Kungl. Maj:ts proposition nr 124 (Proposition 1934:124)

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Nr 124.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
bevisning genom sakkunnig, m. m.; given Stockholms
slott den 16 februari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag örn bevisning genom sakkunnig; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn
fri rättegång.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1984

1 sami.

Nr 124.

Kungl. Maj :ts proposition nr 124.

Förslag

till

Lag

örn bevisning genom sakkunnig.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Finnes i mål, som är vid domstol anhängig!, nödigt att för prövning av
fråga vars bedömande kräver särskild fackkunskap anlita biträde av sakkunnig,
åge rätten över frågan inhämta yttrande av myndighet eller tjänsteman
eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne frågan
rörer, eller ock uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet i
ämnet kända personer att avgiva yttrande.

Ej må den vara sakkunnig som är jävig att vittna i målet eller eljest till
saken eller till någondera parten står i sådant förhållande att hans tillförlitlighet
därigenom kan anses förringad.

Innan sakkunnig utses, bör tillfälle beredas parterna att yttra sig i frågan.
Ena sig parterna om sakkunnig, skall denne anlitas, örn han finnes lämplig
och hinder därför ej möter; rätten obetaget att därjämte utse annan.

2 §•

Den som icke å tjänstens vägnar är skyldig att biträda såsom sakkunnig
eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget åtagande pliktig
att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig sådant uppdrag, må
han ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess fullgörande; tredskas han, äge
rätten hålla honom därtill medelst vite.

3 §•

Erfordras för fullgörande av sakkunnigs uppgift att han verkställer besiktning
av föremål eller annat som är för besiktning tillgängligt, äge rätten
därom förordna.

Finnes lämpligt att parterna äro närvarande vid besiktning som verkställes
av sakkunnig, må rätten föreskriva att de skola genom den sakkunniges försorg
kallas till förrättningen. Har part kallats, utgöre hans utevaro ej hinder
för förrättningens företagande.

över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas vilka vid förrättningen
närvarit och vad därvid förekommit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

4 §.

Örn utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå
med yttrande, gälle vad särskilt är stadgat eller eljest är vedertaget.

Annan sakkunnig skall, örn ej rätten annorlunda förordnar, avgiva skriftligt
utlåtande. Har den sakkunnige utlåtit sig skriftligen, skall han ändock
höras muntligen, örn part yrkar det och hans hörande ej uppenbarligen saknar
betydelse, eller örn rätten eljest finner det erforderligt.

Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter på vilka det däri givna
omdömet är grundat.

5 §.

Har utlåtande avgivits av myndighet, tjänsteman eller annan som är satt
att tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå allenast i den mån därom
kan vara särskilt stadgat. Annan sakkunnig åge rätt till ersättning för kostnad,
som han haft för uppdragets fullgörande, samt för tidsspillan och arbete efter
vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall gäldas av part som påkallat sakkunnigs anlitande. Hava
båda parterna påkallat sakkunnigs anlitande eller har rätten självmant förordnat
därom, skall ersättningen gäldas av parterna en för håda och båda för en.
I mål, däri enligt lag eller författning ersättning till den som enligt domstols
förordnande inkallats såsom vittne skall utgå av allmänna medel, skall ock
ersättning till sakkunnig utgå av allmänna medel, i brottmål dock allenast såframt
den sakkunnige anlitats i fråga som är av betydelse för prövning av
åklagarens talan.

I det slutliga utslaget pröve rätten, huruvida ersättning som utgått av
allmänna medel skall av part återgäldas till statsverket. Ej må allmän åklagare
därtill förpliktas med mindre åtalet anställts utan skäl.

6 §.

Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad rätten
eller, då rätten ej sitter, dess ordförande prövar skäligt.

Mot beslut angående förskott må talan ej föras.

7 §.

Örn sakkunnig skall, såvitt särskilda bestämmelser ej meddelats i denna
lag, i tillämpliga delar gälla vad örn vittne är stadgat.

8 §.

Vad i lag eller författning är föreskrivet örn sakkunnigs hörande i visst
fall skall lända till efterrättelse.

9 §•

Denna lag äger icke tillämpning beträffande sakkunnig som icke utsetts

av rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Fö rslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 19 juni 1919 (nr 967) om fri

rättegång.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång, vilket
lagrum senast ändrats genom lagen den 26 maj 1933 (nr 230), skall i nedan
angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Part, som beviljats fri rättegång, vare befriad från erläggande av stämpelavgift
i målet och njute tillika den förmån att av allmänna medel skola
gäldas expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning och sådant rättens
beslut, av vilket motparten skall erhålla del, för inkallelse av och ersättning
till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas hörande rätten prövar för målets
utredning erforderligt, samt för ersättning till sakkunnig som utsetts av
rätten, om ersättningen enligt lag skall gäldas av parten, så ock ersättning
till tjänsteman för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar förskjuten
kostnad.

Efter ty---i rättegången.

Har i —---undersökningen avgives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 januari 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.j

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn bestämmelser
angående bevisning genom sakkunnig.

Eöredraganden anför:

»Till domstolarnas prövning föreligga ej sällan frågor för vilkas rätta bedömande
erfordras särskild fackkunskap, som ej kan förutsättas vara företrädd
hos domstolsledamöterna. För vissa slag av mål, t. ex. vattenmålen,
har detta behov tillgodosetts genom en särskild organisation av domstolen, i
det att sakkunniga bisittare deltaga i målens avgörande. En förutsättning
för att en sådan anordning skall kunna ifrågakomma lärer emellertid vara att
mål, vilka påkalla samma slags sakkunskap, förekomma i tillräckligt stor utsträckning.
För flertalet mål är anordningen icke genomförbar. I stället
måste här den erforderliga fackkunskapen ställas till domstolens förfogande
från fall till fall medelst bevisning genom sakkunniga.

Gällande svensk rätt saknar generella bestämmelser örn sakkunnigbeviset.
Endast för sådana fall där behov av föreskrifter varit alldeles
särskilt framträdande, såsom i vissa specialmål samt i fråga örn rättsmedicinska
och rättskemiska undersökningar, har en mer eller mindre fullständig
reglering kommit till stånd, delvis genom administrativa författningar.
I övrigt tillämpas lagens stadganden örn vittnen i huvudsak även på
sakkunniga. Härav följer, att dessas tillkallande i allmänhet ankommer på
parterna; möjligheterna för domstolen att självmant inhämta yttrande av sakkunnig
äro enligt gällande ordning mycket begränsade.

Ide förslag till nya bestämmelser om bevisning inför rätta,
som tid efter annan framlagts i samband med arbetet på en allmän rättegångsreform,
behandlas regelmässigt sakkunnigbeviset såsom ett från vittnesbeviset
skilt bevismedel. Redan lag kommitténs förslag till allmän civillag av
år 1826 upptager under ett särskilt kapitel i rättegångsbalken (25 kap.) utförliga
bestämmelser örn sakkunnigas åtgärd och utlåtande. Enligt detta för -

Kungl. Majlis proposition nr lSJf.

slag skulle vid behov av upplysning om särskild vetenskap eller konst rätten
äga att därom inhämta upplysning från vederbörande ämbetsmän; funnes ej
ämbetsmän förordnade i ämnet eller erfordrades underrättelse örn handelsbruk,
sjöfart, handaslöjd eller annat dylikt, skulle rätten höra minst två andra personer
som ägde kunskap däri. Parterna ägde också ena sig örn en eller flera
sakkunniga. Mot sakkunnig skulle de för vittnen stadgade jäven gälla, och
där annan än edsvuren ämbets- eller tjänsteman tillkallats eller hörts, skulle
han avlägga ed, örn någon av parterna det äskade. Utebleve enskild man som
varit kallad att höras i egenskap av sakkunnig, medförde detta för honom ansvars-
eventuellt hämtningspåföljd. Kostnaden för sakkunnigas åtgärd vore
den för vars talan upplysning skulle hämtas av åtgärden pliktig att genast
gälda. — Lagkommitténs förslag till allmän kriminallag upptog i rättegångsbalken
ett generellt stadgande örn skyldighet för ämbetsman eller annan att
i brottmål tillhandagå domstolen med sakkunnigutlåtande (6 kap. 27 §).

De av lagkommittén föreslagna bestämmelserna återfinnas i huvudsak oförändrade
i äldre lagberedningens år 1849 framlagda förslag till rättegångsbalk
(förra delen 25 kap., senare delen 6 kap. 28 §).

Nya lagberedningen framhöll i sitt år 1884 avgivna principbetänkande angående
rättegångsväsendets ombildning, i fråga om sakkunnigs anlitande i
tvistemål (andra delen XVI kap.), att domstolen måste äga på ämbetets vägnar,
oberoende av parts yrkande, förordna örn sakkunnigas hörande och bestämma
valet av dem, när domstolen funne sådant biträde erforderligt; vid
sidan därav borde det dock kunna stå part öppet att själv inkalla personer
av vilkas hörande såsom sakkunniga han förväntade upplysningar till fromma
för sin sak. Örn parterna enade sig örn att föreslå viss person, borde
denne anlitas, därest ej synnerligen viktiga skäl lade hinder i vägen därför.
Beträffande jäv mot sakkunnig skulle gälla väsentligen samma regler som i
fråga örn vittnen. Dessutom borde emellertid domstolen särskilt iakttaga,
att till sakkunnig ej utsåges annan än den som vore känd för redbarhet samt
ej stöde i beroende av någondera parten eller med part läge i uppenbar delo
eller tävlan såsom yrkesidkare eller dylikt. Den sakkunnige skulle som regel
höras på ed inför rätten. Grundsatsen att även annan än den som hade till
ämbetsplikt eller yrke att lämna biträde som sakkunnig vore skyldig att tjänstgöra
i sådan egenskap upprätthölls, dock med den modifikationen att tvång ej
förelåge, örn uppdraget skulle för vederbörande medföra olägenhet och nödig
upplysning kunde på annat sätt vinnas utan oskälig kostnad eller svårighet.
I fråga örn ersättning för sakkunnigs bestyr och kostnader hänvisades till
grunderna för ersättning till vittne. — Örn sakkunniga i brottmål skulle enligt
betänkandet (tredje delen XVI kap. D) i allmänhet enahanda regler gälla som
i tvistemål.

De i nya lagberedningens förslag till lag angående bevisning inför rätta av
år 1889 upptagna bestämmelserna om sakkunniga (III kap.), vilka avse både
tvistemål och brottmål, avvika i åtskilliga hänseenden från vad beredningen
föreslagit i principbetänkandet. Lagförslaget -— som utgick från grundsatsen
örn fri bevisprövning — uppställde sålunda inga bestämda jäv mot sakkunniga

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

utan innehöll endast en anvisning för rätten att vid valet taga hänsyn till varje
förhållande som kunde anses innefatta skälig grund att förutsätta partiskhet
i målet. Skyldighet att avgiva yttrande såsom sakkunnig skulle icke föreligga
för annan än den som på ämbetets vägnar eller eljest på grund av allmänt
uppdrag hade att avgiva sådant yttrande; hade någon åtagit sig sakkunniguppdrag,
finge han emellertid ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess
fullgörande, och rätten ägde, i fall av tredska, meddela vitesföreläggande.
Problemet huru den sakkunniges arbete skulle tillgodoföras rättegången löstes
i lagförslaget sålunda, att örn till sakkunnig nämndes någon som icke på grund
av ämbete, tjänst eller annat allmänt uppdrag hade att avgiva yttrande i frågan,
rätten skulle förordna huruvida han hade att avgiva skriftligt utlåtande
eller muntligen meddela upplysning vid rätten. Sådan sakkunnig skulle höras
på ed, örn rätten så förordnade. Ersättning till den sakkunnige skulle förskjutas
av käranden, resp. klaganden; i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens
vägnar förde talan, skulle ersättningen förskottsvis utgå av allmänna medel.

De av nya lagberedningen föreslagna bestämmelserna angående sakkunniga
återfinnas, i allt väsentligt oförändrade, uti de förslag till bevisningslagar som
vid åtskilliga tillfällen under åren 1893—1908 förelädes riksdagen dels genom
propositioner, dels motionsvis. Inom riksdagen framställdes inga särskilda erinringar
mot ifrågavarande stadganden, vilka i större sammanhang godkändes
av lagutskottet åren 1893, 1897, 1902, 1903 och 1907. Till följd av att reformförslagen
i sin helhet ej vunno bifall kommo emellertid inga bestämmelser i
förevarande ämne till stånd. I anledning av ny motion vid 1915 års riksdag
örn antagande av berörda lagförslag anförde lagutskottet (utlåtande nr 36)
såsom ett tänkbart alternativ vid frågans lösning en begränsning av lagstiftningen
till några särskilt viktiga delar, där behovet av lagbestämmelsernas
fullständigande och modernisering gjort sig gällande med allt större styrka;
i sådant hänseende framhöll utskottet bl. a. förslagets bestämmelser örn bevisning
genom sakkunniga.

''Processkommissionen har i sitt betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning (1926) givit sakkunnigbeviset en fullständig reglering med avseende
såväl å tvistemål (tredje delen 18 kap.) som å brottmål (andra delen
21 kap.). Bestämmelserna äro utarbetade efter i huvudsak samma grunder
som 1889 års förslag, ehuru den av kommissionen förordade nya rättegångsordningen
naturligen föranlett vissa utbyggnader. Enligt kommissionens förslag
skulle, om det funnes nödigt att för prövning av viss fråga inhämta yttrande
av sakkunnig, rätten äga över frågan höra myndighet, tjänsteman eller
annan, som vore satt att tillhandagå med yttrande i ämnet, eller ock uppdraga
åt en eller flera andra sakkunniga att avgiva yttrande. Till sakkunnig finge
ej utses någon som till saken eller någondera parten stöde i sådant förhållande
att hans tillförlitlighet kunde anses förringad. Tillfälle skulle såvitt möjligt
beredas parterna att uttala sig örn valet av sakkunnig, och därest i tvistemål
parterna enade sig om viss sakkunnig, borde rätten utse denne, örn han vore
lämplig och hinder eljest ej mötte. Den som icke å tjänstens vägnar vore skyldig
att tjänstgöra såsom sakkunnig eller vore satt att tillhandagå med ytt -

Kungl. Maj:ts pro position nr ISi.

rande kunde ej mot sin vilja förpliktas att utföra sakkunniguppdrag, men
hade han åtagit sig uppdraget och tredskades att fullgöra det, ägde rätten
förelägga honom vite. Sakkunnig skulle regelmässigt avgiva skriftligt utlåtande;
muntligt förhör skulle emellertid — frånsett de fall då utlåtande avgivits
av ämbetsverk eller offentlig institution — därjämte hållas, i tvistemål
örn part påyrkade det eller rätten prövade det nödigt, och i brottmål örn ej
rätten beslutade att sådant förhör ej skulle äga rum. Då sakkunnig hördes,
skulle han avlägga ed eller försäkran, som dock i tvistemål kunde av parterna
eftergivas. Ersättning till sakkunnig skulle i tvistemål gäldas av part som
påyrkat sakkunnigs tillkallande eller, örn rätten självmant tillkallat den sakkunnige,
av part i vars intresse åtgärden vidtagits, och i brottmål utgå av allmänna
medel. Bestämmelser skulle meddelas om rätt för sakkunnig att få förskott
å sin ersättning. Slutligen stadgades, att örn part ville åberopa någon
som sakkunnig, skulle beträffande denne huvudsakligen tillämpas vad som
föreskrivits örn vittne.

över huvudgrunderna i processkommissionens betänkande avgåvos utlåtanden
av bl. a. samtliga domhavande och rådhusrätter samt hovrätterna och
lagrådet. Yttranden inkommo även från föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund. I dessa
yttranden framställdes ingen erinran mot de föreslagna bestämmelserna angående
bevisning genom sakkunniga. Svea hovrätt uttalade, att de principer
kommissionen i denna del framlagt syntes väl ägnade att läggas till grund för
lagstiftning.

I Kungl. Maj:ts proposition (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform berördes även frågan örn bevisning genom
sakkunniga. Det framhölls där såsom en allvarlig brist att vår lag — bortsett
från speciallagstiftningen — saknade bestämmelser i ämnet. Beträffande
de erforderliga föreskrifternas innehåll gjordes uttalanden endast i fråga örn
vissa huvudgrunder, varutinnan departementschefen anslöt sig till vad processkommissionen
föreslagit. De riktlinjer för lagstiftningen örn sakkunnigbevis,
vilka särskilda utskottet framlade uti sitt i denna del av riksdagen gillade
utlåtande (nr 1) i anledning av propositionen, innefattade jämväl i huvudsak
ett godtagande av grunderna för processkommissionens förslag. Sålunda fann
utskottet uppdrag såsom sakkunnig i allmänhet böra meddelas av domstolen,
som, innan den utsåge sakkunnig, borde lämna parterna tillfälle att framföra
sina önskemal rörande valet. Därest parterna enade sig örn viss person syntes,
åtminstone i tvistemål och sådana brottmål däri talan fördes endast av målsägande,
den sålunda föreslagne böra utses. Möjlighet borde även finnas för
part att å sin sida tillkalla särskild sakkunnig. Den omständigheten att sakkunnig
utsåges av domstolen borde självfallet icke leda till att kostnaden för
hans tillkallande i tvistemål och därmed jämställda brottmål skulle bestridas
av det allmänna; denna kostnad borde i regel bäras av part.

I åtskilliga främmande rättssystem äro bestämmelser meddelade
angående bevisning genom sakkunniga. Så är exempelvis fallet i dansk och
norsk samt i tysk och österrikisk rätt. Beträffande förutsättningarna för

Kungl. Maj:ts proposition nr 12h.

sakkunnigs tillkallande gäller här i allmänhet att domstolen äger förordna
därom självmant; i Danmark är dock såvitt angår tvistemålen domstolens befogenhet
härutinnan beroende av parts yrkande. — Skyldighet att i visst mål
mottaga sakkunniguppdrag åligger enligt dansk och norsk rätt principiellt
envar som är pliktig att vittna i målet. I Tyskland och Österrike är sakkunnigtvång
stadgat för den som är offentligen satt att avgiva utlåtande av
begärt slag, eller som offentligen såsom näring utövar den vetenskap eller
konst eller det yrke vari sakkunskap erfordras för utlåtandet, eller som offentligen
är satt eller har tillstånd att utöva berörda vetenskap, konst eller
yrke; enligt den tyska lagen är ock annan som inför rätten förklarat sig
villig att mottaga sakkunniguppdrag skyldig fullgöra detsamma. — Formen
för utlåtandet är i Danmark och Norge regelmässigt skriftlig, men den sakkunnige
kan i stället eller därjämte höras muntligen. Den tyska processordningen
föreskriver som regel muntligt förhör; skriftligt utlåtande kan dock
förekomma i tvistemål, liksom även vid den förberedande förhandlingen i
brottmål. I Österrike är muntlig form regel åtminstone i tvistemål. — örn
ersättning till sakkunnig gälla i allmänhet olika bestämmelser för tvistemål
och för brottmål. Enligt dansk och norsk rätt skall i tvistemål ersättningen
gäldas av part som påkallat sakkunnigs anlitande eller i vars intresse
åtgärden vidtagits; samma princip gäller i Österrike. I Norge äger av rätten
förordnad sakkunnig därjämte möjlighet att vända sig mot det allmänna
för utfående av sin ersättning. I Tyskland utgår ersättningen städse av
statsmedel. Kostnaden för sakkunnigs hörande i brottmål bestrides av statsmedel
i samtliga de nämnda länderna, i Norge dock allenast såvitt angår
mål däri talan föres av åklagare; beträffande andra brottmål gäller där samma
regel som i tvistemål.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår att frågan örn en mera fullständig
reglering i svensk rätt av sakkunnigbeviset sedan länge varit föremål
för uppmärksamhet. Det har ofta framhållits att avsaknaden av allmänna
bestämmelser på detta område utgör en av de mest framträdande bristerna i
vår bevisningsrätt. Uppenbarligen är det av den största betydelse att de
sakkunniga som anlitas intaga en opartisk ställning i rättegången. Det för
närvarande i stor utsträckning använda förfarandet att sakkunnigutredning
förebringas genom parternas försorg är ur denna synpunkt föga tillfredsställande.
Endast örn rätten själv har möjlighet att tillkalla sakkunniga, vinnes
erforderlig säkerhet för att dessa i sina utsagor komma att vara fullt
opartiska. De på parternas initiativ tillkallade sakkunniga intaga nämligen
mången gång icke en tillräckligt oberoende ställning i förhållande till sina
huvudmän. Deras utlåtanden ha ej sällan karaktär av rena partsanföranden,
föga ägnade att förse domstolen med de behövliga upplysningarna.

De brister som äro förknippade med den nuvarande ordningen äro av den
art att de synas böra snarast möjligt avhjälpas. En fullt rationell reglering
av sakkunnigbeviset lärer visserligen förutsätta genomgripande ändringar av
gällande rätt även på vissa andra områden, särskilt i fråga om vittnesbeviset

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12h.

och editionsplikten. Emellertid torde, såsom vid frågans tidigare behandling
flera gånger uttalats, hinder ej möta att, i avvaktan på en allmän processreform,
genom en lagstiftning av provisorisk karaktär inom ramen av bestående
rättegångsordning ernå en tillfredsställande lösning av frågan.

Vad som i främsta rummet lagt hinder i vägen för en ändamålsenlig utveckling
av sakkunnigbeviset på rättstillämpningens väg torde vara avsaknaden
av bestämmelser örn ersättning till sakkunnig, som anlitas av domstol.
Vid sådant förhållande kunde ifrågasättas att begränsa den föreliggande lagstiftningsuppgiften
till att meddela erforderliga regler härutinnan. Emellertid
synas övervägande skäl tala för att lagstiftningen i ämnet gives en fylligare
utformning, så att densamma kommer att omfatta jämväl vissa andra
hithörande frågor vilkas reglering funnits av behovet påkallad; i detta sammanhang
må särskilt framhållas stadganden rörande utseende av sakkunnig
och skyldighet att mottaga sakkunniguppdrag samt örn formen för sakkunnigs
utlåtande. Härvid torde till grund för de nya bestämmelserna i allt väsentligt
kunna läggas processkommissionens i sina huvudgrunder av riksdagen
gillade förslag i ämnet. Vissa jämkningar däri äro naturligen betingade av
hänsyn till den gällande rättegångsordningen, vari de nya bestämmelserna
skola inpassas.

Det har redan i det föregående framhållits som en grundläggande princip
vid sakkunnigbevisets utformande att domstolen äger befogenhet att självmant
besluta örn sakkunnigs tillkallande. Detta betingas redan av sakkunnigbevisets
uppgift att utfylla en brist på fackinsikter hos domstolens ledamöter.
Domstolen är uppenbarligen själv bäst skickad att avgöra huruvida
i ett visst mål behov av sakkunnigt biträde föreligger. Nämnda grundsats
utesluter dock icke rätt för part att, om han så finner nödigt, fästa domstolens
uppmärksamhet på lämpligheten av att sakkunnigutredning införskaffas
eller att framställa yrkande därom. Lämnas partens framställning utan bifall,
må det ankomma på honom att själv tillkalla den sakkunnige som han
vill ha hörd. Detsamma gäller för den händelse domstolen inhämtat yttrande
av sakkunnig men part önskar höra en annan. De nu berörda fallen synas
emellertid icke böra omfattas av den nya lagen. — Vilka förutsättningar
som böra vara förhanden för att rätten skall äga tillkalla sakkunnig torde,
med hänsyn till förhållandenas skiftande art, ej vara lämpligt om ens möjligt
att närmare angiva. Man måste härvidlag lita till domstolens omdöme.
Särskilt i fall då sakkunnigs tillkallande föranleder kostnad samt parterna
motsätta sig den ifrågasatta åtgärden bör domstolen tydligen iakttaga stor
försiktighet. Att införa en självständig klagorätt beträffande beslut rörande
sakkunnigförordnande synes icke böra ifrågakomma. Är part missnöjd med
att sakkunnig tillkallats, torde, för den händelse målet därigenom enligt hans
förmenande onödigt uppehålles, bestämmelsen i 16 kap. 12 § rättegångsbalken
lämna erforderligt utrymme för talans fullföljande. Innefattar beslutet
avslag å parts begäran örn sakkunnigutredning, står det, på sätt nyss erinrats,
parten fritt att själv inkalla den sakkunnige till rätten.

Jämväl i fråga örn valet av sakkunnig bör åt domstolen lämnas vidsträckt

Kungl. Maj:ts proposition nr 12-i-.

frihet, så att om möjligt städse den anlitas som i det särskilda fallet kan
antagas mest lämplig såsom sakkunnig. Finnes den erforderliga sakkunskapen
hos offentlig myndighet eller tjänsteman, lärer det i allmänhet ligga närmast
till hands att förskaffa sig nödig upplysning från sådant håll, men rätten
torde icke böra förbindas därtill. Tvivelsutan kan stundom tillförlitlig
upplysning lättare stå att vinna annorstädes. Huruvida en eller flera sakkunniga
skola tillkallas lärer ock böra överlåtas åt rätten att bestämma. Naturligen
bör dock alltid vid val av sakkunnig tillses att rättegången icke onödigtvis
fördyras. — De skäl som föranlett, att från vittnesmål uteslutits personer
vilka stå i visst förhållande till saken eller till parterna personligen,
göra sig med ökad styrka gällande i fråga örn sakkunniga; dels lärer det för
en person i dylik ställning vara svårare att avgiva ett opartiskt omdöme än
att riktigt återgiva en iakttagelse, dels är faran för att domstolen blir missledd
här desto större som domstolen på grund av bristande insikt i ämnet
ofta saknar förutsättning att pröva värdet av den sakkunniges uttalanden.
Processkommissionen har, liksom förut nya lagberedningen i sitt förslag till
bevisningslag, avstått från att närmare angiva de omständigheter som ur nu
berörda synpunkt böra utesluta en person från sakkunnigförordnande och i
stället meddelat allenast den föreskriften, att till sakkunnig ej må utses någon
som till saken eller någondera parten står i sådant förhållande att hans tillförlitlighet
kan anses förringad. I vad kommissionen sålunda föreslagit lärer
vid den nu ifrågasatta provisoriska lagstiftningen en jämkning vara betingad
av gällande bestämmelser angående vittnesjäv. Då en person som är jävig
att vittna i ett visst mål tydligen icke heller bör kunna förordnas att däri
biträda såsom sakkunnig, torde en ovillkorlig regel av denna innebörd böra
upptagas i den nya lagen. Nämnda regel synes emellertid lämpligen kunna
kompletteras med ett sådant allmänt stadgande som processkommissionen förordat.

Innan rätten utser sakkunnig, bör — med hänsyn till önskvärdheten av att
den sakkunnige omfattas med förtroende av parterna -— tillfälle beredas dessa
att yttra sig örn valet av sakkunnig, såvida ej på grund av ärendets brådskande
natur eller annan anledning detta är uteslutet. Äro parterna ense örn
att en viss sakkunnig skall anlitas, torde uppdraget böra lämnas denne, örn
rätten finner honom lämplig och hinder därför ej möter, exempelvis på grund
av jävsförhållande. Enligt processkommissionens förslag skulle sistnämnda
regel gälla endast i tvistemål. Med hänsyn till den prövningsrätt, som enligt
vad nyss sagts skall tillkomma domstolen, lärer emellertid någon olägenhet
ej behöva befaras av att låta regeln gälla även för brottmålens del. En sådan
anordning synes även 1931 års riksdagsutskott ha ansett kunna ifrågakomma.
Har den av parterna sålunda föreslagne förordnats, torde det likväl
böra stå domstolen öppet att tillkalla även annan sakkunnig vid hans sida.

En annan fråga av stor betydelse gäller sakkunnig pliktens omfattning.
Uppenbarligen må ej den som å tjänstens vägnar har att mottaga uppdrag
såsom sakkunnig eller är satt att tillhandagå med yttrande undandraga sig
att på begäran av rätten tjänstgöra i sådan egenskap. Beträffande sakkun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

nigpliktens utsträckande till jämväl andra personer föreligga delade meningar.
Dansk och norsk lag stadgar principiellt sakkunnigplikt i samma utsträckning
som vittnesplikt. Medan de äldre svenska förslagen åtminstone
för vissa fall föreskrevo skyldighet att biträda såsom sakkunnig, skulle enligt
nya lagberedningens förslag till bevisningslag ingen kunna mot sin vilja förpliktas
att avgiva yttrande som sakkunnig, därest icke sådant ålåge honom
såsom tjänsteplikt. Hade han frivilligt åtagit sig uppdrag, finge han emellertid
ej utan giltig ursäkt undandraga sig att fullfölja det; tredskades han,
ägde rätten halla honom därtill medelst vite. Till denna ståndpunkt har även
processkommissionen anslutit sig. Kommissionen framhåller den väsentliga
skillnad som i det ifrågavarande hänseendet föreligger mellan sakkunnig och
vittne. Under det att vittnet endast har att återgiva sina iakttagelser, måste
den sakkunnige vanligen företaga tidsödande undersökningar eller andra förarbeten.
Om skälig ersättning lämnas för arbetet, torde utan att tvångsåtgärder
behöva tillgripas sakkunniga stå till förfogande, vilka äro villiga att
utföra erforderliga utredningar. — De av processkommissionen sålunda förordade
bestämmelserna synas väl grundade och torde böra godtagas. Såsom
kommissionen ock påpekat, följer därav ingen skyldighet för domstolen att
bruka tvång mot en försumlig sakkunnig; ofta lärer det befinnas lämpligare
att ersätta en sakkunnig, som visat så föga intresse för sitt uppdrag, med
en annan.

Ej sällan erfordras för att den sakkunnige skall kunna fullgöra sitt uppdrag
att han verkställer besiktning av ett föremål eller en fastighet eller av en
plats där viss händelse inträffat. Svårigheter kunna tydligen härvidlag uppkomma,
örn den som innehar egendom som skall besiktigas icke godvilligt ställer
densamma till förfogande. För brottmålens del lära gällande stadganden angående
beslag och husrannsakan bereda vissa möjligheter att framtvinga dess
tillhandahållande. Vad tvistemålen beträffar saknas allmänna bestämmelser
örn skyldighet för innehavaren av ett föremål, som rätten finner nödigt taga
i skärskådande, att förete detta i rättegången. Otvivelaktigt föreligger här
en brist i gällande lagstiftning. Frågan örn editionsplikten har emellertid
ansetts stå i så nära samband med vittnesplikten att den, såsom förut anmärkts,
icke lärer böra upptagas till behandling i detta sammanhang. I den
man likväl föremal eller annat, vars besiktning genom sakkunnig finnes erforderlig,
är för sådan åtgärd tillgängligt har rätten att förordna om besiktning.
Stundom kan det befinnas lämpligt att parterna äro närvarande vid
besiktningen, och rätten bör då äga föreskriva att de skola genom den sakkunniges
försorg kallas till förrättningen. Däremot torde tillräckliga skäl
ej föreligga att stadga inställelseplikt för parterna; den omständigheten att
part, som erhållit kallelse, utebliver från förrättningen bör alltså icke utgöra
hinder för dennas företagande. — över besiktning som verkställes av sakkunnig
torde protokoll böra föras, vari antecknas vilka vid förrättningen närvarit
och vad därvid förekommit.

Vad beträffar formen för sakkunnigs utlåtande lära några bestämmelser
rörande utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

handagå med yttrande, icke i detta sammanhang vara erforderliga. Vad i
detta hänseende är föreskrivet i vederbörande instruktioner eller i annan ordning
eller eljest må vara vedertaget bör lända till efterrättelse; i regel torde
härvid endast skriftlig form ifrågakomma. Annan sakkunnig skulle enligt
processkommissionens förslag avgiva skriftligt utlåtande, örn ej rätten annorlunda
förordnade. Den skriftliga formen för utlåtandet beredde enligt kommissionens
mening möjlighet för domstolarna i de olika instanserna liksom
för parterna att mera grundligt intränga i och överväga de spörsmål som
den sakkunnige behandlat. Mot vad sålunda anförts synes ingen erinran vara
att göra. Undantagsvis kan emellertid, såsom processkommissionen ock beaktat,
kravet på skriftlighet ej behöva eller böra upprätthållas; domstolen bör
därför kunna i särskilt fall dispensera därifrån. — För att rätten skall kunna
bedöma värdet av den sakkunniges utlåtande och parterna bliva i tillfälle att
bemöta utlåtandet torde detta böra innehålla ej blott de slutsatser vartill den
sakkunnige kommit utan även de skäl och omständigheter som lett till de
nämnda slutsatserna.

Har den sakkunnige utlåtit sig skriftligen, kan det likväl ofta vara önskvärt
att muntligt förhör med honom anställes. Parterna kunna sålunda finna
sig föranlåtna att genom frågor till den sakkunnige få spörsmålet ytterligare
belyst eller det avgivna utlåtandet i något avseende korrigerat. En begäran
från part örn muntligt förhör med den sakkunnige bör därför rätten vara
skyldig att villfara, såvida ej det påkallade förhöret uppenbarligen saknar
betydelse. Nämnda inskränkning i parternas rätt att få till stånd muntligt
förhör synes nödvändig till undvikande av onödiga kostnader och besvär; särskilt
i fall då den sakkunnige redan en gång hörts muntligen torde yrkande örn
förnyat förhör med honom icke böra bifallas utan att skäl föreligga till antagande
att något nytt därigenom skall framkomma. Naturligen skall rätten äga
att självmant föranstalta örn muntligt förhör med den sakkunnige; vid sådant
förhållande synes det ej av nöden att, på sätt processkommissionen förordat,
som regel stadga sådant förhör i brottmål. ■—- Rörande tillvägagångssättet
vid det muntliga förhöret torde några särskilda föreskrifter ej vara behövliga.
Vad örn vittnesförhör är stadgat synes lämpligen kunna vinna tillämpning
å förhör med sakkunnig. Även örn behovet av edlig bekräftelse ej
kan sägas vara lika framträdande som beträffande vittne, lärer den sakkunnige
dock principiellt böra vid muntligt förhör avlägga ed; den i
fråga örn vittne förefintliga möjligheten till eftergivande av edgång kan
naturligen även här i särskilt fall komma till användning. Någon anledning
att beträffande edstemat göra skillnad mellan sådana sakkunniga som förordnats
av rätten och andra sakkunniga — vilka ju enligt rådande praxis
höras på vittnesed — torde icke föreligga.

Såsom förut antytts är frågan örn ersättning till sakkunnig som förordnats
av rätten av väsentlig betydelse för det nya institutets tillämpning. Endast
för det fall att den sakkunnige avgivit sitt yttrande å tjänstens vägnar eller
eljest på grund av allmänt uppdrag lärer någon särskild bestämmelse härom
icke behöva meddelas. I sådant fall blir frågan örn hans rätt till ersättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.

att bedöma efter vad som för särskilda fall gäller med avseende å fullgörandet
av sådana åligganden. Annan sakkunnig torde, i väsentlig överensstämmelse
med vad processkommissionen förordat, böra tillförsäkras rätt till ersättning
för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande, samt för tidsspillan
och arbete efter vad rätten prövar skäligt.

Beträffande spörsmålet örn vem som i första hand skall gälda ersättningen till
den sakkunnige ha olika lösningar anvisats i de tidigare framlagda förslagen
till bestämmelser i ämnet. Enligt nya lagberedningens förslag till bevisningslag
skulle ersättningen förskjutas i tvistemål av käranden eller klaganden
samt i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar förde talan, av
allmänna medel. Processkommissionen fann ersättningen till sakkunnig i
tvistemål böra gäldas av part som påyrkat sakkunnigs tillkallande eller, örn
rätten självmant tillkallat den sakkunnige, av part i vilkens intresse åtgärden
vidtagits; i alla brottmål skulle ersättningen utgå av allmänna medel. 1931
års riksdagsutskott uttalade, att kostnaden i tvistemål och därmed jämställda
brottmål i regel borde bäras av part. — Uppenbarligen kan det ej ifrågakomma
att låta det allmänna vidkännas kostnaden för ersättning åt sakkunnig i varje
mål där sådan behöver anlitas. Endast i mål där rätten har att självmant
sörja för fullständig utredning torde staten böra svara för ersättningen. Härvid
synas gällande bestämmelser därom att i vissa mål ersättning till vittne
skall utgå av allmänna medel lämpligen böra vinna motsvarande tillämpning.
I detta hänsende erinras att enligt 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål rätt till ersättning av sådana medel
tillkommer den som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar för
talan, blivit enligt domstols förordnande inkallad såsom vittne. Detta stadgande
har genom sedermera utfärdade författningar erhållit utsträckt tilllämplighetsområde.
Jämlikt 15 kap. 9 § giftermålsbalken, 6 § lagen den
14 juni 1917 örn äktenskaplig börd, 9 § lagen samma dag örn adoption, 25 §
lagen samma dag örn barn utom äktenskap, 19 § lagen den 11 juni 1920 örn
barn i äktenskap och 12 kap. 23 § lagen den 27 juni 1924 örn förmynderskap
skola nämligen bestämmelserna i 1886 års lag i tillämpliga delar gälla beträffande
ersättning av allmänna medel åt den som enligt rättens förordnande inkallats
såsom vittne i vissa uti dessa lagrum avsedda mål. I sådant mål torde
alltså ersättning till sakkunnig som förordnats av rätten böra utgå av allmänna
medel. För brottmålens del synes likväl denna regel böra gälla allenast örn
den sakkunnige anlitats i fråga, som är av betydelse för prövning av åklagarens
talan. -— I övriga fall bör kostnaden för rättens sakkunniga bäras av part.
Har endera parten begärt att rätten skall anlita sakkunnig, lärer kostnaden i
första hand böra drabba honom. När båda parterna påkallat sakkunnigs anlitande
eller ock rätten självmant förordnat därom, synes ersättningen böra gäldas
av parterna en för båda och båda för en. — På vem ersättningen slutligen
skall stanna lärer vara att avgöra enligt gällande grunder för parts skyldighet
att ersätta den andres rättegångskostnad. Har ersättningen helt eller delvis
utgått av allmänna medel, bör det åligga rätten att i det slutliga utslaget
pröva, huruvida denna kostnad skall av part återgäldas till statsverket; all -

Kungl. Maj:ts proposition nr l&h. 15

män åklagare lärer dock ej skola förpliktas därtill med mindre åtalet anställts
utan skäl.

Det synes lämpligt att sakkunnig berättigas erhålla skäligt förskott å sin
ersättning. Därigenom torde möjligheterna för rätten att för sakkunniguppdrag
förvärva skickliga fackmän väsentligen ökas. En sådan anordning är
ägnad att säkerställa den sakkunniges ersättning samt att för den sakkunnige
underlätta uppdragets fullgörande i fall då detta är förenat med mera betydande
utlägg. Det torde böra ankomma på rätten eller, då rätten ej sitter,
dess ordförande att meddela beslut angående förskott. Med hänsyn till
syftet med ifrågavarande anordning lärer det vara lämpligt föreskriva
att talan mot sådant beslut ej må föras. — Att förskottet skall gäldas av den
som enligt förut angivna regler har att utgiva ersättning till den sakkunnige,
torde vara tydligt utan särskilt stadgande. Det ligger ock i sakens natur
att meddelat beslut örn förskott icke är i något avseende bindande för rättens
framtida prövning av ersättningsfrågan.

Åtnjuter part fri rättegång i målet, torde — i analogi med vad som finnes
stadgat angående ersättning till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas
hörande rätten prövar för målets utredning erforderligt — av allmänna medel
böra gäldas kostnad för ersättning till sakkunnig som förordnats av rätten,
örn ersättningen enligt förut angivna regler skall gäldas av parten. Under en
bestämmelse av sådant innehåll — vilken förutsätter ändring i lagen örn fri
rättegång — torde inbegripas jämväl förskott.

Utöver vad i det föregående angivits lära några särskilda föreskrifter angående
sakkunniga ej erfordras. I övriga avseenden synes om sakkunnig böra
i tillämpliga delar gälla vad örn vittne är stadgat. Bland bestämmelser
som därigenom bliva tillämpliga å sakkunniga må framhållas — förutom
vissa stadganden örn tillvägagångssättet vid vittnesförhör, varom förut talats
— föreskrifterna i 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken angående
talan mot beslut örn ersättning åt vittne ävensom vissa regler rörande
beslut örn ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål och ordningen
för sådan ersättnings utbetalning.

Genom den ifrågasatta nya lagstiftningen avses ej att göra ändring i vad
som finnes stadgat örn sakkunnigs hörande i vissa fall, t. ex. i 6 kap. sinnessjuklagen,
11 kap. 45 § vattenlagen och 21 kap. 13 § lagen örn delning av jord
å landet. En särskild erinran härom synes böra införas i lagtexten.

Den nu förordade lagstiftningen torde icke komma att medföra nämnvärt
ökade kostnader för det allmänna. Endast i undantagsfall lärer på grund av
de nya föreskrifterna ersättning av allmänna medel till sakkunnig kunna förväntas
ifrågakomma i brottmål och därmed jämställda tvistemål. Visserligen kan
någon ytterligare belastning av anslaget till kostnader, som enligt lagen om
fri rättegång skola gäldas av sådana medel, vara att emotse till följd av den
föreslagna ändringen i nämnda lag, men denna utgiftsökning torde dock kunna
antagas stanna vid obetydligt belopp. — Jag anser mig för övrigt böra i detta
sammanhang erinra örn Kungl. Majda cirkulär den 24 november 1932 (nr

Kungl. Maj:ts proposition nr lZå.

513) till domstolarna angående iakttagande av största möjliga sparsamhet
vid bestämmande av vissa av statsmedel utgående ersättningar.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om bevisning genom sakkunnig; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn
fri rättegång.

Lagförslagen ha utarbetats i samråd med processlagberedningen och i överensstämmelse
med grunder som av beredningen godkänts.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Förslag

till

Lag

om bevisning genom sakkunnig.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Såsom sakkunnig må ej anlitas den som är jävig att vittna i målet eller
eljest till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande att hans
tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

Innan sakkunnig utses, bör tillfälle beredas parterna att yttra sig örn valet
av sakkunnig. Ena sig parterna om sakkunnig, skall uppdraget lämnas
honom, örn han finnes lämplig och hinder därför ej möter; rätten obetaget
att därjämte utse annan.

2 §•

Den som icke å tjänstens vägnar har att mottaga uppdrag såsom sakkunnig
eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget åtagande
pliktig att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig sådant uppdrag,
må han ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess fullgörande; tredskas han,
åge rätten hålla honom därtill medelst vite.

3 §.

Erfordras för fullgörande av sakkunnigs uppdrag att han verkställer
besiktning av föremål eller annat som är för besiktning tillgängligt, äge rätten
därom förordna.

över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas vilka vid förrättningen
närvarit och vad därvid förekommit.

Bihang till riksdagens protokoll ISSA. 1 sami. Nr 124.

Kungl. May.ts proposition nr 12b.

4 §•

Örn utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå
med yttrande, gälle vad särskilt är stadgat eller eljest är vedertaget.

Annan sakkunnig skall, om ej rätten annorlunda förordnar, avgiva skriftligt
utlåtande. Har den sakkunnige utlåtit sig skriftligen, skall han ändock
höras muntligen, örn part yrkar det och hans hörande ej uppenbarligen saknar
betydelse, eller om rätten eljest finner det erforderligt.

Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter på vilka det däri givna
omdömet är grundat.

5 §.

Om ersättning åt sakkunnig som avgivit yttrande å tjänstens vägnar eller
eljest på grund av allmänt uppdrag gälle vad särskilt är stadgat. Annan
sakkunnig äge rätt till ersättning för kostnad, som han haft för uppdragets
fullgörande, samt för tidsspillan och arbete efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall gäldas av part som påkallat sakkunnigs anlitande. Hava
båda parterna påkallat sakkunnigs anlitande eller har rätten självmant förordnat
därom, skall ersättningen gäldas av parterna en för båda och håda för en.
I mål, däri enligt lag eller författning ersättning till den som enligt domstols
förordnande inkallats såsom vittne skall utgå av allmänna medel, skall ock
ersättning till sakkunnig utgå av allmänna medel, i brottmål dock allenast såframt
den sakkunnige anlitats i fråga som är av betydelse för prövning av
åklagarens talan.

6 §.

Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad rätten
eller, då rätten ej sitter, dess ordförande prövar skäligt.

Mot beslut angående förskott må talan ej föras.

7 §.

Örn sakkunnig skall, såvitt särskilda bestämmelser ej meddelats i denna
lag, i tillämpliga delar gälla vad örn vittne är stadgat.

8 §.

Vad i lag eller författning är föreskrivet örn sakkunnigs hörande i visst
fall skall lända till efterrättelse.

9 §.

Denna lag äger icke tillämpning beträffande sakkunnig som icke förordnats
av rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Kungl. Majlis proposition nr 124.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri

rättegång.

Part, som beviljats fri rättegång, vare befriad från erläggande av stämpelavgift
i målet och njute tillika den förmån att av allmänna medel skola
gäldas expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning och sådant rättens
beslut, av vilket motparten skall erhålla del, för inkallelse av och ersättning
till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas hörande rätten prövar för målets
utredning erforderligt, samt för ersättning till sakkunnig som förordnats av
rätten, örn ersättningen enligt lag skall gäldas av parten, så ock ersättning
till tjänsteman för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar förskjuten
kostnad.

Efter ty---i rättegången.

Har i--— undersökningen avgives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 13 februari
1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 januari
1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag örn bevisning genom sakkunnig; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
örn fri rättegång.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet
Carl Romberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan annan erinran än att i förslaget till lag
örn bevisning genom sakkunnig lagtexten syntes böra jämkas dels i 1—3 §§
för att undvika att uttrycket uppdrag kommer att omfatta jämväl fall, då
utlåtande inhämtas av myndighet, tjänsteman eller annan som är satt att tillhandagå
med yttrande, dels ock i 5 § första punkten för att tydligare utmärka
att, då utlåtande avgivits av myndighet eller annan som nu nämnts, ersättning
ej skall utgå i vidare mån än därom kan vara särskilt stadgat.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 16 februari 1934.

N ärva rande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 13 februari
1934 avgivna utlåtande över de den 26 januari 1934 till lagrådet remitterade
förslagen till lag om bevisning genom sakkunnig samt lag angående ändrad
lydelse av 2 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång.

Under förmälan att lagrådet mot förstnämnda lagförslag framställt allenast
ett par erinringar av formell natur, vilka syntes böra iakttagas, samt att båda
förslagen i samband därmed funnits böra undergå ytterligare några redaktionella
jämkningar hemställer föredraganden, att förslagen efter ändring i nu
angivna hänseenden måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.