Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957 (Proposition 1957:122)

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa statsbidrag
på skolväsendets område; given Stockholms
slott den 15 mars 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas frågor rörande dels vissa driftbidrag dels vissa
anläggningsbidrag till kostnader för kommunernas skolväsen. I de delar,
som rör driftbidragen, utgör denna proposition ett komplement till propositionen
den 8 mars 1957 angående grunder för en förenklad statsbidragsgivning,
avseende driftbidragen till primärkommunerna.

= På grundval av en av särskilda sakkunniga gjord utredning framlägges
förslag om förenkling av gällande bestämmelser om skolskjuts- och inackorderingsverksamheten.
Härvid förordas bland annat enhetliga bestämmelser
för folk- och fortsättningsskolan, vilket medför att de särskilda föreskrifterna
om statsbidrag till kostnaderna för centralisering av fortsättningsskol
väsende t icke längre erfordras. Statsbidraget till inackorderingsverksamheten
föreslås utgå med ett enhetligt belopp av 3 kronor per elev och
inackorderingsdag.

Statsbidragsgivningen till försöksverksamheten på enhetsskolans högstadium
föreslås utformad enligt samma förenklade system som i nyssnämnda
proposition den 8 mars 1957 föreslagits i fråga om folkskoleväsendet i allmänhet.
Detta förslag innebär, att de egentliga försökskostnaderna skall
täckas huvudsakligen genom det särskilda försökskostnadsbidraget, vilket
1 — llihang till riksdagens protokoll 1057. 1 sarnl. Nr 122

2 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

föreslås utgå med ett för alla försöksdistrikt enhetligt belopp av 80 kronor
per elev och år.

I fråga om anläggningsbidragen föreslås, att bidragsunderlaget för byggnader
inom det allmänna skolväsendet skall, utom i vissa undantagsfall,
beräknas på grundval av ett enhetspris av 900 kronor per kvadratmeter
nettogolvyta. Enhetsprismetoden innebär en avsevärd förenkling av statsbidragsberäkningen
men avses därjämte skola stimulera till ett nedbringande
av skolbyggnadskostnaderna. Bidrag till provisoriska skollokaler föreslås
utgå till kostnader även för andra lokaler än klassrum och beräknas
efter ett belopp av 325 kronor per kvadratmeter nettogolvyta. Beträffande
yrkesskolväsendet föreslås att statsbidrag till byggnader för vissa centrala
yrkesskolor skall utgå enligt nu för centrala verkstadsskolor gällande grunder
samt att statsbidrag till byggnader för övriga centrala yrkesskolor och
för lokala yrkesskolor skall utgå enligt i huvudsak samma grunder som för
bidrag till skollokaler för det allmänna skolväsendet. Bidragsunderlaget
skall dock beräknas på de verkliga kostnaderna men i regel maximeras enligt
ett enhetspris av 900 kronor per kvadratmeter nettogolvyta. För provisoriska
skollokaler inom yrkesskolväsendet förordas samma statsbidragsgrunder
som för dylika lokaler inom det allmänna skolväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet injör
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund,

Persson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling,

Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, frågor angående
vissa statsbidrag på skolväsendets område och anför därvid följande.

I. Inledning

Samtliga nu utgående statsbidrag till primärkommunerna för driftkostnader
på skolväsendets område, vilka regleras genom av Kungl.
Maj :t utfärdade bestämmelser, har från förenklingssynpunkt behandlats av
allmänna statsbidrag sutredning en. Huvuddelen av dessa bidrag upptogs till
granskning i utredningens betänkande »Förenklad statsbidragsgivning»
(SOU 1956: 8). De övriga har behandlats i följande särskilda promemorior,
nämligen promemoria den 29 mars 1956 rörande förenklad statsbidragsgivning
till högstadiet vid försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola, promemoria
den 18 juni 1956 angående förenkling av vissa statsbidrag under åttonde
huvudtiteln samt promemoria den Jj juli 1956 angående statsbidragen
till skolmåltider. Den sistnämnda promemorian har av utredningen direkt
överlämnats såsom arbetsmaterial till sakkunniga för översyn av vissa
statsbidrag på skolväsendets område, vilka har att från vidare synpunkter
än allmänna statsbidragsutredningen pröva statsbidragsgivningen till bland
annat skolmåltids verksamheten. Sistnämnda utredningsarbete har ännu
inte slutförts och dess resultat kan således ej redovisas i förevarande sammanhang.

Allmänna statsbidragsutredningens synpunkter och förslag i nyssnämnda
betänkande, i vad de gäller statsbidragen under åttonde huvudtiteln, har
med undantag för bidragen till skolskjutsar och inackordering, redovisats
och tillsammans med övriga i betänkandet framförda förslag blivit föremål
för Kungl. Maj:ts ställningstagande i proposition den 8 mars 1957 på föredragning
av chefen för finansdepartementet.

Med hänsyn till att bidragen till skolskjutsar och inackordering genom
skolöverstyrelsens försorg var föremål för översyn av särskilda den 22
december 1954 tillkallade sakkunniga, ansåg statsbidragsutredningen det

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

icke erforderligt att den framlade fullständiga förslag på denna punkt
utan begränsade sig till att som underlag för överstyrelsens vidare överväganden
redovisa synpunkter på förenklingsmöjligheterna (SOU 1956: 8,
s. 81—94). Med skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 oktober 1956 har skolöverstyrelsen
överlämnat en av folkskolinspektören i Älvsborgs läns västra
inspektionsområde Verner Engström och ledamoten av riksdagens andra
kammare Olof Wiklund på överstyrelsens uppdrag gjord utredning angående
statsbidrag till skolskjutsar, inackordering m. m. jämte däröver avgivna
yttranden av bland andra statens folkskolinspektörer. Över denna
utredning har infordrade utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision, länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län samt av allmänna statsbidragsutredningen.
Härjämte har yttranden avgivits av svenska stadsförbundet och svenska
landskommunernas förbund.

Över förutnämnda promemoria rörande förenklad statsbidragsgivning till
högstadiet vid försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola har infordrade
utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
skolöverstyrelsen efter hörande av vissa folkskolinspektörer
och skolstyrelser, överstyrelsen för yrkesutbildning, statens pensionsanstalt,
överståthållarämbetet, som i ärendet hört Stockholms stad, samt sakkunniga
för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område. Yttranden
har därjämte inkommit från svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och Sveriges skolkamerala förening.

Även förenämnda promemoria om förenkling av vissa statsbidrag under
åttonde huvudtiteln har remissbehandlats. Härvid har infordrade utlåtanden
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statens sakrevision,
skolöverstyrelsen, som hört vissa folkskolinspektörer, överstyrelsen för
yrkesutbildning, sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets
område, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län. Yttranden
har avgivits av svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund.

De i nämnda utredning och promemorior föreliggande slutliga förslagen
rörande vissa statsbidrag till kommunernas driftkostnader för skolväsendet
torde nu böra bli föremål för riksdagens ställningstagande samtidigt med att
ställning tages till de Kungl. Maj:ts förslag rörande primärkommunala
driftbidrag, som i den förutnämnda propositionen den 8 mars 1957 framlagts
på grundval av allmänna statsbidragsutredningens betänkande Förenklad
statsbidragsgivning.

Det synes emellertid lämpligt att i detta sammanhang jämväl anmäla
vissa förslag om statsbidrag till kommunernas kapitalutgifter för
skolväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

I brev till statskontoret den 1 juni 1956 angående anslag för budgetåret
1956/57 till yrkesundervisningen m.m. fäste Kungl. Maj:t överstyrelsens
för yrkesutbildning uppmärksamhet pa vad statsutskottet i utlåtandet
1956: 53 s. 81—83 anfört beträffande byggnadsbidrag till vissa yrkesskolor
samt anbefallde överstyrelsen att inkomma med förslag till närmare
utformning m. m. med avseende å byggnadsbidrag till lokala yrkesskolor
och sådana centrala yrkesskolor, som nu inte är berättigade till dylikt
bidrag. Överstyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 oktober 1956
avgivit förslag i ämnet. Häröver har infordrade utlåtanden avgivits av
statskontoret, riksräkenskapsverket, allmänna statsbidragsutredningen och
sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område. Yttranden
har i ärendet avgivits av svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.

Den 13 december 1956 har sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag
på skolväsendets område överlämnat betänkande och förslag rörande statsbidrag
till byggnader för det allmänna skolväsendet m. m. De sakkunniga,
som med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 10 april
1952, har varit överdirektören C. W. Curtman, ordförande, ledamöterna av
riksdagens andra kammare, lantbrukarna L. D. Cassel och L. A. Widén, ledamöterna
av riksdagens första kammare, hemmansägaren N. I. Johansson
och chefredaktören A. K. Gillström, ävensom kanslirådet E. Reuterswärd.

På grund av särskilt uppdrag har de sakkunniga den 20 januari 1953
avgivit förslag rörande statsbidragen till skoldistrikt, i vilka försök med
9-årig enhetsskola bedrives, och den 4 september 1954 förslag angående
statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare (SOU 1954:27). De
sakkunniga, som därefter upptagit frågan om statsbidrag till skolbyggnader,
har, sedan utredningsarbetet i denna del nu slutförts, överlämnat
nyssnämnda betänkande med förslag i ämnet. Häröver har infordrade utlåtanden
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen,
som i ärendet hört vissa statens folkskolinspektörer, överstyrelsen för yrkesutbildning,
byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens byggnadsbesparingsutredning,
överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kristianstads,
Skaraborgs, Gävleborgs och Norrbottens län. Härjämte har yttranden avgivits
av svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska
landskommunernas förbund.

För arbetet på rationalisering av skolbyggnadsverksamheten och därvid
uppnådda resultat har skolöverstyrelsen efter samråd med statens nämnd
för byggnadsforskning, statens byggnadsbesparingsutredning samt sakkunniga
för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område avlämnat
särskild redogörelse den 11 oktober 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

II. Statsbidrag till skolskjutsar, inackordering m. m.

1. Inledning

Den genom skolöverstyrelsens försorg verkställda utredningen rörande
statsbidragen till kostnaderna för skolskjutsar m. m. föranleddes närmast
av vissa förslag till åtgärder i besparingssyfte, vilka framlades av statens
sakrevision i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 september 1952 med redogörelse
för en av'' revisionen verkställd granskning av skolskjutsverksamlieten.
I redogörelsen framhöll sakrevisionen bland annat, att skjutsprisema
nästan undantagslöst blir fördelaktigare om skolskjutsarna kan utföras med
anlitande av ordinarie trafikmedel samt att ett verkningsfullt korrektiv
mot oskäliga ersättningsanspråk ligger i skoldistriktets möjlighet att utföra
skolskjuts i egen regi med distriktet tillhörigt motorfordon.

Sakrevisionen upptog även frågan huruvida nu gällande bestämmelser
angående statsbidrag till skolskjutsar vore i behov av ändring och föreslog
dels att statsbidraget skulle sänkas från 80 procent till i regel två tredjedelar
av skoldistriktets kostnader och dels att för statsbidrag till skolskjuts
för elever i folkskolans sjunde eller högre klasser skolvägens minimilängd
skulle ökas från 4 till 5 kilometer.

I 1953 års statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, berörde jag
under punkten 239 sakrevisionens nämnda skrivelse. Jag ansåg mig därvid
inte kunna förorda, att frågan om en annan avvägning av statens bidrag
till kommunernas kostnader för skolskjutsverksamheten för det dåvarande
togs upp till övervägande av statsmakterna. Beträffande frågan om skolvägens
minimilängd såsom villkor för statsbidrag framhöll jag, att någon
sådan längd ej var angiven i författningen utan överlämnats åt den allmänna
tillämpningen. Jag anförde vidare bland annat följande.

Skolöverstyrelsen har i särskilda anvisningar givit rekommendationer i
i detta hänseende. Med hänsyn härtill torde det närmast få ankomma på
överstyrelsen att med anledning av vad sakrevisionen anfört och med beaktande
av författningens bestämmelser härutinnan taga ifrågavande spörsmål
under övervägande. I detta sammanhang torde lämpligen även böra
undersökas möjligheterna av att i form av anvisningar eller på annat lämpligt
sätt till framtida iakttagande rekommendera de inom ramen av nu
gällande bestämmelser möjliga besparingsåtgärder, för vilka sakrevisionen
redogjort i sin framställning.

Med hänsyn till att skolskjuts verksamheten för varje år antagit allt
större proportioner och nya problem i anslutning därtill aktualiserats, an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

såg skolöverstyrelsen att den avsedda undersökningen inte borde begränsas
till besparingsåtgärder inom författningens ram utan lät det åt särskilda
sakkunniga lämnade utredningsuppdraget omfatta en allmän översyn
av gällande bestämmelser och anvisningar rörande förutom själva skolskjutsverksamheten
även inackorderingsverksamheten och fortsättningsskolans
centralisering. Den framlagda utredningen, som i fråga om statsbidragsgivningens
förenkling nära ansluter sig till de av allmänna statsbidragsutredningen
förordade principerna, rymmer således förslag till i
det väsentliga helt nya bestämmelser om statsbidrag till skolskjutsar och
inackordering ävensom förslag till bestämmelser om skolvägsersättning.

2. Statsbidrag till skolskjutsar

A. Skolskjulsverksamhetens nuvarande omfattning

Statsbidrag till kostnaderna för anordnande av skolskjutsar har utgått
sedan år 1926, då riksdagen för första gången beviljade anslag för ändamålet.
Detta uppgick till 30 000 kronor. Kungörelse om bidragsbeviljning
utfärdades den 28 maj 1926 (nr 143). Prövningen huruvida och med vilket
belopp statsbidrag skulle utgå tillkom Kungl. Maj:t.

Ytterligare två kungörelser i ämnet utfärdades, 1933 (nr 288) och 1935
(nr 449), innan den nu gällande författningen angående statsbidrag för anordnande
av skolskjutsar åt skolpliktiga barn tillkom år 1947 (nr 346).
Beslutanderätten i skjutsärenden, som 1933 i huvudsak överflyttades till
skolöverstyrelsen, överfördes 1949 till statens folkskolinspektörer.

De till en början begränsade kraven på statsbidrag steg undan för undan
och från och med 1929 har ökade anslag så gott som årligen beviljats. De
senaste fem budgetåren har den årliga anslagsökningen uppgått till 3 miljoner
kronor. Anslaget uppgår för innevarande budgetår till 30 miljoner
kronor och för budgetåret 1957/58 har i statsverkspropositionen föreslagits
en medelsanvisning av 33 miljoner kronor.

Skolskjutsverksamhetens mycket betydande expansion har flera orsaker.
Den väsentligaste torde vara att kommunerna genom inrättandet av skolskjutsar
centraliserat undervisningen och därmed genomfört skolförbättringar
även i sådana fall, där statsbidrag inte kunde beviljas förrän efter
den nu gällande kungörelsens tillkomst. Härigenom har väsentliga besparingar
i fråga om både lärarlöner och skolhusbyggnader åstadkommits,
vilka i de flesta fall torde ha överstigit utgifterna för skolskjutsarna. En
annan orsak till utgiftshöjningarna är givetvis de vid upprepade tillfällen
under de senaste åren höjda transporttaxorna.

Skolskjutsverksamhetens utveckling under perioden 1947/55 framgår
av tabell 1.

8 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

Tabell 1. Skolskjutsverksamheten redovisning såren 1947/55

Redo- visnings- år	Antal barn som färdats med	Kostnaden för
egentliga skolskjutsar	självskjutsar
egentlig skolskjuts	själv- skjuts	hela kostn.	per barn	hela kostn.	per barn
1947/48 . . .	43 010	105	8 550 187	198,80	7 047	67,12
1948/49 . . .	63 549	1024	14 779614	232,57	73 499	71,78
1949/50 . . .	73 509	1200	16 694 864	227,11	71 810	59,84
1950/51 . . .	88 105	1256	19670613	223,26	78 127	62,20
1951/52 . . .	98 498	1 008	23 032 566	233,84	64 062	63,55
1952/53 . . .	117 368	1117	2* 081 273	239,26	71030	63,59
1953/54 . . .	127 758	977	30 700 603	240,30	62 245	63,71
1954/55 . . .	144 647	991	34 733 284	240,12	63 173	63,95

Såväl skolskjutsverksamhetens omfattning som kostnaden per skjutsat
barn är emellertid mycket olika inom olika delar av landet, vilket framgår
av tabell 2, som visar förhållandena inom de särskilda inspektionsområdenas
landsbygdsdistrikt redovisningsåret 1951/52.

De sakkunniga har icke ansett, att tillgängligt statistiskt material tillåter
någon mer bestämd slutsats beträffande skjutsprisernas genomsnittliga
höjning men har ansett sig kunna konstatera, att den totala kostnadsökningen
för de egentliga skolskjutsarna är mycket nära proportionell mot
den totala ökningen av antalet skjutsade barn.

Såsom en ej oväsentligt bidragande orsak till den kraftiga ökningen av
antalet skjutsade barn framhåller de sakkunniga också det växande barnantalet
i folkskolan. Tabell 3 visar skolskjutsverksamheten (egentliga skolskjutsar)
i förhållande till antalet barn i folkskolan samt antalet lärartjänster
och medeltalet lärjungar per lär ara vdelning på landsbygden
1947/55.

Av tabellen framgår bland annat att medan antalet lärjungar ökat med
78 437 eller 22,3 %, har antalet skjutsade barn ökat med 94 849 eller 234
% och antalet lärara vdelningar med 1 231 eller 6,5 % från 1947/48 till
1954/55.

Under samma tidsperiod har kostnaderna för egentliga skolskjutsar på
landsbygden ökat från 8 259 715 kronor till 33 254 321 kronor = 24 994 606
kronor eller 302,6 %.

Medeltalet elever per läraravdelning har ökat med 2,7 eller 14,5 %. Med
ett medeltal elever per läraravdelning av 18,6 läsåret 1954/55 skulle erfordrats
23 159 läraravdelningar eller 2 971 mer än som verkligen fanns.
Detta skulle med en medelkostnad av 12 000 kronor per läraravdelning
medfört en merkostnad för lärarlöner av mellan 35 och 36 miljoner kronor.
Man kan alltsa säga, att ökningen av medeltalet elever per läraravdelning
betytt en besparing, som mer än väl kompenserat ökningen av kostnaderna
för skolskjutsarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Tabell 2. Skolskjutsverksamhetens omfattning (egentliga skolskjutsar)
1951/52 i landsbygdsdistrikten inom de olika inspektionsområdena samt

kostnaden per elev

Inspektionsområde

Värmlands läns västra ......

Skaraborgs läns östra ........

Västemorrlands läns norra . ..
Västerbottens läns mellersta . .
Södermanlands läns östra ....

Älvsborgs läns östra ........

Östergötlands läns östra ......

Kalmar läns norra ...........

Södermanlands läns västra . ..
Norrbottens läns mellersta ....

Gävleborgs läns norra........

Hallands län ................

Värmlands läns östra ........

Älvsborgs läns norra .........

Kronobergs läns östra........

Uppsala län .................

Göteborgs o. Bohus läns norra
Gävleborgs läns mellersta ....

Östergötlands läns västra.....

Västerbottens läns norra ....

Jämtlands läns södra.........

Västmanlands län ...........

Kronobergs läns västra.......

Norrbottens läns södra ......

Västerbottens läns södra .....

Västemorrlands läns södra . ..

Jönköpings läns östra ........

» läns västra ......

Kopparbergs läns östra.......

Gotlands län ................

Jämtlands läns norra ........

Norrbottens läns norra .......

Älvsborgs läns västra ........

Skaraborgs läns västra .......

Västemorrlands läns mellersta

Stockholms läns södra .......

Örebro läns norra............

» läns södra ...........

Stockholms läns norra .......

Göteborgs o. Bohus läns södra

Kopparbergs läns västra .....

Värmlands läns mellersta

Kopparbergs läns norra ......

Kalmar läns södra ...........

Kristianstads läns östra ......

Norrbottens läns östra .......

| Blekinge län ................

Kristianstads läns västra

I Malmöhus läns södra.........

Gävleborgs läns södra ........

\ Malmöhus läns norra .......

Antal skjutsade barn	Procent av antalet skol-pliktiga barn	Kostnad per elev
1 900	38,4	224,44
3 177	37,9	188,81
2 978	36,2	283,49
2 959	36,1	326,85
1 833	36,0	240,06
2 755	35,9	208,74
3 298	35,3	274,42
2 622	31,7	257,14
1 733	31,5	205,39
1 321	31,2	284,82
2 170	30,5	244,45
3 074	30,4	198,71
1283	30,3	291,40
1 817	29,2	169,15
2 080	28.9	222,73
2 357	28,8	228,80
2 062	28,7	209,56
1782	28,4	211,71
2 183	28,0	199,84
2 068	27,9	299,43
1917	26,4	283,46
2710	26,3	236,24
1539	26,3	257,69
1 636	25,7	288,50
2 106	25,5	207,18
2 280	24,8	219,74
1644	24,6	276,43
1 999	23,6	236,54
1 501	23,4	233.96
1 215	23,1	221,86
1502	22,8	295,89
1501	22,3	307,38
1 952	22,1	198,50
2 045	21,9	210,56
1 391	21,7	353,00
1 919	20,7	174,40
1 066	19,5	262,90
1 404	19,1	255,84
2 041	18,2	255,20
1 082	16,9	179,52
1 034	16,7	278,78
1 772	15,5	235,55
1 170	15,3	187,59
1 407	14,4	278,64
1 428	12,5	140,72
982	12,3	286,60
1 251	12,2	241,70
1 312	12,2	208,39
1184	12,0	211,16
635	9,8	287,52
875	7,6	187,37

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Tabell 3. Skolskjutsverksamheten och lärarjörhållanderm på landsbygden

läsåren 19^7/55

Läsår	Ant. lärj. vid vår-terminens slut	Ökning från före-gående år	Ant. lärj. som färdats med egentliga skolskjutsar	Procent av ant. lärj.	Ökning från föregående år	Ant. lärar-avdel-ningar	Medeltalet elever per lärar-avdelning
1947/48. .	352 329	_	40 538	11,5		18 957	18,6
1948/49. .	371 163	18 834	59 957	16,2	19 419	19 328	19,2
1949/SO. .	374 454	3 291	68 951	18,4	8 994	19 285	19,4
1950/51 . .	389 695	15 241	82814	21,3	13 863	19418	20,1
1951/52	394 »85	5 190	91 968	23,3	9 154	19 373	20,4
1952/53. .	412 141	17 256	110176	26,7	18 208	19 672	21,0
1953/54.	418 792	6 651	119 986	28,7	9810	19 848	21,1
1954/55. .	430 766	11974	135 387	31,4	15 401	20188	21,3

Av tabellen framgår vidare, att ökningen av antalet skjutsade barn på
landsbygden sker i något snabbare takt än ökningen av lärjungeantalet.

B. Gällande bestämmelser

Allmänna bestämmelser. Statsbidrag till skolskjutsar utgår
i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen 1947: 346 till kostnaderna för
anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn.

Bidrag kan utgå:

a) då genom anordnande av skolskjuts besparingar i det allmännas utgifter
för skolväsendet i övrigt uppstår,

b) då medelst skolskjuts undervisning kan beredas barn i skola av högre
fonn än den, de annars skulle tillhöra, eller eljest förbättring av skolväsendet
kan ernås, under förutsättning dels att den skolorganisation, som föranleder
skjutsanordningen, prövas lämplig och inte medför oskäliga kostnader
för statsverket, dels att skolvägens längd gör skolskjuts erforderlig
och dels att skolförbättringen inte kan på annat sätt åstadkommas med
lägre kostnader,

c) då allenast lång eller besvärlig skolväg åberopas såsom skäl.

Statsbidrag utgår med åtta tiondelar av skoldistriktets styrkta verkliga

kostnader för skjutsarna. Därest den utanordnande myndigheten finner,
att kostnaderna överstiger vad som kan anses efter ortens förhållande
skäligt eller att skjutsning kunnat utan avsevärd olägenhet anordnas för
lägre kostnad genom anlitande av annat färdmedel än det använda, skall
dock statsbidraget av myndigheten minskas till åtta tiondelar av den
kostnadssumma, för vilken myndigheten anser skjutsning skäligen ha bort
kunna anordnas.

Skjutsanordning med anlitande av järnväg, motorfordon, hästskjuts, båt
eller annat lämpligt fortskaffningsmedel, som inte framföres av lärjunge
själv, benämnes egentlig skolskjuts, och skjuts med fordon, som framföres
av lärjungen själv, benämnes självskjuts.

Egentliga skolskjutsar. Egentlig skolskjuts kan utföras antingen
av särskild entreprenör eller av skoldistriktet i egen regi. Distriktet

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

skall tillse att kostnaderna för skjutsarna inte överstiger vad som föranledes
av gängse priser på orten. Där så utan avsevärd olägenhet kan ske,
skall skjutsningen utföras med anlitande av de regelbundna kommunikationslinjerna.
Då nytt avtal om skjutsning på entreprenad skall ingås, skall
anbud infordras genom på lämpligt sätt utfärdad kungörelse. Skjutsarna
skall ordnas på ett för barnens hälsa och säkerhet betryggande sätt.

Ansökan om statsbidrag till skolskjutsar ingives till statens folkskolinspektör
och skall vara åtföljd av uppgifter i enlighet med formulär, som
fastställts av skolöverstyrelsen. Före ingivande av ansökan skall beslut ha
fattats om anordnande av skolskjuts och distriktet ha beviljat erforderligt
anslag därtill. Om särskilda skäl därtill föranleder kan inspektören överlämna
ansökningen till skolöverstyrelsen för prövning och avgörande I
annat fall skall han med iakttagande av de av skolöverstyrelsen meddelade
anvisningarna avgöra ärendet. Därest inspektören icke bifallit ansökningen,
äger skoldistriktet hänskjuta frågan till skolöverstyrelsen.

Rekvisition av statsbidrag till skolskjutsar skall vara avfattad i enlighet
med av skolöverstyrelsen fastställt formulär. Om skjutsningen ombesorjts
av distriktet i egen regi skall rekvisitionen vara åtföljd av uppgifter om de
verkliga kostnaderna. Har skjutsningen utförts pa entreprenad, skall entreprenörens
kvitto på uppburet belopp bifogas, ävensom, då nytt avtal m gåtts,

de avgivna anbuden. o

Självskjutsar. Vid självskjuts skall den kostnad, vara statsbidrag
utgår, för varje dag lärjunge besökt skolan utgöra högst 50 öre, om skolvägens
längd överstiger 7 km, och högst 40 öre, om skolvägens längd uppgår
till 7 km och skolskjuts prövas erforderlig.

Ansökan skall, sedan beslut om anordnande av självskjutsar tattats och
anslag beviljats av distriktet, göras hos statens folkskolinspektör. Framställningen
skall vara åtföljd av uppgifter enligt av skolöverstyrelsen fastställt
formulär. Ärendet kan av inspektören överlämnas till skolöverstyrelsen lör

prövning och avgörande. .. . ,

Beträffande rekvisitionen tillämpas de för egentliga skolskjutsar gallande

bestämmelserna.

C. De sakkunnigas förslag

a) Allmänna för utsättningar för statsbidrag

De sakkunniga föreslår, att statsbidrag till skolskjutsar skall medgivas
under en enda förutsättning, nämligen att barnens skolväg på grundjiV.sin
längd eller särskilda besvärlighet gör skolskjuts erforderlig.

Fn prövning av skolorganisationens lämplighet och skälighet med hänsyn
till kostnaderna skall således inte ske först när ansökan om bidrag till
skolskjutsar inkommit utan i samband med att organisationsplan£H_fastställes
eller avvikelse från denna medgives.

T sin motivering för detta förslag anför de sakkunniga först, att statsbidrag
för närvarande kan utgå under tre olika förutsättningar, nämligen a)
då genom anordnande av skolskjuts besparingar i det allmännas utgifter för

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

skolväsendet i övrigt uppstår (besparingsskjutsar), b) då genom skjutsanordningen
undervisning kan beredas barn i högre skolform än de annars
skulle tillhöra eller eljest förbättring av skolväsendet kan ernås (skolförbättringsskjutsar),
c) där lång eller besvärlig skolväg åberopats som skäl
(skolvägsskj utsar).

De sakkunniga pekar bland annat på vissa frågor, som inställer sig, när
exempelvis innebörden av »eljest förbättring av skolväsendet» skall tolkas,
vilka frågor blivit särskilt problematiska för försöksdistrikten, samt framhåller
sammanfattningsvis följande.

Enligt nu gällande kungörelse om statsbidrag till skolskjutsar gäller delvis
olika bestämmelser för besparingsskjutsar, skolförbättringsskjutsar och
skolvägsskjutsar. I praktiken är det omöjligt att skilja på dessa olika slag
av skjutsar. Det är orimligt att kräva längre skolvägar för barnen när det
gäller förbättring av skolväsendet än när det är fråga om en omorganisation
som medför besparing. Både besparingsskjutsar och skolförbättringsskjutsar
övergår ju för övrigt till skolvägsskjutsar så snart omorganisationen genomförts.

Enligt vår uppfattning bör skolorganisationen icke bestämmas endast
med hänsyn till skjutskostnaderna utan avgöras i ett större sammanhang
med hänsynstagande till samtliga inverkande faktorer. När statsbidrag till
skolskjutsar sökes. bör distriktets skolorganisation vara fastställd. Statsbidrag
till skolskjutsar bör utgå i den utsträckning som är erforderlig för att
den fastställda organisationen, enligt organisationsplanen eller enligt särskilt
medgivande av statens folkskolinspektör, skall kunna tillämpas.

Bestämmelserna om prövning av besparingen samt skolorganisationens
lämplighet och skälighet med hänsyn till kostnaderna i samband med medgivande
av statsbidrag till skolskjutsar synes böra utgå ur författningen.

b) Skolvägens m i nim il än g d som förutsättning
för statsbidrag

I nu gällande kungörelse om statsbidrag till anordnande av skolskjutsar
har icke någon minimilängd för skolväg fixerats såsom bidragsvillkor, utan
endast vissa grundsatser angetts för bedömning av skolskjutsbehovet.

Enligt de sakkunnigas mening bör de i skolöverstyrelsens nu gällande anvisningar
rörande skolskjutsar åt skolpliktiga barn angivna avståndsgränserna
— minst 3 km för barn i klasserna 1—3 och minst 4 km för barn
i högre klasser — intagas i författning. De sakkunniga menar dock, att den
medgivande myndigheten fortfarande bör ha möjlighet att i beslutet föreskriva
andra avståndsgränser, exempelvis då fråga är om enbart barn i
sjunde eller högre klasser eller enligt företedda läkarintyg klena barn samt
då skolvägens beskaffenhet kan ge anledning till modifikation av normalavståndsgränserna.

De sakkunniga föreslår, att i författning intages en bestämmelse av följande
innebörd: Därest intet annat föreskrives i meddelat beslut om statsbidrag
till skolskjutsar, utgår statsbidrag för lärjungar i klasserna 1—3 med

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

minst 3 km:s skolväg och för lärjungar i högre klasser och i fortsättningsskola
med minst 4 km:s skolväg.

I sin diskussion av denna fråga erinrar de sakkunniga om att statens
sakrevision i skrivelse till Kungl. Maj:t ar 1952 ansett, att skolvägens
minimilängd för elever i folkskolans sjunde och högre klasser utan olägenhet
skulle kunna ökas till 5 km för att skolskjuts skulle få anordnas med statsbidrag.

Bland annat för att få den sålunda framförda synpunkten belyst infordrade
skolöverstyrelsen hösten 1953 yttranden över sakrevisionens skrivelse från
statens folkskolinspektörer. Av de 51 inspektörerna yttrade 49 sig i frågan
och av dem ansåg 19 att de nuvarande anvisningarnas formulering borde
bibehållas på denna punkt, medan 30 förordade skärpning av normerna
beträffande sjunde och högre klasser. Majoriteten av dessa inspektörer tillstyrkte
en höjning av skolvägens minimilängd från 4 till 5 km för eleverna
i sjunde och högre klasser. Flera inspektörer underströk dock nödvändigheten
av att bibehålla den möjlighet till prövning från fall till fall med
hänsyn till särskilda omständigheter, som de nuvarande anvisningarna
medger.

De sakkunniga anser sig för sin del inte böra förorda en generell höjning
av skolvägens minimilängd för sjunde och högre klasser. Den besparing,
som skulle vinnas genom att avvisa lärjungarna i sjunde och högre klasser
från anordnad bilskjuts anser de sakkunniga vara obetydlig. De uttalar
dock, att de finner det rimligt, att en 5-kilometersgräns tillämpas i sådana
fall, där skiutsning av dessa lärjungar skulle kräva insättande .av särskild
skjuts eller dubblering av anordnad skjuts.

c) Skjuts kostnaderna

De sakkunnigas förslag under denna rubrik innebär, att den nu gällande
ovillkorliga föreskriften om anbudsförfarande, då avtal om skjutsning på
entreprenad skall träffas, skall utgå ur författningen.

I sin motivering härför erinrar de sakkunniga om den gällande föreskriften
att skoldistrikt skall tillse, att kostnaderna för skjutsarna icke överstiger
vad som föranledes av gängse priser å orten. Där så utan avsevärd
olägenhet kan ske, skall skjutsningen utföras med anlitande av de regelbundna
kommunikationslinjerna. Då nytt avtal om skjutsning på entreprenad
skall ingås, skall anbud infordras genom på lämpligt sätt utfärdad kungörelse.

De sakkunniga anför härefter bland annat.

När det gäller entreprenadskjutsar med personbilar, torde »gängse priser
å orten» avse taxorna i vanlig beställningstrafik. Det har dock visat sig att
dessa priser i vissa fall måst överskridas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Det är en allmän erfarenhet att priserna för entreprenadskjutsarna varierar
starkt. I de flesta fall torde skjutspriserna vara normala, även mycket
låga priser förekommer, men i vissa fall betingar sig entreprenörerna priser
som är alltför höga och som t. o. m. avsevärt överstiger beställningstaxan
utan att vägens beskaffenhet kan åberopas som skäl härtill.

I sin skrivelse 1952 berörde statens salcrevision också prisfrågan. Det
konstaterades däri att tydliga tendenser till kartellbildning eller annat missbruk
av en tillfällig monopolställning yppat sig. Revisionen meddelade, att
med anledning därav frågan om en särskild skolskjutstaxa övervägts. Då
enligt revisionens mening en dylik taxa kunde antagas inom kort få karaktären
av minimitaxa, skulle de fördelar, som det på fri konkurrens baserade
anbudsförfarandet erbjöd, minskas eller elimineras om en dylik taxa infördes.
Enligt revisionens erfarenheter hade betydande nedsättningar i skjutskostnaderna
ofta kunnat uppnås förhandlingsvägen.

Med anledning av denna sakrevisionens skrivelse inhämtades hösten 1953
statens folkskolinspektörers synpunkter på värdet av anbudsförfarandet.
Därvid förklarade inte mindre än ett 30-tal inspektörer att syftet med anbudsförfarandet
enligt deras mening inte nåtts. De förordade frihet för
skoldistrikt att välja mellan det förfarande — anbud eller förhandling —
som bedömdes mest ändamålsenligt i varje särskilt fall.

De sakkunniga, som under utredningsarbetets gång diskuterat olika
taxesystem, har icke funnit skäl framlägga förslag härom utan menar, att
de av sakrevisionen 1952 anförda synpunkterna alltjämt äger giltighet.

d) S t åt sb i dr a g e t s storlek

Sedan 1935 har statsbidraget till skolskjutsar i princip utgått med 80
% av distriktets verkliga kostnader. De sakkunniga föreslår nu en generaliserande
beräkning av statsbidraget till skjutsar med särskilt insatta fordon
enligt ett system, vars innebörd framgår av det följande. Till skolskjutsar
med ordinarie kommunikationsmedel bör bidrag enligt de sakkunnigas
mening alltjämt utgå med 80 % av skoldistrikts verkliga kostnader
för skjutsarna.

Statens sakrevision föreslog i den förenämnda skrivelsen 1952 en jämkning
av statsbidragets storlek och anförde därvid att den återhållande
effekt, som avsetts genom att låta kommunen bära en viss del av skjutskostnaderna,
i många fall uteblir. Den rationellaste anordningen för att
åstadkomma en ändring häri vore att låta kostnaderna till lika delar falla
på staten och kommunen, vilket var förhållandet före år 1935. Revisionen
föreslog emellertid endast att statsbidraget skulle begränsas till 2/3 av den
verkliga respektive skäliga kostnaden för viss skjuts med möjlighet i vissa
fall att höja bidraget till 3/4 av dessa kostnader. Härigenom skulle enligt

Kungl. May.ts ''proposition nr 122 år 1957

revisionens mening skapas betingelser för en ökad ekonomisering vid handläggningen
av dessa ärenden.

I sitt betänkande angående förenklad statsbidragsgivning (SOU 1956:8)
har allmänna statsbidrag sutredningen, vad beträffar statsbidragen till skolskjutsar,
begränsat sig till att som underlag för skolöverstyrelsens vidare
överväganden framlägga vissa synpunkter rörande möjligheterna att förenkla
statsbidragsgivningen. I betänkandet redovisas olika av utredningen
prövade metoder för en generaliserande beräkning av statsbidraget till
skolskjutsar med iakttagande av den s. k. status quo-principen. Av sina
överväganden och beräkningar fann utredningen framgå, att en automatiserad
statsbidragsprövning, som helt skulle befria statliga myndigheter
från prövning av skjutsorganisation och skjutskostnader, icke skulle kunna
genomföras utan avsevärda förskjutningar av det nuvarande statsbidragsstödet
till de skilda skoldistrikten. Om däremot en statlig prövning av skolskjutsorganisationen
bibehölls skulle enligt utredningens mening en generaliserande
kostnadsberäkning kunna genomföras så, att statsbidraget till
alla skoldistrikt för skolskjutsar med särskilt insatta fordon kunde utgå
med visst belopp per skjutskilometer jämte ett visst belopp per barn och
skjuts.

Beträffande skolskjuts med ordinarie kommunikationsmedel och självskjutsar
ifrågasatte allmänna statsbidragsutredningen icke någon ändring
i det nuvarande systemet för bidragsberäkningen.

Den av allmänna statsbidragsutredningen föreslagna metoden för en generaliserande
beräkning är sammanfattningsvis följande.

Man utgår från den faktiska skolskjutsorganisationen, prövad och godkänd
av statlig myndighet. Statsbidraget bestämmes med hänsyn tagen
till skjutssträckans längd för varje fordon, antalet med skjutsen befordrade
barn samt antalet skjutsar.

Med skjutssträckans längd avser utredningen den sammanlagda längden
i kilometer av den vägsträcka en skolskjuts måste färdas för att avhämta
och avlämna alla de barn, som skola befordras med skjutsen, med skolan
tagen som utgångspunkt. Med antalet med skjutsen befordrade barn avses
det antal barn skjutsen är avsedd att befordra, vare sig bamen tillfälligt
uteblir eller ej och vare sig barnen stiga på eller av skjutsen på olika platser
efter vägen eller alla föras till och från samma plats.

Utredningen har prövat metoden för redovisningsåret 1953/54 på de skoldistrikt
beträffande vilka utredningen gjort närmare undersökningar rörande
en generaliserande beräkning av ett sammanfört lärarlönebidrag och
vilka utvalts såsom representativa för skoldistrikt av olika storlek, struktur,
bärkraft m. m. Det bästa resultatet skulle enligt utredningen vinnas
med en kombinerad beräkning av statsbidraget efter skjutssträckans längd
för varje fordon och antalet med skjutsen befordrade barn, om bidraget
utgått med 26 öre per skjutskilometer jämte 22 öre per skjutsat barn.
Resultatet av tillämpningen av denna beräkningsmetod jämfört med de i
verkligheten erhållna statsbidragen redovisas här i tabell 4.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

Tabell 4- Verkningarna av generaliserande bidrag till skolskjutsar med
särskilt insatta fordon, då bidrag utgår med 26 öre per kilometer
skjutsväg och 22 öre per barn och skjuts

Skoldistrikt	Bidrag 1953/54	Nytt bidrag	Differens
Kronor	Öre per skattekrona
Blidö ............................	8 408	8 081	_	327	_	1,49
Botkyrka.........................	2 772	2 861	+	89	+	0,03
Ekerö ............................	19 678	22 628	+	2 950	+	1,95
Färingsö .........................	7 605	6 821	—	784	—	0,85
Grödinge .........................	6 436	6 807	+	371	+	0,67
Knutby ..........................	42177	47 743	+	5 566	+	8,40
Lyhundra ........................	44 165	45 213	+	1048	+	1,04
Märsta...........................	25 570	25 881	+	311	+	0,25
Nacka ...........................	8 545	11 087	+	2 542	+	0,27
Nynäshamn ......................	792	903	+	in	+	0,03
Salem ...........................	13 866	13 781	—	85	—	0,10
Vallentuna........................	12 2. 0	15 958	+	3 728	+	3,26
Öregrund .........................	11 949	10 417	—	1532	—	3,32
Alvastra .........................	17 503	18 305	+	802	+	1,05
Aspveden .........................	34 665	37 248	+	2 583	+	5,42
Borensberg .......................	45 881	45 957	+	76	+	0,07
Hällestad ........................	29 743	30 542	+	799	+	0,82
Landeryd ........................	9 055	8 881	—	174	—	0,35
Linköping ........................	5 832	6 451	+	619	+	0.03
Söderköping ......................	19 026	21 382	+	2 356	+	1,59
Södra Göstring ...................	18 199	18 791	+	592	+	1,21
Södra Kinda .....................	44 002	47 346	+	3 344	+	5,59
Vreta kloster .....................	28 073	36 358	+	8 285	+	4,76
Västra Vikbolandet ................	48 420	44 803	—	3617	—	4,22
Bräkne-Hoby .....................	20 858	21196	+	338	+	0,44
Hallabro .........................	10 851	9 483	—	1368	—	3,12
Lyckeby .........................	8 201	7 902	—	299	—	0,24
	484	480		4		0 002
Hortlax ..........................	8 777	8168	—	609	—	0,64
Jokkmokk ........................	in 184	107 395	—	3 789	—	0,96
Junosuando ......................	3417	3 268	—	149	—	0,57
Korpilombolo ....................	36 182	26 766	—	9416	—	16,24
Nederkalix .......................	68 715	56 257	—	12 458	—	3,42
Älvsbyns köp .....................	16 689	13 609	—	3 080	—	3,58
Älvsby lk ........................	89 725	93 664	+	3 939	+	3,00
Samtliga distrikt	879 675	882433	+	2 758		—

Den prövning av skolskjutsorganisationen, som enligt allmänna statsbidragsutredningens
mening måste göras av statlig myndighet, borde dock
icke som för närvarande är fallet företagas särskilt för varje skolskjuts på
grundval av en statsbidragsansökan utan skolskjutsorganisationen borde
fastställas av folkskolinspektören i anslutning till en plan för skolskjuts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

organisationen. I en sådan plan skulle intagas uppgift om de vägsträckor,
vilka skulle trafikeras med skolskjuts, antalet turer per dag över varje
skjutssträcka samt huruvida reguljärt kommunikationsmedel eller särskilt
insatt fordon skulle utnyttjas. Ändring av planen skulle vid behov kunna
vidtagas i anledning av ändrad skolorganisation eller dylikt. Antalet med
varje skjuts befordrade barn skulle däremot inte behöva angivas, utan
detta finge vid rekvisition av statsbidrag prövas med hänsyn till faktiska
förhållanden och fastställda avståndsgränser. Särskild ansökan om statsbidrag
skulle således enligt utredningens mening icke erfordras i andra fall,
än då fråga vore om skolskjuts för barn, som bodde på kortare avstånd
från skolan än de fastställda avståndsgränserna.

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle en generaliserande beräkning av
statsbidraget till skolskjutsar med särskilt insatta fordon förenkla såväl
skoldistriktens som de granskande myndigheternas handläggning av skolskjutsärendena.
Systemet antages dessutom i högre grad än en nedsättning
av statsbidragsandelen, som sakrevisionen föreslagit, öka intresset från skoldistriktens
sida att hålla skjutspriserna vid rimlig nivå. De sakkunniga ansluter
sig i princip till den av utredningen framlagda kombinerade beräkningsmetoden,
som de emellertid anser böra i vissa avseenden modifieias
oclTkompletteras, bland annat för att få en bättre överensstämmelse mellan
bidrag till långa och korta skjutsar.

Hur allmänna statsbidragsutredningens beräkningsmetod slår för enstaka
skjutsar av olika längd och olika belastning utvisar tabell 5.

Tabell 5. Statsbidrag för enstaka skjutsar av olika längd och med olika
belastning, då bidrag utgår med 26 öre per kilometer skjutsväg
jämte 22 öre per barn

Antal	Antal skjutskilometer
barn	4	9	16	25	36	49	64
2	1,48	2,78	4,60	6,94	9,80	13,18	17,08
5	2,14	3,44	5,26	7,00	10,46	13,84	17,74
9	3,02	4,32	6,14	8,48	11,34	14,72	18,62
IG	4,56	5,86	7,68	10,02	12,88	16,26	20,16
25	6,54	7,84	9,66	12,00	14,86	18,24	22,14
3G	8,96	10,26	12,08	14,42	17,28	20,66	24,56
49	11,82	13,12	14,94	17,28	20,14	23,52	27,42
64	15,12	16,42	18,24	20,58	23,44	26,82	30,72

De sakkunniga påpekar, att det av tabellen framgår, att statsbidraget
för de långa skjutsarna kommer att bli lagt jämfört med statsbidraget för
de korta. Dessutom skulle skillnaden mellan statsbidragen för långa och
korta skjutsar bli densamma, oberoende av hur många barn som medföljer

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

skjutsen. Vid en belastning av 9 barn skulle skillnaden mellan en 64-kilometersskjuts
och en 9-kilometersskjuts bli 14,30 kronor. Vid en belastning
av 64 barn skulle skillnaden bli densamma. De sakkunniga anför vidare
följande.

Orsaken till denna diskrepans är att statsbidraget per skjutsat barn icke
djfferentierats med hänsyn till skjutssträckans längd. Vi anser en dylik
differentiering erforderlig.

Allmänna statsbidragsutredningens definition av skjutssträckans längd
synes böra kompletteras med föreskrift om hur beräkningen skall ske, då
skjuts avlämnar respektive avhämtar barn vid mer än en skola eller vid
annan plats än skola.

Utredningen räknar med det totala antalet befordrade barn per skjuts.
Enligt detta beräkningssätt skulle statsbidraget för en skjuts, som anlöper
flera skolor och byter barn, kunna bli ej obetydligt högre än för en skjuts,
som kör samma sträcka med samma barn i fordonet. Även om en viss kompensation
i sådana fall är skälig, anser vi att bidraget kan bli alltför högt.
Vi anser det lämpligare att räkna med skjutsens toppbelastning, som ju
är avgörande för fordonets dimensionering. Med toppbelastning avser vi
det största antalet bidragsberättigande barn, som samtidigt regelmässigt
befordras med fordonet.

Skjuts, som befordrar barn i båda riktningarna, s. k. pendelskjuts, bör
vid beräkning av statsbidraget betraktas som en skjuts.

De sakkunniga har prövat olika avvägningar mellan belopp per körkilometer
och med hänsyn till körsträckans längd differentierade belopp per
barn och funnit att följande bidragssystem bäst svarar mot de för budgetåret
1955/56 av de i tab. 4 upptagna skoldistrikten redovisade statsbidragen,
om samtidigt status quo-principen beträffande dessa skoldistrikt skall
tillgodoses:

30	öre	per	körkilometer jämte
18	öre	per	barn	om	körsträckan	är	högst 12	kilometer
19	»	»	»	»	»	»	13—14	»
20	»	»	»	»	»	»	15—16	»
21	»	»	»	»	»	»	17—19	»
22	»	»	»	»	»	»	20—22	»
23	»	»	»	»	»	»	23—25	»
24	»	»	»	»	»	»	26—28	»
25	»	»	»	»	»	»	29—32	»
26	»	»	»	»	»	»	33—36	»
27	»	»	»	»	»	»	37—40	»
28	»	»	»	»	»	»	41—45	»
29	»	»	»	»	»	»	46—50	»
30	»	»	»	»	»	»	51—55	»
31	»	»	»	»	»	»	56—61	»
32	»	»	»	»	»	»	62—67	»
33	»	»	»	»	»	»	68—73	»
34	»	»	»	»	»	»	74—80	»
35	»	»	»	»	»	»	81—87	»
36	»	»	»	»	»	»	minst 88	»

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Resultatet av en tillämpning av de sakkunnigas bidragssystem på de i
tabell 4 upptagna skoldistrikten redovisningsåret 1955/56 angives i tab. 6.

Tabell 6. Verkningarna av generaliserande bidrag till skolskjutsar med
särskilt insatt fordon, då statsbidrag utgår enligt av de sakkunniga
föreslaget bidragssystem

Skoldistrikt	Bidrag 1955/56	Nytt bidrag	Differens
Kronor	Öre per skattekrona
Blidö ............................	12 900	15 016	+ 2116	+ 9,17
Botkyrka ........................	3 004	1 849	— 1155	- 0,35
	16 378	14 937	— 1441	— 0,92
Färingsö .........................	6 344	6 656	+ 312	+ 0,32
Grödinge .........................	800	996	+ 196	+ 0,32
Knutby ..........................	50 026	50 253	+ 227	+ 0,30
Lyhundra ........................	60 348	62 511	+ 2163	+ 2,00
Märsta ..........................	38 828	37 145	— 1683	— 1,19
Nacka ...........................	1917	1 541	— 376	- 0,04
Nynäshamn ......................	600	756	-t- 156	+ 0,04
Salem............................	13 867	14 757	+ 890	+ 0,96
Vallentuna .......................	24 262	29 607	+ 5 345	+ 4,10
Öregrund .........................	11 837	10 481	— 1356	— 2,76
Alvastra .........................	27 574	27 251	— 323	+ 0,39
Aspveden ........................	32 735	33 079	+ 314	+ 0,67
Borensberg .......................	43 322	41 621	— 1701	— 1,28
Hällestad ........................	38 708	38 550	— 158	— 0,14
Danderyd ........................	10 335	10 926	+ 591	+ 1,08
Linköping ........................	7 190	6 985	— 205	— 0,01
Söderköping ......................	15 031	15 883	4- 852	+ 0,54
Södra Göstring ...................	23 916	26 392	+ 2 476	+ 4,34
Södra Kinda .....................	41 895	37 708	— 4 187	— 6,31
Vreta kloster .....................	37 672	43 148	+ 5 476	+ 2,79
V. Vikbolandet ...................	50 093	51 113	+ 1020	+ 1,11
Bräkne-Hoby .....................	24 696	25 088	+ 392	+ 0,46
Hallabro .........................	12 772	14 912	+ 2 140	+ 4,21
Lyckeby .........................	7 207	8971	+ 1 764	+ 1,32
Ronneby stad ....................	848	912	+ 64	+ 0,02
Hortlax ..........................	9 864	9 175	— 689	— 0,64
Jokkmokk ........................	141 611	144 207	+ 2 596	+ 0,59
Junosuando ......................	14 594	16 064	+ 1470	+ 4,87
Korpilombolo .....................	42 514	36 774	— 5 740	— 8,30
Nederkalix .......................	195917	185 584	— 10 333	— 2,61
Älvsbyns köp.....................	17 086	13 332	- 3 754	— 3,96
Älvsby lk.........................	114 926	128 724	+ 13 798	+ 9,52
Samtliga distrikt	1 151 617	1 162 904	+ 11 287	1 -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

1 anslutning till denna tabell anför de sakkunniga.

Såsom framgår av tabellen motsvarar differenserna mindre än 1 öre per
skattekrona i 17 av de 35 skoldistrikten, mindre än 5 öre i 31 distrikt och
inte i något skoldistrikt mer än 10 öre per skattekrona.

Beträffande plusvärdet för Vallentuna skoldistrikt må nämnas, att skjutsningen
där huvudsakligen utföres av distriktet i egen regi.

Vid allmän kostnadsökning bör bidragsbeloppen uppräknas med tillämpning
av samma beräkningssätt, som ligger till grund för här föreslaget bidragssystem.

e) Statsbidragets begränsning till belopp motsvarande
inackordering skostnaden

De sakkunniga föreslår, att statsbidrag till kostnaderna för skolskjutsar
i de enskilda fallen icke skall kunna utgå med högre belopp, än som beräknas
skola ha utgått om ifrågavarande barn under motsvarande tid i stället
inackorderats för sin skolgång, varvid antalet inackorderingsdagar skall anses
uppgå till 1,2 gånger antalet skjutsdagar.

Enligt av de sakkunniga i annat sammanhang framlagt förslag skall inackorderingsbidraget
utgå med 3 kronor per barn och dag. Om skjutsning
anordnas under högsta antalet dagar, 214, skulle skjutsbidraget sålunda
kunna utgå med högst (3 X 1,2 X 214 —) 771 kronor per barn och läsår.

Detta förslag ansluter sig i princip till för närvarande tillämpad praxis,
grundad på skolöverstyrelsens anvisningar.

f) Begreppen »skolväg» och »skola» m. m.

Begreppen »skolväg» och »skola», vilka inte är definierade i gällande
skolskjutskungörelse, bör enligt de sakkunnigas mening bestämmas i författning.
De sakkunniga föreslår, att med skolväg bör avses den kortaste
användbara väg, som lärjungen, om skolskjuts icke vore anordnad, skulle
ha att färdas till den skola, till vilken han i vederbörlig ordning hänvisats
för sin undervisning, samt att med skola bör jämställas arbetsplats, till
vilken lärjunge hänvisats för praktisk yrkesorientering eller för undervisning
i yrkesämnen, yrkeskunskap eller arbetskunskap.

Om undervisning i visst ämne finnes lämpligen böra förläggas till annan
skola än den, där barnen vanligen undervisas, bör statsbidrag enligt de
sakkunnigas mening principiellt kunna utgå till för anordningen erforderliga
skolskjutsar.

Då redan enligt gällande bestämmelser varje »lämpligt fortskaffningsmedel»
kan komma i fråga som statsbidragsberättigad skolskjuts föreslår de
sakkunniga vidare, att olika tänkbara fortskaffningsmedel inte uppräknas
i författningen.

Av de sakkunnigas övriga förslag torde ytterligare böra redovisas, att de
sakkunniga icke kunnat ansluta sig till den av allmänna statsbidragsutred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

ningen förordade begränsningen av ansökningsförfarandet utan föreslår, att
nu tillämpade regler i detta hänseende alltjämt skall gälla. Senaste tidpunkten
för statsbidragsansökan föreslås doek framflyttad från den 1 mars till
den 1 april.

Slutligen må nämnas, att de sakkunniga särskilt understryker, att vid
tillämpning av det av dem föreslagna bidragssystemet inte längre .skulle
vara erforderligt att vid rekvisition av bidrag till särskilt insatta, skolskjutsar
bifoga uppgifter och verifikationer avsedda att styrka de verkliga kostnaderna
för skolskjuts verksamheten.

g) Skolvägsersättning

De sakkunniga, som anser att bestämmelser om skolvägsersättning förr
eller senare blir nödvändiga av rättviseskäl, föreslår, att nuvarande bestämmelser
om självskjutsersättning ersättes med bestämmelser om skolvägsersättning,
som bör utgå oberoende av vilken klass elev tillhör och oberoende
av färdsätt, men under förutsättning dels att färdvägen från hemmet
till skolan eller från hemmet till skjutshållplatsen är så lång att skolskjuts
eller inackordering eljest vore motiverad, dels ock att egentlig skolskjuts
ej är anordnad på vägsträckan i fråga.

Enligt de sakkunnigas förslag bör vidare skolvägsersättningen bestämmas
till 70 öre per dag om våglängden överstiger 5 km, och 50 öre, om våglängden
uppgår till högst 5 km. Statsbidraget föreslås utgå med 80 procent av
skoldistriktets kostnader.

Ur de sakkunnigas motivering härför inhämtas bland annat följande.

För närvarande kan i regel statsbidrag utgå för anordnande av skolskjutsar
åt barn i klasserna 1—3 med minst 3 kilometers skolväg och barn
i högre klasser med minst 4 kilometers skolväg. I verkligheten anordnas
emellertid inte, och kan inte anordnas, skolskjutsar åt samtliga barn som
har ovannämnda skolvägar och som enligt en numera allmänt förekommande
uppfattning är »berättigade» till skolskjuts. Anledningen härtill kan
vara att det gäller enstaka barn, att vägen inte är framkomlig med bil, att
bilar inte finns tillgängliga i tillräcklig utsträckning, att föräldrarna inte gör
anspråk på skolskjutsar etc. Ibland måste barnen av liknande skäl gå långa
sträckor från hemmet till skjutshållplatsen. Här är ofta anledningen till att
barnen inte kan hämtas närmare hemmet den, att skjutssträckorna och
skjutstiderna måste hållas nere för att inte väntetiderna för vissa barn skall
bli alltför långa eller en del av barnen skall få sin skoldag alltför utsträckt.

Ett särskilt känsligt problem uppstår ofta när skolstyrelsen i syfte att
rationalisera och förbilliga skolskjutsväsendet sätter in större fordon, t. ex.
buss, lejd eller distriktets egen, i stället för personbilar. Dessa senare bär
kanske hämtat vissa barn närmare hemmet än vad bussen kan göra. En
del »avstickare» och »biskjutsar» måste ej sällan slopas vid sadan omorganisation
av skolskjutsväsendet, som dock i andra avseenden kan medföra
mycket betydande förbättringar och dessutom en i vissa iall högst avsevärd
besparing.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

Det finns alltså en hel del barn, som är »skjutsberättigade» men för vilka
egentlig skolskjuts inte anordnas och inte kan anordnas.

För att få en ungefärlig uppfattning om hur många barn det i detta hänseende
kan röra sig om har de sakkunniga inhämtat uppgifter för läsåret
1954—55 från 23 inspektionsområden. De inkomna uppgifterna har sammanställts
i tabellerna 7—9.

Tabell 7. Antal barn med ett vägavstånd från hemmet till skolan
respektive från hemmet till den plats, där barnen stiger
på skjutsen, av

Klass	3—4 km	4—5 km	5—6 km	6—7 km	7—8 km	över 8 km
1-3	3797	718	145	33	4	3
4-6	—	1526	199	69	15	16
7-9	—	553	133	65	35	8
S:a	3797	2797	477	167	54	27

Tabell 8. Antal barn, för vilka egentlig skolskjuts eller inackordering
icke anordnats, med ett vägavstånd från hemmet till skolan av

Klass	3—1 km	4—5 km	5—6 km	6—7 km	7—8 km	över 8 km
1-3	3011	601	115	30	4	2
4-6	—	1268	167	61	14	16
7-9	—	391	104	38	31	1
S:a	3011	2260	386	129	49	19

Tabell 9. Antal barn, för vilka egentlig skolskjuts anordnats, med ett
vägavstånd från hemmet till den plats,
där barnen stiger på skjutsen, av

Klass	3—4 km	4—5 km	5—6 km	6—7 km	7—8 km	över 8 km
1-3	786	117	30	3		1
4-6	—	258	32	8	1	—
7-9	—	162	29	27	4	7
S:a	786	537	91	38	5	8

De sakkunniga anför vidare.

Antalet barn med lång gångväg fördelar sig synnerligen olika i olika delar
av landet. Medan i Norrbottens läns södra inspektionsområde endast 2 barn
har sa lång väg att skolskjuts skulle ifrågakomma, uppgår motsvarande
antal i Östergötlands läns västra inspektionsområde till 896. Inom det

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

senare tillämpas redan någon form av kommunal kompensation för långa
skolvägar i 12 av inspektionsområdets 25 skoldistrikt, vilket tyder på att
ett behov av skolvägsersättning föreligger.

Sammanlagda antalet barn inom de 23 inspektionsområdena, som med
tillämpning av skolskjutsnormerna vore »skolvägsersättningsberättigade»
uppgår till 7 319, varav 6 594 med upp till och 725 med över 5 kilometers
gångväg.

Antalet lärjungar i folkskolan vid början av höstterminen 1954 var
796 793 i hela riket och 288 924 i de 23 ovannämnda inspektionsområdena,
vilket utgör cirka 36 procent av lärjungeantalet i riket. Vid beräkningen
av antalet »skolvägsersättningsberättigade» barn i landet torde dock lärjungeantalet
i de tre största städerna böra frånräknas. Då återstår 668 220
barn, och procent siffran för de 23 inspektionsområdena blir 43.

Enligt gällande skolskjutskungörelse utgår statsbidrag till självskjuts
endast för lärjungar i folkskolans sjunde eller högre klass. Bidrag utgår dels
för att möjliggöra hänvisning från skola av B2-form eller lägre skolform
till skola av A- eller Bl-form och från skola av Bl-form till skola av A-form
samt dels för att underlätta skolgången för barn med lång eller besvärlig
skolväg. Förutsättningar för statsbidrag är dels att egentlig skolskjuts, inackordering
eller skolhushåll eljest erfordrats och dels att färdsättet prövas
lämpligt med hänsyn till lärjungarnas utveckling och krafter, de klimatiska
förhållandena på orten och övriga omständigheter. Kostnaden, varå statsbidrag
må utgå, skall för varje dag lärjunge besökt skolan utgöra högst 50
öre, om skolvägens längd överstiger 7 km, och högst 40 öre, om skolvägens
längd uppgår till högst 7 km och skolskjuts prövas erforderlig. Enligt skolöverstyrelsens
anvisningar bör statsbidrag till självskjutsar ifrågakomma
endast om våglängden överstiger 4 km.

Förslag om sådan ändring av bestämmelserna om statsbidrag till självskjuts
att dels ersättning skulle kunna utgå även för lärjungar i lägre klass
än sjunde och dels att ersättningsbeloppen skulle höjas har i olika sammanhang
framförts av flera folkskolinspektörer. I skrivelsen till Kungl. Maj:t
den 5 september 1952 tog statens sakrevision också upp frågan huruvida
ersättning för självskjuts lämpligen torde utgå till elever i lägre klass än
den sjunde. Enligt revisionens mening talade emellertid främst ekonomiska
skäl mot en sådan utvidgning av bestämmelserna.

Efter att ha erinrat om detta revisionens ställningstagande anför de
sakkunniga bland annat följande.

Enligt vår uppfattning torde dock anordningen med självskjutsar för
barn även i lägre klass än sjunde medföra en besparing jämfört med egentliga
skolskjutsar. Vid bibehållande av 4 km som gräns för erhållande av
statsbidrag till självskjuts skulle självskjutsersättningen för It barn och
40 öre per barn och dag uppgå till 4 kronor 40 öre per dag, medan egentlig
skolskjuts enligt länstaxan skulle betinga eu kostnad per dag av omkring
It kr. För ett mindre antal barn liksom för en längre sträcka skulle jämförelsen
utfalla ännu förmånligare för självskjutsarna. Även om självskjutsersättningen
höjdes till 60 öre, skulle kostnaden per dag i det anförda
exemplet uppgå till endast 6 kronor 60 öre. Er ekonomisk synpunkt synes
sålunda i princip intet vara att erinra mot den ifrågasatta utvidgningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Sakrevisionen synes ha utgått från att en utvidgning av självskjutsbestämmelserna
skulle komma att utnyttjas för barn, som nu har långa skolvägar
men för vilka egentlig skolskjuts eller inackordering av olika skäl icke
anordnas. En hel del sådana fall finns, trots att kraven på skolskjuts blir
allt allmännare. Denna grupp av barn, tillhörande klasserna 1—6, kommer
således inte i åtnjutande av någon hjälp eller ekonomisk kompensation för
långa skolvägar. Det kan inträffa att flera barn i samma familj eller samma
by måste ta sig fram till skolan utan hjälp av skolskjuts, men att ersättning
utgår endast till den eller de som tillhör sjunde eller högre klass.

Barnen i klasserna 1—6 med långa skolvägar har hittills bildat eu bortglömd
grupp när det gäller ersättning för utebliven skolskjuts. Sådan ersättning
är motiverad därav, att de behöver, förutom cyklar, skidor etc.,
bättre utrustning beträffande skodon, regnkläder o. d. Ersättningen skulle
givetvis av målsmännen också kunna användas till hästskjuts, bilskjuts
etc. vid dålig väderlek eller särskilt besvärligt väglag.

Enligt nuvarande bestämmelser utgår statsbidrag för skjuts med fordon,
som framföres av lärjunge själv. Om vid något tillfälle vägen är svårframkomlig
eller cykeln trasig, så att lärjungen måste skjutsas till skolan eller
nödgas gå dit, skall statsbidrag sålunda rätteligen inte utgå. En kontroll
över färdsättet är praktiskt ogenomförbar. Vi anser det därför principiellt
oriktigt att färdsättet föreskrives, då barnen själva tar sig fram till skolan.

Om de av de sakkunniga föreslagna normerna tillämpats läsåret 1954/55
skulle det sammanlagda ersättningsbeloppet för de 23 tidigare nämnda inspektionsområdena
ha uppgått till cirka 814 000 kronor, varav 705 500
kronor för färd från hemmet till skolan och 108 500 kronor för färd från
hemmet till skjutshållplats. Statsbidraget skulle uppgått till cirka 650 000
kronor. Kostnaderna för hela riket skulle uppgått till cirka 1,9 miljoner
kronor och statsbidraget till cirka 1,5 miljoner kronor. Från den senare
summan skulle avgå för läsåret 1954/55 utgående statsbidrag för självskjutsar,
beräknat till cirka 65 000 kronor.

Vad anordningen med skolvägsersättning skulle innebära ifråga om besparingar
anser de sakkunniga det vara vanskligt att yttra sig om och inskränker
sig i detta avseende till följande uttalande.

På längre sikt torde man i varje fall kunna räkna med en ej obetydlig
besparing beträffande kostnaderna för egentliga skolskjutsar. Dels kan krav
på ytterligare skolskjutsar i åtskilliga fall beräknas utebli och dels kan
många s. k. avstickare och biskjutsar undvikas, om viss skolvägsersättning
utgår. E)et senare är synnerligen angeläget, när det gäller att rationalisera
och förbilliga skolskjutsväsendet, t. ex. genom insättande av bussar i stället
för personbilar.

Slutligen erinrar de sakkunniga om att det i vissa fall kan vara lämpligt
att begränsa antalet skjutsdagar och framhåller, att det torde gå lättare
att göra detta, om skolvägsersättning utgår under den tid av läsåret, då
egentliga skolskjutsar ej är anordnade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

3. Statsbidrag till inackordering av skolbarn

A. Inackorderingsverksamlietens nuvarande omfattning

Alltsedan riksdagen år 1902 beviljade ett anslag av 5 000 kronor att
användas till att bereda möjlighet till skolgång åt fattiga pa längre avstand
från församlingens skolor boende skolpliktiga barn, har ärligen stigande
belopp anslagits för inackordering av skolbarn.

Den första inackorderingskungörelsen tillkom 1920 och ersattes av nya
kungörelser 1926 och 1931. Statsbidrag utgick ursprungligen endast till
vissa skoldistrikt i Norrland, och skolöverstyrelsen bestämde vilka belopp
som skulle tillkomma de olika distrikten.

År 1935 förenklades ansökningsförfarandet samtidigt som rätten till inackorderingsbidrag
utvidgades att gälla hela riket och statsbidraget fastställdes
till 80 procent av distriktets styrkta verkliga och som skäliga
ansedda kostnader.

I motsats till skolskjutsverksamheten, som från början visade och alltjämt
visar stark ökning år från år, har inackorderings verksamheten under
senare tid tenderat att minska i omfattning, vilket framgår av tabell 10.

Tabell 10. Inackordering av skolbarn redovisningsåren 1947/55

Antal inackorderade barn	Hela kostnaden	Statsbidrag
i enskilda hem	i skolhem och arb.-stugor	Summa	enskilda hem	skolhem och arb.-stugor	Summa
3617	2170	5787	1 482 991	1121 844	2 604 835	2 175 202
3541	2174	5715	1 609 226	1 086 148	2 695 374	1 877 445
3141	2143	5284	1 447156	1 095 460	2 542 616	2 220 918
3089	2108	5197	1 505 987	1 044 148	2 550 135	1 879 820
2380	1965	4345	1314 093	1 177 264	2 491357	2 040 263
2429	2052	4481	1 435 383	1 372 149	2 807 532	2 047 132
1937	1876	3813	1 144 947	1 245 970	2 390 917	2 329 976
2028	1640	3668	1 221 254	1 028 465	2 249 719	1 830 577

Redovis ningsår -

1947/48

1948/49

1949/50

1950/51

1951/52

1952/53

1953/54

1954/55

Inackordering av större omfattning förekommer huvudsakligen i de norrländska
länen och inackordering i skolhem iir så gott som helt begränsad
till Norrland.

II. Gällande bestämmelser

Statsbidrag till skoldistrikt för bestridande av kostnaderna för inackordering
av skolpliktiga barn i distriktet tillhörande skolhem eller i enskilda
hem utgår enligt bestämmelserna i kungörelsen 1943: 538, vilken innehåller
i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

För skolbarn i klasserna 1 3, som är bosatt minst 4 km från närmaste

skola, samt för skolbarn i klass 4 eller högre klass, som är bosatt minst
6 km Iran närmaste skola, utgår statsbidrag utan ansökningsförfarande för
den tid vederbörande skolstyrelse finner inackordering erforderlig, dock ej
för flera dagar än läsåret omfattar. För skolbarn, som är bosatt på kortare
avstånd från närmaste skola, kan statsbidrag efter ansökan utgå för det
antal dagar, som bestämmes av folkskolinspektören eller, i vissa fall, av
skolöverstyrelsen.

Beträffande barn i sjunde eller högre klass avses med närmaste skola,
sadan av A-form eller Bl-form och beträffande barn i specialklass närmaste
skola där undervisning i specialklass av ifrågavarande slag är anordnad.

Statsbidrag utgår även för inackordering av lärjungar i fortsättningsskola
för vilka centraliserings bidrag icke kan erhållas.

Som villkor för erhållande av statsbidrag gäller bl. a., att skoldistriktet
tillser, att barnen under inackorderingstiden erhåller god tillsyn och vård,
att kostnaderna inte blir större än som föranledes av gängse priser på orten,
samt att vederbörande lärare för noggranna anteckningar om antalet inackorderingsdagar
för varje inackorderat barn.

Statsbidrag utgår med åtta tiondelar av distriktets verkliga kostnader
för inackorderingen. Finner den utanordnande myndigheten dessa kostnader
överstiga vad som kan anses efter ortens förhållanden skäligt, skall
reducering av statsbidraget ske. Vid inackordering i skolhem bestämmer
Kungl. Maj:t det belopp, som skall anses motsvara inackorderingskostnaderna.

Då ansökan om inackorderingsbidrag erfordras, skall sådan ingivas till
folkskolinspektören. Avslår inspektören framställningen kan distriktet hänskjuta
frågan till skolöverstyrelsen.

C. De sakkunnigas förslag

De sakkunniga föreslår, att enda förutsättningen för statsbidrag till kostnaderna
för inackordering skall vara lång eller besvärlig skolväg, att behovet
av inackordering således skall bedömas enligt samma normer som
behovet av skolskjutsar, att statsbidrag skall utgå utan ansökningsförfarande,
att författningen i ämnet inte skall innehålla statsbidragsvillkor,
som hänför sig till skolans organisation, samt att statsbidraget skall utgå
till alla skoldistrikt med samma belopp, nämligen med 3 kronor per barn
och inackorderingsdag. Bidrag skall ej utgå för elever, som kan medfölja
anordnad skolskjuts.

I sin motivering för dessa förslag uttalar de sakkunniga inledningsvis, att
inackordering och skolskjutsar synes böra utgöra två likvärdiga alternativa
anordningar för att underlätta barnens skolgång, da behov därav föreligger,
varav följer att bestämmelserna bör vara i möjligaste mån likformiga.

Beträffande det föreslagna statsbidragsbeloppet av 3 kronor per barn och
inackorderingsdag anför de sakkunniga bland'' annat följande.

Vi ansluter oss till allmänna statsbidragsutredningens förslag, att statsbidrag
till inackordering av skolbarn, såväl i enskilda hem som i skolhem,
utgår till skoldistrikt med samma belopp per barn och inackorderingsdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Beträffande inackordering i skolhem utgör för närvarande det av Kungl.
Maj:t fastställda belopp, som vid beräkning av statsbidrag skall anses motsvara
inackorderingskostnaden, 3 kronor per dag om barnbespisning ej är
anordnad vid skolan samt i annat fall 2,50 kronor per dag. Motsvarande
statsbidragsbelopp blir 2,40 kronor respektive 2 kronor per barn och dag.

Följande tabell visar antalet inackorderingsdagar i enskilda hem, utanordnat
statsbidrag samt inackorderingsbidrag i medeltal per barn och dag
läsåret 1954/55 dels för varje län, där statsbidrag för inackordering i enskilda
hem utgått, och dels för hela riket.

Tabell 11. Inackordering av skolbarn i enskilda hem läsåret 195 If.155

Län	Antal inackor-deringsdagar	Utanordnat statsbidrag kronor	Statsbidrag i medeltal per barn och dag kronor
Älvsborgs län .........................	214	307.20	1,44
Gotlands län .........................	962	2 266.40	2,36
Kronobergs län ........................	942	2 385.20	2,53
Hallands län ..........................	1813	4 688.80	2,59
Blekinge län ..........................	2 290	6 268.80	2,74
Västerbottens län .....................	60 792	169 522.88	2,79
Kristianstads län ......................	3 227	9 110.80	2,82
Jämtlands län ........................	44 989	129 021 28	2,87
Gävleborgs län .......................	12 501	36 265.34	2,91
Skaraborgs län ........................	8 635	25 315.60	2,93
Värmlands län ........................	10 954	32 327.20	2,95
Kalmar län ..........................	12 979	39 096.80	3,01
Västernorrlands län ....................	17 850	54 100.20	3,03
Kopparbergs län ......................	14 307	43 667.05	3,05
Södermanlands län ....................	5 892	17 990.60	3,05
Östergötlands län .....................	6 404	19 642.—	3,07
Norrbottens län .......................	93 336	289 581.59	3,10
Stockholms län .......................	15 963	54 640.60	3,42
Västmanlands län .....................	610	2 221.60	3,64
Örebro län ............................	2 598	9 783.—	3,77
Göteborgs och Bohus län ..............	3 658	14 080.—	3,85
Jönköpings län ........................	497	2 004 —	4,03
Samtliga .............................	321418	\| 944 841.36	2,94

Av tabellen framgår, att statsbidrag för inackordering i enskilda hem i
medeltal utgick med 2,94 kronor per barn och inackorderingsdag. Inackorderingskostnaden
per barn och dag uppgick salunda i medeltal till 3,68
kronor.

Rörande statsbidragsansökan anför de sakkunniga.

Det kan ifrågasättas, om ansökan alls är behövlig när det gäller inackorderingsbidrag.
Bidrag bör utgå under samma förutsättningar som statsbidrag
till skolskjutsar. Någon risk för att inackordering anordnas i sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

fall då skjutsning skulle ställa sig billigare för statsverket torde knappast
finnas. Inackordering är en nödfallsutväg, som tillgripes endast om annat
sätt att underlätta skolgången inte lämpligen kan komma i fråga. Vi föreslår,
att statsbidrag till inackordering utgår utan ansökningsförfarande.

4. Fortsättningsskolans centralisering

A. Centraliseringens nuvarande omfattning

Statsbidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet har utgått
sedan 1932, då skoldistrikt fick rätt att för bestridande av kostnaderna för
skolskjutsar eller inackordering av fortsättningsskolpliktiga barn erhålla
statsbidrag intill belopp, motsvarande de besparingar som uppkommer
genom indragning av erforderligförklarad fortsättningsskola, som blir obehövlig
på grund av centraliseringen.

Tabell 12. Antal elever i fortsättning sskolan samt statsbidrag till centralisering
av fortsättningsskolväsendet och till avlöning av lärare i fortsättningsskolan
budgetåren 1932/55(57)

Budgetår	Antal elever	Bidrag till central, av forts.skolväsendet	Bidrag till avlöning åt lärare
Anslag	Nettoutgift	Anslag	Nettoutgift
1932/33	■ 153 956	100 000	_	5 100 000	5313712
1933/34	158 641	100 000	21 631	4 190 000	5 291 350
1934/35	171878	100 000	124 752	4 120 000	4 633 924
1935/36	165 678	100 000	238 280	4 100 000	4 311 092
1936/37	155 008	200 000	285 108	4 300 000	4 439 621
1937/38	143 435	240 000	310 813	5 250 000	5 500 652
1938/39	117 002	300 000	332 917	5 000 000	5 079 218
1939/40	126 060	325 000	405 421	4 825 000	4 392 277
1940/41	118 505	530 000	501 702	4 050 000	2 336 318
1941/42	113 409	500 000	421 958	4 200 000	3122141
1942/43	105 464	550 000	525 791	3 700 000	3 636 157
1943/44	99 268	500 000	516 707	3 500 000	3 469 685
1944/45	92 236	500 000	440 556	3 600 000	3 384 398
1945/46	85 246	500 000	618 170	3 600 000	3 559 718
1946/47	76 154	500 000	486 764	3 675 000	3 296 642
1947/48	71 587	530 000	620 212	3 500 000	3 810 766
1948/49	51 088	650 000	611 073	3 200 000	3 324 208
1949/50	53 504	600 000	538 142	3 200 000	2 734 653
1950/51	48 560	600 000	780 440	5 400 000	2 796 770
1951/52	52 664	600 000	623 537	5 200 000	5 116 884
1952/53	47 767	725 000	786 163	4 800 000	7 648 788
1953/54	52 645	700 000	1 195 348	4 600 000	6 265 261
1954/55	45 816	700 000	1 230 457	4 600 000	7 220 092
1955/56		1 200 000	1 094 658	5 000 000	7 260 814
1956/57	I	1300 000		7 000 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Under de 25 år som gått, sedan denna bestämmelse infördes, bär antalet
barn i fortsättningsskolan minskat med cirka 70 procent. Antalet elever,
som läsåret 1932/33 var 153 956, hade således läsåret 1954/55 sjunkit till
45 810. Bland anledningarna till denna utveckling kan nämnas minskat
antal barn i fortsättningsskolåldern, ökad intagning i högre skolor, inrättande
av åttonde klass och övergång till ettårig fortsättningsskola. De statliga
bidragen till avlöning åt lärare i fortsättningsskolan och till centralisering
av fortsättningsskolväsendet under den nämnda perioden framgår av
tabell 12.

B. Gällande bestämmelser

Enligt kungörelsen 1932: 589 angående statsbidrag till bestridande av
kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet utgår statsbidrag,
då sådan centralisering genomförts, att eljest erforderlig undervisningsavdelning
i fortsättningsskola därigenom blivit obehövlig. Statsbidrag
kan dock utgå med högst det belopp, som motsvarar den genom centraliseringen
uppkomna besparingen i statsbidraget till avlönande av lärare. Denna
besparing skall för varje på grund av centraliseringen indragen avdelning
med minst 180 undervisningstimmar anses utgöra 180 gånger timarvodet
enligt TC 17. För undervisningsavdelning med lägre timtal än 180 sänkes
beloppet i förhållande till timtalet.

Behovet av undervisningsavdelningar prövas av statens folkskolinspektör
med rätt för skoldistriktet att hänskjuta frågan till skolöverstyrelsen.

Statsbidrag kan utgå dels enligt nyssnämnda kungörelse till kostnader för
inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga
lärjungar, vilka eljest ej skulle kunna besöka skolan på grund av dennas
avstånd från hemmet eller liknande omständigheter, med högst 2,50 kronor
för lärjunge och dag och dels enligt kungörelsen 1946: 295 till självskjuts
med 50 öre för lärjunge och dag, om skolvägens längd överstiger 7 km, och
40 öre, om skolvägens längd uppgår till högst 7 km och skjuts prövas erforderli^.

Ansökning erfordras endast beträffande statsbidrag till självskjuts för
lärjunge, som är bosatt mindre än 5 km från närmaste fortsättningsskola.
1 övriga fall rekvireras statsbidraget utan föregående ansökningsförfarande.

Statsbidrag till inackordering, skolskjutsar och självskjutsar för fortsättningsskolans
barn utgår således under förutsättning att lärjungarna är bosatta
inom ett fortsättningsskolområde, där fortsättningsskolavdelning förklarats
erforderlig men icke upprätthålles. Tillhör eleverna ett fortsättningsskolområde,
inom vilket fortsättningsskola är anordnad, kan centraliseringsbidrag
icke utgå, oavsett hur lang väg barnen har till fortsättningsskolan.

I senare fallet kan dock bidrag utgå till inackordering enligt inackorderingskungörelsen
och till egentliga skolskjutsar enligt skolskjutskungörelsen,
om skolvägens längd ger anledning därtill. Däremot kan statsbidrag till
självskjutsar inte utgå för dessa lärjungar.

I många fall upprätthålles numera endast eu fortsättningsskola inom

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

skoldistriktet. Har i dylikt fall inga fortsättningsskolavdelningar erforderligförklarats
såsom avses i centraliseringskungörelsen, torde statsbidrag till
inackordering enligt inackorderingskungörelsen och till egentliga skolskjutsar
enligt skolskjutskungörelsen kunna utgå för samtliga inackorderingsrespektive
skolskjutsberättigade fortsättningsskolebarn i distriktet (= fortsättningsskolområdet).
Självskjutsbidrag kan däremot icke utgå. I detta
fall har sålunda centraliseringskungörelserna satts ur spel.

C. De sakkunnigas förslag

De sakkunniga föreslår att kungörelserna 1932: 589 och 1946: 295 angående
statsbidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet skall upphöra
att gälla samt att statsbidrag till inackordering, skolskjutsar och skolvägsersättning
skall utgå för fortsättningsskolans elever enligt samma grunder
som för eleverna i folkskolan, dock att statsbidrag för de förra eleverna
skall kunna rekvireras utan föregående ansökningsförfarande.

Ur de sakkunnigas motivering för detta förslag inhämtas bland annat
följande.

Statsbidraget till fortsättningsskolväsendets centralisering skall i princip
utgå med 100 procent av distriktets kostnader. Tillämpningen av bestämmelsen
att statsbidraget för varje på grund av centralisering indragen
avdelning kan utgå med högst 180 gånger timarvodet enligt TC 17 kan
emellertid medföra att distrikt, som förstärkt sin fortsättningsskola, får vidkännas
betydande utgifter för sitt fortsättningsskolväsende.

Det till 2 kronor 50 öre per lärjunge och dag maximerade statsbidraget är
i många fall otillräckligt för anordnande av skolskjutsar. Till inackordering
torde beloppet endast i undantagsfall vara tillräckligt. Även denna maximering
har således lett till att grundprincipen om att kostnaderna för den
fortsatta undervisningen skulle åvila staten icke kunnat upprätthållas.

För att få en uppfattning om i vilken utsträckning distriktens verkliga
kostnader för fortsättningsskolväsendets centralisering översteg de tillstyrkta
statsbidragsbeloppen infordrade skolöverstyrelsen från statens folkskolinspektörer
uppgifter härom för redovisningsåret 1953/54. Härav framgår
att distrikten hade avsevärda merkostnader utöver statsbidraget i synnerhet
beträffande inackorderingen. Distriktens verkliga kostnader för inackorderingen
uppgick till 693 620 kronor och statsbidraget till 405 915
kronor, d. v. s. till 58,5 procent av de verkliga kostnaderna. Hade statsbidraget
i stället i enlighet med inackorderingskungörelsen utgått med 80
procent av de verkliga kostnaderna, skulle bidraget uppgått till 554 896
kronor. Statsbidraget hade sålunda ökats med 148 981 kronor.

Bidragsprocenten varierade för de olika inspektionsområdena från 100
till 37.

För de egentliga skolskjutsarna uppgick distriktens verkliga kostnader
till 898 545 kronor och statsbidraget till 783 521 kronor eller 87 procent av
de verkliga utgifterna. Om statsbidraget i stället utgått med 80 procent,
hade bidraget stannat vid 718 836 kronor. Statsbidraget hade då minskat
med 65 161 kronor.

Kungl. May.ts proposition nr 122 år 1957

I fyra inspektionsområden har statsbidraget till egentliga skolskjutsar utgått
med 100 procent, medan det i ett område utgick med endast 70 procent
av distriktens självkostnader.

Den sammanlagda verkliga kostnadssumman för inackordering och
egentliga skolskjutsar uppgick till 1 592 165 kronor och det sammanlagda
statsbidraget till 1 180 436 kronor. Distrikten erhöll sålunda i medeltal
75 procent av sina centraliseringskostnader beträffande inackordering och
egentliga skolskjutsar i statsbidrag. Om statsbidraget i stället utgått med
80 procent, hade bidraget uppgått till 1 273 732 kronor och sålunda ökats
med 84 296 kronor.

Statsbidragssystemet enligt centraliseringskungörelsen har på grund av
de under senare år mycket förändrade förhållandena inom fortsättningsskolans
område kommit att slå synnerligen orättvist de olika skoldistrikten
emellan. Det är i mycket de glesbebyggda kommunerna med stora centraliseringssvårigheter,
som blir ekonomiskt missgynnade, medan tätbebyggda,
ekonomiskt välsituerade kommuner kan få ett centraliseringsbidrag med
100 procent av sina kostnader. Man kan i de olika skoldistrikten inte
inse, varför statsbidraget skall utgå efter olika grunder för t. ex. barn i
klass 8 och i fortsättningsskolan, då det i båda fallen är fråga om deltagande
i en obligatorisk undervisning och eleverna befinner sig på samma åldersstadium
och kanske medföljer samma skolskjutsar.

Så som förhållandena nu utvecklats bör enligt vår mening centraliseringskungörelserna
upphävas och statsbidrag till här avsedda ändamål utgå efter
samma grunder för fortsättningsskolans elever som för folkskolans. Det
synes oss nämligen principiellt riktigt att fortsättningsskolans centralisering
betraktas på samma sätt som annan centralisering, exempelvis centralisering
av sjunde klassen, och bedömes efter samma normer, d. v. s. lämplighet,
skälighet med hänsyn till kostnaderna, kostnadsjämförelse med annat
sätt att åstadkomma centraliseringen samt behov med hänsyn till elevernas
skolvägar.

5. Remissyttranden

Beträffande remissyttrandena kan sammanfattningsvis först anföras följande.

Av de fyra centrala statsmyndigheter som yttrat sig över sakkunnigförslaget
har skolöverstyrelsen intagit en i det hela positiv hållning och endast
förordat vissa modifikationer, av vilka dock en, som rör begränsning av
statsbidraget, är av principen betydelse. De tre övriga centrala myndigheterna,
nämligen statskontoret, riksräkenskapsverlcet och statens sakrevision,
som haft att i sina yttranden jämväl beakta skolöverstyrelsens synpunkter
på de sakkunnigas förslag, har i princip avvisat förslaget, i vad det
gäller statsbidragsberäkningen för skolskjutsarna, med den huvudsakliga
motiveringen att det icke skulle medföra den förenkling som åsyftats.

Av de åtta länsstyrelser, som hörts i ärendet, tillstyrker sex förslaget i
huvudsak. Länsstyrelsen i Norrbottens lön avstyrker de föreslagna generaliserande
beräkningsmetoderna, såväl rörande statsbidrag till skolskjutsar
som till inackordering, med motiveringen att de skulle medföra väsent -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

ligt sänkta bidrag för åtskilliga kommuner i länet. Länsstyrelsen i Kronobergs
län ifrågasätter det lämpliga i att övergå till en generaliserande beräkningsmetod,
när det gäller statsbidrag till skolskjutsar.

Remissyttrandena i övrigt torde få redovisas i anslutning till de olika
detalj spörsmålen i förslaget.

Statsbidrag till skolskjutsar

De av de sakkunniga föreslagna ändrade förutsättningarna för statsbidrag
har tillstju-kts eller lämnats utan erinran utom av statskontoret, som håller
före, att skolvägens minimilängd för elever i sjunde och högre klasser bör
ökas till 5 km, vilken uppfattning i princip också synes delas av sakrevisionen.

Förslaget att bestämmelsen om obligatoriskt anbudsförfarande skall slopas
har icke föranlett erinran från någon remissmyndighet.

Helt naturligt är det den föreslagna generaliserande metoden för beräkning
av statsbidraget till särskilt insatta skolskjutsar, som tilldragit sig det
huvudsakliga intresset från remissmyndigheternas sida.

Skolöverstyrelsen biträder i princip de sakkunnigas förslag men förordar
den väsentliga modifikation av systemet, som framgår av följande uttalande.

Enligt överstyrelsens mening bör det sammanlagda statsbidraget till av
distriktet anordnade skolskjutsar med särskilt insatta fordon begränsas till
högst distriktets sammanlagda verkliga kostnader för under redovisningsåret
med statsbidrag anordnade dylika skjutsar. Dessa kostnader måste då
angivas i rekvisitionen. Härigenom möjliggöres också fortlöpande kontroll
över detta bidrags procentuella andel av de verkliga kostnaderna.

Härutöver har överstyrelsen, såvitt nu är i fråga, endast förordat den
ändringen i förslaget att statsbidrag till skolskjutsar med ordinarie kommunikationsmedel
skall utgå utan föregående ansökningsförfarande.

Som inledningsvis framhållits har övriga centrala ämbetsverk, som yttrat
sig, varit kritiska mot beräkningsmetoden enligt de sakkunnigas förslag.
Statskontoret anför.

Ett på angivet sätt konstruerat statsbidrag kan enligt statskontorets
mening icke tillgodose det krav på förenkling, som eftersträvas i det pågående
arbetet för reformering av statsbidragen till kommunerna. Ej heller
torde önskemålet om kostnadsbesparing kunna tillgodoses vid en tillämpning
av de föreslagna beräkningsgrunderna. Framhållas må, att skolöverstyrelsen
ansett erforderligt att uppställa en spärregel av innebörd, att
bidraget skall begränsas till högst distriktets sammanlagda verkliga kostnader.
Ämbetsverket finner sig följaktligen icke kunna förorda det föreslagna
systemet för beräknandet av statsbidrag till skolskjutsar med särskilt
insatta fordon. Enligt statskontorets mening bör det i stället vara förtjänt
att närmare undersökas, om icke ett mera tillfredsställande resultat
skulle kunna vinnas genom införandet av i utredningen antydda skolskjutstaxor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Oavsett vilket system som tillämpas för skjuts bidragets bestämmande
bör enligt statskontorets mening en sänkning av bidragsprocenten till
60 2/3 — såsom sakrevisionen förordat — genomföras. Härigenom skulle
också det önskemålet bliva tillgodosett, att skoldistrikten finge behålla en
större andel än nu av de besparingar, som regelmässigt kan påräknas vid
anordnande av skjutsar i egen regi. Understrykas må för övrigt, att bidragsprocenten
ursprungligen var begränsad till 50.

Riksräkenskapsverket erinrar om att allmänna statsbidragsutredningen
beträffande statsbidrag till skolskjutsar med särskilt insatta fordon ansåg
en förenkling möjlig genom en generaliserande kostnadsberäkning av innebörd
att statsbidraget till alla skoldistrikt skulle utgå med visst belopp per
skjutskilometer jämte visst belopp per barn och skjuts. Ämbetsverket anför
härefter.

I den nu föreliggande utredningen har denna beräkningsmetod icke ansetts
giva ett tillfredsställande resultat med mindre att det sistnämnda
beloppet differentieras med hänsyn till skjutssträckans längd. Det sålunda
utbyggda systemet har av skolöverstyrelsen ansetts böra kompletteras med
en spärregel av innebörd, att bidraget skall begränsas till högst distriktets
sammanlagda verkliga kostnader. Enligt riksräkenskapsverkets mening
innebär det föreslagna bidragssystemet icke någon förenkling. Ämbetsverket
anser sig därför böra förorda, att det nuvarande bidragssystemet med viss
procent av de faktiska kostnaderna bibehålies jämväl beträffande statsbidrag
till skolskjutsar med särskilt insatta fordon.

Några skäl för ett frångående av nu gällande föreskrifter om förskottsutbetalning
av statsbidrag till skolskjutsar på sätt i utredningen föreslagits
har icke anförts och föreligger icke enligt ämbetsverkets mening.

Statens sakrevision framhåller, att syftet med allmänna statsbidragsutredningens
förslag i förevarande avseende bland annat var att få fram ett
system, som inte skulle erfordra, att de beviljande myndigheterna tog någon
befattning med kontrollen av eller ens någon kännedom om skoldistriktets
faktiska skjutskostnader. En bestämmelse till förhindrande av att statsbidraget
blir större än ett skoldistrikts samlade kostnader för skolskjutsarna,
såsom skolöverstyrelsen föreslagit, skulle enligt revisionens mening innebära,
att en avsevärd del av den administrativa förenkling, som avsetts,
bortfölle. Sakrevisionen anför vidare.

Det framstår för sakrevisionen som en allvarlig brist hos det nu framlagda
förslaget, att det över huvud kan föranleda statsbidrag upp till 100
procent av en kommunal kostnad. Enligt revisionens mening bör statens
andel av skolskjutskostnaderna i intet fall få överstiga den, som gäller för
exempelvis lärarlönerna. Sakrevisionen kan därför icke biträda det föreliggande
förslaget i denna del. Det synes vara nödvändigt att söka sig fram
på andra vägar än dem de två senaste utredningarna beträtt. Önskemålet
om en administrativ förenkling kvarstår, men statsbidragets anknytning
på lämpligt sätt till det faktiska kostnadsläget är ett krav, som icke torde
kunna övergivas. Enligt sakrevisionens mening synes därför ansträngningarna
i fortsättningen böra inriktas på att finna ett statsbidragssystem,
som tillgodoser dessa bägge synpunkter.

3 — Dihang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Enligt revisionens mening vore en viss höjning av den kommunala andelen
av skolskjutskostnaderna det bästa medlet att åvägabringa en ekonomisering
och rationalisering på området. Föreligger inte förutsättningar fölen
sådan procentuell förskjutning anser sakrevisionen att det nuvarande
statsbidragssystemet bör föredragas i avvaktan på att ett förenklat system
kan framläggas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som också ansett sig böra avstyrka de
sakkunnigas förslag, har i ärendet inhämtat yttranden från 9 kommuner i
länet, vilka samtliga anfört, att de föreslagna bidragsreglerna skulle leda
till sänkta statsbidrag för deras del. För Nederkalix kommun skulle sänkningen
uppgå till 10 333 kronor. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen, att
det nuvarande systemet, som bygger på ersättning efter de verkliga kostnaderna,
är att föredraga. Skulle en omläggning av statsbidragssystemet vara
önskvärd, bör bestämmelserna enligt länsstyrelsens mening utformas så,
att de inte medför ökade utgifter för kommunerna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser visserligen att den föreslagna generaliserande
beräkningen av statsbidraget i hög grad skulle förenkla såväl
skoldistriktens som de granskande myndigheternas handläggning av skolskjutsärenden.
Men då ett statsbidrag, vilket göres beroende av det antal
elever som medföljer skolskjutsen, skulle missgynna skoldistrikt med glesbebyggelse,
vilket också skulle bli fallet om möjligheten att få ersättning
för s. k. framkörningsavgifter bortfaller, ifrågasätter länsstyrelsen, om inte
statsbidraget även till skolskjutsar i distriktets egen regi bör utgå med viss
procent av de verkliga kostnaderna. Länsstyrelsen i Malmöhus län hyser
betänkligheter av samma art mot en generaliserande beräkningsmetod men
vill inte motsätta sig dess införande, då den synes kunna bli ett effektivt
medel att halla skjutskostnaderna nere. Länsstyrelsen erinrar om att resekostnadsersättningen
vid tjänsteresa med egen bil är högre i de fyra nordligaste
länen än i landet i övrigt och synes mena, att en likartad differentiering
borde ske för att utjämna skillnaden i bidrag mellan tätorter och glesbygder.
Den av skolöverstyrelsen föreslagna maximeringen av statsbidraget
till de verkliga kostnaderna tillstyrkes särskilt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ger sin anslutning till förslaget
med de modifikationer skolöverstyrelsen förordat. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län invänder, att den föreslagna uppdelningen i nitton olika ersättningar
per elev och körsträcka visserligen kan ge ett riktigare resultat än
ett något mindre antal men förordar dock en nedskärning av det föreslagna
antalet, vilket från administrativ synpunkt skulle vara förnuftigare. Bestämmelsen
om statsbidragets begränsning till belopp, motsvarande vad
som skulle utgått om eleverna i stället varit inackorderade, bör enligt länsstyrelsens
mening utgå.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som anser att det generaliserande
beräkningssystemet är ägnat att medföra avsevärd förenkling, tillstyrker

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

de sakkunnigas förslag men framhåller, att skjutskostnaderna i Norrland
i genomsnitt torde vara högre än för landet i övrigt och ifrågasätter för den
skull om inte statsbidraget till norrlandskommunerna, liksom då det gäller
resekostnadsersättning vid tjänsteresa med egen bil, bör utgå med 1 öre,
vintertid 2 öre, högre belopp för kilometer än i landet i övrigt. Även länsstyrelsen
i Jämtlands län menar, att den generaliserande beräkningsmetoden
enligt de sakkunnigas förslag skulle innebära orättvisor för glesbygderna
och anser, att en korrektion skulle kunna ernås exempelvis genom
en bestämmelse liknande den som gäller beträffande resekostnadsersättning
vid tjänsteresor med egen bil inom de fyra nordligaste länen. Länsstyrelsen
ifrågasätter också, om inte en garantiregel bör införas, som tillförsäkrar
skoldistrikt statsbidrag med förslagsvis lägst 2/3 av de verkliga kostnaderna.
Beträffande båtskjutsar föreslår länsstyrelsen, att statsbidrag skall
utgå med 80 procent av de verkliga kostnaderna, då det besvär och ansvar,
som är förenat med dylika skjutsar, förutses icke bli kompenserat av bidrag
enligt en generaliserande beräkningsmetod.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ansluter sig till den meningen att statsbidraget
till skolskjutsar i de nordliga länen bör bestämmas till högre belopp
än de sakkunniga föreslagit. För de nordliga delarna av riket vore det enligt
länsstyrelsens mening också olämpligt att begränsa statsbidraget till skolskjutsar
till det belopp som skulle ha utgått om eleverna under motsvarande
tid inackorderats för sin skolgång.

Allmänna statsbidragsutredningen diskuterar i sitt remissyttrande ingående
de avvikelser från de av utredningen förordade grunderna, som de sakkunniga
och skolöverstyrelsen föreslagit. Utredningen ifrågasätter först, om
det kan anses motiverat att komplicera bidragsberäkningen genom att som
de sakkunniga föreslagit differentiera ersättningen per barn efter antalet
körkilometer. Enligt statsbidragsutredningens mening skulle den av de
sakkunniga förordade konstruktionen av statsbidraget endast i fall, där en
större ytvidd jämte andra förhållanden orsakar att de långa skolskjutsarna
överväger, kunna medföra en minskning av statsbidragets procentuella
andel i de vérkliga kostnaderna. I flertalet fall omfattar skolskjutsorganisationen
enligt utredningens uppfattning skjutsar med växlande körsträckor
och barnantal, varför ojämnheter i statsbidragsgivningen för olika
kategorier skjutsar i dylika fall i allt väsentligt utjämnas.

Statsbidragsutredningen har summerat dels de differenser i ören per
skattekrona, som uppkommer vid en jämförelse mellan utgående bidrag
enligt nuvarande system och det av utredningen föreslagna (se tab. 4) dels
ock de differenser som uppkommer vid en motsvarande jämförelse mellan
nuvarande system och det av de sakkunniga föreslagna (se tab. G). Den
sammanlagda differenssumman utgör vid tillämpning av utredningens förslag
78,98 öre och av de sakkunnigas 77,63 öre. Utredningen framhåller, att
även beräknade på detta sätt överensstämmer verkningarna av de båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

systemen tämligen väl. Därest de sakkunnigas förslag skulle accepteras,
anser utredningen, att det därmed avsedda syftet skulle kunna vinnas med
en differentiering, som rör sig med ett betydligt mindre antal ersättningsbelopp
än 20.

Skolöverstyrelsens förslag att det sammanlagda statsbidraget till ett skoldistrikt
för särskilt insatta skolskjutsar skall begränsas till högst distriktets
sammanlagda verkliga kostnader har föranlett följande uttalande från
allmänna statsbidragsutredningens sida.

Utredningen har i andra statsbidragssannnanhang framfört den uppfattningen,
att det bidragsunderlag, som fastställes genom en generaliserande
beräkning, icke bör korrigeras med hänsyn till det faktiska kostnadsutfallet.
Med generaliseringen åsyftas, att myndigheterna skola befrias från
arbete med granskning av kostnadsberäkningar och räkenskaper. Om en
generaliserande beräkningsmetod förbindes med föreskrift, att de verkliga
kostnaderna icke skola få överskridas, förlorar man en avsedd förenklingsvinst.
I den generaliserande beräkningsmetoden bör såsom ett utmärkande
drag ingå, att ansvaret för den statsunderstödda verksamhetens ekonomiska
resultat helt skall falla på de bidragstagande kommunerna, så att
dessa få såväl tillgodonjuta eventuellt uppkommande vinst av att den faktiska
kostnaden blir mindre än i bidragsreglerna förutsatts som ock bestrida
den förlust, som inträder vid en kostnadsökning. Vad särskilt beträffar nu
ifrågavarande statsbidrag må därjämte framhållas, att en generaliserande
beräkning — utformad enligt utredningens eller enligt överstyrelsens förslag
— synes slå så väl, att det endast i undantagsfall torde inträffa, att
statsbidraget överstiger den verkliga kostnaden. Det bör icke ifrågakomma
att med hänsyn till sådana sällsynta undantagsfall göra ett avsteg från
vad som utredningen bedömer som en inneboende konsekvens av generaliseringsmetoden.
Utredningen avstyrker alltså införandet av en maximeringsbestämmelse.

Om en maximeringsbestämmelse mot utredningens avstyrkande skulle införas,
anser utredningen att en detaljgranskning av räkenskaperna likväl
inte bör ske, utan att det bör stanna vid att de verkliga kostnaderna styrkes
genom intyg av t. ex. skolstyrelsens ordförande.

Svenska stadsförbundet, som ansluter sig till förslaget i stort, anför kritiska
synpunkter, som nära sammanfaller med allmänna statsbidragsutredningens.
Efter att ha uttalat, att det synes vara påtagligt, att administrativa
förenklingar skulle vinnas genom sådana generaliserande beräkningsmetoder,
som de sakkunniga föreslagit, diskuterar stadsförbundet frågan
huruvida statsbidragsbeloppet per skjutsat barn bör differentieras efter körsträckans
längd. Förbundet är icke övertygat om att man verkligen behöver
tillgripa denna komplicering i förhållande till vad allmänna statsbidragsutredningen
förordat.

Stadsförbundet finner även den maximering av skolskjutsbidraget tvivelaktig,
som skulle ligga däri att bidraget icke finge överstiga det belopp, som
skulle utgått, om inackordering under motsvarande tid i stället anordnats.
Härom anföres följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

En sådan bestämmelse kan knappast anses principiellt försvarlig, med
mindre man vill godtaga inackordering såsom under alla förhållanden fullgod
ersättning för skolskjuts. Försåvitt man däremot får utgå ifrån att
ett skoldistrikt verkligen kan ha fog för anordnande av skolskjuts i fall då
denna bestämmelse skulle få tillämpning, kan det ejjvara.riktigt, att distriktet
i sådant fall skall vidkännas större andel i utgiften än den, som bidragsreglerna
för skolskjutsarna eljest medge.

Också den av skolöverstyrelsen föreslagna maximeringen med anknytning
till skoldistriktets verkliga kostnader avstyrkes av förbundet med motiveringen
att syftet med ett system som det föreslagna är att undvika
det tidsödande prövnings- och granskningsarbete som en bidragsberäkning
på grundval av faktiska kostnader utgör. Det synes förbundet påtagligt,
att de föreslagna generella beräkningsnormema avsetts vara så bestämda,
att något praktiskt behov av en maximering av det slag skolöverstyrelsen
ifrågasatt inte skall föreligga. Uppgifter om de verkliga kostnaderna bör
enligt förbundets mening i efterhand kunna lämnas direkt till skolöverstyrelsen
utan samband med den löpande handläggningen av bidragsärenden.

I Svenska landskommunernas förbunds yttrande förordas inga egentliga
ändringar i de sakkunnigas förslag. Enligt förbundets mening synes de förenklingsmöjligheter
som skisserades i allmänna statsbidragsutredningens
förslag så långt möjligt ha tillgodosetts. Den schematiska beräkningen av
bidragsunderlaget för skolskjutsar med särskilt insatta fordon har enligt
förbundets mening visserligen gjorts mera invecklad, men statsbidragsberäkningen
anses icke därför nämnvärt kompliceras. Ehuru det detaljmaterial,
som stått de båda utredningarna till buds, knappast varit tillräckligt
underlag för en fullt säker bedömning av verkningarna av det nya
systemet anser förbundet dock, att det i de pågående strävandena att förenkla
statsbidragsgivningen är nödvändigt för såväl staten som kommunerna
att ta vissa ekonomiska risker och att tolerera rimliga avvikelser från
hittillsvarande kostnadsfördelning. Det fortlöpande studium av verkningarna
av det nya systemet, som förbundet, anser vara nödvändigt, bör därför
enligt dess mening kunna ta sikte även på en förenkling av bidragsskalan.

Förslaget om skolvägsersättning har mottagits olika av remissmyndigheterna.
Skolöverstyrelsen ansluter sig helt till de sakkunniga utom i en
detaljfråga rörande förskottsutbetalning. Riksråkenskapsverket, samtliga
hörda länsstyrelser samt allmänna statsbidrag sutredning en och landskommunernas
förbund tillstyrker eller lämnar detta förslag utan erinran i
princip.

Bland de avstyrkande instanserna är statskontoret, som bland annat
anför följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Enligt statskontorets mening får det anses uteslutet, att åtgärder nu
överväges för en dylik kostnadskrävande utvidgning av statsbidragssystemet
på förevarande område. Det understöd, som kan anses påkallat i berörda
avseende, lärer snarare böra ingå som ett led i de socialpolitiska åtgärder,
som från samhällets sida vidtagas för underlättande av barnfamiljernas
förhållanden. Statskontoret, som icke kan tillstyrka förslaget i nu
förevarande hänseende, anser det alltså även böra övervägas, huruvida
nuvarande bidrag till självskjutsar böra bibehållas.

Sakrevisionen avstyrker med följande uttalande.

Ett genomförande av en vidgad rätt till ersättning för självskjuts — av
utredningen kallad skolvägsersättning — skulle sålunda med de ersättningsbelopp
och de väglängdsbestämmelser utredningsmännen föreslagit komma
att draga en kostnad av närmare 2 miljoner kronor per år. Det måste enligt
vad sakrevisionen kan bedöma anses synnerligen tveksamt, huruvida man
i detta sammanhang kan räkna med något större bortfall av kostnader, som
nu utgår till anordnande av egentliga skolskjutsar. Ett dylikt bortfall i
större skala skulle nämligen förutsätta hos skolskjutsdeltagare och deras
målsmän en tämligen enhällig opinion för övergång i möjligaste mån från
skolskjuts till skolvägsersättning, något som revisionen knappast betraktar
såsom sannolikt i nuvarande läge. Revisionen vill därför bestämt motsätta
sig en utvidgning av det nuvarande systemet för självskjutsar att jämväl
omfatta elever i lägre än sjunde klass.

Eörslaget om skolvägsersättning synes svenska stadsförbundet mycket
diskutabelt. Det anses innebära en principiell nyhet, då ersättning för vissa
lärjungar därigenom skulle införas, oberoende av om skolgången förorsakade
deras målsmän särskilda kostnader. Några garantier för att det allmännas
utgifter komme att motsvaras av åtgärder för underlättande av skolgång
skulle ej heller kunna skapas. Ersättningen synes förbundet vara av sådan
karaktär att den, om den alls skall utgå, helt bör bekostas av statsmedel
och utgå till alla lärjungar med likartade svårigheter beträffande skolväg,
oberoende av skoldistriktets villighet att påtaga sig kostnad för ersättningen.

Inackordering

Ett generaliserande bidragssystem tillstyrkes av alla utom två av de
hörda remissmyndigheterna.

Skolöverstyrelsen förordar följande ändringar i de sakkunnigas förslag.
Någon bestämmelse om att statsbidrag till inackordering ej skall utgå, om
elev kan medfölja skolskjuts, bör enligt överstyrelsens mening inte finnas,
då inackordering inte torde tillgripas utan tvingande skäl och anledning
därtill kan föreligga, fastän skolskjuts anordnats. Liksom beträffande skolskjutsar
anser överstyrelsen, att statsbidraget till kostnaderna för inackordering
skall begränsas till högst distriktets verkliga kostnader.

Åtskilliga ändringar har föreslagits beträffande statsbidragsbeloppet.
Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar således en reducering av statsbi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

draget beträffande barn som deltager i skolmåltider, då i dylika fall lägre
inackorderingskostnader kan påräknas. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser
det skäligt, att statsbidragsbeloppet maximeras till 4 kronor i stället för
till föreslagna 3 kronor och länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter,
om inte statsbidraget för norrlandslänen borde bestämmas till lägst 3 kronor
50 öre per elev och dag. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår, att bidraget
hest ii mm ps till 3 kronor för elev å skolort, som tillhör ortsgrupp 2 och 3, samt
till 4 kronor för elev å skolort, tillhörande ortsgrupp 4 och 5. Enligt av länsstyrelsen
i Västerbottens län framförd mening bör bidraget utgå med olika
belopp för elever som inackorderas i skolhem och i enskilda hem. I de senare
fallen bör bidraget utgå med 4 kronor 50 öre per elev och dag.

Avstyrkande yttranden har avgivits av länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus samt Norrbottens län, vilka båda förordar, att den nuvarande regeln
om bidrag med 80 procent av de verkliga kostnaderna bibehålies.

Fortsättningsskolans centralisering

De sakkunnigas förslag att kungörelserna angående centralisering av fortsättningsskolväsendet
skall upphöra att gälla samt att statsbidrag till kostnaderna
för inackordering, skolskjutsar och skolvägsersättning, när det
gäller fortsättningsskolans elever, skall utgå enligt samma grunder som för
eleverna i folkskolan har inte föranlett erinran från någon av de hörda
remissmyndighetema.

6. Departementschefen

De förslag, som i det föregående närmare redovisats, rör skolskjutsorganisationen,
inackorderingsverksamheten och fortsättningsskolväsendets centralisering.
Jag har funnit de sakkunnigas olika förslag i huvudsak välmotiverade
och anser att ställning till flertalet av dem bör kunna tagas nu.
Ändringar av gällande bestämmelser torde dock inte böra träda i kraft förrän
den 1 juli 1958, d. v. s. samtidigt med den omläggning av vissa driftbidrag
till primärkommunerna, som i annat sammanhang föreslagits av
Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för finansdepartementet.

Beträffande den för skolskjutsverksamheten centrala frågan om generaliserande
grunder för beräkning av statsbidrag till vissa skjutskostnader
anser jag dock, att kompletterande utredning och därav eventuellt följande
modifikationer i det av de sakkunniga föreslagna bidragssystemet måste
vidtagas, innan spörsmålet om en omläggning av bidragsberäkningen på
denna punkt slutligt prövas. Jag skall till eu början uppehålla mig något
vid denna fråga. Det är uppenbart att, såsom förhållandena utvecklas på
skolskjutsområdet, ansträngningar måste göras för att hålla det allmännas
kostnader för verksamheten nere och för att förenkla statsbidragssystemet

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1957

så mycket som möjligt. När det gäller kostnaderna bör visserligen klart
framhållas, att de besparingar av lärarlöner och andra utgifter, som göres
genom skolskjutsarna, är större än skjutskostnaderna, men det motsäger
inte, att utgifterna måste hållas på en i och för sig skälig nivå.

Skjutsning av skolbarn anordnas på i huvudsak tre sätt: med ordinarie
kommunikationsmedel, med särskilt insatta fordon, som tillhandahålles
av entreprenör, samt med särskilt insatta fordon, som äges av skoldistriktet.
Huvuddelen av skolskjutsarna utföres av entreprenörer med bil eller buss.
Enligt min mening måste varje övervägande av möjligheterna att minska
det allmännas kostnader för skolskjuts verksamheten grundas på en säker
kännedom dels om vad som skall anses vara skälig kostnad för skjutsar,
som utföres på entreprenad, dels om hur det i förhållande till dylika skjutsar
från kostnadssynpunkt ställer sig med skjutsar i distriktens egen regi,
där sådana är möjliga. Dessa förhållanden synes emellertid inte tillräckligt
klarlagda. Sakrevisionen framhöll i den tidigare nämnda skrivelsen till
Kungl. Maj:t den 5 september 1952, att av revisionen utfört granskningsarbete
givit vid handen, att prissättningen per sträckkilometer vid entreprenadskjutsarna
varit mycket ojämn beroende på olika konkurrensförhållanden.
Enligt revisionens uppfattning hade tydliga tendenser till kartellbildning
eller annat missbruk av en tillfällig monopolställning yppat sig. De
sakkunniga uttalar för sin del, att entreprenörerna i vissa fall betingar sig
priser, som är alltför höga och som till och med avsevärt överstiger beställningstaxan,
utan att vägens beskaffenhet åberopas såsom skäl. Dessa uttalanden,
vilka dock inte stödjes på redovisat material, tyder på att kostnaderna
för entreprenadskjutsar i vissa fall är högre än vad som från det
allmännas synpunkt får anses rimligt. Samtidigt har såväl sakrevisionen
som de sakkunniga givit uttryck åt den uppfattningen, att skjutsar i distriktens
egen regi under vissa förhållanden kan anordnas billigare än entreprenadskjutsar
och således utgör ett korrektiv mot oskäliga kostnader.

Det har från olika håll sagts, att det enda verkligt effektiva medlet att
sänka skjutskostnaderna skulle vara att ändra kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun sa, att det i större utsträckning än för närvarande bleve
ett påtagligt kommunalt intresse att hålla kostnaderna nere. Jag finner
det sannolikt, att man på denna väg skulle kunna uppnå lägre kostnader
i sådana fall, där verksamheten icke är rationellt ordnad, men jag anser inte
det förhållandet vara tillräckligt skäl för att nu föreslå någon väsentligt
ändrad avvägning i stort av statens och kommunernas andel i kostnaderna
för skolskjuts verksamheten. Å andra sidan är det uppenbarligen olämpligt
att fastställa ett bidragssystem, som bygger på status quo-principen, innan
det klarlagts i vilken utsträckning de gjorda antagandena om förekommande
oskäliga skjutspriser är riktiga. Det torde nämligen vara klart, att
när det gäller skolskjutsbidraget ett accepterande av status quo-linjen inte
får innebära ett godkännande av vilken faktisk kostnadsnivå som helst,

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1957

utan att ett generaliserande system bör utformas så, att den avsedda kostnadsfördelningen
åstadkommes på en skälig eller normal prissättning.

Jag vill här framhålla, att en generaliserande beräkning av skjutsbidragen
är svårare att genomföra än beträffande flertalet andra statsbidrag. Allmänna
statsbidragsutredningen har också uttalat, att en sådan beräkning
måste bli förhållandevis grov och således ofrånkomligen medföra avvikelser
från vad som följer vid en tillämpning av gällande system. Trots de svårigheter
som sålunda har förelegat, anser jag, att de båda system för beräkning
av statsbidrag till kostnader för särskilt insatta skolskjutsar, som framlagts
av allmänna statsbidragsutredningen och de sakkunniga, är i princip godtagbara.
Den överarbetning av statsbidragsutredningens förslag, som de
sakkunniga gjort, synes innebära en förbättring såtillvida som systemet
med ett differentierat bidragsbelopp per barn i förhållande till skjutssträckans
längd betyder, att hänsyn i större utsträckning tagits till att de längre
skjutsarna i regel är proportionellt sett dyrare för kommunerna än de kortare.
Detta ger ett för de glesbebyggda distrikten mera rättvisande resultat
än allmänna statsbidragsutredningens förslag.

Min obenägenhet att utan ytterligare utredning biträda de sakkunnigas
förslag grundar sig, förutom på vad jag förut framhållit, även på att jag
anser att det material på vilket förslaget bygger — 35 undersökta kommuner
_ är för litet. I denna uppfattning har jag styrkts genom vissa under
ärendets fortsatta beredning inom ecklesiastikdepartementet företagna
stickprovsundersökningar rörande några norrlandsdistrikt. Det har därvid
visat sig, att avvikelserna från status quo skulle bli väsentligt större än vad
som rimligen bör kunna accepteras från kommunernas sida, så länge det
inte klart utretts och kan påvisas, att avvikelserna beror på onormalt höga
skjutskostnader, som kan nedbringas genom en av ett generaliserande
beräkningssystem stimulerad rationalisering av verksamheten. Huruvida de
otillfredsställande resultat, som den föreslagna metoden sålunda befunnits
kunna ge vid en jämförelse med nuvarande faktiska kostnader, skulle inträffa
i någon mera betydande utsträckning om metoden allmänt genomfördes,
liksom vilken anledningen därtill i så fall kunde vara, är en fråga
på vilken svar endast kan erhållas genom en ytterligare undersökning.

Vid den kompletterande utredningen, vilken alltså bör omfatta ett bredare
undersökningsmaterial, bör alltjämt såsom utgångspunkt tagas önskvärdheten
av en förenkling av statsbidragsberäkningen. Att nedbringa de
nuvarande och för framtiden förutsedda kostnaderna för skolskjutsverksamheten
är emellertid lika angeläget. Den av de sakkunniga föreslagna
beräkningsmetoden bör utprövas på ett större antal skoldistrikt samtidigt
som ytterligare överväganden bör ske av vad som i olika fall kan anses vara
skäliga kostnader för entreprenadskjutsar och skjutsar i kommunal regi.
Alltefter vad undersökningen utvisar bör övervägas vilken grad av generalisering
som är lämplig och i vad mån en generaliserande metod bör komplet -

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

teras med regler som, även om de skulle minska förenklingseffekten, direkt
syftar till att pressa ner kostnadsnivån. Såsom nyss framhållits bör inriktningen
på status quo-linjen icke utan vidare grundas på de faktiska kostnaderna
i dagens läge utan i stället avse status quo vid skäliga eller normala
skjutskostnader.

Jag ämnar föranstalta om denna kompletterande utredning och är i avvaktan
på resultatet därav inte beredd att nu taga ställning till de sakkunnigas
förslag om övergång till eu generaliserande beräkning av statsbidraget
till skolskjutsar med särskilt insatta fordon. Jag räknar emellertid med att
om möjligt för 1958 års riksdag skall kunna läggas fram förslag i detta
avseende.

Jag övergår så till de sakkunnigas övriga förslag rörande skolskjuts verksamheten.

Enligt de sakunnigas mening bör det enda villkoret för statsbidrag till
kostnaderna för skolskjutsar vara, att skolvägen är lång eller besvärlig.

Detta betyder, att de nuvarande bestämmelserna om prövning av besparing

och av skolorganisationens lämplighet och skälighet med hänsyn till kostnaderna
icke skall ske i samband med prövningen av statsbidrag till skolskjutsar
utan i samband med att skolorganisationen i kommunen fastställes.
För denna uppfattning har de sakkunniga anfört goda skäl och från
remissmyndigheternas sida har inga invändningar rests. Då den föreslagna
åtgärden enligt min mening är ändamålsenlig, ansluter jag mig helt till de
sakkunnigas uppfattning på denna punkt.

I anslutning till vad de sakunniga föreslagit om skolvägens minimilängd
som förutsättning för statsbidrag, förordar jag att såsom huvudregel föreskrives,
att statsbidrag till skolskjuts skall utgå för elever i klass 1—3 med
minst 3 kilometers skolväg och för elever i högre klasser med minst 4 kilometers
skolväg. Undantagsvis bör den myndighet, som skall medgiva statsbidrag
till skolskjuts, äga föreskriva andra avståndsgränser. exempelvis för
enligt företedda läkarintyg klena barn eller då skolvägens svåra beskaffenhet
kan motivera sådant medgivande. För bidrag till skjutsar för elever
i sjunde eller högre klasser anser jag den undantagsregeln böra tillämpas, att
en 5-kilometerggräns skall gälla i sådana fall, där skjutsning av dessa lärjungar
.kräver insättande av särskild skjuts eller dubblering av redan
anordnad skjuts.

Då det synes vara ådagalagt, att den nuvarande bestämmelsen om obligatoriskt
anbudsförfarande inte längre fyller någon påvisbar funktion, har jag
intet att erinra mot att bestämmelsen upphäves. Vad de sakkunniga föreslagit
rörande begreppen »skolväg» och »skola» m.m. torde vidare i allt
väsentligt böra beaktas vid ändring av författningsbestämmelserna.

Beträffande skjutsbidragets begränsning till belopp motsvarande inackordering
skostnaden har de sakkunniga föreslagit, att det statsbidragsbelopp
som skulle ha utgått om vederbörande elev under den tid, skolskjuts varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

anordnad, i stället inackorderats för sin skolgång, undantagslöst skall utgöra
det maximala statsbidraget till skolskjuts. Antalet inackorderingsdagar
skall därvid anses utgöra 1,2 gånger antalet skjutsdagar, vilket medför ett
högsta skjutsbidrag av 771 kronor per barn och läsår.

Ehuru detta förslag anknyter till en nu tillämpad praxis, anser jag inte,
att de sakkunnigas mening på denna punkt helt bör följas, då en invändning
av den art svenska stadsförbundet rest häremot enligt min mening är
befogad. Jag förordar därför, att regeln om inackorderingskostnaderna som
norm för maximibidrag till skolskjuts något uppmjukas.

En begränsning av statsbidraget enligt de sakkunnigas förslag får praktisk
betydelse, då fråga blir om skjutsar för mycket få barn över relativt
långa sträckor, skjutsar således som är oekonomiska och även enligt min
mening regelmässigt bör föranleda, att vederbörande elever i stället inackorderas
eller i varje fall att statsbidraget begränsas till vad som skulle utgått
vid inackordering. En sådan tillämpning av reglerna om bidragsgivningen
sker nu och har, såvitt mig är bekant, inte föranlett några principiella invändningar
från kommunernas sida, då den ju faktiskt innebär, att ett om
än begränsat bidrag kan utgå även i fall, där skjuts från statens synpunkt
rätteligen inte borde vara bidragsberättigad. Emellertid kan fall uppkomma,
där speciella förhållanden gör det obilligt att lata kommunen sta för
en mer än normal del av skolskjutskostnaden, även om statsbidraget till
denna skulle överskrida bidraget till inackorderingskostnad. Jag föreslår
därför, att fullt statsbidrag undantagsvis skall kunna utgå, då särskilda skäl
gör det motiverat att frångå begränsningen av bidraget till vad som skulle
utgått vid inackordering.

Då en generaliserande beriikning av statsbidraget till kostnaderna för
skolskjutsar medelst reguljära trajikmedel inte torde vara genomförbar, bör
statsbidraget till sådana skjutsar även i fortsättningen beräknas på grundval
av de faktiska kostnaderna.

I samband med behandlingen av skolskjutsfrågan har de sakkunniga lagt
fram ett förslag om skolvägsersättning och därmed infört ett i sammanhanget
helt nytt begrepp. Förslaget, som jag av denna anledning återgivit
tämligen utförligt i det föregående, kan emellertid principiellt sett sägas
endast innebära en vidgad rätt till ersättning för självskjuts, varvid man
dock skulle ta bort det i realiteten inte upprätthållna kravet att elev, som
uppbär sådan ersättning, verkligen använder sig av någon form av skjuts.
Skolvägsersättning skulle således kunna utgå under den enda förutsättningen
att elevens skolväg vore av viss längd och att egentlig skolskjuts ej
anordnats på vägsträckan.

Såsom ett motiv för förslaget om skolvägsersättning har åberopats den
besparing av kostnader för egentliga skolskjutsar, som enligt de sakkunnigas
mening kan förväntas föl ja av dess förverkligande. Huruvida reella
besparingar skulle bli ett resultat härav, synes mig emellertid vara täm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

ligen ovisst. Likaledes synes det vara tveksamt om förslagets genomförande
skulle få den följden att det i konkret mening underlättade elevernas möjligheter
att ta sig fram och tillbaka från skolan eller avlastade föräldrarna
någon verklig ekonomisk börda, förorsakad av elevernas skolvägar. Skolvägsersättningen
skulle, såsom de sakkunnigas förslag utformats, väl närmast
få karaktär av ekonomisk kompensation till elevernas föräldrar för
elevernas långa skolvägar och inte av bidrag till några verkliga kostnader,
eftersom garantier inte skulle finnas och knappast heller kunna skapas för
att ersättningarna motsvarades av åtgärder för underlättande av elevernas
skolgång.

Jag har emellertid övervägt, om inte de skäl de sakkunniga anfört till
stöd för förslaget om skol vägsersättning kunde motivera, att de nuvarande
bestämmelserna om ersättning till kostnader för självskjutsar utsträcktes
till att gälla för elever i den obligatoriska skolans alla klasser. En beräkning
av kostnaderna härför ger vid handen, att statens utgifter skulle öka med
omkring 1,16 miljoner kronor per år, utan att någon häremot svarande besparing
i kostnaderna för egentliga skolskjutsar med säkerhet kan sägas
uppstå. Med hänsyn till kostnadsstegringens omfattning och då fråga nu i
första hand är om förenklingar i statsbidragsgivningen till olika ändamål
och inte om omprövning av bidragens storlek, har jag inte i detta sammanhang
ansett mig böra föreslå någon ändring i gällande bestämmelser om
ersättning till självskjutsar.

De sakkunnigas uppfattning att inackordering och skolskjutsar bör vara
två likvärdiga alternativa anordningar för att underlätta barnens skolgång
kan jag helt och hållet dela. De förslag, som de sakkunniga framlagt för
att få en likformig reglering av dessa båda anordningar till stånd, biträder
jag med det undantaget att jag i likhet med skolöverstyrelsen avstyrker en
allmän bestämmelse, som skulle hindra statsbidrag till inackordering i fall
då elev kunde medfölja anordnad skolskjuts. Jag anser det nämligen naturligt,
att möjligheter skall finnas att ta hänsyn till sådana undantagsfall, där
inackordering av speciella skäl kan vara nödvändig, trots att skolskjuts
är anordnad. Som skolöverstyrelsen framhållit, kan det på goda grunder
antagas, att inackordering i dylika fall endast tillgripes, då tvingande skäl
är för handen.

Det föreslagna generella bidraget av 3 kronor per elev och inackorderingsdag
finner jag vara väl avvägt mot bakgrunden av den kostnadsfördelning
— 80 procent för staten och 20 procent för kommunerna — som nu
tillämpas. Någon avvikelse från det enhetliga bidragsbeloppet kan jag ej
tillstyrka, då den åsyftade förenklingsvinsten till väsentlig del ligger i det
enhetliga beloppet och således skulle gå förlorad vid en differentiering av
detta. Av samma skäl anser jag mig också böra avvisa skolöverstyrelsens

Kutigl. Maj.ts proposition nr 122 år 1957

förslag att statsbidraget skulle begränsas till högst distriktets verkliga kostnader,
vilket skulle kräva redovisning och granskning i samband med statsbidragsrekvisitionen
på ett sätt som helt strider mot tanken bakom förslagen
om förenkling av statsbidragsgivningen genom generaliserande beräkningar.

Statsbidrag till sådana skolskjuts- och inackorderingskostnader, som är
en direkt följd av fortsättningsskolväsendets centralisering i ett distrikt,
utgår enligt andra grunder än till kostnaderna för skjutsning och inackordering
av elever i folkskolan. De invecklade bestämmelserna i den så kallade
centraliseringskungörelsen avsåg ursprungligen att ge till resultat en täckning
till hundra procent av ett distrikts kostnader för centralisering av
fortsättningsskolan, men på grund av olika omständigheter har det faktiska
läget nu blivit, att ett sådant resultat sällan inträffar. De sakkunniga redovisar
sålunda, att bidragsprocenten till inackorderingskostnader för de olika
folkskolinspektionsområdena redovisningsåret 1953/54 varierade från
100 till 37 och att distrikten i genomsnitt erhöll endast 58,5 procent i bidrag
för detta ändamål. Även till kostnaderna för skolskjutsar, som anordnats
till följd av centraliseringsåtgärder, varierade bidragsprocenten och uppgick
i genomsnitt till 87. Medelbidraget till centraliseringskostnaderna redovisningsåret
1953/54 utgjorde 75 procent av distriktens verkliga kostnader.
Det är således, som de sakkunniga framhåller, tydligt att statsbidragssystemet
enligt centraliseringskungörelsen numera leder till orättvisa resultat
de olika distrikten emellan.

Något annat skäl att ha särskilda bestämmelser om bidrag till skolskjutsar
och inackordering, som föranledes av fortsättningsskolans centralisering,
än att det ansetts, att bidraget skall utgå med belopp, som skiljer sig
från dem som anses lämpliga i fråga om den egentliga folkskolan, torde inte
finnas. Då hundraprocentsregeln i realiteten är övergiven och bestämmelserna
för åtskilliga distrikt, i synnerhet i glesbebyggda trakter, resulterar i
bidrag efter en låg procentsats, synes det lämpligt att i enlighet med de
sakkunnigas förslag nu åstadkomma större enhetlighet i bidragstilldelningen
genom att bidrag till skolskjutsar och inackordering får utgå efter samma
grunder för fortsättningsskolans elever som för folkskolans. Gällande bestämmelser
om centraliseringsbidrag och sjiilvskjutsbidrag i fortsättningsskolan
bör således upphävas och i stället folkskolereglerna beträffande skolskjutsar
och inackordering göras tillämpliga beträffande fortsättningsskolan.
Härigenom vinnes givetvis också en väsentlig förenkling av statsbidragssystemet.

Några nämnvärda utgi/isjörändringar följer icke av de förslag som jag
här framlagt.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

Såsom jag inledningsvis angivit bör de av mig förordade ändringarna av
grunderna för statsbidrag till skolskjutsar och inackordering i folk- och fortsättningsskolan
tillämpas från och med redovisningsåret 1958/59. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga bestämmelser i
huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående föreslagit.
Därvid bör självfallet övervägas vilka förenklingar som kan genomföras i
proceduren såväl i fråga om ansökningsförfarandet som med avseende på
förskotts- och statsbidragsrekvisitionerna. Det bör sålunda vara möjligt
bland annat att borttaga det särskilda ansökningsförfarandet för statsbidrag
till skolskjuts med ordinarie trafikmedel och för inackorderingsbidrag
ävensom att förenkla förskottsberäkningen genom att som huvudregel låta
förskott för ett visst redovisningsår utgå i ett fixerat förhållande till det
slutliga statsbidraget för det närmast föregående redovisningsåret.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna av mig i det föregående förordade ändrade
grunder för statsbidrag till skolskjuts- och inackorderingsverksamheten
i folk- och fortsättningsskolan, att tillämpas
tills vidare från och med redovisningsåret 1958/59.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

III. Statsbidrag till försöksverksamhet på
enhetsskolans högstadium

1. Inledning

I allmänna statsbidragsutredningens betänkande Förenklad statsbidragsgivning
(SOU 1956:8), som bland annat innehöll förslag rörande en förenkling
av bidragsgivningen till kommunerna för kostnaderna för folkskoleväsendet
i allmänhet, berördes, som förut sagts, inte frågan om ändrade
former för statsbidragsgivning till kommunernas kostnader för försöksverksamhet
med 9-årig enhetsskola. För bidrag till kostnaderna för denna
verksamhet gäller vissa särskilda bestämmelser. Utredningen har i en tidigare
nämnd promemoria den 29 mars 1956 framlagt synpunkter och förslag
rörande förenkling jämväl av statsbidragsgivningen på detta område,
för vilka förslag här torde få närmare redogöras.

2. Nuvarande förhållanden

I försöksdistrikten tjänstgör, förutom inom folkskolan i övrigt förekommande
lärarkategorier, på högstadiet adjunkter (Ca och Ce 29, Ca och
Ce 27), ämneslärare (Ca 27 och 25, Ce 25), lärare i reglerad befordringsgång,
extra lärare samt folkskollärare i lönegrad Ca 23. Härjämte finns
arvodesavlönade studieledare samt yrkeslärare. Arvodet till studieledare
bestämmes av Kungl. Maj:t med beaktande av i första hand det antal
läraravdelningar, som beröres av befattningen. Arvodet utgör ett tillägg
till den lön som studieledaren åtnjuter i egenskap av lärare. Avlöning åt
yrkeslärare bestämmes efter överenskommelse mellan läraren och skoldistriktet
i varje särskilt fall.

Statsbidragsbestämmelserna för försöksdistrikten överensstämmer i huvudsak
med dem, som gäller för folkskoleväsendet i övrigt. Således utgår
statsbidrag till avlöning åt lärare i läroämnen enligt de grunder, som anges
i kungörelsen 1948: 208 angående statsbidrag till avlönande av folk- och
småskollärare m. m., dock att avdrag från statsbidraget enligt 3 § 4 mom.
kungörelsen icke skall ske. Till avlöning åt övningslärare utgår bidraget
enligt samma grunder som för övningslärare inom folkskolan.

Statsbidrag till arvode åt studieledare utgår med arvodets hela belopp
samt med belopp motsvarande den kostnad, som föranledes av nedsättning
i studieledarens undervisningsskyldighct.

Till avlöning åt yrkeslärare utgår statsbidrag med belopp, motsvarande
skoldistriktets samtliga kostnader, dock att det sammanlagda statsbidraget
för redovisningsår ej må överstiga vad som sammanlagt skulle ha utgått

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

vid tillämpning av nedan angivet belopp för varje i gällande timplan upptagen,
av yrkeslärare bestridd veckotimme:

Ortsgrupp	2	3	4	5
Kronor/ veckotimme ..............	416	432	449	466

De angivna bestämmelserna avser statsbidrag till avlönande av lärare,
som särskilt anställts för undervisning i yrkesämnen, och lärare, som utöver
full tjänstgöring inom skoldistriktet eller vid annan skola åtagit sig
yrkesundervisning som tilläggstimmar. Genom statsbidragets konstruktion
har distrikten möjlighet att erhålla bidrag till hela lönekostnaden, även
om ersättningarna till vissa lärare överstiger de angivna maximibeloppen,
under förutsättning att de överskjutande kostnaderna uppvägas av att
ersättningar till andra yrkeslärare i motsvarande mån understiger de i
statsbidragsbestämmelserna angivna beloppen.

Undervisningen i yrkesämne kan förutom av yrkeslärare bestridas av
lärare i läroämne eller övningslärare vid samma försöksskola inom ramen
av för tjänsten fastställd undervisningsskyldighet. I sådana fall utgår
statsbidrag för undervisningen i yrkesämnet enligt de regler, som gäller för
respektive slag av tjänst, d. v. s. med 100 procent, om tjänstgöringen innefattas
i ämneslärartjänst, och 78 procent, om tjänstgöringen ingår i övningslärartjänst.

Slutligen kan undervisning i yrkesämne ordnas på så sätt, att den bestrides
såsom fyllnadstjänstgöring av lärare vid skola som ej tillhör försöksdistriktet,
d. v. s. tjänstgöringen inräknas i undervisningsskyldigheten för
lärare vid annan skola, där full tjänstgöring ej kunnat beredas läraren. I
sådant fall har skoldistriktet att till den skola, där tjänsten är placerad,
utgiva ersättning för de timmar, som fyllnadstjänstgöringen omfattat, med
på visst sätt beräknade belopp. För den ersättning, som distriktet utbetalat
till annan skola, utgår statsbidrag med belopp motsvarande den totala
ersättningskostnaden.

För lärarna i läroämnen skall försöksdistrikten betala fortlöpande avgifter
till statens pensionsanstalt för lärarnas pensionering enligt SPAreglementet.
Statsbidrag utgår med belopp motsvarande skoldistriktets
utgifter för detta ändamål, i den mån statsbidrag utgår till lönen. Motsvarande
utgifter för övningslärare och yrkeslärare är ej statsbidragsberättigande.

Erläggandet av fortlöpande avgifter för lärare, som åtnjuter pensionsrätt
enligt SPA-reglementet, grundar sig på de s. k. årsuppgifterna, som varje
huvudman lämnar till pensionsanstalten. Årsuppgifterna jämte med ledning
av dessa beräknade avgifter skall insändas till pensionsanstalten inom
tre månader efter läsårets utgång.

Förutom angivna bidrag till löne- och pensionskostnader utgår till försöksdistrikt
ett särskilt bidrag, försökskostnadsbidrag, med 15 kronor per
elev och redovisningsår till distrikt i stad eller köping och med 22 kronor
per elev och redovisningsår till annat distrikt. Försöksdistrikt i stad eller
köping med särskilt omfattande glesbebyggelse må, efter medgivande av
Xungl. Maj:t i varje särskilt fall, åtnjuta bidrag med det högre av nämnda
belopp. Bidraget beräknas efter antalet elever på högstadiet vid läsårets
början.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Till försöksdistrikt, för vilket högstadieverksamheten av olika skäl medför
särskilt betungande ekonomiska konsekvenser, må efter prövning av
Kungl. Maj:t utgå extra försökskostnadsbidrag inom ramen för det sammanlagda
belopp, som riksdagen årligen bestämmer. Slutligen finns för
försöksdistrikten ett tilläggsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet.
Då detta bidrag ej hör till gruppen driftbidrag, behandlas det ej
i förevarande sammanhang.

Beträffande bidrag sbestämmelsernas tillkomst torde i korthet böra anföras
följande.

Till frågan om fördelningen mellan stat och kommun av de ökade kostnaderna
för skolväsendet i samband med den nioåriga skolans definitiva
införande har ställning ännu inte tagits och spörsmålet har ej heller varit
föremål för närmare överväganden. Problemet berördes i propositionen
1950: 133 angående vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala
organisation, där det framhölls, att det var ett mycket invecklat problem,
som fordrade noggrann utredning, innan det kunde bli föremål för något
ställningstagande. Redan i det sammanhanget uttalades, att resultatet av
allmänna statsbidragsutredningens arbete borde avvaktas. Då frågan blev
aktuell för försöksdistriktens del finge den lösas genom provisoriska bestämmelser.
Sådana blev erforderliga från och med läsåret 1951/52 och
efter särskild utredning framlades förslag härom i propositionen 1951: 155
angående anställnings- och avlöningsförhållanden för vissa lärare vid skolor
i försöksdistrikt in. m. Departementschefen framhöll, att försöksverksamheten
vore ett riksintresse, som för de i verksamheten deltagande distrikten
inte borde medföra större kostnader än de eljest skulle ha haft för sitt
folkskoleväsen, om i stället för försöksskola inrättats 7-årig, 8-årig respektive
9-årig folkskola i distriktet. Med hänsyn därtill föreslog departementschefen,
att folk- och småskollärarnas statsbidragssystem skulle tillämpas
på försöksskolornas högstadium med oförändrade kommunbidragsbelopp
för varje hel ämneslärartjänst. Vad som inom folkskola gällde beträffande
statsbidrag till övningslärare, timlärare i kunskapsämnen, skolskjutsar och
inackordering, förhyrande av skollokaler, undervisningsmateriel, skolmåltider
in. in. skulle också gälla beträffande försöksskolornas högstadier.

Riksdagen godkände vad sålunda i propositionen föreslagits, och särskilda
bestämmelser för försöksverksamheten utfärdades med begränsad
giltighetstid. Redan vid följande års riksdag aktualiserades emellertid bidragsfrågan
för försöksdistrikten på nytt och efter utredning av de tidigare
tillkallade sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets
område framlades förslag om kompletterade bidragsregler i propositionen
1953: 120 angående vissa frågor rörande statsbidrag till försöksdistrikt med
enhetsskola in. in. Förslagen innebar, att avdragsbeloppen vid beräkning av
statsbidraget till lönekostnaderna för ämneslärare på högstadiet skulle
slopas samt att ett särskilt bidrag, försökskostnadsbidrag, skulle införas.

4 — liihartg till riksdagens protokoll 11)57. 1 samt. Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Det senare skulle utgå med ett belopp av 15 kronor årligen per elev och år
i försöksdistrikt i stad eller köping och med 22 kronor i landsbygdsdistrikt.
Förslagen godkändes av riksdagen och bestämmelser utfärdades med giltighet
för läsåren 1953/55.1 samband därmed utfärdades också bestämmelser
om yrkeslärare av innebörd att statsbidrag till särskilda yrkeslärare kunde
utgå med belopp, motsvarande lönekostnaden, dock med högst 7 kronor 40
öre per undervisningstimme.

Statsbidragsfrågan rörande yrkeslärare upptogs till mer ingående behandling
i propositionen 1955: 120 angående vissa frågor rörande försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola och förslag framlades om den ännu
gällande, härförut redovisade utformningen av bidraget. Förslag om pensionsbestämmelser
för lärarna vid försöksdistriktens högstadier framlades
också vid denna riksdag (prop. 182), vid vilken även fattades beslut om
en medelsanvisning av 40 000 kronor till extra försökskostnadsbidrag.

3. Utredningens förslag

A. Statsbidrag till kostnaderna för det egentliga folkskoleväsendet

I sitt betänkande Förenklad statsbidragsgivning (SOU 1956: 8) har utredningen
framlagt förslag om ett nytt system för statsbidragsgivningen
till kommunerna ifråga om bland annat lärarlönerna inom folkskoleväsendet.
Härför har närmare redogjorts i förutnämnda proposition den 8 mars
1957. Sammanfattat innebär förslaget följande.

De nuvarande olika bidragsformerna till lönekostnader sammanföres till
ett enhetligt reglerat bidrag. De faktiska lönekostnaderna skall ej utgöra
underlag för statsbidraget utan utgångspunkten skall vara en på generaliserande
grunder beräknad kostnadssumma. För varje statsbidragsberättigande
lärartjänst skall i denna summa ingå ett belopp motsvarande årslönen
i vederbörande befattningshavares löneklass vid vårterminens början.
Som hel statsbidragsberättigande tjänst skall räknas varje för redovisningsåret
inrättad distriktsöverlärar-, skolhemsföreståndarinne-, folk- och
småskollärartjänst samt ordinarie övningslärartjänst. Lönekostnaderna för
extra ordinarie övningslärares och timlärares tjänstgöring skall inräknas i
bidragsunderlaget med 1/30 av årslönen i respektive löneklass för varje
veckotimme, som undervisningen omfattat.

Utöver de nämnda till tjänster och löneklasser knutna kostnaderna skall
i bidragsunderlaget inräknas belopp motsvarande sådana merkostnader,
som uppkommer vid vissa tjänstledigheter längre tid än 30 dagar, samt
utbetalade kallortstillägg och finskspråktillägg. Av det på detta sätt beräknade
bidragsunderlaget skall statsbidrag utgå med 100 procent, dock
att liksom nu gäller beträffande bidraget till folkskollärarlönerna visst
belopp skall avdragas per lärartjänst. Avdraget har avpassats så, att kost -

Kungl. Majits proposition nr 122 år 1957

nadsfördelningen mellan stat och kommun blir densamma som enligt gällande
system (status quo-principen). Hänsyn har därvid tagits, förutom till
lönekostnadernas nuvarande fördelning, också till att enligt det föreslagna
systemet kompensation tillika skall givas för femton indragna särskilda till
kommunerna utgående driftbidrag. De salunda av utredningen beräknade
avdragen uppgår till respektive 100, 300, 500, 700 och 900 kronor per tjänst
i hyresgrupperna 1—5.

B. Statsbidrag till kostnaderna för försöksskolornas högstadier

Utredningen anser, att det föreligger ett synnerligen starkt behov av att
förenkla bidragsgivningen till kommuner för kostnader i samband med försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola på högstadiet och anför härom.

Den splittring på olika bidragsformer, som föreligger för försöksskolans
del, är ägnad att i hög grad komplicera handläggningen av bidragsfrågorna.
Vid bidragsrekvisitionerna har distrikten att beakta icke endast de^ synnerligen
omfattande bidragsreglerna på den egentliga folkskolans område utan
även de utfärdade kompletterande bestämmelserna. Då de särskilda, bidragsbestämmelserna
gäller endast lärare på försöksskolans högstadium,
måste en åtskillnad göras mellan lönekostnader, som hänför sig till å ena
sidan detta stadium och å den andra försöksskolans låg- och mellanstadier.
Förhållandena kompliceras ytterligare, om försöksverksamhet bedrives endast
i en del av ett distrikt under det att skolväsendet i övriga delar är
anordnat på vanligt sätt. För vissa av de kompletterande bidragen erfordras
särskild utredning av kostnadernas storlek och särskilda rekvisitioner
vid sidan av dem som förekommer för folkskolans del.

I fråga om sättet att åstadkomma en förenkling rekommenderar
utredningen samma generaliserande metod för beräkning av
bidragsunderlaget som den föreslagit beträffande bidrag till det egentliga
folkskoleväsendet, enär denna metod kan tillämpas så snart lärarnas löner
är knutna till löneklassystemet. I detta hänseende anser utredningen förutsättningarna
vara i stort sett desamma på högstadiet som inom folkskolan
i övrigt. När det gäller frågan om storleken av avdragsbcloppen för
högstadiets lärartjänster måste emellertid uppmärksammas, att bidragsreglerna
i vissa avseenden är gynnsammare beträffande högstadiet än inom
folkskoleväsendet i övrigt. Utredningen anför härom.

Denna omständighet skulle, om särskilda beräkningar av det slag som
redovisats i det tidigare betänkandet (SOU 1956: 8) företagits, ha medfört,
att lägre avdragsbelopp skulle ha erhållits för försöksdistrikten än för folkskolan
i övrigt. Sådana särskilda avdragsbelopp skulle emellertid vara
svåra att beräkna och medföra olägenheter ur förenklingssynpunkt. Med
hänsyn härtill synes det vara lämpligast att direkt tillämpa folkskolebidragets
avdragsbelopp. Härigenom kommer samma relation mellan statens
och kommunernas kostnader, som råder inom det nuvarande folkskoleväsendet,
även att erhållas på försöksskolans högstadium. Den bidragsförlust,
som försöksdistrikten härigenom åsamkas, bör lämpligen kunna täckas
genom förstärkning av försökskostnadsbidraget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Beträffande tillämpningen av den generaliserande beräkningsmetoden
framhåller utredningen, att några svårigheter att tillämpa denna
vid beräkningen av bidragsunderlaget för lönekostnaderna på högstadiet
ej föreligger i fråga om de lärarkategorier, som åtnjuter lön enligt av
Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser och är inordnade i löneklassystemet.
Så är fallet beträffande samtliga kategorier utom yrkeslärarna, vilkas löneförmåner
bestämmes efter överenskommelse mellan berörda parter i varje
skoldistrikt. Med den utformning statsbidragssystemet för yrkeslärarna
fått kan lönekostnaderna för dessa lärare enligt utredningens mening inte
direkt inordnas i det generaliserande systemet. De överväganden av olika
möjligheter att inpassa nämnda lönekostnader i det generaliserande bidragssystemet
som utredningen gjort leder enligt dess mening fram till att
yrkeslärartjänster och delar därav bör inräknas i bidragsunderlaget efter
lönekostnaderna i en och samma löneklass, oberoende av vilken ersättning
som faktiskt utbetalas till den enskilde läraren. Utredningen framhåller
dock, att den faktiska löneklassen givetvis bör läggas till grund för bidragsberäkningen,
därest en lönereglering framdeles kommer till stånd. Utredningen
anför vidare.

Jämfört med 1955 års löner motsvarar de nuvarande i statsbidragsbestämmelserna
angivna bidragsbeloppen ungefär arvodena per veckotimme
i TC 20, vilket innebär att de utgör ca 1/30 av årslönerna enligt löneklass
20. Av preliminära uppgifter avseende läsåret 1955/56, som försöksdistrikten
under hösten 1955 lämnat till skolöverstyrelsen, framgår, att de av
skoldistrikten till yrkeslärare utbetalade arvodena i regel ej överstiga
arvodena enligt nämnda löneklass. I ett distrikt var dock de utbetalade
ersättningarna för samtliga de arvoderade timmarna högre än vad som
motsvarar löneklass 20. Enligt utredningens mening föreligger ej anledning
att ändra den nuvarande bidragsnivån med hänsyn till de uppgifter, som
förelegat om försöksdistriktens kostnader för här berörda lärare. Bidrag
synes således generellt böra beräknas efter löneklass 20. Efter denna löneklass
bör bidrag utgå även för veckotimmar, som lärare vid annan skola
fullgör i yrkesämne i form av fyllnadstjänstgöring och för vilka ersättning
skall utbetalas av försöksdistriktet till den skola, där tjänsten är placerad.
Skulle det av närmare erfarenheter rörande kostnaderna för yrkeslärarnas
löner framgå, att dessa i allt för hög grad avviker från bidragslöneklassen,
bör en omprövning av densamma företagas.

Såsom en annan för högstadiet speciell lönekostnad, som ej är knuten
till löneklass, framhåller utredningen de arvoden utöver lön enligt löneklass,
som utgår till studieledarna. Om denna kostnad anföres följande.

Då det här är fråga om en begränsad kostnad som varierar med antalet
läraravdelningar, skulle det kunna vara möjligt att bortse från densamma
vid beräkning av bidragsunderlaget och i stället kompensera skoldistrikten
för den uppkomna bidragsförlusten genom viss uppräkning av försökskostnadsbidraget.
I förevarande fall synes emellertid en sådan anordning
vara mindre lämplig. Den nuvarande metoden för bestämmande av arvodets
storlek efter prövning av Kungl. Maj:t torde vara en övergångsform

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

och komma att ersättas med bestämmelser av generell karaktär. I en av
skolöverstyrelsen till Kungl. Maj:t ingiven framställning föreslås, att studieledarna
skola erhålla en extra ersättning med belopp motsvarande
skillnaden mellan deras löneklasslön som lärare och lönen enligt en med
hänsyn till antalet läraravdelningar fastställd högre löneldass. Vid genomförande
av ett sådant förslag, som utredningen för sin del vill förorda, skulle
studieledararvodet automatiskt komma att inräknas genom att vederbörande
befattningshavares lön inräknades i bidragsunderlaget med hänsyn
till den löneklass som erhålles efter tillägg av de löneklasser, som studieledararvodet
motsvarar.

Skulle den nuvarande anordningen bestå, synes med hänsyn till att arvodena
bestämmes av Kungl. Maj:t bidraget liksom hittills böra utgå med
belopp motsvarande distriktens kostnader, d. v. s. som tilläggsbidrag i likhet
med vad fallet är för finskspråktillägg och kallortstillägg.

Som ett bidrag av så speciell karaktär att det ej bör inordnas i lärarlönebidraget
betraktar utredningen bidraget till skoldistriktens kostnader
för fortlöpande avgifter till statens pensionsanstalt för lärarna i läroämnen.
Då det är en onödig omgång att skoldistrikten först skall inbetala dessa
avgifter för att därefter via en bidragsrekvisition återfå exakt det inbetalade
beloppet föreslår utredningen att ersättning för avgifterna tillgodoföres
pensionsanstalten direkt från vederbörligt riksstatsanslag. (Folkskolor
in. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor.)

Enligt utredningens mening skulle det, som förut antytts, vara lämpligt
att genom försökskostnadsbidraget kompensera försöksdistrikten
även för vissa merkostnader, till vilka bidrag för närvarande utgår
i annan form; i första hand för de belopp, som kommunerna nu tillföres i
den formen att avdrag ej göres från statsbidraget till försöksdistrikts kostnader
för lärare i läroämnen på högstadiet. Enligt utredningens beräkningar
skulle ett enhetligt bidragssystem komma att per tjänst på högstadiet medföra
en bidragsförlust motsvarande i hyresgrupperna 1—5 respektive 730,
962, 1 124, 1 364 och 1 605 kronor. Ber elev räknat skulle dessa belopp i
hyresgrupperna 1—5 motsvara respektive 49, 64, 75, 91 och 107 kronor.
Det nuvarande försökskostnadsbidraget, 15 kronor per elev i stad eller
köping och 22 kronor per elev i landsbygdsdistrikt, skulle således behöva
förstärkas med nämnda belopp som kompensation för i jämförelse med
nuläget föreslagna oförmånligare bidragsregler i vad gäller lönebidraget till
lärarna i läroämnen på högstadierna. En förstärkning med just de fem
angivna beloppen skulle emellertid enligt utredningens mening göra försökskostnadsbidraget
synnerligen komplicerat. Utredningen avvisar av
detta skäl till en början tanken på att vid inliiggande av avdragskompensationen
i försökskostnadsbidraget införa en hyresgruppdifferentiering och
anför därefter följande.

Det enhetliga belopp med vilket försökskostnadsbidraget bör förstiirkas
synes böra beräknas som ett medeltal av de för de olika hyresgrupperna

Kungl. Mcij.ts proposition nr 122 år 1957

erhållna beloppen. Med hänsyn till att kommunerna i hyresgrupp 1 innefattar
en något större del av landets folkmängd än hyresgrupperna 3, 4 och
5 tillsammans, synes beloppet i hyresgrupp 2 utgöra lämplig utgångspunkt
för beräkning av kompensationen. Det nuvarande bidraget per elev kommer
härigenom att uppräknas med 04 kronor. Jämfört med den förstärkning
som skulle ske vid en differentiering på olika hyresgrupper medför den
angivna medelberäkningen, att kommunerna i hyresgrupp 1 erhåller ökat
bidrag och kommunerna i hyresgrupp 3, 4 och 5 minskat bidrag.

En enhetlig avdragskompensation aktualiserar frågan huruvida skillnaden
i försökskostnadsbidrag mellan landsbygdsdistrikt och övriga distrikt
kan anses motiverad, om beloppen förstärkes så som förut angivits. De
distrikt, som erhåller det mindre bidraget, tillhör i flertalet fall någon av
hyresgrupperna 3—5 och skulle förlora på att avdragskompensationen göres
enhetlig. A andra sidan torde ett stort antal skoldistrikt med ett nuvarande
försökskostnadsbidrag på 22 kronor tillhöra hyresgrupp 1, där kommunerna
av samma anledning gör en vinst. Sannolikt skulle en viss utjämning
åstadkommas om den nuvarande differentieringen av försökskostnadsbidraget
slopades. Detta kan lämpligen ske genom att de nuvarande båda
beloppen på 15 och 22 kronor ersättes med ett genomsnitt av dessa två
belopp, d.v. s. 18 kronor. Den omfördelning av försökskostnadsbidraget,
som härigenom uppkommer, torde som nämnts närmast motverka de förluster
och vinster som skulle föranledas av en enhetlig avdragskompensation.
Så skulle exempelvis vara fallet för en stad i hyresgrupp 3, där förlusten
per elev skulle bli (75 — 64 =) 11 kronor, medan följden om differentieringen
upphör skulle bli en vinst av (18 —15 =) 3 kronor per elev.

Enligt dessa generaliseringar erhålles ett för samtliga skoldistrikt enhetligt
försökskostnadsbidrag av (64 + 18 =) 82 kronor.

Beräkningen av avdragsbeloppet för jolkskolebidraget skedde med beaktande
av att de särskilda arvoden, som utgår för undervisning i engelska
och för undervisning i avdelningar, i vilka ingår klass 7 eller högre klasser,
ej som för närvarande skulle inräknas i bidragsunderlaget. För att kompensera
skoldistrikten för denna förlust, minskades kommunandelen med
visst belopp per tjänst. Enligt 42 § 2 mom. Allmänna försökskolebestämmelser
utgår ej några arvoden av detta slag för tjänstgöring på försöksdistriktens
högstadier. Då enligt det föregående samma avdragsbelopp förutsatts
skola tillämpas på försöksskolans högstadium som inom folkskolan
i övrigt, bör en justering av bidragstilldelningen ske genom försökskostnadsbidraget
.

Den omständigheten att några arvoden för nämnda ändamål ej utgår å
försöksskolans högstadium skulle medföra en bidragsvinst av 179 kronor
per tjänst å försöksskolans högstadium. E"träknat per elev utgör detta 12
kronor. Efter justering med detta belopp skulle försökskostnadsbidraget
således uppgå till (82 — 12 --) 70 kronor.

Vid beräkning av avdragsbeloppen för folkskolan togs hänsyn även till
att kommunerna skulle erhålla kompensation för vissa bidrag," som utredningen
föreslagit skola indragas. Kompensationen upptogs till visst belopp
per lärartjänst. Antalet lärare hade därvid beräknats på grundval av ett
material, som utgjordes av skoldistrikt med i stort sett 7-årig och i några
fall 8-årig folkskola. I försöksdistrikt med fullt utbyggt högstadium är
antalet lärare givetvis större iin exempelvis i eu 7-klassig folkskola, förutsatt
att antalet avdelningar av klasserna 1—6 i båda fallen är ungefär det -

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1957

samma. Vissa försöksdistnkt kan pa grund härav fa en något större kompensation
för de till indragning föreslagna bidragen iin som i allmänhet
skulle tillkomma skoldistrikt av samma storlek. A andra sidan avser vissa
av de till indragning föreslagna bidragen utgifter för folkskoleväsendet,
vilka stegras i mån av ökat antal lärara vdelningar och tjänster. Detta gäller
bidragen till fria läroböcker, undervisningsmateriel, skolhälsovård och
skolbibliotek. Den nuvarande bidragsgivningen för dessa ändamål utgör
beloppsmässigt mer än hälften av den sammanlagda summan av de bidiag,
som skulle indragas. Vidare är tydligt, att för de till indragning föreslagna
bidrag, vilka icke avser folkskoleväsendet, kompensation till försöksdistriktens
högstadier bör utga till den del bidragen motsvarar tjänster, som
finns på den nuvarande folkskolans högre stadium. I enlighet med vad som
sålunda anförts, skulle i vart fall endast en mindre del av ersättningen för
de bidrag, som föreslagits till indragning, utgöra en överkompensation. Fn
mera exakt beräkning av verkningarna för försöksdistrikten av indragnmgsförslaget
är svår att göra. Med hänsyn till det ringa antalet försöksdistnkt
med fullt utbyggt högstadium är den nu upptagna bidragsfrågan icke av
någon statsekonomisk betydelse. En fortsatt utbyggnad av försöksverksamheten
medför härutinnan icke någon ändring, i varje fall sa länge utbyggnaden
håller sig inom en begränsad ram. Utredningen har på grund av
det anförda ansett sig icke böra föreslå någon preciserad reduktionsregel
för motverkande av eventuell överkompensation av antydd art. Emellertid
bär utredningen velat fästa uppmärksamheten pa förhållandet, da detsamma
måhända framdeles kan böra beaktas.

Då ej heller tillämpningen av folkskolebidragets regler i övrigt kan anses
böra medföra någon justering av försökskostnadsbidraget, föreslår utredningen,
att bidraget bestämmes till 70 kronor per elev.

Enligt vad som tidigare anförts må till försöksdistrikt, för vilket högstadieverksamheten
av olika skäl medför särskilt betungande ekonomiska
konsekvenser, efter prövning av Kungl. Maj:t utgå extra försökskostnadsbidrag.
Utredningen föreslår, att denna möjlighet att erhalla ett förstärkt
bidrag bibehålies.

4. Remissyttranden

Endast ett 10-tal myndigheter har avgivit yttranden över den nu ifrågavarande
promemorian. Flertalet har givit sin anslutning till de av utredningen
förordade huvudgrunderna för en förenkling.

Skolöverstyrelsen, som i ärendet inhämtat yttranden från försöksdistrikten
och från inspektörer, inom vars områden försöksverksamhet bedrives,
erinrar om att överstyrelsen den 20 augusti 1956 i princip tillstyrkt utredningens
förslag beträffande statsbidragsgivningen till kostnaderna för folkskoleväsendet
i allmänhet och framhåller, att överstyrelsen finner en anpassning
av statsbidragssystemet för högstadiet till vad som skall gälla
om folkskolan i övrigt inte blott lämplig utan ur förenklingssynpunkt i hög
grad angelägen. Med de modifikationer överstyrelsen pakallat i nämnda
yttrande den 20 augusti 1950 tillstyrkes utredningens förevarande förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1957

med följande ändringar. Med hänsyn till den lönesättning som tillämpas
för yrkeslärare vid centrala verkstadsskolor och andra större yrkesskolor
enligt överenskommelse den 5 maj 1956 mellan berörda parter, förordar
överstyrelsen att löneklass 21 och inte löneklass 20 lägges till grund för
beräkning av bidraget till yrkeslärarlönerna. För att undvika för åtskilliga
distrikt tillhörande hyrésgrupperna 3—5 mindre förmånliga konsekvenser
av övergången till det nya systemet bör vidare försökskostnadsbidraget antingen
uppräknas till förslagsvis 80 kronor per elev eller kompensation
inom ramen för de extra försökskostnadsbidrag, som kan utgå till särskilt
betungade distrikt, lämnas de kommuner, som genom bidragsomläggningen
får stegrade kostnader.

Enligt överstyrelsens mening torde den eventuella överkompensation,
som bidragets uppräkning skulle föranleda i formellt hänseende, helt konsumeras
av den allmänna prisstegring, som ägt rum sedan de nuvarande
bidragens tillkomst.

Statskontoret anser, att de skäl utredningen anfört till stöd för sina förslag
i nu förevarande avseende är bärande och har för den skull inte funnit
anledning till erinran mot förslagets huvudgrunder. Ämbetsverket framhåller,
att då övergångstiden före enhetsskolans allmänna genomförande
torde bli kortare än vad utredningen räknat med, anledning föreligger att
redan nu beakta, om inte den av utredningen förutsedda överkompensationen
till vissa skoldistrikt bör föranleda justering av försökskostnadsbidraget.
Vidare har ämbetsverket erinrat om sitt tidigare påpekande att
starka skäl ansetts föreligga för en översyn av avdragsbeloppen.

Riksräkenskapsverket har i annat sammanhang avstyrkt utredningens
förslag om en generaliserande beräkning av bidragsunderlaget för statsbidrag
till folkskoleväsendet och gör sammaledes beträffande bidraget till
försöksdistrikten. Ämbetsverket ifrågasätter, om motiv längre finns för förmånligare
statsbidrag till kostnaderna för ämneslärare på högstadierna än
för lärarna inom folkskoleväsendet i allmänhet och i konsekvens därmed
också om någon kompensation i form av ökat försökskostnadsbidrag är
erforderlig.

Statens organisationsnamnet som anser, att målsättningen för en förenkling
av bidragssystemet överhuvudtaget bör vara att åstadkomma ett system,
vilket i första hand är baserat pa ett allmänt statsbidrag, inskränker
sig till några allmänna påpekanden utan att särskilt beröra de förslag, som
framlagts i den nu behandlade promemorian. Dessa förslag har inte heller
föranlett överstyrelsen för yrkesutbildning till något särskilt uttalande.

Statens pensionsanstalt har begränsat sitt yttrande till frågan om utbetalning
av statsbidrag till fortlöpande avgifter enligt SPA-reglementet. Med
hänsyn till den förenkling av skoldistriktens arbete, som den av utredningen
föreslagna omläggningen skulle medföra, vill pensionsanstalten inte motsätta
sig att detta förslag genomföres.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1957

Överståthållarämbetet tillstyrker de i promemorian föreslagna förenklingarna
och framhåller, med anledning av att Stockholms stad icke ansett
sig kunna acceptera utformningen av försökskostnadsbidraget på grund av
de ekonomiska konsekvenserna för kommunen, att den minskning av nu
utgående bidrag, som staden beräknas få vidkännas i detta fall, är obetydlig
även mätt i absoluta tal.

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund lämnar
förslagen utan erinran medan Sveriges skolkamerala förening framför vissa
betänkligheter, vilka föreningen dock anser det nödvändigt att bortse ifrån,
då utredningens förslag säges ha obestridliga förtjänster och i dagens läge
synes utgöra den bästa möjliga lösningen av den tekniska delen av rekvisitionsförfarandet.

5. Departementschefen

Det av allmänna statsbidragsutredningen föreslagna systemet för statsbidragsgivning
till kommunerna beträffande lärarlönerna inom folkskoleväsendet,
vilket här tidigare redovisats i korthet, har, utan att några modifikationer
av principiell natur vidtagits, lagts till grund för proposition den
8 mars 1957 på föredragning av chefen för finansdepartementet. Utredningens
förslag att detta lärarlönebidrag skulle avpassas så, att det medförde
en kompensation för femton till kommunerna nu utgående särskilda driftbidrag,
vilka i samband med statsbidragsreformen skulle indragas, har
emellertid inte följts utan i propositionen har förordats, att sådan kompensation
endast skall givas för sju nu utgående särskilda bidrag. Detta förhållande
har i förevarande sammanhang betydelse därigenom att de av utredningen
beräknade kommunala avdragsbeloppen per bidragsberättigande
tjänst självfallet har fått göras väsentligt större än utredningen beräknat.
Även vissa andra omständigheter, som inträffat efter det att utredningen
framlagt sitt förslag, har bidragit härtill. Enligt förslag i den nyssnämnda
propositionen skall avdragsbeloppen i avrundade tal uppgå till respektive
560, 800, 980, 1 220 och 1 450 kronor per bidragsberättigande tjänst i hyresgrupperna
1—5. Enligt allmänna statsbidragsutredningens förslag om statsbidrag
till lönekostnaderna för försöksskolornas högstadier skall avdragsbeloppet
per lärartjänst vara detsamma för tjänst på sådant högstadium
som för tjänst inom det egentliga folkskoleväsendet. Jag vill framhålla, att
de ändrade avdragsbelopp, som sålunda föreslagits i propositionen den 8
mars 1957, inte förändrar möjligheterna att utsträcka bidragssystemets
giltighet även till försöksskolornas högstadier.

När det gäller statsbidragen till lönekostnaderna för försöksskolornas
högstadier, delar jag utredningens av remissmyndigheterna understödda
uppfattning om behovet av en förenkling av statsbidragsgivningen. T fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

om sättet att åstadkomma en sådan förenkling ansluter jag mig till förslaget,
att samma generaliserande metod för beräkning av bidragsunderlaget
skall komma till användning som chefen för finansdepartementet i
förutnämnda proposition den 8 mars 1957 förordat för folkskoleväsendet
i allmänhet.

Några tekniska hinder mot att tillämpa den generaliserande metoden för
beräkning av bidragsunderlaget föreligger, som utredningen framhållit, inte
så länge det är fråga om lärarkategorier, vilka åtnjuter lön enligt av Kungl.
Maj:t meddelade bestämmelser och är inordnade i löneklassystemet. Utanför
dessa kategorier faller emellertid, när det gäller försöksskolornas högstadier,
yrkeslärarna, vilkas avlöningsförmåner bestämmes efter överenskommelse
mellan berörda parter i varje skoldistrikt. Den av utredningen
föreslagna lösningen av frågan hur bidraget till dessa lärare skall anpassas
till en generaliserande beräkningsmetod kan jag inte helt ge min anslutning.

Enligt utredningens mening bör, så länge yrkeslärarna ej inpassats i det
statliga lönesystemet, yrkeslärartjänsterna och delar därav inräknas i
bidragsunderlaget efter lönekostnaderna i en och samma löneklass, oberoende
av vilken ersättning som i verkligheten utbetalas till den enskilde
läraren. De i nu gällande bidragsbestämmelser angivna bidragsbeloppen per
veckotimme till avlöning åt yrkeslärare motsvarar rent matematiskt ungefär
1/30 av årslönen enligt löneklass 20. Då utredningen beträffande bidraget
till kostnaderna för det egentliga folkskoleväsendet förordat, att timlärartjänstgöring,
vilken lärarkategori det än gäller, skall inräknas i bidragsunderlaget
med 1/30 av årslönen i respektive löneklass för varje
veckotimme, som undervisningen omfattat, och att detta även skall gälla
lärarna i läroämnen på högstadierna, har utredningen ansett sig böra föreslå,
att bidragsunderlaget, när det gäller statsbidraget till kostnaderna för
avlöning åt yrkeslärare, generellt skall beräknas efter löneklass 20 med
avdragsbelopp för varje fullt 30-tal veckotimmar.

De nuvarande bestämmelserna om statsbidrag till yrkeslärare på försöksdistriktens
högstadier går tillbaka på ett av mig i propositionen 1955: 120
framlagt förslag. Jag framhöll därvid, efter en redogörelse för de olika omständigheter
som borde beaktas vid överväganden av denna fråga, att
statsbidragsbeloppen per veckotimme borde avvägas till krontal som utgjorde
1/35 av ett belopp mellan 22 och 23 löneklasserna samt att det
borde få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om de jämkningar av
dessa belopp, som kunde påkallas av ändringar i den för statstjänstemännen
gällande allmänna lönenivån. Talet 1/35 motiverades bland
annat med den variation av det genomsnittliga antalet veckotimmar
som kunde tänkas förekomma vid den förberedande yrkesundervisningen
för att full tjänstgöring skulle anses vara för handen. Jag angav skalan
21,5—45 veckotimmar beroende på lärarkompetensen. Riktpunkten vid
bestämmelsernas utformning var dels att en mera genomgripande regle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

ring för försöksskolornas yrkeslärare ej borde vidtagas, innan frågan om en
tjänste- och lönereglering för de kommunala yrkesskolornas lärare prövats,
dels ock att försöksdistrikten tills vidare skulle erhålla statsbidrag till avlöning
åt yrkeslärare med belopp motsvarande distriktets samtliga kostnader
för ändamålet.

Enligt min mening bör vid statsbidragsavvägningen såsom genomsnitt
för full tjänstgöring, när det gäller nu ifrågavarande yrkeslärare, alltjämt
räknas med omkring 35 veckotimmar. En tillämpning av den av utredningen
föreslagna generaliserande beräkningsmetoden är också väl möjlig,
utan att den år 1955 beslutade formen för beräkning av statsbidrag till
kostnaderna för avlöning av yrkeslärare behöver frångås. Som utredningen
framhåller, kan visserligen inte de verkliga lönekostnaderna för yrkeslärarna
direkt inordnas i det generaliserande systemet, men lika väl som yrkeslärartjänster
och delar därav enligt utredningens förslag skulle kunna inräknas
i bidragsunderlaget efter lönekostnaderna i en och samma löneklass,
oberoende av vilken ersättning den enskilde yrkesläraren faktiskt erhållit,
torde i bidragsunderlaget kunna såsom lönekostnader inräknas av Kungl.
Maj:t efter samma grunder som nu fastställda belopp per veckotimme för
yrkeslärares undervisning. Därvid bör för varje fullt 35-tal veckotimmar
verkställas avdrag med för varje statsbidragsberättigande tjänst fastställt
avdragsbelopp. Som jag förut framhållit är de nuvarande bidragen per
veckotimme avsedda att i princip helt täcka distriktens kostnader för avlöning
åt yrkeslärarna.

Om man inräknar lönekostnaderna för yrkeslärare i bidragsunderlaget
enligt den princip jag här förordat eller på det sätt utredningen föreslagit,
synes från förenklingssynpunkt vara utan nämnvärd betydelse.

Beträffande arvoden till studieledare i försöksdistrikten föreslår utredningen
att statsbidraget såsom hittills bör utgå med belopp motsvarande
distriktets verkliga kostnader, d. v. s. som tilläggsbidrag i likhet med vad
utredningen föreslagit och chefen för finansdepartementet i förutnämnda
proposition den 8 mars 1957 förordat i fråga om finskspraktillägg, kallortstillägg
m. m. Jag anser för egen del, att arvodeskostnaderna för studieledarna
i försöksdistrikten tills vidare bör inräknas i bidragsunderlaget på
sätt utredningen föreslagit.

Den av utredningen föreslagna omläggningen av inbetalningarna av fortlöpande
pensionsavgifter för lärarna i läroämnen pa sa sätt, att ersättning
för avgifterna tillgodoföres statens pensionsanstalt direkt från vederbörligt
riksstatsanslag, är rationell och torde böra genomföras.

Jag har hittills huvudsakligen uppehållit mig vid möjligheterna att efter
generaliserande grunder beräkna det underlag på vilket statsbidrag skall
utgå i nu förevarande fall. Utredningsförslaget innebär också, alt från bi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

dragsunderlaget skall dragas samma belopp per bidragsberättigande tjänst
eller del av tjänst som föreslagits, när det gäller statsbidrag till kostnaderna
för den egentliga folkskolan. Då statsbidrag till kostnaderna för de till
högstadiet knutna lärarna i läroämnen samt för lönekostnader till yrkeslärare
och arvodeskostnader till studieledare nu utgår med 100 procent
skulle härigenom för kommuner med högstadier uppstå en bidragsförlust.
Kompensation härför skall enligt utredningens förslag givas genom en förstärkning
av nu utgående jörsökskostnadsbidrag.

Jag anser att detta förslag bör följas. Förutom den förenkling i bidragsgivningen
som vinnes genom omläggningen, ernås den fördelen, att man får
enhetliga grundläggande bestämmelser om bidrag till lönekostnaderna för
folkskoleväsendet i dess helhet och därutöver ett särskilt bidrag, enkelt att
beräkna, som skall kompensera skoldistrikt med försöksverksamhet för de
speciella kostnader som föranledes av försöksverksamheten. Då försöksverksamheten
är slutförd torde i första hand detta bidrag böra bli föremål
för omprövning vid ställningstagandet till fördelningen mellan stat och
kommun av kostnaderna för en genomförd enhetsskola. I nuvarande läge
gäller det endast att göra en teknisk omräkning av försökskostnadsbidragets
storlek i syfte att kompensera försöksdistrikten för eljest inträffande bidragsförluster
på grund av omläggningen av statsbidraget till lärarlönekostnadema.

Allmänna statsbidragsutredningen har beräknat, att ett enhetligt statsbidragssystem
skulle medföra en bidragsförlust per tjänst å högstadiet av
respektive 730, 962, 1 124, 1 364 och 1 605 kronor. Enligt en i förutnämnda
proposition den 8 mars 1957 lämnad redovisning för en inom finansdepartementet
gjord kompletterande undersökning av verkningarna av en tilllämpning
av utredningens förslag skulle nämnda bidragsförlust i stället
uppgå till 719, 962, 1 142, 1 378 och 1 614 kronor i respektive hyresgrupp.
De förekommande skillnaderna är dock så obetydliga, att de vid oförändrade
förhållanden i övrigt i och för sig icke hade behövt påverka utredningens
beräkningar av det belopp per elev med vilket försökskostnadsbidraget
bör uppräknas för att kompensera de uppkommande bidragsförlusterna.
Jag tillmäter inte heller skillnaderna någon annan betydelse än att
jag anser dem motivera en viss mindre avrundning uppåt av det försökskostnadsbidrag
per elev som jag ämnar föreslå. Sedan utredningens förslag
framlagts har nämligen inträffat en annan omständighet, som klart inverkar
på försökskostnadsbidragets storlek och som fordrar ett frångående av utredningens
belopp för försökskostnadsbidraget. Jag syftar på den träffade
löneöverenskommelsen enligt vilken vissa nu utgående särskilda arvoden
för undervisning i klass 7 och högre klasser i folkskolan avses skola slopas
från den 1 juli 1957. Den bidragsvinst per tjänst på försöksskolans hög -

Kungl. Maj:ts -proposition nr 122 år 1957

stadium, som försöksdistrikt skulle göra därigenom att några arvoden för
nämnda undervisning ej utgår för undervisning på högstadium och vilken
vinst av utredningen beräknats till 179 kronor per tjänst eller 12 kronor
per elev, reduceras på grund av de sålunda ändrade förhållandena till 55
kronor per tjänst eller till i avrundat tal 4 kronor per elev.

Utredningen har ansett, att försökskostnadsbidraget bör förstärkas med
ett för de olika hyresgrupperna enhetligt belopp per elev, vilket, beräknat
som ett medeltal av de för de olika hyresgrupperna erhållna beloppen, skulle
uppgå till 64 kronor. De båda belopp, 15 eller 22 kronor, varmed försökskostnadsbidraget
nu beräknas per elev beroende på om skoldistriktet omfattar
landskommun respektive stad eller köping, skulle vidare ersättas med
ett enda belopp, nämligen 18 kronor, vilket utgör ett genomsnitt av de båda
nuvarande beloppen. Ett för samtliga skoldistrikt enhetligt försökskostnadsbidrag
av (64 -|- 18 =) 82 kronor skulle härigenom erhållas. Härifrån
har utredningen dragit de förut nämnda 12 kronorna per elev, vilket skulle
eliminera den bidrags vinst försöksdistrikt beräknats göra på grund av att
några arvoden, motsvarande de särskilda ersättningarna till lärare, som
undervisar i engelska och i avdelningar, omfattande 7 eller högre klass i
den egentliga folkskolan, ej utgår för undervisning på högstadiet. Således
har utredningen kommit fram till att föreslå ett för alla försöksdistrikt enhetligt
försökskostnadsbidrag av (82 — 12 =) 70 kronor per elev.

Som jag nyss nämnde, har omständigheter numera inträffat, som reducerar
den bidrags vinst försöksdistrikten skulle gjort vid lika avdragsbelopp
för lärartjänster inom folkskolan i allmänhet och för tjänster på enhetsskolans
högstadium till 4 kronor. Försökskostnadsbidraget per elev skulle
följaktligen, med tillämpning av utredningens principer för beräkningen av
beloppet men med iakttagande av de något ändrade förutsättningar som
nu föreligger, uppgå till (82 — 4 —) 78 kronor.

De i förhållande till utredningen något annorlunda avdragsbelopp per
tjänst som erhållits vid de inom finansdepartementet gjorda kompletterande
beräkningarna motiverar, som jag nyss framhöll, någon uppräkning av
beloppet 78 kronor, vilket framräknats på grundval av utredningens avdragsbelopp.
Vidare torde samma praktiska skäl, som motiverar en avrundning
av de föreslagna avdragsbeloppen per bidragsberättigande lärartjänst
till närmaste tiotal kronor, föreligga för en avrundning av nu ifrågavarande
belopp. Jag föreslår därför, att försökskostnadsbidraget skall utgå
med ett till 80 kronor per elev och redovisningsår bestämt belopp.

Utredningen har slutligen föreslagit, att den nuvarande möjligheten att
erhålla extra försökskostnadsbidrag bibehålies. Någon anledning att för
närvarande borttaga denna möjlighet anser jag inte föreligga.

De ändringar i statsbidragsgivningen till verksamheten på försöksskolornas
högstadier, som jag förordat, torde i anslutning till vad som anförts

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

i förutnämnda proposition den 8 mars 1957 böra tillämpas från och med
redovisningsåret 1958/59. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
meddela närmare bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vad
jag här föreslagit.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna av mig i det föregående förordade ändrade
grunder för vissa statsbidrag till verksamheten på försöksskolornas
högstadier, att tillämpas tills vidare från och med
redovisningsåret 1958/59.

Kungl. May.ts proposition nr 122 år 1957

IV. Statsbidrag till kommunala gymnasier
m. fl. ändamål

1. Inledning

Flertalet av de till primärkommuner utgående statsbidragen på skolväsendets
område behandlades, som förut nämnts, av allmänna statsbidragsutredningen
i betänkandet Förenklad statsbidragsgivning (SOU 1956:8).
Enligt utredningens förslag skulle de i betänkandet behandlade bidragen
ersättas av tre nya bidrag, nämligen ett till folkskoleväsendet i allmänhet,
ett till högre kommunala skolor och ett till skolskjutsar och inackordering.
Förslagen rörande de två förstnämnda bidragen har behandlats i förutnämnda
proposition den 8 mars 1957. Statsbidragsutredningens förslag rörande
det tredje bidraget har här i det föregående berörts under avdelning
II och utredningens i särskild promemoria framlagda förslag om förenklad
bidragsgivning till kommuner med försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola
har behandlats i avdelning III. Med undantag för de båda statsbidragen
till anordnande av skolmåltider och anskaffande av inventarier för
skolmåltider har statsbidragsutredningen framlagt synpunkter på förenklingsmöjligheterna
rörande härefter återstående driftbidrag under åttonde
huvudtiteln i en tidigare nämnd promemoria av den 18 juni 1956. De däri
behandlade bidragen avser följande ändamål: 1) understöd till kommunala
gymnasier; 2) understöd till handelsgymnasier; 3) driften av lokala yrkesskolor;
4) folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter; 5)
folkbibliotek; 6) centralbibliotek; 7) vissa fullbordade byggnadsarbeten
inom folkskoleväsendet; 8) vissa äldre undervisningslokaler inom folkskoleväsendet;
samt 9) vissa tjänstebostäder.

Beträffande statsbidragen till de under 1)—6) angivna ändamålen har
utredningen icke ansett skäl föreligga att föreslå särskilda förenklingsåtgärder.

För innehållet i nyssnämnda promemoria torde här närmare få redogöras.

2. Utredningens synpunkter och förslag

A. Kommunala gymnasier, handelsgymnasier och lokala yrkesskolor

I betänkandet om förenklad statsbidragsgivning behandlade utredningen
frågan om möjligheten och lämpligheten att till ett enda bidrag sammanföra
bidragen till kommunala gymnasier, handelsgymnasier och lokala

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

yrkesskolor med bidragen till högre kommunala skolor (s. 74 ff). Utredningen
konstaterade emellertid, att bidragsunderlaget och bidragsprocenten
delvis beräknades efter olika grunder och att därför ett sammanförande
skulle medföra viss omfördelning av desamma. Ehuru en sådan omfördelning,
enligt vad utredningen uttalade, relativt sett skulle ha tämligen ringa
ekonomisk betydelse för de i allmänhet väl bärkraftiga kommuner, som
drev skolor av nu ifrågavarande form, ansåg utredningen dock, att anledning
saknades för den att föreslå en åtgärd, som åtminstone principiellt
skulle stå i strid med status quo-principen. Därtill kom, att antalet ansökningar
om statsbidrag till nu ifrågavarande skolor var relativt ringa, varför
en förenkling av bidragsberäkningen och prövningsförfarandet skulle
få begränsad betydelse. Utredningen anförde tillika, att det var uppenbart,
att om så framdeles skulle befinnas lämpligt, det föreslagna bidragssystemet
för de högre kommunala skolorna lätt kunde göras tillämpligt ej blott
på handelsgymnasier och kommunala gymnasier utan även på kommunala
yrkesskolor. Förutsättning härför vore, att en enhetlig procentsats tillämpades
för statsbidraget till de olika skolformerna. Utredningen ville för sin
del framhålla önskvärdheten av en reform i denna riktning.

I nu föreliggande promemoria framhåller utredningen bland annat följande.

Bidrag till kommunalt gymnasium utgår enligt beslut av Kungl. Maj:t
i varje särskilt fall med visst belopp per ring. Enligt kungörelsen angående
statsbidrag till yrkesskolor fastställes bidrag till lokal yrkesskola väsentligen
på grundval av vissa generaliserande beräkningsnormer: vissa i författningen
angivna löneklasser, ett enhetligt bestämt arvode per undervisningstimme
och vissa fixerade anslag per kurs. Ifråga om bidrag till
handelsgymnasier behöver man ej räkna med mer än ett fåtal kommuner
såsom bidragsmottagare. Den förenkling av den ifrågavarande bidragsgivningen,
vilken skulle kunna ske i avbidan på ett sammanförande av de tre
berörda bidragen, sedan förutsättningar därför inträtt, skulle tydligen icke
kunna resultera i någon mera avsevärd minskning ifråga om administrativt
arbete.

På grund härav och med hänvisning till den ståndpunkt utredningen intagit
i sitt betänkande Förenklad statsbidragsgivning anser sig utredningen
icke böra framlägga något förenklingsförslag beträffande bidragen till kommunala
gymnasier, handelsgymnasier och lokala yrkesskolor.

B. Folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter m. m.

A riksstaten har sedan 1870-talet anvisats medel till folkundervisningens
främjande i rikets nordligaste gränsorter. På grundval av en särskild utredning
om folkskoleväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län
framlades i propositionen 1924: 170 förslag om anslagsmedlens disposition.
De då beslutade riktlinjerna för medlens användning följes i stort sett fort -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

farande. En närmare redogörelse härför återfinnes i 1955 års statsverksproposition
(åttonde huvudtiteln s. 503—507). Medel från anslaget — vilket
i riksstaten för budgetåret 1956/57 är uppfört med 280 000 kronor —
anvisas med få undantag genom beslut av Kungl. Maj:t från fall till fall.

Då ifrågavarande anslag icke regleras av något särskilt författningsmässigt
utformat bidragssystem, har utredningen icke ansett sig böra upptaga
bidragsgrunderna till prövning.

C. Folkbibliotek och centralbibliotek

Ifrågavarande bidrag regleras av kungörelsen 1955: 540 angående statsbidrag
till folkbiblioteksväsendet, vilken trädde i kraft den 1 januari 1956.
Kungörelsen innehåller bestämmelser om statsbidrag till 1) kommunala och
med dem likställda folkbibliotek, 2) sådana kommunala och med dem likställda
folkbibliotek, vilka av Kungl. Maj:t godkänts såsom centralbibliotek,
3) folkbiblioteksverksamhet i samband med studiecirkelarbete samt 4)
bibliotek vid sjuk vårdsanstalter och truppförband. Utredningen har endast
upptagit till behandling de bidrag för biblioteksverksamhet, vilka utgå till
kommuner, d. v. s. bidragen under 1) och 2). Ifråga om dessa bidrag innehåller
kungörelsen i korthet följande.

Statsbidrag för folkbibliotek utgår till kommun eller församling eller till
lokal förening, som står under visst kommunalt inflytande. Bidraget beräknas
på grundval av ett bidragsunderlag, i vilket må ingå bibliotekets
utgifter enligt fastställd utgiftsstat för bokinköp, för bokbindning och för
egentlig bibliotekspersonal. Bidraget utgår i form av dels ett grundbidrag
med femtio procent av hela bidragsunderlaget, dock högst med 5 000 kronor,
dels — under vissa särskilda villkor — tilläggsbidrag I med tjugu procent
av de i bidragsunderlaget ingående utgifterna för bokinköp och bokbindning,
dels ock tilläggsbidrag it med tjugu procent av de i bidragsunderlaget
ingående utgifterna för egentlig bibliotekspersonal med av skolöverstyrelsen
godkänd kompetens.

Till centralbibliotek må, utöver nu nämnda bidrag, utgå ett särskilt centralbiblioteksanslag
å högst 30 000 kronor för år.

Beträffande förevarande bidrag anför utredningen följande.

I fråga om centralbiblioteken, av vilka endast ett kan finnas i varje län,
gäller ingen annan regel för bidragsberäkningen än en maximeringsbestämmelse;
inom ramen för det angivna maximum beslutar skolöverstyrelsen om
bidragets storlek. För utredningen finnes icke anledning att föreslå någon
ändring i vad sålunda är stadgat.

Grunderna för beräkningen av statsbidraget till kommunala och med dem
likställda folkbibliotek fastställdes, efter förslag av skolöverstyrelsen, genom
beslut av 1955 års riksdag. Syftet var härvid att få till stånd en teknisk
omläggning av det dittills gällande bidragssystemet, vilket ansågs medföra
alltför komplicerade uträkningar. De nya grunderna inneburo en generalisering
av bidragsberäkningen genom att bidragsunderlaget begränsades till
ett fåtal representativa poster ingående i den fastställda utgiftsstaten för

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1057. 1 sand. Nr 122

Kungl. Mcij:ts proposition nr 122 år 1957

det år, till vilket bidraget hänförde sig. Å det ansökningsformulär, som nu
användes, skola under angivna rubriker upptagas bibliotekets samtliga utgifter
och inkomster för bidragsåret. Av stads- eller kommunalkamrer (motsvarande)
skall intygas, att den intagna staten fastställts av vederbörande
kommunala myndighet.

Då bestämmelserna om statsbidraget till de kommunala och med dem
jämställda folkbiblioteken tillkommit så sent som vid 1955 års riksdag och
enär den då skedda omläggningen av reglerna lett till ett relativt enkelt
bidragssystem, vill utredningen icke föreslå någon ändring härutinnan.

D. Vissa fullbordade byggnadsarbeten, äldre undervisningslokaler samt
övergångsbidrag till tjänstebostäder

Enligt kungörelsen 1945:882 angående statsbidrag till byggnadsarbeten
för folkskoleväsendet äger motsvarande bestämmelser i den äldre kungörelsen
i ämnet (1936: 45) alltjämt i huvudsak tillämpning beträffande byggnadsarbeten,
till vilka Kungl. Maj:t beviljat statsbidrag före den 1 januari
1946. De bidrag, som utgår enligt 1936 års kungörelse, avföres från
riksstatsanslagen till Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa fullbordade byggnadsarbeten
och till Folkskolor m. in.: Byggnadsbidrag för vissa äldre undervisningslokaler.

Enligt kungörelsen 1936:45 äger skoldistrikt erhålla statsbidrag till bestridande
av dels kostnaderna för anskaffande av nya undervisningslokaler
(bidrag till byggnadsarbeten), dels kostnaderna för vissa redan uppförda,
distriktet tillhöriga undervisningslokaler (byggnadsbidrag för vissa äldre
undervisningslokaler) för folk- och fortsättningsskolväsendet.

Statsbidrag till byggnadsarbeten beräknas å de styrkta kostnaderna för
byggnadsföretaget i den mån dessa icke överstiger den högsta kostnadssumma,
som Kungl. Maj:t fastställt. Bidragsandelen är fastställd till 75
procent av bidragsunderlaget, därest detta överstiger 5 000 kronor, samt
eljest 50 procent. Bidrag utbetalas av vederbörande länsstyrelse — beträffande
Stockholms stad av skolöverstyrelsen —• sedan byggnadsarbetena blivit
avsynade och godkända. Byggnadsbidrag å högst 2 500 kronor skall
utbetalas på en gång. Överstiger bidraget 2 500 kronor, skall det fördelas
med lika belopp på tjugufem redovisningsår (den 1 juli—den 30 juni), räknat
från och med det redovisningsår då byggnadsarbetena godkänts, dock
att det första årsbidraget skall bestämmas till sådant belopp, att den återstående
bidragssumman är jämnt delbar med 24. Det första årsbidraget skall
utanordnas, sedan länsstyrelsens (skolöverstyrelsens) beslut om byggnadsarbetenas
godkännande jämte bidragets storlek vunnit laga kraft. Övriga
årsbidrag skall utbetalas utan särskild rekvisition i samband med utbetalningen
av skoldistriktet tillkommande underhålls- och materielbidrag.
Därest lokal, för vilken byggnadsbidrag utgår, blir obehövlig för undervisningsändamål,
skall denna omständighet icke utgöra hinder för bidragets
fortsatta utbetalning. Om skoldistriktet försäljer lokalen eller bereder sig
mera stadigvarande inkomst eller eljest lättnad i sina utgifter genom lokalens
uthyrning eller användning för annat ändamål, har skoldistriktet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

härom göra anmälan hos länsstyrelsen (skolöverstyrelsen), som till Kungl.
Maj:ts prövning hänskjuter frågan, huruvida bidraget skall upphöra att
utgå samt huruvida och i vad mån redan utbetalade belopp skola återgäldas
till statsverket.

Byggnadsbidrag för vissa äldre undervisningslokaler utgår till skoldistrikt
med 150 kronor årligen: a) för varje den 1 juli 1936 befintligt, skoldistriktet
tillhörigt klassrum och gymnastikrum, som icke tagits i bruk före den 1 juli
1912, b) för varje klassrum och gymnastikrum, vars uppförande, utan att
Kungl. Maj:t lämnat tillstånd till byggnadsföretaget, påbörjats men ej färdigställts
före den 1 juli 1936. Bidrag enligt a) utgår med det undantag,
som nedan angives, från och med redovisningsåret 1936—1937 till och med
det redovisningsår, under vilket 24 år förflutit efter det lokalen först togs
i bruk. Bidrag enligt b) utgår under 25 redovisningsår räknat från och med
det år, under vilket lokalen först togs i bruk. Bidragstiden räknas i regel
för samtliga klassrum och gymnastikrum, tillhörande samma skolhusanläggning,
från den tidpunkt, då sådan lokal inom anläggningen först togs i
bruk. Har vid sådan om- eller tillbyggnad av anläggningen, som innefattar
ändring av tjänstebostad eller utökning av byggnadskroppen, antalet klassrum
eller gymnastikrum ökats, räknas bidragstiden för sålunda nytillkommen
undervisningslokal från den tidpunkt, då lokalen eller, där två eller
flera dylika lokaler samtidigt tillkommit, någon av lokalerna först togs i
bruk. Statsbidrag för undervisningslokal, som nu senast angivits, utgår från
och med redovisningsåret 1940—1941 till och med det redovisningsår, under
vilket 28 år förflutit efter det lokalen enligt nyssnämnda beräkningsgrund
skall anses först tagen i bruk. Bidrag utgår allenast för lokal, som användes
för sitt ändamål, dock att, om lokalen varit i bruk endast under en del av
redovisningsåret, bidrag för det året utgår oavkortat. Därest skoldistrikt,
som tillerkänts bidrag för äldre undervisningslokal, sedermera enligt kungörelsens
bestämmelser beviljas statsbidrag till ändringsarbeten å samma
lokal (bidrag till byggnadsarbeten), äger distriktet icke uppbära det förra
bidraget för längre tid än till ingången av det redovisningsår, från och med
vilket det senare bidraget börjar utgå. För utfående av bidrag till äldre
undervisningslokal skall skoldistrikt varje år till statens folkskolinspektör
avlämna på fastställt formulär avfattad, till vederbörande länsstyrelse
(skolöverstyrelsen) ställd rekvisition.

Öv er gång sbidrag till tjänstebostäder tillkommer, enligt kungörelsen den
30 december 1946 angående statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans
lärare, skoldistrikt, som efter den 30 juni 1927 vidtagit eller påbörjat men
icke före kungörelsens ikraftträdande den 1 juli 1947 avslutat mera kostnadskrävande
åtgärder för anskaffande eller förbättring av tjänstebostad.
Bidragsbeloppet utgör, för redovisningsår räknat, 160, 120 eller 80 kronor
beroende på tjänstebostäder storlek. Bidrag utgår till och med de!, redovisningsår,
under vilket 20 år förflutit från den tidpunkt, då tjänstebostaden
tagits i bruk efter verkställd byggnadsåtgärd, som medför rätt till
övergångsbidrag, eller, såvitt angår övergångsbidrag i anledning av olika
under en tidrymd av högst fem år verkställda byggnadsåtgärder, från den
tidpunkt, då tjänstebostaden tagits i bruk efter den senaste under femårsperioden
verkställda byggnadsåtgärden. Såsom villkor för bidrag för visst
redovisningsår gäller, att bostaden under det året eller del därav använts
som tjänstebostad. Rätt till fortsatt övergångsbidrag upphör, därest för
tjänstebostaden jämlikt kungörelsens bestämmelser utbetalats byggnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

bidrag till åtgärd, som vidtagits efter kungörelsens ikraftträdande. Övergångsbidrag
utbetalas efter årlig rekvisition.

Rörande tillkomsten av de nu angivna bestämmelserna kan följande
anföras.

Till grund för 1936 års kungörelse låg ett förslag av 1934 års folkskolesakkunniga
(SOU 1934:47), i vilket framhölls, att vid ett allmänt understödjande
av skolbvggnadsverksamheten med omedelbart utgående bidrag,
anspråken på statskassan skulle komma att gälla mycket avsevärda belopp.
De sakkunniga hade därför övervägt en statsbidragsform, som kunde göra
den ifrågasatta utvidgningen av bidragsverksamheten mindre kännbar för
statsverket. Ju flera år, anförde de sakkunniga, bidragsperioden omfattade,
desto mindre blev det belopp, som årligen erfordrades i anslag av statsmedel.
Den uppdelning av bidragsutbetalningen på ett flertal år, vilken sålunda
föreslogs av de sakkunniga, godtogs av Kungl. Maj:t och riksdagen
(prop. 1935: 174, Rskr 1935: 359).

Mot denna utbetalningsordning riktades sedermera åtskillig kritik. Bland
annat framhölls, att det vore en ur ekonomisk synpunkt riktig princip, att
beslutade statsutgifter i största möjliga utsträckning omedelbart utbetalades
och ej sköts över på framtiden. 1945 års folkskolesakkunniga föreslog
i ett den 29 maj 1945 avlämnat betänkande (SOU 1945:25), vilket blev
grundvalen för 1945 års kungörelse angående statsbidragen till byggnadsarbeten
för folkskoleväsendet, att statsbidragen enligt de nya bestämmelserna
skulle utbetalas i sin helhet i samband med byggnadsföretagens utförande.
För de fall, då Kungl. Maj:t meddelat statsbidragsbeslut enligt de
äldre bestämmelserna men första annuiteten ännu ej utanordnats, förordades
möjlighet till beslutets omprövning jämlikt de nya bestämmelserna. Av
de myndigheter, som yttrade sig över folkskolesakkunnigas förslag, förordade
riksräkenskapsverket en omräkning till »nuvärde» av samtliga löpande
äldre bidrag. Skolöverstyrelsen föreslog en sådan omräkning samt
omedelbar utbetalning av de omräknade beloppen ifråga om kommuner
med visst mindre skatteunderlag. Föredragande departementschefen (prop.
1945:367) uttalade, att de sakkunnigas förslag om utbetalning av byggnadsbidrag
i dess helhet i samband med byggnadsföretagets utförande syntes
utan närmare motivering kunna godtagas. Ett sedan länge uttryckt
allmänt önskemål skulle därmed realiseras. Beträffande övergångsanordningarna
tillstyrkte departementschefen, att omprövning jämlikt de nya
bestämmelserna skulle kunna ske av ärenden, som vid den nya kungörelsens
ikraftträdande ännu var anhängiga hos myndigheterna. Däremot ansåg
han sig icke för det dåvarande beredd att förorda en omräkning av
redan beviljade bidrag i den omfattning, som riksräkenskapsverket och
skolöverstyrelsen ifrågasatt. Riksdagen godkände i dessa delar propositionens
förslag (skr. 585).

Enligt kungörelsen 1936:45 ägde skoldistrikten uppbära ett så kallat
tjänstebostadsbidrag, som beräknades per lärartjänst och utgick oberoende
av om tjänstebostad tillhandahölls och utan anknytning till visst byggnadsföretag.
Bidraget var alltså icke i egentlig mening ett byggnadsbidrag utan
ett allmänt bidrag till skoldistrikten i syfte att minska deras andel i avlöningskostnaderna
för folk- och småskollärare. 1941 års lärarlönesakkunniga
föreslog i ett betänkande den 27 december 1945 (SOU 1946: 8), vilket

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1957

utgjorde grundvalen för propositionen 1946: 356 angående statsbidrag till
tjänstebostäder för folkskolans lärare in. m., att ett nytt, egentligt tjänstebostadsbidrag
(byggnadsbidrag) skulle införas. Det dåvarande tjänstebostadsbidraget
borde i samband därmed indragas. Då genom dessa åtgärder
skoldistrikt, som nyligen verkställt ny- eller ombyggnad för tjänstebostäder,
skulle ställas i en något ogynnsam situation, ansågs skäligt, att åt dessa
skoldistrikt gavs ett särskilt bidrag i någon form. Det lämpligaste vore
härvid enligt de sakkunnigas mening, att distrikten under viss övergångstid
för varje tjänstebostad, å vilken mera omfattande byggnadsåtgärder
vidtagits, tillerkändes ersättning med ett generellt belopp. Ersättningen
borde utgå under 20 år från det bostaden tagits i bruk och syntes de sakkunniga
kunna bestämmas till belopp, som svarade mot de dåvarande
tjänstebostadsbidragen. I propositionen godtogs — med viss detaljändring
— de sakkunnigas förslag och riksdagen gjorde härutinnan icke någon
ändring.

Anslag till Bidrag till vissa fullbordade byggnadsarbeten, till Byggnadsbidrag
för vissa äldre undervisningslokaler och till Övergångsbidrag till
tjänstebostäder är i riksstaten för budgetåret 1956/57 uppförda med resp.
3 000 000, 330 000 och 180 000 kronor.

Beträffande de ersättningar, för vilka nu redogjorts, förordar utredningen
en avlösning genom en kapitalanvisning. Härom anföres i huvudsak följande.

Ersättningarna avse åtgärder, som redan vidtagits och vilka äro av den
art, att de normalt understödjas med engångsbidrag. Utbetalning och
rekvisition av ersättningarna samt därav föranledda bokföringsåtgärder
belasta myndigheterna med ett arbete, som återkommer under en lång
följd av år. Mot en avlösning skulle kunna invändas, att enligt författningsbestämmelserna
bidrag kan upphöra att utgå före den normalt gällande
bidragsperiodens slut eller för visst år indragas. Engångsersättningen i
fall av en avlösning finge givetvis bestämmas med utgångspunkt från att
det avlösta bidraget eljest skulle ha utgått under hela den fastställda perioden.
Krav på återgäldande, helt eller delvis, av utbetalad engångsersättningtorde
statsverket icke ha anledning att uppställa. Statsverket skulle alltså
genom en avlösning kunna komma att lida en viss ekonomisk förlust. Emellertid
torde de fall, då ett bidrag upphör eller indrages, vara sällsynta. Utredningen
anser därför, att angivna förhållande icke bör utgöra hinder för
en avlösning, om en sådan i övrigt finnes motiverad.

I detta sammanhang må emellertid erinras, att 1956 års riksdag (skr. nr
271) godkänt i propositionen 1956: 116 framlagda principiella riktlinjer
ifråga om tillämpning av tjänstebostadstvång. Dessa riktlinjer innebära,
att tjänstebostadssystemet för bland annat folkskolans lärare skall avskaffas.
Åtgärden anses för nämnda lärare i väsentligt högre grad än på andra
områden påkalla särskilda övergångsanordningar. Frågan om sådana anordningar
är avsedd att ytterligare utredas. Resultatet av en utredning i
denna fråga torde böra avvaktas, innan avlösningsbelopp för äldre tjänstebostäder
fastställes.

De första bidragen till fullbordade byggnadsarbeten började utbetalas
under budgetåret 1937/38. Dessa bidrag utgå således till och med budget -

Kungl. May.ts proposition nr 122 år 1957

antal till 455. På senare tid har dock endast, ett fåtal bidrag tillkommit:
under budgetåret 1952/53 ökades antalet med sex, under budgetåret 1953/
54 med ett och under budgetåret 1954/55 med två. I några fall synes årsbidrag
ännu icke ha börjat utgå. Enligt vad som inhämtats uppgår summan
av nn utgående årsbidrag till omkring 3 000 000 kronor. Tillkommande
årsbidrag för de utförda byggnadsföretag, som ännu icke godkänts,
gälla relativt obetydliga belopp, sammanlagt kanske ett eller annat tiotusental
kronor.

Av nu utgående årsbidrag till fullbordade byggnadsarbeten kommer det
senast beviljade att utgå till och med budgetåret 1978/79. På grundval av
tillgängliga uppgifter har utredningen beräknat nuvärdet av utgående årsbidrag
till 35 595 000 kronor vid en räntefot av 3 procent, 33 404 000 kronor
vid en räntefot av 4 procent och 31 439 000 kronor vid en räntefot av
5 procent.

De övergångsbidrag till tjänstebostäder, som skall utbetalas under budgetaret
1956/57, är till antalet 1 450. Därefter kommer antalet att minska,
så att det budgetåret 1963/64 uppgår till omkring 1 000; de sista bidragen
upphör med utgången av budgetåret 1971/72. Nuvärdet av utgående bidrag
beräknas efter en räntefot av 3, 4 resp. 5 procent till 1 610 000,
1 542 000 respektive 1 479 000 kronor.

Antalet bidrag till äldre undervisningslokaler för budgetåret 1956/57 kan
väntas uppgå till något över 1 700 avseende cirka 725 skolor. Bidragens
antal minskar därefter successivt och kan 1964/65 beräknas uppgå till ett
25-tal. De sista bidragen utbetalas budgetåret 1968/69. Nuvärdet 1956/57
av samtliga bidrag beräknas efter en räntefot av 3, 4 respektive 5 procent
till 642 000, 633 000 och 623 000 kronor.

Antalet utgående bidrag är således betydande och utbetalningen av bidrag
kommer att upphöra först efter en avsevärd tidrymd. För två av bidragen
— övergångsbidraget till tjänstebostäder och bidraget till äldre undervisningslokaler
— skall de kommunala myndigheterna göra rekvisition
varje år. Inom den statliga administrationen granskas rekvisitionerna i två
instanser, nämligen av folkskolinspektör och länsstyrelse (i Stockholm skolöverstyrelsen).
Bidragsgivningen påkallar givetvis även särskilda bokföringsåtgärder.
Utredningen anser sig med hänsyn härtill böra förorda, att
bidragen på sätt förut anförts avlösas genom en kapitalanvisning.

Fn avlösning av bidragen torde böra förbindas med villkoret att uppburen
engångsersättning skall avsättas till allmän investeringsfond. De uppburna
medlen skulle härigenom undandragas användning för löpande utgifter.

3. Remissyttranden

Av de femton remissmyndigheter, som yttrat sig över förevarande promemoria,
har elva helt anslutit sig till utredningens förslag, nämligen skolöverstyrelsen,
riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs och
Norrbottens län, Svenska stadsförbundet samt Svenska landskommunernas
förbund. Överstyrelsen för yrkesutbildning har icke ansett sig böra göra
något särskilt uttalande.

Statskontoret har i princip inte något att erinra mot förslaget men med

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

hänsyn till de åtgärder för begränsning av investeringar och krediter, som
i nuvarande läge ansetts erforderliga, ifrågasätter ämbetsverket om rätta
tidpunkten nu är för handen att genomföra en reform, som skulle komma
att medföra en så betydande engångsutgift för staten. Skulle en avlösning
komma till stånd, bör i varje fall ersättningarnas storlek enligt statskontorets
mening avvägas med hänsyn till regelmässigt gällande låneränta. Slutligen
avstyrker ämbetsverket, att staten skulle avstå från att återkräva
utbetalad engångsersättning, där sådan rätt kunde föreligga.

Sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag pa skolväsendets område
har funnit, att starka skäl i och för sig talar för en avlösning av de ifrågavarande
bidragen men anser, att de statsfinansiella skälen med hänsyn till
den erforderliga kapitalanvisningens storlek får bli utslagsgivande vid frågans
bedömning.

Beträffande bidragen till redan fullbordade byggnadsarbeten framhåller
statens sakrevision, att det givetvis i och för sig är tveksamt om statsbidraget
för ett redan avslutat och godkänt byggnadsarbete bör utsträckas
över en lång följd av år. Revisionen anför vidare.

Emellertid synes engångsbeloppet vid en avveckling vara av sådan storleksordning,
att i nuvarande statsfinansiella läge viss tvekan kan uppkomma,
huruvida staten bör ikläda sig en sådan engångsutgift. Härtill
kommer att ifrågavarande årsbidrag löpa automatiskt år efter år utan särskild
rekvisition från de kommunala myndigheternas sida. Såvitt sakrevisionen
kan finna, skulle en avveckling av detta statsbidrag därför knappast
medföra några mer beaktansvärda fördelar ur rationaliseringssynpunkt.
Med hänsyn härtill finner sakrevisionen icke tillräckliga skäl föreligga för
statsverket att nu påtaga sig den betydande engångsutgift, som en avlösning
av hittills beviljade bidrag till fullbordade byggnadsarbeten skulle
medföra.

Då en avlösning av de båda andra bidragen inte behöver väcka samma
betänkligheter ur statsfinansiell synpunkt och en avveckling skulle medföra
påtagliga administrativa fördelar, förordar sakrevisionen i princip en avlösning
av dessa båda bidrag, av vilka de nuvarande byggnadsbidragen
till vissa äldre undervisningslokaler anses böra avlösas omedelbart genom
en engångsutbetalning.

4. Departementschefen

Ändringar av gällande regler för statsbidragsgivning till kommuner för
driften av kommunala gymnasier, handelsgymnasier, lokala yrkesskolor,
folkbibliotek och centralbibliotek samt för statsbidragsgivningen avseende
folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter m. m. är enligt
allmänna statsbidragsutredningens mening inte påkallade från förenklingssynpunkt.
Denna uppfattning har inte motsagts av någon av de hörda

Kujigl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

remissmyndigheterna och jag har för egen del inte heller funnit anledning
till erinran mot utredningens ståndpunkt.

Av de nu aktuella statsbidragen återstår så tre bidrag inom folkskoleväsendet,
vilka alla är av likartad speciell beskaffenhet, nämligen bidrag
till vissa fullbordade byggnadsarbeten, vissa äldre undervisningslokaler och
vissa tjänstebostäder. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har de
karaktär av övergångsbidrag och utgår med bestämda årsbelopp under en
period av 20—25 år. Statsbidraget till vissa fullbordade byggnadsarbeten
utbetalas utan särskild rekvisition. De senast beviljade av dessa bidrag
kommer att utgå till och med budgetåret 1978/79. I några fall synes bidrag
av detta slag ännu inte ha börjat utgå. Av de övriga bidragen kommer de
sista att upphöra med utgången av budgetåret 1971/72. Såsom framgår av
den tidigare redovisningen är antalet bidrag ganska betydande och de föranleder
givetvis ett visst arbete för såväl kommunala som statliga myndigheter.
Den mest radikala förenklingsåtgärden är självfallet att, såsom utredningen
förordat, avlösa de årliga bidragen — vilkas sammanlagda nuvärde
kan beräknas till drygt 35,5 miljoner kronor vid en räntefot av 4
procent — genom en kapitalanvisning. En dylik åtgärd kan emellertid —
sett från förenklingssynpunkt — icke anses vara av den betydelse, att den
i nuvarande läge motiverar ett beslut om en engångsutgift av denna storleksordning
för statsverkets del. Jag är således icke för närvarande beredd
att tillstyrka utredningens förslag pa denna punkt. Vid den översyn av
statsbidragsförfattningarna på folkskoleväsendets område, som kommer
att ske i anledning av i annat sammanhang framlagda förslag om ändringar
av bidragsgivningen till primärkommunerna, bör emellertid beaktas möjligheterna
att i fråga om här förevarande bidrag åstadkomma förenklingar
beträffande rekvisition och utbetalning av bidragen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

V. Statsbidrag till vissa byggnadsarbeten
inom skolväsendet

1. Inledning

1952 års sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets
område tillkallades på grund av behovet att ompröva grunderna för statsbidragen
till folkskoleväsendet, sedan förskjutningar i ursprungligen avsedd
kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna med anledning av
ändrade ekonomiska förhållanden gjort en sådan omprövning påkallad.
Denna skulle enligt direktiven för de sakkunniga omfatta tre bidrag, nämligen
bidragen till skolmåltider samt till anskaffande av skollokaler och
tjänstebostäder. Omprövningen skulle avse såväl formerna för statens bidragsgivning
som kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Med
hänsyn till allmänna statsbidragsutredningens arbete borde i fråga om
formerna för statsbidragsgivningen endast sådana ändringsförslag upptagas
som föll inom ramen för gällande bidragssystem. När det gällde kostnadsfördelningen
borde noga beaktas den aktuella ekonomiska situationen för
staten och primärkommunerna. Översynen borde inte avse ett automatiskt
återställande av tidigare gällande kostnadsfördelning. Beträffande den del
av uppdraget, som gällde skollokalerna, uttalades i direktiven, att de sakkunniga
syntes böra undersöka, om sådana åtgärder i samband med byggande
av skolhus vore möjliga, som kunde medföra lägre kostnader för
skollokalerna utan att berättigade krav på kvalitet och god standard ur
pedagogisk synpunkt eftersattes. Slutligen betonades i direktiven, att
frågorna om statsbidragsgrunderna och om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun vore de viktigaste och borde behandlas i första hand.

Genom beslut den 16 december 1955 överlämnade Kungl. Maj:t till de
sakkunniga för kännedom och efterrättelse riksdagens skrivelse 1954: 380
i anledning av väckta motioner (I: 95 och II: 214) om utredning av möjligheterna
att bygga billigare skolor.

I nämnda motioner underströks vikten av att besparingar genomfördes i
fråga om skolbyggandet såväl genom standardisering som på annat sätt.
Vidare påpekades, att det i direktiven åt de sakkunniga givna uppdraget
att undersöka huruvida åtgärder var möjliga, som kunde medföra ett förbilligande
av skollokalerna utan att kvalitet och god standard ur pedagogisk
synvinkel eftersattes, var att anse som ett sekundärt utredningsuppdrag,
medan själva bidragsfrågorna var det väsentliga. Motionärerna ville
att åtgärderna för förbilligande av skolbyggandet skulle undersökas i första
hand och att de sakkunniga för att kunna utföra detta uppdrag skulle utrustas
med erforderlig expertis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Statsutskottet underströk i sitt utlåtande nr 1G6 angelägenheten av att
skolbyggnadsverksamheten förbilligades och att största möjliga antal skollokaler
utvanns inom den för ändamålet bestämda byggnadskvoten utan att
därför berättigade anspråk på standard och ändamålsenlighet eftersattes.
Utskottet uttalade bland annat följande.

Utskottet finner det angeläget, att vid den nu aktuella översynen av
grunderna för statsbidraget till skolbyggnader stat sbidrags bestämmelserna
utformas sa, att ett nedbringande av anläggningskostnaderna stimuleras.
Det synes för övrigt önskvärt, att bestämmelserna om skolbyggnadsverksamheten
framdeles fortlöpande anpassas efter de resultat, som forskningsverksamheten
på området kan ge. Utskottet har inhämtat, att samarbete
äger rum mellan de sakkunniga samt skolöverstyrelsen och statens byggnadsbesparingsutredning.
Jämväl de erfarenheter, som vinnes i den genom
statens nämnd för byggnadsforskning bedrivna verksamheten, torde komma
att tillvaratagas. Med hänsyn härtill kan det förväntas, att de statsbidragssakkunniga
vid utformningen av sitt förslag beträffande statsbidragsgrunderna
kommer att beakta de erfarenheter i fråga om möjligheterna
att bygga billigare skolor, som vid förslagets avlämnande kan ha
vunnits genom det pågående samarbetet på området. Utskottet finner det
angeläget att översynen av statsbidragsgrunderna icke fördröjes genom en,
på sätt i motionerna åsyftas, markerad turordning mellan de olika utredningsuppgifterna.

I propositionen 1956: 123 angående skolväsendets ordnande på realskolestadiet
under övergångstiden före enhetsskolans genomförande in. in. underströks
likaledes den synnerliga angelägenheten av att skolbyggnadsverksamheten
i möjligaste man förbilligas och att därmed största möjliga antal
skollokaler utvinnes inom den disponibla skolbyggnadskvoten (s. 156).

Av det senast anförda framgår, att frågan om förbilligande av skolbyggnadsverksamheten
kommit i förgrunden på ett annat sätt än som var
fallet då 1952 års statsbidragssakkunniga tillkallades. Möjligheterna att
genom olika utformning av statsbidragsbestämmelserna pressa ned skolbyggnadskostnaderna
— alltså inte endast att minska statens utgifter —
är emellertid begränsade och måste kompletteras genom åtgärder av byggnadsteknisk
art. Sedan statsbidragssakkunniga tillkallades, har också uppdraget
att utreda möjligheterna att genom åtgärder inom det byggnadstekniska
området förbilliga uppförandet av bland annat skolbyggnader lämnats
åt en särskild utredning, statens bvggnadsbesparingsutredning. Samma
spörsmål är även föremål för skolöverstyrelsens och statens nämnds för
byggnadsforskning uppmärksamhet. För arbetet på rationalisering av skolbyggnadsverksamheten
och för hittills uppnådda resultat har skolöverstyrelsen
redogjort i skrivelse den 11 oktober 1956, vilken publicerats i Aktuellt
från skolöverstyrelsen 1956: 33.

Samtidigt med 1952 ars sakkunniga har allmänna statsbidrag sutredningen
bedrivit sitt utredningsarbete rörande förenklad statsbidragsgivning
till primärkommunernas kapitalutgifter, och resultatet härav har framlagts

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

i ett tidigare nämnt, den 3 december 1956 dagtecknat betänkande. Då däri
behandlats sättet för bidragsunderlagets bestämmande vid statsbidrag till
skolbyggnader ävensom frågan om den tekniska utformningen av reglerna
för fastställande av statsbidragsprocenten, således hela den formella sidan
av frågan om bidragsgrunderna, har 1952 års sakkunniga låtit sitt betänkande
delvis få formen av ett utlåtande över allmänna statsbidragsutredningens
förslag. Sedan de sakkunniga tagit ställning till dessa, har de prövat
den materiella sidan av bidragsgivningen, d. v. s. avvägt fördelningen av
skolbyggnadskostnaderna mellan stat och kommun och framlagt förslag
därom.

Allmänna statsbidragsutredningen har i sitt nyssnämnda betänkande tagit
upp tjuguen anläggningsbidrag till behandling, varav sex avser skolväsendet,
och närmare undersökt vilka åtgärder som bör vidtagas för att
åstadkomma rationella förhållanden inom denna del av statsbidragssystemet.
En viss enhetlighet i de nu förekommande olika metoderna för bidragsberäkningen
föreslås liksom förenklade bidragsregler. Remissbehandlingen
av betänkandet har emellertid ännu inte avslutats, varför på utredningens
betänkande grundade förslag torde kunna föreläggas först 1958 års riksdag.

Då anläggningsbidrag för närvarande inte utgår till primärkommunerna
för yrkesskolbyggnader, har denna fråga fallit utanför allmänna statsbidragsutredningens
uppdrag. Statsbidragssakkunnigas uppdrag, som ursprungligen
endast rörde statsbidragsförhållanden på folkskoleväsendets
område, har däremot under hand utvidgats till att omfatta även en undersökning
av möjligheterna att åstadkomma ett för yrkesskolbyggnader och
skolbyggnader inom det allmänna skolväsendet likartat system för bestämmande
av bidragsunderlaget.

Förslag till utformning av bestämmelser om statsbidrag till lokaler för
yrkesskolväsendet har som förut nämnts framlagts av överstyrelsen för
yrkesutbildning.

2. Det allmänna skolväsendet

A. Nuvarande statsbidragssystem

a) Folkskoleväsendet

Om beräkningen av statsbidrags underlaget för permanenta
skollokaler gäller följande.

Statsbidrag kan utgå till kostnaderna för anskaffande av skollokaler genom
nybyggnad eller om- eller tillbyggnad samt till kostnaderna för mera
omfattande ändrings- och reparationsarbeten å befintliga lokaler. Statsbidrag
utgår till kostnader för de klassrum, gymnastiksalar, lokaler för slöjd
och hushållsgöromål, specialrum, samlingssalar, lärarrum, expeditionsrum,
biblioteksrum, läkarrum, frukostrum, lokaler för barnbespisning, torkrum
för barnens kläder och dylikt samt biutrymmen, som skolöverstyrelsen vid
prövning förklarat erforderliga, jämte inomhusledningar och fast inredning

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1957

ävensom till utgifter för ritningar, arbetsledning och kontroll. Till statsbidragsberättigade
kostnader må, om så prövas skäligt, även hänföras utgifter
för den första uppsättningen inventarier till klassrum, dock högst till
ett belopp av ettusen kronor för varje klassrum, samt till gymnastiksalar,
slöjdsalar och skolkök.

Storleken av statsbidraget bestämmes på grundval av de beräknade
kostnaderna för lokaler in. in., till vilka statsbidrag prövas böra utgå. Vid
bidragsunderlagets beräknande bör hänsyn även tagas till skäligheten av
de angivna kostnaderna i förhållande till byggnadskostnaderna i allmänhet
på orten. Prövas skolbyggnadsföretag på grund av val av byggnadsmaterial
eller andra omständigheter vara förenat med högre kostnader än som
kan anses nödvändigt för att erhålla erforderliga lokaler av god beskaffenhet
men anses skoldistriktet likväl böra erhålla statsbidrag till byggnadsföretaget,
skall bidragsunderlaget beräknas till det lägre belopp, som med
hänsyn till nämnda förhållanden anses skäligt.

Innefattar skolbyggnadsföretag även icke statsbidragsberättigade lokaler,
skall avdrag göras med skäligt belopp för beräknade kostnader för dessa
lokaler, dock må, därest förekomsten av ifrågavarande lokaler ej medför
nämnvärd volymökning eller eljest kostsammare planlösning, avdraget begränsas
till de merkostnader, som följer av dessa utrymmens iordningställande
lör sitt ändamål. Sker ny- eller ombyggnad för att ersätta äldre skollokaler,
må bidragsunderlaget reduceras med det belopp, som prövas motsvara
de äldre lokalernas värde.

Till kostnader för anskaffande, iordningställande eller inhägnande av
skoltomt eller anordnande av brunn eller framdragande av ledningar till
skolbyggnader utgår ej statsbidrag.

Det enligt angivna regler före byggnadsföretagets utförande beräknade
underlaget utgör den högsta kostnadssumma, på vilken bidrag må beräknas.
Om de faktiska kostnaderna överstiger denna summa utgår således ej
bidrag på det överskjutande beloppet utan den beräknade kostnaden utgör
en maximigräns. Skulle däremot de faktiska kostnaderna understiga de i
samband med statsbidragsbeslutet beräknade, skall det beviljade statsbidraget
i motsvarande mån nedsättas.

Storleken av statsbidraget bestämmes med utgångspunkt
från bidragsunderlaget och utgår med en viss procent av detta, vilken fastställes
med hänsyn till skoldistriktets ekonomiska bärkraft. Såsom uttryck
för bärkraften skall i första hand gälla skatteunderlaget i kommunen, men
hänsyn skall även kunna tagas till andra förhållanden, som i det särskilda
fallet kan befinnas utgöra en mätare av distriktets förmåga att i jämförelse
med andra skoldistrikt bära de med byggnadsföretaget förenade kostnaderna.
Sådana förhållanden kan vara det totala kommunala skattetrycket,
skoldistriktets ekonomiska ställning i övrigt, dess ekonomiska och geografiska
struktur samt andra liknande omständigheter. För bidragsprocentens
bestämmande har eu tabell fastställts (tabell 12), enligt vilken bidragsprocentens
storlek ställes i relation till antalet skattekronor per invånare i
kommunen. Bidragsprocenten varierar från 35 till 80 procent; sistnämnda
procenttal skall emellertid kunna överskridas »där synnerliga skäl därtill
äro». Det skatteunderlag, som man vid utnyttjandet av tabellen skall utgå
från, skall utgöras av medeltalet av fem av de sju senast förflutna kalenderarens
skatteunderlag per invanare i skoldistriktet. De två år, som under
sjuårsperioden utvisat det högsta och det lägsta skatteunderlaget, skall un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

dantagas vid medeltalsberäkningen. Då bidragsprocenten anges i latituder
för olika skatteunderlag, är det möjligt att förutom skatteunderlagets storlek
beakta övriga i det föregående omnämnda särskilda omständigheter,
som kan anses böra påverka bidragsbedömningen.

Tabell 12. Tabell för bestämmande av statsbidraget till byggnadsarbeten
för folkskoleväsendet

Antal skattekronor
per invånare

		högst	5
över	5	»	7
»	7	»	9
»	9	»	11
»	It	»	13
»	13	»	15
»	15	»	17
»	17

Statsbidrag i procent
av bidragsunderlaget

.. . 80—70

... 75—65
... 70—60

, .. . 65—55

,.. . 60—50

.... 55—45

____ 50—40

.... 45—35

Till kostnaderna för sådana provisoriska skolbyggnader, som inrymmer
klassrum, utgår statsbidrag med 75 procent av byggnadskostnaderna och
av kostnaderna för den första uppsättningen inventarier till klassrummen,
dock högst med 15 000 kronor för varje klassrum jämte biutrymmen och
högst med 750 kronor för inventarier till varje klassrum.

Till kostnaderna för uppförande och inredning av elevhemsbyggnader
och till anskaffning av inventarier för elevhem kan statsbidrag utgå med
belopp, som Kungl. Maj:t bestämmer i varje särskilt fall. Bidraget bestämmes
vanligtvis till 80 procent av de beräknade kostnaderna.

b) Högre skolformer

Kommun äger under vissa i kungörelsen 1956: 383 angående statsbidrag
till byggnadsarbeten för vissa högre skolor angivna förutsättningar erhålla
statsbidrag till byggnadsarbeten för realskoledelen av högre allmänt läroverk,
fristående statlig realskola, kommunal flickskola, kommunal realskola
och praktisk kommunal realskola. Principerna för fastställande av bidragsunderlaget
och för beräkning av statsbidragets storlek
är i fråga om permanenta skollokaler desamma som gäller i motsvarande
fall vid statsbidragsgivningen till kostnaderna för folkskolebyggnader.

Statsbidrag till kostnaderna för provisoriska skolbyggnader utgår enligt
samma grunder som för dylika byggnader inom folkskoleväsendet.

Vid beräknandet av statsbidrag till elevhemsbyggnader vid högre läroanstalter
utgöres bidragsunderlaget av de styrkta verkliga kostnaderna.
Bidragsprocenten är 75 eller, där särskilda skäl föreligger, 90.

B. Föreliggande förslag

Då statsbidragssakkunnigas förslag bygger på allmänna statsbidragsutredningens
överväganden och förslag i det förenämnda betänkandet av den
3 december 1956, i de delar detta rör skolbyggnads verksamheten, redogöres
först härför i ett särskilt avsnitt och därefter för statsbidragssakkunnigas
ställningstaganden.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

a) Allmänna statsbidrags utred ningens förslag

Beträffande riktlinjerna för bi drags underlagets best ä inni
ande år det enligt utredningens mening i första hand kravet på enkelhet,
som bör skänkas beaktande. Önskvärt är vidare, att reglerna innefattar
garanti för en viss värdebeständighet hos bidragen. I den mån kravet på
enkelhet därmed icke asidosättes bör av lokala förhållanden beroende variationer
i kostnader för likartade anläggningar beaktas. Slutligen bör bidragsreglerna
givas en sådan utformning, att kommunerna redan före en
smhiggnings _påbörjande kan med viss säkerhet uppskatta storleken av ett
eventuellt statsbidrag eller härom erhålla besked av vederbörande myndighet.

Enligt utredningens uppfattning kan de angivna fordringarna bäst tillgodoses,
om sasom bidragsunderlag tages de före anläggningens utförande
beräknade kostnaderna för densamma. För beräkningen torde i allmänhet
kunna angivas eller eljest tillämpas enhetspriser av mer eller mindre detaljerad
bestämning. Såsom enheter kan ifrågakomma kvadratmeter golvyta,
elevantal in. m. Värdebeständighet för enhetsbeloppen kan nås genom tilllämpning
av det allmänna byggnadskostnadsindexet. För beaktande av
lokala kostnadsvariationer föreslår utredningen tillämpning av det av
bostadsstyrelsen utarbetade ortsindexet för bostadsbyggnader. Beträffande
meia komplicerade anläggningar, exempelvis sådana i vilka en större centralköksanläggning
eller institutionsbyggnad ingår, bör bidraget kunna
fastställas pa de pa förhand individuellt beräknade kostnaderna. Då det är
fråga om bidrag till kostnaderna för ombyggnad, bör bidraget alltid fastställas
på detta sätt.

Utredningen har latit göra vissa undersökningar rörande verkningarna av
en enhetsprismetod i fråga om bidragen till byggnader för folkskoleväsendet
och till byggnader för vissa högre skolor. Undersökningarna avser nybyggnader
och har utförts med utgångspunkt i att enhetspriset beträffande
dessa bidrag skall anknytas till golvytans storlek (kvadratmeterpris). Av

undersökningarna har framgått, att det efter enhetspris beräknade bidrags underlaget

i allmänhet icke mera väsentligt avviker från de belopp, som av
skolöverstyrelsen godkänts såsom bidragsunderlag. Räknat efter prisläget
den 1 januari 1956 anser utredningen att enhetspriset bör bestämmas till
1 000 kronor per kvadratmeter nettogolvyta. Samma enhetspris bör tilllämpas
vid tillbyggnad. I nettogolvytan skall inräknas ytan av undervisningslokaler,
lokaler för förvaring av undervisningsmateriel och redskap,
administrationslokaler samt skohnaltidslokaler. Golvytan i förbindelseleder,
kapprum och omklädnadsrum med tillhörande lokaler för sanitära ändamål,
skyddsrum och panncentraler skall icke inräknas i nettogolvytan. Med
det föreslagna enhetspriset skulle bidragsunderlaget bli i medeltal 6 pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1957

cent lägre än när de beräknade verkliga kostnaderna enligt prisläget den 1
januari 1956 legat till grund för bidragsunderlaget.

I det föreslagna enhetspriset av 1 000 kronor har utredningen ej inräknat
något bidrag till inventariekostnader. I fråga om andra inventarier än
sådana som är avsedda för skolverkstäder föreslår utredningen, att bidraget
skall utgå med ett icke indexreglerat belopp av 30 kronor per kvadratmeter
av den golvyta som inräknats i nettogolvytan. Härvid skulle bidragsstödet
bli av ungefär samma omfattning som för närvarande. Till kostnaderna för
inventarier för skolverkstäder föreslås bidrag skola utgå på belopp, som
bestämmes från fall till fall.

Beträffande procentsatsen för ett statsbidrag framhåller utredningen,
att den antingen kan vara enhetligt bestämd eller ock differentierad
med hänsyn till någon för kommunernas ekonomi väsentlig faktor, i vilket
senare fall såsom utgångspunkt för differentieringen tages den procentsats,
som bör gälla för normalfallen. Utredningen har emellertid från sina synpunkter
inte funnit det möjligt att angiva mera bestämda riktlinjer i fråga
om avvägningen av procentsatsens storlek. Syftet med differentieringen bör
inskränkas till att den statsunderstödda verksamheten vid lika kostnad per
invånare skall ge samma kostnad per skattekrona. I enlighet härmed bör
skatteunderlaget (antalet skattekronor per invånare) ensamt utgöra differentieringsgrund.
En sådan differentiering kan matematiskt uttryckas genom
en enkel formel, vars innebörd kan sägas vara, att en kommuns andel
av en viss kostnad skall över- respektive understiga den för normalkommunen
gällande andelen i samma proportion som kommunens skatteunderlag
över- respektive understiger skatteunderlaget i normalkommunen. Med
skatteunderlaget i en normalkommun — normalskatteunderlaget — avser
utredningen det antal skattekronor per invånare, som erhålles, om antalet
skattekronor för hela landet divideras med hela landets invånarantal.

Såväl den enskilda kommunens skatteunderlag som normalskatteunderlaget
skall beräknas såsom medeltalet av de skatteunderlag, vilka framgår
ur taxeringsbesluten under de tre kalenderår, som, bortsett från det bidragsåret
närmast föregående kalenderåret, senast förflutit. Genom denna regel
kommer — i motsats till vad som är fallet med nuvarande skatteunderlagsdifferentierade
bidrag — förändringar i normalskatteunderlaget i stort sett
att icke påverka statsbidragsprocenten i de enskilda fallen utan de differentierade
bidragens värdebeständighet kommer automatiskt att bevaras. Den
föreslagna formeln ser ut på följande sätt:

Statsbidraget = 100 —

kommunens skatteunderlag X normalkommunandelen
normalskatteunderlaget

Såsom exempel på formelns tillämpning kan anföras: Om en kommun
bär ett skatteunderlag av 20 kronor per invånare och normalskatteunderlaget
är 38 kronor per invånare samt normalbidragsprocenten fastställts

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1957

till 40 blir normalkommunandelen lika med 60 procent och statsbidraget

20 X 60

uträknas enligt formeln på följande sätt 100--——=68,4 eller avrun DO dat

68 procent.

Av praktiska skäl måste vid formelns tillämpning vissa begränsningar
införas. Med hänsyn till önskemålet att kommunerna själva ej bör svara för
en alltför ringa kostnadsandel bör, oavsett resultatet genom formeln, högsta
bidraget vara 80 procent. Nedåt bör principiellt sett formeln få full tilllämpning
intill 0 procent. Med hänsyn till rådande bidragsförhållanden
liksom till önskemålet om statligt inflytande anser utredningen dock att
en högre gräns än 0 för vissa bidragsområden kan komma att framstå som
önskvärd.

Enligt utredningens mening bör formeln icke kompletteras med någon
latitudbestämmelse, som gör det möjligt att med hänsyn till särskilda omständigheter
höja eller sänka den enligt formeln framräknade procentsatsen.

Om normalbidragsprocentens storlek framhåller utredningen bland annat
följande.

Skall kostnadsrelationen mellan staten och kommunerna vara den i propositionen
1945: 367 angivna, d. v. s. motsvara en hälftendelning, bör normalbidragsprocenten
fastställas till 50. På grund av den allmänna skatteunderlagsstegringen
är dock procenttalet 50 icke det procenttal, som för
närvarande i verkligheten gäller för en normalkommun. Normalskatteunderlaget
uppgick år 1955 till 38,5 skattekronor per invånare. En kommun
med detta skatteunderlag hänföres enligt den gällande bidragsskalan till
latituden med de lägsta procentsatserna, vilken latitud gäller då skattekrontalet
per invånare överstiger 17. Då gränserna för denna latitud är
35 och 45, synes man kunna anse procenttalet mitt emellan dessa gränser,
d. v. s. 40 som den nuvarande normalbidragsprocenten. De kommuner,
vilka har ett högre skatteunderlag än 17 skattekronor per invånare, är
flertalet av landets kommuner och representerar ett sammanlagt skatteunderlag,
vilket är obetydligt lägre än det totala skatteunderlaget i hela
riket. Detta innebär, att staten för närvarande svarar för omkring 40 procent
av kostnaderna för ifrågavarande verksamhet. Om formeln införes,
skulle detta visserligen medföra en större spridning av kommunerna över
statsbidragsskalan, därvid kommuner med lågt skatteunderlag komme att
erhålla högre och kommuner med högt skatteunderlag lägre bidrag än för
närvarande. Med den metod, som förordats för normalskatteunderlagets
beräknande, kommer emellertid normalbidragsprocenten att alltid — i stort
sett — angiva statens andel av de totala kostnaderna. Om normalbidragsprocenten
fastställes till 40, kommer därför kostnadsfördelningen att bli
ungefär densamma som för närvarande.

Beträffande bidrag till provisoriska skollokaler erinrar utredningen om
att de nuvarande maximala bidragsbeloppen fastställdes år 1948 och framhåller,
att en uppräkning av dessa belopp erfordras för att deras realvärde
skall återställas. Utredningen föreslår, att bidraget skall utgå med ett fixe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

rat men indexreglerat belopp per klassrum, som inkluderar både byggnadsoch
inventariekostnader.

De båda nuvarande bidragen till kostnader för elevhem föreslås sammanförda
till ett enda bidrag att utgå med ett fixerat belopp per elev,
vilket belopp skulle inkludera både byggnads- och inventariekostnader
samt indexregleras. Det belopp per elev, på vilket bidragsberäkningen skulle
grundas, föreslår utredningen att det uppdrages åt skolöverstyrelsen att
närmare beräkna.

Som resultat av ett genomförande av de nu återgivna förslagen framhåller
utredningen sammanfattningsvis, att i den mån beräkningen av bidragsunderlaget
kommer att grundas på enhetspriser eller då procentbidrag
ändras till fixerade bidrag vissa av de för närvarande mest tidsödande och
arbetskrävande momenten vid myndigheternas prövning av bidragsansökningar
bortfaller. Sålunda kommer någon granskning av kostnadsberäkningar
och arbetsbeskrivningar ej att erfordras. Ej heller blir det behövligt
att efter en anläggnings färdigställande granska räkenskaperna för företaget.
Vid en förenkling av bidragsberäkningen skulle det enligt utredningens
mening även bli möjligt att i viss utsträckning decentralisera ärendenas
handläggning.

Till grund för utredningens förslag om ett enhet spris för bestämmandet
av bidragsunderlaget har legat vissa undersökningar och beräkningar, vilka
utförts av byggnadsrådet H. A. Brunnberg, skolöverstyrelsens arkitekt C.
Björklund samt undervisningsrådet M. Ilulteberg såsom särskilt tillkallade
experter. Om dessa undersökningar, vilka redovisats i särskilda, av experterna
utarbetade och i betänkandet intagna promemorior, framhåller utredningen
i huvudsak fÖljande.

Vid byggnadsrådet Brunnbergs första undersökning har 8 skolbyggnadsobjekt
med en byggnadsvolym av mellan 1 700 och 12 000 kubikmeter detaljkostnadsberäknats.
Denna undersökning har icke omfattat gymnastik-,
samlings- och bespisningslokaler. På grundval av undersökningsresultaten
har uträknats medelvärden per kvadratmeter nettoyta dels för stomkostnaden
och dels för inredningskostnaden. Medelvärdet för stomkostnaden utgör
975 kronor per kvadratmeter. För inredningskostnaden angives olika
medelvärden för olika slag av lokaler. De erhållna medelvärdena har härefter
tillämpats såsom enhetspris för att få fram den beräknade kostnaden
för sammanlagt 27 byggnadsföretag. De framkomna beräknade kostnaderna
har jämförts med de av skolöverstyrelsen godkända bidragsunderlagen samt
den verkliga kostnaden, när denna varit känd.

Den gjorda jämförelsen giver vid handen, alt enhetspriserna i 17 fall ger
ett liigre och i 10 fall ett högre värde än den av skolöverstyrelsen godkända
kostnaden. 1 14 av de förstnämnda 17 fallen är avvikelsen, räknad på den
av skolöverstyrelsen godkända kostnaden, lägre än 20 procent, i några fall
endast ett par procent. För de 3 återstående byggnadsföretagen i denna
grupp utgör avvikelsen mellan 22 och 27 procent. Vad angår de It) byggnadsobjekt,
för vilka det av skolöverstyrelsen godkända bidragsunderlaget

fi — liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 122

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

är lägre än det enligt enhetsprismetoden erhållna, är avvikelsen i 7 fall
mindre betydande. I de tre återstående fallen uppgår differensen till respektive
19, 20 och 27 procent.

Enligt en senare av byggnadsrådet Brunnberg gjord undersökning har
detaljkostnadsberäkningar efter Stockholms-priser utförts rörande gymnastiksalar
och bespisningslokaler. Dessa beräkningar har resulterat i följande
kostnader per kvadratmeter golvyta, nämligen 1 356 kronor för mindre
gymnastiksal och 1 240 kronor för större gymnastiksal samt 1 115 kronor
för mindre bespisningslokal och 887 kronor för större bespisningslokal.
Kvadratmeterpriset lör gymnastiksalarna är beräknat på salarnas nettogolvyta
men inkluderar kostnaderna jämväl för till salarna hörande biutrymmen,
medan motsvarande pris för bespisningslokaler är beräknat på
matsalens och ekonomilokalernas sammanlagda nettogolvyta. Därest vid
uträkningen av kvadratmeterpriset för gymnastiksalarna hade medtagits
även ytan av biutrymmen, skulle kvadratmeterpriset ha närmat sig de belopp,
som erhållits för bespisningslokalerna. Utredningen vill dock framhålla,
att den ifrågavarande detaljkostnadsberäkningen avsett endast två
byggnadsobjekt beträffande envar av de undersökta lokaltyperna.

Vid arkitekten Björklunds undersökning har ett antal mindre objekt av
olika typer jämförts med varandra för att utröna möjligheten att få fram
ett allmängiltigt enhetspris per kvadratmeter nettogolvyta. De typer, som
undersökts, har varit klassrumsbyggnad med två klasser, bygdeskola av
Blb-form, gymnastikbyggnad och skolmåltidslokaler. Undersökningen har
givit vid handen, att ett enhetspris av 1 000 kronor per kvadratmeter ger
en god överensstämmelse med de kostnader, som skolöverstyrelsen godkänt.
Enhetspriset har därefter tillämpats på 100 av skolöverstyrelsen
granskade och godkända skolbyggnadsföretag av olika typer med kostnader
varierande mellan cirka 200 000 och 5 700 000 kronor. Byggnadskostnaden
har i samtliga fall uppräknats till prisnivån den 1 januari 1956.

Den gjorda jämförelsen giver vid handen, att differensen mellan de på
olika sätt beräknade bidragsunderlagen i 68 fall blir högst 10 procent, räknat
på den av skolöverstyrelsen godkända kostnaden. I 78 fall blir bidragsunderlaget
enligt enhetspris lägre och i 21 fall högre än den godkända kostnaden.
I ett fall erhålles full överensstämmelse mellan bidragsunderlagen.

De företagna undersökningarna har avsett ett material, som torde få
anses vara tillräckligt omfattande för att berättiga till en bestämd slutsats
i fråga om enhetsprismetodens användbarhet. Enligt utredningens mening
har av undersökningarna framgått, att metoden kan ligga till grund för
bidragsunderlagets beräknande.

Vid bestämmande av enhetsprisets belopp bör beaktas, att priset ej endast
skall vara en faktor i en räkneoperation utan även bör innefatta en
anvisning rörande byggnadskostnadernas storlek. Genom priset bör anges,
att ett väl planerat och utfört byggnadsföretag icke behöver draga större
kostnad än som motsvarar detta pris. Enligt utredningens uppfattning bör
bidragsunderlaget icke användas som regulator för kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun; denna fördelning bör i stället bestämmas genom
procentsatsens storlek. Enhetspriset bör givetvis anpassas efter byggnadsteknikens
förändringar. Då det synes kunna antagas, att utvecklingen går
mot enklare och billigare byggnadsmetoder, är det särskilt ur sparsamhetssynpunkt
av vikt, att byggnadsteknikens utveckling noga följes.

I den av undervisningsrådet Hulteberg och arkitekten Björklund fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

lagda promemorian har den statistiska utredningen baserats på ett enhetspris
av 1 000 kr/m2 nettogolvyta. Med denna prissättning blir enligt promemorian
bidragsunderlaget i medeltal 6 procent lägre än när beräknade
kostnader (prisläge den 1 /I 1056) lagts till grund för detta. Då det emellertid
icke kan uteslutas, att vid den nuvarande granskningen i statsbidragsärendena
resurser ej funnits för exkludering av alla kostnadsf aktörer, vilka
vid en restriktiv inställning framstår som icke oundgängligen nödvändiga,
synes skäl föreligga att fastställa enhetspriset till ett belopp, vilket något
understiger det genomsnitt, som erhålles med utgångspunkt från nuvarande
bestämmelser.

I det angivna enhetspriset av 1 000 kronor har icke inräknats några inventariekostnader.
I promemorian föreslås, att särskilt anslag bör utgå
endast ifråga om inventarier för gymnastiksalar och skolverkstäder. Utredningen
anser, att det ur förenklingssynpunkt dr motiverat, att särskilda
bidrag till inventariekostnader utgår endast i undantagsfall, då kostnaden
är mera betydande och företer större variationer. Från denna utgångspunkt
finner utredningen, att dylika bidrag bör utgå endast i fråga om
inventarier till skolverkstäder.

Beträffande kostnaderna för övriga inventarier, till vilkas anskaffande
bidrag utgår enligt nu gällande regler, finner utredningen naturligt, att hänsyn
till kostnaderna tages vid bestämmande av statsbidraget för skolbyggnadsföretaget.
För enkelhetens skull bör därvid så förfaras, att inventariebidraget
utgår i form av ett visst belopp per kvadratmeter, som ingått i beräknandet
av bidragsunderlaget för skolbyggnaderna. Enligt verkställda
överslagsberäkningar skulle stödet till anskaffandet av inventarier bli av
ungefär samma storlek som för närvarande, om nämnda belopp per kvadratmeter
bestämdes till 30 kronor. Utredningen har förutsatt, att å detta
belopp ej skall utgå något slag av index.

Ett enhetspris i form av pris per kvadratmeter kan tillämpas vid beräkning
av kostnaderna för såväl nybyggnad som tillbyggnad. Om lokaler, för
vilka statsbidrag utgår, kombineras med andra lokaler, behöver man icke
beräkna kostnaden för hela byggnaden och därefter på något sätt fördela
denna mellan de statsbidragsberättigande och övriga lokaler, utan beräknas
statsbidraget direkt på grundval av nettoytan av de bidragsberättigande
lokalerna. Vid ombyggnad torde däremot den individuellt beräknade kostnaden
böra läggas till grund för bidragsunderlagets bestämmande.

Av vad som anförts rörande de företagna undersökningarna framgår, att
tillämpningen av ett enhetspris i allmänhet medfört endast mera begränsade
avvikelser från den faktiska kostnad, som i och för sig ansetts godtagbar.
Med tanke även på de fall, där något större avvikelser förekommer,
kan det emellertid frågas, huruvida icke''möjlighet finnes att beakta sådana
av den bidragstagande kommunens åtgöranden oberoende omständigheter,
som kan antagas framkalla mera betydande kostnadsolikheter.

De omständigheter, som härvid kan komma i fråga, är främst de ortsmässigt
betingade: klimatiska förutsättningar, markbeskaffenhet, arbetsmarknads-
och kommunikationsförhållanden. Därjämte kan byggnadsobjektets
storlek inverka.

Av dessa faktorer torde byggnadsobjektets storlek vara den minst betydande.
Utredningens byggnadstekniske expert har anfört, att det erfarenhetsmässigt
syntes vara konstaterat, att man kunde framräkna eu viss nedgång
i enhetspriset för skolbyggnader upp till eu storleksordning av om -

Kungl. Maj ris proposition nr 122 år 1957

kring 5 000 kubikmeter. Ovanför denna gräns syntes enhetskostnaden vara
tämligen konstant, doek att vid mycket stora anläggningar en uppåtgående
tendens i vissa fall kunde göra sig gällande. Byggnadsobjektets storlek vore
dock knappast en dominerande faktor med avseende ä kostnadsvariationerna.
Skolöverstyrelsens arkitekt har uttalat, att byggnadsobjektets storlek
och byggnadstypen i flertalet fall icke syntes ha något deciderat inflytande
på kostnaden per enhet. Utredningen vill härjämte framhålla, att
man torde kunna utgå ifrån att de mycket stora skolorna av driftsekonomiska
skäl komma att i allt större utsträckning undvikas. Enhetsskolans
genomförande medför å andra sidan, att de mindre skolornas antal begränsas.
Med hänsyn till det anförda torde vid en eventuell enhetsprisreglering
icke böra införas normer för gradering efter byggnadsföretagens storlek.

Vid beträffar de lokalt betingade variationsfaktorerna är dessa ofta så
betydande, att utredningen finner sig böra förorda, att hänsyn härtill tages
vid bidragsunderlagsberäkningen. Då i bostadsstyrelsens ortsindex beaktas
såväl klimatiska olikheter som även andra förhållanden, vilka influerar på
byggnadskostnadsläget i de olika orterna, synes bostadsstyrelsens index
vara lämpligt som grundval för en kostnadsutjämning. Det bör framhållas,
att de lokala förhållanden, som påverkar byggnadskostnadsnivån, torde
göra sig gällande på ungefär samma sätt vare sig fråga är om bostadshus
eller andra här avsedda byggnader.

Bostadsstyrelsens index upptager ungefär 700 orter. Indexberäkningen
utgår från produktionskostnadsnivån i Västerås, vilken åsatts indextalet
100. Lägsta indextal är 85. Gränsen uppåt ligger i stort sett vid indextalet
110. Stockholm har indextalet 112 och Göteborg indextalet 110. Även några
orter i Stockholms län har siffror på 110—112. I Norrbottens län är relationstalet
lägst 104 och högst 142.

I kostnadsunderlaget för bostadsstyrelsens index ingår bland annat tomtkostnad,
vilken kostnad i regel icke får medtagas vid statsbidragsberäkningen.
Med hänsyn härtill har utredningen beträffande flertalet av de i
bostadsstyrelsens index upptagna orterna låtit verkställa en omräkning av
indexet med uteslutande av tomtkostnaden. Denna omräkning har givit till
resultat, att indextalen något sjunkit på orter med höga tomtkostnader.
Således blir indexsiffran för Stockholms del 108. Även för orter i Stockholms
län med höga indextal noteras en nedgång. Högsta siffran i detta
län efter fråndragning av tomtkostnaden blir 108. I områden med mycket
låga siffror, t. ex. Malmöhus län, sker en mindre uppgång. På grund av
tomtkostnadernas ringa betydelse i vissa områden av Norrland noteras
här på flera håll en uppgång i indexsiffrorna. Maximum för hela landet
erhålles i Kiruna med siffran 150.

Bostadsstyrelsens produktionskostnadsindex omfattar icke alla orter i
riket. Det är emellertid givetvis icke uteslutet, att byggnadsföretag, som
berättigar till statsbidrag, kan komma till utförande även å andra orter
än detta index omfattar. När så är fallet torde vederbörande myndighet
böra äga att påkalla besked av bostadsstyrelsen angående det index som
bör gälla. Enligt vad som under hand inhämtats är den utredning, som
erfordras för fastställande av ortsindex för en ny ort, tämligen enkel och
föga tidskrävande särskilt om — såsom här förutsättes — tomkostnaden
icke skall medräknas.

Mot införande av en generaliserande beräkningsmetod har invänts, att
bidragen därigenom skulle förlora den värdebeständighet, som tillkommer

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1957

bidrag, vilka utgå på den faktiska kostnaden. Då det gäller byggnadsbidrag
synes det emellertid utredningen, som om denna konsekvens på ett enkelt
sätt skulle kunna undvikas, nämligen genom en anknytning av beräkningen
till det allmänna byggnadskostnadsindexet. Utredningen föreslår, att bidragsunderlaget
för skolbyggnader på detta sätt indexregleras.

Vid en sådan reglering bör i varje särskilt fall tillämpas det indextal,
som är gällande vid tidpunkten för bidragsbeslutets meddelande. Då enligt
den generaliserande beräkningsmetodens syfte bidragsunderlaget skall vara
en i förväg beräknad kostnad, torde ändringar i indextalet efter bidragsbeslutets
meddelande i regel icke få medföra justering av bidragsunderlaget.

b) Statsbidrag ssakkunnigas förslag

De sakkunniga ansluter sig i fråga om sättet för beräkning av bidragsunderlaget
för permanenta skolbyggnader till allmänna statsbidragsutredningens
förslag men föreslår, att enhetspriset 1 000 kronor per kvadratmeter
nettogolvyta anknytes till prisläget den 1 januari 1957 i stället
för den 1 januari 1956. Vidare förordas beträffande inventariekostnader att
bidrag endast skall utgå till kostnader för inventarier till skolverkstäder.

Som motiveringar för dessa avvikelser från statsbidragsutredningens
förslag anföres i huvudsak följande.

Självfallet anknyter det förordade enhetspriset av 1 000 kronor per kvadratmeter
till dagens läge på det byggnadstekniska området. Därest byggnadsteknikens
utveckling skulle medföra en sänkning av byggnadskostnaderna,
bör givetvis enhetspriset sänkas i motsvarande grad. Detsamma bör
givetvis också gälla för det fall att byggnadsbesparingsutredningen framlägger
förslag, som kan möjliggöra minskade byggnadskostnader. Vi finner
emellertid den föreslagna sänkningen av bidragsunderlaget med 6 procent
icke fullt tillräcklig för syftet att åstadkomma en minskning av byggnadskostnaderna.
Vi vill i detta sammanhang erinra om byggnadsbesparingsutredningens
uppfattning, att det bör vara möjligt att utvinna åtniinstone
en tioproeentig minskning av byggnadskostnaderna genom en rationell utformning
och tekniskt-ekonomiskt riktigt utförande av byggnaderna utan
att deras funktion försämras. Med beaktande härav bör enhetspriset anknytas
till prisläget den 1 januari 1957. Byggnadskostnaderna beräknas
nämligen under år 1956 ha stigit med drygt^tre procent. Då vi förordar att
statsbidrag till inventarier endast skall utgå i visst fall, skulle härav följa
en genomsnittlig sänkning av bidragsunderlaget med ytterligare någon
procent.

Vårt förslag innebär alltså, att det genomsnittliga bidragsunderlaget för
skolbyggnader kommer att ligga cirka tio procent under det nuvarande.
Att genom ett ännu lägre cnhetspris än 1 000 kronor ytterligare sänka bidragsunderlaget
anser vi icke kunna komma i fråga, då därmed de praktiska
möjligheterna att hålla de verkliga byggnadskostnaderna inom ramen
för bidragsunderlaget skulle omintetgöras och syftet med det föreslagna
systemet för bidragsunderlagets bestämmande förfelas. Vi anser oss nämligen
ha skäl att räkna med att kommunerna skall allvarligt sträva efter att
hålla byggnadskostnaderna inom ramen för ett rimligt bidragsunderlag.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

I likhet med allmänna statsbidragsutredningen har de sakkunniga funnit,
att man beträffande de provisoriska skolbyggnaderna alltjämt bör grunda
statsbidragsberäkningen på visst enhetsbelopp per klassrum, och ansluter
sig till utredningens uttalande rörande behovet av en höjning av statsbidraget.
I anledning därav föreslås, att som enhetsbelopp för ifrågavarande
statsbidrag fastställes 20 000 kronor för varje klassrum med biutrymmen,
vilket belopp i sig innefattar både byggnads- och inventariekostnad. Med
hänsyn bland annat till att dessa byggnader numera i stor utsträckning
torde levereras monteringsfärdiga, har de sakkunniga däremot icke funnit
skäl förorda, att å ifrågavarande enhetsbelopp skulle tillämpas byggnadskostnads-
och ortsindex. Enhetsbeloppet torde i stället efterhand få omprövas
med hänsyn till byggnadskostnadsutvecklingen. I anslutning till
detta förslag anför de sakkunniga.

I detta sammanhang vill vi fästa uppmärksamheten på att ifrågavarande
bidrag till provisoriska skolbyggnader endast avser klassrum jämte inventarier
till dessa. Om ett skoldistrikt genom att uppföra en dylik byggnad
anskaffar t. ex. en slöjdsal eller skolmåltidslokaler utgår däremot intet
statsbidrag alls. Då man med tanke på det stora lokalbehovet för skolan
nu och framdeles måste sträva efter att på olika vägar nå fram till ett förbilligande
av skolbyggandet, synes en ökad användning av provisoriska
byggnader böra stimuleras. Vi finner därför att en mer ingående omprövning
av denna statsbidragsfråga med det snaraste bör ske.

I fråga om elevhemmen för folkskolan och högre skolor föreslår de sakkunniga,
att ytterligare utredningar göres rörande beräkningen av bidragsunderlaget,
innan nuvarande bidragssystem ändras. Härom anför de sakkunniga.

Elevhem finnes, förutom vid folkskolor, högre skolor och yrkesskolor,
även vid andra slag av utbildningsanstalter. Det synes önskvärt att statsbidragen
till olika slag av elevhem utmätes efter enhetliga principer. Frågan
härom torde böra göras till föremål för en vidare översyn. I samband därmed
bör även övervägas om ej bidragen skulle kunna beräknas efter visst
pris per kvadratmeter golvyta i analogi med de regler, som nu gäller för lån
till bostäder.

Även när det gäller formeln för uträkning av statsbidragsprocenten
förordar de sakkunniga utredningens förslag och de motiverar
sitt ställningstagande särskilt med att formeln ger värdebeständighet åt
bidragen. De sakkunniga anser sig också kunna tillstyrka en bidragsbestämning
med utgångspunkt enbart i en kommuns skatteunderlag såsom en i
flertalet fall tillämpbar huvudregel, vilken dock enligt de sakkunnigas
uppfattning bör kompletteras med ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att
vid särskilda skäl jämka bidragsprocenten, sådan den framgår av formeln,
högst tio enheter uppåt. Någon högre maximiprocent än 80 föreslås dock
inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Då, såvitt de sakkunniga kunnat finna, några omständigheter inte inträffat,
som kan motivera ett avsteg från den år 1945 antagna principen för
fördelning mellan stat och kommun av skolbyggnadskostnaderna, har de
sakkunniga kommit till den uppfattningen, att normalbidragsprocenten
bör återföras till det läge som då fastställdes, d. v. s. till 50 procent.

För bidragen till folkskolans och de högre skolornas elevhem föreslår de
sakkunniga en enhetlig procentsats och förordar att den bestämmes till 75
procent utan någon diskretionär jämkningsmöjlighet.

C. Remissyttranden

De utlåtanden och yttranden som redovisas i det följande avser endast
statsbidragssakkunnigas betänkande. På grund av dettas utformning har
vid remissbehandlingen ställning i viss mån också kunnat tagas till statsbidragsutredningens
förslag, men helt naturligt har bedömningarna begränsats
till att gälla enbart skolbyggnadsbidragen.

De sakkunnigas förslag har i stor utsträckning betraktats såsom avsedda
att i första hand verka kostnadsbesparande och bedömts utifrån denna synpunkt.
Det må inledningsvis nämnas, att statskontoret, riksräkenskapsverket,
byggnadsstyrelsen, statens sakrevision och statens byggnadsbesparingsutredning
ansett det föreslagna enhetspriset av 1 000 kronor per kvadratmeter
vara för högt, medan endast stadsförbundet mera bestämt hävdat
motsatt mening.

Statskontoret framhåller, att ett införande av en enhetsprismetod måste
innebära en betydande förenkling av det administrativa bestyret med
prövningen av statsbidragsärendena. Det föreslagna enhetspriset av 1 000
kronor per kvadratmeter nettogolvyta anser ämbetsverket emellertid vara
för högt och förordar ytterligare undersökningar rörande skolbyggnadskostnaderna
innan slutlig ställning tages till detta spörsmål.

Då fastställandet av bidragsunderlaget enligt en enhetsprismetod inte i
och för sig torde innebära garantier för att kommunerna skall hålla byggnadskostnaderna
inom bidragsunderlagets ram eller ens undvika mycket
hög byggnadsstandard ifrågasätter statskontoret om inte överskridande
av en på särskilt sätt bestämd högsta kostnad bör vara förenat med viss
påföljd i statsbidragshänseende.

Beträffande provisoriska skollokaler tillstyrker statskontoret endast, att
maximibeloppen för byggnadskostnader respektive inventarier höjes till
sammanlagt högst 20 000 kronor per klassrum.

I fråga om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun anser ämbetsverket
det uteslutet att en höjning av normalbidragsprocenten från
38 till 50, som utredningen förordat, nu kommer till stånd med hänsyn till
den betydande utgiftsökning för statsverket som skulle följa därav. Även
från andra synpunkter anser statskontoret att erinringar kan riktas mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

den föreslagna återgången till en hiilftendelning av skolbyggnadskostnaderna,
i alla fall som en isolerad åtgärd. Ämbetsverket syftar på den betydande
förskjutning till statsverkets nackdel som sedan 1947 ägt rum beträffande
fördelningen av kostnaderna för folkskolkirarlönerna och anser
sig icke kunna tillstyrka att normalbidragsprocenten bestämmes till högre
tal än 40. Mot att bidragsprocenten vid elevhemsbyggen bestämmes till
75 procent riktas ingen erinran.

Mot det föreslagna statsbidragssystemet har riksräkenskapsverket i princip
ingenting att erinra. Däremot kan ämbetsverket inte ansluta sig till den
föreslagna kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna utan föreslår,
att normalbidragsprocenten bestämmes till högst 40 procent. Vidare
föreslås att bidragsunderlaget bestämmes med utgångspunkt från ett enhetspris
av 900 kronor per kvadratmeter och med tillämpning endast av
byggnadsstyrelsens allmänna byggnadskostnadsindex. Med detta lägre enhetspris
synes det nämligen ämbetsverket inte vara erforderligt att ta hänsyn
till de lokala variationer i byggnadskostnaderna som kommer till uttryck
i bostadsstyrelsens ortsindex.

Statsbidrag till provisoriska skolbyggnader bör enligt riksräkenskapsverkets
mening utgå med ett till endast 15 000 kronor bestämt enhetsbelopp
per klassrum. Mot den föreslagna bidragsprocenten till skolhemsbyggnader
har inte uttalats någon erinran.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till de föreslagna grunderna för ett ändrat
statsbidragssystem men förordar följande ändringar i detaljer. Statsbidragsprocenten
bör bestämmas enbart med hjälp av den föreslagna formeln.
Någon möjlighet att jämka procentsatsen uppåt med tio enheter som de
sakkunniga föreslagit bör enligt överstyrelsens mening inte finnas, då detta
dels skulle stå i strid med förenklingskravet, dels ock skulle innebära ett
osäkerhetsmoment vid de kommunala myndigheternas förhandsberäkningar.
Å andra sidan menar överstyrelsen att minimiproeenten bör höjas
från föreslagna 10 till 20, då det är av stor vikt att staten kan hävda sina
intressen i fråga om byggnadernas utformning.

Mot att bidragsprocenten göres enhetlig för skolhemsbyggnader vid folkskolor
och högre skolor har överstyrelsen ingen erinran men förordar att
procentsatsen bestämmes till 80, då det är nödvändigt att vid detta bidrag
ta särskild hänsyn till stimulanssynpunkten.

Byggnadsstyrelsen tillstyrker den föreslagna principen för beräkning av
bidragsunderlaget, men framhåller som en nackdel de variationer i enhetspriset
som bör följa med skolanläggningarnas olika storlek. Vad det föreslagna
beloppet per kvadratmeter nettogolvvta beträffar, anser styrelsen,
att det i alltför hög grad återspeglar den relativt höga byggnadsstandard,
som i allt större utsträckning tillämpas vid uppförande av skolbyggnader.
Ytterligare utredning bör därför föregå fastställandet av enhetspriset, var -

Kungl. May.ts proposition nr 122 år 1957

vid endast skolbyggnader, som från olika synpunkter är lämpliga att läggas
till grund för enhetsprisets beräkning bör komma i fråga.

Bostadsstyrelsen har inte gjort några erinringar av principiell art mot de
sakkunnigas förslag utan endast funnit anledning göra vissa påpekanden
rörande användningen av olika index.

Statens sakrevision, som underkastat förslaget en mycket ingående
granskning, framhåller, att det föreslagna bidragssystemet innebär påtagliga
förenklingar ur administrativ synpunkt, men konstaterar även att det
föreslagna enhetspriset 1 000 kronor per kvadratmeter nettogolvyta får
anses vara för högt. Om en omedelbar omläggning av bidragssystemet anses
ofrånkomlig bjuder enligt revisionens mening därför försiktigheten att enhetspriset
i avvaktan på resultatet av en mera ingående utredning ej sättes
högre än till 900 kronor. Det bör nämligen ej vara högre än att bidragsunderlaget
täcker kostnaden för väl planlösta och i övrigt sparsamt byggda
skolor. För att motverka en strävan från kommunernas sida att hålla den
statsbidragsberättigade nettogolvytan större än nödvändigt föreslås, att
grunderna för beräkning av denna yta fastställes av Kungl. Maj:t.

Därest bidragssystemet även skall fylla en allmänt investeringsbegränsande
funktion anser revisionen, att reglerna på något sätt måste kompletteras
med påföljder beträffande statsbidragets storlek i sådana fall, då kostsamma
planlösningar eller för hög standard skulle ta för stor del av de
gemensamma resurserna i anspråk.

Statens byggnadsbesparingsutredning, som i enlighet med sina direktiv
avser att till övervägande upptaga sådana frågor rörande statsbidragssystemets
utformning, som kan vara ägnad att öka de för byggnadsföretagen
närmast ansvariga huvudmännens intresse för ekonomisering och
sparsamhet vid byggnadernas utformning, har i avvaktan på att dess arbete
i detta avseende skall slutföras endast framfört principiella synpunkter på
förevarande spörsmål och därvid lagt huvudvikten vid frågan om bidragsunderlagets
konstruktion.

Utredningen påpekar först, att de undersökningar, som gjorts inom utredningen
och som alltjämt pågår, visar att besparingsmöjligheterna genom
rationaliseringar, inte minst när det gäller skolbyggnader, måste vara
väsentligt större än de 10 procent de sakkunniga räknat med. Vidare vänder
utredningen sig mot att de sakkunniga konstruerat sitt förslag så, att
bidragsunderlaget bestämts till ett genomsnitt av de verkliga kostnaderna
för utförda skolor, då just medelkostnaden enligt utredningens mening
stegrats oerhört och för viss typ av skolor under senaste tioårsperioden
fyrdubblats. Statsbidragsunderlaget bör enligt utredningens mening knytas
till kostnaderna för rationella skolbyggnader. Skulle de sakkunnigas förslag
i princip genomföras, måste enligt utredningens bestämda uppfattning
enhetskostnaden sättas väsentligt lägre än de sakkunniga föreslagit.
Utredningen ifrågasätter emellertid starkt om bidragsunderlaget över -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

huvudtaget bör grundas på statistik över utförda anläggningar, d. v. s. på
de aktuella höga kostnaderna, såsom de sakkunniga gjort. Som den riktiga
vägen anvisar utredningen i stället att lägga beräknade kostnader för typbyggnader
till grund för statsbidragsunderlaget.

Utredningen vänder sig också mot tanken att bidragsunderlaget skall hänföras
till en kostnad per kvadratmeter nettogolvyta. En sådan metod skulle
inte befordra strävandena till ekonomisering med primärutrymmen, varför
en detaljerad granskning av varje byggnadsprojekt bleve erforderlig och
skulle förhindra en förenklad ärendehandläggning. För att nå syftet att inom
tillgänglig investeringsram skapa ett större antal behövliga undervisningsplatser
föreslår utredningen, att statsbidraget skall grundas på det behov
av undervisningsplatser, som skolbyggnaden skall fylla, d. v. s. på en kostnad
per elevplats.

Utredningen anför härom i huvudsak följande.

Det torde ej vara förenat med alltför stora svårigheter att med ledning
av de principlinjer, som statsmakterna uppdragit för skolväsendets utbyggnad,
utvälja ett begränsat antal av de vanligast förekommande typerna av
skolanläggningar och för dessa fixera aktuella grundbelopp per elevplats.
Vid de variationer och mellanformer, som i verkligheten förekommer, torde
utan större svårighet vederbörande tillsynsmyndighet kunna från fall till
fall fastställa enhetskostnader till bedömda värden mellan byggnadstyperna.
Ett sådant system torde dessutom kunna utbyggas till en del typer av andra
skolanläggningar än folkskolor. Dessutom överensstämmer systemet i princip
med vad som tillämpas i fråga om anläggningar inom socialvården och
sjukvården samt med vad som föreslås av de sakkunniga i fråga om elevhem.
Anknytning av sådana grundbelopp till lokala och tidsmässiga variationer i
byggnadskostnaderna kan ske på samma sätt som de sakkunniga föreslår.

Ett på nu antytt sätt konstruerat statsbidragsunderlag per elevplats för
rationellt lösta skolbyggnader skulle visserligen sannolikt i de flesta fall
bidraga till lägre anläggningskostnader. Något hinder för att kommunerna
ändock byggde dyrare och att systemet endast begränsade statens utgifter
på området förelåge emellertid ej. På så sätt skulle icke huvudsyftet nås att
möjliggöra byggandet av flera skolor inom tillgänglig ram.

Olika vägar att införa något slags tak för kostnaderna har i skilda sammanhang
diskuterats. Därvid har ofta anförts att den utpräglade kommunala
självstyrelsen i vårt land skulle omöjliggöra bestämmelser om kostnadstak,
som icke far överskridas. Mot bakgrunden av de inskränkningar,
som på andra vägar från statsmakternas sida genomförts i fråga om den
kommunala anläggningsverksamheten, skulle måhända en begränsning av
detta slag ej vara absolut otänkbar. En anordning som emellertid knappast
får anses ingripa i den kommunala självbestämmanderätten vore däremot,
att statsbidraget överhuvud gjordes beroende icke blott som nu av att
byggnaden uppjyller uppställda minimikrav utan även att den uppfyllde
fordran på att dessa krav skulle tillgodoses med rimligt uppoffrande av
produktiva resurser, d. v. s. till rimliga anläggningskostnader.

Då utredningen sålunda icke funnit att de sakkunnigas förslag fyller
kravet att verka kostnadsminskande och det inom utredningen pågår

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

undersökningar rörande besparingsfrämjande utformning av bidragsunderlaget,
i vilket avseende förslag beräknas kunna framläggas innevarande
år, anser utredningen inte att definitiv ställning till de sakkunnigas förslag
i denna del nu bör tagas.

Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna för kommuner med förhållandevis
stort skatteunderlag ifrågasätter överståthållarämbetet lämpligheten
av att den föreslagna nya regeln för bidragsprocentens fastställande
genomföres på ett begränsat område av den statliga bidragsgivningen.
Ämbetet framhåller, att förslaget för Stockholms stads del skulle medföra en
minskning med hälften av nu utgående statsbidrag till skolbyggnader, utan
att staden skulle erhålla någon kompensation härför genom ändrade statsbidrag
på områden, där staden nu anser sig missgynnad. Detta statsbidragsbortfall
skulle för stadens del kunna medföra betydande svårigheter, när
det gäller att tillgodose skolbyggnadsbehovet. Ämbetet förordar, att slutlig
ståndpunkt till de sakkunnigas förslag inte tages annat än i samband med
en mera genomgripande omprövning av frågan om statsbidrag till kommunerna.
Skulle förslaget likväl genomföras, synes en höjning av minimiprocenten
böra ske. Däremot vill ämbetet inte ansluta sig till förslaget att möjlighet
skall finnas att i särskilda fall höja den framräknade procentsatsen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att de sakkunnigas förslag på ett
effektivt sätt råder bot på de brister som vidlåder det nuvarande bidragssystemet,
men har avvikande mening i ett par avseenden. Med hänsyn till
de betydande kostnaderna för inventarier till slöjdsalar, gymnastiksalar
och skolkökslokaler bör enligt länsstyrelsens mening statsbidrag särskilt
utgå till anskaffning av dessa inventarier. Vidare anser länsstyrelsen, att
staten bör beredas möjlighet att tillse, att kommunerna icke gör skolanläggningarna
onödigt påkostade.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ger sin anslutning till det föreslagna sättet
att beräkna bidragsunderlaget och anser att det torde medföra en betydande
förenkling av ansöknings- och granskningsförfarandet och även ur
rättvisesynpunkt leda till ett godtagbart resultat.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i allt väsentligt anslutit sig till de sakkunnigas
förslag. Även länsstyrelsen i Norrbottens lön ansluter sig till förslaget
i princip. Beträffande nettogolvytan förordas dock, att sådana biutrymmen
som förbindelseleder, kapprum, omklädningsrum, panncentral och
lokaler för sanitära ändamål skall få inräknas i denna för att motverka att
kommunerna komma att eftersträva att göra dessa utrymmen så enkla, att
de bli oändamålsenliga. Länsstyrelsen anser det också tveksamt om en sänkning
av det genomsnittliga bidragsunderlaget är möjlig utan en sådan standardsänkning
som på lång sikt kommer att ätas upp av ökat slitage och
således innebära en uppskjuten ofrånkomlig kostnad.

Slutligen understryker länsstyrelsen betydelsen av att Kungl. Maj:t får
möjlighet att jämka bidragsprocenten högst 10 enheter uppåt i vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

fall samt framhåller, att det även framdeles bör ankomma på länsstyrelse
att yttra sig angående statsbidragsprocentens storlek.

Svenska landstingsförbundet ansluter sig i allt väsentligt till de sakkunnigas
förslag. Det föreslagna enhetsbeloppet per kvadratmeter bör dock
enligt förbundets mening knyta till förhållandena den 1 januari 1956, i synnerhet
om statsbidraget till andra inventarier än för skolverkstäder slopas.

Förbundet befarar, att en medgiven möjlighet för Kungl. Maj:t att höja
statsbidragsprocenten utöver vad som skulle framgå ur den föreslagna formeln
skulle medföra att kommunerna i betydande omfattning komme att
söka en sådan förhöjning och ställer sig för den skull tveksam till denna del av
förslaget.

Svenska stadsförbundet finner det av de sakkunniga föreslagna enhetspriset
föga rimligt och anser, att man måste utgå ifrån att kostnadsminskningen
skall få vinnas genom standardförsämring. Förbundet efterlyser på
den grunden preciserade uppgifter om vad som i detta sammanhang åsyftas
i standardhänseende. Å andra sidan framhålles, att ett enhetspris, som konstateras
i praktiken vara för lågt, knappast kan få någon återhållande
effekt, utan kommer att uppfattas som ett försök från statens sida att öka
kommunernas andel av byggnadskostnaderna.

Ur yttrandet må vidare följande synpunkter anföras.

Den av såväl allmänna statsbidragsutredningen som de särskilda sakkunniga
föreslagna tillämpningen av byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex
för säkerställande av värdebeständighet i bidragsgivningen är
självfallet ur kommunernas synpunkt mycket angelägen och måste betraktas
som en given förutsättning för övergång till metoden med enhetspris.
Enligt förbundsstyrelsens mening finns det emellertid ingen befogad anledning
att från denna indexreglering undantaga det generellt beräknade bidragstillägg
per kvadratmeter, som statsbidragsutredningen föreslagit beträffande
andra inventariekostnader än för inventarier till skolverkstäder.

Vad angår formeln för differentiering av procentsatsen får styrelsen
erinra, att från dess sida alltid framförts invändningar i princip mot en dylik
differentiering grundad endast på kommunernas olikställighet i fråga om
skatteunderlag per invånare. Styrelsen vill här ånyo framhålla att en på
detta sätt bestämd differentiering innebär hänsynstagande blott till en —
låt vara viktig faktor i det komplex av skiljaktigheter kommunerna
emellan, som påkallar beaktande för åtgärder i skatteutjämnande syfte. Vid
sådant förhållande bör man ha anledning att åtminstone icke driva differentieringen
efter denna ensidiga norm till ytterligheter.

Enligt styrelsens mening är det i och för sig befogat att låta den differentiering
av bidragsprocenten, som anses böra ifrågakomma, ske efter den av
statsbidragsutredningen föreslagna formeln. Men anledning saknas att
frångå den nu gällande minimibegränsningen.

Då de sakkunniga vidare föreslår, att enligt formeln framräknade procentsatser
skall på särskilda skäl kunna höjas med upp till tio procentenheter,
maste styrelsen ifragasätta ändamålsenligheten av en sådan anordning.
Det synes i och för sig betänkligt att göra bidragsprocentens storlek
beroende lat vara inom ganska snäva gränser — av en prövning i de

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

särskilda fallen på så allmänt angivna grunder som kommit till uttryck både
i gällande bestämmelser och enligt de sakkunnigas förslag i detta avseende.
I anslutning till vad allmänna statsbidragsutredningen uttalat i saken finner
styrelsen det också önskligt ur förenklingssynpunkt att denna särskilda
prövningsprocedur avvecklas. Det bör beaktas, att en möjlighet för kommunerna
att på särskilda skäl erhålla förhöjt bidrag kan uppfattas som en
given anledning för dem att alltid söka påvisa sådana skäl, något som kan
betyda dryga utrednings- och uppvaktningskostnader. Styrelsen har på
grund av det anförda kommit till den slutsatsen, att den föreslagna formeln
beträffande bidragsprocenten bör gälla utan något kompletterande tillägg
om förhöjning av procentsatsen på särskilda skäl.

I likhet med de sakkunniga anser styrelsen, att normalbidragsprocenten
bör återföras till det läge, som fastställdes år 1945, d. v. s. 50. Efter 1945 års
ställningstagande i detta avseende har enligt styrelsens mening åtminstone
icke några sådana omständigheter inträffat, som kan motivera ett avsteg
därifrån i för kommunerna ogynnsam riktning.

Svenska landskommunernas förbund anser sig i princip kunna ansluta
sig till de sakkunnigas förslag, som säges vara ett följdriktigt led i strävandena
att förenkla statsbidragsgivningen och med sin främsta förtjänst däri,
att statsbidragets värdebeständighet säkras genom en någorlunda lätthanterlig
formel. Mot den föreslagna nedpressningen av bidragsunderlaget med
10 procent har förbundet ingen annan erinran än att en rimlig övergångstid
medges innan de nya reglerna träder i tillämpning så att omprojektering
av redan projekterade skolbyggen ej blir nödvändig. Som en självklar förutsättning
för ett i underkant fastställt enhetspris betraktar förbundet
vidare att normalbidragsprocenten återställes till 50.

I den golvyta på vilken bidragsunderlaget skall beräknas bör enligt förbundets
mening få inräknas mottagningsrum m. m. för skolläkare. Då bidragsgivningen
i viss mån kan få skönsmässig karaktär anser förbundet det
vara naturligt att beslutanderätten kvarligger hos Kungl. Maj:t. Däremot
kan förbundet icke dela uppfattningen, att en uppräkning av den enligt
föreslagen formel beräknade procentsatsen inte skall kunna ifrågakomma,
om denna uppgår till den maximala d. v. s 80 procent. Ett undantag från
de normalt gällande reglerna måste enligt förbundets mening vara mest
motiverat just för kommuner med extremt låga skatteunderlag.

3. Yrkesskolväsendet

A. Nuvarande bestämmelser

För närvarande utgår statsbidrag till de egentliga byggnadskostnaderna,
endast då fråga är om yrkesskola som erkänts som central verkstadsskola
eller om sjömansskola. Bidrag till stadigvarande undervisningsmateriel
utgår emellertid även då det gäller andra typer av yrkesskolor. Då denna
bidragsform kan sägas vara av viss betydelse vid bedömningen av frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

om byggnadsbidrag redogöres här för samtliga utgående bidrag till engångskostnader
för yrkesundervisningen.

I yrkesskolstadgan (1955: 503) skiljes mellan statsunderstödd kommunal
yrkesskola och statsunderstödd enskild yrkesskola. Kommunal yrkesskola
kan vara lokal eller central. Skolans verksamhetsområde omfattar i det förra
fallet antingen en kommun eller flera varandra närliggande kommuner, som
gemensamt anordnar yrkesskolan. Central skolas verksamhetsområde omfattar
i regel en landstingskommun eller mera.

I statsbidragshänseende gäller en särskild kungörelse för de centrala verkstadsskolorna
(1951: 586). Såsom central verkstadsskola kan Kungl. Maj:t
erkänna verkstadsskola, som upprättas av landsting eller förening av landsting
eller av landsting i förening med stad, som ej deltager i landsting. Även
skola som upprättas av primärkommun inom landstingsområde kan erkännas
som central verkstadsskola.

Statsbidrag till övriga yrkesskolor regleras i kungörelsen 1955: 504.

Statsbidrag till engångskostnader för undervisningen vid central
verkstadsskola utgår enligt följande bestämmelser. Till anskaffning
av undervisningslokaler och lokaler för administration utgår bidrag med
hälften av de kostnader för lokalernas uppförande eller förvärvande, som
Kungl. Maj:t prövar skäliga. I nämnda kostnader får icke inräknas utgifter
för tomt och framdragande av ledningar till tomtgränsen.

Till kostnaderna för anskaffning av en första uppsättning stadigvarande
undervisningsmateriel (maskiner, verktyg och dylikt), som prövas erforderlig,
utgår statsbidrag med 90 procent av de styrkta kostnaderna. Inredning
och inventarier för undervisningslokaler kan bekostas med statsmedel intiil
ett belopp, som uppgår till högst hälften av de styrkta kostnaderna.

Efter samma grunder som här redovisats utgår statsbidrag till kostnaderna
för anskaffning av lokaler för elevinternat vid central verkstadsskola
samt av inventarier och inredning härför. Vad som nu sagts om statsbidrag
till centrala verkstadsskolor gäller också om flygmekanikerskolan i
Mölndal och om sjömansskolorna.

Av engångskostnader för kommunala lokala yrkesskolor och andra
centrala yrkesskolor än centrala verkstadsskolor utgår statsbidrag
endast till anskaffning av den första uppsättningen av sådan stadigvarande
undervisningsmateriel, som prövas erforderlig. Bidraget utgår med
hälften eller, i vissa undantagsfall, med två tredjedelar av kostnaderna.
Enskilda yrkesskolor indelas i statsbidragshänseende i två grupper,
A-skolor och B-skolor. Kungl. Maj:t bestämmer till vilken grupp viss skola
skall hänföras. Till A-skola utgår bidrag till engångskostnader enligt samma
grunder som till lokal yrkesskola och till B-skola med belopp som Kungl.
Maj:t bestämmer.

B. Föreliggande förslag

a) Statsbidrag ssakkunnigas synpunkter

Statsbidragssakkunniga har under hand av chefen för ecklesiastikdepartementet
anmodats att i samband med sina överväganden rörande stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

bidragsberäkningen för skolbyggen inom det allmänna skolväsendet även
undersöka möjligheterna att för yrkesskolornas del komma fram till ett
system, grundat på ett enhetspris per kvadratmeter nettogolvyta. På grundval
av sina med biträde av särskilda experter gjorda undersökningar konstaterar
de sakkunniga, att då tillräckligt underlag i vart fall icke för närvarande
föreligger att förorda någon annan metod än att som bidragsunderlag
använda de för varje fall beräknade kostnaderna, bör denna väg
tills vidare följas i fråga om bidrag till yrkesskolbyggnader. Eventuellt
skulle en kombination med ett maximipris kunna tänkas på så sätt, att
bidraget utgår på de beräknade kostnaderna, men att bidragsunderlaget
begränsas efter ett visst högsta pris per kvadratmeter nettogolvyta. De
sakkunniga anser, att det kan övervägas att tills vidare försöksvis tillämpa
en maximering av bidragsunderlaget på så sätt, att detta må beräknas efter
högst 1 000 kronor per kvadratmeter nettogolvyta.

Som motivering för sitt ställningstagande anför de sakkunniga bland
annat följande.

Den tid som stått till vårt förfogande för att undersöka möjligheterna
att för yrkesskolornas vidkommande åstadkomma ett system i fråga om
beräkning av bidragsunderlaget, liknande det som vi förordat för det allmänna
skolväsendet, har varit mycket begränsad. Redan på grund härav
har det undersökta materialet måst bli litet. Därtill kommer att tillgängligt
material på detta område överhuvudtaget är väsentligt mer begränsat än i
fråga om folkskolorna, enär statsbidrag hittills endast utgått till centrala
verkstadsskolor och sjömansskolor men ej till skolor för handel och husligt
arbete eller till lokala och enskilda yrkesskolor.

Det är därför vanskligt att draga några bestämda slutsatser av resultatet
av experternas undersökningar. Dessa visar en avsevärd spännvidd mellan
det lägsta kvadratmeterpriset, 718 kronor för centrala verkstadsskolan i
Mjölby, och det högsta, 1 277 kronor i Borås. Tar man 1 000 kronor såsom
liggande ungefär mitt emellan dessa båda ytterligheter, skulle det för huvudmannen
innebära en vinst i förra fallet och en förlust i senare fallet. Vi
måste alltså konstatera, att vi här står på en betydligt osäkrare grund än
ifråga om folkskolan och högre skolor för att kunna förorda, att systemet
med ett generellt enhetspris per kvadratmeter nettogolvyta utan vidare
skall tillämpas även beträffande yrkesskolbyggnader. I fråga om skolor för
enbart handel och husligt arbete synes systemet genomförbart men ej för
verkstadsskolor av alla storlekar och typer. Då utvecklingen mer och mer
torde gå i riktning mot att lokaler för handel och husligt arbete sammanbygges
med verkstadslokaler, torde det av praktiska och andra skäl vara
mindre lämpligt med olika bidragssystem för ifrågavarande yrkesområden.
Uteslutet är kanske ej att nå fram till en lösning, som innebär tillämpning
av systemet med enhetspris per kvadratmeter nettogolvyta men med olika
pris på olika lokaler. Det är emellertid icke möjligt att utan ytterligare
rätt ingående undersökningar uttala sig härom. Möjligen skulle ett mera
differentierat enhetsprissystem bli alltför invecklat att tillämpa och från
den synpunkten framstå som mindre önskvärt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

I avvaktan på resultatet av en översyn av bestämmelserna rörande beräkning
av bidraget till elevhem vid olika skolformer förordar de sakkunniga
oförändrade bidragsgrunder för yrkesskolornas elevhem.

b) Överstyrelse n s för yrkesutbildning förslag

Överstyrelsen föreslår beträffande centrala yrkesskolor att statsbidrag
— då ett eller flera landsting är huvudman — skall utgå till kostnaderna
för anskaffande av undervisnings- och administrationslokaler samt för undervisningslokalernas
inventarier och inredning enligt samma grunder som
nu gäller för statsbidrag till centrala verkstadsskolor. Är primärkommun
huvudman för central yrkesskola, skall Kungl. Maj:t äga bestämma, att
statsbidrag till kostnader för undervisnings- och administrationslokaler skall
utgå enligt de för landstingskommun gällande grunderna. Eljest skall bidrag
för dessa skolor utgå enligt de för de lokala yrkesskolorna föreslagna
reglerna.

Beträffande lokala kommunala yrkesskolor föreslår överstyrelsen, att
statsbidrag till kostnaderna för anskaffande av sådana undervisnings- och
administrationslokaler, som överstyrelsen för yrkesutbildning vid prövning
finner vara erforderliga, samt för en första uppsättning inventarier för undervisningslokalerna
skall utgå enligt det bidragssystem, som nu gäller för
bidrag till byggnader för folkskoleväsendet och vissa högre skolor.

För de enskilda yrkesskolornas del, till vilka överstyrelsen icke hänför
företagsskolor, föreslås att bidrag till anskaffande av undervisnings- och
administrationslokaler skall bestämmas av Kungl. Maj:t inom ramen för
en av riksdagen fastställd maximiprocent, vilken enligt överstyrelsens mening
bör vara 80.

Slutligen föreslår överstyrelsen, att statsbidrag skall kunna utgå till kostnaderna
för anskaffande av lokaler för elevhem och för anskaffande av inventarier
och inredning av sådana lokaler, oavsett vad slags yrkesskola det
är fråga om. Då bidrag bör utgå efter ensartade grunder har överstyrelsen
föreslagit samma bidragssystem som nu tillämpas beträffande elevhem vid
central verkstadsskola.

Under erinran om att bidrag till byggnader för högre skolor kan utgå
retroaktivt i fråga om företag, som påbörjats tidigast den 1 juli 1954, uttalar
överstyrelsen, att den anser det synnerligen skäligt, att samma bestämmelser
tillämpas för yrkesskolornas del.

Överstyrelsen anför bland annat följande som allmän motivering för sitt
förslag.

De stora årskullarna från mitten av 1940-talet kommer inom 3 å 4 år
upp i den ålder, då deras yrkesutbildning i många fall måste påbörjas.
Statistiken visar, att antalet ungdomar i landet i åldern 15—20 år var
ungefär 416 000 år 1950 och kommer att vara ungefär 588 000 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

samt sedan ytterligare stiga till år 1965, då ett maximum på ungefär
604 000 kan beräknas inträffa. Erfarenheten från hittillsvarande försöksverksamhet
för enhetsskolan visar, att mer än 50 procent av ungdomarna
går till klass 9 y. Enbart ökningen i ungdomsantal under 1950-talet —
enligt ovan angivna statistik ungefär 172 000 — medför alltså ett tillskott
av minst 85 000 yrkesinriktade ungdomar. Ett betydande antal av dessa,
som är yrkesbestämda och ämnar ägna sig åt yrkesområden, för vilka yrkesskolorna
kan meddela utbildning, måste, i den takt enhetsskolan utbygges,
beredas plats att fullgöra det nionde skolåret i yrkesskolor. Den
förberedande yrkesutbildningen under nionde skolåret är i många fall icke
tillräcklig, utan fortsatt utbildning måste därjämte meddelas, oavsett huruvida
nionde skolåret fullgjorts i enhetsskolan eller eu yrkesskola. Man
kan också förvänta, att åtskilliga av dem som gått linje 9 a, liksom också
i viss omfattning 9 g, behöver yrkesutbildning i yrkesskolor. De anförda
siffrorna om ungdomskullarnas tillväxt ger en bakgrund och ett tidsschema,
som icke får negligeras. Under resterande del av 1950-talet och
under början av 1960-talet måste en betydande expansion äga rum inom
yrkesskolväsendet, om det skall kunna tillgodose de berättigade krav, som
dessa ungdomar kan ställa på möjligheter till yrkesutbildning och dem som
näringslivet ställer på utbildad arbetskraft. De snabba förändringarna på
snart sagt alla områden medför nästan alltid större krav på utbildad arbetskraft.
Det ligger numera ingen överdrift i påståendet, att det inte är
frågan om vilka, som skall yrkesutbildas, utan om vilken yrkesutbildning
som var och en skall få.

Med det anförda har överstyrelsen velat betona det stora allvaret i situationen.
Allt måste nu göras — och göras snabbt — för att få till stånd den
nödvändiga kapaciteten på vårt yrkesutbildningsväsen. De få år, som återstår
till dess de stora ungdomskullarna pockar på yrkesutbildning, måste
utnyttjas väl. Vi ser i dag situationen framåt mycket klart och har alltså
ingen möjlighet till ursäkt, om här skulle uppstå en kris- och bristsituation
motsvarande den, som uppkommit för det allmänna skolväsendet.

Staten ombesörjer själv en ringa del av yrkesutbildningen — statliga är
endast de högre tekniska läroverken — utan verkar i detta samband främst
rådgivande och stimulerande genom bidragsgivning i olika former. Då det
nu gäller att utforma ett nytt statsbidrag, måste hela tiden stimulanssynpunkten
hållas i sikte. Det gäller att stimulera primärkommunerna till väsentligt
ökade insatser för (leras yrkesskolor. Det gäller samtidigt att slå
vakt om det storartade intresse för yrkesutbildningen, som landstingen har
visat och visar. På yrkesutbildningsområdet är också ett stort antal enskilda
skolor av utomordentligt värde. Det gäller att bereda dessa möjlighet
att under sitt fortbestånd få tillräckliga och rationella lokaler.

När det giiller primärkommunernas yrkesskolor synes det vara mest
rationellt att i möjligaste mån ansluta det nya statsbidragssystemet till de
regler, som för närvarande gäller för folkskolan och enhetsskolan. Vad angår
de enskilda yrkesskolorna är förhållandena så varierande att ett statsbidrag,
bestämt av Kungl. Maj:t efter fritt skön inom en av riksdagen fastställd
maximiprocent synes vara det mest rationella.

En mycket viktig förutsättning för eu riktig utveckling av yrkesutbildningen
är dessutom, att det nuvarande särskilda statsbidraget till stadigvarande
undervisningsmateriel får kvarstå även om byggnadsbidrag införes.
Dylik materiel vid yrkesskolorna betingar nämligen sä stora kostnader, att
7 — liihang iill riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 122

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

vinsten med nytillkommande byggnadsbidrag många gånger skulle nästan
försvinna, om ej ett särskilt statsbidrag till stadigvarande undervisningsmateriel
också får utgå. Båda dessa bidragsformer är lika nödvändiga för
en tillfredsställande utveckling av yrkesutbildningsväsendet.

C. Remissyttranden

Vad statsbidragssakkunniga anfört om byggnadsbidrag till yrkesskolor
har föranlett särskilda uttalanden endast av statskontoret, som föreslår,
att byggnadsbidraget för dessa skolor maximeras till 1 000 kronor per kvadratmeter
nettogolvyta, samt av överstyrelsen för yrkesutbildning. När
det gäller frågan om bidragsunderlaget för yrkesskolbyggnader anser överstyrelsen
sig inte — med hänsyn till det ringa underlaget för en bedömning
— nu beredd att förorda en lösning efter någon annan linje än den de sakkunniga
föreslagit, d. v. s. att som bidragsunderlag skall gälla de för varje
fall beräknade byggnadskostnaderna med försöksvis tillämpning tills vidare
av en maximering av bidragsunderlaget efter 1 000 kronor per kvadratmeter.

Statsbidrag till elevinternat bör enligt överstyrelsens mening i avvaktan
på resultatet av en mera allmän översyn av detta bidrag, såsom de sakkunniga
föreslagit, beräknas på grundval av de verkliga kostnaderna. Överstyrelsen
förordar dock att bidraget inte fixeras till 75 procent utan att
möjligheten att Kungl. Maj:t skall kunna medge bidrag med upp till 90
procent bibehålies.

Ur yttrandena över överstyrelsens för yrkesutbildning förslag torde följande
böra anföras.

Enligt statskontorets mening synes överstyrelsens förslag i stort sett
vara ägnat att ligga till grund för bestämmelser i ämnet. Ämbetsverket gör
dock vissa erinringar mot förslaget. Således framhålles, att gränsdragningsproblem
kan uppkomma mellan å ena sidan sådana inventarieutgifter, som
skulle få inräknas i byggnadskostnaderna, och å andra sidan kostnader för
sådan undervisningsmateriel, till vars anskaffande bidrag skulle utgå med
i regel 50 procent av utgifterna. Vidare avstyrkes att statsbidrag skall kunna
utgå enligt i författning givna regler till lokaler för enskilda yrkesskolor.
Skulle i visst fall skäl föreligga för staten att bestrida någon del av byggnadskostnaderna
för enskild yrkesskola torde bidragets storlek böra beslutas
av riksdagen. Därest byggnadsbidrag till enskilda yrkesskolor likväl
skulle övervägas anser ämbetsverket, enär enligt gällande bidragstabell
högre bidrag än 45 procent endast undantagsvis förekommer, att högsta
bidragsprocent bör vara 50.

Förslaget att statsbidragsgivningen skall få retroaktiv karaktär kan
statskontoret inte biträda.

Riksräkenskapsverket, som erinrar om att förslag föreligger om ett nytt
system för statsbidrag till byggnadskostnaderna för folkskolor och vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

högre skolor, finner det uppenbart, att man inte nu bör införa ett system
för byggnadsbidrag till de lokala yrkesskolorna, som prövats vid andra
skolformer och ur skilda synpunkter icke befunnits vara rationellt. Det bör
i stället undersökas, om inte det föreslagna nya systemet också kan göras
tillämpligt på yrkesskolorna. I avvaktan härpå bör statsbidrag kunna utgå
med belopp som Kungl. Maj:t finner skäligt bestämma.

Bidrag till enskilda yrkesskolor bör enligt ämbetsverkets mening beslutas
av riksdagen efter förslag av Kungl. Maj:t i varje förekommande fall.

Mot förslagen om bidrag till elevhem har ämbetsverket intet att erinra
men anser det önskvärt, att även elevhemmen vid yrkesskolorna omfattas
av den utredning om enhetliga principer för statsbidrag till elevhem, som
statsbidragssakkunniga ansett böra komma till stånd.

Allmänna statsbidragsutredningen gör ett principiellt uttalande av innebörd
att de av utredningen i betänkandet den 3 december 1956 angående
förenklad statsbidragsgivning till primärkommunernas kapitalutgifter föreslagna
grunderna för bidragsgivningen till kostnaderna för folkskolebyggnader
i stort sett också bör få tillämpning vid införandet av statsbidrag till
primärkommuner för yrkesskolbyggnader. Hur bidragsgivningen närmare
bör utformas i dessa fall har utredningen inte kunnat bedöma, då material
därför saknats.

För att en kommande översyn av bidragsgivningen till landstingen inte
skall föregripas, bör enligt utredningens mening ingen ändring ske av reglerna
för statsbidragsprocentens beräkning vid bidrag till landsting, även
om en förenkling av sättet att beräkna bidragsunderlaget genomföres.

De sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område
erinrar först om sin förut nämnda undersökning av möjligheterna att för
yrkesskolornas del konstruera ett system för beräkning av bidragsunderlaget
efter ett enhetspris, liknande vad de sakkunniga föreslagit för folkskolebyggnaderna,
samt framhåller att som resultat därav framgått, att
tills vidare de för varje fall beräknade byggnadskostnaderna borde användas
som bidragsunderlag i fråga om statsbidrag till yrkesskolbyggnader.
Eventuellt kunde övervägas att försöksvis tillämpa en maximering av bidragsunderlaget
på så sätt, att det finge beräknas efter exempelvis 1 000
kronor per kvadratmeter golvyta.

I fråga om bidragsprocentens bestämmande anför de sakkunniga i huvudsak
följande.

Det är givetvis i och för sig önskvärt, att så enhetliga regler som möjligt
kan uppställas för olika anläggningsbidrag. Emellertid torde det vara ofrånkomligt,
att bestämmelsernas utformning blir beroende av vem som är
huvudman för skolan och sålunda skall uppbära statsbidraget. Allmänna
statsbidragsutredningens förslag om statsbidragsprocentens uträkning efter
en formel, byggd på relationen mellan kommunens skatteunderlag och
normalskatteunderlaget i riket, avser endast anläggningsbidrag till primärkommuner
och kan givetvis icke heller tillämpas i andra fall. Detta innebär

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

i nu ifrågavarande sammanhang, att detta system endast kan komma till
användning i fråga om de lokala yrkesskolorna. I fråga om övriga yrkesskolor,
alltså de som har en eller flera landstingskommuner till huvudman
samt de som har enskild huvudman, torde däremot denna väg icke utan
vidare vara framkomlig.

Med utgångspunkt i allmänna statsbidragsutredningens ifrågavarande
förslag, vilket av oss tillstyrkts beträffande det allmänna skolväsendet,
finner vi det naturligt, att samma regler för statsbidragsprocentens beräkning
kommer till användning såvitt gäller de yrkesskolor, för vilka primärkommun
är huvudman.

Överstyrelsens förslag om byggnadsbidrag till centrala yrkesskolor och
till elevhem tillstyrkes liksom förslagen att de särskilda bidragen till stadigvarande
undervisningsmateriel skall bibehållas.

När det gäller den retroaktiva bidragsgivningen, föreslår de sakkunniga,
att sådan endast skall kunna förekomma i särskilda fall och i fråga om
byggnadsföretag, som påbörjats tidigast den 1 juli 1955.

Svenska landstingsförbundet ansluter sig till överstyrelsens förslag under
framhållande av det angelägna i att de snarast möjligt realiseras.

Svenska stadsförbundet har intet att erinra mot överstyrelsens förslag i
och för sig men anser att de borde ha utformats i samråd med allmänna
statsbidragsutredningen. Samma ställningstagande göres av svenska landskommunernas
förbund, som tillika framhåller, att det inte bör utgå statsbidrag
till enskilda yrkesskolor efter gynnsammare grunder än till kommunerna.

4. Departementschefen

Tre olika ehuru delvis sammanfallande förslag föreligger nu till bedömande,
när ställning skall tagas till frågan om nya eller ändrade bestämmelser
rörande statsbidragsgivningen för skolbyggnader. Förslagen har
avgivits av allmänna statsbidragsutredningen, sakkunniga för översyn av
vissa statsbidrag på skolväsendets område samt överstyrelsen för yrkesutbildning.
Först bör nämnas allmänna statsbidragsutredningens betänkande
om förenklad statsbidragsgivning till primärkommunernas kapitalutgifter,
i vilket framlägges förslag om mera enhetliga och enkla grunder
för beräkning av ett tjugutal anläggningsbidrag, bland vilka märkes de
nu till byggnader inom det allmänna skolväsendet utgående bidragen.
Utredningen diskuterar ingående olika metoder för bidragsberäkningen, och
målet för dess arbete har varit att åstadkomma förenklingar i de från
administrativ och kameral synpunkt ofta betungande metoder som nu
tillämpas. Avvägningen av anläggningskostnadernas fördelning mellan
stat och kommun har däremot inte fallit inom utredningens uppdrag.

De två grundläggande uppgifterna för utredningen har varit dels att
finna en enkel metod att i olika fall bestämma de kostnader på vilka stats -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

bidraget skall beräknas (bidragsunderlaget), dels oek att konstruera ett
lätthanterligt och samtidigt rättvisande system för att bestämma hur
stor del av bidragsunderlaget som i varje enskilt fall skall täckas av statsbidrag.
För det senare ändamålet har utredningen konstruerat en formel.,
som i princip skall kunna tillämpas för bestämmande av anläggningsbidragets
storlek i alla de fall sådant skall utga med procenttal av bidragsunderlaget.
Procenttalet avses skola differentieras efter kommunernas ekonpmiska
bärkraft. Normalbidragsprocenten kan varieras från bidrag till bidrag
och kostnadsfördelningen mellan stat och kommun vid anläggningar
av olika art blir beroende på vilken normalbidragsprocent för statsbidraget,
som statsmakterna fastställer för de olika fallen.

Jag torde emellertid inte nu behöva gå närmare in på denna i och för sig
mycket väsentliga del av allmänna statsbidragsutredningens förslag, som
för övrigt utförligare redovisats i det föregående. Redan av sagda torde
nämligen framgå, att utredningens förslag i denna del inte lämpligen bör
bli föremål för en bedömning i detta sammanhang, då det här endast är
fråga om några av de bidrag, som enligt utredningens mening skulle beräknas
enligt den nämnda formeln. Ett beslut om formelns tillämpning i ett
visst fall måste nämligen samtidigt innebära ett ställningstagande till normalbidragsprocentens
storlek, d. v. s. till kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun, och detta torde inte lämpligen böra ske för ett begränsat
område för sig utan komma i fråga först när förutsättningar föiehggei
att överblicka resultatet av en sådan fördelning för hela det bidragsområde,
som beröres av utredningens förslag. Sådana förutsättningar kommer att
vara förhanden först sedan statsbidragsutredningens betänkande remissbehandlats
och ärendet varit föremål för beredningar inom vederbörande
departement. Med hänsyn härtill har jag icke för avsikt att i förevarande
sammanhang till prövning upptaga frågan om ändring av formerna för
beräkning av statsbidragsprocenten till permanenta skolbyggnader eller
om förändring i de grunder, enligt vilka fördelningen mellan stat och kommun
av kostnaderna för skolbyggnader för närvarande sker. I dessa avseenden
räknar jag tills vidare med oförändrade principer.

Av det anförda följer, att jag nu icke heller är beredd att pröva det
förslag om normalbidragsprocentens storlek och därmed direkt sammanhängande
frågor, som framlagts av sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag
på skolväsendets område i deras betänkande om statsbidrag till
byggnader för det allmänna skolväsendet m. in. Däremot finner jag det
synnerligen angeläget att ställning nu tages till de sakkunnigas förslag rörande
grunderna för bestämningen av bidragsunderlaget och möjligheterna
att därvid ej endast förenkla statsbidragsberäkningen utan jämväl nedbringa
kostnaderna för skolbyggnadsverksamheten. Jag ämnar också till
prövning upptaga de sakkunnigas förslag rörande provisoriska skolbyggnader.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Det tredje förslag som nu bör beaktas är överstyrelsens för yrkesutbildning
skrivelse med förslag till bestämmelser om statsbidrag till yrkesskolbyggnader.
Till detta skall jag återkomma, sedan jag först redovisat mitt
ställningstagande till statsbidragssakkunnigas förslag i de delar jag nyss
angivit.

De sakkunniga föreslår, att det bidragsunderlag, på vilket statsbidraget
till kostnaderna för nybyggnad och tillbyggnad av permanenta skollokaler
inom det allmänna skolväsendet skall beräknas, bestämmes
enligt en enhetsprismetod. De sakkunniga förordar, att därvid skall tilllämpas
ett enhetspris av 1 000 kronor per kvadratmeter nettogolvyta och
att enhetspriset anknytes till kostnadsläget den 1 januari 1957. Beräkningarna
av bidragsunderlaget skall enligt förslaget ske med tillämpning av
saväl det allmänna byggnadskostnadsindex som bostadsstyrelsens ortsindex.
Förslaget skulle, förutom betydande förenklingar i handläggningen
av statsbidragsärendena, medföra att det genomsnittliga bidragsunderlaget
för skolbyggnader komme att ligga omkring tio procent under det nuvarande.

Sett från förenklingssynpunkt torde inga invändningar kunna resas mot
den föreslagna enhetsprismetoden och flera av remissmyndigheterna har
understrukit dess betydelse i detta avseende. Jag vill här framhålla att i
nuvarande läge förutsättningar inte torde föreligga för tillämpning av någon
annan och lämpligare enhet än kvadratmeter nettogolvyta. Huvudintresset
knyter sig också mindre till själva den föreslagna principen för bestämmande
av bidragsunderlaget, vilken jag ger min anslutning, än till
frågan om enhetsprisets storlek. Helt allmänt kan sägas, att detta bör
vara så avpassat, att det ger ett bidragsunderlag, som motsvarar kostnaderna
för en från ekonomisk synpunkt rationell skolanläggning, vilken samtidigt
tillgodoser skäliga krav från undervisningssynpunkt. Det utredningsarbete
som bedrivits av allmänna statsbidragsutredningen och statsbidragssakkunniga
har emellertid inte haft till mål att fastställa, hur en sådan
anläggning skall se ut. Ett tillfredsställande resultat i det avseendet kan
endast nås genom forskning inom det skolbyggnadstekniska området.
Någon uppfattning om vad som genom byggnadstekniska och planlösningstekniska
rationaliseringsåtgärder kan stå att vinna i besparingshänseende
är det inte möjligt att nu erhålla. Det måste även konstateras, att de
resurser som hittills kunnat ställas till förfogande för nämnda forskningsändamål
är begränsade. I förevarande sammanhang har skolöverstyrelsen
också hemställt, att ett belopp av 150 000 kronor ur anslaget till Bidrag till
vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet skulle få disponeras
för forskning rörande skolbyggnadsekonomi.

Att ökade resurser ställes till förfogande för detta ändamål är enligt min
mening ett nödvändigt led i strävan att na verkligt effektiva resultat, när

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1957

det gäller besparingar på skolbyggnadsområdet. Denna fråga torde därför
ytterligare böra prövas i samband med budgetarbetet under hösten 1957.

Såsom framgår av de sakkunnigas förslag ger emellertid också själva
statsbidragssystemets utformning vissa möjligheter att stimulera till det
nedbringande av skolbyggnadskostnaderna, som med hänsyn till investeringsutrymmet
är en uppenbar nödvändighet. Även om föreliggande utredningsmaterial
inte ger erforderlig vägledning för absolut bestämda slutsatser
om i vilken omfattning skolbyggnadskostnaderna kan nedbringas,
utgör det enligt min mening likväl tillräckligt underlag för en viss bedömning
av vad som i nuvarande läge bör kunna åstadkommas i detta hänseende.

På grundval av ett uttalande av statens byggnadsbesparingsutredning
har statsbidragssakkunniga ansett en nedpressning av det genomsnittliga
bidragsunderlaget för skolbyggnader med 10 procent vara möjlig, utan att
den sålunda erhållna ramen skulle bli snävare än att de verkliga byggnadskostnaderna
skulle kunna hållas inom denna. Med utgångspunkt härifrån
har enhetspriset 1 000 kronor per kvadratmeter nettogolvyta föreslagits.
Åtskilliga remissinstanser, däribland statens byggnadsbesparingsutredning
och byggnadsstyrelsen, har emellertid ansett att det föreslagna
enhetspriset är för högt. Härvid utgår man från den allmänna erfarenheten,
att byggnadsstandarden för skolbyggen i manga fall är avsevärt högre an
vad som från allmänna synpunkter är önskvärt och nödvändigt med hänsyn
till tillgängliga resurser. Det har vid remissbehandlingen vidare framhållits,
att man inte såsom vid utredningen skett, när medelkostnaderna
på statistisk väg framräknats, bör låta även de dyrbaraste byggena påverka
det kostnadsgenomsnitt, som skall ligga till grund vid bedömningen av vad
som är skälig kostnadsnivå, utan att man endast bort medtaga sådana
byggen, som representerar en från ekonomisk synpunkt godtagbar planlösning
och materialstandard.

Den bärande tanken i detta resonemang har enligt min mening inte tillräckligt
uppmärksammats av de sakkunniga. Jag är med hänsyn till de
krav på återhållsamhet med de produktiva resurserna, som måste ställas
och som måste lända till efterrättelse inom olika områden, beredd att
ansluta mig till den bland remissmyndigheterna kraftigt företrädda uppfattningen
att de sakkunniga ej bedömt besparingsmöjligheterna nog
realistiskt utan föreslagit ett för högt enhetspris. Det bör i detta sammanhang
också beaktas, att vid tillämpning av enhetsprismetoden nigon
justering i efterhand av statsbidragssumman i förhållande till de verkliga
byggnadskostnaderna ej skall ske. Jämväl denna omständighet talar för
att enhetspriset avväges med återhållsamhet. I avvaktan pa resultatet av
ytterligare undersökningar inom det byggnadstekniska området rörande
förbilligande byggmetoder och planlösningar finner jag mig dock böra
förorda, att enhetspriset per kvadratmeter nettogolvyta inte nu bestäm -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

mes till lägre belopp än 900 kronor, med prisläget den 1 januari 1957 taget
som utgångspunkt. Detta belopp, 900 kronor, bör på sätt föreslagits av
de sakkunniga anknytas till ortsindex med uteslutande av tomtkostnader. I
enlighet med vad som gäller i fråga om det statsunderstödda bostadsbyggandet
föreslår jag däremot, att någon anknytning till byggnadskostnadsindex
inte sker. Särskilt bidrag till inventariekostnader bör, såsom de sakkunniga
förordat, endast utgå då fråga är om inventarier för skolverkstäder.
Beträffande begreppet nettogolvyta torde vad de sakkunniga därom
anfört i huvudsak böra godtagas.

I fall, då en beräkning av bidragsunderlaget på grundval av enhetsprismetoden
skulle ge helt missvisande resultat, bör i enlighet med de sakkunnigas
förslag Kungl. Maj:t äga fastställa bidragsunderlaget med hänsyn
till de beräknade verkliga kostnaderna för byggnadsföretaget. De sakkunniga
har som exempel på tänkbara sådana fall pekat på anläggningar, som
inrymmer enbart speciallokaler, exempelvis centralkök för skolmåltidsverksamheten.

Vid ombyggnad av samt utförande av ändrings- och reparationsarbeten
a befintliga skollokaler bör såsom de sakkunniga förordat de beräknade
verkliga kostnaderna läggas till grund för bestämmande av bidragsunderlaget.

Vad jag nu föreslagit beträffande tillämpning av enhetsprismetoden innebar,
att det genomsnittliga bidragsunderlaget för nybyggnad och tillbyggnad
av permanenta skolbyggnader skulle komma att ligga i det allra närmaste
19 procent under det nuvarande, därest beräkningen göres på det
urval av skolbyggnadsföretag, som använts vid utredningen. Jag vill understryka,
att syftet med en dylik nedpressning självfallet inte är att åstadkomma
någon motsvarande krympning av skolbyggnadskvoten utan, som
jag framhöll i propositionen 1956: 123, att försöka utvinna ett så stort
antal skolloxaler som möjligt inom de disponibla resursernas ram. Mot
denna tankegång har från olika remissinstansers sida anförts, att fastställandet
av bidragsunderlaget enligt en enhetsprismetod inte i och för sig
garanterar någon investeringsbesparande effekt i de enskilda fallen, och
det har därför ifrågasatts, om inte bestämmelser borde införas om påföljder
i statsbidragshänseende vid överskridande av vissa fastställda kostnader.
Några åtgärder i den riktningen anser jag mig emellertid inte böra nu
förorda. Jag räknar nämligen med att den föreslagna ändringen av bidragsbestämmelserna,
vars nödvändighet i hushållningens intresse lätt inses,
skall föranleda kommunerna att nedbringa anläggningskostnaderna för
skollokaler genom en målmedveten inriktning av sin skolplanering på
byggnadsprogram inom skäliga ekonomiska gränser. Jag vill i detta sammanhang
också fästa uppmärksamheten på de ökade anspråk på investeringsresurserna
för skoländamal, som kan förväntas med anledning av det
statsbidrag till yrkesskolbvggnader, som jag i det följande ämnar föreslå.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

De ändrade regler för bestämmande av bidragsunderlaget, som jag här
förordat, bör bli gällande så snart som möjligt. Jag föreslår, att de får tilllämpning
i fråga om varje statsbidragsärende, som ingivits till statlig myndighet
(statens folkskolinspektör) efter februari månads utgång 1957. Kommun,
som efter nämnda datum inlämnat statsbidragsansökan, är givetvis
oförhindrad att återkalla denna, om det från kommunens sida befinnes
önskvärt att byggnadsföretaget med hänsyn till de föreslagna nya bestämmelserna
omprojekteras med iakttagande av större återhållsamhet än som
ursprungligen skett.

Beträffande provisoriska skolbyggnader har de sakkunniga förordat, att
den nuvarande kombinationen av en fast procentsats och ett maximibelopp
av 15 000 kronor per klassrum jämte 750 kronor för den första uppsättningen
inventarier ersättes med ett enhetsbidrag av 20 000 kronor per
klassrum. Detta belopp, vilket ej skulle vara indexreglerat, skulle innefatta
bidrag till såväl byggnads- som inventariekostnader. De sakkunniga har
emellertid i anslutning till detta förslag framhållit, att en ökad användning
av provisoriska lokaler bör stimuleras, och förordat, att åtgärder vidtages
för att bidrag skall kunna utgå även till kostnaderna för andra provisoriska
skollokaler än klassrum.

Med hänsyn till det stora behovet av lokaler för skolväsendet finner
jag det angeläget att nuvarande begränsning av möjligheterna att erhålla
statsbidrag till provisoriska lokaler borttages. Jag föreslår därför, att statsbidrag
skall kunna utgå till kostnaderna för anskaffning av provisoriska
lokaler för undervisning, förvaring av skolmateriel, administration och
skolmåltidsverksamhet i den mån de från skolsynpunkt prövas vara fullt
godtagbara. Denna utvidgning av statsbidragsgivningen till att avse även
andra provisoriska lokaler än klassrum torde böra tillämpas från och med
den 1 juli 1957.

Vidgas ramen för statsbidragsgivningen till provisoriska lokaler på angivet
sätt, kan emellertid statsbidragsbeloppet inte beräknas efter ett enhetspris
per lokalenhet med hänsyn till lokalernas stora variationer alltefter
de ändamål för vilka de avses. Skolöverstyrelsen har därför på min
anmodan undersökt möjligheterna att beräkna byggnadsbidrag till angivna
slag av provisoriska lokaler enligt metoden med enhetspris per kvadratmeter
nettogolvyta. Överstyrelsen redovisar, att det verkliga kvadratmeterpriset
för provisoriska klassrumsbyggnader, för vilka statsbidrag tillstyrkts
åren 1955 och 1956, varit 495 kronor. Med utgångspunkt från det
av de sakkunniga föreslagna statsbidraget av 20 000 kronor per provisoriskt
klassrum — motsvarande 333 och 400 kronor per kvadratmeter vid 60
respektive 50 kvadratmeters golvyta — har överstyrelsen beräknat, att
ett bidrag till olika provisoriska skollokaler, utformat som ett enhetsbelopp
per kvadratmeter nettogolvyta, lämpligen bör fastställas till 325 kronor.

106

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 122 år 1957

Jag har funnit detta belopp väl avvägt och förordar, att statsbidrag till
provisoriska lokaler från och med den 1 juli 1957 utgår med 325 kronor
per kvadratmeter nettogolvyta. Bidrag till erforderliga biutrymmen skall
ingå i detta belopp. Något särskilt inventariebidrag anser jag inte erfordras
för provisoriska lokaler. Ej heller bör detta enhetsbidrag vara indexreglerat.

I gällande grunder för beräkning av statsbidrag till kostnaderna för
elevhem vid folkskolor och högre skolor föreslår de sakkunniga ingen annan
ändring än att en för båda slagen av elevhem enhetlig bidragsprocent
fixeras. I och för sig är detta ändringsförslag motiverat. Då emellertid
frågan om beräkning av bidragsunderlaget för elevhemsbyggnader bör
ytterligare utredas och spörsmålet om en enhetlig bidragsprocent lämpligen
bör prövas i samband därmed, är jag icke nu beredd att föreslå någon
ändring av gällande bestämmelser rörande statsbidragsprocentens storlek
i detta avseende.

Jag övergår så till spörsmålet om statsbidrag till kostnaderna för
yrkesskolbyggnader. Först torde då böra erinras om att statsbidragssakkunniga
undersökt möjligheterna att även för yrkesskolornas
del fastställa bidragsunderlaget på grundval av ett enhetspris. De sakkunniga
har emellertid i detta avseende inte ansett sig kunna förorda
något annat system än att de individuellt beräknade verkliga kostnaderna
skall utgöra bidragsunderlag. dock att försöksvis en maximering av bidragsunderlaget
kunde tänkas på så sätt att det finge beräknas efter högst 1 000
kronor per kvadratmeter nettogolvyta.

När det gäller byggnadsbidrag till centrala yrkesskolor har överstyrelsen
i sin skrivelse den 3 oktober 1956 med förslag angående byggnadsbidrag
för lokala in. fl. yrkesskolor utgått ifrån förutsättningen, att någon
ändring i nu gällande bestämmelser om statsbidrag till anskaffning av
lokaler för centrala verkstadsskolor inte skall ske. I sitt sedermera avgivna
yttrande över statsbidragssakkunnigas betänkande har överstyrelsen emellertid
anslutit sig till tanken på en maximering av bidragsunderlaget för
lokala yrkesskolor enligt statsbidragssakkunnigas nyss angivna förslag.
Såsom bidragsberättigade lokaler skulle därvid räknas sådana som överstyrelsen
prövade erforderliga för undervisning, administration, uppehållsrum
för eleverna samt skolmåltidsverksamhet.

Enligt min mening är det angeläget att även i fråga om statsbidrag till
yrkesskolbyggnader komma fram till den förenkling av bidragsberäkningen
och den stimulans till förbilligande av skolbyggandet, som enhetsprismetoden
innebär. För närvarande föreligger dock inte tillräckligt material
för att enhetspriser för olika slag av yrkesskolbyggnader skall kunna bestämmas
med erforderlig säkerhet och enhetsprismetoden göras till en,

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

utom i undantagsfall, ensamt tillämplig beräkningsgrund. Jag ämnar emellertid
föranstalta om ytterligare undersökningar i denna riktning. I avvaktan
på resultatet därav anser jag mig böra förorda den princip för maximering,
som statsbidragssakkunniga fört fram. Principen bör enligt min
mening äga tillämpning vid beräkning av bidragsunderlagets storlek för
samtliga slag av yrkesskolbyggnader, till vilka statsbidrag skall kunna
utgå. Jag föreslår alltså att enhetsprismetoden, i den utformning och med
de undantag som jag förordat beträffande skolbyggnader inom det allmänna
skolväsendet, skall gälla som maximeringsregel vid sidan av i övrigt
för varje slag av yrkesskolbyggnader gällande bestämmelser om beräkning
av bidragsunderlagets storlek för nybyggnad och tillbyggnad samt för inventarier
och inredning.

Vad jag nu förordat får i första hand tillämpning beträffande sådana
byggnadsföretag för yrkesskolor, till vilka redan nu statsbidrag kan utgå,
alltså för centrala verkstadsskolor och sjömansskolor. I avseende å dessa
skolor kommer maximeringsregeln närmast att tjäna som en precisering
av gällande statsbidragskungörelses föreskrift om att bidragsunderlaget
skall utgöras av de kostnader som befinnes »skäliga». I övrigt räknar jag
icke nu med någon ändring av grunderna för engångsbidrag till centrala
verkstadsskolor.

Vad i övrigt gäller överstyrelsens förslag anser jag mig böra förorda,
att bestämmelserna om bidrag till engångskostnader för centrala verkstadsskolor
göres tillämpliga beträffande andra centrala yrkesskolor för
vilka ett eller flera landsting är huvudman. Detta innebär, att också statsbidraget
till den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
blir enhetligt för alla centrala yrkesskolor med nyss nämnd huvudman.

Jag ansluter mig vidare till överstyrelsens förslag, att, om Kungl. Maj:t
så bestämmer, även sådan central yrkesskola, som har annan kommun än
landstingskommun såsom huvudman, skall kunna få statsbidrag till engångskostnader
enligt bestämmelserna för dylikt bidrag till central verkstadsskola.
I likhet med överstyrelsen syftar jag härvid i första hand på
sjömansskolor — för vilka denna princip för övrigt redan gäller — och
på sådana skolor som de kommunala tekniska skolorna i Hässleholm,
Katrineholm och Örnsköldsvik.

I fråga om statsbidrag till kostnaderna för anskaffande av lokaler för
lokala yrkesskolor och sådana centrala yrkesskolor, som icke skall åtnjuta
bidrag enligt de för centrala verkstadsskolor gällande grunderna, föreslår
jag, att bestämmelserna om bidrag till byggnadsarbeten för det allmänna
skolväsendet skall äga motsvarande tillämpning, dock med den skillnaden
att enhetsprismetoden, såsom jag nyss framhållit, endast skall tillämpas för
maximering av bidragsunderlaget. Detta skall alltså i första hand utgöras

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

av de beräknade verkliga kostnaderna för lokaler samt inventarier och
inredning.

I fråga om nuvarande bestämmelser rörande bidrag till den första uppsättningen
stadigvarande undervisningsmateriel vid lokal yrkesskola eller
därmed jämställd central yrkesskola räknar jag icke med någon ändring.

Även inom yrkesskolväsendet torde behov av provisoriska skollokaler
kunna uppstå. Jag förordar därför, att i detta hänseende samma bestämmelser,
som jag i det föregående föreslagit med avseende å det allmänna skolväsendet,
blir tillämpliga för de kommunala yrkesskolorna. Anledning att i
förevarande avseende göra någon skillnad mellan centrala och lokala skolor
torde icke föreligga.

Vad gäller de enskilda yrkesskolorna har jag, ehuru dessa skolor är av
stor betydelse för yrkesutbildningen, med hänsyn till de ytterligt skiftande
förhållanden som råder beträffande skolornas huvudmannaskap icke ansett
mig böra tillstyrka överstyrelsens förslag, att statsbidrag till lokalanskaffning
skall kunna utgå enligt i författning givna bestämmelser. Såsom statskontoret
och riksräkenskapsverket föreslagit, torde det få bero på riksdagens
beslut i varje särskilt fall om staten skall lämna bidrag till kostnader
för anskaffande av lokaler för enskilda yrkesskolor.

För närvarande utgår statsbidrag till kostnader för anskaffande av
lokaler för elevhem samt till inredning och inventarier för sådana lokaler
endast då fråga är om elevhem vid central verkstadsskola och sjömansskola.
Under framhållande av att elevhem som supplement till skolorna i
många fall blir nödvändiga, om den tänkta yrkesskolorganisationen skall
kunna genomföras, föreslår överstyrelsen, att byggnadsbidrag skall kunna
utgå till elevhem även i andra fall än då det gäller central verkstadsskola.
Efter att ha övervägt olika former för statsbidragsberäkningen har överstyrelsen,
med hänsyn till att bidrag till elevhemmen inom yrkesskolväsendet
bör utgå enligt ensartade grunder, funnit sig böra föreslå, att
bidrag skall utgå enligt de för elevhem vid central verkstadsskola nu gällande
reglerna.

Jag delar överstyrelsens uppfattning om nödvändigheten av att statsbidrag
skall kunna utgå till kostnaderna för elevhem vid yrkesskolor i
större utsträckning än som nu är fallet och föreslår, att bidragsmöjligheterna
utsträckes till att gälla elevhem vid samtliga slag av centrala och
lokala yrkesskolor. Bidrag bör, såsom överstyrelsen förordat, tills vidare
utgå enligt nuvarande regler för bidrag till elevhem vid central verkstadsskola.
Jag vill emellertid framhålla, att den utredning angående beräkning
av bidragsunderlag och angående enhetlig bidragsprocent för elevhem, som
jag i det föregående uttalat mig för, bör omfatta även elevhemmen inom
yrkesskolorganisationen.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

Överstyrelsen har slutligen hemställt att de föreslagna nya statsbidragsbestämmelserna
skall gälla retroaktivt och kunna tillämpas pa byggnadsföretag,
som påbörjats tidigast den 1 juli 1954. Kn dylik anordning kan jag
icke biträda utan föreslår, att de här förordade statsbidragsgrunderna rörande
lokaler för yrkesskolväsendet skall gälla från och med den 1 juli 1957.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning meddela närmare bestämmelser
i de nu behandlade frågorna i huvudsaklig överensstämmelse med de av
mig förordade riktlinjerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

A. beträffande det allmänna skolväsendet a)

godkänna av mig i det föregående förordade ändrade
grunder för statsbidrag till permanenta skollokaler, att
tillämpas i fråga om byggnadsföretag, beträffande vilket
ansökan om statsbidrag ingivits till statlig myndighet
efter utgången av februari 1957;

b) godkänna av mig förordade ändrade grunder för
statsbidrag till provisoriska skollokaler, att tillämpas tills
vidare från och med redovisningsåret 1957/58;

B. beträffande yrkesskolväsendet

godkänna av mig förordade grunder för statsbidrag till

engångskostnader för centrala och lokala yrkesskolor, att
tillämpas tills vidare från och med redovisningsåret
1957/58.

Vad departementschefen sålunda under II, III och V
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämmer, bifaller
Hans Maj:t Konungen samt förordnar, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Lars Linden

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1957

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning ...................................................... 3

II. Statsbidrag till skolskjutsar, inackordering m. m................... 6

1. Inledning ................................................... g

2. Statsbidrag till skolskjutsar .................................. 7

3. Statsbidrag till inackordering av skolbarn...................... 25

4. Fortsättningsskolans centralisering ............................ 28

5. Remissyttranden ............................................ 3j

6. Departementschefen ......................................... 3g

III. Statsbidrag till försöksverksamhet på enhetsskolans högstadium...... 47

1. Inledning ................................................... 47

2. Nuvarande förhållanden...................................... 47

3. Utredningens förslag ......................................... gg

4. Remissyttranden ............................................ gg

5. Departementschefen ......................................... 57

IV. Statsbidrag till kommunala gymnasier m. fl. ändamål............... 63

1. Inledning ................................................... g3

2. Utredningens synpunkter och förslag.......................... 63

3. Remissyttranden ........................................... 7g

4. Departementschefen ......................................... 74

V. Statsbidrag till vissa byggnadsarbeten inom skolväsendet........... 73

1. Inledning ................................................ 73

2. Det allmänna skolväsendet ................................... 7 g

3. Yrkesskolväsendet .......................................... g3

4. Departementschefen ........................................ jgg

Ivar Hasggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1957

570273