Kungl. Maj:ts proposition nr 125 (Proposition 1924:125)

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Nr 125.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken m. m.;
given Stockholms slott den 19 mars 1924.

Med åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken; och

2) lag om stads läggande under landsrätt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921\. 1 samt. 92 käft. (Nr 125.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4 § rättegångsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Underrätt i stad är rådstuvurätt. Där äga stadens borgmästare och rådmän
döma.

Om stads läggande under landsrätt gäller vad särskilt är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 15 juni 1924.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

F 8 r s 1 a g

till

Lag

om stads läggande under landsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

lipa
framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke
äger Konungen förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden
läggas under landsrätt.

Beträffande stad, vars folkmängd understiger fyra tusen personer, äger Konungen,
då borgmästartjänsten är ledig, även utan stadens samtycke meddela
förordnande, varom i första stycket sägs, om, efter utredning och stadens hörande
i den ordning nedan stadgas, stadens läggande under landsrätt finnes vara
till gagn för rättsvården och icke för staden medföra ökad ekonomisk börda
eller annan avsevärd olägenhet.

2 §-

Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd understiger fyra tusen
personer, eller i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot
eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot, skall länsstyrelsen
därom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen; och ankomme på Konungens
beslut, huruvida, genom länsstyrelsens försorg, utredning skall verkställas angående
stadens läggande under landsrätt.

Sådan utredning skall särskilt avse den ifrågasatta förändringens verkningar
med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. Kör
utredningens verkställande äge länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna
utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser om utredningen meddelar
Konungen.

Över utredning, varom ovan stadgas, skall länsstyrelsen inhämta stadsfullmäktiges
yttrande och insände därefter handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande
till Konungen.

3 §•

Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga
bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens förening
i judiciellt hänseende med visst tingslag må föranleda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

4 §.

Vad i denna lag stadgas om stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas,
om allmän rådstuga.

Denna lag skall träda i kraft den 15 juni 1924, från och med vilken dag
Kungl. Maj :ts cirkulär den 2 juli 1915 (nr 228) och den 7 maj 1918 (nr 299)
till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen i anledning av ifrågasatt anstånd
med åtgärder för återbesättande av vissa borgmästartjänster skola upphöra att
gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 29 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Ldbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg:

»Med anledning av en från Föreningen Sveriges stadsdomare till riksdagens Utredning
justitieombudsman ingiven framställning, däri framhållits de otillfredsställande visfa Spfjrs_
avlöningsförhållandena för rådhusrätternas ledamöter i åtskilliga av rikets stä- mål rörande
der, anförde justitieombudsmannen uti underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t ^0mstolsden
14 februari 1921 (tryckt i Justitieombudsmannens berättelse till 1922 års väsen.
riksdag, s. 233—244) bland annat följande: De bekymmersamma avlöningsförhållanden,
varunder stadsdomarna i åtskilliga medelstora och mindre städer
arbetade, hade under dyrtiden blivit särskilt iögonfallande. I många städer
torde stadsdomarna själva hava sökt att genom framställningar till stadsfullmäktige
vinna bättring i sitt betryckta läge. Icke alltid hade dessa framställningar
vunnit den förståelse, de förtjänat. Ett stödjande från Kungl. Maj :ts
sida av stadsdomarnas berättigade krav i förevarande avseende syntes vid sådant
förhållande vara icke blott behjärtansvärt med hänsyn till deras anständiga
bärgning utan även nödvändigt för ett värdigt uppehållande av rättskipningen
och förvaltningen i städerna. Skulle andra åtgärder icke hava åsyftad verkan,
torde ifrågasättas, huruvida icke genom lagstiftning i ämnet städernas skyldighet
att bestå rådhusrätters och magistraters personal med skälig avlöning
borde fastslås. Med stöd av den för honom gällande instruktionen ville justitie-.
ombudsmannen framlägga dessa förhållanden för den åtgärd, vartill Kungl.

Maj :t kunde finna framställningen föranleda.

Över justitieombudsmannens framställning inhämtades utlåtande från de sakkunniga,
vilka den 15 februari 1918 förordnats att biträda vid ytterligare beredning
av frågan om tillgodoseende i städer under landsrätt av magistrat eljest
åliggande kommunala och administrativa uppgifter m. m. Vidare infordrades
genom cirkulär den 30 mars 1921 från vederbörande magistrater statistiska uppgifter
rörande rådhusrättsledamöternas löneförmåner och övriga därmed sammanhängande
förhållanden. Dessa uppgifter blevo sedermera inom justitiedepartementet
bearbetade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

För frågans beredande till underdånig föredragning ansågs emellertid, utöver
denna bearbetning, erforderligt, att särskild uppmärksamhet ägnades åt frågan,
huruvida och i vilken omfattning städernas privilegier eller eljest gällande bestämmelser
kunde lägga hinder i vägen för ett ingripande från statens sida. —
I detta ärende infordrade Kungl. Maj:t den 18 juli 1921 utlåtande av dåvarande
revisionssekreteraren Torsten Nothin. Därvid angavs, att utlåtandet icke borde
begränsas att avse allenast nyss berörda spörsmål, utan borde i detsamma i ett
sammanhang upptagas frågan om ordnande av stadsdomarnas löneförhållanden
för tiden intill dess denna fråga i samband med genomförandet av en rättegångsreform
kunde erhålla sin slutliga lösning. Med hänsyn till de svårigheter,
som i vissa städer kunde antagas yppa sig att på ett tillfredsställande sätt ordna
stadsdomarnas löneförhållanden, borde utlåtandet jämväl innefatta utredning om
spörsmålet rörande förutsättningarna för att stad skulle kunna förläggas under
landsrätt.

Sedan Nothin den 13 oktober 1921, innan berörda utlåtande hunnit avgivas,
utnämnts till statsråd, uppdrog Kungl. Maj:t den 21 oktober s. å. åt docenten vid
Stockholms högskola Nils Herlitz att i Nothins ställe avgiva utlåtande över justitieombudsmannens
framställning.

Till fullgörande av detta uppdrag avlämnade Herlitz den 20 december 1922
en av honom verkställd »Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas
domstolsväsen», vilken utredning därefter befordrats till trycket (Statens offentliga
utredningar 1923: 6). I enlighet med de för uppdragets utförande givna
direktiven behandlades i utredningen dels frågan om åtgärder med avseende å
stadsdomarnas avlöningsförhållanden och dels frågan om vissa städers läggande
under landsrätt.

Över utredningen anbefalldes överståthållareämbetet och länsstyrelserna att,
efter vederbörande stadsfullmäktiges och magistraters hörande, inkomma med
yttranden. Jämväl från processkommissionen infordrades utlåtande, varjämte
Svenska stadsförbundet lämnades tillfälle att yttra sig. En redogörelse i sammandrag
för dessa yttranden har utarbetats inom justitiedepartementet, och
torde densamma, i vad den berör det ämne, jag nu går att upptaga, få såsom
bilaga åtfölja dagens protokoll (bil. A).

Den av Herlitz verkställda utredningen och de över densamma avgivna yttrandena
anmäldes av mig i statsråd den 14 december 1923. Jag uttalade därvid,
•att jag, efter övervägande av ärendet, funne mig icke i varje fall för det dåvarande
äga anledning tillstyrka sådana åtgärder, som i Herlitz’ utredning föreslagits
beträffande stadsdomarnas avlöningsförhållanden. Däremot ansåge jag
spörsmålet om vissa städers läggande under landsrätt böra underkastas ytterligare
prövning. I detta syfte hade jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta
utkast till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken och till lag om
stads läggande under landsrätt. Innan vidare åtgärd företoges, syntes yttranden
böra infordras från rikets hovrätter och justitiekanslersämbetet, därvid jag
förutsatte, att det icke skulle åligga hovrätterna att ingå i prövning av spörsmålet,
huruvida hinder för den ifrågasatta lagstiftningen kunde möta i städernas
privilegier eller eljest gällande bestämmelser. I enlighet med min hemställan

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

beslöt därefter Kungl. Maj:t förelägga hovrätterna och justitiekanslersämbetet
att inkomma med yttrande över förenämnda lagutkast. Dessa utkast voro, fransett
ett par oväsentliga avvikelser, av den lydelse, bilagor till protokollet utvisa
(bil. B och C).

Sedan de från hovrätterna och justitiekanslersämbetet infordrade yttrandena
numera inkommit, anhåller jag ånyo fa underställa detta ärende Ivungl. Maj .ts
beprövande. I anslutning till vad av mig anfördes i statsrådet den 14 december
1923 har jag utgått från att nu bör komma under övervägande allenast spörsmålet
om vissa städers läggande under landsrätt, lill att i detta sammanhang
upptaga jämväl frågan om särskilda åtgärder beträffande stadsdomarnas avlöningsförhållanden
har anledning icke synts mig föreligga. Jag vill icke för
närvarande uttala ett slutligt omdöme, huruvida ett genomförande i huvudsak
av det i detta avseende föreliggande förslaget kan anses lämpligt eller erforderligt
för vinnande av det angivna syftet. Såsom ett härifrån skilt ämne
torde frågan om upphörande av den särskilda jurisdiktionen i vissa mindre städer
utan olägenhet kunna behandlas. En snar lösning av denna fråga måste jag
ur olika synpunkter betrakta såsom önskvärd, och det torde därför tillåtas mig
att nu angiva den väg, som enligt min uppfattning bör beträdas för att en tillfredsställande
ordning i detta hänseende må kunna ernås.

Innan jag övergår till att redogöra för de förslag, vilka jag alltså funnit pakallade
i fråga om vissa städers läggande under landsrätt, anser jag mig böra
lämna en kort översikt av den framställning, som i denna del av ämnet innefattas
i den av docenten Herlitz verkställda utredningen.

Inledningsvis har förevarande spörsmål av Herlitz behandlats i belysning av
den historiska utvecklingen (s. 40—60). Författaren påvisar därvid, hurusom
enligt äldre rätt det var av den mest avgörande betydelse för en stad att hava
egen magistrat. Genom magistratens tillvaro tryggades städerna ej blott vid
rätten till egen jurisdiktion utan även vid sin administrativa självstyrelse. Också
med hänsyn till åtskillnaden mellan stads- och landsrättens innehåll, till städernas
näringsprivilegier, till deras riksdagsrepresentation m. m. var det en livs -

Förslag i
fråga om
vissa städers
läggande under
landsrätt.

Huvudpunkterna
av docenten
Herlitz''
framställning.

fråga för en stad, att den ägde självständig jurisdiktion. Efter hand har emellertid
läget blivit ett annat, i det att vidmakthållandet av städernas särskilda
jurisdiktion förlorat sin forna konstitutiva betydelse. Näringsfrihetens genomförande
minskade på detta område magistratsinstitutionens betydelse. Åtskillnaden
mellan stads- och landsrätt har i stort sett upphört. Rättskipningen å
landsbygden har efter hand gjorts bättre skickad att tillgodose även de speciella
stadsintressena. Genom 1862 års kommunallagstiftning och 1920 års lagstiftning
om stadsstyrelse i städer under landsrätt är sörjt för att en stad kan behålla
sin självstyrelse i väsentligen oförminskad omfattning även utan magistrat.
Utvecklingens resultat sammanfattas av författaren på följande sätt:

»Sålunda förlorade efter hand frågan om städernas särskilda jurisdiktion den
centrala betydelse, som den förut hade ägt, och förvandlades till en angelägenhet
av strängt begränsad räckvidd. Frågan blev i allt mindre grad belastad med
konsekvenser på områden utanför rättskipningens. Vid dess^bedömande kunde
alltså rättskipningens intressen med allt större rätt göra anspråk på att ensamma

tillmätas avgörande betydelse.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Författaren redogör vidare för de tid efter annan alltsedan slutet av 1700-talet
framkomna förslagen att i större eller mindre skala upphäva städernas särskilda
jurisdiktion (s. 47—60) ävensom för innebörden av en stads läggande under
landsrätt enligt gällande rätt (s. 61—74), samt övergår därefter till att behandla
spörsmålet om de hinder i gällande rätt, som möjligen kunna anses möta
för en städs läggande under landsrätt (s. 90—93). Städernas rätt till egen jurisdiktion
är enligt hans mening av privilegienatur. På skäl, som framgå av
det föregående, anser han emellertid rätten till egen jurisdiktion icke numera
kunna räknas till de rättigheter, vilka såsom »konstitutiva» böra anses äga anspråk
på en särskild hänsyn från statsmakternas sida, även om städernas privilegierade
ställning måste anses innebära anspråk på att dylika förändringar ej
i öretagas utan att starka skäl föreligga. Om en stad icke kan motsvara de anspråk,
staten uppställer i avseende å rättskipningens anordning, kan det enligt
författarens mening »ej anses strida mot dess privilegier att staten jämväl mot
stadens vilja själv övertager rättskipningen i staden, d. v. s. lägger den under
landsrätt. Även då städerna», fortsätter författaren, »fullgöra vad som av dem
i detta hänseende kräves, synas de böra vara underkastade att berövas sin särskilda
jurisdiktion, för så vitt en sådan åtgärd eljest befinnes ur det allmännas
synpunkt önskvärd. Sålunda kan exempelvis statsmakternas befogenhet att utan
avseende å städernas privilegierade rätt till egen rättskipning genomföra en helt
förändrad organisation av underdomstolarna ej rimligtvis dragas i tvivelsmål.
Lika litet kunna städerna anses berättigade till invändningar emot att statsmakterna,
i avsikt att framdeles genomföra en dylik omorganisation, för dess underlättande
upphäva den särskilda jurisdiktionen även för sådana städer, som äro
villiga att på den nuvarande organisationen nedlägga erforderliga kostnader. Det
torde emellertid under alla omständigheter få anses obilligt, att från statens sida
förordnande om förläggning under landsrätt mot stadens vilja meddelas under sådana
förhållanden, att därav vållas ökad ekonomisk börda för staden eller betydande
olägenheter i övrigt. Med visst fog kan städernas privilegierade ställning
anses innebära berättigade krav på sådan varsamhet.»

En stads läggande under landsrätt kan emellertid enligt författarens mening
ej äga rum annorledes än med stöd av lag, stiftad av Konung och riksdag gemensamt.
Han anför härom: »Redan den omständigheten, att städernas rätt
till egen jurisdiktion grundar sig på 1789 års försäkran, synes leda till att landsrättsförläggning
ej kan påtvingas en stad utan ett jämlikt § 114 regeringsformen
fattat beslut. Till samma slutsats leder f. ö. även, oavsett privilegiesynpunkten,
hänsynen till den varsamhet med vilken en genom hävden så fast grundad anordning
som städernas särskilda jurisdiktion torde böra behandlas.»

Författaren undersöker slutligen (s. 119—127) möjligheten och lämpligheten
av en lagstiftning angående städers läggande under landsrätt, därvid han förutsätter
en sådan lagstiftnings genomförande oberoende av att samtidigt avlöningsförhållandena
genom lagstiftning regleras. Utredningen utmynnar i denna
del i ett författningsutkast av följande innehåll:

»På framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller med deras medgi -

Kungl. Maj:ts proposition nr li

vande må Konungen förordna, att rådstuvurätt i stad skall upphöra och staden
i judiciellt hänseende förenas med visst tingslag. _ ,

Då borgmästarebefattningen blivit ledig i stad, i vars rådstuvurätt borgmästaren
är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren endast sitter en
sådan ledamot, må Konupgen, under de villkor och med de inskränkningar som
nedan stadgas, jämväl mot stadens bestridande meddela sadant förordnande

som ovan sagts. „„ , ,, ... ... .. ,___

Då sådan ledighet, som ovan avses, inträffar, skall anmälan darom goras hos

k<Om1 Konungen med anledning av sådan anmälan förordnar om uppskov med
tillsättande av den lediga borgmästarebefattningen, skall genom vederbörande befallningshavandes
försorg utredning verkställas om möjligheten och lämpligheten
av rådstuvurättens upphörande. Därvid skall särskilt undersökas, vilka ^ or
ändringar i avseende å rättskipningen inom det till förening med staden llragakommande
tingslaget, som må kunna till förmån för stadens befolkning genomföras,
varjämte den ekonomiska innebörden av den särskilda rättskipningens
upphörande bör utrönas. I sistnämnda hänseende bör av utredningen framgå.

a. den lättnad i ekonomiskt hänseende för staden, som kan vantas
uppstå genom magistratens ersättande med en stadsstyrelse,

b. de ökade bördor, som förändringen kan medföra för staden t. ex.

genom dess deltagande i de med upprätthållandet av rättskipningen a
landsbygden förenade kostnaderna, ..

c. huruvida staden i samband med den särskilda rättskipningens upp hörande

kan bliva skyldig att avstå från inkomster och rättigheter, som
förut av densamma åtnjutits. . ,,

Med stöd av den förebragta utredningen skola stadsfullmäktige avgiva yttrande,
huruvida de samtycka till den särskilda rättskipningens upphörande.
Om sådant samtycke ej lämnas, skola stadsfullmäktige antingen till Konungen
ingiva förslag till ändrad lönestat för rådstuvurätten eller ock anmäla, att de
önska att förut gällande lönestat skall i oförändrad form tillämpas.

Efter verkställd utredning samt efter det sådana yttranden och förslag som
ovan angivits, inkommit, må mot stadens bestridande förordnas om radstuvurättens
upphörande, därest Konungen finner stadsfullmäktiges framställning
i avseende å lönestat icke tillfredsställande med hänsyn till rättskipningens

Sådant förordnande må även eljest meddelas i fråga om stad med högst o,000
invånare, om den ifrågavarande förändringen finnes vara ur ^ det allmännas
synpunkt gagnelig, och om av vad i ärendet förekommit framgar, att den särskilda
rättskipningens upphörande ej vore ägnat att för staden medföra okad
ekonomisk börda eller betydande olägenheter i rättskipningshanseende eller i
andra hänseenden.1 Till den ökade ekonomiska börda, som ma kunna föranledas
av kommunalborgmästareämbetes inrättande, skall, där Konungen prövar sådan

ämbete kunna undvaras, hänsyn ej tagas.

Vid förordnande om att rådstuvurätt i stad skall upphora skall samtidigt
reglemente för stadsstyrelse fastställas. Konungen vare härvid ej befogad att,
där stadsfullmäktige önska kommunalborgmästareämbetes inrättande, annorlunda
förordna. , , „ . ...

Vid förordnande om, att rådstuvurätt i stad skall upphora, skall av Konungen
samtidigt fastställas, vilka staden tillkommande rättigheter, som i sam 1

Alternativt i fråga gatt er författaren här ett tillägg p följande lydelse: Dock mä, om stadsfullmäktige
med tre fjärdedelars majoritet uttalat sig för den särskilda jurisdiktionens bibehållande, sådant
förordnande ej meddelas, om ej förändringen linnes vara av betydande allmänt behov päkaUad.

Yttranden
över lagutkasten.

Svea hovrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

w d ^ ^ uPphofa att plla> ocl1 ma ej sedermera fråga om sådana
rättigheters avskaffande pa grund av radstuvurättens upphörande väckas. Tillika
skola lastställas de nya förpliktelser, som med anledning av rådstuvurättens
upphörande komma att åvila staden.

förordnande om att rådstuvurätt i stad skall upphöra, skola samtidigt
erforderliga bestämmelser meddelas om förändringar i avseende å rättskipningens
anordning inom det tingslag, vari staden skall ingå.»

I sammanhang härmed framhålles, att ändring torde böra ifrågakomma beträffande
det i 1 kap. 4 § rättegångsbalken upptagna stadgandet, att »underrätt
i stad är rådstuvurätt», samt kungörelsen den 3 december 1920, enligt vilken
ledamöter av eller tjänstemän vid magistrater och rådhusrätter äro skyldiga
att »i samband med en allmän omorganisation av underrätterna eller magistraerna»,
men således icke vid landsrättsförläggning av en särskild stad, övergå
till vissa andra tjänster. Därjämte syntes frågan om en lagstiftning i syfte att
i stadens hand bibehålla kronouppbörds-, mantalsskrivnings- och utsökningsväsendet
hora tagas under förnyat övervägande. Slutligen borde kungl. cirkuläret
den 7 maj 1918 till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen, i anledning av
i rafasatt anstånd med åtgärder för återbesättande av vissa borgmästartjänster,
upphävas såsom överflödigt efter antagandet av en lagstiftning med det innehåll,
författningsutkastet angåve.

. Såsom J’aS redan omnämnt, hava hovrätterna och justitiekanslersämbetet avgivit
yttranden over de lagutkast, vilka inom justitiedepartementet upprättats
pa grundval av Herlitz’ utredning och med hänsyn tagen till de förut inkomna
yttrandena över utredningen, i vad den avser frågan om vissa städers läggande
under landsrätt.

Svea hovrätt har med uteslutande i detta sammanhang av vad hovrätten
anmärkt i fråga om en särskild bestämmelse i utkastet till lag om vissa städers
läggande under landsrätt — anfört följande:

»Såsom av ovannämnda utredning bestyrkes, torde annat ej kunna med fog
llragasattas, an att det ma tillkomma regeringsmakten att i enlighet med lägst
i amnet förordna om stads läggande under landsrätt, icke blott då från

vederbörande städs sida invändning icke göres mot därom framställt förslag
utan aven i det fall att staden motsätter sig sådan anordning. Avgörandet i
detta hänseende torde alltså få bero av objektiva grunder. Det blir att tillse
a ena sidan huruvida en förändring är ur det allmännas synpunkt gagnelig och
önskvärd, samt a andra sidan huruvida från vederbörande stads synpunkt sådana
olagenheter kunna påvisas, att det allmännas intresse ej bör få gälla gentemot
de befarade olägenheterna för staden.

. Vad i ärendet förekommit och särskilt vad processkommissionen anfört i dess
i anledning av förberörda utredning avgivna yttrande synes hovrätten i övervägande
grad utgöra stöd för den meningen, att lagbestämmelser i den riktning
som med ifrågavarande lagutkast avses, böra komma till stånd.

Kn städs anspråk att få bibehålla sin egen jurisdiktion torde i flera fall grundas
pa den omständigheten, att staden en gång erhållit rådstuvurätt. Läget

PThrn?rSleÅw tlderPa® lopp Wivit ett helt annat, än det var, då samhället
erhöll stadsrattigheter Vidmakthållandet av städernas särskilda jurisdiktion
har iorlorat sm forna betydelse Under de senaste decennierna hava ett stort
antal stader^bildats, av vilka icke någon erhållit rådstuvurätt. Liera av dessa
aro iramatgaende städer av allt större betydenhet. Det synes hovrätten oegent -

Kungl. Mai ds proposition nr 125.

ligt, att betydligt mindre städer skola taga i anspråk en rådstuvurätt, då sådan

institution kan undvaras i större samhällen. .

Hovrätten tillstyrker alltså i underdånighet lagbestämmelser av det innehåll,
som i de remitterade lagförslagen angives.»

En av hovrättens ledamöter, med vilken en annan ledamot instämde, avga\
särskilt yttrande, däri han anförde:

»I den mån den föreslagna lagstiftningen avser att städs förläggande under
landsrätt skall kunna ske, då staden därtill samtyckt eller da tillräckliga löneförmåner
icke beretts vederbörande befattningshavare inom staden, torde berättigade
anmärkningar icke kunna riktas mot förslaget. . ....

Desto mera tveksam ställer sig frågan i andra fall eller da staden själv önskar
bibehålla egen jurisdiktion samt tillfredsställande löneförmåner komma
nämnda befattningshavare till godo.»

Under framhållande av att bland de skal, som åberopats till stöd för en befogenhet
att tvångsvis förlägga stad under landsrätt, ett rum för sig intoges av
dem, som betingades av den ifrågasatta allmänna processreformen, samt efter
att hava erinrat om vad processkommissionen härutinnan anfört (s. 41), yttrade
denne ledamot vidare:

»Vad processkommissionen sålunda anfört om vikten av städernas förläggande
under landsrätt såsom ett led i eller förberedelse till en blivande rattegångsreform
torde emellertid knappast kunna för närvarande åberopas till stod
för vidtagande redan nu av de i det remitterade utkastet ifrågasätta lagstiftningsåtgärderna.
De skäl, som ligga till grund för processkommissionens berörda
uppfattning, undandraga sig nämligen tillsvidare och intill dess förslag
till rättegångsreform föreligger närmare gransKning. Härtill kan laggas den
ovisshet, som givetvis måste råda beträffande saval den tidpunkt, da ny rättegångsordning
skall kunna tänkas komma till stånd, som ock den innebord och
omfattning den nya lagstiftningen på området skall givas. Vid sadant forhal
lande synas mig de skäl, vilka ur synpunkten av en blivande allmän processreform
må kunna göras gällande för upphörande av stadernas sa^kll^a ;
diktion lämpligen böra lämnas ur räkningen vid bedömandet av den med den

nådiga remissen avsedda fråga. . ,,

Vid övervägande därefter av de grunder, vilka ur andra synpunkter sett,
kunna antagas föreligga för införande av den ifrågasätta tyangsforlaggningen
under landsrätt, synas mig under den i ämnet forda diskussionen icke ha\a anförts
fullt övertygande skäl för genomförandet av en reform om vars nytta
eller nödvändighet meningarna, på sätt av yttranden i ärendet framgå, maste
anses mycket delade. Däremot synes vad motstandarna till förslaget anfört
överhuvudtaget väga tungt för bibehållande, åtminstone tillsvulare av en . -ordning, som sedan gammalt haft burskap i vart land. _ Vid delta förhållande
och då erfarenheten inom Kungl. Hovrätten lärer giva vid handen, att befosgde
anmärkningar i stort sett icke kunna riktas mot det satt, pa •v ilket rattssk p
ningen i de mindre städerna för närvarande handhaves, torde, enligt min upp
fattning, anledning från Kungl. Hovrättens sida saknas att för närvarande förorda
bifall till det föreliggade förslaget, i vad det innebar att visso stader ma
kunna — oavsett storleken av vederbörande befattningshavare tillkommande
löneförmåner — tvångsvis förläggas under landsrätt i „ lön

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig förhindrad att tillstyrka g
stiftningsåtgärder i sålunda angivna riktning.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Goc,hhZäU , Götahovrätt odl hovrätten över Skåne och Blekinge hava förklarat sig icke
ten över ava något att erinra emot de i lagutkasten upptagna bestämmelserna. I sist BleZnot

fr? Vrätt har “ ledam0t’ m6d ^stämmande av en annan ledamot, anfört
a '' ioljande:

Justitie kanslers ämbetet.

»Jag har intet att erinra mot utkastet till lag om ändrad lydelse av 1 kap.

rätt Sv-Hn?8^iken,ell1er mat ntkastet till lag om stads läggande under landsrätt,
såvitt sistnämnda lagutkast avser det fall att stad gör framställning om
eller, etter utredning, medgiver sådan förläggning.

Däremot anser jag att, så länge den nuvarande organisationen av underdoms
o ärna, galler, ratten att varda bibehållen vid särskild jurisdiktion icke bör
mot vederbörande städs . bestridande fråntagas staden. Först i sammanhang
med en allmän omorganisation av underdomstolarna torde det enligt min mening
vara befogat att mot stadens vilja vidtaga en sådan åtgärd. Jag anser
mig darfor ej kunna tillstyrka lagförslaget i denna del.» ^ g

Justitiekanslersämbetet förklarar sig icke hava »någon erinran att framställa
mot vad docenten Herlitz i sin utredning anfört därom

att 31 § regeringsformen icke torde utgöra hinder för att en stad mot sin
vilja lorlägges under landsrätt (sid. 93),

att den egna jurisdiktionen är att räkna till städernas (borgerskapets) privilegier
(sid. 91),

att dessa privilegier äro skyddade av 114 § regeringsformen men att genom
den 186a vidtagna förändringen av samma paragraf borgarståndets vetorätt
utan ersättning bortfallit och privilegierna numera kunna ändras och upphävas
genom samstämmigt beslut av Konung och riksdag (sid. 83),

att städerna därutöver äga ett, visserligen ej juridiskt definierbart, skydd i
avseende å sådana privilegier, som kunna anses vara konstitutiva för karaktären
av stad (sid. 85),

att ingen stad bör mot sin vilja genom något statens beslut berövas sådana
privilegier (sid. 85),

samt att den egna jurisdiktionen åtminstone tidigare varit konstitutiv för karaktären
av stad (sid. 91 och 92).»

Justitiekanslersämbetet yttrar vidare:

Herlltz härefter gor gällande, att den egna jurisdiktionen numera förlorat
denna egenskap och i följd härav kan utan vidare upphävas i den ordning,
! § regeringsformen omförmäler (utredningen sid. 92 och 93), så kan
justiliekanslersambctet icke java denna uppfattning, men justitiekanslersämbe_
framhålla, att detta dess uttalande göres efter någon tvekan, med hän syn

till att nya lagberedningen i sitt år 1884 avgivna principbetänkande (första
delen sid. 15 och 16) funnit sig kunna konstatera: ''av städernas nuvarande
rättsliga stallning vad domstolsväsendet beträffar synes emellertid, i full överensstämmelse
med förfarandet då stad nu lägges under landsrätt, otvivelaktigt
toljä ätt en förening, varigenom denna ställning helt och hållet förändras, icke
ma påtvingas staden emot dess vilja’. Att efter 1884 skulle inträffat någon
■väsentlig förändring i avseende å de faktorer, som grundlägga den juridiska

upprättningen pa ifrågavarande område, torde väl i varje fall icke kunna
pastas.

Däremot instämmer justitiekanslersämbetet utan reservation med Herlitz däruti,
att stadernas privilegierade ställning torde kunna anses innebära anspråk på

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

att en stad icke mot sin vilja berövas sin egen jurisdiktion utan att starka skäl
föreligga (sid. 92); en åsikt som för övrigt förfäktats även av statsrådet Notlnn
i hans arbete: Städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande
till staten (sid. 202). Beträffande de skäl, som härvidlag kunna anses bärande,
kan justitiekanslersämbetet emellertid för sin del knappast gå så långt som
Herlitz gjort; även om justitiekanslersämbetet å andra sidan icke vill helt ansluta
sig till vad en annan författare på hithörande område, juris kandidaten
H. G. F. Sundberg anfört i sin uppsats: Städernas privilegier och 114 § regeringsformen:
''rättskänslan kräver att de städerna i de mest högtidliga former
av Kronan tillförsäkrade rättigheterna icke utan verkligt tvingande grund och
icke utan fullt vederlag av statsmakterna vidröras. _ •

Justitiekanslersämbetet anser sålunda en landsrättsförläggning icke böra patvingas
stad endast därför, att den vägrar bestå rättvisans, handhavare (radhusrättsledamot
eller stadsfiskal) en lön, som kan anses skälig. Det vore nämligen
enligt justitiekanslersämbetets åsikt att använda större våld än nöden
kräver. En dylik vägran kan korrigeras genom den vida enklare åtgärden, att
Eders Kungl. Maj:t vid underställning höjer vederbörande lönestat. -Och befogenhet
till dylik höjning förmenar justitiekanslersämbetet, att Eders Kungl.
Maj :t redan nu äger; en åsikt som icke kan annat än stärkas av vad som anföres
i Herlitz’ utredning (sid. 32—39. 88—90 och 111).

Icke heller torde en förläggning under landsrätt böra påtvingas mindre stad
endast därför, att dess rättsväsen skulle visa sig underlägset i jämförelse med
det som för närvarande utmärker andra städer eller rikets domsagor, en jämförelse
som för övrigt mera sällan kan göras fullt tillförlitlig. Därvidlag synes
man böra avvakta den allmänna förbättring, som förväntas av processkommissionens
sedan länge pågående arbeten.

Däremot torde, när en gång dessa arbeten bliva slutförda, städerna vara
skyldiga vidkännas ganska avsevärda inskränkningar i sitt nu ifrågavarande
privilegium, för den händelse statsmakterna anse nödvändigt genomföra en
förändrad domstolsorganisation i enlighet med processkommissionens förslag.
Det synes dock då vara en rimlig fordran från städernas sida, att det verkligen
föreligger ett organisationsförslag, som vunnit båda statsmakternas anslutning
(jfr Herlitz’ uttryck sid. 122: ’i den mån denna reform finnes böra främjas’).
Måhända invändes, att de mindre städernas förläggande under landsrätt är en
tidskrävande förutsättning för det nya organisationsförslagets genomförande.
Men i så fall torde landsrättsförläggningen näppeligen vara den enda dylika förutsättningen;
andra torde finnas, krävande kanske ännu längre tid för att genomföras.
Och det synes icke a priori uteslutet, att dylika svårigheter kunna lösas
genom att stadga en tillräckligt lång övergångstid för den nya organisationens
trädande i kraft. _

De betänkligheter justitiekanslersämbetet här anfört gälla vad som en riktig
tillämpning av gällande rätt — om grundlagsändring är ju icke fråga i remitterade
utkasten — måste anses kräva för att statsmakterna skola med. stöd av
nuvarande 114 § regeringsformen fatta ett beslut om upphävande av vissa städers
egna jurisdiktion. En annan betänklighet gäller den i lemitterade utkasten
föreslagna formen för fattande av dylikt beslut. Enligt 114 ^regeringsformen
må där avsedda privilegier ej upphävas, med mindre Eders Kungl.
Maj:t och riksdagen sammanstämmande sådant besluta. En dylik bestämmelse
har visserligen icke i vissa andra fall ansetts hindra, att riksdagen gett Eders
Kungl. Maj:t en mera eller mindre generell fullmakt att handla å statens vägnar.
° Fråga torde dock vara, om ett liknande förfarande bör tillämpas i förevarande
fall, där, på sätt även docenten Herlitz gjort gällande, en synnerlig
varsamhet är påkallad. Om riksdagen förbehålles jnedbestämmanderatt in.casu,
skulle ju ingen stad mot sin vilja definitivt berövas den egna jurisdiktionen,

Kungl. Mai:ts proposition nr 125.

utan att staden dessförinnan åtnjutit förmånen av att få utveckla sina synpunkter
även inför riksdagens forum.

Till slut anser sig justitiekanslersämbetet böra framhålla, att den i remitterade
förslagen innefattande fullmakten för Eders Kungl. Maj:t synes mera
generell än docenten Herlitz för sin del ansett sig kunna förorda (sid. 126 och
127 i utredningen).»

närvarande belysande av frågans närvarande läge och de olika synpunkter, som un lägc.

c^er senare tid gjorts gällande med avseende å en eventuell förläggning under
landsrätt mot vederbörande stads vilja, tillåter jag mig ur utredningen återgiva
följande:

»På senare tid har frågan för första gången ånyo förts på tal av justitie/i(!(vi\man?en
Berger, som i en inlaga angående stadsrättigheter för Nässjö
(1901) starkt framhävde de brister, som vidlådde rättskipningen i småstäderna
9™ vilka .det vore statsintresse att avhjälpa; en ns^ småstadsdomstol borde
därför ej inrättas. Alltsedan 1909 har denna princip följts: ingen enda ny rådstuvurätt
har inrättats, utan de många nya städer, som sedan denna tid bildats,
hava i judiciellt hänseende bibehållits under landsrätt. — Denna politik har
delvis sammanhängt därmed att frågan om en processreform ånyo blivit aktuell
i och med processkommissionens tillsättande 1911.

I samband därmed bär ånyo uppstått frågan om förläggning under landsrätt
av äldre städer. En sådan åtgärd har dels ansetts såsom i och för sig
önskvärd ur rättskipningssynpunkt, dels särskilt påkallad med hänsyn till processreformen,
för vilken vägen borde banas genom en indragning, där så kunde
ske, av de mindre städernas domstolar.

Statsmakterna hava därvid stått på den ståndpunkten att en landsrättsförläggning
icke kan, eller i varje fall icke bör, ske mot vederbörande stads önskan.
Man har därför inskränkt sig till att dels söka undanröja vissa med landsrättsförläggning
förenade olägenheter (1918 års lagstiftning om tremansting, 1920
ars lagstiftning om stadsstyrelse i städer under landsrätt o. s. v.), dels sörja
för att frågan om landsrättsförläggning i varje tänkbart fall bliver tagen under
övervägande av vederbörande stads myndigheter.

I sådant syfte uppdrogs den 25 febr. 1918 åt särskilda kommitterade, bland
annat, att, där så krävdes genom direkta förhandlingar, i förekommande fall
söka utröna möjligheterna för genomförande av förläggning under landsrätt.

Kort efteråt föreskrevs (cirkulär 7 maj s. a.), att när i stad, i vars magistrat
och rådhusrätt enligt gällande bestämmelser borgmästaren är ensam lagfaren
ledamot eller jämte borgmästaren endast sitter en sådan ledamot, borgmästaretjänsten
blir ledig, med åtgärder för densammas återbesättande skall anstå, intill
dess utredning blivit på Kungl. Maj:ts föranstaltande verkställd angående
.ämplig organisation av stadens rättskipning och förvaltning. Redan den 2 juli
1915 hade med avseende å städer av denna beskaffenhet föreskrivits omedelbar
anmälan hos Kungl. Maj:t om inträffande ledigheter i borgmästarebefattningarna,
i syfte att Kungl. Maj :t skulle bliva satt i tillfälle att överväga frågan
om eventuell landsrättsförläggning.

Det i sistberörda två cirkulär förutsatta fallet har inträffat i städerna Enköping,
Kungälv, Lidköping, Nora, Piteå, Ronneby, Sala, Sigtuna, Skövde,
btrangnäs, Säter, Söderköping, Trosa, Vadstena, Vimmerby, Ängelholm, Öre:

och östhammar. Frågan om upphävande av stadens särskilda jurisdiktion
har i flertalet av dessa städer enligt därom av Kungl. Maj :t i varje särskilt
fall meddelad föreskrift kommit under utredning. Blott två städer (Öregrund
och Östhammar) hava själva uttryckt önskan om en sådan förändring
(varefter nämnda städer genom k. br. 31 okt. 1919 förlädes under landsrätt)0.

Kungl. Maj:ts proposition nr IS 5.

Övriga städer hava, i den mån de ännu hunnit behandla spörsmålet, motsatt sig
den ifrågavarande åtgärden, i följd varav vederbörande borgmästarebefattningar
återbesatts. I ett fall har spörsmålet lösts genom förening av borgmästarebefattningarna
i två städer (Säter och Hedemora). "V akanta äro f. n. borgmästarebefattningarna
i Kungälv, Kora, Sigtuna, Söderköping, Trosa och T immerby.
1 0

Skälet till städernas motstånd har framför allt varit de företräden i fråga
om snabb rättskipning och snabb handläggning av andra ärenden, som stadsdomstolarna
erbjuda. Denna synpunkt har sa gott som överallt från städernas
sida med eftertryck framhållits. Därtill hava stundom fogats uttalanden om
angelägenheten av att domaren äger en ’på ingående person- och sakkännedom
grundad erfarenhet’ (Strängnäs) eller om fördelen av förvaltnings- och rättskipningsärendenas
förening: ''huruvida, principiellt sett, det icke kan vara
lika lyckligt både för domarärendena och de administrativa ärendena, att borgmästaren
i sin egenskap av magistratens ordförande kommer i närmare kontakt
med samhällslivet än om han enbart ägnade sig åt domaregöromålen är en
fråga, som kan sättas under allvarlig diskussion’ (Piteå). På borgmä,starebefattningens
allmänna betydelse syftar ett sådant uttalande som följande:
''Utan tvivel är ett samhälle med så betydande särintressen i behov av en företrädare
med fullt självständig ställning och med auktoritet nog för att vid behov
kunna hävda det allmännas rätt gentemot särskilda intressen samt ägnad att representera
samhället i dess helhet.’ Likaså har i Vimmerby framhållits ''behovet
av en central personlighet, som på grund av sin ställning som stadens högste
ämbetsman måste hysa intresse för stadens utveckling’. — Vid de olägenheter,
som äro förknippade med utsökningsärendens och kronouppbörds överflyttning
till andra tjänstemän än städernas, har stundom fästs avseende. — De ekonomiska
konsekvenserna av en landsrättsförläggning hava på många håll tett sig
avskräckande. Man har räknat med den skyldighet att bidraga till tingshusbyggnad,
som komme att åvila staden, samt med kostnaderna för den nya
stadsstyrelsen, som på flera håll förmenats, icke skola bliva billigare än rådstuvurätten.
Det bör även nämnas, att i vissa fall ifrågasatts skyldighet att
avstå från donationer som för rättskipningens skull tillkommit ävensom att
lämna domhavande gottgörelse för ökat arbete och ökade kostnader. — I ett
flertal fall har med bestämdhet gjorts gällande att städernas privilegier icke
tilläte en indragning av den särskilda jurisdiktionen mot deras egen vilja.

I betraktande av det så gott som enhälliga motstånd mot landsrättsförläggning,
som mött från städernas sida, har den tanken uppkommit, att upphävande
av städernas särskilda jurisdiktion borde kunna ske även i det fall att
vederbörande stad motsatte sig en sådan åtgärd. Sålunda har processkommissionen,
i ett yttrande angående Vadstena stads förläggning under landsrätt,
ifrågasatt lagstiftningsåtgärder i syfte att mindre stad, i sammanhang därmed
att borgmästaretjänsten bleve ledig, måtte kunna av Kungl. Maj :t jämväl utan
stadens medgivande i judiciellt hänseende förenas med angränsande lantdomsaga.
såframt detta kan genomföras utan åsidosättande av stadens berättigade anspråk
på rättskipningens snabbhet och tillgänglighet och utan att häradshövningen
i den domsaga, med vilken staden skulle komma att förenas, härigenom
skulle erhålla en oskälig arbetsbörda.

En liknande tanke har uttalats i det yttrande, som sakkunniga för utredningav
frågan om tillgodoseende i städer under landsrätt av magistrat eljest åliggande
kommunala och administrativa uppgifter den 4 mars 1921 avgåvo över

1 Befattningarna i Söderköping och Vimmerby äro numera återbesatta. Vakanta äro ytterligare
befattningarna i Laholm, Skellefteå och ''Förehålla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Departe mentschefen -

Behovet av
snar lösning.

.justitieombudsmannens framställning: angående stadsdomarnas löneförhållanden.
Av justitieombudsmannens utredning framginge att åtskilliga borgmästare
hade alltför ringa inkomster, varigenom rättskipningens intressen komme
att lida. Efter angivande av de minimibelopp som för städer av olika storlek
kunde anses skäliga, uttalade sakkunniga, att, vad anginge städer, i vilka borgmästarebefattningen
för det dåvarande vore vakant och beträffande vilkas förV
judiciellt hänseende med angränsande domsaga utredning påginge,
till! allé borde beredas dem att uttala, huruvida de vore villiga att i händelse
av borgmästareämbetets återbesättande tillförsäkra borgmästaren löneinkomster
minst uppgående till de av sakkunniga angivna belopp. Sakkunniga hölle
före att stad av nyss angiven beskaffenhet, som icke är villig att tillförsäkra
borgmästaren skälig minimilön, ej bör bibehållas vid egen jurisdiktion''.»

Den nu lämnade redogörelsen för den behandling, frågan om vissa städers
'' läggande under landsrätt hittills undergått, lärer hava utvisat, att spörsmålet
om upphörande i större eller mindre utsträckning av den särskilda stadsjurisdiktionen
sedan lång tid tillbaka varit aktuellt. Uppmärksamheten -har riktats
därå dels i samband med förslag om genomgripande förändringar i rättskipningens
organisation, vilka i detta hänseende skulle medföra ett utjämnande av den
gamla historiska åtskillnaden mellan stad och landsbygd, dels i tid efter annan
förekommande fall av övervägande om viss särskild stads läggande under landsrätt.
Om den riktning, i vilken utvecklingen går, lärer tvekan icke kunna råda.
Oaktat under de senaste tjugu åren åtskilliga samhällen, och däribland flera
med ett ganska betydande invånarantal, erhållit stadsrättigheter, har icke i någon
av dessa nya städer inrättats särskild jurisdiktion. Giltigheten av de skäl,
som varit bestämmande för att på detta sätt begreppet stad alltmer upphört att
vara nödvändigt förenat med egenskapen att utgöra eget jurisdiktionsområde,
torde näppeligen från något håll bestridas. Motsatta meningar hava framträtt
väsentligen om det befogade i direkta åtgärder från statsmaktens sida i syfte
att befordra de äldre småstädernas övergång till landsrättsförläggning även i de
fall, där en sådan ordning icke kan åvägabringas på frivillighetens väg.

Det är ur flera synpunkter av vikt, att ett avgörande av denna fråga ej längre
undanskjutes. Skäl av såväl principiell som praktisk innebörd giva enligt min
uppfattning stöd för ett successivt upphävande av den särskilda jurisdiktionen
i de minsta städerna. Härtill kommer, att det svävande läge, vari frågan sedan
flera år befunnit sig, medfört ett mindre tillfredsställande provisorium med avseende
å rättskipningens utövande i åtskilliga städer. Genom kungl. cirkulären
den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 har föreskrivits, att vid inträffande ledighet
å borgmästartjänsten i vissa mindre städer med tjänstens återbesättande skall
anstå i avbidan å särskild utredning angående lämplig organisation av stadens
rättskipning och förvaltning. För närvarande är borgmästarbefattningen vakant
i ej mindre än sju städer av den kategori, som här kan ifrågakomma,
nämligen Kungälv, Laholm, Nora, Sigtuna, Skellefteå, Torshälla och Trosa.
Beträffande Kungälv, Nora, Skellefteå och Trosa har genom kungl. brev den
23 mars och den 15 juni 1923 blivit föreskrivet, att med återbesättandet av
nämnda befattningar skall anstå i avbidan på slutligt besluts meddelande rörande
de åtgärder, som kunde föranledas av den av Herlitz verkställda utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

cell de däröver avgivna yttrandena, dock att Kungl. Ma,j:t ville före den 1 juli
1924 taga under förnyat övervägande frågan om återbesättandet av ifrågavarande
befattningar. Nämnda föreskrift har i avseende å Nora, Skellefteå och Trosa
meddelats i samband med fastställelse av ny lönestat (k. br. 23 mars 1923),
varemot i fråga om Kungälv (k. br. 15 juni 1923) bestämmandet av lönestat
upp skjutits.

Frågan om upphävande av vissa städers särskilda jurisdiktion har uppenbar- Frågans beligen
för det allmänna i främsta rummet betydelse ur rättskipningssynpunkt. ^ättskipT
Vid ett bedömande från denna synpunkt framträda såsom avgörande de betänk- ningssynligheter,
som obestridligen måste göra sig gällande mot alltför små domkretsar Pun,!t
i allmänhet. Med allt skäl erinrar processkommissionen, att det ur allmän synpunkt
måste anses vara ett missbruk av kraft att sätta dugliga och i domarvärv
erfarna jurister till förvaltande av dylika domarplatser. Det kan ej heller, där
rättskipningsgöromålen äro av mycket ringa omfattning, även om vederbörande
domare beredas tillfredsställande avlöningsförhållanden, i allmänhet påräknas,
att tjänsten skall locka sökande med erforderlig kompetens. Och
även där så varit fallet, lärer det knappast kunna frånkommas, att i följd av
göromålens ringa omfattning domaren ej får tillfälle att i sitt arbete förvärva den
allsidiga erfarenhet, som är en oundgänglig förutsättning för att tjänsten skall
kunna på ett tillfredsställande sätt upprätthållas. Det kan, såsom processkommissionen
anmärkt, i regel befaras, att om en verkligt dugande person kommer
på en dylik plats, »hans sysslande med mera krävande domaruppgifter till
följd av det ringa antalet mål av någon vikt blir så obetydligt, att han kan väntas
snart nog gå tillbaka i skicklighet och erfarenhet i stället för att vidare utvecklas».
Även om detta förhållande icke giver direkta och påtagliga utslag
— exempelvis däri att avgörandena från de mindre områdenas domstolar uppvisa
en relativt hög kassationsprocent — synes det mig likväl ställt utom tvivel,
att alltför små domkretsar utgöra en anomali, som det ur rättskipningssynpunkt
är angeläget att undanröja.

Detta betraktelsesätt äger givetvis i och för sig tillämplighet såväl å landsbygden
som å städerna. I närvarande sammanhang saknar jag anledning att,
vad angår landsbygden, i vidare mån uttala mig härom, än att denna synpunkt
jämväl i fråga om landsbygden lärer böra vara föremål för uppmärksamhet.

Sin största betydelse äger synpunkten tydligen med avseende å städerna, där
det är så mycket angelägnare att fasthålla den, som det i många fall visat sig
förenat med stora svårigheter för vederbörande städer att åt sina borgmästare
bereda en sådan ekonomisk ställning, som kan anses skälig för en fullt kompetent
domare. — I fråga om innebörden härav torde det vara tillräckligt att
erinra därom, att 69 av de städer i riket, som hava rådhusrätt, äga mindre invånarantal
än den största av de s. k. fögderistäderna (Trollhättan), och att 27 städer
med rådhusrätt hava ett mindre invånarantal än d.OOO.1 Att dessa städer kommit
att erhålla egen rättskipning är med hänsyn till äldre tiders förhållanden på

1 Dessa städer äro enligt senaste folkmängdssiffror (oljande: Askersnnd, Gränna, Hedemora, Hjo,

Kungsbacka, Kungälv, Laholm, Lindesberg, Mariefred, Marstrand, N"ra, Piteä, Ronneby, Sigtuna,

Simrishamn, Skanör med Falsterbo, Skellefteä, Skänninge, Strömstad, Säter, Söderköping, Sölvesborg,

Torsbälla, Trosa, Vadstena, Vimmerby och Ulricehamn.

Bihang till riksdagens protokoll 1921 saml. 92 höft. (Nr 125.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 125-

Städernas
intresse av
den nuvarande
ordningens
bibehållande.

A) Beträffande
rättskipningen.

rättskipningens såväl som på andra omåden naturligt. De skäl, som fordom
föranledde, att varje stad, oavsett storleken, skulle hava egen domstol, hava emellertid
numera förlorat sin giltighet. Samtidigt hava kraven på juridiska insikter
och erfarenhet vid rättskipningens utövning efter hand skärpts, och svårigheterna
att på ett tillfredsställande sätt besätta domarposterna i de minsta
städerna hava därmed ökats. Bibehållandet av även dessa städer såsom särskilda
domkretsar har därför kommit att te sig allt mindre lämpligt ur rättskipningssynpunkt.

Särskild uppmärksamhet kräver emellertid frågan om de smärre städernas
jurisdiktion med hänsyn till den under förberedelse varande processreformen. I
några av de inkomna yttrandena har visserligen härutinnan anförts, att det ännu
vore ovisst, dels när denna reform kan väntas bliva genomförd, dels i vilken
riktning den kommer att gå; frågan om processreformen befunne sig med andra
ord i ett så ovisst läge, att av hänsyn till densamma skäl icke kunde hämtas för
en omedelbar förändring av de mindre städernas rättskipning. Det har därvid
särskilt framhållits, att, om det än icke kunde råda någon tvekan om städernas
skyldighet att underkasta sig de förändringar, som påkallades av en beslutad
reform på detta område, det vore obilligt att beröva dem deras särskilda jurisdiktion,
innan statsmakterna tagit ståndpunkt till berörda spörsmål. Jag kan
icke helt dela denna uppfattning. Det torde råda en allmänt utbredd uppfattning
om behovet av en verklig processreform, och med en sådan äro väsentliga
förändringar av vår nuvarande domstolsorganisation ovillkorligt förenade. Visserligen
är det ännu obestämt, hur en blivande domstolsorganisation kan komma
att gestaltas. Vilken form den än får, lärer det dock vara otvivelaktigt, att de
mindre städernas särskilda domstolar icke komma att bibehållas. Denna förändring,
som sålunda enligt min mening med säkerhet kan emotses, är emellertid,
i den mån icke för befattningshavarna vid dessa domstolar kan finnas användning
i den nya domstolsorganisationen, ägnad att för statsverket medföra
betydande kostnader i och för nämnda befattningshavares avlönande på indragningsstat.
Det måste under sådana förhållanden anses välgrundat att i tid
överväga, i vad mån dessa kostnader må kunna nedbringas därigenom, att ifrågavarande
domstolar, där så lämpligen ske kan, redan tidigare upphöra. Även
med hänsyn till frågans ekonomiska innebörd har jag således icke ansett mig
böra underlåta att nu framföra densamma.

Jag förbiser härvid icke, att vid sidan av det rättskipningsintresse, vars innebörd
jag nu antytt, andra intressen framträda, som jämväl kräva beaktande.
I främsta rummet kommer städernas intresse av magistraternas och rådhusrätternas
bibehållande. Från städernas sida har, då fråga om stads läggande under
landsrätt förevarit såväl på grund av föreskrifterna i 1915 och 1918 års
cirkulär som i anledning av Herlitz’ utredning, framhållits, att den särskilda
jurisdiklionens upphävande i många fall vore ägnad att för dem medföra betydande
olägenheter både med avseende å rättskipningen — som måste bliva
mindre lättillgänglig — och i andra hänseenden. I samband därmed har gjorts
gällande, att en dylik förändring ofta skulle ådraga vederbörande stad ökadekostnader
och i varje fall ej medföra någon lättnad för dess ekonomi.

Kungl. Mai:ts proposition nr 125.

Till dessa synpunkter bör utan gensägelse från statens sida synnerlig hänsyn
tagas. Redan den omständigheten, att städernas särskilda jurisdiktion utgör
en i deras förvaltning fast rotad institution, manar till varsamhet vid rubbning
av bestående förhållanden. En särskild uppfordran till noggrann prövning
ligger ock däri, att städernas rätt till egen jurisdiktion i regel torde få
anses hava karaktären av ett privilegium; jag hänvisar härutinnan till vad
justitiekanslersämbetet anfört med anledning av Herlitz’ utredning. Den rätt,
som grundar sig på städernas privilegier, lärer icke få anses äga den innebörd,
att den ej kan genom en av Konung och riksdag stiftad lag ändras eller upphävas.
Men därå torde dock för vederbörande städer grundas ett fullt befogat
anspråk på att, där magistratsinstitutionens bibehållande visas vara av verklig
betydelse och dess upphävande alltså innebär en betydande olägenhet, den
nuvarande ordningen lämnas orubbad. Särskilt med hänsyn till denna privilegienatur
hos den gamla jurisdiktionen synes jämväl betänklighet möta mot en
förändring, som med berättigande skulle kunna sägas ådraga staden en ökad
ekonomisk börda.

Emellertid kan det enligt min mening numera icke med fog göras gällande,
att ett upphävande av de mindre städernas jurisdiktion i allmänhet skulle för
dem vara förenat med allvarliga olägenheter av nu antytt slag. I äldre tid
var det otvivelaktigt, på sätt i utredningen närmare framhållits, för städerna ur
flera synpunkter av en avgörande betydelse att hava egen magistrat och rådhusrätt.
Genom senare förändringar har emellertid ett i väsentlig mån förändrat
läge inträtt. Vad först angår de olägenheter, som kunna uppstå med hänsyn
till rättskipningens anordning, må erinras, att landsbygdens domstolsorganisation
efter hand utvecklats i den riktning, att den blivit bättre skickad än i
äldre tider att handhava jämväl städernas rättskipning. Särskilt torde beaktas
den lagstiftning, varigenom möjlighet beretts till anordnande av särskilda
tingssammanträden med s. k. tremansnämnd ävensom till upptagande av växelmål
vid landsbygdens domstolar. I enstaka fall torde vissa olägenheter av en
landsrättsförläggning icke vara uteslutna. Exempelvis kan tingsstället inom
det till förening med staden ifrågakommande tingslaget vara långt avlägset
eller kan, i fråga om stad med livligare sjöfart, avståndet bliva betydande till
den stad, vid vars rådhusrätt sjörättsmål skulle kunna upptagas. Men i stort
sett lärer det ej kunna bestridas, att numera inga väsentliga olägenheter ur
rättskipningssynpunkt äro förenade med den särskilda jurisdiktionens upphävande
för mindre städer.

Vad angår följderna av en sådan åtgärd på förvaltningens område, vill jag -#)
erinra därom att magistratsförvaltningen icke längre är den enda form, vari va\
städerna kunna erhålla en efter deras förhållanden avpassad förvaltningsorganisation.
Enligt den ändring, som 1920 gjordes i förordningen om kommunalstyrelse
i stad, skall nämligen i stad, som saknar egen jurisdiktion, inrättas
en stadsstyrelse, vilken erhåller i huvudsak samma befogenheter, som eljest tillkomma
magistrat. Den särskilda rättskipningens upphörande föranleder således
i huvudsak icke annan förändring för staden i fråga om dess förvaltning än att
de göromål, som förut ankommit på magistraten, övergå till en sådan stads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

C) Beträffande

städernas
ekonomi.

styrelse. Av de undantag, som härutinnan alltjämt gälla (jfr Herlitz’ utredning
s. 65) synes mig endast ett under vissa förhållanden kunna vara av större
praktisk betydelse. Det består däri, att stadsstyrelse eller ledamot därav ej kan
vara överexekutor. Med denna befattning förenade göromål komma således, där
de ej redan förut åvilat länsstyrelsen, att vid stads läggande under landsrätt
överflyttas till denna myndighet.1 Det har, särskilt från vissa hamnstäder,
anmärkts, att häri kan ligga en ej oväsentlig svårighet. Med hänsyn till detta
förhållande har jag haft under övervägande, huruvida, på sätt i utredningen
ifrågasatts, i samband med den nu tillämnade lagstiftningen borde till förnyad
behandling upptagas det vid 1920 års riksdag framlagda, men av första kammaren
förkastade förslaget om sådan ändring i utsökningslagen, att beträffande
stad under landsrätt Kungl. Maj:t skulle kunna förordna, att stadsstyrelsen
eller viss lagfaren ledamot därav skall vara överexekutor, ävensom de i samband
därmed föreslagna författningsändringar, genom vilka det skulle bliva möjligt
för fögderistad att behålla eget kronouppbörds- och mantalsskrivningsväsen. Då
emellertid en sådan anordning ansetts böra ifrågakomma endast i större städer
än dem, om vilkas läggande under landsrätt mot eget bestridande jag vill ifrågasätta
lagstiftning, och då jag delar den uppfattningen, att åt stadsstyrelserna i
mindre städer i regel ej torde kunna överlämnas de maktpåliggande överexekutorsgöromålen,
finner jag mig icke böra göra någon hemställan om denna
frågas återupptagande. Det torde ock få antagas, att olägenheterna därav, att
tillgången till överexekutors handräckning blir något försvårad, för det stora
flertalet av de mindre städerna måste anses vara av mycket underordnad betydelse.
För åtskilliga av dem, där länsstyrelsen redan nu fungerar som överexekutor,
medför ett läggande under landsrätt överhuvud taget ingen förändring
i nämnda hänseende.

Konsekvenserna för städernas ekonomi av deras läggande under landsrätt
kunna icke med säkerhet överblickas. De äro nämligen beroende av växlande
förhållanden i olika städer. Jag inskränker mig i detta sammanhang till att
härutinnan uttala den uppfattningen, att i regel en sådan förändring måste antagas
komma att för vederbörande stad medföra minskad ekonomisk börda.

Jag håller således före, att, sådana förhållandena numera äro, ett upphävande
av de mindre städernas särskilda jurisdiktion för dem innebär en förändring av
mycket begränsad räckvidd och förenad med olägenheter av jämförelsevis underordnad
betydelse. Det är med andra ord i det hela väl ordnat för att en
stads läggande under landsrätt icke behöver medföra andra olägenheter för staden
än dem, som omedelbart följa av själva förändringen i fråga om rättskipningens
organisation, och även dessa olägenheter äro numera oftast av mycket ringa
betydelse.

Prövning i Med full avsikt har jag avstått från att mera ingående än nu skett uttala
särskilt fall. mig om de olägenheter, som kunna vara förbundna med den särskilda jurisdik -

1 Om följande städer med mindre än 4,000 invånare gäller, att länsstyrelsen redan nn är överexekutor:
Gränna, Kungsbacka, Knngälv, Lindesberg, Mariefred, Marstrand, Piteå, Sigtuna, Skanör med Falsterbo,
Skänninge och Trosa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125-

tionens upphävande. Jag hyser nämligen den uppfattning, att de olägenheter,
som kunna följa av en dylik åtgärd, måste omsorgsfullt undersökas i varje särskilt
fall, innan åtgärden genomföres. Lagstiftningen bör enligt min mening
icke innebära, att efter en allmän regel magistratsstäder skola utan vidare förvandlas
till fögderistäder. Fastmera böra fördelar och olägenheter vägas mot
varandra och beslutet rättas efter en sådan prövning. Jag intager i detta avseende
i princip den ståndpunkt, som ligger till grund för det i utredningen
framlagda förslaget.

Lika som stadens intressen böra tydligen även det allmännas intressen prövas
från fall till fall. FJiuru det torde kunna antagas, att mindre städers läggande
under landsrätt i regel skall befinnas vara ur det allmännas synpunkt önskvärt,
bör det ankomma på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall pröva åtgärdens
lämplighet och möjligheterna för dess genomförande. Det bör undersökas, huruvida
å vederbörande häradsrätt och domhavande lämpligen kan läggas den
ökade arbetsbörda, som följer av stadens införlivande med tingslaget, huruvida
de förändringar i fråga om domstolsorganisationen, som i stadens intresse
befinnas erforderliga utan olägenhet kunna genomföras, huruvida förändringen
kommer att för vederbörande landstatstjänstemän innebära en alltför betungande
ökning av deras arbete, o. s. v.

Sedan jag sålunda angivit de allmänna principer, efter vilka enligt min uppfattning
spörsmålet om de mindre städernas särskilda jurisdiktion bör bedömas, ningsåtgärövergår
jag till att angiva de åtgärder, som synas mig böra ifrågakomma. A’r''

Till en början lärer vara uppenbart, att stads läggande under landsrätt mot
dess eget bestridande icke kan utan vidare av Kungl. Maj :t i administrativ väg
företagas, utan att en dylik åtgärd måste äga stöd av en av Konung och riksdag
gemensamt stiftad lag. Detta torde följa ej blott av den allmänna grundsatsen,
att staten ej bör rubba bestående rättigheter annorledes än genom en
lagstiftnmgsakt, utan även av den särskilda omständigheten att, pa sätt i Herlitz’
utredning och justitiekanslersämbetets yttrande framhållits, den egna jurisdiktionen
torde vara att räkna till städernas (borgerskapets) samfällda privilegier
och att dessa privilegier äga det skydd, som avses i § 114 regeringsformen.
Innebörden av detta stadgande lärer vara den, att däri berörda privilegier ej
kunna ändras eller upphävas annat än genom samstämmiga beslut av Konung
och riksdag.

Vid övervägande av formen för en sådan lagstiftning uppstår först den frågan,
huruvida § 31 regeringsformen i dess nuvarande lydelse utgör ett hinder
för dess genomförande och således kräver ändring. Detta grundlagsstadgande
lyder i de delar, som här äro av betydelse: »Till borgmästaretjänst i stad äge
där bosatta och i stadens allmänna angelägenheter röstberättigade män och kvinnor
föreslå tre behöriga personer.»

I den av Herlitz verkställda utredningen har uttalats den uppfattning, att
ifrågavarande stadgande intagits i grundlagen närmast såsom en inskränkning
i Konungens befogenhet att utnämna ämbetsmän och att det i första hand innebär,
att borgmästartjänster, där sådana finnas, ej fa utan förslag tillsättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

varemot det ansetts tveksamt, huruvida stadgandet kan anses innefatta ett
uttalande, att i alla städer, som sa önska, skola finnas borgmästartjänster. Även
om den uppfattningen skulle vara riktig, att så är fallet, gäller dock, på sätt i
utredningen erinrats, att enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad (§ 54)
numera i stad, där magistrat ej finnes, skall tillsättas bl. a. en kommunalborgmästare,
varvid vederbörande stad äger samma befogenheter, som angivas
i nyss berörda föreskrifter i regeringsformen. På grund härav har utredningens
författare ansett, att i den man sa sker eller det åtminstone lämnas
staden tillfälle att inrätta dylikt ämbete, man torde få. anse, att regeringsformens
stadgande ej överskridits. Justitiekanslersämbetet har i sitt yttrande
förklarat sig icke hava någon erinran att framställa mot vad Herlitz i sin
utredning anfört därom, att § 31 regeringsformen icke torde utgöra hinder för
att en stad mot sm vilja förlägges under landsrätt. Icke heller jag finner någon
ändring i § 31 regeringsformen vara erforderlig för genomförande av nu ifrågavarande
förslag om vissa städers läggande under landsrätt.

Däremot synes, pa sätt jämväl i utredningen ifrågasatts, en ändring i 1 kap.
4 § rättegångsbalken böra vidtagas. Detta lagrum lyder: »Underrätt i stad
är rådstufvurätt. Där äga stadens borgmästare och rådmän döma.»

I tillämpningen har stadgandet icke uppfattats såsom en ovillkorlig föreskrift,
att varje samhälle, som har egenskap av stad, skall hava egen rådhusrätt.
Enligt en nu mer än hundraårig praxis hava stadsrättigheter kunnat
meddelas utan att i samband därmed rådhusrätt inrättats. Städerna Borgholm
och Haparanda, vilka tillkommo i början av 1800-talet, hava städse lytt
under landsrätt, och detsamma var till en början fallet med det år 1786 anlagda
Östersund. Efter 1903 har ingen ny stad erhållit egen jurisdiktion. I ett fall
har ock förekommit, att utan hinder av nämnda bestämmelse i rättegångsbalken
rådhusrätt upphört på grund av att stad enligt eget medgivande
lagts under landsrätt. Sa skedde nämligen år 1919, då städerna Öregrund och
Östhammar, vilka haft gemensam borgmästare, förenades i judiciellt hänseende
med Frösåkers tingslag. Även om alltså en dylik anordning av rättskipningen
i vissa städer icke ansetts stridande mot nyss återgivna lagrum, lärer därav
icke få slutas, att stads läggande under landsrätt utan eget medgivande kan
genomföras, så länge lagrummet kvarstår oförändrat. Om det över huvud
är riktigt, att, på sätt jag förut framhållit, en dylik åtgärd icke kan företagas
utan stöd av särskild lagstiftning, torde sådana bestämmelser komma
att i sak innebära en ändring av stadgandet i rättegångsbalken, i vilket, åtminstone
vad dessa städer angår, i viss mån kan sökas hemul för deras anspråk
att varda bibehållna vid rätten till egen jurisdiktion. Vid sådant förhållande
synes mig genom ändring av detta lagrum även formellt böra angivas,
att den gamla regeln om rådstuvurätten såsom stadens domstol ej längre
undantagslöst skall gälla. Att i själva rättegångsbalken infoga samtliga de
bestämmelser, vilka erfordras för att lösa frågan om stads läggande under
landsrätt, torde redan av lagtekniska skäl vara uteslutet. Därtill kommer,
att dessa bestämmelser i det stora hela icke synas tillhöra den egentliga rättegångslagstiftningen
utan falla inom det förvaltningsrättsliga området. I for -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

mell anslutning till vad lagberedningens år 1849 avgivna förslag till ny rättegångsbalk
på denna punkt innehåller har jag därför ansett i 1 kap. 4 § rättegångsbalken
böra upptagas en hänvisning till bestämmelser i detta ämne, vilka
meddelas i annan ordning. På detta sätt kommer frågans principiella avgörande
till stånd genom ändringen i rättegångsbalken, under det att förutsättningarna
för en landsrättsförläggning och formen för dess genomförande
närmare regleras genom en särskild lag.

Det har ifrågasatts, om icke de särskilda stadganden, till vilka rättegångsbalken
sålunda skulle komma att hänvisa, borde erhålla karaktär av en lagstiftningsakt
för varje särskilt fall. Denna tanke har, dock utan bestämt förord,
framförts i det av överståthållarämbetet avgivna utlåtandet och i justitiekanslersämbetets
yttrande. För min del kan jag icke finna en sådan utväg ändamålsenlig.
Bortsett från att ett hänskjutande av hithörande frågor till riksdagen
kunde medföra ett för städerna menligt uppskov med frågan om stadsstyrelsens
och rättskipningens framtida anordning, torde det få antagas, att de synpunkter,
som från städernas sida kunna komma att framföras, skola bliva fullt beaktade,
om beslutanderätten under vissa villkor och förbehåll överlåtes åt Kungl. Maj:t.
I likhet med vad i utredningen ifrågasatts, anser jag alltså den blivande lagstiftningen
höra innefatta bemyndigande för Kungl. Maj:t att i varje särskilt
fall besluta inom de av lagen uppdragna gränserna.

Ehuru, i varje fall på senare tid, hinder icke ansetts föreligga för att en
stad enligt egen önskan kan genom ett Kungl. Maj :ts beslut läggas under landsrätt,
torde en lagstiftning, med vilken avses att fullständigt reglera frågan om
landsrättsförläggning, böra innehålla föreskrift även för nämnda fall. I detta
hänseende synes böra stadgas, att stad skall kunna läggas under landsrätt i
det fall, att vederbörande stadsfullmäktige gjort framställning därom. Om förfarandet
i de fall, då den ifrågavarande åtgärden har sin grund i ett stadens
initiativ, synes det icke vara erforderligt att meddela närmare bestämmelser.
I ett av de inkomna yttrandena har framhållits såsom en fördel, att bestämmelserna
så formuleras, att en stad får möjlighet att när som helst bringa till
stånd ett beslut om dess läggande under landsrätt vid en viss tidpunkt i framtiden,
exempelvis vid borgmästarens avgång från tjänsten. — Vad sålunda stadgas
om åtgärder på grund av en stadens egen framställning torde böra gälla
även för det fall, att staden i annan ordning lämnar sitt samtycke till förändringen.

I lagen torde vidare, i enlighet med förut angivna grunder, böra fastställas
befogenhet för Kungl. Maj :t att jämväl mot stads bestridande förordna om dess
läggande under landsrätt. Såsom en förutsättning för meddelande av dylikt
förordnande lärer, i anslutning till förutnämnda cirkulär av 1915 och 1918 och
på Sätt även av Herlitz föreslagits, böra gälla, att ifrågavarande befogenhet inträder
allenast i det fall, att borgmästarbefattningen är ledig. En dylik åtgärd
torde, om den företoges vid annat tillfälle, innebära en obillighet emot
vederbörande stad och skulle för övrigt, då borgmästaren i den indragna rådhusrätten
måste avlönas på indragningsstat, medföra en särskild kostnad.

Landsrättsförläggning

med stadens
samtycke.

Landsrätts
förläggning
utan stadens
samtycke

Kungl. ''Maj:ts proposition nr 125.

Enligt det författningsutkast, vari Herlitz’ utredning utmynnar, skulle vid de
tillfällen, som nu avses, en dylik tvångsmakt tillkomma Kungl. Maj:t i två
fall, nämligen för det första i varje stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är
ensam lagfaren ledamot eller jämte honom sitter endast en sådan ledamot, om
Kungl. Maj:t finner vederbörande stadsfullmäktiges beslut i avseende å rådhusrättens
avlöning icke vara tillfredsställande med hänsyn till rättskipningens
krav, och för det andra —- oavsett om tillfredsställande avlöningsförmåner
beredas eller ej — i städer med folkmängd icke överstigande en viss siffra, av
Herlitz förslagsvis satt till 5,000 personer.

Beträffande den förra frågan, eller huruvida stad, som ej är villig att åt
sin rådhusrätt bestrida skälig avlöning, bör vara underkastad påföljden att
förlora sin särskilda jurisdiktion, kunna obestridligen vissa skäl anföras för att
statsmakten med avseende å jurisdiktionens upprätthållande bör kunna handla
oberoende av stadens vilja, I utredningen framhålles, att i sådant fall mindre
betänkligheter än eljest borde möta mot att städer tvångsvis läggas under landsrätt.
Jämväl i flera i övrigt avstyrkande utlåtanden har uttalats, att intet vore
att invända emot en lagstiftning, som i händelse av bristande prestationer i
lönehänseende gåve Kungl. Maj:t befogenhet att förordna om stadens läggande
under landsrätt. För min del har jag icke ansett mig böra biträda denna uppfattning.
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida en dylik befogenhet med avseende
å stad tillhörande nu berörda kategori skulle komma att få nämnvärd
praktisk betydelse i det därmed närmast avsedda syftet. De erfarenheter, som
hittills vunnits, giva oförtydbart vid handen, att städerna i allmänhet varit villiga
att för bibehållande av den egna jurisdiktionen underkasta sig betydande
ekonomiska uppoffringar. Det kan därför antagas, att ett stadgande av nämnd
innebörd i regel endast skulle komma att påverka städerna att vid uppkommande
ledigheter i borgmästarbefattningar sörja för beredande av sådana avlöningsförmåner,
som komme att prövas »tillfredsställande med hänsyn till rättskipningens
krav». Även ur principiell synpunkt måste jag anse en dylik bestämmelse
föga tilltalande. Jag delar nämligen justitiekanslersämbetets uppfattning,
att det vore att använda större våld än nöden kräver, om man påtvingade en
stad dess läggande under landsrätt endast därför att den vägrade bestå rådhusrättsledamot
den lön, som skulle anses skälig. Landsrättsforläggningen är en
viktig principfråga, som bör prövas fullt självständigt och ej får betraktas såsom
ett tvångsmedel för vinnande av andra syften.

I utredningen har understrukits betydelsen därav, att ett stadgande av nu
nämnt innehåll vore ägnat att indirekt framtvinga tillfredsställande löneregleringar
vid uppkommande ledigheter. För att vinna detta ändamål kan emellertid
en dylik bestämmelse icke vara erforderlig, då andra utvägar
härutinnan torde stå till buds. Jag anser därför denna lagstiftning höra begränsas
till att avse endast det andra av de i utredningen berörda fallen,
nämligen vakanser i vissa mindre städer. Beträffande dessa torde Kungl.
Maj:ts ifrågavarande befogenhet böra gälla oberoende av den ställning,
staden intager i avlöningsärendet. Att ställa spörsmålet om den särskilda
jurisdiktionens bibehållande i nödvändigt sammanhang med lönestatens upp -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 125.

görande vore i fråga om dessa städer utan tvivel mindre lyckligt. De olägenheter,
vilka åtfölja den särskilda jurisdiktionen i småstäderna, äro nämligen i
regel''av den art, att de ej kunna till fullo undanröjas genom beredande av än så
tillfredsställande löneförmåner.

Ehuru jag således anser möjlighet att tvångsvis lägga städer under landsrätt
böra förefinnas endast i det senare av de i utredningen berörda fallen nämligen
beträffande städer med befolkning understigande visst tal —, böra enligt
min mening de större städer, i vilkas rådhusrätter borgmästaren är ensam lagfaren
ledamot eller jämte honom sitter endast en sådan ledamot, icke lämnas
helt ur räkningen vid den nu ifrågavarande lagstiftningen. Jämväl beträffande
åtskilliga större städer än de, vilka böra kunna tvångsvis läggas under landsrätt,
torde det nämligen vara ändamålsenligt, att den särskilda jurisdiktionen
kommer att upphöra. Det synes mig fördenskull angeläget, att spörsmålet
om en landsrättsförläggnings innebörd och konsekvenser även i sådana fall blir
vid varje särskilt tillfälle undersökt och förelagt stadens beslutande myndighet.
Jag håller icke för osannolikt, att även i åtskilliga fall, då en stad icke
själv är villig att taga initiativ till den egna jurisdiktionens upphörande, en i
detta ämne verkställd utredning dock skall hos vederbörande väcka den övertygelsen,
att en sådan åtgärd är fördelaktig ur stadens egen synpunkt. I fråga
om de städer, i vilkas rådhusrätter borgmästaren är ensam lagfaren ledamot
eller jämte honom sitter endast en sådan ledamot, torde lagen därför böra öppna
möjlighet till att vid uppkommen ledighet i borgmästarbefattning utredning
kan upptagas om stadens läggande under landsrätt. En bestämmelse härom
innebär allenast ett lagfästande av den ordning, som införts genom Kungl.
Maj:ts förutnämnda cirkulär den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918. Att, såsom
i ett utlåtande föreslagits, vidga lagstiftningen till att gälla även städer,
i vilkas rådhusrätter sitta två lagfarna ledamöter jämte borgmästaren, synes
mig icke tillrådligt. Det är i sadana fall knappast antagligt, att den särskilda
jurisdiktionens upphävande kan äga rum utan att staden därmed tillskyndas
avsevärda olägenheter i rättskipningshänseende.

En viss svårighet erbjuder frågan om angivande av de städer, vilka på grund
av sin relativa obetydlighet skola vara underkastade att mot eget bestridande
läggas under landsrätt. Såsom i utredningen framhållits, maste bestämmandet
av en gräns i sådant avseende städse bliva till en viss grad godtycklig.
I utredningen har uttalats, att en granskning av rättsstatistikens siffror syntes
giva vid handen, att om man satte gränsen vid ett invånarantal av 5,000, man
därmed i stort sett undantoge städer med någorlunda omfattande rättskipningsgöromål
från möjligheten att mot eget bestridande berövas sin särskilda jurisdiktion.
Samma gräns syntes även kunna motiveras av radande avlöningsför- 1

1 Om följande städer med mer än 4,000 invånare gäller att i deras rådhusrätter borgmästaren
ensam är lagfaren ledamot eller jämte honom endast sitter en sådan ledamot, och att i följd darav
de ifrågavarande knngl. cirkulären äro tillämpliga: Alingsås, Arllofa’ E^jb, Enkling, Falkenberg,
Falköping, Filipstad, Hudiksvall, Kristinehamn, Köping, Lidköping, Luleå, Lysekil, Mariestad, Motala,
Norrtälje; Nyköping, Oskarshamn, Sala, Skara, Skövde, _Strängnäs, Söderhamn, Umeå, Vaxholm,
Vänersborg, Västervik, Växjö, Åmål, Ängelholm och Örnsköldsvik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

hallanden, sona röjde, att det i städer med mindre än 5,000 invånare mycket
ofta varit svårt att åvägabringa tillfredsställande avlöning för magistraterna.
Från de myndigheters sida, vilka över huvud taget tillstyrkt lagstiftning i
denna del, har i allmänhet nämnda siffra lämnats utan anmärkning. Det har
emellertid gjorts gällande, att i vissa städer med ett invånarantal mellan 4,000
och 5,000 den särskilda jurisdiktionens upphörande skulle medföra avsevärda olägenheter
saväl i rättskipningshänseende som med hänsyn till utsöknmgsväsendet.
Ehuru den föreslagna lagstiftningen, på sätt jag förut framhållit,

innebär, att dylika olägenheter, där de kunna påvisas, skola utesluta möjligheten
av stadens läggande under landsrätt mot eget bestridande, har

det likväl synts mig bäst överensstämma med den varsamhet, som bör
iakttagas vid en lagstiftning av denna natur, att, i varje fall för närvarande,
sätta gränsen något lägre. I det utkast till lag om stads läg gande

under landsrätt, vilket varit remitterat till hovrätterna och justitiekanslersämbetet,
var denna folkmängdssiffra satt till 4,000. Ehuru Svea hovrätt
i sitt yttrande uttalat sig för siffran 5,000, finner jag mig av nyss antydda
skäl böra vidhålla den i utkastet upptagna bestämmelsen, mot vilken övriga
hovrätter och justitiekanslersämbetet icke haft något att erinra.1

Förutsättningen för att stad med ett lägre invånarantal än 4,000 skall kunna,
då borgmästarbefattningen därstädes är ledig, mot eget bestridande läggas
under landsrätt har i utkastet främst angivits sålunda, att den ifrågasatta åtgärden
skall »finnas vara till gagn för rättsvården». Med detta uttryck torde klarare
än med den av Herlitz föreslagna, mera obestämda formuleringen »ur det
allmännas synpunkt gagnelig» framhållas den synpunkt, som vid frågans bedömande
bör vara den avgörande.

I lagutkastet har, i överensstämmelse med Herlitz’ författningsutkast, såsom
förutsättning för en landsrättsförläggning mot stads vilja vidare upptagits,
att av den i ärendet företagna särskilda utredningen skulle hava
framgått, att förändringen icke är ägnad att »för staden medföra ökad ekonomisk
börda». Härmed avses att tillgodose skäliga hänsyn till en jurisdiktion
förändrings ekonomiska konsekvenser. Av nämnda utredning bör, på
sätt i Herlitz utredning (s. 123 f., 69 f.) närmare angivits, framgå å ena sidan
de lättnader i stadens budget, som uppstå genom förändringen, och å andra
sidan de ökade utgifter och den minskning å inkomstsidan, vartill förändringen
kan leda. Undersökningen skall alltså i första hand avse att utröna, vad staden
vinner därigenom att kostnaderna för avlöning åt rådhusrättens ledamöter och
eventuellt även andra tjänstemän'', såsom kronokassör och stadsfogde m. fl.,
bortfalla. Nya ekonomiska förpliktelser kunna för staden uppkomma särskilt
för den nya stadsstyrelsen och med avseende å rättskipningens överflyttande
till häradsrätt, såsom kostnader för hållande av sammanträden med
tremansnämnd, för tingshus och häradshäkte m. m. Särskild uppmärksamhet
bör tydligen ägnas den skyldighet, som kan komma att åligga vederbörande
stad att å indragningsstat avlöna de tjänstemän (särskilt rådmän), vilkas

1 Följande städer hava för närvarande ett invånarantal
Lysekil, Norrtälje, Strängnäs, Vaxholm och Örnsköldsvik.

mellan 4,000 och 5,000 personer: Filipstad,

Kungl. May.ts proposition nr 125.

tjänster upphöra och vilka ej i samband med förändringen erhålla anställning
i annan tjänst. I vilken utsträckning en sådan skyldighet, särskilt med hänsyn
till föreskriften i § 36 regeringsformen, må anses föreligga, är ett spörsmål, varpå
jag i detta sammanhang ej har anledning att närmare ingå. På sätt i Herlitz’
utredning visats, torde en stads läggande under landsrätt ej föranleda, att
staden går förlustig andra inkomster än de stadsdomarna tillfallande sportlerna;
undantagsvis kan dock möjligen minskning eller förlust av andra inkomster inträda.
Även dessa förhållanden böra tydligen omfattas av utredningen. Beräkningen
av landsrätts förläggningens ekonomiska konsekvenser bör, såsom i
Herlitz’ utredning framhållits, tydligt angiva, med vilket belopp stadens budget
komme att tyngas eller lättas. I den mån vid beräkningen hänsyn måste tagas
även till andra utgifter (eller inkomster) än de löpande — d. v. s. sådana, som
hava karaktär av engångsutgifter (resp. -inkomster) torde ränta därå höra
beräknas. Giver denna beräkning vid handen, att staden genom förändringen
får vidkännas ökad ekonomisk börda, bör förordnande om landsrättsförläggning
icke kunna meddelas. Enligt Herlitz’ författningsutkast skulle uttryckligen
angivas, att, för den händelse Kungl. Maj:t prövade kommunalborgmästarämbete
efter den ifrågavarande förändringen kunna undvaras, vid nu ifrågavarande
beräkning hänsyn ej skulle tagas till den ökade börda, som av ett sådant
ämbetes inrättande kunde föranledas. Ett sådant stadgande synes emellertid
överflödigt, då det egentligen utgör allenast en konsekvens av den självklara
och även i vissa andra hänseenden tillämpliga — regeln, att vid beräkningen
hänsyn ej må tagas till andra omständigheter än sådana, som stå i nödvändigt
sammanhang med själva förändringen.

I sammanhang med nu omförmälda villkor för meddelande av förordnande
om landsrättsförläggning skall enligt lagutkastet sakligt sett i överensstämmelse
med det av Herlitz framlagda förslaget — gälla ytterligare det förbehåll,
att åtgärden icke må företagas, därest den finnes för staden medföra »annan avsevärd
olägenhet». Härmed åsyftas tydligen i första hand olägenheter, som
kunna härflyta ur rättskipningens framtida anordning. Utredningen bör
hava visat, hur rättskipningen är eller kommer att bliva organiserad i det
tingslag, med vilket staden skall förenas, tingsställets och domsagekansliets
förläggning, tingsordningen, anordnandet av särskilda sammanträden med tremansnämnd
o. s. v. Som allmän grundsats bör upprätthållas, att därest det
visar sig, att rättskipningen på landsbygden är så organiserad, att det för stadens
befolkning verkligen med hänsyn till dess berättigade anspråk på rättskipningens
snabbhet och tillgänglighet skulle medföra avsevärd olägenhet att för
framtiden vara underkastad densamma och detta förhållande ej heller kan genom
lämpliga anordningar ändras, stadens läggande under landsrätt mot eget
bestridande bör vara uteslutet. Under vilka förutsättningar en försämring i
detta hänseende kan anses uppstå och är att betrakta såsom en avsevärd olägenhet,
lärer bliva beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Hänsyn böi
tydligen i första rummet tagas till omfattningen av rättskipningsgöromålen i
staden. I de fall, där deras omfattning är jämförelsevis betydande, föreligger
alltid én anledning till särskild varsamhet, i all synnerhet om förhållandena äro

Allsidig

prövning.

Förfaran det.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

sådana, att stadens befolkning framdeles skulle komma att hava lång väg till
domsagans kansli och tingsställe. Vidare bör beaktas, i vilken utsträckning det
är möjligt att till stadens förmån anordna särskilda tingssammanträden enligt
1918 års lagstiftning. Det är emellertid, såsom redan framhållits, ingalunda uteslutet,
att avsevärda olägenheter kunna påvisas även på andra områden än rättskipningens.
Jag erinrar sålunda om vad jag tidigare anfört beträffande utsökmngsväsendet.
Obestridligen kunna jämväl i övrigt vissa olägenheter tänkas uppkomma.
Så t. ex. har i vissa av de inkomna yttrandena framhållits, att det för en
stad kan vara en avsevärd förmån att äga tillgång till borgmästarens juridiska
sakkunskap även i angelägenheter, som icke stå i direkt samband med rättskipningen
eller med stadens allmänna angelägenheter i övrigt. Det kan enligt min
mening, särskilt i fråga om mera glest befolkade trakter, tänkas fall, där en
sådan synpunkt bör tillmätas en viss betydelse.

Av vad jag nu anfört lärer framgå, att enligt min uppfattning vid en lagstiftning
i detta ämne icke bör eftersträvas att genom mer eller mindre schematiska
regler söka på förhand lösa alla de skiftande spörsmål, som sammanhänga
med en stads läggande under landsrätt. En god och rättvis lösning i dylika
fall torde väsentligen främjas av att avgörandet icke är bundet av alltför
detaljerade föreskrifter. . I det inom departementet upprättade lagutkastet
hava därför icke upptagits speciella bestämmelser i samma utsträckning som
i det av Herlitz framlagda förslaget. Sakligt sett torde förslagen dock i det
hela överensstämma i fråga om de synpunkter, vilka i allmänhet böra vara de
bestämmande vid ett avgörande av detta slag. I den mån en skillnad förefinnes,
torde den huvudsakligen få hänföras till det nyss antydda önskemålet att
bereda utrymme för en friare och allsidigare prövning än en mera utförd reglenng
i lag mahända skulle medgiva.

Utöver de grundläggande bestämmelser, om vilka jag nu uttalat mig, torde
lagen höra innehålla vissa närmare föreskrifter om den ordning, som skall
iakttagas vid behandling av frågor om landsrättsförläggning.

För det fall, att staden själv tager initiativ till en landsrättsförläggning.
torde, såsom jag redan framhållit, särskilda bestämmelser i nyss berörda avse
ende icke vara erforderliga. Då Kungl. Majrt i dylikt fall skall äga fri prövningsrätt,
lärer darav följa, att en utredning angående de omständigheter som
kunna inverka på beslutet, kan av Kungl. Maj it anordnas på sätt lämpligast
linnés.

Beträffande de städer, vilka enligt lagen skola ifrågakomma till landsrättsförläggning,
bör tydligen, i likhet med vad nu gäller enligt 1915 och 1918 års
cirkulär, vid inträffande ledighet å borgmästarbefattningen anmälan göras hos
Kungl. Majrt, på det att erforderliga förberedelser för en dylik åtgärd må
kunna vidtagas. På sätt länsstyrelsen i Stockholms län hemställt, finner jag
denna anmälan böra göras av vederbörande länsstyrelse. Jämlikt § 1 i lagen
den 14 mars 1921 (nr 89) om val av borgmästare i stad med magistrat m. m.
har ett stadgande om dylik anmälan den verkan, att med åtgärder för ledigbliven
borgmästartjänsts återbesättande kommer att anstå, tills Kungl. Maj:t förord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

nät, att tjänsten skall tillsättas. I det till hovrätterna och justitiekanslersämbetet
remitterade lagutkastet hade föreslagits ett stadgande, att sådan anmälan
skall göras beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren
ledamot eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot. På sätt Svea
hovrätt vid utkastets granskning funnit, bör denna bestämmelse följdriktigt
avse även stad, vars folkmängd understiger 4,000 personer, oavsett hur rådhusrätten
i sådan stad är organiserad. I enlighet härmed har avfattningen av stadgandet
jämkats i det lagförslag jag nu framlägger.

X Herlitz’ utredning hade föreslagits, att sedan sådan anmälan, som här avses,
ägt rum, utredningi angående landsrättsförläggning utan något särskilt
Kungl. Maj :ts beslut därom skulle igångsättas, såvida ej Kungl. Maj:t inom
en nTånad efter det anmälan skett förordnat om återbesättande av befattningen.
Denna ordning, vars syfte torde hava varit att bereda städerna säkerhet
mot alltför långt uppskov med en ledig befattnings återbesättande, synes mig
mindre lämplig. Saken torde bäst kunna ordnas så, att i varje särskilt fall
Kungl. Maj :t med anledning av inkommen anmälan prövar, huruvida utredning
i ämnet skall sättas i gång eller omedelbart förordnande om platsens återbesättande
bör meddelas. Genom en sådan anordning blir på ett mera tillfredsställande
sätt sörjt för att i de fall, då en stads läggande under landsrätt på
förhand är uteslutet, en överflödig utredningsprocedur icke kommer till stånd.
Denna förhandsprövning kommer, där Kungl. Maj :t finner saken böra tagas
under närmare övervägande, att leda till en föreskrift till vederbörande länsstyrelse
om utrednings igångsättande.

Enligt Herlitz’ utkast skulle i vissa hänseenden uttryckligen angivas, vad
utredningen bör avse. Utkastet angiver härutinnan för det första, att det skulle
undersökas, vilka förändringar i avseende å rättskipningen inoin det till förening
med staden ifrågakommande tingslaget, som kunde till förmån för stadens
befolkning genomföras. Vidare borde den ekonomiska innebörden av den särskilda
rättskipningens upphörande utrönas. I sistnämnda hänseende borde av
utredningen framgå a) den lättnad i ekonomiskt hänseende för staden, som
kunde väntas uppstå genom magistratens ersättande med en stadsstyrelse, b) de
ökade bördor, som förändringen kunde medföra för staden, t. ex. genom dess
deltagande i de med upprätthållandet av rättskipningen å landsbygden förenade
kostnaderna, c) huruvida staden i samband med den särskilda rättskipningens
upphörande kunde bliva skyldig avstå från inkomster och rättigheter, som
förut av densamma åtnjutits. Det synes mig uppenbart, att de spörsmål, som
sålunda angivits, böra omfattas av utredningen. Dock anser jag överflödigt att i
lagen upptaga annat stadgande härom än att utredningen skall äga rum och
att den särskilt skall avse den ifrågasatta förändringens verkningar med avseende
å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. Närmare bestämmelser
i ämnet torde lämpligen kunna meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ
väg, antingen generellt eller i samband med förordnande om utredning i särskilt
fall. I fråga om utredningens närmare utförande säger det sig självt, att
den bör göras så fullständig som möjligt. Förutom de spörsmål, som i det föregående
blivit berörda, torde vid densamma åtskilliga andra synpunkter böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

komma under övervägande, såsom exempelvis frågan om stadsstyrelsens samt
polis-, utsöknmgs- och uppbördsväsendets framtida anordning. Härutinnan liksom
även i avseende å rättskipningens blivande organisation torde böra iakttagas,
att de möjligbeter, som förefinnas till en ur ekonomisk synpunkt och med
hänsyn till stadens intressen i övrigt tillfredsställande lösning, bliva, så långt
ske kan,^tillvaratagna. Det bör sålunda noggrant undersökas, vilka förändringar
i fråga om rättskipningens organisation inom vederbörande tingslag (förflyttning
av tingsställe och domarekansli, anordnande av särskilda tingssammanträden
o. s. v.), som kunna till stadens förmån vidtagas. Det bör vidare tillses,
att stadens kostnader i möjligaste mån nedbringas, exempelvis genom lämplig
uppgörelse med tingslaget beträffande tingshusbyggnadsskyldighet (varvid
lättnad eventuellt torde kunna ernås därigenom att rådhuset alltjämt ställes till
förfogande för rättskipningsändamål), genom förutvarande befattningshavares
anställande i annan tjänst o. s. v.

Utredningen torde böra verkställas genom länsstyrelsens försorg. Givetvis
bör länsstyrelsen därvid på lämpligt sätt samarbeta med stadens myndigheter.
I vissa fall kan det tilläventyrs befinnas lämpligt att utredningens verkställande
av länsstyrelsen anförtros åt dessa myndigheter själva. Med anledning averinran
från vissa länsstyrelsers sida om att utredningen stundom torde kunna
bliva av synnerligen tidsödande art, har i förslaget, efter förebild av 25 § i
lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning, införts en bestämmelse om befogenhet för länsstyrelse
att, dar så finnes erforderligt, för utredningens verkställande förordna utredningsman
till sitt biträde.

De tämligen detaljerade föreskrifterna i Herlitz’ författningsutkast angående
åtgärder, som med anledning av utredningen skola av vederbörande stadsfullmäktige
vidtagas, hava, särskilt med hänsyn till att frågan om landsrättsförläggning
icke, såsom i Herlitz utkast, förbindes med frågan om avlöningsförhållandena,
synts mig kunna väsentligt förenklas. Det torde vara överflödigt
att meddela annan föreskrift än att vederbörande stadsfullmäktiges yttrande
över utredningen skall inhämtas och därefter utlåtande i ämnet avgivas av vederbörande
länsstyrelse.

Da befogenheten att förordna om stads läggande under landsrätt enligt förslaget
betingas dels av att förändringen icke för staden medför ökad ekonomisk
börda, dels av att icke betydande olägenheter i andra hänseenden därav orsakas,
torde, samtidigt med att förordnande om landsrättsförläggning meddelas, höra
angivas den innebörd, förändringen i nu berörda hänseenden äger. Detta synes
mig kunna ske på det sätt, att vid förordnande om rådhusrätts upphörande
tillika meddelas erforderliga bestämmelser med avseende å stadens rättigheter
och skyldigheter i förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till
vilka stadens förening i judiciellt hänseende med visst tingslag må föranleda.

På skal, som av länsstyrelsen i Stockholms län anförts, finner jag mindre
lämpligt att, såsom i Herlitz’ utkast föreslagits, föreskriva, att reglemente för
den blivande stadsstyrelsen skall fastställas samtidigt med att förordnande

Kung!,. Maj:ts proposition nr H5.

meddelas om rådhusrättens upphörande. Frågan om stadsstyrelsens organisation
synes icke böra göras till föremål för övervägande i alla dess enskildheter
redan på utredningsstadiet och alltså innan ännu blivit avgjort, huruvida
magistraten över huvud taget kommer att upphöra. Den riktiga ordningen lärer
i stället vara den, att, sedan förordnande om stadens läggande under landsrätt
skett, frågan om reglemente för stadsstyrelsen upptages och avgöres för sig.

Härom torde emellertid någon bestämmelse i lagen icke vara erforderlig.

Ej heller finner jag anledning föreslå, såsom ifrågasatts, ett uttryckligt stadgande
därom, att där stadsfullmäktige uttalat sig för inrättande av kommunalborgmästarämbete
i stad, som lägges under landsrätt, Kungl. Maj:t ej skall
vara befogad att annorlunda förordna. En dylik bestämmelse torde icke vara
praktiskt behövlig. Det torde näppeligen ifrågakomma, att icke stadens önskan i
detta avseende skall röna tillmötesgående. Skulle ett stadgande till tryggande
av städernas intressen pa denna punkt verkligen befinnas erforderligt, lärer
det för övrigt icke hava sin rätta plats i den nu förevarande lagstiftningen.

Såsom jag redan omnämnt, hålles för närvarande frågan om återbesättande av tl?J%andet
vakanta borgmästarbefattningar i vissa mindre städer öppen i avbidan på beslut
i förevarande ärende, och beträffande nagra av dessa befattningar har
förklarats, att ett förnyat övervägande skall äga rum före den 1 juli 1924. Med
hänsyn härtill har jag ansett mig böra föreslå, att de nu ifrågasatta lagarna
skola träda i kraft den 15 juni 1924.

I enlighet med vad jag nu anfört tillstyrkeT jag, att, i huvudsaklig överensstämmelse
med förut omförmälda, inom justitiedepartementet upprättade lagutkast,
förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken och
lag om stads läggande under landsrätt må föreläggas riksdagen till antagande.
(Bil. B och C.)1 Av dessa förslag är tydligen det förra av natur att, innan det
förelägges riksdagen, lagrådets yttrande över detsamma skall inhämtas. Däremot
torde förslaget till lag om stads läggande under landsrätt icke hava det
innehåll, att lagrådets hörande över förslaget är erforderligt.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 kap. 4 § rättegångsbalken av den lydelse, bil. B till detta protokoll
utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över samma förslag måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag ur protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

1 Bilagan C, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade förslaget till lag om stads
liggande under landsrätt, har bär uteslutits.

Kungl. May.ts proposition nr 125.

Bilaga A.

översikt av yttranden med anledning av docenten N. Herlitz’
»Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas
domstolsväsen», till den del de avse däri ingående förslag till
lagstiftning om städers läggande under landsrätt.

I deri mån den föreslagna lagstiftningen om städers läggande under landsrätt
avser, att sådan åtgärd skall kunna ske, då staden därtill samtyckt eller då till angående

rackliga löneförmåner ej beretts rådhusrättens ledamöter, hava mot densamma
förslagets i allmänhet inga anmärkningar riktats. Stundom torde likväl i de yttranden,
/ Om åt d SOm U^mynna^ ^ avstyrkande av lagförslaget, hava inlagts ett avvisande av
läggande S dylikt ingripande även i det fall att de löneförmåner, staden berett, befinnas
i ad sr ät t °tjl^redsstäHande. I enstaka yttranden från stadsfullmäktige i mindre städer
då staden avvisas för övrigt uttryckligen varje ingripande från statens sida. Däremot
t^ckt''etter" ^s^^^ga myn(Egheter, som i övrigt avstyrkt lagstiftning i ämnet, ut d&Ctillräck-

^a^afs> att infet vora att invända mot en till nu angivna fall begränsad lagstiftf
örntån er6" • ninff'' ex'' har länsstyrelsen i Hallands län, som icke tillstyrker lagstiftning

°be1reItts.eJ om &täders läggande under landsrätt, förklarat sig önska ett tillägg till den av
länsstyrelsen tillstyrkta lagstiftningen om stadsdomarnas löneförhållanden, innefattande
befogenhet för Kungl. Maj:t att i vissa fall av otillräckliga löneförmåner
förordna om stads läggande under landsrätt. Bland myndigheter, som
sålunda förklarat sig acceptera en lagstiftning av på detta sätt begränsat omfång,
må nämnas länsstyrelsen i VÖsterbottens län, magistraterna i Arboga, Falköping,
Kungälv, Söderköping och Vänersborg ävensom stadsfullmäktige i
Kungälv och Söderköping.

Emellertid hava givetvis såsom förslagets kärnpunkt uppfattats de bestämmelser,
som åsyfta tvångsförläggning under landsrätt i fall då tillräckliga löneB.
Om städs förmåner beståtts.
läggande it*

under Mot en lagstiftning av sådant innehåll hava från åtskilliga synpunkter inlaonadkUttt’
vandningar gjorts. Man har sålunda gjort gällande, att städernas privilegier
tillräck- skulle utgöra ett lagligt hinder för åtgärder av nu anförda beskaffenhet eller
VfrVåner atminstone borde äga anspråk på att av statsmakterna respekteras. Yttranden
beretts. i dylik riktning hava gjorts av ett flertal stadsfullmäktige i mindre städer. I
l. Yttranden samma riktning uttalar sig även länsstyrelsen i Östergötlands län (»Ett dylikt
mot forslaget, ingrepp i städernas sedan gammalt åtminstone faktiskt åtnjutna rättigheter bör
icke utan mycket viktiga skäl äga rum»). Också Svenska Stadsförbundets
styrelse anser, att det »svårligen kan av de mindre städerna begäras, att de annorledes
än på frivillighetens väg skola frångå nuvarande, på uråldrig tradition
vilande och av många bland dem såsom ett verkligt privilegium skattade system
med egen domsrätt».

Det har vidare från flera håll anförts, att en förläggning under landsrätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

skulle för de smärre städerna innebära allvarliga praktiska olägenheter med hänsyn
1 ill såväl rättskipning som exekutionsväsen och förvaltning. I samband härmed
har givits uttryck åt den förmodan, att magistratsförvaltningens avskaffande
ingalunda vore ägnad att bereda vederbörande städer ekonomisk lättnad.

Bland yttranden, som mera utförligt beröra hithörande spörsmål, må hänvisas
till dem som avgivits av länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs och
Örebro län, stadsfullmäktige i Trosa, Sölvesborg, Kungälv och Nora samt magistraterna
i Sölvesborg, Örebro, Nora, Örnsköldsvik och Skellefteå.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar bl. a.: »Eders Kungl. Maj ds befallningshavande
betvivlar emellertid lämpligheten av att lägga andra städer än
de allra minsta under landsrätt. Då man i rättskipningens intresse velat i stor
utsträckning inrätta gemensamma stads- och landsdomstolar synes man ej hava,
åtminstone ej i tillbörlig grad, beaktat, att de nuvarande stadsdomstolarnas
tjänstemän i egenskap av magistrat utöva eller leda för statens räkning en administrativ
verksamhet av stor omfattning och betydelse t. ex. mantalsskrivning,
debitering, uppbörd och indrivning av kronoutskylder, ledningen av stadens
polisväsen, befattning med utsökningsväsendet, fastighetsregistrering m. m.
Eders Kungl. Maj ds befallningshavande hyser den uppfattningen, att denna
administrativa verksamhet utövas på ett för staden lämpligare och för staten
billigare sätt av magistraterna än genom att uppdelas uå åtskilliga statens verk
och tjänstemän, såsom länsstyrelserna (för överexekutorsgöromålen, fastighetsregistrering,
uppbörden m. m.), postverket (för uppbärande av kronoutskylder),
häradsskrivarna (för mantalsskrivning och debitering), landsfiskalerna (för indrivning
av utskylder m. m.), landsfogden (såsom ansvarig för ledningen^ av
stadens polisväsende) o. s. v. De äldre städerna — med undantag av det fåtal
som lagts under landsrätt — hava således ej blott egen domstol utan även egen
fullständig administration. Så borde vara förhållandet även med de köpingar,
municipalsamhällen eller orter, som under senare åren tilldelats stads, så att
säga, namn, heder och värdighet, men som sakna egen domstol och egen fullständig
administration, trots åtskilliga av dessa »städer» äro ganska folkrika
och betydande orter t. ex. Katrineholm, Huskvarna, Nässjö, Mölndal och Trollhättan.
Det är ej alltid säkert att magistrats ersättande med stadsstyrelse
medför lättnad i ekonomiskt hänseende för staden. Andra tjänstemän måste
anställas för att sköta åtskilliga a\ de stadens angelägenheter, som magistrat
eljest ombesörjer. De inkomster, som Rådstuvurättens tjänstemän haft eller
hava av expeditionsavgifter och andra sportler och som föranleda att stadens
kontanta avlöningar till dessa tjänstemän kunna hållas jämförelsevis låga, gå
förlorade för staden i händelse stadsstyrelse indrages.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar bl.a.: »Bakom det hela torde emellertid
även ligga den gängse uppfattningen om den mindre staden med. egen jurisdiktion
såsom en föråldrad institution, stadd på ovillkorlig avskrivning, en uppfattning,
som dock av Herlitz underkastats vederbörlig kritik. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande, som i stort sett kan ansluta sig till i utredningen
framlagda synpunkter, anser åtminstone fögderistäder med mera betydande
folkmängd vara från administrativ synpunkt allt annat än önskvärda. Då man
ivrat för städernas landsrätts!’Gnäggning har man nämligen icke tillbörligen
beaktat den synnerligen värdefulla insats, rådstuvurätterna såsom tillika magistrater
göra i det administrativa arbetet, och vilken tyngande börda deras
borttagande och ersättande med enbart stadsstyrelser ovillkorligen måste medföra
för andra det allmännas organ, särskilt länsstyrelserna och deras underordnade
tjänstemän. Mantalsskrivning, debitering, uppbörd, indrivning av utskylder,
utsökningsärenden, fastighetsregisterärenden m. in., allt detta skötes

Bihang till riksdagens protokoll 192/f. 1 sand. 92 höft. (Nr 125.f 3

Kungl. Maj:is proposition nr 125.

enligt Eders Kungl. Maj :ts_ befallningshavandes uppfattning på för städerna
lämpligare och för staten billigare sätt genom magistraterna än om det överflyttats
på vederbörande statstjänstemän.

Det torde sålunda redan från statsadministrativ synpunkt vara nödvändigt
att vid framgående på landsrättsförläggningens väg iakttaga den synnerliga
varsamhet, som även av docenten Herlitz tillrådes. Men för betänksamhet härutinnan
talar även hänsynen till städernas berättigade intresse att få bibehållas
vid en efter deras säregna behov lämpad domstols- och förvaltningsorganisation,
som, sedan århundraden beprövad, visat sig jämväl kunna väl anpassas efter
ändrade tidsförhållanden. Rådstuvurätts- och magistratsinstitutionen har, utan
dess skröplighet, ålderns företräden; och det är önskvärt att, då ej påvisbara
avsevärda fördelar vinnas, icke rubba den historiska traditionen, vars betydelse
för upprätthållande av en sund allmänanda genom nedärv vördnad för myndigheterna
såsom det allmännas representanter icke får förbises och ej heller av
utredaren förbisetts.»

Länsstyrelsen i Örebro län, som anser Kungl. Maj:t berättigad att tillhålla
stad att fullgöra sina skyldigheter i avseende å anslag till rättskipningen och
följaktligen icke finner »något tvångsförfarande för stads förläggande under
landsrätt på grund av dylik försummelse» erforderligt, anför i detta ämne:

»Det må visserligen vara riktigt, att en allmän ombildning av domstolsväsendet
kan genomföras genom en av konung och riksdag gemensamt antagen lag
samt att i detta sammanhang städernas med privilegierna förenade rätt till
egen jurisdiktion kan bringas till upphörande. Men därav följer icke, att liknande
beslut lagligen kan fattas angående en enskild stads förläggande under
landsrätt på grund därav att densamma anses icke sörja för behörigt upprätthållande
av den särskilda rättskipningen; och likaledes måste det enligt Eders
Kungl. Majrts befallningshavandes mening anses högeligen tvivelaktigt, huruvida
statsmakterna må anses berättigade att allenast för underlättande av genomförandet
utav en framdeles blivande omorganisation av domstolsväsendet
upphäva den särskilda jurisdiktionen även för sådana städer, som äro villiga att
på den nuvarande organisationen nedlägga erforderliga kostnader.»

Stadsfullmäktige i Trosa yttra bl. a.: »Något exempel på att stad tidigare
definitivt förlorat sin jurisdiktion har icke kunnat påpekas, varför något större
önskemål om upphävande av vissa städers egna jurisdiktioner näppeligen kan
sägas föreligga. Städerna önska bibehålla sina rådhusrätter och sina magistrater
och hava på ett undantag när funnit sig i av Kungl. Maj:t föreskrivna villkor
för stadsmyndigheternas värdiga uppehållande. Offervilligt hava städerna
patagit sig ökade bördor i detta hänseende, vilkas bärande naturligtvis varit
mest kännbart för de små städerna. Det synes därför icke med billighet överensstämmande
att just de små städerna skola berövas den förmån, som ligger
i den egna rättskipningen och förvaltningen, då däremot de större skulle fortfarande
få njuta sina rättigheter orubbade. Rättskipningen är icke sämre vid
vara rådhusrätter än vid häradsrätterna och något behov av ändrade förhållanden
föreligger icke. Att under den s. k. kristiden framställts krav på bättre
lönevillkor för städernas ämbetsmän var helt naturligt, ty sådana krav framkommo
ju från alla grupper av anställda såväl i statens som den enskildes
tjänst. Praktiskt taget föreligger intet behov av omreglering av städernas domstolsväsen.
Frågan har emellertid sitt rent teoretiska intresse och har såsom av
utredningen. framgår vid många tillfällen varit ställd under debatt men icke
lett till positiva resultat._ Stadsfullmäktige våga hänvisa till nya lagberedningens
å sid; 56 i utredningen refererade uttalande (bl. a. not 4), varav framgår
att mot sin vilja bör en stad icke läggas under landsrätt. Å sidan 59 i ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

redningen återgivas av olika städer andragna skäl för bibehållandet av den egna
jurisdiktionen, i vilka uttalanden stadsfullmäktige instämma med särskilt framhållande
av värdet av den snabba rättskipning och snabba handläggning av
andra ärenden, som stadsdomstolarna erbjuda.

Vad t. ex. Trosa beträffar komme en landsrättsförläggning att medföra endast
nackdelar och torde statsverket — såframt till staden gjorda utfästelser
i form av privilegier och andra Kungl. Maj:ts nådiga beslut äga något rättsligt
värde — rättvisligen böra lämna staden gottgörelse därför. Liknande torde
förhållandet vara även i fråga om andra städer av äldre datum.»

Stadsfullmäktige i Sölvesborg yttra bl. a.: »Skulle däremot lagstiftning om
landsrättsförläggning genomföras, får stadsfullmäktige för sin del redan nu på
det bestämdaste opponera sig emot att gränsen för en stadsrätts upphörande
skulle ställas vid 5,000 invånare. Stadsfullmäktige har nämligen funnit, att
arbetet vid rådstuvurätt och magistrat icke enbart är beroende på invånarnas
antal; så har rätten vid Sölvesborg (4,000 invånare) större antal handlagda
mål än t. ex. Motala och Köping med cirka 6,000 invånare. Dessutom påvisar
regeringsrådet Linnér i sin utredning angående polisväsendets omorganisation,
som går ut på att i stadssamhällen med 5,000 invånare, och därunder stadsfiskalst
jänsterna skola indragas och förenas med landsfiskalstjär.sterna, nödvändigheten
av att bibehålla stadsfiskalen i Sölvesborg på grund av åklagarens
myckna arbete. .

Fördenskull kan ett generellt godtagande av invanarantalet 5,000 icke hora
komma i fråga utan bör till grund läggas rådstuvurättens och magistratens i
varje stad arbetsomfattning. En omständighet, som i denna fråga vidare, är av
fundamental betydelse är, huruvida samhället är ett handels- och sjöfartsidkande
sådant. Att betydande handel och sjöfart kunna drivas i städer med mindre
än 5,000 invånare torde vara nogsamt bekant och att utan vidare beröva dessa
stadsrätt torde väl vara en handling, Kungl. Maj :t borde draga sig för.

Till sist får stadsfullmäktige under åberopande av stadsrättens pnvilegienatur
hemställa, att ett stadssamhälle icke må kunna föreläggas under landsrätt
mot dess egen önskan.»

Stadsfullmäktige i Kungälv framställa vissa önskemal ior det tall att en
lagstiftning skulle komma till stånd: »Även borde åtgärder vidtagas för. lagstiftning
i ändamål att ärenden rörande förlagsinteckning och inteckning i fartyg
finge handläggas vid häradsrätt. Den blivande lagstiftningen borde även
innehålla bestämmelser i syfte att tillvarataga städernas rätt att vid en. förläggning
under landsrätt om möjligt erhålla tingsställe och domarekansli inom
staden. En lagstiftning, som möjliggör mantalsskrivnings- och utsökmngsväsendets
samt, i särskilda enstaka fall, även kronouppbördsväsendets bibehållande
i stadens hand, oaktat dess förläggande under landsrätt, vore även önskvärd.
» ......

Stadsfullmäktige i Nora yttra bl. a.: »Såsom skäl för att städer icke hora
mot deras egen önskan förläggas under landsrätt vilja Stadsfullmäktige tor
sin del vidare åberopa, dels den snabbhet i rättskipningen och expedierandet av
därtill hörande protokoll och bevis — inteckningar, lagfarter, gravationsbevis
m. m. — som är av stor betydelse för stadens invånare i deras affärstörhallanden,
dels fördelen av att vid ordnandet av tomtförhållanden och därmed sammanhängande
jordbyten samt av inteckningsförhålla.nden få dessa behandlade
av en väl initierad person — borgmästaren — som tillika kan stå allmänheten
till tjänst med råd. Det kan icke begäras att domhavanden i domsagan i sm
omfattande verksamhet skall kunna ägna avsevärd tid och intresse åt stadens
angelägenheter, utan skulle dessa, i härovan åberopade avseenden, otvivelaktigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

vid en landsrattsftilläggning få stå tillbaka. I övrigt vilja Stadsfullmäktige
instämma uti vad soin blivit i hithörande fråga anfört av några andra städer
och som återgives i docenten Herlitz’ utredning å sidan 59.

vilja StidTf, nnSt''1i1+tninSrant18^i om landsrättsförläggning mot eu stads önskan,
ja Stadsfullmäktige framhålla vikten av att staden icke ålägges att genom

3iSrd el«gai?gskt0Slnacl saiat årl,lga av8''ifter deltaga i tingshusbyggnadfskyldi&heten,
savida staden upplåter lokaler för, samt själv bestrider kostnaderna
or de tingssammantraden som för dess del ifrågakomma. Landskommunernas
kostnader skulle genom ett dylikt deltagande från städernas sida lindras utan
att dessa kommuner behova lämna någon motsvarande prestanda, vartill kommer

ligen t egna ““ —

i Ä&ÄSÄtK

afaden - varda åsidosatt? Vilka förluster skulle t. ex. kun™

darav, att en pa långt afstånd från hamnstad befintlig överexekutor ej måtte

kunna inom erforderlig tid — ofta blott en eller annan timma - nås föJ erhål ivaVr

I°fdnande kvarsta(| å fartyg- tillhörigt gäldbunden, tredskande
Opt ik • , for ovrift: kostar icke aven en stadsstyrelse sin stad penningar?
Uch kan icke en lantdomare bliva överhopad med arbete’»

till * °rehrÅ yul*T: fVad häd;efter angår docenten Herlitz’ utkast

rådhÄ/rörande befogenhet för Eders Kungl. Maj:t att förordna, att
rådhusrätt i stad skall upphora och staden i judiciellt hänseende förenas med
° syne® det visserligen magistraten möjligt att i samband med eu
T? ittelanigSref°rm ats,kllllSa smärre städer böra förläggas under landsratt.
Enbart denna möjlighet torde emellertid icke utgöra tillräckliga skäl
att redan nu avagabringa en lagstiftning av föreslaget innehåll. Docenten Herlitz
ifrågavarande förslag vilar på den ingalunda styrkta förutsättningen att
landsrattsfGnäggning redan nu av smärre städer i allmänhet skulle dels vara
önskvärd for åvägabringande av bättre rättskipning i dessa städer dels nödig
ior att bana vag för den väntade processreformen.

I forstnamnda hänseende vill magistraten framhålla, att det ingalunda är
axiomatisk!,, att rättskipningen för närvarande i allmänhet är sämre i en mindre
stad an i angränsande tingslag, med vilken staden eventuellt skulle sammanslås,
draga ombett avsevärt antal domsagor kan nämligen, med ledning av rättsstatistiken,
pavisas, att antalet årligen av dem avdömda tvistiga civila mål och
verkliga brottmål är så litet, att rättskipningen inom domsagan näppeligen är
agnad att mera än rättskipningen i vissa av de mindre städerna bibehålla och
vidga domarens allmänna judiciella kapacitet. Något trängande behov att nu
_ or agga samtliga de i utkastet avsedda mindre städerna under landsrätt torde
icke hava pa ett tillfyllestgörande sätt ur nämnda synpunkt påvisats, ehuruväl
man ej sa sällan i nämnda avseende finner, att landsrättsförläggning okritiskt
forordnas såsom ett viktigt medel för rättsvårdens höjande i de mindre städerna.
Hela denna fråga bor därför och med hänsyn jämväl till det i de smärre stäerna
allmänt förefintliga önskemålet att bibehålla den egna domstolen behandlas
mera varsamt och mera fördomsfritt än nu gemenligen sker. Uppmärksammas
bör härvid bland annat även, att de smärre rådhusrätterna, vilka fel
de an ma hava onekligen äro de av våra underdomstolar, vilka mest bära vad
man kallar ett folkligt drag över sig; att borgmästaren i småstaden vid sidan av
en dömande myndighet, som ej sällan är fullt likvärdig med eller t. o m överträffar
angränsande domsagas, esomoftast i sin stad utför en hel del administrativa
och kommunala bestyr, vilka i ej föraktlig grad vidga hans orts- och
personkannedom samt allmänna erfarenhet, ävensom att småstaden genom tillvaron
av en rådhusrätt beredes tillgång till en i samhället boende med dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S5.

angelägenheter väl förtrogen och för desamma oftast varmt intresserad lagfaren
person, vilken i förekommande fall kan bevaka stadens rätt och främja dess intressen.
En dylik sålunda ur flera synpunkter tilltalande institution bör icke
utan förutsättningslös prövning slopas. Själva det faktum att efter utfärdande
av kungörelsen den 2 juli 1915 blott två städer uttalat sig för landsrättsförläggning,
medan övriga städer, som behandlat spörsmål om landsrättsförläggning,
motsatt sig ifrågavarande åtgärd, borde väl inför en klok lagstiftning i vår
demokratiska tid väga ofantligt mera än det förhållandet, att på grunder, vilkas
hållbarhet ej visats, något mindretal ämbetsmän kommit till den övertygelsen,
att landsrättsförläggning redan nu bör i största omfattning anordnas.

Beträffande uppfattningen att det med hänsyn till den blivande rättegångsreformen
vore nödvändigt redan nu vidtaga åtgärder för indragning av de
smärre rådhusrätterna måste det enligt magistratens mening sägas, att därom
ännu är för tidigt att döma. Frågan om en rättegångsreform är mera än 100 år
gammal och lika gammal är frågan om smärre städers förläggning under landsrätt.
Lagstiftaren har hittills avvisat framkomna förslag om tvångsförläggning
av de smärre städerna under landsrätt. Den nuvarande Processkommissionen,
vilken arbetat ända sedan år 1911, har hittills icke framlagt ett allmänt
program eller principförslag, långt mindre ett detaljerat förslag till rättegångsreform.
När förslaget framlägges, är det ingalunda visst, att detsamma av
statsmakterna gillas. Det torde dröja avsevärd tid ännu, innan en allmän rättegångsreform
varder genomförd, och huru den allmänna judiciella organisationen
vid denna reform blir beskaffad vet man ej. Det måste under sådana förhållanden
synas mycket anmärkningsvärt, att så mycken förkärlek och energi ägnas
den ingalunda centrala frågan om småstädernas rådhusrätters blivande öde vid
en rättegångsreform. Redan ganska tidigt under den nu pågående utredningen
om rättegångsreform har på vissa håll blicken stadigt inriktats på denna fråga,
och snart sagt det enda synliga resultatet av det hittills under senare tid bedrivna
arbetet på en rättegångsreform har just varit åvägabringande av vissa
bestämmelser avseende att bana vägen för förläggande under landsrätt av de
smärre rådhusrätterna.

Märkligt nog har långtifrån samma energi utvecklats i fråga om sammanslagning
av smärre domsagor, ehuruväl vissa sådana sammanslagningar åvägabragts,
samt i fråga om undanrödjande av brister i rättegångsförfarandet. Bristerna
i själva rättegångsförfarandet äro utan tvivel mycket större än bristerna
i den judiciella organisationen samt kunna, åtminstone vad underrätterna angår,
avhjälpas utan väsentliga rubbningar i organisationen. Frågan om de smärre
rådhusrätternas och den därmed sammanhängande och lika viktiga frågan om
de smärre domsagornas öde vid genomförande av en allmän rättegångsreform
torde böra upptagas till prövning först då konturerna till den blivande reformen
blivit skönjbara, detta destomera som ganska avsevärda kostnader antagligen
skulle åsamkas statens redan nu hårt tyngda budget genom övertagande av den
nu av småstäderna själva bekostade rättskipningen; dessa frågor torde ock,
såvitt magistraten kan finna, utan större olägenhet kunna i samband med en
rättegångsreform lösas genom lämpligt avvägda övergångsbestämmelser. De
försök, som nu från byråkratiskt håll ideligen göras att avskaffa de folkliga,
av småstädernas innevånare uppburna och med förtroende omfattade rådhusrätterna
torde under tiden böra bestämt avvisas. Magistraten vill visserligen
icke bestrida, att åtskilliga brister vidlåda de mindre städernas rådhusrätter,
men dessa brister äro enligt magistratens mening icke av större betydelse än
åtskilliga brister av annat slag vid de större domstolarna, exempelvis den över
hövan långsamma och rent skriftliga proceduren vid rikets överrätter. Den
av docenten Herlitz lämnade utredningen (sid. 48 och följande) visar i övrigt,
att riksdagen hittills avvisat framkomna förslag att mot stads vilja förlägga

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

stad^under landsrätt. Nya lagberedningen, som dock i sitt principbetänkande
av år 1884 förordade att land och stad förenades till gemensam jurisdiktion,
uttalade sig det oaktat för att »städerna tillsvidare och så länge
nuvarande grunder i fråga om domstolsväsendet därstädes och städernas därmed
förbundna rättigheter och förpliktelser väsentligen kvarstå oförändrade, i allmänhet
bibehållas vid sin nuvarande jurisdiktion», varjämte lagberedningen
ansag, att förändring överallt borde vidtagas i den frivilliga överenskommelsens
form och att lagstiftningen endast borde öppna vägen för en frivillig anslutning
från städernas sida. Docenten Herlitz fastslår jämväl, att statsmakterna även
efter processkommissionens tillkomst år 1911 stått på den ståndpunkten, att en
landsrättsförläggning icke kan eller i vart fall icke bör ske mot vederbörande
stads önskan. Någon utredning, som vore ägnad att föranleda ett frångående
av denna pa auktoritativt hall intagna ståndpunkt, har hittills icke förebragts.»

Magistraten i Nora yttrar bl. a.: »Herlitz tyckes anse, att en liten stad mycket
lätt bör kunna vara av med sin nuvarande borgmästareinstitution — det är ju
endast den egna domstolen det gäller — och nöja sig med en så kallad kommunalborgmästare
eller stadsstyrelse, som har alla övriga borgmästaren åliggande
funktioner. Så är emellertid ej fallet. Enligt de under nästlidet år fastställda
reglementen för stadsstyrelser skulle en kommunalborgmästare icke behöva
vara juridiskt bildad. Bara denna bestämmelse gör, att det ej finns någon som
helst garanti för, vem som kan komma att bekläda en kommunalborgmästaretjänst,
och endast denna omständighet gör att en kommunalborgmästare aldrig
kan komma att få den prestige, som hittills åtföljt borgmästaretjänsterna. Enligt
för stadsstyrelserna i Vetlanda, Värnamo och Mölndal gällande reglementen
åligger det kommunalborgmästaren att efter anmodan av stadsfullmäktige, drätselkammare
eller. annan förvaltningsmyndighet verkställa visst arbete. Han
blir således, samtidigt som han skall vaka över att dessa institutioner rätt fullgöra^sina
åligganden^ en dem underordnad tjänsteman. Att han under sådana
förhållanden icke i någon mån kan motsvara en nuvarande borgmästare, ligger
i öppen dag. Det må vara, att nybildade städer, som icke vetat av någon annan
sorts borgmästare, och icke heller, fast de så önska, kunna få egen jurisdiktion,
måste vara nöjda härmed, men de gamla städerna, även om de äro små, hava en
annan nedärvd och på lång erfarenhet grundad uppfattning om borgmästareämbetet
och dess betydelse.»

Magistraten i Örnsköldsvik anför rättsstatistikens uppgifter angående antalet
av de mål, som vid rådhusrätten och i närmast liggande domsagor handlagts.
och gör gällande, att »redan på grund härav ett förläggande av staden
under landsrätt icke lämpligen kunde äga rum». Magistraten åberopar vidare
»den ytterst livliga rörelsen inom staden och dess alltjämt fortskridande utveckling».

Magistraten i Skellefteå yttrar bl. a.: »För befolkningens i Norrland del

måste ju särskild hänsyn tagas till de långa avstånden. Därest Skellefteå och
Piteå i judiciellt^avseende förenades med kringliggande domsaga, skulle avståndet
mellan de två närmaste rådstuvurätterna, de i Umeå och Luleå, utgöra mer
än trettio mil. Det torde icke här behöva ordas om vad betydelse detta skulle
medföra för den rättssökande allmänheten.»

Liknande synpunkter hava för övrigt mer eller mindre utförligt utvecklats av
magistraterna i Eksjö, Kungsbacka och Marstrand, stadsfullmäktige i Marstrand
och Ronneby, stadsfullmäktige och magistrat i Söderköping m. fl.

I en del yttranden har tvekan yppats, huruvida icke stadgandet i regerings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

formens § 31 utgör hinder för en lagstiftning av ifrågasatt innehåll och alltså
måste ändras, innan en sådan lagstiftning han genomföras.

Sålunda har magistraten i Uppsala icke funnit den i utredningen förebragta
motiveringen för en motsatt uppfattning hållbar. Magistraten förklarar sig
»icke kunna biträda författarens åsikt, att den rätt, som 31 § regeringsformen
giver städerna, skulle beträffande stad, som mot sin vilja lagts under landsrätt*
kunna anses iakttagen å den grund att staden numera har möjlighet att anställa
s. k. kommunalborgmästare. Detta ämbete är trots likheten i benämning av helt
annat slag än det gamla, i regeringsformen avsedda borgmästareämbetet, vars
tyngdpunkt länge legat och alltjämt ligger på det judiciella området». Stadsfullmäktige
i Kalmar uttala: »Därest Kungl. Maj:ts rätt att bestämma om

rikets administrativa indelning icke skulle med säkerhet anses innefatta hel ogenhet
att förordna om stads förläggning under landsrätt, torde detta höra bestämt
uttalas genom en allmän civillag samt genom tillägg i vederbörande ordning till
31 § regeringsformen och I kap. 4 § rättegångsbalken utsägas, att dessa stado-anden
icke utgöra hinder för sådan ändring av stads domstolsväsen.» Länsstyrelsen
i Stockholms län uttalar att befogenhet att lägga stad under landsrätt
bör tilläggas Kungl. Maj it endast »under den förutsättning att icke därigenom
föreskriften i § 36 regeringsformen om domares ^oavsättlighet kränkes. En
stadsdomares överflyttande på indragningsstat bör sålunda icke kunna ske annat
än med domarens samtycke.»1

Åtskilliga av de utlåtanden, som ga i avstyrkande riktning, uttala att med
åtgärder i saken bör anstå, till dess den planerade processreformen kommer till
genomförande. En sådan mening har bl. a. uttryckts av länsstyrelserna i Uppsala,
Östergötlands, Blekinge och Västerbottens län. Om magistratens i Örebro
yttrande se ovan s. 32. Denna synpunkt har även framhävts i Svenska Stadsförbundets
yttrande, som i denna del är av följande lydelse:

»önskemålen om en landsrättsförläggningslag tillhöra helt och hållet processreformens
område. Förberedelserna för denna reform hava nu bortsett från
äldre skeden — oavbrutet pågått sedan 1911 eller ungefär tolv år, utan att
någon för allmänheten tillgänglig plan rörande den domstolsorganisation som
eftersträvas, ännu blivit framlagd. _ Innan grundritningen till den nya ordningen
åtminstone i sina huvuddrag blivit av statsmakterna fastställd och därmed
någon hållpunkt vunnits bl. a. i fråga om tiden för reformens förande^ ut i livet,
kan svårligen av de mindre städerna begäras, att de annorledes än pa frivillighetens
väg skola frångå nuvarande, pa uråldrig tradition vilande och av manga
bland dem såsom ett verkligt privilegium skattade system med egen domsrätt.

Styrelsen vågar för sin del hålla före, att problemet om de nnndre^städernas
inpassande i en ny rättegångsordning angriplig från oriktigt håll, då man årtionde
efter årtionde med varjehanda medel sökt övertyga eller nödga enskilda
städer eller grupper av sådana att i processreformens intresse avstå från sin
jurisdiktion men aldrig på ett mera exakt sätt klargjort, vad som slutligen är
avsett att sättas i stället och de fördelar ur städernas enskilda eller det allmännas
synpunkt, som därav skulle vinnas. Skall fragan om° städernas förhållande
till processreformen kunna föras över den döda punkt, pa vilken den i sa lång
tid varit stående, lär det bliva ofrånkomligt, att icke blott reformens allmänna
konturer utan även dess positiva innehåll och utsikterna för dess ^genomförande
preciseras. I avbidan härpå synes städernas av gammalt bestående rätt att

1 Pen av Herlitz (a. 69 o. 123) ifrågasätta tvångsförflyttningen av vissa tjänstemän anser länsstyrelsen
även stridande mot § 36 regeringsformen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

böra amnasla«ubbaId.frmed skyld«l’e‘" «*»* domkretsar

A, T''”'' Sid,n lar ! 4tstil,i® y*f»»don givits uttryck för den principiella
uppfattningen, att åtgärder for de mindre städernas läggande under landsrätt
redan nu borde vidtagas även i de fall där städerna själva önska den egna jurisdiktionens
bibehållande och äro villiga att för sina domare bereda tillfredsställande
löneförmåner. Särskilt må hänvisas till vad överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Goteborgs och Bohus samt Jämt,lands län ävensom processkommissionen
härom yttrat.

O^tåikåUarämhetel betonar, att den blivande rättegångsreformen säkerunder
landsrätt ^ medf°ra att en stor del av våra mindre städer bliva förlagda

»Det är tydligt», yttrar ämbetet vidare, »att man bör söka jämna vägen för
namnda reform och i det avseendet redan nu sträva efter att de mindre städerna

»klTomdÄ Undr land1Srätfl- Så bör dock icke emot dessa städers bestridande
;.k ’ F de redan under forhandenvarande förhållanden genom en dylik förläggning
erhålla en lika god lagskipning som de redan nu hava.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför bl. a.: »Vad angår förslaget
i vad det avser lagstiftningsåtgärder i och för vissa städers läggande under
landsrätt, har Eders Kungl Maj:ts Befallningshavande redan i underdånigt
utlåtande den 1 februari 1921 i fråga om staden Kungälvs förening med af
gransande domsaga såsom sin uppfattning uttalat, att större säkerhet för tillred
ss t a 1 land e handhavande av rättsvården kan påräknas vid en större domstol

•V1''diifffUSrvttJen \en 0mindre stad med dess mera begränsade uppgifter i
judiciellt hänseende. I nianga fall skulle säkerligen även de förvaltningsuppgilter
som åligga magistraten, bliva minst lika väl tillgodosedda genom en
stadsstyrelse. Ur det allmännas synpunkt kan det därför enligt Eders Kungl.
wilSr jdmngshavandes mening icke vara annat än gagneligt, om möjlighet
beredes att lagga mindre städer under landsrätt. Givet är dock, att man
ld en lagstiftning i förevarande syfte bör framgå med en viss varsamhet, så
att nödig hänsyn kan tagas till de växlande förhållandena på olika orter Då
emellertid vid föreliggande förslags utarbetande denna synpunkt synes hava
vunnit tillbörligt beaktande, anser sig Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande
kunna förorda, att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet.»

. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför bl. a.: »Mot vad som föreslagits rörande
vissa staders eventuella förläggande under landsrätt har länsstyrelsen intet att
erinra. Bet torde fa anses, att rådhusrätterna i vissa mindre städer ofta nog
pa ett mindre tillfredsställande satt fylla sin uppgift såsom domstolar; och detsamma
torde aven gälla deras befattning såsom magistrater med administrativa
ärenden. 1 viss man torde detta bero på att somligstädes avlöningarna till följd
av stadens bristande ekonomiska resurser satts väl låga. för att kunna locka
mera kvalificerade aspiranter till tjänsterna vid dessa myndigheter. Men i än
högre grad torde det överklagade förhållandet bero på, att det med tjänsterna
orenade^ arbetet är alltför obetydligt för att hålla själsspänstigheten och arbetsiormagan
uppe. Ofta nog har det visat sig att personer, som vid sitt mottagande
av tjänsten vant både kunniga och dugliga, snart blivit av nyss antydda
skal forsoffade försjunkit i lättja och arbetsoförmåga. Ett förläggande

aVP dyllka Små städer’ exempelvis med en folkmängd av högst
ö,UUU, torde darfor vara enda utvägen att råda effektiv bot för det överklagade

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

onda. Det är visst icke sagt att en löneförhöjning här skulle åstadkomma bättre
resultat.»

Processkommissionen anför bl. a.: »Redan i lagberedningens år 1884 avgivna
principbetänkande angående rättegångsväsendets ombildning uppställdes det
såsom ett huvudsakligt önskemål vid revisionen av vår domstolsförfattning, att
stad och landsbygd snarast möjligt bleve i judiciellt hänseende likställda, så att
domstolsväsendets ordnande och bekostande jämväl i stad bleve en statens angelägenhet
och den judiciella indelningen ej lade hinder för landsbygd och stad
att förenas till gemensam jurisdiktion, där så funnes ändamålsenligt. Under
den tid, som därefter förflutit, har det för de lagstiftande myndigheterna allt
klarare framstått såsom en nödvändighet, att en ombildning av rättegångsväsendet
skulle innefatta ett upphörande av städernas särskilda jurisdiktion,
så att land och stad bliva förenade i en domkrets, där ej undantagsvis stad på
grund av sin storlek bör bilda egen domkrets. Denna princip är även av grundläggande
betydelse för den domstolsorganisation processkommissionen anser
böra upprättas vid genomförande av en ny rättegångsordning. . För att genomförandet
av en sådan ordning ej må medföra allt för stora svårigheter är det av
största vikt, dels att ej nya städer med egen jurisdiktion tillkomma, dels att de
smärre städer, som hava egen jurisdiktion, snarast möjligt efter hand i judiciellt
hänseende förenas med angränsande landsbygd till en domkrets. De större
städernas domare kunna sannolikt finna användning i en ny domstolsorganisation,
men det blir svårligen fallet med domarna i småstäderna. Men upphörandet
av de små städernas jurisdiktion påkallas icke blott med hänsyn till en
blivande rättegångsreform, det måste ur allmän synpunkt anses önskligt även
under den nuvarande ordningen. De små städerna kunna svårligen giva sina
juridiskt bildade domare sådana löneförmåner, att verkligen dugliga personer
med grundligare erfarenhet från tidigare domarverksamhet vilja antaga sådana
domarplatser. Och även om en sådan person kommer på en dylik plats, blir
hans sysslande med mera krävande domaruppgifter till följd av det ringa antalet
mål av någon vikt så obetydligt, att han kan väntas snart nog gå tillbaka
i skicklighet och erfarenhet i stället för att vidare utvecklas. Rättskipningen
i småstäderna blir därför icke tillfredsställande. Ur allmän synpunkt.är det
ock ett missbruk av kraft att sätta dugliga och i domarvärv erfarna jurister
till förvaltande av dessa domarplatser.

Med erkännande härav hava statsmakterna på senare tid vidtagit åtskilliga
åtgärder i syfte att tillgodose nu omförmälda synpunkter.

Sålunda har allt sedan 1904 det principiellt förvägrats de orter, som velat
bliva städer, att erhålla egen jurisdiktion. Det har alltså tillkommit ett ganska
avsevärt antal städer, vilka i judiciellt avseende fått förbliva, förenade med det
jurisdiktionsområde på landet, som stadens område förut tillhört. År 1918
antogs dels en lag om ändring i förordningen den 17 maj 1872 rörande häradsting,
dels en lag om särskilda tingssammanträden för handläggning av. vissa
mål och ärenden, vilka lagar haft till särskilt syfte att underlätta städs judiciella
förening med landsbygd genom att öppna möjlighet för tätare tingssammanträden
i sådant tingslag, till vilket en siad hör. Samma år har förordnats
att, då borgmästarbefattning blir ledig i stad, i vars magistrat och rådstuvurätt
borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren finnes endast
en sådan ledamot, borgmästarbefattningen ej må omedelbart återbesättas, utan
att först undersökning skall verkställas, om ej stadens särskilda jurisdiktion
kan upphävas. Slutligen hava genom en lag av 1920 meddelats bestämmelser,
genom vilka förvaltningen ordnats i städer utan magistrat.

Såvitt dessa åtgärder avsett att åstadkomma upphävande av de gamla småstädernas
särskilda jurisdiktion, hava de emellertid alldeles icke medfört asyf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

tad verkan. Med anledning av uppkomna ledigheter i borgmästarbefattningärna
har i ett rätt stort antal fall undersökning företagits om upphävande
av den särskilda, jurisdiktionen, men endast i ett fall bar sådan undersökning
lett till att jurisdiktionen med vederbörande stadsmyndigheters bifall blivit upp”
hävd. I de Övriga, fallen hava städerna motsatt sig åtgärden i fråga, och slutet
bär vanligen blivit, att de lediga borgmästarbefattningarna fått återbesättas
och iragan om den särskilda jurisdiktionens upphörande sålunda förfallit, detta
även i avseende.å några, av de minsta städerna. I ett par fall har dock avgörandet
uppskjuta i avbidan på den slutliga prövningen av förevarande ärende.

Då det sålunda visat sig, att de åtgärder, som vidtagits i syfte att förmå de
mindre städerna att godvilligt avstå från den dem tillkommande särskilda junsdiktionen,
icke haft åsyftad verkan, synes det, på sätt processkommissionen
redan i ett den 12 februari 1921 avgivet underdånigt utlåtande i fråga om återbesättande
av lediga borgmästarbefattningen i Vadstena framhållit, oundgängligen
nödvändigt att vidtaga sadana åtgärder, varigenom möjlighet öppnas för
Kungl. Maj :t att besluta mindre stads förening i judiciellt avseende med angränsande
domsaga även utan stadens medgivande.

Innan ett sådant beslut meddelas, bör naturligtvis företagas undersökning
huruvida föreningen kan genomföras utan att stadens berättigade anspråk på
rättskipningens snabbhet och tillgänglighet åsidosättes eller eljest avsevärd
olägenhet tillskyndas staden. De lagstiftningsåtgärder, vilka, enligt vad förut
erinrats, på senare tider blivit vidtagna, giva god grund för det antagandet, att
detta i de flesta, fall skall vara möjligt. I de flesta domsagor hållas numera
ting enligt den i förordningen den 17 maj 1872 stadgade ordningen, och förordningen
medger efter den däri 1918 företagna ändring att med hänsyn till
särskilda förhållanden förordnande kan meddelas att allmänna tingssammanträden
i domsaga, där förordningen tillämpas, skola hållas till större antal än
det regelmässiga. Dessutom kunna enligt lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden anordnas ytterligare
sammanträden, vid vilka bland annat inskrivningsärenden och polismål
kunna .förekomma, och lär det ofta kunna så ordnas, att dylika sammanträden
hållas i den med en domsaga judiciellt förenade staden. Om staden icke kan så
som nu få rättssammanträde varje måndag, lär dock med tillämpning av de
nämnda föreskrifterna^fullt tillräckligt antal sådana sammanträden i allmänhet
kunna anordnas. I fråga om stadens förvaltning har magistraten numera icke
alls samma betydelse som förr. Emellertid är genom 1920 års lag sörjt för att
fullt tillfredsställande ersättning för magistraten såsom förvaltande myndighet
kan erhållas i en stadsstyrelse. Om det, såsom från städernas sida brukar framhållas,
är för dem av vikt att de i spetsen för förvaltningen hava en juridiskt
bildad tjänsteman, kan det enligt nämnda lag vinnas genom att en kommunalborgmästare
tillsättes. Ehuru denne enligt regeln skall hava avlagt de för
domartjänst stadgade, kompetensprov, är dock uppenbart att på honom ej behöver
ställas samma fordringar i fråga om juridisk skicklighet och erfarenhet som
på en domare. Da staden genom den särskilda jurisdiktionens indragning befrias
från kostnaderna för rättskipningen, med undantag av det bidrag som kan
erfordras till byggnad och underhåll av tingshus, och kostnaderna för stadsstyrelsen
i regel ej böra bliva så stora som kostnaderna för magistrat och rådstuvurätt,
kunna några olägenheter i ekonomiskt hänseende ej väntas uppstå för stad
genom upphörande av dess. jurisdiktion. Den erfarenhet man har från de nytillkomna
städer, vilka i judiciellt hänseende äro förenade med angränsande
lantdomsaga, talar ock bestämt för att de invändningar, som från städernas sida
göras mot en sådan ordning, icke äro befogade. Oaktat flera av dessa städer

Kungit. Maj:ts proposition nr 125.

hava en avsevärd storlek, har icke försports annat än att den ifrågavarande
ordningen varit fullt tillfredsställande.

Vid nu angivna förhållanden är det givet, att processkommissionen i valet
emellan utredningens bägge alternativ måste förorda det andra av dessa. Det
är väl även med det första alternativet avsett, att de mindre städerna genom
utsikten att bliva påtvingade en ekonomiskt besvärande lönestat skola förmås
att lämna sitt medgivande till den särskilda jurisdiktionens upphävande. Men
om man ur allmän synpunkt vill sträva till detta mål, synes det icke vara lämpligt
att gå en sådan omväg för dess ernående. Erfarenheten från de under senare
åren uppkomna fall, då fråga varit om dylik åtgärd, giva ock vid handen, att
städerna ofta icke dragit sig för att underkasta sig rätt tyngande bördor för att
få behålla sin jurisdiktion. Medlet är sålunda icke effektivt. Det är därför
helt säkert nödvändigt att giva regeringsmakten, befogenhet att även mot stads
vilja förordna om indragning av dess särskilda jurisdiktion.»

Frågan, huruvida och på vad sätt lagstiftningsformen bör komma till användning,
dryftas utförligt av Överståthållarämbetet, som härom yttrar:

»Även om det får antagas att rättigheten att hava egen rådhusrätt är för de
äldre städerna av priviligieartad natur, så synes dock därav icke eo ipso följa
att dessa städer icke utan stöd av en utav Kungl. Maj :t och riksdag stiftad lag
skulle kunna jämväl emot sin egen önskan förläggas under landsrätt. Erbjudes
nämligen staden en rättsordning som är fullt likvärdig med den som den har
uti sin rådstuvurätt, så synes staden icke äga befogenhet att ur lagskipmngssynpunkt
motsätta sig anordningen. Densamma skulle .endast innebära att
jämväl den omkringliggande landsbygden skulle få en lika god lagskipning
som staden förut haft och detta borde icke få utgöra, en laga grund för befogenheten
att motsätta sig den nya ordningen. Det finnes emellertid en sida av
saken, som synes nödvändiggöra en lag, den nämligen att rättigheten att hava
egen rådstuvurätt innebär rätt tör en stad att själv välja rådman och
synnerligen betydelsefullt inflytande vid utseende av borgmästare. Ehuru
denna rätt, rent objektivt sett, är av synnerligen tvivelaktigt värde, så uppfattas
den säkerligen av staden själv som en stor förman och ur denna synpunkt lärer
det bliva nödvändigt att erhålla jämväl riksdagens samtycke till åtgärden i
fråga. Huruvida detta samtycke bör utverkas genom en lag gällande för alla
mindre städer eller genom en lex in casu i fråga om varje stad, som motsätter
sig förläggning under landsrätt, därom torde meningarna vara delade. A ena
sidan synes avgörandet av det särskilda fallet mindre väl lämpa sig för en prövning
av riksdagen, men å andra sidan lärer det icke bliva lätt att uppdraga
sådana gränser för Kungl. Majrts befogenhet i detta fall att riksdagen kan antagas
bliva benägen att på förhand avhända sig sin prövningsrätt. Någon annan
grund för en allmän regel än städernas invanarantal torde emellertid vara svart
att uppdraga och lärer den av den sakkunnige föreslagna gränsen av o,000 hora
möta de minsta betänkligheterna.»

I städer med mindre än 5,000 invånare — som enligt förslaget skulle vara
utsatta för att, jämväl där tillräckliga löneförmåner beståtts, mot eget bestridande
läggas under landsrätt — hava flertalet stadsfullmäktige avvisat en lagstiftning
av föreslaget innehåll. Denna ståndpunkt intaga stadsfullmäktige
i 15 städer av nämnda storlek. Däremot har förslaget, eller i vart fall dess

'' Sammanfattningen avser vederbörande myndigheters ståndpunkt till frågan om städers läggande
under landsrätt, oaktat tillräckliga löneförmåner erbjudas. Åtskilliga yttranden, som i denna del
avvisa förslaget, hava i övrigt ej motsatt sig en lagstiftning i ämnet (jfr ovan s.

l. Samman
fattning.1

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Z5.

grundprinciper, lämnats utan anmärkning av stadsfullmäktige i 11 till nämnda
kategori hörande städer.1 Mera obestämt yttra sig stadsfullmäktige i 3 städer.
Yttrande saknas från stadsfullmäktige i 4 städer.

Stadsfullmäktige i städer med mer än 5,000 inv. men högst en lagfaren rådman
— städer, som enligt förslaget skulle vara utsatta för att i händelse av
bristande prestationer i lönehänseende, men ej eljest, läggas under landsrätt
hava jämväl i en del fall avstyrkt lagstiftningen. Men flertalet av ifrågavarande
stadsfullmäktige hava dels lämnat förslaget utan anmärkning, dels
positivt tillstyrkt detsamma. Från de städer, som ej skulle beröras av den
föreslagna lagstiftningen annat än i den mån denna avser frivillig övergång
landsrätt, hava i allmänhet yttranden icke avgivits. I några fall hava dock
från sådana städer positiva uttalanden i förslagets syfte gjorts.

Magistraterna hava i förevarande spörsmål merendels uttalat sig i samma
riktning som vederbörande stadsfullmäktige.

Svenska stadsförbundets styrelse avstyrker förslaget, varemot Processkommissionen
tillstyrker lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands; Blekinge, Kalmar,
Hallands, Ålvsborgs, Örebro, Västmanlands och Västerbottens län2 hava stannat
vid ett avstyrkande av den ifrågavarande lagstiftningen. Av dessa har
emellertid länsstyrelsen i Västmanlands län förklarat sig i huvudsak icke hava
något att erinra i avseende å berörda utredning. Dess avstyrkande består endast
i ett uttalande därom att det synes »bäst förenligt med den varsamhet som
med nödvändighet påkallas av frågans ömtåliga beskaffenhet» att den i utredningen
jämväl ifrågasatta lagstiftningen om stadsdomarnas löneförhållanden
(i det följande kallad alt. I) föredrages framför en lagstiftning om städernas läggande
under landsrätt (i det följande kallad alt. II). Tämligen obestämt är även
yttrandet från länsstyrelsen i Hallands län, som anför: »Det torde emellertid
kunna ifragasättaS, huruvida icke genomförandet av den processreform, vartill
utredningsarbeten nu pågå, bör avvaktas, innan föreskrift lämnas om stads förläggande
under landsrätt mot stadens vilja. Därest tätare rättegångstillfällen
kunde beredas än vad nu är fallet inom landsbygdens domsagor, även efter införandet
av tingssammanträden med tremansnämnd, skulle säkerligen en stor
del av den motsträvighet, som icke sällan från städernas sida visas mot landsrättsförläggning,
försvinna eller åtminstone förlora ett av sina starkaste argument.
» Avstyrkandet från länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands
län har skett med den motiveringen att, därest, på sätt av länsstyrelserna tillstyrkts,
en lagstiftning (eventuellt andra åtgärder) i avseende å stadsdomarnas
löneförhållanden kommer till stånd, med lagstiftningen angående landsrättsförläggning
lämpligen kunde anstå. Flertalet av de länsstyrelser, som avstyrkt
lagstiftning om städers läggande under landsrätt, hava tillstyrkt en lagstiftning

uttal* stadsfullmäktige i Askersund, att »om staden skall läggas under landsrätt,
bör om möjligt vederbörande landsdomare vara bosatt inom staden för att kunna bistå allmänheten

m-a. "5..°®“ upplysning i juridiska spörsmål samt att rättegångssammanträden hållas oftare än vad
nu ur iaiiet > 2

2 Om länsstyrelsen i Malmöhus län se nedan s. 41.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

i enlighet med alt. I. Endast i yttrandena från länsstyrelserna i Uppsala och
Blekinge län avstyrkes varje åtgärd med anledning av utredningen.

De länsstyrelser, som tillstyrkt förslaget eller dess principer eller ock lämnat
desamma utan erinran, äro följande. Överstäthåilarämbetet samt länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus län och Jämtlands län hava avvisat en lagstiftning
enligt alt. I, men med motivering, som redan anförts (s. 36), tillstyrkt lagstiftning
om landsrättsförläggning. Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker alt.

I, men förklarar sig anse lagstiftning om landsrättsförläggning »icke ur vägen
även jämsides med den förut nämnda lagstiftningen» och föreslår således »dess
antagande med angivet innehåll». Länsstyrelserna i Gotlands, Jönköpings,
Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län förklara
sig icke hava något att erinra mot utredningen; det framgår ej i alla dessa
fall med full tydlighet, huruvida därmed avses, att båda alternativen jämsides
skulle kunna komma till utförande. Länsstyrelsen i Kronobergs län förklarar
sig icke hava något att erinra i avseende å huvudprinciperna i förslaget, under
erinran dock att detsamma säkerligen ej skulle kunna komma till tillämpning
inom länet. Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker »i första hand» alt. I,
men tillägger: »Då det emellertid enligt länsstyrelsens mening torde kunna inträffa
fall, då det ur det allmännas synpunkt vore önskvärt, att ett stadssamhälle
förlägges under landsrätt, synes det länsstyrelsen lämpligt, att genom lagstiftning
jämväl bleve fastslaget, under vilka förutsättningar och former sådan
landsrättsförläggning må äga rum.» Länsstyrelsen i Malmöhus län föredrager
visserligen alt. I såsom ägnat att bättre tillgodose »kravet på en riktig och allsidig
behandling av lönefrågan», men har, såvitt av yttrandet framgår, inga
principiella invändningar mot en lagstiftning angående landsrättsförläggning
och finner det t. o. m. önskvärt att, därest en sådan lagstiftning komme till
stånd, densamma även kunde få tillämpning i andra fall än då borgmästartjänsten
är ledig.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att — försåvitt ej därigenom bestämmelsen
i § 36 regeringsformen kränkes — befogenhet att jämväl mot stads bestridande
förordna om dess läggande under landsrätt bör tilläggas Kungl. Maj:t,
där de löneförmåner, som av staden föreslagits, befunnits otillfredsställande
med hänsyn till rättskipningens krav. Vad angår rätten för Kungl. Maj:t att,
oaktat löneförhållandena äro tillfredsställande, lägga vissa städer under landsrätt
yttrar länsstyrelsen: »I detta fall skulle beslutet om stadens förläggande
under landsrätt grundas därpå, att förändringen finnes vara ’ur det allmännas
synpunkt gagnelig’. Vad med detta något väl allmänt hållna uttryck åsyftas,
utvecklas närmare å sidan 122. Länsstyrelsen kan emellertid för sin del icke
finna att tillräckliga skäl föreligga för meddelande av en bestämmelse i nu angivna
syftning, såvida icke ett sådant skäl skulle ligga i hänvisningen till den
under förberedelse varande rättegångsreformen, vilket länsstyrelsen dock icke
är i tillfälle att bedöma».

Enskildheterna i den i förslaget intagna sammanfattningen av den ifrågasatta n. Yttranlagstiftningens
innehåll hava i allmänhet i de inkomna yttrandena ej närmare

berörts. gets enskild heter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Från några håll har emellertid ifrågasatts att giva lagstiftningen en vidsträcktare
tillämpning än i utredningen avsetts.

Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands län förklarat sig anse att »med hänsyn
till en blivande omorganisation av underdomstolarna, Kungl. Maj:t synes höra
hava rätt att redan innan en sådan omorganisation kan komma till stånd, förordna
att jämväl sådana städer, i vilkas rådstuvurätter sitta mer än två lagfarna
ledamöter, skola mot deras bestridande kunna i judieiellt hänseende förenas med
visst tingslag». 1 samband härmed torde även ett yttrande av stadsfullmäktige
i Trällehorg böra anföras»Men även i fråga om medelstora städer kunna sådana
omständigheter föreligga, exempelvis behov att vinna ekonomisk lättnad,
som gorå det fördelaktigt för dem att söka bliva förlagda under landsrätt. En
given förutsättning för ernående av detta önskemål bör emellertid vara. att rättskipningen
icke i något hänseende bliver lidande genom en sådan förläggning.
Stadsfullmäktige anse sig alltså böra uttala sin anslutning till vad utredningen
härutinnan föreslår med tillägg att vad här förut framhållits i fråga om medelstora
städer även ma beaktas.» Magistraten i Trällehorg förklarar sig anse
såsom principiellt riktigt^ gränsen mellan städer med och utan jurisdiktion
sattes ungefär vid ett invanarantal av 10,000. Processkommissionen finner det
olämpligt att Kungl. Maj:ts fria provning (oberoende av de avlöningsförmåner
staden erbjuder) endast skulle inträda i städer med mindre än 5,000 invånare
och anför till stöd härför följande: »En sådan regel beaktar icke, vad ovan

framhållits, eller att indragning av de smärre städernas särskilda jurisdiktion
påkallas även av andra skäl än svårigheten för dessa städer att giva sina domare
tillräcklig avlöning. Den är dessutom ägnad att onödigt inveckla lagstift ningen.
Om man vill uppställa en ensartad regel, lär den böra bliva, att indragning av
en stads särskilda jurisdiktion må kunna äga rum under de förutsättningar, som
förslaget innehaller i fråga om stad med högst 5,000 invånare, d. v. s. om den
ifrågavarande förändringen finnes vara ur det allmännas synpunkt gagnelig och
om av vad i ärendet förekommit framgår, att den särskilda rättskipningens upphörande
ej är ägnat att för staden medföra ökad ekonomisk börda eller betydande
olägenheter i rättskipnipgshänseende eller i andra hänseenden. Att, såsom
alternativt föreslås, ytterligare skärpa dessa villkor synes ej vara lämpligt.
Det torde knappast vara betänkligt att lata regeln bliva gällande i fråga om
varje stad, i vars rådstuvurätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller
jämte borgmästaren endast sitter en sådan ledamot. Den komme i allt fall säkert
icke i tillämpning beträffande de största av dessa städer.»

Å andra sidan har i enstaka i huvudsak tillstyrkande yttranden uttalats, att
man vid den frågavarande lagstiftningen borde gå ännu varsammare tillväga
än i utredningen avsetts. Sålunda bör enligt stadsfullmäktiges i Skenninge
uppfattning tvångsförläggning under landsrätt ej kunna äga rum »i de fall då
en nuvarande eller blivande befattningshavare förklarat sig vara nöjd med den
lönestat som av stadsfullmäktige föreslagits». Magistraten i Vänersborg anser,
att dylik tvångsförläggning endast bör kunna äga rum »i sådant fall där bibehållande
av stadens egen jurisdiktion skulle medföra uppenbar skada för det
allmänna». Länsstyrelsen i Norrbottens län, stadsfullmäktige i Luleå och
magistraten i Piteå hava uttryckligen anslutit sig till det i utredningen alternativt
framförda förslaget, att, därest en kvalificerad majoritet i stadsfullmäktige
uttalat sig mot landsrättsförläggning, en sådan icke skall kunna äga rum,
för så vitt ej förändringen finnes vara av ett betydande allmänt behov påkallad.
Magistraten och stadsfullmäktige i Skellefteå hava ansett, att en kvalificerad

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Z5.

majoritet, som i detta hänseende kommit till uttryck, bör vara utslagsgivande,
d. v. s. utgöra ett ovillkorligt hinder för landsrättsförläggning. Magistraten
i Askerstmd har önskat, att lagstiftningen bleve så avfattad,

»att stad skall hava rättighet att under borgmästarens livstid ordna angående
sitt läggande under landsrätt vid viss tidpunkt efter borgmästarens död eller
eventuell pensionering». »Härigenom», yttrar magistraten, »beredes staden
bättre tid att i lugn ordna för en dylik ändring och en längre tids förordnande
av tillfällig tjänsteinnehavare undvikas, ett förordnande, som säkerligen icke
skulle vara utan väsentlig kostnad för staden att anskaffa då lockelsen av att
kunna erhålla den lediga tjänsten saknades».

Länsstyrelsen i Stockholms län har beträffande lagstiftningens enskildheter
gjort åtskilliga anmärkningar. Sålunda har anförts, att det borde bestämmas,
att anmälan om uppkommen ledighet i borgmästarebefattningen skall göras av
länsstyrelsen och att igångsättandet av den ifrågasatta utredningen bör vara
föranlett av ett Kungl. Maj:ts beslut. Länsstyrelsen föreslår, att sistberörda
stadgande så formuleras:

»Konungen äger att, efter det sådan anmälan gjorts, förordna att den lediga
befattningen skall i vanlig ordning tillsättas eller ock anbefalla vederbörande
länsstyrelse att verkställa utredning om möjligheten och lämpligheten av rådhusrättens
upphörande.»

Med avseende å vad i utredningen föreslagits angående utredningens behandling
hos vederbörande stadsfullmäktige yttrar länsstyrelsen:

»Beträffande dessa bestämmelser vill länsstyrelsen erinra att desamma synas
utgå ifrån den förutsättningen att utredningen alltid skall utmynna i ett förslag
om stadens läggande under landsrätt. Det sägs nämligen att stadsfullmäktige
skola avgiva yttrande huruvida de »samtycka» till rådhusrättens upphörande.
Emellertid sägs i ett föregående stycke, varför förut redogjorts, att
utredningen skall avse undersökning om möjligheten och lämpligheten av rådhusrättens
upphörande. Undersökningen kan mycket väl giva till resultat att
landsförläggning varken är möjlig eller lämplig. Men resultatet må nu bliva
det ena eller det andra, böra, enligt länsstyrelsens mening, stadsfullmäktige
yttra sig i anledning av undersökningen. Stadsfullmäktiges yttrande bör infordras
genom länsstyrelsen, som haft utredningen om hand. Skulle utredningen
resultera i ett förslag om rådhusrättens upphörande, kommer stadsfullmäktiges
yttrande givetvis att innefatta ett ställningstagande till ett så.dant förslag.
Sedan stadsfullmäktiges yttranden inkommit, böra handlingarna genom länsstyrelsens
försorg insändas till Kungl. Maj:t. Hur ärendet vidare skall behandlas,
bör vara beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Denna prövning kan
resultera i att Kungl. Maj:t från stadsfullmäktige infordrar förslag beträffande
lönestat för rådhusrätten och magistraten. Befinnes detta förslag vara otillfredsställande
med hänsyn till rättskipningens krav, inträder den situation, som
i förslaget förutsättes, nämligen att Kungl. Maj :t då skall äga befogenhet att,
även emot stadens vilja, förordna om dess läggande under landsrätt.»

Länsstyrelsen har slutligen även i fråga om vad förslaget innehåller angående
fastställande av reglemente för stad som lagts under landsrätt anfört
följande:

»Föreskriften därom, att reglemente för stadsstyrelsen skall fastställas samtidigt
med meddelande av förordnande om rådhusrättens upphörande, anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

länsstyrelsen icke vara lämplig. I § 54 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad sägs att reglemente för stadsstyrelse utfärdas av Kungl. Maj:t efter
därom av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna rådstugan
upprättat förslag. I de flesta fall torde förslag till sådant reglemente upprättas
först efter det Kungl. Maj :ts beslut om att rådhusrätten skall upphöra föreligger.
I samma stycke av betänkandet förekommer ock en bestämmelse om
att Konungen ej skall vara »befogad» att, där stadsfullmäktige önska kommunalborgmästarämbetes
inrättande, annorlunda förordna. Länsstyrelsen anser
att frågan, huru i stad, som lägges under landsrätt, stadsstyrelsen skall sammansättas,
bör avgöras av Kungl. Maj:t med tillämpning av § 54 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad. Länsstyrelsen kan nämligen icke dela den i
betänkandet uttalade farhågan att ett frångående av stadens önskan om inrättande
av komunalborgmästarämbete skulle vara stridande mot § 31 regeringsformen.
Såsom även i betänkandet framhållits, visar redan paragrafens placering
att den närmast intagits såsom en inskränkning i Konungens befogenhet
att utnämna ämbetsmän. Paragrafen talar om sättet för tillsättande av borgmästartjänst
men vidrör icke frågan om stad skall vara försedd med borgmästare
eller icke. Denna fråga ligger uppenbarligen utanför paragrafens syfte.
Redan så tidigt som tre år efter regeringsformens tillkomst förordnades om
anläggning av en stad, hörande under landsrätt, med namnet Karl Johans stad.
Detta skedde genom nådiga brevet den 20 maj 1812. Stadens namn ändrades
genom nådiga brevet den 8 juni 1821 till Haparanda. Genom nådig kungörelse
den 28 augusti 1816 förordnades om anläggning av staden Borgholm, vilken
med dess invånare skulle lyda i justitieärenden under närmaste häradsrätt. Det
har sålunda visat sig att redan från början § 31 regeringsformen icke ansetts
utgöra hinder för anläggning av städer utan egen jurisdiktion. Även torde böra
erinras därom, att alltsedan år 1909 icke någon ny rådhusrätt inrättats, utan
hava alla nya städer, som sedan denna tid bildats, bibehållits under landsrätt.
Genom nådigt brev den 31 oktober 1919 förlädes städerna Östhammar och Öregrund
under landsrätt. Detta skedde visserligen med städernas samtycke, men
om man anser att det kan, utan hinder av § 31 regeringsformen, genom lag
bestämmas att stad även mot dess vilja må förläggas under landsrätt, kan länsstyrelsen
icke finna att, sedan Kungl. Maj:t med tillämpning av samma lag
förordnat om stads förläggande under landsrätt, Kungl. Maj:t skulle vara bunden
av stadsfullmäktiges uttalade önskan om inrättande av kommunalborgmästarämbete
i staden. En sådan önskan torde med säkerhet alltid vinna beaktande,
där ej alldeles särskilda omständigheter lägga hinder i vägen därför.

Med hänsyn till det nu anförda anser länsstyrelsen att det stycke å sidan 127,
som börjar med orden: ''Vid förordnande’ och slutar med orden: ''annorlunda
förordna'', bör utgå.»

Ur de inkomna yttrandena må till sist anföras att länsstyrelserna i Stockholms,
Skaraborgs och Gävleborgs län framhållit det betydande arbete för länsstyrelserna,
varmed de i förslaget förutsatta utredningarna i många fall skulle
bliva förenade, och hemställt om berättigande för resp. länsstyrelser att uppdraga
utredningen i fråga åt lämplig person utom länsstyrelserna, på sätt i
25 § av lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning den 13 juni 1919 medgivits i avseende å länsstyrelsen där åliggande
utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Bil. B.

F orslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4 § rättegångsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Underrätt i stad är rådstuvurätt. Där äga stadens borgmästare och rådmän
döma.

Om stads läggande under landsrätt gäller vad därom särskilt är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 15 juni 1924.

Bihang till riksdagens protokoll 19Vf. 1 samt. 9% käft. (Kr 126.)

Kung!. Maj:ts proposition nr 125.

Utdrag av ''protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 mars
1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Köersner,

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29 februari
1924, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av docenten
filosofie doktorn Nils Herlitz.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, Kallet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, anmäler lagrådets den
14 mars 1924 avgivna utlåtande över det den 29 februari 1924 till lagrådet remitterade
förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken;
därvid föredraganden hemställer, att efter vidtagande av en redaktionell jämk- •
ning berörda förslag, vilket av lagrådet lämnats utan anmärkning, ävensom det
i protokollet för den 29 februari 1924 omförmälda förslag till lag om städs läggande
under landsrätt måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskär Adelsohn,