Kungl. Maj:ts proposition nr 121 (Proposition 1955:121)

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Nr 121

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar, m. m.; given
Stockholms slott den 25 februari 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar;

2) lag om ändring i 8 kap. vattenlagen; samt

3) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen upptages förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
avsedd att delvis ersätta och delvis komplettera de stadganden
i detta ämne, vilka för närvarande är upptagna bl. a. i vattenlagen, byggnadslagen
och hälsovårdsstadgan. Enligt förslaget skall en vatten- och avloppsanläggning
anses såsom allmän, om den omhänderhaves av kommun

eller _ därest den omhänderhaves av annan än kommun — länsstyrelsen

efter prövning i viss ordning förklarat anläggningen för allmän. På kommunen
ankommer att ombesörja eller tillse, att allmän vatten- och avloppsanläggning
kommer till stånd för område, varest vattenförsörjning och avlopp
till förekommande av sanitär olägenhet måste ordnas i ett större sammanhang.
För allmän vatten- och avloppsanläggning skall bestämmas visst
verksamhetsområde. Fastighet, som ligger inom verksamhetsområdet, skall

1 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 121

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

i princip anslutas till anläggningen, såvida ej ändamålet med anslutningen
kan med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt. Av de anslutna
fastigheterna får uttagas avgifter, vilka skall bestämmas enligt taxa och
tillhopa högst får motsvara självkostnaderna för anläggningen. Förslaget
ger också bestämmelser, som i andra hänseenden närmare reglerar förhållandet
mellan den, som omhänderhar anläggningen, och anläggningens brukare.

Vidare framlägges i propositionen förslag till lag om ändring i 8 kap.
vattenlagen av innebörd, att de bestämmelser, som i nämnda kap. ges för
vissa avloppsföretag rörande bl. a. anslutningsrätt och anslutningstvång,
kostnadsfördelning och organisatoriska förhållanden, icke skall äga tillämpning
inom allmän vatten- och avloppsanläggnings verksamhetsområde. Däremot
skall bl. a. vattenlagens bestämmelser om åtgärder till motverkande
av vattenförorening tillämpas även å allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Slutligen föreslås i propositionen vissa ändringar i byggnadslagen. De
bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad, som gäller för vissa
orter, skall i fortsättningen ej tillämpas i vad de avser kostnader för avloppsledningar,
och nya sådana bestämmelser om kostnader för avloppsledningar
skall ej kunna antagas. Genom övergångsbestämmelser regleras närmare,
huru bestämmelserna om ersättning för gatubyggnadskostnad såvitt angår
avloppsledningar skall ersättas med vatten- och avloppstaxor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Förslag till Lag om

allmänna ratten- och avloppsanläggningar.
Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med allmän vatten- och avloppsanläggning förstås i denna lag anläggning,
som har till ändamål att bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder
eller annan bebyggelse och som omhänderhaves av kommun eller, där den
omhänderhaves av annan än kommun, jämlikt 2 § förklarats för allmän.

Den som omhänderhar allmän vatten- och avloppsanläggning benämnes
anläggningens huvudman. Det område som anläggningen omfattar eller är
avsedd att omfatta kallas verksamhetsområdet.

2 §.

Vatten- och avloppsanläggning, som skall omhänderhavas av annan än
kommun, må av länsstyrelsen på framställning av denne förklaras för allmän,
såframt anläggningen med hänsyn till bebyggelsens omfattning, de
sanitära förhållandena och omständigheterna i övrigt prövas vara av väsentlig
betydelse ur allmän synpunkt.

Förklaring som i första stycket sägs må allenast lämnas såframt den eller
de kommuner, varest anläggningen skall hava sitt verksamhetsområde, samtyckt
därtill och anläggningens tilltänkta huvudman innehar eller på grund
av utfästelse från kommun eller annan kan antagas komma att förfoga över
medel till fullgörande av sina förpliktelser såsom huvudman.

Länsstyrelsen må bestämma visst område, utöver vilket anläggningens
verksamhetsområde ej får utsträckas.

3 §.

Där till förekommande av sanitär olägenhet påkallas, att vattenförsörjning
och avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, ankommer
på kommunen att ombesörja eller tillse, att allmän vatten- och avlopps -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

anläggning kommer till stånd så snart omständigheterna det medgiva. Försummas
det, må länsstyrelsen giva kommunen åläggande därom.

4 §•

Allmän vatten- och avloppsanläggning skall utföras med tillbörlig hänsyn
till allmänna sanitära intressen och i övrigt på det sätt dess ändamål kräver.
Erfordras för viss bebyggelse anordningar allenast för vattenförsörjning
eller allenast för avlopp, skall anläggningen lämpas därefter.

Inom område, för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan
eller på annan grund särskilda bestämmelser med avseende å
markens bebyggande gälla, må allmän vatten- och avloppsanläggning ej utföras
så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet
med bestämmelserna eljest motverkas. Inom område, för vilket regionplan
fastställts, skall ock denna beaktas.

5 §•

Med den inskränkning, som kan följa av föreskrift enligt 2 § tredje stycket,
tillkommer det huvudmannen för allmän vatten- och avloppsanläggning
att bestämma dess verksamhetsområde. Länsstyrelsen äger dock på framställning
av kommun ålägga huvudmannen att i verksamhetsområdet intaga
sådan bebyggelse inom kommunen, för vilken vattenförsörjning och avlopp
ej kunna med större fördel ordnas på annat sätt. Önskar huvudmannen, att
verksamhetsområdet skall omfatta bebyggelse, som ingår eller avses skola
ingå i verksamhetsområdet för annan befintlig eller planerad allmän vattenoch
avloppsanläggning, skall länsstyrelsen, såframt överenskommelse ej kan
träffas, bestämma till vilken anläggning bebyggelsen skall hänföras.

Uppgift om verksamhetsområdets omfattning i den mån beslutet härom
träffats av huvudmannen skall av denne insändas till länsstyrelsen.

Anslutningsrätt och anslutningstvång.

6 §•

Fastighet, som ligger inom verksamhetsområdet för allmän vatten- och
avloppsanläggning och behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp,
skall när det begäres av huvudmannen eller av fastighetens ägare anslutas
till anläggningen, såframt ej ändamålet med sådan anslutning kan
med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt.

Vad i första stycket stadgas utgör ej hinder för anläggningens huvudman
att förlägga arbeten, som föranledas av viss fastighets anslutning, till tjänlig
årstid och att utföra arbeten för anslutning av ett flertal fastigheter i
lämplig ordningsföljd. Skall ledning läggas i gata, väg eller annan allmän
plats, är huvudmannen berättigad till det anstånd med ledningens utförande,
som påkallas av att andra arbeten skola utföras å samma plats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Vägras anslutning, när sådan enligt denna paragraf skall ske, må länsstyrelsen
på framställning av den som begär anslutningen giva ålaggande

därom.

Vissa med allmän vatten- och avloppsanläggning förenade rättigheter och

skyldigheter.

7 §•

Allmän vatten- och avloppsanläggning skall, då den upplåtes till begagnande,
vara försedd med de anordningar, som erfordras för att den skall
på ett tillfredsställande sätt tjäna sitt ändamål, såsom brunnar, pumpoch
reningsverk samt rörledningar. Huvudmannen äger dock bestämma,
att servisledningar icke eller endast till viss del skola ingå i anläggningen.

Till anläggningen räknas icke ledningar och andra anordningar inom
byggnad, som är ansluten till anläggningen, ej heller rännstenar och väg diken.

8 §•

Finnas för fastighet, som anslutes till anläggningen, anordningar för vattenförsörjning
eller avlopp, vilka kunna användas för anläggningen, är ägaren
av anordningarna pliktig att på yrkande av huvudmannen låta dem införlivas
med anläggningen mot skälig ersättning.

9 §.

Anordning för vattenförsörjning eller avlopp, som genom tillkomsten
av anläggningen blir onyttig, skall av huvudmannen ersättas i den mån det
prövas skäligt med hänsyn till anordningens ålder, det skick vari den befinner
sig, den fördel, som för fastigheten vinnes genom anslutningen, samt
omständigheterna i övrigt.

10 §.

Huvudmannen är pliktig att, så länge behovet av anläggningen kvarstår,
underhålla den och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller
sitt ändamål.

Nyttjandet av allmän vatten- och avloppsanläggning.

H §•

Rörledningar, kranar och andra anordningar, som för fastighet, ansluten
till allmän vatten- och avloppsanläggning, kopplas till denna, skola hållas
i sådant skick, att fara ej uppstår för driftsavbrott eller annan olägenhet
vid anläggningens begagnande. När så erfordras, skall tillfälle beiedas huvudmannen
och hans folk att undersöka sådana anordningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

12 §.

I avloppsledning må ej utsläppas ämne, som genom frätning, slambildning
eller på annat sätt kan skada anläggningen.

Anläggningen skall i övrigt för ansluten fastighets behov brukas med nödig
försiktighet, så att olägenhet för andra till anläggningen anslutna fastigheter
och för huvudmannen såvitt möjligt undvikes. Huvudmannen äger
meddela de närmare föreskrifter i detta hänseende, som må finnas erforderliga.
Sådana föreskrifter skola, där de ej föranletts av reparationsarbete
eller annat tillfälligt förhållande, underställas länsstyrelsens prövning.

13 §.

Åsidosätter någon vad som åligger honom enligt bestämmelserna i 11
eller 12 § eller enligt föreskrifter, som meddelats med stöd av sistnämnda
paragraf, är han pliktig att ersätta därav föranledd skada.

Avgifter.

14 §.

Till täckande av nödiga kostnader för utförande samt underhåll och drift
av allmän vatten- och avloppsanläggning må avgifter uttagas av de fastigheter,
vilka anslutits till anläggningen.

Låter huvudmannen, i syfte att anläggningen framdeles skall kunna utsträckas
till ytterligare bebyggelse, utföra anläggningen på väsentligen annat
sätt än som eljest skulle hava skett, må därav föranledd merkostnad ej
genom avgifter uttagas, innan utvidgningen kommer till stånd.

Kostnaderna för avledande genom anläggningen av vatten från gator, vägar
och andra allmänna platser inom område under stadsplan eller byggnadsplan
må täckas genom avgifter å tomter och andra för bebyggande avsedda
fastigheter inom området. I den mån omfattningen av dessa platser
uppenbarligen överstiger områdets eget behov, skall dock kostnaden bäras av
den, som bär att svara för iordningställande och underhåll av platserna.

15 §.

Avgifterna å de särskilda fastigheterna skola stå i skäligt förhållande till
fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen.

Där på grund av bebyggelsens lokalisering, terrängförhållandena eller
andra omständigheter kostnaden för anslutning till anläggningen av viss eller
vissa fastigheter är avsevärt högre eller lägre än för övriga fastigheter,
må avgifterna anpassas med hänsyn därtill.

Å varje fastighet må läggas kostnad för servisledningar och andra för fastigheten
särskilt avsedda anordningar. Fastighet, som anslutits allenast för
vattenförsörjning eller allenast för avlopp, må ej betungas med kostnad,
som belöper å anordningar för det andra ändamålet.

Kungl. Maj:ts proposition m 121

16 §.

Avgift skall utgå enligt taxa, som av huvudmannen utformas i överensstämmelse
med de i 14 och 15 §§ stadgade grunderna. Avgiftsskyldigheten
må uppdelas att avse dels engångsavgift och dels årliga eller på annat satt
periodiska avgifter.

Engångsavgift må ej sättas högre än till vad som svarar mot fastighetens
andel i kostnaden för anläggningens utförande. Uppgår engångsavgift till
belopp, som kan anses betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska
bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare det begär,
avgiftsskyldigheten fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio
år. Å oguldet belopp må räknas skälig ränta.

Särskilda bestämmelser om anläggningar, som omhänderhavas av annan

än kommun.

17 §.

För allmän vatten- och avloppsanläggning, som omhänderhaves av annan
än kommun, må kommun, inom vilken anläggningen har sitt verksamhetsområde,
utse lämplig person att vara tillsyningsman.

Tillsyningsmannen äger rätt att vinna tillträde till alla delar av anläggningen
samt att granska räkenskaper och andra handlingar rörande denna.
Han skall årligen till kommunen avgiva berättelse över sin tillsyn.

Förekommer förhållande, som påkallar ingripande av länsstyrelsen, hälsovårdsnämnden
eller annan myndighet, skall tillsyningsmannen göra anmälan
därom.

18 §.

Kan med skäl antagas, att viss eller vissa fastigheters intressen åsidosattas
eller att med anläggningen förenade angelägenheter eljest forsummas
eller handhavas på mindre lämpligt sätt, må länsstyrelsen förordna syssloman
att i huvudmannens ställe och för dennes räkning handhava anläggningen
och därmed förenade angelägenheter. Syssloman, som nu sagts, må
när förhållandena därtill föranleda av länsstyrelsen entledigas från uppdra get.

Sysslomannen äger åtnjuta arvode av anläggningens huvudman med belopp,
som bestämmes av länsstyrelsen.

Vissa bestämmelser om prövningen av frågor enligt denna lag.

19 §.

Ärende, som enligt denna lag skall handläggas av länsstyrelse, upptages
av länsstyrelsen i det län, där anläggningen huvudsakligen har eller skall
hava sitt verksamhetsområde.

° Kungl. Maj:ts proposition nr 121

20 §.

Äro för fullgörandet av uppgifter, vilka enligt denna lag ankomma på
länsstyrelse, särskilda undersökningar erforderliga, må länsstyrelsen vid behov
anlita sakkunnigt biträde därtill. Biträdet äger för uppdraget och därmed
förenade utgifter njuta ersättning med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.
Ersättningen skall gäldas av huvudmannen för den anläggning, som
avses med den väckta frågan, eller, om frågan ej avser befintlig eller planerad
anläggning, av kommunen. Har kostnad föranletts av viss sakägares

yrkande eller bestridande, må, ,om så prövas skäligt, denne åläggas att gälda
kostnaden.

21 §.

I beslut om åläggande enligt 3 eller 6 § eller om fastställande av föreskrifter
enligt 12 § äger länsstyrelsen stadga vite.

22 §.

Över lansstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen
genom besvär.

23 §.

Tvist i fråga, som avses i denna lag, skall där annat ej är stadgat upptagas
och prövas av allmänna underrätten i den ort, där anläggningen huvudsakligen
har sitt verksamhetsområde.

I mål rörande tillämpning av 8 eller 9 § skall huvudmannen vidkännas å
ömse sidor uppkomna kostnader, såframt ej rätten med hänsyn till omständigheterna
finner skäligt annorlunda förordna.

Slutbestämmelser.

24 §.

Vad i denna lag stadgas angående fastighet skall, när omständigheterna
föranleda därtill, tillämpas jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning,
som tillhör annan än ägaren till grunden.

25 §.

För fullgörande av förpliktelse, som enligt denna lag åvilar fastighet,
svarar, där annat ej avtalats, fastighetens ägare. Såsom ägare svarar den
som enligt kommunalskattelagen är i ägares ställe skyldig att erlägga skatt
för garantibelopp för fastigheten.

Ny agare eller innehavare svarar ej för avgift, som förfaller till betalning,
innan han skall tillträda fastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121
26 §.

Vad i denna lag sägs om kommun skall ock gälla municipalsamhälle, varest
byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.

Lagen skall äga tillämpning å anläggning, som utförts fore ikraftträdandet,
såframt den omhänderhaves av kommun eller, där den omhänderhaves
av annan än kommun, länsstyrelsen förklarat anläggningen för allmän.
Länsstyrelsens prövning skall ske enligt de i 2 § angivna grunderna; dock
erfordras ej samtycke av den eller de kommuner, där anläggningen skall
hava sitt verksamhetsområde.

Kostnad som före lagens ikraftträdande nedlagts på anläggning, a vilken
lagen enligt vad nu sagts skall äga tillämpning, må ej genom avgifter uttagas
i vidare mån än detta kunnat ske enligt den före ikraftträdandet gällande
rätten och för anläggningen meddelade särskilda föreskrifter eller
följer av vad som stadgas i övergångsbestämmelserna till lagen denna dag
om ändring i byggnadslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Förslag

till

Lag

om ändring i 8 kap. vattenlagen.

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 1, 2, 14, 17, 22, 29, 33 och 36 §§
vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels att 54 och 55 §§ samt underrubriken »Slutbestämmelser»
skola utgå ur nämnda kap., dels ock att 56 § samma kap. skall med bibehållen
lydelse betecknas 54 §4

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

För avledande------fall stadgas.

Spillvatten och------industriellt avloppsvatten.

I fråga om vattens avledande för I fråga om vattens avledande för
torrläggning av mark inom stadsplan, sadan torrläggning av mark inom
som ej sker för viss eller vissa fastig- stadsplan eller byggnadsplan, som ej
heters räkning, eller för torrläggning sker för viss eller vissa fastigheters
av begravningsplats skall gälla vad räkning, eller för torrläggning av beom
avledande av kloakvatten stad- gravningsplats skall gälla vad om av8as-
ledande av kloakvatten stadgas.

2 §•

Vad i-------från fartyg.

Utöver de bestämmelser, som med- Utöver de bestämmelser, som meddelas
i detta kap., skall gälla vad i delas i detta kap., skall gälla vad i
hälsovårdsstadgan eller eljest ur häl- hälsovårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt
föreskrives. sovårdssynpunkt föreskrives. Beträf fande

avledande av avloppsvatten genom
allmän vatten- och avloppsanläggning
skall tillika gälla vad därom
är särskilt stadgat.

Med samhälle avses i detta kap.
verksamhetsområdet för allmän vatten-
och avloppsanläggning och, såvitt
angår utövandet av rättigheter
och fullgörandet av skyldigheter, som
stadgas beträffande samhälle, huvudmannen
för sådan anläggning.

1 Senaste lydelse av ifrågavarande stadganden i 8 kap., se SFS 1941:614.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

14 §.

Vad i______flera fastigheter.

Lag samma vare beträffande samhälle
och en eller flera fastigheter,
som ej ingå i samhällets stadsplan. 1
fråga om företag, som är gemensamt
för samhälle och därtill hörande, å
område utom stadsplanen belägna
fastigheter, skall vid fördelning av
kostnaderna skälig hänsyn tagas jämväl
till samhällets skyldighet att svara
för allmänna sanitära intressen.

Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat
skall ej äga tillämpning beträffande
avledande inom stadsplan av kloakvatten
från byggnader, tomter, gator
eller andra platser inom det stadsplanelagda
området.

Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat
skall ej äga tillämpning å ledning
inom stadsplan för torrläggning av
mark inom det stadsplanelagda området
eller för avledande av kloakvatten
från byggnader, tomter, gator
eller andra platser inom detta
område, dock att vad i 19 § första
stycket är stadgat skall gälla jämväl
ledning, som nu sagts.

Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i
fråga om två eller flera samhällen
skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å två eller flera fastigheter
så ock beträffande samhälle
och en eller flera fastigheter, som ej
äro belägna inom samhällets stadsplan.

Lag samma vare beträffande samhälle
och en eller flera fastigheter,
som äro belägna utom samhället.

§•

Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat
skall ej äga tillämpning beträffande
avledande inom samhälle av kloakvatten
från byggnader, tomter, gator
eller andra platser i samhället.

§•

Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat
skall ej äga tillämpning å ledning
inom stadsplan eller byggnadsplan
för torrläggning av mark inom det
planlagda området eller för avledande
av kloakvatten från byggnader,
tomter, gator eller andra platser
inom detta område, dock att vad i
19 § första stycket är stadgat skall
gälla jämväl ledning, som nu sagts.

§•

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Vad i 24—29 §§ är föreskrivet om
åtgärder till motverkande av förorening
genom kloakvatten samt kostnaden
därför skall äga motsvarande
tillämpning beträffande industriellt
avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet
från fabrik eller inrättning, som är
belägen inom stadsplan, icke genom
samhället tillhörig avloppsledning,
vare därvid så ansett, som om fabriken
eller inrättningen vore belägen
utom det stadsplanelagda området.

För avledande av avloppsvatten
från fabrik eller annan industriell inrättning
inom samhälles stadsplanelagda
område till samhället tillhörig
avloppsledning äge samhället föreskriva
de villkor, som på grund av
avloppsvattnets beskaffenhet skäligen
kunna anses erforderliga. Sedan avloppsvattnet
inletts i ledningen, är
samhället ansvarigt för behövliga
åtgärder till motverkande av förorening
genom avloppsvattnet ävensom
för skada, som vållas genom
sådan förorening.

Beslut i------befallnin:

§•

Vad i 24—29 §§ är föreskrivet om
åtgärder till motverkande av förorening
genom kloakvatten samt kostnaden
därför skall äga motsvarande
tillämpning beträffande industriellt
avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet
från fabrik eller inrättning inom
samhälle icke genom samhällets avloppsledning,
vare därvid så ansett,
som om fabriken eller inrättningen
vore belägen utom samhället.

§•

För avledande av avloppsvatten
från fabrik eller annan industriell inrättning
inom samhälle till samhället
tillhörig avloppsledning äge samhället
föreskriva de villkor, som på
grund av avloppsvattnets beskaffenhet
skäligen kunna anses erforderliga.
Sedan avloppsvattnet inletts i
ledningen, är samhället ansvarigt
för behövliga åtgärder till motverkande
av förorening genom avloppsvattnet
ävensom för skada, som vållas
genom sådan förorening.

;shavandes prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den .30 juni 1947 (nr 385).

Härigenom förordnas, att 52, 54, 55, 68, 73 och 74 §§ byggnadslagen den
30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

52 §.

--behörigen tillgodoses.

När gata —

Vid upplåtandet skall gatan vara
försedd med beläggning efter behovet
och ortens sed samt med erforderliga
gångbanor och nödig anordning
för vattnets avrinnande. Plantering
eller annan särskild anordning, varmed
gatan skall vara försedd enligt
stadsplanen, skall såvitt möjligt utföras
i samband med gatans iordningställande
men eljest så snart ske
kan efter dess upplåtande. Skall i gatan
finnas underjordisk avloppsledning,
skall sådan vara anordnad vid
gatans upplåtande: dock äger länsstyrelsen
medgiva anstånd därmed,
om det år förenligt med den allmän -

na hälsovårdens krav.

Vad nu — -------allmän plats.

54 §.

Vill ägare av tomt verkställa ny- \ ill ägare av tomt verkställa nybyggnad
därå innan gata, till vilken byggnad därå innan gata, till vilken
tomten enligt stadsplanen har ut- tomten enligt stadsplanen har utgång,
blivit upplåten till allmänt be- gång, blivit upplåten till allmänt begagnande,
skall han anordna utfarts- gagnande och allmän avloppsledväg
och nödigt avlopp från tomten. I ning anlagts, skall han anordna utden
mån staden förfogar över erfor- fartsväg och nödigt avlopp från
derlig obebyggd mark som enligt tomten. I den mån staden föt fogar

Knngl. Maj.ts proposition nr 121

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

stadsplanen är avsedd till gata eller
annan allmän plats, vare staden pliktig
att utan ersättning låta marken
nyttjas för ändamålet.

Är kronan efter vad i lagen om allmänna
vägar sägs väghållare i stad,
skall vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§
stadgas om ansvarighet för staden att
såsom gata iordningställa och upplåta
allmän väg avse kronan, med
iakttagande att framställning varom
i 52 § första stycket sägs må göras
såväl av kronan som av staden. Kostnad,
som föranledes av att gatan enligt
stadsplanen bygges till större
bredd eller med dyrbarare utförande
i övrigt än som betingas av trafiken
eller förses med underjordisk avloppsledning,
skall dock gäldas av
staden, om ej Konungen annorlunda
förordnar.

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
skola angiva grunderna
för beräkning av den kostnad
som skall påföras tomtägarna och för
kostnadens fördelning mellan dem
samt tid och ordning för ersättningens
erläggande. Vid grundernas bestämmande
skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej
åläggas tomtägare beträffande gata
eller del därav eller avloppsledning
vars anläggning påbörjats framför
tomten då fråga angående bestämmelser
om bidrag till gatubyggnadskostnad
väcktes hos stadsfullmäkti -

över erforderlig obebyggd mark som
enligt stadsplanen är avsedd till gata
eller annan allmän plats^ vare
staden pliktig att utan ersättning låta
marken nyttjas för ändamålet.

§•

Är kronan efter vad i lagen om allmänna
vägar sägs väghållare i stad,
skall vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§
stadgas om ansvarighet för staden att
såsom gata iordningställa och upplåta
allmän väg avse kronan, med
iakttagande att framställning varom
i 52 § första stycket sägs må göras
såväl av kronan som av staden. Kostnad,
som föranledes av att gatan enligt
stadsplanen bygges till större
bredd eller med dyrbarare utförande
i övrigt än som betingas av trafiken,
skall dock gäldas av staden, om ej
Konungen annorlunda förordnar.

§•

1. Ersättningsskyldighet må ej
åläggas tomtägare beträffande gata
eller del därav vars anläggning påbörjats
framför tomten då fråga angående
bestämmelser om bidrag till
gatubyggnadskostnad väcktes hos
stadsfullmäktige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2. Ersättningsskyldighet må ej av- 2. Ersättningsskyldighet må ej avse
gata eller del därav som lagligen se gata eller del därav som lagligen
skolat vara upplåten till allmänt be- skolat vara upplåten till allmänt begagnande
vid tid som under 1 sägs gagnande vid tid som under 1 sägs.
eller avloppsledning som staden varit

skyldig att utföra före samma tid.

3. Ä tomtägare -—-----— vanligt kostsam.

4. Tomtägare må--------beträffande marken.

5. Utan hinder------skälig grund.

6. Är inom---------genomsnittliga kostnaden.

7. Tomtägare må icke belastas med
större andel av kostnaden för avloppsledning
än som med hänsyn
till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet
samt övriga på kostnaden
inverkande omständigheter kan anses
belöpa på avloppet från tomten,
jämfört med annat avlopp för vilket
ledningen är avsedd.

8. Till grund för bestämmande av
gatubyggnadskostnad må, i stället
för vad under 5—7 sägs, läggas på
tidigare erfarenhet stödda beräkningar
av vad gata eller avloppsledning
under likartade förhållanden betingar
i anläggning.

9. Därest nuvarande eller föregående
ägare av tomt mot vederlag helt
eller delvis vunnit befrielse från deltagande
i kostnad för anläggning av
gata eller avloppsledning, skall hänsyn
tagas härtill.

10. Tomtägarnas åligganden skola
städse motsvara skäliga anspråk på
rättvisa och billighet.

I förordnande som avses i 70 § må
Konungen, i den mån så prövas skäligt,
på stadens begäran föreskriva,
att områdets ägare skall vara pliktig
att i den ordning Konungen bestämmer
bekosta anläggning av gator och
avloppsledningar inom området.

7. Till grund för bestämmande av
gatubyggnadskostnad må, i stället för
vad under 5 och 6 sägs, läggas på tidigare
erfarenhet stödda beräkningar
av vad gata under likartade förhållanden
betingar i anläggning.

8. Därest nuvarande eller föregående
ägare av tomt mot vederlag helt
eller delvis vunnit befrielse från deltagande
i kostnad för anläggning av
gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Tomtägarnas åligganden skola
städse motsvara skäliga anspråk på
rättvisa och billighet.

§•

Kungl. Maj:Is proposition nr 121

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

74 §.

Underhåll av gata eller annan all- Underhåll av gata eller annan allmän
plats så ock av allmän avlopps- män plats åvilar staden.
ledning åvilar staden.

Är kronan------allmän väg.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955.

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad,
vilka gälla vid nya
lagens ikraftträdande, skola, i vad de
röra kostnad för avloppsledning, ej
tillämpas å fastighet, som anslutes
till ledningen efter ikraftträdandet;
och skall vad nu sagts jämväl avse
sådan bidragsskyldighet i nämnda
hänseende, som gäller av ålder eller
på grund av föreskrifter meddelade
före den 1 januari 1932. Att bidragsskyldighet
beträffande avloppsledningen
kan i annan ordning åläggas
fastighet, varom nu är fråga, framgår
av lagen om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar.

Har fråga om antagande av bestämmelser
om bidrag till gatubyggnadskostnad
väckts före nya lagens ikraftträdande
men icke blivit dessförinnan
slutligen prövad, må kostnaden för
utförande av avloppsledning, som av
kommunen anlagts efter frågans väckande,
av kommunen uttagas genom
avgifter i den ordning som stadgas i
lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober
195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-, jordbruks-
och inrikesdepartementen samt statsrådet Hjalmar Nilson anmäler
t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga rörande ny
lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar samt anför därvid följandei

Jämlikt bemyndigande den 1 november 1946 uppdrog chefen för kommunikationsdepartementet
åt dåvarande landshövdingen E. F. L. Lindeberg,
ledamoten av riksdagens andra kammare J. A. Andersson, dåvarande revisionssekreteraren
T. A. Bexelius, byråchefen B. Petrelius samt avdelningschefen
E. V. Sundström att såsom sakkunniga inom departementet biträda
med utredning rörande det fortsatta bedrivandet av anläggnings- och bidragsverksamheten
i fråga om vattenförsörjning och avlopp. Åt Lindeberg
uppdrogs att i egenskap av ordförande leda utredningsarbetet. Sundström
avled, innan utredningen slutförts. De sakkunniga har biträtts av ett antal
särskilt tillkallade experter.

Genom beslut av Kungl. Maj :t den 29 november 1946 erhöll de sakkunniga
— vilka antog benämningen 1946 års vatten- och avloppssakkunniga
— uppdrag att utreda frågan om vatten- och avloppsverkens konstruktion
och skötsel jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål. Vidare överlämnade
Kungl. Maj :t till de sakkunniga, att tagas under övervägande vid
fullgörandet av deras uppdrag, den 9 maj 1947 två vid sistberörda års riksdag
avgivna motioner i frågor rörande bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
(1:165 och 11:157) samt den 29 december 1949 en framställning
från svenska kommunal-tekniska föreningen angående skydd för grundoch
ytvattnet i riket.

Till fullgörande av sina nämnda uppdrag avgav de sakkunniga i september
1951 betänkande (SOU 1951: 26), innefattande bl. a. av motiv åtföljda
förslag till ny lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar.

Yttranden över de sakkunnigas förslag har efter remiss inkommit från
Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätterna för Västra

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 121

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

Sverige, Nedre Norrland och övre Norrland, vattenöverdomstolen, vattendomstolarna,
medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, bank- och
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, statens lönenämnd, föreståndarna
för limnologiska institutionerna vid rikets universitet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, Sveriges geologiska undersökning,
allmänna statsbidragsutredningen, fastighetsbildningssakkunniga,
statens folkbadsutredning, 1945 års vattenlagssakkunniga, 1946 års kommunallagskommitté,
1948 års hälsovårdsstadgekommitté, 1948 års sakkunniga
för vissa bostadsförbättringsfrågor, 1948 års sparbankssakkunniga, 1951
års bostadsutredning, 1951 års byggnadsutredning, överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser. Vid medicinalstyrelsens yttrande har fogats yttranden
av svenska stadsläkarföreningen och förste provinsialläkarnas förening.
Vid bostadsstyrelsens yttrande har fogats yttranden av samtliga länsbostadsnämnder.
Civilförsvarsstyrelsen har överlämnat yttrande av statens
brandinspektion. Vid lantbruksstyrelsens yttrande har fogats yttranden av
samtliga lantbruksnämnder och hushållningssällskap. Lantmäteristyrelsen
har vid sitt utlåtande fogat yttranden av överlantmätarna i Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Örebro och Västerbottens län. Vid fiskeristyrelsens yttrande
har fogats särskilt yttrande av föreståndaren för styrelsens tillsynsavdelning.
överståthållarämbetet och länsstyrelserna har överlämnat yttranden
från stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige i ett stort antal stadsoch
landskommuner, flertalet länsarkitekter, flera förste provinsialläkare
och samtliga distriktsingenjörer för vatten och avlopp samt i några fält
inom länen verksamma organisationer och sammanslutningar. I yttrandena
från stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige har i många fall åberopats
yttranden av andra myndigheter och personer.

Yttranden över förslaget har vidare avgivits av civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund, föreningen för allmän hälsovård, föreningen för vattenhygien,
föreningen statens lantbruksingenjörer, konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens
folk, svenska bankföreningen, svenska jordbrukskreditkassan, svenska sparbanksföreningen,
svenska stadsförbundet, svenska kommunal-tekniska föreningen,
svenska landskommunernas förbund, svenska teknologföreningen,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges fastighetsmäklares riksförening,
Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Sveriges industriförbund, svenska konsulterande ingenjörers förening,
svenska arkitekters riksförbund, Sveriges lantmätareförening, distriktsingenjörers
förening, föreningen för samhällsplanering och samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer. Vid yttrandet från
Sveriges allmänna hypoteksbank har fogats yttranden av samtliga hvpoteksföreningar
i riket.

Sedan denna fråga, såvitt den avser ny lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar,
varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet, anhåller
jag att i nämnda del få upptaga densamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

I. Gällande bestämmelser om vattenförsörjning

och avlopp.

Vatten- och avloppsfrågorna har först under förhållandevis sen tid blivit
föremål för mera ingående reglering från det allmännas sida. Någon mera
enhetlig reglering av dessa spörsmål har överhuvud icke kommit till stånd.
De föreskrifter som påkallats av utvecklingen har meddelats i olika sammanhang
i hälsovårds-, plan- och vattenlagstiftningen samt vissa andra författningar.
„

Hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 innehåller bestämmelser for saval
stad som landsbygd rörande bl. a. vattenförsörjning och avlopp. Bestämmelserna
för stad gäller, såvida särskilt förordnande därom meddelats, i
tillämpliga delar även för köping, hamn, fiskeläge eller annat ställe med
större sammanträngd befolkning (34 §). Varje stad och landskommun (''vartill
även räknas köping, som utgör egen kommun) utgör ett halsovårdsområde
(1 och 35 §§). För sådant område skall finnas hälsovårdsnämnd,
dock att för hälsovårdsområde på landet med 3 000 invånare eller därunder
kommunalnämnden utgör hälsovårdsnämnd, där ej särskild hälsovårdsnämnd
prövats erforderlig.

I fråga om vattenförsörjning åligger hälsovårdsnämnd i stad bl. a. att
verka för att i staden finnes ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck,
matlagning och andra hushållsbehov ävensom tjänligt vatten för renhållningen
samt att för tillgodoseende av nämnda ändamål allmän vattenledning
anlägges (1 §). Hälsovårdsnämnd på landet har i motsvarande hänseende
att verka för att invånarna i hälsovårdsområdet äger ymnig och lätt tillgång
på gott vatten till dryck och matlagning och att särskilt på platser
med större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges (35 §). Där
möjlighet finnes att för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän vattenledning,
skall bostadslägenhet i stad ha vattenledning. Lägenhet, som
ej har vattenledning, skall på annat sätt äga tillgång till gott dricksvatten
(8 § 3 mom. tredje stycket). I fråga om bostadslägenhet på landet finnes i
motsvarande hänseende endast stadgat, att sådan lägenhet skall ha tillgång
till gott dricksvatten (43 § 3 mom. tredje stycket). Hälsovårdsnämnd
skall hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de ställen,
där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning och andra hushållsbehov
(9 och 44 §§).

I fråga om avlopp åligger hälsovårdsnämnd i stad enligt hälsovårdsstadgan
att verka för att vattenavloppet inom staden så ordnas, att spillvatten
och annan flytande orenlighet avlägsnas från staden, att dagvatten lätt avrinner
från gator, allmänna platser, gårdar och tomter, att för tillgodoseende
av nämnda ändamål allmän avloppsledning anlägges samt att erforderliga
åtgärder vidtages till motverkande av vattenförorening (1 §). Hälsovårdsnämnd
på landet har i detta hänseende att verka för att vattenavlopp, särskilt
på platser med sammanträngd befolkning, anordnas samt att de utföres

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

så, att icke sanitär olägenhet vållas, ävensom att i övrigt erforderliga åtgärder
vidtages till motverkande av vattenförorening (35 §). ■— Flytande
orenhghet, som lätt kan övergå i förruttnelse, skall enligt de för stad gällande
bestämmelserna bortledas i underjordisk avloppsledning eller, där
sådan ej finnes, uppsamlas i särskilda kärl (16 §). Där möjlighet finnes att
för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän avloppsledning, skall
bostadslägenhet i stad ha anslutning till avloppsnätet (8 § 3 mom. tredje
stycket). Häsovårdsstadgan innehåller vidare detaljbestämmelser, avsedda
att förebygga uppkomsten av sanitära olägenheter som följd av bristfälligt
utförda eller oriktigt skötta avloppsledningar. Bestämmelserna gäller både
stad och landsbygd. Innan annan ledning än servisledning mellan fastighet
och allmän ledning utföres, skall hos hälsovårdsnämnden göras skriftlig
anmälan, åtföljd av karta och beskrivning. Avloppsledning skall vara så
inrättad, att den ej kan medföra sanitära olägenheter. Uppstår fel på avloppsledning,
skall åtgärder ofördröjligen vidtagas för att försätta ledningen
i fullgott skick. Intill dess så skett äger hälsovårdsnämnden förbjuda att
ledningen användes. Avloppsledning skall rensas så ofta det behöves, och
den uppsamlade orenligheten skall avlägsnas på ett ur sanitär synpunkt
tillfredsställande sätt. Vad sålunda är stadgat om avloppsledning gäller i
tillämpliga delar även avloppsreningsanläggningar och andra till avloppsledning
hörande anordningar (22 och 48 a §§). För såväl stad som landsbygd
innehåller hälsovårdstadgan särskilda bestämmelser om anordnande
av vattenklosett (13 § 4 mom. och 48 § 2 mom.). I båda fallen gäller att
vattenklosett icke får anordnas utan hälsovårdsnämndens medgivande. Villkor
för anordnande av vattenklosett är att orenlighet och spolvatten medelst
underjordisk avloppsledning föres ut omedelbart i allmän avloppsledning
eller i lämpligt vattendrag eller — såvitt angår anläggning på landet — kan
avledas på annat sätt utan att olägenhet vållas därav. Därest avloppsvattnet
från vattenklosett icke föres ut i allmän avloppsledning, skall hälsovårdsnämnden,
i den mån så prövas erforderligt, föreskriva, att avloppsvattnet
skall renas. Har prövning enligt vattenlagen ägt rum beträffande frågan,
under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas, gäller om verkan därav vad
i vattenlagen är stadgat. Avhjälpes icke konstaterade större brister eller
skötes vattenklosett vårdslöst, äger hälsovårdsnämnden tills vidare förbjuda
dess begagnande eller pabjuda sadana åtgärder, att den icke kan brukas.

Hälsovårdsstadgan innehåller icke några uttryckliga bestämmelser om
skyldighet för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggningar. Numera
torde dock, med hänsyn till förefintliga rättsfall, allmänt anses, att kommun
kan med stöd av de återgivna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan förläggas
att utföra vatten- och avloppsanläggning, där sådan påkallas av
sanitära missförhållanden.

Viss tillsyn över vattenverken utövas enligt förordningen den 19 juli 194-1
om kontroll av vattenledningsvatten.

Byggnadslagen den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan samma dag upptager
ett flertal bestämmelser, som ger det allmänna möjlighet att reglera

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

bebyggelsen med hänsyn till samhälleliga intressen, däribland frågorna om
vattenförsörjning och avlopp. Bebyggelseregleringen sker främst genom
planläggning. Byggnadslagen upptager fyra olika planinstitut, nämligen generalplan,
stadsplan, byggnadsplan och regionplan. Byggnadsverksamheten
inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, kan i vissa avseenden
regleras genom utomplansbestämmelser (2 och 3 §§ byggnadslagen).

Beträffande vattenförsörjning är byggnadslagens bestämmelser väsentligen
blott av den karaktären, att vederbörlig hänsyn vid planeringen skall tagas
till möjligheten att lösa hithörande frågor på ett nöjaktigt sätt. I detta hänseende
är främst att lägga märke till den skillnad, som i byggnadslagen
göres mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse. Med tätbebyggelse förstås sådan
samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende
av gemensamma behov (6 § byggnadslagen). För att mark skall
få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid planläggning enligt
byggnadslagen befunnits från allmän synpunkt lämpad härför (5 § byggnadslagen).
I anslutning till denna princip har med avseende å de olika
planinstituten stadgats, alt vid planläggningen särskild hänsyn skall tagas
bl. a. till vatten- och avloppsfrågorna och att för tätbebyggelse ej må avses
mark, som från vatten- och avloppssynpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse
(17, 26, 119 och 157 §§ byggnadsstadgan). Även i övrigt har krav
uppställts på att vatten- och avloppsfrågorna skall vederbörligen beaktas
vid planläggningen. Upprättade planförslag skall i stor utsträckning innefatta
kartmaterial med höj dangivelser samt åtföljas av erforderlig utredning
angående bl. a. vatten- och avloppsförhållandena (19, 30, 45, 120 och 158 §§
byggnadsstadgan). Viktiga bestämmelser ges även i 26 och 119 §§ byggnadsstadgan,
där föreskrifter meddelats om att stadsplan och byggnadsplan ej
må avse större område än som är eller kan väntas bli bebyggt eller eljest
taget i anspråk inom nära förestående tid.

Mera ingående har i byggnadslagstiftningen avloppsfrågorna behandlats.
Sedan stadsplan i stad fastställts, skall plan för avledande av vatten och
flytande orenlighet från gator, allmänna platser och byggnadsmark samt
erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening (avloppsplan)
av fullmäktige antagas till efterrättelse. Planen skall bringas i verkställighet
i den mån detta påkallas av bebyggelsen (34 § byggnadsstadgan). Skall
enligt avloppsplan eller på grund av beslut i enlighet med bestämmelserna
i hälsovårdsstadgan underjordisk avloppsledning finnas i gata inom stadsplanclagt
område, skall sådan ledning vara anordnad vid gatans upplåtande
(52 § byggnadslagen). På staden ankommer i princip att svara för upplåtande
av gata och följaktligen även av sådan avloppsledning, som skall
finnas i gatan (49 § byggnadslagen). Tomtägare kan emellertid förpliktas
bidraga till kostnaden för iordningställande av gata och till anläggande av
avloppsledning som skall finnas i gatan. Stadsfullmäktige äger nämligen att
för staden i dess helhet eller viss del av densamma meddela bestämmelser
om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till nämnda kostnad (67 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

byggnadslagen). Bestämmelserna skall underställas Kungl. Maj :ts prövning,
för såvitt på tomtägare lägges skyldighet som tidigare ej ålegat honom. Beträffande
vad som kan uttagas av tomtägare gäller att han icke får belastas
med större andel av kostnaden än soin med hänsyn till avloppsvattnets
mängd och beskaffenhet samt övriga pa kostnaden inverkande omständigheter
kan anses belöpa på avloppet från tomten, jämfört med annat avlopp,
för vilket ledningen är avsedd (68 § byggnadslagen). Underhållet av
allmän avloppsledning åvilar staden (74 § byggnadslagen). Ägare av tomt,
som bebygges innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande,
är skyldig att själv anordna nödigt avlopp (54 § byggnadslagen).

De nu återgivna bestämmelserna om avloppsledningar i stad skall äga
motsvarande tillämpning beträffande köping och sådant municipalsamhäHe,
för vilket byggnadslagens bestämmelser angående stad gäller, ävensom
beträffande landskommun, inom vilken med stöd av byggnadslagen
stadsplan kommer till stånd utan municipalbildning. Genom byggnadslagens
bestämmelser i sistnämnda hänseende (105 och 106 §§) har sålunda vidgade
möjligheter öppnats att reglera avloppsförhållandena inom landskommunernas
tätorter. Med avseende å område, för vilket byggnadsplan fastställts,
saknas i byggnadslagen bestämmelser om skyldighet att antaga avloppsplan
och att utföra avloppsledningar. Länsstyrelsen äger emellertid,
när så finnes påkallat, förordna att nybyggnad inom sådant område ej
må företagas utan tillstånd av länsstyrelsen, innan vägar, vattenförsörjning
och avlopp för området anordnats i erforderlig mån (109 § andra stycket
byggnadslagen). Sådant förbud må meddelas jämväl med avseende å område,
för vilket avstyckningsplan godkänts i enlighet med äldre bestämmelser
(168 § byggnadslagen).

Betydelsefulla stadganden om vattenförsörjning och avlopp ges vidare i
vattenlagen den 28 juni 1918. Främst märkes vattenlagens allmänna regler
om rätt att utnyttja vattentillgångar. Beträffande ytvatten gäller enligt 1
kap. 1 § att envar äger att, med de i vattenlagen stadgade eller eljest lagligen
gällande inskränkningar, råda över det vatten, som finnes å hans
grund. Befogenheten att »råda över» vattnet inbegriper även rätt att bortleda
detsamma för förbrukning. På sådant bortledande är emellertid bestämmelserna
i 2 kap. om byggande i vatten tillämpliga (2 kap. 1 § andra
stycket). Detta innebär bl. a., att, om bortledandet kan medföra skada eller
intrång å annans egendom, åtgärden i allmänhet icke är tillåtlig med mindre
nyttan därav står i visst förhållande till skadan och intrånget på sätt angives
i 2 kap. 3 §. Beträffande rätten att utnyttja grundvattenlillgångar gäller
enligt 1 kap. 15 §, att envar äger med de inskränkningar som omförmäles
i 2 kap. eller eljest är lagligen gällande, tillgodogöra sig det grundvatten,
som finnes å honom tillhörigt område. Den i 2 kap. 3 § föreskrivna siffermässiga
jämförelsen mellan nytta och skada av ett vattenbyggnadsföretag
motsvaras i fråga om tillgodogörande av grundvatten av ett mera allmänt
hållet stadgande i 44 § av samma kap. Frågor rörande rätt till ytvattentäkt
eller grundvattentäkt prövas i regel av vattendomstol. Ofta måste dock

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

expropriation enligt expropriationslagen anlitas när det gäller att ordna
vattenförsörjning genom större anläggning. Vid sidan av bestämmelserna i
expropriationslagen — vilka skall refereras i det följande — ges vissa särskilda
bestämmelser om expropriation för vattenförsörjningsändamål i 2
kap. 40 § andra stycket vattenlagen (ytvattentäkt) och 2 kap. 60 § samma
lag (grundvattentäkt).

Vattenlagens bestämmelser om avloppsföretag inrymmes huvudsakligen
i 8 kap. Inledningsvis ges i 8 kap. 1 och 2 §§ definition av vissa giundläggande
begrepp. Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller
från verksamhet, vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes
»kloakvatten». Spillvatten och orenlighet, som härrör från rörelse av
nyssnämnda slag, benämnes »industriellt avloppsvatten». I fråga om vattens
avledande för torrläggning av mark inom stadsplan, som ej sker för viss
eller vissa fastigheters räkning, gäller vad om avledande av kloakvatten är
stadgat. Utöver vattenlagens bestämmelser gäller i fråga om avloppsvatten
och vattenförorening i hälsovårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt
meddelade bestämmelser.

I fråga om kloakledningar stadgas bl. a. att kloakledning i regel skall
göras täckt och i övrigt inrättas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Tarvas ledning över
annans fastighet, är ägaren skyldig att mot ersättning tåla intrånget (8 kap.

3 och 4 §§). Ledning skall, om någons rätt kan vara därav beroende, av
ägaren behörigen underhållas (8 kap. 8 §). Kan ledning, som skall byggas
för ett samhälle eller en fastighet, lämpligen inrättas för avledande jämväl
av annat samhälles eller annan fastighets kloakvatten, skall ledningen så
byggas, där det från sistnämnda samhälle eller fastighet påfordras. Finnes
kloakledning, som ett samhälle eller en fastighet vill anlägga, med väsentlig
fördel kunna användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat
samhälle eller annan fastighet, som är i behov av sådan ledning, skall sistnämnda
samhälle eller fastighet taga del i ledningens anläggande, där ej
särskilda omständigheter föranleder, att med frågan om dess deltagande i
företaget skäligen bör anstå (8 kap. 9 och 14 §§). Anläggnings- och underhållskostnaderna
för gemensam ledning skall fördelas efter mängden och
beskaffenheten av det kloakvatten, som från varje samhälle eller fastighet
skall avledas, dock att ingen är pliktig att för avledande av sitt kloakvatten
sammanlagt vidkännas större kostnad än om särskild ledning anlagts
eller att bidraga med större belopp än som med hänsyn till nyttan kan
anses rimligt (8 kap. 10 §). I fråga om rätt och plikt att ansluta till befintlig
anläggning och om fördelning av kostnaderna i sådant fall gäller
med "vissa avvikelser i huvudsak enahanda regler (8 kap. 11 och 12 §§).
År företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter utanför
dess stadsplan, skall vid fördelning av kostnaderna skälig hänsyn tagas
jämväl till samhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen
(8 kap. 14 §). Nu återgivna bestämmelser om avloppsföretag äger ej tilllämpning
beträffande avledande inom stadsplan av kloakvatten från bygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

nåder, tomter, gator eller andra allmänna platser inom det stadsplanelagda
området (8 kap. 17 §). Särskilda bestämmelser har givits om ledningar
vilka avser såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark (8
kap. 18—-22 §§). Enligt dessa bestämmelser gäller om sådana ledningar i
huvudsak detsamma som är stadgat beträffande kloakledningar. Föreskrif°.
m å^ärder till motverkande av förorening genom kloakvatten upptager
ett särskilt avsnitt i 8 kap. Den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten
till vattendrag, sjö eller annat vattenområde är skyldig att, i den mån det
kan anses skäligt, vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening
(8 kap. 23 §). För reningsanläggning gäller i huvudsak samma bestämmelser
som beträffande kloakledningsföretag, såsom beträffande rätt att uttora
anläggning på annans fastighet, underhållsskyldighet, tvångsdelaktighet
kostnadsfördelning m. m. (8 kap. 24-27 §§). Avleder två eller flera
samhallen eller fastigheter kloakvatten till samma vattenområde och har något
samhälle eller någon fastighet vidtagit reningsåtgärder, kan den som alltjämt
fororenar vattenområdet förpliktas att, intill dess han vidtager motsvarande
åtgärder, årligen utgiva bidrag till den som renar sitt kloakvatten
(8 kap. 28 §). Vallar förorening olägenhet av betydelse, är den skadelidande
erattigad till ersättning, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena
på orten skäligen bör tålas (8 kap. 30 §).

I fråga om avledande av industriellt avloppsvatten och motverkande av
ororening härigenom gäller enahanda bestämmelser som i fråga om kloakvatten,
men därutöver tillkommer ytterligare vissa föreskrifter. Dessa kan
sagas innebära att frågan om avledande av industriellt avloppsvatten och
om åtgärder till motverkande av förorening genom sådant avloppsvatten bedomes
strangare än beträffande kloakvatten. Det är således förbjudet att
avleda industriellt avloppsvatten så att genom förorening av vattenområde
olagenhet av nagon betydelse uppkommer, med mindre föroreningens förebyggande
kräver åtgärder som ej skäligen kan fordras. Kan avloppsvattnet
befaras medföra, att fiskerinäring av större betydelse lider väsentligt förfång
eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, får dess
utsläppande icke medgivas, såframt icke Kungl. Maj:t efter hemställan av
vattendomstolen förklarat att detta må ske med hänsyn till vederbörande
abriksanlaggnmgs betydelse för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt
(8 kap. 32 §). Kungl. Maj :t äger meddela förbud mot att anlägga
fabriker eller andra industriella anläggningar innan frågan om erforderliga
reningsåtgärder blivit prövad enligt vattenlagen. Förbud kan även meddelas
mot att, innan sådan prövning verkställts, från redan befintlig anläggning
uts appa industriellt avloppsvatten till större mängd, med annan sammansättning
eller på annat sätt än förut skett (8 kap. 37 §). — Ansvaret för
skada genom utsläppande av industriellt avloppsvatten och skyldigheten att
vidtaga erforderliga reningsåtgärder åvilar principiellt den industriella anlaggmngens
agare. Avledes emellertid avloppsvattnet till samhälles allmänna
ledningsnät, övertar samhället ansvaret och skyldigheten men äger å andra
sidan föreskriva villkor för att det industriella avloppsvattnet skall få

Kungi. Maj.ts proposition nr 121

tillföras samhällets ledningsnät, såsom att det dessförinnan skall ha undergått
den särskilda rening, som på grund av avloppsvattnets beskaffenhet skäligen
kan anses erforderlig, eller att ägaren av anläggningen skall bestrida
sådan merkostnad för samhällets reningsåtgärder, som må uppkomma på
grund av det industriella avloppsvattnets beskaffenhet (8 kap. 33 och 36
§§). Ägare av fabrik eller inrättning, som utsläpper industriellt avloppsvatten,
kan förpliktas att, om utsläppandet kan antagas medföra avsevärt
men för fiske, utgiva årlig avgift till främjande av fisket inom landet med
minst 25 och högst 3 000 kronor (8 kap. 34 §). — Vill någon erhålla prövning
av fråga om rätt att vidtaga åtgärd på annans fastighet, om delaktighet
i eller bidragsskyldighet till avloppsföretag eller om villkor för utsläppande
av avloppsvatten, skall ansökan därom ingivas till vattendomstolen.
Domstolen äger dock förordna att målet först skall behandlas vid syneförrättning.
Ansökan kan också ingivas till länsstyrelsen, och syneförrättning
blir då obligatorisk. Syneförrättningen skall, sedan den avslutats, i regel
underställas vattendomstolens prövning (underställningsmål; 8 kap. 38 §).

Är avloppsföretag gemensamt för två eller flera samhällen eller för två
fastigheter, skall samhälle respektive fastighet, som bäst lämpar sig därför,
åläggas att sköta företaget och av övriga delägare uppbära på dem belöpande
kostnadsandelar. Är företag gemensamt för flera fastigheter än två, skall
styrelse utses och företagets angelägenheter handhavas enligt vissa närmare
angivna bestämmelser. Länsstyrelsen kan under vissa förhållanden ersätta
styrelsen med en syssloman (8 kap. 46—53 §§).

Med samhälle avses i 8 kap. vattenlagen kommun eller municipalsamhälle,
varest finnes stadsplan, dock att beträffande område utanför stadsplan samhället
är likställt med kommun eller municipalsamhälle, varest stadsplan
ej finnes. Kungl. Maj :t äger förordna att beträffande visst område inom
stadsplan tills vidare skall tillämpas vad som stadgats för område utom
stadsplan (8 kap. 54 §). Om kommun eller municipalsamhälle utan stadsplan
förpliktats eller eljest vill avleda avloppsvatten, gäller om sådant företag
vad om avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat, dock att
beträffande kostnadsfördelningen skälig hänsyn skall tagas till kommunens
eller municipalsamhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen
(8 kap. 55 §).

Med stöd av bl. a. 8 kap. 37 § vattenlagen har i kungörelsen den 1 november
1946 om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening
m. m. stadgats, att vissa uppräknade slag av fabriker och inrättningar
icke må anläggas, innan deras föroreningsfrågor blivit prövade enligt
vattenlagen, och att vissa andra slag av fabriker må anläggas först
efter det anmälan i god tid gjorts hos fiskcristyrelsen. Motsvarande gäller
vid ökning av avloppsvattenmängden eller ändring av avloppsvattnets sammansättning
eller av sättet för dess utsläppande. Skyldighet alt göra anmälan
till fiskcristyrelsen föreligger även i fråga om kloakvattenledning,
avsedd för mer än 100 hushåll, eller kasern, hotell eller därmed jämförlig
inrättning, beräknad för mer än 300 personer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

I lagen den 20 juni 1941 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden
har meddelats föreskrifter med ändamål att skapa vissa garantier
för att vattenlagens bestämmelser till motverkande av vattenförorening
efterleves. Bl. a. skall viss tillsyn häröver utövas av fiskeristyrelsen
genom dess tillsynsavdelning samt av fiskeritjänstemännen.

I enlighet med tillsynslagens bestämmelser stadgas i 1 § instruktionen
den 14 januari 1949 för fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök skyldighet
för styrelsen att utöva sadan tillsyn såväl ur fiske- och naturskyddssynpunkt
som ock, i den mån så lämpligen kan ske, ur hälsovårdssynpunkt.

Expropriationslagen den 12 maj 1917 stadgar, att fastighet må tagas i
anspråk genom expropriation, om Kungl. Maj :t prövar det nödigt för att
förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vattenledning, som
är anlagd för dylikt ändamål (1 § 5.) eller för ändamål som det enligt lageller
författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose
(1 § 4.) eller för annat ändamål, som är jämförligt med något av de
nu angivna och äger väsentlig betydelse för det allmänna (1 § 6.) Rätten att
taga fastigheten i anspråk kan avse antingen äganderätt eller ock nyttjanderätt
eller servitutsrätt till det område expropriationen omfattar (2 §). Expropriationslagen
innehåller icke några särskilda bestämmelser om rätt
att expropriera område för ordnande av en orts avloppsförhållanden, men expropriationstillstånd
för detta ändamål kan sökas under åberopande av 1 § 4
eller 6.

Lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning stadgar, att om ledning för angivet
ändamal behöver framdragas över annan fastighets område, dennas ägare
är skyldig att mot ersättning tåla intrånget därav. Ledningen skall läggas
så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och
olägenhet för markägaren. Ej må för ledning tagas i anspråk tomtplats,
trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas (1 §).
Ersättning för intrång genom ledning skall, där ej annorledes överenskommes,
utgå med engångsbelopp (2 §). Kan ej frivillig överenskommelse träffas
om rätt att framdraga ledning, skall ärendet efter stämning handläggas
vid allmän underrätt i orten (3 §), som äger uppdraga åt särskilda synemän
att avgiva utlåtande i tvistefrågan (4 §). Om ej missnöje med utlåtandet
anmäles inom viss tid, skall det av rätten fastställas (5 §). För skada,
som uppstår vid underhåll av ledning, skall särskild ersättning utgå (7 §).

II. Grunderna för en ny lagstiftning om vatten- och
avloppsanläggningar.

Huvuddragen av de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga har konstaterat att städernas stadsplanelagda områden
med få undantag är försedda med tillfredsställande vatten- och avloppsanläggningar.
För såväl tät- som glesbebyggelsen inom landskommunerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

lämnar förhållandena däremot mycket övrigt att önska. Enligt en av egnahemsstyrelsen
verkställd, år 1942 avgiven utredning var av de cirka 650 000
fastigheterna på den egentliga landsbygden 470 000 fastigheter eller 72 %
av hela antalet i behov av nya eller förbättrade anordningar. Vid den särskilda
folkräkningen 1935/36 befanns av 32 000 undersökta landsbygdsfasligheter
80 % sakna vattenledning och lika många avlopp. Med stöd av
uppgifter från 1945 års bostadsräkning har den befolkning, vars bostäder
icke var försedda med både vattenledning och avlopp, beräknats till 2,5
milj. eller 37 % av hela den dåvarande befolkningen om 6,7 milj. Det totala
behovet av förbättringsåtgärder måste av flera skäl antagas vara ännu
större än vad dessa utredningar visat.

Det ekonomiska framåtskridandet, som möjliggjort en väsentlig höjning
av levnads- och bostadsstandarden, har enligt de sakkunniga medfört krav
på förbättringar för den bebyggelse, som hittills varit eftersatt i förevarande
hänseende. Med hänsyn till önskemålet att motverka avflyttning från landsbygden
vore det av största vikt att söka tillse, att befolkningen inom den
spridda bebyggelsen och de mindre tätorterna lcomme i åtnjutande av de
förmåner, vilka för städernas invånare framstode som oundgängliga. Kraven
på tidsenliga vatten- och avloppsanordningar vore motiverade även ur
sanitär synpunkt, i vilket hänseende särskilt kunde framhållas att markanta
missförhållanden uppstått inom äldre okontrollerad bebyggelse till följd av
otillfredsställande eller direkt olämpliga vatten- och avloppsanordningar.
Betraktade såsom rationaliseringsåtgärder inom lantbruket intoge frågorna
om vattenförsörjning och avlopp en särställning med hänsyn till den arbetsbesparing,
som vore möjlig genom en rationell lösning av vattenförsörjningen.
För näringslivets utveckling och därmed befolkningsförhållandena i
landskommunerna vore det av avgörande betydelse att deras tätortsbildningar
bleve försedda med tidsenliga vatten- och avloppsanordningar.

De sakkunniga har ansett att målet för förbättring av vatten-
och avloppsförhållandena borde vara att all bebyggelse
av varaktig art anslötes till gemensamma vatten- och avloppsanläggningar,
där sådana ur teknisk och ekonomisk synpunkt vore lämpliga, och i övrigt
försåges med närmast likvärdiga separata anordningar. Denna målsättning
stode i överensstämmelse med vad som i detta avseende inrymdes i bostadspolitiken,
byggnadslagstiftningen och hälsovårdsstadgan. Kostnaderna
för erforderliga åtgärder kunde — räknat efter 1950 års kostnadsläge

_ skattas till omkring 2 miljarder kronor. Enligt de sakkunnigas mening

vore det ej orimligt att åtminstone såsom en arbetshypotes utgå från att
programmet borde kunna successivt förverkligas inom en tidrymd av omkring
20 år. — I vissa speciella avseenden har de sakkunniga ansett lämpligt
att i förväg precisera den standard efter vilken en lösning av vattenoch
avloppsfrågorna borde eftersträvas. Av kostnadsskäl och med hänsyn till
att föroreningar i egentligt spillvatten borde kunna pa clt effektivt sätt
avskiljas i reningsanläggning vore det i allmänhet lämpligast att ullöra
spillvattennätet endast för hushållsspillvatten och därmed jämförligt av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

loppsvatten, varemot avledande av regnvatten kunde ske genom öppna diken
eller, där så vore påkallat, genom särskilda regnvattenledningar. En annan
fråga vore, huruvida ledningarna borde dimensioneras med särskild
hänsyn till brandförsvarets behov. Detta medförde sådana krav på ledningsdimensioner
och vattenmängder, att kostnaderna vid mindre anläggningar
bleve oproportionerligt höga. Vattenbehovet för brandsläckning måste därför
vid dessa anläggningar tillgodoses på annat sätt, t. ex. medelst branddammar,
vilka dock givetvis kunde fyllas med hjälp av vattenledningen.
Även bortsett från vad som betingades av brandförsvarets krav vore det med
hansyn till merkostnaderna icke ekonomiskt berättigat att utföra mindre
anläggningar med samma reserv- och säkerhetsanordningar till undvikande
av leveransavbrott och andra driftsstörningar som vore vanliga vid de större
anläggningarna. Den glesare bebyggelsen borde erhålla i huvudsak samma
fordelar som erbjödes inom de mindre tätområdena under förutsättning att
kostnaderna ej bleve orimligt höga. Detta innebure bl. a. att vatten i allmänhet
borde finnas tillgängligt genom ledning i sådan mängd och med
sådant tryck, att bostäderna kunde utrustas med t. ex. varmvattenberedare,
badrum och vattenklosett. Avloppsanordningarna borde, där icke särskilda
skäl undantagsvis motiverade avsteg därifrån, utföras på sådant sätt att de
kunde avleda spillvatten från vattenklosetter utan sanitära olägenheter.

De sakkunniga har sökt analysera orsakerna till att vatten- och avloppsfrågorna
icke lösts i större utsträckning än som skett samt har som den viktigaste
orsaken angivit, att kostnaderna mångenstädes blivit höga. Detta
berodde i viss mån på naturförhållandena i vissa landsdelar men även på
bebyggelseförhållandena och särskilt på brister i äldre byggnadslagstiftning.
Sålunda hade tätbebyggelse tidigare ej kunnat förhindras uppkomma
inom område, där anläggning för vattenförsörjning och avlopp ställde sig
ovanligt dyr. Särskilt den omständigheten att planområdena tilltagits alltför
stora och att okontrollerad randbebyggelse tillåtits uppkomma utanför
desamma hade medfört en i vatten- och avloppshänseende högst fördyrande
utspridning av bebyggelsen. Emellertid vore uppenbart, att kostnadsfrågan
icke alltid vore den avgörande faktorn. Detta framginge bl. a. därav att den
ekonomiska bärkraften i många landskommuner, där erforderliga anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp saknades, vore lika stor som eller
större än vad den i allmänhet varit i städerna, då dessa löste sina motsvarande
problem. En av de väsentligaste orsakerna till att frågan försummats
vore den, att landskommunerna icke i erforderlig mån befattat sig med
den samlade bebyggelsens särskilda problem. Skyldighet för kommun att
utföra anläggning för vattenförsörjning och avlopp förelåge i huvudsak
endast i fall, då sanitära missförhållanden nödvändiggjorde ett ingripande,
och kommunerna hade i stor utsträckning ansell sig sakna befogenhet att
i andra fall sörja för frågans lösning. Stundom hade frågan kunnat vålla
motsättning mellan tätort och glesbygd inom en kommun. Kommunernas
ekonomi hade tidigare ofta ej tillåtit någon mera omfattande kommunal
insats. Sedan dessa förhållanden numera i väsentlig mån ändrats, hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

krisförhållandena utgjort hinder. Avsaknaden av bestämmelser om skyldighet
för fastighetsägarna att ansluta sina fastigheter till både vattenledning
och avloppsledning hade motverkat benägenheten bland kommunerna att
ställa sig i spetsen för vatten- och avloppsföretag. Härtill hade även bidragit
den begränsade möjligheten att av brukarna uttaga skälig ersättning för
anslutning till och nyttjande av avloppsledning. Jämväl municipalbildningarna
hade i praktiken på många håll utgjort hinder för eller motverkat en
kommunal lösning av tätbebyggelsens vatten- och avloppsfrågor. Vidare
hade hälsovårdsnämnderna i sin verksamhet icke haft tillräckligt stöd i
hälsovårdsstadgans bestämmelser, vilka i huvudsak vore av blott rekommenderande
natur.

Med hänsyn till vad sålunda anförts rörande orsakerna till att frågorna
om vattenförsörjning och avlopp ej lösts i större utsträckning än som skett
har de sakkunniga ansett, att en förbättring, om den skulle uppnås inom
rimlig tid, förutsatte genomförande av ett ganska omfattande reformprogram.
De reformer, som de sakkunniga ville föreslå, karakteriserades av
ett samgående mellan staten, kommunerna och de enskilda till målets förverkligande
samt innefattade såväl ekonomiskt stöd av stat och kommun
som ock åtgärder på lagstiftningens och administrationens områden. De
sakkunniga har betonat, att behovet av åtgärder i sistnämnda avseende vore
om möjligt mera angeläget än behovet av ekonomisk medverkan från statens
sida.

De sakkunniga har påpekat, hurusom den hittillsvarande utvecklingen
visat, att de enskildas intresse, initiativ och förmåga icke vore tillräckliga
för att säkerställa, att anläggningar för vattenförsörjning och avlopp tillkomme
i rätt tid och med riktig planläggning. Enskilda initiativtagare vore
benägna att begränsa företagen till bebyggelse, beträffande vilken ur deras
synpunkt förutsättningar vore för handen för en ekonomiskt förmånlig
lösning, och att lämna de sämre ställda fastigheterna utanför. De vore ofta
obenägna att nedlägga kostnader för att möjliggöra utvidgning av anläggningen
till framtida bebyggelse, eftersom dessa kostnader förbleve oräntabla,
till dess den avsedda anslutningen vunnits. De hade överhuvud ofta
icke de ekonomiska resurser, vilka erfordrades för att genomföra en större
anläggning. Däremot hade kommunerna i allmänhet goda möjligheter att
på ett rationellt sätt planlägga, finansiera och utbygga behövliga större
anläggningar och härigenom förebygga olämpliga investeringar i separata
anläggningar och andra irrationella dellösningar. Att en tätorts behov av
vattenförsörjning och avlopp bleve vederbörligen tillgodosett vore i väsentlig
grad ett intresse för alla kommunens invånare, oavsett om de vore bosatta
inom tätorten eller icke, eftersom en välordnad och utvecklingskraftig
tätortsbildning vore av grundläggande betydelse för näringslivet i kommunen.
I städerna hade vattenförsörjning och avlopp av ålder ansetts som en
kommunal angelägenhet. Även det ansvar, som tillagts kommunerna på bebyggelseplaneringens
område, motiverade att de finge uppgifter och ansvar
i fråga om ordnande av vattenförsörjning och avlopp för bebyggelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Av nu nämnda skäl har de sakkunniga föreslagit lagregler, enligt vilka
utförande, underhall och drift av sadana vatten- och avloppsanläggningar,
som erfordrades för mera omfattande bebyggelse, skulle, om särskilda förhållanden
ej föranledde annat, vara ett åliggande för kommunen.
Att i lagtext mera bestämt angiva storleken av de anläggningar, som borde
drivas av kommunen, kunde ej komma i fråga, enär ett betydande utrymme
måste lämnas för hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall.
De sakkunniga har för sin del utgått från att anläggningar inom samlad
bebyggelse med 100—200 invånare (25—50 hushåll) i regel borde utföras
och drivas genom kommunens försorg. Kommunen borde dessutom omhänderha
även anläggningar av mindre omfattning, om de vore erforderliga med
hänsyn till de sanitära, sociala eller ekonomiska förhållandena och ej kunde
antagas utan kommunens mellankomst komma till stånd inom rimlig
tid eller med ändamålsenlig utformning. Härutöver borde det förutsättas,
att kommunerna utövade viss frivillig verksamhet på området; någon begränsning
av kommunernas rätt att omhänderha vatten- och avloppsanläggningar
borde därför ej komma i fråga.

Med uttrycket kommun har de sakkunniga åsyftat allenast stad, köping,
som utgör särskild kommun, och landskommun. Vad däremot angår municipalsamhällena
skulle en eventuell skyldighet för dessa att utföra vattenoch
avloppsanläggningar innebära, att deras invånare, vilka liksom övriga
invånare i moderkommunen finge bidraga till att förse denna med erforderliga
vatten- och avloppsanordningar, därutöver finge ensamma bekosta vattenförsörjning
och avlopp inom municipen. För att undvika denna konsekvens
har de sakkunniga föreslagit, att de kommunala vatten- och avloppsuPP8*fterna
skulle inom municipalsamhälle åvila moderkommunen.

För det fall att vatten- och avloppsanläggning, som erfordras för flera
fastigheters behov, icke utföres och drives av kommunen, uppkommer enligt
de sakkunniga behov av lagregler om lämpliga sammanslutningar eller
andra organ, som kan handhava verksamheten och som äger erforderliga
ekonomiska resurser och tillräcklig handlingskraft för att trygga dess behöriga
genomförande. Vid utformandet av dessa organisatoriska bestämmelser
vore vidare att beakta, att frågan stode i nära samband med frågan
om rätt och skyldighet för ägare av fastighet att hålla denna ansluten till
vatten- och avloppsanläggningen. Där anslutningstvång funnes stadgat —
såsom för närvarande i fråga om avloppsföretag —- innebure detta ett
tvång för fastighetsägaren eller fastigheten att tillhöra sammanslutningen.
Denna förpliktelse rubbades icke, om fastigheten bytte ägare, och gällde
sålunda icke blott mot ägaren utan även mot tredje man. I enlighet härmed
fordrades beträffande sammanslutningar av angivet slag icke blott bestämmelser
som tillgodosåge fastighetsägarnas intressen utan även bestämmelser
till skydd för tredje man. Såsom exempel på lagregler med dylikt
innehall kunde nämnas de i 8 kap. vattenlagen givna bestämmelserna om
avloppssamfälligheter samt de i lagen om enskilda vägar förekommande
bestämmelserna om vägsamfälligheter av olika slag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

De sakkunniga har föreslagit, att de nyssnämnda bestämmelserna i 8 kap.
vattenlagen skall utgå samt ersättas med stadganden om samfälligheter
med ändamål att ombesörja såväl vattenförsörjning
som avlopp. Stadgandena kunde lämpligen utformas efter mönster
av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. Dessa s. k. vatten- och
avloppssamfälligheter borde vara av två slag. Om antalet deltagande fastigheter
vore ringa, borde deras ekonomiska tillskott till företaget lämpligen
bestämmas efter andelstal. För dessa mindre vatten- och avloppsföretag har
föreslagits benämningen andelssamfälligheter. Om däremot antalet fastigheter
i en samfällighet vore mera betydande, borde deras ekonomiska tillskott
bestämmas efter taxa på det sätt som vore brukligt vid kommunala och
andra större anläggningar. För sådana sammanslutningar har föreslagits
benämningen taxesamfälligheter. För dessa två slag av samfälligheter borde
i åtskilliga hänseenden gälla olika regler. Skillnaderna kunde icke begränsas
enbart till vad som betingades av metoderna för beräkning och uttagande
av ekonomiska tillskott till verksamheten utan berörde även de allmänna
intressen, som vore förknippade med större företag för vattenförsörjning
och avlopp. Sålunda borde det allmänna erhålla viss insyn och
visst inflytande med avseende å taxesamfälligheternas verksamhet.

I ändamål att underlätta för vatten- och avloppssamfälligheterna att finansiera
sin verksamhet har de sakkunniga föreslagit, att samfälligheterna
skulle för sina bidragsfordringar hos de anslutna fastigheterna erhålla förmånsrätt
i dessa fastigheter före intecknad gäld i likhet med vad som
gällde i fråga om vägföreningars och andra vägsamfälligheters bidragsfordringar.
Då största delen av samfälligheternas årskostnader avsåge ränteutgifter,
bleve en dylik förmånsrätt av största betydelse för samfälligheternas
ekonomi. Eftersom förmånsrätten komme att gälla endast den på varje
fastighet belöpande årskostnaden och endast belopp, som stått oguldet högst
ett år, torde några betänkligheter ur fastighetskreditens synpunkt icke behöva
uppkomma. I själva verket vore en sådan förmånsrätt genomsnittligt
sett snarast ägnad att skapa bättre säkerhet för såväl fastighetsägare som
inteckningshavare genom att bereda garantier för att de särskilda fastigheternas
tillskott behörigen gäldades.

Vidare har de sakkunniga, i syfte att främja tillkomsten av vatten- och
avloppsanläggningar, gemensamma för flera fastigheter, föreslagit införande
av bestämmelser om anslut ningstvång beträffande anläggningar
för vattenförsörjning. Bestämmelserna borde gälla såväl kommunala företag
som företag, drivna av vatten- och avloppssamfälligheter. Envar intressent
i ett blivande företag ävensom kommun och länsstyrelse skulle ha
rätt att taga initiativ till och påkalla utförande av gemensam anläggning,
om sådan vore lämplig ur teknisk och ekonomisk synpunkt. För att alla
fastigheter, vilkas vatten- och avloppsfråga lämpligen kunde lösas genom
gemensam anläggning, alltid skulle ha möjlighet härtill, har de sakkunniga
även föreslagit bestämmelser om anslutningsrätt. Anslutning skulle
alltid kunna påfordras, om densamma vore förenad med fördel ur teknisk

Kungl. Maj. ts proposition nr 121

och ekonomisk synpunkt. I samband med den sålunda skisserade reformen
borde de nuvarande stadgandena om anslutningsrätt och anslutningstvång
beträffande avloppsföretag, vilka vore meddelade i 8 kap. vattenlagen, utgå
och ersättas av stadganden med samma innehåll som de tilltänkta bestämmelserna
för vattenförsörjningsföretag.

Av de nuvarande spridda stadgandena om rätt att taga i anspråk
mark för vatten- och avloppsanläggning borde enligt de sakkunnigas mening
2 kap. 14 § första stycket och 45 § första stycket samt 8 kap. 4 och
24 §§ vattenlagen ävensom lagen om rätt att över annans mark framdraga
ledning för vatten till husbehovsförbrukning göras enhetliga och sammanföras
till en och samma författning. Beträffande rätt att taga i anspråk
vattentillgångar har föreslagits en betydande utvidgning av
de nuvarande i vattenlagen och lagen om expropriation förekommande bestämmelserna
i detta ämne. Enligt de sakkunnigas mening vore vattenförsörjningen
ett så viktigt intresse, att man icke syntes behöva hysa några betänkligheter
mot att meddela mera generella bestämmelser om rätt att för
andamålet utnyttja vattentillgång inom annans område. Rättigheten borde
få utövas även då möjlighet funnes att utan oskälig kostnad ordna vattenförsörjning
på annat sätt men då en väsentlig teknisk eller ekonomisk fördel
stode att vinna genom att vattentillgången toges i anspråk.

Beträffande den närstående frågan om skydd mot vattenförorening
har de sakkunniga framhållit, att ett trängande behov förelåge
av ett effektivt skydd mot förorening av grund- och ytvattenförekomster,
vilka tagits i anspråk eller framdeles kunde behöva utnyttjas för vattenförsörj
ningsändamål, samt av en översyn av gällande bestämmelser om utsläppande
av avloppsvatten i sjöar och vattendrag. De sakkunniga har, sedan
besked erhållits att närmare utredning av föroreningsfrågan av kostnadsskäl
måste tills vidare anstå, i anledning därav inskränkt sig till att
anföra vissa synpunkter, vilka enligt deras mening borde anläggas på det
fortsatta reformarbetet men har — bortsett från vissa förslag till ändringar
i reglerna om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar och i fråga
om tillsynsmyndigheternas organisation — icke i betänkandet tagit ståndpunkt
till utformningen av erforderliga bestämmelser i ämnet.

Vad angår principerna för avgiftsskyldigheten till vatten- och
avloppsanläggning har de sakkunniga förutsatt, att skyldigheten skulle
åvila ägarna eller i vissa fall brukarna av de fastigheter, som anslutits till
anläggningen. Att avgiftsskyldigheten i vissa fall skulle belasta fastigheterna
med förmånsrätt, är redan omnämnt. I övrigt borde avgiftsskyldigheten utformas
i nära anslutning till vad som för närvarande tillämpades vid städernas
vattenverk. Avgifter borde alltså i princip få uttagas till täckande av
alla kostnader för anläggningen. Däremot finge avgifterna icke uppgå till
högre belopp än som motsvarade självkostnaden. Helt utan undantag kunde
denna princip dock icke genomföras. Sådana merkostnader (s. k. utvecklingskostnader),
som nedlades å en anläggning för att den framdeles skulle
kunna utvidgas att betjäna eventuellt tillkommande bebyggelse, borde, in -

Kungl. Maj.ts proposition, nr 121

till dess sådaa utvidgning kommit till stånd, bäras av den kommun där
bebyggelseområdet vore beläget. Därjämte kunde det av utjämningshänsyn
vara önskvärt, att även en skälig del av övriga kostnader bestredes av kommunen.
Å andra sidan borde icke, såsom nu vore fallet, någon skillnad i
avgiftshänseende upprätthållas mellan områden inom och områden utom
stadsplan. En kommun, som utförde vatten- och avloppsanläggning, borde
sålunda, oavsett om stadsplaneläggning ägt rum, få uttaga ersättning av
fastighetsägarna till täckande av kostnaderna för anläggningen med nyssnämnda
undantag. Genomförandet av denna regel medförde att byggnadslagens
hithörande regler måste omarbetas så, att avloppsledning icke längre
komme att i byggnadslagens mening utgöra del av gata samt att i konsekvens
härmed kostnaden för utförande av avloppsledningar icke vidare
finge uttagas i form av ersättning för gatubyggnadskostnad utan i stället
utginge enligt de nyss skisserade avgiftsreglerna. —- De sakkunniga, som
ägnat stor uppmärksamhet åt de markpolitiska synpunkter, vilka de funnit
kunna anläggas på vatten- och avloppsproblemen, har i samband med avgiftsfrågan
erinrat, att ett system med enbart periodiska avgifter lätteligen
medförde oskäliga prisstegringar på tomtmark inom områden, för vilka vatten-
och avloppsanläggningar utfördes. För att motverka denna tendens
borde enligt de sakkunnigas mening kostnaderna för utförande av vattenoch
avloppsanläggningar i största utsträckning inräknas i — d. v. s. uppbäras
via — tomtpriset. Där så ej kunde ske, borde i allt fall avgiften konstrueras
så, att den för en tomtköpare framstode som en belastning, till
vilken han måste taga hänsyn vid bestämmandet av köpeskillingen. Kapitalkostnaderna
för vatten- och avloppsanläggningar borde därför helt eller
till betydande del påföras tomterna i form av anslutningsavgifter. Detta uteslöte
icke att betalningen fördelades över en längre tidrymd, blott det belopp,
som skulle erläggas, blivit fixerat såsom en samlad kapitalkostnad.
För redan bebyggda områden kunde dock behov uppkomma att fastställa
anslutningsavgifter enligt delvis andra grunder. Vidare borde den, som
exploaterade ett markområde för bebyggande, kunna få sig ålagt att bekosta
utförandet av både vatten- och avloppsanläggning för området, varvid
dock givetvis förutsattes, att han komme att bereda sig täckning för
kostnaderna vid blivande tomtförsäljningar.

De sakkunniga bär även föreslagit nya regler om förfarandet när
det gäller prövning av frågor om tillämpningen av bestämmelserna om vatten-
och avloppsanläggningar. Den ledande synpunkten vid utformningen
av reglerna om förfarandet borde enligt deras mening vara den, att ett
ärende angående utförande av vatten- och avloppsanläggning i princip
skulle upptagas av eu myndighet, nämligen länsstyrelsen, till vilken alltså
sakägarna utan risk för rättsförlust skulle kunna hänskjuta hela frågekomplexet.
Prövningen måste emellertid — för att icke länsstyrelsen skulle
belastas med alltför mycket utredningsarbete — föregås av utredning och
annan förberedande handläggning vid särskild förrättning, verkställd av
en förrältningsman, som länsstyrelsen hade att förordna. Förrättningen bor St

Iiiluing till riksdagens protokoll It)Öl). 1 samt. Nr 121

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

de utmynna i ett förslag rörande anläggningens omfattning och utformning
(inbegripet tvångsanslutning om så erfordrades), rörande verksamhetsformen
(kommunal anläggning, andels- eller taxesamfällighet) samt rörande
kostnadsfördelningen (taxa eller andelstal). Förslaget borde utställas till
granskning samt därefter prövas och fastställas av länsstyrelsen, som vid
behov skulle äga göra ändringar i förslaget. I samband med den förberedande
förrättningen och länsstyrelsens prövning borde de av frågan berörda
myndigheterna — kommuner, hälsovårds- och planmyndigheter, bostads-
och jordbrukspolitiska organ in. fl. — få tillfälle att göra sina synpunkter
gällande. — Vissa frågor borde dock av länsstyrelsen överlämnas
till annan myndighets prövning. Om länsstyrelsen funne, att viss anläggning
borde omhänderhavas av andelssamfällighet, borde prövningen av förekommande
tvistefrågor — vilka i detta fall vore av övervägande privaträttslig
natur — av länsstyrelsen hänskjutas till vattendomstol. Även vattentäkts-
och föroreningsfrågor borde, om någon sakägare det yrkade eller
länsstyrelsen funne behov föreligga av ett rättskraftigt avgörande i dessa
delar, hänskjutas till vattendomstol. Kunde enighet ej uppnås i fråga om
ersättning för rätt att taga mark i anspråk, borde talan därom särskilt
väckas vid expropriationsdomstol. — Den nu föreslagna ordningen för prövning
av frågor om utförande av vatten- och avloppsanläggningar behövde
givetvis endast tillämpas, där sådan prövning av särskild anledning visade sig
behövlig, men torde dock ofta bli att tillråda med hänsyn till den trygghet
för framtiden, som därigenom bereddes anläggaren och brukarna samt för
att anläggningen skulle komma i åtnjutande av de särskilda förmåner, som
prövning och fastställelse medförde (t. ex. i fråga om statsbidragsgivningen).
Prövningen kunde även inskränkas att avse endast viss eller vissa frågor,
t. ex. utnyttjande av vattentäkt.

I lagtekniskt hänseende har de sakkunniga föreslagit, att huvudparten
av de skisserade bestämmelserna skulle sammanföras till ett särskilt lagverk,
som således komme att innehålla alla centrala bestämmelser om vatten-
och avloppsanläggningar. I anledning härav har de sakkunniga vid betänkandet
fogat ett förslag till lag om vatten- och avloppsanläggningar, vilket
vore avsett att täcka behovet av ett sådant sammanfattande lagverk.
Vissa detalj bestämmelser har dock, för att icke onödigtvis belasta lagen,
utbrutits ur denna och sammanförts till ett särskilt förslag till stadga angående
behandlingen av vissa frågor rörande vatten- och avloppsanläggningar
(vatten- och avloppsstadga). Reformens sammanhang med vattenrättsliga
frågor har nödvändiggjort ett förslag till lag om ändring i vissa delar av
vattenlagen. I samband därmed har även befunnits erforderligt att omarbeta
de nuvarande bestämmelserna om tillsyn till motverkande av vattenförorening,
i anledning varav vid betänkandet fogats förslag till lag om tillsyn
över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. De sakkunnigas ställningstagande
till frågan om avgifter till vatten- och avloppsanläggningar har
föranlett dem att utarbeta förslag till lag om ändring i vissa delar av byggnadslagen
den 30 juni 1947. Bestämmelserna om förmånsrätt för vatten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

och avloppssamfälligheternas bidragsfordringar hos de anslutna fastigheterna
har erhållit sin plats i ett särskilt förslag till lag om förmånsrätt för
vissa fordringar enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar. Vidare
har, för reglering av vissa detaljfrågor, framlagts förslag till ändringar i ett
antal andra lagar och författningar.1

Yttrandena.

Att en förbättring av vattenförsörjnings- och avloppsförhållandena,
särskilt på landsbygden, snarast bör åstadkommas,
har framhållits i nära nog samtliga yttranden. Icke i något yttrande har
behovet av en förbättring bestritts. Bostadsstgrelsen har betonat, att behovet
av åtgärder från det allmännas sida vore angeläget ur de synpunkter
bostadsmyndigheterna hade att företräda. De bostadspolitiska strävandena
syftade bl. a. till en sådan utrustningsstandard att huvudparten av alla lägenheter
komme att fylla de anspråk, som för närvarande uppställdes vid
nybyggnad i städerna. Kn utjämning borde astadkommas av den skillnad i
standard, som inte minst beträffande vattenförsörjning och avlopp alltjämt
förelåge främst mellan stadssamhällenas och landsbygdens bostadsbestånd.
Bostadsstyrelsens hittillsvarande erfarenheter visade, dels att de sanitära
förhållandena såväl inom de mindre tätorterna och bebyggelseagglomerationerna
som på den rena landsbygden ofta vore otillfredsställande, dels att
kostnaderna för vatten och avlopp med hänsyn till bristen på gemensamhetsanläggningar
och brister i bebyggelselokalisering, projektering och utförande
i många fall blivit onödigt höga. Även lantbruksstgrelsen har understrukit
vikten av att man ägnade landsbygden och dess glesare bebyggelse
alldeles särskild uppmärksamhet så att frågan därstädes vunne en
snar och ändamålsenlig lösning. Sveriges husmodersföreningars riksförbund
har uttalat att vatten- och avloppsfrågan på landsbygden för närvarande
utan tvekan utgjorde det viktigaste bostadsförbättringsproblemet.

Även de sakkunnigas uttalanden om målet för en förbättring av
vatten- och avloppsförhållandena har i yttrandena vunnit allmän
anslutning. Länsstyrelsen i Östergötlands län har dock förklarat sig
anse den deklarerade målsättningen, att all bebyggelse, såväl samlad som
spridd, borde förses med tillfredsställande vatten- och avloppsanordningar,
vara ouppnåelig.

I vissa yttranden har framställts önskemal pa en närmare bestämning av
det uppställda s. k. varaktighetskravet.

1 Beträffande lagstiftningens utformning har ett särskilt yttrande avgivits av häradshövdingen
O. Hiben, vilken såsom expert biträtt de sakkunniga. Denne har såsom sin mening särskilt
framhållit, att lagstiftningen borde genomgående skilja mellan, å ena sidan, rent privaträttsliga
regler om de rättigheter och skyldigheter, som en intressent kunde göra gäl!ande_ mot en eller
flera andra intressenter, och, å andra sidan, regleringen av vatten- och avloppsfrågor för större
bebyggelseområden, vilken i hög grad måste bestämmas av hänsyn till allmänna intressen. Riben
har, på grundval av detta ställningstagande, i särskild promemoria skisserat ett förslag till lag
om kommunala vatten- och avloppsanläggningar samt ett förslag till lag om ändring i vissa
delar av vattenlagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Kammarkollegiet har framhållit, att »varaktigheten» av en planerad eller
befintlig bebyggelse enligt de sakkunniga skulle vara den främsta förutsättningen
för att vatten- och avloppsproblemen inom en viss ort borde lösas.
De sakkunniga hade emellertid icke givit några anvisningar, efter vilka
grunder en bedömning av varaktigheten skulle ske eller vilken myndighet,
som skulle verkställa en dylik avvägning. Även bostadsstyrelsen har betonat,
att, om byggnadstillståndsgivningen icke ansåges böra utnyttjas såsom
ett instrument för bebyggelseplaneringen eller för en angelägenhetsprövning
av företagen, frågan om en metod för bedömande av företagens
lämplighet borde utredas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett lämpligt,
att man länsvis uppgjorde planer rörande det förefintliga behovet av
vatten- och avloppsföretag, i vilka planer turordningen mellan företagen
borde bestämmas med hänsyn till angelägenhetsgraden. Länen borde därefter
tilldelas en viss byggnadskvot att disponeras för ifrågavarande ändamål.
Länsstyrelsen i Kalmar län har rekommenderat att kommunerna uppgjorde
program för utbyggnad efter angelägenhetsgrad av erforderliga anläggningar
inom kommunen, där flera tätorter funnes inom densamma. Angelägenhetsgraden
borde givetvis prövas i samråd med hälsovårdsmyndigheterna
och vatten- och avloppsmyndigheterna. Länsstyrelsen i Uppsala län
har framhållit, att varaktighetskravet icke alltid kunde strängt upprätthållas
utan åsidosättande av viktiga hygieniska och sociala intressen. 1 tätorter,
där svårare sanitära missförhållanden uppstått eller hotade att uppstå,
borde ledningar anläggas även om den befintliga bebyggelsen vore mogen
för sanering. Också vid glesare bebyggelse kunde sociala hänsyn någon
gång motivera vatten- och avloppsanläggningar, som på längre sikt tedde
sig som tvivelaktiga investeringsobjekt. Även föreningen för samhällsplanering
har uttalat, att sådan bostadsbebyggelse, som icke bedömdes komma
att bestå och utnyttjas för sitt ändamål under överskådlig tid, borde kunna
förses med tillfredsställande anordningar för vattenförsörjning och avlopp
under förutsättning att den därför nödvändiga investeringen stode i rimlig
relation till bebyggelsens varaktighet.

Från flera håll, bl. a. av länsstyrelsen i Malmöhus län, har framhållits den
skillnad i behov, som förelåge mellan fritidsbebyggelse och permanent bebyggelse.
Problemet, vilka krav som kunde och borde ställas på fritidsbebyggelsens
vatten- och avloppsanordningar, utgjorde i dagens läge inom länet
ett av de mera svårlösta och påträngande. Som allmänt omdöme ville
länsstyrelsen uttala, att det icke kunde vara rimligt ur vare sig den enskilda
fastighetsägarens eller det allmännas synpunkt att generellt ställa samma
tordringar på vatten- och avloppsanläggningar inom områden med ren fritidsbebyggelse
som inom områden med permanent bebyggelse. Även länsstyrelsen
i Kristianstads län har ansett, att målet icke kunde ställas lika högt
som eljest, då det gällde fritidsbebyggelse. Det måste i de flesta fall''anses
överflödigt att förse sådan bebyggelse med gemensamma såväl vatten- som
avloppsanläggningar. Därest vattenförsörjningen ordnades genom gemensam
anläggning, borde åtminstone i de allra flesta fall varje fastighet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

sig kunna anordna eget avlopp. Länsstyrelsen i Uppsala län har med avseende
å sommarbebyggelsen anfört, att bostadssociala hänsyn härvidlag gjorde
sig mindre starkt gällande men att å andra sidan sanitära förhållanden
kunde nödvändiggöra åtminstone avloppsledning. En annan synpunkt på
sommarbebyggelsens problem har anlagts av svenska landskommunernas
förbund, som betonat, att ägarna till sommar- och sportstugor mestadels
vore utsocknes och att kommunen i allmänhet icke kunde påräkna andra
inkomster från dem än fastighetsskatten.

Länsstyrelsen i Värmlands län har särskilt understrukit de synpunkter,
som av de sakkunniga anlagts på frågan, huruvida den spridda bebyggelsens
vatten- och avloppsfrågor regelmässigt borde lösas med tanke på att
möjliggöra installation av vattenklosetter. En motsatt princip skulle enligt
länsstyrelsens mening medföra en nedklassning av bostäderna inom glesbebyggelsen,
vilken skulle vara svår att försvara. Länsstyrelsen vore emellertid
väl medveten om att frågan om erforderliga åtgärder i här avsett fall
måste från fall till fall bedömas med beaktande icke blott av atgärdeinas
lämplighet på längre sikt utan även av kostnadernas storlek. Liknande uttalanden
har gjorts av bl. a. länsbostadsnämnderna i Södermanlands, Kronobergs,
Kalmar och Blekinge län samt förste provinsialläkaren i Jämtlands
län. Även bostadsstyrelsen har ansett målsättningen för vatten- och avloppsfrågornas
lösande böra inbegripa önskemålet att all bebyggelse av varaktig
art erhölle sådan utrustning, att vattenklosetter kunde installeras.

Däremot har statens institut för folkhälsan ifrågasatt, om icke, med hänsyn
till de allvarliga sanitära olägenheter, som ett mera allmänt inrättande
av vattenklosetter innebure genom svårigheten att ordna tillfredsställande
rening av avloppsvattnet, inrättandet av dylika klosetter på rena landsbygden
tills vidare borde begränsas. Medicinalstyrelsen har framhållit liknande
synpunkter, så ock länsarkitekten i Kronobergs län, svenska stadsläkarföreningen
och länsbostadsnämnden i Gotlands län. Länsarkitekten i Kopparbergs
län, som funnit de sakkunnigas målsättning i och för sig önskvärd
och lämplig, har därvid fogat den erinringen, att i de flesta landskommuner
vanligtvis funnes ett flertal mindre, ur avloppssynpunkt synnerligen
olämpligt belägna bebyggelsegrupper, där kostnaderna för fullt tillfredsställande
anordningar bleve oproportionerligt stora och alltför betungande för
kommunerna. I dylika fall kunde det ifrågasättas, om icke genom direkta
föreskrifter om en lägre inredningsstandard borde klart ifrånsägas, att anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp icke kunde ifrågakomma, i stället
för att allmänheten förespeglades att sådana kanske i en oviss framtid
kunde beräknas bli genomförda. Genom dylikt klart besked minskades platsernas
attraktionsvärde, även om de ur andra synpunkter kunde verka tilldragande
som boplatser.

Svenska teknologföreningen har ansett, att de sakkunniga alltför litet
berört de möjligheter som funnes att i vissa fall ordna vattenförsörjning
och sanitära anordningar på annat sätt än genom gemensamma vatten- och
avloppsledningar. I vårt land med dess delvis starkt utspridda bebyggelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

och för ledningsanläggning många gånger svåra terräng vore det icke minst
ur ekonomisk synpunkt angeläget att man hade uppmärksamheten riktad
på de olika lösningar, som kunde komma i fråga. Även svenska arkitekters
riksförbund och länsarkitekten i Stockholms län har betonat att de sakkunniga
icke sökt nå fram till andra lösningar av avloppsfrågorna än de gängse
vedertagna med slutna och kostsamma system. Föreningen för samhällsplanering
har anfört i stort sett samma synpunkter.

Med avseende å frågan om vattenledningars användbarhet för eldsläckningsändamål
har riksbrandinspektören sagt sig anse det riktigt, att vattenförsörjningen
för brandsläckning, där vattenledning icke planerades, icke
innefattades i de sakkunnigas lagförslag. Ä andra sidan ansåge riksbrandinspektören
att där vattenledning för hushållsändamål skulle anläggas i städer,
köpingar eller annat samhälle, som omförmäldes i 23 § brandstadgan,
denna ovillkorligen skulle utföras så att den även fyllde kraven för vattenförsörjning
för eldsläckningsändamål.

I det övervägande flertalet av de inkomna yttrandena har vatten- och avloppsfrågorna
sammanställts med frågan om åtgärder till förhindrande
av förorening av sjöar, vattendrag och grundvattenförekomster.
Behovet av åtgärder har genomgående betecknats
som trängande. I åtskilliga yttranden har t. o. m. tveksamhet uttalats om
möjligheten och lämpligheten av att genomföra det av de sakkunniga skisserade
arbetsprogrammet med hänsyn till vattenföroreningsfrågans läge.
Lunds universitets limnologiska institution har i sitt yttrande anfört, att
insikten över den rådande vattensituationens allvar och de vådliga konsekvenserna
i framtiden av slentrianmässig eller vårdslös behandling av hithörande
frågor icke vore så utbredd i landet, som önskvärt vore. Såsom huvudorsaker
till det ohållbara läget har angivits bl. a. dels den inom hushållen
och industrien successivt starkt ökade vattenförbrukningen, dels den genom
det växande kravet på bekvämlighet inomhus betingade starka mängdtillväxten
av sanitära anläggningar (wc), dels planlöshet och obetänksamhet
vid anordandet av avloppsvattenutsläpp samt misskötsel av förefintliga
anordningar, dels ringa förståelse eller intresse för betydelsen av något slags
avloppsvattenbehandling och recipientvård, dels övertro på effekten av avloppsvattenbehandlingen.
Med anförande av åtskilliga exempel på följderna
av försummad vattenvård har institutionen funnit, att man med nuvarande
behandling av de värdefulla vattnen närmade sig en katastrof, vars förkänningar
redan gjort sig märkbara. Enligt institutionens bestämda mening
kunde man icke föranstalta om åtgärder i syfte att öka vatten- och avloppsbyggandet
med åtföljande ökning av vattenföroreningen utan att de viktiga
och med varandra intimt förbundna frågorna om avloppsvattenbehandlingen
och recipientvården vunnit sin lösning. Uppsala universitets limnologiska
institution har givit uttryck för samma synpunkter. Fiskeristgrelsen har
ansett att en ökad vattenförorening komme att direkt hindra den standardhöjning
i bostadssocialt hänseende och med hänsyn till den allmänna triv -

Kungl. Maj ds proposition nr 121

seln, framför allt för landsbygdens befolkning, vilken utgjort riktpunkten
för de sakkunnigas förslag. Byggnadsstyrelsen har framhållit, att den hittillsvarande
vatten- och avloppsverksamheten liksom även statliga och kommunala
åtgärder på detta område kommit att inriktas framför allt på ett
utbyggande av själva ledningssystemet, medan reningsanläggningar icke utförts
i motsvarande omfattning. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt
kammarkollegiet har ifrågasatt lämpligheten av att åtgärder för vatten- och
avloppsfrågans lösning i enlighet med de sakkunnigas riktlinjer besiötes av
statsmakterna, innan föroreningsfrågan lösts. Bostadsstyrelsen, som av andra
skäl rekommenderat en ingående överarbetning av de sakkunnigas betänkande,
har uttalat att en sådan överarbetning kunde samordnas med
bl. a. en utredning rörande frågorna om förorening av grundvatten och vattenområden.
Svenska teknologföreningen har framhållit att en så omfattande
utbyggnad av vatten- och avloppsanläggningar som de sakkunniga
föreslagit, innebure utomordentliga faror. Liknande uttalanden har gjorts
av länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands samt Göteborgs och Bohus lan och

av förste provinsialläkaren i Örebro län.

I vissa yttranden, vilka kraftigt framhållit föroreningsfrågans betydelse,
har däremot uttryckligen angivits, att denna fråga ej bör utgöra hinder för
genomförande av en reform på vatten- och avloppsväsendets område samt
att de sakkunnigas förslag utgör ett steg i riktning mot lösandet av frågan.
Medicinalstyrelsen har förklarat sig, även med beaktande av de många svårigheter,
som just nu syntes föreligga att någorlunda snabbt nå det av de
sakkunniga angivna målet utan att andra viktiga hygieniska och sjukvårdande
uppgifter eftersattes, kunna biträda denna målsättning. Statens Jolkbadsutredning,
som framhållit, att den planerade upprustningen av samhällenas
vatten- och avloppsanläggningar i regel komme att medföra eu försämring
av vattendragen, därest icke allmän kontroll skedde att reningsanläggningar
för avloppsvatten byggdes i motsvarande omfattning har
förklarat att utredningen för den skull naturligtvis icke ställde sig avvisande
till en i högsta grad önskvärd utbyggnad av vatten- och avloppsanläggningarna,
så mycket mindre som nu rådande missförhållanden när det
gällde tillgången på tillfredsställande badvatten delvis vore förorsakade av
att hithörande frågor, i synnerhet uppförandet av reningsverk för avloppsvatten,
blivit eftersatta.

Den föreslagna principen om skyldighet för kommun att
ställa sig som huvud m a n för större eller eljest mera betydelsefulla
vatten- och avloppsanläggningar har berörts i de flesta yttrandena och
har allmänt tillstyrkts. Som exempel må nämnas att länsstyrelsen i Östergötlands
lön sagt sig vid upprepade tillfällen i sin ämbetsutövning ha fått
anledning beklaga att nuvarande lagstiftning gåve myndigheterna möjlighet
att ålägga eu kommun att ordna sina vatten- och avloppsfrågor på ett
tillfredsställande sätt först sedan det konstaterats, alt rådande förhållanden
medförde sanitära olägenheter. I samband med planläggning av be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

byggelse i kommunernas tätorter hade det ofta visat sig omöjligt att förmå
kommunen att bekosta eller ens förskottera kostnaderna för en utredning av
frågan om vattenförsörjning och avlopp för ett blivande planområde. Byggnadsstyrelsen
har uttalat att den föreslagna principen koinme att verksamt
underlätta den i och för sig nödvändiga samordningen av kommunernas
planfrågor samt vatten- och avloppsfrågor. Liknande uttalanden har gjorts
i yttrandena från ett flertal kommuner; i ett av dessa yttranden (kommunalfullmäktige
i Gustavsberg) har principen betecknats som den fundamentala
förutsättningen för en kommunal samhällsplanering. Länsbostadsnämnden
i Östergötlands lån har, med instämmande av bostadsstyrelsen, yttrat, att
om kommunerna i större utsträckning gjordes till huvudmän för gemensamhetsanordningar,
detta komme att medföra att deras intresse ökades
inte bara för mark- och lokaliseringsfrågor utan även för bebyggelseplanering
överhuvud. Ett bebyggelseområdes exploateringsekonomi måste anses
i väsentlig omfattning beroende av det sätt varpå just dessa frågor löstes.
Införandet av lagregler om kommunalt huvudmannaskap för vatten- och avloppsanläggningar
gåve anledning förmoda, att kommunerna skulle beakta
de möjligheter till kostnadsbesparingar, som stode till buds. Bostadsstyrelsen
har vidare åberopat, att en av investering för vatten- och avloppsändamål
föranledd markvärdestegring effektivast kunde förhindras genom en
aktiv kommunal markpolitik i förening med ett kommunalt huvudmannaskap
för gemensamma vatten- och avloppsanläggningar. Medicinalstyrelsen har
åberopat, att kommunens inkopplande på dessa frågor i synnerhet kunde
vantas på ett önskvärt sätt stegra intresset för gemensamhetsanläggningar
Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit, bl. a., att ett kommunalt huvudmannaskap
för vatten- och avloppsanläggningar syntes underlätta en lämplig
anpassning av utförandet efter arbetsbehovet. Distriktsingenjören för
vatten och avlopp i Älvsborgs län har anfört att det för närvarande ofta
forekomme att kommun ansåge sig icke ha skyldighet att ansvara för utförandet
av vatten- och avloppsanläggning även då fråga vore om ett större
samhälle. Följden bleve gärna den, att ekonomiska föreningar i olika delar
av samhället utförde ledningar, som sedermera icke kunde sammankopplas
till en större enhet, och att alltför många provisoriska ledningar utfördes,
vilka senare bleve värdelösa.

Från några håll har dock avhörts kritik mot de sakkunnigas förslag i
torevarande del. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig anse
det riktigt att kommunerna i betydande utsträckning stode såsom huvudmän
för vatten- och avloppsföretag. Att icke mera kunnat uträttas, än som
skett, torde emellertid mera bero på föreskrivna investeringshegränsningar
och otillräckliga ekonomiska resurser än på likgiltighet och ovilja på kommunalt
och enskilt håll. Enligt länsstyrelsens mening vore den lämpligaste
lösningen att i en reviderad hälsovårdslagstiftning gåves klara direktiv om
att kommunerna skulle vara skyldiga att medverka i vatten- och avloppsforetag
icke endast då ingripande erfordrades för att avhjälpa sanitära
missförhållanden. Länsstyrelsen i Hallands lån har sagt sig från sitt arbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

med att främja tillkomsten av anläggningar för vattenförsörjning och avlopp
ha fått den erfarenheten, att det i allmänhet vore lämpligast om kommunen
ställde sig såsom huvudman för dylika anläggningar. Enär emellertid
icke mycket vore att vinna med att tvinga en kommun att vara huvudman
för ett företag, som kommunen själv icke ansåge vara dess angelägenhet,
ville länsstyrelsen avstyrka förslaget om skyldighet för kommun
att vara huvudman för vatten- och avloppsanläggningar.

Kommunalfullmäktige i Vendel har ansett förslaget innebära ett urvattnande
av principen om kommunal självbestämmanderätt. Det lage i en
kommuns intresse att lösa vatten- och avloppsfrågor inom kommunen. Men
några tvingande bestämmelser härom borde inte införas. Huvudmannaskapet
borde i stället betraktas som en kommunal rättighet. Stadsfullmäktige
i Kramfors har förklarat, att det ur kommunal synpunkt icke funnes
anledning motsätta sig föreskrifter om skyldighet för kommun att i den
omfattning, som funnes påkallad ur allmän synpunkt, utföra och driva erforderliga
gemensamma vatten- och avloppsanläggningar inom kommunen.
Däremot kunde mycket starkt ifrågasättas, huruvida länsstyrelsen skulle
givas befogenhet att framtvinga verkställighet eller att utföra anläggning
på kommuns bekostnad. Liknande uttalanden har gjorts av kommunalfullmäktige
i Sollentuna och Dannemora. Drätselnämnden i Stockholm samt
stadsfullmäktige i Norrtälje, Lidingö, Norrköping och Hälsingborg har ansett
anmärkningsvärt, att de sakkunniga — trots att de i betänkandet framhållit,
att i stort sett ingen erinran kunde göras mot det sätt varpå städerna
hittills omhänderhaft de kommunala vatten- och avloppsanläggningarna —
likväl framlagt förslag, vilka komme att innebära ett starkt ökat statsingripande
på området. Kommunalfullmäktige i Bankergd vilka sagt sig
principiellt icke ha något att erinra mot en lagstadgad skyldighet för kommun
att vara huvudman för vatten- och avloppsanläggningar har emellertid
funnit mindre lämpligt att införa en dylik skyldighet i ett läge, då man
måste räkna med att en avsevärd tidrymd komme att förflyta, innan samtliga
anläggningar kunde utföras. När allmänheten finge kännedom om att
kommunen hade skyldighet att vara huvudman, bleve kommunen försatt i
ett besvärligt läge, om den trots skyldigheten icke hade möjlighet att få utföra
anläggningarna. En liknande synpunkt har anlagts av kommunalfullmäktige
i Vollsjö.

Vad angår in unicipalsa in hällenas vatten- och avloppsfrågor
har länsstgrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Jämtlands
och Västerbottens län förklarat sig livligt tillstyrka de sakkunnigas förslag
i denna del med förmälan att det vore ägnat att underlätta och påskynda
en avveckling av municipalsamhällena. Även länsstgrelserna i Kalmar
och Örebro län har i princip tillstyrkt förslaget. Förste provinsialläkaren
i Örebro län har ansett förslaget om att i förevarande avseende överflytta
municipalsamhällenas åligganden på moderkommunerna vara av den
allra största betydelse ur hälsovårdssynpunkt. Även i åtskilliga andra ytt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

randen (t. ex. av länsbostadsnämnderna i Skaraborgs, Örebro och Jämtlands
län) har förslaget tillstyrkts. Av de hörda kommunerna har endast vissa
municipalsamhällen yttrat sig i frågan. Av dessa har de flesta uttryckligen
tillstyrkt förslaget. I några fall (Gnesta, Svalöv) betonas särskilt vikten
av att kommunens övertagande av municipalsamhälles anläggning bleve beroende
av begäran från municipalsamhällets sida. I yttrandet från Svalöv
framställes därjämte önskemål om klarare regler angående reglering av de
ekonomiska förhållandena i samband med övertagandet. — I yttrandena
från två municipalsamhällen (Fjällbacka och Deje) framhålles, att municipalsamhällena
borde kunna få behålla rätten att förvalta sin vatten- och
avloppsanläggning men erhålla bidrag härtill av moderkommunen. Ett yttrande
(Sävedalen) går dock ut på bibehållande av nuvarande ordning, enligt
vilken municipalsamhällena skall vara huvudmän för vatten- och avloppsanläggning,
men det hemställes att invånare i samhälls- eller kommundel,
som enligt gatukostnadsbestämmelser gäldat på dem ankommande
kostnad, skall vara befriade från vidare skyldighet.

Däremot har förslaget i förevarande del kritiserats av kammarkollegiet,
som ansett att det medförde en föga rimlig utbrytning av vatten- och avloppsfrågorna
från de municipala angelägenheterna i övrigt. Med hänsyn
till den tid efter annan i olika sammanhang diskuterade avvecklingen av
municipalinstitutet ifragasatte emellertid kollegiet, huruvida icke i samband
med en översyn av de sakkunnigas förslag frågan angående avveckling
tvångsvis av nämnda kommunalförvaltningsinstitut borde göras till
föremål för en allsidig utredning. Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen
i Stockholms län samt av kommunallagskommittén. Även Örebro läns
hälsovårdsförbund har funnit att förslaget endast kunde realiseras, om primärkommunerna
övertoge skyldigheten enligt byggnadslagen att bygga
gata, och att den enda boten syntes vara att avskaffa municipalsamhällena.

De föreslagna principerna för gränsdragningen mellan kommunala
och enskilda vatten- och a v loppsföretag har i
flertalet yttranden lämnats utan erinran och har i åtskilliga fall (t. ex. av
länsstyrelsen i Kopparbergs län) bestämt tillstyrkts. I de yttranden, där kritik
förekommit, har denna i regel gått ut på att området för kommunens
verksamhet borde vidgas. Länsarkitekten i Västernorrlands län har ansett
det kunna ifrågasättas om icke kommunerna regelmässigt borde vara huvudmän
för alla vatten- och avloppsanläggningar, oavsett huru många fastigheter
som skulle anslutas till dessa. Länsstyrelsen i Örebro län har föreslagit,
att kommunen måtte bli huvudman även för sådana företag, som av de sakkunniga
avsetts att handhavas av taxesamfälligheter. Härigenom skulle större
trygghet skapas för att företagen fördes i hamn på ett vederhäftigt sätt.
Organiserandet av en särskild juridisk person med tungrodd förvaltningsoch
kontrollapparat skulle kunna undvikas, liksom också möjligheten för
kverulanter att genom »verksamhet» inom den relativt stora samfälligheten
försvåra arbetets behöriga gång. Liknande synpunkter har anlagts av läns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

styrelsen i Östergötlands län samt distriktsingenjören för vatten och avlopp i
Uppsala län. Till tanken på att utvidga den obligatoriska kommunala vattenoch
avloppsverksamheten på bekostnad av de större enskilda sammanslutningarna
bär även bostadsstyrelsen anslutit sig med motivering, att ett enskilt
huvudmannaskap för större anläggningar icke vore tillfredsställande
ur planerings- och markpolitiska synpunkter. Det ifrågasattes därför, om
icke fastare normer än de sakkunniga föreslagit borde angivas for det kommunala
huvudmannaskapet. Detta skulle kunna ske genom en föreskrift att
kommun i princip vore skyldig att svara för gemensamhetsanordmngar ned
till en viss storleksordning, 20 eller 10 hushåll. Samma synpunkter har kommit
till uttryck i yttrandena från kammarkollegiet samt från länsarkitekten
i Örebro län. Länsbostadsnämnden i Västmanlands län har ansett gränsen
mellan kommunala och enskilda anläggningar böra dragas så, att kommunen
bleve skyldig att omhänderha anläggning för en bebyggelse med minst
60 å 100 invånare (motsvarande 15 ä 20 hushåll eller enfamiljshus), medan
länsbostadsnämnden i Jämtlands län velat draga gränsen vid anläggningar,
vilkas anläggningskostnad överstege 50 000—60 000 kronor eller omfattade
15—20 fastigheter.

De sakkunnigas förslag om förmånsrätt för vatten- och avloppssa
in rättigheter nas bid ragsford ringar hos de anslutna
fastigheterna har mött en viss betänksamhet. I åtskilliga yttranden har
förslaget bestämt avstyrkts. De skäl, som anförts mot förslaget, har gått ut
på att införandet av nya s. k. tysta förmånsrätter vore principiellt förkastligt
samt att förmånsrätten i förevarande fall icke kringgärdats med tillräckligt
betryggande garantier till skydd för innehavarna av inteckningar i
de fastigheter, som anslutits till samfälligheterna. Uttalanden av sådan
innebörd har gjorts av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovratten for
Västra Sverige, vattenöverdomstolen, kammarkollegiet, bostadsstyrelsen,
länsstyrelsen i Skaraborgs län, vissa länsbostadsnämnder, åtskilliga lantbruksnämnder,
sparbanksinspektionen, 19i5 års vattenlagssakkunmga, 1918
års sparbankssakkunniga, Sveriges allmänna hypoteksbank, flertalet hypoteksföreningar,
svenska jordbrukskreditkassan förening u. p. a., Sveriges
fastighetsägareförbund och Sveriges fastighetsmäklares riksförening. Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa har förklarat sig icke vilja bestämt
yttra sig över förslaget men sagt sig vilja understryka de betänkligheter,
som alltid inställde sig inför förslag om införande av nya s. k.
tysta förmånsrätter. I vissa yttranden har därjämte framställts tvivel på den
föreslagna förmånsrättens värde som kreditobjekt. Svenska sparbanksföreningen,
sparbanksinspektionen, 1918 års sparbankssakkunniga och länsstyrelsen
i Södermanlands län har uttalat att sparbankslagen i dess nuvarande
avfattning torde lägga hinder i vägen för långivning tdl samfälligheterna
utan särskild säkerhet. Distriktsingenjörerna för vatten och avlopp i Vasternorrlands
och Södermanlands län har motsatt sig den föreslagna förmånsrätten
främst av den anledningen, att det kunde förmodas ofta ställa krav
på ett tidsödande förrättnings- och fastställelseförfarande.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 121

Å andra sidan har förslaget vunnit tillslutning i åtskilliga yttranden. Överståthållarämbetet
har förklarat att ämbetet för sin del av ålder brukat upptaga
vattenavgifter i borgenärsförteckningar med förmånsrätt före inteckningar.
Även Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Örebro
och Kopparbergs län, länsbostadsnämnden i Hallands län samt länsstyrelsen,
lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Norrbottens län har — i något
fall dock med uttalad tvekan — tillstyrkt förslaget. Svenska bankföreningen
har framhållit att det visserligen alltid vore en betänklig sak att
införa nya förmånsrätter men har likväl sagt sig icke vilja motsätta sig att
förmånsrätten komme till stånd.

I några yttranden anses förslaget kunna genomföras med vissa modifikationer.
Utkast till bestämmelser av sådant innehåll förekommer bl. a. i yttrandena
från hovrätten för övre Norrland, lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i Kronobergs lån samt Älvsborgs m. fl. läns hypoteksförening.

I nagra fall har icke blott den föreslagna förmånsrätten tillstyrkts utan
därjämte uttalats, att dess tillämpningsområde borde utvidgas att avse även
kommunala vatten- och avloppsanläggningar. Överståthållarämbetets nyss
omnamnda yttrande har sålunda satt detta som ett villkor för genomförande
av vissa andra bestämmelser i förslaget. I yttrandet från stadsfullmäktige i
Trollhättan har gjorts gällande, att det icke funnes någon anledning att i
detta avseende försätta kommun i sämre ställning än ett enskilt företag.

Kreditinstituten har genomgående förklarat sig i princip vara villiga att
medverka i finansieringen av vatten- och avloppsverksamheten. Beträffande
formerna för kreditgivningen har de — i den mån de ej anslutit sig till förslaget
om införande av särskild förmånsrätt — förordat ett system med statliga
eller kommunala kreditgarantier. Denna lösning har även biträtts av de
statliga myndigheter, vilka avstyrkt införande av förmånsrätt. Vattenöverdomstolen,
som förordat en närmare undersökning av möjligheterna att i
någon form ordna dylika garantier, har ansett att alternativet kommunal
kreditgaranti syntes ligga närmast till hands med hänsyn till kommunernas
övriga uppgifter på vatten- och avloppsväsendets område.

De sakkunnigas förslag, att nu gällande lagregler om anslutning srätt
och anslutningst vång beträffande avloppsföretag skall
kompletteras med motsvarande regler i fråga om företag för vattenförsörjning,
har i princip tillstyrkts i de flesta yttrandena. Hovrätten över Skåne
och Blekinge samt hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och Övre
Norrland samt Västerbygdens vattendomstol och 1945 års vattenlagssakkunmga
har vitsordat, att det för en tillfredsställande lösning av vatten- och
avloppsproblemen vore nödvändigt att uppställa dylika regler. Medicinalstyrelsen
har uttalat, att sådana bestämmelser, därest de tillämpades med
hänsynstagande till de i varje fall föreliggande omständigheterna, i väsentlig
grad skulle underlätta och påskynda utvecklingen på området. Liknande
uttalanden har gjorts av bl. a. bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

län, lantbruksnämnden i Uppsala län och länsbostadsnämnden i Kristianstads
län. Sveriges lantbruksförbund liar förklarat sig vilja särskilt understryka,
att en väsentlig orsak till att gemensamma vattenledningsföretag hittills
kommit till stånd i så relativt begränsad omfattning säkerligen varit
bristen på bestämmelser om tvångsanslutning. Reglerna om anslutningstvång
och anslutningsrätt vore därför av grundläggande betydelse för genomförandet
av den uppställda målsättningen. — Samma synpunkter har
även kraftigt betonats i yttrandena från riksförbundet landsbygdens folk
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

I några yttranden har dock en avvisande hållning intagits till förslaget i
förevarande del. Kammarkollegiet har uttalat, att bestämmelserna kunde
komma att erhålla en alltför vidsträckt tolkning, som kunde medföra ekonomiska
olägenheter för den enskilde. Svenska teknologföreningen har funnit,
att de föreslagna bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång
syntes medföra en handläggning, som skulle innebära krav på en
väsentligt ökad tillgång till såväl enskild som statlig tekniskt kompetent
personal. Liknande synpunkter har anförts av byggnadsstyrelsen och svenska
landskommunernas förbund. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har
förklarat sig väl anse att möjligheter till tvångsanslutning borde finnas men
har sagt sig hålla före att de sakkunniga överdrivit betydelsen härav. Det
torde vara viktigare att med praktisk, teknisk och ekonomisk hj älp stimulera
och underlätta frivilliga företag än att skapa regler, som i väsentlig
mån avsåge tvångsföretag. Lantbruksstyrelsen har anfört, att tvångsanslutning
icke borde föreskrivas i större utsträckning än som oundgängligen
erfordrades för att nå ett ekonomiskt gott och rättvist resultat. Ur denna
synpunkt hade styrelsen intet att invända mot att tvångsanslutning infördes
beträffande mindre företag för vattenförsörjning samt ansåge även sådana
regler befogade med avseende å kommunala anläggningar, i vilket sistnämnda
fall några farhågor för att tvångsanslutningen skulle leda till orättvisa
eller obilliga resultat näppeligen förelåge. Med avseende å större enskilda
sammanslutningar syntes däremot regler om tvångsanslutning ej vara
behövliga, eftersom tillräckliga möjligheter torde föreligga att på frivillighetens
väg organisera dylika företag såsom ekonomiska föreningar. Föreningen
för samhällsplanering har haft liknande uttalanden. Länsstyrelsen
i Jämtlands län har framhållit, att förslaget syntes utgå från att anslutningstvång
skulle kunna komma i fråga även i fall, då något allmänt intresse
av vatten- och avloppsfrågornas lösande icke förelåge samt att en bedömning
enligt de regler, förslaget upptoge, bleve mycket svår. Mot reglerna
för anslutningsrätt hade länsstyrelsen däremot ej funnit anledning till
erinran.

Länsbostadsnämnden i Jämtlands län har uttalat, att bestämmelserna om
anslutningstvång borde utformas så, att tvångsanslutning icke komme i fråga
i andra fall än då kommun stode som huvudman för anläggningen och
starka skäl talade härför. Även länsbostadsnämnden i Östergötlands lan,
som sagt sig i princip acceptera förslaget om anslutningsrätt och anslut -

Kungt. Maj.ts proposition nr 121

ningstvång, har förklarat sig vara skeptiskt inställd, då det gällde småanläggningar.
\ äg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett det kunna ifrågasättas,
huruvida bestämmelser om anslutningsrätt och anslutningstvång vore
berättigade i förhållandet mellan enskilda fastighetsägare. I vad lagbestämmelsen
vore avsedd att gälla samverkan mellan två eller flera kommuner,
tillstyrkte styrelsen däremot densamma. Liknande synpunkter har uttalats
av länsstyrelsen i Södermanlands län samt distriktsingenjören för vatten och
avlopp i Västernorrlands län.

De föreslagna nya reglerna om rätt att utnyttja vattentillgång
har uttryckligen tillstyrkts i de flesta av de yttranden, som närmare
berört frågan, bl. a. av Göta hovrätt, Västerbygdens vattendomstol, bostadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, samtliga distriktsingenjörer för
vatten och avlopp, länsbostadsnämnderna i Södermanlands, Hallands, Älvsborgs
och Västernorrlands län, lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen
i Göteborgs och Bohus samt Örebro län ävensom svenska teknologforeningen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit, att förslaget
skapade tillfredsställande garantier som vore ägnade att undanröja den
tveksamhet länsstyrelsen varit benägen att hysa inför tillskapandet av en
tvångsrätt av detta slag.

Större tveksamhet har gjort sig gällande i yttrandet från Norrbygdens
vattendomstol. Huruvida man borde inskränka markägarens förfoganderätt
över vatten så långt att annan utan vidare kunde utnyttja vattnet för vattentäkt
syntes åtminstone tvivelaktigt. De sakkunniga hade ej heller behandlat
frågan i vad mån förfoganderätten över annans vatten för vattentäktsändamål
jämväl omfattade rätt att verkställa vattenreglering. Även 1945
års vattenlagssakkunniga har sagt sig finna det tveksamt, om det verkligen
förelåge ett behov av att i föreslagen omfattning utvidga expropriationsrätten.
Länsstyrelsen och länsbostadsnämnden i Värmlands län har anfört
betänkligheter mot att de föreslagna bestämmelserna reglerade icke blott
rätten att för vattenförsörjningsändamål bortleda vatten från annans område
utan jämväl avsetts bli tillämpliga på hämtning av vatten. Liknande
synpunkter har uttalats av vattenöverdomstolen.

I flera yttranden har anförts att ersättning för rätt att taga vattentäkt i
anspråk borde utgå i större omfattning än förslaget medgåve. Sådana synpunkter
har anlagts av hovrätterna för Västra Sverige och för Övre Norrland
samt av länsstyrelsen i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Uppsala län har
också ansett det mindre tillfredsställande, om ägaren av ett vattenförande
område skulle kunna berövas det marknadsvärde, som vattentillgången kunde
äga, till förmån för exempelvis en industriidkare, som ville utnyttja den
för sin rörelse. Samma mening har anförts av Norrbygdens vattendomstol. Å
andra sidan har kommunalfullmäktige i Vollsjö — vilka tillstyrkt förslaget
om rätt att för vattenförsörjning taga i anspråk vattentillgångar å annans
mark — ansett en ytterligare utbyggnad av bestämmelserna om vattentäkter
erforderlig såtillvida att företag, som förbrukade stora vattenmäng -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

der, borde kunna få sig ålagt att bidraga till kostnaderna för bygdens förseende
med vatten.

Mot det föreslagna avgiftssystemet har i flertalet yttranden gjorts
erinringar blott beträffande detaljfrågor. I många fall har gillande uttalanden
förekommit. Stadsfullmäktige i Sandviken har funnit det ur kommunalteknisk
synpunkt riktigt att likställa kostnaderna för vattenförsörjning
och avlopp när det gällde att uttaga avgifter. Liknande uttalanden har
gjorts av bl. a. finansavdelningen vid drätselkammaren i Norrköping samt
av stadsfullmäktige i Trollhättan. Svenska teknologföreningen har anfört
att det nuvarande systemet med betalning av vatten medelst avgifter samt
betalning för avlopp enligt gatubyggnadskostnadsbestämmelser och medelst
kommunalskatt vore otympligt och svårtillämpat samt ur rättvisesynpunkt
diskutabelt. Utredningen hade byggt vidare på det system, som på senare
tid framvuxit inom landskommunerna, samt hade härigenom kommit fram
till riktigare grunder för uttag av kostnaderna. Distriktsingenjören för vatten
och avlopp i Uppsala län har framhållit förslagets betydelse för kommunernas
villighet att taga sig an projektering och utförande av avloppsföretag.
Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Västernorrlands län har betonat
den förenkling, förslaget innebure i förhållande till nuvarande tillkrånglade

bestämmelser. .

I vissa yttranden har dock den av de sakkunniga förordade likställigheten

mellan stadsplanelagda och icke stadsplanelagda områden ansetts möta betänkligheter.
Kammarkollegiet har ansett, att åtskilliga komplikationer
skulle uppkomma vid tillämpning inom stad eller stadsplanelagda bebyggelseområden
av de i förslaget intagna generella bestämmelserna. Inom städer
och övriga stadsplanesamhällen förelåge redan nu bestämmelser eller avtal,
som för de flesta fall reglerade hithörande frågor. I fråga om vattenförsörjningen
hade frågan lösts genom privaträttsligt utformade avtal mellan vederbörande
huvudman för vattenledningsverket (kommun eller sammanslutning
av kommuner) och respektive vattenkonsument eller fastighetsägare.
I viss omfattning hade frågorna reglerats mellan parterna genom
stadsplaneavtal av civilrättslig natur, vilka avtal reglerade rättigheter och
skyldigheter mellan parterna, detta även i vad avsåge områden som successivt
exploaterades inom visst planområde. Vad anginge avloppsfrågorna
hade dessa i nu ifrågavarande samhällen blivit lösta på olika sätt. I vissa
samhällen kvarstode alltjämt vissa äldre bestämmelser, enligt vilka fastighetsägarna
ålagts att på egen bekostnad besörja visst ytavlopp. I övrigt torde
kommunen hava övertagit ansvaret för samtliga avloppsfrågors losmng.
Rättsförhållandet mellan kommun och fastighetsägare kunde därvid hava
lösts på olika sätt, och särskilt intresse påkallade sådana fall, då rättsförhållandet
reglerats i form av avtal av mer eller mindre privaträttslig natur
Det kunde finnas dels reglerande bestämmelser från äldre tid, dels bestämmelser
som meddelats enligt kommunallags medgivande till särbeskattning
av vissa skatteobjekt för visst ändamål, dels vanliga taxebestammelser

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

eller andra kommunala bestämmelser, dels åläggande enligt 73 § byggnadslagen
eller däremot svarande äldre bestämmelser, dels rent privaträttsliga
s. k. stadsplaneavtal eller liknande avtal i samband med exploatering av
mark inom visst samhälle. Därjämte kunde i vissa städer föreligga s. k.°likställighetsöverenskommelser,
avseende jämväl reglering eller avveckling
av fastighetsägarnas skyldigheter — mot utgivande av viss ersättning till
kommunen — och rättigheter gentemot kommunen i fråga om vissa avloppsanordningar,
m. m. De sakkunniga hade vid utformandet av sina författningsförslag
icke närmare beaktat dessa frågor, som dock vore av väsentlig
betydelse och som medförde en betydelsefull skillnad mellan städer och övriga
stadsplanesamhällen, å ena, samt landsbygden, å andra sidan. Överståthållarämbetet
har uttalat meningen, att den markvärdestegring, som
inträdde genom ett tomtområdes iordningställande för bebyggelse genom
olika kommunala anordningar, väl syntes kunna motivera att fastighetsägarna
belastades med kostnader för anläggande av ledningar för avledande av
vatten, men den torde icke kunna tagas till intäkt för ett åläggande för fastighetsägarna
att bekosta underhåll, drift och förnyelse av kommunala avloppsanläggningar.
En dylik bidragsskyldighet borde rätteligen medföra den
konsekvensen, att det belopp, som kunde utvinnas vid markens försäljning,
minskades med ett belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet av skyldigheten.
Man torde dock knappast kunna räkna med sådana verkningar
av bidragsskyldighetens införande, utan de avgifter, som i sådant hänseende
komme att åläggas fastighetsägarna, skulle snarare bliva betraktade som
en driftskostnad av beskaffenhet att påverka prisnivån för bostäder. Den föreslagna
anordningen med bidrag från fastighetsägarna till täckande av
driftskostnaderna för avloppsväsendet kunde sägas i viss mån innebära
en återgång till det tidigare systemet med särskilda skyldigheter för fastighetsägarna,
exempelvis beträffande gaturenhållningen, vilket numera
ansåges vara föråldrat. Liknande tankegångar har framförts av svenska
fastighetsägareförbundet och Sveriges fastighetsmäklares riksförbund,
vilka bestämt avstyrkt förslaget i vad det avsåge utvidgning av fastighetsägarnas
skyldigheter. Länsstyrelsen i Kronobergs län och stadsfullmäktige
i Ljungby har ansett att så länge fastighetsägarna erlade fastighetsskatt
och vattenavgift samt deltoge i kostnaderna för anläggning
av vatten- och avloppsledningar, det kunde ifrågasättas, om det vore
lämpligt att dessutom påföra dem kostnader för underhåll och drift av
avloppsanläggning. Länsarkitekten i Stockholms län har ansett skäl ej föreligga
att slita loss ledningsbyggandet från gatubyggandet i övrigt. Kommunalfullmäktige
i Alvesta har befarat att förslaget komme att medföra en så
betydligt snålare hushållning med vatten, att kommunens inkomster ej
komme att nå den nivå, som erfordrades för att finansiera ledningsnätet. En
grupp av yttranden från företrädesvis städer och stadsliknande samhällen
har i förevarande hänseende grundat sitt omdöme på uppfattningen att bestämmandet
av de särskilda fastighetsägarnas bidrag skulle fordra en komplicerad
uträkning och ett omfattande administrativt förfarande. Svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

stadsförbundet har ansett att de ekonomiska fördelarna av förslaget knappast
vore av den art, att de uppvägde nackdelarna. Stockholms förorters
samarbetsnämnd har framhållit, att många kommuner med stark bebyggelseutveckling
lagt ned arbete och kostnader för kommunala organisationer.
Möjligheter borde därför, även om förslaget i övrigt genomfördes, skapas för
sådana kommuner att fortsätta på de redan inslagna vägarna. Svenska kommunaltekniska
föreningen har som allmänt omdöme uttalat, att förslaget
innehölle många i och för sig goda uppslag men ej utarbetats med tillräckligt
beaktande av städernas särskilda problem och att den slutliga lagstiftningen
för städernas del borde utformas med större hänsyn tagen till deras
speciella förhållanden. Vid t. ex. en utbyggnad gradvis av ett reningsverk
torde en betydande komplicering av förvaltningsapparaten för bidragens beräknande
och utkrävande lätt uppstå. Sättet för beräkningen av de kommunala
taxorna vore icke närmare berört, vilket finge anses utgöra en stor
brist. Utan en närmare kännedom om detsamma kunde förslaget över huvud
taget icke bedömas. Liknande synpunkter har anlagts i yttrandena från
stadsfullmäktige i Södertälje, Lidingö, Uppsala, Uddevalla, Mölndal och Örebro.
Stadsfullmäktige i Norrköping har ansett, att en reglering av hithörande
förhållanden möjligen borde ske genom speciella bestämmelser för varje
särskild stad. Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört att — om än ej
någon principiell invändning kunde resas mot att mark inom stadsplan likställdes
med mark utom stadsplan och i förevarande hänseende underkastades
samma huvudregel — verkan därav dock kunde bli mycket olika för
fastighetsägarna om marken vore bebyggd eller ej. I det senare fallet kunde
tydligen, om tomten bebyggdes med hyreshus, hänsyn tagas till nu avsedda
kostnader vid hyressättningen, medan det i varje fall så länge hyresstopp
rådde vore tveksamt om och i vad mån den som ägde redan bebyggd fastighet
skulle få möjlighet att genom hyreshöjning kompensera sig för de nya
kostnaderna.

De markpolitiska synpunkterna har endast i ringa omfattning
upptagits till diskussion i yttrandena. Bostadsstyrelsen har förklarat
sig i allt väsentligt tillstyrka förslaget i förevarande del. Liknande uttalanden
har gjorts av flertalet länsbostadsnämnder, speciellt av dem i Stockholms, Uppsala,
Kronobergs, Blekinge och Kopparbergs län. 1951 års bostadsutredning har
förklarat sig särskilt understryka vad de sakkunniga anfört om angelägenheten
av att de markpolitiska synpunkterna beaktades i samband med vatten-
och avloppsfrågornas lösning i syfte att förhindra oskäliga tomtprishöjningar,
vilka kunde bli en följd av anläggningarnas tillkomst. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län har ansett, att bestämmelserna i fråga icke vore
tillräckligt effektiva och vore i behov av komplettering med stadganden om
skyldighet för markexploatör att utgiva värdestegringsavgift i samband
med marköverlåtelse. Avgiften borde användas till att bestrida kommunens
kostnader för vatten- och avloppsanläggning. Länsarkitekten i Uppsala län
har anfört erinringar mot att de särskilda bestämmelserna om markexploa 4

Bihang till riksdagens protokoll 1955. i samt. Nr 121

Kungi. Maj.ts proposition nr 121

törer gjorts tillämpliga icke blott vid antagande av stadsplan utan även vid
antagande av byggnadsplan. Länsstyrelsen i Västmanlands lön har uttalat
att anläggningskostnaden för vatten- och avloppsanläggning borde uträknas
särskilt och hållas skild från övriga kostnader. Länsarkitekten i Uppsala län
har ifrågasatt, huruvida icke större avgifter kunde uttagas för mycket stora
tomter eller tomtplaner.

Förfarandet i ärenden rörande vatten- och avloppsanläggningar är
den fråga, kring vilken meningarna skarpast brutit sig. I större delen av yttrandena
behandlas vatten- och avloppsfrågorna i detta hänseende huvudsakligen
som en delfråga i landsbygds- och tätortsplaneringen.

Bland dem, som huvudsakligen behandlat frågan ur landsbygdens synpunkt,
märkes lantbruksstyrelsen, vilken i sitt yttrande utgått från att
vatten- och avloppsfrågorna i stor utsträckning borde inordnas i den av
lantbruksnämnderna handhavda landsbygdsplaneringen. Det mest effektiva
torde vara, att avgörandena, såväl administrativa som privaträttsliga,
däri inbegripet ersättningsfrågor, träffades redan på förrättningsstadiet vid
syneförrättning av i 10 kap. vattenlagen angiven innebörd. Samma synpunkter
har understrukits i flertalet yttranden från lantbruksnämnder samt
av föreningen statens lantbruksingenjörer.

Lantmäteristyrelsen har funnit att det föreslagna förrättningsförfarandet
medförde en blandning av administrativa och judiciella avgöranden, som
torde komma att vålla svårigheter och tynga handläggningen samt förorsaka
onödig tidsutdräkt. Samma synpunkter ha anlagts i yttrandena från
de flesta överlantmätare samt från Sveriges lantmätareförening och från
fastighetsbildningssakkunniga.

De yttranden, vilka i första hand beröra tätortsplaneringen, går i allmänhet
ut på att det föreslagna förrättningsförfarandet skulle bli omständligt.

I några yttranden har därjämte uttalats farhågor för att plansynpunkterna
icke skulle bli tillräckligt beaktade. Byggnadsstyrelsen har ifrågasatt, om
icke genom upplysningsverksamhet samt ekonomiska stödåtgärder ett tillfredsställande
resultat skulle kunna ernås utan att det föreslagna förrättningsförfarandet
skulle behöva tillgripas. Länsarkitekten i Stockholms län
har befarat att förslaget skulle leda till en klyvning mellan vatten och avlopp
å ena sidan och övriga plansynpunkter å andra sidan. Även länsarkitekterna
i Uppsala, Värmlands och Gävleborgs län har ställt sig tveksamma
till den möjlighet, förslaget beredde att pröva frågor rörande större anläggningar
för tätbebyggelse vid en förrättning, som hade självständig betydelse
i förhållande till länsstyrelsens prövning jämlikt byggnadslagen av dylik bebyggelse.

Frågan om möjligheten att på annat sätt än enligt förslagets bestämmelser
åstadkomma erforderlig samordning mellan planeringsmyndigheterna
och vatten- och avloppsorganen behandlas närmare i yttrandet från bostadsstyrelsen.
Denna har betonat, att vid den utredning, som måste verkställas
i samband med upprättande av förslag till eller revision av en be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

byggelseplan, i många fall erfordrades en prövning av frågan, vilken art av
vatten- och avloppsanläggning som i det enskilda fallet borde väljas, gemensamhetsanläggning
eller separata anläggningar eller en kombination av
båda dessa typer av anläggningar. Resultatet av en sådan prövning kunde
bli avgörande för frågan om den planerade eller befintliga bebyggelsens
lämplighet ur ekonomisk och ur allmän synpunkt. Då fråga vore om ren
glesbebyggelse, borde vatten- och avloppsfrågan väsentligen ses som ett teknisk-ekonomiskt
och sanitärt problem. Även beträffande glesbebyggelsen
borde vid en bedömning av den separata anläggningens lämplighet storleken
av den ifrågasatta investeringen sättas i relation till bebyggelsens
kvalitet och varaktighet. Frågan borde även på ett eller annat sätt samordnas
med så skilda nu förekommande verksamheter som individuell och
regional planering av jordbruket, s. k. typområdesplanering, länsinventeringar
m. in. De sakkunnigas utredning borde kompletteras med en inventering
av de länsvis uppgjorda generalplanerna för vatten- och avloppsanläggningar
ävensom övriga vatten- och avloppsplaner, vilka därvid borde
underkastas aktualitetsgranskning. Vidare borde det föreskrivas, att vatten-
och avloppsföretag av viss storleksordning på ett tidigt stadium skulle
anmälas till länsstyrelsen. Endast därigenom torde den med övriga verksamheter
inom länet önskvärda samordningen kunna åstadkommas på ett
relativt smidigt sätt. — Enahanda synpunkter har framlagts av föreningen
för samhällsplanering.

Även de yttranden, vilka snarast representerar den ingenjörstekniska
sakkunskapen, har starkt betonat, att förfarandet i vatten- och avloppsärenden
borde göras så enkelt som möjligt. Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen
har tillstyrkt vad förslaget innehölle om att den administrativa behandlingen
av vatten- och avloppsärenden i stort sett skulle ankomma på länsstyrelserna
i stället för att som hittills vara fördelad på ett antal olika myndigheter,
men har förordat förenklingar beträffande ärendenas handläggning.
Liknande synpunkter har anförts av arbetsmarknadsstyrelsen. Svenska
teknologföreningen — som avstyrkt lagstiftningen — har ansett att förslaget
icke lämnade en tillfredsställande lösning till förfarandet. Därest en
lagstiftning skulle komma i fråga, borde förrättningsmannens ställning
stärkas. Distriktsingenjörers förening har också funnit den föreslagna ordningen
för prövning av en vatten- och avloppsfråga omständlig och tidsödande
men ansett att frivilliga överenskommelser säkert kunde åstadkommas
i flertalet fall.

En grupp för sig utgör yttrandena från vattendomstolsorganisationen,
vilka — under åberopande av att vattentäkts- och föroreningsfrågorna hör
under vattendomstol — utgått från att även frågan om utförande av vattenoch
avloppsanläggningar i stor omfattning borde hänföras dit. Norrbygdens
vattendomstol har framför allt ansett det vara av vikt att den myndighet,
som hade det rättsliga avgörandet av ärendet i sin hand, hade stark saklig
kompetens. Vattendomstolarnas befogenheter beträffande vatten- och avloppsföretag
borde därför utvidgas. Länsstyrelserna åter borde ha visst in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

flytande på den huvudsakliga planeringen av vatten- och avloppsföretagen
i allmänhet och avgöra frågorna om statsbidrag till dessa. Västerbijgdens
vattendomstol har ansett, att det i förslaget skisserade förfarandet för somliga
enkla fall syntes alltför omständligt, österbygdens och Västerbygdens
vattendomstolar har i sitt gemensamma yttrande främst fäst sig vid att även
enligt förslaget ett flertal myndigheter kunde komma att taga befattning
med ett ärende och att den av de sakkunniga åsyftade koncentrationen av
handläggningen och prövningen till en myndighet vore långt ifrån vunnen.
Vattenöver domstolen har betonat, att man borde göra skillnad mellan enskilda
och kommunala anläggningar. I fråga om de förra, där delägarnas
inbördes förhållanden spelade en framträdande roll, låge ett rent domstolsförfarande
närmast till hands. Beträffande kommunala anläggningar,
vilka främst måste bedömas ur samhällsekonomiska, sociala och sanitära
synpunkter och där det huvudsakligen rörde sig om offentligrättsliga rättsförhållanden,
borde man ha ett blandat administrativt och judiciellt prövningsförf
arande. Även 19i5 års vattenlags sakkunniga har uttalat, att man
ej torde kunna undvara en mera bestämd och följdriktig åtskillnad mellan
den administrativa och den rättsliga prövningen än förslaget innebure.

Till den principiella uppfattning, som kommit till uttryck i de sist behandlade
yttrandena, har också Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge samt kammarkollegiet anslutit sig. Däremot har hovrätten för
Nedre Norrland samt hovrätten för övre Norrland i förevarande del lämnat
förslaget utan erinran.

Medicinalstyrelsen har funnit det rationellt och ägnat att effektivisera arbetet
på önskvärda vatten- och avloppsförbättringar, om ärendena, såsom
de sakkunniga föreslagit, hänskötes till en myndighet, nämligen länsstyrelsen,
som vore väl förtrogen med de lokala förhållandena inom sitt område
och samma synpunkter har uttalats av statens institut för folkhälsan. Föreningen
för allmän hälsovård har betonat, att de hälsovårdande myndigheternas
verksamhet ej finge inskränkas till att begynna först när planläggningsarbetet
avslutats samt varnat för att försvaga hälsovårdslagstiftningen.

Flertalet länsstyrelser har lämnat förslagets bestämmelser om förfarandet
utan erinran eller framställt erinringar blott beträffande detaljfrågor.
Åtskilliga yttranden är synnerligen positiva, särskilt yttrandena från länsstyrelserna
i Uppsala, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus och Älvsborgs
län.

Några länsstyrelser har dock intagit en avvikande hållning samt förordat
ett huvudsakligen judiciellt förfarande. Till denna grupp hör länsstyrelserna
i Jönköpings, Blekinge, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län.

Kungi. Maj:ts proposition nr 121

T. f. departementschefen.

Allmänna synpunkter.

I betänkandet har konstaterats, att vattenförsörjnings- och avloppsförhållandena
inom städernas stadsplanelagda områden är ordnade på ett i stort
tillfredsställande sätt men att förbättringsåtgärder är påkallade såväl med
avseende å städernas randbebyggelse och landsbygdens mindre tätområden
som beträffande den egentliga glesbygden. Som ett lämpligt mål för strävandena
på området har de sakkunniga angivit, att all bebyggelse av varaktig
art bör inom en tid av omkring tjugo år förses med tidsenliga anordningar
för vattenförsörjning och avlopp. Enligt min uppfattning är det angeläget
att få till stånd en förbättring av vattenförsörjning och avlopp för den bebyggelse,
som är eftersatt i detta avseende. Bedömandet av den tid, då
målet kan uppnås, faller emellertid ej inom ramen för lagstiftningsärendet.

Inom samlad bebyggelse av någon omfattning blir en gemensam anläggning
för vattenförsörjning och avlopp oftast förr eller senare nödvändig av
sanitära skäl. Inom den spridda bebyggelsen är däremot gemensamma anordningar
för vattenförsörjning och avlopp mera sällan behövliga av sådan
orsak, låt vara att de i stället kan vara i hög grad önskvärda ur arbetsekonomisk
synpunkt. De ekonomiska förutsättningarna för utförande av vatten-
och avloppsanordningar beror i mycket stor omfattning just på bebyggelsetätheten,
eftersom ett mindre avstånd mellan fastigheterna minskar
ledningslängden och ökar möjligheterna att utföra ledningar gemensamt
för flera fastigheter. Bebyggelsetätheten inverkar också på innebörden av
det krav på varaktighet hos bebyggelsen, vilket rimligen måste uppställas
såsom villkor för mera omfattande investering i en vatten- och avloppsanläggning.
Inom områden med större samlad bebyggelse (tätorter) lärer ett
bedömande av varaktigheten endast sällan behöva vålla verklig svårighet.
Visserligen kan t. ex. en skiftning i de ekonomiska konjunkturerna tänkas
orsaka en viss minskning av vissa tätorters invånarantal, men i regel torde
anledning ej finnas att räkna med att en tätort inom överskådlig tid skall
förlora sin egenskap av sådan. Är bebyggelsen av mindre omfattning, ökas
risken för ändringar i lokaliseringen och därmed även för det kapital, som
investeras i en vatten- och avloppsanläggning för bebyggelsen. Bedömandet
av bebyggelsens varaktighet måste därför här i högre grad taga sikte på en
undersökning av förhållandena i det särskilda fallet. Att så sker är desto
mera behövligt, som vid en mindre anläggning även en måttlig ändring i
bebyggelsens omfattning kan få stor betydelse för anläggningens ekonomi.

Med de nu nämnda spörsmålen sammanhänger frågan, i vilken utsträckning
det är möjligt att förse de glesare bebyggda områdena med vattenoch
avloppsanordningar av samma standard som den, vilken är bruklig i
tätorterna. Denna fråga måste ses i belysning av bl. a. investeringsrisken.
Det är givet att den i städerna brukliga standarden bör uppställas såsom en
förebild, men fördelen av en anläggning med sådan standard måste från

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

fall till fall vägas mot kostnaderna för målets förverkligande. Även inom
tätare bebyggda områden kan det stundom visa sig befogat att — där det
är förenligt med sanitära krav — ge visst avkall på standardkraven. Såsom
exempel kan nämnas, att det för saneringsmogen bebyggelse stundom kan
vara lämpligt att tills vidare utföra blott provisoriska anordningar samt att
den s. k. fritidsbebyggelsen ofta icke kan bära kostnaderna för anordningar
av samma standard som den permanenta bebyggelsen.

De sakkunniga har, främst ledda av syftet att hindra felinvesteringar,
föreslagit ett omfattande system av bestämmelser, avsedda att närmare
reglera utförandet och driften även av mindre vatten- och avloppsföretag.
Särskilt är att nämna, att de nuvarande bestämmelserna i vattenlagen om
rätt och skyldighet att ansluta till avloppsföretag enligt förslaget skulle
överföras till en särskild lag om vatten- och avloppsanläggningar och i samband
därmed utvidgas till att avse även företag för vattenförsörjning. Det
synes ej vara anledning att antaga annat än att de av de sakkunniga föreslagna
lagreglerna i flertalet fall skulle giva ett i huvudsak tillfredsställande
resultat och genomsnittligt verka i riktning mot en mera ändamålsenlig utformning
av vatten- och avloppsanläggningarna i glesbygden. För att motivera
införandet av tvångsbestämmelser sådana som de föreslagna bör emellertid
enligt min mening krävas, att risken för misstag i särskilda fall är
ringa. Av det förut anförda framgår, att så ej är fallet, utan att avsevärd
risk för felbedömningar kan föreligga. Härtill kommer, att tillämpningen
av de föreslagna ganska vidlyftiga lagreglerna skulle ställa stora anspråk
på personal och därigenom draga kostnader, vilkas nödvändighet man med
hänsyn till det sagda kan sätta i fråga. Måhända kan läget bli ett annat,
då landsbygdsplaneringen fortskridit och ytterligare erfarenheter vunnits av
vatten- och avloppsanläggningar i glesbygd. Jag anser emellertid, att en
lagstiftning av den omfattning de sakkunniga förordat icke bör genomföras
för närvarande utan att reformen bör begränsas till att gälla i huvudsak
blott de större anläggningarna.

Det övervägande flertalet av de nu förefintliga större anläggningarna äges
och drives av kommuner. En ny lagstiftning om de ur samhällelig synpunkt
mera betydelsefulla vatten- och avloppsanläggningarna blir därför i främsta
rummet tillämplig på kommunala anläggningar. Emellertid har det på senare
tid förekommit, att kommunerna utfört och drivit vatten- och avloppsanläggningar
även för bebyggelseområden av mindre omfattning. Främst har
detta skett inom sadana kommuner, där huvuddelen av befolkningen redan
tillgodosetts genom större kommunala anläggningar. Åtgärden har då främst
haft till syfte att bereda invånarna i de enstaka eftersatta områdena förmåner
som är likartade med dem som kommit övriga kommuninvånare till del.
Detta beaktansvärda syfte skulle motarbetas, om speciella regler infördes för
anläggningar över en viss storlek och lagstiftningen därigenom skapade en
klyfta mellan de större och de mindre kommunala anläggningarna. Lämpligast
synes därför, att den nya lagstiftningen — ehuru dess syfte främst är
att reglera rättsförhållandena beträffande större anläggningar — göres till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

lämplig på alla anläggningar, som omhänderhaves av kommunen, oavsett anläggningens
storleksordning. Med avseende å företag för vattenförsörjning
och avlopp, vilka omhänderhaves av annan än kommunen, är däremot de
skäl, som nyss anförts för en begränsning av lagstiftningen till de större företagen,
i full utsträckning tillämpliga.

Det nu förevarande lagstiftningsproblemet berör nära två grupper av vattenrättsliga
bestämmelser, nämligen dels stadgandena i 8 kap. vattenlagen
om samgående mellan två eller flera rättssubjekt för genomförande av avloppsföretag
och dels de i 2 och 8 kap. vattenlagen upptagna reglerna om
villkor för utnyttjande av vattentäkter och för utsläppande av avloppsvatten.
Den första gruppen avser att reglera rättsförhållandena mellan dem,
som deltager eller anses böra deltaga i företaget och alltså är direkt intresserade
i detta. Den andra gruppen av stadganden avser att reglera förhållandet
till sådan tredje man, vilken beröres av företaget såsom ägare eller innehavare
av fastighet, som behöver tagas i anspråk för ledningar eller andra anordningar,
eller med hänsyn till företagets inverkan på förefintliga vattentäkter
eller på föroreningen av sjöar och vattendrag, Till sistnämnda grupp kan
även räknas de i expropriationslagen givna bestämmelserna om expropriation
för vatten- och avloppsföretag.

Behovet av en reform berör främst stadgandena inom den första av de
nämnda grupperna, särskilt frågorna om rätt att genomföra anslutning
och skyldighet att låta sig anslutas till företag för vattenförsörjning och
avlopp, företagens organisation samt avgiftsskyldigheten och rättsförhållandena
i övrigt mellan den som driver företaget och innehavarna av de
till företaget anslutna fastigheterna. Att särbestämmelser i dessa hänseenden
erfordras för de större företagen är för övrigt redan, såvitt angår
avloppsföretag, uppmärksammat genom bestämmelserna i 8 kap. 54 och
55 §§ vattenlagen, vilka föreskriver vissa undantag från giltighetsområdet
för vattenlagens stadganden i förevarande ämnen och bl. a. generellt undantager
områden under stadsplan. En utvidgning av dessa undantagsbestämmelser
möter inga större svårigheter ur lagteknisk synpunkt.^

Att utsträcka den tilltänkta nya lagstiftningen till att omfatta förhållandet
till tredje man möter större betänkligheter. Reformen skulle därmed gripainpå
centrala vattenrättsliga och expropriationsrättsliga områden samt rubba den
hittills tillämpade systematiken i lagverken på dessa områden. Detta skal
berör visserligen i huvudsak blott lagstiftningens formella sida och kan
icke i och för sig anses tungt vägande. Några mera betydande sakliga fördelar
synes emellertid icke stå att vinna härvidlag. De sakkunniga har ej
heller föreslagit någon väsentlig saklig ändring i vad som nu galler pa detta
område. I stort sett har de inskränkt sig till att i sitt förslag till lag om
vatten- och avloppsanläggningar sammanföra vissa i andra författningar
förekommande bestämmelser om rätt att framdraga ledningar och vidtaga
vissa andra åtgärder på annans mark in. in. bin avvägning av fordelen av
den ökade överskådlighet, som ett sammanförande av hithörande stadganden
till en och samma författning innebär, mot olägenheten av att stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

gandena brytes ut ur sitt nuvarande sammanhang resulterar enligt mitt
bedömande i att den nuvarande systematiken bör bibehållas.

I ett hänseende, nämligen i fråga om rätt att utnyttja vattentäkter, har
de sakkunniga föreslagit mera väsentliga ändringar i gällande vattenrättsliga
och expropriationsrättsliga regler. Jag har icke blivit helt övertygad
om att det här föreligger något påtagligt behov av en nyreglering och anser
mig därför böra lämna även detta särskilda spörsmål åsido vid den nu
aktuella lagrevisionen.

Vad angår frågan om avloppsverkens inverkan med hänsyn till förorening
av sjöar och vattendrag vill jag erinra om att de åtgärder, som hittills vidtagits
till förhindrande av dylik förorening, i många fall visat sig otillräckliga.
Allmän enighet råder om att det är alldeles nödvändigt att få till stånd
en förbättring av förhållandena på detta område. Frågan om åtgärder till
vinnande av förbättrat skydd mot vattenförorening är för närvarande föremål
för utredning genom 1953 års vattenvårdskommitté. Ett närmare
ställningstagande till hithörande frågor måste anstå, till dess sagda utredning
slutförts. Emellertid bör redan i detta sammanhang beaktas, att lagreglerna
om vatten- och avloppsanläggningar om möjligt bör bringas i samklang
med strävandena att förbättra vattenvården och i allt fall icke utformas
så att de motverkar dessa strävanden.

En fortsatt utbyggnad av avloppsverk är givetvis ägnad att öka föroreningen
av vattnet i sjöar och vattendrag. Sedd enbart ur vattenvårdssynpunkt
är en sådan utbyggnad därför icke önskvärd. Inom områden av
tätortskaraktär är emellertid avbördandet av avloppsvatten genom gemensamma
ledningar oundgängligen nödvändigt ur hygienisk synpunkt, och även
glesbygdens krav på förbättrade vatten- och avloppsförhållanden är, ehuru
delvis av andra skäl, att beteckna som angeläget. För övrigt bör den tilltänkta
lagstiftningen, på sätt framgår av vad jag förut anfört, icke vara ensidigt
inriktad på att främja tillkomsten av vatten- och avloppsanläggningar utan
snarare gå ut på att verka därhän, att de vatten- och avloppsverk, som kommer
till utförande, utformas på det lämpligaste sättet. Bl. a. är avsett, att lagstiftningen
skall stimulera tillkomsten av reningsverk i samband med avloppsanläggningar,
och i den mån detta syfte verkligen vinnes kommer lagstiftningen
givetvis att i gynnsam riktning påverka föroreningsfrågans läge.

Det läge, vari frågan om åtgärder till motverkande av vattenförorening befinner
sig, bör följaktligen enligt min mening icke anses utgöra hinder för
genomförande av en lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar med
den räckvidd, för vilken jag förut uttalat mig.

Kommunala anläggningar.

Att frågan om vattenförsörjning och avlopp nästan genomgående blivit
tillfredsställande löst beträffande städernas stadsplanelagda områden beror
lrämst på att stadskommunerna på ett tidigt stadium tagit sig an denna
tråga. Dessutom har inom den typiska stadsbebyggelsen förelegat goda förutsättningar
att genom större gemensamma anläggningar ordna vattenför -

Kungl. Maj ds proposition nr 121

sörj ning och avlopp på ett sätt, som tillgodosett såväl kravet på rimliga
ekonomiska bördor som önskemålen om god hygien och bekvämlighet. Betydelsen
av det kommunala initiativet kommer särskilt klart till synes i
landsbygdens tätorter, där de naturliga förutsättningarna för större vattenoch
avloppsanläggningar är nära jämförbara med vad förhållandet är i städerna.
Här har frågan om vattenförsörjning och avlopp oftast blivit försummad,
om ej den erforderliga anläggningen kommit till stånd genom
kommunens försorg. I senare tid, då frågan om utförande av större vattenoch
avloppsanläggningar aktualiserats även för områden utanför de egentliga
tätorterna, har ett betydande försprång uppstått för de kommuner, vilka
aktivt tagit sig an bebyggelsens vatten- och avloppsproblem.

De erfarenheter, som vunnits av kommunal drift i fråga om vatten- och
avloppsföretag, har i såväl tätorter som glesbygd varit nästan uteslutande
positiva. Bland de fördelar som den kommunala driften innebär är fiämst
att anteckna, att anläggningarna i regel planlägges på ett framsynt sätt, så
att senare utvidgningar kan verkställas utan avsevärda svårigheter, samt
att finansieringsfrågan i regel kan lösas i en smidig form. En annan synpunkt,
som måhända lättare förbises, är att innehavet av vatten- och avloppsanläggningen
för ett samhälle innebär ett faktiskt monopol pa den
nyttighet som den representerar och att detta monopol kan, om det handhaves
utan ansvar, missbrukas till förfång för samhället eller för viss eller
vissa delar av detta. Dessa risker undgås i allt väsentligt, om anläggningen
omhänderhaves av kommunen.

En lagstiftning, som syftar till reglering av vatten- och avloppsfrågans
organisatoriska sida, bör uppenbarligen taga hänsyn till de fördelar, som
den kommunala driften innebär. Den bör i enlighet härmed grundas pa förutsättningen,
att ordnande av vattenförsörjning och avlopp i första hand är
en kommunal angelägenhet och att de större vatten- och avloppsanläggningarna
bör tillkomma i kommunal regi eller eljest under kommunens
medverkan.

Betydelsen av ett kommunalt initiativ i vatten- och avloppsfrågor har
även mycket kraftigt framhållits av de sakkunniga, som i konsekvens därmed
föreslagit uttryckliga lagbestämmelser om skyldighet för kommunerna
att ställa sig som huvudmän för mera omfattande vatten- och avloppsföretag.
Den sålunda valda lösningen är ägnad att underlätta en gemensam
planläggning av vatten- och avloppsverksamheten för större områden samt
medför därigenom påtagliga fördelar med hänsyn bl. a. till de av frågan
berörda hygieniska intressena. De föreslagna bestämmelserna är vidare ägnade
att undanröja den ovisshet, som för närvarande präglar frågan om
kommunernas rättigheter och skyldigheter på området.

Emellertid synes mig den kritik, som vid remissbehandlingen riktats mot
detta förslag om en långt gående skyldighet för kommunerna att sörja för
vatten- och avloppsfrågans ordnande, icke alldeles oberättigad. Med hänsyn
till all kommunerna redan självmant i stor omfattning gripit sig an med
att lösa vatten- och avloppsfrågan, skulle visserligen införandet av dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

tvingande bestämmelser icke medföra alltför kännbara konsekvenser för
deras del. I princip kan dock de föreslagna bestämmelserna sägas innebära
en icke oväsentlig beskärning av kommunernas hävdvunna självstyrelse.
En lagstadgad skyldighet för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggningar
för all bebyggelse av större omfattning i förening med rätt för varje
fastighetsägare att göra denna skyldighet gällande mot kommunen skulle i
vissa fall kunna leda till att anspråken på kommunen överstege dess resurser.
Om prövning i ett sådant läge påkallades av kommunens skyldighet att
utföra vatten- och avloppsanläggning för viss bebyggelse, måste prövningen
innefatta även en inventering av Övriga tänkbara arbetsobjekt och ett avgörande
av deras inbördes angelägenhetsgrad. Avgöranden på detta plan bör
anses förbehållna kommunens beslutande organ. Lämpligare synes mig därtör
vara att tonvikten lägges vid den kommunala självverksamheten samt
att bestämmelser om skyldighet för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggningar
icke införes i större omfattning än som påkallas av sanitära
hänsyn.

De nuvarande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och byggnadsstadgan
kan sägas förutsätta, att kommunen utför vatten- och avloppsanläggning
för områden inom stadsplan samt för andra områden med sådan tätare bostadsbebyggelse,
att anläggningen kan anses erforderlig av sanitära skäl. I
praxis är fastslaget, att kommun, som försummar sina skyldigheter i detta
avseende, kan genom föreläggande tillhållas att fullgöra dessa. Åtskillig tvekan
har dock varit rådande angående omfattningen av dessa kommunens
skyidigheter, något som medfört osäkerhet och ojämnhet i tillämpningen.
På sätt framgår av det nyss sagda saknar frågan aktualitet för normala fall,
men den kan under särskilda omständigheter, t. ex. vid motsättningar mellan
invånarna i olika områden inom en kommun, bli brännande. Med tanke
på dylika fall synes genom uttrycklig bestämmelse böra fastslås, att vattenoch
avloppsanläggningar skall utföras inom område, varest till förekommande
av sanitar olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp ordnas
i ett större sammanhang, samt att ansvaret för att så sker ytterst åvilar
kommunen.

Municipalsamhällena.

De sakkunniga har föreslagit, att municipalsamhällenas befattning med
vatten- och avloppsfrågor skulle avvecklas. En sådan åtgärd skulle sannolikt
i många fall visa sig ändamålsenlig ur vatten- och avloppsverksamhetens
synpunkt. De skäl som de sakkunniga i detta sammanhang åberopat kan
emellertid även anföras till stöd för åsikten, att municipalinstitutet bör helt
avskaffas. Här möter ett stort och svårlöst frågekomplex, som knappast torde
kunna lösas i förevarande begränsade sammanhang. En antydan om svårigheterna
ges i de remissyttranden, vilka framhållit att en isolerad utbrytning
av vatten- och avloppsfrågorna från övriga tätorlsfrågor skulle kunna
ge upphov till intressekonflikter, då det gäller att samordna ledningsbyggandet
med samhällsplaneringen i övrigt. I de orter, där förutsättningarna för

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

en sådan samordning är goda, kan municipalinstitutets berättigande måhända
ifrågasättas. Om åter en dylik samordning är svår att åvägabringa,
visar detta att municipalbildningen för närvarande fyller ett behov. Att genom
lagstiftning framtvinga ett samgående även i fall, då förutsättningar
därför saknas, synes i varje fall icke lämpligt. I stället bör åt tillämpningen
överlämnas att från fall till fall söka finna den smidigaste lösningen av samordningsfrågan.

Jag kan således, i motsats till de sakkunniga, icke finna tillräckliga skal
för att municipalsamhällena i förevarande sammanhang befrias från skyldighet
att ställa sig som huvudmän för vatten- och avloppsanläggningar.

Med det sagda avser jag dock endast sådana municipalsamhällen, inom
vilka gäller byggnadslagens bestämmelser för stad. Inom annat municipalsamhälle
bör skyldigheten att sörja för erforderlig vatten- och avloppsanläggning
i likhet med andra kommunala uppgifter åvila moderkommunen.

Icke-kommunala anläggningar.

Därest bestämmelserna om kommunernas skyldighet att utföra vattenoch
avloppsanläggningar får den förut angivna omfattningen, måste som
en konsekvens härav accepteras, att omfattande och eljest ur allmän synpunkt
betydelsefulla anläggningar även kan få drivas i enskild regi.

De sakkunnigas förslag om bildande av särskilda samfälligheter för handhavande
av sådana vatten- och avloppsanläggningar, som ej utföres och
drives i kommunal regi, har förebilder i ett flertal författningar, bl. a. i
8 kap. vattenlagen och i lagen om enskilda vägar. Enär deltagandet i de
företag, som avses i nyssberörda författningar, ej är frivilligt, har behov inträtt
av vissa garantier för att företagens angelägenheter omhänderhaves på
lämpligt sätt. I fråga om vissa större samfälligheter, t. ex. de i 3 kap. lagen
om enskilda vägar omförmälda vägföreningarna, kan dock detta motiv sagas
vara kombinerat med syftet att skapa handlingskraftiga organ för verksamhetens
behöriga genomförande. I jämförelse med de nu anförda exemplen
intager vatten- och avloppsverksamheten en särskild ställning i så måtto,
att tillkomsten och skötseln av vatten- och avloppsanläggningar i ännu högre
grad utgör ett kommunalt intresse. Tillkomsten av ändamålsenlig, modernt
utrustad bebyggelse inom en kommun är av största vikt för kommunens
framtida ekonomi. Utförandet av tidsenliga vatten- och avloppsanläggningar
representerar för äldre bebyggelse en mycket betydelsefull
förbättring och är en grundförutsättning för tillkomsten av nybebyggelse.
Det är i praktiken knappast tänkbart, alt en kommun i längden kan lämna
en större bebyggelsegrupp utan erforderliga anordningar för vattenförsörjning
och avlopp eller tillåta att en av enskilda utförd större vatten- och
avloppsanläggning får förfalla eller annorledes misskötas till förfång för
den befolkning, som är hänvisad till anläggningen. I viss mening kan därför
kommunerna sägas i sista hand stå som garanter för de större enskilda
vatten- och avloppsföretagen.

De kommunala intressen, som sålunda är förknippade med utförandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

och driften av en större enskild vatten- och avloppsanläggning, innebär ur
de anslutna fastigheternas synpunkt en säkerhetsfaktor. Någon ovisshet
måste emellertid alltid råda såväl huruvida kommunen över huvud kommer
att ingripa vid en olycklig utgång av företaget som rörande tidpunkten
och formen för ett sådant ingripande. Annat blir däremot förhållandet, om
kommunens intresse för företaget tagit sig uttryck i ekonomisk utfästelse av
bindande natur. En dylik utfästelse kan, om den är tillräckligt omfattande
ur trygghetssynpunkt ställa företaget helt i nivå med de kommunala företagen.
I så fall framstår de garantier, som vid sidan därav kan skapas genom
lagbestämmelser om företagets organisation och förvaltning, såsom
mindre betydelsefulla. En kommunal kreditutfästelse löser också den eljest
besvärliga frågan om åstadkommande av lämplig säkerhet, därest företaget
skall finansieras genom lån å öppna marknaden.

Även ur kommunernas synpunkt kan ett förhandsåtagande av nu avsett
slag mången gång innebära en fördel. Kommunens faktiska ansvar för vatten-
och avloppsförhållandena gör det till ett intresse för denna att förskaffa
sig insyn även i de större privata vatten- och avloppsföretagen och kontroll
över sättet för handhavande av deras angelägenheter. Genom att fästa villkor
vid ett åtagande av angiven innebörd kan kommunen bereda sig t. o. m.
ett avgörande inflytande på företagets skötsel. Kommunen kan också i positiv
riktning utnyttja den stimulerande effekt i fråga om tillkomsten av
nya privata vatten- och avloppsanläggningar, som dylika åtaganden medför,
och därigenom reglera vatten- och avloppsverksamheten inom kommunen
på sådant sätt, att frågan om skyldighet för kommunen att själv utföra
behövliga anordningar icke eller endast i mindre grad aktualiseras.

Kommunen beredes också möjlighet att lösa vatten- och avloppsfrågan på
en betydligt vidare bas, än som är tänkbar enbart genom utförande av kommunala
anläggningar. Även en kommun, som i princip föredrager att själv
utföra de erforderliga anläggningarna, kan i särskilt fall finna lämpligt att
vatten- och avloppsanläggning för ett visst område utföres icke i kommunens
egen regi utan i form av bolag eller förening. Ett särskilt skäl att välja
sådan verksamhetsform föreligger då en anläggning skall utföras gemensamt
för områden inom två eller flera kommuner.

I själva verket kan de allmänna intressen, som påkallar en reform av
lagstiftningen i fråga om större enskilda vatten- och avloppsanläggningar,
i stor utsträckning identifieras just med de kommunala intressena. Ur kommunernas
synvinkel måste det betecknas som önskvärt, att halvkommunala
företag av nyss angiven typ blir delaktiga av samma förmåner som dem,
vilka lagen tillerkänner de kommunala företagen, och i övrigt underkastas
väsentligen samma rättsregler som dessa. Ur de anslutna fastigheternas
synpunkt torde intet vara att erinra mot en dylik ordning, om kommunen
lämnar garanti för att företagen blir i stånd att uppfylla sina förpliktelser.
Under denna förutsättning kan således ytterligare garantier i form av bestämmelser
om företagens organisation och förvaltning avvaras. Lagstiftningens
omfattning kan härigenom avsevärt begränsas till förmån för dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

överskådlighet. Den vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag omstridda
frågan om införande av en särskild förmånsrätt för fordringar å avgifter
från de anslutna fastigheterna mister ävenledes sin aktualitet.

Med hänsyn till det nu anförda och i enlighet med min förut uttalade mening,
att den nu förevarande lagstiftningen bör i fråga om de enskilda vatten-
och avloppsanläggningarna begränsas att avse blott de större och eljest
ur allmän synpunkt mera betydelsefulla av dessa, anser jag att behovet av
lagregler kan i stort sett täckas genom att de bestämmelser, som skall gälla
för kommunala anläggningar, förklaras tillämpliga även å enskilda anläggningar,
för vilka kommunen lämnat sådan utfästelse som förut sagts. Innebörden
av detta ståndpunktstagande kan också uttryckas på det sättet, att
avgörandet, huruvida en enskild anläggning i ett givet fall skall anses jämställd
med en kommunal anläggning, ankommer på kommunen, som även
själv bär det ekonomiska ansvaret för sitt beslut.

För vissa speciella fall är dock den nu angivna ramen för lagstiftningen
något för snäv. Som exempel kan nämnas det fallet, att ett större, kapitalstarkt
industriföretag utför vatten- och avloppsanläggning för ett bostadsområde
i anslutning till företagets industriella anläggningar. Att uppställa
krav på kommunal garanti för ett sådant företag kan vara både olämpligt
och onödigt. Tänkbart är också att en kommun av särskild orsak icke
vill göra några åtaganden till förmån för viss bebyggelse men att motsvarande
säkerhet beredes genom statsbidrag, inteckningar i fastigheter inom
området eller i andra former. Kan tillfredsställande garantier lämnas för
att vatten- och avloppsföretaget kommer att disponera över tillgångar, som
förslår att infria de förpliktelser företaget rimligen kan ådraga sig, bör
hinder ej möta för att det erhåller samma ställning som ett kommunalt eller
av kommunen garanterat företag.

De nu föreslagna principerna för avgränsning av de enskilda företag, som
skall underkastas samma regler som kommunala företag, innebär intet
absolut hinder för att tillämpningen kunde komma att utsträckas även till
företag av ringa omfattning. Man kan exempelvis icke utesluta möjligheten
att vissa kommuner i syfte att underlätta tillkomsten av vatten- och avloppsföretag
lämnar garanti för enskilda företag i större omfattning än som
är förenlig med syftet att begränsa lagstiftningen till enbart större anläggningar.
Någon form av ytterligare begränsning erfordras därför. Med
hänsyn till det uppställda säkerhetskravet behöver visserligen gränsen icke
dragas snävt. Anläggning för samlad bebyggelse representerar alltid ett allmänt
intresse på grund av sin betydelse ur hygienisk synpunkt. Inom glesbebyggelsen
är detta däremot icke alltid fallet, och en alltlör vidsträckt tilllämpning
av bestämmelserna kan, såsom i det föregående anförts, stundom
väcka betänkligheter. Å andra sidan möter svårigheter att göra en bestämd
gränsdragning efter antalet anslutna fastigheter eller annan liknande grund.
Möjligen kan sägas, alt ett antal av 20—30 anslutna fastigheter för normala
fall utgör ett antagbart minimum, som dock bör kunna minskas, om
bebyggelsen ligger så samlad, att sanitära synpunkter i högre grad gör sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

gällande. I själva lagen torde kravet på viss omfattning hos den berörda
anläggningen icke kunna angivas närmare än att anläggningen med hänsyn
till bebyggelsens omfattning, de sanitära förhållandena och omständigheterna
i övrigt prövas vara av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt.

Närmast självklart synes vara, att de särskilda bestämmelserna för större
enskilda vatten- och avloppsanläggningar icke bör träda i tillämpning å en
anläggning, förrän det fastslagits, att anläggningen fyller de uppställda kraven.
Prövningen bör ske genom offentlig myndighet, lämpligen länsstyrelsen,
och utmynna i ett beslut om auktorisation av anläggningen. Med avseende
a anläggningar, för vilka kommunen iklätt sig garanti, följer av det förut
sagda, att prövningen väsentligen blir av formell natur och huvudsakligen
går ut på kontroll, att kommunens åtagande skett i bindande form och täcker
de förpliktelser, som lagen ålägger företaget, samt att anläggningen icke är
av alltför obetydlig storlek. I fråga om anläggningar, där kravet på ställande
av säkerhet fylles på annat sätt än genom kommunal garanti, erfordras däremot
mera ingående prövning av säkerhetens beskaffenhet. Eftersom kravet
pa säkerhet måste sättas olika högt beroende på anläggningens omfattning,
bör auktorisationen kunna förbindas med villkor att anläggningen icke utan
förnyad prövning får utsträckas utöver visst angivet område. Sådant villkor
kan för övrigt befinnas lämpligt även av annan orsak, t. ex. för att hindra
att anläggningen utbygges på ett sätt, som föregriper en blivande bebyggelseplanering.

Anslutningsrätt och anslutningstvång.

Att frågan om skyldighet för fastighetsägare att ansluta sig till vatten- och
avloppsanläggningar erhållit olika lösningar med avseende å städer och
s.adsliknande samhällen, a ena, samt landsbygden, å andra sidan, beror
sannolikt ursprungligen på att större anläggningar förekommit blott i orter
av det förra slaget. Sedan dylika anläggningar numera blivit allt vanligare
även på landsbygden, har frågan kommit i ett annat läge. Alltjämt kan dock
motiv åberopas för upprätthållande av en viss skillnad i lagreglerna för företag
i tätorter och andra företag. Bestämmelser om anslutningstvång innebär
ett sådant åsidosättande av den enskildes handlingsfrihet, att till stöd därför
bör kunna åberopas starka skäl. I tätorterna föreligger ett sådant skäl i de
hygieniska förhallandena, vilka i längden gör gemensamma vatten- och
avloppsanläggningar till en tvingande nödvändighet. Inom glesbygd påkallas
däremot större vatten- och avloppsanläggningar sällan av hygieniska
skäl.

Det oaktat kan frågan om glesbygdens förseende med tidsenliga anordningar
för vattenförsörjning och avlopp icke betecknas som sekundär i förhållande
til! motsvarande fråga i tätorterna. Tvärtom är frågan för närvarande
ett av landsbygdens mera trängande problem. Understundom kan
lösningen av frågan till och med betecknas som en förutsättning för jordbrukets
bestånd. Om man jämför med andra företag, t. ex. vägföretag, med
avseende å vilka tvångsdelaktighet finnes stadgad, kan vatten- och avlopps -

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 63

frågans betydelse väl motivera införande av regler om anslutningstvång.
Bestämmelser om skyldighet att ansluta till vatten- och avloppsföretag är
även av stor betydelse för planläggningen av dylika företag. Underlåtenhet
från en eller flera fastighetsägares sida att ansluta till en planerad anläggning
får med avseende å glesbygdens anläggningar en helt annan ekonomisk
betydelse än för anläggningar i tätorter, beroende på anläggningarnas utformning
och de genomsnittligt högre kostnaderna per fastighet. Ur denna
synpunkt är skälen för bestämmelser om anslutningstvång således väl så
starka beträffande glesbygden som beträffande tätorterna.

De betänkligheter mot bestämmelser om anslutningstvång, som kan föreligga
med hänsyn till möjligheten av felinvesteringar och eljest ur ekonomisk
synpunkt, träffar, såsom jag förut anmärkt, väsentligen blott de mindre
företagen. Om lagstiftningens räckvidd begränsas på sätt jag tidigare förordat,
kommer de därmed avsedda företagen att bjuda deltagarna fullt tillräckliga
ekonomiska garantier. Faran för att de genomsnittligt högre anläggningskostnaderna
på landsbygden skall medföra krav på engångstillskott,
som blir alltför betungande för ägarna av de anslutna fastigheterna,
kan i tillräcklig mån motverkas genom föreskrift om rätt att erlägga tillskotten
genom lämpligt anpassade avbetalningar.

Vad jag nu anfört rörande anslutningstvång är icke obetingat tillämpligt
i fråga om anslutningsrätt. En bestämmelse om rätt för fastighetsägare att
framtvinga anslutning mot huvudmannens bestridande skulle, om den tilllämpades
i större omfattning, kunna innebära detsamma som en föreskrift
om skyldighet för huvudmannen att ofördröj ligen utrusta all bebyggelse
i trakten med erforderliga vatten- och avloppsanläggningar. Huvudmannen
skulle härigenom berövas rätten att själv bestämma i frågor rörande planläggningen
och ordningen för utbyggandet av anläggningens särskilda delar.
Såsom jag förut yttrat bör emellertid huvudmannen i princip bibehållas
vid rätten att själv bestämma över sin investeringspolitik. En regel om
anslutningsrätt måste därför — om en sådan över huvud skall införas —
få en begränsad räckvidd. Dess betydelse kan i stort sett icke sträcka sig
längre än till att ge de enskilda fastighetsägarna vissa möjligheter att påverka
ordningen för anläggningens utbyggande inom sådant område, till
vilket huvudmannen i princip är villig att utsträcka anläggningen.

Vad särskilt angår kommunala anläggningar är frågan om anslutningsrätt
i viss mån löst genom den av mig tidigare förordade bestämmelsen om
skyldighet för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggning för tätbebyggelse,
inom vilken sådan är påkallad av sanitära skäl. Ehuru denna
bestämmelse formellt icke kan åberopas till stöd för ett yrkande, att en bebyggelsegrupp
skall anslutas till viss befintlig eller planerad anläggning,
får den dock i praktiken samma verkan som ett stadgande om anslutningsrätt.
Med den föreslagna utformningen av nämnda bestämmelse kan den
åberopas även för enstaka fastighet, såvida dennas anslutning är påkallad
av sanitära skäl. Där så ej är fallet, blir det fråga om en i princip frivillig
verksamhet från kommunens sida. Kommunen bör alltså — med visst un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

dantag, till vilket jag återkommer i det följande — äga själv bestämma det
område (verksamhetsområdet), till vilket anläggningen skall utsträckas, och
anslutningsrätt bör gälla blott för fastigheter inom detta område. Även huvudmannen
för en icke-kommunal anläggning bör i princip ha bestämmanderätt
i fråga om verksamhetsområdets omfattning.

Avgifter.

Såsom de sakkunniga framhållit är kommunernas rätt att uttaga avgifter
för nyttjandet av vatten- och avloppsanordningar för närvarande reglerad
på skilda sätt i fråga om anordningar för vattenförsörjning och beträffande
anordningar för avlopp. Rätten att uttaga avgifter för leverans av vatten har
i rättspraxis fastslagits med den begränsning, att avgifterna icke får uppgå
till så högt belopp, att de kan betecknas som en i förtäckt form för kommunens
allmänna ändamål upptagen beskattning. Rätten att uttaga avgifter
för nyttjandet av avloppsanordningar är däremot betydligt snävare avgränsad.

Att utvecklingen i fråga om finansieringen av anordningar för avlopp icke
blivit densamma som i fråga om anordningar för vattenförsörjning torde
bero på två omständigheter. Dels har anordningar av det förra slaget ansetts
oavvisligen påkallade av sanitära skäl och dels har utbyggnaden av
dessa anordningar inom städer och liknande orter kommit att sammankopplas
med gatuväsendet. Där bebyggelsen nått sådan utveckling, att särskilda
avloppsanordningar blivit behövliga, har det ansetts falla inom kommunens
allmänna uppgifter att sörja för sådana, och något särskilt skäl
har icke ansetts föreligga, varför icke kommunens samtliga invånare borde
i vanlig ordning bidraga till utgiften för anordningarna. En bidragande
orsak till att denna uppfattning vunnit insteg har varit, att avloppsanordningarna
i de flesta fall varit behövliga även för bortledande av regnvatten
från gator och allmänna platser. Genom 1931 års stadsplanelag infördes visserligen
möjlighet för stadsplanesamhällen att antaga bestämmelser om
gatubyggnadskostnad och på denna väg bereda sig ersättning av tomtägarna
för iordningställande — men däremot icke för underhåll och drift — av
gator och avloppsledningar. Med avseende å områden utom stadsplan har
däremot några liknande lagregler icke givits. Tvärtom har med avseende
å områden utom stadsplan den äldre ståndpunkten blivit ytterligare befäst
genom ett år 1941 tillkommet stadgande i 8 kap. 14 § andra stycket vattenlagen
av innehåll, att vid fördelning av kostnaderna för avloppsföretag,
som är gemensamt för samhälle och därtill hörande utom samhällets stadsplan
belägna fastigheter, skälig hänsyn skall tagas till samhällets skyldighet
att svara för allmänna sanitära intressen.

Argumentet att det ur sanitär synpunkt skulle vara mindre lämpligt att
belägga nyttjandet av avloppsanordningar med avgift är knappast bärande.
Tvärtom kan ur sanitär synpunkt åberopas, att frånvaron av befogenhet för
kommunerna att uttaga ersättning av vederbörande fastighetsägare för nyttjandet
av avloppsanordningar med säkerhet ofta motverkar deras benägen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

het att utföra sådana och därigenom fördröjer en lösning av avloppsfrågan.
Särskilt torde detta ofta vara fallet där motsättningar råder mellan invånarna
i skilda delar av en kommun. För övrigt medger ju nuvarande regler
att kommunen i viss omfattning bereder sig ersättning för avloppsanordningar
inom de områden, där sådana i allmänhet är mest behövliga ur sanitär
synpunkt, nämligen stadsplaneområdena.

Tankegången att avgifter å begagnandet av sådana nyttigheter som de
ifrågavarande skulle strida mot principen om kommunmedlemmarnas likställighet
har icke fullföljts i fråga om vattenavgifter, och några bärande
skäl till särbehandling av avloppskostnaderna synes svåra att förebringa.
Tankegången i fråga har dessutom i princip redan övergivits genom de år
1931 införda lagreglerna om skyldighet för tomtägare att bidraga till gatubyggnadskostnad.
Enligt nu gängse uppfattning kan ett system med avgifter
till och med anses erforderligt just för att hindra att vissa grupper av
kommuninvånare otillbörligt gynnas framför andra. I samband med tillkomsten
av 1931 års lagstiftning framhöll davarande departementschefen,
att ägare av fastigheter i högre grad än stadens övriga invånare droge nytta
av anordningar för avlopp till följd av att fastigheternas värde påverkades
av avloppsnätets beskaffenhet. Argumentet kan — sasom de sakkunniga
framhållit —- utan avsevärd överdrift tillspetsas därhän, att de investeringar
kommunen gör i sådana anordningar direkt tillgodogöres av fastighetsägarna
genom höjda försäljningspriser pa fastigheterna. Detta gäller icke
blott det nedlagda anläggningskapitalet utan i väsentlig mån även samhällets
utgifter för anordningarnas underhåll och drift. Det rationellaste korrektivet
mot detta missförhållande är otvivelaktigt att anläggningarna finansieras
genom avgifter å de fastigheter, som på angivet sätt har nytta
av desamma.

Ur teknisk synpunkt är givetvis värdefullt, att utförandet av avloppsledningar
i största omfattning samordnas med gatubyggandet. Samordningen
är emellertid en rent praktisk fråga och förutsätter icke att avloppsledningarna
lagstiftningsmässigt behandlas såsom en del av gatan. Detta kan för
övrigt svårligen ske med vissa avloppsanordningar, t. ex. reningsverk. Skälen
för samordning med gatuarbetena gäller för övrigt icke blott arbeten
med avloppsledningar utan i lika mån arbeten med vattenledningar. Vattenförsörjning
och avlopp har ur teknisk synpunkt ett intimt samband, som
bl. a. yttrar sig i att ledningarna oftast nedlägges i samma rörgravar. Ur viss
synpunkt vore måhända lämpligt att såväl vattenförsörjnings- som avloppsverksamheten
lagstiftningsmässigt behandlades gemensamt med gatuväsendet.
Då detta icke rimligen låter sig göra, hör önskemålet om teknisk samordning
med gatubyggandet ej hindra att frågorna om avgifter till vattenförsörjning
och avlopp erhåller en reglering som tillgodoser övriga med
dessa frågor förknippade intressen.

I några av remissyttrandena har mot de sakkunnigas förslag rests den invändningen,
att kommunerna för närvarande tillämpar högst olika system

5 Diliang till riksdagens protokoll 19iiö. 1 samt. Nr 121

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

för finansiering av avlopp och i vissa fall uttager avgifter med stöd av äldre,
för särskilda orter gällande bestämmelser samt att införandet av ett avgiftssystem,
sådant som de sakkunniga föreslagit, i dylika fall komme att
möta praktiska svårigheter. Sådana avgifter, i den mån de förekommer,
måste emellertid i allt fall anses underkastade den förut angivna, även för
vattenavgifter gällande regeln, att avgifterna icke får i sådan mån överstiga
kommunens självkostnader, att de till någon del kan anses såsom en för
kommunens allmänna ändamål upptagen beskattning. De sakkunnigas avgiftsregler
går i sak ut på samma princip, nämligen att avgifterna begränsas
till vad som erfordras för att täcka kostnaderna för de därmed avsedda
anordningarna.

Den begränsning av kommunernas självbestämmanderätt i avgiftsfrågor,
som de nuvarande reglerna om finansiering av avloppsföretag innefattar,
kan således icke anses uppburen av viktigare skäl. Redan det tvång, som
dessa regler ålägger kommunerna i deras ekonomiska politik, kan i och för
sig aberopas som ett vägande skäl för en lagändring, särskilt i belysning
av de förut berörda konsekvenser i fråga om kommunernas villighet att
taga sig an eftersatta bebyggelseområden, till vilka reglerna leder. Andra
viktiga skäl för en reform ligger i de praktiska fördelar, vilka enligt det anförda
står att vinna genom enhetliggörande av avgiftsreglerna för vattenförsörjning
och avlopp. Jag delar därför de sakkunnigas mening, att de nu
gällande begränsningarna i kommunernas rätt att själva bestämma sin avgiftspolitik
i fråga om vatten- och avloppsanläggningar bör bortfalla och
ersättas av den enkla regeln, att avgifter i princip får uttagas till hela det
belopp, som motsvarar kommunens självkostnader för anläggningarna. Denna
regel bör gälla hela lagstiftningens tillämpningsområde och icke göras
beroende av huruvida stadsplan fastställts eller icke. Jämväl i övrigt synes
de sakkunnigas förslag i förevarande del väl ägnat att läggas till grund för
lagstiftning med de jämkningar, som nödvändiggöres av mitt tidigare
ställningstagande till frågorna om lagstiftningens omfattning och utformning
i övrigt.

Prö vn ingsförfarandet.

De mångfaldiga problem, som mött de sakkunniga vid utformandet av regler
om förfarandet vid avgörande av frågor rörande tillämpningen av den
föreslagna lagstiftningen, bortfaller i allt väsentligt, om lagstiftningen får
den mera begränsade omfattning, som jag förordat. Sålunda förenklas avsevärt
frågan om uppdragande av gränsen mellan de administrativa myndigheternas
och domstolarnas befogenheter. Till administrativ prövning bör
framför allt — med hänsyn till sambandet med tätorts- och glesbygdsplaneringen
— hänföras frågor om auktorisation av icke-kominunal anläggning,
om åläggande för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggning och om
verksamhetsområdet för allmän vatten- och avloppsanläggning. Av praktiska
skäl bör vidare hit hänföras frågor om anslutningsrätt och anslutningstvång
samt vissa frågor om förordnanden och förelägganden. Övriga frågor _

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

bl. a. frågor rörande avgiftsskyldighet samt alla ersättningsfrågor — bör
ankomma på domstol.

De ärenden, som skall handläggas av administrativ myndighet, kommer
med denna ordning till övervägande del att utgöras av typiska ansökningsärenden,
i vilka huvudparten av utredningen förebringas av sökanden. Att,
såsom de sakkunniga föreslagit, förlägga utredningen till särskild förrättning
synes därför överflödigt. Dessa ärenden bör i stället upptagas av länsstyrelsen
och handläggas enligt de regler, som i allmänhet gäller rörande
förfarandet hos denna myndighet. För sådana speciella fall, då utredningen
blir särskilt omfattande eller fordrar teknisk sakkunskap, som ej är företrädd
hos länsstyrelsen, bör dock länsstyrelsen genom uttryckligt stadgande
få möjlighet att föror dna sakkunnigt biträde med uppgift att ombesörja utredningen
eller viss del av denna.

Med avseende å domstolsförfarandet erfordras vid sidan av de allmänna
reglerna i rättegångsbalken blott vissa bestämmelser om forum m. m.

III. De särskilda lagförslagen.

De av mig förordade modifikationerna i fråga om lagstiftningens omfattning
möjliggör en betydande minskning av författningsmaterialet i jämförelse
med de av de sakkunniga framlagda förslagen. De sakkunnigas huvudförslag,
nämligen förslaget till lag om vatten- och avloppsanläggningar samt
förslaget till vatten- och avloppsstadga, kan ersättas av ett mindre omfattande
lagverk, inrymmande de grundläggande reglerna om kommunala och
andra ur allmän synpunkt mera betydelsefulla anläggningar. Som sammanfattande
benämning för dessa föreslår jag termen »allmänna vattenoch
avloppsanläggningar».

Utöver den lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, som således
kommer att innehålla kärnan i den nya lagstiftningen, beröi ref oi men
även, på sätt framgår av vad förut anförts, vissa bestämmelser i vattenlagen,
varjämte en del ändringar i byggnadslagen är påkallade.

Beträffande innehållet i lagförslagen får jag, utöver vad som framgår av
den tidigare framställningen, anföra följande.

A. Förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

1 §•

Betänkandet. De sakkunniga, vilkas förslag till lag om vatten- och avloppsanläggningar
inledes med en närmare bestämning av begreppet »vattenoch
avloppsanläggning», bar framhållit att en dylik bestämning måste av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

fattas med tanke på att klart avgränsa lagens tillämpningsområde i förhållande
till andra närstående författningar. Främst borde bestämningen taga
sikte på att uppdraga gränsen mot vattenlagens bestämmelser om byggande
1 Vatten’ vattenreglering och torrläggning av mark. Det moment, som borde
få avgörande betydelse vid gränsdragningen, vore anläggningens ändamål.
Den nya lagens räckvidd borde ur denna synpunkt angivas så, att lagen
skulle äga tillämpning på anläggningar, avseende vattenförsörjning för samt
avledande av avloppsvatten från bostads-, jordbruks-, industri- eller annan
bebyggelse. För tydlighetens skull borde härjämte angivas, att till anläggning
för vattenförsörjning icke räknades anordningar för tillgodogörande av
vatten sasom drivkraft. Något ytterligare klarläggande av vad som vore att
hänföra till anordningar för vattenförsörjning syntes däremot icke behövligt.
Utan särskilt stadgande torde sålunda framgå att, om ett vattenledningsnät
i någon omfattning utnyttjades för t. ex. bevattning av trädgårdar, an^äggmngen
det oaktat borde i sin helhet anses underkastad bestämmelserna i
den av de sakkunniga föreslagna lagen, medan så icke vore fallet i fråga
om bevattningsanordningar av sådan omfattning, att verksamheten kunde
sägas innebära ändring av de naturliga avrinningsförhållandena. Beträffande
frågan, vad som vore att hänföra till anordningar för avlopp, borde
förslaget ses i belysning av hithörande stadganden i vattenlagen. I anslutning
till bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen borde sålunda uttryckligen
stadgas, att den nya lagen skulle vara tillämplig icke blott på anordningar
lör avledande av kloakvatten i egentlig mening utan även på anordningar
för torrläggning av mark inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan
fastställts, där ej avledandet skedde uteslutande för viss eller vissa
fastigheters räkning. Det närmast åsyftade stadgandet i vattenlagen (8 kap.

1 § tredje stycket) nämnde visserligen blott stadsplan men borde, enligt vad
de sakkunniga anfört i annat sammanhang, vidgas att avse även byggnadsplan.
I fråga om avledande av vatten för torrläggning av mark, som icke låge
under stadsplan eller byggnadsplan, bleve bestämmelserna i 7 kap. vattenlagen
tillämpliga. De sakkunniga har föreslagit införande av särskilda bestämmelser
(26 och 27 §§ förslaget till lag om vatten- och avloppsanläggningar)
om samgående mellan sådana torrläggningsföretag samt vatten- och
avloppsföretag, vilka bestämmelser komme att ersätta de nuvarande stadgandena
i 8 kap. 18 22 §§ vattenlagen. I de fall, då en vatten- och avlopps anläggning

icke ombesörjde annan torrläggning än sådan, som kunde sägas
falla inom ramen för rena bebyggelseintressen, t. ex. dränering av mindre
områden omkring boningshus, förelåge emellertid icke anledning att tilllämpa
de sålunda föreslagna särskilda bestämmelserna, utan företaget borde
då i sin helhet anses underkastat förslagets regler om vatten- och avloppsföretag.

Eftersom de bestämmelser om vatten- och avloppsanläggningar, vilka för
närvarande återfunnes i byggnadslagen och lagen om rätt att över annans
mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning, föreslagits
bli överförda till den särskilda lagen om vatten- och avloppsanläggningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

uppstode i detta hänseende icke något gränsdragningsproblem. Vad anginge
bestämmelserna i expropriationslagen och hälsovårdsstadgan har de sakkunniga
förutsatt, att dessa skulle bibehållas och vid behov tillämpas vid
sidan av den föreslagna nya lagen.

Yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland har uttalat tvekan huruvida
ordalydelsen av de sakkunnigas förslag medgåve en så vidsträckt tolkning,
att under förslagets bestämmelser komme att — såsom i motiven angivits —
falla t. ex. anordningar för bevattning av jord, i den mån verksamheten icke
kunde anses innebära ändring av de naturliga vattenavrinningsförhållandena.
Jämväl i övrigt hyste hovrätten tvekan om lämpligheten av att lagstiftningens
tillämpningsområde på föreslaget sätt enligt lagtexten bundes
vid och begränsades att omfatta vissa slag av bebyggelse. Hovrätten för
Västra Sverige har framhållit, att enligt 8 kap. 1 § tredje stycket vattenlagen
i dess nu gällande lydelse vad som stadgades om avledande av kloakvatten
skulle äga tillämpning jämväl i fråga om vattens avledande för torrläggning
av mark inom stadsplan, som ej skedde för viss eller vissa fastigheters
räkning, eller för torrläggning av begravningsplats. Nämnda stadgande
hade i de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av 8 kap. vattenlagen enahanda
lydelse, dock att med mark belägen inom stadsplan jämställts mark
inom byggnadsplan. Den föreslagna särskilda lagen om vatten- och avloppsanläggningar
hade angivits skola äga tillämpning i fråga om torrläggning
av mark inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts,
under det att icke i detta sammanhang därmed jämställdes anläggning för
torrläggning av begravningsplats. Den divergens som sålunda i fråga om
torrläggning av begravningsplats komme att föreligga mellan 8 kap. vattenlagen
och vatten- och avloppslagen innebure att för torrläggning av
begravningsplats skulle vara att tillämpa bestämmelserna i 7 kap. vattenlagen
samt därjämte, såvitt avsåge vattenförorening som därav kunde föranledas,
8 kap. i samma lag. Lagstiftningen skulle härigenom i onödan kompliceras.
överlantmätaren i Uppsala län har ansett det i förslagets text förekommande
uttrycket »bostads-, jordbruks-, industri- och annan bebyggelse»
mindre lämpligt ur språklig synpunkt.

Departementschefen. Beträffande den nya lagstiftningens tillämpningsområde
har jag i det föregående uttalat mig för att lagstiftningen bör avse
dels sådana vatten- och avloppsanläggningar som omhänderhaves av kommun
och dels sådana icke-kommunala vatten- och avloppsanläggningar som
efter särskild prövning av länsstyrelsen förklarats för allmänna. Lagen bör
lämpligen inledas med en bestämmelse som anger dess nämnda räckvidd.

Den ytterligare bestämning av begreppet vatten- och avloppsanläggning
som tarvas kan lämpligen, i anslutning till vad de sakkunniga föreslagit,
ske genom angivande av anläggningens ändamål att bereda vattenförsörjning
och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse. Kravet på alt anläggningen
skall tjäna bostäder eller annan bebyggelse innefattar en sådan bo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

gränsning av tillämpningsområdet, att en närmare utveckling i lagtexten av
vad som är att räkna till vattenförsörjning och avlopp icke synes behövligt.
Uppenbart torde vara, att till vattenförsörjning bör räknas anskaffande
och framledande av vatten icke blott för vanliga hushållsändamål utan jämväl
för tillgodoseende av de särskilda näringar, som bedrives inom bebyggelsen,
t. ex. boskapsskötsel, industri eller hantverk. Under nämnda begrepp
faller däremot icke t. ex. framledande av vatten för användning såsom drivkraft.
Tolkningen av begreppet avlopp torde böra ske i anslutning till stadgandena
i 8 kap. vattenlagen. Begreppet bör således anses omfatta, förutom
avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten, jämväl avledande
av vatten för torrläggning av mark inom område, för vilket stadsplan —
enligt förslaget även byggnadsplan — fastställts, och detta vare sig avledandet
sker genom samma ledningar som avledandet av kloakvattnet (kombinerat
system) eller genom särskilt dräneringsnät (duplikatsystem). Vad
angår område, för vilket varken gäller stadsplan eller byggnadsplan, blir
anläggning, avsedd för avledande av enbart dag- och dräneringsvatten,
icke att hänföra under bestämmelserna i förevarande lag utan under 7 kap.
vattenlagen. En anläggning med kombinerat system, vilken utföres för tillgodoseende
av bebyggelse inom icke planlagt område, faller däremot i princip
under bestämmelserna i den föreslagna lagen. Huruvida å anläggningen därjämte
bör tillämpas de särskilda bestämmelserna i 8 kap. 18—22 och 31 §§
vattenlagen rörande ledningar för såväl avledande av avloppsvatten som
torrläggning av mark blir beroende av den omständigheten, huruvida torrläggningsintresset
i det särskilda fallet är av sådan betydelse att det påkallar
särskilt beaktande vid sidan av avloppsintresset. Så bör enligt min mening
icke anses vara förhållandet om den mark, som skall torrläggas, uteslutande
består av tomter, trafikleder och andra områden, som kan sägas
ingå i bebyggelsen, men däremot är detta fallet om anläggningen är avsedd
att torrlägga ett någorlunda betydande markområde, som tjänar annat syfte
än bebyggelsens direkta behov, t. ex. jordbruk. Att, vad angår områden utan
tätortsplanering, binda tillämpningen vid mera detaljerade regler än de nu
angivna finner jag icke önskvärt.

Av praktiska skäl bör vidare redan i inledningen till lagstiftningen omnämnas
två begrepp, som kommer till användning i det följande. Eftersom
lagstiftningen skall upptaga gemensamma regler för såväl kommunala som
ock vissa enskilda anläggningar, erfordras en särskild term för att angiva det
rättssubjekt — kommun eller annan — som utför och driver anläggningen.
Jag föreslår termen »huvudman» såsom benämning på den, vilken sålunda
omhänderhar allmän vatten- och avloppsanläggning. Vidare bör redan i detta
sammanhang anmärkas, att för allmän vatten- och avloppsanläggning
skall finnas ett visst verksamhetsområde, samt angivas innebörden av detta
begrepp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

2 §.

Betänkandet. De sakkunniga har såsom tidigare nämnts föreslagit, att i
lagen om vatten- och avloppsanläggningar skulle upptagas bestämmelser
om tre typer av vatten- och avloppsföretag, nämligen kommunala företag,
företag som omhänderhades av taxesamfälligheter och företag som omhanderhades
av andelssamfälligheter. Därjämte borde i lagen förutsättas, att
vatten- och avloppsanläggning kunde omhänderhavas även av annat rättssubjekt,
t. ex. bolag, förening eller enskild person. Det grundläggande stadgandet
om icke-kommunala vatten- och avloppsanläggningar (34 § första
stycket) borde i anslutning till det sagda utformas så, att utförandet, underhållet
och driften av vatten- och avloppsanläggning, som skulle vara
gemensam för två eller flera fastigheter, skulle, om länsstyrelsen så förordnade,
handhavas av en för detta ändamål bildad samfällighet. Därest
emellertid fastigheternas ägare enat sig om annan ordning för verksamheten,
finge därvid förbliva. — Gränsen mellan de samfälligheter, vilka borde
organiseras såsom andelssamfälligheter, och de samfälligheter, vilka borde
organiseras såsom taxesamfälligheter, kunde icke anges närmare än att bestämmelserna
om taxesamfälligheter företrädesvis borde tillämpas på samfälligheter
med större antal delägare (35 §).

Departementschefen. Enligt den tankegång, åt vilken jag förut givit uttryck,
bör lagstiftningen — i ändamål bl. a. att nedbringa omfattningen av
de organisatoriska bestämmelserna om icke-kommunala vatten- och avloppsföretag
— begränsas till att av dessa företag behandla endast dem, som är av
större betydelse ur allmän synpunkt och bjuder vissa ekonomiska garantier.
Denna begränsning av lagstiftningens omfattning har kommit till uttryck
redan i 1 § genom att förslaget i fråga om icke-kommunala anläggningar
förklarats äga tillämplighet först efter särskilt auktorisationsbeslut
av länsstyrelsen. Den sakliga innebörden av denna regel framgår dock först
av bestämmelserna rörande villkoren för auktorisation, vilka bestämmelser
med hänsyn härtill får anses vara av den centrala karaktär, att de bör
upptagas bland de inledande stadgandena i förslaget.

Det väsentligaste av villkoren för auktorisation är det som består i att
anläggningen med hänsyn till bebyggelsens omfattning, de sanitära för -hållandena och omständigheterna i övrigt skall vara av väsentlig betydelse
ur allmän synpunkt. Såsom jag förut utvecklat har denna formulering av
villkoret valts med tanke på att lämna utrymme för ett visst mått av frihet
i tillämpningen. Vad jag i annat sammanhang yttrat om att den föreslagna
lagen icke hör för normala fall bringas i tillämpning å icke-kommunala
anläggningar, som omfattar mindre än 20—30 anslutna fastigheter,
är därför icke så alt förstå, att jag skulle anse auktorisation av en
enskild anläggning med mindre omfattning böra vara utesluten, t. ex. om
anläggningen förutom ett antal bostadsfastigheter tillgodoser även en industriell
anläggning eller om eljest bebyggelsen på någon av fastigheterna

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

ar av större omfattning. Kraven på anläggningens omfattning bör också,
sasoin jag tidigare yttiat, kunna minskas om bebyggelsen ligger så samlad,
att gemensamhetsanordningar är motiverade av sanitära skäl.

Vad angår de ekonomiska garantier, vilka bör krävas såsom villkor för
auktorisation, är ändamålet med dessa främst att bereda ägarna av de
anslutna fastigheterna samt andra rättsinnehavare med avseende å dessa
ett visst mått av trygghet för att huvudmannen är i stånd att uppfylla de
förpliktelser, som på grund av förslagets bestämmelser åligger honom gentemot
de nämnda intressenterna. Att bedöma omfattningen av de förpliktelser,
som sammanhänger med anläggningens utförande, torde i regel icke
möta större svårigheter. Vad i detta hänseende kan och bör fordras är att
huvudmannen med säkerhet kan förväntas komma att disponera ett kapital,
som förslår till att bestrida de med utförandet förenade utgifterna,
samt att han har möjlighet att låta detta kapital förbli bundet i anläggningen
i den omfattning sådant är erforderligt för att avgifterna från de anslutna
fastigheterna skall kunna hållas på en lämplig nivå och i övrigt bestämmas
enligt stadgandena i förslaget. Mera vanskligt kan synas att avgöra,
vilka garantier som bör fordras för att huvudmannen blir i stånd att
för framtiden uppehålla driften på ett tillfredsställande sätt. Eftersom driftskostnaderna
i regel kontinuerligt täckes genom avgifter från de anslutna
fastigheterna, fordrar emellertid driften under normala förhållanden icke
någon större kapitalinsats. Behovet av främmande kapital torde dessutom
i regel successivt minskas, allt eftersom företaget genom avsättningar till
tornyelsefond och andra dylika åtgärder får tillgång till eget kapital. Hänsyn
bör visserligen tagas till möjligheten att företaget kan komma att drabbas
av större oförutsedda utgifter, t. ex. på grund av att ytterligare åtgärder
föreskrives för renande av avloppsvatten. Endast undantagsvis torde
dock omständigheterna vara sådana, att kraven på ekonomiska garantier
måste ställas avsevärt högre än till att huvudmannen skall vara solvent för
det belopp, som åtgår till anläggningens utförande. — Såsom jag tidigare
anfört torde de ekonomiska garantierna i regel komma att bestå i utfästelser
av den kommun, där bebyggelsen är belägen eller avses komma till
stånd men kan också föreligga i den formen att anläggningen handhaves av
ett företag som disponerar tillräckligt eget kapital, t. ex. en större industri,
länkbart är också att ett dylikt företag ger kreditutfästelser av erforderlig
omfattning eller att lämplig realsäkerhet kan åstadkommas. Det bör framhållas,
att fastighetsägarnas intresse uteslutande går ut på att anläggningen
utföres och drives på ett lämpligt sätt och att huvudmannens solvens
ar av betydelse blott i den mån den kan inverka på utförandet och driften.
Det kapital eller de säkerheter, om vilka nu är fråga, är avsedda att anvandas
för investering i anläggningen. Värdet av en kreditutfästelse från
kommun eller annan bör i enlighet härmed främst bedömas med hänsyn
till den omständigheten, i vad mån den kan användas att upptaga lån för
töietagets behov. Salunda bör t. ex. en utfästelse av en kommun att gentemot
fastighetsägarna svara för att ett enskilt vatten- och avloppsföretag

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

fullgör sina förpliktelser icke kunna godtagas såsom grund för ett beslut om
auktorisation, med mindre den förenas med uttryckligt borgensåtagande
eller företaget eljest har tillgångar, som tryggar anläggningens utförande
och drift. I det anförda ligger även ett krav på att den säkerhet som ställes
skall möjliggöra upptagande av lån på rimliga villkor. Att i detalj angiva,
vad som bör krävas i detta hänseende, är emellertid icke påkallat. Frågan
bör bedömas från fall till fall med hänsyn till förhållandena på kreditmarknaden,
företagets angelägenhetsgrad och kostsamhet, fastighetsägarnas
tidigare skuldsättning m. m. Ett önskemal är, såsom de sakkunniga angivit,
att lån kan erhållas med den räntesats och på de villkor i fråga om
tidsbundenhet m. in., som tillämpas för primärlån inom fastighetskreditgivningen.
Detta önskemål lärer dock stundom vara svårt att uppfylla. Kostnaden
för anskaffande av kapital torde emellertid i regel åtminstone där
fråga är om belopp av större betydelse — för att icke bli alltför betungande
ej böra överstiga vad som är vanligt beträffande sekundärkrediter mot
säkerheter i fast egendom. Auktorisation bör därför i regel ej beviljas i
fråga om företag, som kalkylerar med högre genomsnittliga kostnader för
anskaffande av kapital än nu sagts.

I övrigt bör för auktorisation uppställas vissa villkor av mera formell
natur. Eftersom auktorisationen medför åtskilliga förpliktelser för huvudmannen,
bör beslut därom givetvis icke kunna komma till stånd annat
än efter ansökan av huvudmannen. Vidare bör, med hänsyn till att kommunen
dock i sista hand bär ansvaret för vatten- och avloppsverksamhetens
ordnande, krävas att kommunen samtyckt till åtgärden.

Att vid auktorisation bör kunna fogas villkor rörande det område, till
vilket anläggningen får utsträckas, är tidigare omnämnt. Till undvikande
av missuppfattning bör erinras, att detta område icke är identiskt med anläggningens
verksamhetsområde, om vilket bestämmelser ges i 5 §.

3 §•

Betänkandet. I anslutning till vad de sakkunniga yttrat rörande frågan om
skyldighet för kommun att utföra och driva vatten- och avloppsanläggningar
för bebyggelse inom kommunen har de sakkunniga föreslagit införande
i lagen om vatten- och avloppsanläggningar av en bestämmelse (28 §), att
vatten- och avloppsanläggning för mera omfattande bebyggelse skulle, om
ej särskilda förhållanden föranledde annat, utföras och drivas av vederbörande
kommun såsom huvudman. Detsamma har föreslagits skola gälla
i fråga om vatten- och avloppsanläggning, som eljest erfordrades med hansyn
till de sanitära förhållandena inom visst bebyggelseområde eller till de sociala
eller ekonomiska förhållandena i viss ort och beträffande vilken kommunens
huvudmannaskap kunde antagas utgöra en förutsättning för att anläggningen
skulle komma till stånd inom rimlig tid eller för ett ändamålsenligt
handhavande i övrigt av företagets angelägenheter. Kommunen skulle
jämväl eljest äga såsom huvudman ombesörja utförande och drift av vatten-
och avloppsanläggningar inom kommunen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Yttrandena. Kommunallagskommittén har funnit ur lagteknisk synpunkt
oegentligt att införa specialregler om kommunernas befogenheter i sådana
fall som det föreliggande, där befogenheten uppenbarligen inrymdes i det
allmänna kompetensstadgandet i kommunallagarna. Med hänsyn härtill
\ille
ningen på detta område, enligt vilken kommunernas skyldigheter framginge
av specialförfattningen och deras rätt att därutöver vara verksamma grundades
på kommunallagarnas kompetensregel. Även länsstyrelserna i Stockholms
och Kristianstads län har framhållit liknande synpunkter.

Departementschefen. Som jag i det föregående redan tagit ställning till
fiågan, i vilken omfattning vatten- och avloppsanläggningar bör handhavas
i kommunal regi, kan jag här inskränka mig till några anmärkningar rölande
den närmare utformningen av det stadgande i ämnet, vilket bör inflyta
i början av lagen.

Jag delar den i några remissyttranden uttalade meningen, att åt kommunallagstiftningen
bör vara förbehållet att reglera kommunernas befogenhetei
i olika avseenden samt att en lagstiftning av nu förevarande art följaktligen
bör begränsa sig till att ge regler om de skyldigheter, som anses
hora åvila kommunerna. Någon motsvarighet till den av de sakkunniga föreslagna
bestämmelsen, att kommun skall äga ombesörja utförande och drift
av vatten- och avloppsanläggning inom kommunen, finner jag alltså icke
erforderlig eller lämplig.

Den lagstadgade skyldigheten för kommun att sörja för tillkomsten av
vatten- och avloppsanläggning bör enligt vad jag förut anfört vara bunden
vid den förutsättningen, att fråga är om tätbebyggelse av sådan art, att
vattenförsörjning och avlopp till förekommande av sanitära olägenheter bör
ordnas i ett större sammanhang. Enligt den i förslaget valda formuleringen
kan det icke fordras, att sanitära olägenheter redan uppstått utan blott att
sådana kan förutses med hänsyn till bebyggelsens omfattning och karaktär.
Bestämmelsen är med andra ord avsedd att understryka, att kommunernas
ingiipande bör ske pa ett så tidigt stadium, att verkliga olägenheter i sanitäi
t hänseende icke behöver uppkomma. Beträffande områden under stadsplan
torde det vara klart att vatten- och avloppsanläggning regelmässigt bör
uttöras av kommunen. Däremot har institutet byggnadsplan understundom
kommit till användning för att reglera bebyggelse inom fritidsområden och
på andra platser, där de ekonomiska förhållandena icke medger att vattenoch
avloppsanordningar utföres med eljest gängse standard. Ehuru det givetvis
även i sådana fall ytterst bör ankomma på kommunen att förhindra
uppkomsten av sanitära olägenheter, skulle det kunna föra alltför långt, om
dylik bebyggelse alltid jämställdes med den helt stadsmässiga bebyggelsen.

\ ad angår tidpunkten, då vatten- och avloppsanläggning skall utföras
för bebyggelse, varest behov av sådan föreligger ur sanitär synpunkt, ligger
det i sakens natur att anläggningen bör komma till stånd utan onödigt
dröjsmål. Hänsyn måste emellertid tagas till förefintliga ekonomiska re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

surser, tillgången på arbetskraft och teknisk utrustning samt övriga omständigheter,
som inverkar på utförandet. I ändamål att angiva, att kravet
på omedelbart utförande icke alltid kan tillmötesgås, men samtidigt betona,
att uppgiften icke bör stå tillbaka för mindre angelägna sådana, kan ett
stadgande i ämnet lämpligen formuleras så, att den behövliga anläggningen
skall komma till stånd så snart omständigheterna det medger.

Erinras bör vidare, att kommunens skyldighet att sörja för tillkomsten
av vatten- och avloppsanläggning icke nödvändigtvis behöver innebar a att
kommunen själv skall utföra anläggningen utan är att anse som fullgjord
även om en icke-komxnunal allmän vatten- och avloppsanläggning kommer
till stånd med eller utan kommunens medverkan. Förhållandet bör komma
till uttryck i lagtexten genom att kommunens skyldighet säges gå ut på att
ombesörja eller tillse, att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till
stånd.

I likhet med vad nu är fallet bör det ankomma på länsstyrelsen att ova
tillsyn över att kommunerna fullgör sina skyldigheter i fråga om vattenföl -sörjning och avlopp. Jag föreslår, i likhet med de sakkunniga, en uttrycklig
bestämmelse om att länsstyrelsen i fall av försummelse skall äga ingripa
med erforderliga förelägganden.

4 §•

Betänkandet. De sakkunniga — vilka betonat, att tillkomsten av en särskild
lag om vatten- och avloppsanläggningar visserligen underlättade den
tillsyn över vattenförsörjningen samt avbördandet av spillvatten och orenlighet,
som enligt hälsovårdsstadgan tillkomme hälsovårdsmyndigheterna,
men icke gjorde denna tillsyn överflödig — har ansett att i lagen (8 § första
stycket) borde till erinran härom och som stöd för hälsovårdsmyndigheterna
inflyta en allmän bestämmelse om att vatten- och avloppsanläggning städse
skulle inrättas med tillbörlig hänsyn till allmänna sanitära intressen. I
samband härmed kunde lämpligen i lagen även intagas en erinran om den i
och för sig självklara regeln att anläggning skulle utföras på sådant satt, att
ändamålet utan oskälig kostnad vunnes med minsta intrång och olägenhet
för annan. Ett allmänt intresse, som påkallade särskilt beaktande vid planläggning
och utförande av vatten- och avloppsanläggningar, vore att anläggningen
icke finge motverka genomförandet av sådan bebyggelseplanering, som
verkställts enligt byggnadslagen och byggnadsstadgan. Jämlikt 19, 30, 45,
120 och 158 §§ byggnadsstadgan skulle i samband med bebyggelseplaneiing
även ske viss utredning och planering i vatten- och avloppshänseende. De i
sådan ordning tillkomna planerna hade emellertid icke till ändamål att utgöra
bindande avgöranden utan blott att garantera, att frågorna om vattenförsörjning
och avlopp kunde erhålla en tillfredsställande lösning inom ramen
för den verkställda bebyggelseplaneringen. I anseende härtill borde ej
någon ovillkorlig skyldighet föreskrivas för den, som utförde vatten- och
avloppsanläggning, att ställa sig till efterrättelse vad som i detta hänseende
förutsatts vid planernas upprättande. Däremot bar de sakkunniga föreslagit

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

forbud mot att utföra vatten- och avloppsanläggning på sådant sätt, att den
motverkade genomförandet av en för byggnadsverksamheten bindande plan
eller eljest försvårade markens ändamålsenliga bebyggande. Vidare har föreslagits
stadgande om att regionplan, där sådan fastställts, skulle tjäna till
ledning vid utförande av vatten- och avloppsanläggning (8 § andra stycket).

De sakkunniga, som icke vid sidan av de nämnda bestämmelserna föreslagit
något uttryckligt stadgande, när anläggning borde utföras för enbart vattenförsörjning
eller enbart avlopp, har i sin motivering erinrat om att det av
tekniska och ekonomiska skäl i regel vore lämpligt att dessa båda frågor löstes
i ett sammanhang. Dock funnes platser, där den ena frågan ordnats, under
det att den andra kvarstode olöst. Även i andra fall kunde förhållandena
vara sådana, att endast åtgärder för det ena ändamålet vore aktuella. I vissa
undantagsfall kunde det vidare för en fastighet vara förmånligast t. ex. att
vattenledningsfrågan löstes genom samgående med vissa andra fastigheter,
medan avloppsfrågan ordnades genom separat anläggning eller genom anslutning
till ett avloppssystem, som anlagts för andra fastigheter än dem, för
vilka vattenledningen vore avsedd. Med tanke på dessa fall har de sakkunniga
i sitt förslag till lag om vatten- och avloppsanläggningar intagit en bestämmelse
(2 §) att vad i lagen stadgades om vatten- och avloppsanläggnin§
} tillämpliga delar skulle gälla även anläggning för enbart vattenförsörjning
eller enbart avlopp.

Yttrandena. Stadsfullmäktige i Malmö och Göteborg har anmärkt, att den
föreslagna lagtexten vore svårtydd. Svenska kommunal-tekniska föreningen
har föreslagit, att det i förslaget brukade uttrycket »plan eller bestämmelser,
som enligt vad därom är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse i strid
mot planen eller bestämmelserna» skulle utbytas mot en uppräkning av de
plan- och bestämmelsetyper, som avsåges. Överlantmätaren i Uppsala län
har ansett, att bestämmelserna borde utformas efter mönster av motsvarande
stadgande i 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen.

Departementschefen. Hur en vatten- och avloppsanläggning i detalj bör
utformas är i mycket en lämplighetsfråga. Det är icke möjligt att mera ing
ende reglera tänkbara konflikter mellan de intressen, som påkallar beaktande
i samband med planeringen och utförandet. Lika med de sakkunniga
anser jag emellertid lämpligt att särskilt framhålla de allmänna sanitära intressena
och därigenom markera att dessa i allmänhet icke bör stå tillbaka
for andra hänsyn. I övrigt förordar jag en allmänt hållen bestämmelse om
att varje anläggning skall utföras på sätt dess ändamål kräver.

Att förslagets bestämmelser — vilka avfattats främst med tanke på anläggnmgar
för både vattenförsörjning och avlopp — i princip även skall äga
tillämpning på anläggning för ettdera av dessa ändamål är så uppenbart, att
ett särskilt stadgande därom måhända kan betecknas som överflödigt. För
tydlighetens skull anser jag dock önskvärt, att förhållandet antydes genom
att bestämmelsen om att vatten- och avloppsanläggning skall utföras på
satt dess ändamål kräver kompletteras med ett stadgande att anläggningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

om endast anordningar för vattenförsörjning eller endast anordningar för
avlopp är erforderliga, bör till sin utformning lämpas därefter.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om skyldighet för huvudmannen
att vid anläggningens utförande taga hänsyn till förefintliga planer
för reglering av bebyggelsen torde böra kompletteras genom en uppräkning
av de planinstitut som åsyftas. Ur saklig synpunkt kan måhända anmärkas,
att bestämmelsen skulle kunna avvaras i fråga om de kommunala anläggningarna,
eftersom bebyggelseplaneringen i stor omfattning är en kommunal
angelägenhet. Även för kommunen kan bestämmelsen emellertid ha en
viss uppgift att fylla såsom ägnad att rikta uppmärksamheten på att vattenoch
avloppsverksamheten måste samordnas med bebyggelseplaneringen.

5 §•

Betänkandet. De sakkunniga har, såsom tidigare nämnts, avsett att de åldern
föreslagna bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång
skulle reglera även frågorna, hur långt en anläggning borde utsträckas och
vid vilken tidpunkt anslutning av skilda bebyggelseområden skulle ske. Några
särskilda bestämmelser, som reglerade huvudmannens skyldighet att utsträcka
anläggningen till nya bebyggelseområden har de sakkunniga således
icke funnit erforderliga. Vad särskilt angår förhållandet mellan skilda
kommuner har de sakkunniga åberopat, att det ofta vore svårt att ena två
eller flera kommuner om att utföra en gemensam anläggning. Viktiga allmänna
intressen påkallade emellertid att en kommun borde låta sina anläggningar
nyttjas även för bebyggelse inom annan kommun, om sådant
samgående medförde teknisk och ekonomisk fördel. De sakkunniga har med
hänsyn härtill funnit lämpligt att i sitt förslag till lag om vatten- och avloppsanläggningar
intaga en uttrycklig bestämmelse (16 § andra stycket) av
innehåll att förslagets stadganden om anslutningsrätt och anslutningstvång
skulle äga motsvarande tillämpning å kommun, såvitt anginge samverkan
med annan kommun i fråga om utförande eller utvidgning av vatten- och
avloppsanläggning. Sådan samverkan borde enligt de sakkunnigas uttalanden
kunna taga antingen den formen, att viss eller vissa fastigheter inom en
kommun direkt anslötes till en anläggning, som dreves av annan kommun,
och erlade sina avgifter direkt till denna, eller ock ske på det sättet, att två
anläggningar, vilka dreves av skilda kommuner, utnyttjade viss eller vissa
anordningar gemensamt. Avgörandet, huruvida det ena eller det andra tillvägagångssättet
borde komma till användning, borde träffas med hänsyn
till anläggningarnas tekniska utformning.

Departementschefen. I det föregående har jag förordat sådan jämkning i
de sakkunnigas förslag till bestämmelser om anslutningsrätt, att denna rätt
begränsas till visst område (verksamhetsområdet) samt att verksamhetsområdet
i princip skall bestämmas av anläggningens huvudman. Jag har emellertid
även förutsatt, att huvudmannens nämnda befogenhet måste underkastas
vissa modifikationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

En fråga, som härvid tränger sig i förgrunden, är svårigheten i vissa fall
att ena två eller flera kommuner om erforderligt samgående i vatten- och
avloppsfrågor. Behovet av särskilda bestämmelser om sådant samgående har
kraftigt framhållits av de sakkunniga och har även, på sätt framgår av redogörelsen
i anslutning till den allmänna motiveringen, understrukits i flera
av remissyttrandena. Även enligt mitt bedömande föreligger i nu avsedda fall
då alltså fråga är om tvist mellan två eller flera kommuner inbördes —
skäl att göra undantag från regeln att varje kommun skall själv ha bestämmanderätten
i fråga om planeringen och utbyggandet av de anläggningar, för
vilka den är huvudman. Redan nu gäller enligt 8 kap. 9—13 §§ vattenlagen,
att ett samhälle i vissa fall kan förklaras pliktigt att deltaga i företag, som
avser utförande och underhåll av kloakledning, och å andra sidan under bestämda
förutsättningar kan tilltvinga sig rätt att deltaga i sådant företag.
Såsom de sakkunniga framhållit erfordras emellertid är''en en bestämmelse
lör det fallet, att viss bebyggelse inom en kommun av tekniska och ekonomiska
skäl bör direkt — och alltså icke via en anläggning som drives av
hemkommunen — anslutas till en anläggning, för vilken annan kommun
står såsom huvudman. Denna bestämmelse bör avse icke blott avlopp utan
även vattenförsörjning. Den bör emellertid för att icke otillbörligt inkräkta
på kommunernas självbestämmanderätt klart begränsas att avse det fallet,
då den ifrågasatta anslutningen är att föredraga framför varje annan lösning
av bebyggelsens vatten- och avloppsfrågor. Bestämmelsens innehåll kan
i enlighet härmed sammanfattas så, att kommun som driver vatten- och
avloppsanläggning skall, om det yrkas av annan kommun, i verksamhetsområdet
intaga bebyggelse inom sistnämnda kommun, om vattenförsörjning
och avlopp där ej kan med större fördel ordnas på annat sätt. Prövning av
fråga om tillämpning av bestämmelserna bör, såsom de sakkunniga förordat,
ankomma på länsstyrelsen.

I fråga om icke-kommunala anläggningar föreligger ej samma garantier
mot missbruk från huvudmannens sida av befogenheten att bestämma verksamhetsområdet
som i fråga om de kommunala anläggningarna. Någon form
av kontroll måste därför anordnas. Denna uppgift bör lämpligen anförtros
kommunen, vilken ju i sista hand är ansvarig för att behövliga vatten- och
avloppsanläggningar kommer till stånd och därför har intresse av att verka
för att verksamhetsområdet icke bestämmes för snävt. För att kontrollen
skall ge det avsedda resultatet erfordras emellertid en bestämmelse, som ger
kommunen möjlighet att effektivt ingripa mot tendenser i nu nämnd riktning.
Lämpligast synes vara att det nyss föreslagna stadgandet rörande förhållandet
mellan skilda kommuner får motsvarande tillämpning å förhållandet
mellan kommun och huvudmannen för auktoriserad icke-kommunal vatten-
och avloppsanläggning, vilket innebär att huvudmannen på yrkande av
kommunen kan åläggas att i verksamhetsområdet intaga sådan bebyggelse,
för vilken vattenförsörjning och avlopp ej kan med större fördel ordnas på
annat sätt. — I detta sammanhang må ock erinras om att den föreslagna
bestämmelsen i 2 § tredje stycket ger länsstyrelsen möjlighet att i samband

Iiungl. Maj:ts proposition nr 121 79

med anläggningens tillkomst begränsa det område, till vilket anläggningen
får utsträckas.

Med den utformning som bestämmelserna om verksamhetsområdet sålunda
erhåller är det åtminstone teoretiskt tänkbart, att ett bebyggelseområde
kan komma att intagas i verksamhetsområdet för två eller flera allmänna
vatten- och avloppsanläggningar. För detta fall bör givetvis en sådan lösning
eftersträvas, att bebyggelsen anslutes till den av anläggningarna, som ur teknisk
och ekonomisk synpunkt bjuder de bästa förutsättningarna för anslutningen.
En i och för sig tänkbar lösning vore att frågan om företrädet mellan
anläggningarna finge avgöras särskilt för varje fastighet i form av tvist
rörande tillämpning av reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång.
Särskilt för huvudmännen men även för fastighetsägarna är emellertid att
föredraga, att hela tvistefrågan kan prövas på en gång i stället för att uppdelas
på ett antal tvister om anslutning av särskilda fastigheter. Jag föreslår
därför en bestämmelse om att länsstyrelsen skall på framställning av huvudmannen
för endera anläggningen bestämma, till vilken av anläggningarna
det omstridda bebyggelseområdet skall hänföras.

Det är självfallet ur flera synpunkter av vikt, att länsstyrelsen är orienterad
om vatten- och avloppsväsendets utveckling inom länet. I den mån
som verksamhetsområdets omfattning kan bestämmas av huvudmannen
utan inblandning av länsstyrelsen, bör därför länsstyrelsen underrättas om
det beslut som huvudmannen träffat. Bestämmelse härom har införts såsom
ett andra stycke i 5 §.

6 §•

Betänkandet. Bestämmelsen om anslutningsrätt och anslutningstvång
(16 § första stycket förslaget till lag om vatten- och avloppsanläggningar)
borde enligt de sakkunnigas mening utformas så, att ägare av fastighet, som
med teknisk och ekonomisk fördel kunde anslutas till planerad eller befintlig
vatten- och avloppsanläggning, skulle vara såväl berättigad som förpliktad
att låta ansluta fastigheten till anläggningen. Med uttrycket »teknisk
och ekonomisk fördel» avsåge de sakkunniga att det objektivt sett skulle
framstå som en fördel att gemensam ledning byggdes. Något ovillkorligt
krav borde däremot ej uppställas på att även ägaren av den fastighet, vars
anslutning ifrågasattes, skulle vinna fördel av samgåendet. Den angivna
förutsättningen för tvångsanslutning, att samgåendet skulle medföra en
vinst för anläggningen i dess helhet, utgjorde emellertid en garanti för att
fastighet icke utan bärande skäl anslötes till gemensamt företag. Om fördel
uppkomme endast för övriga fastigheter, vore det likväl självfallet, att ägaren
av fastighet, som tvångsanslötes, icke finge tillskyndas förlust genom
åtgärden. Detta skydd borde åstadkommas genom en begränsning av skyldigheten
att deltaga i kostnaderna för anläggningen och vore sålunda cn
kostnadsfördelningsfråga.

Med avseende å den närstående frågan, när ägaren av fastighet vore berättigad
eller förpliktad att låta anslutningen upphöra, har de sakkunniga

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

icke föreslagit någon uttrycklig bestämmelse. Regeln om att anslutning skulle
medföra teknisk och ekonomisk fördel gåve emellertid vid handen, att
anslutning ej borde upphöra så länge den medförde sådan fördel. Om åter
en fortsatt anslutning medförde olägenhet ur teknisk och ekonomisk synpunkt,
borde den kunna bringas att upphöra även mot fastighetsägarens
bestridande. Där det framstode som likgiltigt, huruvida anslutningen upphörde,
förelåge icke anledning att vägra fastighetsägaren utträde, om han
begärde sådant, medan däremot skälig hänsyn till hans intressen borde
bjuda, att fastigheten ej kunde uteslutas mot hans bestridande.

Departementschefen. Mellan frågorna om anslutningsrätt och anslutningstvång
samt frågan om avgiftsskyldighet råder ett samband, som framträder
bl. a. på det sätt, att den enskilde fastighetsägarens intresse för eller emot
anslutning icke kan bedömas utan kännedom om de avgifter, som kommer
att utgå för fastigheten. Däremot kan företagets intresse av anslutningen
bedömas oberoende av avgiftsbördans fördelning. Vill man frigöra reglerna
om anslutningsrätt och anslutningstvång från allt beroende av avgifterna,
gör sig i stället sambandet mellan frågekomplexen gällande på det sättet, att
avgiftsreglerna måste utformas med särskild hänsyn till varje fastighetsägares
befogade anspråk på att icke bli mindre förmånligt ställd, än om anslutningen
icke kommit till stånd.

Reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång är i de sakkunnigas
förslag en av centralpunkterna i lagstiftningen. De har till uppgift att förverkliga
den princip, som enligt de sakkunniga bör ligga till grund för all
planläggning på området, nämligen att varje anläggning skall ha den omfattning
som är lämpligast ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Från denna
utgångspunkt är det närmast självklart, att bestämningen »teknisk och
ekonomisk fördel» i förslaget anknutits till det gemensamma företaget och
icke till de särskilda fastigheterna.

Därest såsom jag föreslagit — frågan om anläggningens utsträckning i
princip får bero på huvudmannens eget bestämmande genom att han får
befogenhet att fastställa verksamhetsområdet för anläggningen, mister reglerna
om anslutningsrätt och anslutningstvång sin nyss angivna vidsträckta
betydelse. Tvister om anslutningsrätt och anslutningstvång torde också bli
ganska sällsynta. Vid sådant förhållande möter ur praktisk synpunkt ej
hinder för att dessa frågor far en mera individualiserad behandling genom
att lagregeln i ämnet utformas så, att tvångsanslutning äger rum blott om
den innebär fördel för just den fastighet, som skall anslutas. Denna lösning
har därjämte den fördelen att den är mera lättförståelig för den enskilde
fastighetsägaren, vilken givetvis har lättare att bedöma anslutningens verkan
för fastigheten än dess verkan för anläggningen som helhet.

Det flerstädes brukade uttrycket »teknisk och ekonomisk fördel» sammanhänger
med det betraktelsesätt, som de sakkunniga anlagt, och rimmar
icke lika väl med den principiella uppläggning av frågan, för vilken jag
nyss uttalat mig. En ändrad formulering bör därför övervägas. Främst bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

utsägas, att reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång avser blott
sådan fastighet, som överhuvud har behov av anordningar för vattenförsörjning
och avlopp. Därest sådant behov föreligger, återstår ur fastighetsägarens
synpunkt endast att besvara frågan, vilken av flera tänkbara lösningar
som skall väljas. Villkoret för anslutningsrätt och anslutningstvång
kan därför lämpligen uttryckas på det sättet, att ändamålet med den ifrågasatta
anslutningen ej skall kunna med större fördel vinnas på annat sätt.

I lagtexten behöver enligt min mening icke närmare utvecklas, vilka särskilda
synpunkter som är att beakta vid avvägningen av olika tänkbara alternativ
vid lösande av vatten- och avloppsfrågan för en fastighet. Uppenbart
är, att hänsyn måste tagas till såväl de olika alternativens företräden
ur sanitär synpunkt samt ur trevnads- och bekvämlighetssynpunkt som ock
till kostnaderna för de olika alternativens förverkligande.

Vid 5 § har framhållits, att bestämmelserna om anslutningsrätt i vissa
fall kan få den olämpliga konsekvensen att huvudmannen tvingas rubba
sin plan för utbyggandet av anläggningen och utföra arbetena i mindre
lämplig ordningsföljd. De i anledning därav föreslagna bestämmelserna
om rätt för huvudmannen att bestämma verksamhetsområdet ger honom i
allmänhet möjlighet att åtminstone i stora drag reglera utbyggandet efter
vad som är lämpligt ur teknisk synpunkt. Detta gäller dock icke i de undantagsfall,
då verksamhetsområdet bestämmes i annan ordning än genom
beslut av huvudmannen. De olägenheter, som härigenom kan uppkomma för
huvudmannen, mildras emellertid genom att han självfallet har bestämmanderätten
i frågor, som rör arbetsledningen och arbetenas tekniska anordning
i övrigt. Så bör t. ex. den omständigheten att anslutning på ett tidigt
stadium begäres för vissa men icke för alla fastigheterna inom verksamhetsområdet
icke få hindra huvudmannen att tillämpa en lämplig ordningsföljd
vid arbetena för anslutning av de särskilda fastigheterna inom
området. Han bör ävenledes ha rätt att för arbetena välja den årstid, som
är tjänligast. Till bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång
kan lämpligen fogas ett tillägg angående huvudmannens nämnda befogenheter.

I bvggnadslagen förekommer vissa bestämmelser, vilka reglerar tiden föi
upplåtande av avloppsledningar i städer och stadsliknande samhällen. Jag
har tidigare, i anslutning till de sakkunnigas förslag, uttalat mig för att de
bestämmelser, som reglerar skyldigheten att hålla avloppsledningar, bör
utgå ur byggnadslagen och i stället upptagas i den nu förevarande lagstiftningen.
Bland dessa bestämmelser är, såvitt nu är i fråga, alt nämna stadgandet
i 52 § andra stycket byggnadslagen om att underjordisk avloppsledning,
där sådan skall finnas i gata, skall vara anordnad vid gatans upplåtande,
om ej länsstyrelsen medger anstånd; vidare stadgandet i 54 §
byggnadslagen om alt ägare av tomt, som vill verkställa nybyggnad därå
innan gata, till vilken tomten enligt stadsplanen har utgång, blivit upplåten
till allmänt begagnande, själv har att anordna nödigt avlopp från tomten.
De sakkunniga har tydligtvis förutsatt, alt frågan om tidpunkten för upp <!

Bilutnij till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 121

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

låtande av avloppsledning i gata skall avgöras med hänsyn till vad som i det
särskilda fallet är lämpligt ur teknisk och ekonomisk synpunkt. De invändningar,
som från kommunalt håll riktats häremot, torde i allt väsentligt
förfalla, då anläggningens huvudman genom de av mig föreslagna bestämmelserna
om verksamhetsområdet får befogenhet att i stora drag själv bestämma
ordningen för anläggningens utbyggnad och övriga bestämmelser
På detta område sålunda kommer att i huvudsak reglera blott detaljfrågor.
Enligt min uppfattning bör huvudmannen, om ledning skall läggas i väg,
gata ellei annan allmän plats, få det anstånd med ledningens utförande, som
påkallas med hänsyn till arbeten å platsen. Däremot bör enbart den omständigheten,
att anläggningen berör en sådan allmän plats, icke berättiga till
anstånd, om varken arbetena å anläggningen eller arbetena på platsen
nämnvärt fördyras eller försvåras genom att arbetena utföres oberoende av
varandra. Uttrycklig bestämmelse i detta ämne — avseende både ledningar
för vattenförsörjning och ledningar för avlopp — bör för tydlighetens skull
inflyta i lagtexten. — Vad angår tomtägares nuvarande skyldighet att i vissa
fall själv ordna avlopp från tomten kan frågan härom närmast betraktas
som ett specialfall av den mera vittomfattande frågan om skyldighet för
fastighetsägare att utföra och bekosta servisledningar. Till sistberörda fråga
återkommer jag i annat sammanhang.

Prövning av frågor rörande anslutningsrätt och anslutningstvång för fastigheter
inom en anläggnings verksamhetsområde torde böra ankomma på
länsstyrelsen.

Jag vill här erinra om att de i förevarande paragraf upptagna reglerna om
anslutningsrätt och anslutningstvång för de fastigheter, som ligger inom
verksamhetsområdet, med avseende å anordningar för avlopp kompletteras
av bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen, enligt vilka anslutning till befintlig
eller planerad avloppsledning i vissa fall kan påfordras även i fråga om
fastigheter utanför verksamhetsområdet.

Avslutningsvis vill jag tillfoga några anmärkningar angående möjligheten
att bringa en skedd anslutning till allmän vatten- och avloppsanläggning att
upphöra. I detta hänseende måste de nu skisserade bestämmelserna om
anslutningsrätt och anslutningstvång rimligen anses ha till innebörd icke
blott att en fastighet kan mot endera sidans bestridande anslutas till vattenoch
avloppsanläggning utan även att sålunda skedd anslutning skall fortfara,
till dess annat i laga ordning bestämmes. Ett avgörande i fråga om fastighets
rätt eller skyldighet till anslutning bör vidare avse fastigheten som sådan
och alltså i princip vara giltigt även mot ny ägare av fastigheten samt
mot innehavare eller blivande förvärvare av begränsade sakrätter med avseende
å denna. Av praktiska skäl är det emellertid icke möjligt och lämpiigt
att för varje fall, då en fastighet anslutes till allmän vatten- och avloppsanläggning,
anordna en prövning genom länsstyrelsen, huruvida förutsättningarna
för anslutningsrätt och anslutningstvång är för handen. Tvärtom
är det ett önskemål att anslutning liksom hittills skall kunna ske genom
formlöst avtal mellan fastighetsägaren och anläggningens huvudman. Åt ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

dylikt avtal kan icke förlänas så vittgående verkningar som nyss sagts. Mot
ny ägare av fastigheten eller mot annan tredje man bör avtalet ej gälla, med
mindre han biträtt avtalet. Faktiskt kommer emellertid denna begränsning
i fråga om giltigheten av ett avtal om anslutning icke att bli av större betydelse,
eftersom möjlighet finnes att vid behov påkalla prövning av frågan,
huruvida förutsättningar för anslutningsrätt eller anslutningstvång
föreligger. De nu angivna synpunkterna torde, såsom innefattande allenast
tillämpning av allmänna rättsregler, icke behöva komma till uttryck i lagtexten.

7 §•

Betänkandet. De sakkunniga har föreslagit en bestämmelse (3 §) att till
vatten- och avloppsanläggning skulle räknas alla för densamma erforderliga
anordningar, såsom brunnar, borrhål, pump- och reningsverk, ledningar för
anläggningens förseende med elektrisk kraft samt rörledningar. Beträffande
sådana ledningar, som erfordrades allenast för viss fastighet (servisledningar),
borde emellertid gälla en avvikande regel. Det nuvarande stadgandet i
8 kap. 15 § vattenlagen, enligt vilket deltagare i avloppsföretag kunde förpliktas
att deltaga i kostnader för alla gemensamma ledningar, utginge uppenbarligen
från att varje delägare skulle själv bekosta sin servisledning.
Gällande statsbidragsförfattning utginge däremot från att det gemensamma
företaget borde omfatta jämväl servisledningar fram till ett avstånd av två
meter från byggnad, som skulle betjänas av anläggningen. Sistnämnda ståndpunkt
motiverades bl. a. av svårigheterna att bestämma huvudledningens
sträckning på ett ändamålsenligt sätt, utan att härav följde orättvisor i fråga
om delägarnas kostnader för servisledningar. Vidare hade den enskilde
delägaren ofta föga intresse av att reparera inträffade skador på servisledningar,
eftersom olägenheterna till följd av skadan i huvudsak icke drabbade
honom utan det gemensamma företaget. Kostnaderna för reparation
av servisledningar kunde dessutom vara betungande att bära för den enskilde.
De sakkunniga har av nu anförda skäl föreslagit, att servisledningar intill
ett avstånd av två meter från byggnad, vilken betjänades av anläggningen,
skulle ingå i och bekostas av det gemensamma företaget.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag att till vatten- och avloppsanläggning
skall räknas servisledning intill två meter från byggnad, som anläggningen
betjänar, har starkt kritiserats i yttrandena från flertalet städer och åtskilliga
landskommuner, vilka därvid åberopat att nu gällande reglementen innchölle
härifrån avvikande bestämmelser (i regel om visst avstånd, 0,5—1,5
meter, från fastighetens gräns). Drätselkammaren i Göteborg har anfört
att förslaget nödvändiggjorde avtal med markägarna angående rätt att anordna
servisledningar å dem tillhörig mark. Detta syntes vara en både omständlig
och onödig omgång. Man kunde även befara oberättigade krav på
ersättning för skada och intrång av servisledningar. Fastighetsnämnden och
gatukontoret i Stockholm har som skäl mot den föreslagna regeln främst anfört
att det icke kunde anses skäligt att samtliga delägare gemensamt skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

bekosta ledningar mellan hus och gata och därigenom bidraga till uppkomsten
av ökat värde för den enskilda fastigheten i det fall att en särskilt förmånlig
placering av huset möjliggjordes genom ökning av servisledningarnas
längd. Kommunalfullmäktige i Huddinge har ansett, att samhället borde
äga och förvalta ledning intill antingen husvägg eller tomtgräns, vilket senare
alternativ för närvarande utan olägenhet praktiserades i kommunen.
Liknande synpunkter har anlagts av svenska stadsförbundet och svenska
kommunal-tekniska föreningen, vilken sistnämnda förening tillagt, att enligt
föreningens förslag till reglemente för vattenverk och reglemente för avloppsverk
vederbörande verk hade att utföra ledning intill 0,5 meter från
fastighets gräns och att samma avstånd syntes böra bestämma gränsen för
anläggningarna även enligt den nya lagstiftningen.

Vattenöverdomstolen och länsstyrelsen i Kalmar län har anfört att förslaget
kunde medföra risk för att fastighetsägarna icke ägnade servisledningarna
den vård, som vore erforderlig, vilket kunde vålla stort men för hela anläggningen.

Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län har ansett, att
i varje fall frihet borde lämnas för stad att själv bestämma om den ville utsträcka
sin vatten- och avloppsanläggning att omfatta ledning inom fastighetsgräns.
Detsamma borde gälla samhällen, där byggnadslagstiftningens
bestämmelser för stad vore tillämpliga.

Departementschefen. Till närmare utveckling av vad i det föregående
sagts om skyldighet att utföra allmän vatten- och avloppsanläggning samt
om anslutningsrätt och anslutningstvång erfordras ett stadgande, som ldarlägger,
vilka särskilda anordningar dessa rättigheter och skyldigheter avser,
ö. v. s. vad som är att hänföra till anläggningen. I princip bör huvudmannen
tillhandahålla alla anordningar, som erfordras för att anläggningen skall fylla
sitt ändamål på tillfredsställande sätt. Han har sålunda att sörja för anskaffande
och iordningställande av lämplig vattentäkt, anordningar för vattenuppfordring
och åstadkommande av erforderligt vattentryck, reningsanordningar
samt rörledningar för framledande av vatten och bortledande av
avloppsvatten. På honom faller även enligt 8 kap. vattenlagen ansvaret för
att erforderliga åtgärder vidtages för oskadliggörande av avloppsvattnet,
i konsekvens varmed till anläggningen också bör räknas anordningar för
rening av avloppsvatten. — I den lagbestämmelse, som skall ge uttryck åt
den nämnda principen, kan, såsom de sakkunniga föreslagit, lämpligen givas
några exempel på de anordningar, som skall utföras genom huvudmannens
försorg. Att särskilt nämna borrhål och ledningar för anläggningens
förseende med elektrisk kraft synes mig dock överflödigt.

Alldeles undantagslöst kan den angivna huvudregeln ej få gälla. Vad särskilt
angår rörledningar, som betjänar endast en fastighet (servisledningar),
visar den kritik, som riktats mot de sakkunnigas förslag, att däri icke tagits
tillräcklig hänsyn till den praxis, som utbildats beträffande redan befintliga
vatten- och avloppsanläggningar. Ehuru det av skäl, som de sakkunniga an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

fört, är önskvärt att huvudmannen i största möjliga omfattning ombesörjer
även servisledningar, bör dock med hänsyn till det anförda lagregeln i ämnet
utformas så, att frågan huruvida och i vad mån servisledningar skall
ingå i anläggningen ankommer på huvudmannens bestämmande.

Att till allmän vatten- och avloppsanläggning icke bör räknas installationer
i byggnad, som betjänas av anläggningen, är tydligt. En uttrycklig
regel härom bör lämpligen inflyta i lagtexten.

Särskild uppmärksamhet påkallar det fallet, att en allmän avloppsanläggning
användes för att avleda vatten från gator eller vägar. Tvekan kan
då uppkomma, vilka delar av avrinningssystemet som är att hänföra till
avloppsanläggningen och vilka som bör räknas till gatan eller vägen. Jämlikt
2 § lagen om allmänna vägar och 2 § lagen om enskilda vägar är till
väg att hänföra bl. a. erforderliga vägdiken. Med avseende å gata är i 52 §
byggnadslagen föreskrivet, att gata skall, då den upplåtes till begagnande,
vara försedd med beläggning efter ortens sed och nödig anordning för vattnets
avrinnande; om i gatan skall finnas underjordisk avloppsledning, skall
sådan vara anordnad vid gatans upplåtande, dock att länsstyrelsen äger
medgiva anstånd därmed, om det är förenligt med den allmänna hälsovårdens
krav. Eftersom skyldigheten att anordna avloppsledning kommer
att regleras i den nu förevarande lagen, bör det nyssnämnda stadgandet i
byggnadslagen utgå, i vad det avser sådan ledning. I likhet med vad som
gäller beträffande vägar bör dock i byggnadslagen kvarstå bestämmelse om
att gata skall vara försedd med nödig anordning för vattens avrinnande,
d. v. s. rännstenar eller diken. Till avloppsanläggningen kommer i enlighet
härmed att räknas slutna ledningar, som nedlägges i gatan, men däremot
icke sådana anordningar för avrinning, som består blott av detaljer i gatans
profilering. För att tydligt utmärka detta bör i lagen intagas en bestämmelse,
som från allmän avloppsanläggning uttryckligen undantager
rännstenar och vägdiken.

8 §•

Betänkandet. Vid sidan av de bestämmelser om rätt att taga mark i anspråk
för vatten- och avloppsanläggning, vilka enligt de sakkunnigas
mening borde inflyta i en blivande lag om vatten- och avloppsanläggningar
(11—14 §§), borde lagen även innehålla en föreskrift (15 §) att den, som
utförde vatten- och avloppsanläggning, skulle äga att för anläggningens
behov taga i anspråk förut befintliga vatten- och avloppsanordningar. Eftersom
det praktiskt taget aldrig vore lönande att tillvarataga dylika anordningar
för att använda dem annorstädes, saknade ägarna av anordningarna
grundad anledning att motsätta sig att de toges i anspråk för det nya
företaget. Bestämmelserna i ämnet kunde därför erhålla en sa vid avfattning,
alt de gåve huvudmannen generell befogenhet alt i samband med
fastighets anslutning till den nya anläggningen mot ersättning taga i anspråk
alla äldre vatten- och avloppsanordningar, som tjänade fastigheten,

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 121

i den mån anordningarna med teknisk och ekonomisk fördel kunde alltjämt
användas.

i tfrandenn. Utredningens förslag har i förevarande del icke mött någon
gensaga ur principiell synpunkt. Hovrätten för Nedre Norrland har med
avseende å ersättningsreglerna — vilka i de sakkunnigas förslag sammanförts
med reglerna för det i nästfoljande paragraf behandlade ersättningsfallet
— framhållit att rätten till ersättning i nu förevarande fall borde vara
ovillkorlig och icke göras beroende av skälighetsprövning samt ansett att
detta borde komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Departementschefen. Vad jag förut yttrat om önskvärdheten av att begränsa
den aktuella lagstiftningen till bestämmelser, som berör rättsförhållandet
mellan huvudmannen för allmän vatten- och avloppsanläggning samt
ägare och innehavare av fastigheter, vilka anslutits eller ifrågasättes skola
anslutas till anläggningen, medför som konsekvens, att de bestämmelser i
de sakkunnigas förslag, som berör expropriationsrättsliga och därmed närstående
ämnen, i allmänhet bör slopas. Behovet av dylika bestämmelser är,
som jag också påpekat, ej synnerligen framträdande. Vad angår möjligheterna
att tvångsvis taga i anspråk mark för anläggningens behov finnes
bestämmelser därom för särskilda fall givna i 2 kap. 45 § och 8 kap. 4 §
\attenlagen
ning för vatten till husbehovsförbrukning. Bestämmelserna i fråga suppleras
därjämte av expropriationslagen, vilken med avseende å sådana större
anläggningar som dem, om vilka nu närmast är fråga, torde medge expropiiation
i den omfattning, som erfordras för tillgodoseende av anläggningens
behov. Ytterligare stadganden i ämnet kan därför anses obehövliga.

Från det nu anförda vill jag göra ett undantag, nämligen beträffande
rätt för den som utför allmän vatten- och avloppsanläggning, att för anläggningens
behov taga i anspråk äldre anordningar för vattenförsörjning
eller avlopp. Visserligen kan sådana anordningar i allmänhet tagas i anspråk
genom expropriation. I förhållande till anordningarnas i allmänhet
ringa värde framstår emellertid ett expropriationsförfarande såsom alltför
omständligt samt tids- och kostnadskrävande för att anlitas i praktiken.
Jag förordar därför en särskild bestämmelse om rätt för anläggningens
huvudman att mot skälig ersättning taga dylika anordningar i anspråk,
om de kan utnyttjas för anläggningen. Utan särskilt omnämnande i lagtexten
torde vara klart, att ersättningen i nu avsett fall bör — på sätt även de
sakkunniga framhållit — bestämmas med hänsyn främst till vad det skulle
kosta att utföra en liknande anordning vid tiden, då den tages i anspråk,
med skäligt avdrag för värdeminskning genom ålder och slitage.

9 §.

Betänkandet. De sakkunniga har ingående avhandlat den situation, som
uppkomme, då en fastighet, vilken anslötes till en vatten- och avloppsanläggning,
redan förut vore utrustad med anordningar för vattenförsörjning

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

eller avlopp, vilka icke kunde användas för den nya anläggningen. Härvid
ginge det kapital, som nedlagts i den äldre anläggningen,, i de flesta fall
helt förlorat. Den sålunda uppkommande förlusten borde icke drabba fastighetens
ägare ensam utan borde bäras av det gemensamma företaget, i
vars intresse anslutningen kommit till stånd. Lämpligast skedde detta genom
att företaget förklarades i princip vara pliktigt att ersätta äldre, ännu tjänstdugliga
anordningar även i den mån de icke införlivades med den nya anläggningen.
Å andra sidan måste en regel om ersättning i nu avsedda fall
av flera skäl avsevärt begränsas till sin räckvidd. Önskemålet att främja
tillkomsten av tidsenliga anläggningar för vattenförsörjning och avlopp
skulle avsevärt motverkas, om företagen belastades med kostnader för inlösen
av sådana anordningar, vilka icke fyllde nutida krav och vilka därför
enligt grundtankarna i förslaget i allt fall ej borde bibehållas för framtiden.
Inom område, där moderna vatten- och avloppsanordningar tillhörde bostadsstandarden,
kunde mera primitiva anordningar icke längre anses representera
något värde. Ersättning borde i enlighet härmed icke givas för
andra anordningar än sådana, som åtminstone i stort sett motsvarade nutidens
krav och alltså utan större olägenheter kunnat alltjämt göra tjänst,
om ej tekniska och ekonomiska skäl gjort det lämpligt, att fastigheten anslutits
till den nya anläggningen. Även i åtskilliga andra fall, på vilka de
sakkunniga anfört exempel, borde rätten till ersättning begränsas eller
helt bortfalla. Bestämmelsen i ämnet måste därför avfattas så, att den gåve
utrymme för en tämligen fri skälighetsprövning. De sakkunniga har föreslagit
ett stadgande (24 §) av innehåll att ersättning för äldre vatten- och
avloppsanordningar, som bleve onyttiga, skulle kunna tillerkännas vederbörande
ägare i den mån så prövades skäligt med hänsyn tdl anordningarnas
ålder och beskaffenhet samt till den fördel, som vunnes genom anordningarnas
övertagande. _ _

Yttrandena. Uttalanden har gjorts för såväl utvidgning som inskränkning
av fastighetsägares rätt till ersättning för sådana äldre anordningar, som
förslaget i förevarande del avser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att ersättningsfrågan
måste bedömas olika allt eftersom den fastighet, som hade äldre anordningar,
blivit tvångsansluten eller ej. Hade tvångsanslutning skett, påkallade
hänsyn till det enskilda intresset, att det gemensamma företaget i princip
utbetalade full ersättning för de äldre anordningarna, oavsett om dessa vore
användbara för företaget eller ej. Hade fastighetens anslutning till det gemensamma
företaget skett frivilligt, torde de i förslaget angivna bestämmelserna
om bedömandet av ersättningens storlek vara lämpliga. Samma
synpunkter har anlagts i yttrandet från hovrätten för Västra Sverige. Göta
hovrätt, som förklarat sig i huvudsak instämma i vad de sakkunniga anfört,
har ansett som huvudregel böra angivas att ersättning skulle utgå med
möjlighet till undantag för vissa särskilda fall. Länsstgrelsen i Uppsala lön
har uttalat sig för att ersättning i princip borde utgå för varje anordning,
som ännu under avsevärd tid skulle på ett ur sanitär synpunkt tillfreds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

ställande sätt kunnat förse fastigheten med vatten och avlopp. Även billighetssynpunkter
kunde någon gång förtjäna visst beaktande, exempelvis om
den enskilda anläggningen tillkommit efter föreläggande av hälsovårdsmyndighet.

Å andra sidan har svenska stadsförbundet m. fl. befarat, att kommunen,
vilken enligt tidigare lagstiftning icke kunnat påverka bebyggelsens lokalisering
och därigenom uppkommande felinvesteringar, skulle få svara för
samtliga merkostnader, som i anledning därav nu uppstode vid utbyggandet
av erforderliga anordningar. De föreslagna bestämmelserna torde också
komma att medföra stort besvär ur praktiska synpunkter och ett flertal
tvister med tidigare ägare. Det borde i lagstiftningen klart utsägas, att fastighetsägarna
i princip endast skulle ha rätt till värdet av de anordningar,
som kunde utnyttjas i det gemensamma företaget.

Departementschefen. Det föreligger otvivelaktigt behov av en bestämmelse
om rätt till skälig ersättning för den som genom anslutning till allmän vatten-
och avloppsanläggning tillfogas förlust på grund av att förut befintliga
vatten- och avloppsanordningar blir obrukbara. Denna rätt kan icke lämpligen
göras beroende av huruvida den fastighet, för vilken anordningarna är avsedda,
blivit tvångsansluten eller icke. En bestämmelse, som gåve den frivilligt
anslutne mindre omfattande rätt till ersättning än den tvångsanslutne kunde
befaras leda till onödiga processer om ivångsanslutning och skulle därigenom
kunna allvarligt försvåra utbyggandet av erforderliga vatten- och avloppsanläggningar.
Eftersom det enligt det nu föreliggande förslaget skall i princip
ankomma på anläggningens huvudman att bestämma, hur långt verksamhetsområdet
skall utsträckas, behöver ett stadgande om rätt till ersättning
för äldre anordningar icke leda till några allvarligare ekonomiska konsekvenser
ur kommunernas synpunkt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall frågan om ersättningens belopp avgöras
efter en tämligen fri skälighetsprövning. Med hänsyn till mångfalden
av faktorer, som i det särskilda fallet kan inverka på frågan, synes denna
lösning vara den enda praktiskt möjliga. Såsom ersättningsmaximum hör
anses det belopp, som kunde utgått vid tillämpning av 8 §, men ersättningen
bor ofta, kanske i regel, reduceras med hänsyn till sådana särskilda omständigheter,
på vilka de sakkunniga anfört exempel. Av vikt är särskilt den av
de sakkunniga anförda synpunkten, att ersättning överhuvud ej bör utgå för
mera primitiva anordningar, vilka med hänsyn till den vanliga standarden
i orten icke kan anses representera något speciellt värde för just den ifrågavarande
fastigheten, och ej heller för anordningar, som icke är godtagbara
ur sanitär synpunkt. Av dessa skäl och för att icke onödigtvis uppmuntra
till processer om mindre ersättningsbelopp bör lagregeln erhålla en restriktiv
utformning. Den synes lämpligen kunna avfattas så, att ersättning skall
utgå i den mån det prövas skäligt icke blott med hänsyn till anordningens
alder och det skick, vari den befinner sig, utan även med beaktande av den
lördel, som för fastigheten vinnes genom anslutningen, och omständigheterna
i övrigt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

10 §.

Betänkandet. Såsom ersättning för den i 8 kap. 8 § vattenlagen givna bestämmelsen
att kloakledning skall, när någons rätt är därav beroende, av
ägaren behörigen underhållas — vilken bestämmelse av de sakkunniga föreslagits
upphävd — skall enligt de sakkunnigas förslag i den nya lagen inflyta
ett stadgande av ungefärligen samma innehåll (9 §). Till utmärkande
av att underhållsskyldighet förelåge med hänsyn icke blott till de anslutna
fastigheterna utan även till allmänna sanitära intressen borde dock uttrycket
»någons rätt» utbytas mot annat uttryck, förslagsvis »allmän ellei
enskild rätt».

Yttrandena. Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett det böra tydligare än
som skett utmärkas, att underhållsskyldighet förelåge då allmänna sanitära
intressen så fordrade.

Departementschefen. Till de förpliktelser, som bör ankomma pa huvudmannen
för en allmän vatten- och avloppsanläggning, hör framför allt skyldigheten
att driva och underhålla anläggningen på ett tillfredsställande sätt.
Att så sker är ett intresse icke blott för de särskilda fastigheter, som äi hänvisade
till anläggningen, utan även ur sanitär och annan allmän synpunkt.
Av denna anledning har ock i ett flertal författningar införts bestämmelser,
som direkt eller indirekt tar sikte på att reglera sättet för handhavande av
vatten- och avloppsanläggningar. Såsom exempel på dylika författningar kan
nämnas förordningen den 19 juli 1941 om kontroll av vattenledningsvatten
samt lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Dessa
bestämmelser är emellertid icke av beskaffenhet att kunna göras gällande
av anläggningens brukare såsom rättigheter gentemot huvudmannen. Vad
som i sistnämnda hänseende är gällande rätt kan — om man bortser från
de tämligen vaga och till räckvidden begränsade bestämmelserna i 8 kap. 8
och 53 §§ vattenlagen — icke utläsas av några i lag givna regler utan beror
på de avtal, som träffas mellan huvudmannen och anläggningens brukare.
I brist på sådana avtal har rättstillämpningen blott att hålla sig till allmänna
civilrättsliga och kommunalrättsliga principer.

I den nu aktuella lagstiftningen, vilken avser att skapa regler just med avseende
å rättsförhållandet mellan huvudmannen och anläggningens brukare,
bör upptagas en uttrycklig regel om skyldighet för huvudmannen att underhålla
anläggningen samt i övrigt sörja för att den fyller sitt ändamål på tillfredsställande
sätt. Att närmare angiva den standard som huvudmannen
skall vara förpliktad att upprätthålla är däremot, på sätt förut nämnts, icke
möjligt. Avgörandet i detta hänseende måste träffas med hänsyn till vad som
är brukligt och skäligen kan fordras vid anläggningar för likartad bebyggelse
och med liknande utformning, varjämte ledning understundom kan slå
att hämta i de författningar, som reglerar hithörande frågor ur hygieniska
och andra allmänna synpunkter.

Utan särskild bestämmelse torde vara uppenbart, att huvudmannens underhållsskyldighet
även innefattar skyldighet att, när behov därav uppkommer,
ombygga (förnya) anläggningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Fiågan när skyldigheten att underhålla och driva en allmän vatten- och
avloppsanläggning upphör torde sällan bli aktuell. Uppenbarligen bör skyldigheten
bestå så länge de anslutna fastigheterna har behov av anläggningen;
en bestämmelse härom kan lämpligen inflyta i lagtexten. En närmare
reglering av de rättsförhållanden, som uppkommer i samband med att en
allmän vatten- och avloppsanläggning nedlägges, torde däremot icke vara
behövlig. Det må erinras att stadganden för nu avsett fall ej heller ansetts
erforderliga beträffande sådana avloppsföretag, vilkas organisatoriska förhållanden
regleras i 8 kap. vattenlagen.

11—13 §§.

Betänkandet. De sakkunniga har framhållit, att alla de, som droge nytta
av en gemensam vatten- och avloppsanläggning, måste i det helas intresse
ålägga sig vissa inskränkningar med avseende å nyttjandet av anläggningen.
I detta hänseende har de sakkunniga föreslagit en bestämmelse (10 § första
stycket) av innehåll, att vatten- och avloppsanläggning, till vilken två eller
flera fastigheter anslutits, icke finge brukas på sådant sätt att nyttjandet
försvårades för någon fastighet samt att ersättning skulle gäldas för skada,
som uppkomme genom sådant missbruk. Vidare har föreslagits en bestämmelse
(10 § andra stycket), enligt vilken länsstyrelsen kunde förbjuda att vatten-
och avloppsanläggning begagnades för visst ändamål samt meddela andla
föreskrifter angående inskränkning i nyttjandet. För överträdelse av sådana
föreskrifter skulle länsstyrelsen äga stadga vite från och med fem till
och med femtusen kronor. Därjämte innehåller förslaget (10 § tredje stycket)
bestämmelser om att talan om skyldighet att utgiva vite skulle upptagas
av allmän underrätt i den ort, där anläggningen eller större delen
därav vore belägen.

Yttrandena. Svenska kommunal-tekniska föreningen har ansett, att bestämmelserna
föga passade för stadsförhållanden. Innehållet i första stycket
syntes följa redan av allmänna rättsgrundsatser. Om behovet av förbud, som
avsåges i andra stycket, vore brådskande, syntes det angivna förfarandet
många gånger icke komma att verka tillräckligt snabbt. Genom ett reglemente
för städernas anläggningar, antingen av generell natur eller fastställt
av länsstyrelsen eller annan myndighet, särskilt för varje stad, syntes rätten
att utfärda förbud kunna tilläggas staden. Föga risk förelåge, att staden
skulle utfärda dylikt förbud i onödan, då ju staden i vart fall måste tillse
att vattenförsörjningen och avloppet på något sätt ordnades. Reglementen
och föreskrifter vore av länsstyrelserna fastställda för ett stort antal städer
och hade, såvitt känt, varit fullt tillräckliga för ordnandet av hithörande frågor.
— Liknande synpunkter har framkommit i yttranden från några kommuner,
särskilt i yttrandet från kommunalfullmäktige i Grytnäs.

Departementschefen. De bestämmelser som de sakkunniga föreslagit i fråga
om villkoren för nyttjande av vatten- och avloppsanläggningar är visserligen
till större delen av sådan beskaffenhet, att deras innehåll följer redan

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

av allmänna principer. Då med förevarande lagstiftning avses att i Övriga
hänseenden reglera rättsförhållandena mellan anläggningens huvudman
samt ägarna och innehavarna av de fastigheter, vilka anslutits eller skall anslutas
till anläggningen, synes emellertid icke lämpligt att förbigå de särskilda
regler, som bör gälla i detta hänseende.

För vattendistributionen inom en anläggning för vattenförsörjning erfordras
att vattnet står under visst tryck. En ökning av framrinningen på någon
punkt av systemet medför att trycket nedgår och minskar därigenom framrinningen
på andra punkter. En läcka på en ledning eller ett alltför stort
vattenuttag på någon av de anslutna fastigheterna kan därför helt eller delvis
sätta anläggningen ur brukbart skick. Ur teknisk synpunkt är i själva
verket hela tillförselsystemet — inberäknat servisledningar, kranar och andra
anordningar — en sluten enhet, i det att bristfälligheter a viss del påverkar
brukbarheten av systemet i dess helhet. Bestämmelserna om skyldighet
för huvudmannen att underhålla huvudledningarna och de delar av servisledningarna,
för vilka han åtagit sig att svara, måste därför kompletteras
med en bestämmelse om motsvarande skyldighet för ägare och innehavare
av de anslutna fastigheterna med avseende å övriga delar av servisledningarna
ävensom kranar, ventiler och andra installationsdetaljer. Ehuru
den allmänt hållna bestämmelsen i de sakkunnigas förslag säkerligen kan
anses omfatta även en sådan skyldighet, anser jag ur praktisk synpunkt
lämpligare att i lagen införes ett uttryckligt stadgande om att ägaren av
ansluten fastighet skall hålla de anordningar, vilka för fastighetens rakning
kopplas till anläggningen, i sådant skick att fara ej uppstår för
driftsavbrott eller annan olägenhet vid anläggningens begagnande. Ehuru
främst av betydelse i fråga om anordningar för vattenförsörjning bör bestämmelsen
erhålla sådan avfattning, att den blir tillämplig även t. ex. i
fråga om servisledning för avlopp, som genom läckage kan förorena vattenledningssystemet.
Med hänsyn till att huvudmannen bär ansvaret för att anläggningen
som helhet fungerar på tillfredsställande sätt bör han vidare genom
uttrycklig bestämmelse tillförsäkras rätt att, när så erfordras, erhålla
tillträde till markområde eller lokal, där anordning av förut anmärkt beskaffenhet
finnes, och att undersöka anordningen.

Hälsovårdsstadgekommittén har i det förslag till normalhälsovårdsordning,
som fogats vid kommitténs år 1953 avgivna betänkande (SOU 1953: 31) intagit
en bestämmelse av innehåll att i avloppsledning ej får utsläppas eldfarliga
ämnen, fasta ämnen eller ämnen som genom frätning kan skada
ledningarna. Bestämmelsen synes vara av relativt ringa betydelse ur hälsovårdssynpunkt
men har i stället sådant samband med lagstiftningen om
vatten- och avloppsanläggningar, att den väl försvarar en plats i den tilltänkta
lagen. Jag förordar därför att föreskrifter i detta ämne får inflyta
i 12 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Att särskilt omnämna
eldfarliga ämnen torde dock ej vara behövligt i detta sammanhang.

Till komplettering av de nu anmärkta särskilda bestämmelserna om villkoren
för nyttjande av allmän vatten- och avloppsanläggning kan lämpligen

Kungl. Maj. ts proposition nr 121

i lagen upptagas ett allmänt stadgande, sådant som de sakkunniga förordat,
om att anläggningen även i övrigt skall brukas med nödig försiktighet, så
att olägenhet för huvudmannen och för andra till anläggningen anslutna fastigheter
undvikes.

Beho\et av föreskrifter rörande sättet för brukande av allmän vatten- och
avloppsanläggning är icke uttömt med de nu föreslagna stadgandena. I de
flesta fall erfordras betydligt mera detaljerade regler. För många, kanske
de flesta kommunala vatten- och avloppsanläggningar finnes sedan gammalt
reglementariska föreskrifter med utförliga bestämmelser rörande villkoren
för nyttjandet, vilka utfärdats av kommunen. Stundom har dessa föreskrifter
fastställts av länsstyrelsen med stöd av hälsovårdsstadgan eller ordningsstadgan
för rikets städer. Med hänsyn till att anläggningarnas utformning
och de lokala förhållandena är i hög grad skiftande samt till att de gällande,
redan invanda föreskrifterna är av mycket olika innehåll synes icke möjligt
eller lämpligt att i vidare mån än som redan föreslagits reglera hithörande
förhållanden genom enhetliga, för hela riket gällande bestämmelser. Lagstiftningen
måste därför utgå från att detalj spörsmålen liksom hittills löses
genom föreskrifter för varje särskild anläggning. Mot de sakkunnigas
förslag att dylika föreskrifter i fall av behov skall meddelas av länsstyrelsen
kan — på sätt framhållits i några remissyttranden — resas den invändningen
att behovet i vissa fall, t. ex. vid skador på ledningsnätet, kan vara så
hastigt påkommande att länsstyrelsens beslut ej kan avvaktas. Å andra sidan
skulle en oinskränkt befogenhet för huvudmannen att meddela föreskrifter
om inskränkningar i de anslutna fastigheternas rätt att nyttja anläggningen
kunna äventyra viktiga intressen, som lagstiftningen syftar till att skydda.

Den rimligaste lösningen är enligt min mening att huvudmannen visserligen
erhåller befogenhet att meddela alla erforderliga föreskrifter men att
dessa, om de icke är av tillfällig karaktär, underställes länsstyrelsens prövning.
Det kan framhållas, att en sådan reglering av frågan kommer att nära
överensstämma med det för ett närstående fall avsedda stadgandet i 8 kap.
36 § vattenlagen. För överträdelse av föreskrift som nu avses bör, på sätt
jämväl de sakkunniga föreslagit, länsstyrelsen äga stadga vite. Bestämmelse
härom meddelas i 21 §.

Även utan särskilt stadgande torde vara uppenbart, att den som vid nyttjandet
av allmän vatten- och avloppsanläggning icke ställer sig till efterrättelse
de nu föreslagna lagreglerna eller sådana särskilda föreskrifter som
med stöd av dessa meddelats för anläggningen, kan ådraga sig skyldighet att
ersätta anläggningens huvudman den skada, som genom förfarandet uppkommer
för denne. Mindre klart är måhända i vad mån ersättningsskyldighet
uppkommer för sådan skada, som uppstår för ägare eller innehavare av
annan till anläggningen ansluten fastighet. Med tanke särskilt på sistnämnda
tall biträder jag de sakkunnigas förslag att i den tilltänkta lagen införes eu
uttrycklig bestämmelse om skadeståndsskyldighet för den, som vid nyttjandet
av anläggningen åsidosätter sina nu omnämnda skyldigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

14 §.

Betänkandet. De sakkunnigas förslag till lagregler om bestridande av kostnaderna
för vatten- och avloppsanläggningar inledes av en bestämmelse
(17 § första stycket) av innehåll, att kostnad för sådan anläggning, i den
män den ej bestredes av vederbörande kommun eller med statsmedel eller
eljest i särskild ordning, skulle bäras av den eller de fastigheter som anläggningen
betjänade. Under framhållande att kommunernas verksamhet på
vatten- och avloppsområdet i framtiden säkerligen komme att bli betydande.
har de sakkunniga vidare föreslagit att i omedelbar anslutning till nyssnämnda
stadgande skulle införas en bestämmelse (17 § andra stycket) av
innehåll att kommun ej finge ikläda sig kostnader för vatten- och avloppsanläggningar
på sådant sätt att enskilda kommunmedlemmar obehörigen
gynnades. En särskild bestämmelse föresloges vidare för det fallet att kostnad
nedlagts å vatten- och avloppsanläggning i syfte att möjliggöra framtida
utvidgning till ytterligare bebyggelse. Sådan kostnad skulle enligt förslaget
(17 § tredje stycket) bäras av kommunen intill dess utvidgningen
komme till stånd.

Anordnande av ett slutet avloppsnät för ett bebyggelseområde vore, enligt
vad de sakkunniga framhållit, en åtgärd som i hög grad höjde områdets
standard. Ur markpolitisk synpunkt vore det icke försvarligt att kostnaderna
för avledande av vatten från gator och andra trafikleder, som erfordrades
för områdets eget behov, bestredes av det allmänna. De sakkunniga
nar med hänsyn härtill föreslagit en bestämmelse (18 §) att ägare av tomter
och andra för bebyggelse avsedda fastigheter inom område, för vilket stadsplan
eller byggnadsplan fastställts, skulle ha att bekosta avledande av dagoch
dräneringsvatten från där belägna gator, vägar och allmänna platser
i den mån dessas omfång ej överstege vad som motsvarade områdets behov
av trafikleder. I övrigt skulle avledandet av vatten från nu avsedda platser
bekostas av kommunen. Vad nu sagts skulle ej gälla avledande av vatten
genom rännstenar eller öppna vägdiken.

Yttrandena. Från åtskilliga håll, bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Kristianstads län samt kommunallagskommittén,
har anmärkts att den rättsregel, som uttrycktes i
17 § andra stycket av de sakkunnigas förslag, gällde redan enligt allmänna
kommunalrättsliga principer samt att bestämmelsen därför borde utgå.

Stadsfullmäktige i Lidköping bar mot 17 § tredje stycket i de sakkunnigas
förslag anmärkt, att det med stöd därav kunde åläggas kommun att utan
vederlag planera och dimensionera ledningar jämväl för grannkommuner.
Det vore riktigare att staten i så fall gäldade eller förskotterade de uppkomna
merkostnaderna.

Svenska kommunal-tekniska föreningen har anfört, att tittrycket »områdets
behov av trafikleder» vore synnerligen vagt och kunde ge upphov till
många tvistigheter, såväl i vad det gällde områdets gränser som vad som
skulle anses vara dettas eget behov av trafikleder. Liknande uttalanden

Kungl. Maj:Is proposition nr 121

har gjorts från vissa andra håll, bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinger
länsstyrelsen i Uppsala län, stadsfullmäktige i Norrköping och Malmö samt
kommunalfullmäktige i Sollentuna.

Överlantmätaren i Uppsala län har anmärkt, att gata och väg vore allmän
plats samt att uttrycket »allmänna platser» därför borde utbytas mot
uttrycket »andra allmänna platser».

Departementschefen. Frågan om avgiftsskyldigheten kan sägas innefatta
tre spörsmål av tämligen olika karaktär, nämligen för det första hur stort
belopp som totalt får uttagas genom avgifter, för det andra hur avgiftsskyldigheten
bör fördelas mellan de anslutna fastigheterna samt för det tredje
när och hur avgiftsskyldigheten skall fullgöras. Denna disposition har i
stort sett följts i de sakkunnigas förslag. Till följd av att de föreslagna
reglerna gjorts mycket utförliga och fördelats på åtskilliga paragrafer har
emellertid gränsen mellan ämnesområdena fördunklats och texten blivit
något svåröverskådlig. I det nu föreliggande förslaget har reglerna om avgiftsskyldigheten
sammanfattats i tre paragrafer (14—16 §§), av vilka
envar behandlar ett av förenämnda tre spörsmål. I förevarande paragraf
behandlas frågan om avgifternas totalbelopp samt i anslutning därtill frågan,
vilka fastigheter avgiftsskyldigheten åvilar.

Jag har tidigare uttalat mig för att bestämmelserna om avgifter till allmän
vatten- och avloppsanläggning bör grundas på självkostnadsprincipen,
d. v. s. att sammanlagda beloppet av de avgifter, som uttages, icke bör få
överstiga vad anläggningen kostar huvudmannen. Denna regel tarvar emellertid
förtydliganden i vissa hänseenden.

Vad först angår kostnaden för anläggningens utförande måste denna av
huvudmannen förskjutas på en gång, och den är att beteckna såsom ett kapitaltillskott.
För att täcka en dylik utgift kan huvudmannen tänkas avfordra
ägarna av de anslutna fastigheterna en engångsavgift. En annan möjlighet
är att beloppet kvarstår såsom investerat i anläggningen och att i avgifterna
inräknas därå belöpande ränta. En medelväg är att avgifterna bestämmes
så, att de utöver räntan förslår till amortering enligt viss plan. Av
sistnämnda metod kan tänkas två varianter, nämligen att avgifterna minskas
efterhand som kapitalet avbetalas eller att avgifterna bestämmes såsom
annuiteter och således hålles oföränderliga. Ingen av de angivna metoderna
står i strid mot självkostnadsprincipen. Denna kan i förevarande hänseende
icke sägas gå ut på mera än att avgiftsberäkningen skall vara grundad
på en plan för betalning av kapitalkostnaden samt att denna plan skall
vara ägnad att ge ett matematiskt riktigt resultat. En omständighet förtjänar
dock att något närmare beröras, nämligen grunderna för ränteberäkningen,
där sådan kommer i fråga. Om huvudmannen anskaffat kapitalet
genom lån, innebär självkostnadsprincipen att han i avgiftshänseende icke
får beräkna högre genomsnittlig ränta än han själv erlägger. Har han själv
tillskjutit kapitalet, kan frågan, vilken ränta han äger tillgodoräkna sig,
icke besvaras lika entydigt utan blir i sista hand en skälighetsfråga. Jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

hänvisar till vad jag vid 5 § anfört rörande de villkor i ekonomiskt hänseende,
som bör uppställas för beslut om auktorisation. Eftersom vattenförsörjning
och avlopp i regel är oundgängliga nyttigheter för de anslutna
fastigheterna, representerar avgiftsskyldigheten ur huvudmannens synpunkt
en så god säkerhet för det investerade beloppet, att räntan i regel bör sättas
något lägre än till vad jag i nämnda sammanhang betecknat som maximum.

Kostnaderna för anläggningens underhåll och drift är en tämligen oföränderlig
utgift, vilken i regel bör täckas successivt genom inflytande avgifter.
Med hänsyn härtill vore i och för sig en sådan regel icke otänkbar, att
avgifterna bestämdes i efterhand till att motsvara de faktiska kostnaderna
under en lämplig tidrymd. En lämpligare ordning är dock att avgifterna
bestämmes i förväg på grundval av kalkyl över de sannolika kostnaderna.

I dylik kalkyl bör givetvis ett lämpligt belopp kunna avses för oförutsedda
utgifter samt för förluster, som uppkommer t. ex. av den anledningen, att
avgifterna för någon fastighet ej kan indrivas. Visar erfarenheten, att avgifterna
bestämts för högt eller för lågt, bör erforderlig jämkning ske.

De sakkunnigas lagförslag nämner ytterligare en grupp av utgifter för
anläggningen, nämligen kostnaden för dess förnyelse i den mån den är uttjänt.
På sätt de sakkunniga uttalat sker emellertid förnyelsen endast sällan
genom att anläggningen ombygges utan äger i allt väsentligt rum genom
fortgående reparationsarbeten. En normal förnyelse kan därför sägas vara
inbegripen i underhållet. Om åter förnyelsen sker på det sättet, att en mera
betydande ledningssträcka eller annan anordning utbytes mot en annan,
kan åtgärden jämställas med utförande av en ny anläggningsdel. Lagtexten
synes därför utan olägenhet kunna avfattas så, att avgifter får uttagas
till täckande av kostnaderna för anläggningens utförande, underhåll och
drift.

En mera detaljerad uppräkning i lagtexten av de kostnader, för vilka
huvudmannen äger bereda sig ersättning medelst avgifter, kan ej gärna
komma i fråga. Tvekan torde ej råda om att till kostnad för anläggningens
utförande är att räkna alla utgifter, som erfordras för att denna skall komma
till stånd, såsom projekteringskostnad, kostnad för arbetets administration,
för vinnande av dispositionsrätt över erforderliga markområden samt för
sådana provisoriska anordningar, som visar sig behövliga under utbyggnadstiden.
Även i kostnaderna för underhåll och drift bör kunna inräknas t. ex.
administrationskostnad. Uppenbart torde även vara, att huvudmannen i
förekommande fall äger tillgodoräkna sig skälig ersättning för arbete, som
han själv eller genom anställd personal nedlägger för företagets räkning,
även om arbetet icke för honom medför någon direkt utgift i penningar.

Ägarna av de anslutna fastigheterna har å sin sida gentemot huvudmannen
anspråk på att företagets angelägenheter skötes på ett tillfredsställande
sätt. Denna synpunkt kan stundom leda till att huvudmannen icke bör äga
genom avgifter bereda sig ersättning för alla de kostnader han nedlagt på
anläggningen. För att en kostnadspost skall få täckas genom avgifter hör

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

i princip fordras att kostnaden skäligen varit påkallad. Bedömandet vad som
kan fordras av huvudmannen med avseende å omtanke och ekonomiskt förutseende
bör visserligen vara tämligen liberalt. Såsom huvudregel bör dock
i lagtexten fastslås att de anslutna fastigheternas bidragsskyldigliet är begränsad
till vad som erfordras för att täcka nödiga utgifter för anläggningen.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om skyldighet för vederbörande kommun
att förskjuta s. k. utvecklingskostnad, d. v. s. kostnad som nedlägges
på en anläggning för att den i framtiden skall kunna utvidgas till ytterligare
bebyggelse, står i överensstämmelse med de synpunkter jag nu anfört.
Jag ansluter mig därför i denna del till de sakkunnigas mening med
allenast den erinringen, att regeln bör gälla blott om kostnaden är så väsentlig,
att den avsevärt påverkar avgifternas storlek. Lagregeln kan med
hänsyn härtill avfattas så, att merkostnad, som föranledes av att anläggningen
för att möjliggöra framtida utvidgning utföres på väsentligen annat
sätt än som eljest skulle ha skett, ej får uttagas genom avgifter, innan
den avsedda utvidgningen av anläggningen kommer till stånd. Av praktiska
skäl bör skyldigheten att förskjuta utvecklingskostnad åvila anläggningens
huvudman och icke kommunen. I sak är denna ändring av ringa betydelse,
eftersom kommunen i regel torde vara villig att i lämplig form lämna bistånd
till finansiering av dylika utgifter även vid icke-kommunala anläggningar.
Eftersom jag till skillnad från de sakkunniga icke föreslår någon bestämmelse,
med stöd av vilken det kan åläggas en kommun att projektera sina
anläggningar med hänsyn även till framtida bebyggelse, torde den anmärkning
förfalla, vilken i ett av remissyttrandena framställts mot de sakkunnigas
förslag beträffande skyldighet för kommun att förskjuta kostnader
med tanke på framtida utvidgning till bebyggelse inom annan kommun.

— Av de tidigare utvecklade principerna för avgiftsskyldigheten torde framgå,
att huvudmannen, då den förutsedda utvidgningen av anläggningen
kommit till stånd, äger genom avgifter uttaga icke blott den nedlagda kapitalkostnaden
utan även ränta därå, förutsatt att avgifterna icke blir högre
än om han från början utfört anläggningen utan tanke på framtida utvidgning.

Enligt vad jag tidigare uttalat bör bestämmelserna i byggnadslagen om
skyldighet för tomtägare att bekosta avloppsledningar ersättas av bestämmelser
i den nu förevarande lagstiftningen, i samband varmed skyldigheten
bör utvidgas att avse icke blott kostnaderna för anordningarnas utförande
utan även kostnaderna för deras underhåll och drift. I fråga om den närmare
utformningen av bidragsskyldigheten går nuvarande bestämmelser ut
på att bidragen skall utgå i form av engångstillskott. Tomtägare får belastas
med högst den andel av kostnaden för avloppsledning, som med hänsyn till
avloppsvattnets mängd och beskaffenhet samt övriga på frågan inverkande
omständigheter kan anses belöpa på avloppet från tomten, jämförd med
annat avlopp för vilket ledningen är avsedd. Bidraget beräknas alltså särskilt
för varje fastighet, något som i praktiken vållar avsevärd omgång och

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

lätt orsakar tvister angående grunderna för beräkningen. I motsats härtill
innebär de sakkunnigas förslag, att för samhället i dess helhet skall göras
en schematisk beräkning, hur stor del av den totala avloppskostnaden som
bör bekostas av samhället, samt att återstoden får täckas medelst avgifter.
Förslaget innebär i denna del en betydande förenkling i förhållande till vad
som nu gäller och torde för övrigt vara den enda praktiskt framkomliga
vägen för samordning av frågorna om avgifter till vattenverken och till avloppsverken.
Beträffande de anmärkningar, som från vissa kommuner framställts
om att förslaget skulle innebära ett betydande avsteg från nu tilllämpad
kommunal praxis, kan framhållas, att förslaget icke innebär hindei
för anläggningens huvudman att bestämma särskilda avgifter för vattenförsörjning
och för avlopp samt att uppdela avgifterna på skilda inbetalningar.
Ej heller innefattar förslaget något hinder för en kommun att bestämma
avioppsavgifterna i väsentlig överensstämmelse med nu gällande
regler om bidrag till gatubyggnadskostnad, därest kommunen icke vill utnyttja
de fördelar i avgiftshänseende, som förslaget bjuder.

Jag har ej heller något att erinra mot de markpolitiska överväganden, som
ligger till grund för den föreslagna bestämmelsen att å tomter och andra
för bebyggande avsedda fastigheter under stadsplan och byggnadsplan får
läggas avgifter, som täcker även kostnaderna för avvattning av gator, vägar
och andra allmänna platser. I detta hänseende erinrar jag om att en bestämmelse
med likartat syfte förut finnes given i 73 § byggnadslagen. För att
underlätta tillämpningen bör emellertid lagtexten erhålla en lydelse, som
klarare än de sakkunnigas förslag ger vid handen, att kostnaderna föi avledande
av dag- och dräneringsvatten inom nu avsedda områden i princip
får helt täckas genom avgifter å fastigheterna och att undantag från denna
regel gäller blott i sådana fall, då onormalt stora områden undantagits för
trafikleder och andra allmänna platser. Bestämmandet av den kostnadsandel,
från vilken fastighetsägarna därvid skall befrias, behöver icke anknyta
till byggnadslagens detaljerade regler om ersättning för gatumark utan bör
ske efter prövning av vad som finnes skäligt i det särskilda fallet. Med
tanke på att bestämmelserna i ämnet skall gälla icke blott områden under
stadsplan utan även områden under byggnadsplan är det icke lämpligt att
införa ett stadgande om att kommunen skall betala den del av nu avsedda
kostnader, som icke åvilar fastighetsägarna. Bestämmelsen bör utformas
så, att den återstående kostnadsandelen skall betalas av den, som har att
svara för iordningställande och underhåll av gata, väg eller allmän plats,
d. v. s. inom hyggnadsplaneområdena i regel vederbörande vägförening.
Ciivet är att fastighetsägarnas skyldighet att bekosta avledandet av vatten
från trafikleder och andra allmänna platser i princip förutsätter att dessa
iordningställts och upplåtits för sitt ändamål.

15 §.

Betänkandet. Mellan de fastigheter, vilka anslutits till vatten- och avloppsanläggningar,
borde kostnaderna för anläggningen, i den mån den

7 Bihang till riksdagens protokoll 19ör>. 1 samt. Nr 121

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

skulle bäras av fastigheterna, enligt de sakkunnigas mening fördelas med
hänsyn till den nytta var och en av dem hade av att få vattenförsörjning
och avlopp oidnade på detta sätt. Med nytta avsåge de sakkunniga den
\ärdeökning och de övriga fördelar, som tillfördes fastigheterna genom anläggningen.
Under begreppet nytta borde emellertid även hänföras vissa
andra faktorer, som borde påverka kostnadsfördelningen. Sålunda kunde
det någon gång visa sig erforderligt att grunda kostnadsfördelningen på
en beräkning, vilka kostnader som vore erforderliga för att täcka varje
ansluten fastighets behov av vattenförsörjning och avlopp och vilka alltså
vore till nytta just för denna fastighet. Så vore framför allt fallet, när antalet
anslutna fastigheter vore ringa. Om däremot antalet vore mera betydande,
talade övervägande skäl för att kostnaderna för anläggningen i dess
helhet fördelades mellan samtliga fastigheter med hänsyn till nyttan i
först angiven mening.

I anslutning till det sagda har de sakkunniga föreslagit två särskilda
regler om kostnadens fördelning. Den första (19 §) avsåge anläggning med
endast ett fåtal anslutna fastigheter. För detta fall föresloges att varje
lastighet skulle deltaga allenast i gäldandet av kostnaden för sådan del av
anläggningen av vilken fastigheten vore beroende. Från denna huvudregel
(av de sakkunniga benämnd »den privaträttsliga kostnadsfördelningsregeln»)
föresloges dock undantag för det fallet att anläggningen kunde tänkas
utförd enligt olika alternativ, vilka var för sig vore ur teknisk och ekonomisk
synpunkt försvarliga och att valet mellan de olika alternativen kunde
i avsevärd mån inverka på kostnadsfördelningen. Den andra kostnadsf
ördelningsregeln (20 §) innebure att kostnaden för hela anläggningen fördelades
å samtliga anslutna fastigheter i förhållande till deras nytta av
anläggningen. Från denna regel (av de sakkunniga benämnd »den sociala
kostnadsfördelningsregeln») föresloges undantag för det fallet att å någon
fastighet funnes fabrik, kasern, sjukhus eller annan inrättning, som krävde
anordningar av betydligt större kapacitet än den övriga bebyggelsen eller
ock anordningar av särskild beskaffenhet, såsom reningsverk eller dvlikt,
eller att i anläggningen inginge fastighet eller grupp av fastigheter, som
med hänsyn till avståndet från övriga fastigheter eller till terrängförhållanden
eller andra omständigheter vore ägnad att vid kostnadsfördelningen
bilda en enhet för sig.

Oavsett vilken regel som i princip borde tillämpas för kostnadsfördelningen
inom en anläggning borde enligt de sakkunniga gälla, att fastighet
icke finge betungas med större kostnad än om särskild vatten- och avloppsanläggning
utförts för fastigheten och ej heller med större kostnad än som
funnes med ekonomisk fördel kunna nedläggas å vatten- och avloppsanläggning
för fastigheten (21 §).

I fråga om den del av kostnaden, som kunde anses belöpa å avledande
av dag- och dräneringsvatten från gator, vägar och allmänna platser, har de
sakkunniga föreslagit ett särskilt stadgande (22 §) att fördelningen skulle
ske efter taxeringsvärden eller annan skälig grund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Yttrandena. Från flera håll har kritik anförts mot att såsom norm för
kostnadsfördelningen angivits de anslutna fastigheternas »nytta» av anläggningen
eller del av denna. Kommunalfullmäktige i Huddinge har uttalat,
att den i 19 § angivna fördelningen av kostnad efter nytta i varje särskilt
fall syntes svår att genomföra, enär nyttan knappast direkt kunde fastställas
utan vidlyftiga tekniska och ekonomiska beräkningar. Stadsfullmäktige
i Norrköping har förklarat sig tveksamma, hur den praktiska tilllämpningen
komme att gestalta sig. Styrelsen för vattenverket i Göteborg
har funnit det tveksamt hur bestämmelserna komme att verka om en fastighetsägare
ställde krav på vatten av annat tryck, beskaffenhet eller mängd
per tidsenhet än som eljest tillhandahölles.

Departementschefen. Ändamålet med de bestämmelser, som skall reglera
den inbördes kostnadsfördelningen mellan anslutna fastigheter, bör enligt
min mening icke vara att med matematisk noggrannhet angiva, vad varje
fastighet skall betala. Tvärtom är det ett viktigt önskemål, att huvudmannen
erhåller ett icke obetydligt mått av frihet att anpassa avgifterna efter
förhållandena i det särskilda fallet. De vattentaxor, som för närvarande
gäller inom städer och stadsliknande samhällen, företer inbördes mycket
stora olikheter, utan att det med fog kan påstås, att tillämpningen annat
än möjligen i rena undantagsfall ger ett oskäligt resultat. Lagbestämmelserna
i ämnet bör i enlighet härmed icke gå ut på att upphäva vad som nu gäller
utan snarare på att lagfästa nuvarande praxis och därvid söka angiva vissa
riktlinjer för avgiftsbestämningen.

Till en början vill jag framhålla, att den av mig förordade begränsningen
av lagstiftningens omfattning möjliggör en avsevärd förenkling av reglerna
om kostnadsfördelningen i förhållande till de sakkunnigas förslag, i det
att behovet av särregler för mindre anläggningar bortfaller. I fråga om anläggningar
av den storleksordning, som nu är i fråga, är ur praktisk synpunkt
icke gärna tänkbart att stadga någon annan huvudregel än att kostnaderna
för hela anläggningen skall slås ut pa samtliga fastigheter oavsett
längden av de ledningar som utnyttjas för envar av dem (den »sociala»
kostnadsfördelningsregeln). Till undantagen från denna regel återkommer
jag i det följande.

Jag instämmer med de sakkunniga däri, att till grund för kostnadsfördelningen
bör ligga en jämförelse mellan den nytta anläggningen bereder
olika fastigheter. Att, såsom skett t. ex. i 3 och 7 kap. vattenlagen, anknyta
kostnadsfördelningen till det i penningar uppskattade beloppet av denna
nytta, »båtnaden», låter sig emellertid ej göra av den anledningen att nyttan
oftast icke kan uppskattas till visst belopp. Därav löljer emelleitid
icke att en lagregel, som anknyter kostnadsfördelningen till nyttan, skulle
bli innehållslös. En dylik regel ger till en början tydligt vid handen, att
avgifterna för två fastigheter av samma storlek och med samma användningssätt
bör vara åtminstone någorlunda lika stora. Vad angår fastigheter
med samma användningssätt, t. cx. bostadsfastigheter, möjliggör regeln

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

även en gradering genom jämförelse mellan fastigheterna inbördes med
hänsyn till exempelvis antalet bostäder samt dessas storlek och sanitära
utrustning. Där fråga är om jämförelse mellan fastigheter med olikartat
användningssätt, t. ex. en bostadsfastighet och en industrifastighet, kan
legeln mahända synas lämna väl ringa ledning för tillämpningen. Det vid
vattenverken i regel tillämpade systemet går i dylika fall ut på att avgifterna
bestämmes med hänsyn till vad som är lämpligt för huvudparten av
bebyggelsen, i regel bostadsbebyggelsen, samt att bebyggelse av annan
karaktär, t. ex. affärsfastigheter och fastigheter med hantverks- eller industrirörelse,
tillätes ansluta pa principiellt lika villkor. Där så finnes påkallat,
sker en viss differentiering t. ex. genom avgiftsrabatt för större förbrukare,
vilken dock i princip göres tillämplig å all bebyggelse. Ett dylikt
avgiftssystem kan sägas väsentligen anknyta nyttoberäkningen till storleken
av vattenförbrukningen, något som i dylikt fall synes fullt försvarligt.
Enär en lagregel i ämnet av förut nämnda orsaker icke bör anvisa något
/isst avgiftssystem såsom det enda tillåtna utan blott gå ut på att fördelningen
skall ske efter skäliga grunder, synes mig den föreslagna i''egeln
att fördelningen skall ske med hänsyn till varje fastighets nytta av anläggningen
kunna väl fylla sitt ändamål. För att tydligare utmärka att
regeln icke syftar till ett exakt resultat i varje särskilt fall utan blott till
en skälighetsprövning, bör emellertid regeln avfattas så att avgifterna å de
särskilda fastigheterna skall stå i skäligt förhållande till fastigheternas
större eller mindre nytta av anläggningen.

Jag kan icke ansluta mig till de sakkunnigas uttalande, att begreppet
nytta skulle kunna erhålla en så vid tolkning, att under den föreslagna regeln
faller även en fördelning med hänsyn till de kostnader som varje fastighets
anslutning åsamkar huvudmannen. De fall, då en sådan fördelning kan
anses påkallad, bör i stället beaktas genom uttryckliga undantag från huvudregeln.

Regeln att varje fastighet skall bidraga till anläggningen i dess helhet
innebär, konsekvent tillämpad, att kostnadsfördelningen helt frigöres från
hänsyn till vad de olika delarna av anläggningen kostar huvudmannen. Bebyggelsen
inom de delar av verksamhetsområdet, där kostnaderna ställer
sig minst, får således genom avgifter subventionera de dyrare delarna
av anläggningen. I regel ställer sig denna princip också fullt naturlig inom
större anläggningar. Hittills torde endast i undantagsfall ha inträffat, att
olika höga vattenavgifter fastställts för t. ex. skilda delar av en stad. Det
kan dock icke förnekas, att en viss differentiering någon gång kan vara
lämplig och rentav nödvändig. Om t. ex. kostnaderna för vattenförsörjning
och avlopp inom ett visst bebyggelseområde ställer sig osedvanligt höga,
kan det bl. a. ur markpolitisk synpunkt vara lämpligt att ägarna av fastigheter
inom området själva fullt ut bekostar erforderliga vatten- och avloppsanläggningar.
Omvänt kan tänkas, att ett mindre eftertraktat bostadsområde,
där självkostnaderna för vattenförsörjning och avlopp är låga, kan
göras mera begärligt genom att avgifterna hålles på en låg nivå. Vidare

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

kan hänvisas till det av de sakkunniga behandlade fallet, att viss bebyggelse,
t. ex. industribebyggelse, fordrar vatten- och avloppsanordningar av
större kapacitet eller eljest av annan beskaffenhet än som eljest skulle
kommit i fråga. För alla dylika fall, där på grund av bebyggelsens lokalisering,
terrängförhållanden eller andra omständigheter kostnaderna för
viss eller vissa fastigheters medtagande i verksamhetsområdet är väsentligt
olika, bör huvudmannen genom uttryckligt stadgande berättigas att tillämpa
olika avgifter.

Ett fall, likartat med de nu nämnda, föreligger då en viss anordning tjänar
blott en enda fastighets behov. Så är städse fallet med servisledningar.
I konsekvens med min vid 7 § uttalade mening, att huvudmannen över huvud
icke bör vara skyldig att utföra servisledningar, och i anslutning till vad
jag nyss föreslagit i närstående kostnadsfördelningsfrågor anser jag huvudmannen
böra ha möjlighet men däremot icke skyldighet att, om han ombesörjer
servisledningar, av varje fastighet uttaga kostnaden för dess servisledning.
En motsvarande föreskrift bör, såsom komplement till bestämmelsen
i 8 kap. 36 § vattenlagen, givas även beträffande annan för viss
fastighet avsedd anordning, exempelvis anordning för rening av avloppsvattnet
från en fabrik.

Vidare bör i detta sammanhang upptagas den tämligen självklara regeln,
att fastighet, vars anslutning avser blott vattenledning eller blott avloppsledning,
icke skall vara pliktig att deltaga i kostnaderna för anordningar
av det andra slaget.

16 §.

Betänkandet. De sakkunniga har för kommunala anläggningar och för
s. k. taxesamfälligheter föreslagit bestämmelser (31 och 69 §§) av innebörd
att fastighetsägares bidrag skulle utgå enligt taxa. Avgiftsskyldigheten
finge uppdelas att avse anslutningsavgifter, högst motsvarande kostnaden
för anläggningens utförande, samt årliga eller på annat sätt periodiska avgifter.
Om så erfordrades för att fastighetsägarna ej skulle oskäligt betungas,
skulle anslutningsavgift få erläggas genom årliga inbetalningar
under viss tid, varvid å ogulden del av avgiften skulle räknas ränta. För
det fall att till anläggningen utginge kommunalt eller annat bidrag med
ändamål att lätta avgiftsbördan inom visst bebyggelseområde eller för visst
slag av bebyggelse, finge taxan bestämmas så, att bidraget komme blott
denna bebyggelse till godo.

Med avseende å indrivning av oguldna avgifter har de sakkunniga föreslagit
förbud mot att såsom påtryckningsmedel avstänga den försumlige
från bruk av anläggningen. Därjämte har framlagts förslag till bestämmelser
(32 och 75 §§) om att taxa kunde underställas länsstyrelsen för prövning
och fastställelse. För taxesamfällighet vore dylik underställning obligatorisk.
Avgift, som utginge enligt fastställd taxa, skulle i allmänhet få
utsökas i samma ordning som om betalningsskyldighet ålagts genom lagakraftägande
dom.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

Yttrandena. Bestämmelsen om förbud mot avstängning såsom påföljd för
utebliven avgiftsbetalning har avstyrkts i det övervägande antalet yttranden
från städer och andra större samhällen, samt i yttrandena från svenska
kommunal-tekniska föreningen, Göta hovrätt, vattenöverdomstolen, länsstyrelsen
i Örebro län m. fl. Såsom exempel må anföras yttrandet från
stadsfullmäktige i Norrköping, vilka anfört, att den föreslagna bestämmelsen
komme att medföra att kommunerna finge mindre möjlighet att indriva
vattenavgifter i de fall där vederbörande fastighetsägare saknade utmätningsbara
tillgångar. Kommunerna torde ofta icke bli i tillfälle att erhålla
betalning ens om fastigheten toges i mät. Den enda praktiskt lämpliga lösningen
torde därför vara, att vattentillförseln skulle kunna avstängas av
\ederbörande vattenverk pa sådant sätt, att vederbörandes användning av
vatten försvårades men ej hindrades. Åtgärden kunde visserligen medföra,
att hyresgäster och andra, som berördes av åtgärden, komme att till fastighetsägaren
förskjuta erforderligt belopp för att få vattentillförseln återställd,
men en sådan fordran å hyresvärden syntes kunna kvittas mot hyra,
som förfallit till betalning. Rätten att avstänga vattentillförseln borde fastslås
i lag.

Departementschefen. Med hänsyn till att lagstiftningen begränsas till att
huvudsakligen gälla större anläggningar bör avgifter för anslutning till och
nyttjande av anläggningarna alltid utgå enligt taxesystem. De närmare bestämmelser
härom som erfordras torde i det väsentliga kunna utformas i
överensstämmelse med de allmänna principer för taxor som utarbetats av
de sakkunniga. Det bör sålunda stadgas att avgift skall vara i förväg angiven
enligt taxa, som av huvudmannen utformas med ledning av de i 14 och
15 §§ stadgade grunderna samt att avgiftsskyldigheten må uppdelas att avse
engångsavgift och årliga eller på annat sätt periodiska avgifter. Engångsavgiften
får ej överstiga vad som svarar mot fastighetens andel i kostnaden
för anläggningens utförande, och om engångsavgiften kan anses betungande
med hänsyn till fastighetens beskaffenhet och övriga omständigheter,
må fastighetens ägare begära att avgiftsskyldigheten fördelas på årliga
inbetalningar under högst tio år, varvid ränta utgår å oguldet belopp.
Den regel som de sakkunniga föreslagit för det fall, att kommunalt eller annat
bidrag utgår med ändamål att lätta avgiftsbördan inom visst bebyggelseområde
eller för visst slag av bebyggelse, synes kunna undvaras. Det måste
utan särskilt stadgande anses klart att taxan i sådant fall får bestämmas
så, att bidraget kommer blott den ifrågavarande bebyggelsen till godo.

Vad angår den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om förbud mot
att avstänga fastighet från bruk av anläggningen vid underlåtenhet att betala
avgift har i ett antal yttranden framhållits, att möjligheten att begagna
avstängning såsom påtryckningsmedel vore av stor praktisk betydelse för
huvudmannen. Då denna anmärkning ej kan frånkännas berättigande, har
något förbud mot avstängning ej upptagits i lagen. Denna möjlighet står
alltså öppen i den mån den låter sig förenas med sanitära krav.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Utformningen av taxan ankommer som förut nämnts på huvudmannen.
Behov av särskild fastställelseprövning av taxan synes ej föreligga. Syftet
med en sådan prövning skulle närmast vara att underlätta utmätning av
oguldna avgiftsbelopp, men det praktiska värdet härav synes vara tämligen
ringa. Några bestämmelser i detta avseende har därför ej upptagits i förslaget.

17 §.

Departementschefen. På sätt jag förut framhållit har en kommun, vilken
ger ekonomiska utfästelser till förmån för en vatten- och avloppsanläggning
och sålunda möjliggör auktorisation av anläggningen, tillfälle att i samband
därmed skaffa sig kontroll över skötseln av anläggningens ekonomi och
angelägenheter i övrigt. Det ansvar som kommunen har att bära för utvecklingen
på vatten- och avloppsområdet motiverar emellertid att kommunen,
även om den icke på angivet sätt lämnar stöd åt ett enskilt vatten- och avloppsföretag,
får viss möjlighet att följa dess verksamhet. Jag kan i detta
hänseende bl. a. erinra om regeln i 5 § angående grunderna för bestämmande
av en anläggnings verksamhetsområde. Ett annat motiv för att bereda
kommunen insyn i de icke-kommunala vatten- och avloppsföretagen
ligger däri, att ägarna av de anslutna fastigheterna ofta icke har möjlighet
att öva någon kontroll över det sätt, på vilket företagets angelägenheter
handhaves.

Av nu angivna skäl föreslår jag att kommun, inom vilken den auktoriserade
anläggningen driver sin verksamhet, skall äga utse en tillsyningsman
för att öva uppsikt över anläggningen och sättet för handhavande av
dess angelägenheter. Det kan måhända övervägas, om icke fastighetsägarnas
intresse motiverar att tillsyningsman utses för alla icke-kommunala
vatten- och avloppsföretag. Enär kommunerna icke lärer undandraga sig
att i detta hänseende tillmötesgå önskemål, som framställes av fastighetsägarna,
och med hänsyn till innehållet i 18 § anser jag dock att en föreskrift
härom icke är behövlig.

För att möjliggöra den med bestämmelsen åsyftade tillsynen bör stadgas
rätt för tillsyningsmannen att vinna tillträde till alla delar av anläggningen
samt att granska räkenskaper och övriga handlingar rörande densamma.
Rörande tillsyningsmannens åliggande torde allenast böra föreskrivas att
han med lämpliga mellanrum, minst en gång om året, skall till kommunen
avgiva berättelse över sin granskning samt att han i fall av sådan försummelse
från huvudmannens sida, som påkallar åtgärd från myndighets sida,
har att göra vederbörlig anmälan om förhållandet.

18 §.

Departementschefen. Enligt denna paragraf äger länsstyrelsen befogenhet
att ingripa och förordna särskild syssloman, om skötseln av en icke-kommunal
vatten- och avloppsanläggning försummas. Bestämmelsen, som äger viss
motsvarighet i de sakkunnigas förslag (40 och 05 §§), har utformats efter
mönster av 8 kap. 53 § vattenlagen.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

19 §.

Betänkandet. De sakkunniga har, såsom tidigare nämnts, föreslagit att
ärenden om utförande av vatten- och avloppsanläggningar skulle, sedan de
utretts vid förrättning, hänskjutas till länsstyrelsens prövning. För det
fall att saken rörde fastigheter i två eller flera län, skulle enligt de sakkunnigas
förslag prövningen verkställas av länsstyrelserna gemensamt (93 §).

Departementschefen. Vad i 1, 2, 3, 5, 6, 12 och 18 §§ föreskrivits därom
att vissa ärenden skall upptagas och prövas av länsstyrelse fordrar en närmare
bestämning för det fallet, att en vatten- och avloppsanläggning sträcker
sig eller ifrågasättes skola utsträckas över en länsgräns. De sakkunnigas
förslag att frågor, som rör fastigheter i två eller flera län, skall prövas
av länsstyrelserna i dessa län gemensamt, torde i många fall innebära
alltför stor omgång i förhållande till ärendenas omfattning och betydelse.
Jag finner lämpligare att prövningen anförtros åt länsstyrelsen i det län,
där den anläggning varom fråga är huvudsakligen har eller skall ha sitt
verksamhetsområde. Givetvis kan samråd med den andra länsstyrelsen
ibland vara påkallat, men detta bör ske i annan form än genom medverkan
i själva beslutet.

20 §.

Departementschefen. Såsom jag tidigare yttrat kan ett ärende, som enligt
bestämmelserna i förslaget ankommer på länsstyrelsens prövning, tänkas
någon gång bli av den omfattning eller beskaffenhet, att utredningen
icke lämpligen kan omhänderhavas av länsstyrelsens egen personal. För
dylika fall erfordras en bestämmelse, som ger länsstyrelsen möjlighet att
för utredningen anlita sakkunnigt biträde. Bestämmelser om sakkunnigt
biträde och om ersättning till detta kan lämpligen avfattas i huvudsaklig
överensstämmelse med de likartade bestämmelserna i lagen om enskilda
vagar (92 § i lagens lydelse före den 1 juli 1954 samt 78 § femte och sjätte
styckena och 85 § andra stycket i nu gällande lydelse). Ersättning till sakkunnigt
biträde bör i allmänhet gäldas av anläggningens huvudman. Avser
den väckta frågan icke befintlig eller planerad anläggning, d. v. s. i praktiken
då frågan gäller förpliktande för vederbörande kommun att sörja för tillkomsten
av vatten- och avloppsanläggning, bör kostnaden betalas av kommunen.
Genom en särskild bestämmelse bör möjliggöras, att sakägare, som
vållar onödig kostnad, förpliktas ersätta denna.

21 §.

Betankandet. Med avseende å verkställighet av beslut om utförande av
vatten- och avloppsanläggningar och vissa andra beslut har de sakkunniga
föreslagit ett stadgande (116 §) av innehåll, att länsstyrelsen på ansökan av
sakägare skulle bestämma viss tid inom vilken de i beslutet omförmälda
åtgärderna skulle hava vidtagits vid vite eller vid äventyr att de genom läns -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

styrelsens försorg verkställdes på bekostnad av den, som enligt beslutet
hade att svara för åtgärdernas utförande. I vissa angivna fall ägde länsstyrelsen
på sätt nu sagts foga anstalt om verkställighet, även om icke någon
sakägare gjort framställning därom. Enligt förslaget skulle länsstyrelsen
även kunna medgiva anstånd med verkställighet tills vidare eller under viss
tid. — Med avseende å beslut, varigenom betalningsskyldighet ålagts, skulle
gälla vad om verkställighet av dom i tvistemål vore stadgat.

Yttrandena. Svenska kommunal-tekniska föreningen har ansett det böra
av lagtexten eller motiven framgå, att sådant föreläggande, som omnämndes
i de sakkunnigas förslag, ej borde meddelas, om för åtgärdernas verkställande
förelåge hinder, varöver vederbörande ej kunde råda.

Departementschefen. Av de sakkunnigas förslag till bestämmelser om
verkställighet av länsstyrelsens beslut behöver, med hänsyn till den av mig
förordade begränsningen av lagstiftningens omfattning, blott bibehållas ett
stadgande om rätt för länsstyrelsen att i beslut om åläggande enligt 3 eller
6 § stadga vite för det fall att åläggandet icke fullgöres. Därjämte bör upptagas
en motsvarighet till den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen
om rätt för länsstyrelsen att utsätta vite för överträdelse av reglementariska
föreskrifter om nyttjandet av vatten- och avloppsanläggning. Någon särskild
bestämmelse om att vite icke bör föreläggas eller utdömas i fall, då
den därmed avsedda åtgärden icke kan fullgöras, torde ej vara behörig.

22 §.

Betänkandet. Enligt de sakkunnigas förslag (103 §) skulle länsstyrelsens
beslut i där avsedda ärenden meddelas efter anslag. Talan mot beslutet
skulle — utom i visst angivet fall — föras hos Konungen inom en månad
från den dag, då beslutet meddelades, dock att menighet ägde åtnjuta femton
dagar längre besvärstid än nu sagts.

Departementschefen. Med hänsyn till att åtgärder nyligen vidtagits för
att förenhetliga besvärstiden i administrativa mål (se SFS 1954: 355), finner
jag icke lämpligt att i en författning av förevarande art upptages föreskrifter
om besvärstid, som avviker från vad som i allmänhet gäller på detta
område. Bestämmelsen om klagan över länsstyrelsens beslut bör därför
ha det innehållet, att klagan skall föras hos Konungen genom besvär.

23 §.

Betänkandet. För de mål, som enligt de sakkunnigas förslag skulle handläggas
vid domstol, har föreslagits bestämmelser av innebörd att vissa mål
av vattenrättslig natur skulle upptagas av vattendomstol (97—99 §§), att
vissa viktigare mål om ersättning skulle upptagas av expropriationsdomstol
(106 §) samt att övriga mål skulle upptagas av allmän underrätt (113 §).

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

Departementschefen. I likhet med vad jag vid 19 § föreslagit i fråga om
ärenden, vilka ankommer på länsstyrelse, synes mig lämpligt att även beträffande
mål, vilka enligt förslaget skall ankomma på domstol, införa en
gemensam forumbestämmelse. Tvekan kan råda, huruvida dessa mål bör
upptagas av allmän underrätt eller av någon av specialdomstolarna, d. v. s.
ägodelningsrätt, expropriationsdomstol eller vattendomstol. Till förmån för
något av de senare alternativen talar den omständigheten, att vissa dylika
mål särskilt de som rör tillämpning av 8 och 9 §§ i förslaget — avser
värderingsspörsmål likartade med dem som förut ankommer på ägodelningsrätter,
expropriationsdomstolar och vattendomstolar. I praktiken torde
dock dylika mål förekomma ganska sällan och endast undantagsvis bli av
större omfattning eller ekonomisk betydelse. Av större vikt är frågorna om
avgiftsskyldigheten. Sådana tvister upptages för närvarande av de allmänna
domstolarna, och anledning synes icke föreligga att i detta hänseende göra
någon ändring i vad som nu gäller. Jag föreslår därför att tvister i de frågor,
som avhandlas i förslaget, i den mån de ankommer på domstols prövning
upptages av allmänna underrätten i den-ort, där anläggningen huvudsakligen
har sitt verksamhetsområde.

Vad angar tvister enligt 8 §, vars innehåll är av expropriationsrättslig natur,
bör i förslaget inflyta en bestämmelse om att anläggningens huvudman
i regel skall vidkännas kostnaderna å ömse sidor. För att icke denna regel
skall uppmuntra till oskäliga rättegångar bör dock, i överensstämmelse med
vad som stadgats i vissa andra likartade författningar, domstolen erhålla
möjlighet att avvika från densamma, om sådant på grund av särskilda omständigheter
finnes skäligt. Med hänsyn till sambandet mellan 8 och 9 §§
måste de nu angivna grunderna för rättegångskostnader rimligtvis i princip
få gälla även i mål rörande tillämpning av 9 §. Det är troligt, att huvudmannen
i detta senare fall löper större risk att bli utsatt för ohemula ansprak
än i det fall, som regleras i 8 §. Undantagsregeln, som ger domstolen
möjlighet att låta vardera parten stå sina kostnader eller ålägga sakägaren
att bära såväl egna som huvudmannens kostnader, synes emellertid kunna
och böra tillämpas så, att huvudmannen beredes erforderligt skydd i detta
avseende.

24 §.

Departementschefen. Förevarande bestämmelse om utvidgad tillämpningav
begreppet fastighet har motsvarighet i de sakkunnigas förslag (4 §)
och är utformad efter mönster bl. a. av 8 kap. 56 § vattenlagen.

25 §.

Betänkandet. De sakkunniga har bland de inledande stadgandena i den
föreslagna lagen om vatten- och avloppsanläggningar intagit en bestämmelse
(5 §), som skulle reglera det personliga ansvaret för fastighets förpliktelser
och tillika angiva, vem som ägde utöva de rättigheter vilka i förslaget
sades skola tillkomma fastighet. Huvudregeln borde vara, att skyldig -

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

heterna skulle fullgöras och rättigheterna utövas av fastighetens ägare. Såsom
fastighetsägare skulle vid tillämpning av lagen anses jämväl den som
innehade fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besutte
fastighet på grund av testamentariskt förordnande. Den, som innehade fastighet
på sådana villkor att han, där fastighetsskatt för egendomen skulle
utgå, jämlikt kommunalskattelagen vore skyldig att erlägga dylik skatt,
skulle i nu angivna hänseende träda i ägares ställe. Vidare föresloges en
bestämmelse att ny ägare eller innehavare ej svarade för förpliktelse, som
skulle fullgöras innan han skulle tillträda fastigheten.

Yttrandena. Stadsfullmäktige i Malmö har framhållit att åtminstone betalningsskyldigheten
för periodiska avgifter stundom torde böra åvila annan
än den, vilken enligt de sakkunnigas förslag vore att anse som fastighetsägare.
Frågan om en utökning av den krets av fastighetsinnehavare, som
skulle jämställas med ägare, vore därför värd att tagas under övervägande.
Härvid funnes icke anledning att i detalj följa de bestämmelser, som gällde
enligt kommunalskattelagen. — Kommunalfullmäktige i Huddinge har anmärkt,
att det vore omöjligt för en kommun att veta, när överlåtelse av en
fastighet ägt rum, och att de föreslagna bestämmelserna därför kunde leda
till svårigheter vid indrivande av avgiftsfordringar. Bestämmelserna komme
dessutom att medföra att kommunerna måste vara synnerligen restriktiva
vid beviljande av anstånd med inbetalning av förfallna avgifter.

Departementschefen. Vid utarbetandet av förevarande lagförslag har förutsatts,
att huvudmannens rättigheter och skyldigheter gäller i förhållande
till de fastigheter, som anslutits eller ifrågasättes skola anslutas till anläggningen,
och i regel icke förändras genom att fastigheterna byter ägare.
Denna förslagets ståndpunkt är av särskilt intresse med avseende å de förpliktelser
(framför allt anslutningstvånget och avgiftsplikten), vilka enligt
förslaget kommer att häfta vid fastigheterna. Förslagets innebörd kan också
uttryckas så, att förpliktelserna har sakrättslig karaktär och i de flesta hänseenden
— dock ej i fråga om betalning av förfallen avgift — t. o. in. kan
sägas ha en förmånligare ställning än sådana förpliktelser, som häftar vid
fastigheterna på grund av inteckning.

Emellertid erfordras, såsom de sakkunniga framhållit, också ett stadgande,
som reglerar frågan, vem som har att bära det personliga ansvaret för fullgörande
av en fastighets förpliktelser. Denna fråga torde böra i huvudsak
lösas i enlighet med de sakkunnigas förslag, d. v. s. så, att förpliktelsen i regel
åvilar fastighetens ägare. Såsom ägare bör den svara, som enligt 47 §
kommunalskattelagen — i dess nyligen antagna ändrade lydelse — är i
ägares ställe skyldig att erlägga skatt för garantibelopp för fastigheten. Att
med ägare bör jämställas fideikommissinnehavare och den som eljest utan
vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, torde
vara uppenbart även utan alt särskild bestämmelse därom gives.

Den nu förordade lösningen av frågan om det personliga ansvaret för fastighets
förpliktelser överensstämmer med vad som tillämpas vid flertalet

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

kommunala vattenverk. I vissa orter förekommer dock, att vattenavgifterna
påföres hyresgäster och andra nyttjanderättshavare. Eftersom anledning
icke torde föreligga att förbjuda ett sådant uppbördssystem för det fall att
huvudmannen åtnöjes därmed, bör de nyssnämnda bestämmelserna om ansvarighet
för fastighetsägare m. fl. avfattas så, att de endast blir gällande
för det fall att annat ej avtalats.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om att ny ägare eller innehavare
av ansluten fastighet ej skall svara för avgift, som förfaller till
betalning innan han skall tillträda fastigheten, har utsatts för kritik ur den
synpunkten, att den skulle försvåra avgiftsindrivningen. En regel av motsatt
innehåll bör emellertid, såsom ägnad att medföra rättsosäkerhet, icke
komma i fråga.

26 §.

Departementschefen. Denna paragraf behandlar frågan om municipalsamhällenas
befattning med vatten- och avloppsfrågorna. Beträffande innehållet
i paiagrafen hänvisar jag till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

övergångsbestämmelserna.

Betänkandet. De sakkunniga har i sitt betänkande tämligen ingående behandlat
principerna för ikraftträdandet. Vad som i detta hänseende främst
påkallade uppmärksamhet, vore enligt deras mening avgiftssystemet. Såsom
tidigare anförts har de sakkunniga ansett att byggnadslagens bestämmelser
om ersättning för gatubyggnadskostnad borde omarbetas så, att de
icke komme att avse kostnader för avloppsledningar, och att den nya lagstiftningen
i stället borde bereda möjlighet att uttaga avgifter till täckande av
icke blott kostnaderna för avloppsanordningarnas utförande utan även kostnaderna
för deras underhåll, drift och förnyelse. Beträffande anläggningar
och anläggningsdelar, som tillkommit före ikraftträdandet av denna nya
lagstiftning, borde det vara tillåtet att genom avgifter täcka kostnaderna
för underhåll, drift och förnyelse men däremot i allmänhet icke kostnaderna
för anläggningarnas utförande. Kommun, inom vilken vid ikraftträdandet
gällde bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad eller varest
fråga om sådana bestämmelser då blivit väckt, borde emellertid icke försättas
i ett sämre läge än förut. I dylika fall borde därför avgifter få utgå
till täckande också av kostnaderna för anläggningens utförande.

De sakkunniga har ansett, att bestämmelserna i nu berörda ämnen av
lagtekniska skäl måste uppdelas på två av de föreslagna lagarna, nämligen
lagen om ändring i vissa delar av byggnadslagen och lagen om vatten- och
avloppsanläggningar. I förstnämnda lag borde inflyta de stadganden, som
hade till ändamål att bringa det äldre systemet att upphöra, varemot i den
senare lagen borde inflyta bestämmelser om de avgifter, som komme att
utgå enligt det nya systemet.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

I anledning av det nu anförda har de sakkunniga i sitt förslag till lag om
ändring i vissa delar av byggnadslagen intagit en övergångsbestämmelse av
innehåll, att vad som i bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
funnes stadgat om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnad för
avloppsledning skulle upphöra att gälla, då den nya lagen trädde i kraft,
dock att förut gällande bestämmelser alltjämt skulle tillämpas å tomt, som
anslutits till kommunal avloppsanläggning före lagens ikraftträdande. Vad
nu sagts rörande bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad skulle
även avse sådan bidragsskyldighet i nämnda hänseende, som gällde avålder
eller på grund av föreskrifter, som meddelats före den 1 januari
1932.

Med avseende å ikraftträdandet av den lag om vatten- och avloppsanläggningar,
som de sakkunniga föreslagit, har i denna upptagits ett stadgande
(124 §) av innehåll, att vid bestämmande av avgifter till kommunal avloppsanläggning
inom område under stadsplan skulle i kostnaderna för anläggningsdel,
som tillkommit före ikraftträdandet, få inräknas allenast vad
som åtginge till underhåll, drift och förnyelse av anläggningsdelen. Utan
hinder därav finge dock i avgifterna för tomt, vars ägare ej i annan ordning
bidragit eller kunde förpliktas bidraga till kostnaderna för avloppsanläggningens
utförande, inräknas andel i kostnaderna för utförandet av
sådana anordningar, som tillkommit efter det fråga om antagande av bestämmelser
rörande bidrag till gatubyggnadskostnad i behörig ordning
väckts inom kommunen.

Yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland har erinrat att de föreslagna
bestämmelserna om avgiftsplikten till kommunalt företag, som tillkommit
innan den nya lagen trädde i kraft, förutsatte såsom huvudregel, att lagen,
där annat ej nämnts, vore tillämplig även å anläggning eller del därav,
som tillkommit före ikraftträdandet. Det syntes angeläget att denna viktiga
regel komme till tydligare uttryck än som skett i den föreslagna lagtexten.
Hovrätten för Västra Sverige har gjort samma anmärkning samt därjämte
föreslagit, att — till undvikande av missförstånd — i anslutning till 124 §
gjordes en hänvisning till eller erinrades om den föreslagna övergångsbestämmelsen
till byggnadslagen.

Svenska kommunal-tekniska föreningen har framhållit, att bestämmelser
om bidrag till gatubyggnadskostnad på grund av föreskrifterna i 155 §
byggnadslagen kunde gälla även annan fastighet än tomt. Föreningen bar
därjämte erinrat om att enligt förslaget skulle i avgifterna till kommunal avloppsanläggning
i vissa fall få inräknas andel i kostnaderna för utförandet
av sådana anordningar, som tillkommit efter det fråga om antagande
av bestämmelser rörande bidrag till gatubyggnadskostnad väckts inom kommunen.
Mot denna princip vore intet att erinra. Det borde emellertid beaktas,
att icke alla gatubyggnadskostnadsbestämmelser vore så utformade
(beträffande avloppsledningar), att den dag, då frågan om bidragsbestämmclser
väcktes i fullmäktige (dagen a), vore normgivande för frågan, till
vilka anläggningar bidrag skulle utgå, utan eu senare dag (dagen b), t. ex.

Kungl. Maj. ts proposition nr 121

den da bestämmelserna antagits av fullmäktige. Vid den av de sakkunniga
föreslagna lydelsen av 124 § syntes tomtägare, som genom gatubyggnadskostnadsbestämmelserna
vore bidragsskyldig endast beträffande ledningar,
som tillkommit efter dagen b, bli bidragsskyldig även till ledningar, som
tillkommit mellan dagen a och dagen b. Detta syntes icke skäligt. Det borde
också beaktas att gatubyggnadskostnadsbestämmelser kunde vara fastställda
för endast del av stad. Föreningen ville vidare ifrågasätta, huruvida
icke övergångsbestämmelser beträffande gällande vattentaxor vore erforderliga.
Åtminstone borde utsägas, att rörande vattentaxa, som fastställts av
länsstyrelsen före lagens ikraftträdande, skulle gälla vad i lagen sades om
laxa fastställd av länsstyrelsen efter lagens ikraftträdande.

Kommunalfullmäktige i Sollentuna har i sitt yttrande berört det fall, att
ledningar utförts inom icke stadsplanelagt område vid en tidpunkt, då
fråga om gatubyggnadskostnadsbestämmelser väckts, samt att anslutningsavgifter
för både vatten- och avloppsledningar uttagits av befintlig bebyggelse
i enlighet med träffade avtal. När stadsplan nu lades å ett dylikt område,
varigenom ett flertal nybildade tomter uppstode, hade kommunen enligt
fastställda gatubyggnadskostnadsbestämmelser rättighet att uttaga den
på de nybildade tomterna belöpande kostnaden för avloppsledningarna, vilken
kostnad tidigare förskotterats av kommunen. Den nya lagen borde i
dylika fall ej ställa kommunen i sämre läge än vad den hade enligt nu
gällande bestämmelser.

Departementschefen. Den föreslagna nya lagstiftningen bör, med hänsyn
till sitt samband med frågan om statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp, träda i kraft vid nästa budgetårsskifte, d. v. s. den 1
juli 1955.

Med avseende å reglerna för ikraftträdandet kan till en början fastslås,
att den nya lagstiftningen för att medföra avsedda verkningar måste i princip
göras tillämplig även på anläggningar som utförts eller är under utförande
vid tiden för ikraftträdandet. Denna regel bör komma till tydligt
uttryck i lagtexten. I fråga om anläggning, som drives av annan än kommun,
är emellertid att märka, att de nya reglerna med hänsyn till stadgandet
i 1 § blir tillämpliga blott om anläggningen genom särskilt beslut
av länsstyrelsen förklaras för allmän. Angående detta förhållande bör i
övergångsbestämmelserna lämpligen göras en erinran i den formen, att
sådant beslut säges kunna meddelas också i fråga om icke-kommunal anläggning,
som kommit till stånd före lagens ikraftträdande. Prövningen
bör ske enligt de i 2 § angivna grunderna. Samtycke av kommunen svnes
dock ej böra ovillkorligen krävas i detta fall.

De förhållanden, som uppkommer vid utbyggnad av förut befintlig kommunal
vatten- och avloppsanläggning, synes utan modifikationer kunna bedömas
enligt förslagets bestämmelser om utförande av ny anläggning. Hithörande
stadganden (3—9 §§) kan således tillämpas även i fråga om nytillkommande
delar av äldre anläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Med avseende å den fortsatta driften av äldre kommunala vatten- och avloppsanläggningar
kan förslagets bestämmelser (10—13 §§) sägas i allt väsentligt
innefatta blott ett lagfästande av vad som för närvarande anses gälla.
Bestämmelserna kan därför icke väntas orsaka några övergångssvårigheter.

Vad angår förslagets bestämmelser om avgifter till kommunal vattenoch
avloppsanläggning (14—16 §§) bör med hänsyn till innehållet i gällande
rätt skiljas mellan avgifter för vattenförsörjning och avgifter för avlopp.

De vattenavgifter, som för närvarande tillämpas vid kommunala vattenverk,
utgår nästan undantagslöst enligt bestämmelser, som fyller förslagets
krav på vatten- och avloppstaxor. Eftersom förslaget går ut på att det även
i fortsättningen skall ankomma på huvudmannen att bestämma taxa, medför
förslagets ikraftträdande inga andra konsekvenser, än att huvudmannen
bör tillse, att det tillämpade avgiftssystemet ej står i strid mot den nya
lagen.

I fråga om skyldighet att gälda avgift för avlopp innebär däremot förslaget
betydande ändringar i gällande rätt. I anslutning till vad jag förut yttrat i
detta ämne vill jag erinra om att det samtidigt härmed framlagda förslaget
till lag om ändring i byggnadslagen innebär slopande av den hittillsvarande
möjligheten för kommun att uttaga bidrag till avloppskostnad enligt bestämmelser
om gatubyggnadskostnad eller andra för särskilda orter gällande
äldre bestämmelser. I stället träder den mera omfattande befogenheten
för kommun att uttaga avgifter enligt det nu förevarande förslaget. I
förevarande sammanhang gäller frågan, i vad mån det är möjligt och lämpligt
att även å äldre anläggningar tillämpa de nya, för kommunen förmånligare
avgiftsreglerna.

De sakkunniga kan beträffande denna fråga sägas ha intagit den ståndpunkten,
att den nya lagen bör bli tillämplig i fråga om bestridande av kostnader,
som nedlägges å vatten- och avloppsanläggning efter lagens ikraftträdande
men att kommunen däremot icke skall äga genom avgifter i nya
lagens ordning bereda sig ersättning för kostnader, som nedlagts före ikraftträdandet,
i vidare mån än sådant varit möjligt enligt äldre regler. Denna
grundsats blir tillämplig även i fall då anläggningen i avgiftshänseende varit
underkastad reglerna i 8 kap. vattenlagen. Enligt min mening innefattar
den angivna principen en rimlig lösning av frågan.

Vad angår den närmare utformningen av de bestämmelser, som skall
reglera införandet av det nya avgiftssystemet, synes den av de sakkunniga
tillämpade dispositionen böra något jämkas i syfte att göra reglerna mera
överskådliga. I övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i byggnadslagen
bör meddelas föreskrift om att gällande bestämmelser rörande bidrag
t ill gatubyggnadskostnad icke får, i vad de avser kostnader för avlopp,
tillämpas å fastighet som anslutes till avloppsledningen efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande och att detsamma skall gälla de äldre bestämmelser
av liknande innebörd, som tillämpas i vissa orter. För att förebygga
varje tvekan bör därvid i lagtexten erinras om att bidragsskyldighct i stället
kan åläggas fastigheten enligt bestämmelserna i lagen om allmänna

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

vatten- och avloppsanläggningar. Det torde ej behöva särskilt påpekas att
man därvid har att beakta jämväl den övergångsregel som enligt vad i det
följande anföres skall upptagas i nämnda lag. Vidare bör inflyta ett stadgande
för det fallet, att fråga om antagande av bestämmelser om bidrag
till gatubyggnadskostnad blivit väckt före den nya lagens ikraftträdande
men icke blivit dessförinnan slutligen prövad. Åt stadgandet bör ges det
innehållet, att kostnaden för avloppsledning, som av kommunen anlagts
efter frågans väckande, får uttagas genom avgifter på sätt föreskrivits i
lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. — Övergångsbestämmelserna
till lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar kan, såvitt
nu är i fråga, lämpligen taga form av ett förbud mot att vid anläggning,
som tillkommit före ikraftträdandet, uttaga avgifter till täckande av
kostnaden för anläggningens utförande i vidare mån än detta varit medgivet
enligt äldre rätt och för anläggningen meddelade särskilda föreskrifter
eller följer av övergångsbestämmelserna till lagen om ändring av byggnadslagen.

Med den nu förordade utformningen av övergångsbestämmelserna torde
de anmärkningar, som framställts mot de sakkunnigas förslag i ämnet, i
allt väsentligt bli tillgodosedda. Jag erinrar om att de nya avgiftsbestämmelserna
— liksom de nuvarande stadgandena om ersättning för gatubyggnadskostnad
— har till ändamål att angiva det högsta belopp, som får uttagas
av fastighetsägarna. Hänvisningen till äldre rätt medför visserligen den
olägenheten, att hänsyn även i framtiden måste tagas till de nuvarande,
ofta svårtolkade bestämmelserna, men innebär å andra sidan en garanti
för att den nya lagstiftningen icke i något hänseende sätter en kommun i
sämre läge än förut.

De processuella bestämmelserna i förslaget till lag om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar (19—23 §§) torde ej föranleda behov av särskilda
övergångsregler.

Att den nya lagen i princip icke rubbar avtal angående avgiftsskyldighet
in. in., som träffats före ikraftträdandet, torde stå klart utan att uttrycklig
bestämmelse därom behöver meddelas. Frågan huruvida tillkomsten av den
nya lagstiftningen i särskilda fall kan komma att inverka på de förutsättningar,
under vilka sådant avtal ingåtts, och därigenom eventuellt påverka
dess giltighet får bedömas i rättstillämpningen enligt allmänna grundsatser.

B. Förslaget till lag om ändring i 8 kap. vattenlagen.

Betänkandet. De sakkunniga har föreslagit omfattande ändringar i 1, 2,
8, 9, 10, 11 och 14 kap. vattenlagen. Vad angår 8 kap. har förslaget gått
ut på att i kapitlet bibehålla i huvudsak blott de bestämmelser, som rör
villkoren för utsläppande av avloppsvatten, och att till den föreslagna lagen
om vatten- och avloppsanläggningar överföra alla övriga bestämmelser, t. ex.
de som rör anslutningsrätt, anslutningstvång och omfattningen av de anslut -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

na fastigheternas bidragsskyldighet liksom även de organisatoriska bestämmelserna
för avloppsföretag.

Departementschefen. Med den begränsning av den nya lagstiftningen
som jag förordat behöver den icke i större omfattning beröra rent vattenrättsliga
ämnen. Vissa ändringar i 8 kap. vattenlagen är emellertid ofrånkomliga,
i det att från tillämpningen av stadgandena i nämnda kap. bör
undantagas de ämnen, vilka regleras i den föreslagna lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar. Redan nu gäller, att områden under stadsplan
i viktiga avseenden, särskilt vad angår frågorna om anslutningsrätt,
anslutningstvång och kostnadsfördelning, är undantagna från tillämpningen
av bestämmelserna i kapitlet. De erforderliga ändringarna i kapitlet kan
sägas i stort sett gå ut på att dessa undantag utvidgas till att avse hela
tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar. Därjämte bör emellertid i detta sammanhang upptagas
vissa andra frågor, vilka berör lydelsen av 8 kap.

I i § har de sakkunniga föreslagit en ändring av innebörd, att de krav
på reningsåtgärder, vilka i kapitlet uppställes i fråga om dag- och dräneringsvatten
från mark under stadsplan, skall gälla även i fråga om dylikt
vatten som avledes från mark under byggnadsplan. Ändringen, vilken motiverats
bl. a. med att det ej sällan kunde bli beroende på tillfälligheter om
en planläggning utfördes i den ena eller den andra formen, står i överensstämmelse
med det även av mig omfattade önskemålet att icke onödigtvis uppdraga
någon skarp gräns mellan områden inom och områden utom stadsplan
utan att i stället söka tillskapa regler, som ger utrymme för tillämpning med
hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Jag tillstyrker därför
att den föreslagna lagändringen kominer till stånd.

Den ändring som föreslås i 2 § får ses i belysning av stadgandena i nuvarande
54 och 55 §§. I 54 § är, såsom jag förut nämnt, intagen en definition
av begreppet samhälle, enligt vilken under nämnda begrepp hänföres
allenast kommun eller municipalsamhälle, varest finnes stadsplan,
varjämte ges vissa regler innefattande närmare utveckling av och undantag
från denna definition. I 55 § meddelas bestämmelser för det fall, att kommun
eller municipalsamhälle, varest stadsplan ej finnes, i särskild ordning
förpliktas att avleda avloppsvatten eller eljest vill avleda sådant vatten.
Dessa bestämmelser bör ersättas av ett stadgande, som direkt anknyter begreppet
samhälle till den föreslagna lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
I klarhetens intresse bör detta anges redan i början av
kapitlet. I 2 § kan därför lämpligen inrymmas en allmän erinran om att
ytterligare bestämmelser om avledande av avloppsvatten ges i lagen om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Denna erinran har i förslaget
intagits såsom en andra punkt i paragrafens andra stycke. Den egentliga
definitionen av begreppet samhälle, vilken får sin plats såsom ett tredje
stycke av 2 §, bör gå ut på alt med denna beteckning avses verksamhetsområdet
för en allmän vatten- och avloppsanläggning. Den utvidgning av

S Dihang till riksdagens protokoll 19!)''). 1 samt. Nr 121

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

termens innebörd som sålunda föreslås synes mig stå i tämligen god överensstämmelse
med dess användning i allmänt språkbruk. Eftersom uttrycket
samhälle flerstädes i kapitlet användes även för att beteckna det rättssubjekt,
till vilket de i kapitlet stadgade rättigheterna och skyldigheterna
anknytes, bör i paragrafen vidare utsägas, att rättigheterna utövas och
skyldigheterna fullgöres av anläggningens huvudman. — Det må här
erinras om att länsstyrelsen enligt 5 § andra stycket förslaget till lag om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall hållas underrättad om
verksamhetsområdet för anläggningarna inom länet.

/4 § innehåller i sitt andra stycke bestämmelser rörande sådant avloppslöretag,
som är gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, som
ej ingår i samhällets stadsplan. Om definitionen å samhälle ändras på sätt
jag förut antytt, bör även lydelsen av 14 § jämkas därhän, att paragrafen
kommer att avse förhållandet mellan samhälle och en eller flera fastigheter,
som är belägna utom samhället. Vad i 14 § andra stycket andra punkten
säges därom, att vid fördelningen av kostnaderna för avloppsföretag skall
i vissa fall tagas hänsyn till samhällets skyldighet att svara för allmänna
sanitära intressen, står ej i överensstämmelse med de principer, som ligger
till grund för avgiftsreglerna i förslaget till lag om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar. Dessa avgiftsregler utgår från att hela kostnaden för
anläggningen skall få uttagas genom avgifter av de anslutna fastigheterna.
Jag föreslår därför att denna punkt får utgå.

Även i 17 §, som från tillämpningsområdet för bestämmelserna i 3—16 §§
undantager avledande inom stadsplan av kloakvatten från byggnader, gator
och andra platser inom det stadsplanelagda området, bör vad som sägs om
stadsplan och stadsplanelagt område ändras att avse område inom samhälle.

22 § innehåller en föreskrift om ledningar inom stadsplan för torrläggning
av mark inom det stadsplanelagda området eller för avledande av
kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser inom sådant
område. Paragrafen stadgar härom att de särskilda bestämmelserna i 18_

21 §§ om kombinerade avlopps- och torrläggningsföretag i väsentliga delar
ej skall äga tillämpning å dylika ledningar. Stadgandet sammanhänger med
den i 1 § tredje stycket givna föreskriften, att beträffande torrläggning av
mark inom områden som nu avses skall gälla vad som finnes stadgat om
avledande av kloakvatten. Därest — såsom jag förordat — bestämmelsen
i 1 § tredje stycket utvidgas att avse icke blott torrläggning av mark inom
stadsplan utan även torrläggning av mark inom byggnadsplan, bör även

22 § undergå motsvarande ändring.

Beträffande 29 §, som bl. a. ger vissa bestämmelser om ömsesidig skyldighet
för samhälle å ena, samt fastigheter, vilka ej är belägna inom samhällets
stadsplan, å andra sidan, att deltaga i eller annorledes bidraga till
åtgärder mot vattenförorening, bör vidtagas en ändring av samma innebörd
som den jag föreslagit vid 17 §.

I 33 §, som bl. a. ger föreskrifter för det fall att avloppsvattnet från

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

fabrik eller inrättning, vilken är belägen inom stadsplan, icke avledes genom
samhället tillhörig avloppsledning, bör vidtagas en ändring, som motsvarar
de nyss förordade ändringarna beträffande 17 och 29 §§.

36 § avhandlar de villkor, som av samhälle skall kunna uppställas för
avledande genom dess avloppsledningar av avloppsvatten från fabriker och
andra industriella inrättningar inom samhällets stadsplan. Enligt den tidigare
förordade terminologien bör bestämmelsen i stället angivas gälla fabriker
och inrättningar inom samhället. — I detta sammanhang bör erinras,
att de sakkunniga i betänkandet redovisat ett av fiskeristyrelsen uttryckt
önskemål om att samhälle måtte berättigas att för inledande i dess
avloppsnät av industriellt avloppsvatten uppställa villkor med hänsyn icke
blott till avloppsvattnets beskaffenhet utan även till dess mängd. Det syfte
en bestämmelse härom skulle tjäna torde i väsentliga delar få anses tillgodosett
genom avgiftsreglerna i förslaget till lag om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar.

51 och 55 §§ skall utgå ur kapitlet. I detta avseende hänvisar jag till vad
jag anfört beträffande ändringarna i 2 §. Uteslutningen av 54 och 55 §§
föranleder att 56 § erhåller beteckningen 54 §, varjämte underrubriken
»Slutbestämmelser» bör utgå.

C. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen.

Betänkandet. På sätt tidigare anförts har de sakkunniga föreslagit att ur
byggnadslagen skulle utgå de stadganden som rörde tomtägares skyldighet
att ersätta avloppskostnad och likaså alla de övriga stadganden som kunde
sägas ha till innebörd att avloppsledning utgjorde del av gata. Dylika stadganden
funnes inrymda i 38, 52, 54, 55, 68 och 74 §§ nämnda lag. Uppmärksamhet
påkallade vidare den i 73 § byggnadslagen givna bestämmelse, enligt
vilken ägare av område, som lädes under stadsplan, i vissa fall kunde förklaras
pliktig att bekosta avloppsledningar inom området. De sakkunniga
har ansett, att denna bestämmelse borde överföras till den föreslagna lagen
om vatten- och avloppsanläggningar (25 §) och i samband därmed göras
tillämplig även å anordningar för vattenförsörjning samt utvidgas att avse
också områden, som lades under byggnadsplan. Genom en övergångsbestämmelse
i sistnämnda lag (122 §) borde vidare ges möjlighet att i viss omfattning
ålägga liknande förpliktelse för ägare av område, vilket inginge i
stadsplan eller byggnadsplan, som fastställts före ikraftträdandet av den nya
lagstiftningen.

Yttrandena. Från många håll, bl. a. stadsfullmäktige i Göteborg, har mot
den föreslagna lydelsen av 54 § byggnadslagen anmärkts, att tomtägare, som
ville verkställa nybyggnad å sin tomt, innan gatan utanför tomten blivit
upplåten till allmänt begagnande, bleve befriad från den hittills honom åvilande
skyldigheten att själv ordna nödigt avlopp från tomten samt att ett
överförande av nämnda skyldighet på stadsplanesamhällena kunde bli betungande
för dessa och därför icke borde komma i fråga.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Länsarkitekten i Stockholms län har ansett att bestämmelserna om markexploatörs
skyldighet att bekosta vatten- och avloppsledningar närmast hörde
hemma i byggnadslagen och icke i en lag om vatten- och avloppsanläggningar.
Samma mening har uttalats från vissa andra håll, bl. a. länsstyrelsen
i Kalmar län samt länsarkitekten i Örebro län.

Departementschefen. Den nya lagstiftningen föranleder ändringar i byggnadslagen,
vilka i det väsentliga bör följa de sakkunnigas förslag. På ett
par punkter vill jag dock förorda avvikelse från vad de sakkunniga föreslagit.

Med avseende å 52 §, i vars andra stycke uppräknas de särskilda anordningar,
med vilka gata skall vara utrustad vid upplåtandet, kan jag i det väsentliga
hänvisa till vad jag yttrat vid 7 § förslaget till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar. I överensstämmelse med vad jag där anfört
bör stadgandet om tidpunkten för anordnande av underjordisk avloppsledning
utgå ur lagtexten, medan paragrafen i övrigt bibehålies oförändrad.

Av praktiska skäl synes skyldigheten enligt 38 och 54 §§ att anordna avlopp
vid nybyggnad böra bibehållas. En jämkning bör dock ske i 54 § med
hänsyn till att avloppsledning icke vidare kommer att anses utgöra del av
gatan. Visserligen bör man som regel kunna räkna med att avloppsledning
även hädanefter kommer att iordningställas samtidigt med gatan, men lagregeln
synes böra formuleras med beaktande av att det nuvarande mycket
nära sambandet mellan gatan och avloppsledningen icke längre föreligger.

55 och 68 §§ bör ändras i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Vad i 73 § sägs om förpliktande för markexploatör att i särskild ordning
bekosta anläggande av gator och avloppsledningar för exploateringsområdet
har enligt min mening ej så nära samband med den föreslagna lagen om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar, att det finns anledning att överföra
bestämmelsen till nämnda lag. Bestämmelsen bör därför bibehållas i
byggnadslagen. De utvidgningar i bestämmelsens tillämpningsområde, som
de sakkunniga föreslagit, har motiverats med önskemålet att åt det allmänna
förbehålla sådan markvärdestegring, som inträder till följd av samhälleliga
åtgärder. Eftersom sistnämnda problemkomplex kommer att bli
föremål för utredning i annat sammanhang, anser jag icke lämpligt att nu
taga ställning till förevarande fråga i vidare mån än som direkt påkallas
för att vinna överensstämmelse med de grundläggande principerna för den
aktuella lagstiftningen. Jag syftar därvid på den föreslagna utvidgningen
av bestämmelsen till att gälla icke blott anordningar för avlopp utan även
anordningar för vattenförsörjning. Endast i detta hänseende är jag för närvarande
beredd att tillstyrka en ändring i förevarande paragraf.

Bestämmelsen i 74 § om skyldighet för stad att underhålla allmän avloppsledning
bör, såsom de sakkunniga föreslagit, utgå ur paragrafen.

Med avseende å övergångsbestämmelserna hänvisar jag till vad jag yttrat
i anslutning till övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar;

2) lag om ändring i 8 kap. vattenlagen; samt

3) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 19A7 (nr 385).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Vid protokollet:
Sven Fischier.

1 Lagförslagen, vilka — frånsett några redaktionella jämkningar i de under 1) och 3) upptagna
förslagen — är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 februari
1955.

Närvarande:
justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 17 november 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet
Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 8 oktober 1954, hade Kungl.
Maj .t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar;

2) lag om ändring i 8 kap. vattenlagen; samt

3) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Voldmar Körlof.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

I förhållande till de sakkunnigas förslag innebära de till lagrådet remitterade
lagförslagen väsentliga begränsningar av lagstiftningens omfattning.
Även efter dessa begränsningar, för vilka anförts skäl som i stort sett synas
övertygande, torde lagstiftningen emellertid vara väl ägnad att främja tillkomsten
av sadana vatten- och avloppsanläggningar som ur allmän synpunkt
äro av större betydelse. Genom att reformen ej gjorts mera ingripande
har det blivit möjligt att i avsevärd mån inskränka lagtextens omfång.
I stor utsträckning hava stadgandena fått en tämligen allmän avfattning.
Särskilt med hänsyn till att förhållandena äro mycket olika på olika
orter och till svårigheten att förutse hur utvecklingen faktiskt kommer att
gestalta sig framstår det dock som försvarligt att bestämmelserna ej erhållit
en mera detaljerad utformning. Härigenom har vunnits att lagtexten blivit
överskådlig och fri från tyngande omständlighet. 1 vissa fall synes dock
avsaknaden av utförligare och mera preciserade regler kunna föranleda tvekan
om den närmare innebörden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

119

Förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

3 §

Regeringsrådet Lorichs:

Genom den i 3 § upptagna bestämmelsen har avsetts att reglera omfattningen
av en kommuns skyldigheter beträffande ordnandet av ett bebyggelseområdes
vattenförsörjning och avlopp. I paragrafen gives uttryck för
principen att kommunen ytterst är ansvarig för att en gemensam anläggning
kommer till stånd, då för ett större bebyggelseområde vattenförsörjning
och avlopp icke kunna ordnas annorledes på ett ur sanitär synpunkt
tillfredsställande sätt. Att dessa angelägenheter ordnas utgör i dylikt fall ett
väsentligt allmänt intresse, för vilket kommunen utgör den naturliga målsmannen.
Gäller det bebyggelse av allenast mindre omfattning skall däremot
enligt motiven ansvarighet för att gemensam anläggning kommer till stånd
icke åligga kommunen ehuru åtgärder i sådant syfte falla inom dess kompetensområde.

Det är givetvis ogörligt att mera exakt angiva hur en bebyggelse skall vara
beskaffad för att kommunens befogenhet att ingripa ordnande i fråga om
vatten och avlopp skall anses hava övergått i en skyldighet. En allmänt
hållen beskrivning av omständigheterna är både nödvändig och lämplig.

I förevarande lagförslag har det uttrycket valts att skyldighet för kommunen
att ingripa föreligger då till förekommande av sanitär olägenhet påkallas
att vattenförsörjning och avlopp för ett område ordnas »i ett större
sammanhang». Sistnämnda uttryck synes i och för sig godtagbart såsom i
allmänna ordalag antydande den gränsdragning varom är fråga.

Emellertid förekommer redan i 2 § första stycket en till sin natur likartad
bestämning, då nämligen såsom förutsättning för att en enskild vatten-
och avloppsanläggning må förklaras för allmän angives — förutom
sanitära skäl — att anläggningen med hänsyn till bebyggelsens omfattning
och omständigheterna i övrigt prövas vara av väsentlig betydelse ur allmän
synpunkt. I motiven belyses tämligen ingående hur denna lagbestämmelse
är avsedd att tolkas.

Fråga uppställer sig då, huruvida den skillnad mellan större och mindre
bebyggelseområden som åsyftas i 2 § första stycket är densamma som avses
i 3 §.

Det kunde tyckas självklart, att om anordnandet av en för ett bebyggelseområde
gemensam vatten- och avloppsanläggning är påkallad till förekommande
av sanitär olägenhet och bebyggelsen tillika är av den omfattning
och beskaffenhet i övrigt att anläggningen är »av väsentlig betydelse
ur allmän synpunkt», ansvaret för att en sådan kommer till stånd ytterst
borde åvila kommunen. Av tredje paragrafens formulering synes emellertid
framgå att detta icke ansetts vara fallet under alla omständigheter utan att
det skulle finnas sådana orter inom vilka bebyggelsen visserligen är av sådan
täthet och omfattning, att det är av väsentlig betydelse ur allmän syn -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

punkt att vatten- och avloppsfrågan löses gemensamt, men dock icke nått
sådant utvecklingsstadium att frågans ordnande framstår såsom en kommunens
skyldighet. En dylik skild gränsdragning förefaller mindre tillfredsställande
och ägnad att vålla ovisshet i tillämpningen, särskilt som
någon motivering icke lämnats som belyser varför så olika uttryck valts i
2 § första stycket och 3 § för att ange gränsdragningar av väsentligen likartad
natur. För de praktiskt verksamma kommunalmännen lärer det väl
också framstå såsom tämligen självklart att det är kommunernas skyldighet
att ingripa i alla sådana kommunala angelägenheter vilkas ordnande
äro — såsom det angives i 2 § — »av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt».

Det må även erinras att kommunen enligt 2 § andra stycket skall få rätt
att inlägga veto mot att en privat anläggning förklaras för allmän även om
förutsättningarna i övrigt för sådan förklaring äro för handen. Motiveringen
till kommunens vetorätt har angivits vara just att kommunen dock
i sista hand bär ansvaret för vatten- och avloppsverksamhetens ordnande.
Uppenbart är att denna motivering icke håller för de fall, då något kommunalt
ansvar icke skulle föreligga.

Enligt det föreliggande lagförslaget kan fastighetsägarens ställning i förhållande
till en enskild huvudman utan tvivel komma att bli icke oväsentligt
svagare än enligt jämförbar lagstiftning, t. ex. lagen om enskilda vägar
och 8 kap. vattenlagen. Fastighetsägaren blir sålunda icke garanterad vare
sig delaktighet i anläggningen eller insyn och medbestämmanderätt i företaget.
Vidare kunna enligt 8 kap. vattenlagen fastighetsägarnas rättigheter
och skyldigheter redan från början fastslås genom en generell domstolsprövning.
Enligt förslaget däremot kan prövning ske endast i händelse av
rättstvist och en sådan dom får icke rättskraft mot annan fastighetsägare
än den som varit part i tvisten. Icke heller länsstyrelsen får en generell
prövningsrätt. I den mån vederbörande kommun gjort sådan utfästelse som
avses i 2 § andra stycket kan visserligen tillfredsställande skydd anses förefinnas
för tillvaratagandet av fastighetsägarens intressen. Och även utan
dylik utfästelse torde tillfyllestgörande garanti få anses vara förhanden,
därest genom uttryckligt lagstadgande kommunen i sista hand har ansvar
för att anläggningen kommer till stånd och vidmakthålles. Skulle däremot
en enskild anläggning auktoriseras utan kommunal utfästelse och utan att
ens sådan skyldighet som avses i 3 § är för handen, kan, synes det mig,
ifrågasättas om tillräckliga garantier skapats till skydd för den enskilde
fastighetsägaren. Visserligen torde det, såsom i motiven framhålles, i praktiken
knappast vara tänkbart, att en kommun skulle tillåta att en av enskilda
utförd större vatten- och avloppsanläggning får förfalla men någon
ovisshet måste emellertid, såsom även anföres, alltid råda såväl huruvida
kommunen överhuvud kommer att ingripa vid en olycklig utgång av företaget
som rörande tidpunkten och formen för ett sådant ingripande.

Det anförda synes tala för att vederbörande kommun bör åläggas ansvar
for att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd i alla de

121

Kangl. Maj. ts proposition nr 121

fall då detta påkallas till förebyggande av sanitära olägenheter och förutsättningar
enligt 2 § första stycket eljest föreligga för att en enskild anläggning
må förklaras för allmän. Detta önskemål kan tillgodoses genom att
första punkten i 3 § gives det innehållet att därest till förekommande av
sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp ordnas gemensamt
för viss bebyggelse och omständigheterna i övrigt äro sådana som i
2 § första stycket sägs, det åligger kommunen att ombesörja eller tillse, att
allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd, så snart omständigheterna
det medgiva, och vidmakthålles, så länge behov därav föreligger.

Om den föreslagna lagen kommer att upptaga ett stadgande av sagda
innebörd skulle för auktorisation av enskilda anläggningar och för konstituerande
av en kommunens skyldighet komma att gälla till synes olika förutsättningar
ur rent sanitära synpunkter. Sålunda skulle såsom villkor för
auktorisation formellt icke gälla att anläggningen vore påkallad till förekommande
av sanitär olägenhet. Auktorisation torde dock knappast kunna
påräknas under annan förutsättning, då ju anslutningstvång skall föreligga
endast för fastighet som behöver anordningar för vattenförsörjning och
avlopp. I verkligheten torde sålunda alla auktoriserade enskilda anläggningar
komma att omfattas av kommunens skyldighet. En dylik konsekvens
måste anses synnerligen önskvärd ur synpunkten av den enskildes trygghet.

5 §

Lagrådet:

Omfattningen av verksamhetsområdet för allmän vatten- och avloppsanläggning
har enligt lagförslagen rättslig betydelse därigenom att bestämmelserna
om anslutningsrätt och anslutningstvång i förslaget till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar endast gälla beträffande fastigheter
inom verksamhetsområdet och att enligt förslaget till lag om ändring i 8
kap. vattenlagen där upptagna stadganden i dessa m. fl. ämnen icke skola
äga tillämpning inom dylikt område. I fråga om fastställande av
hetsområdet stadgas i det förstnämnda av förslagen allenast att — utom i
vissa fall då länsstyrelsen äger meddela föreskrift -— det tillkommer huvudmannen
att bestämma detsamma. För att rättsverkningarna av huvudmannens
bestämmande härutinnan skola inträda kräves enligt förslaget icke att
det framträder såsom ett formligt och tillkännagivet beslut. Väl föreskrives
att uppgift om huvudmannens beslut skall insändas till länsstyrelsen men
beslutets giltighet är ej betingad av att detta iakttages. Särskilt i vad gäller
utbyggandet av icke-kommunala anläggningar får antagas att verksamhetsområdena
kunna komma att utvidgas genom helt formlösa beslut eller faktiska
åtgärder, varom först i efterhand uppgifter lämnas till länsstyrelsen.
Den oklarhet som till följd härav kan komma att råda beträffande verksamhetsområdet
kan givetvis vara till olägenhet för fastighetsägarna och det synes
hava varit önskvärt att en fastare reglering i detta hänseende åstadkommits.
Uppenbarligen är det emellertid ur andra synpunkter föga ändamåls -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

enligt att binda beslutens giltighet vid formella villkor. Det synes också finnas
skäl att antaga att i praktiken dylik oklarhet endast undantagsvis skall
valla någon egentlig svårighet vid tillämpning av reglerna om anslutningsrätt
och anslutningstvång. Det torde ej heller vara anledning befara att eu
huvudman skall giva det tillämnade verksamhetsområdet så stor omfattning
att fastighetsägare i onödan skola betagas möjligheten att erhålla tilllämpning
av ovannämnda bestämmelser i vattenlagen. Förslagets föreskrifter
om anslutningsrätt inom det avsedda verksamhetsområdet måste nämligen
anses innebära icke blott rätt för fastighetsägare att få anslutning i den
man anläggningen av huvudmannen utföres utan därutöver befogenhet att
kräva att den avsedda anläggningen också kommer till stånd så att anslutning
kan ske. Av föreskrifterna lärer ytterligare följa att huvudmannen icke
till awarjande av dylikt krav från en fastighetsägare får ändra sitt beslut
angående verksamhetsområdet så att fastigheten uteslutes.

6 och 14 §§

Justitieråden Lech, Regner och Lind:

För att avgift skall kunna uttagas är det enligt 14 § en förutsättning att
fastigheten anslutits till anläggningen. Emellertid lämnar förslaget rum för
viss tvekan om när denna förutsättning skall anses uppfylld. Det lärer näppeligen
böra fordras att anslutning faktiskt kommit till stånd utan torde
anslutning i lagens mening böra anses föreligga så snart möjlighet till faktiskt
nyttjande beretts fastighetsägaren genom att huvudmannen utfört allt
vad på honom skall ankomma. Med denna tolkning innefattar anslutningsplikten
icke skyldighet för fastighetsägaren att å sin sida åvägabringa de
ytterligare anordningar som erfordras för faktisk anslutning; härutinnan
skulle han icke vara underkastad annat tvång än hälsovårdsmyndigheten
av sanitära skäl äger utöva. Frågan lärer äga övervägande teoretiskt intresse.

Regeringsrådet Lorichs:

Begreppet anslutning är av konstitutiv betydelse för innebörden av anslutningsrätten
och anslutningstvånget och har betydelse jämväl för avgiftsskyldighetens
inträdande. Likväl är det icke alldeles tydligt vad därmed förstås
och nagon definition lämnas icke vare sig i lagförslaget eller i motiven.

Uppenbart torde vara att kravet på anslutning i förevarande lagförslag
icke sammanfaller med hälsovårdsstadgans krav i fråga om bostadslägenheters
och annan bebyggelses förseende med anordningar för vattenförsörjning
och avlopp utan måste ges en tolkning som överensstämmer med lagstiftningens
eget syfte.

Beträffande fastighetsägarens anslutningsrätt torde innebörden därav vara
fullt tydlig. Vad åter angår huvudmannens rätt alt påfordra anslutning
är det icke lika klart vad denna innebär. Verksamhetsområdets omfattning
bestämmes av huvudmannen bland annat med hänsyn till vad som är lämpligt
ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Från dylik begränsad synpunkt

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

kan huvudmannens intresse icke antagas sträcka sig längre än till rätten
att uppbära avgift när han utfört vad på honom skall ankomma. Anslutningstvånget
skulle med andra ord icke innebära skyldighet för fastighetsägaren
att anordna egna servisledningar och installationer.

Emellertid synes avsikten icke vara att anslutningstvånget skall ha denna
begränsade innebörd. Med den föreslagna lagstiftningen avses att tillgodose
allmänna sanitära intressen och såsom förutsättning för anslutningsplikt
skall gälla att för fastigheten föreligger behov av anordningar för vattenförsörjning
och avlopp. Det kan därför icke anses främmande för lagstiftningens
syfte att tolka reglerna om anslutningstvång så att detta innefattar
skyldighet för fastighetsägaren att vidtaga anordningar för faktisk anslutning.
Det skulle även te sig mindre tilltalande om avgiftsskyldighet förelåge
dessförinnan. Vad särskilt angår den skyldighet att utföra servisledningar
som vid nu ifrågasatt tolkning skulle föreligga må erinras om att
även vid en motsatt tolkning fastighetsägaren enligt stadgande i 15 § kan
förpliktas att vidkännas kostnaden för servisledningarna, därest huvudmannen
med stöd av 7 § bestämt att dessa skola ingå i den allmänna anläggningen.

Anslutningsplikten får således enligt min mening antagas innebära skyldighet
för fastighetsägaren att på begäran av huvudmannen vidtaga anordningar
för faktisk anslutning. Med hänsyn till att huvudmannen givetvis
icke kan påfordra annat än visst minimum i fråga om faktisk anslutning
hade det varit önskvärt om minimikraven klargjorts åtminstone i motiven.
Lämpligen synes i sådant hänseende kunna fordras att fastighetsägaren anordnar
åtminstone ett tappningsställe för vatten och en avloppsbrunn i någorlunda
bekväm närhet av den byggnad anläggningen avses skola betjäna.

15 §

Justitierådet Lind:

Kostnaderna för en anläggning skola enligt förslaget bäras av fastighetsägarna,
beträffande hyresfastigheter sålunda i sista hand av hyresgästerna.
Tydligtvis är det en svårlöst fråga huru lagstiftaren skall kunna åstadkomma
att kostnadsfördelning mellan de olika fastigheterna göres rättvist.
Frågan får ökad betydelse därigenom att en avsevärd utbyggnad av landets
avloppsanläggningar kan förväntas.

I förevarande paragraf uppställas principerna för avgifternas beräkning.
Vederbörande fastighetsägare erhåller därigenom ett verkligt rättsanspråk
som går ut på att hans avgiftsskyldighet skall bestämmas enligt de angivna
principerna, och han kan göra gällande denna sin rätt i process mot huvudmannen
vid domstol. När denna rättsliga konstruktion valts, vore det närmast
att vänta, att ett fast regelsystem uppställdes, som syftade till största
möjliga fullständighet, att principerna således utformades i preciserade regler
med särskilda bestämmelser för olika typfall.

I förslaget hava emellertid principerna angivits i ganska allmänna ordalag

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

och huvudmannen har därigenom erhållit faktisk möjlighet att i betydande
utsträckning bestämma kostnadsfördelningen efter vad han själv finner
lämpligt; ytterligare har befogenhet lämnats huvudmannen att i vissa fall
frångå även dessa allmänt hållna principer. Även om detta kan vara ägnat
att väcka principiella betänkligheter, synes dock annan uppläggning än
förslagets knappast vara praktiskt möjlig. De regler som skola givas äro
avsedda att täcka en mångfald skiftande situationer och avgiftsskyldigheten
bör icke sällan röna rimlig inverkan av mera vid sidan liggande synpunkter
t. ex. markpolitiska — vilkas bärkraft kommunen är närmast att bedöma.
Uppläggningen av förslaget lärer emellertid medföra, att domstolsprövningen
blir av underordnad betydelse såsom skydd för den enskilda fastighetens
rätt. Det torde närmast bli fall av mera påtagligt maktmissbruk, som med
framgang kunna beivras domstolsvägen. Erforderlig rättsgaranti får i stället
sökas däri att kommunerna kunna förväntas komma att föra en skälig
och väl avvägd avgiftspolitik. Den framtida utvecklingen lärer få visa, huruvida
en utbyggnad och ytterligare precisering av lagbestämmelserna blir nödvändig.

Om man sålunda av praktiska skäl kan se sig nödsakad att beträffande
anläggning, där kommun är huvudman, godtaga förslagets tämligen obestämt
hållna reglering av avgiftsskyldigheten, synas dock vissa modifikationer
böra genomföras beträffande anläggning med enskild huvudman.

Medan första stycket i förevarande paragraf innehåller grundregeln för
kostnadsfördelningen (»den sociala kostnadsfördelningsregeln»), meddelas i
andra stycket bestämmelse om undantag härifrån. Undantaget avser fall av
vad som kan kallas onormala kostnader för anslutning, eller snarare för anläggningens
utbyggande så att anslutning blir möjlig; såsom villkor för
tillämpligheten angives, att kostnaden skall vara avsevärt högre eller lägre
än för övriga fastigheter. Att villkoret är uppfyllt medför emellertid enligt
förslaget icke, att undantagsregeln med nödvändighet skall tillämpas. HuAudmannen
har fått befogenhet att efter eget gottfinnande frångå densamma
och återfalla på huvudregeln utan att domstol i efterhand kan pröva om
han ägde skäl därtill eller icke. Därest det uppställda villkoret över huvud
taget är av den art att dess uppfyllande kan objektivt konstateras — något
som förslaget tydligen förutsätter vara möjligt — synes emellertid lämpligheten
av att giva huvudmannen denna valrätt kunna ifrågasättas när det
gäller enskild huvudman. Här finnes icke lika stor anledning som beträffande
kommuner att hysa tillit till att avgiftspolitiken blir skälig och väl
avvägd. Likaledes saknas här den möjlighet som i förra fallet torde stå
till buds att genom kommunala besvär ernå en prövning om huvudmannens
överflyttning av kostnaderna står i överensstämmelse med den kommunala
likställighetsprincipen. Markpolitiska synpunkter kunna icke heller gärna
tillerkännas samma inflytande på avgiftsbestämningen som när kommun är
huvudman. Härtill kommer, att de enskilda huvudmännens verksamhetsonnåden
i regel vart för sig äro av mindre omfattning än kommunernas, så
att därigenom kostnadsöverflyttningen kan bliva mera kännbar. Även om

125

Kungl. Maj:ts proposition ni 121

egentligt missbruk mera sällan behöver befaras, kan dock ett frångående av
de i lagen angivna principerna lätteligen giva näring åt uppfattningen, att
den ena eller den andra kategorien fastigheter otillbörligen gynnas eller
missgynnas, företrädesvis om huvudmannen -—- t. ex. ett industriföretag
av någon anledning har särskilt intresse för viss fastighet. Väl är det sant, att
länsstyrelsen jämlikt 18 § äger förordna syssloman för anläggning, därest
viss eller vissa fastigheters intressen åsidosättas. Tvivelaktigt synes dock vara
huruvida länsstyrelsen kan utöva denna befogenhet endast därför att huvudmannen
begagnat sig av en honom i lag uttryckligen tillagd rätt att
efter eget skön fördela kostnaderna. I varje händelse lär er väl sådant ingripande
icke kunna komma i fråga, när huvudmannen blott i ett enstaka
fall vägrat att öka eller minska viss fastighets avgifter. Tillämpningen av
undantagsregeln bör därför icke vara beroende av den enskilde huvudmannens
gottfinnande. Avfattningen lämnar ju också redan i och för sig
tillräckligt utrymme för skälighetsbedömning efter omständigheterna. Även
med denna anordning är det givetvis grundregeln som främst kommer i
fråga för tillämpning, och undantagsregeln blir förbehållen för mera sällsynta
fall.

Vad nu sagts äger visserligen icke samma tillämpning där ett av kommunen
särskilt bildat bolag är huvudman. Då det icke synes möjligt att
skilja mellan olika slag av enskilda huvudmän, torde emellertid en kommun
som vill begagna bolagsformen böra få underkasta sig den något
strängare reglering, som ur principiella synpunkter förefaller vara den riktigaste
och som huvudsakligen av praktiska skäl frångås när kommun är
huvudman.

En liknande ändring synes böra övervägas beträffande bestämmelsen i
tredje stycket första punkten som medger huvudmannen att lägga vissa
kostnader på en fastighet. Denna bestämmelse avser bland annat kostnad
för servisledningar, varmed då måste förstås i anläggningen ingående servisledningar,
eftersom sådana som icke ingå redan av denna anledning skola
bekostas av vederbörande fastighet. I bestämmelsen angivas icke några objektiva
förutsättningar för kostnadsöverflyttningen. Vad som åsyftas torde
emellertid vara alt kostnaden för servisledning avsevärt överstiger motsvarande
kostnader för övriga fastigheter. Härifrån lärer emellertid vara tänkt
att undantaga sådana fall, då det tekniska utförandet av anläggningen medför
att en förhöjning av kostnaden för vissa fastigheter motsvaras av en
kostnadsminskning för andra, t. ex. när en huvudledning lägges vid ena
sidan av en väg. De för en fastighet särskilt avsedda anordningar, varom
bestämmelsen vidare talar, synas i kostnadshänseende böra belasta fastigheten.

.lag vill alltså ifrågasätta en sådan ändring av förevarande paragraf, att
tillämpningen av de båda nämnda undantagsreglerna blir obligatorisk beträffande
anläggning, vilkens huvudman icke är kommun, samt att den
senare regeln erhåller en något jämkad avfattning. Därest de av mig framförda
synpunkterna vinna beaktande, torde det falla sig naturligt att i lag -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

texten antyda det självklara förhållandet, att kommunernas särskilda beslutanderätt
icke får utövas godtyckligt.

I enlighet med vad ovan sagts får jag förorda följande. Ordet »må» i
andra stycket torde utbytas mot »skola». Stadgandet i tredje stycket första
punkten torde sammanföras med det föregående andra stycket. Stadgandet
torde därvid erhålla den lydelsen, att där kostnaden för en fastighets servisledning
i avsevärd mån överstiger vad eljest inom verksamhetsområdet är
brukligt, kostnaden skall till överskjutande del läggas å fastigheten, dock
att där denna skillnad beror på sådant tekniskt utförande av anläggningen,
att den högre kostnaden motsvaras av lägre kostnad annorstädes, vad nu
sagts icke skall gälla; andra för en fastighet särskilt avsedda anordningar
skola bekostas av denna. Efter detta andra stycke torde insättas ett nytt
stycke av innehåll, att utan hinder av vad i föregående stycke stadgas kommun
såsom huvudman äger, där det för befrämjande av ändamålsenlig bebyggelse
inom kommunen eller eljest av särskilda skäl finnes påkallat, föreskriva,
att för fastighetens avgiftsskyldighet skall tillämpas bestämmelsen
i paragrafens första stycke.

Tilläggas må, att bestämmelserna om avgifter med hänsyn till sin lydelse
och med beaktande av det faktiska monopol huvudmannen innehar enligt
min mening få anses vara tvingande, så att huvudmannen icke äger gentemot
en fastighetsägare åberopa en med denne träffad överenskommelse om
större avgiftsskyldighet än bestämmelserna föranleda.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

127

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nii.son, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-,
jordbruks- och inrikesdepartementen samt statsrådet Hjalmar Nilson anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den
4 februari 1955 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 8 oktober 1954
remitterade förslagen till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar;

2) lag om ändring i 8 kap. vattenlagen; samt

3) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1917 (nr 385).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Det synes ej vara anledning till erinran mot vad lagrådet uttalat beträffande
innebörden av 5 § förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Vad angår de inom lagrådet gjorda uttalandena i fråga om 6 och 14 §§
kan jag ansluta mig till den åsikt åt vilken majoriteten av lagrådet givit
uttryck.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen — förslaget till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar samt förslaget till lag om ändring
i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) med vissa redaktionella jämkningar
— måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Fischier