Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963 (Proposition 1963:120)

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

Nr 120

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 15 mars
1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en förenkling på lönebeskattningens område, innebärande
schablonisering av traktamentsbeskattningen, utvidgning av rätten
till avdrag för fördyrade levnadskostnader på grund av bostadsbrist m. m.
samt skattefrihet för flyttningskostnadsersättningar.

I fråga om traktamentsbeskattningen innebär förslaget i huvudsak följande.
Skattefriheten för statliga traktamenten utvidgas till att gälla även
kommuners, hushållningssällskaps, skogsvårdsstyrelsers och vissa andra
offentliga institutioners traktamenten. Beträffande traktamenten från övriga
arbetsgivare föreslås att gällande skatteplikt visserligen bibehålies men att
avdrag utan särskild utredning schablonmässigt skall medges med traktamentsbeloppet,
om detta inte överstiger av riksskattenämnden fastställt »nornalbelopp».
Normalbeloppet avses anpassat till högsta statliga traktamente.

De nya reglerna skall i princip gälla redan vid 1964 års taxering. Av tekniska
skäl måste dock ikraftträdandet av reformen i vad den avser traktamenten
från enskilda arbetsgivare uppskjutas till 1965 års taxering (1964
års inkomster).

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 120

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 32 § 3 och 4 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 samt punkt 4 av anvisningarna till 32 § och punkt 3 av
anvisningarna till 33 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

32 §. 32 §.

3 mom. Såsom intäkt upptages
icke vad som av staten anvisats
till bestridande av särskilda, med vissa
tjänster eller uppdrag förenade
kostnader, såsom:

ortstillägg och därmed likställda
förmåner för utom landet anställd
diplomatisk eller konsulär personal;

förvaltningskostnadsbidrag och anslag
till andra expenser;

å stat uppförd häst- och båtlega;
till beställningshavare vid armén
utgående hästgottgörelse för egna
tjänstehästar;

resekostnads- och traktamentsersättning; -

ägande i följd härav skattskyldig
icke göra avdrag för underskott, som
kan uppkomma därigenom, att sålunda
anvisat anslag icke förslår till
täckande av därmed avsedda utgifter.

Vad i första stycket sägs skall äga
tillämpning i fråga om motsvarande
kostnadsersättning som anvisats av
kommun, hushållningssällskap eller
skogsvårdsstyrelse. Riksskattenämnden
må därjämte, när skäl därtill
äro, förklara att vad i första stycket
sägs skall äga tillämpning i fråga om
motsvarande ersättning, som anvisats

1 Senaste lydelse av 32 § 3 mom. se 1959: 530; jfr prop. 1963: 24.

3 mom. Såsom intäkt upptages
icke vad som av staten anvisats
till bestridande av särskilda, med
vissa tjänster eller uppdrag förenade
kostnader, såsom:

ortstillägg och därmed likställda
förmåner för utom landet anställd
diplomatisk eller konsulär personal;

förvaltningskostnadsbidrag och anslag
till andra expenser;

å stat uppförd häst- och båtlega;
till beställningshavare vid armén
utgående hästgottgörelse för egna
tjänstehästar;

resekostnads- och traktiamentsersättning; kostnadsersättning,

som enligt därom
meddelade bestämmelser utgår
för fullgörande av uppdrag såsom ledamot
av allmänt kyrkomöte;

ägande i följd härav skattskyldig
icke göra avdrag för underskott, som
kan uppkomma därigenom, att sålunda
anvisat anslag icke förslår till
täckande av därmed avsedda utgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Förmånen av---befattnings havare

gällande.

Såsom intäkt---utfört ar bete.

4 m o m. Är vid kommunal
eller enskild tjänst anvisad särskild
ersättning för vissa med tjänsten
förenade kostnader, skall denna
ersättning redovisas såsom intäkt.

Anvisningar
till 32 §.

4. I vissa tjänster är särskild ersättning
anvisad för vissa med tjänsten
förenade kostnader, som av den
skattskyldige måste bestridas. I fråga
om sådan ersättning skall i beskattningshänseende
skillnad göras
mellan statlig tjänst och kommunal
eller enskild tjänst.

Är fråga om statlig tjänst, skall
den anvisade ersättningen icke upptagas
som intäkt av tjänsten, liksom
å andra sidan de kostnader, som skola
med ersättningen bestridas, ej få
avföras såsom utgift, även om ersättningen
icke förslår till kostnadernas
gäldande. Vad nu sagts gäller för de
fall, då den anvisade ersättningen är
avsedd att täcka utgifterna i fråga.
Är ersättningen däremot endast avsedd
att utgöra ett mindre bidrag till
kostnadernas bestridande, skall ersättningen
i sin helhet upptagas såsom

(Föreslagen lydelse)

av annan offentlig institution. Sådant
beslut må, när omständigheterna det
föranleda, av riksskattenämnden återkallas.
över beslut, som riksskattenämnden
meddelat enligt detta stycke,
må klagan icke föras.

Förmånen av — — — befattningshavare
gällande.

Såsom intäkt —--utfört ar bete.

4 mom. Är vid enskild tjänst
anvisad särskild ersättning för vissa
med tjänsten förenade kostnader,
skall denna ersättning redovisas såsom
intäkt.

Har skattskyldig på grund av byte
av verksamhetsort avflyttat till ny
bostadsort och av arbetsgivaren eller
av allmänna medel uppburit särskild
ersättning till bestridande av flyttningskostnad,
skall dock sådan ersättning
upptagas såsom intäkt allenast
i den mån ersättningen utgått
med väsentligt högre belopp än som
gäller för befattningshavare i statens
tjänst.

Anvisningar
till 32 §.

4. I vissa tjänster är särskild ersättning
anvisad för vissa med tjänsten
förenade kostnader, som av den
skattskyldige måste bestridas. I fråga
om sådan ersättning skall i beskattningshänseende
skillnad göras mellan
statlig eller enligt vad nedan
sägs därmed jämställd tjänst och
enskild tjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

(Nuvarande lydelse)

intäkt, medan å andra sidan kostnaderna
få avdragas såsom utgift, även
i den mån de överskjuta ersättningen.

I fråga om kommunal eller enskild
tjänst skall den anvisade ersättningen
upptagas såsom intäkt, och de
omkostnader, som skola därmed bestridas,
avföras såsom omkostnader
för tjänsten eller uppdraget. Om därvid
ersättningen icke förslår till kostnadernas
gäldande, får bristen avföras
å intäkten av tjänsten i övrigt.
Härvid märkes dock, att, om det kan
antagas, att den anvisade ersättningen
beräknats med hänsyn till vad
som skäligen kan anses normalt åtgå
till täckande av de omkostnader, som
skola därmed bestridas, större avdrag
än som svarar mot den anvisade ersättningen
bör medgivas allenast om
det visas, att på grund av särskilda
förhållanden ersättningen varit otillräcklig
för sådana skäliga omkostnader.
Å andra sidan torde i dylikt
fall ofta kunna antagas, att den anvisade
ersättningen i sin helhet åtgått
till de omkostnader, för vilka
den avsetts, utan att särskild utredning
i detta avseende behöver lämnas.
Avdrag med samma belopp som
den anvisade ersättningen torde i regel
böra medgivas i de fall, då ersättningen
ej överstiger vad som av
staten i motsvarande fall anvisas.
Detta lärer exempelvis vara förhållandet
beträffande de resekostnadsersättningar,
som i allmänhet utbetalas
av de enskilda järnvägarna.

till 33 §.

3. Har skattskyldig i sin tjänst
verkställt resor utom den vanliga
verksamhetsorten, äger han rätt att

(Föreslagen lydelse)

som intäkt, medan å andra sidan
kostnaderna få avdragas såsom utgift,
även i den mån de överskjuta
ersättningen. Vad nu sagts skall gälla
även i fråga om kommunal tjänst
och tjänst hos hushållningssällskap
eller skogsvårdsstyrelse så ock eljest
vid anställning hos offentlig institution,
beträffande vilken förklaring
enligt 32 § 3 mom. andra stycket gäller.

I fråga om enskild tjänst skall den
anvisade ersättningen upptagas såsom
intäkt, och de omkostnader, som
skola därmed bestridas, avföras såsom
omkostnader för tjänsten eller
uppdraget. Om därvid ersättningen
icke förslår till kostnadernas gäldande,
får bristen avföras å intäkten av
tjänsten i övrigt. Härvid märkes
dock, att, om det kan antagas, att den
anvisade ersättningen beräknats med
hänsyn till vad som skäligen kan anses
normalt åtgå till täckande av de
omkostnader, som skola därmed bestridas,
större avdrag än som svarar
mot den anvisade ersättningen bör
medgivas allenast om det visas, att
på grund av särskilda förhållanden
ersättningen varit otillräcklig för sådana
skäliga omkostnader. Å andra
sidan torde i dylikt fall ofta kunna
antagas, att den anvisade ersättningen
i sin helhet åtgått till de omkostnader,
för vilka den avsetts, utan att
särskild utredning i detta avseende
behöver lämnas. Avdrag med samma
belopp som den anvisade ersättningen
torde i regel böra medgivas i de
fall, då ersättningen ej överstiger vad
som av staten i motsvarande fall anvisas.
Detta lärer exempelvis vara förhållandet
beträffande de resekostnadsersättningar,
som i allmänhet
utbetalas av de enskilda järnvägarna.
I fråga om traktamenisersättning
gälla dock särskilda bestämmelser, se
punkt 3 av anvisningarna till 33 §.

till 33 §.

3. Har skattskyldig i sin tjänst
verkställt resor utom den vanliga
verksamhetsorten, äger han rätt att

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963 5

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden
för själva resan utan jämväl för
den ökning i levnadskostnaden,
som den skattskyldige kan hava fått
vidkännas på den grund, att han vistats
utom sin vanliga verksamhetsort,
såsom för hotellrum, ökad
kostnad för föda o. s. v. Därest i
tjänst, som avses i punkt i andra
stycket av anvisningarna till 32 §,
anvisats särskild ersättning för kostnaderna,
får avdrag dock icke äga
rum. Hava jämlikt 25 § första stycket
3) taxeringsförordningen traktamentsersättningar
och andra ersättningar
icke upptagits såsom intäkt,
må ej heller de emot ersättningarna
svarande kostnaderna avdragas.

1 första stycket avsedd ökning i
levnadskostnaden skall, där den
skattskyldige icke visar större ökning,
anses hava uppgått till ett belopp
motsvarande den ersättning som
av arbetsgivaren utgivits för kostnadens
täckande (traktamente), dock
högst till belopp som i enlighet med
vad nedan i detta stycke sägs motsvarar
största normala ökning i levnadskostnaden.
Riksskattenämnden
fastställer för varje kalenderår ett
belopp (normalbelopp) motsvarande
största normala ökning i
levnadskostnaden för ett dygn. Har
resan varit förenad med övernattning
skall den anses hava varat det antal
dygn som motsvarar antalet övernattningar.
Har resan ägt rum utan samband
med övernattning skall såsom
största normala ökning i levnadskostnaden
räknas: fyra tiondels
normalbelopp, när förrättningen varat
mer än tio timmar i följd, samt
två tiondels normalbelopp, når förrättningen
eljest varat mer än fyra
timmar i följd. Omfattar vistelse på
en och samma ort längre tid än 15
dygn i följd, skall från och med det
sextonde dygnet såsom största normala
ökning i levnadskostnaden räknas
sex tiondelar av normalbeloppet.
Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen
i en och samma tjänst
varit större än avdrag som beräknats

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Avdrag för --

i enlighet med vad nu sagts, skall
utredningen avse hans samtliga för-rättningar i nämnda tjänst under be-skattningsåret; dock att i fråga om
avdrag för ökning i levnadskostnaden
från och med det sextonde dygnet i
följd på en och samma ort eller un-der förrättning å utrikes ort levnads-kostnadsökningen må beräknas för
varje förrättning för sig.

— skall utföras. Avdrag för---skall utföras.

Har skattskyldig på grund av sitt
arbete bosatt sig på annan ort än den
där hans familj är bosatt och kan
det med avseende på makes förvärvs-verksamhet, svårighet att anskaffa
familjebostad eller annan därmed
jämförlig omständighet icke skäligen
ifrågasättas, att familjen skall avflyt-ta till den skattskyldiges bostadsort,

V ;V 1 H'':

äger den skattskyldige åtnjuta avdrag
för den ökning i levnadskostnaden
som föranledes av den skilda bosätt-ningen. Om båda makarna åro berät-tigade till sådant avdrag, skall, där
makarna ej överenskommit om an-nan fördelning, det sammanlagda av-draget tillkomma dem med hälften
var. Vad här sagts skall, såvitt avser
makar, icke äga tillämpning i fall
som i 52 § 2 mom. sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPP§ift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Äldre bestämmelser
skola dock alltjämt gälla vid 1963 års taxering och vid eftertaxering
för år 1963 eller tidigare år så ock, såvitt avser beräkning av avdrag i fall
som avses i punkt 3 av andra stycket anvisningarna till 33 § i dess nya lydelse,
vid 1964 års taxering och vid eftertaxering för år 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

Förslag

till

Förordning

om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 25 § samt 37 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 19561 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse)

25 §.

Allmän självdeklaration
skall upptaga:

1) den skattskyldiges---i för värvskällan,

3) de intäkter och de avdrag, som
äro att hänföra till varje förvärvskälla,

4) de allmänna--— dennes

hemortskommun.

Allmän självdeklaration —--

allmän tilläggspension.

Har skattskyldig — — — sådan
förmögenhet.

Belopp, som —--öretal bort falla.

(Föreslagen lydelse)

25 §.

Allmän självdeklaration
skall upptaga:

1) den skattskyldiges---i för värvskällan,

3) de intäkter och de avdrag, som
äro att hänföra till varje förvärvskälla,
dock att ersättning, som enligt
bestämmelserna i 37 § 1 mom. 1. g)
icke behöver upptagas i kontrolluppgift,
ej heller behöver upptagas i deklarationen
såsom intäkt.

4) de allmänna--— dennes

hemortskommun.

Allmän självdeklaration--—

allmän tilläggspension.

Har skattskyldig — — — sådan
förmögenhet.

Belopp, som---öretal bort falla.

(Nuvarande lydelse)

37 §.

1 mom. Till ledning--— följande uppställning:

U p p g i f t s s k y 1 di g Vem uppgiften Vad uppgiften

skall avse skall avse

1. a) Statlig och--Den som---an- Avlöning, arvode, —

— sådan förvärvskälla, nan stiftelse. --vederlaget lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och —
--för mottagaren,

e) av statlig myndighet
utgiven förmån, som

* Senaste lydelse av 25 § och 37 § 2 mom. se 1959: 557 samt av 37 § 1 mom. se 1961: 340.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

(Nuvarande lydelse)

icke utgör skattepliktig
intäkt för mottagaren,

f) förmåner i — — —
år räknat.

g) ersättning för resa
i tjänsten, motsvarande
gjorda utlägg som sammanlagt
icke överstiga
500 kronor, traktamentsersättning
vid vistelse
i tjänsten utom
tjänstgöringsorten med
sammanlagt högst 500
kronor och representationsersättning,
motsvarande
gjorda utlägg,
sammanlagt icke överstigande
500 kronor,

h) förmån från--

— erlagt sjömansskatt.

(Föreslagen lydelse)

37 §.

--följande uppställning:

1 mom. Till ledning
Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och--

— sådan förvärvskälla.

Vem uppgiften
skall avse

Den som---an nan

stiftelse.

Vad uppgiften
skall avse

Avlöning, arvode, —
--vederlaget lämnas.

Undantag:

a) folkpension, när
tilläggspension enligt lagen
om allmän försäkring
icke åtnjutes,

b) ersättning och —
--för mottagaren,

e) i tjänst som avses
i punkt i andra stycket
av anvisningarna till
32 § kommunalskattelagen
utgiven förmån, som
icke utgör skattepliktig
intäkt för mottagaren,

f) förmåner i---

år räknat,

g) ersättning för resa
i tjänsten, motsvarande
gjorda utlägg som sammanlagt
icke överstiga
500 kronor och represen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

(Föreslagen lydelse)

tationsersättning, motsvarande
gjorda utlägg,
sammanlagt icke överstigande
500 kronor
samt därjämte traktamentsersättning
vid vistelse
i tjänsten utom
tjänstgöringsorten, som
sammanlagt icke överstiger
500 kronor eller
icke avser mer än 24 dagar
för år räknat, därest
i kontrolluppgiften anmärkes,
att traktamentsersättning
utgått,

h) förmån från--

— erlagt sjömansskatt.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37 §. 37 §.

2 m o m. Vid avlämnande---2 m o m. Vid avlämnande---

iakttagas följande. iakttagas följande.

Avser sådan--— förmånen ut- Avser sådan---förmånen utgått.
gått.

I kontrolluppgift, som upptager I kontrolluppgift, som upptager
särskild resekostnads- och trakta- särskild resekostnads- och traktamentsersättning,
skall angivas belop- mentsersättning, skall angivas beloppet
av dels resekostnadsersättning och pet av dels resekostnadsersättning och
dels traktamentsersättning jämte an- dels traktamentsersättning jämte tid
talet dagar för vilka traktamentser- för vilken traktamentsersättning utsättning
utgått. gått. Därvid skola uppgifter lämnas

om traktamentsersättning dels för
förrättningar inom riket i enlighet
med vad nedan sägs och dels för förrättningar
utom riket. I fråga om förrättningar
inom riket skola uppgifter
lämnas särskilt för förrättningar som
icke varit förenade med övernattning
( endagsförrättningar), förrättningar
som varit förenade med övernattning
men icke medfört vistelse mer än
femton dygn i följd på en och samma
ort (korttidsförrättningar) samt övriga
resor (långtids f örrätlningar ).
För endagsförrättningar uppgives utgiven
traktamentsersättning och antal
dagar. Vid beräkning av antalet
dagar för endagsförrättningar medräknas
icke sådan endagsförråttning,
som varat högst fyra timmar; förrätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Därest vid---som avdragits.

I kontrolluppgift---allmän

tilläggspension.

Har arbetsgivare uppburit den anställde
tillkommande ersättning på
grund av försäkring i allmän sjukkassa,
skall angivas jämväl beloppet
av vad sålunda uppburits.

I kontrolluppgift---prelimi när

A-skatt.

Särskild uppgiftshandling---

före taxeringsåret.

Kontrolluppgift, som---till

försäkringen.

Uppgift skall---riksskatte nämnden

föreskriver.

(Föreslagen lydelse)

ning som varat mer än fyra timmar
men högst tio timmar räknas som
halv dag; längre förrättning räknas
som hel dag. För korttids- och långtidsförrättningar
uppgives utgiven
traktamentsersättning och antal nätter
övernattning skett. De första femton
dygnen av varje långtidsförrättning
uppgivas såsom korttidsförråttning.
— 1 kontrolluppgift skall i förekommande
fall särskilt anmärkas,
att arbetsgivaren, utöver traktamentsersättningen,
haft utgifter för den anställdes
bostad eller uppehälle under
förrättningen.

Därest vid---som avdragits.

I kontrolluppgift--— allmän

tilläggspension.

I kontrolluppgift---prelimi när

A-skatt.

Särskild uppgiftshandling---

före taxeringsåret.

Kontrolluppgift, som---till

försäkringen.

Uppgift skall---riksskatte nämnden

föreskriver.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964. Äldre bestämmelser
i 37 § 2 mom. tredje och sjätte styckena skola dock alltjämt gälla i fråga om
sådana kontrolluppgifter avseende år 1963, som avlämnas av annan än
statlig myndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 mars

1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändrade bestämmelser
rörande beskattning av traktamenten, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Reglerna om beskattning av traktamentsersättningar och andra av arbetsgivare
lämnade kostnadsersättningar har under senare år tilldragit sig
ett betydande intresse. Enligt nuvarande regler göres en åtskillnad mellan
statliga ersättningar av detta slag och sådana ersättningar som utgår i kommunal
eller enskild tjänst. Statliga ersättningar skall inte deklareras som
inkomst men avdrag får heller inte göras för sådana kostnader som överstiger
ersättningen. I fråga om kommunal och enskild tjänst skall uppburen
ersättning redovisas som inkomst medan avdrag medges för omkostnaderna.

Denna olikartade behandling av traktamenten i å ena sidan statlig tjänst
och å andra sidan kommunal och enskild tjänst har kritiserats i motioner
till riksdagen, i framställningar till Kungl. Maj :t och i den skatterättsliga
debatten.

Då en samlad översyn av kommunalskattelagens stadganden om beräkning
av intäkt av tjänst och om rätt till avdrag från sådan intäkt borde
komma till stånd, tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 5 juni 1959 landskamreraren A. G. A. Wigert, kammarrättsrådet K. E. A.
Björklund samt lagbyråchefen i finansdepartementet E. A. P. Reuterswärd
såsom sakkunniga för att verkställa översyn av bestämmelserna om beskattning
av inkomst av tjänst. Såsom expert tillkallades den 16 januari 1962
numera förste länsassessorn vid länsstyrelsen i Malmöhus län Arne Steneborn.
I direktiven för de sakkunniga framhöll jag bl. a. att utredningsarbetet
borde inriktas på att åstadkomma större rättvisa mellan olika löntagargrupper
samt att tillskapa regler, som blir enkla att tillämpa.

De sakkunniga, som antagit benämningen lönebeskattningsutredningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

har med skrivelse den 2 oktober 1962 överlämnat ett betänkande (SOU 1962:
47) med förslag till ändrade bestämmelser om beskattning av traktamenten
m. m. Förslaget innebär i huvudsak införande av schablonavdrag, som i normalfallen
leder till att ingen del av de kommunala och enskilda traktamentena
blir beskattad. Vidare föreslås utvidgning av rätten till avdrag för flyttningskostnader
och kostnader vid dubbel bosättning. I fråga om systemet
med schablonavdrag har ledamoten Björklund avgivit särskilt yttrande.

Vid betänkandet fogade författningsförslag torde såsom Bihang få fogas
vid statsrådsprotokollet för denna dag.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, Föreningen Sveriges aktiva
handelsresande, Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksförbundet
Landsbygdens folk, Statstjänstemännens riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Sveriges handelsresandeförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
lantbruksförbund, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och
Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund har åberopat
ett yttrande, som avgivits av näringslivets skattedelegation. Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk har hänfört sig till
ett av lantbrukets skattedelegation upprättat yttrande.

Härjämte har yttranden i ärendet inkommit från skogsstyrelsen samt
Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund.

Svenska landskommunernas förbund har begränsat sitt yttrande till att
avse blott de frågor som sammanhänger med beskattning av kommunala
traktamenten.

I remissyttrandena vitsordas allmänt behovet av rättvisare och enklare
beskattningsregler på förevarande område. Jag avser nu att till närmare behandling
upptaga de sålunda aktualiserade lagstiftningsfrågorna.

II. Gällande rätt m. m.

Statliga ersättningar

Olika bestämmelser gäller för rätt till traktamente m. m. vid förrättning
inom riket och vid förrättning utomlands. I det förra fallet tillämpas bestämmelserna
i 1952 års allmänna resereglemente jämte tilläggsbestämmelser
till detsamma. I det senare fallet utgår traktamente m. m. enligt 1953
års utlandsresereglemente. För båda slagen av traktamentsersättningar gäller
vidare att kompletterande bestämmelser kan ha utfärdats i form av
kungl. brev eller på annat sätt. Bestämmelserna i allmänna resereglementet
och övriga hithörande författningar har kontinuerligt varit föremål för
ändringar. För närvarande gäller sammanfattningsvis följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

Traktamentsersättning vid förrättning inom riket utgår med varierande
belopp beroende bl. a. på den traktamentsklass som vederbörande förrättningsman
anses tillhöra. Traktamentsklasserna är tre, benämnda A, B
och C. Särskilda bestämmelser gäller för tillhörighet till viss traktamentsklass.
I stort innebär bestämmelserna härom att tjänstemän i lönegrad B 1
och högre tillhör klass A, tjänstemän i lönegraderna A 13—27 klass B och
tjänstemän i lönegraderna A 1—12 klass C.

Bortsett från traktamenten vid endagsförrättningar — till vilka jag återkommer
— gäller i huvudsak följande vid fortlöpande tjänstgöring å ny
ort. Traktamenten enligt klass A utgår med 50 kr. för dygn räknat, varav
för natt 22 kr. och för dag 28 kr., enligt klass B med 46 kr., varav för natt
20 kr. och för dag 26 kr., samt enligt klass C med 42 kr., varav för natt 18 kr.
och för dag 24 kr. Om frånvaron från hemorten under en dag ej överstiger
12 timmar — utan att det för den skull är fråga om endagsförrättning —
reduceras nyss angivna belopp. Vidare kan framhållas, att nattraktamenten
ej utgår exempelvis då förrättningsman på statens bekostnad innehar sovplats
på tåg eller tjänstemannen erhåller ett av staten tillhandahållet för
honom kostnadsfritt logi. Om en förrättning varat längre tid på en och
samma ort utanför bostads-tjänstgöringsorten anses tjänstemannen ha större
möjlighet än vid kortare vistelse att begränsa sina merkostnader för kost
och logi. Efter utgången av det femtonde dygnet kan rätt till traktamente
upphöra eller också reduceras nyss angivna traktamentsersättningar. Efter
nittio dagar sker ytterligare begränsningar. Framhållas må att rätten
till erhållande av traktamente efter längre tid än femton dagar på en och
samma ort beror bl. a. på om fråga är om tillfällig förrättning på annan ort
än den ordinarie tjänstgöringsorten, om fråga är om tillträde av stadigvarande
tjänst eller tillfälligt uppdrag på ny ort eller annan omständighet. Såsom
sådan räknas numera svårighet att erhålla familjebostad på en ny
tjänstgöringsort. Om så är fallet kan en tjänsteman, då han har eget hushåll,
erhålla viss tids anstånd med omplacering under uttryckligt villkor att
han vidtar alla de åtgärder, som bör åligga honom för alt anskaffa familjebostad.

För tjänsteresor utomlands utgår ersättning enligt utlandsresereglementet
för styrkta utgifter för hotellrum, i den mån dessa prövas vara skäliga.
Därjämte utgår traktamente. Storleken härav varierar beroende på i
vilket land förrättningen ägt rum och vilken av nämnda traktamentsklasser
förrättningsmannen anses ha tillhört.

Även för endagsförrättningar föreligger rätt till traktamente
enligt bestämmelser i allmänna resereglementet. Av 7 § 3 mom. nyssnämnda
reglemente framgår att intet traktamente utgår, om förrättningen utanför
tjänstgöringsorten varat kortare tid än 6 timmar. Om förrättningen varat
6 10 timmar, utgår traktamente med 12, 11 eller 10 kr. beroende på trak tamentsklass.

Vid bortovaro om 10—12 timmar är traktamentet 24, 22 eller
20 kr. Därest bortovaron omfattar fler timmar, utgår ersättning utan reducering
av eljest utgående belopp för dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

I vissa fall utgår ej ersättningar enligt allmänna resereglementet utan enligt
special för fattningar. Till sådana räknas resereglementet för
statens järnvägar, resereglementet för postverket, resereglementet för lotsoch
fyrstaten, resereglementet för tullverket samt domänstyrelsens reseföreskrifter.
Dessa är att anse som en påbyggnad av allmänna resereglementets
bestämmelser utformade under beaktande av de särskilda förhållanden som
råder inom respektive verks områden. En summarisk redogörelse för dylika
ersättningar framgår av bilaga 1 till betänkandet. Vidare föreligger beaktansvärda
likheter mellan nu nämnda reglementen och vissa kollektivavtal,
som staten i egenskap av arbetsgivare slutit med arbetstagarorganisationer.
Slutligen gäller i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i allmänna
resereglementet att om t. ex. bostad kostnadsfritt tillhandahålles, avdrag
sker från eljest utgående ersättning.

Flyttningskostnadsersättning utgår regelmässigt till tjänstemän,
då dessa antingen på grund av befordran eller utan egen ansökan
erhållit stadigvarande anställning på annan ort än tidigare. Bestämmelserna
härom återfinnes i kungörelsen den 5 juni 1953 (med därefter vidtagna
ändringar). Ersättning utgår för kostnader avseende flyttning av bohag jämte
emballering samt resekostnader för tjänstemannen själv och hans familj.
Därjämte utbetalas en ersättning varierande mellan 100 och 400 kr. för att
ersätta de extrakostnader som uppkommer vid en flyttning. Tilläggas må
även att ersättning kan utgå för dubbelhyra m. m. i vissa begränsade fall.

Rätt till traktamente och därmed jämförliga ersättningar för arbetare i
statens tjänst regleras i de kollektivavtal, som slutits mellan statliga
myndigheter och vederbörande arbetstagarorganisationer.

Storleken m. m. av de ersättningar, som utgår enligt bestämmelser i de
kollektivavtal staten ingått med arbetstagarnas organisationer, framgår av
det summariska sammandrag, som lämnats i bilaga 2 till betänkandet. Ersättningarna
kan i huvudsak indelas i två grupper. Till den förra hör ersättningar
som uppbäres av arbetare vid fullgörande av sådana förrättningar
som kräver vistelse utom hemorten. Dessa ersättningar utgår antingen efter
bestämmelserna i allmänna resereglementet eller efter grunder som i stort
svarar mot allmänna resereglementets. Ersättningarna är dock i vissa fall
lägre än de som bestämmes av detta reglemente. Den andra gruppen av traktamentsersättningar
— den i detta sammanhang mest intressanta — uppbärs
av sådana arbetare som visserligen arbetar på visst kortare avstånd
från hemmet eller stationeringsorten, men som dagligen återvänder till
hemmet. Sådan ersättning kan jämföras med resereglementets traktamente
vid endagsförrättning om 6—12 timmar. Särbestämmelserna i kollektivavtalen
synes vara betingade av arbetenas karaktär. Så är t. ex. fallet för
telearbetarna, statens järnvägars banarbetare, vattenfallsstyrelsens linjearbetare
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägarbetare m. fl. Karaktäristiskt
för den verksamhet dessa arbetare utövar är att de vanligtvis
inte har nagon bestämd arbetsplats sig anvisad. I stället arbetar de inom
en viss tjänstgöringszon, banmästaravdelning e. dyl. Inom dessa områden

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

utför de arbeten på ofta växlande platser. Traktamentsersättningarna, i
vissa avtal benämnda måltidsersättning o. dyl., utgår i de skilda avtalen
efter varierande grunder. I sakens natur ligger att bestämmelserna i de
statliga kollektivavtalen i mycket erinrar om bestämmelserna i kollektivavtal,
som avser den enskilda sektorn av näringslivet.

Kommunala traktamenten och ersättningar

Enligt inhämtade uppgifter utgår traktamenten till tjänstemän i kommunal
tjänst helt eller i vart fall i huvudsak efter samma grunder som
gäller för statens tjänstemän. Såsom tidigare framhållits råder långtgående
överensstämmelse mellan traktamentsbestämmelserna i statliga kollektivavtal
och avtal berörande den enskilda sektorn av näringslivet. Det är därför
naturligt att likartade överensstämmelser föreligger mellan de kommunala
kollektivavtalen och nyssnämnda slag av kollektivavtal.

Grunderna för de kommunala förtroendemännens ersättningar har genom
beslut av 1962 års riksdag ändrats. De nya bestämmelserna, som
trädde i kraft den 1 januari 1963, innebär att tidigare utgående traktamente
uppdelats på arvode, som utgör ersättning för det med uppdraget förenade
arbetet, samt traktamente, som är avsett att utgöra ersättning för ökade
levnadskostnader.

Ersättningar utgivna av arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för
yrkesutbildning

Statsmakterna har under det senaste årtiondet i större utsträckning än
tidigare aktivt engagerat sig för rörlighetsstimulerande åtgärder på arbetsmarknadens
område. Dessa tar sig uttryck i ett flertal hänseenden. Hit hör
bl. a. omskolningsverksamhet samt omplacering av arbetskraft från trakter
med arbetslöshet till ekonomiskt expanderande områden. För att genomföra
dessa åtgärder har även tillkommit ersättningar av skilda slag, såsom
respenning, familjebidrag, omskolningsbidrag och starthjälp. En sammanställning
av vissa ersättningar har redovisats i betänkandet (se s. 41—42
och bilaga 3).

Övriga icke statliga ersättningar

Inom den enskilda sektorn av näringslivet förekommer ett flertal slag
av ersättningar som i skattemässigt hänseende torde få räknas till traktamenten
avsedda att täcka merkostnader vid tjänsteförrättningar. I betänkandets
bilaga 4 återfinns en summarisk sammanställning över traktamenten
enligt några kollektivavtal. Såsom tidigare framhållits föreligger stora
likheter mellan nu ifrågavarande avtal och dem som reglerar ersättningsrätt
för statens arbetare i vissa fall. Även i övrigt torde de statliga ersättningarna
i många fall tjäna som norm vid bestämmandet av icke statliga ersättningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

Beskattningsreglerna

De grundläggande bestämmelserna angående beskattningen av löneinkomster
återfinnes i kommunalskattelagen (KL).

Någon allmän definition av vad som är att anse såsom skattepliktig inkomst
finnes ej i KL eller annan skatteförfattning. I stället återfinnes i
nämnda lag vissa klarläggande bestämmelser om vad som är att anse som
skattepliktiga intäkter i olika förvärvskällor.

Medan sålunda en generell bestämning av begreppet skattepliktig inkomst
saknas, har i form av en uppräkning i 19 § KL jämte anvisningar angivits
vad som inte räknas till skattepliktig inkomst. Bl. a. anges att såsom ej
skattepliktig intäkt räknas ersättningar från arbetslöshetskassa, kontantunderstöd
som utges av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel samt
utbildnings- och omskolningsbidrag till arbetslösa och partiellt arbetsföra
ävensom därmed likställda bidrag.

Bestämmelserna om inkomst av tjänst, till vilken förvärvskälla löneinkomster
i allmänhet hänföres, återfinnes i 31—34 §§ KL jämte anvisningar.
Till intäkt av tjänst räknas enligt 32 § 1 mom. KL bl. a. avlöning, arvode,
traktamente, sportler och annan förmån i penningar, bostad eller
annat, som utgått för tjänsten. Enligt uttryckligt stadgande i 3 mom. sistnämnda
paragraf upptas däremot inte till beskattning vad som av staten
anvisats till bestridande av särskilda med vissa tjänster eller uppdrag förenade
kostnader såsom ortstillägg och därmed likställda förmåner för utom
landet anställd diplomatisk eller konsulär personal, förvaltningskostnadsbidrag
och anslag till andra expenser, å stat uppförd häst- och båtlega, till
beställningshavare vid armén utgående hästgottgörelse för egna tjänstehästar,
resekostnads- och traktamentsersättning samt kostnadsersättning
som enligt därom meddelade bestämmelser utgår för fullgörande av uppdrag
såsom ledamot av allmänt kyrkomöte. Vidare anges att skattskyldig i
följd härav inte äger göra avdrag för underskott, som kan uppkomma
därigenom, att sålunda anvisat anslag ej förslår till att täcka därmed avsedda
utgifter. I motsats till vad som gäller för de av staten anvisade ersättningarna
skall jämlikt 4 mom. samma paragraf särskild ersättning, som
anvisats vid kommunal och enskild tjänst, redovisas såsom intäkt.

Slutligen må här nämnas att i 32 § 3 mom. KL föreskrives, att såsom
intäkt ej heller skall upptas förmån av mindre värde som utgått i annat än
penningar, därest förmånen kan antas ej vara avsedd att utgöra direkt
vederlag för utfört arbete.

32 § KL kompletteras av anvisningar i de hänseenden varom här är fråga.
De i punkterna 4 och 5 av anvisningarna intagna bestämmelserna angående
den olikartade skattemässiga behandlingen av ersättningar i statlig tjänst,
å ena sidan, och ersättningar i kommunal och enskild tjänst, å andra sidan,
må med hänsyn till den betydelse de har här återges i sin helhet.

4. I vissa tjänster är särskild ersättning anvisad för vissa med tjänsten
förenade kostnader, som av den skattskyldige måste bestridas. I fråga om
sådan ersättning skall i beskattningshänseende skillnad göras mellan statlig
tjänst och kommunal eller enskild tjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke upptagas
som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som skola med
ersättningen bestridas, ej få avföras såsom utgift, även om ersättningen
icke förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för de fall, då
den anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna i fråga. Är ersättningen
däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas
bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom inläkt, medan
å andra sidan kostnaderna få avdragas såsom utgift, även i den män de
överskjuta ersättningen.

I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättningen
upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed bestridas,
avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen
icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras å intäkten
av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att, om det kan antagas, att
den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till vad som skäligen kan
anses normalt åtgå till täckande av de kostnader, som skola därmed bestridas,
större avdrag än som svarar mot den anvisade ersättningen bör medgivas
allenast om det visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen
varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader. Å andra sidan
torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen i sin
helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning
i detta avseende behöver lämnas. Avdrag med samma belopp som
den anvisade ersättningen torde i regel böra medgivas i de fall, då ersättningen
ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas. Detta
lärer exempelvis vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar,
som i allmänhet utbetalas av de enskilda järnvägarna.

5. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning förstås
vad som enligt resereglementet med flera författningar eller särskilt av
Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet meddelat beslut utgår såsom
resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden
å annan ort än bostads- eller stationsorten. Härunder falla således sådana
ersättningar som mässpenningar och servisbidrag till beställningshavare
vid flottan och kustartilleriet, fast respenninganslag till vissa tjänstemän
vid domänverket, reseersättning eller resetraktamente samt härbärgesersättning
till den s. k. resande personalen vid statens järnvägar och postverket,
lotsar tillkommande s. k. hemvägsersättning o. dvl. På enahanda
sätt behandlas enligt vederbörliga författningsföreskrifter utgående ersättning
för skjuts för resor i tjänsteärenden samt fasta och tillfälliga reseanslag
till prästerliga befattningshavare.

Innebörden av bestämmelserna i 32 § 3 mom. KL att förmåner av mindre
värde ej skall räknas som skattepliktig intäkt utvecklas vidare i anvisningarna.
1 dessa anges att sådana förmåner kan utgöras av t. ex. rabatter vid
inköp av varor i arbetsgivarens rörelse, förfriskningar som utan ersättning
tillhandahålles i samband med arbetet samt måltider som genom arbetsgivarens
försorg erhålles till ett lägre pris än i öppna marknaden.

Enligt 20 § KL skall vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla
från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna
intäkter i pengar eller pengars värde avräknas alla omkostnader under
beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag
må ej ske för vissa närmare angivna utgifter. Såsom sådana räknas den
skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter.

2 llihang till riksdagens protokoll W63. I samt. Vr Vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

Enligt 33 § 1 mom. KL må från intäkt av tjänst avdrag i princip göras
för samtliga utgifter, som är att anse som kostnader för fullgörande av
tjänsten. Avdrag medges dock inte för kostnader av detta slag om statligt —
och därigenom skattefritt — anslag anvisats för täckande av kostnaderna.
I överensstämmelse härmed får avdrag ske för bl. a. kostnad för resor i
tjänsten, utom i fråga om statliga tjänsteresor.

Enligt 2 mom. nämnda paragraf medges en viss schablonisering av avdragen
från intäkterna av tjänst. Skattskyldig, som haft intäkt av tjänst, skall
nämligen anses haft avdragsgilla utgifter till ett belopp av minst 100 kronor.
överstiger summan av hans faktiska utgifter, för vilka avdrag kan
medges, 100 kronor, skall avdrag medges med de verkliga kostnaderna,
avrundade uppåt till helt hundratal kronor.

Av de i anvisningarna till 33 § KL intagna bestämmelserna är de i punkterna
3 och 4 i detta sammanhang av väsentlig betydelse.

3. Har skattskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten,
äger han rätt att åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden för
själva resan utan jämväl för den ökning i levnadskostnaden, som den skattskyldige
kan hava fått vidkännas på den grund, att han vistats utom sin
vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum, ökad kostnad för föda o. s. v.
Därest av staten anvisats särskild ersättning för kostnaderna, får avdrag
dock icke äga rum (jfr punkt 4 av anvisningarna till 32 §).

Avdrag för ökade levnadskostnader är däremot icke medgivet enbart på
den grund, att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den, där
han har sin bostad. Har den skattskyldige bosatt sig på annan ort än den,
där han har tjänst eller anställning, eller antagit arbete, som skall utföras
på annan ort än den, där han är bosatt, är avdrag i regel icke medgivet.
Avdrag medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare
tid eller skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning
icke skäligen kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till
den ort, där arbetet skall utföras.

4. Även för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är berättigad
till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga
skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen
på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat
särskilt fortskaffningsmedel.

I beskattningshänseende gäller beträffande flyttningskostnad i huvudsak
följande. Ersättningar som utgår till statens tjänstemän är i skattehänseende
likställda med statliga traktamenten. Däremot har rättstillämpningen
intagit en något avvikande hållning då fråga varit om avdrag för flyttningskostnad
som annan än statstjänsteman ådragit sig. Avdrag har sålunda
ej medgivits då en i enskild tjänst anställd person erhållit anställning
i företag å annan ort än den där han tidigare varit bosatt, oaktat det
bidrag till täckande av flyttningskostnader, som han erhållit av den nya
arbetsgivaren, upptagits såsom skattepliktig intäkt för honom. Däremot
bär avdrag medgivits — under förutsättning att bidrag från arbetsgivaren
upptagits såsom skattepliktig intäkt — när anställda hos ett företag nödgats
flytta på grund av att arbetsgivaren flyttat företagets verksamhet till
annan ort än tidigare. I övrigt torde gälla att avdrag medgivits då flyttning

Kungl. Maj ris proposition nr 120 år t Öl!.''!

skett i samme arbetsgivares tjänst åtminstone då flyttningen ej varit beroende
av befordran eller motsvarande.

Riksskattenämndens anvisningar

Riksskattenämnden har den 27 januari 1956 beslutat att såsom anvisningar
till ledning för taxeringsmyndigheterna göra ett uttalande beträffande
frågan om avdrag i vissa fall för ökade levnadskostnader under resor
i tjänsten. Nämnden erinrar inledningsvis om vad som i dessa hänseenden
stadgas i kommunalskattelagen samt anför.

Det statliga resereglemente, som gällde vid tiden för tillkomsten av de
ovan återgivna bestämmelserna, var betydligt mindre detaljerat och omfattade
färre skilda traktamentsformer än nu gällande allmänna resereglemente
med tilläggsbestämmelser och därtill hörande anvisningar. Vidare har det
såväl inom det enskilda näringslivet som i statlig och kommunal verksamhet
blivit alltmer vanligt, att traktamentsersättningar av olika slag regleras
exempelvis i kollektivavtal och utgå efter helt andra grunder än det statliga
resereglementels. Detsamma gäller i viss omfattning även traktamenten,
bestämda av statlig myndighet i administrativ ordning.

Det nu anförda måste självfallet beaktas vid tillämpningen av den ovan
återgivna bestämmelsen i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen. Särskilt
bör beaktas att de traktamentsersättningar, som bestämts i statliga
kollektivavtal eller av statlig myndighet i administrativ ordning, med hänsyn
till vad ovan anförts icke kunna vara normgivande vid beskattningen
i fråga om anställda i kommunal eller enskild tjänst på samma sätt som
de ersättningar, vilka utgå enligt allmänna resereglementet.

Å andra sidan är det ur förenklingssynpunkt önskvärt att i de fall, då
det gäller förhållandevis små avdragsbelopp, frågan om avdrag för ökade
levnadskostnader under resor för anställd i kommunal eller enskild tjänst
handlägges så, att utrednings- och kontrollarbetet icke blir onödigt betungande
för de skattskyldiga och beskattningsnämnderna. Om därför antalet
resdagar under beskattningsåret icke varit stort och förutsättningar för avdrag
för resekostnader över huvud taget föreligga, bör avdrag med belopp
som motsvarar uppburen traktamentsersättning i regel medgivas, därest ersättningen
icke överstiger det traktamente som angives i allmänna resereglementet
i fråga om statstjänstemän i ungefär motsvarande ställning och
inkomstläge. Utredning om kostnadernas verkliga storlek bör således som
regel icke påfordras i dylika fall.

På flera håll har den praxis utbildat sig att beträffande anställda i kommunal
eller enskild tjänst taxeringsnämnden regelmässigt till den deklarerade
inkomsten lägger ett belopp för s. k. »inbesparade levnadskostnader i
hemmet» i de fall, då avdrag yrkats med belopp motsvarande uppburen
traktamentsersättning. Detta innebär en presumtion att traktamentsersättningen
skulle i samtliga fall täcka mer än den ökning av levnadskostnaderna,
som föranledes av resorna. Visserligen gäller, enligt ovan återgivna
punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen, att avdraget skall
motsvara endast själva fördyringen. Traktamentena enligt allmänna resereglementet
anses emellertid avvägda så, alt de motsvara endast denna fördyring.
Vid sådant förhållande bör i de fall, då enligt vad ovan angivits avdrag
för anställd i kommunal eller enskild tjänst schablonmässigt bör medgivas
med belopp motsvarande den uppburna traktamentsersättningen, något
tillägg för »inbesparade levnadskostnader» icke förekomma.

1 de fall då ersättningen per dag visserligen icke överstiger det traktamen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

te, som angives i allmänna resereglementet i fråga om statstjänsteman i
ungefär motsvarande ställning och inkomstläge, men traktamentet utgått
under ett stort antal dagar bör — förutom erforderlig prövning av det uppg*y‘!a
antalet resdagar och de grunder, efter vilka antalet traktamentsberattigande
»resdagar» beräknats — ske den prövning av frågan om inbesparade
levnadskostnader, som av omständigheterna anses betingad. Icke heller
i dylikt fall bör emellertid tillägg göras för »inbesparade levnadskostnader»
med mindre sådana omständigheter finnas föreligga beträffande den
skattskyldige ifråga, som göra sannolikt att traktamentet icke helt åtgått
för merutgifter för kost och husrum under resorna i tjänsten.

Vad angår sådana anställda i kommunal eller enskild tjänst, som uppbära
traktamente för resor mellan bostadsorten och arbetsplatsen ehuru de regelmässigt
återvända till bostaden efter den dagliga arbetstidens slut, bör prövning
ske av de verkliga avdragsgilla meimtgifterna och avdraget begränsas
till motsvarande belopp.

På senare tid har förmärkts en viss tendens att beteckna rena löneförmåner
som traktamentsersättningar. För arbetsgivaren är detta i regel utan
betydelse ur beskattningssynpunkt, då utbetalade belopp äro för honom avdragsgilla
antingen fråga är om löner eller traktamenten. Mottagaren däremot
anser sig ha utsikt att undgå beskattning helt eller delvis för vad han
mottagit, om detta benämnes traktamente. Vid taxeringsarbetet bör därför
uppmärksamhet ägnas åt att i förekommande fall förhindra sådana försök
att vinna obehörig skattelättnad.

Lönebeskattningsutredningen har gjort en sammanställning över rättsfall
rörande resekostnader, traktamenten och dylikt, kostnader vid längre
tids vistelse utom hemmet och flyttningskostnader. Sammanställningen
finns intagen i betänkandet s. 29—35.

III. Betänkandet

Traktamentsbeskattningen

För att uppnå en i alla hänseenden likformig skattemässig behandling mellan
sådana traktamenten, som utges av staten, och sådana, som utges av
kommuner eller enskilda, föreligger enligt de sakkunniga endast två alternativa
principlösningar, nämligen antingen att upphäva de nu gällande bestämmelserna
om skattefrihet för de statliga traktamentena eller också att
utsträcka den skattefrihet, som nu gäller för statliga traktamenten, till alt
omfatta även ersättningar i kommunal och enskild tjänst. Genom att upphäva
skattefriheten för statliga traktamenten erhålles visserligen en formell
likställighet mellan olika slag av traktamenten men icke någon förenkling
av beskattningen. Denna väg synes därför, fortsätter de sakkunniga, icke
innebära någon lösning av problemen vid traktamentsbeskattningen.

Det andra alternativet — skattefrihet för alla traktamenten -— har de sakkunniga
funnit vara förenat med både för- och nackdelar. Såsom fördel
anges bortfallet av den tidsödande och arbetskrävande redovisningen av
merkostnader under resor, vilket givetvis skulle vara till gagn för såväl anställda
och arbetsgivare som för skattemyndigheter. Emellertid föreligger

Kungl. Ma j. ts proposition nr 120 år 1963

avgörande skillnader mellan statliga och andra traktamenten i fråga om den
kamerala kontrollen m. m. I betänkandet anföres härom bl. a. följande.

Enligt vårt förmenande torde man framför allt böra beakta två omständigheter.
Den viktigaste av dessa är att sådana resor i statlig tjänst, för vilka
traktamentsersättning må utgå, i princip är beroende av ett beslut i varje
enskilt fall av en tjänsteman i ansvarig ställning. Vid den statliga granskningen
av reseräkningar tillses att traktamentenas antal inte blir större än
de restriktiva bestämmelserna medger. Traktamenten utbetalas sålunda
blott för tid som faktiskt åtgått för själva resan; nattraktamente utgår ej
om sovvagn använts. I sådana hänseenden torde icke statliga traktamenten
i stor utsträckning beräknas efter väsentligt gynnsammare grunder. I detta
sammanhang må framhållas, att det torde vara uteslutet att i enskilda fall
en i statens tjänst anställd skulle få uppbära skattefritt traktamente i utbyte
mot en skattepliktig avlöningsförmån.

Vidare kan man ej underlåta att fästa avseende vid den omständigheten
— något som även bevillningsutskottet understrukit — att storleken av de
statliga traktamentena är beroende av riksdagens medverkan och att traktamentena
i princip endast är avsedda att täcka merkostnader. Det förtjänar
framhållas att de statliga traktamentena visserligen är schablonmässigt
beräknade och därför ej alltid svarar mot tjänstemannens verkliga merkostnader,
men att fastställandet av storleken av de belopp som anges i statliga
reglementen o. dyl. har föregåtts av noggranna undersökningar.

Några motsvarigheter till de garantier som således föreligger i fråga om
de av staten utgivna traktamentena finns emellertid endast i begränsad omfattning
beträffande övriga slag av traktamenten. Vi vill i detta sammanhang
framför allt betona att inom den privata sektorn av näringslivet saknas
den insyn som kännetecknar svensk förvaltning och det ämbetsansvar
under vilket tjänsteresor beordras och fullgöres.

De sakkunniga bär på grund härav inte funnit det möjligt att föreslå att
nuvarande skattefrihet för statliga traktamenten utsträckes till att gälla
även för icke statliga traktamenten.

De sakkunnigas förslag innebär följande.

Gällande beskattningsregler för av staten utgivna traktamenten, och därmed
jämförliga ersättningar skall tills vidare bestå. I följd härav bör sådana
ersättningar, som utgår enligt statens allmänna resereglemente samt särskilda
reglementen utfärdade av statliga verk, ej tas upp såsom intäkt men
å andra sidan avdrag ej heller medges för omkostnader för intäkternas förvärvande.
Till av staten utgivna ersättningar bör även — såsom hittills gällt
i praxis — räknas ersättningar utbetalade enligt de kollektivavtal som ingåtts
mellan statlig myndighet och arbetstagarorganisation.

För övriga ersättningar, d. v. s. sådana som utges av kommuner och enskilda
arbetsgivare, bör alltjämt skatteplikt föreligga. Avdrag bör alltid
kunna medges för verkliga merkostnader. Taxeringsförfarandet föreslås dock
bli förenklat. Avdrag bör — i den mån den skattskyldige cj kräver avdrag
för verkliga merkostnader - regelmässigt medges efter schablonmässigt
fastställda regler. Detta kan åstadkommas genom att schablonavdrag utan
närmare prövning medges med belopp som svarar mot de från arbetsgivaren
erhållna traktamentsersättningarna, dock högst med belopp motsvarande
högsta statliga traktamente.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

Avdragsschabloner torde enligt de sakkunniga kunna fastställas på två
sätt. Antingen anges direkt i kommunalskattelagen storleken av avdragsschablonerna
eller också fastställes schablonerna av en myndighet inom ramen
för de bestämmelser som är intagna i nyssnämnda lag. Mot den förstnämnda
lösningen talar främst de olägenheter som kan uppkomma genom
att under nuvarande förhållanden direkt knyta an en skatteavdragsregel till
avlöningsförfattningar, över vilkas tillkomst skattemyndigheterna icke har
något inflytande. Därför bör endast grunderna för schablonavdragsregeln anges
i kommunalskattelagen. Dessa i kommunalskattelagen intagna grunder
bör endast avse avdrag vid förrättningar inom riket. Den närmare utformningen
av dessa schablonavdrag bör anförtros åt riksskattenämnden. Denna
bör även — i den mån detta visar sig möjligt — kunna utfärda anvisningar
om avdrag vid förrättningar utom riket.

I fråga om den närmare utformningen av schablonavdragen anföres följande.

Traktamenten vid resor som kräver övernattning. De traktamenten, för
vilka schablonavdragsregler bäst låter sig göra, är de som avser resor med
övernattning. Behandlingen av dessa traktamenten anser vi vara utgångspunkten
för vårt förslag i dess helhet. Tjänsteresor, som kräver förrättningar
på några dygn, är ofrånkomligt förenade med merkostnader. Oftast
måste förrättningsmannen taga in på hotell, varjämte han regelmässigt
vidkännes extrakostnader för kost, telefonsamtal samt andra utgifter. Bestämmelserna
i statens allmänna resereglemente är också utformade med
hänsynstagande härtill. Sålunda utgår i regel högre traktamente vid förrättning
om högst femton dygn på en och samma ort än vid längre tids
vistelse därstädes. Då fråga är om s. k. endagsförrättningar, d. v. s. tjänsteresor
som påbörjas och avslutas under samma dag, eller om förrättningar
som kräver bortovaro längre tid än femton dygn presumeras merkostnaderna
ej vara så höga.

En skattskyldig, vilken uppburit traktamente vid resa som medfört övernattning
utom hemmet, hör i regel utan särskild utredning erhålla avdrag för
omkostnader i enlighet med angivna schabloner. Ur bl. a. förenklingssynpunkt
bör antalet resdagar, för vilka nu nämnt schablonavdrag medges, motsvara
det antal nätter övernattning skett. Uppgift härom torde relativt lätt
kunna lämnas av arbetsgivarna. Den föreslagna rätten att utan utredning
åtnjuta dylikt avdrag bör dock, såsom vi nyss framhållit, begränsas av en
bestämmelse med innebörd att schablonavdraget ej får uppgå till högre belopp
än det uppburna traktamentet. Å andra sidan bör skattskyldig — oavsett
traktamentets storlek — efter lämnad utredning äga rätt till avdrag för
verkliga merkostnader. I normalfallet kommer, om nu angivna system genomföres,
de skattskyldiga att helt befrias från att specificera sina merkostnader
vid tjänsteresor, varjämte taxeringsmyndigheterna regelmässigt slipper
kontrollera storleken av dessa merkostnader. Man kan i regel nöja sig
med att kontrollera antalet övernattningar. Genom möjligheten att på föreslaget
sätt erhålla avdrag för faktiska merkostnader åstadkommes materiell
rättvisa mellan statens anställda och övriga.

I vissa fall överensstämmer ej antalet övernattningar med det antal resdagar
för vilket i föregående stycke angivet schablonavdrag medges. Om
en anställd exempelvis företar en resa av tre dagars varaktighet, erhåller
han först hittills angivet schablonavdrag för två dagar och två nätter. Därjämte
bör han för återstående dag erhålla ett sådant schablonavdrag, som
vi föreslår gälla för endagsförrättning. Detta avdrag kan uppgå till lägre

Kurujl. Maj.ts proposition nr 120 är 1063

belopp än det schablonavdrag för dag som vi hittills omnämnt. Så är även
sakligt motiverat. Vi vill här endast erinra om de reduceringsregler som
bl. a." gäller enligt statens allmänna resereglemente för rätt till traktamente
avseende den dag resa påbörjas eller avslutas.

De statliga traktamentena utgår i allmänhet med belopp som ar differentierade
efter tjänstemannens lönegrad eller motsvarande. Med anledning
härav föreligger vanligtvis ej heller svårigheter att avgöra vilket traktamentsbelopp
en tjänsteman äger rätt uppbära. För de fall fullgörande av
ett statligt uppdrag ej är direkt knutet till en förrättningsmans lönegrad,
finns särskilda bestämmelser utfärdade. Vissa av dem återfinnes i statsliggaren
11 Biliang (för budgetåret 1961/62 å sid. B 255—259). Beloppsmässigt
är skillnaden mellan traktamenten i olika klasser enligt allmänna
resereglementet ej betydande. För att åstadkomma enkla och lättillämpade
regler bör i skattehänseende helst endast en schablon fastställas.

Traktamenten vid endagsförrättningar. Från tjänsteresor i allmänhet bär
enligt vår mening undantas förrättningar, som visserligen verkställes på
annan ort än den vanliga tjänstgöringsorten men under sådana förhållanden
att förrättningsmannen återvänder till sin bostad samma dag som den då
förrättningen påbörjats. Även i detta fall bör givetvis avdrag medges vid
taxeringen för uppkomna merkostnader. Anledning finns emellertid anta att
dessa i regel torde vara lägre än vid förrättning, som kräver övernattning.

I förevarande sammanhang vill vi erinra om den praxis som föreligger vid
beskattningen i fråga om avdrag för kostnader vid endagsförrättningar.
Redogörelse härför har lämnats i kapitel 3. Av de återgivna rättstallen toide
framgå att rätten till avdrag för merkostnader för tjänsteresa vid endagsförrättningar
förutsätter en bortovaro, som förorsakat och normalt även
kan anses förorsaka kostnader för två av dagens egentliga måltider. Däremot
torde ej kunna utläsas av de återgivna rättsfallen något absolut villkor
om eu direkt i timmar angiven tidsgräns för bortovaron.

Såsom vi nyss framhållit anser vi rätt till avdrag för fördyrade levnadskostnader
i princip böra föreligga även vid endagsförrättningar. Därav följer
givetvis att merkostnader för endagsförrättningar får avdras med styrkta
belopp. Taxeringsförfarandet torde dock kunna avsevärt förenklas om
schablonavdragsregler tillämpas även då fråga är om traktamenten för endagsförrättningar.
I synnerhet på denna punkt råder för närvarande en
stark irritation hos skattskyldiga, vilka åberopar de ej önskvärda olikheter
som råder mellan statliga traktamenten och övriga. Svårigheten i nu förevarande
hänseende är att åstadkomma en i det praktiska taxeringsarbetet
lätt användbar metod att skilja mellan personliga levnadskostnader och
avdragsgilla merkostnader. Många löntagare bor för närvarande på sådant
avstånd från sina arbetsplatser att de måste inta en av dagens egentliga
måltider utanför hemmet. För ett mycket stort antal löntagare — särskilt i
storstadsregionerna — torde en sådan ordning te sig normal. Kostnaden
för dessa måltider torde få räknas till personliga, ej avdragsgilla utgifter.

Av den lämnade redogörelsen för gällande rätt torde även ha framgått alt
i praxis eu restriktiv inställning tagits, då fråga varit om att medge avdrag
för merkostnader vid endagsförrättningar för icke statsanställda. Taxeringsnämndernas
handläggning av hithörande frågor är ej så enhetlig som
vore önskvärt. Vi förordar därför införandet av ett system som kan antas
medföra eftersträvad enkelhet och likformighet. I många fall torde dess
genomförande även leda till en för de skattskyldiga välvilligare taxering
än tidigare. Sålunda anser vi att schablonmässigt fastställda avdrag alltid
bör medges så snart som endagsförrältning, vilken inneburit rätt till
traktamentsersättning eller motsvarande från arbetsgivaren, varat så lång
lid al! den skattskyldige måst inta — eller normalt skulle ha intagit — två

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

av dagens egentliga måltider utanför hemmet och sedvanligt tjänsteställe.
Storleken av dessa schablonavdrag bör helt svara mot dem som gäller vid
flerdagsförrättning dock med det i och för sig självklara undantaget att avdrag
för logi normalt ej medges. Vi föreslår att avdraget bestämmes till
hälften av schablonavdraget för helt dygn.

Vidare föreslår vi att schablonmässigt beräknade avdrag för merkostnader
skall medges även för endagsresor som medför intagande av blott en
av dagens egentliga måltider på främmande ort. Avdragen föreslås i dessa
fall beräknade till 10 procent av det schablonbelopp som gäller för dygn,
dock högst det uppburna traktamentet.

Traktamenten vid längre tids vistelse på annan ort. Enligt bestämmelserna
i statens allmänna resereglemente reduceras traktamentsersättningar
vid längre tids vistelse än 15 dagar på en och samma nya tjänstgöringsort.
Stundom kan rätten att erhålla traktamente helt upphöra i dylika fall. Anledningen
härtill är att tjänstemannen anses böra ha bosatt sig på den nya
tjänstgöringsorten och i följd härav ej behöva vidkännas några merkostnader
eller i vart fall lägre sådana kostnader än under de första femton dygnen.

Med den lösning av frågan om beskattning av traktamenten som vi här
framlägger ter det sig naturligt att skattskyldiga medges avdrag för faktiska
merkostnader vid vistelse på ny tjänstgöringsort. Sannolikt torde vissa
schabloner kunna fastställas till ledning för taxeringsnämnderna även i dylika
fall. I motsats till förrättningar som endast varar några dagar torde det
dock vara svårare att generellt fastställa vad som härvidlag kan anses utgöra
fördyrade levnadskostnader. Vi vill i detta hänseende endast peka
på att bl. a. en skattskyldigs kostnader för logi kan vara synnerligen varierande
vid längre tids vistelse på ny tjänstgöringsort.

De nämnda avdragsreglerna avses bli tillämpliga vid resor i tjänsten. De
sakkunniga erinrar om, att någon definition av detta begrepp inte föreligger
i kommunalskattelagen. Det har överlåtits åt praxis atl närmare bestämma
vad som omfattas därav. De sakkunniga, som inte avsett ändring i
vad som för närvarande gäller i detta hänseende, anger följande kännetecken
på tjänsteresa.

Fråga skall vara om förrättning, som kräver resa och som är beordrad av
arbetsgivaren. Förrättningen skall fullgöras på annan ort än normalt tjänstgöringsställe.
En dylik allmän definition utesluter normala resor mellan
bostad och tjänsteställe. Därest sedvanligt tjänsteställe saknas torde i beskattningshänseende
i huvudsak gälla vad som nu anges i motsvarande fall
för tjänsteställe i statlig tjänst. — Vid behov borde, fortsätter de sakkunniga,
riksskattenämnden få utfärda närmare anvisningar härom.

Såsom tidigare nämnts har en ledamot av utredningen, kammarrättsrådet
Björklund, i särskilt yttrande anfört reservation mot utredningens förslag.
Reservationen avser den föreslagna ordningen för schablonavdragen.
Reservanten anför följande.

Det system med schablonavdrag för fördyrade levnadskostnader under
resor i tjänsten, som majoriteten föreslår, innebär att avdrag skall medges
med samma belopp som utgående traktamentsersättning i den mån den inte
överstiger vissa av riksskattenämnden fastställda maximibelopp. För resdag
förenad med övernattning avses maximum skola utgöra högsta statliga trak -

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1963

tamentsbelopp för helt dygn, för närvarande 50 kr. Någon prövning av skäligheten
av traktamentsersättningen skall icke äga rum. Då traktamentsersättningarna
enligt nu gällande kollektivavtal, som är redovisade i bilaga till
betänkandet, nästan undantagslöst understiger 30 kr för dygn, och dessa ersättningar
får antagas i stort sett täcka uppkommande merkostnader, är det
uppenbart, att schablonavdragsreglerna kan ge anledning till missbruk. Väl
är det sannolikt att vid avtalsförhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden
traktamentsersättningarna skall avvägas på ett i huvudsak skäligt
sätt. Men det kan inte uteslutas att enskilda arbetsgivare skall tillgodose sina
anställda med oskäligt höga traktamenten. Sådana missbruk skulle inte kunna
stävjas enligt förslaget. Även om de inte bleve allmänt förekommande,
skulle de verka stötande och därmed misskreditera systemet.

Erfarenheten får anses ge vid handen att i författning inskrivna schablonregler
ofta ger anledning till tvister om i vilka fall schablonerna skall gälla.
Tolkningen av författningen kan därvid leda till residtat som inte är materiellt
tillfredsställande. Beträffande de föreslagna schablonerna kan t. ex.
ifragasättas, om de skall tillämpas, därest arbetsgivaren vidtar åtgärder som
minskar merkostnaderna för den anställde t. ex. genom att tillhandahålla
kost eller logi till billigt pris. Man kan också fråga sig om schablonavdrag
för helt dygn skall medges då den anställde faktiskt ingen kostnad har för
nattlogi t. ex. då han har sovplats på tåg eller båt eller bor i skogskoja el. dyl.
Skall en chaufför ha schablonavdrag för dygn då han tjänstgör under natten
och kommer hem på morgonen? O. s. v. Beträffande det lägre schablonavdraget
vid endagsförrättning kan förutses att åtskilliga tillämpningssvårigheter
skall uppstå som majoriteten inte gått in på. Förutsättningen för avdraget
är »bortovaro» så lång tid att ett huvudmål normalt måste intagas
utom den vanliga verksamhetsorten. Vad menas då med den vanliga verksamhetsorten?
Stora grupper anställda färdas under sitt arbete omkring i
en ort och dess omgivningar t. ex. hantverkare, montörer och chaufförer. Är
för sådana arbetstagare t. ex. Stockholm i dess helhet en verksamhetsort?
Eller skall till denna verksamhetsort räknas även dess förorter och i så fall
vilka?

Med hänsyn till här anförda omständigheter anser jag det mindre välbetänkt
att inskriva schablonerna i författningstexten. I stället bör det överlämnas
åt riksskattenämnden att utfärda anvisningar i ämnet. I anvisningarna
är det möjligt på ett annat sätt än i lagtext att ställa upp villkor som
hindrar missbruk och att ge detaljerade besked om tolkningen i olika situationer.
Vid behov kan ändringar och tillägg ske med mindre omgång än när
det gäller lagtext.

Att riksskattenämnden hittills icke kunnat utfärda anvisningar angående
avdrag för fördyrade levnadskostnader under tjänsteresor i större utsträckning
än som skett torde sammanhänga med den s. k. likställighetsregeln i
punkt 4 av anvisningarna till 32 § KL, enligt vilken avdrag med samma belopp
som den anvisade ersättningen i regel torde böra medgivas i de fall,
då ersättningen ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas.
Då statens ersättningar icke alltid motsvarar vad som enligt taxeringspraxis
bedömes utgöra levnadskostnadsökning under tjänsteresor, skulle anvisningar
av sådan art som de av majoriteten föreslagna schablonreglerna icke
kunna undgå att strida antingen mot likställighetsregeln eller lagens huvudprincip
att avdrag skall medges med den verkliga levnadskostnadsökningen.
Om, såsom nu föreslås, likställighetsregeln avskaffas synes hinder icke föreligga
för riksskattenämnden att lämna anvisningar i erforderlig utsträckning.

Om trots de invändningar som kan riktas mot förslaget om schablonreg -

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1963

ler sådana regler ändock finnes böra genomföras, anser jag att de bör ges
karaktär av presumtioner så att de kan Hångås om det är uppenbart att de
leder till ett avdrag som är större än levnadskostnadsökningen.

Dubbelhyra och andra kostnader på grund av bostadsbrist m. m.

Skatteförfattningarna förutsätter att en skattskyldig har möjlighet att bosätta
sig på tjänstgöringsorten. Om han väljer att bosätta sig på annan ort
och i följd därav får vidkännas kostnader för resor och uppehälle, anses
dessa kostnader utgöra personliga, ej avdragsgilla omkostnader.

De sakkunniga erinrar om, att den sedan ett par decennier rådande situationen
på bostadsmarknaden har lett till att den som tar anställning
på ny ort merendels åsamkas en betydande fördyring av sina levnadskostnader
under en övergångstid till dess att en ny familjebostad kunnat erhållas.
Han tvingas sålunda ofta att förhyra en provisorisk bostad på den nya
verksamhetsorten under det att familjen bor kvar i det tidigare hemmet.
Detta medför att han, förutom utgifter för dubbel hyra, även måste vidkännas
en ökning av sina levnadskostnader på grund av dubbelt hushåll. Härtill
kommer kostnader för resor till hustru och barn över veckoslut eller
vid annan ledighet från arbetet.

Enligt föreliggande rättsfall från regeringsrätten är dessa merkostnader
i huvudsak inte avdragsgilla vid taxeringen. Denna inställning av rättspraxis
till hithörande frågor måste, framhåller de sakkunniga, ses mot den
historiska bakgrunden vid gällande bestämmelsers tillkomst. Någon grund
för avdrag för de merkostnader som uppkommit genom att familjen inte
genast kunnat följa med till den nya verksamhetsorten har ej ansetts föreligga.
Blott i fråga om skäliga kostnader avseende resor för besök hos familjen
har avdrag medgivits.

De sakkunniga anför i anslutning härtill följande.

Konsekvenserna av nuvarande beskattningsregler ter sig inte tillfredsställande.
Starka skälighetssynpunkter kan anföras för en betydande utvidgning
av möjligheterna till avdrag för fördyrade levnadskostnader. Härutöver
bör beaktas att den olikformighet i beskattningen av traktamenten
som föreligger mellan statsanställda och övriga gör sig gällande även i
flyttningsfallen. Det framstår som synnerligen angeläget, att en reform på
detta område kommer till stånd.

En statstjänsteman kan i regel erhålla s. k. omplaceringstraktamente. Sålunda
kan en sådan tjänsteman — detta gäller framför allt den som har
eget hushåll — vilken befordras eller som förflyttas utan att ha uttryckt
önskan härom erhålla anstånd med omplacering av stationeringsort. Sådant
anstånd må medges för en tid av högst ett år och endast under villkor att
tjänstemannen vidtar alla de åtgärder, som bör åligga honom för att anskaffa
hostad av sådan beskaffenhet att han skäligen bort godtaga densamma.
Under den tid, som anstånd med omplacering gäller, äger tjänstemannen
uppbära traktamente. I följd av bestämmelserna i kommunalskattelagen
jämte anvisningar till densamma är givetvis även detta traktamente
att anse som icke skattepliktig inkomst.

Ciifta skattskyldiga kan, fortsätter de sakkunniga, nödgas ha bostad å
två orter även av annan orsak än bostadsbrist. Om exempelvis mannen er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

håller anställning å annan ort än den tidigare verksamhetsorten och hustrun
har förvärvsarbete, kan det ofta vara oskäligt att kräva att hon flyttar
till mannens verksamhetsort. Sålunda kan hennes anställnimgsinkomst ej
sällan vara så stor att en flyttning till den nya orten skulle medföra allvarligt
försämrade inkomster för familjen i dess helhet.

De sakkunniga anser, att om makarna på grund av sin förvärvsverksamhet
eller andra liknande skäl inte har gemensamt hushåll, bör den därigenom
sänkta skatteförmågan beaktas genom avdrag för merkostnaderna.
Däremot bör inte sådant avdrag ifrågakomma enbart av den grund att
makarna är bosatta å skilda orter eller när de särtaxeras.

På grund härav föreslår nu utredningen rätt till avdrag för fördyrade
levnadskostnader på grund av dubbelhyra och dubbla hushåll, när dessa
kostnader föranledes av svårighet att anskaffa familjebostad, av makes
förvärvsverksamhet eller annan därmed jämförlig omständighet. Med hänsyn
till svårigheterna att konstatera vilken av makarna som i förekommande
fall åsamkas avdragsgilla omkostnader bör, då båda makarna uppbär
inkomst, avdraget tillkomma envar av dem med hälften. Möjlighet bör
dock beredas makar att överenskomma om annan fördelning. Om makarna
arbetar på samma ort men det oaktat ej har gemensam bostad bör, fortsätter
de sakkunniga, avdrag för fördyrade levnadskostnader däremot ej medges
under åberopande av det föreslagna stadgandet.

Flyttningskostnader

De sakkunniga anser, att den olikhet i behandlingen av flyttningsersättningar
och flyttningskostnader, som för närvarande gäller mellan å ena
sidan statsanställda och å andra sidan övriga löntagare, bör undanröjas.
Avdrag bör enligt de sakkunniga generellt medges för arbetstagares flyttningskostnader.
I betänkandet föreslås, att arbetsgivares ersättning för
flyttningskostnader skall utgöra skattepliktig intäkt men att avdrag skall
medges för faktiska kostnader, i den mån de uppgår till skäliga belopp. I
fråga om bedömningen av kostnadernas skälighet anföres följande.

Svårigheter torde föreligga att med allmän giltighet definiera vad som
är skälig kostnad för flyttning i tjänst. Utan inskränkning i den skattskyldiges
rätt att i det enskilda fallet förebringa bevisning om verkliga
kostnader, bör emellertid en schablonberäkning av avdragens storlek normalt
kunna tillämpas. Sålunda bör avdrag i allmänhet medges med samma
belopp, som den av arbetsgivaren utbetalade ersättningen, därest skäligen
kan antas att denna svarar mot flyttningskostnaderna. Man kan räkna med
att sådan ersättning till beloppet regelmässigt svarar mot den som statstjänstemän
erhåller. Till flyttningskostnader räknas därvid kostnader för
emballering och transport av bohag —- i förekommande fall även vissa yttre
inventarier (jämför flyttningsersättningskungörelsen) — den skattskyldiges
och hans familjs faktiska eller i vart fall skäliga resekostnader samt
vad som kan anses motsvara den statliga ersättningen för ei specificerade
kostnader.

Då fråga är om bedömning av skäligheten i yrkade avdrag för flyttningskostnader
bör iakttas att en löneförmån av skatteskäl stundom kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1063

betecknas såsom flyttningskostnadsersättning. Så kan vara fallet om den
anställdes månadslön vid tagandet av anställning reducerats med ett belopp
som i det närmaste svarar mot den utgivna flyttningsersättningen.
Även andra liknande fall kan förekomma. Uppenbart är att taxeringsmyndigheterna,
då anledning härtill anses föreligga, har att närmare undersöka
om fråga är om lön eller flyttningskostnadsersättning.

De sakkunniga anser emellertid, att även då ersättning för flyttningskostnader
ej utgår från arbetsgivare skäl ofta talar för avdragsrätt för sådana
kostnader. Särskilt gäller detta familjeförsörjare för vilka en flyttning
ofta torde vara en kostsam och omständlig åtgärd och som därför kan antagas
flytta endast då bättre villkor erhålles genom en ny anställning eller
eljest vägande skäl för en flyttning föreligger. Å andra sidan finns det arbetstagare,
vanligen ungdomar, som flyttar från arbetsplats till arbetsplats
efter korta anställningar. Deras flyttningskostnader torde dock i regel snarast
vara levnadskostnader och icke omkostnader för inkomstens förvärvande.

En prövning av ett stort antal yrkanden om avdrag för relativt små belopp
avseende flyttningskostnader skulle, anser de sakkunniga, medföra
mycket arbete för taxeringsmyndigheterna och även för de skattskyldiga
utan att inkomstskatternas utmätande efter skatteförmågan därigenom
skulle nämnvärt förbättras.

Dessa överväganden har föranlett de sakkunniga att föreslå att, i de fall
arbetsgivare ej utgivit särskild ersättning, avdragsrätten för flyttningskostnader
begränsas till dem, som har eget hushåll. I fråga om bidrag av allmänna
medel som av arbetsmarknadsskäl utgår för flyttningskostnader
föreslås dock att, i den mån bidraget är skattefritt, avdrag inte medges för
den del av kostnaden som täckts av bidraget.

Rörande kostnader för flyttning till utrikes ort anföres följande.

Vid utformningen av vårt förslag till vidgad avdragsrätt har vi utgått
från att den skattskyldige även i fortsättningen skall vara skattskyldig för
den anställningsinkomst han må komma att uppbära efter flyttningen.
Oaktat en tidsförskjutning ofta kan föreligga utgör sålunda flyttningskostnaderna
omkostnader för inkomstens förvärvande. Om den skattskyldige
avflyttar till utrikes ort, saknas ofta anledning att medge honom en sådan
avdragsrätt för att förvärva framtida intäkter som ej blir föremål för beskattning
här i riket. Så är exempelvis fallet om han haft för avsikt att
definitivt utflytta ur riket. Vi föreslår därför en viss inskränkning i fråga
om rätt till avdrag för flyttningskostnader vid flyttning till ort utom riket.
Sålunda bör, om flyttning skett till ort utom riket och om arbetsgivaren
därvid icke utgivit särskild ersättning för bestridande av med flyttningen
förenade kostnader, avdrag endast medges om den skattskyldige även efter
flyttningen är skattskyldig här i riket för den anställningsinkomst som beräknas
bli förvärvad på grund av flyttningen. Vi vill framhålla att kommunalskattelagens
bosättningsbegrepp ej bör avgöra om avdrag skall medges
eller ej. Om skattskyldighet här i riket föreligger enligt kommunalskattelagen
men beskattningsrätten på grund av avtal för undvikande av
dubbelbeskattning förbehållits annat land än Sverige för nu avsedda anställningsinkomst
bör avdrag således ej få åtnjutas. I detta fall räcker det

Kiingl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

ej med att den utflyttande kan bli skattskyldig här i riket för exempelvis
inkomst av annan fastighet.

Arbetsgivares uppgiftsskyldighet

Bestämmelserna om skyldighet att utan anmaning lämna uppgifter (kontrolluppgifter)
till ledning för inkomsttaxeringen om bl. a. löneförmåner utgivna
till anställda återfinnes i 37 § taxeringsförordningen. Av 1 mom.
nämnda paragraf framgår att uppgiftsskyldighet i allmänhet föreligger om
utbetalad ersättning och förmån uppgått till lägst 100 kr. Vissa undantag
från denna regel finns dock. Sålunda föreligger ej uppgiftsskyldighet beträffande
av statlig myndighet utgiven förmån, som inte utgör skattepliktig
intäkt för mottagaren. Inte heller skall uppgift lämnas om ersättningar för
resa i tjänsten motsvarande gjorda utlägg som sammanlagt inte överstiger
500 kr., traktamentsersättning vid vistelse i tjänsten utom tjänstgöringsorten
med sammanlagt högst 500 kr. och representationsersättning, motsvarande
gjorda utlägg, sammanlagt icke överstigande 500 kr.

De sakkunniga framhåller, att bestämmelsen om att bl. a. traktamentsersättningar
å högst 500 kr. inte behöver redovisas i kontrolluppgift lett till
vissa komplikationer. I betänkandet anföres härom följande.

Då de nuvarande undantagsbestämmelserna tillkom förelåg skyldighet
för arbetsgivare endast att lämna kontrolluppgifter å löner till taxeringsmyndigheterna.
Många arbetsgivare lämnade dock frivilligt sina anställda
kopior e. dyl. på dessa kontrolluppgifter. Avsikten med de ändrade bestämmelserna
var att lätta uppgiftsskyldigheten för arbetsgivare och att i allmänhet
åstadkomma en förenkling av taxeringsarbetet. Sedan dess har dock utvecklingen
blivit en annan än som kunnat förutses. I samband med ATPreformens
genomförande ändrades bestämmelserna om uppgiftsskyldighet
därhän att arbetsgivarna i fortsättningen blev skyldiga att lämna även sina
anställda uppgift om utbetalade löner. Härigenom erhöll de anställda bättre
möjligheter än som skulle ha varit fallet om äldre bestämmelser varit oförändrade
att lämna upplysningar i sina allmänna självdeklarationer till ledning
för bestämmande av pensionsgrundande inkomst. Betydelsen av samstämmighet
mellan arbetsgivares kontrolluppgift och anställds upplysning
i sin deklaration blev därigenom större än tidigare. Även med bortseende
från de nu nämnda ATP-förhållandena finns anledning anta att undantagsbestämmelserna
i stället för att förenkla taxeringen bidragit till att försvåra
densamma och skapat irritation mellan skattemyndigheter och skattskyldiga.
En av orsakerna härtill är att den anställde är skyldig att i sin allmänna
självdeklaration uppge ifrågavarande ersättningar även om han ej erhållit
någon uppgift om dessa från arbetsgivaren. Stundom har detta lett till skatteundandragande
åtgärder. Även om så i allmänhet ej varit fallet, har många
lojala skattskyldiga missuppfattat innebörden av bestämmelsen. Framför
allt efter den ändrade uppgiftsskyldighet som ATP-systemet medfört räknar
nämligen både arbetsgivare och anställda med att på löneuppgiften upptagits
vad som för mottagaren utgör skattepliktig intäkt.

De sakkunniga anser vidare att, om förslaget med schablonavdrag genomföres,
500 kr.-gränsen för skyldighet att uppge traktamenten skulle försvåra
och i vissa fall omöjliggöra den kontroll av antal resdagar in. in. som taxc -

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

ringsnämnderna har att verkställa. Det föreslås därför, att undantagsbestämmelsen
utgår.

I fråga om de detaljbestämmelser rörande traktamenten, som bör ingå i
kontrolluppgifterna, framhåller de sakkunniga att arbetsgivaren i kontrolluppgiften
bör lämna vissa uppgifter utöver dem som nu föreskrives enligt
37 § 2 mom. taxeringsförordningen. De olika slag av förrättningar, som härvid
synes böra hållas i sär, torde av praktiska skäl få erhålla enkla och entydiga
benämningar. Sålunda bör arbetsgivaren, föreslår de sakkunniga,
lämna uppgifter om

a) för vistelse å en och samma främmande ort mer än femton dygn i följd
(långtidsförrättning): utgiven traktamentsersättning och antal nätter övernattning
skett,

b) för resa som medfört övernattning å främmande ort, i den mån icke
vistelsen å den främmande orten är att anse som långtidsförrättning (korttidsförrättning):
utgiven traktamentsersättning och antal nätter övernattning
skett samt

c) för resdag som icke varit förenad med övernattning (endagsförrättning):
utgiven traktamentsersättning och antal dagar.

I deklarationen torde den skattskyldige i vissa fall böra komplettera dessa
uppgifter rörande endagsförrättningarna, tillägger de sakkunniga. Om
en skattskyldig sålunda önskar erhålla schablonavdrag för endagsförrättning
med icke reducerat belopp, enär hans bortovaro krävt att han måst inta
minst två av dagens huvudmåltider utom hemmet, torde delta särskilt få
anges. Om så ej sker, torde taxeringsnämnden nämligen endast kunna medge
schablonavdrag med 10 procent av eljest utgående dygnstraktamente.

Till ledning för bestämmande av avdrag då fråga är om förrättning längre
tid än 15 dygn på en ort torde den skattskyldige i deklarationen böra förebringa
erforderlig utredning om sina merkostnader.

Taxeringskontrollen

De sakkunniga hyser den uppfattningen, att ett genomförande av deras
förslag kommer att leda till en förenkling av taxeringen till båtnad både för
de skattskyldiga och för beskattningsmyndigheterna. Tillämpningen av föreslagna
schablonavdrag kommer att befria taxeringsnämnderna från deras
nuvarande tidsödande arbete med att bedöma storleken av de fördyrade
levnadskostnader skattskyldiga må vidkännas under sina tjänsteresor. Reformen
torde därför innebära en betydande arbetslättnad för nämnderna. I
normalfallet kommer taxeringsnämndernas kontrollarbete i fråga om de fördyrade
levnadskostnaderna närmast att bli av siffermässig art.

Även om, fortsätter de sakkunniga, granskningsarbetet förenklas, torde
dock även i fortsättningen vissa kontrollmoment behöva sättas in. Anledning
kan således finnas att undersöka om uppgivna antalet resdagar och fördelningen
av resdagar förenade med övernattning och andra resdagar är riktiga.
Likaså torde i vissa fall skäl finnas för att kontrollera om de av de skatt O -

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1963

skyldiga uppgivna resorna verkligen varit att anse såsom tjänsteresor. Den
föreslagna schabloniseringen av avdragsbeloppen utesluter inte en sådan
kontroll. Tvärt om bör enligt de sakkunniga taxeringsmyndigheterna i dessa
avseenden ha fria händer. Eljest kan befaras att intäkter, vilka i realiteten
är att anse som avlöningsförmåner, av skatteskäl benämnes traktamenten.
Å andra sidan torde det ligga i sakens natur att en kontroll av här nämnt
slag huvudsakligen kommer att insättas stickprovsvis. Från taxeringsnämndernas
sida torde undersökningar av detta slag medhinnas blott i de fall, då
särskilda omständigheter gör en närmare undersökning önskvärd.

Ett viktigt led i taxeringskontrollen utgör taxeringsrevision av rörelseidkares
bokföring. Härom anföres följande.

Det synes även ändamålsenligt att huvuddelen av kontrollen i fråga om
traktamentsbeskattningen fullgöres i samband med taxeringsrevisioner hos
arbetsgivarna. Vid sådan revision bör således arbetsgivares redovisning av
tjänsteresor angivna å kontrolluppgifter bli föremål för särskild granskning.
Såsom underlag för denna granskning torde därvid lämpligen kunna användas
det exemplar av kontrolluppgift, som arbetsgivare skall ha lämnat till
lokal skattemyndighet till ledning för fastställande av anställdas pensionsgrundande
inkomst. Därvid bör i större utsträckning än hittills undersökas
om bokförda utbetalningar kan antas vara löneförmåner för de anställda eller
traktamenten. Det är särskilt angeläget att en sådan kontroll sker, enär
arbetsgivaren i regel äger göra avdrag vid sin inkomsttaxering oavsett utbetalda
ersättningar består av löner eller traktamenten.

Ikraftträdandet

De sakkunniga påpekar att förslaget om införande av ett system med
schablonmässigt beräknade avdrag för traktamentskostnader innebär en något
vidgad uppgiftsskyldighet för arbetsgivarna i jämförelse med vad nu är
fallet. För att dessa skall kunna lämna de uppgifter som krävs i fråga om
utbetalade traktamentsersättningar till ledning för anställdas taxering kan
därför i viss mån krävas smärre omläggningar av avlöningsbokföringen.

Om beslut fattas av riksdagen under år 1963 i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget torde därför endast kunna krävas att arbetsgivarna i
allmänhet vidtar ändringar i sin bokföring från och med ingången av år
1964. De nya bestämmelserna torde därför kunna tillämpas först fr. o. in.
1965 års taxering. Hinder torde dock ej möta att, där så kan ske, i begränsad
omfattning tillämpa de nya bestämmelserna redan fr. o. m. 1964 års
laxering, d. v. s. för ersättningar uppburna under 1963. Det torde enligt de
sakkunniga få ankomma på riksskattenämnden att inom ramen för gällande
bestämmelser utfärda vägledande anvisningar härutinnan.

I fråga om förslaget rörande rätt till avdrag för flyttningskostnader erfordras
däremot, fortsätter de sakkunniga, icke någon omläggning av arbetsgivarnas
bokföring. I denna del torde de nya bestämmelserna därför
utan inskränkning kunna tillämpas redan, från och med 1964 års taxering,
d. v. s. redan i fråga om ersättningar och kostnader under inkomståret
1963.

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1963

IV. Remissyttrandena

Behovet av en omläggning av nuvarande regler för beskattning av traktamenten
har vid remissbehandlingen allmänt vitsordats. Några få remissinstanser
ställer sig dock avvaktande, överståthållarämbetet ifrågasätter sålunda
ett uppskov med ändringarna i avbidan på den väntade omläggningen
av statstjänstemännens anställnings- och avlöningsförhållanden. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län finner det tveksamt om traktamentsfrågan är av sådan
betydelse och om de missförhållanden, som eventuellt kan råda, är av
så allvarlig natur, att skäl finns att nu bryta ut detta speciella område för
särskild lagstiftning.

Förslaget att behålla nuvarande bestämmelser om skattefrihet för statliga
traktamenten har biträtts av flertalet remissinstanser.

Lantbrukets skattedelegation företräder dock en motsaitt uppfattning.
Delegationen gör gällande att ett bibehållande av den gamla principen att
statliga traktamentsersättningar skall vara skattefria inte är tilltalande.
Systemet innebär dels att statstjänstemännen inte erhåller avdrag för sina
faktiska kostnader om dessa överstiger uppburna ersättningar dels att statstjänstemännen
erhåller en skattefri förmån i de fall då uppburen ersättning
överstiger faktisk kostnad. Den i betänkandet redovisade sammanställningen
över vissa traktamenten enligt statliga kollektivavtal finner delegationen
visa att stor olikformighet råder i fråga om statliga traktamentsersättningar.
Dessa förhållanden i förening med att man har att räkna
med en omläggning av anställnings- och löneförhållandena för statstjänstemännen
talar enligt delegationens mening för att man redan nu bör slopa
den nuvarande skattefriheten för statliga traktamentsersättningar. Härigenom
undviks också, framhåller delegationen, ändringar i kommunalskattelagen
när omläggningen av anställnings- och löneförhållandena för statens
tjänstemän genomförs.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar sig i denna riktning.

I andra yttranden föreslås, att vissa statliga traktamenten skall undantagas
från skattefriheten. Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar sålunda
skatteplikt för statliga traktamenten, som inte avser minst ett halvt dygn.
Länsstyrelsen anser att det med den alltmera tilltagande urbaniseringen
föreligger allt mindre anledning att göra en uppspaltning mellan dem som
intager ett eller annat mål på arbetsgivarens bekostnad och dem som föredrager
att äta medhavd torrskaffning eller besöker hemmet för intagande
av måltid. Själva utgångspunkten för en kompensation av lunchkostnader
•o. d. genom traktamente har sålunda ändrats. Införandet av enhetliga ortsavdrag
för hela landet kan betraktas som ett led i en nödvändig utveckling
i riktning mot att över huvud bortse från mera bagatellartade olikheter i levnadskostnader.
Om man skulle lyckas uppnå en förenkling av de statliga
traktamentena på så sätt, att i huvudsak endast traktamenten för hela eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1903

halva dygn (minst 12 timmar) komme att tillämpas, skulle uppenbarligen
en riktigare och mera lättillämplig skattelagstiftning på detta område möjliggöras.
Även om en sådan förenkling ej skulle kunna genomföras, kan enligt
länsstyrelsens mening en likformighet också nås enbart genom skattelagstiftningen
på så sätt, att skattefriheten för traktamenten även för de
statsanställda begränsas till att blott avse traktamenten för minst halva
dygn.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande föreslår att den anvisade statliga
ersättningen skall upptagas som intäkt, om den står i uppenbart missförhållande
till de omkostnader den avses att täcka.

I några yttranden diskuteras de statliga kollektivavtalstraktamentenas
ställning i systemet. Kammarrätten anser, att de av utredningen redovisade
skälen för ett bibehållande tills vidare av särbestämmelserna för statsanställda
knappast är tillämpliga på de kollektivanställdas situation. Från
denna synpunkt hade kanske, uttalar kammarrätten, en riktigare lösning
varit att begränsa tillämpningen av lagbestämmelserna om skattefrihet för
ersättningar, anvisade av staten, till skattskyldiga vars anställningsvillkor
regleras av statens allmänna avlöningsreglemente. Kammarrätten har dock
inte framställt yrkande härom. Länsstyrelsen i Stockholms län för ett liknande
resonemang.

Riksskattenämnden däremot anser att man vid beskattningen skall göra
en direkt skillnad mellan de statliga kollektivavtalstraktamentena och övriga
statliga traktamenten. Nämnden anför följande.

Riksskattenämnden finner det uppenbart att utredningens motiv icke
med tillnärmelsevis samma styrka kunna åberopas som stöd för att bibehålla
skattefrihet jämväl för de statliga kollektivavtalens traktamentsersättningar.
Beträffande dessa föreligga i huvudsak samma förhållanden som
i fråga om traktamenten i enskild tjänst. Icke minst utifrån riksskattenämndens
uppgift att verka för en likformig och rättvis taxering finner riksskattenämnden
därför skäl tala för att skatteplikt införes för dylika statliga
traktamenten, önskvärdheten av enhetliga beskattningsregler talar i
och för sig för att även skattefriheten för de enligt allmänna resereglementet
utgående statliga traktamentena upphäves. För dessa kunna emellertid
alltjämt åberopas de motiv som ovan redovisats för skattefrihet. Införande
av skatteplikt för de enligt resereglementet utgående traktamentena skulle
härjämte i stället för att förenkla beskattningssysteinet ytterligare komplicera
detta och sålunda direkt strida mot de krav på förenklingar av skattelagstiftningen,
som under senare år gjort sig gällande. Riksskattenämnden
anser därför att lösningen på det föreliggande problemet om möjligt bör
sökas efter andra linjer, och nämnden biträder sålunda utredningens förslag
i vad det avser att skattefrihet alltjämt skall föreligga för sådana traktamenten,
som utgå enligt statligt resereglemente. Däremot anser nämnden,
afl de enligt statliga kollektivavtal utgående traktamentena böra vara skattepliktiga
liksom även enskilda och kommunala traktamenten. Att nämnden
anser skillnad böra göras mellan statliga traktamenten enligt resereglemcnte
och statliga traktamenten enligt kollektivavtal beror på att det
endast är i fråga om de förstnämnda, som man har att räkna med den noggranna
kontroll beträffande tider och avstånd m. in., som kan motivera
.skattefrihet.

:l llihang till riksdagens protokoll 1 samt. Xr 120

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

Länsstyrelsen i Värmlands län har kommit fram till motsatt uppfattning.
Vinsten av skatteplikt för de statliga kollektivavtalstraktamentena skulle
bli att taxeringsnämnderna, som nu har begränsade möjligheter att överblicka
de statliga traktamentsformerna, fick praktisk erfarenhet av vad de
statliga kollektivavtalen innebär för olika kategorier av statsanställda genom
att de blir tvungna att taxeringsmässigt pröva enligt dessa avtal utgående
ersättningar. Därigenom skulle taxeringsnämnderna — troligen ofta
till de skattskyldigas fördel — även bli bättre skickade att tillämpa likställighetsregeln.
Länsstyrelsen tillägger följande.

Mot en sådan åtskillnad mellan olika slag av statliga traktamenten talar
emellertid dels att den antydda effekten sannolikt kan uppnås på ett smidigare
sätt — t. ex. genom att statsmakterna verkar för att åstadkomma så
enhetliga bestämmelser som möjligt ifråga om de olika statliga traktamentsformerna
— dels att en olikartad behandling av de statsanställda i nu
angivet hänseende i många fall skulle framstå som obillig. Ehuru länsstyrelsen
ej vill förorda en dylik åtskillnad, har det likväl synts angeläget att
beröra en av de svårigheter, som i det praktiska taxeringsarbetet vidlåder
tillämpningen av likställighetsregeln. Länsstyrelsen biträder sålunda de
sakkunnigas uppfattning om att några väsentliga fördelar ej torde vara
att vinna på att helt eller delvis upphäva skattefriheten för de statliga traktamentena.
En sådan ändring leder ej heller till en önskvärd rationalisering
av taxeringsförfarandet.

Förslaget att statsanställd ej heller fortsättningsvis skall få avdraga merkostnad
som överstiger traktamentsersättningen anser länsstyrelsen i Kristianstads
län vara orättvist mot den statsanställde, då de sakkunniga föreslagit
bibehållande av sådan rätt för kommunalt och enskilt anställda. Av
samma principiella uppfattning är länsstyrelsen i Älvsborgs län, som emellertid
finner en sådan avdragsrätt förutsätta att skattefriheten för de statliga
traktamentsersättningarna avskaffas. För en sådan reform anser länsstyrelsen
tiden ännu inte vara mogen.

Utredningens förslag, att skatteplikt för icke-statliga traktamenten, d. v. s.
traktamenten från kommunala och enskilda arbetsgivare, skall bibehållas
har i princip godtagits av alla remissinstanser. I några yttranden har dock
föreslagits, att vissa grupper traktamenten skall befrias från skatteplikt.
Svenska landskommunernas förbund föreslår sålunda, att kommunala
traktamenten och därmed jämförliga ersättningar i skattemässigt avseende
behandlas på samma sätt som motsvarande statliga ersättningar. Det föreligger
enligt förbundets mening ingen anledning antaga att kommunala
traktamentsersättningar skulle avvika från faktiska merkostnader i större
utsträckning än vad som kan förekomma beträffande statliga traktamenten.
Förbundet understryker utredningens konstaterande att traktamenten
till tjänstemän i kommunal tjänst utgår helt eller i vart fall i huvudsak
efter samma grunder som gäller för statens tjänstemän. Det kan vidare enligt
förbundet fastslås att arbetsuppgifterna för statligt och kommunalt anställda
är i huvudsak jämförbara. Vad kontrollen av missbruk beträffar
anser förbundet denna vara lika effektiv i fråga om de kommunala ersätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

ningarna som i fråga om de statliga. Såväl allmänhetens som de politiska
partiernas möjligheter till insyn är nämligen större i fråga om kommunala
utgifter än beträffande statliga. Förbundet erinrar vidare om att nya bestämmelser
rörande grunderna för de kommunala förtroendemännens ersättningar
träder i kraft den 1 januari 1963. Den väsentligaste nyheten i de
nya bestämmelserna är att tidigare utgående traktamente uppdelas på arvode,
som utgör ersättning för arbete, samt traktamente, som är avsett att
utgöra ersättning för ökade levnadskostnader. Genom denna uppdelning
kommer, framhåller förbundet, den skattemässiga behandlingen av förtroendemännens
ersättningar att förenklas under förutsättning att kommunala
traktamenten behandlas på samma sätt som statliga. Blir detta inte fallet
utnyttjar man inte, anför förbundet vidare, de möjligheter till förenkling
av taxeringsarbetet som reformen kunde medföra.

Svenska landstingsförbundet, länsstyrelsen i Västerbottens län och TCO
uttalar samma mening. Svenska stadsförbundet anser det önskvärt att den
för statliga traktamenten gällande skattefriheten utsträckes till traktamenten,
som utgår på grund av ett av förbundet rekommenderat normalresereglemente
avseende tjänsteresor utom kommunen. Detta reglemente ansluter
sig i allt väsentligt till bestämmelserna i statens allmänna resereglemente,
dock med den skillnaden, att endast en traktamentsklass — motsvarande
klass A i allmänna resereglementet — tillämpas.

Skattefrihet för hushållningssällskaps och skogsvård sstyrelsers
traktamenten förordas av länsstyrelsen i Västerbottens län.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att offentliga institutioners
ersättningar bör kunna göras skattefria. Det kunde därvid, enligt länsstyrelsen,
överlåtas på riksskattenämnden att efter ansökan från sådan institution
meddela beslut om skattefrihet. Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund
föreslår att sådana tjänstemän, som visserligen formellt inte är
statsanställda men avlönas enligt statliga avlöningsreglementen med tillhörande
författningar, däribland allmänna resereglementet, uttryckligen skall
i beskattningshänseende få följa samma regler som statstjänstemän.

Beträffande skogsvårdsstyrelsernas traktamenten anför skogsstyrelsen
följande.

Som tidigare anförts är tjänstemän hos skogsvårdsstyrelserna, vilka innehar
personalförtecknade tjänster, enligt 1 § Saar underkastade reglementets
stadganden. Tillika har bestämmelserna gjorts tillämpliga på lönegradsplacerad
personal inom organisationen. Det torde därför inte föreligga något
bärande skäl för en särbehandling i beskattningshänseende av rese- och
traktamentsersättningar, som enligt Arr utgår till nyssnämnda personal,
utan denna bör utan åtskillnad komma i åtnjutande av samma skattefrihet
som tillkommer befattningshavare i statens tjänst. Då utredningen som skäl
för nu gällande skattefrihet för de av staten anvisade resekostnads- och traktamentsersättningarna
bl. a. anför att tjänsteresor endast kommer till stånd
efter beslut som grundas på ett ämbetsansvar för berörda tjänstemän ävensom
att eu omfattande kameral kontroll sker av reseräkningar inom statsförvaltningen,
så äger detta — sedan riksrevisionsverket numera även omhänderhar
granskningen av skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper — i lika

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 är 1963

hög grad tillämpning i fråga om tjänsteresor, som företas av personal inom
skogsvårdsstyrelseorganisationen.

Beträffande den kollektivanställda förmanspersonalen må nämnas att den
i avtalet mellan skogsstyrelsen och Svenska skogsarbetareförbundet föreskrivna
rese- och traktamentsersättningen för sagda personal i princip baseras
på Arr, med den uttryckliga bestämmelsen att beloppen i intet fall får
överstiga ersättningen enligt sagda reglemente. Vad som tidigare anförts om
skattebefrielse för lönegradsplacerad personal inom skogsvårdsstyrelseorganisationen
kan därför med fog påstås äga giltighet även i vad avser den kollektivanställda
förmanspersonalen inom organisationen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning erinrar om att traktamentsersättningar
inom överstyrelsens verksamhetsområde i vissa fall utgår enligt bestämmelserna
i allmänna resereglementet men i andra fall i enlighet med av kommunen
fastställda grunder. Även de av andra huvudmän än staten utgivna
ersättningarna bör vara skattefria, intill de belopp som motsvarar de statliga
ersättningarna.

Arbetsmarknadsstyrelsen berör i detta sammanhang frågan om beskattning
av vissa bidragsformer, som tillkommit under senare år, nämligen respenning,
starthjälp, familjebidrag och utrustningsbidrag. Styrelsen anför
följande.

Den av utredningen uttalade uppfattningen att av arbetsmarknadsverket
utgivna ersättningar för att underlätta arbetskraftens förflyttning till ekonomiskt
expanderande orter inte blir föremål för beskattning, torde vara väl
grundad i praxis. Styrelsen har dock erfarit att viss osäkerhet och bristande
enhetlighet vid tillämpningen förekommit vid taxerings- och uppbördsmyndigheternas
bedömning av bidragen. Med hänsyn till syftet med dessa
bidrag och till avvägningen av deras storlek är det enligt styrelsens mening
uppenbart, att de icke bör bli föremål för beskattning.

Som skäl för att bidragsformerna respenning, starthjälp, familjebidrag
och utrustningsbidrag i skattehänseende skall likställas med utbildningsbidrag
må även framhållas följande. Av de krav som i anvisningarna till 19 §
kommunalskattelagen angivas för utbildningsbidragens skattefrihet, uppfyller
dessa bidrag (respenning etc.) samtliga —- de bekostas av stat eller
kommun, utgår enligt bestämmelser som meddelats av Kungl. Maj :t eller av
statlig myndighet och är i första hand avsedda för arbetslösa och partiellt
arbetsföra — frånsett att de avser en annan gren av den arbetsmarknadspolitiska
verksamheten än utbildning och omskolning. Det torde därför icke
kunna befaras, att i anvisningarna till kommunalskattelagen uttryckligt föreskrivet
undantag från skatteplikt för dessa bidrag skall få vidare konsekvenser.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det nu anförda i huvudsak gälla även
näringshjälpen. Härom anför styrelsen.

Denna bidragsform är av äldre ursprung. Enligt beslut av 1961 års riksdag
har den statliga näringshjälpsverksamheten från den 1 juli 1962 helt
överförts till arbetsmarknadsstyrelsen och kommer därmed att ingå som ett
led i de statliga sysselsättningspolitiska åtgärderna. Att dessa bidrag icke
bör bli föremål för beskattning har hävdats även av pensionsstyrelsen/riksförsäkringsverket,
som tidigare omhänderhaft näringshjälpsverksamheten
och därvid haft anledning att hos taxeringsmyndighet övertyga sig om att

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963 37

näringshjälp ej beskattas (skrivelse till riksdagens revisorer den 9 mars
1962).

På grund av det anförda hemställer arbetsmarknadsstyrelsen, att i kommunalskattelagen
eller dess anvisningar införes bestämmelser att skatteplikt
enligt nämnda lag icke skall föreligga för något av nyss angivna eller likartade
bidrag, som enligt av Kungl. Maj :t eller statlig myndighet av arbetsmarknadspolitiska
skäl meddelade bestämmelser utgives eller kontrolleras
av styrelsen.

Utredningens förslag att komma till rätta med olägenheterna vid beskattning
av icke-statliga traktamenten genom ökad schablonisering av
avdragen har i regel tillstyrkts. Länsstyrelsen i Örebro län föreslår dock
i stället att formlig skattefrihet införes för alla traktamenten som utgår med
högst vissa av riksskattenämnden fastställda belopp. Statstjänstemännens
riksförbund förordar samma princip men anser att de statliga traktamentenas
belopp skall vara avgörande för skatteplikten för de icke-statliga traktamentena.
Föreningen Sveriges aktiva handelsresande åter anser, att traktamenten
skall behöva deklareras endast om de står i uppenbart missförhållande
till de omkostnader de avser att täcka. Enligt länsstyrelsen i Blekinge
län erbjuder en registrering hos riksskattenämnden av de olika kollektivavtalens
traktamentsbestämmelser en framkomlig väg. Det skulle enligt länsstyrelsen
därvid åligga riksskattenämnden att utfärda anvisningar om den
skattemässiga behandlingen av de på grund av avtalen utgående traktamentena.

I valet mellan utredningsmajoritetens förslag, att grunderna för avdragsschablonerna
skall anges i kommunalskattelagen, och reservantens inom utredningen
uppfattning, att dessa grunder icke skall anges i lagen utan att
det bör ankomma på riksskattenämnden att utfärda detaljerade anvisningar
i ämnet, har remissinstanserna varit delade.

Utredningens förslag har således i princip tillstyrkts av kammarrätten,
länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs och Norrbottens län,
LO, TCO, SACO, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges
handelsresandeförbund och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
För reservantens förslag åter har riksskattenämnden, övriga länsstyrelser,
Statstjänstemännens riksförbund, lantbrukets och näringslivets skattedelegationer
samt Föreningen Sveriges aktiva handelsresande uttalat sig.

Ur de yttranden som tillstyrkt utredningens förslag må följande återges.

Kammarrätten anför bl. a. följande.

Att traktamentstagare alltid skall vara berättigad till avdrag intill schablonbeloppet
åtminstone med det uppburna traktamentets belopp måste
emellertid, såsom också utredningen förutsett, i praktiken innebära en frestelse
för den enskilde arbetsgivaren att — utan förfång för sin egen beskattning
—- rubricera arbetstagarens löneförmåner på det för denne från beskattningssynpunkt
förmånligaste sättet. Utredningsledamoten Björklunds uppfattning
att sådant svårbemästrat missbruk skulle komma att te sig stötande
och därmed misskreditera systemet torde inte kunna motsägas. Att utredningsmajoriteten
ändå valt denna linje är, som av motiven framgår, att
tillskriva det särskilt betonade intresset av enkelhet i tillämpningen. Alter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

nativet att — på sätt Björklund föreslagit — i stället för att inskriva schablonerna
i författningstexten överlämna åt riksskattenämnden att utfärda
anvisningar i ämnet, skulle nämligen med nödvändighet göra anvisningarna
så omfattande och detaljrika, att enkelhetskravet kan befaras bli betänkligt
åsidosatt. Trots de invändningar som sålunda med fog kan riktas mot majoritetsförslaget,
finner sig kammarrätten därför i valet mellan de båda
framlagda alternativen böra ge företräde åt majoritetens.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ser förslaget som ett led i en utveckling,
som syftar till att åstadkomma ett system med definitiv källskatt. Mot bakgrunden
härav förordas utredningens förslag i princip. Länsstyrelsen i
Skaraborgs län framhåller att de skattskyldiga har berättigade anspråk på
att få avdraga sina ifrågavarande omkostnader utan betungande redovisningsskyldighet.
Även taxeringsnämnderna har behov av enklare och mera
lättillämpade regler. En så långt som möjligt gående likriktning i taxeringsavseende
mellan statsanställda och andra löntagargrupper får därför anses
inte endast som ett rättvisekrav utan även som en synnerligen ändamålsenlig
åtgärd. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser de problem utredningen
omfattat vara av stor praktisk betydelse och pocka på en snar lösning.
Länsstyrelsen vill därför inte motsätta sig förslaget, även om länsstyrelsen
hyser vissa betänkligheter. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att, med
hänsyn till den likställighet mellan statliga och icke-statliga traktamenten
som man avser att åstadkomma genom schablonavdragen, någon principiell
invändning mot utredningsförslaget inte torde kunna göras. Länsstyrelsen
ifrågasätter dock, om inte taxeringsmyndigheterna borde få befogenhet att
begränsa schablonavdraget till överensstämmelse med gällande kollektivavtal
i sådana fall, då traktamente beräknats enligt gynnsammare grunder än
enligt avtalet.

LO anför, att för det stora flertalet anställda i kommunal och enskild
tjänst är möjligheterna att påverka omfattningen av traktamentsberättigad
tjänstgöring lika begränsade som för de statligt anställda. Inte heller riksdagens
formella medverkan vid bestämmande av traktamentenas storlek kan
LO anse motivera den olikartade behandlingen av traktamentena vid beskattning.
Beträffande risken att arbetstagare och arbetsgivare skulle kunna
överenskomma om att en möjlig lönehöjning skulle läggas på traktamenten,
därest de vore skattefria, i stället för på lönen, menar LO att man inte kan
bortse från den effekt ATP kan ha, då det gäller avvägningen mellan traktamente
och lön. En kompromiss sådan som utredningen antytt skulle ju,
anser LO, betyda, att förhandlarna underlät att förbättra de anställdas invaliditets-,
familje- och ålderdomsskydd. Detta gäller i varje fall för de
grupper av löntagare, vilka är medlemmar av de till LO anslutna förbunden.

LO finner att man av praktiska skäl kan avstå från att nu genomföra likställighetsregeln.
Detta förutsätter emellertid enligt LO:s uppfattning att
avdrag för intäkternas förvärvande får göras efter en schablon så utformad,
att av kommunal eller enskild arbetsgivare på grundval av kollektivavtal
utbetalat traktamente vanligen faller inom schablonens ram. En så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

dan schablon, som alltså inte allt för hårt anpassas till det nuvarande statliga
systemet, skulle också underlätta ett framtida genomförande av likställighetsregeln.
En annan synpunkt, som LO finner tala för att schablonen
kan göras ganska generös, är att avdrag med högre belopp än det av
arbetsgivaren utbetalade får göras endast om den skattskyldige visar att
kostnaderna överstiger det.

TCO framhåller att hur ett system för avdrag än konstrueras, torde alltid
gränsfall uppstå och ojämnheter uppkomma i jämförelse med faktiskt
utgående traktamentsersättningar. Något idealiskt system kan enligt organisationens
mening knappast åstadkommas. Organisationen anser att utredningens
förslag har vissa påtagliga fördelar. De främsta ligger i att alla
arbetstagare kommer att behandlas lika och att schablonavdragen — åtminstone
i vad avser dygnstraktamenten — i stort sett kommer att motsvara
faktiskt utgående traktamentsersättningar. Även SACO betonar, att
förslaget medför ökad likformighet mellan olika löntagargrupper, och tillstyrker
därför detsamma.

Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet finner systemet
med schablonavdrag principiellt tillfredsställande under förutsättning
att avdragen anpassas till allmänna resereglementet också i tidshänseende.

De remissinstanser, som avstyrkt utredningsmajoritetens förslag och i
stället förordat genomförande av reservantens förslag, synes i regel grunda
sin uppfattning på att normalbeloppet för schablonavdrag satts för högt.
De uttalar starka farhågor för att utredningens system leder till en allmän
omrubricering av löneförmåner. Traktamenten, som hittills utgått med betydligt
lägre än föreslagna normalbelopp, skulle således uppjusteras till
överensstämmelse med det antagna normalbeloppet, samtidigt som motsvarande
minskning av lönen eventuellt kommer att ske. I yttrandena anses
troligt att sådana åtgärder kan komma att vidtagas av såväl enskilda
arbetsgivare som i samband med kollektivavtalsförhandlingar. Sker en sådan
uppjustering mera allmänt inom den icke-statliga sektorn, anföres det
vidare, skulle en ny snedvridning av beskattningen av traktamenten komma
att uppslå. Eftersom det tänkta normalbeloppet nu utgår till endast ett relativt
fåtal högre tjänstemän, verkar utredningens förslag till nackdel för
alla övriga statsanställda, som inte äger uppbära traktamenten av denna
storleksordning.

Riksskattenämnden anser sålunda att ett godtagande av ett schablonavdrag
om 50 kronor framstår som ett oberättigat gynnande av traktamentstagarna
på andra löntagares bekostnad och således är ett klart avsteg från
iikställighetskravet. Nämnden förordar att schablonavdraget differentieras
med hänsyn till lönens storlek och anställningens karaktär. Då den nuvarande
nivån för kollektivavtalstraktamenten ligger omkring 30 kronor, anser
nämnden detta belopp böra bli vägledande beträffande olika kategorier
av arbetare.

Näringslivets skattedclegation, som likaledes förordar differentiering av

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

avdragen, föreslår att riksskattenämnden skall med bindande verkan kunna
fastställa schablonavdrag till lägre belopp för sådana fall, då erfarenhetsmässigt
merkostnaderna är av förhållandevis ringa storlek.

I anledning av den föreslagna principen, att avdrag skall medges med
belopp motsvarande uppburen traktamentsersättning (dock högst normalbeloppet),
har länsstyrelsen i Stockholms län understrukit att, därest förslaget
genomföres, det klart bör utsägas att rätt till avdrag ej obligatoriskt
inträder i och med att traktamente erhålles. Den skattskyldige skall således,
anför länsstyrelsen, alltjämt visa och taxeringsmyndigheterna pröva om
lörutsättningarna för avdrag föreligger. Den schablonisering som förslaget
upptager innebär således, påpekar länsstyrelsen, inte mera än en anvisning
om hur avdraget i fall av befogenhet skall beräknas. Därav följer även att
benämningen av en utgående ersättning är betydelselös i avdragshänseende.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att schablonerna bör få karaktär av
presumtioner som kan frångås om det är uppenbart att levnadskostnadsökningen
är mindre.

Någon erinran har inte riktats mot utredningens förslag, att schablongrunderna
skall gälla endast inom riket och att riksskattenämnden skall
kunna utfärda anvisningar om avdrag vid förrättningar utom riket.

Enligt den av utredningen föreslagna terminologin avses med k o r ttidsförrättningar
sådan förrättning som medfört övernattning
men där vistelsen på en och samma ort icke överstigit 15 dygn. Förslaget
att i fråga om dessa korttidsförrättningar införa ett enhetligt normalbelopp,
motsvarande dygnstraktamente enligt högsta statliga traktamentsklass, har
tillstyrkts i flertalet remissyttranden. LO framhåller vikten av en ganska
generös schablon och påpekar, att avdrag med högre belopp än utgiven ersättning
ju får göras endast om den skattskyldige kan visa att hans kostnader
överstigit ersättningen.

En del av de remissinstanser som avstyrkt att grunderna för schablonberäkning
införes i lagen, har funnit att anknytningen av normalbeloppet
till högsta statliga traktamente leder till för hög schablon. Det framhålles
att endast ett relativt fåtal statstjänstemän tillhör den högsta traktamentsklassen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att schablonavdraget ej bör
överstiga 30 kronor, med hänsyn till att traktamentsersättningarna enligt
kollektivavtal nästan undantagslöst understiger 30 kronor för dygn. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län föreslår att traktamentsklass B i stället får tjäna
som norm. I andra yttranden som önskar lägre normalbelopp har storleken
av detta inte preciserats utan föreslagits att riksskattenämnden får fria
händer härvidlag.

En differentiering av normalbeloppet efter inkomstläge föreslås av riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Kristianstads,
Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län, lantbrukets skattedelegation,
näringslivets skattedelegation och Svenska landstingsförbundet. I
några av yttrandena förordas därvid en nära anknytning till allmänna rese -

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

reglementets indelning i traktamentsklasser efter lönegrad. Riksskattenämnden
anser att ett differentierat schablonavdrag bättre tillgodoser kraven på
materiell rättvisa. Differentieringen bör dock enligt nämndens mening inte
drivas längre än vad som är av förhållandena direkt påkallat. Som nedersta
gräns har nämnden tänkt sig 30 kronor. Länsstyrelsen i Örebro län förordar
användningen av flera schablonbelopp, som lämpligen anknytes till vissa
inkomstgränser. Enligt länsstyrelsens mening förenklas tillämpningen lättare
om schablonregeln anknytes till inkomstsidan i stället för avdragssidan.
Länsstyrelsen i Västerbottens lön föreslår att för kollektivavtalsanställda
skall respektive kollektivavtalsersättning tillika vara normalbelopp, under
det att för andra anställda differentieringen skall anknytas till allmänna
resereglementets tre klasser.

Att någon skillnad ej skall göras mellan dem som har eget hushåll och
övriga har godtagits av nästan samtliga remissorgan. Tre länsstyrelser föreslår
dock lägre normalbelopp för ogifta. Länsstyrelsen i Uppsala län anser
sålunda utredningens förslag alltför välvilligt emot de ensamstående utan
eget hushåll, som många gånger bor i föräldrahemmet utan kostnader där
under sina tjänsteresor. Länsstyrelsen i Jönköpings län hävdar att när man
utgår från principen, att avdragsrätten omfattar den faktiska merkostnaden,
bör den härav följande beloppsmässiga skillnaden mellan de båda kategorierna
även kunna finna uttryck i eventuella schablonavdragsregler. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län framhåller att vid utformning av beskattningsreglerna
i andra sammanhang skillnad gjorts mellan den som har eget hushåll
och den som saknar sådant. Något nämnvärt merarbete anser länsstyrelsen
inte uppkomma, om man inför olika schablonbelopp för nämnda kategorier
skattskyldiga.

Utredningens förslag att schablonen skall avse helt dygn har godtagits i
och för sig av samtliga remissinstanser. Emellertid förordas från en del håll
att möjlighet skall beredas att uppdela dygnslraktamentet i två delar, en
avseende dag och en avseende natt, varvid den skattskyldige bör erhålla avdrag
för styrkta merkostnader för logi mot det att han endast utnyttjar dagtraktamentet.
Yttranden av denna innebörd har avgivits av länsstyrelserna
i Stockholms, Gotlands och Gävleborgs län, de båda handelsresandeorganisationerna
och näringslivets skattedelegation.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser ett schablonavdrag för kosthåll om 20
kronor tillräckligt att för flertalet fall täcka de verkliga merkostnaderna.
Till stöd för att avdraget för logi bör knytas till de verkliga kostnaderna
intill visst högsta belopp framhåller länsstyrelsen att kvitton på logikostnader
som regel erhålles. Länsstyrelsen anför vidare följande.

En arbetsgivare torde icke alltid veta, om den anställde använt uppburen
traktamentsersättning till övernattning. Om den anställde själv bestrider
sina resekostnader (bilkostnader etc.), kan det för arbetsgivaren sakna intresse,
om den anställde i stället för att övernatta utom hemorten åker hem
över natten. Följden kan bli att arbetsgivaren på kontrolluppgiften gör anteckning
om nattraktamente samt att den anställde med stöd därav begär
avdrag för fördyrade levnadskostnader, motsvarande et! nattraktamente,

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

samtidigt som han med stöd av kvitto på bensinkostnader m. in. begär avdrag
för kostnaderna för hemresan. Med det av länsstyrelsen föreslagna
sättet för behandling av logikostnader vid taxering bortfaller denna möjlighet
till dubbelavdrag. Ej heller kommer avdrag att förekomma, då arbetsgivaren
bekostat inkvartering eller då en chaufför inte har logikostnader
under nattkörning etc. Erfarenheten visar att för stora avdrag för fördyrade
levnadskostnader ofta beror på oriktig uppgift om antalet resdagar.
Även ur denna synpunkt är det av stor betydelse att avdrag för logikostnader
skall kunna styrkas med kvitton.

Sveriges handelsresandeförbund föreslår att schablonavdraget för helt
dygn uppdelas i avdrag för natt och avdrag för dag efter samma normer
som det statliga traktamentet nu uppdelas. Förbundet föreslår vidare att
inkomsttagare skall kunna på egen begäran erhålla avdrag för hotellkostnader
enligt räkningar och schablonavdrag för endast dagkostnader.

Näringslivets skattedelegation uttalar att en möjlighet bör finnas att
uppdela normalbeloppet i två lika stora delar. Delegationen framhåller därvid
att det är ett vanligt förfaringssätt att den anställde endast erhåller
traktamente för dagkostnaderna medan företagen betalar övernattningskostnader
direkt till hotellet. I sådana fall skulle, påpekar delegationen, enligt
utredningens förslag den skattskyldige nödgas visa sina kostnader för mat
o. dyl. för att få avdrag för sina kostnader utöver normalbeloppet, ehuru
det är klart att överskjutande del föranletts av logikostnaderna. En sådan
ordning skulle avsevärt förringa förenldingseffekten, anser delegationen.

I några yttranden har upptagits frågan huruvida schablonavdraget skall
reduceras i det fall att arbetsgivaren direkt betalat hotellrum, sovplats på
tåg eller dylikt. Därvid har uttalats önskemål om att uttryckliga bestämmelser
intages i anvisningarna. Länsstyrelsen i Gotlands lån anser sålunda
att, om arbetsgivaren subventionerar kosthållet, avdrag bör medges endast
för de verkliga merkostnaderna. Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar att
utredningen inte föreslagit någon spärregel för dessa fall, varigenom värdet
av fri kost kommer att beskattas endast om och i den mån ersättningar
överstiger normalbeloppet. Ett dylikt resultat finner länsstyrelsen i Hallands
län stötande. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår att schablonavdraget
begränsas till hälften av traktamentet för dygn i sådana fall, då
sovplats på tåg ersatts direkt av arbetsgivaren.

Återförande till beskattning av värdet av inbesparade matkostnader i
hemmet har föreslagits endast av länsstyrelsen i Örebro län. För att förenkla
deklarations- och taxeringsförfarandet anser emellertid länsstyrelsen
beskattningen böra inskränkas till fall, då det sammanlagda beloppet av
de inbesparade matkostnaderna är mera betydande. Förslagsvis bör enligt
länsstyrelsen någon beskattning inte ifrågakomma, när antalet förrättningsdaga/uppgår
till högst 30. Beskattningen bör enligt länsstyrelsens förslag
ske med ledning av schablonbelopp, fastställda av riksskattenämnden, och
uppgift från arbetsgivaren om antalet resdagar.

LO uttalar att de s. k. matersättningarna, som hl. a. förekommer inom
samfärdseln, bör kunna inrymmas i avdragsschablonen. Kostnader för mat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

säck anser länsstyrelsen i Norrbottens län alltjämt inte böra medges, i den
mån avdrag skall medges för faktiska merkostnader.

Att avdrag efter lämnad utredning alltid skall medges för de verkliga
kostnaderna har uttryckligen tillstyrkts i så gott som samtliga yttranden.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att endast sannolikhetsbevisning
bör krävas. Ställes beviskraven inte högre torde enligt länsstyrelsens mening
erforderlig enkelhet i tillämpningen kunna vinnas. För det fall att traktamente
utgått med högre belopp än normalbeloppet uttalar Föreningen Sveriges
aktiva handelsresande att avdrag bör medges med motsvarande högre
belopp, då särskilda skäl föreligger, oaktat den skattskyldige inte i vederbörlig
ordning kan styrka alla sina kostnader.

Länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län samt Statstjänstemannens
riksförbund uttalar sig emot avdrag för överskjutande kostnader. Förstnämnda
länsstyrelse anser att förslaget förringar fördelarna med en schablon.
Enligt länsstyrelsens mening får det antagas att de skattskyldiga i
största möjliga utsträckning söker utnyttja denna möjlighet till högre avdrag.
I sådant fall kvarstår den ingående prövningen för taxeringsmyndigheterna
såväl i vad mån en utgift kan anses vara att hänföra till ökade
levnadskostnader eller utgör en personlig levnadskostnad som om beloppets
skälighet. Vidare kan, anför länsstyrelsen, antagas att skattskyldiga som
nöjer sig med ett schablonmässigt avdrag inte haft kostnader utöver detta
utan troligen därunder. Den föreslagna bestämmelsen kan således enligt
länsstyrelsen leda till att taxeringarna inte blir likformiga och rättvisa.

Länsstyrelsen i Värmlands län och Statstjänstemännens riksförbund finner
följden bli att den icke statsanställde behandlas gynnsammare än en
statsanställd, eftersom den sistnämnde inte har rätt till avdrag för verkliga
merkostnader. I princip anser länsstyrelsen att den verkliga merkostnaden
skall behöva utredas endast om traktamentet inte utgår efter skäliga grunder.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det inte klart framgå, om schablonavdrag
skall medges med belopp motsvarande den för hela året sammanlagt
uppburna traktamentsersättningen eller om man skall bedöma det för
varje förrättning för sig utbetalda traktamentet. Problemet rör, påpekar
länsstyrelsen, såväl varje traktamentsgrupp för sig som totala summan av
alla traktamenten under året.

Förslaget att även i fråga om sådan förrättning som påbörjas och avslutas
samma dag (endagsförrättning) tillämpa schabloner för beräkningen
av avdragen har i och för sig inte mött egentliga invändningar. Även
uppdelningen av schablonen med ett högre belopp för längre tids bortovaro
och ett lägre avdrag för kortare tids frånvaro har i regel accepterats.

Utredningen har i sitt förslag såsom förutsättning för avdrag uppställt
krav på att förrättningen varat så lång tid att den anställde kan antagas
ha varit nödsakad att inta minst två måltider (högre avdraget) resp. minst
en måltid (lägre avdraget) på främmande ort. Ett antal remissinstanser
har uttalat sig för att rätten till avdrag i stället knyts till visst antal tim -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

mars frånvaro från den vanliga verksamhetsorten. Sådana uttalanden göres
av tio länsstyrelser, Svenska landstingsförbundet, LO och Svenska stadsförbundet.

För högre schablonavdrag föreslås krav på bortovaro om 12 timmar av
länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands och Malmöhus län, 10 timmar av
länsstyrelsen i Uppsala län, 14 timmar av länsstyrelsen i Gävleborgs län
och 6 timmar av LO. Länsstyrelsen i Gotlands län vill för avdrag uppställa
det villkoret att nämnda bortovaro på något vis, t. ex. genom förda anteckningar,
kan göras trolig. Endast ett påstående av den skattskyldige att han
haft ett visst antal förrättningsresor, som pågått minst 12 timmar, bör
enligt länsstyrelsens mening inte vara tillräckligt som stöd för det högre
avdraget. En jämförelse med den statsanställde, som för utfående av traktamente
är skyldig att noggrant ange tidpunkten för varje resas påbörjande
och avslutande, finner länsstyrelsen berättigad.

För det lägre schablonavdraget föreslår länsstyrelserna i Kronobergs. Gotlands
och Jämtlands län att kravet på bortovaro fixeras till minst 6 timmar.
Sistnämnda länsstyrelse anser emellertid att denna tidsbestämmelse ej bör
intagas i lagen utan i stället utfärdas i form av anvisning av riksskattenämnden.
LO förordar en liberalare tidsgräns om endast 2 timmar, under
det att länsstyrelsen i Gävleborgs län å sin sida föreslår en minimigräns om
10 timmar.

Några remissorgan anser att avdrag ej alls skall medges, om endast eu
måltid behövt intagas på främmande ort. Av denna åsikt är riksskattenämnden,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län.

Riksskattenämnden finner förslaget strida mot den i praxis upprätthållna
principen att avdrag inte medges den, som till följd av stort avstånd
mellan bostad och normal arbetsplats nödgas intaga lunch utom hemmet.
Överståthållarämbetet uttalar att avdragsgilla merkostnader endast undantagsvis
uppkommer vid förrättningar av ifrågavarande art och att tiden
för bortovaro i dessa fall som regel inte överstiger vad som får anses såsom
normal arbetsdag. Utredningens förslag strider enligt ämbetets mening klart
mot eljest vid taxeringen gällande principer. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län vill däremot ej obetingat vägra avdrag, även om man enligt länsstyrelsens
uppfattning av framför allt praktiska skäl måste visa stor återhållsamhet.

Vad härefter angår avdragsbeloppen har utredningens förslag att sätta
dessa i relation till normalbeloppet för dygn godtagits av flertalet remissinstanser.
I åtskilliga yttranden har man dock funnit beloppen mindre väl
avvägda.

Tveksamhet om relationen mellan de båda beloppen uttalas av kammarrätten
och länsstyrelsen i Kristianstads län. Kammarrätten framhåller dock
att effekten från den skattskyldiges synpunkt kan anses uteslutande positiv,
eftersom han alltid är berättigad till avdrag för styrkta merkostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

Lantbrukets skaltedelegation uttalar att avdragsbeloppen för stora grupper
av tjänstemän är felaktigt avvägda, vilket delegationen finner framgå
enbart av det förhållandet att den första måltiden värderas till 5 kronor och
den andra måltiden till 20 kronor.

Det högre beloppet föreslås av länsstyrelsen i Gotlands län till 15 kronor,
av länsstyrelsen i Kronobergs län till 15—20 kronor, av länsstyrelsen i Västernorrlands
län till 20 kronor, av länsstyrelsen i Gävleborgs län till 40 procent
av traktamentet i klass B samt av TCO till 00 procent av traktamentet
i klass A.

Ett enda enhetligt belopp förordas i ett par yttranden. SACO föreslår 50
procent av normalbeloppet. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det ligga
i sakens natur att schablonavdraget bestämmes till ett relativt måttligt belopp.
Länsstyrelsen i Örebro län finner det enklast att tillämpa ett enhetligt
schablonbelopp å t. ex. 10 kronor, när antalet traktamenten för endagsförrättningar
hes en och samme arbetsgivare inte överstiger förslagsvis 30 för
år. Vid större antal traktamenten skulle nuvarande beskattningsregler gälla.

I fråga om det lägre schablonbeloppets storlek förordas av flera remissinstanser
en höjning i förhållande till utredningens förslag. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län, LO och näringslivets skattedelegation föreslår 20 procent
och TCO 30 procent av normalbeloppet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
föreslår 20 procent av traktamentet i klass B.

Utredningens förslag att även vid endagsförrättningar de verkliga merkostnaderna
skall få avdragas med styrkt belopp har mött invändning från
några länsstyrelser. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller att ett styrkande
av faktiska kostnader i fråga om förrättningar om 6—12 timmar
endast i undantagsfall utvisar för tjänsten erforderliga fördyringar utöver
schablonbeloppet, om detta sättes så högt som utredningen föreslagit. En rätt
till högre avdrag än enligt schablon skulle enligt länsstyrelsens mening —
såväl vid kortare förrättningar som dem som överstiger 12 timmar — sannolikt
medföra besvärligheter i taxeringsarbetet, som inte skulle motsvaras
av en rimlig vinst ur rättvisesynpunkt. Liknande synpunkter anföres av
länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar att av föreskrift i lagen bör klart
framgå att schablonavdrag aldrig skall medges med högre belopp än som
svarar mot uppburen ersättning. En dylik spärregel kan även länsstyrelsen
i Värmlands län tänka sig. Under förutsättning att traktamentsersättningen
i stort kan bedömas skälig, skulle avdragsregeln tillämpas schablonmässigt
i fall där förrättning på främmande ort pågått under högst en månad
i följd men den skattskyldige reser hem dagligen.

Frågan huruvida schablonavdragen vid endagsförrättningar skall få tilllämpas
även beträffande handelsresande har berörts i ett par yttranden.
Länsstyrelsen i Örebro län anser att, såvitt gäller handelsresande och andra
arbetstagare med osedvanligt många resdagar, bl. a. av praktiska skäl något
undantag ej bör ske från schablonregeln. Ett undantag skulle enligt läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

styrelsens mening vara svårt att avgränsa och säkerligen komma att komplicera
taxeringsarbetet. Föreningen Sveriges aktiva handelsresande och Sveriges
handelsresandeförbnnd delar denna uppfattning.

Det av utredningen uppställda kravet att måltid skall ha intagits på
främmande ort har kommenterats i olika hänseenden.

Kammarrätten anmäler tveksamhet om innebörden av uttrycket »å främmande
ort» samt anför härom följande.

Åsyftas därmed endast annan ort än ordinarie tjänstgöringsorten? Eller
skall inte — och då visserligen rättvist men i strid med vissa kollektivavtal
— förrättning på bostadsorten, då denna ej sammanfaller med tjänstgöringsorten,
diskvalificera till schablonavdrag? Vad som vid sidan härav
— och kanske framför allt — skulle kräva kompletterande föreskrifter är,
som Björklund också påpekat, hur den vanliga verksamhetsorten skall geografiskt
bestämmas i det enskilda fallet. Till belysning av frågan kan jämföras
förrättningar som en person med bostad i exempelvis Hjorthagen i
norra Stockholm verkställer, ena gången i Lidingö, kanske 15 minuters promenadväg
från hemmet, och andra gången i Farsta i södra Stockholm, inemot
en timmes färdväg hemifrån med allmänna transportmedel. Även på denna
punkt kunde en komplettering av författningstexten synas erforderlig, måhända
dock endast i form av anvisningar av riksskattenämnden. Emellertid
kan med hänsyn till följande omständigheter nödvändigheten härav ifrågasättas.
»Ortsbegreppet» används även i första stycket av punkt 3 i nu gällande
anvisningar till 33 §, som begagnar uttrycket »den vanliga verksamhetsorten»,
utan att någon ändring däri föreslås eller ter sig befogad. Ej
heller torde uttrycket vålla tveksamhet, när det på föreslaget sätt används
i andra meningen av det tänkta andra stycket av samma anvisningspunkt.
Vidare kan behovet av textens komplettering förnekas med hänvisning till
att en arbetsgivare, som ej är bunden till avtalsbestämmelser i ena eller
andra formen, inte i exemplet utbetalar traktamente för Lidingö-förrättningen
om han inte behöver göra det för tjänstgöringen i Farsta. För de
kollektivanställdas del torde regelmässigt s. k. avtalsområden fastställas,
vilket hittills troligen förhindrat kanske även tidigare befarat missbruk.
Vilken utveckling för olika slag av anställda som är att emotse utan korrektiv,
är dock vanskligt att förutse.

Länsstyrelsen i Stockholms län vill för avdragsrätt uppställa krav på en
utom den vanliga rutinen faktiskt företagen resa utanför bostads- eller verksamhetsorten.
Därvid föreslår länsstyrelsen att uttrycket »å främmande ort»
ersättes med »annorstädes än inom det område, som räknas till det naturliga
verksamhetsområdet». Härom anför länsstyrelsen följande.

Därmed är även sagt att varje vistelse för tjänsteuppdrag utom bostadsorten
icke bör medföra avdrag för ökade levnadskostnader. Särskilt beträffande
de större städerna är det synnerligen vanligt att vederbörande måste
intaga åtminstone ett mål utom hemmet. I dylikt fall har hittills avdragsgill
merkostnad ej ansetts föreligga. Länsstyrelsen förutsätter att utredningen
ej avsett ändring härutinnan. Den av länsstyrelsen ovan föreslagna lydelsen
anser länsstyrelsen täcka detta förhållande. Likaså bör den innebära
att avdrag icke kan medgivas den som under sin tjänst normalt har att
företaga resor, exempelvis bussförare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

LO anför att olikheterna i kollektivavtal och resereglementen beträffande
begrepp som t. ex. tjänsteställe återspeglar skillnader i tradition och art
inom olika verksamheter. Det väsentliga är dock, framhåller LO, att bestämmelserna
hur de än är utformade avser att reglera arbetstagarens
kompensation för merkostnader i samband med utförande av vissa tjänsteuppdrag.
Tolkningen av begreppet »den vanliga verksamhetsorten» måste
därför enligt LO:s mening anknyta till bestämmelserna i kollektivavtal och
reglementen.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att anläggningsarbetare och skogsarbetare,
som nu vägras avdrag för matsäck, i stor utsträckning inte kan
sägas utföra arbetet utom den vanliga verksamhetsorten. På grund härav
finner länsstyrelsen det tveksamt i vad mån de föreslagna bestämmelserna
kan undanröja den bristande likformigheten. Om syftet i första hand är att
undanröja inadvertensen med matsäckskostnaderna, bör detta enligt länsstyrelsens
mening kunna ske på ett mera entydigt sätt än genom den föreslagna
utformningen av bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att i såväl allmänna resereglementet
som flertalet kollektivavtal förutsättningarna för traktamente torde vara
såväl visst avstånd som viss tids bortovaro. En anknytning till båda dessa
faktorer finner länsstyrelsen vara nödvändig. Om utredningens förslag genomföres
blir, anför länsstyrelsen vidare, en komplettering i detta hänseende
erforderlig, eventuellt i form av uttalanden av riksskattenämnden.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande anser att särskilt avdrag bör
medges skattskyldiga som uteslutande arbetar på en ort men ofta på grund
av sitt arbete är tvungna att intaga en eller flera måltider utanför hemmet.

I några yttranden bar diskuterats om man skall uppställa krav på att
resan skall ha beordrats. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det klart
bör föreskrivas i lag eller anvisningar, att resan utföres för fullgörande av
uppdrag i arbetsgivarens tjänst. Länsstyrelsen i Värmlands län finner, i
fråga om dem som dagligen reser mellan bostadsorten och arbetsplatsen,
ofrånkomligt att ta hänsyn till den faktiska situationen. Även om arbetsgivaren
ej beordrat resorna och ej heller utbetalt resekostnadsersättning, bör
enligt länsstyrelsens mening avdrag medges i första hand för skälig eller
-—- om resorna företagits i tjänsten — för verklig resekostnad.

Utredningens förslag att i fråga om korttidsförrättning avdrag för dag
eller del av dag som överskjuter helt antal dygn skall medges såsom för
endagsförrättning, har mött erinran endast från Sveriges handelsresandeförbund.
Förbundet föreslår i stället att avdrag alltid skall beviljas med
hela den del av normalbeloppet för dygn som avser dag. Som skäl anför
förbundet, att handelsresandenas utresor alltid sker tidigt på morgonen eller
sent på kvällen. Hemresorna sker alltid efter arbetstidens slut med hemkomst
sent på kvällen eller påföljande morgon. När ut- eller hemresorna
sker på natten uppnås hela dygn, påpekar förbundet, och vid de övriga ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

och hemresorna har handelsresanden full arbetsdag med samma kostnader
som för dagar, som är förbundna med övernattning.

I fråga om definitionen av den tredje kategorien tjänsteresor, långtidsför
rättningar, har den föreslagna tidsgränsen — mer än 15 dagars
vistelse på samma ort -— i allmänhet godtagits. Länsstyrelsen i Norrbottens
län uttalar sålunda att tidsgränsen 15 dygn får anses lämplig med hänsyn
till allmänna resereglementets regler om reducering av traktamentsersättningen
vid tjänstemans vistelse mer än 15 dagar på en och samma tjänstgöringsort.

Utredningens uttalande, att man ej skall kräva en ovillkorlig tillämpning
av 15-dygnsregeln utan att den i vissa fall skall kunna få överskridas, har
mött erinringar från länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Blekinge och
Älvsborgs län. Det åberopas därvid att det liksom för statstjänstemännen
bör dragas en bestämd tidsgräns och att utredningens uttalande i motiven
mot den klara anvisningstexten inte skall gälla. Länsstyrelsen i Södermanlands
län framhåller att en sådan utsträckt möjlighet är ägnad att skapa
svårigheter vid tillämpningen av bestämmelserna, då skiljelinjen mellan
schablonavdrag och avdrag för faktiska merkostnader härigenom kommer
att mer eller mindre suddas ut. Genom en flytande tidsgräns befarar länsstyrelsen
i Älvsborgs län att en olikformad praxis snart uppkommer.

Endast länsstyrelsen i Värmlands län har förordat längre tid och föreslår
att schablonregeln utsträcks till att omfatta vistelse under åtminstone
en månad i följd på en och samma förrättningsort.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att ett system med enbart
traktamenten för längre bortovaro i vissa fall kan missbrukas i skattehänseende.
Särskilt gäller detta, anför länsstyrelsen, inom sådana yrkesgrupper
för vilka resandet ingår som ett normalt led i yrkesverksamheten, exempelvis
handelsresande och resemontörer. Beträffande sådana grupper föreslår
länsstyrelsen en begränsning av den omedelbara avdragsrätten genom eu
spärr i fråga om antalet dygn per år, förslagsvis 150. För avdrag med belopp
överstigande traktamentena för detta antal dygn borde sålunda enligt länsstyrelsens
mening krävas särskild utredning om de verkliga kostnaderna.

Utredningens förslag, att schablonregler inte skall införas för långtidsförrättningar
utan att i stället avdrag skall medges för faktiska merkostnader,
har godtagits av flertalet remissorgan. Länsstyrelsen i Jämtlands län
understryker därvid utredningens uttalande, att schablonavdrag ej heller
bör medges för de första 15 dygnen av en fortlöpande långtidsförrättning.
Näringslivets skattedelegation anser däremot att korttidsschablonen skall få
användas för de 15 första dygnen i sådana fall då avsikten från början
varit att förrättningen skulle pågå under kortare tid än 15 dagar, men den
sedan förlängts. I övrigt anser delegationen det mindre lämpligt att här
tillämpa bindande schabloner. Merkostnaderna vid längre förrättningar
varierar starkt på grund av olika omständigheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar att avdrag för de faktiska kostnaderna
bör medges även om ersättning inte utgått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

Schablonavdrag vid långtidsförrättningar har påyrkats av länsstyrelserna
i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads och Gävleborgs län,
LO och TCO.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att förslaget kommer att framstå
som en stor orättvisa i förhållande till dem, vars bortovaro är högst 15
dygn, särskilt som erfarenheten visar att det ofta är svårt att styrka kostnaderna.
Därigenom löper de, påpekar länsstyrelsen, risk att få avdragsbeloppen
ytterligare beskurna. Länsstyrelsen i Kalmar län finner följden
av utredningens förslag bli, att en ensamstående löntagare i enskild eller
kommunal tjänst vid långtidsförrättningar i allmänhet även i fortsättningen
endast kommer att få avdrag för dubbelhyra, medan ensamstående statsanställda
erhåller både natt- och dagtraktamente. Enligt länsstyrelsens mening
hade åtgärder bort vidtagas för undanröjande av denna inadvertens.

LO finner det angeläget att frågan om schablonavdrag allvarligt prövas.
En sådan schablon bör enligt LO:s mening tillämpas i alla de fall där
arbetsgivaren utbetalar ersättning. Avdraget bör därvid begränsas till ersättningsbeloppet,
om detta understiger schablonen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det böra övervägas om inte den statliga
16-dygnsschablonen för person utan hushåll skulle kunna läggas till
grund för ett för alla gemensamt schablonavdrag. I de flesta fall, påpekar
länsstyrelsen, torde endast den som har eget hushåll kunna visa på faktiska
fördyringar utöver normalfallet, vilket förutsättes bli täckt genom schablonen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår ett schablonavdrag, motsvarande
40 procent av B-dagtraktamentet för person med eget hushåll i hemorten
och för annan person 10 procent av B-dagtraktamentet. TCO yrkar att korttidsschablonen
skall användas hela tiden, eftersom likställighetsregeln slopas.
Organisationen medger att schablonavdraget i enstaka fall kan bli för
högt, men detta ligger i schablonavdragets natur, påpekar organisationen,
och uppvägs av värdet i förenkling och likformighet.

Frågan huruvida hemresor skall utgöra hinder mot att betrakta en förrättning
som långtidsförrättning har berörts i några yttranden. Länsstyrelsen
i Uppsala län anser att även om den skattskyldige uppdelar sin vistelse
i flera 15-dagarsperioder genom att någon enstaka dag vistas på hemorten
eller på annan ort, bör karaktären av långtidsförrättning ändock bibehållas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, som godtager några dagars uppehåll vid semester
eller dylikt eller i samband med hemresa vid veckoslut, finner det
nödvändigt att i lagtexten åtminstone ge en antydan härom och inrymma
möjlighet för taxeringsmyndigheterna att pröva om vistelsen på samma ort
skall anses fortgå i följd oavsett mindre avbrott i vistelsen. Länsstyrelsen
i Hallands län finner det inte uteslutet att medge det för korttidsförrättning
avsedda schablonavdraget för hur lång tid som helst, förutsatt att den skattskyldige
kan avbryta med en eller ett par traktamentsfria dagar var 15-dagarsperiod. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att schablonfallcn bör
avse viss tids arbete — i stället för viss tids vistelse — i följd på samma
ort.

llihang till riksdagens protokoll 11)611. 1 samt. Nr 120

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

Om hemresa sker dagligen finner länsstyrelsen i Örebro län att schablon
ej kan tillämpas.

Ett lagfästande av rätt till avdrag för kostnader för hemresor föreslås
av länsstyrelserna i Östergötlands, Gävleborgs och Västernorrlands län. LO
framhåller, att man i allt större utsträckning övergår till femdagarsvecka
på arbetsmarknaden, och finner det naturligt att avdrag skall medges för
ett besök hos familjen per vecka.

Utredningens förslag, att avdrag för fördyrade levnadskostnader skall
erhållas vid dubbel bosättning, har allmänt tillstyrkts. Endast i
fråga om detaljer i förslaget har delade meningar framkommit.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att såsom villkor, då bostadsbrist
åberopas som avdragsgrund, bör gälla att den skattskyldige vidtagit de åtgärder
som skäligen kan av honom begäras, och att dessa åtgärder inte lämnat
resultat. Som sådan åtgärd betraktar länsstyrelsen att den skattskyldige
anmält sig till offentlig bostadsförmedling och denna inte kunnat anvisa bostad,
som den skattskyldige rimligen bort kunna godtaga. Länsstyrelsen
bortser härvid inte från att svårigheter kan uppstå vid prövandet av sistnämnda
förhållande.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner det däremot inte vara möjligt att i
enskilda fall utreda om den dubbla bosättningen har sin verkliga grund i
bostadsbrist eller andra omständigheter. Länsstyrelsen föreslår därför,
att avdragsrätten på grund av bostadsbrist begränsas till att avse skattskyldig,
som tillträtt tjänst på annan ort än där han tidigare varit verksam, och
att avdrag får åtnjutas under en tid av högst ett år i följd efter tillträdet av
den nya tjänsten. Härigenom erhålles enligt länsstyrelsens mening en likställighetsregel,
som i stort påminner om statstjänstemannens möjligheter att
under vissa betingelser erhålla s. k. anståndstraktamenten.

En tidsgräns för åtnjutande av avdrag har även föreslagits av länsstyrelserna
i Uppsala, Blekinge, Kristianstads, Värmlands och Västernorrlands län,
enligt vilka rätten till avdrag begränsas till högst ett år, under det att länsstyrelserna
i Södermanlands och Göteborgs och Bohus län förordar en tvåårig
tidsgräns.

En restriktivare inställning har intagits av länsstyrelsen i Blekinge län
som finner att det är nödvändigt att sätta en första tidsgräns på lämpligen
6 månader, efter det att skattskyldig tagit anställning på annan ort än där
familjen vistas, för att avdrag skall beviljas utan att särskild utredning kräves.
Härutöver bör enligt länsstyrelsens mening avdrag kunna ifrågakomma
under en tidsperiod på ytterligare 6 månader under förutsättning, att den
skattskyldige kan göra sannolikt, att godtagbar familjebostad ej kunnat anskaffas.
Därefter bör avdrag ej ifrågakomma.

Beträffande det av utredningen föreslagna rekvisitet »därmed jämförlig
omständighet» har tre remissorgan påpekat, att några exempel på sådana
omständigheter inte angivits i motiven. Näringslivets skattedelegation ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

Öl

sätter, om inte t. ex. barnens skolgång och andra familjemedlemmars förvärvsverksamhet
kan motivera, alt bestämmelserna om avdrag får tillämpas.
En viss komplettering av lagtexten eller i vart fall av motiveringen anser
delegationen därför böra ske, samtidigt som det bör uttalas från lagstiftarens
sida, att en restriktiv tolkning av bestämmelsen inte åsyftas.

Motsatt uppfattning uttalas i ett par yttranden. Länsstyrelsen i Blekinge
län föreslår i första hand att detta uttryck får utgå ur lagtexten. I andra
hand förordar länsstyrelsen att det förtydligas så, att det inte föranleder en
mängd yrkanden av olika slag. Även länsstyrelsen i Kristianstads län förordar
restriktivitet och anför följande.

En sådan omständighet utgör uppenbarligen annan den skattskyldiges
förvärvskälla av betydenhet. Men skall exempelvis den skattskyldiges önskan
att hålla barnen kvar i skola på den tidigare bostadsorten kunna i förevarande
hänseende legitimera den skilda bosättningen? Och vilken betydelse
skall i detta sammanhang den omständigheten tillmätas, att den skattskyldige
på den tidigare bostadsorten har föräldrar eller svärföräldrar, som
kräva tillsyn eller vård? Grunden till den föreslagna lagstiftningen torde huvudsakligen
vara olikformigheten i taxeringshänseende mellan de statsanställda
och övriga skattskyldiga. En statsanställd kan erhålla s. k. omplaceringstraktamente
endast under villkor att han vidtager alla de åtgärder, som
bör åligga honom för att anskaffa bostad av sådan beskaffenhet att han skäligen
bör godtaga densamma. Här tas alltså icke hänsyn till andra omständigheter
än bostadsbristen. En viss restriktivitet synes därför vara på sin
plats när det gäller denna lagändring, som dock i och för sig måhända kan
anses angelägen ifråga om ökade levnadskostnader orsakade av den under
senare tid förekommande bostadsbristen. När make eller skattskyldig själv
haft förvärvskälla av någorlunda betydenhet är problemen redan tillfredsställande
lösta i praxis. I sådana fall anses icke skäligen kunna ifrågasättas
att den skattskyldige bort avflytta till annan ort. Ytterligare »därmed jämförliga
omständigheter» torde icke hava förekommit i praxis och angelägna
sådana har icke heller påvisats. I den mån det i förekommande rättsfall ansetts
angeläget att taga hänsyn till andra privata intressen, torde det ha varit
fråga om tillfälligt arbete eller arbete som skall bedrivas på flera platser.
När praxis i bostadsbristmålen intagit en negativ ståndpunkt — dock stark
minoritet och annan uppfattning i många underinstanser — torde främsta
orsaken därtill ha varit av formell art, nämligen lagstiftningens utformning.
Är emellertid den allmänna uppfattningen att bostadsbristen bör utgöra skäl
för beviljande av avdrag, bör den härför erforderliga ändringen av lagstiftningen
endast kompletteras genom lagfästande av övrig jämförlig gällande
praxis och icke genom orden »därmed jämförlig omständighet» utvidgas för
ändamål, varom ännu icke framställts allmänt godkända krav.

Den av utredningen föreslagna principen, att flyttningskostnader
skall anses avdragsgilla för de anställda har allmänt godtagits.

Beträffande det fall att arbetsgivaren lämnat den anställde ersättning för
flyttningskostnaderna har dock länsstyrelsen i Stockholms län ansett, att avdragsrätten
rimligtvis bör begränsas till skattskyldiga med eget bushåll, medan
länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om inte avdragsrätten borde
begränsas till de fall då ersättning uppburits från arbetsgivaren. Länsstyrelsen
anser nämligen att den genom förslaget uppnådda likställigheten mellan
statligi och inte statligt anställda nåtts på bekostnad av andra grupper
4f It i haag till riksdagens protokoll ID6.1. I samt. Nr 120

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

skattskyldiga, vilka i regel inte kan erhålla avdrag för flyttningskostnader,
t. ex. lantbrukare och rörelseidkare.

Länsstyrelsen i Hallands län förutsätter att de sakkunniga med bestämmelserna
avsett att inte medge avdrag för andra än sådana som på grund
av byte av verksamhetsort avflyttat till ny bostadsort d. v. s. samma förutsättningar
som gäller enligt första stycket.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att orsaken till flyttningen bör
ha varit att vederbörande på den nya orten, som inte nödvändigt måste avse
annan kommun, skall fortsätta eller upptaga yrkesverksamhet, som utgör
den huvudsakliga grunden för hans inkomst. Avdrag bör således enligt länsstyrelsens
mening inte medges exempelvis skattskyldig, som åtnjuter pension
och för rätt till avdrag åberopar en verksamhet, som mera är att hänföra
till fritidssysselsättning än till försörjningsunderlag. Den omständigheten
att en arbetsgivare lämnar ersättning till anställd för flyttningskostnader
anser länsstyrelsen kunna godtagas som ett tecken på att förvärvsverksamhet
föreligger. Man kan dock inte, påpekar länsstyrelsen, bortse från
att exempelvis bolag, där den skattskyldige har ett dominerande inflytande,
kan komma att lämna ersättning utan att angivna förutsättningar finnes.

Näringslivets skattedelegation säger sig ha utgått från att i enlighet med
den föreslagna lagtexten avdrag skall kunna ges för kostnader avseende flyttning
från en tjänstebostad till en annan på samma ort.

Kammarrätten finner det för undvikande av ojämnheter i rättstillämpningen
vara nödvändigt med vissa förtydliganden, utvisande i vad mån begreppet
»ort» alltid är att likställa med hel kommun eller stundom kan avse
endast visst område inom denna eller på annat sätt avgränsad räjong. Kammarrätten
frågar sig därvid hur avdragsrätten ställer sig exempelvis för en
skattskyldig, som på grund av nyanställning i Djursholm flyttar från Enskede
antingen till Vasastaden i Stockholm eller till Stocksund. Även länsstyrelsen
i Hallands län befarar att bristen på precisering av ifrågavarande
ortsbegrepp kan vålla svårigheter och ställer frågan, om Stor-Stockholm
eller Stor-Göteborg skall räknas som en enda verksamhetsort eller en enda
bostadsort.

Riksskattenämnden föreslår, att de båda ortsbegreppen utgår ur författningstexten,
samt anför härom följande.

Därest man utgår från att en skattskyldig med eget hushåll i princip skall
äga rätt till avdrag för flyttningskostnader, därest flyttningen föranletts av
att den skattskyldige på grund av byte av tjänst eller arbetsplats nödgats
byta bostad, samt vidare förutsätter att en skattskyldig icke påtager sig besväret
och utgifterna för en flyttning enbart av den anledningen att avdrag
kan erhållas för flyttningskostnaden, torde lagtexten kunna utformas enklare
och bli mera lättillämplig. Riksskattenämnden anser — med angivna
utgångspunkt — att lagtexten kan utformas så att avdrag medgives »om den
skattskyldige på grund av hyte av tjänst eller arbetsplats nödgats flytta till
ny hostad». Med en dylik uppläggning skulle man i huvudsak undgå svårigheterna
att tolka begreppen verksamhetsort, bostadsort och eget hushåll. Något
egentligt missbruk av bestämmelserna, därest de förenklas på angivet
sält, torde knappast behöva befaras. De s. k. hoppjerkorna, vilka enligt ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

redningen böra uteslutas från avdragsrätten, torde normalt icke ha något
nämnvärt bohag, varför avdragsgilla flyttningskostnader för dem i allmänhet
icke torde uppkomma. Det av riksskattenämnden föreslagna systemet
har även den fördelen att man kan medge avdrag också vid flyttning mellan
inbördes avlägsna delar av samma »ort» t. ex. vid flyttning inom Kiruna
stad; därest utredningen med uttrycket »ort» avser en stad i dess helhet,
skulle däremot enligt utredningens förslag avdrag i dylikt fall icke kunna
medgivas, något som emellertid synes önskvärt.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att oklarhet kan uppkomma huruvida ny
verksamhetsort föreligger, när det primära skälet för flyttning inte dikterats
av ny anställning utan t. ex. önskan att bosätta sig nära anhöriga. Vidare är
det enligt länsstyrelsens mening med den föreslagna utformningen av bestämmelserna
inte klart, om anställning på den nya bostadsorten skall ha
erhållits före avflyttningen.

Den föreslagna skälighetsprövningen har godtagits av nästan samtliga remissorgan.
En schablonberäkning förordas dock av länsstyrelsen i Stockholms
län, som föreslår att avdraget fastställes till viss procent av inkomsten,
eventuellt ett skikt med en lägre och högre procentgräns med möjlighet
för den, som styrker sina kostnader, att i den mån dessa faller inom gränserna
erhålla avdrag med kostnadsbeloppet. Visas ej kostnaderna bör enligt
länsstyrelsen avdrag medges efter procenttalet för den lägsta gränsen.

Kammarrätten anser att skatteplikt föreligger för arbetsmarknadsverkets
flyttningsbidrag till icke statsanställda.

Arbetsmarknadsstyrelsen har hemställt att i kommunalskattelagen eller
dess anvisningar införes bestämmelser, att skatteplikt inte skall föreligga
för något bidrag, som enligt av Kungl. Maj :t eller statlig myndighet av arbetsmarknadspolitiska
skäl meddelade bestämmelser utges eller kontrolleras
av arbetsmarknadsstyrelsen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har uttalat att alla statliga ersättningar
av ifrågavarande slag bör vara helt skattefria, under det att av övriga huvudmän
utgivna ersättningar bör vara skattefria intill de belopp som motsvarar
de statliga ersättningarna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår att 19 § KL kompletteras med
en bestämmelse av innehåll, att av arbetsmarknadsskäl utgående bidrag av
allmänna medel till flyttningskostnader inte skall utgöra skattepliktig intäkt.

Det av utredningen uppställda kravet på att skattskyldig, som icke fått
ersättning för flyttningskostnader, för att få avdrag för kostnaderna skall ha
eget hushåll har blivit föremål för delade meningar. Flertalet remissinstanser
har tillstyrkt förslaget, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, 18 länsstyrelser, de tre kommunförbunden, näringslivets
skattcdelcgation, samtliga berörda löntagarorganisationer, de båda handelsresandeorganisaiioncrna
samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som i princip tillstyrker förslaget, vill

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

dock, då utredningen strävat efter att framlägga förslag för åstadkommande
av större likhet mellan i statlig och i annan tjänst anställda, ifrågasätta om
inte gränsen för avdragsrätten för resekostnader för barn bör höjas till
19 år.

De remissinstanser som avstyrkt kravet på eget hushåll är kammarrätten,
riksskattenämnden, sju länsstyrelser och lantbrukets skattedelegation. Delegationen
anser att skattskyldig utan hushåll bör erhålla avdrag i de fall
det med hänsyn till omständigheterna är skäligt, oberoende av arbetsgivarens
ställningstagande till ersättningsfrågan.

I remissyttrandena har även berörts vissa taxeringsspörsmål som har
samband med traktamentsbeskattningen.

I fråga om reformens inverkan på arbetsgivarnas skyldigheter att avlämna
kontrolluppgifter till ledning för de anställdas taxering har följande
synpunkter framkommit.

Utredningens förslag innebär att man upphäver den undantagsbestämmelse
enligt vilken traktamentsersättningar som uppgår till högst 500 kronor
inte behöver redovisas i kontrolluppgiften. Riksskattenämnden anser taxeringsförordningen
i detta avseende blott böra innehålla en allmän bestämmelse
om uppgiftsskyldighet beträffande utbetalade traktamentsbelopp. Den
närmare omfattningen av uppgiftsskyldigheten får enligt nämndens mening
göras beroende av hur normalbeloppen utformas och av uppgiftsblankettens
utformning.

I två yttranden föreslås bibehållande av 500-kronorsgränsen. Föreningen
Sveriges aktiva handelsresande anser att utredningen inte anfört bärande
skäl för den föreslagna ändringen. Näringslivets skattedelegation avstyrker
bestämt att ifrågavarande undantagsbestämmelse slopas samt anför följande.

Enligt vår mening skulle ett slopande av de förut berörda undantagsbestämmelserna
medföra att uppgiftsskyldigheten blev onödigt betungande för
arbetsgivaren, eftersom uppgift skulle behöva lämnas beträffande stora
grupper anställda, för vilka det totala antalet resdagar under året är så lågt
att 500-kronorsgränsen ej nås. Någon anledning att anta att de anställda
skulle tillföras nämnvärd skattekraft genom traktamentsersättningar å tillhopa
högst 500 kronor, d. v. s. avseende cirka tio dygn, föreligger inte. I dessa
fall torde några svårigheter inte heller föreligga för de skattskyldiga att hålla
reda på antalet resdagar. Bestämmelsen skulle därför inte ha annat praktiskt
syfte än att ge taxeringsnämnderna upplysning om att resor faktiskt
förekommit. Detta syfte torde emellertid kunna tillgodoses på annat sätt,
t. ex. genom en anteckning å kontrolluppgiften, att den skattskyldige uppburit
traktamentsersättning till lägre belopp än 500 kronor.

Utredningsförslaget rörande kontrolluppgifternas innehåll har i allmänhet
godtagits. Näringslivets skattedelegation har sålunda, under förutsättning
att 500-kronorsgränsen bibehålls, intet att invända mot att uppgiftsskyldigheten
skall omfatta inte enbart antalet resdagar utan även antalet
dygn med övernattning och resdagar i övrigt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att kontrolluppgift från enskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

arbetsgivare bör innehålla — utöver vad de sakkunniga härutinnan föreslagit
— för kollektivanställd personal uppgift om det kollektivavtal, som för
beskattningsåret varit gällande för den anställde samt för annan personal
uppgift dels huruvida traktamentsersättning utgått vid tjänsteresa även i
fall då bortovaron icke överstigit 6 timmar dels ock å antalet avresedagar
för korttidsförrättningar. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner viss
komplettering av uppgiftsskyldigheten erforderlig, oavsett om utredningens
förslag om schablonavdrag genomföres eller icke. För prövning av uppburna
traktamentens skälighet anser länsstyrelsen nämligen regelmässigt nödvändigt
med uppgift om de grunder, efter vilka traktamentsersättningen beräknats.
Ifrågavarande redogörelse kan, menar länsstyrelsen, i förekommande
fall anbringas på uppgiftsblanketten exempelvis med gummistämpel och lär
inte kunna anses betungande för företagen.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att antalet övernattningar inte skall
behöva uppges. Uppgiftsskyldigheten bör omfatta dels antal dagtraktamenten,
dels antal hela dygnstraktamenten, i förekommande fall specificerade
så att uppgifterna visar antalet dygn, varunder traktamenten utgått för
perioder av högst 15 dagar eller — enligt länsstyrelsens förslag — högst en
månad i följd på viss eller vissa orter. I anslutning härtill bör det som regel
ej bereda arbetsgivaren någon svårighet att därjämte ange traktamentsbeloppet
för dag respektive dygn.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Blekinge län, som föreslår
att totala antalet tjänsteresor skall uppges, fördelat på de tre olika slagen
av förrättningar.

Som ett bidrag till förbättrad och underlättad taxeringskontroll finner
länsstyrelsen i Kristianstads län den föreslagna ändringen av kontrolluppgifternas
avfattning vara av begränsat värde, eftersom traktamentena för
endagsförrättningar skall uppdelas i två grupper men ändock redovisas
under en och samma rubrik på kontrolluppgiften. Länsstyrelsen anser vidare
alt fördelningen av antalet övernattningar mellan långtids- och korttidsförrättningar
kan -—- avsiktligt eller oavsiktligt —- anges felaktigt på
kontrolluppgiften. Någon straffpåföljd för vårdslöst felaktiga uppgifter i
kontrolluppgift har sig länsstyrelsen inte bekant och att styrka uppsåt i
fråga om dylika felaktigheter anser länsstyrelsen i de flesta fall vara ogörligt.

Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att arbetsgivaren skall behöva lämna
uppgift först då antalet endagsförrättningar eller antalet förrättningsdagar
överstiger 30. LO anser att arbetsgivaren bör kunna få addera tralctamentsdelar
till en totalsumma på kontrolluppgiften, vilken då kan sluta på brutet
antal dygn.

Uppgift om även andra förmåner än kontant traktamente anser några
remissorgan böra lämnas. Kammarrätten uttalar att man möjligen borde ersätta
orden »utgiven traktamentsersättning» med annat uttryck antydande
att även utbetalningar, som sker för arbetstagarens räkning men som inte
uppbäres av honom såsom »traktamente», innefattas i uppgiftsskyldigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår att i kontrolluppgiften uppges om
kost och bostad eller endera därav tillhandahållits eller resekostnad betalts.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det vara av vikt att den av utredningen
förordade grundsatsen, att av arbetsgivaren direkt erlagda kostnader skall
inräknas i traktamentsbeloppen, kominer tydligt till uttryck i lagtexten, ej
blott i kommunalskattelagen utan även i 37 § taxeringsförordningen. Länsstyrelsen
i Värmlands län finner det ofrånkomligt att erhålla kännedom
om förekomsten av direkta utbetalningar, om det skall bli möjligt att bedöma,
huruvida traktamente i ett enskilt fall utgått efter skäliga grunder
eller ej.

Skattskyldigs egen uppgiftsskyldighet föreslås i några yttranden böra
skärpas. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att även om arbetsgivarna
lämnar uppgifter i enlighet med utredningens förslag, kommer det att bli
nödvändigt för taxeringsnämnderna att hos de skattskyldiga erhålla närmare
upplysningar angående bortovarons längd, då närmast i fråga om endagsförrättningar.
Länsstyrelsen föreslår därför att även de skattskyldiga i
deklarationen skall lämna upplysningar om företagna tjänsteresors tidsbestämda
längd. Särskild plats härför bör beredas på deklarationsblanketten.
Därmed lämnas upplysningarna under ansvar, vilket enligt länsstyrelsens
mening måste innebära en väsentlig fördel ur kontrollsynpunkt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att tryckandet och distribuerandet
till de skattskyldiga av särskilda blanketter för utredning angående fördyrade
levnadskostnader möjligen skulle kunna vara av visst värde. Även om
en dylik bilaga inte gjordes obligatorisk, så kunde den dock, menar länsstyrelsen,
kunna medföra ett avsevärt större antal spontant lämnade utredningar
till underlättandet av arbetet för såväl taxeringsnämnder som skattskyldiga.
För länsstyrelsen i Västernorrlands län framstår det önskvärt, att
i taxeringsförordningen stadgas obligatorisk skyldighet för skattskyldig att
redogöra för grunderna för det yrkade avdraget. Skyldighet att föra tidsjournal
och spara hotellräkningar föreslår länsstyrelsen i Gävleborgs län.
Länsstyrelsen anför härom.

Om de skattskyldiga skola kunna befrias från den hittills — åtminstone
i princip — föreliggande skyldigheten att i rimlig omfattning spara verifikationer
och föra anteckningar rörande kostnaderna för mat etc. vid bortovaro
från hemorten, måste — för förebyggande av missbruk — ytterligare föreskrifter
lämnas rörande tillämpningen i nu ifrågavarande hänseende av
20 § taxeringsförordningen. Därvid bör föreskrifter lämnas rörande obligatorisk
skyldighet för berörda skattskyldiga att föra tidsjournal över bortovaron
från hemorten. I tidsjournalen skall endast behöva redovisas tidpunkterna
för avresa från och återkomst till hemorten samt förrättningsortens
namn för varje dag. Ett nödvändigt komplement till tidsjournalen bör
vara sparade verifikationer angående logikostnaderna utom hemorten. Sådana
verifikationer kunna säkerligen utan nämnvärd svårighet sparas av de
skattskyldiga. Härigenom skulle man också erhålla möjligheter att kontrollera
riktigheten av tidsjournalen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår att för arbetsmarknadsstyrelsen
skall stadgas skyldighet att lämna kontrolluppgifter över utgivna flyttnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

ersättningar. Utan sådan kontrolluppgift saknas, menar länsstyrelsen, möjlighet
att rätt bedöma skäligheten av yrkat avdrag. Även länsstyrelsen i
Hallands län ifrågasätter, om inte uppgiftsplikt måste införas även avseende
icke skattepliktiga bidrag.

Utredningens uttalande, att huvuddelen av k o n t r o 11 e n av traktamentsbeskattningen
skall ske genom taxeringsrevision, har kommenterats i ett
par yttranden. Föreningen Sveriges aktiva handelsresande delar denna uppfattning,
då det material, enligt vilket traktamentsutbetalningarna verkställts,
regelmässigt finns hos arbetsgivarna. Länsstyrelsen i Älvsborgs län
finner däremot utredningens uppfattning alltför optimistisk. Möjligheterna
för taxeringsnämnderna att kontrollera riktigheten av uppgifter om resdagar
in. m. torde vara mycket begränsade. Enligt länsstyrelsens mening kommer
taxeringskontrollen inte att bli vare sig effektiv eller lätt. I den mån
man genom en taxeringsrevision kan uppdaga felaktigheter innebär detta,
påpekar länsstyrelsen, att redan fastställda taxeringar skall rivas upp antingen
genom besvär av taxeringsintendent eller genom eftertaxering.

Även länsstyrelsen i Värmlands län är kritisk och anför följande.

Man hinner dock ej för närvarande i önskvärd utsträckning genom taxeringsrevisioner
kontrollera rörelseidkarnas egna inkomstredovisningar. Det
synes därför i dagens läge ej realistiskt anta, att man i större utsträckning
skulle kunna utöva kontroll av traktamentsbeskattningen. En sådan kontroll
torde bli mycket tidsödande i varje enskilt fall och får som regel ej
någon betydelse för arbetsgivarnas beskattning. Den kontroll, som enligt de
sakkunniga vid taxeringsrevision lämpligen bör ske mot det hos den lokala
skattemyndigheten förvarade exemplaret av kontrolluppgifterna för de anställda,
är för övrigt endast möjlig beträffande mindre arbetsgivare, eftersom
de större företagen i regel torde vara befriade från skyldighet att lämna
detta exemplar av kontrolluppgifterna. Kontrollen torde liksom hittills i
första hand få ankomma på de taxeringsnämnder, som behandlar de anställdas
taxeringar.

V. Departementschefen

Vid inkomsttaxeringen fastställes för varje skattskyldig det underlag på
vilket hans inkomstskatt beräknas. Detta sker traditionellt mycket detaljerat
för att i varje enskilt fall beakta olika faktorer som höjer eller sänker
skatteförmågan. Avsikten är givetvis att få en så noggrann och rättvis fördelning
av skattebördan som möjligt.

Hur långt varje enskild skattskyldigs speciella förhållanden skall beaktas
är en avvägningsfråga. Särskilt under de senaste femton åren bar det
stått klart, att en långt gående detaljreglering på detta område har påtagliga
nackdelar. Deklarations- och taxeringsförfarandet kompliceras och för
såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna blir bestyret med deklaration
och taxering ofta försvårat i en grad som knappast står i rimlig
proportion till de belopp frågan gäller. Därtill kommer att, när taxeringsmyndigheterna
tvingas syssla med en mera detaljbetonad deklarationsgranskning,
detta av de skattskyldiga lätt uppfattas som kitslighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

Dessa förhållanden har lett till att man i olika hänseenden försökt att
förenkla reglerna vid inkomsttaxeringen genom schabloner och avrundningar
av olika slag. Jag vill särskilt peka på bestämmelserna om schablonmässig
inkomstberäkning för egnahemsfastigheter, sommarstugor, bostadsrättsföreningar
och allmännyttiga bostadsföretag. Dessa schablonregler infördes
under 1950-talet trots stark kritik men torde numera vara allmänt
accepterade och uppskattade.

Ett område, där önskemål om ett förenklat taxeringsförfarande sedan
länge gjort sig hörda, är traktamentsbeskattningen. Enligt nuvarande
regler skiljer man mellan statliga traktamenten och traktamenten
i kommunal eller enskild tjänst. I fråga om de statliga traktamentena tilllämpas
av ålder den regeln, att de anses i sin helhet ha åtgått för merkostnader
under tjänsteresan; de statliga traktamentena behöver därför inte
deklareras. Kommunala och enskilda traktamenten däremot skall upptagas
som skattepliktig inkomst, och den skattskyldige får i deklarationen göra
de yrkanden om avdrag för merkostnader under tjänsteresan som han kan
visa sig berättigad till. Om avdragen icke uppgår till traktamentets belopp
blir då överskjutande del av traktamentena beskattad.

Vid prövningen av avdragsyrkandena föranleds taxeringsmyndigheterna
ofta till att begära specifikationer av yrkade avdrag. Detta åsamkar de skattskyldiga
— och ofta även deras arbetsgivare — åtskilligt arbete med bevarande
av verifikationer och anteckningar om utgifter samt med besvarande
av förfrågningar.

I anvisningarna till kommunalskattelagen finns en särskild bestämmelse,
benämnd likställighetsregeln. Enligt denna skall icke-statligt traktamente
»ofta» kunna antagas i sin helhet ha åtgått för sitt ändamål, om det icke
överstiger motsvarande statliga traktamente. Likställighetsregeln är emellertid
icke tvingande och tillämpas i praxis ojämnt. Denna ojämnhet ar i
viss mån förklarlig. Svårigheter föreligger nämligen ofta att i det enskilda
fallet avgöra hur stort motsvarande statliga traktamente skulle ha varit.
Särskilt gäller detta traktamenten, som utgår på grund av kollektivavtal.
Kollektivavtalstraktamentena — såväl statliga som andra — varierar nämligen
avsevärt de olika avtalen emellan. Beträffande tjänstemannatraktamentena
är jämförelsen med motsvarande statliga bestämmelser (allmänna
resereglementet) lättare att göra, och likställighetsregeln torde här ha betydligt
vidare tillämpning.

I kritiken mot nuvarande bestämmelsers innehåll och tillämpning har
gjorts gällande, att de statsanställda kommit att få en förmånsställning i
beskattningshänseende. Medan övriga löntagare i princip åläggs att noggrant
redovisa sina utgifter under tjänsteresorna och beskattas för eventuellt uppkommet
överskott på traktamentena, undgår de statsanställda sådan beskattning.
Yrkanden har därför framkommit om fullständig likställighet i
beskattningshänseende mellan statliga och övriga traktamenten.

I det betänkande som lönebeskattningsutredningen framlagt har dock utredningen
icke ansett sig kunna föreslå fullständig likställighet mellan olika

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1963

slag av traktamenten. Utredningen har nämligen ansett, å ena sidan att regeln
om skattefrihet för statliga traktamenten bör bibehållas och å andra
sidan att kravet på synlig redovisning i deklarationen av övriga traktamenten
icke kan uppges. Emellertid föreslås sådana schablonregler för avdrag
för merkostnader under tjänsteresor att avdragsbeloppen i allmänhet kommer
att överensstämma med traktamentsbeloppen. Härigenom skulle enligt
utredningen den åsyftade likställigheten de facto uppnås.

Under remissbehandlingen har behovet av en reform på området allmänt
vitsordats. Allmän enighet synes även råda om att lösningen av föreliggande
problem bör erhållas genom en schablonisering av avdragsreglerna. I fråga
om utformningen av schablonreglerna har dock olika meningar kommit till
synes.

I frågan om bibehållande av gällande skattefrihet för statliga traktamenten
har utredningens förslag i regel rönt instämmanden. I några
yttranden har dock ifrågasatts om icke skattefriheten borde upphävas helt
eller delvis.

Starka skäl talar enligt min mening för att statliga traktamenten även
fortsättningsvis skall vara skattefria. Skattefriheten grundas på en presumtion
dels att fråga är om verklig tjänsteförrättning och att beräkningen av
antalet traktamenten är riktig och dels att traktamentenas belopp åtgått för
att täcka merkostnaderna under förrättningen. I fråga om statliga traktamenten
torde grund för sådan presumtion föreligga. Genom den noggranna
kamerala kontroll, som finns i fråga om statlig verksamhet, torde i görlig
mån vara sörjt för att fråga verkligen är om tjänsteförrättning och att denna
haft den uppgivna varaktigheten. Det synes inte finnas någon anledning
för taxeringsmyndigheterna att i dessa hänseenden göra annan bedömning
än vederbörande statliga myndighet gjort. Beträffande traktamentenas belopp
torde det allmännas medverkan få anses utgöra en garanti för att de
icke är större än att de täcker genomsnittliga kostnader under förrättningarna.

Skattefriheten för statliga traktamenten synes mig därför innebära en arbetsbesparande
och praktisk schablon på beskattningens område, som gällt
sedan lång tid tillbaka och som bör bibehållas. Genom schablonen bortses
bl. a. från att under vissa omständigheter förrättningsmannen kan göra en
besparing på traktamentet. Det rör sig här emellertid om tämligen obetydliga
belopp och är en naturlig följd av schabloner. Jag vill därför förorda att de
statliga traktamentenas ställning i beskattningshänseende lämnas oförändrad.
Att såsom i ett par remissyttranden föreslagits i detta hänseende göra
skillnad mellan kollektivavtalstraktamenten och ersättningar enligt allmänna
resereglementet torde vara uteslutet.

De skäl som åberopats för skattefrihet för statliga traktamenten torde äga
giltighet även i fråga om kommunala traktamenten och därjämte
även i viss utsträckning beträffande traktamenten, som utbetalas av vissa
offentliga institutioner.

De kommunala traktamentena torde väl ansluta sig till vad som staten i

€0

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1963

motsvarande fall skulle utbetala. I fråga om kommunerna föreligger därjämte
en offentlig kontroll av reseräkningar och dylikt, som är jämförbar
med motsvarande statliga kamerala tillsyn. Jag vill därför ansluta mig till
det vid remissbehandlingen framförda förslaget, att kommunala traktamenten
i beskattningshänseende behandlas på samma sätt som statliga
traktamenten. Även för andra kostnadsersättningar, som lämnas av kommun,
bör gälla samma skatteregler som i fråga om motsvarande statliga ersättningar.
Till kommun är givetvis i förevarande sammanhang att hänföra
landstingskommuner och övriga borgerliga samt kyrkliga kommuner.

Under remissbehandlingen har uppmärksamheten fästs vid ytterligare
en kategori traktamenten, för vilka skäl till likställighet med statliga traktamenten
kan anföras. Fråga är här om offentliga institutioner, som visserligen
icke är att anse som »staten» men som tillämpar de statliga traktamentsbestämmelserna
och vilkas räkenskaper granskas av statlig myndighet.
Särskilt har nämnts hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna.

De traktamenten hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser utbetalar
till sina anställda utgår enligt de statliga bestämmelserna. Enligt utfärdade
föreskrifter granskas institutionernas räkenskaps- och redovisningshandlingar
av riksrevisionsverket. Anledning att i beskattningshänseende skilja
mellan statliga traktamenten och de av de nämnda institutionerna utbetalade
traktamentena synes mig icke föreligga.

De för hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna i förevarande
hänseende gällande förhållandena torde kunna föreligga även för andra
offentliga institutioner och skattefrihet för deras traktamenten bör då även
föreligga. Det kan även tänkas, att nya institutioner av detta slag tillkommer
eller att bestämmelserna för redan existerande institutioner ändras så
att frågan om skattefrihet för deras traktamenten aktualiseras.

På grund härav anser jag, att hushållningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas
traktamenten bör vara skattefria samt att för andra offentliga
institutioners traktamenten bör gälla, att riksskattenämnden skall äga
förklara att de i skattehänseende skall jämställas med statliga traktamenten.
Förutsättning för sådan förklaring bör vara, att traktamentena utges i allt
väsentligt efter de för statsanställda gällande grunderna och att institutionens
räkenskaps- och redovisningshandlingar är underkastade offentlig
granskning genom riksrevisionsverket eller på jämförbart sätt. Framställning
i ärendet till riksskattenämnden synes böra göras av institutionen eller
av dess tillsynsmyndighet. Givetvis bör riksskattenämnden få återkalla tidigare
lämnad förklaring, om de för viss institution gällande föreskrifterna
skulle ändras så att förutsättningar för traktamentenas jämställdhet med
statliga traktamenten icke längre föreligger.

Beträffande övriga traktamenten, d. v. s. de som utges av enskilda
arbetsgivare, föreligger bland remissinstanserna i stort sett enighet
om utredningens förslag att skatteplikt för traktamentena alltjämt måste
föreligga men att avdragsreglerna i stället bör förenklas och schabloniseras.
Jag delar denna uppfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

Grunden till den fortsatta skatteplikten för traktamenten i enskild tjänst
är framför allt den, att taxeringsmyndigheterna måste ha möjlighet att kontrollera
att fråga är om förrättning i tjänsten och på annan ort än den
vanliga verksamhetsorten samt att redovisningen av antalet förrättningsdagar
är riktig. Missbruk av traktamentsnamnet förekommer redan nu i viss
utsträckning, och det måste befaras att, om kontrollmöjligheterna försvann,
sådant missbruk skulle bli vanligt. På denna punkt föreligger en avgörande
skillnad mellan å ena sidan traktamenten i enskild tjänst och å andra sidan
de traktamenten, som jag förut berört. I fråga om den senare gruppen
av traktamenten sker den nödvändiga kontrollen av traktamentsredovisningen
av offentlig revisionsmyndighet, vilket i detta hänseende onödiggör motsvarande
kontroll vid taxeringen.

Även om formell skatteplikt för traktamenten i enskild tjänst behålles,
torde avdragsreglerna kunna konstrueras så, att den önskade jämställdheten
med statliga traktamenten i flertalet fall uppnås. Utredningen har i detta
hänseende föreslagit en långt gående schablonisering av avdragen.

Utredningens förslag innebär, att riksskattenämnden för varje år skall
fastställa ett »normalbelopp» för ökning i levnadskostnaden under tjänsteresa.
Normalbeloppet förutsättes, så länge nuvarande avlöningsbestämmelser
för statstjänstemän gäller, motsvara högsta dygnstraktamente enligt
statens allmänna resereglemente. Har den som är anställd i enskild
tjänst företagit förrättning i tjänsten utom den vanliga verksamhetsorten,
skall avdrag för merkostnader utan särskild utredning om dessa kostnader
medges med ett belopp som svarar mot det uppburna traktamentet, dock
högst normalbeloppet. Vill den skattskyldige ha större avdrag än det erhållna
traktamentet eller än normalbeloppet måste utredning om de verkliga
kostnaderna förebringas.

Den återgivna regeln med avdrag motsvarande det uppburna traktamentet
föreslås tillämplig i fråga om sådan förrättning som medfört övernattning
på främmande ort, dock endast om fråga är om s. k. korttidsförrättning.
Med detta uttryck avser de sakkunniga att vistelsen på en och samma
främmande ort icke överstigit femton dygn. Har vistelsen överstigit
denna gräns föreligger enligt de sakkunniga långtidsförrättning. För sådan
bör enligt förslaget avdraget alltid motsvara de verkliga kostnaderna.

Är åter fråga om förrättning, som påbörjas och avslutas samma dag,
föreligger enligt de sakkunnigas terminologi endag sförrättning. Avdrag vid
endagsförrättning föreslås skola medges med uppburet traktamente, dock
högst hälften av normalbeloppet, om förrättningen varat så stor del avdagen,
att den skattskyldige kan antagas ha varit nödsakad att inta minst
två egentliga måltider på främmande ort. Har endagsförrättning varat kortare
tid men ändå så länge att den skattskyldige kan antas ha måst äta ett
mål utom hemorten, föreslås avdraget motsvara uppburet traktamente,
dock högst en tiondel av normalbeloppet. Har endagsförrättningen inte varat
ens så länge som nu sagts, skall enligt förslaget inget schablonavdrag
medges. — Som jämförelse må nämnas att enligt nuvarande praxis för avo
llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 120

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1963

drag för merkostnader vid endagsförrättning i regel krävs omkring 12
timmars bortovaro (två måltider) från den vanliga verksamhetsorten.

Emot utredningens förslag har, såsom tidigare nämnts, en av de sakkunniga
reserverat sig. Enligt reservanten bör avdragsschablonerna inte
inskrivas i författningstexten. Det bör i stället överlämnas åt riksskattenämnden
att utfärda anvisningar i ämnet. Därest förslaget om schablonregler
ändock genomföres, bör de enligt reservanten få karaktär av presumtioner
så att de kan frångås om det är uppenbart att de leder till avdrag
som är större än levnadskostnadsökningen.

I valet mellan utredningsmajoritetens och reservantens linje har bl. a.
de berörda löntagarorganisationerna, kammarrätten och fyra länsstyrelser
gett sitt förord åt majoritetens förslag, medan bl. a. arbetsgivarorganisationerna,
riksskattenämnden och övriga länsstyrelser ansett den av reservanten
anvisade vägen lämpligare.

Avgörande för dem som anslutit sig till reservationen synes i huvudsak
vara följande omständigheter. Det normalbelopp som enligt utredningens
förslag skall gälla som högsta gräns för schablonavdrag överstiger vad som
för närvarande i allmänhet utgår som traktamente och vad som i flertalet
fall utgör merkostnaderna vid tjänsteresor. Risk bedömes därför föreligga,
att nu utgående traktamenten snabbt höjes till normalbeloppet för att därigenom
ge de anställda en skattefri förmån. Genom de av reservanten förordade
anvisningarna kan riksskattenämnden fastställa normalbelopp speciellt
för skilda kategorier anställda och därigenom vinna bättre anslutning
till de verkliga merkostnaderna och nu utgående traktamenten.

För egen del vill jag i denna fråga anföra följande.

Högsta statliga traktamente vid förrättningar inom riket utgör för närvarande
50 kr. för dygn. Så höga traktamenten utgår dock blott till relativt
få tjänstemän. Flertalet statsanställda erhåller lägre traktamenten; särskilt
kollektivavtalstraktamentena ligger betydligt lägre, i många fall vid 20 å
25 kr. för dygn. Att få den variation på normalbeloppet som reservanten
avser skulle erfordra flera olika schabloner, som skulle gälla för olika
kategorier anställda och för skilda yrkesgrupper. Såsom kammarrätten
framhållit, skulle riksskattenämndens anvisningar behöva göras så omfattande
och detaljrika, att enkelhetskravet kan befaras bli betänkligt åsidosatt.
Härigenom skulle givetvis schablonmetodens fördelar till stor del gå
om intet. Taxeringsnämnderna skulle tvingas att hålla reda på de olika
schablonerna och vid taxeringen ta reda på vilken kategori eller yrkesgrupp
den skattskyldige tillhör. Härvid skulle förmodligen i stor utsträckning erfordras
förfrågningar. För att schablonen skall medföra den enkelhet i tilllämpningen
som avsetts, måste den vara okomplicerad.

Utredningsmajoritetens förslag innebär, att man vid taxeringen i princip
skall godta den uppskattning av merkostnaderna som arbetsgivaren
gjort vid traktamentsbestämmelsernas fastställande. Enligt min mening
bör farhågorna för en allmän höjning av traktamentena icke överdrivas.
Flera skäl talar emot en sådan utveckling. Arbetsgivares möjligheter att

Kangl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

ge större traktamenten än skäligt begränsas av hänsyn till sådana anställda,
som icke kan erhålla traktamenten. För enskilda arbetsgivare torde
samma skäl som för staten tala för en differentiering av traktamentena
med hänsyn till vederbörandes befattning. Eftersom likställighetsregeln sedan
länge tillämpats i viss utsträckning skulle det kunna hävdas, att en strävan
till höjning av traktamenten utöver vad som åtgår för merkostnader under
förrättningen borde ha gjort sig gällande; likväl torde likställighetsregeln
inte ha lett till någon mera allmän höjning av traktamentena.

Det sagda torde ge vid handen, att jag inte finner de mot utredningens
förslag framförda betänkligheterna vara av sådan tyngd, att de bör hindra
en reform enligt de riktlinjer utredningen föreslagit. Utredningens förslag
synes erbjuda en möjlighet till enkel och lättillämplig lösning av det
komplicerade problem traktamentsbeskattningen erbjuder. Jag kan därför
förorda en reform i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag. Den bärande principen i detta förslag är, att man vid taxeringen
utan särskild prövning godtar de merkostnader under tjänsteresor som arbetsgivaren
accepterat, så länge dessa merkostnader håller sig inom ramen
för vad staten såsom arbetsgivare maximalt godkänner för sina anställda.

Av det sagda följer även att jag i likhet med utredningen anser, att normalbeloppet
bör enhetligt motsvara traktamente enligt allmänna resereglementets
högsta traktamentsklass (klass A), d. v. s. för närvarande 50 kr.
för dygn. En anknytning till lägre traktamentsklass — något som förordats
av vissa remissinstanser — torde inte medföra några fördelar, särskilt som
skillnaden mellan dygnstraktamentet i resereglementets tre klasser är förhållandevis
ringa (klass B 46 kr., klass C 42 kr.). Av reformens syfte att utjämna
skillnaderna i beskattningshänseende mellan statliga och icke statliga
traktamenten följer även att ett och samma normalbelopp bör gälla vare
sig den skattskyldige har eget hushåll eller ej.

Till vissa detaljer i samband med normalbeloppet återkommer jag i det
följande.

Det föreslagna normalbeloppet blir direkt tillämpligt som maximum för
schablonavdrag vid de s. k. korttidsförrättningarna, d. v. s. förrättningar
som medfört övernattning på främmande ort och där vistelse på
en och samma främmande ort icke överstigit 15 dagar.

För långtids förrättningar na, där vistelsen på en och samma
främmande ort varat mer än 15 dagar, har de sakkunniga icke ansett att
schablonavdrag bör ifrågakomma utan att avdrag skall medges med de i det
enskilda fallet beräknade faktiska merkostnaderna. De sakkunniga har dock
förutsatt, att riksskattenämnden skulle kunna utfärda anvisningar för att
uppnå viss schablonisering av avdragen även i dessa fall.

För statsanställda, beträffande vilka det allmänna resereglementet är tilllämpligt,
gäller i detta hänseende att traktamentet reduceras vid långtidslörrättningar.
I traktamentsklass A nedgår sålunda traktamentet från 50 kr.
för dygn från och med sextonde dygnet till 36 kr. 50 öre eller — om vistelsen
kunnat beräknas fortgå minst 45 dygn — till 23 kr. 50 öre resp. 18 kr.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

50 öre, om vederbörande icke bar eget hushåll. I traktamentsklass C är motsvarande
traktamentsbelopp 31 kr., 20 kr. resp. 16 kr.

Flertalet remissinstanser har godtagit de sakkunnigas förslag i fråga om
avdrag vid långtidsförrättningar. I några yttranden har dock förordats att
schablonavdrag skall medges även i dessa fall.

Enligt min mening står åtskilligt att vinna, om en schablon kan tillämpas
även i fråga om längre tids vistelse på en och samma främmande ort.
En direkt anknytning till allmänna resereglementet synes dock svår att
göra i en schablon med hänsyn till de olika reduktionsregler som gäller i
reglementet och som icke lämpar sig för en allmän schablon. Jag får i stället
föreslå att den övre gränsen för schablonavdrag från och med det sextonde
dygnet på en och samma främmande ort bestämmes till 60 procent
av normalbeloppet för helt dygn. Med nuvarande statliga traktamente blir
denna gräns 30 kr. Regeln om rätt till avdrag för verkliga kostnader i de fall
dessa överstigit avdrag enligt schablonregeln skall givetvis vara tillämplig
även i fråga om långtidsförrättningarna.

Lönebeskattningsutredningens förslag till schablonavdrag vid endagsförrättningar
innebär såsom förut antytts en utvidgning av avdragsrätten
i förhållande till vad som nu gäller. I praxis — sådan den kan utläsas
av avgöranden i regeringsrätten — kräves för närvarande för rätt till
avdrag vid endagsförrättning att förrättningen varat så stor del av dagen,
att åtminstone två av dagens huvudmåltider måst intagas under förrättningen.
Utredningens förslag innebär, att avdrag medges redan då en måltid
måst intagas på främmande ort. Några remissmyndigheter har avstyrkt
denna utvidgning av avdragsrätten.

För den sålunda föreslagna utvidgningen talar enligt min mening starka
skäl. Enligt det av Kungl. Maj :t och riksdagen fastställda allmänna resereglementet
utgår traktamenten vid endagsförrättningar redan när sex timmar
åtgått för förrättningen. Traktamentet varierar då mellan 10 och 12
kronor. Att staten ger traktamenten i dessa fall måste anses innebära att
även vid dessa förhållandevis kortvariga förrättningar sådana merkostnanader
uppkommer, att staten-arbetsgivaren ansett sig böra ersätta dem. Det
synes då naturligt, att även icke statsanställda får motsvarande kostnader
beaktade.

Jag biträder därför utredningens förslag att utvidga rätten till avdrag
vid endagsförrättningar.

Vid remissbehandlingen av utredningsförslaget har i detta sammanhang
diskuterats framför allt storleken av de schablonavdrag som skulle medges
vid dessa förrättningar och de tidsgränser som bör gälla för avdrag.

Utredningen har föreslagit, att avdrag skall medges med belopp motsvarande
uppburet traktamente, dock högst ett halvt normalbelopp, om förrättningen
krävt en så lång bortovaro att det kan antagas att minst två
måltider måst intagas, och högst en tiondels normalbelopp, när en måltid
måst intagas. Vid remissbehandlingen har framkommit förslag om både höjningar
och sänkningar av de högsta värdena för schablonavdrag. Vidare

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

har föreslagits att fixa tidsgränser skall anges för rätt till avdrag. För det
högre avdraget har sålunda förordats tidsgränser varierande mellan 6 och
14 timmar, medan som förutsättning för det lägre avdraget föreslås tider
mellan 2 och 10 timmar.

Jag vill förorda, att utredningsförslaget i fråga om endagsförrättningar
något jämkas. För de kortare endagsförrättningarna synes schablonavdrag
böra medges med upp till en femtedels normalbelopp, d. v. s. nu 10 kr. I
fråga om de längre endagsförrättningarna, som förutsätter utgifter för två
mål, torde en dubblering av den nämnda schablongränsen (d. v. s. till för
närvarande 20 kr.) innebära en lämplig avvägning. Härigenom erhålles i
och för sig skäliga avdrag. Men den föreslagna relationen mellan avdragen
möjliggöres även, såsom kommer att framgå av den fortsatta framställningen,
en betydande förenkling av arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet.

Denna uppgiftsskyldighet torde även underlättas, om i lagtexten anges bestämda
tidsgränser för rätt till avdrag. Även om ett sådant fastlåsande av
gränserna gör tillämpningen av avdragsbestämmelserna stelare, synes dock
arbetsgivare och anställda ha övervägande fördelar av klara och otvetydiga
gränser för avdragsrätten. Jag förordar, att det lägre schablonavdraget medges
i fråga om förrättningar, som varat mer än 4 timmar men högst 10
timmar, samt att det högre avdraget tillämpas för förrättning, som varat
mer än 10 timmar. Har förrättningen däremot varat högst 4 timmar, bör
avdrag icke medges. — Jag vill betona, att de här angivna tidsgränserna är
något liberalare än de som gäller i statens allmänna resereglemente. Med
hänsyn till utformningen av traktamentsbestämmelserna i åtskilliga kollektivavtal
synes emellertid de nu föreslagna tidsgränserna utgöra en lämplig
avvägning för en schablonreglering av det slag varom här är fråga.

I sammanhanget bör understrykas, att den utvidgade möjlighet till avdrag
som föreslaget innebär inte kan tas till intäkt för rätt till avdrag för exempelvis
lunch på den vanliga verksamhets- eller hemorten. Det skall för rätt
till avdrag vara fråga om tjänsteförrättning på annan ort under sådana omständigheter,
att arbetsgivaren ansett sig böra kompensera den anställde för
måltiden genom traktamente.

Enligt förslaget skall den skattskyldige, om han inte nöjer sig med
schablonavdrag, ha rätt till avdrag för sina verkliga merkostnader
vid förrättningen. Härför erfordras dock, att han visar storleken av dessa
merkostnader. I några remissyttranden berörs denna fråga. Det har därvid
framhållits att, när avdrag medges för hela det uppburna traktamentsbeloppet,
i likhet med vad som gäller för statsanställda, avdrag för överskjutande
kostnader inte bör få avdragas.

Den för de statsanställda gällande regeln, att avdrag ej medges för de
kostnader som inte täcks av traktamentena, förutsätter, att dessa är avsedda
att täcka kostnaderna. I enskild tjänst är detta icke alltid fallet.
Rätt till avdrag utöver erhållet traktamente måste därför bibehållas.

Frågan om de verkliga kostnaderna överstigit de uppburna traktamentena
bör emellertid bedömas i stort. Avdragsrätten är närmast avsedd

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

för sådana anställda, vilkas traktamenten generellt sett är låga. För rätt
till avdrag utöver vad som följer av schablonregeln bör därför krävas, att
— i fråga om en och samma anställning — kostnaderna under ett visst år
överstigit de samma år erhållna traktamentena. Att någon viss dag eller viss
förrättning genom särskilda omständigheter dragit kostnader som överstiger
motsvarande traktamenten bör inte leda till att schablonmetoden för beräkningen
av avdragen frångås. En naturlig följd av schabloniseringen är, att
för en och samma skattskyldig avdragen i vissa fall blir knappa men i
andra fall rikliga. I regel torde med traktamenten av sedvanlig storlek en
samlad bedömning visa ganska god överensstämmelse med kostnaderna.

Vad nu sagts bör dock modifieras i ett hänseende, nämligen i fråga om
långtidsförrättningama. När schablonavdraget reduceras efter 15 dygn blir
det lätt otillräckligt, i de fall möjlighet inte föreligger att på den tillfälliga
verksamhetsorten nedbringa kostnaderna för mat och bostad. För långtidsförrättningar
synes avdrag för verkliga kostnader böra medges oberoende
av hur avdragen för korttids- och endagsförrättningar beräknas.
Motsvarande synpunkter torde kunna göras gällande i fråga om förrättningar
i utlandet.

Såsom av det förut sagda framgått skall schablonavdrag medges högst
med ett av riksskattenämnden fastställt n o r in a 1 b e 1 o p p. Detta belopp
skall motsvara den översta gränsen för normal ökning i levnadskostnaden
för dygn. Normalbeloppets storlek förutsättes, åtminstone så länge nuvarande
ordning för utfärdande av de statliga traktamentsbestämmelserna
gäller, motsvara högsta statliga traktamente vid förrättning inom landet.

Eftersom normalbeloppets storlek även har betydelse för de skattskyldigas
behov att föra anteckningar om utgifter under tjänsteresorna, bör det
vara fastställt och publicerat före inkomstårets ingång.

Ett på angivet sätt beräknat normalbelopp förutsätter, att den skattskyldige
under tjänsteresorna själv bestrider utgifterna för mat och bostad
m. m. I viss utsträckning förekommer dock, att arbetsgivaren direkt betalar
dessa kostnader. Förekomsten av s. k. kontokort har i viss utsträckning
lett utvecklingen i den riktningen. Självfallet bör i de nu avsedda fallen
gälla ett normalbelopp, som reducerats till att avse blott de omkostnader,
som den skattskyldige själv har att erlägga. Riksskattenämnden torde därför
böra i samband med fastställandet av normalbelopp uppge, hur stor
del därav som avser bostad resp. kost. Har genom arbetsgivarens försorg
eller på hans bekostnad t. ex. bostad erhållits utan kostnad för den anställde
skall för honom såsom normalbelopp gälla det med bostadsfaktorn
minskade normalbeloppet.

I fråga om tjänsteresor till utlandet torde normalbeloppen inte
kunna direkt tillämpas. Såsom förut nämnts beräknas nämligen de statliga
utlandstraktamentena enligt särskilda grunder. Ersättning utgår således
med styrkta utgifter för hotellrum och därjämte med ett traktamente
som varierar olika länder emellan (f. n. 45—75 kr.).

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

För utlandsresor torde för närvarande i stor utsträckning avdrag medges
med det statliga utlandsresereglementet som norm. Någon ändring i denna
praxis åsyftas icke. Det torde få ankomma på riksskattenämnden att
i erforderlig utsträckning utfärda anvisningar på detta område.

Vid remissbehandlingen har berörts vissa särskilda frågor. Fråga
bär sålunda ställts i vilken utsträckning avdrag skall medges för resor
från tillfällig förrättningsort för besök i hemmet. Vidare har påtalats, att
viss oklarhet råder om innebörden av begreppen »ort», »tjänsteresa» o. s. v.
Fråga har även uppkommit om den skatterättsliga naturen av vissa bidrag
som utges av arbetsmarknadspolitiska skäl.

Den nu aktuella lagstiftningen avser icke att på de nämnda områdena
åstadkomma ändring i förhållande till vad som för närvarande gäller. I
den mån oklarhet om innebörden av gällande rätt föreligger, torde riksskattenämnden
få överväga anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna
eller eljest genom vägledande uttalanden klargöra rättspraxis ståndpunkt
i dessa frågor.

I de kontrolluppgifter arbetsgivare avger till ledning för de
anställdas taxering skall för närvarande särskilt anges beloppet av resekostnadsersättning
och av traktamentsersättning. Vidare skall anges antal
dagar för vilka traktamenten utgått.

För att taxeringsnämnderna skall kunna tillämpa de föreslagna schablonreglerna
för avdragsberäkningen torde en mera detaljerad uppgiftsskyldighet
bli erforderlig. De sakkunniga har i detta hänseende föreslagit,
att uppgifterna rörande traktamentsersättningar skall uppdelas på de tre
grupperna långtids-, korttids- och endagsförrättningar. Inom varje grupp
skall enligt betänkandet uppges traktamentsbelopp och den tid traktamentena
avser.

Förslaget har i denna del allmänt tillstyrkts. I några yttranden har föreslagits
den ytterligare uppdelningen att kontrolluppgiften i fråga om endagsförrättningar
bör ange de förrättningar som berättigar till det högre
schablonavdraget för sig och de som motiverar det lägre avdraget för sig.

Den föreslagna specifikationen av traktamentsersättningar synes i princip
böra godtas. Har utlandsresa förekommit torde uppgift härom dock böra
lämnas vid sidan om de tre nämnda grupperna. Vidare bör kontrolluppgiften
i förekommande fall innehålla upplysning om huruvida bostad, kost
eller dylika utgifter för den anställdes uppehälle under resorna bestritts
direkt av arbetsgivaren.

I fråga om redovisning i kontrolluppgift av endagsförrättningar torde
följande förfarande böra tillämpas för att erhålla enklast möjliga tilllämpning
av reglerna om schablonavdrag. Hela det traktamentsbelopp
som utgivits för endagsförrättningar, således även ersättning för förrättningar,
som varat högst 4 timmar, uppges. För uppgiften om antalet förrättningsdagar
torde de endagsförrättningar, som motiverar avdrag, hopsummeras.
Sådan förrättning för vilken schablonavdraget är begränsat till 20 procent
av normalbeloppet räknas därvid som en halv dag. — Jag vill erinra

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

om att, enligt vad jag nyss föreslagit, detta avdrag är hälften så stort som
avdraget för de längre endagsförrättningarna.

Skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgifter om traktamentsersättningar
föreligger för närvarande icke om ersättningarna ej uppgått till 500
kr. Samma lindring i uppgiftsskyldigheten föreligger i fråga om resekostnadsersättningar.
De sakkunniga har föreslagit, att dessa bestämmelser
skall utgå och att resekostnads- och traktamentsersättningar skall uppges
utan inskränkningar. De sakkunniga har ansett, att fullständig uppgift om
traktamentsersättningarna erfordras för schablonreglernas tillämpning.

Näringslivets skattedelegation har framhållit att utredningens förslag i
detta hänseende verkar onödigt betungande för arbetsgivarna. Delegationen
uttalar sig för att nuvarande 500 kr.-gräns bibehålies, men att arbetsgivare
ålägges att på kontrolluppgiften markera, om traktamentsersättning om
högst 500 kr. utgått.

Den föreslagna reformen innebär väsentliga förenklingar för såväl taxeringsmyndigheterna
som de skattskyldiga. Dessa förenklingar kommer även
i någon mån arbetsgivarna till del. Likväl innebär den detaljerade uppgiftsskyldigheten
utan tvekan en betydande merbelastning på arbetsgivarna.
Självfallet bör denna icke göras större än nödvändigt. En lindring i uppgiftsskyldigheten
synes kunna erhållas på följande sätt.

För beräkning eller kontroll av schablonavdragen erfordras i och för sig
uppgift om alla traktamentsersättningar. De år 1956 införda bestämmelserna
om att traktamentsersättningar, som sammanlagt inte överstiger 500 kr.,
är undantagna från uppgiftsplikt har visserligen medfört att traktamentsredovisningen
för den som företagit tjänsteresor i viss omfattning undandragits
taxeringsmyndigheternas kontroll. Emellertid har denna inskränkning
av kontrollmöjligheterna, som för övrigt är relativt begränsad, vida uppvägts
av fördelarna i fråga om större enkelhet. Menliga verkningar härav
bär icke heller försports. Det bör undvikas, att de här förordade bestämmelserna,
som ju syftar till en ytterligare förenkling av traktamentsbeskattningen,
får till följd att vad som vunnits i enkelhet genom 1956 års reform nu
går förlorat.

För att undgå en sådan konsekvens bör gälla, att specificerad uppgift om
utgiven traktamentsersättning skall behöva lämnas blott i fråga om dem
som företagit tjänsteresor i större omfattning. I övriga fall torde det vara
tillfyllest om på kontrolluppgiften antecknas (t. ex. genom kryssmarkering)
att traktamentsersättning utgått. Taxeringsmyndigheterna får genom denna
anteckning möjlighet att, om de finner anledning att närmare undersöka
fallet, infordra mera fullständiga uppgifter.

Om skyldighet införes för arbetsgivare att i de nu avsedda fallen i kontrolluppgiften
göra sådan anteckning, torde gränsen för fullständig redovisning
av traktamentsersättningar kunna sättas tämligen högt. Jag vill därför
förorda att, samtidigt som nuvarande 500-kronorsgräns bibehålies, införes
en begränsning med hänsyn till antalet förrättningsdagar. Därvid synes från
fullständig redovisning av utgivna traktamenten kunna undantas de fall där

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

förrättningsdagarna inte överstigit 24. Detta antal bör avse helt år. Har anställningen
hos viss arbetsgivare varat exempelvis tre månader inträder fullständig
uppgiftsskyidighet om vistelsen i tjänsten utom den vanliga verksamhetsorten
överstigit 6 dagar, o. s. v.

För att uppnå överensstämmelse mellan arbetsgivarens uppgiftsskyidighet
och den anställdes deklarationsplikt torde därjämte böra stadgas att, i de
fall traktamentsersättningen ej behöver specificeras på kontrolluppgiften,
deklarationsplikt för ersättningen ej heller föreligger. Motsvarande bör gälla
i fråga om resekostnads- och representationsersättning, som inte behöver
redovisas i kontrolluppgiften. Självfallet skall den skattskyldige inte få
tillgodoföra sig avdrag för kostnader som svarar mot de ersättningar som
han i enlighet med det nu sagda ej deklarerar som intäkt.

Genom de i det föregående föreslagna åtgärderna torde en betydande förenkling
i deklarationsbestyr och taxeringsarbete åstadkommas. Det föreslagna
systemet förutsätter i stor utsträckning att arbetsgivare lämnar korrekta
uppgifter till ledning för de anställdas taxering. För närvarande sker k o ntrollen
av traktamentsredovisningen i stor utsträckning genom granskning
av den anställdes deklaration. I viss utsträckning försvåras denna kontroll
genom de föreslagna åtgärderna. Denna följd av reformen torde i och
för sig inte kunna undvikas, om någon mera betydande förenkling av nuvarande
förhållanden på området skall erhållas.

Till den del den nödvändiga kontrollen inte kan ske med utgångspunkt
från den anställdes deklaration och arbetsgivarens kontrolluppgifter, torde
kontrollen få ske direkt hos arbetsgivaren. Sålunda bör, såsom de sakkunniga
understrukit, i samband med taxeringsrevision av rörelseidkares och
andra arbetsgivares bokföring även deras redovisning av tjänsteresor på
kontrolluppgifter bli föremål för granskning. I regel kan det naturligtvis
blott bli fråga om stickprovsgranskning. Genom sådan granskning torde
dock kunna klargöras, vilka arbetsgivare som på detta område bör göras
till föremål för noggrannare tillsyn.

Utredningens förslag innebär även en utvidgning av möjligheter till avdrag
för sådana merkostnader som uppkommer genom dubbel bosättning
eller eljest i samband med flyttning, där makar var för sig har förvärvsarbete
på skilda orter eller om jämförbara förhållanden föreligger. Avdrag
medges för närvarande i mycket begränsad omfattning. En liberalisering
har sedan länge framstått som ett angeläget önskemål. Utredningens
förslag avser arbetstagare såväl i enskild som allmän tjänst.

Remissinstanserna har allmänt accepterat vad utredningen förordat. Även
jag biträder utredningsförslaget i detta hänseende. Anmärkas bör måhända
att de för traktamenten föreslagna schablonavdragen inte blir tillämpliga
i fall av dubbel bosättning, utan avdrag kommer att beräknas efter de i varje
enskilt fall föreliggande omständigheterna. En sådan ordning synes naturlig
med hänsyn till att storleken av merkostnaderna varierar och är beroende
av tillfälligheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

För statsanställda utgår ersättning för flyttningskostnader enligt
särskilda regler. Sådan ersättning beskattas ej. Andra löntagare, som
lått ersättning för sådana kostnader, måste däremot deklarera flyttningsersättningar.
Avdrag för de med flyttningen förenade kostnaderna medges
tör dem dock blott i begränsad utsträckning. Därigenom har de statsanställda
kommit att i beskattningshänseende intaga en privilegierad ställning,
något som blivit föremål för kritik.

Utredningens förslag innebär att man beaktar denna kritik. Det föreslås
sålunda i princip, att avdrag för flyttningskostnader skall medges oavsett
om kostnadsersättning utgått eller inte. För det fall att sådan ersättning inte
utgått, har utredningen dock velat förbehålla avdragsrätten för dem som har
eget hushåll. Vid remissbehandlingen har förslaget i princip vunnit nästan
enhälligt bifall. I några yttranden har förordats en ytterligare utvidgning av
avdragsrätten så att avdrag kan erhållas även av den som inte har eget hushåll.

För mig framstår det som angeläget att den skiljaktiga behandlingen av
å ena sidan statsanställda och å andra sidan övriga anställda undanröjes.
Emot en generell avdragsrätt för flyttningskostnader hyser jag dock starka
betänkligheter. Man torde nämligen inte kunna bortse från att dessa kostnader
i och för sig är att betrakta som levnadskostnader och sådana kostnader
är ju enligt vedertagen grundprincip inte avdragsgilla. En generell
avdragsrätt kan heller inte anses motiverad för undanröjande av olikheten
i beskattningshänseende. En statsanställd, som inte uppburit ersättning, får
nämligen ej avdrag för sina kostnader.

Den nu föreliggande skillnaden i beskattningshänseende mellan statsanställda
och andra undanröjes enklast genom ett stadgande, att ersättning
tör flyttningskostnader ej är skattepliktig. Därigenom åstadkommes inte
endast reell utan även formell likställighet. Vidare bortfaller med en sådan
bestämmelse de tolkningssvårigheter särskilt av begreppet »eget hushåll» som,
enligt vad remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag visat, är förenade
med en avdragsrätt, sådan den framlagts i betänkandet. Jag förordar därför
att flyttningskostnadsersättning icke skall utgöra skattepliktig intäkt.

För att förhindra missbruk bör dock skattefriheten gälla blott till den del
ersättningen inte överstiger vad som kan anses skäligt. En naturlig utgångspunkt
för skälighetsbedömningen är de statliga flyltningsersättningarna.
Emellertid bör — liksom i fråga om förmån av fri sjukvård, fri tandvård och
fri grupplivförsäkring — blott mera väsentliga avvikelser från motsvarande
statliga förmån föranleda beskattning.

Skattefriheten bör även gälla då den skattskyldige flyttar till eller från
utrikes ort. Också sådan flyttningskostnadsersättning som utgår av allmänna
medel men som inte har samband med någon viss tjänst, t. ex. respenning
som utges av arbetsmarknadsorganen, bör vara skattefri.

En reform i enlighet med de riktlinjer jag här skisserat innebär i vissa
fall en utvidgad avdragsrätt för de skattskyldiga. Något skattebortfall av

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

betydelse torde dock knappast uppkomma. De mest framträdande verkningarna
av de nya bestämmelserna torde dock bli den förenkling av deklarations-
och taxeringsarbetet som blir deras följd. Inom taxeringsorganisationen
berörs ej blott taxeringsnämnderna. Även för prövningsnämnder och
skattedomstolar torde vinningar uppkomma. Ett oproportionerligt stort antal
mål hos besvärsinstanserna gäller frågor om traktamenten och fördyrade
levnadskostnader. De föreslagna schablonbestämmelserna kan därför
förväntas leda till en ej oväsentlig minskning av besvärsmålen. Detta i sin
tur medför en lättnad dels i skattedomstolarnas ansträngda balansläge och
dels för den personal på länsstyrelsernas taxeringsavdelningar, som har att
syssla med skattemålens beredning. Denna personal torde därför i framtiden
kunna insättas på andra och väsentligare kontroll- och granskningsuppgifter.

Med hänsyn härtill bör de nya bestämmelserna träda i kraft så
snart som möjligt. Såvitt gäller skattefrihet för kommunernas och de offentliga
institutionernas traktamenten och kostnadsersättningar samt för
flyttningskostnadsersättningar torde inga hinder möta mot att den får gälla
redan i fråga om innevarande år utbetalade belopp, d. v. s. vid 1964 års taxering.
Samma ikraftträdande bör gälla för avdrag för merkostnader vid dubbel
bosättning.

Bestämmelserna om schablonavdrag för merkostnader under tjänsteresor
kräver emellertid för sin tillämpning att arbetsgivarna i kontrolluppgifterna
verkställt den här föreslagna specificeringen av traktamenten på
långtids-, korttids- och endagsförrättningar. För att medge arbetsgivarna
erforderlig tid för omställning till den nya ordningen torde därför ikraftträdandet
av bestämmelserna om normalbelopp och schablonavdrag för
traktamenten böra uppskjutas till 1965 års taxering. Det sagda innebär för
riksskattenämndens del, att normalbelopp för inkomståret 1964 skall fastställas
i år.

De författningsändringar som föranleds av det förut sagda
berör 32 § 3 och 4 mom. samt anvisningarna till 32 och 33 §§ kommunalskattelagen
ävensom 25 § samt 37 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen.
Vissa av de nämnda författningsrummen torde böra ändras jämväl i andra
hänseenden och dessa ändringar synes kunna vidtagas i detta sammanhang
även om de inte har direkt samband med reformeringen av traktamentsbeskattningen.
De av mig nu avsedda ändringarna är följande.

I 32 § 3 mom. kommunalskattelagen stadgas skattefrihet för kostnadsersättning,
som utgår för fullgörande av uppdrag såsom ledamot av allmänt
kyrkomöte. Till innevarande års riksdag har i proposition nr 55 framlagts
förslag om ändrade grunder för ersättning till kyrkomötesledamot.
Enligt propositionen skall kostnadsersättningen slopas och ersättas av traktamenten.
Den nyss nämnda bestämmelsen i kommunalskattelagen blir härigenom
överflödig och kan upphävas. Jag får förorda att så sker.

Jag avser att i annat sammanhang framlägga förslag till viss omreglering
av bestämmelserna om beskattning av sjuklön i de fall arbetsgivare gjort

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

s. 1c. arbetsgivarinträde enligt 3 kap. 16 § lagen om allmän försäkring. Härigenom
onödiggöres en bestämmelse i 37 § 2 mom. sjätte stycket taxeringsförordningen
om vad arbetsgivare, som gjort arbetsgivarinträde, har att beakta
i kontrolluppgift. Jag får därför föreslå att denna bestämmelse upphäves.

Slutligen torde en ändring böra ske i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen.
Författningsrummet reglerar bl. a. skyldighet att avlämna kontrolluppgifter
och vad kontrolluppgift skall avse. Där angives bl. a. att kontrolluppgift
ej behöver lämnas rörande folkpension. Denna undantagsbestämmelse synes
böra jämkas något. För allmän tilläggspension föreligger nämligen i
princip uppgiftsplilct. I de skattskyldigas intresse bör därför föreskrivas,
att beträffande skattskyldig, som uppbär tilläggspension, i kontrolluppgiften
skall angivas även folkpensionen. Jag vill förorda att 37 § 1 mom. taxeringsförordningen
ändras i enlighet härmed.

Förslag till erforderliga författningsändringar har upprättats inom finansdepartementet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att antaga de inom finansdepartementet
upprättade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), samt

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Per Eskilsson

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

Bihang

Lönebeskattningsutredningens författningsförslag

Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkten 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 och punkten 3 av anvisningarna till
33 § samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att
till anvisningarna till 33 § samma lag skall fogas en ny anvisningspunkt,
betecknad 5, av nedan angiven lydelse.

Anvisningar

till

32 §.

4. I vissa — --enskild tjänst.

Är fråga---överskjuta ersättningen.

Anvisningar

till

33 §.

3. Har skattskyldig---till 32 §).

I första stycket avsedd ökning i levnadskostnaden skall, där den skattskyldige
icke visar större ökning, anses hava uppgått till ett belopp motsvarande
den ersättning som av arbetsgivaren anvisats för kostnadens täckande (traktamente),
dock högst till belopp som i enlighet med vad nedan i detta stycke
sägs motsvarar normal ökning i levnadskostnaden. Riksskattenämnden fastställer
för varje kalenderår ett belopp (normalbelopp) motsvarande normal
ökning i levnadskostnaden för varje dygn resan och vistelsen utom den vanliga
verksamhetsorten varat. Såsom normal ökning i levnadskostnaden för
del av sådant dygn räknas: ett halvt normalbelopp för resdag utan övernattning,
när den skattskyldige kan antagas ha varit nödsakad intaga minst två
egentliga måltider å främmande ort samt ett tiondels normalbelopp för resdag
utan övernattning, när den skattskyldige kan antagas ha varit nödsakad
intaga en egentlig måltid å främmande ort. — Omfattar vistelse på en och
samma ort längre tid än 15 dygn i följd, skall dock vad ovan i detta stycke
sägs icke tillämpas.

Avdrag för--- — skall utföras.

Är skattskyldig bosatt a ort, där han har sitt arbete, och hans familj å
annan ort och kan det med avseende å makes förvärvsverksamhet, svårighet
att anskaffa familjebostad eller annan därmed jämförlig omständighet icke
skäligen ifrågasättas, att familjen skall avflytta till den skattskyldiges bostadsort,
äger den skattskyldige njuta avdrag för den ökning i levnadskostnaden
som föranlcdes av den skilda bosättningen. Om båda makarna äro

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1963

berättigade till sådant avdrag, skall, där makarna ej överenskommit om annan
fördelning, avdraget tillkomma dem med hälften var.

5. Har skattskyldig med eget hushåll på grund av byte av verksamhetsort
avflyttat till ny bostadsort, må han åtnjuta avdrag för skälig kostnad för
in- och uppackning, emballering och transport av bohag ävensom för kostnad
för resa till den nya bosättningsorten för den skattskyldige och, i förekommande
fall, hans make och hemmavarande barn under 16 år samt, såvitt
avser ogift skattskyldig (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild)
med hemmavarande barn under 16 år, hans husföreståndarinna.

Har skattskyldig — evad han haft eget hushåll eller ej — av arbetsgivare
uppburit särskild ersättning till bestridande av flyttningskostnad, äger han
åtnjuta avdrag för sådan kostnad med belopp som motsvarar den uppburna
ersättningen, i den mån denna icke överstigit vad som kan anses skäligt.

Har flyttning skett till ort utom riket och har arbetsgivare därvid icke
utgivit särskild ersättning för flyttningskostnad, må avdrag som i första
stycket sägs åtnjutas endast om skattskyldighet här i riket föreligger för den
inkomst, som erhålles genom den utrikes anställningen.

Oavsett vad här ovan i första och andra styckena sägs medgives icke avdrag
för flyttningskostnad då ersättning härför utgått i statlig tjänst. Har
bidrag eljest utgivits av allmänna medel och är bidraget icke skattepliktigt,
medgives icke avdrag för flyttningskostnad till den del kostnaden täckts av
dylikt bidrag.

Denna lag träder i kraft den

Äldre bestämmelser skola gälla såvitt avser punkt 5 av anvisningarna till
33 § i fråga om 1963 års taxering samt i fråga om eftertaxering för 1963 eller
tidigare år och i övrigt i fråga om 1964 års taxering och i fråga om eftertaxering
för 1964 eller tidigare år.

Förordning om ändrad lydelse av 37 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 37 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen den
23 november 1956 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 mom. Till ledning —

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och--

— sådan förvärvskälla

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och —
---år räknat,

g) representationsersättning,
motsvarande
gjorda utlägg, sammanlagt
icke överstigande
500 kronor,

37 §.

--följande uppställning:

Vem uppgiften skall
avse

Den som---an .

nan stiftelse.

Vad uppgiften skall
avse

Avlöning, arvode, —
— ■— vederlaget lämnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1963

h) förmån från--

— erlagt sjömansskatt.

8. Redare. Den som---en- Kontant inkomst —

ligt sjömansskattetabell. — — erlagt sjömansskatt.

2 mom. Vid avlämnande---iakttagas följande.

Avser sådan---förmånen utgått.

I kontrolluppgift skall angivas beloppet av resekostnadsersättning. Vidare
skola å uppgiften särskilt angivas för vistelse å en och samma främmande
ort mer än femton dggn i följd (långtidsförrättning): utgiven traktamentsersättning
och antal nätter övernattning skett; för resa som medfört
övernattning å främmande ort, i den mån icke vistelsen å den främmande
orten är att anse som långtidsförrättning, (korttidsförrättning): utgiven
traktamentsersättning och antal nätter övernattning skett; samt för resdag
som icke varit förenad med övernattning (endagsförrättning): utgiven traktamentsersättning
och antal dagar.

Därest vid---som avdragits.

I kontrolluppgift---allmän tilläggspension.

Har arbetsgivare---sålunda uppburits.

I kontrolluppgift---preliminär A-skatt.

Särskild uppgiftshandling---före taxeringsåret.

Kontrolluppgift, som---till försäkringen.

Uppgift skall -—---riksskattenämnden föreskriver.

Denna förordning träder i kraft den ; dock att äldre be stämmelser

skola gälla i fråga om 1964 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för 1964 eller tidigare år.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630409