Kungl. Maj:ts proposition nr 119 (Proposition 1954:119)

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Nr 119.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till landstingslag
m. m.; given Stockholms slott den 19 februari
195*.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till landstingslag
och till lag om införande av landstingslagen;

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 13 § kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394)
med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att den nuvarande lagen om landsting ersättes
med en ny landstingslag, som i flera hänseenden utformats i nära anslutning
till den år 1953 antagna nya kommunallagen. Det föreliggande lagförslaget
avser emellertid även spörsmål utan motsvarighet i lagstiftningen för
primärkommunerna.

I systematiskt och terminologiskt avseende innefattar förslaget jämfört
med nuvarande lag att landstingsgemenskapens karaktär av en särskild
kommunbildning starkare framhäves. Detta kommer till synes bl. a. genom
användningen av uttrycket landstingskommun.

Län och landstingskommun skall enligt förslaget i princip sammanfalla.
Möjligheten att dela upp län på två eller flera landstingsområden försvinner.
Vidare skall stad som uppnått viss folkmängd -—- enligt nu gällande
regel minst 100 000 — icke vidare äga utträda ur landstingskommun. I de
fall, där enligt äldre bestämmelser mer än ett landsting finnes inom ett
län eller stad icke tillhör landsting, bibehålies denna ordning tills vidare.
Stads inträde i landstingskommun, som enligt nuvarande lag kräver samstämmande
beslut av staden och landstinget, föreslås kunna komma till
stånd även genom Kungl. Maj :ts beslut, nämligen då synnerliga skäl föreligger
för stadens inträde.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 195*. 1 saml. Nr 119.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Beträffande landstingskommunens kompetens föreslås en delvis ny regel,
som torde medföra att man på detta område får möjlighet till något friare
bedömning än hittills.

Även landstingets arbetsformer beröres. Sålunda föreslås exempelvis bestämmelser
om jäv och interpellationsrätt samt ändrade regler om rätten
för utomstående att deltaga i landstingets överläggningar. De bestämmelser
om kvalificerad majoritet, som fortfarande kvarstår, föreslås borttagna.

Bestämmelserna om förvaltningsutskott har gjorts till föremål för en
omfattande överarbetning. Bland viktigare nyheter kan anmärkas, att utskottet
skall väljas för fyra år i sänder och att landstinget i stället för
utskottet skall utse ordförande och vice ordförande i utskottet.

Reglerna om landstingskommunens drätsel har omdanats och därvid i
huvudsak anpassats efter motsvarande bestämmelser i den nya kommunallagen.

Beträffande stadgandena om landstingsskatt föreslås bl. a. att den nuvarande
möjligheten till territoriell differentiering av skatten avskaffas.

Besvärsreglerna har i förslaget undergått en genomgripande översyn, så
att bl. a. i fråga om besvärsproceduren överensstämmelse vunnits med
motsvarande bestämmelser för primärkommunerna. Den nuvarande besvärsrätten
för primärkommun föreslås borttagen.

Den nya landstingslagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1955,
samtidigt med den nya kommunallagen.

Slutligen förordas i propositionen, att proportionellt valsätt skall kunna
användas vid landstingens val av ledamöter och suppleanter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Förslag

till

Landstingslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Varje län utgör en landstingskommun.

Där vid tiden för denna lags ikraftträdande flera landstingskommuner
finnas inom ett län eller stad icke tillhör landstingskommun, skall därvid
förbliva, såvitt icke annorlunda bestämmes i enlighet med vad i 2 § sägs.

2 §•

1 mom. Finnas inom ett län flera landstingskommuner, må Konungen
förordna om deras förening till en landstingskommun, då omständigheterna
därtill föranleda.

2 mom. Stad, som icke tillhör landstingskommun, äger inträda i sådan
kommun, såvida samstämmande beslut därom fattats av staden och landstingskommunen.
Då synnerliga skäl äro därtill, må ock Konungen besluta
om stads inträde i landstingskommun.

3 mom. Skola landstingskommuner förenas eller skall stad inträda i
landstingskommun, bestämmer Konungen tiden för föreningen eller inträdet
och meddelar övriga i ärendet erforderliga föreskrifter.

3 §.

Medlem av landstingskommun är envar, som är medlem av kommun
inom landstingskommunens område.

4 §•

Landstingskommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes,
vårda sina angelägenheter avseende hälso- och sjukvård, undervisning,
socialvård, jordbrukets och andra näringars utveckling med mera dylikt,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer
annan.

Angående vissa på landstingskommun ankommande angelägenheter är
särskilt stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

5 §.

Landstingskommuns beslutanderätt utövas av landstinget.

Förvaltning och verkställighet tillkomma landstingskommunens förvaltningsutskott
och övriga nämnder.

Om rätt för förvaltningsutskottet att i vissa hänseenden företräda landstinget
mellan dess möten stadgas i 41 §.

2 kap. Om val av landstingsman.

6 §•

Landstingets ledamöter och suppleanter för dem utses genom val i den
ordning nedan sägs.

7 §•

Rösträtt vid val av landstingsmän jämte suppleanter tillkommer envar,
som i kommun inom landstingskommunen är röstberättigad vid val av
kommunal- eller stadsfullmäktige.

Om upprättande av röstlängd och om röstlängdens bindande verkan stadgas
i kommunala vallagen.

8 §•

Landstingsmän och suppleanter väljas bland de röstberättigade, som äro
boende inom landstingskommunen och uppnått tjugutre års ålder. Den som
är omyndig eller i konkurstillstånd kan ej väljas till landstingsman eller
suppleant.

Landshövding, landssekreterare, landskamrerare samt i landstingskommunens
tjänst anställd landstingsdirektör eller motsvarande befattningshavare
må icke utses till landstingsman eller suppleant.

Kommer landstingsman eller suppleant efter valet i den ställning, att
han ej längre är valbar, frånträder han omedelbart sitt uppdrag.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara landstingsman
eller suppleant. Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag
med mindre han uppgiver hinder, vilket godkännes av landstinget.

9 §•

Landstingsmän jämte suppleanter väljas utom i fall, som avses i 17 §,
för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då
valet skett.

10 §.

För val av landstingsmän indelas landstingskommunen i valkretsar. För
varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman och därutöver
efter folkmängden en landstingsman för varje påbörjat tal av 5 000.
Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119. 5

11 §.

Valkrets skall, efter vad i denna paragraf närmare angives, omfatta en
eller flera kommuner. Vid indelning i valkretsar skall, med undantag varom
i andra och fjärde styckena samt i 12 § förmäles, iakttagas att för varje
valkrets komma att utses minst sju landstingsmän. Ej må utan särskilda
skäl kommuner gemensamt utgöra en valkrets, där flera än tretton landstingsmän
skola utses för kretsen.

Stad med mer än 20 000 invånare bildar egen valkrets, såvida ej särskilda
skäl finnas att med staden sammanföra en eller flera andra kommuner till
en valkrets. Stad med mindre folkmängd än nu sagts förenas med annan
stad eller andra städer eller med angränsande landsbygd till en valkrets.

Såvitt angår landsbygden verkställes valkretsindelningen, där så lämpligen
kan ske, efter domsaga eller tingslag. Annan valkrets än den, vari
två eller flera städer ingå, skall såvitt möjligt så utformas, att den kan
omslutas med en sammanhängande gränslinje.

Då särskilda skäl äro därtill, må område med mindre invånarantal än
ovan sägs utgöra valkrets. Sådan valkrets skall dock hava mer än 15 000
invånare.

12 §.

Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av de i 10 och 11 §§
meddelade föreskrifter skulle utses inom en landstingskommun, icke uppgår
till tjugu, skall såsom grund för rättigheten att efter folkmängden välja
landstingsmän bestämmas lägre tal än det i 10 § angivna, på det att landstingsmännens
antal för hela landstingskommunen må uppgå till minst
tjugu; och skall, med tillämpning av häremot svarande reduktion av folkmängdssiffrorna,
i övrigt gälla vad i 11 § är stadgat.

13 §.

Indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsmän, som skall utses
för varje valkrets, bestämmes av landstinget efter de i 10—12 §§ angivna
grunderna. Förslag till omförmälda indelning skall till landstinget avgivas
av länsstyrelsen, sedan kommunerna beretts tillfälle att yttra sig.

beslut om indelning i valkretsar skall för att vinna bindande kraft underställas
Konungens prövning och fastställelse.

14 §.

Bliva de förhållanden, vilka legat till grund för landstingets beslut enligt
13 §, så ändrade, att jämkning däri påkallas till följd av stadgandena
i 10—12 §§, eller finnes eljest sådan jämkning nödig, äger landstinget,
på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa
jämkningen; och skall, där ej sådant fall är för handen, som avses
i 15 § första stycket och 16 g andra stycket, landstinget verkställa jämk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ningen vid lagtima möte året innan val av landstingsman nästa gång äger
rum eller, där Konungen så förordnar, vid urtima möte sist före april månads
utgång det år valet förrättas.

15 §.

Har beslut fattats om stads inträde i landstingskommun eller har förordnande
meddelats, som föranleder, att landstingskommun eljest utvidgas,
skall landstinget vid nästa lagtima möte eller, när Konungen så föreskriver,
vid urtima möte, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av
dess yttrande, verkställa den jämkning i valkretsindelningen, som må föranledas
därav.

I fall, som sägs i första stycket, må Konungen, om förhållandena därtill
föranleda, förordna, att val av landstingsmän jämte suppleanter skall å
dag, som länsstyrelsen bestämmer, året innan utvidgningen sker företagas
inom den eller de valkretsar, som må hava vid jämkningen nybildats av
det område, med vilket landstingskommunen utvidgas, eller del därav eller
ock eljest berörts av jämkningen.

16 §.

Avskiljes område, som bildar egen valkrets, från landstingskommun,
skola de landstingsmän och suppleanter, som utsetts för valkretsen, frånträda
sina befattningar.

Har förordnande meddelats, som föranleder, att område, som utgör del
av en eller flera valkretsar, avskiljes från landstingskommun, skall landstinget
vid nästa lagtima möte eller, där Konungen så föreskriver, vid urtima
möte, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande,
verkställa den jämkning i valkretsindelningen, som må föranledas därav.

I fall, som sägs i andra stycket, må Konungen, om förhållandena därtill
föranleda, förordna, att val av landstingsmän jämte suppleanter skall å dag,
som länsstyrelsen bestämmer, året innan avskiljandet sker företagas inom
den eller de valkretsar, som berörts av jämkningen.

17 §.

Val av landstingsmän och suppleanter, vilket med anledning av jämkning
i valkretsindelning företages enligt 15 § andra stycket eller 16 § tredje
stycket, skall avse tiden från och med den 1 januari året näst efter det, då
valet skett, till utgången av det år, då allmänna val av landstingsmän
nästa gång skola äga rum.

De landstingsmän och suppleanter, som före jämkningen utsetts för den
eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, skola frånträda sina befattningar
vid utgången av det år, då val enligt nyssnämnda bestämmelser
företagits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119. 7

18 §.

Om valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och avslutande
stadgas i kommunala vallagen.

3 kap. Om landstingsmöte.

19 §.

Till lagtima möte sammanträder landstinget utan särskild kallelse varje
år den första måndagen i oktober månad i länets residensstad eller å
annan ort, som landstinget bestämt.

Då så till följd av utomordentliga händelser anses påkallat, må länsstyrelsen
kunna utsätta särskild sammanträdesort.

20 §.

1 mom. Rättighet att vid lagtima möte väcka förslag tillkommer länsstyrelsen,
landstingskommunens förvaltningsutskott och annan dess nämnd
samt ledamot av landstinget. Förslag skall avfattas skriftligen.

Förslag av annan nämnd än förvaltningsutskottet skall ingivas till utskottet
före den 1 juli, där ej annan tid bestämmes av utskottet.

1 övrigt skall förslag avlämnas till landstingskommunens kansli senast
den 15 augusti; dock må förvaltningsutskottet väcka förslag jämväl efter
nämnda tid men ej senare än fjorton dagar före början av landstingets möte.

Vad nu är stadgat angående tiden för förslags avlämnande utgör icke
hinder för landstinget att, då synnerliga skäl därtill föranleda, till behandling
upptaga förslag, som blivit väckt senare, dock sist första dagen av
landstingets möte.

Ej må förslag komma under behandling i annan ordning än nu nämnts,
såvida icke förslaget hänskjutits till landstinget av Konungen eller härleder
sig från och står i sammanhang med förut i behörig ordning väckt
förslag.

2 mom. Till landstinget i behörig ordning inkomna förslag skola tryckas
och, såvitt ske kan, minst åtta dagar före mötets början översändas till
länsstyrelsen ävensom till samtliga landstingsmän.

Över de ärenden, som skola förekomma å mötet, skall förvaltningsutskottet
upprätta föredragningslista, som skall utdelas på sätt i första stycket
sägs.

21 §.

/ mom. Till urtima möte sammanträder landstinget, då landstinget eller
förvaltningsutskottet för handläggning av vissa bestämda ärenden beslutar
därom eller Konungen omedelbart eller på framställning av länsstyrelsen
förordnar om sådant möte.

Urtima möte, som beslutas av landstinget eller förvaltningsutskottet, må

Kungl. Maj.ts proposition nr lt9.

ej äga rum förrän minst två månader efter det lagtima möte avslutats.
Har förvaltningsutskottet beslutat urtima möte, skall protokoll i ärendet
överlämnas till länsstyrelsen.

Beträffande sammanträdesort för urtima möte skall vad i 19 § är föreskrivet
med avseende å lagtima möte äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Kungörelse om urtima möte, innehållande uppgift om tid och
ställe för mötet och de ärenden, som därvid skola handläggas, utfärdas av
länsstyrelsen. Kungörelsen skall minst fjorton dagar före mötet införas i
en eller flera av länets mest spridda tidningar, varjämte samtliga landstingsmän
skola inom samma tid särskilt underrättas om mötet.

3 mom. Vid urtima möte må ej andra ärenden företagas till avgörande än
de, för vilkas handläggning landstinget blivit sammankallat, eller som länsstyrelsen
enligt den om mötet utfärdade kungörelsen särskilt hänskjutit till
landstingets prövning.

22 §.

Avgår landstingsman under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,
skall länsstyrelsen införa tillkännagivande därom i länskungörelserna och
till ordinarie landstingsman inkalla den närmast i ordningen varande suppleanten.

Inträffar för landstingsman eller behörigen kallad suppleant sådant hinder,
att han ej kan inställa sig vid landstingsmöte, åligger det honom att
därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, som till tjänstgöring vid
mötet inkallar den närmast i ordningen varande, till sådan tjänstgöring
förut ej inkallade suppleanten. Den, för vilken hinder uppkommit, åligger
tillika att, så fort ske kan, till landstingskommunens kansli insända skriftlig
anmälan om hindret och dess beskaffenhet.

Uppkommer för landstingsman eller suppleant, som inställt sig vid landstingsmöte,
sådant hinder, att han ej vidare kan tjänstgöra vid mötet, skall
han ofördröjligen anmäla hindret hos landstingets ordförande, vilken har
att skyndsamt underrätta länsstyrelsen. Länsstyrelsen inkallar därefter
ofördröjligen suppleant efter vad i andra stycket är sagt.

23 §.

Landstinget prövar av landstingsman eller suppleant hos landstinget
gjord framställning om befrielse från uppdraget och fråga om förfall för
utevaro från landstingsmöte.

Suppleant, som i anledning av anmält hinder på kallelse inställt sig,
skall tjänstgöra såsom landstingsman, ändå att hindret icke godkänts; den,
vars hinder underkänts, likväl obetaget att efter anmälan hos landstinget
i suppleantens ställe taga säte i landstinget.

24 §.

\ id landstingsmötes början företages upprop av samtliga landstingsmän.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

25 §.

Sedan upprop ägt rum, utser landstinget å lagtima möte bland tingets
ledamöter en ordförande och en vice ordförande för tiden intill nästa lagtima
möte.

Upphör under nämnda tid ordföranden eller vice ordföranden att vara
landstingsman, upphör jämväl befattningen som ordförande eller vice ordförande.

26 §.

Den landstingsman, som bevistat de flesta landstingsmöten, eller, där två
eller flera landstingsmän deltagit i lika många möten, den av dem, som är
till levnadsåren äldst, för ordet till dess ordförande blivit vald. Inträffar
under landstingsmöte samtidigt förfall för både ordförande och vice ordförande,
utses under ordförandeskap av den ledamot, som enligt vad nyss
sagts skall anses såsom äldst, en av landstingets ledamöter att tjänstgöra
som ordförande till dess förfallet upphört.

Vid samtidigt förfall för både ordförande och vice ordförande under den
tid, då landstinget ej är samlat till möte, skall landstingets äldste ledamot
tjänstgöra som ordförande till dess förfallet upphört.

Därest under liden mellan landstingets lagtima möten ordföranden avgår
eller hans befattning eljest upphör, skall vice ordföranden tjänstgöra
som ordförande intill nästa lagtima möte. Skulle under samma tid jämväl
vice ordföranden avgå eller hans befattning upphöra, skall landstingets
äldste ledamot tjänstgöra som ordförande.

Länsstyrelsen kallar äldste ledamoten till tjänstgöring, varom ovan är
stadgat.

27 §.

Landstinget må ej handlägga ärende, såvida icke minst två tredjedelar av
dess ledamöter äro tillstädes. Är tillstädesvarande ledamot enligt vad i 28 §
eller 67 § andra stycket sägs hindrad att deltaga i visst ärende, utgör ej
den omständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande icke uppgår
till två tredjedelar av landstingets hela ledamotsantal, hinder för ärendets
handläggande.

28 §.

Landstingsman må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen
rör honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken
om jäv emot domare.

Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i beslut
med anledning av revisorernas granskning stadgas i 67 § andra stycket.

29 §.

Varje landstingsman äger en röst.

Landshövdingen i länet må övervara landstingets sammanträden och del -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

taga i dess överläggningar men ej i besluten. Är ej landshövding tillsatt eller
förordnad, äger den i tjänsten äldste avdelningschefen i länsstyrelsen
den rätt nu är sagd. Har landshövdingen förhinder, utövas samma rätt av
den avdelningschef, landshövdingen därtill förordnar, eller, därest sådant
förordnande icke meddelats, av den i tjänsten äldste avdelningschefen.

Vid landstingets sammanträden äger jämväl ordföranden eller vice ordföranden
i förvaltningsutskottet, ändå att han icke är landstingsman, ävensom
sådan i landstingskommunens tjänst anställd befattningshavare, som
i 8 § andra stycket sägs, att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer vidare ordföranden eller vice ordföranden
i nämnd, varom förmäles i 53 §, vid behandling av ärende, som
beretts av nämnden, ävensom vid besvarande av interpellation, som framställts
till nämndens ordförande. Dylik rätt äger ock revisor vid granskning
av den av honom avgivna revisionsberättelsen.

30 §.

De ärenden, som företagas till avgörande av landstinget, skola vara vederbörligen
beredda av den nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet
hör, eller av en eller flera personer, som särskilt utsetts att mellan
landstingets möten bereda ärendet. Innan ärende, som beretts annorledes
än av den nämnd eller beredning, dit ärendet hör, företages till avgörande,
skall tillfälle lämnas nämnden eller beredningen att avgiva yttrande däröver.
Förvaltningsutskottet skall städse givas tillfälle alt yttra sig över
ärende, som beretts annorledes än av utskottet.

Ärende må ej företagas till avgörande, innan det under landstingets möte
blivit berett av särskilt utskott, som landstinget för ändamålet utsett bland
sina ledamöter.

Val må dock av landstinget förrättas utan föregående beredning. Detsamma
gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam handläggning
och icke avser utgift eller anvisning av medel därtill eller avhändande
av landstingskommunen tillhörig egendom eller efterskänkande av
någon dess rättighet.

31 §.

Framställes under landstingets möte yrkande om bordläggning av
ärende och förenar sig minst en tiondedel av de närvarande därom, skall
med ärendets vidare behandling anstå, dock icke utan landstingets medgivande
längre än till nästa dag, då sammanträde hålles.

Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röstövervikt,
ske i fråga om val eller mera än en gång i samma ärende.

32 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ordföranden
proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet
utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val
ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången
genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika
för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i
övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning
för tillsättande av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.

Val av förvaltningsutskott och av nämnd, som sägs i 53 § och 54 §
andra stycket, samt av revisorer och revisorssuppleanter, som avses i 67
§, så ock av beredning eller utskott, varom förmäles i 30 §, skall vara proportionellt,
därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara
det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med siffran för
det antal personer valet avser, ökad med 1. Om förfarandet vid sådant
proportionellt val är särskilt stadgat.

33 §.

Vill landstingsman till ordföranden i förvaltningsutskottet eller nämnd,
varom förmäles i 53 §, framställa interpellation i ämne, som tillhör landstingets
handläggning, skall interpellationen, skriftligen avfattad, avlämnas
till landstingets ordförande senast första dagen av landstingets möte.
Landstinget beslutar utan föregående överläggning, huruvida interpellationens
framställande skall medgivas. Lämnas sådant medgivande, bör interpellationen
besvaras vid mötet.

34 §.

Vid landstingsmöte skall föras protokoll. Detta skall innehålla förteckning
å de vid varje sammanträde närvarande ledamöterna samt för varje
ärende, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva däri
framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt av landstinget i
ärendet fattat beslut, ävensom, där omröstning ägt rum, redogörelse för
propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för eller emot.
Har omröstning skett öppet, skall i protokollet angivas, huru envar röstat.

Protokollet skall, i den ordning landstinget beslutar, justeras sist fjorton
dagar efter landstingsmötets avslutande.

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall justeringen och
det ställe, där protokollet finnes tillgängligt, tillkännagivas å en av landstingskommunen
å lämplig plats anordnad anslagstavla (landstingskommunens
anslagstavla). Tillkännagivandet skall vara försett med uppgift å den
dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före utgången av stadgad besvärstid.
Bevis om dagen för justeringens tillkännagivande skall tillika åtecknas
protokollet eller särskilt utfärdas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Kungörelse om dagen för protokollsjusteringens tillkännagivande med
uppgift å det ställe, där protokollet finnes tillgängligt, skall ock ofördröjligen
införas i en eller flera av länets mest spridda tidningar.

35 §.

Den som vid landstingets sammanträde deltagit i avgörandet av ärende
äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas
innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas
skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

36 §.

Landstingets protokoll skall skyndsamt tryckas och i erforderliga delar
tillställas förvaltningsutskottet och de övriga nämnder, åt vilka verkställighet
av landstingets beslut uppdragits.

Det tryckta protokollet och de till landstinget inkomna handlingar, vilka
befordras till trycket, skola översändas till länsstyrelsen och samtliga landstingsmän
samt utdelas till kommunerna för att genom kommunens styrelses
försorg hållas tillgängliga för kommunens medlemmar.

Landstingets protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar
skola vårdas och förtecknas på sätt landstinget bestämt.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen
tagit avskrift av landstingets protokoll äger att utan avgift få avskriftens
riktighet bestyrkt.

37 §.

Landstingets förhandlingar skola vara offentliga; dock må landstinget
för visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda
dörrar.

Ordföranden vakar över ordningen vid landstingets förhandlingar, lämnar
ordet åt landstingets ledamöter i den ordning de anmält sig därtill,
samt kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som förhåller
sig oskickligt.

38 §.

Landstinget må i en arbetsordning meddela de föreskrifter, som utöver
vad ovan nämnts för landstingets sammanträden och ärendenas behandling
anses nödiga.

39 §.

1 mom. Landstingsman åtnjuter under landstingsmöte samt, om han
ej bor å den ort där mötet hålles, under resan fram och åter dagtraktamente
av landstingskommunens medel efter de grunder, som landstinget
bestämmer.

Landstingsman, som ej bor å den ort där landstingsmöte hålles, äger till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

lika rätt till resekostnadsersättning. I den mån resa kan företagas med
järnväg, omnibus, spårväg eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften
för plats i andra klassens vagn å järnväg eller, om sådan vagnsklass icke
finnes, i tredje klassens vagn, plats i omnibus eller spårvagn eller hyttplats
på fartyg eller, när hyttplats ej förekommer, salongsplats. Eljest må ersättningen
högst motsvara lägsta avgiften för taxeautoinobil.

Till den, som under pågående möte inträtt i tjänstgöring, sedan av honom
anmält hinder av landstinget underkänts, må för resan till och från
mötet icke utgå traktamente eller resekostnadsersättning, såvida sådan
gottgörelse utgått till annan, som på sätt i 22 § sägs inkallats i hans ställe.

2 mom. Landstinget äger besluta, att till ledamot av beredning, som
avses i 30 § första stycket, skall utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser,
som jämlikt 55 § gälla för ledamot av förvaltningsutskottet och
utsedd ledamot av annan nämnd.

4 kap. Om landstingskommunens förvaltningsutskott och övriga nämnder.

40 §.

I landstingskommun skall såsom dess styrelse finnas ett förvaltningsutskott.

41 §.

Förvaltningsutskottet skall leda förvaltningen av landstingskommunens
angelägenheter och hava inseende över övriga nämnders verksamhet. Utskottet
skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna inverka på
landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning, samt hos
landstinget och landstingskommunens övriga nämnder ävensom hos andra
myndigheter göra de framställningar, som finnas påkallade.

Det tillkommer förvaltningsutskottet vidare:

a) att, såsom i 30 § sägs, bereda ärenden, som skola förekomma till behandling
hos landstinget;

b) att, enligt vad i 60 § stadgas, uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat
samt i övrigt handhava landstingskommunens drätsel och därvid själv
förvalta dess egendom, i den mån ej sådan förvaltning uppdragits åt
annan nämnd;

c) att ombesörja verkställighet av landstingets beslut, där ej verkställigheten
uppdragits åt annan;

d) att till landstinget avgiva berättelse över sin verksamhet under tiden
från senaste lagtima möte;

e) att vårda och förteckna landstingets och nämndernas protokoll och
övriga till deras arkiv hörande handlingar, i den mån de för sådant ändamål
överlämnats till utskottet;

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

f) att avgiva förklaring i anledning av besvär över landstingets beslut;
samt

g) att i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess möten, i den
mån annorlunda icke föreskrivits genom lag eller författning eller landstingets
beslut.

Förvaltningsutskottet har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas
handläggning enligt särskilda författningar ankommer på utskottet.

Förvaltningsutskottet äger att från landstingskommunens övriga nämnder
samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och
upplysningar, som erfordras för fullgörande av utskottets uppgifter. Vid
behov av upplysningar från ämbets- eller tjänstemän i övrigt inom länet
må utskottet vända sig till länsstyrelsen med begäran om infordrande av
sådana upplysningar.

Landstinget skall antaga reglemente för förvaltningsutskottet.

42 §.

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet väljas av landstinget
till det antal landstinget bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara
under fem.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den
ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

43 §.

1 avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet,
verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 8 §
är stadgat om landstingsman äga motsvarande tillämpning.

44 §.

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet väljas för fyra år,
räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett.
Valet skall förrättas vid det lagtima landstingsmöte, som hålles året näst
efter det, då allmänna val av landstingsmän ägt rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom
bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt
den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda
inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne.
Avgår annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av
tjänstgöringstiden.

45 §.

Av landstinget utses bland ledamöterna i förvaltningsutskottet en ordförande
och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit
valda som ledamöter.

Kungi. Maj.ts proposition nr 119.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig vid
sammanträde med förvaltningsutskottet, äger utskottet utse annan ledamot
att för tillfället föra ordet.

46 §.

Förvaltningsutskottet sammanträder å det ställe och å de tider utskottet
bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom
då minst halva antalet av utskottets ledamöter för uppgivet ändamål gör
framställning därom.

47 §.

Suppleanterna i förvaltningsutskottet böra i den vid valet bestämda ordningen
kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder
för ledamot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas,
efter ledamot, som icke utsetts vid proportionellt val.

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid utskottets sammanträden
och skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

48 §.

Förvaltningsutskottet må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften
av ledamöterna äro tillstädes.

Vad i 28 § stadgas om jäv för landstingsman skall äga motsvarande tilllämpning
med avseende å ledamot i förvaltningsutskottet. Vid behandling
av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

49 §.

I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för landstinget
är stadgat i 32 § äga motsvarande tillämpning med avseende å förvaltningsutskottet.

50 §.

Vad som är stadgat, i 34 § om förande av protokoll vid landstingsmöte
och om protokollets innehåll samt i 35 § om reservation skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å protokoll och reservation vid sammanträde
med förvaltningsutskottet.

Justering av utskottets protokoll verkställes senast fjorton dagar efter
sammanträdet av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av
utskottet utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkställas av utskottet
antingen genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 34 § tredje
stycket föreskrivna ordningen.

Utskottets protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar skola
vårdas och förtecknas på sätt utskottet bestämt.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

avskrift av förvaltningsutskottets protokoll äger att utan avgift få avskriftens
riktighet bestyrkt.

51 §.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av förvaltningsutskottet,
som vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller
författning, reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet
honom åligger, gäller vad i allmän lag stadgas.

52 §.

I reglemente för förvaltningsutskottet må bestämmas, huruvida och i
vilken omfattning de utskottet tillkommande bestyren skola fördelas å två
eller flera särskilda avdelningar av utskottet. Där utskottet skall vara uppdelat
på avdelningar, må landstinget i reglementet kunna föreskriva, att
dessa avdelningar skola av landstinget utses genom särskilda val. Beträffande
avdelning skall vad i 45—50 §§ är stadgat med avseende å förvaltningsutskottet
äga motsvarande tillämpning, dock har avdelning att själv
inom sig utse ordförande och vice ordförande.

Har uppdelning på avdelningar skett, ankommer dock å utskottet samfällt
att uppgöra det förslag till utgifts- och inkomststat, som skall föreläggas
landstinget, ävensom att hava inseende över den verksamhet, som utövas
av nämnd, varom förmäles i 53 §, och med eget yttrande till landstinget
överlämna de framställningar från sådan nämnd, som ankomma på
landstingets handläggning.

Det må ock föreskrivas i reglementet, att utskottet eller avdelning därav
äger uppdraga åt ledamot av utskottet eller åt i landstingskommunens
tjänst anställd befattningshavare att å utskottets eller avdelningens vägnar
fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall i reglementet
angivas. Beslut, som fattas på grund av sådant uppdrag, skall anmälas
vid utskottets eller avdelningens nästa sammanträde.

I övrigt må, i den mån icke särskilda bestämmelser meddelas i denna lag,
genom reglementet bestämmas den ordning, i vilken utskottet har att fatta
beslut samt eljest utöva sina befogenheter och fullgöra sina åligganden.

53 §.

1 mom. Ledningen av landstingskommunens hälso- och sjukvårdande
verksamhet skall, i den mån icke genom lag eller författning annorlunda
föreskrives, enligt landstingets bestämmande utövas av en gemensam
nämnd, kallad hälso- och sjukvårdsstyrelse, eller ock av en särskild hälsovårds-
och en särskild sjukvårdsstyrelse.

Vad i 42—51 §§ är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet skall
äga motsvarande tillämpning beträffande nämnd, som här avses.

Styrelse må, om landstinget så beslutar, uppdraga åt ledamot av styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

eller åt i landstingskommunens tjänst anställd befattningshavare att å
styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet
skall i landstingets beslut angivas. Beslut, som fattas på grund av sådant
uppdrag, skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde.

2 mom. Där landsting finner sådant lämpligt, må landstinget besluta,
att styrelse skall utgöras av förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav.

3 mom. Till sammanträde med styrelse skall förste provinsialläkaren
kallas med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad till protokollet.

mom. Angående hälso- och sjukvårdsstyrelses verksamhet gäller i
övrigt vad därom stadgas i lag eller författning.

54 §.

Om utseende av nämnder för vissa i särskilda författningar angivna förvaltnings-
eller verkställighetsbestvr gäller vad därom för varje fall finnes
stadgat.

För handhavande av särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr i
övrigt må landstingskommun tillsätta de nämnder, som finnas erforderliga.

Beträffande sådan nämnd, som avses i andra stycket, skall vad som är
föreskrivet i 42 § andra stycket, 43 §, 44 § andra stycket samt 46—51 §§
med avseende å förvaltningsutskottet ävensom i 53 § 1 mom. tredje stycket

1 fråga om hälso- och sjukvårdsstyrelse äga motsvarande tillämpning.

55 §.

1 mom. Landstinget äger besluta, att ledamot av förvaltningsutskottet
och utsedd ledamot av annan nämnd skola för deltagande i sammanträde
eller förrättning inom landstingskommunen i någon dess angelägenhet åtnjuta
dagtraktamente och resekostnadsersättning av landstingskommunens
medel. Ej må dagtraktamente eller resekostnadsersättning sättas till högre
belopp än som i motsvarande fall utgår till landstingsman.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i landstingskommunens angelägenhet
företages utom landstingskommunen av person, som sägs i första
stycket, må, om landstinget så beslutar, utgå efter annan grund än nu
är sagt.

2 mom. Jämte gottgörelse, som beslutas enligt 1 inom., må efter landstingets
bestämmande till sådan ledamot av förvaltningsutskottet eller annan
nämnd, som utsetts till ordförande eller som eljest i viss befattning
inom utskottet eller nämnden eller efter särskilt uppdrag utför arbete av
mera betydande omfattning, utgå dels arvode för med uppdraget förenat
arbete och dels ersättning med visst belopp för utgifter, som för landstingskommunens
räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Arvodets belopp
skall bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 119.

Kungi. Maj:ts proposition nr 119.

grund av göromålens omfattning och art kan anses skäligt. Ersättning med
visst belopp för utgifter må likaledes fastställas för högst ett år i sänder.

3 mom. Där i särskild författning föreskrift meddelas om ersättning åt
ledamot av landstingskommuns nämnd, skall vad sålunda finnes stadgat
lända till efterrättelse.

5 kap. Om landstingskommunens dr

Inledande bestämmelser.

56 §.

Vad landstingskommun tillhör i fast eller lös egendom bör så förvaltas,
att dess förmögenhet ej minskas.

Medel, som landstingskommun uppburit såsom vederlag för anläggningstillgång
eller på grund av försäkring av sådan tillgång, må tagas i anspråk
endast för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången,
eller för anskaffande av annan dylik tillgång.

Såsom anläggningstillgång skall anses fast egendom, så ock lös egendom,
avsedd att stadigvarande innehavas av landstingskommunen.

57 §.

Landstingskommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles på annat
sätt, täckas genom utdebitering av landstingsskatt.

58 §.

Beslut om anslag skall tillika innefatta anvisning av medel för anslagets
täckande.

Beviljas anslag att täckas genom utdebitering under mer än fem år, skall
beslutet underställas Konungens prövning och fastställelse.

Utgifts- och inkomststat.

59 §.

Landstingskommun skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för
det nästföljande kalenderåret.

Å statens utgiftssida skola upptagas:

a) det belopp, vartill nästföregående års underskott enligt avslutade räkenskaper
uppgått;

b) de anslag, som erfordras för bestridande av tidigare beslutade utgifter
för nästföljande år, så ock de belopp, som ytterligare anslås i samband
med statens fastställande, däribland även ett anslag för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det belopp, vartill nästföregående års överskott enligt avslutade räkenskaper
uppgått;

Rättelse.

sid. 18. Rubriken till 5 kap. skall lyda:

5 kap. Om landstingskommunens drätsel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan
grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp,
som ytterligare erfordras, ävensom sättet för täckande av detta medelsbehov.

Hinder möter ej för landstingskommun att besluta, att vad av särskilt
anslag icke förbrukas under det år, för vilket anslaget beviljats, må användas
för avsett ändamål under det därpå följande året. Vad som återstår av
anslaget vid sistnämnda års utgång må landstingskommunen reservera för
samma ändamål för ytterligare ett år; och äger landstingskommunen sedermera
fatta enahanda beslut för ett år i sänder.

60 §.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall uppgöras av förvaltningsutskottet.
För detta ändamål skola landstingskommunens övriga nämnder
före den 1 juli, där ej annan tid bestämmes av förvaltningsutskottet, till
utskottet ingiva sina särskilda statförslag för det nästföljande året.

Landstinget upptager förslaget till utgifts- och inkomststat till granskning
och fastställelse vid sitt lagtima möte. Därvid skola anslag till utgifter,
om vilka landstinget icke tidigare fattat beslut, samt därmed sammanhängande
frågor särskilt bliva föremål för överläggning och avgörande.

Den fastställda utgifts- och inkomststaten skall tryckas och expedieras i
den ordning, som i 36 § första och andra styckena är stadgad med avseende
å landstingets protokoll.

Fondbildning.

61 §.

1 mom. Landstingskommun äger avsätta medel till:

a) pensionsfond för beredande av pension eller därmed jämförligt understöd
åt personer i landstingskommunens tjänst eller deras efterlevande;

b) kassaförlagsfond för tillgodoseende av landstingskommunens behov
av rörelsekapital;

c) allmän investeringsfond för anskaffande av anläggningstillgångar för
landstingskommunens behov; samt

d) särskild investeringsfond för anskaffande av i avsättningsbeslutet angiven
anläggningstillgång.

2 mom. Landstingskommun äger i samband med fastställande av utgifts-
och inkomststaten avsätta medel till skatteregleringsfond eller taga i
anspråk medel ur sådan fond.

Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredjedel
av det högsta belopp, vartill fonden beräknas uppgå vid utgången av det
år beslutet fattas eller uppgått vid utgången av något av de två närmast
föregående åren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

62 §.

Med Konungens medgivande må landstingskommun:

a) avsätta medel till fond för tillgodoseende av annat särskilt behov än
i 61 § 1 mom. sägs; och

b) taga i anspråk medel ur fond för annat ändamål än det för vilket
fonden är avsedd och, såvitt angår skalteregleringsfond, i vidare mån än i
61 § 2 mom. stadgas.

63 §.

Hava medel, som landstingskommun uppburit såsom vederlag för anläggningstillgång
eller på grund av försäkring av sådan tillgång, icke före utgången
av det år, varunder de influtit, anvisats för ändamål, som sägs i
56 § andra stycket, skola medlen avsättas till allmän investeringsfond.

Överskottsmedel å lån, som landstingskommun upptagit med Konungens
tillstånd och som ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet,
skola avsättas till allmän investeringsfond, där ej annat föreskrivits vid
tillståndets beviljande.

Om landstingskommuns skyldighet att i andra fall än i denna paragraf
sägs avsätta medel till fond är särskilt stadgat.

Lånerätt.

64 §.

Landstingskommun äger upptaga lån, ställt på en återbetalningstid av
högst fem år. Såsom upptagande av lån skall även anses ingående av borgen.

Med Konungens medgivande må landstingskommun upptaga lån eller
ingå borgen även i andra fall än nu är sagt.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja landstingskommun lån av statsmedel
skall anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

Medelsförvaltning.

65 §.

Penningar och värdehandlingar, som förvaltningsutskottet eller annan
nämnd för landstingskommunens eller annans räkning har om händer,
skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar
och värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalningar, skola,
där landstinget ej bestämt annat, för landstingskommunens räkning insättas
hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgirokonto
eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens
tillstånd anbringa omyndigs medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119. 21

66 §.

Det åligger förvaltningsutskottet att föra fortlöpande räkenskaper över
de medel det har om händer.

Annan nämnd, som omhänderhar medel, skall föra räkenskaper i enlighet
med av förvaltningsutskottet givna anvisningar och årligen före den 1
mars, där ej utskottet bestämmer annan tid, till utskottet avlämna redovisning
för sin förvaltning under nästföregående kalenderår.

Sedan sådan redovisning skett, skall förvaltningsutskottet inom tid, som
landstinget bestämmer, dock senast före den 1 maj, sammanfatta och avsluta
landstingskommunens räkenskaper för nämnda kalenderår.

Revision.

67 §.

Landstinget skall vid lagtima möte utse tre eller flera revisorer samt lika
många suppleanter för granskning av det nästföljande årets förvaltning.

Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet eller
eljest är redovisningsskyldig till landstingskommunen, eller sådan den redovisningsskyldige
närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken
om jäv emot domare, må icke vara revisor eller revisorssuppleant för granskning
av förvaltning, som omfattas av redovisningsskyldigheten, ej heller
deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning
eller i beslut med anledning av granskningen.

Revisorerna äga att när som helst inventera de penningmedel och värdehandlingar,
som förvaltningsutskottet eller annan nämnd omhänderhar,
samt taga del av räkenskaper och andra handlingar, som beröra förvaltningen.

Vad i 51 § sägs om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot i förvaltningsutskottet
äger avseende jämväl å revisor.

Landstinget må besluta, att till revisor skall utgå ersättning i enlighet
med de bestämmelser, som jämlikt 55 § gälla för ledamot av förvaltningsutskottet
och utsedd ledamot av annan nämnd.

68 §.

Revisorerna skola avgiva berättelse, innehållande redogörelse för resultatet
av deras granskning med uttalande, huruvida anmärkning beträffande
räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt föreligger eller icke.
Framställes anmärkning, skall anledningen till denna angivas i berättelsen.
Revisionsberättelse skall ock innehålla särskilt uttalande, huruvida ansvarsfrihet
för förvaltningen tillstyrkes eller icke.

69 §.

Revisionsberättelse skall före juni månads utgång tillställas förvaltningsutskottet,
genom vars försorg densamma skyndsamt befordras till trycket

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

och, om sådant anses påkallat, överlämnas till vederbörande nämnder för
yttrande.

Berättelsen jämte inkomna yttranden skall framläggas till granskning
och avgörande hos landstinget vid det lagtima möte, vartill landstinget
sammanträdet året näst efter det revisionen avser.

70 §.

På beslut av landstinget ankommer, huruvida framställd anmärkning
skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen meddelas eller laga åtgärd
för bevarande av landstingskommunens rätt skall vidtagas. Anställes
ej talan å den förvaltning revisionsberättelse avser inom ett år från sista
dagen av det landstingsmöte, vid vilket berättelsen framlades, skall så anses,
som om ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet
beviljats må talan föras på grund av brottslig handling, där ej ansvarsfriheten
uppenbarligen avsett även den handlingen.

6 kap. Om landstingsskatt.

71 §.

Skyldighet att erlägga landstingsskatt skall åligga envar, som inom
landstingskommunen är till allmän kommunalskatt skattskyldig, efter de
grunder, som för utgörande av sådan skatt i allmänhet äro stadgade.

72 §.

Till ledning för landstingsskattens bestämmande skall lokal skattemyndighet
varje år efter slutade taxeringsförrättningar så fort ske kan till förvaltningsutskottet
genom länsstyrelsen insända förteckning, som för varje
kommun summariskt upptager antalet skattekronor och skatteören, som
påförts enligt kommunalskattelagen. Förvaltningsutskottet låter däröver
upprätta sammandrag, upptagande summan för hela landstingskommunen,
samt hur mycket som belöper på varje kommun.

73 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering
för ett år, skall utgöras dels sådan landstingsskatt, som ingår i preliminär
skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan landstingsskatt,
som ingår i slutlig skatt på grund av nästföljande års taxering.

74 §.

Förvaltningsutskottet åligger att, sedan landstingskommunens utgiftsoch
inkomststat fastställts, ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och vederbörande
lokala skattemyndighet om det belopp för skattekrona och
skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästkommande år. Samtidigt
skall förvaltningsutskottet underrätta länsstyrelsen om det sammanlagda

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

belopp, som för nämnda år beslutats till utdebitering på grundval av det
löpande årets taxering till kommunal inkomstskatt.

75 §.

Landstingsskatt debiteras och uppbäres under benämningen landstingsmedel
i enlighet med vad i uppbördsförordningen är stadgat.

76 §.

Landstingskommunen äger av statsverket uppbära landstingsmedel med
belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor
och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till landstingskommunen
skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre,
som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har dödsbo enligt
75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga landstingsmedel,
skall belopp, som landstingskommunen eljest ägde uppbära av statsverket,
nedsättas i motsvarande mån.

Landstingskommunen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp,
som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering
till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande
år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i landstingskommunens
fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades.
Förskottet avräknas mot de landstingsmedel, som landstingskommunen
äger uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter
det, då förskottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör landstingskommunens fordran
hos statsverket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under
samma år utanordna till landstingskommunens förvaltningsutskott med en
sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj,
juli, september och november. Är landstingskommunens fordran icke uträknad
vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle
utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad nästföregående
år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att
utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade
beloppet icke motsvarar en sjättedel av landstingskommunens fordran,
skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars
månad.

77 §.

Länsstyrelsen skall senast den 15 februari till förvaltningsutskottet överlämna
för nästföregående år upprättad redovisning över landstingskommunen
tillkommande och till utskottet utanordnade landstingsmedel.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av Konungen.

Förvaltningsutskottet låter upprätta sammandrag över redovisningen att
föreläggas landstinget vid dess första sammanträde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

7 kap. Om besvär.

78 §.

1 mom. Över beslut av landsting äger medlem av landstingskommunen
anföra besvär hos Konungen. Sådan klagan må grundas endast därå, att
beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider
landstingets befogenhet eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären, ställda till Konungen, skola hava inkommit till länsstyrelsen
inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet
förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Besvären
skola vara åtföljda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för
justeringens tillkännagivande.

över landstings beslut, som avses i 13—16 §§, må ej klagas.

2 mom. I fråga om besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan
nämnd skola bestämmelserna i 1 mom. äga motsvarande tillämpning, där
ej annat sägs i 3 mom. eller är särskilt stadgat. Mot beslut av rent förberedande
eller verkställande art må talan dock ej föras.

3 mom. Landstingskommun må utse särskild nämnd med uppgift att
upptaga och avgöra besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan
nämnd om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning hos landstingskommunen
eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär
åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat
föras enligt 2 mom.

Reglemente för sådan besvärsnämnd antages av landstinget. Beslut om
antagande av reglemente skall underställas Konungens prövning. Där ej
annat föreskrives i reglementet, skall vad i 42 § andra stycket, 43 §, 44 §
andra stycket samt 46—51 §§ är stadgat med avseende å förvaltningsutskottet
äga motsvarande tillämpning å besvärsnämnd.

Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes åt beslut, varom i första
stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom tid, som stadgas i 1 mom.

Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i 1 mom. är
stadgat äga motsvarande tillämpning, och må till stöd för dylik klagan, i
den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärsnämnden
överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som
sägs i 1 mom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 119.

Förslag

till

Lag

om införande av landstingslagen.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Landstingslagen skall, med iakttagande av vad nedan stadgas, träda i
kraft den 1 januari 1955.

Genom landstingslagen upphäves, med den begränsning här nedan stadgas,
lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting tillika med alla de särskilda
stadganden, vilka innefatta ändring av eller tillägg till vad den sålunda
upphävda lagen innehåller, så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning
stridande mot den nya lagens bestämmelser.

Sedan landstingslagen trätt i kraft, skola lagarna den 12 juni 1936 (nr
282) angående användning i vissa fall av kommun eller annan samfällighet
tillhörig egendom och den 6 december 1946 (nr 727) om kommunal fondbildning
ej vidare äga tillämpning å landstingskommun.

2 §.

Landsting skall vid lagtima möte år 1954 utse förvaltningsutskott för
tiden till utgången av år 1955.

3 §•

Den nya lagens bestämmelser om valbarhet skola lända till efterrättelse
vid val för tid, som infaller efter den 31 december 1954.

4 §.

Med avseende å nedannämnda slag av fonder, som finnas vid landstingslagens
ikraftträdande, skall gälla:

1) Sådan fond enligt 2 § e) lagen den 12 juni 1936 om kommunal fondbildning
eller 2 § d) lagen den 6 december 1946 om kommunal fondbildning,
till vilken medel avsatts för anskaffande av anläggningstillgång, skall
anses såsom särskild investeringsfond. Annan fond enligt nämnda lagrum
må tagas i anspråk för avsett ändamål, men nya medel må icke tillföras
fonden.

2) Fond, som bildats med Konungens medgivande enligt 3 § i någon av
nämnda lagar, så ock försäkringsfond, vartill medel avsatts enligt någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

av samma lagar, skall anses såsom fond, vars bildande medgivits enligt
62 § a) landstingslagen.

3) Förnyelsefond enligt 2 § c) i 1936 års lag eller 6 § femte stycket i
1946 års lag ävensom försäljningsmedelsfond må tagas i anspråk för avsedda
ändamål. Landstingskommun äger ock rätt att överföra medel i
dylik fond till allmän eller särskild investeringsfond. Låneöverskottsfond
må ej tagas i anspråk utan Konungens medgivande.

4) Fond av annat slag än i 61—63 §§ landstingslagen eller ovan under
1)—3) sägs, som bildats före den 1 januari 1955, må ej tagas i anspråk
utan Konungens medgivande; landstingskommun dock obetaget att före
den 1 januari 1958 besluta om fondmedlens avsättande till allmän eller
särskild investeringsfond.

5 §.

Har landsting jämlikt äldre bestämmelser med avseende å visst företags
beskaffenhet beslutat befrielse från eller lindring i skyldigheten att bidraga
till företaget, må sådant beslut tillämpas jämväl efter den 1 januari
1955.

6 §.

I fråga om offentliggörande, underställning och godkännande av beslut,
som fattats före den 1 januari 1955, samt om anförande av besvär över sådant
beslut skola förut gällande föreskrifter tillämpas.

7 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas; dock skola, då hänvisningen gäller de för
landstingsmän stadgade grunderna i fråga om dagtraktamente och resekostnadsersättning
eller dessa grunder eljest avses, bestämmelserna i 23 §
lagen om landsting1 fortfarande äga tillämpning, såvitt fråga ej är om ersättning,
som skall utgå av landstingskommuns medel.

1 Senaste lydelse, se SFS 1952:118.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

F örslag
till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 13 § kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394) med
allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation.

Härigenom förordnas, att 13 § kungörelsen den 10 juli 1947 med allmänna
grunder för hushållningssällskaps organisation skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

13 §.

(Föreslagen lydelse:)

skall ---— 11 ledamöter.

— samt lantbruksdirektören.

Förvaltningsutskottet
Självskrivna ledamöter —-De ledamöter i förvaltningsutskottet,
vilka icke äro självskrivna, utses
för en tid av fyra år, räknat från
och med den 1 januari året närmast
efter det, då valet skett, sålunda att
halva antalet utses av hushållningssällskapet
bland dess ledamöter och
återstoden av landstinget.

I enahanda ordning utses minst
en suppleant för envar av de icke
självskrivna ledamöterna i förvaltningsutskottet.

De ledamöter i förvaltningsutskottet,
vilka icke äro självskrivna, utses
för en tid av fyra år, räknat från
och med den 1 januari året närmast
efter det, då valet skett, sålunda att
halva antalet utses av hushållningssällskapet
bland dess ledamöter och
återstoden av landstinget. I enahanda
ordning utses minst en suppleant
för envar av de icke självskrivna
ledamöterna i förvaltningsutskottet.

Vid landstings val av ledamöter
och suppleanter i förvaltningsutskottet
skall vad som är stadgat om proportionellt
valsätt vid val av landstingskommuns
förvaltningsutskott
äga motsvarande tillämpning.

Förvaltningsutskottet utser--— inom hushållningssällskapet.

Mandattiden skall —----- mandattidens utgång.

Det år, då mandattiden för förvaltningsutskottets
valda ledamöter
utgår, skall förvaltningsutskottet göra
anmälan härom till landstingets
förvaltningsutskott senast sex månader
före årets utgång.

Det år, då mandattiden för förvaltningsutskottets
valda ledamöter
utgår, skall förvaltningsutskottet göra
anmälan härom till landstingskommunens
förvaltningsutskott senast
sex månader före årets utgång.

Denna kungörelse träder i kraft
den 1 januari 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari
1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterherg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga angående ny
landstingslag m. in. samt anför.

1. Inledning.

Den översyn av kommunallagstiftningen som, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 22 mars 1946, verkställts av kommunallagskommittén och
som tidigare resulterat i flera olika lagförslag har slutförts i och med att
kommittén den 11 december 1952 avlämnat betänkande IV med förslag till
landstingslag m. m. (SOU 1952: 48).1 Detta betänkande innehåller, som
dess titel anger, i första hand förslag till en ny landstingslag, avsedd att
träda i stället för lagen den 20 juni 1924, nr 349, om landsting (LL). I
enlighet med uppdrag som lämnats kommittén genom Kungl. Maj :ts beslut
den 23 november 1951 behandlar kommittén i förevarande sammanhang
därjämte spörsmålet om införande av proportionellt valsätt vid landstingens
val av ledamöter och suppleanter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Förslaget till ny landstingslag måste i väsentliga delar ses mot bakgrunden
av kommitténs tidigare under år 1952 framlagda förslag till ny
lagstiftning för de borgerliga primärkommunerna (betänkande III med för 1

I utarbetandet av betänkandet har deltagit kommunallagskommitténs samtliga ledamöter,
nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, ledamoten av riksdagens
första kammare, folkskolinspektören Karl Ragnar Bergh, ledamoten av riksdagens andra
kammare, redaktören Helmer Holmberg, direktören i svenska landskommunernas förbund Sixten
Larsson, f. d. borgarrådet Yngve Larsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren
John W. Pettersson, ledamöterna av riksdagens första kammare, lektorn Edgar Sjödahl
och poststationsföreståndaren F. Thun, samt landssekreteraren Olof Åkesson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

slag till kommunallag m. m., SOU 1952: 14). Kommittén har inriktat sig
på att till landstingslagen överföra de nyheter av saklig och formell art,
som förordats för primärkommunernas del. Även i övrigt har kommittén
strävat efter att närma landstingslagen till kommunallagen. Dessutom har
kommittén behandlat vissa för landstingen speciella spörsmål, såsom frågorna
om stads utträde ur och inträde i landsting och om territoriell differentiering
av landstingsskatten. Beträffande ett särskilt avsnitt av landstingslagen
har kommittén däremot icke ingått i saklig prövning, nämligen
det som handlar om valkretsindelning och antalet landstingsmän i valkretsarna.
Hithörande bestämmelser har i stället, som senare skall närmare
anges, varit föremål för översyn av 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning.

Kommunallagskommitténs förslag är enhälligt, utom såvitt angår vissa
spörsmål rörande fondbildning.

Över förslaget i dess helhet har efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket, länsstyrelserna
i samtliga län, sjukhuslagstiftningskommittén samt styrelserna
för svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet. Vid länsstyrelsernas
remissvar har fogats yttranden från samtliga landsting och
från stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och
Gävle. Riksarkivet har efter remiss yttrat sig över vad förslaget innehåller
om landstingens arkivvård.

Kommitténs förslag till landstingslag har vid remissbehandlingen i sina
huvuddrag tillstyrkts eller lämnats utan invändningar. De anmärkningar
som framställts berör icke lagstiftningens huvudprinciper utan gäller i stort
sett detaljer.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att förslaget till kommunallag
redan lagts till grund för lagstiftning — kommunallagen den 18 december
1953, nr 753 (KL) — och att därvid endast på ett fåtal punkter avsteg
gjorts från vad kommittén förordat.

1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning har den 1 juli 1953 avgivit
betänkande V, »Det proportionella valsättet vid landstingsval» (SOU
1953: 25)S vilket bl. a. innehåller förslag till lag angående ändrad lydelse
av 8—10 §§ LL. På grundval av detta betänkande har till innevarande års
riksdag redan framlagts propositionen nr 71 med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting in. m. Vid utformningen
av den nya landstingslagen måste beaktas de förslag till ändringar
i LL som tas upp i denna proposition.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för frågan om ny lagstiftning
för landstingen och i samband därmed även spörsmålet om införande av
proportionellt valsätt vid landstingens val av ledamöter och suppleanter i
hushållningssällskapens förvaltningsutskott. 1

1 Angående ledamöterna i denna utredning se propositionen nr 71/1954 s. 10.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

2. Allmänna synpunkter på revisionen av lagen om landsting.
Kommunallagskommittén.

I ett inledande avsnitt av sitt betänkande erinrar kommunallagskommittén
om att det betydde en avsevärd modernisering av landstingsförvaltningens
former, när den nu gällande LL trädde i stället för 1862 års landstingsförordning.
Särskilt innebar tillkomsten av ett obligatoriskt administrativt
organ, förvaltningsutskottet, en betydelsefull förbättring i organisationen.
Även i andra hänseenden innefattade den nya lagen viktiga
framsteg på det organisatoriska området.

Att LL på det hela taget erbjudit ändamålsenliga former för landstingens
verksamhet framgår enligt kommitténs mening därav att varken
de ändringar som vidtagits i lagen eller de önskemål om ändrade bestämmelser
som framförts berört huvudgrunderna i lagen. Kommittén framhåller,
att de viktigaste ändringarna varit införandet av ett särskilt organ
för ledningen av landstingets hälso- och sjukvårdande verksamhet, höjningen
av det befolkningstal, som berättigar stad att utträda ur landsting,
och framflyttningen av tiden för lagtima landstingsmöte samt att de förslag
om ändringar, som härutöver blivit väckta och som fortfarande har
aktualitet, är mycket få. Från riksdagen föreligger begäran om utredning
blott i ett enda hänseende, nämligen beträffande införande av proportionellt
valsätt vid val inom landsting av ledamöter i hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Denna fråga berör för övrigt snarare speciallagstiftningen
än lagen om landsting. Landstingen själva har, företrädda av svenska
landstingsförbundet, hemställt om vissa jämkningar i besvärsreglerna m. m.

Mot bakgrunden av det anförda kan det — fortsätter kommittén — synas
opåkallat att nu göra LL till föremål för någon mera omfattande revision.
Emellertid hänvisar kommittén i detta sammanhang till sitt tidigare framlagda
förslag till ny lagstiftning för de borgerliga primärkommunerna (betänkande
III) samt fortsätter.

I detta lagförslag har kommittén för primärkommunernas vidkommande
inarbetat bestämmelser om fondbildning och om användning av vissa kommun
tillhöriga kapitalmedel, d. v. s. stadganden motsvarande dem som för
närvarande återfinnas i lagarna den 6 december 1946 om kommunal fondbildning
och den 12 juni 1936 angående användning i vissa fall av kommun
eller annan samfällighet tillhörig egendom. Härvid har kommittén förutsatt,
att man även beträffande övriga slag av kommunala enheter skulle
infoga bestämmelserna i hithörande ämnen i de författningar, som reglera
dessa enheters organisation. Redan en dylik komplettering av landstingslagen
blir ganska vittomfattande och måste rubba dess disposition och
paragrafindelning. Men härtill kommer, att förslaget till kommunallag
innehåller en rad andra nyheter, vilka såväl med hänsyn till önskvärdheten
av likformighet i koinmunallagstiftningen som av vägande sakliga skäl
böra erhålla motsvarighet i landstingslagen. Det kan i detta sammanhang

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

vara nog med en hänvisning till de bestämmelser, som för primärkommunernas
del föreslagits i fråga om valbarhet, jäv, interpellation och besvär.

Kommittén förklarar, att den med hänsyn till dessa förhållanden ansett
sig böra företaga en fullständig översyn av LL och att den vid detta arbete
helt naturligt främst inriktat sig på att till landstingslagen överföra de
nyheter av saklig eller formell art, som föreslagits för primärkommunernas
del. Men även i sådana ämnen, beträffande vilka förslaget till kommunallag
icke innehåller några direkta nyheter, har kommittén enligt vad den
själv framhåller strävat efter att närma landstingslagen till kommunallagen,
försåvitt icke rådande olikheter ansetts sakligt motiverade. Dessutom
har kommittén funnit lämpligt att i förevarande sammanhang behandla
några spörsmål, som ej har motsvarighet i lagstiftningen för primärkommunerna,
t. ex. frågorna om stads utträde ur och inträde i landsting
och om territoriell differentiering av landstingsskatten. De ändringar som
med hänsyn härtill föreslås är så många och omfattande, att de enligt
kommitténs mening icke kan vidtagas inom den nuvarande lagens ram.
Kommittén har därför ansett sig böra utarbeta förslag till ny landstingslag;
dock har kommittén därvid som förut nämnts icke ingått i saklig
prövning av det speciella avsnitt i LL som handlar om valkretsindelning
och antalet landstingsmän i valkretsarna.

Kommitténs strävanden att bringa landstingslagen i överensstämmelse
med förslaget till kommunallag har bl. a. gällt vissa systematiska och terminologiska
frågor. I det inledande avsnittet berör kommittén en sådan
fråga, som är av stor betydelse för avfattningen av lagtexten. Det gäller
kommunbegreppets utformning i landstingslagen. Kommittén
anför därvid följande. I den nuvarande lagen framstår måhända landstingsområdet
icke i alla avseenden såsom en kommunal enhet. Den möjlighet
som finnes att differentiera landstingsskatten allt efter den nytta,
som visst företag medför för olika kommuner inom landstingsområdet,
utgör sålunda ett avsteg från den tanke som ligger bakom det vedertagna
kommunbegreppet. Detsamma kan sägas om den i epidemilagen stadgade
rätten för stad, som i andra hänseenden ingår i landstingsgemenskapen, att
bilda eget epidemidistrikt. LL undviker också i allmänhet att förbinda begreppet
kommun med det territorium varå lagen är tillämplig; endast i ett
mer periferiskt sammanhang (54 §) begagnas uttrycket länskommun. Där
icke ordet landstingsområde begagnas, nyttjar lagen eljest stundom begreppet
landsting såsom beteckning för den rättspersonlighet som föreligger.
I sin vanligaste användning betyder emellertid landstinget det representativa
organ, som beslutar i landstingsområdets angelägenheter. På
några ställen i lagen har ordet landsting en tredje innebörd, nämligen
landstingsmöte.

Kommittén framhåller emellertid, att landstingsgemenskapens karaktär
av kommunal enhet redan med den nuvarande utformningen av lagstilt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ningen synes svår att bestrida. Om såsom kommittén föreslår bestämmelserna
om lokal skattedifferentiering upphävs, blir landstingsterritoriets
egenskap av kommun enligt kommitténs mening än klarare. Det har synts
kommittén naturligt att understryka detta genom att använda kommunbegreppet
i landstingslagen i motsvarande sammanhang, som skett i förslaget
till ny kommunallag. De beteckningar, som kommittén ansett närmast
kunna komma i fråga för förevarande slag av kommun, är länskommun
och landstingskommun, vilken sistnämnda benämning användes
i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund. Av dessa har kommittén
föredragit landstingskommun, som låter självstyrelsemomentet
komma till starkare uttryck och som för övrigt är sakligt riktigare i de
fall där landstingsområde och län icke sammanfaller.

Genom att införa beteckningen landstingskommun har det blivit möjligt
för kommittén att utforma bestämmelsen om landstingets kompetens i nära
anslutning till motsvarande stadgande för primärkommunerna, att intaga
en allmän föreskrift om befogenhetssfärens uppdelning i beslutanderätt
samt förvaltning och verkställighet o. s. v. Vidare har ordet landsting kunnat
användas uteslutande som beteckning på det representativa organet.
För landstingets sammankomster nyttjas i förslaget regelmässigt uttrycket
landstingsmöte.

Kommittén förklarar, att det måhända kan dröja, innan en sålunda ändrad
systematik slår helt igenom i det allmänna språkbruket, och att man
säkerligen fortfarande ofta kommer att tala om landstingets —- och icke
landstingskommunens — anstalter och inrättningar. Några praktiska
olägenheter torde emellertid enligt kommitténs mening icke föranledas
härav. Ur lagteknisk synpunkt är fördelarna med den nya systematiken
så uppenbara, att kommittén ansett sig utan tvekan kunna förorda densamma.

En annan terminologisk fråga som kommittén berör i sitt betänkande
och som lämpligen torde kunna behandlas i detta sammanhang gäller de
i LL använda beteckningarna 1 a g t i m a och urtima möte. Kommittén
föreslår, att dessa uttryck skall ersättas med beteckningarna ordinarie
och extra. Som skäl härför åberopar kommittén främst, att uttrycket
urtima leder tanken på en sammankomst av mycket extraordinär och osedvanlig
natur, medan man numera torde få räkna med extra landstingssessioner
såsom allt vanligare företeelser. Kommittén erinrar i detta sammanhang
om de ökade möjligheter till utsättande av urtima landstingsmöte,
som nyligen öppnats dels genom att kravet på kvalificerad majoritet för
landstings beslut om urtima möte borttagits och dels genom att förvaltningsutskottet
fått befogenhet att besluta sådant möte. För en ändrad
terminologi talar enligt kommitténs mening också, att överensstämmelse
vinnes med uttrycken ordinarie och extra sammanträde i lagstiftningen för
primärkommunerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Även beträffande de i LL omnämnda administrativa organen förvaltningsutskott
samt hälso- och sjukvårdsberedning uppkommer
vissa terminologiska spörsmål. Kommunallagskommittén erinrar
om att den i förslaget till kommunallag sökt ernå en enhetlig terminologi
i fråga om de administrativa organens benämningar. Förvaltande och verkställande
organ betecknas där såsom nämnder, och organ med enbart beredningsuppgifter
kallas beredningar (betänkande III s. 203). Dessutom
användes för den ledande administrativa myndigheten i olika slag av kommuner
— kommunalnämnd, drätselkammare eller stadskollegium — begreppet
kommunens styrelse, vilket utom att tjäna såsom en ur lagteknisk
synpunkt erforderlig samlingsbeteckning understryker den ifrågavarande
myndighetens styrelseställning (betänkande III s. 62).

Motsvarande terminologi har kommittén i viss utsträckning nyttjat också
i förslaget till landstingslag. De organ, som handhar förvaltnings- eller
verkställighetsbestyr, kallas sålunda nämnder. Enbart beredande organ
kallas beredningar. I överensstämmelse härmed har det (de) organ, på
vilket (vilka) ledningen av landstingets hälso- och sjukvårdande verksamhet
ankommer och som i LL betecknas som beredning, givits namnet
hälso- och sjukvårdsnämnd (respektive hälsovårdsnämnd och
sjukvårdsnämnd). Någon egentlig olägenhet av att benämningen hälsovårdsnämnd
på detta sätt kommer till användning både inom landstingsförvaltningen
och i primärkommunerna synes man enligt kommitténs mening
icke behöva räkna med.

Kommittén framhåller, att namnet förvaltningsutskott i så
måtto är mindre tillfredsställande, som utskott begreppsmässigt utgöres
av medlemmar i det organ som tillsatt detsamma. Förvaltningsutskottets
ledamöter kan däremot utses även utanför landstinget. En benämning sådan
som landstingsstyrelse — fortsätter kommittén — vore ur angivna synpunkt
riktigare och skulle därjämte bättre än den nuvarande beteckningen
karakterisera förvaltningsutskottets ställning inom landstingsförvaltningen.
Namnet förvaltningsutskott bygger emellertid på långvarig tradition, och
allmänheten har vant sig vid det såsom beteckning för den centrala instansen
bland landstingets organ. Kommittén har därför avstått från att föreslå
någon ändring i beteckningen.

Remissyttrandena.

När det i propositionen nr 210/1953 gällde kommunallagskommitténs förslag
till kommunallag, kunde jag konstatera, att remissinstansernas allmänna
inställning till nämnda förslag överlag var positiv och att de av
kommittén uppdragna riktlinjerna för en revision av kommunallagarna
på det hela taget genomgående vunnit gillande. På samma sätt förhåller
det sig nu med kommitténs förslag till landstingslag. Antalet av de remissinstanser
som lämnar förslaget helt utan erinran är väl ej så stort (hit hör
3 — liilmng till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

riksräkenskapsverket, länsstyrelsen i Hallands lån, Östergötlands och Väsiernorrlands
låns landsting samt stadsfullmäktige i Norrköping). I det alldeles
övervägande antalet remissyttranden anföres emellertid, att man i allt
väsentligt ansluter sig till förslaget, att man gillar dess allmänna riktlinjer,
att det i huvudsak är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning eller
liknande. På några håll framställes endast den anmärkningen att man
förutsätter, att de ändringar som statsmakterna vidtagit i kommitténs förslag
till kommunallag skall beaktas vid utformningen av den nya landstingslagen.
I andra fall kritiserar man vissa detaljer i lagtextens utformning
men uttalar samtidigt sitt erkännande av förslagets förtjänster som
helhet betraktat. Ett mindre antal remissinstanser ifrågasätter visserligen,
om icke kommittén gått väl långt i sina strävanden att åstadkomma likformighet
mellan kommunallagen och landstingslagen. De konkreta anmärkningar
som framställes mot lagförslaget inskränker sig dock även i
dessa fall till detaljer.

Till närmare belysning av remissinstansernas syn på det ifrågavarande
lagförslagets principer, disposition och allmänna utformning kan anföras
följande.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att kommitténs
revision av LL skett med varsam hand och i pietet för de grundsatser, varpå
lagen är uppbyggd. Detta är enligt styrelsens mening en förtjänst. De skäl
som föranlett kommittén att utarbeta en helt ny lag finner styrelsen bärande.
Därigenom har enligt styrelsens mening bl. a. vunnits att lagen blivit mera
logiskt uppställd och lättöverskådlig. Styrelsen konstaterar, att till följd
av kommitténs strävan efter likformighet med kommunallagen ändringar
i LL vidtagits även på punkter, där ur andra synpunkter ändring knappast
varit påkallad. I stort sett finner styrelsen det föreliggande förslaget lämpligt
och ändamålsenligt samt ägnat att läggas till grund för lagstiftning på
området.

Till detta yttrande ansluter sig landstingen i Värmlands, Gävleborgs och
Västerbottens län samt i huvudsak även Jönköpings låns landsting.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att förslaget till landstingslag
utmärker sig för klarhet och överskådlighet i lagtexten samt att fördelen
av att en lag om landsting så nära som möjligt ansluter sig till lagstiftningen
om primärkommuner ligger i öppen dag. Länsstyrelsen tillstyrker,
att förslaget lägges till grund för ny landstingslag. — Liknande uttalanden
har gjorts av länsstyrelserna i Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar som ett allmänt omdöme om förslaget,
att det är präglat av reda, klarhet och överskådlighet, vilket icke är
minst betydelsefullt för alla de lekmän som skall tillämpa föreskrifterna.
Då förslaget dessutom inrymmer åtskilliga förbättringar och goda detaljlösningar
i jämförelse med vad nu gäller, finner sig länsstyrelsen i allt
väsentligt kunna biträda detsamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Södermanlands läns landsting är i likhet med kommittén av den uppfattningen
att LL på det hela taget erbjudit ändamålsenliga former för
landstingens verksamhet. Förslaget till ny landstingslag innebär enligt
landstingets mening en betydande omarbetning av nu gällande lag icke
endast i sakligt hänseende utan kanske fastmera ur systematisk och terminologisk
synpunkt. Landstinget finner emellertid, att det i betydande
utsträckning är fråga om ett lagfästande av vad som redan nu tillämpas
samt en anpassning till förslaget till ny lagstiftning för primärkommunerna.
I huvudsak anser landstinget det nu ifrågavarande förslaget väl ägnat
att läggas till grund för ny lagstiftning.

Kalmar läns norra landsting hyser den uppfattningen att de enhetslormer
och den avgränsning av arbetsuppgifterna m. in. som vuxit fram
under landstingens nittioåriga verksamhet visat sig vara rationella och till
gagn för deras arbete och antecknar därför med tillfredsställelse, att de
förändringar som föreslås oftare är av formell eller redaktionell art än av
saklig.

Gotlands läns landsting finner det rent allmänt kunna sägas, att kommittén
på ett förtjänstfullt sätt lyckats göra dispositionen och texten i den
nya lagen klar och enkel till hjälp för dem som har att tillämpa den samt
att lagförslaget är väl anpassat efter utvecklingen inom landstingens verksamhet.

På liknande sätt uttalar sig Kalmar läns södra landsting.

Hallands läns landsting anser det vara en förtjänst i kommitténs betänkande
att inga väsentliga ändringar föreslagits. Lagtexten blir enligt
landstingets mening utan tvivel förenklad och förtydligad och torde möjliggöra
för de kommunalt intresserade att kanske bättre än tidigare sätta
sig in i de för landstingen gällande bestämmelserna.

Lagtextens klarhet, enkelhet och överskådlighet framhäves bl. a. även av
länsstyrelsen i Gotlands län sam/ landstingen i Stockholms, Blekinge och
Norrbottens län.

Styrelsen för svenska stadsförbundet understryker vikten av att de grundläggande
bestämmelserna för den landstingskommunala och den primärkommunala
verksamheten, där så kan ske, ges samma innehåll och lydelse.
För närvarande anvisar LL ej sällan, till synes utan bärande skäl, i analoga
fall andra lösningar och tillvägagångssätt än kominunalstyrelselagarna;
och att förekomsten av olika terminologi i de båda lagkomplexen stundom
försvårat tolkningen även för kommunalstyrelselagarnas del har enligt
styrelsens mening visats av erfarenheten.

Bland de remissinstanser som kritiserar vissa detaljer i lagtextens utformning
men i huvudsak tillstyrker förslaget eller lämnar dess grundläggande
principer utan erinran kan ytterligare nämnas medicinalstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, sjukhuslagstiftningskommittén, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Iiungl. Maj.ts proposition nr 119.

Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs,
Västernorrlands och Västerbottens län samt landstingen i Uppsala,
Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Örebro och Jämtlands län.

Göteborgs och Bohus låns landsting understryker, att LL på det hela
taget erbjudit ändamålsenliga former för landstingens verksamhet och
ifrågasätter, om icke kommittén överdrivit betydelsen av likformighet mellan
landstingslagen och den nya kommunallagen. Även om flertalet av de
ändringar denna strävan efter likformighet medfört icke synes innebära
några olägenheter för landstingens del, vill landstinget i princip uttala sig
mot ändringar av lagbestämmelser som i praktiken visat sig ändamålsenliga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anknyter till detta uttalande
och tillägger att kommittén enligt länsstyrelsens förmenande låtit likformighetssynpunkten
i flera avseenden bli självändamål. Även länsstyrelsen i
Västmanlands län ifrågasätter, om icke kommittén i vissa detaljer gått onödigt
långt i detta hänseende.

På liknande sätt uttalar sig vidare länsstyrelsen i Skaraborgs län och
detta läns landsting. Särskilt landstinget uttrycker den uppfattningen, att
kommittén i åtskilliga hänseenden gått något längre än vad som kan anses
i och för sig påkallat med hänsyn till det rena landstingsintresset samt
karaktären och omfattningen av den verksamhet landstingen bedriver.

Den detaljkritik som framföres i remissyttrandena avser i stor utsträckning
rent terminologiska spörsmål. Andra punkter i lagförslaget som i
mera betydande omfattning tagits upp till diskussion av remissinstanserna
är bestämmelserna om stads inträde i landstingskommun, om landstingskommunens
kompetens, om valbarhet för vissa befattningshavare, om
bestämmande av plats för landstings lagtima möte, om tiden för väckande
av förslag vid sådant möte, om rätt för utomstående att deltaga i landstingets
överläggningar, om justeringstiden för protokoll, om antalet ledamöter
i förvaltningsutskott, om fondbildning, om placering av vissa penningmedel
och om besvärsnämnd. I

I detta sammanhang skall närmare redogörelse lämnas endast för remissinstansernas
inställning till vissa systematiska och terminologiska frågor.

Kommitténs förslag att i lagtexten införa begreppet landstingskommun
har i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Stockholms lån framhåller, att landstingsgemenskapen
utan tvivel allt mer kommit att framstå som en kommunal enhet. Avskaffas
möjligheten till territoriell skattedifferentiering, synes landstingsområdet
enligt länsstyrelsens mening i alla avseenden kunna betecknas som en kommun
— landstingskommun. Liksom kommittén anser länsstyrelsen, att
»landsting» och »landstingsmöte» bör användas uteslutande som beteckningar
för landstingskommunens representativa organ respektive detta
organs sammankomster.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar, att ordet landstingskommun,
även om det förefaller tungt och helt säkert icke kommer att användas
i allmänt språkbruk, likväl bör godtagas i lagtexten.

Hallands läns landsting finner, att en terminologisk förbättring åstadkommits,
då den i lagen tidigare i olika betydelser förekommande termen
landsting differentierats så att ordet landsting såsom begrepp för den
kommunala enheten ersatts med »landstingskommun» medan landstingskommunens
representativa organ förbehållits termen landsting och dess
sammankomst betecknas som »landstingsmöte». Ordet landstingskommun
lagfäster sålunda enligt landstingets mening landstingen som en kommunal
enhet, vilket kanske icke alltid framstått såsom ett faktum i lagstiftningen.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att genom begreppet
landstingskommun understrykes landstingets karaktär av kommun
och skapas förutsättningar för en bättre systematik, i det att ordet
landsting som i LL har tre olika betydelser kan förbehållas det representativa
organet. Styrelsen har full förståelse för de lagtekniska synpunkter
som härvid varit vägledande för kommittén men finner dock ordet landstingskommun
tungt. I allmänt språkbruk torde därför enligt styrelsens
mening uttrycket landsting som benämning på landstingskommun komma
att fortleva. (En medlem i styrelsen anser icke tillräckliga skäl föreligga för
att införa benämningen landstingskommun.)

Till vad majoriteten av landstingsförbundets styrelse yttrat ansluter sig
landstingen i Jönköpings, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län.

Vissa remissinstanser ställer sig mera tveksamma till begreppet landstingskommun.
Sålunda medger Skaraborgs läns landsting visserligen, att
ur formella synpunkter en ökad klarhet kanske skulle vinnas med den
nya benämningen, men hävdar samtidigt, att uttrycket landstingskommun
är betydligt tyngre än det hävdvunna och allmänt accepterade uttrycket
landsting. Och länsstyrelsen i Södermanlands län finner det visserligen
fördelaktigt, att i lagen varje begrepp får sin särskilda beteckning, även
om någon allvarlig risk för förväxling av hittills använda beteckningar icke
påvisats. Det synes emellertid länsstyrelsen tillräckligt att i lagen inledningsvis
klarlägges att bär avses en verklig kommunbildning och att sedan
»landsting» får i praktiken såsom hittills vara beteckningen även för denna
kommun. Kalmar läns norra landsting anser för sin del, att den äldre
terminologien icke medfört några som helst olägenheter och att det därför
ur denna synpunkt icke torde finnas någon nämnvärd anledning att införa
en ny.

En icke obetydlig minoritet bland remissinstanserna ställer sig helt
avvisande till tanken att införa begreppet landstingskommun.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det nuvarande begreppet
landsting har så gammal hävd att det redan av denna anledning bör kvar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

stå som beteckning även för landstinget såsom kommunbildning. Det vill
synas länsstyrelsen som om de skäl som kommittén åberopat till stöd för
att beteckningen förvaltningsutskott — ehuru ej helt adekvat — bibehålies,
delvis kan användas som motivering även för att uttrycket landsting i fortsättningen
får avse såväl det beslutande organet som själva kommunbildningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det icke påkallat att för att vinna
en enhetlig terminologi införa en ny benämning, landstingskommun. Den
föreslagna benämningen är enligt länsstyrelsens mening både oegentlig
och obehövlig. De i gällande lag använda, allmänt vedertagna och kända
benämningarna landsting och landstingsområde anser länsstyrelsen vara
fullt tillfredsställande. Benämningen landstingskommun torde enligt länsstyrelsens
mening icke komma att accepteras i praktiken och måste sålunda
jämväl på den grunden anses onödig.

Malmöhus läns landsting framhåller, att beteckningen landstingskommun
kan vara olämplig av det skälet att den medför risk att landstinget
under vissa förhållanden kan komma att opåkallat jämställas med primärkommun.
Landstinget anser därför, att benämningen icke bör införas.

Södermanlands läns landsting har full förståelse för att en terminologisk
differentiering i enlighet med kommitténs förslag kan innebära en viss
förenkling ur lagstiftarens synpunkt. Detta bör dock enligt landstinget
icke vara tillräckligt skäl att frångå en beteckning, som varit lagfäst i nära
etthundra år utan att något missförstånd genom den dubbla betydelsen
veterligen uppkommit. Det föreslagna uttrycket landstingskommun är därtill,
om än aldrig så adekvat, onödigt tungt för att beteckna vad alla vet
att ordet landsting jämväl betecknar. Landstinget vill med hänsyn härtill
för sin del avstyrka införandet av begreppet landstingskommun.

I avstyrkande riktning uttalar sig vidare Kalmar läns södra landsting
samt landstingen i Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens län.

Den punkt i kommunallagskommitténs förslag till landstingslag som
mött starkast motstånd från remissinstansernas sida är tanken att ersätta
uttrycken 1 a g t i m a och urtima med ordinarie och extra. Denna tanke
avvisas av icke mindre än li länsstyrelser och 19 landsting samt därjämte
av styrelsen för svenska landstingsförbundet.

De skäl som därvid åberopas är i huvudsak, att uttrycken lagtima och
urtima vunnit hävd och är värda att bevaras, att orden ordinarie och extra
är av utländsk härstamning samt att det överhuvud icke förebragts någon
bärande motivering för en ändring på denna punkt.

Kommitténs förslag att bibehålla beteckningen förvaltningsutskott
har mött erinran endast från länsstyrelsen i Kristianstads län. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

hänsyn till de namnändringar kommittén i övrigt föreslagit anser denna
länsstyrelse skäl tala för att förvaltningsutskottet erhåller beteckningen
förvaltningsnämnd eller kanske hellre landstingsnämnd. Länsstyrelsen
framhåller, att beteckningen utskott därigenom skulle förbehållas sådana
organ vilka utgöres av medlemmar i den institution som tillsatt dem.

Det kan anmärkas, att Göteborgs och Bohus läns landsting uttalar sin
tillfredsställelse över att kommittén avstått från att ändra benämningen
förvaltningsutskott till »landstingsstyrelse».

Även kommitténs förslag att införa beteckningen hälso- och sjukvårdsnämnd
(respektive hälsovårdsnämnd och sjukvårdsnämnd) har
av flertalet remissinstanser lämnats utan erinran.

Landstingsförbundets styrelse anför — med instämmande av landstingen
i Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län — att en ändrad
benämning av de nuvarande hälso- och sjukvårdsberedningarna är motiverad
med hänsyn till dessa beredningars uppgifter samt att kommitténs
förslag i detta hänseende kan accepteras.

Jönköpings läns landsting anser, att den nya benämningen hälso- och
sjukvårdsnämnd är att föredraga framför den nuvarande. Ordet nämnd
anger enligt landstingets mening bättre dessa förvaltningsorgans befogenheter
och uppgifter.

En betydande minoritet bland remissinstanserna motsätter sig emellertid
införandet av beteckningen hälso- och sjukvårdsnämnd.

Medicinalstyrelsen framhåller, att termen hälsovårdsnämnd icke bör
väljas, då den kan föranleda förväxling med primärkommunernas hälsovårdsnämnder.
Som lämpligare beteckning ifrågasätter medicinalstyrelsen
»hälso- och sjukvårdsstyrelse».

Sjukhuslagstiftningskommittén erinrar också om att beteckningen hälsovårdsnämnd
redan finnes på en primärkommunal nämnd. De praktiska
olägenheterna av förväxlingar i förevarande fall torde enligt kommitténs
mening visserligen icke vara alltför stora men bör likväl icke förbises —
båda nämnderna har dock sin verksamhet inom hälso- och sjukvårdens
område. Sjukhuslagstiftningskommittén ifrågasätter, om icke beteckningen
nämnd i förevarande fall skulle kunna ersättas med »styrelse». Genom
att ordet styrelse icke tagits i anspråk för förvaltningsutskottet synes en
sådan lösning vara möjlig och den synes ej heller strida mot den terminologi
som eljest följts i förslaget.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter lämpligheten av att,
på sätt föreslagits, i landstingslagen införa benämningen hälsovårdsnämnd
för det organ som nu benämnes hälsovårdsberedning. Enligt länsstyrelsens
uppfattning har kommittén underskattat olägenheterna av att benämningen
hälsovårdsnämnd på detta sätt kommer till användning både
inom landstingsförvaltningen och i primärkommunerna. Exempelvis i epi -

Kungi. Maj.ts proposition nr 119.

demilagen förekommer benämningen hälsovårdsnämnd i sådana sammanhang,
att man måste räkna med, att tveksamhet stundom kan komma att
uppstå, huruvida därvid åsyftas primärkommuns eller landstingskommuns
hälsovårdsnämnd eller bådadera.

Skaraborgs läns landsting anför under instämmande av länsstyrelsen i
länet, att bärande skäl knappast föreligger att ändra den hävdvunna beteckningen
hälso- och sjukvårdsberedning.

Kalmar läns norra landsting finner likaledes den föreslagna ändringen
opåkallad och framhåller risken av förväxlingar, t. ex. med hälsovårdsnämnden
i den ort, där landstinget har sitt kansli. Om en förändring av
beteckningen ovillkorligen skall genomföras, torde det enligt landstingets
mening vara lämpligare att använda beteckningen styrelse eller — analogt
med beteckningen förvaltningsutskott för det organ som motsvarar kommuns
styrelse — utskott.

Göteborgs och Bohus läns landsting anser, att begreppet hälso- och sjukvårdsberedning
visserligen är så nytt, att det icke kan anses ha vunnit
hävd, men ställer sig likväl tveksamt till förslaget om ändring. Skulle en
ändring anses nödvändig med hänsyn till att benämningen beredning icke
fullt täcker organets arbetsuppgifter, torde det enligt landstingets mening
vara lämpligare att välja benämningen styrelse.

På liknande sätt yttrar sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

För beteckningen styrelse uttalar sig vidare länsstyrelsen i Uppsala län
samt landstingen i Uppsala och Gotlands lån.

Södermanlands läns landsting finner det med hänsyn till risken för förväxling
mindre lämpligt att använda beteckningen nämnd. Då i mer än
80 procent av landstingen en avdelning av förvaltningsutskottet handhar
hälsovårdsärendena, finner landstinget det mera naturligt att i stället använda
uttrycket avdelning.

Departementschefen.

När landstingsorganisationen tillskapades genom 1862 års förordning om
landsting, innebar detta en betydelsefull nyhet på kommunallagstiftningens
område. Det fanns icke såsom i fråga om de samtidigt utfärdade förordningarna
om kommunalstyrelse på landet och i stad någon gammal tradition
att bygga på. Det gällde alltså icke en reorganisation av redan förefintliga
samhällen, utan det kommunala systemet byggdes ut med ett nytt,
högre led. Bakgrunden härtill var att man funnit behov föreligga av ett
organ för att handha uppgifter som var alltför betungande för de enskilda
kommunerna. Man syftade till att skapa en gemenskap och ett
gemensamt organ för kommunerna inom ett visst område, länet. Detta
uttrycktes i landstingsförordningen så att i varje län skulle finnas ett landsting,
sammansatt av valda ombud från länets städer och härader eller
tingslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Under förarbetena till 1862 års landstingsförordning uttalades den allmänna
förutsägelsen att landstingen borde vara mäktiga en stark utveckling
och att de alltmer skulle öka föremålen för sin verksamhet. Detta har
som bekant i hög grad besannats. Landstingens verksamhet har undan för
undan genomgått en mycket stark expansion. Särskilt gäller detta på
sjukvårdens område, där landstingen såsom huvudmän bl. a. för den slutna
kroppssjukvården gjort betydande insatser och genomfört en omfattande
utbyggnad.

I propositionen nr 210/1953 med förslag till kommunallag m. in. har jag
berört den fortskridande demokratiseringens inverkan för primärkommunernas
del och betydelsen av en verklig kommunal självstyrelse. Vad jag
därvid anfört äger givetvis tillämpning även i fråga om landstingen och
deras verksamhet. Behovet av landstingen som lokala samhällsorgan och
värdet av landstingens insatser torde allmänt erkännas.

Såsom kommunallagskommittén framhållit innebar tillkomsten av 1924
års lag om landsting en avsevärd modernisering av landstingsförvaltningens
former. Det torde vara en allmän uppfattning att den grund för landstingens
verksamhet, som därigenom lades, i stort sett visat sig vara tillfredsställande
och att lagen — med de ändringar som under årens lopp vidtagits
— fortfarande på det hela taget erbjuder ändamålsenliga former för verksamheten.

Med hänsyn härtill kan det — som kommunallagskommittén också anfört
— i och för sig sättas i fråga, om det är påkallat att nu göra LL till
föremål för någon mera omfattande revision. När kommittén funnit så vara
fallet och ansett sig böra utarbeta förslag till en ny landstingslag, har den
kunnat hänvisa till olika skäl som i huvudsak sammanhänger med kommitténs
tidigare framlagda förslag till ny kommunallag. Enligt detta förslag
har bestämmelser, motsvarande dem som nu finns i lagarna den 6 december
1946 om kommunal fondbildning och den 12 juni 1936 angående
användningen i vissa fall av kommun eller annan samfällighet tillhörig
egendom, inarbetats i kommunallagen och därvid har förutsatts, att stadganden
i dessa ämnen skulle intagas även i lagarna om övriga kommunala
enheter. I likhet med kommittén finner jag, att redan en dylik komplettering
av landstingslagen blir ganska vittomfattande och måste rubba dess
disposition och paragrafindelning. Kommittén har vidare åberopat, att dess
förslag till kommunallag innehåller en rad andra nyheter, vilka såväl med
hänsyn till önskvärdheten av likformighet i kommunallagstiftningen som
av vägande sakliga skäl bör erhålla motsvarighet i landstingslagen. Som jag
senare skall närmare utveckla anser jag även detta skäl beaktansvärt. Då
härtill kommer, att förslaget att ersätta 1924 års lag med en ny lagstiftning
icke mött någon erinran i remissyttrandena, finner jag mig för egen
del kunna i princip förorda detsamma.

Beträffande de allmänna grundsatser som varit vägledande för kommit -

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 119.

tén vid dess arbete med den nya lagen har kommittén själv förklarat, att
den främst inriktat sig på att till landstingslagen överföra de nyheter av
saklig eller formell art, vilka föreslagits för primärkommunernas del, men
att den även i sådana ämnen, där förslaget till kommunallag icke innehöll
några direkta nyheter, strävat efter att närma landstingslagen till kommunallagen,
försåvitt icke rådande olikheter ansetts sakligt motiverade.

Dessa grundsatser och de praktiska resultat, vartill de lett i utredningens
förslag, har i det stora hela vunnit remissinstansernas gillande. Ett mindre
antal remissinstanser ifrågasätter visserligen, om icke kommittén gått väl
långt i sina strävanden att åstadkomma likformighet mellan kommunallagen
och landstingslagen. De konkreta anmärkningar som framställes inskränker
sig dock över lag till detaljer. I åtskilliga remissyttranden framhäves
lagförslagets klarhet, enkelhet och överskådlighet.

Redan i propositionen nr 210/1953 har jag givit uttryck för den meningen
att en likformighet mellan de olika kommunalförfattningarna är värd att
eftersträva. Jag har därvid även helt allmänt framhållit betydelsen av en
enhetlig terminologi och över huvud taget ett enkelt och lättfattligt språk
i kommunallagstiftningen. Vad jag sålunda anfört vill jag nu än en gång
understryka. De principer som kommunallagskommittén lagt till grund för
sitt förslag till ny landstingslag och de detaljlösningar som kommittén däri
förordar överensstämmer i allt väsentligt med vad jag själv anser lämpligt
och riktigt. Endast på några få punkter finner jag skäl att hävda en från
kommittén avvikande mening. Till dessa punkter återkommer jag i det
följande. Jag är angelägen att redan i detta sammanhang framhålla att de
ändringar, som kommittén föreslår i fråga om organisations- och verksamhetsformer,
icke torde rubba något av den för landstingen grundläggande
ordningen. I betydande utsträckning är det — såsom ett landsting påpekar

fråga om att lagfästa vad som redan nu tillämpas. Och i stor utsträckning
är de föreslagna nyheterna vidare av formell — systematisk eller
terminologisk — art.

En sådan nyhet avser kommunbegreppets utformning i
landstingslagen. Den nuvarande lagen använder uttrycket landsting som
beteckning både på den kommunbildning som avses i lagen och på denna
kommunala enhets representativa organ. I några sammanhang har ordet
en tredje innebörd, nämligen landstingsmöte. En enda paragraf i LL begagnar
uttrycket länskommun; i övrigt undviker lagen att sätta begreppet
kommun i samband med landsting eller län. På flera ställen användes i
stället ordet landstingområde.

Kommunallagskommittén föreslår nu, att i den nya lagen skall införas
begreppet landstingskommun, ett begrepp som redan användes i 1919 års
lag om kommunalförbund. Till stöd härför åberopar kommittén skäl av
både principiell och praktisk-lagteknisk art. Kommittén framhåller till en
början att om den nu stadgade möjligheten till territoriell skattedifferentie -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ring — såsom kommittén föreslår — upphävs, blir landstingsterritoriets
egenskap av kommun klarare än vad hittills varit fallet. Det har synts
kommittén naturligt att understryka detta genom att i landstingslagen använda
kommunbegreppet i motsvarande sammanhang som skett i förslaget
till ny kommunallag. Genom att använda beteckningen landstingskommun
har det vidare blivit möjligt att utforma bestämmelsen om landstingets
kompetens i nära anslutning till motsvarande stadgande för primärkommunerna,
att intaga en allmän föreskrift om befogenhetssfärens uppdelning
i beslutanderätt samt förvaltning och verkställighet etc. Och ordet landsting
har kunnat förbehållas som beteckning på det representativa organet.

Förslaget att införa begreppet landstingskommun har i allmänhet godtagits
eller lämnats utan erinran, så exempelvis av styrelsen för svenska
landstingsförbundet. En icke obetydlig minoritet bland remissinstanserna
bär emellertid motsatt sig detta och velat bibehålla ordet landsting som beteckning
även för kommunbildningen. Såsom skäl har därvid bl. a. åberopats,
att ordet landsting har gammal hävd i denna betydelse och icke
veterligen föranlett missförstånd eller olägenhet, att beteckningen landstingskommun
är onödigt tung samt att den icke kommer att accepteras i
praktiken.

För egen del saknar jag ingalunda förståelse för de argument som anförts
mot begreppet landstingskommun, men jag anser att avgörande vikt bör
fästas vid de stora fördelar ur lagteknisk synpunkt som den av kommittén
föreslagna systematiken i detta avseende innebär. Jag ansluter mig alltså
här till kommitténs ståndpunkt.

En avvikelse från den av kommittén använda terminologien finner jag
däremot skäl förorda, när det gäller förslaget att ersätta beteckningarna
lagtima och urtima möte med beteckningarna ordinarie och extra
möte. Detta förslag motiveras av kommittén främst med att ordet urtima
leder tanken på en sammankomst av mycket extraordinär och osedvanlig
natur, medan man numera torde få räkna med extra landstingssessioner
såsom allt vanligare företeelser. Vidare åberopar kommittén som skäl för
en ändrad terminologi, alt överensstämmelse skulle vinnas med uttrycken
ordinarie och extra sammanträden i lagstiftningen för primärkommunerna.

Ifrågavarande punkt i kommitténs förslag har väckt mycket starkt motstånd
i remissyttrandena. Man framhåller bl. a. att uttrycken lagtima och
urtima vunnit hävd och är värda att bevaras samt att det över huvud icke
förebragts bärande motivering för en ändring.

I detta finner jag mig kunna instämma. Jag vill därjämte erinra om att
beteckningarna ordinarie och extra sammanträden i samband med riksdagsbehandlingen
av förslaget till ny kommunallag utgått ur denna lagstiftning.

Även i fråga om de i LL omnämnda administrativa organen har kommunallagskommittén
föreslagit en terminologisk förändring såtillvida att kommittén
anser beteckningen hälso- och sjukvårdsberedning böra utbytas mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

»hälso- och sjukvårdsnämnd» (respektive hälsovårdsnämnd och
sjukvårdsnämnd). Däremot har kommittén icke ansett sig böra föreslå
ändring av den nuvarande beteckningen förvaltningsutskott. De
skäl som kommittén i samband härmed anför är i huvudsak följande. I förslaget
till kommunallag har kommittén sökt genomföra en enhetlig terminologi
beträffande de adminstrativa organen i det att förvaltande och verkställande
organ betecknats som nämnder och organ med enbart beredande
uPPgifter kallats beredningar. Dessutom har för den ledande administrativa
myndigheten använts begreppet kommunens styrelse. Motsvarande terminologi
har kommittén i viss utsträckning velat nyttja också i förslaget till
landstingslag. Namnet förvaltningsutskott är enligt kommitténs mening i så
måtto mindre tillfredsställande som utskott begreppsmässigt utgöres av
medlemmar i det organ som tillsatt detsamma men förvaltningsutskottets
ledamöter kan utses även utanför landstinget. En benämning sådan som
landstingsstyrelse vore i och för sig riktigare och skulle därjämte bättre
karakterisera förvaltningsutskottets ställning inom landstingsförvaltningen.
Då emellertid namnet förvaltningsutskott bygger på långvarig tradition och
allmänheten vant sig vid detsamma, har kommittén avstått från någon
ändring. — Beträffande beteckningen hälso- och sjukvårdsnämnd anmärker
kommittén, att man icke synes behöva räkna med någon olägenhet av
att »hälsovårdsnämnd» kommer till användning både inom landstingsförvaltningen
och i primärkommunerna.

Förslaget att bibehålla namnet förvaltningsutskott har godtagits av alla
remissinstanser utom en länsstyrelse, som i stället förordar benämningen
förvaltningsnämnd eller landstingsnämnd. Även kommitténs förslag att
införa beteckningen hälso- och sjukvårdsnämnd har i flertalet remissyttranden
lämnats utan erinran, men en betydande minoritet motsätter sig
denna beteckning och förordar i stället som regel benämningen hälso- och
sjukvårdsstyrelse. Till denna senare grupp hör bl. a. medicinalstyrelsen
och sjukhuslagstiftningskommittén. Vad som anförts mot beteckningen
hälso- och sjukvårdsnämnd är främst risken för förväxling med de primärkommunala
hälsovårdsnämnderna.

Jag har tidigare understrukit betydelsen av en enhetlig terminologi i
kommunallagstiftningen. Det är emellertid uppenbart, att tillskapandet av
en sådan terminologi icke får bli ett självändamål och att understundom
andra lämplighetssynpunkter måste vara avgörande. Vad kommunallagskommittén
anfört till stöd för att bibehålla beteckningen förvaltningsutskott
kan jag därför utan vidare biträda. Mera tveksam finner jag frågan om
benämningen på det organ som handhar ledningen av landstingskommunens
hälso- och sjukvårdande verksamhet. Den nu använda beteckningen
beredning är av de terminologiska skäl som kommittén anfört icke lämplig.
Mot den ur terminologisk synpunkt adekvata beteckningen nämnd talar
onekligen — som flera remissinstanser framhållit — att den i sammansätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ningen hälsovårdsnämnd kan leda till förväxlingar. Med hänsyn härtill
vill jag i överensstämmelse med flera av remissinstanserna förorda beteckningen
hälso- och sjukvårdsstyrelse (hälsovårdsstyrelse, sjukvårdsstyrelse).
Det kan anmärkas, att denna beteckning anknyter till det ifrågavarande
organets funktioner enligt vissa specialförfattningar, exempelvis som distriktsvårdsstyrelse
och barnmorskestyrelse.

3. Landstingskommunen i territoriellt hänseende.

Gällande ordning. Frågans tidigare behandling.

I 1 § LL stadgas, att i varje län skall finnas ett landsting. Enligt 2 §
första stycket kan emellertid Kungl. Maj :t beträffande visst län förordna,
att mer än ett landsting skall finnas inom länet. Såsom förutsättning för
sådant förordnande anger lagen, att ett för hela länet gemensamt landsting
med hänsyn till läge eller andra skiljaktiga förhållanden icke medför
de med lagen avsedda fördelarna. Innan förordnande ges, skall länsstyrelsen
och landstinget höras. Har flera landsting bildats inom ett län, kan
Kungl. Maj :t enligt 2 § andra stycket, där omständigheterna därtill föranleder,
förordna att antalet landsting skall minskas. Även i detta fall
skall dessförinnan länsstyrelsen och landstingen ha hörts i ärendet.

Enligt 3 § 1 mom. LL äger stad, som uppnått en folkmängd av minst
100 000, utträda ur landsting. Bestämmelser ges i samma lagrum dels om
stadens skyldighet att underrätta landsting om sitt beslut att utträda och
dels om tidpunkten för utträdet. Beslut att utträda ur landsting skall underställas
Kungl. Maj :t, som efter landstingets hörande meddelar de närmare
föreskrifter, som är erforderliga för beslutets genomförande.

Stad, som icke deltager i landsting, äger enligt 2 mom. av samma paragraf
inträda i landsting, om samstämmande beslut därom fattats av staden
och landstinget. Beslut angående inträde i landsting skall underställas
Kungl. Maj :t, som efter vederbörandes hörande bestämmer tiden för inträdet
samt meddelar de övriga föreskrifter, som erfordras för beslutets
genomförande.

Möjligheten att uppdela ett län i två eller flera landstingsområden,
som funnits alltsedan landstingsinstitutionens tillkomst,
har utnyttjats blott i Kalmar län, vars uppdelning på två områden
(norra och södra) medgavs enligt Kungl. Maj :ts brev den 30 december
1864. I det av kommunalförfattningssakkunniga utarbetade betänkandet
med förslag till landstingslag (SOU 1923: 18), som ligger till grund för
den nuvarande lagstiftningen, bibehölls stadgandet om möjlighet till uppdelning,
men de sakkunniga framhöll, att det skedde uteslutande med
hänsyn till den rådande ordningen i Kalmar län. Någon ytterligare tilllämpning
av stadgandet ansåg de sakkunniga icke böra förutsättas.

Kungi. Maj:Is proposition nr 119.

Landstingsförordningen av år 1862 anvisade icke någon utväg för ombildning
av län, vilket uppdelats på två eller flera landsting, till ett enda
landstingsområde. Nu gällande stadgande härom tillkom på förslag av
kommunalförfattningssakkunniga som påpekade, att bestämmelsen icke
avsågs ha annat praktiskt syfte än att möjliggöra en sammanslagning av
de två landstingsområdena inom Kalmar län. Tanken på en sådan sammanslagning
har vid olika tillfällen framförts i länet.

Frågan om städernas deltagande i landsting diskuterades
livligt under förarbetena till 1862 års landstingsförordning. Spörsmålet
gällde härvid väsentligen, om städerna — bortsett från Stockholm, som
stod utanför länsindelningen — överhuvud skulle deltaga i landsting eller
icke. Någon differentiering av städerna i detta hänseende efter folkmängden
var det från början icke tal om. Ett under landstingsförordningens behandling
i stånden väckt förslag härom blev avslaget utan diskussion.
Emellertid kom landstingsförordningen att innehålla ett stadgande, enligt
vilket den icke skulle äga tillämpning å stad, som hade mer än 25 000 invånare.
Bestämmelsen synes närmast ha föranletts av en framställning
från Göteborgs stad i samband med remissbehandlingen av förslagen till
kommunalförfattningar. Vid förslagens föredragning i statsrådet yttrade
vederbörande departementschef såsom motivering blott, att för det fall
att stad hade mera än 25 000 invånare, det ansetts mera ändamålsenligt,
att stadens angelägenheter till hela deras omfång blev behandlade för sig
av dess särskilda kommunalstyrelse.

På grund av ifrågavarande bestämmelse har Göteborg aldrig deltagit i
landsting och förklarades Malmö, Norrköping och Gävle ha utträtt ur
landsting respektive åren 1871, 1872 och 1893. Bestämmelsen ändrades åren
1894 och 1909 i samband med författningsändringar i fråga om val till riksdagens
första kammare respektive landstingsmannaval. Enligt den lydelse
bestämmelsen då erhöll skulle landstingsförordningen icke äga tillämplighet
å stad, som hade en folkmängd av minst 1/150 av rikets invånarantal
eller å stad, som utträtt ur landsting och vars invånarantal ej minskats
under det, som berättigat staden till utträde. Med tillämpning av stadgandet
i dess sålunda ändrade lydelse förklarades Hälsingborg år 1918 ha utträtt
ur landsting.

Spörsmålet om stads utträde ur landsting har även därefter
varit föremål för livligt intresse från statsmakternas sida. Vid 1920
års riksdag väcktes motioner om sådan ändring av landstingsförordningen
att utträde icke vidare skulle förekomma. Riksdagen ville emellertid icke
sträcka sig så långt som avsågs i motionerna utan begränsade sig till att
anhålla om utredning och förslag rörande sådan författningsändring som
möjliggjorde för stad, vilken uppnått den storlek som berättigade till utträde,
att för viss tid kvarstanna i landstinget. Den av riksdagen begärda

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W.

utredningen verkställdes av kommunalförfattningssakkunniga. Dessa förklarade
i sitt förutnämnda betänkande, att mycket starka skäl talade för
att helt borttaga del stadgande i landstingsförordningen som avhandlade
stads utträde ur landsting. Med hänsyn till den ståndpunkt, som riksdagen
intagit till frågan år 1920, och då historiska skäl kunde åberopas för ett
bibehållande i begränsad omfattning av stadgandet, stannade dock de sakkunniga
vid en omarbetning av detsamma. De av de sakkunniga i sådant
hänseende föreslagna bestämmelserna innebar i huvudsak, att stads utträde
ur landsting vid uppnående av viss folkmängd icke blev obligatoriskt
ulan beroende av stadens beslut samt att stad, som icke deltog i landsting,
ägde inträda i landstinget, om samstämmande beslut därom fattades av
staden och landstinget. Vid riksdagsbehandlingen år 192i av förslaget till
landstingslag vidtogs den jämkning i den föreslagna bestämmelsen om stads
rätt till utträde ur landsting, att sådan rätt skulle föreligga, då stad uppnått
ett invånarantal av 50 000. Det avgörande folkmängdstalet höjdes
till det nu gällande, 100 000, efter beslut av lagtima riksdagen år 7.940.

En närmare redogörelse för frågans behandling vid 1920 och 1940 års
riksdagar samt för motiven till kommunalförfattningskommitténs ställningstagande
finnes intagen i kommunallagskommitténs betänkande IV s.
39—41.

Spörsmålet om stads inträde i landsting har icke rönt samma
uppmärksamhet som frågan om utträde. Nämnda spörsmål har dock
något behandlats av 7944 års kommitté för kommunal samverkan i dess
betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. m. (SOU 1947: 30).
Efter att ha diskuterat — och avvisat — en sådan lösning av Stor-Stockholms
sainarbetsproblem, att Stockholms stad inträdde i Stockholms läns
landsting, anförde kommittén i fråga om andra landstingsfria städer, att
deras inträde i landsting skulle vara väl ägnat att lösa föreliggande behov
av samverkan i sjukvårdsfrågor. Kommittén framhöll, att en expansion
''rån dessa städers sida genom införlivning av kringliggande områden
kunde komma att bli besvärande för landstingens del. överhuvud måste
risken för sådana inkorporeringar utgöra ett osäkerhetsmoment vid landstingens
planering av sina sjukvårdsfrågor. Ett upphävande av dessa städers
särställning skulle därför ur denna synpunkt kunna vara av intresse för
vederbörande landsting. Emellertid påpekades, att berörda städers inträde
i landsting med hänsyn till deras relativt betydande skattekraft uppenbarligen
skulle komma att medföra ekonomisk fördel för landstingen och
motsvarande nackdel för städerna. Något intresse för ett inträde i landsting
syntes därför icke föreligga för städernas del. Under hänvisning till
att något mera markerat behov av en ändring i denna riktning icke yppats
förklarade 1944 års kommitté till sist, att den — liksom i fråga om Stockholm
— icke beträffande övriga landstingsfria städer ansett sig böra framlägga
något förslag om deras inträde i landsting. Kommittén tilläde dock,

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

att det kunde ha sitt intresse att hålla denna utväg i minnet, för den händelse
fråga skulle uppkomma om för landstingens ekonomi mera kännbara
inkorporeringar med dessa städer.

Kommunallagskommittén.

Beträffande förhållandet till länsindelningen anför kommittén
till en början, att det enligt kommitténs mening icke är realistiskt
att räkna med en framtida uppdelning av län i två eller flera landstingsområden
eller landstingskommuner. Kommittén framhåller, att — under
den tid landstingsinstitutionen ägt bestånd — mellan de olika delarna av
landstingsområdet utvecklats en fast intressegemenskap som manifesterats
i tillkomsten av en rad för hela landstingsområdet gemensamma anstalter,
inrättningar och institutioner, samt fortsätter.

När det gällt att bestämma förläggningen av dessa anstalter och bedöma
behovet av utrymme och teknisk utrustning, har man utgått från den bestående
indelningen. Särskilt bör i detta sammanhang erinras om det omfattande
arbete och de stora kostnader, som på många håll nedlagts för
att få till stånd ett fullständigt centrallasarett med dess många avdelningar
för olika slag av specialsjukvård. En rubbning av den gällande indelningen
kan därför icke företagas utan betydande konsekvenser i ekonomiskt och
annat avseende för de olika delarna av landstingsområdet. Till det sagda
kommer lämpligheten ur olika synpunkter av att den administrativa indelningen
i län sammanfaller med indelningen i landstingskommuner.

Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att möjligheten att uppdela län
i olika landstingsområden borttages. Härmed avser kommittén självfallet
icke att göra någon ändring i de bestående förhållandena i Kalmar län. Liksom
i den nuvarande lagen bör det emellertid enligt kommitténs mening
finnas ett stadgande, som ger möjlighet till en framtida förening av de
båda landstingsområdena i länet (2 § 1 mom. förslaget till landstingslag).

Vad kommittén anfört gentemot uppdelning av län på flera landstingskommuner
innebär icke, att kommittén tar principiellt avstånd från den
av och till framförda tanken på mera genomgripande ändringar i gällande
länsindelning. Kommittén framhåller, att lämpligheten av en sådan ändring
får bedömas ur alla för frågans avgörande betydelsefulla synpunkter, såväl
allmänna som lokala. Enär — om man i detta sammanhang bortser från
städer utanför landsting — länsindelningen såsom nyss framhållits lämpligen
bör vara identisk med indelningen i landstingskommuner och ändring
i den förstnämnda automatiskt inverkar på den senare, är det enligt kommitténs
mening uppenbart, att man vid ifrågasatt ändring i länsindelning
måste fästa mycket stort avseende vid de önskemål och synpunkter, som
anföres av det eller de av ändringen berörda landstingen.

På frågan om stads utträde ur landsting kan enligt kommunallagskommitténs
uppfattning anläggas delvis liknande synpunkter

Kanyl. Maj.ts proposition nr 11!).

som på det förut avhandlade spörsmålet rörande uppdelning av län i flera
landstingskommuner. Sålunda måste man — anför kommittén hysa
allvarliga betänkligheter mot att genom stads utträde splittra en gemenskap,
vars anstalter och inrättningar under lång tid planerats och utbyggts
för att kunna betjäna det odelade landstingsområdet. Det kan visserligen
invändas, att stads beslut om utträde i allmänhet icke skulle komma helt
oförberett för det övriga landstingsområdet. Landstinget skulle säkerligen
under någon tid ha möjlighet att anpassa sina föranstaltningar med hänsyn
till den väntade utbrytningen. Detta kunde dock med större fog sägas,
så länge uppnåendet av visst folkmängdstal obligatoriskt medförde stads
utträde ur landsting och man sålunda med någon grad av säkerhet kunde
förutse, när förändringen skulle äga rum. Men med den ordning som nu
gäller — enligt vilken utträdet är beroende icke blott av folkmängdstalet
utan även av stadens beslut — kan det under lång tid vara helt ovisst,
huruvida staden kan komma att utträda. Under denna tid måste landstingets
anstalter utbyggas så att de tillgodoser det odelade landstingsområdets
behov med de olägenheter, som detta på sätt nyss antytts kan medföra
vid stadens utträde ur landstinget.

Kommittén understryker, att det hittills förda resonemanget utgått från
att stads utträde ur landsting såsom lagen förutsätter medför en fullständig
skilsmässa mellan staden och landstinget i fråga om de uppgifter som
landstinget förut handhaft för det odelade landstingsområdet, men att en
separation av detta totala slag torde stöta på svårigheter i praktiken. Detta
sammanhänger — enligt vad kommittén vidare anför med de ökade
krav som kommit att ställas på landstingets anordningar och anstalter,
framför allt på den slutna sjukvårdens område.

De medicinska framstegen ha här påkallat inrättande av en rad nya
specialavdelningar med stora anspråk på personal, lokaler och teknisk
apparatur. En ''fortsatt stark utveckling på specialsjukvårdens område är
att förvänta. Samtidigt ökar behovet av rymliga och moderna lokaler för
den allmänna kroppssjukvården. Allt detta medför sådana ekonomiska krav
på huvudmännen för den slutna sjukvården, att det får anses uteslutet,
att en stad skulle kunna utträda ur landsting utan allvarliga återverkningar
på stadens och landstingets ekonomi eller sjukvårdens standard. Vad som
nu anförts bestyrkes av hittills vunna erfarenheter. Sålunda har mellan de
båda städer som senast utträtt ur landsting, Gävle och Hälsingborg, å ena
sidan samt respektive landsting å den andra, alltifrån utträdet ägt rum
ett nära samarbete på sjukvårdens område i syfte att med bibehållande
av standarden hålla de sammanlagda sjukvårdskostnaderna nere. I Gävle
är samarbetet icke blott av ekonomisk art utan berör också den kommunala
organisationen, i det att direktionen lör stadens och landstingets gemensamma
lasarett är sammansatt av representanter för båda målsmännen.

Kommittén förklarar, att om det salunda kan förutses att stads utträde
ur landsting regelmässigt skulle framtvinga ett samarbete i annan form
mellan staden och landstinget för tillgodoseende av sjukvården, så saknas
4 —. Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

enligt kommitténs mening bärande skäl för att i fortsättningen hålla möjligheten
till utträde öppen. Ett utträde ur landstinget koinme att kräva
tyngande och invecklade former för den gemensamma uppgiftens handhavande
till men för effektiviteten i arbetet. Den slutna sjukvården utgör
landstingets ekonomiskt mest betydelsefulla uppgift, och hänsynen till
densamma måste därför enligt kommitténs mening tillerkännas avgörande
betydelse vid ställningstagandet till den föreliggande frågan.

Kommittén anför vidare, att det i fråga om landstingets hälsovårdande
verksamhet, dess uppgifter på undervisningens och socialvårdens områden
samt övriga landstingskommunal uppgifter måhända kan antagas, att
en utträdande stad och ett genom utträdet icke alltför starkt reducerat
landsting kan var för sig nöjaktigt tillgodose sina behov på respektive områden.
Men även här gäller det enligt kommitténs mening ofta, att en bibehållen
samverkan inom landstingets ram är ägnad att nedbringa de
samfällda kostnaderna och därför ur allmän synpunkt är att föredraga
framför en uppspaltning av verksamheten.

Som ytterligare skäl åberopar kommittén, alt ett slopande av rätten för
stad att utträda ur landsting synes överensstämma med de strävanden till
förmån för större förvaltningsenheter och mot en splittring av de kommunala
resurserna, som fått sitt starkaste uttryck i kommunindelningsreformen,
samt att utträdesrättens avskaffande också är ägnad att motverka
ojämnheter i skattebördans fördelning mellan olika kommunala enheter.

Slutligen erinrar kommittén i detta sammanhang om att de fyra städer
som utträtt ur landsting kommit därhän på grund av en bestämmelse, som
tvingade dem till utträde. Hur dessa städer skulle ha förfarit, om de haft
fritt val i utträdesfrågan, kan självfallet icke bedömas. Under alla förhållanden
innefattar deras utbrytning ur landsting enligt kommitténs mening
intet belägg för en tendens hos de större städerna att vilja frigöra
sig från sambandet med landstingen.

På nu angivna skäl föreslår kommittén, att i den nya landstingslagen
icke medtages någon bestämmelse om rätt för stad att utträda ur landstingskommun.

Vad härefter angår spörsmålet om stads inträde i landsting
är det däremot med kommitténs allmänna inställning till frågan
om lämpliga enheter för landstingsangelägenheternas ombesörjande självklart,
att kommittén önskar bibehålla den nuvarande lagens stadgande i
denna del. Kommittén framhåller, att det — av skäl som anförts i det
förut nämnda betänkandet med förslag till lag om regionkommuner in. in.
— visserligen icke kan antagas, att någon av de utanför landsting stående
städerna för närvarande har intresse av att ingå i landsting men att ändrade
förhållanden, t. ex. tillkomsten av nya kostnadskrävande uppgifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

för landstingen och nämnda städer, kan ge anledning till en annan inställning
från städernas sida till denna fråga.

I fortsättningen erinrar kommittén om att det nuvarande villkoret för
stads inträde i landsting — samstämmande beslut av staden och landstinget
-— av kommunalförfattningssakkunniga motiverats med olägenheten
av att staden finge tvinga sig in i landstingsområdet vid en för densamma
lämplig tidpunkt, sedan landstinget under en följd av år planerat sin förvaltning
och avpassat sina inrättningar med hänsyn till ett landstingsområde
av mindre omfattning och med mindre invånarantal. Olägenheterna
för landstinget av en sådan befogenhet för staden torde emellertid — anför
kommittén vidare — icke vara större än av stads rätt att efter uppnående
av visst folkmängdstal utträda ur landsting. Oavsett detta är det uppenbarligen
av största betydelse, att en i de båda kontrahenternas ekonomi
och förvaltning så djupt ingripande åtgärd som stads inträde i landstingskommun
kommer till stånd genom deras frivilliga överenskommelse. Emellertid
är det icke uteslutet, att kravet på stadens och landstingets enstämmiga
beslut i något fall kan komma att bli ett hinder för en ur allmän
synpunkt synnerligen påkallad indelningsändring. I sådant fall bör stadens
införlivning med landstinget enligt kommitténs mening kunna genomdrivas
av Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill har kommittén i sitt förslag berett
Kungl. Maj :t möjlighet alt förordna om stads inträde i landstingskommun
där synnerliga skäl är därtill (2 § 2 mom. i förslaget).

Kommittén framhåller, att en sådan bestämmelse har en viss motsvarighet
i den rätt att förordna om indelningsändring, som tillkommer Kungl.
Maj:t enligt lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning. Att såsom skett i nämnda lag för
där avsedda fall närmare ange de förutsättningar, under vilka Kungl. Maj:t
må förordna om stads inträde i landsting, synes kommittén icke nödvändigt.
Genom kravet på att synnerliga skäl skall föreligga för att inträde
må komma till stånd genom Kungl. Maj :ts beslut torde bestämmelsens
undantagskaraktär enligt kommitténs mening ha markerats tillräckligt
tydligt. Om stadgandet skulle behöva tillämpas, lär man kunna förutsätta,
att detta främst befinnes motiverat för att få till stånd ett ur
allmänna synpunkter rationellt ordnande av den slutna sjukvården. Kommittén
tror dock, att stadgandet företrädesvis får psykologisk betydelse,
sålunda att det underlättar eu frivillig överenskommelse mellan stad och
landsting i sådana fall, där frågan om stadens inträde i landstingskommunen
eljest måhända skulle bii bedömd ur ensidigt lokala synpunkter
med bortseende från vad det helas intresse kräver.

Kommittén anför slutligen, alt spörsmålen om förening av landstingskommuner
och stads inträde i landstingskommun i och för sig har sådant
samband med andra kommunala indelningsfrågor, att de kunde tänkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

böra erhålla sin reglering i en för ändamålet kompletterad kommunal indelningslag.
När kommittén dock bibehållit de hithörande bestämmelserna
på deras nuvarande plats, d. v. s. i landstingslagen, har motivet bl. a. varit,
att det ansetts onödigt att betunga en så allmänt hållen lagstiftning som
kommunala indelningslagen med föreskrifter, som skulle äga tillämplighet
blott i några få specialfall. Det synes emellertid kommittén befogat, att
indelningslagens bestämmelser om reglering av de ekonomiska mellanhavandena
vid indelningsändring tillämpas analogivis vid förening av landstingskommuner
och stads inträde i landstingskommun. Om stads införlivning
med landsting kommer till stånd genom vederbörandes samstämmande
beslut — fortsätter kommittén — torde besluten innefatta även en
uppgörelse om de ekonomiska frågorna. Men också i fall av tvångsmässig
införlivning av stad med landsting liksom vid förening av landsting lär
man kunna räkna med en medverkan från kontrahenternas sida, när det
gäller den ekonomiska regleringen. De uppgörelser, som träffas, bör Kungl.
Maj :t enligt kommitténs mening äga fastställa med erforderliga jämkningar
och kompletteringar. Kommittén föreslår därför en bestämmelse
av innehåll att — om landstingskommuner förenas eller stad skall inträda
i landstingskommun •—• Kungl. Maj :t bestämmer tiden för föreningen eller
inträdet och meddelar övriga i ärendet erforderliga föreskrifter (2 § 3 mom.
i förslaget).

Remissyttrandena.

Kommunallagskommitténs förslag till bestämmelser om indelningen i
landstingskommuner samt om stads utträde ur och inträde i sådan kommun
har av remissinstanserna i allmänhet lämnats utan erinran och har
på flera håll tillstyrkts.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att den utveckling
landstingsinstitutionen undergått helt talar för en reform av innebörd att
möjligheten till uppdelning av län i två eller flera landstingskommuner
borttages och stads rätt till utträde ur landstingskommun försvinner.
Främst med hänsyn till den viktigaste verksamhetsuppgiften, hälso- och
sjukvården, framstår en ytterligare splittring enligt styrelsens mening
såsom synnerligen olycklig; den moderna rikt differentierade och specialiserade
sjukvården kräver nämligen för sitt ändamålsenliga tillgodoseende
relativt stora områden med tillgång till ett betydande och relativt stabilt
skatteunderlag.

Styrelsen gör gällande, att från nyss anförda synpunkt skäl talar för att
de två landstingen i Kalmar län sammanslås liksom även att vissa städer
som nu står utanför landsting återförenas med de landsting, varur de på
sin tid utträtt. Under alla förhållanden är det enligt styrelsens mening
angeläget, att lagstiftningen så utformas, att möjligheter till en återförening
skapas. Kommittén har beaktat detta förhållande, och styrelsen har för

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

sin del intet att erinra mot de föreslagna lagbestämmelserna i detta hänseende.
Särskilt vill styrelsen, vad angår stads återförening med landsting,
understryka önskvärdheten av att befogenhet tillägges Kungl. Maj :t att,
där särskilda skäl därtill är, fatta beslut om dylik återförening. Redan
förefintligheten av en sådan bestämmelse utgör enligt styrelsens mening
en allvarlig maning till de berörda parterna att om möjligt i fullt samförstånd
göra upp hithörande frågor.

Till förbundsstyrelsens yttrande ansluter sig landstingen i Jönköpings,
Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län.

Kammarkollegiet förklarar sig icke ha något att erinra mot ifrågavarande
förslag. Kollegiet framhåller, att den föreslagna bestämmelsen om rätt för
Kungl. Maj :t att meddela vissa i ärendet erforderliga föreskrifter torde
få anses innebära att Kungl. Maj :t skall äga frihet att efter eget skön
meddela föreskrift om ekonomisk uppgörelse mellan de gamla enheterna,
om anledning därtill föreligger. Reglerna i 1919 års indelningslag torde
därvid enligt kollegiets mening kunna erhålla analogisk tillämpning.

Länsstgrelsen i Stockholms län anser i likhet med kommittén, att möjligheten
att dela ett län i skilda landstingsområden och rätten för stad
att under vissa förutsättningar utträda ur landstingskommun bör borttagas,
och även Älvsborgs läns landsting biträder förslaget i dessa delar.

Örebro läns landsting anför, att det — med den utveckling sjukvården
under senaste årtiondet genomgått — står fullt klart att det för en landstingskommun
skulle komma att medföra mycket stora olägenheter, om
den tidigare möjligheten för stad att utträda ur landstingskommunen bibehölles.

Även svenska stadsförbundets styrelse tillstyrker slopandet av stads möjlighet
att utträda ur landstingskommun. Styrelsen framhåller därvid, att
sjukvårdsförvaltningen — som utgör landstingskommunernas viktigaste
uppgift — i visst avseende ändrat karaktär under de senaste årtiondena,
samt fortsätter.

Den medicinska vetenskapens utveckling har gått i riktning mot specialisering,
och inom sjukhusväsendet har också framträtt ett starkt behov av
specialvård med särskilda sjukhusavdelningar. Dessa nya specialiteter ha
emellertid i regel en så pass ringa omfattning, att patientmaterielet inom
landstingsområdena icke är tillräckligt för en ekonomisk drift av specialavdelningar
i landslingsregi. Specialistfallen remitteras därför i stor utsträckning
till undervisningskliniker och storstädernas sjukhus. EU eftersträvansvärt
mål synes dock vara, att varje sjukvårdsområde får möjlighet
att i största möjliga utsträckning sörja för hela sin sjukhusvård. En
planläggning i sådan riktning försvåras självfallet, om möjlighet finnes
för stad alt utträda ur landstingskommunen och bilda eget sjukvårdsområde,
och redan förefintligheten av denna möjlighet kan hämma sjukvårdens
utveckling. Detta gäller så mycket mer som enligt nu gällande
bestämmelser utträdet kan ske även mot landstingets bestridande, därest
staden efter uppnådda 100 ()()() invånare så beslutar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar, att den för närvarande icke är
beredd att taga ståndpunkt till frågan om sammanslagning av länets båda
landsting, och säger sig i detta sammanhang endast vilja framhålla såsom
önskvärt att landstingsområdena, där så kan ske, göres tillräckligt omfattande
för att den moderna sjukvårdens krav skall bli behörigen tillgodosedda.

Kalmar läns norra landsting anser det värdefullt, att lagförslaget icke
ifrågasätter någon ändring i den bestående uppdelningen av Kalmar län
i två landstingsområden. Detta län uppvisar i jämförelse med andra län
så särskilda förhållanden på åtskilliga för landstingsverksamheten betydelsefulla
områden, att landstinget förutsätter att den möjlighet Kungl.
Maj :t enligt lagförslaget — liksom enligt gällande lag — har att förordna
om förening av de båda landstingen icke skall utnyftjas mot landstingens
vilja.

Den enda remissinstans som ifrågasätter lämpligheten av att borttaga
möjligheten till uppdelning av län och rätten för stad att utträda ur landstingskommun
är stadsfullmäktige i Malmö. I stadsfullmäktiges yttrande
anföres på denna punkt, att man visserligen torde få medge, att bärande
skäl anförts mot uppdelning av och utbrytning ur landstingskommun, men
att förhållandena dock måhända i enstaka fall kan vara sådana, att en
uppdelning eller utbrytning icke vore till skada, och att det därför torde
vara lämpligt att icke införa ett direkt förbud utan överlåta det slutliga
avgörandet till Kungl. Maj :t eller också fordra samstämmigt beslut av
stad och landsting.

Mot förslaget att införa rätt för Kungl. Maj :t att även mot en stads vilja
besluta om dess inträde i landstingskommun har däremot höjts flera kritiska
röster.

Svenska stadsförbundets styrelse avstyrker bestämt ett så allvarligt intrång
i den kommunala självstyrelsen som lagförslaget enligt styrelsens
mening innebär på denna punkt. Därvid understryker styrelsen med skärpa
kommunallagskommitténs uttalande att det uppenbarligen är av största
betydelse att en åtgärd av ifrågavarande slag kommer till stånd genom
frivillig överenskommelse. Styrelsen fortsätter.

Sannolikt hade det i vissa fall varit lyckligare, om en stads utträde ur
landstingskommun aldrig tvångsvis kommit till stånd, men där så en gång
skett och kontrahenterna ordnat sin förvaltning på basis därav, vore det
oriktigt av staten att ännu en gång tvångsvis rubba den bestående ordningen.
Syftemålet med ett förenande av stad med landstingskommun kan
även uppnås genom frivilliga överenskommelser utan den rubbning av
kontrahenternas ekonomi, som kan bli följden av en sammanslagning.
Dylika överenskommelser finnas redan nu inom sjukvårdsområdet och
böra kunna få vidgad tillämpning i den mån nya sjukvårdsuppgifter tillkomma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Vidare anmärker styrelsen, att kommittén icke gjort sannolikt att en
situation, i vilken tvångsåtgärder av ifrågavarande slag behövde övervägas,
har någon som helst aktualitet nu eller framdeles.

Även stadsfullmäktige i Göteborg och Hälsingborg avstyrker förslaget i
förevarande del.

Stadsfullmäktige i Malmö finner, att kommittén icke övertygat när den
sökt motivera behovet av en rätt för Kungl. Maj:t att mot kommunala
önskemål föreskriva att stad skall inträda i landsting, samt anför vidare
bl. a.

Det torde icke kunna förnekas, att sedan en stad under lång tid varit
fristående i förhållande till landstinget och utbyggt sina anstalter och anordningar,
olägenheter av påtaglig art skulle uppstå vid en sammanslagning,
även om samtidigt vissa fördelar skulle stå att vinna, och det vore
då icke till båtnad att påtvinga de kommunala enheterna en av dem ej
önskad förvaltningsform. Ett lyckligare och bättre resultat torde uppnås
genom ett på lämpligt sätt ordnat samarbete mellan stad och landsting.
Om mot förmodan tydliga fördelar av en sammanslagning i övervägande
mån skulle uppstå, lär man få antaga, att de kommunala enheterna känna
så starkt ansvar, att de icke låta eventuella »ensidiga lokala synpunkter»
få sådan betydelse, att »det helas intresse» skymmes. I detta sammanhang
synes, när man icke förutser eller ens väntar sig någon stads återinträde
i landstingskommun, anledning saknas att ändra på nuvarande regel om
samstämmande beslut från de kommunala enheterna såsom förutsättning
för stads inträde i landstingskommun. Skulle framdeles mot all sannolikhet
visa sig uppstå sådana förhållanden, att tillräckligt starka skäl föreligga
för förening av någon stad med landstinget mot deras eller enderas
vilja, står alltid den möjligheten öppen, att då, när bedömandet bättre kan
göras, ändra lagstiftningen så, att man kan komma tillrätta med problemet.

Länsstgrelsen i Östergötlands län anför, att det torde kunna ifrågasättas,
om icke en anordning sådan som den nu ifrågavarande innebär ett allt för
stort ingrepp i kommunernas självbestämmanderätt, men framhåller samtidigt
att Norrköpings stad icke riktat någon erinran mot förslaget.

Stadsfullmäktige i Gävle anser det tydligt, att kommunallagskommittén
för sin del betraktar en tvångsvis genomförd »införlivning» av stad med
landstingskommun mer som en teoretisk möjlighet men framhåller att det
— om en sådan »införlivning» skulle komma att aktualiseras — ej hjälper
vad kommittén en gång ansett. Stadsfullmäktige fortsätter.

Detta är i själva verket en så oerhört viktig fråga, som innebär ett
sådant ingrepp i en stads hela förvaltning och ekonomi in. in., att man
enligt vår mening måste kräva, att enighet verkligen råder mellan kontrahenterna
om vidtagande av en sådan förändring. Inte ens den teoretiska
möjligheten hör finnas att mot eu stads egen uppfattning och vilja tvinga
staden till inträde i landsting. Vi har för övrigt svårt att förstå, att Kungl.
Maj :t verkligen mot ena partens vilja skulle vilja fatta ett sådant beslut
och under sådana förhållanden är bestämmelsen om denna möjlighet
onödig och bör utgå ur förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar sig helt dela kommitténs uppfattning
att stad oberoende av dess befolkningstal och möjligheter att själv
handha sina landstingskommunala uppgifter i princip skall tillhöra landstingsgemenskapen.
Enligt länsstyrelsens mening talar dock starka skäl för
att bryta denna princip när det gäller återförande av stad till sådan gemenskap.
Den nuvarande bestämmelsen om stads utträde ur landsting har tillkommit
helt i stadens intresse, och det kan därför icke vara riktigt att
stad som med stöd av gällande bestämmelser utträtt ur landstinget tvångsvis
skall kunna återföras till detsamma. Länsstyrelsen har vidare svårt
att tänka sig en indelningsändring, som skulle komma till stånd utan
stadens medverkan. Såvitt för länsstyrelsen är känt har de landstingsfria
städerna handhaft dem åliggande landstingskommunala uppgifter utan
anmärkning och efter samma linjer som landstingen själva — ensamma i
den mån förutsättningar härför förelegat eller eljest genom samgående
med annan — och det torde därför icke vara lätt att motivera ett ingripande
mot stadens fria bestämmanderätt. Att ett återinträde i landstinget skulle
kunna åvägabringas av andra orsaker — exempelvis en önskan från landstingets
sida att åtkomma ett begärligt skatteunderlag eller att ensamt få
beslutanderätt i viktiga gemensamma angelägenheter — anser länsstyrelsen
uteslutet. Länsstyrelsen förordar därför, att den ifrågavarande bestämmelsen
utgår ur lagtexten.

Departementschefen.

Redan 1862 års landstingsförordning gjorde i två hänseenden undantag
från huvudregeln att landstingets verksamhetsområde skulle omfatta ett
län. I § 1 föreskrevs, att förordningen icke skulle äga tillämpning på stad
som hade mer än 25 000 invånare, och enligt § 63 ägde Kungl. Maj :t under
vissa förutsättningar förordna, att mer än ett landstingsområde skulle bildas
inom länet.

Båda dessa undantag är av stor betydelse för den nuvarande indelningen
i landstingsområden och för nu gällande bestämmelser.

Vad först angår förhållandet mellan länsindelningen
och indelningen i landstingsområden har möjligheten till
uppdelning av län begagnats endast vid ett tillfälle, nämligen då Kalmar
län år 1864 delades i två landstingsområden. I 1924 års lag bibehölls visserligen
befogenheten för Kungl. Maj :t att förordna om uppdelning av ett
län i flera landstingsområden men samtidigt infördes i lagen den ännu gällande
bestämmelsen, att Kungl. Maj :t där omständigheterna så föranleder
kan förordna att antalet landsting inom ett uppdelat län skall minskas.
Denna bestämmelse förklarades vid förarbetena icke gärna kunna få annan
praktisk betydelse än att möjliggöra en sammanslagning av de två landstingsområdena
inom Kalmar län.

Kungl. Maj:ts proposition nr J19.

Kommunallagskommittén föreslår nu, att möjligheten att uppdela län i
olika landstingsområden borttages. Kommittén framhåller bl. a., att en
rubbning av den gällande indelningen icke kan företagas utan betydande
konsekvenser i ekonomiskt och annat avseende, och hänvisar därutöver till
lämpligheten ur olika synpunkter av att indelningen i län sammanfaller
med indelningen i landstingskommuner. I anslutning härtill föreslår kommittén
vidare, att det även i den nya lagen intages ett stadgande som möjliggör
en framtida förening av de båda landstingsområdena i Kalmar län.

Kommunallagskommitténs förslag i nu angivna hänseenden har godtagits
eller lämnats utan erinran i så gott som alla remissyttranden och jag kan
för egen del helt ansluta mig till dessa förslag. Att bibehålla bestämmelsen
om möjlighet att dela upp ett landstingsområde vore enligt min mening
ändamålslöst, då en ytterligare splittring av indelningen i landstingskommuner
endast skulle leda till olyckliga konsekvenser på den slutna sjukvårdens
område. Beträffande sammanslagningen av landstingskommuner
i ett uppdelat län vill jag endast med anledning av ett uttalande av Kalmar
läns norra landsting framhålla att något krav på samtycke från de berörda
landstingen ej uppställts i lagtexten och icke heller kan stödjas på den nuvarande
lagens förarbeten. Uppenbarligen finns det icke något hinder för
att Kungl. Maj :t mot landstingens eller ettdera landstingets vilja genomdriver
en förening av landstingskommunerna. Emellertid torde det vara
lika uppenbart, att landstingens inställning till saken är en faktor av största
betydelse då det gäller att pröva, huruvida omständigheterna påkallar en
förening. För att en förening mot landstingens vilja skall komma i fråga
måste enligt min mening betydande allmänna lämplighetsskäl föreligga.

Vad härefter angår frågan om städernas deltagande i
landsting har den förut omnämnda undantagsbestämmelsen i § 1 landstingsförordningen
medfört, att Göteborg aldrig deltagit i landsting samt att
Malmö, Norrköping och Gävle respektive 1871, 1872 och 1893 utträtt ur
vederbörande landstingsområden. Sedan bestämmelsen fått ändrad lydelse,
enligt vilken landstingsförordningen icke skulle äga tillämpning på stad
som hade en folkmängd av minst J/i5o av rikets invånarantal, har Hälsingborg
år 1918 utträtt ur Malmöhus läns landsting. — 1924 års lag medförde
en viktig nyhet såtillvida att stads utträde ur landsting vid uppnående av
viss folkmängd icke längre blev obligatoriskt. I stället föreskrevs, att en
stad som uppnått en folkmängd av minst 50 000 —- från 1940: 100 000 —
ägde utträda ur landstinget. Det blev alltså beroende på stadens beslut, om
utträdet skulle komma till stånd. Enlig LL äger vidare stad, som icke deltager
i landsting, inträda i landsting, såvida samstämmande beslut därom
fattats av staden och landstinget.

Kommunallagskommitténs förslag till landstingslag innebär två viktiga
ändringar i den nuvarande ordningen. För det första föreslår kommittén,
att i den nya lagen icke skall medtagas någon bestämmelse om rätt för

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

stad att utträda ur landstingskommun. För det andra vill kommittén till
den nuvarande föreskriften om stads inträde i landstingskommun — efter
samstämmande beslut av staden och landstinget — foga ett stadgande, som
ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna om sådant inträde, då synnerliga
skäl är därtill.

Förstnämnda förslag har med ett enda undantag godtagits vid remissbehandlingen
och jag kan ansluta mig till detsamma av samma skäl som
jag nyss anfört mot ett bibehållande av regeln om uppdelning av landstingsområde.
Härtill kommer att redan förhandenvaron av en regel om stads
utträde ur landstingskommun kan medföra ogynnsamma verkningar, då
det under lång tid kan vara ovisst om en stad, som uppnått föreskrivet invånarantal,
kommer att begagna sig av rätten att utträda.

I fråga om stads inträde i landstingskommun framhåller kommittén, att
det — eftersom de ifrågavarande städernas inträde med hänsyn till deras
relativt betydande skattekraft skulle komma att medföra ekonomisk fördel
för landstingskommunerna och motsvarande nackdel för städerna — visserligen
icke kan antagas att någon stad f. n. har intresse av att inträda
men att ändrade förhållanden, t. ex. tillkomsten av nya kostnadskrävande
uPPgifter, kan ge anledning till en annan inställning från städernas sida.
Kommittén anser, att det uppenbarligen är av största betydelse, att en i de
båda kontrahenternas ekonomi och förvaltning så djupt ingripande åtgärd
som stads inträde i landstingskommun kommer till stånd genom deras frivilliga
överenskommelse. Emellertid är det enligt kommitténs mening icke
uteslutet att det nu stadgade kravet på stadens och landstingets enstämmiga
beslut i något fall kan komma att bli ett hinder för en ur allmän synpunkt
synnerligen påkallad indelningsändring. I sådant fall bör — anser kommittén
— stadens införlivning med landstinget kunna genomdrivas av
Kungl. Maj :t.

Om sistnämnda förslag är meningarna delade. I flertalet remissyttranden
lämnas förslaget visserligen utan erinran, och landstingsförbundet understryker
— med instämmande av flera landsting, bl. a. det i Gävleborgs län
—■ önskvärdheten av bestämmelsen i fråga. Men mot bestämmelsen uttalar
sig stadsförbundet, stadsfullmäktige i de berörda städerna utom Norrköping
samt länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län. Stadsförbundets
styrelse påtalar särskilt det allvarliga ingrepp i den kommunala självstyrelsen
som förslaget enligt styrelsens mening innebär. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län framhåller att de landstingsfria städerna, såvitt känt, handhaft
dem åliggande landstingskommunala uppgifter utan anmärkning, och
att det därför icke torde vara lätt att motivera ett ingripande mot stadens
fria bestämmanderätt.

Med hänsyn till de delade meningar, som sålunda yppat sig hos de närmast
berörda instanserna, synes mig förslaget om rätt för Kungl. Maj:t att,

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

även mot kontrahenternas vilja, besluta om stads inträde i landstingskommun
tveksamt. Jag vill emellertid understryka, att den förutsättning som
enligt förslaget skall vara för handen för att Kungl. Maj :t skall kunna besluta
om sådant inträde — att synnerliga skäl är därtill —- innebär ett
mycket strängt krav. Däri bör enligt min mening anses ligga att det skall
vara fråga om ett verkligt missförhållande, som icke kan avhjälpas eller
i erforderlig mån minskas på annat sätt än genom stadens inträde i landstingskommun.
Liksom kommittén vill jag starkt betona stadgandets undantagskaraktär
och i likhet med kommittén anser jag också, att stadgandet
framför allt får psykologisk betydelse och att, om det över huvud skall
behöva tillämpas, detta torde komma att motiveras av förhållandena på
den slutna sjukvårdens område.

Med hänsyn till den innebörd stadgandet enligt min mening har synes
det mig icke med fog kunna påstås, att det skulle innebära ett opåkallat
ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Här kan som kommittén anfört en
jämförelse göras med bestämmelserna i 1919 års kommunala indelningslag.
Om det icke ansetts möta något hinder ur principiell synpunkt att
en primärkommun mot sin vilja får underkasta sig en indelningsändring,
då denna finnes vara påkallad av betydande allmänt behov, bör det
knappast heller möta något sådant hinder att i enlighet med vad nyss sagts
tillämpa stadgandet angående rätt för Kungl. Maj :t att besluta om stads
inträde i landstingskommun. Lika litet som i fråga om primärkommunala
indelningsändringar torde det kunna undvikas att ett sådant beslut medför
vissa olägenheter för någondera parten, men det avgörande måste få vara
det helas intresse, när detta nått en sådan grad som här förutsättes.

På grund härav och på de skäl kommittén i övrigt anfört vill jag förorda
kommitténs förslag även i ifrågavarande del.

Jag anser mig i detta sammanhang slutligen böra något beröra den reglering
av ekonomiska och andra frågor som måste komma till stånd, när
landstingskommuner skall förenas eller stad skall inträda i landstingskommun.
Enligt kommitténs förslag skall det i sådana fall ankomma på
Kungl. Maj :t att bestämma tiden för föreningen eller inträdet och meddela
övriga i ärendet erforderliga föreskrifter (2 § 3 mom. lagförslaget). Kommittén
förklarar sig anse det befogat, att indelningslagens bestämmelser om
reglering av de ekonomiska mellanhavandena därvid tillämpas analogivis.
Om stads införlivning med landstingskommun kommer till stånd genom
vederbörandes samstämmande beslut, torde besluten innefatta även en uppgörelse
av de ekonomiska frågorna. Men också i fall av tvångsmässig införlivning
av stad med landstingskommun liksom vid förening av landstingskommuner
lär man enligt kommitténs mening kunna räkna med en medverkan
från kontrahenternas sida, när det gäller den ekonomiska rcgle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ringen. Kommittén anser, att Kungl. Maj:t bör äga att, med erforderliga
jämkningar och kompletteringar, fastställa de uppgörelser som träffas.

Till ifrågavarande förslag, som av kammarkollegiet och remissinstanserna
i övrigt lämnats utan erinran, kan jag helt ansluta mig.

4. Landstingskommunens kompetens.

Gällande bestämmelser m. m.

Beträffande landstingets beslutanderätt stadgas i 4 § LL att det tillkommer
landstinget att, i den ordning lagen stadgar, rådslå och besluta om för
landstingsområdet gemensamma angelägenheter, vilka avser allmänna hushållningen,
jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets
befordrande, hälso- och sjukvård, undervisning, allmän
ordning och säkerhet med mera dylikt, såvitt dessa angelägenheter
icke enligt gällande författningar tillhör offentlig myndighets ämbetsåtgärd,
ävensom att handha de ärenden i övrigt, som enligt beslut av Konung och
riksdag skall ankomma på landstinget.

Stadgandet har i huvudsak samma avfattning som i 1862 års landstingsförordning.
Omnämnandet av landstingets befattning med de ärenden, som
enligt de lagstiftande organens beslut skall ankomma på landstinget, tillkom
år 1924, då också den tidigare använda benämningen hälsovård utbyttes
mot »hälso- och sjukvård». Det kan anmärkas, att under remissbehandlingen
av kommunalförfattningssakkunnigas betänkande — vilket som
nämnts låg till grund för 1924 års lag — en anmärkning framställdes mot
uttrycket »med mera dylikt» såsom alltför obestämt och ägnat att föranleda
betänkliga missbruk. Departementschefen fann anmärkningen ha fog för
sig endast under förutsättning att länsstyrelsens prövning av landstingets
beslut avskaffades på sätt kommunalförfattningssakkunniga föreslagit. Då
departementschefen för sin del förordade, att länsstyrelsens prövningsrätt
skulle bibehållas i sin diltillsvarande omfattning, ansåg han den berörda
anmärkningen kunna falla. Emellertid beslöt riksdagen att slopa den allmänna
fastställelseprövningen av landstingsbesluten utan att i samband
därmed göra någon ändring i kompetensstadgandet.

Kommunallagskommittén.

Kommittén framhåller till en början, att det synes vara av intresse att
undersöka i vad mån den i lagen lämnade beskrivningen av landstingets
uPP§ifter motsvaras av förhållandena i landstingens praktiska verksamhet,
och återger i detta avseende först vissa från statistiska centralbyrån inhämtade
upplysningar rörande landstingens nettoutgifter år 1950. Dessa
utgifter fördelade sig på olika förvaltningsgrenar i procent ungefärligen så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

lunda: hälso- och sjukvård 87; undervisnings- och bildningsanstalter 5l/a;
social verksamhet 41/2; allmän förvaltning 2; och andra ändamål 1.

För att närmare åskådliggöra arten av landstingens verksamhet lämnar
kommittén därefter en redogörelse för olika anslagsändamål, sådana de
framgår av uppgifter i Årsbok för Sveriges landsting 1952. Redogörelsen
gäller år 1951 och innehåller följande.

På hälso- och sjukvårdens område anslås medel bl. a. till distriktsvård,
dispensärvård, förebyggande mödra- och barnavård, barnmorskeväsen,
abortförebyggande verksamhet, tandvård, hälsovårds- och bostadsinspektion,
psykisk barna- och ungdomsvård, lasarettsväsen, vård av kroniskt
sjuka, tuberkulossjukvård, vård av lättskötta sinnessjuka, undervisning och
vård av sinnesslöa, epidemisjukvård och vanförevård.

I fråga om undervisningsväsendet märkas anslag till folkhögskolor, lantmanna-
och lanthushållsskolor, centrala verkstadsskolor och andra yrkesskolor.
Åtskilliga landsting lämna stipendie- eller andra anslag för undervisning
vid socialinstitut, för deltagande i skogs- och lantarbetarkurser och
för undervisning i hemslöjd och hantverk. Hemkonsulentverksamheten åtnjuter
anslag från flera landsting. Landstingen understödja vidare olika
grenar av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, såsom folkbiblioteksväsen
och studiecirkelverksamhet. Även till gymnastik, idrott och friluftsliv
utgå bidrag. Slutligen kan i detta sammanhang nämnas, att landstingen
understödja olika kulturella och vetenskapliga ändamål, såsom fornminnes-
och hembygdsvård, konst och teaterverksamhet.

På jordbrukets område lämnas stundom bidrag till viss upplysningsverksamhet.
Landsbygdens elektrifiering understödjes på sina håll, och de kemiska
stationerna åtnjuta vissa anslag. Av övriga näringar, som erhålla
landstingens stöd, märkas boskapsskötsel, trädgårdsskötsel, jaktvård, fiskevård
och biodling. På senare år ha även företagarföreningarna i olika län
fått anslag av landstingsmedel.

Kommunikationsväsendet är endast i mindre omfattning föremål för
landstingens omvårdnad. I de län, där järnvägsbygge alltjämt kan bli
aktuellt, har anslag lämnats för utredning rörande ifrågakommande projekt.
Viss sjötrafik åtnjuter understöd av landstingsmedel. Flera landsting
anvisa bidrag till den enskilda väghållningen. För upplysnings- och propagandaverksamhet
till trafiksäkerhetens främjande lämnas anslag, och även
turisttrafiken främjas genom anslag av flera landsting.

Landstingens verksamhet i fråga om allmän ordning och säkerhet har i
stort sett mist sin betydelse, sedan den i några län inrättade landstingspolisen
avskaffats. Av anslag för vissa närstående ändamål må nämnas
sådana för brandskydd och hemvärn. Åtskilliga landsting lämna bidrag
till skytteväsendet.

Vissa fattigvårds- och barnavårdsbehov tillgodoses av landstingen. I
förstnämnda hänseende lämnas ersättning till primärkommunerna för vård
av vissa sjuka och abnorma samt anordnas och bekostas arbetshem för försumliga
försörjare. På barnavårdens område bedrives eller främjas barnhemsverksamhet
och fosterhemsvård.

Även andra socialvårdsgrenar åtnjuta anslag av landstingsmedel. Hit
hör 1)1. a. husmoderssemesterverksamhet, barnkoloniverksamhct, social
hemhjälpsverksamhet, arbetsvärd åt partiellt arbetsföra samt hjälpverksamhet
för blinda, hörselskadade och dövstumma. Dessutom beviljas medel Ull

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

vissa socialvården närstående ändamål, såsom soldathemsverksamhet, rättshjälp
och nykterhetens främjande.

Kommunallagskommittén erinrar om att regeln om primärkommunernas
kompetens år 1948 ändrades efter förslag, som kommittén framlagt i sitt
betänkande I (SOU 1947:53), samt anför vidare. Enligt den nya lydelsen
äger kommun själv vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet
därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Den äldre avfattningen
begränsade kommunens kompetens till dess gemensamma ordningsoch
hushållningsangelägenheter. I sin kritik av denna bestämmelse anförde
kommittén bl. a., att det framför allt var gemensamhetskravet, som
hindrat den kommunala verksamhetens utsträckande till de angelägenheter,
som enligt kommitténs uppfattning borde kunna bli föremål för
kommunal omvårdnad. Kommittén underströk emellertid, att kritiken mot
uttrycket gemensamma angelägenheter icke avsåg dess användning i kompetensbestämmelserna
för församling och landsting. Dess förekomst därstädes
syntes icke ha lagt några större hinder i vägen för verksamheten
inom dessa kommunala enheter. Och kommittén tilläde, att om det ur terminologisk
synpunkt vore anledning att omredigera dessa bestämmelser,
finge detta prövas av kommittén i senare sammanhang.

Kommittén understryker nu ytterligare, att de gränser, som lagen uppdragit
för landstingens verksamhet, på det hela taget är tillräckligt vida
för att landstinget skall kunna fylla sin funktion såsom kommunal enhet
för de förhållandevis stora områden det här är fråga om samt framhåller,
att beslut av landsting i rättspraxis endast undantagsvis blivit undanröjt
på den grund att landstinget överträtt sitt kompetensområde. Och även om
i något sådant fall rättspraxis kommit till ett resultat, som synes svårt att
förena med en nutida mer fri syn på landstinget och dess funktioner, föreligger
enligt kommitténs mening icke något starkare behov av en lagändring
i syfte att vidga beslutanderätten såsom skett beträffande primärkommunerna.

Emellertid anmärker kommittén mot lagens uppräkning av olika landstingsuppgifter,
att den i viss mån är föråldrad och att den i varje fall ej
utmärker var tyngdpunkten i landstingsverksamheten är förlagd. Vad som
kan vara att hänföra under det från äldre lagspråk hämtade uttrycket allmänna
hushållningen låter sig — fortsätter kommittén — icke utan vidare
avgöra. Omnämnandet i lagen av landstingets befattning med allmän ordning
och säkerhet saknar nära nog varje täckning i det praktiska livet. Och
de åtgärder, som landstinget vidtager för jordbrukets och andra näringars
utveckling och befordrande av kommunikationsväsendet, är av mycket begränsad
omfattning i jämförelse med huvuduppgiften, landstingets inålsmannaskap
för hälso- och sjukvården. Även om en uppräkning av detta
slag icke kan innehålla en gradering av de olika uppgifterna, är det enligt
kommitténs mening uppenbart, att den nuvarande uppräkningen lämnar

Kungl. Maj:ts proposition nr 119. 63

eu föga träffande bild av landstingets verksamhet sådan den faktiskt gestaltar
sig.

Kommittén framhåller, att kompetensbestämmelsens syfte visserligen
mindre är att ange vad landstinget faktiskt sysslar med än vad det äger
rätt att lägga under sin verksamhet men alt den förevarande bestämmelsen
— om man ställer stränga fordringar på fixeringen av kompetensområdet
—- knappast ens ur denna synpunkt kan anses fylla måttet. Genom tilllägget
av uttrycket »med mera dylikt» till den föregående uppräkningen
av skäligen heterogena uppgifter lämnas enligt kommitténs mening i själva
verket fältet ganska fritt för landstinget att självt bestämma sin verksamhetssfär.

Kommittén förklarar nu, att landstingskommunens beslutanderätt enligt
kommitténs mening bör omfatta sådana angelägenheter, vilkas vårdande
genom landstingets försorg framstår som berättigat ur allmänna
samhälleliga synpunkter och att det avgörande alltså bör vara
vad som ur dessa synpunkter kan anses som rimligt och ändamålsenligt.
Uppfattningen härom —- fortsätter kommittén — kan givetvis skifta vid
olika tider, och vidare behöver bedömandet icke överallt leda till samma
resultat, eftersom förutsättningarna kan vara olika i olika landstingskommuner.
Såsom förut antytts kan denna syn på landstingets kompetens i
stort sett anses ha kommit till uttryck redan i den nuvarande utformningen
av kompetensstadgandet. När kommittén ändock föreslår en omarbetning
av detsamma, sker det närmast för att undvika den nuvarande delvis
ålderdomliga och knappast verklighetstrogna beskrivningen av landstingets
uppgifter och för att tillgodose det allmänna önskemålet om ett närmande
av bestämmelserna för landstingskommunerna till kommunallagstiftningen
i övrigt. En konsekvens av kompetensstadgandets anpassning efter motsvarande
bestämmelse för primärkommunerna synes enligt kommitténs
mening bli, att rättspraxis får möjlighet till en något friare bedömning i
sådana i det föregående antydda fall, där landsting ansetts ha gått utanför
sitt befogenhetsområde.

I enlighet härmed föreslår kommittén en sådan avfattning av kompetensbestämmelsen,
att landstingskommun äger att själv vårda »sina anlägenheter»
(4 § i förslaget). Kommittén framhåller, att denna regel innefattar
en gränsdragning i förhållande till såväl staten som primärkommunerna,
samt anför vidare. Avgränsningen gentemot staten betyder, att landstingskommunen
icke kan befatta sig med angelägenheter, som är förbehållna
staten enligt lag eller författning eller som — utan alt vara författningsmässigt
reglerade — vidtages i hela landets intresse. Hit hör t. ex. i princip
anstalter för riksförsvaret (jfr kommitténs betänkande I s. 69, 91 ff.).
I förhållande till primärkommunerna innebär stadgandet, att landstingskommun
icke må främja intressen och behov, vilkas tillgodoseende ankommer
på primärkommunerna enligt den allmänna kompetensregeln i lagstiftningen
för dessa kommuner eller bestämmelser i särskilda författ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ningar. Härvid är emellertid att märka — fortsätter kommittén — att, såvida
icke i särskild författning annat angives eller kan anses vara förutsatt,
landstingskommun torde vara oförhindrad att inom sitt område främja
verksamhet av samma art som den, vilken inom primärkommunernas områden
ankommer på dessa. Sålunda kan både landstingskommun och primärkoinmun
understödja sådana ändamål som enskild väghållning, landsbygdens
elektrifiering och olika kulturella behov. Det av primärkommunerna
bedrivna planeringsarbetet med avseende å bebyggelsens ordnande,
vatten- och avloppsanläggningar m. in. torde kunna främjas av landstingskommun,
t. ex. genom inrättande av ett arkitektkontor, som tillhandagår
primärkommunerna inom landstingskommunens område med utredningar
och planförslag. Skillnaden i kompetens de olika enheterna emellan avser
sålunda deras verksamhetsområden i lokalt hänseende. I enlighet härmed
skall landstingskommuns åtgärder tillgodose intressen, som kan hänföras
till denna. Detta hindrar emellertid enligt kommitténs mening icke, att ett
beslut av landstinget att främja ett speciellt ändamål avser viss eller vissa
delar av landstingskommunens område, blott beslutet fattas under den
givna förutsättningen att övriga delar av landstingskommunen under motsvarande
betingelser kan åtnjuta samma förmån.

Kommittén framhåller vidare, att den begränsning i landstingskommunens
kompetens, som den nuvarande lagen uttrycker med orden »såvitt
dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig
myndighets ämbetsåtgärd», måhända kunde vara överflödig att medtaga i
den av kommittén föreslagna bestämmelsen, enär till »sina» angelägenheter,
d. v. s landstingskommunens angelägenheter, knappast hör de som ankommer
på offentlig myndighet. På motsvarande sätt som skett i lagstiftningen
för primärkommunerna har kommittén dock låtit ifrågavarande förbehåll
kvarstå, och kommittén har i samband därmed givit regeln den något vidare
avfattning som den har i nyssnämnda lagstiftning. Enligt kommitténs mening
får regeln med denna formulering — liksom för närvarande — sin
huvudsakliga betydelse genom att tydliggöra, att utanför kompetensen faller
den verksamhet, som inom landstingskommunens område ankommer
på länsstyrelsen och andra offentliga myndigheter, såsom den statliga vägförvaltningen,
länsarbetsnämnden m. fl.

Slutligen föreslår kommittén i detta sammanhang, att erinringen om att
de lagstiftande organen kan lägga ytterligare uppgifter på landstingen jämkas
så att överensstämmelse vinnes med regeln för primärkommunerna
(jämför 3 § KL).

Remissyttrandena.

Även kommunallagskommitténs förslag till reglering av landstingskommunernas
kompetens har av remissinstanserna i allmänhet lämnats utan

erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att även om det ur
olika synpunkter är önskvärt, att det direkt ur lagstiftningen framgår,
vilka uppgifter landstingskommunen har att befatta sig med, erbjuder sig
dock betydande svårigheter att i en kortfattad formel sammanfatta dessa
uppgifter. En uppräkning av uppgifter, i första hand de viktigaste, kan
enligt styrelsens mening visserligen ge en viss vägledning men kan snart
nog på grund av den fortgående utvecklingen i vissa hänseenden bli föråldrad
eller alltför begränsad. Styrelsen har därför ansett sig kunna lämna
sin anslutning till den av kommittén föreslagna formuleringen. Denna bör
dock — anför styrelsen vidare —- icke få tagas till intäkt för en begränsning
av landstingskommunens kompetens. Den relativa frihet, som på detta
område rått, har såsom erfarenheten visat varit till fördel. Snarare bör,
såsom kommittén uttalat, med den nya formuleringen rättspraxis få möjlighet
till en friare bedömning.

Till detta yttrande ansluter sig landstingen i Jönköpings, Värmlands,
Gävleborgs och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län vill särskilt tillstyrka den avfattning av
bestämmelserna om landstingskommuns kompetens, som innehålles i 4 §
i förslaget, och åberopar därvid bl. a. följande. Landstingen bedriver en
omfattande verksamhet, anpassad efter de särskilda förhållandena inom
varje landstingsområde. Tillämpningen av kompetensbestämmelserna för
landstingets verksamhetsområde kräver därför en vidsynt tolkning av gällande
bestämmelser. Den föreslagna lagbestämmelsen ger enligt länsstyrelsens
mening möjligheter till en dylik tolkning och en utvidgning av landstingens
befogenheter inom sina respektive områden att avse alla de uppgifter,
som bör tillkomma landstingen.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller som sin mening att utformningen
av 4 § i lagförslaget lämnar landstingens självbestämningsrätt obeskuren
och synes skapa möjlighet till den friare bedömning av befogenhetsområdet
som kommittén förordat.

Hallands läns landsting finner förslaget i förevarande del tillfredsställande,
då den tidigare uppräkningen av landstingsuppgifterna torde få anses
föråldrad.

Örebro läns landsting anser, att den formella utökning av kompetensområdet
som förslaget innebär i realiteten torde sakna större betydelse, då
landstingens verksamhet i praxis redan utsträckts att omfatta vitt skilda
uppgifter. Den i LL ingående uppräkningen av vissa uppgifter bör därför
enligt landstingets uppfattning saklöst kunna utgå såsom i långa stycken
föråldrad.

Kalmar läns norra landsting anför, att den av kommittén föreslagna bestämmelsen
synes vara lämpligare än den nuvarande uppräkningen av
kompetensområdena och torde medge landstingen större möjligheter att
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

tillvarataga landstingsområdets speciella problem, något som för närvarande
försvåras av den osäkerhet som i vissa fall uppstår om huruvida
en åtgärd är tillåten enligt LL eller ej.

Älvsborgs läns landsting förklarar, att den föreslagna kompetensregeln
lättare än den nuvarande torde vara vägledande vid bedömandet av landstingets
behörighet.

Stockholms läns landsting framhåller, att den föreslagna formuleringen
otvivelaktigt ger landstinget stor frihet i valet av arbetsuppgifter. Om lagtexten
tolkas så att rättspraxis får möjlighet till en något friare bedömning
än nu, har landstinget intet att erinra mot densamma.

Västmanlands läns landsting delar i princip kommitténs ståndpunkt att
landstingskommunens beslutanderätt bör omfatta sådana angelägenheter,
vilkas vårdande genom landstingets försorg framstår som berättigat ur
allmänna samhälleliga synpunkter. Till skillnad från kommittén anser
landstinget det emellertid vara sannolikt, att den omformulerade kompetensbestämmelsen
kommer att medföra önskemål om starkare engagemang
från landstingens sida i uppgifter utanför hälso- och sjukvårdens område.
Realiserandet av dessa önskemål kan — om icke en mycket noggrann ekonomisk
planering utföres — medföra svårigheter för landstingen att tillfredsställande
fullfölja den pågående vidgningen av det centrala arbetsområdet,
hälso- och sjukvården. Enligt landstingets mening blir landstingskommunen
med den föreslagna formuleringen definitivt primärkommunens
storebror och första steget har tagits mot ett konstaterande att storkommunerna
är för små för vissa arbetsuppgifter även utanför hälso- och sjukvårdens
område.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att den föreslagna formuleringen erbjuder
påtagliga fördelar framför den nuvarande, vilken närmast är att
betrakta som en exemplifiering av de områden, dit landstingets befogenheter
sträcker sig. Emellertid finner länsstyrelsen formuleringen icke vara
helt tillfredsställande. Det kan sålunda enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas,
om den icke i någon form bort upptaga en gränsdragning mellan
landstingskommunernas och primärkommunernas uppgifter. Särskilt i de
fall då viss eller vissa kommuner har en osedvanligt stark representation i
landstinget skulle måhända en sådan gränsdragning vara av värde. Då
besvärsvägen emellertid alltid står öppen för den som anser att landstinget
vid ett besluts fattande överskridit sin befogenhet, finner sig länsstyrelsen
icke böra framställa något yrkande på denna punkt.

Södermanlands läns landsting anför med instämmande av länsstyrelsen i
länet följande. Den för landstingen bibehållna friheten att utan snäva gränser
vårda »sina angelägenheter» hälsas med tillfredsställelse. Det citerade
uttrycket skulle enligt kommittén innefatta en gränsdragning i förhållande
till såväl staten som primärkommunerna. Det torde kunna ifrågasättas om

Kungl. Maj:t s proposition nr 119.

icke med hänsyn härtill uttrycket »sina angelägenheter» borde utbytas mot
»sådana länsangelägenheter, vars liandhavande icke enligt lag eller författning
tillkommer annan». Landstingens arbetsuppgifter är nämligen av den
art och omfattning, att det icke bör vara något landstingsintresse att till
förfång för dem ytterligare utvidga verksamheten till områden som det
ankommer på stat eller primärkommuner att handha.

Skaraborgs läns landsting uttalar sin tveksamhet beträffande lämpligheten
av att helt borttaga den vägledning i fråga om landstingens verksamhetsuppgifter
som återfinnes i gällande lagstiftning, även om bl. a. ordningsföljden
vid uppräkningen av uppgifterna skulle kunna behöva jämkas
med hänsyn till att landstingens befattning med sitt områdes hälso- och
sjukvård undan för undan kommit att intaga en alltmera framskjuten
plats. Med den avfattning kommittén givit sitt allmänna stadgande kan
enligt landstingets mening — för övrigt möjligen viss tvekan komma
att råda, huruvida och i vilken omfattning landstingen t. ex. genom anställandet
av hälsovårdsinspektörer bör medverka i den verksamhet, som
författningsmässigt tillkommer primärkommunernas hälsovårdsnämnder.

Kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Östergötlands, Skaraborgs och
Örebro län avstyrker mera bestämt kommitténs förslag i förevarande del.

Kammarkollegiet gör gällande, att den föreslagna ändringen i själva verket
skärper de olägenheter av den nuvarande författningsregleringen som
kommittén själv nämnt, samt anför vidare bl. a. följande. Uttalandet, att
rättspraxis genom denna nya lydelse får möjlighet till en något friare bedömning
av fall, där landsting ansetts ha gått utanför sitt befogenhetsområde,
öppnar ett perspektiv av löslighet i kompetensregleringen, som icke
är utan vådor. När kommittén fortsättningsvis anger gränsbestämningen
mot primärkommunernas uppgifter sålunda, »att landstingskommunen icke
må främja intressen och behov, vilkas tillgodoseende ankommer på primärkommunerna
enligt den allmänna kompetensregeln i lagstiftningen för
dessa kommuner eller bestämmelser i särskilda författningar», förutsätter
detta att en klar i lag fixerad gräns för primärkommunernas befogenheter
föreligger. Som bekant innebär motsvarande stadgande för primärkommunernas
del, att det i huvudsak överlämnats åt rättstillämpningen att bestämma
kompetensgränsen.

Kollegiet, som redan vid behandlingen av frågan om den nya kompetensregeln
för primärkommunerna anförde betänkligheter mot kommitténs då
föreliggande förslag, anser sig icke kunna uraktlåta att påpeka, att en
sådan norm för angivande av landstingets kompetens kommer att medföra
svårigheter för rättstillämpningen, som måste verka tyngande på besvärsmyndigheternas
arbete. Från synpunkten av den enskildes rättssäkerhet
är olägenheterna enligt kollegiets mening måhända än större. Att allmänheten
skulle kunna följa linjerna i rättspraxis rörande den ena eller andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

enhetens kompetens lär vara praktiskt taget uteslutet. Då såsom kommittén
själv vitsordat den nuvarande kompetensbestämningen är tillräckligt
vid för att landstinget skall kunna fylla sin funktion såsom kommunal
enhet, anser sig kollegiet böra avstyrka den föreslagna ändringen.

Länsstyrelsen i Örebro lån förklarar sig väl förstå kommitténs syfte att
ge bestämmelsen ifråga en smidig utformning, som så nära som möjligt
ansluter sig till motsvarande bestämmelse om primärkommunernas verksamhetsområde.
Så vitt länsstyrelsen kan finna, har dock stadgandet blivit
sådant, att värdet av detsamma kan ifrågasättas. I paragrafen — fortsätter
länsstyrelsen —- säges sålunda, att landstinget äger vårda »sina angelägenheter»,
en tämligen självfallen sanning. Vilka dessa landstingets angelägenheter
är, beröres däremot icke. Detta framstår som en avsevärd brist. Tilllägget
»såvitt icke handhavandet därav enligt särskilda författningar tillkommer
annan» skapar nämligen knappast någon större klarhet, snarare
motsatsen, enär det efter ordalagen synes förutsätta, att alla för länet
gemensamma samhälleliga angelägenheter, exempelvis även sådana som
faller inom länsstyrelsens verksamhetsområde, i princip är landstingets,
ehuru vissa av dem undantagits från landstingets rådighet genom särskild
lagstiftning. Denna konstruktion synes länsstyrelsen icke hållbar, enär
landstingsområdet dock är en i tämligen sen tid tillkommen specialkommun,
skapad för vissa uppgifter, detta i motsats till primärkommunen
med dess mera generella verksamhetsfält. Länsstyrelsen förmenar, att en
belysande om ock ej uttömmande exemplifikation av landstingets uppgifter
vore att föredraga och att sjukvårds- och undervisningsuppgifterna därvid
borde nämnas i första hand.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det icke vara motiverat att, för att
få överensstämmelse med kommunallagens bestämmelser, ändra den nuvarande
definitionen på landstingets uppgifter, vilken enligt länsstyrelsens
mening är mera klarläggande och därför att föredraga framför den av
kommittén föreslagna. För att den icke skall kunna begränsa landstingets
kompetensområde på ett icke önskvärt sätt skulle det dock — yttrar länsstyrelsen
—- vara lämpligt, att det stundom missledande ordet »gemensamma»
utginge och att inledningsorden i paragrafen alltså ändrades att
erhålla ungefär följande lydelse: »Landstinget tillkommer att i den ordning
denna lag stadgar rådslå och besluta om landstingets angelägenheter rörande
etc.». Vidare vill länsstyrelsen — för att landstingets huvudsakliga
verksamhetsområde skall tydligare framträda -— förorda, att hälso- och
sjukvårdsuppgifterna sättes först i uppräkningen.

Under hänvisning till att landstingskommunens uppgifter är begränsade
till ett fåtal områden anser länsstyrelsen i Östergötlands län det lämpligast
med en uppräkning av landstingskommunens arbetsuppgifter eller åtminstone
de viktigaste av dessa, även om kravet på likformighet med kommunallagen
därigenom måste eftersättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Departementschefen.

1859 års kommunallagstiftningskommitté, vars förslag låg till grund för
1862 års landstingsförordning, förklarade i sitt betänkande, att gränserna
för landstingets verksamhet »icke synts lämpligen kunna uti bestämda
ordalag uttryckas eller genom uppräkning av ärendena punktvis
uppdragas». Man hade, som kommittén uttryckte det, valt att avfatta det
ifrågavarande stadgandet i allmänna ordalag med ett ganska rymligt
omfång.

Den avfattning som stadgandet om landstingets kommunala kompetens
enligt detta förslag erhöll har det sedan i huvudsak fått behålla. Enligt
4 § LL tillkommer det landstinget att, i den ordning lagen stadgar, rådslå
och besluta om för landstingsområdet gemensamma angelägenheter, vilka
avser allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling,
anstalter för kommunikationsväsendets befordrande, hälso- och sjukvård,
undervisning, allmän ordning och säkerhet med mera dylikt, såvitt dessa
angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhör offentlig myndighets
ämbetsåtgärd, ävensom att handha de ärenden i övrigt, som enligt beslut
av Kungl. Maj :t och riksdag skall ankomma på landstinget.

Såsom kommunallagskommittén framhåller torde de genom detta stadgande
uppdragna gränserna för landstingskommunernas verksamhet på det
hela taget vara tillräckligt vida och något starkare behov av en lagändring
i syfte att vidga beslutanderätten alltså icke föreligga. När kommittén trots
detta föreslår att kompetensbestämmelsen skall omarbetas, har detta närmast
skett dels därför att kommittén vill undvika den nuvarande beskrivningen
av landstingskommunens uppgifter, vilken kommittén finner ålderdomlig
och knappast verklighetstrogen, dels därför att kommittén vill
närma bestämmelserna för landstingskommunerna till kommunallagstiftningen
i övrigt. Kommittén anser, att som en konsekvens av att stadgandet
anpassades efter motsvarande bestämmelse för primärkommunernas del
skulle följa att rättspraxis finge möjlighet till en något friare bedömning
än hittills.

Det nu gällande kompetensstadgandet för primärkommunerna — vilket
oförändrat överflyttats till KL — innehåller att kommun äger att själv,
efter vad i lagen närmare angives, vårda sina angelägenheter, såvitt icke
handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Då
detta stadgande efter förslag av kommittén infördes genom en lagändring
år 1948, var avsikten alt därigenom möjliggöra en icke oväsentlig utvidgning
av primärkommunernas verksamhet. Jag vill erinra om att därvid i
stort sett enighet rådde om behovet av ökade befogenheter för kommunerna,
men att meningarna var delade såväl i fråga om principerna för en koinpelensutvidgning
som beträffande avfattningen av själva kompetensstadgandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr HD.

Kommitténs nu ifrågavarande förslag att bestämma landstingskommunernas
kompetens efter förebild av stadgandet för primärkommunerna har
icke väckt sannna intresse. Detta är i och för sig förklarligt, eftersom spörsmålet
när det gäller landstingskommunerna icke i lika hög grad har praktisk
betydelse. Remissinstanserna lämnar nu i allmänhet förslaget till kompetensstadgande
utan erinran, men flera av dem som närmare behandlat
frågan ställer sig tveksamma till eller avstyrker kommitténs lösning. Jag
vill i detta hänseende särskilt hänvisa till de synpunkter soin anförts av
kammarkollegiet, länsstyrelserna i Örebro och Skaraborgs län samt Västmanlands
läns landsting. Även landstingsförbundets styrelse, som i och
för sig ansett den av kommittén föreslagna formuleringen kunna godtagas,
förklarar, att det ur olika synpunkter är önskvärt att det direkt ur lagen
framgår vilka uppgifter landstingskommunen har att befatta sig med. Samtidigt
framhåller styrelsen emellertid, att det erbjuder betydande svårigheter
att i en kortfattad formel sammanfatta dessa uppgifter och att en
uppräkning snart nog kan i vissa hänseenden bli föråldrad eller alltför
begränsad.

För egen del finner jag spörsmålet om kompetensstadgandets utformning
tveksamt. Jag är ense med kommittén däri att landstingskommunens beslutanderätt
i princip bör omfatta sådana angelägenheter, vilkas vårdande
genom landstingets försorg framstår som berättigat ur allmänna samhälleliga
synpunkter. Denna grundsats har emellertid enligt min mening icke
kommit bättre till uttryck i kommitténs förslag än i det nuvarande stadgandet.
Det av kommittén även i detta sammanhang åberopade önskemålet
om ett närmande av de landstingskommunal bestämmelserna till kommunallagstiftningen
i övrigt är som jag tidigare framhållit i och för sig värt
beaktande, men det får givetvis icke leda till likformighet även i sådana
hänseenden där sakliga skäl talar för en annan lösning. När det gäller
att ange arten och beskaffenheten av de angelägenheter som landstingskommunerna
ur allmänna synpunkter bör äga vårda, föreligger enligt min
mening icke lika stora svårigheter som i fråga om primärkommunerna.
Givet är att en uttömmande uppräkning icke heller i detta fall kan komma
i fråga, men en upplysande exemplifiering, anknuten till ett allmänt stadgande,
synes mig här vara väl möjlig. Ett bibehållande av en dylik exemplifiering
i landstingslagen är enligt min mening av värde och behöver — såsom
den nuvarande lagens tillämpning visat — icke komma i strid med
landstingskommunernas intresse av rörelsefrihet.

Kommitténs anmärkning att den nuvarande exemplifieringen i viss mån
är föråldrad och att den ger en föga träffande bild av landstingskommunernas
faktiska verksamhet är givetvis befogad. Uttrycket allmänna hushållningen
är numera oklart och torde sakna nämnvärd betydelse. Och som
kommittén framhållit är omnämnandet av landstingskommunernas befatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ning med allmän ordning och säkerhet nära nog utan täckning i det praktiska
livet. Vidare är kommunikationsväsendet endast i ringa omfattning
föremål för landstingskommunernas omvårdnad; åtgärder på detta område
torde för övrigt i stor omfattning falla inom ramen för stöd åt näringarnas
utveckling. Fullständigt självklar är emellertid å andra sidan den ytterst
dominerande roll som hälso- och sjukvården spelar i landstingskommunernas
verksamhet. Väsentliga och obestridliga uppgifter har landstingskommunerna
vidare på undervisningens område, i fråga om viss social verksamhet
samt när det gäller att stödja jordbrukets och andra näringars utveckling.
De landstingskommunal uppgifter som nu nämnts kan enligt min
mening i stort sett antagas komma att besta såsom pakallade ur allmänna
samhälleliga synpunkter, men det är icke uteslutet att någon av dem kan
förlora sin betydelse. Det är vidare uppenbart, att åtskilliga andra sådana
uppgifter finns och att flera sådana kan antagas tillkomma på grund av
samhällsförhållandenas fortsatta utveckling. Det kan därför endast bli
fråga om exemplifiering av vad landstingskommunerna äger lägga under
sin verksamhet.

Vad jag nu anfört leder mig till att föreslå, att det av kommittén förordade
kompetensstadgandet — att landstingskommun äger vårda sina
angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt särskilda författningar
tillkommer annan — utfylles med en belysande exemplifiering på
sådana angelägenheter som ur allmänna samhälleliga synpunkter bör kunna
ankomma på landstingskommunerna. Det synes mig därvid självfallet att
nämna hälso- och sjukvård i främsta rummet. Vidare bör enligt min mening
upptagas undervisning, socialvård samt jordbrukets och andra näringars
utveckling. Exemplifieringen bör liksom i den nuvarande lagen
avslutas med orden »med mera dylikt».

Jag är angelägen framhålla, att det i intet avseende är fråga om att inskränka
landstingskommunernas befogenheter. Även med den av mig föreslagna
formuleringen torde rättspraxis få möjlighet till en något friare
bedömning än hittills. Det är i detta sammanhang särskilt att märka, att
ordet gemensamma, som tidigare för primärkommunernas del ansetts medföra
hinder för den kommunala verksamhetens utsträckande i vissa fall,
nu skulle utgå även ur landstingslagen. Bland de i exemplifieringen upptagna
områdena är det endast socialvården som saknar motsvarighet i den
gamla lagen. Jag vill understryka, att socialvården i trängre bemärkelse
regleras genom speciallagstiftning och att den för priinäikommunerna gällande
grundsatsen om förhud mot att på detta område utan stöd av författning
lämna understöd åt enskilda personer bör äga tillämpning även
för landstingskommunernas del. Emellertid finns det inom socialvården i
mera vidsträckt mening ett ganska omfattande fält, där landstingskommunerna
— delvis utan särskilt åläggande — gjort och även framdeles bör

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

kunna göra väsentliga insatser. För att erinra om detta förhållande bör
enligt min mening socialvården ingå i exemplifieringen, även om någon
ändring i gällande rätt därmed icke är avsedd.

De synpunkter som kommittén anfört beträffande kompetensområdets
avgränsning i förhållande till staten och priinärkommunerna kan jag i stort
sett biträda. Och beträffande utformningen av kompetensstadgandet i de
delar jag icke förut särskilt berört kan jag också ansluta mig till kommittén.

I fråga om tillämpningen av det föreslagna stadgandet vill jag slutligen
framhålla att det — om än icke i fullt samma grad som beträffande primärkommunerna
i stort sett torde bli en uppgift för rättstillämpningen att
närmare ange gränserna för landstingskommunernas verksamhet samt att
det enligt min mening ligger ett väsentligt värde i att praxis därvid har en
jämförelsevis stor frihet.

5. Vissa frågor rörande landstingets arbetsformer m. m.

Gällande bestämmelser om landstingsmöte och ordningen för ärendenas
handläggning därstädes återfinnes i 3 och 4 kap. LL. Det förstnämnda av
dessa kapitel bär rubriken Om landstingsmöte och om förslagsrätt till
landstinget samt om hinder för och ersättning åt landstingsman. Det senare
kapitlet är betitlat Om landstingets förhandlingar. Kommunallagskommittén
har funnit möjligt att sammanföra alla hithörande bestämmelser i ett
kapitel. Den nuvarande omständliga kapitelrubriceringen har därvid undvikits,
och vidare har innehållet disponerats i nära anslutning till förslaget
till kommunallag.

Det ifragavarande kapitlet, som i kommitténs förslag ges rubriken Om
landstingsmöte, upptager de skilda bestämmelserna i följande ordning. Till
en början behandlas tid och plats för lagtima möte samt förslagsrätt vid
sådant möte. Sedan stadgas när landstinget skall sammanträda till urtima
möte, hur urtima möte skall kungöras och vilka ärenden sådant möte må
besluta om. De därpå följande bestämmelserna äger tillämpning vid såväl
lagtima som urtima möte. Först regleras förfarandet vid landstingsmans
avgång eller förhinder samt avsägelse, varefter följer en rad bestämmelser
om själva förhandlingsordningen. Kapitlet avslutas med stadganden om
ersättning åt landstingsman.

I det följande behandlas vissa frågor, som väckt särskilt intresse bland
remissinstanserna. Övriga delar av ifrågavarande kapitel kommer att beröras
i specialmotiveringen.

A. Om tid och plats för lagtima möte.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 16 § LL sammanträder landstinget utan särskild kallelse till lagtima
möte varje år den första måndagen i oktober månad. Sammanträdes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ort är länets residensstad; dock må länsstyrelsen utsätta annan sammanträdesort
om föregående landsting begärt det eller inträffade utomordentliga
händelser påkallar ett sådant förordnande.

Bestämmelsen om tid för landstings lagtima möte har sedan landstingsinstitutionens
tillkomst flera gånger jämkats. Den senaste ändringen
genomfördes år 1949, på förslag av kommunallagskommittén.

Stadgandet om sammanträdesort har däremot till sitt innehåll varit
oförändrat ända sedan tillkomsten av 1862 års landstingsförordning.

Kommunallagskommittén.

Beträffande tiden för lagtima möte föreslår kommunallagskommittén
icke någon ändring i gällande bestämmelser (jämför 19 § i lagförslaget).

Däremot förordar kommittén en något ändrad ordning för utsättande av
annan plats för lagtima möte än länets residensstad. Kommittén erinrar
om att länsstyrelsen enligt nuvarande bestämmelser kan utsätta annan
samlingsort bl. a. på därom av föregående landsting gjord framställning.
En årlig framställning från landstinget i de fall där landstinget regelmässigt
samlas på annan ort än residensstaden synes emellertid kommittén icke
behövlig. Detta är — fortsätter kommittén — för närvarande fallet i Kalmar
läns norra landstingsområde, där landstinget sammanträder i Västervik.
Här göres visserligen trots lagens uttryckliga bestämmelse ingen årlig
framställning i saken till länsstyrelsen; till stöd för landstingets rätt att
hålla sina möten i Västervik åberopas nämligen en föreskrift härom i det
kungl. brev av år 1864, vari förordnades om länets uppdelning på två landsting.
Oavsett om denna föreskrift numera har någon giltighet synes en
jämkning i den ifrågavarande bestämmelsen påkallad även därav att landstingsmötena
i Stockholms län avses att förläggas till ort utom residensstaden
Stockholm, sedan en för landstinget planerad förvaltningsbyggnad
blivit uppförd (i Solna). Med hänsyn till dessa förhållanden föreslår kommittén,
att förevarande bestämmelse ändras så, att länsstyrelsens bestämmande
av annan sammanträdesort än residensstaden icke såsom nu måste
avse visst landstingsmöte utan kan ges mer permanent giltighet.

Remissyttrandena.

Frågan om tiden för lagtima möte har berörts av svenska landstingsförbundets
styrelse, som anför att, även om ur olika synpunkter en senare
sammanträdestid vore att föredraga, detta likväl icke lär gå att realisera.

I övrigt har nämnda fråga icke uttryckligen behandlats i något remissyttrande.

Väsentligt större intresse har då spörsmålet om platsen för mötet
väckt. Alla de remissinstanser som särskilt gått in på denna fråga har i

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ett eller annat avseende funnit anledning till erinran mot kommitténs
förslag.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet menar visserligen, att länsstyrelsen
bör ha befogenhet att »i anseende till inträffade utomordentliga
händelser» utsätta annan sammanträdesort än residensstaden i länet. Däremot
anser styrelsen, att under normala förhållanden landstinget självt bör
få bestämma, om det vill hålla möte på annan ort än nämnda stad, och att
därför en modifiering av lagtexten är motiverad.

I detta yttrande instämmer landstingen i Värmlands, Gävleborgs och
Västerbottens län. Jönköpings läns landsting, som är av samma mening,
framhåller att det synes väl omständligt och icke påkallat av några säkerhetsskäl,
att ett landsting — om det under normala tider finner sig böra
sammanträda annorstädes än i residensstaden — skall vara nödsakat att
vända sig till länsstyrelsen.

För tanken att landstinget under normala förhållanden självt bör få bestämma
sammanträdesorten uttalar sig vidare länsstyrelsen i Stockholms
län samt landstingen i Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs
län ävensom Kalmar läns norra landsting. Länsstyrelsen i Jönköpings län
anser, att bestämmanderätten i förevarande fall bör ankomma på landstinget
eller dess förvaltningsutskott men att länsstyrelsen i god tid före
mötet bör underrättas om beslutet.

Malmöhus läns landsting har närmare utvecklat skälen för sin ståndpunkt.
Sålunda anför landstinget, att det kan diskuteras, om icke dess
möten borde avhållas inom själva landstingsområdet och icke, som nu är
fallet, i Malmö stad. Vad som enligt landstingets mening närmast torde
kunna tala för att landstinget sammanträder i Malmö är den förbindelse
som består mellan landstinget och de länsmyndigheter, framförallt länsstyrelsen,
som är placerade i staden. Landstinget har dock svårt att förstå,
varför denna förbindelse under de få dagar landstingsmötet pågår skulle
vara av den betydelse, att mötet endast med länsstyrelsens medgivande kan
förläggas å annan ort. Vad som däremot synes landstinget vara av praktisk
betydelse är att dess förvaltningsutskott och kansli är beroende av
snabb och omedelbar kontakt med landstingsområdet och de olika landstingsinrättningarna
inom detta, främst staden Lund med dess stora antal
betydelsefulla landstingsinrättningar. För förvaltningsutskottet och kansliet
gäller enligt landstingets mening otvivelaktigt, att det är en betydlig nackdel
att utskottets sammanträdeslokaler och kansliet icke är förlagda till
Lund. De relativt obetydliga olägenheter som skulle uppstå därigenom att
landstingsmötet och kansliet förlädes till Lund synes landstinget övervägas
av förmånerna med en placering därstädes. Landstinget meddelar, att förhandlingar
pågår mellan representanter för förvaltningsutskottet och
representanter för staden om placering och planering av lokaler för ända -

Kungl. Maj.ts proposition nr ti!).

målet i Lund. Under åberopande härav hemställer landstinget att 19 § avfattas
så att landstinget självt får bestämma var dess möten skall hållas.

Samtliga de remissinstanser som nu nämnts utgår från att länsstyrelsen
även i fortsättningen bör äga att »i anseende till inträffade utomordentliga
händelser» utsätta särskild sammanträdesort.

Hallands läns landsting anför däremot, utan reservation, att befogenheten
att bestämma annan sammanträdesort än residensstaden bör tillkomma
landstinget självt eller dess förvaltningsutskott.

En mera bestämd ståndpunkt i detta hänseende intar länsstyrelsen i
Blekinge län, som bl. a. anför följande. Att koppla in länsstyrelsen i förevarande
sammanhang synes ej nödvändigt i annan ordning än att det bör
åligga landstinget att, om fråga uppkommer om ändrad sammanträdesort,
inhämta länsstyrelsens yttrande häröver. Ett dylikt yttrande har sin betydelse
framför allt i tider, då krig rasar eller krigsfara uppkommit eller
andra utomordentliga händelser inträffat. Länsstyrelsens kännedom om
förhållandena härvidlag och om lämpligheten av olika orter såsom sammanträdesorter
får anses betydelsefull.

Slutligen gör Göteborgs och Bohus läns landsting gällande, att föreskriften
om att landstingsmöten skall förläggas till länets residensstad på längre
sikt kan medföra olägenheter i de län, där residensstäderna icke tillhör
landstinget. Om landstinget i ett sådant län skulle finna med sin fördel
förenligt att flytta sitt kansli till annan stad, dit eu större del av verksamheten
är koncentrerad, kan det knappast vara rimligt att länsstyrelsens
tillstånd skall krävas för att få förlägga landstingets möten till den staden.
Huvudregeln bör enligt landstingets mening i stället vara att landstingets
möten skall hållas i den stad, där landstingets kansli är förlagt.

Departementschefen.

Bestämmelser om tid och plats för lagtima möte har sedan landstingsinstitutionens
tillkomst funnits intagna i den för landstingen gällande författningen.

I fråga om tiden för mötet har bestämmelserna flera gånger ändrats.
Senast skedde detta år 1949, då sammanträdestiden efter förslag av kommunallagskommittén
fastställdes till den första måndagen i oktober månad.
I denna bestämmelse har icke nu ifrågasatts någon ändring. För egen del
finner jag — hl. a. med hänsyn till att frågan så nyligen varit föremål för
prövning — icke skäl att avvika från den nuvarande ordningen på denna
punkt och tillstyrker alltså kommitténs förslag.

Beträffande platsen för lagtima möte gäller nu — liksom enligt 1862
års landstingsförordning — att landstinget sammanträder i länets residensstad
men att länsstyrelsen kan utsätta annan sammanträdesort om före -

Kungl. Maj ds proposition nr 119.

gående landsting begärt det eller det finnes påkallat »i anseende till inträffade
utomordentliga händelser».

Kommitténs förslag till landstingslag innebär i förevarande del endast en
mindre jämkning av bestämmelsen om befogenhet för länsstyrelsen att på
landstingets begäran utsätta annan sammanträdesort än residensstaden.
Genom att utbyta orden »på därom av föregående landsting gjord framställning»
mot »på därom av landstinget gjord framställning» har kommittén
velat vinna att länsstyrelsens beslut i frågan icke som nu måste
avse visst landstingsmöte utan kan ges mer permanent giltighet.

Åtskilliga remissinstanser har uttalat sig för en annan reglering av sammanträdesorten
än den kommittén förordat. Svenska landstingsförbundets
styrelse, ett tiotal landsting och två länsstyrelser anser sålunda, att länsstyrelsen
visserligen bör ha befogenhet att »i anseende till inträffade utomordentliga
händelser» utsätta annan sammanträdesort än residensstaden,
men att under normala förhållanden landstinget självt bör få bestämma
om det vill hålla möte på annan ort. Två remissinstanser -— en länsstyrelse
och ett landsting —- vill gå ännu längre och helt taga bort länsstyrelsens
bestämmanderätt i fråga om sammanträdesorten. Även andra förslag har
framkommit.

Enligt min mening är det förenat med uppenbara praktiska fördelar, att
för varje landsting finnes en bestämd sammanträdesort, och i det stora
flertalet fall torde det framstå som självklart att denna ort bör vara länets
residensstad, där ju som regel även landstingets kansli är beläget. I de fall
då residensstaden icke tillhör landstingskommunen kan emellertid frågan
vara att bedöma på annat sätt. Beträffande Kalmar läns norra landsting
föreligger speciella omständigheter, då ju residensstaden är belägen på ett
visst avstånd från landstingskommunens område. Men även för andra
landsting kan det bli aktuellt att regelbundet förlägga landstingsmötena till
annan ort än residensstaden. Som exempel kan nämnas, att Stockholms
läns landsting planerat att uppföra en förvaltningsbyggnad i Solna och
där hålla även landstingets möten samt att Malmöhus läns landsting —
enligt vad det uppger i sitt remissyttrande — inlett förhandlingar med
Lunds stad om att inrätta lokaler för kansli och landstingsmöte i staden.
Det synes mig naturligt att landstinget självt i dylika fall skall kunna bestämma
en annan stadigvarande sammanträdesort än residensstaden.
Otvivelaktigt kan det även eljest — utan att utomordentliga händelser inträffat
— tänkas föreligga särskilda omständigheter, som gör det befogat
att landstingsmöte vid ett eller flera tillfällen hålles annorstädes än i residensstaden,
exempelvis på en ort där landstingskommunen har stora anläggningar.
Också i sådana fall bör det enligt min mening stå landstinget
fritt att självt utsätta sammanträdesorten. Att i lagen uppställa särskilda
förutsättningar för ett dylikt beslut torde icke vara erforderligt. Sammanfattningsvis
vill jag säga att även om huvudregeln bör vara att landstinget

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

sammanträder i residensstaden, bör det kunna överlämnas åt landstingen
själva att under normala förhållanden bestämma annan sammanträdesort,
vare sig tillfälligt eller med mera permanent giltighet. Att tillerkänna förvaltningsutskotten
någon befogenhet i förevarande avseende anser jag däremot
icke påkallat.

Jag finner det emellertid lämpligt att länsstyrelserna fortfarande får
möjlighet att i extraordinära fall ändra den bestämda sammanträdesorten.
Detta bör givetvis gälla vare sig det är fråga om residensstaden eller om
ort, som landstinget bestämt. I sakens natur ligger, att en undantagsföreskrift
som den förevarande endast mycket sällan kan komma i tillämpning.

B. Förslagsrätt vid lagtima möte och tiden för avgivande av förslag.
Gällande ordning och grunderna därför.

Ifrågavarande ämnen avhandlas i 17 § 1 mom. LL, som i huvudsak
innehåller följande.

Rätt att vid lagtima möte väcka förslag tillkommer länsstyrelsen, medlem
av landstinget samt förvaltningsutskottet.

För att kunna komma under behandling skall förslag vara avlämnat
till landstingets expedition senast den 15 augusti, dock må förvaltningsutskottet
väcka förslag även efter nämnda tid men ej senare än fjorton
dagar före början av landstingets möte.

Vad nu sagts om tiden för förslags avlämnande utgör icke hinder för
landstinget att, då synnerligen viktiga skäl så föranleder, genom särskilt
beslut medge upptagande till behandling av förslag, som blivit väckt senare,
dock sist första dagen av landstingets möte.

Det kan anmärkas, att för beslut av nyss nämnt slag erfordras kvalificerad
majoritet (jämför 33 § 2 mom. LL).

Bestämmelsen om vilka som har rätt att väcka förslag har
kvarstått oförändrad sedan LL:s tillkomst. I sitt betänkande med förslag
till lag om landsting hade kommunalförfattningssakkunniga föreslagit en
regel om rätt för landstingets olika förvaltningsstyrelser att inom respektive
verksamhetsfält avge förslag till landstinget (SOU 1923: 18 s. 140).
De sakkunnigas förslag på denna punkt blev emellertid icke upptaget i
propositionen med förslag till landslingslag vid 1924 års riksdag. Såsom
motivering för sitt ställningstagande i denna fråga anförde föredragande
departementschefen bl. a. betänkligheter mot att så länge sjukhusförvaltningens
organisation väntade på sin lösning företaga en mera genomgripande
ändring i de bestämmelser, som reglerade sjukhusstyrelsernas verksamhet.

Den åsyftade omorganisationen av landstingens sjukhusförvaltning har
sedermera kommit till stånd. Av särskild betydelse för de ändringar som

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

genomförts har varit den år 1940 antagna sjukhuslagen och vissa samtidigt
därmed beslutade bestämmelser i LL ävensom den samma år utfärdade
sjukhusstadgan. Genom denna reform ställdes landstingens hälsooch
sjukvårdande verksamhet under ledning av en hälso- och sjukvårdsberedning
respektive en särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårdsberedning.
I fråga om de olika sjukvårdsorganens förslagsrätt
innebär de nya bestämmelserna följande. Sjukhusdirektion skall
före den 1 juli varje år till sjukvårdsberedningen insända förslag till utgifts-
och inkomststat för nästkommande år (18 § sjukhusstadgan). Sjukvårdsberedningen
åligger i sin tur att till landstinget avge utlåtande och
förslag i anledning av såväl de särskilda sjukhusdirektionernas förslag
till avlönings- samt utgifts- och inkomststater som ock övriga av direktionerna
gjorda framställningar, vilka avser åtgärd av landstinget (4 § sjukhuslagen).
Slutligen åligger det förvaltningsutskottet samfällt att med
e($et yttrande till landstinget överlämna på landstingets handläggning ankommande
framställningar från de organ, som handhar ledningen och förvaltningen
av sjukhusen (3 § sjukhuslagen, 40 § LL). Med sistnämnda
föreskrifter avses enligt motiven bl. a., att sådana framställningar och
förslag från hälso- och sjukvårdsberedning, som är avsedda att underställas
landstingets prövning, alltid skall inges till samfällda förvaltningsutskottet,
som har att med eget yttrande överlämna dem till landstinget.

Vad härefter angår frågan om tiden för avgivande av förslag
till landstinget stadgade LL ursprungligen, att förslagen skulle avlämnas
senast den 1 augusti. 1946 års riksdag beslöt emellertid att förslagstiden
skulle förkortas till den 15 juli. I samband med den år 1949
beslutade framflyttningen av tiden för landstingsmötets början fick den
ifrågavarande bestämmelsen, enligt förslag av kommunallagskommittén,
sin nuvarande lydelse.

Kommunallagskommittén.

Beträffande förslagsrätten erinrar kommunallagskommittén om
att det såtillvida består en skillnad mellan landsting och primärkommuner,
att primärkommunernas administrativa organ är berättigade att ettvart inom
sitt förvaltningsområde väcka förslag hos fullmäktige (jämför numera 18 §
KL), medan bland landstingskommunens nämnder och styrelser blott förvaltningsutskottet
tillerkänts rätt att direkt till landstinget ingå med förslag.
Under hänvisning till de förut nämnda bestämmelserna i sjukhuslagen och
sjukhusstadgan konstaterar kommittén emellertid, att de lokala sjukvårdsorganen
— oaktat de saknar omedelbar förslagsrätt — icke är betagna att få
sina framställningar prövade av landstinget. Kommittén anför vidare. Sjukvårdsberedningen
är skyldig att med eget yttrande redovisa dylika förslag
till samfällda förvaltningsutskottet, och detta har att på samma sätt föra
dem vidare till landstinget. De olika direktionernas och styrelsernas mate -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

riella initiativrätt kan sålunda icke anses beskuren genom dessa bestämmelser,
vilka i stället gäller ordningen för förslagens ingivande och förberedande
behandling. Denna ordning garanterar å sin sida, att alla sjukvårdsbehov
i länet blir underkastade gemensam granskning och prövning på beredningsstadiet,
varvid lokala och andra intressen kan vägas mot varandra.

I det sammanfattande förslag, som förvaltningsutskottet sedermera avger
till landstinget, erhåller landstinget en allsidig bild av sjukvårdens läge
och behov.

Kommittén anmärker att det, beträffande framställningar och förslag
från landstingets övriga specialstyrelser, visserligen icke finns bestämmelser
motsvarande dem för de sjukvårdande organen men att man i praxis
torde iakttaga en liknande ordning som för dessa. Sålunda redovisas enligt
kommitténs uppgift de olika styrelsernas årliga anslagsäskanden i förvaltningsutskottets
förslag till utgifts- och inkomststat. Också andra framställningar
lär regelmässigt av förvaltningsutskottet bringas till landstingets
kännedom och under dess behandling.

Kommittén föreslår nu en uttrycklig bestämmelse om att specialnämnderna
skall äga väcka förslag hos landstinget med föreskrift tillika att
sådant förslag skall inges till förvaltningsutskottet (20 § 1 mom. i lagförslaget).
Därvid framhåller kommittén, att detta icke torde innebära
någon egentlig ändring i sak samt att initiativrätten självfallet är begränsad
till angelägenheter inom respektive nämnds förvaltningsområde.

I fråga om tiden för avgivande av förslag från special
n ä in n d förordar kommittén, att sådant förslag skall inlämnas före
den 1 juli, där ej annan tid bestämmes av förvaltningsutskottet. Såsom skäl
härför anger kommittén, att förvaltningsutskottet skall hinna underkasta
förslaget den granskning som åvilar utskottet i dess egenskap av obligatorisk
beredningsinstans. Kommittén framhåller, att tidsangivningen i fråga
överensstämmer med den som kommittén i annat sammanhang föreslåi
beträffande avlämnandet av de olika nämndernas förslag till utgifts- och
inkomststat (jämför 60 § i lagförslaget).

Den föreslagna ordningen gäller — anför kommittén vidare — såväl
hälso- och sjukvårdsnämnden som övriga nämnder, alltså bl. a. landslingssjukhusens
direktioner. Att i detta sammanhang omnämna den befattning,
som sjukvårdsnämnden enligt sjukhuslagstiftningen har att taga med förslag
från direktionerna synes kommittén onödigt. Emellertid torde det
kunna antagas, att direktionerna såsom hittills varit fallet vanligen kommer
att inge sina framställningar direkt till sjukvårdsnämnden, eftersom
denna ändock har att yttra sig i alla ärenden rörande sjukvården. För att
avge sina förslag i denna ordning bör direktionerna enligt kommitténs
mening i allmänhet få uttyttja tiden fram till den 1 juli. Med hänsyn
härtill och för att bereda sjukvårdsnämnden rådrum för dess behandling

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

av dylika framställningar synes det kommittén, att förvaltningsutskottet
med stöd av de föreslagna bestämmelserna bör utsträcka förslagstiden för
sjukvårdsnämnden i erforderlig mån.

Kommittén framhåller, att de förslag som inkommit från de särskilda
nämnderna skall av förvaltningsutskottet avlämnas till landstinget inom
samma tid som är stadgad för utskottets egna framställningar. Att särskilt
erinra härom i lagtexten har kommittén icke ansett erforderligt.

Vad angår tiden för avgivande av förslag från annan
än specialnämnd innebär kommitténs lagförslag ett bibehållande
av de regler som nu gäller. Tiden skall alltså utgå den 15 augusti, dock
med rätt för förvaltningsutskottet att väcka förslag även därefter men ej
senare än fjorton dagar före början av landstingets möte.

Det bör emellertid anmärkas, att kommittén — såsom senare skall närmare
utvecklas —• förordar slopande av kravet på kvalificerad majoritet
för beslut att upptaga förslag som väckts efter förslagstidens utgång.

Remissyttrandena.

De i förevarande avsnitt behandlade spörsmålen har givit åtskilliga
remissinstanser anledning till särskilda yttranden.

Kommitténs lösning av frågan om förslagsrättens omfattning
har i stort sett godtagits eller lämnats utan erinran.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att förslagsrätt redan
tidigare i praktiken förelegat även för annan nämnd än förvaltningsutskott,
eftersom det hört till undantagen att dylikt förslag icke av förvaltningsutskottet
redovisats för landstinget. I realiteten kommer förslaget därför
enligt styrelsens mening knappast att betyda någon större ändring.

Till detta yttrande ansluter sig landstingen i Jönköpings, Värmlands,
Gävleborgs och Västerbottens län; och på liknande sätt uttalar sig även
Skaraborgs och Älvsborgs läns landsting.

Södermanlands läns landsting anser det böra klart utsägas i lagen, att
specialnämnds förslagsrätt endast avser ärenden som faller inom ramen
för den verksamhet nämnden är satt att förvalta.

På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Södermanlands län.

Blekinge läns landsting anför under instämmande av länsstyrelsen i länet,
att förslagsrätt uppenbarligen bör bibehållas länsstyrelse, då det gäller
styrelsens egna förslag, men att anledning ej synes föreligga att enbart
passerandet av länsstyrelsens diarium skall grunda skyldighet att förelägga
landstinget ett ärende.

Denna synpunkt har närmare utvecklats av Göteborgs och Bohus läns
landsting och länsstyrelsen i detta län. Landstinget anmärker, att den nuvarande
ordningen för att bringa framställningar från olika institutioner,
föreningar och enskilda under landstingets prövning synes föga rationell.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Enligt landstinget har den praxis utvecklat sig, att praktiskt taget alla
sådana framställningar inges till länsstyrelsen, som vidarebefordrar dem
till landstinget varvid länsstyrelsens remiss uppfattas som förslag att
ärendet skall upptagas till prövning. Då det knappast torde förekomma,
att länsstyrelsen vägrar att vidarebefordra en framställning, innebär förfarandet
enligt landstingets mening en onödig omgång. Landstinget föreslår,
att det uttryckligen anges i lagen att framställning från annan än
länsstyrelse, nämnd eller landstingsledamot skall inges till förvaltningsutskottet
senast den 15 juli och att framställningen därifrån skall vidarebefordras
till landstinget, om icke förvaltningsutskottet enhälligt beslutar
avvisa framställningen. Genom kravet på enhällighet avser landstinget att
vinna garanti för att endast uppenbart olämpliga eller omöjliga framställningar
kommer att avvisas av utskottet. — Länsstyrelsen instämmer i
landstingets anmärkning och framhåller därvid, att länsstyrelsens rätt
att väcka förslag onekligen fått en av lagstiftaren icke åsyftad omfattning,
då landstinget ansett sig tvingat att taga upp sådana framställningar som
länsstyrelsen utan granskning vidarebefordrat. Om såsom landstinget föreslagit
framställning kunde få inges till förvaltningsutskottet och endast ett
enhälligt utskott finge vägra att vidarebefordra densamma, finns enligt
länsstyrelsens mening anledning hoppas att länsstyrelserna skulle såsom
eget förslag upptaga endast sådana framställningar som det anses särskilt
angeläget att stödja.

Även den av kommittén förordade bestämmelsen om tiden för avgivande
av förslag från specialnämnd har i stort sett
godtagits eller lämnats utan erinran.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller — under instämmande
av landstingen i Jönköpings, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län
— att det synes vara riktigt att framställning från specialnämnd inges
inom samma tid som gäller för budgetförslagen.

Från några håll framställs emellertid önskemål om ändring av förslaget
på förevarande punkt.

Malmöhus läns landsting och länsstyrelsen i detta län anser att man,
för att få så god tid som möjligt för beredning av ärendena, bör fastställa
i lagen att förslag av annan nämnd än förvaltningsutskott skall inges före
den 1 juni. Samma mening har Kristianstads läns landsting. Sistnämnda
landsting erinrar om att en framflyttning av tiden till den 1 juni
förutsätter ändring även av 18 § sjukhusstadgan. Visserligen ger lagförslaget
förvaltningsutskottet möjlighet att bestämma tidigare inlämningsdag,
men landstinget finner det angeläget alt tidpunkten fixeras i lagen.

Örebro läns landsting och länsstyrelsen i samma län finner det önskvärt,
att det kunde stadgas skyldighet för specialnämnderna att inge sina förslag
före den 15 juni.

(i — Dihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Länsstyrelsen i Uppsala län vänder sig mot kommitténs uttalande att
förvaltningsutskottet synes böra utsträcka förslagstiden för sjukvårdsnämnden
i erforderlig mån. På denna punkt anser sig länsstyrelsen böra framhålla
att, om man förutsätter att behov av utsträckt förslagstid regelmässigt
kommer att föreligga för sjukvårdsnämnden, synes det mera ändamålsenligt
att lagfästa en sådan tid än att göra den beroende av förvaltningsutskottets
gottfinnande.

Den av kommittén förordade bestämmelsen om tiden för avgivande
av förslag från annan än special nämnd har
visserligen i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran, men åtskilliga
remissinstanser, som tagit upp spörsmålet till behandling, har uttalat
en från kommittén avvikande mening.

Länsstyrelsen i Blekinge län, Kalmar läns södra landsting samt landstingen
i Uppsala, Kristianstads och Västmanlands län finner det önskvärt,
att motionstiden får utgå den 1 augusti. Som skäl härför åberopas
i huvudsak, att förvaltningsutskotten behöver få längre beredningstid än
för närvarande samt att tiden för tryckning och delgivning av landstingens
handlingar är väl kort.

Flera remissinstanser går än längre och vill, att motionstiden skall
sluta redan den 15 juli. Hit hör Södermanlands läns landsting, som
under instämmande av länsstyrelsen i samma län anför följande.

När förslagstiden nu är fastställd till den 15 augusti blir den tid, som
kommer att stå till förfogande för ärendets beredning, dess behandling inom
avdelning av förvaltningsutskottet och därefter i samfällda utskottet alldeles
för kort. I de landsting, där större tryckeri icke står till förfogande
på kansliorten, måste vad som skall inflyta i landstingstrycket i regel
avlämnas senast den 1 september för att, såsom önskvärt är, i god tid före
landstingsmötet kunna tillställas landstingsmännen. Det framstår för landstinget
som mera angeläget, att landstingsmännen i god tid före landstingsmötet
beredes tillfälle få del av förekommande ärenden än att ha en något
förlängd motionstid. En sådan måste också motverka möjligheterna till
en ur alla synpunkter önskvärd och lämplig systematik i fråga om landstingstrycket.
Förslagstiden synes därför enligt landstinget böra fastställas
till den---15 juli.

Malmöhus läns landsting framhåller med skärpa, att det för närvarande

— bl. a. av tryckeritekniska skäl — är förenat med betydande svårigheter
att på ett lämpligt och önskvärt sätt bereda landstingsärendena samt att
det därför synes högst angeläget att motionstiden flyttas till den 15 juli.

— Av samma mening som landstinget är länsstyrelsen i Malmöhus län,
och på liknande sätt — ehuru ej så kategoriskt — uttalar sig även Göteborgs
och Bohus låns landsting.

Norrbottens läns landsting gör gällande att den nu stadgade tiden —
senast den 15 augusti — erfarenhetsmässigt visat sig vara mindre lämplig

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

och att det skulle vara synnerligen värdefullt, om det i den nya landstingslagen
bestämdes att framställningar skulle vara inlämnade senast den 15
juli. Ett undantag från denna regel kunde dock enligt landstingets mening
vara motiverat beträffande de enskilda landstingsmännens motionsrätt,
som landstinget därför föreslår skall få utövas enligt nu gällande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser också, att landslingsmännen själva
bör få åtnjuta längre motionstid än övriga förslagsställare. Däremot synes
det länsstyrelsen som om samtliga framställningar från annan än landstingsman
borde kunna avges till förvaltningsutskottet före den 1 juli, där
ej annan tid bestämmes av utskottet.

Departementschefen.

Reglerna om förslagsrätt vid lagtima landstingsmöte hör till de
områden, där de av kommunallagskommittén föreslagna ändringarna i
huvudsak innebär att vad som redan tillämpas lagfästes.

Enligt LL tillkommer sådan förslagsrätt länsstyrelsen, landstingsman
och förvaltningsutskottet. På grund av stadganden i sjukhuslagen och sjukhusstadgan
har emellertid landstingskommunens sjukvårdande organ en
omfattande initiativrätt på sitt område. Det åligger sålunda sjukhusdirektionen
att före den 1 juli varje år till sjukvårdsberedningen insända förslag
till utgifts- och inkomststat för nästkommande år, och sjukvårdsberedningen
har sedan i sin tur att avge utlåtanden och förslag i anledning av
dessa och andra framställningar från direktionens sida. Vidare ankommer
det på samfällda förvaltningsutskottet att med eget yttrande till landstinget
överlämna de på landstingets handläggning ankommande framställningarna
från organ, som handhar ledningen och förvaltningen av sjukhusen.
Motsvarande bestämmelser finns visserligen icke beträffande framställningar
och förslag från landstingskommunens övriga specialstyrelser,
men i praxis torde man även i dessa fall tillämpa en liknande ordning.

Då kommittén nu föreslår en uttrycklig bestämmelse, genom vilken även
annan nämnd av förvaltningsutskottet — alltså både hälso- och sjukvårdsstyrelsen
och övriga specialnämnder —- tillerkännes rätt att väcka förslag
vid lagtima möte, understryker kommittén, att denna ordning icke torde
innebära någon ändring i sak. Vidare framhåller kommittén, att initiativrätten
i fråga självfallet är begränsad till angelägenheter inom respektive
nämnds förvaltningsområde.

Den av kommittén sålunda förordade regleringen av förslagsrättens omfattning
har av remissinstanserna i huvudsak lämnats utan erinran och
själv anser jag mig kunna biträda densamma. Vad som från ett par håll
anförts om att det borde utsägas i lagen att specialnämnds förslagsrätt endast
avser ärenden, som faller inom ramen för nämndens verksamhet, för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

tjänar enligt min mening icke beaktande. Liksom kommittén finner jag
denna begränsning självfallen.

I detta sammanhang vill jag också beröra vad några remissinstanser anfört
beträffande tillämpningen av länsstyrelses förslagsrätt. Enligt dessa
remissinstanser har den praxis utbildat sig att bl. a. föreningar och enskilda
till länsstyrelsen inger framställningar om åtgärder från landstingets sida
och att länsstyrelsen utan närmare granskning vidarebefordrar framställningarna
till landstinget med påföljd att landstinget anser sig ha att behandla
framställningarna som länsstyrelsens egna förslag. Denna praxis
har givit landstinget och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anledning
föreslå att det i landstingslagen infördes ett stadgande att framställning
från annan än länsstyrelse, nämnd eller landstingsledamot skall inges till
förvaltningsutskottet och att framställningen därifrån skall vidarebefordras
till landstinget, om icke utskottet enhälligt beslutar avvisa densamma. —
En sådan utvidgning av förslagsrätten som här förordas kan jag icke finna
befogad. Såsom länsstyrelsen i sitt remissyttrande antytt har den tillämpning
av bestämmelsen om länsstyrelses förslagsrätt som ifrågavarande
praxis innebär säkerligen icke varit avsedd av lagstiftaren vid bestämmelsens
tillkomst. Enligt min mening bör visserligen länsstyrelsen, om skäl
därtill anses föreligga, upptaga en inkommen framställning som sitt eget
förslag och avlämna detta förslag till landstinget. Ärendets karaktär av
länsstyrelsens förslag bör därvid framgå. Om länsstyrelsen däremot icke
vill behandla framställningen på detta sätt eller icke ingå i närmare prövning
av saken, synes det lämpligt att länsstyrelsen — i stället för att vidarebefordra
framställningen till landstinget — överlämnar ärendet till förvaltningsutskottet.
Det torde sedan få ankomma på utskottet att i vanlig ordning
pröva, om ärendet skall läggas fram för landstinget.

I fråga om tiden för avgivande av förslag anser jag i likhet
med kommittén, att det icke finns någon anledning att frångå den nuvarande
allmänna motionstiden (senast den 15 augusti eller för förvaltningsutskott
senast 14 dagar före landstingsmötets början). Åtskilliga remissinstanser
har visserligen ifrågasatt en förkortning av motionstiden till den
1 augusti eller den 15 juli och har därvid bl. a. åberopat, att förvaltningsutskotten
behöver få längre beredningstid än för närvarande samt att tiden
för tryckning och delgivning av landstingens handlingar är väl knapp.
Emellertid vill jag erinra om att riksdagen så sent som år 1946 och år 1949
prövat frågan om motionstidens längd. Den avvägning som därvid skett
torde icke nu böra rubbas, helst som förslaget att bibehålla denna avvägning
i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran.

Beträffande förslag från specialnämnd förordar kommittén, att sådant
förslag — liksom specialnämnds förslag till utgifts- och inkomststat —•
skall inges till förvaltningsutskottet före den 1 juli, där ej annan tid bestämmes
av utskottet. Kommittén framhåller emellertid, att det torde kunna

Kungi. Maj.ts proposition nr 119.

antagas att sjukhusens direktioner såsom hittills varit fallet vanligen kommer
att inge sina framställningar direkt till sjukvårdsstyrelsen, eftersom
denna ändock har att yttra sig i alla ärenden rörande sjukvården. För att
avge sina förslag i denna ordning bör direktionerna enligt kommitténs
mening i allmänhet få utnyttja tiden fram till den 1 juli. Med hänsyn härtill
och för att bereda sjukvårdsstyrelsen rådrum för behandling av framställningarna
bör enligt kommittén förvaltningsutskottet utsträcka förslagstiden
för sjukvårdsstyrelsen i erforderlig mån.

Vad kommittén här föreslagit har av remissinstanserna i stort sett godtagits
eller lämnats utan erinran. Även i detta fall är det ett mindre antal
remissinstanser som ifrågasätter en förkortning av förslagstiden. För egen
del vill jag framhålla, att det med hänsyn till förvaltningsutskottets allmänna
ställning i landstingsförvaltningen synes mig naturligt att utskottet
får befogenhet att bestämma förslagstiden för specialnämnderna. Den i
lagen angivna tiden — enligt förslaget före den 1 juli — får därmed endast
en begränsad betydelse som huvudregel, från vilken förvaltningsutskottet
kan göra undantag. Detta synes mig ge möjlighet till en smidig anpassning
efter olika behov. Jag vill därför förorda kommitténs lösning av frågan.

I likhet med kommittén anser jag det icke erforderligt att i lagtexten
särskilt erinra om att förvaltningsutskottet skall tillställa landstinget de
från specialnämnderna inkomna förslagen inom samma tid som är stadgad
för utskottets egna framställningar.

C. Rätt för utomstående att deltaga i landstingets överläggningar.
Gällande bestämmelser.

Enligt 35 § LL må landshövding i kraft av sitt ämbete övervara landstingets
sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.
Är landshövding i länet ej tillsatt eller förordnad, äger den i tjänsten
äldste avdelningschefen i länsstyrelsen den rätt som nyss sagts. Har landshövdingen
förhinder, utövas samma rätt av den avdelningschef landshövdingen
därtill förordnar eller, om sådant förordnande icke meddelats, av
den i tjänsten äldste avdelningschefen.

Ifrågavarande bestämmelser har i stort sett varit oförändrade sedan
LL:s tillkomst.

Kommunallagskommittén.

Efter förebild av primärkommunernas lagstiftning föreslår kommittén
nu, att rätt att deltaga i överläggningarna skall tillkomma — utom landshövdingen
eller avdelningschef i länsstyrelsen -— även ordföranden
eller vice ordföranden i förvaltningsutskottet (29 §
i lagförslaget). Att bestämmelse härom hittills kunnat undvaras torde —
framhåller kommittén — sammanhänga med att förvaltningsutskottets ord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

förande och vice ordförande regelmässigt tillhört landstinget. Uå emellertid
ledamöterna i utskottet kan väljas utanför landstingets krets, synes
det kommittén motiverat att tillförsäkra ordföranden respektive vice ordföranden
i utskottet samma rätt att deltaga i det representativa organets
överläggningar som tillkommer innehavare av motsvarande uppdrag i primärkommunernas
främsta förvaltningsorgan. Däremot torde — anför kommittén
vidare — regeln i de primärkommunala lagarna om yttranderätt för
ordförande eller vice ordförande i annan nämnd eller styrelse vid behandling
av ärende, som beretts av nämnden eller styrelsen, icke böra efterbildas
i vidare mån än såvitt angår ordföranden i landstingskommunens
hälso- och sjukvårdsnämnd, respektive ordförandena
i särskild hälsovårdsnämnd och särskild sjukvårdsnämnd. Landstingets
till cirka en vecka under året koncentrerade förhandlingar kan
nämligen av praktiska skäl icke tillåtas stå öppna för deltagande av utomstående
i samma utsträckning som fullmäktigsammanträdena i primärkommunerna.
Eftersom enligt de bestämmelser om interpellation, som
kommittén föreslår i det följande, interpellation skall kunna riktas —
utom till förvaltningsutskottets ordförande — till ordföranden i hälsooch/eller
sjukvårdsnämnden, bör närvarorätten för denne även gälla besvarande
av interpellation. I likhet med vad som gäller för primärkommunerna
bör enligt kommitténs mening vidare landstingets revisorer
äga yttranderätt vid behandlingen av revisionsberättelsen.

Vidare föreslår kommittén, att en allmän rätt att deltaga i landstingets
överläggningar skall tillkomma sådan i landstingskommunens tjänst anställd
befattningshavare, vilken såsom föredragande i förvaltningsutskottet
eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager en ledande ställning
i landstingskommunens samfällda förvaltning. Denna bestämmelse lär enligt
vad kommittén framhåller regelmässigt få tillämpning på landstingsdirektören.
Beträffande motiven för införande av sådan befogenhet
för landstingets främste administrative tjänsteman hänvisar
kommittén i stort sett till vad kommittén anfört rörande motsvarande
stadgande i förslaget till kommunallag (betänkande III s. 378). Kommittén
tillägger, att det med hänsyn till de långa intervallerna mellan landstingsmötena
och svårigheten för landstingets ledamöter att följa verksamheten
under mellanperioderna synes särskilt värdefullt, att landstingsdirektören
får rätt att yttra sig vid landstingets sammanträden och därvid lämna informationer.

Slutligen anmärker kommittén i detta sammanhang, att förslaget till
landstingslag icke innehåller någon motsvarighet till den i kommunallagsförslaget
stadgade rätten för fullmäktige att låta även andra tjänstemän
än den ledande befattningshavaren yttra sig vid sammanträde för lämnande
av upplysningar. Enligt kommitténs mening lämpar sig en sådan
bestämmelse av olika skäl mindre väl för landstingsförvaltningens del. Bl. a.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

kan inkallandet av tjänstemän från olika orter inom landstingsområdet
möta svårigheter på grund av de stora avstånden därstädes. För övrigt hänvisar
kommittén till att en liknande, av kommunalförfattningssakkunniga
i deras förslag till lag om landsting upptagen bestämmelse möttes av stark
kritik under förslagets remissbehandling och därför ej medtogs i propositionen
med förslag till landstingslag vid 1924 års riksdag (se proposition
nr 188/1924 s. 75 ff.).

Remissyttrandena.

De föreslagna bestämmelserna har vid remissbehandlingen icke föranlett
någon erinran såvitt avser rätt för ordförande eller vice ordförande
i förvaltningsutskottet samt hälso- och
sjukvårdsnämnden eller för revisor att deltaga i överläggningarna.

Däremot har förslaget att tillerkänna landstingsdirektören
sådan rätt — även om det i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran
— på åtskilliga håll mött kritik.

Svenska landstingsförbundets styrelse erinrar om att enligt propositionen
nr 210/1953 skulle rätt av ifrågavarande slag icke tillerkännas den mot
landstingsdirektör svarande befattningshavaren hos primärkommun. Emellertid
synes det styrelsen föreligga skäl att landstingsdirektören får uttrycklig
rätt att deltaga i landstingets överläggningar. Styrelsen framhåller
att, om landstingsdirektören har möjlighet att vid lämplig tidpunkt lämna
erforderliga upplysningar, kan detta vara ägnat att klarlägga frågans innebörd
och även förkorta debatten.

I detta yttrande instämmer landstingen i Jönköpings, Värmlands, Gävleborgs
och Västerbottens län. Även Blekinge, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands
läns landsting tillstyrker förslaget i förevarande del. Skaraborgs
läns landsting framhåller därvid, att nu gällande bestämmelser enligt dess
uppfattning knappast utgör hinder för att landstingsdirektören, när så
anses önskvärt, inför det samlade »tinget» lämnar erforderliga upplysningar
och klarlägganden.

Statskontoret och Älvsborgs läns landsting förutsätter, att bestämmelsen
om rätt för landstingsdirektör att deltaga i överläggningarna omredigeras
i samma mån som motsvarande del av förslaget till ny kommunallag.

Mot att sådan rätt tillerkännes landstingsdirektören uttalar sig vidare
länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län samt landstingen i Stockholms,
Södermanlands och Hallands län. Stockholms läns landsting meddelar,
att man inom landstinget hittills tillämpat det förfaringssättet att
såväl landstingsdirektören som andra landstingets befattningshavare, som
landstinget velat höra, inkallats till vederbörande landstingsutskott för att
där lämna upplysningar. Då detta förfaringssätt fungerat väl, finner landstinget
någon ändring icke påkallad. — Länsstyrelsen i Stockholms lön
anser, att det kunde fastslås i 29 g att landstinget kan tillåta den ledande

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

befattningshavaren att lämna erforderliga upplysningar vid landstingets
sammanträden. Av skäl som kommittén redovisat finner länsstyrelsen något
liknande icke böra föreskrivas i fråga om landstingets övriga tjänstemän.
— Södermanlands läns landsting framhåller, att landstingsdirektören såsom
föredragande i de beredande instanserna haft möjlighet att framföra sina
synpunkter och få avvikande mening antecknad till protokollet och därigenom
bringad till landstingets kännedom. Skulle det trots allt anses
önskvärt att möjlighet öppnas för landstingsdirektören att yttra sig i
landstinget, anser landstinget detta böra göras beroende av landstingets
beslut i varje särskilt fall. — Länsstyrelsen i Gotlands län förklarar sig
visserligen icke kunna tillstyrka, att landstingsdirektören får deltaga i
debatten på samma sätt som landstingets ledamöter, men anför samtidigt,
att länsstyrelsen icke har något att erinra mot en bestämmelse av innehåll
att landstingsdirektören må efter särskilt beslut av landstinget vid mötet
tillhandagå med erforderliga upplysningar. -— På liknande sätt uttalar sig
Hallands läns landsting.

Länsstyrelsen i Uppsala län och Örebro läns landsting gör däremot gällande,
att rätt att deltaga i landstingets överläggningar bör tillkomma även
ordförande eller vice ordförande i annan nämnd än förvaltningsutskott
samt hälso- och sjukvårdsnämnd, såvitt avser ärende som berelts av nämnden.
Om man vid införandet av en dylik rätt nödgas utsträcka landstingsmötet
en eller annan dag, anser nämnda länsstyrelse vara en fråga av
underordnad betydelse i jämförelse med det syfte en sådan rätt skulle
kunna tillgodose -—- att erhålla upplysningar från den som närmast haft
att svara för ärendets beredning.

Departementschefen.

Det samarbete som måste äga rum mellan länsstyrelse och landsting har
alltsedan landstingsförordningens tillkomst ansetts motivera en bestämmelse
om rätt för landshövdingen eller dennes ställföreträdare att deltaga
i landstingens överläggningar men ej i besluten. Att denna rätt skall bibehållas
synes självfallet.

Då kommunallagskommittén nu föreslår att en motsvarande rätt skall
införas för innehavarna av vissa landstingskommunala förtroendeuppdrag
och tjänster innebär detta en nyhet, som uppenbarligen betingas av intresset
att landstingets ärenden får en så fullständig utredning och belysning
som möjligt. Kommitténs förslag att ordföranden eller vice ordföranden
i förvaltningsutskottet skall få en allmän rätt att deltaga i överläggningarna
har helt godtagits av remissinstanserna, och detsamma gäller
förslaget att en mera begränsad sådan rätt skall tillerkännas ordföranden
eller vice ordföranden i hälso- och sjukvårdsstyrelsen samt revisor. Även
i dessa avseenden kan jag ansluta mig till kommittén.

I fråga om förslaget att bereda landstingsdirektören eller motsvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

befattningshavare en allmän rätt av ifrågavarande slag har delade meningar
gjort sig gällande. Liksom flertalet remissinstanser anser jag emellertid
kommitténs förslag böra godtagas även på denna punkt. Med hänsyn
till den allmänna överblick över landstingsförvaltningen och den kännedom
om landstingskommunens ekonomi som landstingsdirektören kan
förutsättas äga måste det enligt min mening vara värdefullt att han får
tillfälle att framlägga sina synpunkter även under landstingets debatter.
Någon ovisshet om vilken befattningshavare bestämmelsen skall gälla torde
icke kunna uppstå. Jag vill i detta sammanhang erinra om, att en bestämmelse
om motsvarande rätt för primärkommunernas ledande befattningshavare
numera influtit i KL (jämför konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22/1953 s. 66—67).

I likhet med kommittén anser jag att rätten att deltaga i landstingets
förhandlingar icke bör utsträckas utöver den krets som här nämnts samt
att någon rätt för landstinget att låta även andra tjänstemän än landstingsdirektören
yttra sig vid sammanträde ej bör stadgas. Vad länsstyrelsen
i Uppsala län och Örebro läns landsting anfört om att rätt att deltaga
i överläggningarna bör tillkomma även ordförande eller vice ordförande
i annan nämnd än förvaltningsutskott samt hälso- och sjukvårdsnämnd
kan jag icke finna bärande.

D. Landstingsmans rätt till dagtraktamente m. m.

Gällande bestämmelser m. m.

Landstingsman som ej bor på den ort, där landstinget hålles, åtnjuter
enligt 23 § LL under landstingets möte samt under resan fram och åter
dagtraktamente med 32 kronor ävensom resekostnadsersättning. I den mån
resan kan företagas med järnväg, omnibus, spårväg eller fartyg, får ersättningen
ej överstiga avgiften för plats i andra klassens vagn å järnväg eller,
om sådan vagnsklass icke finnes, i tredje klassens vagn, plats i omnibus
eller spårvagn eller hvttplats på fartyg eller, när hyttplats ej förekommer,
salongsplats. Eljest får ersättningen högst motsvara lägsta avgiften för
taxeautomobil.

Landstingsman som bor på sammanträdesorten åtnjuter under landstingets
möte dagtraktamente med 20 kronor.

Traktamenten och ersättningar utgår av landstingets medel.

Den första bestämmelsen om dagtraktamente åt landstingsman
tillkom år 1912 och avsåg blott landstingsman, som ej bodde på den ort
där landstinget sammanträdde. Stadgandet utsträcktes sedermera till landstingsman
boende på landstingsorten. Huru traktamentet successivt höjts
framgår av följande uppställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

1912 ........	Landstingsman, ej boende å lands-tingsorten kr. .......... 6	Landstingsman, bo-ende å landstings-orten kr.
1917 ........	.......... .	G
1918	.......... 12	9
1942 ........	.......... 18	12
1947 ........	.......... 24	16
1952 ........	.......... 32	20

Den nuvarande bestämmelsen om resekostnadsersättning
har tillkommit år 1950, i samband med den då på grundval av kommunallagskommitténs
betänkande II beslutade reformen i fråga om ersättning till
innehavare av kommunala förtroendeuppdrag.

Kommunallagskommittén.

Kommittén framhåller, att dagtraktamentet — på grund av de
stora förändringarna i penningvärdet —- måst höjas tre gånger under det
senaste decenniet och att detta förhållande synes ge anledning att överväga,
om det är lämpligt att i fortsättningen ha beloppet fixerat i lag.
En omständlig lagstiftningsprocedur måste företagas varje gång ändringar
i penningvärdet påkallar en justering av ersättningsbeloppen. Oavsett de
härmed förenade olägenheterna och oavsett på vad sätt penningvärdet kan
komma att utveckla sig i framtiden, synes det kommittén att man med
förtroende kan överlämna åt landstingen att själva bestämma traktamentets
belopp.

Kommittén fortsätter.

Det kan i detta sammanhang erinras, att någon begränsning till beloppet
numera icke är stadgad för primärkommunerna, när det gäller traktamente
för deltagande i särskilt tidskrävande sammanträde eller förrättning
eller när en höjning av det ordinära maximibeloppet 10 kronor eljest
finnes påkallad av särskilda förhållanden. Den skillnaden föreligger dock
i fråga om ersättning åt landstingsmän å ena sidan samt förtroendemän i
primärkommunerna å den andra, att landstingsman äger en i lagen stadgad
rätt till dagtraktamente — liksom till reseersättning —- medan en
primärkommunal förtroendeman är för sin rätt till ersättning beroende
av kommunens beslut. Men det synes icke möta något hinder att bibehålla
principen om landstingsmans rätt till ersättning, även om det överlämnas
åt landstinget att bestämma ersättningens storlek. Rent formellt har visserligen
en på detta sätt utformad rätt icke samma värde för den enskilde
landstingsmannen som den garanti att utbekomma visst bestämt belopp,
som de nuvarande bestämmelserna innefatta. I realiteten torde dock den
ifrågasatta ändringen icke komma att medföra någon försämring av landstingsledamöternas
ersättningsförmåner.

Med hänsyn till vad som anförts föreslår kommittén en sådan avfattning
av förevarande bestämmelse, att landstingsman under landstingets möte

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

samt, om han ej bor å den ort där mötet hålles, under resan fram och åter
åtnjuter dagtraktamente efter de grunder, som landstinget bestämmer (39 §
i förslaget). Kommittén framhåller, att denna formulering, såvitt angår
traktamente under själva mötestiden, icke gör någon skillnad mellan landstingsmän,
bosatta å landstingsorten, och andra ledamöter av landstinget
men att den heller icke lägger några hinder i vägen för den differentiering
av traktamentets storlek för de båda kategorierna, som alltfort måste
anses rimlig. Kommittén anför vidare. Eftersom bosättning i eller utom
landstingsorten över huvud ej nämnes i fråga om rätt till ti aktamente
under landstingets möte, blir det emellertid ej nödvändigt att alltid strikt
tillämpa denna indelningsgrund. Landstinget har därför t. ex. möjlighet
att i ersättningshänseende likställa den som är hemmahörande i landstingsortens
omedelbara grannskap — och därför icke har några extra
kostnader t. ex. för logi — med den som är bosatt å nämnda ort.

Kommittén understryker, att det givetvis är önskvärt att även framdeles
upprätthålla en viss enhetlighet i fråga om traktamentets storlek i olika
landsting och att vissa allmänna normer torde kunna ernås genom överenskommelser
mellan landstingen.

Vad angår grunderna för rese kostnadsersättningens
beräkning har kommittén i sitt förslag bibehållit den nuvarande bestämmelsen
oförändrad.

Kommittén har i sitt förslag vidare bibehållit regeln att traktamente åt
ledamöter av landstingets nämnder och beredningar samt revisorer ej må
av landstinget bestämmas till högre belopp än som i motsvarande fall utgår
till landstingsmän. Den föreslagna friheten för landstingen att själva bestämma
grunderna för dagtraktamente åt landstingsmän far följaktligen
betydelse också för fastställandet av traktamentsersättning åt övriga förtroendemän
i landstingsförvaltningen. Kommittén framhåller, att de grunder,
som landsting bestämmer, blir normerande för traktamente åt de av
landstinget eller förvaltningsutskottet utsedda ledamöterna i vissa taxeringsorgan
(146 § 1 mom. taxeringsförordningen).

Remissyttrandena.

Även i förevarande hänseende har kommunallagskommitténs förslag av
flertalet remissinstanser lämnats utan erinran. Bland dem som uttalar en
från kommittén avvikande mening är det å ena sidan flera, som vill gå
längre än kommittén och anser att landstingen bör erhålla full frihet
även i fråga om resekostnadsersättningarna, samt a andia sidan nagia,
som vill ha kvar den nuvarande ordningen med ett i lagen fixerat traktamentsbelopp.

Örebro läns landsting anser, att kommitténs förslag innebär en klar
förbättring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Svenska landstingsförbundets styrelse tillstyrker, att det lägges i landstingets
hand att bestämma storleken av traktamentsbeloppen. Några farhågor
för att växlande belopp kommer att fastställas inom olika landstingskommuner
behöver enligt styrelsens mening icke föreligga. Styrelsen avser
nämligen, om kommittéförslaget realiseras, att efter förvaltningsutskottens
hörande framlägga förslag i frågan, och utsikter torde finnas, att man
därigenom liksom skett i fråga om lönesättningen för landstingens
befattningshavare — skall kunna åstadkomma enhetlighet på området.
Styrelsen finner det tveksamt, om det är nödvändigt att i lagen intaga
bestämmelser om resekostnadsersättningens beräknande vid olika färdsätt.
Även denna angelägenhet borde enligt styrelsens mening kunna överlämnas
till landstinget självt att besluta om.

I detta yttrande instämmer landstingen i Värmlands, Gävleborgs och
Västerbottens län. För tanken att landstingen själva bör få fastställa även
grunderna för resekostnadsersättning uttalar sig vidare länsstyrelserna i
Kalmar och Jämtlands län samt landstingen i Södermanlands, Jönköpings
och Skaraborgs län ävensom Kalmar läns norra landsting.

Däremot ställer sig Gotlands läns landsting tveksamt inför en ordning,
som innebär att landstingen själva får bestämma traktamentsbeloppen.
Och mot en sådan ordning uttalar sig kammarkollegiet och länsstyrelsen
i Blekinge län ävensom landstingen i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län.

Kammarkollegiet erinrar om att det kommunala traktamente, som avses
i de primärkommunala lagarna, icke utgår till fullmäktigeledamot utan
är begränsat till ledamot av kommunal styrelse, nämnd och beredning
samt att, såsom kommittén framhållit, någon rätt till sådant traktamente
icke är stadgad i lag utan beror på kommunens gottfinnande. Motsvarande
regel gäller — fortsätter kollegiet — enligt 43 § LL för ledamot av förvaltningsutskott
samt utsedd ledamot av annan landstingets styrelse eller
nämnd m. fl. I statsförvaltningen tillämpas regeln, att vid rätt för befattningshavare
till traktamente beloppet efter riksdagens hörande fastställes
av Ivungl. Maj:t i särskild författning, enhetligt för hela riket. Kommitténs
förslag avser att möjliggöra för varje landsting att efter eget skön
bestämma traktamentsersättningens belopp. Detta synes kollegiet icke lämpligt.
Kollegiet förordar därför, att traktamentsersättningens belopp blir
fixerat i lagen.

Göteborgs och Bohus läns landsting anser sig av principiella skäl böra
avstyrka förslaget i förevarande del. Risk för missbruk torde visserligen
icke uppkomma, men landstinget framhåller att det är eu grannlaga uppgift
att deltaga i beslut om egna förmåner och att detta hör undvikas,
då så är möjligt. Vidare påpekar landstinget att vid sådana beslut jävsbestämmelserna
i 28 § lagförslaget måste sättas ur kraft.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Blekinge län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Departementschefen.

I kommunallagstiftningen gällde det från början som en viktig princip
att någon ersättning icke skulle utgå till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
och fortfarande är det regel att förtroendemännen icke har
någon i lag fastslagen rätt ens till dagtraktamente eller resekostnadsersättning.
Landstingsmännen bildar här ett undantag. Enligt 23 § LL åtnjuter
landstingsman som ej bor på sammanträdesorten dels dagtraktamente med
32 kronor under landstingets möte och under resan fram och åter, dels
resekostnadsersättning enligt vissa i lagen närmare angivna grunder. Landstingsman
som bor på sammanträdesorten åtnjuter under landstingsmötet
dagtraktamente med 20 kronor.

När kommunallagskommittén nu föreslår, att det i den nya lagen skall
anges att landstingsman äger rätt till traktamente under landstingsmötet
och, om han ej bor på sammanträdesorten, under resan fram och åter men
att det skall överlämnas åt landstinget att bestämma traktamentets belopp
och övriga grunder för traktamentet, innebär detta alltså en principiell
nyhet. Som skäl för förslaget åberopar kommittén i huvudsak, att det är
förenat med olägenheter att ändra lagen varje gång en ändring i penningvärdet
påkallar justering av ersättningsbeloppen samt att man med förtroende
synes kunna överlämna åt landstingen att själva bestämma beloppen.

I fråga om resekostnadsersättningens beräkning föreslår kommittén däremot
icke någon ändring i den nuvarande ordningen att grunderna bestämmes
i lagen.

Kommitténs förslag har även i förevarande delar lämnats utan erinran
av majoriteten bland remissinstanserna. Flera remissinstanser, bland dem
styrelsen för svenska landstingsförbundet och två länsstyrelser, vill gå
längre än kommittén och anser att landstingen bör få fastställa också grunderna
för resekostnadsersättning. Mot ordningen att landstingen själva
skulle bestämma traktamentsbeloppen uttalar sig å andra sidan några remissinstanser,
bl. a. kammarkollegiet samt landstingen i Blekinge och Göteborgs
och Bohus län.

För egen del anser jag liksom kommittén, att man med förtroende kan
överlämna åt landstingen att själva bestämma trakta ments b elopp
e n. En sådan lösning synes mig även vara förenad med påtagliga praktiska
fördelar. Jag vill i detta sammanhang understryka den särställning
som landstingsmännen — i jämförelse med ledamöterna i primärkommunala
representationer — intager därigenom att landstingens möten som
regel pågår under flera hela dagar i följd. Med anledning av kammarkollegiets
invändning att avsikten skulle vara att möjliggöra för varje landsting
alt efter eget skön bestämma traktamentsersättningens belopp vill jag — i
anslutning till vad kommittén uttalat — betona önskvärdheten av att vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

enhetliga normer uppnås genom överenskommelser mellan landstingen. Jag
kan därvid stödja mig på att landstingsförbundets styrelse förklarat, att
styrelsen efter hörande av förvaltningsutskotten ämnar framlägga förslag
i frågan och att utsikter torde finnas att man därigenom skall kunna åstadkomma
enhetlighet på området. — I princip är jag ense med Göteborgs och
Bohus läns landsting om att det är en grannlaga uppgift att deltaga i beslut
om egna förmåner. Emellertid bör detta enligt min mening icke hindra den
lösning av frågan som kommittén föreslagit. Såsom landstinget framhållit
torde någon risk för missbruk icke föreligga.

I och för sig anser jag visserligen att man med samma förtroende skulle
kunna överlämna åt landstingen att själva bestämma även grunderna
för rese k ostnadsersättn ingens beräkning. Några praktiska
fördelar torde emellertid här icke vara att vinna genom en ändring i
den nuvarande ordningen, som delvis ansluter sig till motsvarande bestämmelser
för primärkommunerna.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört förordar jag i princip kommitténs
förslag till bestämmelser om dagtraktamente och resekostnadsersättning
åt landstingsmän (39 § 1 mom. i lagförslaget). Och liksom kommittén
anser jag, att den föreslagna friheten för landstingen att själva bestämma
grunderna för dagtraktamente åt landstingsmän bör få betydelse
även för fastställandet av traktamentsersättning åt övriga förtroendemän i
landstingsförvaltningen (39 § 2 mom., 55 § 1 mom. första stycket, 67 §
femte stycket).

Jag vill i detta sammanhang erinra om att den normering av traktamentsbelopp
och resekostnadsersättning, som LL innehåller, i flera författningar
lagts till grund för beräkning av motsvarande ersättningar till grupper av
förtroendemän utanför landstingsförvaltningen. Så stadgar 12 § lagen den
22 april 1949 med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, att
juryman av statsmedel åtnjuter bl. a. dagtraktamente enligt de grunder som
gäller för landstingsmän. Av 12 § 5. lagen om val till riksdagen framgår, att
bl. a. stadsfullmäktig, som deltager i riksdagsmannaval till första kammaren,
i visst fall äger av statsmedel åtnjuta dagtraktamente enligt samma
grunder som gäller i fråga om deltagande i landstings möte. Enligt 63 §
lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring må till ombud i centralsjukkassas
ombudsmöte utges dagtraktamente, dock högst med vad som
utgår till landstingsman vid tjänstgöring å landstingsmöte. Även andra
exempel på liknande bestämmelser kan anföras. Om landstingsmans rätt till
dagtraktamente regleras på det sätt jag nyss förordat, bör hänvisningar av
ifrågavarande slag icke få leda till att bestämmelserna i den nya lagen blir
tillämpliga. Att nu omarbeta alla sådana hänvisningar skulle vara förenat
med avsevärda olägenheter. Den lämpligaste lösningen synes mig vara att
i en övergångsbestämmelse till den nya lagen stadga, att då hänvisning i
lag eller författning gäller de för landstingsmän stadgade grunderna i fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

om dagtraktamente och resekostnadsersättning, bestämmelserna i 23 § LL
fortfarande skall äga tillämpning. Undantag från denna regel bör emellertid
gälla såvitt fråga är om ersättning som skall utgå av landstingskommuns
medel. Så är fallet beträffande dagtraktamente och resekostnadsersättning
åt de av landsting eller förvaltningsutskott utsedda ledamöterna i vissa
taxeringsorgan (146 § 1 inom. taxeringsförordningen).

6. Landstingskommunens administrativa organ m. m.

A. Förvaltningsutskottet.

Gällande bestämmelser.

Enligt 39 § LL skall landstinget på lagtima möte utse ett förvaltningsutskott
för tiden intill slutet av nästa lagtima möte. Det tillkommer förvaltningsutskottet
bl. a. att handha landstingets penningväsende, att ha överinseende
över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsernas
och personernas ekonomiska förvaltning, att avge förslag till utgifts- och
inkomststat samt att till landstinget avge berättelse över sin verksamhet
under tiden från senaste lagtima möte. I den mån icke annorlunda föreskrives
genom lag eller författning eller landstingets beslut tillkommer
det vidare förvaltningsutskottet bl. a. att bereda övriga på landstingets
handläggning ankommande ärenden, att ombesörja verkställigheten av
landstingets beslut, att avge förklaring i anledning av besvär över landstingets
beslut samt att i andra hänseenden företräda landstinget mellan
dess möten.

I 40 § LL stadgas, att landstinget skall antaga reglemente för förvaltningsutskottet.
I detta reglemente bestämmer landstinget antalet ledamöter
och suppleanter i utskottet, varvid antalet ledamöter dock icke får vara
under fem eller över femton och antalet suppleanter icke mindre än hälften
av ledamöternas antal.

Vidare äger landstinget bestämma i reglementet, om och i vilken omfattning
utskottet skall vara delat i två eller flera särskilda avdelningar.
Har uppdelning skett, ankommer det dock på utskottet samfällt bl. a. att
uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat samt att ha överinseendet
över hälso- och sjukvårdsberedningens ekonomiska förvaltning.

Utskottet och avdelning inom utskottet utser inom sig ordförande och
vice ordförande.

I övrigt skall genom reglementet bestämmas den ordning, i vilken utskottet
har att fatta beslut samt eljest utöva sin befogenhet och fullgöra
sina åligganden.

Kommunallagskommittén.

Kommittén framhåller inledningsvis, att förvaltningsutskottet inom landstingsorganisationen
intager i stort sett samma ställning som enligt kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

mittens förslag till kommunallag avses tillkomma kommunalnämnd i landskommun
och drätselkammare i flertalet städer, d. v. s. kommunens styrelse,
samt anför vidare. Såväl förvaltningsutskottet som kommunens styrelse
är tilldelade uppgiften som en ledande, initiativtagande och övervakande
instans samtidigt som de är specialorgan för vissa uppgifter, framför
allt drätselförvaltningen. Trots denna överensstämmelse i ställning och
funktioner skiljer sig lagreglerna för förvaltningsutskottet i åtskilliga detaljer
från kommunallagsförslagets föreskrifter om kommunalnämnd och
drätselkammare. En anpassning av landstingslagen i förevarande avseende
efter de föreslagna bestämmelserna för primärkommunerna synes kommittén
dels tillgodose behovet av enhetlighet och konsekvens i lagstiftningen
och dels medföra lättnader och förenkling vid lagstiftningens tillämpning
särskilt för de många förtroendemän, som är verksamma både i primärkommuner
och landsting. Med hänsyn härtill har kommittén utformat
reglerna om förvaltningsutskottet i nära anslutning till vad som föreslagits
för kommunens styrelse (40—52 §§ förslaget till landstingslag).

Det ifrågavarande avsnittet av kommitténs förslag inledes med en bestämmelse,
alt i landstingskommun skall såsom dess styrelse finnas ett
förvaltningsutskott (40 §).

Vad härefter angår förvaltningsutskottets olika uppgifter
(41 §) innebär kommitténs förslag ett kraftigare understrykande av
utskottets ledande ställning inom landstingsförvaltningen än den nuvarande
lagen innefattar. Utskottet skall sålunda enligt förslaget på landstingets
vägnar leda förvaltningen av landstingskommunens angelägenheter
och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. Bestämmelsen om inseende
över övriga nämnders verksamhet ersätter det nuvarande stadgandet
om utskottets överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr
utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning. Den föreslagna
lydelsen torde — anför kommittén — icke innebära någon egentlig ändring
i sak av de befogenheter som tillkommer förvaltningsutskottet vid
dess tillsyn över de olika specialorganen. Givetvis äger utskottet icke ingripa
i de funktioner, som tillkommer specialorganen på grund av särskild
lagstiftning. Tillsynen hänför sig väsentligen till den ekonomiska förvaltningen,
d. v. s. den del av förvaltningen, för vilken de olika specialnämnderna
står i ansvar gentemot landstinget. I övrigt hänvisar kommittén
i detta ämne till vad som anförts i motsvarande avseende för primärkommunernas
del (betänkande III s. 180).

Förvaltningsutskottets ledande roll inskärpes i förslaget ytterligare genom
föreskrift att utskottet med uppmärksamhet skall följa de frågor,
som kan inverka på landstingskommunens utveckling och ekonomiska
ställning, samt hos landstinget och landstingskommunens övriga nämnder
ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finns påkallade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

De regler om beredning, som kommittén föreslagit i annat sammanhang,
innebär, att förvaltningsutskottet skall bereda de ärenden, som faller inom
dess eget förvaltningsområde, samt erhålla tillfälle att yttra sig i övriga
ärenden, innan de avgöres av landstinget. Om vad sålunda ankommer på
utskottet erinras i förslagets uppräkning av utskottets uppgifter.

I denna uppräkning anges vidare, att utskottet har att uppgöra förslag
till utgifts- och inkomststat samt i övrigt handhava landstingskommunens
drätsel och därvid själv förvalta dess egendom, i den mån ej sådan förvaltning
uppdragits åt annan nämnd, ävensom att ombesörja verkställighet av
landstingets beslut, där ej verkställigheten uppdragits åt annan. Kommittén
framhåller, att uttrycket landstingskommunens drätsel ungefärligen
motsvarar det nuvarande uttrycket landstingets penningväsende, och att
även i övrigt de nu berörda uppgifterna har sin motsvarighet i gällande
lag. Såsom en ny arbetsuppgift för förvaltningsutskottet tillkommer enligt
kommitténs förslag befattningen med landstingskommunens centrala
arkivvård, i lagförslaget angiven såsom ett åliggande att vårda och förteckna
landstingets och nämndernas protokoll och övriga handlingar, i den
mån de för sådant ändamål överlämnats till utskottet (jämför härom närmare
specialmotiveringen till 41 §). Från den nuvarande lagen har till förslaget
överförts åliggandena för utskottet att till landstinget avge berättelse
över utskottets verksamhet under tiden från senaste lagtima möte,
att avge förklaring i anledning av besvär över landstingets beslut samt att
i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess möten.

Efter förebild av förslaget till kommunallag har kommittén intagit en
föreskrift om rätt för förvaltningsutskottet att infordra yttranden och
upplysningar från landstingskommunens övriga nämnder samt dess beredningar
och befattningshavare. Vidare har i förslaget stadgats befogenhet
för utskottet att vid behov av upplysningar från ämbets- eller tjänstemän
i övrigt inom länet vända sig till länsstyrelsen med begäran om infordrande
av sådana upplysningar. En motsvarande bestämmelse finnes i den
nuvarande lagen men avser där en dylik rätt för landstinget självt. Då
landstinget med hänsyn till sina kortvariga sammanträdesperioder knappast
kan effektivt utnyttja berörda rättighet, har kommittén ansett det
lämpligare att överflytta den på förvaltningsutskottet.

Vad angår bestämmelserna om förvaltningsutskottets organisation
och verksamhetsformer har kommittén gjort avsteg från den
i LL tillämpade metoden att i stor utsträckning överlämna åt landstinget
att meddela föreskrifter om organisations- och arbetsformer i reglemente
för förvaltningsutskottet. I stället föreslår kommittén — efter förebild
av sitt förslag till kommunallag — en tämligen ingående reglering i själva
lagen. Kommittén åberopar därvid, att det icke synes föreligga något spe7
— Rihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 119.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ciellt skäl som motiverar en annan ordning i detta hänseende för landstingsförvaltningens
del än den som föreslagits för primärkommunerna.
Dock har kommittén låtit bestämmelsen om obligatoriskt reglemente för
förvaltningsutskottet kvarstå. Kommittén anför, att efterlevnaden av denna
bestämmelse icke torde innebära någon olägenhet för landstingen, detta
bl. a. av det skälet att den på flertalet håll rådande ordningen med uppdelning
av utskottet på avdelningar torde komma att bibehållas i fortsättningen
och grunderna för en sådan uppdelning under alla förhållanden
måste anges i reglemente. Lagförslagets utförliga reglering av de organisatoriska
frågorna i övrigt medför emellertid enligt kommitténs mening,
att åtskilliga föreskrifter i de nuvarande reglementena kan utgå.

Också när det gäller detaljerna i utskottets verksamhetsformer har kommittén
i huvudsak följt förslaget till kommunallag. Endast i ett eller annat
avseende har kommittén ansett förhållandena påkalla avvikande regler
för landstingsförvaltningen.

Av de olika detaljbestämmelser, som sålunda föreslås, må här först nämnas
den som reglerar ledamotsantaleti förvaltningsutskottet (42 §).
Enligt det åsyftade stadgandet bestämmes antalet ledamöter och suppleanter
av landstinget; ledamöternas antal får dock icke vara under sju (nuvarande
minimiantal är fem). Däremot är icke såsom i gällande lag satt
någon övre gräns för antalet.

Beträffande förvaltningsutskottets mandattid erinrar kommittén
om att den nu stadgade ettåriga mandattiden vid LL:s antagande åberopades
såsom ägnad att minska de farhågor, som från något håll uttalades,
att förvaltningsutskottet skulle skaffa sig en otillbörlig maktställning i
förhållande till det blott en gång om året sammanträdande landstinget
(konstitutionsutskottets utlåtande nr 30/1924 s. 15). Huruvida den ettåriga
tjänstgöringstiden haft någon betydelse som garanti i detta hänseende
synes kommittén tvivelaktigt. I varje fall torde denna garanti — anför
kommittén vidare — icke böra tilläggas den vikt, att man i fortsättningen
bör avvika från den för flertalet kommunala uppdrag gällande fyraåriga
mandattiden. Denna tid har för landstingens del senast fastslagits
för ledamotskap av hälso- och sjukvårdsberedning. Kommittén föreslår
alltså, att förvaltningsutskottet skall utses för fyra år i sänder (44 §). Av
praktiska skäl — bl. a. med hänsyn till att landstingets räkenskaper föres
för kalenderår — bör mandattiden enligt kommitténs mening avse fyra
kalenderår, räknade från och med den 1 januari året efter det, då valet
sker.

I fråga om tiden för valet erinrar kommittén om att kommunens
styrelse enligt förslaget till kommunallag skulle utses i december samma
år fullmäktigval ägt rum, av de då nyvalda fullmäktige. Kommittén framhåller
emellertid de betydande olägenheter och kostnader som skulle vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

förenade med ett inkallande av landstinget enbart för val av förvaltningsutskott.
Med hänsyn härtill har kommittén ansett det lämpligt, att valet
förlägges till det lagtima landstingsmöte som hålles året efter det då allmänna
val av landstingsmän ägt rum.

Vad angår val av ordförande och vice ordförande i
förvaltningsutskottet innebär kommitténs förslag den ändringen i jämförelse
med nuvarande lag, att valet skall förrättas av landstinget i stället
för av utskottet (45 §). Härigenom vinnes överensstämmelse med den ordning,
som föreslagits rörande utseende av ordförande och vice ordförande
i kommunens styrelse. Ordförande i särskild avdelning av utskottet skall
dock utses av avdelningen (52 §). Om tillfällig ordförande har intagits en
bestämmelse, som enligt vad kommittén anför torde ha sin motsvarighet
i flertalet utskottsreglementen (45 §).

Beträffande innehållet i de övriga delar av lagförslaget som behandlar
förvaltningsutskottet hänvisas till lagtexten och specialmotiveringen. Det
kan anmärkas, att i förslaget bl. a. intagits föreskrifter om bestämmande
av sammanträdesplats och sammanträdestider, om inkallande av suppleanter,
om beslutförhet och jäv, om förfarandet vid fattande av beslut, om
protokoll samt om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot.

Remissyttrandena.

Kommunallagskommitténs förslag till bestämmelser om förvaltningsutskottet
har av remissinstanserna i allmänhet lämnats utan erinran.

Bestämmelserna om förvaltningsutskottets olika uppgifter
har i några remissyttranden föranlett särskilda uttalanden.

Svenska landstingsförbundets styrelse förklarar det vara riktigt, att förvaltningsutskottets
karaktär av landstingskommunens styrelse blivit klart
fastslagen. Enligt styrelsens mening skulle man möjligen kunna ifrågasätta,
att förvaltningsutskottets direktivrätt i förvaltningsekonomiska frågor
i förhållande till övriga nämnder bleve klarare fastslagen, men styrelsen
framhåller att detta torde medföra en utförlig och tyngande lagtext.

Södermanlands läns landsting håller före, att förvaltningsutskottet bör
tilläggas befogenhet att meddela underordnade nämnder och styrelser de
anvisningar, som utskottet kan finna påkallade. De eventuella hinder häremot
som kan föreligga i annan lagstiftning, t. ex. sjukhuslagstiftningen,
bör enligt landstingets mening samtidigt undanröjas.

Västmanlands läns landsting finner det värdefullt, att förvaltnings- och
verkställighetsbefogenheter icke i detalj reglerats i lagförslaget, men framhåller
samtidigt, att förvaltningsutskottets egenskap av ledande centralt
förvaltnings- och verkställighetsorgan bort kraftigare poängteras. Landstinget
förutsätter, att lagstiftningen för nämnder som enligt särskilda författningar
utför förvaltnings- och verkställighetsbestyr ändras i enlighet
med denna synpunkt.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Jämtlands läns landsting gör gällande, att det i 41 § andra stycket g)
lagförslaget upptagna, från LL överförda stadgandet om åliggande för förvaltningsutskottet
att i andra hänseenden företräda landstinget mellan
dess möten — liksom hittills •— kommer att föranleda tolkningssvårigheter.
Landstinget fortsätter.

Såvitt avser den förvaltande verksamheten intager förvaltningsutskottet
en ställning, som i ganska betydande omfattning skiljer sig från andra
kommunala förvaltande organ, kommunalnämnd och drätselkammare.
Denna skillnad betingas framförallt därav, att landstinget som regel sammanträder
endast en gång om året. Detta medför, att förvaltningsutskottet
många gånger i praktiken måste påtaga sig uppgifter, som i primärkommunerna
normalt ankomma på fullmäktige. Ett sådant förfaringssätt lärer
visserligen kunna vara formellt fullt riktigt såsom t. ex. då utskottet beslutar
med ledning av givna särskilda bemyndiganden. Emellertid är det
ofta icke möjligt att före ett landstingsmöte förutse vilka bemyndiganden,
som kunna bliva erforderliga i avbidan på nästa möte. I sådana fall nödgas
förvaltningsutskottet handla efter omständigheterna. Vid akuta penningbehov
för nödvändiga ändamål vid landstingsanstalter torde ett förvaltningsutskott
då i allmänhet åtaga sig ansvaret och fatta beslut om anslag
utan att avvakta nästkommande landsting, såvida anslagsbehovet icke rör
sig om mycket betydande belopp. I andra fall torde utskott bevilja anslag
endast för viktigare ändamål och med jämförelsevis ringa belopp. Möjligheten
att sammankalla urtima landsting begagnas i praktiken endast,
då fråga är om mera betydelsefulla frågor med stora anslagsbehov.

Under hänvisning härtill finner landstinget det nödvändigt, att förvaltningsutskottet
tillerkännes vissa befogenheter utöver dem som i motsvarande
fall tillkommer primärkommunernas förvaltande organ. Å andra
sidan måste det enligt landstingets mening också finnas garantier mot en
alltför extensiv tolkning av uttrycket »företräda landstinget mellan dess
möten». Landstinget förklarar sig tillfullo inse svårigheterna att skapa klara
regler i förevarande hänseende men framhåller angelägenheten av att spörsmålet
blir föremål för ett klarläggande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hänvisar till detta landstingets uttalande
och understryker för egen del vikten av att spörsmålet om förvaltningsutskottets
befogenheter klarlägges.

Kommunallagskommitténs förslag att i lagen utförligt reglera förvaltningsutskottets
organisation och verksamhetsformer
har mött erinran endast från Västmanlands läns landsting och länsstyrelsen
i samma län.

Nämnda landsting gör gällande, att de föreslagna bestämmelserna i vissa
fall medför en mera tungrodd administration och att det därför bör överlämnas
åt landstingen att som hittills fastställa ifrågavarande organisatoriska
föreskrifter; och länsstyrelsen ifrågasätter på samma sätt, om icke
lagförslagets utförliga reglering i vissa avseenden kommer att onödigt
betunga administrationen.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Lagförslagets bestämmelse om ledamotsantalet i förvaltningsutskottet
har visserligen i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran
eller tillstyrkts men en betydande minoritet bland remissinstanserna hävdar
att minimiantalet fortfarande bör vara fem.

Bland dem som i förevarande del helt ansluter sig till kommitténs förslag
kan nämnas länsstyrelsen i Stockholms län och Örebro läns landsting.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att det självfallet är av största
vikt att ärendena i förvaltningsutskottet blir så allsidigt belysta som möjligt
samt att detta torde vara fallet endast om ledamöterna är så många
att olika länsdelar och skilda medborgargrupper blir i görligaste mån representerade.
Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen, att minimiantalet
ledamöter bör höjas till sju, även om motsvarande tal för de borgerliga
primärkommunernas del skulle bestämmas till fem.

För tanken att minimiantalet bör bibehållas vid fem uttalar sig statskontoret,
länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge,
Älvsborgs och Skaraborgs län samt landstingen i Stockholms, Jönköpings,
Gotlands, Älvsborgs och Skaraborgs län ävensom styrelsen för svenska
landstingsförbundet. De skäl som därvid åberopas är i huvudsak, att minimiantalet
ledamöter i kommunalnämnd och drätselkammare med frångående
av kommitténs förslag bestämts till fem, att den nuvarande bestämmelsen
visat sig lämplig och praktisk och att något reellt skäl för en
ändring ej torde vara för handen. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller,
att om minimisiffran höjs till sju, följden blir att inom Gotlands läns landsting
och Kalmar läns norra landsting en tredjedel eller eventuellt ännu
större andel av landstinget kommer att tillhöra förvaltningsutskottet, förutsatt
att valet helt sker bland landstingets ledamöter. -— På liknande sätt
uttalar sig länsstyrelsen i Kalmar län.

Den enda remissinstans som har något att invända mot att maximeringen
av ledamotsantalet slopas är länsstyrelsen i Blekinge län. Det skäl som
länsstyrelsen därvid anför är att en större församling arbetar mindre
effektivt.

Kommitténs förslag i fråga om förvaltningsutskottets mandattid och
om tiden för valet har i stort sett vunnit remissinstansernas gillande.

Det kan nämnas, att Örebro läns landsting anser ökningen av mandattiden
uteslutande till fördel, eftersom den säkert kommer att främja kontinuiteten
i arbetet.

Den enda remissinstans som helt avstyrker kommitténs förslag i förevarande
del och vill bibehålla den nuvarande ordningen är Göteborgs och
Boluis läns landsting, vilket bl. a. anför följande.

Förslaget om en mandattid på fyra år med val året efter landstingsval
innebär, att ledamot i förvaltningsutskott respektive nämnd regelmässigt
skall sitta kvar ett helt år efter det hans landstingsmannauppdrag upphört.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

En fyraårig mandattid ändrar kanske i praktiken icke förhållandet mellan
landstinget och dess förvaltningsutskott, men för landstinget torde det dock
åtminstone teoretiskt vara en garanti, om ledamöterna i utskott och nämnder
stå på omval varje år. Om mandattiden bestämmes till ett år, kan också
bestämmelsen i 44 § andra stycket undvaras, vilken kan medföra, att
suppleant vid ledamots avgång, kan tjänstgöra intill fyra år utan möjlighet
för hans partigrupp att få ändring till stånd, om så skulle anses önskvärt.
Det torde även vara olämpligt, att det »gamla utskottet» får sitta
kvar efter landstingets avslutande till årets slut, då det torde vara regel,
att utskotten och dess avdelningar under tiden omedelbart efter landstingsmötet
bruka upptaga utredningar och planlägga arbetet under det kommande
verksamhetsåret.

Att mandattiden bör räknas från tidpunkten för landstingsmötets slut
anser även Norrbottens läns landsting och länsstyrelsen i samma lån, som
dock båda tillstyrker att mandattiden bestämmes till fyra år.

Norrbottens läns landsting pekar på en olägenhet som enligt dess mening
är förknippad med kommitténs förslag i förevarande del.

Strax efter landstingens möte i oktober månad brukar förvaltningsutskotten
sammanträda för att bl. a. fatta beslut om de åtgärder och utredningar,
som i olika frågor ska verkställas och äro föranledda av landstingets
beslut. Därest landstinget i oktober skulle ha valt ett helt nytt förvaltningsutskott
eller verkställt kompletteringsval av en eller flera ledamöter,
så bli de nya ledamöterna icke från början införsatta i föreliggande
frågor och därjämte bundna av de beslut, som fattats av det gamla förvaltningsutskottet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig till landstingets mening
men betonar samtidigt, att förvaltningsutskottens sammansättning erfarenhetsmässigt
sällan förändras i någon mera nämnvärd omfattning och
att därför frågan om den lämpligaste tidpunkten för mandattidens utgång
är av mindre betydelse.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det — med hänsyn till vad kommittén
i sitt betänkande III föreslagit beträffande tiden för val av primärkommuns
styrelse — inkonsekvent att låta val av förvaltningsutskottet äga
rum först vid det ordinarie landstingsmöte som hålles året efter det då
allmänna val av landstingsmän ägt rum.

Även förslaget att val av ordförande och vice ordförande
i förvaltningsutskottet skall förrättas av landstinget har i stort sett godtagits
i remissyttrandena.

Lämpligheten av denna ordning ifrågasättes endast från några få remissinstansers
sida. Dessa är länsstyrelsen i Jönköpings län samt landstingen i
Jönköpings, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län.

Departementschefen.

Redan före LL:s tillkomst hade alla landsting — trots att någon föreskrift
därom icke fanns — tillsatt förvaltningsutskott och givit dem väsent -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

liga befogenheter inom landstingsförvaltningen. De ökade uppgifter som
genom lagstiftningen och samhällsutvecklingen i övrigt pålagts landstingen
hade gjort detta nödvändigt och hade lett till att förvaltningsutskotten i
praxis utvecklats att bli ett slags regeringsorgan för landstingen. När LL
införde förvaltningsutskottet som ett obligatoriskt organ, innebar detta
både en kodifiering av den tidigare utvecklingen och ett ytterligare befästande
av förvaltningsutskottens ställning. Utskottets uppgifter reglerades
till stor del i lagen, men en del av dess befogenheter blev alltjämt beroende
av landstingets beslut. Ifråga om utskottets organisation överlämnades det
i allt väsentligt åt varje landsting att självt bestämma. Denna ordning består
alltjämt.

I förslaget till landstingslag har kommunallagskommittén utformat
reglerna om förvaltningsutskottet i nära anslutning till de bestämmelser
om kommuns styrelse, som intagits i kommitténs förslag till kommunallag
och som nu återfinnes i den nya kommunallagen. Detta anser jag — på
de skäl som kommittén därutinnan anfört — vara i princip lämpligt och
riktigt. Jag vill emellertid understryka att förvaltningsutskottets ställning
i vissa hänseenden är en annan än den som enligt KL tillkommer kommunens
styrelse, och som jag i det följande närmare skall utveckla har detta
också kommit till uttryck i lagförslaget.

I fråga om förvaltningsutskottets uppgifter innehåller
kommitténs förslag dels ett par mera allmänt hållna regler som i sak helt
har sin motsvarighet i 30 § KL, dels en uppräkning av speciella uppgifter,
vilken i viss mån avviker från motsvarande bestämmelser i KL och i
stället anknyter till föreskrifter i LL.

Enligt de allmänna reglerna skall utskottet leda förvaltningen, ha inseende
över övriga nämnders verksamhet, följa de frågor som kan inverka
på landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning samt taga
erforderliga initiativ. Dessa bestämmelser innebär — som kommittén
påpekar —- ett kraftigare understrykande av förvaltningsutskottets ledande
ställning än den nuvarande lagen. Bestämmelserna ifråga har i stort sett
godtagits av remissinstanserna och själv kan jag i denna del helt ansluta mig
till kommittén. Den från ett par håll framförda åsikten, att förvaltningsutskottet
borde tillerkännas särskild befogenhet att meddela underordnade
nämnder och styrelser anvisningar och att de hinder härför som kan föreligga
i annan lagstiftning borde undanröjas, finner jag sakna berättigande.
Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vad jag i propositionen nr 210/1953
(s. 117) anfört beträffande motsvarande problem för primärkommunernas
del. Det kan enligt min mening icke komma ifråga att förvaltningsutskottet
skulle äga ingripa i verksamhet som en i specialförfattning reglerad nämnd
enligt sagda författning utövar. Såsom kommittén framhållit måste förvaltningsutskottets
tillsyn väsentligen hänföra sig till de olika specialnämndernas
ekonomiska förvaltning. Om utskottet på detta område konstaterar

104

Iiungl. Maj.ts proposition nr 119.

brister eller felaktiga åtgärder, kan utskottet givetvis som ett led i tillsynen
meddela erforderliga råd och anvisningar.

I uppräkningen av speciella uppgifter har angivits förvaltningsutskottets
ahgganden som allmänt beredningsorgan, som drätselvårdande och förvaltande
myndighet, som verkställighetsorgan och som arkivvårdande myndighet,
allt i nära överensstämmelse med motsvarande stadganden beträffande
kommunens styrelse i förslaget till kommunallag. Från LL har till
förslaget överförts vissa uppgifter som däremot saknar motsvarighet beträffande
kommunens styrelse, nämligen åliggandena för utskottet att till landstinget
avge berättelse över utskottets verksamhet under tiden från senaste
lagtima möte, att avge förklaring i anledning av besvär över landstingets
beslut samt att i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess
möten, i den mån annorlunda icke föreskrivits genom lag eller författning
eller landstingets beslut.

Frågan om förvaltningsutskottets verksamhet på arkivvårdens område
kommer jag att beröra i samband med specialmotiveringen till 41 §.

Beträffande övriga särskilt angivna åligganden för förvaltningsutskottet
har någon principiell erinran icke framställts i remissyttrandena och
för egen del kan jag även på dessa punkter förorda kommitténs förslag.
Med anledning av vad Jämtlands läns landsting anfört om att det allmänna
stadgandet att det tillkommer förvaltningsutskottet att i andra hänseenden
företräda landstinget mellan dess möten skulle komma att föranleda
tolkningssvårigheter och att ett klarläggande borde ske, vill lag framhålla
följande.

Som landstinget påpekar förhåller det sig otvivelaktigt så att förvaltningsutskottet
intager en ställning, vilken i viss omfattning skiljer sig
från den som enligt KL tillkommer kommunens styrelse, och att denna
skillnad framför allt betingas av att landstinget som regel sammanträder
endast en gång om året. Den ifrågavarande skillnaden har fått sitt främsta
uttryck just i bestämmelsen om förvaltningsutskottets uppgift som ställföreträdare
för landstinget mellan dess möten. Under förarbetena till LL
framhöll kommunalförfattningssakkunniga i sin motivering till bestämmelsen
ifråga, att erinringar möjligen kunde göras mot ett så omfattande
ställföreträdarskap som lagtextens formulering skulle skapa men att det
var antagligt, att landstingen icke skulle underlåta att genom reglementet
eller annorledes, om behov yppades, göra nödiga begränsningar för att
hindra att representationernas rätt träddes för nära. De sakkunniga ansåg
det självfallet, att begreppet »företräda» icke medförde rätt för utskottet
t. ex. att förvärva eller sälja fast egendom och än mindre kunde omfatta
funktioner som enligt grundlagsbud ankommer på landstinget, såsom utövande
av beskattningsrätten eller val av riksdagsmän. Föredragande departementschefen
förklarade sig i propositionen nr 188/1924 (s. 91) anse,
att tillbörlig trygghet förelåg för att förvaltningsutskottet icke obehörigen

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

skulle inkräkta på landstingets egen ställning, eftersom utskottet var ansvarigt
inför landstinget och landstinget ägde befogenhet att genom reglemente
eller beslut i särskilda fall göra inskränkningar i utskottets ställföreträdande
verksamhet. Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.
Av vad jag nu anfört torde framgå, att lagens mening är att förvaltningsutskottet
som regel skall kunna utöva ett verkligt ställföreträdarskap och
icke blott handha de löpande ärendena. Begränsningar i ställföreträdarskapet
kan enligt lagens stadgande ha föreskrivits i lag eller författning eller i
beslut, som landstinget meddelat. I viss utsträckning torde också begränsningar
framgå av förhållandenas egen natur i olika fall. Det torde emellertid
vara oundvikligt, att osäkerhet understundom uppstår om hur långt förvaltningsutskottets
befogenhet sträcker sig. Att i lagen draga upp närmare
riktlinjer för befogenhetens omfattning synes mig vara ogörligt. En möjlighet
att undvika osäkerhet är givetvis att landstinget uttryckligen delegerar
vissa befogenheter till förvaltningsutskottet. Så har exempelvis skett,
då landstingen uppdragit åt förvaltningsutskotten att på grundval av de
preliminära överenskommelser som landstingens centrala lönenämnd ingått
träffa definitiva uppgörelser i löne- och avtalsfrågor. En annan möjlighet
är att landstinget — såsom förutsattes vid bestämmelsens tillkomst —
fastställer direkta begränsningar för utskottets ställföreträdande verksamhet.
Enligt min mening är det emellertid av stor praktisk betydelse, att på
sätt som hittills varit fallet en viss frihet råder ifråga om bedömningen av
förvaltningsutskottens möjligheter att i oförutsedda situationer, som inträffar
mellan landstingens möten, fatta beslut på landstingens vägnar. Den
främsta garantien mot missbruk från förvaltningsutskottets sida synes mig
ligga i det ansvar som utskottet slutligen har emot landstinget. Några verkliga
olägenheter av det hittillsvarande systemet har såvitt jag vet icke givit
sig till känna. Jag anser sålunda att det liksom hittills bör anförtros åt
landstingskommunernas förtroendemän och i sista hand åt rättspraxis att
med hänsynstagande till vad som är rimligt och ändamålsenligt draga
upp gränserna för förvaltningsutskottens befogenheter i förevarande fall.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om rätt för förvaltningsutskottet
att från vissa håll inhämta yttranden och upplysningar har lämnats
helt utan erinran i remissyttrandena. Jag tillstyrker förslaget även i
dessa delar.

Kommitténs metod att i själva lagen lämna en tämligen ingående reglering
av förvaltningsutskottets organisation och verksamhetsformer
har allmänt godtagits av remissinstanserna. Även detaljbestämmelserna
i detta avsnitt av förslaget har i stort sett lämnats utan erinran.
Det är endast en punkt som mött mera avsevärt motstånd och det är förslaget
alt höja minimum för ledamotsantalet i förvaltningsutskottet
från fem till sju. Åtskilliga remissinstanser, bl. a. sex länsstyrelser, sty -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

relsen för landstingsförbundet och flera landsting, vill här ha kvar den
gamla regeln och åberopar därvid i huvudsak, att minimiantalet ledamöter i
kommunalnämnd och drätselkammare med frångående av kommitténs förslag
bestämts till fem, att den nuvarande bestämmelsen visat sig lämplig
och praktisk och att något reellt skäl för en ändring ej torde vara för handen.
Särskilt med hänsyn till förhållandena i de minsta landstingskommunerna
finner jag det vara befogat att bibehålla den nuvarande regeln i
förevarande avseende och förordar alltså i denna del ett avsteg från kommittéförslaget.

Beträffande förslagen att utsträcka förvaltningsutskottets mandattid
till fyra år, att förlägga tiden för valet till det lagtima landstingsmöte
som hålles året efter det då allmänna val av landstingsmän ägt rum samt
att låta val av ordförande och vice ordförande förrättas
av landstinget i stället för av utskottet är jag däremot helt av samma mening
som kommittén. Vad enstaka remissinstanser i dessa delar haft att
invända anser jag icke fordra särskilt bemötande.

B. Övriga nämnder.

Gällande bestämmelser.

I den år 1940 tillkomna 40 a § LL lämnas föreskrifter om landstingets
hälso- och sjukvårdsberedning.

Där stadgas till en början, att ledningen av landstingets hälso- och sjukvårdande
verksamhet skall, i den mån icke genom lag eller författning
annorlunda föreskrives, enligt landstingets bestämmande utövas av en gemensam
hälso- och sjukvårdsberedning eller ock av en särskild hälsovårdsoch
en särskild sjukvårdsberedning. Beredningen skall bestå av minst fem
för en tid av fyra kalenderår av landstinget valda ledamöter jämte lika
antal för samma tid utsedda suppleanter. Beredningen utser inom sig ordförande
och vice ordförande. Landstinget bestämmer den ordning, i vilken
beredningen har att fatta beslut. (1 mom.)

Om landstinget så finner lämpligt, kan landstinget besluta, att beredning
skall utgöras av förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav (2 inom.).

Till sammanträde med beredningen skall förste provinsialläkaren kallas
med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt
att få sin mening antecknad till protokollet (3 mom.).

Paragrafen slutar med en erinran om att angående hälso- och sjukvårdsberedningens
verksamhet i övrigt gäller vad därom stadgas i lag eller författning
(4 inom.).

Utom förvaltningsutskott samt hälso- och sjukvårdsberedning utser landstingen
vanligen nämnder och styrelser för speciella förvaltningsuppgifter.
För dessa organ finns inga samlade bestäm -

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

melser i LL men de omnämns dock i olika sammanhang. Enligt 39 § har
förvaltningsutskottet sålunda överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr
utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning, och
hland de innehavare av landstingets förtroendeuppdrag, som kan få ersättning,
nämnes i 43 §, förutom ledamot av förvaltningsutskottet, ledamot av
annan landstingets styrelse eller nämnd eller av styrelse för landstingets
inrättning.

Kommunallagskommittén.

Kommittén framhåller inledningsvis, att LL:s bestämmelser om hälsooch
sjukvårdsberedning såtillvida innefattar en avvikelse från
kommunallagarnas vanliga systematik, som dessa författningar icke brukar
ge direkta föreskrifter om förvaltningsorgan för specialreglerade verksamhetsgrenar.
En sådan avvikelse synes emellertid kommittén berättigad i förevarande
fall med hänsyn till hälso- och sjukvårdens dominerande roll i
landstingens verksamhet. Att till följd härav vissa formella olikheter uppkommer
mellan landstingen å ena sidan och de städer, som ej deltager i
landsting, å den andra finner kommittén icke böra tillmätas någon större
betydelse. Kommittén har därför bibehållit bestämmelser i ämnet i sitt förslag
till landstingslag (53 §). Som redan nämnts har det ifrågavarande
organet i förslaget givits beteckningen nämnd i stället för beredning. Vidare
har de nuvarande knapphändiga föreskrifterna om berednings organisation
och verksamhetsformer ersatts med en hänvisning till vad som i motsvarande
hänseenden är stadgat för förvaltningsutskottet. Detta innebär bl. a.,
att hälso- och sjukvårdsnämnd (respektive särskild hälsovårdsnämnd och
särskild sjukvårdsnämnd) skall bestå av minst sju ledamöter mot fem för
närvarande, att dess mandattid skall sammanfalla med förvaltningsutskottets,
o. s. v. Delegation skall, om landstinget så beslutar, kunna ske till
ledamot eller befattningshavare i motsvarande utsträckning som hos förvaltningsutskottet.
Det bör tilläggas, att förslaget bibehåller möjligheten
för landstinget att låta förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav fungera
som hälso- och (eller) sjukvårdsnämnd. Överhuvud taget har kommittén
till 53 § 2—4 mom. lagförslaget överfört motsvarande moment i
40 a § LL.

Vad härefter angår de i 39 och 43 §§ LL omnämnda organen för
speciella förvaltningsuppgifter torde därmed — enligt vad
kommittén anför — åsyftas såväl de som utses med anledning av bestämmelser
i speciallagstiftning för handhavande av där angivna bestyr (reglerad
förvaltning), som de vilka landstinget tillsätter för förvaltnings- och
verkställighetsbestyr i övrigt (oreglerad förvaltning). Kommittén fortsätler.

Till den förstnämnda gruppen höra t. ex. hemhjälpsstyrelse, husmoderssemesternämnd
och läkardistriktsstyrelse, vidare styrelserna (direktio -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

nerna) för en rad av landstingets i särskilda författningar angivna anstalter
och inrättningar, såsom sjukhus av olika slag, arbetshem, alkoholistanstalter,
anstalter för bildbara sinnesslöa, rättshjälpsanstalter, folkhögskolor,
centrala verkstadsskolor samt anstalter för lantbruksundervisning och annan
yrkesundervisning.

Kommittén framhåller, att landstingen i långt mindre omfattning än
primärkommunerna bedriver verksamhet, som icke är reglerad i särskild
författning och att speciella organ för oreglerad förvaltning därför icke är
särskilt vanliga men att några dock finns, exempelvis undervisningsnämnd,
stipendienämnd, närings- och kommunikationsråd samt social nämnd.

Beträffande vartdera slaget av nu berörda särskilda förvaltningsorgan
har kommittén — efter förebild av förslaget till kommunallag (jämför betänkande
III s. 204) -—- intagit en allmän bestämmelse. I första stycket av
54 § säges sålunda, att om utseende av nämnder för vissa i särskilda författningar
angivna förvaltnings- och verkställighetsbestyr skall gälla vad
därom för varje fall finnes stadgat. I samma paragrafs andra stycke förklaras,
att landsting må för handhavande av särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr
i övrigt tillsätta de nämnder som finnes erforderliga. Dessutom
har kommittén ansett vissa organisatoriska föreskrifter böra införas
för nämnder av sist angivna slag (nämnder för oreglerad förvaltning).
Vad som i organisatoriskt hänseende föreslagits för förvaltningsutskottet
har kommittén —- med undantag för föreskrifterna om ledamotsantal,
mandattid, tidpunkten för organets utseende, val av ordförande samt reglemente
— funnit lämpa sig även för de nu ifrågavarande nämnderna. Också
bestämmelserna om proportionellt val har gjorts tillämpliga å val av dessa
nämnder i likhet med vad kommittén föreslagit för motsvarande organ i
primärkommunerna (betänkande III s. 208). Däremot anser kommittén det
av liknande skäl, som kommittén åberopat för primärkommunernas del
(betänkande III s. 211), icke böra övervägas alt i landstingslagen meddela
organisatoriska föreskrifter för de nämnder och styrelser, som tillsättes
med anledning av bestämmelser i speciallagstiftningen.

Remissyttrandena.

Ifrågavarande avsnitt av kommitténs förslag har föranlett mycket få
erinringar från remissinstansernas sida.

De remissinstanser som anser att minimiantalet ledamöter i förvaltningsutskotten
bör bibehållas vid fem förklarar uttryckligen eller får antagas förutsätta,
att detsamma bör gälla beträffande de ledande organen för landstingens
hälso- och sjukvårdande verksamhet.

Göteborgs och Bohus läns landsting — som icke har något att erinra mot
att antalet ledamöter i förvaltningsutskottet skall vara minst sju -— ifrågasätter
om det finns anledning att stadga samma minimiantal i förevarande

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

fall. Särskilt när det gäller den hälsovårdande verksamheten bör det enligt
landstingets mening observeras, att nämnden (styrelsen) måste till sina
sammanträden kalla förste provinsialläkaren, »dispensärledaren» och tandvårdsinspektören.
Landstinget anser därför en ökning av antalet ledamöter
medföra risk att organet i fråga blir för stort för att vara effektivt som
arbetsenhet.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår, att minimiantalet
ledamöter i hälso- och sjukvårdsstyrelserna bestämmes till fem.

Landstingen i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ifrågasätter lämpligheten
av att landstinget utser ordförande i nämnda styrelser.

Medicinalstyrelsen föreslår att till 53 § 3 mom. i lagförslaget skall fogas
ett tillägg av innehåll att då vid sjukvårdsstyrelses sammanträde skall förekomma
ärende, som rör lasarett eller s. k. större sjukstuga, skall till sammanträdet
även kallas en av landstinget eller, efter dess bemyndigande, av
styrelsen utsedd lasarettsläkare, som är verksam inom landstingskommunen.
I sin motivering till detta förslag erinrar medicinalstyrelsen om att det
— utom föreskriften i 40 a § 3 mom. LL angående kallande av förste provinsialläkaren
-— i specialförfattningar finns stadgat, att i vissa fall till
sammanträden skall kallas dispensärläkare, tandvårdsinspelctör eller lasarettstandläkare.
Vidare framhåller medicinalstyrelsen, att det i 24 § sjukhusstadgan
föreskrives skyldighet för lasaretts-, sanatorie- och epidemisjukhusläkare
att på kallelse av sjukvårdsberedningen inställa sig vid dess
sammanträden för att yttra sig i frågor, som angår sjukvården eller förvaltningen.
Vid nuvarande bestämmelsers tillkomst förutsattes det — fortsätter
medicinalstyrelsen —- att sjukvårdsberedningarna även utan författningsföreskrift
skulle anlita den sakkunskap som sjukhusläkarna representerade,
men enligt vad styrelsen har sig bekant har beredningarna icke i allmänhet
begagnat sig av denna möjlighet, i varje fall icke i önskvärd omfattning.
Medicinalstyrelsen förklarar sig vara medveten om att krav på speciell sakkunskap
med fog kan resas även såvitt avser andra ärendens handläggning
inom sjukvårdsstyrelserna, men av praktiska skäl har ämbetsverket begränsat
sig till att påfordra sådan sakkunskap endast för det mycket stora
specialområde som lasarettsvården utgör.

Vad härefter angår 54 § i lagförslaget hävdar Västmanlands läns landsting
att det även ifråga om icke-specialreglerade nämnder bör överlämnas
åt landstingen att liksom hittills fastställa organisatoriska föreskrifter.
Länsstyrelsen i Västmanlands län ansluter sig i huvudsak till denna mening.

Departementschefen.

När bestämmelserna om hälso- och sjukvårdsberedning år
1940 infördes, innehar detta den kanske betydelsefullaste ändring som LL
undergått. Därmed betonades starkt den dominerande roll som hälso- och
sjukvården spelar i landstingsförvaltningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Såsom jag tidigare nämnt förordar jag att beteckningen beredning i den
nya lagen utbytes mot ordet styrelse.

Kommunallagskommitténs förslag innebär med avseende å det ifrågavarande
organets ställning och uppgifter icke någon som helst ändring i gällande
bestämmelser. Däremot föreslår kommittén vissa ändringar ifråga om
styrelsens organisation och verksamhetsformer, i det att kommittén vill
ersätta de nuvarande knapphändiga föreskrifterna i detta hänseende med en
hänvisning till vad som är stadgat för förvaltningsutskottet. Vidare införes,
liksom beträffande förvaltningsutskottet, en bestämmelse om intern
delegation.

Vad kommittén sålunda föreslagit har så gott som helt vunnit remissinstansernas
gillande. I den mån hänvisningen till bestämmelserna om förvaltningsutskottet
innebär att minimiantalet ledamöter ökas från fem till
sju har emellertid en viss opposition gjort sig gällande. Den ställning jag
redan tagit till frågan om ledamotsantalet för förvaltningsutskottets vidkommande
leder enligt min mening till att även beträffande hälso- och
sjukvårdsstyrelsen den nuvarande regeln bör bibehållas. I övrigt ansluter
jag mig helt till kommitténs förslag i förevarande del. Medicinalstyrelsens
förslag att det skall införas skyldighet för sjukvårdsstyrelsen att i vissa
fall till sammanträde kalla lasarettsläkare, som är verksam inom landstingskommunen,
torde lämpligen böra behandlas i samband med den pågående
översynen av sjukhuslagstiftningen.

Beträffande landstingskommunernas organ för speciella förvaltningsuppgifter
har kommittén i 54 § av lagförslaget meddelat
vissa föreskrifter. Dessa innebär en saklig nyhet såtillvida, att beträffande
nämnder för oreglerad förvaltning en reglering i organisatoriskt hänseende
genomföres i form av en hänvisning till vissa bestämmelser angående
förvaltningsutskott samt hälso- och sjukvårdsstyrelse.

Remissinstanserna har — med endast ett par undantag — godtagit detta
förslag och själv förordar jag detsamma.

C. Landstingskommunens befattningshavare.

Gällande bestämmelser.

Enligt 44 § LL skall landstinget anställa eller låta anställa tjänsteman
eller tjänstemän med åliggande att föra landstingets protokoll och expediera
dess beslut, att föra landstingets räkenskaper och handha dess kassa
samt att ombesörja i sammanhang därmed förekommande göromål på sätt
och i den omfattning landstinget föreskriver. Landstinget kan i övrigt för
den samfällda förvaltningen anställa eller låta anställa de befattningshavare,
som finnes erforderliga.

Om göromålens fördelning mellan tjänstemännen samt om dessas antagande
och entledigande skall föreskrifter meddelas i reglementet för förvaltningsutskottet
eller i instruktion för tjänstemännen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

111

Kommunallagskommitténs förslag och remissyttrandena däröver.

Kommittén framhåller, att bestämmelserna om landstingets befattningshavare
är långt utförligare än motsvarande föreskrifter i kommunallagarna
för land och stad och förslaget till ny kommunallag. Att befattningen med
landstingets protokoll och kassa lagts såsom en obligatorisk uppgift på
tjänstemännen har enligt kommittén sin historiska förklaring däri, att
landstingsförordningen ursprungligen icke innehöll några bestämmelser om
ett förtroendevalt administrativt organ. Och när dylika föreskrifter sedermera
infördes, torde det med hänsyn till landstingsverksamhetens växande
omfattning ansetts uppenbart, att de nämnda bestyren alltjämt måste handhas
av tjänstemän.

Kommittén fortsätter.

I primärkommunerna har utvecklingen lett till att sådana förvaltningsbestyr
som protokollföring och kassans handhavande i allt större utsträckning
kommit att överlämnas till tjänstemän. I flertalet städer och ett mycket
stort antal landskommuner torde dessa bestyr i själva verket lika regelmässigt
ombesörjas av tjänstemän som hos landstingen. Föreligger emellertid
icke behov av en tvingande bestämmelse i förevarande hänseende för
nämnda kommuner, synes en sådan bestämmelse kunna undvaras också för
landstingens del. Bortsett härifrån torde icke, åtminstone icke numera, finnas
något sakligt skäl att i lagen göra skillnad mellan primärkommuners
och landstingskommuners rätt att uppdraga det ena eller andra bestyret åt
förtroendemän eller tjänstemän. Skulle det i och för sig föga sannolika inträffa,
att ett landsting funne lämpligt att låta kassa och räkenskaper omhänderhavas
av en ledamot av förvaltningsutskottet, så bör landstinget på
motsvarande sätt som primärkommunerna vara oförhindrat att besluta en
sådan anordning.

Med hänsyn härtill har kommittén i sitt förslag icke upptagit någon bestämmelse
om protokolls- och kassabestyrets ombesörjande genom tjänstemän.

Kommittén anför, att den föreslagna ändringen möjligen kan sägas medföra
en förskjutning av det legala ansvaret för protokollföring och kassagöromål
från tjänstemännen till landstingets ordförande, respektive förvaltningsutskottet
samt fortsätter.

Av någon större betydelse torde dock denna förskjutning icke bli, ty ordföranden
i landstinget kan väl även enligt nu gällande rätt ej anses vara
helt fritagen från ansvaret för att protokollföring äger rum, och vad angår
förandet av räkenskaper och kassans handhavande får förvaltningsutskottet
redan nu anses ha ett visst ansvar; i utskottets reglemente brukar i
enlighet härmed hland dess uppgifter uppräknas tillsynen över landstingets
bokföring och kassa.

Vad angår den mer generella bestämmelsen om rätt för landsting att anställa
eller låta anställa erforderlig tjänstepersonal erinrar kommittén om
att den i sitt betänkande III (s. 372) övervägt att föreslå ett liknande stadgande
för primärkommunerna men avstått därifrån av närmare angivna
skäl. Bl. a. har kommittén därvid framhållit som självklart, att kommun

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

även utan uttrycklig bestämmelse därom äger anställa den personal av olika
kategorier som erfordras för den kommunala verksamheten. Motsvarande
gäller givetvis landstingen. På grund härav och för vinnande av överensstämmelse
i förevarande avseende mellan de olika kommunallagarna har
kommittén i sitt förslag låtit det nyssnämnda stadgandet utgå. I viss mån
som en konsekvens härav har kommittén likaledes uteslutit den tvingande
föreskriften om reglering i förvaltningsutskottets reglemente eller i instruktion
av göromålens fördelning mellan tjänstemännen samt dessas antagande
och entledigande. Också utan en sådan bestämmelse torde det
enligt kommitténs mening kunna antagas, att landstingen i mån av behov
lämnar föreskrifter i dessa ämnen i den form, som i varje fall finnes lämplig.

Kommunallagskommitténs förslag i förevarande del har i remissyttrandena
lämnats helt utan erinran.

Departementschefen.

Jag ansluter mig helt till förslaget att i den nya lagen icke medtaga
några bestämmelser om skyldighet eller rätt för landstingskommun att
anställa befattningshavare eller någon föreskrift om obligatorisk reglering
av tjänstemännens ställning.

7. Om landstingskommunens drätsel.

I 6 kap. LL har stadganden om utgifts- och inkomststat, räkenskaper
och revision sammanförts med regler om landstingsskatt. Under hänvisning
till att bestämmelserna därigenom kommit att lida av en viss svåröverskådlighet
föreslår kommunallagskommittén nu, att kapitlet uppdelas
på två, ett om landstingskommunens drätsel och ett om landstingsskatt.

Därigenom uppnås samma ordning som i kommitténs förslag till kommunallag.

Kapitlet om landstingskommunens drätsel har kommittén i allt väsentligt
utformat efter mönster av motsvarande kapitel i kommunallagsförslaget
(jämför betänkande III s. 261 ff). Kommittén framhåller, att detta betyder
en väsentlig omdaning och utbyggnad av de nuvarande bestämmelserna
i både formellt och sakligt hänseende men att förslaget trots
detta icke torde medföra någon verklig omvälvning i drätselangelägenheternas
handhavande, eftersom de nya bestämmelser, som föreslås, i stor
utsträckning redan tillämpas i landstingens praktiska verksamhet.

Det ifrågavarande kapitlet (5 kap. i lagförslaget) upptager de skilda bestämmelserna
i följande ordning. Under rubriken Inledande bestämmelser
meddelas föreskrifter om bevarande av landstingskommunens förmögenhet,
användning av vederlag för viss tillgång, beskattningsrätt, täckningsföreskrift
vid anslagsbeslut och anslagstäckning genom flerårig utdebite -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ring (56—58 §§). Därefter behandlas landstingskommunens utgifts- och
inkomststat (59 och 60 §§), fondbildning (61—63 §§) samt lånerätt (64 §).
I ett avsnitt under rubriken Medelsförvaltning stadgas sedan om förvaring
av penningar och värdehandlingar, om placering av vissa penningmedel
samt om räkenskaper (65 och 66 §§). Kapitlet avslutas med bestämmelser
om revision (67—70 §§).

Beträffande motiveringen för de olika bestämmelserna i kapitlet har
kommittén i stort sett hänvisat till sin framställning i betänkande III och
därutöver i huvudsak inriktat sig på att understryka de nyheter, som förslaget
innefattar i jämförelse med gällande rätt (se betänkande IV s.
75—78).

Vid remissbehandlingen av förslaget till landstingslag har endast ett fåtal
frågor i kapitlet om landstingskommuns drätsel väckt något större
intresse bland remissinstanserna. Dessa frågor gäller bestämmelsen om
bevarande av landstingskommunens förmögenhet (56 § första stycket),
bestämmelsen om anslagstäckning genom flerårig utdebitering (58 § andra
stycket), stadgandena om fondbildning (61—63 §§) samt föreskriften om
placering av vissa penningmedel (65 § andra stycket).

Det är att märka, att även motsvarande delar av kommitténs förslag
till kommunallag utsattes för kritik vid remissbehandlingen av betänkande
III och att jag vid framläggandet av propositionen nr 210/1953 förordade
avsteg från kommittéförslaget just i de hänseenden det här gäller. Vad
remissinstanserna nu har att anföra beträffande ifrågavarande delar av
förslaget till landstingslag är huvudsakligen, att samma ändringar bör
göras även i detta fall.

Jag vill erinra om att 1953 års riksdag i allt väsentligt godtagit den
överarbetning, som jag låtit drätselkapitlet i kommitténs förslag till kommunallag
undergå. Då jag nu har att taga ställning till motsvarande spörsmål
i fråga om förslaget till landstingslag, kan detta i stora delar göras
kortfattat, genom åberopande av vad jag anfört i propositionen nr 210/1953.
Med hänsyn härtill finner jag det möjligt att beträffande bestämmelserna
om landstingskommunens drätsel hänvisa till lagtexten och specialmotiveringen.

8. Om territoriell differentiering av landstingsskatten.

Även kapitlet om landstingsskatt (71—77 §§) har av kommunallagskommittén
utformats i huvudsak efter mönster av motsvarande kapitel i förslaget
till kommunallag. Det överensstämmer också nära med nuvarande
regler. Den enda ändring av principiell betydelse som föreslås gäller landstings
möjlighet att differentiera skatten i territoriellt hänseende. Denna
fråga kommer här att tagas upp till närmare behandling. Beträffande övriga
delar av kapitlet om landstingsskatt hänvisas till specialmotiveringen.
8 — liihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 119.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Gällande bestämmelser.

Huvudbestämmelsen om territoriell skattedifferentiering finnes i 46 §
2 mom. LL. Enligt detta lagrum äger landstinget — där företag, varom
förslag blivit väckt hos landstinget, är av den beskaffenhet, att endast viss
eller vissa kommuner inom landstingsområdet kan ha huvudsaklig nytta
av företaget — besluta, att »den eller de kommuner, som icke hava sådan
nytta, skola från bidrag till företaget befrias eller med sådant bidrag i
jämförelsevis mindre mån betungas». Om yrkande framställes om sådan
befrielse från eller lindring i landstingsskatt, som nyss nämnts, skall
landstinget besluta över detta yrkande, innan huvudfrågan företages till
avgörande. I detta beslut äger landstingets samtliga ledamöter deltaga, men
i överläggning och beslut i huvudfrågan må icke andra deltaga än landstingsmän
för de valkretsar, från vilka bidrag skall lämnas till företaget.

De berörda föreskrifterna kompletteras av vissa stadganden om kvalificerad
majoritet och underställning. Enligt 33 § 2 inom. kräves sålunda
två tredjedelars majoritet såväl för beslut om befrielse från eller lindring
i skyldighet att bidraga till visst företag som för beviljande av anslag för
dylikt företag, och enligt 55 § erfordras i fråga om båda slagen av beslut
länsstyrelsens godkännande.

Kommunallagskommittén.

Efter att ha redogjort för frågans tidigare behandling, särskilt i samband
med förarbetena till 1924 års lag (se betänkande IV s. 79—82), anför
kommittén bl. a. följande. Förutsättningarna för slopandet av rätten
till territoriell skattedifferentiering synes kommittén nu vara större än vid
tillkomsten av LL. Av betydelse i detta hänseende är bl. a., att nya beslut
om skattedifferentiering icke synes ha fattats på avsevärd tid och att tilllämpning
av äldre beslut numera förekommer blott i ett enda län, Södermanlands,
där i vissa kommuner alltjämt utgår ett tillägg på landstingsskatten,
olika stort i olika kommuner, för amortering och förräntning av
ett järnvägslån. Det får visserligen icke anses uteslutet, att bidragsgivning
för järnvägsändamål kan få aktualitet även i framtiden — kommittén
erinrar här om projekten på en förlängning av ostkustbanan och på en
järnvägslinje utmed kusten norr ut från Kalmar — men det synes kommittén
högst tvivelaktigt, om man med hänsyn härtill eller till andra ovissa
framtidsförhållanden bör bibehålla en från principen om skattebördans
lika fördelning så avvikande bestämmelse som den om territoriell skattedifferenliering.
De skäl, som vid landstingslagens antagande i övrigt åberopades
till stöd för en bestämmelse om skattedifferentiering, är i varje
fall numera utan betydelse. Ingen stad som tillhör landstingsområde —
fortsätter kommittén — begagnar sig numera av rätten att bilda eget epidemidistrikt
(de städer, som senast utgjorde egna epidemidistrikt, var
Eskilstuna, Örebro och Sundsvall). Och även om sådan stad framdeles

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

skulle vilja övertaga ansvaret för sin epidemisjukvård och slippa deltaga
i landstingets kostnader för motsvarande ändamål, behöver en dylik ordning
icke ha något stöd i en regel i LL om skattedifferentiering, eftersom
på grund av särskild bestämmelse i epidemilagen (16 §) stad, som enligt
medgivande utgör eget epidemidistrikt, är befriad från bidrag till landstingets
kostnader för epidemisjukvården. Vidare har frågan om skattedifferentieringsregelns
betydelse för fördelning av kostnaderna för den allmänna
väghållningen kunnat avföras från diskussion, sedan väghållningen
övertagits av staten. Ett borttagande av rätten till skattedifferentiering i
stad på sätt kommittén föreslagit i betänkande III synes i sin mån också
vara ett skäl för differentieringens slopande i landstingsförvaltningen.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter föreslår kommittén, att någon
regel om lokal skattedifferentiering ej skall intagas i den nya landstingslagen.
Kommittén anmärker, att bestämmelserna i 33 § 2 mom. och
55 § LL om kvalificerad majoritet vid och underställning av hithörande
beslut i så fall kan utgå.

Remissyttrandena.

Förslaget att slopa möjligheten till lokal skattedifferentiering har i
remissyttrandena lämnats helt utan erinran.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att utvecklingen gått
mot att denna möjlighet i allt mindre grad utnyttjats samt att den ordning
med lokal skattedifferentiering som för närvarande finns i ett landstingsområde
kommer att upphöra om ett fåtal år, när ett järnvägslån blivit
slutamorterat. Under sådana förhållanden anser styrelsen, att något
behov att bibehålla ifrågavarande möjlighet icke längre förefinnes och tillstyrker
därför att bestämmelserna därom utmönstras ur lagen.

Departementschefen.

På de skäl som kommittén i denna del anfört och under hänvisning till
remissinstansernas nyss angivna inställning förordar jag, att någon regel
om lokal skattedifferentiering icke medtages i den nya landstingslagen.

9. Om besvär.

A. Allmänna besvärsregler.

Gällande bestämmelser.

Enligt 58 § LL äger medlem av kommun inom landstingsområdet besvära
sig över landstingsbeslut, om han tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker
hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund eller att det icke
tillkommit i laga ordning eller att det står i strid med allmän lag eller

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

författning eller annorledes överskrider landstingets befogenhet. Besvären
skall ställas till Kungl. Maj:t och inges till länsstyrelsen inom sextio dagar
från den dag landstinget avslutats.

Även kommun inom landstingsområdet har besvärsrätt.

Klagande har att, inom fjorton dagar efter besvärstidens utgång, till
landstingets ordförande inge diariebevis över att han besvärat sig. Försummas
detta, kan beslutet gå i verkställighet.

Beslut som angår landstingsskatten får gå i verkställighet trots besvär.

58 § LL innehåller vidare föreskrift om att länsstyrelsen ofördröj ligen
skall på visst sätt kungöra dagen för landstingets avslutande m. m.

Kommunallagskommittén.

Kommittén framhåller inledningsvis, att landstingslagens besvärsregler
i åtskilliga hänseenden påverkas av vad kommittén föreslagit för primärkommuner
nas vidkommande.

Vad först angår de olika slag av beslut som kan bli föremål för överklagande
har kommittén funnit, att besvärsrätten, som enligt nuvarande
bestämmelser blott avser landstingsrepresentationens avgöranden, i princip
bör utsträckas till beslut av landstingskommunens administrativa
organ (jämför betänkande III s. 340 ff.). I fråga om
beslut av förvaltningsutskott samt hälso- och sjukvårdsberedning har tillvaron
av besvärsrätt redan erkänts i praxis, och klagorätten bör nu enligt
kommitténs mening fastslås genom uttrycklig lagbestämmelse. Jämväl beslut
av de nämnder och styrelser, som landstinget med stöd av landstingslagen
utser för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr — organ
för oreglerad förvaltning, t. ex. en undervisningsnämnd — finner kommittén
böra inbegripas under besvärsrätten.

I vilken mån landstingslagens besvärsbestämmelser också bör utsträckas
till beslut av nämnder, som tillsätts enligt föreskrifter i speciallagstiftningen,
d. v. s. nämnder för reglerad förvaltning, kan enligt kommittén
synas tveksamt. Kommittén framhåller emellertid, att önskvärdheten av
likformighet med kommunallagen torde kräva, att besvärsrätten får gälla
även beslut av dessa organ, i den mån annat ej föreskrives i vederbörande
specialförfattningar. Härigenom blir det möjligt — fortsätter kommittén
vidare — att anföra besvär enligt landstingslagens föreskrifter t. ex. över
beslut av hemhjälpsstyrelse, husmoderssemesternämnd och styrelse för
rättshjälpsanstalt, enär de författningar, som reglerar dessa organs verksamhet,
saknar bestämmelser om klagorätt. Och avser specialförfattningarnas
besvärsregler blott vissa slags beslut, torde övriga beslut kunna överklagas
i den nu föreslagna ordningen.

Kommittén erinrar om att klagorätt enligt nuvarande ordning tillkommer
både kommun inom landstingsområdet och medlem av sådan kommun
samt anför vidare.

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Angivandet av vem som äger besvärsrätt var en nyhet i 1924 års landstingslag;
landstingsförordningen innehöll nämligen icke någon regel i detta
hänseende. Rörande skälen till att besvärsrätt tillerkändes även primärkommunerna
inom landstingsområdet sakna förarbetena till 1924 års lag
närmare besked. Sannolikt har den äldre uppfattningen om landstinget
såsom representation för kommunerna här spelat en viss roll. Delvis torde
också möjligheten för landstinget att under vissa förutsättningar bestämma
landstingsskatten till olika belopp för olika kommuner ansetts motivera
klagorätt för de enskilda kommunerna.

Kommittén framhåller emellertid, att denna klagorätt för kommunerna
synes ha spelat en ganska underordnad roll i det praktiska livet.

En undersökning visar, att besvär över landstingsbeslut anförts av
kommun blott ett tiotal gånger under åren 1925—50. Besvären ha gällt
sådana frågor som inrättande eller upphörande av extra provinsialläkardistrikt,
förläggning av tandvårdspoliklinik och sjukstuga, disponering'' av
epidemisjukhus etc. Icke i något fall, där kommun besvärat sig, har talan
blivit bifallen.

Kommittén framhåller vidare bl. a., att såsom kommitténs förslag är
utformat bildar landstingsområdet en kommun, vars personella underlag
består av medlemmarna i primärkommunerna inom landstingsområdet, och
att primärkommunerna i själva verket icke har någon uppgift inom landstingsorganisationen.
Under sådana förhållanden och då dessutom möjligheten
till territoriell skattedifferentiering enligt kommitténs förslag är avsedd
att upphöra torde det — fortsätter kommittén — icke finnas någon
anledning att bibehålla primärkommunerna vid rätten att genom besvär
påkalla prövning av landstingsbeslutens laglighet. Det lär vara så mycket
mindre anledning härtill som den berörda undersökningen synes visa, att
det knappast varit lagligheten i landstingets beslut, som kommunerna i de
ifrågavarande fallen främst velat ha prövad, utan snarare beslutens praktiska
lämplighet ur den klagande kommunens synpunkt. Men frågan om
ett landstingets beslut är lämpligt till sitt innehåll kan icke bli föremål för
besvärsmyndighetens prövning vare sig enligt nuvarande lag eller enligt
kommitténs förslag.

Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att rätt att föra klagan
över beslut av landstinget och andra landstingskommunens organ blott
skall tillkomma medlem av landstingskommunen. Kommittén framhåller,
att om primärkommun i något fall skulle ha speciellt intresse av att landstingsbeslut
underkastas legalitetsprövning, lär man kunna utgå från att
någon enskild person i kommunen anför besvär.

Kommittén anser det vara önskvärt, att få till stånd enhetliga regler i
kommunallagarna rörande besvärsproceduren och föreslår därför bl. a.,
att besvärstiden i landstingslagen skall bestämmas till tre veckor
från den dag då justeringen av vederbörande organs protokoll tillkännagivits
å landstingskommunens anslagstavla. I annat sammanhang anmär -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ker kommittén, att svenska landstingsförbundets styrelse i en framställning
till kommittén den 15 september 1947 föreslagit en förkortning av besvärstiden
från sextio till trettio dagar.

Kommittén har övervägt, huruvida utvidgningen av besvärsrätten att
avse även beslut av landstingskommunens administrativa organ bör föranleda
en ändrad instansordning, så att icke alla besvär skall
prövas hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten såsom första och enda instans.
Kommittén har därvid icke ansett det lämpligt att skilja mellan landstinget
självt å ena sidan och de administrativa organen å andra sidan samt
behålla regeringsrätten såsom besvärsinstans blott beträffande landstingets
beslut och låta övriga besvär gå till länsstyrelsen som första instans. Det
har nämligen synts kommittén uppenbart, att i varje fall förvaltningsutskottets
beslut icke skall kunna upphävas annat än genom beslut av Kungl.
Maj :t, detta med hänsyn till utskottets betydelsefulla ställning inom landstingets
förvaltning. Vidare talar enligt kommitténs mening skäl för att
hälso- och sjukvårdsnämnds beslut likställs med förvaltningsutskottets, när
det gäller besvärsprövningen. Beträffande övriga administrativa organ
finner kommittén det kunna antagas, att besvärsfrekvensen icke blir så stor,
att ett omedelbart upptagande av besvären hos regeringsrätten ökar dess
arbetsbörda i någon större grad. Med hänsyn härtill och till lämpligheten
av en enhetlig besvärsprocedur för alla landstingskommunala beslut har
kommittén i sitt förslag bibehållit den nuvarande regeln om Kungl. Maj:t
såsom enda besvärsinstans.

Remissyttrandena.

Kommitténs förslag till allmänna besvärsregler har av remissinstanserna
i allmänhet lämnats utan erinran och har överhuvud föranlett endast ett
fåtal särskilda yttranden.

Vad först angår förslaget att i lagen utsträcka besvärsmöjligheterna även
till beslut av landstings kommunens administrativa
organ framhåller svenska landstingsförbundets styrelse att avsaknaden
i gällande lag av bestämmelser om besvärsrätt över förvaltningsutskottets
och andra nämnders beslut föranlett viss tveksamhet och att det därför
synes riktigt att besvärsrätten i dessa hänseenden blir klart fastslagen.
I styrelsens yttrande instämmer landstingen i Jönköpings, Värmlands,
Gävleborgs och Västerbottens län. Även Kalmar läns norra landsting och
landstinget i Gotlands län hälsar med tillfredsställelse att klarhet vinnes
på denna punkt.

Mot förslaget att kommun icke skall äga klagorätt har däremot erinringar
rests från några håll.

Kammarkollegiet anser visserligen att — om kollegiets förslag att bibehålla
nuvarande kompetensregler för landstinget godtages — något större
behov icke föreligger av besvärsrätt för kommun. Därest emellertid kom -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

mittens förslag ifråga om kompetensregleringen bifalles, lär enligt kollegiets
mening möjligheten till konflikter mellan kommun och landsting
komma att öka. Under sådan förutsättning anser kollegiet därför den nuvarande
regeln om besvärsrätt för kommun böra bibehållas.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner de skäl, som kommittén anfört till
stöd för ifrågavarande ändring, icke kunna tillmätas avgörande betydelse
och menar därför, att den nuvarande ordningen bör bestå. Enligt länsstyrelsens
mening kan det ingalunda anses uteslutet att primärkommun
kan ha speciellt intresse av att ett landstingsbeslut blir föremål för legalitetsprövning.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser det riktigare alt primärkommun
icke blir betagen möjligheten att själv anföra besvär.

Beträffande föreskriften om besvär stiden erinrar landstingsförbundets
styrelse, att den avkortning i jämförelse med nuvarande förhållanden
som kommittén företagit tillkommit bl. a. på framställning från
styrelsen. Någon påtaglig olägenhet av denna avkortning synes styrelsen
ej föreligga.

Kalmar läns norra landsting förklarar, att den föreslagna besvärstiden
torde vara tillräcklig, eftersom man kan utgå från att den som beröres av
ett landstingsbeslut och följaktligen kan ha anledning att anföra besvär
däröver följer landstingets förhandlingar i pressen eller på annat sätt och
därigenom gör sig underrättad om ärendets utgång.

Länsstyrelsen i Gotlands län kan däremot icke underlåta att anföra betänkligheter
mot att förkorta besvärstiden från sextio dagar till tre veckor.
Länsstyrelsen framhåller, att det i allmänhet torde ställa sig betydligt
lättare för den enskilde att följa sin hemkommuns än landstingets ärenden
och att denna omständighet torde vara tillräcklig motivering för något
längre besvärstid än i kommunallagen, förslagsvis trettio dagar.

Vad slutligen angår frågan om instansordningen finner kammarkollegiet
sig böra fästa uppmärksamheten på följande.

Vid besvär över landstings beslut utgör Kungl. Maj:t i regeringsrätten
enda instans. Anledningen härtill lärer vara att söka i att ursprungligen
landstings beslut i de flesta fall skulle underställas länsstyrelsen och i vissa
fall Kungl. Maj :t (58—60 §§ i förordningen om landsting 1862). Därigenom
kom sakprövning att redan ha utövats, när besvärsmålet aktualiserades,
och detta i regel av den ordinarie besvärsmyndigheten i kommunalmål,
länsstyrelsen. Då den allmänna underställningsskyldigheten under länsstyrelsen
upphörde genom 1924 års lag om landsting, torde man icke ha
beaktat den olika behandling som kom landsting och städer utom landsting
till del därutinnan, att besvär över städernas beslut i olikhet med
landstingens passerade den vanliga instansordningen, länsstyrelsen —
Kungl. Maj :t. Även från synpunkten av enskild klagandes intresse att få
besvären prövade i två instanser och önskvärdheten att lätta regeringsrättens
arbetsbörda ifrågasätter kollegiet, huruvida icke ändring bör vidtagas
härutinnan till närmare överensstämmelse med reglerna i lagen om

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

kommunalstyrelse i stad så, att länsstyrelsen inskjutes såsom första besvärsmyndighet.
Detsamma bör givetvis gälla även beslut av förvaltningsutskott
och annan landstingets nämnd.

Departementschefen.

Redan i propositionen nr 210/1953 med förslag till kommunallag in. in.
underströk jag (s. 53) intresset av en enhetlig besvärsprocedur i olika slag
av kommunala enheter. När kommunallagkommittén nu i förslaget till ny
landstingslag utformat besvärsreglerna i nära anslutning till motsvarande
bestämmelser för primärkommunernas del, överensstämmer detta alltså
helt med min principiella inställning. Jag vill emellertid samtidigt framhålla,
att den av kommittén föreslagna regleringen icke heller i förevarande
hänseende torde rubba något av den grundläggande ordningen för landstingens
del.

De viktigare nyheter som kommittén föreslår beträffande besvärsreglerna
är att det uttryckligen fastslås att besvärsrätten avser icke blott —
som enligt nu gällande regler — landstingsrepresentationens avgöranden
utan även beslut av förvaltningsutskottet eller annan nämnd, där ej annat
är särskilt stadgat, att klagorätt icke vidare skall tillkomma primärkommun
utan endast medlem av landstingskommunen samt att besvärstiden
liksom i KL bestämmes till tre veckor från den dag då protokollsjusteringen
tillkännagivits på anslagstavla.

Däremot har kommittén — trots utvidgningen av besvärsrätten till att
avse även beslut av landstingskommunens administrativa organ — icke
funnit sig böra föreslå någon ändring i instansordningen. Kungl. Maj :t
i regeringsrätten skall alltså fortfarande vara första och enda instans.

De av kommittén föreslagna allmänna besvärsreglerna har i stort sett
godtagits av remissinstanserna, och själv anser jag mig böra förorda dem
till alla delar. Vad som från några håll invänts mot slopandet av kommuns
klagorätt och mot bibehållandet av den nuvarande instansordningen kan
jag icke finna befogat. I övrigt vill jag i tillämpliga avseenden åberopa vad
jag i propositionen nr 210/1953 (s. 199 ff) anfört beträffande besvärsreglerna
i KL.

B. Särskilt besvärsinstitut i ärenden angående tjänstetillsättningar m. m.
Kommunallagskommittén.

Kommittén föreslår, att landstingen i likhet med primärkommunerna
skall få rätt att tillsätta en egen besvärsnämnd för prövning av besvär
över de administrativa organens beslut om tillsättande av eller förordnande
å tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller
om disciplinär åtgärd mot befattningshavare (jämför betänkande III s. 344
ff.), samt anför därvid bl. a. följande. Visserligen är behovet av en sådan

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

nämnd inom landstingsförvaitningen åtminstone för närvarande väsentligt
mindre än i primärkommunerna, d. v. s. närmast de större städerna, därför
att besvärsförfarandet i fråga om flertalet av de viktigare tjänstetillsättningarna
hos landstingen är reglerat i speciallagstiftning och besvärsnämndens
kompetens bör begränsas till de fall, då klagan eljest skolat föras
enligt landstingslagens allmänna regler. För alla på sjukhusdirektion ankommande
tjänstetillsättningar gäller sålunda speciella bestämmelser. Likaledes
finns i allmänhet särskilda besvärsregler i fråga om tillsättning av
föreståndare och lärare vid landstingets undervisningsanstalter. Å andra
sidan får möjligheten att klaga hos besvärsnänmden betydelse för den
personal, som är anställd vid landstingets centrala kansli, och även för
vissa andra grupper av befattningshavare, t. ex. kontors- och ekonomipersonal
vid landstingets undervisningsanstalter. Uteslutet är för övrigt icke
— fortsätter kommittén — att besvärsreglerna i vissa specialförfattningar
framdeles kan komma att ändras så, att ytterligare personalgrupper blir
hänförliga under landstingslagens bestämmelser om besvär, när det gäller
tillsättning av tjänster och andra personalen berörande beslut. Under sådana
förhållanden synes det kommittén motiverat, att landstingen får tillfälle
att, om de så önskar, inrätta en klagoinstans av ifrågavarande slag.

Vid den närmare utformningen av de bestämmelser, som erfordras för
detta ändamål, har kommittén utgått från förslaget till kommunallag. Detta
innebär bl. a., att besvärsnänmden, där sådan tillsättes, blir första instans
i besvärsmål av förut berörda beskaffenhet med befogenhet att pröva anförda
besvär icke blott på vanliga kommunala besvärsgrunder utan även
på materiella skäl. Över besvärsnämndens beslut kan klagan endast föras
i landstingslagens vanliga ordning, d. v. s. hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten,
och därvid kan blott kommunala besvärsgrunder åberopas. För besvärsnämnd
skall finnas ett av Kungl. Maj :t godkänt reglemente, upptagande
erforderliga bestämmelser rörande nämndens sammansättning
och arbetsformer. I sådana ämnen, vari reglementet icke ger några föreskrifter,
skall de bestämmelser, som lagförslaget innehåller för landstingskommunens
nämnder för oreglerad förvaltning, äga motsvarande til''1-lämpning.

Remissyttrandena.

Förslaget att det skall öppnas möjlighet för landstingen att besluta
inrättande av besvärsnämnder har visserligen i flertalet remissyttranden
lämnats utan erinran, men åtskilliga av de remissinstanser, som behandlar
frågan, avstyrker detta nya institut.

1 tillstyrkande riktning uttalar sig medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i
Stockholms, Kronobergs och Älvsborgs län samt Kalmar läns norra landsting
och Kristianstads läns landsting.

Kalmar läns norra landsting förklarar, att de föreslagna bestämmelsernas

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

utformning icke synes hindra att samtliga landsting utser en gemensam
besvärsnämnd, exempelvis genom att vart och ett invälja samma ledamöter.

Kristianstads läns landsting anser, att en besvärsnämnd torde ha stor
l,PPgift att fylla och att tillsättandet av sådan nämnd bör vara obligatoriskt.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det mest tilltalande att göra
besvärsnämnden obligatorisk. Om detta från den kommunala självstyrelsens
synpunkt icke anses tillrådligt, bör man enligt länsstyrelsens mening
överväga att helt slopa institutet.

Flera remissinstanser finner frågan om besvärsnämnd tveksam. Sålunda
erinrar svenska landstingsförbundets styrelse om att den redan i sitt
yttrande över förslaget till kommunallag uttalat tveksamhet angående
institutet. Då emellertid tillsättande av besvärsnämnd är frivilligt, vill
styrelsen icke motsätta sig att bestämmelsen ifråga får ingå i lagen.

dill detta yttrande ansluter sig landstingen i Jönköpings, Värmlands,
Gävleborgs och Västerbottens län. Det kan vidare anmärkas, att Skaraborgs
läns landsting ställer sig synnerligen tveksamt till förslaget i förevarande
del.

En direkt avvisande hållning fill förslaget om besvärsnämnd intager
länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands och Örebro län samt landstingen
i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Gotlands och Hallands län.

Stockholms läns landsting finner det med hänsyn till förvaltningsutskottets
ställning som landstingskommunens styrelse och dess befogenhet att
ha tillsyn över övriga nämnders verksamhet icke välbetänkt att låta en
särskild nämnd pröva förvaltningsutskottets åtgärder i frågor, som rör
tjänstetillsättningar in. in.

Södermanlands läns landsting hävdar, att de administrativa organ inom
landstingskommunerna som har att handlägga tjänstetillsättningsfrågor
alla har en sammansättning som bör utgöra garanti för oväld och rättvisa.
Under sådana förhållanden och då besvärsförfarandet i fråga om flertalet
av de viktigaste tjänstetillsättningarna hos landstingen är reglerat i speciallagstiftning,
anser landstinget att något behov av särskild besvärsnämnd
icke finns för landstingens del.

Till vad landstinget sålunda yttrat ansluter sig länsstyrelsen i Södermanlands
län; och på liknande sätt uttalar sig Kronobergs läns landsting
samt landstinget och länsstyrelsen i Gotlands län.

Hallands läns landsting anser, att besvärsnämndsinstitutet är obehövligt
och ur vissa synpunkter olämpligt.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna om besvärsnämnd
har i remissyttrandena framförts ett par erinringar.

Medicinalstyrelsen vänder sig mot att alla på sjukhusdirektion ankommande
tjänstetillsättningar kommer att falla utanför besvärsnämndernas
behörighet samt hemställer, att bestämmelserna omarbetas så att sjukhusdirektionernas
personal icke utestängs från möjlighet att föra talan hos

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

besvärsnämnderna. Enligt styrelsens mening bör i stället den bestämmelse
i sjukhuslagen som för närvarande öppnar möjlighet att klaga hos styrelsen
upphävas. Styrelsen anser vidare, att klagan till besvärsnämnd icke
heiler bör vara utesluten när det gäller barnmorskestyrelses tjänstetillsättningar.

Slutligen anför Malmöhus läns landsting, att föreskriften om att reglemente
för besvärsnämnd skall underställas Kungl. Maj:ts prövning icke
synes stå i överensstämmelse med landstingets trihet att inrätta eller icke
inrätta besvärsnämnd och att föreskriften därför bör slopas.

Departementschefen.

De under senare år bl. a. i riksdagen framförda önskemålen om att
det skulle öppnas möjlighet till materiell överprövning av kommunala organs
beslut i tjänstetillsättningsärenden har i KL tillgodosetts på det sättet
att primärkommun fått rätt att för ändamålet utse en särskild besvärsnämnd.
När kommunallagskommittén nu föreslår att en motsvarande rätt
skall införas för landstingens del, är bestämmelserna härom i princip utformade
på samma sätt som i KL. I det fall att ett landsting utser besvärsnämnd,
skall nämndens uppgift alltså vara att pröva besvär över beslut
av förvaltningsutskott eller annan nämnd om tillsättande av eller förordnande
på tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller
om disciplinär åtgärd mot befattningshavare. Besvärsnämndens kompetens
skall emellertid vara begränsad till de fall, då klagan eljest skolat föras
enligt landstingslagens allmänna besvärsregler. Detta betyder bl. a., att alla
på sjukhusdirektion ankommande tjänstetillsättningar är undantagna från
nämndens behörighet. Över nämndens beslut skall klagan kunna föras
endast i landstingslagens vanliga ordning. Reglemente för besvärsnämnd
skall antagas av landstinget och underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Kommitténs förslag i förevarande del har av flertalet remissinstanser
lämnats utan erinran, men åtskilliga remissinstanser har ställt sig tveksamma
till det nya besvärsinstitutet eller avstyrkt det helt. De erinringar
som därvid framställts är emellertid enligt min mening icke av den vikt
att de bör hindra, att landstingen lika väl som primärkommunerna får
möjlighet att inrätta besvärsinstanser av den föreslagna typen. Jag ansluter
mig alltså även på denna punkt till kommittén. Ej heller beträffande den
närmare utformningen av bestämmelserna om besvärsnämnd finner jag
skäl att göra avsteg från kommitténs förslag. Med anledning av vad medicinalstyrelsen
anfört om att besvärsnäinndernas behörighet borde utsträckas
till att omfatta även beslut av sjukhusdirektion och barnmorskestyrelse
vill jag framhålla att detta spörsmål — liksom överhuvud frågan
huruvida ytterligare personalgrupper bör hänföras under landstingslagens
bestämmelser om besvär — icke kan prövas i förevarande sammanhang

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

utan bör tagas upp i samband med en närmare översyn av vederbörande
specialförfattningar.

Även beträffande besvärsnämndsinstitutet vill jag i tillämpliga delar
åberopa vad jag i propositionen nr 210/1953 (s. 205 ff.) anfört om motsvarande
frågor för primärkommunernas del.

10. Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har inom
inrikesdepartementet upprättats förslag till landstingslag. För att reglera
de tillämpningsfrågor och andra spörsmål som uppkommer vid lagstiftningens
ikraftträdande har vidare uppgjorts förslag till en särskild lag
om införande av landstingslagen.

Lagförslagen ansluter sig i huvudsak till vad kommunallagskommittén
förordat. Jag övergår nu till att lämna en specialmotivering till dessa förslag.
Beträffande förslaget till landstingslag anges för varje paragraf dess
motsvarigheter i den nuvarande landstingslagen (LL) och den nya kommunallagen
(KL), i den mån motsvarande bestämmelser finns i dessa
författningar. Paragraferna har samma nummer som i kommittéförslaget,
såvida ej annat anmärkes. I fråga om åtskilliga stadganden har det ansetts
tillräckligt att hänvisa till den av kommittén lämnade motiveringen. Kommitténs
betänkande med förslag till kommunallag m. in. betecknas därvid
som »III» och dess betänkande med förslag till landstingslag in. in. som
»IV». I åtskilliga fall lämnas vidare hänvisning till vad jag anfört i propositionen
nr 210/1953 med förslag till kommunallag m. in.

A. Landstingslagen.

Vad angår lagens rubrik har kommittén vid valet mellan olika tänkbara
alternativ stannat för rubriken landstingslag (motiv, se IV s. 89). Detta
förslag har icke mött någon erinran i remissyttrandena, och för egen del
finner jag mig kunna biträda detsamma.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer, som delvis motsvarar 1—3 §§ LL, har behandlats under
3 i den allmänna motiveringen.

Länsstyrelsen i Kalmar län och Kalmar läns södra landsting har beträffande
utformningen av 2 § 1 mom. hemställt att det i lagtexten skall intagas
en bestämmelse om att länsstyrelsen och landstingen skall höras,
innan Kungl. Maj :t förordnar om förening av landstingskommunerna.

För egen del finner jag det självfallet att — då beslutanderätt enligt
2 § I eller 2 mom. tillkommer Kungl. Maj:t — vederbörande landstings -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

kommuner, städer och länsstyrelser skall få tillfälle att anföra sina synpunkter
och önskemål, och anser någon uttrycklig bestämmelse härom
icke erforderlig (jämför IV s. 90).

3 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i LL (motiv, se IV s. 90). Jämför 2 § KL.

4 §•

Förevarande paragraf, som träder i stället för 4 § LL och delvis ansluter
sig till 3 § KL, har behandlats under 4 i den allmänna motiveringen.

5 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i LL. De två första styckena har utformats
i anslutning till 4 § KL (motiv, se IV s. 90). Tredje stycket, vilket
icke återfinnes i kommitténs förslag, har jag ansett erforderligt såsom en
erinran om att förvaltningsutskottets ställning i viss omfattning är en annan
än den som enligt KL tillkommer kommunens styrelse (jämför vad
som under 6 A i den allmänna motiveringen anförts om förvaltningsutskottets
uppgift som ställföreträdare för landstinget mellan dess möten
samt prop. nr 210/1953 s. 68—74).

2 kap. Om val av landstingsman.

Kronobergs läns landsting föreslår, att benämningen landstingsman -—
med hänsyn till att landstingen även har kvinnliga ledamöter — utbytes
mot beteckningen landstingsledamot.

För egen del ansluter jag mig på denna punkt till kommittén (motiv,
se IV s. 91).

6 §•

Paragrafen motsvarar senare delen av 1 § LL (motiv, se IV s. 91).

7 §•

Paragrafen träder i stället för 5 § LL (motiv, se IV s. 91). Jämför 6 § KL.

8 §•

Denna paragraf, som ersätter 6 § LL, är avfattad med 7 § KL som förebild
(motiv, se III s. 213 ff. och IV s. 92). Paragrafen överensstämmer
med kommitténs förslag utom såtillvida att orden »befattningshavare,
vilken såsom föredragande hos förvaltningsutskottet eller eljest på grund
av sina tjänsteåligganden intager en ledande ställning inom landstingskommunens
samfällda förvaltning» utbytts mot »landstingsdirektör eller
motsvarande befattningshavare».

Kommitténs förslag till bestämmelser om valbarhet och avsägelsegrunder
har av flertalet remissinstanser lämnats helt utan erinran. Icke från något

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

håll har man ifrågasatt riktigheten av förbudet för landstingsdirektör att
vara landstingsman, men länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings
län anser att samma regel bör gälla även beträffande underordnade tjänstemän
i landstingets centrala förvaltning. Vidare hävdar länsstyrelserna i
Södermanlands och Blekinge län, att förbudet att vara landstingsman bör
utsträckas också till länsassessor respektive förste länsassessor. Slutligen
gör länsstyrelsen i Gotlands län gällande, att avsägelserätt för den som
innehaft uppdrag under fyra år bör bibehållas, under förutsättning att
avsägelsen sker i samband med valet.

För egen del ansluter jag mig på förevarande punkter i sak till kommitténs
förslag men förordar — med hänsyn till att den långa bestämningen
»befattningshavare, vilken etc.» i detta fall icke synes erforderlig
— den förut angivna redaktionella jämkningen.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 7 § LL. Jämför 8 § KL.

10—12 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som motsvarar 8—10 §§ LL, hänvisas till
vad jag i prop. nr 71/1954 med förslag till lag angående ändring i lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting in. in. anfört beträffande indelningen
i valkretsar för val av landstingsmän och antalet landstingsmän i
valkretsarna. Det kan anmärkas, att i redaktionellt hänseende smärre avvikelser
gjorts från den i nämnda proposition föreslagna lagtexten.

13 och 14 §§.

13 § ersätter 11 § första stycket LL och innehåller dessutom den f. n. i
54 § LL under d) intagna regeln om underställning. 14 § motsvarar 12 § LL.

15 och 16 §§.

Paragraferna ersätter 13 § första och andra styckena samt 14 § LL (motiv,
se IV s. 93—95).

Kommitténs förslag har såvitt nu är ifråga lämnats utan erinran. Dock
gör länsstyrelsen i Älvsborgs län gällande, att en utvidgning eller minskning
i landstingskommunen kan medföra sådan förskjutning i mandatfördelningen
mellan partierna, att förvaltningsutskottets sammansättning icke
längre är representativ för partiernas mandatinnehav i landstinget. Enligt
länsstyrelsens mening bör därför skapas möjlighet att i sådana fall även
förrätta val av ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet.

Jag vill med anledning härav erinra om att Kungl. Maj:t enligt 2 §
3 mom. i lagförslaget äger att — då landstingskommuner förenas eller stad
skall inträda i landstingskommun — bestämma tiden för föreningen eller
inträdet och meddela övriga i ärendet erforderliga föreskrifter. På grund
av denna bestämmelse torde Kungl. Maj :t kunna förordna, att i där av -

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

sedda fall nyval skall förrättas även beträffande förvaltningsutskottet. I övrigt
synes mig behov av en sådan möjlighet icke föreligga.

17 och 18 §§.

17 § motsvarar delar av 7, 13 och 14 §§ LL (motiv, se IV s. 95—96).

18 § överensstämmer med 15 § LL.

3 kap. Om landstingsmöte.

19 §.

Paragrafen, som ersätter 16 § LL, har behandlats under 5 A i den allmänna
motiveringen.

20 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § LL. Vissa ändringar i fråga om rätten
att väcka förslag hos landstinget har berörts under 5 B i huvudmotiveringen.
I övrigt hänvisas beträffande motiven till IV s. 96—97. I 1 mom.
tredje stycket har i förtydligande syfte inskjutits orden »till landstingskommunens
kansli».

21—27 §§.

21 § motsvarar 18—20 §§ LL och 22—27 §§ i lagförslaget ersätter bestämmelser
i 21, 22 samt 24—27 §§ LL. Bestämmelsen i 27 § andra punkten
lagförslaget är en nyhet, utformad efter mönster av 15 § andra punkten
KL. Beträffande motiven till ifrågavarande paragrafer i lagförslaget,
se IV s. 97—98.

Föreskriften i 21 § 1 mom. tredje stycket, vilken saknar motsvarighet i
kommitténs förslag, har jag ansett erforderlig med hänsyn till de ändrade
bestämmelserna om sammanträdesort för lagtima möte (jämför under
5 A i den allmänna motiveringen).

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, huruvida det är befogat
att bibehålla bestämmelserna om skyldighet för länsstyrelse att utfärda
kungörelse om extra möte, att inkalla suppleanter och att kalla äldste
ledamoten till tjänstgöring. Enligt länsstyrelsens mening borde dessa bestyr
kunna anförtros organ eller befattningshavare hos landstingskommunen.

Även om andra lösningar i och för sig väl skulle vara möjliga, finner
jag för egen del icke skäl att frångå den hittillsvarande ordningen i dessa
hänseenden.

28 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i LL, har utformats efter förebild
av 16 § KL (motiv, se III s. 245 ff. och IV s. 55).

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

29 §.

Bestämmelsen i första stycket av paragrafen är hämtad från 33 §
1 mom. andra stycket LL.

Beträffande 29 § andra och tredje styckena hänvisas till 5 C i den allmänna
motiveringen. Andra stycket har sin motsvarighet i 35 § LL.

Hela den ifrågavarande paragrafen ansluter sig nära till 17 § första och
andra styckena KL. Med hänsyn till den lydelse 17 § andra stycket KL
slutligen erhållit har kommitténs förslag något jämkats.

30 §.

Första och tredje styckena är nya (motiv, se IV s. 56—58). Andra stycket
ersätter delvis 31 § första stycket LL. Jämför även 19 § KL.

I första stycket har en jämkning av redaktionell natur vidtagits i den
av kommittén förordade lydelsen.

31 §.

Paragrafen ersätter 31 § andra stycket LL, enligt vilken två ledamöter
kan genomdriva bordläggning av ett ärende. Kommittén har föreslagit,
att bordläggning skall få komma till stånd först om det påyrkas av minst
fem ledamöter (motiv, se IV s. 58).

Länsstyrelsen i Gotlands län har ifrågasatt lämpligheten av kommitténs
förslag i denna del och därvid bl. a. framhållit, att antalet fem
för de minsta landstingen skulle motsvara nästan en fjärdedel mot i de
största landstingen blott omkring en femtondedel av hela antalet ledamöter.
Enligt länsstyrelsens mening borde liksom för primärkommunerna
(jämför 20 § tredje stycket KL) ett relativt antal upptagas i bordläggningsbestämmelsen,
förslagsvis en tiondedel av de närvarande. Detta skulle vid
fullbesatta möten innebära för de minsta landstingen tre och för de största
åtta ledamöter.

På liknande sätt har Kalmar låns norra landsting uttalat sig.

För egen del finner jag de sålunda framförda synpunkterna beaktansvärda
och föreslår därför, att som förutsättning för bordläggning skall stadgas
att minst en tiondedel av de närvarande förenar sig därom.

32 §.

De tre första styckena motsvarar 33 § 1 mom. första och andra styckena
LL och det sista stycket 32 § LL. I redaktionellt hänseende ansluter
sig den ifrågavarande paragrafen till 22 § KL (motiv, se IV s. 99).

Det bör här anmärkas, att kommittén i sitt förslag icke upptagit någon
motsvarighet till de bestämmelser om kvalificerad majoritet
som nu återfinns i 33 § 2 mom. LL (motiv, se IV s. 59—60). Tanken att
slopa bestämmelserna om kvalificerad majoritet har i remissyttrandena

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

lämnats helt utan erinran. För egen del kan jag på denna punkt i allt ansluta
mig till kommittén.

33 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i LL, har utformats efter
förebild av 23 § KL (motiv, se III s. 120 ff. och IV s. 58—59).

Kommitténs förslag att införa interpellationsinstitutet även för landstingens
del har allmänt godtagits av remissinstanserna. På ett par håll
har man ifrågasatt, att interpellation borde få riktas även till ordförande
i annan nämnd än förvaltningsutskottet och hälso- och sjukvårdsstyrelsen.
Med hänsyn till önskemålet om begränsning av utomståendes yttranderätt
vid landstingets förhandlingar ansluter jag mig även i denna del till kommittéförslaget.

34 §.

Första stycket motsvarar 37 § första stycket LL och andra stycket ersätter
37 § tredje stycket LL (motiv, se IV s. 100).

Tredje och fjärde styckena är nya (motiv, se IV s. 60—61).

I redaktionellt hänseende ansluter sig paragrafen delvis till 24 § KL.

Kommitténs förslag att förkorta justeringstiden från fjorton till tio
dagar har mött motstånd från åtskilliga remissinstanser. Jag förordar
därför, att den nuvarande justeringstiden bibehålies.

35 §.

Paragrafen ersätter delvis 37 § andra stycket LL men har utformats
efter förebild av 25 § KL (motiv, se IV s. 100).

36 §.

Denna paragraf motsvarar delvis 57 § LL men är delvis ny (motiv, se
IV s. 101; jämför även 26 § KL).

Såvitt angår bestämmelsen om landstingets arkivvård har kommitténs
förslag jämkats något i redaktionellt hänseende (jämför konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22/1953 s. 45).

37 §.

Paragrafen motsvarar 28 och 29 §§ LL men har delvis utformats efter
förebild av 27 § KL.

38 §.

Paragrafen ersätter 30 § LL; dock har antagande av arbetsordning icke
gjorts obligatoriskt.

39 §.

Bestämmelserna i 1 mom. ersätter 23 § LL. I denna del hänvisas till vad
jag anfört under 5 D i den allmänna motiveringen.

Den i 2 mom. intagna bestämmelsen har utbrutits ur 43 § LL (motiv,
se IV s. 102).

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

130 Knngl. Maj.ts proposition nr 11!).

4 kap. Om landstingskommunens förvaltningsutskott och övriga nämnder.

40 och 41 §§.

Dessa paragrafer — som delvis motsvarar 39 § LL men som delvis är
nya och i dessa hänseenden bör jämföras med 29 § 1 mom. första stycket
samt 30 § KL — har i huvudsak behandlats under 6 A i den allmänna
motiveringen.

I kommitténs förslag har gjorts ett par redaktionella jämkningar. Sålunda
har i 41 § första stycket föreskriften att förvaltningen ledes »å landstingets
vägnar» uteslutits. En annan jämkning avser bestämmelsen i samma
paragrafs andra stycke om förvaltningsutskottets befattning med ar ki vvården.
Riksarkivet har uttalat, att den terminologi, som kommit till
användning i propositionen nr 210/1953, enligt dess förmenande bör tilllämpas
även när det gäller den nya landstingslagen men har samtidigt
förklarat sig stödja ett av en landsarkivarie framfört förslag att till 41 §
andra stycket e) skulle fogas ett tillägg av följande lydelse: »ävensom
tillse, att de av landstinget drivna inrättningarnas protokoll och övriga
handlingar vårdas och förtecknas». Detta förslag kan jag icke ansluta mig
till. Emellertid bör enligt min mening den av kommittén föreslagna lydelsen
jämkas något i anslutning till den utformning som bestämmelserna om
arkivvård erhållit i KL (jämför konstitutionsutskottets utlåtande nr 22/
1953 s. 45). Detta har skett genom att orden »till dess arkiv hörande»
inskjutits på sätt framgår av lagtexten.

42—52 §§.

Dessa paragrafer — som träder i stället för de kortfattade organisatoriska
bestämmelserna i 40 § LL och som nu delvis motsvaras av föreskrifter
i förvaltningsutskottens reglementen —- har i stort sett utformats
efter förebild av 31—39 samt 42 och 43 §§ KL. Även i denna del hänvisas
till vad som anförts under 6 A i den allmänna motiveringen. Jämför även
IV s. 102—103.

Beträffande avvikelser från kommitténs förslag kan —- utöver vad som
framgår av den allmänna motiveringen — anmärkas, att i 48 § andra
stycket införts ett tillägg om förbud för ledamot att närvara under handläggning
av ärende, vari han är jävig (jämför prop. nr 210/1953 s. 151),
samt att i 50 § justeringstiden enligt yrkanden från flera remissinstanser
bestämts till fjorton dagar och bestämmelsen om arkivvård jämkats i redaktionellt
hänseende.

53 §.

Paragrafen, som ersätter 40 a § LL, har behandlats under 6 B i huvudmotiveringen.
Då i paragrafen och hänvisningar därtill talas om nämnd,
avses självfallet såväl gemensam hälso- och sjukvårdsstyrelse som särskild
hälsovårds- och särskild sjukvårdsstyrelse.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

54 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i LL men ansluter sig nära till 44
och 45 §§ KL; jämför under 6 B i den allmänna motiveringen.

55 §.

Paragrafen motsvarar 43 § LL (motiv, se IV s. 103—104).

5 kap. Om landstingskommunens drätsel.

Detta kapitel har översiktligt behandlats under 7 i den allmänna motiveringen.
Beträffande de olika stadgandena är här följande att tillägga.

56 §.

Första stycket är nytt, under det att andra stycket har viss motsvarighet
i lagen den 12 juni 1936 angående användning i vissa fall av kommun
eller annan samfällighet tillhörig egendom.

Paragrafen överensstämmer i sak helt med 50 § KL. Detta innebär att
— i enlighet med yrkanden från åtskilliga remissinstanser — visst avsteg
gjorts från kommitténs förslag. Angående detta avsteg och skälen därför
hänvisas till vad jag anfört i prop. nr 210/1953 s. 162—164.

57 §.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 46 § 1 mom. första punkten LL. Jämför
även 51 § KL.

58 §.

Första stycket träder i stället för 34 § LL och andra stycket motsvarar
stadgandet i 54 § a) LL.

Paragrafen överensstämmer i sak helt med 52 § KL. Enligt yrkande
från åtskilliga remissinstanser har även i detta fall visst avsteg gjorts
från kommitténs förslag. Jag hänvisar i dessa delar till vad jag anfört i
prop. nr 210/1953 s. 219—220.

59 och 60 §§.

Paragraferna motsvarar delvis 45 § 1 mom. samt 39 och 57 §§ LL och
har utformats i nära anslutning till 53 och 54 §§ KL (motiv, se IV s.
75—76).

61—63 §§.

Innehållet i dessa paragrafer, som ersätter lagen om kommunal fondbildning
i vad den gäller landstingskommunerna, överensstämmer i sak
med 55—57 §§ KL. En erinran av det innehåll som upptagits i 63 § tredje
stycket är numera påkallad även för landstingskommunernas del (jämför
prop. nr 93/1954 med förslag till lag med särskilda bestämmelser om

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

kommuns och annan kommunal samfällighets utdebitering av skatt för år
1956, m. m.).

Utformningen av bestämmelserna om fondbildning innebär att — i enlighet
med yrkanden från ett flertal remissinstanser — vissa avsteg gjorts
från kommitténs förslag. Skälen härför torde framgå av vad jag anfört
i prop. nr 210/1953 s. 173—176.

64 §.

Denna paragraf ersätter stadgandet i 54 § första stycket b) LL. Jämför
även 58—60 §§ KL.

65 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i LL, ansluter sig nära till
61 § KL.

I enlighet med yrkanden från flera remissinstanser har den av kommittén
föreslagna regeln om placering av penningmedel ändrats på sätt
framgår av lagtexten. Beträffande skälen härför hänvisas till vad jag anfört
i prop. nr 210/1953 s. 185.

66 §.

Denna paragraf — som i LL ej har annan motsvarighet än den i 52 § intagna
regeln att räkenskaperna skall föras på kalenderår — är utformad
i anslutning till 62 § KL (motiv, se IV s. 78).

67—70 §§.

Förevarande paragrafer, som ersätter de kortfattade reglerna om revision
i 53 § LL och vad 43 § LL innehåller om ersättning åt revisor och som delvis
är nya, har utformats i nära anslutning till 63—66 §§ KL (motiv, se IV
s. 78).

6 kap. Om landstingsskatt.

Slopandet av möjligheten till territoriell skattedifferentiering har behandlats
under 8 i den allmänna motiveringen.

Det bör här anmärkas, att om förslaget till landstingslag antages och
— med den av mig förordade utformningen av 72 och 73 §§ — träder i
kraft den 1 januari 1955, kommer den i ovannämnda prop. nr 93/1954
föreslagna lagen angående ändrad lydelse av 45 § 2 mom. och 47 § LL
icke att erfordras.

71 §.

Denna paragraf motsvarar 46 § 1 mom. andra punkten LL i dess lydelse
enligt lagen den 5 juni 1953, nr 286, angående ändring i lagen den 20 juni

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

1924 (nr 349) om landsting, utom såtillvida att hänvisningen till den inskränkning
soin kunde följa av bestämmelserna om territoriell skattedifferentiering
utgått.

72 §.

Paragrafen motsvarar 47 § LL; doek har innehållet något jämkats med
hänsyn till att fastighetsskatten från och med år 1955 upphör som självständig
skatteform (jämför prop. nr 93/1954).

73 §.

Denna paragraf ersätter 45 § 2 mom. LL i dess lydelse enligt förutnämnda
lag den 5 juni 1953; dock har även i detta fall en justering gjorts med
hänsyn till fastighetsskattens upphörande som självständig skatteform.
Jämför 69 § första stycket KL.

74 §.

Paragrafen motsvarar 48 § LL (motiv, se IV s. 106). Jämför även 70 §
första stycket KL. Jag har icke funnit skäl att, såsom kommittén föreslagit,
utesluta föreskriften om underrättelse till lokal skattemyndighet angående
utdebiteringssatsen.

75—77 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 49—51 §§ LL, 50 § i dess lydelse enligt förutnämnda
lag den 5 juni 1953. Jämför även 71—73 §§ KL.

7 kap. Om besvär.

Det nuvarande 7 kap. LL handlar om underställning och offentliggörande
av samt besvär över landstingets beslut.

Beträffande underställningsinstitutet innebär kommunallagskommitténs
förslag, att något speciellt avsnitt om underställning icke
erfordras i den nya landstingslagen. Detta möjliggöres på följande sätt. De
i 54 § första stycket a), b) och d) LL angivna underställningsfallen får
motsvarighet i andra delar av den nya lagen (jämför 58 § andra stycket,
64 §, 13 § andra stycket). Den under c) i nämnda stycke upptagna regeln,
enligt vilken beslut om vissa slags förfoganden över fastighet, som donerats
till landstinget, kräver Kungl. Maj :ts godkännande, utgår ur lagen utan att
därmed åsyftas någon saklig ändring i gällande rätt (jämför betänkande III
s. 324 ff.). Bestämmelsen i 54 § andra stycket LL överflyttas till 64 § nya
lagen och den i 54 § tredje stycket LL intagna erinringen utgår såsom överflödig.
Stadgandena i 55 och 56 §§ LL bortfaller helt, eftersom möjligheten
till skattedifferentiering slopas (jämför under 8 i den allmänna motiveringen)
och landstinget får fritt bestämma om placering av fondmedel och
övriga medel (jämför 65 § andra stycket).

Kommitténs förslag att i den nya lagen icke medtaga regeln om under -

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ställning av vissa beslut angående förfogande över donerad fastighet har
mött erinran från Malmöhus läns landsting, som anser att ett uttryckligt
stadgande om dylika förfoganden bör finnas. För egen del ansluter jag
mig i förevarande avseende helt till kommittén (jämför prop. nr 210/1953
s. 223).

De i 57 § LL intagna bestämmelserna om landstingst ryckets
tillhandahållande har i den nya lagen fått annan placering (36 §,
60 § tredje stycket).

7 kap. i lagförslaget kommer sålunda endast att innehålla regler om
besvär.

78 §.

Paragrafen motsvarar 58 § LL. Beträffande de skiljaktigheter paragrafen
innefattar i förhållande till gällande lag hänvisas till vad jag anfört under
9 i huvudmotiveringen. Jämför även 76 § KL.

B. Lagen om införande av landstingslagen.

Det av kommittén utarbetade förslaget till promulgationslag har i huvudsak
lämnats utan erinran av remissinstanserna och jag kan i de flesta
hänseenden biträda vad kommittén förordat i denna del. Vissa ändringar
påkallas emellertid med hänsyn till de avvikelser, som jag gjort från kommitténs
förslag till landstingslag.

1 §•

I likhet med kommittén anser jag det lämpligt, att den nya landstingslagen
träder i kraft den 1 januari 1955, d. v. s. samtidigt med KL.

Ej heller i övrigt har jag något att erinra mot det innehåll som förevarande
paragraf enligt kommitténs förslag fått och som nära ansluter
sig till 1 § lagen om införande av KL (motiv, se IV s. 106—107). Jag vill
understryka, att det till följd av föreskriften i paragrafens andra stycke
torde vara överflödigt att i detta sammanhang genomföra sådana ändringar
i sjukhuslagstiftningen som betingas av förslaget till landstingslag,
t. ex. ändringen av sjukvårdsberedningens namn till sjukvårdsstyrelse.
De i andra stycket inskjutna orden »med den begränsning här nedan stadgas»
syftar på senare delen av 7 §.

2 §.

Under förutsättning att den nu föreslagna landstingslagen träder i kraft
den 1 januari 1955 innebär 44 § första stycket i lagförslaget att landstingen
vid lagtima möte år 1955 skall utse förvaltningsutskott för åren
1956—59. Och för de landstingskommuner, i vilka ledningen av den hälsooch
sjukvårdande verksamheten är anförtrodd åt hälso- och sjukvårdsberedning
(respektive en särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårds -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

beredning), följer av den i 53 § 1 mom. andra stycket i lagförslaget intagna
hänvisningen att — om motsvarande organ förfarande skall finnas
— vid nämnda möte skall förrättas val även av hälso- och sjukvårdsstyrelse
(respektive särskild hälsovårds- och särskild sjukvårdsstyrelse) för
samma period. Intill dess ett enligt sistnämnda bestämmelse utsett organ
träder i funktion, har uppenbarligen landstingskommunens enligt nu gällande
föreskrifter valda hälso- och sjukvårdsberedning att fungera som
hälso- och sjukvårdsstyrelse.

I likhet med kommittén (jämför IV s. 107) finner jag det erforderligt
att genom den ifrågavarande paragrafen i promulgationslagen förlänga
mandatperioden för de år 1954 utsedda förvaltningsutskotten till utgången
av år 1955. Då emellertid antalet ledamöter i förvaltningsutskott i lagförslaget
bibehållits vid fem, har paragrafens utformning något jämkats
i förhållande till kommitténs förslag.

3 §.

Paragrafen överensstämmer helt med kommitténs förslag (motiv, se
IV s. 107) och ansluter sig delvis till 3 § lagen om införande av KL.

4 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak helt med 5 § lagen om införande
av KL men avviker — med hänsyn till de ändringar som gjorts i reglerna
om fondbildning — delvis från kommitténs förslag (jämför härom prop.
nr 210/1953 s. 229).

5 §■

Paragrafen överensstämmer helt med kommitténs förslag (motiv, se
IV s. 108).

6 och 7 §§.

6 § överensstämmer helt med kommitténs förslag och ansluter sig nära
till 7 § lagen om införande av KL.

I 7 § lagförslaget har till den av kommittén föreslagna bestämmelsen
(jämför även 12 § lagen om införande av KL) fogats en regel, som närmare
behandlats under 5 D i den allmänna motiveringen.

11. Om proportionellt valsätt vid landstingens val av ledamöter och
suppleanter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Gällande bestämmelser. Frågans tidigare behandling.

Enligt 13 § kungörelsen den 10 juli 1947, nr 394, med allmänna grunder
för hushållningssällskaps organisation skall hushållningssällskaps förvaltningsutskott
bestå av elva ledamöter, varav tre är självskrivna. Av de

130

Kungl. Ulaj.ts proposition nr 119.

övriga åtta ledamöterna utses halva antalet av hushållningssällskapet och
den andra hälften av landstinget. På samma sätt utses minst en suppleant
för envar av de icke självskrivna ledamöterna. Rörande hushållningssällskapets
val av ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet stadgas
i 12 § 2 inom., att valet skall ske proportionellt, därest sådant begäres av
minst så många närvarande röstberättigade, som motsvarar det tal, som
erhålles, om samtliga närvarande röstberättigades antal delas med det
antal personer valet avser, ökat med 1. Då valet sker proportionellt, skall
iakttagas vad om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma
in. in. är föreskrivet. Beträffande landstings val av ledamöter
och suppleanter i hushållningssällskaps förvaltningsutskott saknas
däremot föreskrift om proportionellt valsätt.

Nu gällande bestämmelser om hushållningssällskapens organisation och
verksamhet har tillkommit efter beslut av 1947 års riksdag. Vid riksdagens
behandling av ärendet var frågan om förfaringssättet vid val av de ledamöter
och suppleanter i hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som
skall utses av landsting, föremål för närmare överväganden. Därvid ansågs
icke erforderligt att införa särskild föreskrift om att dessa val skulle
ske etter proportionell metod. Det förutsattes nämligen, att landstingen
vid valen skulle söka tillse, att olika meningsriktningar och intressegrupper
bleve representerade (se propositionen nr 76/1947 s. 27).

I två likalydande motioner vid 1951 års riksdag väcktes frågan om att
införa proportionellt valsätt vid landstingens val av ledamöter och suppleanter
i hushållningssällskapens förvaltningsutskott enligt samma grunder
som gäller för motsvarande val inom hushållningssällskapen. Motionärerna
framhöll under hänvisning till inträffade fall, att åtminstone vissa
landsting redan från början underlåtit att vid ifrågavarande val tillgodose
olika meningsriktningar på sätt som förutsatts, då bestämmelserna om
hushållningssällskapens organisation antogs.

Motionerna överlämnades till jordbruksutskottet. Efter att ha inhämtat
yttrande i ärendet från lantbruksstyrelsen, svenska landstingsförbundet
och hushållningssällskapens förbund anförde utskottet i sitt utlåtande
nr 43/1951, att landstingen i allmänhet torde ha beaktat de synpunkter,
som kom till uttryck vid 1947 års riksdagsbehandling av frågan. Å andra
sidan syntes avsaknaden av bestämmelser om proportionellt valsätt innebära
en viss inkonsekvens samt stundom kunna medföra mindre tillfredsställande
förhållanden. Utskottet fann på grund härav önskvärt, att spörsmålet
blev föremål för närmare undersökning.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse (nr 353)
till Kungl. Maj :t, att det i motionerna framförda spörsmålet måtte hänskjutas
till prövning av kommunallagskommittén.

Kungl. Maj:t har sedermera i skrivelse den 23 november 1951 uppdragit
åt kommittén att pröva det förevarande spörsmålet.

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 1119.

Kommunallagskommittén.

Inledningsvis erinrar kommittén om att dess förslag till landstingslag
innebär en vidgad tillämpning av den proportionella valmetoden, i det att
denna metod skall kunna användas icke blott som nu vid val av förvaltningsutskott,
olika beredningsorgan och revisorer utan också vid val av
de nämnder och styrelser, som landstinget tillsätter på den icke specialreglerade
förvaltningens område. Kommittén anför vidare.

De skäl, som kommittén ansett föreligga för tillämpning av proportionell
valmetod i dessa fall (jfr betänkande III s. 208), äga visserligen icke direkt
giltighet i det nu avsedda fallet, som är säreget såtillvida, att landstinget
utser ett antal av ledamöterna i ett organ, som står helt utanför landstingsförvaltningen.
De allmänna synpunkter, som tala för tillämpningen
av det proportionella valsättet, förtjäna emellertid beaktande, även när
det gäller val av ifrågavarande slag. För dessa vals del tillkommer dessutom,
att det måste anses oegentligt, att den proportionella metoden tilllämpas
vid den del av valproceduren, som ankommer på hushållningssällskapen
sjäva, men icke vid landstingens val.

Med hänsyn till vad som anförts föreslår kommittén, att de ledamöter
och suppleanter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott, som det
tillkommer landstingen att utse, skall väljas proportionellt under de förutsättningar
och enligt de grunder, som gäller vid proportionella val inom
kommunala församlingar i allmänhet. Den bestämmelse, som erfordras
för detta ändamål, anser kommittén ha sin naturliga plats bland övriga
stadganden rörande hushållningssällskaps sammansättning och verksamhetsformer,
alltså i kungörelsen med allmänna grunder för hushållningssällskaps
organisation. Kommittén har därför utarbetat ett förslag till
ändring av denna kungörelse. Förslaget innebär att i kungörelsens 13 §
intages en hänvisning till vad som är stadgat om proportionellt valsätt
vid val av landstingskommuns förvaltningsutskott.

Remissyttrandena.

Kommitténs ifrågavarande ändringsförslag har föranlett erinran endast
från länsstyrelsen i Älnsborgs län, som anmärker, att så länge den proportionella
valmetoden icke göres obligatorisk för såväl hushållningssällskap
som landsting, saknas garantier för att en och samma valprocedur
kommer till användning vid de båda institutionernas val. Med den formulering
bestämmelsen fått i föreliggande förslag kvarstår enligt länsstyrelsen
alltjämt risken att olika valmetoder kan komma att tillämpas vid tillsättandet
av hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Departementschefen.

Kommitténs förslag all de ledamöter och suppleanter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, som det tillkommer landstingen att utse,
skall väljas proportionellt under de förutsättningar och enligt de grunder
som gäller vid proportionella val inom kommunala församlingar i allmän10
- - Bilxang till riksdagens protokoll l!)5l. 1 sand. Nr 11i).

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

het har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser, och för egen
del vill jag helt förorda detta förslag. Vad länsstyrelsen i Älvsborgs län
anmärkt om att olika valprocedurer skulle kunna komma till användning
vid landstingets och hushållningssällskapets val kan enligt min mening
icke föranleda att avsteg bör göras från nämnda förutsättningar och
grunder.

I överensstämmelse med vad jag nyss förordat har inom inrikedepartementet
utarbetats förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 13 § kungörelsen
den 10 juli 1947 (nr 394) med allmänna grunder för hushållningssällskaps
organisation.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition

dels föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet
upprättat förslag till landstingslag och till lag om införande
av landstingslagen;

dels inhämta riksdagens yttrande över det likaledes inom inrikesdepartementet
upprättade förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av
13 § kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394) med allmänna grunder för
hushållningssällskaps organisation.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Roland Kindblom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119. 139

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ................................ 1

Författningsförslag

Förslag till landstingslag ........................................ 3

Förslag till lag om inlörande av landstingslagen...................... 25

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 13 § kungörelsen den 10 juli
1947 (nr 394) med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation 27

Utdrag av protokollet över inrikesSrenden för den 19 februari 1954 ........ 28

1. Inledning.................................................. 28

2. Allmänna synpunkter på revisionen av lagen om landsting............ 30

Kommunallagskommittén .................................... 30

Remissyttrandena .......................................... 33

Departementschefen ........................................ 40

3. Landstingskommunen i territoriellt hänseende...................... 45

Gällande ordning. Frågans tidigare behandling.................... 45

Kommunallagskommittén .................................... 48

Remissyttrandena .......................................... 52

Departementschefen ........................................ 56

4. Landstingskommunens kompetens .............................. 60

Gällande bestämmelser m. m................................... 60

Kommunallagskommittén .................................... 60

Remissyttrandena .......................................... 64

Departementschefen ........................................ 69

5. Vissa frågor rörande landstingets arbetsformer m. m................. 72

A. Om tid och plats för lagtima möte.......................... 72

Gällande bestämmelser m. in............................... 72

Kommunallagskommittén.................................. 73

Remissyttrandena........................................ 73

Departementschefen...................................... 75

B. Förslagsrätt vid lagtima möte och tiden för avgivande av förslag 77

Gällande ordning och grunderna därför ...................... 77

Kommunallagskommittén.................................. 78

Remissyttrandena........................................ 80

Departementschefen...................................... 83

C. Rätt för utomstående att deltaga i landstingets överläggningar.... 85

Gällande bestämmelser.................................... 85

Kommunallagskommittén.................................. 85

Remissyttrandena........................................ 87

Departementschefen...................................... 88

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

D. Landstingsmans rätt till dagtraktamente m. m................. 89

Gällande bestämmelser m. m............................... 89

Kommunallagskommittén.................................. 90

Remissyttrandena........................................ 91

Departementschefen...................................... 93

6. Landstingskommunens administrativa organ m. m................... 95

A. Förvaltningsutskottet .................................... 95

Gällande bestämmelser.................................... 95

Kommunallagskommittén.................................. 95

Remissyttrandena........................................ 99

Departementschefen...................................... 102

B. Övriga nämnder ........................................ 106

Gällande bestämmelser.................................... 106

Kommunallagskommittén.................................. 107

Remissyttrandena........................................ 108

Departementschefen..................................... 109

C. Landstingskommunens befattningshavare .................... 110

Gällande bestämmelser.................................... 110

Kommunallagskommitténs förslag och remissyttrandena däröver .. 111
Departementschefen...................................... 112

7. Om landstingskommunens drätsel................................ 112

8. Om territoriell differentiering av landstingsskatten .................. 113

Gällande bestämmelser.................................... 114

Kommunallagskommittén.................................. 114

Remissyttrandena........................................ 115

Departementschefen...................................... 115

9. Om besvär.................................................. 115

A. Allmänna besvärsregler.................................... 115

Gällande bestämmelser.................................... 115

Kommunallagskommittén.................................. 116

Remissyttrandena.................................... 118

Departementschefen...................................... 120

B. Särskilt besvärsinstitut angående tjänstetillsättningar in. m....... 120

Kommunallagskommittén......................... 120

Remissyttrandena........................................ 121

Departementschefen...................................... 123

10. Specialmotivering............................ 124

A. Landstingslagen ........................................ 124

B. Lagen om införande av landstingslagen ...................... 134

11. Om proportionellt valsätt vid landstingens val av ledamöter och suppleanter

i hushållningssällskapens förvaltningsutskott ...................... 135

Gällande bestämmelser. Frågans tidigare behandling .............. 135

Kommunallagskommittén .................................... 137

Remissyttrandena .......................................... 137

Departementschefen ........................................ 137

Departementschefens hemställan .................................... 138

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLN 84

401862