, som nu har 5 »ordinarie» och 1 »extraordinarie»
länsskogvaktare, enligt förslaget .skulle få 1 förste skogsvårdskonsulent, 6
skogsvårdskonsulenter och 2 biträdande skogsvårdskonsulenter, bör den av
de »ordinarie» länsskogvaktarna, som icke erhåller befattning såsom förste
skogsvårdskonsulent eller skogsvårdskonsulent, äga bibehållas vid sin dittillsvarande
befattning och därmed förenade löneförmåner, medan tillsvidare
endast den ena befattningen såsom biträdande skogsvårdskonsulent
får besättas. I dylikt fall föreslår utredningen, alt så stor del av befattningshavarens
lön, som motsvarar vad hail skulle ägt uppbära såsom biträdande
skogsvårdskonsulent enligt utredningens förslag, gäldas av avid -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

ningsanslaget, samt att återstoden får bestridas av skogsvårdskassans medel,
intill dess befattningshavaren kan beredas anställning såsom skogsvårdskonsulent.

I särskilt yttrande har herr Norberg anfört följande i fråga om
övergångsanordningarna i lönehänseende.

I fråga örn övergångsanordningarna har bland annat föreslagits, att vid
löneregleringens genomförande befattningshavare skall för placering i löneklass
äga tillgodoräkna sig den tid, varunder han före den 1 juli 1946 oavbrutet
innehaft motsvarande befattning hos skogsvårdsstyrelse. Efter slopande
av den mer vidsträckta rätt att tillgodoräkna föregående anställningstid,
som gällde före 1939 års allmänna lönereglering för statens befattningshavare,
skall jämlikt 8 § 2 mom. civila avlöningsreglementet tjänsteman, som
övergår från oreglerad till reglerad befattning, i den nya tjänsten hänföras
lägst till den löneklass, i vilken lönen närmast överstiger den avlöning han i
den tidigare anställningen ägt uppbära. Särskilt i betraktande av att den för
skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare föreslagna löneregleringen för åtskilliga
tjänsteinnehavare innebär en betydande avlöningsförbättring, föreligga
knappast skäl att frångå angivna huvudregel örn löneklassplacering,
även om såsom stöd för ett avsteg kunna åberopas vissa tidigare ställningstaganden
av statsmakterna i samma riktning. Nämnda undantag torde vara
dikterade av speciella förhållanden och knappast avsedda att vara prejudicerande.

I fråga örn övergången till det av utredningen föreslagna
finansieringssystemet har utredningen anfört följande.

Omläggningen av skogsvårdsstyrelsernas räkenskapsår till det statliga budgetåret
synes icke lämpligen kunna ske förrän från och med hudgetåret 1947/
48. År 1946 blir då det sista räkenskapsår, som sammanfaller med kalenderår,
och för verksamheten under tiden den 1 januari—den 30 juni 1947 får
särskild stat och särskilt bokslut uppgöras.

Emellertid synes det utredningen angeläget, att skogsvårdsstyrelsepersonalens
löne- och pensionsreglering genomföres snarast möjligt, och utredningen
föreslår därför, att förslaget i fråga om personalorganisation samt anställnings-,
avlönings- och pensionsförhållanden tillämpas redan från och med
den 1 juli 1946 och att ett avlöningsanslag beviljas för bestridande av samtliga
skogsvårdsstyrelsers »ordinarie-avlöningar» under budgetåret 1946/47.

I sina petita för budgetåret 1946/47 har skogsstyrelsen hemställt om vissa
belopp under anslaget till skogsvårdens befrämjande och lappmarksanslaget,
avseende skogsvårdsstyrelsernas verksamhet under år 1946. Till grund för
dessa medelsäskanden ligga av skogsvårdsstyrelserna upprättade preliminära
stater för sistnämnda kalenderår. Om ett särskilt avlöningsanslag beviljas för
tiden från och med den 1 juli 1946, innebär detta, att omkring hälften av de
utgifter för löner och bidrag till pensionsavgifter, som upptagits i staterna för
år 1946, bortfaller. En överslagskalkyl bär visat, att återstående utgifter under
år 1946 för vissa styrelser kunna antagas bli täckta av tillgängliga inkomster
— skogsvårdsavgifter, bidrag från vedutsyningsanslaget etc. — medan
för andra styrelser ett underskott torde uppkomma, som icke kan täckas
av skogsvårdsavgifternas centralt redovisade, utjämningsandel.

De skogsvårdsavgifter, som avse 1945 års avverkningar och som uppbäras
i slutet av år 1946, förutsättas reserverade för finansiering av skogsvårdsstyrelseverksamheten
under budgetåret 1947/48. Under första halvåret 1947 lärer
alltså likaledes ett underskott uppstå, även örn vissa styrelser kunna beräknas
ha vinst att redovisa från år 1946.

Kungl. Majlis proposition nr 126.

129

Utredningen uppskattar underskottet under sista halvåret 1946 och första
halvåret 1947 till sammanlagt cirka 1 500 000 kronor.

Såsom bidrag till skogsvårdsstyrelsemas »omkostnader» under denna övergångsperiod
-— tiden från och med juli 1946 till och med juni 1947 — föreslår
utredningen, att å anslaget till skogsvårdens befrämjande beviljas ett belopp,
som preliminärt kan beräknas till 1 500 000 kronor.

Den här angivna anordningen förutsätter, att skogsvårdsstyrelserna, i samband
med att yttranden inhämtas över utredningens förslag, anbefallas att
inkomma till skogsstyrelsen dels med förslag till avlöningsstater för tiden
juli—december 1946 och januari—juni 1947 och dels med preliminära utgifts-
och inkomststater avseende »omkostnaderna» för första halvåret 1947,
allt under förutsättning att utredningens förslag genomföras.

För att så snart som möjligt erhålla ett stabilt ekonomiskt underlag för
skogsvårdsstyrelseverksamheten är det enligt utredningens mening angeläget,
att den av utredningen förordade skogsvårdsavgiften på taxeringsvärdena för
skogsmark och växande skog påföres redan år 1947, vilket icke torde vålla
några principiella betänkligheter. Vid kronouppbörden i november 1946 kommer
emellertid skogsvårdsavgift att inflyta enligt hittills gällande grunder.
För att utredningens finansieringssystem efter övergångsåret 1946/47 skall
kunna börja tillämpas under budgetåret 1947/48 förutsättes, att bestämmelse
meddelas därom, att de år 1946 debiterade avgiftsmedlen redovisas och disponeras
på samma sätt, som utredningen föreslagit beträffande den nya
skogsvårdsavgiften.

Utredningens förslag förutsätter, att de på grund av 1946 års debitering
inflytande skogsvårdsavgiftsmedlen disponeras för täckande av styrelsernas
omkostnader under budgetåret 1947/48.

Yttrandena.

Vad angår de föreslagna övergångsan ordningar na i personalhänseende
ha statskontoret och allmänna lönenämnden uttalat, att
skogsvårdsstyrelsemas befattningshavare borde vid löneregleringen inplaceras
i löneklass enligt samma grunder, som enligt 8 § 2 mom. civila avlöningsreglementet
gällde för statlig befattningshavare, vilken överginge från
oreglerad till reglerad befattning.

I anslutning till vad utredningen anfört rörande övergångsanordningar
i finansiellt avseende har skogsstyrelsen gjort vissa beräkningar
angående storleken av anslaget till skogsvårdens befrämjande och
av det särskilda anslaget för skogsvårdsstyrelsemas »ordinarie-avlöningar»
budgetåret 1946/47 m. m. Ur skogsstyrelsens härför lämnade redogörelse må
följande återgivas.

Skogsstyrelsen har erinrat, att i riksstatförslaget för nämnda budgetår,
anslagen lill Skogsvård m. m.: Skogsvårdens befrämjande och till Skogsvård
m. m.: Ersättning för kostnader föranledda av 1982 års lappmarkslag
m. lii., uppförts nied approximativa belopp, det förra anslaget med 560 000
kronor och det senare med 840 000 kronor.

Skogsstyrelsen, som tidigare från skogsvårdsstyrelserna infordrat preliminära
inkomst- och utgiftsstater för år 1946, har nu lill ledning vid beräkningen
av de anslagsmedel, sorn erfordrades under kalenderåret 1946 och
första halvåret 1947, under förutsättning att utredningens förslag godtages,

Hillring lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 126. ''■*

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

från skogsvårdsstyrelserna inhämtat förslag till såväl inkomst- och utgiftsstater
avseende tidsperioderna januari—juni 1946, juli—december 1946 och
januari—juni 1947 som avlöningsstater för juli—december 1946 och januari
—juni 1947.

Skogsvårdsstyrelsernas avlöningsstater ha upprättats med ledning av de
av utredningen uppgjorda personalförteckningarna och avlöningsstaterna.

Varje styrelse har sökt avgöra i vad mån nytillkomna eller ändrade befattningar
komma att besättas under budgetåret 1946/47 och efter dessa överväganden
avpassat löneberäkningarna. I likhet med vad som skett i utredningens
förslag till lönestater, ha skogsvårdsstyrelserna räknat med lönen
i näst högsta löneklassen i den för varje befattning föreslagna lönegraden.
I fråga om dyrortsgrupperingen har den faktiska eller antagna stationeringsorten
varit avgörande. Rörligt tillägg och kristillägg ha beräknats med
tillämpning av de för statens befattningshavare för närvarande gällande procentsatserna
för dylika tillägg. Beräkningen av de bidrag till pensionsavgifter
för befattningshavarna, som skogsvårdsstyrelserna ha att erlägga till
statens pensionsanstalt, har slutligen skett med ledning av de uppgifter, som
av utredningen lämnats i bil. 11 till betänkandet.

Beträffande beräkningen av arvoden till skogsvårdstyrelseledamöterna ha
skogsvårdsstyrelserna utgått från det i betänkandet framlagda förslaget härom.
I avvaktan på närmare föreskrifter beträffande ersättning åt de för
granskning av skogsvårdsstyrelses förvaltning och räkenskaper utsedda revisorerna
har i staterna för sådan ersättning beräknats 1 000 kronor för år.

Avlöningsstaterna ha efter vissa justeringar lagts till grund vid beräkningen
av avlöningsanslaget. Med utgångspunkt från dessa stater och under
förutsättning att utredningens förslag rörande personal- och avlöningsstater
oförändrat godtages, har skogsstyrelsen beräknat det för budgetåret 1946/47
erforderliga anslaget till skogsvårdsstyrelsernas »ordinarie-avlöningar» till
4 133 000 kronor, eller avrundat 4 150 000 kronor.

Härvid har hänsyn icke tagits till de eventuella provisoriska löneökningar
o. d., som under budgetåret 1946/47 kunna komma att genomföras för statens
befattningshavare och i anslutning härtill för de kategorier löntagare,
som avlönas enligt statliga grunder. Skogsstyrelsen har förutsatt, att, därest
sådana löneförhöjningar medgivas, medel till bestridande av härmed förenade
kostnader samtidigt anvisas i särskild ordning.

I sitt yttrande över betänkandet har skogsstyrelsen i samband med behandlingen
av lönegradsplaceringen av skogsvårdsstyrelsernas personal förordat,
att länsjägmästarna måtte placeras i särskild löneplan motsvarande
C-planen i civila avlöningsreglementet. Dessa befattningshavare skulle därvid
jämställas med statstjänstemän i lönegraderna C 4—C 6. Därest vad skogsstyrelsen
sålunda förordat vinner statsmakternas bifall, bör avlöningsanslaget
ökas med i runt tal 35 000 kronor.

Skogsstyrelsen har även ifrågasatt, huruvida icke jämväl ersättning till de
i revisionsarbetet anlitade siffergranskarna, beräknad till sammanlagt 15 000
—20 000 kronor, borde utgå ur det särskilda avlöningsanslaget. Skulle så anses
böra ske, bör anslaget ytterligare höjas med motsvarande belopp.

Skogsvårdsstyrelsernas nettoomkostnader under tidsperioden januari 1946
—juni 1947 uppgå enligt de nu upprättade statförslagen till 5 185 000 kronor.

Till bestridande av dessa kostnader skulle stå till förfogande de till statskontoret
under hösten 1945 och våren 1946 redovisade skogsvårdsavgifterna,
vilka kunna beräknas uppgå till i runt tal 430 000 kronor. Därjämte förutsattes
att skogsvårdsstyrelserna liksom hittills skola från anslaget Ersättning
till skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesavverkning kompenseras

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

131

för sina merkostnader under budgetåret 1945/46 i anledning av de extra ordinära
vedawerkningarna. Denna ersättning har beräknats till omkring
500 000 kronor. Fråndrages nu angivna medel, tillhopa 930 000 kronor,
skulle återstå 4 255 000 kronor att täckas på annat sätt. Med ledning av sina
statberäkningar ha styrelserna kalkylerat med att av anslaget till skogsvårdens
befrämjande erhålla sammanlagt 3 692 000 kronor. Detta belopp
överstiger med mer än 2 000 000 kronor det övergångsanslag, som av skogsvårdsstyrelseutredningen
beräknats vara erforderligt.

I sina nu berörda statförslag ha skogsvårdsstyrelserna emellertid framlagt
omkostnadsberäkningar rörande verksamheten under år 1946, som avsevärt
skilja sig från de kalkyler, skogsvårdsstyrelserna lämnat i sina förenämnda,
till skogsstyrelsen i juli 1945 översända stater. Omkostnaderna för verksamhetsgrenarna
ha skogsvårdsstyrelserna sålunda beräknat till i runt tal
5 426 000 kronor mot tidigare 4 941 700 kronor, en ökning med 484 000 kronor.
Utgifterna för styrelse och revision, fastigheter och inventarier, tjänstelokal
och expenser samt räntor ha styrelserna i de nu överlämnade staterna
beräknat till 1 747 500 kronor mot förut 986 500 kronor. I de nya staterna
lia vidare för oförutsedda utgifter upptagits 141 000 kronor, en post vartill
motsvarighet i de tidigare staterna saknas. För återbetalning av lån har beräknats
329 000 kronor mot tidigare 301 000 kronor. Skogsvårdsstyrelserna
lia i de nu framlagda staterna beräknat 1946 års utgifter — frånsett avlönings-
och arvodeskostnader — till 7 643 500 kronor eller ett belopp, som
med i runt tal 1 414 000 kronor överstiger motsvarande beräknade utgifter i
skogsvårdsstyrelsernas tidigare stater, 6 229 000 kronor.

Å andra sidan redovisa skogsvårdsstyrelserna i inkomsttabellerna viss ökning.
I verksamhetsgrenarna beräkna styrelserna sålunda komma att inflyta
sammanlagt 1 813 000 kronor mot tidigare kalkylerade 1 690 000 kronor.
Viss mindre stegring har även beräknats under titlarna räntor och fastigheter.
Den sammanlagda nettoökningen av skogsvårdsstyrelsernas totalutgifter,
i förhållande till vad tidigare beräknats, uppgår emellertid till icke mindre
än 1 276 000 kronor.

Även vad avser beräkningarna rörande omkostnaderna första halvåret
1947 lia skogsvårdsstyrelserna kalkylerat med höga utgifter. Enbart för verksamhetsgrenarna
ha styrelserna räknat med en omkostnadsökning i förhållade
till motsvarande utgifter 1945 å i runt tal 400 000 kronor. I jämförelse
med 1944 års redovisade utgifter i verksamhetsgrenarna skulle ökningen uppgå
till 912 000 kronor.

Därest skogsvårdsstyrelseverksamheten under budgetåret 1946/47 skulle
utformas efter av skogsvårdsstyrelserna nu ingivna inkomst- och utgiftsstater,
skulle nettomedelsbehovet uppgå till i runt tal 5 000 000 kronor. Även
örn härvid bortses från den ansvällning av omkostnaderna, som kan beräknas
bliva förorsakad av extra-ordinära vedavverkningar och som förutsattes
skola bliva täckt av särskilda anslagsmedel, synes skogsvårdsstyrelsernas
Intala verksamhet omedelbart svälla ut över den ram, som av utredningen
angivits i dess skogsprogram.

Skogsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida skogsvårdsstyrelsernas nu
överlämnade nya stater böra begagnas för beräkning av anslaget till skogsvårdens
befrämjande. Den avsevärt utökade verksamhet, som de däri ingående
utgiftskalkylerna förutsätta, synes skogsstyrelsen knappast kunna redan
under det närmaste året komma lill stånd. Såsom styrelsen i sitt yttrande
över utredningens betänkande uttalat, finner ämbetsverket visserligen en
avsevärd utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet i och flir sig påkallad.
En dylik utvidgning bör dock enligt skogsstyrelsens förmenande föregås
av ytterligare utredningar angående personalbehovet m. lii. och kan för

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

övrigt av praktiska skäl knappast genomföras annat än efter viss övergångstid.
Skogsstyrelsen kan icke heller finna, att sådana omständigheter inträffat
efter de tidigare överlämnade utgiftsuppskattningama, som bort föranleda
skogsvårdsstyrelserna att beräkna omkostnaderna under år 1946 och första
halvåret 1947 så högt som här blivit fallet.

Skogsstyrelsen anser sig därför i stället böra för beräkningen av anslaget
till skogsvårdens befrämjande för budgetåret 1946,47 använda de av skogsvårdsstyrelserna
i juli 1945 till skogsstyrelsen överlämnade inkomst- och utgiftsstaterna
avseende 1946 års verksamhet. Vad avser beräkningen av medelsbehovet
för första halvåret 1947 har skogsstyrelsen funnit övervägande
skäl tala för att till grund härför läggas de av styrelserna redovisade verkliga
utgifterna under första halvåret 1945.

En sammanställning av de i juli 1945 uppskattade inkomsterna och utgifterna
under år 1946 utvisar, att skogsvårdsstyrelserna då räknade med att —
sedan avdrag skett för styrelsernas inkomster i verksamhetsgrenarna samt av
fastigheter, inventarier och räntor — en sammanlagd utgiftssumma av
5 788 000 kronor skulle återstå att bestridas av skogsvård savgifter, statsanslag
lii. m. Därvid har avdrag beräknats för större delen av andra halvårets
lönekostnader o. d., vilka täckas av särskilt uvlöningsanslag. Likaså har hänsyn
icke tagits till beräknade utgifter för återbetalning av lån. Skogsstyrelsen
fann, vad avser statberäkningarna för anslaget till skogsvårdens befrämjande,
utgiftskalkylerna i stort sett kunna godtagas, medan styrelsen däremot ifrågasatte,
huruvida icke skogsvårdsstyrelserna med väl stor försiktighet beräknat
sina inkomster. Enligt skogsstyrelsens mening borde kunna förutsättas
något högre intäkter under år 1946, än vad styrelserna angivit eller
ytterligare 250 000 kronor.

Vad avser de av vederbörande skogsvårdsstyrelser framlagda beräkningarna
av omkostnaderna i lappmarksverksamheten m. m. ansåg sig skogsstyrelsen
böra för vissa styrelser föreslå reduceringar i utgifterna å sammanlagt
i runt tal 50 000 kronor. Därjämte fann styrelsen sig böra, vad avser
skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län, föreslå, att för viss del av omkostnaderna,
eller 100 000 kronor, måtte tagas i anspråk från föregående år reserverade
anslagsmedel.

Efter avdrag av dessa belopp skulle således återstå (5788000 — 400000 ==)
5 388 000 kronor att täckas av skogsvårdsavgiftsmedel och statsanslag m. m.

I sina nya inkomststater angiva styrelserna de under år 1946 direkt influtna
skogsvårdsavgifterna till 3 893 000 kronor samt anslagen av landsting
och hushållningssällskap till 108 000 kronor. Dessa inkomstberäkningar torde
kunna godtagas. Den hos statskontoret redovisade 10-procentandelen av
skogsvårdsavgifterna lärer kunna sättas till cirka 430 000 kronor. I sina statberäkningar
Ira skogsvårdsstyrelserna räknat med att i särskild ordning erhålla
ersättning av statsmedel för sina merkostnader i anledning av de extraordinära
vedavverkningarna. Denna ersättning har i staterna beräknats till
sammanlagt cirka 500 000 kronor. Efter avdrag av dessa inkomster skulle,
vad avser omkostnaderna under år 1946, återstå en brist av 457 000 kronor
att täckas av anslaget till skogsvårdens befrämjande.

En motsvarande beräkning av omkostnaderna under första halvåret 1947
med utgångspunkt från de av skogsvårdsstyrelserna för första halvåret 1945
redovisade verkliga utgifterna giver vid handen, att omkostnaderna under
tiden januari—juni 1947 skulle komma att belasta anslaget till skogsvårdens
befrämjande med 1 552 000 kronor.

Under förutsättning av att skogsvårdsstyrelsernas merkostnader i anledning
av de extraordinära vedavverkningarna i särskild ordning ersättas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

133

skulle således det för budgetåret 1946/47 erforderliga anslaget till skogsvårdens
befrämjande utgöra (457 000 + 1 552 000 =) 2 009 000 kronor eller
avrundat 2 000 000 kronor. Vid anslagsberäkningarna har skogsstyrelsen utgått
från den förutsättningen, att förvaltningsbidrag ur de särskilda skogsvårdsanslagen
komma att utgå jämväl under budgetåret 1946/47. Det av
skogsstyrelsen föreslagna beloppet överstiger med 500 000 kronor det av
skogsvårdsstyrelseutredningen genom en överslagskalkyl uppskattade anslagsbehovet.
Skogsstyrelsen kan emellertid för sin del icke tillstyrka, att anslaget
till skogsvårdens befrämjande uppföres med lägre belopp än det av
styrelsen ovan beräknade 2 000 000 kronor.

Av anslaget torde ett belopp av 15 000 kronor böra anvisas för utdelning
av stipendier till behövande elever vid av skogsvårdsstyrelsema anordnade
eller godkända kurser i skogliga ämnen för skogsägare och landsbygdsungdom.

Skogsstyrelsen vill ock fästa uppmärksamheten vid att ett genomförande
av utredningens förslag skulle medföra, att den i Västerbottens och Norrbottens
län hittills på lappmarken och kustlandet uppdelade verksamheten i
fortsättningen skulle bliva gemensam för hela länet. I överensstämmelse härmed
torde ifrågavarande skogsvårdsstyrelser böra genom särskilt beslut medgivas
rätt att för verksamheten i dess helhet disponera från lappmarksanslaget
ursprungligen anvisade, hos styrelserna kvarstående anslagsmedel.

I sitt yttrande över skogsvårdsstyrelseutredningens betänkande har skogsstyrelsen
föreslagit viss anordning för utbildning av aspiranter till skogsvårdsstyrelsernas
jägmästarbefattningar. Kostnaderna för avlöning av dessa
aspiranter, vilka kostnader enligt skogsstyrelsens mening borde bestridas ur
ett särskilt, till skogsstyrelsens förfogande stående statsanslag, ha av skogsstyrelsen
beräknats för budgetåret 1946/47 till 30 000 kronor och därefter
till 60 000 kronor för år. Med ingången av nästkommande budgetår skulle
härigenom fyra aspiranter, vardera med en avlöning, innefattande resekostnads-
och traktamentsersättning, av 7 500 kronor för år, kunna vinna anställning.
Från och med budgetåret 1947/48 avses antalet aspiranter skola
ökas till det dubbla. Skogsstyrelsen har hemställt, att Kungl. Maj:t genom
hänvändelse till riksdagen utverkade, att för budgetåret 1946/47 å riksstatens
nionde huvudtitel uppfördes ett anslag av 30 000 kronor för ifrågavarande
avlöningskostnader.

Departementschefen.

I likhet med utredningen finner jag det angeläget, att förslagen angående
skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation och personalens lönereglering
genomföras redan från den 1 juli 1946. De närmare bestämmelserna rörande
övergången torde få utfärdas av Kungl. Maj:t, därvid Kungl. Majit lärer
komma att i tillämpliga delar följa de av utredningen förordade grunderna,
dock med beaktande av vad statskontoret och lönenämnden anfört rörande
löneklassplacering. Sålunda torde skogsvårdsstyrelsema böra berättigas att
i .sådana fall, där minskning i lönen eljest skulle uppkomma, till befattningshavare
utbetala lönetillägg i enlighet med vad utredningen föreslagit, och

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

motsvarande rätt torde böra medgivas i fråga om nu utgående barntillägg.
Någon minskning av antalet ordinarie befattningar torde enligt vad jag tidigare
uttalat knappast behöva uppkomma hos någon styrelse.

I fråga om övergången i finansiellt hänseende föranleder det finansieringsförslag,
jag tidigare framlagt, vissa jämkningar i de av utredningen
föreslagna övergångsanordningarna.

Vad först medelsbehovet under tiden januari 1946—juni 1947 angår, kunna
skogs vårdsstyrelsernas kostnader för »ordinarie-avlöningar» från och med
juli 1946, vilka av utredningen upptagits till 4 290 000 kronor och av skogsstyrelsen
till 4 150 000 kronor, med tillämpning av de grunder jag tidigare
förordat rörande styrelsernas personalorganisation och personalens lönereglering
samt ersättningar till styrelse och revisorer uppskattas till 3 650 000
kronor. Med hänsyn till att de för statliga befattningshavare gällande reglerna
örn löneklassplacering torde böra tillämpas, ha härvid med beaktande
av nuvarande löneläge länsjägmästarna antagits placerade i högsta löneklassen
av respektive lönegrad, övrig jägmästarpersonal liksom kanslipersonalen
i näst högsta löneklassen samt den skogsskoleutbildade personalen i lägsta
löneklassen. I fråga om dyrortsgrupperingen ha de av skogsvårdsstyrelserna
i anledning av utredningens betänkande upprättade statförslagen följts.
Skogsvårdsstyrelsemas nettomedelsbehov för »omkostnaderna» synes i överensstämmelse
med skogsstyrelsens hemställan böra uppskattas till 2 000 000
kronor i stället för av utredningen preliminärt beräknade 1 500 000 kronor.
Det sammanlagda nettomedelsbehovet för budgetåret 1946/47 (räkenskapsperioderna
1 januari—31 december 1946 samt 1 januari—30 juni 1947) skulle
således utgöra 5 650 000 kronor.

Då skogsvårdsstyrelsemas ordinarie och extra befattningshavare torde böra
komma i åtnjutande av provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1946/47 enligt
motsvarande grunder, som för statstjänstemän föreslagits i proposition
nr 3 till innevarande års riksdag, bör sistnämnda belopp 5 650 000 kronor
ökas med ett belopp motsvarande den beräknade kostnaden för sådant lönetillägg,
eller 500 000 kronor. Å riksstaten för budgetåret 1946/47 torde alltså
böra uppföras ett reservationsanslag för bidrag till skogsvårdsstyrelsemas
verksamhet med 6 150 000 kronor.

I likhet med utredningen förordar jag, att de skogsvårdsavgiftsmedel, som
inflyta på grund av debitering enligt hittills gällande grunder år 1946, i sin
helhet tillföras statsverket.

Utredningen och skogsstyrelsen ha utgått från att sistnämnda skogsvårdsavgifter,
vilka enligt den hittills gällande ordningen skulle ha använts för
skogsvårdsstyrelsemas verksamhet under kalenderåret 1947, borde reserveras
för budgetåret 1947/48 samt att den nya skogsvårdsavgiften första gången
skulle påföras år 1947 och på grund av denna debitering inflytande medel,
uppburna år 1948, användas för skogsvårdsstyrelseverksamheten budgetåret
1948/49.

En anordning i enlighet med vad sålunda förutsatts skulle emellertid medföra,
att statsverket finge vidkännas en extra belastning under övergångstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

135

På grund härav finner jag mig böra förorda, att de år 1946 för avverkningarna
under år 1945 debiterade skogsvårdsavgifterna, vilka i sin helhet skola
uppbäras i samband med kronouppbörden i november 1946, tillföras statsverket
under budgetåret 1946/47. Skogsvårdsavgift beräknad efter taxeringsvärdena
synes böra påföras första gången på grund av 1947 års taxering. Härigenom
inflytande avgiftsmedel torde i sin helhet kunna uppbäras under uppbördsterminen
i mars 1948 och tillföras statsverket för budgetåret 1947/48.
Från och med budgetåret 1948/49 lärer uppbörden därefter komma att äga
rum å uppbördsterminerna i september, november och januari under det
budgetår, för vilket avgiftsmedlen skola tillföras statsverket.

Storleken av de skogsvårdsavgift^, som komma att inflyta under innevarande
år, är ännu icke känd och kan icke med någon större säkerhet bedömas
förrän i mitten av juni 1946, då utfallet av virkestaxeringarna torde
vara tillgängligt hos häradsskrivare. Emellertid lära avverkningarna under
år 1945, på vilkas omfattning inkomsterna av avgiftsmedel bero, i varje fall
icke mera avsevärt lia understigit 1944 års avverkningar. Skogsvårdsavgifterna
torde alltså kunna antagas inbringa ungefär samma belopp som år 1945
eller omkring 4 000 000 kronor. Enligt nu anförda beräkningar skulle statsverkets
nettoutgift för skogsvårdsstyrelserna avseende budgetåret 1946/47,
bortsett från vedutsyningsanslaget samt förvaltningsbidragen ur de särskilda
skogs vårdsanslagen, inskränka sig till (6 150 000 — 4 000 000=) 2 150 000
kronor.

Av anslaget för bidrag till skogsvårdsstyrelsemas verksamhet torde ett belopp
av 20 000 kronor få användas för utdelning av stipendier till behövande elever
vid av skogsvårdsstyrelserna anordnade eller godkända kurser i skogliga
ämnen för skogsägare och landsbygdsungdom. Hinder torde icke böra möta
att höja stipendiebeloppet, vilket för närvarande är 2 kronor för dag, till 3
kronor.

Skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län torde vidare
böra erhålla rätt att för verksamheten i dess helhet disponera från lappmarksanslaget
ursprungligen anvisade, hos styrelserna kvarstående anslagsmedel.

Vad skogsstyrelsen anfört rörande behov av särskilt anslag för utbildning
av aspiranter till skogsvårdsstyrelsemas jägmästarbefattningar torde icke
påkalla någon åtgärd, då frågan om aspirantutbildning, såsom jag tidigare
antytt, icke nu bör upptagas till avgörande.

Vid nu framlagda anslagsberäkningar har jag utgått från att skogsvårdsstyrelserna
under budgetåret 1946/47 liksom hittills komma i åtnjutande
av förvaltningsbidrag ur de särskilda skogsvårdsanslagen samt att särskilt
anslag kommer att beviljas för ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst
biträde vid virkesavverkning m. m. Till frågan örn sistnämnda anslag torde
jag få återkomma i det följande.

Anslagen till Skogsvård m. in.: Skogsvårdens befrämjande och till Skogsvård
m. m.: Ersättning för kostnader föranledda av 1932 års lappmarkslag
m. m. bliva icke längre erforderliga.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Frågan om tillfälligt lönetillägg till skogsvårdsstyrelsemas befattningshavare
under innevarande budgetår torde efter utredning genom skogsstyrelsen
få upptagas till prövning i annat sammanhang.

I anledning av vad jag tidigare förordat har befunnits erforderligt att omarbeta
förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser
och förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift. Förslag
till förordning om ändring i vissa delar av skogsvårdsstyrelseförordningen
samt till ny förordning örn skogsvårdsavgift ha sålunda utarbetats och torde
få underställas riksdagen.

I fråga örn de föreslagna ändringarna i skogsvårdsstyrelseförordningen må
utöver vad tidigare anförts framhållas följande.

Då det torde vara nödvändigt, att de föreslagna anordningarna i fråga örn
skogsvårdsstyrelsemas personalorganisation samt personalens anställningsoch
avlöningsförhållanden bliva obligatoriskt bindande för styrelserna, synes
det mest ändamålsenligt, att bestämmelser om skyldighet för skogsvårdsstyrelserna
att följa fastställd personalförteckning och tillämpa fastställt avlöningsreglemente
intagas i skogsvårdsstyrelseförordningen (2 §).

I skogsvårdsstyrelseförordningen den 15 juni 1923 fanns intagen en bestämmelse
om skyldighet för skogsvårdsstyrelsema att föranstalta om anskaffande
av frö och plantor, vilken bestämmelse uteslutits i 1941 års förordning.
Då styrelsernas befattning med återväxtåtgärderna tillhöra deras
angelägnaste arbetsuppgifter och det torde vara av en viss betydelse att understryka
deras skyldighet att i samband därmed sörja för frö- och plantanskaffningen,
har jag funnit mig böra förorda, att en bestämmelse härom
införes i skogsvårdsstyrelseförordningen (4 §).

XI. Skogsstyrelsen.

Inledning.

Jag torde härefter få övergå till att behandla vissa skogsstyrelsen berörande
anslagsfrågor. Skogsvårdsstyrelseutredningen har i sitt betänkande anfört,
att den befattning, som skogsstyrelsen enligt utredningens förslag komme
att få med statgranskning och medelstilldelning m. m., innebure en viss
ökning av styrelsens administrativa, kamerala och andra arbetsuppgifter
samt att det syntes vara att förvänta att skogsstyrelsen icke kunde fullgöra
dessa utan viss personalförstärkning. Enligt utredningens uppfattning kunde
denna fråga emellertid icke slutgiltigt bedömas förrän det nya finansieringssystemet
vunnit stadga. I arbetsbesparande riktning komme att verka på
längre sikt bland annat de åtgärder för åstadkommande av större enhetlighet
mellan skogsvårdsstyrelsema, som utredningen i olika sammanhang berört.
Det syntes böra ankomma på skogsstyrelsen att göra den framställning
om tillfällig personalförstärkning för styrelsen, som omedelbart skulle föranledas
av utredningens förslag.

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

Å riksstaten Ilar för innevarande budgetår under nionde huvudtiteln uppförts
till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 121 600 kronor och
till Skogsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 46 000 kronor. Den
25 maj 1945 har Kungl. Maj:t för skogsstyrelsen fastställt följande

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 överdirektör ................................................ C 10

1 byråchef .................................................. A 30

1 byrådirektör ................................................ A 26

1 kontorist .................................................. A 9

1 kanslibiträde .............................................. A 7

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än 2 0.

1 byråinspektör ............................................ Eo 24

1 byråsekreterare ............................................ Eo 21;

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ......kronor 39 500

2. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj :t, förslagsvis ...... » 18 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal .......... » 51 600

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... » 12 500

Summa kronor 121 600;

Omkostnadsstat.

1. Sjukvård m. m., förslagsvis ........................ kronor 600

2. Reseersättningar, förslagsvis ........................ » 15 000

3. Expenser, förslagsvis .............................. » 18 400

4. Publikationstryck, förslagsvis ...................... » 12 000

Summa kronor 46 000.

Skogsstyrelsens framställningar.

I skrivelse den 23 augusti 1945 har skogsstyrelsen hemställt, att styrelsens
avlöningsanslag måtte uppföras i riksstatförslaget för nästa budgetår med ett
beräknat belopp av 179 900 kronor samt att till omkostnader måtte beräknas
ett förslagsanslag av 56 000 kronor. I sitt den 21 januari 1946 avgivna
yttrande över skogsvårdsstyrelseutredningens förslag har skogsstyrelsen hemställt,
att för ifrågavarande ändamål måtte för budgetåret 1946/47 anvisas
226 900 kronor respektive 63 000 kronor.

Av det för avlöningar beräknade medels behovet,
226 900 kronor, avse 61 300 kronor avlöningar till ordinarie tjänstemän, 6 000
kronor arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t, 138 800 kronor avlöningar till
övrig icke-ordinarie personal samt 20 800 kronor rörligt tillägg.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 126

Av höjningen under ordinarieposteii, 21 800 kronor, avses 8 700 kronor till
uppflyttning av en befattning såsom byråchef i lönegrad A 30, för vilken allenast
halva grundlönen upptagits för budgetåret 1945/46, till befattning såsom
byråchef i lönegrad C 7 (å skogliga avdelningen), 1 500 kronor till uppflyttning
av en befattning såsom byrådirektör i lönegrad A 26 till befattning
såsom byråchef i lönegrad A 30 (å administrativa byrån), 8 400 kronor till
avlöning åt en förste byråsekreterare i lönegrad A 24 (å administrativa byrån)
, 3 000 kronor till avlöning åt ett kontorsbiträde i lönegrad A 4 samt 200
kronor till täckande av ökat medelsbehov på grund av löneklassförändringar.

I skrivelsen den 23 augusti 1945 har skogsstyrelsen föreslagit, att den
skogliga avdelningen skulle uppdelas på två byråer, benämnda första och
andra skogsbyrån. Denna uppdelning vore enligt styrelsens mening närmast
av formell art, då jämte den ordinarie byråchefen sedan flera år tillbaka
tjänstgjorde en tillförordnad byråchef med avlöning motsvarande vad som
tillkomme en befattningshavare i lönegrad Eo 30. Förekommande ärenden
hade även varit uppdelade mellan dessa båda byråchefer, som ansvarat för
ärendenas handläggning inom sina respektive verksamhetsområden. Skogsstyrelsen
har härom vidare anfört i huvudsak följande.

Skogsstyrelsen har vid tidigare tillfällen framhållit, att den skogliga avdelningen
hos styrelsen borde bliva föremål för omorganisation. Styrelsen har
emellertid ansett, att viss tid borde förflyta efter ämbetsverkets tillkomst,
innan förslag till en mer definitiv omläggning framlades, så att erfarenhet
kunde vinnas rörande de skiftande arbetsuppgifternas omfattning och art.
Under de år som gått, sedan ämbetsverket inrättades, ha därför i huvudsak
endast vissa provisoriska anordningar vidtagits. Sålunda har tillkommit en
vägkonsulentbefattning, vars innehavare tillika är extra föredragande. Vidare
är från och med den 1 oktober 1942 hos styrelsen anställd en tillförordnad
byråchef. Tills vidare under den tid vissa utredningar pågå inom
styrelsen är därjämte byråsekreteraren hos styrelsen förordnad att såsom
extra föredragande handlägga vissa ärenden, vilka eljest åvila den ordinarie
byråchefen.

- Efter övervägande av behovet av arbetskraft för de uppgifter, som åvila
den skogliga avdelningen, har styrelsen kommit till den uppfattningen, att
de för närvarande provisoriskt inrättade befattningarna böra för framtiden
fast knytas till styrelsen. De ärenden, som handläggas av innehavarna av dessa
befattningar, måste otvivelaktigt anses vara av synnerligen stor betydelse
för skogsvården och skogsnäringen överhuvud. Vad sålunda den tillförordnade
byråchefens arbetsuppgifter beträffar, omfatta dessa främst ärenden,
som sammanhänga med skogarnas reproduktion. Hit höra de i framtiden
ytterst viktiga frågorna rörande skogsfröanskaffning, fröklängning, skogsodling,
hyggesvård ävensom reglering av handeln med skogsfrövaror m. m.
De många organisatoriska, tekniska och ekonomiska problem, som här uppträda,
äro av sådan art, att deras omhänderhavande kräver omfattande utredningsarbete
samt upplysnings- och inspektionsverksamhet. Under fredsförhållanden
måste betydligt ökad uppmärksamhet ägnas åt dessa frågor,
och det i stor utsträckning under kristiden avbrutna arbetet med säkerställandet
av skogens återväxt måste med kraft återupptagas och utvidgas. Att
särskilt beakta är därvid de nya rön och erfarenheter, som gjorts beträffande
vikten av ett lämpligt fröurval vid skogens föryngring.

Vägkonsulenten har i första hand att bereda ärenden angående skogsväg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

139

byggnad men har — i varje fall för närvarande - - även att bereda ärenden
angående bidrag till skogsvårdsåtgärder och vedavverkning. Även om byggandet
av skogsvägar, främst för utvinnande av bränslesortiment, varit livligt
under de närmast gångna åren, har därmed endast en mindre del av
det erforderliga skogsvägnätet kommit till utförande. Med tanke på skogsvägarnas
stadigvarande betydelse för rationaliseringen av skogsbrukets transporter
och upphjälpande särskilt i Norrland av det kritiska läget i fråga om
råvaruförsörjningen och deras goda återverkningar överhuvud taget med avseende
å skapandet av förutsättningar för en rationell skogsskötsel, torde
även vid återgång till normala förhållanden skogsvägbyggnaderna böra erhålla
mycket betydande omfattning. Det är därför uppenbart, att dylika
ärenden jämte i framtiden avsevärt utökad inspektionsverksamhet måste
handläggas av en tjänsteman med särskild utbildning på området.

Vad angår frågan huru arbetet på den nuvarande skogliga avdelningen bör
organiseras, synes densamma — såsom i viss mån redan skett — böra uppdelas
på två skilda byråer, förslagsvis benämnda första och andra skogsbyrån.
De olika befattningarna synas med hänsyn till arbetsuppgifternas art
och omfattning böra fördelas på i huvudsak följande sätt. På törsta skogsbyrån
torde böra placeras den nuvarande ordinarie byråchefsbefattningen,
byråsekreterarebefattningen och två amanuensbefattningar samt på andra
skogsbyrån den nuvarande för handläggning av skogsodlingsärenden provisoriskt
inrättade byråchefsbefattningen, vägkonsulentbefattningen samt två
amanuensbefattningar.

I sin framställning den 21 januari 1946 har skogsstyrelsen framhållit, att
tjänsteförteckningssakkunniga föreslagit, att vissa av byråcheferna i domänstyrelsen
skulle placeras i lönegrad C 7. Enligt skogsstyrelsens mening borde
en motsvarande ändring av lönegradsplaceringen för den ordinarie byråchefen
i skogsstyrelsen vidtagas. Härom har skogsstyrelsen anfört.

Innehavaren av den ordinarie byråchefsbefattningen intager en central och
synnerligen betydelsefull ställning i den statliga verksamheten för skogsvården
och skogsnäringen överhuvud taget. Det är enligt styrelsens mening av
utomordentlig vikt, att denna post innehaves av en befattningshavare, som
med auktoritet och skicklighet kan bedöma de ofta komplicerade och betydelsefulla
problem inom skogsvården och skogsnäringen, som det tillkommer
skogsstyrelsen att handlägga.

Enligt skogsstyrelsens mening bör såsom allmän princip gälla, att möjligheterna
till förvärv av dugande arbetskraft äro lika goda för skogsvårdsstyrelserna
som för domänverket, det allmännas två största verksamhetsområden
i avseende på det svenska skogsbruket. Detsamma måste anses gälla i
fråga om domänstyrelsen och skogsstyrelsen, då det enskilda skogsbrukets
förkovran är för landet av icke mindre vikt än en god skötsel av statens egna
skogar. I princip böra därför icke befattningshavarna hos skogsstyrelsen placeras
i lägre löneställning än motsvarande befattningshavare hos domänstyrelsen.

Med hänsyn till det anförda bör i värjo fall den föreslagna befattningen
såsom chef för första skogsbyrån och tillika överdirektörens ställföreträdare
placeras i samma lönegrad som flertalet byråchefer i domänstyrelsen. En
dylik höjning av ifrågavarande befattning i lönehänseende är så mycket mer
motiverad sorn starka skäl måste anses tala härför, även örn ändring icke
vidtages i fråga örn domänverkets tjänstemän. För innevarande budgetår är
endast halva grundlönen till den ordinarie byråchefen upptagen, då befattningens
innehavare, vilken för fullgörande av särskilt uppdrag befriats från

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 126.

handläggningen av vissa ärenden, beräkna Is erhålla hälften av sin avlöning
från nionde huvudtitelns kommittéanslag.

I fråga örn förslaget örn uppflyttning av en befattning såsom byrådirektör
i lönegrad A 26 till befattning såsom byråchef i lönegrad A 30 har skogsstyrelsen
i sin framställning den 21 januari 1946 anfört.

Styrelsen har redan i tidigare framställningar hemställt, att byrådirektörsbefattningen
på administrativa byrån måtte ändras till en bvråchefsbefattning
i lönegrad A 30. Även om den slutliga organisationen av sagda byrå
ännu icke i detalj kan fastställas och till följd därav vissa av byråns tjänstemän
efter den 1 juli 1946 endast synas böra vara avlönade nied arvoden,
är det icke motiverat att ytterligare uppskjuta den tidigare föreslagna ändringen
av löneställningen för byråns chef. Efter genomförandet av skogsvårdsstyrelseutredningens
förslag komma nämligen under alla omständigheter
byråns arbetsuppgifter att vara mera omfattande och betydelsefulla än tidigare.
Innehavaren av ifrågavarande befattning måste anses innehava en
synnerligen ansvarsfull och icke minst ur ekonomisk synpunkt viktig post.
Till den administrativa byråns arbetsuppgifter höra ärenden av synnerligen
skiftande och ofta förhållandevis svårbemästrad karaktär. Bland de
löne- och anställningsfrågor, som handläggas på byrån, äro icke blott sådana,
som avse de vid skogsvårdsstvrelserna fast anställda befattningshavarna,
vilka enligt utredningens förslag komma att uppgå till omkring 500
och som skola avlönas enligt i huvudsak samma grunder som statliga tjänstemän,
utan även sådana, som avse s. k. tillfälligt anställda, vilkas ersättning
i många fall utgår enligt kollektivavtal eller andra mera speciella regler.
På byrån behandlas sålunda icke endast frågor rörande tillämpningen
av statliga avlöningsbestämmelser utan även kollektivavtalsfrågor. Byråns
verksamhetsområde omfattar tillika alla andra ärenden av finansiell art, som
beröra skogsvårdsstyrelserna, såsom anslagsfrågor, ersättningar för biträdesförrättningar,
andra ersättningar än löner och övriga omkostnader m. m.
Skogsvårdsstyrelsernas egna utgifter — med bortseende sålunda från kostnader
för skiftande slag av bidrag till skogsägare — lia av utredningen beräknats
uppgå till cirka 10 miljoner kronor för år. Jämte nu nämnda och
andra allmänt administrativa uppgifter handläggas på byrån alla på styrelsen
ankommande ärenden av övervägande rättslig natur. Bland dessa må
särskilt nämnas mål i anledning av besvär över skogsvårdsstyrelses beslut
enligt skogsvårdslagen samt andra frågor, som avse tillämpning av sagda lag.

Beträffande befattningen såsom förste byråsekreterare i lönegrad 24 bär
skogsstyrelsen anfört i sin framställning den 21 januari 1946.

Erfarenheten har givit vid handen, att den nuvarande byråinspektörsbefattningen
å den administrativa byrån är av stor betydelse för skapandet av
större enhetlighet och rationellare ordning i fråga örn skogsvårdsstyrelsernas
medelsförvaltning m. m. Av än större betydelse måste givetvis de med
befattningen förenade uppgifterna komma att bliva efter genomförandet av
skogsvårdsstyrelseutredningens förslag, då skogsvårdsstyrelserna därefter
skola bliva skyldiga att i detalj följa fastställda avlöningsreglementen m. m.
Det synes därför omotiverat att bibehålla denna befattning såsom extra ordinarie.
Styrelsen föreslår därför att densamma överflyttas på ordinarie stat.
I samband därmed synes tjänstebenämningen böra ändras till förste byråsekreterare,
då denna benämning synes riktigare med hänsyn till de arbetsuppgifter,
som åvila innehavaren av befattningen i fråga.

Kungl. Majlis proposition nr 126.

141

I skrivelsen den 23 augusti 1945 har skogsstyrelsen anfört, att en relativt
stor del av biträdespersonalen vid styrelsen vore anställd å extra stat. Bland
annat ur rekryteringssynpunkt vore detta förhållande synnerligen otillfredsställande.
Därtill komme, att tillgången på arbetskraft för skrivbiträdesgöromål
visat sig otillräcklig. Styrelsen föresloge därför att en tjänst såsom kontorsbiträde
i lönegrad A 4 skulle inrättas.

Arvodesposten har beräknats sänkt från 18 000 kronor till 6 000 kronor.
Minskningen föranledes av att en arvodesbefattning såsom vägkonsulent
föreslagits inplacerad såsom förste byråsekreterare i lönegrad Eo 26.

Icke-ordinarieposten har ökats med 87 200 kronor till 138 800 kronor.
Förstnämnda belopp utgör skillnaden mellan ökningar å tillhopa 95 200
kronor och en minskning å 8 000 kronor. Minskningen beror på det förut
återgivna förslaget om överförande till ordinarie stat av en befattning såsom
byråinspektör i lönegrad Eo 24. Av ökningsbeloppet avses 11 200 kronor
till avlöning åt en byråchef i lönegrad Eo 30 å skogliga avdelningen, motsvarande
en arvodestjänst, vars innehavare för närvarande avlönas från reservationsanslaget
till Skogsvård m. m.: Statens skogsodlingsanslag, 11 300
kronor till avlöning åt en byrådirektör i lönegrad Eo 28 å skogliga avdelningen,
motsvarande en arvodesbefattning, vars innehavare nu avlönas från
anslaget till planering av allmänna arbeten, 8 900 kronor till avlöning åt en
förste byråsekreterare i lönegrad Eo 26 å skogliga avdelningen, motsvarande
den förut omnämnda arvodesbefattningen såsom vägkonsulent, 5 600 kronor
till inrättande av en amanuensbefattning i lönegrad Eo 18, 5 000 kronor till
inrättande av en sådan befattning i lönegrad Eo 16, 2 800 kronor till inrättande
av en tjänst såsom kontorsbiträde i lönegrad Eo 4, 40 400 kronor till
extra arbetskraft m. m. samt 10 000 kronor till statistiskt arbete.

I fråga om befattningen såsom byråchef i lönegrad Eo 30 har styrelsen
i sin skrivelse den 23 augusti 1945 anfört, att i samband med den av
styrelsen föreslagna uppdelningen av den skogliga avdelningen å två byråer
den nuvarande arvodesbefattningen såsom tillförordnad byråchef syntes
böra ändras; till en befattning i lönegrad Eo 30.

Rörande förslaget om indragning av en arvodestjänst för handläggning av
ärenden rörande beredskapsarbeten och inrättande av en befattning såsom
byrådirektör i lönegrad Eo 28 har skogsstyrelsen i sin framställning den
21 januari 1946 anfört.

De av ifrågavarande tjänstemans arbetsuppgifter, som föranledas av de
s. k. planläggningsarbetena, torde såvitt kan bedömas efter den 1 juli 1946
bliva förhållandevis begränsade. Då tillämpningsområdet för det norrländska
produktionsanslaget avsevärt utökats, är det emellertid av största vikt, att
den därmed avsedda verksamheten redan från början ledes i rätta banor.
Arbetena avse ej enbart höjandet av skogsproduktionen utan även åstadkommandet
av betesfred, i det att betesregleringar .skola genomföras inom de
områden, där statsbidrag utgå. Vid den hittillsvarande verksamheten lia
uppstått många svårlösta frågor av såväl skoglig som juridisk art. Då tilllämpningsområdet
nu utvidgats, får det därför anses angeläget, att en tjänsteman
hos skogsstyrelsen kan bistå skogsvårdsstyrelsema — utom med kon -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

trollerande och rådgivande verksamhet — med de utredningar, som kunna
visa sig erforderliga. Med hänsyn till de stora belopp, som anvisats för ändamålet
och till att verksamheten i framtiden kan få ännu större omfattning,
är det särskilt betydelsefullt, att kontrollen ej blir eftersatt.

Även av andra anledningar skulle det vara av synnerligen stort värde för
skogsstyrelsens verksamhet, örn styrelsen kunde vara i tillfälle att i sin
tjänst bibehålla en tjänsteman med långvarig praktisk skogsvårdsstyrelsetjänstgöring.
Omfattande utredningsuppgifter måste nämligen verkställas
inom skogsstyrelsen. Styrelsen åsyftar härvid bland annat de statistiska undersökningar,
som måste vidtagas för bedömande av skogsvårdsstyrelsernas
medelsbehov och behovet av bidrag för skogsvårdande ändamål i övrigt. I
skogsvårdsstyrelseutredningens betänkande har omfattningen av skogsvårdsstyrelsemas
verksamhet beräknats på grundval av vad som med hänsyn till
skogarnas tillstånd m. m. enligt verkställda undersökningar ansetts erforderligt.
Dessa undersökningar måste emellertid fullföljas och i viss mån ständigt
hållas aktuella, därest de skola vara av värde för styrelsen vid beräkning
av anslaget till skogsvårdsstyrelserna och för den statliga bidragsverksamheten
för det enskilda skogsbrukets främjande. För utredningar av detta
slag erfordras en tjänsteman med högre skoglig utbildning och lång praktisk
erfarenhet från skogsvårdsstyrelsearbetet.

Då på förut anförda skäl det för styrelsen är synnerligen angeläget att till
styrelsen knyta en tjänsteman med de kvalifikationer, som erfordras för
sådana uppgifter, för vilka nu redogjorts, anser sig styrelsen böra föreslå
att en extra ordinarie befattning inrättas för detta ändamål från och med
den 1 juli 1946. Detta förslag innebär i viss mån, att en för handläggning
av beredskapsarbeten tillfälligt inrättad arvodestjänst överflyttas till skogsstyrelsens
stat. Styrelsen förutsätter, att någon särskild tjänsteman, om den
föreslagna befattningen inrättas, icke skall förordnas att inom styrelsen handlägga
de på ämbetsverket ankommande göromål, som sammanhänga med
planläggningsverksamheten. I den mån ifrågavarande planläggningsarbeten
jämväl behöva fortsättas efter den 1 juli 1946, måste dock givetvis de hos
skogsstyrelsen direkt anställda förrättningsmännen, som erfordrats för planläggningsarbetena
ute i skogarna, få sina förordnanden förlängda. Ifrågavarande
tjänstemän böra även efter sagda datum avlönas av beredskapsanslaget.

Skogsstyrelsen får föreslå, att ifrågavarande befattning placeras i lönegrad
Eo 28. Förenämnda tjänsteman åtnjuter visserligen för närvarande ett arvode
av något över 1 300 kronor för månad, men styrelsen förutsätter, att Kungl.
Majit, därest styrelsens förslag bifalles och nämnde tjänsteman förordnas
till innehavare av befattningen, kommer att medgiva, att tjänstemannen
placeras i sådan löneklass, att han får bibehålla sina nuvarande löneförmåner.
Innehavaren av befattningen synes lämpligen böra benämnas byrådirektör.
Då de arbetsuppgifter, som komma att vara förenade med den föreslagna
tjänsten, huvudsakligen skola utgöras av utredningsuppdrag och undersökningar,
vilka skola ligga till grund bland annat för beräknande av medelsbehovet
för skogsvårdsstyrelserna, synes befattningen böra placeras på administrativa
byrån. Innehavaren av densamma kommer dock givetvis att
utnyttjas även för arbeten, som närmast ankomma på skogsbyråerna.

Därest skogsstyrelsens förslag att inrätta en byrådirektörsbefattning skulle
bifallas, har skogsstyrelsen såsom nämnts förutsatt, att innehavaren av
densamma skulle komma att handlägga jämväl efter den 1 juli 1946 förekommande
ärenden angående beredskapsarbeten. Kostnader, som föranledas
av skogsstyrelsens bestyr med planläggningsarbetena, bestridas för när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

143

varande av anslaget till planering av allmänna arbeten. Bland annat avlönas
ett, under vissa tider två, kvinnliga biträden av detta anslag. Inrättas på angivna
skäl en byrådirektörsbefattning vid ämbetsverket, böra jämväl medel
för avlönande av ett kvinnligt biträde anvisas på skogsstyrelsens stat.

Beträffande förslaget om överförande av den nuvarande arvodesbefattningen
såsom vägkonsulent till en tjänst såsom förste byråsekreterare i lönegrad
Eo 26 har skogsstyrelsen anfört.

Den inom skogsstyrelsen tjänstgörande vägkonsulenten innehar sedan 1942
en arvodesbefattning med löneställning motsvarande 24 löneklassen i civila
icke-ordinarie reglementet. Vid befattningens inrättande ansåg skogsstyrelsen
i likhet med 1936 års skogsutredning lämpligt understryka verksamhetens
natur av rådgivande. Emellertid har det numera visat sig, att vägbyggnadsverksamheten
tagit en omfattning, som väl varit önskvärd men knappast
förutsedd. Skogsvårdsstyrelserna ha i många fall nödgats anställa särskild,
såväl jägmästarutbildad som fackutbildad, personal för ändamålet.

Det ligger i sakens natur, att den från början konsulterande verksamheten
mer och mer övergått att bliva inspekterande i samma mån som vägbyggnadsarbetena
intensifierats och överlåtits på specialpersonal.

Sedan augusti 1944 har vägkonsulenten enligt Kungl. Maj:ts förordnande
innehaft ställningen såsom särskild föredragande. Därvid ha förutom vägbyggnadsfrågorna
även samtliga övriga bidragsärenden överlämnats till beredning
genom vägkonsulenten. Detta förhållande kommer givetvis att äga
bestånd även i fortsättningen, därest skogsstyrelsens förslag angående två
skogsbyråer kommer att godkännas, i varje fall såtillvida som den nuvarande
vägkonsulenten kommer att förbereda handläggningen av samtliga bidragsärenden
och samtidigt lämpligen bör vara föredragande i vägärenden.

Av skogsvårdsstyrelseutredningen föreslås inrättandet av tekniska ledare
med löneställning motsvarande 24 lönegraden civila avlöningsreglementet.
Dessa befattningshavare komma att mer eller mindre självständigt handlägga
de arbetsuppgifter, vilka inom skogsstyrelsen hänförts till den föreslagna
andra skogsbyrån. Skogsstyrelsen räknar med att i framtiden en omfattande
inspektionsverksamhet i fältet inom dessa arbetsområden kommer att bliva
ofrånkomlig, en arbetsuppgift, som sålunda tillkommer utöver ärendenas
handläggning inom styrelsen. Styrelsen anser då starka skäl tala för att vägkonsulentbefattningen
ändras till en förste byråsekreterartjänst i lönegrad
Eo 26. I och för sig synes löneställningen motiverad enbart av arbetets art
och vikt. Skogsstyrelsen vill likväl därtill även lägga den synpunkten, att den
tjänsteman inom styrelsen, som i varje fall i fråga om vägarbetena kommer
att vara självständigt inspekterande, lämpligen bör ha en högre löneställning
än de, vilkas arbeten inspektionerna avse.

Rörande de föreslagna amanuensbefattningarna och tjänsten såsom kontorsbiträde
i lönegrad Eo 4 har skogsstyrelsen i skrivelsen den 23 augusti
1945 anfört i huvudsak följande.

Utöver den nuvarande personalen torde en viss förstärkning av arbetskraften
å den skogliga avdelningen vara ofrånkomlig, därest ärendena skola
utan tidsutdräkt kunna handläggas på tillfredsställande sätt. I delta sammanhang
må framhållas, att styrelsen bör beredas möjlighet att i önskvärd
utsträckning ägna sig åt undervisningsfrågorna och att den statliga bidragsverksamheten
synes komma att erhålla en allt större omfattning. Med hänsyn
lill att den ordinarie byråchefen, vilken för närvarande åtnjuter partiell
tjänstledighet för vissa utredningar, kan väntas återinträda i full tjänstgö -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

ring hos styrelsen den 1 juli 1946 samt att en byråsekreterartjänst nyinrättats
å avdelningen från och med den 1 juli 1945, vill emellertid styrelsen begränsa
sig till att föreslå en utökning av avdelningens arbetskrafter med två
amanuenser förslagsvis placerade i lönegraderna Eo 18 och Eo 16.

Då tillgången på arbetskraft för skrivbiträdesgöromål visat sig otillräcklig
bör förutom den tidigare föreslagna kontorsbiträdestjänsten i lönegrad A 4
inrättas en tjänst såsom kontorsbiträde i lönegrad Eo 4.

Av det för extra arbetskraft m. m. upptagna beloppet, 40 400 kronor, avses
27 200 kronor till arvoden åt fyra tillfälliga befattningshavare å den administrativa
byrån, 4 200 kronor till avlöning åt innehavaren av den förut omförmälda
kontorsbiträdestjänsten, som nu avlönas från anslaget till planering
av allmänna arbeten och av skogsstyrelsen föreslagits överflyttad till
styrelsens stat, 5 000 kronor till bestridande av kostnaderna för verkställande
av vissa på den administrativa byrån ankommande utredningar och för
anlitande av extra arbetskraft i samband med sådana utredningar samt 4 000
kronor till avlöning åt en extra expeditionsvakt. Styrelsen har härom anfört
i huvudsak följande.

Den ökning av skogsstyrelsens arbete, som ett genomförande av skogsvårdsstyrelseutredningens
förslag skulle medföra, kommer i första hand att
drabba styrelsens administrativa byrå. Det ligger emellertid i sakens natur,
att den planerade allmänna utvidgningen av skogsvårdsstyrelseverksamheten
samt de uppgifter, som skogsstyrelsen enligt utredningens förslag skulle handhava,
även komma att avsevärt öka arbetsbelastningen på den skogliga avdelningen.
Bland annat med hänsyn till den av styrelsen föreslagna organisatoriska
ändringen i fråga örn denna avdelning, i huvudsak innebärande att
avdelningen uppdelas på två byråer, samt i betraktande av att styrelsen —-oavsett skogsvårdsstyrelseutredningens förslag —- hemställt örn viss förstärkning
av den skogliga personalen, anser skogsstyrelsen sig icke böra framlägga
förslag örn ytterligare utbyggnad av de sålunda föreslagna skogsbyråernas
organisation. Däremot är det uppenbart, att personalen på styrelsens
administrativa byrå omedelbart måste utökas. Styrelsen vill dock med hänsyn
till svårigheterna att redan nu bedöma, i vilka lönegrader de nya befattningarna
skola placeras, icke i detta sammanhang föreslå, att några nya
fasta tjänster i högre löneställningar inrättas utan endast att medel anvisas till
avlöning till tillfälliga tjänstemän och befattningshavare i biträdesställning.

Det torde bliva nödvändigt att anställa en befattningshavare för handhavande
av arbetet med utanordningar av medel till skogsvårdsstyrelserna från
statsanslag och av skogsvårdsavgiftsmedel. Denne tjänsteman synes böra erhålla
arvode minst motsvarande vad som tillkommer en revisor i lönegrad
Eo 21. Det är härvid att märka, att utanordningar till skogsvårdsstyrelserna,
i varje fall under en övergångstid, bliva av förhållandevis arbetskrävande
natur, då ett nytt system i fråga om utanordningar skall genomföras och
skogsvårdsstyrelserna icke ha någon erfarenhet därav. Utöver nämnda tjänst
torde ytterligare erfordras en amanuens och ett eller två kvinnliga biträden.

Oavsett om skogsvårdsstyrelseutredningens betänkande föranleder något
förslag till 1946 års riksdag, är en ökning av medels tillgången för den administrativa
byråns del erforderlig. Anledningen härtill är främst den att
byrån måste äga möjlighet att verkställa speciella utredningar av skilda slag,
vilka icke kunna medhinnas av de fast anställda befattningshavarna utan
för vilka särskilda sakkunniga eller extra arbetskraft måste anlitas. Dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

145

utredningar äro huvudsakligen av ekonomisk natur. Skogsstyrelsen vill föreslå
att 5 000 kronor beräknas för detta ändamål.

För att möjliggöra anställandet av en extra expeditionsvakt erfordras förslagsvis
4 000 kronor. Den nuvarande expeditionsvakten medhinner nämligen
icke de göromål, som i allmänhet inom ett ämbetsverk böra ankomma
på vaktpersonal. Styrelsen vill härvid erinra örn att styrelsens sammanlagda
personal numera uppgår till ett 40-tal personer, vilka äro placerade i lokaler,
belägna i olika fastigheter. Detta förhållande försvårar givetvis arbetet för
expeditionsvakten.

I fråga om det för statistiska arbeten beräknade beloppet har skogsstyrelsen
i skrivelsen den 23 augusti 1945 anfört, att en tillfredsställande statistik
saknades beträffande många viktiga avsnitt av det enskilda skogsbrukets
område. Då det enligt styrelsens mening vore uppenbart att denna brist i den
ekonomiska statistiken komme att under den utvecklingsperiod, vari skogsbruket
nu befunne sig, framträda i högre grad än hittills, har styrelsen funnit
det angeläget, att undersökningar företoges rörande möjligheten och
lämpligheten av att tillvarataga delar av det statistiska material som under
de senaste åren sammanbragts av krisorgan och andra samt att fullfölja
dylika arbeten och upplägga ny statistik av allmänt gagn och intresse. Styrelsen
har emellertid icke ansett att en fast tjänst borde inrättas för dessa
arbetsuppgifter redan från och med nästa budgetår utan hemställt att tills
vidare erforderliga medel, förslagsvis 10 000 kronor, måtte anvisas för anlitande
av särskild sakkunnig.

Posten rörligt tillägg har med beaktande av de i det föregående återgivna
förslagen av skogsstyrelsen uppräknats med 8 300 kronor till 20 800 kronor.

Av höjningen av omkostnadsanslaget, 17 000 kronor, avse 5 000
kronor reseersättningar och 12 000 kronor expenser.

I sin skrivelse den 23 augusti 1945 har skogsstyrelsen anfört att det vid
åtskilliga av styrelsens chef och dess tjänstemän företagna resor skulle vara
förenat med avsevärda fördelar, om styrelsen kunde disponera en egen bil.
Sannolikt skulle det även på längre sikt bliva billigare för statsverket därest
tjänstebil kunde användas vid dessa resor. Enligt styrelsens beräkningar vippgalge
inköpskostnaderna för en bil till 6 000 kronor och driftkostnaderna
till 4 000 kronor eller sammanlagt 10 000 kronor. I anslagsposten expenser
syntes böra inräknas sistnämnda belopp.

Skogsstyrelsen har vidare i sin framställning den 21 januari 1946 anfört,
att anslagsposten expenser med hänsyn bland annat till att styrelsen erhållit
nya tjänstelokaler, innehållande omkring femton runi mer än styrelsen tidigare
disponerat, syntes böra uppräknas med ytterligare 2 000 kronor.

I fråga örn ökningen av anslagsposten reseersättningar har skogsstyrelsen
anfört, att personalen på den administrativa byrån i större utsträckning än
tidigare komme att få företaga resor för tillsyn och kontroll av samt överläggningar
rörande medelsförvaltningen vid skogsvårdsstyrelserna. Även innehavaren
av den föreslagna befattningen såsom byrådirektör i lönegrad
Eo 28 måste i ej obetydlig utsträckning företaga tjänsteresor.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 126.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Yttrandena.

Över skogsstyrelsens båda ifrågavarande framställningar ha yttranden avgivits
av statskontoret och allmänna lönenämnden. Därjämte har riksräkenskapsverket
avgivit yttrande över styrelsens framställning den 21 januari
1946. I yttrandena har framhållits, att ett genomförande av skogsvårdsstyrelseutredningens
förslag otvivelaktigt komme att tillföra skogsstyrelsen
nya och ökade arbetsuppgifter. Frågan om skogsstyrelsens organisation syntes
emellertid icke böra upptagas till omprövning förrän erfarenhet vunnits
rörande dessa arbetsuppgifter och styrelsens framtida organisation gjorts till
föremål för särskild undersökning. I avvaktan härpå borde försiktighet iakttagas
såväl i fråga om inrättande av nya ordinarie eller extra ordinarie befattningar
i skogsstyrelsen som beträffande ändringar i löneställningen för
redan befintliga sådana befattningar. Av yttrandena må här i övrigt återges
följande.

Rörande ökningen av ordinarieposten har statskontoret anfört, att
det av tjänsteförteckningssakkunniga framlagda förslaget om överförande av
vissa byråchefstjänster i domänstyrelsen å C-planen motiverats med befattningarnas
betydelse för affärsdriften och att sådana skäl icke kunde åberopas
rörande chefsbefattningen för skogsstyrelsens skogliga avdelning. Ej heller
kunde statskontoret tillstyrka att byrådirektörstjänsten å den administrativa
byrån ändrades till en byråchefsbefattning. Däremot hade ämbetsverket
icke något att erinra mot att den hittillsvarande extra ordinarie byråinspektörsbefattningen
å personalförteckningen upptoges såsom ordinarie förste
byråsekreterare eller att en tjänst såsom kontorsbiträde i lönegraden A 4
inrättades.

Riksräkenskapsverket har förklarat sig icke ha något att erinra mot att
nämnda byråinspektörsbefattning överflyttades å ordinarie stat men i fråga
örn den av skogsstyrelsen föreslagna uppflyttningen av befattningen såsom
byrådirektör å administrativa avdelningen till byråchef i lönegrad A 30 uttalat,
att de med befattningen förenade göromålen icke syntes motivera en så
hög lönesitällning utan att befattningens placering i lönegrad A 28 innebure
en lämpligare avvägning.

Allmänna lönenämnden har anfört, att frågan örn uppflyttning av den
nuvarande byråchefsbefattningen å den skogliga avdelningen från A 30 till
C 7 och överförande av byråinspektörstjänsten till ordinarie stat borde anstå.
Därest skogsvårdsstyrelseutredningens förslag genomfördes, syntes däremot
en omedelbar förbättring av löneställningen för byrådirektören å den administrativa
byrån motiverad. I nuvarande läge ansåge lönenämnden sig
emellertid endast kunna tillstyrka inrättande av en byrådirektörsbefattning
i lönegrad Eo 28. Mot förslaget örn inrättande av en ordinarie kontorsbiträdesbefattning
vid skogsstyrelsen hade nämnden icke något att erinra.

De under icke-ordinarieposten upptagna förslagen örn uppförande
å skogsstyrelsens avlöningsstat av tre befattningar såsom respektive
byråchef i Eo 30, byrådirektör i Eo 28 och förste byråsekreterare i Eo 26 ha
avstyrkts av statskontoret, som däremot förklarat sig icke ha något att erinra

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

147

mot att den skogliga avdelningens personal utökades med två amanuenser,
vilka emellertid icke syntes för närvarande böra inplaceras i högre lönegrad
än Eo 15. I vilken utsträckning en utbyggnad av den administrativa byrån
erfordrades för ett omedelbart genomförande av skogsvårdsstyrelseutredningens
förslag, har statskontoret ansett för närvarande undandraga sig ett
säkert bedömande. Enligt statskontorets mening kunde emellertid de arbetsuppgifter
med skogsvårdsavgiftema och vissa skogsvårdsanslag som skulle
övertagas från statskontoret knappast utfylla mer än högst halva arbetstiden
för den av skogsstyrelsen för dessa göromål avsedda befattningshavaren.
Framställningen örn medel till verkställande av vissa på den administrativa
byrån ankommande utredningar liksom ock till anställande av en
extra expeditionsvakt har icke föranlett erinran från statskontorets sida. I
fråga örn förslaget örn anvisande av särskilda medel till statistiskt arbete har
statskontoret anfört, att för ett bedömande av detta spörsmål tarvades en
närmare utredning angående bland annat omfattningen av den statistik som
kunde vara erforderlig. Därjämte syntes böra tagas under övervägande huruvida
icke en dylik statistik lämpligen borde anförtros statistiska centralbyrån,
som hade tillgång till maskinell utrustning.

Riksräkenskapsverket har anfört, att det med hänsyn till det direkta merarbete
för skogsstyrelsen som uppkomme i samband med handhavandet av
arbetet med utanordnande och redovisning av de utökade anslagsmedlen
syntes motiverat att en revisorstjänst inrättades vid skogsstyrelsen. Enligt
ämbetsverkets uppfattning borde denna revisorsbefattning inrättas såsom
extra ordinarie.

Allmänna lönenämnden har yttrat, att enligt lönenämndens mening förutsättningar
för närvarande saknades för ett bedömande av de arbetsuppgifter
som i framtiden komme att åvila skogsstyrelsen. Lönenämnden ansåge sig
därför icke kunna taga ställning till förslaget om inrättande av en byråchefsbefattning
i lönegrad Eo 30 vid skogsstyrelsen. Enligt lönenämndens mening
borde den nuvarande anordningen med en mot arvode anställd befattningshavare
tills vidare bibehållas. Att arvoden till denne och andra befattningshavare
vid styrelsen bestredes av medel, som anvisats för särskilda ändamål,
syntes emellertid föga tillfredsställande. Förslagen örn inrättande av en byrådirektörsbefattning
i Eo 28 och en befattning såsom förste byråsekreterare
i Eo 26 vore enligt lönenämndens uppfattning av beskaffenhet att böra prövas
i samband med en allmän undersökning om skogsstyrelsens framtida
organisation.

I fråga örn omkostnads anslaget har statskontoret anfört, att uppräkningen
av anslagsposten expenser icke tillräckligt motiverats. Någon utredning
om att användandet av tjänstebil komme att medföra besparingar
beträffande reseersättningar hade icke förebragts. Vederbörande skogsvårdsstyrelser
syntes i betydande omfattning ställa bil till förfogande för de tjänsteresor,
som företoges av skogsstyrelsens ledamöter och befattningshavare. En
höjning av det lill reseersättningar beräknade beloppet med 5 000 kronor
vore enligt statskontorets mening knappast påkallad. Medelsanvisningen
syntes böra begränsas till högst 17 000 kronor.

148

Kungl. Majlis proposition nr 126.

Departementschefen.

Ett genomförande av vad jag i det föregående förordat kommer otvivelaktigt
att medföra en icke ringa ökning av skogsstyrelsens arbetsuppgifter.
Även örn en del av de nya arbetsuppgifterna torde få anses vara av engångsnatur
och sålunda huvudsakligen påkalla arbetsförstärkning endast under en
övergångstid, kommer dock utökningen av styrelsens administrativa, kamerala
och andra arbetsuppgifter att till väsentlig del bliva av bestående art.
Det torde därför bliva nödvändigt att styrelsens personal utökas. I avvaktan
på att erfarenhet vunnits rörande dessa arbetsuppgifter synes dock en viss
försiktighet böra iakttagas såväl i fråga örn inrättande av nya ordinarie eller
extra ordinarie befattningar hos skogsstyrelsen som beträffande ändringar i
löneställningen för redan befintliga sådana befattningar. I detta sammanhang
torde emellertid böra övervägas örn icke åtskilliga av de nuvarande från
olika sakanslag avlönade arvodesbefattningama hos skogsstyrelsen böra överflyttas
till styrelsens avlöningsanslag.

Med hänsyn till de omfattande och betydelsefulla arbetsuppgifter, som
kommit att åvila den skogliga avdelningen vid skogsstyrelsen, torde det såsom
styrelsen framhållit vara erforderligt att denna avdelning uppdelas å två
byråer. 1 samband därmed synes den nuvarande från statens skogsodlingsanslag
avlönade arvodesbefattingen såsom tillförordnad byråchef böra ändras
till en befattning såsom byråchef i lönegrad Eo 30 å skogsstyrelsens
stat samt arvodesbefattningen såsom vägkonsulent ändras till en tjänst såsom
förste byråsekreterare i lönegrad Eo 26. Däremot anser jag mig icke
kunna tillstyrka, att den nuvarande befattningen såsom byråchef i lönegrad
A 30 uppflyttas till lönegrad C 7. Till förstärkning av arbetskrafterna å den
skogliga avdelningen torde böra inrättas två amanuensbefattningar, den ena i
lönegrad Eo 18 och den andra i lönegrad Eo 16.

Enligt skogsstyrelsens förslag skulle den nuvarande arvodestjänsten för
handläggning av ärenden rörande beredskapsarbeten indragas och i stället
hos styrelsen inrättas en byrådirektörsbefattning i lönegrad Eo 28. Såsom
skogsstyrelsen anfört synes det vara av stor vikt att till styrelsen knytes
en tjänsteman som kan bistå skogsvårdsstyrelserna — utom med kontrollerande
och rådgivande verksamhet — med utredningar i olika anslagsfrågor.
Jag anser mig emellertid icke kunna tillstyrka att för detta ändamål hos
styrelsen inrättas en byrådirektörsbefattning utan förordar att medel anvisas
å skogsstyrelsens avlöningsstat till arvode åt en befattningshavare med de av
styrelsen åsyftade arbetsuppgifterna. Jag förutsätter därvid att någon särskild
tjänsteman i fortsättningen icke skall förordnas att handlägga på styrelsen
ankommande göromål, som sammanhänga med planläggningsverksamheten.
Hinder torde dock icke böra föreligga för att de hos styrelsen direkt
anställda förrättningsmän, som efter innevarande budgetårs utgång erfordras
för planläggningsarbeten i skogarna, även framdeles avlönas från
anslaget till planering av allmänna arbeten. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att avgöra huruvida den av mig förordade arvodesbefattningen skall
placeras å den administrativa byrån eller den skogliga avdelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

149

Vad beträffar den administrativa byrån hos skogsstyrelsen torde såsom
allmänna lönenämnden framhållit en förbättring av löneställningen för befattningen
såsom byrådirektör vara motiverad. Jag anser mig dock icke
kunna tillstyrka högre löneställning för denna befattning än Eo 28. Därest
detta förslag genomföres, torde den nuvarande befattningen såsom byrådirektör
böra uppföras å övergångsstat. Befattningen såsom byråinspektör
å den administrativa byrån synes icke för närvarande lämpligen böra upptagas
å ordinarie stat. Det torde vara uppenbart, att personalen å den administrativa
byrån måste utökas i samband med genomförandet av skogsvårdsstyrelsernas
omorganisation. Skogsstyrelsen har i detta hänseende föreslagit
att medel skulle anvisas för att möjliggöra anlitandet av fyra tillfälliga
befattningshavare, nämligen en revisor, en amanuens och två kvinnliga
biträden. Såsom riksräkenskapsverket anfört torde revisorsbefattningen
böra inrättas såsom extra ordinarie. Så länge den å övergångsstat uppförde
byrådirektören kvarstår i tjänsten och ej innehar extra ordinarie befattning
i högre lönegrad, torde denna revisorsbefattning böra hållas obesatt. Jämväl
till de tre återstående av skogsstyrelsen föreslagna tillfälliga tjänsterna
ävensom till en kontorsbiträdestjänst som nu avlönas från anslaget till planläggning
av allmänna arbeten torde medel böra anvisas å skogsstyrelsens
stat.

I överensstämmelse med skogsstyrelsens förslag synas hos styrelsen böra
inrättas två kontorsbiträdestjänster, den ena i lönegrad A 4 och den andra
i lönegrad Eo 4. I likhet med statskontoret anser jag att till avlöning åt en
extra expeditionsvakt och till bestridande av kostnaderna för vissa å den administrativa
byrån ankommande utredningar böra anvisas sammanlagt 9 000
kronor men att frågan om anvisande av särskilda medel till statistiskt arbete
bör anstå.

Anslagsposten avlöningar till ordinarie tjänstemän torde i anledning av
löneklassförändringar och förslaget om en kontorsbiträdestjänst i lönegrad
A 4 samt med beaktande av att medel böra beräknas för hela grundlönen
till byråchefen i lönegrad A 30 böra höjas med tillhopa 9 200 kronor till
(39 500 + 9 200=) 48 700 kronor. Posten arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t,
synes å ena sidan böra minskas med 12 000 kronor med hänsyn till att arvodestjänsten
såsom vägkonsulent föreslås omändrad till en befattning såsom
förste byråsekreterare i Eo 26 samt å andra sidan höjas med 15 500
kronor på grund av förslaget örn inrättande av en ny arvodesbefattning hos
styrelsen i samband med indragning av arvodestjänsten för handläggning av
ärenden rörande beredskapsarbeten. Sagda post torde alltså för nästa budgetår
böra upptagas med (18 000 — 12 000 + 15 500 =) 21 500 kronor. Vad
angår posten avlöningar till övrig icke-ordinarie personal torde densamma
böra höjas med 43 800 kronor i anledning av löneklassförändringar och för
avlöningar till en byråchef i Eo 30, en byrådirektör i Eo 28, en förste byråsekreterare
i Eo 26, en amanuens i Eo 18, en amanuens i Eo 16 och ett konlorsbiträde
i Eo 4, med 21 400 kronor för avlöningar till tre tillfälliga tjänstemän
å den administrativa byrån och ett kontorsbiträde, som hittills avlönats

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

från anslaget till planering av allmänna arbeten, samt med 9 000 kronor
till bestridande av kostnaden för vissa å nämnda byrå ankommande utredningar
och till avlöning åt en extra expeditionsvakt. Sistnämnda post bör
således upptagas med (51 600 + 43 800 + 21 400 + 9 000 —) 125 800 kronor.
För nästa budgetår torde posten böra angivas förslagsvis, därvid för
postens överskridande bör krävas Kungl. Maj:ts medgivande. Slutligen torde
posten rörligt tillägg böra höjas med 7 200 kronor till 19 700 kronor.

Anslagsbehovet för nästa budgetår till avlöningar vid skogsstyrelsen skulle
alltså utgöra (48 700 + 21 500 + 125 800 + 19 700 =) 215 700 kronor.

Ny personalförteckning för skogsstyrelsen torde böra föreläggas riksdagen
för godkännande.

Ökningen av skogsstyrelsens personal och dess tjänstelokaler torde medföra
ökad belastning jämväl av styrelsens omkostnadsanslag. Jag vill därför
icke motsätta mig att detta anslag nu höjes. Skogsstyrelsens framställning
om anvisande av medel till inköp av en bil och till driftkostnader för densamma
anser jag mig emellertid icke för närvarande kunna tillstyrka. Uppräkningen
av anslaget torde därför kunna begränsas till 5 000 kronor. Härigenom
skulle möjliggöras en förhöjning av posten reseersältningar med 3 000
kronor och posten expenser med 2 000 kronor. Anslaget bör således för nästa
budgetår uppföras med (46 000 + 5 000 =) 51 000 kronor. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att fastställa ny omkostnadsstat för skogsstyrelsen.

XII. Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde
vid virkesavverkning m. m.

Till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde
vid virkesavverkning m. m. har för innevarande budgetår anvisats ett förslagsanslag
av 400 000 kronor. Av anslaget må ett belopp av högst 400 000
kronor disponeras för utlämnande av statsbidrag till bestridande av kostnader
för kulturåtgärder efter avverkning i skogsbestånd av otillfredsställande
typ. Bestämmelser rörande denna bidragsverksamhet äro meddelade i Kungl.
Maj:ts brev till statskontoret den 15 juni 1945.

I skrivelse den 23 augusti 1945 har skogsstyrelsen hemställt, att förevarande
anslag måtte i riksstatsförslaget för budgetåret 1946/47 uppföras med
ett beräknat belopp av 100 000 kronor. Styrelsen har härvid anfört bland annat
följande.

Ifrågavarande anslag är främst avsett att lämna skogsvårdsstyrelserna ersättning
för deras medverkan vid vedavverkningsprogrammets genomförande.
Det är ännu icke möjligt att med någon grad av säkerhet bedöma huruvida
situationen på bränslemarknaden kommer att kräva åtgärder för extraordinära
vedavverkningar även efter den 1 juli 1946. Skulle så bliva fallet, är
givetvis skogsvårdsstyrelsernas medverkan liksom hittills nödvändig bland
annat vid fördelning av avverkningskvantitetema'' på skilda fastigheter och
vid utstämpling av veden. Mycket talar dock för att denna verksamhet icke
kommer att få någon större omfattning under nästa budgetår. Med hänsyn

Kungl. Majlis proposition nr 126.

151

till svårigheterna att nu beräkna i vilken omfattning skogsvårdsstyrelsemas
medverkan kan behöva tagas i anspråk, synes anslaget böra i riksstatsförslaget
uppföras med allenast beräknat belopp, förslagsvis 100 000 kronor,
och en närmare beräkning anstå i avvaktan på bränslemyndighetemas framställningar
rörande eventuella åtgärder för befrämjande av vedproduktionen
under tiden efter den 1 juli 1946.

Departementschefen.

Med hänsyn till att det ännu icke kan med större säkerhet bedömas i vad
mån skogsvårdsstyrelsemas medverkan kan komma att behövas vid planläggningen
och fördelningen av vedavverkningama under budgetåret 1946/
47, synes ståndpunktstagandet till beräkningen av ifrågavarande medelsbehov
böra anstå ytterligare någon tid. Jag torde därför i sinom tid åter få
anmäla denna fråga för Kungl. Majit.

XIII. Statens skogsodlinganslag.

Till Skogsvård m. m.: Statens skogsodlingsanslag är för budgetåret 1945/
46 uppfört ett reservationsanslag av 175 000 kronor, varav 25 000 kronor avsetts
skola disponeras för åtgärder till främjande av återväxten av ädla lövträd.
Beträffande övriga bestämmelser rörande anslagets användning torde
jag få hänvisa till statsliggaren s. 827.

I skrivelse den 23 augusti 1945 har skogsstyrelsen hemställt, att ifrågavarande
anslag för budgetåret 1946/47 måtte upptagas med ett till 255 000 kronor
förhöjt belopp. Därvid har styrelsen förordat, att av anslaget ett belopp
av 35 000 kronor måtte få disponeras för verksamheten till främjande av
återväxten av ädla lövträd. Styrelsen har anfört i huvudsak följande.

Intresset för och behovet av skogsodling är fortfarande i starkt stigande.
Den bristande tillgången på arbetskraft under krisåren har verkat återhållande
på verksamheten, varför en ökning av medelsbehovet kan förutses,
därest mera normala förhållanden på arbetsmarknaden inträda under budgetåret.
Emellertid torde tillgången på skogsodlingsmaterial icke medgiva ett
skogsodlingsprogram av den omfattning, som ett tillgodoseende av samtliga
inneliggande och förutsedda bidragsansökningar — vilka beräknas avse ett
sammanlagt belopp av 1 053 250 kronor — skulle innebära. I detta sammanhang
må framhållas, att den verksamhet med skogsodling efter kalavverkning
av skogsbestånd av otillfredsställande typ, för vilken enligt Kungl. Majits
beslut den 15 juni och den 6 juli 1945 särskilda medel anvisats i syfte att stimulera
vedavverkningar, kan beräknas ställa tämligen stora krav på skogsodlingsmaterial.
Av denna anledning har skogsstyrelsen bedömt medelsbehovet
för vartdera av budgetåren 1945/46 och 1946/47 till 200 000 kronor omfattande
jämväl förvaltningsbidrag till skogsvårdsstvrelsema. I nämnda belopp
ingår icke statsbidrag till verksamheten för främjande av återväxt av ädla
lövträd. För sistnämnda ändamål torde böra beräknas 60 000 kronor för budgetåren
1945/46 och 1946/47. Härav finnas 25 000 kronor disponibla. Å anslaget
i övrigt finnes en disponibel behållning av 180 000 kronor.

152

Kungl. Maj:ls proposition nr 126.

Skogsstyrelsen har sålunda beräknat det totala medelsbehovet för budgetåren
1945/46 och 1946/47 till (200 000 + 200 000 + 60 000=) 460 000 kronor.
Då den disponibla behållningen utgör (180 000 + 25 000 =) 205 000 kronor,
skulle ytterligare erfordras (460 000 — 205 000 =) 255 000 kronor.

I skrivelsen har skogsstyrelsen vidare föreslagit, att den tjänsteman för,
handläggning inom skogsstyrelsen av ärenden rörande anskaffning och distribution
av skogsodlingsmaterial, som för närvarande avlönades från förevarande
anslag, från och med nästa budgetår skulle överföras på styrelsens stat
såsom extra ordinarie byråchef. Därest detta förslag icke skulle bifallas, har
styrelsen anhållit om en höjning av skogsodlingsanslaget med ett belopp motsvarande
avlöningen till tjänstemannen i fråga.

Statskontoret har i remissutlåtande den 26 september 1945 ansett sig böra
ifrågasätta, huruvida icke det för innevarande budgetår anvisade anslagsbeloppet
borde bibehållas oförändrat under budgetåret 1946/47. Härvid har ämbetsverket
utgått från att avlöningen till den tjänsteman, som enligt vad förut
nämnts inom styrelsen handlade vissa ärenden rörande skogsodlingsmaterial,
i avvaktan på ytterligare utredning angående styrelsens organisation
alltjämt borde utgå från förevarande anslag.

Departementschefen.

Såsom jag i det föregående anfört synes den nuvarande från skogsodlingsanslaget
avlönade arvodesbefattningen hos skogsstyrelsen böra ändras till en
befattning såsom byråchef i lönegrad Eo 30 å skogsstyrelsens stat. Då övriga
med anslaget avsedda ändamål torde kunna tillgodoses med ett belopp av
175 000 kronor, synes anslaget för nästa budgetår böra uppföras med oförändrat
belopp. Hinder torde icke böra möta mot att — liksom innevarande
budgetår skett — medel från anslaget ställas till förfogande för befrämjande
av återväxten av ädla lövträd samt anskaffning och distribution av skogsodlingsmaterial.

XIV. Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda förslag till förordning om ändring
i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser
och till förordning om skogsvårdsavgift;

dels godkänna de grunder för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet och personalförhållanden samt verksamhetens
finansiering m. m., som jag i det föregående förordat;
dels för skogsstyrelsen fastställa följande

Kungl. Maj:ts proposition nr 126. loa

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 överdirektör ................................. C 10

1 byråchef .................................... A 30

1 kontorist ..................................... A 9

1 kanslibiträde ................................. A 7

1 kontorsbiträde ............................... A 4

Tjänsteman å övergångsstat.

1 byrådirektör ................................. A 26

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad

än 2 0.

1 byråchef .................. Eo 30

1 byrådirektör ................................ Eo 28

1 förste byråsekreterare ............... Eo 26

1 byråinspektör ............................... Eo 24

1 byråsekreterare ....................... Eo 21

1 revisor ..................................... Eo 21;

Anm. Den å extra ordinarie stat upptagna befattningen såsom revisor
skall hållas obesatt, så länge den på övergångsstat uppförde byrådirektören
kvarstår i tjänsten och ej innehar extra ordinarie befattning i högre lönegrad.

dels godkänna följande avlöningsstat för skogsstyrelsen att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, för slagsvis

.......................... kronor 48 700

2. Arvoden, bestämda av Kungl. Majit, för slagsvis

.......... » 21 500

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per sonal,

förslagsvis .................. » 125 800

4. Rörligt tillägg, förslagsvis . . . ......... » 19 700

Summa kronor 215 700;

dels ock för budgetåret 1946/47 å riksstaten under nionde
huvudtiteln anvisa

a) till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett

förslagsanslag av ..................... kronor 215 700;

b) till Skogsstyrelsen: Omkostnader ett

förslagsanslag av ..................... kronor

51 000;

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

c) till Skogsvård m. m.: Bidrag till

skogsvårdsstgrelsernas verksamhet ett reservationsanslag
av ................... kronor 6 150 000;

d) till Skogsvård m. m.: Statens skogsodlingsanslag
ett reservationsanslag av .. kronor 175 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Benno Gårdsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

155

Bilaga 1.

Tabeller, utvisande av skogsvårdsstyrelseutredningen föreslaget antal
ordinarie befattningar vid skogsvårdsstyrelserna, styrelsernas motsvarande
personal år 1944 samt det antal ordinarie befattningar,
som varje styrelse i yttrande över utredningens förslag
angivit såsom erforderligt.]

I. Skogshögskoleutbildad personal.

Av utredningen föreslaget Skogsvårdsstyrelsernas

antal ordinarie befattningar personal 1944

Landstingsområde	Länsjägmästare	Biträdande länsjägmästare	Distriktsj ägmäst a re	Skogstekniska ledare	Förste assistenter	Assistenter	Summa	Pensionreglerade befattningar	Årsan- ställd per- sonal utan pen- sions- rätt	Enligt skogs-vårdssty-relserna erforder-ligt antal ordinarie befatt-ningar
Länsjägmästare	Biträdande läns-jägmästare	Distriktsjägmästare, taxerings- och dik- ningsledare	Assistenter	Summa
Malmöhus	läns	1	_	_	_	_	_	1	1	_	_	_	1	_	2
Gotlands	>	1	—	—	—	1	—	2	1	1	—	—	2	—	2
Uppsala	>	1	—	—	—	1	—	2	1	—	—	1	2	—	2
Västmanlands	>	1	—	—	—	1	—	2	1	—	—	—	1	—	2
Göteborgs o. Bohus >	1	—	—	—	1	—	2	1	—	—	‘1	2	1	2
Örebro	>	1	—	—	—	1	—	2	1	1	—	—	2	—	3
Blekinge	>	1	—	—	—	1	—	2	1	—	—	1	2	1	3
Södermanlands	>	1	—	—	—	1	—	2	l	n	—	1	3	—	2
Hallands	>	1	—	—	—	1	—	2	l	—	—	1	2	—	2
Stockholms	>	1	—	—	—	1	—	2	1	i	—	—	2	—	2
Kalmar läns södra ..	1	—	—	—	1	—	2	1	n	—	—	2	—	3
Skaraborgs	läns	1	—	—	—	1	—	2	1	—	—	1	2	—	3
Kristianstads	>	1	—	—	—	1	—	2	1	—	—	1	2	—	3
Kalmar läns norra ..	1	—	—	—	1	—	2	1	—	—	1	2	—	3
Östergötlands	läns	1	1	—	—	1	—	3	1	i	—	32	4	—	5
Kronobergs	)	1	71	1	—	1	—	4	1	i	—	—	2	—	5
Gävleborgs	>	1	n	1	—	1	1	5	1	i	—	1	3	2	8
Värmlands	>	1	n	1	—	1	1	5	1	i	—	1	3	—	ei angivet
Jönköpings	>	1	n	1	—	1	1	5	1	4i	—	64	6	4	5
Älvsborgs	>	1	n	1	—	1	1	5	1	i	—	51	3	—	ej angivet
Västernorrlands	>	1	>i	2	—	1	1	6	1	‘i	—	3	5	—	8
Kopparbergs	>	1	ii	2	1	1	1	7	1	i	1	—	3	2	8
Jämtlands	>	1	*i	3	1	1	1	8	1	i	3	2	7	1	9
Norrbottens	>	1	*i	4	1	1	2	10	1	n	75	2	9	4	10
Västerbottens	>	1	■i	5	1	1	3	12	1	i	6	37	15	7	13
Summa	25	ii	21	4	24	12	!)7	25	16	15	31	87	22	—

1 Tillika distriktsjägmästare.

2 Skogstekniska biträden äro inräknade med halva antalet.

3 Därav en vakant.

4 Vakant, uppehälles på förordnande.

6 Vakant.

6 Därav 3 c. o.; alla fyra vakanta.

7 Därav 2 vakanta; uppehållas på förordnande.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Bilaga 2.

II. Skogsskoleutbildad personal.

Landstingsområde	Av utredningen föreslaget antal ordinarie befattningar	Skogsvårdsstyrelsernas personal 1944	Enligt skogs-vårdssty-relserna erforder-ligt antal ordinarie befatt-ningar
Skogsvårdskonsulenter	Skogs- tek- niska konsu- lenter	Pensionsreglerade befattningar	Årsan- ställd per- sonal utan pen- sions- rätt
Med eget distrikt	Bitr. skogs- vårds- konsu- lenter	S:a
Förste skogs- vårds- konsu- lenter	Skogs- vårds- konsu- lenter	S:a	»Ordi- narie»	»Ex- stra»	S:a
Malmöhus	läns	1	1	2	1	3		2		2	2	3
Gotlands	T>	1	3	4	1	5	_	3	_	3	1	6
Uppsala	T>	1	3	4	2	6	_	6	_	6		8
Västmanlands	T>	1	4	5	2	7	—	7	3	10	_	10
Göteborgs o. Bohus »	1	4	5	2	7	—	4		4	3	7
Orebro	T>	1	4	5	2	7	1	7	—	7	9	ej angivet
Blekinge	T>	1	4	5	2	7	1	4	2	6	4	9
Södermanlands		1	5	6	2	8	1	8		8	1	9
Hallands	>	1	5	6	2	8	1	5	1	6	5	11
Stockholms	>	1	6	7	2	9	1	7	1	8	7	13
Kalmar läns södra ..	1	6	7	2	9	1	6	1	7	4	10
Skaraborgs	läns	1	7	8	2	10	1	7		7	1	13
Kristianstads	t>	1	7	8	2	10	1	5	_	5	3	13
Kalmar läns norra ..	1	7	8	3	11	1	6	2	8	3	16
Östergötlands	läns	1	8	9	3	12	1	8		8	2	15
Kronobergs	3>	2	10	12	3	15	1	8	_	8	4	16
Gävleborgs	»	2	11	13	4	17	1	14	1	15		22
Värmlands	J>	2	12	14	4	18	1	10		10	_	ej angivet
Jönköpings	T>	2	14	16	5	21	1	13	6	19	23	22
Älvsborgs	T>	2	15	17	6	23	1	16	2	18	3	ej angivet
Västernorrlands	»	3	16	19	6	25	1	18	2	20	5	26
Kopparbergs	3>	3	16	19	7	26	1	19	_	19		30
Jämtlands		3	22	25	8	33	1	22	4	26	1	36
Norrbottens	»	3	23	26	8	34	1	19	5	24	5	40
Västerbottens	}	4	28	32	10	42	1	35	4	39	4	45
Summa	41	241	282	91	373	20	259	34	293	90	—

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

157

Bilaga 3.

III. Kanslipersonal.

Landstingsområde	Av utredningen före-slaget antal ordinarie befattningar	Skogsvårdsstyrelsernas personal 1944	Enligt äkogsvårds-
Kansliföre- ståndare	Kansliskrivare	Kanslibiträden	Kontors- biträden	Summa	Pensionsreglerade befattningar	Års- anställd personal utan pen- sionsrätt	erforder-ligt antal ordinarie befatt-nings-havare
Kamre-rare och kassörer	Kon-torsbi-träde n	Sum- ma
Malmöhus	läns....	1	_	_	1	2	_	1 1	i	1	2
Gotlands	» ....	1	—	—	1	2	—	1	i	—	2
Uppsala	> ....	1	—	—	1	2	1	2 2	3	1	3
Västmanlands	»	1	—	—	1	2	1	1	2	—	2
Göteborgs o. Bohus > ....	1	—	—	1	2	1	3 1	2	1	2
Örebro	> .	1	—	—	1	2	—	4 1	1	1	ej angivet
Blekinge	> ....	1	—	—	1	2	1	—	1	2	2
Södermanlands	> ....	1	—	—	1	2	—	1	1	2	2
Hallands	> .	1	—	—	1	2	—	2	2	1	3
Stockholms	> ....	1	—	—	1	2	1	2 2	3	—	3
Kalmar läns södra......	1	—	—	1	2	1	—	1	—	2
Skaraborgs	läns....	1	—	—	1	2	—	1	1	1	3
Kristianstads	> ....	1	—	—	1	2	1	—	1	1	2
Kalmar läns norra......	1	—	—	1	2	6 1	—	1	1	2
Östergötlands	läns____	1	—	1	1	3	—	2	2	1	3
Kronobergs	> ....	1	—	1	1	3	—	1	1	1	3
Gävleborgs	> ....	1	—	1	2	4	1	2	3	1	4
Värmlands	> .	1	—	1	2	4	—	4 1	i	3	; ej angivet
Jönköpings	> ....	1	—	1	2	4	—	2	2	4	4
Älvsborgs	> ....	1	—	1	2	4	6 2	2	4	—	ej angivet
Västernorrlands	» .	1	—	1	2	4	1	1	2	2	5
Kopparbergs	> ....	1	—	1	2	4	1	2	3	2	4
Jämtlands	» .	1	—	1	2	4	1	2 2	3	1	4
Norrbottens	> .	1	1	1	2	5	1	5	6	2	ej angivet
Västerbottens	< ....	1	i	1	3	6	—	2	2	8	6
	Summa	25	2	11	35	78	15	35	7 50	37	1 _

1 Tjänstgör hos skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län.

2 Därav 1 vakant; uppehälles icke på förordnande.

3 Vakant; uppehälles på förordnande.

4 Vakant; uppehälles icke på förordnande.

6 Vakant; uppehälles av förste länsskogvaktaren.

6 Vakanta (1 kamrerare, 1 kassör); uppehållas icke på förordnande.

7 Därav 7 vakanta utan att uppehållas på förordnande.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Sid.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350)

angående skogsvårdsstyrelser.......................................... 2

Förslag till förordning om skogsvårdsavgift............................... 5

I. Inledning....................................................... g

II. Huvuddragen av skogsvårdsstyrelseutredningens förslag............... 7

III. '' Skogsvårdsstyrelsernas ställning och sammansättning m. m............ 10

Skogsvårdsstyrelseutredningen................................... 10

Yttrandena................................................... 13

Departementschefen............................................ 20

IV. Skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter.............................. 24

Skogsvårdsstyrelseutredningen................................... 24

Yttrandena................................................... 29

Departementschefen............................................ 33

V. Förslag till normalprogram för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet (»skogs programmet»).

.................................................. 34

Skogsvårdsstyrelseutredningen................................... 34

Yttrandena................................................... 39

Departementschefen............................................ 50

VI. Skogsvårdsstyrelsernas personalbehov............................... 52

Skogsvårdsstyrelseutredningen................................... 52

Yttrandena................................................... gO

Departementschefen............................................ 72

VII. Personalens anställnings- och avlöningsvillkor....................... 7g

Skogsvårdsstyrelseutredningen................................... 7 g

Yttrandena................................................... 83

Departementschefen............................................ 90

VIII. Finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet................. 93

Skogsvårdsstyrelseutredningen................................... 93

Yttrandena................................................... 103

Departementschefen............................................ 117

IX. Skogsvårdsstyrelsernas medelsförvaltning. Kontroll och tillsyn......... 122

Skogsvårdsstyrelseutredningen................................... 122

Yttrandena................................................... 124

Departementschefen............................................ 125

Kungl. Maj:ts proposition nr 126. 159

Sid.

X. Övergångsanordningar och anslagsberäkningar för skogsvårdsstyrelsernas

del m. ............................... 126

Skogsvårdsstyrelseutredningen................................... 126

Yttrandena................................................... 129

Departementschefen............................................ 133

XI. Skogsstyrelsen................................................... 136

Inledning..................................................... 136

Skogsstyrelsens framställningar.................................. 137

Yttrandena................................................... 146

Departementschefen............................................ 148

XII. Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesavverk ning

m. ...................................................... ISO

XIII. Statens skogsodlingsanslag........................................ 151

XIV. Hemställan..................................................... 152