Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961 (Proposition 1961:119)

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om förfarandet i anmärkningsmål, m. m.; given
Stockholms slott den 10 mars 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning om förfarandet i anmärkningsmål, samt

2) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås på grundval av ett av utredningen angående redogöraransvaret
m. m. framlagt betänkande (SOU 1960: 7), att det särskilda
ansvar som åvilar statlig redogörare skall upphävas. I samband härmed
föreslås en modernisering av anmärkningsprocessen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Förslag

till

förordning om förfarandet i anmärkningsmål

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna förordning avses med revisionsmyndighet sådan statlig myndighet
som enligt vad därom är särskilt stadgat har att pröva anmärkningar,
framställda vid räkenskapsgranskning, samt med revisor den som å tjänstens
vägnar äger framställa sådan anmärkning.

Med sakägare förstås den som till följd av en vid räkenskapsgranskning
uppmärksammad felaktighet åtnjutit obehörig ekonomisk förmån eller
åsamkats förlust.

Förordningen äger icke tillämpning på anmärkning avseende skatt eller
annan allmän avgift.

2 §•

Rättas icke vid räkenskapsgranskning uppmärksammad felaktighet, skall
revisorn, om ej bestämmelserna i 5 § eller särskilda omständigheter eljest
annat föranleda, framställa anmärkning rörande felaktigheten.

Anmärkning skall framställas skriftligen samt angiva den räkenskap varemot
anmärkningen riktas, grunden för anmärkningen, det anmärkta beloppet
och namnet på sakägaren, dock att sakägarens namn må uteslutas
om denne till följd av felaktigheten åtnjutit obehörig ekonomisk förmån
men det likväl kan antagas, att krav i anledning av felaktigheten icke skall
komma att riktas mot honom.

3 §•

Ej må anmärkning gillas med mindre tillfälle lämnats myndighet eller
annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktats, att inkomma med skriftlig
förklaring.

4 §•

Finnes myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkning riktats,
böra höras över anmärkningen, skall denna i huvudskrift eller bestyrkt
avskrift delgivas vederbörande med anmodan att inom viss tid inkomma
med skriftlig förklaring. Om hinder ej möter, skall delgivning därvid tillika
verkställas med tjänsteman, som beslutat den åtgärd anmärkningen avser,
samt namngiven sakägare för att bereda dessa tillfälle att inom utsatt tid
yttra sig.

5 §•

Är det anmärkta beloppet ringa eller kan fortsatt handläggning av ärendet
eljest antagas vålla mer arbete och kostnad än skäligt är, må anmärkningen
avvisas. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om det med hänsyn till
andra förekommande omständigheter, såsom att beloppet avser tid efter
annan återkommande utgift eller intäkt, finnes från allmän synpunkt påkallat
att anmärkningen prövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

6 §•

Revisionsmyndighets slutliga beslut i anmärkningsmål skall avfattas
skriftligen och angiva de skäl på vilka beslutet grundas.

Beslutet skall delgivas revisorn ävensom dem, med vilka anmärkningen
delgivits.

7 §•

Anmärkning, som prövats av revisionsmyndighet, må icke återkallas.

8 §•

Har annan revisionsmyndighet än kammarrätten meddelat slutligt beslut
i anmärkningsmål och har ej anmärkningen därvid avvisats med stöd av
5 §, må talan mot beslutet föras genom besvär hos kammarrätten av revisorn
samt av myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen
riktats, ävensom av tjänsteman, som i 3 § sägs, och sakägare.

Över annat av revisionsmyndighet enligt denna förordning meddelat beslut
må klagan icke föras.

9 §•

Mot kammarrättens utslag eller beslut över besvär i anmärkningsmål må
talan icke föras.

10 §.

Har anmärkning gillats genom laga kraftvunnet beslut, skall myndighet
eller annan, vars räkenskap anmärkningen avser, lämna revisionsmyndigheten
redogörelse för de åtgärder som vidtagits i anledning av beslutet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962, från och med vilken
dag vad som på grundval av författning eller eljest är gällande beträffande
särskilt ansvar för statlig redogörare (redogöraransvar) icke längre skall
äga tillämpning, utom såvitt angår oriktig avgiftsberäkning hos tullverket.

Genom förordningen upphävas

§§ 8, 9, 10 och 11 förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående
behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål,

kungörelsen den 17 december 1920 (nr 840) angående anställande av reservationskrav,

kungörelsen den 12 december 1924 (nr 529) angående tid för framställande
av anmärkningar vid uppbördsmäns och redogörares räkenskaper
m. m.,

så ock vad eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande
mot bestämmelserna i denna förordning.

Beträffande anmärkningar, som utställts till delgivning före förordningens
ikraftträdande, skall vad dessförinnan varit gällande fortfarande tillämpas;
dock må revisionsmyndigheten, om det finnes skäligt, underlåta att
utkräva ersättning av redogörare på grund av anmärkning, som fastställts
efter ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 68 § 2 mom., 70 § 2 mom. och 86 § uppbördsförordningen
den 5 juni 19531 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

68 §.

2 in o m. Har riksräkenskapsverket
vid granskning av verkställd debitering
funnit, att anledning föreligger
till antagande att slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt blivit
någon påförd obehörigen eller
med för högt belopp eller att skattskyldig
tillgodoräknats överskjutande
preliminär skatt med för lågt belopp,
skall ämbetsverket underrätta
vederbörande länsstyrelse härom.
Länsstyrelsen har att verkställa den
utredning i ärendet, som må finnas
erforderlig, och att, därest vederbörande
finnes hava erlagt skatt obehörigen
eller med för högt belopp eller
tillgodoräknats överskjutande
preliminär skatt med för lågt belopp,
till honom återbetala vad som för
mycket erlagts. Finner länsstyrelsen
eljest att förhållande, som nyss
sagts, föreligger har länsstyrelsen
likaledes att återbetala för mycket
erlagt belopp.

Envar, som -— — —- mycket erlagt.

68 §.

2 mom. Har vid granskning hos
riksrevisionsverket av verkställd debitering
befunnits, att anledning föreligger
till antagande att slutlig,
kvarstående eller tillkommande
skatt blivit någon påförd obehörigen
eller med för högt belopp eller att
skattskyldig tillgodoräknats överskjutande
preliminär skatt med för
lågt belopp, skall vederbörande länsstyrelse
underrättas härom. Länsstyrelsen
har att verkställa den utredning
i ärendet, som må finnas erforderlig,
och att, om förhållande
som nyss sagts finnes föreligga, återbetala
vad som för mycket erlagts.

Finner länsstyrelsen eljest sådant
förhållande vara för handen, skall
länsstyrelsen likaledes återbetala
för mycket erlagt belopp.

Envar, som--— mycket er lagt.

70 §.

2 mom. Finner länsstyrelsen efter
anmälan av lokal skattemyndighet
eller eljest, att skatt blivit från
debitering obehörigen utesluten eller
till för ringa belopp påförd eller
att preliminär skatt blivit gottskriven
med för högt belopp, har länsstyrelsen
att efter hörande av den
skattskyldige fastställa det belopp
denne har att gälda.

70 §.

2 mom. Har vid granskning hos
riksrevisionsverket av verkställd debitering
befunnits, att skatt blivit
från debitering obehörigen utesluten
eller till för ringa belopp påförd eller
att preliminär skatt blivit gottskriven
med för högt belopp, skall vederbörande
länsstyrelse underrättas
härom. Länsstyrelsen har att verkställa
den utredning i ärendet, som

1 Senaste lydelse av 68 § 2 mom. se 1954:340.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

(Nuvarande lydelse)

86 §.

Över länsstyrelses---veder börande

länsstyrelse.

Sedan besvären — -— — giva anledning.

Över kammarrättens---till

prövning.

Vid prövning---under be dömande.

(Föreslagen lydelse)

må finnas erforderlig, och att, om
förhållande, som nyss sagts, finnes
föreligga, efter hörande av den skattskyldige
fastställa det belopp denne
har att gälda.

Finner länsstyrelsen efter anmälan
av lokal skattemyndighet eller
eljest sådant förhållande vara för
handen, skall länsstyrelsen likaledes,
efter hörande av den skatt skyldige,
fastställa det belopp denne har att
erlägga.

86 §.

Över länsstyrelses--— veder börande

länsstyrelse.

Besvärsrätt tillkommer den som
beslutet avser, så ock, när fråga är
om beslut enligt 68 § 2 mom. eller
70 § 2 mom. i anledning av underrättelse
från riksrevisionsverket, vederbörande
revisor.

Sedan besvären---giva an ledning.

Över kammarrättens — — -— till
prövning.

Vid prövning---under be dömande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 mars

1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om redogöraransvaret
och anmärkningsprocessen samt anför därvid följande.

I. Inledning

Den statliga revisionsverksamheten i egentlig mening utföres dels av det
centrala revisionsverket, riksräkenskapsverket, och dels av specialrevisioner
hos vissa andra ämbetsverk. Gemensamt för all revisionsverksamhet,
utövad av de reviderande verken, är anmärkningsförfarandet, som utmynnar
i den så kallade anmärkningsprocessen. Genom en av vederbörande revisor
framställd anmärkning mot en offentlig räkenskap anhängiggöres ett
anmärkningsmål, närmast riktat mot den befattningshavare, som är ansvarig
för räkenskapen eller redovisningshandlingen, den så kallade redogöraren.
Under vilka omständigheter redogöraransvar inträder, är icke reglerat i
lag eller författning. Ansvaret grundar sig på den praxis som utbildat sig i
anmärkningsmålen. Dessa är administrativa mål. Dömande myndighet är i
första instans riksräkenskapsverket eller annan revisionsmyndighet samt i
andra och vanligen sista instans kammarrätten. Vissa mål kan föras upp till
regeringsrätten. Gällande bestämmelser angående anmärkningsmålen återfinnes
i huvudsak i vederbörande ämbetsverks instruktioner samt i kungörelsen
den 12 december 1924 med föreskrifter angående fullföljd av talan i
vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. I övrigt är de regler som följes i
anmärkningsprocessen utformade av praxis.

Spörsmålen om redogöraransvaret och anmärkningsprocessen ävensom
vissa därmed sammanhängande frågor har under senare tid vid flera tillfällen
tagits upp till diskussion såväl inom riksdagen som av olika myndigheter
och utredningar. Sedan riksdagen uttalat sig för en allmän utredning
av hithörande frågor tillkallades den 30 juni 1955 regeringsrådet E. L. Eckerberg
(ordförande), byråchefen i riksräkenskapsverket E. B. A. Ehnbom och
kammarrättsrådet C. T. Wikström med uppdrag att verkställa utredning ro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

rande redogöraransvaret och anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande
frågor. De sakkunniga, som antagit benämningen utredningen angående
redogöraransvaret m. m., har med skrivelse den 20 februari 1960 avlämnat
betänkande med förslag till förordning om förfarandet i anmärkningsmål
m. m. (SOU 1960:7). Författningsförslaget torde såsom Bihang
få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende. I betänkandet föreslås att
redogöraransvaret upphör såsom särskild form av tjänsteansvar. Omfattningen
av det ansvar som i stället skall åvila redogörare får enligt utredningen
bestämmas av de skadeståndsregler som gäller för övriga statstjänstemän.
I anslutning härtill föreslås en omdaning av anmärkningsprocessen.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av justitiekanslersämbetet,
försvarets civilförvaltning, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision, statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län, besvärssakkunniga,
Föreningen försvarets kassachefer, Föreningen Sveriges kronokamrerare,
Landsorganisationen i Sverige, Statstjänstemännens riksförbund, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges häradsskrivareförening
samt Tjänstemännens centralorganisation.

Yttrandena bär över lag varit positiva.

Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende.

II. Den statliga revisionsverksamheten

Med revisionsmyndigheter i egentlig bemärkelse (kamerala revisionsmyndigheter)
avses statliga myndigheter som har att granska räkenskaper och
pröva anmärkningsmål. Den centrala myndigheten för kontrollen över den
statliga medelsförvaltningen och för därmed sammanhängande frågor är
riksräkenskapsverket (fr. o. m. den 1 juli 1961 riksrevisionsverket). Det åligger
detta verk bl. a. att utöva ständig tillsyn därå, att statens räkenskapsväsen
fungerar ändamålsenligt och att erforderliga förbättringar vidtages inom
detsamma. Verket äger enligt sin instruktion i detta syfte meddela föreskrifter
om sättet för räkenskapsposternas behöriga bokföring och verifiering
samt i samråd med vederbörande myndighet fastställa formulär för dess räkenskaper
och övriga redovisningshandlingar. Därest samförstånd icke kan
uppnås mellan riksräkenskapsverket och vederbörande myndighet skall ärendet
underställas Kungl. Maj:ts prövning. Enligt åtskilliga författningar ankommer
det vidare på riksräkenskapsverket att fastställa formulär till redovisningshandlingar
i fråga om skatter och böter samt beträffande medelsförvaltningen
i länen in. in.

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1961

Nämnda bestämmelser, som närmast avser den tekniska sidan av kontrollen
över statens räkenskapsväsen, kompletteras av stadgandet, att riksräkenskapsverket
äger meddela de anvisningar rörande tillämpning av gällande
föreskrifter inom området för verkets kontrollerande verksamhet, vilka verket
finner påkallade, samt att det åligger verket att i anledning av förfrågningar
från statliga myndigheter eller redogörare lämna dem upplysningar i
dylika frågor.

Anmärkningsmålen uppkommer vid verkets egentliga räkenskapsgranskning,
vilken i princip omfattar alla räkenskaper som kan bli föremål för
statlig revision. Enligt instruktionen åligger det verket att tillse, att de räkenskaper
och redovisningshandlingar blir vederbörligen granskade, vilka
jämlikt särskilt meddelade bestämmelser skall inges till verket av statsmyndigheter,
statstjänstemän och statsunderstödda inrättningar ävensom av sådana
korporationer och enskilda som med redovisningsskyldighet erhåller
anslag av statsmedel. Denna granskning skall avse att kontrollera, förutom
redogörelsernas överensstämmelse med fastställda formulär samt deras riktighet
till siffran, att inkomsterna uppbäres och redovisas samt att utgifterna
verkställes och bokföres i enlighet med riksstat, specialstat, utfärdade
författningar och eljest givna stadganden ävensom att i övrigt vid förvaltningen
av kronans medel och andra tillgångar gällande föreskrifter följes
samt nödig sparsamhet och statens bästa iakttages. För att kunna genomföra
revisionen äger riksräkenskapsverket inventera kassor m. m. samt undersöka
redovisningsväsendet och inhämta de underrättelser rörande förvaltningen
och kontrollen därå, som kan erfordras för utförande av verkets
åligganden. Vidare äger verket vid underlåtenhet att inom föreskriven tid
avlämna infordrad förklaring förelägga och utdöma vite.

Riksräkenskapsverket har att avgöra de anmärkningsfrågor som överlämnas
till ämbetsverket av överrevisorerna vid vissa statens affärsdrivande
verk, av statens sakrevision eller överrevisorerna vid väg- och vattenbyggnadsväsendet.
De anmärkningar, som verket regelmässigt har att befatta sig
med, uppkommer emellertid vid den revision som bedrives av verkets revisionsbyråer.

Vid granskningen uppmärksammad felaktighet blir i många fall tillrättalagd
efter hänvändelse under hand till redogöraren. I övriga fall påtalas felaktigheten
i en promemoria eller en anmärkning. Framställd anmärkning
skall innefatta yrkande om ersättande av det belopp, som blivit för mycket
utbetalt. Såvitt möjligt skall i anmärkningen angivas den eller de tjänstemän
som har att ersätta det anmärkta beloppet (redogörarna).

Förutom sådan utgiftsgranskning sker även en granskning av beskattningslängder,
vissa saköreslängder samt vissa bland uppbörds- och bötesredogörelsernas
verifikationer ingående längder och handlingar. Anmärkning
vid denna granskning innehåller yrkande, att den skattskyldige skall
förpliktas utge det anmärkta beloppet.

Vid sidan om riksräkenskapsverkets revisionsverksamhet förekommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

liknande verksamhet hos andra myndigheter. Riksräkenskapsverkets egna
räkenskaper revideras sålunda av en tjänsteman i kammarrätten. Anmärkning
framställes därvid i förekommande fall hos kammarrätten. -— Vidare
finnes specialrevisioner inrättade inom vissa myndigheter, som har ett större
antal lokalförvaltningar. Specialrevisioner finns hos i det följande angivna
myndigheter.

Försvarets civilförvaltning inrymmer den största av specialrevisionerna
och har i stort sett samma ställning gentemot försvarets myndigheter och
inrättningar som riksräkenskapsverket inom sitt område.

Arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen är
vidare specialrevisioner för dem underställda myndigheter och prövar framställda
anmärkningar; de båda först nämnda styrelserna dock blott intill
den 1 juli 1961.

På generaltullstyrelsens revisionsbyrå granskas avgiftsberäkningen vid
tullverket. Denna granskning har en speciell karaktär ur anmärkningssynpunkt,
enär förfarandet reglerats i en särskild författning, förordningen den
24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning
hos tullverket. På kameralbyrån hos generaltullstyrelsen granskas
sådana tullverkets räkenskaper som inte avser tull och dylika avgifter.
Därvid framställda anmärkningar avgöres inom generaltullstyrelsen.

Hos några affärsdrivande verk förekommer revisionsverksamhet, som
resulterar i anmärkningar, vilka prövas inom verket. Dessa anmärkningsmål
avser regelmässigt utgiftsredovisningen. De ifrågavarande verken är
domänstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telestyrelsen och
vattenfallsstyrelsen.

III. Utredningen

Redogöraransvarets nuvarande innebörd

Den rättsutveckling som lett fram till nuvarande förhållanden på området
leder sitt ursprung till 1500-talet. I betänkandet har på s. 22—42 lämnats
en redogörelse för denna utveckling, och jag kan beträffande den historiska
bakgrunden till redogöraransvaret och anmärkningsprocessen hänvisa
till nämnda redogörelse.

För ett närmare studium av redogöraransvaret är man hänvisad till rättsfall,
nämligen regeringsrättens och — för tiden efter år 1924 — även kammarrättens
avgöranden. 1 betänkandet göres (s. 43—54) en analys av det nuvarande
rättsläget på området. Utredningens uppfattning i denna fråga innebär
i sammandrag följande.

Med redogörare torde enligt vanligt språkbruk förstås en befattningshavare,
som på grund av sin tjänsteställning har att företaga utbetalning eller
verkställa uppbörd. Vem som är redogörare i denna mening framgår i åtskilliga
fall av instruktion eller arbetsordning för vederbörande myndighet.
Saknas dylik bestämmelse, kan myndigheten förordna viss befattningshavare
att vara redogörare; vanligen sker detta i den formen, att viss tjänste -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

man förordnas att omhänderha myndighetens medel. Inom en och samma
myndighet kan självfallet förekomma en uppdelning så att olika redogörare
finnes för olika verksamhetsgrenar.

I den mån den befattningshavare, som sålunda benämnes redogörare (den
egentlige redogöraren), varit skyldig att själv bedöma den av honom företagna
åtgärdens överensstämmelse med gällande författningar eller eljest
givna föreskrifter och han icke kunnat direkt stödja sig på av annan befattningshavare
eller vederbörande myndighet meddelat beslut om åtgärden
i fråga, anses han i princip ha ådragit sig redogöraransvar för förekommande
fel. Såsom av det följande framgår förekommer emellertid även fall, då
redogöraransvar för ett vid revision uppdagat fel anses åvila annan än den
egentlige redogöraren. För enkelhetens skull avses i det följande, där ej annat
följer av sammanhanget, med redogörare envar som anses ha redogöraransvar
för en vid revision anmärkt åtgärd.

Har åtgärden företagits på direkt order, blir den egentlige redogöraren
inte ansvarig utan den som givit ordern. Har utanordnande av medel skett
i enlighet med beslut av besvärsmyndighet i denna dess egenskap, är redogöraren
fri från allt ansvar för utanordnandet. I detta fall torde redogöraransvar
ej heller föreligga för dem som deltagit i besvärsmyndighetens beslut.

I de fall där redogörarens åtgärd ej grundar sig på eget bedömande och
ej heller direkt på ett av annan meddelat beslut angående åtgärden i fråga
utan på ett av myndighet meddelat förvaltningsbeslut, t. ex. ett beslut om
löneklassplacering, åvilar ansvaret i regel dem som deltagit i detta beslut.
Ansvarigheten för beslut om löneklassplacering åvilar den som fattat beslutet,
även om detsamma grundar sig å ett tidigare av annan person fattat
löneklassplaceringsbeslut.

Redogöraransvar kan emellertid komma att åvila även en befattningshavare
som icke deltagit i det till grund för den felaktiga åtgärden liggande
beslutet, t. ex. en föredragande som haft rätt att reservera sig mot beslutet
men underlåtit att göra detta. Den som endast attesterat riktigheten av viss
uppgift, som kunnat föranleda den anmärkta åtgärden, har däremot inte
ådragit sig redogöraransvar.

Om flera personer har redogöraransvar för en åtgärd, är ansvarigheten
alltid solidarisk.

Redogörare har ofta icke kunnat freda sig från ersättningskrav ehuru
han missletts av uppgift eller intyg från annan tjänsteman. Strängheten i
redogöraransvaret kommer särskilt till synes i dylika fall, där det är uppenbart
att vad som begärts av redogöraren varit en noggrannhet som går långt
utöver vad man menar med normal aktsamhet. Såsom exempel härpå återger
utredningen följande rättsfall.

Redogörare ansågs ansvarig för utbetalning av hyresbidrag till officer
under dennes kommendering vid skola å hans mantalsskrivningsort, ehuru
utbetalningen ägt rum med stöd av vederbörande kompanichefs intyg att
officeren icke bodde å kommenderingsorten. Ett regeringsråd befriade dock
redogöraren från betalningsskyldighet (RÅ 1910 ref. 18). Redogörare vid
ett regemente befanns ansvarig för utbetalning av tjänstgöringstraktamente
under befattningshavares semester, oaktat vederbörande kompanichef attesterat
en räkning vari uppgivits att befattningshavaren då tjänstgjort vid
ett annat regemente. En ledamot friade redogöraren (KÅ 1925 not. 48). Redogörare
förklarades ansvarig för felaktighet i utbetalning av dagavlöning
med belopp vilket fanns angivet i fastställd stat, enär angivna beloppet
uppenbarligen berott på felskrivning. I staten hade det totala beloppet för
år angivits riktigt. Kammarrätten hade befriat redogöraren från betalnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr HD år 1961

skyldighet, och två regeringsråd gjorde häri ej ändring (RÅ 1924 not. Fö
102). Dyrtidstillägg hade beräknats med stöd av ett järnvägsstyrelsens beslut,
vilket offentliggjorts i bihang till styrelsens ordersamling; beslutet
stred emellertid mot bestämmelser i vederbörande kungl. kungörelse. Redogöraransvar
för utbetalningen ansågs åvila den, som utbetalt dyrtidstilllägget,
ej den som fattat styrelsens beslut (RÅ 1930 not. K 6—9). Traktamentsersättning
till en officer hade beräknats och utbetalts som om han
haft eget hushåll, vilket oriktigt angivits i vederbörligen attesterad räkning
å ersättningen. Redogöraren ålades och attestgivaren fritogs från betalningsskyldighet
för vad som för mycket utbetalts (KÅ 1950 not. 437). — Exempel
saknas emellertid icke på alt redogörare i ganska likartade fall fritagits från
ersättningsskyldighet. Sålunda har med 3 röster mot 2 en jägmästare ansetts
ej ansvarig för utbetalning avseende reparationskostnad, då reparationen
visserligen sedermera befunnits icke ha utförts men räkning å kostnaden
oriktigt attesterats av den kronojägare som närmast skolat omhänderha
arbetet (RÅ 1914 not. Jo 129). I ett annat fall har regeringsrätten genom
enhälligt utslag ogillat mot tjänstemän vid en länsstyrelse framställt ersättningskrav
i anledning av att de med stöd av bedrägliga uppgifter av en
överlärare utanordnat för högt statsbidrag till ett skoldistrikt, oaktat anledning
icke saknats att misstro uppgifterna i fråga (RÅ 1946 ref. 38).

De krav på noggrannhet beträffande utforskande av fakta, vilka enligt
rättspraxis ställs på redogörarna, synes vara så höga att enligt utredningens
uppfattning ett regelmässigt uppfyllande av dem skulle föranleda så
många tidskrävande och nästan alltid onödiga undersökningar att systemet
bleve orimligt betungande för statsförvaltningen.

Av rättspraxis torde framgå, att för ersättningsskyldighet i anmärkningsprocess
fordras att ett fel konstateras ha blivit begånget men att frågan
huruvida felet berott på oskicklighet eller försummelse av vederbörande
tjänsteman i allmänhet icke prövas. Redogöraransvaret skiljer sig härutinnan
från vanligt skadestånds- eller tjänstemannaansvar. I anmärkningsprocessen
synes man utgå från att enbart det förhållandet att ett fel blivit
begånget medför redogöraransvar för den som vidtagit den felaktiga tjänsteåtgärden.
Om en redogörare undgått ansvar för ett begånget fel har det,
åtminstone i tidigare praxis, alltid berott på antingen att han ej ägt vägra
utföra den klandrade åtgärden — vanligen har då redogöraransvar ansetts
åvila annan tjänsteman — eller att det framstått såsom omöjligt för redogöraren
att vidtaga sådana kontrollåtgärder som skulle ha lämnat upplysning
om rätta förhållandet. Förgäves har redogöraren eljest på mer eller
mindre goda grunder åberopat att felet, mänskligt setl, varit ursäktligt.
Detta gäller även de ingalunda sällsynta fall då redogöraren tillämpat en
måhända svårtolkad avlönings-, statsbidrags- eller annan författning på ett
sätt som sedermera i en mot honom väckt anmärkningsprocess förklarats
vara felaktigt. I rättspraxis finns dock enstaka undantag från dessa allmänna
regler.

Enligt utredningen föreligger det en skillnad mellan vanligt skadeståndsansvar
och redogöraransvaret även beträffande beräknandet av ersättningens
storlek. I anmärkningsprocessen anses vanligen möjlighet saknas att reducera
ersättningen med hänsyn till att den anmärkta åtgärden tillfört det
allmänna vissa nyttigheter eller inneburit fullgörandet av någon det allmännas
förpliktelse; ersättningen bestämmes regelmässigt till (let belopp som
felaktigt utgivits eller icke influtit. Detta förhållande kan leda till att en
redogörare med avseende å sin ersättningsskyldighet för ett begånget fel
kommer i bättre läge om felet bedömes vara så grovt, att tjänstefel ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

sättes föreligga, än om denna frågeställning anses utesluten. Å andra sidan
torde redogöraransvaret i många fall verka på sådant sätt, att frågan om
åtal för tjänstefel och utkrävande av skadestånd på grund härav icke upptages
till bedömande, ehuru detta skulle vara möjligt.

Redogörelsen visar, att redogöraransvaret är synnerligen strängt. Emellertid
mildras denna stränghet i praktiken genom dels leuteration och dels
Ivungl. Maj :ts eftergift av ersättningsskyldigheten på därom gjord underdånig
ansökan (»nåd»), Leuterationsrätt på grund av att den anmärkta åtgärden
anses »gagnelig eller skälig» innebär möjlighet att taga hänsyn till
skadans storlek vid bestämmande av redogörares ersättningsskyldighet. Eftergift
kan emellertid även ske om »eljest^särskilda skäl föreligga»; härvid
torde graden av vållande hos redogöraren kunna i viss mån beaktas.

Möjligheten att »nådevägen» erhålla befrielse från ersättningsskyldigheten
kan anses vara ett nära nog nödvändigt komplement; det många gånger
orimliga resultatet av redogöraransvaret kan genom »nådeinstitutet» ändras
till bättre överensstämmelse med rätt och billighet. Ansökan om befrielse
från betalningsskyldighet kan framställas av både redogöraren och sakägaren,
ehuru sådan skyldighet icke ålagts den sistnämnde.

De principer som är vägledande vid prövning av dylika ansökningar angavs
i en inom försvarsdepartementet upprättad promemoria (jämför proposition
1946: 375) på följande sätt.

»1. Genom den gjorda utbetalningen har statsverket tillgodogjort sig vissa
tjänster eller undsluppit vissa merkostnader (obehörigheten har kunnat
anses vara av mera formell art).

2. Utbetalningen har eljest varit billig och skälig (formell brist att vederbörligt
tillstånd icke inhämtats).

3. Utbetalningen har grundat sig på en i och för sig ursäktlig feltolkning
av författningsbestämmelserna.

4. Svårighet för redogöraren att indriva det för mycket utbetalda beloppet
(då dödsfall mellankommit, pensionsavgång, mångfald svåranträffbara
sakägare med ringa återbetalningsskyldighet för envar etc.).

5. Ömmande skäl (beloppets storlek i förhållande till sakägarens ekonomiska
möjligheter o. dyl.).

Principen om god tro, såväl hos redogöraren som hos sakägaren, har
strängt upprätthållits.

I en del fall har det synts tvivelaktigt huruvida sakägare varit juridiskt
skyldig att återbetala (condictio indebiti). Till detta förhållande hava hittills
de administrativa myndigheterna icke ansett sig böra taga hänsyn.»

Dessa principer, som måste anses gälla fortfarande, medger att hänsyn
tas till såväl den skada som åsamkats det allmänna genom den anmärkta
åtgärden som graden av redogörarens försummelse. Svårigheter för redogöraren
att utfå det anmärkta beloppet av sakägaren liksom dennes oförmaga
att betala är även av betydelse vid bedömandet. Att sakägarens situation.
sålunda beaktas ger stöd för antagandet, att anmärkningsprocessen
åtminstone numera icke främst har till ändamål att få redogörarens ersättningsskyldighet
fastställd utan att den istället väsentligen är en ordning för
prövning av frågan, huruvida den anmärkta åtgärden varit riktig eller icke.

De återgivna principerna för eftergift förutsätter skönsmässiga avgöranden;
en ändring av praxis härutinnan kan sålunda äga rum utan att dessa
principer ändras. Enligt vad utredningen ansett sig kunna utläsa av inhämtade
uppgifter från försvarets civilförvaltning och riksräkenskapsverket
om tillämpad »nåd» i anmärkningsfrågor, har under de senaste åren i

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

praxis ägt rum en viss skärpning av villkoren för Kungl. Maj:ts eftergift av
ålagd betalningsskyldighet.

I vilken utsträckning redogörares regresskrav mot sakägare föranleder
betalning låter sig icke med säkerhet avgöra. Av de under budgetåren 1946
/47, 1949/50 och 1952/53 till riksräkenskapsverket inbetalda aktoratsmedlen,
frånsett statsbidrag vilka regelmässigt gäldas av sakägare, inbetalades
dock åtminstone cirka 77 procent av sakägare och cirka 6 procent av
redogörare; i vilken mån sakägare eller redogörare inbetalt återstående 17
procent framgår icke av tillgängligt material. Orsaken till att dessa siffror
blivit så förmånliga för redogörarna torde bl. a. vara, att redogörarna ofta
genom sin tjänsteställning kan kvitta sina fordringar hos sakägarna mot
dessa tillkommande avlöning. Även tvångsvis genomförd kvittning av dylikt
slag lärer förekomma. Sakägaren torde emellertid oftast frivilligt erlägga
vad han för mycket bekommit.

Lagakraftvunnet utslag i anmärkningsmål äger rättskraft mot redogöraren.
Likväl står det allmän domstol öppet att ompröva sakfrågan i ett sådant
mål, i fall då domstolen har att bedöma redogörarens regresstalan mot
sakägaren och saken icke rör skattefråga. Även om domstolen skulle finna
sakfrågan vara riktigt bedömd i anmärkningsmålet, kan redogörarens regresstalan
ogillas; härvid förutsättes dock bl. a. att sakägaren varit i god
tro vid mottagandet av det anmärkta beloppet.

I det föregående har nämnts att riksräkenskapsverkets skatteanmärkningar
riktas mot den skattskyldige. Redogöraransvaret har i praxis bortfallit
på detta område. Anmärkningsutslag vinner i dessa fall rättskraft mot
sakägaren.

Samma förhållande gäller om åläggande att utge tull enligt förordningen
den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning
hos tullverket. Redogöraransvaret enligt denna författning
är subsidiärt, d. v. s. det kan endast utkrävas om varuhavaren, som skolat
svara för beloppet, befunnits sakna tillgång till dess gäldande eller icke
kunnat anträffas. Vidare är en förutsättning för tulltjänstemans ansvar av
dylikt slag, att det anmärkta felet uppkommit genom förfarande, som kan
anses hänförligt till vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i tjänsten, samt att krav på utfående av beloppet riktas mot tjänstemannen
inom den tidrymd som gäller för godtroende varuhavares skyldighet att erlägga
felande tullavgift. Detta modifierade redogöraransvar har hittills aktualiserats
endast ett par gånger sedan dess tillkomst 1928.

Sammanfattningsvis anför utredningen bl. a. följande.

Redogöraransvaret vilar uppenbarligen icke på eu genomtänkt och klart
utformad rättslig doktrin. Det är utbildat i rättspraxis, och intet formellt
skäl borde hindra att det, i likhet med t. ex. stämpelförsäljares ansvar, genom
praxis ändrades till nära överensstämmelse med vanligt tjänsteansvar.
Att så icke skett kan tänkas ha flera orsaker. Sålunda är den skriftliga och
summariska anmärkningsprocessen föga lämpad för ingående prövning av
rent subjektiva omständigheter. Sådana sakna för övrigt helt naturligt
nämnvärd betydelse i det stora flertalet anmärkningsmål, i vilka mål den
anmärkta åtgärden relalivt sällan kan med fog försvaras på rent subjektiva
skäl. Vidare utgör anmärkningsprocessen i förening med det nuvarande
stränga redogöraransvaret otvivelaktigt ett för statsverket både effektivt
och billigt sätt att genom redogörarnas förmedling av sakägarna återfå vad
de med orätt erhållit. Att det tillika är det enda sättet synes för övrigt vara
cn ganska allmän — ehuru felaktig — uppfattning, vilken kanske mer eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

mindre medvetet influerat vid utformningen och bibehållandet av nuvarande
praxis. Redogöraransvaret anses också kunna bidraga till iakttagande
av största möjliga noggrannhet vid handhavandet av statens medel. Ävenledes
kan måhända en återstod av uppfattningen om statens höghetsställning
gentemot sina befattningshavare förmodas alltjämt göra sig gällande.
Trots allt det nu sagda skulle dock redogöraransvaret troligen ha för länge
sedan avskaffats, om icke dess mest stötande verkningar ofta mildrats i
nådeväg.

Tidigare framförd kritik mot redogöraransvaret

I anledning av ett anmärkningsmål, vari regementsintendent förklarats
ersättningsskyldig för felaktig, men med stöd av vederbörlig attest, verkställd
utbetalning (KÅ 1930 not. 117), berörde riksdagens militieombudsman
i sin ämbetsberättelse år 1932 redogöraransvaret ur principiell synpunkt.
Militieombudsmannen, som i ärendet inhämtat yttrande från bl. a. arméförvaltningens
civila departement, anförde bl. a. följande.

I ärendet har sålunda uppkommit det principiella spörsmålet huruvida en
statens redogörare, även om han vid en utbetalning förfarit med skyldig
aktsainhet så till vida att han före utbetalningen granskat verifikationer och
attester för densamma och funnit dem formellt oklanderliga, likväl bör vara
i förhållande till statsverket ersättningsskyldig för utbetalningen, då det
befinnes att verifikation eller attest är i materiellt hänseende felaktig. Det
torde i detta sammanhang huvudsakligen böra bliva fråga om sådana fall,
i vilka den som utfärdat attest härvid feltolkat gällande bestämmelser eller
på annat sätt felbedömt förhållandena utan att detta kan anses innefatta
straffbar vårdslöshet. De fall att dylik feltolkning eller felbedömning innebär
straffbart förfarande eller att brottsligt förfarande vid utfärdande av
attest m. in. eljest föreligger, torde här kunna lämnas å sido.----

Emellertid lära å andra sidan skäl av en viss styrka kunna anföras mot
lämpligheten att så betunga redogörarna, som med det rådande systemet
sker. I och för sig är systemet genom sin stränghet föga tilltalande. Det ansvar,
som av staten lägges på redogörarna, torde ock gå vida utöver vad som
inom enskilda företag i allmänhet kräves av de anställda.

Ur praktisk synpunkt lärer böra uppmärksammas, att om alltför stora
krav i förevarande hänseende ställas å redogöraren, denne i sin ordning
ofta blir benägen att, i fall som synas i minsta mån tveksamma, vägra att
verkställa utbetalning utan överordnad myndighets beslut därom. Härigenom
kan i många fall onödigtvis vållas — och vållas säkerligen f. n. ofta —
omgång och tidsutdräkt innan befattningshavare kommer till sin rätt.

Den vittgående ansvarsskyldigheten för statens redogörare skulle te sig
mera förenlig med billighet och rättvisa, därest åt redogöraren utginge skälig
ersättning för de ekonomiska risker han genom sin ställning löper. Så
lärer dock f. n. ingalunda kunna anses vara fallet. Till redogörare utgående
s. k. felräkningspenningar äro tydligen icke avsedda eller ägnade att utgöra
ersättning för sådana risker. Det torde för övrigt svårligen vara praktiskt
möjligt att avväga en dylik ersättning på ett i allo rättvist och lämpligt sätt.

Emellertid bör det, även med ett mindre strängt system för redogörares
ansvarighet, av redogöraren kunna fordras, att han vid sin prövning av förutsättningarna
för en utbetalning icke inskränker sig till en strängt formell
granskning av föreliggande verifikationer. Det torde fastmer böra krävas,
att redogöraren vid prövningen även begagnar sig av den kännedom om
förhållandena, som han redan äger eller som han — då anledning uppkommer
— lätt kan förskaffa sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

Civila departementet har i sitt utlåtande såsom skäl för det nuvarande
systemet anfört, att redogöraren måste i första hand uppträda såsom kronans
ombud för det orätt bekomna beloppets återfående. Det synes dock
svårt att förstå av vad skäl den myndighet, som avkräver redogöraren beloppet,
icke skulle i stället kunna vända sig direkt mot den, som utbekommit
beloppet, eller mot den, som utfärdat en oriktig attest därest försumlighet
ligger den senare till last. Något mer omgång och besvär skulle väl stundom
härigenom uppstå för revisionsmyndigheten, men ökningen lärer knappast
bliva av mera väsentlig betydelse.

Civila departementet har vidare framhållit, att redogörare plägar berättigas
att av vederbörande ersättningstagare söka sitt åter och att redogöraren,
om detta ej lyckas, kan påräkna att, efter framställning, av Kungl. Maj:t
befrias från betalningsskyldigheten. ----I och för sig synes det oegent ligt,

att redogöraren skall nödgas söka befrielse från betalningsskyldighet i
nådeväg. Och som framhållits blir för redogöraren förlust ofrånkomlig, därest
ersättningstagaren ej frivilligt betalar och redogöraren, efter rättegång
mot honom, ej lyckas erhålla ersättning för rättegångskostnaden. Ersättning
för dylik kostnad torde nämligen ej kunna påräknas i samband med nådeansökan.

Det förtjänar f. ö. framhållas, att den utsträckning i vilken redogörares betalningsskyldighet
i nådeväg plägar efterskänkas, i sin mån lärer visa att
staten icke anser sig böra avkräva redogörarna deras ekonomiska ansvarsskyldighet
i dess slutliga konsekvenser i andra fall än då verklig försummelse
vid utbetalningen ligger redogörarna till last. Men därest detta är riktigt,
synes systemet böra omläggas till större överensstämmelse med den
uppfattning, som sålunda gör sig gällande. Skäl synas kunna åberopas för
att de praktiska förmånerna för statsverket genom redogörarnas vittgående
ansvarighet offras för ernående av ett system, mer överensstämmande med
billighet och med eljest tillämpade grundsatser.

I 1942 års ämbetsberättelse återkom militieombudsmannen till redogöraransvaret.
Frågan aktualiserades av att under beredskapstiden värnpliktiga
beordrades tjänstgöra i krigskassebefattning. Militieombudsmannen fann att
redogöraransvaret framstod som särskilt obilligt beträffande värnpliktig personal
men ansåg att frågan om redogöraransvarets upphävande var så komplicerad
och omfattande att ytterligare undersökningar av frågan erfordrades.

Redogöraransvaret blev vid 1939 års riksdag föremål för en interpellation.
I sitt interpellationssvar anförde dåvarande chefen för finansdepartementet
bl. a. följande. Redogöraransvaret ledde understundom till konsekvenser, som
kunde tyckas hårda för den enskilde redogöraren. Trots delta hade man likväl
i allmänhet inte ansett vara möjligt att avskaffa det. En sådan reform
framstod nämligen såsom till sina verkningar alltför svåröverskådlig och vittsyftande,
då redogöraransvaret var av central betydelse för den rättsliga
regleringen av den statliga medelsförvaltningen. Frågan om redogöraransvarets
omfattning och utformning syntes dock förtjänt av fortsatt allvarligt
övervägande men man borde avvakta resultatet av vissa ifrågasatta reformer,
innan frågan om en mera genomgripande rättslig omreglering av redogöraransvaret
upptogs till avgörande.

Vid 1945 års riksdag yrkades i motioner (1:282, 11:442) att riksdagen
måtte anhålla om utredning angående redogöraransvaret. 1 anledning därav
framhöll första lagutskottet (uti. nr 50) bl. a. följande. Ehuru några smärre

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

reformer i den riktning som antytts i nyss berörda interpellationssvar sedan
dess vidtagits, kunde förhållandena på detta område inte anses tillfredsställande.
Utskottet fann övervägande skäl tala för att en undersökning verkställdes
av frågan om redogöraransvaret. Utskottet uttalade att därvid borde
å ena sidan beaktas redogöraransvarets betydelse för hushållningen med
statens medel men å andra sidan även undersökas möjligheten av en lämpligare
avvägning av ansvaret med hänsyn till de ifrågavarande tjänstemännens
berättigade intressen.

Utredningens ställningstagande till redogöraransvaret

I betänkandet anges redogöraransvaret utgöra den sista resten av den överhöghet,
som staten genom sin revision exklusivt utövade gentemot sina ämbets-
och tjänstemän, i vad angick deras ekonomiska förvaltning i vidaste
bemärkelse. Frågan om försummelse, oförstånd eller oskicklighet är knappast
av betydelse vid redogöraransvarets utkrävande, enär det anses närmast
självklart att staten icke skall bära de ekonomiska följderna av sina
anställdas felaktiga åtgärder; vad som bedömes i anmärkningsmål är frågan
huruvida fel är begånget samt vem som till följd härav är ersättningsskyldig.
Utredningen framhåller att det under senaste liden utfärdats en författning
som belyser hur hårt redogöraransvaret skulle kunna verka. Följande
anföres härom.

Utredningen avser härmed KK den 19 dec. 1958 (nr 665) om statsbidrag
till driftkostnader för det allmänna skolväsendet. Enligt 20, 25 och 26 §§
skola sådana bidrag av skolstyrelsen rekvireras hos länsskolnämnden, och
skall rekvisitionen, avfattad enligt fastställt formulär, ingivas i två exemplar.
Nämnden skall sedan jämlikt 21 § första stycket efter granskning av de i
rekvisitionen lämnade uppgifterna besluta om statsbidragets storlek. Av förarbetena
till kungörelsen framgår, att uppgifterna i rekvisitionen ingalunda
behöva vara så uttömmande, att riktigheten av det rekvirerade beloppet kan
med ledning av dem kontrolleras (se prop. 1957: 112 särskilt s. 86—88 och
92—94). I enlighet med vad i förarbetena uttalats rörande riksräkenskapsverkets
granskning stickprovsvis av kommunernas räkenskaper härutinnan
har därför i 27 § andra stycket — i anslutning till stadgandet i första stycket
om skyldighet för länsskolnämnden att tillställa riksräkenskapsverket det
ena exemplaret av statsbidragsrekvisitionerna och avskrifter av nämndens
beslut — kommun förklarats skyldig att på anfordran av vederbörande statliga
myndighet lämna de uppgifter och det verifikationsmaterial som erfordras
för myndighetens granskning. Ehuru avsikten sålunda uppenbarligen
varit, att länsskolnämnden åtminstone i regel skall grunda sitt beslut om
statsbidragets storlek enbart på uppgifterna i rekvisitionen, synes kungörelsen
dock vila på den uppfattningen att nämnden bär redogöraransvar även
för fel som upptäckts och kunnat upptäckas först vid riksräkenskapsverlcets
granskning av sådant verifikationsmaterial som verket i särskild ordning
infordrat från kommunen. I 21 § andra stycket stadgas nämligen, att nämnden
vid beslut om statsbidragets storlek äger förordna, att från statsbidraget
skall avräknas vad som enligt slutligt fastställd, av riksräkenskapsverket
gjord anmärkning felaktigt utbetalats till kommunen i sådant bidrag för
tidigare redovisningsår. Erinras må, att en anmärkning av nu förevarande
slag för närvarande kan fastställas endast i den formen att betalningsskyl -

Kiingl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

digliet ålägges vederbörande redogörare samt atl redogöraransvaret i dessa
fall torde åvila länsskolnämnden (se angående sistnämnda fråga prop. 1957:
112 s. 96). Även om i dessa fall avdragsrätten utgör en betryggande garanti
för att redogöraren skall »tå sitt åter» av sakägaren, framstår det dock som i
hög grad oegentligt att statsverkets fordringsrätt gent emot den felande
sakägaren skall göras gällande i form av talan, icke mot denne utan mot
den helt klanderfrie redogöraren.

Utredningen erinrar vidare om att redogöraransvaret är strängare än det
vanliga tjänstemannaansvaret. Det s. k. kassaansvaret (ansvar för penningmedel)
och även uppbördsmannaansvaret (ansvar för förråd) har dock
stundom vad beträffar stränghet jämförts med redogöraransvaret. Härom anföres
följande.

Kassaansvaret kan väl förefalla strängt, men dess innehåll är dock icke
orimligt. För vederbörande tjänstemän liksom för det allmänna rättsmedvetandet
förefaller det naturligt att »kassan skall stämma». I sak torde detta
ansvar icke avvika från vad som eljest gäller angående ansvarighet för
omhänderhavda medel. Emellertid har kassaansvaret under senare tid avsevärt
mildrats såväl inom det enskilda näringslivet som inom riksdagens
verk, ett förhållande som kommer redogöraransvaret att framstå i en för
vederbörande tjänstemän än ogynnsammare dager. Uppbördsmannaansvaret
har samma karaktär av redovisningsansvar som kassaansvaret. Dess
stränghet har kritiserats av bl. a. militära expeditionstjänstkommittén i
dess 1944 avgivna betänkande (Del IV. Särskilda utredningar), vari emellertid
påpekats, att på senaste tid en viss uppmjukning av detta ansvar
kommit till stånd. De militära uppbördsmännens ersättningsskyldighet prövas
nämligen numera ofta av allmän domstol, vilket medfört större möjlighet
till grundlig utredning och hänsynstagande till särskilda omständigheter
i varje enskilt fall. Vad ovan sagts om kassaansvarets naturliga karaktär
gäller såtillvida även uppbördsmannaansvaret som det icke kan anses
orimligt kräva att redovisningen av förråd skall stämma. En annan sak är
givetvis, att bristande kontrollmöjligheter och andra omständigheter kunna
och böra fria uppbördsmannen från skyldighet att ersätta konstaterad förrådsbrist.
Uppbördsmannaansvaret har kommit att nära överensstämma
med det ansvar som enligt 10 kap. 3 och 4 §§, 11 kap. 1 § samt 12 kap. 1
och 2 §§ handelsbalken åvilar panthavare, låntagare och innehavare av anförtrott
gods.

Utredningen finner det svårt att motivera att just de tjänstemän som
handhar statsmedel eller beordrar utgivande av sådana kan bli ersättningsskyldiga
för därvid uppkommen förlust för staten, oberoende av om de genom
normal aktsamhet eller skicklighet kunnat förhindra att förlust uppkommit.
För dem som har att fatta andra statliga beslut, även om dessa kan
direkt eller indirekt framkalla förlust av statsmedel, föreligger ju icke ett så
strängt ansvar. En och samma tjänsteman kan alltså ha olika grader av ansvar
för olika tjänsteåtgärder.

I viss mån mildras redogöraransvaret genom redogörarens möjlighet att
utfå det anmärkta beloppet av sakägaren. 1 vissa fall finns dock ingen sakägare,
nämligen da icke någon erhållit obehörig förmån genom den anmärkta
åtgärden. \ allmänhet torde dock sakägaren gottgöra redogöraren
tör vad han dömts att betala. Utredningen anför följande härom.

2 liihang till riksdagens jirolokoll 1961. 1 samt. \r 119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Sakägarens betalning sker då vanligen frivilligt, och ofta torde grunden
härtill vara antingen att han tror sig vara betalningsskyldig eller att han
icke vill förorsaka redogöraren förlust. Vid allmän domstols prövning av redogörares
regresskrav mot sakägare är domstolen emellertid obunden av utgången
i anmärkningsmålet; regresskravet kan ogillas enbart av den anledningen
att sakägaren anses ha mottagit det anmärkta beloppet i god
tro. Och även om redogöraren skulle vinna bifall till sitt yrkande om ersättning
från en sakägare är det ju därför icke säkert att han av denne kan
utfå det anmärkta beloppet eller att han tillerkännes full ersättning för
rättegångskostnader. Sistnämnda kostnader får han däremot slutligen bära
om han skulle förlora regressprocessen.

Den s. k. leuterationen verkar enligt utredningens mening till att mildra
strängheten i redogöraransvaret i enskilda fall, men leuterationsmöjligheten
är dock så begränsad att redogöraransvarels innehåll icke på något väsentligt
sätt därigenom ändras till god överensstämmelse med nutida uppfattning
om rätt och billighet. Att dylik eftergift icke meddelas i sådan omfattning
som med hänsyn till rättvisa och billighet gentemot redogöraren vore
önskvärd följer också därav, att leuteration verkar även till sakägarens
förmån, vilket av naturliga skäl gör revisionsmyndigheterna obenägna att
lätta redogörarens ansvar genom eftergift av hans ersättningsskyldighet.
För övrigt medför den omständigheten, att i flera revisionsmyndigheters
instruktioner stadgats förbud mot klagan över leuterationsbeslut, att en enhetlig
leuterationstillämpning icke kan uppnås.

Beträffande Kungl. Maj :ts eftergift av betalningsskyldighet framhålles,
att de flesta »nådeansökningar» göres av sakägare och att de oftast rör avlöningsfrågor.
Utredningen anför följande.

Ansökningarna avse i flertalet fall beslut av riksräkenskapsverket eller
försvarets civilförvaltning. »Nådeinstitutet» anses utgöra en nödvändig del
av anmärkningsprocessen, ehuru formellt fallande utanför densamma. Det
brukar anföras, att redogöraransvaret mildras genom möjligheten att erhålla
»nåd». Häremot framhålles dock av andra, att eftergift av nåd fordrar initiativ
från redogörarens eller sakägarens sida och att det ofta kan vara för
redogöraren främmande att anhålla om denna särskilda form av »barmhärtighet».
Vanligen är det emellertid sakägaren som begär och erhåller »nåd».
Bifalles dennes anhållan, lärer detta i allmänhet bero på hans ekonomiska
situation; i någon utsträckning torde även förekomma, att sakägaren lyckas
visa att skada icke åsamkats genom den anmärkta åtgärden. Att överhuvud
taget sakägares ansökan om »nåd» upptages till bedömande torde bottna
däri, att det egentligen är sakägaren som har att erlägga det anmärkta beloppet,
ehuru yrkandet i anmärkningsprocessen riktas mot redogöraren. I
processen avgöres ju, huruvida viss åtgärd varit felaktig eller icke, och utgången
av denna prövning är därför avgörande för frågan, huruvida krav på
återfående av det anmärkta beloppet kan komma att riktas mot sakägaren.
Även i de fall då anmärkningen väl förklaras vara lagligen grundad men ersättningsanspråket
gentemot redogöraren genom leuteration eftergives, medför
utgången av anmärkningsprocessen att något krav icke kommer att riktas
mot sakägaren. Som ovan framhållits verkar detta inskränkande på tilllämpningen
av reglerna för leuteration. Motsvarande torde gälla vid bedömandet
av »nådeansökningar». Ehuru eftergift av »nåd» förutsätter, att
försummelse icke anses kunna läggas redogöraren till last, innebär detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

visst icke att denne alltid frias från ersättningsskyldighet då försummelse
från hans sida icke förelegat. Stor betydelse tillmätes nämligen även sakägarens
skyldighet och möjlighet att betala. Då härtill kommer, att olika statsdepartement
kunna tillämpa »nådeinstitutet» på olika sätt, så utgör enligt
utredningens mening detta institut icke ett helt tillfredsställande korrektiv
till mildring av redogöraransvarets stränghet.

Beträffande redogöraransvaret för felaktig debitering av skatt och tull
erinras följande.

I fråga om direkta skatter har ansvaret i praktiken bortfallit, vilket torde
bero på möjligheten att i anmärkningsväg rikta yrkande om utfående av det
anmärkta beloppet direkt mot sakägaren, i detta fall alltså den skattskyldige.
Att inom tullverket ansvaret utformats som ett subsidiärt culpa-ansvar
sammanhänger med möjligheten att utfå tull av sakägaren genom lagakraftägande
administrativt beslut. Dessa förhållanden kunna i viss mån
åberopas till stöd för åsikten, att icke heller redogörare i allmänhet böra
göras ansvariga i andra fall än då sakägaren icke erlägger det anmärkta beloppet
och tillika redogöraren förfarit vårdslöst.

Den framförda kritiken av redogöraransvaret leder enligt utredningens
mening till att detsamma icke bör bibehållas i sin nuvarande form utan att
det bör antingen mildras till närmare överensstämmelse med rätt och billighet
eller helt avskaffas; i sistnämnda fall blir redogörare underkastade det
ansvar som åvilar tjänstemän i allmänhet. Det erinras om att kommittén angående
det allmännas skadeståndsansvar i ett den 15 december 1958 avgivet
betänkande (SOU 1958:43) bl. a. föreslagit, att skadeståndsansvar som
någon ådragit sig i tjänsten må jämkas efter vad med hänsyn till felets
eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt prövas skäligt. Blir kommitténs förslag upphöjt till lag,
kommer skillnaden mellan det allmänna tjänstemannaansvaret och redogöraransvaret
att ytterligare accentueras. Desto större anledning föreligger
enligt utredningens mening att bringa redogörares ansvar till närmare överensstämmelse
med det normala skadeståndsansvaret.

Frågan på vilket sätt redogöraransvaret bör äpdras eller om det bör helt
avskaffas sammanhänger emellertid, fortsätter utredningen, även med frågorna
om behovet av ett särskilt ansvar för redogörare och om möjligheten
att inom anmärkningsprocessens ram åstadkomma en mildring av redogöraransvaret.

För att utröna behovet av redogöraransvar har utredningen gjort undersökningar
rörande motsvarande förhållanden i vissa andra stater (Danmark,
Finland, Norge, Belgien, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och Förbundsrepubliken
Tyskland). Det har visat sig, att ingen av de ifrågavarande
staterna tillämpar ett redogöraransvar som är lika strängt som det svenska.
Särskilt må framhållas att det i Danmark, Norge och Finland förutsältes
vållande från tjänstemans sida för åläggande av skadestånd. I Finland, varest
skadeståndsfrågan prövas av administrativ domstol, förekommer räkenskapsanmärkning
numera mycket sällan. I såväl Danmark som Norge har
redogörare endast samma ansvar som statstjänstemän i allmänhet, och

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 åt 1961

ehuru ersättningsskyldigheten kan bedömas i administrativ ordning, vinner
dylikt bedömande icke rättskraft; härför erfordras att skadeståndsfrågan
prövas av allmän domstol.

Utredningen har funnit, att vad redogöraren ådömts ersätta i stor utsträckning
uppgår till ur statens synpunkt skäligen små belopp. En av utredningen
företagen undersökning beträffande budgetåren 1946/47, 1949/50
och 1952/53 utvisar att mer än tre fjärdedelar av de framställda anmärkningarna
avsett belopp om högst 100 kronor.

Revisionsmyndigheterna har tillfrågats om redogöraransvaret har någon
avsevärd betydelse för iakttagande av korrekthet i medelsförvaltningen. Flertalet
revisionsmyndigheter var av den meningen att det allmänna tjänsteansvaret
skulle innebära tillräcklig garanti för iakttagande av tillbörlig
omsorg och noggrannhet i redogörarnas tjänsteutövning. Endast domänstyrelsen
hävdade att redogöraransvaret var av stor betydelse för medelsförvaltningen.

Utredningen erinrar om att inom riksdagens verk något redogöraransvar
icke förekommer. Utredningeh anför i anslutning härtill följande.

På förfrågan bär från riksgäldskontorets sida förklarats, att avsaknaden
av ett sådant ansvar icke inneburit någon olägenhet, medan från riksbankens
sida gjorts gällande, att ett statligt redogöraransvar, tillämpat i riksbanken,
skulle föranleda en så överdriven försiktighet hos tjänstemännen att
ärendenas handläggning fördröjdes, varigenom ökat antal tjänstemän erfordrades,
att därjämte krav från redogörarnas sida på mera omfattande
kontrollåtgärder sannolikt ej skulle kunna avvisas, ledande till ytterligare
ökat personalbehov, samt att banken utan tvekan skulle i längden åsamkas
ökade utgifter genom redogöraransvaret.

En av utredningen företagen undersökning visar även att ett ansvar liknande
redogöraransvaret varken förekommer eller anses erforderligt för den
kommunala medelsförvaltningen eller för vissa större enskilda företag.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att redogöraransvaret bör
helt avskaffas. Detta skulle innebära att de tjänstemän som nu är underkastade
redogöraransvar i stället blir i ansvarighetshänseende likställda med
övriga statstjänstemän. Utredningen tillägger följande.

Förklaringen till att redogöraransvaret icke redan avskaffats torde till
väsentlig del få sökas i dess nära samband med anmärkningsprocessen eller,
närmare bestämt, med rättskraften hos utslagen i anmärkningsmål. Statens
ekonomiska förvaltning är synnerligen omfattande och vittförgrenad. Både
vid utövandet och vid kontrollen av densamma möta ofta svåra och betydelsefulla
frågor till besvarande. Vid meningsskiljaktighet härutinnan mellan
det verkställande och det reviderande statsorganet bör frågan kunna besvaras
på ett auktoritativt och för framtiden vägledande sätt. Detta är också
numera enligt utredningens mening anmärkningsprocessens värdefullaste
funktion, vilken den för övrigt fyller förträffligt och som därför såvitt möjligt
bör i någon form bibehållas. Från anmärkningsprocessen utmönstras
genom leuterationsreglerna rena bagatellärenden utan principiell betydelse,
och varje annat utslag i anmärkningsmål ger svar på frågan om den anmärkta
åtgärden eller underlåtenheten varit fullt riktig. Detta sker dock
i den formen att, om frågan anses böra besvaras nekande, redogöraren

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

nästan undantagslöst förklaras betalningsskyldig gentemot staten med visst
belopp. Att så sker, och att utslaget — om det icke överklagas eller om det
givits i sista instans — vinner s. k. materiell rättskraft, just däri tar redogöraransvaret
sig uttryck. En förvandling av detta ansvar till ett vanligt ekonomiskt
tjänsteansvar måste därför ske genom att man antingen helt slopar
anmärkningsprocessen eller på något sätt ändrar densamma.

Anmärkningsprocessens nuvarande utformning

Den granskning som utövas av de kamerala revisionsmyndigheterna avser
i betydande omfattning förhållanden, som visserligen kan vara av stor ekonomisk
räckvidd men som likväl icke medför förluster för det allmänna som
kan fixeras till beloppet. Hit hör bl. a. frågor om bokföringens anordnande,
medelsredovisningens rationalisering, uppbördens och indrivningens effektivitet,
anslagsredovisning m. m. Frågor av dessa slag ligger utanför anmärkningsprocessen.

Anmärkningsförfarandet berör frågor där faktisk förlust uppkommit och
anmärkningen innefattar ett påstående att felaktighet förelegat och ett yrkande
att den förlust som genom felaktigheten åsamkats det allmänna skall
ersättas. Revisor kan dock under vissa förutsättningar underlåta att framställa
anmärkning, exempelvis där det anses uppenbart att revisionsmyndigheten
skulle eftergiva ersättningsanspråket. Till ledning för revisors
bedömande av dylika fall har vissa revisionsmyndigheter utfärdat anvisningar
om lägsta belopp som anmärkning bör avse. Hos andra revisionsmyndigheter
tillämpas i detta hänseende vissa på praxis grundade normer.

Även i fråga om felaktigheter, som i princip bör föranleda anmärkning,
undvikes i regel till att börja med formell anmärkning med ersättningsyrkande.
Underhandspåpekanden, muntliga eller skriftliga förfrågningar eller
promemorior leder ofta till att den påstådda förlusten ersättes. Som allmän
regel torde gälla, att anmärkning framställes endast om ersättningsskyldighet
bestrides eller då betalning icke erlägges inom rimlig tid. Dock
torde förekomma, att anmärkning framställes för att få en principfråga
auktoritativt bedömd. Stundom begär redogöraren beslut över en anmärkning,
ehuru han medgiver dess riktighet. Skälet härtill torde oftast vara,
att redogöraren anser sig med större kraft kunna hävda sitt regressanspråk
mot sakägaren, därest han själv förpliktats utgiva ersättning. — Beträffande
anmärkningar som avser skatt och tull gäller dock ett mera formbundet
förfarande. Betalningsyrkandet riktas nämligen, såsom tidigare
nämnts, i dessa fall inte mot redogöraren utan mot den s. k. sakägaren.

Författningsbestämmelserna om anmärkningsprocessen är knapphändiga
och kompletteras av regler som utbildats i praxis. För utrönande av processens
utformning är man i hög grad hänvisad till studiet av rättsfall. De
sakkunniga har företagit en undersökning av vad som för närvarande gäller
i dessa hänseenden och lämnar en redogörelse för förfarandet, då en
anmärkning föreligger (betänkandet s. 55—62). Av denna redogörelse framgår
i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Anmärkningsprocessen är skriftlig. I en skriftligen avfattad anmärkning
uppgives, att vid granskning av vissa räkenskaper iakttagits att en utanordning
skett med för stort belopp. Grunden för detta påstående angiyes.
Anmärkningen avser oftast felaktig utbetalning av avlöning men kan eljest
grundas på vilken som helst omständighet, som anses ha medfört förlust
för det allmänna. Den påstådda förlusten måste preciseras. Anmärkningen
skall innehålla yrkande, att en namngiven tjänsteman (redogörare), eventuellt
flera solidariskt, måtte förpliktas utgiva vad som obehörigen frånhänts
det allmänna. Vem som har redogöraransvar för en anmärkt åtgärd
kan också göras till föremål för tvist. I anmärkningen kan ersättningsyrkandet
alternativt riktas mot flera tjänstemän.

Statens talan föres i anmärkningsmål av en tjänsteman hos revisionsmyndigheten,
vanligen en revisor. Dennes behörighet att föra talan är helt
beroende av hans tjänsteställning eller meddelat förordnande och upphör
således i och med att han lämnar tjänsten eller att förordnandet utgår.

Den som påstås ha genom den anmärkta åtgärden vunnit en obehörig
förmån (sakägaren) äger i första instans framföra sina synpunkter samt
kan föra talan mot utslag i anmärkningsmål. Sakägaren är dock icke från
början part i egentlig mening (utom i skatte- och tullanmärkningsmål), vilket
framgår därav att yrkande som riktas direkt mot honom icke upptages
till prövning. En annan sak är givetvis, att han på yrkande från statens sida
kan av allmän domstol åläggas återbära vad han för mycket bekommit.
Grunden till att sakägaren på sätt angivits kan inträda i anmärkningsprocessen
torde icke kunna sökas annorstädes än i praxis, ehuru vissa jämförelser
låter sig göra mellan sakägarens situation och mellankommande
parts ställning i civilmål. Sakägaren drabbas emellertid icke av rättskraften
i ett anmärkningsutslag. Han kan inför allmän domstol med framgång
bestrida utslagets riktighet. Att sakägarens synpunkter kan framföras i
anmärkningsmålet är emellertid en rationell anordning, särskilt med hänsyn
till att de flesta anmärkningsmål rör avlöningsfrågor, vilka sakägaren
kan såsom avlöningsmål hänskjuta till administrativ prövning. Många anmärkningsmål
gäller frågor, som icke rör tredje mans rätt, såsom anslagsöverskridanden
samt obehöriga inköp eller försäljningar; i dylika fall har
oftast ingen åtnjutit någon obehörig förmån, och ett eventuellt yrkande
av den som mottagit det anmärkta beloppet bör då icke upptagas till provning En

förutsättning för att framställd anmärkning må delgivas vederbörande
redogörare och eventuellt även sakägare för förklaring är hos riksräkenskapsverket,
försvarets civilförvaltning och arbetsmarknadsstyrelsen,
att delgivningen medgives av en revisorn överordnad tjänsteman (vederbörande
byrådirektör eller förste revisor). För riksräkenskapsverket och arbetsmarknadsstyrelsen
gäller, att därest den överordnade tjänstemannen
finner att delgivning icke bör äga rum, är han skyldig föredraga ärendet i
den ordning som är stadgad för anmärkningsmål. I praxis sker dock detta
endast om revisorn så påfordrar; hos försvarets civilförvaltning har detta
också kommit till uttryck i instruktionen. Revisionsmyndigheten skall alltså
i dylika fall pröva, huruvida delgivning av anmärkningen skall äga rum
eller icke. Vägrar myndigheten delgivning, kan detta grundas på antingen
att saken anses böra förfalla (leutereras), att den fråga, som anmärkningen
rör, icke tillkommer myndigheten att pröva eller att anmärkningen är
ogrundad. Beträffande övriga revisionsmyndigheter saknas bestämmelse om
möjlighet att vägra av revisor påfordrad delgivning; oftast är emellertid
stadgat, att anmärkningar skall granskas av en revisorn överordnad tjänsteman
innan de utställes till delgivning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

Delgivning av anmärkningen med redogöraren är en förutsättning för att
det i anmärkningen framställda yrkandet skall kunna bifallas. Om redogörare
avlider innan anmärkningen delgivits honom, kan ersättningsskyldighet
icke ådömas hans dödsbodelägare. Avlider emellertid redogöraren först
sedan anmärkningen delgivits honom, är dödsfallet utan betydelse för målets
fortgång. Gillas anmärkningen, utgör ersättningsbeloppet en dödsboets
skuld. Anmärkningen delgives vanligen icke sakägaren på annat sätt än
genom underrättelse från redogöraren efter dennes gottfinnande.

I samband med delgivningen anmodas redogöraren att inkomma med förklaring
över anmärkningen. Sedan redogöraren inkommit med förklaring
och eventuellt också sakägaren yttrat sig, brukar revisorn bemöta förklaringen
med påminnelser. Någon gång äger ytterligare skriftväxling rum.
Det ankommer på revisorn eller dennes närmaste överordnade att bedöma
när målet är tillräckligt utrett för att kunna hänskjutas till revisionsmyndighetens
prövning.

Skatteanmärkningar riktas numera direkt mot den skattskyldige och
innehåller yrkande att den skattskyldige måtte förpliktas utgiva det anmärkta
beloppet. Förfarandet grundas på praxis. Skälet till denna anordning
torde vara att den skattskyldige, därest krav framställes inom viss tid,
jämlikt 70 § uppbördsförordningen är ansvarig för skatt som debiterats
honom med för lågt belopp. Detta gäller för alla pålagor, som avses i uppbördsförordningen,
och därjämte för exempelvis nöjesskatt, för vilken uppbördsförordningen
i vissa delar är tillämplig. Ytterligare skäl för nämnda
förfarande torde vara, att redogörare för debitering av skatt är fria från
redogöraransvar därest de i anledning av skatteanmärkning hos den skattskyldige
framställt sådant krav å det anmärkta beloppet som avses i kungörelsen
den 17 december 1920 (nr 840) angående anställande av reservationskrav.
Redogöraransvaret på detta skatteområde har härigenom kommit
att sakna betydelse. Numera sker delgivning med den skattskyldige genom
länsstyrelsens försorg; endast sällan blir anmärkningen delgiven redogöraren.

Särskilda föreskrifter om delgivning m. m. har meddelats i förordningen
den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning
hos tullverket (Ora). Anmärkning rörande dylik avgiftsberäkning
riktas mot varuhavaren, som delgives anmärkningen. Även redogöraren
får del av densamma, men han kan dömas ersättningsskyldig endast
om det anmärkta beloppet icke kan utfås av varuhavaren och redogöraren
gjort sig skyldig till vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller
oskicklighet i tjänsten. Författningsenligt kan tullanmärkningar framställas
även hos riksräkenskapsverket, men i praktiken lär det sällan förekomma.

Enligt en kungörelse den 12 december 1924, nr 529, skall anmärkning i regel
vara avlämnad till myndigheten inom tre år från den dag räkenskapen
inkommit till myndigheten. För skatte- och tullanmärkningar gäller dock
särskilda tidsfrister.

Anses felaktighet vara att hänföra till straffbart tjänstefel ålägges i praxis
icke skadestånd i anmärkningsprocess. Frågan om skadestånd på grund av
redogöraransvaret hänskjutes då i stället till allmän åklagare för bedömande
och ev. skadeståndsyrkande framställes då i brottmålet, därest åtal äger
rum.

De flesta revisionsmyndigheterna har, som tidigare nämnts, mer eller
mindre långt gående rätt att låta anmärkningsärende förfalla eller att eftergiva
ersättningsanspråk, grundat på gillad anmärkning. Leuterationsrälten
är i princip densamma för försvarets civilförvaltning, arbctsmarknadsstyrel -

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

sen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket och lantbruksstyrelsen.
Förutsättningen för att dessa revisionsmyndigheter skall
kunna låta anmärkningsärende förfalla utan saklig prövning är, att anmärkningen
rör sig om belopp av ringa storlek eller att ärendets fortsatta handläggning
anses vålla mera arbete och kostnad än som motsvarar det anmärkta
beloppet. Emellertid skall vid tillämpningen av denna bestämmelse
hänsyn tagas till föreliggande omständigheter, såsom om beloppet representerar
en tid efter annan återkommande utgift, om i en och samma räkenskap
förekommer mer än en dylik utgift eder om principiella skäl till anmärkning
anses föreligga. Denna leuterationsgrund torde oftast tillämpas redan
under granskningsarbetets bedrivande, i det revisor underlåter att framställa
anmärkning som rör ett ringa belopp — därvid beloppsgränsen vanligen
är av revisionsmyndigheten fixerad — såvida icke särskilda skäl att
framställa anmärkning anses föreligga. Det andra slaget av leuteration, som
kan utövas av nu ifrågavarande myndigheter, avser"eftergift av ett redan
prövat och gillat ersättningsanspråk. Om nämligen anmärkning prövas vara
lagligen grundad men den anmärkta åtgärden finnes ha varit ur det allmännas
synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest särskilda skäl förehgger,
må ersättningsanspråket eftergivas även i andra fall än de vari ärendet
må förfalla. För generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och domänstyrelsen gäller, att vederbörande styrelse vid
prövning av anmärkning har att bedöma anmärkt utbetalning eller förvaltningsåtgärd
med hänsyn i främsta rummet till dess lämplighet. Myndigheten
kan, då utbetalning eller förvaltningsåtgärd befinnes vara författningsstridig,
med hänsyn till särskilda omständigheter nedsätta eller eftergiva i anledning
av anmärkningen föreliggande ersättningsskyldighet.

Klagan över revisionsmyndighets beslut i anmärkningsmål föres hos kammarrätten,
dock att i anmärkningsmål avseende oriktig avgiftsberäkning hos
tullverket klagan föres hos Kungl. Maj :t. Statens ta"lan utföres därvid av
vederbörande revisionstjänsteman. Besvärsrätt tillkommer givetvis även redogöraren
samt jämväl sakägaren. Beträffande försvarets civilförvaltning,
arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen och riksräkenskapsverket
gäller, att besvär icke må anföras över mvndighetens leuterationsbeslut.

Kammarrätten äger vid prövning av besvärsmål föranstalta om muntlig
förhandling; i anmärkningsmål torde dock muntlig handläggning icke ha
förekommit under de senaste decennierna. Vidare äger kammarrätten leuterera
anmärkning, som framställts mot något statens affärsdrivande verks
räkenskaper eller förvaltning, om den anmärkta åtgärden finnes ha varit
ur det allmännas synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest synnerliga
skäl därtill föreligger. Bestämmelsen har tillämpats endast i mycket ringa
utsträckning.

Enligt kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter angående
fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. är kammarrätten
sista instans i anmärkningsmål som rör avlöningsförmåner i
vidaste bemärkelse. I övriga anmärkningsmål anföres besvär över kammarrättens
utslag hos regeringsrätten.

Utslag i anmärkningsmål äger rättskraft mot redogöraren resp. (i fråga
om skatte- och tullanmärkningar) den skattskyldige och varuhavaren. Redogörarens
eventuella regressrätt regleras däremot inle av utslaget i aninärkningsmålet,
enär frågan, huruvida sakägaren är skyldig att ersätta redogöraren
vad denne i utslaget förpliktats återbetala, kan prövas endast av allmän
domstol. Åtgärd, som prövats i anmärkningsmål, har ansetts icke kunna
omprövas anmärkningsvägen ens på ny grund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Tidigare framförd kritik mot anmärkningsprocessen

Riksdagens år 1940 samlade revisorer upptog det statliga revisionsväsendet
till behandling. Anmärkningsprocessen kritiserades därvid ur skilda
synpunkter. Bl. a. framhölls följande.

Anmärkningsprocessen i dess hävdvunna former innebär uppenbarligen
tördciar i form av garantier för grundlig utredning och en noggrann prövning
av det enskilda fallet. Men nackdelarna av densamma träda starkt i dagen
vid en granskning av revisionsväsendet ur synpunkten av det önskvärda i att
granskningsförfarandet verkställes och leder till resultat så snabbt som möjligt.
Det är att märka, att det med gällande ordning för anmärkningsprocessen
— uppbyggd som den är efter i huvudsak samma schema som det allmänna
domstolsförfarandet — uppkommer ett ovisshetstillstånd under tiden
från det eu anmärkning utställts intill dess det slutliga avgörandet kommer
genom ett utslag av den högsta instansen. Detta kan ofta dröja högst avsevärd
tid. Enligt vad revisorerna inhämtat är det sålunda ej ovanligt, att flera
år förgå från det en anmärkning framställes till dess målet blivit slutligen
avdömt. Då det här stundom gäller frågor av stor principiell räckvidd, kommer
den granskande myndighetens verksamhet härigenom med nödvändighet
att till en del bliva bunden. För redogörare, som under tiden hava att
upprepade gånger, ofta månadsvis, fatta beslut av samma art som det påtalade,
uppkommer ett betänkligt osäkerhetstillstånd. Med hänsyn till vad
förut nämnts om regressrätten drabbar detta givetvis även dem, till vilka
utbetalningar ske.

Såsom nyss framhållits kan den prövning, som sker i anmärkningsprocessens
tungrodda former, vara motiverad ur synpunkten av att garantier vinnas
för noggrann utredning och grundlig prövning i fall, då utgångsläget är
att bedöma väsentligen ur principiella synpunkter. Ett förhållande, som revisorerna
hava uppmärksammat, är emellertid att, sedan genom ett utslag
av principiell räckvidd hållpunkterna för viss frågas bedömande hava fastslagits,
konsekvenserna härav ej utnyttjas på ett mera rationellt och tidsbesparande
sätt än som för närvarande sker. Förhållandet synes snarast
vara det, att sedan en anmärkning av principiell innebörd framställts och
klarhet i det ifrågavarande spörsmålet vunnits genom tillgripande av den
för anmärkningsprocessen fastslagna gången, rättelse i alla de konkreta fall,
som genom det principavgörande utslaget i fråga så att säga automatiskt
avgjorts, ej ernås med mindre i varje enskilt fall utställes en särskild anmärkning.
En undersökning av beskaffenheten av de revisionsanmärkningar,
som under de senaste åren hava utställts av riksräkenskapsverkets
revision, har stärkt revisorernas uppfattning att det formella anmärkningsförfarandet
numerärt sett i övervägande grad tillämpas i fall, då den till
grund för anmärkningens oomtvistlighet liggande principfrågan redan blivit
löst. Delta torde sammanhänga med, att med nuvarande ordning skyldighet
att återbetala ett anmärkt belopp ej föreligger med mindre ett lagakraftvunnet
utslag finnes. Ett tillgripande av del omständliga skriftliga anmärkningsförfarandet
i dessa fall synes revisorerna vara mindre rationellt. Ett
frigörande av arbetskraft för angripande av nya, olösta spörsmål skulle med
största sannolikhet kunna ernås, om samtliga så att säga sekundära anmärkningsanledningar
kunde behandlas i betydligt enklare former än för närvarande.
Det synes härvidlag ligga nära till hands all tillvarataga möjligheten
av all genom utsändande av cirkulär eller dylikt fästa uppmärksamheten
på all ett vissl principspörsmål blivit lösl och anmoda vederbörande förvaltningsmyndigheter
alt med beaktande av detta förhållande själva föranstalta
om all erforderlig rättelse vidtages i samtliga av det principiella avgörandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

påverkade fall. Kontrollen över att så verkligen sker borde sedan kunna överantvardas
åt mindre kvalificerade arbetskrafter.

Som av det föregående framgått är det revisorernas uppfattning, att det
nu tillämpade anmärkningsförfarandet i ett förhållandevis mycket stort
antal fall borde kunna inbesparas och ersättas med ett mindre omständligt
förfarande.

Statsrevisorerna konstaterade att enligt gällande instruktioner den rent
kamerala granskningen, d. v. s. granskningen av att samtliga utanordningar
skett i behörig ordning och med iakttagande av gällande författningsföreskrifter,
framstod som den för revisionen väsentliga uppgiften. Anmärkningsförfarandet
i gängse former dominerade revisionsverksamheten och
någon granskning ur mera allmänna ekonomiska synpunkter torde inte
förekomma. Utgiftsgranskningen spelade en helt dominerande roll jämfört
med kontrollen över statsverkets inkomster.

1941 års riksdag uttalade (rskr. 1941: 405) i anledning härav bl. a. att den
nu tillämpade anmärkningsprocessen uppenbarligen var omständlig och
tidsödande. Frågan var av sådan allmän betydelse, att den borde göras till
föremål för utredning.

I sin berättelse till 1947 års riksdag framhöll statsrevisorerna ånyo angelägenheten
av att frågorna om redogöraransvaret och anmärkningsprocessen
bringades till en lösning. I sammanhanget borde även andra med revisionsverksamheten
sammanhängande spörsmål upptagas till granskning.
Statsutskottet (uti. nr 128) fann den omständigheten, att vissa särskilt
aktuella organisationsfrågor blivit föremål för speciella utredningar, icke
böra utgöra hinder för att frågan om en samordning av de olika revisionsorganens
arbete snarast löstes. Spörsmålen om anmärkningsprocessen, redogöraransvaret
samt formerna för avskrivning av statens fordringar borde
i samband därmed upptagas till behandling. Riksdagen (rskr 1947: 329)
hemställde hos Kungl. Maj :t i enlighet med utskottets utlåtande.

Utredningens ställningstagande rörande anmärkningsprocessen

Om redogöraransvaret på sätt utredningen förordat avskaffas uppkommer
fråga huruvida den administrativa anmärkningsprocessen likväl bör,
eventuellt i förändrad form, bibehållas samt, därest så anses vara fallet,
om redogörares skadeståndsskvldighet fortfarande skall prövas i sådan process.

De sakkunniga erinrar om anmärkningsprocessens värde ur prejudikatsynpunkt
och som medel att erhålla auktoritativa uttalanden rörande framställda
revisionsanmärkningars berättigande. Denna betydelse berörs icke
av frågan om redogörarens ansvar bedömes i processen eller ej. Enbart behovet
av en enhetlig praxis torde därför, menar de sakkunniga, motivera
fullföljdsrätt mot revisionsmyndighets beslut över framställd anmärkning.
Vidare framhålles, att anmärkningsmålen i övervägande antalet fall rör sådana
avlöningsfrågor som i form av avlöningsmål kan fullföljas till kammarrätten
och att det synes önskvärt att samma sista instans kan pröva så -

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 dr 1961

dana anmärkningsmål och avlöningsmål i vilka rättsfrågan är identisk. Ej
endast för sakägaren utan även för det allmänna måste det vara värdefullt
att kunna få ett uttalande av högre instans om det berättigade i anmärkningen
innan slutlig ställning tages till frågan om gottgörelse i anledning av
det påstådda felet.

Såsom ytterligare skäl för bibehållande av en anmärkningsprocess nämnes
i betänkandet, att redogöraren kan ha intresse av att revisionsmyndighets
beslut över anmärkningen omprövas. Anmärkningen riktas ju mot en av
redogöraren vidtagen åtgärd, som måhända enligt dennes uppfattning är
riktig. Bibehålies icke anmärkningsprocessen i någon form, skulle i de flesta
fall — nämligen då skadeståndskrav icke riktades mot redogöraren — möjlighet
helt betagas honom att få revisionsmyndighetens beslut i anmärkningsärende
omprövat.

I frågan huruvida redogörarens skadeståndsskyldighet fortfarande skall
prövas i anmärkningsprocess framhålles av utredningen följande. Sannolikt
kommer även efter redogöraransvarets avskaffande sakägare, om sådan finnes,
vanligen att erlägga det anmärkta beloppet. Utredning om skada och
försummelse blir därför i flertalet anmärkningsärenden onödig. Redogörarens
ansvar bör därför icke behöva prövas, förrän sakfrågan i anmärkningen
avgjorts och det därjämte konstaterats att det anmärkta beloppet
inte erlägges av sakägaren. — Ur redogörarens synpunkt skulle det dock
vara fördelaktigt, om hans ersättningsskyldighet finge prövas i administrativ
process, som är billigare än den allmänna domstolsprocessen. Utredningen
anför i anslutning härtill följande.

Framhållas må dock, att redogörarens berättigade intressen icke kunna
anses åsidosatta, om han beträffande skadeståndsskyldighet gentemot staten
även processuellt sett kommer i samma läge som andra statstjänstemän,
samt att vid en administrativ prövning av redogörares ersättningsskyldighet
revisionsmyndigheterna och de administrativa domstolarna finge
bedöma skadeståndsfrågor, vilket torde vara främmande för deras verksamhet
i övrigt. Meningen vore ju i så fall, att dessa administrativa organ
skulle tillämpa samma regler och praxis som de allmänna domstolarna. Frågan,
vilken rättskraft som skulle tilläggas deras beslut, synes dessutom
svårlöst. Det låge väl närmast till hands att låta besluten vinna materiell
rättskraft, såsom för närvarande är fallet med beslut i anmärkningsmål. I
så fall kunde dock befaras att beträffande redogörares skadeståndsskyldighet
utbildades en särskild praxis vid sidan av de allmänna domstolarnas. Vidare
skulle redogörare genom rättskraften hos dylika beslut betagas möjligheten
att få skadeståndsfrågan bedömd av allmän domstol. De komme
således alltjämt att intaga en särställning i förhållande till andra tjänstemän.
Om ett administrativt beslut beträffande redogörares skadeståndsskyldighet
kunde omprövas av allmän domstol, skulle detta å andra sidan kunna
medföra en ofta förekommande dubbelprövning. Det kan nämligen knappast
förväntas att sådana beslut skulle godtagas av vederbörande i samma
utsträckning som fallet är med t. ex. beslut i administrativa avlöningsmål,
vilka beslut icke heller vinna materiell rättskraft. En dylik administrativ
prövning skulle därför antagligen komma alt ganska ofta te sig som en
onödig omgång. Det vore därjämte föga tilltalande, om en administrativ domstols
lagakraftvunna åläggande av betalningsskyldighet icke skulle utgöra

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

ett slutligt avgörande av den prövade tvisten. Och även om redogöraren
godtoge åläggandet, skulle detta dock icke kunna läggas till grund för
exekution.

Enligt utredningens mening bör anmärkningsprocessen bibehållas även
efter redogöraransvarets avskaffande men utformas på sådant sätt, att den
endast kommer att avse frågan huruvida den anmärkta åtgärden varit felaktig
eller icke. Vad angår anmärkning mot för låg beräkning av skatt eller
tull bör dylik anmärkning dock även framgent innehålla yrkande om åläggande
för sakägaren att utgiva det anmärkta beloppet, enär beslut häröver
vinner materiell rättskraft och allmän domstol icke är behörig att pröva
sakfrågan i dylik anmärkning.

Sedan det i andra anmärkningsmål än sådana som gäller skatt eller tull
blivit slutgiltigt fastställt, att den anmärkta åtgärden varit felaktig, synes
det, fortsätter utredningen, lämpligen böra ankomma på revisionsmyndigheten
att bedöma huruvida krav i anledning av felet bör riktas mot sakägaren,
redogöraren eller annan. Framställes sådant krav och bestrides detsamma
eller föranleder det eljest icke betalning, kan frågan om betalningsskyldigheten
av revisionsmyndigheten hänskjutas till allmän domstols prövning.

Beträffande fall, då en framställd revisionsanmärkning avser en åtgärd
eller underlåtenhet som skäligen kan antagas ha utgjort ett enligt allmän
lag straffbart tjänstefel, framhåller utredningen att sådana fall alltjämt
bör behandlas som hittills, d. v. s. tjänstemannen bör åtalas vid allmän
domstol i samband varmed skadeståndstalan bör väckas mot honom.

Utredningens författningsförslag

Frånsett tulltjänstemans ansvar har redogöraransvaret icke reglerats genom
lagstiftning. Ordet »redogörare» förekommer visserligen i några författningar,
såsom kungörelserna den 17 dec. 1920 angående anställande av
reservationskrav och den 12 dec. 1924 angående tid för framställande av anmärkningar
vid uppbördsmäns och redogörares räkenskaper m. m. samt vissa
instruktioner och reglementen. Men därmed har icke redogöraransvaret såsom
sådant grundats; snarare förutsätter dessa bestämmelser redogöraransvarets
existens. Det allmänna redogöraransvaret kan således, uttalar utredningen,
avskaffas genom att möjligheten att ålägga redogörare ersättningsskyldighet
i samband med prövning av revisionsanmärkning uteslutes.
Fråga om sådant åläggande bör då icke vidare prövas i administrativ ordning
utan bör i stället avgöras av allmän domstol.

Beträffande redogöraransvaret inom tullverket anföres bl. a. följande.

Det särskilda redogöraransvaret inom tullverket är utformat som ett skadeståndsansvar
grundat på vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i tjänsten och överensstämmer således härutinnan redan nu med
det ansvar som enligt utredningens mening framledes bör åvila redogörare.
Något behov av att, till mildrande av detta särskilda ansvar, inbegripa detsamma
i utredningens förslag föreligger alltså inte. Väl kunde det för enhetlighetens
skull vara av visst värde om så likväl skedde, men ur andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 dr 1961

synpunkter visar sig detta medföra svårigheter och olägenheter.-----Då

till det nyss sagda kommer att det särskilda redogöraransvaret inom tullverket
samt den ordning i vilken det skall utkrävas redan utförligt och tillfredsställande
reglerats i Ora och IvK den 22 juni 1928 (nr 205) med tilllämpningsföreskrifter
till Ora, har utredningen stannat för att icke inbegripa
detta ansvar i sitt förslag.

I fråga om utgångspunkterna vid utarbetandet av författningsförslag på
området anför utredningen följande.

Vid utarbetandet av sitt författningsförslag har utredningen utgått från
de bestämmelser angående aninärkningsprocessen, vilka återfinnas i revisionsmyndigheternas
instruktioner, ävensom tagit ställning till sådana
regler för processen som utformats i praxis. Målet har varit att skapa en
författning angående anmärkningsförfarandet, vilken skall kunna tillämpas
av samtliga revisionsmyndigheter. Till följd härav ha, på något undantag
när, i förslaget icke medtagits sådana bestämmelser som gälla för
detta förfarande endast hos några revisionsmyndigheter och som icke ansetts
böra utsträckas till att generellt gälla för den statliga revisionsverksamheten.
Hit höra bestämmelser om böter och viten för försummelse i
fråga om avlämnande av räkenskaper eller infordrade upplysningar, av
vilka bestämmelser behovet icke är detsamma hos alla revisionsmyndigheter,
samt om revisionsarbetets praktiska utformning, vilken givetvis bör
anpassas till revisionsmyndighetens organisation och arten av dess granskningsmaterial.
Bestämmelser ha däremot föreslagits som, enär de äro av
principiell innebörd, böra vara lika för alla revisionsmyndigheter. Även
om utredningens förslag blir gällande komma alltså vissa detaljer i revisionsarbetet
att fortfarande bli olika för olika myndigheter; därest innehållet
i en revisionsmyndighets instruktion avviker från någon föreslagen
bestämmelse, bör givetvis instruktionen härutinnan ändras, om förslaget
blir antaget.

Författningsförslaget reglerar dels anmärkningsförfarandet och dels förfarandet
för utbekommande av belopp beträffande vilket anmärkning godkänts
genom lagakraftvunnet beslut i anmärkningsmål. Däremot berör
förslaget icke avskrivning av sådan statens fordran som uppkommit till
följd av felaktighet vid debitering eller medelsförvaltning.

Utredningen anser en utvidgning av möjligheterna till anmärkningar beträffande
felaktighet, som missgynnat sakägare, vara önskvärd. För närvarande
finnes författningsenlig skyldighet för revisor att framställa sådan
anmärkning blott i tullfrågor. I skattehänseende kompletteras anmärkningsförfarandet
i detta hänseende med en bestämmelse i uppbördsförordningen
som ålägger länsstyrelse alt efter underrättelse från riksräkenskapsverket
återbetala för mycket erlagd skatt. Hos vissa af färsdrivande verk
föranleder vidare iakttagelse av felaktighet, som drabbat sakägare, regelmässigt
åtgärd för rättelse. Utredningen tillägger följande.

Att revisors rätt att agera till förmån för sakägare nu är begränsad till
skatte- och tullområdena torde äga visst samband med att förvaltningsbeslut
på dessa områden vinna materiell rättskraft. Beträffande däremot
t. ex. anmärkning rörande löneutbetalning förhåller det sig tvärtom sä, alt
sakägaren icke drabbas av någon som helst rättskraft av beslut häröver.
Såväl i administrativ ordning som inför allmän domstol kan sakägarens
yrkande att tillerkännas det belopp, som enligt beslut över anmärkningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

icke borde ha utgått, upptagas till saklig prövning. Det föreslagna förfarandet
innebär emellertid att ändamålet med revisionsverksamheten i viss
mån förändras. Under tidigare skeden har huvudvikten i verksamheten
lagts på rättelser i efterhand, varvid intresset att återbekomma felaktiga
utbetalningar stått i förgrunden. Revisionsarbetets fiskaliska karaktär tog
sig i rättspraxis uttryck bl. a. däri, att revisor icke kunde anföra besvär i
anmärkningsmål till sakägares fördel. På senare tid har revisionsmyndigheternas
uppgift att förebygga fel utvidgats och starkare betonats. Utredningens
förslag innebär såtillvida ett ytterligare steg i denna riktning, att
anmärkningsprocessens bibehållande motiverats med bl. a. önskvärdheten
av ledande prejudikat. Denna synpunkt torde tala för att anmärkning skall
kunna framställas till sakägarens fördel även beträffande annat än skatt
och tull. Till stöd härför kan också åberopas, att sakägare på skatte- och
tullområdena icke böra intaga annan ställning mot det allmänna än övriga
sakägare.

Utredningen föreslår därför, att revisors rätt att framställa anmärkning
utvidgas till att även avse felaktighet, som åsamkat sakägare förlust. Därmed
följer även rätt för revisor att föra sådan talan hos högre instans.

Anledning att i den nya anmärkningsprocessen pröva vem som skall anses
vara redogörare eller eljest ersättningsskyldig saknas enligt utredningen.
Emellertid finns även i det föreslagna förfarandet behov av att någon
uppträder för att såsom part taga ställning till revisorns i anmärkningen
framförda påståenden. Myndighet eller annan, mot vars räkenskaper anmärkningen
riktas, samt den tjänsteman som vidtagit den anmärkta åtgärden och
som därför har ett berättigat intresse av att få försvara densamma bör enligt
utredningens mening få komma till tals i processen. Detsamma bör gälla
beträffande sakägaren, enär målet rör honom såtillvida att antingen krav
på det anmärkta beloppets utfående kan komma att riktas mot honom eller
förlust kan komma att åsamkas genom den anmärkta åtgärden.

Rörande revisors möjlighet att återkalla anmärkning anför utredningen
följ ande.

Revisor kan för närvarande förfoga över tvisten i anmärkningsmål på så
sätt, att högre instansmyndighet är förhindrad att i sak pröva revisionsmyndighets
beslut att gilla framställd anmärkning, därest revisorn medger
av kronans motpart besvärsvägen framställt yrkande om ogillande av anmärkningen.
Ett dylikt medgivande har alltså samma verkan som ett
återkallande av anmärkningen. Enligt utredningens mening finns icke skäl
att i anmärkningsförfarandet tillerkänna revisor större förfoganderätt
över processföremålet än vad t. ex. taxeringsintendent har i taxeringsprocessen.
Sedan revisionsmyndighet prövat anmärkning bör revisorn alltså
icke kunna återkalla denna.

I motsats till vad som för närvarande gäller bör enligt utredningens mening
anmärkning få riktas mot samma åtgärd mer än en gång, om ny
grund kan åberopas. Eljest skulle revisor för att vara säker på att en anmärkt
felaktighet skall kunna rättas vara nödsakad att åberopa alternativa
grunder till stöd för sin talan, vilket kan verka betungande på revisionsarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

I författningsförslaget har intagits en bestämmelse om rätt för myndighet
att låta anmärkning förfalla, om anmärkningen rör sig om belopp av
ringa storlek eller ärendets fortsatta handläggning skulle vålla mer arbete
och kostnad än vad som motsvarar det belopp varom fråga är. Leuteration
medges för närvarande även i vissa fall om anmärkningen visserligen är
lagligen grundad men den anmärkta åtgärden finnes ha varit ur det allmännas
synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest särskilda skäl föreligger.
Härom anför utredningen följande.

Bestämmelsen motiverades vid sin tillkomst med behovet av att kunna eftergiva
ersättningsanspråk i fall då det skulle synas orimligt eller oskäligt
att göra detsamma gällande. Enär ersättningsskyldighet icke skall utkrävas
i den föreslagna processen, kan dylik leuterationsrätt icke bibehållas med
sagda motivering. Såsom förslaget är utformat kan fråga endast uppstå huruvida
behov föreligger av en bestämmelse vilken skulle ge revisionsmyndighet
rätt att från vidare handläggning utmönstra sådana anmärkningsärenden
som, ehuru vederbörande anmärkning gillats, avsett åtgärder vilka icke
grundat ersättningsskyldighet för sakägare eller statstjänsteman (redogörare).
Bedömandet av en anmärkt åtgärd ur de synpunkter som innefattas
i nu förevarande leuterationsbestämmelse kan alltså under inga omständigheter
ske inom ramen för den föreslagna processen utan först i samband
med frågan om utkrävande av ett i processen fastställt anmärkningsbelopp.
En motsvarighet till denna leuterationsbestämmelse har därför i utredningens
förslag intagits bland stadgandena rörande förfarandet för utbekommande
av fastställt anmärkningsbelopp. Den leuterationsrätt, som för närvarande
tillkommer kammarrätten såsom besvärsinstans, blir enligt förslaget
avskaffad.

Enligt gällande bestämmelser skall en anmärkning för att kunna prövas
av revisionsmyndigheten i princip delges redogöraren inom tre år från den
dag räkenskapen inkommit till myndigheten. Utredningen anser att, om redogöraransvaret
avskaffas och ersättes med vanligt tjänsteansvar, något behov
av särskild, kortare preskriptionstid i anmärkningsfrågor inte föreligger.
De allmänna preskriptionsbestämmelserna bör vara tillämpliga över hela
linjen i fråga om tjänstemans ersättningsskyldighet.

Frågan om möjligheten att använda ett anmärkningsbelopp för kvittning
mot en sakägaren tillkommande fordran beröres ingående i betänkandet.

För närvarande förekommer sådan kvittning i viss utsträckning. Utredningen
framhåller att kvittningen ofta torde företagas utan att sakägaren
godkänt den i förväg och t. o. in. mot hans bestridande. Särskilt gäller det
sagda beträffande de vanligast förekommande anmärkningsfallen, nämligen
sådana som avser löneförmåner. Framgår det av ett anmärkningsutslag,
att eu tjänsteman uppburit lön med för högt belopp, ligger det nära
till hands att avdraga beloppet å tjänstemannen därefter tillkommande
lön. Då det emellertid synes tveksamt under vilka förutsättningar och i
vad mån kvittning lagligen kan eller bör ske statsverket och enskilda
emellan, har utredningen ansett sig böra undersöka möjligheten och lämpligheten
av sådan kvittning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Rörande de civilrättsliga reglerna om kvittning in. in. anföres följande.

Som allmän regel anses gälla, att en gäldenär, som i sin tur äger en till
betalning förfallen fordran lios borgenären, kan helt eller delvis betala sin
skuld genom att förklara sig avstå från sin fordran. Regeln är dock ingalunda
undantagslös. Sålunda utgör exempelvis 7 kap. 6 § andra punkten
föräldrabalken hinder mot alt genom kvittning betala underhållsbidrag
som där avses. Vidare torde på grund av 10 kap. 17 § sista stycket rättegångsbalken
två fordringar icke mot ena partens vilja kunna kvittas mot
varandra med mindre en och samma domstol är behörig pröva dem båda.

Det sist sagda kan vara av särskild betydelse vad beträffar förhållandet
statsverket och enskilda emellan. Sålunda kan icke kvittning ifrågakomma
när det ena fordringsanspråket skall slutgiltigt prövas av allmän domstol
och det andra, såsom ofta är fallet i offentligrättsliga förhållanden, av administrativ
myndighet eller domstol. Detsamma torde analogivis böra gälla
när anspråken skola slutgiltigt prövas av skilda administrativa organ.

Så mångförgrenad som statens verksamhet är kan det vidare ifrågasättas
i vad mån fordringar och skulder, uppkomna inom olika sådana verksamhetsgrenar,
rimligen böra få kvittas mot varandra även då hinder av
förut angivet slag icke möter häremot. Frågan har behandlats i den rättsvetenskapliga
litteraturen (se t. ex. Herlitz: Föreläsningar i förvaltningsrätt
III s. 492 f och 547 f, Hessler i Förvaltningsrättslig tidskrift 1952 s. 310
f, Jägerskiöld i samma tidskrift 1954 s. 328 f, Rodlie: Obligationsrätt s. 56 f
och 59 f samt Sundberg: Allmän förvaltningsrätt s. 192) utan att något
entydigt och uttömmande svar lämnats på densamma. Emellertid torde,
oavsett hur frågan ur rent rättslig synpunkt må bedömas, praktiska hinder
oftast föreligga mot kvittning i dessa fall. Det kan ju t. ex. icke rimligen
fordras att en myndighet, då den har att verkställa en utbetalning, dessförinnan
skall ha hos andra myndigheter efterhört om möjlighet till kvittning
föreligger.

Sill ställningstagande till frågan motiverar utredningen på följande sätt.

När det för utredningen gällt att taga ställning till frågan, huruvida ett
i anmärkningsmål enligt utredningens förslag fastställt anniärkningsbelopp
må kunna få användas för kvittning, har på grund av det nyss sagda
de fall stått i förgrunden, då fordran och genfordran äro att hänföra "till
en och samma myndighets verksamhet, ehuru problemet principiellt sett
har en vidare omfattning. Utredningen har därvid kommit till den uppfattningen
att frågan bör — med viss reservation — besvaras jakande. Ett belopp,
vilket i anmärkningsväg och således vid omsorgsfull och sakkunnig
administrativ prövning befunnits ha av viss myndighet felaktigt utbetalts,
synes nämligen, såvitt och i den mån icke särskilda omständigheter lägga
hinder i vägen härför, kunna få avräknas vid myndighetens kommande
utbetalningar till den som med orätt uppburit detsamma. (Jfr MO:s ämbetsberättelse
1946 s. 365 f. En i viss mån motsatt mening, se Westerberg: Om
rättskraft i förvaltningsrätten s. 264, 726 f och 730.) Det kan knappast
böra fordras att myndigheten i sådant fall, ehuru en faktisk möjlighet att
kvitta föreligger, skall nödgas vid allmän domstol föra talan om utfående
av beloppet. Ivvittningsrätten innebär ju betydande fördelar, och därför bör
staten icke frivilligt genom administrativ praxis eller lagstiftning onödigtvis
avhända sig densamma. Att ett i anmärkningsmål fastställt anmärkningsbelopp
må kunna användas för kvittning har för övrigt redan stadgats
beträffande visst slag av statsbidrag. Jämlikt 21 § kungörelsen den 19
dec. 1958 (nr 665) om statsbidrag till driftkostnader för det allmänna skol -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

väsendet äger nämligen länsskolnämnd i samband med att nämnden beslutar
om storleken av statsbidrag till kommun förordna, att från statsbidraget
skall avräknas vad som enligt slutligt fastställd, av riksräkenskapsverket
gjord anmärkning felaktigt utbetalats till kommunen i sådant bidrag för
tidigare redovisningsår.

Den av utredningen gjorda reservationen i fråga om verkställande av kvittning
hänför sig i första hand till sådana fall då förbud mot kvittning gäller.
Exempel härpå återfinnes särskilt i de författningar som reglerar statens
bidrags- och understödsverksamhet. Sålunda torde av 39 § lagen om folkpensionering,
12 § lagen om allmänna barnbidrag, 38 § familjebidragsförordningen
och 106 § lagen om allmän sjukförsäkring kunna e contrario slutas,
att folkpension, barn- eller familjebidrag eller sjukhjälp som någon i
god tro uppburit med för högt belopp icke må återkrävas och således icke
får avdragas vid senare utbetalning av förmånen i fråga.

Utredningen tillägger bl. a. följande.

Om av ett lagakraftvunnet beslut i den av utredningen föreslagna anmärkningsprocessen
framgår, att en befattningshavare uppburit för mycket
i lön, måste ett mot honom riktat återkrav (s. k. condictio indebiti) anses
i och för sig väl grundat. Enligt utredningens mening må därför i sådana
fall kvittning genom avdrag å befattningshavaren sedermera tillkommande
lönebelopp kunna ifrågakomma. Därmed är dock icke sagt att så alltid
bör ske. 1 detta hänseende må särskilt erinras om den begränsning som rätten
till återkrav i dylika fall enligt vissa uppmärksammade rättsfall ansetts
vara underkastad (se NJA 1955 s. 310 och 1958 s. 475, jfr dock 1942 s. 101).
Hänsyn till rättspraxis på området bör därför tagas då fråga är att i nu
behandlade fall mot befattningshavarens bestridande göra avdrag å hans lön.

Beträffande läroverksko mm uns ansvar för statsmedel (213 §
läroverksstadgan) föreslås icke någon ändring. Rörande arten av detta ansvar
anföres följande.

Därest medel, som kommunen uppburit för läroverks drift eller som skolstyrelsen
eljest har om händer för statsverkets räkning, utbetalas i strid
mot gällande författningar, är kommunen enligt nämnda paragraf skyldig
att efter beslut av riksräkenskapsverket återbetala motsvarande belopp till
statsverket. Äterbetalningsskyldighet föreligger dock icke om den felaktiga
utbetalningen grundats på beslut av statlig myndighet. Över beslut av riksräkenskapsverket
om återbetalning enligt § 213 må enligt § 215 besvär anföras
hos kammarrätten.

Läroverkskommuns nämnda ansvar kan betraktas som en särskild form
av ansvar för disposition av statsmedel, vid sidan av redogöraransvaret men
jikartat med detta. Ansvaret innebär skyldighet för läroverkskommun att
gentemot statsverket svara för alla objektivt sett författningsstridiga utbetalningar,
grundade på beslut av kommunens egna organ eller befattningshavare.
Mot dessa liksom mot dem till vilka utbetalningarna gjorts bör väl
kommunen i mån av befogenhet äga regressrätt, men huruvida sådan befogenhet
föreligger torde få prövas av allmän domstol med ledning av allmänna
rättsregler.

Utredningen anser, att de skäl som föranlett förslaget om redogöraransvarets
slopande inte kan göras gällande med samma styrka i fråga om läI!
Itihaiuj till riksdagens protokoll 1961. t samt. Xr 119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

roverkskommuns ansvar. Detta ansvar infördes så sent som år 1958 och innebär
en kommunens garanti gentemot statsverket för de kommunala organens
och befattningshavarnas rätta handliavande av statsmedel. Att denna
garanti innebär ett strikt ekonomiskt ansvar kan, enligt utredningens uppfattning,
inte anses stridande mot det allmänna rättsmedvetandet på samma
sätt som redogöraransvaret mången gång visat sig vara.

IY. Remissyttrandena

Redogöraransvaret

Förslaget att avskaffa det särskilda redogöraransvaret har tillstyrkts av
samtliga remissinstanser utom en, nämligen justitiekanslersämbetet, som i
stället förordar en mera begränsad reform i syfte att lindra redogörarnas
nuvarande ansvar.

Statens organisationsnamnet ger uttryck för den uppfattningen att mildringen
av redogöraransvaret kan förväntas befrämja effektiviteten inom
den statliga medelsförvaltningen.

Kammarrätten finner att redogöraransvaret måste anses äga avsevärda
fördelar såsom ett medel att hos därav berörda tjänstemän inskärpa vikten
av noggrannhet och vaksamhet. Kritiken mot redogöraransvaret och utredningens
undersökningar visar emellertid att allvarliga principiella olägenheter
förefinnes. Det synes även uppenbart, att ett system som för att
inte medföra alldeles orimliga verkningar förutsätter konstant tillämpning
av ett extraordinärt rättsmedel, nådeinstitutet, inte kan anses tillfredsställande
ur principiell synpunkt. Då någon motsvarighet till redogöraransvaret
icke torde förekomma i något annat land och behov av sådant
ansvar inte gjort sig gällande vare sig i den kommunala förvaltningen eller
i det enskilda näringslivet, synes det inte behöva befaras att menliga
följder för statsverket skulle inträda, om redogöraransvaret avskaffas. Kammarrätten
har fördenskull icke något att erinra mot att så sker.

Försvarets civilförvaltning framhåller att även om redogöraransvarets
existens inom försvaret, åtminstone vad angår kassacheferna, knappast kan
anses ha haft större betydelse för undvikande av felaktigheter genom försummelse
och oaktsamhet, torde dess stränghet dock ha utgjort en återhållande
faktor i fråga om utbetalningar, som synts redogörarna tveksamma.
Civilförvaltningen befarar att, i den mån sakägarnas villighet att betala har
sin grund i önskan att redogöraren personligen icke skall åsamkas förlust,
risk föreligger att redogöraransvarets avskaffande kommer att minska sakägarnas
benägenhet att betala. Utvecklingen under senare år och icke minst
de fall, där — med rätt eller orätt — god tro åberopats, synes ge stöd för
detta antagande. Någon garanti för att frivillig betalning från sakägarnas
sida även framdeles skall förekomma i samma utsträckning som hittills
kan i varje fall icke anses föreligga. Emellertid har de på senare tid av -

Kanyl. Maj. ts proposition nr 11.9 ur 1961

dömda fallen av regresstalan, där god tro åberopats av sakägaren, i fråga
om möjligheterna för redogörarna att »söka sitt åter» givit dessa en sämre
ställning än tidigare. Det måste vid sådant förhållande i många fall framstå
såsom oskäligt att åberopa det särskilda redogöraransvaret. Civilförvaltningen
erinrar även om utvecklingen mot centralisering och mekanisering
med användande i ökad omfattning av hålkorts- och databehandlingsmaskiner
inom vissa områden, exempelvis utbetalning av löner. Då utbetalning
sker på dylikt sätt synes det personliga redogöraransvaret otympligt
och i många fall ohållbart. — Vid övervägande av skälen för och emot
anser därför civilförvaltningen i likhet med utredningen, att det speciella
redogöraransvaret nu bör slopas. Det synes icke förenligt med nutida krav
på billighet och rättvisa, att redogörare, som iakttagit normal aktsamhet
och vidtagit de åtgärder till förhindrande av förlust för statsverket, vilka
rimligen kan krävas av honom, likväl skall kunna ådömas ersättningsansvar.

Besvärssakkunniga anser att redogöraransvaret är så strängt, att det ej
sällan leder till resultat, som är direkt stötande för rättskänslan. Behovel
av ändrade regler är uppenbart. En reform bör, fortsätter de sakkunniga,
ta sikte på att mildra de anspråk, som nu ställes på redogörarna. Besvärssakkunniga
finner dock att ett ställningstagande till frågan om redogöraransvarets
slopande försvåras därav att, på grund av att redogöraransvaret
hittills tillämpats, en domstolspraxis saknas, som skulle klarlägga vad
ett vanligt civilrättsligt skadeståndsansvar innebär på nu förevarande område.
Någon tydlig uppfattning om innebörden av civilrättsligt ansvar
för en tjänsteman, som nu har redogöraransvar, kan överhuvud icke vinnas.
Ett upphävande av redogöraransvaret utan vidtagande av andra åtgärder
kan därför leda till att det nuvarande rättsläget brytes, utan att
man på förhand med bestämdhet kan säga vad som träder i stället. Avsevärd
tid kan komma alt förflyta, innan en klar praxis utformats av de
allmänna domstolarna. Mot bakgrund av hittillsvarande praxis i anmärkningsmål
kan domstolarna tänkas komma att kräva, att den som företager
utbetalning eller verkställer uppbörd fullgör dessa sina uppgifter på ett
felfritt sätt. Berörda tjänstemäns ansvar skulle då förbliva i det närmaste
strikt. Möjligt är också att domstolarna snarare kommer att influeras av
paralleller från förhållandena inom den enskilda arbetsmarknaden. Man
får emellertid, enligt besvärssakkunniga, antaga, att domstolarna vid ansvarets
utformning kommer att ta hänsyn till de statliga arbetsuppgifternas
karaktär och vikten av förvaltningens rationella och effektiva bedrivande.
Besvärssakkunniga förordar därför såsom eu tänkbar lösning all eu författning
utfärdas med tjänsteföreskrifter för sådana tjänstemän som företar
utbetalning eller verkställer uppbörd. Domstolarna skulle då få ett tämligen
säkert underlag, på vilket de kan bygga sin praxis. - Eu allmän översyn
av gällande tjänsteföreskrifter på redogörarområdet är påkallad i detta
sammanhang, eftersom åtskilliga föreskrifter torde utgå från existensen
av det nuvarande ansvaret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

Även justitiekansler sämbete t berör frågan om vilket ansvar, som skulle
åvila redogörare om den föreslagna reformen genomfördes. Det är, framhåller
ämbetet, måhända osäkert, om det allmänna tjänsteansvaret inrymmer
ersättningsskyldighet för fel i tjänsten, som vållat skada, även om felet
ej är straffbart, således åtminstone att hänföra till tjänstefel enligt 25
kap. 4 § strafflagen. Det synes också i någon mån ovisst, om det ansvar
som enligt förslaget skall ersätta redogöraransvaret förutsätter, att det begångna
felet är straffbart såsom tjänstefel eller det är tillfyllest med ett
fel av mindre grov beskaffenhet. Ämbetet anför bl. a. följande.

Ä ena sidan vill det förefalla, som om tjänstefel skulle vara en förutsättning
för inträde av ersättningsskyldighet enligt förslaget, å andra sidan synes
ej oberättigat ställa frågan, om detta verkligen är fallet, eftersom sådana
fel av redogörare, som äro tjänstefel, anses böra åtalas och icke
skola ge upphov till anmärkningsmål. Det skulle måhända i så fall ligga
nära till hands att förmoda, att för ersättningsskyldighet ej fordrades, att
redogörare gjort sig skyldig till »tjänstefel», utan att det räckte med eu
lägre grad av vållande hos denne. Emellertid förefaller ej osannolikt, att
utredningen räknat med att i praktiken åtal vanligen ej anställes för de
tjänstefel, varom här är fråga, och att följaktligen hinder ej möter att behandla
dem anmärkningsvägen.----Huruvida det är lämpligt att, så som

här antagits, grunda ersättningsskyldigheten för redogörare å begånget
tjänstefel och samtidigt förutsätta, att detta ämbetsbrott ej varder
åtalat, lärer kunna starkt ifrågasättas. Detta så mycket mer som ju åtalsplikt
föreligger för allmänna åklagare, så snart till deras kännedom kommer,
att brott begåtts. Uteslutet är ej heller, att mot vad som i ett enskilt
fall måhända antagits åtal kommer att väckas för tjänstefelet, sedan anmärkningsprocessen
kommit i gång. Vad angår felaktigheter, som beivras
i disciplinär väg såsom tjänstefel, må här tilläggas, att enligt 25 g 4. allmänna
verksstadgan disciplinärt förfarande ej är avsett att inledas, såvida
anledning finnes att talan om enskilt anspråk kommer att föras.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter — oavsett vad som kan anses vara
gällande rätt eller förslagets ståndpunkt beträffande området för ersättningsskyldighet
— om icke redogöraransvaret i så måtto bör bibehållas, att
ersättningsskyldighet för redogöraren inträder vid lägre grad av vållande
än sådant som kräves för tjänstefel. Om det med hänsyn till samtliga föreliggande
omständigheter finnes skäligt och billigt, skulle felet, ehuru det ej
förskyller straffansvar för tjänstefel, medföra skyldighet för redogöraren
att ersätta den genom felet vållade skadan. Det kan icke uteslutas att det beträffande
fel i redogörartjänsten finns ett område, där ett förelupet fel icke
är att bedöma som tjänstefel men likväl bör föranleda skadeståndsansvar,
utan att detta kan anses oskäligt. Vidare framhålles, att verkningarna av ett
fullständigt avskaffande av redogöraransvaret icke kan med önskvärd trygghet
överblickas, särskilt med hänsyn till betydelsen av att kravet å noggrann
hushållning med statens medel alltjämt verksamt upprätthålles ocb
att sakägarnas villighet att ersätta genom redogörares fel oriktigt erhållna
medel ej utan tungt vägande skäl beaktansvärt försvagas.

Även försvarets civilförvaltning uttalar sig om det ansvar, som framdeles
åvilar redogörare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

Redogöraransvarets avskaffande kan givetvis icke innebära, att en statstjänsteman,
som fattar förvaltningsbeslut med ekonomiska konsekvenser,
skulle vara befriad från allt ansvar för sitt beslut. Utgångspunkten för det
ansvar, som härvidlag åligger honom, lärer vara de med ifrågavarande befattning
förenade tjänsteåliggandena. För olika befattningar och för skilda
förvaltningsområden kan dessa åligganden vara relativt sldftande. För försvarets
del torde föreskrifterna i allmänt försvarsförvaltningsreglemente
(SFS 1954: 587) kunna ge viss ledning.

Statens sakrevision anser att redogöraransvaret visserligen är av icke
ringa betydelse för den statliga ekonomiska verksamheten men att övervägande
skäl dock talar för att denna speciella ansvarsform modifieras i olika
avseenden. Det väsentliga från statsverkets synpunkt anges vara att den
statliga medelsförvaltningen är föremål för en effektiv och planmässig kameral
revision, även om denna icke bygger på redogöraransvar och anmarkningsprocess
i deras nuvarande form. Sakrevisionen anser dock att frågan
om redogöraransvarets avskaffande bör prövas i ett sammanhang med det
år 1958 framlagda förslaget till lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar.

Svenska stadsförbundet berör frågan om läroverkskommuns ansvar gentemot
statsverket beträffande statsmedel, som tillförts kommunen för läroverkets
drift. Förbundet erinrar om att skolförfattningssakkunniga i sin
den 29 januari 1958 avgivna promemoria anförde att det, om det statliga
redogöraransvaret slopades eller modifierades, kunde vara anledning alt ta
upp frågan om läroverkskommuns ansvar till ny prövning. Stadsförbundet
ifrågasätter, om inte ansvaret nu borde modifieras på sätt som svarar mot
vad som föreslagits i fråga om de statliga redogörarnas ansvar.

Skolöverstyrelsen anser däremot, i likhet med utredningen, att det strikta
ansvar, som innebär en kommunens garanti gentemot statsverket för de
kommunala organens och befattningshavarnas rätta liandhavande av statsmedel,
som ställts till kommunens förfogande, bör bibehållas, överförandet
till kommunerna av läroverkens ekonomiska förvaltning torde förutsätta
ett kommunens ansvar av denna art.

I några yttranden berörs frågan om formen för ett upphävande av redogöraransvaret.
Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om inte det nuvarande
ansvaret har sådan hävd, att dess upphävande bör komma till uttryck
i ett av Kungl. Maj :t och riksdagen meddelat beslut. Enligt besvurssakkunnigas
uppfattning ler det sig numera naturligt att betrakta reglerna
om redogöraransvaret såsom civilrättsliga regler och de torde med hänsyn
härtill böra upphävas genom civillagstiftning. 1 den mån positiva skadeståndsregler
för statstjänstemännen kan meddelas i lag, hade bestämmelsen
om redogöraransvarets avskaffande liafl sin givna plats i en sådan
lag. Om en allmän tjänstemannalag funnits, skulle likaså den erforderliga
bestämmelsen ha kunnat inlagas såsom eu övergångsbestämmelse i denna.
Skulle man icke anse civillagstiflningens form erforderlig, bör bestämmelsen
i stället intagas i eu författning, vilken är antagen med riksdagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 ur 1961

Anmärkningsprocessen

Vad utredningen föreslagit i fråga om anmärkningsprocessen har av flertalet
remissinstanser tillstyrkts, lielt eller till väsentliga delar.

Några remissinstanser har dock ifrågasatt om icke med eu omläggning av
anmärkningsprocessen bör anstå i avvaktan på en lösning av frågan om
statstjänstemännens förhandlingsrätt m. m. Det erinras i dessa yttranden
om att ett betänkande i frågan framlagts år 1960 (SOU 1960: 10). Riksräkenskapsverket
anför följande.

Därest de fortsatta övervägandena beträffande frågan om förhandlingsrätt
för statstjänstemännen skulle leda till att deras anställnings- och lönevillkor
komma att grundas på kollektivavtal, kommer även frågan om förfarandet
i anmärkningsmål, i vart fall sådana som avse löneförmåner, i ett
nytt läge. Sålunda får antagas att kollektivavtalstvister på tjänstemannaområdet
komma att handläggas av arbetsdomstolen, vilken därvid torde
erhålla en sådan sammansättning, att sakkunskap i tjänstemannaförhållanden
blir företrädd. Här aktualiserade frågor böra beaktas Aid fortsatta överväganden
beträffande anmärkningsprocessens slutliga utformning.

Statens sakrevision framhåller att förslaget angående statstjänstemäns
förhandlingsrätt kan komma att medföra icke oväsentliga modifieringar i
fråga om bl. a. anmärkningsmålens omfattning och handläggning. I avvaktan
på denna reform bör det kunna ifrågasättas att mera provisoriskt införa
en bestämmelse om rätt för vederbörande revisionsmyndighet att inom vissa
gränser i efterhand eftergiva i anmärkningsväg till återbetalning fastställda
belopp. En av förutsättningarna härför bör bl. a. vara att det är klart
ådagalagt, att beloppet icke kan tagas ut av vederbörande sakägare.

Även statskontoret, försvarets civilförvaltning och vattenfallsstyrelsen pekar
på konsekvenserna i nu förevarande hänseende av ett genomförande
av förslaget om statstjänstemäns förhandlingsrätt.

I några remissyttranden uttalas tvekan inför den principiella omläggning
av anmärkningsprocessen som föreslagits. Statskontoret ifrågasätter
sålunda om tillräckliga skäl föreligger för ett bibehållande av denna processform,
då besluten icke längre skall medföra rättskraft mot redogöraren.
Statskontoret vill dock med hänsyn till vad utredningen anfört i frågan
inte motsätta sig förslaget. Kammarrätten framhåller att det nuvarande
anmärkningsförfarandet kan karakteriseras som ett administrativt processinstitut,
vari fastställes huruvida kronan äger ett anspråk mot viss eller vissa
enskilda. Kammarrätten tillägger följande.

I det föreslagna förfarandet däremot skulle endast fastställas huruvida
enligt kronans mening den yttersta grunden för ett eventuellt anspråk föreligger,
och detta utan att det samtidigt avgöres mot vem eller vilka anspråket
skall riktas. Det gäller med andra ord att träffa avgörande om en
enda, låt vara viktig faktor, som har betydelse för frågan om inledande
av ett judiciellt förfarande. Detta avgörande är otvivelaktigt av rent administrativ
karaktär. Förslaget kan följaktligen sägas innebära, att administrativa
uppgifter anförtros åt dömande instanser. Därmed torde också vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 ur 1!)61 39

sagt, att det föreslagna förfarandet icke rätteligen kan betecknas som en
process.

Kammarrätten har ansett det vara av värde, alt dessa förhållanden påpekas.
Därmed har kammarrätten dock icke avsett att framställa någon
avgörande invändning mot det föreslagna förfarandet. Det synes icke finnas
någon anledning, varför icke detsamma skulle kunna fungera tillfredsställande
såsom ett rent administrativt institut. Att ett behov av förfarandet
föreligger, synes kammarrätten på de av utredningen anförda grunderna
sannolikt. Det torde även vara praktiskt riktigt att utnyttja den sakkunskap
på området som förefinnes hos kammarrätten.

Försvarets civilförvaltning erinrar om att utredningens förslag innebär
att staten avhänder sig ett låt vara föråldrat men från statens synpunkt
alltjämt relativt effektivt och föga kostnadskrävande medel att indriva belopp,
som oriktigt utgivits. Då framställt krav hestrides eller eljest icke föranleder
betalning och om kronans ställning icke befinnes vara så stark att
kvittning kan tillgripas, bör övervägas att hänskjuta frågan om betalningsskyldighet
till allmän domstols prövning. Vid dylikt övervägande måste
självfallet olika omständigheter beaktas, såsom det anmärkta beloppets
storlek, frågan huruvida sakägaren kan ha varit i god tro, utsikterna att
i händelse av en för kronan gynnsam utgång av målet utfå något av sakägaren,
med förfarandet förenade kostnader in. in. I åtskilliga fall måste
dessa överväganden leda till att myndigheten finner sig icke rimligen böra
vidtaga ytterligare åtgärder och att saken sålunda får förfalla. — Den
föreslagna processordningen utgör, enligt civilförvaltningen, ett försök til!
modernisering av den genom praxis utvecklade anmärkningsprocessen, av
vilken man velat ta tillvara vissa värdefulla sidor. Civilförvaltningen tillägger
följande.

Eftersom ett gillande av eu anmärkning icke i första hand innebär åläggande
att ersätta statsverket liden förlust utan ett konstaterande av att kronan
har en fordran av sådan beskaffenhet att den kan användas för kvittning,
vill ämbetsverket ifrågasätta, om ett system med fastställande av anmärkning
måste anses ofrånkomligt. Kvittning enligt vanliga civilrältsliga
grunder bör kunna tillgripas utan sådant fastställande, även om vissa
garantier bör skapas för att kvittning icke tillgripes i en omfattning som
kan anses obillig mot vederbörande sakägare. I sådana fall, där delade meningar
råder mellan å ena sidan revisionsmyndigheten och å andra sidan
den för den felaktiga åtgärden ansvariga myndigheten eller sakägaren om
åtgärdens riktighet, kunde det måhända även med hänsyn till rättssäkerheten
vara tillfyllest, om utan formbundet förfarande ett auktoritativt och
bindande uttalande om den tveksamma åtgärdens riktighet kunde erhållas
från ett centralt organ med erforderlig insikt i hithörande frågor. Såsom
sådant centralorgan torde i princip riksrevisionsverket i särskild, kvalificerad
sammansättning kunna fungera. I fråga som uteslutande eller övervägande
rör föreskrifter in. in., utfärdade av annat centralt ämbetsverk, kan
givetvis tänkas att detta fungerar såsom auktoritativt organ i nu ifrågavarande
hänseende. Eu dylik anordning synes närmast kunna bli aktuell
inom sådana förvaltningsområden, där specialrevision finnes inrättad. Med
hänsyn till den möjlighet, som nu finnes att besvärsvägen bringa mål om

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

avlönings- in. fl. förmåner under kammarrättens prövning — och någon
ändring härutinnan synes icke i förevarande sammanhang ha förutsatts —
torde det i enhetlighetens intresse vara erforderligt att även i ärenden av
nyssberörd art tillåta fullföljd till kammarrätten.

Justitiekansler sämbetet hyser viss tvekan om icke möjlighet bör föreligga
att i anmärkningsprocessen slutgiltigt pröva frågan om redogörares
ersättningsskyldighet och i förekommande fall ålägga redogöraren sådan
skyldighet. Ämbetet anför bl. a. följande härom.

Det torde icke vara obefogat göra gällande, att det långt ifrån är säkert,
att de allmänna domstolarna äro mera skickade än ifrågavarande administrativa
myndigheter — och förvaltningsdomstolar — att bedöma, om
sådan försummelse förelupit i fråga om en redogörares fel, att redogöraren
bör dömas till ersättningsskyldighet. De administrativa myndigheterna liksom
förvaltningsdomstolarna torde ha en vida rikare erfarenhet än vad
de allmänna domstolarna vanligen äga av förvaltningsverksamhet och
kunna därför mången gång ha större förutsättningar än dessa att komma
till en riktig uppfattning rörande vad som skäligen bör fordras av en redogörare.
Särskilt om en reform av redogöraransvaret, i enlighet med vad
ämbetet ifrågasatt, skulle innebära möjlighet att ålägga ersättningsskyldighet
för redogörare med anledning av begånget fel, som ej är att hänföra
till tjänstefel, synes kunna ifrågasättas en sådan ordning som den
nu antydda.

Besvärssakkunniga understryker däremot, att skadeståndsfrågor i förevarande
sammanhang bör prövas och avgöras av allmän domstol. I sitt yttrande
över betänkandet om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:
43) har de sakkunniga framhållit, att starka skäl talar för att alla mål, där
allmänna skadeståndsrättsliga bedömningar kommer i fråga, hänföres till
de allmänna domstolarnas kompetens till tryggande av en enhetlig praxis.
De sakkunniga ansluter sig helt till utredningens uppfattning, att det bör
ankomma på allmän domstol och icke på revisionsmyndigheterna och kammarrätten
att pröva mål om ifrågavarande tjänstemäns ersättningsskyldighet.
Härmed skulle såsom ett naturligt led i den allmänna utvecklingen den
sista rest av den gamla administrativa domsrätten över tjänstemännen, som
för närvarande utövas i samband med redogöraransvarets utkrävande, upphävas.
Besvärssakkunniga understryker emellertid att därav självfallet icke
följer att för alla frågor avseende ersättningsskyldighet, som nu avgöres
anmärkningsvägen, allmän domstol i stället skall behöva anlitas. Det normala
förfarandet förutsättes tvärtom bli, att statens anspråk fastställes i
administrativ ordning, helst som resultat av en uppgörelse med tjänstemannen.
Endast om denne ej godtager statens anspråk, blir det anledning för
staten att stämma honom till allmän domstol. I den mån staten genom ett
administrativt beslut bestämmer sitt anspråk, kommer utgångspunkt att
föreligga för en besvärsprocess rörande detta spörsmål, i allmänhet med
Kungl. Maj:t i statsrådet som slutinstans.

Det i betänkandet föreslagna anmärkningsförfarandet kommer att innebära
ett förfarande för tolkning av vissa statliga författningar av betydelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

för statens inkomster och utgifter. Besvärssakkunniga finner det uppenbart
att behov av ett sådant förfarande föreligger och tillstyrker därför att
anmärkningsprocessen inte avskaffas utan ombildas till ett förfarande för
meddelande av besked om tolkning av författningar och beslut, som skall
läggas till grund för utbetalningar och verkställande av uppbörd. — Den
av utredningen föreslagna anmärkningsprocessen skulle emellertid även
fortsättningsvis tjäna som medel för staten att få vissa fordringar fastställda
hos tredje man, bl. a. avseende skatter och tullar. Enligt besvärssakkunnigas
mening bör det nya anmärkningsförfarandet likväl få en klar och entydig
målsättning: att meddela tolkningsbesked. Enligt sakens natur måste
helt olika krav ställas på en process, som skall leda till exigibla beslut gentemot
enskilda skattskyldiga och mot läroverkskommun, å ena sidan, och på
ett förfarande, som skall utmynna i oförbindande tolkningsbesked, å andra
sidan. Goda möjligheter finnes att tillgodose de behov, som den nuvarande
anmärkningsprocessen fyller med avseende å statens tull- och skattekrav
efter andra linjer. Spörsmålet om framställande av krav mot läroverkskommun
bör, enligt besvärssakkunniga, göras till föremål för reglering i
särskild författning och avfattas så, att den kan vinna tillämpning över
huvud taget, när staten i anledning av vid revision uppmärksammad felaktighet
med avseende å användning av statsbidrag finner sig böra rikta
krav mot kommun. Den ordning, som tillskapats beträffande redovisning
av läroverksmedel, kan nämligen förmodas komma att följas av andra och
liknande med avseende å andra slag av statsmedel, som ställes under kommuns
förvaltning.

Författningsförslaget

Den i författningsförslagets 9 § ingående regeln om kvittning av anmält
belopp mot sakägaren tillkommande fordran hos statsverket har blivit
föremål för diskussion.

Vattenfallsstyrelsen finner den föreslagna kvittningsregeln innebära en
avsevärd lättnad för såväl redogörare som revisionsmyndighet, även om
kvittningsförfarandet redan nu förekommer i förhållandevis stor utsträckning.
Även järnvägsstyrelsen anser att kvittningsbestämmelsen i hög grad
kommer att underlätta förfarandet vid återkrav av för mycket utbetalda
belopp, överståthållarämbetet finner det värdefullt att det redan nu praktiserade
kvittningsförfarandet blir närmare reglerat men anser, att den föreslagna
bestämmelsen bör kompletteras med en föreskrift om att kvittning
mot sakägarens bestridande inte får ske, om anledning finns till antagande,
att en talan om beloppets återbekommande inte skulle bifallas.

Justitiekanslersämbetet framhåller att det kan vara vanskligt att avgöra,
om en befattningshavare som enligt beslut i anmärkningsmål uppburit
för mycket i lön bör få behålla medlen. På grund härav ifrågasätter ämbetet
om befattningshavarens intresse blir tillräckligt tillgodosett, om den myndighet
som har att utbetala lön till befattningshavaren skulle äga att mot
4 llihang till riksdagens protokoll 1 samt. A’r 119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

löntagarens bestridande avräkna anmärkningsbeloppet på lönefordran. Ämbetet
finner det önskvärt att kvittningsfrågan blir föremål för bedömande
redan i samband med anmärkningsmålet.

I flera yttranden avstyrks däremot den i utredningsförslaget ingående
bestämmelsen om kvittningsförfarandet. Avstyrkanden förekommer sålunda
i de yttranden som avgivits av kammarrätten, riksräkenskapsverket, länsstyrelsen
i Stockholms län, besvärssakkunniga, Landsorganisationen i Sverige,
Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation,
Tjänstemännens centralorganisation och Föreningen försvarets kassachefer.

Landsorganisationen i Sverige erinrar om att i svensk rätt för närvarande
saknas regler om tvångsvis kvittning av lönefordran mot arbetsgivares motfordran.
Med hänsyn till den allmänna räckvidden av kvittningsproblemet
ifrågasätter organisationen om problemets lösning bör föregripas genom
den föreslagna specialregleringen. Erfarenheten torde inte ha givit vid handen
att behov av en sådan reglering föreligger. Även Tjänstemännens centralorganisation
anser att frågan om arbetsgivares kvittningsrätt är av den
allmänna räckvidd att den inte bör bli föremål för lagstiftning i förevarande
sammanhang. Sveriges akademikers centralorganisation uttalar, att kvittningsrätten
innehåller så komplicerade juridiska bedömanden att det måste
anses olämpligt att låta kvittningsfrågan avgöras i en relativt summarisk
administrativ process. Det kan enligt organisationen heller inte godtas, att
en sakägare, som är statstjänsteman, skall komma i ett sämre rättsläge än
annan sakägare. Statstjänstemännens riksförbund anlägger liknande synpunkter
på frågan.

Riksräkenskapsverket anser att kvittningsrätten i varje enskilt fall bör
bedömas med utgångspunkt från allmänt gällande rättsnormer. Med hänsyn
härtill förordar verket, att den föreslagna särskilda bestämmelsen inte
tas in i författningen. Besvärssakkunniga finner den föreslagna regeln
mycket vittsyftande till sitt innehåll. Med stöd av densamma skulle kronan
exempelvis kunna göra sig betald genom överskjutande skatt, som skall
återbetalas till vederbörande. Allvarliga betänkligheter möter mot införande
av en så vittgående rätt. I och för sig skulle en kvittningsregel visserligen
vara av värde, men de sakkunniga anser att saken bör tas upp och
utredas i ett större sammanhang än det förevarande. Kammarrätten anför
följande.

Enligt utredningens förslag skulle anmärkningsförfarandet i visst avseende
erhålla verkningar av exekutiv art. Kammarrätten åsyftar den föreslagna
rätten att kvitta fordringar — till exempel lönefordringar — å statsverket
mot anmärkta belopp som i förevarande ordning räknats kronan till
fördel. Förslaget innebär, att kronan i detta speciella fall skulle få rätt att
utan föregående prövning av judiciell karaktär tillämpa ett förfarande av
exekutiv natur, något som eljest icke torde vara tillåtet. Den föreslagna
kvittningsrätten synes kammarrätten förkastlig ur rent principiell synpunkt,
och även ur praktiska och skälighetssynpunkter torde invändningar kunna
göras mot densamma. Den utformning som kvittningsbestämmelsen erhållit
i förslaget synes ingalunda utesluta att den kan komma att tillämpas

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

på ett oskäligt sätt, även om utredningen genom sin motivering sökt förebygga
en sådan tillämpning. Enligt kammarrättens mening bör ifrågavarande
bestämmelse utgå ur förordningen.

Besvärssakkunniga föreslår att anmärkningsförfarandet i fråga om s k a tt
e r slopas. De sakkunniga anför följande.

Vad till en början gäller sådana skatter, vilkas uppbörd regleras av uppbördsförordningen,
finnas redan i 70 § nämnda förordning regler om efterkrav
gentemot skattskyldig. Dessa torde utan svårighet kunna utbyggas sä,
att även riksräkenskapsverkets nuvarande skatteanmärkningar inordnas i
detta förfarande. I fråga om andra skatter torde en undersökning giva vid
handen, att det är möjligt att — i en gemensam särskild författning om
framställande av efterkrav gentemot skattskyldig på grund av vid debiteringen
förelupna felaktigheter — samla erforderliga regler på detta område.
Av särskild vikt är, att förfarandet utformas på sådant sätt, att det
mynnar ut i exigibla beslut. På detta sätt kunna dessa revisionskrav frikopplas
från det egentliga anmärkningsförfarandet.

Statstjänstemannens riksförbund ifrågasätter däremot om ej en utvidgning
av betalningsåläggande inom anmärkningsprocessens ram bör komma
till stånd, nämligen för ärenden angående restitution av skatt och »återbäring»
av överskjutande preliminär skatt. Förbundet anför bl. a. följande.

På grund av det av olika anledningar starkt ökade antalet besvär över
taxering har arbetet med återbetalning av skatt till följd av nedsättning och
undanröjande av taxeringar genom beslut av prövningsnämnd, kammarrätten
eller regeringsrätten i motsvarande grad ökat till såväl antal som belopp.
Antalet sådana restitutioner var år 1959 uppe i 3 661 med ett sammanlagt
belopp av ca 6,5 miljoner kr. enbart i Stockholm. Härtill kommer restitution
av skatt med tillämpning av den s. k. 80 %-regeln samt restitutioner
på grund av beslut angående kupongskatt, nöjesskatt, stämpelmedel in. m.
Vidare har ÖÄ och länsstyrelserna att ombesörja återbetalningar med anledning
av beslut av lokal skattemyndighet om nedsättning eller befrielse från
preliminär skatt. Tillhopa restitueras i Stockholm omkring 35 miljoner
kronor per år (exklusive »återbäringen» av överskjutande preliminär skatt).
Med avseende å det ökade uttaget av preliminär skatt i förhållande till tidigare
år uppgår »återbäringen» till synnerligen stora belopp. År 1959 uppgick
antalet poster i Stockholm till ca 327 000 med ett sammanlagt belopp av ca
158 miljoner kronor, varav ca 2 miljoner kronor gick till indrivningsverket
(genom överlåtelser, utmätningar och kvittningar).

Enligt förbundets mening står det inte i mänsklig makt för redogörarna,
som även har andra viktiga arbetsuppgifter, att iakttaga den omsorg, som i
allmänhet bör fordras vid utbetalningar. Visserligen förberedes restitutionsärendena
i viss utsträckning av den lokala skattemyndigheten. Men det
egentliga restitutionsarbetet är förlagt till överståthållarämbetet och länsstyrelserna,
där den för utbetalningarna ansvariga personalen ej är stor. Denna
måste därför i stor utsträckning lita på kanslist- och biträdespersonalens
noggrannhet. Det föreligger, enligt förbundets mening, icke någon principiell
skillnad mellan felaktig debitering och felaktig restitution av skatt. 1 båda
fallen har sakägaren gjort eu obehörig vinst i skattehänseende genom att fel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

aktighet begåtts av myndighet. För låg debitering och för hög restitution är i
själva verket två sidor av samma sak, såvitt nu är i fråga, alldenstund
missräkning icke är någon betalning. Anledning torde därför finnas att utsträcka
tillämpningsområdet för 2 § tredje stycket författningsförslaget till
att avse även det fall att skatt återbetalats med för högt belopp. Någon bristande
rättssäkerhet torde icke behöva befaras, då härigenom endast sakägaren
på ett enklare sätt än eljest får betalningsskyldigheten definitivt fastställd.
Från statens synpunkt skulle den fördelen vinnas att den nuvarande minutiösa
kontrollen beträffande även mindre betydande belopp kunde reduceras
till rimligare proportioner till båtnad för andra viktiga arbetsuppgifter, och
från redogörarsynpunkt skulle den föreslagna utvidgningen medföra att nuvarande
ständiga otrygghetskänsla, som är förenad med restitutionsarbetet,
vilket pågår varje dag året runt, skulle minska.

Sveriges akademikers centralorganisation framhåller att preskriptionstiden
för anmärkning mot redogörarens räkenskaper enligt utredningens
förslag blir förlängd från 3 till 10 år. Organisationen anför följande.

Detta är visserligen en teoretiskt sett naturlig konsekvens av att redogörarens
ansvar skall bedömas enligt den allmänna skadeståndsrätten, men i
praktiken innebär det att redogöraren och sakägaren kommer i ett sämre läge
än skadevållande i allmänhet, eftersom ersättningsanspråk mot de senare i
regel framställes i omedelbar anslutning till inträffade skadefall, medan det
för redogörare och sakägare på grund av revisionsarbetets bedrivande kan
dröja åtskilliga år, i sämsta fall upp till 10, innan en upptäckt felaktig åtgärd
föranleder anmärkning. Med hänsyn härtill anser SACO, att en gillad anmärkning
inte skall föranleda återkrav mot sakägare eller redogörare, om
anmärkningen ej delgivits dessa inom treårsfristen.

Statstjänstemannens riksförbund berör samma fråga och förklarar sig
anse att den treåriga preskriptionstiden bör bibehållas. Skulle så ej anses
böra ske, bör enligt förbundets mening utredningens författningsförslag kompletteras
med ett stadgande av innebörd, att en gillad anmärkning icke skall
föranleda återkrav mot sakägare eller redogörare, därest anmärkning icke
delgivits dessa inom treårsfristen och fråga icke är om felaktighet hänförlig
till brott.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en kortare preskriptionstid än
10 år. Att göra de allmänna reglerna för preskription av vanlig fordran tilllämpliga
på en så speciell företeelse som återkrav på grund av statlig revisionsanmärkning
finner länsstyrelsen principiellt oriktigt. Länsstyrelsen erinrar,
att kortare preskriptionstider finns stadgade i åtskilliga fall, som berör
statlig verksamhet, exempelvis 70 och 71 §§ uppbördsförordningen. Länsstyrelsen
anser att en preskriptionstid om fyra eller högst fem år borde
vara tillräcklig utan att revisionsarbetets rätta bedrivande därigenom hindrades.

Sveriges akademikers centralorganisation avstyrker förslaget att nv anmärkning
skall få framställas, om ny grund kan åberopas. Organisatio -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

nen anser en sådan ordning stå i strid med viktiga rättssäkerhetsprinciper.
Liksom inom allmän domstolsprocess och taxeringsprocess bör vid anmärkningsförfarande
revisors utredning förebringas i ett sammanhang utan
rätt att rikta anmärkning mot åtgärd mer än en gång.

Även Statstjänstemannens riksförbund opponerar mot utredningens förslag
i denna del och finner att det måste framstå som angeläget för både
sakägaren och redogöraren att kunna räkna med att ett i anmärkningsväg
prövat ärende inte ånyo kan komma upp till prövning. Det bör därför åligga
revisor att före anmärkningsprocessens inledande så bereda målet, att bevisningen
kan förebringas i ett sammanhang.

Justitiekanslersämbetet och riksräkenskapsverket ifrågasätter om inte b esvärsrätten
bör regleras utförligare än som skett i den föreslagna författningstexten.
Det bör direkt utsägas mot vilka beslut talan ej får föras.

Besvärssakkunniga anser att besvärsrätt bör tillkomma revisor och den
reviderade myndigheten som parter. I den mån tjänstemannen och betalningsmottagaren
intar partsställning, bör även de få motsvarande besvärsrätt.

Kammarrätten och besvärssakkunniga anser att kammarrättens beslut i
anmärkningsärenden icke skall få överklagas.

V. Departementschefen

För de statliga tjänstemän som beslutar om utbetalningar och uppbörd
— redogörare — gäller en särskild form av ekonomiskt ansvar för riktigheten
av vidtagna åtgärder. Detta redogöraransvar är vidsträckt
och går längre än vad som gäller för andra statstjänstemän och för icke
statliga befattningshavare i motsvarande ställning.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen saknas egentliga författningsbestämmelser
om redogöraransvaret. Detta har i stället utbildats
genom praxis i den s. k. anmärkningsprocessen, genom vilken redogöraransvaret
i det enskilda fallet fastslås. Anmärkningsprocessen försiggår i
första instans hos vederbörande revisionsmyndighet samt i andra och i regel
sista instans hos kammarrätten. Denna domstols utslag i vissa anmärkningsmål
kan dock överklagas och prövas då av regeringsrätten.

Redogöraransvaret drabbar ofta hårt och ej sällan även i fall där redogöraren
måste anses ha iakttagit all den omsorg och försiktighet som rimligen
kan begäras. Den ersättningsskyldighet som eljest skulle slutligt stanna
på redogöraren efterges emellertid i stor utsträckning genom särskilt beslut
av Kungl. Maj :t.

Redogöraransvaret har sedan lång tid tillbaka kritiserats, och dess konsekvenser
har betecknats som stötande. Vad sålunda anförts är enligt min
mening befogat. Redogöraransvaret i dess nuvarande form synes icke förenligt
med modern rättsuppfattning. En särskild olägenhet är, att redogöraransvaret
— för att obilliga resultat skall kunna undgås i de särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 är 1961

fallen — nödvändiggör att ett förhållandevis stort antal frågor av ifrågavarande
slag måste underställas Kungl. Maj :t.

Utredningen och remissyttrandena visar också, att allmän enighet råder
om att redogöraransvaret icke bör kvarstå i nuvarande form. Den allmänna
uppfattningen synes vara, att någon särskild grad av ansvar inte erfordras
för de statliga redogörarna; redogöraransvaret anses kunna slopas, varvid
redogörarna i fråga om ekonomiskt ansvar skulle jämställas med andra
statliga tjänstemän.

I några yttranden har emellertid uttalats farhågor för att ett fullständigt
avskaffande av det särskilda redogöraransvaret skulle innebära risk för att
redogörarna skulle visa minskad noggrannhet och ansvarskänsla. Enligt
min åsikt behöver man knappast befara sådana konsekvenser. Jag vill här
ånyo erinra om att den svenska statsförvaltningen torde vara ensam om
att ha ett särskilt ekonomiskt redogöraransvar. Detta saknar sålunda veterligen
motsvarighet inte blott utomlands utan även inom riket. Varken enskilda
företag eller kommuner har ansett sig böra kräva ett sådant ansvar
av sina befattningshavare. Inom statsförvaltningen är för övrigt redogörarna
inom riksdagens verk undantagna från det särskilda redogöraransvaret
utan att härav torde ha föranletts några olägenheter. Det straffrättsliga och
ekonomiska ansvar, som enligt allmänna regler följer med statlig tjänst,
bör, såvitt jag kunnat finna, vara tillräckligt även för redogörarna. Att man
även enligt dessa allmänna regler kan ställa särskilda krav på noggrannhet
och försiktighet hos redogörarna torde ligga i sakens natur.

Av det sagda följer enligt min mening även, att man inte — såsom från
vissa håll ifrågasatts — bör uppskjuta reformen i avvaktan på en lagstiftning
om det allmännas skadeståndsansvar. En framtida lagstiftning på detta
område torde sålunda icke behöva påverka bedömningen av frågan om
man bör bibehålla ett särskilt ekonomiskt ansvar gentemot det allmänna för
de tjänstemän som är att anse som redogörare. Icke heller finns det enligt
min mening anledning att avvakta en lösning av frågan om tjänstemännens
ställning i förhandlingsrättshänseende. Denna fråga torde kunna behandlas
oberoende av att det föråldrade och från rättslig synpunkt otillfredsställande
redogöraransvaret bortfaller och den nuvarande anmärkningsprocessen,
såsom jag kommer att förorda i det följande, ersättes med ett mera
tidsenligt och till processens egentliga uppgift bättre anpassat förfarande.

Jag förordar därför, att det särskilda redogöraransvaret avskaffas. Enligt
utredningens förslag skulle författningsbestämmelser härom ej erfordras.
Redogöraransvaret skulle bortfalla som en indirekt konsekvens av den
föreslagna omläggningen av anmärkningsprocessen, genom vilken, såsom
förut nämnts, redogöraransvaret för närvarande utkräves. Under remissbehandlingen
har emellertid påyrkats, att den avsedda åtgärden skall komma
till direkt uttryck i ett beslut av statsmakterna.

Dessa synpunkter synes böra beaktas, lämpligen på så sätt att i övergångsbestämmelserna
till den nya författningen om anmärkningsprocessen utsä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

ges, alt vad som på grundval av författning eller eljest är gällande beträffande
särskilt ansvar för statlig redogörare icke längre skall tillämpas.

Även om anmärknings processen närmast tillkommit med tanke
på redogöraransvaret, torde dess viktigaste funktion numera vara att
snabbt och utan större kostnad avgöra huruvida en vid revision framställd
anmärkning är riktig eller ej.

Enligt utredningens uppfattning är ett förfarande, varigenom sådana tolkningsbesked
kan erhållas, behövligt även efter det redogöraransvaret upphävts.
Utredningen har därför föreslagit, att anmärkningsförfarandet skall
bibehållas om än i modifierad form och regleras genom en särskild förordning.

De föreslagna reglerna innebär i huvudsak följande. Framställd anmärkning
skall i allmänhet delges den myndighet, mot vars räkenskaper anmärkningen
riktas, samt sakägaren. Om anmärkning fastställes, skall revisionsmyndigheten
tillse, att kronan till fördel fastställt anmärkningsbelopp inflyter
och redovisas. Därvid skall, i den mån laga hinder inte möter, beloppet
få kvittas mot sakägaren tillkommande fordran hos statsverket, t. ex. lön.
Om beloppet inte erlägges frivilligt eller uttages genom kvittning, skall revisionsmyndigheten
pröva vilka åtgärder som bör vidtas för beloppets utfående.
— I fråga om besvär över fastställd anmärkning föreslås en instansordning
som ansluter sig till vad som i motsvarande hänseende gäller i den nuvarande
anmärkningsprocessen. Besvärsinstans är således kammarrätten;
i vissa fall skall fullföljd kunna ske till regeringsrätten.

Såsom kammarrätten påpekat skiljer sig det föreslagna förfarandet från
den nuvarande anmärkningsprocessen i princip därigenom att avsikten inte
längre skall vara att erhålla ett avgörande, som, i den mån det innebär bifall
till eu anmärkning, kan verkställas mot redogörare eller enskilda sakägare
såsom en domstols dom. Förfarandet skall i stället klargöra, huruvida
grund finnes för att i eljest gällande ordning göra gällande ett anspråk från
kronans sida utan att det därvid behöver angivas mot vem eller vilka anspråket
skall riktas.

Vid remissbehandlingen har allmänt vitsordats, att anmärkningsprocessen
har en viktig funktion att fylla även efter det redogöraransvaret avskaffats.
Utredningens förslag i ämnet har också i regel tillstyrkts. Därvid har från
flera håll understrukits, att anmärkningsprocessen bör ha den allmänna
prägel som nyss angivits. Förslag har även framkommit, som syftar till att
på ett mera renodlat sätt ge anmärkningsförfarandet denna inriktning.
Sålunda skulle den nya författningen icke ingå på frågan om kvittning av
anmärkt belopp, t. ex. mot sakägaren tillkommande lön, ulan denna fråga
skulle prövas av vederbörande myndighet i varje enskilt fall utifrån de enligt
allmänna regler gällande förutsättningarna för kvittning. I konsekvens
härmed har besvärssakkunniga förordat, att de delar av den föreslagna förordningen
som avser utfående av anmärkt belopp i sin helbet skulle utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Enligt de sakkunniga borde vidare vederbörande revisors motpart i anmärkningsmål
i främsta rummet vara den myndighet, mot vars räkenskaper anmärkningen
riktats.

Den verkställda utredningen och de däröver avgivna yttrandena ger enligt
min mening klart vid handen, att man även efter redogöraransvarets avskaffande
har behov av att inom statsapparaten äga tillgång till ett särskilt förfarande
varigenom revisionsanmärkningar kan prövas och besked om författningarnas
innebörd i frågor som beröres av revisionsverksamheten kan
erhållas. En anmärkningsprocess i någon form bör alltså bibehållas. Det
synes därvid naturligt att — på sätt utredningen gjort -—- anknyta till den
processordning som för närvarande finnes på området, ehuru med de modifikationer
som betingas av att ansvarsfrågan icke längre skall prövas i sådan
process. Den författning som skall reglera förfarandet bör, på sätt framhållits
i de nyssnämnda remissyttrandena, utformas så att förfarandet tydligt
framstår som en för den statliga förvaltningsapparaten intern angelägenhet.
I enlighet härmed bör, såsom besvärssakkunniga föreslagit, författningen
icke uppta bestämmelser om hur kronans anspråk på anmärkta belopp
skall realiseras. Denna fråga bör handläggas av vederbörande myndighet enligt
eljest gällande regler. Att detta icke innebär att myndigheterna kan visa
minskat intresse för att tillvarataga kronans rätt behöver väl knappast utsägas.
Det ligger i sakens natur att revisionsmyndigheterna i sådana frågor
biträder övriga myndigheter och tar erforderliga iniltitiv. För sådant ändamål
bör revisionsmyndigheterna erhålla underrättelse om vidtagna åtgärder.

Av betydelse för bedömningen, om och i vilken utsträckning en anmärkning
som gillats bör leda till att kronan framställer krav mot enskild person,
blir i vad mån myndigheterna genom förlikning eller eljest kan efterge
en statens fordran. Ett klarläggande av myndigheternas befogenheter på detta
område är att emotse tämligen snart, när utredningen angående redogöraransvaret
slutfört pågående översyn av reglerna om formerna för eftergift,
avskrivning och bevakning av statens fordringar.

I linje med vad jag nyss förordat bör ligga, att revisorns motpart i anmärkningsmål
i främsta rummet blir den myndighet, mot vars räkenskap
anmärkningen riktas. Besvärsrätt bör därför tillkomma denna myndighet.
På grund av det intresse redogöraren och sakägaren kan ha av anmärkningsmålels
utgång och med hänsyn till målets betydelse för eventuella framtida
återkrav från statens sida torde emellertid även redogöraren och sakägaren
i princip böra tillerkännas partsställning. Om det från början står klart, att
krav mot sakägaren inte kommer att framställas, finns dock inte anledning
att dra in honom i processen. I sådant fall synes det icke erforderligt att anmärkningen
delges sakägaren.

I detta sammanhang vill jag med några ord beröra en särskild fråga, som
rör formerna för att utställa anmärkningar till yttrande. Huruvida yttrande
skall inhämtas eller ej prövas i första hand av den tjänsteman som förbereder
målet hos revisionsmyndigheten. Enligt nuvarande praxis kan den -

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

ne tjänsteman, om han inte anser att anmärkningen bör gillas, underrätta
revisorn för att bereda denne tillfälle att återkalla sin anmärkning. Vidhålles
det oaktat anmärkningen, hänskjutes målet i befintligt skick till revisionsmyndighetens
avgörande. Utredningen har föreslagit, att bestämmelser
härom skall upptagas i förordningen. Enligt min uppfattning är detta icke
erforderligt. Det avsedda förfarandet torde nämligen kunna tillämpas utan
särskilt författningsstöd, om —- såsom utredningen föreslagit och jag kan
tillstyrka — det uttryckligen föreskrives, att en anmärkning inte får gillas,
med mindre den utställts till yttrande. I den avsedda situationen får revisionsmyndigheten
vid sin prövning av målet antingen ogilla anmärkningen
eller besluta om delgivning.

Enligt utredningens förslag skall revisionsmyndigheten kunna avvisa en
anmärkning, om det anmärkta beloppet är ringa eller ärendets fortsatta
handläggning eljest kan antagas vålla mer arbete och kostnad än som är
skäligt, varvid självfallet hänsyn bör tagas till att det likväl kan vara av
intresse att få saken avgjord i särskilda fall, såsom att det rör sig om en tid
efter annan återkommande intäkt eller utgift eller att den myndighet vars
räkenskap anmärkningen avser påfordrar att den prövas. Jag biträder detta
förslag, som även innebär att de reviderande tjänstemännen kan underlåta
att ta upp bagatellsaker. — Ett avvisningsbeslut som meddelats enligt
den ifrågavarande regeln bör, såsom utredningen föreslagit, inte få överklagas.

Med den uppläggning av anmärkningsprocessen som här angivits synes
betänkligheter inte behöva hysas mot utredningens förslag, att om en anmärkning
mot viss åtgärd ogillats, ny anmärkning mot samma åtgärd skall
få framställas i den mån ny grund för anmärkningen kan åberopas. Även
den föreslagna förlängningen av preskriptionstiden — som i praktiken icke
torde få nämnvärd betydelse — framstår som naturlig med hänsyn till processens
ändrade inriktning.

På sätt kammarrätten och besvärssakkunniga förordat, synes kammarrätten
böra bli slutinstans i mål enligt den föreslagna förordningen. Därigenom
vinnes en viss lättnad i regeringsrättens arbetsbörda.

Ett särskilt anmärkningsförfarande tillämpas för närvarande i fråga om
anmärkning mot debitering av skatt och dylikt. I dessa fall har redogöraransvaret
för debiteringsförrättaren redan i praktiken upphört. Anmärkningen
riktas nämligen direkt mot den skattskyldige, vilken om anmärkningen
gillas blir ålagd att erlägga det anmärkta beloppet. Utredningen har föreslagit,
att denna del av anmärkningsprocessen i stort sett oförändrad skulle
inordnas i det av utredningen föreslagna förfarandet.

Jag har i det föregående intagit den ståndpunkten, att den nya författningen
om anmärkningsprocessen inte bör innehålla några regler om hur
kronans anspråk på anmärkta belopp skall realiseras. Det bör även framhållas,
att något behov av att genom anmärkningsprocess pröva de avsedda
debiteringsfrågorna knappast föreligger. Den besvärsordning skatte- och

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

uppbördsförfattningarna föreskriver torde nämligen vara tillfyllest. Vissa
skatter, bl. a. de på vilken förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
är tillämplig, har redan helt undantagits från anmärkningsförfarandet.
Beträffande oriktig avgiftsberäkning hos tullverket gäller
särskilda anmärkningsregler. Jag har därför kommit till den uppfattningen,
att skatter och allmänna avgifter bör lämnas helt utanför anmärkningsprocessen.

I fråga om de skatter på vilka uppbördsförordningen är tillämplig -—
bl. a. skatterna på inkomst och förmögenhet — har den inom riksrevisionsverket
verkställda eftergranskningen av debiteringar alltjämt betydelse. I
regel rättas emellertid vid granskningen konstaterade felaktigheter efter
påpekande genom vederbörande länsstyrelses försorg. Enligt min mening bör
man anknyta till detta förfarande och överlåta åt länsstyrelserna att taga
ställning till de anmärkningar mot debiteringsbeslut som framkommit inom
riksrevisionsverket. För att tillförsäkra detta verk inflytande på ärendenas
vidarebehandling bör samtidigt — i avbidan på att pågående utredning om
ett allmänt ombud i uppbördsprocessen blir slutförd -— vederbörande revisor
tillerkännas rätt att överklaga länsstyrelsens beslut i sådana uppbördsfrågor
som anhängiggjorts av honom. Vad jag här förordat föranleder ändring
av 68 § 2 mom., 70 § 2 mom. och 86 § uppbördsförordningen.

En särskild form av redogöraransvar och anmärkningsprocess förekommer
enligt §§ 213 och 215 läroverksstadgan (SFS 1958: 335). Liksom utredningen
anser jag att anledning inte föreligger att i detta sammanhang
ändra vad som enligt nyss nämnda bestämmelser gäller i fråga om kommuns
ansvarighet gentemot statsverket.

Det av utredningen framlagda författningsförslaget har, under beaktande
av de synpunkter som redovisats i det föregående, bearbetats inom finansdepartementet.
Därvid har även iakttagits vissa under remissbehandlingen
gjorda påpekanden av i huvudsak författningsteknisk natur. Vidare har
förslag till erforderliga ändringar i uppbördsförordningen utarbetats.

De bestämmelser som innefattas i de sålunda upprättade författningslörslagen
torde böra träda i kraft den 1 januari 1962.

Ytterligare erfordras följdändringar i vissa administrativa författningar,
bl. a. de som reglerar rätten till fullföljd i avlönings- och anmärkningsmål
samt sådana instruktioner och stadgar för ämbetsverk och myndigheter
som innehåller bestämmelser om anmärkningsförfarandet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
i proposition föreslå riksdagen att antaga de förut nämnda inom finansdepartementet
upprättade förslagen till

1) förordning om förfarandet i anmärkningsmål; samt

2) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272).

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1961

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

hboEisliöl rw> ijninhioynt ifi! rn»i

.in .ut låmwyuifuiiismnK

Ur protokollet:
Bo Jonas Sjönander

nios .lodaibnrtn n i bom w?r. gniffivurnii tnutbb

Ajrr;uÅznMQtqitÄKn-):iib •’ It* Vid ;r in :• nioiiib ba/

.00 '' i/vi l.ioai Inno .iii!»iomiii/himni»; Mfi»riät|!|u • •>,. > ».lojm;

. !ötii£:miu /In: ulflfi t hrIkI » \vi: i''. ->■'' sn.drni.;< t, iu

-ji^ur iiiMt^iifrofriixtffui »no ujoVil i jmiiiqmfclliJ >m»i v>«tn u->giii»bKv?o’T

1* 1 ! i j J rflid '' ii ( i I >f i*.''3 ‘ *! 5 V. It . • ’ > ''>[»•''

Il Ap. . Kil		1 !>♦;;	XiilCH? >4''I t*f	aqqu .*!»•	rr»i		r/
iUL (i >ff	Sptrfaio	) II!»	>ri ^nin:h	i mm: iiehaa /.''i -> •		ob i 0	^bfifnodT^I»;
	’j ni>u	»iV j)j	i itIrn	Ztd-dUiit		Ii >1 rf	-nin^ b iu ii1 /*.
> J Åt iiiiijjij	, f'';I> .1		fn <h£mui:	, lö! miLflU i; -•> '' ii;	tv.}#	(ii:’,!	unnfiB
iUiliilå i		ii J’7'')		1 fOomg »''''Bil c“)ir,IIH I:			I> ,d:)o
Ai>*) ‘tnr	rot* Ji<[	.i''in ii	l .f) J> Ht !	> I riaAmnvu ''tyl! o nism	I • > I	4b«: ;	l/j[Hi/tO i •=
no tu in!:			ni)n J:* > I	uuSHk-: ll«l nbnubbilsi	■y*	i t!.;
tf; r. in mc	>>l UkA,		• H*. J‘.M.!:i ■	yti rit;iU!V.i/!l: ! M			Hll» l! ii yi
iiéi -i Vi I.	l?I <?if;n	Å il i ;’	-''i i/iiijni	.i ily b cmmis; t tf: i-			A ihiiUi L
■ j fj !h; rr	VHJ&B y(f	it ri<	Vr	alu mo obnohy b11i;u''>	»11 ij		t1-i i 1! v: /!/'' tjvjv.bf

min>1.éiufii: i*i!t-i<is
;->i • in* mH/sirj.

"''"nuii i .''-ii

11 i I’.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Bihang

Vid betänkandet fogat förslag till förordning om förfarandet
i anmärkningsmål m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §-

I denna förordning avses med revisionsmyndighet sådan myndighet, som
enligt vad därom är särskilt stadgat har att utöva räkenskapsgranskning
och att avgöra därvid uppkomna anmärkningsmål, samt med revisor den
som å tjänstens vägnar äger föra talan i anmärkningsmål.

Förordningen äger icke tillämpning i fråga om anmärkningsmål angående
oriktig avgiftsberäkning hos tullverket.

2 §.

Rättas icke vid räkenskapsgranskning uppmärksammad felaktighet, skall
vederbörande revisor framställa sådan anmärkning som felaktigheten må
föranleda.

Anmärkning skall framställas skriftligen samt angiva den räkenskap
varemot anmärkningen riktas, grunden för anmärkningen, det anmärkta
beloppet och, där någon anses hava genom felaktigheten antingen åtnjutit
obehörig ekonomisk förmån eller åsamkats förlust, namnet på denne (sakägaren)
; dock att i förstnämnda fall sakägarens namn må uteslutas om
det kan antagas, att krav i anledning av felaktigheten icke skall komma att
riktas mot honom.

Anmärkning mot att skatt eller annan dylik intäkt beräknats till för lågt
belopp skall tillika innehålla yrkande om åläggande för sakägaren att utgiva
det anmärkta beloppet.

Ej må anmärkning gillas, med mindre den varit utställd till delgivning.

Anser tjänsteman, som har att pröva huruvida framställd anmärkning
skall utställas till delgivning, att så icke bör ske, och återkallas ej anmärkningen,
skall ärendet överlämnas till handläggning i den ordning som gäller
för revisionsmyndighetens prövning av anmärkningsmål.

4 §.

Beslutas delgivning, skall anmärkningen i huvudskrift eller styrkt avskrift
delgivas myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen
riktas, med anmodan att efter vederbörande tjänstemans hörande inom
viss angiven tid inkomma med yttrande. Anmärkningen skall på enahanda
sätt delgivas namngiven sakägare med angivande av viss tid, inom vilken
yttrande må avgivas.

Uteblir yttrande, må anmärkningen ändock prövas. Kan beslutad delgivning
med sakägare icke verkställas, har revisionsmyndigheten att efter
omständigheterna vidare förfara i saken; dock må i så fall anmärkning
mot att skatt eller annan dylik intäkt beräknats till för lågt belopp icke
upptagas till prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

5 §•

Är det anmärkta beloppet ringa eller kan fortsatt handläggning av ärendet
antagas vålla mer arbete och kostnad än skäligt är, må revisionsmyndigheten
avyisa anmärkningen. Vid prövning av fråga härom bör dock hänsyn
tagas jämväl till andra möjligen förekommande omständigheter, såsom
att beloppet avser utgift eller intäkt, som tid efter annan återkommer, eller
att principiella skäl till anmärkningen föreligga.

6 §•

Revisionsmyndighets slutliga beslut i anmärkningsmål skall avfattas
skriftligen samt angiva de skäl varå beslutet grundas.

Gillas anmärkning, som avses i 2 § tredje stycket, skall beslutet därjämte
innehålla åläggande för sakägaren att utgiva det fastställda anmärkningsbeloppet.

Beslutet skall delgivas vederbörande revisor ävensom tjänsteman och
sakägare som avses i 4 § första stycket.

7 §•

Anmärkning, som prövats av revisionsmyndighet, må icke återkallas.

8 §\

På ansökan av den saken rör eller eljest må revisionsmyndigheten besluta,
att annan gillad anmärkning än sådan som avses i 2 § tredje stycket
icke skall föranleda vidare åtgärd, om det anmärkta förfarandet uppenbarligen
icke förorsakat skada eller fog kan anses ej hava saknats för detsamma
eller utfående av det fastställda anmärkningsbeloppet kan antagas vålla
mer arbete och kostnad än skäligt är.

Meddelas sådant beslut, äger vad i 9 och 10 §§ nedan sägs icke tillämpning.

9 §.

Revisionsmyndigheten skall tillse, att kronan till fördel fastställt anniärkningsbelopp
inflyter och redovisas. Myndighet eller annan, mot vars räkenskap
anmärkningen riktats, skall medverka till att beloppet inflyter samt
lämna revisionsmyndigheten redogörelse för därutinnan vidtagna åtgärder.

Belopp som nu sagts må, om laga hinder däremot icke möter, avräknas
vid gäldande av sakägaren tillkommande fordran hos statsverket. Därvid
skall dock i fråga om fordran å avlöning iakttagas, att sakägaren icke kommer
att sakna medel till uppehälle och nödvändiga personliga utgifter för
sig och sin familj.

10 §.

Därest kronan till fördel fastställt anmärkningsbelopp icke gäldas godvilligt
eller genom kvittning, skall revisionsmyndigheten pröva vilka åtgärder
som böra vidtagas för beloppets utfående. Myndigheten må, där
beloppet icke utgör intäkt som i 2 § tredje stycket sägs, för kronans räkning
träffa förlikning ävensom föra talan inför domstol.

Revisionsmyndigheten må för åtgärd, som avses i första stycket, påkalla
biträde av annan myndighet med erfarenhet på området.

11 §•

Mot annat av revisionsmyndighet meddelat slutligt beslut i anmärkningsmål
än enligt 5 § må talan föras genom besvär hos kammarrätten;

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1961

angående talan mot sådant beslut av kammarrätten i dess egenskap av
revisionsmyndighet är särskilt stadgat.

i H ''i. i‘ .. .-ii ■//: :■[ ''ii - . T: ’ ^,1 ! ‘ i 1M i .1.! I ''i'' V. i-'' ''• ,.U

Denna förordning träder i kraft den

Genom förordningen upphävas

§§ 8, 9, 10 och 11 förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående
behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål;

kungörelsen den 17 december 1920 (nr 840) angående anställande av
reservationskrav;

2 § andra stycket kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter
angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål
m. in.;

kungörelsen den 12 december 1924 (nr 529) angående tid för framställande
av anmärkningar vid uppbördsmäns och redogörares räkenskaper
m. in.;

27 § stadgan för kammarrätten den 1 december 1959 (nr 545);

så ock vad eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande
mot bestämmelserna i denna förordning.

Beträffande anmärkningar, som utställts till delgivning före förordningens
ikraftträdande, skola dittills gällande bestämmelser och förfaranden
fortfarande tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1961

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningsförslag ............................................ 2

Statsrådsprotokoll den 10 mars 1961 ............................ 6

I. Inledning .............................................. 6

II. Den statliga revisionsverksamheten ........................ 7

III. Utredningen ............................................ 9

Redogöraransvarets nuvarande innebörd ................ 9

Tidigare framförd kritik mot redogöraransvaret.......... 14

Utredningens ställningstagande till redogöraransvaret . . 16

Anmärkningsprocessens nuvarande utformning .......... 21

Tidigare framförd kritik mot anmärkningsprocessen...... 25

Utredningens ställningstagande rörande anmärkningsprocessen
.............................................. 26

Utredningens författningsförslag........................ 28

IV. Remissyttrandena ........................................ 34

Redogöraransvaret .................................... 34

Anmärkningsprocessen ................................ 38

Författningsförslaget .................................. 41

V. Departementschefen .................................... 45

Bihang: Vid betänkandet fogat författningsförslag ................ 52

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610876