Kungl. Maj:ts proposition nr 121 (Proposition 1953:121)

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Nr 121.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående särskilda stödåtgärder
för håstaveln m. m.; given Stockholms slott
den 20 februari 1953.

Kungl Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen behandlas det betänkande med förslag till åtgärder för
stödjande av hästaveln m. m., som avgivits av 1951 års hästavelsutredning.
För att under ett tillfälligt krisläge stödja aveln av hästar utav kallblodsras
föreslås, att under fyra år dels särskilda bidrag skall lämnas till föreningar
och i speciella fall privatpersoner, som håller hingstar av ardennerras eller
nordsvensk ras, dels vid premieringarna frisedlar, lydande på ett belopp av
50 kronor, skall utdelas till samtliga premierade fölston samt till uppvisade
eller premierade två- och treåriga ungston av kallblodsras eller använda
inom remontaveln. I syfte att begränsa medelsbehovet för hingstbidragen förordas
att amorteringstiden för statliga lån till inköp av hingstar av kallblodsras
skall ökas från atta till tio år. För dessa ändamål beräknas, utöver nu
utgående medel från anslaget till hästavelns befrämjande, ett årligt belopp
av 450 000 kronor till hingstbidrag och 350 000 kronor till frisedlar eller tillhopa
800 000 kronor. Medlen föreslås skola utgå ur statens hästavelsfond.

Till bevarings- och uppfödningspremier för godkända, men icke inköpta
remonter för åren 1954 och 1955 bör ytterligare 150 000 kronor disponeras
ur statens hästavelsfond.

Reservationsanslaget till hästavelns befrämjande för budgetåret 1953/54
föreslås skola upptagas med ett belopp av 1 330 000 kronor.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt Nr 121.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 februari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, följande: I

årets statsverksproposition (IX ht p. 57) har Kungl. Maj :t på min hemställan
föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition i ämnet för
budgetåret 1953/54 till Hästavelns befrämjande beräkna ett reservationsanslag
av 1 385 000 kronor.

Jag torde nu få återkomma till denna anslagsfråga och vissa därmed sammanhängande
problem.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade min företrädare i ämbetet
den 13 juni 1951 sakkunniga för att verkställa av riksdagen begärd
utredning rörande de åtgärder, som bör vidtagas för att åstadkomma en
hästavel motsvarande landets behov. De sakkunniga, vilka antog benämningen
1951 års hästavelsutredning, var godsägaren C. G. Liedberg, Assmåsa,
Sövdeborg, tillika ordförande, chefen för jordbrukstekniska institutet
professorn N. H. Berglund, sedermera majoren F. M. S. Bruzelius, byråchefen
i lantbruksstyrelsen G. I. F. Gustafsson, ledamoten av riksdagens andra
kammare, lantbrukaren H. B. Lindström i Rossbol samt ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren K. I. Nilzon i Ringarum.

Utredningen har den 12 november 1952 avgivit betänkande med förslag
till åtgärder för stödjande av hästaveln m. m. (SOU 1953: 3).

Över betänkandet i dess helhet har, efter remiss, yttranden avgivits av
överbefälhavaren, statskontoret, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens
jordbruksnämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, samtliga
hushållningssällskap, Avelsföreningen för svenska ardennerhästen,
Avelsföreningen för svenska varmblodiga hästen, Föreningen nordsvenska
hästen, Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.

Yttranden har dessutom avgivits dels vad angår skogsbrukets behov av
hästar av domänstyrelsen, skogsstyrelsen, Sveriges skogsägareförbund och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, dels ock i fråga om uttagning

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

av hästar och traktorer för krigsmakten av arbetsmaknadsstyrelsen och
Svenska lantarbetsgivareföreningen.

överbefälhavaren har med sitt utlåtande överlämnat yttranden från chefen
för armén och arméförvaltningens intendenturavdelning.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om att Kungl. Maj:t genom beslut
den 30 maj 1952 uppdrog åt 1951 års hästavelsutredning att jämväl
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheterna för export
av hästar. Utredningen har den 12 november 1952 avgivit skrivelse härom.
Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 12 december 1952 föranledde skrivelsen
ingen åtgärd.

I skrivelse den 27 augusti 1952 har lantbruksstyrelsen hemställt om medelsanvisning
till anslaget för hästavelns befrämjande.

Vidare har lantbruksstyrelsen i skrivelse samma dag hemställt om medelsanvisning
till uppfödnings- och bevaringspremier för godkända men icke
inköpta remonter m. fl. hästar.

I detta sammanhang får jag även anmäla, att hushållningssällskapens förbund
i skrivelse den 30 september 1952 föreslagit viss ändring i bestämmelserna
om penningpris till premierad hingst.

Slutligen har Avelsföreningen för svenska varmblodiga hästen (skr. I. 2»/i
1953) hemställt, att uppfödningspremier till varmblodiga travhästar måtte
utgå efter samma grunder som till galopphästar, över framställningen har
yttrande avgivits av lantbruksstyrelsen, som därvid bifogat yttrande av
Svenska travsportens centralförbund.

Jag torde härefter först fa lämna en sammanfattning av nyssnämnda betänkande
samt redogöra för yttrandena över detta.

I. Hästavelsutredningens betänkande.

Översikt över betänkandets innehåll.

För att få en överblick av den nuvarande tillgången på dragkraft och
det framtida behovet av hästar inom lanthushållningen har utredningen
i samråd med statistiska centralbyrån och jordbrukets utredningsinstitut
företagit en särskild statistisk undersökning. Utredningen har vidare haft
tillgång till vissa av institutet publicerade beräkningar över det svenska
hästbeståndets sannolika storlek under den närmaste framtiden.

Enligt utredningens undersökning fanns den 1 februari 1952 omkring
351 000 treåriga och äldre arbetshästar i jordbruket. Antalet traktorer var
vid samma tidpunkt sammanlagt 86 800, varav 76 200 egentliga traktorer
samt omkring 10 000 s. k. epatraktorer och 600 jeepar. Enligt de uppgifter,
som erhölls vid undersökningen, är en ytterligare mekanisering av
dragkraften att vänta. Utredningen har sålunda räknat med att antalet
traktorer i jordbruket omkring år 1955 kommer att utgöra bortåt 105 000
och omkring år 1960 kanske 130 000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Som en följd av den tilltagande mekaniseringen kommer enligt utredningens
undersökning en fortsatt minskning av hästbeståndet att ske. Att
döma av de vid undersökningen erhållna uppgifterna skulle dock omkring
300 000 arbetshästar behövas i jordbruket även sedan traktorbehovet blivit
fyllt. Enligt uppgifter rörande hästbeståndets reproduktionsförhållanden,
som varit utredningen tillgängliga, skulle emellertid antalet arbetshästar
i åldern tre år och däröver redan år 1955 ha nedgått till 300 000
eller det antal, som jordbrukarna anser sig ha behov av under den närmaste
framtiden. Med nuvarande ålderssammansättning av hästbeståndet
och med nuvarande begränsade årstillskott av föl kan emellertid en häststam
av denna storlek icke upprätthållas i framtiden. Enligt de beräkningar
utredningen har utfört skulle antalet arbetshästar till 1950-talets slut
komma att nedgå till omkring 200 000 eller under mycket gynnsamma omständigheter
till omkring 230 000.

Enligt utredningens mening synes det kunna medföra allvarliga konsekvenser
att utan vidtagande av särskilda åtgärder våga räkna med en
framtida stabilisering av hästuppfödningen. Då reproduktionen av hästbeståndet
för närvarande är mindre än vad som motsvarar det framtida behovet
kan så småningom en knapphet på hästar motses. Av olika skäl, icke
minst dragkraftsbehovet vid avspärrning eller krig, bör enligt utredningens
uppfattning häststammen grundas på inhemsk avel. I samband därmed
har utredningen understrukit att en inträffad knapphet icke bör mötas
med import, bland annat av det skälet, att en import kan lamslå ett nyvaknat
intresse för aveln. Härtill kommer att en import ju knappast kan påräknas
i ett krisläge.

Utredningen har därför funnit, att under en relativt kort övergångstid
särskilda åtgärder är erforderliga för att möjliggöra en hästavel, motsvarande
jordbrukets framtida behov, även om detta behov successivt skulle
nedgå ytterligare från nu uppskattat antal. I detta syfte har utredningen
föreslagit, att särskilda statliga bidrag skall lämnas till föreningar och i
speciella fall även privatpersoner, som håller hingstar av ardennerras och
nordsvensk ras. I avelsstimulerande syfte har vidare föreslagits, att vid
hästpremieringarna skall utöver i reglementet fastställda belöningar frisedlar,
lydande på ett belopp av 50 kronor, utdelas för samtliga premierade
fölston samt att i fråga om treåriga ston de nu utgående frisedlarnas värde
skall höjas från 30 till 50 kronor.

Nämnda stödåtgärder skall enligt utredningens förslag gälla för en tid
av fem år och medför kostnadsökningar för statsverket till ett belopp av
(500 000 + 360 000 =) 860 000 kronor om året. Enligt utredningens förslag
skall medel för dessa kostnader disponeras ur statens hästavelsfond.

Utredningen har vidare framhållit, att den ökade traktoranvändningen
och den minskade hästanvändningen medför vissa konsekvenser för näringslivets
försörjning med dragkraft vid handelsavspärrning eller krig. På
grund av hästbeståndets minskning måste nämligen större delen av traktorerna
kunna hållas i drift även i ett krisläge. För att bereda jordbrukar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

na möjlighet att själva anpassa sitt beredskapsbehov i händelse av ett krisläge
har utredningen i detta sammanhang uttalat sin anslutning till ett av
överbefälhavaren framlagt förslag, att en bättre samordning bör åstadkommas
vid uttagningen av hästar och traktorer för krigsmakten. Med instämmande
i en av Sveriges lantbruksförbund och hushållningssällskapens
törbund utarbetad promemoria, har utredningen vidare ansett synnerligen
angeläget, att förberedelser vidtages för beredskapslagring av olja inom
jordbruket. Dessutom har utredningen understrukit betydelsen av att föranstaltanden
träffas redan i fredstid för en omställning av jordbrukets
traktorer till gengasdrift.

Då frågan om uttagningen av hästar och traktorer för krigsmakten liksom
också andra av utredningen berörda beredskapsfrågor torde få prövas
i andra sammanhang anser jag mig icke här böra närmare ingå på dessa
spörsmål.

Nuvarande dragkraftstillgång och framtida behov av hästar
inom jordbruket.

Det av utredningen framlagda materialet rörande den nuvarande tillgången
på dragkraft och det framtida behovet av hästar inom jordbruket torde
vara av sådan betydelse för bedömandet av hästavelns läge, att en närmare
redogörelse härför torde böra lämnas, innan utredningens detaljförslag
upptages till behandling.

Såsom förut nämnts, har utredningen i samråd med statistiska centralbyrån
och jordbrukets utredningsinstitut utfört en särskild undersökning
rörande antalet hästar och traktorer vid jordbruk av olika
storlek och inom olika s. k. naturliga jordbruksområden. I samband med
denna undersökning har upplysningar även inhämtats om huruvida framdeles
traktorer kommer att användas i stället för hästar och om hur många
arbetshästar om tre år och däröver, som kan behövas i jordbruket, sedan
behovet av traktorer .fyllts. Ifrågavarande uppgifter har inhämtats från omkring
6 000 av de brukningsenheter med över 2 ha åker, vilka ingår i statistiska
centralbyråns årliga arealinventering. Ehuru undersökningen sålunda
anordnats på grundval av ett begränsat urval, synes företagna kontrollundersökningar
ge vid handen, att de framkomna resultaten lämnar
en tillfredsställande bild av de verkliga förhållandena. Av undersökningen
framgår bland annat följande.

Med ledning av den föreslagna undersökningen kan det totala antalet arb^hastar
i jordbruket, födda år 1949 eller tidigare, beräknas ha varit
000 den 1 februari 1952 vid brukningsenheter med över 2 ha åker. Av
detta antal var 7 370 eller 2,i procent militära ackordshästar. Redovisningen
a7. ..fördelning på olika storleksgrupper av jordbruk visar,

att 175 000 eller nära hälften av hela antalet arbetshästar fanns vid brukningsenheter
om 2—10 ha åker samt att över 270 000 eller mer än tre fjärdedelar
av samtliga fanns inom de båda storleksgrupperna om 2_10 och

10—20 ha åker tillsammantagna. En redovisning av hästbeståndets geografiska
fördelning visar vidare en viss koncentration av hästbeståndet till

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

de skogrika områdena. Mer än hälften av hela beståndet redovisades sålunda
i södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder samt i norra Sverige.
Det kan i detta sammanhang också nämnas, att icke fullt hälften av de redovisade
arbetshästarna uppgavs uteslutande användas för jordbrukskörslor,
medan övriga användes både för jordbruksändamal och för skogskörslor.

Beträffande hästbeståndets förändringar anför utredningen,
att enligt kreatursräkningarna det totala antalet hästar, således inberäknat
även andra än de i jordbruket använda, sjunkit från 630 000 ar 1937 till
385 000 år 1952 eller med 40 procent. Minskningen av hästarna i åldern tre
år och däröver var relativt sett något mindre, medan däremot antalet föl
och unghästar reducerats till mindre än en tredjedel av det antal, som redovisades
år 1937. Nedgången har varit olika stor i olika storleksgrupper av
gårdar och i olika geografiska områden. Den vid utredningens stickprovsundersökning
konstaterade koncentrationen av arbetshästarna till de mindre
brukningsenheterna och till de skogrika områdena har sålunda accentuerats
genom denna utveckling. Vidare har en markant förskjutning mot de
högre åldrarna inträtt. Ännu år 1944 befann sig salunda 42 procent av hästarna
i åldern 1—6 år, medan år 1950 endast 25 procent tillhörde dessa
åldrar. Å andra sidan hade under samma tid antalet hästar i åldrarna 10
—15 år stigit från 24 till 39 procent.

Såsom inledningsvis anförts skulle enligt de upplysningar, som de tillfrågade
jordbrukarna lämnat vid utredningens undersökning, omkring 300 000
arbetshästar behövas i jordbruket, sedan traktorsbehovet fyllts. Vilken tidpunkt
detta skulle gälla, anser sig utredningen icke kunna närmare bestämma.
Utredningen uttalar emellertid, att svaren på frågan om det framtida
hästbehovet torde äga giltighet för de närmaste åren, låt säga till år 1955.
Under tiden från undersökningstillfället fram till sistnämnda år skulle enligt
de erhållna uppgifterna en minskning av det nuvarande hästbeståndet
med ungefär 47 500 arbetshästar eller 13,5 procent vara att vänta. Härvid
synes tillika en ytterligare förskjutning ske av hästhållningen till de mindre
jordbruken och till skogsbygderna. Utredningen tror sig vidare kunna draga
den slutsatsen, att hästbeståndets framtida storlek i större utsträckning än
tidigare sammanhänger med hästens användning i skogsbruket.

Utredningen framlägger, såsom förut berörts, även vissa prognosberäkningar
rörande hästbeståndets framtida utveckling, hämtade från
en av sekreteraren Arvid Andersson utarbetad och av jordbrukets utredningsinstitut
publicerad undersökning. Rörande dessa beräkningar, vilka utredningen
för sin del anser sig kunna godtaga, lämnas följande redogörelse
i betänkandet.

Prognosen för år 1955 förutsätter enligt ett första alternativ, att antalet
betäckta ston utgör 6,8 procent av samtliga hästar över fölåldern, att antalet
föl motsvarar 55 procent av antalet betäckta ston och att 12 procent av fölen
och 8,9 procent av hästarna över fölåldern avgår. 1 ett andra, som mindre
sannolikt bedömt alternativ, har blott det avvikande antagandet gjorts, att
antalet betäckta slon kan komma att uppgå till i runt tal 10 procent av
hästbeståndet över fölåldern. Enligt det första alternativet skulle hastbe -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 121.

ståndet, föl oräknade, år 1955 ha sjunkit till 320 000. Enligt det andra alternativet
skulle motsvarande siffra bli högst 340 000.

Prognosen för år 1900 förutsätter en större avgång i hästbeståndet som
en följd av den ogynnsamma åldersfördelningen, nämligen 11 ,i procent. Vid
en betäckningsfrekvens av 6,8 procent skulle enligt dessa beräkningar hästbeståndet
över fölåldern år 1960 utgöras av 215 000 djur. Efterhand som
nedgången i beståndet medför ökad efterfrågan på hästar, kan emellertid
avelsarbetet komma att stimuleras. Under förutsättning av eu stigande betäckningsfrekvens
kan därför antagas ett något större bestånd än ovan angivits,
nämligen 225 000 hästar, föl oräknade, eller under mycket gynnsamma
omständigheter 260 000 hästar. Sistnämnda siffra antages kunna nås
endast med hjälp av särskilda stimulansåtgärder.

Då det i utredningens egen undersökning redovisade framtida behovet
av hästar vid brukningsenheter med över 2 ha åker avser arbetshästar i
åldern tre år och däröver, har utredningen för erhållande av jämförliga
tal reducerat de anförda prognossiffrorna med två årskullar unghästar.
Enligt prognosberäkningarna skulle då antalet arbetshästar uppgå år 1955
till omkring 300 000 och år 1960 till omkring 200 000 eller under mycket
gynnsamma omständigheter omkring 230 000.

Då hästbeståndets minskning är en omedelbar följd av övergången till
mekanisk dragkraft, har utredningen vid sin undersökning av dragkraftsförhållandena
i jordbruket även inhämtat uppgifter om det nuvarande
traktorsbeståndets storlek och fördelning samt om den
framtida traktorsanvändningen i jordbruket. Enligt dessa uppgifter beräknades
antalet egentliga traktorer den 1 februari 1952 uppgå till 76 200.
Härtill kom omkring 10 000 s. k. epatraktorer och 600 jeepar, varför det
sammanlagda antalet maskinella dragenheter utgjorde omkring 86 800.
Icke mindre än 145 000 brukare skulle därtill enligt vad undersökningen
visar anlita törhyrd eller lånad traktor. Här nämnda data skulle innebära,
att uppskattningsvis minst två tredjedelar av samtliga jordbruk i landet
med över två ha åker helt eller i vart fall för vissa arbeten använder maskinell
dragkraft.

Enligt de erhållna svaren på frågan huruvida i framtiden traktorer kommer
att användas mer än nu i stället för hästar skulle så vara fallet beträffande
betydligt mer än en fjärdedel av landets jordbruk. Den ökade
användningen av traktorer skulle i särskilt stor utsträckning vara att vänta
vid jordbruk med 10—20 ha åker men också vid de större jordbruken
om 50 ha åker och däröver.

Genom den ökade traktoranvändningen skulle enligt undersökningen antalet
brukningsenheter utan egna hästar komma att icke obetydligt öka
under den närmaste framtiden. Av de omkring 6 000 uppgiftslämnarna
saknade vid undersökningstillfället 17,5 procent egna hästar, men ytterligare
2,4 procent hade för avsikt att driva sina jordbruk utan egna hästar.
Att döma av dessa uppgifter skulle sålunda ungefär vart femte jordbruk
i eu nära framtid komma att drivas utan egna hästar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Avelsarbetets omfattning och hästuppfödningens ekonomiska

förutsättningar.

Utredningen har i sitt betänkande även sammanställt vissa uppgifter om
hur hästbeståndets nedgång återverkar på avelsarbetet. Därvid framhåller
utredningen till en början, att återverkningarna kommer till synes redan
i den omfattning, vari de statliga räntefria lånen för inköp av avelsdjur
utnyttjas. Utlåningsverksamheten är avsedd att ge stöd för inköp av
ädla avelsston, ardennerhingstar samt avelshingstar och avelsston av nordsvensk
ras. Utlåningen har för samtliga ändamål nedgått från senare delen
av 1940-talet och har blivit särskilt markant från budgetåret 1950/51.

Till belysning av det avtagande intresset för hästaveln anför utredningen
vidare, att antalet hingstar av ardennerras nedgått till omkring hälften
av beståndet för tio å femton år sedan och av nordsvensk ras till omkring
två tredjedelar av det tidigare beståndet. Beträffande hingsthållningen
uppger utredningen vidare följande.

Av de 590 ardennerhingstar, som fanns år 1951, ägdes 215 av föreningar
och 375 av enskilda. Av de 246 nordsvenska hingstarna ägdes 77 av föreningar,
148 av enskilda och 8 av staten. Det kan i förevarande sammanhang
vara av intresse att något beröra hingstföreningsverksamhetens utveckling.
Till belysning härav har i följande tabell sammanställts de uppgifter,
som lämnas i den av lantbruksstyrelsen utgivna lantbrukskalendern
om föreningarnas verksamhet.

	Antal		Antal hingstar av
År	hingst-	ardenner-	nordsvensk	varmblods
	föreningar	ras	ras	ras
1937 ........	.......... 323	416	67	—
1942 ........	.......... 346	420	101	2
1947 ........	.......... 308	324	103	1
1948 ........	.......... 293	319	84	1
1949 ........	.......... 287	295	91	2
1950 ........	.......... 264	251	81	1
1951........	.......... 247	215	77	3

Såsom framgår av tabellen har såväl antalet hingstföreningar som antalet
av föreningarna hållna hingstar avsevärt minskat under senare år.
En jämförelse mellan föreningarnas hingstbestånd och det totala hingstbeståndet
visar vidare, att nedgången för ardennerrasen varit starkast i
fråga om de föreningsägda hingstarna, medan för den nordsvenska rasen
nedgången varit starkast för hingstar i enskild ägo.

Antalet betäckta ston per hingst har i fråga om samtliga föreningsägda
hingstar nedgått från 65 år 1937 till 29 år 1951. Av utredningen
anförda betäckningssiffror visar, att nedgången varit än större för hingstar
i enskild ägo, särskilt då hingstar av nordsvensk ras. I samband därmed
påpekar utredningen, att nedgången av betäckningarna varit avsevärt
större än minskningen av antalet hingstar, vilket inneburit försämrad
ekonomi för hingsthållningen över huvud taget och icke minst för
hingstföreningarna, som i huvudsak har att täcka kostnaderna för hingsthållningen
med språngavgifterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

Till ytterligare belysning av de konsekvenser, som hästbeståndets minskning
fått för avelsarbetet, upplyser utredningen slutligen, att antalet premierade
ardennerhästar uppgick till endast 5 000 år 1951 mot 7 500 år 1947
och antalet premierade nordsvenska hästar till 2 700 respektive 4 700.

För att få underlag för en bedömning av hästavelns lönsamhet har utredningen
genom förmedling av de tre större avelsföreningarna inhämtat
uppgifter från ett fyrtiotal större och mindre hästuppfödare om uppfödningskostnaderna
för unghästar. Uppgifterna har insamlats på grundval
av ett för ändamålet i samråd med Sveriges lantbruksförbunds driftsbyrå
upprättat frågeformulär. För erhållande av jämförelsematerial har vidare
motsvarande uppgifter införskaffats från Flyinge stuteri, hingstuppfödningsanstalten
Vången och Grans försöksgård i Öjebyn. På grundval av det
sålunda insamlade materialet har en kalkyl över kostnaderna upprättats
av nyssnämnda driftsbyrå. Kalkylen utvisar, att under givna förutsättningar
totalkostnaden för uppfödningen av en treårig nordsvensk häst eller
varmblodshäst uppgår till omkring 3 000 kronor och för uppfödningen av ardennerhäst
till cirka 3 400 kronor. Den högre kostnaden för ardennerhäst
betingas av det högre foderbehovet för unghästar av denna ras.

Till jämförelse härmed anför utredningen vissa uppgifter om inköpspriserna
för fyraåriga arbetshästar, vilka uppgifter lämnats av skandinaviska
kreatursförsäkringsbolaget på grundval av inkomna försäkringsansökningar.
Uppgifterna ger vid handen, att hästpriserna visserligen visar
en tendens till successiv ökning men att de fortfarande endast uppgår till
mellan 1 500 och 1 600 kronor i södra och mellersta Sverige samt till omkring
eller något över 2 000 kronor i nordligaste Sverige. Fn jämförelse
mellan de kalkylerade uppfödningskostnaderna och rådande hästpriser
synes följaktligen berättiga till den slutsatsen, att i flertalet fall väsentligt
högre hästpriser än de nuvarande fordras för att uppfödningen av arbetshästar
skall bli ekonomiskt lönande.

Slutsatser om hästavelns läge.

Vid sitt bedömande av hästavelns läge har utredningen till en början erinrat
om att antalet arbetshästar redan år 1955 kommer att vara nere i 300 000,
således det antal, som enligt jordbrukarnas egna uppgifter erfordras, sedan
traktorsbehovet fyllts. Med hänsyn till den sannolika återväxten och avgången
av hästar anser utredningen, att detta antal icke kan vidmakthållas under
de följande åren utan att man kan räkna med, att antalet arbetshästar
år 1960 sjunkit till omkring 200 000 eller i gynnsammaste fall, om särskilda
åtgärder vidtages, till omkring 230 000.

Under dessa förhållanden skulle enligt utredningens mening en viss balans
i fråga om hästbeståndets storlek kunna väntas inom kort, varefter en
knapphet på hästar skulle inträda. I sistnämnda läge torde hästpriserna
komma att stiga, varför man kan ha anledning förmoda att på något längre
sikt relationerna mellan uppfödningskostnader och hästpriser kommer att

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

bli gynnsammare än för närvarande samt en stabilisering av avelsarbetet
på en viss nivå så småningom inträda. Enligt utredningens mening kan det
emellertid medföra allvarliga konsekvenser att utan vidtagande av särskilda
åtgärder räkna med en sådan stabilisering. Härom anför utredningen i huvudsak
följande.

Till en början erinrar utredningen om att hästaveln fordrar mycket lång
tid. De betäckningar, som sker under år 1954, ger färdiga arbetshästar först
år 1958 eller 1959. Med nuvarande hästpriser torde knappast någon ökning
av aveln vara att vänta, förrän mera påtagliga tecken på en ökad efterfrågan
kommer till synes. Under tiden kan det vara fara för att hästbeståndet sjunker
under det antal, som synes vara behövligt för jordbrukets och skogsbrukets
egna normala behov. Utredningen har i detta sammanhang anmält,
att skogsarbetsstudieorganisationerna i en gemensam skrivelse framhållit
angelägenheten av att det hästbestånd, som för närvarande finns att tillgå
för skogsbruket, icke nämnvärt minskas. Organisationerna har därvid framhållit,
att hästen endast till en mindre grad kan ersättas av mekanisk dragkraft
i skogsbruket och att den är i stort sett oumbärlig som dragare, då
det gäller lunningsarbeten på de flesta marker.

För behovet av omedelbara stimulerande åtgärder talar vidare avelsarbetets
nuvarande läge. Om hingsthållningen fortsätter att minska i samma
takt som för närvarande, kan detta nämligen allvarligt begränsa möjligheterna
att höja hästbeståndets reproduktion. Den minskade hingsthållningen
och det avtagande intresset över huvud taget för hållandet av avelsdjur innebär
en fara för häststammens kvalitet, eftersom urvalsmaterialet minskas.
Vidare bör beaktas den fara för en svåröverkomlig desorganisation av avelsarbetet,
som ligger däri att hästuppfödarna nedlägger sin verksamhet och
övergår till annan produktion. En återgång till hästuppfödning torde säkerligen
i många fall icke kunna ske, sedan en sådan produktionsomläggning
ägt rum, kanske med utbyte av arbetskraft och stallbyggnadernas ianspråktagande
för andra ändamål.

Utredningen berör i detta sammanhang även frågan om möjligheterna att
genom import fylla uppkommande brister i hästbeståndet och anför
därom följande.

Det torde i och för sig vara möjligt att vid vissa tillfällen under fredstid
importera arbetshästar. Emellertid synes det varken möjligt eller lämpligt
att grunda hästbeståndet på en kontinuerlig import av brukshästar. Redan
i fredstid kan tillförselmöjligheterna beräknas bli ojämna, icke minst ur
kvalitetssynpunkt, och i ett krisläge kan man av lättförstådda skäl icke räkna
med att vidmakthålla hästbeståndet genom import. Såsom torde framgå
av vad utredningen anfört i det föregående är det också främst med tanke
på förhållandena och behoven i ett krisläge, som den inhemska hästaveln
utgör en viktig tillgång för landet. En hästimport, som av tillfälliga valutaförhållanden
eller produktionskonjunkturer i vissa lägen kan ske till lägre
priser än vad den inhemska aveln kan arbeta med, kan därför ur beredskapssynpunkt
få betänkliga konsekvenser. Om vid stigande hästpriser och
begynnande förutsättningar för en ökad reproduktion av hästar priserna genom
import från exempelvis valutasvaga länder skulle ånyo bringas i nedåtgående,
skulle utan tvivel det nyvaknade intresset för hästaveln förbytas i
ett definitivt övergivande av denna produktion. Sedan den inhemska aveln
efter ett långvarigt arbete fått fram ett för landets behov lämpligt urval
inom olika raser, skulle det också ur denna synpunkt vara synnerligen betänkligt
att grunda en viss del av hästbeståndet på import. Enligt utred -

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

ningens bestämda uppfattning bör av här anförda skäl landets hästbestånd
grundas på inhemsk avel. Import av hästar bör därför, såsom för närvarande
är fallet, endast få ske efter särskilt tillstånd och då speciella skäl finnes
härför.

Vidare erinrar utredningen om de risker, som hästbeståndets minskning
medför i fråga om den eko no miska och militära försvar sberedskapen.
Härom anför utredningen bland annat följande.

En samlad dragkraftstillgång om cirka 105 000 traktorer och 300 000 hästar
kan kanske i fredstid bedömas som tillräcklig för jordbrukets och skogsbrukets
behov och kan även, särskilt i fråga om traktorer, sägas innebära
en viss dragkraftsreserv. Eftersom det av jordbrukarna redovisade framtida
behovet av 300 000 arbetshästar kanske icke förutsätter ett maximalt utnyttjande
av samtliga hästar, kan möjligen också ett hästbestånd av ungefär
denna omfattning anses innefatta någon, om också begränsad dragkraftsreserv.
Annorlunda blir emellertid läget, när antalet arbetshästar, såsom man
redan nu kan förutse, sjunker väsentligt under 300 000. Såvitt man nu kan
bedöma, finnes i så fall ingen reserv av hästar, utan man måste räkna med
en kännbar knapphet på dessa även för normala behov.

Rörande försvarets utrustningsbehov och de första månadernas
ersättning sbehov av dragkraft för arméns krigsorganisation har
utredningen inhämtat följande uppgifter.

För närvarande kommer ungefär var sjätte fullåriga häst att behöva
tagas i anspråk. Efter genomförande av planerad motorisering för armén
blir det totala behovet av hästar mindre, men med hänsyn till att också hästbeståndet
minskar, torde man även framdeles få räkna med att ungefär var
sjätte eller eventuellt var femte häst måste uttagas. Motsvarande siffror för
hjultraktorer är i nuvarande läge var fjortonde och framdeles var sjunde
eller åttonde traktor. Vid krigstillstånd under längre tid kommer självfallet
ytterligare anspråk för militära ändamål att ställas på jordbrukets dragkraftstillgångar
och icke minst på draghästarna. Härutöver kan betydande
dragkraftsbehov under vissa förhållanden uppstå för civila kommunikationsändamål.
Sålunda kan traktorer behöva anlitas för landsvägstransporter
av olika slag. Behoven för sådana fall kan dock knappast närmare angivas
på förhand.

I anslutning härtill framhåller utredningen, att den utsträckning, vari
hästar ersatts och kommer att ersättas med traktorer i jordbruket, medför
att i ett krisläge en mycket kännbar brist uppstår på den enda dragkraft,
som utan särskilda förberedande åtgärder kan försörjas med landets egna
tillgångar, nämligen hästen. Utredningen förklarar sig vara väl medveten
om att man icke utan kostnader, som är otänkbara att pålägga det allmänna,
kan upprätthålla ett större hästbestånd än vad de enskilda hästägarna anser
sig i behov av.

Enligt utredningens uppfattning befinner sig den inhemska hästaveln för
närvarande i ett tillfälligt krisläge, som kan leda till eu särskilt ur beredskapssynpunkt
betänklig men också med hänsyn till näringslivets behov
icke önskvärd reducering av häststammen. För att vidmakthålla hästaveln
i eu omfattning, som såvitt man nu kan bedöma svarar mot landets behov
under nu överskådlig framtid, erfordras därför enligt utredningens mening

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

Under en övergångstid särskilda stödåtgärder. Dessa åtgärder anser utredningen
böra inriktas på dels att vidmakthålla de avelsmässdga förutsättningarna
för hästuppfödningen, dels att i möjligaste mån stimulera en
sådan ökning av hästuppfödningen, att häststammen icke reduceras i en
långt större omfattning än vad som svarar mot det framtida behovet av
hästar.

Eftersom nedgången av hästbeståndet och av hästuppfödningen huvudsakligen
gäller kallblodsaveln, som också har den största betydelsen i förevarande
sammanhang, anser utredningen, att stödåtgärderna främst bör
sättas in på detta område. Utredningen uttalar dock samtidigt, att även
varmblodsaveln är betydelsefull ur de synpunkter, från vilka utredningen hav
haft att bedöma hästavelsfrågan. Sålunda framhålles, att varmbloden är
användbara även för andra militära uppgifter än ridning och att de varmblod,
som hålles för civila ändamål, utgör en reserv, som kommer jordbruket
till godo, eftersom motsvarande antal arbetshästar sparas för jordbrukets
behov. Med hänsyn härtill anser utredningen, att de av 1952 års
riksdag beslutade uppfödnings- och bevaringspremierna under de närmaste
åren för remonter, som kvarstår osålda hos uppfödarna, är väl berättigade
för att därigenom ett antal övertaliga remonter skall kunna bevaras för
arméns krigsbehov av hästar. Därför förutsättes, att i god tid en prövning
sker av frågan om bibehållandet av dessa premier.

I detta sammanhang omnämnes även ett önskemål, som framförts av
avelsföreningen för den varmblodiga hästen, nämligen att antalet årligen
inköpta remonter skall fastställas för en längre tidsperiod, så att uppfödarna
i god tid får kännedom om de kommande årens avsättningsmöjligheter.
Föreningen har vidare framhållit, att då arméns fredsbehov utöver
ridhästremonteringen kräver en årlig reinontering av ett större antal lättare
draghästar (ackorddraghästar), kan den för krigsbruk nödvändiga ridhästreserven
av varmblodiga hästar rymmas inom denna kategori hästar. Härigenom
skulle genomförandet av uppfödarnas önskemål om en fast årlig
remontering underlättas.

Under hänvisning till den kalkyl över uppfödningskostnaderna för varmblodiga
hästar, som framlagts i betänkandet, förordar utredningen vidare
en omprövning av remontpriserna.

I fråga om på vilka punkter stödåtgärder för kallblodsaveln är mest påkallade
och kan ge bäst effekt, anser sig utredningen böra förorda en sådan
koncentration av åtgärderna, att stödet på ett verksamt sätt kan tillgodose
det förefintliga behovet och därigenom fylla sitt syfe. Med ledning av de
i betänkandet redovisade uppgifterna om avelsarbetets nuvarande förutsättningar
har utredningen därvid funnit, dels att hingsthållarna för närvarande
arbetar under ekonomiska betingelser, som kan medföra en desorganisation
av avelsarbetet, dels att ett utsträckande av frisedelssystemet till samtliga
ur avelssynpunkt värdefulla fölston torde utgöra en lämplig stimulans
för en ökad hästuppfödning. Utredningen förordar därför stödåtgärder på
dessa områden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121. 13

Utredningens förslag.

1. Bidrag till hingsthållare. Vad angår stödåtgärder för hingsthållare
erinrar utredningen till en början om att under anslaget till hästavelns
främjande utgår å riksstaten sedan år 1947 ett årligt belopp av 50 000 kronor
för understöd åt föreningar, som håller hingstar av nordsvensk ras.

Bidragen utlämnas genom hushållningssällskapen, som har att till lantbruksstyrelsen
ingiva ansökan om erforderligt belopp jämte uppgift om antalet
föreningar inom sällskapets område och av dessa ägda hingstar. På
grundval av dessa ansökningar gör styrelsen framställning "hos Kungl. Maj :t
om skäligt bidrag till de olika sällskapen. Härvid beräknas i genomsnitt
per hingst 500 kronor i södra och mellersta Sverige samt 600 kronor i norrlandslänen.
Det högre genomsnittsbidraget för norrlandslänen motiveras
med att föreningarna i denna del av landet har särskilt svåra ekonomiska
problem. Sedan en fördelning av anslaget verkställts enligt nämnda beräkningsgrunder,
ställes ett återstående odisponerat belopp till styrelsens förfogande
att på ansökan fördelas mellan föreningar, som befinner sig i ett
särskilt brydsamt läge. Sällskapen fördelar de för respektive sällskap fastställda
beloppen enligt följande av Kungl. Maj :t fastställda bestämmelser,
nämligen

att bidragen skall användas till understöd åt sådana inom vederbörande
sällskaps områden verksamma hingstföreningar, som håller hingstar av
nordsvensk ras och är av betydelse för det allmänna hästavelsarbetet samt
vilkas stadgar är så avfattade, att de i möjligaste mån tryggar föreningarnas
fortbestånd;

att understöd lämnas endast sådan förening, som bedrivit verksamhet under
det år bidraget avser och som vid utgången av nämnda år fortfarande
hade premierad hingst i sin ägo eller har för avsikt att före nästkommande
års betäckningssäsong förvärva dylik hingst;

att bidragen fördelas mellan de olika föreningarna efter antalet utav dem
ägda hingstar och därjämte göres beroende av föreningarnas behov av ekonomiskt
understöd;

att förening, som kommer i åtnjutande av understöd, till vederbörande
sällskap avlämnar redogörelse för inkomster och utgifter under det sist förflutna
verksamhetsåret; samt

att redogörelse beträffande användningen av beviljat statsbidrag av vederbörande
sällskap avgives till styrelsen före den 1 juli nästkommande år.

Till motivering för en allmännare tillämpning av denna bidragsform under
en för kallblodsaveln kritisk övergångsperiod anför utredningen följande.

Beståndet av hingstar utav såväl ardennerras som nordsvensk ras har
under senare år starkt minskat. Anledningen härtill är, att hingsthållningen
som en följd av den minskade betäclcningsfrekvensen i flertalet fall icke
kan drivas utan avsevärda förluster. De årliga kostnaderna för hållande av
hingst torde för närvarande uppgå till cirka 3 500 kronor. Denna beräkning
har gjorts med utgångspunkt från att hingsten betingat ett inköpspris av
8 000 kronor och att räntefritt statslån med en amorteringstid av åtta år erhållits
för denna inköpssumma. Kostnaderna fördelar sig på följande poster.

Foderlega .................................... 1 500

Försäkringspremier .......................... 800

Annonsering, veterinärvård in. m................. 200

Amortering ................................... 1 000

Summa kronor 3 500.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

Då hingstar numera, i alla händelser de föreningsägda, icke har nämnvärd
användning som dragkraft, utgör språngavgifterna den enda inkomstkällan.
Genomsnittliga antalet betäckningar för föreningsägda hingstar av ardennerras
och nordsvensk ras sammantagna var under föregående år knappt 30.
Språngavgiften synes i allmänhet uppgått till 50 kronor. Den genomsnittliga
inkomsten per hingst blir sålunda I 500 kronor, vilket innebär ett underskott
för hingsthållaren med 2 000 kronor.

Till följd av dessa omständigheter har ett stort antal hingstföreningar
kommit i ett brydsamt ekonomiskt läge. Detta utgör utan tvivel ett hot mot
föreningsverksamhetens fortsatta bestånd och därmed för möjligheterna att
uppehålla en hästavel av erforderlig omfattning. Antalet hingstar kan väl
sägas hittills icke ha nedgått i sådan omfattning, att icke beståndet är tillräckligt
även för en högre betäckningsfrekvens än den nuvarande. Hingstbeståndets
uttunning medför emellertid redan nu på många håll, att stona
vid betäckning få transporteras lång väg med därav följande tidsförluster
och transportkostnader. Dessa olägenheter kommer att ytterligare ökas, om
hingstbeståndet blir alltför glest.

Utredningen förordar därför, att under en tid av förslagsvis fem år bidrag
må kunna lämnas till samtliga föreningar och hushållningsgillen, som håller
hingst av ardennerras eller nordsvensk ras. Bidragen bör utgå på samma
sätt och efter ungefär samma grunder, som tillämpas för de nuvarande bidragen
för hållande av nordsvenska hingstar. Utredningen anser dock, att de
föreslagna bidragen icke bör maximeras utan utgå med ett belopp, motsvarande
underskottet på verksamheten. Till motivering härför anföres, bland
annat, att bidragen i åtskilliga fall måste avse att återupprätta hingstföreningarnas
ekonomi eller utgöra ett skydd mot ett hotande ekonomiskt obestånd.
Bidragen har beräknats skola utgå med i medeltal 2 000 kronor per
hingst för de föreningsägda omkring 200 ardennerhingstarna och 75 nordsvenska
hingstarna, således med ett belopp av tillhopa 550 000 kronor. Under
förutsättning att under det i riksstatens nionde huvudtitel upptagna anslaget
till hästavelns främjande även i fortsättningen 50 000 kronor beräknas
för bidrag till nordsvenska hingstföreningar, skulle det föreslagna särskilda
bidraget till föreningar, som håller kallblodshingstar, kunna reduceras
till 500 000 kronor per år.

Med hänsyn till den betydelse, som den privata hingsthållningen haft och
ännu har, har utredningen ansett sig böra överväga om icke även privata
hingstägare i vissa fall bör kunna erhålla statligt stöd för sin verksamhet.
Ehuru vissa invändningar kan göras häremot, ifrågasätter utredningen —
särskilt av den anledningen att verksamheten är tämligen ojämnt fördelad
i landet och nya föreningar icke torde bildas för närvarande — om icke i
särskilda fall bidrag bör kunna utgå även till privata hingsthållare. Utredningen
förutsätter dock härvid, att sträng återhållsamhet såväl beträffande
bidragens fördelning som storlek skall iakttagas och att bidrag skall utlämnas
först efter lantbruksstyrelsens prövning av hushållningssällskapens
till styrelsen avgivna förslag. Såsom villkor för bidrag till privat hingstägare
uppställes vidare den fordran, att vederbörande sedan minst tio år tillbaka
hållit ur avelssynpunkt väl kvalificerade hingstar i trakt, där hingstförening

Kungl. Maj. ts proposition nr 121.

ej tinnes och där hingsthållning eljest kunde äventyras. Med tanke på svårigheterna
att utöva erforderlig kontroll över hingsthållningens ekonomiska
resultat föreslås vidare, att bidragen skall maximeras till 500 kronor för
varje hingst. Med hänsyn till den begränsade omfattning, vari bidrag till
privata hingsthållare torde komma att utgå, anser utredningen att särskilda
medel icke behöver beräknas för ändamålet.

2. Bidrag till frisedlar. Generella stimulansåtgärder i syfte att öka betäckningsfrekvensen
har utredningen funnit otänkbara med hänsyn till kostnaderna.
Utredningen har emellertid ansett sig böra framkomma med förslag
om åtgärder av detta slag, begränsade till de ur avelssynpunkt kvalificerade
stona. För detta ändamål föreslår utredningen cn utvidgning av det vid
hästpremieringarna tillämpade frisedelssystemet för ungston.

Enligt nu gällande hästpremieringsreglemente (SFS nr 703/1949) premieras
treårigt ungsto, som befunnits vara av god beskaffenhet såsom individ,
med frisedel lydande å 30 kronor (beträffande sto av skogsrussras 15 kronor).
Frisedel utställes å viss hingst, som nämnden finner lämplig.

Enligt utredningens mening kunde det såsom en stimuleringsåtgärd för
ett bättre utnyttjande i aveln av kvalificerade ston vara lämpligt att utdela
frisedlar till samtliga vid hästpremieringarna premierade treåriga och äldre
ston. Såsom skäl härför har utredningen anfört, att även om antalet sådana
ston är begränsat i förhållande till hela antalet fölston, en åtgärd av detta
slag kan förmodas icke blott leda till att ett mindre men kvalitativt högtstående
tillskott erhalles till årskullarna av föl, utan även få en viss kvantitativ
eltekt. Framför allt är emellertid enligt utredningens mening en sådan åtgärd
ägnad att göra hästuppfödarna uppmärksamma på de ändrade marknadsförhållanden
för hästar, som kan vara att vänta.

Även den här ifrågavarande åtgärden bör enligt utredningens förslag ha
karaktären av ett tillfälligt stöd under en period av förslagsvis fem år. För
att lå större effekt och bli ett påtagligt bidrag'' till kostnaderna för betäckning
föreslås dock frisedelsbeloppet skola höjas till 50 kronor. Beträffande
lullblodsston med i det följande nämnt undantag, varmblodiga travarston
och ston av skogsrussras anser utredningen icke en sådan utsträckning av
frisedelssystemet och höjning av frisedelsbeloppet erforderlig. Dock föreslås
med hänsyn till remontaveln, att halvblodsston och sådana fullblodsston, som
användes i halvblodsaveln, skall inbegripas i detta särskilda stöd.

Frisedlarna föreslås skola inlösas endast under förutsättning, att betäckningen
skett av premierad eller staten tillhörig hingst. Däremot har hänvisning
till viss hingst icke ansetts erforderlig.

Antalet premierade fölston och ungston utgjorde år 1951 omkring 6 000.
Hur stort motsvarande antal kan bli efter en utvidgning av frisedelssystemet,
är svårt att bedöma. Utredningen anser sig emellertid böra beräkna medel
till 8 000 ston. Till de föreslagna frisedlarna erfordras sålunda omkring
400 000 kronor, varifrån dock bör frånräknas det belopp av omkring 40 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

kronor, som för närvarande utgår av anslaget för hästavelns befrämjande
för frisedlar till fölston. Till särskilda bidrag för frisedlar beräknar utredningen
därför ett belopp av 360 000 kronor per år.

Stödåtgärdernas finansiering m. m.

Till de föreslagna särskilda stödåtgärderna för hästaveln erfordras såsom
framgår av vad förut anförts en ytterligare medelsanvisning av (500 000
-f 360 000 =) 860 000 kronor per år. För en femårsperiod skulle sålunda krävas
tillhopa 4 300 000 kronor. I fråga om finansieringen av åtgärderna erinrar
utredningen om att statens hästavelsfond, till vilken enligt riksdagens
beslut år 1947 av behållningen å stuteriväsendets fond avsattes ett belopp av
5 000 000 kronor, icke tagits i anspråk förrän innevarande år. Enligt beslut
av 1952 års riksdag skall nämligen ur fonden ett belopp av sammanlagt
270 000 kronor under det nu löpande och de två därefter följande budgetåren
disponeras till uppfödnings- och bevaringspremier för remonter. I fonden
kvarstår således därefter alltjämt ett odisponerat belopp av 4 730 000
kronor. Då de föreslagna stödåtgärderna avser att övervinna ett krisläge för
hästaveln, som för att få åsyftad verkan fordrar stöd av en relativt betydande
storleksordning, finner utredningen det väl överensstämma med fondens
syfte, att de för ändamålet erforderliga medlen disponeras ur fonden. Utredningen
erinrar dock samtidigt om att jordbruksutskottet år 1947 (uti.
nr 10) vid behandlingen av frågan om inrättandet av fonden förutsatte,
att en mera väsentlig nedgång av denna borde ersättas, när läget så tillät.

II. Yttrandena.

Allmänna synpunkter.

Utredningens allmänna syn på hästavelns nuvarande läge och dess slutsats,
att under en övergångstid särskilda åtgärder erfordras för att vidmakthålla
och stimulera den inhemska hästaveln, vitsordas nästan genomgående
i remissyttrandena.

Överbefälhavaren uttalar sålunda följande.

I likhet med vad utredningen föreslagit och i överensstämmelse med vad
som anförts av chefen för armén och arméförvaltningen bör snara och tillräckligt
kraftiga åtgärder vidtagas för att stödja hästaveln. Fölproduktionen
måste närmast bringas upp till vad som kan anses motsvara det verkliga omsättningsbehovet
för det framtida hästbeståndet. Såsom utredningen framhållit
kan det icke vara lämpligt att med konstlade medel på längre sikt upprätthålla
hästbeståndet. I stället synes ansträngningarna, som utredningen
föreslår, böra inriktas på att under den kritiska period, som nu förestår, upprätthålla
avelsmaterialet i en sådan omfattning att möjligheterna för en naturlig
och tillräckligt snabb stabilisering föreligger, när efterfrågan på hästar
ökar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att det å ena sidan visserligen kan förväntas
att vid en inträdande knapphet på hästar priserna kommer att stiga så
mycket, att uppfödningen blir tillräckligt lönsam för att en ökning därav
ånyo skall stimuleras, men att å andra sidan som en följd av den långa produktionstiden
för en färdig arbetshäst allvarliga olägenheter kan uppstå, om
minskningen tillätes fortsätta obehindrat ända till den tid, då en verklig
bristsituation föreligger.

Även statens jordbruksnämnd anser, att ökat stöd bör lämnas den inhemska
hästaveln. De av utredningen förordade åtgärderna är enligt nämnden i
stort sett välbetänkta, men nämnden är icke övertygad om att de kommer att
få hela den effekt, som avsetts. Statskontoret ställer sig än mera tveksamt i
fråga om verkningarna av de föreslagna temporära åtgärderna. Ämbetsverket
anför därvid, att en fortgående minskning av häststammen icke torde
kunna undvikas med den tilltagande motoriseringen inom jordbruket. I betraktande
härav och då någon garanti icke kan lämnas att medel för erforderliga
stödåtgärder kan ställas till förfogande, sedan fondmedlen uttömts,
synes det tveksamt, om en disposition av hästavelsfondens medel i den
snabba takt, som avsetts, bäst kommer att gagna hästaveln.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framför den
från utredningens motiveringar delvis avvikande ståndpunkten, att den pågående
minskningen av hästbeståndet måste betraktas som en nödvändig
och riktig anpassning till rådande förhållanden och att den därför icke torde
erfordra något ingripande från det allmännas sida. Under förutsättning att
stödåtgärder för hästaveln är angelägna för krigsberedskapens och försvarets
behov har utskottet dock ansett sig kunna i huvudsak ansluta sig till utredningens
förslag. Tre ledamöter av utskottet, nämligen herrar Domö, Hallagård
och von Hofsten, förordar dock i anslutning till de skäl, som anförts av
utredningen, att förslag om stödåtgärder skall framläggas snarast möjligt.

Vad speciellt angår skogsbrukets behov av hästar anför domänstyrelsen,
skogsstyrelsen och Sveriges skogsägareförbund, att det nuvarande hästbeståndet
ungefärligen torde täcka skogsbrukets behov men att att på vissa
orter brist möjligen kan finnas på hästar för skogskörslor. De båda sistnämnda
remissinstanserna, liksom också Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund framhåller dock samtidigt, att en ytterligare minskning torde
medföra allvarliga risker för skogsbruket. Då domänstyrelsen anser, att utredningens
undersökning av det framtida hästbehovet endast är representativ
för bondeskogsbruket, hemställer styrelsen, att utredningen skall kompletteras
med eu mera allsidig undersökning av skogsbrukets hästbehov.
Även Svenska lantarbetsgivareföreningen förordar en dylik kompletterande
undersökning.

I detta sammanhang må även nämnas, att frågan om lämpligheten att
vid en inträdande bristsituation importera arbetshästar upptagits i en del
yttranden. I samtliga yttranden, där frågan berörts, har emellertid denna
utväg icke ansetts önskvärd. Chefen för försvarsstaben uttalar sålunda, att
2 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 121.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

det icke kan vara lämpligt att man ställer sig i beroendeförhållande till utlandet
på ett område, där det icke är nödvändigt. Även veterinärstijrelsen
förklarar sig dela utredningens uppfattning, att en knapphet på hästar icke
bör mötas med importlättnader. Styrelsen, som har att pröva och avgöra
ärenden rörande tillstånd att till riket införa hästar, erinrar vidare om att
den, i samråd med lantbruksstyrelsen, är synnerligen återhållsam vid meddelande
av tillstånd att införa arbetshästar. Sådana ansökningar bifalles i
regel endast för gränsbor. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
framhåller, att man i ett krisläge icke torde böra räkna med möjligheten av
någon större import av hästar. Slutligen anför Norrbottens läns hushållningssällskap,
att ett visst intresse länge förelegat inom sällskapets verksamhetsområde
för import av hästar från Finland och att för närvarande
en stor del av områdets hästbestånd förnyas genom inköp i sydligare delar
av landet. Enligt sällskapets mening bör emellertid förutsättningar finnas
att göra området självförsörjande i fråga om uppfödning av draghästar.
Sällskapet pekar därvid på att områdets stråfoderproduktion och goda möjligheter
till unghästbeten talar för lämpligheten av en ökad hästuppfödning.

De föreslagna stödåtgärderna.

Ehuru behovet av åtgärder för den inhemska hästavelns stödjande under
en övergångsperiod allmänt vitsordas i yttrandena, är meningarna delade
beträffande åtgärdernas utformning och omfattning. Jag torde nu få närmare
ingå på vad i yttrandena förekommit beträffande detaljerna i utredningens
förslag och därefter även beröra vissa i yttrandena framförda särskilda
önskemål rörande hästpremieringen, stöd åt exporten av varmblod
in. m.

1. Bidrag till hingsthållare. Utredningens förslag om att under en övergångstid
införa särskilda bidrag till hingstföreningar och i vissa fall även
till enskilda personer, som håller hingstar av kallblodsras, tillstyrkes i princip
av det övervägande flertalet utav de remissinstanser, som yttrat sig i
frågan.

Sålunda finner lantbruksstyrelsen ett utvidgat stöd till hingsthållningsföreningar
väl motiverat med hänsyn till deras grundläggande betydelse
för hästaveln och de stora ekonomiska svårigheter, som de haft att kämpa
mot under den senaste tiden. Styrelsen biträder även förslaget, att enskild
hingsthållare må kunna tilldelas statsbidrag. Statens jordbruksnämnd har
icke heller någon erinran i princip mot förslaget. Flertalet hushållningssällskap
liksom också Avelsföreningen för svenska ardennerhästen, Föreningen
nordsvenska hästen och Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker
likaledes väsentligt ökade statsbidrag till hingsthållning.

I vissa yttranden ifrågasättes däremot, om icke stödåtgärderna helt eller
i vart fall till huvudsaklig del bör inriktas på åtgärder med syfte att direkt
stimulera till ett ökat antal betäckningar och en ökad hästuppfödning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Chefen för armén anser sålunda, i anslutning till vad som i ärendet anförts
av arméförvaltningens intendenturavdelning, att det bör övervägas
om icke, med hänsyn till önskvärdheten att i största möjliga grad stimulera
till en ökad betäckningsfrekvens, de medel som kan disponeras för hästavelns
stödjande huvudsakligen bör användas till en utvidgning av frisedelssystemet.
Som ett alternativ till utredningens förslag framförcs därför den
tanken, att samtliga tillgängliga medel bör användas till frisedlar åt samtliga
stoägare.

Liknande synpunkter anföres också av Hallands läns hushållningssällskap,
som upplyser att sällskapet genom överläggningar med länets hingsthållare
sökt organisera hingsthållningen på ett med hänsyn till det minskade
stoantalet mera ekonomiskt sätt, men att hingsthållarna icke visat erforderligt
intresse för en sådan planläggning. Därest understöd skall utgå,
är det emellertid enligt sällskapets mening nödvändigt med en fullgod planläggning
inom varje län. För att skapa tillräcklig stimulans för en ökad
betäckningsfrekvens ifrågasätter sällskapet, huruvida det icke är lämpligare
att i stället för de föreslagna bidragen till hingsthållning och frisedlar
lämna en ersättning av förslagsvis 200 kronor för varje föl, som tillsammans
med modern uppvisas för premieringsnämnd. Ett sådant system
kommer enligt sällskapets mening att öka betäckningsfrekvensen och även
möjliggöra något högre språngavgifter, varigenom en rätt planlagd hingsthållning
kan ge ekonomiskt tillfredsställande resultat. Sällskapet förutsätter
vidare, att för undvikande av utslagning av fölen ett bidrag om 200
kronor därjämte skall utgå till varje efter premierade föräldrar fallen unghäst
vid tre års ålder.

Även Skaraborgs läns hushållningssällskap förmenar, att stöd — därest
sådant anses böra komma i fråga — huvudsakligen bör utgå i form av uppfödningspremier.

Värmlands läns hushållningssällskap ställer sig likaledes tveksamt till
spörsmålet, huruvida höjda och utvidgade hingsthållningsbidrag är en lämplig
form av stöd. Sällskapets förvaltningsutskott delar visserligen uppfattningen,
att hingsthållarna arbetar under sådana ekonomiska betingelser att
en höjning av nu utgående bidrag får anses angelägen. Emellertid anser utskottet
samtidigt den av utredningen angivna årskostnaden för hållande av
hingst vara väl högt beräknad. Enligt utskottets mening torde man kunna
vanta den största effekten av sådana stödåtgärder, vilka direkt stimulerar
till en ökning av betäckningsfrekvensen, nämligen betäckningsbidrag och
om möjligt fölbidrag.

Även andra hushållningssällskap, såsom i Kristianstads och Västmanlands
lön. har — dock utan att avstyrka en viss höjning av hingstbidragen

anfört att direkt stöd för fölproduktionen i en eller annan form torde
utgöra ett bättre stöd för hästaveln i nuvarande läge.

Beträffande storleken av de föreslagna bidragen har erinringar gjorts i
eu del yttranden, varvid en maximering av bidragens storlek förordats.

Kangl. Maj.ts proposition nr 121.

Statskontoret uttalar sålunda, att ett bidragssystem med icke maximerade
tillskott knappast kan väntas uppmuntra föreningarna till alt bedriva sin
verksamhet på ekonomiskt mest lönande sätt. Understöden bör därför vara
antingen maximerade eller allenast utgöra en begränsad del av det årliga
underskottet.

Även lantbruksstyrelsen anser det olämpligt att under alla omständigheter
täcka föreningarnas hela underskott med statsmedel. Ett sådant förfarande
skulle enligt styrelsens mening medföra risk för att föreningarna icke
ägnade samma intresse åt att söka hålla kostnaderna nere och driva verksamheten
så ekonomiskt som möjligt. Styrelsen anför vidare följande härom.

Ej heller synes i något fall större bidrag böra komma i fråga än som är
behövligt för uppehållande av föreningarnas verksamhet. Liksom för närvarande
sker i fråga om statsbidragen till föreningar, som håller hingstar
av nordsvensk ras, bör dock vederbörande hushållningssällskap vid fördelningen
av tillgängliga bidragsmedel taga hänsyn till de olika föreningarnas
ekonomiska ställning. Därvid bör givetvis hänsyn tagas även till förutsättningarna
för verksamhetens bedrivande på respektive orter. Fastställande
av något maximibelopp för bidragen torde ändock icke vara nödvändigt,
utan sällskapen bör äga bestämma bidragsbeloppen inom ramen för tilldelat
anslag. Viss del av anslaget synes böra, liksom för närvarande är fallet
med anslaget till statsbidrag till föreningar, som håller hingst av nordsvensk
ras, reserveras för att efter ansökan fördelas av lantbruksstyrelsen mellan
föreningar, som befinner sig i särskilt brydsamt ekonomiskt läge. Bland annat
med hänsyn härtill samt till att bidrag även skall utdelas till enskilda
hingsthållare, vartill medel icke särskilt beräknats av utredningen, bor —
utan att den totala årliga anslagsanvisningen minskas — det genomsmttsbelopp
per föreningsägd hingst, efter vilket sällskapen skall fa statsbidrag,
sättas något lägre än 2 000 kronor.

Riksförbundet Landsbygdens folk, med instämmande i ett till riksförbundets
yttrande bifogat utlåtande från V ästmanlands länsförbund av Riksförbundet
Landsbygdens folk, anser, att bidragets storlek bör kunna begränsas
till 1 000 kronor per år och hingst utan att ändamålet med stödet äventyras.
Även Västmanlands läns hushållningssällskap uttalar sig för en sådan
begränsning.

Med hänsyn till det särskilt beträngda ekonomiska läget för de föreningar,
som håller nordsvenska hingstar, förordar lantbruksstyrelsen att högre
bidragsbelopp skall beräknas för nordsvenska hingstar än för hingstar av
ardennerras. Styrelsen anför härom bland annat följande.

Såsom utredningen visat, är antalet betäckningar per hingst avsevärt
lägre inom den nordsvenska rasen är inom ardennerrasen. Detta torde i
främsta rummet sammanhänga med att den nordsvenska rasen mest förekommer
i Norrland samt de skogrika bygderna i mellersta och södra Sverige,
där de stora avstånden gör, att antalet hingstar icke kan utan olägenhet
minskas. Det ringa antalet betäckningar per hingst medför sämre ekonomiska
förutsättningar för hingsthållarna inom dessa områden, da betäckningsavgifterna
i regel är de enda inkomsterna som kan påräknas av
hingsthållningen. Lantbruksstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om, att
enligt den av utredningen verkställda stickprovsundersökningen angaende
det framtida behovet av hästar inom jordbruket och önskemålen i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

rasfördelningen en betydlig förskjutning behöver äga rum mot ökad avel
av nordsvenska hästar. Detta synes även vara helt naturligt med hänsyn
dels till att traktorerna avlastat större delen av det tyngsta arbetet inom
jordbruket från hästarna, varför en lättare häst oftast är tillräcklig för det
återstående behovet, och dels till att behovet av hästar i framtiden i stor
utsträckning kominer att hänföra sig till skogsbruket, för vilket den nordsvenska
rasen i allmänhet anses lämpligare. Detta förhållande motiverar,
att stödåtgärderna till hästaveln avväges så, att en utveckling i denna riktning
icke motverkas.

I anslutning till det anförda föreslår lantbruksstyrelsen, att det statsbidrag,
som skall tilldelas hushållningssällskapen för understödjande av
hingsthållning genom hingstföreningar, bör utgå med förslagsvis 1 800 kronor
för föreningsägd hingst av nordsvensk ras i de fyra norrlandslänen och
1 000 kronor för varje föreningsägd hingst i övrigt.

Uttalanden till förmån för högre bidrag till hingstar av nordsvensk ras
har även gjorts av, bland andra, Kopparbergs och Jämtlands läns hushållningssällskap
samt Föreningen nordsvenska hästen. Vidare ifrågasätter Gävleborgs
läns hushållningssällskap, om icke antalet staten tillhöriga nordsvenska
hingstar bör ökas.

Utredningens förslag att hingsthållningsbidrag i vissa fall även skall kunna
utgå till enskilda hingsthållare har allmänt biträtts eller lämnats utan
erinran i yttrandena. Beträffande de föreslagna villkoren för dessa bidrag
bär emellertid i ett stort antal yttranden anförts dels att bidragen bör kunna
utgå med samma belopp som bidrag till hingstföreningar, dels att det av
utredningen uppställda villkoret att vederbörande skall ha hållit hingst sedan
minst tio år tillbaka är alltför restriktivt. För lika bidragsbelopp till
föreningar och enskilda hingsthållare uttalar sig, bland andra, statens jordbruksnämnd,
flera hushållningssällskap, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Avelsföreningen för svenska ardennerhästen och Föreningen nordsvenska
hästen. Yrkandet om mindre restriktiva villkor framföres av, förutom de
nämnda remissinstanserna, lantbruksstyrelsen och ytterligare några hushållningssällskap.
Lantbruksstyrelsen har i ämnet anfört, att därest viss minimitid
lör hingsthållningen skall uppställas som ett särskilt villkor, den synes
böra begränsas till fem år samt att undantag härifrån bör kunna göras,
då särskilda skäl föreligger.

2. Bidrag till frisedlar. Flertalet remissmyndigheter har biträtt utredningens
förslag att vid hästpremieringarna utöver i reglementet fastställda belöningar
även frisedlar, lydande på ett belopp av 50 kronor, skall med vissa
undantag utdelas för samtliga premierade fölston samt att i fråga om treåriga
ston de nu utgående frisedlarnas värde skall höjas från 30 till 50 kronor.
I åtskilliga av yttrandena har dock samtidigt tvekan framkommit om
huruvida dessa åtgärder kan anses tillräckliga som stimulans för eu ökad
hästuppfödning.

Lantbruksstyrelsen har sålunda anslutit sig till förslaget men har samtidigt
framfört följande erinringar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

Den av utredningen föreslagna utvidgningen av tilldelningen utav frisedlar
och höjningen av de nuvarande frisedelsbeloppen torde sannolikt komina
att medföra en avsevärt ökad betäckning av de mera kvalificerade stona.
Detta torde dock icke komma att medföra en motsvarande ökning av hästaveln,
ty det är uppfödningen av fölet till fullvuxen häst, som är det mest
arbets- och kostnadskrävande momentet i hästuppfödningen och som för
närvarande icke lämnar tillfredsställande ekonomiskt utbyte. Följden torde
bli att — intill dess hästpriserna stigit så, att de täcker uppfödningskostnaderna
—- de med bidrag av statsmedel producerade fölen kommer att i betydande
utsträckning säljas till slakt. En sådan utslagning sker redan nu i
ganska stor utsträckning. Det vore därför givetvis önskvärt, att stödet från
det allmännas sida kunde sättas in på ett senare stadium i hästuppfödningen,
det vill säga vid uppfödningen av fölen till arbetsdugliga hästar. För
att ett stöd på detta stadium skall få någon nämnvärd stimulerande effekt,
fordras emellertid så stora bidragsbelopp, att eu dylik åtgärd icke synes möjlig
att genomföra. Lantbruksstyrelsen anser sig därför böra ansluta sig till
utredningens förslag i fråga om utlämnande av frisedlar, eftersom den föreslagna
åtgärden liksom det ökade stödet åt hingsthållningen medför, att
avelsmaterialet bibehålies och åtminstone fölproduktionen hålles i gång, så
att den fortsatta uppfödningen snabbare kan komma i gång, då en kännbar
hästbrist börjar göra sig gällande.

I flera andra yttranden, i vilka utredningens förslag i huvudsak biträtts,
har olika önskemål framförts om smärre tillägg i syfte att vidga stödets räckvidd.
Sålunda ifrågasätter Stockholms läns och stads, Östergötlands läns.
Jönköpings läns, Kronobergs låns, Kalmar läns södra, Gotlands läns, Blekinge
läns och Malmöhus läns hushållningssällskap samt Riksförbundet
Landsbygdens folk, Avelsföreningen för Svenska ardennerhästen och Avelsföreningen
för svenska varmblodiga hästen, om icke systemet med trisedel
som belöning bör utsträckas till att avse även ston, som uppvisas vid två
års ålder. Såsom skäl härför anföres, att inga särskilda olägenheter torde
kunna påvisas, om betäckning av ett normalt utvecklat sto sker redan det år
stoet fyller tre år. Kostnaden för denna utvidgning beräknas av ardennerföreningen
till 8 000 kronor.

Något högre frisedelsbelopp än de föreslagna förordas av Uppsala, t Österbottens
och Norrbottens läns hushållningssällskap, nämligen respektive
60, 70 och 75 kronor. Även Älvsborgs läns södra hushållningssällskap anser
frisedelsbeloppen väl lågt tilltagna. Kristianstads läns hushållningssällskap
ifrågasätter, om icke frisedlarna bör inlösas med olika belopp för hingstar
med olika kvalitet för att därigenom få fram ett större antal föl från de
bästa hingstarna och samtidigt förbättra inkomsterna för de hingsthållare,
som förvärvat bättre och dyrare hingstar. Såsom en komplettering av frisedelssystemet
nämner slutligen Södermanlands och 1 ärmlands läns hushållningssällskap
möjligheten att införa fraktbidrag för stonas transport till
hingst. Även lantbruksstyrelsen har övervägt en sådan stödform men funnit,
att den för att få större effekt kräver betydande bidragsbelopp. Enligt styrelsens
mening torde dock hinder icke möta för hingstföreningarna att inom
ramen för sin stat genomföra en sådan differentiering av språngavgifterna,
som överensstämmer med syftet för transportbidrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

lill underlättande av frisedelssystemets tillämpning föreslår Jämtlands
läns hushållningsällskap, att frisedel skall kunna utdelas till tidigare premierat
sto, som av någon anledning ej blivit betäckt eller dräktigt, utan att
stoet ånyo uppvisas vid premieringsplatsen. Västernorrlands läns hushållningssällskap
framför vidare ett från hästägare inom länet framkommet
önskemål, att frisedlarna skall få en giltighetstid av två år.

Såsom förut nämnts, ifrågasattes en mera radikal utvidgning av frisedelssystemet
av chefen för armén och arméförvaltningens intendenturavdelning.
I dessa myndigheters utlåtande förordas sålunda, att såsom ett möjligt alternativ
till utredningens förslag bör övervägas, att samtliga för ändamålet tillgängliga
medel skall disponeras för frisedlar. Sådana skall i så fall kunna
utgå för samtliga kallblodsston, oavsett om de är premierade eller ej.

I flera yttranden uttalas tvivel om huruvida frisedelssystemet kan utgöra
en tillräckligt effektiv eller lämplig stödform. I samtliga dessa yttranden
avses stödet skola begränsas till premierade djur.

Utan att direkt avstyrka utredningens förslag ifrågasätter av nämnda anledning
Älvsborgs läns norra, Skaraborgs läns och Värmlands läns hushållningssällskap
en omprövning av den föreslagna stödformen, varvid i stället
närmast fölbidrag eller uppfödningsbidrag skulle ifrågakomma. Kalmar läns
norra, Västmanlands läns hushållningssällskap och Riksförbundet Landsbygdens
folk förordar fölbidrag i stället för frisedelsbidrag. Enligt det förstnämnda
sällskapets yttrande bör bidraget utgå med 50 kronor för föl och enligt
de båda andra yttrandena med 100 kronor för föl eller för synbart dräktigt
sto. Lämpligheten av fölbidrag motiveras i dessa yttranden bland annat
därmed, att frisedlar i viss utsträckning icke företes till inlösning.

Hallands läns hushållningssällskap föreslår likaledes, såsom i annat sammanhang
nämnts, i stället för frisedlar ett bidrag, förslagsvis 200 kronor,
för föl som uppvisas tillsammans med modern vid premiering. Såsom skäl
härför angives, bland annat, att sådana bidrag skulle utgöra en bättre stimulans
för a ve In än frisedlar. Bidragen har upptagits till relativt högt belopp
för att genom ökat antal betäckningar och något höjda språngavgifter förbättra
hingsthållningens ekonomiska resultat. Såsom tidigare anförts torde
därvid inga hingsthållningsbidrag utgå. Som garanti för att fölen till följd
av de låga hästpriserna icke nedslaktas och för att sålunda trygga tillgången
på yngre hästar förordar sällskapet vidare, att ett ytterligare bidrag å
200 kronor skall utgå för varje häst om tre års ålder, vilken är fallen efter
premierade föräldrar.

Uppfödningspremier, doek endast begränsade till ungston och således
miimast avsedda att vidmakthalla avclsmaterialet, finner Göteborgs och
Bohus läns samt Älvsborgs läns norra hushållningssällskap ävensom Avelsföreningen
för svenska ardennerhästen önskvärda.

Föreningen nordsvenska hästen anser för sin del, alt stödet till uppfödarna
enbart bör utgå i form av uppfödningsbidrag. Till motivering härför
anför föreningen, att eu stimulans av fölproduktionen utan ett samtidigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 121

underlättande av uppfödningen och avsättningen av fölen endast resulterar
i en ökad fölslakt, understödd av statsmedel. Föreningen uttalar därjämte,
att betäckningen av ett sto medför ringa kostnader jämfört med uppfödningen
av fölet till en färdig häst. Lösningen av hästavelsfrågan bör
därför enligt föreningens mening ske genom åtgärder, som kan göra uppfödningen
lönande. Föreningen anför vidare i denna fråga.

Utredningen har beräknat kostnaderna för uppfödning av unghästar från
föl till tre års ålder till omkring 3 000—3 500 kronor. För uppfödning till
fyra års ålder får man räkna med ytterligare omkring 1 000 kronor. Om
en fyraårig häst sålunda kostar cirka 4 000—4 500 kronor i uppfödning och
den sedan skall säljas för 1 500—2 000 kronor, vilket är det genomsnittliga
försäljningspriset för fyraåriga hästar enligt utredningens betänkande, är
det lätt att föreställa sig, vilken stimulans detta innebär för hästuppfödaren
och för hästaveln i dess helhet.

Staten har i viss mån bidragit till att hålla hästpriserna på en oskäligt
låg nivå genom sin prispolitik under den senaste hästexporten. Man har till
och med för fondering gjort särskilda avdrag på försäljningssumman, trots
att denna varit så låg, att icke ens hälften av produktionskostnaderna blivit
täckta. Inga andra producenter inom jordbruket torde ha blivit behandlade
så som hästuppfödarna. Om staten vill bidraga att blåsa liv i hästaveln
igen, är det nödvändigt med en rakt motsatt prispolitik vid eventuellt
kommande export av hästar, så att upptödarna om möjligt får produktionskostnaderna
täckta och i varje fall ej beskattas för lidna förluster.

Med hänsyn till att hästbeståndet alltmer förskjutits och synes komma
att ytterligare förskjutas till de mindre jordbruken samt till skogs- och dalbygderna
bör enligt föreningens uppfattning stödet sättas in på den hästtyp,
som bäst passar sådana brukningsdelar och områden, nämligen den nordsvenska
hästen, särskilt som de för ändamålet tillgängliga medlen icke förslår
till uppfödningsbidrag av erforderlig storlek till samtliga hästar av kallblodsras.
Föreningen är vidare av den uppfattningen, att för närvarande
ett ganska stort överskott finnes pa ardennerhäslar, samtidigt som ett betydande
underskott föreligger beträffande nordsvenska hästar. Därför hemställer
föreningen, att det enligt utredningens förslag för frisedlar avsedda
anslaget, 360 000 kronor, måtte under en femårsperiod utgå till uppfödningspremier
för enbart nordsvenska unghästar.

Övriga framförda önskemål.

I åtskilliga yttranden, särskilt sådana från hushållningssällskap och enskilda
sammanslutningar, har åtskilliga andra önskemål framkommit, vilka
delvis icke direkt ansluter sig till de av utredningen framlagda förslagen
men likväl har samband med frågan om hästavelns omfattning och lönsamhet.
.lag torde därför få i korthet ingå även på dessa spörsmål.

Ändringar av olika nu gällande bestämmelser för hästpremieringen förordas
i flera yttranden. Jag torde i detta sammanhang till en början få anmäla,
att hushållningssällskapens förbund i en framställning den 30 september
1952 föreslagit, att det årliga antal betäckningar, som erfordras för

Kungl. Maj:ts proposition nr 121-

att penningpris skall kunna utgå till premierad hingst, inom hela landet
sänkes från 20 till 10 per år. I anslutning härtill föreslås även, att den åldersgräns,
som gäller för erhållande av penningpris, skall höjas från 15
till 18 år. Till motivering för nämnda förslag anföres, att betäckningsfrekvensens
nedgång förorsakat ekonomiska svårigheter för hingsthållningen,
vilket medfört att förstklassigt avelsmaterial går eller hotar att gå förlorat.

I yttrandena över utredningens betänkande uttalar sig Jönköpings läns,
Kalmar läns södra, Malmöhus läns och Gävleborgs läns hushållningssällskap
samt Avelsföreningarna för svenska ardennerhästen och för svenska varmblodiga
hästen likaledes för en sänkning av det stipulerade minimiantalet
betäckta ston. Vidare ansluter sig Kalmar läns södra och Gävleborgs läns
hushållningssällskap till förslaget om en höjning av den förut nämnda
åldersgränsen för hingstar. I samband härmed må även nämnas, att Kalmar
läns södra och Gävleborgs läns hushållningssällskap samt Avelsföreningen
för den svenska ardennerrasen dessutom föreslår, att den nu gällande bestämmelsen,
att penningpris icke må utgå för ardennersto vid mer än 10
års ålder, upphäves och att alltså penningpris skall utgå, oavsett ras och
ålder, till varje sto som uppvisas med åtföljande föl eller synbart dräktigt.

I några yttranden beröres kostnaderna för deltagande i hästpremieringarna
samt belöningarnas storlek. Sålunda anför Gotlands läns hushållningssällskap,
att den starkt avtagande tillslutningen till premieringarna icke enbart
torde bero på minskad tillgång till avelsmaterial utan även på det förhållandet,
att framförandet av djuren till premieringsplatsen blivit alltför
dyrbart i förhållande till den nytta ägarna anser sig ha av premieringsnämndens
utlåtande och av de belöningar, som kan erhållas. Avelsf öreningen
för varmblodiga hästen framhåller, att nu utgående pris för varmblodsston
icke undergått någon förändring på många år och därför till följd av
det försämrade penningvärdet icke motsvarar kostnaderna för uppvisningen
vid premiering. Föreningen anser därför skäligt, att dessa priser höjes till
50 kronor för bokstaven B, 100 kronor för AB och 150 kronor för A. I syfte
att stimulera intresset för hästaveln hemställer vidare Västmanlands läns
hushållningssällskap och Västmanlands länsförbund av Riksförbundet
Landsbygdens folk, att sådana penningpriser skall utgå till alla premierade
ungston, att de täcker kostnaderna för deltagandet i premieringarna. Slutligen
framhålles i, bland annat, yttrandena från Avelsföreningarna för svenska
ardennerhästen och för svenska varmblodiga hästen betydelsen av skådepenningar
som belöning. I dessa yttranden förordas därför, att denna form
av belöning skall få vidsträcktare användning vid premiering av unghästar.

För att få till stånd bättre avsättningsförhållanden framföres i yttrandena
vissa förslag angående dels inköpen av hästar för krigsmakten, dels
exportstimulerande åtgärder.

Vad angår arméns inköp må till en början nämnas, att Avelsf öreningen
för svenska varmblodiga hästen föreslagit en höjning av remontpriserna
och i anslutning härtill även av uppfödningspremierna. Föreningen anför
härom följande:

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

Huvudparten av de varmblodiga hästarna (halvblodshästarna) finner avsättning
såsom remonter. Det nu utgående remontpriset har sedan flera år
icke motsvarat uppfödningskostnaderna, vilket föreningen i olika sammanhang
understrukit. Den av utredningen verkställda uträkningen av uppfödningskostnaderna
har styrkt detta. Föreningen anser det ofrånkomligt, att
remontpriset höjes. Utan tvekan verkar de s. k. uppfödningspremierna stimulerande,
men föreningen anser, att även dessa är för låga. Föreningen
vill därför föreslå såsom minimum, att remontpriset höjes från 1 900 kronor
till 2 400 kronor och uppfödningspremien från 200 kronor till 400 kronor.
Härigenom kan uppfödaren av varmblodig häst påräkna ett pris, som
åtminstone i det närmaste motsvarar den uppfödningskostnad om 3 000 kronor,
som utredningen funnit vara den genomsnittliga för en treårig nordsvensk
och varmblodig häst.

I samband med frågan om remontpriserna torde jag få anmäla att lantbruksstijrelsen
i skrivelse den 27 augusti 1952 hemställt, att ytterligare medel
måtte få disponeras av statens hästavelsfond till uppfödar- och bevaringspremier
för godkända men icke inköpta remonter m. fl. hästar. Styrelsen
erinrar i skrivelsen om att Kungl. Maj :t den 30 juni 1952 i enlighet
med riksdagens beslut föreskrivit, att för varmblodiga hästar må för vart
och ett av åren 1952 och 1953 utdelas högst 150 uppfödarpremier å 200 kronor
samt för 1953 högst 150 och för 1954 högst 300 bevaringspremier å 400
kronor enligt följande grunder.

Uppfödarpremie skall utgå för sådan av remonteringsnämnden godkänd
treårig remont, som icke inköpts för statens räkning eller vunnit avsättning
genom export. Bevaringspremie skall utgå för dels remont, för vilken
uppfödarpremie tilldelats uppfödaren, under förutsättning att hästen vid
fyra och fem års ålder befinnes godtagbar, och dels fyraårigt avelssto, för
vilket uppfödarpremie vid tre års ålder utgått och som vid fyra eller fem
års ålder ej har föl men åter blivit betäckt och som i övrigt uppfyller fordringarna
för bevaringspremie.

För nu ifrågavarande ändamål skall enligt riksdagsbeslutet medel tagas
i anspråk från statens hästavelsfond.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att premierna skulle än bättre motsvara
sitt ändamål, om hästuppfödarna kunde beredas möjlighet att på något
längre sikt beräkna de ekonomiska betingelserna för fortsatt uppfödning.
Styrelsen finner det därför önskvärt, att frågan om uppfödarpremier för
år 1954 och bevaringspremier för år 1955 snarast möjligt upptages till behandling.
Fördenskull hemställer styrelsen, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga
åtgärder i syfte att få disponera ytterligare 150 000 kronor av statens hästavelsfond,
varav 30 000 kronor till uppfödarpremier år 1954 och 120 000
kronor till bevaringspremier år 1955. Fördelningen av premierna bör ske
enligt nu tillämpade grunder.

I fråga om arméns inköp av hästar av kallblodsras förordar Stockholms
läns och stads samt Örebro och Gävleborgs läns hushållningssällskap, att liknande
system bör tillämpas som vid inköp av remonter. Vidare uttalas i ett
par yttranden, att inköpspriserna vid inköp av såväl remonter som kallblod
bör anpassas efter uppfödningskostnaderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

Till stöd för export av varmblodiga hästar hemställer Avelsföreningen för
svenska varmblodiga hästen, att ett belopp av 75 000 kronor skall ställas
till lantbruksstvrelsens förfogande. Föreningen anför till motivering härför
följande.

Sedan några år har för landets varmblodsavel nyttig export av varmblodiga
hästar ägt rum till Schweiz. Härutöver har export förekommit till Finland,
och under innevarande år har sådan export påbörjats till Norge. För
närvarande har möjligheterna för export till Danmark undersökts och synes
vara gynnsamma. Föreningen vill starkt understryka nödvändigheten
av att exporten vidmakthålles och i görligaste mån utvecklas. Vid höjning
av remontpriset på sätt som föreslagits av föreningen måste därför uppmärksammas,
att medel ställes till lantbruksstyrelsens förfogande för att
möjliggöra denna export. Med beräkning efter exportens nuvarande omfång
torde ett belopp av 75 000 kronor vara erforderligt.

Avelsföreningen för svenska ardennerhästen förordar att årligen ett visst
belopp, förslagsvis 15 000 kronor, skall ställas till förfogande för att efter
lantbrukstyrelsens prövning användas till kostnader för propaganda och annat
med syfte att utomlands finna avsättning för svenska hästar, företrädesvis
avelsdjur.

En annan väg till ökad lönsamhet för hästaveln angives av Föreningen
nordsvenska hästen. Enligt föreningens mening är det av största betydelse
för det framtida hästavelsarbetet, att åtgärder vidtages för att rationalisera
hästuppfödningen. Föreningen anser, att rationaliseringsåtgärder särskilt
torde kunna ge resultat i fråga om de mindre jordbruken, där isolerad uppfödning
av enstaka unghästar ställer sig dyrbar och arbetskrävande. Det
nuvarande systemet med statsbidrag till gemensamhetsbeten bör därför
utvidgas och utökas samt en undersökning verkställas rörande möjligheterna
att anordna gemensamhetsuppfödning av unghästar för mindre jordbrukare.

Med syfte att för skogsbrukets del åstadkomma ett bättre utnyttjande
av det minskande hästbeståndet förordar slutligen domänstyrelsen m. fl. en
vidgad forskning och upplysningsverksamhet på det körtekniska området.
Verksamheten bör enligt styrelsens uppfattning anförtros skogsbrukets arbetsstudieorganisationer,
vilka bör få erforderliga medel till förfogande för
ändamålet.

Stödåtgärdernas finansiering m. m.

Statskontoret har icke någon erinran mot att statens hästavelsfond tages
i anspråk för de ändamål, utredningens förslag innefattar. Enligt ämbetsverkets
mening torde det dock vara mindre lämpligt, att medel för samma
ändamål samtidigt äskas å riksstaten. Ämbetsverket förutsätter vidare, att
en disposition av fondmedlen kominer att beaktas vid uppgörandet av jordbrukskalkylen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

Särskilt med hänsyn till att totalisatorinkomsterna är betydande för närvarande
ifrågasätter lantbruksstyrelsen, om icke en viss del av de behövliga
medlen, förslagsvis hälften av de belopp, som årligen skall disponeras, bör
anvisas på driftbudgeten. Styrelsen erinrar härvid om att större delen av
hästavelsfondens medel eljest kommer att förbrukas under en femårsperiod.

III. Anslaget till bästavelns befrämjande.

Jag torde härefter få anmäla lantbruksstyrelsens framställning om medelsbehovet
för nästa budgetår under reservationsanslaget till hästavelns
befrämjande. Till en början må härvid följande uppgifter lämnas, avseende
anslagets storlek under de två närmast föregående budgetåren samt det belopp,
som jag sedermera vill föreslå för nästkommande budgetår.

Anslag

1951/52 ........................ 1 116 200

1952/53 (statsliggaren s. 765) .... 1 385 000

1953/54 (förslag)................ 1330 000

Netto utgift 1

352 373

Reservation
vid budgetårets
utgång

497 000

Utöver det av 1952 års riksdag anvisade anslaget disponeras under innevarande
budgetår för ändamålet ett belopp av 100 000 kronor av en vid utgången
av budgetåret 1951/52 förefintlig reservation å anslaget. Enligt
Kungl. Maj :ts beslut den 8 augusti 1952 skall det sålunda disponibla beloppet,
1 485 000 kronor, fördelas å olika ändamål enligt följande sammanställ -

ning.

1. Hästpremieringen

a) årsarvoden till premieringsnämndsordförandena..... 10 500

b) särskilda dagarvoden m. m....................... 121 900

c) penningpris m. m................................ 355 600 488 000

2. Uppfödnings- och andra premier

a) varmblodiga avelsston........................... 15 000

b) varmblodiga hingstar............................ 10 000

c) remonter....................................... 120 000

d) varmblodiga ackordshästar....................... 10 000

e) av remonteringsnämnd uttagna avelsston.......... 30 000

f) nordsvenska ackordshästar....................... 15 000 200 000

3. Särskilda bidrag för främjande av nordsvensk hästavel

a) bidrag för framstående ston...................... 2 000

b) främjande av enskild hingsthållning............... 50 000

c) kostnader för inköp och försäljning av avelsston genom

hushållningssällskapens försorg................... 2 000

d) betäckningsbidrag............................... 8 000

e) gemensamhetsbeten för unghästar................ 100 000 162 000

Kungl. Maj.ts proposition nr 121. 29

4. Understöd åt hästavelsföreningar m. m.

a) svenska ridsportens centralförbund................ 100 000

b) jockeyklubben.................................. 50 000

c) avelsföreningen för svenska varmblodiga hästen ... 35 000

d) de svenska lantliga ryttarföreningarnas centralförbund 30 000

e) svenska travsportens centralförbund.............. 60 000

f) föreningen nordsvenska hästen................... 15 000

g) riksföreningen för ridningens främjande, ridfrämjandet 70 000

h) till Kungl. Maj:ts förfogande utöver a)—g)........ 100 000 460 000

5. Understöd till hovvårdsföreningar och ambulerande hovslagare .... 125 000

6. Understödjande åtgärder i allmänhet å hästavelns område....... 50 000

Summa kronor 1 485 000

Yrkanden. Lantbruksstyrelsen (skr. 27/8 1952) har hemställt, att anslaget
skall uppföras med 1 507 500 kronor. Styrelsen räknar emellertid härvid
med att av reservationer å anslaget skall under nästa budgetår tagas i
anspråk 150 000 kronor mot 100 000 kronor innevarande år. Förslaget innebär,
att anslaget skall höjas med 122 500 kronor enligt följande sammanställning.

Ökning Minskning

1. Hästpremieringen: särskilda dagarvoden m. m........... 50 000

2. Uppfödnings- och andra premier: remonter, varmblodiga
ackordshästar samt av remonteringsnämnden uttagna avels ston.

............................................... 80 000

3. Uppfödnings- och andra premier: nordsvenska ackords- och

dragstamhästar...................................... 7 500

4. Understöd åt de svenska lantliga ryttarföreningarnas centralförbund
......................................... 10 000

5. Understöd åt föreningen nordsvenska hästen........... 15 000

6. Understöd åt riksföreningen för ridningens främjande, ridfrämjandet
.......................................... 50 000

7. Till Kungl. Maj:ts förfogande för understöd åt hästavelsföreningar
m. m..................................... 25 000

8. Understöd till hovvårdsföreningar och ambulerande hovslagare
............................................. 25 000

9. Understödjande åtgärder i allmänhet å hästavelns område . 10 000

10. Större reservation................................... 50 000

222 500 100 000
+ 122 500

Motiv 1. I denna anslagspost för budgetåret 1952/53 ingår en till 45 000
kronor beräknad engångskostnad för viss materialanskaffning, vilken kostnad
nu bortfaller. Lantbruksstyrelsen räknar vidare med att premieringskostnaderna
kan förbilligas med 5 000 kronor genom att till samma dag förlägga
premieringsförrättningarna på två eller flera platser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

2. Bland annat till följd av stegrade uppfödningskostnader anser lantbruksstyrelsen,
att nu utgående uppfödningspremier å 200 kronor för hästar
av ifrågavarande kategorier bör höjas till 300 kronor. På grund av svårigheterna
att mera tillförlitligt beräkna antalet hästar av ifrågavarande tre kategorier
föreslår styrelsen vidare, att de berörda delposterna skall sammanföras
till en gemensam post.

3. På grund av framför allt de stegrade uppfödningskostnaderna hemställer
lantbruksstyrelsen, att uppfödningspremierna för nordsvenska ackords-
och dragstamhästar skall höjas från 100 till 150 kronor per häst.

4. Under hänvisning till att de svenska lantliga ryttarföreningarnas verksamhet
väl vitsordats från skilda håll och att föreningarna utgör en av de
viktigaste faktorerna i strävandena att upprätthålla den varmblodiga hästaveln
anser lantbruksstyrelsen, att föreningarnas verksamhet i möjligaste
mån bör stödjas.

5. I sitt den 8 maj 1952 avgivna utlåtande (nr 34) med anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda hemställan rörande anslag
till Hästavelns befrämjande, framhöll riksdagens jordbruksutskott — i anslutning
till vad som anförts i inom riksdagen väckta motioner om vissa åtgärder
på hästavelns område — att även den nordsvenska hästaveln i nuvarande
läge otvivelaktigt kämpade med stora svårigheter. Utskottet förutsatte
därför, att Kungl. Maj :t, om så erfordrades, komme att från den del av anslaget,
som avsåges skola stå till Kungl. Maj:ts förfogande, tilldela föreningen
nordsvenska hästen ytterligare medel till stöd för dess verksamhet. Detta
utskottets uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

Med utgångspunkt från vad sålunda förekommit, har föreningen i skrivelse
till lantbruksstyrelsen anhållit, att såväl för innevarande budgetår som
för budgetåret 1953/54 komma i åtnjutande av ett till 30 000 kronor höjt
statsbidrag. Vad angår innevarande budgetår erinrar lantbruksstyrelsen om
att de tillgängliga medlen är mycket begränsade. Däremot har lantbruksstyrelsen
i vad avser budgetåret 1953/54 i princip intet att erinra mot bifall till
ansökningen i denna del. ökningen av bidraget torde emellertid böra läggas
å den nu ifrågavarande delposten och icke, såsom avsikten är för innevarande
budgetår, belasta de poster, som stå till Kungl. Maj :ts förfogande för
olika understöd på hästavelns område.

6. Den under ridfrämjandets överinseende stående, genom dess förmedling
statsunderstödda och å ett stort antal platser bedrivna ridhusverksamheten
är av värde icke minst därutinnan, att denna verksamhet absorberar
ett betydande antal av arméns ackordshästar, varjämte för användning i
ridhusen direkt från uppfödarna inköpes icke så få hästar. Härigenom upprätthålles
en värdefull reserv av inridna och i övrigt för militärt bruk lämpliga
hästar.

Intresset för ridsporten har under de senare åren varit i stigande men kan
befaras komma att avtaga, därest icke särskilda åtgärder i understödjande
syfte vidtages. Lantbruksstyrelsen anser det därför vara av behovet påkallat,
att ridfrämjandet får möjlighet att bedriva sin gagnande verksamhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 121. 31

under något gynnsammare ekonomiska betingelser än de som hittills förelegat.

Av flera skäl har lantbruksstyrelsen funnit att det skulle vara lämpligt.
om de för ridfrämjandets del för olika ändamål ifrågakommande statsbidragen
sammanfördes till den anslagspost, varom här närmast är fråga. Detta
skulle innebära, att bidraget för administrationskostnader komme att avlastas
från den till Kungl. Maj:ts förfogande ställda delposten för understödjande
åtgärder i allmänhet å hästavelns område.

7. Delposten användes för bidrag till sådana på hästavelns område verkande
sammanslutningar, vilka i regel år från år erhållit statsbidrag med
i stort sett oförändrade belopp och vid planeringen av sin verksamhet är inställda
på fortsatta dylika bidrag. På grund av den allmänna prisstegringen
kommer utan tvivel väsentligt ökade behov av understöd att göra sig gällande
under de närmaste åren, varför man torde böra räkna med höjt bidrag
till avelsföreningen för svenska ardennerhästen. Samma är förhållandet
med det till Sveriges stuteriboksstyrelse regelmässigt utgående bidraget
till kostnaderna för utgivande av rasstamboken för ädla hästar.

8. För nu ifrågavarande ändamål har för innevarande budgetår anvisats
ett oförändrat belopp av 125 000 kronor. I samma mån som de äldre, stationära
hovslagarna upphör med sin verksamhet och, som oftast är fallet, icke
efterträdes av nya, gör sig emellertid bristen på hovslagare alltmer gällande.
Hästägarna måste i allt högre grad förlita sig på biträde av ambulerande
hovslagare. Som en följd av detta är den ambulerande hovvårdsverksamheten
stadd i stark utveckling, och för kommande år kan alltså räknas med
ett ökat antal till bidrag kvalificerade hovslagare. Med hänsyn jämväl till,
bland annat, de undan för undan stigande resekostnaderna finner lantbruksstyrelsen
önskvärt, att bidragen tillmätes något rikligare än vad hittills varit
möjligt. Nu nämnda förhållanden och hovvårdens stora betydelse motiverar,
att anslagsposten för budgetåret 1953/54 uppräknas till 150 000 kronor.

9. Oaktat att från denna anslagspost skulle avlastas det sedvanliga årsbidraget
till ridfrämjandets administrationskostnader, torde hästavelns betryckta
läge motivera, att den ekonomiska ramen för understödjande åtgärder
på detta avelsområde vidgas till 60 000 kronor, d. v. s. samma belopp
som för vart och ett av budgetåren 1949/50 och 1950/51 stått till förfogande
för sådant ändamål.

I sin förut anmärkta skrift den 29 januari 1953 hemställer Avelsföreningen
för svenska varmblodiga hästen, att anslag till uppfödningspremier för
varmblodiga travarhästar skall utgå efter samma grunder som för galopphästar.

Lantbruksstyrelsen har den 12 februari 1953 avgivit utlåtande i ärendet
och därvid överlämnat en skrift av Svenska travsportens centralförbund. I
sitt utlåtande tillstyrker lantbruksstyrelsen framställningen och hemställer,
att delposten till bidrag till Svenska travsportens centralförbund skall för

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

budgetåret 1953/54 höjas med 70 000 kronor till 130 000 kronor. Till stöd
härför anför styrelsen i huvudsak följande.

Enligt de av Jockeyklubben den 22 november 1952 fastställda grunderna
för utdelning av avelspris skall sådana utgå för seger, oberoende av prisets
storlek, samt för platspris (alltså för i löpning som tvåa eller trea inkommande
häst) till ett värde av 1 000 kronor och därutöver, dock minst 50
kronor. En inom lantbruksstyrelsen verkställd utredning har visat, att därest
dessa fördelningsgrunder under år 1952 tillämpats i anslutning till kapplöpningarna,
skulle det belopp å 40 000 kronor, som utgår till Jockeyklubben,
ha medgivit avelspris å föga mer än fem procent av respektive hästars
vinstsummor, under det att motsvarande procenttal för de varmblodiga travhästarnas
del icke skulle ha uppgått till stort mer än två. Den föreliggande
ansökningen åsyftar sålunda närmast att till travaravelns favör utjämna
denna skillnad.

Spörsmålet om höjning av avelsprisen för de varmblodiga travhästarna är
av gammalt datum, ehuru detsamma först nu med det bekymmersamma läget
i fråga om landets försörjning med hästar fått särskild aktualitet.

Lantbruksstyrelsen kan i det väsentliga vitsorda de av föreningen anförda
och av Svenska travsportens centralförbund i dess yttrande närmare utvecklade
skälen för den föreliggande framställningen. Det ligger visserligen i sakens
natur, att åtskilliga av landets till ett antal av omkring 2 500 uppgående
varmblodiga travhästar icke utan vidare kan inpassas i försvarets
hästkadrer, men de bildar dock som helhet en i ett ansträngt läge värdefull
reserv, som bör i möjligaste mån vidmakthållas. En ökning av avelsprisen
skulle utan tvivel bidraga därtill.

Med hänsyn tagen jämväl till de betydande belopp, som genom travsporten
tillföres det allmänna, tillåter lantbruksstyrelsen sig sålunda föreslå
ökad medelsanvisning för nu ifrågavarande viktiga ändamål. För att åstadkomma
den vad gäller avelsprisen önskvärda pariteten mellan uppfödarna
av olika kategorier varmblodiga hästar, torde erfordras att det totala bidraget
till Svenska travsportens centralförbund höjes med 70 000 kronor.

Vidare hemställer hushållningssällskapens förbund (skr. 30/9 1952) om
sådan ändring av hästpremieringsreglementet, att penningspris skall inom
hela landet kunna utgå för premierad hingst under förutsättning, att den
under året betäckt minst 10 ston och själv är högst 18 år gammal.

IV. Departementschefen.

Jordbrukets utveckling under senare år kännetecknas bland annat av en
långtgående och hastigt genomförd mekanisering. Samtidigt har under några
år förelegat ett visst överskott på arbetshästar, vilket medfört, att priserna
på unghästar kommit att ligga så lågt, att uppfödningen ofta blivit
förlustbringande. Dessa omständigheter har föranlett, att hästaveln efter
hand nedgått i sådan utsträckning, att möjligheten att tillgodose landets
behov av hästar för framtiden synes ha satts i fara. En sådan utveckling
ter sig i rådande läge allvarlig redan med hänsyn till vår militära och ekonomiska
beredskap såvitt angår dragkraften. Ett alltför reducerat hästbestånd
kan vidare även under normala yttre förhållanden få menliga följder

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

föi- skogsbruket. I fråga om jordbruket synes det önskvärt, att det för framtiden
kvarstående behovet av hästar utan svårighet kan tillgodoses, så att
en oekonomisk övermekanisering undvikes. Av olika skäl torde det slutligen
vara angeläget, att det för näringslivets och försvarsmaktens behov erforderliga
hästbeståndet grundas på inhemsk avel.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har enligt hästavelsutredningens
uppfattning utvecklingen nu nått en punkt, där särskilda stödåtgärder
är erforderliga för att dels bevara förutsättningarna för en fortsatt
inhemsk avel och dels stimulera till en sådan ökning av hästuppfödningen,
att den redan skönjbara framtida bristen på draghästar undvikes
eller i vart fall lindras. Såvitt nu kan bedömas torde utredningens uppfattning
av läget vara välgrundad. Det förtjänar framhållas, att riktigheten
därav icke har bestritts av någon utav remissinstanserna.

Med hänsyn till det anförda finner jag det motiverat att nu framlägga
förslag till särskilda åtgärder för att bemästra det krisläge, i vilket hästaveln
redan befinner sig. De i utredningens betänkande angivna riktlinjerna
synes därvid i huvudsak kunna läggas till grund för dessa åtgärder. På
grund av de erinringar, som framkommit i några av remissyttrandena, torde
dock vissa jämkningar vara påkallade.

Utredningens förslag innebär, dels att särskilda bidrag skall utgå till
hingsthållare, dels ock att det nuvarande frisedelssystemet för ungston skall
utvidgas. I några remissyttranden har ifrågasatts, huruvida icke stödet för
hingsthållningen bör helt lämnas i form av rikligare betäckningsbidrag. Det
torde emellertid vara klart, att hingsthållningsföreningarna för närvarande
befinner sig i ett så beträngt ekonomiskt läge, att man icke kan lita enbart
till en dylik indirekt stödåtgärd. Jag delar därför utredningens uppfattning,
att båda de angivna stödformerna bör komma i fråga.

Vad härefter till en början gäller bidragen till hingsthållare
utgår för närvarande sådana till föreningar, som håller hingstar av nordsvensk
ras, med i genomsnitt 500 kronor per hingst i södra och mellersta
Sverige samt 600 kronor i Norrland, där föreningarna har speciellt svåra
ekonomiska problem. För ändamålet anslås årligen å riksstaten ett belopp
av 50 000 kronor. Vad som kan återstå odisponerat av detta belopp, sedan
bidragen utbetalts, fördelas mellan de föreningar, som befinner sig i särskilt
brydsamt läge. För hingstar av ardennerras utgår icke något bidrag.
Med utgångspunkt från ett inköpspris av 8 000 kronor, till vilket räntefritt
statslån erhållits med en amorteringstid av åtta år, har den årliga förlusten
för hingsthållare beräknats till i genomsnitt 2 000 kronor för år och hingst.
Bland utgifterna har därvid upptagits en årlig amorteringskostnad av 1 000
kronor. Utredningens förslag innebär, att hingsthållarens verkliga förlust
skall täckas genom särskilda bidrag under cn tid av fem år. Bidragen skall
alltså icke vara maximerade. De avses skola utgå även för ardennerhingstar
och kunna tilldelas icke blott hingsthållningsföreningar utan också enskilda

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 121.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

hingsthållare. I sistnämnda fall föreslås de dock skola begränsas till 500
kronor för varje hingst.

Även enligt min mening bör bidragen till hingsthållningsföreningarna fördelas
under hänsynstagande, bland annat, till föreningarnas ekonomiska
ställning. Såsom framhållits av statskontoret torde emellertid redan av principiella
skäl en maximering av bidragen böra ske. Därvid synes gränsen
kunna sättas icke oväsentligt lägre än vid det belopp av 2 000 kronor, som
enligt utredningen utgör den genomsnittliga förlusten per hingst. Sålunda
torde de ökade frisedelsbidrag, som jag i det följande ämnar förorda, vara
ägnade att höja betäckningsfrekvensen och därigenom förbättra hingsthållarnas
ekonomi. Jag förutsätter också, att vid fördelningen av hingsthål 1-ningsbidragen en bättre planläggning av hingsthållningens omfattning i förhållande
till det verkliga behovet kommer att äga rum inom varje hushållningssällskaps
område. Även härigenom torde förlusten kunna nedbringas
något. Härtill kommer, att den i utredningens kostnadskalkyl angivna amorteringstiden
av åtta år utan olägenhet torde kunna förlängas till tio år. Den
årliga amorteringen kan härigenom beräknas till ett 200 kronor lägre belopp,
varigenom den uppskattade förlusten minskas i motsvarande mån.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag, att det föreslagna bidraget
bör kunna maximeras för hingst av ardennerras till 1 600 kronor samt för
hingst av nordsvensk ras till — utöver de för närvarande utgående bidragen
—- 1 200 kronor i södra och mellersta Sverige och 1 300 kronor i norra Sverige.
Att det sammanlagda bidraget för nordsvenska hingstar därigenom
kommer att bli högre än bidraget för ardennerhingstar motiveras av att de
föreningar, som håller nordsvenska hingstar, arbetar under särskilt brydsamma
ekonomiska villkor. Möjlighet bör finnas att gå utöver de sålunda
föreslagna maximibeloppen, därest så påkallas av särskilda omständigheter.

Med hänsyn till hästavelns nuvarande läge har jag ingen erinran mot att
bidrag även skall kunna utgå till enskild hingsthållare i trakt, där hingstförening
ej finnes och hingsthållningen eljest kan äventyras. Att såsom villkor
för bidrag föreskriva viss minimitid för hingsthållningen synes mig knappast
lämpligt. Såsom utredningen framhållit bör emellertid sträng återhållsamhet
iakttagas i fråga om dessa bidrag. Medan en hingsthållningsförening
bedriver sin verksamhet fristående och är helt beroende av vad den inbringar,
ingår den enskilda hingsthållningen regelmässigt allenast som ett
led i annan verksamhet. På grund härav och då det därtill kan vara vanskligt
att bedöma den enskilda hingsthållningens ekonomiska resultat, synes
det skäligt, att bidrag till enskild hingsthållare maximeras till lägre belopp
än vad som förordats i fråga om de föreningsägda hingstarna. Det högsta
bidragsbeloppet till sådan hingsthållare torde enligt min uppfattning lämpligen
böra bestämmas till 500 kronor för ardennerhingst och 600 kronor för
nordsvensk hingst. Även här synes möjlighet böra finnas att, när särskilda
omständigheter så föranleder, överskrida det angivna maximibeloppet.

Föreningarnas hingstbestånd torde för närvarande uppgå till cirka 200 ardennerhingstar
och 75 nordsvenska hingstar, därav omkring 25 i norra

Kungl. Maj. ts proposition nr 121.

Sverige. Med de jämkningar av utredningens förslag, som jag har förordat,
skulle sålunda till ifrågavarande bidrag åt liingsthållningsföreningar erfordras
ett årligt belopp av (200 X 1 600 + 50 X 1 200 + 25 X 1 300 =)
412 500 kronor. Till särskilda bidrag åt föreningar med särskilt brydsamt
ekonomiskt läge samt till bidrag åt enskilda hingsthållare torde härutöver
behöva beräknas ett belopp av 40 000 kronor. Sammanlagt skulle sålunda
för ändamålet erfordras (412 500 + 40 000 =) i runt tal 450 000 kronor om
året.

I enlighet med vad utredningen föreslagit bör bidragsverksamheten omliänderhas
av lantbruksstyrelsen och bidragen utgå på samma sätt och i tilllämpliga
delar efter i huvudsak samma grunder, som gäller för nuvarande
bidrag för hållande av nordsvenska hingstar. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att sedermera utfärda erforderliga föreskrifter i ämnet.

De nu föreslagna hingsthållningsbidragen syftar till att bevara den väsentligaste
faktorn för en framtida ökning av hästaveln, nämligen hingstarna.
Såsom utredningen framhållit är emellertid därjämte en omedelbar ökning
av hästuppfödningen påkallad, om icke ganska snart ett besvärande bristläge
skall inträda. En sådan ökning torde icke vara att påräkna, förrän en påtagligare
förbättring av hästuppfödningens lönsamhet inträtt. Eftersom ett dylikt
läge med all sannolikhet icke inträffar, förrän hästbeståndet nedgått till
en nivå, som ur tidigare anförda synpunkter kan medföra allvarliga olägenheter,
finner jag i likhet med utredningen det vara nödvändigt att redan nu
stimulera till en ökad uppfödning.

Det effektivaste sättet att få till stånd en ökad reproduktion av hästbeståndet
är utan tvivel att lämna ett sådant ekonomiskt stöd till produktionen av
föl och uppfödningen av unghästar, att det blir ett verksamt bidrag till hästavelns
lönsamhet. Även mycket måttliga bidrag av detta slag skulle emellertid
medföra kostnader, vartill finansiella förutsättningar saknas. Att såsom
från något håll föreslagits begränsa stödet till enbart uppfödningen av hästar
utav nordsvensk ras kan icke anses tillfredsställande. Under sådana förhållanden
synes den av utredningen föreslagna åtgärden, innebärande en allmän
utvidgning av frisedelssystemet, utgöra den bästa utvägen.

Enligt nu gällande bestämmelser premieras treårigt ungsto, som befinnes
vara av god beskaffenhet såsom individ, med frisedel som — med undanlag
för sto av skogsrussras — lyder å 30 kronor. Frisedeln utställes å viss hingst,
som premieningsnämnden finner lämplig. Utredningens förslag innebär, att
lrisedlar å 50 kronor skall utdelas till samtliga vid hästpremieringarna premierade
treåriga och äldre ston, i fråga om de sistnämnda dock med undantag
för fullblodsston, såvida de icke användes i halvblodsaveln, varmblodiga
travarston och ston av skogsrussras. Hänvisning till viss hingst anses icke
böra förekomma. Som villkor för inlösen av frisedel skall dock gälla, att betäckningen
skett av premierad eller staten tillhörig hingst.

Ett på nu angivet sätt utformat stöd kan lämnas inom eu förhållandevis
begränsad kostnadsram. Även om eu betydande nedslaktning av de med

Kungl. Mctj.ts proposition nr 121.

hjälp av bidragen producerade fölen skulle komma att äga rum, är det föreslagna
stödet dock i vart fall ägnat att i förening med de föreslagna hingsthållningsbidragen
vidmakthålla de avelsmässiga förutsättningarna för en
framtida ökning av hästbeståndet. Jag finner mig därför böra biträda utredningens
förslag i denna del. Såsom framhållits i ett flertal remissyttranden
synes det emellertid vara lämpligt att frisedelssystemet skall gälla även ston,
som uppvisas vid två års ålder. I åtskilliga fall torde nämligen dessa vara så
väl utvecklade, att de kan betäckas redan det år, under vilket de fyller tre år.
Jag har fördenskull intet att erinra mot att frisedlar skall kunna tilldelas
jämväl tvååriga ston. Det torde få ankomma på vederbörande premieringsnämnd
att i varje särskilt fall avgöra, huruvida ifrågakommande ston nått
en sådan grad av utveckling, att frisedel bör utdelas.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit, torde erforderliga föreskrifter
få utfärdas av Kungl. Maj :t.

I fråga om kostnader för de särskilda bidragen för frisedlar har utredningen
med frånräknande av det belopp av omkring 40 000 kronor, som
för närvarande utgår av anslaget till hästavelns befrämjande för frisedlar till
treåriga ungston, uppskattat medelsbehovet för ändamålet till 360 000 kronor
årligen. Härtill kommer den av mig förordade utvidgningen av stödet till
tvååriga ston, vilken torde draga en kostnad av omkring 10 000 kronor. Enligt
min mening torde det emellertid vara tillfyllest med en sammanlagd
medelsanvisning av 350 000 kronor om året.

De av mig sålunda förordade särskilda bidragen till hingsthållning och
frisedlar skulle draga en årlig kostnad av (450 000 + 350 000 =) 800 000
kronor. Såsom jag förut framhållit är syftet med bidragen att skapa ett särskilt
stöd för hästaveln i ett tillfälligt krisläge. Utredningen har föreslagit,
att detta stöd skall utgå under en tid av fem år. För min del anser jag, att
denna tid utan fara för större olägenheter kan minskas något, och vill förorda
att den bestämmes till endast fyra år. Därvid förutsätter jag tillika,
att omfattningen av och formerna för hjälpåtgärderna kommer att omprövas
varje år.

Sammanlagt skulle för genomförandet av vad jag sålunda föreslagit erfordras
ett belopp av icke mindre än (800 000 X 4 =) 3 200 000 kronor. Det
är uppenbart, att en medelsanvisning av denna storlek icke kan belasta den
ordinarie driftsbudgeten. I likhet med utredningen finner jag mig därför
böra föreslå, att beloppet i stället skall utgå ur statens hästavelsfond, till
vilken genom beslut av 1947 års riksdag avsattes ett belopp av 5 000 000
kronor. Fonden har icke tagits i anspråk förrän föregående år, då riksdagen
beslöt, att ur densamma skulle tills vidare i avbidan på resultatet av hästavelsutredningens
arbete utgå uppfödnings- och bevaringspremier till de
varmblodiga hästarna med 200 kronor såsom uppfödningspremie till envar
av 150 osålda remonter samt 400 kronor såsom bevaringspremie under de
följande åren till de sålunda premierade hästarna. Kostnaden härför beräknas
till 30 000 kronor för år 1953, 90 000 kronor för år 1954 och 150 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

kronor årligen för tiden därefter. Genom beslut den 30 juni 1952 har Kungl.
Maj :t föreskrivit, att uppfödningspremier skall utgå för år 1953 samt bevaringspremier
för åren 1953 och 1954. Vad jag i det föregående föreslagit
torde icke ha någon inverkan på behovet av de nu ifrågavarande premierna.
Dessa synes därför böra utgå även i fortsättningen för att ge uppfödarna
möjlighet att på något längre sikt beräkna de ekonomiska betingelserna för
sin verksamhet, och det torde därför få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta
om att uppfödningspremier skall utgå jämväl under år 1954 samt bevaringspremier
under år 1955. För den händelse behållning skulle uppstå å de medel,
som beräknats för sådana premier, torde denna — därest riksdagen icke
har något att erinra — få användas för att främja exporten av hästar. Även
om fonden belastas med de sålunda angivna utgifterna, är dess behållning
dock så stor, att kostnaderna för de i det föregående föreslagna stödåtgärderna
utan svårighet kan täckas. Frågan om att tillföra fonden nya medel torde
få upptagas till behandling vid senare tillfälle.

I fråga om de i vissa yttranden framställda särskilda önskemålen rörande
ändringar i hästpremieringsreglementet, ytterligare åtgärder för att främja
hästavelns lönsamhet m. m. får jag framhålla, att flera av dessa önskemål
är av den beskaffenhet att de förtjänar att övervägas. Emellertid är jag icke
beredd att nu utan föregående utredning taga ställning till desamma. De
torde därför icke för närvarande böra föranleda någon åtgärd.

Vad härefter angår medelsberäkningen till reservationsanslaget till hästavelns
befrämjande för budgetåret 1953/54 får jag anföra följande.

På grund av den betydelse, som de lantliga ryttareföreningarna har för
den varmblodiga hästaveln, vill jag biträda, att understödet till föreningarnas
centralförbund höjes med 5 000 kronor till 35 000 kronor. Jag förordar
vidare, att bidraget till föreningen nordsvenska hästen höjes med 5 000 kronor
till 20 000 kronor och till riksföreningen för ridningens främjande med
15 000 kronor till 85 000 kronor. Med hänsyn till den uppenbart missgynnade
ställning, som de varmblodiga travhästarna intager i förhållande till
övriga varmblodiga tävlingshästar, ävensom till de stora belopp, som genom
travsporten tillföres det allmänna, anser jag mig även böra biträda
hemställan om ökad medelsanvisning till förstnämnda slags hästar. Jag
förordar sålunda, att bidraget till svenska travsportens centralförbund skall
höjas med 20 000 kronor till 80 000 kronor. Å andra sidan bör, såsom lantbruksstyrelsen
föreslagit, delposten till särskilda dagarvoden m. in. på grund
av minskat medelsbehov sänkas med 50 000 kronor. Mot hemställan att de
tre särskilda delposterna till uppfödnings- och andra premier till remonter,
varmblodiga ackordshästar och av remonteringsnämnd uttagna avelsston
skall sammanföras under eu post, har jag intet att erinra. I övrigt kan jag
icke tillstyrka de under ifrågavarande anslag framställda yrkandena.

Till hästavelns befrämjande torde sålunda för nästa budgetår böra beräknas
(1 485 000 -f 5 000 + 5 000 + 15 000 + 20 000 — 50 000 ==) 1 480 000
kronor. Då en odisponerad reservation av 150 000 kronor beräknas föreligga

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

vid ingången av budgetåret 1953/54, synes anslaget böra uppföras med
1 330 000 kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att ur statens hästavelsfond
disponera erforderliga medel till särskilda åtgärder för stödjande
av hästaveln i huvudsaklig överensstämmelse med de
riktlinjer, som angivits i det föregående;

2) till Hästavelns befrämjande för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 1 330 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Bertil Persson.

537205. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag