Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960 (Proposition 1960:126)

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående organisationen
av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten,
m. mgiven Stockholms slott den 4 mars 1960.

- Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslutning till 1956 års rationaliseringsutrednings och 1958 års besparingsutrednings
betänkanden framlägges förslag om effektivisering av den
statliga rationaliserings- och revisionsverksamheten.

I propositionen fastslås behovet av en central rationaliseringsverksamhet
inom statsförvaltningen. I fråga om denna verksamhet uttalas bl. a., att organisationsundersökningarna
inom förvaltningen i ökad omfattning bör innefatta
realprövning i besparingssyfte av myndigheternas bestående verksamhet.
Den överblick och erfarenhet av statsförvaltningen som en sådan verksamhet
kräver förutsättes skola tillgodoses genom ett samspel mellan organisatorisk
expertis och administrativ sakkunskap. I propositionen konstateras
vidare behovet av en på rationaliserings- och besparingsfrågor inriktad
central remissverksamhet. Härvid framhålles nödvändigheten av en helhetssyn
på förvaltningen även inom denna verksamhet. Remissverksamheten
föreslås därför skola tillförsäkras närmare sakkunskap beträffande myndigheternas
organisation och deras sätt att arbeta.

Beträffande revisionsverksamheten föreslås, att den kamerala eftergranskningen
av det statliga räkenskapsmaterialet utvecklas mot en ökad
grad av sakrevision, överhuvudtaget förordas en intensifiering av den sakrevisionella
verksamheten. Denna verksamhet förutsättes som hittills komma
alt bedrivas under fria arbetsformer.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

I organisatoriskt hänseende föreslås, att nuvarande statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision och statens organisationsnämnd skall
upphöra. I stället förordas, att ett nytt ämbetsverk inrättas för rationaliseringsverksamhet
och allmän remissverksamhet. Detta verk, vilket föreslås
skola överta benämningen statskontoret, skall enligt förslaget ledas av en
generaldirektör och en särskild verksstyrelse. Ämbetsverket föreslås skola
omfatta sex byråer samt under en övergångstid nuvarande statskontorets
fond- och pensionsbyråer.

Den kamerala revisionen och den egentliga sakrevisionella verksamheten
föreslås bli koncentrerade till ett nytt revisions- och statsbokföringsorgan
benämnt riksrevisionsverket. Även detta verk skall enligt förslaget ledas
av en generaldirektör och en särskild styrelse. Riksrevisionsverket föreslås
skola arbeta på sex byråer, varav fyra revisionsbyråer samt en budgetbyrå
och en finansstatistisk byrå. Specialrevisionerna hos arbetsmarknadsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen samt den särskilda revisionen av skogsvårdsstyrelserna
föreslås skola upphöra.

Totalt sett medför förslaget i förhållande till nuvarande organisation för
motsvarande uppgifter en viss personalminskning. Å andra sidan innebär den
förordade personalorganisationen i de båda nya verken en inte oväsentlig
ökning av antalet högre tjänster. Härigenom förutsättes effektiviteten i rationaliseringsarbetet
kunna ökas.

Förslag framlägges också beträffande de enskilda statsmyndigheternas interna
rationaliseringsarbete. Sålunda förordas vissa förändringar i fråga om
organisationsföredragandena, som bl. a. föreslås erhålla visst arvode.

Samtliga organisatoriska förändringar förordas ske fr. o. m. den 1 juli
1961.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4
mars 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng.

I årets statsverksproposition har jag under sjunde huvudtiteln, punkten 5,
erinrat om att 1956 års rationaliseringsutredning den 12 juni 1959 framlagt
betänkande angående den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens
organisation (SOU 1959: 22). Jag förklarade mig därvid helt
dela den av riksdagen vid ett flertal tillfällen redovisade uppfattningen, att de
med den statliga rationaliseringsverksamheten sammanhängande problemen
snarast borde lösas. Då beredningen av ärendet ännu inte var avslutad,
kunde något ställningstagande i frågan emellertid inte redovisas i statsverkspropositionen.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om den statliga centrala rationaliseringsverksamheten,
m. m., till behandling. Därvid torde få redovisas dels
rationaliseringsutredningens betänkande, dels förslag av 1958 års besparingsutredning
i dess betänkande Besparingar inom statsverksamheten
(SOU 1959: 28) rörande den statliga rationaliseringsverksamheten m. m.
jämte i ärendena avgivna remissyttranden.

I. Inledning

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1956 tillkallades sju utredningsmän1
med uppdrag att överväga den statliga rationaliseringsverksamhetens
organisation och fortsatta bedrivande.

1 Utredningsmän har varit dåvarande generaldirektören, numera statsrådet M. I. C.-H. Nordlander,
ordf., dåvarande ledamöterna av AK, numera drätseldirektören G. L. Andersson i Mölndal
(t. o. m. den 8 mars 1957) och fabrikören H. F.lCarlsson i Tibro, ledamoten av AK, metallarbetaren
H. L. Gustavsson i Stockholm''Jfr. o. m. den 9 mars 1957), expeditionschefen, t.f.
generaldirektören I. Löfqvist, dåvarande kanslichefen, numera direktören E. Olsson (fr. o. in.
den 26 oktober 1956 efter Kungl. Maj: ts bemyndigande samma dag), ledamöterna av AK,
bankdirektören C. G. Rcgnéll och lantbrukaren A. L. Rubbestad (t. o. m. den 19 december 1958)
samt förutvarande statssekreteraren, direktören T. G. Wärn. Såsom experter har biträtt kanslichefen
hos riksdagens revisorer P. A. Dahlberg, krigsrådet E. I. Insulander, statskommissarien
K. E. Jerdenius, dåvarande kanslichefen, numera överdirektören K. A. Lindbergson, byrådirektören,
t. f. kanslichefen P. A, V. Tammelin och byråchefen N. G. E. Wlldeman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

I utredningsdirektiven erinras inledningsvis om att den statliga rationaliseringsverksamheten
behandlats i ett flertal utredningar, bl. a. 1949 års
rationaliseringsutredning (SOU 1950:8), vars förslag av olika skäl inte
kom att realiseras. Målsättning för den statliga rationaliseringsverksamheten
borde enligt direktiven vara densamma som 1949 års rationaliseringsutredning
angivit, nämligen planmässigt vidtagande av åtgärder som kan
medverka till att den statliga verksamheten utövades enklare, snabbare och
mera ekonomiskt än förut utan att säkerheten otillbörligt åsidosättes.

I fråga om de organisatoriska formerna för rationaliseringsverksamhetens
bedrivande erinrades i direktiven om att 1949 års utredning förordat en
sammanslagning av statskontoret, statens sakrevision och statens organisalionsnämnd.
Denna fråga borde ånyo bli föremål för övervägande. Även
andra lösningar syntes möjliga exempelvis en sammanslagning av statskontoret
och organisationsnämnden eller en komplettering av de befintliga
organens nuvarande resurser eller en överflyttning dem emellan av vissa arbetsuppgifter.
En eventuell sammanslagning av statskontoret med annan
eller andra myndigheter förutsattes aktualisera ett överförande av sådana
arbetsuppgifter hos ämbetsverket som är artskilda från rationaliseringsverksamheten
till annat organ.

Slutligen borde utredningen överväga den lämpligaste ordningen för beredning
av rationaliseringsärenden inom Kungl. Maj:ts kansli.

över rationaliseringsutredningens betänkande har yttranden avgivits av
överbefälhavaren, armétygförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
försvarets förvaltningsdirektion, försvarets civilförvaltning, försvarets
fabriksstyrelse, arbetsmarknadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision, statens organisationsnämnd, riksarkivet,
lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Jämtlands
län, polisväsendets organisationsnämnd, statens lönenämnd, överrevisorerna
vid statens järnvägar, överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet,
överrevisorerna vid statens vattenfallsverk, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation och Statstjänstemännens riksförbund.

Huvuduppgiften för 1958 års besparingsutredning har enligt direktiven
varit att förutsättningslöst undersöka besparingsmöjligheterna över hela
statsbudgeten. De synpunkter och förslag som utredningen framfört i sitt
betänkande bar i allmänhet upptagits till behandling under vederbörande
punkter i årets statsverksproposition. Som ett led i sitt arbete har utredningen
också gått in på frågan om den statliga förvaltningen och rationali -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

seringsverksamheten. Med hänsyn till att 1956 års rationaliseringsutredning
haft att överväga den statliga rationaliseringsverksamhetens organisation
och fortsatta bedrivande, har besparingsutredningen begränsat sig till att
anlägga vissa allmänna sypunkter på ämnet.

För en fullständig redovisning av de myndigheter och institutioner som
avgivit yttranden över besparingsutredningens betänkande torde få hänvisas
till 1960 års statsverksproposition, bilaga 2, punkt 7.

II. Gällande organisation

Innan jag närmare går in på att redovisa de båda utredningarnas överväganden
beträffande rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen
torde jag få lämna en översikt av verksamhetens nuvarande arbetsformer
och organisation.

I. Rationaliseringsorgan

Statens organisationsnämnd är ett centralt rationaliseringsorgan, som huvudsakligen
arbetar genom att utföra organisationsundersökningar inom
statsförvaltningen. Nämnden arbetar under en generaldirektör och en styrelse
med, förutom generaldirektören, sex av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter
på en militär och en civil avdelning samt ett kansli. En sektion för kursverksamhet,
rådgivning och information ingår i den civila avdelningen. Kansliet
och den civila avdelningen förestås av en kanslichef och den militära avdelningen
av en militär ledamot av nämndens styrelse. Både den civila och den
militära avdelningen är uppdelad i ett antal arbetsgrupper. Chefen för den
militära avdelningen har förutom arbetsgrupperna till sitt förfogande ett
militärt sekretariat. Antalet arbetsgrupper inom de båda avdelningarna varierar
med hänsyn till det aktuella arbetsläget och tillgången på gruppchefer.
Antalet befattningshavare inom grupperna skiftar likaledes med hänsyn till
de föreliggande arbetsuppgifterna.

Den för nämnden fastställda personalförteckningen upptar 27 löneplansplacerade
tjänster, övrig personal inom nämnden är arvodesanställd. Generaldirektören
och kanslichefen är ordinarie tjänstemän i lönegrad Bp 8 respektive
Bp 3. I övrigt är nämndens lönegradsplacerade personal i regel anställd
som extra ordinarie. Härav märkes 3 byrådirektörer i högst lönegrad
Ae 26 och lika många i högst lönegrad Ae 24. 5 förste byråsekreterare (förste
byråingenjörer) i högst lönegrad Ae 23 och 6 i högst lönegrad Ae 21 samt
5 byråsekreterare (byråingenjörer) i högst lönegrad Ae 19.

Personalen förutsättes inom ramen för anvisade medel kunna uppgå till
65 befattningshavare. F. n. är emellertid personalantalet lägre på grund av att
ett antal befattningar är vakanta.

€ Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Nämndens nuvarande organisation framgår av en organisationstablå, här
intagen som bilaga 1.

Det åligger nämnden att planlägga och i samverkan med vederbörande
verk utföra organisationsundersökningar inom statliga förvaltningsgrenar.
Nämnden skall vidare anordna utbildning av deltagare i sådana organisalionsundersökningar
och i övrigt i möjligaste mån ge råd och sprida upplysning
i frågor, som faller inom nämndens verksamhetsområde.

Planläggningen av nämndens verksamhet inom den civila statsförvaltningen
har hittills skett på så sätt att förslag till flerårsplan uppgjorts, som
diskuterats med representanter för finansdepartementet och reviderats tid
efter annan. Uppdraget att verkställa organisationsundersökning hos en
myndighet erhåller nämnden av Kungl. Maj :t. Den ordning i vilken organisationsundersökningarna
inom försvarsväsendet ägt rum har beslutats i samråd
mellan nämnden och försvarsgrenscheferna.

Nämndens organisationsundersökningar brukar med hänsyn till sin omfattning
och natur indelas i olika typer. En fullständig organisationsundersökning
innebär, att ett ämbetsverks hela organisation och samtliga arbetsuppgifter
genomgås. I den mån effektivisering bedömes vara möjlig, utarbetas
därefter detaljerade förslag beträffande verkets organisationsstruktur,
arbetsmetoder och arbetshjälpmedel, personalbehov, lokaler m. m.

Organisationsundersökningar, som omfattar endast vissa bestämda arbetsuPP§ifter,
brukar benämnas horisontella eller funktionella undersökningar.
Dessa undersökningar kan antingen vara begränsade till en myndighet eller
gå horisontellt genom flera myndigheter.

Övriga centrala rationaliseringsorgan är centrala sjukvårdsberedningen,
försvarets förvaltningsdirektion och polisväsendets organisationsnämnd. Hos
de affärsdrivande verken, vissa centrala militära förvaltningsmyndigheter,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och generaltullstyrelsen förekommer interna
rationaliserings-, organisations- eller arbetsstudieavdelningar av
stundom inte obetydlig storlek. Häribiand må även nämnas statsdepartementens
organisationsavdelning.

Hos statsorgan, som inte har egna avdelningar för kontorsorganisatorisk
eller teknisk rationalisering, finns regelmässigt särskilt förordnade organisations
föredragande, vilka vid sidan av övriga arbetsuppgifter har att följa
myndighetens verksamhet och föreslå de åtgärder som anses kunna leda
till förenklingar eller besparingar. Organisationsföredragande skall även
söka hos myndighetens befattningshavare väcka intresse för rationaliseringsåtgärder.

2, Revisionsorgan

Riksräkenskapsverket är central myndighet för kontrollen över den statliga
medelsförvaltningen och för därmed sammanhängande frågor. Dess styrelse
utgöres av en generaldirektör såsom chef för verket samt fem byråche -

Kungl. Maj:Is proposition nr 126 år 1960

ler såsom ledamöter i styrelsen och chefer för var sin byrå. De särskilda byråerna
inom ämbetsverket utgöres av tre revisionsbyråer, en budgetbyrå och
en finansstatistisk byrå. I ämbetsverket ingår dessutom ett särskilt kansli
med en byrådirektör såsom chef. Varje revisionsbyrå är indelad i två revisionskontor.
Chef för revisionskontor är en byrådirektör. På budgetbyrån
finns närmast under byråchefen en byrådirektör. På finansstatistiska byrån
finns jämte byråchefen en förste aktuarie och biträdespersonal. övrig personal
på revisionsbyråerna och budgetbyrån utgöres av förste revisorer, revisorer,
amanuenser och biträdespersonal.

Riksräkenskapsverkets personal förutsättes enligt gällande personalplan
kunna uppgå till sammanlagt 188 befattningshavare. F. n. är dock ett antal
tjänster vakanta.

Ämbetsverkets nuvarande organisation framgår närmare av en tablå, här
intagen som bilaga 2.

Enligt den för riksräkenskapsverket gällande instruktionen är ämbetsverket,
som nämnts, central myndighet för kontrollen över den statliga medelsförvaltningen.
Ämbetsverket åligger särskilt att utöva kontrollen över
statens inkomster och utgifter samt över förvaltningen av statsförmögenheten,
varjämte ämbetsverket skall handhava den centrala riksbokföringen och
utarbeta statistik över statens finanser. Ämbetsverket skall även tillse, att
statens räkenskapsväsen fungerar ändamålsenligt och att erforderliga förbättringar
vidtages inom detsamma. I detta syfte äger riksräkenskapsverket
meddela föreskrifter om sättet för räkenskapernas bokföring och verifiering
samt i samråd med vederbörande myndighet fastställa formulär för dess
räkenskaper och övriga redovisningshandlingar. Ämbetsverket äger vidare,
i förekommande fall efter samråd med vederbörande myndighet, meddela de
anvisningar rörande tillämpningen av gällande föreskrifter inom området för
verkets kontrollerande verksamhet som verket finner påkallade. Det åligger
även verket att i anledning av förfrågningar från statliga myndigheter eller
redogörare hos dessa lämna upplysningar i dylika frågor. Riksräkenskapsverket
har slutligen att till behandling och avgörande upptaga anmärkningar,
framställda vid ämbetsverkets räkenskapsgranskning, samt anmärkningsfrågor,
som överlämnats till ämbetsverket av vissa andra revisionsorgan.

Den egentliga revisionsverksamheten bedrives på de tre revisionsbyråer
na. På första och andra revisionsbyråerna sker företrädesvis granskning av
statens utgifter. Granskningen är på dessa byråer uppdelad i tre arbetsmoment,
nämligen granskning av underförvaltningarnas huvudböcker, förgranskning
och eftergranskning. På tredje revisionsbyrån granskas skatteoch
bötesräkenskaperna och den därmed sammanhängande mcdelsförvaltningen.
Vidare utövas tillsyn över att uppbörden och indrivningen bedrives
effektivt. Arbetsuppgifterna omfattar även utarbetandet och tillhandahållandet
av blanketter och redovisningsformulär för länsstyrelser m. fl.

Genom revisionsbyråernas tjänstemän utföres regelmässigt inventeringsförrättningar
hos de medelsförvaltande ämbetsverken med tillhörande lokalförvaltningar
liksom inspektioner för bedömande av ämbetsverkens interna

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

kontroll ur medelsförvaltningssynpunkt eller för undersökningar hos länsstyrelser,
lokala skattemyndigheter eller utmätningsman i fråga om skatteuppbörd
och skatteindrivning.

Revisionsbyråernas granskningsuppgifter är inte begränsade till en formell
och kameral revision. På grund av den allmänna föreskriften i ämbetsverkets
instruktion att vid räkenskapsgranskningen skall kontrolleras,
att vid förvaltningen av kronans medel och andra tillgångar nödig sparsamhet
och statens bästa iakttagits, har ämbetsverket såväl rätt som skyldighet
att utföra även en sakrevisionell granskning vid sidan av den kamerala. Revisionsverksamheten
har därför kommit att i viss utsträckning inriktas även
på systematiska undersökningar med stöd av eller utanför det egentliga räkenskapsmaterialet
— i syfte att pröva ändamålsenligheten i myndigheternas
ekonomiska dispositioner.

De åligganden som sammanhänger med den centrala riksbokföringen ankommer
på budgetbyrån. Dessa avser dels den löpande riksbokföringen, dels
riksbokslutet. Den löpande riksbokföringen sker på grundval av de kassarapporter
som månatligen inkommer till riksräkenskapsverket från de myndigheter
som har ställning som huvudförvaltningar.

Riksbokslutet upprättas på grundval av inkommande huvudböcker för
huvudförvaltningarna. Därefter skall budgetbyrån genom ytterligare granskning
kontrollera, att huvudböckerna upprättats i enlighet med gällande föreskrifter,
att de redovisningshandlingar som skall biläggas huvudböckerna
föreligger och är behörigen upprättade och att överåriga balansposter inte
kvarstår i räkenskaperna, allt i den mån sådan kontroll inte skett vid den
granskning som verkställts i samband med riksbokslutet. Budgetbyrån skall
härjämte upprätta eller granska förslag till räkenskapsformulär för de
olika myndigheterna samt i övrigt inom området för byråns verksamhet utöva
tillsyn beträffande räkenskapsväsendet. Den årliga approximativa beräkningen
rörande utfallet av statsregleringen utföres av budgetbyrån.

Finansstatistiska byrån upprättar förslag till beräkning av statsverkets inkomster
vid nästkommande statsreglering. Ämbetsverkets årsbok utarbetas
av tinansstatistiska byrån. För statsdepartementens räkning sammanställer
byrån vidare på grundval av myndigheternas räkenskaper specifikationer av
beräknade och redovisade utgifter för statliga myndigheters avlönings- och
omkostnadsanslag. Dessa sammanställningar utnyttjas även inom ämbetsverket
för kontroll av'' att maximerade anslagsposter inte överskrides utan
vederbörligt tillstånd. I övrigt utföres inom byrån de särskilda finanstatistiska
undersökningar och upprättas den statistik som erfordras inom ämbetsverket
i första hand för fullgörandet av inkomstberäkningsarbetet.

Statens sakrevision utgöres av en ordförande, som är chef för revisionen,
en ställföreträdare för denne samt ytterligare sju ledamöter, representerande
såväl allmänna intressen som statlig och enskild förvaltningsverksamhet.
Vidare finnes inrättat ett kansli med eu kanslichef som chef och ledare för
det dagliga arbetet vid revisionen. Personalstyrkan uppgår till sammanlagt

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

25 befattningshavare enligt gällande personalplan. Personalförteckningen
upptager, förutom kanslichefen, som är placerad i lönegrad Bp 4, 4 byrådirektörer
i högst lönegrad Ae 26 och 1 i högst lönegrad Ae 24, 5 förste revisorer
i högst lönegrad Ae 23 och 3 i högst lönegrad Ae 21 samt 4 revisorer i
högst lönegrad Ae 19. Dessutom finns kvinnlig biträdespersonal och vaktpersonal
samt viss extra personal. Sakrevisionen arbetar f. n. på tre avdelningar.

Sakrevisionens arbetsområde omfattar statlig och statsunderstödd verksamhet
i den män inte Kungl. Maj:t särskilt förordnar, att visst förvaltningsområde
eller viss verksamhet skall undantagas från sakrevisionens
granskning. Numera är endast de statliga bolagen undantagna.

Det åligger sakrevisionen att utöva tillsyn över att den verksamhet som
faller under dess granskning anordnas på ett ändamålsenligt, planmässigt
och sparsamt sätt. Revisionen skall bl. a. tillse, att statens inkomster inflyter
utan att onödiga kostnader förorsakas statsverket, att skäligt vederlag
erhålles för av staten tillhandahållna prestationer, att, där myndighet bedriver
upphandling, tillverkning, försäljning eller ekonomisk verksamhet i övrigt,
affärsmässiga grunder tillämpas samt att granskade myndigheters organisation
är den lämpligaste för arbetsuppgifternas utförande.

Specialrevisioner finns f. n. inom försvarets civilförvaltning, arbetsmarknadsstyrelsen,
generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och
domänstyrelsen. Väsentliga skiljaktigheter föreligger mellan de olika specialrevisionerna
med avseende å såväl arbetsuppgifter som arbetssätt. Gemensamt
för samtliga är emellertid, att de för rättelse av iakttagna felaktigheter
äger befogenhet att framställa revisionsanmärkningar samt att vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet kan ålägga redogöraren ersättningsskyldighet.

Slutligen må nämnas — bortsett från de speciella kontrollorgan som riksdagen
äger — de överrevisorer som Kungl. Maj :t förordnar för särskilda förvaltningsområden.
Särskilda överrevisorer förekommer sålunda för statens
järnvägars, väg- och vattenbyggnadsverkets och statens vattenfallsverks
ämbetsområden.

3. Statskontorets remissverksamhet

Av den lämnade redogörelsen torde ha framgått, att organisationsnämndens
verksamhet huvudsakligen är inriktad på organisationstekniska undersökningar
inom statsförvaltningen, under det att riksräkenskapsverket och
statens sakrevision väsentligen ägnar uppmärksamhet åt den rcdovisningstekniska
och den ekonomiskt betonade verksamheten inom statsförvaltningen.
Statens sakrevision intar emellertid en mellanställning såtillvida att

Knngl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

den vid sin granskning även kommer in på organisatoriska spörsmål och rationaliseringsfrågor
i övrigt.

En i viss mån olikartad uppgift på det organisatoriska och ekonomiska
området har statskontoret att fylla i sin egenskap av ett allmänt utredningsoch
remissorgan, främst i frågor rörande statshushållningen. Även statskontoret
skall visserligen ägna sin uppmärksamhet åt att gällande författningar
iakttas och att vid ärendenas behandling tillbörlig hänsyn tas till tidigare
ställningstaganden och allmän förvaltningspraxis. Såsom remissorgan blir
emellertid detta ämbetsverk även i tillfälle att redan på ett förberedande stadium
pröva lämpligheten av föreslagna förvaltningsföreskrifter och ifrågasatta
ändringar av förvaltningsorganens arbetsuppgifter.

Enligt sin instruktion har statskontoret utöver remissärendena anförtrotts
dels vissa finansförvaltande och finanskontrollerande uppgifter såsom lånerörelse,
fondförvaltning, anordningsärenden och checkräkningskontroll, dels
bestyret med prövning av frågor om pension, dels ock arbetsuppgifter som
central instans på det tryckeritekniska området, upprättande av statsliggare
m. m. : fj

Statskontorets styrelse utgöres av en generaldirektör och chef samt såsom
ledamöter fem statskommissarier. Statskommissarierna förestår var sin
byrå, nämligen första utgiftsbyrån, andra utgiftsbyrån, kassabyrån, fondbyrån
och pensionsbyrån. I anslutning till fondbyrån finns en ombudsmannaexpedition,
som förestås av en byrådirektör och ombudsman, samt en
räntekammare. Statskontorets personal uppgår till sammanlagt 106 befattningshavare.

Statskontorets nuvarande organisation belyses av en organisationstablå,
här intagen som bilaga 3.

På utgiftsbyråerna och kassabyrån ligger tyngdpunkten av arbetsuppgifterna
i fråga om remissverksamheten. På första utgiftsbyrån handlägges remisser
från sex departement och på andra utgiftsbyrån remisser från fem
departement samt ärenden rörande oförutsedda utgifter. Till kassabyrån
hänföres bl. a. huvuddelen av remisserna av kommittébetänkanden och departementspromemorior.
På kassabyrån ankommer vidare att upprätta statsliggaren
och handhava checkräkningskontrollen. Under kassabyrån lyder
slutligen såsom en särskild avdelning tryckeriexpeditionen.

Fondbyrån svarar för statskontorets räkenskaper, meddelar och expedierar
utanordningsbeslut samt handlägger ärenden rörande räkenskapsfrågor,
fondlörvaltning och lånerörelse av olika slag. Byrån svarar vidare för ämbetsverkets
kassavalv och handlägger ärenden om skyldighet att utgiva stämpelavgift
m. m.

Pensionsbyrån slutligen handlägger ärenden angående pension för civila
och militära befattningshavare och pensioner för efterlevande till sådana befattningshavare.

Kungl. Maj.is proposition nr i26 år 1060

III. Rationalisermgsutredningens allmänna överväganden jämte yttranden

1. Det centrala rationaliseringsorganet

Utredningen

Rationaliseringsulredningen anser det uppenbart, att det bör finnas ett
statligt organ med uppgift att centralt leda och övervaka rationaliseringsarbetet
inom statsförvaltningen. Detta innebär likväl inte, att detta organ
självt direkt skall utföra alla rationaliseringsundersökningar eller att all
sakkunskap inom rationaliseringsområdet bör samlas där. Speciella rationaliseringsenheter
bör liksom f. n. finnas inom myndigheter, vars verksamhet
är av huvudsaklig teknisk art eller eljest inrymmer omfattande och
för verket speciella problem, som påkallar en fortlöpande översyn och nödvändiggör
full arbetsinsats av ett flertal rationaliseringsexperter. För dessa
myndigheters vidkommande, främst affärsverken och de centrala militära
förvaltningarna, bör det centrala rationaliseringsorganets roll begränsas till
huvudsakligen vissa samordnande funktioner.

I princip bör förvaltningsorganen själva bedriva den dagliga och fortlöpande
rationaliseringen inom sina respektive arhetsområden. Med hänsyn
härtill kan det vara motiverat att såsom en utbyggnad av organisationsföredragandeinstitutionen
inrätta särskilda rationaliseringsenhcter även hos
verk av något mindre storlek. Frågan härom torde få bedömas i varje särskilt
fall, men normalt bör dessa enheter inte dimensioneras efter vad som kan
vara behövligt för att lösa större uppgifter av engångsnatur.

Det centrala rationaliseringsorganets arbetsområde bör enligt utredningen
inte omfatta de statliga bolagen. Dessa har nämligen i sin ekonomiska
resultatredovisning en sporre att ständigt hålla sin uppmärksamhet riktad
på möjligheterna att effektivisera verksamheten. Beträffande icke-statliga
institutioner, som uppbär statsbidrag, bör hinder i och för sig inte föreligga
mot att organet biträder vid en rationaliseringsundersökning, om det i det
särskilda fallet befinnes möjligt. Organet bör emellertid inte dimensioneras
för en sådan verksamhet. De förhållanden som råder inom försvarsväsendet
är enligt utredningen inte så särpräglade, att några fördelar skulle
vara att vinna genom att inrätta ett speciellt centralt rationaliseringsorgan
inom försvaret. Liksom hittills bör det centrala rationaliseringsorganets arbetsområde
därför omfatta jämväl försvaret. Detta gäller även beträffande
den övervakande verksamheten i fråga om kontorsrationaliseringen inom
försvarets regionala och lokala enheter.

Vad angår rationaliseringsorganets arbetsuppgifter och arbetsmetoder
anser rationaliseringsutredningen det inte lämpligt att fastlägga dessa genom
bestämda direktiv. Utredningen betonar vikten av att resurserna sättes
in på sådana uppgifter som relativt sett synes erbjuda de största möjligheterna
till rationaliseringsvinster. Detta förutsätter, att arbetet bedrives
efter en omsorgsfullt uppgjord plan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

En viktig arbetsuppgift för det centrala rationaliseringsorganet bör enligt
utredningen vara att undersöka möjligheterna att förenkla och förbilliga
statsverksamheten genom en sammanslagning av olika organ eller genom
en omfördelning av arbetsuppgifter som nu ankommer på olika organ.
Vertikala totalundersökningar bör därvid sättas in på områden, där det på
grundval av verkställda preliminära överväganden eller eljest finns anledning
att genomföra en dylik. Som en annan väsentlig uppgift för rationaliseringsorganet
nämner utredningen horisontella undersökningar för områden
och rutiner som är gemensamma för statsförvaltningen. I centralorganets
uppgifter bör vidare ingå skriftlig och muntlig upplysningsverksamhet
i rationaliseringsfrågor.

Även om utredningen ansett sig böra framhålla den principiella skillnaden
mellan rationaliseringsverksamhet i egentlig bemärkelse och den verksamhet
som syftar till att framställa förslag till begränsning eller återhållsamhet
i statshushållningen, måste också ett rationaliseringsorgan ha befogenhet
att pröva, om nyttan av vissa arbetsuppgifter står i rimlig proportion
till kostnaderna för desamma. Organet bör därför exempelvis vara befogat
att ta initiativ till författningsändringar för att undanröja hinder för
en rationellare förvaltningsprocedur. Sålunda kan stundom skäl föreligga
för att undersöka möjligheterna att förenkla gällande regler för statens bidragsverksamhet.
Inte minst med hänsyn till den snabba samhällsutvecklingen
kan det finnas skäl för rationaliseringsorganet att även undersöka
i vilken mån vissa nuvarande arbetsuppgifter hos myndigheterna kan avvecklas.
Å andra sidan betonar utredningen, att effektiviseringen inte får
drivas så långt, att den kommer i konflikt med det grundläggande rättssäkerhetskravet.
Likaså får beaktas, att kostnadsminskningar hos en myndighet
inte motverkas av fördyringar och merarbete hos en annan eller
hos allmänheten.

En betydelsefull uppgift för det centrala rationaliseringsorganet bör vara
att tillse, att de tekniska hjälpmedel som nu finnes eller som successivt
kommer fram utnyttjas även inom statsförvaltningen i hela den utsträckning
som är motiverad ur ekonomiska och andra synpunkter. Sålunda torde
exempelvis utvecklingen på elektronikens område inom en nära framtid
komma att vidga möjligheterna till ytterligare rationalisering av kontorsarbetet.
Det centrala rationaliseringsorganet torde i nu berörda hänseenden
kunna biträda myndigheterna med systemuppläggningen för databehandling,
blankettyper och blankettsystem i övrigt, planering och inredning
av kontors- och arkivlokaler m. m.

Genom det centrala rationaliseringsorganet bör slutligen bedrivas en
viss utbildningsverksamhet. Utbildning i form av kursverksamhet bör få ett
koncentrerat och konkret innehåll och omfatta såväl det centrala organets
egen personal som personal inom de speciella rationaliseringsenheterna
och myndigheternas organisationsföredragande. Någon egentlig utvidgning
av den kursverksamhet som hitintills bedrivits inom organisationsnämnden
bör dock enligt utredningens mening ej ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Den långa tid som åtgått för vissa av organisationsnämndens undersökningar
påtalas av utredningen. I viss mån beror tidsutdräkten på den onormalt
stora personalavgången hos nämnden. Löne- och anställningsvillkoren
i rationaliseringsorganet bör därför förbättras. Förenkling och större
snabbhet torde även kunna vinnas genom att anlita personal, som redan
är förtrogen med undersökningsområdet, för det förberedande arbetet. Utredningen
framhåller vidare, att man bör begränsa undersökningarna till
de områden där väsentliga förbättringar och besparingar kan ernås och således
avstå från att fullfölja arbetet på avsnitt, där vinsterna skulle stå i
sämre proportion till arbetsinsatsen.

Den bästa garantin för att befogade rationaliseringsåtgärder verkligen
genomföres, erhålles, menar utredningen, om undersökningarna utföres i
så intim kontakt med de berörda organen, att man från deras sida är beredd
att acceptera det resultat centralorganet kommer till. Därigenom förenklas
både redovisningen av rationaliseringsförslagen och dessas fortsatta
handläggning. Skulle trots allt delade meningar uppkomma mellan rationaliseringsorganet
och vederbörande verk ankommer det enligt utredningens
mening på rationaliseringsorganet att bedöma om frågan är av sådan
betydelse att den bör underställas Kungl. Maj:t. I de fall undersökningsuppdraget
givits av Kungl. Maj :t bör förslaget i sin helhet redovisas direkt
hos Kungl. Maj :t. I fråga om formerna för beredningen av rationaliseringsfrågorna
inom Kungl. Maj:ts kansli förordas inte någon ändring av
nuvarande förhållanden.

Reservation och särskilda yttranden

Mot majoritetens förslag har en ledamot1 av rationaliseringsutredningen
reserverat sig. Vidare har fem av utredningens experter avgivit särskilda
yttranden. I det följande torde få redovisas reservantens principiella överväganden
beträffande såväl den egentliga rationaliseringsverksamheten som
den allmänna remissverksamheten.

Reservanten delar i huvudsak utredningsmajoritetens uppfattning om behovet
av ett centralt rationaliseringsorgan och dettas verksamhetsområde
och arbetsuppgifter. Väsentligt är enligt reservantens mening, att organet
har en god överblick över statsförvaltningen, så att rationaliseringsverksamheten
i första hand kan koncentreras på betydelsefulla, principiella frågeställningar
och uppgifter som erbjuder de största möjligheterna till rationaliseringsvinster.
Utan en sådan överblick blir rationaliseringsarbetet lätt
en planlös reaktion på från olika håll väckta förslag. Det är därför angeläget,
att organet äger tillgång till förvaltningsmässigt utbildad personal.

Ur rationaliseringssynpunkt är det självfallet även av största vikt, att
alla de organisations- och planläggningsfrågor som framlägges såsom förslag
i betänkanden eller väckes av olika myndigheter på ett så tidigt stadium som
möjligt och före förslagens genomförande underkastas en ingående granskning
av ett sakkunnigt remissorgan, som skall ha att bedöma om och hur

1 Löfqvist.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

de nydaningar som föreslås skall kunna infogas i eller anknytas till den befintliga
förvaltningsapparaten.

Enligt reservantens mening föreligger ett mycket stort behov av en på
rationaliseringssträvandena i betydelsefulla frågor inriktad remissverksamhet.
Reservanten anser vidare, att denna verksamhet är beroende av och i
mycket griper in i det egentliga rationaliseringsarbetet, sådant som det enligt
utredningens förslag i fortsättningen bör bedrivas. Den lämpligaste organisationen
av rationaliseringsverksamheten synes därför vara, alt det tillskapas
ett organ, vars dominerande arbetsuppgift bör bli att jämte en enbart
på rationaliseringssträvandena inriktad remissverksamhet bedriva
rationalisering i egentlig bemärkelse i huvudsaklig överensstämmelse med
de riktlinjer som utredningen uppdragit.

Den av reservanten sålunda förordade koncentrationen av den centrala
remissverksamheten på ärenden med anknytning till rationaliserings- och
övriga organisationsfrågor torde enligt hans åsikt kunna vinnas genom ett
avskiljande från statskontoret av de s. k. expeditionschefsremisserna. Till
skillnad mot utredningsmajoriteten bedömer reservanten värdet av dessa remisser
såsom mera ringa. En del av expeditionschefsremisserna torde sålunda
kunna helt avvaras, bl. a. genom den utveckling av Kungl. Maj :ts kansli
som ägt rum under senare år, medan andra ärendegrupper med fördel skulle
kunna överföras på andra bestående myndigheter såsom statens lönenämnd
och riksräkenskapsverket.

Två av utredningens experter1 ansluter sig i särskilda yttranden till reservantens
förslag angående den centrala remissverksamhetens bedrivande.
Ytterligare två av experterna2 förordar, att arbetsuppgifterna för remissorganet
i huvudsak skall bibehållas oförändrade.

Yttranden

Behovet av ett centralt rationaliseringsorgan vitsordas genomgående
av remissinstanserna.

Även i fråga om arbetsområdet tillstyrkes förslaget i allmänhet.
Statens organisationsnamnet finner det föreslagna området något större än
nämndens nuvarande, eftersom det skulle omfatta även försvarets högre
staber. Nämnden föreställer sig även, att det finns skäl att räkna med ett i
förhållande till vad utredningen tänkt sig större engagemang på det kommunala
och eljest statsbidragsberättigade området.

Gränsdragningen mellan det centrala organet och de interna rationaliseringsenheter
som finns hos vissa verk har berörts i flera yttranden. Sålunda
framhåller flygförvaltningen, att det inom ett så utpräglat militärt-tekniskt
verk som detta i första hand bör få ankomma på verket självt att ombesörja
rationaliseringsundersökningar. Liknande synpunkter anlägges av
försvarets förvaltningsdirektion, som anser, att den icke-administrativa rationaliseringsverksamheten
inom försvaret berör så skilda verksamhetsområden
och olikartade problem, att det kan ifrågasättas, om det är möjligt att

1 Dahlberg och Insulander.

• Jerdenius och Lindbergson.

Kungl. Maj:Is proposition nr 126 år 1960

sammanföra dem till ett organ. Flera affärsverksstyrelser, närmast telestyrelsen
och vattenfallsstyrelsen betonar, att det centrala rationaliseringsorganets
verksamhet inte får innebära något intrång i verkens eget rationaliseringsarbete.
Åtskilliga myndigheter, däribland riksräkenskapsverket,
framhåller också vikten av att organet har ett gott samarbete med myndigheterna.

Även i fråga om arbetsuppgifterna har flertalet myndigheter
tillstyrkt utredningens förslag. Länsstyrelsen i Östergötlands län betonar
särskilt, att arbetsuppgifternas relation till de nedlagda kostnaderna bör
agnas nödig uppmärksamhet.

Försvarets civilförvaltning anser i likhet med reservanten, att, om ett
centralt rationaliseringsorgan skall fungera så effektivt som möjligt, bör
alla betydelsefulla problem av organisatorisk art handläggas där, således
även remisser i organisatoriska frågor. Liknande synpunkter anföres mer
eller mindre uttryckligt av generalpoststyrelsen, riksräkenskapsverket, statens
sakrevision, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Älvsborgs och
Jämtlands län, och Statstjänstemännens riksförbund samt en reservant inom
statskontoret.

Statskontoret framhåller, att kontorsrationaliseringen inte bör ha en alltför
framträdande plats bland rationaliseringsorganets uppgifter. Länsstyrelsen
i Stockholms län, som ställer sig kritisk till organisationsnämndens hittillsvarande
arbete, understryker, att rationaliseringsarbetet måste ha en
materiell sida och inte endast innebära rutinomläggningar o. d.

Statens organisationsnämnd anser, att utredningen i viss mån överbetonat
rationaliseringsvinsterna genom sammanslagning av myndigheter. En partiell
sammanslagning kan ofta vara ett fördelaktigare alternativ. Liknande synpunkter
anlägges av Tjänstemännens centralorganisation. Lantbruksstyrelsen,
som i stort sett ställer sig kritisk mot organisationsnämndens hittillsvarande
arbete, framhåller, att det centrala rationaliseringsorganet bör fungera
som en depå, från vilken experter kunde detacheras till myndigheterna.

Kursverksamheten har berörts bl. a. av marinförvaltningen, som i motsats
till utredningen anser, att rationaliseringsorganet i större utsträckning
än organisationsnämnden hittills gjort bör engagera sig i fortlöpande utbildning
av rationaliseringsmän på det administrativa området. Även försvarets
förvaltningsdirektion betonar kursverksamhetens betydelse. Behovet
av en välfungerande rådgivnings- och upplysningsverksamhet understrykes
särskilt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran
vad utredningen förordat beträffande rationaliseringsorganets arbetsmetoder.
Statens organisationsnämnd betonar därvid vikten av att organisationsundersökningarna
göres snabbare, men påpekar, att förbisedda detaljer
kan vara till mycket hinder. Nämnden framhåller också, att nulägesbcskrivningar
är betydelsefulla vid övergång till maskinell databehandling.

Något kritisk ställer sig Statst jänstemännens riksförbund, som anser, att
arbetsmetoderna för både den centrala och dccentrala rationaliseringsverk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

samheten kommit i bakgrunden i utredningsförslaget. Förslagsverksamheten
är sålunda inte berörd i betänkandet. Förbundet anser, att kontakt bör
tagas på ett tidigt stadium med de anställda i ett verk, som skall bli föremål
för organisationsundersökning. Som ett ytterligare uppslag till arbetsmetod
för rationaliseringsorganet föreslås snabbundersökningar genom
rörliga patruller. Även Tjänstemännens centralorganisation betonar personalkontaktens
betydelse. Vikten av att samarbeta med verkens egna befattningshavare
understryker även länsstyrelsen i Stockholms län, som finner,
att de viktigaste rationaliseringsresultaten ernås genom insatser av allmän
administrativ sakkunskap. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län har ägnat metodfrågan
särskild uppmärksamhet och frågar sig om inte nya vägar borde
prövas.

2. Den centralt bedrivna revisionsverksamheten

Utredningen

Utredningen framhåller, att den hittillsvarande verksamheten inom de
statliga revisionsorganen, främst gäller detta riksräkenskapsverket, i övervägande
grad varit av kameral karaktär, även om en viss omställning på senare
tid skett mot sakrevisionella uppgifter. Den kamerala inriktningen av
revisionsverksamheten medför enligt utredningens uppfattning påtagliga olägenheter.
Detta gäller inte bara det direkta utbytet av revisionsverksamheten
utan även och framför allt den ogynnsama inverkan som en på dylikt
sätt bedriven revisionsverksamhet kan få på strävandena att höja effektiviteten
inom statsförvaltningen. Det kan inte undvikas, menar utredningen,
att en kontroll, som med bortseende från de sakliga motiven för vidtagna
förvaltningsåtgärder framför allt går ut på att kontrollera om åtgärderna i
formellt avseende är riktiga, kan få till effekt, alt de medelsförvaltande
myndigheterna blir benägna att i tveksamma fall handla på det sätt som
medför den minsta risken för anmärkning från revisionsorganets sida. Att
en sådan inställning inte kan verka befrämjande på effektiviteten inom
statsförvaltningen ligger i öppen dag. Det är vidare naturligt, att man inom
vederbörande förvaltningsorgan lätt kan komma att ägna oproportionellt
mycket tid och krafter åt de områden av medelsförvaltningen som kan
väntas bli särskilt uppmärksammade av den centrala kamerala revisionen.
Den nuvarande anmärkningsprocessen fyller inte heller kravet på att revisionen
bör verkställas och leda till resultat så snabbt som möjligt. Om felaktigheter
upptages till anmärkning först några år efter det att de begåtts,
kan möjligheten till beriktigande ofta bli mer eller mindre illusorisk. På en
del områden, såsom i fråga om resekostnadsersättningar, avlöningsförmåner
och skattedebiteringar, revideras enligt utredningens uppfattning även stundom
med en noggrannhet, som inte står i rimligt förhållande till betydelsen
av de felaktigheter som kan tänkas föreligga och de i regel obetydliga penningbelopp
som verksamheten kan beräknas komma att återföra till stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

kassan. Även i andra fall, som i och för sig kan anses vara mera bagatellartade
och där sakläget på grund av komplicerade eller svårtolkade föreskrifter
kan vara oklart, synes man stundom lägga ned mer arbete än som
är rimligt med hänsyn till frågans sakliga betydelse.

Utredningen anser sig likväl inte böra förneka, att den kamerala revisionen
ändamålsenligt bedriven har sin stora betydelse, bl. a. som korrektiv
mot oegentligheter. Men revisionen, sedd som helhet, bör begränsas och i
högre grad än vad nu är fallet inriktas på sakrevisionella uppgifter. Den
kamerala kontrollen bör läggas om mot en ökad stickprovsmässig granskning
och systematiska undersökningar över större och väsentliga områden
av räkenskapsmaterialet.

Någon uttrycklig föreskrift om att riksräkenskapsverkets granskning må
utföras stickprovsmässigt finns inte. Likväl sker granskningen redan f. n. i
\iss utsträckning i sådan form. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter
skulle förgranskningen vid ett av revisionskontoren uppgå till genomsnittligt
40 procent av full granskning. Svaret på frågan hur omfattande revisionsgranskningen
verkligen behöver vara beror på många faktorer, ytterst
på hur omfattande den interna kontrollen är hos myndigheten som skall
revideras. Det system för kassaförvaltningen med utförliga föreskrifter och
avstämning via månatliga rapporter, inventeringsförrättningar m. in. som
förekommer inom den svenska statsförvaltningen torde ge vissa garantier
för medelsdispositionerna. För sin del bedömer utredningen det möjligt att
sätta granskningsprocenten vid förgranskningen vid 15—20 procent vid redovisningsenheter
med god intern kontroll och vid 30 procent eller lägre vid
övriga enheter. Omfattningen av eftergranskningen anser utredningen böra
i stort sett kunna begränsas till 15—20 procent eller lägre.

Utredningen betonar, att en förutsättning för att en kameral revision av
den förordade omfattningen skall bli effektiv är, att revisionen planlägges
systematiskt. Det stickprovsmässiga urvalet måste genomföras med beaktande
av flera omständigheter. Bl. a. spelar härvidlag omfattningen och uppläggningen
av den interna kontrollen hos den granskade myndigheten in.

Även i övrigt bör en omläggning ske av revisionsarbetets organisation. En
större uppmärksamhet bör ägnas fel av principiell natur. Det centrala revisionsorganet
bör ägna ökat intresse åt att utröna, om den interna kontrollen
bos myndigheterna är effektivt upplagd och riktigt tillämpad. Detta blir
av särskild vikt efter hand som ny teknik med bl. a. databehandlingsmaskiner
vinner insteg inom den statliga medelsförvaltningen. I fråga om eftergranskningen
torde den nuvarande metoden att dela upp räkenskapsmaterialet
i arbetslotter, där varje revisor har att ensam ta initiativ till de undersökningar
han kan finna påkallade, inte längre böra förekomma. Revisionsarbetet
bör i stället organiseras så att det först under ledning av revisionsbyråcheferna
verkställes en förberedande analys av räkenskapsmaterialet.
På grundval av denna bör därefter upprättas specificerade granskningsplaner,
i vilka anges de väsentliga granskningsområdena. Dessa planer,
som lämpligen kan gälla en tid av 3—6 månader, bör utgöra ett led i en på

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

lång sikt upplagd plan, som skall syfta till en genomgång inom ett antal år
av alla väsentligare och ekonomiskt betydelsefulla områden hos de medelslorvaltande
myndigheterna.

Då huvuduppgiften för den kamerala revisionen liksom för den sakrevisionella
verksamheten bör vara att för framtiden förebygga felaktigheter,
torde det omständliga anmärkningsförfarandet komma att i praktiken väsentligt
begränsas. I stället bör inventeringsförrättningarna intensifieras och
en ökad aktiv upplysningsverksamhet bedrivas.

Som framgått av det föregående anser utredningen, att den sakrevisionella
verksamheten blivit alltmer betydelsefull. Ur ekonomisk synpunkt
torde även värdet av den sakrevisionella verksamheten betydligt överstiga
värdet av den kamerala revisionen.

Utredningen förordar inte någon förändring av de relativt fria arbetsformer
i vilka sakrevisionen f. n. bedrives. I än högre grad än beträffande den
kamerala revisionen gäller om den sakrevisionella verksamheten, att denna
inte kan dimensioneras för en kontinuerlig granskning av samtliga vidtagna
förvaltningsåtgärder. Även om sakrevisionen inte bör vara bunden
till förvaltningsmyndigheternas räkenskapsmaterial, föreställer sig ulredningen,
att uetta kan ge värdefulla uppslag för den sakrevisionella granskningen.

I fråga om arbetsuppgifter och arbetsmetoder för den centrala revisionsverksamheten
delar reservanten i allt väsentligt utredningsmajoritetens förslag.

Yttranden

I fråga om revisionsverksamhetens lämpliga bedrivande går remissinstansernas
åsikter starkt isär.

Utredningens synpunkter angående värdet av den kamerala
revisionen och lämpligheten att begränsa densamma till förmån för
den sakrevisionella verksamheten delas i allt väsentligt eller lämnas utan
erinran av armétygförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse, arbetsmarknadsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen,
statens organisationsnämnd, domänstyrelsen, medicinalstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,
Älvsborgs och Jämtlands län, överrevisorerna vid statens järnvägar och för
väg- och vattenbyggnadsväsendet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Tjänstemännens centralorganisation och Statstjänstemännens
riksförbund.

Vissa remissinstanser hävdar mer eller mindre starkt, att utredningen
undervärderat betydelsen av den kamerala revisionen. Sålunda anser flygförvaltningen,
att den kamerala revisionens betydelse som korrektiv mot
oegentligheter och inte minst som kontroll av författningstillämpningen till

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

tillämparens stöd ej bör underskattas. Ämbetsverket tvekar därför inför en
alltför stark nedskärning av den kamerala revisionen, innan frågorna om
anmärkningsprocessen och redogöraransvaret blivit lösta. Försvarets civilförvaltning
och statens sakrevision anser, att utredningen betänkligt underskattat
betydelsen av kameral revision, överbefälhavaren och försvarets förvaltningsdirektion
konstaterar, att utredningen grundat sitt förslag till
nedskärning av den kamerala revisionen på en generell kritik mot de nuvarande
arbetsformerna. Det är svårt att bedöma utredningens ståndpunkt.
I statsförvaltningen saknas vinstintresset såsom kontrollelement, varför
kontrollen där måste ha en annan karaktär. Vid bedömningen av revisionens
omfattning måste bl. a. beaktas, att de svenska ämbetsverken har mycket
vidsträckta befogenheter. Sedan en lång tid har emellertid inte revisionspersonalen
ökats i takt med den allmänna statliga utgiftsstegringen. En
kontinuerlig nedpressning av kostnaderna för revisionen har alltså förekommit
sedan länge. Det synes därför anmärkningsvärt, att utredningen
på sina motiveringar ansett sig kunna förorda en ytterligare nedskärning
av den kamerala revisionen. De båda remissinstanserna påpekar, att det
blir lättare att bedöma frågorna om den framtida revisionsverksamheten,
sedan spörsmålen om redogöraransvaret m. m. utretts.

Riksräkenskapsverket är starkt kritiskt mot utredningens bedömning av
den kamerala revisionens värde. Ämbetsverket framhåller sålunda, att de
premisser som utredningen grundat sin bedömning på är felaktiga.

Den statliga revisionen avser liksom all revision en fortlöpande granskning
av redovisning och förvaltning på grundval av räkenskaper och andra
handlingar. Vad gäller den statliga revisionsverksamheten måste denna innefatta
kontroll av att räkenskaperna ur bokförings- och siffermässig synpunkt
är riktiga, att inkomster vederbörligen uppbäres och redovisas samt
att utgifterna verkställes i enlighet med statsmakternas beslut. Samtidigt
måste självfallet tillses att nödig sparsamhet och statens bästa iakttages.
De av statsmakterna givna föreskrifterna rörande medelsanvändningen bildar
tillsammans ett mycket omfattande komplex av bestämmelser, och tillsynen
av att dessa bestämmelser efterlevs måste enligt riksräkenskapsverket
anses vara en av den statliga revisionens mest betydelsefulla uppgifter.

Riksräkenskapsverket vänder sig sålunda emot att man uppställer det direkta
utbytet som värdemätare för revisionsverksamheten och anser detta
vara en alltför ensidig synpunkt för att kunna godtas. Utan vidare kan
fastslås, framhålles fortsättningsvis, att syftet med all revision ytterst är
att utgöra en garanti mot felaktig medelsanvändning och direkta oegentligheter.
Beträffande revisionen inom det privata näringslivet torde det i
allmänhet inte förekomma, att ett direkt utbyte av revisionen redovisas,
men ingen förnekar väl därför revisionens betydelse.

Ämbetsverket erinrar om alt det sedan lång tid och i växande omfattning
även är inriktat på att bistå myndigheter och redogörare med råd och anvisningar
i tolknings- och redovisningsfrågor m. m. Riksräkenskapsverket

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1060

har ansett det vara sill uppgift att förebygga felaktigheter och har vid revisionen
mer och mer övergått från att framställa egentliga revisionsanmärkningar
till att göra påpekanden för framtida iakttagande. Vidare hävdar
riksräkenskapsverket, att det saknas grund för utredningens påstående, att
den nuvarande kontrollen sker med bortseende från de sakliga motiven för
vidtagna förvaltningsåtgärder. Även Sveriges akademikers centralorganisation
är kritiskt inställd till utredningens synpunkter på den kamerala revisionsverksamheten.

Att den kamerala granskningen bör ske stickprov svis accepteras
i och för sig genomgående av remissinstanserna. Försvarets fabriksstyrelse
påpekar därvid, att stickprovskontrollen bör ske med tillämpning av moderna
statistiska metoder. Statens organisationsnämnd förmenar, att så starkt
tidsbunden planmässighet för den kamerala revisionens del som utredningen
tänkt sig knappast kan förenas med stickprovsgranskning. Sveriges akademikers
centralorganisation finner det stötande med återbetalningsskyldighet
på grundval av en godtycklig stickprovskontroll.

Riksräkenskapsverket och Sveriges akademikers centralorganisation hävdar,
att utredningens bedömning av den nuvarande granskning sprocenten
är helt felaktig. Riksräkenskapsverket anför bl. a.

1956 års rationaliseringsutredning säger sig ha av riksräkenskapsverket
inhämtat, att riksräkenskapsverkets stickprovsgranskning nu genomsnittligt
omfattar 40 procent av full granskning. Till belysande av denna uppgift,
som dock icke lämnats av riksräkenskapsverket, presenterar utredningen en
plan avseende förgranskningen inom ett av riksräkenskapsverkets sex revisionskontor
och omfattande ett års räkenskaper. Ett sådant material medger
givetvis icke några generella slutsatser, i synnerhet som det icke bygger
på den faktiska granskningens omfattning utan, såvitt riksräkenskapsverket
kan förstå, torde baseras på den målsättning för granskningens omfattning
som verket uppställt i anslutning till 1947 års sakkunnigas förslag i
ämnet. Riksräkenskapsverket har verkställt utredning angående den faktiska
omfattningen av stickprovsgranskningen under de senaste fyra budgetåren.
Av denna utredning framgår att den stickprovsvis utövade förgranskningen
under den angivna tidsperioden kan beräknas ha omfattat på
första kontoret 15—20 procent, på andra kontoret ca 30 procent, på tredje
kontoret 26—37 procent och på fjärde kontoret 8—12 procent av full granskning.
Den å femte och sjätte revisionskontoren förekommande granskningen
av uppbörds- och bötesräkenskaper m. m. bedrives icke i form av en
särskild förgranskning och en särskild eftergranskning. Räkenskaperna bliva
i ett sammanhang stickprovsvis granskade ur olika synpunkter alltefter
materialets växlande beskaffenhet. Reträffande variationerna mellan kontoren
må framhållas, att räkenskapsmaterialet å första och fjärde kontoren
domineras av stora myndigheters räkenskaper, medan andra och tredje kontoren
omfatta ett stort antal små myndigheter. Beträffande eftergranskningen
är det med hänsyn till förekomsten av systematisk granskning svårare
att beräkna stickprovsgranskningens omfattning i procent av full
granskning, men den har för ett kontor beräknats till 19, 16, 13 resp. 13
procent under de senast tilländalupna fyra budgetåren och för ett annat
till 25, 25, 25 resp. 14 procent av full granskning. Förklaringen till den påfallande
låga siffran för det senast förflutna budgetåret beträffande det senare
kontoret är att tre revisorer fått anlitas under en stor del av budgetåret

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

för utredningsarbete i anledning av inträffade oegentligheter inom utrikesförvaltningen.
Att räkenskapsgranskningen över huvud fått så starkt begränsas
till sin omfattning sammanhänger med att räkenskapsmaterialet
till följd av statsförvaltningens ansvällning vuxit i omfattning, att den rådgivande
verksamheten till följd av myndigheternas stegrade intresse härför
påtagligt ökat, samt att tillgången på kvalificerad arbetskraft för rekrytering
varit otillräcklig under de senare budgetåren.

För sin del anser riksräkenskapsverket, att den nedskärning av granskningen
som framtvingats inom verket på grund av olika omständigheter fått
ske i avsevärt större utsträckning än vad verket anser vara ur revisionssynpunkt
tillrådligt.

Rationaliseringsutredningens uttalanden i fråga om revisionsverksamhetens
uppgifter i förebyggande syfte liksom dess inriktning på
aktiv upplysning och rådgivning har inte rönt någon gensaga.

Vad utredningen anfört beträffande värdet av den sakrevisionella
verksamheten samt dess uppgifter och arbetsmetoder har i övervägande
flertalet av remissyttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Vissa kritiska synpunkter anföres dock av försvarets förvaltningsdirektion.
Direktionen, som finner, att sakrevisionens arbetsmetoder avviker avsevärt
från den kamerala revisionens, anser, att möjligheterna att bedriva en positiv,
kostnadsbesparande sakrevision, uppbyggd på statistiska, närmast maskinellt
databehandlade undersökningar borde ha analyserats. Samordningen
av den kamerala revisionens och sakrevisionens arbetsmetoder är inte
klarlagd. Förvaltningsdirektionen finner i utredningen endast en vag antydning
om att riksdagens revisorer sysslar med sakrevision. Riksräkenskapsverket
framhåller, att sakrevisionens användning av räkenskapsmaterialet
är obetydlig, t. o. m. mindre än man räknade med då statens sakrevision
inrättades. Liknande synpunkter anföres av statens sakrevision,
som uttalar, att det finns två former av sakrevision. Ämbetsverket anför
bl. a.

Det förefaller emellertid som om utredningen i begreppet sakrevision skulle
inlägga en helt annan innebörd än vad den verksamhet har, som statens
sakrevision alltifrån sin tillkomst bedrivit och alltjämt bedriver. Här må
erinras om att riksräkenskapsverket enligt sin instruktion har att granska
ändamålsenligheten av vidtagna åtgärder. En dylik till räkenskapsmaterialet
knuten saklig bedömning i samband med den kamerala revisionen bör
enligt sakens natur utföras av kamerala granskningsorgan och den kommer
icke i konflikt med statens sakrevisions verksamhet.

I detta sammanhang vill sakrevisionen erinra om utredningens uttalande
(s. 97) att det räkenskapsmaterial, som blir föremål för kameral revision,
torde kunna giva värdefulla uppslag för det sakrevisionella arbetet. Detta
omdöme gäller givetvis för den form av sakrevision, som nyss berörts. Vad
däremot angår den verksamhet, som bedrives av statens sakrevision, har
erfarenheten givit vid handen, att det kamerala räkenskapsmaterialet är av
underordnad betydelse. En annan sak är att en partiell genomgång av räkenskaperna
kan giva ett värdefullt utredningsmaterial i samband med pågående
undersökningar inom vissa områden. Ett sådant område är t. ex.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

reseplaneringen. För en fullständig utredning måste emellertid, såsom ett
typfall av sakrevisionens verksamhet ådagalägger, även andra källor än
räkenskaperna anlitas och undersökningen vidgas till att avse ändamålsenligheten
av företagna tjänsteresor med hänsyn till angivna uppgifter. Det
kan då visa sig att på grund av otillfredsställande registrering hos vederbörande
myndighet sakligt sett omotiverade resor företagits. Vad angår
upphandlingsgranskningen — vilken form av granskning enligt riksräkenskapsverkets
berättelser till statsrevisorerna utövats av verket under senare
år — vill det förefalla mest ändamålsenligt att — på sätt som sker inom
sakrevisionen — större upphandlingar och avtal följas från början och att
felaktigheter beivras omedelbart, sedan upphandlingen skett, varvid exempelvis
uteblivna rabatter kunna erhållas i efterhand. Genom successiv registrering
av avtalen uppnås dessutom den erfarenhetsmässigt betydelsefulla
förmånen, att statsmyndigheterna hos revisionen ha tillgång till aktuella
upplysningar i upphandlingsärenden.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att sakrevisionen hör vara helt
självständig från den tekniska revisionen men att en sammanslagning av
sakrevisionen med riksdagens revision eventuellt kunde ske. Riksdagens revisorer
bör enligt länsstyrelsen inrikta sin revision på en fördjupad granskning
av fundamentala spörsmål.

Statens sakrevision har även berört frågan om sakrevisionens befattning
med organisatoriska frågor. Utredningen utgår ifrån att sakrevisionen inte
bör ha någon närmare anknytning till sådana frågor och uttalar, att oavsett
hur organisationsfrågorna i övrigt löses, bör rationaliseringsverksamheten
i egentlig bemärkelse omhänderhavas av ett enda organ. Häremot invänder
ämbetsverket, att dess verksamhet i avsevärd utsträckning är att hänföra
till rationaliseringsverksamhet, som omöjligen kan fylla sitt syfte om den
förbigår rationaliseringsfrågor.

3. Statskontorets remissverksamhet

Utredningen

Statskontoret har enligt rationaliseringsutredningens uppfattning utfört
ett värdefullt arbete som allmänt centralt remissorgan i frågor rörande statshushållningen.
På grund av den omfattning som förvaltningen numera fått
och den snabbhet med vilken förändringar inom densamma sker, har det,
framhåller utredningen fortsättningsvis, efter hand blivit allt svårare att
för ett enda organ med begränsad personaluppsättning ha önskvärd kännedom
om alla de områden som den statliga förvaltningsapparaten omspänner.
De förslag till förändringar eller utvidgningar av statsverksamheten som
framkommer gäller vidare ofta projekt av sådan storleksordning och beskaffenhet
att det för ett sakligt ställningstagande till desamma fordras såväl
ingående kunskap på det speciella område förslaget gäller som överblick
över det allmänna ekonomiska läget och de sannolika utvecklingstendenserna
inom detta. Utredningen har därför gått in på frågan, vilken inrikt -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 126 år 1960

ning och omfattning remissverksamheten lämpligen bör ha i fortsättningen.
Ställningstagandet till denna fråga är dessutom av betydelse för utformningen
av den centrala ledningen av rationaliseringsverksamheten och därmed
besläktad verksamhet.

Remisserna kan med hänsyn till sin beskaffenhet i stort sett uppdelas i
tre olika grupper, nämligen dels expeditionschefsremisser, dels petitaremisser,
dels ock remisser av förslag av organisatorisk eller allmänt ekonomisk
karaktär, vilka framförts på annat sätt än i verkens anslagsäskanden,
exempelvis genom kominittébetänkanden eller departementspromemorior.

I fråga om expeditionschefsremisserna anser utredningen, att statskontorets
insatser som remissinstans varit och alltjämt är av stort värde. Beträffande
de båda övriga grupperna av remisser är värdet däremot mera tveksamt.
När det gäller petitaremisserna, som i huvudsak avser frågor om personalförstärkningar
och övriga anslagsförstärkningar, torde, enligt utredningens
mening, statskontoret med nuvarande organisation endast ha mycket
begränsade förutsättningar att göra en sådan granskning av förslagen som
kan leda till en ytterligare saklig belysning av desamma. Remisstiden för petitaframställningarna
är vidare så kort, att några mera omfattande undersökningar
hos myndigheterna inte hinnes med. Även beträffande större förslag
av organisatorisk eller liknande art medger den begränsade personalen
och den knappa tid som står till buds för granskningen, i regel inte någon
mera ingående prövning från statskontorets sida. Utredningen framhåller
vidare, att dessa förslag ofta är av sådan beskaffenhet, att det för ett bedömande
fordras synnerligen ingående kännedom om de aktuella frågeställningarna
eller ingående teknisk och organisatorisk sakkunskap av speciellt
slag. Det kan givetvis inte förväntas, att sådan sakkunskap skall finnas representerad
inom statskontoret i alla eller ens huvuddelen av de frågor som
hänskjutes till ämbetsverket för yttrande. De yttranden som avges av statskontoret
i dessa ärenden har därför ibland kommit att begränsas till ett uttalande
om det inte med hänsyn till det statsfinansiella läget lämpligen bör få
anstå med utgiften eller eljest till vissa allmänt hållna uttalanden, vilka inte
är baserade på någon speciell förtrogenhet med de förhållanden som beröres
av förslagen.

Enligt utredningens uppfattning har man i fråga om statskontorets uppgift
som remissorgan att välja mellan två linjer. Enligt den ena bör statskontoret
fullgöra rollen som allmänt centralt remissorgan. Enligt den andra bör
statskontorets remissverksamhet i huvudsak begränsas till de områden där
ämbetsverket på grund av sitt hittillsvarande arbete har speciella förutsättningar
att göra en värdefull insats, nämligen i frågor som är av förvaltningsmässig
eller budgetteknisk karaktär.

Väljer man den första vägen krävs uppenbarligen en väsentlig utvidgning
av statskontorets personal. Bl. a. måste då till verket knytas ett betydande
antal experter på det ekonomiska och organisatoriska området. En lösning
enligt denna linje förefaller emellertid av flera skäl olämplig. Utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

ifrågasätter här, om det är lämpligt eller ens möjligt att på ett enda ämbetsverk
lägga vad som i praktiken skulle bli uppgiften att under Kungl. Maj :t
fungera som en förberedande och rådgivande instans beträffande alla sidor
av den statliga förvaltningen.

Enligt utredningens uppfattning bör statskontorets remissverksamhet i
stället fortsättningsvis avse en granskning av framlagda förslag ur förvaltningsmässiga
eller budgettekniska synpunkter. Statskontorets remissverksamhet
skulle således liksom hittills avse den stora grupp av ärenden som
under beteckningen expeditionschefsremisser omfattar ärenden rörande tilllämpningen
av gällande avlöningsbestämmelser, ärenden rörande statsbidrag,
ärenden av budgetteknisk karaktär, donations- och restitutionsärenden m. m.
Petitaärenden och betänkanden i organisatoriska frågor o. dyl. skulle däremot
remitteras till ämbetsverket i avsevärt mindre omfattning än vad nu
sker och främst i sådana fall, då en granskning av förslagen ur förvaltningsmässiga
eller budgettekniska synpunkter anses påkallad.

Den principiella ståndpunkt som reservanten intagit beträffande den allmänna
remissverksamhetens omfattning och inriktning har redovisats i det
föregående i anslutning till redogörelsen för det centrala rationaliseringsorganet.
Härtill torde få hänvisas.

Yttranden

Utredningens uttalanden angående värdet av statskontorets remissverksamhet
och förslag om en kraftig begränsning av petitaoch
utredningsremisserna tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser. Sålunda finner arbetsmarknadsstyrelsen förslaget välgrundat.
Domänstyrelsen fastslår, att det till statskontoret stundom hänvisas frågor,
som ämbetsverket inte rimligen kan underkasta den allsidiga bedömning
som läget kräver, överståthållarämbetet anser, att begränsningen av remissverksamheten
även bör gälla andra myndigheter än statskontoret.

Åtskilliga remissinstanser ställer dock sig tveksamma eller negativa.
Överbefälhavaren och försvarets förvaltnings direktion gör inget särskilt uttalande,
men finner reservantens synpunkter beaktansvärda. Försvarets civilförvaltning
betonar, att statskontoret efter hand fått alltför ringa direktkontakt
med myndigheterna och delar reservantens ståndpunkt. Detta gör
också i stort sett generalpoststyrelsen, som anser det vara betänkligt med en
alltför kraftigt nedskuren remissverksamhet. Denna bör dock grundas på
fackkunskaper, vilka kan finnas hos rationaliseringsorganet. Även riksräkenskapsverket
och statens sakrevision samt en reservant inom statskontoret
delar reservantens uppfattning. Statens organisationsnämnd finner utredningens
synpunkter beaktansvärda, men anser dock, att de innefattar en viss
underskattning av värdet av ett centralt remissorgan för allmän återhållsamhet
i statshushållningen. Det är också enligt nämnden betydelsefullt, att
ekonomiska konsekvenser på lång sikt av nya förslag blir utredda. Marinförvaltningen
finner ytterligare överväganden vara erforderliga. Länsstyrel -

Kungl. Maj ris proposition nr 126 år 1!)60

sen i Stockholms län förordar ny utredning i den i reservationen föreslagna
riktningen. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att, om inte det förslag
som avgavs av 1949 års rationaliseringsutredning genomföres, en lösning bör
sökas i enlighet med reservationen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner remissverksamheten
vara betydelsefull både i vad avser expeditionschefsremisser
och övriga remisser. Organet bör emellertid ha kapacitet att avlåta
remissvar av god kvalitet. Länsstyrelsen ger för sin del förord åt reservantens
förslag. Statstjänstemännens riksförbund anser det vara viktigt, att remissverksamheten
inte förlorar kontakten med den levande förvaltningen.
Remissverksamheten kan begränsas men är dock värdefull. Förbundet stöder
därför reservantens uppfattning.

En mycket avvisande hållning till utredningsförslaget intager statskontoret.
Ämbetsverket anför bl. a. följande.

Såvitt statskontoret kunnat finna, ha de ärenden, som enligt utredningens
mening icke längre skulle remitteras till ämbetsverket, ej ifrågasatts skola
tillföras annat organ. Det bör härvid beaktas, att statskontoret i sin ämbetsbefattning
av ålder ansett sig ha att fullgöra uppgifter icke blott som ett
rationaliseringsverk i vidsträckt bemärkelse utan jämväl och ej minst som
ett besparingsorgan. Med de funktioner ämbetsverket i fortsättningen ansetts
böra ha, skulle icke något som helst utrymme finnas för en besparingsfrämjande
verksamhet. I ett läge, då allvarliga ansträngningar påkallas för en begränsning
av statsverkets utgifter, är det ägnat att förvåna, att förslag
f ramföres om reducering av just det organ inom statsförvaltningen, som
främst torde ha att företräda besparingssynpunkter.

Enligt statskontorets mening vänta — bortsett från de av politiska överväganden
beroende statsutgifterna och de av särskilt tillkallade besparingsutredningar
redovisade möjligheterna till besparingar å statsbudgeten —
viktiga uppgifter ett besparingsorgan. Med den omfattning, som statsverksamheten
numera fått, och med den betydelse statsutgifterna ha för samhällsekonomin
torde ett dylikt organ vara av utomordentligt värde. För att
rätt kunna fylla sin uppgift erfordras, att besparingsorganet genom granskning
av petitaframställningar och betänkanden m. in. gives tillfälle att fortlöpande
följa budgetarbetet. Då det är av vikt, att besparingsorganet erhåller
en så vid överblick över statsförvaltningen som möjligt bör remissverksamheten
ej ha för liten omfattning. Vid den nu berörda granskningen faller
sig naturligt att tillgodose även rationaliseringssträvandena.

Vad angår petitaremisserna konstaterar utredningen, att statskontoret
med nuvarande organisation har mycket begränsade möjligheter att vid sin
remissbehandling underkasta förslagen sådan granskning, som kan leda till
ytterligare saklig belysning av desamma. Statskontoret vill i anledning härav
uttala, att de olika myndigheternas framställningar självfallet böra givas
eu sådan utformning innehållsmässigt, att någon ytterligare saklig belysning
ej skall vara nödvändig. Dessvärre är så ofta icke fallet vilket nödvändiggör,
att statskontoret tillför remitterade ärenden ytterligare utredningsmaterial.
Statskontoret tror sig kunna utgå från att — om så ej skett
— kompletteringarna regelmässigt måst införskaffas vid den departementala
behandlingen. Statskontoret har dock i vart fall icke fattat som sin
väsentliga uppgift alt bidraga till diskussionen med sådanl material. Däremot
torde ämbetsverket med sina från statsförvaltningen förvärvade erfarenheter,
förenade med besparingssträvanden kunna föra fram andra synpunkter
än dem som fackmyndigheter i regel anlagt och främst ha att an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

lägga. Att statskontoret på detta sätt angriper problemen från delvis andra
utgångspunkter än fackmyndigheten, och därvid söker eftersträva en bedömning
av likartade frågor efter enhetliga grunder torde vara av värde för
de olika departementen och i synnerhet finansdepartementet. Överhuvud
synes utredningen ha haft en överdriven uppfattning om nödvändigheten av
speciella fackkunskaper vid granskningen av de administrativa ärenden, om
vilka här är fråga. Statskontoret skulle i detta sammanhang vilja komplettera
bilden genom att peka på utvecklingen inom de större centrala fackmyndigheterna.
Där har man i senare tid funnit nödvändigt skapa administrativa
avdelningar, som komplement till avdelningar med uteslutande eller
huvudsakligen fackmässigt skolade tjänstemän. På samma sätt borde statskontoret
finna sin plats i statsförvaltningen som ett dess administrativa
organ.

Rationaliseringsutredningen framhåller vidare, att ett ställningstagande i
sak till de anslagsäskanden, vilka ha en större ekonomisk räckvidd, i många
fall egentligen förutsätter en sådan bedömning av förslagens konsekvenser
ur allmänt ekonomiska och konjunkturpolitiska synpunkter, som statskontoret
i sin nuvarande organisation icke är rustat att utföra. Även detta uttalande
ger enligt statskontorets mening uttryck för en felsyn, då det
gäller statskontorets uppgifter som centralt remissorgan. Om ''statskontoret
rätt fattat sin uppgift, har avsikten med remitterandet av olika ärenden
till ämbetsverket icke varit den att få till stånd en sådan bedömning.
Denna bedömning har haft och måste alltid ha sitt centrum i finansdepartementet,
där chefen för departementet i samband med budgetbehandlingen
har att taga ställning till hithörande frågor. Statskontoret kan däremot
i sina remissvar exempelvis påvisa de konsekvenser ett genomförande
av ett visst förslag skulle kunna få för andra förvaltningsområden. Detta ställningstagande
är något helt annat än en konjunkturpolitisk bedömning. Vidare
bör ihågkommas, att myndigheternas anslagsäskanden i realiteten utgöres
av ett antal yrkanden, vart och ett framfört under en särskild punkt,
berörande endast en enda fråga, t. ex. förstärkning av en byrå med ytterligare
en tjänsteman. Ingen torde rimligen kunna göra gällande, att det går
att bedöma det enskilda yrkandet utifrån allmänt ekonomiska och konjunkturpolitiska
synpunkter.

Statens lönenämnd kan inte dela utredningens uttalande att expeditionschetsremisser
i lönefrågor bäst lämpar sig för statskontoret. Lönenämnden
kan inte vara ett mindre lämpligt organ, då löneförfattningarna oftast är
tillkomna som ett förhandlingsresultat. Liknande synpunkter anföres av
Tjänstemännens centralorganisation. IV.

IV. Besparingsutredningens synpunkter på den statliga förvaltningen och
rationaliseringsverksamheten jämte yttranden

Utredningen

Besparingsutredningen framhåller, vilket även 1rationaliseringsutredningen
gjort, att det inte är realistiskt att räkna med att några mera betydande
rationaliseringsvinster skulle kunna göras på kort sikt inom statsverksamheten.
Sedan början av 1940-talet har dock ett systematiskt rationaliserings1
SOU 1959: 22, kap. VI. Ej refererat i det föregående.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

arbete pågått och detta har givit ett gott resultat. Även om den omedelbara
besparingen av flera skäl måste bli av begränsad statsfinansiell betydelse,
bör därför den fortlöpande rationaliseringsverksamheten ägnas all möjlig
uppmärksamhet.

Besparingsutredningen anger företrädesvis två omständigheter beträffande
statsförvaltningens arbetsförhållanden, som enligt utredningen är väsentliga
att hålla i minne vid bedömningen av rationaliseringsinsatsen.
Inom statsförvaltningen saknas det ekonomiska incitament som är en väsentlig
faktor vid affärsmässig verksamhet och vidare är formerna för statsverksamheten
och innehållet i densamma ytterst angivna av regering och
riksdag. Sistnämnda förhållande medför ofta en långt driven detaljreglering
av myndigheternas organisation och arbetsformer. Därtill kommer att
avsteg från givna bestämmelser kan medföra ansvar för tjänstefel och -—
i vissa fall •— även personligt betalningsansvar.

Besparingsutredningen upptager därefter frågan om statsmakterna och rationaliseringen
till behandling och anför därvid vissa synpunkter på utformningen
av författningar m. m.

De bestämmelser som myndigheterna skall tillämpa blir ofta komplicerade
och förfarandet blir tungt. I vissa fall kan detta bero på att vikten främst
lagts vid att nå en hög grad av rättssäkerhet för den enskilde. I andra fall
har man velat eftersträva vissa besparingar t. ex. genom att fastställa en noggrant
graderad skala för en form av ersättningar eller förse huvudregeln
med en serie undantag i stället för att acceptera ett enhetligt belopp eller
en mera generell regel även om detta skulle medföra någon merkostnad
och en mera schabloniserad tillämpning. Självfallet skall de olika författningarna
utformas främst med hänsyn till att de skall leda till den åsyftade
effekten, varför kravet på enkelhet i handläggningen framstår som sekundärt.
Utredningen framhåller emellertid, att varje komplicering av förfarandet
fördyrar detta och att det därför är nödvändigt att alltid väga de
med ett mera invecklat förfarande förenade fördelarna mot det därav åtföljande
merarbetet och att •— om det senare tenderar att bli av nämnvärd
omfattning •— pröva andra lösningar.

Utredningen behandlar härefter delegeringsspörsmålets betydelse ur rationaliseringssynpunkt
och framhåller härutinnan, att den för ett visst ärende
erforderliga arbetsinsatsen i flertalet fall torde grovt taget vara lika stor
i varje instans vare sig denna bar att yttra sig eller fatta beslut i ärendet.
Stundom torde t. o. m. arbetet öka när vederbörande endast har att yttra
sig och nödgas mer eller mindre omständligt redovisa sin utredning och sin
därpå grundade uppfattning till nästa instans. En delegering medför sålunda
ofta en dubbel effekt i form av minskat arbete för båda de berörda instanserna.
Därjämte blir i allmänhet ärendet avgjort snabbare.

Vid en prövning av delegeringsmöjligheterna för en ärendegrupp framkommer
stundom, understryker utredningen, eu av sakskäl inte motiverad
tveksamhet, som kan hänföras till sådana faktorer som underskattning

Kung}. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

av lägre instansers omdöme och förmåga, överdrivna farhågor för oenhetlighet
i praxis, traditionella hänsyn och slentrian. För att undgå att arbetsbördan
utan tvingande skäl ökas måste särskild vikt läggas vid att delegeringsfrågan
får en omsorgsfull och realistisk prövning varje gång den blir
aktuell i författningssammanhang. Väsentliga framsteg har gjorts på senare
år i fråga om delegering av ärenden, som tidigare avgjorts av Kungl.
Maj :t eller central myndighet, men åtskilligt torde enligt utredningen återstå
att göra. Ständig vaksamhet bör därför iakttagas i nu berört hänseende.

Utredningen framhåller också verksstadgans föreskrift om verkschefernas
skyldighet att tillse, att ärenden inte handlägges av överkvalificerad personal.
Frågan i vilken omfattning nämnda föreskrift blivit beaktad kan inte
besvaras utan en mera ingående undersökning vid varje myndighet av i
vilken omfattning möjligheterna till intern delegation utnyttjats. Utredningen
utgår dock från att åtskilligt återstår. Det är nämligen förklarligt,
om myndigheterna visar en viss återhållsamhet med tanke på det hårda ansvar
som även vid en enbart formell felaktighet i handläggningen av ett
ärende kan komma att åvila en tjänsteman. Särskilt påtagliga är de ekonomiska
risker som ligger i det redogöraransvar som kan göras gällande
om en utbetalning skett i strid mot en författning eller av misstag. Utredningen
understryker angelägenheten av att nuvarande ordning för utkrävande
av statstjänstemännens ansvar snarast blir föremål för omprövning.

Vad angår myndigheternas interna rationaliseringsverksamhet erinrar utredningen
om att verkscheferna jämlikt allmänna verksstadgan har skyldighet
att vaka över att den underställda verksamheten bedrives på ett rationellt
sätt. Härvid förutsättes de få medverkan från bl. a. samarbetsorganisationen
vid myndigheten och organisationsföredragandena.

I anslutning härtill framhåller utredningen, att myndigheternas inställning
till rationaliseringsproblemen och deras egna insatser är av väsentlig
betydelse för möjligheterna att genomföra och vidmakthålla en tillfredsställande
allmän grad av rationalitet och ekonomi inom statsförvaltningen.
En förutsättning för att myndigheternas egen medverkan i rationaliseringsarbetet
skall bli av önskvärd betydelse är emellertid, att myndigheterna får
de nödvändiga resurserna.

Det torde vara en spridd uppfattning, anför utredningen vidare, att systemet
med organisations^öredragande allmänt sett inte infriat förhoppningarna.
Detta torde bero på flera omständigheter, bl. a. på att uppdraget som
organisationsföredragande normalt skall skötas vid sidan av den egentliga
tjänsten utan särskild ersättning. Man synes då knappast kunna påräkna
att få de lämpligaste krafterna till förfogande och heller inte att de anlitade
alltid skall visa sig benägna att framföra förslag som kan väntas möta
motstånd och kritik inom verket.

Utredningen förordar därför en omprövning av organisationsföredragandenas
ställning och villkor i syfte att göra institutionen effektivare. Bl. a.
bör övervägas att begränsa tiden för uppdraget till viss period. Organisa -

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

tionsföredragande bör vidare tillerkännas skäligt arvode. Utredningen föreslår
också, att organisationsföredragandenas insatser i form av förslag till
åtgärder och myndigheternas bedömning därav redovisas. Detta bör lämpligen
göras i varje myndighets anslagsäskanden i form av en redogörelse
för resultatet av rationaliseringsverksamheten under det gångna budgetåret.

Utredningen kommer härefter in på frågan om möjligheterna att genomföra
personalindragningar och anför därvid i huvudsak följande.

Om fast personal beröres av en reducering i samband med en rationaliseringsåtgärd,
kan möjligheterna att genomföra densamma utan att avvakta
vissa berörda befattningshavares befordran eller pensionering i realiteten
bli bestämmande för om rationaliseringsprojektet överhuvudtaget framföres
eller inte. Myndigheternas möjligheter att avveckla ett överskott av
mera fast anställd personal bör förbättras. Ett sådant personalöverskott på
en punkt inom statsförvaltningen bör i första hand avvecklas genom omplaceringar.
Sådana bör underlättas genom bestämmelser, varigenom övertalig
personal dels tillförsäkras företräde vid besättande av ledigblivna tjänster
och dels bibehålies vid sina förmåner även vid placering på lägre befattning
än förut.

För en rationell organisation hos myndigheterna erfordras även att uppgifter
som kräver speciella kunskaper och särskild erfarenhet samlas till
enheter av lämplig storlek. Genom en koncentration av personaladministrativa
och kamerala rutinärenden borde också kunna ernås en begränsning
av antalet fall, då ärenden av detta slag åberopas som skäl för höjd lönegradsplacering
eller personalförstärkning. Man bör enligt utredningen eftersträva
så stora enheter, att där kan tillfullo utnyttjas kvalificerad och
rutinerad personal utrustad med moderna kontorshjälpmedel, även om enheterna
då blir serviceorgan för flera myndigheter. Anslutning till en sådan
serviceenhet kan inte anses inverka på myndigheternas självständighet
i sakligt eller personalpolitiskt hänseende. Nu berörda frågor bör upptagas
till prövning i lämpligt sammanhang.

Utredningen kommer även in på möjligheterna att befrämja enskildas
insatser i rationaliseringsarbetet. Även om resultat av väsentlig ekonomisk
betydelse inte torde vara att påräkna som en följd av enskilda befattningshavares
förslag, måste det ändock anses vara ett viktigt led i rationaliseringsarbetet,
att de anställda i möjligaste mån intresseras för att medverka.
Därför bör belöningsnormerna höjas. Utredningen ifrågasätter om en av
organisationsnämnden förordad maximering av en belöning till högst omkring
20 procent av första årets nettobesparing är tillfredsställande. En viktig
sak är att belöningsförfarandet görs enklare och snabbare.

Vad slutligen gäller de särskilda rationaliseringsorganen har, som inledningsvis
nämnts, besparingsutredningen inte ansett sig böra gå närmare
in på dessa frågor. Utredningen har dock framhållit i huvudsak följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

Den av organisationsnämnden och sakrevisionen bedrivna verksamheten
har lett till beaktansvärda resultat. En väsentlig förstärkning av dessa organs
kapacitet är dock enligt utredningen påkallad. I högre grad än hittills
bör kapaciteten inriktas på ekonomiskt sett betydande avsnitt av förvaltningen.
Utredningen understryker särskilt vikten av att rationaliseringsorganen
uppmärksammar de författningar m. m. som berör de delar av statsverksamheten
som blir föremål för rationaliseringsundersökning. Organen
bör ta initiativ till omprövning, i den mån så anses påkallat med hänsyn till
ändrade förhållanden eller för att få en förenkling eller besparing till stånd.
I anslutning härtill framhåller utredningen, att förhandenvaron av de speciella
rationaliseringsorganen hos bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och affärsverken inte bör hindra, att organisationsnämnden och sakrevisionen
företar undersökningar på dessa områden.

När det gäller rekryteringen av personal till de två nu berörda rationaliseringsorganen,
bedömer utredningen det som väsentligt, att avlöningsförmånerna
för de kvalificerade tjänsterna avväges så att en förstklassig rekrytering
säkerställes. För att det skall vara möjligt för dessa organ att förvärva
dugliga krafter bör t. ex. en tjänsteman hos en myndighet kunna med
bibehållande av sin tjänst och — i förekommande fall ■— befordringstur tillsvidare
eller för viss tid knytas till något av rationaliseringsorganen. En systematiskt
genomförd personalcirkulation mellan rationaliseringsorganen och
förvaltningen i övrigt anser utredningen vara en effektiv väg att förstärka
den senares rationaliseringskapacitet och att hos myndigheterna främja ett
aktivt intresse för rationaliseringsarbetet.

Yttranden

Besparingsutredningens synpunkter och förslag rörande rationaliseringsverksamheten
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Beträffande de olika förslagen har bl. a. framkommit följande.

Utredningens principiella synpunkter på rationaliserings
verksam heten har i huvudsak lämnats utan erinran. Det ekonomiska
incitamentets betydelse för effektiviteten inom statsförvaltningen
ifrågasättes dock av Statstjänstemannens riksförbund. I detta sammanhang
understryker även Sveriges akademikers centralorganisation svårigheterna
att jämföra statlig verksamhet med annan verksamhet.

Vikten av att man vid utformningen av författningar även
beaktar de administrativa synpunkterna understrykes bl. a. av riksförsäkringsanstalten,
som framhåller, att dess erfarenheter bestyrker, att om s. k.
millimeterrättvisa skall ernås, förfarandet i regel blir tungt och kostnadskrävande.
Enligt anstalten är det angeläget, att kravet på enkelhet och effektivitet
i förvaltningen i möjligaste mån beaktas redan innan en förmån
införes och att expertis i fråga om förvaltningens organisation anlitas på
så tidigt stadium som möjligt. Liknande synpunkter anföres av socialförsäkringens
administrationsnämnd, som anser det betydelsefullt, att stats -

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

makterna alltid vid fattandet av beslut i materiella frågor till sitt förfogande
har tillförlitlig utredning angående de administrativa konsekvenserna
av beslutets utformning. Enligt nämndens mening är det också ur kostnadssynpunkt
betydelsefullt att täta ändringar av de materiella bestämmelserna
undvikes. Enligt försvarets civilförvaltning bör de höga krav på
rättvisa i ekonomiskt avseende olika personalkategorier emellan som f. n.
ges framträdande plats vid utformningen av författningar kunna i någon
mån nedsättas till förmån för ett enkelt administrativt förfarande. Under
inga omständigheter får dock rättssäkerheten för den enskilde äventyras.

För en ökad delegering av beslutanderätten till de centrala myndigheterna
uttalar sig bl. a. telestyrelsen och järnvägsstyrelsen, vilka båda erinrar
om affärsverkens speciella ställning härvidlag. Länsstyrelsen i Örebro
län förordar ytterligare decentralisering till lokala myndigheter. Byggnadsstyrelsen
och lantmäteristyrelsen betonar vikten av en begränsning av remisser
mellan olika statsmyndigheter. Sådana remisser bör i många fall enligt
lantmäteristyrelsen kunna ersättas med telefonförfrågningar eller andra
underhandskontakter.

Organisationsföredr ägande nas ställning och villkor beröres
av flera remissorgan. Statens organisationsnämnd anser liksom utredningen,
att dessa befattningshavare bör beredas ökad möjlighet att ägna sig åt
rationaliseringsfrågor samt att de bör erhålla ett särskilt arvode. Länsstyrelsen
i Malmöhus län menar, att organisationsföredraganden bör befrias
från sina ordinarie tjänstgöringsuppgifter under tid då han är sysselsatt
med rationaliseringsfrågor. Även domänstyrelsen finner, att man torde kunna
överväga en förstärkning av organisationsföredragandens ställning såsom
en för verket gemensam instans, när det gäller den administrativa rationaliseringen.
Medicinalstyrelsen finner det orealistiskt att räkna med en
ökad insats av dessa föredragande så länge de skall sköta sina uppgifter vid
sidan om sitt övriga arbete utan ersättning.

Andra remissinstanser ställer sig tveksamma till värdet av systemet med
organisationsföredragande. Överstyrelsen för yrkesutbildning menar sålunda,
att en organisationsföredragande sällan torde kunna få den ställning
att han kan komma att göra insatser av den natur utredningen tänkt sig.
Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter värdet av särskilt förordnade
organisationsföredragande, åtminstone i vad gäller länsstyrelserna. Organisationsföredragning
bör i stället åligga varje arbetsledare å länsstyrelsens
olika sektioner. Det bör enligt länsstyrelsen falla sig naturligare för den enskilde
tjänstemannen att hänvända sig till sin närmaste förman med förslag
till förbättringar av arbetsmetoder än till en organisationsföredragande.
Tanken att organisationsföredraganden skulle tillerkännas särskilt arvode
synes byggnadsstyrelsen diskutabelt ur principiell synpunkt, ehuru
styrelsen inte framför någon erinran häremot. Ett arvode skulle nämligen
enligt styrelsen kunna vara ägnat att framkalla den allmänna uppfattningen
inom verket, att endast organisationsföredraganden -— »som har betalt
för saken» -— behövde bekymra sig om rationaliseringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

I fråga om möjligheterna att avveckla övertalig personal
framhåller statens organisationsnämnd, att i de fall större och hastigt inträdande
personalminskning kan bli följden av rationaliseringsverksamhet särskilda
åtgärder bör vidtagas i god tid, avpassade efter förhållandena i det enskilda
fallet. Att införa generella regler gällande hela den civila statsförvaltningen
torde enligt nämnden inte vara påkallat. Betydelsen av att myndigheterna
ges ökade möjligheter att avveckla uppkommande personalöverskott
vid rationaliseringsåtgärder på ett ur såväl ekonomiska som personalpolitiska
synpunkter godtagbart sätt, understrykes av telestyrelsen mot bakgrunden
av automatiseringen av telefondriften. Järnvägsstyrelsen erinrar
i detta sammanhang om föreskrifterna i statens allmänna avlöningsreglemente
rörande tjänstemans förflyttningsskyldighet. Medicinalstyrelsen påpekar,
att i vissa fall en rationalisering mött hinder på grund av svårighet
att omplacera akademiskt utbildad arbetskraft med relativt långvarig anställning
i statens tjänst. Domänstyrelsen ställer sig tveksam till utredningens
förslag att indragen personal automatiskt skulle erhålla förtur framför
i övrigt lika lämpade sökande vid tjänstetillsättningar.

Utredningens synpunkter på möjligheterna att koncentrera personaladministrativa
och kamerala rutinärenden understrykes
bl. a. av statens sakrevision, som även framhåller, att dylika åtgärder
i vissa fall redan vidtagits eller planlagts, samt Kooperativa förbundet.
Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller dock, att åtgärderna endast
kan genomföras i begränsad utsträckning med nuvarande redogöraransvar.
Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bör det övervägas att överflytta arbetsuppgifter
av kameral natur till länsstyrelserna från övriga statliga länsorgan.
Socialstyrelsen ställer sig däremot tveksam till den föreslagna koncentreringen
av vissa ärendegrupper, som enligt styrelsens mening skulle kunna
på ett olyckligt sätt begränsa myndigheternas handlingsfrihet.

En höjning av belöningsnor merna vid förslagsverksamheten
förordas bl. a. av Statstjänstemännens riksförbund, Landsorganisationen i
Sverige och Skogsvårdsstyrelsernas förbund. Statens organisationsnämnd
hänvisar i detta sammanhang till en av nämnden till Kungl. Maj :t gjord
framställning i ämnet.

Betydelsen av en förstärkning av de centrala rationaliseringsorganen
betonas bl. a. av statens organisationsnämnd och länsstyrelsen
i Malmöhus län. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att
rationaliseringsorganen i större utsträckning än hittills bör ägna sig åt förvaltningsverksamhetens
organisation i stort och undersöka olika verksamhetsgrenars
behövlighet och inriktning i stället för att som nu huvudsakligen
utgå från existerande förvaltningsuppgifter och söka förbättra rutinen
och genomföra »kontorsrationalisering».

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1960

V. Departementschefen

Allmänna riktlinjer för rationaliserings- och revisionsverksamheten

Frågorna kring den statliga rationaliseringsverksamheten har uppmärksammats
i ett flertal olika sammanhang. Sålunda har riksdagen vid åtskilliga
tillfällen under senare år haft att ta ställning till motionsvis väckta förslag
på ifrågavarande område. Riksdagen har också framhållit önskvärdheten
av att rationaliseringsfrågorna upptages till förnyad prövning. Utredningar
på området har verkställts av bl. a. 1949 års rationaliseringsutredning
och nu senast av 1956 års rationaliseringsutredning och 1958 års besparingsutredning.

De förslag 1949 års rationaliseringsutredning framställde innebar främst
en sammanslagning av statskontoret, sakrevisionen och organisationsnämnden.
Vid remissbehandlingen mötte utredningsförslaget motstånd. Kungl.
Maj :t var inte för det dåvarande beredd att förorda ett genomförande av
detsamma. Utvecklingen finge visa, om mera genomgripande organisatoriska
åtgärder påkallades. Däremot förverkligades utredningens förslag om att
inrätta organisationsföredragande vid de statliga myndigheterna.

Såväl 1949 års utredning som 1956 års rationaliseringsutredning har definierat
rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen såsom ett planmässigt
vidtagande av åtgärder, som kan medverka till att den statliga verksamheten
kan utövas enklare, snabbare och mera ekonomiskt än förut utan
att säkerheten eftersättes. Ansvaret för rationaliseringsarbetet bör helt naturligt
i första hand åvila varje särskild myndighet, varje särskild enhet
inom statsförvaltningen. Allmänna verksstadgan ålägger också varje myndighet
och verkschef detta. Rationaliseringsarbetet ingår alltså som ett normalt
led i varje sektor av den löpande förvaltningsverksamheten och utgör
något som det ankommer på varje befattningshavare att söka främja, såvitt
det gäller hans eget arbetsområde.

Det löpande rationaliseringsarbetet inom varje förvaltningsenhet räcker
emellertid inte till för att man skall uppnå en effektivt arbetande statsförvaltning.
Därför erfordras vissa speciella organ med uppgift att centralt
verka för rationaliseringar och därmed besparingar inom hela den statliga
sektorn. Dessa organ är i första hand de som har att effektivisera statsförvaltningen
genom en planmässig översyn av myndigheternas organisation,
rationaliseringsorganen i inskränkt bemärkelse. Vid sidan härav finns organ
som utövar kontroll över hur statliga myndigheter och inrättningar fullgör
sina uppgifter på det ekonomiska området — revisionsorganen. Den
granskning som dessa organ bedriver innefattar både en rent siffermässig
kontroll av medelsförvaltningen och en prövning av ändamålsenligheten av
vidtagna dispositioner. Slutligen må nämnas den konstitutionellt förutsatta
remissverksamheten inom statsförvaltningen, som syftar till att varje

3 Ilihany till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

ärende blir allsidigt prövat ur förvaltningsmässiga, organisatoriska och ekonomiska
synpunkter och därigenom kan sägas vara rationaliseringsverksamhet
i vid bemärkelse.

De organ inom statsförvaltningen som har till uppgift att centralt svara
för rationaliserings-, revisions- och allmän remissverksamhet är i främsta
rummet statens organisationsnämnd, riksräkenskapsverket och statens sakrevision
samt statskontoret. Det är frågorna om arbetsmetoderna för dessa
verksamheter och den lämpliga organisationen av de nämnda centrala organen
som 1956 års rationaliseringsutredning huvudsakligen behandlat.
Även besparingsutredningen har i sitt betänkande behandlat rationaliseringsspörsmålen
och därvid närmast anlagt vissa allmänna synpunkter i
fråga om en rationaliseringsbefrämjande politik. Man kan därför säga, att
rationaliseringsulredningen och besparingsutredningen kompletterar varandra.

Inom 1956 års rationaliseringsutredning bär flera olika uppfattningar
framkommit beträffande såväl rationaliserings-, revisions- och remissverksamhetens
materiella innehåll som dess organisation. Även remissinstansernas
reaktion är härvidlag splittrad. De åsiktsskillnader som framkommit
bottnar främst i olika värderingar av dels den kamerala revisionsverksamheten,
dels den centrala remissverksamheten. Vad sålunda förekommit ger
enligt min mening belägg för nödvändigheten av ett fastläggande från statsmakternas
sida av såväl rationaliseringsverksamlietens innehåll och omfattning
som dess organisation.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att resultatet av en rationaliseringsverksamhet
i allmänhet inte kan mätas i form av synliga besparingar.
Det kommer sålunda snarare till uttryck i en bromsad kostnadsökning än i
nominella anslagsminskningar. Detta förhållande får emellertid inte tagas
till intäkt för en nedvärdering av verksamhetens betydelse. Tvärtom visar
resultaten av den hittillsvarande centrala rationaliseringsverksamheten, att
denna varit av stort värde, då det gällt att öka förvaltningsapparatens effektivitet.
Jag vill med det sagda understryka vikten av att de statliga rationaliseringsorganen
ges möjligheter till att hålla sina arbetsinsatser på en
hög och aktiv nivå. Det är mot denna bakgrund som jag i det följande kommer
att utforma mina förslag.

Jag övergår härefter till att närmare behandla utredningsförslagen och
upptar först till prövning de synpunkter och förslag som besparingsutredningen
haft på rationaliseringsverksamheten — synpunkter vilka i allt väsentligt
delats av remissinstanserna.

Besparingsutredningen har till en början gått in på frågan om utformningen
av författningar. Utredningen har härvid framhållit, att utformningen
bör ske med sikte på att uppnå en enkel och smidig handläggning av de
förvaltningsärenden författningarna avser att reglera. Jag delar helt utredningens
mening, men förutsätter, att rättssäkerhetskraven tillmätes största
betydelse. Utredningens förslag i här angivna delar torde i första hand böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

beaktas inom statsdepartementen. Jag vill i detta sammanhang särskilt understryka
vikten av att rationaliseringsorganen får möjlighet att granska
viktigare författningsförslag. Förslag till erforderliga författningar bör därför
utarbetas i samband med varje reformförslag inom förvaltningen och
rationaliseringsorganen bör självfallet, då de får en utredning innehållande
författningsförslag på remiss, noggrant undersöka de administrativa konsekvenserna
av förslagens genomförande och vid behov föreslå förenklingar.

Vidare har utredningen gått in på delegeringsspörsmålets betydelse ur
rationaliseringssynpunkt. Utredningen, som erinrar om att åtskilliga ärenden
handlägges i flera instanser, antager, att arbetsinsatsen grovt räknat är
lika stor i varje instans vare sig denna har att yttra sig eller fatta beslut i
ärendet. En delegering av beslutanderätten skulle ge ett minskat totalt arbete
och en snabbare behandling. Lika med utredningen finner jag det vara
angeläget, att delegeringsfrågan får en omsorgsfull och realistisk behandling
varje gång den blir aktuell i författningssammanhang eller annorledes.
Bl. a. med hänsyn till den intensifierade sakrevisionella verksamhet som jag
i det följande ämnar förorda synes man framdeles kunna gå något längre
mot delegering än som hittills ansetts möjligt. Jag kan även instämma i utredningens
rekommendationer angående ökad intern delegation inom myndigheterna,
varigenom man undviker att utnyttja överkvalificerad personal.
Jag förutsätter, att såväl de enskilda myndigheterna som de centrala rationaliseringsorganen
ägnar frågan all uppmärksamhet. I detta sammanhang
vill jag erinra om att statsmakterna som ett led i denna politik beslutat genomföra
kompetensutredningens förslag om att inrätta kanslisttjänster.

Jag kan även ansluta mig till besparingsutredningens uppfattning, att
myndigheternas möjligheter att avveckla ett överskott av mera fast anställd
personal bör ägnas all uppmärksamhet. I likhet med statens organisationsnämnd
finner jag det dock vara opåkallat att införa några för statsförvaltningen
generella regler angående sättet för personalavveckling vid rationaliseringsåtgärder.
Förslag till personalindragningar skall enligt nuvarande ordning
normalt anmälas för Kungl. Maj :t i samband med verkens årliga anslagsäskanden.
Statsmakterna torde därvid få pröva frågorna i varje särskilt
fall.

Samråd i personalavvecklingsfrågor bör ske mellan vederbörande myndighet
och det centrala rationaliscringsorganet och arbetsmarknadsstyrelsen
såsom ett led i ralionaliseringsarbetet. Ett fullständigt rationaliseringsförslag
bör därför innefatta anvisning på hur detsamma praktiskt skall genomföras
och däribland redovisa hur en eventuell personalavvecklingsfråga
skall lösas. Under inga förhållanden får redovisningen inför Kungl. Maj:t av
ett besparingsförslag uppskjutas av den anledningen att det medför vissa
personalproblem. Å andra sidan måste alla åtgärder vidtagas från statsmakternas
sida för placering av friställd arbetskraft.

En väg till rationalisering inom förvaltningsapparaten som besparingsutredningen
också anvisat är cn koncentration av kamerala och personaladministrativa
ärenden till serviceorgan gemensamma för flera myndigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

Jag är helt ense med utredningen på denna punkt. Jag anser att de framsteg
som nu görs på det kontorstekniska området — det torde här räcka med
att erinra om den elektroniska databehandlingen — skall utnyttjas för sådana
sammanslagningar.

Vad besparingsutredningen anfört i fråga om organisationsföredragandenas
ställning och belöningsnormerna inom statsförvaltningen kommer jag
att uppta till behandling i samband med organisationsfrågorna.

Härefter övergår jag till att behandla de förslag som 1956 års rationaliseringsutredning
framställt beträffande den centrala rationaliserings-, revisions-
och remissverksamhetens uppgifter och arbetsmetoder.

Utredningen har funnit uppenbart, att det bör finnas ett centralt organ
för egentlig rationaliseringsverksamhet. Detta organ bör ha ett arbetsområde
som i stort sett motsvarar statens organisalionsnämnds nuvarande. Jag
delar denna uppfattning. Verksamhetsområdet bör således i princip omfatta
hela den militära och civila statsverksamheten inklusive statens affärsdrivande
verk. En annan sak är, att det inom många områden, t. ex. affärsverken,
även i fortsättningen bör finnas speciella rationaliseringsenheter,
varför det centrala organets uppgifter i praktiken kan inskränkas högst betydligt
på dessa områden.

Jag instämmer vidare i utredningens mening, att man inte bör binda det
centrala rationaliseringsorganet med bestämda direktiv angående valet av
arbetsuppgifter och sättet att lösa dessa. Organet bör genom organisationsundersökningar
och på annat sätt självt söka vägar till förenklingar och
kostnadsbesparingar inom statsförvaltningen och genom aktiv upplysning
och rådgivning, framläggande av nya organisalionsförslag och på i det särskilda
fallet lämpligt sätt verka för att rationaliseringen inom statsverket
drives med kraft. Det ligger i sakens natur, att en sådan arbetsinriktning
innebär, att resurserna i första hand skall sättas in på sådana områden som
ur rationaliseringssynpunkt ger största utbyte.

Jag förutsätter, att de synpunkter som jag anfört i det föregående vid
min behandling av besparingsutredningens förslag i rationaliseringsfrågan
i tillämpliga delar skall vara ett ledmotiv för det centrala rationaliseringsorganet
i dess arbete. Ytterligare några synpunkter må anföras. Rationaliseringsutredningen
har bl. a. diskuterat var de olika formerna av organisationsundersökningar
bör sättas in och har därvid förordat en begränsning
av de totala, vertikala genomgångarna av enskilda verk och myndigheter
till sådana områden där dylika undersökningar efter verkställda preliminära
överväganden framstår som motiverade ur utbytessynpunkt. Denna tanke
finner jag värd allt beaktande. Som utredningen framhållit och som också
betonats i åtskilliga remissyttranden har organisationsnämndens undersökningar
stundom tenderat att bli alltför ingående och härigenom kommit att
taga alltför lång tid. Jag bortser inte från att sistnämnda omständighet också
till viss del berott på en snabb omsättning av personalen, men jag vill un -

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1060 37

derstryka önskvärdheten av att undersökningarna framdeles kan utföras
snabbare.

Då jag anser mig böra förorda en viss begränsning av de vertikala totalgenomgångarna,
har jag även haft i åtanke behovet av horisontella undersökningar.
Dessa undersökningar bör enligt min mening ges ett relativt sett
ökat utrymme.

Rationaliseringsarbetet får inte bli en verksamhet som endast syftar till
en teknisk rationalisering i den bemärkelsen, att det blott innebär rutinomläggningar
inom en bestående verksamhetsram. Arbetet måste också ha en
materiell sida. Rationaliseringsverksamhetens uppgift är att åstadkomma
besparingar. Jag kan dela utredningens uppfattning, att det föreligger en
skillnad mellan rationaliseringsverksamhet i egentlig bemärkelse och renodlad
besparingsverksamhet, men den form av rationaliseringsverksamhet som
statsförvaltningen enligt min mening är mest betjänt av utgör en kombination
av båda. Jag vill vidare framhålla vikten av att rationaliseringsorganet
i sina undersökningar prövar frågan om nyttan av vissa arbetsuppgifter
hos myndigheterna står i rimlig proportion till kostnaderna för desamma.
Även om större undersökningar av myndigheternas verksamhet också
fortsättningsvis kommer att utföras av särskilda utredningar, i förekommande
fall med biträde av rationaliseringsorganet, bör detta vid sina undersökningar
förutsättningslöst överväga, om vissa uppgifter numera förlorat i betydelse
och därför bör kunna avvecklas eller beskäras, om näraliggande verksamhetsgrenar
genom lämpliga modifikationer kan sammanslås eller om
genom ändrade regler administrativt krångel kan undvikas och det samlade
förvaltningsförfarandet förenklas.

Vad rationaliseringsutredningen i övrigt anfört och förordat beträffande
det centrala rationaliseringsorganets uppgifter och arbetsmetoder kan jag
i huvudsak ansluta mig till. De väsentligaste förändringarna i förhållande
till nuläget skulle, såsom jag tidigare framhållit, vara, att organet skall
eftersträva snabbare undersökningar, koncentrera arbetet till områden som
ur rationaliseringssynpunkt ger större utbyte, vilket även innebär, att undersökningar
som visar sig mindre givande bör läggas ned, samt att rationaliseringsarbetet
i ökad omfattning skulle innefatta realprövning i besparingssyfte
av myndigheternas bestående verksamhet. En sådan arbetsinriktning
fordrar en god överblick och erfarenhet av hela statsförvaltningen. En kraftfull,
besparingsinriktad rationaliseringsverksamhet kan enligt min uppfattning
bäst åstadkommas genom ett samspel mellan organisatorisk expertis
och administrativ sakkunskap.

Rationaliseringsutredningen har indelat statskontorets remisser i tre
grupper, remisser, som avser kommittébetänkanden och andra större utredningsförslag
av organisatorisk eller allmänt ekonomisk karaktär, pelitaremisser,
som avser myndigheternas årliga anslagsäskanden, och expeditionschefsremisser,
med vilken term utredningen avser remisser i frågor angåen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

de anslagsöverskridanden samt om tillämpningen av gällande avlöningsbestämmelser
eller statsbidragsbestämmelser, in. m. I fråga om denna sista
ärendegrupp anser utredningen, att statskontorets insats som remissinstans
är av stort värde. Däremot ställer sig utredningen tveksam till de båda förra
remissgrupperna. Med verkets nuvarande organisation har statskontoret, enligt
utredningens uppfattning, endast mycket begränsade möjligheter att vid
sin remissbehandling göra någon sådan granskning som kan leda till en
ytterligare saklig belysning av dessa frågor. I valet mellan att väsentligt
förstärka statskontorets kapacitet för att göra verket bättre ägnat att befatta
sig med i huvudsak nuvarande remissfrågor och att begränsa remissernas
omfattning, föredrager utredningen det senare alternativet. Utredningen
förordar sålunda, att utrednings- och petitaremisserna till statskontoret
i huvudsak upphör.

Av remissmyndigheterna har åtskilliga tillstyrkt utredningsförslaget i förevarande
avseende, medan andra ställt sig tveksamma eller avstyrkt detsamma.
Statskontoret har mycket starkt kritiserat utredningens förslag.

Frågan om vad man vill ha ut av remissverksamheten är enligt min mening
det väsentliga i problemställningen. Statsmakterna kan t. ex. inte vara
nämnvärt betjänta av remissyttranden innebärande avstyrkanden grundade
på allmänt statsfinansiella eller samhällsekonomiska motiveringar. Dessa
bedömningar har och måste alltid ha sin plats i Kungl. Maj :ts kansli och i
riksdagen. Inte heller har statsmakterna behov av rent deskriptiva redogörelser
för nyligen fattade beslut i den aktuella frågan. Däremot bör en analys
av de ekonomiska och andra konsekvenser som ett nytt förslag kan
föra med sig vara av stort värde vid förslagets fortsatta bedömning. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att utredningskommittéerna inte alltid
själva verkställer en hållbar undersökning av alla de verkningar deras förslag
kan medföra. Kostnadsberäkningar kan behöva underkastas ytterligare
granskning, alternativa vägar att tillgodose det föreslagna ändamålet kan
behöva undersökas och kompletterande uppgifter kan behöva inhämtas,
överhuvudtaget måste en besparingsinriktad granskning av ett centralt remissorgan
med god överblick av hela statshushållet vara av mycket stort
värde för de myndigheter som skall fatta beslut.

Man kan i och för sig invända, att den ytterligare utredning av frågorna,
som ett centralt remissorgan enligt min nyss angivna uppfattning bör
verkställa, i stället helt skulle kunna äga rum inom statsdepartementen. Utredningen
har också varit av den uppfattningen. Mot detta vill jag anföra, att
en sådan behandling givetvis bör ske och sker vid ärendenas beredning inom
Kungl. Maj :ts kansli. Men med samma rätt skulle man då ha anledning
ifrågasätta remissförfarandet överhuvudtaget eller i vart fall en betydande
del av detsamma. Denna form för ärendenas handläggning, som ju för övrigt
är konstitutionellt föreskriven, är motiverad av behovet att erhålla en
så allsidig och objektiv belysning av de olika frågorna som möjligt. Med
hänsyn till det anförda och med beaktande inte minst av riksdagens intresse
finner jag det vara mycket önskvärt, att statsmakterna har tillgång till
ett självständigt arbetande, centralt remissorgan för allmänna statshushåll -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

ningsfrågor. Dess ställningstaganden i de olika frågorna bidrar till en ytterligare
belysning av desamma, vilken jag bedömer vara av utomordentligt
stort värde. För övrigt kan tilläggas, att de nuvarande personella resurserna
inom Kungl. Maj :ts kansli anpassats med hänsyn till gällande ordning beträffande
remissförfarandet och en omläggning skulle alltså medföra behov
av förstärkningar av departementens statssekreteraravdelningar. Detta skulle
i sin tur kunna medföra byråkratisering av departementens arbetsformer
och minska den smidighet de har såsom relativt små enheter.

Av det anförda framgår, att jag i motsats till utredningen anser, att utrednings-
och petitaremisserna bör ligga kvar hos det centrala remissorganet.
Om därtill de smärre, närmast löpande remissärendena skulle bibehållas i
huvudsakligen samma utsträckning som f. n., skulle organets kapacitet,
i enlighet med rationaliseringsutredningens bedömning, behöva förstärkas
avsevärt i förhållande till statskontorets nuvarande. Enligt min mening kan
emellertid, såsom reservanten inom utredningen påvisat, de smärre remisserna
i betydande utsträckning helt avvecklas eller överflyttas på andra
förvaltningsmyndigheter. Den närmare omfördelningen av det centrala remissorganets
arbetsbörda torde dock få övervägas ytterligare innan detaljerade
direktiv kan meddelas.

Det synes vara en allmän uppfattning, framförd av både utredningen och
flera remissmyndigheter, att statskontoret efter hand kommit att i hög
grad förlora den intima kontakten med den levande förvaltningen. Denna
synpunkt berör enligt min mening en väsentlig sida av problemet. I det föregående
har jag funnit, att ett centralt rationaliseringsorgan för sitt arbete
har behov av en förvaltningsmässig överblick. Men även för ett centralt
remissorgan, som bör besitta denna helhetssyn, måste det vara av mycket
stort värde att ha tillgång till en närmare sakkunskap beträffande myndigheternas
organisation och deras sätt att arbeta. Kontakten med en sådan sakkunskap
— och då en kontakt som genom lämpliga organisatoriska åtgärder
stimulerar till ett effektivt samspel — är en väsentlig förutsättning
för att höja det centrala remissorganets effektivitet.

Vid sin behandling av den statliga revisionsverksamhetens uppgifter och
arbetsmetoder har rationaliseringsutredningen i fråga om den kamerala
granskningen anfört vissa kritiska synpunkter. Utredningen anser, att denna
granskning stundom drives med en noggrannhet som inte slår i rimlig proportion
till de felaktigheter som kan tänkas föreligga, överhuvudtaget finner
utredningen det direkta utbytet av den kamerala kontrollen vara tämligen
ringa. Å andra sidan vill utredningen inte förneka värdet av denna
revisionsform såsom ett medel att förhindra och upptäcka oegentligheter.
Av betydelse är också den kamerala revisionens i övrigt förebyggande och
vägledande verksamhet.

Av större värde finner utredningen den sakrevisionella verksamheten
vara. Slutsatsen blir då, alt den kamerala revisionen bör begränsas och den
sakrevisionella verksamheten ökas. Möjligheten till att begränsa kameralrevisionen
ligger enligt utredningen i att undanta hela eller delar av räken -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

skapsmaterialet från en fullständig genomgång. Redan nu sker riksräkenskapsverkets
granskning på grundval av en sådan reduktion. Rationaliseringsutredningen
bedömer det emellertid möjligt och lämpligt att sänka
granskningsprocenten väsentligt. Utredningen anger också vissa procentsatser
för en enligt dess mening erforderlig granskningsverksamhet.

Utredningens förslag beträffande revisionsarbetets bedrivande innebär
också, att en systematisk planläggning av granskningsverksamheten skall
äga rum. Den hittillsvarande metoden att fördela räkenskapsmaterialet på
arbetslotter bör upphöra. I stället bör specificerade revisionsplaner upprättas
av revisionsbyråcheferna med utgångspunkt från en förberedande analys
av räkenskapsmaterialet. Dessa planer bör omfatta en tidsrymd av 3—6
manader och ingå som ett led i en långsiktig planering av det totala revisionsarbetet.

Utredningens synpunkter och förslag beträffande den kamerala revisionsverksamheten
har bemötts med stark kritik från vissa remissinstansers sida.
Riksräkenskapsverket har sålunda hävdat dels, att värdet av den kamerala
revisionen väsentligt underskattats, dels att den nuvarande faktiska
granskningsnivån är lägre än vad utredningen antagit och t. o. m. lägre än
den nivå utredningen själv rekommenderat. En så låg granskningsprocent
som den nuvarande finner ämbetsverket betänklig ur revisionsteknisk synpunkt.
I fråga om betydelsen av en effektivt arbetande sakrevisionell verksamhet
föreligger däremot inte några delade meningar hos remissmyndigheterna,
ej heller i fråga om behovet av en systematisk planläggning av revisionens
bedrivande.

För egen del tillmäter jag allmänt sett den kamerala revisionsverksamheten
en större betydelse än vad utredningen gjort. Man kan inte värdera denna
verksamhet efter det direkta utbyte den kan ge i form av återkrävda, felaktigt
utbetalda belopp. Inte heller kan man göra gällande, att kameralrevisionen
såsom sådan har en ogynnsam verkan på rationaliseringen inom statsförvaltningen.
I den mån effektiviteten bromsas är detta beroende på de normerande
bestämmelserna och inte på revisionen. Om statsförvaltningen i dess
helhet skall kunna betecknas som effektiv måste statsmakterna inte blott
kunna ge direktiv och meddela beslut utan även ha garantier för att deras
intentioner följes av en korrekt verkställighet. Syftet med all revision är ytterst
att skapa en dylik garanti mot felaktig medelsanvändning och direkta
oegentligheter.

Även om bedömningen av den kamerala revisionsverksamheten sålunda
bör nyanseras, kan jag i väsentliga stycken dela rationaliseringsutredningens
uppfattningar. Det torde för det första finnas skäl att ge den direkta siffergranskningen
en relativt begränsad omfattning. Men även den kamerala
eftergranskningen bör med hänsyn till kravet på en god användning av
resurserna inte göras alltför omfattande. Den bör framför allt systematiseras
och utvecklas till en sakrevisionell vidarebearbetning av de frågor som
kan visa sig erfordra en mera ingående behandling. Skiljelinjen mellan en
kameral eftergranskning och en dylik form av sakrevision är flytande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 11)60

Enligt min mening finns det starka skäl att kombinera den kamerala
granskningsverksamlieten med en utökad sakrevision. Det bör vara revisionsverkets
uppgift att fullfölja de uppslag som den kamerala granskningen
kan ge med en sakrevisionell behandling.

Någon fastlåsning av den kamerala granskningsverksamhetens omfattning
till viss nivå kan jag inte förorda. Det bör i stället ankomma på verkets
styrelse och byråchefer att planera verksamhetens intensitet och huvudsakliga
inriktning på varje särskilt område och för varje tidsperiod. Mot vad
utredningen anfört beträffande revisionsplanläggningen i övrigt har jag i
huvudsak inte något att erinra. Detta gäller även fördelningen av personalen
på olika revisionsuppgifter. Då huvudsyftet med revisionsverksamheten
är att för framtiden förebygga felaktigheter, bör den aktiva upplysningsverksamheten,
som redan bedrives inom riksräkenskapsverket, ytterligare
intensifieras.

Redan av vad jag anfört i det föregående torde ha framgått, att jag helt
delar utredningens och remissmyndigheternas uppfattning av värdet av en
effektiv sakrevision. Likaså kan jag i princip biträda utredningens uppfattning,
att den sakrevisionellt inriktade granskningen bör bedrivas under
relativt fria arbetsformer och att arbetsmetoderna måste lämpas efter uppgifternas
art. I den mångskiftande verksamhet som statens sakrevision utövat
har emellertid efter hand utkristalliserat sig vissa tämligen fasta uppgifter
bland övrigt arbete av mera engångsartad karaktär. Jag tänker därvid
på upphandlingskontrollen, kostnadsundersökningar rörande resor med
egen bil och granskningen av taxor och avgifter. Att behålla och vidareutveckla
dessa speciella uppgifter finner jag angeläget.

I det föregående har jag anfört, att gränsen mellan kameral eftergranskning
och därpå grundad sakrevision är flytande. Någon skarp gräns torde
inte heller kunna dragas mellan olika former av sakrevision. I åtskilliga
fall kan man också påstå, att många arbetsuppgifter som utföres av något
av de nuvarande fyra rationaliserings-, revisions- och remissorganen skulle
utan nackdel kunna åvila något annat av dem. De organisatoriska undersökningar
som bedrives av statens sakrevision skulle sålunda i och för
sig kunna överflyttas till organisationsnämnden och sakrevisionens upphandlingsgranskning
skulle kunna överföras på riksräkenskapsverket eller
statskontoret. Frågan om vilken myndighet som bör utföra de olika närbesläktade
uppgifterna på ifrågavarande område blir en praktisk bedömningsfråga.
Jag återkommer i det följande härtill. I delta sammanhang vill jag endast
slå fast, att den organisatoriska enhet som skall svara för den kamerala
revisionsverksamheten också — och i hög grad — bör ägna sig åt sakrevisionell
verksamhet på grundval därav. Men denna myndighet bör även
uppta sådana sakrevisionella uppgifter, som inle har anknytning till räkenskapsmaterialet.
Delta medför enligt min mening, att tyngdpunkten av den
egentliga sakrevisionella verksamheten bör åvila det organ som skall ombesörja
den kamerala revisionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

VI. Rationaliseringsutredningens organisations förslag m. m. jämte yttranden

1. Allmänna synpunkter

Utredningen

Rationaliseringsutredningen framhåller inledningsvis vid sitt ställningstagande
till den organisatoriska utformningen av rationaliserings- och revisionsorganen,
att det otvivelaktigt föreligger ett visst samband mellan de
verksamhetsgrenar varom här är fråga. Det sakrevisionella arbetet kan t. ex.,
ge impulser till organisationsundersökningar och rena rationaliseringsåtgärder
överhuvudtaget. Likaså måste det vara av värde för en myndighet,
som skall fullgöra uppgiften som centralt remissorgan, att inom sig ha tillgång
till personal som verkställt organisationsundersökningar inom det verksamhetsområde
remissärendet berör och därigenom vunnit en verklig inblick
i arbetsförhållandena inom vederbörande område. Utredningen finner emellertid,
att en sammanslagning av alla de centrala rationaliserings- och revisionsorganen
skulle medföra en oformligt stor verksbildning. Man bör därför
eftersträva mindre långtgående åtgärder.

Det första spörsmål som utredningen tar upp gäller, om en uppdelning
av den centrala sakrevisionella verksamheten på skilda centralorgan kan
eller bör komma i fråga. Enligt utredningens förslag skall, som framgått av
den tidigare redogörelsen, den kameralt betonade revisionen, utan eftersättande
av rimliga anspråk på säkerhet i kontrollen, avsevärt inskränkas och
ersättas av en sakrevisionell granskningsverksamhet som nu bedrives av statens
sakrevision. Det är då enligt utredningen ofrånkomligt, att frågan ställes,
om denna sakrevisionella verksamhet skall vara skild från eller förenad
med den som nu bedrives av nämnda myndighet. Enligt utredningens
förslag skulle de resurser som skulle frigöras inom riksräkenskapsverket för
en på sakrevision inriktad verksamhet bli åtminstone jämförliga med dem
som nu står till förfogande för samma ändamål inom statens sakrevision. Utredningen
anser det uteslutet, att man skulle ha två centrala organ, vilka
båda skulle ha till primär uppgift att bedriva sakrevisionell verksamhet
inom hela statsförvaltningen. Oavsett hur organisationen i övrigt bör utformas,
utgår därför utredningen från att den centralt bedrivna sakrevisionella
verksamheten bör vara samlad inom ett organ.

Utredningen upptar därefter till övervägande frågan om en eventuell sammanslagning
av den sakrevisionella verksamheten och rationaliseringsverksamheten
i egentlig mening. Utredningen finner en rätt väsentlig skillnad
mellan de båda verksamhetsgrenarna. Den sakrevisionella verksamheten
måste primärt vara inriktad på övervakning och kontroll av ändamålsenligheten
och riktigheten överhuvudtaget av vidtagna ekonomiska dispositioner.
Rationaliseringsarbetet i egentlig mening har åter framför allt till uppgift
att få till stånd sådana organisatoriska ändringar i förvaltningsapparaten,
som erfordras för att densamma skall fungera effektivt och till lägsta

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1960

möjliga koslnad. I det löpande arbetet måste beröringspunkterna mellan de
båda verksamhetsgrenarna därför bli av tämligen begränsad omfattning
och i vart fall ej så omfattande, att ett sammanförande av dessa båda verksamhetsgrenar
till ett organ kan väntas medföra några påtagliga fördelar.
Framför allt måste emellertid frågan om sakrevisionens organisatoriska förening
med rationaliseringsverksamheten bli beroende av förhållandet mellan
sakrevisionen och den kamerala revisionsverksamheten.

Vid ställningstagandet till denna fråga har utredningen till en början ansett
det vara av intresse att se i vad mån de skäl som i samband med sakrevisionens
inrättande anfördes mot att den sakrevisionella verksamheten
skulle förläggas till riksräkenskapsverket alltjämt kan anses äga giltighet.
Ett av dessa skäl var att till följd av statsförvaltningens under senare år allt
mer ökade omfång räkenskapsmaterialet utvidgats i sådan grad, att riksräkenskapsverket
knappast medhunnit den för verket väsentliga arbetsuppgiften,
nämligen den kamerala granskningen. Som ett annat skäl anfördes,
att möjligheterna att vinna rättelse beträffande av riksräkenskapsverkets
revision uppmärksammade felaktigheter vore närmast beroende på
det skriftliga anmärkningsförfarandet och den därmed sammanhängande
prövningen av anmärkningarna inför de administrativa domstolarna, av vilka
riksräkenskapsverket självt vore första instans. Detta sedan gammalt
tillämpade förfarande med juridisk prövning inför administrativa domstolar
av revisionsanmärkningar ansågs dock inte lämpa sig för sakrevision.

Mot att riksräkenskapsverket skulle anförtros uppgifter av sakrevisionell
karaktär anfördes även personalsynpunkten. Det framhölls sålunda av 1941
års revisionsutredning, att den för revisionsarbetet inom verket tillgängliga
personalen, hur skickad den än vore för en kameral granskning, dock inte
kunde anses besitta de för en effektiv sakrevision erforderliga kvalifikationerna.

Rationaliseringsutredningen finner intet av de anförda skälen bärande.
I hög grad har invändningarna redan vederlagts av den faktiska utvecklingen.

Utredningen framhåller, att organisationsfrågan emellertid i sista hand
torde böra bedömas inte enbart med ledning av erfarenheterna från den
hittillsvarande verksamheten inom riksräkenskapsverket och statens sakrevision
utan framför allt med hänsyn till beskaffenheten och omfattningen
av de blivande arbetsuppgifterna och den organisationsform som kan befinnas
möjlig att genomföra.

Vad arbetsuppgifterna angår måste man enligt utredningens uppfattning
fästa vikt vid den ändrade karaktär som den kamerala revisionen enligt
utredningens förslag skall erhålla. Den mera siffermässiga kontrollverksamheten
skall väsentligt minska i omfattning och den kamerala revisionen
föreslås i övrigt få eu inriktning, som närmar sig den egentliga sakrevisionella
verksamheten. Under sådana omständigheter synes det utredningen
inest ändamålsenligt att inom ett enda organ, i princip uppbyggt på samma
sätt som den nuvarande sakrevisionen, förena såväl den sakrevisionella

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

verksamheten som den centrala kamerala revisionen. En sådan sammanslagning
anses erbjuda de bästa garantierna för att revisionsverksamheten i dess
helhet skall erhålla den inriktning som är mest lämpad att främja effektiviserings-
och besparingssträvandena inom statsförvaltningen.

Den lösning av frågan beträffande organisationen av den centralt bedrivna
revisionsverksamheten som utredningen förordar innebär alltså, att riksräkenskapsverkets
centrala revision och statens sakrevision skall sammanföras
till ett organ, vilket skall syssla såväl med kameral revision som med
sakrevision. Dess ledning bör vara uppbyggd i huvudsak på samma sätt
som den nuvarande ledningen inom statens sakrevision. För detta nya
organ föreslås benämningen riksrevisionsverket. Till organet bör vidare såsom
i det följande skall utvecklas närmare, förläggas även den revisionsverksamhet
som nu bedrives av vissa specialrevisioner.

Härefter har utredningen övergått till att behandla frågan om lämpligheten
av att samordna den centralt bedrivna rationaliseringsverksamheten
och den centrala remissverksamheten genom en sammanslagning av statens
organisationsnämnd och statskontoret. Här erinras först om att statskontoret
vid sidan av sin verksamhet som centralt remissorgan även omhänderhar
ett flertal uppgifter, som inte har någon eller i vart fall endast mycket
ringa anknytning till remissverksamheten. Detta gäller exempelvis huvuddelen
av verksamheten å fond- och pensionsbyråerna, anordningsverksamheten
och även en del av remissverksamheten. Utredningen har för sin
del kommit till den uppfattningen, att nackdelarna av en sammanslagning
skulle bli större än fördelarna och att man alltså inte bör sammanföra statskontoret
och statens organisationsnämnd till ett organ. Utredningens ståndpunktstagande
har därvid grundats på i huvudsak följande synpunkter.

Ur vissa synpunkter kan en sammanslagning te sig fördelaktig. För den
remissverksamhet, som f. n. åvilar statskontoret och som i fortsättningen
skulle kunna komma att åvila det genom sammanslagningen bildade organet,
skulle det sålunda kunna synas vara till nytta att ha tillgång till den
sakkunskap och erfarenhet som vunnits genom organisationsnämndens rationaliseringsundersökningar
ävensom att i mån av behov kunna för eventuellt
erforderliga ytterligare undersökningar utnyttja den väsentligt större
arbetskraft som skulle kunna komma att finnas inom det nya organet.
Likaså skulle planläggningen och utförandet av vissa organisationsundersökningar
kunna underlättas genom att man i det nya organet skulle ha
tillgång ej blott till sådan organisationsexpertis som nu finns inom organisationsnämnden
utan även till den omfattande erfarenhet rörande den civila
statsförvaltningens organisation och arbetsuppgifter som nu är samlad
i statskontoret. Då emellertid utredningen enligt vad som tidigare redovisats
kommit till den uppfattningen, att statskontorets remissverksamhet
bör begränsas till att i huvudsak omfatta endast expeditionschefsremisserna,
blir behovet och värdet av den samlade sakkunskap som skulle
vinnas genom sammanslagning inte så stort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Bedömningen av för- och nackdelar blir självfallet i viss mån en annan,
om statskontorets remissverksamhet i stället skulle koncentreras på frågor,
som enbart har samband med rationaliserings- och besparingssträvanden
inom statsförvaltningen, under det att expeditionschefsremisserna tillfördes
andra myndigheter. I så fall synes det nämligen troligt, att vissa reella
fördelar av den art som nyss antytts skulle kunna vinnas genom en sammanslagning
av statskontoret och organisationsnämnden. Mot dessa fördelar
måste dock enligt utredningens förmenande ställas vissa tungt vägande
nackdelar, överhuvudtaget synes man enligt utredningen ha anledning att
betvivla lämpligheten av att organisatoriskt sammanföra den egentliga rationaliseringsverksamheten,
som har en teknisk eller eljest starkt specialiserad
inriktning och arbetsmetodik, med statskontorets remissverksamhet,
som bedrives under arbetsformer, som på grund av lång tradition är starkt
bundna.

Sedan utredningen angivit sin ståndpunkt till frågan om organisationen
av rationaliseringsverksamlieten i egentlig mening har den tagit upp frågan
om förläggningen av riksräkenskapsverkets budgetbyrå och finansstatistiska
byrå.

Dessa båda byråer skiljer sig från övriga byråer inom riksräkenskapsverket
såtillvida, att de sysslar med uppgifter, som enligt utredningens mening
inte har något oskiljaktigt sammanhang med revisionsverksamheten.

Budgetbyråns handhavande av riksbokföringen äger sålunda enligt utredningen
rum utan något påtagligt samband med revisionsbyråernas räkenskapsmaterial.
Byråns uppgift att upprätta eller granska förslag till räkenskapsformulär
och att utöva tillsyn över att statens räkenskapsväsen
fungerar ändamålsenligt bör utan olägenhet kunna överföras på den övriga
delen av revisionsverket. Finansstatistiska byrån har inte heller några sådana
åligganden som skulle medföra att påtagliga olägenheter skulle uppkomma,
om byrån skildes från revisionsverket. Mot bakgrunden härav samt
med hänsyn till önskvärdheten av att revisionsorganets ledning skall kunna
odelat ägna sig åt den egentliga revisionen inom statsförvaltningen förordar
utredningen, att riksbokföringen och riksbokslutet förlägges till annan
myndighet än revisionsorganet. Till samma myndighet bör då även
överflyttas den med riksbokslutet intimt sammanhängande uppgiften att
approximativt beräkna utfallet av statsregleringen.

Vid sina överväganden beträffande frågan till vilket organ budget- och
finansstatistiska byråernas arbetsuppgifter bör förläggas har utredningen
funnit, att statskontoret är det organ som är bäst lämpat alt övertaga uppgifterna
i fråga. Genom en sådan organisatorisk åtgärd skulle man å ena
sidan vinna den fördelen att riksrevisionsverkets verksamhet odelat skulle
kunna inriktas på de egentliga revisionsuppgifterna. Statskontoret å andra
sidan skulle genom de båda byråerna tillföras eu speciell sakkunskap, som
måste bli av värde vid ämbetsverkets remissbehandling av bl. a. anslagsfrågor
och ärenden av budgetteknisk karaktär. Den överblick och ingående

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1960

kännedom om hela finansförvaltningen som nu finns hos budgetbyrån och
finansstatistiska byrån skulle enligt utredningens uppfattning genom att
byråerna inorganiseras i statskontoret komma att effektivare utnyttjas i detta
ämbetsverks remissverksamhet än om de båda byråerna skulle förläggas
till riksrevisionsverket, vars remissverksamhet överhuvudtaget bör vara
så begränsad som möjligt för att revisionsarbetet skall kunna bedrivas effektivt.

Utredningen har slutligen gått in på frågan om bibehållande av specialrevisionerna
och de särskilda överrevisorerna.

Vad till en början beträffar de överrevisorer, som finns vid järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, framhålles,
att det vid inrättandet av statens sakrevision förutsattes, att de uppgifter
som ankom på överrevisorerna skulle tillföras sakrevisionen. I avvaktan
på att sakrevisionen hunnit organiseras och närmare planlägga sitt
arbete ansågs det emellertid lämpligt, att överrevisorerna övergångsvis skulle
fortsätta sin verksamhet. Vid ett genomförande av utredningens förslag
till riksrevisionsverk framhåller utredningen, att det inte längre kommer
att föreligga några ur revisionsmässiga synpunkter bärande skäl för att bibehålla
systemet med överrevisorer. Med hänsyn till att hela frågan om de
former under vilka flertalet av ifrågavarande verk bedriver sin verksamhet
1. n. behandlas av 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna,
synes det emellertid utredningen lämpligast att med det slutliga ställningstagandet
i denna fråga får anstå i avvaktan på nämnda utrednings förslag.

Beträffande specialrevisionerna anser utredningen, att det kan vara lämpligt
att det inom större myndigheter, som har en mera betydande lokalförvaltning,
finns inrättade särskilda revisionsorgan med uppgift att revidera
de underlydande förvaltningarnas räkenskaper. För sådana verk kan
det vara av särskilt stort värde, att verken själva har omedelbar tillgång
till interna revisionsenheter, vilkas uppgift främst är att kontinuerligt utöva
kontroll över att respektive verks allmänna eller speciella föreskrifter
av ekonomisk innebörd följs av de underlydande lokalförvaltningarna. Vad
angår generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och domänstyrelsen torde samtliga dessa verk få anses vara i behov
av dylika interna kontrollorgan. Dessa verks specialrevisioner bör därför enligt
utredningens mening alltjämt bibehållas.

Vad angår generaltullstyrelsens specialrevision omfattar dennas arbetsområde
ett betydande antal lokalförvaltningar och det räkenskapsmaterial
som månad för månad inflyter från de lokala tullmyndigheterna är av stor
omfattning. Utredningen framhåller vidare, att den inkomstgranskning av
räkenskapsmaterialet som denna specialrevision har att utföra om möjligt
bör bedrivas av personal, som utbildats till kammarskrivare inom tullväsendet
och någon tid tjänstgjort i sådan befattning. Utredningen har med
hänsyn härtill funnit det lämpligast, att även denna specialrevision bibehålies.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Revisionen av försvarsväsendets medelsförvaltning är i huvudsak koncentrerad
till försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå. Detta revisionsorgan
har, till skillnad från övriga specialrevisioner, som i regel endast utgör
avdelningar eller sektioner inom en byrå i det egna ämbetsverket, en helt
fristående ställning gentemot de myndigheter som skall revideras. Ett av
de skäl som brukar anföras mot lämpligheten av specialrevisioner, nämligen
deras beroende ställning av respektive förvaltningsorgan, är sålunda
inte här för handen. Utredningen har även funnit, att specialrevisionen
inom civilförvaltningen och övriga byråer inom ämbetsverket har ett betydligt
ömsesidigt utbyte av varandra. Därför har utredningen inte ansett
sig böra föreslå överförande av denna specialrevision till riksrevisionsverket.

De skäl som utredningen sålunda funnit tala för att försvarets civilförvaltnings
specialrevision samt specialrevisionerna hos affärsverken och generaltullstyrelsen
alltjämt bibehålies, har utredningen däremot inte med
samma styrka funnit kunna göras gällande beträffande de hos arbetsmarknadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen förefintliga specialrevisionerna.

Gemensamt för samtliga dessa jämförelsevis små revisionsenheter är, att
de bär att utöva granskning av ett tämligen litet antal lokalförvaltningar,
vilkas förvaltningsåtgärder inte heller är av den storleksordning eller särpräglade
beskaffenhet som kännetecknar affärsverken och försvarsväsendet.
Dessa små revisionsenheter behöver inte heller såsom fallet är beträffande
generaltullstyrelsens specialrevision för sin rekrytering av revisionspersonal
ha tillgång till personal, som specialutbildats inom det egna verket.
Samtliga dessa specialrevisioner synes därför i och för sig lämpligen
kunna överföras till det centrala revisionsorganet. Då emellertid förslag
föreligger om överförande av huvudmannaskapet för mentalsjukhusen till
landstingen, har utredningen inte funnit skäl att rekommendera ett överförande
av medicinalstyrelsens specialrevision till riksrevisionsverket.

De riktlinjer för revisionsarbetets bedrivande som utredningen föreslagit
beträffande riksrevisionsverket anser den böra i tillämpliga delar även
gälla specialrevisionernas arbete. Det bör i första hand ankomma på de
myndigheter hos vilka specialrevisioner finns inrättade alt tillse att revisionsverksamheten
hos dem bedrives på ett ändamålsenligt sätt. I sista hand
bör det emellertid åligga riksrevisionsverket att söka åvägabringa enhetlighet
och effektivitet även i fråga om specialrevisionernas verksamhet. För att
uppnå detta syfte bör samverkan ske mellan riksrevisionsverket och specialrevisionerna.

Reservation och särskilda yttranden

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen har reservanten inom utredningen
ansett, att mycket stort behov föreligger av en på rationaliseringssträvanden
inriktad remissverksamhet och att en sådan verksamhet är beroende
av och griper in i det egentliga rationaliseringsarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Statskontoret är det organ som f. n. fullgör uppgiften såsom central remissmyndighet
i fråga om bl. a. ärenden av förvaltningsmässig och organisatorisk
natur och statens organisationsnämnd har till uppgift att inom statsförvaltningen
utföra organisationsundersökningar. Man bör därför enligt reservanten
främst överväga en samordning av remiss- och den egentliga rationaliseringsverksamheten
genom en sammanslagning av statskontoret och organisationsnämnden
till en enda myndighet. Härigenom skulle den överblick
och erfarenhet rörande den civila statsförvaltningens organisation och arbetsuppgifter
som nu finns samlad i statskontoret effektivt kunna utnyttjas
för planläggningen och vid utförandet av organisationsundersökningar. Den
speciella insikt i allmänna förvaltnings- och organisationsproblem som statskontoret
representerar skulle vidare göra det föreslagna organet väl skickat
att vid det slutliga bedömandet av de olika organisationsförslagen beakta alla
de ur statsförvaltningens synpunkter väsentliga faktorer som kan vara avgörande
för frågans lösning. Den i remissverksamheten inhämtade kännedomen
om olika rationaliseringsförslag synes i det sammanhanget även kunna
praktiskt nyttiggöras. Vid besvarandet av remisser, som helt förutsättes bli
begränsade till området för rationaliseringssträvandena, torde å andra sidan
den omfattande praktiska insikt rörande statsverksamhetens skiftande områden,
som organet förvärvat i rationaliseringsarbetet på fältet direkt komma
till nytta i remissarbetet. Med hänsyn till den tidsnöd som i regel föreligger
vid remissbehandlingen av myndigheternas petitaframställningar kan
det likväl inte få förutsättas bli möjligt för organet att annat än i undantagsfall
verkställa organisationsundersökningar, som skall kunna lämna underlag
för ett ställningstagande till de aktuella anslagsäskandena. I

I fråga om revisionsverksamhetens organisation kan reservanten inte ansluta
sig till tanken på en sammanslagning av riksräkenskapsverket och statens
sakrevision och en överflyttning av budgetbyrån och finansstatistiska
byrån till statskontoret. I sin motivering anför reservanten i sammandrag
följ ande.

Budgetbyråns kassakontroll och bearbetning av huvudförvaltningarnas
kassa- och debiteringsrapporter samt huvudböcker till ett enhetligt riksbokslut
innefattar i sig så många arbetsmoment, som är likartade med den kamerala
revisionens granskningsuppgifter, att det kan ifrågasättas om en
fullt rationell gränslinje kan uppdragas dem emellan. Uppenbart torde vidare
vara, att långt flera och direkta beröringspunkter finns mellan göromålen
på budgetbyrån och den egentliga revisionsverksamheten än mellan
budgetbyrån och statskontorets remissverksamhet och finansförvaltande
uppgifter, sådana dessa angivits i utredningens förslag. Den yttre sammankopplingen
av budgetbyråns och statskontorets övriga byråers olikartade
arbetsuppgifter är därför enligt reservantens mening inte sakligt och organisatoriskt
motiverad. Budgetbyrån bör därför alltjämt ingå i det kamerala
revisionsorganet. Därigenom vinnes den fördelen, att överblicken och kontrollen
över alla de statliga räkenskaperna och vad till ett effektivt kontroll -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

system och ett ordnat räkenskapsväsen i övrigt hör är sammanfört på ett
enda ställe under gemensam ledning.

Finansstatistiska byrån skulle i och för sig kunna förläggas till något
annat organ än riksräkenskapsverket. Då byrån inte har några beröringspunkter
med statskontorets nuvarande verksamhet, finner reservanten det
mindre lämpligt att inordna den i nämnda ämbetsverk. Då det torde ligga
utanför utredningens uppdrag att undersöka till vilket annat statsorgan finansstatistiska
byrån skulle kunna förläggas, bör den dock enligt reservanten,
i vart fall tills vidare, organiseras i riksräkenskapsverket.

Starka skäl föreligger således att vid överväganden om inrättande av ett
riksrevisionsverk för den centralt bedrivna revisionen räkna med att både
budgetbyrån och finansstatistiska byrån skall ingå i det nya organet. Då enligt
utredningens förslag riksrevisionsverket därjämte skall ha att ansvara
för — förutom den kamerala granskningsverksamheten — även den sakrevisionella
granskningen avseende hela statsförvaltningen, anser reservanten
den totala omfattningen av göromålen bli så stor och skiftande, att svårigheter
kommer att föreligga för verkets ledning att på önskvärt sätt kunna
överblicka och hålla samman verksamheten. Stor risk finns då för att den
sakrevisionella granskningen inte skall kunna ägnas tillräcklig uppmärksamhet.
Härtill torde vidare bidraga de arbetsmetoder som f. n. tillämpas
inom riksräkenskapsverkets revisionsbyråer.

Ett genomförande av utredningens förslag till omläggning av arbetsmetoderna
för den kamerala revisionsverksamheten torde bli både arbets- och
tidskrävande. Reservanten menar, att risk föreligger även i detta hänseende
för att det av utredningen föreslagna revisionsorganet inte skall kunna bli i
stånd att tillräckligt effektivt tillvarata de särskilda sakrevisionella granskningsuppgifterna,
sådana de nu bedrives genom statens sakrevision och
som är av den vikt att de inte ens övergångsvis bör få eftersättas.

Reservanten erinrar i detta sammanhang om att de led i översynen av det
statliga revisionsväsendet som avser anmärkningsprocessen och redogöraransvaret
och varom riksdagen i olika sammanhang uttalat sig ännu inte
bringats till sin lösning. Även dessa betydelsefulla frågor anser reservanten
böra lösas, innan en samordning av den kamerala och den sakrevisionella
granskningsverksamheten upptages till slutligt bedömande.

Däremot delar reservanten utredningens förslag om en begränsning och
centralisering av den kamerala revisionen.

Reservantens förslag om sammanslagning av statskontoret och statens
organisationsnämnd delas av två av utredningens experter.1 En av dessa2
har med utgångspunkt från de tre funktionerna revision, ralionaliseringsverksamhet
och finansförvaltning framlagt förslag i övrigt till relativt långtgående
organisatoriska åtgärder för att helt centralisera de nämnda funktionerna
inom statsförvaltningen till tre särskilda organ.

I fråga om revisionsverksamhetens organisation stöder en av experterna8

1 Dahlberg och Insulander. 1 Dahlberg. a Lindbergson.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

reservantens förslag, att riksräkenskapsverket och statens sakrevision i vart
fall tills vidare skall behållas som skilda organ. Nämnde expert förordar
överhuvudtaget, att endast partiella reformer genomföres f. n. En annan
av experterna1 anser i likhet med reservanten, att budget- och finansstatistiska
byråerna inte skall skiljas från de reviderande enheterna.

Yttranden

Remissinstansernas åsikter i fråga om organisationen av rationaliserings-
och revisionsorganen präglas givetvis i hög grad av deras tidigare redovisade
uppfattningar om organens arbetsuppgifter m. m. Många olika
meningar i nu berörda avseende har sålunda framkommit.

Bland de myndigheter som i huvudsak tillstyrkt eller lämnat
utan erinran utredningens allmänna synpunkter
om en koncentration av revisionsverksamheten till ett nybildat riksrevisionsverk
samt en omorganisation av statskontoret och statens organisationsnämnd
märkes flygförvaltningen, arbetsmarknadsstyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
generaltullstyrelsen, en reservant inom statens sakrevision, statens organisationsnämnd,
medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län samt polisväsendets
organisationsnämnd.

Statens organisationsnämnd anför därvid bl. a. följande.

övergång till stickprovsgranskning i ökad utsträckning inom riksräkenskapsverket
och därigenom minskat personalbehov för kameral granskning,
behöver uppenbarligen icke medföra, att sakrevisionell granskning upptages
av detta verk utöver den ringa omfattning, i vilken sådan granskning
redan bedrives där. Lägre stickprovsprocent hos riksräkenskapsverket måste
med andra ord icke nödvändigtvis medföra att man får två civila organ
inom statsförvaltningen som sysslar med sakrevision såsom en huvuduppgift.
Däremot kan ett riksräkenskapsverk med minskad omfattning av den kamerala
granskningen och med budgetbyrån och finansstatistiska byrån överflyttade
till annat håll, bliva en så liten organisatorisk enhet, att den utan
olägenhet vad beträffar verkets storlek kan sammanslås med statens sakrevision
till ett riksrevisionsverk. Det synes icke osannolikt, att vissa fördelar
kan vinnas genom en sådan sammanslagning, särskilt därigenom att arbetskraft
allt efter behov kan koncentreras på antingen kameral revision
eller på sakrevisionella uppgifter, samt därigenom att sådana tjänstemän,
som ha fallenhet för båda revisionsarterna, kan få tillfälle att alternera dem
emellan. Organisationsnäinnden förutsätter, att om ett riksrevisionsverk bildas
på detta sätt, verkets styrelse ges en sammansättning i enlighet med utredningens
förslag och att även i övrigt organisationen för sakrevisionsarbetet
utformas så, att det kan utföras under samma fria och av byråkrati
obundna former som tillämpas inom statens sakrevision. Av särskild betydelse
är, att i ett riksrevisionsverk inrymmes sådana funktionella organisationsenheter
— exempelvis för granskning av upphandlingar och för taxerevision
— som nu finns inom sakrevisionen och vilkas verksamhetsområde
omfattar hela statsförvaltningen och icke blott vissa huvudtitlar.

Organisationsnäinnden finner de av utredningen anförda skälen mot sammanslagning
av statskontoret och nämnden bärande. Därutöver vill organi1
Wildeman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

sationsnämnden framhålla följande. Rationaliseringsverksamhet ger ofta
som resultat, förutom ökad effektivitet, besparingar eller begränsning av
eljest ofrånkomliga utgiftsökningar. De stora ekonomiska krav, som alltid
ställs på statsverket, medför emellertid därutöver behov av renodlad besparingsverksamhet,
d. v. s. en verksamhet som leder till besparingsförslag, vilka
inte har något samband med exempelvis arbetsförenkling och mekanisering
eller andra liknande rationaliseringsåtgärder utan är direkt återhållande
eller nedskärande och icke sällan service- och effektivitetsförsämrande.
Besparingsförslag av stor statsfinansiell betydelse lär i allmänhet endast
kunna framläggas av organ med parlamentarisk anknytning, t. ex. besparingsutredningar
liknande den som nyligen avslutat sitt arbete. Det torde
emellertid ständigt föreligga möjlighet att vid sidan av det arbete i sådan
riktning, som bedrives i samband med budgetarbetet inom Kungl. Maj :ts
kansli, få fram renodlade besparingsförslag — icke minst i samband med
petita- och betänkanderemisser — av väsentlig om än icke i egentlig mening
statsfinansiell innebörd och i stort sett saknande politisk anstrykning. En
verksamhet med detta syfte är svår och skenbart otacksam. Statskontoret
är utan tvivel väl ägnat att handha en sådan uppgift. Rationaliseringsverksamhet
kan icke med utsikt till framgång bedrivas av ett organ som samtidigt
skall vara besparingsorgan av här antytt slag. Detta talar också för att
statskontoret och organisationsnämnden bör förbli fristående organ. De ovannämnda
budget- och finansstatistiska byråerna synes hellre böra ingå i ett
statligt besparingsorgan än i ett riksrevisionsverk.

Vissa myndigheter ger stöd åt reservantens uppfattning.
Häribiand märkes riksräkenskapsverket, som bl. a. anser, att utredningens
uttalande, att en viss omställning under senare år skett av riksräkenskapsverkets
verksamhet i riktning mot sakrevisionella uppgifter inte bör tillmätas
för stor betydelse. Sedan lång tid har ämbetsverket strävat efter att
utsträcka sin på räkenskapsmaterialet grundade verksamhet till en ändamålsenlighetsprövning,
men detta är enligt verkets mening en helt annan
sak än att verksamheten framför allt inriktas härpå. Ämbetsverket erinrar
om det skäl som bl. a. framfördes mot att inordna statens sakrevisions verksamhet
i riksräkenskapsverket, att hur riksräkenskapsverkets organisation
än utformades, skulle dock kvarstå risken att sakrevisionen finge inta en
undanskymd ställning. Utredningens lösning av detta problem ligger i en
nedskärning av den kamerala verksamheten. Ämbetsverket har dock ansett
nedvärderingen av den egentliga revisionsverksamheten helt ogrundad.
Erfarenheterna har också, såvitt riksräkenskapsverket kunnat finna av sakrevisionens
årsberättelser, bekräftat, att den speciella målsättning som gjordes
vid dennas inrättande varit väl avvägd och att den verksamhet som bedrivits
i den speciella organisationsformen givit gott utbyte. Krav på större
resurser eller ändrad organisationsform har inte heller framförts till utredningen.
Statens sakrevision och länsstyrelsen i Stockholms län, som dock
båda är allmänt kritiska och förordar förnyad utredning av vissa frågor,
delar likaså i huvudsak reservantens uppfattning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ställer sig tveksam till frågekomplexet, men
ger till viss del stöd åt reservantens uppfattning. Liknande hållning intager
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som dock inte anser sig kunna bidra
med något omdöme till huvudfrågans lösning.

•tf liihang till riksdagens protokoll 19C>0. 1 samt. Nr 126

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Några remissinstanser förordar en kombination av utredning smajoritetens
och reservantens förslag därigenom att de
rekommenderar sammanslagning av dels riksräkenskapsverket och sakrevisionen,
dels statskontoret och organisationsnämnden. Till dem hör försvarets
civilförvaltning, generalpoststyrelsen, en reservant inom statskontoret,
länsstyrelsen i Älvsborgs län och Statstjänstemännens riksförbund.

T jänstemännens centralorganisation förordar en sammanslagning av alla
de fyra berörda ämbetsverken.

Åtskilliga remissyttranden innehåller mot utredningsförslaget avvikande
uppfattningar utan att för den skull ge stöd åt reservationen.
Hit hör överbefälhavaren, armétygförvaltningen, försvarets förvaltningsdirektion
och försvarets fabriksstyrelse, som i huvudsak delar utredningens
förslag beträffande ralionaliseringsorganet men avstyrker förslaget om sammanslagning
av riksräkenskapsverket och statens sakrevision. Arn léty g förvaltningen
förutsätter därvid, att förvaltningen bibehålies vid sina hittillsvarande
möjligheter att genom den egna rationaliseringsenheten planlägga
och genomföra organisationsundersökningar. Marinförvaltningen och byggnadsstyrelsen
förordar partiella reformer. Statskontoret accepterar utredningsförslaget
i fråga om revisionsverksamhetens organisation, men är starkt
kritiskt i övrigt. Lantbruksstyrelsen och Sveriges akademikers centralorganisation
framför allmänt kritiska synpunkter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar, i den mån 1949 års förslag om
ett sammanförande av statskontoret, organisationsnämnden och sakrevisionen
inte anses böra ske, en lösning i enlighet med reservantens förslag.
En reservant inom statens sakrevision anser likaså, att 1949 års förslag bör
genomföras.

Vad därefter särskilt beträffar utredningens förslag att inordna vissa
specialrevisioner i det föreslagna riksrevisionsverket har detsamma
bl. a. tillstyrkts av statskontoret, som dock ansett, att man bör gå längre
än vad utredningen föreslagit och även inrangera försvarets civilförvaltnings
och generaltullstyrelsens specialrevisioner i riksrevisionsverket.

Invändningar mot utredningsförslaget bär gjorts av flera myndigheter
som har egna specialrevisioner. Sålunda avstyrker arbetsmarknadsstyrelsen,
att dess specialrevision avvecklas. Styrelsen anser, att dess revisionsavdelning
är ett praktiskt instrument för snabb intern kontroll, utbildning
av redogörare m. m. Lantbruksstyrelsen hävdar, att de skäl som åberopats
av utredningen för bibehållande av vissa specialrevisioner också kan anföras
beträffande styrelsens. Flera av remissinstanserna inom försvaret, däribland
försvarets förvaltningsdirektion, har kraftigt understrukit betydelsen
av specialrevisioner som organ för intern kontroll. Medicinalstyrelsen
finner, att ett borttagande av specialrevisionerna skulle medföra antingen
minskad effektivitet eller ökade kostnader.

Utredningens principiella uppfattning att överrevisorerna bör
avvecklas har berörts av statskontoret, som anser, att desamma bör avskaf*

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

fas utan dröjsmål. Järnvägsstyrelsen framhåller däremot, att överrevisorerna
vid statens järnvägar främst har sin uppmärksamhet riktad på SJ:s
produktiva insats. Risk skulle föreligga att ett centralt revisionsorgan mest
skulle uppmärksamma »den allmänna administrationen». Vattenfallsstyrelsen
delar för sin del utredningens förslag, att överrevisorerna skall behållas
i avvaktan på det resultat som 1953 års utredning rörande de statliga
företagsformerna kan lägga fram. överrevisorerna vid statens järnvägar
delar utredningens uppfattning om betydelsen av en effektiv sakrevisionell
granskning, men finner, att en sådan för järnvägsföretagets vidkommande
bäst och till lägsta kostnad utövas genom särskilda överrevisorer.
överrevisorerna erinrar om den mångsidiga tekniska apparat som järnvägsdriften
innebär, överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet
anser, att man bör utreda vilken nytta överrevisorerna gjort och därefter
antingen avskaffa dem eller förbättra dem. överrevisorerna vid statens vattenfallsverk
finner förekomsten av en överrevisionsinstitution vid ett affärsverk
av vattenfallsstyrelsens karaktär vara lika naturlig som förefintligheten
av revisorer hos aktiebolagsstyrelser.

Förslaget att skilja budget- och finansstatistiska byråern
a från revisionsverket och sammanföra dem med statskontoret har påtalats
i åtskilliga yttranden. Bl. a. har sambandet mellan dessa byråer och revisionsbyråerna
bidragit till den uppfattningen hos åtskilliga myndigheter,
vilken redovisats i det föregående, att riksräkenskapsverket och statens sakrevision
inte skall sammanföras. Men också bland de myndigheter som i
huvudsak tillstyrkt utredningsmajoritetens förslag beträffande riksrevisionsverket
finns de som anser, att de båda byråerna bör vara knutna till
riksrevisionsverket. Hit hör generalpoststyrelsen och länsstyrelsen i Älvsborgs
län, som visserligen även förordar en samordning av statskontoret
och organisationsnämnden, samt statskontoret. Försvarets civilförvaltning
anser, att ett samband bör föreligga mellan budgetbyråns arbete och granskningen
av räkenskapsmaterialet. Vid val av organisationsform bör man därför
särskilt uppmärksamma detta.

Av de myndigheter som avstyrkt förslaget till sammanslagning av riksräkenskapsverket
och statens sakrevision har åtskilliga hävdat behovet av
att inte skilja budgetbyrån från revisionsmaterialet. Sålunda påpekar överbefälhavaren,
armétygförvaltningen och försvarets förvaltningsdirektion, att
arbetet med riksbokslutet innefattar revision av anslagsbelastningarna.

Försvarets fabriksstyrelsc anser sig inte kunna bedöma riktigheten av
utredningens uttalande, att en sammankoppling mellan den månatliga rikshokföringen
och årsräkenskaperna inte visat sig praktisk möjlig, men hävdar,
att man inom statsförvaltningen liksom sker vid revision av privata
företag borde eftersträva att granska verifikationsmaterialet och dess bokföring
under löpande räkenskapsår, så att årsräkenskapen vilar på ett kontrollerat
underlag. Genom att överföra budgetbyrån till annan myndighet
försvåras ett tillrättaläggande härutinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Riksrälcenskapsverket motiverar sitt avstyrkande av ett frånskiljande
från revisionsverket av budgetbyrån bl. a. sålunda.

Riksräkenskapsverket måste konstatera, att den i betänkandet intagna
redogörelsen för budgetbyråns verksamhet är ofullständig och att den uppfattning
av sambandet mellan riksbokföring och räkenskapsgranskning,
som utredningen närmare utvecklar, icke är hållbar. Det förhållandet att
ett stort antal myndigheter avgiva årsräkenskap anses av utredningen hindra
en samordning mellan revision och riksbokföring. Det är verkets åsikt
att även det löpande korrigeringsarbete ifråga om huvudförvaltningarnas
bokföring och anslagsbelastning samt den kontroll genom fortlöpande avstämning
av likvidförfarandet mellan huvudförvaltningarna, som utföres å
ämbetsverkets budgetbyrå, är att anse som revision i egentlig mening. Åtskilligt
av den kontroll och det avstämningsarbete, som utföres i samband
med bokslutet, är även liksom den efterföljande granskningen av huvudböckerna
att anse som revision i egentlig bemärkelse, och man måste härvid
ofta gå tillbaka till primärräkenskaper och verifikationsmaterial. I detta
sammanhang bör också uppmärksammas, att budgetredovisningen upprättas
icke såsom utredningen framhållit på grundval av huvudförvaltningarnas
kassarapporter utan på grundval av dessa myndigheters huvudböcker.
Det kan också förtjäna framhållas, att felaktigheter i bokföringen, som vid
granskningen på revisionsbyråerna uppmärksammas innan arbetet med
riksbokslutet slutförts, rapporteras till budgetbyrån, där i anledning härav
erforderlig korrigering sker av huvudböckerna, innan dessa läggas till grund
för budgetredovisning och rikshuvudbok. Beträffande det förhållandet att
många myndigheter avgiva räkenskap årsvis men vissa större huvudförvaltningar,
framförallt länsstyrelserna, kvartalsvis, hade det funnits anledning
för utredningen att undersöka, vad anledningen härtill kan vara. Det skulle
då visat sig, att det bland annat såsom fallet är med länsstyrelserna gäller
myndigheter, vilkas räkenskaper det finns behov av att falla tillbaka på
under det löpande året. För att minska toppbelastningen under bokslutskampanjen
har just ifråga om länsstyrelserna eftersträvats att redan före
budgetårets utgång utföra en del av det kontrollarbete som hör till själva
bokslutet. Under året uppkommer vidare ofta anledning till att närmare
undersöka belaslningen på ett anslag och göra utredning härom. Vid sådana
utredningar måste man också gå tillbaka till räkenskaperna. I den mån
de då finnas tillgängliga, är detta en stor fördel. Telefonsamtal ge icke
samma möjligheter, och det kunde övervägas om icke flera myndigheter än
för närvarande borde ha att avgiva kvartalsräkenskap. Detta skulle, om
man vill låta räkenskapsgranskningen följa så nära i tiden som möjligt,
vilket är något att sträva efter, vara till fördel även ur denna synpunkt.

Även i fråga om arbetet med sammandragning av myndigheternas debiteringsrapporter
föreligger enligt riksräkenskapsverkets förmenande ett
markant samband med verkets revision. Ämbetsverket hävdar likaså, att finansstatistiska
byrån för sitt arbete har anknytning till räkenskapsmaterialet
inom verkets revisionsdel. Statens sakrevision understryker även budgetbyråns
samband med revisionsbyråerna.

Fond- och pensionsbyråernas organisatoriska ställning har
berörts av några myndigheter som i fråga om siatskontorets uppgifter och
organisation haft en från utredningsmajorileten avvikande mening. Försvarets
civilförvaltning finner det för tidigt att yttra sig om denna del av stals -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

kontoret bör kvarbliva inom ett med vissa finansfrågor utökat statskontor
eller om den bör överflyttas på andra verk, varav närmast kammarkollegiet
kan komma ifråga. Generalpoststyrelsen anser i likhet med reservanten, att
de båda byråerna lämpligen bör interimistiskt anknytas till det sammanslagna
rationaliseringsorganet. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår, att
möjligheter att överföra de båda byråerna till kammarkollegiet undersökes,
därest man skulle anse, att en verksbildning, som även inkluderade en sammanslagning
av statskontoret och kammarkollegiet, skulle bli för administrativt
tungrodd.

2. Det centrala rationaliseringsorganet och statskontoret
Utredningen

Med hänsyn till att reservanten inom utredningen föreslagit ett kombinerat
rationaliserings- och remissorgan torde det vara praktiskt att här redovisa
den egentliga rationaliseringsverksamheten och remissverksamheten
i ett sammanhang.

Statens organisationsnämnd har såsom sin uppfattning om vad som vore
en lämplig organisation av ämbetsverket angivit en ökning av personalen
till 93 befattningshavare. Utredningen kan inte ansluta sig till tanken på
en så betydande personalförstärkning som detta skulle medföra. Organisationen
kan inte byggas ut efter vad som i och för sig skulle vara mest
idealiskt. Personalen hos nämnden har ständigt varit föremål för en hastig
omsättning och på grund av rekryteringssvårigheter förekommer åtskilliga
vakanser. Utredningen anger styrkan till 58 mot i personalplanen upptagna
65 tjänstemän. Genom en förbättring av anställningsförhållandena för den
kvalificerade personalen skulle enligt utredningen en avsevärd reell kapacitetsökning
kunna uppnås även inom nuvarande ram. Utredningen förordar
därför i princip inte någon ökning totalt sett av den personalstyrka som f. n.
är avsedd för rationaliseringsverksamheten. Då det emellertid förutsättes.
att organisationsundersökningar i fortsättningen inte skall bedrivas av sakrevisionen,
bör rationaliseringsorganets personaluppsättning utvidgas något.

Organisationsnämndens verksamhet bör enligt utredningen liksom hittills
ledas av en styrelse med en på vissa år förordnad generaldirektör i Bp 8
som ordförande och chef samt ett antal av Kungl, Maj:t för viss tid förordnade
ledamöter. Antalet styrelseledamöter bör begränsas till högst sju, ordföranden
inberäknad. Ledamöterna bör representera erfarenhet från offentlig
förvaltning och enskild verksamhet. En av ledamöterna bör vara en högre
officer med ingående kunskap om militär organisation och verksamhet.
Den nuvarande organisationsformen inom nämnden med verksamheten
uppdelad på eu civil och en militär avdelning bör slopas och ersättas med en
uppdelning av hela verksamheten på tre byråer, var och en företrädd av en
byråchef i lönegrad Be 1. Därvid bör kanslichefstjänslen indragas och den
militäre ledamoten i styrelsen inte längre betungas med arbetsuppgifter av

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1960

rent administrativ karaktär. För organets interna administrativa uppgifter
bör finnas en särskild kanslisektion, direkt underställd generaldirektören.

Varje byrå bör organiseras på tre sektioner. Var och en av dessa byråsektioner
föreslås skola tillföras eu byrådirektör i högst lönegrad Ae 26. För
varje byrå och dess sektioner bör i enlighet med en av organisationsnämnden
fastställd flerårsplan avdelas ett bestämt arbetsområde. Till en av byråerna
bör knytas en särskild arbetsstudiegrupp, som förutsättes skola arbeta
över organisationsnämndens hela verksamhetsområde. Rådgivning i
spörsmål av kontorsteknisk eller annan allmän karaktär, blankettservice
o. dyl. bör handläggas å en särskild sektion, direkt underställd generaldirektören.
Till denna sektion bör även knytas organisationsnämndens kursverksamhet.
Ledningen av sektionens arbete bör utövas av en byrådirektör
i högst lönegrad Ae 26.

I fråga om anställningsformer och löneställning för övrig personal inom
rationaliseringsorganet föreslår utredningen följande.

Till organets förfogande bör ställas 6 befattningar i högst lönegrad Ae 23,
7 befattningar i högst lönegrad Ae 21, 5 befattningar i högst lönegrad Ae 19,
1 teknisk assistent och 1 kansliskrivartjänst i lönegrad Ae 10, 1 expeditionsvaktstjänst
och 1 kanslibiträdestjänst i lönegrad Ae 7 samt 1 kontorsbiträdestjänst
i lönegrad Ae 5.

Personalen i övrigt bör vara arvodesanställd, varvid i tillämpliga delar
bör gälla avlöningsbestämmelserna för befattningshavare vid statens krisorgan.
Antalet befattningshavare i de i dessa avlöningsbestämmelser angivna
lönegrupperna VI och VII bör inte överstiga 20. Arvodestjänsterna bör
vara förenade med pensionsrätt.

Totalt innebär utredningens förslag en ökning av nämndens befattningshavare
med 2 till 67. Kostnadsmässigt uppgår ökningen emellertid, främst
på grund av den förbättring av lönesättningen som föreslagits, till ca 140 000
kronor i 1959 års lönenivå.

Beträffande grunderna för rekrytering av befattningshavare till organisationsnäinnden
framhåller utredningen, att en inte oväsentlig del av
nämndens personal bör ha utbildning på det tekniska och kontorsadministrativa
området. Utredningen betonar emellertid även, att utsikterna till ett
framgångsrikt resultat av arbetet torde ökas väsentligt om i organisationsnämnden
jämväl finns ett antal befattningshavare, som genom föregående
arbete i statsförvaltningen är väl förtrogna med de mera förvaltningsmässiga
problem som organisationsnämnden i fortsättningen kommer att ställas
inför i sin rationaliseringsverksamhet. En förbättring av rekryteringen
från andra statliga organ till organisationsnämnden är därför enligt utredningens
uppfattning synnerligen önskvärd. Den rekrytering av personal från
statsförvaltningen som sålunda bör eftersträvas bör dock i allmänhet inte
ta sikte på att vederbörande permanent skall placeras i nämnden utan snarare
på att befattningshavarna under lämplig tidsrymd skall tjänstgöra där
för att sedan återgå till statsförvaltningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

I och för sig påkallar utredningens förslag beträffande statskontorets arbetsuppgifter
och arbetsmetoder inte några större ändringar av verkets organisation.
En viss omfördelning av byråernas arbetsuppgifter synes dock
lämplig. Med hänsyn till den minskning av remissverksamheten som utredningen
förutsatt, förordar utredningen, att den nuvarande kassabyrån indrages.
Byråns arbete med checkräkningskontrollen och statsliggaren bör
överflyttas till budgetbyrån, som jämte finansstatistiska byrån, enligt vad
som framgått av det föregående, bör överföras till ämbetsverket. Till fondbyrån
vill utredningen förlägga handläggningen av utanordningsärenden
m. m. Till denna byrå bör även knytas tryckeriexpeditionen, registratorsexpeditionen
och personal tillhörande verkets vaktmästarexpedition och telefonväxel,
vilka expeditioner f. n. sorterar under kassabvrån.

Utredningen finner, att en viss personalminskning av statskontorets nuvarande
personal för remissarbete blir möjlig med hänsyn till den föreslagna
begränsningen av denna verksamhet. En viss lönegradsförbättring bör
däremot komma till stånd för denna personalkategori för att förbättra verkets
rekryteringsläge.

I enlighet med vad nu angivits föreslås, att statskontoret — med en generaldirektör
som chef — skall organiseras på sex byråer, nämligen två
remissbyråer, budgetbyrån, finansstatistiska byrån, fondbyrån och pensionsbyrån.
I fråga om beslutsformer och ärendenas handläggning i övrigt föreslår
utredningen, att motsvarande bestämmelser i gällande instruktion för
statskontoret göres tillämpliga i det omorganiserade verket.

På var och en av remissbyråerna bör förutom byråchefen finnas en byrådirektör
i lönegrad Ao 24, en förste byråsekreterare i lönegrad Ao 21 samt
två byråsekreterare i reglerad befordringsgång. För byråernas registreringsoch
maskinskrivningsarbete föreslås gemensamt två kanslibiträden, vilket
motsvarar den biträdespersonal som nu finns för de båda utgiftsbyråerna.
Personalstyrkan på de två remissbyråerna skulle i enlighet med vad sålunda
föreslagits komma att uppgå till sammanlagt 12 befattningshavare.

Med hänsyn till att budgetbyrån skall handha checkräkningskontrollen
och statsliggararbetet bör den — utöver nuvarande personalstyrka — tillföras
en byråsekreterartjänst i lönegrad Ac 19, 2 kansliskrivartjänster i Ao 10
och 2 kontorsbiträden i Ao 5. Finansstatistiska byrån bör med oförändrad
personaluppsättning ingå i statskontorets organisation. Fondbyråns personal
skulle enligt utredningens förslag uppgå till 39 befattningshavare efter
överföring av den expeditionspersonal från nuvarande kassabyrån som berörts
i det föregående. Pensionsbyrån bör tills vidare kvarstå oförändrad i
verkets organisation.

Totalt innebär utredningens förslag beträffande statskontoret en personalminskning
med en statskommissarietjänst och fem förste byråsekreterartjänster,
varav två i lönegrad 23 och tre i lönegrad 21. Anslagsminskningen
uppgår till i runt tal 160 000 kronor i 1959 års lönenivå i jämförelse med
motsvarande enheter inom nuvarande organisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Reservantens förslag till kombinerat rationaliserings- och remissorgan

I fråga om storleken av rationaliseringsorganet liksom dess ledning ansluter
sig reservanten i princip till utredningens förslag.

Rationaliseringsorganet bör under generaldirektören organiseras på fem
byråer jämte en sektion för kursverksamhet samt tryckeri- och blankettärenden.
För verkets interna administrativa uppgifter bör finnas en särskild
kanslisektion, direkt underställd generaldirektören.

Arbetsuppgifterna i sin helhet bör fördelas mellan byråerna på så sätt
att varje byrå i princip får svara för en avgränsad del av statsförvaltningen
i fråga om såväl remissärenden som egentliga organisationsundersökningar.
Genom en sådan indelning kommer personalen inom varje enhet att bli
särskilt förtrogen med vissa bestämda delar av förvaltningen, varigenom
även en bättre arbetsplanering och ansvarsfördelning möjliggöres.

Arbetsområdet för respektive byråer bör kunna antingen bestämmas så
att det motsvarar några riksstatstitlar eller så att det mer eller mindre
skär över dessa titlars gränser genom att myndigheter med företrädesvis
teknisk verksamhet hänföres till ett par av byråerna och de rent administrativa
förvaltningsorganen till övriga byråer. Det slutliga ställningstagandet
till denna fråga anser reservanten böra förbehållas organets ledning, som
givetvis även bör beakta möjligheten att av byråernas personal bilda särskilda
arbetsenheter för genomförande av specialundersökningar, som berör
myndigheter under flera huvudtitlar.

Inom varje byrå bör det enligt reservanten åligga byråchefen att samordna
och ta initiativ till organisationsundersökningar inom det förvaltningsområde
som i enlighet med ledningens bestämmande avdelats för byrån. För att
jämte byråcheferna bereda och föredraga remissärenden samt leda och utföra
organisationsundersökningar bör två tjänster som byrådirektör i Ae 26
finnas på varje byrå. Även den för kursverksamheten in. m. avsedde sektionschefen
bör ha byrådirektörs tjänsteställning, medan chefen för den särskilda
kanslisektionen bör vara förste byråsekreterare i 23 lönegraden.

Därutöver bör för organisationsundersökningar finnas byråsekreterare,
byråingenjörer och arvodesanställda experter samt biträdes- och vaktmästarepersonal
i huvudsakligen den utsträckning som utredningsmajoriteten
föreslagit.

Inom statskontorets två utgiftsbyråer och kassabyrån är f. n. för remissarbete
avsedda 17 befattningshavare. Av dessa bör två byråsekreterare
tillföras riksräkenskapsverket och statens lönenämnd i samband med överflyttning
till nämnda myndigheter av bestyret med statsliggaren respektive
av ärenden av löneteknisk natur. Återstående 15 befattningshavare bör överföras
till det centrala rationaliseringsorganet för att i första hand bereda
och föredraga remissärenden. Härigenom torde rationaliseringsorganets personalstyrka
ha dimensionerats så att organets remissverksamhet inte kan
komma att menligt påverka det egentliga organisationsarbetet. Nämnda personal
kommer självfallet att i betydande omfattning även kunna aktivt del -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

ta i det egentliga organisationsarbetet, varigenom den överblick och förvaltningskännedom
som inhämtats i remissarbetet direkt kan utnyttjas i rationaliseringsarbetet.

Den nu på statskontoret ankommande uppgiften att vara central instans
på det tryckeritekniska området bör enligt reservanten övertagas av rationaliseringsorganet.
I anledning härav bör personalen på statskontorets
tryckeriexpedition med tills vidare oförändrad löneställning överföras till
detta organ.

Genom sammanslagning av statskontoret och organisationsnämnden till
ett organ kommer den för organisationsundersökningar, remissverksamhet
och handläggning av tryckeriärenden beräknade personalstyrkan jämte kanslipersonal
enligt reservantens förslag att uppgå till 91 befattningshavare.

Statskontorets nuvarande bestyr med vissa utanordningsärenden, bl. a.
från kommiltéanslagen och anslagen till extra utgifter, föreslås överflyttade
till statsdepartemcntens kassakontor. I samband härmed bör en tjänst som
revisor och en tjänst som kanslibiträde överflyttas till statsdepartemenlens
organisationsavdelning. Vissa andra kameralärenden, beträffande vilka statskontoret
f. n. fungerar som huvudförvaltning, bör överflyttas till andra myndigheter.

De arbetsuppgifter som är förenade med sammanställandet av statsliggaren
bör, som nämnts i det föregående, övertagas av riksräkenskapsverket.
Detsamma gäller kontrollen över statsverkets checkräkning. De båda funktionerna
bör på riksräkenskapsverket hänföras till kansliet respektive budgetbyrån.
Till detta verk bör därför överflyttas, förutom en i det föregående
nämnd byråsekreterare, en kansliskrivare och ett kontorsbiträde respektive
en kansliskrivare och ett kanslibiträde.

Då reservanten föreslagit, att remisser i lönetekniska ärenden bör överflyttas
från statskontoret till statens lönenämnd, blir en organisatorisk konsekvens
härav, att lönenämnden tillföres en tjänst som byråsekreterare.

Fond- och pensionsbyråerna bör tills vidare tillföras det nya rationaliseringsorganet.

Totalt medför reservantens förslag till sammanslagning av statskontoret
och organisationsnämnden samt i samband därmed vass överflyttning av
arbetsuppgifter och personal på andra organ en personalreduktion med sju
befattningshavare.

Yttranden

I fråga om rationaliseringsorganets organisation
godtages förslaget att nuvarande uppdelning på civil och militär avdelning
av rationaliseringsorganet skall upphöra av överbefälhavaren under förutsättning
att organet erhåller militär sakkunskap utöver den militäre ledamoten.
Marinförvallningcn är däremot negativt inställd och finner bl. a. att
den militäre ledamotens ställning till de olika byråerna inte är klarlagd.

Den föreslagna byråorganisationen har inte mött någon invändning bland

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1960

de myndigheter som enligt det föregående i huvudsak tillstyrkt utredningsmajoritetens
förslag.

Av de remissinstanser som förordat en sammanslagning av statskontoret
och organisationsnämnden anser försvarets civilförvaltning, att rationaliseringsfrågorna
bör handläggas på en särskild avdelning och remissfrågorna
på en annan.

Byggnadsstyrelsen anser, att förslaget borde ha inneburit en starkare förstärkning
av organisationsnämndens arbetskrafter, som ofta visat sig inte
räcka till.

Förslaget om förbättrad personalrekrylering till organisationsnämnden
tillstyrkes i allmänhet. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner det vara
betydelsefullt, att väl förfaren förvaltningspersonal knytes till rationaliseringsorganet.
Stats tjänstemännens riksförbund anser dock, att den föreslagna
lönesättningen vid organisationsnämnden inte är tillräcklig för att
avhjälpa rekryteringssvårigheterna.

Förslaget om viss personalcirkulation hos nämnden, på så vis att vissa
tjänstemän skulle rekryteras från förvaltningen för att tjänstgöra någon tid
inom rationaliseringsorganet och därefter återgå till ursprungsmyndigheten,
har berörts av flera remissmyndigheter. I allmänhet har förslaget tillstyrkts.
Bland affärsverken har telestyrelsen ställt sig avvisande till tanken på rekrytering
från dessa verk, då det skulle kunna medföra avbräck för verkens
egen rationaliseringsverksamhet. Generalpoststyrelscn finner emellertid förslaget
i princip riktigt och försvarets fabriksstyrelse uttalar, att personalcirkulationen
även bör omfatta affärsverken. Statens organisationsnämnd
finner förslaget värdefullt, men påpekar vissa praktiska svårigheter som
kan uppkomma.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att kärnan i rationaliseringsorganet
bör bestå av högt kvalificerade organisatörer utan avseende på speciella
tekniska eller företagsekonomiska meriter. Länsstyrelsen finner, att
statsdeparlementens budgetsekreterare bör lämpa sig väl för cirkulationstjänstgöring
i rationaliseringsorganet.

Förutom telestyrelsen har statskontoret ställt sig avvisande till förslaget,
som ämbetsverket anser vara verklighetsfrämmande.

Mot de av utredningen föreslagna tjänsterna vid rationaliseringsorganet
har statens lönenämnd inte haft något att erinra i vad avser de lönegradsplaeerade
tjänsterna. Däremot anser nämnden, att arvodesbefattningarna
inte skall vara knutna till krisreglementet utan till allmänna avlöningsreglementet.
Samma uppfattning beträffande arvodisternas löneställning hävdar
även statskontoret, som dessutom anser, att chefen för rationaliseringsorganet
bör vara placerad i lönegrad B 6.

Statens organisationsnämnd förordar, bl. a., att antalet arvodesanställda
experter skall minskas med 10 och att antalet tjänster i vardera 21 och 23
lönegraden skall ökas med 5. Nämnden anser också, att några tjänster skulie
kunna ordinariesättas.

Beträffande organisationen av statskontoret har i vissa
yttranden föreslagits förändringar och anlagts synpunkter även av mera de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

taljerat slag än de huvudsakliga organisationsalternativ, för vilka redogjorts
i det föregående.

Statskontoret, som enligt vad som redovisats i det föregående ansett, att
även petita- och utredningsremisser skall handläggas av ämbetsverket, finner
en förstärkning av den nuvarande verksorganisationen vara erforderlig.
Ämbetsverket erinrar om dess önskemål beträffande verkets organisation,
som redovisats för rationaliseringsutredningen. Mot bakgrund av bl. a. det
förhållande att verkets byråindelning i princip varit oförändrad sedan 1919,
då remissverksamheten hade en betydligt mindre omfattning, anser statskontoret,
att dess organisation bör utökas med en remissbyrå och en verkschefen
direkt underställd sektion för kansliärenden. Statskontoret anför
fortsättningsvis följande.

I princip böra remissbyråerna svara för var sin avgränsade del av förvaltningen.
Den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna torde böra ankomma
på statskontoret. De nu kassabyrån åvilande särskilda uppgifterna torde
emellertid böra fördelas så att tryckeriexpeditionen hänföres till den byrå,
till vilken remisserna rörande de affärsdrivande verken förlägges, ävensom
att registrators- och vaktmästarexpeditionerna, checkräkningskontrollen,
telefonväxeln, statsliggararbetet samt personal- och organisationsärendena
— berör ca 15 befattningshavare — överflyttas till kanslisektionen. De anordningsärenden,
som hittills handlagts å remissbyråerna, ha redan överförts
till fondbyrån.

I personalhänseende föreslår statskontoret i överensstämmelse med vad
ämbetsverket förordat i förenämnda skrivelse den 1 oktober 1957, att å en
var av de fyra allmänna remissbyråerna under byråchefen skola finnas en
byrådirektör i lönegrad Ao 26, en förste byråsekreterare i lönegrad Ao 23,
en förste byråsekreterare i lönegrad Ao 21 och en amanuens i reglerad befordringsgång.
Behov av ytterligare personalförstärkning, vilket icke synes
osannolikt, bör i första band täckas genom tjänster i lönegrad över den
19:e. Såsom chef för kanslisektionen föreslår statskontoret vidare en byrådirektör
i Ao 26 med en förste byråsekreterare i Ao 21 såsom närmaste medhjälpare.
Under tiden för statsliggarens färdigställande torde vidare — frånsett
erforderlig biträdespersonal — behov föreligga av en amanuens — ca
sex månader. Till sektionen bör vidare överflyttas viss till kassabyrån nu
hänförd personal med i det föregående nämnda arbetsuppgifter. Statskontoret
har vid framläggandet av denna personalplan utgått från att remisserna
begränsas i huvudsaklig överensstämmelse med i kungl. cirkulär nr
213/1931 angivna riktlinjer.

Merkostnaderna för den föreslagna förstärkningen av ämbetsverkets organisation
uppskattas till 145 000 kronor. — Skulle emellertid remissverksamheten
begränsas på det sätt som utredningen föreslagit, erfordras inte
någon ytterligare byrå.

Riksräkenskapsverket, som anser, att man från statskontoret bör överflytta
remisser rörande utformningen och tillämpningen av avlöningsförfattningar,
förordar, att två tjänster i A 23 och en i A 21 samt en amanuenstjänst
i reglerad befordringsgång tillföres riksräkenskapsverkets organisation
för ifrågavarande uppgifter.

Förslaget att överföra de med iordningställandet av statsliggaren och
kontrollen över statsverkets checkräkning till budgetbyrån bar berörts i

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

några yttranden och har därvid i princip inte mött någon gensaga. Statskontoret
förutsätter därvid, att ansvaret för upprättandet av statsliggaren
skall åvila byrådirektören å budgetbyrån. Riksräkenskapsverket har inte
något att erinra mot att arbetet med statsliggaren i enlighet med reservantens
förslag överflyttas till ämbetsverkets kansli och att checkräkningskontrollen
lägges på budgetbyrån.

Beträffande lönesättningen av tjänsterna i statskontoret kan statens lönenämnd
inte finna skäl för den föreslagna uppflyttningen av två förste byråsekreterartjänster
i Ao 23 på de nuvarande utgiftsbyråerna till byrådirektörstjänster
i Ao 24. Utredningens ifrågavarande förslag godtages av statskontoret,
som däremot anser lönesättningen för övriga tjänster vara helt
otillfredsställande. Ämbetsverket finner, att förslaget härutinnan innehålen
klar försämring i förhållande till den redan nu såsom låg ansedda löneställningen
inom verket och skulle, om det genomfördes, försätta statskontoret
i ett än mera prekärt läge än det nu rådande. Som mest anmärkningsvärt
framhåller ämbetsverket, att hälften av befattningshavarna på varje
byrå upptagits som amanuenser i reglerad befordringsgång. Efter någon
motsvarighet härtill inom statsförvaltningen torde man enligt ämbetsverket
numera få leta.

3. Den centralt bedrivna revisionsverksamheten

Utredningen

Riksrevisionsverkets verksamhet bör enligt utredningens förslag ledas även
styrelse, bestående av en generaldirektör som ordförande och chef samt
högst sju av Kungl. Maj:t förordnade särskilda ledamöter. Ledamöterna bör
representera olika områden av offentlig och enskild verksamhet samt besitta
framstående sakkunskap i främst frågor av ekonomisk eller teknisk
art. Ledamöterna bör utses för en period av förslagsvis fyra år. Styrelsen
bör vara beslutsmässig, då minst fem ledamöter, ordföranden inräknad, eller
därest samtliga är ense om beslutet, fyra ledamöter, ordföranden inräknad,
är närvarande vid sammanträdet.

Riksrevisionsverket bör under generaldirektören vara organiserat på fyra
byråer, var och en företrädd av en byråchef. Byråchef bör ingå som ledamot
vid avgörande av ärende, som han föredrager i styrelsen. I verket bör även
ingå ett särskilt kansli med en förste byråsekreterare i lönegrad Ao 23 såsom
chef.

Behandling i plenum bör ske i fråga om ärenden av större vikt eller principiell
betydelse. Övriga ärenden bör kunna avgöras av generaldirektören
ensam efter föredragning av byråchef, förste byråsekreteraren på kansliet
eller särskilt förordnad föredragande.

Riksrevisionsverkets arbetsuppgifter bör enligt styrelsens bestämmande
fördelas så att varje byrå i princip kommer att svara för en viss del av verkets
arbetsområde. Det bör stå verket fritt att fördela arbetsuppgifterna
mellan byråerna på det sätt som verket finner lämpligast.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Då riksrevisionsverkets kontrollverksamhet bör sättas in dels stickprovsvis
och dels på områden där särskild granskning framstår såsom motiverad,
synes fördelningen av arbetsuppgifterna inom varje byrå i princip böra vara
flytande. Personal bör kunna omflyttas mellan byråerna i den mån så kan
visa sig vara påkallat med hänsyn till arbetsbelastningen i allmänhet eller
speciella arbetsuppgifter. Då så befinnes erforderligt bör det stå verket fritt
att inom ramen för anvisade medel för utredning av förekommande ärende
anlita experter och sakkunniga, som inte är anställda hos verket.

Utredningen föreslår, att var och en av byråerna tillföres två byrådirektörstjänster.
Den ene av dessa byrådirektörer bör placeras i högst lönegrad
Ae 26 och den andre i högst lönegrad Ae 24. Innehavarna av dessa tjänster
avses jämte byråchefen skola leda arbetet.

Vad beträffar behovet av övrig personal för riksrevisionsverket har utredningen
vid beräkningen därav särskilt beaktat önskvärdheten av att verket
kommer att få förfoga över en tillräcklig och väl kvalificerad personalstyrka
för det sakrevisionella granskningsarbetet. Vid bedömandet av personalbehovet
har hänsyn vidare tagits till att den kameralt betonade revisionen
föreslagits skola avsevärt inskränkas. Ävenledes har beaktats, att verket
skall utöva tillsyn beträffande det statliga räkenskapsväsendet och i anslutning
därtill upprätta eller granska förslag till räkenskapsformulär samt
att arbetsmarknadsstyrelsens och lantbruksstyrelsens revisionsuppgifter föreslagits
skola förläggas till riksrevisionsverket.

Utredningens förslag innebär, att riksrevisionsverkets samlade personal
på revisionsbyråerna kommer att uppgå till 122 befattningshavare med följande
fördelning på olika kategorier, förutom de i det föregående nämnda
chefstjänstemännen, 20 förste revisorer, varav 8 i Ae 23 och 12 i Ae 21, 20
revisorer i Ao 19 och 20 amanuenser och revisorer i reglerad befordringsgång,
2 kontorsskrivare i Ae 13, 8 kansliskrivare i Ao 10, 4 kontorister i
Ae 9, 16 kanslibiträden i Ao eller Ae 7 samt 20 biträden i reglerad befordi
ingsgång. Detta innebär i förhållande till riksräkenskapsverkets, statens
sakrevisions och de båda till indragning föreslagna specialrevisionernas nuvarande
revisionspersonal, som utredningen med hänsynstagande till vissa
förekommande vakanser uppskattar till sammanlagt 158 befattningshavare,
att en personalminskning skulle ske med totalt 36 tjänster, fördelade i stort
sett lika på revisors- och biträdespersonal. I fråga om den kvalificerade revisionspersonalen
som skall insättas på sakrevisionell granskning, innebär
förslaget till personalorganisation däremot en ökning i förhållande till den
personalstyrka som f. n. totalt sett står till förfogande för sådan verksamhet.

På kansliet skulle, förutom den i det föregående nämnda förste hyråsekreteraren,
finnas 1 kassör i Ao 12, 1 kansliskrivare i Ao 10, 3 kanslibiträden
i Ao eller Ae 7, 5 kontorsbiträden i reglerad befordringsgång, 1 materialförvaltare
i Ao 9 samt 7 expeditionsvakter i Ao eller Ae 7.

Utredningen har vid personalplanens utformning avvägt lönesättningen
för ett betydande antal tjänster så, att den skall kunna differentieras, och
endast angivit den högsta lönegrad som skall kunna komma i fråga.

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Vid tillsättandet av tjänster i riksrevisionsverket bör enligt utredningen
särskilt beaktas, att personal med förutsättningar och intresse för sakrevisionellt
arbete kommer i fråga för detta arbete, vilket skall vara det nya
verkets huvuduppgift. Någon automatisk överföring av personal från de nuvarande
revisionsverken bör enligt utredningen inte ske.

Kostnadsmässigt innebär utredningens förslag jämfört med motsvarande
nuvarande personalstyrka inom berörda verksenheter en total årlig minskning
av 475 000 kronor räknat i 1959 års löner.

Reservanten inom rationaliseringsutredningen har, som nämnts i det
föregående, ansett sig kunna dela utredningsmajoritetens förslag om en begränsning
och centralisering av den kamerala revisionen. Därigenom möjliggöres
även i huvudsak samma personalminskning som utredningen beräknat.
Organisationsförslaget innebär således, att riksräkenskapsverkets
nuvarande byråorganisation bibehålies. Indelningen av revisionsbyråerna i
kontor bör däremot avvecklas. Alltjämt bör emellertid på varje revisionsbyrå
finnas två byrådirektörer i Ao 24. För granskningsverksamheten i övrigt
bör finnas 3 förste revisorer i Ag 23, 15 förste revisorer i Ao eller Ag 21 och
29 revisorer och amanuenser samt 1 kontorsskrivare, 6 kansliskrivare, 3
kontorister, 18 kanslibiträden och 20 kontorsbiträden.

Statens sakrevision förutsättes helt behållas vid sin nuvarande organisation.

Yttranden

Revisionsverksamhetens organisation har i allmänhet inte berörts av remissmyndigheterna
i vidare mån än vad deras i det föregående redovisade
ställningstaganden till verksindelningen i stort innefattar.

Riksräkenskapsverket som avstyrkt förslaget till riksrevisionsverk, har i
sitt yttrande utgått från förhållandet mellan sin nuvarande personaluppsättning
och de föreliggande arbetsuppgifterna och anför bl. a. följande.

Såsom i det föregående påvisats, är räkenskapsgranskningen inom riksräkenskapsverket
för närvarande hårdare beskuren än vad riksräkenskapsverket
anser vara tillrådligt eller ens försvarligt. Detta sammanhänger med
att räkenskapsmaterialet under en tioårsperiod tillväxt med omkring 50
procent medan revisionspersonalen minskat. Den på författningstolkning
inriktade upplysande och rådgivande verksamheten till förvaltningsmyndigheternas
tjänst har samtidigt tagit allt större del av den kvalificerade
revisionspersonalen i anspråk. Denna verksamhet kan, hur önskvärd och
värdefull den i och för sig är, givetvis icke utesluta att räkenskaperna måste
granskas i en viss omfattning ur gängse revisionssynpunkter. Den måste
tvärtom, om den skall fylla sin uppgift, löpa parallellt med en sådan granskning.

Att personaltillgången nedgått sammanhänger med senare års svårigheter
att rekrytera fullgod personal. Dessa svårigheter få ses mot bakgrunden av
att riksräkenskapsverket på grund av det statsfinansiella läget och de på
senare år återkommande besparingsdirektiven icke ansett sig kunna föreslå
några åtgärder i syfte att stimulera rekryteringen, såsom förbättring av
löneställningen för vissa befattningar m. m. Verket har under senare år

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

haft vissa besparingar på icke-ordinarieposten sammanhängande med svårigheten
att rekrytera fullgoda krafter. Riksräkenskapsverket har, särskilt
med hänsyn till den på längre sikt betänkliga konsekvensen av att ge efter
på kraven härvidlag, ansett sig böra hålla på en viss standard vid rekryteringen
i tanke att rekryteringssvårigheterna kunna vara av övergående natur.
Liknande rekryteringssvårigheter äro visserligen för närvarande icke ovanliga
inom den centrala förvaltningen, men riksräkenskapsverket anser att
denna utveckling fått så allvarliga konsekvenser för revisionsverksamheten
att åtgärder måste vidtagas för att försöka avhjälpa de rådande rekryteringssvårigheterna.
Dessa åtgärder behöva icke heller vara särskilt kostnadskrävande.

En viss omläggning och koncentration av upplysningsverksamheten är
motiverad. För att möjliggöra detta erfordras en befattning som förste revisor
i lönegrad 23. Med hänsyn till rekryteringen och till önskvärdheten
att behålla dugande krafter anser riksräkenskapsverket det vidare nödvändigt,
att ämbetsverket beredes möjlighet till en något bättre lönesättning
i likhet med vad som redan skett beträffande organisationsnämnden
och statens sakrevision. F. n. finnas tre befattningar som förste revisor i
lönegrad Ag 23. Dessa bör placeras i lönegrad Ae 23 och ytterligare en befattning
i sistnämnda lönegrad bör inrättas. Dessutom böra inrättas fem
byrådirektörstjänster i lönegrad 26 i utbyte mot motsvarande antal i lönegrad
24. Av nämnda tjänster i lönegrad 26 äro två avsedda för budgetbyrån
och kansliet. Riksräkenskapsverket vill vidare hänvisa till att ämbetsverket
i sitt utlåtande över kompetensutredningens förslag framhållit önskvärdheten
av att kunna inrätta ett antal mellangradstjänster i biträdeskarriären,
i den mån detta är önskvärt för arbetets bedrivande och tillgång till dugliga
krafter förefinnes. I konsekvens härmed föreslår riksräkenskapsverket
inrättande av fyra förste kansliskrivar t jänster i lönegrad 12 och sex
konloristtjänster i lönegrad 9 i utbyte mot tio kanslibiträdestjänster. Kostnaderna
för ovannämnda åtgärder kunna beräknas till 50 000 kronor.

Statens sakrevision utgår ifrån, att omfattningen av den kamerala revisionen
måste bedrivas i den omfattning som kan vara bestämd. Denna torde
enligt sakrevisionens uppfattning bli större än vad utredningen räknat
med. Den kamerala revisionen torde därför komma att inkräkta på den
sakrevisionella verksamheten. Riskerna härför måste bedömas vara desto
mera påtagliga, om man tar i betraktande, att förslaget totalt sett i fråga
om befattningshavare i lönegraderna A 21—24 innebär en reduktion med
inte mindre än 11 tjänster, nämligen 4 byrådirektörer och 7 förste revisorer,
varav 2 i A 23 och 5 i A 21. Enligt sakrevisionens uppfattning kommer
en så kraftig minskning av den kvalificerade personalen att gå ut även
över den sakrevisionella verksamheten, oaktat utredningen räknat med en
annan utveckling.

Statens lönenumnd anser, alt utredningsbelänkandet inte lämnar en tillräcklig
grund för ett säkert bedömande av lönesättningen inom riksrevisionsverket.
Nämnden inskränker sig därför till att understryka angelägenheten
av att utredningens intentioner i vad avser överflyttande av vissa
granskningsuppgifter till därför lämpad biträdespersonal fullföljes, och att
hänsyn härtill tages vid personalförteckningens fastställande. Tre 1reser ''

Ledamöterna Dahlbcck, Mcurling och Brandelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

vanter inom lönenämnden finner dock utredningsförslaget strida mot vedertagen
princip, att antalet tjänstemän i rekryteringskadern inte skall vara
större än som erfordras för en tillfredsställande rekrytering av de högre
tjänsterna i karriären.

Tjänstemännens centralorganisation anser det förvånansvärt, att utredningen
i sitt förslag till personalorganisation för ett riksrevisionsverk inte
tagit hänsyn till biträdespersonalens löneställning i förhållande till den förordade
omfördelningen av arbetsuppgifterna. Centralorganisationen anser
det vara ytterst angeläget, att en reell omprövning av denna personalkategoris
löneställning kommer till stånd, så mycket mer som en försöksverksamhet
med delegering av vissa revisionsgöromål redan bedrivits inom
riksräkenskapsverket ett antal år.

Sveriges akademikers centralorganisation, som inte funnit anledning att
i detalj gå in på lönefrågorna, påpekar dock, att sammansättningen av antalet
befattningshavare vid riksrevisionsverket inte är tillfredsställande.
Relationen mellan antalet rekryteringstjänster och befordringstjänster är
så otillfredsställande att man sannolikt kommer att få svårt att rekrytera
personal till myndigheten. Liknande synpunkter anföres av Statstjänstemännens
riksförbund.

4. Förvaltningsmyndigheternas interna rationaliseringsarbete
Utredningen

Enligt utredningens mening bör systemet med särskilda organisationsföredragande
hos myndigheterna bibehållas. Det är av vikt, att myndigheterna
ser till att organisationsföredragandena i erforderlig utsträckning friställes
från sina ordinarie uppgifter, så att de får möjlighet att med kraft
syssla med rationaliseringsfrågorna.

I vissa fall kan det enligt utredningen vara lämpligt, att organisationsföredraganden
ingår som ledare i en intern arbetsgrupp hos myndigheten
för att verkställa en organisationsundersökning. Även i sådana fall kan det
finnas skäl att friställa organisationsföredraganden och övriga deltagare i
gruppen, så att de odelat kan ägna sig åt rationaliseringsarbetet.

Utredningen har övervägt, om det inte kunde vara ändamålsenligt, att
i mera bindande form än som f. n. är fallet ange de uppgifter och åtgärder
som skall ankomma på en organisationsföredragande. Med hänsyn till de
olikartade verksamhetsformerna och arbetsuppgifterna hos myndigheterna
har utredningen ansett det lämpligt att begränsa sig till några allmänna rekommendationer
i ämnet. En av huvuduppgifterna för organisationsföredraganden
bör sålunda vara att närmast under verkschefen bland personalen
verka för att få till stånd ett aktivt intresse för rationalisering. Organisationsföredraganden
bör vidare vara kontaktman mellan myndigheten och
det centrala rationaliseringsorganet samt deltaga vid detta organs undersökningar
hos myndigheten och vid det praktiska genomförandet av organets

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1060

rationaliseringsförslag. Organisationsföredraganden bör vidare kontinuerligt
söka få bort alla onödiga arbetsmoment inom myndighetens arbetsområde
och ha uppmärksamheten riktad på att överkvalificerad arbetskraft
inte kommer till användning. Han bör även påtala de fall där beslutanderätten
synes ligga högre upp än vad som ur säkerhetens och enhetlighetens
synpunkt kan vara nödvändigt. I övrigt bör han arbeta för att införa enklare
arbetsmetoder och när det gäller personalens disponerande väcka de förslag
hos myndighetens ledning som förhållandena påkallar. Organisationsföredraganden
bör vidare verka för att lämpliga kontorstekniska hjälpmedel
av olika slag anskaffas och att dessa arbetsbesparande hjälpmedel utnyttjas
på ett effektivt sätt. Bland brister som lämpligen kan avhjälpas genom
organisationsföredragandens försorg märkes avskaffandet av otidsenliga
och opraktiska blanketter samt den på sina håll alltjämt förefintliga
omständliga och oftast onödiga registreringen i diarier o. d.

Yttranden

Vad utredningen anfört och förordat beträffande förvaltningsmyndigheternas
interna rationaliseringsarbete har av remissinstanserna i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Lantbruksstijrelsen finner det ur statsverkets synpunkt välbetänkt att satsa
avsevärt mera på myndigheternas interna rationaliseringsverksamhet än
som hittills skett. Det finns enligt styrelsens mening inte något som talar
mot att det samlade värdet av, ofta med mycket små medel, inom ett verk
under en 5—1 O-årsperiod genomförda förenklingar och förbättringar skulle
kunna slå sig väl vid en jämförelse med vinsten av en mera storstilad eller
fullständig organisationsundersökning.

Länsstyrelsen i Stockholms län betonar starkt, att det måste vara varje
myndighets självklara plikt, att ständigt beakta nödvändigheten av att dess
verksamhet bedrives på mest effektiva och rationella sätt. En särskild anledning
till att överväga rationaliserings- och övriga besparingsåtgärder uppkommer
vid det årliga arbetet med verkens anslagsäskanden.

Organisationsföredragandenas ställning har särskilt berörts i ett flertal
yttranden och därvid i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Statskontoret finner emellertid systemet med särskilda organisationsföredragande
i verk med mindre än 100 befattningshavare diskutabelt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter värdet av särskilda organisationsföredragande
vid länsstyrelserna. Länsstyrelsen har nämligen svårt att
tro på någon förbättring av dessas ställning.

Åtskilliga myndigheter understryker utredningens uttalande, att organisationsföredragandena
i erforderlig utsträckning bör kunna friställas från
övriga arbetsuppgifter. Arbetsmarknadsstyrelsen, som även instämmer i vad
utredningen förordat beträffande inrättande av särskilda arbetsgrupper för
rationaliseringsfrågor, föreslår en tjänstledighet om minst en månad per år
för organisationsföredragandena. Byggnadsstyrelsen finner det i hög grad
otillfredsställande, att i eu situation sådan som styrelsens, då behovet av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

kraftfull och systematisk rationaliseringsverksamhet framstår såsom särskilt
angeläget, denna verksamhet måste stå tillbaka för löpande uppgifter
som inte tål uppskov eller kan skjutas åt sidan.

Medicinalstyrelsen anser det vara orealistiskt att räkna med någon ökad
insats av rationaliseringsföredragandena hos myndigheterna, så länge de
skall sköta sina rationaliseringsuppgifter vid sidan av sitt övriga arbete.
Styrelsen finner det tvärtom såsom en utbyggnad av organisationsföredragandeinstitutionen
vara motiverat att inrätta särskilda rationaliseringsenheter
även hos myndigheter av mindre storleksordning än affärsverken.

Överståthållarämbetet fäster uppmärksamheten på att den av utredningen
föreslagna fördelningen av arbetsuppgifterna mellan det centrala rationaliseringsorganet
och respektive förvaltningsmyndigheter synes grundat på
den förutsättningen, att förvaltningsmyndigheterna framdeles verkligen får
sådana personella resurser, att organisationsföredragandena tidvis helt kan
frigöras från sina ordinarie arbetsuppgifter. En realistisk bedömning av
denna fråga lärer vara att man, även när det gäller rationalisering, får intet
för intet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som likaledes understryker behovet av
att organisationsföredragandena skall kunna friställas från övrigt arbete,
framställer det förslaget, att organisationsföredragande skall åläggas att årligen
redovisa de åtgärder som vidtagits i rationaliseringssyfte. Åt en liknande
uppfattning ger länsstyrelsen i Jämtlands län uttryck.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser bl. a., att det skulle vara synnerligen
värdefullt, om sammanträffanden mellan det centrala organet och organisationsföredragandena
kunde äga rum oftare än vad nu sker för behandling
av rationaliseringsspörsmål.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Östergötlands lån förordar, att
organisationsföredragandena skall tillerkännas särskilt arvode.

VII. Departementschefen
Organisationsfrågor m. m.

Frågan om organisationen av den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamheten
blir i hög grad beroende av den tidigare gjorda bedömningen
av verksamhetens uppläggning och huvudsakliga inriktning. Jag har
i det föregående angivit, att jag finner ett samspel mellan den egentliga rationaliseringsverksamheten
och en på väsentliga frågor inriktad remissverksamhet
vara av ömsesidigt värde för de båda verksamheterna. Med hänsyn
härtill bör man också organisatoriskt sammanföra dessa till ett ämbetsverk.
Som en följd härav bör nuvarande statskontoret och statens organisationsnämnd
upphöra.

Jag vill här redovisa ämbetsområdet för rationaliseringsorganet. Uppgifterna
skall sålunda omfatta rationaliseringsverksamhet inom hela statsförvaltningen
enligt de riktlinjer jag tidigare uppdragit samt härutöver en på

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1960

rationaliserings- och besparingsfrågor inriktad remissverksamhet. I detta
sammanhang vill jag ånyo framhålla vikten av att remissverksamheten begränsas
till att avse ärenden av nyss angivet slag. Eljest föreligger enligt
min mening risk för att denna verksamhet kan komma att inkräkta på den
egentliga rationaliseringsverksamheten. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att utfärda närmare föreskrifter om remissverksamhetens omfattning.

Som framgått av den tidigare redogörelsen har statskontoret vissa andra
uppgifter utöver nuvarande remissverksamhet. Fondbyrån svarar sålunda för
fondärenden, viss lånerörelse samt utanordningar, medan pensionsbyrån
handlägger ärenden rörande statstjänstemännens pensioner. Dessa verksamhetsgrenar
har ingen anknytning till de uppgifter som enligt mitt förslag
skall ankomma på det nya rationaliseringsverket. De borde därför överflyttas
till andra organ. Denna fråga kräver emellertid ytterligare överväganden.
Jag föreslår därför, att de båda byråerna under en övergångstid provisoriskt
anknytes till rationaliseringsverket. Vissa utanordningsärenden som
nu handlägges på fondbyrån bör dock successivt överföras på andra myndigheter.
Utanordningarna från anslagen till extra utgifter och till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga torde sålunda kunna överföras till
statsdepartementens kassakontor fr. o. in. den 1 juli 1961.

I statskontorets nuvarande uppgifter ingår även tryckeriärenden, kontrollen
över statsverkets checkräkning samt upprättandet av statsliggaren. Enligt
min mening har tryckeriärendena klar anknytning till rationaliseringsverksamheten
och bör därför förläggas till rationaliseringsorganet. Jag återkommer
senare vid behandlingen av revisionsorganet till checkräkningskontrollen
och statsliggararbetet.

Vad angår förläggningen av nuvarande budgetbyrån och finansstatistiska
byrån i riksräkenskapsverket anser jag i likhet med många remissinstanser
sambandet mellan dessa byråers uppgifter och revisionsverksamheten väl
dokumenterat. Något sådant samband mellan det av mig föreslagna rationaliseringsorganet
och dessa byråers verksamhet föreligger däremot inte. Dessa
byråer bör enligt min mening alltså hänföras till revisionsorganet.

Innan jag övergår till att precisera rationaliseringsorganets organisation,
vill jag närmare beröra namnfrågan för detsamma. Det nya ämbetsverket
kommer såsom framgått av det anförda att i stort sett överta statens organisationsnämnds
arbetsuppgifter samt de huvudsakliga delarna av statskontorets.
En tänkbar benämning vore statens rationaliseringsverk. Med hänsyn
till att benämningen statskontoret har gammal hävd inom svensk förvaltning
förordar jag emellertid, att det nya verket övertar detta namn.

Det nya statskontoret bör ledas av en särskild styrelse av högst åtta ledamöter
med en generaldirektör i lönegrad Bp 7 som ordförande och chef. I
syfte alt undvika dubbelarbete på angränsande verksamhetsområden och
över huvud taget för att främja eu god arbetskontakt med det centrala
revisionsorganet bör dess chef normalt inga som ledamot av statskontorets
styrelse. Med hänsyn till det militära områdets ekonomiska vikt och betydelse
bör den militära sakkunskapen vara företrädd i styrelsen. Det torde

5 Ililiang till riksdagens protokoll 1060. 1 sam/. Nr 126

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1960

i övrigt få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare reglera formerna för
verksstyrelsens arbete.

Med hänsyn till rationaliseringsorganets omfattande och betydelsefulla
arbete förordar jag, att som generaldirektörens närmaste man och ställföreträdare
skall finnas en överdirektör i lönegrad Bp 5. För denna befattning
synes företrädesvis böra väljas en person med organisationsteknisk erfarenhet.
I övrigt bör statskontoret organiseras på sex byråer inriktade på rationaliseringsarbetet,
vartill interimistiskt kommer, som nämnts i det föregående,
nuvarande statskontorets fond- och pensionsbyråer. Eu av de sex byråerna
bör ha en huvudsakligen teknisk prägel. Till denna byrå torde tryckeriexpeditionen
böra anknytas.

Det nya statskontoret bör även ha ett särskilt kansli med kassakontor,
skrivcentral, vaktmästarexpedition m. fl. för verket gemensamma serviceenheter.
Fristående från byråindelningen bör också finnas, liksom f. n. i organisationsnämnden,
en sektion för kursverksamhet m. m. Den av mig förordade
byråindelningen innebär bl. a., att jag lika med rationaliseringsutredningen
anser, att någon uppdelning på en militär och en civil avdelning i likhet
med den nuvarande organisationen av statens organisationsnämnd inte
skall förekomma i det nya organet.

Var och en av de sex byråerna bör ledas av en byråchef. Då som regel en
viss personalcirkulation bör förekomma på byråchefstjänsterna, liksom på
övriga kvalificerade tjänster i det nya verket, och dessa alltså inte är att betrakta
som sluttjänster, bör dessa tjänster placeras i lönegrad Be 1. På var
och en av de sex byråerna bör vidare finnas två tjänster som byrådirektör
i högst lönegrad A 26 och en i högst lönegrad A 24. Då jag vill förorda, att
såväl rationaliseringsverksamhet som remissverksamhet m. in. i regel skall
bedrivas på var och en av byråerna, torde det vara lämpligt, att en av byrådirektörerna
avdelas för att företrädesvis svara för remissverksamheten.
Även på den särskilda sektionen för kursverksamhet m. m. bör finnas en
byrådirektörstjänst i högst lönegrad A 26.

I övrigt bör för rationaliserings- och remissverksamheten finnas 12 befattningar
i högst lönegrad A 23, 12 i högst A 21, 8 i högst A 19 och 6 kanslibiträdestjänster
i A 7. För de kvalificerade tjänsterna torde allt efter behovet
få anlitas administrativt eller tekniskt utbildad personal. Medel bör vidare
beräknas för ett antal experter med lön i form av arvode, vilket som
regel bör anknytas till viss löneklass i statens allmänna avlöningsreglemente.
Personalen kan normalt tänkas vara fördelad i stort sett lika på de olika
byråerna, dock utan någon fastare anknytning till viss byrå. I valet av arbetsuppgifter
och sättet för deras utförande bör verket, som jag tidigare
framhållit, ha stor frihet. Därav följer att statsmakterna inte bör knyta vissa
rationaliseringsuppgifter till viss byrå.

På den särskilda sektionen för kursverksamhet m. m. bör, förutom byrådirektören,
finnas följande tjänstemän, nämligen en förste byråsekreterare
i högst lönegrad A 21 och ett kanslibiträde i A 7.

Tryckeriexpeditionen bör i huvudsak erhålla samma personaluppsättning
som f. n. För denna avdelning beräknar jag sålunda 1 tryckeriintendent i

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1060

högst A 24, 1 förste tryckeriassistent i A 19, 1 tryckeriassistent i A 17, 1 kalkylator
i A 15, 1 tekniker i A 10, 1 kontorist i A 9, 1 kanslibiträde i A 7 och
1 biträde i reglerad befordringsgång.

Kansliet bör förestås av en byrådirektör i högst lönegrad A 24. I övrigt
beräknar jag härför 1 kanslist i reglerad befordringsgång, 1 kassör i A 12,

1 kansliskrivare i A 10, 3 kontorister i A 9, 1 förste expeditionsvakt i A 8 och

2 expeditionsvakter i A 7, 3 kanslibiträden i A 7, 8 biträden i reglerad befordringsgång
samt 1 arvodesanställt kontorsbud.

Den huvudsakliga organisationen av statskontoret som centralt rationaliseringsverk
framgår också av en tablå, här intagen som bilagn 4.

Med hänsyn till verkets uppbyggnad bör, i enlighet med vad jag förut
sagt, en personalcirkulation förekomma mellan de olika byråerna och sektionerna,
men också mellan dessa och statsförvaltningen i övrigt. Beträffande
valet av den personal som skall finnas på byråerna, förutsätter jag,
att förvaltningssakkunnig, rationaliseringsinriktad personal med erfarenhet
från olika områden samt allmänt administrativt erfaren personal kombineras
med rationaliseringstekniskt kunnig personal. .lag vill här särskilt understryka
betydelsen av att man i det nya ämbetsverket tillgodogör sig den
erfarna rationaliseringspersonal som finns inom de nuvarande rationaliseringsorganen.

Vad beträffar fond- och pensionsbyråerna bör dessa med i princip oförändrad
personaluppsättning anknytas till det nya verket. Statskommissarietjänsterna
bör förändras till byråchefstjänster i samma löneställning. Som
jag berört i det föregående bör emellertid de utanordningsgöromål som nu
utföres av fondbyråns revisorssektion och räntekammare successivt överföras
på andra organ. Härigenom torde dessa sektioner efter hand kunna
minskas eller avvecklas såsom fristående enheter. Ä andra sidan torde en
viss förstärkning av statsdepartementens kassakontor bli erforderlig vid
övertagandet av kommittéanslagen och anslagen till extra utgifter.

Jag övergår härefter till att behandla revisionsverksamhetens organisation.
I det föregående har jag angivit, att den kamerala revisionen och
tyngdpunkten av den egentliga sakrevisionella verksamheten bör sammanföras
till ett organ. Denna ståndpunkt överensstämmer i huvudsak med majoritetsförslaget
inom rationaliseringsutredningen. I enlighet härmed bör såväl
nuvarande riksräkenskapsverket som statens sakrevision upphöra. I
stället bör ett nytt revisionsverk inrättas, vars uppgift skall vara att svara
för den kamerala revisionen, den därpå grundade sakrevisionella verksamheten,
en från räkenskapsmaterialet obunden egentlig sakrevision och de
speciella fasta uppgifter som statens sakrevision nu bedriver, nämligen upphandlingsgranskningen,
granskningen av taxor och avgifter samt undersökningarna
rörande kostnaderna för resor med egen bil.

Till det nya revisionsorganet bör även hänföras de uppgifter som nu ankommer
på arbetsmarknadsstyrelsens och lantbruksstyrelsens specialrevisioner.
Dessa revisionsenheter bör således i enlighet med vad utredningen
föreslagit avvecklas. Då Kungl. Maj :t inom kort torde komma att framlägga

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1060

förslag om bl. a. en fastare anknytning till statsverket av skogsvårdsstyrelserna,
vill jag nu förorda, att även den särskilda revisionen av skogsvårdsstyrelserna
övertages av det centrala revisionsorganet. Vissa skäl kan enligt
min mening tala för att man bör gå längre i fråga om avveckling av nu förefintliga
specialrevisioner. Jag förutsätter emellertid, att det nya centrala revisionsorganet
skall följa specialrevisionernas verksamhet och vid behov ta
initiativ till de organisatoriska åtgärder som kan påkallas.

Vad beträffar frågan om särskilda överrevisorer för vissa förvaltningsområden
biträder jag rationaliseringsutredningens uppfattning, att spörsmålet
om deras bibehållande lämpligen bör upptagas i ett annat sammanhang.

Såsom tidigare nämnts bör även de funktioner som inom nuvarande riksräkenskapsverket
åvilar budgetbyrån och finansstatistiska byrån handhavas
av revisionsorganet. Från det nuvarande statskontoret torde överflyttas
de med iordningställandet av statsliggaren och med kontrollen av statsverkets
checkräkning förenade arbetsuppgifterna.

Enligt sin instruktion har statens sakrevision också att verkställa organisationsundersökningar.
Dessa uppgifter järnte vissa andra åligganden av rationaliseringskaraktär
bör övertagas av det nya statskontoret. Jag förutsätter,
att revisionsorganet, så snart den sakrevisionella verksamheten ger anledning
att närmare undersöka en myndighets organisation, skall uppta
kontakt med rationaliseringsorganet, som det bör åligga att vidarebehandla
frågan.

Jag förordar, att den nya verksbildningen, som sålunda skulle bli ett kombinerat
revisions- och statsbokföringsorgan, erhåller det av utredningen föreslagna
namnet riksrevisionsverket.

Vid utformningen av riksrevisionsverlcets organisation är det väsentligt,
att erforderliga resurser ställes till förfogande för en intensifierad sakrevisionell
verksamhet. Den radikala nedskärning av personaluppsättningen för
den kamerala granskningen som utredningen föreslagit synes mig, på grundval
av bl. a. vad riksräkenskapsverket anfört beträffande den nuvarande
faktiska granskningsnivån, inte vara möjlig att genomföra. En underbemanning
av personaluppsättningen för den kamerala granskningen kan nämligen
få till följd, att den sakrevisionella verksamheten blir lidande.

Riksrevisionsverkets sakrevisionella inriktning motiverar, att styrelsen
konstitueras med hänsyn härtill. Jag förordar således, att verket skall ledas
av en styrelse av högst åtta ledamöter med en generaldirektör i lönegrad
Bp 7 som ordförande och chef. Chefen för rationaliseringsverket bör ingå såsom
ledamot av riksrevisionsverkets styrelse. Därigenom skapas ytterligare
förutsättningar för en god samordning av de båda organens arbete. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj :t att reglera formerna för ärendenas handläggning.

Under verksledningen bör riksrevisionsverket organiseras på sex byråer
och ett kansli. Såväl sakrevisionell verksamhet som kameral revision bör
bedrivas på var och en av fyra revisionsbyråer närmast under ledning av en
byråchef i lönegrad Bo 1. För ledningen av arbetet på revisionsbyråerna bör

Kurigl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

vidare på varje byrå finnas en byrådirektör i högst lönegrad A 26 och en i
högst A 24, vartill kommer att en byrå bör förstärkas med ytterligare två
byrådirektörer, varav en i högst lönegrad A 26 och en i högst A 24, vilka
närmast skall ha att svara för statens sakrevisions nuvarande fasta uppgifter
beträffande upphandlingskontrollen m. m. Fördelningen av revisionsuppgifterna
på de olika byråerna torde få ankomma på verksledningen.

De båda övriga byråerna i riksrevisionsverket, budgetbyrån och finansstatistiska
byrån, bör liksom kansliet ingå i det nya verket med i huvudsak
samma organisation som motsvarande enheter i nuvarande riksräkenskapsverket.
För ledningen av arbetet bör på budgetbyrån och finansstatistiska
byrån finnas en byråchef i Bo 1 och på kansliet en byrådirektör i högst lönegrad
A 24. Dessutom bör på budgetbyrån liksom f. n. finnas en byrådirektör.
Denne bör placeras i högst lönegrad A 26. Jag förordar, att arbetet med
kontrollen av statsverkets checkräkning lägges på budgetbyrån och göromålen
med upprättandet av statsliggaren på kansliet, vilket dessutom torde få
en ökad remissbörda. Härför erfordras en viss personalförstärkning.

På de fyra revisionsbyråerna bör i övrigt sammanlagt följande tjänster
finnas, nämligen 12 förste revisorer i högst lönegrad A 23 och 20 i högst
A 21 samt 30 revisorer och amanuenser eller kanslister i reglerad befordringsgång.
Beträffande sistnämnda tjänster torde det få ankomma på Kungl.
Maj :t att senare bestämma om fördelning av dessa på amanuens- respektive
kanslistkarriären. Vidare bör finnas 4 kansliskrivare i A 10, 8 kontorister i
A 9, 20 kanslibiträden i A 7 och 35 biträden i reglerad befordringsgång.

På budgetbyrån bör förutom förenämnda chefstjänstemän finnas 2 förste
revisorer i högst A 23, 1 revisor eller amanuens i reglerad befordringsgång,
2 kanslister i reglerad befordringsgång, 1 förste kansliskrivare i A 12, 1
kansliskrivare i A 10, 1 kontorist i A 9, 3 kanslibiträden i A 7 och 7 biträden
i reglerad befordringsgång.

Under byråchefen bör på finansstatistiska byrån finnas i stort sett samma
personalstyrka som f. n. Härför beräknar jag sålunda 1 förste aktuarie
i högst A 23, 1 aktuarie eller amanuens och 1 kanslist i reglerad befordringsgång,
1 kansliskrivare i A 10, 1 kontorist i A 9, 3 kanslibiträden i A 7 och 2
biträden i reglerad befordringsgång.

Kansliet slutligen bör förutom den förut nämnda byrådirektören ha följande
personaluppsättning, nämligen 1 förste revisor i högst A 23, 1 kanslist
i reglerad befordringsgång, 1 kassör i A 12, 2 kansliskrivare i A 10, 1 materialförvaltare
i A 9, 6 expeditionsvakter i A 7, 2 kanslibiträden i A 7, 5 biträden
i reglerad befordringsgång och 1 arvodesanställt kontorsbud. Här,
liksom inom statskontoret, torde man efter ytterligare överväganden eventuellt
kunna rekrytera flera kontorsbud i stället för expeditionsvakter.

Den huvudsakliga organisationen av riksrevisionsverket framgår också av
eu tablå, här intagen som bilaga 5.

Enligt den organisation som jag i det föregående förordat för det nya
statskontoret skulle personalstyrkan för rationaliserings- och remissverk -

Kangl. Maj:is proposition nr 126 år 1960

samheten inom statskontoret uppgå till 97 fasta tjänster. Härtill kommer
viss expertis. Antalet tjänster på de fyra revisionsbyråerna inom riksrevisionsverket
uppgår enligt mitt förslag till 143. Eu jämförelse med personalstyrkan
enligt gällande stater för motsvarande uppgifter inom nuvarande
organ visar på en reduktion med ett tjugotal befattningshavare. Jag vill erinra
om att rationaliseringsutredningen räknat med betydligt större reducering.
Skillnaden beror främst på att utredningen förordat en större nedskärning
främst av biträdespersonal inom revisionsverket än vad som visat sig
möjlig att företaga med hänsyn till nuvarande granskningsnivå. Härtill kommer
att jag i motsats till utredningen räknat med att rationaliseringsorganet
även skall svara för remisser i rationaliserings- och besparingsfrågor. I likhet
med utredningen har jag förordat en väsentlig förstärkning beträffande
högre tjänster. Därigenom torde de båda nya organen kunna rekrytera
och behålla kvalificerad personal på ett helt annat sätt än vad som varit
möjligt vid hittillsvarande organisation. Trots den kvantitativa personalminskningen
bedömer jag det därför som möjligt för de båda nya verken
alt vid den nu föreslagna organisationen väsentligt öka effektiviteten och
slagkraften i rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen. Vad angår avlöningskostnaderna
för de båda verken kommer dessa kostnader att bli i
stort sett desamma som för nuvarande organisation. Kostnadsminskningarna
till följd av personalreduktionen uppväges sålunda av ökade utgifter på
grund av lönegrad sförbättringar.

Mot den föreslagna lönegradsplaceringen av tjänsterna i de båda nya verken
har vederbörande personalorganisationer förklarat sig inte ha någon
erinran.

Som framgår av det föregående har jag för såväl statskontoret som riksrevisionsverket
förordat s. k. högstlönegradssystem för de flesta kvalificerade
tjänsterna. Jag vill här inskjuta, att jag vid angivandet av tjänstebenämningar
i det föregående för enkelhetens skull valt att använda endast
den benämning som anknyter till den högsta lönegraden för respektive tjänster.
Slutligen vill jag förorda, att alla kvalificerade tjänster i båda verken
med undantag av verkschef stjänsterna, överdirektörstjänsten i statskontoret
och byråchefstjänsterna i riksrevisionsverket inrättas såsom icke-ordinarie.

Vad därefter beträffar organisationen av de enskilda myndigheternas interna
rationaliseringsverksamhet har både rationaliseringsutredningen och
besparingsutredningen berört organisationsföredragandenas ställning. Det
torde vara en tämligen allmän uppfattning, att organisationsföredragandeinstitutionen
inte blivit så effektiv som ursprungligen varit avsett. Det kan
emellertid vitsordas, att organisationsföredragandenas verksamhet rätt bedriven
fyller en viktig uppgift och ger gott resultat.

Anledningen till att organisationsföredragandena ofta inte kommit alt få
den åsyftade betydelsen för rationaliseringsarbetet säges av de båda utred -

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

ningarna och åtskilliga av de hörda remissmyndigheterna vara, att de förordnade
tjänstemännen inte hunnit med att sköta organisationsföredragandesysslan
vid sidan av sina övriga åligganden. Att bereda organisationsföredragandena
möjlighet till befrielse från viss del av deras övriga sysslor vore
därför i och för sig angeläget, men jag finner det inte praktiskt genomförbart
att generellt anordna en sådan partiell tjänstebefrielse. Däremot finns
det enligt min mening starka skäl för att följa besparingsutredningens förslag
att stimulera organisationsföredragandena till ökade insatser genom
att tillerkänna dem särskilt arvode. Jag förordar således, att särskilt arvode
skall utgå till organisationsföredragande vid myndighet utan egen särskild
rationaliseringsavdelning samt att arvodet bestämmes till 600 kronor till
en föredragande vid myndighet med högst 100 tjänstemän och 1 200 kronor
till högst en föredragande vid myndighet med mer än 100 tjänstemän. Finner
myndigheten skäl att förordna mer än en föredragande torde arvodet
delas.

I samband med att särskilt arvode skall utgå till organisationsföredragandena,
bör dessa åläggas att årligen redovisa den inom myndigheten bedrivna
rationaliseringsverksamheten. Detta torde lämpligen ske i den form, att
föredraganden utarbetar en berättelse, som fogas såsom bilaga till myndighetens
petitaskrivelse.

Det kan enligt min uppfattning också finnas skäl att stimulera den interna
rationaliseringsverksamheten hos myndigheterna genom att höja belöningsnormerna
för de enskilda befattningshavarnas förslagsverksamhet.
Ställning till denna fråga torde dock inte behöva tagas nu.

Samtliga av mig nu framlagda organisatoriska förslag bör träda i kraft
den 1 juli 1961. Några anslagsmässiga konsekvenser uppkommer således
inte under budgetåret 1960/61. Som jag antydde i årets statsverksproposition
(bilaga 9, s. 8) förutsätter nämligen en smidig övergång till den nya
organisationen bl. a. åtskilligt planeringsarbete inom de berörda myndigheterna.
Även med hänsyn till de anställdas berättigade intresse finner
jag det motiverat, att reformen beslutas nu, men träder i kraft först om
drygt ett år.

Ehuru det delvis ligger i sakens natur, att huvuddelen av personalen
inom de nuvarande motsvarande verksenheterna kommer att kunna beredas
anställning i de båda nya ämbetsverken, bör någon direkt överföring
av tjänstemän inte ske till dessa verk. De föreslagna nya tjänsterna bör således
tillsättas i sedvanlig ordning. Åtskilliga övergångsåtgärder torde behöva
komma att vidtagas i samband med organisationsförändringarna. Jag
förordar därför, att Kungl. Maj:t, i likhet med vad som tidigare skett vid
större organisatoriska omläggningar, inhämtar riksdagens bemyndigande
att vidta sådana åtgärder. Dessa torde bl. a. avse förande på övergångsstat
fr. o. in. den 1 juli 1961 av ordinarie tjänster hos de nuvarande myndigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

VIII. Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna de av mig i det föregående förordade riktlinjerna
för den statliga rationaliserings- och revisionsverksamheten; II.

besluta att statskontoret, riksräkenskapsverket, statens
sakrevision och statens organisationsnämnd skall upphöra
fr. o. m. den 1 juli 1961;

III. besluta att fr. o. m. den 1 juli 1961 inrätta ett statligt
centralt rationaliseringsorgan, benämnt statskontoret,
samt ett statligt centralt revisions- och statsbokföringsorgan,
benämnt riksrevisionsverket;

IV. godkänna att statskontoret och riksrevisionsverket i
huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående
anfört förses med tjänster till det antal och i de lönegrader
som jag förordat;

V. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för förslagens genomförande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ingrid von Otter

Tablå över statens organisationsnämnds nuvarande organisation

Bilaga 1

avdelning

Militär

Militära

sakkunniga

Generaldirektör
(Ep 8)

Kanslichef
(Ep 3)

a s

Arvodesanställd
militär ledamot av
styrelsen

Av Kungl. Maj:t förordnade
styrelseledamöter

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Bilaga 2

Tablå över riksräkenskapsverkets nuvarande organisation

Budgetbyrån
(byråchef Bo 1)

Generaldirektör
(Bo 6)

1. revisionsbyrån
(byråchef Bo 1)

2. revisionsbyrån
(byråchef Bo 1)

3. revisionsbyrån
(byråchef Bo 1)

Kansli

(byrådirektör Ao 24)

Finansstatistiska byrån
(byråchef Bo 1)

Kungl. Maj:is proposition nr 126 år 1960

Bilaga 3

Tablå över statskontorets nuvarande organisation

Generaldirektör
(Bo 6)

Ombudsmansexpedition

(byrådirektör
Ao 24)

Tryckeriexpedition

(tryckeriintendent

Ao 24)

Kameral
sektion
m. m.

(byrådirektör
Ao 24)

1. utgiftsbyrån
(statskommissarie
Bo 1)

Kassabyrån
(statskommissarie
Bo 1)

Fondbyrån
(statskommissarie
Bo 1)

2. utgiftsbyrån
(statskommissarie
Bo 1)

Pensionsbyrån
(statskommissarie
Bo 1)

-a

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Tablå över den föreslagna organisationen för det centrala rationaliscringsverket

Bilaga 4

Överdirektör
(Bp 5)

Generaldirektör
(Bp 7)

Kansli
(byrådirektör

A 24)

5. Rationaliscringsbyrån

(byråchef Be 1)

3. Rationaliseringsbyrån

(byråchef Be 1)

4. Rationaliseringsbyrån

(byråchef Be 1)

1. Rationaliseringsbyrån

(byråchef Be 1)

2. Rationaliseringsbyrån

(byråchef Be 1)

6. Rationaliseringsbyrån

(byråchef Be 1)

Tryckeriexpedition
(tryckeriintendent A 24)

Sektion för
kursverksamhet
m.m.
(byrådirektör
A 26)

Av Kungl. Maj:t förordnade
styrelseledamöter (Högst 8
inkl. generaldirektören)

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Bilaga 5

Tablå över den föreslagna organisationen för det centrala revisions* och statsbokföringsverket

byrådirektörer
A 26

byrådirektörer
A 24

1 byrådirektör
A 26

1 byrådirektör
A 24

byrådirektör
A 26

byrådirektör
A 24

byrådirektör
A 26

byrådirektör
A 24

Kansli (byrådirektör
A 24)

Generaldirektör
(Bp 7)

1. Revisionsbyrån (byråchef

Bo 1)

2. Revisionsbyrån (byråchef

Bo 1)

Finansstatistiska
byrån
(byråchef Bo 1)

3. Revisionsbyrån (byråchef

Bo 1)

Budgetbyrån
(byråchef Bo 1)

4. Revisionsbyrån (byråchef

Bo 1)

Av Kungl. Maj:t förordnade
styrelseledamöter
(Högst 8 inkl.
generaldirektören)

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1960

Kungl. Mcij:ts proposition nr 126 år 1960

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll .................. 1

I. Inledning ............................................ 3

II. Gällande organisation ................... 5

1. Rationaliseringsorgan .............................. 5

2. Revisionsorgan ...... 6

3. Statskontorets remissverksamhet ...................... 9

III. Rationaliseringsutredningens allmänna överväganden jämte

yttranden ............................ H

1. Det centrala rationaliseringsorganet .................. It

Utredningen ........................ 11

Reservation och särskilda yttranden .................. 13

Yttranden .......................................... 14

2. Den centralt bedrivna revisionsverksamheten .......... 16

Utredningen ........................................ 16

Yttranden .......................................... 18

3. Statskontorets remissverksamhet ...................... 22

Utredningen ........................................ 22

Yttranden .......................................... 24

IYT. Besparingsutredningens synpunkter på den statliga förvaltningen
och rationaliseringsverksamheten jämte yttranden .. 26

Utredningen .......................................... 26

Yttranden ............................................ 30

Y7. Departementschefen (allmänna riktlinjer för rationaliserings och

revisionsverksamheten) .................... 33

XI. Rationaliseringsutredningens organisationsförslag m. m. jämte
yttranden .......................................... 42

1. Allmänna synpunkter ............. 42

Utredningen ........................................ 42

Reservation och särskilda yttranden .................. 47

Yttranden .......................................... 50

2. Det centrala rationaliseringsorganet och statskontoret .. 55

Utredningen ........................................ 55

Reservantens förslag till kombinerat rationaliserings- och

remissorgan ........................................ 58

Yttranden .......................................... 59

3. Den centralt bedrivna revisionsverksamheten .......... 62

Utredningen ........................................ 62

Yttranden .......................................... 64

4. Förvaltningsmyndigheternas interna rationaliseringsarbete 66

Utredningen ........................................ 66

Yttranden .......................................... 67

VH. Departementschefen (organisationsfrågor m. m.) .......... 68

YHI. Hemställan .............. 75

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1960 83

Bilaga 1. Tablå över statens organisationsnämnds nuvarande organisation
.......................................... 77

Bilaga 2. Tablå över riksräkenskapsverkets nuvarande organisation 78

Bilaga 3. Tablå över statskontorets nuvarande organisation...... 79

Bilaga 4. Tablå över den föreslagna organisationen för det centrala

rationaliseringsverket .............................. 80

Bilaga 5. Tablå över den föreslagna organisationen för det centrala

revisions- och statsbokföringsverket .................. 81

600430 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag