Kungl. Maj:ts proposition Nr 121 (Proposition 1924:121)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Nr 121.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd: given. Stockholms slott den 29
februari 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över fmansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

K. ,1. Beskow.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Makks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Löbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen
anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow:

Då jag den 2 januari 1924 för Kungl. Maj:t anmälde de frågor, som
tillhöra regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under riksstatens
sjunde huvudtitel, var jag icke i tillfälle att framlägga slutligt
förslag beträffande anslagen till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Orsaken härtill var
den, att statens besparingskommitté med skrivelse den 8 december 1923
bland annat avgivit utredning och förslag angående förenklad behandling
av vissa besvärs- och anmärkningsmål, vilket förslag, vad de under finans
departementet lydande centrala ämbetsverken beträffar, skulle påverka
anslagsbehovet för nämnda tre ämbetsverk ävensom lönenämnden. Vid
tiden för framläggande av statsverkspropositionen var jag icke beredd att
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt SS höft. (Nr 121.) 1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

taga ståndpunkt till sagda förslag, vilket fördenskull måste uppskjutas
till längre fram under riksdagen. 1 statsverkspropositionen kunde på
grund härav ordinarie anslaget till statskontoret samt ordinarie och extra
anslagen till kammarrätten och riksräkenskapsverket ävensom det extra
anslaget till allmänna civilförvaltningens lönenämnd allenast beräknas.

Sedan frågan om förenklad behandling av vissa besvärs- och anmärkningsmål,
efter det att vederbörande myndigheter numera avgivit yttranden,
undergått ytterligare beredning inom finansdepartementet, anhåller
jag att få för Kungl. Maj:t anmäla densamma och i sammanhang därmed
jämväl frågorna om anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Jag skall härvid
tillåta mig att först till behandling upptaga den förra frågan ävensom
övriga av besparingskommittén i samband därmed framförda förslag för
att därefter redogöra för frågorna om anslag till förenämnda tre ämbetsverk
och lönenämnden. Då kommitténs förevarande utredning och förslag
torde få såsom bilaga fogas till dagens statsrådsprotokoll, finner jag mig
vid redogörelsen för förslaget kunna begränsa mig till de förändringar,
som därmed avses, och de huvudsakliga skäl, som av kommittén anförts
till stöd för dessa förändringar.

Förenklad behandling av vissa besvärs- och anmärkningsmål in. in.

Besparings- Till eu början har besparingskommittén upptagit frågan om handläggkommitten.
njngen av besvärsmål, som röra avlöningsförmåner åt statens tjänstemän.

Efter att hava lämnat en kortfattad redogörelse för behandlingen av statstjänstemännens
lönefrågor har kommittén anfört, att proceduren i dessa
ärenden vore alltför omständlig och invecklad samt att, då nu dessutom
besparingssynpunkten måste göras gällande, kommittén ansett det nödvändigt
att tillse, om icke en förenkling av lönefrågornas behandling
kunde genomföras utan äventyrande av deras behöriga avdömande. Behandlingen
av förevarande frågor är för närvarande, såsom kommittén
skildrar den, följande.

I varje verk eller lokalförvaltning uträknas lönerna i första hand av en
redogörare (kassör, registrator etc.), varvid emellertid tvistig^ fall hänskjutas
till avgörande av verket eller förvaltningsmyndigheten. Beslut även
lokal förvaltningsmyndighet, t. ex. eu kassaförvaltning vid armén,
kunna överklagas hos vederbörande centrala myndighet i samma förvaltningsgren.
Över det centrala verkets beslut kunna besvär anföras hos
regeringsrätten. I vissa fall prövas avlöningsfrågorna således av två, i
andra av tre instanser. Om de hos regeringsrätten anförda besvären gälla
en mera invecklad fråga, plägar i allmänhet yttrande inhämtas från statskontoret,
där ärendet föredrages i plenum i närvaro av chefen och tre till
fem ledamöter. Ofta infordras yttrande även av vederbörande lönenämnd,
där ärendet föredrages av sekreteraren inför nämndens sju ledamöter. Sedan

Kung!. Mai ds proposition Nr 121. 3

dessa yttranden inkommit, beredes ärendet och föredrages inför fem ledamöter
av regeringsrätten av vederbörande föredragande i departementet,
i regel byråchef eller kansliråd.

Beträffande gällande ordning bör beaktas, att regeringsrättens beslut
icke är slutgiltigt bindande, utan att vederbörande löntagare kan, oberoende
av regeringsrättens beslut, få sitt löneanspråk prövat av de allmänna
domstolarna.

Efter att hava erinrat om den alltsedan regeringsrättens inrättande pågående
utredningen rörande en särskild instansordning för prövning av
mål angående avlöningsförmåner har kommittén föreslagit, att avgörandet
av statstjänstemännens lönefrågor i. sista administrativa instans flyttas
från regeringsrätten och anförtros åt ett centralt ämbetsverk, i samband
varmed kommittén uttalat såsom sin åsikt, att spörsmålet om en särskild
instansordning för dessa frågor, varmed huvudsakligen avsetts att förekomma
konflikter mellan regeringsrättens och högsta domstolens avgöranden,
kunde utan olägenhet få förfalla.

Vid valet av det ämbetsverk, till vilket det slutliga administrativa
avgörandet av förevarande frågor skulle förläggas, har kommittén av
anförda skäl stannat för statskontoret, som ansetts äga speciell sakkunskap
på det ifrågavarande området. Statstjänstemännen skulle enligt detta förslag
betagas sin nuvarande möjlighet att i administrativ väg få sina löneanspråk
prövade av den högsta dömande myndigheten. Däremot skulle
de naturligen ha helt obeskuren rätten att i dylika fall vädja till de
allmänna domstolarna.

Sedan kommittén sålunda föreslagit, att avlöningsmål för statsförvaltningen
i dess helhet skulle avgöras av statskontoret såsom högsta administrativa
instans, har kommittén beträffande omfattningen av begreppet avlöning
anfört, att detta begrepp torde böra tagas i vidsträckt bemärkelse
och alltså innefatta samtliga löne- och andra förmåner, som enligt gällande
författningar tillkomma vederbörande, eller således samma område, som
ansetts innefattas i det i 2 § 4 mom. av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
använda uttrycket avlöningsförmåner, därunder inbegripet provision,
anmärknings- och aktoratsarvode, ersättning för viss förrättning eller visst
uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning och
dylikt. Tvister angående prästerskapets avlöning har kommittén ansett böra
handläggas i nu gällande ordning. I övrigt har statskontorets befattning med
avlöningsmål ansetts böra i regel begränsas till att avse statstjänstemän,
och alltså t. ex. ärenden angående folkskollärares avlöning samt avlöning
till kyrkobetjäning och klockare handläggas i nu gällande ordning. Undantag
härifrån hava dock ansetts kunna göras i fråga om dels de av länsstyrelserna
fattade besluten om familjeunderstöd åt värnpliktiga och dels
enligt givna föreskrifter utgående arvoden åt kommittéledamöter, även
där dessa icke äro statstjänstemän. Dessa ärenden skulle alltså kunna fä
avgöras av statskontoret.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Frågor om rese- och traktamentsersättning hava på grund av sitt sammanhang
med avlöningsfrågor jämväl ansetts böra handläggas i samma ordning
som dessa senare eller alltså hos statskontoret såsom högsta besvärsinstans.
Då dylika ersättningar av statsmedel i stor omfattning utgå även till andra
än statstjänstemän, såsom till kommittéledamöter in. fl., har statskontorets
befogenhet ansetts kunna utsträckas till rese- och traktamentsersättningar
för förrättning i statens ärenden eller dylika ersättningar, som eljest utgå
av statsmedel.

Vidare har eu ytterligare grupp av mål, nämligen pensionsmål, för så vitt
de angå statstjänare, ansetts lämpligen kunna avgöras av statskontoret
såsom högsta administrativa instans. Till dessa mål hava hänförts ej
blott frågor om statstjänstemäns rätt till pension enligt gällande reglementen
utan även frågor om deras delaktighet i eller avgifter till statsunderstödd
pensionsinrättning eller pensionskassa.

Slutligen hava de frågor om placering i löneklass, som enligt kungörelsen
den 2 december 1921 (nr 685) för närvarande avgöras av Kungl. Maj:t i
statsrådet, ansetts böra överlämnas till statskontorets avgörande.

En konsekvens av förslaget skulle enligt kommittén bliva, att de beslut
om avlöning, rese- och traktamentsersättning samt i pensionsmål enligt den
civila pensionslagen, som nu statskontoret självt har att i första hand
meddela, icke skulle kunna i administrativ väg överklagas.

I anslutning till sitt förslag om förenklad handläggning av ärenden
rörande avlöning, rese- och traktamentsersättning samt pensionsmål och
frågor om placering i löneklass har kommittén framlagt förslag, avseende
ändrad handläggning av de s. 1c. anmärkning smålen. Efter att hava framhållit,
hurusom vid dessa måls avdömande tolkning av bestämmelserna
om avlöning och om rese- och traktamentsersättning i stor omfattning
förekomme, har kommittén anfört, att för vinnande av enhetlig rättstilllämpning
de anmärkningsmål, som röra avlöning i dess förut angivna
betydelse samt rese- och traktamentsersättning, måste slutligen avgöras
av samma myndighet, som beslutar i dylika frågor utan sammanhang med
framställd anmärkning.

Beträffande anmärkningsmålens nuvarande handläggning har kommittén
erinrat, att anmärkningar med yrkande om åläggande för vederbörande
redogörare att till statsverket återbetala för mycket utbetalade avlöningsmedel
eller rese- och traktamentsersättning framställas dels vid den räkenskapsgranskning,
som inom vissa verk anställes av där befintlig specialrevision,
och dels inom riksräkenskapsverket antingen vid granskning av
räkenskaperna från de verk, som ej hava specialrevision, eller vid eftergranskning
av sådana räkenskaper, som förut inom vederbörande verk
undergått granskning. Vidare har kommittén skildrat förfarandet på
följande sätt.

Kunfjl. Maj:ts proposition Nr 121.

I flertalet fall medgives anmärkningens riktighet utan vidare av redogöraren.
Om så ej sker och det är fråga om anmärkning av specialrevision,
har vederbörande förvaltningsmyndighet att avgöra, om anmärkningen
skall fastställas eller underkännas, varefter talan mot detta beslut kan
fullföljas i kammarrätten och därifrån till regeringsrätten. Rörande i
riksräkenskapsverket framställd anmärkning, vars riktighet ej medgives,
har verket självt endast att besluta, huruvida den skall fullföljas eller
icke. I förra fallet riktar verket till vederbörande redogörare, mot vilken
anmärkning framställts, en anmaning att inbetala det anmärkta beloppet,
vid äventyr att eljest talan mot honom föres hos kammarrätten. Efterkommer
han ej anmaningen, väckes mot honom sådan anmärkningstalan,
varefter kammarrätten fastställer eller underkänner anmärkningen. Även
i båda sistnämnda fall kunna kammarrättens beslut överklagas bos regeringsrätten.

Härefter har kommittén anfört, att även denna procedur vore synnerligen
omständlig och invecklad, i det att en och samma fråga kunde bliva
föremål för behandling av två revisioner och beslut av fyra olika myndigheter.
Kommittén, som häri funnit stark anledning till undersökning,
om icke på detta område en till besparing ledande förenkling kunde vinnas,
har därför övervägt, huruvida det vore möjligt att låta hela det
nuvarande anmärkningsförfarandet försvinna och låta talan om återfående
av felaktigt utbetalda belopp föras vid domstol i sammanhang med ansvarstalan
för tjänstefel. Av anförda skäl bär emellertid kommittén funnit
sig böra avvisa denna tanke och utgå ifrån att ett anmärkningsförfarande
fortfarande komme att bibehållas. Kommittén har därför ansett
sig böra undersöka möjligheten till förenkling av anmärkningsförfarandet.

Vid undersökning av denna fråga har kommittén till en början stannat
inför den dubbelrevision av vissa räkenskaper, som nu förekommer beträffande
de verk, vilka hava specialrevisioner. Kommittén har härvid
erinrat, att i samband med riksräkenskapsverkets inrättande fråga uppstått
om förenkling i sådan riktning, att specialrevisionerna inflyttades i det
centrala revisionsverket. Med avseende å detta spörsmål har kommittén
yttrat, att beträffande de affärsdrivande verken i vissa fall särskilda bestämmelser
gällde i fråga om revision och att, då åtminstone några av
dessa verk för sin förvaltning torde behöva stödet av en inom verken
själva fungerande revision, någon indragning och inflyttning i riksräken
skapsverket av deras specialrevisioner knappast syntes vara ändamålsenlig.
Beträffande de övriga verk, vid vilka förekomma specialrevisioner, har
kommittén, vad marinförvaltningen angår, erinrat om ett av särskilda
sakkunniga uppgjort förslag till inflyttande av dess revision i riksräkenskapsverket.
Enligt vad kommittén anfört har detta förslag, som tillstyrkts
av marinförvaltningens majoritet, avstyrkts av kammarrätten och
av arméförvaltningen, därvid såsom skid mot förslaget huvudsakligen
anfiirts.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

att utredning saknades rörande konsekvenserna för medelskontrollen
inom statsförvaltningen i övrigt,
att granskningens effektivitet skulle förminskas,

att, då i allt fall eu viss kameral förvaltningskontroll måste bibehållas
inom vederbörande förvaltande verk, dubbelarbete ej kunde undvikas,
att förslaget ej ledde till minskning i granskningsarbetet och alltså ej
heller i kostnaderna därför,

samt att det förvaltande centrala verkets ansvar måste minskas i den
mån det betoges möjligheten till kontroll över underlydande myndigheters
förvaltning.

Kommittén har vidare anfört, att den dubbla revision, som nu förekomme
beträffande vissa statsräkenskaper, måste anses vara onödig, och
att, om den ena av dessa revisioner slopades, kostnadsbesparing måste
uppkomma. Om det nu — yttrar kommittén vidare — av förut angivna
skäl kunde anses olämpligt att inflytta specialrevisionerna i riksräkenskapsverket,
uppstode den frågan, om man ej i stället kunde undvara den
eftergranskning, som nu ägde rum inom sistnämnda verk. Men givetvis
borde då tillses, att den revision, som verkställdes inom vederbörande förvaltande
verk, bleve fullt tillfyllestgörande. I detta sammanhang har kommittén
erinrat om det i § 4 av riksräkenskapsverkets instruktion intagna
stadgandet, att verket åligger att tillse, att revisionen vid de ämbetsverk,
inom vilka granskning företages av underordnade myndigheters redogörelser,
utföres på sådant sätt, att, med hänsyn jämväl till granskningen inom
riksräkenskapsverket, betryggande kontroll förefinnes. Kommittén har ansett
denna föreskrift kunna giva uppslag till en anordning, som gör dubbelrevisionen
överflödig utan att beröva de förvaltande verken deras specialrevisioner,
i det att densamma bereder riksräkenskapsverket möjlighet att
giva specialrevisionerna erforderliga direktiv och att få granskningsarbetet
ordnat på samma sätt, som om det verkställdes inom riksräkenskapsverket.
På samma gång skulle enligt kommitténs mening den förvaltande myndighetens
behov av kontroll över de underlydandes förvaltning tillgodoses
genom att denna myndighet fortfarande finge tillfälle att följa revisionsarbetet
och göra sina synpunkter gällande. Kommittén har alltså stannat
vid att föreslå, att den eftergranskning, som nu sker inom riksräkenskapsverket,
skall helt upphöra och de därmed sysselsatta arbetskrafterna
lösgöras.

Att avskära riksräkenskapsverket från all befattning med resultatet av
det granskningsarbete, som äger rum inom specialrevisionerna, har emellertid
av kommittén ansetts icke överensstämma med nämnda ämbetsverks
centrala kontrollerande uppgift inom statsförvaltningen. Kommittén
har på grund härav ansett, att de förvaltande verken horde befrias från
avdömandet av tvistiga anmärkningsmål och de av specialrevisionerna
framställda anmärkningar, som av vederbörande bestridas, i stället upptagas
till handläggning i riksräkenskapsverket. Även i fråga om revi -

Kanal. Maj:ts proposition Nr 121.

sionen vid de affärsdrivande verken hav kommittén ansett det ej böra
möta något hinder att ordna saken på sålunda föreslaget sätt. Då den
förvaltande myndigheten hade samma intresse som riksräkenskapsverkot
av att granskningsarbetet bleve på bästa sätt ordnat, syntes enligt kommitténs
mening några konflikter verken emellan knappast vara att befara.

Vad beträffar instansordningen för avgörandet av de anmärkningar,
vartill revisionen giver anledning och vilkas riktighet bestrides av den
ansvarige redogöraren, har kommittén ansett proceduren jämväl i övrigt
kunna och böra förenklas. Kommittén har därvid till en början erinrat
om att 1922 års riksdag till prövning förehaft eu motion om sådan ändringav
gällande bestämmelser, att besvär över förvaltningsmyndigheternas
beslut i anmärkningsmål hädanefter skulle anföras direkt hos Kungl. Maj:t.
För egen del har kommittén föreslagit, att såväl kammarrättens som
regeringsrättens befattning med anmärkningsmål rörande utbetald avlöning
eller rese- och traktamentsersättning skulle helt upphöra. Då det emellertid
ansetts ej lämpligt, att statskontoret i dessa mål bleve både första och
sista instans, har kommittén tänkt sig, att riksräkenskapsverket skulle i
första hand döma angående såväl de inom detta verk som de av förberörda
specialrevisioner framställda anmärkningar; ifrågavarande anmärkningsmål
skulle härigenom bedömas av endast två instanser, och statskontoret skulle
vara den sista instansen.

Beträffande omfattningen av de mål, som skulle handläggas i den av
kommittén föreslagna ordningen, har kommittén anfört, att, da statskontorets
befogenhet i detta avseende torde böra inskränkas till mål av sådan
beskaffenhet, att enahanda frågor skulle av statskontoret avgöras på grund
av dess utav kommittén föreslagna befattning med andra besvärsmål,
anmärkningar rörande avlöning samt rese- och traktamentsersättning, som
kunde framställas vid den inom riksräkenskapsverket skeende granskningav
vissa allmänna inrättningars och stiftelsers räkenskaper, icke borde
avdömas av statskontoret. Besvär över riksräkenskapsverkets beslut i
dylika, säkerligen ytterst fåtaliga mål borde fullföljas hos regeringsrätten.
1 s. k. redogörelsemål kunde bliva fråga om löneförmån eller rese- och
traktamentsersättning, och i dylika fall syntes besvär böra fullföljas till
statskontoret. 1 fråga om de anmärkningsmål, som angå tullbehandling,
ansåge kommittén generaltullstyrelsen böra vara första instans med rätt
för vederbörande att direkt hos regeringsrätten överklaga styrelsens beslut.
Anmärkningar mot de i taxeringslängderna gjorda uträkningarna av skattebeloppen
och därstädes upptagna skattefria avdrag syntes böra handläggas
i första instans av riksräkenskapsverket och i andra instans av regeringsrätten.
Om i anmärkningsväg uppkommit fråga om pension eller pensionsavgift,
borde sådant mål behandlas på motsvarande sätt som besvärsmål
rörande pension eller pensionsavgift.

Kommitténs förslag rörande anmärkningsmalens handläggning innebär
alltså icke blott, att kammarrättens befattning med dylika mål samt

N Kutig!. Maj:ts proposition Nr 121.

regeringsrättens befattning med sådana anmärkningsmål, som angå avlöning,
pension eller rese- och traktamentsersättning, skulle upphöra utan
även att riksräkenskapsverket skulle, i fråga om anmärkningsmålen, få
eu annan uppgift än för närvarande.

Beträffande förfarandet i riksräkenskapsverket såväl enligt nuvarande
som enligt föreslagen ordning har kommittén anfört följande:

»Sedan vederbörande granskande revisor avgivit en inlaga, innefattande
anmärkning mot en redogörare, föredrages ärendet av vederbörande förste
revisor (eller av granskaren själv) inför generaldirektören. Om anmärkningens
riktighet synes fullt påtaglig, beslutar han att redogöraren skall
anmanas inbetala det anmärkta beloppet, vid äventyr att eljest talan fullföljes
inför kammarrätten. Om redogöraren då ställer sig anmaningen
till efterrättelse, resolverar generaldirektören, sedan beloppet inbetalts, att
ärendet ej föranleder vidare åtgärd. Finner åter generaldirektören någon
som helst tvekan kunna uppstå om anmärkningens riktighet, kommuniceras
den med redogöraren, varefter, om denne bestrider anmärkningen, generaldirektören
beslutar, huruvida anmärkningen må förfalla eller skall full
följas. Om redogöraren i anledning av kommunikationen utan vidare inbetalar
beloppet, resolverar generaldirektören, huruvida anmärkningen skall
gillas eller ogillas, i vilket senare fall beloppet återbetalas till redogöraren.
Skall bestridd anmärkning fullföljas, riktas till redogöraren en sådan
anmaning, som ovan omförmäles. Om redogöraren ej ställer sig erhållen
anmaning till efterrättelse, anställes medelst skrivelse till kammarrätten
talan om beloppets utdömande. Finner generaldirektören, antingen utan
att kommunikation med redogöraren ägt rum eller efter det förklaring
från denne inkommit, granskarens anmärkning vara obefogad och till
ingen åtgärd föranleda, kan granskaren påkalla, att ärendet avgöres i
plenum, således i närvaro av styrelsens samtliga ledamöter, därvid även
vederbörande förste revisor inträder såsom ledamot. Och om härvid lika
antal röster stanna mot lika, gäller deras mening, som påyrka, att anmärkningen
skall kommuniceras, respektive hänskjuta^ till kammarrättens
prövning.

Om nu, enligt vad ovan föreslås, anmärkningsmålen skola i första hand
avdömas av riksräkenskapsverket, synes det böra tillkomma vederbörande
törste revisor i verket att besluta om kommunikation med redogöraren,
dock att, om förste revisorn finner anmärkningen utan kommunikation
böra förfalla, granskaren bör få påkalla verkets beslut härom i plenum.
Efter skedd kommunikation bör, därest redogöraren bestrider anmärkningen,
dess riktighet upptagas till prövning i riksräkenskapsverkets plenum, varvid
vederbörande förste revisor bör inträda såsom ledamot. Varder därvid
betalningsskyldighet ådömd redogöraren, äger denne häröver klaga, allt
efter målets beskaffenhet hos regeringsrätten eller statskontoret. Däremot
synes det knappast vara av nöden att tillerkänna granskaren klagorätt,
om hans anmärkning av riksräkenskapsverket ogillats. Ej heller torde

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1>‘1-

man behöva påkalla särskilt beslut angående anmärkning, som redogöraren
godkänt. Skulle en dylik anmärkning inverka på tredje mans rätt, står
det ju denne öppet att vända sig till domstol. Då de godkända anmärkningarna
i regel torde vara bagatellarta de och revisorn ej skulle få klaga
Över anmärkningens underkännande, synes man i dessa fall kunna nöja
sig med den allmänna övervakning och ledning av revisionsarbetet, som
alltid kommer att utövas av de överordnade inom riksräkenskapsverket.»

Vad sålunda föreslagits gäller de inom riksräkenskapsverket framställda
anmärkningarna. 1 fråga om de inom specialrevision uppkomna anmärkningarna
skulle enligt kommitténs förslag förfarandet vara följande.

Inom specialrevision framställd anmärkning skall, där ej frågan gäller
helt obetydliga detaljer, vilka, liksom nu sker, kunna lämpligen rättas
genom direkt skriftväxling mellan granskaren och redogöraren, anmälas
hos vederbörande förste revisor (resp. revisionskommissarie) eller, där sådan
ej finnes, vederbörande byråchef. Där denne finner anmärkningen kunna
äga fog, beslutar han, att anmärkningen skall kommuniceras. Finner han
anmärkningen obefogad och vägrar kommunikation, äger granskaren påkalla
prövning av riksräkenskapsverket i plenum, huruvida anmärkningen
bör kommuniceras. Om redogöraren efter erhållen del av anmärkningen
godkänner densamma och ställer sig yrkandet till efterrättelse eller om
anmärkningen av granskaren och förste revisorn anses nöjaktigt förklarad,
anmäles förhållandet av granskaren för riksräkenskapsverket på lämpligt
sätt, t. ex. genom aktens insändande. Bestrider redogöraren anmärkningen,
äger granskaren, där ej han och förste revisorn finna anmärkningen nöjaktigt
förklarad, i ärendet avgiva påminnelser och överlämnar anmärkningsmålet
till riksräkenskapsverkets prövning och avgörande på föredragning
av vederbörande tjänsteman i specialrevisionen. På dennes eller riksräkenskapsverkets
framställning kan yttrande avgivas av det förvaltande
ämbetsverket.

Beträffande kontrollen över myndigheternas beslut om befattningshavares
placering i löneklass eller om tilldelande av ålderstillägg har kommittén
föreslagit inrättande av ett särskilt besvärsförfarande, bestående däri att
vederbörande förste revisor i riksräkenskapsverket finge befogenhet att
genom besvär yrka ändring i sådana beslut om placering i löneklass eller
tilldelande av ålderstillägg, som syntes honom felaktiga. Av myndighet i
dylika frågor fattade beslut skulle följaktligen icke vinna laga kraft, förrän
de undergått granskning i riksräkenskapsverket. Dylika besvär skulle
enligt förslaget anföras bos statskontoret, och då härigenom eu enhetlig
tillämpning av avlöningsbestämmelserna å detta område kunde anses tillräckligt
betryggad, borde man enligt kommitténs mening avstå från den
anordningen, att statskontoret skulle på förhand tillfrågas i tvivelaktiga
fall beträffande placering i löneklass. Något anmärkningsförfarande skulle
alltså i dylika fall ej ifrågakomma.

Med den föreslagna organisationen bar kommittén ansett bäst överens -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

stämmande, att granskningen av riksräkenskapsverkets egna räkenskaper
uppdrages åt en av Kungl. Maj:t utsedd revisor samt att avgörandet av
därvid framkomna anmärkningar överlämnas till regeringsrätten eller statskontoret
allt efter anmärkningens beskaffenhet. Vad angår statskontorets
egna utbetalningar av avlöning, rese- och traktamentsersättning samt pensioner,
har kommittén anfört, att, i den mån en dylik utbetalning grundade
sig på ett beslut, som av statskontoret efter prövning meddelats i plenum,
någon talan mot detta beslut icke finge föras varken genom besvär eller i
anmärkningsväg. Beträffande detaljerna i anordningsärenden, som förekomme
i statskontoret och ej gjorts till föremål för anmärkning av vederbörande
revisor, borde däremot anmärkning kunna framställas vid granskning
av statskontorets räkenskaper, även om utbetalningen avsåge avlöning,
pension eller rese- och traktamentsersättning. För att betrygga eu omsorgsfull
prövning av statskontorets egna beslut i avlönings- och ersättningsfrågor
borde föreskrivas, att dessa i de delar, som av den granskande
revisorn gjorts till föremål för erinran, skulle handläggas i plenum. Skulle
emellertid vad som sålunda föreslagits beträffande eventuella anmärkningar
mot statskontorets egna utbetalningar befinnas olämpligt, kunde sådana
frågor avgöras av en av statskommissarierna på föredragning av vederbörande
revisor, i vilket fall denne statskommissarie sedermera vid yppad
anmärkning icke skulle deltaga i det eventuella anmärkningsmålets handläggning.
Det sålunda framlagda alternativet innebure dock enligt kommitténs
mening en tämligen onödig omgång.

Kommittén har såsom en tänkbar möjlighet framkastat, att kammarrätten
i stället för statskontoret gjordes till slutinstans i mål angående
avlöning m. m. och således även i huvudparten av anmärkningsmålen.
Besvär i löneärenden torde emellertid — yttrar kommittén — med kammarrättens
på andra huvuduppgifter inriktade organisation och sammansättning
icke gärna kunna förläggas dit, under det att däremot statskontoret
sedan gammalt ägde särskild sakkunskap just på detta område och däråt
ägnade en väsentlig del av sitt arbete. Därtill komme, att det icke syntes
tänkbart, att, med kammarrättens nuvarande belastning av skattemål och
med den betydelse dessa mål numera ägde, i någon mån minska utsikten
till dessas avgörande inom rimlig tid genom att flytta till kammarrätten
en ny grupp av besvärsmål.

Kommittén har emellertid motsett invändningar jämväl mot förslaget
att riksräkenskapsverket och statskontoret skulle inordnas i samma instansordning,
förnämligast på den grund att dessa verk skulle hava den ställning
inom statsförvaltningen, att det senare icke lämpligen borde pröva
det förras beslut. Av angivna skäl har kommittén funnit dessa invändningar
icke böra tillmätas sådan betydelse, att man borde avstå från förslagets
genomförande.

I samband med att anmärkningsmål, som omnämnas i § 1 mom. 4 avkammarrättens
instruktion, skulle ifrån kammarrätten överflyttas till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

statskontoret, har kommittén undersökt, vilka andra till kammarrätten
hörande mål borde på grund av sin släktskap med ifrågavarande anmärkningsmål
frånhändas kammarrätten. Kommittén har föreslagit, att de i
mom. 5—8 av nyssnämnda paragraf omförmälda frågor borde till behandling
upptagas av riksräkenskapsverket. Vad angår avkortnings-, avskrivnings-,
restitutions- och reskontreringsmål har kommittén ifrågasatt
upphävande av gällande bestämmelser om att förvaltningsmyndigheternas
beslut i vissa fall skola underställas kammarrätten samt föreslagit, att
hela kontrollen över ärendenas behandling skulle förläggas till riksräkenskapsverket.
Riksräkenskapsverkets befogenhet att i anmärkningsväg beivra
förelupna felaktigheter syntes enligt kommitténs mening innefatta
tillräcklig kontroll över att i dessa frågor statsverkets intressen behörigen
iakttoges. Klagan över riksräkenskapsverkets beslut, varigenom dylik
anmärkning fastställts, har av kommittén ansetts böra få fullföljas till regeringsrätten.
Besvär över myndigheternas beslut i restitutions- och reskontreringsmål
hava av kommittén ansetts kunna anföras direkt hos regeringsrätten.
Besvär över utslag, meddelade av konsistorierna eller avlänsstyrelserna
och konsistorierna gemensamt i frågor om orätt förvaltning
av eller bristande redovisning för allmänna läroverks och kyrkors
m. fl. dylika medel, hava likaledes ansetts kunna anföras direkt hos regeringsrätten.
Vad angår de s. k. balansmålen och övriga i § 1 mom.
1—3 av kammarrättens instruktion omförmälda mål har kommittén ansett
desamma kunna överflyttas till de allmänna domstolarna.

I samband med sitt förslag om förenklad handläggning av besvärs- och
anmärkningsmål i avlöningsfrågor har besparingskommittén upptagit
spörsmålet, huruvida de tre lönenämnderna, kommunikationsverkens lönenämnd,
allmänna civilförvaltningens lönenämnd och försvarsväsendets lönenämnd,
fortfarande kunna anses nödvändiga. På anförda skäl har kommittén
ifrågasatt, att åtminstone allmänna civilförvaltningens och försvarsväsendets
lönenämnder skulle med nästa budgetårs ingång upphöra med
sin verksamhet.

Beträffande den organisatoriska innebörden av de utan kommittén framställda
förslagen har kommittén först och främst påpekat, att regeringsrättens
arbetsbörda skulle avsevärt lättas. I avseende å ärendenas antal skulle
omkring 20 procent komma att bortflyttas från regeringsrätten. Då emellertid
eu del av ifrågavarande mål torde vara mer tidskrävande än övriga,
har kommittén räknat med, att regeringsrätten skulle befrias från ungefär
eu fjärdedel av sin arbetsbörda, motsvarande omkring 53 föredraguingsdagar.
Med hänsyn till regeringsrättens mycket betydande arbetsbalaus
har denna lättnad betecknats såsom välbehövlig och ansetts kunna medföra,
att inrättandet av en ny avdelning av regeringsrätten åtminstone

Kanal. Maj:ts proposition Nr 121.

tillsvidare kunde anstå. Härigenom kunde man undgå en årlig kostnad
av över 100,000 kronor förutom avlöningar till nya föredragande. Då de
mål, som från försvarsdepartementet föredragas inför regeringsrätten, till
allra största delen utgjorts av sådana, som enligt förslaget skulle bortflyttas,
har fördraganden av dessa mål, nämligen ett kansliråd i försvarsdepartementet,
ansetts kunna indragas.

Vad kammarrätten angår skulle enligt kommitténs förslag såväl anmärkningsmål
som vissa andra mål bortflyttas. Föredragningen av dessa
mål verkställes nu av två kammarrättsråd, vilka emellertid därjämte under
de senaste åren tagits i anspråk även för föredragning av skattemål.
Såsom biträden åt dessa båda kammarrättsråd äro två amanuenser anställda.
Kommittén har ansett någon minskning i antalet kammarrättsråd för närvarande
icke vara tillrådlig på grund av den stora balansen av skattemål;
och bär kommittén ansett jämväl de båda amanuenserna böra bibehållas.
Alternativt har dock ansetts kunna ifrågasättas, att ett av nyssnämnda
kammarrättsråd förflyttas till statskontoret.

I fråga om riksräkenskapsverkets arbetskrafter är förslaget om upphörande
av eftergranskningen därstädes av de verks räkenskaper, som hava
specialrevisioner, mest betydelsefullt. Kommittén har uppgivit, att berörda
eftergranskning nu krävde arbete av ungefär tio revisorer, vilka vid
genomförande av kommitténs förslag ansetts kunna indragas. Ä andra
sidan skulle emellertid förslaget om anmärkningsmålens avdömande av
riksräkenskapsverket medföra arbetsökning i avseende å de inom specialrevisionerna
framställda anmärkningarna. På grundvalen av uppgifter
rörande anmärkningsmål, handlagda hos verk med specialrevisioner, har
kommittén kommit till den uppfattningen, att den ökning i arbetet, som
genom förslaget skulle förorsakas riksräkenskapsverkets styrelse, icke borde
bliva alltför betydande. För att emellertid lätta arbetsbördan för styrelsen
har kommittén ifrågasatt, att den ene byråchefen i riksräkenskapsverket, nämligen
chefen för riksbokslutsbyrån, borde i regel vara befriad från deltagande
i anmärkningsmålens avgörande och i stället vederbörande förste
revisor inträda såsom ledamot. Då arbetet med uppsättning och expediering
av ifrågavarande anmärkningsmål fortfarande ansetts böra vara förlagt
till specialrevisionen, har någon förstärkning av riksräkenskapsverkets
styrelse eller kanslipersonal icke föreslagits.

Vad beträffar de ämbetsverk, vilka hava specialrevisioner, har kommittén
ansett deras befriande från själva avdömandet av de bestridda anmärkningarna
knappast i detta sammanhang kunna föranleda till någon minskning
i personalbehovet. Beträffande ett av de ifrågavarande ämbetsverken,
nämligen marinförvaltningen, har emellertid den föreslagna ändringen i
anmärkningsmålens behandling ansetts kunna giva anledning till en viss
förändrad organisation. I detta ämbetsverk avgöras nu anmärkningsmålen
av civilavdelningens chef, marinöverkommissarien, som därjämte har att
handlägga och föredraga ärenden angående marinens fasta egendom i de

Kung!. Maj ds proposition Nr 121.

delar, som ej tillhöra annan avdelning, förklaring, ändring eller upphävande
av gällande eller förslag till nya allmänna författningar, allmänna
föreskrifter, vilka bero av marinförvaltningen att utfärda för verkställighet
av gällande författningar eller av Kungl. Maj:t särskilt givna befallningar,
tillsättning av och avsked från annan civil tjänstebefattning
vid marinförvaltningen än kemist- och andre kemistbefattningarna, ledighet
från och förordnande å dylik befattning samt ansvar för tjänstefel av
marinförvaltningens civila personal, balans-, avskrivnings- och besvärsmål
samt övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet. Kommittén
har ifrågasatt, huruvida efter bortflyttande av anmärkningsmålen, vilka
syntes utgöra eu ganska väsentlig del av mar inö ver kommissariens göromål,
det kunde vara nödvändigt att bibehålla anordningen med två inför ämbetsverkets
chef föredragande civila ledamöter, och om ej amiralitetsrådet
kunde lämpligen återtaga chefskapet för civilavdelningen med därtill i
övrigt hörande föredragningsskyldighet. Av anförda skäl har kommittén
ansett sig kunna redan nu, innan kommittén upptagit den centrala försvarsförvaltningens
organisation till behandling, föreslå indragning av
marinöverkommissariens ämbete.

Inom statskontoret skulle givetvis vid genomförande av kommitténs
förslag uppstå behov av ökade arbetskrafter. Kommittén har beräknat,
att besvärsmål rörande avlöning, rese- och traktamentsersättning samt
pensioner, utan samband med anmärkningsmål, skulle tillföras statskontoret
till ett antal av omkring 250 årligen. Antalet till statskontoret inkommande
besvär i anmärkningsmål har beräknats till omkring 400 årligen.
A andra sidan skulle emellertid statskontoret befrias från utlåtanden till
regeringsrätten i avlöningsmål. Detta har emellertid ansetts komma att i
någon mån motvägas därav, att statskontorets utlåtanden antagits komma
att i större omfattning än nu av Kungl. Maj:t infordras i frågor om efterskänkande
av i anmärkningsväg ådömda belopp. I statskontorets expeditionsgöromål
har en väsentlig ökning beräknats uppstå. I följd av den
sålunda beräknade arbetsökningen i statskontoret har kommittén ansett,
att antalet statskommissarie!1 och byråchefer, som nu äro fem, måste ökas
med minst eu och att utöver de i verket anställda tre sekreterarna ytterligare
en sådan tjänsteman skulle erfordras. Till förstärkning av kanslipersonalen
i övrigt har kommittén beräknat ett belopp av 5,000 kronor.

Såsom eu huvudsaklig sammanfattning av vad kommittén föreslagit har
kommittén hemställt,

att besvär i frågor angående,

a) statstjänstemäns avlöningsförmåner,

b) statstjänstemäns rätt till eller avgift för pension eller deras avgifter till
eller delaktighet i av staten understödd pensionskassa,

c.) rese- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden eller
dylika ersättningar, som eljest utgå av statsmedel,

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

d) enligt gällande författning eller särskilda av Kungl. Maj:t givna föreskrifter
utgående kommittéarvoden, samt

e) familjeunderstöd åt värnpliktiga,

må, där sådana besvär hittills anförts hos regeringsrätten, i stället anföras
hos statskontoret,

att de frågor om ålderstillägg eller placering i löneklass, som enligt kungörelsen
den 2 december 1921 för närvarande avgöras av Kung]. Maj:t i
statsrådet, i stället skola avgöras av statskontoret,

att talan mot statskontorets vare sig i första eller andra instans meddelade
beslut i frågor av dylikt slag icke må kunna i besvärsväg fullföljas,
att, därest vid granskning i riksräkenskapsverket av andra myndigheters
än statskontorets beslut om befattningshavares placering i löneklass eller om
tilldelande av ålderstillägg sådant beslut anses felaktigt, vederbörande förste
revisor i riksräkenskapsverket äger att genom besvär hos statskontoret överklaga
dylikt beslut,

att riksräkenskapsverket skall hava att självt pröva och avgöra de inom
verket anhängiggjorda anmärkningsmål,

att, där anmärkning, som framställts inom de hos vissa förvaltande myndigheter
befintliga specialrevisioner, blivit av vederbörande redogörare bestridd,
men ändock av specialrevisionen fullföljes, sådant anmärkningsmål
skall med ändring av § 1 mom. 4 av kammarrättens instruktion överlämnas
till riksräkenskapsverkets prövning och avgörande med nedan angivet
undantag,

att riksräkenskapsverkets beslut i anmärkningsmål, som angår sådan fråga,
om avlöning, rese- och traktamentsersättning, pension m. m., som omförmäles
i första punkten av denna sammanfattning, må kunna genom besvär
överklagas hos statskontoret,

att riksräkenskapsverkets beslut i övriga anmärkningsmål må kunna genom
besvär överklagas i regeringsrätten,

att inom generaltullstyrelsen framställd anmärkning om felaktig tullbehandling
skall i första instans avgöras av nämnda styrelse, vars beslut må
kunna överklagas hos regeringsrätten,

att de i § 1 mom. 5—8 av kammarrättens instruktion omförmälda frågor
skola till behandling och avgörande upptagas av riksräkenskapsverket i stället
för av kammarrätten,

att de i kungörelser av den 23 december 1908 meddelade föreskrifter om
underställning m. m. av avkortnings- och avskrivnings-, restitutions- och
reskontreringsmål samt om besvär i extra ordinarie avskrivningsmål upphävas,

att alltså kammarrättens befattning med sistnämnda mål samt med an -

Kungl. Majds proposition Nr 121.

märknings-, avkortnings-, avskrivnings-, restitutions- och reskontreringsmål
ävensom regeringsrättens befattning med de avlönings-, pensions-, rese- och
traktamentsersättnings- m. fl. mål, som omförmälas i första punkten av denna
sammanfattning, skall upphöra.

Vidare har kommittén föreslagit,

att en kansliråds- och byråchefsbefattning i försvarsdepartementet indrages,

att fyra extra revisorstjänster och sex ordinarie revisorsbefattningar i riksräkenskapsverket
indragas,

att de två kammarrättsråd, som nu handlägga anmärknings- in. fl. ovannämnda
mål, ävensom de åt dem såsom biträden anställda två amanuenserna
i kammarrätten må tagas i anspråk för andra på kammarrättens handläggning
ankommande ärenden, eller, alternativt, att ett av nyssberörda kammarrättsråd
förflyttas till statskontoret,

att marinöverkommissariebefattningen indrages,

att allmänna civilförvaltningens lönenämnd och torsvarsväsendets lönenänmd
indragas,

samt att i statskontoret anställas ytterligare en statskommissarie och byråchef
samt en sekreterare, ävensom att erforderligt anslag i övrigt beviljas
till förstärkning av arbetskrafterna i statskontorets kansli.

Inom besparingskommittén har en ledamot uttalat en från majoritetens
förslag i viss mån avvikande mening. För att i anmärkningsmål rörande
avlönings- in. fl. frågor ej behöva göra statskontoret till överinstans över
riksräkenskapsverket har reservanten föreslagit, att åt statskontoret skulle
uppdragas att å statsverkets vägnar auktoritativt tolka gällande avlöningsoch
pensionsreglementen, eventuellt även resereglementet m. fl. dylika författningar.
Om tvist angående avlöningsbelopp på ett eller annat sätt uppstode,
skulle enligt detta förslag statskontoret tillfrågas och avgiva ett för
statsverket bindande svar. I anmärkningsprocessen skulle någon vidare
prövning av själva löneförmånens storlek ej förekomma utan domstolarna
vara bundna av statskontorets beslut härutinnan. Riksräkenskapsverket
skulle i anmärkningsprocessen bliva första instans, och talan skulle få fullföljas
till regeringsrätten. Beträffande anmärkningsmålens handläggning i
första instans har reservanten, vad affärsverken angår, ansett dessa verk
böra själva avdöma anmärkningar, som uppkommit inom deras egna revisioner.
Reservanten har i detta sammanhang förordat, att för de verk, som
hava specialrevisioner, någon cftergranskning av räkenskaperna i riksräkenskapsverket,
om ock i inskränkt omfattning, måtte bibehållas. Reservantens
förslag i vad det avser bibehållande av eftergranskningen för verk med
specialrevisioner har beräknats medföra, att av revisorsbefattningarna i riksräkenskapsverket
endast sju eller åtta skulle kunna indragas.

Kanal. Maj:ts proposition Nr 121.

Avgivna

yttranden.

Över besparingskommitténs ifrågavarande förslag hava utlåtanden avgivits
av följande ämbetsverk, nämligen fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen,
marinförvaltningen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret,
kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, domän
styrelsen, stuteriöverstyrelsen och lotsstyrelsen, ävensom av försvarsväsendets,
kommunikationsverkens och allmänna civilförvaltningens lönenämnder. Därjämte
hava Sveriges statstjänstemannanämnd, trafiktjänstemännens riksförbund
och riksräkenskapsverkets tjänstemannaförening till Kungl. Maj:t inkommit
med yttranden i anledning av förenämnda förslag.

Vad till en början angår kommitténs förslag beträffande handläggningen
av besvärsmål rörande statstjänstemäns löneförmåner hava de flesta myndigheter
icke haft något att erinra mot att dylika mål icke vidare skulle få
fullföljas till regeringsrätten. Vissa myndigheter hava dock uttalat den
meningen, att ifrågavarande mål borde såsom hittills få fullföljas till högsta
administrativa instans. Styrelsen för Sveriges statstjänstemannanämnd har
likaledes uttalat sig för att besvär över vederbörande ämbetsverks beslut i
avlöningsfrågor måtte kunna anföras hos regeringsrätten. Denna mening
har biträtts av trafiktjänstemännens riksförbund. Vissa av de ämbetsverk,
som uttalat sig för att avlöningsfrågorna borde få fullföljas till regeringsrätten,
hava dock, i syfte att begränsa tillströmningen av dylika mål till
regeringsrätten, föreslagit införande av summa revisibilis på samma sätt.
som gäller beträffande fullföljd av talan mot hovrätts beslut.

Beträffande härefter valet av statskontoret såsom sista instans i mål angående
statstjänstemäns avlöning m. in. har kommitténs förslag biträtts av
medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, domänstyrelsen och stuteriöverstyrelsen.
Statskontoret har, efter övervägande av betänkligheterna mot förslaget,
funnit desamma likväl ej vara av den vikt, att ämbetsverket ansett
sig böra avstyrka förslaget. Reservationsvis har framförts ett förslag om
att låta avlöningsmålen avdömas av en särskild förvaltningsdomstol, sammansatt
av ledamöter från kammarrätten och statskontoret. Övriga ämbetsverk
ävensom lönenämnderna och tjänstemannaorganisationerna hava stannat vid
att avstyrka förslaget, såvitt detsamma avser att göra statskontoret till sista
instans i här ifrågavarande mål. Såsom skäl för detta avstyrkande har i
huvudsak anförts följande omständigheter. Statskontoret vore ett förvaltande
ämbetsverk och ej organiserat såsom domstol, i följd varav statskontoret
mindre väl lämpade sig för avgörande av besvärsmål. Den tillämnade
högsta administrativa domstolen i dylika mål skulle t. o. m. ofta kunna
komma att bestå av vikarier, något som ej vore ägnat att tillvarataga
rättssäkerheten. Statstjänstemännen hade berättigade anspråk att fordra, att
den administrativa prövningen av deras löneanspråk skedde av ett ämbetsverk,
som vore obundet och organiserat såsom domstol. Vad statskontorets
sakkunskap anginge sträckte densamma sig icke över hela statsförvaltningen,
i det att statskontoret knappast hade någon erfarenhet beträffande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

avlöningsbestämmelserna för koinmunikationsverken och förs varsför va bni ngen.
Skulle statskontoret göras till sista administrativa instans i dessa mål, måste
det förutsättas, att de allmänna domstolarna i mycket större utsträckning än
hittills skulle komma att av tjänstemännen anlitas i tvister om deras avlöningsförmåner.

Om sålunda myndigheterna i allmänhet funnit sig böra avstyrka förslaget
att göra statskontoret till högsta instans i mål angående statstjänstemäns avlöningsförmåner
m. m., hava de i stor utsträckning tillstyrkt, att kammarrätten
erhölle denna ställning. Härvid har framhållits, att kammarrätten vore
lämpligt organiserad för handhavande av en dylik uppgift och att kammarrätten
sedan lång tid tillbaka genom sin prövning av anmärkningsmål förvärvat
sig en mångsidig erfarenhet beträffande tillämpningen av avlöningsförfattningarna.
För egen del har kammarrätten anslutit sig till denna uppfattning;
och har ämbetsverket uttalat, att ett överflyttande av denna uppgift
på ämbetsverket icke behövde medföra behov av någon arbetsförstärkning
för verket.

Ett annat förslag rörande den administrativa instansordningen i avlöningsmål
har framlagts av telegrafstyrelsen, som åt lönenämnderna velat inrymma
befogenheten att pröva verkens beslut i dylika mål. Enligt detta förslag
skulle, om respektive lönenämnd vore ense med verket, målet ej få vidare
fullföljas. Skulle åter lönenämnden komma till en annan mening än vederbörande
ämbetsverk eller funne lönenämnden frågan så tvistig, att den borde
komma under högre myndighets avgörande, skulle lönenämnden överlämna
samtliga handlingar i ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande allt efter dess
art i statsrådet eller hos regeringsrätten.

Besparingskommitténs förslag angående de s. k. anmärkningsmålens behandling
har likaledes av myndigheterna mötts med kritik. Det har framhållits,
att dessa mål borde, på sätt jämväl kommittén avsett, i sista instans
handläggas av samma myndighet som besvärsmålen. Då myndigheterna,
på sätt förut omförmälts, i allmänhet avstyrkt förslaget att göra statskontoret
till högsta instans i sistnämnda mål, har härav följt, att jämväl anmärkningsmål,
som avsåge statstjänstemännens avlöningsförmåner, av samma myndigheter
ansetts icke böra i sista hand avgöras av statskontoret. I stället hava
dessa mål liksom besvärsmålen ansetts böra bibehållas hos kammarrätten. Gentemot
den av kommittén föreslagna ställning, som skulle tillkomma statskontoret,
har, såvitt angår dessa mål, särskilt framhållits det oegentliga i att statskontoret,
vårt största penningförvaltande verk och underkastat riksräkenskapsverkets
kontroll, skulle sättas att pröva av riksräkenskapsverket meddelade
beslut i anmärkningsmål. I avseende å den del av statskontorets egen förvaltning,
som avsåge utbetalningar av avlöningar samt rese- och traktamentsersättning,
skulle statskontoret vara uteslutet från varje kontroll. Det skulle icke
kunna undvikas, att statskontorets omdöme vid handläggning av anmärkningsmål
skulle påverkas av statskontorets tidigare anordningsbeslut.

Kommitténs förslag, att riksräkenskapsverket skulle i första hand självt
Bihang till riksdagens protokoll /P24. 1 tomt SS höft. ISr 121.1 -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

avgöra de anmärkningar, som uppkommit i anledning av verkets egen revision,
har i allmänhet mottagits utan betänkligheter. Beträffande sättet för
handläggningen i riksräkenskapsverket av dylika mål har emellertid av verket
självt samt av statskontoret och kammarrätten gjorts gällande, att revisions-
och domarfunktioner genom förslaget blivit av kommittén sammanblandade.
Särskilt har riksräkenskapsverket framhållit, att, om både förste
revisorerna och revisionsbyråchefen droges bort från ledande till dömande
verksamhet, detta skulle fora med sig betydande olägenheter. I stället har
riksräkenskapsverket föreslagit, att anmärkningsmålen skulle inom verket avgöras
av generaldirektören på föredragning av vederbörande förste revisor.

Det av kommittén föreslagna sättet för behandling av anmärkningar, uppkomna
inom specialrevisionen, har allmänt ansetts vara opraktiskt och ägnat
att medföra onödigt arbete samt giva åt specialrevisionernas tjänstemän en
osäkerhet i ställningen, som komme att oförmånligt inverka pa deras ar-bete.

Om eftergranskningen i riksräkenskapsverket av de räkenskaper, som
förut granskats inom specialrevisioner, hava meningarna varit delade. Någon
eftergranskning har dock i allmänhet ansetts böra finnas i syfte att giva
stimulans åt specialrevisionernas arbete samt bereda riksräkenskapsverket
tillfälle att följa och leda revisionernas arbete. Verklig dubbelrevision har
allmänt ansetts böra upphöra.

Efter denna allmänna överblick över de avgivna yttrandena anhåller jag
att något närmare få uppehålla mig vid dessa yttrandens innehåll.

Fångvårdsstyrelsen anser den erinran kunna göras mot förslaget, att
genom detsamma statstjänarna skulle berövas sin urgamla rätt att få avlöningsfrågor
i administrativ väg prövade i sista hand av Kungl. Maj:t.
En dylik inskränkning borde enligt styrelsens mening icke vidtagas annat
än såsom eu av alldeles särskilda förhållanden framtvingad nödfallsåtgärd.
Befunnes emellertid en sådan anordning påkallad, måste det givetvis tillses,
att den myndighet, å vilken skulle överflyttas befogenheten att i sista instans
avdöma dylika mål, hade eu organisation av den art, att en sådan befogenhet
lämpligen kunde och borde anförtros åt densamma. Detta syntes emellertid
icke vara fallet beträffande statskontoret, vars huvuduppgift såsom ett penningförvaltande
verk måste i främsta rummet bestämma dess organisation
och sammansättning. En vida mera tillfredsställande lösning vore att åt
kammarrätten, vilken ju redan tjänstgjorde såsom sista instans i vissa administrativa
besvärsmål, uppdroges att såsom högsta administrativa instans
avdöma nu ifrågavarande mål. Det torde härvid ock böra uppmärksammas,
hurusom kammarrätten såsom domstol i anmärkningsmål, vilka till övervägande
del avsåge avlönings- och dylika frågor, borde vara väl förtrogen
med tillämpningen av hithörande författningar.-

Kommitténs förslag beträffande behandling av anmärkningsmål innebure
för fångvårdsstyrelsens vidkommande, bland annat, att styrelsens handläggning
av inom dess revisionsavdelning framställda anmärkningar vid fångvårdsanstalternas
räkenskaper ävensom länsstyrelsernas räkenskaper, i vad de
avsåge fångvårdskostnader, skulle i väsentliga delar överflyttas till riksräkenskapsverket.
Styrelsen ansåge för sin del fara värt att genom det sålunda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

föreslagna överflyttandet den förvaltande myndigheten icke erliölle tillräckligt
inflytande a ifrågavarande måls avgörande. Vidare syntes den dubbelställning,
styrelsens revi sionsavdelning enligt förslaget skulle komma att intaga,
kunna föranleda slitningar mellan styrelsen och riksräkenskapsverket, helst
som revisionsavdelningens tjänstemän i ej obetydlig utsträckning anlitades
för andra uppgifter än det rena revisionsarbetet. Mot förslaget att låta
vederbörande tjänstemän i specialrevisionen tjänstgöra såsom föredragande i
riksräkenskapsverket ansåge sig styrelsen böra framställa en bestämd erinran.

Tillvaron av en eftergranskning av räkenskaperna i riksräkenskapsverket
måste för vederbörande tjänsteman i specialrevisionen verka såsom en sporre
vid utövandet av hans granskningsverksamhet, och därför kunde borttagandet
av eftergranskningen tänkas leda till en minskad effektivitet i specialrevisionens
granskningsarbete, helst som granskningsprovision numera icke
förekomme. I avseende å frågor rörande placering i löneklass innebure
kommitténs förslag, bland annat, att av myndighet fattat beslut icke skulle
vinna laga kraft, förrän det undergått granskning i riksräkenskapsverket.
Utom det att riksräkenskapsverket icke kunde tillerkännas någon högre förståelse
av de frågor, som berörde tjänstgöringen inom fångvården m. m.
sådant, som inverkade pä placering i löneklass, syntes det föreslagna förfarandet
kunna medföra avsevärda olägenheter för tjänstemännen, därigenom
att de även i fullt klara och ostridiga fall kunde få vänta oskäligt länge
på dem tillkommande avlöning.

Vidkommande förslaget att indraga allmänna civilförvaltningens lönenämnd
vore styrelsen av den meningen, att en sådan åtgärd för närvarande
icke skulle vara välbetänkt. Skulle emellertid framdeles en förhandlingsordning
med därför lämpat organ komma till stånd, bleve givetvis behovet
av en särskild lönenämnd mindre framträdande. Den beräknade besparingen,
som skulle uppkomma genom lönenämndens indragning, skulle enligt styrelsens
mening mer än uppvägas av de ökade statsutgifter och andra olägenheter,
som torde kunna bliva eu följd av saknaden av en institution, vilken genom
sin sammansättning vore danad att utöva eu medlande verksamhet mellan
förvaltningsmyndigheterna och befattningshavarna samt att tillbakahålla obefogade
eller oskäliga anspråk.

Armé förvaltningen har till en början erinrat, hurusom ämbetsverket tidigare
gjort gällande, att besvär över lokalförvaltningarnas vid armén beslut i avlönings-
och liknande ärenden samt anmärkningsmål borde behandlas i lika
antal instanser och av samma centrala myndigheter samt att instansernas
antal borde begränsas till två, arméförvaltningen och regeringsrätten. Arméförvaltningen
vore ense1 med besparingskommittén därom, att de anmärkningar,
som framställdes av riksräkenskapsverkets revision, borde avgöras
av detta ämbetsverk såsom första instans. Arméförvaltningen kunde dock
icke ansluta sig till kommittéförslaget, i vad det avsåge förläggandet till
statskontoret såsom överinstans av det slutliga administrativa avgörandet
av ifrågavarande ärenden och överflyttandet till riksräkenskapsverket av
prövningen utav de anmärkningar, som gjordes av arméförvaltningens revision.

Ämbetsverket höl le före, att det skulle vara lämpligare, om funktionen
såsom högsta instans på ifrågavarande område överlämnades åt kammarrätten,
som hittills haft att dels såsom första, dels såsom andra instans avgöra aninärkningsmålen.
Genom målens slutliga handläggning i administrativ väg
av kammarrätten torde deri fördelen vinnas, att rättegångarna vid allmän
domstol i avlöningsfrågor skulle på grund av kmnmnrrätlens sammansättning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

och arbetsformer samt statstjänstemannens därav betingade förtroende för
riktigheten av dess domslut bliva mindre ofta förekommande än om statskontoret
bleve slutinstans. Kommittén hade visserligen framhållit, att statskontoret
ägde eu kvalificerad sakkännedom i fråga om avlönings- och dylika
förhållanden, men som kammarrätten alltid haft att handlägga sådana frågor,
särskilt då de varit av tvistig beskaffenhet, syntes även där en betydande
sakkunskap vara till finnandes. Det torde vidare vara självfallet, att, om
det högsta administrativa avgörandet av nu ifrågavarande mål förlädes till
annan myndighet än regeringsrätten, befogenheten att iakttaga förutom reella
och formella synpunkter jämväl lämplighets- och billighetssynpunkter även
borde överflyttas på den slutligen avgörande myndigheten. Det ville då synas,
som om det skulle vara lämpligare att, såsom hittills, denna befogenhet anförtroddes
åt eu administrativ domstol än åt ett administrativt ämbetsverk.
Om handläggningen av besvärs- och anmärkningsmål i avlöningsfrågor i
andra och sista instans överlämnades till kammarrätten i stället för till
statskontoret, skulle vissa av de svårigheter och oegentlighet^-, som kommittén
själv funnit vara förenade med dess förslag, kunna undvikas. Arméförvaltningen
ville i sådant hänseende exempelvis framhålla, hurusom eu överinstans
för prövning av statskontorets egna beslut i avlöningsärenden därigenom
utan vidare komme att finnas samt att regeringsrätten kunde befrias
från att pröva besvär i restitutions-, avskrivnings- och avkortningsmål, vilka
i stället kunde överlämnas till kammarrätten.

Mot förslaget att överflytta prövningen av de anmärkningar, som göras av
arméförvaltningens revision, från detta ämbetsverk till riksräkenskapsverket
har arméförvaltningen anmärkt, att genom detta förslag avlönings- och andra
likartade ärenden icke komme att behandlas av samma myndigheter, om de
avsåge anmärkningar mot redan skedda utbetalningar, som om de avsåge
direkta utbetalningar. Det syntes svårt att förstå, varför icke anmärkningar,
gjorda av arméförvaltningens revision, skulle kunna prövas av detta ämbetsverk
lika val som beslut i liknande frågor från de omkring nittio arméförvaltningen
underställda lokalförvaltningarna. Åtminstone vad arméförvaltningen
beträffade syntes förslaget i denna del varken vara med hänsyn till
rättskipningen behövligt eller ur andra synpunkter önskvärt men däremot
komma att medföra betydande olägenheter. Inom arméns förvaltningsområde
vore förhållandena av den säregna karaktär, att det för bedömande av frågor
rörande personalen under olika tjänstgöringsförhållanden tillkommande avlönings-
m. fl. förmåner erfordrades en speciell sakkunskap samt förtrogenhet
med gällande organisation. Eu sådan sakkunskap måste givetvis anses vara
till finnandes i det centrala ämbetsverket, som antingen självt utfärdat de
förvaltningsföreskrifter, mot vilkas tillämpning i det speciella fallet anmärkning
framställts, eller som i varje fall avgivit förslag eller yttrande rörande
samma föreskrifter. Arméförvaltningen måste beträffande sitt ganska särartade
förvaltningsområde anses äga den speciella sakkunskap, som, vad tullmålen
beträffade, ansetts böra för generaltullstyrelsens vidkommande betinga
ett undantag från den allmänna regeln. Riksräkenskapsverket däremot med sina
speciellt å revisionsverksamhet inriktade arbetsuppgifter måste städse komma
att stå mera främmande för detaljerna av arméns förvaltningsarbete. Genom
anmärkningsmålens fortsatta avgörande i första instans av arméförvaltningen
syntes man därför erhålla de säkraste garantierna för ett riktigt och rättvist
resultat i de olika fallen. Det torde också vara att förvänta, att i allmänheten
redogörare, som bestritt en specialrevisions anmärkning, komme att vara mindre

Kungl. May.ts proposition Nr 121.

benägen att böja sig för ett beslut om anmärkningens fastställande, därest
beslutet härom meddelats av riksräkenskapsverket, än om fastställandet skett
av det centrala ämbetsverk, under vilket lian lydde och som han visste äga
sakkunskap inom förvaltningsområdet. För överinstansen skulle det vara
eu avgjord fördel, att likartade spörsmål bleve föremål för bedömande av
ett flertal myndigheter i första instans. Den föreslagna anordningen skulle
vidare komma att motverka önskemålet om vinnande av största möjliga
arbetsbesparing. Genomförandet av kommitténs förslag förutsatte nämligen,
att för målens handläggning först i vederbörande specialrevision och sedan
i riksräkenskapsverket anteckningar i diarier och liggare in. in. gjordes i
båda ämbetsverken. Vidare komme anordningen med avgivande från ämbetsverken
av särskilda yttranden till riksräkenskapsverket samt utfärdandet
därefter av erforderliga resolutioner hos det sistnämnda verket att innebära
ett eljest onödigt dubbelarbete. Dessa nackdelar undginges däremot, om man
läte de med specialrevision utrustade ämbetsverken med mera omfattande
förvaltningsområden fortfarande liksom hittills avdöma anmärkningsmålen.
Vad särskilt arméförvaltningen beträffade komme dess arbete icke att minskas.
Likaväl som ämbetsverket avgåve utlåtande i dessa ärenden kunde ämbetsverket
meddela utslag i dem. För riksräkenskapsverket, som stode mera
främmande för de speciella fallen, komme den föreslagna anordningen att
medföra icke oväsentligt arbete och tidsutdräkt. Det viktigaste för riksräkenskapsverket
måste vara, att verket Ange kännedom om de fall, då anledning
till anmärkningar förelegat men anmärkningar icke blivit gjorda. Arméförvaltningen
Ange i detta sammanhang erinra om att enligt föreskrift i instruktionen
för riksräkenskapsverket detta ämbetsverk redan nu hade till åliggande
att i viss mån övervaka specialrevisionerna inom de centrala ämbetsverken.
Genom ett bibehållande av nämnda föreskrift torde, på ett lyckligare sätt än
kommittén föreslagit, bliva sörjt för att riksräkenskapsverket skulle kunna
utöva sina ifrågavarande funktioner i avseende å specialrevisionen.

Med den ståndpunkt, arméförvaltningen sålunda intagit, har ämbetsverket
ansett sig böra biträda det av reservanten inom kommittén framställda förslaget
om bibehållande i viss omfattning av eftergranskning i riksräkenskapsverket
av de hos specialrevisionerna detaljgranskade räkenskaperna.
Arméförvaltningen kunde för sin del icke finna, att eu sådan eftergranskning
kunde betecknas såsom dubbelarbete. För kontroll av likvider olika förvaltningsmyndigheter
emellan vore en sådan eftergranskning nödvändig.
Genom en eftergranskning kunde vidare den centrala revisionsmyndigheten
bilda sig eu tillförlitlig uppfattning om, huru detaljgranskningen av de
redovisande verkens revisioner utfördes, dess noggrannhet och fullständighet.

Marinförvaltningen har anfört, att tvister i avlönings- och ersättningsfrågor
visserligen kunde ur statsfiiiansiell synpunkt vara bagateller men att
dessa frågor ur den enskildes och ofta it ven ur större grupper beställningshavares
synpunkt vore av stor räckvidd. Det syntes därför marinförvaltningen
vara att föredraga, att slutliga avgörandet lades hos kammarrätten,
som av ålder vore inrättad såsom domstol. Om ämbetsverken bibehölles
vid avgörandet i besvärs- och anmärkningsmål, om vidare dubbelrevisionen
i riksräkenskapsverket upphörde och detta verk erhölle domsrätt i anmärkningsmål,
som uppkomma vid dess egen granskning, allt med kammarrätten
som högsta instans, komme organisationen i två instanser att bliva fullt
enhetlig och klar utan möjlighet till friktioner i gränsfall och ulan den

Kungl. Maj ds proposition Nr 121.

svagheten att vissa ärenden, som kunde vara av prejudicierande betydelse,
avgjordes i första och sista instans måhända uteslutande på grund av förhållandena
i statskontoret.

Beträffande de skäl, som av kommittén anförts för indragning av marinöverkommissarieämbetet,
har marinförvaltningen ansett desamma sakna betydelse.
Besparingskommitténs påstående att anmärkningsmålens avgörande
skulle utgöra en ganska väsentlig del av marinöverkommissariens göromål,
måste bero på ett rent missförstånd. Sä vore i varje fall alldeles icke
förhållandet. För frågan om marinöverkommissarieämbetets indragning betydde
bibehållandet eller avskiljandet av anmärkningsmålens avgörande intet
nämnvärt.

Av medicinalstyrelsen har anförts, att skäl syntes tala för att den sakkunskap
i avlöningsfrågor, som statskontoret otvivelaktigt besutte och som
numera utnyttjades genom inhämtande av statskontorets yttrande, komme till
mera direkt användning. Mot kommitténs förslag, att statskontoret skulle
bliva instans för besvärsmål i dylika frågor, ansåge sig styrelsen därför för sitt
vidkommande icke hava något att invända. En avsevärd besparing skulle
vinnas redan därigenom, att lönenämnderna avvecklades och yttranden i
dessa frågor inhämtades enbart från statskontoret. Styrelsen hade ej heller
något att erinra mot att anmärkningsmål, som rörde avlöningsförhållanden, avdömdes
av statskontoret i stället för av kammarrätten. Däremot ställde sig styrelsen
mycket tveksam i fråga om kommitténs förslag, att statskontoret skulle i
■sista instans pröva såväl besvärs- som anmärkningsmål rörande dylika frågor,
och hölle styrelsen före, att regeringsrätten borde såsom hittills vara sista
instans i dessa mål.

Beträffande de anmärkningsmål, som anhängiggöras av vederbörande
specialrevisioner, har styrelsen bestämt avstyrkt, att sagda mål skulle avgöras
i första instans av riksräkenskapsverket. Det måste nämligen enligt styrelsens
mening vara av största vikt för vederbörande förvaltande ämbetsverks verksamhet,
att de finge taga noga del av de felaktigheter, som uppkommit inom
deras förvaltningsområden. Om det måste anses nödvändigt eller åtminstone
synnerligen lämpligt, att dessa ämbetsverk satte sig in i varje av deras
specialrevisioner väckt anmärkningsmål, syntes förslaget att låta jämväl
riksräkenskapsverket taga del av dessa mål strida mot förslagets i övrigt
genomförda syfte att undanröja onödigt dubbelarbete. Underinstans i dylika
mål syntes därför såsom hittills böra vara det ämbetsverk, vars specialrevision
anhängiggjort anmärkningsmålet. I de anmärkningsmål åter, som anhängiggjorts
av riksräkenskapsverket, skulle, därest nämnda verk icke ansåges böra
bliva underinstans till statskontoret, statskontoret bliva första och sista
instans. Då detta icke kunde anses lämpligt, syntes besvär över statskontorets
utslag i anmärkningsmål böra få anföras hos regeringsrätten. Men om sålunda
anmärkningsmål rörande lönefrågor skulle få dragas inför regeringsrätten,
syntes detta böra få ske även beträffande de i hög grad likartade
besvärsmålen rörande dylika frågor.

I fråga om kommitténs förslag till upphävande av nu förefintlig dubbelrevision
av de räkenskaper, som granskats av särskilda specialrevisioner, har
styrelsen icke haft något att erinra. Styrelsen har särskilt framhållit det
stora värde i fråga om möjligheten att förebygga felaktigheter, som det nära
sambandet mellan vederbörande förvaltande ämbetsverk och deras specialrevisioner
innebure. Beträffande hospitalens räkenskaper förelåge emellertid icke
någon dubbelrevision, enär dessa räkenskaper av riksräkenskapsverkets veder -

Kurigl. Muj:ts proposition Nr 121.

hörande revisor granskades allenast i de delar, vari de e.i underkastats revision
av styrelsens revisionspersonal.

Generalpoststyrelsen liar yttrat, att besparingskommittén syntes hava i
viss man överskattat saviil olägenheter och kostnader med nuvarande handläggning
av besvärs- och anmärkningsmål rörande avlöningsförmåner som
även den genom den föreslagna förenklingen uppkommande nettobesparingen.
Eu viss kanske icke oväsentlig minskning av här ifrågavarande mål torde
vara att emotse som följd av dels den föregående år genomförda förenklingen
i sättet för dyrtidstilläggens beräknande, dels den revision av avlöningsreglementet
för befattningshavare i statsdepartement»! in. fl. verk, som torde kunna
väntas bliva snarligen genomförd på grundval av redan föreliggande revisionstorslag.
Eu jämförelse mellan kostnaderna för ifrågavarande besvärsmals
handläggning enligt nuvarande och föreslagna system syntes därför böra
göras med all försiktighet. Vad den av kommittén beräknade partiella utgiftsökningen
beträffade vore styrelsen av den meningen, att statskontoret,
för att kunna rätt lösa de detsamma enligt kommittéförslaget ålagda uppgifter,
skulle nödgas vidtaga eu ganska genomgripande omorganisation av
personalförhållandena och att det icke utan vidare vore klart, att den härav
föranledda utgiftsökningen komma att stanna vid det av kommittén nu beräknade
relativt blygsamma beloppet.

Beträffande det föreslagna sättet för besvärsmalens handläggning har genera
lpoststyrelsen funnit befogade erinringar däremot kunna göras från såväl
de enskilda befattningshavarna och respektive verksmyndigheter som det
allmänna. Särskilt vore detta förhållandet beträffande sådana avlöningsmål,
som visserligen anginge framställningar om avlöningsförmåner in. in. men
icke ansåges kunna med fog framföras såsom rättsanspråk i vanlig bemärkelse,
enär de grundades mer på billighets- eller lämplighetsskäl än egentliga
rättsskäl och därför betraktades såsom liggande inom området för administrationens
s. k. fria prövningsrätt. Enligt kommitténs förslag skulle även nu
omhandlade avlöningsmål, i fråga om vilka någon vädjan till allmän domstol
syntes vara utesluten, komma att i administrativ väg slutligt avdömas
av statskontoret. Generalpoststyrelsen, som icke funnit ett sådant förfaringssätt
vara riktigt eller lämpligt, ville i detta sammanhang hänvisa till vad
som anförts i det enligt särskilt uppdrag utarbetade och den 17 december
1921 avlämnade betänkande med förslag till lagom rätt domstol och rättegång
i vissa mål angående avlöning samt annan förmån och ersättning av
allmänna medel in. in. I all synnerhet syntes den talrika personalen vid
kommunikationsverken, för vilkas säregna förhållanden statskontoret måste
sägas stå mer eller mindre främmande, komma att finna ett dylikt avdömande
vara föga förenligt med de av personalen städse resta kraven på de
ömtålig» löneärcndenas handläggning med iakttagande av all mö jl ig varsam -het och sakkunskap. Även in- ren förvaltningssynpunkt kunde mot förslaget
berättigade erinringar framställas. Kommittén hade själv medgivit, att
det för respektive förvaltningsmyndigheter måste framstå såsom något egendomligt.
att dessas beslut i avlöningsfrågor skulle i förekommande fall kunna
prövas av ett med samma myndigheter jämställt, icke såsom domstol organiserat
ämbetsverk. Beträffande särskilt kommunikationsverken borde icke förbises,
att inom dessa verk förefunnes en sakkunskap i fråga om avlöningsförfattningar
och en förfarenhet i dessas tillämpning, som torde kunna till
fullo jämställas med den, som kunde av statskontoret presteras. Att under
sådana förhållanden på nu förevarande område subordinera kommunikations -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J1.

verken under ett dem i övrigt jämställt verk syntes vara föga lämpligt och
ur förvaltningssynpunkt av inga vägande skäl betingat.

I avseende å anmärkningsmålen har generalpoststyrelsen till en början uttalat,
att den dubbla revision, som förekomme beträffande vissa räkenskaper,
exempelvis kommunikationsverkens, måste anses vara på det hela taget onödig,
vadan den eftergranskning, som ägde rum i riksräkenskapsverket, i stort
sett kunde upphöra. Vad postverket beträffade vore emellertid generalpoststyrelsens
egna räkenskaper ej föremål för granskning inom styrelsen. Dessa
räkenskaper syntes därför fortfarande böra underkastas granskning inom
riksräkenskapsverket. Beträffande förslaget, att sådana specialrevisionsanmärkningar,
som icke godkändes av redogörare, skulle upptagas till handläggning
i riksräkenskapsverket, har styrelsen uttalat, att, då efter räkenskapsårets
utgång de slutbehandlade anmärkningsakterna överlämnades till
riksräkenskapsverket, detta ju i allt fall vore i tillfälle att taga del av granskningsresultatet
och, om så befunnes erforderligt, upptaga anmärkningarna till
förnyad prövning. Ur nämnda synpunkt kunde sålunda förevarande förslag
ej anses nödvändigt att genomföra. Tvärtom funne styrelsen förslaget av
liera skäl olämpligt. Först och främst skulle föredragningar i riksräkenskapsverket
av mål, som vore speciella för posttjänsten och oftast berörde
någon särskild sida av den praktiska delen därav, enligt styrelsens förmenande
med säkerhet förorsaka riksräkenskapsverket ganska stort besvär. Men
därjämte skulle den ifrågasatta anordningen, långt ifrån att såsom kommittén
förmodat medföra förenkling, i stället i väsentlig män öka revisionsarbetet i
generalpoststyrelsen. Enligt sin instruktion ägde vidare generalpoststyrelsen
att vid prövning av anmärkning bedöma anmärkt utbetalning eller förvaltningsåtgärd
med hänsyn i främsta rummet till dess lämplighet samt ägde
att, även om utbetalnings- eller förvaltningsåtgärd befunnes författningsstridig,
med avseende ä särskilda omständigheter i ärendet befria vederbörande
från all ersättningsskyldighet. Klart vore, att en dylik prövning kunde
bliva ganska svår för riksräkenskapsverket. Generalpoststyrelsen ville på
grund av det anförda instämma i reservantens inom kommittén uttalande,
att de affärsdrivandc verken själva borde få avgöra sina anmärkningsmål.

En indragning, på sätt kommittén föreslagit, av lönenämnderna, syntes
enligt generalpoststyrelsens mening väl kunna komma till stånd, oavsett huruvida
de med hänsyn till sättet för handläggning av besvärs- och anmärkningsmålen
ifrågasätta åtgärderna komme att genomföras eller ej. Enligt styrelsens
mening hade de av kommittén anförda skälen för en indragning av den
allmänna civilförvaltningens och försvarsväsendets lönenämnder i huvudsak
gällande kraft även i avseende å kommunikationsverkens lönenämnd. Beträffande
påståendet, att lönenämnderna skulle hava ett visst värde såsom
något slags substitut för en förhandlingsinstitution, ville generalpoststyrelsen,
oavsett huruvida och efter vilka riktlinjer det förhandlingsförfarande, som i
praktiken redan förefunnes vid kommunikationsverken, borde vidare utvecklas,
uttala tvivelsmål angående lämpligheten av att anknyta denna eventuella
utveckling vid institutioner med lönenämndernas arbetsuppgifter och sammansättning.

Telegrafstyrelsen har i avseende ä förslaget att göra statskontoret till sista
instans i besvärsmål rörande avlöningsförmåner m. in. åt statstjänstemännen
särskilt betonat, att befattningshavarna, i synnerhet i de lägre lönegraderna,
icke skulle med jämnmod Unna sig i att de för dem så betydelsefulla lönefrågorna
skulle under nuvarande förhållanden komma att i sista instans avgöras
av ett vanligt ämbetsverk, som därjämte stode fullkomligt främmande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 2a

för förhållandena inom de mest personalstarka verken. Endast under den
förutsättningen, att eu utvecklad förhandlingsordning bleve fastställd, syntes
någon utsikt föreligga, att kommitténs förslag skulle utan alltför stark opposition
från befattningshavarnas sida kunna av dem godtagas. För de förvaltande
myndigheterna måste det te sig som eu egendomlighet, att ett centralt
ämbetsverk, vilket icke vore organiserat såsom domstol, skulle komma att
pröva andra, jämställda ämbetsverks beslut. Denna egendomlighet vore sa
mycket mera framträdande, som det centrala ämbetsverk, vilket skulle hava
att pröva de Övrigas beslut, i de flesta fallen icke kom me att vala så val
förfaret i tillämpningen av löneförfattningarna som det ämbetsverk, vilket

hade att i första hand besluta. n _ ,

Vad särskilt angår förslaget om överflyttande från vissa, förvaltande v erks
styrelser till riksräkenskapsverket av avgörandet i första instans utav vissa
anmärkningsmål, som framställts av verkens specialrevisioner, har telegrafstyrelsen
framhållit, att därigenom skulle uppkomma betydande ökning Hvar
bete t såväl för nämnda myndigheter som för riksräkenskapsverket, vadan
det ur besparingssynpunkt skulle vara meningslöst att vidtaga eu dylik överflyttning.
Indragandet av ett antal revisorstjänster hos riksräkenskapsverket
skulle uppenbarligen kunna ske oberoende av om denna överflyttning verkställdes
eller oj.

1 syfte att'' åstadkomma eu förenklad behandling av avlönings- och anmärkningsmålen
har telegrafstyrelsen framlagt ett eget förslag, gående ut på
att i vidsträckt man befria Kungl. Maj:t i statsrådet, regeringsrätten, statskontoret
och kammarrätten från arbetet med handläggning av avlöningsfrågor
och anmärkningsmål samt för ändamalet i stället anlita statens -oncnämnder
och riksräkenskapsverket, de förstnämnda för behandling av avlöningsfrågor
samt det sistnämnda för behandling av anmärkningsmål. Förtära atlet
enligt ifrågavarande förslag skildrar telegrafstyrelsen på följande satt:

»Varje myndighet beslutar själv för sin förvaltningsgrens vidkommande i
alla dylika frågor, som icke oundgängligen böra vara Kungl. Maj:t förbehållna,
således även i fråga om tjänstemans placering och uppflyttning i
löneklass eller erhållande av alderstillägg. Hyser myndigheten tvekan i någon
lönefråga, äger den att under den mest enkla och praktiskt tänkbara form
hänvända sig till vederbörande lönenämnd för inhämtande av yttrande, vilket,
under samma form avgivet, dock icke bör vara för myndigheten bindande.
Att statens bästa icke genom beslut i nu nämnda frågor trädes för när bevakas
av riksräkenskapsverket dels genom dess vanliga revision och dels
genom afl, såsom redan nu sker, beslut om placering och uppflyttning i.loneklass
eller tilldelande av alderstillägg kvartalsvis rapporteras till nksrakeuskapsverket.
Det vidare förfarandet, därest riksräkenskapsverket finner anledning
till erinran mot myndighets beslut, sammanfaller i väsentliga delar
med vad här nedan sägs om anmärkningsmål.

Skulle åter befattningshavare vara missnöjd med myndighets beslut i lönefrågor,
har han att inom viss tid anmäla ärendet hos vederbörande lönenämnd.
Hyser lönenämnden samma mening som myndigheten, äger befattningshavaren
icke anföra besvär över myndighetens beslut, vilket således
stål- fast. Skulle åter lönenämnden, värr sig av rättsliga grunder eller pa
grund av billighetsskäl, komma till eu annan mening än deri, som framgår
av myndighetens beslut, eller finner lönenämnden frågan så tvistig, att den bör
komma under högre myndighets avgörande, överlämnar lönenämnden med
<»get yttrande samtliga handlingar i ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande
allt efter dess art i statsrådet eller hos regeringsrätten. Pa enahanda satt

Kutig!. Maj:ts proposition Nr 1^1.

förfaren jämväl med de talrika ansökningsärendena i lönefrågor: endast om
myndigheten och lönenämnden äro av olika uppfattning eller äro ense om
att sådan ansökning hör bliva föremål för behandling hos Kungl. Maj:t i
statsrådet, må densamma komma under Kungl. Maj:ts prövning.»

Vad angår behandlingen av anmärknings- och därmed besläktade mål yttrar
styrelsen, bland annat, följande.

Inom de verk, där special revision funnes, skulle uppkomna anmärkningar
avgöras a\ verkets styrelse själv liksom hittills. Något hinder funnes icke
mot att riksräkenskapsverket, på grund av stadgande redan i dess nuvarande
instruktion, lämnade sådana direktiv eller anvisningar åt specialrevisionerna,
att dessa kunde sägas arbeta även för riksräkenskapsverkets räkning. Den
av kommittén föreslagna indragningen av visst antal revisorstjänster i riksräkenskapsverket
kunde därför ske lika väl om vederbörande myndighet själv
avdömde av dess specialrevision framställda anmärkningar, som om dylika
anmärkningar skulle överlämnas till avgörande av riksräkenskapsverket med
därav föranledda av kommittén själv omnämnda omgång och ökning i arbetet.
Den, som vore missnöjd med myndighets beslut över anmärkning, vilken
framställts av specialrevisionen, skulle äga anmäla missnöje hos riksräkenskapsverket,
eller, om det gällde lönefråga, hos vederbörande lönenämnd.
Biträdde riksräkenskapsverket respektive lönenämnden myndighetens beslut,
skulle detta sta fast. I motsatt fall eller om riksräkenskapsverket respektive
lönenämnden ansåge fragan sa tvistig, att den borde komma under högre
myndighets prövning, skulle handlingarna överlämnas till Kungl. Maj:t för
avgörande i regeringsrätten. Över de av riksräkenskapsverkets egen revision
framställda anmärkningar skulle riksräkenskapsverket självt besluta, då fråga
vore om annan än jämställd myndighets redovisning (exempelvis lokalförvaltningarnas
redovisningar) eller då anmärkning mot jämställd myndighets redovisning
godtoges av denna. I övriga fall skulle ärendet hänskjuta^ till regeringsrätten,
och skulle1 besvär över beslut av riksräkenskapsverket, då detta
vore första instans, jämväl kunna anföras hos regeringsrätten. Huruvida i
nu nämnda fall hänskjutande till, respekti va1 besvär hos regeringsrätten skulle
få anföras, borde, vad lönefrågor anginge, bliva beroende av vederbörande
lönenämnds till- eller avstyrkan.

Även järnvägsstyrelsen har varit ense med besparingskommittén därom,
att det bitti Ils varande förfarandet i avlöningsmål och anmärkningsärenden
vore alltför omständligt och att en förenkling vore önskvärd. Beträffande
förslaget att överflytta vissa besvärsmål rörande avlöningsfrågor till statskontoret
har styrelsen emellertid haft åtskilliga erinringar att framföra. I
sådant hänseende bär styrelsen anfört, att statskontoret icke med sin nuvalande
organisation vore lämpat att mottaga ifrågavarande nya uppgift, utan
att för detta ändamål krävdes eu genomgripande omorganisation, som kunde
göra den beräknade besparingen mindre än kommittén antagit, om över
huvud någon som helst besparing komme att uppstå. Härtill komme, vad
kommunikationsverken beträffade, att statskontoret hittills tagit synnerligen
obetydlig befattning med avlöningsförhållandena vid dessa verk och därför
ingalunda kunde förväntas hava några särskilda förutsättningar att bedöma
förhallandena på detta område. Ville man genomföra förenklingar i besvärsförfarandet
i avlöningsmål, maste man därför enligt styrelsens mening utfinna,
någon annan väg än den kommittén föreslagit. Styrelsen ville i detta sammanhang
erinra om det av särskild sakkunnig inom justitiedepartementet
utarbetade förslaget till lag om rätt domstol och rättegången i vissa mål angå -

Kuiigl. Maj:ts proposition Nr 121.

vilde avlöning samt annan förmån cell ersättning av allmänna medel, fön
fortsatt utredning efter de i nämnda lagförslag givna riktlinjer skulle kunna
leda till ett mera tillfredsställande resultat än bespanngskommittens nu förenad
anmärkningsmåleus behandling anginge syntes förslaget, åtminstone
vad järnvägsstyrelsen beträffade, leda till ännu sämre konsekvenser an det
föreslagna besvärsförfarandet, Eu anordning med tva instanser — nksrakenskapsverket
och statskontoret — med i stort sett samma förutsättningar att
bedöma ifrågavarande spörsmål vore enligt styrelsens mening olämplig. Enligt
deri för järnvägsstyrelsen med underlydande linjeförvaltningar gällande instruktionen
skulle anmärkningar, som framställts vid den a revisionskontoret ellei
å stvrelsens bvråcr verkställda granskningen av distriktens räkenskapshandlingar.
prövas av styrelsen, därvid styrelsen hade att bedöma anmarkt utbetalning
eller förvaltningsåtgärd med hänsyn i främsta rummet till dess lämplighet
samt ägde att även i de fall, då utbetalning eller forvaltningsatgard
befunnes författningsstridig, med avseende a särskilda omständigheter lmalet
befria vederbörande redogörare från all ersättningsskyldighet. Bibehållandet
av berörda utvidgade prövningsrätt syntes styrelsen vara ofrånkomligt, men
dess överlämnande till riksräkenskapsverket skulle i stort sett omintetgöra
dess syfte. Om det alltså skulle bliva nödvändigt att för sadana frågors utredande
infordra utlåtande från järnvägsstyrelsen, skulle detta medföra okat
arbete och tidsutdräkt. Eu icke oväsentlig arbetsökning skulle ock vara att
förvänta av en anordning med tjänstemän inom de olika speeialrevisionerna
såsom föredragande inom riksräkenskapsverket.

Väg- och vatten byggnadsstyrelsen har närmast yttrat sig beträffande de
delar av förslaget, som avse det föreslagna sättet för behandlingen av avlöningsfrågor
samt eftergranskningen i riksräkenskapsverket av de verks räkenskaper.
vilka äro utrustade med specialrevisioner, ävensom angående lone nämndernas

framtida ställning. . , , ..

I förstberörda avseende har styrelsen ifrågasatt, huruvida icke med hansy
till säkerheten i rättstillämpningen den nuvarande organisationen vore att föredraga
framför att åt statskontoret överlämna dömande myndighet i avlönings -

frågor.

Beträffande
relsen anfört,
onödig, tvärt

don s. k. dubbla revisionen liar väg- och vattenbi ggnadssty
att denna, långt ifrån att såsom kommittén förmenade vara
om vore av förhållandena påkallad. Styrelsens förvaltningsområde
innefattade bland annat byggande av fiskehamnar ävensom överinseendet
över de fiskehamnar och Övriga hamnar samt Vaddo kanal, varest
uppbörd av statsmedel i form av avgifter enligt taxa forekomme. Denna
styrelsens verksamhet förutsatte lokalförvaltning a platsen med redogoraiskyidighet
för arbetschefer, hamnmästare och vid Yaddo kanal kanalinspek
törel- Det läge i sakens natur, att utbetalningarna vid desse lokala lorvaltningar
försigginge pa ett jämförelsevis primitivi satt sa till vida, som ju
redogöraren i flertalet fall ensam, utan tillfälh
styrelsens tjänsteman och utan kontroll
beslutade eu utbetalning. Den garanti,
beslut föregående attestering, granskning

.itt rådföra sig med någon
varje särskilt fall, på eget bevåg
som läge i styrelsens anordningsoch
föredragning, funnes här icke.

utan samtliga dessa funktioner måste utövas av redogörare!! själv Det von
klart att dessa utbetalningar borde vara underkastade en mycket noggran
naiv revision än de utbetalningar, som skedde i styrelsen. Kontrollen oval
den lokala förvaltningens liksom styrelsens räkenskaper . övrigt syntes v.s

^ Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

saligen \ara tillgodosedd i lika man, da. vardera vore underkastad eu reviH1<*n’
]- <;!1 förra av specialrevisionen med direktiv från riksräkenskapsverket
och den senare av riksräkenskapsverket direkt. Men den förra revisionen
maste av naturliga skäl innebära eu mindre grad av kontroll, då det ju icke
kunde undvikas, att specialrevisionen av kollegiala hänsyn gentemot redogöraren
mtoge en välvilligare kritisk ståndpunkt än som betingades av förberörda särskuda
förhållanden. Revisionen av den lokala förvaltningen bleve mindre effektiv
än revisionen av styrelsens övriga räkenskaper. En minskning i kontrollen
”.Ter ufgifterna vid de lokala förvaltningarna genom ett slopande av revisionen i
riksräkenskapsverket funne styrelsen för den skull icke böra förekomma.

Styrelsen har slutligen uttalat sig för borttagande av allmänna civilförvaltningens
och försvarsväsendets lönenämnder.

I avseende a besvärsmälens handläggning har vattenfallsstyrelsen särskilt
framhållit, att, då styrelsen bemyndigats att bestämma avlöningarna för extra
och tillfälliga tjänstemän samt arbetare, avsikten härmed givetvis varit att
bereda styrelsen en för ett affärsdrivande verk åtminstone beträffande nämnda
personal nödvändig rörelsefrihet. Denna avsikt — yttrar styrelsen vidare — läte
emellertid icke förena sig med eu anordning, varigenom styrelsens beslut rörande
avlöningen till en dylik befattningshavare skulle kunna ändras av ett annat med
styl elsen sidoordnat ämbetsverk. Det vore mest konsekvent, om de beslut, som
styrelsen för ett affärsdrivande verk lättade rörande tillämpningen av de
utav vederbörande styrelse själv utfärdade avlöningsbestämmelserna, över huvud
icke kunde överklagas i administrativ väg: men om detta ansa ges olämpligt,
borde dylikt överklagande icke äga rum hos annan myndighet än Kungl. Ma j:t.
Den funktion, som kommittén velat lämna åt statskontoret, borde i Tilta händelser
endast tillkomma en institution, vars medlemmar genom sin utbildning
vore särskilt kvalificerade för utövande av eu dömande verksamhet.

Vidkommande anniärkningsinålen har vattenfallsstyrelsen uttalat, att anmärkningar,
som angå debitering av olika slags trafikavgifter vid statens
kanalverk, kiävde en sådan speciell sakkunskap, att de under alla omständlighetei
borde fortfarande prövas i första instans av vattenfallsstyrelsen,
vars beslut skulle kunna överklagas direkt hos Kungl. Makt. Men även
Övriga anmärkningar, som framställdes inom vattenfallsstyrelsens revision,
borde enligt styrelsens mening fortfarande prövas av styrelsen själv. De
specialrevisioner, som funnes vid de affärsdrivande verken, både ju till
eu av sina huvuduppgifter att utöva kontroll a efterlevnaden av vederbörande
verksstyrelsers egna föreskrifter, och det vore uppenbart, att verksstyrelserna
själva vore bäst skickade att bedöma revisionsanmärkningar rörande
tillämpningen av dessa föreskrifter. Härtill komme, att de affärsdrivande
verken hade att i åtskilliga sina avgöranden anlägga delvis andra synpunkter
än verken i allmänhet nämligen praktikabilitetshänsyn och att sådana hänsyn
svål ligen kunde tillämpas av något annat verk än det, som självt handhade
affärsverksamheten. Den friare prövningsrätt i avseende å anmärkningsmål,
som enligt affärsverkens instruktioner tillkomme dessa ämbetsverk
och som även blivit tillerkänd kammarrätten med avseende a revisionsanmärkningar
rörande dessa verk, syntes enligt kommittéförslaget vara avsedd
att upphöra. Skulle emellertid riksräkenskapsverket tilldelas rätten till en
dylik fri prövning, vore det att befara, att talrika anledningar till konflikter
mellan riksräkenskapsverket och verksstyrelserna skulle uppstå. Ett överflyttande
från de affärsdrivande verkens styrelser till riksräkenskapsverket av
beslutanderätten i första instans rörande specialrevisionernas anmärkningar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

skulle ej medföra någon besparing utan komme tvärtom säkerligen att giva
anledning till ökat arbete och sålunda även ökade kostnader.

Till kommitténs förslag om inskränkning av den dubbelrevision, som nu
äger rum beträffande de verk, vilka hava egna specialrevisioner, har vattenfallsstyrelsen
givit sin principiella anslutning.

Statskontoret bar till en början framhållit vissa betänkligheter gentemot
den ställning, som enligt kommittéförslaget skulle tilldelas ämbetsverket. I
detta avseende har statskontoret understrukit kommitténs uttalande, att det
givetvis vore något för vår förvaltningsorganisation främmande att giva
ett centralt förvaltande verk befogenhet att pröva, och därtill slutgiltigt
pröva, andra ämbetsverks beslut i vissa frågor; och särskilt måste det centrala
revisionsverkets underordnande i vissa avseenden under ett penningförvaltande
verk framstå som en egendomlighet. Den dubbelställning, statskontoret
skulle komma att intaga som på samma gång avgörande i vissa
besvärs- och anmärkningsmål och beslutande rörande utbetalningar av enahanda
art, som i dessa mål förekomme, kunde icke undgå att väcka betänkligheter.
En följd härav bleve även den, att statskontorets anordningsbeslut i vad de
avsåge avlöningar in. in. icke skulle kunna i administrativ väg prövas eller
av riksräkenskapsverket i anmärknings väg påtalas; och vid av riksräkenskapsverket
mot eu statskommissarie eller en revisor inom statskontoret riktad
anmärkning i anledning av dylik utbetalning skulle statskontoret hava att
avgöra ersättningsyrkanden mot ledamöter och tjänstemän i eget verk. Med
riksräkenskapsverkets övertagande av de förvaltande verkens respektive kammarrättens
beslutanderätt i anmärkningsmål skulle den nuvarande bestämda
gränsen mellan anmärkare och beslutande myndighet i dessa mål icke längre
uppehållas. Mot vad sålunda anförts kunde å andra sidan framhållas, att
statskontorets ifrågasatta beslutanderätt i besvärs- och anmärkningsmål skulle
omfatta allenast en avgränsad grupp av ärenden samt att anordningsförfarandet
inom statskontoret kunde ordnas sa, att utbetalningsbesluten kunde, efter
framställning av sakägaren eller efter anmärkning av riksräkenskapsverket,
bliva föremål för förnyad omprövning i statskontoret; och vad anginge riksräkenskapsverkets
avgörande av anmärkningsmålen syntes detta kunna ske
under sådana former, att själva framställandet av anmärkningen och beslutandet
i högre grad hölles i sär än efter kommitténs förslag. Ehuru betydelsen
av de framförda erinringarna icke syntes böra förbises, kunde statskontoret
emellertid icke finna dem vara av den vikt, att ämbetsverket inför den
väsentliga förenkling, som genom förslaget skulle vinnas, ansåge sig kunna
avstyrka detsamma. En alternativ lösning vore visserligen att låta kammarrätten
bliva slutinstans i anmärkningsmål rörande löne- och dylika frågor.
Det syntes emellertid då bliva nödvändigt att låta även besvärsmål i samma
frågor avgöras av kammarrätten såsom slutlig instans, vilket skulle föranleda
<m icke obetydlig ökning i kammarrättens arbetsbörda. Med hänsyn till detta
ämbetsverks arbetsbelastning och stora balans av oavgjorda mål måste e.n
sådan ökning väcka betänkligheter. Det syntes även vara mest överensstämmande
med en rationell arbetsfördelning, att avlöningsfrågornas prövning
överlätes åt eu däri speciellt sakkunnig myndighet för att kammarrätten måtte
mera odelat kunna ägna sig åt sina huvuduppgifter, beskattnings- och fattigvårdsmålen.
Genom att statskontoret i sin verksamhet i (ivrigt handlade
avlönings- och dylika ärenden samt hade att yttra sig i lönereglerings- och
löneförfattningsfrågor stode statskontoret i ständig kontakt med utvecklingen
pä (lossa områden och {inge härigenom anses äga särskilda förutsättningar

:io

Ktmgl. Maj:ts proposition Nr 121.

att träffa i materiellt hänseende riktiga avgöranden. Genom att prövningen
lades till ett förvaltande verk bleve även förfarandets administrativa karaktär
starkare framhävd, och det syntes vara att antaga, det ifrågavarande ärenden
på grund härav skulle kunna handläggas under enklare former än om prövningen
förlädes till kammarrätten, som vore organiserad såsom domstol. [Jr
rent praktiska synpunkter syntes det vara mest ändamålsenligt att utnyttja
den sakkunskap i dessa ärenden, som nu funnes och under alla förhållanden
måste vara till finnandes i statskontoret, genom att till detta ämbetsverk koncentrera
det administrativa avgörandet i besvärs- och anmärkningsmål i avlönings-
och dylika ärenden.

Vad redogöraransvaret beträffade ville emellertid statskontoret ifrågasätta
en modifikation av kommitténs förslag. Frågan om redogörares ansvar vore
nämligen enligt statskontorets förmenande av den art, att lämpligheten av att
statskontoret bleve den sista administrativa instansen starkt kunde ifrågasättas.
Enligt ämbetsverkets mening borde fördenskull inrymmas rätt för den, som
av statskontoret ålagts ersättningsskyldighet, att genom besvär över beslutet
få av regeringsrätten prövat, huruvida dylik skyldighet för honom förelåge
beträffande av statskontoret oriktig befunnen utbetalning. Fn motsvarande
befogenhet syntes även böra. tillkomma riksräkenskapsverket i fall, då statskontoret
funnit ersättningsskyldighet icke kunna åläggas den, mot vilken
anmärkning riktats.

Om åt statskontoret skulle uppdragas att pröva besvärs- och anmärkningsmål
i avlönings- och liknande ärenden, borde anordningsväsendet inom verket
omläggas. Kommittén hade alternativt ifrågasatt, att eu utbetalning av avlöning
m. m. skulle avgöras av respektive statskommissarier på föredragning
av vederbörande revisorer, men tillika uttalat, att detta alternativ innebure
eu tämligen onödig omgång. Statskontoret kunde icke dela denna kommitténs
uppfattning utan ansåge, att denna form för utbetalningsbesluten borde införas
och utsträckas att gälla alla utbetalningar i statskontoret.

Beträffande behandlingen av de speciella frågorna om befattningshavares
författningsenliga avlöningsförhöjningar skulle enligt kommittéförslaget statskontoret
övertaga det avgörande i fråga om ålderstillägg och placering i
löneklass, som jämlikt kungörelsen den 2 december 1921 ankomme på Kungl.
Maj:t; och skulle riksräkenskapsverket erhålla befogenhet att anföra besvär
över andra förvaltningsmyndigheters än statskontoret beslut rörande tilldelande
av ålderstillägg eller uppflyttning i löneklass. Om slutliga prövningen
av besvärs- och anmärkningsmål i lönefrågor förlädes till statskontoret,
syntes det vara självfallet, att här ifrågavarande avlöningsärenden
icke längre borde förbehållas Kungl. Maj:t, och syntes i so fall dessas avgörande
jämväl enligt statskontorets mening lämpligen kunna uppdragas åt
detta ämbetsverk. Det kunde i detta sammanhang erinras om det förslag
rörande utsträckning av statskontorets befogenhet i frågor om placering i löneklass,
som framställts i ett inom finansdepartementet utarbetat betänkande
angående revision av avlöningsbestämmelserna för allmänna civilförvaltningen.
Enligt detta förslag skulle den beslutanderätt rörande tillgodoräkning
och därmed förbunden placering i löneklass, som nu tillkomme verk
och myndigheter var för dess underställda personal, överflyttas till statskontoret.
Någon ändring i Kungl. Maj:t nu förbehållen beslutanderätt skulle
däremot icke vidtagas men skulle, sedan beslut i tillgodoräkningsfrågan meddelats,
statskontoret bestämma rörande vederbörandes placering i löneklass.
Denna anordning stode i överensstämmelse med vad statskontoret tidigare
ansett lämpligt, och verken skulle härigenom befrias från de mera inveck -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

luile löneuppllyttningsärendena. Även om det fördenskull torde vara att antaga,
att vid allmänna civilförvaltningen felaktiga beslut sällan behövde förekomma,
syntes det likväl särskilt med hänsyn till att beträffande statsförvaltningen
i övrigt respektive myndigheter skulle bibehållas vid sin beslutanderätt
i tillgodoräkningsfrågor icke vara opakallat att genom det ifrågasatta
införandet av besvärsrätt för riksräkenskapsverket möjliggöra rättelses vinnande.

I fråga om den av kommittén föreslagna arbetsförstärkningen för statskontoret
har ämbetsverket för sin del bestämt uttalat, att denna ökning —
en statskommissarie och en sekreterare samt ett belopp av 5,000 kronor till
biträde å kansliet — vore otillräcklig, om ämbetsverket skulle på ett tillfredsställande
sätt kunna fullgöra sina nya krävande åligganden. Man syntes
nämligen med ganska stor sannolikhet kunna antaga, att antalet besvärsmål
i statskontoret bleve ej oväsentligt högre än det av kommittén beräknade. Men
även om man utginge från kommitténs siffror, vore den föreslagna personalförstärkningen,
särskilt för föredragningen, enligt statskontorets mening allt
för ringa i förhållande till arbetsökningen. Enligt ämbetsverkets åsikt erfordrades
med nödvändighet eu utökning av statskontorets styrelse med minst
två statskommissarie!-. T stället för den föreslagna sekreterarbefattningen
borde uppföras två notariebefattningar. Det för biträde å kansliet av kommittén
föreslagna beloppet vore tillmätt i knappaste laget. De lokaler, statskontoret
disponerade, vore redan med den personal, som för närvarande funnes
anställd, ur utrymmessynpunkt otillfredsställande, och det bleve därför
absolut nödvändigt att vid den nu ifrågasatta personalförstärkningen ställa
erforderliga ytterligare lokaler till ämbetsverkets förfogande.

Mot förslaget, att riksräkenskapsverket skulle övertaga avgörandet i första
instans av samtliga anmärkningsmål, hade statskontoret endast den erinran
att framställa, att det knappast syntes riktigt, att förutom generaldirektören
både byråchefen a revisionsbyrån och vederbörande förste revisor skulle deltaga
i besluten, da dessa personer ofta torde kunna antagas hava i viss män
tagit initiativ till anmärkningens framställande. Om det skulle bliva för betungande
för verkets andre byråchef att deltaga i dessa beslut, syntes därför
generaldirektören böra bliva ensam beslutande. Att vederbörande förste revisor
icke finge deltaga i besluten hindrade givetvis icke, att han vore föredragande
i målen.

Vid behandlingen av detta ärende i statskontoret bär i avgiven reservation
framförts ett särskilt förslag rörande handläggningen av ifrågavarande ärenden.
Detta förslag, som omfattats av två ledamöter, avser att låta den sä
att säga mera aktuella sakkunskap, som är till finnandes i statskontoret, göra
sig gällande samtidigt som den prövande myndigheten erhåller en domstolsmässig
organisation. Lönefrågornas prövning skulle sålunda uppdragas åt eu
särskild lönedomstol med två ledamöter från kammarrätten och två från statskontoret.
Vid lika röstetal inom domstolen borde ytterligare eu ledamot från
kammarrätten tillkallas. Detta förslag — framhålles i reservationen — innebure
icke inrättandet av ett nytt ämbetsverk, då ledamöterna fortfarande
tillika skulle tjänstgöra i det verk de tillhörde samt för ärendenas beredning,
uppsättning och expediering erhålla biträde från det egna verket. Inrättades
den ifrågasatta domstolen med ledamöter tagna från kammarrätten och statskontoret,
vore det tydligtvis mindre lämplig!, att besvärs- och anmärkningsmål
rörande dessa ämbetsverks beslut i löne- och liknande ärenden avgjordes
av nämnda domstol, utan syntes sådana mål böra prövas av regeringsrätten.

Kungl. Maj:ts proposition AV 121.

Eu av reservanterna har vidare gjort gällande, att specialrevisioneruas
anmärkningar icke borde avdömas i riksräkenskapsverket. Beträffande kommitténs
förslag, att riksräkenskapsverkets granskning av de verks räkenskaper,
vid vilka specialrevisioner finnas, helt skulle upphöra, yttrar reservanten,
att det ej behövde innebära dubbelarbete, att ett verks räkenskaper underkastades
granskning såväl vid specialrevisionen som inom det centrala revisionsverket;
granskningen borde nämligen inrikta sig på olika sakförhållanden. Det läge
ock i revisionsverkets hand att genom lämpliga direktiv tillse, att verkligt
dubbelarbete icke förekomme. I fråga om de förvaltningar, där specialrevisionen
ansåges böra bibehållas, borde därför enligt reservantens åsikt även
riksräkenskapsverket äga personal till förfogande för räkenskapernas granskning.

Kammarrätten har till eu början uppehållit sig vid spörsmålet, huruvida
det kunde vara nödvändigt, att helt och hållet undantaga i förslaget avsedda
mål från regeringsrätten eller om det icke kunde vara tillräckligt att på ett
eller annat sätt begränsa möjligheten att draga berörda mål under regeringsrättens
prövning. I sådant avseende har kammarrätten erinrat om sitt den
2 mars 1922 avgivna yttrande över en i riksdagen väckt motion om införande
av förenklade bestämmelser rörande förfarandet i anmärkningsmål, i
vilket yttrande kammarrätten uttalat sig för en med stadgandet i 30 kap.
ä § rättegångsbalken analog föreskrift, att kammarrättens beslut finge överklagas,
om det omtvistade beloppet uppginge till minst 1,500 kronor, därvid
dock borde beredas en efter grunderna i 13 § omförmälda kapitel anordnad
möjlighet att för vissa fall erhålla särskilt tillstånd att fullfölja talan till
regeringsrätten. Då knappast 7 procent av de under regeringsrättens prövning
dragna målen rört sig om ett belopp av 1,500 kronor eller därutövcr samt
särskilt tillstånd att i andra fall fullfölja talan helt naturligt endast undantagsvis
kunde komma att medgivas, skulle genom införande av en dylik begränsning
den eftersträvade minskningen i regeringsrättens arbetsbörda i
huvudsak kunna vinnas utan att möjligheten att fullfölja mål till regeringsrätten
helt uteslötes. 1 detta sammanhang ville kammarrätten ifrågasätta.
om det icke vore lämpligt att, i samband med behandlingen av det remitterade
förslaget, frågan om införande av en särskild instansordning i mål om
avlöningsförmåner upptoges till slutligt avgörande.

Beträffande statskontorets insättande såsom högsta instans i stället för regeringsrätten
vid avgörande av ifrågavarande mål har kammarrätten yttrat,
att statskontoret väl ägde speciell sakkunskap i avlöningsfrågor men att dess
erfarenhet i detta avseende dock omfattade endast en rätt begränsad del av
statsförvaltningen. Mot förslaget att överlämna avgörandet i sista instans
till statskontoret talade jämväl den omständigheten, att statskontoret, som
vore vårt största penningförvaltande verk, på grund härav vore organiserat
för tillgodoseende av helt andra arbetsuppgifter än att fungera såsom administrativ
domstol. Beträffande särskilt den föreslagna anordningen, att riksräkenskapsverket
skulle vara första samt statskontoret andra och högsta instans
för vissa mål, kunde erinras, att dessa båda ämbetsverk hade likartad
organisation; att i avseende å arbetssättet eller ordningen för målens handläggning
och avgörande ingen större garanti funnes för en noggrann och
allsidig prövning i statskontoret än i riksräkenskapsverket; samt att det med
skäl kunde sättas i fråga, om sakkunskapen härutinnan vore i så mycket
högre grad företrädd inom statskontoret, att detta lämpligen kunde göras
till instans över riksräkenskapsverket. Man borde ej heller förbise, att vid

Kungl. Mai ds proposition Nr 121. 3;i

rekryteringen av statskontorets personal hittills helt andra synpunktei gjoit
sig gällande än hänsynen till att ämbetsverket skulle komma att intaga ställning
såsom en administrativ högsta domstol, ävensom att i statskontoret de
högre tjänsterna i stor utsträckning uppehölles av vikarier, något som med
ämbetsverkets nuvarande organisation icke torde kunna undvikas. Vad anginge
tjänstemans rätt att vädja till allmän domstol i lönetvist med kronan,
syntes denna ridt för närvarande icke kunna anlitas av annan än vederbörande
sakägare. Skulle förevarande förslag bliva genomfört, vore det icke
osannolikt, att även redogörare komme att söka få sina mellanhavanden med
kronan dragna under domstols prövning. Det syntes emellertid vara olämpligt
att träffa sådana anstalter, som måste leda till minskning i garantierna
för eu allsidig utredning i det administrativa förfarandet och ökad benägenhet
att tillita allmän domstol. Skulle tanken på anordnande av ett särskilt
förfarande i mål om avlöningsförmåner helt uppgivas, syntes det knappast
kunna antagas, att tjänstemännen skulle känna sig tillfredsställda med den
prövning, uppkommande tvistefrågor om avlöningsförmåner kunde väntas
erhålla i statskontoret. Detta ämbetsverk vore nämligen icke organiserat
såsom domstol; och det torde knappast vara uteslutet, att den uppfattningen
kunde vinna insteg, att vid den prövning, som komme ifrågavarande mål
till del i statskontoret, hänsynen till statens fiskaliska intresse skulle komma
att spela in. Därest likväl, trots allt som talade mot en sådan anordning,
statskontoret skulle komma att ersätta såväl regeringsrätten som kammarrätten
vid behandlingen av mål om avlöningsförmåner in. in., måste givetvis
statskontorets arbetskrafter förstärkas på ett sådant sätt, att största möjliga
garantier förefunnes för en allsidig prövning av dessa mål.

I avseende å den jämväl av kommittén övervägda tanken på att göra
kammarrätten till högsta instans i ifrågavarande mål har kammari ätten anfört,
att de anmärkningar, som i berörda avseende kunde riktas mot
statskontoret, icke kunde med fog göras gällande i fråga om kammarrätten.
Nämnda ämbetsverk vore organiserat såsom domstol och handlade redan nu
såsom instans närmast under regeringsrätten de tvister angående avlöningsförmåner
och dylikt, som i anmärkningsmålen komme under bedömande.
Kammarrätten hade därvid att pröva mål rörande hela statsförvaltningen,
således i motsats till vad som hittills varit fallet med statskontoret även angående
militärväsendet och kommunikationsverken. Med tillämpning av den
av kommittén uttalade åsikten, att anmärkningsmål rörande avlöning och
besvär i löneärenden borde prövas av samma myndighet i sista instans,
skulle det därför ligga närmast till hands, att låta samtliga berörda mål i
sista instans avgöras av kammarrätten, som i mer än 200 ar varit domstol
i anmärkningsmål och redan nu hade att i sista instans avgöra vissa andia
grupper av mål. Emot eu sådan anordning både visserligen kommittén anfört,
dels att besvär i löneärenden med hänsyn till kammarrättens pa andra
huvuduppgifter inriktade organisation och sammansättning icke gärna kandi
förläggas dit, dels ock att det icke syntes tänkbart, att med kammai lätt ens
nuvarande belastning av skattemål ditflytta eu ny grupp av besvärsmål.
Emot det torra skälet kunde anföras, att just kammarrättens organisation
ävensom kammarrättens nuvarande befattning med anmärkningsmål borde
gorå kammarrätten särskilt lämpad att pröva även andra besvärsmål angående
avlöningsfrågor. Vad det andra skälet anginge, maste det givetvis
vara mindre tyngande för kammarrätten att övertaga sistnämnda mål än
för statskontoret att belastas med såväl dessa mål som anmärkningsmålen.
En överflyttning till kammarrätten av de mål, som avsåge besvär i avlo

JHhmtti till riksfUtficwi protokoll 1 samt. SS höft CNr I2I-)

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

ningsfrågor, syntes kunna ske, utan att någon förstärkning av kammarrättens
arbetskrafter för ändamålet behövde äga ruin. Till en början både
nämligen kammarrättens arbetsbalans under det senast gångna året avsevärt
minskats. Och om riksräkenskapsverket erhölle befogenhet att i första hand
döma över anmärkningar, som framställts av dess revision, måste givetvis
antalet anmärkningsmål, som kammarrätten Ange att handlägga, bliva mindre
än enligt nuvarande instansordning.

I enlighet med vad sålunda anförts har kammarrätten hemställt, att, därest
regeringsrätten icke vidare skulle utgöra sista instans i mål angående avlöningsförmåner
och dylikt, nämnda mål i stället i sista instans skulle avgöras
a\ kammarrätten. Därest så komme att ske, syntes böra tagas under
overvagande, huruvida icke, såsom intill den 1 oktober 1923 varit föreskrivet
'',. , P ■ ,°m handläggningen av anmärkningsmål, lämpligen borde stadgas,
att har ifrågavarande mål skulle avgöras av fem ledamöter eller av fvra da
tre vore om beslutet ense.

Beträffande handläggningen av anmärkningar, som anhängiggöras av riksräkenskapsverkets
revision, har kammarrätten förklarat sig anse åtskilliga
skal tala för kommitténs förslag att låta riksräkenskapsverket självt i första
hand prova de av verkets revision framställda anmärkningarna. Såsom ett
oeftergivligt villkor härför måste dock, oavsett huruvida kammarrätten eller
statskontoret bleve överinstans i förhållande till riksräkenskapsverket, uppstallas
den fordran, att nödig ändring skedde av verkets nuvarande organisation,
särskilt i syfte att skilja mellan revisions- och domarfunktionerna, samt
att verket erliolle eu sådan förstärkning av kvalificerad arbetskraft, som
kunde göra detsamma skickat att möta ifrågavarande nya uppgift. I fråga
om handläggningen av de i specialrevisionerna framställda anmärkningarna
la . omn?lttén föreslagit, att riksräkenskapsverket skulle i viss omfattning
ta i första instans pröva dessa. Såsom skäl för denna anordning hade anförts
bland annat, att avdömandet av en tvist lämpligen borde överlämnas åt eu
utomstående myndighet, därest det kunde ske utan omgång. Detta skäl måste
\äl tillmätas viss betydelse, som dock torde mer än uppvägas av de nåckclehir,
vilka en sådan anordning i flera avseenden skulle medföra. Sålunda
skulle därigenom förvaltningsmyndigheternas och följaktligen även specialrevisionernas
auktoritet försvagas på ett betänkligt sätt. Överflyttandet av
avgörande av ifrågavarande mål till riksräkenskapsverket skulle snart nog
medföra krav pa ökning av den personal i nämnda verk, som hade att besluta
over de gjorda anmärkningarna, men skulle däremot icke medföra
någon minskning av personalbehovet vid respektive förvaltningsverk Tvärtom
torde nödvändig kommunikation mellan riksräkenskapsverket och de förvaltande
verken for föredragning, rådplägning, handlingars skickande fram och
åter in. in. komma att medföra stor förlust av arbetstid och därigenom
“V/1 ,.a “''^hföietcn till besparingar. Kommittén hade vidare till stöd för
siit förslag i förevarande avseende anfört, att därigenom eu enhetlig praxis
redan vid anmärkningsmålens avgörande i första instans skulle befordras
Häremot syntes kunna anföras, att det icke vore av mindre betydelse för den
myndighet, som finge att avgöra anmärkningsmålen i sista instans, att erhålla
nel av de olika uppfattningar, som kunde komma till uttryck vid prövningav
anmärkningsmålen i första instans, där denna prövning ankomme pa
myndigheter med särskild sakkunskap inom respektive områden. På grund
av vad sålunda anförts kunde kammarrätten icke förorda kommitténs förslag
att luta riksräkenskapsverket i första hand pröva de inom specialrevisionerna
tramstallda anmärkningarna.

Kung}. Mai:tv proposition Nr 121. ‘55

Beträffande dubbelrevision av de räkenskaper, vilka i första hand granskas
av specialrevisionerna, har kammarrätten anfört, att kammarrätten vore ense
med kommittén därom, att, därest berörda dubbelrevision skulle avskaffas,
detta borde ske genom slopande av den eftergranskning, som ägde rum i
riksräkenskapsverket och icke genom inflyttning till detta verk av de no vavarande
specialrevisionerna. Dessa ägde nämligen ett så nära samband med
respektive förvaltningars verksamhet i övrigt, att de icke utan men torde
kunna därifrån avskiljas. Det syntes också med fog kunna påstås, att just
specialrevisionernas nära anknytning till förvaltningarna gjorde, att deras
granskning vore mera effektiv. Vid frågans avgörande borde emellertid avseende
fästas vid det förhållandet, att blotta vetskapen om att en eftergranskning
kunde ske, måste anses i hög grad öka revisionens effektivitet.
På grund härav syntes det böra övervägas, huruvida icke eftergranskning
fortfarande borde få äga rum åtminstone i den begränsade omfattning, som i
reservationen ifrågasatts. Att ytterligare utsträcka det inflytande på special
revisionernas verksamhet, som riksräkenskapsverket enligt sin nuvarande instruktion
ägde, syntes vara överflödigt med hänsyn till medelskontrollen och
för övrigt knappast lämpligt ur organisatorisk synpunkt.

För den händelse att riksräkenskapsverkets eftergranskning skulle upphöra
»iller väsentligt inskränkas, har kammarrätten ansett nödigt, att ändring skedde
av gällande föreskrifter angående begränsning av tiden för specialrevisionernas
rätt att framställa anmärkningar.

Beträffande kommitténs yttrande, att det icke syntes vara av nöden att
tillerkänna vederbörande granskare klagorätt mot riksräkenskapsverkets beslut
i anmärkningsmål, har kammarrätten anfört, att, da ifrågavarande anmärkningar
redan på ett tidigare stadium varit föremål för en förberedande prövning,
därvid uppenbarligen oriktiga anmärkningar utgallrats, någon anledning
icke syntes föreligga att förvägra revisionsmyndigheten rätt att besvära
sig hos högre instans.

Därest det, enligt kammarrättens förslag, skulle uppdragas åt detta ämbetsverk
att i sista instans avgöra mål angående avlöning m. m., ansåge ämbetsverket
samma regel böra gälla även beträffande s. k. pensionsmål och mal
om fami^understöd åt värnpliktiga. Beträffande avkortnings-, avskrivnings-,
restitutions- och reskontrerings- in. fl. mål, vilka med hänsyn till arbetsbalansen
i kammarrätten spelade en mycket obetydlig roll, ansage sig kammarrätten,
med den uppfattning i fråga om ordningen för anmärkningsinålens
handläggning, varåt kammarrätten givit uttryck, sakna anledning
att ingå i prövning av de av kommittén föreslagna ändrade bestämmelserna.

Emot de av kommittén uppgjorda beräkningarna rörande de besparingar,
som ett genomförande av kommitténs förslag skulle medföra, bär kammarrätten
gjort åtskilliga erinringar, gående ut pa dels att de beräknade besparingarna
i kammarrätten vore något för höga, dels att kostnaderna för erforderlig
ökning av arbetskrafterna i statskontoret vore för lagt beräknade.
Att insätta statskontoret såsom sista instans i administrativa besvärsmål har
av kammarrätten ansetts knappast kunna bliva billigare än att låta kammarrätten
intaga nämnda ställning. Er besparingssynpunkt vore det fördenskull
av skäligen ringa betydelse, huruvida ifrågavarande mål i sista instans komma
att avgöras av kammarrätten eller av statskontoret.

(lenerultuUstjjrclsen bar till eu början ifrågasatt, huruvida icke med genomförande
av ändring av handläggningen utav avlöningsmål möjligen borde
tills vidare anstå i avbidan på resultatet av pågående utredning om lärorik -

Kung/. Maj:ts proposition Nr 121.

Sfi

ling; av avlöningsbestämmelserna för nyreglerade verk. Därest emellertid det
föreslagna förfarandet ansåges redan nu böra införas, vore enligt styrelsens
mening mindre att invända mot att statskontoret såsom sista instans avgjorde
besvärsmål angående löneförmåner, dä möjligheten att få sådan fråga prövad
av allmän domstol fortfarande skulle stå vederbörande tjänstemän till buds.
Frågan, i vad mån den ändrade instansordningen skulle medföra verklig
kostnadsbesparing, vore emellertid beroende av i vilken utsträckning de afl
manna domstolarna skulle komma att betungas med mai av ifrågavarande
slag.

Beträffande förslaget, att riksräkenskapsverket skulle i första samt statskontoret
i andra och sista instans avgöra mål angående anmärkningar, som
blivit av vederbörande redogörare bestridda, med undantag av anmärkningarna
om felaktig tullbehandling, har styrelsen ifrågasatt, huruvida nämnda ämbetsverk
för närvarande vore så organiserade, att de lämpade sig att utöva domsrätt
i anmärkningsmål. I varje fall ansåge styrelsen, att, om statskontoret
gjordes till sista instans i dylika mål, av samtliga dess ledamöter eller åtminstone
flertalet bland dem borde fordras, att de skulle hava fullgjort vad författningarna
föreskriva för dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Endast
under förutsättning att de ämbetsverk, som skulle utöva domsrätt i anmärkningsmål,
vore ur rättssäkerhetssynpunkt på ett fullt betryggande sätt organiserade,
eller ock vederbörande tjänstemän, mot vilka anmärkning riktades,
bereddes möjlighet att hänskjuta frågan om sin betalningsskyldighet till allmän
domstol, ville styrelsen icke motsätta sig den ifrågasatta förenklingen
av förfarandet i anmärkningsmålen.

Vidkommande det föreslagna besvärsförfarandet i mål angående placering
i löneklass har styrelsen i huvudsak icke haft något att däremot erinra.
Innebörden av kommitténs uttalande, att av myndighet fattade beslut i dylik
fråga icke skulle vinna laga kraft, förrän de undergått granskning i riksräkenskapsverket,
syntes styrelsen dock icke vara fullt tydlig. Förså vitt
kommittén avsett, att utbetalning av ålderstillägg icke skulle verkställas, innan
■beslutet om löneklassplacering blivit granskat av riksräkenskapsverket, vilie
styrelsen framhålla, att beredning av ärenden om placering i löneklass under
år 1923 krävt ett betydande arbete inom styrelsen, varför en mera effektiv
granskning inom riksräkenskapsverket av de handlingar, som läge till grund
för dessa beslut, icke syntes kunna ske utan avsevärd tidsutdräkt. Skulle
åter kommittén hava avsett, att beslut om löneklassplacering skulle vinna
laga kraft, om de icke överklagades inom den tid, som i allmänhet vore
stadgad för anförande av besvär över vederbörande myndighets beslut, syntes
det vara tvivel underkastat, om någon effektiv granskning av dylika beslut
skulle utan särskild personalförstärkning medhinnas före besvärstidens utgång.

I fråga om dubbelrevisionen av vissa verks räkenskaper har styrelsen till
eu början omförmält, att vad tullverket beträffar dubbelrevision icke förekomma
i den omfattning, kommittén synts hålla före. De redogörelseliandlingar,
som granskades å styrelsens revisionsbyrå, eftergranskades icke av
riksräkenskapsverket, och de räkenskaper, som insändes av styrelsens kameral
byrå, hade till stora delar icke, då de överlämnades till riksräkenskapsverket,
granskats ur synpunkten om de gjorda utbetalningarna varit författningsenligt
grundade. Revisionen inom styrelsen vore i stort sett anordnad sålunda,
att revisionsbyråns revisorer granskade debiteringen av de olika avgifter,
som uppbures av tullverket, under det kameralbyråns revisorer granskade
tullverkets utgifter. Beträffande utgifterna torde en dubbelrevision i viss
omfattning förekomma. Utgifter finge i viss omfattning bestridas av de lokala

Kungl. Muj.ts proposition Nr 121. 37

tullförvaltningarna, men i övrigt ägde styrelsen själv att därom latta beslut.
Tullförvaltningarnas utbetalningar vore givetvis föremål för granskning inom
styrelsen, men någon befogenhet att granska de av styrelsen själv beslutade
anordningarna hade ansetts icke tillkomma styrelsens revisorer. Styrelsen
hade icke kunnat Unna av kommitténs betänkande, huruvida de utbetalninga i,
varom styrelsen beslutade, skulle lämnas ogranskade eller om styrelsens ievisorer
skulle äga att granska befogenheten av styrelsens beslut rörande utbetalningar
och hos riksräkenskapsverket å tjänstens vägnar göra anmälan,
om revisionen ansåge besluten vara felaktiga, eller, med andra ord, huruvida
den granskning i detta avseende, som ankomme pa riksräkenskapsverkets
revisorer, skulle övertagas av styrelsens revisorer. Förutom det att en sådan
överflyttning av granskningen skulle medföra ökat arbete för styrelsens revisorer,
'' syntes ett åliggande för dessa att granska av styrelsen meddelade beslut
lätt kunna få en odiös karaktär. Då styrelsen förutsatte, att det icke
varit kommitténs avsikt, att stora delar av tullverkets utgifter skulle lämnas
ogranskade, hade styrelsen tagit under övervägande, huruvida icke en uppdelning
av redogörelsehandlingarna skulle kunna äga rum sålunda, att endast
den del därav, som avsåge av styrelsen beslutade utbetalningar, skulle insändas
och granskas av riksräkenskapsverket. Styrelsen hade emellertid ej inom till
buds stående tid kunnat närmare utreda, huruvida eu sådan uppdelning vore.
praktiskt genomförbar, men helt säkert skulle densamma kräva vittgående
organisatoriska ändringar inom tullverket. Styrelsen hade emellertid tänkt
sig möjligheten av att nu ifrågavarande spörsmål löstes på sådant sätt, att
en av de för styrelsens kameralbyrå avsedda revisorstjänsterna överflyttades ä
riksräkenskapsverkets stat med åliggande för innehavaren av denna tjänst
att i enlighet med de instruktioner, som meddelades av riksräkenskapsverket
efter samråd med styrelsen, granska tullverkets räkenskaper eller ock, därest
med hänsyn till ifrågavarande tjänstemans ställning denne borde hava förste
revisors grad, att för ifrågavarande ändamål en ny förste revisorstjänst uppfördes
å riksräkenskapsverkets stat och eu för styrelsens kameralbyrå avsedd
revisorstjänst indroges. Det ifrågavarande arbetet syntes lämpligen kunna

utföras inom styrelsens lokaler. , . .

Av kommittén föreslagen bestämmelse, att från den föreslagna mstansoruningen
i anmärkningsmål skulle undantagas mai angående inom generaltullstyrelsen
framställd anmärkning om felaktig tullbehandling, har av styrelsen
ansetts böra givas sådan omfattning, att den konnne att gälla samtliga slag
av anmärkningar, som kunde framställas inom revisionsbyrån. Detta förslag
syntes i sak icke innebära ett försvagande av den revisionella granskningen,
då sådan hittills icke torde hava ägt rum i kammarrätten eller riksräkenskapsverket.
Emellertid vore nödvändigt, att styrelsens revision hade erforderlig
tid för ifrågavarande granskning och att de bestämmelser i § 8 av
förordningen angående behandlingen av extra ordinarie avskrivningsflågor
och anmärkningsmål den 11 december 1830, som lör närvarande begränsade
denna tid, bleve upphävda. Dessa bestämmelser vilade nämligen på tomt
sättningen, att granskningen verkligen företoges av den överordnade granskningsmyndigheten.
Emot bestämmande, att styrelsens beslut i nyss omfor
mälda mål skulle kunna överklagas direkt hos regeringsrätten, både styrelsen
för sin del icke något att erinra.

Riksräkenskapsverket har beträffande förslaget att gorå statskontoret till
sista instans i avlöningsmål till en början anfört, att i sådant tall de all
manna domstolarna skulle komma att i mycket stor utsträckning anlitas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Statskontoret ägde icke större speciell sakkunskap på detta område än andra
större förvaltningsmyndigheter. Den mest mångsidiga erfarenheten ägde
riksräkenskapsverket och kammarrätten. Statstjänstemännen kunde ha berättigade
anspråk att fordra, att den administrativa prövningen av deras
löneanspråk skedde icke blott med sakkunskap och i sista hand av ett för
alla gemensamt ämbetsverk utan också av ett ämbetsverk, som vore obundet
och organiserat såsom domstol. Detta gällde i ännu mycket högre grad beträffande
frågor om provision, anmärknings- och aktoratsarvode, ersättning
för viss förrättning eller visst uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjuk
vård, beklädnadsersättning o. d., familjeunderstöd åt värnpliktiga, rese- och
traktamentsersättning, pensionsmål, placering i löneklass m. m. Den till
ämnade högsta administrativa domstolen i avlönings- in. fl. mål vore ej
organiserad som domstol och skulle t. o. in. ofta kunna komma att bestå av
vikarier. \ ad statskontoret funne lämpligt och riktigt för sina egna tjänstemän
skulle bliva positivt bindande för samtliga andra förvaltningars tjänstemän.
Beträffande sina egna utbetalningar skulle statskontoret bliva både
första och sista instans. Förslaget beträffande anmärkningsmålen skulle
innebära, att det för närvarande ojämförligt största antalet sådana mål
skulle bliva slutligt avdömda av eu förvaltande myndighet och icke av eu
oavhängig domstol samt att statskontoret, som i egenskap av förvaltande
myndighet verkställde det största antalet utbetalningar av avlöningar samt
rese- och traktamentsersättning, skulle i avseende ä denna sin förvaltning
vara uteslutet från varje kontroll.

Om statskontoret gjordes till domstol i anmärkningsmål, skulle det icke
låta sig göra att ordna arbetet i statskontoret på (åt tillfredsställande sätt.
Därest redogöraransvaret i nämnda ämbetsverk utformades såsom kommittén
ifrågasatt, skulle vederbörande revisor ha ansvaret för allt, som han icke
ansage tvistig!. Härigenom bleve lätt nog revisorn den bestämmande och
normgivande. Riksräkenskapsverket ville bestämt taga avstånd från kommitténs
förslag att giva detta verk eu sådan ställning, att dess beslut skulle
prövas av statskontoret, som riksräkenskapsverket vore satt att kontrollera
icke blott i avseende a dess egen förvaltning utan ock i avseende a alla dess
relationer till andra förvaltande myndigheter.

Beträffande kommitténs förslag om slopande av eftergranskningeu i riksräkenskapsverket
av vissa räkenskaper hav verket uttalat, att upphävande
av dubbelrevisioner vore eu klok åtgärd, väl värd att genomföras. Kommittén
hade emellertid ej klargjort, huru mycket som verkligen vore dubbelrevision.
A revisionsbyråns C-kontor, som vore sysselsatt med eftergransktiing
av de militära verkens räkenskaper, hade under de tre år, ämbetsverket
vant i funktion, anmärkningar framställts och av riksräkenskapsverket
gillats med tillsammans i det närmaste 300,000 kronor. Denna del av riksi
äkenskapsverkets revision vore alltså icke någon dubbel revision i egentlig
mening. Revisionen i riksräkenskapsverket hade att granska respektive verks
huvudkassor, vilka ej vore föremål för special revisionernas kontroll. Vad
specialrevisionerna anginge finge dessa helt naturligt eu inriktning åt det
hall, som vore av omedelbart intresse för administrationen men skyggade
tillbaka från sådan kritik, som kunde komma i konflikt med av styrelsen
eller enskilda styrelsemedlemmar tillämpade principer, åsikter och författ
ningstolkningar. Revisionen borde icke vara subordinerad under administrationen,
som själv skulle vara föremål för revisionens kontroll. Specialrevisionerna
måste såväl i avseende ä sin tillsättning som i avseende å direk:
ti ven för sin verksamhet lyda under riksräkenskapsverket, och därför finge

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 121.

dessa revisioner icke vara beroende av eller mottaga order tran annat hall.
Kontrollen a specialrevisionerna utövades av riksräkenskapsverket huvud
sakligen genom eftergranskning, vissa år mera, andra år mindre. Resulta
tet av denna eftergranskning hade varit gott. Betydande belopp hade åter
förvärvats åt statskassan och eftergranskningen hade verkat stimulerande
på specialrevisionerna. Utan en eftergranskning skulle föreskriften i § 4 i
instruktionen icke kunnat fyllas. Specialrevisionen i arméförvaltningen vore
för liten för att kunna övertaga även överrevisionens funktioner. För verkställande
av sådan eftergranskning, som nu skedde i riksräkenskapsverket,
skulle arbetskrafterna hos arméförvaltningen behöva väsentligt utökas. Möjligheten
för statsverket att återvinna felaktigt utgivna belopp skulle förminskas,
i det att preskriptionstiden för redogörarnas ansvarighet skulle förkortas.
Kungörelsen den 26 mars 1881 stadgade, att anmärkningar vid
uppbördsmäns och redogörares till revision i kammarrätten (nu riksräkenskapsverket)
ingående räkenskaper skulle, för att kunna upptagas till prövning,
icke allenast vara till kammarrätten (nu riksräkenskapsverket) avlämnade
utan ock vederbörande uppbördsman eller redogörare tillsända inom
tre är från den dag, räkenskapen till kammarrätten (nu riksräkenskapsverket)
inkommit. Fn följd av kommittéförslagets realiserande skulle bli, att
preskriptionstiden började löpa från den dag, dä räkenskapen inkommit till
arméförvaltningen. Slutrevisionens förflyttning till marinförvaltningen förutsatte,
att dennas revision verkligen fungerade på det sätt, att en överrevision,
sådan densamma för närvarande utövades i riksräkenskapsverket, kunde
undvaras. Förhållandena hade emellertid i verkligheten gestaltat sig helt
annorlunda. Marinförvaltningens revisionspersonal hade år 1922 bestått av
fyra ordinarie revisorer, en extra revisor, två amanuenser med halvtidstjänstgöring
och en person, som uteslutande varit sysselsatt med granskning av
förrådsredogörelser. Då eu de] av denna personal under lång tid av året
varit upptagen med annat arbete inom verket, hade följden blivit, att granskningen
av marinens räkenskaper icke modhunnits. Specialrevisionerna
kunde icke anses äga samma förutsättningar att bedöma, huruvida avlöningsm.
fl. bestämmelser blivit riktigt tillämpade, som riksräkenskapsverket, vilket
såsom centralt revisionsverk vore bättre skickat att ombesörja sådan
revision. Riksräkenskapsverket både ock möjlighet att, da vid granskning
av någon räkenskap befunnits, att viss författningsbestämmelse blivit oriktigt
tolkad, undersöka, huruvida icke samma fel kunde återfinnas i räkenskaper,
tillhörande annan förvaltningsgren än den, där felaktigheten först upptäckts.
Ett viktigt led i riksräkenskapsverkets granskning av armémyndigheternas
räkenskaper bestode i att kontrollera s. k. påföringar. Denna kontroll
kunde icke utföras annorstädes än i riksräkenskapsverket.

Vad angar kommitténs förslag i fråga om handläggningen av anmärkningar
i riksräkenskapsverket liar nämnda ämbetsverk uttalat, att revision och
aklagarfunktioner blivit genom förslaget sammanblandade. Om både förste
revisorerna och revisionsbyrächefen drogos bort från ledande till dömande
verksamhet, skulle revisionen försvagas, kontrollen äventyras, intresset slappas,
initiativlusten förlamas och bokföringens ständigt trängande krav åsido
sättas. Eu plenarbehandling i riksräkenskapsverket av anmärkningsmålen
iniligt bosparingskommitténs förslag skulle återföra förhållandena till den
brist pa enhetlighet och kraftig ledning samt till den därav följande ojämnhet
och villkorlighet, som varit utmärkande för tiden före riksräkenskapsverkets
inrättande. Därest de doinstolsuppgifter, som kommittén avsåge för riks
riikenskapsvorket. skulle av ämbetsverket handhavas under de former, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

kommittén skisserat, måste riksräkenskapsverket undergå eu dyrbar omorganisation.
För ändamålet krävdes åtminstone två tjänstemän i ledamots ställning.

Eu med riksräkenskapsverket i dess nuvarande organisation anordnad domstol
för anmärkningsmålens avgörande kunde tänkas. Ett förslag i sådant
hänseende både framlagts av de s. k. granskningssakkunniga, vilka föreslagit,
att tva kammarrättsråd och två byråchefer från riksräkenskapsverket kunde
döma i anmärkningsmål. Ett dylikt förslag skulle emellertid bliva alltför
kostsamt.

Om riksräkenskapsverket alltså ansett sig böra avstyrka bespa ringskommitténs
förslag, har ämbetsverket i stället framlagt ett eget förslag i fråga
om handläggningen av de besvärs- och anmärkningsmål, varom här är fråga.
Enligt detta förslag skulle kammarrätten bliva instans i besvärsmål rörande
avlöningsfrågor, vare sig dessa uppkommit besvärsvägen eller såsom anmärkningsmål.
Från kammarrätten skulle klagan kunna föras bos regeringsrätten
i mål, som rörde sig om större belopp än 1,500 kronor.

Beträffande anmärkningsmålens handläggning avser riksräkenskapsverket
i första hand en indragning av de s. k. specialrevisionerna, utom i vad angår
affärsverken, till riksräkenskapsverket. Även om specialrevisionerna alltså
skulle stå under riksräkenskapsverkets omedelbara ledning och direktiv, kunde
de av lämplighetsskäl lokalt förläggas till de ämbetsverk, under vilka de
hittills lytt. Ledningen av revisionsarbetet skulle åligga riksräkenskapsverket
och förste revisorerna. Anmärkningsanledning skulle föredragas av
vederbörande granskare för byråchefen, som, därest han funne anmärkningen
äga sannolika fog för sig, skulle kommunicera densamma med vederbörande
redogörare. Vägrade byråchefen kommunikation, skulle granskaren kunna
påyrka frågans hänskjutande till avgörande av ämbetsverkets andre byråchef.
Sedan förklaring inkommit och påminnelser avgivits, skulle anmärkningsfrågan
föredragas av vederbörande förste revisor inför generaldirektören,
som skulle äga besluta. Generaldirektörens decision skulle gälla som utslag
i mål och vara exigibel gentemot redogöraren, om han icke överklagade
densamma.

Genom inflyttning till riksräkenskapsverket av arméns och marinens specie 1-revisioner skulle inom armé- och marinförvaltningarna indragning kunna
äga rum av eu revisionskommissarie, en förste revisor och sex revisorer,
övrig revisionspersonal i nämnda verk skulle tillföras riksräkenskapsverket.

Såväl kommunikationsverkens lönenämnd som allmänna civilförvaltningens
och försvårsväsendets lönenämnder kunde enligt riksräkenskapsverkets mening
obetingat indragas.

Domänstyrelsen har anfört, att styrelsen icke hade något att erinra mot
förslaget vare sig beträffande besvärsmålens handläggning eller i fråga om
l>ehandlingen av anmärkningsmålen.

Stuteriöverstyrelsen har erinrat, att den styrelsen förut åliggande skyldigheten
att verkställa revision av hingstdepåernas och stuteriets räkenskaper
upphört från och med den 1 december 1923. I övrigt hade styrelsen icke
något att erinra mot vad kommittén anfört och föreslagit.

Styrelsen har emellertid såsom sin uppfattning framhållit, att antalet anmärkningsmål
helt visst skulle i avsevärd mån minskas och sparsamlietskravet
tillgodoses, därest åt statskontoret uppdroges att efter framställning av annan
myndighet eller redogörare auktoritativt tolka gällande avlönings- och pensionsreglementen,
resereglemente! m. fl. dylika författningar och meddela
erforderliga direktiv för deras tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Beträffande avlöningsmälens handläggning i statskontoret hav lotsstyrelsen
anfört, att kommittéförslaget skulle innebära, att vid de tillfällen under kret,
ila generaldirektören och eu eller liera av statskonimissarierna icke utövade
sina ämbeten, möjlighet funnes, att plenum i statskontoret kunde bliva sä
sammansatt, att statskontoret vid sådana tillfällen kunde komma att fatta
sådana beslut, som stode i strid med förut fattat beslut i enahanda ärende.
För vinnande av så vitt möjligt enhetlig rättstillämpning funne lotsstyrelsen
lika med kommittén, att även anmärkningsmål, som rörde avlöning samt
resekostnads- och traktamentsersättning, borde slutligen avgöras av den stats
institution, vilken skulle såsom högsta instans handlägga besvär i avlönings
in. fl. dylika frågor. Därest det ansåges erforderligt att avskilja vissa mai
från regeringsrättens handläggning, kunde emellertid anordningar träffas
utan att principen om målens avgörande av en administrativ domstol behövde
övergivas. Lotsstyrelsen ansåge nämligen, att vår andra administrativa
domstol, kammarrätten, vore lämpad att bliva högsta instans vid handläggning
av dessa mål. Några betänkligheter av principiell natur torde icke
kunna häremot framföras, då ju kammarrätten redan vore högsta instans
för vissa besvärsmål och för närvarande den näst högsta instansen vid
behandlingen av anmärkningsmål.

Beträffande anmärkningsmålen innebure kommitténs förslag, att dessa
praktiskt taget skulle anhängiggöras hos riksräkenskapsverket såsom första
instans, vare sig anmärkningen framställts av nämnda verk eller vid granskning
inom verk med specialrevision. Härigenom skulle alltså anmärkningsmalen
utom i rena bagatellsaker dragas från vederbörande verks prövning.
På sätt kommittén uttalat kunde riksräkenskapsverket pa grund av sin instruktion
giva specialrevisionerna erforderliga direktiv och få granskningsarbetet
ordnat på samma sätt, som om det verkställdes inom riksräkenskapsverket.
Om riksräkenskapsverket begagnade sig av denna möjlighet, skulle
eu eftergranskning i riksräkenskapsverket icke längre behöva äga rum. Men
att gå än längre och inrätta en instansordning, varigenom det förvaltande
verket mel specialrevision skulle uteslutas från handläggningen av de egentliga
anmärkningsmålen, ansåge sig lotsstyrelsen icke kunna tillstyrka. Där
emot ansåge styrelsen, att riksräkenskapsverket borde utgöra första instans
vid handläggning av anmärkningsmål, som uppkommit vid revision inom
nämnda ämbetsverk.

Försvarsväsendets lönenämnd har anfört, att alldeles särskilda betänkligheter
syntes möta mot den av besparingskommittén framförda tanken att
till statskontoret överflytta avgörandet i en del besvärsmål, da fråga vore om
försvarsväsendets personal. De inom försvarsväsendet rådande organisations -och tjänstgöringsförhållandena vore i mångt och mycket av egenartad natur,
och dessa särskilda förhållanden hade i flerfaldiga hänseenden tagit sig uttryck
vid fastställande av denna personals löneförmåner. Efter vad av
kommittén vitsordats hade statskontoret blott i obetydlig utsträckning tagit
befattning med den militära personalens lönefrågor. Vad åter andunge
kammarrätten syntes det kunna antagas, att detta ämbetsverk, som i stol
omfattning haft'' att handlägga anmärkningsmål rörande försvarsväsendet,
därigenom förvärvat ej ringa förtrogenhet även med de särskilda spörsmål,.
Horn berörde den militära förvaltningen. Därest sålunda frågan komme att
gälla, huruvida avgörandet i sista instans i detta slags mal skulle över
lämnas till statskontoret eller till kammarrätten, torde det senare altema
tivet hava ett avgjort företräde.

K-ungl. Maj:ts proposition Nr 121.

yad beträffar det av besparingskommittén väckta förslaget om indragning
^ nllniänna civilförvaltningens och försvarsväsendets lönenämnder, har
lonenämnden framhållit, att denna fråga hade ganska ringa samband med
kommitténs Övriga, i nu förevarande sammanhang framförda förslag. Försvarsväsendets
lönenämnd hade visserligen under första tiden av sin verksamhet
haft att i betydande omfattning handlägga smärre ärenden rörande
tolkning eller tillämpning av gällande avlöningsbestämmelser, men, sedan
numera i olika hänseenden en viss praxis utbildat sig, plägade utlåtande i
dylika frågor endast mera sällan inhämtas från lonenämnden. Nämndens
huvudsakliga uppgift hade hittills varit och syntes även framdeles höra
“jva av väsentligen annan natur. Sålunda hade Kungl. Maj:t förordnat,
att åtskilliga till de s. k. arméns och marinens avlöningssakkunniga tidigare
overlamnade uppdrag skulle övertagas och slutföras av lönenämnden, som
sålunda kommit att direkt träda i de sakkunnigas ställe. I övrigt hade
lonenämndens verksamhet omfattat ej allenast sådana spörsmål, som avsett
officerare och underofficerare m. fl. på aktiv stat, utan jämväl, på grund
uv särskilda uppdrag, eu del frågor rörande personal i reserv, fast anställt
manskap etc. Bland de större ärenden, som under den senare tiden behandlats
av lönenämnden, vore särskilt att nämna frågan om ordnande av övergången
, ; ny jumn-dning respektive marinorganisation för viss vid försvarsväsendet
anställd personal. Ett flertal dylika ärenden av mera betydande omfattning
torelage även under den närmaste tiden till behandling. Sålunda
vore den tor officerare och underofficerare m. fl. nu gällande löneregleringen
av allenast provisorisk natur, och densamma syntes, så snart lämpligen kunde
ske, hora utbytas mot eu mera definitiv sådan. Frågorna om reservstaternas
och reservernas löneförhållanden vore ännu icke ordnade; detsamma gällde
om löneförmånerna för den ganska talrika och heterogent sammansatta persaHälg
nipp, som plägade sammanfattas under beteckningen arvodestagare IV
nu gällande avlöningsreglementena för officerare och underofficerare in fl
samt fast anställt manskap hänförde sig allenast till tjänstgöring i fredstid:
sedan de tidigare utfardade krigsavlöningsreglementena numera trätt ur kraft,
syntes nya bestämmelser härutinnan böra komma till stånd. Härtill komma!

da föi-syarsrevisionen icke närmare ingått på sådana frågor, som
gällde personalens löneförhållanden - den avsedda omorganisationen av
torsvarsvasendet masta framkalla ett betydande antal nya spörsmål av detta
slag. Och därest lösningen av den på dagordningen stående frågan om
ordnandet av kvinnliga befattningshavares löneförhållanden skulle förbindas
med mer eller mindre ingripande ändringar i den manliga personalens lönetormaner,
syntes aven i detta avseende eu betydande uppgift komma att
föreligga pa den militära löneregleringens område. Det syntes lönenämnden
öppen larf, att dessa och andra frågor icke gärna kunde handläggas i samma
ordning som vanliga förvaltningsärenden utan för sin utredning krävde medverkan
av representanter för såväl personal- som de allmänna intressena.
Därest lonenämnden komme att förpesta, syntes det ankomma pa nämnden
att, sa långt den för nämnden gällande instruktion eller särskilt lämnade
uppdrag därtill föranledde, förbereda lösningen av sådana aktuella spörsmål,
som av nämnden angivits. Komme åter nämndens verksamhet att under
ilen närmaste tiden upphöra, syntes det bliva nödvändigt att inom kort tillsatta
någon annan delegation med i huvudsak enahanda sammansättning
och uppgift som lönenämnden. Den besparing, som skulle vinnas genom
nämndens indragning, syntes under sådana förhållanden bliva ringa eller
ingen. Huruvida nämnden, sedan de spörsmål av angiven art. vilka kunde

Kungl. Maj.ts proposition Nr 12 J.

komma att under den närmaste tiden bliva föremål för nämndens behandling,
funnit sin lösning, fortfarande borde i en eller annan form bibehållas, syntes
få bero på prövning av då föreliggande förhållanden.

Kommunikations verkens lönenämnd har till eu början uppehållit sig vid
frågan om statskontoret såsom högsta instans i avlöningsmål. I detta avseende
har nämnden anfört, att den av kommittén föreslagna omläggningen
icke kunde anses välbetänkt. Statskontoret, vilket hade till huvudsaklig
uppgift att vara ett penningförvaltande verk, vore icke organiserat såsom
domstol, och ämbetsverket syntes sålunda redan till följd av sin pa andra
huvuduppgifter inriktade organisation och sammansättning icke lämpa sig
för omhändertagande av de nya uppgifter, som enligt kommittéförslaget
skulle tillföras detsamma. Särskilt gällde detta ärenden rörande kommunikationsverkens
personal. Såsom kommittén själv framhållit, hade statskontorets
sysslande med avlöningsfrågor hittills huvudsakligen berört den civila statsförvaltningen
i mera inskränkt bemärkelse samt endast i obetydlig utsträckning
avsett den militära förvaltningen och kommunikationsverken. Vad sistnämnda
verk beträffade, vore avlöningsfrågorna ofta av mycket speciell natur, beroende
på de säregna organisations- och tjänstgöringsförhållandena vid denna grupp av
verk. Härvidlag vore det ingalunda uteslutande eller ens i de flesta fall fråga
allenast om rätta tillämpningen för en viss befattningshavares del av eu i
avlöningsreglementet eller annan närstående författning given uttrycklig
föreskrift. Mycket ofta gällde klagomålen en verksstyrelses beslut i frågor
av skälighets- eller lämplighetsnatur. Det vore sålunda långt ifrån ovanligt,
att av vederbörande befattningshavare eller olika personalorganisationer i
besvärsväg framfördes yrkanden, avseende speciella förmåner för enskilda
tjänstemän eller grupper av sådana, ofta i samband med särskilda anordningar
i tjänsten. Dylika yrkanden kunde även för de med förhållandena
inom verket intimt förtrogna vara mycket svåra att till fullo överblicka i
avseende å deras innebörd och konsekvenser. 1 många fall vore det ock av
största vild, att såväl det allmännas som personalens intressen och synpunkter
finge komma till uttryck vid sidan av det rent rättsliga eller av förvaltningsintresset.
Eu myndighet, sammansatt uteslutande av från administrationens
egna led hämtade tjänstemän, måste, all till äventyrs förvärvad
teknisk sakkunskap till trots, anses icke äga förutsättning att på ett ur
samtliga nämnda synpunkter tillfredsställande sätt träffa det slutliga a vgörandet
av dylika frågor.

Vad anginge lönenämndernas arbetsuppgifter vore i första hand att märka,
att nämndernas verksamhet långt ifrån vore inskränkt till vanliga detaljärenden
rörande enskilda befattningshavares löneförmåner. I nämndernas
uppgift hade ingått och skulle väl även för framtiden komma att ingå utarbetandet
av förslag till nya eller ändrade författningstoreskrifter på löneområdet
samt avgivandet av yttranden över framställningar från verkens
eller personalens sida rörande allmänna eller speciella löneförmåner av ofta
mycket omfattande ekonomisk betydelse. Sedan binge hade det ansetts, att
handläggningen av viktigare lönefrågor borde ske under samverkan med
representanter för andra intressen än de rena förvalta ingsintressena. Vad
närmast anginge den verksamhet, som vid lönenämndernas inrättande tilltänkts
desse, och som, oavsett institutionernas fortbestånd, knappast torde
komma att upphöra, syntes det icke rimligen kunna ifrågasättas, att denna
verksamhet skulle helt och hållet omhändertagas av förvaltningens egna
organ. 1 alldeles särskild grad torde det för kommunikationsverken med

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr Val.

deras till det allmänna näringslivet sig anslutande uppgifter vara av betydelse,
att sambandet och beröringen med förhållandena i enskild verksamhet
icke förlorades utan att representanter för de allmänna intressena måtte
kunna följa och deltaga i lönefrågornas utveckling vid berörda verk. Och
vad personalen anginge hade denna vid kommunikationsverken redan sedan
lång tid tillbaka tillvunnit sig rätt att låta sina intressen och synpunkter
komma till uttryck i frågor av nu omhandlade art.

Lönenämnden har i detta sammanhang något berört frågan om inrättande
av eu förhandlingsordning för statens verk. Sålunda har nämnden anfört,
att, på sätt kommun ikationsverkens och allmänna civilförvaltningens lönenämnder
i gemensamt utlåtande den 27 september 1922 rörande detta spörsmål
framhållit, nämnderna obestridligen i vissa fall sakligt sett fungerat
såsom förhandlingsnämnder beträffande ärenden, som det ankommit pa
Kung!. Maj:t att avgöra. Det av besparingskommittén framlagda förslaget
innebure avskaffande av den form för förhandling mellan staten och dess
tjänstemän, som lönenänniderna representerade. Eu dylik åtgärd syntes icke
vara ägnad att befrämja utvecklingen av förliandlingsspörsmålet, för vars
lösning under angivna förhållanden omedelbart måste sökas nya och till
deras ekonomiska verkningar skäligen ovissa former.

Beträffande anmärkuingsmålen har lönenämnden anfört, bland annat, att
den av kommittén föreslagna anordningen beträffande revision av vissa förvaltande
verks räkenskaper med därav följande skyldighet för vederbörande
tjänsteman i det förvaltande verket att i vissa fall tjänstgöra såsom föredragande
i riksräkenskapsverket lätteligen syntes kunna föranleda slitningar
mellan de olika verken. Då vidare de med revisionsarbetet sysselsatta tjänstemännen
i de förvaltande verken i många fall anlitades för andra uppgifter
än det egentliga revisionsarbetet, syntes den föreslagna anordningen
kunna leda till befogade krav på ökade arbetskrafter hos dessa verk.

Slutligen har nämnden framställt vissa erinringar mot de av kommittén
beräknade besparingarna av förslaget. Sålunda har anmärkts, att det icke
av kommitténs utredning framginge, huruvida till indragning föreslagna
befattningar i försvarsdepartementet och marinförvaltningen uteslutande
vore sysselsatta med handläggning av det slag utav ärenden, om vilka i
detta sammanhang vore fråga, eller om även andra arbetsuppgifter tillkomma
dem. Av kommittén lämnade siffror för anmärkningsmål hos arméoch
marinförvaltningarna syntes enligt nämndens mening giva vid handen,
att frågan om indragning av förenämnda befattningar på grund av minskade
arbetsuppgifter icke sammanhängde med det av besparingskommittén
nu framlagda förslaget till förändrad handläggning av vissa mål och ärenden
utan borde kunna upptagas till prövning oberoende av nämnda förslag.
Vad anginge det av kommittén såsom »ökad utgift» uppförda beloppet av
24,000 kronor vore det icke osannolikt, att behovet av personalförstärkning
i statskontoret vid ett genomförande av kommitténs förslag i verkligheten
skulle komma att visa sig betydligt större än av kommittén antagits.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har gentemot förslaget att överflytta
vissa besvärsmål rörande avlöningsförmåner till statskontoret erinrat
om statskontorets uppgifter såsom vårt förnämsta penningförvaltande verk och
i anslutning därtill anfört, att statskontorets organisation och sammansättning
icke lämpade sig för omhändertagande av de nya uppgifter, som enligt kommitténs
förslag skulle nu tillföras ämbetsverket. Statskontorets erfarenhet
beträffande lönefrågor hade för övrigt hittills sträckt sig allenast till deri

Kungl. May.ts proposition Nr 121.

civila statsförvaltningen i mera inskränkt bemärkelse. Man måste under
sådana förhållanden ställa sig ganska spörjande inför förslaget att till statskontoret
skulle överlämnas beslutanderätten i avlöningsfrågor icke blott för
denna del av statsförvaltningen utan även beträffande de förvaltningsgrenar,
med vilkas avlöningsfrågor ämbetsverket hittills endast tagit ringa befattning.
Denna tvekan ökades än mera, då man toga i betraktande, att enligt
förslaget statskontoret skulle träffa avgörande i sista, ja, till och med i vissa
fall såsom enda instans.

Med utgångspunkt från kommitténs yttrande, att det ej skäligen kunde
väcka någon gensaga, att statstjänstemännen i fråga om rättstvisters prövning
finge intaga samma ställning som andra samhällsmedlemmar, har lönenämnden
anfört att, även om man skulle vilja utan vidare godtaga kommitténs
berörda uppfattning, det återstode att se till, huru denna grundsats enligt
kommittén skulle förverkligas. Det läge da närmast till hands, att
jämföra statstjänstemännen med andra befattningshavare i offentlig tjänst
exempelvis prästmän och kommunalt anställd personal. Da den av kommittén
ifrågasatta nya instansordningen icke vore avsedd att vinna tillämpning
å sistnämnda personalgrupper, komma, det förhållandet att inträffa, att en
prästman skulle kunna få sitt löneanspråk prövat av den högsta administrativa
domstolen, regeringsrätten, under det att denna utväg icke skulle stå
öppen exempelvis för en tjänsteman vid ett statsdepartement eller vid landsstaten.
Det syntes tvivelaktigt, huruvida ett förslag, som ledde till dylika
resultat, kunde anses grundat på tillräckligt noggranna överväganden.

Beträffande besparingskommitténs uttalande, att ifrågavarande besvärsmål
icke gärna kunde förläggas till kammarrätten med dess pa andra huvuduppgifter
inriktade organisation och sammansättning samt att det icke syntes
tänkbart att, med kammarrättens nuvarande belastning av skatte,mål och
med den betydelse dessa mål numera iigde, i någon man minska utsikten till
dessas avgörande inom rimlig tid genom att till kammarrätten flytta eu n\
grupp av besvärsmål, har lönenämnden anfört, att det första skälet syntes
svårt att godtaga, da kammarrätten sedan gammalt varit organiserad såsom
domstol och just genom sin hittillsvarande uppgift såsom instans i anmärkningsmål
torde få anses vara väl förtrogen med ifrågavarande slag av mål,
samt att, vad anginge det andra skälet, av reservanten i kommittén framhållits
nedgången i taxeringsmålens antal. Med vida större skal än i fråga
om kammarrätten syntes mot kommitténs förslag rörande de ifrågavarande
besvärsmålens förläggande till statskontoret kunna göras gällande, att detta
ämbetsverks på andra huvuduppgifter inriktade organisation och sammansättning
icke vill lämpade sig för omhändertagande av den nya uppgift, som nu
för dess del ifrågasatts. Det kunde ock erinras, att statskontorets arbetsbörda
sedan länge ansetts tyngande. Såvitt lönenämnden kunnat finna, borde kammarrätten
sta tämligen redo att, utan några organisatoriska ingrepp av mei
eller mindre vittutseende natur, mottaga den uppgift, varom bär vore fråga.

Beträffande den av kommittén föreslagna anordningen i fråga om revision
av vissa förvaltande verks räkenskaper med därav följande skyldighet för
vederbörande tjänsteman i det förvaltande verket att i vissa fall tjänstgöra
som föredragande i riksräkenskapsverket syntes densamma lätteligen kunna
föranleda slitningar mellan de olika verken. Då vidare de med revisions
arbete sysselsatta tjänstemännen i de förvaltande verken i manga fall anlitades
för andra uppgifter än det egentliga revisionsarbetet, syntes den föreslagna
anordningen kunna leda till krav på ökad arbetskraft hos dessa verk.

Kommitténs förslag att i ärenden om placering i löneklass införa ett säl -

4t>

K-ungl. Maj:ts proposition Nr 121.

skilt besvärsf(»farande har av lönenämnden ansetts kunna medföra, att rätt
lång tid skulle kunna förflyta, innan en tjänstemans placering i löneklass
bleve slutligt fastställd, och har därför ansetts lämna rum för erinringar.
Lönenämnden har i detta sammanhang hänvisat till ett i viss mån avvikande
förfarande, som föreslagits i avgivet sakkunnigbetänkande rörande revision
av gällande avlöningsbestämmelser för statsdepartement m. fl. verk.

Kommitténs förslag om indragning av allmänna civilförvaltningens Inne
nämnd har av lönenämnden avstyrkts. Nämnden har anfört, att frågan
om lönenämndernas fortbestånd, åtminstone vad allmänna civilförvaltningens
lönenämnd anginge, endast i ganska ringa mån vore beroende av den ifrågasatta
överflyttningen till statskontoret av vissa mål och ärenden, i vilka
prövningen nu vore Kungl. Maj:t förbehållen, och att densamma syntes
väsentligen kunna behandlas såsom ett i förhållande till kommitténs förslag
i övrigt fristående spörsmål. Ty om än allmänna civilförvaltningens lönenämnd
särskilt under den första tiden efter det nya avlöningsreglementets
ikraftträdande, i stor utsträckning anlitats för de nya avlöningsbestämmelsernas
tolkning, hade detta dock icke varit och borde ej heller, dii rest lönenämndens
verksamhet komme att fortgå, bliva dess huvudsakliga uppgift.
Denna läge, såvitt lönenämnden rätt uppfattat densamma, på ett annat område:
det vore företrädesvis i sådana fall, då en skälighets- eller lämplighetsprövning
ifrågakomme, som lönenämndens medverkan borde tagas i anspråk.
Ln dylik skälighets- eller lämplighetsprövning kunde givetvis förekomma i
särskilda ärenden rörande viss eller vissa befattningshavare; i än större
omfattning vore detta fallet, då fråga vore om utfärdande av allmänna bestämmelser,
som rörde vissa grupper av befattningshavare eller eljest vore
av större räckvidd, och i sådana lönefrågor, som skulle underställas riksdagen
eller eljest vore av lönereglerings natur, syntes skälighets- och lärnplighetssynpunkter
få tillmätas alldeles särskild betydelse. Liksom bestämmandet
av statstjänstemänuens löneförmåner vore ur social synpunkt eu
angelägenhet av högsta vikt, sa vore ock detta spörsmål av utomordentlig
betydelse ej blott för statsbudgeten utan för landets ekonomi i dess helhet.
Det hade sedan länge ansetts, att handläggningen av viktigare lönefrågor åtminstone
i vad denna handläggning icke avsett åtgärder av mera förberedande
natur, borde ske under samverkan med representanter för andra intressen
ån de rena förvaltningsintressena. Ett betydande antal kommittéer eller
sakkunnigegrupper både sålunda under de senaste decennierna sysslat med
avlöningsfrågor. Den allmänna lönereglering, som sedan några år pågått,
hade ännu icke blivit slutförd, utan sä betydande personalgrupper som landsstatens
tjänstemän samt befattningshavare vid högre och lägre läroanstalter
aterstode. Genomförandet av lönereglering för dessa personalgrupper kunde
med säkerhet förutses komma att kräva ett arbete av sådan omfattning och
framför allt av sådan art, att detsamma icke gärna kunde åläggas de ämbetsverk,
vilka skulle kunna därtill närmast ifrågakomma. Detsamma syntes
gälla om slutförandet av den på dagordningen stående frågan angående
ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlöningsförhållanden m. in.
Utvecklingen syntes ock gå i den riktningen, att de frågor, om vilka nu
vore tal, för framtiden komme att kräva minst lika stor uppmärksamhet
som hittills. Spörsmålet bleve då, huruvida för dessa ärendens handläggning
borde avses eu eller flera mera permanenta institutioner, ungefär med
de nuvarande lönenämndernas sammansättning, eller huruvida den nödvändiga
utredningen Itorde anförtros åt särskilda, för varje fall tillsatta delegationer.
T detta hänseende syntes det lönenämnden oomtvistligt, att en anord -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

ning, sådan som tidigare förekommit, med ett antal mer eller mindre tillfälligt
arbetande kommittéer icke gärna kunde förordas. Om lönenämndens
verksamhet komme att upphöra, ville det synas, som om inom kort en eller
annan institution med ungefär likartad sammansättning som lönenämnden
måste anordnas för omhändertagande av det slags ärenden, varom här vore
fråga. Ringa eller ingen besparing skulle alltså stå att vinna genom lönenämndens
indragning. Enligt lönenämndens mening skulle behovet av att
inhämta yttrande från en sådan institution som lönenämnden snarare ökas
än minskas genom den ifrågasatta decentralisationen av ifrågavarande ärenden
till statskontoret.

Frågan om lönenämndernas indragning borde vidare enligt lönenämndens
mening påverkas av spörsmålet om inrättande av en förhandlingsordning
för statens verk.

Gentemot de av kommittén verkställda kostnadsberäkningar har lönenämnden
framställt åtskilliga erinringar, gående ut på att eu närmare utredning
av förevarande spörsmål skulle ådagalägga, att den besparing, varmed
kommittén räknat, skulle högst väsentligt nedgå.

Styrelsen för Sveriges statstjänstemannanämnd har anfört, att det numera
sällan förekommande vädjandet till de allmänna domstolarna i avlöningsfrågor
just torde bero på det förtroende för rättvisan i regeringsrättens
beslut, som förefunnes. Fråga vore emellertid, om samma förtroende skulle
komma att hysas för ett som sista administrativa instans dömande centralt
ämbetsverk, vars ledamöter visserligen kunde äga administrativ erfarenhet
men ej alltid juridisk utbildning och juridisk insikt. Kommitténs förslag
att förbjuda besvärs anförande i regeringsrätten komme sannolikt att öka
antalet nådeansökningar hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Förutom sakkunskap
vid prövningen av avlöningsmål fordrades även juridisk skicklighet ocli
rättvisa vid avdömandet. Det vore för övrigt icke nog med att ett ämbetsverk
avgjorde frågan, utan det gällde framför allt att finna ett ämbetsverk,
som ägde alla erforderliga förutsättningar att döma i sista instans. Det
enda ämbetsverk, som enligt styrelsens uppfattning kunde vara skickat att
omhänderhava prövningen av statstjänstemännens avlöningsfrågor, vore kammarrätten,
icke minst på grund av dess organisation som domstol. Besvär
över kammarrättens beslut borde fa anföras hos regeringsrätten. Lättnad i
regeringsrättens arbetsbörda vunnes lämpligast genom eu bestämmelse, att
alla de samhällsmedlemmar — med undantag för statstjänstemän vid besvär
i avlöningsfrågor — vilka anförde besvär i regeringsrätten, skulle hava att,
liksom dä missnöje anmäldes över hovrätts utslag, hos viss myndighet nedsätta
ett belopp, vilket skulle tillfalla kronan, därest de anförda besvären
ogillades.

Trafiktjänstemännens riksförbund har i huvudsak framfört samma synpunkter
som styrelsen för Sveriges statstjänstemannanämnd. Därjämte har
riksförbundet avstyrkt telegrafstyrelsens förslag att göra lönenämnderna till
instans i avlöningsmål.

Riksräkenskapsverkets tjänstemannaförening har uttalat sig emot förslaget
att göra statskontoret till sista instans i avlöningsmål. Därvid har framhållits,
att domstolsvägen, som hittills i ytterst ringa grad anlitats, under
den föreslagna ordningen skulle komma att i avsevärd utsträckning beträdas.
Någon verklig besparing som följd av den föreslagna ändringen ifråga om
instansord ni ngen hade kommittén icke lyckats uppvisa. Den besparing, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Departe mentschefen.

stode att vinna genom indragning av lönenämnderna, skulle kunna komma
till stånd alldeles oberoende av kommitténs reformförslag. Såsom påtaglig
besparing av förslaget, i vad det avsåge ändrad handläggning av besvärsoch
anmärkningsmål, skulle, enär marinöverkommissariens arbetsbörda ytterst
ringa påverkades av anmärkningsmålens borttagande från marinförvaltningen,
kvarstå indragning av ett kansliråd i försvarsdepartementet. Denna besparing
motvägdes emellertid av ökade utgifter i statskontoret.

Vad anginge förslaget att slopa eftergranskningen i riksräkenskapsverket
av de räkenskaper, som tillhörde verk med specialrevisioner, innebure detsamma
eu radikal stympning av riksräkenskapsverket. Då kommittén räknat
med att på sådant sätt inspara 70,000 kronor eller jämnt det belopp, vartill
de indragnas löner uppginge, vore detta ej riktigt. En revision utövade
preventiv verkan genom sin blotta tillvaro, ehuru dess värde i detta avseende
visserligen icke läte sig exakt angivas i kronor. Kommittén hade
icke undersökt, huruvida man i detta fall borde tala om dubbelrevision eller
om varandra kompletterande revisioner. Varken armé- eller marinförvaltningen
medhunne att slutgiltigt granska militärräkenskaperna. Någon förstärkning
i nämnda specialrevisioner skulle emellertid icke ifrågakomma,
varför de föreslagna indragningarna måste medföra bristande kontroll.
Hänsyn borde ock tagas därtill, att armé- och marinförvaltningarnas räkenskapsgranskning
av helt naturliga skäl icke kunde bedrivas efter samma
linjer som eftergranskning i riksräkenskapsverket. En ej oväsentlig del av
armé- och marinräkenskaperna utgjordes av de s. k. huvudkassorna, vilka
dittills icke granskats av ämbetsverken själva.

Besparingskominitténs föreliggande förslag har närmast till syfte att åstadkomma
en förenklad handläggning av administrativa mål rörande avlöningsm.
fl. förmåner åt statstjänstemän samt vissa av statsmedel utgående ersättningar.
Kommitténs uppslag synes vara i hög grad beaktansvärt, även om eu
i viss mån annan lösning än den, kommittén närmast anvisat, torde vara att
förorda. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, bliva ifrågavarande
ärenden föremål för regeringsrättens bedömande på två olika vägar, nämligen
dels genom besvär av vederbörande befattningshavare över förvaltningsmyndigheternas
beslut, dels i s. k. anmärkningsmål, uppkomna vid granskning av
statsverkets räkenskaper. 1 förra fallet gå besvären i regel från vederbörande
förvaltningsorgan direkt till Kungl. Maj:t i regeringsrätten. De s. k.
anmärkningsmålen avdömas, där anmärkningarna uppkommit vid granskning
i riksräkenskapsverket, i första instans av kammarrätten och kunna
därifrån fullföljas till Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Hava anmärkningarna
uppkommit vid granskning inom de specialrevisioner, som firmas i vissa
förvaltande ämbetsverk, avgöras anmärkningsmålen i första instans i vederbörande
förvaltningsverk, varifrån de kunna fullföljas till kammarrätten
och vidare till Kungl. Maj:t i regeringsrätten.

Med utgångspunkt från den uppfattningen, att den administrativa prövningen
av frågor rörande statstjänstemännens avlöningsförmåner samt vissa
närstående ersättningsfrågor med nu gällande ordning vore alltför vidlyftig
och kostsam, har kommittén framlagt sitt förslag till förenkling av hithörande
processuella förfarande. I första hand har syftet därvid varit att

Kungl. Maj:ta proposition Nr 121.

lätta den arbetsbörda, varunder regeringsrätten sedan åtskilliga ar tillbaka
lider. Detta syfte skulle vinnas genom att ej medgiva fullföljd till Kungl.
Maj:t av de mål, varom här är fråga. Målen skulle emellertid ej därmed
stanna lios vederbörande centrala förvaltningsmyndighet utan skulle därifrån
få fullföljas till något lämpligt ämbetsverk, enligt kommittéförslaget statskontoret.
Antalet instanser i besvärsmål angående avlönings- in. 11. förmåner
skulle härigenom icke undergå någon minskning, men handläggningen
i sista instans skulle givetvis draga mindre kostnader för mål
räknat än med den nuvarande ordningen är fallet. Vad angår anmärkningsmål
i fråga om enahanda förmåner skulle enligt kommittéförslaget
antalet instanser alltid utgöra allenast två. Anmärkningsmål, vare sig de
uppkommit inom riksräkenskapsverket eller i specialrevisionerna, skulle i försåt
instans avgöras av riksräkenskapsverket; kammarrättens befattning med
målen skulle upphöra och avgörandet i sista instans förflyttas från legeiings3''ätten
till statskontoret.

Beträffande kommittéförslaget, så vitt detsamma avser, att ifrågavarande mål
ej vidare skulle få fullföljas till Kungl. Maj:t, hava visserligen i en del ytt
randen erinringar framställts. I allmänhet har man emellertid godtagit
förslaget härutinnan. Enligt min mening kan icke heller åt de gjoida invändningarna
tillmätas den betydelse, att man skulle behöva avstå från att
på den föreslagna vägen vinna erforderlig lättnad i regeringsrättens arbetsbörda.
Antalet i regeringsrätten handlagda mål har under åren 1921 1923

utgjort respektive 2,265, 2,102 och 1,975. Vid utgången av vart och ett av
nämnda ar utgjorde antalet oavgjorda mål respektive 1,839, 2,233 och
2,946. Att regeringsrättens arbetsbörda för närvarande är av den storlek,
att man maste vidtaga åtgärder antingen för bortflyttande från regeringsrätten
av vissa mål eller ock för förstärkning av regeringsrättens arbetskrafter,
synes uppenbart. Särskilt äro skattemålen mycket tyngande i regeringsrättens
arbetsbalans, och jag har tidigare haft under övervägande frågan
att söka i berörda avseende vinna någon lättnad. De uppslag, vilka i sadant
syfte varit föremål för bedömande, hava emellertid av olika orsaker visat
sig icke lämpligen kunna bringas till utförande. Genom det förslag, som
nu av besparingskommittén framlagts, skulle eu avsevärd avlastning från
regeringsrätten av andra, för dess arbete mycket betydande mål äga rum,
eu avlastning, som av kommittén beräknats till ungefär en fjärdedel av
regeringsrättens hela arbetsbörda. Jag delar kommitténs uppfattning, att
den administrativa handläggningen av dessa mål kan göras tillfredsställande,
även om målen icke fä fullföljas till Kungl. Maj:t. Det för -tjänar framhållas, att möjligheten till målens dragande under domstols
prövning ju skulle förbliva orubbad. Därest det administrativa avgörandet
av ifrågavarande mål i sista instans flyttas från regeringsrätten och anförtros
åt ett centralt ämbetsverk, vinnes ock, på sätt kommittén framhållit,
deri fördelen, att möjligheten av konflikt mellan ett regeringsrättens och
ett högsta domstolens avgörande i dylika frågor undanröjes. Förslaget om
inhålla till riksdagens protokoll U)Vt. 1 samt. SS hd fl. tNr Vild 4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

eu särskild instansordning för lönefrågornas handläggning skulle till följd
härav kunna få förfalla.

I detta sammanhang torde jag få angiva min ställning till den av vissa
verk framförda frågan om införande beträffande avlönings- in. 11. här avsedda
mål av en summa revisibilis såsom villkor för fullföljande av besvär
hos Kungl. Maj:t. Jag tillåter mig beträffande detta förslag hänvisa till
förberörda utredningar angående inrättande av en särskild instansordning
för ifiågavaiande mål, i vilka utredningar även nyssberörda spörsmål blivit
belyst. Det har därvid framhållits, att en dylik indelningsgrund beträffande
ifrågavarande mål hade avsevärda brister och därför ej lämpligen borde
ifrågakomma. Det synes mig ock tydligt, att, då det gäller kontinuerligt
utgående avlöningsförmåner, en fast summa revisibilis kommer att verka
synnerligen ojämnt. Föga skulle ock vara vunnet med en fullföljdsrätt,
begränsad av förut nämnda summa av 1,500 kronor för kravets storlek,
enär, på sätt jämväl ämbetsverken erinrat, de flesta mål om avlöningsförmåner
och dylikt därigenom skulle vara undantagna från fullföljd till
regeringsrätten. Jag har vid nu angivna förhållanden funnit mig icke böra
tillstyrka den ifrågasatta anordningen.

Om det sålunda även enligt min tanke är ägnat att åstadkomma förenkling
och däianed besparing att förlägga prövningen av ifrågavarande
mål i sista instans från regeringsrätten till ett centralt ämbetsverk, så synes
det mig emellertid vara av vikt, att man därvid utväljer ett ämbetsverk, vars
organisation och arbetsförhållanden äro för en sådan uppgift särskilt lämpliga.

1 detta avseende torde icke kunna bliva fråga om andra verk än statskontoret
och kammarrätten. Att man skulle kunna giva åt lönenämnderna
en ställning av i sista hand prövande myndigheter på detta område är
enligt min mening uteslutet. Vid övervägande av spörsmålet, huruvida
statskontoret eller kammarrätten bör erhålla den befogenhet, varom nu är
fråga, har kommittén stannat för det förra, medan myndigheterna i allmänhet
uttalat sig för det senare ämbetsverket.

Uppenbart äi väl, att statskontoret på detta område äger eu ingående
och fullt aktuell sakkunskap, som i möjligaste mån synes böra tillvaratagas
för prövningen av lönefrågor. Men statskontorets erfarenhet i
hithörande frågor sträcker sig dock icke till statsförvaltningens alla områden.
Särskilt är att märka, att kommunikationsverken och försvarsväsendet
med sina timligen egenartade anställnings- och tjänstgöringsförhållanden
ännu icke indragits under statskontorets erfarenhetsområde. Det
synes vidare ej vara lämpligt, att ett ämbetsverk som statskontoret, vilket
i betydande omfattning handhar förvaltningsuppgifter av här avsedd beskaffenhet
och i avseende å denna förvaltningsverksamhet bör vara underkastat
kontroll, beredes en ställning, som ej blott undandrar verkets egna
beslut från dylik kontroll utan även giver verket provningsrätt gent emot
det centrala kontrollorganets beslut.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 121.

Vad beträffar kammarrätten, som under läns tid jämväl pa ifrågavarande
område fungerat såsom domstol, kunna några invändningui n\
sistberörda slag ej göras. Och jämväl kammarrätten äger erfarenhet beträffande
avlönings- och ersättningsfrågor, som här avses, i det att sådana
frågor varit föremål för kammarrättens bedömande uti anmärkningsmalen.
Väl må medgivas, att någon mera omfattande kännedom om de nya
avlöningsreglementena och därtill hörande avlöningsbestämmelser ännu
icke hunnit tillföras kammarrätten genom dess handläggning av anmärkningsmål,
men denna omständighet synes mig knappast kunna giva anledning
att här föredraga statskontoret framför kammarrätten såsom sista instans.
Plj oväsentlig betydelse måste ock tillmätas den omständigheten, att statstjänstemännen
i allmänhet synas finna det mera tillfredsställande, att den slutliga
prövningen av avlöningsinålen förlägges till kammarrätten. Därest
man tillmötesgår tjänstemännens krav i detta hänseende, torde man hava
grundad anledning förvänta, att avlöningsfrågor icke annat än i undantagsfall
behöva dragas under allmän domstols prövning.

För mig synas alltså övervägande skäl tala för att giva åt kammanätten
den ställning i den administrativa avlöningsprocessen, som kommittén velat
lämna åt statskontoret. I besparingshänseende torde det av mig omfattade
förslaget ställa sig förmånligare än kommitténs förslag.

Även om sålunda statskontoret icke erhåller ställning såsom i sista hand
prövande myndighet beträffande de ärenden, varom här är fråga, torde,
på sätt statskontoret yttrat, böra tagas under övervägande, på vad sätt en
omläggning i förenklande riktning av anordningsväsendet bör liga rum.

Förslaget att för ifrågavarande måls administrativa avdömande inrätta eu
särskild förvaltningsdomstol med ledamöter från kammarrätten och statskontoret
har onekligen vissa fördelar, i det man på sådant sätt skulle kunna,
utan att uppgiva kravet på en domstolsorganisation, tillgodogöra sig statskontorets
sakkunskap. När jag emellertid funnit mig ej kunna förorda
förslaget, har jag letts av den uppfattningen, att, dä man redan äger ämbetsverk,
som kunna mottaga den uppgift, varom här är fråga, man ej bör för
ändamålet skapa eu ny organisation, helst det knappast skulle kunna undvikas,
att därmed följde vissa ökade kostnader.

Vad anmärkaingsmålen angår gäller det emellertid vidare att taga ställning
till frågan om deras handläggning i första instans. Denna fråga sammanhänger
med spörsmålet om specialrevisionernas framtida ställning, vilket
spörsmål i detta sammanhang av kommittén upptagits till provning. Kommittén
har av anförda skid ansett dessa revisioner fortfarande böra kvarstå
inom vederbörande förvaltande ämbetsverk och sålunda icke, pa sätt i annat
sammanhang beträffande . vissa av dem blivit föreslaget, inflyttas till riksräkenskapsverket.
Den eftergranskning, som beträffande dessa veiks räkenskaper
förekommer i riksriikenskapsverket, skulle i stället till undvikande

Kungl. Maj:ts proposition Nr h‘l.

uv onödigt dubbelarbete upphöra; och skulle i anledning härav tio revisortjänster
i riksräkenskapsverket kunna indragas.

Emot detta förslag hava invändningar rests huvudsakligen från riksräkenskapsverkets
sida. Nämnda verk har sålunda gjort gällande, att den
nuvarande eftergranskningen av räkenskaperna för de verk. vilka hava
specialrevisioner, vore koncentrerad på sådana förvaltningsåtgärder, som på
grund av specialrevisionernas underordnade ställning under de redovisande
myndigheterna icke kunde väntas bliva föremål för talan från specialrevisionernas
sida. Särskilt har framhållits, att vederbörande verks lmvudkassor
givetvis måste undergå specifik granskning i riksräkenskapsverket.
Vidare har betonats, att riksräkenskapsverket ensamt kunde verkställa sådan
granskning, som rörde exempelvis s. k. påföringar. Riksräkenskapsverket
har sålunda ansett eftergranskningen vara fullt befogad. Även verken
själva hava ansett någon, ehuru begränsad, eftergranskniug vara erforderlig,
bland annat för att giva större effektivitet åt specialrevisionerna,
vilka därigenom visste sig vara föremal för det centrala revisionsverkets
kontroll.

Frågan om specialrevisionerna har av riksräkenskapsverket ansetts böra
lösas sålunda, att dessa revisioner, utom vad anginge affärsverken, inflyttades
i riksräkenskapsverket. I samband härmed skulle åtskillig personal inom
specialrevisionerna kunna indragas. De verk däremot, inom vilka finnas
specialrevisioner, hava ansett dessa revisioner böra kvarbliva inom verken.
Generaltullstyrelsen har dock beträffande där förekommande specialrevision
tänkt sig möjligheten av en överflyttning till riksräkenskapsverkets stat av
en revisorstjänst på kameralbyrån.

Beträffande specialrevisionerna synes ingen tvekan råda därom, att affärsverken
böra såsom hittills bibehållas vid sina egna revisioner. Närmast
gäller frågan, huruvida de inom armé- och marinförvaltningarna befintliga
specialrevisionerna böra hos dessa verk kvarbliva eller om de skola inflyttas
till riksräkenskapsverket. Vid bedömande av detta spörsmål bär jag funnit
mig böra följa besparingskommitténs förslag. De skäl, som av kommittén
åberopats till stöd för specialrevisionernas bibehållande, synas mig nämligen
vara vägande. Hittills framlagda förslag om inflyttning av vissa specialrevisioner
i riksräkenskapsverket hava icke kunnat på ett tillfredsställande
sätt avlägsna vissa av en sådan inflyttning befarade olägenheter för vederbörande
verks förvaltningsarbete. Sådana verk som armé- och marinförvaltningarna
med deras mycket omfattande och egenartade verksamhet måste
nämligen, även om deras kamerala revisioner skulle inflyttas i riksräkenskapsverket,
till sitt förfogande hava något organ för en löpande kontroll
å medelsdispositionen. Huru denna fråga lämpligen skulle lösas är alltjämt
oklart. Vid sådant förhållande synes man ej böra på ifrågavarande område
nu vidtaga någon ändring av gällande ordning. Härmed får dock icke för
framtiden anses avgjort, att specialrevisionerna böra i den omfattning och
med den organisation, som nu är fallet, förbliva inom vederbörande verk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Generaltullstyrelsens förslag om överflyttning av en revisorsbefattning
från styrelsens till riksräkenskapsverkets stat innebär, enligt vad jag från
styrelsen inhämtat, icke någon förändring beträffande räkenskapsgranskningens
uppdelning mellan generaltullstyrelsen och riksräkenskapsverket,
vilket sistnämnda verk redan nu granskar styrelsens egna beslut. Då alltså
någon ökning av riksräkenskapsverkets arbetsbörda icke skulle inträda, komma
den ifrågasatta överflyttningen till detta verk av eu revisorsbefattning att
innebära ett tillskott i arbetskraft, som givetvis bör tagas i beräkning vid
bestämmande av eventuella indragningar hos riksräkenskapsverket. Generaltullstyrelsens
uppslag skulle visserligen kunna budgetmässigt genomföras
från och med den 1 nästkommande juli. Då emellertid förslag till personalstat
för generaltullstyrelsen framlagts i statsverkspropositionen och förhållandet
lärer kunna för budgetåret 1924—1925 på det sätt ordnas, att eu av
styrelsens revisorer placeras till tjänstgöring i riksräkenskapsverket, finner
jag mig ej nu böra ifrågasätta tjänstens avförande från styrelsens stat.
Från och med budgetåret 1925—1926 bör givetvis tjänsten utgå ur nämnda stat.

Den i riksräkenskapsverket förekommande eftergranskningen av affärsverkens
räkenskaper lärer huvudsakligen vara inriktad på eftersyn å s. k.
påföringar samt kontroll å medelsdispositioner, som äro eu direkt följd av
vederbörande verks egna beslut. Enligt vad jag inhämtat har det i anmärkta
belopp uttryckta resultatet av ifrågavarande granskning varit mycket
ringa. Ifrågavarande eftergranskning tillsammans med detaljgranskningen
av affärsverkens huvudkassor motsvarar ungefär fyra revisorers arbete året
om. Av inhämtade upplysningar vill det synas, som om i regel tre revisorer
toges i anspråk för eftergranskningen. En begränsning av de för
denna kontroll avsedda arbetskrafterna bör kunna utan olägenhet tiga rum,
därest granskningen inskränkes till eftersyn å påföringar mellan olika affärsverk
samt undersökning i skälig omfattning av vederbörande verks egna
beslut. Sålunda lärer eu av de för ifrågavarande granskning avdelade revisorsbefattningarna
kunna undvaras.

Det område, där eftergranskningen i riksräkenskapsverket måste anses
innebära ett verkligt dubbelarbete, är försvarsväsendet. Riksräkenskapsverket
har visserligen i sitt utlåtande framhållit, att här ej vore fråga om
dubbelrevision i egentlig mening, och till stöd härför visat på det stora
belopp, vartill av verket gillade anmärkningar beträffande de militära verkens
räkenskaper uppgått. En närmare undersökning av de inom riksräkenskapsverket
gjorda anmärkningarna har emellertid givit vid handen,
att verkets granskning till vida övervägande delen avsett samma förhållanden,
som gjorts till föremål för granskning i specialrevisionerna. Att riksräkenskapsverkets
anmärka basbelopp blivit så betydande torde för (ivrigt sammanhänga
därmed, att verket har betydligt längre tid till förfogande för
sin revision iin den, som står specialrevisionerna till buds. Om nu riksräkenskapsverkets
eftergranskning inskränkes, böra emellertid — såsom ock

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 121.

kammarrätten i sitt utlåtande framhållit — specialrevisionerna erhålla ökad
tid att framställa anmärkningar. Efter eu sådan förändring i nu gällande
bestämmelser skulle särskilt armé- och marinförvaltningarnas revisioner beredas
tillfälle att gorå sig gällande i större utsträckning än nu är fallet.

För närvarande sysselsättas inom riksräkenskapsverket för granskning av
arméns och marinens räkenskaper en förste revisor, nio revisorer, fyra kanslibiträden
och eu extra ordinarie tjänsteman. Specialrevisionerna utgöras,
enligt av riksräkenskapsverket lämnad uppgift, i arméförvaltningen av eu
byråchef, två revisionskommissarier, nio revisorer och nio extra ordinarie
tjänsteman samt i marinförvaltningen av eu förste revisor, fyra revisorer
och två extra ordinarie tjänstemän. Härtill komma i båda ämbetsverken
kvinnliga biträden till ej närmare angivet antal. Enligt av riksräkenskapsverket
verkställd beräkning skulle, i händelse arméns och marinens specialrevisioner
inflyttades till riksräkenskapsverket, kunna inom dessa revisioner
indragas eu byråchef, eu förste revisor och sex revisorer. Det vill synas,
som om den totala personalminskningen vid bibehållande, på sätt jag föreslagit,
av specialrevisionerna men med upphörande av all överflödig dubbelgranskning
i riksräkenskapsverket skulle bliva i det närmaste densamma
som i det av sistnämnda ämbetsverk förutsatta fallet. För granskning i riksräkenskapsverket
av huvudkassorna vid armén och marinen lärer det vara
fullt tillräckligt med två revisorer och ett kanslibiträde. Dessutom synes
man böra räkna med att generell eftergranskning i begränsad omfattning
samt kontroll å likvider mellan arméns, respektive marinens myndigheter
och andra förvaltningsgrenar kunna bliva behövliga samt att för detta ändamål
kräves en revisorstjänst. Sex revisorsbefattningar och tre kanslibiträdesbefattningar
skulle alltså kunna indragas eller disponeras för annat arbete
inom verket. Eu given förutsättning härför är emellertid, att de för revisionsgöromål
avsedda tjänstemännen i armé- och marin förva ltningarna icke i
någon nämnvärd utsträckning tagas i anspråk för andra arbetsuppgifter
inom verken. Därjämte måste det vid eu sa pass omfattande begränsning
av riksräkenskapsverkets eftergranskning vara av största betydelse, att verket
beträffande arméns och marinens specialrevisioner utövar ledande och kontrollerande
verksamhet i syfte att göra dessa revisioner fullt ändamålsenliga.
Denna verksamhet torde i regel få utövas genom vederbörande förste revisor.

För eftergranskning av de räkenskaper, som avgivas av lokalmyndigheterna
vid de övriga förvaltningsgrenar, vid vilka specialrevisioner äro anordnade,
torde kunna räknas med ungefär en revisor. Även beträffande dessa verk bör
givetvis tillses, att all onödig eftergranskning undvikes. Någon indragning
av personal i anledning härav har emellertid icke ansetts kunna föreslås.

Av mitt förslag om begränsning och omläggning av den granskning, som
i riksräkenskapsverket äger rum beträffande de verks räkenskaper, vilka
hava specialrevisioner, skulle alltså följa en total personalminskning av åtminstone
sju revisorer och tre kanslibiträden. Frågan, huruvida dessa befattningar
kunna indragas, är beroende av riksräkenskapsverkets behov av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

arbetskrafter för andra revisionsuppgifter än de här avsedda. Jag vill i
detta avseende redan nu omnämna, att verket i en den 20 februari 1923
dagtecknad skrivelse gjort framställning om dels återställande av ämbetsverkets
extra stat, sådan den befann sig före ingången av budgetåret 1923

_1924, vilket skulle innebära eu ökning med tvä extra revisorer, dels

ateruppförande i staten av två kontorsbiträden, dels ock utökning av
ämbetsverkets personal med tvä kontorsskrivare och fem kanslibiträden, avsedda
för granskning av skatteräkenskaperna. I sammanhang med frågan
om anslag till riksräkenskapsverket blir jag i tillfälle återupptaga detta
spörsmål.

Sedan jag sålunda angivit min ställning till spörsmålet om specialrevisionerna
och riksräkenskapsverkets förhållande till dessa, återgår jag till
frågan om anmärkningsmålens handläggning i första instans. I sådant avseende
har kommittén föreslagit, att riksräkenskapsverket skulle pröva och
avgöra ej blott sina egna anmärkningar utan även anmärkningar, framställda
inom vederbörande specialrevisioner.

Mot förslaget, såvitt detsamma avser riksräkenskapsverkets egna anmärkningar,
hava inga invändningar gjorts. Beträffande sättet för avgörandet
av anmärkningsmålen har emellertid anförts, att beslutanderätten borde skarpare
skiljas från ledningen av revisionsarbetet än som skulle bliva fallet
euligt kommitténs förslag. Enligt kommittéförslaget skulle anmärkningsmålen
prövas i riksräkenskapsverkets plenum, varvid vederbörande förste
revisor skulle inträda som ledamot. I stället för denna anordning har statskontoret
ifrågasatt, att avgörandet skulle uppdragas åt generaldirektören
ensam. Även riksräkenskapsverkets eget förslag går ut härpå. Jämväl
kammarrätten har ansett målen böra avgöras på annat sätt än det, som
kommittén föreslagit, och har kammarrätten därvid förutsatt eu ändring i
riksräkenskapsverkets organisation.

Visserligen skulle någon tvekan kunna råda redan därom, huruvida
beslutanderätt i dylika mål över huvud taget bör lämnas åt riksräkenskapsverket,
som ju genom sin ställning såsom revisionsmyndighet skulle
kunna tänkas mindre vill lämpa sig för ett sådant uppdrag. Men
det lärer a andra sidan fa anses vara nödvändigt att skapa ett organ för
malens avgörande i första instans. Att låta målen i nu gällande ordning
från riksräkenskapsverket dragas under kammarrättens prövning synes nämligen
mindre lämpligt. Vid dylikt förhållande torde beslutanderätten i första
instans böra lämnas åt riksräkenskapsverket. En sådan anordning äi fullt
jämställd med den, som nu förekommer beträffande anmärkningar, uppkomna
inom specialrevisionerna, i det att dylika anmärkningar i försåt
hand avgöras av det verk, varunder revisionen lyder. Spörsmålet har sålunda
blivit, huruvida kommitténs förslag, som går ut på att skapa eu
kollegial handläggning av ifrågavarande mål, eller statskontorets och riks -

•r|,‘ Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

rakenskapsverkets uppslag att lämna beslutanderätten till generaldirektören
bör iiga företräde.

Ur rättssäkerhetssynpunkt vore väl kommittéförslaget att föredraga.
Emellertid har riksräkenskapsverket för det fall, att ifrågavar ande mål
skulle inom verket avgöras kollegialt, framställt krav på betydligt ökade
arbetskrafter. Då en sådan utvidgning av ämbetsverket icke synts mig stå i
rimlig proportion till värdet av att få anmärkningsmålen i första instans avgjorda
kollegialt, har jag funnit mig böra stanna för riksräkenskapsverkets
av statskontoret biträdda förslag. Jag erinrar, att inom de flesta verk med
specialrevisioner anmärkningsmålen avgöras av endast en person. Möjligen
skulle den modifikation i riksräkenskapsverkets förslag kunna övervägas,
att chefen för riksbokslutsbyrån tillkallas för deltagande i målens handläggning
i de fall, dä föredraganden hyser en mot generaldirektören avvikande
mening.

Det säger sig självt, att förslaget om avgörande av anmärkningsmål inom
riksräkenskapsverket icke är avsett att medföra någon förändring för verkets
chef vare sig i fråga om pensionsålder eller beträffande hans ställning i
övrigt såsom befattningshavare i statens tjiinst.

Riksräkenskapsverkets förslag, att revisionsbyråchefen skulle iiga besluta
angående kommunikation av uppkomna anmärkningar, synes likaledes vara
att förorda. Att emellertid, i händelse nämnde byråchef vägrar kommunikation,
ämbetsverkets andre byråchef skulle tillkallas för att avgöra, huruvida
kommunikation skall äga rum eller ej, synes mig föga lämpligt. Frågan
om kommunikation synes utan olägenhet kunna få helt och hållet avgöras
av revisionsbyråchefen. Det kan förvisso förutsättas, att den för revisionens
effektivitet ansvarige byråchefen icke skall vägra kommunikation,
annat än dä uppkommen anmärkning är uppenbart felaktig. Spörsmålet
om rätt för vederbörande granskare att föra talan mot riksräkenskapsverkets
beslut i anmärkningsmål synes mig böra närmare övervägas, innan
slutlig ställning därtill tages. Enligt min mening skulle rätt till fullföljd
lämpligen kunna tillerkännas revisionsbyråchefen.

Om sålunda riksräkenskapsverket jämväl enligt mitt förslag skulle, såsom
besparingskommittén avsett, göras till första instans i de anmärkningsmål,
vilka uppkommit inom detta verk, har jag emellertid icke kunnat biträda
kommitténs förslag att låta riksräkenskapsverket avgöra jämväl de anmärkningar
vilka uppkommit inom specialrevisionerna. Jag har nämligen måst
tillerkänna avgöiande betydelse åt de invändningar, som av vederbörande
ämbetsveik framställts mot ifrågavarande förslag. I främsta rummet skulle
förslaget medföra den olägenheten, att de tjänstemän i specialrevisionerna,
som skulle inför riksräkenskapsverket föredraga ifrågavarande anmärkningsmål,
komma att erhålla en obestämd ställning i förhållande till riksräkenskapsverket
och vederbörande andra verk. Ävenledes skulle åtskilligt dubbelarbete
kunna föranledas av en anordning, varigenom'' anmärkningar, vilka
uppkommit och till en del handlagts inom ett verk, skulle för sin fortsatta

Kungl. Maj ds proposition Nr 121. -u

behandling hänvisas till ett annat verk. Någon lättnad för vederbörande
förvaltningsmyndighet i följd av beslutanderättens överflyttande till
riksräkenskapsverket skulle knappast vara att förvänta, da ju utlåtande ifrån
myndigheten skulle kunna inhämtas av riksräkenskapsverket. Vad sistnämnda
verk beträffar skulle för övrigt de anmärkningar, varom här är fråga,
komma att bereda detsamma åtskilligt ökat arbete. Naturligast synes ock
vara, att de anmärkningsmål, vilka uppkomma inom specialrevisionerna, i
första instans avgöras på samma sätt som nu, d. v. s. av vederbörande
förvaltande myndigheter, för att därifrån, ävenledes såsom nu sker, fullföljas
till kammarrätten. Den nuvarande instansordningen skulle härigenom icke
undergå annan ändring än att målens fullföljd från kammarrätten till regeringsrätten
icke vidare skulle vara tillåten.

Mitt förslag rörande förändrad handläggning av besvärs- och anmärkningsmål
angående avlönings- in. fl. frågor torde kunna genomföras utan ändringav
lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. I 2 § av denna lag stadgas,
att besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen,
skola, med vissa undantag, tillhöra regeringsrättens upptagande
och avgörande i, bland annat, mål om avlöningsförmåner, därunder
inbegripet provision, anmärknings- och aktoratsarvode, ersättning för viss
förrättning eller visst uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning
o. d., om resekostnads- och tråk tamen tsersättning, om delaktighet
i eller avgifter till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt ellei
kassa, om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter
eller överenskommelser; i mål om annan ersättning, såvitt den enligt
gällande författningar utgår av statsmedel och anspråket ej är framställt
mot riksförsäkringsanstalten; i mål om sådant bidrag eller understöd av statsmedel,
som statskontoret, tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet eller
Konungens befallningshavande enligt gällande författningar må bevilja eller
skall på rekvisition utbetala; samt i anmärknings- eller redogörelsemål, ies
kontreringsmål, mål om avkortning eller avskrivning. Det formella genomförandet
av förslaget om förenklad handläggning av vissa besvärs- och
anmärkningsmål synes böra äga rum på det sätt, att förordnande meddelas
om att besvär i mål angående avlönings- in. fl. här ifrågavarande förmåner
skola anföras hos kammarrätten samt att i samband härmed stadgas,
att klagan ej må föras över kammarrättens beslut i dylika mål samt i de
anmärkningsmål, som efter närmare prövning må finnas böra stanna hos
kammarrätten såsom sista instans. Berörda stadgande!! äro av natur att kunna
meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Genom meddelandet av beslut
av sådan innebörd komma nu ifrågavarande mål utan vidare att undandragas
regeringsrättens prövning, även utan ändring av förenämnda lagbestämmelse.
1 samband med framdeles uppkommande behov av ändring i
lagen om regeringsrätten torde emellertid fä tagas under övervägande lämpligheten
av iindring i samma lag i nu berörda delar.

°° Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Vid utformningen av författningsförslag om förändrad handläggning av
besvärs- och anmärkningsmål i avlönings- in. fl. frågor bör det spörsmålet
komma under särskilt övervägande, hur dessa mål lämpligen böra avgränsas
gentemot de mål, som fortfarande skola fä fullföljas till regeringsrätten. Jag
vill i detta sammanhang erinra om det förslag till lag om rätt domstol och
rattegangen i vissa mål angående avlöning samt annan förmån och ersättning
av allmänna medel, vilket av särskilt tillkallad sakkunnig framlagts i betänkande
deri 17 december 1921. Gränsen för de mål, som skulle tillföras den
i namnda förslag upptagna särskilda instansordningen, har uppdragits sä,
att dit skulle hanföras tvister om sådan förmån, som enligt fastställd stat
eller annan föreskrift skall utgå under sådana förhållanden att fråga, huruvida
förmånen rätteligen åtnjutits, författningsenligt kan såsom anmärkningsmål
komma under kammarrättens prövning. Området för den ifrågasatta
instansordningen skulle alltså ytterst begränsas av den statliga räkenskapskontrolleus
utsträckning. Efter besparingskommitténs förslag skulle gränsen
för de mål, vilkas avgörande i sista instans skulle förläggas till ett centralt
Ämbetsverk — enligt kommitténs förslag statskontoret, enligt mitt förslag
kammarrätten — dragas snävare än den för en särskild instansordning ifrågasatta
omfattningen. Kommittéförslaget anger nämligen såsom tillhörande
den av kommittén föreslagna särskilda ordningen — förutom familjeunderstod
åt värnpliktiga — mål om statstjänstemäns avlönings- och pensionsförmåner
samt rese- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden
eller dylika ersättningar, som eljest utgå av statsmedel, och enligt gällande
författning eller särskilda av Kungl. Maj:t givna föreskrifter utgående kommittéarvoden.
Tvister angående prästerskapets avlöning skulle dock handläggas
i nu gällande ordning.

Enligt min mening bör man principiellt ställa sig på den ståndpunkten,
att omfattningen av statens räkenskapskontroll bör vara avgörande förfrågan,
huruvida besvärsmål om avlöning och pension skola tillhöra kammarrätten
såsom sista instans. Möjligt är, att den härav i förhållande till kommittéforslaget
följande utvidgningen av kammarrättens befogenhet icke skulle
i praktiken bliva av någon större betydelse och att man åtminstone till eu
början bör stanna vid ungefär deri avgränsning, som följer av nämnda förslag,
enligt vilket begreppet statstjänsteman är avgörande för omfattningen
av kammarrättens beslutanderätt i sista instans. Jag förutsätter likväl, att
den sålunda dragna gränsen ma kunna i man av behov modifieras. Anmärkningsmålen
i avlönings- in. fl. frågor böra givetvis stanna hos kammarrätten
i samma utsträckning som besvärsmålen. Det vill vidare synas,
smil skulle, därest målen om familjeunderstöd åt värnpliktiga förläggas till
kammarrätten, jämväl mål om övriga förmåner åt värnpliktiga böra avgöras
av kammarrätten i sista instans.

I samband med överlämnande av anmärkningsmål i avlönings- in. fl. bär
avsedda frågor från kammarrätten till annat ämbetsverk skulle, enligt kommitténs
förslag, jämväl Övriga anmärkningsmål ävensom vissa besvärsmål

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

bortflytta från kammarrätten. Lämnas emellertid avgörandet av besvärsoch
anmärkningsmål i avlönings- in. 11. frågor till kammarrätten såsom sista
instans, finnes ingen anledning att därifrån bortflytta dessa andra mål.

Av kommittén ifrågasatta förenklingar beträffande avkortnings-, avskrivnings-,
restitutions- och reskontreringsmål kunna givetvis genomföras, även
om anmärkningsmålens handläggning äger ruin på av mig föreslaget sätt;
dock att besvär i dylika mål skola, såsom nu, anföras lios kammarrätten,
vilket ämbetsverk måhända skulle kunna bliva sista instans jämväl i dessa
mål.

Någon ändring beträffande handläggningen av balansmål och därmed jämställda
mål är ej avsedd att komma till stånd i förevarande sammanhang.

Enligt besparingskommitténs beräkningar utgöras anmärknmgsmålen till
ojämförligt största delen av sådana avlönings- m. fl. mål, vilka enligt det
föregående skulle från regeringsrätten överflyttas till kammarrätten såsom
sista instans. Vad återstående anmärkningsmål beträffar synas jämväl
dessa kunna i viss utsträckning från regeringsrätten överlämnas till kammarrätten
såsom sista instans. Att från regeringsrätten helt bortflytta
handläggningen av anmärkningsmål synes mig emellertid knappast kunna
ifrågakomma. Sålunda torde — på grund av regeringsrättens befattning
med mål, som röra besvär över beskattningsmyndigheternas beslut —
de vid skattegranskningen uppkomna anmärkningsmålen alltjämt böra
fä fullföljas till regeringsrätten. Dit böra ock fortfarande fa fullföljas
frågor angående avlönings- in. 11. förmåner till präster, i den mån dessa
frågor kunna förekomma i anmärkningsmål. I vilken utsträckning s. k.
»Övriga anmärkningsmål» skulle kunna förläggas till kammarrätten såsom
högsta instans, torde få övervägas i sammanhang med utformande av författningsförslag
i förevarande ämne.

Därest kammarrätten göres till högsta instans i besvärs- och anmärkningsmål.
vilka röra avlöningsförmåner samt övriga här avsedda frågor,
synes fä övervägas, huruvida icke ämbetsverket bör vid avgörande av
dylika mål erhålla en för rättssäkerheten mera betryggande sammansättning
än som skulle bliva fallet med tillämpning av nu gällande bestämmelser
i verkets instruktion. Måhända bör detta ske sålunda, att domfört antal
ledamöter bestämmes till fem eller till fyra, dä tre äro om beslutet ense.
I värjo fall bör tillses, att avgörandena i de mål, vari kammarrätten skulle
göras till sista instans, ma bliva fullt enhetliga. För detta ändamål synas
ifrågavarande mål böra handläggas på en division, varjämte erforderliga
prejudikatsamlingar böra uppgöras.

Förslag till de ändringar i instruktionerna för kammarrätten och riksräkenskapsverket,
som skulle föranledas av mitt förslag i förevarande ämne,
synas böra i första hand utarbetas av vederbörande ämbetsverk.

Vad angår den av besparingskommittén upptagna mera speciella frågan
om beslutanderätten i vissa ärenden angående älderstillägg eller placering i
lön ek lass samt riksräkenskapsverkets granskning av meddelade beslut i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

dylika ärenden vill jag erinra om det förslag i sådant hänseende, som framlagts
i avgivet sakkunnigbetänkande angående revision av avlöningsreglementet
för statsdepartement m. fl. verk. Enligt detta förslag skulle det
ankomma på vederbörande verks styrelse att besluta i frågor om fastställelse
av den löneklass, enligt vilken lön skulle jämlikt avlöningsreglementet utgå’;
dock att, där fråga vore om tillgodoräkning av föregående tjänstetid för
placering i löneklass, beslutanderätten angående sådan tillgodoräkning och
darav betingad placering i löneklass skulle tillkomma statskontoret. Härigenom
skulle emellertid ingen rubbning ske i den jämlikt avlöningsreglementet
Kungl. Maj:t förbehållna befogenhet att i särskilda fall besluta,
huruvida och i vilken mån viss tid må för uppflyttning i löneklass räknas
befattningshavare till godo. I de fall, där enligt § 4 av kungörelsen den 2
december 1921 (nr 685) beslutanderätten tillkommer Kungl. Maj:t, skulle
densamma i stället uppdragas åt vederbörande departementschef.

Att enligt mitt förslag avlöningsmålen skulle i sista instans handläggas
av kammarratten i stället för, såsom kommittén föreslagit, av statskontoret
synes icke utgöra hinder för att i frågor om ålderstillägg och placering i
löneklass i viss mån taga statskontorets medverkan i anspråk. Lämpligen
synes detta kunna ske på det sätt, att statskontoret redan i första hand prövar
de mest invecklade av ifrågavarande ärenden eller dem, som angå tillgodorakning
av föregående tjänstetid och därav betingad placering i löneklass
Det vill emellertid synas, som om eu dylik befogenhet tillsvidare borde tilllaggas
statskontoret allenast beträffande den s. k. allmänna civilförvaltningen.
Inom kommunikationsverken och försvarsväsendet torde alltså jämväl dessa
spörsmål böra i första hand avgöras av vederbörande ämbetsverk Motsvarande
befogenhet beträffande tilldelande av ålderstillägg torde för vissa
förvaltningsgrenar, exempelvis länsstyrelserna och landsstaten, kunna tillerkännas
statskontoret. Besvär över statskontorets beslut i dylika frågor
torde böra fa anföras såväl av vederbörande tjänsteman som från statsverkets
sida; och skulle givetvis dylika besvär anföras hos kammarrätten Över
andra ämbetsverks beslut i dylika frågor skulle likaledes besvär få anföras
hos kammarrätten. Från statsverkets sida torde övervakandet över besluten
i liar ifrågavarande ärenden böra anförtros åt riksräkenskapsverket; dock
synes, så vitt angår statskontorets beslut, någon särskild granskning i riksrakenskapsverket
ej böra ifrågakomma. För att icke onödigtvis uppskjuta
den slutgiltiga prövningen av lagligheten i de beslut, som av ämbetsverken i
de olika ärendena fattats, torde i allmänhet den utväg böra anlitas, att förfrågan
göras hos riksräkenskapsverket om dess ställning till meddelade beslut
'' dyllka ärenden- Pä sätt besparingskommittén föreslagit, torde ock åt statskontoret
hora uppdragas att pröva och avgöra sådana frågor om placering
i löneklass, där beslutanderätten jämlikt § 4 av kungörelsen den 2 december
1921 (nr 685) nu tillkommer Kungl. Maj:t,

Jag torde härefter få behandla frågan om de besparingar, som enligt
kommitténs och mitt förslag skulle stå att vinna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 61

Genom förslaget att från regeringsrätten avlasta såväl besvärs- som anmärkningsmål
rörande statstjänstemännens avlönings- m. fl. förmåner samt
rörande rese- och traktamentsersättning, kommittéarvoden och familjeunderstöd
åt värnpliktiga skulle enligt besparingskommitténs beräkning en kanslirådsbefattning
i försvarsdepartementet kunna indragas. I detta avseende innebär
mitt förslag ingen minskning av möjligheterna till besparing. Enligt
från försvarsdepartementet inhämtade uppgifter kan den a regeringsrätts-,
byrån inneliggande balansen beräknas till 490 mål. Häribland finnas 18/
avlönings- och andra sådana mål, som enligt kommitténs förslag ej vidare
skulle tillhöra regeringsrättens prövning. Av de övriga uppgå amnärkningsmålen
till ett antal av 114 samt dispensmålen till ett antal av 170. Under
åren 1921—1923 hava de handlagda målen fördelat sig med respektive 156,
119 och 190 på sådana grupper, som enligt kommitténs förslag skulle bortflyttas,
samt respektive 158, 156 och 143 på andra grupper. Bland dessa
senare ingå emellertid dispensmålen med respektive 69, 74 och 84. Av de
Övriga torde, när nu kammarrätten göres till sista instans, på sätt jag
förut antytt, de flesta kunna avlastas frän regeringsrätten. Efter sainiåd
med chefen för försvarsdepartementet har jag kommit till den uppfattningen,
att de efter förslagets genomförande kvarstående regeringsrättsmålen icke
äro av den betydelse, att för deras beredning och föredragning behöver avses
ett kansliråd. Emellertid torde den nuvarande föredraganden få tagas
i anspråk för avarbetande av den a regeringsrättsbyrån förefintliga balansen,
vilken med inräknande av utreinitterade mål lärer motsvara ungefär tvååis
arbete. Någon indragning ar- personal i försvarsdepartementet kan fördenskull
ej omedelbart föranledas av förslaget om förenklad handläggning arvissa
besvärs- och anmärkningsmål, men jag förutsätter, att frågan härom
framdeles upptages till omprövning.

Inom riksräkenskapsverket skulle enligt kommitténs förslag pa grund av
eftergranskningens upphörande kunna indragas fyra extra revisorstjänster
och sex ordinarie revisorsbefattningar. Enligt mitt förslag skulle viss eftergranskning
inom riksräkenskapsverket bibehållas. I följd härav har indiagningen
av revisorstjänster ansetts böra stanna vid sju. Därjämte skulle enligt
mitt förslag tre kanslibiträdesbefattningar bliva för sitt nuvarande ändamål
obehövliga. Av de sålunda disponibla befattningarna torde, på sätt jag
närmare kommer att angiva i sammanhang med behandling av frågan om
anslag till riksräkenskapsverket, vissa vara behövliga för andra revisionsuppgifter
inom verket.

För kammarrätten skulle enligt kommittéförslaget eu lättnad i arbetet
hava inträtt, som skulle medfört, att två kammarrättsråd samt de åt dem
såsom biträden anställda två amanuenser skulle kunnat helt och hållet tagas
i anspråk för handläggning av skatteärenden och andra till kammarrätten
hörande mål. Någon minskning av kammarrättens arbctskiaftei skulle
sålunda icke enligt kommittéförslaget inträda. Givetvis kan enligt mitt
förslag någon indragning i detta ämbetsverk ej äga rum. Tvärtom skulle

1.2

K ting l. Maj:ts proposition Nr 121.

den ökning av kammarrättens arbetsbörda, som ditflyttande av besvärsmålen
i avlöningsärenden betyder, i och för sig kunna anses påkalla någon förstånkning
av arbetskrafterna. Emellertid bär kammarrätten ansett eu dylik
förstärkning icke vara behövlig. Vid sådant förhållande och då pa grund
av nedgången i antalet besvärsmål i taxeringsfrågor de båda ledamöterna
med revisionsrotel utan olägenhet torde kunna frigöras från handläggning
av dylika frågor för att ägna sig åt de besvärsmål rörande avlönings- m. fl.
förmåner, vilka skulle överflyttas till kammarrätten, saknar jag anledningnärmare
ingå på detta spörsmål.

Beträffande statskontoret skulle enligt kommittéförslaget eu förstärkningav
arbetskrafterna äga rum med en statskommissarie och eu sekreterare,
eu förstärkning som emellertid av statskontoret självt, under förutsättning
av att till ämbetsverket skulle förläggas prövningen av besvärs- och anmärkningsmål
i lönefrågor, ansetts alltför ringa. Enligt mitt förslag skulle, sa
vitt angår besvärsmål i avlöningsfrågor, eu minskning komma till stånd därigenom,
att statskontorets utlåtanden i dylika mål icke vidare skulle inhämtas.
A andra sidan skulle statskontoret erhålla ökat arbete i anledning
av förslaget om prövning av ärenden rörande ålderstillägg och placering
i löneklass. I vad mån avlastningen från statskontoret av besvärsmål
framdeles kan inverka på behovet av arbetskrafter i ämbetsverket torde
fa utvisas av erfarenheten. Skulle någon befattning kunna indragas, synes
det möjligen kunna sättas i fråga att överflytta densamma till kammarrätten.
I å sådant sätt kunde statskontorets sakkunskap i avlöningsfrågor i viss
män komma kammarrätten till godo.

På grund av besparingskommitténs förslag om avgörande i första instans
av de anmärkningsmål, som uppkomma inom vederbörande specialrevisioner,
bär kommittén ansett marinöverkommissariebefattningen kunna indragas.
Häremot har marinförvaltningen emellertid anfört, att prövningen av anmärkningsmål
utgjorde en mycket ringa del av marinöverkommissariens
arbetsbörda. Vid sådant förhållande skulle någon indragning av ifrågavarande
befattning icke kunna äga rum, även om anmärkningsmålen flyttades
till riksräkenskapsverket för avgörande i första instans. När nu
enligt mitt förslag någon ändring av gällande ordning för prövning av
dessa mål i första instans icke skulle genomföras, är förslaget givetvis
utan all inverkan på frågan om marinöverkommissariebefattningens fortsatta
bestånd. Jag förutsätter, att spörsmålet om befattningens behövlighet
blir föremål för undersökning i annat sammanhang.

Vad beträffar de av kommittén ifrågasatta indragningarna av försvarsväsendets
lönenämnd och allmänna civilförvaltningens lönenämnd skulle förutsättningen
därför vara, att avlöningsmålen skulle erhålla en sådan handläggning,
att något yttrande av dessa lönenämnder i löpande avlöningsärenden icke vidare

skulle behöva inhämtas. På sätt av lönenämndernas yttranden framgår, utgöra
emellertid dylika ärenden allenast en mindre del av lönenämndernas arbetsuppgifter.
Givet är emellertid, att ifrågavarande ärendens bortflyttande från

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 63

lönenämnderna betyder en minskning i dessas arbetsbörda. Jag förutsätter
dessutom, att från statsdepartementen skola till lönenämnderna överlämnas
allenast sådana uppdrag, som icke lämpligen kunna givas åt vederbörande
ämbetsverk. I enlighet härmed skulle i vanliga löpande avlöningsärenden
lönenämndernas medverkan ej påkallas.

Beträffande verksamheten vid allmänna civilförvaltningens lönenämnd
har jag tänkt mig möjligheten av att endast nämndens ordförande och
sekreterare skulle vara sysselsatta året om med arbete för nämndens räkning.
Frågornas egentliga beredning skulle alltså ankomma på ordföranden
och sekreteraren samt den slutliga prövningen inom nämnden äga rum vid
sammanträden, som böra fortgå periodvis och under sådana förhållanden,
att nämnden i sin helhet icke behöver sammanträda mera än högst två
månader om året. Med en dylik beräkning och under antagande, att
någon nedsättning av de fasta arvodena till ordförande och ledamöter
äger rum, skulle kostnaderna för allmänna civilförvaltningens lönenämnd
kunna nedbringas till 25,000 kronor. Vad försvarsväsendets lönenämnd
beträffar lärer på grand av förestående betydande arbetsuppgifter en sä
långt gående begränsning av utgifterna icke vara möjlig.

Närmare förslag angående anslag till försvarsväsendets lönenämnd torde
komma att av chefen för försvarsdepartementet underställas Kungl. Maj:ts
prövning.

Jag förutsätter, att, om riksdagen icke gör någon erinran mot det förslag
beträffande besvärs- och anmärkningsmålens handläggning, som jag i det
föregående framlagt, berörda förslag kommer att i huvudsak genomföras från
och med den 1 juli 1924. Härvid utgår jag ifrån att mål, som före nämnda
dag anhängiggjorts hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten, skola handläggas i
hittills gällande ordning.

Anslag till statskontoret.

Ordinarie förslagsanslaget till statskontoret är i riksstaten för budgetåret
1923—1924 uppfört med ett belopp av 320,300 kronor. I statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag hav ifrågavarande anslag, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, upptagits med ett beräknat belopp av nyssnämnda
storlek.

Enligt vad jag anfört beträffande frågan om förenklad handläggning av
vissa besvärs- och anmärkningsmål, kommer det förslag, jag i berörda avseende
funnit mig böra förorda, att vara utan inverkan beträffande statskontorets
arbetskrafter för budgetåret 1924—1925. Med hänsyn härtill och
då jag icke heller i övrigt har någon ändring att föreslå i ämbetsverkets
stat, torde det ordinarie förslagsanslaget till statskontoret få för nämnda
budgetår upptagas med oförändrat belopp, 320,300 kronor.

Kungl. Maj:ta proposition Nr 121.

Allting till kammarrätten och dess verksamhet.

I en till riksdagen avlåten, den 2 mars 1923 dagtecknad proposition, nr
206, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att
dels besluta, att å övergångsstat hos kammarrätten skulle uppföras

följande befattningar, nämligen:

Befattningshavare Avlöningsgrad

1 byråchef ............................................................................. B 20

2 förste kanslisekreterare ....................................................... B 16

1 andre kanslisekreterare.............................................................. B 13;

dels fastställa följande ordinarie stater för kammarrätten:

A. Ordinarie avlöning sstat.
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ....

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ........................

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.

kronor 291,500
» 3,500

» 13,000

Förslagsanslag kronor 308,000.

B. Övergångsstat.

Avlöningar och vikariatsersättningar, förslagsanslag ......... kronor 38,000;

dels i riksstaten för budgetåret 1923—1924 uppföra det ordinarie förslagsanslaget
till kammarrätten med ett belopp av 346,000 kronor;

dels ock för budgetåret 1923—1924 till upprätthållande av kammarrättens
verksamhet anvisa ett extra anslag av 130,000 kronor.

Förenämnda till uppförande å övergångsstat föreslagna befattningar
utgjordes av sådana, som vid den under hösten 1922 vidtagna särskilda
granskningen av ämbetsverkens anslagsäskanden befunnits kunna överflyttas
till kammarrätten för beredande av arbetsförstärkning åt ämbetsverket.

Vad beträffar det extra anslaget till upprätthållande av kammarrättens
verksamhet, hade detsamma enligt Kungl. Maj:ts förslag beräknats på följande
sätt, nämligen:

Tre extra kammarrättsråd å 10,020 kronor ....................... kronor 30,060

Sex adjungerade ledamöter å 8,580 kronor......................... » 51,480

Två extra föredragande å 7,212 kronor ....................... » 14,424

Lön och vikariatsersättning åt vikarierande extra-ordinarie

assessorer och extra föredragande..................................... » 2,000

Åtta amanuenser ................................................................... » qqq

Ett kanslibiträde, kvinnligt .............................................. » 2,436

Två kontorsbiträden, kvinnliga, å 2,040 kronor.................. » 4,080

Två skrivbiträden, kvinnliga, å 1,710 kronor .................... » 3,420

Bestridande av ökad renskrivningskostnad ..................... » 3,100

Ersättning åt vikarier för förenämnda kvinnliga biträden

m- m.................................................................................» 1,000

Summa kronor 130,000.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

I skrivelse, nr 178, vari riksdagen anmälde sitt beslut i fråga om
Kungl. Maj:ts förevarande förslag, förklarade riksdagen, att förslaget i
fråga om ordinarie staterna för kammarrätten icke givit riksdagen anled
ning till annan erinran än att beteckningen a den stat, vara de befattnings
havare skulle uppföras, som från annat ämbetsverk redan förflyttats eller
komme att förflyttas till kammarrätten övergångsstat icke synts riks
dagen lämplig. Riksdagen beslöt i stället, att staten i fråga skulle be
nämnas överflyttningsstat. Kungl. Maj:ts förslag, i vad detsamma avsåg
upptagande av det extra anslaget till upprätthållande av kammarrättens
verksamhet med 130,000 kronor, fann sig riksdagen, med hänsyn till den
avsevärda arbetsbalans, som påvilade ämbetsverket, böra bifalla.

Sedermera har Kungl. Maj:t den 1 juni 1923 beslutat, att å överflj tt
ningsstat hos kammarrätten skulle från och den 1 juli 1923 uppföras före
nämnda befattningar, ävensom i enlighet med riksdagens beslut fastställt
ordinarie avlöningsstat och överflyttningsstat för kammarrätten. Tillika
har Kungl. Maj:t förordnat om uppförande å förenämnda överflyttningsstat
från och med den 1 juli 1923 av en byråchef i riksräkenskapsverket,
en förste kanslisekreterare i försvarsdepartementet, en förste kanslisekreterare
i finansdepartementet och en andre kanslisekreterare i ecklesiastikdeparte
mentet; skolande de tre förstnämnda hos kammarrätten fullgöra tjänstgöring
såsom adjungerade ledamöter samt den sistnämnde tjänstgöring
såsom notarie.

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag hava anslagen till
kammarrätten och dess verksamhet, i avbidan på proposition i ämnet, beräknats
till samma belopp som för innevarande budgetår. Jag ber nu att
få återupptaga spörsmålet om ifrågavarande anslagsäskanden.

I skrivelse den 20 september 1923 har kammarrätten gjort framställning
om anslag till kammarrätten och dess verksamhet för budgetåret 1924
1925. För denna framställning anhåller jag att här få i ett sammanhang
redogöra.

Till eu början har kammarrätten lämnat en på preliminära beräkningar
grundad redogörelse för arbetsbalansen vid början av september månad
1923 beträffande de för arbetsbalansen viktigaste grupperna av de mål, som
kammarrätten har att upptaga, nämligen beskattningsmål, fattigvårds-,
mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål samt anmärkningsmål. Vad
angår de fyra förstnämnda grupperna, vilka samtliga tillhöra de så kallade
allmänna rotlarna, innefattas redogörelsen i nedan intagna tabell, som till
jämförelse innehåller motsvarande siffror för åren 1915 1922 samt med

hänsyn till krigskonjunkturskattemålens betydelse för en del av sagda
period redovisar dessa mål särskilt.

Kammar rätten -

Bihang/ till riksdagens protokoll /921. I samt HS höft- (Nr 121.)

Kiingl. Maj:ts proposition Nr 121.

Ä, 1	Inkomna krigs-konjunktur-skattemål	Inkomna övriga besvärsmål	Summa inkomna mål	Balans vid redo-görelsetidens utgång
'' 1915 ...............................	5	4,173	4,176	3,595
1916............................	472	3,413	3,885	3,654
1917............................	1,522	3,033	4,555	4,372
1918.................................	3,236	3,482	6,718	6,894
1919..............................	4,340	5,715	10,055	11,718
1920................................	4,578	6,847	11,425	16,215
1921..........................	2,020	7,148	9,168	15,999
1922.........................	530	11,924	12,454	18,994
1923 t. 0. m den 31/s.......	105	6,392	6,497	18,102

I anslutning härtill yttrar kammarrätten följande:

»Antalet av kammarrätten under tiden från och med den 1 september
1922 till och med den 31 augusti 1923 avgjorda beskattnings-, fattigvårds-,
mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål utgör 10,248.

Ä revisionsrotlarna funnos vid 1923 års ingång oavgjorda anmärkningsmål
— till dessa rotlar hörande besvärsmål och andra mål därunder inbe -

gripna — till ett antal av .......................................... 184

Under år 3923 till och med den 31 augusti hava inkommit sådana mål
till ett antal av .................................................. 47g

Summa 657.

Under sistnämnda tid hava av dessa mål avgjorts .................. 390

Balansen den 31 augusti 1923 utgjorde alltså ........................ 267. I

I detta sammanhang må erinras, hurusom kammarrättens ledamotspersonal
under de fyra höstmånaderna 1922 utgjordes av 14 ordinarie och 3
extra kammarrättsråd samt 7 extra ordinarie assessorer; att såsom adjungerade
ledamöter tillkommit från och med 1923 års ingång två tjänstemän
samt från och med den 1 juli 1923 ytterligare en tjänsteman från andra
ämbetsverk, men att vid sistnämnda tidpunkt antalet extra ordinarie
assessorer minskats från sju till sex, så att ledamotsantalet från och med
den 1 juli 1923 tillsvidare under innevarande budgetår uppgår till 26,
varav 24 ledamöter med allmän rotel och 2 med revisionsrotel; samt att
kammarrättens arbetskrafter för detta budgetår därjämte förstärkts med
2 extra föredragande utan ledamotsställning.

,...Av de 10’248 tm de allmänna rotlarna hörande mål, som på sätt ovan
iormalts avgjorts under tiden den 1 september 1922 — den 31 augusti
192o, hava 150 föredragits av ledamöterna med revisionsrotel, 388 av advokatliskalen
och 21 av extra föredragandena. På en var av de allmänna
rotlar, som funnits till hela nyssnämnda redogörelsetid, beräknas i genomsnitt
komma 449 föredragna mål, men då under ifrågavarande tid avgjorts
inemot 1,300 likartade beskattningsmål från samma län, kan medeltalet
loredragna mat för de allmänna rotlarna icke sättas till mer än något
over 400 mai eller till ungefär samma siffra som för tiden den 1 september
1921 den 31 augusti 1922. I underdånig skrivelse den 14 september 1922
beraknade kammarratten på anförda grunder för det nu tilländagångna

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 121. 67

redogörelseåret eu avverkning'' av 350 till 3/5 mai för vaije ledamot med
allmän rotel. Att även med nyss angivna reduktion avverkningssiffran
blivit så pass mycket högre än kammarrätten på förhand beräknat kan
förklaras av liera omständigheter. I främsta rummet torde härvid böra
framhållas, att de genom förordningen den 12. maj 1922 (nr 220) genomförda
ändringar i 1910 års taxeringsförordning, enligt vilka åtskilliga
mestadels enkla mål skola i fall, då de enligt iörutvarande bestämmelser
skola! avgöras av kammarrätten, i stället överlämnas till prövningsnämnd,
visserligen minskat tillströmningen av bagatellmål, men att likväl
under året dels till avgörande förekommit ett stort antal dylika mål, inkomna
före den nya ordningens genom!örandc, dels ock till kammarrätten
felaktigt fulllöljts icke så få mål av nu ifrågavarande beskalienhet, vilka
av kammarrätten efter eu summarisk granskning överlämnats till vederbörande
prövningsnämnds avgörande. Men härlörutom torde till arbetsproduktens
ökning hava bidragit vissa under året vidtagna åtgärder i avseende
å sammanhörande eller likartade mål, såsom överlämnande av mål
angående automohilskatt till en och av mål angående beskattning av kaffe
till eu annan särskild föredragande.

Balansen av beskattnings-, fattigvårds-, mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål,
som vid utgången av augusti månad 1922 beräknades till
20,292 mål och vid samma års slut uppgick till 18,994 mål, utgjorde vid
slutet av augusti månad 1923 enligt ovan anförda preliminära beräkningar
18,102 mål. Orsakerna till denna nedgång i balansen, som är anmärkningsvärd
därutinnan att minskningen fortgått, även under arets
första åtta månader, då tillströmningen av nya mål tidigare brukat betydligt
överstiga avverkningen, ligga delvis i sådana redan omnämnda
förhållanden som ökningen av antalet föredragande och stegringen i antalet
föredragna mål per rotel. Trots den ökade föredragningen skulle
emellertid någon nedgång i fråga om arbetsbalansen icke hava inträffat,
om icke samtidigt tillströmningen av nya mål avtagit. Medan antalet inkomna
mål av hithörande slag de åtta första månaderna 1922 uppgick till
9,961, hava under motsvarande tid under år 1923 inkommit 6,497 mål.
Skillnaden eller 3,464 mål är sålunda större än hela minskningen i arbetsbalansen.

Beträffande de nyinkomna beskattningsmålen ma nämnas, hurusom under
innevarande år intill den 1 september inkommit 105 krigskonjunkturskattemål
och 157 automobilskattemål ävensom att under tiden från och
med den 1 september 1922 till och med den 31 augusti 1923 inkommit 81
mål rörande beskattning av kaffe.

Enligt från överståthållarämbetet och länsstyrelserna inkomna uppgifter
hade vid utgången av år 1922 till dessa myndigheter inkommit 6,931
besvär över 1922 års prövningsnämnders beslut. I avseende å denna
siffra, däri krigskonjunktur- och automobilskattemål samt mål angående
kaffebeskattning icke ingå, må till jämförelse omnämnas, att motsvarande
uppgifter för 1921 upptogo 6,246 mål och för 1920 3,815 mål. ökningen till
6,931 vid senaste årsskifte må erkännas vara allvarlig nog, men får dock
icke överskattas. I siffran för år 1922 ingå nämligen 3,224 besvär rörande
1922 års fastighetstaxering och sådan taxering sker ju icke årligen. Till
det antal besvärsmål, som omnämnts i myndigheternas uppgifter, komma
emellertid dels sådana beskattningsmål, som icke full 1 Öl jas från prövningsniimnd,
dels de tämligen talrika mål, däri klaganden ingiver besvären
omedelbart till kammarrätten. För bedömande av omfattningen av
det arbetsmaterial, varmed kammarrätten för den närmaste tiden bär alt

Kung!. Maj:fn proposition Nr 121.

räkna, ma vidare framhållas, att den förutnämnda nedgången i antalet inkomna
mål uteslutande hänför sig till beskattningsmålens grupp. Antalet
nyinkomna fattigvårds-, mantalsskrivnings- och kyrkoboklöringsmål
har nämligen stegrats från 961 under de åtta första månaderna 1922 till
1,130 under motsvarande tid innevarande år.

Beräkningen av det antal mål, som kammarrätten bör kunna medhinna
under ett år, är vad angår det närmaste året förenad med särskilda vanskligheter,
i det att kammarrätten för den största delen av detta arbetsår
har att räkna med en icke obetydlig utsträckning av föredragningstiden,
vilken utsträckning dock icke torde kunna medföra eu proportionsvis lika
stor ökning i avverkningen, samt därjämte nödig erfarenhet saknas för
beräkning av den föredragning, som kan medhinnas av de nytillkomna
extra föredragandena. Härtill komma från tidigare beräkningar av detta
slag kända svårigheter sådana som omöjligheten att på förhand bedöma
förekomsten av större serier likartade mål eller av remisser å författningsförslag
och dylikt. Där serier av nyssnämnda slag förekommit, hava
de ofta överlämnats till föredragning av advokatfiskal, och är detta anledningen
till de höga siffror, som i flera år uppgivits för hans föredragning.
Med utgångspunkt från den av kammarrätten i skrivelsen den 14
september 1922 gjorda beräkning att på varje allmän rotel borde under ett
år kunna medhinnas 350 till 375 mål, torde dock möjligen kunna antagas
att efter föredragningstidens utsträckning från 3 till 3 % timmar i veckan
under de ordinarie sessionerna avverkningen för varje ledamot med all
män rotel skall uppgå till omkring 400 mål i medeltal eller för 24 ledamöter
med allmän rotel till omkring 9,600 mål, samt att de 2 ledamöterna
med revisionsrotel skola kunna medhinna tillhopa omkring 200 till allmän
rotel hörande mål, extra föredragandena — med en timmes längre föredragningstid
än ledamöterna, men med huvudsakligt åliggande att föredraga
fattigvårdsmål, som kräva mera tid än beskattningsmålen — tillhopa
omkring 500 mål samt advokatfiskalen och sekreteraren tillhopa omkring-
300 mål; och skulle alltså årsa v verkningen komma att uppgå till
omkring 10,600 till allmän rotel hörande mål.»

Kammarrätten har härefter ingått på frågan om behovet av anslag för
budgetåret 1924—1925. I detta avseende har kammarrätten anfört, att.
evad avverkningen under den närmaste tiden bleve några hundra mål
.större eller mindre för år än kammarrätten beräknat, kammarrätten hoppades
på en fortsatt nedgång i arbetsbalansen. Uppenbart vore emellertid enligt
kammarrättens mening att under alla förhållanden balansen även vid
början av budgetåret 1924—1925 måste bliva mycket betydande och att
man icke heller kunde räkna med att denna ens under de mest gynnsamma
omständigheter skulle kunna under sagda budgetår nedbringas till
någorlunda normala mått. Kammarrätten, som icke ifrågasatt någon
ytterligare utökning av dess personal, har emellertid med hänsyn till det
anförda ansett oundgängligen nödigt, att dess personal för budgetåret
1924—1925 icke minskades under det nuvarande antalet.

Om kammarrätten sålunda ansett den nuvarande personalen någorlunda
tillräcklig, har kammarrätten dock funnit sig icke kunna underlåta att
för flera grupper av denna personal påkalla eu förbättring i ställning
och avlöningsvillkor. Under erinran, att kammarrätten i skrivelse den

Kanal. Maj:ts proposition Kr 121.

14 september 1922 hemställt om överflyttning från extra till ordinarie
.stat av tre kammarrättsrådsämbeten samt en kvinnlig kanslibitrades- och
en kvinnlig kontorsbiträdesbefattning, om uppflyttning av en kvinnlig
kontorsbiträdesbefattning till en kvinnlig kanslibiträdesbefattnmg och om
löneförbättring för extra ordinarie assessorerna samt att framställningen
allenast i sistnämnda del lett till ett för kammarrätten gynnsamt resultat,
har kammarrätten nu förnyat framställningen i Övriga delar, varvid kammarrätten
åberopat den motivering, som kammarrätten i nyssberorda skrivelse
den 14 september 1922 framlade (återgiven i Kungl. Mapts proposition
nr 206:1923). Härutöver har kammarrätten anfört följande:

»De nuvarande tre extra kammarrättsråden åtnjuta från och med den 1
juli 1923 en var arvode till belopp av 10,500 kronor eller samma belopp soi
utgör begynnelselönen lör kammarrättsråd a ordinarie stat. Den för dem
begärda överilyttningen skulle därför icke medföra någon okmng i ste^
verkets utgifter, om också avlöningen, enligt vedei taget brak, i staten
komme att upptagas till högre belopp än begynnelselönen för kammarrättsråd
å ordinarie stat. Under framhållande att de frånvarande ledamöterna
vid eventuell överflyttning pa ordinarie stat flan boijan a^ bild
getåret 1924—1925 befunnit sig på extra stat i fyra ar, vill kammarratten
erinra, att missförhållandet mellan antalet ordinarie kammarrättsråd och
antalet övriga ledamöter ter sig ännu ogynnsammare an förut etter den
utökning av ledamotsantalet från 24 till 26, som skett från och med innevarande
år, samt att den motsedda ändring i kammarrattens instinkt o ,
enligt vilken även mål, för vilka kammarrätten är sista instans, skola angöras
av tre ledamöter, ökar vikten därav att den förut såsom riktig befunna
proportionell mellan ordinarie kammarrättsråd och andra ledamöter
eller 2:1 hålles vid makt. 0 , ,

Liksom beträffande de extra kammarrättsråden har i fråga om det nuvarande
kvinnliga extra kanslibiträdet å sekreterarexpeditionen tydligen
från början varit avsett, att överflyttning på ordinarie stat skulle ske sa
snart nödig erfarenhet vunnits om befattningens nödvändighet Lifligt
kammarrättens mening föreligger mer än tillräcklig erfarenhet darom att
sekreteraren behöver ett kvalificerat biträde, men behovet darav kommer
givetvis att ännu mera framträda, om, såsom det satts i fråga, sekreteraren
skall fullgöra eu föredragningsskyldigliet av samma slag som redan i liera
år förekommit för advokatfiskal. o . , , , ,

Behovet av det kvinnliga kontor sbiträdets a aktuanekontoret uppflyttning
till kanslibiträde har under senare tid framträtt jämsides med de
allt större anspråk, som ställts på aktuariernas arbete jamval i kvalitativt,
hänseende. Med stegringen i antalet avgjo-da mål okas registrera! gsarbetet,
det allt mer vanliga ingivandet omedelbart till kammarratten av
besvär i beskattningsmål ökar antalet personliga besök, därvid endera av
aktuarierna upptages av den besökande, och genom i arbetsordningen införda
bestämmelser hava aktuarierna fått sig ålagt att undersöka inkommande
måls eventuella sammanhang med mål, som a ro beroende pa kammarrättens
prövning. Vad särskilt sistnämnda åliggande an gar haller
kammarrätten före, att detta bär sådan betydelse för främjande av kammarrättens
arbete, att ingenting bör försummas, som kan vara agnat att
bereda aktuarierna tillfälle att i största möjliga utsträckning fullgöra den
nämnda undersökningen.

Kungl. Moj:ts proposition Nr 121.

Då i skrivelsen den 14 september 1922 begärdes överflyttning av eu
kvinnlig kontorsbiträdesbefattning från extra till ordinarie stat, anfördes
såsom grund för framställningen, att sådan överflyttning borde följa av
den begärda överflyttningen av tre kammarrättsrådsämbeten från extra
stat till ordinarie. Förnyandet av framställningen är en konsekvens av
framställningen i avseende å de tre kammarrättsrådsämbetena och om
densamma biialles, kommer det ytterligare behov av ökning av den för
renskrivning avsedda ordinarie personalen, som kan följa av den planlagda
utsträckningen av ledamöternas löredragningstid, icke att därmed
tillgodoses. På frågan om fyllandet av behovet i sistberörda del anser sig
kammarrätten icke böra ingå, förrän erfarenhet vunnits angående den ökning
i renskrivningen, som kan bliva en följd av ledamöternas ökade föredragning.
För överflyttningen talar jämväl den omständigheten att eu
proportionsvis allt för stor del av den kvinnliga personalen befinner sig
å extx-a stat. På kammarrättens ordinarie stat äro nämligen för närvarande
uppi orda fyra kontorsbiträdesbefattningar och en skrivbiträdesbefattning
samt på extra stat — bortsett från kanslibiträdesbefattningen
''— två kontorsbiträdes- och två skrivbiträdesbefattningar, vartill kommer
en extra kontorsbiträdesbefattning med arvode från det å ordinarie avlöningsstat
upptagna anslaget till avlöningar åt icke ordinarie befattningshavare.
»

Jämväl för en kategori befattningshavare på extra stat har kammarrätten
begärt bättre avlöningsvillkor, nämligen amanuenserna. I skrivelsen
den 14 september 1922, vari kammarrätten med hänsyn till ifrågasatt ökning
av ledamotspersonalen med tre personer begärde ökning av antalet
amanuenser från åtta till elva, föreslog kammarrätten, att arvodet till
dessa skulle beräknas efter 13:de löneklassen enligt löneplanen för extra
ordinarie manliga tjänstemän. Kungl. Maj:ts proposition nr 206 till 1923
års riksdag, i vilken proposition ökning av amanuensernas antal icke begärdes,
upptog arvoden till åtta amanuenser, för vilka kammarrätten
räknat med ett belopp av sammanlagt 19,728 kronor, till allenast 18,000 kronor;
och blev Kungl. Maj:ts förslag härutinnan bifallet av riksdagen. Anledningen
till reduktionen framgår av det uttalande, som enligt statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 2 mars 1923 gjordes av dåvarande
chefen för finansdepartementet. I detta uttalande anmärktes, att kammarrätten
beräknat arvodet efter högsta förekommande löneklassen men att
sådan avlöning eljest i ämbetsverken plägade utgå allenast till ett fåtal
e. o. tjänstemän samt att på grund av anslagsminskningar amanuensarvodena
allmänt torde komma att nedsättas efter den 1 juli 1923. Kammarrätten
har nu häremot erinrat om innehållet i hithörande delar i ett
av kammarrätten den 15 december 1921 avgivet underdånigt utlåtande angående
behovet av anslag till icke-ordinarie befattningshavare under år
1922 och första halvåret 1923, i vilket utlåtande kammarrätten framhållit,
att samtliga dåvarande amanuenser avlagt juridisk ämbetsexamen och att
flertalet av dem även innehaft längre eller kortare domareförordnanden
samt att med avseende å de kvalifikationer, som sålunda innehades och,
enligt kammarrättens mening, även borde fordras av amanuenserna, kam -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

marrätten ansåge dem böra såsom »förste amanuenser» hänföras till 12:te
lönegraden. Ämbetsverket har vidare anfört, att jämförelsen med amanuensavlöningarna
i andra ämbetsverk kunde vara missledande, åtmin
stolle i vissa ämbetsverk erfordrades för anställning som amanuens ingen
som helst akademisk examen, och det syntes kammarrätten vara endast
undantagsvis, som amanuensernas åligganden kunde bestämmas så noggrant
som förhållandet vore i kammarrätten. Amanuenserna i detta ämbetsverk
hade alla lika tjänstgöringsskyldighet; att hänföra dem till olika
lönegrader förefölle därför kammarrätten vara oegentligt, och då de var
för sig gjorde halv notarietjänst, kunde det ligga nära till hands att bestämma
amanuensarvodet till hälften av arvodet för eu notarie å extra
stat, vilket skulle innebära en avsevärd löneförbättring för amanuenserna.
Kammarrätten erinrade, att redan vid 1908 års lönereglering det normala
arvodet för kansliamanuens i kammarrätten beräknats till 1,800 kronor,
samt att nedsättningen i avlöningen måste förefalla särskilt obillig, då
samtidigt tjänstgöringsskyldigheten ökats icke så obetydligt genom ut
sträckningen av ledamöternas föredragningsskyldighet; och hölle kammarrätten
före, att anslagsposten till avlöning av amanuenser borde höjas
till 20,000 kronor, varigenom det skulle bliva möjligt att bereda alla amanuenser
arvode efter 12:te lönegraden och tilldela dem ålderstillägg genom
uppflyttning till den högre löneklassen inom denna grad, i den mån de
bleve därtill berättigade, samt slutligen något belopp skulle finnas tillgängligt
till vikariatsersättning vid sjukdomsfall.

j "det extra anslaget till kammarrätten för innevarande budgetår har
vidare arvodet till kvinnliga skrivbiträden beräknats efter avlöningen i
lägsta löneklassen eller till 1,710 kronor för varje. Då under nästkommande
budgetår uppflyttning i löneklass kunde väntas ifrågakomma, har
kammarrätten ansett beloppet böra höjas till 1,800 kronor för vartdera
biträdet.

Härutöver har kammarrätten framhållit, att hittillsvarande anslag icke
försloge till beredande av skälig ersättning åt extra befattningshavare i
form av gratifikationer. För detta ändamål hade kammarrätten — i den
mån icke särskilda medel anvisats endast haft att tillgå en mindre del,
omkring 3,000 till 4,000 kronor för år, av det å ordinarie avlöningsstaten
upptagna anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m. Genom ökningen av ledamotspersonalen, tillkomsten av extra föredragande
och utsträckningen av ledamöternas föredragningsskyldighet hade
det sålunda disponibla beloppet blivit alldeles otillräckligt för ändamålet,
och erfordrades enligt kammarrättens mening härför ett ytterligare belopp
om förslagsvis 3,000 kronor, vilket dock syntes böra uppföras ä
extra stat.

Få sätt förut nämnts har i riksstaten för budgetåret 1923—1924 det ordinarie
förslagsanslaget till kammarrätten uppförts med ett belopp av 340,000

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

kronor. För genomförande av kammarrättens förslag om uppförande av
vissa befattningar å ordinarie stat skulle erfordras för tre kammarrättsråd
84,380 kronor och för två kanslibiträden, kvinnliga, 5,700 kronor.

Då den ena av de två kanslibiträdesbefattningarna nu motsvaras av en
kontorsbiträdesbefattning och inrättandet enligt kammarrättens förslag av
en ny ordinarie kvinnlig kontorsbiträdesbefattning sålunda icke skulle
medföra någon förändring i det nuvarande antalet befattningar av sistnämnda
slag, skulle kammarrättens förslag i avseende å den ordinarie
personalen medföra en ökning av det ordinarie förslagsanslaget till kammarrätten
med 40,080 kronor, och detta anslag sålunda komma att uppgå
till 386,080 kronor eller i avrundat tal 386,000 kronor.

För budgetåret 1923 1924 har, såsom förut nämnts, till upprätthållande
av kammarrättens verksamhet anvisats ett extra anslag av 13u,0u0 kronor.
Vid bifall till kammarrättens i det föregående gjorda framställningar
skulle av de särskilda posterna i detta anslag
dels följande bortfalla, nämligen

tre extra kammarrättsråd å 10,020 kronor ......................... kronor 30,060

ett kanslibiträde, kvinnligt ....................................................

dels i stället för två kontorsbiträden, kvinnliga, å 2,040
kronor uppföras

ett kontorsbiträde, kvinnligt ................................................

dels följande poster höjas nämligen

åtta amanuenser från 18,000 kronor till ............................

två skrivbiträden, kvinnliga, från 3,420 kronor till ........

dels ock upptagas en ny post, nämligen till gratifikationer
åt extra befattningshavare ..........................................

Med bibehållande av övriga poster oförändrade skulle enligt kammarrättens
förslag det extra anslaget uppgå till 100,644 kronor, men då detta
belopp synts kammarrätten böra avrundas samt posten »bestridande av ökad
renskrivningskostnad», nu 3,100 kronor, befunnits väl knappt beräknad,
har avrundningen ansetts lämpligen kunnat ske på det sätt, att denna
post höjes till 3,456 kronor, så att anslagets slutsumma komme att utgöra
101,000 kronor.

» 2,436

» 2,040

» 20,000

» 3,600

» 3,000.

Såsom en sammanfattning av sitt förslag har kammarrätten hemställt
att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1924 års riksdag att
dels å ordinarie avlöningsstat för kammarrätten uppföra ytterligare
följande befattningar nämligen

Befattningshavare Avlöningsgrad

3 kammarrättsråd.................................................... g 2q

2 kanslibiträden, kvinnliga ........................................ q g

dels fastställa följande ordinarie stater för kammarrätten.

Kungl. Maj ds proposition Nr 121.

A. Ordinarie avlöningsstat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag........ kronor 331,500

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ................................... * 3,500

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. »__13,000

Förslagsanslag kronor 348,000.

B. överflyttningsstat.

Avlöningar och vikariatsersättningar, förslagsanslag kronor 38,000,

dels i riksstaten för hudgetåret 1924—1925 uppföra det ordinarie förslagsanslaget
till kammarrätten med ett belopp av 386,000 kronor,

dels ock för budgetåret 1924—1925 till upprätthållande av kammarrättens
verksamhet anvisa ett extra anslag av 101,000 kronor, nämligen till

sex adjungerade ledamöter å 8,580 kronor .......................... kronor 51,480

två extra föredragande å 7,212 kronor .............................. * 14,424

lön och vikariatsersättning åt vikarierande extra ordinarie

assessorer och extra föredragande .................................. » 2,000

åtta amanuenser.................................................................... » 20,000

ett kontorsbiträde, kvinnligt ................................................ * 2,040

två skrivbiträden, kvinnliga å 1,800 kronor....................... * 3,600

bestridande av ökad renskrivningskostnad........................... * 3,456

ersättning till vikarie för förenämnda kvinnliga biträden

med mera ...... * 1,000

gratifikationer åt extra befattningshavare .......... * 3,000

Extra anslag kronor 101,000.

På sätt den nu lämnade redogörelsen utvisar, erhöll kammarrätten efter
beslut vid föregående års riksdag eu betydande arbetsförstärkning. Syftet
härmed var att åstadkomma en effektiv minskning av antalet oavgjorda
ärenden och verksamt befrämja ärendenas snabba avgörande. Såväl genom
berörda arbetsförstärkning som på grund av vissa under föregående år
vidtagna åtgärder i avseende å arbetet i kammarrätten ävensom en de!
andra, utav kammarrätten berörda omständigheter torde man äga anledning
räkna med eu betydande nedgång av arbetsbalansen under den närmaste
tiden. En ej oväsentlig sådan nedgång har för övrigt, såsom framgår
av kammarrättens redogörelse i ämnet, redan inträtt. Vid senaste
årsskiftet utgjorde balansen, enligt vad jag inhämtat, 16,763 mål, därav
15,114 beskattningsmål. Det synes mig emellertid ej böra ifrågakomma
att på denna grund redan nu vidtaga en begränsning av den personal,
kammarrätten för ifrågavarande ändamål har till sitt förfogande. Den
förefintliga arbetsbalansen hos kammarrätten måste enligt min mening i
största möjliga utsträckning nedbringas, innan en dylik åtgärd vidtages.
Huvudparten av de ärenden, kammarrätten liar att handlägga, är av den
art, att allmänheten måste anses äga anspråk på en skyndsammare behandling
av desamma än vad tillförene varit händelsen. Härtill kommer,

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

att mitt förslag om förändrad handläggning av besvärsmål rörande statstjänstemäns
avlönings- och pensionsförmåner samt vissa närstående mål
skulle medföra någon ökning av kammarrättens arbetsbörda.

Om jag alltså anser mig böra förorda, att någon inskränkning i kammarrättens
arbetskrafter icke vidtages för nästkommande budgetår, kan
jag dock icke under förhandenvarande förhållanden — då strävan går
ut på att ej i ordinarie statsanställning binda flera befattningshavare
än som är oundgängligen nödvändigt — tillstyrka överflyttning från
extra till ordinarie stat av de av kammarrätten härtill ifrågasatta befattningarna,
liksom ej heller uppflyttning av en kvinnlig kontorsbiträdesbefattning
till kvinnlig kanslibiträdestjänst. Jag finner mig sålunda
icke kunna ifrågasätta någon ändring av nu gällande ordinarie
stater för kammarrätten, och torde alltså kammarrättens ordinarie förslagsanslag
böra för budgetåret 1924—1925 upptagas med oförändrat belopp
eller med 346,000 kronor.

Vidkommande härefter det till upprätthållande av kammarrättens verksamhet
erforderliga extra anslaget har jag ej heller funnit mig kunna biträda
kammarrättens krav om ökade medel för vissa ändamål, vadan det
för innevarande budgetår anvisade beloppet 130,000 kronor torde böra
utgå även för budgetåret 1924—1925.

Anslag till riksräkenskapsverket och dess verksamhet.

Nu gällande personalstat för riksräkenskapsverket upptager följande befatt -

ningshavare:

Befattningshavare. Lönegrad

1 generaldirektör ........................................................................... A 3

2 byråchefer ................................................................................. B 20

5 förste revisorer ............................................................................ B 15

33 revisorer ...................................................................................... B 14

2 kontorsskrivare, kvinnliga ........................................................ C 5

23 kanslibiträden, kvinnliga ........................................................ C 3

5 kontorsbiträden, kvinnliga ........................................................ C 2

1 förste expeditionsvakt ................................................................ B 3

4 expeditionsvakter ....................................................................... B 1.

Staten för riksräkenskapsverket upptager följande anslagsposter:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag kronor 436,700

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ........................... » 12,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. » 38,000

Summa kronor 486,700.

Ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket är i riksstaten upptaget
med ett mot statens slutsumma svarande belopp av 486,700 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

Till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet är vidare i riksstaten
för budgetåret 1923—1924 uppfört ett extra anslag av 25,000 kronor. Beträffande
användningen av detta anslag har Kungl. Maj:t den 17 maj 1923 förklarat,
att med anlitande av anslaget må hos riksräkenskapsverket tills vidare undertiden
1 juli 1923—30 juni 1924 vara anställda fyra extra revisorer, att de
extra revisorerna skola anses tillhöra 13:de lönegraden för manliga ordinarie
tjänstemän samt att riksräkenskapsverket må av ifrågavarande anslag använda
erforderligt belopp för beredande av ersättning åt semestervikarier för ifrågavarande
befattningshavare I

statsverkspropositionen till innevarande års riksdag beräknades, i avbidan
på proposition i ämnet, anslagen till riksräkenskapsverket och dess verksamhet
med samma belopp som för innevarande budgetår. Då jag nu går att för
Kungl. Maj:t ånyo anmäla frågan om anslag för nämnda ändamål, anhåller
jag att få omnämna två från riksräkenskapsverket inkomna skrivelser i
ämnet.

I skrivelse den 21 augusti 1923 med anslagsäskanden för budgetåret 1924
—1925 har riksräkenskapsverket hemställt, att anslagen till avlöningar åt
ämbetsverkens personal måtte i riksstaten för budgetåret 1924—1925 upptagas
på samma sätt som i riksstaten för budgetåret 1923—1924. Kiksräkenskapsverket
har därvid anfört, att de med ingången av innevarande budgetår vidtagna
indragningar av en byråchefs-, två kontorsbiträdes- samt två extra revisorsbefattningar
innebure en så betydande personalminskning, att allvarlig fara
uppstått för ämbetsverkets möjlighet att fullgöra sina omfattande åligganden,
men att riksräkenskapsverket dock icke ville ifrågasätta någon höjning av
ämbetsverkets avlöningsanslag.

Sedan emellertid statens besparingskommitté framlagt sitt av mig här förut
upptagna förslag om förenklad behandling av vissa besvärs- och anmärkningsmål
samt därvid föreslagit indragning av fyra extra revisorstjänster och sex
ordinarie revisorsbefattningar i riksräkenskapsverket, har detta ämbetsverk i
skrivelse den 20 februari 1924 gjort framställning om en avsevärd förstärkning
av arbetskrafterna hos ämbetsverket. Verket har därvid överlämnat
avskrifter av vissa från vederbörande förste revisorer inhämtade uppgifter
angående behovet av arbetskrafter å de olika revisionskontoren samt å riksbokslutsbyrån.
Av förste revisorerna har följande personalökning ifrågasatts,

Riksräken skapsvernet.

nämligen å

A-kontoret

B »

	5	revisorer 2	kvinnliga	biträden.
skattegranskningen .......	—	» 7	»	»
granskningen av affärs-
drivande verken .......	3	4	»	»
	4	» 2	»	»

Summa 12 revisorer 15 kvinnliga biträden.

Departe mentschefen.

76 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 121.

Å C-kontoret har någon ökning av personalen icke påyrkats.

Vid övervägande av den utredning, som förste revisorerna i ärendet förebragt,
har riksräkenskapsverket funnit en av anledningarna till det ökade
behovet vara att söka i den rubbning, som föranletts av de indragningar å
ämbetsverkets stat, som företagits av 1923 års riksdag. Ämbetsverket har
hemställt, att för nästa budgetår måtte å dess stat upptagas två extra revisorer
och två kvinnliga biträden i stället för dem, som indragits från och
med innevarande budgetår. Men även om staten återställdes i dess skick före
den 1 juli 1923, vore för visso — yttrar ämbetsverket vidare — en ytterligare
ökning av antalet revisorer och kvinnliga biträden fullt motiverad.
Vad beträffade den av förste revisorerna föreslagna ökningen av antalet revisorer
finge riksräkenskapsverket särskilt betona, att detta antal vore otillräckligt,
även om ingen som helst granskning skulle inom riksräkenskapsverket
verkställas av de till ämbetsverket ingående räkenskaper, som redan
underkastats granskning av vederbörande myndigheters egna revisionsorgan.
1 likhet med förste revisorn å skattekontoret ansåge riksräkenskapsverket, att
såväl statens som de skattskyldigas intresse krävde, att det snarast åvägabragtes
en effektivare granskning av skatteräkenskaperna än som det med
den nuvarande personalen vore möjligt att åstadkomma. Då det emellertid
visat sig icke möjligt att från riksräkenskspsverkets övriga avdelningar överflytta
personal för att biträda vid skattegranskningen, såge riksräkenskapsverket
sig nödsakat att anhålla om ökning av den personal, som vore sysselsatt
med berörda granskning. För ifrågavarande granskningsarbete ansåge
ämbetsverket, att ytterligare minst sju kvinnliga befattningshavare erfordrades,
därav två kontorsskrivare i lönegraden C 5 och fem kanslibiträden i
lönegraden C 3. För avlöning åt dessa befattningshavare erfordrades ett årligt
belopp av 19,278 kronor. Vid ett bifall till vad riksräkenskapsverket sålunda
hemställt trodde sig ämbetsverket, genom att jämväl ordna revisionsarbetet
efter delvis andra principer än dem, som hittills tillämpats — därvid en överflyttning
av personal från den generella granskningen till den specifika
närmast komme ifråga — kunna tillbakahålla arbetsbalansen under närmast
kommande budgetår.

På sätt jag förut anfört synes den begränsning av eftergranskningen i
riksräkenskapsverket, som jag funnit mig böra förorda, kunna medföra, att
sju revisorsbefattningar och tre kanslibiträdesbefattningar frigöras. Vid
övervägande av frågan, huruvida dessa befattningar böra indragas eller
tagas i anspråk för annat revisionsarbete i ämbetsverket, har jag kommit
till den uppfattningen, att de sju revisorsbefattningarna torde kunna avföras
från ämbetsverkets stat.

Vad revisorsbefattningarna beträffar kunde det synas ligga närmast till
hands att, på sätt kommittén föreslagit, i främsta rummet indraga de fyra
revisorsbefattningar, vilka för närvarande äro uppförda å extra stat. Övriga
tre indragningar skulle då avse ordinarie revisorsbefattningar. Jag har

Kungi. Maj:ts proposition Nr 121.

emellertid efter samråd med riksräkenskapsverkets chef funnit mig böra
föreslå en något annan ordning för genomförande av de nu möjliggjorda
indragningarna.

I första hand höra indragningarna avse två ordinarie revisorstjänster,
vilka hållits vakanta. I övrigt har jag funnit mig höra förorda, att fem
ordinarie befattningar indragas och uppföras å allmänna indragningsstaten
med bibehållen tjänstgöringsskyldighet. En indragning av de extra
revisorerna skulle nämligen innebära en betänklig försvagning av revisionsarbetets
effektivitet och medföra ytterligare svårigheter för verkets rekrytering.
Jag erinrar härutinnan, att riksräkenskapsverkets extra avlöningsanslag
redan vid 1923 års riksdag undergick eu kraftig beskärning.
Indragningen av ordinarie befattningshavare hör givetvis avse de äldsta
revisorerna. Av dessa uppnår en pensionsåldern redan år 1926 samt
tre år 1927. Bland de tre senare äro två på grund av sjukdom sedan
längre tid ständigt tjänstlediga. Ytterligare tre revisorer uppnå pensionsåldern
år 1932. Av dessa är en ständigt tjänstledig på grund av sjukdom.
Jämväl denne befattningshavare torde därför böra uppföras å indragningsstat.
I enlighet härmed skulle från och med den 1 juli 1924 å allmänna
indragningsstaten med bibehållen tjänstgöringsskyldighet uppföras revisorerna
Lars Olsson Rönnow, Gustaf Arvid Åman-Nilsson, Johan Frode Lundberg,
Otto Berndt Tage Silfwerskiöld och Oscar Fredrik Wilhelm Schnell.

Det säger sig självt, att efter indragningens genomförande några vikarier
icke höra förordnas vare sig vid sjukledigheter eller vid annan tjänstledighet
för de revisorer, vilka skulle komma att uppföras å indragningsstat. På denna
grund kommer en ej obetydlig kostnadsminskning — utöver den, som erliålles
genom att ej återbesätta de redan vakanta tjänsterna att kunna
ernås redan med nästa budgetår.

Av den personal, som genom inskränkning av ef torg ra ilsk nin g eu blir för
detta ändamål överflödig, synas mig de tre kanslibiträdena höra fä av riksräkenskapsverket
behållas för att användas vid granskningen av skatteräkenskaperna,
där behov av ökad arbetskraft synes förefinnas. Pa sätt jag i del
föregående anfört skulle vidare en revisorsbefattning från generaltullstyrelsen
överflyttas till riksräkenslcapsverket. Liksom jag ej av denna anledning
ifrågasatt någon nedsättning av antalet revisorsbefattningar å generaltullstyrelsens
stat förr än med budgetåret 1925—1926, vill jag ej heller föreslå,
att motsvarande ökning av antalet revisorsbefattningar i riksräkenskapsverket
genomföres tidigare. Om alltså det formella uttrycket för den a\
mig förordade personalöverflyttningen far anstå till ett följande år, höi gi\ etvis
överflyttningen kunna reellt genomföras från och med den 1 juli 1924 pa
det sätt, att eu av generaltullstyrelsens revisorer placeras till tjänstgöring i
riksräkenskapsverket. Med hänsyn till riksräkenskapsverkets krav på yttei -Ägare revisorstjänster har jag funnit mig böra förorda, att ifrågavarande
överflyttning icke må medföra ytterligare indragning av eu re\ isorshefattning
i riksräkenskapsverket. Indragningen av revisorer skulle alltså stanna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

vid sju. Beträffande det från riksräkenskapsverkets sida resta kravet på
ökning av arbetskrafterna får jag vidare framhålla, att genom uppförande
av vissa revisorer å indragningsstat viss arbetshjälp beredes ämbetsverket
under en kortare övergångstid, vilken arbetskraft i första hand torde böra
tagas i anspråk för granskningen av taxeringslängderna.

Enligt mitt förslag skulle alltså antalet revisorer i riksräkenskapsverket
från och med budgetåret 1924—1925 nedsättas från 33 till 26. Samtidigt
härmed skulle den i verkets stat ingående anslagsposten till avlöningar till
ordinarie tjänstemän nedsättas med ett belopp av 53,676 kronor eller till i
runt tal 383,000 kronor. Då någon ändring av statens övriga anslagsposter
icke föreslås, skulle statens slutsumma alltså stanna vid ett belopp av 433,000
kronor.

Till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet skulle, såsom
nu, uppföras ett extra anslag av 25,000 kronor att användas på enahanda
sätt som motsvarande anslag för innevarande budgetår.

Anslag till allmänna civilförvaltningens löneuämnd.

I riksstaten för budgetåret 1923—1924 är för allmänna civilförvaltningens
lönenämnd uppfört ett extra anslag av 40,000 kronor.

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag har, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, till allmänna civilförvaltningens lönenämnd
för budgetåret 1924—1925 beräknats ett extra anslag av 30,000 kronor. Då
jag den 2 januari 1924 för Kungl. Maj:t anmälde frågan om beräkning av
berörda anslag, yttrade jag, efter att hava omnämnt besparingskommitténs
förslag angående förenklad behandling av vissa besvärs- och anmärkningsmål,
bland annat, följande:

»Vad allmänna civilförvaltningens lönenämnds verksamhetsområde beträffar
hava av lönenämnden utarbetats de särskilda författningar, vilka
utfärdats på grund av 1921 års avlöningsreglemente, såsom kungörelserna
den 10 oktober 1921 (nr 616—619) med bestämmelser ifråga om övergång
till de nya lönestaterna, kungörelsen den 31 december 1921 (nr 753) med
tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet och kungörelsen samma dag
(nr 778) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare.
Vidare hava av nämnden utarbetats författningar och föreskrifter, som
befunnits erforderliga, då avlöningsreglementets tillämpningsområde utsträckts
att omfatta nya personalgrupper, varjämte vid olika tillfällen förslag
avgivits till ändringar i de utfärdade avlöningsförfattningarna.

Förutom verksamheten i berörda härseenden har nämnden av Kungl.
Maj:t tidvis i mycket stor utsträckning anlitats för avgivande av yttranden
i tillämpningsfrågor, varigenom nämnden kommit att betungas med arbete
i större omfattning än som vid organiserandet av nämnden torde hava
avsetts; kostnaderna för nämndens verksamhet hava härigenom ökats i avsevärd
grad.

Oavsett den ställning, jag kan komma att intaga till statens besparings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.

kommittés förberörda förslag, har jag i varje fall för avsikt att föreslå
åtgärder för åvägabringande av begränsning i kostnaderna för lönenämndens
verksamhet, och anser jag, att det anslag till nämnden, som nu
allenast skall tagas i beräkning å budgeten, skäligen bör kunna bestämmas
till ett nedsatt belopp av 30,000 kronor.»

På sätt jag förut vid behandlingen av frågan om förenklad handläggning
av vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. anfört, har jag funnit mig
böra ifrågasätta en inskränkning av arbetsområdet för allmänna civilförvaltningens
lönenämnd samt en omläggning av verksamheten vid lönenämnden
på det sätt, att endast ordföranden och vederbörande sekreterare
skulle vara sysselsatta året om med arbete för nämndens räkning men däremot
ledamöterna i nämnden vara sammankallade högst två månader om
året. Beträffande kostnaderna för lönenämndens verksamhet har jag under
angivna förutsättning och med antagande, att någon nedsättning av arvodena
till ordförande och ledamöter kunde äga rum, funnit mig kunna räkna med
ett årsbelopp av 25,000 kronor.

Hemställan.

På grund av vad jag förut anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

dels

i riksstaten för budgetåret 1924—1925 uppföra det ordinarie förslagsanslaget
till statskontoret med oförändrat belopp .............. kronor 320,300;

dels

a) i riksstaten för budgetåret 1924—1925 uppföra det ordinarie förslagsanslaget
till kammarrätten med oförändrat belopp............... kronor 346,000;

b) för budgetåret 1924—1925 till upprätthållande av kammarrättens

verksamhet anvisa ett extra anslag av................................... kronor 130,000;

dels

a) förklara, att i fråga om de för riksräkenskapsverket avsedda ordinarie
befattningar den ändring skall vidtagas, att antalet revisorer (lönegraden
B 14) skall utgöra 26;

b) godkänna följande stat för riksräkenskapsverket, att tillämpas från
och med den 1 juli 1924:

Stat:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag kronor 383,000

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ....................................... » 12,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m...........»_____38,000

Förslagsanslag kronor 433,000;

c) i riksstaten uppföra det ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket
med....................................................................................... kronor 433,000

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 121.

d) besluta, att revisorerna Lars Olsson Eönnow, Gustaf Arvid ÅmanNilsson,
Johan Frode Lundberg, Otto Berndt Tage Silfwerskiöld och Oscar
Fredrik Wilhelm Schnell skola från och med den 1 juli 1924 uppföras å
allmänna indragningsstaten med rätt för dem att, så länge de kvarstå å
ifrågavarande stat, med bibehållen tjänstgöringsskyldighet uppbära lön i
enlighet med avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen;

e) till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet för budgetåret

1924—1925 anvisa ett extra anslag av ................................... kronor 25,000;

dels ock

till allmänna civilförvaltningens lönenämud för budgetåret 1924—1925
anvisa ett extra anslag av ........................................................... kronor 25,000.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bil. litt. vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

E. Regnér.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

STATENS B E S P A RIN G S K O M MIT T É

UTREDNING OCH FÖRSLAG
ANGÅENDE FÖRENKLAD BEHANDLING
AV VISSA BESVÄRSOCH
ANMÄRKNINGSMÅL

STOCKHOLM 192:!

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI* AKTIEBOLAG

Utredning och förslag angående förenklad behandling av
vissa besvärs- och anmärkningsmål.

Under senare år har förekommit ett synnerligen stort antal besvärsmål, som
röra avlöningsförmåner. Detta förhållande sammanhänger givetvis med de
nya avlöningsförfattningarna, som under dessa år trätt i tillämpning, föist
kungörelserna angående krigsavlöning, krigstidshjälp och dyrtidstillägg, samt
sedermera kommunikationsverkens avlöningsreglemente och de efter dess förebild
utarbetade avlöningsreglementena för den civila och militära statsförbund
kan därför måhända hysa förhoppning att målens antal skall avtaga
i den mån en fast praxis hinner utveckla sig. Men det torde dock, icke minst
med stöd av erfarenheten före dessa författningars tillkomst, få anses sannolikt,
att antalet mål av ifrågavarande slag alltid skall bli avsevärt stort. Då därtill
kommer, att målens behandling f. n. är mycket invecklad, torde man
kunna utgå ifrån att en icke obetydlig besparing av arbetskraft skulle åstadkommas,
om man skulle kunna uppnå en genomgripande förenkling på detta

För närvarande är behandlingen av statstjänstemännens lönefiågor i korthet
och utan hänsyn till detaljföreskrifterna följande. .

I varje verk eller lokalförvaltning uträknas lönerna i första hand av en
redogörare (kassör, registrator etc.), varvid emellertid tvistiga fall hänskjutas
till avgörande av verket eller förvaltningsmyndigheten. Beslut av en lokal
förvaltningsmyndighet, t, ex. en kassaförvaltning vid armén, kunna överklagas
hos vederbörande centrala myndighet i samma förvaltningsgren. Över det
centrala verkets beslut kunna besvär anföras hos regeringsrätten. I vissa fall
prövas avlöningsfrågorna således av två, i andra av tre instanser. Om de hos
regeringsrätten anförda besvären gälla en mera invecklad fråga, plägar i allmänhet
varande inhämtas från statskontoret, där ärendet föredrages i plenum
i närvaro av chefen och tre till fem ledamöter. Ofta infordras yttrande aven
av vederbörande lönenämnd, där ärendet föredrages av sekreteraren inför
nämndens sju ledamöter. Sedan dessa yttranden inkommit, beredes ärendet
och föredrages inför fem ledamöter av regeringsrätten av vederbörande föredragande
i departementet, i regel byråchef eller kansliråd.

Även utan hänsyn till det nu föreliggande behovet att i alla avseenden
vinna förenkling för att därigenom åstadkomma besparingar, torde det förvisso
kunna påstås, att denna procedur är allt för omständlig och invecklad.
Då nu dessutom besparingssynpunkten måste göras gällande, har kommittén
ansett det nödvändigt att tillse, om icke eu förenkling av lönefrågornas behandling
kan genomföras utan äventyrande av deras behöriga avdömande.

Beträffande den nu gällande ordningen för lönefrågornas avgörande bör
beaktas, att regeringsrättens beslut ännu så länge icke är slutgiltigt bindande,
utan att vederbörande löntagare kan, oberoende av regeringsrättens beslut, få
sitt löneanspråk prövat av de allmänna domstolarna. Exempel på att denna
utväg anlitats äro visserligen mycket sällsynta. År 1921 inträffade ett fall,
då högsta domstolen biföll ett löneanspråk, som förut av regeringsrätten
ogillats; och ett liknande förhållande har förut några gånger iigt rum i tvister
angående delaktighet i pensionskassa och avgifter till sådan.

Vid regeringsrättens inrättande förutsattes emellertid, att genom ändring i
gällande rätt skulle meddelas sådana stadganden, att avlöningsmål icke vidare
kunde komma att upptagas av de allmänna domstolarna. Vid framläggande
av forslaget om regeringsrättens inrättande yttrade chefen för justitiedepartementet
fo|jande, som här citeras på grund av det principiella ställningstagande
till fragan om löneanspråkens art, som däri ägde rum:

»Mål om avlöningsförmåner och reseersättning av statsmedel eller om
pensionsavgifter och pensionsrätt, enligt gällande föreskrifter, finnas i den
uti betankandet föreslagna lagen om regeringsrätten upptagna bland sådana,
som hora till regeringsrättens slutliga avgörande. Otvivelaktigt påkalla
ock dessa mal en rättslig behandling. Emellertid göra sig här i viss mån
samma hänsyn gällande som nyss nämnts i fråga om åtskilliga andra mot
statskassan riktade anspråk. Exempel saknas nämligen ej därpå, att de
allmänna domstolarna ansett sig oförhindrade pröva talan om lön eller pension,
ehuru denna redan blivit av Kungl. Maj:t i statsrådet ogillad. Vill
man ansluta sig till lagförslaget uti ifrågavarande avseende, lärer förty, i
överensstämmelse med vad förut är sagt, böra meddelas sådana stadganden,
att mai av nu berörda art icke vidare komma att upptagas av de allmänna
domstolarna. En dylik ändring i gällande rätt torde ock vara välgrundad.
-De anspråk på lön eller dylika förmåner, vilka tillkomma statstjänarna, äro
icke att bedöma efter några som helst privaträttsliga regler; de hava sin
grund i det genom tjänsteanställningen uppkomna publika rättsförhållandet
och hämta därifrån sitt innehåll. Det synes då även naturligt, att de må
göras gällande allenast i administrativ process; och en sådan uppfattning
ligger utan tvivel till grund för stadgandet i 10 kap. 26 § rättegångsbalken,
att de mål, som någons ämbete och tjänst röra, må prövas och dömas av
dem, som Konungen vård och inseende däröver betrott haver. Enligt min
mening kunde för anspråk, varom nu är fråga, eu särskild instansordning
ämpligen iniättas efter ungefärligen följande regler. Vederbörande verks
eller inrättnings beslut får icke av den missnöjde överklagas, men han äger
efter stämning a verket eller inrättningen utföra sin talan vid kammarratten;
besvär över dess beslut prövas av regeringsrätten. Ett lagförslag i
sådan riktning torde jag framdeles få underställa Eders Kungl. Maj-ts
prövning.»

. En utredning igångsattes också rörande inrättande av en sådan särskild
instansordning. Men lösningen av denna fråga har visat sig vara förknippad
med betydande svårigheter, och ännu föreligger icke något slutgiltigt
resultat av utredningen.

Man måste alltså räkna med att åtminstone ännu någon tid framåt eu
och samma lönefråga kan behandlas såväl i administrativ ordning som i
domstols väg. Om emellertid, såsom nedan föreslås, avgörandet av statstjänstemännens
lönefrågor i sista administrativa instans flyttas från regeringsrätten
och anförtros åt ett centralt ämbetsverk, skulle ju icke vidare
någon konflikt uppkomma mellan ett regeringsrättens och ett högsta domstolens
avgörande i dylik fråga och alltså, då möjligheten av dylik domskonflikt
i frågor, som icke angå statstjänstemän, är praktiskt sett utan betydeise,
den huvudsakliga olägenheten av det förefintliga dubbla besvärslortarandet
bortfalla. Och med hänsyn till det ytterligt ringa antal fall, i
vilka lönefrågor hittills hänskjutits till domstols avgörande, kan med fog
ifrågasättas, om ej ovannämda förslag om en särskild instansordning, vilket
skulle göra lönefrågornas handläggning ännu mera omständlig än den för
närvarande är och som ju huvudsakligen avsett att förekomma möjligheten

av en konflikt av ovan angiven art, kan utan olägenhet ta förfalla. Om
lönefrågornas avgörande i högsta administrativa instans overlamnas till
någon i dylika frågor speciellt sakkunnig och i avloningsreglementenas tolkning
förfaren myndighet, synes det föga sannolikt, att ett vädjande till
domstol med därmed förknippade kostnader och besvär skulle förekomma i
avsevärt större utsträckning än nu, medan a andra sidan, om domstolania
i ett eller annat fall skulle vara av annan mening i eu avlomngsfraga an
vederbörande administrativa myndighet, andringen icke vidare skulle „a

ut över ett av Kungl. Maj:t meddelat beslut. . .

Då det nu alltså gäller att ordna den administrativa proceduren i avloningsmäl
efter vad som med hänsyn till målens beskaffenhet kan anses sk
ligt och lämpligt, skulle en väsentlig förenkling kunna vinnas genom att
lönefrågornas avgörande förlädes till den myndighet, vars utlåtande nu plagai
inhämtas i alla viktigare fall, nämligen statskontoret. Sedan gammalt har
statskontoret i stor utsträckning sysslat med avlomngsfragoi och ansetts i
dessa besitta speciell sakkunskap. Härom vittnar törst främst det for;
hållandet att såsom ovan framhållits, dess utlåtanden i dylika frågor i }

»v Känd. Mai,;. . Antalet km* . « W
statskontoret i besvärsmål rörande avlöning utgjorde sålunda ai 1J21 bl, ai
aqoo va samt V—30/ 1923 44, och antalet utlåtanden i andra pa Kungl.

Makts prövning ''beroende avlöningsfrågor (däri ej inräknade lonereglenngsfreiden)
utgjoide 1921 384, 1922 379 och ''/ -s% 1923 228. Vidare har
åt statskontoret anförtrotts eu rådgivande befogenhet i visst afseende '' ''‘aga
om andra mvndigheters tolkning av de nya avlomngsreglementena, i det att
dels i kungörelse av den 2 december 1921 angående beslutanderatten i vissa
frågor om fastställelse av löneklass och tillerkännande av alderstillagg ton
skrivits att, där beträffande befattningshavare, a vilken det nya en da ailöningsreglementet
äger tillämpning, tvekan uppkommer angående tillämpningen
i ämnen, som i kungörelsen avses, utlåtande ma inhämtas från statskonst,
och dels i nådigt cirkulär den 22 december 1922 forordnats, att i
varje fall, da hos ämbetsverk, myndighet, anstalt eller styrelse Dekan angå
ende det civila avlöningsreglementets tillämpning i nyssnämnda avseenden
kan uppstå, utlåtande skall inhämtas från statskontoret. \ isserligen ha
statskontorets sysslande med avlöningsfrågor hitta s huvudsakligen beroit d
civila statsförvaltningen i mera inskränkt bemärkelse och Mott i »Jety *
utsträckning avsett den militära förvaltningen och koniinuni^tio^ciken.
Men sedan numera genom kommunikationsverkens, den civila statstona
niZenTÖlhl „ militära aMo.ml,™ under a,-eu IW^IM »»ten:» orre
reglementen ett och samma lönesystem blivit genom lort . eu mycket stor del
av förvaltningen, bör hinder oj mota att, för vinnande av enhetlighet i t
lämpningen, låta statskontoret fungera såsom eu slags admmistratn special
domstol i lönefrågor för statsförvaltningen i dess helhet. , ,

Statstjänstemannen skulle visserligen härigenom betagas den niojlig d
nu hava att i administrativ väg få sina löneanspråk provade av den l ogsta
dömande myndigheten. Men å andra sidan skulle de ha helt obeskmen den
ridt att vädja till de allmänna domstolarna, som forslaget om en säl ski d mstansordning
skulle beröva dem. På grund av stadgandet i 30 kap. .> $, lattegångsbalken
kunna de visserligen påkalla högsta domstolens provning
i de säkerligen mera sällsynta, fall da deras ifrågavarande tvistig!! löneanspråk
uppgå till minst 1,500 kronor. Men att statstjänstemanneni sa urn a
i fråga om rättstvisters prövning få intaga stimma stallning som am .
hällsmedlemmar, torde ej skäligen kunna väcka någon gensaga.

\ad sai-s^LU angar de ofta svårlösta fragorna om placering i löneklass och
tillerkännande av alderstillagg skulle det kunna ifrågasättas, att det nu för
vissa civiia verk mforda förfarandet att statskontoret i tvistiga fall tillfrågas
utstrackes till att galla hela statsförvaltningen, och härvid skulle det lämphgen
kunna föreskrivas, att den mening statskontoret i en sålunda hänskjuten
flaga uttalar skall vara för statsverket bindande, varigenom antalet besvärsmal
ju aven torde komma att minskas. Kommittén kommer emellertid i,det
följande att föreslå en anordning, varigenom ett dylikt frågeförfarande svnes
kunna undvikas.

- sålunda låter ett centralt ämbetsverk pröva andra, i övrigt

jamstallda, ämbetsverks beslut i vissa avseenden kan möjligen framstå såsom
eu egendomlighet. Ett steg i denna riktning har dock redan tagits, då ämetsverken
alagts att i vissa särskilt svåra avlöningsfrågor inhämta statskontorets
utlåtande och statskontoret sålunda fått en särskild auktoritativ ställning
i förhållande till ämbetsverken i vissa fall, då dessa enligt eljest vanlig
Praxis skulle fa träffa avgörande uteslutande efter sitt eget omdöme. Da
kommittén nu framlagt ett något längre gående förslag, har kommittén utgått
tran den uppfattningen att förhållandet ämbetsverken emellan är en
organisationsfråga, som måste bedömas efter lämplighet. Därvid är det framtor
allt av vikt, dels att den myndighet, som man tilldelar befogenhet att
prova andra myndigheters beslut, äger speciel] sakkunskap pa det område
provningen avser och därigenom också får erforderlig auktoritet, och dels att
området för prövningen blir tydligt avgränsat, så att ingen anledning till
kompetenskonflikt uppkommer. De enskilda statstjänstemannen åter kunna
enligt vad kommittén framhållit i det föregående, icke fordra annat än att
eu administrativ provning av löneanspråk sker med sakkunskap och i sista
hand av ett for alla gemensamt ämbetsverk. Ur dessa synpunkter synas befogade
invändningar mot förslaget icke kunna göras.

Om sålunda avlöningsmål för statsförvaltningen i dess helhet skulle avgöras
av statskontoret såsom högsta administrativa instans, uppkommer spörsmålet,
vad som bör innefattas under begreppet avlöning. Detta torde böra
tagas i vidsträckt bemärkelse och alltså omfatta samtliga löne- och andra
formaner, som enligt gällande författningar tillkomma vederbörande, eller således
samma område, som ansetts innefattas i det i 2 § 4 mom. av lagen om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt använda uttrycket avlöningsförmåner, därunder
inbegnpet provision, anmärknings- och aktoratsarvode, ersättning för viss
förrättning eller visst uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning
och dylikt.

Tvister angående prästerskapets avlöning torde däremot böra handläggas i
nu sållande ordning. I övrigt bör statskontorets befattning med avlöningsmål
i regel begränsas till att avse statstjänstemän, och alltså t. ex. ärenden
om folkskollärares avlöning samt kyrkobetjänings- och klockarelöner handlaggas
i nu gällande ordning. Undantag härifrån synas dock lämpligen
kunna göras i fråga om dels de av länsstyrelserna fattade besluten om
lamiljeunderstod åt värnpliktiga, och dels enligt givna föreskrifter utgående
arvoden åt kommittéledamöter, även där dessa icke äro statstjänstemän, vilka
ärenden lämpligen synas kunna få avgöras av statskontoret.

Vad beträffar frågor om rese- och traktamentsersättning, hava dessa sådant
sammanhang med avlöningsfrågor, att de torde böra handläggas i samma
ordning och alltså hos statskontoret såsom högsta besvärsinstans, helst som
aven i dessa frågor statskontoret plägat av Kungl. Maj:t tillfrågas såsom
sakkunnig myndighet. Då dylika ersättningar utgå i stor omfattning av

statsmedel även till andra än statstjänstemän såsom till komnntteledamoter
m. fl., synes statskontorets befogenhet kunna lämpligen utsträckas till reseoch
traktamentsersättningar för förrättning i statens iirenden eller dylika ersättningar,
som eljest utgå av statsmedel.

Slutligen synes ytterligare en grupp av mål, nämligen pensionsmal, för sa
vitt de angå statstjänare, lämpligen kunna avgöras av statskontoret såsom
högsta administrativa instans. Hit böra då hänföras ej blott frågor om statstjänstemäns
rätt till pension enligt gällande reglementen, utan aven frågor
om deras delaktighet i eller avgifter till statsunderstödd pensionsinrattnmg
eller pensionskassa. Sedan gammalt har statskontoret aven i pensionsfrågor
ansetts äga speciell sakkunskap. Genom att förliigga pensionsmalens administrativa
avgörande till statskontoret skulle jämväl möjligheten av konflikt
på detta område mellan regeringsrätten och allmänna domstolarna förebyggas.

Vidare böra de frågor om placering i löneklass, som enligt kungl. kungörelsen
den 2 december 1921 för närvarande avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet
och i vilka stundom infordras utlåtande av statskontoret, overlamnas

till detta ämbetsverks avgörande. ,,

Eu konsekvens av den här föreslagna anordningen skulle givetvis bliva att
de beslut om avlöning, rese- och traktamentsersättning samt pensionsmal enligt
den civila pensionslagen, som nu statskontoret självt har att i första hand
meddela, icke skulle kunna i administrativ väg överklagas.

Om man nu vill vinna förenkling och enhetlighet genom att förlägga avgörandet
av ifrågavarande mål till en och samma myndighet kan man emellertid
icke stanna vid vad som ovan föreslagits. Tolkning av bestämmelserna
om avlöning och om rese- och traktamentsersättning förekommer nämligen i
stor omfattning även vid de s. k. anmärkningsmålens avdomande. bor vinnande
av enhetlig rättstillämpning måste därför de anmärkningsmål, som röra
avlöning i dess ovan angivna betydelse och rese- och traktamentsersättning,
slutligen avgöras av samma myndighet, som beslutar i dylika frågor utan
sammanhang med framställd anmärkning. . .... ,

Anmärkningsmål karaktäriseras därav, att den utbetalande tjänstemännen
(redogöraren) behandlas som ersättningsskyldig för en såsom felaktig ansedd
utbetalning av statsmedel, utan att samtidigt mot honom föres talan om ansvar
för tjänstefel eller ens påstås, att hans förfarande kan bedömas såsom

'' Dvlika anmärkningar med yrkande om åläggande för redogöraren att till
statsverket återbetala för mycket utbetalade avlöningsmedel eller rese- och
traktamentsersättning framställas dels vid den räkenskapsgransknmg, som
inom vissa verk anställes av där befintlig specialrevision, och dels inom nksräkenskapsverket
antingen vid granskning av räkenskaperna från de verk,
som ej hava specialrevision, eller vid eftergransknmg av sadana räkenskaper,
som förut inom vederbörande verk undergått granskning.

1 flertalet fall medgives anmärkningens riktighet utan vidare av redogoraren
Om så ej sker och det är fråga om anmärkning av specialrevision, tiar
vederbörande förvaltningsmyndighet att avgöra om anmärkningen skall tastställas
eller underkännas, varefter talan mot detta beslut kan fullfo jas i kammarrätten
och därifrån till regeringsrätten. Rörande i nksrakenskapsverket
framställd anmärkning, vars riktighet ej medgives, har verket självt endast
att besluta, huruvida (ten skall fullföljas (''flor icke. I förra fallet riktar verket
till vederbörande redogörare, mot vilken anmärkning framställts, en anmaning
att inbetala det anmärkta beloppet, vid äventyr att eljest talan mot honom
föres hos kammarrätten. Efterkommer han ej anmaningen, vackes mot honom

sådan anmärkningstalan, varefter kammarrätten fastställer eller underkänner

ilviTT11'' AV6-n 1 ^fda sistnämnda fa]1 kunna kammarrättens beslut
överklagas hos regeringsrätten.

Såsom synes är även denna procedur, som knappast torde ha sin motsvarighet
i andra länder synnerligen omständlig och invecklad, i det att en och
samma fråga kan bil föremål for behandling av två revisioner och beslut av
t>ra olika myndigheter. Det är uppenbart, att stark anledning föreligger till

kanTtonåsw ^ Tråde en tU1 käring ledande förenkling

linnés så t l a "Tf®" denna fråga 1 nu föreliggande sammanhang
linnes sa mycket större anledning, som det ojämförligt största antalet av de

S’ k. aomarkningsmakn avser avlöning samt rese- och traktamentsersättning.
Det skulle da mahanda kunna ifrågasättas att låta hela det nuvarande

utbffritniKnSf°rffrandem f]orsvinna 0011 låta talan om återfående av felaktigt
utbetalta belopp foras vid domstol i sammanhang med ansvarstalan för tjänstefel

forum triirdT f^TTfrna’ framför allt (le centrala ämbetsverkens
toruni icke obetydligt skulle betungas härav, kan kommittén icke tillstyrka

en sådan anordning En revision måste givetvis finnas. I flertalet fall bero
de härvid an mark ta felen på förbiseende, som genast rättas. Det skulle då
t ara eu mindre lycklig anordning att åtala den felande. Annorlunda förhåller
bne-Jm vlsserllgen’ da tjänstemännen bestrider anmärkningen och det handlingssätt,
som föranleder anmärkningen, beror på annan tolkning av dithörande
bestämmelser eller annan uppfattning om de faktiska förhållandena än
som i anmärkningen och eventuellt i det slutliga beslutet göres gällande.

b-keV- df-SSa fa Jffdf det doek vara regel, att skälig anledning till ansvar
Tf fotehgger. Ett tran straffprocessen skilt anmärkningsförfarande kan

föSwanS6S befa°Sa fn.mer galler detta naturligtvis, då anmärkningen
tortdller pa grund av redogorarens förklaring.

fö,“fT IT 1 JaT faU tr0tt sig biira utga från »tf ett anmärkningsfoi
farande fortfarande kommer att bibehållas och att kommittén borde

aTm/rk Tllghetan, till förenkling därav. Eu principundersökning av
anmarknmgsforfarandets rättsliga karaktär lärer däremot falla utanför kommitténs
uppdrag.

Vad då först angår den dubbelrevision av vissa räkenskaper, som enligt
det. ovan anförda nu förekommer i många fall, har, särskilt i samband med
riksrakenskapsverkets inrättande, fråga uppstått om förenkling i sådan riktning
att specialrevisionerna inflyttas i det centrala revisionsverket. Beträffande
de affarsdnvande verken gälla emellertid i vissa fall särskilda bestämmelser
1 ,''aga °m ^vision; och då åtminstone några av dessa verk för sin förvaltning
torde behova stödet av en inom verken själva fungerande revision
synes någon indragning och inflyttning i riksräkenskapsverket av deras
specialrevisioner knappast vara ändamålsenlig.

Förutom de affärsdrivande verkens specialrevisioner finnas sådana hos
fångvårdsstyrelsen, armeförvaltningen, marinförvaltningen, lotsstyrelsen
medicinalstyrelsen, vag- och vattenbyggnadsstyrelsen, generaltullstvrelsen
och stuterioverstyrelsen.

Vad särskilt marinförvaltningen vidkommer, föreligger till Kungl Maj-ts
provning ett av särskilda sakkunniga uppgjort förslag till inflyttande av dess
revision i riksräkenskapsverket. Detta förslag, som tillstyrkts av marinför I

Xorgr t. OX. gar det helt enkelt så till. att revisionsmyndigheten meddelar eu decision

om det anmärka beloppets återbetalande. Åtnöjes ej vederbörande härmed, får han vädja
till domstol. •''

valtningens majoritet, hav emellertid avstyrkts av kammarrätten och av
arméförvaltningen, därvid såsom skäl mot förslaget huvudsakligen anförts,
att utredning saknades rörande konsekvenserna för medelskontrollen inom
statsförvaltningen i övrigt,

att granskningens effektivitet skulle förminskas,

att, då i allt fall eu viss kameral förvaltningskontroll måste bibehållas
inom vederbörande förvaltande verk, dubbelarbete ej kunde undvikas,

att förslaget ej ledde till minskning i granskningsarbetet och alltså ej
heller i kostnaderna därför,

samt att det förvaltande centrala verkets ansvar måste minskas i den
mån det betoges möjligheten till kontroll över underlydande myndigheters
förvaltning.

För kommittén synes det klart, att den dubbla revision, som nu förekommer
beträffande vissa räkenskaper i motsats mot statsräkenskaperna i
allmänhet, måste anses vara onödig och att, om den ena av dessa revisioner
slopades, kostnadsbesparing måste uppkomma. Om det nu av ovan angivna
skäl kan anses olämpligt att inflytta specialrevisionerna i riksräkenskapsverket,
uppstår den frågan, om man ej i stället kan undvara den eftergranskning,
som nu äger rum inom sistnämnda verk. Men givetvis bör
då först tillses, att den revision, som verkställes inom vederbörande förvaltande
verk, blir fullt tillfyllestgörande. I detta sammanhang vill kommittén
erinra om det i 4 § av riksräkenskapsverkets instruktion intagna
stadgandet att verket aligger att tillse, att revisionen vid de ämbetsverk,
inom vilka granskning företages av underordnade myndigheters redogörelser,
utföres pa sådant sätt, att, med hänsyn jämväl till granskningen inom
riksräkenskapsverket, betryggande kontroll förefinnes. Det synes kommittén,
som om denna föreskrift skulle kunna giva uppslag till en anordning, som
gör dubbelrevisionen överflödig utan att beröva de förvaltande verken deras
specialrevisioner. Nyssnämnda instruktion sbestämmelse bereder ju riksräkenskapsverket
möjlighet att giva specialrevisionerna erforderliga direktiv
och att få granskningsarbetet ordnat på samma sätt som om det verkställdes
inom riksräkenskapsverket, och granskningen kunde ju då på sätt och vis sägas
liga rum för det centrala revisionsverkets räkning. På samma gång kan
man tillgodose den förvaltande myndighetens behov av kontroll över de
underlydandes förvaltning genom att denna myndighet fortfarande får tillfälle
att följa revisionsarbetet och göra sina synpunkter gällande. Den eftergranskning,
som nu sker inom riksräkenskapsverket, kunde då helt upphöra
och de därmed sysselsatta arbetskrafterna lösgöras.

Att avskära riksräkenskapsverket från all befattning med resultatet av det
granskningsarbete, som äger rum inom specialrevisionerna, synes emellertid
icke överensstämma med nämnda ämbetsverks centralt kontrollerande uppgift
inom statsförvaltningen. Det vill därför synas kommittén, som om de förvaltande
verken borde befrias från avdömandet av tvistiga anmärkningsmål
och de av specialrevisionerna framställda anmärkningar, som av vederbörande
bestridas, i stället upptagas till handläggning i riksräkenskapsverket, varigenom
dels ytterligare förenkling synes stå att vinna och dels även eu enhetlig
praxis på detta område främjas.

Även i fråga om revisionen vid de affärsdrivande verken synes det ej böra
möta något hinder att ordna saken på sålunda föreslaget sätt.

Då den förvaltande myndigheten har samma intresse som riksräkenskapsverkct
av att granskningsarbetet blir på bästa siitt ordnat, synas några konflikter
verken emellan knappast vara att befara. Korrektiv emot möjligheten

härav finnes för övrigt i senare delen av ovanberörda instruktionsparagraf,
där det stadgas att, om vederbörande ämbetsverk förklarar sig icke kunna
följa de anvisningar, som riksräkenskapsverket meddelat, detta verk äger inberätta
förhållandet för Kungl. Maj:t.

Vad så beträffar instansordningen för avgörandet av de anmärkningar,
vartill revisionen giver anledning och vilkas riktighet bestrides av den ansvarige
redogöraren, synes proceduren jämväl i övrigt kunna och böra förenklas.

En åtgärd i dylik riktning var år 1922 föremål för prövning i riksdagen,
då nämligen ledamoten av första kammaren G. Rosén i motion föreslog, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring av gällande
bestämmelser, att besvär över förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärkningsmål
hädanefter skulle anföras direkt hos Kungl. Maj:t. Över denna
motion infordrades utlåtande av riksräkenskapsverket, som tillstyrkte förslaget,
dels enär proceduren härigenom bleve förkortad och mycket arbete besparat,
dels ock enär förslaget skulle medföra ett konsekventare förfaringssätt
vid prövning av likartade rättsanspråk. I utlåtandet meddelade riksräkenskapsverket,
bland annat, att under år 1921 besvär i anmärkningsmål över
beslut av nedannämnda myndigheter till kammarrätten inkommit till följande

antal, nämligen

fångvårdsstyrelsen............................................................ 26

arméförvaltningen............................................................ 61

marinförvaltningen ........................................................ 109

telegrafstyrelsen ............................................................... 1

medicinalstyrelsen............................................................ 2

järnvägsstyrelsen 9

generaltullstyrelsen ........................................................ 2

domänverket .................................................................... 2

Summa 212.

Beträffande de i riksräkenskapsverket gjorda anmärkningar upplystes, att
vederbörande redogörare i de ojämförligt flesta fall ställde sig verkets anmaningar
till efterrättelse. Sålunda hade under år 1921 av de utav riksräkenskapsverket
gillade anmärkningar endast omkring 6 procent behövt överlämnas
till kammarrättens prövning. I betraktande härav ansåg riksräkenskapsverket,
att även de sistnämnda målen kunde utan våda överlämnas till
verkets egen prövning och således kammarrättens domsrätt i anmärkningsmål
helt upphöra.

Yttrande i ärendet infordrades även från kammarrätten, som meddelade,
att antalet av de besvärsmål, som från de ovan uppräknade myndigheterna
inkommit till kammarrätten, under åren från och med 1910 till och med
1921 utgjort resp. 139, 168, 167, 152, 116, 134, 160, 190, 224, 233, 231 och
212 eller i medeltal per år 160. Enligt approximativ beräkning hade av de
utav kammarrätten under nämnda tid prövade besvärsmålen 51 procent dragits
under regeringsrättens prövning och i 90 procent av dessa fall hade
regeringsrätten ej gjort ändring i kammarrättens beslut. I 36 procent av de
under regeringsrättens prövning dragna målen hade Kungl. Maj:t efterskänkt
eller anvisat allmänna medel till ersättning för de utdömda beloppen, och av
sist angivna mål hade knappast 7 procent rört sig om belopp av minst 1,500
kronor. Även kammarrätten ansåg, att antalet instanser för ifrågavarande
mål skulle utan våda kunna minskas från tre till två, men att detta syfte
helst borde uppnås genom att för fullföljd av talan mot kammarrättens be -

slut sätta såsom villkor, att tvisten rörde sig om ett mera avsevärt belopp,
t. ex. minst 1,500 kronor.

Första kammarens första tillfälliga utskott ansåg spörsmålet om förkortning
av det processuella förfarandet vid handläggning av besvär över förvaltningsmyndighets
beslut i anmärkningsmål böra göras till föremål för
utredning samt föreslog, att kammaren måtte för sin del besluta en anhållan
hos Kungl. Maj:t om sådan utredning. Första ‘kammaren biföll detta utskottets
förslag, men då andra kammaren på yrkande av sitt vederbörande
utskott beslöt att icke biträda första kammarens beslut, bland annat på
den grund att regeringsrättens arbete skulle ökas alltför mycket, förföll
frågan.

Då, som ovan framhållits, de inom förvaltningen anhängiggjorda anmärkningsmålen
i de ojämförligt flesta fall angå utbetald avlöning eller rese- och
traktamentsersättning, skulle kommitténs förslag att dylika anmärkningsmål
i sista instans avgöras av statskontoret innebära en betydligt mera vittgående
förenkling än den som enligt det ovanstående förut varit på tal. Kommitténs
förslag avser, att såväl kammarrättens som regeringsrättens befattning med
anmärkningsmål av nyssnämnda slag skulle helt upphöra. Då det emellertid
ej är lämpligt, att statskontoret i dessa mål blir både första och sista instans,
har kommittén tänkt sig, att riksrälcenskapsverket skulle i första hand döma
angående såväl de inom detta verk som de av ovanberörda specialrevisioner
framställda anmärkningar. Ifrågavarande anmärkningsmål skulle härigenom
bedömas av endast två instanser och statskontoret skulle vara den sista instansen.

Då statskontorets befogenhet att besluta i anmärkningsmål torde höra inskränkas
till mål av sådan beskaffenhet, att enahanda frågor skulle av statskontoret
avgöras på grund av dess här föreslagna befattning med andra besvärsmål,
torde anmärkningar rörande avlöning och rese- och traktamentsersättning,
som må kunna framställas vid den inom riksräkenskapsverket
skeende granskning av vissa allmänna inrättningars och stiftelsers räkenskaper,
icke böra avdömas av statskontoret. Besvär över riksräkenskapsverkets beslut
i dylika säkerligen ytterst fåtaliga mål böra fullföljas hos regeringsrätten.

Även i s. k. redogörelsemål kan bliva fråga om löneförmån eller rese- och
traktamentsersättning, om nämligen en redogörare vid redovisning inför överordnad
myndighet av ett mottaget belopp befinnes hava gjort en felaktig
dylik utbetalning samt av myndigheten förpliktas ersätta beloppet. Även i
dylika fall synas besvär böra fullföljas till statskontoret.

Vad angår de anmärkningsmål, som ej avse avlöningsförmåner i förut
angiven betydelse eller rese- eller traktamentsersättningar, synas dessa vara
jämförelsevis fåtaliga. Av regeringsrättens årsbok inhämtas, att samtliga avregeringsrätten
prövade anmärkningsmål, frånräkna! dem, som gällt taxeringsoeh
tullbehandlingsmål, utgjorde år 1920 207, är 1921 21,1 och år 1922 125,
och att av7 dessa de mål, som avsågo annat än avlöningsförmåner och reseoch
traktamentsersättningar, allenast uppgingo till år 1920 35, år 1921 24
och år 1922 11. Dessa »övriga anmärkningsmål» angå t. ex. obehörigen
eller med för höga belopp bestridda expensmedel, obehörigen erlagda försäkringsavgifter,
för högt erlagda pris vid vissa inköp, brist vid redovisningav
persedlar och dylikt. Något skäl att förlägga avgörandet av dessa mål till
statskontoret torde emellertid knappast föreligga. De synas heller icke vara
så många, att de i någon högre grad betunga regeringsrätten. Men att för
denna rätt fåtaliga grupp av mål bibehålla den vidlyftiga anordningen med
tre instanser synes kommittén onödigt, varför kommittén anser att, sedan riks -

räkenskapsverk^!, pa sätt ovan föreslås, i dessa mål beslutit i första instans,
dess beslut må kunna av vederbörande överklagas direkt hos regeringsrätten.

1 fråga om ovanberörda för övrigt fåtaliga anmärkningsmål, som angå
tullbehandling, synes emellertid detta förfarande mindre lämpligt. Då nämligen
i dessa mål speciell sakkunskap bör vara tillfinnandes i underinstansen,
synas anmärkningar rörande felaktig tullbehandling böra prövas i första instans
av generaltullstyrelsen, vars beslut torde kunna överklagas direkt hos
regeringsrätten.

Anmärkningar i egentliga taxeringsfrågor förekomma icke vidare, sedan
krigskonjunkturskatten upphört. Däremot förekomma allt fortfarande anmärkningar
mot de i taxeringslängderna gjorda uträkningar av skattebeloppen
och därstädes upptagna skattefria avdrag. Dylika anmärkningsmål torde
kunna behandlas på samma sätt som ovanberörda »övriga anmärkningsmål»
och alltså handläggas i första instans av riksräkenskapsverket och i andra
instans av regeringsrätten.

Har i anmärkningsväg uppkommit fråga om pension eller pensionsa vgift,
bör sådant mål behandlas på motsvarande sätt som besvärsmål rörande samma
pension eller pensionsavgift.

Såsom av det ovanstående framgår, innebär kommitténs förslag icke blott
att kammarrättens befattning med anmärkningsmål samt regeringsrättens
befattning med sådana anmärkningsmål, som angå avlöning, pension eller
rese- och traktamentsersättning, skulle upphöra, utan även att riksräkenskapsverket
skulle ifråga om anmärkningsmålen få en annan uppgift än för närvarande.

Förfarandet i sistnämnda verk är nu följande. Sedan vederbörande granskande
revisor avgivit en inlaga, innefattande anmärkning mot en redogörare,
föredrages ärendet av vederbörande förste revisor (eller av granskaren själv)
inför generaldirektören. Om anmärkningens riktighet synes fullt påtaglig,
beslutar han att redogöraren skall anmanas inbetala det anmärkta beloppet,
vid äventyr att eljest talan fullföljes inför kammarrätten. Om redogöraren
då ställer sig anmaningen till efterrättelse, resolverar generaldirektören, sedan
beloppet inbetalts, att ärendet ej föranleder vidare åtgärd. Finner åter generaldirektören
någon som helst tvekan kunna uppstå om anmärkningens riktighet,
kommuniceras den med redogöraren, varefter, om denne bestrider anmärkningen,
generaldirektören beslutar, huruvida anmärkningen må förfalla
eller skall fullföljas. Om redogöraren i anledning av kommunikationen utan
vidare inbetalar beloppet, resolverar generaldirektören, huruvida anmärkningen
skall gillas eller ogillas, i vilket senare fall beloppet återbetalas till redogöraren.
Skall bestridd anmärkning fullföljas, riktas till redogöraren en
sådan anmaning, som ovan omförmäles. Om redogöraren ej ställer sig erhållen
anmaning till efterrättelse, anställes medelst skrivelse till kammarrätten
talan om beloppets utdömande. Finner generaldirektören, antingen
utan att kommunikation med redogöraren ägt rum eller efter det förklaring
från denne inkommit, granskarens anmärkning vara obefogad och till ingen
åtgärd föranleda, kan granskaren påkalla att ärendet avgöres i plenum, således
i närvaro av styrelsens samtliga ledamöter, därvid även vederbörande
förste revisor inträder såsom ledamot. Och om härvid lika antal röster stanna
mot lika, gäller deras mening, som påyrka, att anmärkningen skall kommuniceras,
respektive hänskjutas till kammarrättens prövning.

Om nu enligt vad ovan föreslås anmärkningsmålen skola i första hand avdömas
av riksräkenskapsverket, synes det böra tillkomma vederbörande förste
revisor i verket att besluta om kommunikation med redogöraren, dock att,

om förste revisorn tinner anmärkningen utan kommunikation böra förfalla,
granskaren bör få påkalla verkets beslut härom i plenum. Efter skedd kommunikation
bör, därest redogörare!! bestrider anmärkningen, dess riktighet
upptagas till prövning i riksräkenskapsverkets plenum, varvid vederbörande
förste revisor bör inträda såsom ledamot. Varder därvid betalningsskyldighet
ädömd redogöraren, äger denne häröver klaga, allt efter målets beskaffenhet
hos regeringsrätten eller statskontoret. Däremot synes det knappast vara av
nöden att tillerkänna granskaren klagorätt, om hans anmärkning av riksräkenskapsverket
ogillats. Ej heller torde man behöva påkalla särskilt beslut
angående anmärkning, som redogöraren godkänt. Skulle en dylik anmärkning
inverka på tredje mans rätt, står det ju denne öppet att vända sig
till domstol. Då de godkända anmärkningarna i regel torde vara bagatellartade
och revisorn ej skulle få klaga över anmärkningens underkännande,
synes man i dessa fall kunna nöja sig med den allmänna övervakning och
ledning av revisionsarbetet, som alltid kommer att utövas av de överordnade
inom riksräkenskapsverket.

Vad sålunda föreslagits gälla de inom riksräkenskapsverket framställda
anmärkningarna. I fråga om de inom specialrevision uppkomna synes böra
förfaras något annorlunda i syfte att förekomma eu alltför stor ökning av
riksräkenskapsverkets arbete. Förfarandet synes lämpligen kunna bliva ungefär
följande.

Inom specialrevision framställd anmärkning synes, där ej frågan gäller helt
obetydliga detaljer, vilka, liksom nu sker, kunna lämpligen rättas genom
direkt skriftväxling mellan granskaren och redogöraren, böra anmälas hos
vederbörande förste revisor (resp. revisionskommissarie) eller, där sådan ej
linnes, vederbörande byråchef. Där denne finner anmärkningen kunna äga
fog, beslutar han, att anmärkningen skall kommuniceras. Finner han anmärkningen
obefogad och vägrar kommunikation, äger granskaren påkalla
prövning av riksräkenskapsverket i plenum, huruvida anmärkningen bör
kommuniceras.

Om redogöraren efter erhållen del av anmärkningen godkänner densamma
och ställer sig yrkandet till efterrättelse eller om anmärkningen av granskaren
och förste revisorn anses nöjaktigt förklarad, anmäles förhållandet av
granskaren för riksräkenskapsverket på lämpligt sätt, t. ex. genom aktens
insändande.

Bestrider redogöraren anmärkningen, äger granskaren, där ej han och förste
revisorn finna anmärkningen nöjaktigt förklarad, i ärendet avgiva påminnelser
och överlämnar anmärkningsmålet till riksräkenskapsverkets prövning
och avgörande på föredragning av vederbörande tjänsteman i specialrevisionen.
Därvid torde det icke vara uteslutet, att på dennes framställning ett
yttrande kan avgivas av det förvaltande ämbetsverket, eller ock kan givetvis
dess utlåtande inhämtas av riksräkenskapsverket före målets avgörande.

På detta sätt synes bliva sörjt för att dels riksräkenskapsverket kan behörigen
följa och övervaka specialrevisionens arbete och dels, oaktat avgörandet
av de tvistiga målen förlägges till riksräkenskapsverket, vederbörande
förvaltningsmyndighet får behörigt inflytande på målens avgörande.

Att sålunda från de förvaltande myndigheterna överflytta avgörandet av i
anmärkningsmål uppkommande tvister synes för övrigt stå i överensstämmelse
med rationella förvaltningsprinciper. Dessa myndigheter böra givetvis,
var och en för sin förvaltningsgren, övervaka de underordnade organens ekonomiska
verksamhet och föreskriva eller påyrka de rättelser, som därvid finnas
påkallade. I de allra flesta fall vinnas jo ock behörig rättelse genom (''tf

dylikt påpekande från den överordnade myndigheten. Men om verklig tvist
uppstår genom att den underordnade redogöraren bestrider riktigheten av ett
vid revision framställt yrkande, synes ett avdömande av en sådan tvist
lämpligare böra överlämnas åt eu utomstående myndighet, därest det kan
ske utan omgång. Och det ligger då närmast att använda sig av det ämbetsverk,
som har att utöva kontroll över statsförvaltningen i dess helhet,
varigenom ju även, såsom ovan antytts, en enhetlig praxis redan vid anmärkningsmålens
avgörande i första instans befordras.

Detta förslag innefattar en ändring i riksräkenskapsverkets nuvarande ställning.
Även i ett annat avseende synes det nuvarande tillvägagångssättet
böra ändras, nämligen beträffande kontrollen över myndigheternas beslut om
befattningshavares placering i löneklass eller om tilldelande av ålderstillägg.
Denna kontroll försiggår nu sålunda att, sedan de protokoll och andra handlingar
angående dylika ärenden, som riksräkenskapsverket enligt nådigt bemyndigande
av den 22 september 1922 från myndigheterna infordrat, i riksräkenskapsverket
undergått granskning, detta ämbetsverk i skrivelser till
vederbörande myndigheter framställer de erinringar, vartill granskningen kan
giva anledning.

Då emellertid behörig lättelse i ett felaktigt beslut om placering i löneklass
icke torde kunna ernås i vanlig anmärkningsväg eller alltså genom att
(ni redogörare ådömes återbetalningsskyldighet, utan bör ske genom det felaktiga
beslutets upphävande, synes för sådant ändamål ett särskilt besvärsförfarande
böra införas, bestående däri, att vederbörande förste revisor i
riksräkenskapsverket får befogenhet att genom besvär yrka ändring i sådana
beslut om placering i löneklass eller tilldelande av ålderstillägg, som synas
honom felaktiga. I dylik fråga av myndighet fattade beslut böra följaktligen
icke vinna laga kraft förr än de undergått granskning i riksräkenskapsverket.
Då även i detta fall antalet instanser bör begränsas till två, synas
dylika besvär böra anföras hos statskontoret; och då genom ett dylikt förfarande
eu enhetlig tillämpning av avlöningsbestämmelserna å detta område
kan anses tillräckligt betryggad, torde man kunna avstå från den i det föregående
ifrågasatta anordningen att statskontoret skulle på förhand tillfrågas
i tvivelaktiga fall beträffande placering i löneklass.

Riksräkenskapsverkets egna räkenskaper äro för närvarande enligt kungl.
brev den 27 september 1922 föremål för granskning av advokatfiskalen i
kammarrätten. Därvid framställda anmärkningar, vilka bestridas, prövas
av kammarrätten, varefter talan mot dess beslut kan fullföljas till regeringsrätten.

Med den här föreslagna organisationen torde det bäst överensstämma, att
själva granskningen uppdrages åt en av Kungl. Maj:t utsedd revisor samt
avgörandet av därvid framkomna anmärkningar överlämnas till regeringsrätten
eller statskontoret, allt efter anmärkningens beskaffenhet.

Om statskontoret nu skulle bliva sista instans för prövning av andra
myndigheters beslut rörande avlöning, rese- och traktamentsersättning och
pensioner, uppkommer frågan, i vad mån statskontorets egna utbetalningar
av sådan art kunna bliva föremål för granskning och anmärkning. Det
torde då utan vidare vara klart, att, i den mån en dylik utbetalning grundar
sig på ett beslut, som av statskontoret efter prövning meddelats i plenum,
någon talan mot detta beslut icke må föras varken genom besvär eller i
anmärkningsväg. Nu är ju emellertid förhållandet det, att detaljerna i en
avlöningslista, pensionslista eller reseräkning icke bliva föremål för någon
undersökning från chefens och vederbörande föredragande statskommissaries

sida i vidare man till den tjänsteman (revisor), som har sådan detaljgranskning
sig anförtrodd, i sin granskningspromemoria fäster uppmärksamheten
på eller påkallar prövning av sådana detaljfrågor. I de delar revisorn
underlåtit att framställa anmärkning i ett dylikt anordningsärende, föreligger
alltså icke något verkligt beslut från statskontorets sida; och vid den
granskning av statskontorets räkenskaper, som givetvis måste äga rum i
riksräkenskapsverket, bör i sådana delar anmärkning kunna framställas,
även om utbetalningen avser avlöning, pension eller rese- och traktamentsersättning.

Dylika anmärkningar, avseende detaljer i reseräkningar eller räkningar å
kommittéarvoden, hava ju också framställts vid granskning av statskontorets
räkenskaper tidigare i kammarrätten och sedermera i riksräkenskapsverket;
och enligt hittills tillämpad praxis hava dylika anmärkningar riktats mot dem,
som underskrivit anordningen, alltså chefen och föredragande statskommissarien,
vilka också, där utbetalningen ansetts vara felaktig, hava ådömts
ersättningsskyldighet, oaktat någon detaljgranskning i icke anmärkta delar
ju ej kan av dem verkställas.

I denna praxis måste givetvis ske en ändring. Riksräkenskapsverkets
anmärkning bör alltså riktas mot den revisor i statskontoret, vars underlåtenhet
att påkalla statskontorets prövning av den felaktiga detaljen förorsakat
den oriktiga utbetalningen, och, om betalningsskyldighet ådömes
revisorn, äger han över beslutet klaga hos statskontoret.

För att emellertid betrygga en omsorgsfull prövning av statskontorets
egna beslut i avlönings- och reseersättningsfrågor bör såsom ovan är antytt
föreskrivas, att dessa i de delar, som av den granskande revisorn gjorts till
föremål för erinran, skola handläggas i plenum.

Skulle emellertid vad som sålunda föreslagits beträffande eventuella anmärkningar
mot statskontorets egna utbetalningar befinnas olämpligt, synes saken
kunna ordnas även på ett annat sätt, nämligen så, att frågor om sådana utbetalningar
av löner, pensioner och rese- och traktamentsersättningar m. m.,
som eventuellt kunna bliva föremål för riksräkenskapsverkets anmärkningar
— vilka utbetalningar, förutom de månatliga pensionslikviderna samt avlöningen
åt verkets egen personal, huvudsakligen avse rese- och traktamentsersättningar
samt kommittéarvoden — avgöras av en av statskommissarierna
på föredragning av vederbörande revisor, samt att denne statskommissarie
sedermera vid en yppad anmärkning icke skulle deltaga i det eventuella anmärkningsmålets
handläggning. Även vid eu sådan anordning borde dock
ett dylikt ärende i de delar, som av den granskande revisorn gjorts till föremål
för erinran, handläggas i verkets plenum, i vilket fall enligt vad ovan
sägs någon talan mot beslutet i sådan del ej skulle kunna föras. Det sålunda
framlagda alternativet innebär emellertid enligt kommitténs mening en tämligen
onödig omgång.

De statskontorets utbetalningar, som icke avse avlöningar, pensioner och
rese- och traktamentsersättningar, böra naturligtvis bliva föremål för riksräkenskapsverkets
granskning i vanlig ordning samt från riksräkenskapsverket
fullföljas till regeringsrätten.

Någon rätt till efterskänkande av statsverkets anspråk pa ersättning för
författningsstridigt gjorda utgifter torde ej kunna tillkomma vare sig statskontoret
eller riksräkenskapsverket, utan framställningar härom måste såsom
hittills prövas av Kungl. Maj:t, som i sådana frågor lärer vilja inhämta
statskontorets yttrande.

Kommittén är fullt medveten om att dess föreliggande förslag innebär ett

ganska radikalt avsteg från den uppfattning, som hittills gjort sig gällande
beträffande formerna för anmärkningsmålens avgörande.

Kommittén har emellertid trott sig finna, att, om man vill ernå besparingar
inom statsförvaltningens egentliga område, får man icke fastslå de nuvarande
formerna för ärendenas behandling såsom orubbliga. Man måste fastmera i
varje särskilt fall undersöka, huruvida icke förenkling kan göras utan att
man äventyrar säkerheten i rättstillämpningen eller klokheten i det praktiska
handhavandet av statens verksamhet. Det är möjligt, att man därvid måste
rubba vissa administrativa anordningar, som en gång uttänkts i garanterande
syfte eller kvarblivit såsom relikt av en äldre organisation och vilka alltjämt
ingå med en viss styrka i det allmänna föreställningssättet. Går man
icke denna väg, torde nödvändigheten att åstadkomma besparingar framtvinga
lönenedpressningar, som icke äro önskvärda.

Det vill sålunda synas kommittén, som om man i vårt land tillmäter anmärkningsmålen
eu alltför stor vikt och ägnar dem eu behandling, som icke
står i rimligt förhållande till deras verkliga betydelse. Till eu mycket
väsentlig del av rent bagatellartad natur vad de anmärkta beloppen angår,
kunna de visserligen i många fall gälla mera avsevärda summor. Men i
dessa fall rör saken sig ofta antingen om belopp, som i alla händelser bort
av statsmedel utgå men som blivit av vederbörande myndighet avförda på
ett oriktigt anslag, eller ock om avlöningsbelopp, som visserligen genom felaktig
tolkning av gällande författningar blivit för högt utbetalade, men från
vilkas återbärande till statsverket vederbörande genom Kungl. Maj:ts beslut
i statsrådet av billighetsskäl befrias. De belopp, som på grund av gjorda
anmärkningar i verkligheten återbetalas, hava därför ur statsfinansiell synpunkt
icke en betydelse, som motsvarar det omfattande arbete, som nu på
skilda håll inom statsförvaltningen nedlägges på dessa mål, särskilt i följd
av den vidlyftiga instansordningen. Staten har, med andra ord, enligt kommitténs
mening eu alltför dyrbar apparat för anmärkningsmålens handläggning.

Därest man nu på detta område vill vinna verklig förenkling och besparing,
föranlåtes man enligt kommitténs mening därför att avstå från det krav, som
hittills gjorts gällande, att de i anmärkningsmål beslutande myndigheterna
skola vara organiserade såsom domstolar. Med hänsyn till anmärkningsmålens
rent administrativa karaktär synes det ej heller vara nödvändigt att upprätthålla
nyssnämnda krav. Förnämsta vikten måste ju anses ligga därpå, att
vederbörande myndigheter, som hava att pröva föreliggande tvister, äro utrustade
med erforderlig sakkunskap.

Om man nu vill använda ett centralt ämbetsverk för den slutliga prövningen
av huvudparten av anmärkningsmålen, skulle det möjligen kunna
ifrågasättas, om ej kammarrätten vore lämpligare än statskontoret såsom
slutinstans. Däremot talar dock först och främst den omständigheten, att
anmärkningsmål rörande avlöning och besvär i löneärenden, såsom förut
framhållits, måste prövas av samma myndighet i sista instans. Sistnämnda
mål torde emellertid med kammarrättens på andra huvuduppgifter inriktade
organisation och sammansättning icke gärna kunna förläggas dit, under det
att däremot statskontoret sedan gammalt besitter särskild sakkunskap just på
detta område och däråt ägnar en väsentlig del av sitt arbete. Därtill kommer,
att det icke synes tänkbart att, med kammarrättens nuvarande belastning
av skattemål och med den betydelse dessa mål numera äga, i någon
mån minska utsikten till dessas avgörande inom rimlig tid genom att flytta
till kammarrätten en ny grupp av besvärsmål.

Mot att riksräkenskapsverket och statskontoret infogats i samma instansordning
kan till äventyrs också framställas invändning på den grund, att
dessa verk skulle hava den ställning inom statsförvaltningen, att det senare
icke lämpligen borde pröva det förras beslut. Mot denna uppfattning må
till en början betonas, att den här föreslagna organisationsändringen gäller
allenast ett mycket skarpt avgränsat område, prövningen av lönefrågor och
vad därmed, sammanhänger i besvärs- och anmärkningsmål, och således icke
i någon mån berör statskontorets ställning såsom förvaltare av vissa fonder
och utanordnare av statsmedel till de civila ämbetsverken i allmänhet. Beträffande
vidare de anmärkningsmål i lönefrågor, som gälla andra löneutbetalningar
än statskontorets egna, komrne båda de föreslagna instanserna för
framtiden att intaga en lika självständig ställning i förhållande till varandra
och till de förvaltande verk, som underkastats revision, som de för närvarande
förefintliga instanserna. Om man åter håller sig till de beslut angående
avlöning, som meddelas av statskontoret i första hand, är det att märka, att
statskontoret i mycket ringa omfattning i jämförelse med åtskilliga andra
centrala verk har att bestämma avlöningar. Detta sker nämligen för närvarande
endast beträffande löner till statskontorets egen, relativt fåtaliga
personal. Härtill komma visserligen ersättningar till kommittéledamöter och
reseersättningar till vissa befattningshavare, men dessa frågor äro i regel av
enkel beskaffenhet, och det torde vara obestridligt, att statskontoret genom
sin vana vid dessa ärendens handläggning och sin kännedom om hittillsvarande
praxis äger särskilda förutsättningar för att avgöra dem i sista instans.
Beträffande eventuella anmärkningmål angående statskontorets egna utbetalningar
förutsätter ju den av kommittén föreslagna anordningen ett fullt förtroende
till statskontorets förmåga att döma opartiskt angående ett inom verket
fattat avlöningsbeslut, på samma sätt som man för närvarande tror på kammarrättens
förmåga att avgöra anmärkningsmål rörande utbetalningar inom
kammarrätten. Kommittén har för sin del icke hyst någon tvekan, att en
sådan tilltro är befogad.

Om nu enligt vad ovan föreslagits kammarrätten skulle befrias från handläggning
av anmärkningsmål, vilka omnämnas i 4 mom. av § 1 av kammarrättens
instruktion, uppstår fråga, i vad mån detta bör inverka på kammarrättens
befattning med åtskilliga andra i samma paragraf omförmälda
mål och ärenden.

En given följd av förslaget om att göra riksräkenskapsverket till instans
i anmärkningsmål torde vara att de i mom. 5—8 av nyssnämnda paragraf
omförmälda frågor, nämligen

5) av överrevisorer vid statens affärsdrivande verk till kammarrätten
överlämnade frågor,

6) sådana från fångvårdsstyrelsen, enligt den för detta ämbetsverk gällande
instruktion, till kammarrätten överlämnade anmärkningsfrågor, där yrkande
om ersättning blivit väckt mot länsstyrelse,

7) de anmärkningar mot förmyndarekammarens i Stockholm förvaltning
och räkenskaper, som av vederbörande revisorer blivit framställda i deras berättelse,
samt

8) andra anmärkningsmål, vilka enligt särskilda stadganden må anhängiggöras
i kammarrätten såsom första instans (såsom vissa anmärkningar vid
tullverkets enskilda iinke- och pupillkassas räkenskaper),

i stället böra till behandling och avgörande upptagas av riksräkenskapsverket.

Enligt nedan angivna mom. av § 1 i kammarrättens instruktion har detta
ämbetsverk att till behandling och avgörande upptaga:

14) besvär över länsstyrelsernas beslut i mål angående avkortning av allmänna
medel;

15) av vederbörande förvaltningsmyndigheter prövade, underställningsvis
eller genom besvär inkomna mål angående avskrivning av allmänna medel,
så ock genom besvär inkomna mål om avskrivning av persedlar;

16) av länsstyrelserna avgjorda, genom underställning eller besvär inkomna
mål angående restitution av allmänna medel;

17) besvär över vederbörande förvaltningsmyndigheters beslut i frågor angående
överskott och brister i arméns eller marinens persedelförråd (reskontreringsmål).

I fråga om underställning och granskning i kammarrätten av avkortnings-,
avskrivnings-, restitutions- och reskontreringsmål stadgas i kungörelse den
23 december 1908, jämförd med kungörelse den 31 december 1920, i huvudsak
följande:

Alla av förvaltningsmyndighet meddelade beslut, varigenom beviljas extra
ordinarie avskrivning av penningfordran till kapitalbelopp överstigande 1,000
kronor, skola underställas kammarrättens prövning;

underställning till kammarrätten av länsstyrelses beslut i mål angående
restitution av medel skall, i de fall, då sådan underställning tidigare varit
stadgad, fortfarande ske, därest restitution beviljats av belopp, uppgående
till mer än 1,000 kronor;

i övrigt skall i mål, varom i kungörelsen är fråga, underställning till
kammarrätten icke äga rum;

då underställning sker, bar myndigheten att till kammarrätten insända
beslutet och handlingarna i malet inom trettio dagar, räknade från den dag
då beslutet fattades;

besluten i de avskrivningsmål och de av länsstyrelser avgjorda restitutionsmål,
vilka icke underställas kammarrättens prövning, ävensom i avkortningsoch
reskontreringsmål skola jämte handlingarna i målen biläggas vederbörliga
räkenskaper för att i riksräkenskapsverket granskas;

skulle vid denna granskning beslut i sådant mål befinnas felaktigt, äger
riksräkenskapsverket att över beslutet anföra besvär bos kammarrätten.

I en annan kungörelse av den 23 december 1908 stadgas, att besvär över
vederbörande förvaltningsmyndighets beslut i extra ordinarie avskrivningsmål
må anföras hos kammarrätten.

Härav framgår, att kontroll över myndigheternas beslut i avkortnings-,
avskrivnings-, restitutions- och reskontreringsmål utövas dels av kammarrätten,
efter skedd underställning, beträffande beslut om extra ordinarie avskrivning
av penningbelopp, överstigande 1,000 kronor, samt beträffande länsstyrelses
beslut om restitution av belopp, överstigande 1,000 kronor, dels ock, i alla
övriga fall, av riksräkenskapsverket vid därstädes skeende granskning av
inkomna räkenskaper.

Enligt kommitténs mening skulle en tidsenlig förenkling av ifrågavarande
ärendens behandling kunna ske genom att dels upphäva ovanberörda föreskrifter
om underställning, helst som dessa enligt vad kommittén inhämtat
numera endast sällan av myndigheterna iakttagas, och dels förlägga hela kontrollen
över ifrågavarande ärendens behandling till riksräkenskapsverket, för
vilket ändamål i ovanberörda bägge kungörelser den 23 december 1908 meddelade
stadganden om besvärs anförande hos kammarrätten synas böra upphävas.
Riksräkenskapsverkets befogenhet att i anmärkningsväg beivra före -

lupna felaktigheter torde få anses innefatta tillräcklig kontroll över att i dessa
frågor statsverkets intressen behörigen iakttagas. Klagan över riksräkenskapsverkets
beslut, varigenom dylik anmärkning fastställes, bör, om sådan klagan
skulle förekomma, fullföljas till regeringsrätten. Besvär över myndigheternas
beslut i restitutionsmål torde kunna anföras direkt bos regeringsrätten. Skulle
i något fall besvär förekomma över arméförvaltningens eller marinförvaltningens
beslut i reskontreringsmål, avseende kvittning av överskott å vissa
persedeltitlar mot brist å andra, torde även dessa lämpligen kunna anföras
direkt hos regeringsrätten.

Vidare tillkommer det kammarrätten enligt § 1 mom. 19 av dess instruktion
att pröva besvär över utslag, meddelade av konsistorierna eller av länsstyrelserna
och konsistorierna gemensamt i frågor om orätt förvaltning av eller
bristande redovisning för allmänna läroverks och kyrkors med flera dylika
medel. Dylika besvär, som torde förekomma mycket sällan, synas likaledes
kunna anföras direkt hos regeringsrätten.

Vad slutligen angår de i mom. 1—3 i nyssnämnda paragraf omförmälda
balansmål, åtal mot tjänstemän och tvister angående betalning på grund av
borgen eller annorlunda ställd säkerhet för kronans uppbördsmän, torde dessa
kunna överflyttas till de allmänna domstolarna. Förslag härom är enligt
vad kommittén har sig bekant redan underställt Kungl. Maj:ts prövning.

Vid övervägande av frågan om vinnande av förenkling och besparing å
förevarande förvaltningsområde måste givetvis även uppkomma det spörsmålet,
huruvida de tre lönenämnderna, kommunikationsverkens lönenämnd, allmänna
civilförvaltningens lönenämnd och försvarsväsendets lönenämnd, fortfarande
äro nödvändiga.

Dessa lönenämnder, som inrättades i samband med de nya avlöningsreglementenas
fastställande, hava enligt sina instruktioner till åliggande att
verkställa utredning samt till Kungl. Maj:t avgiva yttrande och förslag i
sådana till nämnderna hänskjutna ärenden av huvudsakligen löneteknisk
natur, som beröra de verk, å vilkas befattningshavare vederbörande avlöningsreglemente
äger tillämpning, ävensom att med uppmärksamhet följa
ifrågavarande verks utveckling, såvitt densamma kan öva inverkan på löneförhållandena
vid verken, och hos Kungl. Maj:t göra de framställningar
beträffande dessa verks löneförhållanden, vilka nämnden finner påkallade,
varjämte föreskrivits, att nämnderna böra i sin verksamhet eftersträva likformighet
i de ifrågavarande verkens löneförhållanden samt beakta såväl de
allmänna intressena med avseende å dessa verk som ock verkens ledningars
och personals behov.

Givetvis hava dessa nämnder under den nu förlupna första tiden av de
nya avlöningsreglementenas tillämpning haft en viktig uppgift att fylla,
särskilt med hänsyn till ordnandet av övergången till de nya förhållandena
och till utformningen av de tilläggsföreskrifter in. m„ som under denna tid
befunnits erforderliga. Men sedan detta arbete nu blivit utfört, synes det
knappast föreligga tillräcklig anledning att bibehålla ifrågavarande institutioner,
vilka draga den rätt betydande kostnaden av tillhopa omkring 120,000
kronor. Om, såsom ju är att förvänta, den inom finansdepartementet pågående
omarbetningen av det allmänna civila lönereglementet giver till resultat
förenkling och förtydligande av de för närvarande ganska invecklade
avlöningsbestämmelserna, lärer behovet av särskilda löneniimnder härigenom
minskas. Och om statskontoret erhåller den centrala uppgift i fråga om
av lön in gsbestämmolsernas tolkning, som av kommittén föreslagits, torde även
detta bidraga till att lönenämnderna kunna undvaras.

Av dessa skäl anser kommittén, att åtminstone allmänna civilförvaltningens
och försvarsväsendets lönenämnder kunna vid nästa budgetårs ingång
upphöra med sin verksamhet. Vad angår kommunikationsverkens
lönenämnd kan måhända ifrågasättas, att denna med hänsyn till de särskilda
förhållandena inom dessa verk med deras stora grupper av befattningshavare
i lägre tjänstegrader bör tills vidare fortbestå.

Då det nu gäller att undersöka den organisatoriska innebörden av de ovan
framställda förslagen, finner man först och främst, att regeringsrättens arbetsbörda
skulle avsevärt lättas. Med ledning av regeringsrättens årsbok
har uppgjorts nedanstående tablå, angivande sådana därstädes under åren
1919—1922 handlagda mål, som enligt nyssnämnda förslag skulle därifrån
bortflyttas.

Mål ang.	avlöningsförmåner	Mål ang. rese- och traktamentsersätt-ning	Familje-understöd åt värn-pliktiga	Pensions- mål	Summa	Samtliga av reg. rätten	Kol. t i procent av kol. 8
	Anm. mål	Ej anm. mål	Anm. mål	Ej anm. mål		handlagda mål
	1	2	3	4	5	6	7	8	9
1919	77	214	24	58	15	18	406	1,801	22.5
1920	140	135	32	52	10	9	378	2,043	18..''. j
1921	155	1(13	34	53	30	32	437	2,153	21.7
1922	83	143	31	46	35	13	351	1,977	17.7

Enligt denna tablå hava alltså under dessa år omkring 20 procent av
samtliga, regeringsrättens mål utgjorts av sådana, som enligt förslaget skulle
därifrån bortflyttas. Då emellertid en del av ifrågavarande mål torde vara
mera tidskrävande än de övriga i genomsnitt äro, kan man säkerligen beräkna,
att regeringsrätten skulle befrias från ungefär ’/4 av sin arbetsbörda,
motsvarande omkring 53 föredragningsdagar. Denna lättnad är väl behövlig,
därest regeringsrätten skall bliva i stånd att avarbeta den under senare
år starkt växande balansen, som utgjorde år 1920 1,618 mål, år 1921 1,839
mål och år 1922 2,233 mål. Och man skulle åtminstone tillsvidare undgå
att inrätta en ny avdelning av regeringsrätten, en åtgärd, som skulle medföra
en årlig kostnad av över 100,000 kronor, utom avlöningar till nya
föredragande. Då de mål, som från försvarsdepartementet föredragas inför
regeringsrätten, till allra största delen utgöras av sådana, som enligt förslaget
skulle bortflyttas, torde föredraganden av dessa mål, nämligen ett
kansliråd i försvarsdepartementet, kunna''indragas; och för vissa övriga departement
torde behovet av extra föredragande i någon mån minskas.

I kammarrätten hava enligt inhämtade underrättelser antalet dels från
riksräkenskapsverket och dels i besvärsväg inkomna anmärkningsmål utgjort
år 1921 244, år 1922 437 och första halvåret 1923 266. Antalet avkortnings-,
avskrivnings-, restitutions- och reskontreringsmål bar utgjort år
1921 20, år 1922 41, och under tiden 1 januari—20 november 1923 38, huvudsakligen
underställda restitutionsmål.

Föredragningen av samtliga dessa mål verkställes av två kammarrättsråd,
vilka emellertid under de senaste åren kunnat i någon mån tagas i

anspråk även för föredragning av skattemål. Såsom biträden åt dessa bägge
kammarrättsråd äro två amanuenser anställda. Även om kammarrätten befrias
från förenämnda mål, torde dock någon minskning i antalet kammarrättsråd
för närvarande knappt vara tillrådlig, utan lärer nyssnämnda bägge
kammarrättsråds arbetskraft få tagas i anspråk för avarbetande av den stora
balansen av skattemål; och torde de även för denna arbetsuppgift fortfarande
vara i behov av biträde av de bägge amanuenserna. Alternativt synes
dock kunna ifrågasättas, att ett av nyssnämnda kammarrättsråd förflyttas
till statskontoret.

Vad riksräkenskapsverket beträffar inträder, om eftergranskningen därstädes
av de verks räkenskaper, som hava specialrevisioner, upphör, minskning
i antalet behövliga revisorer. Denna eftergranskning kräver nu arbete
av ungefär 10 revisorer, vilka alltså torde kunna indragas. Denna indragning
kan omedelbart effektueras beträffande dels de nu på extra stat
uppförda fyra revisorstjänsterna och dels en för närvarande vakant ordinarie
revisorsbefattning, men måste i övrigt ske successivt i mån av uppkommande
vakanser eller i de fall, där sådant kan genomföras, genom
vederbörandes förflyttning till andra statstjänster. Fem revisorstjänster synas
emellertid böra tills vidare uppföras på övergångsstat.

Å andra sidan skulle emellertid förenämnda förslag om anmärkningsmålens
avdömande av riksräkenskapsverket medföra arbetsökning för verket,
visserligen icke i fråga om sådana anmärkningar, som framställas inom
verket självt, men däremot i avseende å de inom specialrevisionerna framställda.

Rörande de inom riksräkenskapsverket handlagda anmärkningsmål har
kommittén inhämtat,

att under år 1921 387 anmärkningar å belopp av tillhopa 126,875 kronor
18 öre blivit av riksräkenskapsverket för dess del gillade och anmaningar
om beloppens inbetalning riktade till vederbörande redogörare;

att 312 av dessa anmärkningar blivit av redogörarna godkända och de
anmärkta beloppen godvilligt inbetalda med 69,007 kronor 39 öre;

att 64 av redogörarna bestridda anmärkningar å tillhopa 54,827 kronor
13 öre överlämnats till kammarrättens prövning;

att kammarrätten härutav gillat 57 anmärkningar å tillhopa 52,646 kronor
51 öre och ogillat 5 anmärkningar å tillhopa 1,523 kronor 02 öre;

att under år 1922 1,131 anmärkningar å tillhopa 417,171 kronor 76 öre
blivit av riksräkenskapsverket för dess del gillade;

att 816 av dessa anmärkningar blivit av redogörarna godkända och beloppen
godvilligt inbetalade med 147,187 kronor 41 öre;

att 297 av redogörarna bestridda anmärkningar å tillhopa 216,190 kronor
66 öre överlämnats till kammarrättens prövning;

att kammarrätten härutav gillat 216 anmärkningar å tillhopa 92,128 kronor
33 öre samt ogillat 59 å tillhopa 117,276 kronor 50 öre;

samt att rikräkenskapsverket under första halvåret 1923 för sin del gillat
anmärkningar å tillhopa 363,183 kronor 34 öre.

I detta sammanhang bör emellertid erinras, att de belopp, som efter anmärkning
medgivits eller fastställts till återbetalning, icke i sin helhet influtit till
statsverket. Åtskilliga belopp hava nämligen, såsom förut omnämnts, blivit
efter ansökan av Kungl. Maj:t efterskänkta. Storleken därav har emellertid
icke kunnat av kommittén fastställas.

Vidare har kommittén av de myndigheter, som hava specialrevisioner, begärt

vissa upplysningar rörande hos dem handlagda anmärkningsmål och om det
arbete dessa mål kräva efter det anmärkningarna framställts.

Här nedan lämnas en redogörelse för de på grund härav till kommittén
inkomna uppgifterna. Då dessa icke varit tillräckligt enhetliga för att kunna
sammanfattas i en överskådlig tabell, hava de måst återgivas för varje verk
särskilt i den form, vari de inkommit.

Fångvårdsstyrelsen.
För	år 1921	För år 1922	För år 1923
Antalet anhängiggjorda anmärkningsmål... Av dessa har styrelsen genom resolution	341	333	315
gillat ..........................................................	210	149	_
Ännu på styrelsens prövning beroende .... Av styrelsens förenämnda resolutioner hava	31	91	315
i kammarrätten överklagats ...................	16	6	—

Då anmärkningsmålen, sedan de av revisionen avlämnats, behandlas avstyrelsens
ordinarie tjänstemän, anses några särskilda kostnader härför icke
kunna beräknas.

Arméförvaltningen.

Under år 1921	Under år 1922	Under tiden 1923
Antalet framställda anmärkningspunkter Betalningsskyldighet ålagd vederbörande redogörare beträffande följande antal	2,374	5,594	382
punkter .................................................. Särskilda resolutioner hava utskrivits be-	965	2,020	1,079
träffande följande antal punkter...........	289	524	225

Av de under femårsperioden 1918—1922 till ett antal av 2,009 utfärdade
resolutionerna hava 50.4 procent överklagats i kammarrätten.

Arbetet med anmärkningsmålen, sedan de av vederbörande revisorer anhängiggjorts,
kräver i arméförvaltningen följande arbetsprestationer, nämligen
1/s av revisionsbyråchefens arbetstid, :i/4 av de bägge revisionskommissariernas
arbetstid, ett kvinnligt biträde sysselsatt under hela arbetstiden med diarier
och expedition, samt 9/u av två renskri verskors arbetstid. Kostnaderna för
dessa arbetsprestationer skulle därför enligt gällande avlöningsstater kunna

beräknas till sammanlagt 22,098 kronor (= _|_ 2 x ^ * 8,580

o 4

+ 2,436 + 2 x

4.5

x 2,436
7

Marinförvaltningen.

Antal handlagda anmärkningsmål .......................................

Antal anmärkningsmål, vari ersättningsyrkande fastställts
Antal i kammarrätten överklagade marinöverkommissariens
beslut..........................................................................

under år under år

1921 1922

1,648 531

72 28

27 —

Anmärkningarna för första halvåret 1923 hava ännu ej hunnit slutgiltigt
utformas.

För anmärkningars föredragning, expediering m. in. är f. n. avsedd allenast
en person, nämligen förste revisorn. Någon särskild kostnad för den del av
hans arbete, som representeras av sysslandet med dessa åligganden, har ej
kunnat uppgivas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Den revision, som i styrelsen äger rum, avser dels förgranskning av inkommande
räkningar före deras likviderande, och dels kontroll över användningen
av vissa statsbidrag.

Några anmärkningsmål i egentlig mening förekomma icke.

Järnvägsstyrelsen.

Anhängiggjorda anmärkningsmål...........................

Av dessa anmärkningar hava vederbörande redo

görare utan vidare godkänt ...............................

Efter redogörarens bestridande har styrelsen ålag

betalningsskyldighet beträffande.........................

I kammarrätten hava härav överklagats
På styrelsens prövning ännu beroende, bestridda
anmärkningar ........................................................

Betr. 1921	1922	lista halv-
års räken-	års	årets 1923
skaper	dito	dito
. 825	703	362
. 449 L	330	183
C 22	12	—

Målens förberedande behandling är anförtrodd åt notarien på kameralbyrån,
som även uppsätter förslag till beslut. Föredragning i styrelsen åligger kameralbyråns
chef. Utskrift och expediering av besluten sker genom å kameralbyrån
anställda kvinnliga kontorsskrivare.

Då bestyret med beredning, föredragning och expediering av anmärkningsmål
väl lämpar sig för och även utföres såsom fyllnadsarbete under perioder
av minskad anhopning av löpande och sålunda mera brådskande ärenden,
vållas ej statsverket härigenom några särskilda personalkostnader.

Generalpoststyrelsen.

Antal handlagda anmärkningsmål ....................

Antal mål, vari statsverket tillgodoförts vissa

belopp .........................................................

Antal mål, vari redogörarna tillgodoförts vissa
belopp ...............................................................

1921	1922	året 1923
2,445	2,324	857
1,709	1,432	567
638	773	294

Härförutom rättas ett stort antal räkenskapsfel genom skriftväxling mellan
revisorerna och redogörarna. Å postsparbanksbyrån ske alla rättelser pa sålunda
angivet sätt. . .

Sedan i anhängiggjort anmärkningsmål skriftväxlingen mellan revisionen
och redogöraren avslutats, fattas i regeln beslut å andra byran av byrådirektören
och å fjärde byrån av sekreteraren. Besluten meddelas genom påstämpling
å akten. Fjärde byråns anmärkningsmål föredragas inför styrelsen
blott i mycket sällsynta undantagsfall. Av andra byråns anmärkningsmål
föredragas inför styrelsen ett par stycken per månad.

I endast två av ovanberörda anmärkningsmål har talan fullföljts till kammarrätten.

Bestyret med beredning, föredragning, uppsättning och expedition i anmärkningsmål
. är en i allmänhet enkel och föga tidsödande detalj av de
göromål, som jämlikt gällande arbetsordning åligga vederbörande tjänstemän.
Att under sådana omständigheter beräkna, vilken kostnad arbetet i fråga
medför, har uppgivits svårligen låta sig göra.

T elegrafstyrelsen.

1921 1922 7i-3%1923

Antal anmärkningar genom skrivelser från revisionen 1,516 1,225 683

Antal inför styrelsen föredragna anmärkningsmål 102 37 3

Såsom härav framgår rättas de flesta felen genom skrivelser till redogörarna.
Målen underställas styrelsen blott i tvistiga fall och i fråga om
beivrande av fel, uppkomna genom större vårdslöshet eller slarv, samt givetvis
i de fall, då redogöraren ej godkänner anmärkningens riktighet.

Något överklagande i kammarrätten har ej under förenämnda tid förekommit.

Anmärkningsmålen föredragas av byråchefen å kameralbyrån. I en del
fall deltager sekreteraren å samma byrå i ärendets beredning. Expeditionen
uppsättes av notarien å byrån. Ifrågavarande arbete utgör en försvinnande
liten del av de å kameralbyrån förekommande göromålen och medför icke
någon nämnvärd kostnad.

Medicinalstyrelsen.

Antalet anhängiggjorda anmärkningsmål
Betalningsskyldighet ålagd i följande antal fall
Antal i kammarrätten överklagade beslut............

Revisionen bestar av en kontrollant av hospitalens ekonomiska förvaltning.
Med beredning, föredragning, uppsättning och expedition i anmärkningsmålen
syssla en byråchef, en notarie och ett skrivbiträde. Men för eu var
av dessa befattningshavare taga dessa göromål i anspråk endast omkring
7 timmar för år.

1921 1922

11 5

10 5

1 1

Domänstyrelsen.

Anhängiggjorda anmärkningsmål............................

Betalningsskyldighet ådömd i följande antal fall
I följande antal fall har anmärkning av redogöraren
godkänts utan att styrelsens beslut erfordrats
..............................................

1921	1922	7i-,0;« 1921
267	321	143
47	102	63
18	47	29

Av förenämnda mål hava 12 dragits under kammarrättens prövning.

Beredning, föredragning, uppsättning och expedition ombesörjes av kameralbyråns
chef med biträde av en notarie och en kvinnlig tjänsteman, för vilka
befattningshavare nu förevarande göromål emellertid utgöra allenast en obetydlig
del av dem åliggande arbete, vadan kostnaden härför anses vara av
mycket underordnad beskaffenhet.

Stuteriöverstyrelsen.

1921

Antalet anhängig jorda anmärkningsmål 7

Antalet fastställda anmärkningar ................ 7

Ännu ej avgjorda ............................................ —

Något överklagande i kammarrätten har ej förekommit.

Anmärkningarna, som uteslutande hänfört sig till de utav ordförandena
i statens hästpremieringsnämnder avgivna reseräkningarna, hava framställts
av notarien hos styrelsen och föredragits av byrådirektören. Någon särskild
kostnad har arbetet ej medfört.

1922 ''/i—so/e 1923

11 16

6 —

— 16

Lotsstyrelsen.

	1921	1922	Vi-:,0/6 1923
Antalet framställda anmärkningar	... 102	152	14
Fastställda anmärkningar ....................	..... 12	34	4
I kammarrätten överklagade	...... —	6	—

Utom förenämnda till styrelsens prövning överlämnade anmärkningar
hava från revisionen direkt till redogörarna riktats »erinringar», vilka för
år 1922 i 29 fall och för första halvåret 1923 i 10 fall föranlett omedelbar
uppdebitering av de anmärkta beloppen.

Enligt styrelsens instruktion åligga anmärkningsmålens beredning och
föredragning chefen för kanslibyrån, uppsättandet av anmärkningsresolutionerna
kamreraren samt expeditionen av målen i övrigt sekreteraren, vadan
någon särskild kostnad för handläggningen hos lotsstyrelsen av anmärk -ningsmålen i nu berörda delar icke anses ifrågakomma.

Generaltullstyrelsen.

	1920	1921	1922	Vi—s%1923
Anhänggiggjorda anmärkningsmål	158	127	127	54
Fastställda underdebiteringar.....................	...... 107	73	74	23
Fastställda överdebiteringar ......................	...... 25	35	32	10
I kammarrätten överklagade utslag	6	4	1	—

Målen föredragas av revisionsbyråchefen (stundom förste revisorn) inför
generaltulldirektören och ytterligare en byråchef. Uppsättning verkställes av
amanuens (med användande av blanketter), eller, då särskild resolution skall
utfärdas, av sekreteraren eller föredraganden. Utskrift och expedition ombesörjes
av kvinnlig arbetskraft under sekreterarens överinseende.

En del mindre felaktigheter rättas genom promemorior eller meddelanden
från revisionsbyrån direkt till förvaltningarna.

Någon tillförlitlig beräkning av kostnaderna kan ej uppgöras.

Vattenfallsstyrelsen.

Antalet handlagda anmärkningsmål ..........

Betalningsskyldighet har ålagts vederbörande i följande
antal fall......................................................

Anmärkningar, som föranlett utbetalningar från
verket.........................................................................

1921	1922
519	779	400
228	311	165
201	339	168

1921

Anmärkningar, som gillats i princip, men dock ej

föranlett vidare åtgärd ........................................... 7

Den 15 november 1923 ännu oavgjorda.................... —

Något överklagande i kammarrätten har icke förekommit.

Besluten förberedas och uppsättas av kamreraren samt föredragas av chefen
för kameralbyrån; dock äger denne att själv besluta rörande sådana anmarkmngar,
som av vederbörande förklarande godkänts eller vilka revisionen
lånt förfalla såsom nöjaktigt förklarade. Kostnaden för detta arbete,
som tager 1 anspråk endast en mindre del av nämnda tjänstemäns tid, anses
e.] kunna beräknas.

1922 ‘/i—:1923

9 1

14 43

Då, enligt kommitténs förslag specialrevisionernas anmärkningar skulle av
riksräkenskapsverket prövas blott i den mån de av redogörarna bestritts men
dock av granskare fullföljas, har kommittén även sökt utröna, i huru stor
omfattning sadant bestridande äger rum, och har därvid inhämtat,

, no? d a™®förvaltnmgen antalet bestridda anmärkningspunkter utgjort år
1921 289, ar 1922 524 och första halvåret 1923 225,
att av de år 1920 i marinförvaltningen anhängiggjorda anmärkningar,
vilka sammanlagt utgjort 209, ett antal av 133 blivit av redogörarna bestridda,
varefter 67 av dessa fått förfalla och 66 föranlett åläggande av betalningsskyldighet,

att av de av generalpoststyrelsens revision framställda anmärkningar en
ytterst ringa procent plägar av redogörarna bestridas,

att av de i järnvägsstyrelsen mot 1921 års räkenskaper framställda 825
anmärkningarna 376 blivit av redogörarna bestridda och att i 31 av dessa
fall betalningsskyldighet ålagts vederbörande, under det att beträffande återstoden
av de slutbehandlade målen redogörarens förklaring ansetts tillfredsställande,

samt att i de av telegrafstyrelsen handlagda anmärkningsmål bestridande
från redogörarens sida förekommit år 1921 i 16 fall och år 1922 i 2 fall.

Härav synes framgå, att från de affärsdrivande verken icke så synnerligen
många anmärkningsmål skulle behöva överlämnas till riksräkenskapsverkets
prövning, medan däremot i armé-och marinförvaltningarna anhängiggjorda
anmärkningsmål komme att i större utsträckning prövas av riksräkenskapsverket,
varjämte även från fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
lotsstyrelsen, generaltullstyrelsen och möjligen stuteriöverstyrelsen en del anmärkningar
komme att hänskjutas till riksräkenskapsverket. Men å andra
sidan skulle de anmärkningar, som nu i sistnämnda verk framställas vid
eftergranskningen av de övriga förenämnda verkens räkenskaper bortfalla.
Dessa anmärkningar uppgingo år 1922 till ett sammanlagt antal av 299,
därav pa armé- och marinräkenskaperna belöpte 282 och å de övriga räkenskaperna
17. Med hänsyn härtill synes den ökning i arbete, som genom förslaget
skulle förorsakas riksräkenskapsverkets styrelse, bestående av generaldirektören
och två byråchefer, icke bliva alltför betydande. För att emellertid
lätta arbetsbördan för verkets styrelse synes den ena byråchefen, nämligen
chefen för riksbokslutsbyrån, kunna i regel vara befriad från deltagande
i anmärkningsmålens avgörande och i stället vederbörande förste revisor
inträda såsom ledamot. Enligt kommitténs mening kan det anses
tillräckligt att i dessa måls avgörande deltaga tre personer, nämligen generaldirektören,
byråchefen å revisionsbyrån och nyssnämnde förste revisor.

Då arbetet med uppsättning och expediering av ifrågavarande anmärkningsmål
fortfarande torde böra vara förlagt till specialrevisionen, skulle
alltså någon förstärkning av riksräkenskapsverkets styrelse eller kanslipersonal
ej behöva ifrågakomma.

Vad beträffar de ämbetsverk, som hava specialrevisioner, synes det av de
uppgifter, som kommittén hittills erhållit, framgå, att deras befriande från
själva avdömandet av de bestridda anmärkningarna knappast i detta sammanhang
kan föranleda till någon minskning i personalbehovet, helst som
arbetet därmed torde komma att åtminstone delvis motsvaras av a\ givande
i tvistiga fall av utlåtande till riksräkenskapsverket. Och frånsett detta avdömande
skulle ju i övrigt personalens sysslande med anmärkningsmålen
bliva ungefär oförändrat, utom att bestridda anmärkningar skulle av vederbörande
tjänsteman (dock i intet fall av byråchef) föredragas i riksiäken
skapsverket i stället för i det förvaltande verket.

Beträffande ett av de ifrågavarande ämbetsverken, nämligen marmiorvaitningen,
synes emellertid den föreslagna ändringen i anmärkningsmålens behandling
kunna giva anledning till att ifrågasätta viss förändrad organisa I

detta ämbetsverk avgöras nu anmärkningsmålen av civilavdelningens
chef, marinöverkommissarien, som därjämte har att handlägga och föredraga
ärenden som angå marinens fasta egendom i de delar, som ej tillhöra annan
avdelning, förklaring, ändring eller upphävande av gällande eller förslag till
nya allmänna författningar, allmänna föreskrifter, som bero av marmforvaltningen
att utfärda för verkställighet av gällande författningar eller av
Kungl. Maj:t särskilt givna nådiga befallningar, tillsättning av och avsked
från annan civil tjänstebefattning vid marinförvaltningen än kemist- och
andre kemistbefattningarna, ledighet från och förordnande å dylik befattning
samt ansvar för tjänstefel av marinförvaltningens civila personal, balans-,
avskrivnings- och besvärsmål samt övriga ärenden av administrativt-juridisk

Före marinöverkommissarieämbetets inrättande med 1909 åis ingång val
amiralitetsrådet chef för civilavdelningen och handlade i sådan egenskap berörda
ärenden. Från och med 1909 är amiralitetsrådet chef för den till civilavdelningen
hörande kameralbyrån och föredrager såsom sådan ärenden, som
angå uppbörden, anordnandet och redovisningen av alla till marinförvaltningens
befattning hörande medel, balans-, avskrivnings-, anmärknings- och
besvärsmål undantagna, ävensom sammanfattandet av förslagen till staterna
å fjärde huvudtiteln, i vad marinförvaltningen vidkommer.

Enligt kommitténs mening kan det ifrågasättas, huruvida efter bortflyttandet
av anmärkningsmålen, vilka torde utgöra en ganska väsentlig del a\
marinöverkommissariens göromål, det må vara nödvändigt att bibehålla anordningen
med två inför ämbetsverkets chef föredragande civila ledamöter,
och om ej amiralitetsrådet kan lämpligen återtaga chefskapet för civilavdelningen
med därtill i övrigt hörande föredragningsskyldighet.

I denna uppfattning har kommittén styrkts av vad som förekommit under
utredningen angående marinöverkommissarieämbetets inrättande, tillika vill
kommittén erinra, att de sakkunniga, som den 23 november 1921 avgåvo betänkande
och förslag angående organisationen av den centrala försvarsförvaltningen,
ansett, att vid en eventuell sammanslagning av armé- och marinförvaltningarna
icke funnes plats fiir marinöverkommissarien, vadan de sakkunniga
föreslagit indragning av dennes ämbete.

Under sådana förhållanden har kommittén ansett sig kunna redan nu,

innan kommittén upptagit den centrala försvarsförvaltningens organisation
till behandling, föreslå indragning av marinöverkommissariens ämbete.

tstatskontoret skulle givetvis uppstå behov av ökade arbetskrafter.

V ad törst angår de besvär rörande avlöning, rese- och traktamentsersättnmg
samt pensioner, som skulle komma att hos statskontoret anföras utan
samband med anmärkningsmål, torde dessa med ledning av ovanstående uppgifter
angående i regeringsrätten anförda besvär kunna beräknas till omkring
250 årligen.

Om man beträffande anmärkningsmålen antager, att omkring 15 procent av
i dessa mål anförda besvär handla om annat än sådana avlönings- med flera
frågor, som skulle av statskontoret avdömas, skulle man med ledning av
ovan intagna uppgifter rörande den omfattning, å vilken kammarrättens beslut
i anmärkningsmål påkallats, möjligen kunna beräkna antalet till statskontoret
inkommande besvär i anmärkningsmål till 400 årligen. Sammanlagda
antalet på statskontorets handläggning ankommande besvär skulle då
bhva 650 om året, varvid emellertid bör beaktas, att statskontoret skulle befnas
från utlåtanden till regeringsrätten, vilkas antal för de senaste åren i
medeltal utgjort 65. Detta torde dock komma att i någon mån mot vägas
därav, att statskontorets utlåtanden torde komma att i större omfattning än
nu av Kungl. Maj:t infordras i frågor om efterskänkande av i anmärkningsväg
adömda belopp.

En väsentlig ökning skulle även uppstå i statskontorets expeditionsgöromal,
helst om det visar sig nödvändigt att i någon större utsträckning skriva
besluten med rubrik. Därjämte torde böra upprättas och publiceras eu prejudikatsamhng
rörande sådana mål, som anses hava rättsbildande betydelse.

I avgörandet av förenämnda besvärsmål och förfrågningar torde jämte
chefen och föredraganden böra deltaga ytterligare två ledamöter.

Att i följd av den sålunda uppkommande arbetsökningen antalet statskomnussarier
och byråchefer, som nu äro fem, måste ökas med minst en, torde
vara ställt utom varje tvivel, liksom även att utöver de i verket anställda
tre sekreterarna, vilka i ganska stor utsträckning anlitas även såsom föredragande,
särskilt i avlöningsfrågor, erfordras ytterligare en sådan tjänsteman.
Häi jämte torde böra beräknas något belopp för förstärkning av kanslipersonalen
i övrigt. Huruvida härutöver förstärkning i statskontorets arbetskrafter
erfordras lärer få bero på vidare utredning i ärendet.

Det ekonomiska resultatet av kommitténs föreliggande förslag skulle aproximativt
kunna kalkyleras sålunda:

besparing:

ett kansliråd i försvarsdepartementet ............................................. ^

marinöverkommissarien ............................................. ;>

tio revisorer i riksräkenskapsverket, därav fyra nu å extra stat

uppförda ......................................................................

och sex å ordinarie stat......................................................... »

två kammarrättsråd, vilkas arbetskraft kan utnyttjas för annat

ändamål.....................................................................

två amanuenser i kammarrätten, d:o d:o ................................. »

allmänna civilförvaltningens och försvå rsväsendets lönenämnder »

11,460

13,020

24,192

46,008

21,500

8,000

90,000

summa kronor 214,180

ökad utgift:

förstärkning av statskontorets arbetskrafter, nämligen en byråchef kr.

en sekreterare ..................................................................................... *

biträde å kansliet ............................................................................... »

summa kronor

alltså nettobesparing av 190,180 kronor, eller om hänsyn tages till eventuellt
dyrtidstillägg, ytterligare omkring 20,000 kronor, eller alltså i runt tal tillhopa
210,000 kronor.

Härtill kommer, under förutsättning att eljest en ny avdelning i regeringsrätten
måste inrättas, det belopp av omkring 100,000 kronor, som kan beräknas
härför åtgå, ävensom den kostnad, som skulle betingas av inrättandet
av förenämnda särskilda instansordning för avlöningsmål m. m., vilken vid
genomförandet av kommitténs förslag skulle bliva obehövlig.

Slutligen torde den omständigheten, att antalet besvärsinstanser i ovanberörda
mål skulle minskas från tre till två, i och för sig medföra besparing
av ett betydande expeditionsarbete och därmed förenade utgifter på skilda
håll inom statsförvaltningen.

Såsom en huvudsaklig sammanfattning av vad som ovan föreslagits får
kommittén sålunda hemställa,
att besvär i frågor angående

a) statstjänstemäns avlöningsförmåner,

b) statstjänstemäns rätt till eller avgift för pension eller deras avgifter till
eller delaktighet i av staten understödd pensionskassa,

c) rese- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden, eller
dylika ersättningar, som eljest utgå av statsmedel,

d) enligt gällande författning eller särskilda av Kungl. Maj:t givna föreskrifter
utgående kommittéarvoden, samt

e) familjeunderstöd åt värnpliktiga,

må, där sådana besvär hittills anförts hos regeringsrätten, i stället anföras
hos statskontoret,

att de frågor om ålderstillägg eller placering i löneklass, som enligt kungl.
kungörelsen den 2 december 1921 för närvarande avgöres av Kungl. Maj:t
i statsrådet, i stället skola avgöras av statskontoret,

att talan mot statskontorets vare sig i första eller andra instans meddelade
beslut i frågor av dylikt slag icke må kunna i besvärsväg fullföljas,

att, därest vid granskning i riksräkenskapsverket av andra myndigheters
än statskontorets beslut om befattningshavares placering i löneklass eller om
tilldelande av ålderstillägg sådant beslut anses felaktigt, vederbörande förste
revisor i riksräkenskapsverket äger att genom besvär hos statskontoret överklaga
dylikt beslut,

att riksräkenskapsverket skall hava att självt pröva och avgöra de inom
verket anhängiggjorda anmärkningsmål,

att riksräkenskapsverkets beslut i anmärkningsmål, som angår sådan fråga,
om avlöning, rese- och traktamentsersättning, pension m. m., som omför -

10,500

8,500

5.000

24,000

mäles i första punkten av denna sammanfattning, må kunna genom besvär
överklagas hos statskontoret,

att riksräkenskaps verkets beslut i övriga anmärkningsmål må kunna genom
besvär överklagas i regeringsrätten,
att inom generaltullstyrelsen framställd anmärkning om felaktig tullbehandling
skall i första instans avgöras av nämnda styrelse, vars beslut må
kunna överklagas hos regeringsrätten,
att de i § 1 mom 5—8 av kammarrättens instruktion omförmälda frågor
skola till behandling och avgörande upptagas av riksräkenskapsverket i
stället för av kammarrätten,

att besvär över utslag, meddelade av konsistorium eller av länsstyrelse
och konsistorium gemensamt i frågor om orätt förvaltning av eller bristande
redovisning för allmänna läroverks och kyrkors m. fl. dylika medel,
må anföras direkt hos regeringsrätten,
att alltså kammarrättens befattning med sistnämnda mål samt med anmärknings-,
avkortnings-, avskrivnings-, restitutions- och reskontreringsmål
ävensom regeringsrättens befattning med de avlönings-, pensions-, rese- och
traktamentsersättnings- m. fl. mål, som omförmälas i första punkten av
denna sammanfattning, skall upphöra.

Vidare föreslår kommittén,

att en kansliråds- och byråchefsbefattning i försvarsdepartementet indrages,

att fyra extra revisorstjänster och sex ordinarie revisorsbefattningar i
riksräkenskapsverket indragas,

att de två kammarrättsråd, som nu handlägga anmärknings- m. fl ovannämnda
mål, ävensom de åt dem såsom biträden anställda två amanuenserna
i kammarrätten må tagas i anspråk för andra på kammarrättens
handläggning ankommande ärenden, eller, alternativt, att ett av nyssberörda
kammarrättsråd förflyttas till statskontoret,
att marinöverkommissariebefattningen indrages,

att allmänna civilförvaltningens lönenämnd och försvarsväsendets lönenämnd
indragas,

Särskilt yttrande av Carl W. U. Kuylenstierna.

För min del skulle jag föredraga en delvis annan utformning av kommitténs
förslag angående förenklad behandling av vissa besvärs- och anmärkningsmål
än den, kommitténs majoritet funnit sig böra tillstyrka.

Vad först avlöningsfrågorna beträffar, instämmer jag helt i den grundtanke,
som ligger bakom kommitténs förslag. Dessa frågor erhålla otvivelaktigt
för närvarande en alltför omständlig behandling i förhållande till
frågornas betydelse. Likaså är jag ense med kommittémajoriteten därom,
att det är både enkelt och praktiskt att lägga dessa frågors slutliga avgörande
till statskontoret. Däremot har jag ansett den av kommittémajoriteten
valda vägen för denna tankes genomförande medföra en del föga
lyckliga konsekvenser, vilka enligt mitt förmenande kunnat undvikas
genom en huvudsakligen formell omläggning i vissa avseenden, utan att
någon nämnvärd skillnad i besparingshänseende skulle uppstå. Hade ej
detta varit möjligt, är det sannolikt, att jag stannat vid att tillstyrka majoritetsförslaget
trots nämnda konsekvenser.

Enligt kommittémajoritetens förslag kommer statskontoret att i anmärkningsmål
angående avlönings- m. fl. frågor bliva överinstans över
riksräkenskapsverket. Ett sådant resultat kan svårligen anses stå i god
överensstämmelse med grundprinciperna för vår förvaltningsapparats
byggnad. Redan detta, att det centrala revisionsverket skall — låt vara
på ett begränsat område — vara underinstans till ett av våra största penningförvaltande
verk, synes mindre lyckligt. Härtill komma emellertid
även andra synpunkter. Riksräkenskapsverket och statskontoret äro organiserade
efter i huvudsak enahanda grunder. Båda måste anses äga
särskild sakkunskap på just de områden, varom fråga är. Att under sådana
förhållanden tillerkänna det ena verkets avgöranden ett principiellt
företräde framför det andras förefaller varken i och för sig befogat eller
ur vederbörande intressenters — redogörarnas och löntagarnas — synpunkt
av något värde. Därest det ej befaras, att riksräkenskapsverket
såsom varande ett revisionsverk skall anlägga mera fiskaliska synpunkter
än statskontoret, kan det enligt mitt förmenande icke innebära någon fördel
för vederbörande att få ett avgörande av statskontoret ovanpå ett avgörande
av riksräkenskapsverket. Nu tror jag för min del, att, även
om riksräkenskapsverket i verkligheten alls ej anlägger fiskaliska synpunkter,
det dock med hänsyn till dess ställning som revisionsverk ofta
kommer att misstänkas, att det allmänna betraktelsesättet inom verket
tagit intryck av detta förhållande. Därför vore det säkerligen oklokt att
gorå riksräkenskapsverket till sista instans. Däremot synes mig, att det
icke skulle vara något att invända mot att, med bibehållande i huvudsak
av nu gällande ordning i övrigt, göra kammarrätten till sista instans. Nu
måste emellertid en speciell utbildning i avlöningsfrågor förefinnas utom
i regeringsrätten i ej mindre än tre verk, nämligen riksräkenskapsverket,
statskontoret och kammarrätten. Detta förefaller onödigt och opraktiskt.
Bättre är att koncentrera sakkunskapen på så få händer som möjligt.
Då inom statskontoret i alla händelser framstående sådan sakkunskap
måste vara representerad, förefaller det riktigt att befria kammarrätten
från dessa frågor och i stället lägga dem till statskontoret. Till -

ses måste i varje fall, att avlöningsfrågorna, i vilken form de än uppkomma,
alltid måste slutligen avgöras av en och samma myndighet, på
det att ej olikformighet i tillämpningen må uppkomma. Ett överförande
av vissa mål till kammarrätten skulle därför medföra, att alla andra finge
följa med, m. a. o. kammarrätten skulle bliva det speciella avlöningsverket
i statskontorets ställe, något som med hänsyn till de båda verkens
Övriga uppgifter knappast vore lämpligt. Det kan anmärkas, att väl
kammarrätten men ej statskontoret är organiserad som domstol. Härpå
kan svaras, att det pa detta område i huvudsak ej heller gäller domstolstvister
i egentlig mening utan i verkligheten helt enkelt en tolkning i administrativ
ordning av vissa författningar. Det förefaller därför följdriktigt
att söka beträffande avlöningsärenden, i den mån det rör tolkning
av vissa författningar, genomgående finna en annan form än anmärkningsmålens.
Detta synes mig kunna utan svårighet genomföras
på följande sätt.

Åt statskontoret uppdrages att å statsverkets vägnar auktoritativt
tolka gällande avlönings- och pensionsreglementen, eventuellt även resereglementet
in. fl. dylika författningar. Sedan statskontoret yttrat sig i
en dylik fråga, är i administrativ väg sista ordet sagt angående avlöningens
eller pensionens belopp. År vederbörande ej nöjd med vad staten
sålunda förklarat, får han vända sig till allmän domstol.

Grundtanken i det nu antydda förfaringssättet är den, att, om tvist angående
avlöningsbelopp på ett eller annat sätt uppstår, statskontoret, givetvis
under vissa former, vilka innebära garanti för en ordentlig utredning,
tillfrågas och dess svar blir bindande både för statsverket och
löntagaren samt därmed även för redogöraren. Gäller det eu framställd
anmärkning, kommer givetvis redogöraren i de allra flesta fall att på
statskontorets besked återbetala vederbörligt belopp. Han vet ju med
visshet, att han eljest kommer att bli dömd att betala just det beloppet.
Gör han det ej, får det bliva ett anmärkningsmål, men vederbörande instans
har då endast att förklara viss person såsom redogörare skyldig att
återbära det av statskontoret bestämda beloppet. Målet blir med andra
ord i regel av enklaste slag. Klagan över ett sådant beslut lärer väl praktiskt
taget aldrig förekomma i andra fall, än där vederbörande förmenar
sig ej vara redogörare. Och beträffande dessa säkerligen mycket fåtaliga
fall anser jag det icke blott i sin ordning utan synnerligen önskvärt, att
regeringsrätten blir sista instans, då dessa frågor är både svårartade och
av den beskaffenhet, att statskontoret icke beträffande dem kan anses sitta
inne med särskild specialkunskap, samt dessutom frågor om redogörareansvaret
kunna uppkomma just beträffande statskontorets egna utanordningar
— låt vara att man söker beträffande dessa skapa såvitt möjligt
bestämda regler. Enligt min mening är det en svaghet enligt kommittémajoritetens
förslag, att frågor om redogörareansvar skola slutligen prövas
av statskontoret. Nu kan det möjligen invändas, att regeringsrätten,
om den prövar viss del av en fråga, också bör få pröva frågan i andra
avseenden, att det med andra ord är oegentligt, att regeringsrätten skall
vara bunden av statskontorets avgörande. Denna synpunkt kan jag emellertid
ej för min del tillerkänna något berättigande. Regeringsrätten är
på samma sätt bunden som av en författningsbestämmelse, dess avgörande
innebär endast att vederbörande skall inbetala det av statskontoret
i annan ordning bestämda beloppet. Regeringsrätten erhåller i varje fall
enligt detta förslag en större kompetens än enligt kommittémajoritetens

förslag, vilket betager regeringsrätten även prövningen av den rent förvaltningsrättsliga
frågan om vem som skall bära redogörareansvaret.

Skillnaden mellan den av mig nu förordade anordningen och den av
kommittémajoriteten tillstyrkta är sakligt sett i verkligheten alls ej stor.
De mål, som av statskontoret slutgiltigt avgöras, bliva enligt båda förslagen
i stort sett identiska. Den formella skillnaden är större: enligt
kommittémajoritetens förslag dömer statskontoret den och den redogöraren
att betala det och det beloppet; enligt mitt alternativ däremot förklarar
statskontoret, att den och den personens lön skall utgå med det och
det beloppet eller efter den och den närmare angivna normen, medan det
förutsattes, att vederbörande redogörare i regel själv drager konsekvenserna
därav, d. v. s. erkänner skulden. Till vissa detaljer i förfarandet
skall jag senare återkomma.

Sedan man från anmärkningsmålens kategori avskilt praktiskt sett
nästan alla avlönings- och liknande frågor, komma anmärkningsmålen att
bliva synnerligen fåtaliga: kanske 10 till 15 procent av hela den nuvarande
kategorien anmärkningsmål. Hur man förfar med detta ringa fätal, synes
ur besparingssynpunkt vara av ganska ringa betydelse. Jag är emellertid
ense med kommittémajoriteten därom, att dessa mål höra kunna
gå till regeringsrätten. Då detta blir fallet, synes intet vara att erinra
mot att målen avlastas från kammarrätten och — om jag tillsvidare bortser
från specialrevisionerna — flyttas till riksräkenskapsverket. Vill man
vinna så stark avlastning från regeringsrätten som möjligt, tror jag visserligen,
att det vore lämpligare att låta kammarrätten behålla målen.
Det ligger nämligen, såsom jag nyss antytt, nära till hands att antaga, att
riksräkenskaps verkets karaktär av revisionsverk skall rent psykologiskt
påverka vederbörande redogörare, vilken ju vid anmaningen ej velat erkänna
anmärkningen, att ej nöja sig med verkets beslut utan klaga till regeringsrätten.
Det synes för övrigt svårligen kunna förnekas, att, om
kommitténs förslag, att endast vederbörande redogörare, men ej revisorn
skulle äga rätt att överklaga riksräkenskapsverkets beslut, godkännes,
det för verket skulle ligga nära till hands att in dubio döma till förmån
för kronan, på det att målet må kunna fullföljas till regeringsrätten. Inträffar
detta eu eller annan gång, är det givet, att redogörarna i allmänhet
komma att klaga. Denna olägenhet synes mig dock kunna undgås på
det sätt, att revisorn i vissa undantagsfall, t. ex. då skiljaktiga meningar
yppats inom riksräkenskapsverket eller då verket självt medgiver det,
får gå vidare till regeringsrätten. Nu innebär det emellertid eu uppenbar
och stor fördel, om kammarrätten kunde befrias från alla ärenden av
den art, varom nu är fråga, för att kunna odelat ägna sig åt beskattningsoch
fattigvårdsmål o. d. Ur arbetsfördelningssynpunkt synes detta vara
det rationellaste. Om riksräkenskapsverket får avgörandet i första instans
a v anmärkningsmål en, synes verket också bliva bättre satt i tillfälle
att följa arbetet med de olika specialrevisionerna, om denna angelägenhet
ordnas på i huvudsak det sätt, kommittémajoriteten föreslagit.
Detta hör även räknas förevarande alternativ till favör.

Vad nu frågan om specialrevisionerna beträffar, biträder jag i huvudsak
kommittémajoritetens ståndpunkt, som förefaller att innebära ett
lyckligt grepp på frågans lösning, under förutsättning att riksräkenskapsverkets
rätt att leda revisionsarbetet göres tillräckligt effektiv. Beträffande
de affärsdrivande verken ställer jag mig emellertid tveksam, huruvida
ej en viss modifikation bör tänkas. De affärsdrivande verken äro i

motsats till de flesta andra verk direkt inriktade pa utvinnande av ett
ekonomiskt resultat och böra därför hava ett särskilt intresse för revisionens
effektivitet, som knappast kan förmodas i allmänhet finnas på andra
håll. De affärsdrivande verken hava även att i åtskilliga av sina avgöranden
anlägga delvis andra synpunkter än verken i allmänhet — nämligen
praktikabilitetshänsyn. — Sådana hänsyn kunna svårligen i allmänhet
tillämpas av något annat verk än det, som självt handhar affärsverksamheten.
När avlöningsmålen bortfalla — dessa böra även för affärsverkens
vidkommande avgöras i den förut antydda formen av statskontoret
— torde visserligen de återstående anmärkningsmålen bli helt få
och skulle alltså föga tunga riksräkenskapsverket. Ä andra sidan skulle
deras borttagande från de affärsdrivande verkens beslutanderätt icke medföra
någon besparing — detta skulle ej bliva fallet heller enligt kommittémajoritetens
förslag, genom vilket ett ej så ringa arbete skulle överflyttas
på riksräkenskapsverket, som skulle i första instans avgöra även anmärkningsmålen
i avlöningsfrågor från affärsverken. Jag är fördenskull
mest böjd för att låta de affärsdrivande verken själva avgöra sina anmärkningsmål.
Detta hindrar icke, att det kan vara lämpligt, om riksräkenskapsverket
meddelar anvisningar för bedrivande av revisionsarbetet
även för de affärsdrivande verkens vidkommande. Det synes mig med
denna ståndpunkt ur olika synpunkter lämpligt, att någon eftergranskning
i riksräkenskapsverket av de affärsdrivande verkens räkenskaper,
om ock i inskränkt omfattning, bibehålies. Även för de övriga verkens
med specialrevisioner vidkommande förefaller det att vara av ett visst
värde, om ej varje möjlighet till eftergranskning inom riksräkenskapsverket
blir irtesluten. Det bör emellertid vara tillräckligt, om två eller
högst tre revisorer behållas för eftergranskningen. Härigenom möjliggöres
någon kontroll från det centrala revisionsverkets sida över personalen
vid specialrevisionerna, vars arbete även bör vinna i effektivitet på
grund av känslan, att en eftergranskning skall äga rum.

Jag återkommer nu till en närmare utveckling av hur jag tänkt mig
huvuddragen beträffande avlöningsfrågors avgörande — i fråga om detaljerna
kunna i allmänhet de av kommittémajoriteten föreslagna bestämmelserna
inpassas i systemet.

Är en tjänsteman missnöjd med ett ämbetsverks utanordning av ett avlöningsbelopp,
anmäler han detta hos ämbetsverket, som hos statskontoret,
med överlämnande av utredning angående alla i ärendet inverkande
omständigheter, frågar, med vilket belopp eller efter vilken närmare angiven
norm lönen skall utgå. Anses det lämpligare, att i detta fall besvär
skola anföras hos statskontoret över ämbetsverkets beslut, så går även
detta alternativ ihop med det av mig förordade systemet i övrigt. Ifrågasättas
kan emellertid, om ej ämbetsverket bör ha rätt att i tveksamma fall,
med åberopande av utredning, fråga hos statskontoret redan innan en lön
utanordnas och även i andra fall än de av kommittémajoriteten föreslagna,
d. v. s. där det gäller placering i löneklass. Genom den erfarenhet,
som statskontoret kommer att erhålla på grund av sin specialisering på
hithörande frågor, kan detta verk utan tvivel ofta med största lätthet
besvara en fråga, vars avgörande på andra håll måste kosta mycken möda.
fin ej ringa arbetsbesparing skulle med tärnlig visshet vara att vinna på
denna väg. Om anordningen bör genomföras eller ej, synes dock höra
bero på, om den också kan medföra minskad kostnad för statsverket. Del
har stundom plägat framhållas, att minskning i personal beträffande olika

verk ej kan ifrågakomma, med hänvisning till, bl. a., gällande tvistig!» avlöningsbestämmelser.
Därför synes det ej uteslutet, att verklig kost
nadsbesparing någonstädes skulle kunna vinnas, om rätten att fråga hos
statskontoret utsträcktes. En avgjord fördel skulle detta innebära i de
kanske ej alltför talrikt förekommande fall, då statskontorets yttrande
bleve prejudicerande för ett större antal utbetalningar, vilka, om de bleve
felaktiga, endast skulle kunna angripas genom ett omständligare speeialtorfarande
i varje särskilt fall, nämligen anmälan eller besvär av löntagare
eller anmärkning av revisionen. Den nu framförda tanken synes mig i
varje fall vara förtjänt att tagas under omprövning, om det också icke
skulle anses klokt att genast och utan en mera ingående undersökning realisera
densamma. . .. . ..

Om avlöningsfrågan göres aktuell anmärknmgsvagen, ställer sig spörsmål
t om förfarandet något olika, om det gäller en special revision eller om

det gäller riksräkenskapsverket. ....

Är det fråga om en vid specialrevision framställd anmärkning, synes
det mest praktiskt att i första hand låta vederbörande ämbetsverk självt
framställa fråga hos statskontoret, givetvis med den pa följd, axe vederbörande
nästan undantagslöst rättar sig efter vad statskontoret fastslagit,
Vägrar dock vederbörande att rätta sig därefter, blir det ett anmärkningsmål,
som avgöres, i fall det gäller ett affärsdrivande verk, av detta verk, men
eljest av riksräkenskapsverket, i båda fallen med rätt åtminstone for den,
vilken dömts såsom redogörare, att klaga bos regeringsrätten men utan
möjlighet att genom sin klagan få det av statskontoret fastställa be Q[iller

det åter en inom riksräkenskapsverket framställd anmärkning,
synes det ligga närmast till hands att låta förste revisorn avgöra, om
kommunikation skall ske med redogoraren. Sker kommunikation
och bestrides anmärkningen, kan det lämpligen givas förste revisorn
rätt att framställa fråga om beloppet hos statskontoret, därest
man ei anser det lämpligare att låta riksräkenskapsverket besluta, huruvida
fråga skall få ske. Svaret på frågan meddelas redogoraren av revisorn
eller förste revisorn, och redogoraren torde i regel råtta sig därefter.
Gör han det däremot ej, blir det anmärkningsmål, vilket dock icke kommer
att röra sig om beloppet utan endast om redogorareansvaret. Ji*g 1 eu
byst någon tvekan, huruvida med avlöningsfrågor borde likstahas frago
om rese- och traktamentsersättning. Det gäller vid dessa, tvister oftaie
än beträffande avlöningsmålen icke så mycket rena tolkningsfrågor so
frågor om en viss författnings applicerande pa skiftande aktuella foilial
land en. Dessa mål tynga ej regeringsrätten tillnärmelsevis sa mycket
som avlöningsmålen, och i huvudsak synas samma direkta besparingar
kunna göras, även om dessa mål få fullföljas till regeringsrätten. I J -likt fall skulle riksräkenskapsverket beträffande dessa frågor bil forsta
instans i anmärkningsmål och besvärsmål gå direkt till regeringsrätten.
)V domstol vägen står öppen och statskontorets särskilda sakkunskap pa
området syne^ obestridlig somt värjo minskning av regermgsrattens arbetsbörda
synes böra eftersträvas, har jag emellertid stannat vid <*tt i likhet
med kommittémajoriteten förorda dessa — i allmänhet enkla ärendens
likställande med avlöningsfrågor. . ,

Vad frågan om de besparingar, som kunna vinnas, betraffar kommer
ia" till samma resultat som kommittémajoriteten med den skilnad, atr
ilen bibehållna eftergranskningen av de affarsdnvande verkens i allen -

skaper skulle medföra, att endast 7 eller 8 re visor sbefattningar i riksräkenskapsverket
skulle kunna indragas, därav 2, respektive 3, npptoges
å övergångsstat.

, Föi övrigt synes det knappast lämpligt, om kammarrätten får för taxeringsmål
disponera all den ordinarie arbetskraft som nu sysslar med anmärknings-.
och balansmål. Antalet till kammarrätten inkommande taxeringsmål
visar för närvarande en avgjord tendens till stark minskning.
Att under dylika förhållanden vid sådana mål binda flera ordinarie
tjänster än för .närvarande synes mig knappast överensstämmande med
försiktiga principer. För avarbetning av den nu befintliga balansen av
skattemål torde det vara lämpligare att anlita tillfällig ar bet sförstärkning.

Slutligen vill jag ifrågasätta, om ej överflyttningen av vissa mål till
riksräkenskapsverkets avgörande bör föranleda, att den tjänsteman, som
skulle tillkomma i detta verk, blir ej en förste revisor utan en högre, juridisk
utbildad tjänsteman, eventuellt en byrådirektör eller byråchef.
Väljes sistnämnda alternativ, kan måhända tagas under övervägande möjligheten
att till detta verk transportera ytterligare en tjänsteman av
motsvarande grad i kammarrätten.