Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 (Proposition 1960:119)

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor m. mg given Stockholms
slott den 8 april 1960.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det växande behovet av välutbildad arbetskraft och det allmänna kravet pa
bättre utbildning åt fler skapar tillsammans den drivkraft, som nu gör en omfattande
kapacitetsökning på den högre utbildningens område tvingande nödvändig.
De stora dragen i samhällsutvecklingen har därvid den innebörden att
universitets- och högskoleväsendets expansion måste ske med tyngdpunkten på
de tekniska, matematisk-naturvetenskapliga, ekonomiska och samhällsvetenskapliga
områdena. Med hänsyn till den utveckling som ägt rum tidigare och
med tanke på de stora ungdomskullarna från 194?0-talet är det ytterligt angeläget
att denna omstrukturering inom universitets- och högskoleväsendet sker med
största möjliga snabbhet. Förutom universitet och högskolor måste emellertid
även de icke-akademiska yrkesutbildningslinjerna ges större kapacitet och bättre
kvalitet. En kortare yrkesutbildning efter en gymnasial grundutbildning måste
under 1960-talet komma att för ungdomen framstå som ett lockande alternativ
till den längre universitets- och högskoleutbildningen.

De allmänna riktlinjer som förordas i propositionen är följande. Universitet
och högskolor byggs under första hälften av 1960-talet ut i betydande omfattning
med tyngdpunkten lagd på de utbildningslinjer som nu har intagningsbegränsning.
De statliga insatserna på de icke-akademiska utbildningslinjernas område
ökar kraftigt under 1960-talet. Yrkesvägledningen i gymnasierna intensifieras.
Den fortlöpande utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten
förstärkes. Det studiesociala stödet utformas med inriktning på de likartade
utgångspunkterna för samtliga studerande vid skilda utbildningslinjer efter gym1
— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

nasiestadiet. Beträffande de gymnasiala skolformerna måste med hänsyn till de
stora dragen i utvecklingen de tekniska gymnasiernas och handelsgymnasiernas
intagningskapacitet ökas särskilt starkt under de närmaste åren. Med tanke på
utvecklingen på lång sikt av både högskoleväsendet och grundskolan bör en
ingående utredning rörande den framtida gymnasiepolitiken snarast igångsättas.

För universitetens och högskolornas del förordas i anslutning till de allmänna
riktlinjerna bl. a. följande.

De tekniska högskolornas sammanlagda intagningskapacitet bör ökas från för
närvarande cirka 1 000 nybörjare per år till cirka 1 850 nybörjare höstterminen
1965. Detta möjliggöres genom en begränsad ökning vid tekniska högskolan i
Stockholm, från 600 till cirka 770, genom en betydande intagningsökning vid
Chalmers tekniska högskola, från 400 till cirka 650, samt genom inrättande av
ett tredje lärosäte för högre teknisk utbildning och forskning i Lund med en
intagningskapacitet som hösten 1965 uppgår till cirka 430.

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet inrättas vid universitetet i Göteborg,
vilken successivt byggs ut till att omfatta flertalet matematisk-naturvetenskapliga
ämnesområden.

Med början vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala igångsättes
försöksvis en utbildning för filosofie kandidater till civilingenjörer med
kompetens motsvarande den som erhålles vid avdelning för teknisk fysik vid
teknisk högskola. En tre terminers utbildning vid tekniskt gymnasium för studenter,
examinerade vid allmänbildande gymnasium, samt två till fyra terminers
vidareutbildning efter avlagd läroverksingenjörsexamen förberedes av vederbörande
myndighet.

Åtgärder vidtages för att astadkomma en differentierad utbildning inom de
filosofiska fakulteterna.

Ekonomisk utbildning och forskning ges ökade resurser. Åtgärder vidtas i syfte
att snabbt öka intagningskapaciteten vid handelshögskolorna i Stockholm och
Göteborg. Vid universitetet i Lund anordnas ekonomutbildning som vid full
utbyggnad ger civilekonomutbildning åt 200 nybörjare per år.

Vid det fortsatta planeringsarbetet bör tas som allmän riktpunkt att omkring
år 1970 minst 53 000 studerande kommer att bedriva studier vid universitet och
högskolor mot för närvarande drygt 30 000. Det förutsättes att i Umeå så snart
Sk.C. ^an en så fullständig utbildnings- och forskningsorganisation som

möjligt, med inriktning pa förutom medicin och odontologi jämväl socionomutbildning
samt viss samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig utbildning och
forskning.

Ett räkneexempel rörande kostnaderna för utbyggnaden av universitet och
högskolor till de delar som berörs av utbyggnadsprogrammet för de närmaste

fem åren visar att de årliga anslagshöjningarna under budgetåren 1961/62_

1965/66 på driftbudgeten skulle belöpa sig till cirka 24 miljoner kronor, vartill
skulle komma anslag av engångsnatur på driftbudgeten med cirka 20 miljoner
kronor per budgetår och anslag på kapitalbudgeten med sammanlagt omkring
345 miljoner kronor under de fem budgetåren.

Slutligen förordas en intensifierad utbildnings- och yrkesprognostisk utredningsverksamhet,
förvaltningsmässigt knuten till arbetsmarknadsstyrelsen.

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet injör Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 april 1960.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Gejerstam,
Nordlander.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler — efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga om riktlinjer
för utbyggande av universitet och högskolor m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallade dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet fem sakkunniga för att verkställa
utredning och avgiva förslag angående universitetens och högskolornas uppgifter
och behov. De riktlinjer, som borde vara vägledande för de sakkunnigas
arbete, angavs i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet nämnda
dag.

Som första led i sitt arbete avgav universitetsutredningen i juni 1957 ett
betänkande om den akademiska undervisningen och forskarrekryteringen (SOU
1957: 24). På grundval härav framlades i propositionen nr B 1 under åttonde
huvudtiteln, punkten 1, förslag om förstärkningsanordningar vid universiteten
m. m. Därvid åberopades vad som enligt statsrådsprotokollet för den 14 mars
1958 (propositionen 1958:104) anförts om vissa åtgärder för upprustning av
universitet och högskolor. 1958 års B-riksdag beslöt i enlighet med de salunda
framlagda förslagen (SU B 48; Rskr B 76).

Universitetsutredningen har vidare avlämnat tre betänkanden, vilka uteslutande
innehåller på utredningens initiativ tillkomna statistiska undersökningar,
nämligen den 17 december 1957 »Akademikerräkningen 1955» (SOU 1957:51),
den 10 januari 1958 »Reserverna för högre utbildning. Beräkningar och metoddiskussion»
(SOU 1958: 11) och den 16 maj 1958 »Lärarbrist och läraröverskott»
(SOU 1958:21).

Som ett andra led i sina förslag till upprustning av våra vetenskapliga institutioner
avgav universitetsutredningen den 20 september 1958 sitt femte betän -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

kande, benämnt »Forskningens villkor och behov» (SOU 1958: 32). På grundval
härav framlades i propositionen 1959:105 förslag om ökat stöd åt forskning
m. m. Riksdagen beslöt i enlighet med de sålunda framlagda förslagen (SU 126;
Rskr 294).

Som ett tredje led i sina förslag till utbyggnad av våra universitet och högskolor
har universitetsutredningen1 den 22 december 1959 avgivit sitt sjätte
betänkande, benämnt »Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Riktlinjer
och förslag till utbyggnad» (SOU 1959: 45).

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,
kanslern för rikets universitet, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, styrelsen
för farmaceutiska institutet, direktionen över gymnastiska centralinstitutet,
styrelsen för veterinärhögskolan, styrelsen för skogshögskolan och statens
skogsforskningsinstitut, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,
skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, Vetenskapsakademien,
Ingeniörsvetenskapsakademien, styrelsen för socialinstitutet i Stockholm,
styrelsen för socialinstitutet i Göteborg, styrelsen för sydsvenska socialinstitutet,
organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå, statens medicinska
forskningsråd, statens humanistiska forskningsråd, statens naturvetenskapliga
forskningsråd, statens råd för samhällsforskning, statens råd för atomforskning,
statens tekniska forskningsråd, farmaceututbildningskommittén, 1956 års skogshögskole-
och skogsforskningskommitté, veterinärhögskoleutredningen, läkarprognosutredningen,
lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet, 1957
års studentbostadsutredning, 1959 års långtidsutredning, samnordiska utredningen
rörande utbildning av teknisk personal, utrustningsnämnden för universitet
och högskolor, statistiska centralbyrån, medicinalstyrelsen, statens lönenämnd,
statens sakrevision, konjunkturinstitutet, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen, flygtekniska
försöksanstalten, riksmarkskalksämbetet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala län, Södermanlands län, Jönköpings län, Malmöhus län,
Göteborgs och Bohus län, Västernorrlands län och Västerbottens län, djurgårdsnämnden,
Jernkontoret samt riksbibliotekarien. Universitetskanslern har överlämnat
yttranden från vederbörande akademiska myndigheter vid honom underställda
lärosäten och överstyrelsen för de tekniska högskolorna yttranden från
lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola.
Till överståthållarämbetets och berörda länsstyrelsers utlåtanden har
fogats yttranden från vederbörande kommunala myndigheter.

Vidare har vissa organisationer och sammanslutningar beretts tillfälle att yttra
sig över betänkandet. Med anledning härav har yttranden avgivits av direktionen
för handelshögskolan i Stockholm, efter hörande av högskolans lärarråd,
styrelsen för handelshögskolan i Göteborg, efter hörande av högskolans lärarråd,

1 Professorn T. Segerstedt, ordförande, professorn S. Bergström, byråchefen S. Moberg, direktören
Hj. Olson och professorn I. Svennilson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Svenska landsbygdens ungdomsförbund och dess
studentförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund, Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund, Sveriges konservativa studentförbund,
Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund,
Svenska teknologföreningen, Sveriges socionomförbund, Skånska ingenjörsklubben,
Svenska nationalkommittén för kemi, Rådet för översiktlig planläggning,
Sveriges allmänna exportförening, Svenska civilekonomföreningen, Svenska
bankföreningen, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, kooperativa
förbundet, Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska stadsförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Stockholms handelskammare, Östergötlands och
Södermanlands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,
Skånes handelskammare, Handelskammaren i Göteborg, Handelskammaren i
Karlstad, Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Handelskammaren
i Gefle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare, Svenska landskommunernas
förbund samt Målsmännens riksförbund.

Dessutom har Sveriges arkitekters riksförbund, de odontologiska föreningarna
i Stockholm, Malmö och Umeå, Stockholms tekniska institut, Norrlandsförbundet,
Svenska museimannaföreningens facksektion samt Stockholms studentkårers
centralorganisation inkommit med särskilda skrifter i ämnet.

Därjämte har efter remisstidens utgång särskilda skrivelser i ämnet inkommit
från vissa akademiska lärare och myndigheter samt från universitetskanslern
ävensom från byggnadsstyrelsen.

Betänkandet innefattar dels ett statistiskt material rörande tendenserna på
tillströmningssidan och en inventering av aktuella utredningar rörande efterfrågan
på akademiskt utbildad arbetskraft av olika slag, dels ett pa grundval av
detta material gjort försök att bedöma både den möjliga och den önskvärda
utvecklingen i fråga om tillgång och efterfrågan pa akademikernas arbetsmarknad.
På grundval av denna bedömning framlägger universitetsutredningen sitt
program för de högre läroanstalternas utbyggnad. Såväl bedömningar som program
har givits en relativt generell form av ramar och riktlinjer för ett konkret
handlande från statsmakternas och de akademiska myndigheternas sida.

I det följande återges det huvudsakliga innehållet i universitetsutredningens
betänkande. I regel användes därvid utredningens egna ord. I anslutning härtill
redogöres även för de över betänkandet avgivna yttrandena. Slutligen framställes
till Kungl. Maj:ts prövning de förslag, som befunnits påkallade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

II. Allmänna riktlinjer för universitets- och
högskoleväsendets utbyggande m. m.

1. Universitetsutredningen

Utredningen har sammanfattningsvis uppdragit följande allmänna riktlinjer
för utbyggnaden av universitets- och högskoleväsendet under 1960-talet.

Universitet och högskolor bör under 1960-talet byggas ut så att de redan vid
mitten av årtiondet ärligen kan taga emot 40 procent flera nyinskrivna studenter
än de gjorde läsåret 1958/59.

Utbyggnaden av de akademiska läroanstalterna bör ha sin tyngdpunkt i en
kraftig förstärkning av den naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga, ekonomiska
och tekniska utbildningskapaciteten.

Tillströmningen till humanistisk utbildning bör med hänsyn till den framtida
balansen pa arbetsmarknaden icke fortsätta att stiga utan tvärtom även i
absoluta tal totalt sett minska. En avsevärt förstärkt rekrytering till den samhällsvetenskapliga
utbildningen är emellertid mycket önskvärd. Den humanistiska
utbildningen bör därutöver ges en med sikte på olika verksamhetsområden
för humanister differentierad utformning.

Allteftersom en allt större del av ungdomen skaffar sig specialiserad yrkesutbildning
akademisk eller icke-akademisk — blir det nödvändigt för samhället
att bygga en rationellt bedriven utbildningspolitik och en allsidig vägledning
i yrkes- och utbildning sv al pa resultaten av en kontinuerlig utredningsverksamhet
rörande tendenserna på arbetsmarknadens utbuds- och efterfrågesidor.

Beträffande läkar- och tandläkarutbildningen samt utbildningen av vissa
mindre akademikerkategorier har utredningen icke angett någon bestämd riktpunkt;
härvidlag bör man enligt utredningens mening avvakta resultaten av
särskilda undersökningar rörande det framtida behovet av sådan arbetskraft.

Dessa utredningens allmänna rekommendationer baseras på och utvecklas
närmare i följande studie av tendenserna på akademikernas arbetsmarknad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

A. Det statistiska underlaget

Antalet examina vid allmänbildande gymnasier och specialgymnasier

I tabell 1 och diagram 1 återges dels det faktiska antalet examina vid allmänbildande
gymnasier (inkl. privatister men exkl. examinerade vid försvarets läroverk),
tekniska gymnasier och handelsgymnasier (2- och 4-åriga) under åren
1940—58, dels en beräkning av antalet examina åren 1959—62. Denna beräkning
baseras dels på antalet elever i första ring (motsvarande) dels på de senaste
årens observerade relation mellan totalantalet examina ett år och antalet närvarande
i första ring motsvarande tidigare år (examensprocenten).

Under närmast kommande år synes antalet examina öka synnerligen starkt,
särskilt vid de allmänbildande gymnasierna och vid de tekniska gymnasierna.
Vid handelsgymnasierna har ökningen hittills varit och beräknas även för de
närmaste åren bli relativt blygsam.

Tabell 1. Antalet examina åren 19^6—62 vid skilda typer av gymnasier.

	Antal examina vid	Summa examina	Summa examina
Examensår	allmän- bildande gymnasier	tekniska gymnasier	handels- gymnasier	i procent av antalet 20-åringar
1946 ........	4 062	497	540	5 099	5,44
1947 ........	4159	546	543	5 248	5,77
1948 ........	4 075	605	537	5 217	5,69
1949 ........	4 210	607	595	5 412	6,17
1950 ........	4 391	745	566	5 702	6,40
1951........	4 425	757	587	5 769	6,60
1952 ........	4 817	730	692	6 239	7,20
1953 ........	4 984	738	838	6 560	7,97
1954 ........	5 289	756	868	6 913	8,37
1955 ........	5 886	725	904	7 515	8,94
1956 ........	6 502	733	884	8 119	9,25
1957 ........	7 251	762	948	8 961	10,00
1958 ........	7 814	842	973	9 629	10,35
Prognos
19591 .......	8170	1004	1058	10 232	10,49
1960 ........	9 006	1 184	1 103	11 293	11,81
1961........	10 409	1309	1 126	12 844	12,87
1962 ........	11 598	1426	1 167	14 191	12,42

1 Det har ansetts lämpligast att göra en ren prognosberäkning även för 1959 års studentexamination,
trots att uppgifter rörande vårterminens examina föreligger. Antalet under höstterminen
avlagda studentexamina är nämligen mycket svårt att förutberäkna för sig.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Diagram 1. Antalet studentexamina åren 19^6—62 vid allmänbildande gymnasier,
handelsgymnasier och tekniska gymnasier.

»4

1 1

1946 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62

Relationen mellan antalet examina och antalet tjugoåringar skilda år har även
uträknats och redovisas i tabellens sista kolumn. Totalantalet tjugoåringar kommer
under de närmaste åren att öka högst väsentligt. Detta är givetvis främst
en följd av de stora födelseårgångarna från 1940-talets första hälft, men även
nettoimmigrationen efter sista världskriget bidrager till att öka antalet personer
i tjugoårsåldem de närmaste åren.

Den starkaste ökningen av studentantalet de närmaste åren är att förvänta
på reallinjen. Denna utveckling bör ses mot bakgrund av att under hela perioden
1948—55 antalet studenter examinerade vid den dåvarande reallinjen minskade
i relativ omfattning från drygt 64 procent av samtliga studenter år 1948
till 55 procent år 1956. Av ett till betänkandet fogat bihang inhämtas bl. a.
följande.

Den första studentexamen enligt det nya gymnasiets organisation ägde rum våren 1957.
Den procentuella fördelningen mellan allmän linje (inklusive s. k. A-kombinationer), latinlinje
och reallinje var då 28,8 procent, 32,2 procent och 38,0 procent. Sedan dess har real -

ANTALET EXAMINA VID SKILDA
TYPER AV GYMNASIER 1946-1962

EXAMINA FRÄN
TEKNISKA GYMN.

EXAMINA FRÅN
HANDELSGYMN

! *s

EXAMINA FRÅN ALLMÄN BILD GYMN

1 500

$$pj§sggj

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

linjen ständigt ökat sin andel. Samtidigt som gymnasiet expanderar starkt, väljer även
relativt sett allt fler och fler gymnasister reallinjen. För att få senast möjliga uppgifter
har vissa preliminära beräkningar gjorts angående antalet elever i näst högsta ringen av
det allmänbildande gymnasiet innevarande läsår. Rektorerna vid samtliga statliga, kommunala
och privata gymnasier har tillfrågats om det beräknade antalet elever. Rektorernas
uppgifter är sålunda preliminära och bygger bl. a. på en bedömning av det antal vid slutet
av vårterminen 1959 icke flyttade elever, vilka vid prövning i början av höstterminen
torde flyttas. Fn sammanställning av uppgifterna finns i följande tabell, där också motsvarande
tal för läsåret 1958/59 medtagits.

Antalet elever i näst högsta ringen av allmänbildande gymnasium, fördelat efter grenar
läsåren 1958/59 och 1959/60 (preliminärt).

\ Gren Läsår	Hel- klassisk	Halv- klassisk	Språklig	Social	Biologisk	Mate- matisk	Summa
Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
1958/59 .....	453	4,3	2 653	25,0	1312	12,4	1734	16,3	2 460	23,2	2 004	18,9	10 616	100,0
1959/60 .....	439	3,7	2 767	23,6	1228	10,4	1994	17,0	2 709	23,1	2 604	22,2	11741	100,0

Då några få skolor icke lämnat (användbara) uppgifter, kan de absoluta talen komma
att bli något större, när de definitiva uppgifterna längre fram erhålles. I de relativa talen
kan naturligtvis också ändringar uppträda, sannolikt dock icke av sådan storleksordning
att tendensen ändras.

Samtliga grenar, utom språkliga och helklassiska, har absolut sett ökat. Minskningarna
för de två nämnda grenarna är emellertid så små, att de mycket väl i de definitiva siffrorna
kan förvandlas till mindre ökningar. Från de här beaktade synpunkterna är reallinjens
fortsatta — både absolut och relativt sett — kraftiga frammarsch intressantast.
Särskilt matematiska grenen har ökat utomordentligt starkt och omfattar nu nära hälften
av reallinjens elever. Biologiska och matematiska grenarnas utveckling sedan tillkomsten
framgår av följande uppställning, där för att underlätta jämförelse med det färska materialet
alla tal avser näst högsta ringen:

Biologisk gren ....
Matematisk gren .
Hela reallinjen ...

Ht 55

Ht 56

Ht 57

Ht 58

Ht 59

Antal

1941

1218

3159

23.8
15,0

38.8

2 284
1439

3 723

25,0

15.7

40.7

2 358

1 577

3 935

24,4

16,3

40,7

2 460
2 004
4 464

23,2

18,9

42,1

2 709

2 604
5 313

23.1

22.2
45,3

Av särskilt intresse är att det absoluta antalet studenter examinerade på den
matematiska grenen synes komma att nästan fördubblas under aren 1957 60.

Detta sker under en period då även antalet examinerade vid de tekniska gymnasierna
väntas öka mycket kraftigt. Därmed förändras mycket radikalt den
situation på elevtillströmningssidan, som under de senaste åren förhindrat en
väsentlig ökning av både de tekniska högskolornas och de matematisk-natur -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

vetenskapliga fakulteternas intagningskapacitet. Denna utveckling är så mycket
mer påfallande, som antalet examinerade med matematisk inriktning (d. v. s.
studenter med betyg i specialmatematik) under hela efterkrigsperioden fram till
år 1955 legat relativt konstant vid 900 ä 1 000 studenter per år. Under samma
tid ökade också antalet examinerade vid de tekniska gymnasierna ganska obetydligt
(jfr tabell 1).

ökningen i totalantalet studenter från de allmänbildande gymnasierna kommer
till en väsentlig del på kvinnor. I följande tablå anges hur stor del av
samtliga studentexamina som avlagts av kvinnor sedan år 1946. Det föreligger,
som siffrorna visar, en ovanligt jämn utvecklingstrend, från en dryg tredjedel
av samtliga studentexamina år 1946 till (beräknat) i det närmaste hälften
år 1962.

	1946	1947	1948	1949	1950	1951	1952	1953	1954	1955	1956
Kvinnor	.. 37,7	36,2	37,5	37,8	P r 40,9	o c e 41,4	n t 42,5	42,3	43,2	44,9	44,2
	1957	1958		1959	Prognos 1960 1961	1962
Kvinnor .	. 45,3	46,3	P r	o c e 46,8	n t 47,1	47,8	48,2

Den faktiska tillströmningen till universitet och högskolor

Tillströmningen till universitet och högskolor har ökat snabbt under de senaste
decennierna. I tabell 2 (bet. tab. 6) redovisas utvecklingen av antalet årligen
nyinskrivna och antalet närvarande studerande vid universitet och högskolor
under perioden 1937—58. Tabellen bygger på uppgifter ur den officiella statistiken.
Siffrorna för perioden 1956—58 är preliminära. De inskrivna respektive de
närvarande studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg har för perioden
1954—58 på grundval av vissa antaganden uppdelats i humanister och naturvetare,
varför siffrorna för de filosofiska fakulteterna under denna period ej
stämmer med motsvarande siffror i den officiella statistiken, i vilken samtliga
studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg hänföres till humanistisk
fakultet. Siffrorna för antalet nyinskrivna studerande läsåret 1958/59 är resultatet
av en beräkning i vad avser inskrivningen under vårterminen 1959. Genom
att nettoantalet nyinskrivna vårterminen 1959 för alla spärrade utbildningslinjer
beräknats med utgångspunkt i relationen mellan höst- och vårterminsinskrivningen
läsåret 1957/58 har inskrivningssiffran för läsåret 1958/59 beträffande
farmaceutiska institutets receptarielinje blivit för hög. Den år 1958 beslutade
extra-kursen vid denna utbildningslinje börjar på hösten.

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

Tabell 2. Nettoantalet vid universitet och högskolor ny inskrivna studerande läsåren
1937/38—1958/59 samt närvarande studerande höstterminerna 1937—58.
Fördelning ej ter studieinriktning.

Läsår	Teologisk fakultet	Juridisk fakultet	Medicinsk fakultet	Humanistisk fakultet	Mat.-nät. fakultet	Teknisk högskola	Handels- högskola	Tandläkar- högskola	i/ arm. mai. apotekarlinje	rarm. mst. farm. kand. o. rec.-linje	Vetermar- högskolan	Lantbruks- högskolan	Skogs- högskolan	Uymn. centr.- inst. friskg. linj.	Samtliga
					Nettoantalet	nyinskrivna
1937/38	_	304	187	911	382	147	65	—	77	3	19	19	32	2146
1938/39	—	347	204	1046	368	154	64	—	99	2	26	14	44	2 368
1939/40	—	319	178	1041	366	153	87	—	OO	8	19	16	39	2 281
1940/41	—	199	181	898	282	155	71	—	76	9	26	7	33	1 937
1941/42	—	282	168	1 073	390	150	85	—	76	11	21	25	35	2 316
1942/43	—	266	187	910	437	185	75	—	69	15	20	25	41	2 230
1943/44	—	331	179	1093	453	220	83	—	72	8	29	33	38	2 539
1944/45	—	367	192	1262	463	225	131	—	122	3	28	21	33	2 847
1945/46	—	331	182	1 208	440	185	127	—	67	3	32	24	52	2 651
1946/47	_	332	194	741	354	425	185	178	—	128	12	51	25	46	2 671
1947/48	_	250	175	980	401	420	213	168	—	147	29	49	22	45	2 899
1948/49	—	370	202	999	391	477	210	149	—	141	35	46	24	49	3 093
1949/50	_	381	256	1160	365	540	198	163	—	124	32	48	29	47	3 343
1950/51	—	424	231	1321	371	528	205	137	—	98	34	44	‘55	54	3 502
1951/52	_	396	183	1 578	344	559	202	117	—	95	33	50	26	61	3 644
1952/53	_	240	182	1 781	473	538	230	125	23	104	35	45	29	50	3 855
1953/54	_	203	166	2 008	462	550	234	122	—	103	28	46	28	59	4 009
1954/55	_	242	180	2312	546	548	243	113	20	102	28	33	29	54	4 450
1955/56	148	277	192	2135	647	609	256	160	26	79	27	44	27	51	4 678
1956/57	102	294	233	2 241	756	739	270	189	25	92	27	40	35	58	5 101
1957/58	97	391	267	2 604	920	806	260	208	32	in	27	37	30	50	5 840
1958/59	154	479	280	2 731	1296	846	265	206	67	216	28	30	19	44	6 661
Höstterm.					Antalet närvarande
1937	704	1 724	1702	3 337	893	1 629	431	426	in	80	113	91	51	67	11 359
1938	671	1813	1 696	3 590	921	1 692	472	409	84	56	115	98	49	78	11 744
1939	640	1 675	1 673	3 622	911	1 731	460	428	119	101	132	103	49	87	11 731
1940	521	1 325	1 647	3 239	886	1 605	428	420	79	80	144	114	52	81	10 621
1941	558	1 482	1 696	3 614	1059	1 806	510	474	123	80	146	124	52	81	11805
1942	535	1517	1 743	3 499	1 118	1 990	629	443	79	80	149	119	57	81	12 039
1943	534	1 525	1 779	3 446	1 241	2135	800	480	115	80	152	133	82	86	12 588
1944	524	1 641	1 761	3 621	1 390	2 257	897	548	83	80	162	140	77	79	13 260
1945	525	1 736	1 693	3 810	1 544	2 312	984	605	133	137	164	163	80	95	13 981
1946	517		1 770	3 633	1 573	2416	965	639	101	79	165	209	71	106	13 909
1947	463	1 625	1 730	3 865	1 642	2 288	981	720	173	150	185	237	79	99	14 237
1948	452	1 664	1 795	4 134	1 697	2 408	957	728	107	161	197	244	82	101	14 727
1949	418	1 751	1 896	4 433	1 775	2 741	1031	846	167	160	20b	263	87	101	15 87o
1950	402	1 848	1 962	4 999	1 931	2 865	976	857	103	172	204	281	121	107	16 828
1951		1 861	2 079	5 564	2 005	2 926	996	869	109	169	221	296	120	119	17 700
1952	334	1 702	2 242	6 262	2 137	2 945	997	867	114	157	237	30!	119	122	18 544
1953	313	1 625	2 382	7 238	2 28C	3 11(	1 061	871	96	12(	230	312	120	128	19 881
1954	284	1 544	2 438	8 084	2 400	3 23(	1 023	867	114	123	242	32l	120	12?	20 926
1955	426	1 513	2 597	8 694	2 698	3 399	1 248	927	113	149	238	327	120	12!	22 576
1956	531	1 526	2 688	9 301	2 889	3 676	1 26!	972	108	127	23!	28.''	127	13C	23 866
1957	580	1 687	2 800	10 281	3 28C	4 06C	1 376	1 043	143	133	23''	282	138	130	26 170
1958	651	1 886	2 927	10 94!	3 906	4 423	1 431	1 097	19!	232	233	267 142	13"	28 480

Från och med höstterminen 1950 räknas kursen i Garpenberg som första år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

På de tjugo åren mellan 1938/39 och 1958/59 torde således, som framgår av
tabellen, nettoantalet årligen nyinskrivna ha ökat med cirka 180 procent. Antalet
närvarande studerande har under samma period ökat med drygt 140 procent.
Nettoantalet nyinskrivna har fördubblats mellan åren 1949/50 och 1958/59,
d. v. s. på ett knappt decennium. Fördubblingen av antalet närvarande har däremot
tagit 11 år (mellan åren 1947 och 1958). Att takten i ökningen av antalet
närvarande studerande under det senaste decenniet varit långsammare än takten
i ökningen av antalet nyinskrivna, sammanhänger givetvis med att antalet nyinskrivna
stigit starkare under det sista årtiondet än under det närmast föregående.

Ställer man nettoantalet nyinskrivna vid universitet och högskolor i relation
till antalet examina vid allmänbildande gymnasier under samma eller en något
tidigare period, finner man, som framgår av tabell 3 (bet. tab. 7), att nyinskrivningarna
ökat snabbare än antalet studentexamina.

Närmast till hands som förklaring till den olika utvecklingstakten i fråga om
antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor och antalet studentexamina
ligger antagandet att andelen studenter som påbörjat akademiska studier ökat.
Men detta behöver inte vara hela förklaringen. Andra faktorer kan ha spelat
in. Med hänsyn till frågans stora betydelse har utredningen gjort en special -

Tabell 3. Relationen mellan nettoantalet nyinskrivna och antalet examina
vid allmänbildande gymnasier.

Inskrivningsår	Nettoantalet nyin-skrivna i procent av antalet studentexamina 1% år tidigare1	Inskrivningsår	Nettoantalet nyin-skrivna i procent av antalet studentexamina 1% år tidigare1
47/48 ........	71,4	56/57 .........	86,7
50/51 ........	83,2	57/58	89 8
53/54 ........	83*2	58/59 .........	91,9

1 D.v. s. nettoantalet nyinskrivna läsåret 1947/48 i relation till antalet studentexamina år 1946 etc.

undersökning för att söka belysa bakgrunden till ökningen i procenttalen i
tabell 3.

Undersökningen visar, att den exceptionellt snabba ökningen under efterkrigsperioden
i nettoantalet nyinskrivna vid universitet och högskolor väsentligen
måste ses som ett resultat av att en ökad andel inom varje studentexamensårgång
påbörjat akademiska studier.

Vidare framgår emellertid av undersökningen, att en del av den snabba ökningen
av antalet nyinskrivna under tiden fram till mitten av 1950-talet beror
på att studenterna under efterkrigsperioden visat en tendens att påbörja sina
universitetsstudier tidigare efter studentexamen än förut. I varje inskrivningsårgång
har med andra ord en viss »overlapping» skett mellan skilda studentexamensårgångar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Slutligen får den snabba ökningen i antalet nyinskrivna fram till mitten av
1950-talet i viss mån ses som en följd av att tillströmningen till universitet och
högskolor av personer utan studentexamen från allmänbildande gymnasium ökat
något snabbare än tillströmningen av personer med sådan studentexamen.

För de spärrade utbildningslinjerna anger siffrorna i tabell 2 såvitt gäller
nettoantalet nyinskrivna ej det antal nybörjare som påbörjat studier vid dessa
högskolor, utan endast hur många av dessa nybörjare som blivit antagna utan
att tidigare ha studerat vid annan fackhögskola eller vid en fakultet. I stort
anger dock förändringen i siffrorna över nettoantalet nyinskrivna förändringen i
intagningskapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerna. Likaså ger siffrorna
över antalet närvarande vid fackhögskolorna en viss uppfattning om hur dessas
utbildningskapacitet förändrats under perioden. För att göra bilden för fackhögskolornas
del mera fullständig har i tabell 4 (bet. tab. 11) sammanställts uppgifter
för ett antal år under perioden rörande totalantalet nybörjarplatser vid de
spärrade utbildningslinjerna. Siffrorna grundar sig på uppgifter, som lämnats av
kanslersämbetet respektive vederbörande högskolemyndigheter.

Tabell 4. Antalet nybörjarplatser vid spärrade utbildningslinjer
under läsåren 1939/40—1958/59.

Läsår	Tekn. högsk.	Med. fak.	Tandl.- högsk.	Farmaceut, inst.	Handels- högsk.	GCI gymn.- lärar- linjen	Jordbr. högsk.1	Totalt
apote- kar- linjen1	recept.- Iinjen
1939/10	393	194	90	77	56	178	46	58	1092
1945/46	530	190	O 00 r-<	80	80	322	58	78	1518
1950/51	611	306	185	—	121	297	58	111	1 689
1955/56	736	409	244	33	91	343	74	107	2 037
1956/57	894	409	243	29	108	354	63	104	2 204
1957/58	996	408	242	41	126	339	69	106	2 327
1958/59	1 001	410	246	73	180	342	68	100	2 420

1 Före 1951 intagning blott vartannat år.

1 Uppgifterna för lantbrukshögskolan gäller det faktiska antalet nybörjare. Antalet nybörjarplatser
har i allmänhet varit en aning högre än antalet nybörjare.

Den faktiska examinationen vid universitet och högskolor

Totalantalet årligen avlagda examina vid universitet och högskolor har ökat
med omkring 75 procent mellan mitten av 1930-talet och mitten av 1950-talet.
I tabell 5 (bet. tab. 12), hämtad ur den officiella statistiken, redovisas samtliga
examina vid samtliga fakulteter och fackhögskolor läsåren 1936/37—1957/58.
Siffrorna för de två sista läsåren är preliminära.

I den officiella statistiken anges summa-siffror per femårsperiod för läsåren
1936/37—1955/56. I tabell 5 anges däremot det genomsnittliga antalet avlagda

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Tabell 5. Antalet avlagda examina och disputationsprov vid universitet
och högskolor läsåren 1936/37—1957/58.

Examen1			Antal examina per	år
86/87— 40/41	41/42— 46/46	46 47— 60/61	61 52— 55/56	1954/65	1965/66	1956 57	1957/68
Teol. kand. examen .............	114,2	98,6	83,0	51,0	51	42	59	43
Teol. lic. examen ...............	13,4	12,4	12,0	15,2	25	14	17	13
Teol. dr .......................	6,4	7,8	8,4	6,2	5	5	9	3
Jur. kand. examen ..............	197,4	219,2	207,4	205,6	205	202	209	193
Jur. lic. examen ................	1,4	2,4	3,6	2,8	2	2	2	3
Jur. dr ........................	1,2	1,8	3,2	2,4	—	2	—	2
Statsvet.-jur. examen ............	7,4	24,6	22,2	24,4	27	21	17	14
Distriktsåklagarexamen ..........	—	9,2	17,8	23,2	16	16	21	26
Kansliexamen ..................	14,4	—	—	—	—	—
Med. kand. examen .............	180,0	177,0	215,4	325,8	306	449	369	395
Med. lic. examen ...............	152,0	167,0	185,2	211,8	223	256	300	312
Med. dr .......................	21,4	31,8	44,8	52,8	56	52	54	60
Fil. kand. examen hum...........	*291,8	313,6	333,8	406,2	378	421	436	465
Fil. mag. examen hum...........	2 208,8	189,2	163,4	365,0	447	488	593	610
Fil. lic. examen hum.............	2 93,4	74,4	88,8	89,6	75	94	90	95
Fil. dr hum.....................	31,6	37,2	37,0	43,6	43	45	35	36
Statsvet.-fil. examen ............	8,2	17,0	17,6	20,0	19	12	19	24
Teol. fil. examen ................	89,8	66,6	47,4	31,2	52	16	—	—
Fil. kand. examen nät...........	3	65,6	99,8	140,4	127	153	169	166
Fil. mag. examen nät............	3	51,8	80,4	162,0	177	212	248	220
Fil. lic. examen nät.............	3	32,6	43,6	65,8	65	87	73	87
Fil. dr nät......................	20,6	21,6	22,6	27,2	30	41	30	35
Civilingenjörsexamen4 ............	280,8	353,6	444,2	510,6	552	517	528	527
Tekn. lic. examen ...............	—	3,4	16,4	30,4	33	24	32	33
Tekn. dr .......................	1,6	3,8	5,4	10,2	7	14	8	7
Civilekonomexamen .............	117,4	129,2	196,8	189,8	167	192	208	218
Ekon. lic. examen ..............	—	—	1,4	2,8	3	5	1	4
Ekon. dr .......................	—	—	0,4	0,6	1	—	—	—
Odont. kand. examen ............	83,0	120,8	171,6	180,2	169	194	237	222
Tandläkarexamen ...............	84,4	104,4	131,2	160,6	175	178	164	172
Odont. dr ......................	0,2	0,6	2,4	3,4	9	1	3	—
Farm. kand. el. receptarieexamen ..	70,8	85,0	120,0	114,6	95	106	103	105
Apotekarexamen ................	32,2	36,4	39,6	20,0	21	7	21	23
Farm. lic. examen ...............	—	—	—	1,8	1	—	1	4
Farm. dr .......................	—	—	—	0,2	—	1	—	—
Vet. med. kand. examen..........	16,4	20,4	25,8	31,2	29	28	29	24
Veterinärexamen ................	13,8	16,8	22,6	23,6	31	26	28	31
Vet. med. dr....................	0,8	0,2	2,6	3,0	6	—	5	8
Agronomexamen ................	13,8	18,4	29,6	45,6	45	51	51	43
Agr. lic. examen.................	0,6	2,2	3,6	7,0	5	5	10	7
Agr. dr ........................	—	0,4	1,8	1,6	—	1	4	3
Civiljägmästarexamen ...........	12,0	20,2	23,8	29,0	31	37	23	25
Skog. lic. examen ...............	—	—	1,0	0,8	—	1	1	1
Skog. dr .......................	—	—		—	—	—	1	—
Gymnastikdir. examen ...........	34,4	39,2	51,8 i	61,8	64	64	65	61

1 Samtliga vid Göteborgs universitets filosofiska fakultet (motsvarande) avlagda examina och
disputationsprov är räknade som humanistiska.

2 Innehåller även examinerade vid naturvetenskaplig fakultet (sektion).

’ Redovisas tillsammans med examinerade vid humanistisk fakultet (sektion).

4 Av praktiska skäl användes benämningen civilingenjörsexamen för samtliga vid de tekniska
högskolorna förekommande grundexamina.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

examina per år under var och en av femårsperioderna, detta i syfte att underlätta
jämförelser med siffrorna för de senaste läsåren. (Genomsnittssiffrorna anges
med decimaler, för att de vid behov lätt skall kunna multipliceras upp till
korrekta absoluta tal.)

Av väsentligt intresse för en fortsatt planering av universitets- och högskoleväsendet
är i vilken omfattning som de som avlägger en grundexamen fortsätter
till högre examina. Som utredningen konstaterade redan i sitt första betänkande
är det för närvarande ej möjligt att utan vidare med ledning av den officiella
statistiken rekonstruera hur många som fortsatt sina högre studier, detta emedan
examensstatistiken endast ger uppgift om antalet avlagda examina; ej om hur
många personer som avlagt examen. Detta gäller särskilt beträffande de filosofiska
fakulteterna, där många först avlägger filosofie kandidatexamen och
senare jämväl ämbetsexamen, innan de eventuellt fortsätter med högre studier.
Man får nöja sig med att ställa antalet examina av högre valör i relation till
antalet examina av lägre valör.

Relationen mellan antalet filosofie licentiatexamina under skilda femårsperioder
och antalet avlagda kandidatexamina sex år tidigare framgår av följande
sammanställning:

1936—40 1941-45 1946—50 1951—55 1954-58

Procent

34 37 38 37 34

Relationen mellan antalet filosofie licentiatexamina under skilda femårsperioder
och summan av antalet avlagda kandidatexamina sex år tidigare och antalet
ämbetsexamina fem år tidigare framgår av nästa sammanställning:

1936-40 1941—45 1946-50 1951-55 1954-58

Procent

19 22 22 23 21

Mellan 40 och 50 procent av dem som avlagt filosofie kandidatexamen under
den här aktuella perioden torde enligt gjorda beräkningar senare jämväl ha
avlagt ämbetsexamen. Det skulle betyda att av samtliga som avlagt filosofisk
grundexamen omkring 30 procent senare även avlagt filosofie licentiatexamen.
Båda beräkningarna ovan tyder på att licentiatfrekvensen varit större under
1940-talet än under senare delen av 1930-talet och att den hittills under 1950-talet legat på ungefär samma nivå som under 1940-talet.

Vid de teologiska och juridiska fakulteterna och vid fackhögskolorna är licentiatfrekvensen
betydligt lägre än vid de filosofiska fakulteterna. Antalet licentiatexamina
vid de teologiska fakulteterna under åren 1954—58 utgjorde sålunda
23 procent av antalet teologie kandidatexamina åren 1949—53, medan motsvarande
siffra för de juridiska fakulteternas del blott är 1 procent. Vid de

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

fackhögskolor, där licentiatexamen kan avläggas, var motsvarande procenttal
för motsvarande period för samtliga högskolor tillsammantagna 6 procent. Å
andra sidan visar siffror över antalet licentiander, att man för framtiden bör
kunna räkna med en väsentligt höjd licentiatfrekvens vid vissa fackhögskolor.
Särskilt gäller detta för de tekniska högskolorna.

I fråga om disputationsfrekvensen — antalet disputationer i relation till
antalet examina av närmast lägre valör — har utredningen i sitt första betänkande
beräknat följande frekvenstal avseende de filosofiska fakulteterna.
Siffrorna har här kompletterats med siffror för åren 1954—58:

1941—45 1946—50 1951—55 1954—58

Procent

64 54 50 48

Av siffrorna att döma skulle nu ungefär hälften av dem som avlägger filosofie
licentiatexamen senare disputera. Siffrorna tyder dessutom på att disputationsfrekvensen
minskat under senare årtionden. Trots beräkningsmetodens osäkerhet
verkar tendensen trolig med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden och
de ändrade kraven för lektorskompetens.

Disputationsfrekvensen har beräknats även för medicinarna enligt samma
metod som för filosoferna. Antalet medicinska disputationer har ställts i relation
till antalet medicine licentiatexamina åtta år tidigare, vilket givit till resultat
följande procenttal:

1939—43 1944—48 1949-53 1954—58

Procent

17 25 31 30

Av dessa siffror att döma skulle disputationsfrekvensen ha ökat ganska markant
bland medicinarna sedan 1940-talet. Fortfarande ligger dock frekvensen
betydligt lägre än den som gäller för de filosofiska fakulteterna, om man beträffande
dessa utgår från antalet avlagda licentiatexamina. Utgår man för
filosofernas del i stället — vilket vid här aktuell jämförelse kan synas rimligare
— från antalet avlagda filosofiska grundexamina, är å andra sidan medicinarnas
frekvenstal numera betydligt högre än filosofernas. Ställer man nämligen
antalet disputationer i de filosofiska fakulteterna i relation till antalet
avlagda filosofie kandidatexamina tio år tidigare, finner man procenttal som
ligger omkring 20. Disputationsfrekvensen bland dem som avlägger filosofie
kandidatexamen eller filosofisk ämbetsexamen måste då ligga lägre, kanske vid
15 procent. Enligt gjorda beräkningar har inga större förändringar i detta relationstal
ägt rum det senaste decenniet. För 15—20 år sedan synes därför
disputationsfrekvensen räknat på grundexamina ha varit av samma storleksordning
inom de medicinska som mom de filosofiska fakulteterna. Vid de fack -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

högskolor som har disputationsrätt utgjorde antalet disputationer 1954—58
37 procent av antalet examina av närmast lägre valör fyra år tidigare.

De på längre sikt mest betydelsefulla dragen i utvecklingen är dels att studentexaminationen
totalt och relativt ökat så starkt, dels att andelen studenter som
påbörjat akademiska studier stigit samt dels slutligen att bland de nyinsknvna
vid universitet och högskolor en mycket markerad förskjutning mot de humanistiska
fakulteterna ägt rum. Slutligen kan tilläggas att kvinnornas andel bland
samtliga studenter ökat högst väsentligt under efterkrigsperioden.

Studentexaminationen enligt modellen

Utredningen har gjort en beräkning rörande de aktuella tendenserna pa utbudssidan,
sålunda rörande antalet personer som kan beräknas avlagga examen
vid universitet och högskolor i framtiden. En dylik beräkning fordrar till en
början, att antaganden görs dels om studentexaminationen i framtiden, dels om
tillströmningen till universitet och högskolor. På basis av antaganden härom kan
sedan överslagsberäkningar göras av examinationens storlek i framtiden. Dylika
beräkningar ger ett kvantitativt underlag för att bedöma vilka arbetsmarknadskonsekvenser
som tänkbara alternativ för en utbyggnad av skilda delar av
universitetsväsendet kan komma att få i en framtid. Utredningen har gjort en
modell, som visar hur stor examinationen blir under angivna antaganden om de
skilda leden i den utvecklingskedja, som betingar den framtida examinationen
från universitet och högskolor.

Utredningen räknar för sin del med att efter år 1962 studentexamensprocenten,
d. v. s. relationen mellan antalet studentexamina och specialstudentexamina
å ena sidan och antalet tjugoåringar å den andra, under 1960-talets senare del,
d v. s. sedan de stora årskullarna passerat gymnasiestadiet, kommer att oka i en
takt som ungefär motsvarar den takt, med vilken denna procentsiffra ökat under
1950-talet, eller med 0,5 procentenheter per år. För tiden fram till år 1966, d. v. s.
för åren 1963—65 är det tveksamt om man kan hålla samma snabba takt i utvecklingen
med hänsyn till de mycket starkt ökande ungdomskullarna. Studentprocenten
kan tänkas bli oförändrat densamma som det sist med någorlunda
säkerhet beräknade procenttalet, nämligen 12,4 för år 1962. Det kan erinras
om att just år 1962 studentprocenten beräknas bli något lagre an den beräknas
bli år 1961. I nedanstående tablå har antagits dels att studentprocenten ökar
med 0,5 enheter per år även åren 1963—65 (max.-alt.), dels att studentprocenten
dessa tre år blir oförändrat densamma som år 1962 (min.-alt.).

År	1963	1964	1965	1966	1967	1968
Max......	... 10 149	17 840	18 052	19 305	19 254	19 805
Min......	... 15 523	10 514	10 039	17 348	17 315	17 930

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

1969
19 081
17 824

1970
19 322
17 555

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Diagram 2. Totala antalet avlagda studentexamina åren 19^6—58
samt beräkningar för åren 1959—70.

MIN

20000.

15000.

10000.

ANTALET STUDENTEXAMINA
♦ SPECIALSTUDENTEXAMINA

MAX.

IT	Min.	Max.
1958	9629
59	10232
60	11293
61	12844
62	14191
51	15523	16149
64	16514	17846
65	16639	18652
66	17348	19365
67	17315	19254
66	17930	19865
69	17824	19681
1225	-17555	19322

OJ__J

194648 ’ M 52 54 56 58 '' 60 '' 62 64 '' 66 '' 68 '' 70

EXAMEN5ÅR

Innebörden av dessa båda alternativa antaganden illustreras i diagram 2 (bet.
diagr. 13) som visar utvecklingen av det totala antalet avlagda studentexamina
(vid allmänbildande gymnasier och vid specialgymnasier) under perioden 1946—
70. Uppgifterna för aren 1946—58 är hämtade ur den officiella statistiken. Kurvans
sträckning under perioden 1959—62 är grundad på den i tabell 1 i det föregående
redovisade beräkningen pa grundval av de senaste årens intagning i
gymnasierna. För perioden 1963—70 markeras slutligen utvecklingen enligt de
båda förut angivna alternativa antagandena rörande andelen studenter av varje
årskull tjugoåringar.

Utredningen beräknar, att totalantalet studentexamina fördelar sig på olika
typer av gymnasier enligt följande sammanställning, varvid räknats med att
antalet examinerade från de två typerna av specialgymnasier tillsammans ökar
sin relativa andel av samtliga studenter och specialstudenter med 0,4 procentenheter
per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

	Examinerade från
Examensår	allmänbildande gymn.	tekn. gymn. och handelsgymn.
	min.	max.	min.	max.
1963 ...........	12 620	13129	2 903	3 020
1964 ...........	13 360	14 437	3154	3 409
1965 ...........	13 394	15015	3 245	3 637
1966 ...........	13 896	15 511	3 452	3 854
1967 ...........	13 800	15 345	3 515	3 909
1968 ...........	14 218	15 753	3 712	4112
1969 ...........	14 063	15 528	3 761	4153
1970 ...........	13 781	15168	3 774	4154

För att ej alltför mycket komplicera de följande beräkningarna har utredningen
stannat för en kompromiss mellan maximi- och minimialternativen, innebärande
att studentprocenten åren 1963—65 antages stiga med 0,2 procentenheter
per år och därefter — liksom enligt bada alternativen med 0,5
procentenheter per år. Examinationen vid de två huvudtyperna av gymnasier
skulle då bli följande:

1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

Allm .-bild. gymn. . . 12 823 13 791 14 042 14 542 14 419 14 832 14 649 14 336

Spec.-gymn....... 2 950 3 256 3 402 3 613 3 672 3 872 3 918 3 926

Här må framhållas, att denna beräkning av antalet examinerade från de skilda
gymnasietyperna till sin innebörd i fråga om gymnasieexpansionen under första
hälften av 1960-talet i stort sett överensstämmer med vad skolöverstyrelsen
anför rörande gymnasiets utbyggnad i en nyligen offentliggjord utredning rörande
gymnasieorganisationens omfattning fram till ar 1965. Skolöverstyrelsen
utgår i sin utredning från en på allmänna grunder baserad uppfattning om ett
ökande behov av personer med studentexamen och om ett förhållandevis starkt
behov av personer med examen från specialgymnasier. Beräkningarna av gymnasieexpansionen
sker medelst en metod som till sin grundprincip överensstämmer
med universitetsutredningens. Man extrapolerar nämligen den hittillsvarande
förändringen i andelen ungdomar av skilda generationer som påbörjar
gymnasiestudier av olika slag. Men skolöverstyrelsens beräkning görs
för små regionala enheter med antaganden för varje grupp av enheter rörande
studentprocentens utveckling. Icke desto mindre, och det är det intressanta,
leder beräkningen fram till resultat av ungefär samma innebörd för gymnasieexpansionen
som de förut refererade beräkningarna av det totala antalet studenter
under 1960-talet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

Tillströmningen till universitet och högskolor enligt modellen

Nästa steg i beräkningarna gäller hur många personer som kommer att påbörja
studier vid universitet eller högskolor. Beräkningarna har utförts på följande
sätt. Den förutnämnda undersökningen rörande sammansättningen av de
vid universitet och högskolor nyinskrivna studenterna visar bl. a., att under
1950-talet mellan 70 och 80 procent av samtliga personer som avlägger studentexamen
vid allmänbildande gymnasium någon gång skriver in sig vid ett universitet
eller en högskola. Undersökningen visar emellertid även, att detta procenttal
tidigare varit betydligt lägre. Det är uppenbart att storleken av detta
procenttal har ett nära samband med den studerande ungdomens och föräldrarnas
värdering av de akademiska yrkesbanorna, jämförd med värderingen av
andra sysselsättningar, som kan erbjudas en person med studentexamen.

Givetvis spelar även andra faktorer en roll för storleken av detta procenttal
men det torde säkerligen vara så att variationerna i procenttalet, i varje fall
under en kortare period, säg ett decennium, i hög grad kan anses vara en funktion
av förväntade arbetsmarknadsutsikter för akademiska och icke-akademiska
banor. Den senaste tidens diskussioner om det växande studentantalet, bl. a.
diskussionen om ett förväntat humanistöverskott — vilken diskussion föranletts
av undervisningsrådet Lundblads utredning rörande lärarbrist och läraröverskott
— kan mycket väl komma att få den effekten, att man de närmaste åren bland
föräldrar och ungdom i högre grad än under de gångna åren av 1950-talet kommer
att tveka inför en akademisk utbildning. Det behövs inte någon särskilt
markant ändring i den allmänna uppfattningen om arbetsmarknadsläget i framtiden,
för att man ganska snabbt skall få ett icke obetydligt utslag i den procentsats
varom här är fråga.

Å andra sidan får man ej bortse från styrkan hos den tendens i opinionsbildningen,
som har burit fram det sista decenniets starkt ökade intresse för
högre studier. Det är tänkbart, att denna tendens är stark nog att helt motverka
den tendens till tveksamhet varom förut talats. Med hänsyn till den betydelse
för beräkningarnas resultat, som val av procenttal utvisande övergångsfrekvensen
kommer att få, och med hänsyn till den stora ovissheten rörande
vad som verkligen kommer att inträffa, har utredningen räknat med två alternativ.
Det ena innebär att 1950-talets höga procenttal kommer att bibehållas
under de närmaste tio åren, varvid räknats med att 75 procent av dem som
avlägger studentexamen vid de allmänbildande gymnasierna förr eller senare
kommer att påbörja studier vid någon fakultet eller högskola. Det andra alternativet
innebär, att andelen studenter som påbörjar akademiska studier kommer
att sjunka till 65 procent, vilken procentsiffra antages för studenter av
årgång 1965. Studentårgångarna i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet
antages enligt detta alternativ komma att ha en mot 65 procent successivt
sjunkande övergångsfrekvens.

Vad därefter beträffar den tidpunkt, vid vilken studenter av skilda årgångar

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

påbörjar akademiska studier, har utredningen stannat för att i stort sett bibehålla
den som gällde för studenter av årgångar i början av 1950-talet enligt
den ovan redovisade undersökningen. Utredningen räknar enligt de två alternativen
med följande fördelning av de inskrivna studenterna efter antalet år
mellan studentexamen och inskrivningsår.

Antal år1 efter studentexamen för första inskrivning.

	0—1	1—2	2—3	3—4	4—5	5—6	S:a
75-procentalternativet ..	.. 33,3	20,9	10,4	5,2	3,1	2,1	75,0
65-procentalternativet . .	.. 28,9	18,1	9,0	4,5	2,7	1,8	65,0

Bland de nyinskrivna vid universitet och högskolor under 1950-talets första
hälft var mellan 10 och 15 procent personer som ej avlagt studentexamen vid
allmänbildande gymnasier. Personer med examen från tekniskt gymnasium och
handelsgymnasium, personer med folkskollärarexamen utan studentexamen, personer
utan formell kompetens för inskrivning samt utlänningar skrivs emellertid
också in vid fakulteter och högskolor. Det finns anledning antaga, att det
även i framtiden kommer att bli ett förhållandevis stort antal studerande utan
examen från allmänbildande gymnasium, som kommer att påbörja akademiska
studier. Tyvärr saknar vi möjlighet att med någon grad av säkerhet bedöma
hur stort detta antal kan komma att bli. Här antages, att under 1960-talet 10
procent av samtliga nyinskrivna vid universitet och högskolor kommer att utgöras
av personer med annan kompetens än studentexamen från allmänbildande
gymnasium.

Med ledning av de nu redovisade antagandena har framräknats följande två
alternativ för totalantalet nyinskrivna personer (nettoantalet nyinskrivna) vid
samtliga fakulteter och högskolor.

	1958/59	59/60	60/61	61/62	62/63	63/64	64/65
75-procentalternativet .	. 6 661	7 291	7 744	7 979	8 659	9 624	10 522
65-procentalternativet .	. 6 661	7 114	7 371	7 389	7 806	8 617	9 162
	65/66	66/67	67/68	68/69	69/70	70/71
75-procentalternativet .	. 11 119	11619	11 844	12 102	12 177	12 083
65-procentalternativet .	. 9 637	10 070	10 266	10 489	10 553	10 471

Innebörden av de här gjorda, alternativa beräkningarna rörande den framtida
tillströmningen till universitet och högskolor illustreras i diagram 3 (bet. diagr.
14). Diagrammet visar också utvecklingen under perioden 1940—59. Uppgiften
beträffande nettoantalet nyinskrivna läsåret 1958/59 är något osäker, eftersom
siffror föreligger endast beträffande inskrivningen höstterminen 1958, medan
inskrivningen under vårterminen 1959 måst beräknas med ledning av de senaste 1

1 0—1 år för t. ex. studentårgång 1060 innebär inskrivning vid fakultet eller högskola läsåret
1960/01 o.s.v.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Diagram 3. Totala antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor under
perioden 1946/47—1957/58 samt beräkningar för perioden 1958/59—1970/71.

12500

TOTALANTALET (nettoantalet) NYINSKRIVNA

10000

MAX. 4

MIN.

1946/47 % 52/53 ^/SS “/S7 % 6% 6%3 6% 7%

LÄSÅR.

årens erfarenhet rörande vårterminsinskrivningens omfattning i relation till
höstterminsinskrivningen.

Enligt dessa beräkningar skulle nettoantalet nyinskrivna komma att öka med
mellan 81 och 57 procent under tiden 1958/59—1970/71. Det skall i detta sammanhang
erinras om att, som framgår av tidigare återgivna siffror, nettoantalet
nyinskrivna faktiskt ökade från 2 651 till 5 840 eller med 120 procent under
den lika långa perioden 1945/46—1957/58. Den procentuella ökningen var således
under den tidigare perioden betydligt större än den utredningen räknar
med för en period av motsvarande längd i framtiden. Den absoluta ökningen
var å andra sidan mindre; 3 189 personer under den senaste 12-årsperioden mot
nu beräknade minimalt 3 810 respektive maximalt 5 422 för den närmaste 12-årsperioden.

Nästa steg i modellarbetet har varit att fördela de sålunda beräknade nyinskrivna
studenterna på skilda fakulteter och högskolor. Därvid har utredningen
resonerat på följande sätt. För närvarande har vi två typer av fakulteter
och högskolor, dels de spärrade, dels de fria fakulteterna. Utredningen har över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

vägt huruvida denna i och för sig icke alls självklara uppdelning av universitetsväsendet
skall bestå även i framtiden. Vilken inställning man än har till denna
fråga, måste man — till följd av frågans komplicerade natur — utgå från att
i varje fall under ett antal år framåt de nuvarande förhållandena kommer att
bestå. Modellen har därför gjorts under förutsättning av att vi kommer att för
den period som modellen omspänner ha kvar en dylik tudelning av universitetsoch
högskoleväsendet. Därvid har det fallit sig naturligt att göra fördelningen
på i princip följande sätt: Först har bedömts hur stort antal studerande som var
och en av de nu spärrade utbildningslinjerna kommer att mottaga under vart
och ett av beräkningsperiodens läsår. Återstoden av det totala antalet nyinskrivna
som framräknats ovan har därefter antagits påbörja studier vid de nu
fria fakulteterna. Fördelningen av denna senare grupp på var en och av dessa
fakulteter har gjorts under beaktande av nu kända utvecklingstendenser i fråga
om antalet nyinskrivna och under beaktande av den troliga effekten på studievalet
av nu kända och diskuterade arbetsmarknadsförhållanden i fråga om de
yrken, som utbildning vid de fria fakulteterna leder fram till.

På grundval av vad som tidigare anförts samt med beaktande av tidigare av
statsmakterna fattade beslut rörande intagningen de närmaste åren vid vissa
av de spärrade utbildningslinjerna har uppställts följande hypotes rörande intagningens
omfattning vid var och en av de skilda spärrade utbildningslinjerna
under 1960-talet.

För modellberäkningen antaget antal nybörjarplatser vid de spärrade
utbildningslinjerna läsåren 1959/60—1969/70.

	Tekn. högsk.	Med. fak.	Tandl.- högsk.	Farm. inst.	Han-	GCI	Jordbr.	Totalt
Läsår	apo te-karl.	re- cept.-].	dels- högsk.	högsk.
1959/60 ..	1 006	408	240	80	180	350	68	in	2 443
1960/61 ..	1125	453	240	80	180	400	90	120	2 688
1961/62 ..	1244	453	240	80	180	450	90	120	2 857
1962/63 ..	1364	453	340	80	180	500	90	120	3127
1963/64 ..	1 484	453	340	80	180	550	100	120	3 307
1904/65 ..	1 604	490	350	80	180	600	100	120	3 524
1965/66 ..	1 724	490	350	80	180	650	100	120	3 694
1966/67 . .	1 844	490	350	80	180	700	100	120	3 864
1967/68 ..	1 844	490	350	80	180	700	100	120	3 864
1968/69 . .	1844	490	350	80	180	700	100	120	3 864
1969/70 . . S:a 1960/61—	1 844	550	350	80	180	700	100	120	3 924
								34 713
1969/70	15 921	4 812	3 260	800	1800	5 950	970	1200

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

I modellen räknas sålunda med att antalet platser vid de nu spärrade utbildningslinjerna
kommer att öka med totalt 60 procent under 1960-talet. Ökningen
antages till största delen komma till stånd under första hälften av årtiondet.
Sålunda skulle enligt modellen år 1965/66 det sammanlagda antalet platser ha
ökat med 50 procent. Den starkaste ökningen, räknad i absoluta tal, beräknas
komma på de tekniska högskolorna som antages ha drygt 800 fler platser vid
periodens slut än nu1. Den största relativa ökningen är beräknad för handelshögskolorna,
som antages få sin kapacitet fördubblad under perioden. Härvid
är dock att märka att utredningens förslag beträffande den framtida ekonomutbildningen
är sådant (se avsnitt IV), att siffrorna för periodens början och
dess slut ej är fullt jämförbara. För farmaceutiska institutets del har antagits
att ingen förändring skall ske utöver den som ägde rum läsåret 1958/59. Detta
sammanhänger med att frågan om det framtida behovet av farmaceutiskt utbildad
arbetskraft för närvarande är under övervägande inom en särskild kommitté.
Situationen är liknande i fråga om de tre högskolorna under jordbruksdepartementet,
lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan. Antagandena
rörande den medicinska intagningskapaciteten har för åren fram till
och med läsåret 1963/64 baserats på uttalanden i propositionen 1959: 93 angående
anslag till vissa kostnader för läkarutbildningen. För tiden efter 1963/64 har
gjorts ett antagande, vars rimlighet kan bedömas först när den nyligen tillsatta
kommittén för utredning av det långsiktiga läkarbehovet avgivit sitt betänkande.
Siffrorna rörande antalet intagna vid tandläkarhögskolorna bygger på antagandet
att den i princip beslutade tandläkarhögskolan i Göteborg skall kunna
börja sin verksamhet hösten 1962 med en intagningskapacitet av 100 nybörjare.
Frågan om att fullständiga utbildningen av odontologer vid institutet i Umeå
är för närvarande under övervägande. Vilka konsekvenser en reform i sådan riktning
kan få i fråga om intagningskapaciteten vid tandläkarhögskolan i Stockholm,
har utredningen icke kunnat bedöma. Emellertid har utredningen i modellen
räknat med en ytterligare ökning av intagningskapaciteten vid de odontologiska
läroanstalterna med tio studerande per år från och med läsåret 1964/65,
således två år efter det att den nya högskolan i Göteborg antagits börja sin
verksamhet.

Slutligen har i fråga om gymnastiska centralinstitutet antagits, att det förslag
till ökad intagning av elever vid institutet, som år 1958 framlades av en enmansutredning,
kommer att bli realiserat från och med läsåret 1960/61. En ytterligare
ökning av intagningen har i modellen hypotetiskt antagits från och med
läsåret 1963/64.

Då det gäller antalet nyinskrivna vid de fria, fakulteterna, d. v. s. de teologiska,
juridiska, humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, kom 1

Ett av utredningens huvudförslag gäller en kraftig ökning av intagningen vid de tekniska högskolorna.
Det har ansetts rimligt att underlätta bedömningen av detta, genom att redan här antaga
en successiv ökning av intagningen icke till den jämna siffran 1 800 utan upp till den exakta slutsiffran
enligt utredningens konkreta förslag i det följande, nämligen 1 841.

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

mer till en början två alternativ i fråga om den sammanlagda inskrivningen
att bli aktuella. Detta sammanhänger med att utredningen räknar med
två alternativ i fråga om den totala tillströmningen till universitets- och högskoleväsendet
under 1960-talet och ett för de spärrade utbildningslinjerna.

Totalt har utredningen antagit, att tillströmningen till universitet och högskolor
skall stiga från nära 6 700 nyinskrivna läsåret 1958/59 till 10 500, alternativt
drygt 12 000 nyinskrivna läsåret 1969/70. Oavsett vilket av dessa båda
alternativa antaganden som visar sig mest realistiskt, har utredningen därefter
antagit, att antalet nybörjarplatser vid de nu spärrade utbildningslinjerna skall
öka från sammanlagt 2 443 läsåret 1959/60 till 3 924 läsaret 1969/70. Skillnaden
mellan alternativen blir följaktligen rent räknetekniskt helt och hållet en skillnad
i fråga om den beräknade tillströmningen till de fria fakulteterna. Enligt
det lägre antagandet (65-procentalternativet) skulle tillströmningen till dessa
stiga från ungefär 4 700 läsåret 1958/59 till drygt 6 600 läsaret 1969/70 eller med
drygt 40 procent. Enligt det högre alternativet (75-procentalternativet) skulle
tillströmningen till de fria fakulteterna stiga från ungefär 4 700 läsåret 1958/59
till drygt 8 200 läsåret 1969/70, d. v. s. med 75 procent under loppet av elva år.
Härvidlag må framhållas, att de beräknade siffrorna för tillströmningen till de
fria fakulteterna läsåret 1969/70 är nettosiffror i den meningen att hänsyn ej
tagits till de studerande, vilka först t. ex. inskrives vid filosofisk fakultet men
sedan övergår till studier vid spärrad utbildningslinje.

Vad så beträffar fördelningen mellan de fria fakulteterna inbördes av det
totala tillskott av nya studerande, som dessa fakulteter skulle kunna påräkna
enligt de två alternativen, må till en början framhållas, att de fria fakulteternas
relativa dragningskraft undergått väsentliga förändringar under de senaste åren.
Dessa förändringar har i stort inneburit, att antalet nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna ökat mycket snabbt, att antalet nyinskrivna
vid de juridiska fakulteterna även ökat ganska kraftigt, medan inskrivningen
vid de humanistiska fakulteterna efter de kraftiga ökningarna i
slutet av 1940-talet och fram till mitten av 1950-talet de senaste aren visserligen
fortsatt att öka men icke mera än att humanisternas andel av den totala inskrivningen
vid filosofisk fakultet torde ha sjunkit något tillbaka1. Vid de teologiska
fakulteterna har den ökning, som skedde omedelbart efter genomförandet
av den nya studieordningen för teologer, nu minskat i styrka. Utredningen finner
det naturligt, om särskilt tendensen till ökning av inskrivningen vid de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kommer att besta. Härför talar inte
enbart det faktum, att behovet av personer med matematisk-naturvetenskaplig
utbildning är mycket stort och kan väntas förbli stort utan även det
förhållandet, att antalet studenter med examina på det allmänbildande gym -

1 Mycket preliminära siffror rörande inskrivningen vid de fria fakulteterna höstterminen 1959
tyder på att de humanistiska fakulteternas andel av den totala tillströmningen till dessa fakulteter
skulle ha sjunkit från omkring 65 procent läsåren 1956/57 och 1957/58 till något under 60 procent
läsåren 1958/59 och 1959/60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nasiets reallinje och inte minst på dennas matematiska gren kan antagas fortsätta
att öka starkt även efter de år som nu kan överblickas.

Diskussionen om det väntade stora antalet examinerade från de humanistiska
fakulteterna i kombination med publicerade utredningar rörande den mot 1960-talets mitt starkt sjunkande takten i ökningen av behovet av n y a ämneslärare
kommer sannolikt att leda till en viss tveksamhet bland ungdomen att välja
just humanistiska studier. En del av de ungdomar som tvekar att välja humanistisk
utbildning torde i stället välja juridisk utbildning trots de varnande
röster, som här och var höjts mot att nu satsa på en juridisk utbildning med
hänsyn till framtidsutsikterna på juristbanorna.

Utredningen räknar till en början även härvidlag med två alternativ, nämligen
dels med en oförändrad relativ fördelning mellan de fyra fria fakulteterna
inbördes, dels med en fortsatt förskjutning i den relativa fördelningen i riktning
från de humanistiska fakulteterna och mot de matematisk-naturvetenskapliga
samt, i något mindre utsträckning, de juridiska fakulteterna.

Skillnaden mellan de två alternativa antagandena framgår av följande siffror,
som dels visar 1958 års relativa fördelning av de nyinskrivna mellan de fria
fakulteterna, dels visar en såsom mera sannolik antagen förändrad fördelning.

Fördelning 1958 ...........

Beräknad ny fördelning . .. .

teol.	jur.	hum.	mat.-nat.1	S:a
fak.	fak.	fak.	fak.
%	%	%	%	%
3	10	60	27	100
2	12	50	36	100

Enligt alternativet beräknad ny fördelning mellan de fria fakulteterna antages
förändringen ske så, att förskjutningen går successivt och den nya fördelningen
uppnås först under läsåret 1965/66. Därefter antages denna relativa
fördelning bli bestående under återstoden av perioden.

Eftersom utredningen dels räknar med två alternativ rörande tillströmningen
totalt sett till samtliga de fria fakulteterna, dels räknar med två alternativ
beträffande de nyinskrivnas relativa fördelning mellan dessa, erhålles fyra skilda
alternativ för varje fakultet i avseende på tillströmningen under 1960-talet.

Som tidigare framhållits är modellberäkningen rörande tillströmningen till skilda fakulteter
och högskolor så konstruerad, att den studerande räknats till den fakultet eller den
utbildningslinje, vid vilken han antages fa sin huvudutbildning. Det är emellertid rätt vanligt,
att en och samma studerande skriver in sig vid mer än en fakultet eller högskola.
Särskilt vanligt är att de som vinner inträde vid spärrad utbildningslinje dessförinnan
studerat vid filosofisk fakultet.

I den man tillströmningsberäkningarna skall läggas till grund för beräkningar av antalet
examinerade och av ett framtida antal yrkesverksamma akademiker med viss utbildning,
behöver modellberäkningen icke korrigeras med hänsyn till dessa dubbelinskrivningar.
I den mån däremot tillströmningsberäkningarna skall läggas till grund för beräkningar
av hela antalet studerande vid en viss fakultet, måste en sådan korrektion införas.

1 ,Utr,"''r!ir,''gen har.här inräknat ett antal studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg,
varför fördelningen ej överensstämmer med den som kan framräknas ur den officiella statistiken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Härvid får man till det antal studerande, som man enligt tidigare redovisade beräkningsmetoder
får för huvudutbildning vid filosofisk fakultet, lägga ett för varje år beräknat
antal studerande, vilka ett påföljande år ingår bland de i den förut redovisade sammanställningen
antagna nybörjarna vid de spärrade utbildningslinjerna.

Hur stort antal studenter som i framtiden kommer att på detta sätt studera först vid
filosofisk fakultet och sedan vid spärrad utbildningslinje, är beroende av en rad förhållanden
och därför utomordentligt vanskligt att förutsäga. Här har för enkelhetens skull
antagits, att av samtliga nybörjare ett år vid spärrad utbildningslinje 10 procent året
dessförinnan inskrivits vid filosofisk fakultet, varav hälften vid humanistisk och hälften
vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

Utredningen vill starkt betona, att sannolikheten i detta antagande för framtiden i hög
grad är beroende av i vilken omfattning som intagningen vid de spärrade utbildningslinjerna
faktiskt kommer att förändras. En snabb ökning av antalet elcvplatser vid spärrade
utbildningslinjer tenderar att minska antalet meritkomplettanter; en långsam utbyggnadstakt
för de spärrade utbildningslinjerna far motsatt effekt.

Med de nu gjorda antagandena får man följande fyra alternativ för ökningen
i tillströmningen till de fria fakulteterna (meritkomplettanter ej medräknade)
mellan läsåren 1959/60 och 1969/70:

Mat.-nat.fak.

Hum.fak.

Jur.fak.

Teol.fak.

59/60 69/70

Alt. I:

2 803

(65 %; of. förd.)----

Alt. 11:

2 386

2 709

(65 %; ändr. förd.) .

Alt. 111:

1 309 2 228

2 909

Alt. IV:

485 —> 990

(75 %; ändr. förd.) .

Med hänsyn till vad som tidigare visats, synes en fortsatt hög övergångsfrekvens
vara mindre sannolik. Av denna anledning synes alternativen I och II
vara rimligare än alternativen III och IV. I fråga om fördelningen mellan de
fria fakulteterna inbördes synes alternativen II och III troligare än alternativen
I och IV. Detta av följande anledning.

Antagandet att övergångsprocenten kommer att sjunka från 75 till 6o procent
kan tolkas så, att det i första hand blir studenter med examen på den allmänna
linjen och dennas språkliga gren som i framtiden i större omfattning än nu
kommer att övergå till annan verksamhet än universitetsstudier. Om så blir
fallet, kommer det att stå i överensstämmelse med en av tankarna bakom den
nya gymnasieorganisationen av år 1953, nämligen den att den allmänna linjen
i hög grad skulle rekryteras av ungdom som efter avlagd studentexamen väljer
kortare, icke-akademisk utbildning. Hittills kan detta knappast sägas ha inträffat.
Om man nu enligt alternativen III och IV antar att övergången från
gymnasium till universitetsväsendet trots allt även i framtiden kommer att ligga

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Tabell 6. Alternativa beräkningar rörande tillströmningen till
de fria fakulteterna läsåren 1959/60—1969/70.

Läsår		A-altemativet (65 %; ändrad fördeln.)			B-altemativet (75 %; of. fördeln.)
Teol. fak.	Jur. fak.	Hum. fak. samtl.	därav med huvud-utb.	Mat.- nat. fak. samtl.	därav med huvud-utb.	Teol. fak.	Jur. fak.	Hum. fak. samtl.	därav med huvud-utb.	Mat.- nat. fak. samtl.	därav med huvud-utb.
1959/60 .....	140	467	2 843	2 709	1489	1355	145	485	3 043	2 909	1443	1309
1960/61 .....	129	480	2 765	2 622	1595	1452	152	506	3176	3 033	1508	1365
1961/62 .....	125	510	2 603	2 447	1606	1 450	154	512	3 229	3 073	1539	1383
1962/63 .....	129	626	2 598	2 433	1 756	1 591	166	553	3 484	3 319	1 659	1494
1963/64 .....	133	611	2 831	2 655	2 087	1 911	190	632	3 966	3 790	1881	1 705
1964/65 .....	127	662	3 004	2819	2 215	2 030	210	700	4 384	4 199	2 074	1889
1965/66 .....	119	713	3 165	2 972	2 332	2139	223	742	4 648	4 455	2198	2 005
1966/67 .....	124	745	3 296	3103	2 427	2 234	233	775	4 846	4 653	2 287	2 094
1967/68 .....	128	768	3 394	3 201	2 498	2 305	239	798	4 981	4 788	2 348	2155
1968/69 .....	133	795	3 508	3 312	2 581	2 385	247	824	5139	4 943	2 420	2 224
1969/70 ..... S:a 1960/61—	133	795	3511	3 315	2 582	2 386	248	825	5148	4 952	2 424	2 228
1969/70	1280	6 605	30 675	28 879	21679	19 883	2062	6 867	43 001	41205	20 338	18 542

på samma höga nivå som för närvarande, kan detta ges den innebörden att vi
får en relativt sett starkare tillströmning till de humanistiska studiebanorna
än enligt det alternativ som förutsätter en sjunkande övergångsfrekvens från
gymnasiestudier till akademiska studier. Alternativ III synes i ett sådant läge
vara troligare än alternativ IV, detta givetvis förutsatt att det inte sker mycket
stora förskjutningar mellan linjer och grenar på gymnasiet under 1960-talet.

Utredningen genomför de följande modellberäkningarna rörande examinationens
omfattning enligt alternativen II och III. I tabell 6 (bet. tab. 28) anges år
för år det beräknade antalet nyinskrivna vid skilda fakulteter enligt dessa två
alternativ (i fortsättningen kallade A- respektive B-alternativen). I tabell 6
har angivits två tal för var och en av de de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna, nämligen dels en beräknad siffra rörande hela antalet
nyinskrivna, inklusive sadana som sedan övergår till studier vid spärrad utbildningslinje,
och dels en beräknad siffra rörande antalet nyinskrivna, för vilka
den humanistiska respektive den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen
blir huvudutbildning.

Innebörden av de två alternativen kan uttryckas så:

Tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna antas under
1960-talet fortsätta att öka i något svagare takt än den som uppnåtts
under slutet av 1950-talet. För årtiondena i deras helhet blir ökningen absolut
sett densamma. Detta i sin tur betyder emellertid, att totalantalet nyinskrivna
under hela 1960-talet blir betydligt större än under 1950-talet. Under 1960-talet

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 29

blir storleksordningen av summan av de nyinskrivna 20 000 mot omkring 7 000
under 1950-talet.

Om tillströmningen till de humanistiska jakultetema fortsätter att öka i samma
takt som under 1950-talet, skulle inte mindre än omkring 40 000 humanister
registreras under 1960-talet. Under 1950-talet var dock inte summan högre än
22 000. Enligt det försiktigare A-alternativet har det sammanlagda antalet nyinskrivna
humanister beräknats till omkring 30 000, d. v. s. nästan 50 procent
högre under 1960-talet än under 1950-talet. Det är utan vidare klart, att även
ett dylikt alternativ från arbetsmarknadssynpunkt för det närmaste decenniet
ter sig överväldigande. Den starka ökningen för humanisterna även enligt det
försiktigare A-alternativet bör dessutom ses i samband dels med den beräknade
ökningen av antalet nyinskrivna jurister (storleksordningen 6 000—7 000 under
1960-talet mot omkring 3 000 under 1950-talet), dels med den beräknade ökningen
av antalet nyinskrivna studerande vid handelshögskolorna som enligt
tidigare redovisade antaganden för 1960-talet beräknas bli av storleksordningen
6 000 mot 2 500 under 1950-talet.

Examinationen vid universitet och högskolor enligt modellen

Nästa steg vid konstruktionen av modellen rörande det framtida utbudet av
akademisk arbetskraft är att på basis av kända och beräknade siffror rörande
antalet nyinskrivna beräkna antalet examinerade.

Resultaten av de gjorda beräkningarna redovisas i följande sammanställningar.

Beräknat antal examinerade vid spärrade utbildningslinjer.

Examensår	Civil- ingen- jörer	Läka- re	Tand- läkare	Apote- kare	Recep- tarier	Civil- ekono- mer	Gymna- stik- dir.	Veter. Jägm. Agron.	Summa
					Män
55/56—59/60 .	2 651	1116	650	51	5	950	150	518	6 091
60/61—61/65 .	4 017	1 459	767	106	5	1 162	219	529	8 264
65/66—69/70 .	5 923	1 710	817	145	5	1853	237	555	11245
				Kvinnor
55/56—59/60 .	48	253	169	37	584	49	165	19	1324
60/61—64/65 .	109	366	328	72	805	61	220	20	1 981
65/66—69/70 .	185	428	542	95	805	98	238	20	2411
				Samtliga
55/56—59/60 .	2 699	1 369	819	88	589	999	315	537	7415
00/61—64/65 .	4 126	1 825	1095	178	810	1 223	439	549	10 245
65/66—69/70 .	6 108	2 138	1359	240	810	1 951	475	575	13 656

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Beräknat antal examinerade vid de teologiska och
juridiska fakulteterna (A-alternativ et).

Examensår	Teol. fak.	Jur. fak.
Män	Kvinnor	Samtliga	Män	Kvinnor	Samtliga
55/56—59/60.	208	23	231	815	128	943
60/61—64/65 .	328	37	365	963	169	1132
65/66—69/70 .	330	37	367	1439	255	1694

Beräknat antal examinerade vid de filosofiska fakulteterna
(A-alternativet).

Examensår	Hum. fak.	Mat.-nat. fak.
Män	Kvinnor	Samtliga	Män	Kvinnor	Samtliga
			70 % examination
55/56—59/60 .	2169	2186	4 355	1313	373	1686
60/61—64/65.	2 725	3 822	6 547	2 856	952	3 808
65/66—69/70.	3 628	5 422	9 050	4 675	1558	6 233
			50 % examination
55/56—59/60 .	2169	2186	4 355
60/61—64/65 .	2 588	3 619	6 207
65/66—69/70.	2 709	4 040	6 749

Sammanställningarna rörande de examinerade från de spärrade utbildningslinjerna
visar, att mot mitten och slutet av 1960-talet examinationen vid dessa
utbildningsanstalter skulle öka högst avsevärt. Vid de tekniska högskolorna
skulle examinationen under andra hälften av 1960-talet bli mer än dubbelt så
stor som examinationen under senare hälften av 1950-talet. Därvid är att märka,
att examinationen under senare delen av 1950-talet torde komma att bli cirka
25 procent högre än den var under andra hälften av 1940-talet, då det sammanlagda
antalet examinerade civilingenjörer uppgick till i runt tal 2 200.

Även handelshögskolorna skulle öka sin examination mycket starkt mot
slutet av 1960-talet. Vid handelshögskolorna har den sammanlagda examinationen
varit ganska konstant femårsperiod från femårsperiod efter andra världskrigets
slut — mellan 900 och 1 000. Under senare delen av 1960-talet skulle
enligt modellen siffran komma att springa i höjden.

Vid de medicinska fakulteterna utmognar den starkt ökade intagningen under
1950-talet i en starkt ökande examination under 1960-talet. Här tillkommer
dessutom konsekvenserna av den extra intagning av i utlandet delvis utbildade
medicinare, som beslutats för perioden 1959/60—1962/63. Summan av vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 31

svenska lärosäten examinerade läkare under 1960-talet kommer att ligga mer
än 50 procent över den sammanlagda examinationen under 1950-talet.

För tandläkarnas del blir takten i ökningen av examinationen liknande den
för läkarna. De examinerade från farmaceutiska institutet kommer under 1960-talet att öka kraftigt jämfört med vad som gäller under andra hälften av 1950-talet. Likaså kommer antalet examinerade gymnastiklärare att öka starkt, om
intagningen vidgas enligt de antaganden, som gjorts i modellberäkningen. För
övriga grupper av akademiker examinerade vid spärrade utbildningslinjer skulle
situationen bli annorlunda. Enligt denna modell skulle inte ske någon större
ökning i den totala examinationen under 1960-talet vid ifrågavarande utbildningslinjer
jämfört med förhållandena under 1950-talet.

Beträffande de fria fakulteterna har i sammanställningarna enbart angivits
examenssiffror enligt A-alternativet. Vid de teologiska fakulteterna skulle examinationen
under 1960-talet omfatta omkring 370 examinerade per femårsperiod.
Denna examination är väsentligt högre än den som gällt under 1950-talet, då
motsvarande värden räknade per femårsperiod ligger omkring 250. Siffrorna för
1960-talet skulle dock ej komma upp till den storleksordning, som gällde för
1930-talet, då medeltalet per femårsperiod var över 600 avlagda teologie kandidatexamina.

Vad slutligen beträffar de filosofiska fakulteterna kommer examinationen
under 1960-talet under alla förhållanden att bli mycket hög jämförd med förhållandena
hittills. För att börja med de examinerade vid de matematisknaturvetenskapliga
fakulteterna (inklusive de naturvetenskapliga ämnena vid
universitetet i Göteborg), skulle examinationen under första hälften av 1960-talet bli mer än dubbelt så hög som under senare hälften av 1950-talet. Det är
de senaste årens stora ökning i tillströmningen till dessa fakulteter i kombination
med den stigande examinationsfrekvensen, som skulle utmogna på detta
sätt. Men examinationen skulle enligt modellen öka nästan lika starkt, absolut
sett, under senare hälften av 1960-talet. Enligt beräkningarna skulle man därför
under andra hälften av 1960-talet examinera mer än tre och en halv gånger så
många naturvetare som under andra hälften av 1950-talet. I absoluta tal räknad
skulle denna examination under senare hälften av 1960-talet komma upp på
samma nivå, som beräknas för de tekniska högskolorna under samma period.
Men då är att märka, att vi under andra hälften av 1950-talet blott kommer att
examinera drygt 60 procent så många vid de naturvetenskapliga fakulteterna
som vid de tekniska högskolorna.

För de humanistiska fakulteternas del är enligt utredningen examinationsförhållandena
i framtiden så osäkra, att det har ansetts lämpligt att räkna med
två alternativ beträffande examinationsfrekvensen. Även om man väljer det
försiktigare examinationsalternativet (50 procent) och det försiktiga A-alternativet
— vilket senare är det enda som redovisas i tabellen —-, kommer ändå
examinationen vid de humanistiska fakulteterna att stiga mycket snabbt under

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

början av 1960-talet. De stora inskrivningsårgångarna under 1950-talet måste
få en betydande examinationsökning som följd. Här har beräknats, att ökningen
minst blir av storleksordningen 40 procent under den första femårsperioden
och 55 procent mellan andra hälften av 1950-talet och andra hälften av 1960-talet. I absoluta tal räknat innebär detta för hela 1960-talet omkring 13 000
examinerade humanister mot 7 000 under 1950-talet1.

Med tanke på de framtida arbetsmarknadsförhållandena är det emellertid
att märka, att en betydande del av denna stora ökning av antalet examinerade
humanister under 1960-talet måste komma att utgöras av kvinnor. Av hela
examinationen under 1960-talet enligt det försiktigare alternativet, 13 000, beräknas
nämligen drygt 7 600 vara kvinnor och cirka 5 300 män. Under 1950-talet
har motsvarande siffror beräknats till drygt 3 400 kvinnor och drygt 3 600 män.
För männens del ligger sålunda den beräknade examinationen av humanister
omkring 1 700 högre under 1960-talet än under 1950-talet, medan för kvinnornas
del motsvarande ökning uppgår till 4 200.

Utgår man från det högre examensalternativet, vilket får effekt främst under
senare delen av 1960-talet, skulle det totala antalet examinerade humanister
under 1960-talet uppgå till cirka 15 600 eller omkring 2 600 flera än enligt det
lägre alternativet. Enligt detta alternativ skulle således examineras mer än dubbelt
så många humanister under 1960-talet som under 1950-talet. Det är uppenbart
av dessa siffror, att även med de mest försiktiga antagandena i modellen
kommer en framtida arbetsmarknad för humanister att behöva vara mycket
tänjbar.

Totalantalet akademiker enligt modellen

Av beräkningarna i de i det föregående återgivna sammanställningarna över
examinationens omfattning vid universitet och högskolor fram till år 1970 finner
man vid summering följande siffror rörande det totala antalet personer, som
skulle avlägga svensk1 2 akademisk examen under var och en av de tre femårsperioderna
1955—70:

1955/56—1959/60

1960/61—1964/65

1965/66—1969/70

Båda könen
min. max.

14 630

21 757 22 097
28 699 31 000

Män

min. max.

10 596

14 999 15 136
20 398 21 317

Kvinnor
min. max.

4 034

6 758 6 961
8 301 9 683

Vi vet genom Akademikerräkningen att det i slutet av år 1955 totalt fanns
cirka 57 000 personer under 65 år, som avlagt svensk akademisk examen. Med

1 För första hälften av 1950-talet har därvid räknats med cirka 2 700 examinerade humanister, vilken
siffra erhållits på basis av ett antagande att av dem som avlagt filosofie kandidatexamen hälften
senare jämväl avlagt filosofisk ämbetsexamen.

2 Här och i det följande avses, då annat ej direkt framgår av texten, endast akademiker med
svensk examen.

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

ledning av åldersfördelningen bland dessa akademiker samt senast kända dödsrisker
för skilda åldrar har beräknats att följande antal av dessa personer under
respektive femårsperioder antingen passerar 65-årsåldern eller avlider:

1956—60 ^ 733

1961-65 ........................ 5 773

1966—70 6 435

Med ledning av de nu givna siffrorna är det möjligt att beräkna antalet personer
under 65 års ålder med svensk akademisk examen åren 1960, 1965 och
1970. Resultatet av en dylik beräkning redovisas i följande tablå (siffrorna
avrundade till jämna hundratal)1.

1	2	3	4
År	Antalet (kvarle-vande) akademi-ker under 65 år med examen år 1955 eller tidigare	Beräknat antal (kvarlevande) akademiker med examen 1956 och senare	Beräknat totalt antal akademiker under 65 år (kol. 2 +kol. 3)
min.	max.	min.	max.
1955 ...........	56 700			56 700
1960 ...........	51900	14 600	66 500
1965 ...........	46 200	36 200	36 500	82 400	82 700
1970 ...........	39 700	64 400	67 100	104 100	106 800

I Akademikerräkningen konstaterades, att sedan mitten av 1930-talet antalet
personer med akademisk examen ökat med cirka 15 procent per femårsperiod.
Den examination, som beräknats för sista delen av 1950-talet, är en relativt
säker uppskattning. Likaså är den beräknade avgången femårsperiod för femårsperiod
relativt säker. Man kan därför nu med ganska stor säkerhet konstatera,
att mellan åren 1955 och 1960 antalet akademiker under 65 år ökar med ungefär
17 procent, d. v. s. snabbare än per femårsperiod under åren 1935 55.

Den examination, som förut beräknats för första hälften av 1960-talet, måste
betraktas som i varje fall ganska sannolik, eftersom beräkningen till största
delen bygger på redan givna förhållanden i fråga om inskrivningen. Detta
betyder, att vi med ganska stor säkerhet har att förvänta, att antalet akademiker
under 65 års ålder år 1965 kommer att vara omkring 80 000. Mellan
åren 1960 och 1965 skulle sålunda akademikerantalet öka med ej mindre an
cirka 24 procent. Utvecklingen under andra hälften av 1960-talet är givetvis
avsevärt mera osäker. Modellens beräkningar säger oss, att den absoluta ökningen
mellan åren 1965 och 1970 skulle överstiga 20 000, en mer än dubbelt så
stor ökning som den mellan åren 1955 och 1960. Den relativa ökningen skulle 1 * 3

1 Min- och max.-alternativen hänför sig till de tidigare angivna två examinationsfrekvenserna

för humanisterna, 50 procent respektive 70 procent.

3 — Bihang till riksdagen* protokoll 1960. 1 sand. Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

enligt båda alternativen överstiga 25 procent och enligt maximialternativet uppgå
till 29 procent. Slår man ut ökningen under hela 1950- och 1960-talen per år,
skulle sannolikt under 1950-talet antalet akademiker under 65 år öka med i
medeltal drygt 3 procent per år (ränta på ränta), medan under 1960-talet
ökningen per år enligt modellen skulle bli nästan 5 procent.

Under 1960-talet kommer hela befolkningen i yrkesverksam ålder att öka.
Sålunda ökar sannolikt antalet personer i åldrarna 25—65 år från 3,88 miljoner
till 4,02 miljoner mellan åren 1960 och 1970, en ökning sålunda med 3,6 procent.
Om man ställer kända och här beräknade siffror över antalet akademiker i
relation till motsvarande siffror rörande totalantalet personer i åldrarna 25—65
år, får man följande serie från mitten av 1930-talet till slutet av 1960-talet. (Här
har valts maximialternativet för åren 1965 och 1970. Agronomer och gymnastiklärare
är ej inkluderade.)

1935

1940

1945

1950

1955

1960

1965

1970

Procent ............

Ökning i antalet

1,06

1,14

1,25

1,41

1,65

2,05

2,58

procentenheter .....

+ 0,07

+ 0,08

+ 0,11

+ 0,16

+ 0,24

+ 0,40

+ 0,53

Även om ökningstakten skulle komma att höjas ganska avsevärt under 1960-talet, skulle ändock ar 1970 de examinerade akademikerna utgöra en relativt
obetydlig del av samtliga personer i åldrarna 25—65 år. Givetvis kommer här
att föreligga väsentliga skillnader inom olika åldersgrupper i totalpopulationen.
Det skall blott erinras om att andelen studentexamina (vid de allmänbildande
gymnasierna) av samtliga 20-aringar redan nu är cirka 8 procent och förväntas
stiga till över 11 procent under senare delen av 1960-talet. Av dem som avlägger
studentexamen vid allmänbildande gymnasium kommer enligt de antaganden
som är gjorda i modellen omkring hälften (65 procents övergång till akademiska
studier och 75—80 procent examination i medeltal för samtliga nybörjare) att
senare avlägga akademisk examen. Det betyder att i åldrarna mellan 25 och 30
ar skulle mot slutet av 1960-talet mellan 4 och 5 procent vara personer med
akademisk examen.

Vid uppgörandet av modellen har utredningen beaktat resultaten av ett antal
undersökningar rörande det framtida behovet av arbetskraft med akademisk
utbildning, vilka undersökningar behandlas senare i detta avsnitt. Utredningens
beräkningar på basis av modellens huvudalternativ rörande antalet akademiker
i yrkesverksam ålder inom olika utbildningsgrupper redovisas i tabell 7 (bet.
tab. 32). Tabellen upptar även de i Akademikerräkningen redovisade beräkningarna
rörande de olika akademiska utbildningsgruppernas storlek åren 1935,
1940, 1945, 1950 och 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Tabell 7. Beräknat antal akademiker (med svensk examen) i yrkesverksam ålder
vid slutet av olika år under perioden 1935—75. Absoluta och relativa tal.

Grupp	1935	1940	1945	1950	1955	1960	1965	1970	1975
				Absoluta tal
Teologer .................	2 900	3 200	3 400	3 500	3 400	3 200	3 100	3100	2 900
Jurister o. jur.-pol. mag.....					7 280	7 500	7 800	8 600	9 800
	5 000	5 620	6 390	7 060
Fil.-pol. mag..............					11 060	14 700	20 100	27 800	37 500
Humanister...............	I				1
	8 000	9 200	10 700	12100
Naturvetare ..............					3 990	5 400	8 900	14 600	22 100
Civilingenjörer ............	6 700	7 700	8 500	9 800	11400	13 200	16 200	21100	27 400
Civilekonomer ............	1700	2 200	2 700	3 600	4 300	5 000	5 900	7 400	9 200
Läkare ...................	2 580	3130	3 710	4 330	4 980	5 900	7100	8 600	10 000
Tandläkare ...............	1770	2130	2 550	3 230	3 850	4 400	5100	5 900	6 800
Apotekare ................	880	900	920	940	950	950	1000	1100	1200
Farmaceuter/receptarier ....	820	1050	1050	1440	1760	2 250	2 900	3 600	4 200
Gymnastikdirektörer.......					960	1 200	1550	1900	2 200
Agronomer ...............				• *	\|
Veterinärer ...............	510	520	550	630	2 730	2 800	2 900	3100	3 300
Jägmästare ...............	660	670	670	750	1
Summa					56 660	66 600	82 550	106700	136600
				Relativa tal
Teologer .................	9,6	9,1	8,5	7,6	6,4	5,1	4,0	3,0	2,2
Jurister o. jur.-pol. mag.....	16,5	16,0	16,0	15,3	13,7	12,0	10,0	8,5	7,5
Fil.-pol. mag..............	1				I 20,9	23,5	25,7	27,3	28,6
	j				1
	26,4	26,1	26,8	26,3
Naturvetare ..............					7,5	8,6	11,4	14,4	16,9
Civilingenjörer ............	22,0	21,9	21,3	21,3	21,5	21,1	20,7	20,7	20,9
Civilekonomer ............	5,6	6,3	6,8	7,8	8,1	8,0	7,6	7,3	7,0
Läkare ...................	8,5	8,9	9,3	9,4	9,4	9,4	9,1	8,4	7,6
Tandläkare ...............	5,8	6,1	6,4	7,0	7,3	7,0	6,5	5,8	5,2
Apotekare ................	2,9	2,6	2,3	2,0	1,8	1,5	1,3	1,1	0,9
Farmaceuter/receptarier ....	2,7	3,0	2,7	3,1	3,3	3,6	3,7	3,5	3,2
Summa	100	100	100	100	100	100	100	100	100

De olika akademikergruppernas utveckling absolut sett och i förhållande till
varandra illustreras ytterligare i diagram 4 (bet. diagr. 17) som emellertid endast
anger de olika gruppernas beräknade tillväxt mellan åren 1955 och 1975.

I den nyss redovisade tabellen har samhällsvetarna inräknats bland humanister
respektive jurister. Från allmänna arbetsmarknadspolitiska synpunkter finns
det — vilket även kommer till uttryck i utredningens i det följande redovisade
undersökningar av behovet av skilda slag av akademiskt utbildad arbetskraft
— skäl att vid arbetsinarknadsbalansberäkningar hålla samman samhällsvetare,
jurister och civilekonomer.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Diagram k. De skilda akademiker gruppernas beräknade tillväxt
under perioden 1955—75.

1955 1975

*	APOTEKARE	tf
*	GYMNASTI KDIR.	tä!
Ut	FARMACEUTER RECEPTARlER	m
m	AGRON. VET. JÄGM.	m
m	TEOLOGER	m
m	TANDLÄKARE	mm
m	NATURVETARE	imimmmmi
m	CIVILEKON.	mmm
m	LÄKARE	mmm
IMMil	JURISTER	iii . , a
UJUULJUUllÄAA	HUMANISTER.	iuuuuuuuuy^^
UUMUtMJt 35 30 25 20 15 10 5 Ö	CIVILING.	AAMÅAÄAMMÅMMM 0 5 10 15 20 25 30 35

motsvoror 1000 personer 1000-tal

motsvoror en netroökning med 1000 personer

Anm. Bokstavsbeteckningarna a, b och c hänför sig till en följande diskussion (se denna
bilaga s. 79).

I modellen har hittills ej skilts mellan samhällsvetare (inom humanistisk
fakultet) å ena sidan och övriga humanister å den andra. Därför måste här nu
införas ett antagande om dessa gruppers framtida utveckling inom ramen för
den beräknade utvecklingen för samtliga humanister. För juristernas del finns
ej skäl göra motsvarande uppspaltning.

I författningar och examensstadgor räknas ej ämnena pedagogik och psykologi
till de samhällsvetenskapliga ämnena.1 Utvecklingen går dock för närvarande
mot ett närmande mellan dessa grupper av ämnen. Ett uttryck härför är
bildandet av statens råd för samhällsforskning. År 1955 torde de som avlagt
filosofisk-samhällsvetenskaplig examen ha utgjort mellan 3 och 4 procent av
samtliga med humanistisk examen. Lägges härtill de med psykologi och pedagogik
som huvudämne, stiger andelen — kanske till 4—5 procent. Här skall
antagas, att examinationen i de samhällsvetenskapliga ämnena kommer att bli
så stor, att av humanisterna i yrkesverksam ålder andelen med denna yrkesinriktning
stiger till 5 procent år 1960, 6 procent år 1965, 7 procent år 1970
och 8 procent år 1975. Skulle så bli fallet, skulle antalet samhällsvetare i yrkes -

1 Till de samhällsvetenskapliga ämnena i formell mening räknas ämnena ekonomisk historia,
företagsekonomi, kulturgeografi, nationalekonomi, sociologi, statistik och statskunskap.

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

verksam ålder stiga på sätt som framgår av följande tablå (starkt avrundade
tal), i vilken för jämförelsens skull medtagits även de ovan redovisade beräkningarna
rörande det framtida antalet jurister och civilekonomer i yrkesverksam
ålder:

År	Samhällsvetare (i vid mening)	Jurister	Civilekonomer	Summa
1955 .......	......... 500	7 300	4 300	12100
1960 .......	......... 700	7 500	5 000	13 200
1965 .......	......... 1 200	7 800	5 900	14 900
1970 .......	......... 1 900	8 600	7 400	17 900
1975 .......	......... 3 000	9 800	9 200	22 000

Den ökning i antalet samhällsvetare (i vid mening) i yrkesverksam ålder, som
här räknats med, förutsätter med hänsyn till avgången bland de redan tidigare
examinerade en examination, som är något större än nettoökningen. Avgången
i denna grupp är nu emellertid ej så stor, enär det är fråga om en till sin ålderssammansättning
förhållandevis ung utbildningskategori. Antalet i yrkesverksam
ålder år 1955 domineras nämligen av dem med samhällsvetenskaplig examen,
och av dessa var de allra flesta under 50 ar ar 1955. Lat oss räkna med att
ökningen i antalet i yrkesverksam ålder är 10 procent lägre än ökningen i antalet
examinerade. Dessa senare i sin tur är betydligt färre än de som ungefär fem år
tidigare började studier inom det aktuella ämnesområdet. Låt oss antaga att
examinationen åren 1961—65 motsvarar 60 procent av inskrivningarna läsåren
1955—eo, och att examinationen åren 1966—70 och 1971—75 motsvarar 70 procent
av inskrivningarna läsåren 1960—65 respektive 1965—70. Man skulle då
få följande bild av den expansion av utbildningen inom berörda ämnesområde
som skulle erfordras för att realisera det antagande rörande antalet i yrkesverksam
ålder, som tidigare gjorts.

Förutsätter ett nybörjaran tal

År	Antal examinerade	läsåren	samman- lagt	per läsår
1961 65 .......	........ 550	1955—60	920	185
1966—70 .......	........ 770	1960—65	1 100	220
1971 75 .......	........ 1 220	1965—70	1 740	350

Huruvida det under femårsperioden 1955—60 inskrivits ett sa stort antal
studerande med huvudutbildning inom detta ämnesområde, som förutsättes för
realiserande av modellen, går ej att helt fastlägga. Den ökning som skett har till
allra största delen gällt ämnesgruppen pedagogik, psykologi och sociologi. Det
är dock vanskligt att säga, hur många av dem som börjat läsa dessa ämnen
under senare delen av 1950-talet som gjort detta i kompletteringssyfte och hur
många som läst i syfte att avlägga filosofisk examen.

För att få en bättre bild av vad de gjorda antagandena beträffande antalet
samhällsvetare i yrkesverksam ålder innebär i fråga om tillströmningen under

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

1960-talet av nybörjare dels till de samhällsvetenskapliga ämnena, dels till
övriga ämnen inom de humanistiska fakulteterna, ges följande siffror:

Läsår	Samtl. hum.	Därav med huvudutb. inom hum. fak.	Dl Samhällsv.	irav Övriga	Samtl. samhälls-vetare (inkl. komplettan ter) cirka
1960/61 ........	2 765	2 622	200	2 422	340
1961/62 ........	2 603	2 447	210	2 237	360
1962/63 ........	2 598	2 433	220	2 213	380
1963/64 ........	2 831	2 655	230	2 425	400
1964/65 ........	3 004	2 819	240	2 579	420
1965/66 ........	3165	2 972	250	2 722	440
1966/67 ........	3 296	3103	300	2 803	490
1967/68 ........	3 394	3 201	350	2 851	540
1968/69 ........	3 508	3 312	400	2 912	590
1969/70 ........	3 511	3 315	450	2 865	640

Siffrorna är sammanställda dels med ledning av uppgifterna i tabell 6 (alternativ
A) dels med ledning av de angivna uppgifterna om erforderlig inskrivning
skilda femårsperioder för ett realiserande av tanken att samhällsvetarna under
1960-talet och början av 1970-talet skulle öka relativt sett snabbare än övriga
med utbildning inom humanistisk fakultet.

Nettoantalet nyinskrivna med samhällsvetenskaplig inriktning skulle behöva
fördubblas under 1960-talet, medan antalet nyinskrivna (netto) vid de humanistiska
fakulteterna i övrigt till en början skulle minska för att under periodens
senare del åter stiga och så till slut med drygt 15 procent överstiga nybörjarantalet
i början av 1960-talet.

Ställer man siffrorna rörande samhällsvetare, jurister och civilekonomer å ena
sidan mot siffrorna rörande civilingenjörer och naturvetare å andra sidan finner
man följande. I

År	Civilingenjörer och naturvetare (1)	Samhällsvetare, jurister och civilekonomer (2)	Belation 1 2 (3)
1955 ...........	15 400	12 100	1,3
1960 ...........	18 600	13 200	1,4
1965 ...........	25 100	14 900	1,7
1970 ...........	35 700	17 900	2,0
1975 ...........	49 500	22 000	2,3

I siffrorna för civilingenjörer och naturvetare är lärarna i naturvetenskapliga
ämnen visserligen medräknade, men även med borträknande av dem (under
rimliga antaganden) stiger den i tredje kolumnen angivna kvoten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Jämfört med den utveckling, som antagits beträffande naturvetare och civilingenjörer,
ger som synes antagandena för samhällsvetare, jurister och ekonomer
ett mindre starkt utslag, då man ser till konsekvenserna i fråga om totalantalet
personer i yrkesverksam ålder.

Under de gjorda antagandena beträffande antalet personer med examen i
samhällsvetenskapliga ämnen i vid mening skulle humanisterna i övrigt bli
följande till antalet:

År	Antal	% kvinnor	Antag 40 % kvin-nor ej yrkesverk-samma: rest yr-kesverksamma
1955 ...........	10 560	42	9 000
1960 ...........	14 000	45	11000
1965 ...........	18 900	50	15 000
1970 ...........	25 900	54	20 000
1975 ...........	34 500	56	27 000

Antalet humanister i yrkesverksam ålder skulle sålunda fram till år 1975 öka
till mer än tre gånger antalet 20 år tidigare. Nu utgör emellertid som tidigare
sagts kvinnorna en förhållandevis stor del av samtliga humanister. I tablån har
angivits den andel, som med ledning av tidigare återgivna siffror kan beräknas
för samtliga humanister. Antages att 40 procent av kvinnorna star utanför
arbetsmarknaden, kan man räkna fram ett antal humanister som förr eller senare
efter examen »påverkar» arbetsmarknaden. I högra delen av tablån har redovisats
det antal man då skulle få; en ökning från 9 000 till 27 000 på 20 år!

Utredningen har i detta sammanhang även redovisat vissa siffror angående
studenter utan akademisk examen. I följande tabla anges storleken av denna
grupp, om A-alternativet realiseras:

Student- examensår	Akademiska studier utan examen	Studentexamen utan akademiska studier	Summa
1956—60 .......	8 000	8 000	16 000
1961—65 .......	10 000	22 000	32 000
1966—70 .......	12 000	26 000	38 000

Om man antager att 75 procent av studenterna utan akademisk examen
utgöres av kvinnor och vidare att bland dessa kvinnor 70 procent och bland
männen 80 procent vill skaffa sig en kortare utbildning, blir antalet som vill
genomgå icke-akademisk utbildning bland de två femårsperiodernas studenter
följande:

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

Studentexamensår Hela perioden Årligt medeltal

1961—65 ....................... 23 000 4 600

1966—70 ....................... 28 000 5 600

De nu gjorda kalkylerna har ett visst samband med kalkylerna rörande humanisternas
framtida antal. Med den studentexamination, som vi här utgått
ifrån för 1960-talet, och med det försiktiga antagandet om hur stor del av
studenterna som påbörjar akademiska studier har man anledning räkna med en
starkt stigande förutbildningsstandard bland eleverna vid utbildningsanstalterna
utanför universitet och högskolor. Men om man samtidigt väljer att lösa de
humanistiska fakulteternas dilemma genom att antaga att övergångsfrekvensen
till akademiska studier bleve lägre än de antagna 65 procent, får detta med
ganska stor sannolikhet som konsekvens, att antalet studenter vid de ickeakademiska
utbildningslinjerna skulle öka ännu kraftigare än ovan antagits. En
dylik utveckling reser i sin tur vissa problem. Om man vill undvika en alltför
stark tillströmning till de fria fakulteterna men samtidigt, t. ex. av lönepolitiska
skäl, finner att en alltför kraftig höjning på kort sikt av kompetensen hos nybörjarna
vid icke-akademiska linjer är mindre lämplig, då finns den lösningen
på problemet, att man inte låter de allmänbildande gymnasierna expandera fullt
så starkt som här räknats med. Därvid kunde man — om så anses motiverat —
i stället öka specialgymnasiernas kapacitet i motsvarande mån, varigenom den
totala studentexaminationen (vid både allmänbildande gymnasier och specialgymnasier)
ändå skulle bli densamma som här beräknats.

Behovsundersökningar

En tillbakablick på den svenska arbetsmarknadens utveckling i avseende på
arbetskraftens sammansättning efter s. k. yrkesställning ger klart vid handen,
att tjänstemännen ökat i antal snabbare än både företagare och arbetare. Vad
man av hittills redovisade statistiska resultat klart kan se, är att förändringarna
inom svenskt näringsliv sedan år 1940 mycket tydligt gått i den riktningen,
att tjänstemannafunktionerna blivit allt väsentligare. Under det att det totala
antalet förvärsarbetande ökade högst obetydligt mellan åren 1940 och 1950,
ökade antalet tjänstemän med inte mindre än 40 procent under samma tid.
Denna utveckling av arbetsmarknaden synes av flertalet bedömare anses komma
att fortsätta, kanske i accelererande takt. Det vi i dag vet rörande karaktären
hos de mänskliga arbetsinsatserna i morgondagens samhälle med dess ökade
automatisering, tyder klart på att den tekniska nydaningen påskyndar utvecklingen
mot ett tjänstemannasamhälle.

Antalet yrkesverksamma tjänstemän enligt folkräkningarnas indelningar har
ökat med cirka 40 procent mellan åren 1940 och 1950. Motsvarande ökning
enligt den förut återgivna tabellen för akademiker i yrkesverksam ålder, tabell
7, är cirka 30 procent. Antalet tjänstemän har således ökat väsentligt snabbare

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

än totalantalet personer med en akademisk examen1. För den tekniska personalens
del finns siffror — i den i det följande omnämnda undersökningen Ingenjörs
behovet i Sverige — som antyder en liknande utveckling. Mellan åren 1940 och
1950 ökade totalantalet yrkesverksamma ingenjörer med 100 procent. Antalet
civilingenjörer ökade under samma period med 28 procent, antalet s. k. läroverksingenjörer
med 57 procent och antalet s. k. institutsingenjörer med inte
mindre än 275 procent. För ingenjörernas del har denna utveckling fortsatt
även mellan åren 1950 och 1955. Antalet yrkesverksamma civilingenjörer har
nämligen ökat i långsammare takt (16 procent) än totalantalet ingenjörer (24
procent). För läroverksingenjörerna är ökningssiffran pa de fem aren 21 procent
och för institutsingenjörerna 30 procent.

Det finns ytterligare tecken som tyder på att den relativt sett starkaste ökningen
hittills av tjänstemannastaben kommer på personal med kortare teoretisk
utbildning. Om man t. ex. ser på siffrorna rörande förändringen i antalet tjänstemän
enligt de två företagsräkningarna åren 1931 och 1951, finner man bl. a.
att den kvinnliga förvaltningspersonalen och kommersiella personalen ökat
förhållandevis starkt, nästan lika mycket som den manliga tekniska personalen.

Vad kan man nu säga om den framtida arbetsmarknadsutvecklingen för personer
med akademisk utbildning? Det är givetvis ytterligt svårt att uttala sig
om framtiden speciellt när det gäller en så liten grupp av befolkningen som den
akademikerna fortfarande utgör. Tre förhållanden kan sägas vara i stort sett
avgörande på lång sikt för hur många akademiker vi kommer att få verksamma
på arbetsmarknaden, nämligen dels hur många ungdomar vi kommer att få råd
och möjlighet att utbilda vid våra högre läroanstalter, dels i vilken takt och
i vilken riktning vårt näringsliv och var offentliga verksamhet kommer att
utvecklas, dels slutligen i vilken utsträckning kvinnliga akademiker kommer att
vara yrkesverksamma.

Den första av de tre här angivna faktorerna gäller den allmänna standard
i fråga om utbildning, som vi anser oss kunna och böra ge vår arbetskraft.
Det finns i och för sig intet som säger, att vi ej av rena allmänbildningshänsyn
skulle kunna väsentligt höja utbildningsstandarden överlag för vår ungdom.
Sedd i ett historiskt perspektiv är den nuvarande utbildningsstandarden en
etapp i en drygt hundraårig utvecklingsprocess. En malmedveten strävan från
föräldrar och företrädare för näringsliv och samhälle att höja ungdomens utbildningsnivå
ytterligare över hela linjen kommer rimligen att inom loppet av
några decennier leda till att procenten personer med akademisk utbildning kommer
att höjas. Storleken på denna höjning är då ytterst en fråga om den takt,
med vilken vi anser oss ha råd att bygga ut det högre utbildningsväsendet.
Utifrån denna, låt oss gärna säga allmänbildningssynpunkt, blir det en sekundär
fråga, vilken typ av högre utbildning som man ger ungdomen. I varje fall blir
inte frågan om olika verksamhetsområdens behov av en viss typ av utbildade

1 En del av akademikerna är att betrakta som företagare, men uppgifter saknas för åren 1940
och 1950 om hur många av akademikerna som var tjänsteman och hur många som var företagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

det avgörande. Snarare skulle utbildningskostnaderna bli den faktor, som närmast
komme att styra inriktningen på utbyggandet av den högre utbildningen.

Den andra faktorn, avgörande för hur stort antal akademiker vi kommer att
ha sysselsatta på arbetsmarknaden i framtiden, är utvecklingstakten och den
framtida inriktningen hos vårt näringsliv och för vår offentliga verksamhet. För
att belysa vad en förändrad inriktning av näringslivet kan betyda, har utredningen
gjort ett räkneexempel på basis dels av vissa beräkningar som gjorts av
1955 års långtidsutredning rörande utvecklingen under perioden 1955—65 av
antalet företagare och tjänstemän inom skilda näringsgrenar (Balanserad expansion.
Bilagor, bilaga 4, SOU 1957:10), dels av vissa uppgifter i Akademikerräkningen
1955. Resultaten av de gjorda beräkningarna visar, att hela antalet
akademiker skulle öka med 18 procent mellan åren 1955 och 1965. Antalet företagare
och antalet tjänstemän totalt sett har av långtidsutredningen beräknats
öka med 9 procent under samma period.

Detta räkneexempel är gjort under förutsättning av att inom var och en av
de skilda näringsgrenarna förhållandena blir i stort sett desamma som för närvarande.
Så kommer givetvis ingalunda att bli fallet. Utvecklingen inom flertalet
näringsgrenar och verksamhetsområden torde komma att leda till att
kraven på de anställdas utbildning skärpes. Att detta kommer att leda till att
andelen med akademisk utbildning stiger, är visserligen ej utan vidare givet.
Från arbetsgivarens synpunkt måste givetvis i hög grad lönekostnaden bli av
betydelse då det gäller anställandet av högt kvalificerad personal. Främst med
hänsyn till kvalitetskravets stigande betydelse i framtidens internationella konkurrens
måste dock säkerligen generellt sett arbetskraftens utbildningsstandard
successivt höjas. Detta gäller icke blott för produktionssidan utan även för
distributions- och administrationssidorna inom vårt näringsliv. Det skall ingalunda
förnekas, att det ligger en viss fara i en dylik utveckling. Konsekvensen
kan i det konkreta fallet nämligen bli, att man för en viss funktion anställer
en överkvalificerad kraft. Nu torde det dock ofta vara så, att en funktion kan
utvecklas, ges en kvalitativt sett högre valör. Består inte en stor del av vad vi
kallar utveckling just däri, att skilda arbetsfunktioner ges ett mer komplicerat
och nyanserat innehåll? År detta riktigt, då följer därav att man genom att
använda en från början kanske överkvalificerad kraft för en viss funktion kan
utveckla funktionen i fråga. En fortgående kvalitativ förfining av funktionerna
torde för närvarande karaktärisera arbetslivet inom så gott som hela den civiliserade
världen. Den tekniska utvecklingen spelar här givetvis en betydelsefull
roll som pådrivande faktor. Självklart är att denna utveckling ständigt måste
kontrolleras och prövas för att undvika vad som i karikerad form går under
namnet Parkinsons lag.

Efter diskussionen av utvecklingstendenserna i stort övergår utredningen till
att referera och diskutera ett antal mera omfattande utredningar rörande beho -

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960 43

vet av enskilda kategorier akademiskt utbildade, som gjorts och som
har någorlunda god aktualitet.

Beträffande ingenjörsbehovet refererar utredningen utförligt en av Industriförbundets
s. k. teknikerkommitté under åren 1956 och 1957 utförd undersökning
rörande den framtida industriella utvecklingen inom landet och den framtida
fördelningen av teknikeruppgifterna på ingenjörer med olika slag av utbildning.
I fråga om detta referat torde få hänvisas till betänkandet (s. 50—66).
Här må endast intagas en av utredningen återgiven sammanfattning av teknikerkommitténs
beräkningar rörande antalet tekniker av olika slag vid skilda
tidpunkter och inom samtliga berörda verksamhetsområden, som även upptar
den relativa storleksordningen mellan de tre huvudkategorierna — civilingenjörer
och akademiker, läroverksingenjörer och institutsingenjörer:

Sammanfattning av ingenjörsbehovet enligt teknikerkommittén.

		1950	1955	1955	1965	1975
	1940	önskv.	prognos	prognos	%
Absoluta tal
Civilingenjörer ........	7100	9100	10 600	11 600	17 000 18 000	24 500 27 500	3 3,5
Akademiker ...........	105	510	560	630	970	1460
Läroverksingenjörer ----	10 500	16 500	20 000	21 500	32 200 33 900	46 400 51 600	3 3,5
Institutsingenjörer .....	5 600	21 000	27 200	28 000	40 000 41 800	56 400 62 000	3 3,5
Totalt Relativa tal	23300	47100	58 400	61700	90200 94700	128 800 142 600	3 3,5
Civilingenjörer och aka-
demiker ............	31	20	19	20	20	20
Läroverksingenjörer ----	45	35	34	35	36	36
Institutsingenjörer .....	24	45	47	45	44	44
Totalt	100	100	100	100	100	100

Anm. Industriproduktionen och bruttonationalprodukten har antagits öka med 3, alternativt
3,5 procent per år.

Utredningen kommenterar teknikerkommitténs undersökning på följande sätt.

Universitetsutredningen är väl medveten om att olika slag av kritik kan riktas mot
teknikerkommitténs beräkningar av det framtida ingenjörsbehovet. Det underliggande
statistiska primärmaterialet är i flera hänseenden bräckligt; man har t. ex. varit tvungen
att bygga på data rörande förhållandena vid ett fåtal tidpunkter. De grundläggande
hypoteserna rörande ingenjörsbehovet i framtiden dels inom industrien, dels inom den

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

offentliga verksamheten är vidare enkla och till sin innebörd icke helt klara. Det är t. ex.
ej klarlagt, vad en stark förskjutning mellan skilda industribranscher inom industrien i
dess helhet kan betyda för de antagna stabila relationerna mellan ingenjörstäthet och
produktion per anställd. Å andra sidan finns för närvarande varken här i landet eller
utomlands några undersökningar som ger bättre arbetshypoteser för de planerande myndigheterna
på den tekniska utbildningens område. I själva verket har vi tidigare här i
landet haft — liksom man för närvarande på många håll utomlands har — betydligt
mindre omfattande statistiskt material som grund för ställningstagandena på utbildningens
område än vad vi nu genom teknikerkommitténs arbete har.

Universitetsutredningen finner för sin del, att det dynamiska betraktelsesätt som ligger
bakom teknikerkommitténs beräkning är det riktiga i dagens Sverige. Vi lever i en tid
av stark ekonomisk expansion och stora utvecklingsmöjligheter på teknikens område. Det
samband mellan ingenjörstäthet och produktion per anställd, som teknikerkommittén förutsätter
skall gälla i framtiden, anser universitetsutredningen vara en rimlig arbetshypotes
att arbeta efter i det ekonomiska handlandet — såväl näringslivets som de offentliga
myndigheternas. Man kan mycket väl, enligt utredningens uppfattning, tolka det antagna
sambandet mellan ingenjörstäthet och produktion per anställd så, att en 3- ä 3,5-procentig
ökning av produktionen i framtiden för sitt realiserande fordrar det av teknikerkommittén
beräknade ingenjörsantalet. Det är emellertid självklart, att man därvid också måste
räkna med en rad andra förutsättningar, bl. a. i fråga om kapitalbildningen.

Utöver vad som i övrigt framgår av teknikerkommitténs utredningar rörande behovet
i framtiden av civilingenjörer, vill utredningen för sin del peka på den efterfrågan på väl
kvalificerade svenska tekniker som med all sannolikhet i framtiden kommer från utlandet,
inte bara från de ännu underutvecklade länderna utan även från de i förhållande till vårt
land mera utvecklade länderna. Det må också i detta sammanhang erinras om det ytterligare
teknikerbehov, som kan tänkas uppkomma som en följd av de båda flerstatsmarknader,
som nu bildas i Europa. Slutligen finns det anledning för utredningen att peka på
att det under 1960-talet sannolikt kommer att föreligga ett större behov, särskilt av
civilingenjörer, för forsknings- och undervisningsuppgifter både inom universitets- och
högskoleväsendet och inom skolväsendet i övrigt än det som teknikerkommittén kunnat
räkna med.

Utredningen har även tagit del av undersökningar rörande enskilda utbildningsgrupper
inom ramen för civilingenjörsutbildningen, bl. a. en beräkning rörande det framtida behovet
av väg- och vattenbyggare och en beräkning rörande det framtida behovet av
arkitekter. Resultaten av dessa beräkningar, vilka kommer att beröras i ett följande
kapitel, förändrar på intet sätt den helhetsbild för civilingenjörsgruppen som teknikerkommitténs
beräkningar ger.

Vidkommande utredningens framställning av det framtida behovet av läkare,
tandläkare, apotekare, receptarier, agronomer, jägmästare, veterinärer och teologer
torde få hänvisas till betänkandet (s. 68—78 och 88 f).

Utredningen har själv gjort en undersökning angående det framtida behovet
av civilekonomer, jurister och samhällsvetare. Som ett slutligt resultat av denna
undersökning har framräknats följande totala behov av de tre examensgrupperna: -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

	Civil- ekonomer	Jurister	Pol. magistrar	Summa
	5 700	7140	630	13 470
	3 500	6 000	460	9 960
Behövlig nettoökning; antal ........	2 200	1140	170	3 510
	63	19	37	35

Denna beräkning ger, för alla tre grupperna tillsammantagna, en ökning med
35 procent. Det kan vara av intresse att jämföra resultatet av denna beräkning
med utvecklingen under tioårsperioden 1945—55. Utredningen har gjort en
beräkning av denna utveckling, vars resultat framgår av följande tablå.

	Antal	Procent
	1945	1955	1965	1945	1955	1965
Civilekonomer ............	2 200	3 500	5 700	29	35	42
Jurister ..................	5 310	6 000	7 140	69	60	53
Pol. magistrar ............	160	460	630	2	5	5
Summa	7 670	9 960	13 470	100	100	100
Procentuell ökning per fem-
årsperiod ...............		30	35

Civilekonomernas relativa andel av samtliga tre examensgrupper skulle fortsätta
att växa. Förskjutningen mot allt flera civilekonomer är mellan åren 1955
och 1965 dock inte uppseendeväckande, om man jämför med förändringen mellan
åren 1945 och 1955. Att behovet av politices magistrar icke skulle öka
relativt sett mellan åren 1955 och 1965, torde sammanhänga med den avmattning,
som ägt rum under 1950-talet i fråga om antalet avlagda samhällsvetenskapliga
examina. Utbildningsgruppen har icke fortsatt sitt under 1940-talet
framgångsrika inträngande på den akademiska arbetsmarknaden.

Utredningen kommenterar undersökningsresultatet på följande sätt.

Det framtida behovet av akademiker med här ifrågavarande examina är speciellt
vanskligt att bedöma. Tidigare har antytts det inbördes sambandet från behovssynpunkt
mellan de tre utbildningsgrupperna civilekonomer, jurister och politices magistrar. Dessa
konkurrerar delvis om samma arbetsuppgifter. Vidare har antytts, att det för var och en
av dessa grupper, liksom för ett flertal andra akademikergrupper, finns ett konkurrensförhållande
till grupper med kortare utbildning. För civilekonomernas del gäller det konkurrens
i första hand med personer med handelsgymnasieutbildning; för jurister och samhällsvetare
finns en viss konkurrens med socionomerna. När det gäller verksamheten i
offentlig förvaltning kan det ganska snart även bli konkurrens från en ny, ännu ej mer
än på försök introducerad grupp, nämligen de s. k. kanslisterna. Dessa senare är tänkta
att i viss utsträckning avlasta bl. a. personer med juridisk och samhällsvetenskaplig
utbildning.

Juristernas och politices magistrarnas framtida arbetsmarknad är dessutom starkt be -

Kungl. May.ts ''proposition nr 119 år 1960

roende av hur den offentliga förvaltningen kommer att växa. Det är visserligen sant att
förvaltningens omfattning till en väsentlig del bestäms av utvecklingen i stort av näringsliv,
kultur och socialt handlande. Å andra sidan är det uppenbart att den offentliga förvaltningens
tillväxt, och därmed även tillväxten av antalet befattningar lämpade för
arbetskraft av här aktuellt slag, i hög grad är beroende av politiska avvägningar. Civilekonomernas
framtida arbetsmarknad kommer i hög grad att vara beroende av den
utveckling, som näringslivet och särskilt den privata industrien kommer att undergå. Det
finns därför ett uppenbart samband mellan å ena sidan det framtida behovet av ingenjörer,
särskilt civilingenjörer, och å den andra det framtida behovet av merkantilt utbildad
personal, särskilt civilekonomer.

Utredningen redovisar vidare ett antal undersökningar beträffande det framtida
behovet av akademiker med examen från filosofisk fakultet.

Såvitt gäller lärare inom skolväsendet återger utredningen en
av undervisningsrådet Lundblad utförd undersökning, publicerad som universitetsutredningens
betänkande IV under titeln Lärarbrist och läraröverskott (SOU
1958: 21). Huvudresultaten av ifrågavarande beräkningar av det totala behovet
av lärare i teoretiska ämnen, uttryckt i heltidstjänster framgår av följande tablå.

Det totala lärarbehovet i teoretiska lärorämnen vid de högre skolorna
läsåren 1957/67, uttryckt i heltidstjänster.

\v Läroämne Läsår	kr	mo	la gr	eng	ty ry fs	fr sp	hi m samh.- lära	sk i enh.-sk.	ge	fi ps pe	ma	bi	fy	ke	Summa
1957/58 .....	558	1488	210	1404	1170	504	1097	79	628	122	1391	697	701	576	10 625
1958/59 .....	585	1553	231	1422	1 415	533	1150	in	676	131	1476	754	839	670	11546
1959/60 .....	634	1670	254	1528	1 521	590	1232	146	720	139	1 614	809	923	761	12 541
1960/61 .....	673	1 793	282	1 643	1 584	692	1327	208	768	148	1 740	864	997	838	13 557
1961/62 .....	698	1935	310	1720	1 585	705	1367	302	810	156	1837	904	1083	856	14 268
1962/63 .....	726	2 066	331	1806	1630	748	1422	388	840	167	1940	979	1125	908	15 076
1963/64 .....	749	2183	345	1870	1 667	779	1466	458	869	181	2 021	1007	1 170	935	15 700
1964/65 .....	764	2 257	351	1898	1675	785	1484	519	888	180	2 073	1029	1 206	966	16 075
1965/66 .....	786	2 352	355	1943	1 691	793	1 508	587	916	176	2140	1061	1249	994	16 551
1966/67 .....	807	2 456	356	1992	1 707	789	1528	674	947	174	2 213	1097	1298	1031	17 069

Anm. Behovet av hjälpklasslärare är ej inkluderat.

En sammanfattning av tablåns siffror får följande utseende.

Behövligt antal nya ämneslärartjänster under perioden 1957/58—1966/67

(enligt tablån).................................................. 6 444

därav i humanistiska ämnen....................................... 4 170

(varav kristendomslärare till ett antal motsvarande 249 fulla tjänster
i enbart detta ämne)

i matematisk-naturvetenskapliga ämnen ............................ 2 274

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Det må här erinras om att en tills vidare icke känd del av dessa nya ämneslärartjänster
i vad de avser tjänster på enhetsskolans högstadium får beräknas
bli besatta med andra lärarkategorier än sådana med traditionell ämneslärarutbildning.
Lundblad har i sin utredning räknat med två alternativ (de s. k. 60-procents- och 50-procentsalternativen).

Förutom behov av de lärare som nu behandlats kan de närmaste åren ett
visst behov inom andra områden komma att föreligga av lärare med studier
vid filosofisk fakultet. 1953 års lärarinneutbildningskommitté avgav år 1957 ett
betänkande, Lärarutbildningen på det husliga området (SOU 1957:28). Utredningsförslaget,
som ännu ej blivit föremål för statsmakternas ställningstagande,
innebär bl. a. en mindre ökning av det nuvarande antalet lärare på berörda
områden, helt eller delvis utbildade vid filosofisk fakultet. Sålunda föreslås inrättandet
av lektorstjänster i vissa speciella ämnen, t. ex. i näringslära och tilllämpad
kemi, hem vårdslära samt tvättlära och arbetsteknik, för vilka tjänster
förutsättes — i varje fall under en övergångsperiod, innan reguljär utbildning
är ordnad — godkända betyg i filosofisk ämbetsexamen i ämnet kemi. Vidare
förordas några lektorat och adjunktstjänster av samma slag som inom det övriga
högre skolväsendet.

I ett betänkande Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk
samt handel (SOU 1959:8), avgivet av 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning och viss lärarutbildning, behandlas frågan om behovet
av lärare vid skilda utbildningslinjer inom yrkesskolväsendet. De delar av det
framräknade behovet som avser de teoretiska ämnena torde vara täckta av de
beräkningar som gjorts i den tidigare refererade utredningen av Lund blad om
lärarbrist och läraröverskott. Vad beträffar behovet av lärare i yrkesämnena
synes utredningen ha räknat med att detta behov skall täckas av andra än
personer med utbildning vid filosofisk fakultet. För akademikernas del berör
denna utredning i första hand personer som avlagt examen vid handelshögskola
eller teknisk högskola.

Utöver vad nu anförts kan det tänkas komma att finnas behov av lärare med
utbildning vid filosofisk fakultet inom skolformer, som här ej behandlats. Inom
korrespondensundervisningen kan det komma att uppstå ett växande behov av
personer med akademisk examen. Den utbildnings- och den vidareutbildningsverksamhet,
som i växande omfattning pågår inom näringslivet, kan också
tänkas leda till en viss efterfrågan på heltidsanställd lärarpersonal. Någon möjlighet
att nu uppskatta omfattningen av detta eventuella framtida behov finns
dock ej.

Det framtida behovet av akademiska lärare, forskare m. fl.
skildrar utredningen på följande sätt. Inom universitets- och högskoleväsendet
kommer, om detta utvecklas i den takt som universitetsutredningen tänkt sig,
under de närmaste årtiondena att skapas ett stort antal befattningar, tillfälliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

och permanenta, för personer med utbildning inom filosofisk fakultet. Universitetsutredningen
räknade i sitt betänkande Den akademiska undervisningen.
Forskarrekryteringen (SOU 1957:24) med att antalet befattningar — från professor
till assistent — för enbart undervisningens behov inom de filosofiska
fakulteterna skulle behöva öka med cirka 440 vid ett i förhållande till utgångsläget
fördubblat studerandeantal. I sitt betänkande rörande forskningens villkor
och behov (SOU 1958: 32) förordade utredningen åtgärder som för budgetåren
1959/60—1963/64 för de filosofiska fakulteterna bl. a. skulle innebära förstärkningar
med sammanlagt 116 e. o. docentbefattningar och därjämte ett stort antal
professors- och preceptorsbefattningar samt assistent- och amanuenstjänster.
Härtill kommer antalet doktorand- och licentiandstipendier. Om man antar att
under 1960-talet sker en fördubbling av antalet studerande vid de filosofiska
fakulteterna samt att utredningens förslag rörande forskningsupprustningen helt
genomförs, skulle antalet »universitetsbefattningar» vid de filosofiska fakulteterna,
tillfälliga och permanenta, tillsammans kanske komma att öka med
cirka 600. Därtill skulle komma ytterligare ett antal sluttjänster på professorsoch
preceptorsnivå, vid ett eventuellt inrättande av en eller flera nya fakulteter.
Det är nu att märka att av de här nämnda »befattningarna» ett betydande antal
— främst docent- och assistenttjänster — är att betrakta som tillfälliga från
den enskilda befattningshavarens synpunkt.

I detta sammanhang bör även framhållas, att de filosofiska fakulteternas egna
lärostolar icke ensamma utgör slutpunkterna i humanisters och naturvetares
forskarkarriär. En mycket stor del av lärarbefattningarna vid fackhögskolorna
är och kommer troligen även i framtiden att bli besatta med forskare, vilkas
forskarutbildning varit förlagd till filosofisk fakultet. Särskilt gäller detta lärarbefattningar
i grundläggande naturvetenskapliga ämnen vid de tekniska högskolorna,
jordbrukets högskolor och farmaceutiska institutet, men även flera
av handelshögskolornas lärostolar innehas av forskare med filosofie doktorsgrad
inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna. Den utbyggnad av utbildningskapaciteten
vid här ifrågavarande läroanstalter, som universitetsutredningen
föreslår i detta betänkande, kommer sålunda att innebära en betydande utvidgning
av arbetsmarknaden för docenter och andra yngre forskare även vid de
filosofiska, främst de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna.

Utöver de nu nämnda befattningarna kommer så ett säkerligen betydande
antal tillfälliga befattningar inrättade för forskningsuppgifter och bekostade
med medel från de statliga forskningsråden eller med medel från andra källor
(enskilda fonder, utlandet m. m.). Hur stort antal forskare och forskningsassistenter
som för längre eller kortare tid kan komma att få sin försörjning av
medel från dessa håll, är omöjligt att säga. Man kanske skulle kunna våga
den gissningen att dessa medel, tillsammans med de medel som universitetsväsendet
självt kommer att erhålla, kommer att vara tillräckligt omfattande för
att redan omkring mitten av 1960-talet permanent eller tillfälligt ge heltids -

Kungl. Maj:ts woposition nr 119 år 1960

sysselsättning åt kanske 700 fler personer med examen från filosofisk fakultet
än som har motsvarande befattningar innevarande budgetår och att vid slutet
av 1960-talet dessa medel har en omfattning som möjliggör för kanske 1 500
fler »filosofer» än innevarande år att helt ägna sig åt undervisning eller forskning.
Hur fördelningen av dessa nya befattningar på de humanistiska och de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kan komma att bli, är det givetvis
svårt att nu ha någon klar mening om. Det är dock knappast rimligt tänka sig
att ökningen blir lika stor på de två fakultetsgrupperna.

I fråga om övriga yrkesområdens behov av akademiskt utbildad
arbetskraft gör utredningen följande uttalanden. Enligt Akademikerräkningen
utgjorde lärarna vid skilda skolor samt de anställda vid universitet och högskolor
cirka två tredjedelar av samtliga yrkesverksamma akademiker under 65 år med
filosofisk examen som huvudutbildning. Av återstoden kommer en betydande
del på vetenskaplig verksamhet, bedriven utanför universitetsväsendet. Sektorerna
biblioteks-, musei- och arkivverksamheten, å ena sidan, och den statliga och
kommunala förvaltningen, å den andra, svarar för större delen av de återstående
»filosofernas» sysselsättning. Litterär och konstnärlig verksamhet, respektive
organisationsväsendet svarar var och en för ungefär lika stor del av filosofernas
arbetsmarknad som industrien, respektive handel och samfärdsel samt bank- och
försäkringsväsendet.

Vad beträffar det framtida behovet av personer med filosofisk examen inom
här berörda områden kan till en början konstateras, att man inom området
»annan vetenskaplig verksamhet» har att räkna med ett stigande behov av
akademiker. Här är då inte inräknad verksamhet, för vilken samhällsvetenskapligt
skolad arbetskraft är den lämpade. Det är främst fråga om forskningsverksamhet
av naturvetenskaplig inriktning, bedriven vid försvarets anläggningar,
vid kommunikationsverken, inom den statliga atomverksamheten o. s. v.
Här har man anledning förvänta en avsevärd behovsökning. Vad så gäller »biblioteks-,
musei- och arkivväsendet» är det i och för sig möjligt att inrätta ett
betydande antal tjänster och tillfälliga befattningar. Arbetsuppgifter finns i stor
omfattning. Frågan gäller i vilken utsträckning samhället anser sig kunna öka
sina insatser på dessa kulturområden.

För områdena »litterär- och konstnärlig verksamhet» gäller andra förutsättningar.
Här är det delvis fråga om i vilken omfattning som främst förlagen
kommer att anställa personer med filosofisk utbildning. Att man inom förlagsvärlden
har ett uppdämt behov av personer med naturvetenskaplig skolning,
kan tas för givet, medan det däremot är mindre klart, huruvida man kan finna
anledning att i större omfattning utöka personalen med humanistisk skolning.
Organisationsväsendet kommer sannolikt att växa i storlek. Härvidlag torde
det dock ligga närmast till hands att räkna med att efterfrågan kommer att
gälla juridiskt och samhällsvetenskapligt utbildade akademiker, men även psy 4

— Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 saml. Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

kologiskt och pedagogiskt skolad arbetskraft — vilken här räknas in bland
dem med filosofisk skolning — torde ha att räkna med en växande arbetsmarknad
också inom organisationsväsendet. De stora frågetecknen för framtiden,
när det gäller den filosofiskt och framför allt den humanistiskt utbildade
arbetskraften utgör utan tvekan industri, handel och samfärdsel samt bankoch
försäkringsväsendet. För närvarande är förhållandevis få personer med filosofisk
examen anställda inom dessa stora näringsgrenar. Det är i och för sig
förklarligt att så varit och fortfarande är fallet med hänsyn till den typ av utbildning,
som de filosofiska fakulteterna erbjuder. Utgår man från att utbildningen
i allt väsentligt förblir densamma som hittills, då finns det ingen anledning
antaga att näringslivet kommer att till rimliga löner efterfråga något
väsentligt ökat antal personer med humanistisk utbildning. Självfallet finns det
möjligheter för humanister att på lika villkor konkurrera med personer utan
någon mera specialiserad yrkesutbildning. Om å andra sidan en nyorientering av
utbildningen inom ett stort antal ämnen vid de humanistiska fakulteterna kan
ske, är det ej uteslutet att det så småningom skapas nya förutsättningar för
examinerade från filosofisk fakultet att konkurrera med annan yrkesutbildad
arbetskraft om välbetalda anställningar inom industrien och, vad viktigare är,
att fylla latenta behov, vilka industrien i brist på lämpligt utbildade personer för
närvarande inte har aktuella.

Liknande är situationen för dem som har naturvetenskaplig utbildning. Ännu
är det ett förhållandevis ringa antal naturvetare som har anställning inom industrien.
En viss nyorientering på utbildningens område skulle här kunna öka
den redan nu sakta växande efterfrågan inom industrien på dylik personal.

Utredningen kommenterar härefter det framtida behovet av akademiker med
examen från filosofisk fakultet på följande sätt.

Av det föregående framgår, att om vi under 1960-talet skall bygga ut vårt högre skolväsende
i en omfattning som svarar mot de krav på utbildning som man nu ganska
säkert kan förvänta från föräldrar och ungdom, så fordras att vi inrättar nya tjänster
inom skolväsendet för personer med någon form av ämneslärarutbildning till ett antal
av mellan 6 000 och 7 000 heltidstjänster och sannolikt dessutom ett stort antal tillfälliga
tjänster och befattningar. Det bör här understrykas, att Lundblads i det föregående refererade
beräkning av skolväsendets behov under de närmaste åren av lärare i teoretiska
läroämnen i många hänseenden måste betecknas som en beräkning av minimibehovet.
Den är i avseende på skolorganisationens utformning uttryckligen gjord på grundval av
statsmakternas vid undersökningstillfället fattade beslut och sålunda utan antaganden
rörande innebörden av kommande beslut i dessa hänseenden. Beräkningarna är alltså
gjorda under antagande bl. a. att bestämmelserna rörande klassavdelningarnas storlek
skall förbli oförändrade.

Uppenbart är, att t. ex. en reform i riktning mot mindre klassavdelningar liksom andra
tänkbara skolreformatoriska åtgärder kan leda till ett avsevärt större lärarbehov än det
Lundblad utifrån sina antaganden räknade fram. Med hänsyn till att vi nu står mitt
uppe i en intensiv reformverksamhet på skolans område, är det — såvitt universitets -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

utredningen kan bedöma — på intet sätt otänkbart att det totala behovet av lärare i
teoretiska läroämnen vid 1960-talets slut omfattar kanske drygt 20 000 i stället för av
Lundblad beräknade cirka 17 000 heltidsverksamma lärare.

Vad de filosofiska fakulteternas tillväxt under 1960-talet beträffar så är i det föregående
givna uppgifter om lärarbehovet baserade på utredningens tidigare och i det följande
framlagda förslag till utbyggnad av universitetsväsendet, varför det inte i förevarande
sammanhang finnes anledning till ytterligare kommentarer. Här skall blott
konstateras att de beslut som statsmakterna fattat på basis av utredningens tidigare
förslag (jfr prop. 1958:104 och 1959:105) resulterat i att antalet assistenttjänster redan
från och med läsåret 1959/60 är större än det antal som utredningen räknade med skulle
bli erforderligt, dels för undervisningens behov vid fördubblat studerandeantal, dels för
att skapa en forskningsmässig minimistandard vid nuvarande lärarantal.

Inom de från allmänkulturell synpunkt viktiga områdena biblioteksväsendet, museioch
arkivväsendet synes det finnas plats för en stark upprustning och utvidgning. Det
finns all anledning att åt eftervärlden söka ta tillvara en förhållandevis lika stor del av
den aktuella tidsepoken som man för säg 100 år sedan gjorde av dåtiden. Därtill erfordras
växande resurser. Här finns det helt självklart stora möjligheter att utnyttja humanistiskt
skolad arbetskraft.

Med en utveckling mot ökad fritid för den yrkesverksamma befolkningen följer helt
naturligt ökad möjlighet för olika former av fritidsverksamhet och avkoppling. Det synes
universitetsutredningen vara en självklar uppgift för samhället att i ett sadant lä.ge
genom olika slag av offentliga tjänster erbjuda allmänheten kvalitativt högtstående service
för fritidsverksamhet och avkoppling. Formerna för dessa insatser kan inte här skisseras.
Rent allmänt bör därvid emellertid gälla, att man kommer att behöva arbetsinsatser av
personer som själva genomgått en utbildning med tonvikten pa det i västerländsk mening
kulturella. Därvid framstår någon form av humanistisk utbildning som en nära till hands
liggande utbildning. I

I samband med redovisningen av behovet av skilda grupper av akademiker
gör utredningen en del beräkningar av behovet av viss iclce-alcademisht utbildad
personal. Bland annat redovisas vissa undersökningar beträffande främst kommunikationsverkens
och tullverkets s. k. studentkarriärer, som utförts inom
arbetsmarknadsstyrelsen och som tidigare offentliggjorts i serien Arbetsmarknadsinformation.

Slutresultaten av dessa behovsundersökningar finns redovisade i följande
tablå, vilken dessutom innehåller uppgifter om antalet studenter, som antagits
till här aktuella utbildningskurser under perioden 1952—58.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Rekrytering och rekryteringsbehov till vissa utbildningslinjer
inom den s. k. studentkarriären.

			Antal antagna till utbildningskurs
Antagna år	Postassi- stentkurs	Postexpe- ditörs- kurs	Teleassi- stentkurs	SJ:s sta-tionsskri-varkurs	SJ:s kon-tors-skrivar-kurs	Kammar- skrivar- kurs	Summa antagna
1952 ...........	29	59	25	29	10	57	209
1953 ...........	26	47	—	20	—	28	121
1951 ...........	20	22	26	1	3	43	115
1955 ...........	20	18	19	34	2	40	133
1956 ...........	33	45	26	22	4	48	178
1957 ...........	37	67	28	30	1	24	187
1958 ...........	49	51	—	23	6	18	147
Summa 52—58 ..	214	309	124	159	26	258	1090
Årligt antal an-tagna i medeltal 1952—58 .....	31	44	18	23	4	37	156
Årligt antal antag-na i medeltal åren 1957 och 1958 .........	43	59	14	26	4	21	167
Arbetsmarkn.-sty-relsens beräkn. för 1957—61 (genomsnitt per år) ..........	32	58	12	28	4	21	155

Av tablån franigar att arbetsmarknadsstyrelsen i sina beräkningar möjligen
varit väl försiktig beträffande utvecklingen inom studentkarriärerna. Under de
tva första åren av den femårsperiod beräkningen gäller ökade nämligen antalet
antagna med i genomsnitt 10 personer mer än beräknat (167 mot 155). Främst
var det inom postassistentkurserna, som denna ökning ägde rum. Även om utvecklingen
i det närmaste fortsätter i den takt som varit de senaste åren, blir
dock huvudresultatet att studentkarriärerna inom överskådlig framtid kommer
att kunna erbjuda ett i förhållande till studentantalets ökning minskande antal
utbildningsplatser.

Även i fråga om landskanslistkarriären inom länsstyrelseorganisationen har
gjorts undersökningar rörande kommande års behov.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som även utfört denna undersökning, har funnit ett
årligt rekryteringsbehov av 80 ä 100 tjänstemän vara troligt för åren 1957—60.
Nyrekryteringen avser främst tjänstemän för kamerala arbetsuppgifter. På
grund av arbetsuppgifternas art krävs god skolunderbyggnad och kunskaper i
bokföring. I en inom inrikesdepartementet den 24 maj 1957 dagtecknad promemoria
har såsom önskvärda kvalifikationer angivits främst examen från handelsgymnasium
eller studentexamen kompletterad med utbildning i bokföring, men

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

även realexamen med handelsskoleutbildning kan godtas. Fördelningen mellan
studenter och icke-studenter bland dem som antagits i landskanslistkarriären är
ej känd. Vissa uppgifter tyder emellertid på att bland dem som antagits under
1950-talet vid länsstyrelserna (motsvarande) en mindre del utgjorts av studenter
än fallet var under 1940-talet. Arbetsmarknadsstyrelsen räknar med att 40 a
50 procent av rekryteringsbehovet tillgodoses med studenter. Detta skulle innebära,
att ett 40-tal studenter årligen skulle komma att tas i anspråk för landskanslistkarriären
under de närmaste åren.

I detta sammanhang gör utredningen dessutom vissa beräkningar av hur
antalet icke-akademiska utbildningsplatser, om vilka personer med studentexamen
kan tänkas konkurrera, kan komma att öka mellan åren 1958 och 1966.
Resultaten redovisas i följande två tabeller.

Beräkning av antalet intagna år 1966 vid icke-akademiska utbildningslinjer,
till vilka endast studenter antages då söka sig.

Utbildningsänje	Intagna 1958	Beräknad in-tagning 1966
Studenter	Övriga
1. Officersutbildning............................	212	—	251
2. Landsfiskalsutbildning .......................	41	—	41
3. Folkskollärarutbildning (tvåårig) ..............	316	—	240
4. Studentkarriärerna inom kommunikationsverken
o. tullverket (exklusive postexp. utb.)..........	96	16	112
5. Sjukgymnastutbildning ......................	86	5	130
6. Preparatris- och laboratrisutbildning ..........	65	93	164
7. Grafiska institutet ...........................	19	1	30
8. Fackkurs vid handelsgymnasium ..............	355	—	533
9. Företagsekonomisk utbildning ................	52	54	106
10. Sekreterarutbildning .........................	267	13	420
11. Flyg- och trafikvärdinneutbildning ............	12	2	60
12. Högre mejerikurs ............................	—	—	10
Summa antagna	1521	184	2 097

Antaganden till tabellen:

1. Beräkningen grundad på uppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen.

3. Skolöverstyrelsens beräkning för 1964/65 har antagits gälla oförändrad för 1966/67-

4. Arbetsmarknadsstyrelsens beräkning.

5. Medicinalstyrelsens beräkning.

6. Preparatris- och laboratrisutbildningcn har här sammanförts, då man kan förmoda att
dessa utbildningslinjer i framtiden helt kan komma att fyllas av studentskor. Någon
utvidgning av utbildningskapaciteten har inte antagits.

7. Uppskattad ökning av intagningskapaciteten med 50 procent.

8. D:o.

9. Häri tänkes även ingå utbildningen vid Stockholms stads handelsskola.

10. Ökning av intagningskapaciteten med 50 procent.

11. Ökning av trafikvärdinneutbildningen med 100 procent samt detsamma beträffande
den 1959 tillkomna utbildningen av flygvärdinnor.

54 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Beräkning av antalet intagna år 1966 vid utbildningslinjer, till vilka studenter
år 1958 i relativt liten utsträckning sökt sig.

U tbildni ngslin j e	Intagna 1958	Beräknad in-
Studenter	Övriga	tagning 1966
1. FolkskoIIärarutbildning (fyraårig) .............	34	219	336
2. Småskollärarutbildning .......................	368	593	336
3. Socionomutbildning ..........................	107	141	390
4. Landskanslistutbildning ......................	40	40	80
5. Postexpeditörsutbildning ..................... 6. Utbildning inom	51	147	198
försäkringsbranschen .......................	144	1916	3 790
bankvärlden ..............................	225	675	1350
7. Reklamutbildning ...........................	8	18	105
8. Konstfackskolan .............................	21	76	146
9. Konsthögskolan .............................	5	10	23
10. Teckningslärarmstitutet ......................	19	18	56
11. Musikhögskolan .............................	32	67	149
12. Dramatiska elevskolor .......................	9	12	41
13. Förskollärarntbildning .......................	—	200	400
14. Sjuksköterskeutbildning ......................	90	1600	2 535
15. Diakon- och diakonissutbildning ..............	10	53	95
16. Hushållslärarinneutbildning ...................	21	324	400
17. Ekonomi- och internatföreståndarinneutbildning .	4	56	90
18. Laborantutbildning ..........................	1	47	72
19. Skogsmästarutbildning .......................	2	17	30
20. Hortonomutbildning .........................	—	—	15
21. Handels- och korrespondentutbildning .........	43	629	1008
22. Journalistutbildning .........................	6	30	54
23. Slöjdföreningens skola .......................	—	26	39
24. Arbetsterapeututbildning ......................	1	23	36
25. Musikutbildning .............................	5	21	39
Summa antagna	1245	6 958	11813

Antaganden till tabellen:

Där intet annat anges i det följande, har antagits att intagningskapaciteten kommer att
ökas med 50 procent mellan åren 1958 och 1966.

1. Skolöverstyrelsens beräkning för 1964/65 har antagits gälla oförändrad för 1966/67.

2. D:o.

3. I skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet år 1956 beträffande institutets
lokalfråga räknade socialinstitutet i Stockholm med en ökning av antalet studerande
i varje årsklass med cirka 50 procent de närmast 10—15 åren. Vid instituten i Göteborg
och Lund räknar man med en något svagare ökning, cirka 30 procent, om behovet
av socionomer skall kunna tillgodoses i framtiden.

4. Oförändrad intagning.

5. Oförändrad intagning.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

6. Arbetsmarknadsstyresen antar en fördubbling av antalet antagna studenter mot mitten
av 1960-talet, samt ett relativt sett minskande antal med lägre skolunderbyggnad,
här uppskattat till cirka 3 500 inom försäkringsbranschen.

7. För 1958 saknas uppgifter från Anders Beckmans skola, vilken enligt arbetsmarknadsstyrelsens
uppgifter om skolor för yrkesutbildning årligen intar cirka 45 elever. Uppskattas
samtliga intagna till reklamutbildning 1958 till cirka 70, kan intagningen 1966
enligt de generella antagandena beräknas till 105.

12. För år 1958 saknas uppgifter rörande elevskolan vid Malmö stadsteater. Uppskattas
antalet elever där till 6, får vi med vårt antagande om en 50-procentig ökmng siffran
41 för år 1966.

13. Inom socialdepartementet har det framtida behovet av förskollärare uppskattats till
närmare 400 intagna per år under 1960-talet.

14. I siffrorna för år 1958 ingår även ett antaget antal intagna vårterminen 1958.

16. 1953 års lärarinneutbildningskommittés förslag. Vid 1959 års riksdag har beslut fattats
om en ökning av intagningskapaeiteten för utbildning av skolköks- och handarbetslärarinnor
med sammanlagt 44 platser från och med läsåret 1959/60. Därtill har beslutats
att barnavårdslärarinneutbildningen ökas från 12 till 24 intagna läsåret 1959/60,
men denna ökning avses i huvudsak endast som en engångsåtgärd.

17. Lärarinneutbildningskommitténs beräkning innefattar ej utbildningen av internatföreståndarinnor.
Den beräknar intagningen till cirka 40 elever per år inklusive Västkustens
ungdomsskola, vilken 1958 intog 16 elever till ekonomiföreståndarinneutbildning
och 19 till internatföreståndarinneutbildning. Av kommittén beräknades den inta
7 ä 8 elever till ekonomiföreståndarinneutbildning. Här har antagits en 50-procentig
ökning av den totala intagningen 1958 på 60 elever fram till 1966.

19. Arbetsmarknadsstyrelsen uppskattar det årliga intagningsbehovet under 1960-talet till
30 elever.

20. Till hortonom utbildningen med intagning för närvarande endast vartannat ar har
antagits årlig intagning 1966 enligt arbetsmarknadsstyrelsens beräkning.

B. Ställningstagandena
Utbildningspolitik och samhällsutveckling

En rationell plan för en utbyggnad av en högskola under en tioårsperiod förutsätter
med hänsyn framför allt till institutionsbyggnadernas livslängd en bedömning
på lång sikt av tendenserna på arbetsmarknaden för akademiker.
Beslutar man exempelvis att under loppet av tio ar öka de tekniska högskolornas
intagningskapacitet från 1 000 till 2 000, sa innebär detta, att den nya kapaciteten
kvarstår under en därpa följande relativt lang period, i fråga om undervisningslokaler
under flera decennier. En rationell planering skulle därför egentligen
förutsätta, att man hade en uppfattning om utbud och behov av civilingenjörer
under minst 30 ar framat i tiden.

Erforderliga antaganden kan anknyta till historiskt iakttagna utvecklingstendenser
eller erfarenheter från andra länder eller vad man med större eller mindre
visshet vet om framtida förändringar på arbetsmarknaden, exempelvis som följd
av redan beslutade eller förberedda reformer. Antagandena måste emellertid med
nödvändighet omgärdas med en framåt i tiden växande osäkerhetsmarginal.

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

Resultatet av beräkningarna kan därför icke få karaktären av en prognos, som
gör anspråk på en hög grad av sannolikhet för dess förverkligande.

Det förhållandet, att man pa längre sikt ej kan göra säkra behovsprognoser
utan maste arbeta utifrån antaganden, har framförts som ett argument mot
ifrågasatta utökningar av intagningen till våra universitet och högskolor. Man
har menat, att en utökning av intagningen till en spärrad utbildningslinje icke
borde ske utan en övertygande bevisning om att behovet av den från läroanstalten
utexaminerade arbetskraften under decennier framåt kommer att svara
mot den examination som en planerad utbyggnad kan ge. I annat fall skulle försiktigheten
kräva, att man höll intagningen och examinationen på en lägre nivå.

En konsekvens av resonemang av denna typ blir lätt, mot bakgrund av vad
nyss sagts om osäkerheten i alla slag av behovsanalyser, att statsmakterna aldrig
borde utbygga några högre läroanstalter. Man kan nämligen aldrig »bevisa» att
ett visst antal akademiker kommer att svara mot efterfrågan vid en avlägsen tidpunkt
i framtiden. Det är därför uppenbart, att man vid ställningstaganden till
det högre utbildningsväsendets utbyggnad måste ha andra utgångspunkter än
en säker »bevisning» i fråga om det framtida akademikerbehovet.

En annan utgångspunkt skulle då kunna vara den, att man anser att samhället
bör bereda möjlighet till högre utbildning åt alla som önskar och förmår
tillgodogöra sig en sådan utbildning. Motiveringen för en sådan politik skulle
a ena sidan vara den, att man endast pa detta sätt tillvaratar den begåvning
som finns i folkmaterialet och maximalt utnyttjar arbetskraftens kvalitativa
kapacitet. Å andra sidan skulle en sådan politik motiveras med en allmän övertygelse,
byggd på erfarenhet från olika länder med en progressiv samhällsutveckling,
att en sådan investering i ett folks begåvningsresurser är i hög grad
lönande och ger till resultat en samhällsutveckling, där behovet av högre utbildad
arbetskraft växer i minst samma takt som tillgången.

Även om man skulle välja denna utgångspunkt för universitetspolitiken i
stort, återstår emellertid frågan om de enskilda utbildningslinjernas dimensionering.
Att även härvidlag tänka sig att endast tillmötesgå de studerandes personliga
intresse och fallenhet, är knappast realistiskt. Många ungdomar saknar
nämligen bestämda utbildningsplaner, då de avlägger sin studentexamen eller
väljer gymnasielinje och gymnasiegren. Flertalet ungdomar har säkerligen inte
heller en så snäv intresseinriktning på någon viss utbildning, att de inte kalkylerar
med flera olika tänkbara alternativ. Ungdomarna kommer därför i sitt
yrkesval också att ta hänsyn till framtidsutsikterna på olika utbildningsvägar.
För att ge ungdomen ett så gott underlag som möjligt för dessa överväganden
är det nödvändigt att bedömningar ständigt göres rörande utsikterna i framtiden
för skilda utbildningsgrupper. Även om man som utgångspunkt för en dimensionering
av universitets- och högskoleväsendet skulle ha en allmänt optimistisk
syn på att högre utbildning kommer att vara lämplig och lönande för individ och
samhälle, måste en analys av den akademiska arbetsmarknadens efterfrågesida
göras för att ge ungdomen vägledning om utvecklingen på olika utbildnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

vägar och för att samtidigt ge statsmakterna underlag för en rimlig dimensionering
av skilda slag av utbildningsanstalter.

Vilken inställning man sålunda än intar till frågan om möjligheterna att statistiskt
eller på annat sätt bedöma samhällets framtida behov av akademiskt
utbildad arbetskraft, är man vid en bedömning av dimensioneringen av universitets-
och högskoleväsendet tvungen att ha en hypotes om tendenserna på lång
sikt på olika områden av den akademiska arbetsmarknadens efterfrågesida.

Såsom betonats i universitetsutredningens direktiv måste således utbyggnaden
av universitets- och högskoleväsendet under alla omständigheter ske på
grundval av en bedömning av behovet av akademiskt utbildad arbetskraft inom
olika utbildnings- och yrkesområden.

Universitetsutredningens allmänna utgångspunkter vid bedömningen av de
arbetsmarknadsmässiga aspekterna på dimensioneringsproblemet har därvid
varit dels de i det föregående redovisade undersökningarna och beräkningarna,
dels vissa förutsättningar rörande samhällets och näringslivets utveckling och
strävanden.

De förut redovisade behovsbedömningarna är — vilket utredningen betonar
— tyvärr så kortsiktiga, att de i allmänhet inte sträcker sig längre än till
mitten eller slutet av 1960-talet. De närmaste årens utbyggnad av universitet
och högskolor kommer inte i någon större utsträckning att påverka arbetsmarknadsbalansen
under 1960-talet utan först förhållandena under 1970- och 1980-talen. Det i fråga om det framtida akademikerbehovet tidigare redovisade materialet
ger därför inte ensamt någon tillfredsställande grund för slutsatser i fråga
om utbildningsanstalternas dimensionering. Dess värde i detta avseende ligger
närmast i att det ger en uppfattning om de aktuella utvecklingstendenserna på
de olika yrkesområdena.

För bedömningen av dimensioneringsfrågorna har naturligtvis med hänsyn
till det anförda tillströmningssidans utveckling en stor betydelse. De krafter,
som ligger bakom den ökande tillströmningen till högre studier, är sa starka och
så konstanta, att man alldeles oavsett bedömningen av efterfrågesidan måste
räkna med dem som realiteter vid ställningstagandet till dimensioneringsfrågorna.
Endast inom vissa gränser kan bedömningen av efterfrågesidan påverka
tillströmningssidans utveckling under den närmaste femårsperioden. Å andra
sidan kan utvecklingen på tillströmningssidan ej isoleras från efterfrågesidan
och kan därför ej ensam vara avgörande för det högre utbildningsväsendets
dimensionering.

Med hänsyn till bräckligheten av det material som föreligger beträffande
efterfrågesidan har universitetsutredningen vid sina bedömningar av dimensioneringsfrågorna
fått fästa stort avseende vid allmänna arbetsmarknadsmässiga
överväganden. Dessa överväganden förutsätter i sin tur, att följande gäller i
fråga om den offentliga politiken.

Den offentliga politiken bestämmer i stor utsträckning utvecklingen av efterfrågan
på akademiskt utbildad arbetskraft. Huvuddelen av akademikerna är

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

anställd i statlig och kommunal tjänst. Det allmännas politik har stor betydelse
för utvecklingen av akademikerbehovet även på den enskilda arbetsmarknadssektorn,
t. ex. därigenom att statens ekonomiska politik påverkar omfattningen
och inriktningen av den privata investeringsverksamheten. I stor utsträckning
är det således staten, som bestämmer hur stort behovet av akademiker kommer
att vara vid en viss tidpunkt. Om nu staten bestämmer sig för en
utbildningspolitik som leder till en kraftig ökning av antalet akademiker, måste
man förutsätta, att staten bedriver en konsekvent politik på det sättet, att
staten i fråga om övriga grenar av sin politik verkar i samma riktning som när
det gäller utbildningspolitiken. Utbildningspolitiken är endast en gren av den
allmänna, offentliga politiken, men samtidigt en betydelsefull förutsättning för
samhällets fortsatta utveckling. I det stigande utbildningsintresset hos de stora
ungdomskullarna ser utredningen samhällets stora möjlighet att säkra en fortsatt
utbyggnad av t. ex. sjukvårdsorganisationen och skolväsendet och samtidigt
dess stora möjlighet att säkra näringslivets fortsatta förkovran och framtida
slagkraft.

Det sagda innebär givetvis inte, att man exakt kan anpassa utbildningskvantiteterna
till en viss förutsatt statlig politik i övrigt. För det första finns
alltid en osäkerhetsmarginal i fråga om den statliga politikens konsekvenser
för akademikerbehovet. För det andra kan man inte förutse inverkan av en rad
nu okända faktorer, t. ex. huruvida fortsatt fred kommer att råda eller vilka
konsekvenser tekniska förändringar och vetenskapliga upptäckter kan ha. För
det tredje förhåller det sig säkerligen så, att ett ökat akademikerantal i sig
påverkar akademikerbehovet t. ex. genom att det leder till att staten genomför
reformer som ej annars hade genomförts och genom att akademikernas egen
verksamhet skapar ett ökat akademikerbehov. I nuvarande utvecklingsskede
torde den osäkerhetsmarginal som alltid måste föreligga kunna ges en optimistisk
innebörd: Det är troligt, att nu ej förutsebara behov av akademiskt utbildad
arbetskraft kommer att uppstå. I det sagda ligger emellertid också ett konstaterande,
att man aldrig kan eliminera det riskmoment för den enskilde, som en
investering i akademisk utbildning innebär.

Vad nu anförts innebär, att man icke kan betrakta behovet av akademisk
arbetskraft som enbart bestämt av en utveckling, som ej kan påverkas av utbildningspolitikens
utformning. Tillgången på akademiker är i själva verket ett
integrerat led i samhällsutvecklingen på olika områden såsom skola, sjukvård,
rättsväsende, näringsliv etc. Akademikerkårens tillväxt utgör i lika mån en
nödvändig förutsättning för utvecklingen på dessa områden som en följd av att
en sådan utveckling kommer till stånd. Utbildningen av akademiker blir därför
en väsentlig strategisk faktor i planeringen för samhällets utveckling. De antaganden
som ligger till grund för beräkningarna om utbildning av akademisk
arbetskraft kan från denna synpunkt ges en annan innebörd än ett försök till
prognos. De kan sägas karaktärisera en samhällsutveckling som anses önskvärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Samhällets anpassning till den växande tillgången på
akademiskt utbildad arbetskraft

Mot bakgrund av modellens resultat diskuterar utredningen, huruvida samhället
har möjlighet att tillräckligt snabbt anpassa sig till den växande tillgången
på högt utbildad arbetskraft. Beträffande enskildheterna i utredningens
resonemang torde få hänvisas till betänkandet (s. 164—171). Utredningen drar
av resonemanget den slutsatsen, att det skall vara möjligt att ge en akademisk
arbetskraft, som växer med 60 procent på ett årtionde, full sysselsättning utan
en relativ lönesänkning (eller överskottstendenser). Det finns emellertid enligt
utredningen anledning understryka fyra faktorer, som kommer att påverka utvecklingen
i detta avseende:

1) Den akademiska arbetsmarknaden är icke enhetlig; den akademiska utbildningen
ger en stark specialisering. Det kan därför lätt uppstå över- och
underskottsområden med klart skilda lönetendenser. Det spärrade tillträdet
till vissa utbildningslinjer kan på sätt som nu är aktuellt medföra att svårigheten
att nå full sysselsättning skjuts över till andra yrkesområden, som får
en relativt svag löneutveckling. Vill man eftersträva en balans i sysselsättningsmöjligheter
och löneutveckling, bör man därför lätta pa spärrar som
bromsar sysselsättningsmöjligheterna på vissa områden. I förening med
prognoser och Yrkesvägledning bör detta minska risken för en koncentration
av arbetslöshet och lönenedpressningar. Trycket på arbetsmarknaden blir
därmed jämnare fördelat och sysselsättningsproblemet löses lättare, om
arbetsmöjligheterna på alla områden utnyttjas ut till en likvärdig marginal.

2) Det är angeläget att för privata och offentliga arbetsgivare i tid klargöra, hur
tillgången på olika typer av akademisk arbetskraft kommer att växa. En
sådan systematisk upplysningsverksamhet bör kunna påskynda anpassningen
till en växande tillgång på akademiker.

3) Som tidigare berörts sysselsättes en stor del av den akademiska arbetskraften
av stat och kommun. Efterfrågan blir då i regel inte marknadsmässigt
bestämd, eftersom finansieringen sker över det allmännas budget, utan
att konsumenten belastas direkt av kostnaden. Expansionen av sysselsättningen
bestäms i stället av politiska överväganden inom parlamentariska
församlingar och administrativa organ. Det är därför angeläget att dessa
organ fattar sina beslut i medvetande om att tillgången på akademisk arbetskraft
av olika slag blir rikligare. Detta blir av betydelse icke minst då det
gäller avpassningen av de offentliga investeringarna. Det kommer salunda
att bli inte bara motiverat utan även möjligt att bygga flera sjukhus eller
skolor med mindre klassrum.

4) De beräkningar och resonemang rörande behovet av akademiker i framtiden,
vilka universitetsutredningen redovisat i det föregående, har i stort sett
måst genomföras utan hänsynstagande till de konsekvenser, som framtida
arbetstidsförkortningar kan få för akademikernas arbetsmarknad. En förkort -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ning av den genomsnittliga arbetstiden för personer med akademisk utbildning
kan komma till stånd som delar av allmänna överenskommelser mellan
de aktuella arbetsmarknadernas parter, men en arbetstidsförkortning kan
också — i fråga om akademiker som är verksamma som fria yrkesutövare,
t. ex. advokater och privatpraktiserande läkare och tandläkare — uppkomma
genom enskildas individuella val. Uppenbart är under alla omständigheter,
att en generell arbetstidsförkortning kan få betydande återverkningar på
behovet av akademiskt utbildad arbetskraft.

Det långa perspektivet

Den analys av tänkbara anpassningsproblem vid ett mycket snabbt stigande
akademikerantal som nyss gjorts är trots allt ett problem på relativt kort
sikt. De problem som diskuterats aktualiseras dessutom till stor del redan
genom den utbildningspolitik som hittills förts. Universitetsutredningens huvuduppgift
är att framlägga synpunkter på 1960-talets universitets- och högskolepolitik
och denna får betydelse i full omfattning för samhällspolitiken i
övrigt först under 1970- och 1980-talen. Den i vissa avseenden relativt allvarliga
situation på arbetsmarknaden för akademiker, som kan komma att inträffa
under senare delen av 1960-talet får enligt utredningens uppfattning under inga
förhållanden leda till förhastade slutsatser om 1960-talets universitets- och högskolepolitik.
Som kommer att framgå av det följande rekommenderar utredningen
för 1960-talets del i första hand en omfördelning av studenttillströmningen
till skilda utbildningslinjer. Därjämte förordas att under 1960-talet en
förhållandevis större del än under 1950-talet av dem som avlägger studentexamen
eller därmed jämförbar examen med eller utan kortare ytterligare yrkesutbildning
går ut i förvärvslivet. Dessa rekommendationer får emellertid icke under
några förhållanden tolkas som om utredningen därmed skulle avse att ökningen
av akademikernas antal på lång sikt borde dämpas väsentligt jämfört med den
ökning i akademikerantalet, vartill beräkningarna av totalantalet akademiker
enligt modellen leder. Utredningen har den bestämda övertygelsen, att akademikernas
antal pa lang sikt bör stiga högst väsentligt. Utredningen grundar
denna sin uppfattning på en allmän uppfattning om ett starkt positivt samband
i det långa loppet mellan ekonomisk, social och kulturell utveckling å ena sidan
och ökning av antalet yrkesverksamma med en lång teoretisk utbildning å den
andra.

1950-talet har kännetecknats av en fortsatt rask urbanisering och en motsvarande
frammarsch för stadsnäringarna. Bland de inom stadsnäringarna sysselsatta
har det, vilket visats i samband med den förut lämnade redovisningen
av undersökningarna beträffande det framtida akademikerbehovet, varit tjänstemannagruppen
som ökat mest. Utvecklingen innebär en genomgripande strukturförändring
av vårt samhälle. Ett utmärkande drag i förändringen är den stora
vikt som lägges på utbildningsinstitutionerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

De tekniska framstegen har befriat människor från tungt arbete, skapat goda
och snabba kommunikationer, möjliggjort produktion i stor skala och nödvändiggjort
vidsträckta avsättningsområden. Dagens tekniska produktions- och
distributionsapparat ställer höga krav på kvalificerade kunskaper och detta är
en orsak till att utbildning spelar en allt viktigare roll för den moderna människan.
Den på forskning grundade kunskapen och utbildningen är en förutsättning
för att nationen skall kunna hävda sig bland andra nationer. Under efterkrigstiden
har vi fått bevittna en nationernas tävlan i fråga om forskning och
högre utbildning, en tävlan som visar att man betraktar vetenskapen inte bara
som ett villkor för materiellt och andligt framåtskridande, utan som ett villkor
för nationernas existens överhuvudtaget.

I dagens värld har både geografiska och sociala avstånd minskat. Det möjliggör
ett effektivt samarbete både inom och utom landets gränser. Miljoner människor
skulle kunna befrias från nöd och umbärande och ges en människovärdig
standard, men därtill krävs det fortsatt forskning och högt utbildad expertis.
Den moderna produktionsapparaten bygger i första hand på teknisk forskning,
vilande på naturvetenskaplig grundforskning. Men därjämte erfordras, genom
den allt livligare samfärdseln över hela världen och den växande marknaden,
språkkunskaper och insikter i geografiska och sociala sammanhang. Utan kunskaper
om människors sätt att känna, tänka och tala blir den tekniska samfärdselmöjligheten
av ringa värde. Det är även så, att ju flera folk som vaknar till
insikt om sitt värde, desto större blir kraven på förståelse och hänsyn till den
nationella egenarten.

Kunskaper och utbildning är en nödvändig förutsättning för den industriella
produktionen. På grund härav finnes det ett ökat behov av människor med
kvalificerad utbildning. Det har under 1950-talet lett till en påtaglig knapphet
i fråga om personella resurser inom en rad yrken, såsom läkarens, lärarens och
ingenjörens. Det har även haft till följd att allt fler medborgare, för egen eller
för sina barns räkning, efterfrågar möjligheter till utbildning av olika slag.
Förändringarna i samhällets struktur, på grund av industrialiseringen, har öppnat
mångas ögon för att utbildning är den värdefullaste tillgång en människa
kan ges och man har därför önskat se sina barn få en så god utbildning som möjligt.
Det är alltså en rad faktorer som samverkat till att utbildningsinstitutionerna
fått en central plats i samhället. Vi har all anledning att tro, att utbildningsfrågorna
kommer att än mera dominera de kommande årtiondenas samhälle.

Denna dominans kommer ytterligare att förstärkas av det förhållandet att
utbildning och forskning inte är något för den enskilde avslutat i och med att
han erhåller sin examen. Inom allt fler yrken visar det sig att man inte i och
med att man går ut i yrkesverksamhet har avslutat sin utbildning en gång för
alla, utan man måste, för att på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst,
vidareutbilda sig och hålla kontakt med forskningens framsteg inom sitt område.
Det gäller både för de ledande inom industriföretagen, för fria företagare
och för befattningshavare i allmän tjiinst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Utbildningens nyckelställning i vårt samhälle leder till att växande samhällsgrupper
kommer i kontakt med högre utbildning. Under detta sekels första
femtio år har den relativa andelen av ungdomar från olika socialklasser, som
studerat vid högre utbildningsanstalter varit relativt konstant. Först 1950-talet
kan visa en ökning av antalet barn från arbetarhem inte bara i realskolan och på
gymnasiet, utan även vid universitet och högskolor. Tendensen kommer säkerligen
att ytterligare markeras under 1960-talet som en följd av det stigande
välståndet, landets urbanisering, gymnasiernas spridning till nya tätorter och
de studentsociala stödåtgärderna.

Olikheter i utbildning har varit en klass-skiljande faktor. Genom att det
stora antalet människor får bättre utbildning, utsuddas klassgränserna på lång
sikt. Det framstår som något självklart, att alla människor, utan hänsyn till
börd eller pengar, skall ha samma rätt och samma yttre möjligheter till utbildning.
Utslagsgivande bör endast vara individens förmåga att bedriva studier.
Samtidigt måste det framstå som ett demokratiskt värde, att all utbildning
tillmätes samma vikt — praktisk utbildning lika väl som teoretisk. Man kan
dock icke bortse från att även den praktiskt inriktade yrkesutbildningen visar
en tendens att kräva grundläggande teoretiska kunskaper. Det tycks därför bli
så, att människans intelligens och den på intelligensen grundade utbildningen
och kunskapen i allt större utsträckning bestämmer hennes ställning i arbetslivet
och hennes sociala inflytande. Det kan ge upphov till nya gruppbildningar
av klasskaraktär och därigenom skapa nya sociala problem. Dessa nya
problem kommer att djupt beröra familjen. Under de kommande årtiondena får
allt fler ungdomar en grundligare teoretisk utbildning än sina föräldrar och det
kommer säkerligen att leda till sociala och psykologiska komplikationer inom
familjen. Barnen blir intellektuellt allt mer oberoende av sina föräldrar, men
samtidigt, i materiellt avseende, beroende av dem under en längre tid än tidigare
ungdomsgenerationer.

Den tekniska utvecklingen har möjliggjort en ökad produktion med mindre
insats av mänsklig arbetskraft. Det har lett till kortare arbetsdag och ökad
fritid. Därigenom har fritiden kommit alla samhällsgrupper till del, och den
kommer att påverka både den enskildes och familjens liv. Frihet från det tunga
arbetets omedelbara krav har alltid varit en förutsättning för kulturellt skapande
och för dclägarskap i de kulturella värdena. I tidigare samhällen har
därför endast en liten grupp kunnat skapa och avnjuta kulturella värden. I
dagens samhälle skapas, genom forskning, utbildning och teknik, möjligheter för
alla till ökad bildning och kulturaktivitet. Det är av stor vikt att den förutsättningen
tillvaratages, ty vårt styrelsesätt och samhällsskick bygger på människor,
som är självständiga i sina åsikter, som äger kraft att fritt pröva tankar och
slagord, som är samarbetsvilliga, kulturellt aktiva och intresserade av det demokratiska
samhället. Tanken att alla samhällsgrupper måste göras kulturbärande
ligger som en grund för vår nuvarande skolpolitik och formulerades i 1950 års
skolproposition på följande sätt: »Läsfärdigheten är redan nu allmän i vårt

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

land, men det är få som på allvar använda den till att vidga sin synkrets och
öka sitt kunnande. Skolan måste i framtiden göra allt som står i dess förmåga
för att giva de unga också de vanor och intressen, som äro de nödvändiga förutsättningarna
för att de tekniska färdigheterna skola bliva dem till verkligt gagn
i livet. Hon måste förstå att visa vägen från abc-boken till böckernas värld, till
skolbibliotek och folkbibliotek, till studiecirklar eller annan bildande verksamhet,
till de allmänna intressen, som möta i yrket och samhället.»

Skola och universitet har utan tvivel ett stort ansvar för att denna förhoppning
skall förverkligas. Men ansvaret vilar även på organisationer och
enskilda. Alla har ansvaret för att våra nya produktionsinstrument leder till
högre andlig standard lika väl som till förbättrade materiella villkor. Tekniken
har, genom de nya massmedia, givit oss möjligheter till kulturell aktivitet i helt
nya former, men naturligtvis även till passivitet, fördumning och likriktning. Vi
har under de senaste åren sett mycket missbruk av fritiden, ett missbruk som
säkerligen har sitt upphov i ledsnad och andlig tomhet. Det beror i hög grad på
vår skol- och universitetspolitik, om vi skall kunna utnyttja våra vunna positioner
på ett sätt, som står i överensstämmelse med våra traditionella västerländska
värden.

I det föregående har utredningen sökt i viss mån lägga en siffermässig grund
för den framtida utbyggnaden av våra universitet och högskolor. I all sådan
planering måste man emellertid kombinera fakta med en skapande fantasi.
Endast i ett helt statiskt samhälle låter sig framtiden restlöst förutsägas på
basis av kända förhållanden. Men vad vi vet är att naturvetenskap och teknik
förändrar samhällets struktur och villkoren för vårt liv. Det nödvändiggör ett
intensivare studium av samhället, om vi vill förstå dess förändringar. Naturvetenskapernas
och teknikens snabba frammarsch under 1950-talet har givit
dessa vetenskapsgrenar en dominerande plats i vårt samhälle, men därigenom
har även behovet av samhällsvetenskap och humanistisk bildning blivit tydligare
och nödvändigare.

Forskning, utbildning och bildning måste bilda en enhet.

Universitetsväsendet och 1960-talets studenttillströmning

Med hänsyn till dagens situation på arbetsmarknaden är det uppenbart att
de stora spärrade utbildningslinjerna haft för låg intagningskapacitet under
efterkrigsperioden. Även om vi hade byggt ut dem mer än som faktiskt skett
är det ej säkert att inte ansvällningen av de humanistiska fakulteterna blivit så
stor, att man nu hade ställt sig något tvekande inför humanisternas möjligheter
på cn framtida arbetsmarknad. Pressen underifrån just på de humanistiska
fakulteterna har varit oerhört stark sedan femton år tillbaka. Detta sammanhänger
med den expansion som gymnasieväsendet undergått. Antalet studentexamina
har ökat starkt. Att pressen på de humanistiska studiebanorna blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

så stor, sammanhänger med att de grenar av gymnasiet, som lämpar sig för
humanistiska studier, ökat särskilt starkt. Mellan åren 1948 och 1955 ökade
nämligen latinlinjen plus de delar av reallinjen som ger en mer humanistisk
utbildning starkare än de markerat matematisk-naturvetenskapligt inriktade
delarna av gymnasiet. Vidare hör till bilden att studentskorna — som av tradition
varit mer inriktade på humanistiskt orienterade högre studier än de manliga
studenterna — ökat snabbare än de manliga studenterna.

Att antalet studentexamina ökat så starkt, och särskilt då de humanistiskt
orienterade, skulle i och för sig ej behöva betyda att pressen på universitetsväsendet
ökade som den gjort. Man skulle nämligen kunna ha tänkt sig att ett
förhållandevis allt större antal studenter sökte sig en kortare yrkesutbildning
eller sökte sig ut på arbetsmarknaden direkt efter studentexamen. Nu blev, som
visats i det föregående, utvecklingen den motsatta. Förhållandevis allt fler och
fler studenter har sökt sig till universitet och högskolor. Att så blivit fallet har
säkerligen en hel serie orsaker. Vissa delar av arbetsmarknaden för studenter
utan akademisk examen har troligen under efterkrigsperioden varit något kärvare
än arbetsmarknaden för akademiker. En annan säkerligen starkt bidragande
orsak till den stigande frekvensen universitets- och högskolestuderande
har varit att statsmakterna under 1950-talet genom ökade stipendieanslag och
genom lånehjälp till studiernas finansiering börjat undanröja de hinder av
ekonomisk natur, som tidigare utestängde många studenter från universitet och
högskolor.

Den nu med hänsyn till arbetsmarknadsutvecklingen mindre gynnsamma utvecklingen
av studenternas fördelning på studiebanor påkallar enligt utredningens
mening åtgärder i syfte att åstadkomma en bättre balans. Därvidlag
synes man bl. a. böra överväga en utbyggnad av vissa läroanstalter för ickeakademisk
yrkesutbildning på studentexamens grund. Även nya former av sådan
yrkesutbildning synes böra övervägas. Utredningen återkommer i det följande
till detta spörsmål och vill i förevarande sammanhang endast framhålla, att det
kan vara motiverat att överväga en utbyggnad även av det studiesociala stödet
för studerande vid läroanstalter av nu ifrågavarande slag.

En annan nära till hands liggande åtgärd vore att införa spärrar vid samtliga
utbildningslinjer, således även vid de fria fakulteterna. Med hänsyn till utvecklingen
under efterkrigsperioden i fråga om tillströmningen till dessa fakulteter
skulle frågan om spärr vara aktuell i första hand för de filosofiska fakulteterna.
Med hänsyn till frågans stora betydelse för den framtida utbildningspolitiken
finns det anledning att relativt utförligt uppehålla sig vid densamma.

Som motiv för någon form av begränsning av tillträdet till de filosofiska
fakulteterna kan egentligen enbart anföras motiv av kvantitativ art. En arbetsmarknadsspärr
för de filosofiska fakulteterna skulle liksom motsvarande spärrar
vid de medicinska fakulteterna och fackhögskolorna ha till syfte att anpassa
utbildningen till arbetsmarknadsutsikterna för dem, som underkastar sig en
långvarig och dyrbar vidareutbildning efter studentexamen, och att samtidigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

begränsa det allmännas utgifter för det högre utbildningsväsendet till vad som
kan anses erforderligt med hänsyn till det framtida arbetskraftsbehovet. Nu
existerar det emellertid icke någon strikt avgränsad arbetsmarknad för personer
med filosofiska examina. Filosoferna återfinnes i stället inom en rad olika yrkesområden;
på en del av dessa, t. ex. ämneslärarbanan, är de helt dominerande,
men på andra uppträder de i konkurrens med personer med annan utbildning,
akademisk eller icke-akademisk. En filosofisk examen är vidare icke på samma
sätt som andra akademiska examina standardiserad till sitt innehåll, utan kan
innefatta en mångfald olika ämneskombinationer, av vilka många är av värde
inom flera yrkesområden. De filosofiska fakulteterna har i själva verket aldrig
haft som sin huvudsakliga uppgift att ge utbildning för något bestämt yrke.
Medan undervisningen vid övriga fakulteter och vid fackhögskolorna till både
innehåll och omfattning är avpassad för en viss bestämd yrkesutbildning, skall
de filosofiska fakulteterna meddela undervisning och examina, vilka skall ligga
till grund för många sinsemellan vitt skilda slag av yrkesverksamhet. I princip
skall de filosofiska fakulteterna tillhandahålla de studerande vetenskaplig undervisning
inom snart sagt samtliga områden av mänskligt vetande, och det blir
sedan varje studerandes ensak att efter eget individuellt bedömande inom vissa
av dessa ämnesområden hämta så mycket vetande som just han behöver för den
yrkesverksamhet han valt.

Detta har givit de filosofiska fakulteterna ett i hög grad dynamiskt drag:
Här liar nya vetenskapsområden avgränsats eller inmutats och här har nya
yrkeskategorier skaffat sig sin utbildning. Men i den mån permanent behov uppstått
av nya slag av mera målbestämd yrkesutbildning, har detta behov i allmänhet
tillgodosetts på så sätt, att man för sådana ändamål inrättat särskilda
utbildningsanstalter. Så är samtliga våra fackhögskolor i viss mån att se som
utbrytningar ur de filosofiska fakulteterna.

Inom ett område har emellertid de filosofiska fakulteterna av ålder haft ansvaret
för all yrkesutbildning, nämligen utbildningen av lärare i teoretiska
ämnen vid högre skolor. Det högre skolväsendet är givetvis en av de väsentliga
verksamhetsområdena för personer med filosofisk examen men dominerar ändå
icke så starkt, som man många gånger synes vara benägen att tro.

Att ämneslärarutbildningen kommit att stanna inom de filosofiska fakulteterna
och icke förlagts till särskilda fackhögskolor får ses i samband med de
filosofiska fakulteternas andra stora utbildningsuppgift, uppgiften att utbilda
forskare. Forskarutbildningen är cn relativt dyrbar produktionsprocess i den
meningen, att det för varje fullvärdig produkt fordras en betydande mängd
råmaterial. I ämneslärarutbildningen har man en rekryteringsbas för forskarutbildningen.
Man får en möjlighet att från forskarrekryteringssynpunkt pröva
ett mycket stort antal studenter. Eller omvänt: Man ger ett mycket stort antal
studenter möjlighet att utan ett avskräckande risktagande pröva sina anlag som
forskare. Helt allmänt torde kunna konstateras, att forskningen icke är betjänt
av att rekryteringsbasen genom konstlade medel begränsas, detta givetvis under

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

förutsättning att fakulteternas personella resurser är tillräckliga för att tillgodose
undervisningen utan förfång för forskningen.

Förutom sina uppgifter i fråga om forskarutbildning och ämneslärarutbildning
har de filosofiska fakulteterna att ge en grundläggande utbildning som är
lämplig för en rad andra yrken, för vilka ibland inga särskilda utbildningsanstalter
finns inrättade. Vi har här bl. a. utbildningen av bibliotekarier, journalister,
förvaltningspersonal för både den offentliga administrationen och näringslivet,
museipersonal samt en mängd olika slag av service- och kontaktpersonal.
För vissa av dessa kategorier är en akademisk examen nödvändig, för
andra kategorier är den akademiska utbildningen önskvärd men umbärlig, men
för alla en tillgång. Överhuvudtaget vill utredningen understryka, att en utveckling
mot en stigande akademikerfrekvens inom personal- och yrkeskategorier,
där akademiska examina nu är ovanliga, från såväl samhällets som individens
synpunkt bör hälsas med glädje. Man kan nämligen enligt utredningens
mening knappast tänka sig ett värdefullare uttryck för den allmänna standardhöjningen,
än att i allt vidare kretsar människorna genom sin utbildning står
öppna för vetenskaplig debatt och vetenskapens problemställningar. De filosofiska
fakulteternas uppgift som bildningsanstalter bör enligt utredningens mening icke
undanskymmas av deras uppgifter som utbildnings- och forskningsanstalter.

De filosofiska fakulteterna har även av ålder haft en uppgift att tillhandahålla
kompletterande utbildning. Många teologer, jurister, civilekonomer och
andra akademiker med huvudutbildning inom specialfakultet eller vid fackhögskolor
har en filosofie kandidatexamen vid sidan om sin egentliga yrkesutbildning.
Många folkskollärare och socionomer har kompletterat sin utbildning med
betyg i vissa ämnen inom filosofisk fakultet. Det är även här fråga om utbildningsbehov,
som även i fortsättningen bör tillgodoses, och utredningen vill redan
här framhalla, att den ser kombinationer av filosofisk och annan utbildning som
en värdefull möjlighet att möta framtidens krav på nya eller mera specialiserade
utbildningsvägar.

Slutligen har de filosofiska fakulteterna ända in i våra dagar behållit sin
ursprungliga uppgift att tillhandahålla förberedande utbildning. Utredningens i
det första betänkandet redovisade undersökning rörande 1948/49 års inskrivningsargang
gav vid handen, att närmare 30 procent av dem som ursprungligen
skrev in sig vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet sedermera övergick till
annan fakultet eller till någon av fackhögskolorna. I vissa fall är dylika övergångar
förestavade av ändrade yrkesplaner; i andra fall är studierna vid filosofisk
fakultet redan från början avsedda att ge vederbörande erforderliga ytterligare
meriter för inträde vid någon av de spärrade utbildningslinjerna. För
närvarande torde filosofiska studier i meritkompletterande syfte vara minst lika
vanliga inom de humanistiska som inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna,
detta som en följd av under detta decennium företagna omläggningar
av intagningsbestämmelserna för de medicinska fakulteterna.

Det kan naturligtvis ifrågasättas, om samhället bör vid universiteten tillhan -

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

dahålla undervisningsresurser, som tas i anspråk endast för dylik meritkomplettering.
Emellertid torde man realistiskt få räkna med att så länge tillträdet till
vissa utbildningslinjer är spärrat, kommer man att fa tillata nagon form av
meritkomplettering. Utredningen kan för sin del inte finna annat än att ett
system med meritkompletterande akademiska betyg är att föredraga framför
det tidigare i stor utsträckning tillämpade systemet med konkurrenskompletteringar
av studentbetyget. Dels får ett akademiskt betyg i t. ex. genetik eller
psykologi anses vara av större värde för en blivande läkare än ett höjt studentbetyg
i t. ex. biologi eller filosofi; dels har uppnadda akademiska betyg ett
betydligt större värde än ett höjt studentbetyg för den som trots kanske ett
par års studier i meritkompletterande syfte icke lyckas vinna inträde vid från
början avsedd utbildningslinje. Utredningen finner för sin del, att man måste
räkna med att de filosofiska fakulteterna även i fortsättningen kommer att ha
som en av sina uppgifter att förbereda för andra akademiska studier.

Det är uppenbart att de filosofiska examinas mångskiftande innehåll och
mångsidiga användbarhet på arbetsmarknaden gör det utomordentligt vanskligt,
för att icke säga omöjligt, att avpassa intagningen vid de filosofiska fakulteterna
efter arbetsmarknadens behov. Naturligtvis kan man tänka sig, att dimensionera
de filosofiska fakulteterna efter det förutsedda arbetskraftsbehovet inom
filosofernas huvudsakliga yrkesområden, t. ex. läroverkslärarbanan samt bibliotekarie-
och journalistyrkena. Om man avpassar spärren på detta sätt, bortser
man emellertid från de filosofiska fakulteternas gamla roll som utbildningsanstalter
för nya yrkeskategorier. Vi skulle med andra ord ställa oss helt utan
arbetskraftsreserver för nya yrken, nya reformer, nya uppgifter. En dylik spärr
måste enligt utredningens mening därför avvisas.

Det bör i detta sammanhang även understrykas, att inte ens en spärr som
uteslutande tar sikte på ett genom prognoser förutsett arbetskraftsbehov inom
filosofernas huvudsakliga yrkesområden skulle ge de studerande eller samhället
någon egentlig garanti för en tillräcklig tillgång på arbetstillfällen respektive
arbetskraft. Man skulle nämligen fortfarande löpa risken av ett överskott av
t. ex. lärare med ämneskombinationer i moderna språk och ett motsvarande
underskott på t. ex. samhällsvetarsidan. För att eliminera även denna risk,
skulle man få dela upp den årliga intagningen vid de filosofiska fakulteterna i
ett antal delkvoter för olika ämneskombinationer. Detta skulle i praktiken
betyda att de filosofiska fakulteterna bröts sönder i ett antal sinsemellan fristående
utbildningslinjer eller till ett antal självständiga fackutbildningsanstalter:
ämneslärarhögskolor, journalisthögskolor, psykologinstitut etc.

Denna diskussion om en spärr för de filosofiska fakulteternas del kan i nagon
mån även anses ha giltighet för de övriga fria fakulteterna och kanske även för
vissa av de nu spärrade utbildningslinjerna.

Utredningens ledamöter bär kommit till den bestämda uppfattningen, att det
ligger ett så stort värde i individens frihet att efter egen begåvning och eget

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

intresse välja sin utbildningsväg, att man som långsiktig riktpunkt för universitetspolitiken
bör uppställa, att spärrar för inträde till olika utbildningslinjer
bör raseras. Härvid förutsättes, att det är möjligt att utveckla en sådan upplysningsverksamhet
om utsikterna på olika delar av den akademiska arbetsmarknaden,
att kravet på balans på denna marknad skall kunna tillgodoses inom
rimliga gränser utan stöd av intagningsspärrar. Undantag kan härvid endast
behöva göras för områden, där utbildningen är så lång och så starkt specialiserad,
att den färdigutbildade har en mycket begränsad rörlighet i sitt yrkesval.

Även om man uppställer frihet från spärrar som den långsiktiga riktpunkten,
är det uppenbart, att man först så småningom kan helt förverkliga ett sådant
system. Prognos- och upplysningsverksamheten måste först byggas ut. Vidare
kommer under en övergångstid möjligheten att upphäva olika spärrar att begränsas
av den takt, i vilken anläggningar, lärarkadrar och organisatoriska anordningar
kan utvecklas. Detta förhållande gör sig särskilt starkt gällande under
en period, då studentantalet växer så snabbt som blir fallet under det närmaste
årtiondet. Frågan blir då närmast den, om man skall hinna öka utbildningskapaciteten
i så snabb takt, att inte inträdeskraven ytterligare skärpes. Man
kan därvid inte bortse ifrån, att man måste gå fram med en viss försiktighet,
när det sasom i fråga om de tekniska och medicinska läroanstalterna blir fråga
om relativt stora investeringar per student. Resultatet kan annars bli betydande
materiella och personella felinvesteringar.

Det kunde i och för sig finnas anledning att i detta sammanhang ställa frågan
om sambandet mellan å ena sidan universitets- och högskoleväsendets framtida
dimensionering och å den andra gymnasiets nuvarande och framtida utformning.
Med hänsyn till sina direktiv har universitetsutredningen dock ej ansett sig
böra taga upp denna fråga till diskussion. En dylik diskussion skulle nämligen,
bl. a. med hänsyn till vad som tidigare sagts om andelen studenter som övergår
från gymnasiestudier till akademiska studier, icke kunna förbigå den en gång av
skolkommissionen väckta frågan om en horisontell klyvning av gymnasiet. Utredningen
skall här nöja sig med att konstatera, att den modell för universitetsoch
högskoleväsendets utveckling, som redovisats i det föregående, kan sägas
förutsätta en fortsatt ökning av reallinjen och särskilt av dennas matematiska
gren. Vidare skulle den sociala grenen av den allmänna gymnasielinjen
lämpligen utvecklas förhållandevis starkt. Det nu sagda är då byggt på den
förutsättningen, att de skilda grenarna av det allmänbildande gymnasiets två
högsta ringar på ett olikartat sätt förbereder för akademiska studier vid skilda
fakulteter och högskolor. Några verkligt skarpa gränser mellan de olika gymnasiegrenarna
existerar emellertid ej i detta avseende. Dessutom finns alltid möjligheten
till kompletteringsstudier av skilda slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Rekommendationer

De tekniska högskolorna

Utredningen har kommit till den slutsatsen, att teknikerkommitténs högre
beräkningsalternativ (3,5-procentsalternativet) utgör den allmänt sett lämpligaste
utgångspunkten vid en planering av de tekniska högskolornas utbyggnad.
Under hänvisning härtill vill utredningen rekommendera, att de tekniska högskolorna
under de närmaste åren och fram till och med år 1965 successivt utbygges
till en samlad intagningskapacitet av (bortsett från intagningen vid
avdelningen för lantmäteri) ungefär 1 800 årligen intagna.

I fråga om ett av de grundläggande antagandena i teknikerkommitténs beräkning
— det som gäller den framtida fördelningen av samtliga ingenjörer
på skilda utbildningsnivåer — anser universitetsutredningen, att den av teknikerkommittén
antagna oförändrade relationen mellan antalet civilingenjörer, läroverksingenjörer
och institutsingenjörer i stort sett bör kunna accepteras som
arbetshypotes för de utbildningsplanerande myndigheterna. Utredningen vill
dock understryka att den ökade vikt som den tekniska forskningen inom näringslivet
måste komma att få i framtiden förutsätter att civilingenjörernas andel av
samtliga ingenjörer inte under några förhållanden bör få minska. En förskjutning
mot förhållandevis flera civilingenjörer — en i och för sig inte helt orimlig
utbildningspolitisk ståndpunkt — kanske rentav skulle kunna skapa större möjligheter
än ett bibehållande av oförändrade relationer för ett framgångsrikt förnyande
av vår produktionsapparat.

Utredningen vill i dagens läge ej rekommendera en mot förhållandevis flera
civilingenjörer inriktad utbildningspolitik men vill energiskt understryka, att
man från statsmakternas sida noga måste följa utvecklingstendenserna inom
näringslivet i fråga om utnyttjandet — särskilt inom områden där den nya
maskintekniken genomföres och inom den industriella forskningen — av ingenjörer
på skilda utbildningsnivåer. Innebörden härav är att utredningen förutsätter
en väsentlig utbyggnad av de tekniska läroverken.

Utredningen anser sig vidare böra framhålla, att den utökning av själva
utbildningskapaciteten vid de tekniska högskolorna, som utredningen föreslår,
enligt utredningens bestämda mening innebär ett minimiförslag. Det kan mycket
snart visa sig, att teknikens och den tekniska forskningens utveckling motiverar
en ännu starkare utökning av de tekniska högskolornas kapacitet än den utredningen
föreslagit. Det har också varit efter viss tvekan som utredningen
stannat för siffran 1 800 årligen intagna teknologer år 1965, och utredningen
är fullt beredd på att dess behovsbedömning lika väl som den bedömning som
gjordes av 1940 års sakkunniga kan komma att visa sig vara alltför försiktig.
Utredningen förordar därför, att de i utbyggnadsprogrammcn för de enskilda
högskolorna och fackavdelningarna ingående nybyggnaderna ges sådana planlösningar,
som gör det möjligt att i en framtid utan omfattande omläggningar

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

och utan inrättande av en ny läroanstalt för teknisk utbildning och forskning
bygga ut utbildningskapaciteten högst väsentligt.

De medicinska läroanstalterna

Utredningen konstaterar, att en särskild utredning nyligen tillkallats med
uppgift att göra en förnyad översyn av utbildningsbehovet. Under sådana omständigheter
saknar universitetsutredningen anledning att framlägga något
konkret förslag rörande utbyggnad av de medicinska läroanstalternas utbildningskapacitet.
I avvaktan på den särskilda utredningens förslag räknar universitetsutredningen
med den utbyggnadstakt, som hypotetiskt antagits i de tidigare
redovisade modellberäkningarna.

Universitetsutredningen vill likväl icke underlåta att här understryka, att
utvecklingen på medicinens område under efterkrigstiden gått så snabbt, att
man redan av denna anledning troligen lätt underskattar läkarbehovet i framtiden.
Samtliga tre, hittills gjorda specialutredningar, har också pekat på ett
växande behov av läkare både inom den öppna vården och inom olika grenar
av den alltmera specialiserade sjukhusvården.

Universitetsutredningen vill också framhålla, att de stora studentkullarna
under första hälften av 1960-talet erbjuder ett särskilt gott rekryteringsunderlag
för en snabbt genomförd, möjligen tillfällig, utökning av de medicinska läroanstalternas
intagning.

Av allmänna utbildnings-, forsknings- och studentsociala skäl föreslår universitetsutredningen,
att den medicinska högskolan i Umeå snarast möjligt utbygges
till en fullständig, medicinsk läroanstalt.

Tandläkarhögskolorna

Varje bedömning av tandvårdsbehovet är liksom bedömningar av många
andra av de behov som tillgodoses av personal med akademisk utbildning beroende
av värderingar, men det torde råda enighet om att den folktandvårdsorganisation,
på vars uppbyggnad satsats åtskilligt, för framtiden måste bibehållas
och i varje fall när det gäller barntandvården utvecklas. Man kan emellertid
konstatera, att utvecklingen inom folktandvården de senaste åren varit
mindre tillfredsställande. Enligt uppgift från medicinalstyrelsen var den 1 mars
1959 antalet vakanser vid folktandvården 197, det största antal som dittills
förekommit. Av det totala antalet tandläkare i folktandvården, 1 565, skulle så
många som 435 eller 28 procent utgöras av tandläkare utan svensk legitimation.
Av dem med svensk legitimation torde ett stort antal vara sådana som tjänstgör
inom folktandvården under en förhållandevis kort tid, varefter de söker sig över
till privat praktik. Hur otillfredsställande folktandvården ännu fungerar, när
det gäller barn i förskoleåldern, framgår därav att i den för individens framtida
tandbestånd särskilt känsliga åldern under sex år enligt uppgifter från

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

medicinalstyrelsen (avseende kalenderåret 1957) folktandvårdens behandlingsprestation
inte var större än 6 505 fall, varav i runt tal en tredjedel vid Eastmaninstitutet
i Stockholm. I relation till folkmängden i åldrarna 2—5 år utgör denna
behandlingskapacitet blott 1,5 procent.

Med tanke på att det sålunda dokumenterade, mycket stora omedelbara behovet
snabbt måste tillfredsställas och att man samtidigt måste överväga efterfrågan
på tandläkare på längre sikt, föreslår universitetsutredningen, att en särskild
översyn — analog med den som nyligen igångsatts för den medicinska
utbildningen — göres rörande tandläkarhögskolornas erforderliga utbildningskapacitet.

Även om man håller fast vid den behovsbedömning, som föranledde kommittén
att förorda en sammanlagd intagning på 300 studerande, så finns det
förhållanden på forskningens och utbildningens områden som talar för att utbildningskapaciteten
bör höjas utöver vad som föreslogs av kommittén. Det
finns anledning räkna med att den vid tandläkarhögskolorna forskande personalen
kommer att öka väsentligt de närmaste årtiondena. Vidare måste man
för framtiden beakta att det under senare år starkt ökade antalet kvinnliga
odontologie studerande — höstterminen 1958 var andelen kvinnor bland de nyinskrivna
tandläkarstuderandena 40 procent mot 20 procent läsåret 1950/51
kommer att leda till att den totala arbetsinsatsen från ett givet antal examinerade
tandläkare kommer att minska. Trots att förvärvsarbetsfrekvensen bland
kvinnliga tandläkare erfarenhetsmässigt relativt sett är hög och till och med
skulle kunna göras än högre om man inrättade särskilda deltidsbefattningar, sa
kommer avgången från arbetsmarknaden ända att bli högre vid fortsatt stor
andel kvinnor bland de odontologie studerande än som kunde beräknas när
tandläkarkommittén gjorde sina kalkyler.

Å andra sidan finns det faktorer som på längre sikt kan verka minskande på
tandvårdsbehovet. Hit hör tidigare och mera regelbundet omhändertagande av
patienten, förbättrade kostvanor, förbättrad munhygien, effektivare arbetsmetoder,
fluoridering och andra resultat av en intensifierad forskning.

Under hänvisning till vad här anförts och till tandläkarkommitténs uttalanden
vill universitetsutredningen för egen del understryka, att ett genomförande av
det år 1955 av riksdagen fattade principbeslutet om en tandläkarhögskola i
Göteborg framstår som synnerligen angeläget.

Vid den föreslagna utredningen bör emellertid prövas vilken utbildningskapacitet
som är erforderlig med hänsyn till det framtida behovet av tandläkare.
I detta läge har universitetsutredningen använt den i modellberäkningarna forutsatta
utbyggnadstakten som arbetshypotes vid förslagen i fråga om övriga
utbildningsanstalters dimensionering och vid utarbetandet av de överslagsmässiga
kostnadsberäkningarna.

Även beträffande tandläkarutbildningen vill universitetsutredningen understryka,
att de snabbt stigande studentexamenskullarna under 1900-talets första
hälft utgör ett motiv för en skyndsamt genomförd intagningsökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Slutligen finner universitetsutredningen det av allmänna utbildnings- och
studentsociala skäl vara angeläget, att tandläkarinstitutet i Umeå snarast möjligt
bygges ut till att kunna meddela en fullständig tandläkarutbildning. Utredningen
vill härvidlag hänvisa till att organisationskommittén för den medicinska
högskolan i Umeå i ett nyligen avgivet yttrande över en av Sveriges Förenade
Studentkårer gjord framställning ansett förutsättningar föreligga för att redan
under år 1961 meddela de två sista terminernas utbildning vid tandläkarinstitutet
i Umeå.

Far m a ce u ti s ka institutet

Utredningen räknar med att en inom arbetsmarknadsstyrelsen företagen särskild
undersökning rörande det framtida behovet av farmaceutiskt utbildad
arbetskraft inom en relativt snar framtid kommer att publiceras. Denna undersökning
kommer att läggas till grund för farmaceututbildningskommitténs överväganden
och förslag, och det finns därför för universitetsutredningen ej anledning
att taga någon ställning till frågan om farmaceutiska institutets framtida
utbildningskapacitet. I avvaktan härpå räknar universitetsutredningen i det följande
med de i modellberäkningarna angivna intagningssiffrorna.

Gymnastiska centralinstitutet

Den utökning av gymnastiklärarutbildningen (från nuvarande knappt 70 till
ungefär 100 årligen intagna), som räknats med i modellberäkningarna, har närmast
sin grund i skolorganisationens expansion. Redan nu föreligger en betydande
brist pa gymnastiklärare, icke minst vid de kommunala yrkesskolorna.
Beräkningarna rörande den pågående skolreformens återverkningar i avseende
på. det totala antalet behövliga gymnastiklärartjänster synes ge vid handen, att
minskningen i antalet gymnastikveckotimmar inom vissa skolformer mer än
uppväges av ökningar på andra håll inom skolorganisationen. Under sådana
omständigheter vill universitetsutredningen för sin del rekommendera, att gymnastiska
centralinstitutets intagningskapacitet ökas i huvudsak på det sätt som
antagits i modellberäkningarna.

Lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna

Utbildningen av agronomer, jägmästare och veterinärer är för närvarande föremål
för överväganden inom tre särskilda, av chefen för jordbruksdepartementet
tillkallade kommittéer. Med hänsyn härtill har universitetsutredningen i det
föregående inskränkt sig till att helt kort redogöra för vissa inom arbetsmarknadsstyrelsen
gjorda undersökningar rörande det framtida behovet av personal
med här ifrågavarande slag av akademisk utbildning.

Universitetsutredningen vill för sin del här endast konstatera, att dessa bedömningar
är synnerligen försiktiga. Ytterst bottnar detta givetvis däri, att
jordbrukets ställning i det framtida näringslivet beräknas bli försvagad, medan

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

handelns och industriens ställning fortsätter att förstärkas. Å andra sidan synes
det universitetsutredningen, som om den förstärkning av jordbruks- och skogsforskningen
och den högre agrikulturella och hortikulturella utbildningen, som
vi torde stå inför, direkt och indirekt kommer att få till konsekvens att personer
med utbildning vid lantbruks- och skogshögskolorna borde bli efterfrågade i
större omfattning än som räknats med i arbetsmarknadsstyrelsens undersökningar.
Vad veterinärerna beträffar synes däremot arbetsmarknadsstyrelsens bedömningar
mera invändningsfria.

I avvaktan på de tre särskilda kommittéernas förslag saknar emellertid universitetsutredningen
för sin del anledning att frångå de i modellberäkningarna
gjorda antagandena om en oförändrad intagning totalt sett till dessa högskolor.

De teologiska fakulteterna

De antaganden som gjordes i det föregående rörande den framtida tillströmningen
till de teologiska fakulteterna innebär, att om tillströmningen skulle bli
den antagna, skulle prästkåren under överskådlig tid fortsätta att minska. Med
hänsyn till den föreliggande bristen på präster och till den ökade tillströmning
till de teologiska fakulteterna, som förmärkts under de allra senaste åren, måste
därför det gjorda antagandet betecknas som för lågt. Utredningen anser därför,
att man realistiskt bör räkna med en starkare tillströmning till dessa fakulteter
än som skett i modellberäkningarna. Som riktpunkt härvidlag synes man kunna
välja att examinationen av teologie kandidater ökas till sådan nivå, att prästbristen
elimineras. Det bör härvidlag givetvis också ihågkommas, att teologie
kandidater i viss utsträckning också kommer att gå till annan yrkesverksamhet.

En beräkning har givit vid handen, att den angivna riktpunkten skulle uppnås
inom ett par årtionden, därest nyinskrivningen vid de teologiska fakulteterna
stiger till sammanlagt 850 under femårsperioden 1960/61—1964/65 och
sammanlagt 1 000 respektive 1 150 under de därpå följande två femårsperioderna.

De juridiska fakulteterna, samhällsvetarutbildningen
och handelshögskolorna

I det föregående har redovisats en av utredningen genomförd undersökning
rörande näringslivets framtida behov av jurister, samhällsvetare och civilekonomer
samt en på grundval av denna undersökning gjord överslagsberäkning av
det totala behovet i framtiden av arbetskraft med här ifrågavarande slag av
akademisk utbildning.

En jämförelse mellan resultaten av denna beräkning och den tidigare presenterade
behovsberäkningen för ingenjörer visar, att den senare givit betydligt
högre siffror i fråga om relativ nettoökning av utbildningsgruppernas storlek.
Om man accepterar beräkningarna av ingenjörsbehovet — och utredningen är
som tidigare sagts av den meningen att dessa beräkningar bör anses acceptabla
som arbetshypotes vid de närmaste årens beslut rörande de tekniska högskolor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nas intagningskapacitet —, finns det anledning att anse de nu redovisade beräkningarna
för i varje fall civilekonomer och politices magistrar ge alltför låga
siffror. Man kan peka på olika faktorer som kan ha bidragit till detta. Man är
måhända inom näringslivet ännu inte lika medveten om den samhällsvetenskapliga
och ekonomiska forskningens betydelse för den egna verksamheten, som
man numera börjar bli i fråga om den tekniska forskningens. Universitetsutredningen
är för sin del av den bestämda uppfattningen, att ekonomisk och samhällsvetenskaplig
forskning mycket snart kommer att visa sig för såväl offentlig
som privat verksamhet ha så stort värde, att man i växande grad kommer att
efterfråga tjänster från denna typ av arbetskraft. Bl. a. vill utredningen peka
på det stora behovet av samhällsvetenskapliga undersökningar i anslutning till
det samhälleliga reformarbetet på olika områden och till planeringen av bebyggelse
och näringslivslokalisering.

I fråga om det framtida behovet av juridisk arbetskraft är situationen enligt
utredningens mening särskilt svårbedömbar. Det finns dock risker för att underskatta
expansionsmöjligheterna, när det gäller denna typ av arbetskraft. Om
man ser utvecklingen på längre sikt och räknar med ett mera generellt utnyttjande
av juridiskt skolad arbetskraft på en rad olika befattningar av bl. a.
administrativ karaktär, måste bedömningen bli en annan. Härtill kommer, som
framgår av tidigare redovisade uppgifter att antalet jurister i yrkesverksam ålder
även med modellens inskrivningsantagande kommer att växa mycket långsamt
mellan aren 1960 och 1975 (från 7 500 till 9 800 personer). Detta beror på juristkårens
ålderssammansättning och den ringa nyrekryteringen under 1950-talet.
Skulle det under den angivna perioden visa sig, att examinationen tenderar att
bli alltför hög i förhållande till arbetsmarknadens behov, kan korrigerande yrkesvägledningsåtgärder
hinna insättas, innan den totala juristkåren vuxit alltför
starkt.

Universitetsutredningen har med hänsyn till här redovisade överväganden
kommit till den slutsatsen, att de beräkningar som gjorts i det föregående
rörande tillströmning till de här ifrågavarande utbildningslinjerna måste betraktas
som i stort sett rimliga arbetshypoteser. Detta innebär att utredningen för
sin del rekommenderar en fördubbling av intagningen till civilekonomutbildning,
en mycket stark förstärkning av resurserna för samhällsvetenskaplig utbildning
och en icke obetydligt ökad tillströmning till de juridiska fakulteterna.

De matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna

De förut redovisade modellberäkningarna ger vid handen, att vi — om antagandena
bakom beräkningarna förverkligas — skulle ha att vänta en utomordentligt
stark ökning av antalet akademiker med examen från matematisk-naturvetenskaplig
fakultet. Examinationen skulle nästan fyrdubblas under loppet av
ett decennium och antalet naturvetare i yrkesverksam ålder skulle mer än femdubblas
på de tjugo åren 1955—75.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Utvecklingen av examinationen i slutet av 1960-talet tyder på att det i varje
fall i början av 1970-talet bör vara möjligt — med hänsyn till lärarfrågan — att
även i de naturvetenskapliga ämnena minska klassavdelningarnas storlek inom
det högre skolväsendet. Samtidigt visar siffrorna, att det bör bli möjligt för
arbetsmarknaden utanför universitetsväsendet och skolan att till sig knyta ett
starkt ökat antal personer med naturvetenskaplig utbildning.

Det kommer att ställas mycket stora krav på olika delar av vårt samhällsliv,
om denna enorma ökning av högkvalificerad naturvetenskaplig arbetskraft rätt
skall kunna utnyttjas. Å andra sidan utgör det tillskott av arbetskraft som här
finns inom räckhåll de närmaste decennierna en ovärderlig tillgång, vilken kan
skapa en viktig förutsättning för en framtida höjning av vår naturvetenskapliga
och tekniska standard, jämförlig med den som man på andra håll ute i världen
planerar för.

Utredningen vill i detta sammanhang uttala, att den anser, att man under
1960-talet måste börja förverkliga tanken på mindre klassavdelningar på alla
stadier inom skolväsendet. En dylik reform kommer att kosta mycket pengar,
bl. a. i form av ett väsentligt ökat antal ämneslärartjänster utöver dem som
räknats med i det föregående. Det vore enligt utredningens mening inte en
oproportionerligt stor insats, om vid slutet av 1960-talet funnes sammanlagt
över 20 000 i stället för av Lundblad beräknade 17 000 heltidstjänster inom de
former av skolväsendet, som beröres i den utförda beräkningen av ämneslärarbehovet.
Att fördubbla ämneslärarkadern under ett decennium, under vilket ett
större antal ungdomar passerar de övre skolåldrarna än någonsin tidigare i
svensk historia, vore ej någon felinvestering.

Universitetsutredningen vill därför rekommendera, att de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna utbygges i sådan takt och till sådan storlek, att de
kan taga emot det antal studerande, som beräknats enligt modellberäkningarnas
huvudalternativ.

De humanistiska fakulteterna

Den framtida tillströmningen till de humanistiska fakulteterna torde i högre
grad än tillströmningen till övriga fakulteter och fackhögskolor sammanhänga
med utvecklingen av vad som här kallats »övergångsfrekvensen», d. v. s. den
andel av de allmänbildande gymnasiernas studenter, som i valet mellan akademisk
och icke-akademisk yrkesutbildning efter studentexamen stannar för det
förstnämnda alternativet. Det är naturligt, om den i fråga om studie- och yrkesval
tveksamme börjar just humanistiska studier, emedan en humanistisk utbildning
i viss mån kan ses som en fortsättning av de allmänbildande gymnasiestudierna
och öppnar vägar åt många håll. Man torde därför vaga det allmänna
påståendet, att i tider då övergångsfrekvensen till akademiska studier överhuvudtaget
varit hög, har tillströmningen till de humanistiska fakulteterna
också relativt sett varit stark. Eller omvänt: I tider då eu humanistisk utbild -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ning tett sig lockande även för de odeciderade, har övergångsfrekvensen till
akademiska studier också varit hög.

Universitetsutredningen har i det föregående redovisat vissa alternativa beräkningar
rörande tillströmningen till universitet och högskolor under det närmast
kommande decenniet. Enligt det ena huvudalternativet skulle övergångsfrekvensen
från gymnasiestudier till akademiska studier även i framtiden ligga
pa samma höga niva som nu och studenterna som går till de fria fakulteterna
skulle fördela sig mellan dessa på samma sätt som nu. Enligt det andra huvudalternativet
skulle däremot övergångsfrekvensen successivt sjunka under tiden
fram till mitten av 1960-talet och sänkningen av övergångsfrekvensen skulle
huvudsakligen gälla övergången från det allmänbildande gymnasiets latinlinje
och allmänna linje till de humanistiska fakulteterna. De två alternativen i tillströmningsberäkningarna
representerar sålunda två skilda antaganden rörande
de humanistiska studiernas dragningskraft under de närmaste fem ä sex åren.

I sin avvägning mellan de båda alternativen har utredningen i huvudsak
resonerat på följande sätt.

Till förmån för det första alternativet med en oförändrat hög övergångsfrekvens
till akademiska studier och fortsatt expansion för de humanistiska
fakulteterna talar framför allt de senaste årens erfarenhet, som ger vid handen
att en hög och snarast stigande andel av studenterna söker sig till universitet
och högskolor. Därtill kommer, att några nya eller vidgade utbildningslinjer
utanför universiteten och högskolorna först på några års sikt kan tänkas bli
ställda till de nyexaminerade studenternas förfogande. Studenterna är för den
närmaste framtiden liksom i dag i hög grad hänvisade till att söka sig sin yrkesutbildning
vid fakulteter och högskolor.

Emellertid kan en rad skäl anföras till förmån för ett antagande om att
övergångsfrekvensen från gymnasiestudier till akademiska studier kommer att
sjunka. Dessa skäl är i huvudsak följande:

a) Övergångsfrekvensen har stigit under 1950-talet, men var tidigare avsevärt
lägre. De främsta orsakerna torde ha varit dels de ljusa arbetsmarknadsutsikterna
för snart sagt alla akademiska yrken, dels de studentsociala åtgärderna,
som gjort de akademiska studierna avsevärt mera konkurrenskraftiga vid studenternas
studieval. Därtill kommer att tillströmningssiffrorna påverkats av att
äldre studenter och personer utan reguljär studentexamen till följd av arbetsmarknadssituationen
och olika uppmuntrande åtgärder från samhällets sida
fyllt ovanligt många sidor i de högre läroanstalternas inskrivningsböcker. —
Framför allt då arbetsmarknadssituationen för humanistyrkena nu kan mörkna,
är det sannolikt att de humanistiska studierna mister en del av sin lockelse
och att övergångsfrekvensen därför sjunker.

b) Den höga andelen kvinnor bland de studerande vid de humanistiska fakulteterna
kan i ett läge med mindre lockande framtidsutsikter för humanister
leda till en relativt snabb minskning av tillströmningen till de humanistiska
fakulteterna.

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

c) En råd utbildnings vägar som hittills inte räknats till studentkarriären
kommer måhända gradvis att i praktiken om ock ej formellt ingå i denna. Folkoch
småskoleseminarierna, socialinstituten och sjuksköterskcskolorna har tidigare
i betydande utsträckning rekryterat sina elever bland ungdomar som av sociala,
ekonomiska eller geografiska skäl inte kommit att ta studentexamen. Den allmänna
välståndshöjningen och därmed följande ökade utbildningsmöjligheter i
förening med förbättrat studiesocialt stöd torde under det närmaste årtiondet
medverka till att de som siktar på utbildningslinjer av här aktuell typ i större
utsträckning än nu kommer att först genomgå något slag av gymnasieutbildning.
Om detta resonemang är riktigt, skulle följden bli den, att utbildningsanstalter
av det angivna slaget i framtiden i högre grad än nu kommer att rekrytera
studenter och sålunda uppträda som konkurrenter till universiteten och högskolorna
och då särskilt till de humanistiska fakulteterna.

Utredningen har i sina överväganden stannat för alternativet att antaga en
sjunkande övergångsfrekvens från gymnasiestudier till humanistiska studier.

I detta antagande ligger — det vill utredningen uttryckligen uttala — icke
blott ett försök till förutsägelse av en kommande utveckling utan även en
rekommendation.

Även med de försiktiga tillströmningsantaganden som gjorts vid modellberäkningarna
skulle årsexaminationen av humanister stiga från ungefär 570 under
1950-talets första hälft och 850 ä 900 för närvarande till 1 300 under första
hälften av 1960-talet och 1 800 under andra hälften av 1960-talet. Detta skulle
leda till — som framgår av tabell 7 — att humanistkåren skulle öka med i genomsnitt
drygt 700 personer per år under perioden 1955—60, med närmare 1 100 per
år under 1960-talets första hälft och med närmare 1 550 personer per år under
slutet av 1960-talet. Även om man räknar med att en starkt stigande andel av
humanisterna kommer att vara samhällsvetare och även om man räknar med
att 40 procent av de kvinnliga humanisterna kommer att stå utanför den akademiska
arbetsmarknaden får man — som framgår av den första tablån på
s. 39 denna bilaga — som resultat av beräkningarna en ökning av antalet yrkesverksamma
humanister med rent humanistiska ämneskombinationer från ungefär
9 000 år 1955 till 15 000 år 1965 och 27 000 år 1975, en nettoökning sålunda av
de yrkesverksamma, rena humanisternas antal med i genomsnitt 900 personer
per år under tjugoårsperioden 1955—75 (1 400 per år under den sista femårsperioden
mot ungefär 400 per år för närvarande).

Enligt de beräkningar som gjorts rörande lärarbrist och läraröverskott kommer
det totala antalet heltidstjänster i humanistiskt betonade läroämnen (inklusive
både kristendom och geografi) att öka med i runt tal 4 200 tjänster
mellan åren 1957 och 1966. Detta antal skall fördelas dels på lärare med sedvanlig
kompetens, dels på andra lärare. Det är med hänsyn till de siffror, som
visats i nyssnämnda tablå på s. 39, tydligt, att om modellens siffror kommer att
realiseras, kan lärarbanan ej absorbera cn på långt när lika stor del av de examinerade
humanisterna som för närvarande är fallet. Av de 6 700 heltidstjänster,

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

som fanns i humanistiska ämnen vid de högre skolorna läsåret 1957/58, torde
ungefär 700 ha innehafts av andra än personer med filosofisk examen (motsvarande).
Om man antar att det år 1957 fanns 10 000 yrkesverksamma humanister,
skulle med andra ord 60 procent av dessa ha haft lärartjänster vid de högre skolorna.
Om man antar att utvecklingen av skolväsendet får den karaktär, som
räknats med i Lundblads utredning och räknar med att 60 procent av samtliga
nya lärartjänster i humanistiska ämnen fram till 1966 besätts med personer som
avlagt examen vid filosofisk fakultet, skulle andelen lärare bland humanisterna
i mitten av 1960-talet ha sjunkit till cirka 55 procent.

Denna minskning i procenttalet för hela gruppen antyder att andelen lärare
bland de nyexaminerade sjunker högst väsentligt. Tidigare har räknats med att
man åren 1955—65 kommer att examinera i runt tal 11 000 personer vid de
humanistiska fakulteterna. Om man antar att 65 procent av dessa har lärarkompetens
och antar att 60 procent av dem med magisterkompetens omedelbart
söker sig ut på lärarbanan, skulle man för tioårsperioden få räkna med omkring
4 300 läraraspiranter. Härtill kommer då de läraraspiranter som finns bland dem
som avlagt högre examen. Dessa kanske kan uppskattas till 700.1

De sammanlagt 5 000 läraraspiranterna skulle, om Lundblads beräkningar
accepteras, tävla om sammanlagt i runt tal 3 900 tillgängliga tjänster (nya och
ledigblivna). Andelen av samtliga examinerade 1955—65 som finge lärartjänst
blir enligt denna grova kalkyl i runt tal en tredjedel mot nu 60 procent.

Fram till mitten av 1960-talet torde dock ej, trots det som nu visats, komma
att föreligga några större sysselsättningssvårigheter för humanister. Universitetsväsendet
kommer att expandera och andra sektorer av samhällslivet kan säkerligen
absorbera det »överskott» av läraraspiranter som kan tänkas uppstå om
skolan utvecklas i enlighet med vad som beräknats i de offentliggjorda prognoserna.
Därtill kommer att även en försiktig minskning av klassavdelningarnas
storlek i något eller några ämnen skulle skapa behov av ett stort antal nya
lärartjänster. Utredningen vill härutinnan hänvisa till sitt i det föregående
gjorda uttalande till förmån för en generell minskning av klassavdelningarnas
storlek.

Allvarligare ter sig enligt modellens siffror utvecklingen efter mitten av 1960-talet. Mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet blir antalet personer
med humanistisk examen så stort, att det erfordras en oerhört elastisk arbetsmarknad
för att hinna absorbera alla på ett fullt friktionsfritt sätt. Detta kan
belysas genom följande räkneexempel. I det föregående har räknats med att
antalet personer i yrkesverksam ålder med utbildning i samhällsvetenskapliga,
juridiska och ekonomiska ämnen skall kunna öka från cirka 12 100 år 1955 till
cirka 21 000 år 1975 eller med nära 75 procent på tjugo år. Enligt beräkningen
ovan skulle de yrkesverksamma humanisterna i övrigt öka från 9 000 till 27 000

1 För närvarande torde enligt de beräkningar som Lundblad utfört ungefär 60 procent av examinerade
magistrar och 6 procent av examinerade kandidater omedelbart söka sig ut på lärarbanan,
medan ytterligare 16 procent av magistrarna senare söker sig till lärarbanan.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

under samma tid, eller med 200 procent. Även om man kraftigt ökar antalet
lärartjänster, torde arbetsmarknaden utanför skolväsendet ha svårt att utan
vidare ta emot ett så stort antal personer med en utbildning, som huvudsakligen
är avpassad för blivande vetenskapsmän, lärare, museitjänstemän, bibliotekstjänstemän
och liknande.

Modellens siffror över examinationen skulle med andra ord, när det gäller
humanister i övrigt, ej utan vidare vara förenliga med en rimlig bedömning av
det framtida behovet av personer med en traditionell utbildning inom humanistiska
ämnen. Detta liksom alla tidigare resonemang förs under förutsättning att
man vid bedömningen av det framtida behovet av arbetskraft bör utgå från att
vederbörande får arbetsuppgifter, som i stort sett svarar mot nivån på den
utbildning som givits. Det vore i och för sig inte någon svårighet att nu enbart
hänvisa till att de som ej kan vinna sysselsättningar i funktioner, som nu kan
beräknas finnas tillgängliga, i framtiden kan få sysselsättning i andra funktioner.

Universitetsutredningen har kommit till den slutsatsen, att även modellens
antaganden om en relativt sett mycket modest ökning av tillströmningen till
de humanistiska fakulteterna ger ett med hänsyn till vad man nu kan säga
beträffande tendenserna i fråga om humanisternas möjligheter på arbetsmarknaden
jör högt antal akademiker med humanistiska examina. Detta omdöme
gäller under alla omständigheter för tiden efter mitten av 1960-talet, vilken
tidpunkt också markerar början av den period, under vilken examinationen av
olika slag av akademiker kan påverkas av utredningens rekommendationer och
förslag.

Utredningen har övervägt följande alternativ för tillströmningen till de humanistiska
fakulteterna:

a) tillströmningen följer antagandena i modellberäkningens huvudalternativ
(fjärde sifferkolumnen i vänstra delen av tabell 6 i det föregående);

b) tillströmningen antages stanna vid a-alternativets bottenläge, 2 400 årligen
nyinskrivna från och med läsåret 1963/64; samt

c) tillströmningen antages gå ned till 2 000 läsåret 1960/61 och sedan ligga
på samma nivå under hela 1960-talet.

Dessa alternativa antaganden beträffande tillströmningen till humanistiska
studier, av vilka alternativet a) sålunda sammanfaller med modellberäkningarnas
i det föregående utnyttjade huvudalternativ, ger följande sifferserier beträffande
examinationen per femårsperiod under tiden 1955—75:

Läsår Antal examinerade per femårsperiod

a b c

1955/56—1959/60 ....................... 4 355 4 355 4 355

1960/61—1964/65 ....................... 6 547 6 547 6 217

1965/66—1909/70 ....................... 9 050 8 211 6 887

1970/71—1974/75 ....................... 11 200 8 400 7 000

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Med de gjorda tre alternativa antagandena får vi följande beräkningar rörande
antalet humanister i yrkesverksam ålder åren 1955, 1960, 1965, 1970 och 1975:

År a b c

1955 ............. 11 060 11 060 11 060

1960 ............. 14 673 14 673 14 673

1965 ............. 20 141 20 141 19 818

1970 ............. 27 810 26 986 25 341

1975 ............. 37 532 33 924 30 894

De tre alternativens innebörd i avseende på antalet humanister i yrkesverksam
ålder år 1975 har markerats i diagram 4 i det föregående.

Som synes skulle även enligt alternativet b) ske en så stark ökning av antalet
humanister i yrkesverksam ålder, att antalet år 1975 skulle vara tre gånger så
stort som antalet tjugo år tidigare. Om vidare antages, att »samhällsvetarna»
(inklusive psykologer och pedagoger) utgör samma absoluta antal som beräknats
i den sammanställning, som redovisas under Totalantalet akademiker enligt
modellen (s. 37 denna bilaga), och samma antaganden vidare göres beträffande
andelen kvinnor och andelen yrkesverksamma bland dessa som där gjordes
(s. 39 denna bilaga), får man följande utveckling av antalet yrkesverksamma
rena humanister enligt de tre alternativen (siffrorna här avrundade till jämna
hundratal):

År a b c

1955 ............. 8 800 8 800 8 800

1960 ............. 11 500 11 500 11 500

1965 ............. 15 200 15 200 14 900

1970 ............. 20 300 19 700 18 400

1975 ............. 26 800 24 000 21 600

Som förut framhållits har universitetsutredningen kommit till den slutsatsen,
att alternativet a) (lika med modellberäkningarnas huvudalternativ) ger ett
alltför stort antal humanister. Valet mellan alternativen b) och c) blir enligt
utredningens mening beroende av i vilken utsträckning man kan få till stånd
en differentiering av humanisternas utbildning med sikte på olika verksamhetsfält
för humanistiskt utbildad arbetskraft. Detta problem diskuteras närmare
i avsnitt IV.

Universitetsutredningen rekommenderar sålunda för sin del en viss minskning
även i absoluta tal av tillströmningen till humanistiska studier. Under förutsättning
att de konkreta förslag, som redovisas under avsnitt IV i det följande,
leder till resultat, vågar utredningen stanna för alternativet b), d. v. s. rekommendera
att antalet årligen nyinskrivna för huvudutbildning inom humanistisk
fakultet under de närmaste åren sjunker från för närvarande cirka 2 700 till

Kunql. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

cirka 2 400. Till dessa tal bör — om man vill se till den totala nyinskrivningen
vid de humanistiska fakulteterna — läggas antalet »komplettanter», som utredningen
beräknat skall stiga något fram till mitten av 1960-talet. Räknar man
även med dessa inskrivna, skulle den totala nyinskrivningen vid de humanistiska
fakulteterna sålunda lämpligen böra sjunka från här beräknade 2 850 läsåret
1959/60 till ungefär 2 600 läsåret 1962/63 för att sedan stanna på ungefär
den sistnämnda nivån.

De icke-akademiska utbildningslinjerna

Som framgår av det föregående har universitetsutredningen ansett sig böra
rekommendera, att övergångsfrekvensen från gymnasiestudier till akademiska
studier bör sjunka successivt under 1960-talets första hälft. En sadan utveckling
kommer bl. a. att leda till en kraftig ansvällning av antalet studenter, som söker
sig till andra utbildningslinjer än de akademiska. I samband med den förut lämnade
redogörelsen för undersökningarna beträffande det framtida akademikerbehovet
har även gjorts en del beräkningar med avseende pa utbildningsbanor
utöver de akademiska, som i större eller mindre utsträckning rekryteras av personer,
som avlagt studentexamen. I ett samhälle med en snabbt stegrad allmän
utbildningsnivå har det synts skäligt att räkna med en ökning av det relativa
antalet studenter på dessa utbildningslinjer, samtidigt som antalet utbildningsplatser
ökar, och utredningen har därför ansett sig kunna förutsätta en ökning
av antalet studenter, som söker sig till ifrågavarande utbildningslinjer, kanske
med 120—130 procent inom de närmaste 6—7 åren.

Även med en så snabb expansion av de för studenter ägnade kortare utbildningslinjerna,
som utredningen förutsatt, kommer emellertid rekryteringsunderlag
att finnas för nya utbildningsvägar på studentexamens grund och därmed
behov av lämplig yrkesutbildning för ett stort antal studenter från de allmänbildande
gymnasierna. Utredningen rekommenderar därför, att ökade möjligheter
till kortare utbildning efter studentexamen skapas. I det följande kommer
utredningen att framlägga förslag rörande en ny sådan utbildningsväg. Härutöver
torde emellertid särskilt utredningsarbete vara erforderligt för att öppna
andra utbildningsvägar av motsvarande slag. Universitetsutredningen vill understryka,
att det enligt dess mening är angeläget, att dessa spörsmål ägnas uppmärksamhet.

Utredningens rekommendationer och beräkningar illustreras avslutningsvis
i följande två diagram.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Studentexamina och nyinskrivna vid universitet och högskolor åren 1946—70.
Den kända utvecklingen (heldragen linje) samt den fortsatta utvecklingen (streckad
linje) enligt universitetsutredningens rekommendationer och beräkningar.

Antal

20000

15000-

allmänb. gymn.

10000-

Inskr. vid univ.

och högsk.

5000-

Nybörjarplatser vid
spärrade vtbildn.- linjer

Studentexamina och nyinskrivna vid universitet och högskolor i relation till
antalet tjugoaringar åren 1946—70. Den kända utvecklingen (heldragen linje)
samt den fortsatta utvecklingen (streckad linje) enligt universitetsutredningens
rekommendationer och beräkningar.

% av ärskullen 20-äringor

10 -

1945 1950

Studentexamensårgäng

Samtl. stud.-ex.

Stud.-ex.vid
allmänb. gymn.

In skr. vid univ.
och högsk.

Nybörjarplatser
vid tekn. högsk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

C. Den fortlöpande prognosverksamheten

Utredningen lämnar först en utförlig redogörelse för tidigare framlagda förslag
rörande prognosverksamheten och för dess nuvarande organisation. Beträffande
denna redogörelse torde få hänvisas till betänkandet (s. 384 394).

Härefter presenterar utredningen sina egna överväganden och förslag.

En inledande principiell diskussion om behovet av särskild prognosverksamhet
för arbetskraft med längre utbildning samt prognosverksamhetens innebörd och
metodik utmynnar i följande skiss över prognosverksamhetens relationer till
statsförvaltning och arbetsmarknad.

yrkesvägledning utbildningsplanering politisk och ekonomisk

PLANCKIN&
(departem, åmbetsv,
arbets m a rkn. - org)

Cfc*/, dtp-
vissa åmbetsv.)

(AMS, arbetsmarkn.-org.)

PROGNOSORGAN

POLITISKA OCH
EKONOMISKA
BEDÖMNINGAR
(departem., åmbetsv.,

ARBETSMARKNADS -BEDÖMNINGAR
OCH-STAT! STI K

(arbetsmarkn.-org, särsk. utreda.

UNIVERSITETS STATISTIK (stat.

centralbyrån)

SKOLSTATISTIK
(Stat. centralbyrån)

stat. centralbyrån, AMS) organisationerna)

Som ytterligare underlag för sina förslag redovisar utredningen följande brister
i den nuvarande verksamheten.

1) Prognosverksamheten har icke i tillräcklig utsträckning kunnat arbeta
under hänsynstagande till tendenserna på yrkes- respektive utbildningsområdena
i dessas helhet. De olika akademikergruppernas sysselsättningsområden går
nämligen många gånger i varandra. Efterfrågeutvecklingen för den ena utbildningskategorien
är dessutom starkt beroende av utbudet av andra slag av akademiskt
eller icke-akademiskt utbildad arbetskraft. Som exempel pa dessa,
ibland mycket komplicerade interdependensförhallanden kan tas dels juristernas
arbetsmarknad, dels industriens behov av tekniskt-naturvetenskapligt utbildad
arbetskraft.

Jurister behövs dels inom rättsvården, dels inom förvaltningen. Pa det sistnämnda
området konkurrerar emellertid juristerna med samhällsvetare, civilekonomer
och i viss mån även med socionomer. En bedömning av förvaltningens
efterfrågan på jurister måste därför göras under hänsynstagande till vad man

84 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

kan räkna med beträffande utbudet av arbetskraft med övriga här nämnda typer
av utbildning.

Det andra exemplet på nödvändigheten att göra framtidsbedömningar för
flera grupper och sysselsättningsområden på en gång gällde industrien. Denna
behöver för sin utveckling både naturvetare, civilingenjörer, läroverksingenjörer
och institutsingenjörer, och uppenbart är, att industriens efterfrågan på den ena
av dessa utbildningskategorier är i hög grad beroende av tillgången i fråga om
de övriga. Tillgången på naturvetare är i sin tur bl. a. avhängig av industriens
konkurrensförhållande till den arbetsmarknad för naturvetare, som det högre
skolväsendet erbjuder. Detta förhållande inverkar i sin tur på behovet av
humanistiskt utbildad arbetskraft: Om industrien drar till sig så många naturvetare,
att skolväsendets utveckling hämmas, sjunker efterfrågan på humanister
under vad den skulle vara, om behovet av ämneslärare i naturvetenskapliga
ämnen helt kunde tillgodoses.

Det sagda torde vara tillräckligt för att belysa, att en prognosverksamhet av
det slag, varom här är fråga, visserligen måste delas upp i ett antal specialundersökningar
rörande behovet av arbetskraft med olika slag av specialistutbildning,
men att beräkningarna samtidigt måste hållas samman såsom delar
av större undersökningar, omfattande flera yrkesområden eller flera delar av
samma yrkesområde eller flera utbildningsgrupper. Dessa större undersökningar
måste vidare göras pa grundval av ensartade antaganden och bedömningar i
stort.

2) Prognoserna har inte kontinuerligt följts upp och justerats. Nödvändigheten
av att detta sker har tidigare utvecklats. Inaktuella prognoser kan provocera
felaktiga beslut.

3) Genom att prognosverksamheten i så stor utsträckning bedrivits av tillfälliga
utredningssekretariat, har den på sätt och vis varit oekonomisk: Ny
personal har fått söka anknyta där en annan utredning slutade några år tidigare.
En fast personalorganisation som kontinuerligt håller beräkningarna aktuella
och som överblickar hela området kan åstadkomma bättre resultat med
mindre arbete. Den känner materialet och metoderna och behöver inte ständigt
börja från början.

4) I viss utsträckning har prognosverksamheten icke haft tillräcklig kontakt
med de planerande organen. Detta är en brist främst när det gäller mera långsiktiga
prognoser, då man måste laborera med bedömningar eller planeringsalternativ.

Från vissa synpunkter kan man säga, att en prognosverksamhet av nuvarande
provisoriska och tillfälliga art kan åstadkomma direkta skadeverkningar. Om
man utgår från en delprognos, som inte beaktat förhållandena på utbildningsområdet
i stort och som kanske är några år gammal, riskerar man att ledas in
på en planering som bygger på felaktiga eller inaktuella förutsättningar.

Ett uppfyllande av de målsättningar som här uppställts kräver förstärkta
resurser för prognosverksamheten. Men skapandet av en fast och kontinuerlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

prognosverksamhet, som i sig inkluderar både arbetsmarknadsstyrelsens hittillsvarande
prognosverksamhet och de tillfälliga utredningar som ägt rum samt i
viss utsträckning även myndigheternas prognosverksamhet, innebär också en
rationaliseringsåtgärd. Genom en fast och kontinuerlig prognosverksamhet blir
kostnaderna mindre i förhållande till resultaten.

Enligt universitetsutredningens bestämda mening är det — inför 1960-talets
utveckling på utbildningsområdet — icke längre möjligt att uppskjuta skapandet
av en tillfredsställande organisation för yrkes- och utbildningsstatistiska
undersökningar med prognostiskt syfte.

Utredningen framlägger därefter följande konkreta förslag. Utredningen föreslår
inrättandet av en särskild nämnd, förslagsvis kallad Nämnden för utbildnings-
och yrkesprognoser. Denna nämnds uppgift skulle bli att med uppmärksamhet
följa utvecklingstendenserna på såväl tillströmnings- som efterfrågesidorna
inom sådana delar av arbetsmarknaden, som fordrar personal med längre
utbildning. I detta syfte bör nämnden genom ett nämnden underställt särskilt
utredningsinstitut kontinuerligt införskaffa och bearbeta statistiska uppgifter
rörande ungdomens studieval, de olika läroanstalternas examination och efterfrågan
på kvalificerad personal av olika kategorier inom arbetsmarknadens olika
delområden. Nämnden bör vidare — genom utredningsinstitutet eller annorledes
— föranstalta om särskilda undersökningar, ägnade att belysa tendenserna
på längre sikt på arbetsmarknaden för akademiker och andra personalkategorier
med längre utbildning. Resultaten av institutets utredningsverksamhet bör genom
nämndens försorg offentliggöras, och det bör därutöver åligga nämnden att
avge de rekommendationer — till myndigheterna liksom till allmänheten —,
vartill nämnden finner anledning föreligga.

Nämnden bör slutligen fungera som ett allmänt kontaktforum mellan de utbildningsplanerande
myndigheterna och den offentliga yrkesorienteringsverksamheten
å ena sidan och näringslivets och arbetsmarknadens organisationer å
den andra. Härigenom finge myndigheterna möjlighet att mera kontinuerligt
inhämta arbetsmarknadens synpunkter på utbildningsväsendets utformning och
planläggning i stort. Ett sådant kontinuerligt samråd blir enligt utredningens
mening allt mera nödvändigt med hänsyn till utbildningsfrågornas stigande betydelse
i samhällsarbetet.

Utredningsinstitutets chef bör fungera som nämndens föredragande och verkställande
chefstjänsteman.

Innan utredningen övergår till att behandla frågorna om nämndens sammansättning
och organisatoriska ställning i övrigt, vill utredningen än en gång
understryka den här föreslagna prognosverksamhetens uppgift att tillhandahålla
material både för arbetsmarknadsorientering och för utbildningsplanering.
Nämndens huvuduppgift blir, som utredningen ser den, att leda verksamheten
med dessa båda huvudsyften i sikte. Det är därför nödvändigt, att nämnden
får en sammansättning och en ställning i organisatoriskt hänseende, som ger den

86 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

ställningen av en förmedlande länk mellan arbetsmarknaden och utbildningspolitiken.

Utredningen föreslår, att nämnden skall bestå av högst tio för tre år i sänder
utsedda ledamöter. Med tanke på nämndens uppgifter och ställning bör enligt
utredningens mening samtliga ledamöter utses av Kungl. Maj:t. I syfte att
säkerställa nämndens förankring inom näringslivet och hos arbetsmarknadsorganisationerna
bör emellertid fem av ledamöterna utses efter förslag av respektive
Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges
Förenade Studentkårer, Sveriges Industriförbund och Tjänstemännens
Centralorganisation. Bland återstående fem ledamöter tänker sig utredningen
minst en företrädare för den samhällsvetenskapliga forskningen, minst en företrädare
för arbetsmarknadsmyndigheterna och minst en företrädare för skolmyndigheterna.

För var och en av nämndens ledamöter bör utses en personlig suppleant.

Nämnden bör vidare vara oförhindrad att då så visar sig lämpligt till sig
knyta särskilda experter eller representanter för viss del av utbildningsväsendet
eller arbetsmarknaden.

Då det så gäller nämndens och utredningsinstitutets organisatoriska ställning,
vill utredningen till en början erinra om att man tidigare såsom ett alternativ
diskuterat en anknytning till statistiska centralbyrån. För detta alternativ
talar det förhållandet, att prognosverksamhetens grundmaterial i framtiden
sannolikt i än högre grad än nu kommer att framställas inom centralbyrån. Det
här föreslagna utredningsinstitutets arbete kommer emellertid att innefatta
bearbetning och analys av detta grundmaterial samt beräkningar och bedömningar
på grundval av uppgifter från ett flertal instanser. Med hänsyn till att
en utredningsverksamhet av detta slag knappast kan anses naturligen höra
hemma inom ett statistikproducerande ämbetsverk, finner utredningen att övervägande
skäl talar emot de föreslagna utredningsorganens anknytning till statistiska
centralbyrån.

De två alternativ som erbjuder sig är enligt utredningens uppfattning dels en
anknytning till arbetsmarknadsstyrelsen, dels att nämnden och dess utredningsinstitut
direkt underställes Kungl. Maj:t såsom en särskild myndighet under
ecklesiastikdepartementet.

Till förmån för det förstnämnda alternativet — en anknytning till arbetsmarknadsstyrelsen
— talar flera skäl. Dels blir en av prognosverksamhetens
huvuduppgifter att kontinuerligt förse den offentliga yrkesvägledningsverksamheten
med aktuellt och tillförlitligt arbetsmaterial och några skäl för att bryta
ut yrkesvägledningsorganisationen ur arbetsmarknadsstyrelsen torde icke föreligga.
Dels utgör den nuvarande prognosverksamheten en del av arbetsmarknadsstyrelsens
organisation, och det kan därför vara naturligt att bygga vidare på
denna grund. Den här föreslagna nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser
skulle då formellt få status av sådan särskild delegation hos arbetsmarknadsstyrelsen,
som finns angiven i § 8 av styrelsens instruktion och vilken skulle ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 87

att »i styrelsens ställe» handhava prognosverksamheten på det sätt som angivits
ovan.

Till förmån för alternativet att ge nämnden och dess utredningsinstitut en
friare ställning som särskilt organ, direkt underställt Kungl. Maj:t, talar framför
allt det förhållandet, att nämndens och dess utredningsinstituts arbete skall
fylla uppgifter med sikte på utbildningsplaneringen och pa samhällsutvecklingen
i stort. Detta leder till att nämnden i organisatoriskt hänseende bör stå lika fri
gentemot alla de olika myndigheterna på dessa områden. Dessutom bör, som
ovan framhållits, chefsskapet för utredningsinstitutet uteslutande ligga hos
nämnden, något som sannolikt skulle erbjuda svårigheter i formellt hänseende,
därest man ger nämnden status av delegation hos arbetsmarknadsstyrelsen. I
fråga om den arbetslöshetsförsäkringsdelegation, som för närvarande finnes inom
arbetsmarknadsstyrelsen och vilkens ställning härvidlag närmast skulle utgöra
en förebild, stadgas sålunda, att frågor rörande framställningar till Kungl. Maj:t
om anslag, lagstiftningsfrågor av större vikt, andra frågor av större betydelse
för den allmänna arbetsmarknadspolitiken samt vissa personal- och organisationsfrågor
skall handläggas av arbetsmarknadsstyrelsen i dennas ordinarie sammansättning.
Ett motsvarande arrangemang för den här föreslagna nämndens del
skulle knappast vara lyckligt. Ger man å andra sidan denna nämnd en ännu
friare ställning gentemot arbetsmarknadsstyrelsen än den nuvarande arbetslöshetsförsäkringsdelegationen
intager, måste det sägas, att man i realiteten om
ock ej formellt valt alternativet att skapa ett helt fristående organ.

Universitetsutredningen finner för sin del skälen för en helt fristående organisation
vara de avgjort starkaste. Särskilt har utredningen därvid fäst sig vid
att den här föreslagna nämndens och dess utredningsinstituts arbetsuppgifter är
av relativt särpräglad natur och delvis helt annorlunda än huvuddelen av de
uppgifter, som åvilar arbetsmarknadsstyrelsen. Det måste enligt utredningens
mening vara lättare att ge utredningsinstitutet en med hänsyn till arbetsuppgifterna
väl avpassad personalorganisation, om man därvid icke är bunden av
hänsyn till organisationen inom ett ämbetsverk med förvaltande uppgifter.

Utredningen föreslår därför, att den nuvarande prognosgruppen inom arbetsmarknadsstyrelsen
förstärkes och ombildas till ett särskilt utredningsinstitut,
underställt den i det föregående föreslagna nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser.
Utredningen föreslår vidare, att denna nämnd ges ställning av ett
särskilt organ under ecklesiastikdepartementet.

Med hänsyn till nämndens vittomfattande arbetsuppgifter och de krav dessa
ställer på allmän överblick över samhällsverksamheten i stort, vill utredningen
föreslå att ordförandeskapet i nämnden läggs hos chefen för ecklesiastikdepartementet.
Värdet av goda kontakter med arbetsmarknaden och yrkesvägledningsorganisationen
motiverar å andra sidan enligt utredningens mening, att chefen
för arbetsmarknadsstyrelsen fungerar som nämndens vice ordförande.

Nämndens huvudsakliga arbetsuppgifter liksom dess sammansättning i övrigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

har skisserats i det föregående. Det återstår nu att något närmare beröra det
föreslagna utredningsinstitutets organisation.

Utredningen vill härvidlag med kraft understryka, att en högt kvalificerad
personalstab är oundgänglig, om institutet skall kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina mycket krävande arbetsuppgifter. Institutets uppgift skall
vara att göra analyser, beräkningar och bedömningar på grundval av primärmaterial,
som väsentligen insamlas pa annat håll, och dess personalorganisation
måste därför bli ovanligt »topptung», om den jämföres med organisationen inom
sådana statliga organ, vilka har icke blott utredande utan i betydande utsträckning
även förvaltande uppgifter. Bl. a. måste i erforderlig utsträckning
institutets behov av personal med god vetenskaplig kompetens tillgodoses.

Utredningen vill också särskilt framhålla, att själva igångsättningen av utredningsinstitutets
arbete måste bli tids- och personalkrävande. Det är därför
viktigt, att institutets resurser icke blir underdimensionerade i början, utan
institutet bör redan från starten vid ingången av budgetåret 1960/61 ges fullt
utbyggda personella resurser.

En beräkning av personalbehovet inom den föreslagna utredningsorganisationen
kan ske med utgångspunkt från utredningsbehovet inom vart och ett av de
stora utbildningsområdena. Som ett sådant område skulle man kunna avgränsa
de tekniska och naturvetenskapliga yrkena; som ett annat handelsutbildningen
och de samhällsvetenskapliga yrkena; som ett tredje lärarområdet och angränsande
områden; som ett fjärde sjuk- och socialvården; som ett femte återstående
studentkarriärer i vid bemärkelse och som ett sjätte övriga utbildningsområden.
För varje sådant utbildningsområde torde erfordras två kvalificerade tjänstemän
jämte biträdespersonal. Härtill kommer chefen för hela verksamheten samt
åtminstone ytterligare en kvalificerad tjänsteman för allmänt bevaknings- och
kontaktarbete. Från denna utgångspunkt kommer man till ett personalbehov
om 14 kvalificerade tjänstemän jämte erforderlig biträdespersonal.

Rimligheten i denna beräkning kan kontrolleras genom bedömningar från
andra utgångspunkter. Prognosverksamheten torde i allt komma att omfatta
inemot 200 utbildningslinjer, varav flertalet gäller utbildning under studentexamensnivå,
medan å andra sidan de från arbetssynpunkt mest tidskrävande
utbildningslinjerna är de längre. Om man bortser från det tidskrävande igångsättningsarbetet
med utarbetande av vad man skulle kunna kalla för grundprognoser
och om man schematiskt utgår från att varje prognos kräver en
mindre arbetskrävande aktualisering varje år samt vidare förutsätter, att varje
sådan aktualisering kräver minst en arbetsvecka, skulle för denna del av arbetet
åtgå 4—5 kvalificerade tjänstemän. Vidare kan antagas, att varje år en mera
genomgripande omarbetning behöver ske i fråga om cirka 25 utbildningslinjer
och att en tjänsteman i genomsnitt kan utföra fyra sådana omarbetningar per
år. För denna del av arbetet åtgår då ytterligare 6 kvalificerade tjänstemän.
Härtill kommer så chef och biträdespersonal.

Till samma resultat kommer man om man som utgångspunkt tar det förhål -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

landet, att inom arbetsmarknadsstyrelsen för närvarande fyra akademiskt utbildade
tjänstemän är sysselsatta med prognosverksamheten. Härtill kommer,
att inom tillfälliga utredningssekretariat i genomsnitt åtminstone tre kvalificerade
tjänstemän kan antagas vara sysselsatta med yrkes- och utbildningsstatistiska
undersökningar. Om man bortser från olika myndigheters prognosverksamhet
för egna behov, är alltså i utgångsläget cirka 7 akademiskt utbildade
tjänstemän verksamma på detta område. Verksamhetens omfattning behöver
betydligt mer än fördubblas, men det torde vara tillräckligt med en fördubbling
i avseende på antalet tjänstemän, detta med hänsyn till den rationaliseringsvinst,
som uppnås genom att verksamheten koncentreras till ett enda organ.

På grundval av vad här anförts föreslår universitetsutredningen, att utredningsinstitutets
personalresurser skall bestå av 14 kvalificerade befattningshavare.
Härjämte erfordras 10 biträden. Det för denna personaluppsättning erforderliga
avlöningsanslaget beräknas till 440 000 kronor per år. Härvid har
universitetsutredningen utgått från en kalkyl enligt vilken befattningshavarna
skulle utgöras av en chef, en biträdande chef, 6 byråsekreterare, 6 amanuenser
i reglerad befordringsgång, 5 kanslibiträden och 5 kontorsbiträden. Det är möjligt,
att alla dessa tjänster icke omedelbart bör inrättas, utan att en del av det
här föreslagna avlöningsanslaget i stället till en början bör utnyttjas för expertarvoden
och anställande av tillfällig personal. Utredningen vill dock än en gång
understryka, att det tidskrävande igångsättningsarbetet fordrar att institutet
får fulla resurser till sitt förfogande redan från början. Å andra sidan behöver
antalet fasta befattningar icke från början låsas.

Den diskussion, som utredningen fört i anslutning till sina hittills gjorda ställningstaganden,
visar, att de förändringar i samhället som bestämmer efterfrågan
på akademisk och annan arbetskraft är av synnerligen komplicerad ekonomisk
och social natur. Om de ej skall bli alltför ytliga, måste sådana efterfrågestudier
ställas i relation till den ekonomiska och sociala omvandling samhället genomgår
under loppet av sin långsiktiga utveckling. För att klargöra sådana sammanhang
krävs mera djupgående ekonomiska och sociologiska studier. Sådana studier
torde ibland lämpligen kunna utföras som speciella utredningsuppdrag av
särskild expertis. I syfte att möjliggöra för institutet att få till stånd dylika undersökningar
föreslår utredningen att på institutets stat jämväl upptages ett
expertanslag med förslagsvis 50 000 kronor.

Till de här angivna anslagen kommer ett omkostnadsanslag, som beräknats
till 35 000 kronor, arvoden till nämndens ledamöter och sekreterare med uppskattningsvis
15 000 kronor samt ett engångsanslag för inventarier m. m. om
50 000 kronor. Utredningen vill tillägga, att det för större specialundersökningar
kan bli nödvändigt med tillfälliga extra-anslag för särskilda omkostnader.

Vid bedömningen av detta anslagsbehov bör beaktas, att avlöningar och omkostnader
för den personal, som inom arbetsmarknadsstyrelsen för närvarande
är avdelad för prognosverksamheten, kan beräknas uppgå till 120 000 kronor.
Vidare vill utredningen understryka, att tillkomsten av det här föreslagna

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

institutet för en kontinuerligt bedriven prognos- och utredningsverksamhet kan
beräknas avlasta främst ecklesiastikdepartementets utredningsverksamhet genom
kommittéer och sakkunniga från eljest erforderligt arbete till en årlig
kostnad av uppskattningsvis cirka 80 000 kronor. Den årliga nettokostnadsökningen
skulle således stanna vid 340 000 kronor. Härtill kommer ett engångsanslag
för inköp av inventarier m. m. med 50 000 kronor.

2. Yttranden

Allmänna omdömen

De allmänna omdömena om det framlagda utbyggnadsprogrammet och den
av utredningen lämnade bakgrunden till detsamma är av skiftande karaktär.
Invändningar har visserligen rests. I stort sett har dock de av utredningen uppdragna
riktlinjerna för universitets- och högskoleväsendets utbyggande rönt
mycken uppskattning. Inte minst gäller detta det sätt, på vilket utredningen
därvid gått tillväga.

Representanterna för avnämarna av den akademiskt utbildade arbetskraften
samt arbetsmarknadens myndigheter och organisationer ävensom studentorganisationerna
och de politiska ungdomssammanslutningarna har intagit en i princip
positiv hållning till de rekommendationer och förslag, som utredningen framställt
i betänkandet. Sålunda framhåller Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen
huvudsakligen följande.

Universitetsutredningens senaste betänkande ger en värdefull och intressant överblick
över de problem som möter på den högre utbildningens och undervisningens områden. För
att samhället i alla sina former och yttringar skall fungera väl och utvecklas förutsätts
att t. ex. den akademiska undervisningen kan förse samhället med läkare, lärare, jurister
och andra specialister i tillräcklig omfattning. Likaså har organisationerna full förståelse
för individernas strävanden att få högre utbildning och för en utveckling i detta avseende
i största möjliga frihet. Det är för en framtida expansion nödvändigt, att forskning och
utbildning får medverka till att frigöra individens potentiella krafter. Det kan heller inte
förbises, att individens vitala intresse är att försörja sig. Universitetsutredningen har betonat
detta på ett sådant sätt, att det torde vara berättigat att säga, att universiteten och
de fria fakulteterna på ett mera markerat sätt än tidigare måste sätta de högre studierna
i direkt samband med framtida yrkesutövning, så som redan är fallet med fackhögskolorna.
Härmed framträder också som en viktig aspekt på utvecklingen näringslivets möjligheter
att utnyttja den universitets- och högskoleutbildade ungdomen. Organisationerna önskar
ge uttryck åt sin stora uppskattning av utredningsmännens arbete. Betänkandet innehåller
sammanställningar av data, slutsatser och bedömningar, som torde få stort framtida värde
utöver det att tjäna som underlag för statsmakternas beslut under de närmaste åren.

Till de nu återgivna synpunkterna ansluter sig Handelns arbetsgivareorganisation.

Sveriges allmänna exportförening uttalar:

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Exportföreningens syfte är att främja svensk utrikeshandel, enkannerligen svensk export.
Det är därför naturligt, att föreningen med glädje hälsar alla åtgärder, som har till ändamål
att höja vårt lands intellektuella resurser och därigenom stärka vår ställning i den
internationella konkurrensen samt våra möjligheter att — även på ort och ställe — göra
en aktiv insats för vidgat bistånd till de s. k. utvecklingsländerna.

Kooperativa förbundets styrelse anför bl. a. följande.

Styrelsen har först och främst fäst sig vid att betänkandet inte bara behandlar frågor
på den högsta bildnings- och utbildningsnivån vid universitet och högskolor. Det berör
också mycket ingående frågor, som intimt hänger samman med bildnings- och utbildningsväsendet
i dess helhet, mot bakgrunden av det oupplösliga samband, som bildning och
utbildning äger med samhällsekonomin och samhällsutvecklingen främst under det nu
ingångna decenniet och därmed även på ännu längre sikt.

En stadig höjning av bildningsnivån i ett samhälle är en av de materiella framstegen
betingad oskattbar vinst för samhället i dess helhet. Spridd och höjd allmänbildning och
vidgade insikter i nutidens ekonomiska och sociala sammanhang är en av de faktorer, som
kraftigast medverkar till att skapa trivsel för den enskilde medborgaren och eftersträvansvärd
balans på samhällsekonomins skilda utvecklingsstadier. Åtgärder för att främja en
sådan höjning av bildningsnivån bör därför vara inriktade på att åstadkomma en möjligast
jämn höjning, alltså att sprida allmänbildning och specialutbildning på bredden. En sådan
utveckling är sedan avsevärd tid tillbaka i gång i vårt land och den allmänna lyftningen
av bildningsnivån kan väntas redan för den närmaste framtiden föra med sig stora och
välgörande återverkningar på samhällsomdaningen i dess helhet. En höjd bildningsnivå,
som omfattar alla klasser och kategorier av befolkningen, är en oeftergivlig förutsättning
också för en höjning av utbildningsnivån. En rationell utbildningspolitik bör vara inriktad
på att skapa möjligheter för alla som hyser en sådan önskan, att tillgodogöra sig den
specialutbildning, som vårt moderna samhälle kräver och i möjligaste mån jämna vägarna
för dem, som vill nå högre stadier av utbildning och genom så fritt tillträde som möjligt
till de högsta utbildningsanstalterna — universitet och högskolor — göra det möjligt för
speciella begåvningar att eftersträva insatser av största värde för samhället på den vetenskapliga
forskningens och de praktiska uppfinningarnas och tekniska nyheternas område.
Till denna universitetsutredningens grundsyn ansluter sig styrelsen obetingat.

När styrelsen i princip tillstyrker universitetsutredningens konkreta förslag och allmänna
riktlinjer för utvidgad kapacitet för den högre utbildningen, med motsvarande återverkningar
på skol- och utbildningsväsendet i dess helhet, är detta ett uttryck för styrelsens
grundsyn, att ingen nation kan bli fattigare genom investeringar på bildnings- och utbildningsväsendets
område utan i stället får starkt ökade förutsättningar, pa kortare eller
längre sikt, för en höjd levnadsstandard. Styrelsen anser också, att varje förbättring av
utbildningsmöjligheterna på olika stadier bör, för att medföra större effekt sikta pa att
denna genomföres så långt möjligt på bredden, vilket innebär, att alla tänkbara organisatoriska
anordningar bör prövas för att underlätta tillträdet till dessa förbättrade utbildningsmöjligheter
för de utbildningsvilliga, också för dem, som redan befinner sig mitt inne
i arbetslivet.

Stockholms handelskammare yttrar:

Den företagna utredningen utgör en betydelsefull kartläggning av utbildnings- och
arbetsmarknadsförhållandena för den akademiskt utbildade arbetskraften. Den kraftigt
ökade tillströmningen till gymnasierna med den därav följande betydande stegringen av
antalet avlagda studentexamina har under senare år ställt landets universitet och högskolor
inför svårbemästrade problem. Med allra största sannolikhet kommer, såsom också
utredningen framhåller, dessa problem att ytterligare öka i betydelse under det närmaste

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

decenniet. Enligt handelskammarens uppfattning har universitetsutredningens betänkande
tillfört diskussionen om den akademiska utbildningens framtida organisation och omfattning
en värdefull översiktsbedömning, vilken i och för sig är en nödvändig förutsättning
för en rationell lösning av dessa frågor. Särskilt för ett land som Sverige måste den högre
utbildningen tillmätas den största betydelse; möjligheterna att vidmakthålla och ytterligare
utbygga en kvalitativt högtstående och konkurrenskraftig produktion är icke minst
beroende av ett effektivt utnyttjande av de knappa personella resurserna.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare uttalar:

Utredningen är otvivelaktigt mycket förtjänstfull och innefattar en värdefull kartläggning
av det behov av akademisk arbetskraft, som för närvarande låter sig överblickas.
Att prognosmaterialet på ett område som det förevarande måste på många punkter förete
brister är uppenbart. Utredningen har också samvetsgrant redovisat underlaget för sina
bedömanden. Den ekonomiska utvecklingen får icke fördröjas av brist på tillräckligt kvalificerat
folk med högre utbildning. En väsentlig utökning av nu förefintliga resurser för
akademisk undervisning är oundgängligen nödvändig redan med hänsyn till utbildningsbehovet
för de mycket stora ungdomskullar, som nu skola passera genom gymnasierna.
Nödvändigheten av en betydande och snabb kapacitetsökning på en rad utbildningsområden
i och för tillgodoseende av näringslivets och samhällets behov av arbetskraft har
tillförlitligen styrkts.

Skånes handelskammare framhåller bl. a. följande.

Den allmänna grundsyn, som ligger bakom de förslag till utbyggnad av våra universitet
och högskolor, som av universitetsutredningen framlägges i förevarande betänkande, överensstämmer
i huvudsak med handelskammarens egen syn på hithörande samhällsproblem.
Handelskammaren delar utredningens övertygelse, att krafttag är nödvändiga för främjande
av forskningen och den högre utbildningen i vårt land för att landet skall kunna
följa med utvecklingen ute i världen och hävda sin ställning som västerländsk kulturnation.
Framstegsutvecklingen är väsentligen beroende av de insatser, som göres på detta
område. Erfarenheter visar, att investeringar i forskning och utbildning merendels ger hög
räntabilitet.

Enligt Handelskammarens för Örebro och Västmanlands län bestämda uppfattning
har utredningen utfört ett synnerligen förtjänstfullt arbete genom den
i betänkandet framlagda generalplanen för den högre utbildningen, och handelskammaren
har intet att erinra mot de väl genomtänkta ramförslag, som utredningen
framlägger, och som bör utgöra en synnerligen god grund för de kommittéer
och specialutredningar, som föreslås. Handelskammaren vill uttrycka
den förhoppningen, att utredningens program utan varje dröjsmål måtte fullföljas.

Jemkontoret har med tillfredsställelse noterat universitetsutredningens progressiva
syn på samhällsutvecklingen och delar i stort sett de allmänna synpunkter
och värderingar, som ligger till grund för det synnerligen värdefulla betänkandet.
Jernkontoret är också i allt väsentligt ense med utredningen beträffande
målsättningen för den högre utbildningen såväl i avseende på det totala
omfånget som kvaliteten.

Skolöverstyrelsen anför bl. a. följande.

En riktig avvägning av samhällets insatser i fråga om de högre utbildningsanstaltemas
struktur och dimensionering är även under normala förhållanden svår att uppnå. Under

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

det årtionde, som nyss tagit sin början, är situationen ytterligare komplicerad. Härtill
bidrar bl. a. exceptionella demografiska förhållanden men också det starkt ökade behovet
av naturvetenskapligt och tekniskt utbildad arbetskraft. Genom universitetsutredningens
senast offentliggjorda betänkande har dessa problem på ett ingående och skickligt sätt
belysts. En ingående analys av efterfrågan och utvecklingstendenser på snart sagt alla
områden av högre utbildning har kombinerats med en syntes, som i form av en modell
på ett klargörande sätt ger samspelet mellan olika utbildningsvägar. Det vill synas som
här har skapats en fast utgångspunkt från vilken det bör vara möjligt att finna de riktiga
vägarna till problemens lösning.

Medicinalstyrelsen uttalar, att det från styrelsens synpunkt är av största
betydelse, att ha tillgång till utredningens översiktliga och sammanfattande beräkningar
rörande tillströmning, utbud och efterfrågan inom de akademiska
yrkena.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller huvudsakligen följande.

De krav, som för närvarande ställs på en kapacitetsutbyggnad av universitets- och
högskoleväsendet, liksom på vårt utbildningsväsende över huvud taget, är av dubbelt
ursprung. Å ena sidan ställer arbetsmarknaden, såväl inom det enskilda näringslivet som
inom den offentliga verksamheten, växande krav på arbetskraftens utbildning; i sina allmänna
drag är denna tendens så välkänd, att det synes obehövligt att i detta sammanhang
ingå närmare härpå. Ä andra sidan växer intresset för och efterfrågan på utbildning från
ungdomarnas och deras föräldrars sida. Till en del äger denna utveckling rum parallellt
med och som en följd av de arbetsmarknadsmässiga förändringarna, men till väsentlig
del måste den också betraktas som en mera självständig utveeklingsfaktor, som en del av
den allmänna standardhöjningen. Styrelsen vill därför understryka det realistiska i den
dubbla målsättning, som utredningen haft för sitt arbete. Det har gällt att beräkna den
sannolika totala tillströmningen till högre studier under de kommande tio åren i medvetande
om att det knappast kan bli fråga om att påverka denna annat än inom förhållandevis
snäva gränser. Det har emellertid också gällt att taga ställning till den sålunda
väntade tillströmningen, och framför allt då till de studerandes fördelning på skilda utbildningsvägar,
i belysning av utvecklingstendenserna på arbetsmarknadens efterfrågesida.
För styrelsen framstår det också som från allmänna arbetsmarknadssynpunkter betydelsefullt,
att de ungdomar, som nu passerar utbildningsåldrarna, icke skall få sina utbildningsmöjligheter
reducerade av det skälet, att de tillhör stora årskullar. Knapphet på utbildningsplatser
förorsakar också trängsel och köbildning framför utbildningsanstalterna; konkurrensen
föranleder ungdomarna till irrationella omvägar och tidskrävande meritkompletteringar,
vilket allt medverkar till förlängda utbildningstider och senare utträde på arbetsmarknaden.
Både individen och samhället åsamkas härigenom höjda utbildningskostnader.
Detta får emellertid icke undanskymma vad utredningen framhållit om nödvändigheten
av att avväga utbyggnadstakten inom de skilda grenarna av universitets- och högskoleväsendet
»på grundval av en bedömning av behovet av akademiskt utbildad arbetskraft
inom olika utbildnings- och yrkesområden». Endast om vi kan åstadkomma, att tillströmningen
till den högre utbildningen fördelar sig mellan de olika utbildningsvägarna på ett
sätt, som står i rimlig överensstämmelse med arbetsmarknadens långsiktiga krav och möjligheter,
har vi rationellt utnyttjat de möjligheter, som nu erbjuder sig till en välbehövlig
rikligare försörjning med högt kvalificerad arbetskraft.

SR scr i det nu framlagda betänkandet, som huvudsakligen tar sikte på den
kvantitativa sidan av bildnings- och utbildningsmöjligheterna, ett belägg för
behovet av en upprustning av utbildningsanstalterna och — icke minst — för

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nödvändigheten av att denna sker utan dröjsmål. Det är enligt förbundets uppfattning
ofrånkomligt, att universitetens och högskolornas dubbla uppgifter,
forskning och utbildning, måste tillgodoses i lika mån, och att utbildningen därvid
ej får komma i skymundan.

SACO yttrar:

Universitetsutredningens nu framlagda material och förslag har på ett värdefullt sätt
belyst de problem, som skapas av den nuvarande snedvridningen av vårt högre utbildningsväsende.
SACO finner det glädjande, att förslagen avser en allmän orientering av
universitets- och högskoleutbildningen mot det moderna samhällets behov och vill understryka
hur angeläget det är, att de ökande akademikerkullarna fördelas på utbildningslinjer
i enlighet med arbetsmarknadens krav. Det är inte bara så att SACO i huvudsak
kan tillstyrka utredningens förslag utan SACO vill också betona nödvändigheten av att
de framlagda förslagen på centrala punkter utan dröjsmål genomföres.

TCO framhåller huvudsakligen följande.

Enligt TCO:s mening måste det betraktas som utomordentligt värdefullt, att man
genom universitetsutredningens här aktuella betänkande fått en översikt av de åtgärder,
som är erforderliga för att dels balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft med
längre utbildning skall uppnås, dels samhället på bästa sätt skall tillvarata ungdomens
utbildningsintresse och bereda även de stora årskullarna möjligheter att genomgå den utbildning,
för vilka ungdomarna är hågade och lämpade. TCO vill emellertid framhålla,
att de av universitetsutredningen framlagda förslagen knappast kan betecknas såsom ett
program på längre sikt. Fastmer måste praktiskt taget alla utredningens förslag föranleda
omedelbara åtgärder från statsmakternas sida. När det gäller det praktiska realiserandet
av 1960-talets universitets- och högskolepolitik ligger otvivelaktigt fara i dröjsmål.

LO förklarar sig i allt väsentligt dela utredningens grundsyn och anför ytterligare
följande.

En grundläggande synpunkt beträffande vår framtida standardhöjning är att den
tekniskt/ekonomiska utbildningen över huvud taget förstärks på alla nivåer. Detta gäller
såväl utbildningen av läroverks- och högskoleutbildade tekniker som ingenjörer vid allmänna
och enskilda utbildningsanstalter. Redan nu råder med den begränsade intagningen
av elever på våra högre skolor en uppenbar trängsel och klasserna är för stora för en
effektiv undervisning. Alla utvägar bör därför prövas att få en utvidgning till stånd av
nuvarande institutioner och att snabbt planera för nya.

SFS understryker den utomordentliga betydelse för det svenska samhällets
utveckling som de av universitetsutredningen uppdragna riktlinjerna för universitetens
och högskolornas utbyggnad kan få.

Sveriges konservativa stndentförbund yttrar:

Enligt förbundets uppfattning är det synnerligen angeläget, att samhällets insatser för
utbildning och forskning ges hög prioritet vid avvägningen mellan olika aktuella behov.
Man torde knappast kunna förneka det starka samband som råder mellan en fortgående
materiell och kulturell standardstegring å ena sidan samt en progressiv utbildningspolitik
å den andra. Ett utvidgat samhällsengagemang på utbildningsområdet torde således vara
väl försvarbart ur ren lönsamhetssynpunkt. Men dessutom bör en allmän kulturell upprustning
vara en självklar uppgift för ett samhälle som det svenska, vilket onekligen
besitter de materiella resurserna för att kunna skapa gynnsamma förutsättningar för en
ökad andlig behovstillfredsställelse hos den enskilde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 95

Sveriges socialdemokratiska studentförbund anför huvudsakligen följande.

Den grundsyn, som präglar utredningens betänkande och icke minst kommit till uttryck
i utredningens framställning av »Det långa perspektivet», kan förbundet helt ansluta sig
till. Den ligger i linje med den demokratiseringsprocess, som pågår på den högre utbildningens
område. Lika naturligt som det för det stora flertalet medborgare är att samhället
genom stipendier och andra studiesociala förmåner stimulerar till studier, lika självklart
finner förbundet det vara att erforderliga utbildningsresurser kommer till stånd genom
samhälleliga insatser. Det är inte minst väsentligt, när alla tecken tyder på att medborgarna
även i fortsättningen kommer att taga ut en stor del av standardökningen i
form av bättre utbildning.

Svenska landsbygdens ungdomsförbund och dess student förbund uttalar sin
tillfredsställelse med utredningens ingående och förtjänstfulla bearbetning av de
inventeringar och övriga undersökningar som redovisas i betänkandet.

Högerns ungdomsförbund delar universitetsutredningens uppfattning att mycket
starka åtgärder måste vidtagas för att tillfredsställa behovet av högre utbildning
för det under det närmaste decenniet ständigt växande studentantalet.

Universitets- och högskolemyndigheterna har i sina omdömen om det nu föreliggande
betänkandet gett uttryck åt skilda uppfattningar. Sålunda har en del
av dem redovisat en i vissa avseenden kritisk inställning, medan andra däremot
intagit en i stort sett positiv hållning.

Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller bl. a. följande.

Den nu föreliggande delen av universitetsutredningens betänkande behandlar efter en
ingående utredning på mycket bred bas tendenser på den akademiska arbetsmarknaden
och frågor om de högre läroanstalternas utbyggnadsprogram. Prognoser på lång sikt i så
komplicerade frågor måste givetvis vara mycket vanskliga, men det övertygande sätt på
vilket utredningen grundar sina slutsatser och sitt konkreta förslagsställande, som givits
en vittgående omfattning, är värt allt erkännande.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala anför huvudsakligen följande.

I betänkandet uppdrages riktlinjer för det högre undervisningsväsendets framtida utbyggnad,
grundade på en bedömning av den akademiska arbetsmarknadens tillgångs- och
efterfrågesidor. Det är härvid mestadels fråga om den grundläggande utbildningen i betydelsen
yrkesutbildning, ej om forskarutbildning i egentlig mening. Sektionen finner det
därför angeläget att erinra om forskningssidan, där utredningen i ett tidigare betänkande
framlagt ett upprustningsprogram, som hittills endast delvis genomförts. Sektionen vill
här hänvisa till de synpunkter på forskningsupprustningen, som sektionen tidigare framfört,
och vill ånyo understryka vikten av att denna upprustning icke åsidosättes.

Matematisk-naturvetenslcapliga fakulteten i Uppsala uttalar sin stora uppskattning
av universitetsutredningens omfattande arbete och av de positiva
förslag som frandägges. Fakulteten tillstyrker livligt ett realiserande av dessa
förslag men framhåller, att eu viss utökning av kostnadsramen synes erforderlig.

Det större konsistoriet i Uppsala anför bl. a. följande.

Enligt konsistoriets mening har utredningen givit övertygande skäl för åsikten att en
önskvärd samhällelig utveckling i landet kräver en genomgående utbyggnad av universitet
och högskolor under 1900-talet. Förverkligandet av de allmänna planer utredningen upp -

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

dragit för det högre utbildningsväsendets utbyggnad under 1960-talet framstår som i hög
grad avgörande för den samhälleliga utvecklingen i landet under de närmaste decennierna.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund uttalar bl. a. följande.

Fakulteten instämmer i utredningens uppfattning att mycket kraftiga åtgärder behövs
för att möta behovet av högre utbildning för det ständigt växande studentantalet. Utredningens
uttryck »kapplöpning med tiden» innebär ingen överdrift. Vad som hittills
vidtagits av statsmakterna på grundval av utredningens tidigare betänkanden ger dessvärre
icke anledning till någon optimism beträffande utgången av denna kapplöpning.
Genom bristande klarhet i utredningarna har statsmakterna letts att kortsynt behandla
universitetens ökade personalbehov som om det enbart gällde undervisningen på lågstadiet.
Forskningen har satts i efterhand och dess basorganisation, lokal- och materielbehov har
skjutits i bakgrunden på sådant sätt att villkoren för cn sund och tillräcklig rekrytering
av yngre lärarkrafter förryckts. Statsmakterna har slutligen visat en beklaglig likgiltighet
för inrättandet av toppbefattningar vid universiteten. Disproportionen mellan antalet
sådana befattningar och antalet studenter och det samtidigt ökade antalet yngre forskare
bereder redan nu allvarliga svårigheter. Den förutsedda och planerade utvecklingen är
icke möjlig med nuvarande personal i ansvarig ställning, som inte tillnärmelsevis kan
väntas fylla sina forskningsuppgifter under trycket av den ökande belastningen med
undervisning, examination och administration. Mot bakgrunden av denna kritik måste
fakulteten med all kraft efterlysa en energi hos statsmakterna av annat slag än den
hittillsvarande, om eftersläpningen skall kunna inhämtas och man dessutom skall kunna
fullfölja det mycket omfattande program, som rekommenderas i universitetsutredningens
senaste betänkande. Detta gäller så mycket mera som programmet bör genomföras på
mycket kort tid.

Filosofiska fakulteten i Göteborg yttrar:

Fakulteten hälsar det framlagda betänkandet med stor tillfredsställelse och finner de
allmänna riktlinjer som utredningen anger för utbyggnaden av vårt lands vetenskapliga
undervisning och forskning i allt väsentligt kloka och riktiga. Fakulteten uppskattar livligt,
att utredningen med kraft och skicklighet hävdar vissa principiella synpunkter av
stor betydelse för forskningen och den akademiska undervisningen. Ett storslaget program
läggs fram för upprustning av universitet och högskolor inom skilda ämnesområden. Av
skäl som utredningen har redovisat ligger tyngdpunkten i denna upprustning på matematisk-naturvetenskaplig,
teknisk och samhällsvetenskaplig forskning och undervisning.
Fakulteten noterar dock med tillfredsställelse att utredningen konstaterar, att man måste
räkna med expansion och ökad specialisering även inom de rent humanistiska disciplinerna.

Rektor snämnden vid Stockholms högskola uttrycker sin uppskattning av den
allmänna strävan att understödja och befrämja den vetenskapliga forskningen
och undervisningen, som ligger till grund för utredningens förslag.

Lärarkollegiet vid tandläkarhö g skolan i Stockholm anför huvudsakligen följande.

Betänkandet är i sin helhet att beteckna som en ypperlig arbetsprestation såväl kvantitativt
som kvalitativt och utgör en stimulerande och intresseväckande läsning, lätttillgänglig
för envar. Utredningens betänkande utmynnar i ett sammanfattande förslag
till en stor och mångsidig utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet i 1960-talets
samhälle.

Utredningen har i ett tidigare betänkande framlagt utomordentligt betydelsefulla förslag
angående åtgärder för säkerställande av forskningens villkor och behov och för uppbyggande
av behövlig basorganisation åt det för vetenskaplig undervisning nödvändiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

forskningsarbetet vid alla akademiska läroanstalter. Även om hittills endast små forskningsförstärkningar
kommit de hittills förbisedda tandläkarhögskolorna till del, arbetar
dessas lärarkollegier i levande förhoppning om att de odontologiska utbildningsanstalterna
snarast måtte bringas upp till vad lärarkollegiet i sina petita benämnt nollställningen,
d. v. s. samma utgångsnivå som övriga motsvarande högskolor inom riket, och därefter
komma i åtnjutande av en successivt skeende standardhöjning, särskilt vad antalet lärostolar,
utrymmen för forskningslaboratorier och härför erforderlig personal beträffar. Det
är därför icke ägnat att förvåna att lärarkollegiets ledamöter hyser viss oro för de närmaste
dekadernas utveckling. Lärarkollegiet vågar emellertid räkna med att för de eftersatta
tandläkarhögskolornas del den svagt markerade, men dock löftesgivande och nyligen
påbörjade standardförbättringen icke måtte avbrytas för mera än en dekad framat i
tiden i avvaktan på att samhället under tiden skall ha rad att utbygga den kvantitativa
kapaciteten för den grundläggande undervisningen. I utredningens beräkningar av kostnaderna
för tandläkarundervisningens kvantitativa utbyggnad lämnas dock taluppgifter,
som tyvärr icke synes ge stöd för lärarkollegiets optimism.

Universitetskanslern framhåller, att universitetsutredningens tre huvudbetänkanden
tillsammans innehåller ett imponerande program för omedelbar upprustning
och fortsatt utbyggnad av svenska universitet och högskolor samt anför
ytterligare följande.

Förslagen i de tre betänkandena bildar tillsammans en helhet, där de olika delarna ej
utan allvarlig skada kan lösbrytas från varandra. Särskilt är det nödvändigt att med all
kraft hävda, att forskningens och undervisningens behov måste tillgodoses parallellt och
efter en gemensam standard. Universitetens — liksom de vetenskapliga högskolornas
uppgift är vetenskaplig forskning och undervisning. Dessa båda hör intimt samman och
förutsätter varandra inbördes. Universitetsutredningens förslag i 1958 års betänkande
(SOU 1958:32) avsåg en omedelbart aktuell och trängande upprustning av forskningens
resurser, vilken allmänt betecknades som ett minimiprogram. Fn fortsatt utbyggnad av
de akademiska lärosätena till ökad kapacitet kan ej med önskat resultat igångsättas och
genomföras, utan att forskningsupprustningen genomföres i den föreslagna omfattningen
och får ingå som ett led i det utgångsläge, från vilket den fortsatta utbyggnaden avseende
såväl forsknings- som undervisningssidan — vidtager.

Ätskilliga av de akademiska remissinstanserna har kraftigt framhållit nödvändigheten
av att den upprustning av forskningen, som utredningen i sitt föregående betänkande
föreslagit, nu utan ytterligare uppskov genomföres i sin helhet, och sedan följes av en
successiv fortsatt upprustning inom ramen för det allmänna utbyggnadsprogrammet. Det
har allmänt konstaterats, att en allvarlig eftersläpning föreligger beträffande forskningens
resurser och att ett fortsatt dröjsmål med de energiska åtgärder, som kräves för de värsta
bristernas avhjälpande, skulle vara ödesdigert. Jag vill för egen del helt ansluta mig till
de synpunkter, som sålunda framförts av de akademiska myndigheterna och av övriga
målsmän för forskningen, och tillåter mig att som exempel hänvisa till vad matematisknaturvetenskapliga
fakulteten i Lund härom uttalat i sitt yttrande.

Det gäller här såväl forskningens resurser vid universitet och högskolor som de forskningsanslag,
vilka utgår genom de statliga forskningsråden. Utredningens förslag i dessa
hänseenden har allmänt betecknats som ett minimiprogram, vilket ofördröjligen borde
genomföras. Bland de viktigaste punkterna i förslaget märkes dels en kraftig ökning av
antalet topptjänster i forskarkarriären, dels höjningar av anslaget till de olika forskningsråden.
I samband med det allmänna utbyggnadsprogrammet tillkommer även planerandet
och uppförandet av byggnader för forskningsändamål.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om mitt underdåniga utlåtande av den 16 december
1958 rörande utredningens betänkande om forskningens villkor och behov, där jag

7 -—- llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

anförde, att utredningen icke syntes ha ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt tandläkarhögskolornas
behov, och på grund härav efterlyste bl. a. fortsatt utredning och förslag
rörande den odontologiska forskningens resurser. Såsom framgår av tandläkarhögskolans
i Stockholm remissyttrande, befinner sig denna forskning nu i ett nödläge, som ingalunda
skulle avhjälpas efter ett genomförande av utredningens förslag. Behovet av fortsatt utredning
rörande ökat stöd till odontologisk forskning kvarstår alltså oförminskat.

I vissa av remissinstansernas yttranden — och än mer i den livliga offentliga diskussionen
kring utredningens förslag — har det gjorts gällande, att utredningen visat en
tendens att i alltför hög grad gynna de vetenskaper, som för den härskande opinionen
framstår såsom »nyttiga». Kritiken har här särskilt riktats mot utredningens behandling
av de humanistiska vetenskaperna, vilka den på ett — även enligt min mening — konstlat
sätt uppdelat i samhällsvetenskaper och övriga.

För min del vill jag i detta sammanhang framför allt varna för att, med utgångspunkt
från en mer eller mindre tillfällig dagsopinion, tilltro sig att kunna draga upp en bestående
gränslinje mellan »nyttig» och »onyttig» forskning. Vetenskapens historia överflödar av
exempel på olösbarheten av denna uppgift. Det är tillräckligt att erinra därom, att nutidens
atomfysik och dess tekniska tillämpningar — vilkas nyttovärde ingen i dag torde
ifrågasätta — ytterst är grundade på matematiska teorier och experimentella rön, vilka
vid sin framkomst betraktades som oskadliga och garanterat onyttiga hjärnspöken eller
roande men betydelselösa tidsfördriv. Det kan i själva verket utan någon som helst överdrift
fastslas, att det allmänt erkända nyttovärdet av stora områden av nutidens forskning
och teknik till betydande del utgör en direkt produkt av den frihet och de möjligheter,
gångna tiders forskare haft att syssla med skenbart onyttiga ting. Det är viktigt att i
dagens läge ihågkomma detta, och att draga de praktiska konsekvenserna härav vid avvägandet
av stödet åt forskningen.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna yttrar:

Med sitt här föreliggande betänkande har universitetsutredningen framlagt riktlinjer
och förslag till utbyggnad av landets universitet och högskolor för den närmaste framtiden
på grundval av ett synnerligen rikhaltigt statistiskt material, som belyser den antagbara
tillströmningen till högre studier och det sannolika behovet av akademisk arbetskraft
på skilda områden. Det är överstyrelsens uppfattning, att utredningen härutinnan nedlagt
ett mycket förtjänstfullt arbete och att härmed förutsättningar skapats för en bedömning
av omfattningen av den utbyggnad av skilda lärdomssäten, som framstår såsom en
brådskande angelägenhet av utomordentlig vikt.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm uttalar:

Lärarrådet finner, att den föreliggande utredningen är en utomordentligt värdefull diskussion
av det svenska universitets- och högskoleväsendets utvecklingsproblem under det
närmaste årtiondet. Även om lärarrådet icke i alla avseenden delar utredningens mening,
kan det dock acceptera utredningens framtidsperspektiv såsom i det väsentliga riktigt.
Det är av stor vikt, att utredningens förslag utan dröjsmål föres vidare till en detaljerad
bearbetning och, i den mån de befinnes välgrundade, till verkställighet. Sker icke detta,
kommer våra universitet och högskolor icke att kunna ta emot en rimlig andel av de
stora årskullar som nu är att vänta och dessutom kommer universiteten och högskolorna
icke att kunna fullgöra de forskningsuppgifter som är nödvändiga för vår samhälleliga
och kulturella utveckling.

Vetenskapsakademien och Ingeniörsvetenskapsakademien samt forskningsråden
har hälsat det av universitetsutredningen framlagda utbyggnadsprogrammet
med tillfredsställelse. Sålunda finner Vetenskapsalcademien det värdefullt,
att utredningen tagit upp problemet om tillgång och efterfrågan på universitets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

och högskoleutbildad arbetskraft i hela dess bredd och över alla områden. Akademien
understryker i detta sammanhang även angelägenheten av att forskningsmöjligheterna
värnas och anför ytterligare följande.

Det är väsentligt att en nödvändig utbyggnad av de mer elementära undervisningsresurserna
inte kommer i vägen för en sedan länge eftersträvad förstärkning av de personella
och institutionella förutsättningarna för vetenskaplig forskning. Tvärtom utgör
enligt akademiens mening en snabb utvidgning av forskningsresurserna en viktig förutsättning
för att såväl högre som mer elementär undervisning skall bli effektiv och ge goda
resultat. Rekommenderade åtgärder i forskningsfrämjande syfte, enligt utredningens tidigare
betänkande, har hittills endast delvis kunnat förverkligas; den expansion som nu
föreslås gör det ännu mera aktuellt att de erforderliga forskningsresurserna, såväl forskartjänsterna
som hjälpbefattningarna, kommer fram.

Ingeniörsvetenskapsakademien yttrar:

Akademien vill uttala sin tillfredsställelse över att en noggrann genomgång av läget
för den högre utbildningen i vårt land skett och hälsar med glädje de med kraft framförda
förslagen om en avgörande utvidgning av vårt lands utbildningskapacitet på
universitets- och högskolenivå i syfte att tillgodose 60-talets särskilda behov. Som ett
allmänt omdöme vill vi uttala, att betänkandet är väl genomarbetat och framförda förslag
motiverade.

Statens medicinska forskningsråd betygar sin uppskattning av det program
till utbyggnad av universitet och högskolor i 1960-talets samhälle som universitetsutredningen
nu lagt fram och anför ytterligare följande.

Utredningen presenterar ett mycket omfattande material för sina ställningstaganden.
Mycket övertygande är de argument, som anföres för en betydande ökning av de samhälleliga
investeringarna för forskning och högre undervisning. I sin bedömning av behovet
av upprustning är dock utredningen pa vissa punkter enligt rådets mening alltför
försiktig. De kostnader ett genomförande av det skisserade programmet kommer att innebära
kan synas stora. För samhällets del är dock de föreslagna investeringarna en förutsättning
för en fortsatt dynamisk utveckling.

Statens humanistiska forskningsråd noterar med glädje universitetsutrcdningens
kraftiga understrykande av forskningens betydelse för framtidens samhälle
och vill för sin del framhålla, att detta i lika hög grad gäller humanistisk
forskning som de andra vetenskapsområden, vilka behandlas i universitetsutredningens
betänkande.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd uttalar sitt varma erkännande för
den snabbhet med vilken universitetsutredningen hittills genomfört sitt arbete,
för den klarhet och reda som utmärkt dess betänkanden och framför allt för
de framåtsyftande och uppbyggande perspektiv som i det stora hela kännetecknat
utredningens förslag.

Statens råd för samhällsforskning uttalar, att betänkandet utgör ett värdefullt
bidrag till diskussionen om det svenska universitets- och högskoleväsendets
framtida utformning, att rådet i huvudsak ansluter sig till de allmänna principer,
som utredningen lagt till grund för sitt utlåtande samt att rådet i allt väsentligt
instämmer i de slutsatser, till vilka utredningen kommit, särskilt för -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

slagen om ökad utbildningskapacitet såvitt avser civilingenjörer och civilekonomer
samt om den differentierade humanistutbildningen.

Statens råd för atomforskning anför bl. a. följande.

Rådet vill understryka det angelägna i att universitetsutredningens förslag genomförs
i en snabb takt, betydligt snabbare än vad som skett med tidigare framlagda förslag.
Även om rådet beträffande detta och tidigare betänkanden haft och har från utredningen
avvikande mening på vissa punkter vill rådet dock rent allmänt uttala sin uppskattning
av utredningens arbete och av den framsynthet och realism som präglat dess verksamhet.

Statens tekniska forskningsråd karakteriserar betänkandet som ett mycket
värdefullt bidrag till klarläggande av det högre utbildningsväsendets behov och
utbyggande och framhåller angelägenheten av att åtgärder snabbt vidtages för
genomförande av den upprustning av utbildningsinstitutionerna, som de framlagda
förslagen innebär och som samhälls- och näringslivets utveckling nödvändiggör.

Den av utredningen gjorda studien av tendenserna på akademikernas arbetsmarknad
kommenterar statistiska centralbyrån på följande sätt.

De beräkningar som utredningen lagt fram rörande det framtida behovet av och tillgången
på akademiker med olika slag av utbildning är av intresse ur flera synpunkter.
Dels behövs de givetvis som underlag för de konkreta förslag rörande de akademiska
läroanstalternas utbyggnad som utredningen lägger fram. Dels anser centralbyrån dem
vara av stort intresse ur rent metodologisk synpunkt särskilt i samband med bedömningen
av den framtida prognosverksamheten.

Läkarprognosutredningen framhåller för sin del följande.

Betänkandet är av största intresse för vårt arbete även i andra avseenden än de som
direkt berör den medicinska utbildningen. Vi vill därvid i första hand uttrycka vår tillfredsställelse
över att översiktliga, sammanfattande beräkningar rörande tillströmnings-,
utbuds- och efterfrågetendenser inom den akademiska utbildnings- och arbetsmarknaden
nu kommit till stånd. Enligt vår uppfattning bör specialprognoser, som skall tjäna till
praktisk vägledning vid planeringen för det ena eller andra utbildningsområdet, för att
bli realistiska, utarbetas mot bakgrund av dylika totalberäkningar.

Modellberäkningarna och ställningstagandena

Universitetsutredningens studie av tendenserna på akademikernas arbetsmarknad
har föranlett en omfattande diskussion i remissyttrandena. Därvid har från
skilda håll ytterligare understrukits, att modellberäkningarna i flera avseenden

— såväl beträffande utbud som efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft

— grundar sig på ovissa faktorer. Under hänvisning härtill framhåller en rad remissinstanser,
att utredningen enligt deras uppfattning synes ha underskattat
både den framtida examinationen av studenter och den andel av dessa som kan
komma att övergå till akademiska studier. Det av utredningen framlagda utbyggnad.
sprogrammet måste därför enligt dessa remissinstansers mening betraktas
såsom ett minimiprogram.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

De balansrubbningar mellan utbud och efterfrågan på den akademiska arbetsmarknaden,
vilka med hänsyn till det resultat modellberäkningarna utvisar kan
tänkas uppstå, har givit anledning till en ingående diskussion av de åtgärder, som
bör ifrågakomma för att motverka sådana rubbningar. Denna diskussion har i
första hand gällt hur en i förhållande till arbetsmarknadens krav bättre avpassad
fördelning av studenterna de olika utbildningslinjerna emellan skall kunna åstadkommas
och i andra hand hur övergångsfrekvensen till akademiska studier skall
i lämplig utsträckning och på lämpligt sätt kunna dämpas. Även om smärre
erinringar riktats mot de rekommendationer, som utredningen härutinnan framställt,
har dock dessa i stort sett vunnit anslutning hos remissinstanserna. En i
förhållande till arbetsmarknadens efterfrågesida bättre avpassad fördelning av
studenterna på de olika utbildningslinjerna bör sålunda enligt remissinstanserna
i princip ernås genom avskaffande av redan befintliga inträdesspärrar och ej
genom införande av nya sådana. Såväl angelägenheten av en differentierad
humanistutbildning som utredningens synpunkter på den framtida utformningen
av gymnasiet och yrkesvägledningen understrykes ytterligare och utvecklas närmare
i remissutlåtandena.

Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen framhåller huvudsakligen
följande.

Utredningen önskar en övergång från studentexamen under 60-talet för samtliga universitet
och högskolor till i genomsnitt 65 mot nu 75 procent. Denna bedömning syns tämligen
osäker. En förutsättning för en sådan minskning är att andra vidareutbildningsvägar
erbjuder sig efter studentexamen i tillräcklig utsträckning. För näringslivet spelar
därvid en utbyggnad av tekniska gymnasier och handelsgymnasier en betydande roll. Eu
utredning om bl. a. fackgymnasiernas utbyggnad bör snarast verkställas. Utredningens
förhoppning om en lägre övergångsprocent kan delvis infrias, om en snabb ökning av
specialgymnasierna åstadkommes, om utredningens tanke på speciella studentlinjer vid de
tekniska läroverken snabbt förverkligas och om tekniska samt eventuellt även merkantila
paralleller införs vid de allmänbildande gymnasier, vilkas rekryteringsområde ej kan bära
fullständiga fackgymnasier. Sker icke detta, blir pressen på de icke spärrade universitetsoch
högskolelinjerna sannolikt större än den av utredningen angivna, vilket leder till krav
på större högskolekapacitet än den av utredningen föreslagna. Mot det av utredningen
eftersträvade 60-procentsalternativet för humanisterna, vilket skulle innebära 34 000
yrkesverksamma år 1975, står nuvarande inskrivningsfrekvens som leder till 47 000 personer
med humanistisk examen vid samma tidpunkt. Enligt organisationernas uppfattning
blir det inte möjligt att bereda ett så stort antal humanister sysselsättning på en
nivå som motiveras av deras utbildning och berättigade förväntningar. Såvitt organisationerna
kan bedöma torde endast ett fåtal humanister kunna placeras inom industrin
och näringslivet i övrigt. Däremot kan man förutse ett ökat behov av samhällsvetare.

Vad härefter beträffar utredningens bedömanden av behovet av akademiskt utbildade
är bedömningar av detta slag alltid utomordentligt osäkra. Många faktorer spelar in av
vilka en del är helt fördolda i dag.

Under årens lopp har flera bedömningar gjorts om näringslivets behov av kvalificerade
tekniker. Gemensamt för dem syns vara, att de nämnt för låga siffror. Utvecklingen har
ständigt gått förbi dem. Med stöd av Sveriges industriförbunds teknikerkommittés undersökning
av ingenjörsbehovet i Sverige förordar utredningen en årlig intagning till tekniska

102

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 119 år 1960

högskolor av 1 800, vilket innebär en utökning med 80 procent i jämförelse med nuläget.
Våra överväganden ger anledning till en viss betänksamhet gentemot siffran 1 800. Bl. a.
antar utredningen en expansionstakt inom industrin om 3,5 procent per år. Inom vissa
branscher är detta alldeles för lågt och skulle som grundval för beräkningen av teknikerbehovet
leda till en relativ försämring av dessa branschers försörjning med tekniker.
Detta har bl. a. anförts av byggnads- och anläggningsindustrin, vars snabba rationalisering
medför ett särskilt starkt behov av tekniker. Ett av en av våra experter tillämpat alternativt
betraktelsesätt uppvisar redan för 1965 ett med 35 procent ökat behov i förhållande
till utredningens beräkningar. Vid övervägandet av olika alternativ har organisationerna
stannat vid den bestämda uppfattningen, att det är nödvändigt att frångå utredningens
förslag och hävda att intagningen till de tekniska högskolorna senast 1965 icke
bör understiga 2 000 studenter per år.

Beträffande ekonomutbildningen föreslår universitetsutredningen en fördubbling av
antalet intagningar. Detta torde motsvara näringslivets behov och tillstyrkes.

Vidkommande övriga akademikergrupper bör framhållas, att t. ex. långa väntetider
för behandling av sjukdomar och i synnerhet för specialistvård inte är förenliga med hög
levnadsstandard och att de dessutom leder till ekonomiska förluster, som också drabbar
näringslivet. De diskussioner som utredningen i detta avseende refererar utan att ställa
ett klart förslag kan inte accepteras. Tillgången på läkare och tandläkare måste ökas.

Handelns arbetsgivareorganisation ansluter sig till nu återgivna synpunkter.

Sveriges allmänna exportförening yttrar bl. a. följande.

I betänkandet framhålles önskvärdheten av kraftig förstärkning av utbildningskapaciteten
inom de naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga, ekonomiska och tekniska områdena.
Det understrvkes ävenledes, att en särskilt stark inriktning bör ske på den tekniska
utbildningens område. Föreningen vill för sin del instämma häri. Med tanke på det
svenska näringslivets struktur synes en dylik inställning naturlig och fruktbärande.

Kooperativa förbundets styrelse anför huvudsakligen följande.

Beträffande de särskilda riktlinjer efter vilka den genomsnittliga 40-procentiga omedelbara
kapacitetsutökningen bör försiggå på universitets- och högskolenivån, anser utredningen,
att tyngdpunkten bör läggas på en kraftig förstärkning av den naturvetenskapliga,
samhällsvetenskapliga, ekonomiska och tekniska utbildningskapaciteten. Det torde
inte kunna bestridas på något håll, att denna betoning fullt motsvarar de mest framträdande
aktuella behoven både inom närings- och samhällslivet i övrigt.

En av utredningen ingående behandlad fråga är den om skapande av särskilda utbildningsmöjligheter
och anvisande av utbildningsvägar efter de skiftande förhållandena på
arbetsmarknaden åt dem, som avlagt studentexamen utan att fortsätta på den akademiska
vägen. De samhälleliga resurser, som ägnats åt denna grupp fram till studentexamen,
har likväl inte gått helt förlorade. Allmänbildningen har särskilt inom ett demokratiskt
samhälle av vårt lands typ ett betydande värde i sig själv. Detta gäller också de kvinnliga
studenter, som mera omedelbart absorberas på äktenskapsmarknaden utan att i sina
äktenskap ägna sig åt förvärvsarbete. A andra sidan uppställer sig den frågan, om tillvaratagandet
av denna grupp av utbildningsreserverna inte skulle kunna göras mera
ändamålsenligt, om, som nyss sagts, ytterligare tillfällen till fortsatt »icke-akademisk»
utbildning kunde framskapas med syfte att inpassa större delar av denna grupp i produktionen
och det direkt produktiva samhällslivet. Den här berörda frågan torde därför
närmast gälla, vilka tillfällen till en högre utbildning inom olika praktiska verksamhetsområden
som skulle kunna skapas genom lämpligt urval bland de »icke-akademiskt»
utbildade studenterna. Yrkesrådgivningen bör därför också inrikta sig härpå och på tillräckligt
tidig tidpunkt intimt samverka med skolor och gymnasier. Uppgiften blir allt mer

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

betydelsefull ju mer vi närmar oss den ganska näraliggande tidpunkt, da enligt utredningens
prognos var femte svensk ungdom blir student. Styrelsen vill i detta sammanhang
påpeka de möjligheter, vilka den kooperativa rörelsen kan erbjuda för studenter som i
samband med praktik inom den kooperativa varudistributionen och även närgränsande
verksamhetsområden begagnar sig av de möjligheter, som kooperationens särskilda utbildningsväsen
erbjuder.

Stockholms handelskammare framhåller huvudsakligen följande.

Såsom framhålles i utredningen är staten den dominerande arbetsgivaren för den akademiskt
utbildade arbetskraften. På vissa områden — detta gäller främst den tekniskt
och den i vidsträckt mening samhällsvetenskapligt utbildade arbetskraften — har emellertid
det enskilda näringslivet ett betydande direkt intresse av den högre utbildningens
organisation och innehåll. Vad beträffar förslagen rörande den högre tekniska och naturvetenskapliga
utbildningen synes dessa, såvitt handelskammaren kan bedöma, väl avvägda
och realistiska till sin målsättning.

Utredningens sammanförande av de fyra akademikergrupperna humanister, jurister,
samhällsvetare och civilekonomer till en kategori synes välmotiverat med tanke på den
elasticitet i efterfrågan, som härvidlag föreligger inom näringslivet och som leder till att
i åtskilliga fall de olika utbildningsvägarna kan ersätta varandra. Den substituering, som
utan tvivel föreligger de olika utbildningsvägarna emellan, är ett faktum av stor betydelse
vid ett försök till prognos rörande näringslivets behov av kvalificerad administrativ och
kommersiell personal. Det bör för övrigt understrykas, att också civilingenjörsutbildningen
kvalificerar till en rad olika uppgifter inom näringslivet, vilka icke är av utpräglad
teknisk art. Över huvud taget framträder i detta sammanhang en betydande svårighet
i prognoshänseende vad beträffar den akademiskt utbildade arbetskraftens sysselsättningsmöjligheter
inom det enskilda näringslivet. De formella kompetenskraven blir av
naturliga skäl mindre framträdande inom näringslivet än inom den statliga sektorn. Det
av utredningen framräknade behovet av civilekonomer får tills vidare — och i avsaknad
av annat material — tjäna såsom bas för det fortsatta planeringsarbetet. Prognosmetodiken
är emellertid, såsom utredningen själv framhåller, behäftad med icke oväsentliga
svagheter. Den angivna erforderliga årliga intagningen får anses såsom hög. Betydande
olägenheter skulle utan tvivel uppkomma till följd av en alltför omfattande examination.

Handelskammaren, som i och för sig kan hysa sympatier för ett system på den högre
undervisningens område, vilket i väsentliga stycken skulle onödiggöra spärrar vid intagningen,
vill ytterligare understryka, att den utbyggnad av civilekonomutbildningen, som
kan tänkas vara möjlig att genomföra under det närmaste decenniet, under alla förhållanden
kommer att nödvändiggöra en spärr, detta främst beroende på den även av utredningen
påpekade utpräglade bristen på kompetenta lärare inom vissa ämnesområden. Den
av utredningen ifrågasatta intagningen av cirka 700 studenter per år finner handelskammaren
för övrigt svår att förena med en ordning utan intagningsspärrar. Redan nu torde
antalet sökande, vilka icke kan beredas plats vid handelshögskolorna, uppgå till ungefärligen
nämnda antal. Därtill kommer givetvis den ökade efterfrågan även på civilekonomutbildning,
som är att förvänta såsom en direkt följd av det ökade studentantalet under
det närmaste decenniet. Civilekonomutbildningen har visat sig vara synnerligen attraktiv,
och det är svårt att se hur någon form av spärrsystem skall kunna undvikas.

Östergötlands och, Södermanlands handelskammare yttrar bl. a. följande.

Behovet inom näringslivet av ett väsentligt ökat antal civilingenjörer och civilekonomer
ävensom matematiker, kemister, fysiker och biologer framstår som uppenbart och
utredningens bedömanden synes därvidlag vara väl grundade. Mer ovissa ter sig möjligheterna
att finna sysselsättning för alla akademiker med humanistisk utbildning sedan

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

lärarbristen till väsentliga delar hävts. För näringslivets del torde uppkomma behov av
ökad tillgång på akademiker med språkutbildning med hänsyn till främst den pågående
integrationen på handelsområdet och ytterligare intensifierade svenska exportansträngningar.
Utan tvivel kommer näringslivet att med den alltmer komplicerade samhällsutvecklingen
och den ökande företagsstorleken finna nödvändigt att använda personer
med akademisk-humanistisk grundutbildning på en rad poster, där man nu till nöds reder
sig med folk på lägre utbildningsnivå. Ä andra sidan är givetvis omöjligt att säga, vad
angivna behov av högre utbildad personal rent kvantitativt sett kan innebära. De förslag
utredningen framlägger angående differentierad humanistutbildning synes förtjänta av
beaktande.

Smålands och Blekinge handelskammare uttalar bl. a. följande.

Från olika synpunkter kräver dagens läge en utbyggnad av undervisningen vad det
gäller naturvetare, ingenjörer och civilekonomer. Handelskammaren vitsordar riktigheten
av utredningens slutsats att inom näringslivet fordringarna på högre utbildning oavlåtligen
ökas. Alla inser väl värdet och nödvändigheten på längre sikt av en förstärkning
jämväl av övrig akademisk utbildning, men just nu torde alla krafter och resurser böra
inriktas på sådana grenar som internationellt sett är av särskild betydelse.

Skånes handelskammare framhåller huvudsakligen följande.

Handelskammaren inser, att de växande årskullar som de närmaste åren kommer att
utexamineras vid gymnasierna och vilka väntas i ökad omfattning söka sig till universiteten
och högskolorna, ställer ökade krav på dessa och att anstalter måste träffas för att
ta emot och ge utbildning åt dessa ungdomsskaror. Angeläget är då, att därvid den studerande
ungdomen i stor omfattning kanaliseras över till sådana studieområden, som gör
dem lämpade för produktiv användning i näringslivets tjänst. Samhällets och näringslivets
önskemål torde i denna del sammanfalla. Uppslutningen kring utredningens allmänna
målsättning kan dock icke avhålla handelskammaren från påpekandet, att om
vara universitet och högskolor drar till sig en växande andel av de nya årskullarna, kan
det vara fara värt, att ett större antal av varje arskull gives teoretisk utbildning än vad
som behövs, medan i stället rekryteringen för andra yrkesområden, för vilka en praktisk
utbildning skulle vara mera värdefull, kommer att möta svårigheter. Bristen på sjuksköterskor
ger redan nu en tankeställare i denna del. I samma mån som årskullarna i studieåldrarna
kommer att sjunka kan riskerna i denna riktning komma att bli akuta. En viss
avvägning måste här iakttagas.

När universitetsutredningen i enlighet med sin allmänna målsättning förlägger tyngdpunkten
av utbyggnaden av de akademiska läroanstalterna till naturvetenskaperna och
de tekniska högskolorna och föreslår en kraftig förstärkning av utbildningskapaciteten på
dessa områden, har detta handelskammarens fulla gillande. Handelskammaren ansluter
sig till utredningens mening, att utbyggnaden av de tekniska högskolorna är en primär
uppgift i förevarande sammanhang. Angeläget är också — som utredningen påpekar —
att man från statsmakternas sida noga följer utvecklingstendenserna i fråga om utnyttjandet
— särskilt inom områden, där den nya maskintekniken genomföres och inom den
industriella forskningen — av ingenjörer på skilda utbildningsnivåer. Handelskammaren
delar utredningens åsikt, att den erforderliga utvidgningen av de tekniska högskolornas
utbildningskapacitet måste sikta på en årlig intagning av minst 1 800 nyintagna studerande,
vilket innebär en utökning med 80 procent. Angivna siffra på intagningen är enligt
handelskammarens övertygelse otvivelaktigt ett minimum; frågan är, om icke målsättningen
åtminstone på längre sikt t. o. m. borde sättas något högre.

Tdl universitetsutredningens förslag till utbyggnad av de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna ställer sig handelskammaren starkt positiv. En utbyggnad av dessa

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

fakulteter påfordras redan av samhällslivets allt större teknisk-naturvetenskapliga inriktning.
Icke minst betydelsefullt är att behovet av ämneslärare i matematik och i naturvetenskapliga
ämnen vid gymnasiet tillgodoses på ett bättre sätt än vad för närvarande är fallet,
så att ungdomen på gymnasiestudiet kan få en god naturvetenskaplig allmänbildning och
lär sig tänka i de tankebanor, som kräves för fortsatta studier i dessa ämnen. Fragan om
ökade utbildningsresurser vid universitetens matematisk-naturvetenskapliga fakulteter är
enligt handelskammarens mening av hög angelägenhetsgrad, eftersom den av platsbristen
betingade begränsade intagningen vid de olika vetenskapliga institutionerna för närvarande
utgör en besvärande hämsko på såväl forskningen som utbildningen.

För näringslivets del är att understryka, att i och med att insikten om forskningens
nödvändighet alltmera slagit igenom, har behovet av universitetsutbildade naturvetare
stark ökat. De senare har nämligen visat sig särskilt användbara för forskningsuppgifter
inom industrien. En ökad tillgång på naturvetenskapligt utbildade akademiker kommer
otvivelaktigt att medföra att näringslivet i ökad omfattning kommer att knyta dylika

till sig. . „

Vad slutligen beträffar civilekonomutbildningen har utredningen utgått uran en arlig
nyintagningskapacitet av ej mindre än 700 elever, innebärande en fördubbling av den
nuvarande kapaciteten. Handelskammaren kan icke underlata att ge uttryck åt tveksamhet,
huruvida tillräckligt behov verkligen finnes för en så betydande utökning av forsknings-
och utbildningsresurserna.

Handelskammaren i Göteborg anser sig kunna helt instämma i utredningens
allmänna konstaterande, att ökad utbildning och forskning är en förutsättning
för fortsatt höjning av vår levnadsstandard i vidaste bemärkelse och anför ytterligare
följande.

Inom näringslivet torde inga delade meningar råda i frågan om den förbättrade utbildningen
såsom en förutsättning för vårt lands möjligheter att på lång sikt upprätthålla
en internationellt sett konkurrenskraftig produktion. Med den starka inriktning på export
som vårt land har och med tanke på nödvändigheten att allt mer inrikta vår produktion
på kvalitetsprodukter och speciella tekniska produkter, är det självfallet att en ökad
och förbättrad högre utbildning måste hälsas med stor tillfredsställelse av näringslivets
representanter. Det rör sig här icke enbart om den tekniska och merkantila fackutbildning,
som lämnas vid de tekniska högskolorna och handelshögskolorna, utan även om
den mera allmänt naturvetenskapligt och humanistiskt inriktade utbildningen vid universiteten.
Såväl när det gäller forskningen som utbildningen av lärare har denna högre
undervisning givetvis också ett avgjort intresse för näringslivet.

En väsentlig fråga, som också i flera sammanhang beröres i betänkandet, är den om
motsättning mellan spärrade utbildningslinjer och icke spärrade. Handelskammaren vill
ifrågasätta om det i längden kan vara riktigt att bibehålla ett sådant sakernas tillstånd
som nu är rådande. Det ideala vore givetvis, att tillströmningen till olika utbildningslinjer
kunde rättas så långt möjligt efter samhällets behov i olika lägen av akademiskt
utbildade inom olika yrkeskategorier. Det nuvarande tillståndet, då spärrade och fria
linjer förekommer samtidigt, kan lätt medföra att de fria linjerna får ta hand om en större
mängd studerande med sämre förutsättningar för akademiska studier, och att studietiden
i genomsnitt förlänges på grund av de omvägar, som ofta anlitas för att uppnå sådana
kvalifikationer, som erfordras för tillträde till spärrade linjer. Förhållandena kan föranleda
ökade kostnader både för den enskilde och för samhället, och de är icke ägnade
att ge var och en den utbildning, som bäst lämpar sig för honom, och som överensstämmer
med samhällets behov.

Den vidgade ram för undervisningen, som har förutsetts i betänkandet, och som handelskammaren
anser i och för sig önskvärd, kan säkerligen vara ägnad att minska de

106

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

missförhållanden, som nu påtalats, men den lär dock icke helt kunna råda bot på dem.
Väsentligt är emellertid, att den utbildning, som avses för ett visst yrke, också i allmänhet
utnyttjas av dem som har för avsikt att ägna sig däråt. Från näringslivets synpunkt torde
det sålunda i de flesta fall knappast vara önskvärt att anställa personer med språkutbildning
inom filosofiska fakulteten, även om det i enstaka fall kan visa sig, att en
person med denna utbildning passar utmärkt för uppgifter inom affärslivet. Behovet av
kvalificerad arbetskraft inom det kommersiella området torde bäst tillgodoses genom
rekrytering från handelshögskolorna och i vissa speciella fall från de tekniska högskolorna
och de juridiska fakulteterna.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ifrågasätter, om icke
redan nu näringslivets behov av ingenjörer är starkt eftersatt. De vetenskapliga
framstegen och teknikens snabba utveckling kan enligt handelskammaren rimligen
beräknas redan inom en snar framtid göra detta läge ännu mera prekärt.
Handelskammaren i Gefle framhåller huvudsakligen följande.

I stort ansluter sig handelskammaren till de av utredningen uppdragna riktlinjerna
för utbyggnaden av universitets- och högskoleväsendet och den föreslagna avvägningen
och inriktningen av å ena sidan den naturvetenskapliga, tekniska, ekonomiska och samhällsvetenskapliga
utbildningskapaciteten och å andra sidan den humanistiska. Att tillvarataga
de stora ungdomskullarna och det stigande utbildningsintresset måste ses som
en av den närmaste tidens mest angelägna och brådskande uppgifter och utgör en förutsättning
för att vårt land skall kunna hävda sig såväl i tekniskt och ekonomiskt som i
kulturellt avseende. Kammaren vill emellertid speciellt understryka behovet av att en
god grundval till den sålunda planlagda högre utbildningen lägges redan i gymnasierna
— särskilt genom en utbyggnad av de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna —
samt att de ökade krav på matematiska kunskaper som ställs genom den planerade förskjutningen
mot naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga studier tillgodoses även
inom det allmänbildande gymnasiets ram.

I fråga om den humanistiska utbildningen vill handelskammaren särskilt framhålla
att man inte får underskatta dennas värde för ett lands ställning som kulturstat och för
människornas andliga välbefinnande i ett allt mer tekniskt och materiellt inriktat samhälle.
Kammaren vill desslikes betona vikten av att de humanistiska studierna ges en
inriktning, som anknyter till det moderna livets behov, och en differentiering, som möjliggör
att denna arbetskraft i större utsträckning kan tillvaratagas inom näringslivet och
andra områden av arbetsmarknaden än de traditionella inom undervisningsväsendet. För
näringslivets del är det av särskild vikt att den språkliga utbildningen tillgodoses såväl
på skolstadiet som inom den högre utbildningen och den frivilliga bildningsverksamheten,
och att ökad uppmärksamhet ägnas sådana språk, som numera får allt större betydelse
inom utrikeshandeln. Att den språkliga standarden hålles hög särskilt i ett land som Sverige
synes dessutom betydelsefullt med hänsyn till den utvidgade internationella samfärdsel,
som torde bli följden bl. a. av integrationen inom den europeiska handeln.

Vad sålunda sagts om den humanistiska utbildningens ställning och vikt i samhället
utesluter icke att en förskjutning kan och bör ske mot den samhällsvetenskapligt inriktade
utbildningen, vilken torde bli allt nödvändigare för att det komplicerade moderna
samhällsmaskineriet över huvud skall kunna bemästras.

Utredningens förslag till utbyggnad av civilingenjörsutbildningen synes kammaren väl
avvägt.

I fråga om civilekonomutbildningen anser handelskammaren det nödvändigt att snabba
och effektiva åtgärder vidtages för att öka utbildningsmöjligheterna och säkra tillgången
på ekonomiskt välutbildad arbetskraft för framtiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 107

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare yttrar bl. a. följande.

Handelskammaren har med tillfredsställelse konstaterat, att utredningen rekommenderat
avsevärda utbyggnader på för näringslivet synnerligen vitala områden. Detta gäller särskilt
de ökade möjligheterna till utbildning av tekniker av olika grader. Handelskammaren
finner det angeläget påpeka, att de av utredningen föreslagna åtgärderna skyndsammast
kommer till utförande för att täcka en alltmer trängande brist pa tekniker för industriens
och näringslivets behov.

Svenska bank]öreningen framhåller huvudsakligen följande.

Universitetsutredningens principiella slutsatser att samhällsutvecklingen liksom näringslivets
utveckling kräver en betydande utvidgning av den högre undervisningens kapacitet
samt att tyngdpunkten i denna utbyggnad bör läggas vid den naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga,
ekonomiska och tekniska utbildningen synes bankföreningen välmotiverade.
Med hänsyn till den troliga framtida arbetsmarknadssituationen för akademiker
förefaller det även motiverat att tillströmningen av studenter till den humanistiska utbildningen
begränsas något. Som universitetsutredningen framhåller, bör dock detta ej
ske genom införandet av betygsspärrar. Bankföreningen anser för sin del, att dylika
spärrar generellt sett är mindre lämpliga inom den akademiska undervisningen.

För bankföreningens del knyter sig intresset i första hand till civilekonomer, samhällsvetare
och jurister. Av det totala antalet akademiker med denna utbildning sysselsätter
affärsbankerna för närvarande endast en förhållandevis liten del. Man kan emellertid
förutse ett växande rekryteringsbehov, till den helt övervägande delen som en följd av
att antalet akademiker som kommer att sökas för den »traditionella bankkarriären» kommer
att öka. Åldersfördelningen inom affärsbankernas tjänstemannakår kommer nämligen
att leda till en relativt stor avgång av befordrade tjänstemän inom de närmaste årtiondena.
Det förefaller inte osannolikt, att samhällsvetenskaplig utbildning är särskilt lämplig för
den traditionella bankkarriären.

Affärsbankerna har under senare år i allt högre grad använt sig av akademiker för
specialtjänster av skilda slag, exempelvis inom organisationsavdelningar, avdelningar för
ekonomiskt utredningsarbete, inom värdepappersrörelsen, utlandsrörelsen och för ackvisitionsverksamheten.
Det måste bedömas som mycket sannolikt att ianspraktagandet från
bankernas sida av akademiker också för sådana tjänster kommer att öka under den förutsebara
framtiden.

När det gäller den akademiskt utbildade arbetskraften i övrigt är bankväsendet ett
ytterst obetydligt verksamhetsområde. En viss ökning av det för närvarande ringa antalet
humanister kan dock förväntas, främst vad gäller sprakutbildad personal.

För de studenter som inte går vidare till högre studier är affärsbankerna ett av de
viktigare sysselsättningsområdena. För närvarande rekryterar affärsbankerna ungefär
300 aspiranter på studentnivå årligen och detta antal kan beräknas stiga väsentligt under
kommande år. Av speciellt intresse för affärsbankerna är därvid rekryteringsmöjlighetema
när det gäller aspiranter med handelsgymnasieutbildning eller studenter med någon kortare
handclsutbildning. Beträffande undervisningen vid de allmänna gymnasierna anser
bankföreningen det vara väsentligt att läroplanernas innehåll ändras såtillvida att möjlighet
bereds till undervisning i praktiskt inriktad matematik för eleverna på latin gymnasiet.
Det skulle kunna leda till att latinstudenternas användbarhet ökade inom bankerna
och näringslivet i övrigt. Bankföreningen vill salunda instämma i universitetsutredningens
rekommendationer om ökad kapacitet inom gymnasieutbildningen.

Jemkontoret anför huvudsakligen, följande.

Den skyndsamma utbyggnaden av den högre utbildningen, som förordas i betänkandet,
synes av många skäl klart motiverad. Även om den förefaller stor i förhållande till nu -

108

Kungl. Majrts proposition nr 119 år 1960

läget, måste den betraktas som ett absolut minimum, om vi skall kunna hävda vår plats
som en kulturellt och tekniskt högt utvecklad nation. Att utvecklingen på utbildningsområdet
närmast blir sprangartad, ifall utredningens förslag kan realiseras i angivna takt,
är beklagligt, men detta är enligt Jernkontorets mening i detta läge oundvikligt.

Utredningen har klart betonat den alltmer ökade betydelsen av en riklig tillgång på
tekniskt och naturvetenskapligt utbildade personer. Jernkontoret vill kraftigt understryka
denna allmänna uppfattning.

I fråga om civilingenjörsutbildningen kan ifrågasättas, om icke en ytterligare höjning
av intagningen borde eftersträvas under förutsättning att studentexaminationen på de
allmänna gymnasiernas matematiska linjer tillåter detta. Tillströmningen till denna linje
har ju ökat mycket markant på senare år och även om ökningstakten i fortsättningen
skulle dämpas synes dock en ytterligare ökning av intagningen vid de tekniska högskolorna
möjlig.

Utbildningen av civilingenjörer måste ju — som även utredningen gjort — ses i samband
med bl. a. utbildningen av naturvetare vid universiteten och mot bakgrunden av
industrins möjlighet att på ett rationellt sätt tillgodogöra sig denna kategori. Även om
det torde vara klart, att industrin på längre sikt med fördel kan nyttiggöra sig ett betydande
större antal naturvetare kan det dock ifrågasättas, om icke utredningen varit
alltför optimistisk på denna punkt. Inom överskådlig tid blir det i första hand frågan
om att rekrytera forskare pa detta sätt. Med hänsyn till den planerade kraftiga utbyggnaden
av forskarutbildningen vid de tekniska högskolorna är det emellertid knappast
troligt att ett så stort antal naturvetare kommer att kunna knytas till näringslivet att en
balans på arbetsmarknaden nås mellan efterfrågan och utbud, sedan den nuvarande lärarbristen
hävts. Ett skäl härtill är, att man har anledning att för lång tid räkna med att
industrin principiellt kommer att föredraga att anställa eu person med en examen som den
är förtrogen med, d. v. s. i föreliggande fall en civilingenjör framför en akademiker. Med
beaktande av detta och av att samtidigt behovet av civilingenjörer däremot snarast förefaller
underskattat bör enligt vårt förmenande en del studenter med naturvetenskaplig
läggning slussas över till de tekniska högskolorna och dessa följaktligen utbyggas så att
en större intagning än 1 800 studerande per år möjliggöres redan under 1960-talet. Det
synes därvid speciellt angeläget att under alla förhållanden undervisningsmöjligheterna i
avseende på lokaliteterna från början utbygges för ett större antal studerande inom de
första två årskurserna. En sådan utbyggnad är förhållandevis billig, varför det måste
anses felaktigt, att flaskhalsen ligger på denna punkt. En outnyttjad marginal i intagningskapaciteten
innebär en synnerligen önskvärd beredskap som möjliggör snabb ökning av
utbildningsmöjligheterna om läget så kräver.

En ytterligare utbyggnad av utbildningen i sin helhet torde komma att aktualiseras
lelativt snart. Hänsyn härtill maste tagas redan vid planeringen av den utbyggnad, som
utredningen nu föreslagit. Det vore därför önskvärt, att ett försök snarast göres att — må
vara med betydande grad av osäkerhet — uppskatta utvecklingen även efter 1975.

Det måste anses som ett oeftergivligt krav att kvaliteten på undervisningen samt att
standarden på civilingenjörerna icke sänkes. Med hänsyn till sistnämnda krav bör en
tillfällig begränsning av intagningen kunna ske, om mot förmodan standarden på de
inträdessökande studenterna skulle nedgå.

Med beaktande av den oroväckande brist på civilingenjörer som i dag föreligger och
som snabbt tilltager måste de största ansträngningar göras för ett skyndsamt genomförande
av den föreslagna utbyggnaden. En försening i förhållande till den av utredningen
framlagda tidsplanen kommer att få synnerligen allvarliga konsekvenser.

Medicinalstyrelsen yttrar bl. a. följande.

Medicinalväsendet arbetar för närvarande med underskott beträffande såväl läkare som
tandläkare och farmaceuter. Vidare föreligger det ett önskemål att i ökad omfattning med

109

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

hälso- och sjukvården införliva andra akademiska grupper, såsom sanitäringenjörer, fysiker,
kemister, statistiker och psykologer, på vilka tillgången också är knapp. Mot denna bakgrund
och med den expansionstendens, som råder på det medicinska fältet, är det av
största intresse att konstatera, att med hänsyn till den kommande studentexaminationen
inte bara bristerna kan fyllas, utan också ett expansivt program realiseras. Studentexaminationen
synes bli så omfattande, att även med en stark progression inom hälso- och
sjukvården andra angelägna samliällsbehov av akademiskt bildad arbetskraft icke behöver
riskera att bli eftersatta.

I fråga om tandläkare rekommenderar utredningen, att en särskild översyn kommer till
stånd rörande tandläkarhögskolornas utbildningskapacitet. I detta sammanhang understryker
utredningen också vikten av att 1955 års principbeslut angående inrättande av
en tandläkarhögskola i Göteborg snarast realiseras. Medicinalstyrelsen, som vid upprepade
tillfällen framfört detta krav, vill ånyo kraftigt framhålla angelägenheten av att
högskolan utan dröjsmål kommer till stånd. Bristen på tandläkare är kännbar och antalet
vakanser inom folktandvården är för närvarande högre än någonsin. Under den korta tid
som förflutit sedan universitetsutredningen framlade sitt betänkande har nytt siffermaterial
till belysande av det framtida tandläkarbehovet hunnit framläggas av 1957 års
folktandvårdssakkunniga. Deras beräkning baseras bl. a. på de under senare år konstaterade
genomsnittliga, årliga behandlingstiderna för barnpatienter inom folktandvården.
Dessa genomsnittstider överstiger icke oväsentligt dem, som angavs av 1916 års folktandvårdssakkunniga.
Folktandvårdens behov av arbetskraft visar sig sålunda vara väsentligt
större än man tidigare ansett och det torde under den närmaste tjugoårsperioden uppgå
till mer än 3 000 tandläkare. För närvarande utgör hela antalet yrkesverksamma tandläkare
i landet cirka 4 800, varav eu tredjedel i folktandvården. Av det antal yrkesverksamma
tandläkare, som av universitetsutredningen beräknas tillkomma fram till 1975,
cirka 2 100, torde sålunda flertalet kunna beredas sysselsättning inom folktandvården.
Med hänsyn till att privattandvården också måste förutsättas kräva ytterligare arbetskraft,
torde den utbildningskapacitet universitetsutredningen beräknat ej vara för hög.
Medicinalstyrelsen har därför anledning tillstyrka den av universitetsutredningen föreslagna
översynen av tandläkarhögskolornas utbildningskapacitet med utgångspunkt från
det tandläkarbehov, som en revision av de nu tillgängliga prognoserna över tandläkarbehovet
kan komma att utvisa. För att förverkligandet av tandläkarhögskolan i Göteborg
ej skall fördröjas, bör denna översyn företagas skyndsamt.

Det är medicinalstyrelsen uppenbart, att mcdicinalväsendet nu och framdeles kräver
akademisk arbetskraft inom de nämnda utbildningssektorerna i väsentligt ökad utsträckning.
För styrelsens del må därför understrykas angelägenheten av en kraftig utbyggnad
av den akademiska utbildningens resurser omedelbart och i snabbast möjliga takt.

Studentöverskottet torde emellertid i större utsträckning också kunna ledas in på ickeakademiska
utbildningsvägar lämpliga för studenter. Inom medicinalstyrelsens arbetsområde
föreligger en rad verksamhetsgrenar, som vore betjänta av ökad studentrekrytering
såsom sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer, hälsovårdsinspektörer,
teknisk laboratoriepersonal, läkarsekreterare och tandhygienister.

Luntmäteristyrelsen yttrar bl. a. följande.

Fn modifiering av hittillsvarande system för begränsning och fördelning av tillströmningen
till fackhögskolorna föreslås av utredningen, vilken såsom långsiktigt mål uppställer
upphävandet av spärrar för inträde till akademiska studier. Lantmäteristyrelsen
kan i princip ansluta sig till utredningens ståndpunkt. Såsom i betänkandet anföres bör
emellertid undantag göras för områden med bl. a. starkt specialiserad utbildning. Enligt
styrelsens mening måste lantmätarutbildningen med dess begränsade arbetsmarknadsunderlag
hänföras till de områden där intagningsspärr icke lämpligen kan undvaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Socialstyrelsen anför:

Utredningen anser, att universitet och högskolor under 1960-talet bör byggas ut, så att
deras intagningskapacitet till mitten av decenniet ökas med ungefär 40 procent. Härtill
kan anmärkas, att 1945 års barnkull, som fyller 20 år 1965, var 41 procent större än
1940 års kull, som fyller 20 år 1960. Den föreslagna utbyggnaden ansluter sig följaktligen
under denna period helt till ungdomskullarnas tillväxt. Emellertid har under senare tid
antalet studenter ökat avsevärt mera än vad som svarar mot befolkningstillväxten. Sålunda
ökade antalet nyinskrivna studenter under 5-årsperioden 1953—1958 med omkring
65 procent, medan antalet 20-åringar under nämnda 5-årsperiod endast ökade med omkring
10 procent. Mot bakgrunden av det anförda och med hänsyn till att de faktorer,
som lett till ökning av studentantalet utöver befolkningstillväxten, inte kan antagas upphöra,
synes det socialstyrelsen föga troligt, att den av utredningen föreslagna utbyggnaden
kommer att vara tillräcklig för att tillgodose efterfrågan. Det bör också beaktas att, även
om antalet 20-åringar efter 1965 avtar, nämnda antal likväl vid decenniets slut är omkring
20 procent större än vid dess början.

Det anförda innebär bl. a. att det nu tillämpade systemet med »spärrade» utbildningslinjer
måste fortsätta och av allt att döma utvidgas under det kommande decenniet. Följden
kan lätt bli att tillströmningen till de alltjämt »fria» utbildningslinjerna kan bli betydligt
starkare än vad utredningen förutsett. Olägenheterna härav är uppenbara. Socialstyrelsen
vill särskilt understryka riskerna av ett endast partiellt genomförande av
utredningens program. Ett sådant ställningstagande skulle kunna medföra att spärrar
måste införas vid flertalet av de nu fria utbildningslinjerna.

En begränsning av utbyggnaden till den av utredningen förordade ökningen av intagningskapaciteten
med 40 procent under den närmaste femårsperioden synes vidare innebära,
att man måste ge avkall på utredningens målsättning att samhället bör bereda
möjlighet till högre utbildning åt alla, som önskar och förmår tillgodogöra sig en sådan
utbildning. En konsekvens av denna målsättning — som socialstyrelsen ansluter sig till —
blir alltså, om man utgår från styrelsens bedömning av behovet, att utbildningsmöjligheterna
bör ytterligare utbyggas.

Skolöverstyrelsen framhåller huvudsakligen följande.

För de allmänna kvantitativa resonemang, som föres av utredningen, spelar två faktorer
en avgörande roll, nämligen studentexaminationens omfattning och storleken av den
andel av en studentårgång, som övergår till högre studier. Beträffande båda dessa faktorer
kan ifrågasättas om inte utredningens beräkningar innebär underskattningar. Härpå tyder
bl. a. att det allmänna gymnasiets expansion under senare år varit så kraftig, att den
väsentligt överstiger det högsta av de båda alternativ, som skolöverstyrelsens planeringskommitté
räknade med i sin utredning »Skolan och de stora årskullarna». Innevarande
läsår undervisas sålunda i det allmänna gymnasiet cirka 2 200 fler elever än enligt beräkningarna
i nämnda alternativ. Överstyrelsen vill erinra om att de beräkningar av platsbehovet
i gymnasiet, som gjorts i den av överstyrelsen i juni 1959 till Kungl. Maj:t överlämnade
utredningen, gymnasiets kvantitativa utveckling fram till år 1965 har hållits
något i underkant. Den minskning av »övergångsprocenten», som universitetsutredningen
räknar med, är resultatet av kvantitativa överväganden kombinerade med allmänna bedömanden,
till vilka hör önskvärdheten av att man — framför allt med hänsyn till risken
för överproduktion inom den humanistiska sektorn — får en åtminstone relativt sett
minskad tillströmning till vissa utbildningsvägar. Även om skolöverstyrelsen finner det
i och för sig motiverat med en minskning av övergångsprocenten, måste överstyrelsen
starkt ifrågasätta sannolikheten av en sådan utveckling i av utredningen angiven omfattning.
Överstyrelsen vill därför varna för att det fortsatta planeringsarbetet bedrives

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 111

så, att en underdimensionering blir följden inom vissa områden av det högre undervisningsväsendet.

För universiteten och högskolorna har, som redan nämnts, gymnasiets totala kvantitativa
utveckling stor betydelse. Minst lika viktig är emellertid gymnasiets utformning,
såväl när det gäller avvägningen mellan allmänna gymnasier och fackgymnasier samt
relationerna mellan det allmänna gymnasiets linjer som när det gäller vissa nyckelämnens
ställning inom de olika linjerna. Skolöverstyrelsen vill erinra om att överstyrelsen vid
flera tillfällen — senast i samband med förutnämnda utredning om gymnasierna — betonat
vikten av att fackgymnasiernas ställning stärkes såväl absolut som relativt. Universitetsutredningen
är inne på samma linje. En ökad produktion av tekniker på läroverksingenjörsnivå
är angelägen. Såsom en snabbverkande åtgärd under en övergångstid bör
även det av utredningen diskuterade förslaget om studentlinjer vid de tekniska gymnasierna
förverkligas. Under senare år har balansen mellan det allmänbildande gymnasiets
linjer i icke obetydlig grad förskjutits till reallinjens förmån. Denna tendens måste kvarstå
och ytterligare förstärkas under 60-talet. Det blir eljest icke möjligt att säkra det
rekryteringsunderlag, som är en förutsättning för att den av universitetsutredningen
föreslagna kraftiga utbyggnaden av såväl den högre naturvetenskapliga som tekniska
utbildningen skall kunna komma till stånd. Ur skolans synpunkt är det särskilt viktigt,
att tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, som är de betydelsefullaste
producenterna av lärare i de stora bristämnena matematik, fysik och
kemi, fortsätter att växa. Överstyrelsen finner det sannolikt, att så blir fallet, och har
därför från sina synpunkter inga invändningar att göra mot en i och för sig synnerligen
önskvärd utbyggnad av de tekniska högskolorna.

Om sålunda läget ter sig ganska ljust på den naturvetenskapliga och tekniska sidan,
finner överstyrelsen det väsentligt svårare att se optimistiskt på möjligheterna att förverkliga
vissa andra av universitetsutredningens intentioner. Här åsyftas framför allt den
förordade omfördelningen inom de humanistiska fakulteterna i riktning mot samhällsvetenskaperna
liksom utbyggnaden av civilekonomutbildningen. Överstyrelsen vill gärna
ansluta sig till utredningens förslag i dessa avseenden men måste samtidigt påpeka vissa
förhållanden, som kan försvåra förverkligandet av förslagen. De samhällsvetenskapliga
studierna kommer sannolikt i stor utsträckning att väljas av studenter från latinlinjen
och allmänna linjens språkliga gren. Den breda utbildning i humanistiska ämnen — inte
minst i moderna språk —, som dessa studenter fått, är givetvis av stort värde för de
samhällsvetenskapliga studierna. Det vill emellertid synas, som om många av de moderna
samhällsvetenskaperna — inte bara statistik och nationalekonomi — av studenterna kräver
icke obetydliga förkunskaper i andra ämnen, framför allt matematik. Sistnämnda
ämne ingår icke i timplanen för vare sig latinlinjen eller den språkliga grenen av allmänna
linjen. Försöksverksamhet med matematik som frivilligt ämne i de två högsta ringarna
av latinlinjen har visserligen bedrivits under några år men upphör i och med innevarande
läsår. Bl. a. de antydda omständigheterna ger anledning ifrågasätta, om gymnasiets nuvarande
organisation i viktiga avseenden motsvarar tidens krav. Enligt överstyrelsens
mening är det angeläget att dessa frågor snarast blir föremål för utredning. Om en sådan
kommer till stånd, bör en av de första uppgifterna bli att snabbt vidtaga sådana provisoriska
ändringar i gymnasieorganisationen, att realiserandet av universitetsutredningens
förslag bl. a. beträffande omstruktureringen av de humanistiska fakulteterna underlättas.
Tiden är emellertid knapp, då de stora årskullarna redan i betydande utsträckning befinner
sig i gymnasiet.

Av de många problem, som diskuteras i universitetsutredningens betänkande, är den
beräknade framtida överproduktionen av humanister ett av de allvarligaste. I huvudsak
kan överstyrelsen ansluta sig till den kvantitativa bedömning i stort, som utredningen
kommit fram till. Man måste emellertid vara försiktig vid användande av ord sådana som

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

humanistöverskott då de lätt kan leda till icke önskvärda generaliseringar. Med någon
överdrift skulle man kunna säga att det humanistöverskott, som diskussionen gäller, i
själva verket är ett filologöverskott. Skolan, som är en av de viktigaste arbetsgivarna för
denna akademikergrupp, torde icke kunna försörja alla med utbildning i moderna språk.
Däremot är det osäkert om den nuvarande bristen på kristendomslärare och lärare i
klassiska språk kan hävas inom överskådlig tid. Det har ofta framhållits att organisatoriska
förändringar inom skolans värld påverkar lärarbehovet. Detta betonas energiskt
av undervisningsrådet Lundblad i utredningen »Lärarbrist och läraröverskott». Det kan
bl. a. tänkas, att övergången till treårig realskola eller treårigt högstadium märkbart kan
påverka behovet av modersmålslärare. Det är inte möjligt att nu göra bestämda uttalanden
om utvecklingen i här berörda avseenden. Skolöverstyrelsen vill endast fästa uppmärksamheten
vid förändringar, som är tänkbara eller pågår. I detta sammanhang vill överstyrelsen
framhålla, att behovet av akademiskt utbildade humanister inom folkbildningsarbetet
med säkerhet kommer att starkt öka under 1960-talet. Det finns sålunda åtskilliga omständigheter,
som tyder på, att man måste vara mycket försiktig, när man uttalar sig
om ett framtida humanistöverskott. Även om man, generellt bedömt, har anledning instämma
i utredningens slutsatser, kan bilden bli mer skiftande, när de olika sektorerna
inom den humanistiska ämnessfären betraktas.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar bl. a. följande.

Från statistisk synpunkt synes den prognosticerade utbyggnaden av specialgymnasierna
ungefär medge en sänkning av övergångsprocenten på sätt utredningen antagit. Lägger
man härtill den andel av studenter från de allmänbildande gymnasierna, som via studentlinjerna
på de tekniska gymnasierna passerar ut i förvärvslivet, ävensom de föreslagna
påbyggnadskurserna, synes kalkylerna i stort sett stödja antagandet om en övergångsprocent
under 65. Överstyrelsen har för sin del kommit fram till en något högre utbyggnadstakt
av de tekniska gymnasierna än utredningen antagit. Sett rent statistiskt stöder
detta förhållande utredningens antagande. Överstyrelsen finner det mycket önskvärt, att
man söker finna utbildningsvägar, som gör en utveckling möjlig i den riktning utredningen
föreslår. Överstyrelsen är dock tveksam om detta mål kan uppnås enbart med de förslag,
som framlägges. För att nå det av utredningen uppställda målet är enligt överstyrelsens
uppfattning ytterligare åtgärder erforderliga.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller huvudsakligen följande.

De beräkningar rörande den framtida tillströmningen till universitets- och högskoleväsendet,
på vilka utredningen grundat sin bedömning av det totala utbyggnadsbehovet,
synes innebära en underskattning av expansionskraften i tillströmningssidans utveckling.
Detta torde då först gälla utredningens beräkning av studentexaminationens framtida
storlek (inkl. examinationen från handels- och tekniska gymnasier). Enligt beräkningar
av något mera detaljerat slag än utredningens, som styrelsen gjort med ledning av numera
föreliggande uppgifter om elevantalet i gymnasiets olika ringar höstterminen 1959,
förefaller det sålunda sannolikt, att utvecklingen kommer att följa utredningens maximialternativ,
möjligen överträffa detta. Vidare synes utredningens antagande, att även i
framtiden 10 procent av de inskrivna vid de akademiska utbildningsanstalterna skulle
komma från andra skolformer än de allmänbildande gymnasierna, innebära, att en minskande
andel av de från fackgymnasierna examinerade skulle komma att söka sig till de
akademiska utbildningsvägarna; en sådan utveckling framstår som osannolik.

Utredningen räknar med att den andel av en årgång studenter, som söker sig till akademisk
utbildning, skall sjunka. Den antagna kraftiga sänkningen förefaller styrelsen
osannolik. Den ökade konkurrens om arbets- och utbildningstillfällena, som utredningen
räknar med under 1960-talet, kan i själva verket tänkas skärpa utbildningskraven och

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

därmed öka pressen på utbildningsanstalterna. Härtill kommer, att utredningen, som
förut berörts, torde ha underskattat rekryteringsunderlagets framtida storlek. En tillströmning
till universitets- och högskoleväsendet av den absoluta storlek, som utredningen
räknat med, skulle därför sannolikt förutsätta en ytterligare sänkt övergångsprocent,
något som styrelsen bedömer som ytterst osannolikt. Hetta hindrar inte att en sänkning
kan åstadkommas, huvudsakligen då genom eu utbyggnad av andra utbildningsvägar an
dem, som leder till en traditionell akademisk examen.

Het kan nämnas, att styrelsen redan, i samband med den yrkesvägledande verksamheten,
på senare tid genom olika åtgärder givit ökat utrymme för upplysning till abiturienter
och studenter om utbildningsmöjligheter av icke-akademiskt slag. Dylika insatser
genom yrkesvägledningen är emellertid icke ensamma tillräckliga. De utbildningsvägar,
som studenterna kan välja som alternativ till akademisk utbildning, maste ges en motsvarande
dimensionering.

En fråga av utomordentligt stor betydelse för tillströmningen till de akademiska studiebanorna
är studentexaminationens fördelning mellan allmänbildande gymnasier och
fackgymnasier av olika slag. En ökning av fackgymnasiernas andel torde åtminstone under
viss tid få en tillbakahållande effekt. De från fackgymnasierna utexaminerade har i
motsats till studenterna från de allmänbildande gymnasierna en avslutad yrkesutbildning,
som är efterfrågad på arbetsmarknaden. Inte minst med hänsyn till önskemålet att lätta
trycket på den akademiska utbildningen, är det angeläget, att icke ungdomarna ges
sämre tillgång till de gymnasieformer, som innebär en på arbetsmarknaden direkt användbar
yrkesutbildning, än till de allmänbildande gymnasiestudier, som ungdomarna i
regel måste bygga på med ytterligare utbildning, innan de kan anse sig färdiga för
utträde i arbetslivet.

År 1960 torde cirka SO procent av studenterna komma från de allmänbildande gymnasierna
och 20 procent från fackgymnasierna. Utredningen förutsätter en mycket liten
förändring av dessa proportioner fram till 1970, då 79 procent av studenterna skulle komma
från allmänbildande gymnasier och 21 procent från fackgymnasier. En så ringa förskjutning
bedömer styrelsen av flera skäl som högst otillfredsställande. Av skolöverstyrelsens
utredning »Gymnasieorganisationens omfattning fram till 1965» framgar, att 35
procent av de gymnasieväljande ungdomarna söker sig till fackgymnasier inom regioner,
där dessa finns lika lätt tillgängliga som de allmänbildande gymnasierna; det vore enligt
samma utredning inte orimligt att räkna med att cirka 50 procent av ungdomen
skulle välja fackgymnasier om reella valmöjligheter funnes. Det finns salunda en betydande
icke tillgodosedd efterfrågan från ungdomarnas sida på fackgymnasieutbildnmg.
Åven från arbetsmarknadssynpunkt framstar i nuvarande situation en avsevärt kraftigai e
ökning av fackgymnasiernas andel av den totala gymnasieorganisationen som angelägen.

I detta sammanhang bör ej heller frågan om linjefördelningen inom det allmänbildande
gymnasiet och utvecklingstendenserna därvidlag förbigås, då denna fråga synes vara av
stor vikt, såväl från synpunkten, att man bör tillmötesgå ungdomarnas efterfrågan på
utbildning inom de olika linjerna, som med hänsyn till vikten av en anpassning av gymnasiets
linjestruktur till den utbildnings- och arbetsmarknadssituation, som möter studenten
efter avslutade gymnasiestudier. Styrelsen vill därför understryka angelägenheten av att
den av skolöverstyrelsen föreslagna utredningen beträffande gymnasieorganisationens utformning
och struktur snarast kommer till stånd.

Byggnadsstyrelsen anför bl. a. följande.

Genomförandet av den nu föreslagna upprustningen av universitet och högskolor kommer
att i hög grad anstränga tillgängliga resurser för projektering, produktion och administration
och kommer vidare att ställa krav på en fast investeringsplan. Den snabba
takten kommer vidare att kräva att såväl projektering som byggande i vissa fall måste

8 — Bihang till riksdagens ''protokoll 19G0. 1 samt. Nr 119

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ske snabbare än som vanligen skett under senare år. Detta nödvändiggör, att planläggning
och utförande sker med vissa förenklingar och med i möjligaste mån enhetliga metoder.
Styrelsen förutsätter att i de fall så är möjligt, lokaler för olika institutioner skall kunna
sammanföras till större byggnadsprojekt och att såväl byggnader som deras inredning i
högre grad än som hittills skett blir föremål för standardisering. Detta torde även från
andra synpunkter bli nödvändigt för programmets genomförande, då man i många fall
måste räkna med, att de institutioner, som först blir färdiga, kommer att innehålla lokalreserver,
som icke utnyttjas av ämnet i fråga förrän några år senare, då studentintaget
natt sitt maximum. Under mellantiden måste dessa lokaler — utan mera kostnadskrävande
ändringar — kunna utnyttjas av andra ämnen, som först några år senare kan få
sina definitiva institutionslokaler färdigställda.

Styrelsen har icke haft möjlighet att under remisstiden kostnadsberäkna erforderliga
byggnadsprojekt. Styrelsen har emellertid ingen anledning ifrågasätta att storleksordningen
av de av universitetsutredningen angivna investeringskostnaderna icke kan vara
riktig.

För att det uppställda utbyggnadsprogrammet skall kunna genomföras med nödvändig
snabbhet fordras att alla tillgängliga resurser för projektering, produktion och administration
under denna period samordnas i ett noggrant fastställt tidsschema. Detta förutsätter
i sin tur ovillkorligen att en definitiv investeringsplan för åtminstone de närmaste fem
åren upplägges och följes för att programmet skall kunna genomföras. En förutsättning
för att den snabba upprustningen skall komma till stånd är emellertid att projekteringsarbetet
pa ett flertal objekt kan startas omgående efter ett riksdagsbeslut. Styrelsen saknar
möjlighet att nu bedöma huruvida det gemensamma projekteringsanslaget kommer
att visa sig tillräckligt för den projektering, som oundgängligen måste bedrivas under
budgetåret 1960/61.

Den snabba utbyggnadstakten ställer långtgående krav på styrelsens möjligheter att
samordna och planlägga verksamheten. Den nuvarande personalen är otillräcklig för detta
ändamål. Som ovan framhållits har styrelsen redan nu svårigheter att anskaffa tillräckligt
kvalificerad personal för sin nuvarande verksamhet. Det kan bli nödvändigt, att tillgripa
nya anställningsformer för att säkra tillgången på arbetskraft, t. ex. kontraktsanställning
eller liknande, om den av universitetsutredningen föreslagna utbyggnadstakten skall
kunna hållas.

SR yttrar bl. a. följande.

Det rekryteringsunderlag, på vilket utredningen baserar beräkningen av den framtida
tillströmningen till universitet och högskolor, torde enligt SR:s bedömande vara tilltaget
i underkant. Redan på grund härav kan sålunda tillströmningen till akademisk utbildning
antagas bli större än utredningen beräknat. Härutöver har utredningen emellertid betraktat
det sasom sannolikt att övergångsfrekvensen till akademiska studier kommer att
sjunka enligt A-alternativet — den enligt utredningens mening mest troliga utvecklingen
— ned mot en 65-procentig övergångsfrekvens år 1965. SR anser en sådan utveckling
osannolik. Snarare torde övergångsfrekvensen komma att ligga vid utredningens högre
alternativ. Härpå tyder flera omständigheter, bl. a. inställningen bland föräldrar och
målsmän.

SR delar utredningens uppfattning, att man som långsiktig riktpunkt bör uppställa
kravet på inträdesspärrarnas raserande. Med förutnämnda sannolikhet för en högre övergångsfrekvens
till akademisk utbildning än den utredningen antagit och åtminstone tillsvidare
bibehållna spärrar vid vissa högre läroanstalter kommer självfallet tillströmningen
till de fria fakulteterna att påkalla speciella åtgärder för att bl. a. motverka ett humanistöverskott.
I vilken omfattning humanisterna kan beredas nya och vidgade arbetsuppgifter
i framtiden är svårt att förutsäga. En önskvärd minskning av skolklassernas storlek
ställer anspråk även på flera humanister. Behovet av ökat humanistiskt inslag inom

115

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

massmedia (press, film, TV etc.) är påtagligt. Folkbiblioteken har att möta allt flera
krav; för deras utbyggnad behövs ett stort antal humanistiskt utbildade. Pa samma sätt
erbjuder heminredning, formgivning inom industri och hantverk, reklam- och upplysningsverksamhet
en stor arbetsmarknad för humanister. Inom det antikvariska området synes
för övrigt resurserna ha varit alldeles för knappt tillmätta. Här behövs humanistiskt skolad
arbetskraft. Ehuru det sålunda är både sannolikt och nödvändigt ur bildningssynpunkt
— att humanisterna tilldelas nya och vidgade uppgifter i framtiden, vill SR
också kraftigt understryka vikten ur arbetsmarknadsmässig synpunkt av utredningens
rekommendation att en differentiering av humanisternas utbildning kommer till stånd.

I fråga om teknikerna förordar SR, att en skyndsam undersökning angående dessas
utnyttjande inom såväl den enskilda som offentliga sektorn kommer till stånd.

Universitetsutredningen har även sökt bedöma utvecklingen i framtiden av antalet
studenter med kortare utbildning. Även om SR, som bl. a. företräder studentkarriärerna,
icke kan ansluta sig till utredningens antagande om framtida övergångsfrekvens, anser
SR den av utredningen företagna undersökningen visa att skyndsamma åtgärder måste
vidtagas för att möta det framtida studentutbudet. Medlen härför kan ej närmare
angivas utan särskilt utredningsarbete. SR vill emellertid starkt understryka den utomordentliga
vikten av utredningens rekommendation att ökade möjligheter till kortare
utbildning efter studentexamen skapas.

SACO anför huvudsakligen följande.

Beträffande den antagna utvecklingen av antalet studentexamina vid allmänbildande
gymnasier vill SACO inskränka sig till konstaterandet, att antagandets
realism i hög grad är beroende av att en kraftig utbyggnad av specialgymnasierna omedelbart
kommer till stånd.

När det gäller övergångsfrekvensen till universitet och högskolor
kan denna icke antagas sjunka så snabbt och kraftigt, att den av utredningen
rekommenderade övergångsprocenten kan uppnås vid slutet av 1960-talet. Pressen från
tillströmningssidan innebär, att övergångsfrekvensen vid mitten av 1960-talet troligen
kommer att tendera att bli högre än utredningens rekommendation.

SACO konstaterar för sin del, att tillströmningstrycket på universiteten och högskolorna
under första hälften av 1960-talet måste antagas bli så stort att utredningens
rekommendationer i fråga om tillströmningen till de fria fakulteterna kan förverkligas
endast om särskilda åtgärder för balanserad expansion av utbud
och efterfrågan vidtages.

I den mån modellantagandet i fråga om intagningen till farmaceutiska institutet även
skall anses innefatta en allmän behovsbedömning, så har intagningsbehovet överskattats
med åtminstone 100 intagna per år. Ifråga om de humanistiska fakulteterna maste det
av utredningen beräknade utbudet bedömas vara alltför högt med hänsyn till arbetsmarknadens
möjligheter att adekvat absorbera nytillskottet av akademiker. Det av utredningen
diskuterade c)-alternativet med 2 000 årligen nyinskrivna (exklusive komplettanter) vid
humanistisk fakultet ter sig — även med de av utredningen angivna förutsättningarna —
ur arbetsmarknadssynpunkt rimligare än det av utredningen rekommenderade b)-alternativet.
Slutligen måste viss tveksamhet råda om arbetsmarknadens behov av det av
utredningen beräknade juristutbudet.

Medan utvecklingstendenserna på tillströmningssidan talar för en högre övergångsfrekvens
än 60 procent, så skulle således ur arbetsmarknadssynpunkt en lägre övergångsfrekvens
till universitet och högskolor än 60 procent vara att rekommendera. Genom
olika åtgärder måste man därför söka avväga utbuds- och efterfrågeutvecklingen så, att
störningar i arbetskraftsbalansen i möjligaste mån undvikes. För att undvika en snedvridning
av det högre utbildningsväsendet är det nödvändigt, att den av utredningen

116

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

förordade utbyggnaden av intagningen till de nu spärrade högskolorna totalt sett icke
försenas eller förminskas. Det är vidare nödvändigt, att utbildningen vid de filosofiska
fakulteterna omlägges och differentieras så att den kommer att stå i bättre överensstämmelse
med arbetsmarknadens behov.

Om tillströmningen till vissa av de fria fakulteterna tenderar att bli så stor, att arbetskraftsbalansen
rubbas och svåra ekonomiska och sociala problem skapas, så skulle det
kunna ligga nära till hands att införa spärrar vid dessa fakulteter i syfte att åstadkomma
en balanserad expansion. Å andra sidan står det klart, att man i det längsta bör
undvika införandet av nya intagningsspärrar med hänsyn till de värden som ligger i att
möjligheten till fria studier står öppen vid åtminstone några fakulteter. På grundval av
de yttranden som avgivits av SACO:s medlemsorganisationer kan konstateras, att universitetsutredningens
material påverkat en del medlemsorganisationer att ifrågasätta, om icke
spörsmålet om en spärrad intagning åtminstone till vissa av de fria fakulteterna borde
upptagas till förnyad prövning. Ingen organisation har dock direkt påyrkat införandet av
nya spärrar. SACO vill inte förorda införandet av nya intagningsspärrar utan anser, att
man i första hand skall försöka att med andra medel åstadkomma en balanserad expansion.
Om man emellertid i det längsta vill söka undvika skapandet av nya spärrar, så
måste ett av medlen härför vara att i den utsträckning det är motiverat och möjligt lätta
på spärrarna till de högskolor där intagningsbegränsning nu förekommer. SACO vill därför
tillstyrka utredningens förslag om åtgärder för avskaffande av intagningsspärrarna
till civilekonom- och socionomutbildningen.

En avgörande förutsättning för att man skall få till stånd en balanserad expansion
utan intagningsspärrar är att yrkesvägledningen kraftigt utbygges och effektiviseras.
Den nuvarande yrkesvägledningen på gymnasiet och i realskolans linje valsklass
måste betecknas som helt otillräcklig. Yrkesvägledningen har betydelse kanske speciellt
för den mycket stora gruppen odeciderade studenter, som annars i stor utsträckning kan
tänkas avälja» humanistiska eller juridiska studier. Det är nödvändigt, att yrkesvägledningen
i högre grad än hittills blir arbetsmarknadsmässigt inriktad.

Vidkommande frågan om nya utbildningsvägar för studenter
synes tiden vara inne att helt basera utbildningen inom vissa nya områden på grundval
av studentexamen. I första hand torde det vara angeläget att helt basera folkskollärarutbildningen
på nyssnämnda examen genom att avveckla den fyraåriga folkskollärarutbildningen.
Ett annat exempel på en yrkesutbildning, som bör grundas på studentexamen,
utgör preparatris- och laboratrisutbildningen. Ett tredje exempel på en lämplig
studentkarriär utgör utbildningen inom kriminalpolisen. Ett fjärde exempel är landskanslistutbildningen.

Vid en rad andra utbildningslinjer torde det ännu icke vara möjligt att uteslutande
grunda utbildningen på studentexamen. Vid många sådana utbildningslinjer bör emellertid
särskilda studentlinjer inrättas, nämligen i de fall då man genom att utgå från gymnasiekunskaperna
kan förkorta eller förbättra yrkesutbildningen. Som exempel på utbildningslinjer
där särskilda studentlinjer borde vara tänkbara kan nämnas småskoleseminarierna,
.socialinstituten, sjuksköterskeskolorna, tecknings- och musiklärarutbildningen, förskollärar-
och hushållslärarinneutbildningen samt sekreterarutbildning. Det är angeläget, att
de icke-akademiska utbildningsvägarna får sådan kvalitet och kapacitet, att de kan locka
till sig och ta emot de ökande studentkullarna. Dessutom behövs effektiv upplysning om
dessa utbildningsvägar för studenter. Universitetsutredningen har rekommenderat, att
ökade möjligheter till kortare utbildning efter studentexamen skapas och framhållit, att
särskilt utredningsarbete är nödvändigt härför. SACO vill understryka angelägenheten
av att detta utredningsarbete omedelbart påbörjas, men vill samtidigt framhålla, att
detta icke bör få leda till uppskjutandet av åtgärder som kan vidtagas utan utredning,
såsom avveckling av den fyraåriga folkskollärarutbildningen.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

En väsentlig orsak till den snedvridning, som vårt högre utbildningsväsende råkat ut
för och som universitetsutredningens betänkande belyser, är gymnasiets nuvarande
utformning. Latinlinjens exklusivt humanistiska ämnesinnehåll är ett problem. Frånvaron
av matematik och fysikkurser över realexamensnivån bland linjens valmöjligheter bidrar
säkerligen på ett olyckligt sätt till att i hög grad inrikta latinstudenterna på de rent
humanistiska studievägarna. Ett inslag av matematik och fysik skulle dels underlätta
kompletteringsstudier för dem som efter studentexamen vill gå över till mera naturvetenskapligt
och tekniskt betonade studier, dels göra det mer naturligt att vid den filosofiska
fakulteten välja ämnen som statistik, nationalekonomi eller företagsekonomi. De
anförda synpunkterna pekar på behovet av en allmän gymnasiereform. Det står alltmera
klart, att det nuvarande gymnasiet inte är lämpligt utformat som en allmänbildningsgrund
för fortsatt yrkesutbildning. En gymnasiereform kan visserligen få effekt först på
längre sikt, men allt tyder på att de problemen för de närmaste åren kommer att bestå
och skärpas sett på längre sikt. SACO föreslår därför, att en särskild utredning rörande
gymnasiets utformning omedelbart kommer till stånd. Utredningen anser, att specialgymnasierna
under de närmaste åren måste utbyggas särskilt kraftigt. SACO kan helt ansluta
sig till denna uppfattning. En icke obetydlig del av de studenter, som nu avlägger
sin examen på latinlinjen eller allmänna linjen och därmed — om de inte vill underkasta
sig långvariga kompletteringar — är hänvisade till de fria fakulteterna, torde ha
valt sina linjer som en nödlösning, därför att deras hemort inte haft tillräcklig platstillgång
på alternativa gymnasieformer: realgymnasium, tekniskt gymnasium eller handelsgymnasium.
En utbyggnad av dessa gymnasieformer är därför ett viktigt steg mot en
riktigare och naturligare arbetskraftsbalans. Man skall alltså inte se saken så, att det nu
gäller att med konstlade medel tvinga bort studenterna från de humanistiska fakulteterna;
tvärtom har valet av studier vid humanistisk fakultet i stor utsträckning varit tvångsbetonat
av brist på alternativ.

När SACO hävdar, att man måste möta det ökande akademikerutbudet genom anpassningsåtgärder
på e f t e r f r å g e s i d a n, så ser organisationen inte problemet så, att det
är nödvändigt att skapa nya tjänster och arbetsuppgifter bara för att sysselsätta de ökande
akademikerkullarna. I stället förhåller det sig ju så, att en höjd utbildningsstandard och
utförandet av mera kvalificerade arbetsuppgifter är en central drivkraft i standardstegringsprocessen.
Hittills har brist på akademisk arbetskraft hindrat ett fullt utnyttjande
av det standardstegringsinstrument, som den högskoleutbildade arbetskraften utgör. När
nu tillgången på akademisk arbetskraft blir rikligare, gäller det för samhället och näringslivet
att ta vara på de möjligheter som en ökande akademikertillgång skapar. Flertalet
akademiker är anställda i offentlig tjänst. De perspektiv som universitetsutredningens
betänkande rullar upp, nödvändiggör en omprövning av den hittillsvarande statliga kompetenspolitiken.
SACO måste kräva, att det i anslutning till behandlingen av universitetsutredningens
betänkande från statsmakternas sida klarlägges, hur staten avser att anpassa
sin utbildningspolitik och sin arbetsmarknadspolitik till varandra. Endast på grundval
av ett sådant klarläggande kan man ge ungdomen en tillfredsställande yrkesvägledning.
På vissa områden vill SACO redan nu framlägga konkreta förslag ifråga om statliga
åtgärder.

Den förbättrade ämneslärartillgången måste utnyttjas till skolväsendets fromma. SACO
vill kraftigt understryka utredningens uttalande, att man under 1900-talet måste börja
förverkliga tanken på mindre klassavdelningar. Hittillsvarande prognoser på ämneslärarområdet
har i allmänhet utgått från antagandet, att 60 procent av lärarkrafterna i teoretiska
ämnen på enhetsskolans högstadium skall utgöras av filosofie magistrar och likställda
och 40 procent av vidareutbildade folkskollärare. En omprövning av undervisningens fördelning
mellan olika lärarkategorier på enhetsskolans högstadium måste komma till stånd
under 1960-talet och redan nu få konsekvenser för organiserandet av vidareutbildning.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Prognoserna har vidare utgått från att filosofie magistrar ej skall utnyttjas för undervisning
på enhetsskolans mellanstadium. Enligt SACO:s uppfattning bör emellertid ämneslärare
i större utsträckning än för närvarande användas i enhetsskolans årskurser 5—8.

När det gäller den juridiska utbildningen är tiden enligt SACO:s mening mogen för att
basera landsfiskalskompetensen på en fullständig juris kandidatexamen. SACO hemställer,
att åtgärder i detta syfte genast vidtages.

Av stor betydelse för akademikernas arbetsmarknad är, som utredningen påpekat, ett
genomförande av en arbetstidsförkortning. I stor utsträckning har akademikerna ingen
reglerad arbetstid men en mycket tyngande arbetsbörda. Det är rimligt, att den allmänna
arbetstidsförkortningen nu också utsträckes till denna arbetstagarkategori. Detta innebär,
att ett mycket stort antal nya akademikerbefattningar måste tillkomma i offentlig tjänst
enbart med hänsyn till en sådan arbetstidsförkortning.

TCO framhåller huvudsakligen följande.

Vad avser den totala tillströmningen till universiteten och högskolorna vill TCO ifrågasätta,
om icke utredningen underskattat dennas storlek. Enligt TCO:s mening kan det
stegrade utbildningsintresset och föräldrarnas krav att samhället skall bereda därför
lämpliga ungdomar gymnasial utbildning leda till en väsentligt snabbare ökning av antalet
studentexamina än vad utredningen i sin modellberäkning förutsatt. Utredningen har
vidare räknat med att för tiden efter år 1962 antalet examinerade från specialgymnasierna,
d. v. s. de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna, skall komma att öka förhållandevis
något starkare än antalet examinerade från de allmänbildande gymnasierna. I den mån
examinationen från gymnasierna kommer att öka utöver vad utredningen förutsatt förstärkes
givetvis kraven på en relativt starkare ökning av specialgymnasierna. Under de
senaste decennierna har samhället berett allt fler ungdomar möjligheter till gymnasiestudier.
Då arbetsmarknadsutsikterna för examinerade från tekniska läroverk och handelsgymnasier
även på längre sikt måste bedömas som goda, vill TCO förorda att man under
de närmaste åren för en sådan gymnasiepolitik, att en starkare ökning av den relativa
andelen studerande vid .specialgymnasierna än vad universitetsutredningen beräknat kommer
till stånd. Detta synes i första hand böra ske genom en ökad geografisk spridning av
specialgymnasierna. Formerna härför bör möjligen bli föremål för särskild utredning. TCO
understryker, att tiden nu synes vara inne att upptaga frågan om gymnasiets utformning
till närmare prövning. Specialgymnasiernas dimensionering och inrättande av tekniska
och merkantila linjer vid ett antal allmänna läroverk bör emellertid kunna bli föremål
för beslut utan att man avvaktar resultaten av en sådan utredning rörande gymnasiepolitiken.

Det synes än mer sannolikt, att utredningens uppskattning av övergångsfrekvensen från
studentexamen till akademiska studier beräknats för lågt. I och för sig torde man ha
anledning att räkna med att denna övergångsfrekvens kan komma att minska. Emellertid
måste det bedömas som osannolikt att övergångsfrekvensen kommer att sjunka så snabbt
och så kraftigt som utredningen förutsatt. Under alla förhållanden är det nödvändigt, att
statsmakterna vidtager åtgärder för att bereda de ungdomar, som avlagt studentexamen
vid allmänbildande gymnasium lämplig yrkesutbildning. En förutsättning för att utredningens
beräkningar rörande övergångsfrekvensen skall komma att visa sig tillnärmelsevis
riktiga är nämligen, att nya eller vidgade utbildningslinjer utanför universiteten och högskolorna
står till deras förfogande. Om så icke blir fallet, kommer ungdomarna antingen
att i ännu större utsträckning söka sig till sådana icke spärrade utbildningslinjer vid
universiteten, där arbetskraftsbehovet i framtiden kan beräknas komma att bli väl tillgodosett,
eller gå ut i yrkesarbetet utan någon som helst yrkesutbildning. Enligt TCO:s
mening bör sålunda möjligheterna att bereda studenter icke-akademisk utbildning bli
föremål för närmare utredning. Härvid bör till prövning upptagas icke endast den nämnda

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

lärarutbildningen utan också andra områden och utbildningslinjer, som för närvarande i
mindre utsträckning rekryteras av studenter, såsom landskanslistutbildningen, den husliga
utbildningen, sjuksköterskeutbildningen samt utbildningen inom försäkringsbranschen och
bankvärlden. Utredningen bör närmast ta sikte på möjligheterna att till mitten av 1960-talet bereda minst 6 000—7 000 studenter utbildning av ifrågavarande slag. Härvid bör
särskilt observeras, att ett mycket stort antal av de studenter, som söker sig till ickeakademisk
utbildning torde komma att utgöras av kvinnor. Över huvud finns det anledning
att på skilda sätt söka motverka det traditionellt relativt snäva yrkesvalet bland
såväl manliga som kvinnliga studenter.

Vid en totalbedömning av den tillströmning och examination från universiteten och
högskolorna, som utredningen förutsatt, kan ifrågasättas, huruvida icke de spärrade utbildningsanstalterna
även med den av utredningen föreslagna expansionen kommer att
vara underdimensionerade i jämförelse med de fria utbildningsbanorna. TCO finner det
utomordentligt angeläget, att en närmare prövning kommer till stånd av möjligheterna
att realisera förslaget om ett successivt upphävande av de befintliga spärrarna. Under
alla förhållanden måste planeringen och utbyggnaden av de spärrade utbildningslinjerna
ske på sådant sätt, att en snabb och väsentlig ökning av intagningskapaciteten kan komma
till stånd, därest detta påfordras med hänsyn till utvecklingen på den akademiska arbetsmarknaden.

TCO finner i fråga om civilingenjörsutbildningen under den närmaste femårsperioden
den kraftigt ökade intagningen väl motiverad. Det synes nu knappast möjligt att bedöma,
huruvida intagningen efter år 1965 bör begränsas till 1 800 eller om en fortsatt ökning
bör ifrågakomma.

Det kan knappast hävdas, att de av utredningen förutsatta förändringarna i relationerna
mellan antalet yrkesverksamma civilingenjörer respektive naturvetare har grund
i den faktiska eller förväntade efterfrågan, i synnerhet som enligt utredningens beräkningar
bristen på lärare i naturvetenskapliga ämnen kommer att upphävas aren närmast efter
1965. Om den av utredningen förutsatta tillströmningen till de naturvetenskapliga fakulteterna
förverkligas, innebär detta, att det helt övervägande antalet naturvetare kommer
att få sin sysselsättning icke inom skolväsendet utan på arbetsområden, där alternativa
möjligheter ofta torde föreligga att anställa civilingenjörer eller personer med naturvetenskaplig
utbildning. Om TCO likväl anser sig kunna förorda en tillströmning till de
naturvetenskapliga fakulteterna av den storleksordning, som utredningen förutsatt, sker
detta under vissa bestämda förutsättningar. För det första måste enligt TCO:s mening
det redan av andra skäl fullt motiverade kravet att minska storleken av klassavdelningarna
snabbt förverkligas, vilket möjliggöres genom den bättre balansen mellan tillgång och
efterfrågan på naturvetenskapligt utbildade lärare. Vidare måste emellertid den naturvetenskapliga
utbildningen vid universiteten anpassas efter de förändringar i naturvetarnas
arbetsmarknad, som utredningens beräkningar rörande antalet yrkesverksamma naturvetare
förutsätter.

Under alla förhållanden är det klart, att icke ens det antal humanister, som vid förverkligande
av den av utredningen förordade minskningen av tillströmningen till humanistiska
studier kommer att utexamineras, kan finna sysselsättning på de gängse yrkesbanorna,
och humanistutbildningens innehåll och utformning måste därför radikalt förändras.

Osäkerheten beträffande de »rena» humanisternas framtida arbetsmarknad föranleder
utredningen att förorda en ökad relativ andel inom de humanistiska fakulteterna för
samhällsvetarna. TCO vill understryka vad utredningen i detta sammanhang anfört, och
vill med hänsyn till att en differentierad humanistutbildning knappast kan komma till
stånd inom de allra närmaste åren snarast förorda, att förskjutningen i riktning mot en
ökad relativ andel samhällsvetare åtminstone i början av 1960-talet blir något starkare
än vad utredningen förutsatt. Någon risk för balansrubbningar i samhällsvetarnas arbetsmarknad
av samma karaktär som för de rena humanisterna torde nämligen inte föreligga.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

En väsentlig utbyggnad av intagningen av civilekonomer är erforderlig redan med hänsyn
till att civilekonomutbildningen är en så ny utbildningsform, att först nu ersättningsbehov
börjar att uppstå. Därjämte kan man emellertid påräkna, att ett betydande utvidgningsbehov
kommer att föreligga. TCO vill betona, att det synes angeläget, att den
av utredningen förutsatta intagningen, 700 studerande per år vid handelshögskolorna och
universiteten, bör uppnås något tidigare än 1966/67.

LO anser, att tillströmningen av studenter och jämställda till universitet och
högskolor kommer att bli högre än vad utredningen förutsätter, och anför ytterligare
följande.

Därför bör man pröva alla möjligheter att bereda flera än vad utredningen förutsätter
dylik utbildning. Denna bör främst inriktas på utbildningen av ett större antal civilingenjörer,
läroverksingenjörer, civilekonomer, naturvetare och samhällsvetare inklusive
psykologer. Skulle vi sedan likväl få ett överskott på humanister, så kan klassernas storlek
pa olika utbildningsnivåer minskas och en bättre grundundervisning erbjudas, något som
kommer att öka kvaliteten på all bildning och utbildning.

Svenska civilekonom]öreningen yttrar bl. a. följande.

I fråga om antalet examinerade från gymnasierna torde utredningens beräkningar vara
rätt säkra, eftersom gymnasiernas kapacitet under den närmaste tioårsperioden relativt
väl kan överblickas. Vad däremot gäller de kvantitativa bedömningarna av studenternas
önskan till akademisk vidareutbildning, förefaller beräkningarna osäkrare. Det torde icke
vara omöjligt, att utvecklingen kan komma att medföra att tillströmningen till de högre
undervisningsanstalterna blir större än utredningen förutsett.

Enligt föreningens åsikt finns det all anledning förmoda, att arbetsmarknaden för civilekonomerna
under överskådlig tid kommer att vara så god, att civilekonomutbildningen
i fortsättningen torde komma att locka minst samma relativa andel av studenterna som
hittills. Föreningen anser därför, att utredningens beräkningar av hur många studenter,
som under den närmaste tioårsperioden kommer att efterfråga civilekonomutbildning,
snarast ligger för lågt. Vid ett försök till totalbedömning av det framtida behovet av
civilekonomer har föreningen icke kunnat finna annat än att den i utredningen gjorda
beräkningen förefaller rimlig.

Föreningen instämmer med utredningen i att studentexamen bör utgöra grund för
intagningen till de akademiska läroanstalterna och att någon inträdesprövning utöver
denna i princip icke bör förekomma, men utgår för sin del ifrån, att tillströmningen till
civilekonomutbildningen kommer att vara så kraftig, att en fördubbling av intagningskapaciteten
icke tillnärmelsevis räcker för ett slopande av spärrarna.

SFS anför bl. a. följande.

Enligt SFS:s uppfattning är det knappast troligt, att ökningen av studentexamensfrekvensen
kommer att reduceras i den omfattning utredningen förutsätter för åren
1963—1965. Mot bakgrunden av de senaste årens inskrivningssiffror vid universitet och
högskolor synes det SFS tveksamt, om utredningens antagande om en 65-procentig övergångsfrekvens
kan anses utgöra en realistisk bedömning. Då SFS finner det troligt, att
universitetsutredningen underskattat såväl studentexaminationens omfattning som övergångsfrekvensen
till universitet och högskolor, måste slutsatsen bli, att den av utredningen
föreslagna utbyggnaden utgör ett minimiprogram, som måste genomföras med
största skyndsamhet. Vid detaljplaneringen av universitetens och högskolornas utbyggnad
måste hänsyn tagas till att studenttillströmningen med största sannolikhet kommer att
påkalla omfattande utvidgningar av programmet. Vidare är det nödvändigt, att statsmakterna
omgående vidtar aktiva åtgärder för att vid sidan av de akademiska utbild -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ningslinjerna skapa nya utbildningsvägar, som bygger direkt på studentexamen. Eljest
riskerar man, att ökningen av gruppen studenter inom icke-akademiska yrken kommer
att släpa efter i relation till ökningen av det totala studentantalet. Man torde till och
med kunna påstå, att förutsättningen för en reducerad övergång till universitet och högskolor
är, att tillströmningen till de yrkesinriktade utbildningslinjerna blir större än vad
utredningen rekommenderar.

En av de viktigaste faktorerna både för tillströmningen till universitet och högskolor
och för efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft är gymnasiets differentiering på
teoretiska och praktiska linjer. Skolöverstyrelsen har i en hösten 1959 publicerad utredning
framhållit önskvärdheten av att en allmän gymnasieutredning kommer till stånd.
SFS finner det ytterst angeläget, att denna utredning snarast tillsättes. Härvid måste
observeras inte endast frågan om påbyggnadslinjer på enhetsskolan utan också avvägningen
mellan allmänna gymnasier och fackgymnasier jämte problemen om upprättande
av gymnasielinjer av helt ny karaktär. Utredningen bör även få till uppgift att åstadkomma
en enhetlig planering av gymnasie- och universitetsutbildningen. Vid tillskapandet
av nya gymnasier synes det önskvärt att i första hand fackgymnasier inrättas. Den av
utredningen antagna ökningen av examinationen vid fackgymnasierna torde komma att
visa sig otillräcklig. SFS vill därför bestämt hävda, att utbyggandet av specialgymnasierna
bör ske i snabbare takt än vad utredningen skisserar. Detta är i överensstämmelse med
näringslivets krav och kan bidraga till att minska tillströmningspressen på de allmänbildande
gymnasierna och därmed — på längre sikt — även på de fria fakulteterna.

En av SACO verkställd lärarprognos visar, att med nuvarande elevantal i klasserna
endast något mer än en femtedel av de nyexaminerade filosofie kandidaterna och magistrarna
år 1965 kommer att kunna beredas plats som läroverkslärare. Även om elevantalet
i klassavdelningarna minskas, kommer större delen av de nyexaminerade att få söka sig
till arbetsområden utanför lärarbanan. Tidigare har lärarbristen angivits som hinder för
ett uppfyllande av det ur pedagogisk synpunkt angelägna reformkravet på mindre klassavdelningar.
I en situation med bättre lärartillgång bör det vara möjligt att successivt
reducera elevantalet per klass i såväl gymnasium som realskola och enhetsskola. Under
1960-talet torde inte enbart bristen på humanister bli upphävd. Även bristen på naturvetenskapligt
utbildade lärare kommer att vara eliminerad vid slutet av decenniet.

Det ökande utbudet av humanistiskt utbildad arbetskraft medför, att de traditionella
sysselsättningsområdena för humanisterna inom en snar framtid kommer att visa sig otillräckliga.
Humanisterna måste i allt större utsträckning söka sig över till nya sektorer av
arbetsmarknaden. Som en nödvändig förutsättning för anpassningen till den förändrade
arbetsmarknadssituationen framstår en förnyelse och differentiering av humanistutbildningen.
Den nuvarande utbildningen ger nämligen kunskaper med synnerligen begränsad
användbarhet inom andra än de traditionella humanistyrkena. SFS vill starkt förorda,
att en särskild humanistutredning kommer till stånd.

Det är av största vikt att tillgång finnes till kompetenta yrkes vägled are med ingående
kännedom om utbildnings- och arbetsmarknadsförhållanden på de olika akademikerområdena.
SFS förutsätter, att de yrkcsrådgivande myndigheterna ges ökade resurser och
att därvid i första hand den yrkesvägledande verksamheten i gymnasierna förstärks.

Även om utbildningsväsendets utveckling skulle komma att överensstämma med universitetsutredningens
intentioner, torde redan inom de närmaste åren uppstå stora problem.
Utredningen räknar med att universitetens och högskolornas intagningskapacitet måste
ökas med ungefär 50 procent under 1960-talet. SFS vill helt instämma i utredningens
rekommendation, att den största delen av utbyggnaden måste komma till stånd redan
under decenniets första hälft. Likaså delar SFS utredningens uppfattning, att den övervägande
delen av de nya utbildningsplatserna måste tillskapas vid spärrade institutioner,
fakulteter och högskolor. Såväl universitetsutredningens senaste undersökningar som tidi -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

gare gjorda utredningar ger vid handen, att det största behovet av akademisk arbetskraft
kommer att föreligga inom industri, handel och hälsovård.

SFS finner, att möjligheter bör skapas att öka intagningskapaciteten vid de tekniska
högskolorna till mer än 1 850 elever per år med hänsyn till att arbetsmarknadens behov
av civilingenjörer kan komma att stiga utöver vad universitetsutredningen antar.

Med hänsyn till den kommande arbetsmarknadssituationen är det synnerligen angeläget,
att den av utredningen beräknade riktpunkten av 700 årligen nyintagna ekonomie studerande
uppnås redan inom 3 ä 4 år, d. v. s. ett par år tidigare än vad som förutsatts i
utbyggnadsprogrammet.

I fråga om läkarutbildningen finner SFS det synnerligen angeläget, att de medicinska
läroanstalternas utbildningskapacitet snarast utökas. Den långsiktiga planeringen av läkarutbildningen
bör sedan bygga pa de resultat, som den nyligen tillsatta läkarutredningen
framlägger. Behovet av utredning rörande de återverkningar, som en ökad medicinsk
forskning och en ökad integrering mellan medicinska och andra akademiska utbildningslinjer
kan få på det framtida utbildningsbehovet, synes mycket angeläget.

Utredningen antar, att antalet närvarande studerande vid de teologiska fakulteterna ej
kommer att na upp till 1 000 under hela 19G0-talet. SFS anser det vara orealistiskt att
räkna med en så markant reducerad takt i tillströmningsökningen. Den eliminering av
prästbristen, som utredningen rekommenderar, bör komma till stånd före 1970, då en
kraftig ökning av ersättningsbehovet kan förutses inträffa. Organisationen finner det
antagligt, att prästbristen kan elimineras, om 1 400 blivande präster examineras under
1960-talet. Härför kräves — om examinationsfrekvensen når upp till 70 procent — att
1 300 teologer med inriktning på prästyrket inskrives under femårsperioden 1960/61—
1964/65. Vidare kan man räkna med att ungefär en tredjedel av varje inskrivningsårgång
framför allt blivande kristendomslärare — erhåller utbildning vid teologisk fakultet
men avlägger examen vid humanistisk. Därtill kommer teologer med annan yrkesinriktning.

Sveriges konservativa studentförbnnd betonar, att utredningens förslag om
den framtida utbyggnaden av de högre läroanstalterna måste betraktas som ett
minimiprogram, då utredningens beräkningar om den väntade tillströmningen
på åtskilliga punkter torde vara alltför snäva. Förbundet anför vidare följande.

Den av utredningen förutsedda tillströmningen till de humanistiska fakulteterna kommer
att medföra allvarliga sysselsättningsproblem för denna kategori av akademiker,
därest icke snabba åtgärder vidtages från samhällets sida. Det synes uppenbart, att den
nuvarande humanistutbildningen med huvudsaklig inriktning på framför allt lärarbanan
måste på ett helt annat sätt än som nu sker anpassas efter samhällets utveckling och
de alltmer differentierade marknadsbehoven.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund yttrar bl. a. följande.

Ungdomens ökade utbildningsintresse är ett av de mest markerade dragen i samhällsutvecklingen.
Full sysselsättning, stigande materiell standard, social och kulturell utjämning
och icke minst samhälleliga stödåtgärder har bidragit till att stimulera detta utbildningsintresse
inom allt vidare folkgrupper. Det finns all anledning att förmoda att
efterfrågan pa utbildning vid fortsatta ekonomiska framsteg och en fortsatt progressiv
samhällsutveckling kommer att öka i minst samma takt som hittills. Helt naturligt kommer
tdlströmningen till läroanstalter som meddelar högre teoretisk utbildning därvid att
vidgas i betydande grad. Av cirka 60 000 yrkesverksamma akademiker har endast 5 000—
6 000 rekryterats från de grupper av arbetare, småföretagare och lägre tjänstemän, som
utgör en klar majoritet av befolkningen. Det är främst från dessa grupper som — om de
studiesociala åtgärderna fortsätter att utbyggas -—- den ökade tillströmningen är att förvänta.
Det är därför framför allt de som kommer att drabbas av en underlåtenhet från

123

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

samhällets sida att snabbt och kraftigt bygga ut det högre undervisningsväsendets kapacitet.
Vi kommer under det närmaste decenniet att uppleva ett skede då traditionella
barriärer till högre utbildning — väsentligen av ekonomisk art men också psykologiskt
betingade — bryts ned. Det är en fullkomligt orealistisk politik att försöka motverka
eller fördröja denna process genom en skärpning av intagningsvillkoren eller en hårdare
selektivitet i rekryteringen till högre utbildning. Det gäller däremot för samhället att
försöka länka den kvantitativa expansion som kommer att drivas fram av ungdomens
krav på vidgad allmänbildning och bättre grund för yrkesverksamhet på ett sätt som
så långt möjligt svarar mot samhällets och arbetsmarknadens behov.

Teologiska fakulteten i Uppsala anför huvudsakligen följande.

Vid bedömningen av tillströmningen till de teologiska fakulteterna utgar universitetsutredningen
från att »den ökning, som skedde omedelbart efter genomförandet av den
nya studieordningen för teologer, nu minskat i styrka». Detta är riktigt, om man utgar
från förhållandena mellan åren 1955—57/58, då man just kan konstatera nämnda minskning.
Så är dock icke fallet om de båda sista åren 1958—1959 medräknas. Detta framgar
också av universitetsutredningens egna siffror, där för året 1958/59 till och med redovisas
högre siffror än 1955/56. Dessa siffror är dock väsentligen mycket lägre än de verkliga
inskrivningssiffroma, då universitetsutredningen bygger på den årliga inskrivningen vid
universiteten med angivande av studieriktning och icke med den verkliga inskrivningen
i fakulteten. De teologiska fakulteterna erhåller nämligen ett icke obetydligt antal studerande
från de filosofiska fakulteterna. Den verkliga inskrivningen ligger sålunda genomgående
under dessa fyra år cirka 50 procent högre än de av universitetsutredningen angivna
siffrorna. Under läsåret 1959/60 räknade sålunda universitetsutredningen med en
inskrivning av 140 studerande. I verkligheten inskrevs under höstterminen 1959 179, alltså
cirka 30 procent mera.

Jämväl universitetsutredningens beräkningar av behovet av teologiskt utbildad arbetskraft
synes fakulteten tilltagna kraftigt i underkant. Även om ingen hänsyn tages till
övriga yrken med behov av teologiskt utbildad arbetskraft, skulle enligt fakultetens beräkningar
inskrivningsbehovet av teologer för präst- och lärarbanan årligen omfatta ungefär
400 studerande. Det är därför uppenbart, att det av universitetsutredningen redovisade
inskrivningsbehovet under den första femårsperioden av 850 inte ens utgör hälften
av arbetsmarknadens behov, som enligt de förut redovisade siffrorna torde röra sig om
minst 2 000.

Ilistorisk-filosofiska sektionen i Uppsala yttrar bl. a. följande.

I likhet med utredningen finner sektionen, att kravet på balans inom den akademiska
arbetsmarknaden bör kunna tillgodoses genom upplysningsverksamhet om utsikterna på
olika delar av denna marknad — den långsiktiga riktpunkten för universitetspolitiken bör
innebära ett raserande av spärrar för tillträde till olika utbildningslinjer. Sektionen vill
därför understryka vikten av att utredningens planer för utbyggnad inom hittills spärrade
utbildningsområden realiseras. Sektionen har vidare med tillfredsställelse uppmärksammat
utredningens önskemål rörande differentierad utbildning inom de humanistiska fakulteternas
ram.

Det större konsistoriet i Uppsala instämmer i utredningens uttalanden rörande
inträdesspärrar och finner en differentiering av humanistutbildningen i hög grad
påkallad. Konsistoriet föreslår därjämte inrättande av en fast, interakademisk
samarbetsorganisation för ett fortlöpande planeringsarbete — lämpligen under
universitetskanslerns ordförandeskap.

124

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

Teologiska jakulteten i Lund uttalar bl. a. följande.

Fakulteten kan icke finna den av utredningen valda riktpunkten för de teologiska
fakulteternas dimensionering tillfredsställande. Den tidsrymd utredningen räknar med för
hävande av prästbristen synes vara alltför lång. En under ett par decennier bestående
prästbrist måste medföra ytterst kännbara olägenheter. Fakulteten finner det vidare överraskande,
att utredningen i sina riktlinjer inskränkt sig till att söka eliminera enbart
prästbristen men däremot synes räkna med att bristen på kristendomslärare skall bestå.
I själva verket utgör utbildningen av kristendomslärare en högst avsevärd del av de
teologiska fakulteternas undervisning och examination, enligt ungefärliga beräkningar 30
å 35 procent. Allt synes enligt fakultetens mening tala för att detta procenttal i framtiden
kommer att stiga, då enligt gjorda beräkningar det totala behovet av lärare i kristendomskunskap
vid de högre skolorna, uttryckt i heltidstjänster, torde komma att öka med
45 procent mellan läsåren 1957/58 och 1966/67.

Det större konsistoriet i Göteborg yttrar bl. a. följande.

Även om utredningen skulle få rätt i sitt antagande, att tillströmningen till humanistiska
fakulteterna relativt sett skulle minska, vilket förefaller tvivelaktigt, kommer sysselsättningen
av den humanistiskt utbildade arbetskraften att utgöra ett svårlöst problem. En
i och för sig högeligen önskvärd sänkning av antalet elever per klassavdelning i våra
skolor skulle utan tvivel utgöra ett verksamt botemedel. Möjligheten att genom en differentierad
studiegång lösa humanistöverskottets problem inom de humanistiska fakulteterna
bör enligt konsistoriets mening icke överskattas. Det lärer icke kunna undvikas, att
humanister som på denna väg införes på arbetsmarknaden kommer att vid konkurrensen
om olika tjänster befinna sig i en ogynnsam position i förhållande till de studerande som
genom fackstudier direkt förberett sig för det praktiska livets olika arbetsuppgifter.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola uttalar bl. a. följande.

Avdelningen har för sin del intet att erinra mot utredningens beräkningar av det framtida
studentantalet. Det är sålunda mycket sannolikt, att utredningen rätt bedömt riskerna
för ett framtida humanistöverskott. Avdelningen delar utredningens uppfattning,
att den av utredningen framlagda modellen bör betraktas som ett program för en önskvärd
utveckling. Även om utvecklingen kommer att överensstämma med utredningens
förhoppningar, kommer de humanistiska fakulteterna att få motta ett så avsevärt antal
studerande, att risken för en överproduktion redan inom de närmaste åren är så stor, att
åtgärder av något slag måste vidtas. Avdelningen avstyrker införandet av spärrar, men
vill samtidigt kraftigt understryka, att en minskad tillströmning till humanistisk utbildning
måste komma till stånd på andra vägar. Därvid kommer främst de icke akademiska
utbildningsbanoma i blickpunkten. Utredningen har förutsatt, att dessa i ökad utsträckning
kommer att dra till sig studenter. Avdelningen finner detta antagande sannolikt men
vill ifrågasätta, om utvecklingen härvidlag kommer att gå så snabbt, som utredningen
förutsatt. Med hänsyn till nödvändigheten av en snabbt verkande kraftig ökning av
tillströmningen till icke akademiska utbildningsbanor måste åtgärder, som underlättar
utvecklingen i sådan riktning, snarast vidtagas. Avdelningen vill då starkt understryka, att
en omfattande utbyggnad av specialgymnasierna får antas medföra, att ett större antal
studerande efter avlagd gymnasieexamen kommer att söka sig till praktisk yrkesverksamhet.
Om utbyggandet av de spärrade fackhögskolorna inte tillätes ske i den takt, som
utredningen förutsatt, torde tillströmningen till de humanistiska studierna komma att öka
långt utöver utredningens beräkningar. Avdelningen önskar kraftigt betona den avgörande
betydelsen av att utredningens förslag i dessa avseenden i allt väsentligt godtages av
statsmakterna. En väsentligt minskad tillströmning till högre studier torde vidare ej

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

kunna uppnås med mindre än att yrkesvägledning och studierådgivning beredes avsevärt
större utrymme såväl på gymnasiet som vid universiteten.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm anser tandläkarhögskolorna
tillhöra den typ av högskolor vid vilka, enligt utredningen, spärr är ofrånkomlig
vid intagningen.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö finner, att utredningens beräkningar
om tillströmningen till akademiska studier ej kan tillbakavisas och
att åtgärder måste vidtagas för att bereda tillräckliga och lämpliga studiemöjligheter
för den utbildningssökande ungdomen, och anför ytterligare följande.

Behovet av tandläkare har beräknats av 1951 års tandläkarkommitté och har även
berörts i det av 1957 års folktandvårdssakkunniga i år framlagda betänkandet »Folktandvården»
(SOU 1960:1). Genom dessa undersökningar jämte pågående utredningar
och andra uppdrag förefaller det klart, att ytterligare en tandläkarhögskola snarast bör
inrättas och förläggas till Göteborg. Kollegiet finner på grund härav det knappast påkallat
att nu föranstalta om särskild utredning rörande det framtida behovet av tandläkare
och kapaciteten vid den tilltänkta utbildningsanstalten.

Universitetskanslern framhåller i sitt remissyttrande huvudsakligen följande.

Universitetsutredningens senast framlagda betänkande inledes med en omfattande
undersökning av tendenserna på akademikernas arbetsmarknad, vilken leder fram till de
rekommendationer, varpå utredningens förslag om ett utbyggnadsprogram för 1960-talet
är grundat. Redan av denna kortfattade sammanfattning av innehållet i betänkandets
första del framgår, att här dels är fråga om en statistisk undersökning av prognoskaraktär,
dels om en serie av till denna anslutande värdeomdömen och rekommendationer av utbildnings-
och arbetsmarknadspolitisk art. Detta har också med tydlighet framhållits av
utredningen och måste stå fullt klart för varje uppmärksam läsare av betänkandet. Klargörande
är här exempelvis utredningens uttalande på s. 164 i betänkandet, där utbildningen
av akademiker betecknas som »en väsentlig strategisk faktor i planeringen för
samhällets utveckling», och där det vidare heter: »De antaganden som ligger till grund
för beräkningarna om utbildning av akademisk arbetskraft kan från denna synpunkt
ges en annan innebörd än ett försök till prognos. De kan sägas karakterisera en samhällsutveckling
som anses önskvärd.» Tyvärr torde det dock vara nödvändigt att räkna
med, att dessa förhållanden ej alltid kommer att i tillräcklig mån beaktas, varför det
föreligger en risk för att utredningens rekommendationer på sina håll kommer att uppfattas
som entydigt och objektivt fastslagna grundvalar för de politiskt bestämmande
instansernas handlande. I själva verket är de här förekommande långtidsprognoserna,
såsom även utredningen understryker, behäftade med en mycket betydande osäkerhet,
och de slutliga rekommendationerna vilar därför ofta på svag grund. I några fall — exempelvis
i fråga om tillgång och behov av teologer och jurister — har utredningens prognoser
och slutsatser också redan av vederbörande akademiska myndigheter utsatts för en kritik,
som ej synes mig sakna fog. I stort sett och med vissa reservationer, som framgår av det
följande, synes mig dock utredningens rekommendationer, sådana de sammanfattas på
s. 184—203 i betänkandet, vara så väl underbyggda, som tillgängliga statistiska data
medgiver. De kan därför enligt min uppfattning nu tjäna som utgångspunkt för principbeslut
om ett utbyggnadsprogram, under förutsättning att en kontinuerlig revision av de
grundläggande prognoserna får ingå som ett väsentligt led i det fortsatta planeringsarbetet.
Jag vill i detta sammanhang uttryckligen framhålla, att jag härvid utgår från
att utredningens rekommendationer om en viss minskning av tillströmningen till humanistiska
studier icke är avsedda att föranleda någon reduktion av det kraftigt ökade stöd till
humanistisk forskning, som enligt min mening är starkt påkallat.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

På s. 178—181 i betänkandet diskuterar utredningen frågor rörande fria eller spärrade
utbildningslinjer. Som riktpunkt för universitetspolitiken uppställes en successiv avveckling
av befintliga intagningsspärrar, samtidigt som det framhålles, att ett sådant program
endast på lång sikt kan förverkligas. Utredningen tar emellertid bestämt avstånd från
tanken på införandet av spärr vid de filosofiska fakulteterna och betecknar sitt härvid
förda resonemang som åtminstone i någon mån giltigt även för de övriga fria fakulteterna.
En nödvändig konsekvens av detta resonemang, till vilket jag i huvudsak kan ansluta
mig, synes vara att utredningens rekommendationer rörande särskilt de filosofiska fakulteternas
dimensionering måste underkastas viss omprövning under det fortsatta planeringsarbetet.

Som första punkt i programmet för den vidare utbyggnaden anger utredningen, att
universitet och högskolor vid mitten av 1960-talet bör kunna årligen taga emot 40 procent
flera nyinskrivna än de gjorde läsåret 1958/59. För att möjliggöra detta föreslår utredningen
ej blott åtgärder för kraftig utbyggnad av nu befintliga lärosäten, utan även inrättandet
av nya, såsom en ny teknisk högskola i Lund och en matematisk-naturvetenskaplig
fakultet i Göteborg.

Det praktiska genomförandet av ett så omfattande utbyggnadsprogram måste, om
avsett resultat skall kunna vinnas, baseras på en i detalj utarbetad, långsiktig planering.
Enligt utredningens förslag skall några av de viktigaste delarna av arbetet härmed uppdragas
åt särskilda kommittéer. En oundgänglig förutsättning för ett framgångsrikt planeringsarbete
är emellertid enligt min mening, att statsmakternas ställningstagande till
utbyggnadsprogrammet kommer att innefatta en deklaration, som i stora drag anger den
standard och den omfattning och därmed även den kostnadsram, man kan räkna med för
utbyggnaden under den tid, utredningens program avser. Utgångspunkten måste därvid
vara den, att varje befintligt eller tillkommande lärosäte skall, inom ramen för sin förutsatta
storlek, byggas ut till full kapacitet både för forskning och undervisning. Först sedan
den totala kostnadsram, med vilken man på längre sikt minst kan räkna, genom en sådan
deklaration blivit någorlunda fixerad, är det möjligt att så utforma planeringsarbetet, att
tillgängliga medel får effektivaste möjliga användning

För att kunna prestera ett fullgott arbete måste varje fakultet eller högskola inom sitt
område vara fullt utrustad för forskning och undervisning. Enligt min mening bör detta
vara den avgörande synpunkten, då det gäller inrättande av nya fakulteter eller högskolor.
Sådana åtgärder bör ej företagas i vidare omfattning än att såväl de nya lärosätena som
de redan befintliga av samma slag kan göras fullrustade inom den tid, utbyggnadsprogrammet
omfattar, och inom den kostnadsram, statsmakterna är villiga att ställa till
förfogande. Ett mindre antal med avseende på personal, lokaler och materiel fullrustade
enheter är avgjort att föredraga framför ett större antal svältfödda. Det är främst av
detta skäl, jag finner det så angeläget att ett principbeslut om standard, omfattning och
kostnadsram för utbyggnadsprogrammet kommer till stånd. Jag vill i detta sammanhang
även uttala min anslutning till ett av det större konsistoriet i Uppsala framfört förslag
om inrättande, lämpligen under universitetskanslerns ordförandeskap, av en fast interakademisk
samarbetsorganisation för ett fortlöpande planeringsarbete. På sätt konsistoriet
antytt, skulle ett sådant organ även enligt min mening ha en mycket betydelsefull uppgift
att fylla.

Över huvud taget synes det angeläget, att utvecklingen så litet som möjligt låses fast
genom definitiva beslut rörande den detaljerade utformningen av olika föreslagna reformåtgärder,
innan tillfälle till förnyad ingående granskning beretts de akademiska myndigheterna.
Principbeslut i de viktigaste frågorna, liksom besluten om tillsättande av föreslagna
kommittéer, torde böra fattas i den ordning utredningen tänkt sig, även om utredningsuppdragen
till kommittéerna enligt min mening borde få en från utredningens
förslag något avvikande utformning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 127

I en efter remisstidens utgång inkommen skrivelse uttalar kanslern bl. a.
följande.

Det av utredningen föreslagna utbyggnadsprogrammet för universitet och högskolor är
grundat på utredningens omfattande undersökning av tendenserna på akademikernas
arbetsmarknad. Även om de här förekommande långtidsprognoserna måste anses vara
behäftade med en betydande grad av osäkerhet, har jag förklarat mig anse utredningens
rekommendationer kunna tjäna som grund för ett principbeslut, under förutsättning att
cn kontinuerlig revision av de grundläggande prognoserna får ingå som ett väsentligt led
i det fortsatta planeringsarbetet. En dylik omprövning av prognoserna har jag betecknat
som en första angelägen arbetsuppgift för det föreslagna prognosorganet. Jag har vidare
hävdat nödvändigheten av ett skyndsamt inhämtande av den eftersläpning, som föreligger
med avseende på forskningens resurser, ävensom vikten av att utredningens kostnadsberäkningar
kompletteras i fråga om en fortsatt upprustning av forskningen och forskarhandledningen.
I här förevarande sammanhang vill jag ytterligare framhålla, att mina nu
refererade uttalanden är direkt grundade på de olika akademiska myndigheternas till mig
insända yttranden över betänkandet. Åtskilliga av dessa har i själva verket, var och en
för sitt verksamhetsområde, givit uttryck åt tvivel på hållbarheten av utredningens antaganden
rörande den framtida tillströmningen av studerande, vilka ansetts alltför lågt
tilltagna. Bakom det av mig framförda kravet på en omprövning av prognoserna såsom
ett viktigt led i det fortsatta planeringsarbetet står sålunda en ovanligt enig akademisk
opinion. Detsamma är fallet i fråga om vikten av att forskningens behov blir till fullo
beaktade vid utbyggnadsprogrammets genomförande, och att utredningens kostnadsberäkningar
i detta avseende kompletteras. Det är med stöd av uttalanden av de akademiska
remissmyndigheterna och samtidigt med hänsyn till hela frågans brådskande
natur, som jag för min del kommit till den i mitt utlåtande angivna ståndpunkten, att
principbeslut om ett utbyggnadsprogram nu bör fattas, varefter den närmare utformningen
bör ske under ett fortsatt planeringsarbete, som inrymmer möjlighet till erforderlig
omprövning av prognoser och kostnadsberäkningar.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm framhåller bl. a. följande.

Vid fritt tillträde till en teknisk högskola finge man ofrånkomligen räkna med lägre
kvalitet på utbildningen, förlängd studietid och därjämte skärpta former för tidig utgallring
av studerande som ej kan tillgodogöra sig utbildningen för att ett någorlunda
acceptabelt resultat skulle kunna ernås. Frågan torde emellertid i nuvarande läge sakna
relevans eftersom den utbyggnad av de högre utbildningsanstalterna som skulle möjliggöra
ett fritt tillträde skulle bli av så stor omfattning och komma att draga sådana kostnader
att den inom överblickbar tid måste bedömas såsom orealistisk.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna yttrar bl. a. följande.

Sedan ett antal år tillbaka föreligger en notorisk brist på personal med högre teknisk
utbildning inom olika fack och den snabba tekniska utvecklingen, som kan förutses fortlöpa
i en alltmer ökad takt, torde med säkerhet komma att successivt öka behovet av
här avsedd arbetskraft. Mot denna bakgrund finner överstyrelsen den av universitetsutredningen
föreslagna utbyggnaden av de tekniska högskolorna till en årlig antagningskapacitet
av 1 844 ordinarie studerande (inräknat lantmäteristuderande) med av utredningen
beräknat tillägg för licentiatstuderande, andra specialstudcrande och extra studerande
ingalunda innefatta någon överskattning av utbildningsbehovet på förevarande
område. Tvärtom torde, såsom ock utredningen själv framhållit, förslaget böra sos som
en minimiplan. Ehuru sålunda en än större utbyggnad redan under den närmaste femårsperioden
kunde framstå som i och för sig önskvärd, vill överstyrelsen emellertid i princip
tillstyrka universitetsutredningens förslag.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm uttalar bl. a. följande.

Det synes även direktionen välbefogat att räkna med ett betydligt ökat behov av civilekonomer.
En bedömning av den framtida utvecklingen möter dock stora svårigheter och
alla beräkningar måste bli osäkra. Detta förhållande manar till försiktighet vid utbyggnaden
av utbildningsapparaten och utgör ett starkt skäl för att gå fram etappvis under
beaktande av de erfarenheter som står att vinna i varje ny utvecklingsfas. En praktisk
anledning att ej redan under de närmaste fem åren sikta på en fördubbling av intagningskapaciteten
ligger däri, att en så snabb ökning med hänsyn till knappheten på lärare
näppeligen kan ske utan att utbildningens kvalitet sjunker. Det bör ej heller förbises att
en del av det ökade behovet av anställda med ekonomisk utbildning kan bli tillgodosett
av elever från handelsgymnasier, detta särskilt om utbildningen där förbättras och studietiden
förlänges.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet anför huvudsakligen följande.

I stort överensstämmer utredningens modellberäkningar med avseende på gymnastiklärare
med den prognos som gymnastiklärarutbildnir.gssakkunniga gjorde i sitt betänkande
år 1951 (SOU 1951:53) och på vilket deras förslag till utvidgning av institutet byggde.
För gymnastiska centralinstitutet rekommenderas en utökning från nuvarande knappt 70
till ungefär 100 årligen intagna. Direktionen vill på det livligaste tillstyrka att en sådan
utökning genomföres med det snaraste.

lngeniörsvetenskapsakademien anför bl. a. följande.

Den metod, som använts av industriförbundets teknikerkommitté för att uppskatta det
framtida ingenjörsbehovet, innebär, att produktionsvärdet per arbetstagare skulle öka med
samma belopp för varje procentenhet som ingenjörstätheten tillväxer — sålunda oavsett
om utgångsläget är en låg eller relativt hög ingenjörstäthet — något som icke syns rimligt.
En av akademiens ledamöter har på grundval av det av teknikerkommittén framlagda
statistiska materialet för perioden 1935—55 uppställt en annan hypotes för sambandet
mellan produktivitet och ingenjörstäthet. Denna hypotes skulle innebära en väsentligt
långsammare tillväxt av produktionen med ingenjörstätheten. Därest ett närmare studium
skulle ge vid handen att hypotesen får anses riktigare än den av teknikerkommittén använda
erfordras sålunda en väsentligt snabbare tillväxt av ingenjörstätheten inom in dustrien

och därmed även av antalet civilingenjörer. Detta skulle då understryka dels
att universitetsutredningens utbyggnadsförslag har karaktären av ett nödvändigt minimum,
som snarast måste komma till stånd, och dels att en fortsatt utbyggnad — utöver
universitetsutredningens förslag — av främst de tekniska högskolorna skulle erfordras
med början redan under första hälften av 1960-talet.

Statens råd för samhällsforskning yttrar bl. a. följande.

Vid beräkningen av den framtida tillströmningen till universitet och högskolor har

utredningen räknat med en minskning av den andel av studenterna, som kommer att

söka sig till akademiska studier. Enligt rådets mening finnes icke bärande skäl för detta
antagande. Sannolikheten talar snarare för en ökning av antalet akademiker i förhållande
till antalet studenter. Med hänsyn härtill vill rådet hävda, att den av utredningen föreslagna
utbyggnaden av utbildningskapaciteten är för snävt tilltagen.

Riksbibliotekarien understryker, att forskningens ökade omfattning och differentiering
samt bokproduktionens av allt att döma växande årsvolym utan

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 129

tvivel kommer att organisatoriskt och personellt ställa stora krav pa biblioteksväsendet.

Statskontoret anför huvudsakligen följande.

Statskontoret har i och för sig intet emot att betänkandet lägges till grund för ett
handlingsprogram och att det förestående utbyggnadsarbetet bedrives utifrån de riktlinjer,
som angivits av utredningen. Statskontoret är väl medvetet om det trängande
behovet av en kraftig upprustning av de olika akademiska utbildningsvägarna men vill
ändock erinra om att det här är fråga om projekt av sådan storleksordning, att man
måste fråga sig om samhällets resurser tillåter en så utomordentlig kraftansträngning
samtidigt som stora nydaningsarbeten pågår eller förestar inom andra, även närliggande
områden. Ur statsfinansiell synpunkt kommer den förestående upprustningen under alla
omständigheter att innebära en mycket hård påfrestning. Statskontoret förutsätter emellertid,
att de beslut, som nu må komma att fattas, icke får utgöra hinder för senare
ändringsbeslut, om så skulle befinnas ändamålsenligt. Definitiv ställning till respektive
förslag bör således få tagas först när det genom särskilda kommittéer avsedda utredningsarbetet
föreligger helt avslutat.

Det synes uppenbart, att samhällets behov av akademiker från de s. k. spärrade linjerna
i framtiden kommer att vara mycket betydande. De beräkningar och förslag, som
utredningen härutinnan framlagt, torde därför som sadana fa anses vara ytterst välgrundade
och utbyggnadsprojekten i angivna hänseenden maste enligt ämbetsverkets
mening tillmätas en hög angelägenhetsgrad. IVled hänsyn till de utomordentligt stora
kostnadsbelopp i driftanslag och investeringar, varom här är fråga, synes det vara ytterst
angeläget, att utbyggnaden av högskoleväsendet icke ges större totala dimensioner än som
verkligen är strängt nödvändigt och som även på längre sikt kan försvaras. En förutsättning
för den starka tillströmning till universitet och högskolor, som utredningen räknat
med under de närmaste åren, är bl. a., att gymnasieorganisationens intagningskapacitet
kan ökas i samma takt som de stigande årskullarna. Det torde emellertid för närvarande
vara en öppen fråga, om de förefintliga lärarresurserna kommer att tillata en sa kraftig
upprustning som till cirka 14 200 nya studenter redan ar 1962. Av en särskild undersökning
angående behovet av lärare i matematik, fysik och kemi vid de högre skolorna
åren 1959—70 framgår, att lärarbristen i dessa ämnen kommer att vara mycket besvärande
under åtskilliga år framåt. Enligt statskontorets mening kan delta förhållande möjligen
leda till att den studentproduktion, som utredningen räknat med, icke uppnås under
de närmaste åren.

Ett studium av huru antalet tjugoåringar förändras fram till mitten av 1970-talet är
emellertid av intresse. Det visar sig — enligt från statistiska centralbyrån under hand
erhållna uppgifter — att nämnda årskull under 1960 uppgår till ett antal av något över
95 000, vilket antal under de närmast följande fem åren kontinuerligt stiger till en kulminationspunkt
på omkring 131 500 år 1965. Därefter börjar eu retarderad rörelse, som
år 1970 lett därhän, att tjugoåringarnas antal sjunkit till cirka 114 800, vilket antal år
1975 ytterligare minskat till ej fullt 108 000. Med det samband som råder mellan antalet
tjugoåringar å ena sidan och antalet avlagda studentexamina å den andra kan en sa
kraftig minskning av årskullarna efter hand även leda till en stark nedgång av de studerandes
antal och diirmed till en decimering av utrymmesbehovet vid universitet och högskolor.
Enligt statskontorets mening måste dessa synpunkter beaktas och på något sätt
komma till konkret uttryck i planeringsarbetet. Detta bör icke få bedrivas så, att en
överdimensioncring av universitet och högskolor framträder under kommande årtionden.
Det synes enligt ämbetsverkets mening kunna ifrågasättas, huruvida ej de speciella investeringsbehoven
för toppbelastningen på 1960-talet skulle kunna tillgodoses genom mera

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

130

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

provisoriska eller elastiska arrangemang, vilka icke behövde bli lika kostnadskrävande
som permanenta anläggningar, avsedda för långvarigt bruk.

Treåriga handelsgymnasielinjer skulle otvivelaktigt kunna avlasta de allmänna gymnasierna
och därigenom även bidraga till att leda ungdomens studier i praktisk riktning.
Frågan om treåriga handelsgymnasier har sålunda genom föreliggande utredning satts i ett
betydligt vidare sammanhang än tidigare. Den stora påfrestningen på gymnasieorganisationen
över huvud och behovet av en relativt starkare utbyggnad av specialgymnasierna
än av de allmänbildande gymnasierna motiverar enligt statskontorets uppfattning, att
man nu överväger förutsättningarna och formerna för en treårig studiegång vid handelsgymnasierna.

Statens sakrevision yttrar bl. a. följande.

I första hand vill sakrevisionen fästa uppmärksamheten på vissa spörsmål, som berör
de högre läroanstalternas utbyggnadsfråga i dess helhet. Revisionen vill sålunda erinra
om att enligt tillgängliga statistiska uppgifter antalet tjugoåringar i landet från och med
år 1966 kommer att nedgå samt att denna minskning kan uppskattas till ungefär 17 000
personer under åren 1966—70 och 7 000 under åren 1971—75. Fn nedgång i tjugoåringarnas
antal med tillhopa omkring 24 000 från år 1965 till år 1975 måste enligt revisionens
uppfattning få kännbara följder även i form av minskad tillströmning till de akademiska
banorna. Sakrevisionen vill därför understryka nödvändigheten av att vid planeringen av
1960-talets universitet och högskolor jämväl beakta de följande decenniernas sjunkande
arskullar med därav följande minskade utbildningsbehov. Fn överdimensionering på längre
sikt skulle innebära fasta kostnader av betydande storlek, vilka i möjligaste mån bör
undvikas genom förutseende planering samt genom att utnyttja provisoriska anordningar
av olika slag under de år, då belastningen blir som störst. Fnligt sakrevisionens mening
kan det därför icke vara tillrådligt, att statsmakterna nu slutgiltigt binder sig för ett
helhetsprogram, vars ekonomiska konsekvenser alldeles icke kan överblickas. Då emellertid
en kraftig utbyggnad av de akademiska utbildningsvägarna synes ofrånkomlig och då
denna utbyggnad bör ske snarast möjligt, vill sakrevisionen ej motsätta sig, att betänkandet
lägges till grund för det fortsatta planeringsarbetet. Innan de partiella utredningarna
avslutats, är det enligt sakrevisionens mening av särskild vikt, att de beslut, som
dessförinnan kan komma att fattas, icke ges sådan bindande karaktär att senare framkomna
detaljplaner icke kan förutsättningslöst prövas och bedömas. Sakrevisionen håller
sålunda före, att i nuläget bindande beslut bör ifrågakomma endast vad angår delförslag,
vilka kan konkretiseras åtminstone i sådan utsträckning, att kostnadssidan kan fixeras,
och vilkas angelägenhetsgrad kan bedömas såsom särskilt hög.

Utredningen har påvisat angelägenheten av att en begränsning av tillströmningen till
de humanistiska utbildningslinjerna kan genomföras. Enligt revisionens mening borde
emellertid en minskad tillströmning på längre sikt till dessa banor ha som logisk förutsättning,
att jämväl gymnasiernas utbildningskapacitet på de klassiska linjerna relativt
minskades. Planeringsåtgärderna på högskolestadiet borde med andra ord enligt sakrevisionens
uppfattning motsvaras av likartade åtgärder på gymnasiestadiet. Ett led i en
sådan tankegång är utredningens förslag om en relativt starkare utbyggnad av specialgymnasierna
än av de allmänbildande gymnasierna.

Sakrevisionen vill vidare fästa uppmärksamheten på den både till omfattning och kvalitet
betydande tekniska utbildning, som bedrives inom enskilda företag, av intresseorganisationer,
korrespondensinstitut m. fl. Fn inventering av denna utbildningsverksamhet
och dess resurser skulle vara av intresse, enär sakrevisionen icke håller för uteslutet
att statsbidrag till dylik verksamhet skulle kunna i viss utsträckning begränsa behovet
av nya eller utvidgade statliga tekniska läroanstalter.

Kommerskollegium anför huvudsakligen följande.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Självfallet inrymmer utredningens framtidsvärderingar många osäkerhetsmoment, och
förslagen kommer därför att i stor utsträckning bygga på allmänna överväganden som
anknyter till en av utredningen såsom önskvärd angiven utveckling. Kollegium anser
emellertid icke, att denna omständighet förringar värdet av förslagen såsom en generalplan
på något längre sikt för samhällsarbetet på den högre utbildningens område. En av
de bärande tankarna i utredningens förslag är att såsom en långsiktig riktpunkt för universitetspolitiken
borde uppställas att alla spärrar för inträde till olika utbildningslinjer
borttages. Kollegium ansluter sig till denna tanke. Ur samhällelig synpunkt bör kunna
krävas att envar, som uppfyller de minimikrav en högre läroanstalt uppställer för inträde
därstädes, också skall få tillfälle att skaffa sig den utbildning läroanstalten tillhandahåller.

Det synes statistiska centralbyrån som om utredningen i stor utsträckning
vid prognosens uppbyggnad, kanske av försiktighetsskäl, på olika punkter valt
moderata eller låga alternativ. Ett högre slutresultat synes dock centralbyrån
kunna vara minst lika sannolikt. Som exempel härpå anför centralbyrån följande.

Utredningen har för perioden 1959—62 gjort en beräkning av hela antalet examina
vid allmänbildande gymnasier och fackgymnasier på basis av antalet elever i första ring
(klass) motsvarande antal år tidigare. För år 1962 har man dock varit tvungen att grunda
beräkningen enbart på statistiska uppgifter om antalet elever i ring I4 år 1958. Antal
elever i ring I3 och elever i fackgymnasierna har måst uppskattas. Man har numera möjlighet
att modernisera beräkningarna av det väntade antalet studentexamina genom att
beakta uppgifter för höstterminen 1959. Detta innebär att beräkningarna av studentexaminationen
år 1962 kan baseras även på antalet elever i gymnasiernas ring I3 och
i de tekniska gymnasiernas första klass. Examinationen vid handelsgymnasierna måste
dock fortfarande bygga på en uppskattning. Följande reviderade resultat avser examinationen
åren 1961 och 1962:

	Antalet examina vid allmänbildan-de gymnasier				Summa examina
År	tekniska gymnasier	handels- gymnasier	Summa examina	i procent av antalet 20-åringar
1961	10 409	1 309	1 218	12 936	13,07
1962	12 042	1 559	1 260	14 861	13,16

Enligt denna beräkning skulle antalet studentexamina år 1962 bli 670 högre än vad utredningen
antagit. Studentcxamensprocenten skulle komma att ligga vid 13,2 i stället för
utredningens 12,4.

Vissa tendenser kan även urskiljas beträffande år 1963 med hjälp av nu tillgängligt
material och med liknande grad av säkerhet som när utredningen uppskattade examinationen
år 1962. Antalet elever i ring I4 hösten 1959 kan läggas som grund för en beräkning
av antalet examina 1963, varvid man antar att antalet elever i ring I3 höstterminen 1960
kommer att öka med samma genomsnittliga procenttal som gällt de tre senaste åren.
Enligt årets statsverksproposition föreslås antalet nya klasser i de tekniska gymnasierna
bli 14 hösten 1960. Räknat med ett genomsnittligt elevantal om 25 per klass ökar antalet
elever där med 350. Antalet elever i handelsgymnasierna antas bli oförändrat.

Med dessa förutsättningar kan antalet student- och fackgymnasieexamina år 1963 beräknas
bli 17 452 och studentexamensprocenten 14,1 mot de 12,4 respektive 12,9 utredningen
räknat med i sina minimi- och maximialternativ. Utredningens beräkningar av
1960-talets studentexamination kan sålunda på denna punkt anses innebära en icke
oväsentlig underskattning. Räknar man med den nu framräknade studentexamensprocenten
för 1962 om 13,2 procent och för 1963 om 14,1 och i fortsättningen med en årlig
ökning av studentexamensprocenten om 0,5 procentenheter, d. v. s. samma antagande som

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

i utredningens s. k. maximialtemativ skulle studentexaminationen (inklusive examina vid
fackgymnasierna) under perioden 1962—70 bli följande jämfört med universitetsutredningen.
Här upptas då det medelalternativ utredningen arbetar med:

Universitets-

1962

1963

1964

1965

1966

1967

1968

1969

1970

utredningen

Alternativ

14 191

15 773

17 047

17 444

18 155

18 091

18 704

18 567

18 262

beräkning ..

14 861

17 452

19 148

19 853

20 452

20 529

20 818

20 579

20 211

Som en allmän slutsats av här redovisade beräkningar kan anföras att redan det förhållandet
att uppgifter från ett senare år än det senaste utredningen haft tillgång till vid
sina beräkningar ger anledning till en icke oväsentlig justering av prognosen. Detta
konstaterande får dock icke uppfattas som någon kritik mot utredningen utan belyser
endast de svårigheter som finns att även på ganska kort sikt överblicka den framtida
utvecklingen.

Konjunkturinstitutet har i sitt remissyttrande bl. a. gjort vissa tekniska kommentarer
till modellen och de på basis härav dragna allmänna slutsatserna.

Läkarprognosutredningen uttalar bl. a. följande.

Utredningens material utvisar, att varje ökning av läkarutbildningens intagningskapacitet,
som tills vidare kan komma att visa sig önskvärd, också blir möjlig från rekryteringssynpunkt,
d. v. s. med hänsyn till studentexaminationen från ifrågavarande gymnasielinjer
och -grenar. Utredningen visar, att vi synes vara på väg mot en situation med
rikligare försörjning överlag med akademisk arbetskraft. Större spelrum kan sålunda ges
för sådana önskemål beträffande sjukvårdsprogrammets utformning, som samhället kan
antas vilja se genomförda. Stor uppmärksamhet måste också i en sådan situation ägnas
åt de framtida sysselsättningsmöjligheter för läkare, som kan väntas föreligga utöver de
klart konstaterbara behoven.

Vid prövning av det beräkningsmässiga underlaget för utredningens rekommendationer
har vi kommit till den slutsatsen, att utredningen torde ha underskattat expansionskraften
i tillströmningssidans utveckling. Detta synes ytterligare understryka det angelägna i att
en kraftig utbyggnad av den akademiska undervisningens resurser kommer till stånd i
så snabb takt som förhållandena över huvud taget medger. Det är emellertid också på
sin plats att erinra om nödvändigheten av en förhållandevis ännu snabbare ökning av
utbildningskapaciteten hos de utbildningsvägar av icke-akademiskt slag dit studenter kan
söka sig. För oss är det beträffande båda dessa utbildningssektorer naturligt att särskilt
erinra om de krav, som sjukvården och den medicinska forskningen kan väntas komma
att ställa i fråga om sådana personalkategorier som fysiker och kemister, statistiker,
psykologer, kuratorer, sjukgymnaster, sjuksköterskor, teknisk laboratoriepersonal och
läkarsekreterare. I fråga om de av dessa utbildningsvägar, som icke traditionellt rekryterats
med studenter är det angeläget, att utbildningen utformas så, att dessa arbetsfält
erbjuder naturliga alternativ till övriga s. k. studentkarriärer av icke akademiskt slag.

Farmaceututbildningskommittén anmäler, att den av universitetsutredningen
omnämnda undersökningen rörande det framtida behovet av farmaceutiskt utbildad
arbetskraft avslutats inom arbetsmarknadsstyrelsen, och lämnar en
översikt av resultatet av undersökningen. Beträffande denna översikt och den
undersökningsrapport, som styrelsen överlämnat till kommittén, torde få hänvisas
till handlingarna. Kommittén deklarerar vidare sin ståndpunkt i fråga om
rekryteringen till farmaceutiska studier på följande sätt.

133

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

Innan kommittén på grundval av arbetsmarknadsstyrelsens undersökning tar sin definitiva
ståndpunkt till den önskvärda examinationskapaciteten, erfordras ingående samråd
med bl. a. medicinalstyrelsen och de farmaceutiska yrkesorganisationema rörande den
föreliggande prognosen. Kommittén vill dock redan nu framhalla, att den finner det
angeläget med en så jämnt utnyttjad intagnings- och examinationskapacitet som möjligt.
Det synes därför önskvärt, att intagningen vid farmaceutiska institutet baseras på genomsnittssiffror
från en icke alltför kort prognosperiod. Kommittén vill också understryka, att
den finner det angeläget, att farmaceutiska institutet patager sig sin del av ansvaret för
att tillräckliga utbildningstillfällen erbjudas de nu så snabbt växande studentkullarna.
1 hur hög grad detta kan ske, är givetvis en avvägningsfråga. Intagning av fler än SO
apotekarstuderande kan i varje fall under provisorietiden icke praktiskt genomföras.

I fråga om receptariestuderande kan man däremot ta emot upp till 180 studerande, vilket
också för närvarande sker. Ur de allmänna synpunkter, universitetsutredningen anlagt
beträffande tillträde till högre studier, bör det prövas, om den provisoriskt förstärkta
intagningskapaciteten bör utnyttjas i högre grad än som vore motiverat enbart från
läkemedelsförsörjningens synpunkt. En utbildning av apotekare och receptarier i sådan
takt, att den svenska läkemedelsproduktionen icke hämmas av brist på kompetent personal,
kan bedömas vara ett väsentligt ekonomiskt intresse för landet. Att utbildningen
sker i sådan omfattning, att apoteken utan personalsvårigheter kan fullgöra sina åligganden,
är ett berättigat socialt krav. Att enbart ta hänsyn till förhållandena inom läkemedelsområdet
vore emellertid att sätta målet för lågt och det vore föga förenligt med
universitetsutredningens grundsyn på frågan om individens rätt till utbildning. I armaceutisk
utbildning ger, som bl. a. förhållandena i Danmark visar, goda förutsättningar för
yrkesutövning inom andra kemiskt och biologiskt betonade verksamhetsgrenar än läkemedelshanteringen.
Någon risk för en för samhället skadlig överproduktion på farmaceuter
torde därför icke behöva förutses vid en sådan ökning av farmaceutiska institutets kapacitet,
som från andra synpunkter än de snävt prognosbundna ter sig realistisk.

L o kalisering sutredning en rörande statlig verksamhet framhåller huvudsakligen
följande.

Universitetsutredningens beräkningar av den mera långsiktiga utvecklingen av tillströmningen
till olika akademiska läroanstalter är självfallet mycket osäkra, men det förefaller
som om utredningens uppskattningar gjorts alltför försiktiga. Härför synes ett flertal
olika omständigheter tala. Sålunda torde det kunna antagas, att studentexaminationen
kommer att öka snabbare än universitetsutredningen tänkt sig. Vidare förefaller det
osannolikt, att andelen av studentårgångar, som söker sig till akademisk utbildning, skall
sjunka på det sätt universitetsutredningen förutsatt. Även om det genom olika positiva
åtgärder från samhällets sida, t. ex. genom öppnande av nya utbildningsvägar, är möjligt
att påverka utvecklingen, synes man ha anledning utgå från, att universitetsutredningens
beräkningar rörande antalet studenter vid universitet och högskolor år 1970 måste betraktas
som minimisiffror.

Överståthållarämbctet biträder på anförda skäl utredningens rekommendation
om en icke obetydligt ökad tillströmning till de juridiska fakulteterna och anför
därjämte följande.

Även utredningens rekommendation om en fördubbling av intagningen till civilekonomutbildning
synes motiverad. Beträffande civilekonomer torde för statsförvaltningens del
konkurrensen med näringslivet vara särskilt kännbar. Svårare ställer det sig för ämbetet
att göra något uttalande om behovet av samhällsvetare, men ämbetet vill dock understryka
vad i stadskollegiet i yttrande till ämbetet anförts beträffande angelägenheten av
en närmare utredning av frågan om en utbildningsgång för blivande samhällsplanerare.

134

Kungl. Maj:ts yr o-position nr 119 år 1960

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller huvudsakligen följande.

En sjunkande övergångsfrekvens till akademiska studier aktualiserar behovet av en
tillfredsställande utbildning för dem som icke fortsätter med sådana studier. Länsstyrelsen
vill fästa uppmärksamheten pa nödvändigheten av att även detta spörsmål inom en näraliggande
tid blir föremal för utredning och övervägande. Utredningen anser det mest
sannolikt att sänkningen av övergångsfrekvensen till akademiska studier — om den inträffar
kommer att visa sig i en relativt sett svagare tillströmning till de humanistiska
fakulteterna än till övriga akademiska utbildningslinjer och att utvecklingen sålunda leder
till att de humanistiska fakulteterna far en nagot minskande andel av den totala tillströmningen
till universitets- och högskoleväsendet. Länsstyrelsen delar denna uppfattning.
Jämväl utredningens uppfattning i fråga om inträdesspärrar delas i princip av länsstyrelsen.

Mot utredningens allmänna rekommendationer med avseende på de olika utbildningslinjerna
anser sig länsstyrelsen icke böra göra annan erinran än att länsstyrelsen ifrågasätter
om icke utredningen överskattat det behov, som framdeles må föreligga av akademiker
med samhällsvetenskaplig utbildning. Däremot biträder länsstyrelsen utredningens
rekommendationer av en viss minskning av tillströmningen till de rent humanistiska
studierna. En sadan synes erforderlig därest man vill undvika en överproduktion av akademiker
med humanistisk utbildning. Länsstyrelsen vill dock i detta sammanhang understryka
nödvändigheten av att utredningens förslag icke tages till intäkt för ett eftersättande
av de humanistiska fakulteternas behov.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att universitetsutredningens beräkning
av den framtida tillströmningen till akademiska studier är mycket försiktig
och att den såvitt gäller humanisterna innebär en alltför låg uppskattning,
samt anför ytterligare följande.

Bakgrunden till beräkningen torde vara det förhållandet, att man under 1960-talet
räknar med särskilt stora ungdomsårgångar och att man med tanke på minskat antal
ungdomar för tiden därefter bör undvika alltför stora investeringar. Tanken kan i och
för sig vara riktig men länsstyrelsen anser för sin del inte, att det absoluta antalet studerande
kommer att sjunka efter utgången av 1960-talet. Bättre ekonomiska resurser och
ökat intresse för högre studier kommer sannolikt att medverka till en stegrad frekvens
av tillströmningen till den akademiska undervisningen.

Utredningens ståndpunkt till inträdesspärrar är utan tvekan riktig. Tyvärr medger inte
resurserna att sådana spärrar helt avskaffas inom snar framtid.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller huvudsakligen följande.

Självfallet är det mycket svårt att uttala någon bestämd mening om riktigheten av de
grundläggande antaganden som utredningen gjort. Detta hindrar icke, att universitetsutredningens
slutsatser om utvecklingen på akademikernas arbetsmarknad i stort kan
visa sig hallbara. Styrelsen vill emellertid här erinra om att i andra sammanhang utredningar
företagits, som lett till att man nu inom statsförvaltningen planerar överflyttning
av arbetsuppgifter från akademiskt utbildad personal till kanslistpersonal. En dylik överflyttning
torde komma att motverka en ökad »akademikertäthet» inom statsförvaltningen.
Styrelsen delar helt universitetsutredningens principståndpunkt, att den upprustning av
universitet och högskolor, som anses ofrånkomlig, bör få sin tyngdpunkt i de tekniska
högskolorna och de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. I detta sammanhang vill
styrelsen emellertid framhalla, att det för närvarande på den primärkommunala arbetsmarknaden
råder en markerad brist på läkare och tandläkare, varför det är av yttersta
vikt att förutsättningar snarast skapas för en utbyggnad av de medicinska och odontologiska
utbildningsanstalterna.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Målsmännens riksförbund yttrar bl. a. följande.

Det moderna samhällets krav på ökat antal akademiker med naturvetenskaplig, ekonomisk,
samhällsvetenskaplig och teknisk utbildning maste tillgodoses. De investeringar
och kostnader som gäller utbildning av vår ungdom torde enligt riksförbundets mening
vara de mest räntabla för samhället. Mot utredningens allmänna rekommendationer i
fråga om universitetens och högskolornas utbyggnad under 1960-talet och mot de konkreta
förslagen att förstärka utbildningskapaciteten inom olika områden har riksförbundet
således intet att erinra.

Utredningsmännen har ansett, att man kan förvänta sig att en lägre procent av totala
antalet studenter än för närvarande kommer att söka vidareutbildning vid universitet och
högskolor. Förhållandet kan enligt riksförbundets uppfattning komma att bli det motsatta
eftersom en bibehållen hög eller eventuellt högre levnadsstandard torde innebära en tendens
hos föräldrarna att i allt större utsträckning sända sina barn till högre utbildning. Vidare
synes en ökad konkurrens på arbetsmarknaden vid sidan av de nuvarande studentsociala
åtgärderna kunna innebära en högre övergångsfrekvens än vad utredningen räknat med.

Vid sidan av ökad intagning till de spärrade utbildningslinjerna måste man, som framhållits
i utredningen, genom andra ingripanden motverka ett alltför stort utbud av
humanister. Vad beträffar möjligheterna att påverka studieinriktningen hos de unga på
ett tidigt stadium vill riksförbundet starkt understryka vikten av yrkesvägledning och
upplysning till såväl elever som föräldrar om tendenserna pa arbetsmarknaden. Värdet
av en god utbildnings- och yrkesvägledning skulle dock bli ringa därest icke gymnasieorganisationen
anpassades till det framtida universitets- och högskoleväsendet. Riksförbundet
finner därför förslaget om större differentiering av gymnasieutbildningen genom
bl. a. inrättande av specialgymnasier tillfredsställande. Riksförbundet ansluter sig vidare
helt till utredningens förslag om differentierad humanistutbildning. Det är av stor vikt
såväl ur humanisternas egen synvinkel som ur samhällets att den humanistiskt utbildade
arbetskraften får ett mera vidsträckt verksamhetsområde än hittills.

Den fortlöpande prognosverksamheten

Det helt övervägande antalet remissinstanser är ense med universitetsutredningen
om att skapandet av en tillfredsställande organisation för yrkes- och
utbildningsstatistiska undersökningar med prognostiskt syfte icke längre kan
uppskjutas. Beträffande organisationens utformning och administrativa
anknytning råder däremot starkt delade meningar.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm förordar bestämt, att verksamheten
anknytes till arbetsmarknadsstyrelsen vilken bl. a. har att förse den
officiella yrkesvägledningsverksamheten med aktuella uppgifter.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna uttalar, att behovet av ett organ
för det yrkes- och utbildningsstatistiska prognosarbetet är ostridigt och förordar,
att ett dylikt organ inrättas. Överstyrelsen är för sin del ej beredd att taga
bestämd ståndpunkt till frågan om detta organs lämpligaste ställning i organisatoriskt
hänseende men finner dock skäl tala för en anknytning av detsamma till
arbetsmarknadsstyrelsen. Därest den föreslagna nämnden erhåller en tillräckligt
allsidig sammansättning, anser överstyrelsen inga större betänkligheter möta
mot en dylik lösning.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att det föreslagna prognosorganet
kommer att behöva tillgång till uppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen i en
sadan omfattning att det framstår som helt naturligt, att organet kvarligger
inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Statistiska centralbyrån föreslår, att en yrkes- och utbildningsprognostisk
verksamhet successivt utbygges och att den tills vidare kvarblir inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsen yttrar bl. a. följande.

Så länge den nuvarande anordningen består, med handläggning inom två skilda departement
av arbetsmarknads- respektive utbildningsfrågorna, vilka — som också framhållits
i det föreliggande betänkandet — blir alltmer sammankopplade och beroende av
varandra, är det enligt styrelsens mening förståeligt, om skilda meningar kan göra sig
gällande i fråga om prognosverksamhetens förläggning. Tvekan på denna punkt får emellertid
icke leda till ett uppskjutande av den centrala frågan om en väsentlig utbyggnad
av verksamheten. Enligt styrelsens uppfattning måste man ta ställning till de organisatoriska
frågorna med hänsyn till de rent praktiska omständigheterna. Styrelsen vill utifrån
denna synpunkt förorda en fortsatt anknytning av verksamheten till arbetsmarknadsstyrelsen.
För en sådan lösning talar enligt utredningen flera skäl bl. a. det förhållandet,
att det är en av prognosverksamhetens huvuduppgifter att fortlöpande förse yrkesvägledningen
med aktuellt och tillförlitligt arbetsmaterial.

Vid en bibehållen förläggning till styrelsen skulle, enligt utredningen, den föreslagna
nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser organiseras som en delegation hos styrelsen.
Mot ett sådant arrangemang har styrelsen intet att erinra. Vad gäller den föreslagna
sammansättningen av nämnden, vill styrelsen ifrågasätta huruvida icke i detta sammanhang
en representation för Svenska arbetsgivareföreningen, snarare än för Sveriges industriförbund,
vore naturlig. Styrelsen vill också erinra om att i det för närvarande till
styrelsen knutna prognosradet ingår en ledamot utsedd på förslag av Statstjänstemännens
riksförbund.

SR anför bl. a. följande.

SR är medvetet om att skäl kan andragas för samtliga de tre förläggningsalternativ
utredningen diskuterar. Dock förefaller skälen mot en förläggning till statistiska centralbyrån
vara av sådan styrka att detta alternativ bör falla bort. Särskilda skäl torde å
andra sidan böra erfordras för att bryta ut prognosverksamheten från arbetsmarknadsstyrelsen.
För dess fortsatta hemvist hos denna talar enligt SR:s uppfattning i synnerhet
arbetsmarknadsstyrelsens kontakt med efterfrågesidan och styrelsens ansvar för yrkesvägledningen.
Härtill kommer att ett prognosråd redan inrättats vid styrelsen. Redan
dessa omständigheter, vilka delvis påpekats av utredningen själv, synes tala för ett fortsatt
intimt samband mellan prognosorganet och arbetsmarknadsstyrelsen att överförandet
av prognosverksamheten till ett fristående institut åtminstone för dagen torde böra anstå,
även om vissa skäl kan åberopas för sistnämnda alternativ.

LO finner det vara välbetänkt att inrätta ett prognosinstitut men vill betona
att arbetsmarknaden bör betraktas som en helhet, och att prognosinstitutet förlägges
hos och organiseras av arbetsmarknadsstyrelsen, där man har den bästa
överblicken över arbetsmarknaden.

Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen yttrar:

Då en prognosverksamhet redan börjat byggas upp inom arbetsmarknadsstyrelsen
ifrågasätter vi, huruvida icke denna verksamhet även fortsättningsvis bör anknytas till

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

detta ämbetsverk, som ju även i övrigt är väl rustat för att bevaka arbetsmarknadssynpunkter.
Därvid torde också sammansättningen av det nuvarande prognosrådet böra
bibehållas.

Handelns arbetsgivareorganisation ansluter sig till nyss återgivna yttrande.

Enligt Svenska bankföreningen bör den prognosgrupp som nu är organiserad
inom arbetsmarknadsstyrelsen utvidgas till ett prognosinstitut inom ramen för
nämnda myndighet, inte minst för att möjliggöra ett intimt samarbete mellan
prognosinstitutet och den yrkesvägledande verksamheten.

Enligt Jernkontorets uppfattning synes en anknytning av prognosinstitutet till
arbetsmarknadsstyrelsen naturlig och logisk.

Skånes handelskammare anser att den vidgade prognosverksamheten icke bör
brytas ut från arbetsmarknadsstyrelsen.

Enligt Folkpartiets ungdomsförbund bör det särskilda organets för utbildnings-
och yrkesprognoser karaktär av fackorgan understrykas genom en anknytning
till antingen arbetsmarknadsstyrelsen eller skolöverstyrelsen och dess
arbete bör givetvis samordnas med den verksamhet av likartad karaktär som
redan bedrivs i dessa ämbetsverk.

TCO finner utredningens förslag, att prognosverksamheten skall bedrivas av
ett fristående institut under ledning av en särskild nämnd, vara en lämplig
anordning, men vill likväl uttala, att främst med hänsyn till prognosverksamhetens
relationer till yrkesvägledningen även en förläggning till arbetsmarknadsstyrelsen
är tänkbar. TCO framhåller därjämte följande.

Skiljaktiga uppfattningar i förläggningsfrågan får under inga förhållanden leda till ett
dröjsmål med igångsättande av prognosverksamheten, och det finns enligt TCO:s mening
ingen anledning att förmoda, att förläggningsfrågan kan spela någon avgörande roll vad gäller
prognosverksamhetens inriktning och utformning. TCO förutsätter, att därest prognosverksamheten
förlägges till arbetsmarknadsstyrelsen, den av universitetsutredningen föreslagna
nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser får ställning som en delegation hos
arbetsmarknadsstyrelsen.

Svenska telcnologföreningen tillstyrker, att den av arbetsmarknadsstyrelsen
bedrivna prognosverksamheten överflyttas till ett särskilt prognosinstitut med
nära anknytning till arbetsmarknadsstyrelsen.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala finner det angeläget, att det av
utredningen föreslagna institutet för utbildnings- och yrkesprognoser snarast
kommer till stånd.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet yttrar:

Vad gäller prognosverksamheten för arbetskraft med längre utbildning föreslår utredningen,
att den nuvarande s.k. prognosgruppen inom arbetsmarknadsstyrelsen från och
med 1 april 1960 förstärkes och ombildas till ett fristående utredningsinstitut för utbildnings-
och yrkesprognoser. Kollegiet finner ett sådant organ vara synnerligen önskvärt,
ur såväl allmänna samhällssynpunkter som de mera speciella synpunkter beträffande den
framtida omfattningen av läkarutbildningen som kollegiet har att bevaka. Till detsamma
synes en företrädare för hälso- och sjukvården böra knytas.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola tillstyrker bestämt inrättandet
av det föreslagna prognosinstitutet och understryker vikten av att det
snarast kommer till stånd. Även lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm
konstaterar med största tillfredsställelse, att utredningen föreslagit inrättandet
av ett prognosinstitut och understryker angelägenheten av att ett sådant
snarast möjligt får träda i verksamhet. Organisationskommittén för medicinska
högskolan i Umeå understryker också nödvändigheten av att ett prognosinstitut
snarast möjligt kommer till stånd. Styrelsen för skogshögskolan och statens
skogsforskningsinstitut tillstyrker universitetsutredningens förslag om inrättande
av ett särskilt prognosinstitut. Jämväl socialinstitutet i Stockholm finner det
synnerligen angeläget, att det av utredningen föreslagna prognosinstitutet snarast
kommer till stånd.

Enligt skolöverstyrelsen är det av utomordentlig vikt, att ett speciellt prognosinstitut
skyndsamt upprättas. Även styrelsen för farmaceutiska institutet,
Ingeniörsvetenskapsakademien, statens tekniska forskningsråd, medicinalstyrelsen,
Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund,
Handelskammaren i Gefle, Svenska landskommunernas förbund, Målsmännens
riksförbund och Svenska arkitekters riksförbund uttalar sig för inrättande
av ett särskilt prognosinstitut. Jämväl Vetenskapsakademien, socialstyrelsen,
länsstyrelsen i Uppsala län, farmaceututbildningskommittén, Svenska civilekonomföreningen,
Sveriges konservativa studentförbund och Högerns ungdomsförbund
tillstyrker universitetsutredningens förslag om inrättande av ett fristående
prognosinstitut.

SFS hälsar utredningens förslag om ett prognosinstitut med stor tillfredsställelse
och framhåller, att ett uppskov med statsmakternas beslut i denna
fråga skulle kunna få synnerligen ogynnsamma följder. Även SACO hälsar med
största tillfredsställelse det av utredningen framlagda förslaget och förklarar, att
klart övervägande skäl talar för ett fristående institut. SACO anför därvid bl. a.
följande.

Om man stannar för en förläggning till ett fristående institut uppstår närmast frågan
under vilket statsdepartement detta institut skall höra. Här torde främst social- och
ecklesiastikdepartementen komma i fråga. Liksom utredningen anser SACO utan tvekan,
att institutet bör höra under ecklesiastikdepartementet. Verksamheten har nämligen
otvivelaktigt mera anknytning till de huvudsakligen under detta departement hörande
skol- och utbildningsfrågorna än till socialdepartementets arbetsområde.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola yttrar
bl. a. följande.

Avdelningen vill i detta sammanhang hänvisa till utredningen av 1956 års statistikkommitté
(SOU 1959:33), där förslag framläggs om centralisering av den statliga statistikproduktionen.
Därför skulle enligt avdelningens uppfattning inrättandet av ett nytt
statistikproducerande organ icke vara i linje med de nuvarande rationaliseringssträvandena.
Avdelningen får därför i detta avseende anföra, att den huvudsakliga statistikproduktionen
för prognosinstitutet bör anknytas till statistiska centralbyrån, där enligt

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

statsverkspropositionen en ny avdelning för skolstatistik kommer att upprättas från och
med den 1 juli 1960 genom överföring av statistikavdelningarna vid skolöverstyrelsen och
yrkesöverstyrelsen. Att en nära kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen ävenledes är nödvändig
framstår som självklart. Som skäl för sitt yrkande att prognosverksamheten i
första hand knyts till den existerande statistikproducerande myndigheten vill avdelningen
anföra, att därigenom ett bättre utnyttjande av de statistiska informationerna och en på
vetenskapliga grunder genomförd analys kan åstadkommas. Därjämte skulle man ernå
en enhetligare statistikinsamling än om informationer även skulle insamlas av annan
myndighet, vilket för de statistiklämnande myndigheterna kan medföra dubbla eller flerdubbla
rapporter enligt olika system. För de enskilda myndigheterna kan detta bli arbetskrävande
och därigenom öka kostnaderna för de olika verksamhetsgrenar, som har att
avlämna sådana uppgifter.

Universitetskanslern avstyrker bestämt, att prognosverksamheten organiseras
på av utredningen föreslaget sätt och anför därvid bl. a. följande.

Jag tillstyrker, att ett organ med den av utredningen angivna arbetsuppgiften kommer
till stånd. Jag vill dock härvid foga den bestämda förutsättningen, att det vid utformande
av detta organs sammansättning och organisation noga uppmärksammas, att utarbetandet
av statistiska prognoser är en högt kvalificerad vetenskaplig uppgift, och att en prognosverksamhet
utan tillräckligt sträng kritik vid resultatens bedömande och användning är
mera ägnad att skada än att gagna. Enligt min bestämda mening bör dessa överväganden
leda till, att den vetenskapliga sakkunskapen ges en vida starkare ställning i organets
ledning, än som enligt utredningens förslag skulle bli fallet. Prognosverksamhetens tyngdpunkt
kommer att utgöras av bearbetning och analys av statistiska data, och det synes
mig sakligt riktigast, att den blir direkt knuten till det centrala statistikproducerande
ämbetsverk, som nyligen föreslagits av 1956 års statistikkommitté (SOU 1959:33).

Statskontoret uttalar sig för en förläggning av prognosverksamheten till
statistiska centralbyråns utredningsinstitut och anför såsom skäl härför följande.

Statskontoret vill erinra om att ämbetsverket i utlåtande den 27 oktober 1955 angående
arbetskraftsbehovet inom offentlig verksamhet förklarat sig icke vara berett att tillstyrka
inrättandet av en föreslagen samarbetsnämnd, vilken skulle handlägga frågor rörande
planläggningen av den högre undervisningen, särskilt yrkesundervisningen och den vetenskapliga
fackutbildningen. Statskontoret höll nämligen före, att det här vore fråga om
samordningsproblem av den vikt och betydelse, att det omedelbara och direkta ansvaret
för planläggningen och utvecklingen på området borde ligga på någon ledamot av regeringen.
Statskontoret kan alltjämt icke finna att uppgiften att följa utvecklingstendenserna
på nu aktuella delar av arbetsmarknaden nödvändiggör inrättandet av en speciell
nämnd. Ämbetsverket avstyrker därför förslaget i denna del. Beträffande det förordade
utredningsinstitutet vill statskontoret erinra om att statistiska centralbyrån har till sig
anknutet ett särskilt utredningsinstitut med specialutbildad personal. Enligt ämbetsverkets
mening talar skäl för att den nu aktuella prognosverksamheten med fördel skulle
kunna omhänderhas av centralbyråns utredningsinstitut. Statskontoret vill därför förorda
att, innan ett särskilt utredningsinstitut för utbildnings- och yrkesprognoser inrättas,
ett försök göres att på statistiska centralbyråns utredningsinstitut överflytta de ifrågavarande
arbetsuppgifterna. Enligt statskontorets mening kommer kostnaderna för statsverket
att bliva avsevärt lägre vid det av ämbetsverket föreslagna förfaringssättet än
om ett nytt institut upprättas.

Statens sakrevision delar statskontorets uppfattning.

140

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

Statistiska centralbyrån föreslår, att en expertgrupp av samhällsvetenskapligt
högt kvalificerade forskare tillsättes med uppdrag att till den 1 juli 1962 företaga
en vetenskaplig undersökning rörande problemen i samband med prognosverksamheten,
varvid särskilt målsättning, medel och möjligheterna att tillämpa
någon form av modellteknik bör beaktas. Även enligt konjunkturinstitutets åsikt
krävs en närmare utredning av det tilltänkta prognosinstitutets arbetsformer,
innan detta inrättas.

Kommerskollegium förklarar sig ej kunna tillstyrka, att det föreslagna prognosinstitutet
inrättas, och anför därvid bl. a. följande.

Kollegium vill icke bestrida, att en dylik prognosverksamhet kan få visst värde, när
det gäller statsmakternas ställningstagande till utbyggnad av undervisningsväsendet samt
den enskildes val av utbildning och yrke. Emellertid synes det kollegium som om vissa
nackdelar vore förknippade med ett dylikt institut. En fortlöpande prognosverksamhet i
en trängre krets, där subjektiva synpunkter lätt får avgörande betydelse, kan komma att
leda till en snedvridning av förhållandena på denna viktiga del av arbetsmarknaden.
Visserligen kan ett slopande av spärrarna befaras i någon mån medföra, att tillströmningen
till de olika banorna blir för ojämn och därför otillfredsställande från allmän
synpunkt, men enligt kollegii mening bör dessa farhågor icke överdrivas. Under fria förhållanden
torde som på andra områden i samhället på längre sikt balans komma att råda
inom den del av arbetsmarknaden som avser arbetskraft med högre utbildning.

Vad särskilt angår universitetsutredningens förslag om en särskild nämnd
för utbildnings- och yrkesprognoser föreligger vissa meningsskiljaktigheter
i fråga om dennas sammansättning och organisatoriska ställning.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm finner den motivering som
anförts för att det nya organet skulle som en särskild myndighet ställas under
ecklesiastikdepartementet och få ecklesiastikministern till ordförande föga bärande.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar bl. a. följande

Helt otillfredsställande finner överstyrelsen sammansättningen av den föreslagna nämnden
för utbildnings- och yrkesprognoser. I nämnden bör under alla förhållanden ingå
företrädare för minst två skolmyndigheter, nämligen skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning. Överstyrelsen finner det vidare anmärkningsvärt att svenska arbetsgivareföreningen
icke skulle bli företrädd i nämnden. Enligt överstyrelsen bör dock inrättandet
av en särskild nämnd icke realiseras utan det nuvarande prognosrådet vara kvar.

Statistiska centralbyrån förklarar sig icke kunna bedöma behovet av en
nämnd, men anser att om nämnden kommer till stånd centralbyrån bör vara
representerad med hänsyn till de statistikgrenar, som är förlagda till centralbyrån.

SR yttrar bl. a. följande.

SR förutsätter, att ur konstitutionell synpunkt hinder ej möter mot att förena ordförandeskapet
i ett Kungl. Maj:t underställt organ med statsrådsämbete. Skulle anordningen
med ett särskilt fristående institut under ledning av en särskild nämnd befinnas

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

böra äga företräde, vill SR påpeka, att SR är representerat i arbetsmarknadsstyrelsens
nuvarande prognosråd och att SR såsom företrädare för bl. a. akademiker och de typiska
studentkarriärerna utgår ifrån att det bör bli representerat även i den tilltänkta nämnden.
SR får därför hemställa om ordinarie representation i denna.

LO yttrar:

Utredningens förslag innebär en helt ny praxis, nämligen att chefen för ecklesiastikdepartementet
skulle bli ordförande i ett arbetsmarknadspolitiskt organ, som sorterar
under ett annat departement. Detta ter sig synnerligen egenartat för att inte säga omotiverat,
varför LO icke kan tillstyrka detta.

Socialstyrelsen tillstyrker, att ett fristående prognosinstitut ställes under
ledning av en särskild nämnd med av utredningen angiven sammansättning och
arbetsuppgifter. Även länsstyrelsen i TJppsala län, Svenska civilekonomföreningen
och Sveriges liberala studentförbund förordar en sådan anordning. Jämväl
SACO företräder samma uppfattning och anför i detta sammanhang bl. a. följande.

Utredningens förslag innebär, att nämnden får två skilda huvuduppgifter, nämligen
dels att leda prognosinstitutets verksamhet, dels att utgöra den högsta utbildningsmyndighetens
organ för kontakt med främst arbetsmarknadens organisationer. Den sistnämnda
uppgiften är viktig med hänsyn till angelägenheten av att utbildningssystemet fortlöpande
anpassas efter arbetsmarknadens krav. När det gäller denna uppgift är det nödvändigt,
att ecklesiastikministern är ledamot och därmed ordförande i nämnden. Nämnden blir i
detta avseende ecklesiastikministerns rådgivande arbetsmarknadsorgan på här avsett område.
Därest det skulle anses konstitutionellt olämpligt eller alltför betungande med hänsyn
till övriga arbetsuppgifter att ett statsråd är ordförande i nämnden i dess egenskap av
styrelse för prognosinstitutet, har SACO ingen erinran mot att ordförandeskapet i detta
avseende handhas av annan ledamot av nämnden. Formellt kan man alltså tänka sig två
nämnder med bortsett från ordförandeskapet samma sammansättning.

Som ledningsorgan för prognosverksamheten blir nämndens viktigaste uppgifter, förutom
att utgöra den administrativa styrelsen, att handha den allmänna ledningen av
verksamhetens uppläggning genom att fastställa vilka prognoser som närmast skall utarbetas
och deras angelägenhetsgrad samt att uppdraga de allmänna riktlinjerna för
prognosmetodiken och för samarbetet med olika myndigheter och organisationer. Däremot
torde nämnden icke böra ta ställning till detaljutformningen av de enskilda prognoserna,
utan för dessa bör institutet som sådant svara. När det gäller utarbetandet av de enskilda
prognoserna bör samma arbetsformer tillämpas som börjat användas vid arbetsmarknadsstyrelsens
nuvarande prognos verksamhet, nämligen att informella rådgivande arbetsgrupper
skapas med representanter från närmast berörda myndigheter och organisationer.

Matematisk-natur vetenskaplig a avdelningen vid Stockholms högskola — som
uttalat sig för cn förläggning av prognosverksamheten till den statistikproducerande
myndigheten — anför huvudsakligen följande.

Den föreslagna nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser bör vara det samordnande
organet mellan den statistikproducerande myndigheten och arbetsmarknadsstyrelsen.
Beträffande sammansättningen av nämnden kan avdelningen icke dela utredningens uppfattning,
att ordförandeskapet skall läggas hos chefen för ecklesiastikdepartementet. Mot
ett sådant arrangemang talar följande omständigheter. Prognosverksamheten skulle bli
beroende av tillfälliga politiska växlingar. Departementschefen skulle genom ordförandeskapet
i nämnden frånhändas möjligheten till kritisk prövning av prognoserna. Utred -

142

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

ningens förslag att nämnden skall leda prognosarbetet förutsätter en stor arbetsbörda på
ordföranden och även av denna orsak skulle en sådan tjänsteförening, som utredningen
avsett, vara till förfång för prognosverksamheten. Beträffande nämndens sammansättning
i övrigt vill avdelningen betona nödvändigheten av att i densamma ingår såväl ekonomisk
som statistisk expertis och att detta ej enbart sker genom adjungering. För nämndens
arbetsduglighet får man vidare förutsätta ett arbetsutskott, i vilket denna expertis bör
vara självskriven.

Universitets kanslern avstyrker bestämt, att det särskilda prognosorganet
ställes under ecklesiastikdepartementet och med departementschefen som ordförande.

Styrelsen för farmaceutiska institutet — som uttalat sig för ett särskilt prognosinstitut
— är icke lika övertygad om behovet och värdet av den föreslagna
nämnden och finner det särskilt tveksamt, om nämnden bör stå under ordförandeskap
av en ledamot av statsrådet.

Konjunkturinstitutet yttrar:

Institutet ställer sig tveksamt till utredningens förslag att en nämnd med arbetstagare
och arbetsgivarerepresentanter bör reglera det föreslagna institutets verksamhet. Detta
kommer enligt konjunkturinstitutets uppfattning inte att bidraga till att prognosernas
kvalitet förbättras; däremot kan det innebära en risk för att ovidkommande partsintressen
får möjlighet att inverka på institutets verksamhet.

Kommerskollegium ifrågasätter lämpligheten av att anförtro ledningen av det
förordade prognosinstitutet åt en så framskjuten företrädare för den politiska
makten som en ledamot av regeringen.

3. Departementschefen

Högre utbildning och forskning får runt om i världen en alltmer central roll i
samhällslivet. Naturvetenskap, teknik, läkarvetenskap och samhällsvetenskap
har under 1950-talet på ett helt annat sätt än under t. ex. 1930-talet påtagligt
bidragit till utvecklingen inom näringsliv och samhälle. Samtidigt har man funnit
att utvecklingen mot ett mera komplicerat och av tekniken beroende samhällsliv
måste balanseras på olika sätt, inte minst genom ökad aktivitet inom de
humanistiska och allmänt kulturella områdena. I hela världen görs därför nu
stora ansträngningar att förstärka den högre utbildningen och ge forskningen
inom alla områden växande resurser. Men de ökande insatserna för den högre
utbildningen kan inte enbart förklaras av att den offentliga verksamheten och
näringslivet i stigande omfattning efterfrågar högt kvalificerad arbetskraft. På
många håll — och dit hör vårt eget land — satsar man på den högre utbildningen
även därför att allt bredare lager av befolkningen vill ge sina barn en
längre och mer kvalificerad utbildning. En gedigen utbildning framstår för föräldrar
och ungdomar mer och mer som den säkraste grunden att bygga en lyckosam
framtid på.

När det gäller utvecklingen på kort sikt har de stora födelseårgångarna från

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

1940-talet på åtskilliga håll i världen föranlett särskilt energiska ansträngningar
för att vidga den högre utbildningens resurser. Man är allmänt enig om att detta
engångstillskott till begåvningskapitalet skall utnyttjas så långt detta är möjligt.

Vårt land har länge haft och har fortfarande förhållandevis få personer med
lång utbildning. Av hela befolkningen i åldrarna 25—65 år beräknas en av 60
— 1,65 procent — ha avlagt examen vid universitet eller högskola. Denna låga
andel för »akademikerna» i totalbefolkningen sammanhänger givetvis med att
under tidigare årtionden — ända fram till tiden för det andra världskriget —
gymnasier, universitet och högskolor genomgåtts av ett förhållandevis ringa
antal ungdomar.

Att universitet och högskolor till följd av underdimensionering ej förmått att
snabbt öka tillgången på akademiker har blivit alltmer påtagligt under efterkrigsperioden.
På område efter område har uppstått brist på kvalificerad arbetskraft,
en brist som på ett flertal offentliga och privata verksamhetsområden allvarligt
fördröjt genomförandet av önskvärda reformer och strukturanpassningar.

Under de senaste femton åren har emellertid en markerad förändring inträtt
i fråga om tillströmningen till högre utbildningsanstalter, en omsvängning som
dock först så småningom får någon mer påtaglig inverkan inom totalbefolkningen
på relationen mellan antalet med och antalet utan högre utbildning.
Omsvängningen har inneburit att antalet studentexamina vid allmänbildande
gymnasier fördubblats under 1950-talet. Antalet examina vid allmänbildande
gymnasier, tekniska gymnasier och handelsgymnasier uppgick föregående år till
sammanlagt i runt tal 10 000. Det nuvarande antalet elever vid skilda gymnasier
tyder på att den sammanlagda examinationen de tre åren 1960—62 vid gymnasierna
kan komma att uppgå till närmare 40 000. En så omfattande examination
kommer efter ett antal år att medföra ett betydande tillskott till arbetsmarknaden
av kvalificerad personal.

Antalet ansökningar till gymnasierna kommer de närmaste åren säkerligen att
öka ytterligare. De största årskullarna från den stora födelsevågen under 1940-talet kommer upp i gymnasieåldrarna de närmaste två—tre åren. Men även
under de därpå följande åren kommer med stor sannolikhet pressen på gymnasieorganisationen
från föräldrar och ungdom att förbli oförändrat stark. Den
trendmässiga stegring i gymnasiefrekvensen som vi bevittnat under efterkrigsperioden
— 1959 tog 10,5 procent av en årgång 20-åringar studentexamen (motsvarande)
mot 5,7 procent år 1948 — är ett uttryck för det stigande utbildningsintresset.
Inga tecken tyder på att detta intresse skulle minska. Det kan
tvärtom förutses att intresset för gymnasiestudier kommer att växa än mer.
Rekryteringsunderlaget för gymnasierna har visserligen breddats mycket påtagligt
under 1950-talet, men fortfarande kvarstår mycket betydande olikheter i
gymnasiestudiefrekvensen bland ungdomar från skilda socialgrupper och geografiska
områden. De nuvarande olikheterna i rekryteringshänscende mellan skilda
befolkningsgrupper kan med cn viss förenkling uttryckas så, att i cn studentklass
om 25 elever endast 5 kommer från ena halvan av befolkningen — arbetare,

144

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

småföretagare och lågavlönade tjänstemän — medan de återstående 20 kommer
från den andra halvan av befolkningen. Så länge dylika socialt, ekonomiskt och
psykologiskt betingade olikheter i fråga om gymnasierekryteringen består, måste
vid en fortsatt välståndsutveckling pressen på våra gymnasier komma att förbli
oförändrat stark, även när ungdomsvågen från 1940-talet passerat portarna till
gymnasierna.

Detta i sin tur betyder att vi kan räkna med att antalet ungdomar med en
avslutad gymnasial utbildning kommer att bli betydligt större mot slutet av
1960-talet än vad som i dag kan förutses för de närmaste åren.

Sedan ett drygt decennium tillbaka har tillströmningen till universitet och
högskolor ökat mycket snabbt. Denna ökning har till och med varit starkare än
vad förändringarna i antalet studentexamina under motsvarande tid kan ha
givit anledning förmoda. Denna speciellt snabba takt i tillströmningen till universitet
och högskolor har uppkommit främst därigenom att av dem, som avlagt
studentexamen vid allmänbildande gymnasium, en stigande andel påbörjat akademiska
studier. Av dem som avlade studentexamen vid mitten av 1950-talet
har omkring 75 procent påbörjat akademiska studier. Motsvarande andel bland
dem som tog studenten i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet torde ha
varit omkring 65 procent.

Av den hastigt ökande tillströmningen till universitet och högskolor har blott
en mindre del kunnat tas emot vid utbildningslinjer där intagningsbegränsning
tillämpas. Den största delen av det växande antalet nybörjare har därför förlagt
sina studier till de s. k. fria fakulteterna. Under större delen av efterkrigsperioden
har de humanistiska fakulteterna fått det största tillskottet av dessa studerande,
men under senare delen av 1950-talet har också tillströmningen till de
matematisk-naturvetenskapliga och de juridiska fakulteterna varit mycket
stark.

Jag har här i grova drag tecknat en bild av den hittillsvarande utveckling som
är av betydelse för vad jag i detta avsnitt fortsättningsvis kommer att behandla.
Det har skett huvudsakligen på basis av det material som nu framlagts av universitetsutredningen.

Utredningen har i sitt betänkande också framlagt ett omfattande statistiskt
material för belysning av tänkbara utvecklingstendenser i fråga om tillströmningen
under hela 1960-talet till universitet och högskolor. Denna utveckling har
dragits upp delvis utifrån analyser av det framtida behovet av skilda slag av
akademiker, delvis utifrån studenternas inriktning på typ av akademisk utbildning.
De riktlinjer och förslag till utbyggnad av universitet och högskolor under
1960-talet som utredningen framlagt har gjorts på basis av en arbetsmarknadsmässig
bedömning av de resultat som ifrågavarande statistiska studier givit
rörande tillväxten under 1960-talet och första hälften av 1970-talet av skilda
grupper av akademiker.

I fråga om det framtida behovet av olika slag av akademiskt skolad arbets -

145

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

kraft konstateras i utredningen att näringslivet i växande omfattning behöver
forskare, ingenjörer, ekonomer och administratörer för att kunna förbättra produktionsresultaten
och hävda vår ställning på den internationella marknaden.
Vidare framgår av utredningsmaterialet att en progressiv reformpolitik kräver
bl. a. ett växande antal läkare, tandläkare, lärare och administratörer.

Utredningens riktlinjer och förslag till utbyggnad av universitet och högskolor
innebär en högst väsentlig kapacitetsökning under första hälften av 1960-talet, en utbyggnad som i betydande omfattning gäller teknisk, matematisknaturvetenskaplig,
ekonomisk och samhällsvetenskaplig utbildning och forskning.

Som framgått av den utförliga redovisningen av yttrandena över betänkandets
första hälft har utredningens allmänna rekommendationer rörande utbyggnaden
av universitet och högskolor vunnit allmänt instämmande. Flertalet remissinstanser
har samtidigt understrukit, att utredningens program måste betraktas
som ett minimiprogram, vilket under alla förhållanden snabbt måste genomföras.
Företrädare både för näringslivet och för arbetsmarknaden har energiskt
yrkat på en mycket betydande utbyggnad. Åtskilliga av dessa har sålunda
framhållit önskvärdheten av att gå längre i utbyggnad än vad utredningen förordat,
främst när det gäller utbildningsgrenar som nu har inträdesspärrar. Å
andra sidan har från vissa håll påpekats konkreta svårigheter av olika slag att
på kort tid realisera ett mycket omfattande program. Salunda framhåller byggnadsstyrelsen,
att man nu knappast kan räkna med att under de närmaste fem
åren bygga ut universitet och högskolor mer än som förutsättes i universitetsutredningens
program. Av universitets- och högskolemyndigheterna har överstyrelsen
för de tekniska högskolorna funnit att utredningens grundläggande
undersökningar och därpå byggda riktlinjer och förslag skapat förutsättningar
för en bedömning av omfattningen av den utbyggnad av skilda lärosäten, som
framstår såsom en brådskande angelägenhet av utomordentlig vikt. Universitetskanslern
har däremot i sitt remissyttrande gjort bestämda förbehåll när det
gäller utbyggnadsprogrammet i stort. Dock framhåller kanslern, vilket även
upprepas i en efter remisstidens utgång ingiven kompletterande skrivelse, att
utredningens rekommendationer kan tjäna som grund för ett principbeslut under
förutsättning att en kontinuerlig revision av de grundläggande prognoserna får
ingå som ett väsentligt led i det fortsatta planeringsarbetet.

Dagens kunskap om morgondagens samhälle är mycket begränsad. Men det
ligger i den aktuella problematikens natur att man genom ett ställningstagande
till konkreta utbyggnadsfrågor i ganska betydande grad påverkar utvecklingen
under ett flertal år framåt i tiden. Eftersom de frågor det här gäller för varje år
får en allt större betydelse för utvecklingen på lång sikt inom praktiskt taget
alla samhällslivets områden, blir det därför allt viktigare att uppställa fleråriga
handlingsprogram. Ett handlingsprogram i stort, som i sig innefattar en från
statsmakternas synpunkt lämplig inriktning av insatserna på skilda utbildningsområden,
måste minska risken för felinvesteringar, en risk som eljest ökar ju

10 — Bxhang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

mer verksamheten utvidgas. Men självfallet måste också i vårt föränderliga
samhälle varje uppställt handlingsprogram omprövas med jämna mellanrum i
ljuset av efter hand vunna erfarenheter och inför nya utvecklingsperspektiv.

Utifrån detta principiella betraktelsesätt och med hänvisning till remissinstansernas
praktiskt taget genomgående positiva inställning anser jag för egen
del, att utredningens allmänna program och de bakomliggande motiveringarna
för detta bör läggas till grund för utbyggnaden av universitet och högskolor
under ett antal ar framat. Ett genomförande av programmet innebär givetvis
betydande anslagshöjningar. Dessa kan emellertid inte ensidigt fastställas oberoende
av de utgiftsanspråk som ställes på budgeten i övrigt. Ett upprustningsoch
utgiftsprogram av den storlek varom här är fråga blir beträffande takten
för dess genomförande beroende av det budgetmässiga utrymme som för varje
år befinnes tillgängligt. Självfallet måste dessutom, som sagts, detta handlingsprogram
omprövas med jämna mellanrum. Den konkreta utformningen av olika
åtgärder i anslutning till programmets riktlinjer måste vidare bli föremål för
successiva ställningstaganden.

Inte minst med hänsyn till nödvändigheten att vidmakthålla och förstärka
forskningens resurser finner jag det vara realistiskt att man nu inriktar sig på
att de närmaste fem åren utbygga universitet och högskolor i stort sett i den
takt utredningen förordat. Samtidigt vill jag, i anslutning till vad jag nyss anfört,
kraftigt understryka att detta utbyggnadsprogram måste kunna revideras.
Det betyder att den utbyggnad, som jag i det följande kommer att rekommendera,
måste planläggas och utföras så, att den utan mera omfattande tids- och
kostnadskrävande omläggningar av undervisnings-, forsknings- och byggnadsplaner
skall kunna fullföljas med de avvikelser från det i dag uppställda programmet,
som kan påkallas av utvecklingen. En dylik flexibilitet i programmeringen
ställer givetvis särskilt stora krav såväl på universitets- och högskoleorganisationen
själv som pa dem som närmast skall svara för byggnadsplaneringen.
Men detta ökade krav pa smidighet och anpassningsbarhet framstå som
allt oeftergivligare. Eljest kommer universitets- och högskoleväsendet ej att
kunna uppfylla de ansprak, som individer och samhälle otvivelaktigt och med
all rätt kommer att ställa pa organisationen under de närmaste decennierna. När
det exempelvis gäller byggnadsplaneringen och byggandet kan nya, tidigare ej
prövade organisatoriska åtgärder bli erforderliga för att programmet skall kunna
genomföras inom den knappt tillmätta tidsramen. Vidare kan det för att trygga
rekryteringen av erforderlig arbetskraft bli nödvändigt att vidtaga åtgärder av
den art som byggnadsstyrelsen aktualiserat i sitt remissyttrande.

Som jag framhållit i det föregående har ett flertal remissinstanser hävdat att
utredningens allmänna utbyggnadsprogram skulle vara tilltaget i underkant.
En motivering härför har varit, att utredningen i sina statistiska beräkningar
gjort underskattningar av storleken av tillströmningen till universitet och högskolor.
Det har sålunda påtalats att utredningen underskattat det framtida

147

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

antalet studentexamina. Statistiska centralbyrån har i sitt yttrande påvisat, att
antalet studentexamina vid de allmänbildande gymnasierna de närmaste åren
torde bli större än utredningen räknat med i sina kalkyler. Med utgångspunkt i
en gymnasieexamination t. o. m. år 1962, som ligger något högre än enligt utredningens
kalkyler, gör statistiska centralbyrån i sitt yttrande även vissa beräkningar
av studentexaminationen för tiden efter 1962. För hela 1960-talet skulle
enligt centralbyråns beräkningar den sammanlagda examinationen vid skilda
gymnasier kunna bli 10 procent större än den utredningen räknat med enligt
sitt huvudalternativ. Bortsett från att centralbyrån vid sina beräkningar gjort
missvisande jämförelser mellan vissa av utredningens siffror och verkets egna
beräkningar, finner jag centralbyråns räkneexempel på ett värdefullt sätt belysa
hur mycket större trycket på gymnasierna under 1960-talet kan bli jämfört
med vad utredningen antagit. Jag vill i sammanhanget erinra om vad jag själv
inledningsvis anfört rörande pressen på gymnasierna och deras tänkbara framtida
expansion. Som följd härav kan trycket på universitets- och högskoleorganisationen
i sin tur bli icke oväsentligt större än vad universitetsutredningen
räknat med i sina kalkyler.

Även om studentexaminationen ej skulle bli större än vad utredningen räknat
med, kan enligt många remissinstanser tillströmningen till universitet och högskolor
komma att bli betydligt mer omfattande än vad utredningens kalkyler
ger vid handen. Ett flertal remissinstanser har nämligen hävdat, att utredningens
beräkningar och rekommendationer rörande andelen universitets- och
högskolestuderande av samtliga studenter från allmänbildande gymnasier är
tilltagna i underkant. Jag har i det föregående påpekat att under de senaste två
decennierna en allt större del av dem, som tagit studenten, senare börjat studera
vid universitet eller högskola. Universitetsutredningen har av arbetsmarknadsskäl
för sin del rekommenderat att — om studentexaminationen vid allmänbildande
gymnasier under 1960-talet får den omfattning som utredningen beräknat
— en sjunkande andel av varje studentårgång fram till 1965 påbörjar studier
vid universitet och högskolor. För närvarande torde minst 75 procent av varje
generation studenter från allmänbildande gymnasier förr eller senare påbörja
akademiska studier. Utredningen anser av arbetsmarknadsskäl, att en successiv
nedgång till drygt 60 procent vore önskvärd. Utredningen är för sin del övertygad
om att en bibehållen hög »övergångsfrekvens» bland studenter från de
allmänbildande gymnasierna kommer att medföra mindre önskvärda balansrubbningar
på den del av arbetsmarknaden, där personer med examen från humanistisk
fakultet kan förväntas konkurrera. Flertalet remissinstanser ställer sig
tveksamma till möjligheterna att realisera den av utredningen rekommenderade
utvecklingen. Å andra sidan ifrågasätter blott några få remissinstanser det berättigade
i utredningens arbetsmarknadsmässiga motivering för denna rekommendation.

Såtillvida har jag förståelse för de nu åsyftade uttalandena från remissorganens
sida, att jag finner det vara mycket svårt att på kort sikt vidtaga sådana

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

åtgärder, att utredningens nyssnämnda rekommendation kan realiseras, å andra
sidan är jag helt övertygad om att det är ytterligt angeläget att så långt möjligt
förverkliga utredningens intentioner i här berört avseende.

Den till synes enklaste lösningen vore givetvis därvid att genomföra intagningsbegränsningar
vid samtliga akademiska utbildningslinjer.

Universitetsutredningen har emellertid i sina rekommendationer utgått från
att de nu s. k. fria fakulteterna även i fortsättningen skall stå öppna för studier
för alla därtill behöriga. Samtliga remissinstanser som behandlat denna fråga
har också i likhet med utredningen bestämt avstyrkt införandet av »spärr». Jag
vill för min del till en början erinra om att jag i samband med framläggandet av
propositionen 1958:104 angående vissa åtgärder för upprustning av universitet
och högskolor bl. a. uttalade följande (s. 38—39): »Som redan nämnts avser
universitetsutredningen att framdeles lägga fram material, som kommer att ge
en samlad bild av den akademiska arbetsmarknadens utbuds- och efterfrågesida.
Ehuru min allmänna inställning är, att varje tillskott av kvalificerad arbetskraft
är värdefullt för samhället och att de stora årskullar ungdom som på 1960-talet når universitet och högskolor ger oss en verklig chans att öka våra tillgångar
på universitetsutbildad arbetskraft, vill jag emellertid ej förneka, att den
kommande analysen och prövningen av detta material trots allt kan komma
att föranleda överväganden om en viss begränsning av tillträdet till de humanistiska
fakulteterna eller vissa delar därav.---Man kan vid en framtida

analys av arbetsmarknadsläget även komma fram till att det är önskvärt att
tillströmningen till de humanistiska fakulteterna bör begränsas men att man
därvid emellertid ej bör tillgripa så drastiska metoder som en spärrad intagning
utan i stället en ytterligare intensifiering av yrkesvägledningen i gymnasierna.»

De siffror universitetsutredningen nu framlägger rörande den tänkbara ökningen
av antalet personer med examen från humanistisk fakultet fram till mitten
av 1970-talet finner jag liksom utredningen oroväckande. Utredningen visar
nämligen, att, även om man får en markant nedgång i övergångsfrekvensen —
från 75 till 65 procent — och därjämte en ganska betydande förskjutning i
studenttillströmningen från de humanistiska till de matematisk-naturvetenskapliga
och de juridiska fakulteterna, antalet yrkesverksamma humanister kan
komma att öka från cirka 11 000 innevarande år till inte mindre än 27 000
(yrkesverksamma och yrkessökande) år 1975, en nettoökning således med 16 000
personer på femton år. Det är då ändå att observera att vid denna beräkning
ett betydande antal studerande vid de humanistiska fakulteterna antagits genomgå
samhällsvetenskaplig utbildning under 1960-talet och dessa har ej inräknats
i de här angivna siffrorna för antalet humanister. Det kan till jämförelse
nämnas att utredningen antagit att näringslivets behov av civilingenjörer under
samma period kan beräknas öka med cirka 14 000 personer till sammanlagt
27 000 år 1975. Med tanke på att läraryrket, som är humanisternas helt dominerande
yrkesbana, för närvarande torde sysselsätta i runt tal 7 000 personer med
examen från humanistisk fakultet är det förståeligt, att utredningen ställt sig

149

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

tveksam inför möjligheterna att samhället om 15 år skulle kunna erbjuda fullgoda
arbetsuppgifter åt 27 000 humanister (exklusive samhällsvetare), när prognoserna
för ingenjörerna — som nu är fler än de yrkesverksamma humanisterna
— pekar mot 27 000 sysselsatta år 1975.

Trots de utan tvekan oroande perspektiv som det här anförda antyder vill
jag ändock ej förorda att frågan om införande av en inträdesspärr nu aktualiseras
för de humanistiska fakulteternas del. Jag finner utredningens i det föregående
utförligt redovisade argument mot en inträdesspärr vid de humanistiska fakulteterna
vara värda beaktande. Man skulle få vidtaga ingående och för studiegången
vid de humanistiska fakulteterna mycket omvälvande åtgärder vid en
begränsning av studieplatserna. Vidare skulle i detta sammanhang det mycket
bestämda motståndet mot spärr från både företrädare för studenter, näringsliv
och organisationer kunna tolkas så, att man allmänt anser att det kommer att
finnas möjligheter — i varje fall i den utsträckning utredningen måst förutsätta
— för personer med examen från en humanistisk fakultet att söka och få
rimliga sysselsättningar utanför lärarbanan i en helt annan omfattning än den
som för närvarande gäller. Under sådana förhållanden finns det inte anledning
för mig att nu förorda några åtgärder i frågan om en inträdesspärr vid de humanistiska
fakulteterna. Emellertid bör det inte helt uteslutas att spörsmålet om
en intagningsbegränsning vid de humanistiska — och även andra fria fakulteter
— kan komma att aktualiseras på nytt, om tillströmningen i framtiden
till de ifrågavarande fakulteterna skulle förändras på ett från arbetsmarknadssynpunkt
oroande sätt.

I stället bör man nu med all kraft vidtaga de andra åtgärder som står till
buds för att åstadkomma en med hänsyn till arbetsmarknaden rimlig avvägning
av tillströmningen till skilda fakulteter, högskolor och andra för studenter
lämpliga utbildningsbanor.

Jag har tidigare förordat att utredningens utbyggnadsprogram i dess huvuddrag
bör genomföras. Med hänsyn till vad jag nu anfört om de fria fakulteterna,
innebär det att den ökning av intagningskapaciteten som utredningen rekommenderat
och räknat med för de spärrade utbildningslinjerna under alla förhållanden
måste realiseras och detta i den takt utredningen angivit. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att statskontoret i sitt yttrande framhållit att de beräkningar
och förslag som utredningen framlägger rörande de spärrade utbildningslinjerna
torde få anses vara ytterst välgrundade och utbyggnadsprojektcn i
angivet avseende böra tillmätas en hög angelägenhetsgrad.

För vissa av de spärrade utbildningslinjerna har utredningen med hänsyn till
andra ännu arbetande utredningar ej framlagt några konkreta förslag till utbyggnadsprogram
utan enbart presenterat mer hypotetiska siffror rörande kapacitetsökningen.
Det finns anledning att i detta sammanhang något beröra förhållandena
för dessa utbildningslinjers del.

Vad beträffar de medicinska fakulteterna bör med hänsyn till tidigare fattade

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

beslut om den medicinska utbildningens omfattning, senast i anledning av propositionen
1959: 93, samt innehållet i direktiven till en i augusti 1959 av chefen för
inrikesdepartementet tillkallad läkarprognosutredning frågan om en utökad intagningskapacitet
prövas slutligt först sedan läkarprognosutredningen avslutat
sitt arbete. Inte minst med hänsyn till vad som uttalats på flera håll vid remissbehandlingen
av universitetsutredningens betänkande och till vad jag nyss anfört
är det angeläget att läkarprognosutredningen snarast slutföres. Efter samråd
med chefen för inrikesdepartementet vill jag framhålla, att utredningsresultatet
bör föreligga före utgången av år 1960.

I fråga om tandläkarhögskolornas samlade utbildningskapacitet har utredningen
funnit anledning förorda att ett ställningstagande sker först sedan en ny
undersökning om det framtida tandläkarbehovet genomförts. För egen del vill
jag först erinra om att Kungl. Maj:t den 30 december 1959 uppdragit åt 1958
års statliga förhandlingskommission att upptaga förhandlingar med Göteborgs
stad i fråga om anordnande vid lämplig tidpunkt av lokaler för odontologisk
utbildning i Göteborg. Efter samråd med chefen för inrikesdepartementet vill
jag nu förorda att samtidigt härmed göres en snabb samlad översyn beträffande
tandläkarbehovet, bl. a. med beaktande av 1957 års folktandvårdssakkunnigas
betänkande om folktandvården (SOU 1960:1) och de synpunkter därpå som
framkommit vid remissbehandlingen av detta betänkande.

Beträffande farmaceutiska institutets utbildningskapacitet har utredningen
beräknat oförändrad intagning under åberopande av att farmaceututbildningskommittén
ännu ej avslutat sitt arbete. Till sitt remissutlåtande över universitetsutredningens
betänkande har nämnda kommitté fogat en inom arbetsmarknadsstyrelsen
utarbetad utredning rörande det framtida behovet av vid farmaceutiska
institutet utbildad personal. Denna undersökning tyder närmast på att
en viss minskning kommer att inträda i utbildningsbehovet under 1960-talet för
här ifrågavarande personal. Kommittén har ännu ej tagit definitiv ställning till
undersökningsresultaten, men jag förutsätter att kommittén snart skall vara
färdig med sina slutsatser, i varje fall i fråga om den lämpliga storleken av den
framtida intagningen vid farmaceutiska institutet.

Vad slutligen beträffar de under jordbruksdepartementet hörande tre högskolorna
har universitetsutredningen räknat med oförändrad total intagningskapacitet
i framtiden. För dessa högskolors del pågår för närvarande arbete
inom jordbruksdepartementet respektive inom av chefen för nämnda departement
tillkallade utredningar. Med hänsyn till vad universitetsutredningen redovisat
i sitt betänkande samt till det material i övrigt som för närvarande föreligger>
bl. a. ett av jordbrukshögskoleutredningen framlagt betänkande rörande
högre utbildning, forskning och försök på lantbrukets område (SOU 1960: 2),
torde man under de närmaste åren knappast ha att räkna med någon mer omfattande
ökning i den sammanlagda intagningen vid dessa tre högskolor.

Sammanfattningsvis kan beträffande utbildningskapaciteten under de närmaste
fem åren för de spärrade utbildningslinjer, beträffande vilka universitets -

151

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

utredningen ej framlagt några konkreta förslag, nu sägas att man realistiskt
knappast bör räkna med en starkare sammanlagd ökning av antalet nybörjarplatser
än vad utredningen gjort i sina kalkyler.

Vad angår de spärrade utbildningslinjer, för vilka utredningen framlagt rekommendationer
och förslag rörande utbyggnad under de kommande fem aren
— de tekniska högskolorna, handelshögskolorna samt gymnastiska centralinstitutet
— följer av vad jag redan förut anfört att jag anser den av utredningen
förordade utbyggnaden i dessa avseenden böra genomföras i den takt som de
ekonomiska möjligheterna medgiver.

Med hänsyn till vad jag tidigare framhållit bl. a. rörande byggnadsplanering
och byggande anser jag det däremot icke vara realistiskt att förutsätta en ökning
för de närmaste åren av de spärrade utbildningslinjernas sammanlagda
intagningskapacitet nämnvärt utöver vad utredningen beräknat och rekommenderat.
Å andra sidan är det med tanke på vad som nyss sagts om tillströmningen
till de fria fakulteterna nödvändigt att i varje fall under 1960-talets senare del
stora ansträngningar göres för att ytterligare vidga de spärrade utbildningslinjernas
intagningskapacitet.

Mot bakgrunden av dessa ställningstaganden framstår än klarare behovet av
andra åtgärder för att förhindra för stor tillströmning till de fria fakulteterna.

Universitetsutredningen har föreslagit olika åtgärder som medför en viss
avledning av tillströmningen till de fria fakulteterna. Utredningen har salunda
förordat inrättande av en tre terminers utbildning vid de tekniska gymnasierna
för personer med studentexamen vid allmänbildande gymnasium. Vidare har
utredningen förordat att socionomutbildning kommer till stand även utanför de
nuvarande tre socialinstitutens ram. Jag kommer senare att behandla dessa förslag
och därmed sammanhängande spörsmål men vill utifrån den frågeställning
som nu behandlas framhålla, att dessa förslag även bör ses som delar av det
större problemet om för studenter lämpliga utbildningsvägar utanför universitet
och högskolor. Skall man kunna realisera utredningens rekommendation att förhållandevis
fler studenter i framtiden än för närvarande söker sig till andra
utbildningslinjer än universitet och högskolor blir det nödvändigt med en över
vidsträckta områden intensifierad utbildningsplanering. Jag vill här erinra om
vad bl. a. medicinalstyrelsen i sitt yttrande anfört om behovet av sjuksköterskor,
sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer, hälsovårdsinspektörer med
flera.

Vidare blir det aktuellt att på vissa utbildningsområden ompröva den hittills
förda politiken inför den starkt ökande tillströmning till gymnasiala skolformer,
som är att vänta under 1960-talet. Självfallet kommer statsmakternas behandling
av den problematik jag här antytt att i många fall få bli beroende av en
råd andra faktorer än tillgången på antalet personer med studentexamen, som
vill ha fortsatt utbildning i någon form. För att nämna ett exempel — nyligen
aktualiserat genom en interpellation i riksdagen — kan frågan om fördelning av

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

antalet tillgängliga platser vid socialinstituten mellan studenter och icke-studenter
inte enbart bedömas med hänsyn till antalet kompetenta sökande med studentexamen.
Det finns å andra sidan anledning att i detta sammanhang särskilt
uppmärksamma den positiva inställning till tanken på ett ökat antal studenter
bland de sökande till icke-akademiska utbildningsvägar, som kommit till uttryck
i yttranden från flera arbetsmarknadsorganisationer.

Frågan om en med hänsyn till studentexaminationens storlek lämplig avvägning
mellan akademiska och icke-akademiska utbildningsvägar synes i framtiden
jämväl böra mer än hittills beaktas vid avvägningen av det studiesociala stödet
till skilda utbildningskategorier. Jag vill erinra om vad jag antytt i detta avseende
i samband med framläggandet av propositionen nr 89 till årets riksdag
angående naturastipendier m. m.

För att åstadkomma en med hänsyn till arbetsmarknaden rimlig avvägning
av tillströmningen till akademiska och icke-akademiska utbildningsvägar är det
vidare nödvändigt att yrkesvägledningen i gymnasierna intensifieras. Arbetsmarknadsstyrelsen
måste i samarbete med skolmyndigheterna under de år som
kommer mer än som hittills kunnat ske ge ungdomen och föräldrarna en fullständig
bild av de möjligheter och problem som kan möta på skilda utbildningsoch
yrkesområden.

Men för att det skall bli möjligt att ge objektiv och tillförlitlig information
måste det nu tillgängliga statistiska materialet för belysning av tillgång och
behov av kvalificerad arbetskraft fullständigas, förnyas och förbättras. En fortlöpande
prognosverksamhet i helt annan storleksordning än den nu existerande
blir erforderlig.

Universitetsutredningen har framlagt förslag rörande en utvidgad och fortlöpande
utbildnings- och yrkesprognostisk utredningsverksamhet. Förslaget om
en starkare aktivitet i detta hänseende har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga
remissinstanser. För egen del finner jag, som nyss antytts, det vara nödvändigt
att prognosarbetet utvecklas och intensifieras. Detta blir ofrånkomligt
såväl med hänsyn till yrkesvägledningens behov som med hänsyn till detaljplaneringen
för utbyggandet av ett stort antal utbildningslinjer. Jag återkommer
senare till detta spörsmål, varvid jag kommer att behandla frågan om formerna
för denna utredningsverksamhet.

Det måste anses vara en naturlig utveckling att man under en period av
stigande utbildningsstandard strävar efter att vidga alla de områden inom vilka
personer med studentexamen söker sin vidareutbildning. Därigenom skapas förutsättningar
för att minska den klyfta som nu råder mellan vad jag här kallat
akademiska och icke-akademiska utbildningsvägar. För närvarande är det dock
otvivelaktigt så, att de ungdomar som genomgår de allmänbildande gymnasierna
i mycket hög grad blir inriktade på att efter studentexamen studera vid universitet
och högskolor. Det finns därför skäl att utifrån det problemkomplex som
nu är förhanden — utbyggnadsprogrammet för universitet och högskolor —
resa det grundläggande spörsmålet huruvida det allmänbildande gymnasiets nu -

153

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

varande organisation och dimensionering är den mest ändamålsenliga. Vidare
uppställer sig frågan om den nuvarande avvägningen mellan de allmänbildande
gymnasiernas, de tekniska gymnasiernas och handelsgymnasiernas utbildningskapacitet
samt de senares organisatoriska utformning från arbetsmarknads- och
vidareutbildningssynpunkt är helt lämpliga. Universitetsutredningen har berört
denna fråga, dock utan att ta upp den till närmare diskussion. Ett flertal remissinstanser
har förordat att gymnasiets framtida storlek och differentiering blir
föremål för en utredning. I detta sammanhang kan nämnas att statskontoret i
sitt yttrande över utredningens betänkande påpekat att frågan om treåriga
handelsgymnasier genom betänkandet satts i ett vidare sammanhang än tidigare,
vilket enligt ämbetsverkets mening motiverar att man nu överväger förutsättningarna
och formerna för en treårig studiegång vid dessa gymnasier.

För egen del vill jag anföra följande. Det har genom universitetsutredningens
arbete blivit än mer uppenbart att utbildningskapaciteten vid de tekniska gymnasierna
och handelsgymnasierna måste öka snabbt under de närmaste åren.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag vid anmälan av anslaget till
Högre tekniska läroverk: Avlöningar i samband med årets statsverksproposition
bl. a. påpekat att de tekniska läroverkens gymnasielinjer utgör ett viktigt led i
våra samlade resurser för utbildning på gymnasiestadiet och ett betydelsefullt
alternativ till det allmänbildande gymnasiet med dess allt starkare elevtillströmning
och att sedd från den synpunkten frågan om de tekniska läroverkens utbyggnad
kommer att te sig väsentligt annorlunda än om man, som tidigare
skett, huvudsakligen lägger snävt begränsade behovssynpunkter på utbyggnadsfrågan.
Vidare aktualiserar universitetsutredningens undersökningar frågan om
den med hänsyn till högskoleväsendets framtida utbyggnad lämpliga utformningen
på lång sikt av det allmänbildande gymnasiet. Jag vill erinra om att
dåvarande departementschefen i samband med avlämnandet av propositionen
1953:145 angående omorganisation av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken
uttryckligen framhöll den då aktuella gymnasiereformens karaktär av
provisorium.

Det bör vidare erinras om att frågan om en mera omfattande utredning rörande
gymnasiefrågorna berördes redan i direktiven till 1957 års skolberedning.
Där framhölls emellertid att en dylik utredning borde igångsättas först sedan
fullständigare erfarenheter av arbetet med enhetsskolans utgestaltning kunde
föreligga. Jag har sedermera i annat sammanhang understrukit att frågan om
en gymnasiereform i egentlig mening borde upptas till övervägande först när
skolberedningens arbete hade fortskridit något längre. Detta arbete bär nu gått
in i sin slutetapp. Med beaktande härav och vidare med hänsyn till att vi nu
genom universitetsutredningens förevarande betänkande erhållit ytterligare väsentliga
informationer av betydelse vid bedömningen av gymnasicproblemen,
bl. a. från arbetsmarknadssynpunkt, anser jag tiden vara inne att påbörja det
steg i reformarbetet på skolväsendets område, som gäller gymnasieutbildningens
uppgifter, innehåll och organisation. Jag har alltså för avsikt att i annat sammanhang
återkomma till detta viktiga spörsmål.

154

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

Som sammanfattning och avslutning på min framställning i detta avsnitt får
jag anföra följande.

Utan varje tvekan råder ett starkt samband mellan ekonomisk, social och
kulturell utveckling å ena sidan och ökning av antalet yrkesverksamma med
en lång teoretisk utbildning å den andra. Kunskaper och utbildning är en nödvändig
förutsättning för välståndsutvecklingen. Därför ökar behovet av människor
med kvalificerad utbildning. Men det växande intresset för utbildning
har även en rent allmänmänsklig bakgrund. Det framstår som något självklart
att alla människor utan hänsyn till skiftande ekonomiska förutsättningar skall
ha samma rätt och samma yttre möjligheter till utbildning.

Det växande behovet av välutbildad arbetskraft och det allmänna kravet på
bättre utbildning åt fler skapar tillsammans så den drivkraft som nu gör en omfattande
kapacitetsökning pa den högre utbildningens område tvingande nödvändig.
De stora dragen i samhällsutvecklingen har därvid den innebörden att universitets-
och högskoleväsendets expansion måste ske med tyngdpunkten på de
tekniska, matematisk-naturvetenskapliga, ekonomiska och samhällsvetenskapliga
områdena. Med hänsyn till den utveckling som ägt rum tidigare och med
tanke på de stora ungdomskullarna från 1940-talet är det ytterligt angeläget
att denna omstrukturering inom universitets- och högskoleväsendet sker med
största möjliga snabbhet.

Förutom universitet och högskolor måste emellertid även de icke-akademiska
yrkesutbildningslinjerna ges större kapacitet och bättre kvalitet. En kortare
yrkesutbildning efter en gymnasial grundutbildning måste under 1960-talet
komma att för ungdomen framstå som ett lockande alternativ till den längre
universitets- och högskoleutbildningen.

Det gäller att inför 1960-talet få till stånd en från individens och samhällets
synpunkter lämplig inriktning av hela utbildningspolitiken rörande studierna
efter gymnasienivån. De åtgärder som förordats i det föregående i syfte att nå en
dylik avvägning kan sammanfattas på följande sätt.

Universitet och högskolor byggs under första hälften av 1960-talet ut i betydande
omfattning med tyngdpunkten lagd på de utbildningslinjer som nu har
intagningsbegränsning. De statliga insatserna på de icke-akademiska utbildningslinjernas
område ökar kraftigt under 1960-talet. Yrkesvägledningen i gymnasiet
intensifieras. Den fortlöpande utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten
förstärkes. Det studiesociala stödet utformas med inriktning
på de likartade utgångspunkterna för samtliga studerande vid skilda utbildningslinjer
efter gymnasiestadiet. Beträffande de gymnasiala skolformerna måste
med hänsyn till de stora dragen i utvecklingen de tekniska gymnasiernas och
handelsgymnasiernas intagningskapacitet ökas särskilt starkt under de närmaste
åren. Med tanke på utvecklingen på lång sikt av både högskoleväsendet och
grundskolan har jag slutligen funnit det lämpligt att nu aktualisera frågan om en
ingående utredning rörande den framtida gymnasiepolitiken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

155

III. Förslag beträffande högre teknisk samt
matematisk-naturvetenskaplig utbildning
och forskning m. m.

1. Universitetsutredningen

I fråga om den högre tekniska samt den matematisk-naturvetenskapliga
utbildningen och forskningen omfattar universitetsutredningens program i huvudsak
följande.

De tekniska högskolornas utbildningskapacitet utvidgas under åren 1960—65
från för närvarande drygt 1 000 till cirka 1 850 årligen nyintagna studerande.

En tredje teknisk högskola upprättas och förlägges till Lund.

De tre tekniska högskolorna och dessas avdelningar dimensioneras enligt närmare
angiven för delning splan. Uppbyggnaden bör ske i huvudsak enligt en av
utredningen uppgjord tidsplan. Denna tidsplan förutsätter bl. a. en mycket snar
lösning av frågan om ytterligare markreservationer för tekniska högskolan i
Stockholm.

En organisationskommitté för den högre tekniska utbildningen i Lund tillkallas
snarast.

Den matematisk-naturvetenskapliga forsknings- och utbildningsorganisationen
under 1960-talet utbygges till en samlad kapacitet motsvarande 13 000 närvarande
studerande.

En permanent och fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig
forskning och utbildning upprättas successivt i Göteborg. Därvid bör för Göteborgs
universitet och Chalmers tekniska högskola anordnas gemensamma institutioner
inom ämnesgruppen matematik-fysik-kemi.

En kommitté för den matematisk-naturvetenskapliga och delar av den tekniska
forsknings- och utbildningsorganisationen i Göteborg tillkallas snarast.

Den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala erhåller resurser att
meddela civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater motsvarande utbildningen
vid avdelning för teknisk fysik vid teknisk högskola.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Efter närmare utredning tillskapas dels en särskild utbildningsväg till läroverksingenjörsexamen
vid tekniska gymnasier för studenter från allmänbildande
gymnasium, dels förstärkta möjligheter till vidareutbildning för läroverlcsingenjörer
vid tekniska gymnasier.

Härefter kommer universitetsutredningens överväganden och förslag rörande
högre teknisk samt matematisk-naturvetenskaplig utbildning och forskning
ävensom utredningens synpunkter och förslag i fråga om nya utbildningsvägar
vid de tekniska gymnasierna att mera i detalj redovisas.

A. Den högre tekniska utbildningen och forskningen
Den totala utbyggnaden

Den av utredningen i det föregående (denna bilaga s. 69) behandlade rekommendationen,
att intagningskapaciteten vid de tekniska högskolorna ökas till
cirka 1 850 studerande per år, innebär följande i fråga om antalet närvarande
studerande.

1958 1965 1970

Licentiander .................................... 340 880 1600

Studerande för civilingenjörsexamen............... 4 083 7 280 8 760

Summa studerande 4 423 8 160 10 360

Därtill kommer antalet special- och extra studerande.

Avdelningarnas sammanlagda storlek

Allmänt

Då det gällt att inom den föreslagna ramen dimensionera de olika fackavdelningarna,
har utredningen utgått från de undersökningar, som företagits av
Sveriges industriförbunds teknikerkommitté, Svenska arkitekters riksförbund
och Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund. Utredningen har därutöver
samrått med överstyrelsen för de tekniska högskolorna och med representanter
för Sveriges industriförbund.

I en skrivelse till universitetsutredningen den 19 mars 1959 har Sveriges industriförbund
anknutit till de av teknikerkommittén redovisade tendenserna och
framlagt ett förslag till ett ökat teknologintags fördelning på fackavdelningar.
Förbundet framhåller, att något säkert underlag för en bedömning av denna
fråga icke föreligger i verkligheten. Om innebörden av förbundets förslag, applicerat
på den av utredningen förordade intagningskapaciteten, torde få hänvisas
till betänkandet (s. 215).

Liksom Industriförbundet och teknikerkommittén måste universitetsutredningen
konstatera, att ett verkligt säkert underlag saknas för en bedömning av
fackavdelningarnas lämpliga storlek i framtiden. Utredningen vill emellertid i

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

detta sammanhang framhålla, att tendensen i fråga om civilingenjörsutbildningens
utformning och innehåll alldeles tydligt pekar mot att tyngdpunkten i
utbildningen inom samtliga fackavdelningar allt mera lägges på de grundläggande
ämnena.

Utredningen har genom överläggningar med ett antal intresserade sökt
komplettera det föreliggande utredningsmaterialet beträffande det framtida behovet
av civilingenjörer inom olika fack. På grundval härav har utredningen
kommit fram till det förslag, som framlägges och motiveras i det följande. Det
står emellertid klart för utredningen, att en omprövning av fördelningen mellan
de olika fackavdelningarna måste företagas kontinuerligt och med utnyttjande
av alla de nya fakta rörande teknikens och näringslivets utveckling, som efter
hand blir tillgängliga.

De olika avdelningarna

Utredningen anser liksom Industriförbundet, att en förhållandevis mycket
kraftig utvidgning av utbildningskapaciteten inom avdelningarna, för maskinteknik
är klart motiverad. Industriens inriktning och den tekniska utvecklingen
kommer rimligen även i framtiden att göra det motiverat att civilingenjörsutbildningen
har en tyngdpunkt inom dessa avdelningar.

Inom avdelningarna för elektroteknik har intagningskapaciteten sedan år 1954
ökats från 160 till 265 nybörjarplatser per år. Det synes utredningen med hänsyn
härtill vara rimligt, att utbyggnaden av avdelningarna för elektroteknik
relativt sett blir något försiktigare än utbyggnaden av avdelningarna för maskinteknik.

Avdelningarna för skeppsteknik och för flygteknik ger utbildning speciellt
inriktad för verksamhet inom en relativt begränsad arbetsmarknad. De torde
därför böra utvidgas endast i den mån särskilda behovsundersökningar motiverar
detta. I avsaknad av sådana undersökningar vill utredningen för sin del
icke föreslå någon ökning av intagningen vid dessa avdelningar. Det må
också i detta sammanhang framhållas, att en stor del av såväl varvs- som flygplansindustriernas
civilingenjörsbehov gäller mekanister.

I avseende på utbildningen inom avdelningarna för väg- och vattenbyggnad
ansluter utredningen sig till Industriförbundets åsikt, att en relativt stor del av
antalet nytillkommande nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna bör falla
på dessa avdelningar.

Industriförbundets förslag till fördelning av det ökade antalet nyintagna teknologer
innebär, att avdelningen för bergsvetenskap skulle komma att mer än
fördubblas. Då det här rör sig om en civilingenjörsutbildning med relativt specialiserad
inriktning, kan det i förstone förefalla tveksamt, om en så kraftig
utökning bör företagas av just denna avdelning. Efter hemställan från utredningen
har man därför inom Industriförbundet upptagit denna fråga till förnyad
prövning och därvid fört ingående överläggningar med representanter från av -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

delningskollegiet för bergsvetenskap vid tekniska högskolan, Jernkontoret och
särskilt intresserade industriföretag. Vid dessa överläggningar har full enighet
rått om att den av Industriförbundet angivna ökningen av examinationen av
bergsingenjörer är väl motiverad med hänsyn till vad man har anledning räkna
med beträffande den framtida efterfrågan. Utbyggnaden bör emellertid enligt
de tillfrågade experternas mening till alldeles övervägande del gälla underavdelningen
för metallurgi och bearbetningsteknik. Underavdelningen för gruvvetenskap
anses böra ökas endast med 5 ä 10 teknologer per år. Utredningen ansluter
sig för egen del i huvudsak till Industriförbundets uppfattning och förordar en
fördubbling av intagningen vid avdelningen för bergsvetenskap.

Beträffande avdelningarna för kemi innebär Industriförbundets förslag, att
den årliga intagningen skulle höjas från nuvarande 90 till drygt 200, d. v. s. mer
än fördubblas. Utredningen har emellertid kunnat konstatera, att starkt delade
meningar råder i frågan huruvida behov verkligen kommer att föreligga av en så
pass stark ökning av antalet kemi-ingenjörer, som skulle följa av Industriförbundets
förslag. Utredningen har i denna fråga fört särskilda överläggningar med
företrädare för den kemiska industrien och med företrädare för kemi-ingenjörerna.
Från industriens sida har därvid understrukits, att en mycket stark expansion
av den svenska kemiska industrien ligger inom räckhåll men att en av de väsentliga
förutsättningarna härför är att man får tillgång till specialister i tillräcklig
omfattning. Från fackligt håll har å andra sidan framhållits, att arbetsmarknadsläget
under senare år varit sådant, att tillgången på kemi-ingenjörer i förhållande
till efterfrågan varit något bättre än vad som gällt för civilingenjörer
från övriga fackavdelningar (utom avdelningarna för skeppsteknik).

Universitetsutredningen delar för egen del helt uppfattningen, att vårt lands
kemiska industri har mycket stora expansionsmöjligheter. Goda förutsättningar
föreligger för att få till stånd betydande kapitalinvesteringar i kemisk industri,
detta icke minst på grund av arbetskraftens allmänna kunnighet och bildningsstandard.
Men villkoret för att vi skall kunna tillvarataga dessa möjligheter är
enligt utredningens mening, att näringslivet får tillgång till ett avsevärt större
antal väl utbildade kemister. Utredningen förordar därför — liksom Industriförbundet
— en kraftig utbyggnad av utbildningsresurserna inom kemien. Emellertid
måste man vid dimensioneringen av fackavdelningarna för kemi vid de
tekniska högskolorna också taga hänsyn till den beräknade examinationen av
andra kategorier av kemister med akademisk utbildning. Med hänsyn härtill har
utredningen stannat för att förorda en något mindre intagning vid fackavdelningarna
för kemi än den som Industriförbundet föreslagit. Utredningen föreslår
att intagningen ökas från nu 90 till omkring 175 per år.

Beträffande avdelningarna för arkitektur har universitetsutredningen vid sina
överväganden kommit fram till att intagningen vid mitten av 1960-talet bör
vara något större än enligt Industriförbundets förslag. Detta förslag sammanfaller
i stort med de resultat, som redovisas i en av Svenska arkitekters riksförbund
företagen undersökning rörande tendenserna på arkitekternas arbets -

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

marknad. Om de i undersökningen gjorda antagandena är riktiga, skulle — under
förutsättning av oförändrad intagning vid de tekniska högskolornas arkitektavdelningar
— tillgången på arkitekter omkring år 1970 nära svara mot efterfrågan.

Vid sin uppskattning av det framtida arkitektbehovet grundar universitetsutredningen
sitt ställningstagande på en allmän bedömning av de tendenser i
samhällsutvecklingen, som påverkar behovet av arkitekter. Den fortsatta urbaniseringsprocessen
kommer rimligen att fordra ytterligare ett stort antal arkitekter
för husbyggnad och för planarbete på läns- och stadsarkitektkontor.
Industriens utbyggnad kommer också att fordra starkt ökade insatser av arkitekter.
Ett fortsatt, intensivt bostadsbyggande erfordras säkerligen under överskådlig
tid, först för att häva den i storstäderna ännu bestående bostadsbristen,
sedan för att tillgodose det behov av nya familjebostäder, som måste
bli allt mera påtagligt, allteftersom 1940-talets stora födelseårgångar kommer
upp i de familjebildande åldrarna. Därtill kommer det ännu blott påbörjade
arbetet med sanering och ombyggnad av de större städernas centrala stadsdelar.
Med hänsyn till allt detta kan utredningen icke finna det rimligt, om resultatet
av hela den utvidgning av den högre tekniska utbildningens resurser, som
pågått sedan år 1955 och som utredningen här föreslår skall fullföljas till mitten
av 1960-talet, skulle bli en mindre ökning av utbildningskapaciteten inom avdelningarna
för arkitektur än inom de tekniska högskolornas övriga stora avdelningar
(med undantag för avdelningarna för kemi). Utredningen föreslår därför
en ytterligare ökning av nyintagningen av arkitektstuderande, så att ökningen
under hela expansionsperioden 1954—65 blir ungefär densamma som för t. ex.
avdelningarna för elektroteknik. Detta innebär en ökning med knappt ett trettiotal
nya utbildningsplatser — från nu 122 till 150 nybörjarplatser per år.

Då det gäller avdelningarna för teknisk fysik anknyter utredningen till vad
teknikerkommittén anfört om att industrien ännu ej synes ha vant sig vid att
tillgodogöra sig civilingenjörer med utbildning inom dessa fackavdelningar samt
att en mycket stor del av de tekniska fysikerna får anställning inom vissa forskningsinstitutioner,
vilkas uppfattning rörande det framtida behovet av civilingenjörer
med olika fackutbildning av skilda anledningar icke kommit att bli
fullständigt representerad i den enkät, som ligger till grund för kommitténs bedömningar
och därmed också för Industriförbundets sedermera redovisade överväganden.

Såväl teknikerkommittén som Industriförbundet synes ha kommit till den
slutsatsen, att man inom industrien något underskattat det framtida behovet
av tekniska fysiker. Universitetsutredningen delar denna uppfattning och vill
därför föreslå en ytterligare ökning av nyintagningen av studerande vid avdelningarna
för teknisk fysik. Som skäl för denna ytterligare utökning utöver vad
Industriförbundet föreslagit vill utredningen peka på dels kärnteknikens behov
av civilingenjörer, dels de tekniska högskolornas eget behov av lärare, icke minst
assistentpersonal, i de grundläggande ämnena.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Utredningen föreslår med hänsyn till bl. a. dessa förhållanden, att intagningskapaciteten
vid avdelningarna för teknisk fysik ytterligare ökas. Beträffande
storleken av denna ytterligare ökning är det helt naturligt mycket svårt att ange
en fix siffra. Utredningen har efter överväganden stannat för att föreslå en
ytterligare ökning av intagningskapaciteten vid avdelningarna för teknisk fysik
med 55 per år.

Sammanfattning av förslaget

Universitetsutredningen ansluter sig sålunda i huvudsak till Industriförbundets
förslag beträffande den ökade intagningens fördelning på de tekniska högskolornas
fackavdelningar. I fråga om avdelningarna för kemi förordas dock en
något mindre intagning och i fråga om fackavdelningarna för teknisk fysik och
för arkitektur en något större intagning än vad Industriförbundet gjort. De
företagna justeringarna tar i stort sett ut varandra. Totalsiffran vid full utbyggnad
blir 1 814 årligen intagna studerande vid de fackavdelningar, som beröres
av Industriförbundets utredningar och förslag.

Utredningens förslag rörande nyintagningens fördelning på fackavdelningar
från och med höstterminen 1965 framgår av följande sammanställning.

Avdelningar för	Antal nybörjarplatser	Procentuell andel 1965 enligt
1959	1965	Industri- förbundet	utredningen
Teknisk fysik.....................	50	105	3,0	5,8
Maskinteknik ....................	170	400	22,5	22,1
Skeppsteknik .....................	46	50	3,0	2,8
Flygteknik .......................	40	40	2,5	2,2
Elektroteknik .....................	265	435	24,0	24,0
Väg- och vattenbyggnad ...........	158	370	20,5	20,4
Kemi ............................	90	174	11,5	9,6
Bergsvetenskap ...................	45	90	5,5	5,0
Arkitektur .......................	122	150	7,5	8,3
Totalt	986	1814	100	100

Till de här angivna intagningssiffrorna kommer så intagningen vid avdelningen
för lantmäteri. Denna intagning omfattar nu 20 studerande per år. Universitetsutredningen
räknar med att intagningen vid denna avdelning vid mitten
av 1960-talet skall ha ökats till 30 studerande per år.

Utbyggnadsmöjligheter

Efter att ha framlagt sitt program för utbyggnaden av den högre tekniska
utbildningen anför universitetsutredningen vissa allmänna synpunkter på frågan
om de olika vägar, på vilka ifrågavarande utbyggnad lämpligast bör ske. Denna

161

Kungl. Mcij:ts proposition nr 119 år 1960

fråga belyses närmare i utredningens betänkande på sidorna 223—228, till vilka
torde få hänvisas.

Utredningen diskuterar därefter möjligheterna att praktiskt och tillräckligt
snabbt genomföra den föreslagna utbyggnaden vid de nuvarande tekniska högskolorna
i Stockholm och Göteborg.

Tekniska högskolan i Stockholm

I syfte att skaffa sig en uppfattning rörande möjligheterna att öka utbildningskapaciteten
vid tekniska högskolan i Stockholm har utredningen samrått
med högskolans byggnadskommitté, vars arkitekt, professor N. Ahrbom, sammanfattat
sina synpunkter i en till utredningen överlämnad promemoria av den
29 maj 1959. Professor Ahrbom framhåller inledningsvis, att 1945 ars generalplan
för högskolans utbyggnad som sin riktpunkt hade en årlig intagning av 450
studerande. Utbyggnaden, som påbörjades år 1946, skulle enligt de ursprungliga
planerna vara genomförd vid utgången av budgetåret 1952/53, men tidsprogrammet
har sedermera kommit att tänjas ut, så att utbyggnaden nu beräknas vara
fullbordad den 1 juli 1961. Samtidigt har emellertid den ursprungliga generalplanen
på åtskilliga punkter reviderats, bl. a. såtillvida, att den årliga intagningen
under utbyggnadstiden successivt höjts till nu cirka 600 studerande per år. Detta
förhållande har medfört lokalbrist på olika håll inom högskolan. Särskilt gäller
detta lokalerna för de båda lägre årskurserna, vilka lokaler färdigställdes redan
under år 1948 och dimensionerats för en årlig intagning av 450 studerande. Trots
visst provisoriskt lokaltillskott är lokalbristen kännbar. »Oavsett om högskolans
intagning skapacitet ytterligare ökas jöreligger sålunda behov av avsevärda nya
lokalutrymmen jör de matematiska och fy siska institutionerna», sammanfattar
professor Ahrbom.

Rörande en av utredningen diskussionsvis ifrågasatt utökning av högskolans
intagningskapacitet från drygt 600 till drygt 760 årligen nyintagna studerande,
huvudsakligen inom avdelningarna för teknisk fysik, maskinteknik och bergsvetenskap
framhålles i promemorian, att de begränsade markresurser inom det
av högskolan nu disponerade markområdet, vilket reserverats för framtida tillbyggnader,
icke bör tagas i anspråk för att tillgodose lokalbehovet, som uppstår
vid en kvantitativ utbyggnad av högskolans utbildningskapacitet. För sådant
ändamål fordras förvärv av ny byggnadsmark. Då det icke synes möjligt att nu
förvärva de båda närbelägna sjukhusens, Sophiahemmets och Röda Korsets,
områden, vilka i och för sig är de från högskolans synpunkt lämpligaste och
bäst belägna, måste behovet av ny byggnadsmark tillgodoses på annan plats
på Norra Djurgården. Professor Ahrbom pekar härvidlag på tva områden, det
ena vid Träskportsvägen mellan högskolans nuvarande område och Allmänna
Barnbördshuset, och det andra ett område norr om den nuvarande högskolan
utefter Drottning Kristinas väg. »Endera eller båda dessa områden bör reserveras
för högskolans fortsatta utbyggande, nu och i framtiden», framhåller professor
Ahrbom.

11 — Bihang till riksdagens protokoll 1000. 1 sand. Nr 119

162

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

Utredningen har hos byggnadsstyrelsen hemställt om yttrande över professor
Ahrboms promemoria samt om styrelsens synpunkter rörande de allmänna förutsättningarna
för en utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm för ett ökat
studerandeantal. Byggnadsstyrelsen har i sitt yttrande understrukit att tekniska
högskolans nuvarande område exploaterats hårt. Krav på en ökning av det nuvarande
elevantalet aktualiserar behov av ytterligare mark. En fortsatt exploatering
bedömer styrelsen som olämplig, då de små utrymmesreserverna inom
högskolans nuvarande område helt behöver tagas i anspråk för lokalökningar
för de båda lägre årskurserna, för vissa nya ämnen, för planerad ökning av lärarpersonalen,
licentiander, samt inte minst för arkivering. Styrelsen vill emellertid
icke motsätta sig en ökad intagning under förutsättning, att det i promemorian
föreslagna Träskportsvägsområdet kan tas i anspråk och att Röda Korsets område,
eventuellt också del av Sophiahemmets område, på längre sikt kan tillföras
högskolan för de befintliga institutionernas framtida behov. Beträffande det
föreslagna området utefter Drottning Kristinas väg norr om högskolan ligger
detta visserligen på vägen ut mot Stockholms universitets tilltänkta område, men
måste för högskolan anses vara sämre beläget än Träskportsvägområdet och
mindre lämpligt för högskolebebyggelse. Någon ökning av högskolans elevantal
utöver den nu föreslagna, synes enligt styrelsens mening icke kunna ske med
hänsyn till förefintliga markresurser.

Universitetsutredningen måste sålunda konstatera, att redan en utbyggnad
för att möjliggöra en till drygt 760 studerande ökad årlig intagning förutsätter
en betydande utvidgning av det markområde, som högskolan nu disponerar.
Naturligast vore att för högskolans räkning reservera de närbelägna sjukhusens
fastigheter, så snart dessa icke längre behöver disponeras för sina nuvarande
ändamål. Emellertid är det otänkbart att man nu eller inom de närmaste åren
skulle kunna disponera dessa fastigheter eller någon del därav för tekniska högskolans
ändamål. Sannolikt kan så ej ske förrän efter den tidpunkt, då högskolans
utbildningskapacitet enligt utredningens program måste vara fullt utbyggd.
Utredningen kan därför icke förorda en lösning av denna fråga, som
förutsätter övertagande av sjukhusens fastigheter. Däremot ser utredningen
dessa som en mycket värdefull markreserv på lång sikt för en framtida differentiering
och utbyggnad av tekniska högskolans utbildnings- och forskningsprogram.

För utredningen, som anser det ofrånkomligt att framlägga förslag till lösningar
som kan förverkligas mycket snabbt, återstår sålunda att överväga den
möjlighet, som utpekats av byggnadskommitténs arkitekt, nämligen ytterligare
markreservationer för högskolans ändamål i Lill-Jansskogen. Det är här fråga
om områden, vilka i 1952 års generalplaneförslag för Stockholm utlagts som
delar av ett större, sammanhängande parkområde. Visserligen föreligger för dessa
områden varken fastställd generalplan eller fastställd stadsplan och visserligen
befinner sig områdena i fråga i kronans ägo (djurgårdsmark), men uppenbart

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

är, att överväganden rörande ytterligare markdispositioner för byggnadsändamål
inom detta område måste influeras bl. a. av synpunkter rörande markens värde
som fritidsområde för huvudstadens befolkning.

1959 års riksdag har sålunda i anledning av väckta motioner om utredning i
syfte att skydda Djurgårdens mark från exploatering biträtt allmänna beredningsutskottets
uttalande, att det vore nödvändigt att så stora delar som möjligt
av den ännu ej exploaterade djurgårdsmarken bibehålies som naturpark.

Även olägenheter av annat slag kan bli en följd av en kraftig utökning av
antalet universitets- och högskolestuderande just i Stockholm. Vid ett samråd
mellan representanter för lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet
och universitetsutredningen underströks från lokaliseringsutredningens sida, att
koncentrationen till storstäderna av vissa typer av högre läroanstalter i hög
grad försvårade en decentraliseringspolitik, medan inrättandet av nya högre
läroanstalter utanför storstäderna skulle verksamt bidraga till att göra andra
regioner mera attraktiva i jämförelse med dessa.

Universitetsutredningen, som icke anser det ligga inom dess kompetens att
göra en avvägning på grundval av allmänt lokaliseringspolitiska överväganden,
har endast velat här redovisa problemställningen och härpå anlagda synpunkter.
Utredningen vill dock för egen del peka på ett problem som ytterligare belyser
de svårigheter, som sannolikt uppstår vid en kraftig tillväxt av de högre läroanstalterna
i Stockholm, nämligen studentbostadsproblemet. I en till utredningen
överlämnad promemoria har 1957 års studentbostadsutredning starkt
understrukit, att bristsituationen i fråga om studentbostäder i Stockholm redan
nu måste betecknas som allvarlig. Medan en omfattande produktion av studentbostäder
pågått i Uppsala och Lund under hela 1950-talet, har studentbostadsproduktionen
i Stockholm, som dock hyser ungefär hälften av hela antalet
universitets- och högskolestuderande, varit av avsevärt mindre omfattning.
Eftersom en utbyggnad av läroanstalterna i huvudstaden skall vidtagas, måste
ansträngningarna att få fram bostäder ytterligare intensifieras. Möjligheterna
att under de närmaste fem åren förvärva så mycket tomtmark, som skulle krävas
för att åstadkomma en varaktig förbättring av studentbostadssituationen
i Stockholm, bedömes av studentbostadsutredningen som små.

Utredningen finner det å andra sidan angeläget understryka, att mycket betydande
investeringar redan gjorts för tekniska högskolan och att största delen av
högskolans byggnadsbestånd är av ungt datum. Högskolan och dess utrustning
torde i själva verket kvalitativt sett ligga på en nivå, som gör den väl jämförbar
med de internationellt mest ansedda centra för teknisk utbildning och forskning.
Under sådana omständigheter framstår det för utredningen som självklart, att
man måste se till, att icke brist på byggnadsmark i framtiden hindrar en intensifiering
och differentiering av högskolans undervisning och forskning, varigenom
högskolan kan bevara sin rangplats och redan nedlagda kostnader kan göras
fullt fruktbärande. Ytterligare markreservationer i Lill-Jansskogen kan därför
nödvändiggöras av forskningens och utbildningens egna krav, alldeles oavsett

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

om den årliga nyin tagningen av teknologer ökas eller ej. Behovet av friluftsområden
för huvudstadens växande befolkning måste enligt utredningens mening
härvidlag stå tillbaka, såvida man icke finner sig kunna redan nu fatta beslut
om en utflyttning av hela högskoleanläggningen till ett område med friare
expansionsmöjligheter.

Universitetsutredningen vill emellertid med all kraft framhålla, att ett utbyggnadsprogram
för de tekniska högskolorna, som icke innefattar en utbyggnad
jämväl av Stockholms-högskolan, från många synpunkter skulle te sig orimligt.
Såväl industriens lokalisering som demografiska förhållanden pekar mot en
fördelning av de tekniska högskolornas utbildningsplatser med nära 60 procent
av platserna i stockholmstrakten, d. v. s. samma relativa andel för Stockholm
som för närvarande. Därtill kommer värdet för teknisk forskning och utbildning
av nära kontakt med fristående forskningsinstitut av olika slag, främst kanske
branschforskningsinstituten, av vilka de flesta är förlagda till Stockholm.

De industrirepresentanter, med vilka universitetsutredningen haft överläggningar
i denna fråga, har emfatiskt framhållit nödvändigheten av att en utbyggnad
kommer till stånd även av tekniska högskolan i Stockholm.

Utredningen delar för egen del uppfattningen, att sådana markreservationer
måste göras för tekniska högskolans utbyggnad, att däri kan inrymmas icke
blott friare expansionsmöjligheter för den vid högskolans institutioner bedrivna
forskningen och för en fortgående differentiering av högskolans verksamhet utan
även en utvidgning av högskolans kvantitativa utbildningskapacitet. I detta
sammanhang vill utredningen även peka på de möjligheter till samarbete och
vidgade kontakter, som öppnar sig i och med Stockholms-universitetets successiva
utflyttning till Frescati-området.

I detta läge har universitetsutredningen tagit kontakt med de myndigheter,
som närmast har ansvaret för dispositionen av djurgårdsmarken, nämligen djurgårdsnämnden,
djurgårdsförvaltningen och byggnadsstyrelsen. Härvid har av
representanter för dessa myndigheter uttalats förståelse för högskolans behov
av expansionsmöjligheter, men man har också understrukit svårigheten att förena
alla de intressen, som anmäler sig i fråga om markdispositionen på Norra
Djurgården.

Som ett resultat av de förda överläggningarna föreligger en skrivelse från
djurgårdsnämnden till utredningen den 22 oktober 1959 (bet. s. 233 f).

Efter att i skrivelsen ha dryftat dels möjligheterna av en samordning mellan
tekniska högskolans och Stockholms-universitetets utbyggnadsplaner och en
koncentration av den gemensamma utbyggnaden till Frescati-området, dels
möjligheten att tillgodose tekniska högskolans aktuella utbyggnadsbehov genom
upplåtelse av ett annat område å Norra Djurgården, det s. k. Söderbrunnsområdet,
utan att dock finna, att någon av dessa möjligheter erbjuder en tillfredsställande
och tillräckligt snabb lösning av de aktuella utbyggnadsproblemen,
anför djurgårdsnämnden bl. a. följande.

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Av de båda ifrågasatta områdena i Lill-Jansskogen har det södra ett sådant läge särskilt
i förhållande till Stadion och övriga idrottsanläggningar men även i övrigt, att det
bildar en naturlig entré till Lill-Jansskogen och närbelägna delar av Norra Djurgården.
Det bör därför icke komma i fråga för bebyggelse. Det norra området är såsom ovan
angivits också ett mycket värdefullt naturparksområde med åtskilliga natursköna partier.
Genom sitt läge kan det dock icke sägas vara lika omistligt som naturpark som det förutnämnda
området. Om man med hänsyn till den föreliggande bristen på lämplig tomtmark
och det angelägna utbyggnadsbehovet skulle finna det oundgängligen erforderligt med en
upplåtelse av ytterligare djurgårdsmark för tekniska högskolan, anser djurgårdsnämnden
det norra området vara det som med hänsyn till ovan angivna förhållanden kan komma
under övervägande. Det torde också vara möjligt, att inom i huvudsak ifrågavarande
område efter närmare planläggning tillgodose det för utbyggnaden uppskattade behovet
av tomtmark.

Djurgårdsnämnden, som i ärendet samrått med riksmarskalksämbetet och byggnadsstyrelsen,
vill icke motsätta sig att en upplåtelse av mark av ifrågavarande storleksordning
efter erforderlig närmare utredning kommer till stånd på denna plats. Nämnden
anser det emellertid med hänsyn till nödvändigheten av Lill-Jansskogens skydd mot ytterligare
exploatering erforderligt att en dylik upplåtelse uttryckligen angives såsom slutetappen
för bebyggelsen inom detta område och att övriga delar av Lill-Jansskogen samtidigt
reserveras såsom naturpark. Den närmare avvägningen härutinnan faller inom ramen
för djurgårdsnämndens planläggning av djurgårdsmarkens användning för olika ändamål
och nämnden avser att för Kungl. Maj:t framlägga förslag av ovan angiven innebörd så
snart erforderliga detaljutredningar kunnat ske.

De i det föregående redovisade skälen för en utbyggnad även av tekniska
högskolan i Stockholm är enligt universitetsutredningens mening synnerligen
tungt vägande. Under hänvisning härtill och till djurgårdsnämndens skrivelse
anser sig utredningen kunna konstatera, att förutsättningar uppenbarligen föreligger
för en genom förhandlingar mellan samtliga intressenter träffad uppgörelse
om sådana markreservationer för högskolans räkning, som skulle möjliggöra en
icke obetydlig utökning av tekniska högskolans utbildningskapacitet inom
ramen för den tidsplan för civilingenjörsutbildningens utbyggnad, som utredningen
anger i sitt betänkande.

Vid sina överväganden rörande skälen för och emot en tredje teknisk högskola
har utredningen funnit, att därest man finner övervägande skäl tala för att
utbyggnadsprogrammet inskränkes till att omfatta endast de två existerande
högskolorna, huvuddelen av utökningen måste läggas på Chalmers tekniska högskola,
medan däremot utbyggandet av tekniska högskolan i Stockholm måste
göras mera måttlig, från nu 600 till cirka 750 årligen nyintagna teknologer.
Denna utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm anser utredningen under
alla omständigheter vara nödvändig. Innan man kan taga ställning till frågan
om en tredje teknisk läroanstalt, har man att undersöka möjligheterna för en
utvidgning av intagningskapaciteten vid Chalmers tekniska högskola från nu
400 till mer än 1 000 årligen nyintagna.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Chalmers tekniska högskola

Uppenbart är, att man vid Chalmers tekniska högskola har förutsättningar för
en betydande utbyggnad av utbildningskapaciteten. I sitt med skrivelse den
14 oktober 1958 avlämnade förslag till generalplan för högskolans utbyggnad
har byggnadsstyrelsen räknat med två utbyggnadsalternativ, av vilka alternativ
I bygger på förutsättningen att högskolans intagningskapacitet skall ökas
från nuvarande 400 till 507 årligen nyintagna studerande och alternativ II räknar
med en årlig nyintagning av 760 studerande. Båda alternativen räknar med
att lokalbehov kommer att föreligga även för undervisning av filosofie studerande
i ämnena fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik. Byggnadsstyrelsen
beräknar, att högskolan under angivna förutsättningar har ett omedelbart markbehov
av 130 000 m2 vid alternativ I och 190 000 m2 vid alternativ II. Därtill
kommer emellertid behovet av framtida markreserver, vilka enligt styrelsens
bedömande bör omfatta ett lika stort område som det omedelbart erforderliga.
Inom området Nya Chalmers disponerar högskolan för närvarande cirka
140 000 m2 mark, varför det omedelbara markbehovet sålunda skulle vara tillgodosett
för en utbyggnad av högskolan enligt det lägre alternativet, medan
man vid en utbyggnad enligt alternativ II skulle behöva ytterligare cirka
50 000 m2 mark för omedelbar bebyggelse. Behovet av framtida markreserver
kräver emellertid utöver det nu disponerade markområdet, vilket icke anses
kunna i sin helhet utnyttjas för bebyggelse, en ytterligare areal med cirka
130 000 m2 vid alternativ I och 250 000 m2 vid alternativ II.

Vid överläggningar med representanter för Göteborgs stad har byggnadsstyrelsen
diskuterat olika markområden intill Nya Chalmers såsom lämpliga
för högskolans framtida utbyggnad. Dessa områden, som är väl samlade och
bedömes såsom i huvudsak ändamålsenliga, omfattar tillhopa cirka 275 000 m2,
varav dock 160 000 m2 nu är ianspråktagna för andra ändamål och därför endast
att betrakta som »reserver på mycket lång sikt». Av återstoden är området
mellan Vasa sjukhus och Nya Chalmers (cirka 12 500 m2) tillgängligt »för praktiskt
taget omedelbar bebyggelse», medan områdena på ömse sidor om studentkårens
byggnader och den s. k. Stora Mossen (tillsammans cirka 100 000 m2)
beräknas vara disponibla »inom relativt snar framtid». Härtill kommer det s. k.
Holtermanska sjukhuset, som under vissa förutsättningar skulle kunna ställas
till högskolans förfogande mycket snart. Därest överenskommelse kan träffas
med Göteborgs stad om att nämnda områden reserveras för högskolans räkning,
skulle sålunda markbehoven — såväl de omedelbara som de mera långsiktiga
behoven av markreserver — kunna tillgodoses även för en utbyggnad enligt det
större alternativet II (760 årligen nyintagna teknologer jämte cirka 100 årligen
intagna filosofie studerande i vart och ett av ämnena fysik och kemi). Som
ytterligare reserv kan man se Gamla Chalmers, som kan disponeras, så länge
högskolan där bedriver undervisning.

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Slutligen erinrar byggnadsstyrelsen om att staden reserverat betydande markområden,
cirka 200 000 m2, i Kallebäcksområdet för forskningsinstitut av olika slag.

I sitt den 10 november 1958 avlämnade remissyttrande över byggnadsstyrelsens
generalplaneförslag konstaterade universitetsutredningen, att den i sitt da
nyligen avlämnade femte betänkande rörande forskningens villkor och behov
framlagt förslag, som syftade till en stark intensifiering av forskningen icke
minst vid de tekniska högskolorna. Det kunde därför mycket väl tänkas, att
forskningens lokalbehov bleve större än byggnadsstyrelsen beräknat. Med hänsyn
härtill uttalade utredningen en förmodan att en byggnadsvolym närmast
motsvarande generalplaneförslagets alternativ II icke skulle möjliggöra en fullt
så stark ökning av nyintagningen av studerande för civilingenjörsexamen som
byggnadsstyrelsen tänkt sig. I det föregående har utredningen som en allmän
riktpunkt vid planeringen av de tekniska högskolornas utbyggnad angivit att
antalet aktiva licentiander och doktorander måste beräknas öka relativt sett
avsevärt mera än antalet teknologer. Utredningen har vidare pekat på behovet
av utrymme för ett ökat antal specialstuderande och extra studerande vid de
tekniska högskolorna. Utredningen håller det visserligen för möjligt att man
vid ett detaljstudium av utbyggnadsplanen för Chalmers tekniska högskola
kommer att finna det möjligt att inom ramen för ett givet markområde utvinna
en större golvyta än byggnadsstyrelsen vågat räkna med i de överslagsmässiga
kalkyler som måste ligga till grund för ett generalplaneförslag, men utan fastare
hållpunkter härvidlag måste utredningen se den i förslagets alternativ II angivna
utbildningskapaciteten såsom maximum för vad som är uppnåeligt inom
ramen för det angivna markområdet.

Under sitt fortsatta arbete har utredningen kommit till resultat, som innebär
att den för Göteborgs del föreslår en något mera omfattande utbildning av
filosofie studerande, framför allt i ämnet fysik, än den som från utredningens
sida nämnts vid underhandskontakter med byggnadsstyrelsen rörande förutsättningar
vid generalplaneförslagets utarbetande. Även detta ger utredningen anledning
att vad beträffar intagningen av teknologer betrakta siffran 760 årligen
nyintagna såsom en maximisiffra.

Slutsatsen synes bli densamma, om man betraktar problemet med hänsyn till
tidsfaktorn. Visserligen räknar generalplaneförslaget med mycket betydande
markreserver för ändamål som kan bli aktuella i framtiden, men dessa reserver
kan bli tillgängliga först på mycket lång sikt. Den byggnadsmark, som beräknas
vara erforderlig för nu förutsedda byggnadsbehov, är inte heller omedelbart
tillgänglig, och utbyggnadstiden är i generalplaneförslaget beräknad att utsträckas
över en längre tidsperiod än som med hänsyn till utredningens allmänna
tidsprogram är önskvärt.

Utredningens slutsats blir den, att en utbyggnad av Chalmers tekniska högskola
till en intagningskapacitet av drygt 700 nyintagna teknologer från och
med läsåret 1905/66 synes vara möjlig, utan att man därigenom vållar avbräck
för högskolans utveckling som forskningscentrum och utan att man beskär möj -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ligheterna att i önskvärd utsträckning meddela undervisning jämväl för filosofie
studerande vid Göteborgs universitet. En ytterligare utökning av intagningskapaciteten
vid Chalmers kan däremot icke förordas på grundval av föreliggande
utredningsmaterial.

En tredje teknisk högskola

Med detta konstaterande är även utredningens ställningstagande till frågan om
en tredje teknisk högskola givet. Kan man bygga ut Chalmers tekniska högskola
till en intagningskapacitet av 700 årligen nyintagna teknologer, skulle för genomförande
av det av utredningen framlagda programmet för en ökad utbildning
av civilingenjörer erfordras att tekniska högskolan i Stockholm bygges ut till
en årlig intagningskapacitet av 1 100 studerande eller ännu mera. En sådan
utbyggnad av Stockholms-högskolan betraktar utredningen som omöjlig att
genomföra inom angiven tid. Utredningen har i stället i det föregående angivit
siffran 750 årligen nyintagna såsom en realistisk riktpunkt för utbyggnaden av
tekniska högskolan i Stockholm. Föreliggande utbyggnadsmöjligheter vid de två
bestående tekniska högskolorna bedömer utredningen sålunda ge plats för sammanlagt
1 450 årligen intagna teknologer. För genomförande av utredningens
här framlagda program om en total intagning av närmare 1 850 nya studerande
per år måste sålunda ytterligare närmare 400 nybörjarplatser komma till stånd
på annat håll.

Utredningen förordar därför inrättandet av en tredje teknisk högskola.

Den tredje tekniska högskolans förläggning

När det gäller frågan om förläggningen av en tredje teknisk högskola, utgår
utredningen i sin diskussion från två förhållanden. Det ena är, att ett genomförande
under åren 1960—1965 av utredningens program i fråga om civilingenjörsutbildningens
utbyggnad innebär en kapplöpning med tiden, vilket i realiteten
starkt begränsar valfriheten. Det andra är, att detta program endast är
en del av det stora programmet för de högre läroanstalternas utbyggnad, vilket
totalt kommer att ställa stora krav på ökade resurser för utbildningssektorn
inom samhällsarbetet. Utredningen finner det därför nödvändigt att räkna med
ett intensivt utnyttjande av alla resurser som står eller kommer att ställas till
förfogande.

Under de första två studieåren läser teknologema huvudsakligen s. k. grundläggande
ämnen, d. v. s. främst matematik, fysik, kemi, matematisk fysik, mekanik
och hållfasthetslära, medan studierna i de olika s. k. tekniska tillämpningsämnena
huvudsakligen bedrives under andra hälften av studietiden. De grundläggande
ämnena finns i stor utsträckning företrädda vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna. Det är enligt universitetsutredningens mening under
sådana omständigheter naturligt, att en ny teknisk högskola anknytes till en

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

matematisk-naturvetenskaplig fakultet på så sätt att fakulteten anförtros uppgiften
att organisera undervisning i de grundläggande ämnena för teknologer och
denna undervisning kan påbörjas i redan befintliga institutioners undervisningslokaler.
I en situation då det gäller att mycket snabbt få till stånd utbildningsplatser
för teknologer på en ny plats, ter sig för utredningen en anknytning till
en bestående matematisk-naturvetenskaplig fakultet såsom ofrånkomlig. Visserligen
måste givetvis fakultetens lärarkår och övriga personal förstärkas och dess
institutioner byggas ut högst väsentligt, om det skall bli möjligt för fakulteten
att vid sidan av undervisningen för ett ökande antal filosofie studerande ansvara
även för undervisningen av ett år från år stigande antal teknologer, men
utredningen anser sig likväl kunna utgå från att förekomsten av en fast organisation
med ämnesrepresentation, institutionslokaler och administration gör det
avsevärt lättare att snabbt få i gång en utbildning jämväl för civilingenjörsexamen
än om denna utbildning förlägges till en plats utan en redan befintlig
akademisk organisation. Innan erforderliga nya ordinarie lärarbefattningar i de
grundläggande matematisk-naturvetenskapliga ämnena hinner inrättas och besättas,
kan undervisningen bestridas av mera tillfälligt engagerade lärare under
de nuvarande ämnesrepresentanternas ledning. Möjligheterna att rekrytera
lärarkrafter är avsevärt större i en universitetsstad än pa andra hall. Den administrativa
apparaten finns redan uppbyggd, vilket bör avsevärt underlätta påbörjandet
av planeringsarbetet för erforderliga nya institutioner m. m. Likaså
finns redan den studentsociala organisationen för handhavandet av stipendier
och studielån och för produktion och förvaltning av studentbostäder liksom för
en rad serviceuppgifter, som handhaves av studentkårerna och studentnationerna.

De fördelar av en intim kontakt med industrien, som skulle kunna vinnas vid
en förläggning till någon icke-akademisk industristad är enligt utredningen av
särskild betydelse vid organiserandet av undervisningen för de två senare årskurserna
av teknologutbildningen. När det gäller att snabbt fa igång en intagning
av teknologer finner utredningen det emellertid vara riktigare att välja
den förläggning, som ger den största hjälpen i själva igångsättningen. Också
värdet av en nära kontakt med en aktiv grundforskning inom den matematisknaturvetenskapliga
ämnessfären talar för att en ny teknisk högskola bör förläggas
till en stad med matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

Då utredningen icke vill förorda en dylik fakultet i Umea annat än som ett
program på relativt lång sikt, står valet för utredningen mellan Uppsala och
Lund-Malmö.

Vid en förläggning av den nya tekniska högskolan till Uppsala skulle givetvis
i uppbyggnadsskedet själva närheten till Stockholms-högskolan innebära vissa
påtagliga, rent praktiska fördelar men utredningen finner det likväl både från
industriens och den studerande ungdomens synpunkt rimligare, att den nya högskolan
förlägges till cn region, som nu saknar nära kontakt med teknisk utbildning
och forskning.

170

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

För Lund-Malmö-alternativet talar också enligt utredningens mening en rad
tungt vägande skäl, bland andra ett starkt och brett förankrat lokalt intresse,
som dokumenterat sig i ett flertal av utredningen (bet. s. 241 f) redovisade initiativ
från bland andra Malmö stad, Skånska ingenjörsklubben och Hälsingborgs
stad. En av större akademiska konsistoriet i Lund, Skånes handelskammare,
Skånska ingenjörsklubben och Lunds studentkår tillsatt kommitté har verkställt
en utredning, på grundval av vilken kommittén anser sig kunna konstatera, att
Norrland icke har resurser ifråga om befolkning, studentantal och näringsliv
för att bära upp en teknisk högskola, medan Lund-Malmö-regionen har ungefär
samma allmänna förutsättning härför som göteborgsregionen. Denna kommitté
har också förordat, att i varje fall den grundläggande undervisningen förlägges
till Lunds universitet och meddelas gemensamt för teknologer och naturvetare.

Även Sveriges industriförbund har i skrivelse till universitetsutredningen
tillstyrkt inrättandet av en tredje teknisk högskola och förordat området
Malmö-Lund som förläggningsort.

Utredningen finner också (bet. s. 244) med stöd av från statistiska centralbyrån
inhämtat siffermaterial, att en teknisk högskola med nämnda förläggning
troligen skulle draga till sig studenter, som eljest inte skulle ha valt civilingenjörsutbildning.

Vid en förläggning till Lund-Malmö-området räknar utredningen även med
att man genom samverkan med de högre läroanstalterna i Köpenhamn skall
kunna bemästra vissa av de svårigheter i fråga om rekrytering av speciallärare
m. m., som kan uppkomma vid uppbyggande av en ny teknisk högskola.

Med stöd av de redovisade skälen och inte minst med hänvisning till det intresse
Industriförbundet och det skånska näringslivet visat för tillkomsten av
en sydsvensk teknisk högskola, förordar utredningen att en sådan förlägges till
Lund-Malmö-området.

När det gäller frågan om den nya högskolan helt och hållet bör ligga i Lund
eller om vissa institutioner, t. ex. institutionerna för de tekniska tillämpningsämnena
bör förläggas till Malmö — där staden reserverat byggnadsmark för en
teknisk högskola — medan de teoretiska institutionerna ligger i Lund, finner
utredningen mot bakgrunden av bl. a. en del negativa erfarenheter från
Stockholm och Göteborg av högskoleinstitutioners förläggning på skilda håll,
att en delad förläggning skulle innebära betydande studieorganisatoriska nackdelar
och verka hindrande för de allt mera betydelsefulla ömsesidiga kontakterna
mellan teknisk och allmänt naturvetenskaplig forskning och utbildning. Det
senare är enligt utredningens mening ett avgörande argument emot en delad
förläggning av den nya högskolan i Skåne. Utredningen förordar därför att denna
i sin helhet förlägges till Lund, där tillgången på omedelbart disponibel byggnadsmark
för ändamålet i anslutning till de matematisk-fysiska och kemiska
institutionernas områden är mycket god.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 171

Avdelningarnas utbyggnad vid de tre tekniska högskolorna

Allmänt

Såsom framgått av det föregående har utredningen förordat, att den föreslagna
utökningen av de tekniska högskolornas intagningskapacitet åstadkommes
huvudsakligen genom utbyggnad av Chalmers tekniska högskola och genom
inrättande av en tredje teknisk högskola, förlagd till Lund. Däremot har utredningen
måst konstatera, att möjligheterna till en mera omfattande utbyggnad
av tekniska högskolan i Stockholm är mycket begränsade, och utredningen har
därför endast kunnat förorda att cirka 150 av de föreslagna över 800 nya utbildningsplatserna
förlägges till Stockholm.

Innan utredningen går in på en diskussion av de enskilda fackavdelningarnas
lämpliga storlek vid var och en av de tre högskolorna, redovisar utredningen
vissa allmänna synpunkter.

Utredningen är sålunda helt klar över att beslut rörande dimensioneringen av
varje enskild avdelning vid de enskilda högskolorna måste föregås av avsevärt
mera detaljerade undersökningar och överläggningar än dem utredningen funnit
det möjligt att genomföra. Justeringar av de av utredningen i det följande föreslagna
intagningssiffrorna blir därför med säkerhet nödvändiga såsom resultat
av det mera ingående planeringsarbete, som kan påbörjas så snart statsmakterna
tagit ställning till det av universitetsutredningen i föreliggande betänkande
framlagda generalplaneförslaget.

En princip vill utredningen emellertid föreslå att läggas till grund för det
fortsatta planeringsarbetet, den nämligen att en likvärdig civilingenjörsutbildning
och likvärdiga resurser för teknisk forskning bör stå till förfogande inom
samma fackavdelning vid samtliga tekniska högskolor, där ifrågavarande fackavdelning
finnes inrättad. I en valsituation vore det sålunda enligt utredningens
uppfattning riktigare att inrätta endast ett mindre antal fullt utrustade fackavdelningar
vid den nya högskolan än att göra denna fullständig i avseende på
antalet fackavdelningar men ofullständig beträffande dessas utrustning. Endast
på en punkt — det gäller studieriktningen för elektrisk kraftteknik inom avdelningen
för elektroteknik — är utredningen, som framgår av det följande, av
ekonomiska skäl beredd förorda att den nya högskolan göres mindre fullständig
än de två övriga. I övrigt bör enligt utredningens mening specialiseringsmöjligheterna
inom en och samma fackavdelning i princip vara lika goda vid samtliga
de högskolor, där civilingenjörsexamen vid ifrågavarande fackavdelning kan avläggas.
Däremot är det icke nödvändigt att de olika högskolorna ger samma
specialiseringsmöjligheter. Det kan, som tidigare understrukits, vara av värde,
om man satsar på olika specialiteter vid olika högskolor. Väsentligt är emellertid
att de tre högskolorna framstår som i stort sett lika välutrustade, något som
måste bli av alldeles särskild betydelse för den nya högskolan i Lund. Det får
inte gå så, att denna från början kommer in i en ond cirkel med sämre dragningskraft
i rekryteringen och sämre anseende på civilingenjörernas arbetsmarknad.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Utredningens i det följande framlagda förslag rörande de enskilda fackavdelningarnas
storlek vid var och en av de tre tekniska högskolorna måste bedömas
mot bakgrund av de här angivna allmänna reservationerna och övervägandena.

De olika avdelningarna

Utredningen behandlar först avdelningen för bergsvetenskap, där utredningen
föreslagit en fördubbling från 45 till 90 årligen nyintagna teknologer. Med hänsyn
till de betydande kostnaderna för inrättande av en helt ny bergsavdelning
anser utredningen sig, trots de svårigheter som är förknippade med en utbyggnad
av högskolan i Stockholm, böra förorda, att den befintliga avdelningen för
bergsvetenskap vid denna högskola ges de förstärkta resurser, som erfordras för
att intagningen skall kunna ökas från nu 45 till 90 årligen intagna teknologer.
Vid planeringen av denna avdelnings utbyggnad torde därutöver särskilt böra
undersökas, huruvida behov föreligger av utbildningsresurser även för studerande
från de nordiska grannländerna.

Utredningen har vidare föreslagit att den årliga intagningen till avdelningarna
för teknisk fysik successivt ökas från nuvarande 50 (30 i Stockholm -f 20 i Göteborg)
till 105 studerande. Frågan om den vidgade intagningens fördelning mellan
högskolorna måste bedömas ur flera aspekter.

De civilingenjörer, som examineras vid avdelningarna för teknisk fysik, torde i
mycket stor utsträckning vinna anställning inom olika statliga, halvstatliga och
privata forskningsinstitut, av vilka de flesta ligger i Stockholm. Då de nyexaminerade
civilingenjörerna dessutom ofta förenar en deltids- eller heltidsbefattning
vid ett forskningsinstitut med licentiatstudier, talar starka skäl för
att göra avdelningen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm förhållandevis
större än motsvarande avdelningar vid de två övriga tekniska högskolorna.

De tekniska fysikerna fyller vidare, redan som teknologer och framför allt
under de första åren efter civilingenjörsexamen, en för undervisningen vid de
tekniska högskolorna mycket betydelsefull funktion som assistenter i undervisningen
i de s. k. grundläggande ämnena, vilka läses i varierande omfattning
vid samtliga avdelningar. I själva verket skulle det knappast vara möjligt att
organisera en fullgod utbildning vid någon av de tekniska högskolornas fackavdelningar
utan tillgång till tekniska fysiker. Med hänsyn härtill är det enligt
utredningens mening ofrånkomligt, att den nya tekniska högskolan i Lund
redan från början får en avdelning för teknisk fysik. Nu kan man räkna med
att det här föreslagna nära samarbetet mellan de tekniska högskolorna och de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i både Göteborg och Lund kommer
att föra med sig, att teknologutbildningens behov av assistentpersonal i viss
utsträckning kommer att kunna tillgodoses från fakultetssidan. Detta förhållande
talar för att avdelningarna för teknisk fysik vid dessa båda högskolor

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

skulle kunna göras något mindre än motsvarande avdelning i Stockholm, där ett
nära organisatoriskt samarbete med de matematisk-naturvetenskapliga institutionerna
icke förutsättes i utredningens förslag.

Liksom beträffande avdelningen för bergsvetenskap finner utredningen, att
skälen för en utbyggnad i Stockholm är så starka, att betänkligheterna måste
vika. En utbyggnad av avdelningen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i
Stockholm bör sålunda enligt utredningens mening komma till stånd.

Utredningen föreslår sålunda, dels att den nya tekniska högskolan i Lund
redan från början får en avdelning för teknisk fysik, dels att avdelningarna för
teknisk fysik vid båda de befintliga tekniska högskolorna utbygges och att avdelningen
vid tekniska högskolan i Stockholm göres något större än motsvarande
avdelningar i Göteborg och Lund. Utredningen föreslår, att den slutliga intagningen
av sammanlagt 105 studerande inom avdelningarna för teknisk fysik fördelas
med 45 i Stockholm, 30 i Göteborg och 30 i Lund.

I fråga om avdelningarna för maskinteknik har utredningen föreslagit en
ökning från 170 till 400 årligen nyintagna studerande. Denna ökning av intagningskapaciteten
är den relativt sett största av de kapacitetsökningar för de
olika fackavdelningarna, som utredningen här föreslår. Det är därför naturligt
att söka fördela utbyggnaden på samtliga de tre tekniska högskolorna.

Härvidlag har utredningen måst konstatera, att en utbyggnad av avdelningen
för maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm omöjligen kan genomföras
utan ett betydande marktillskott för högskolan och en relativt omfattande omdisposition
av dennas lokalbestånd. Trots detta förordar utredningen, att en
avsevärd utbyggnad kommer till stånd av denna avdelning. Om så gott som hela
den av utredningen föreslagna, 80-procentiga utökningen av civilingenjörsutbildningen
i landet skulle komma till stånd dels genom en utbyggnad av Chalmers
tekniska högskola, dels genom upprättandet av en ny teknisk läroanstalt i
Skåne, skulle detta medföra en tyngdpunktsförskjutning, som med hänsyn icke
minst till industrins lokalisering och behov av kontakter med den tekniska
forskningen icke kan te sig rimlig. Utredningen förordar därför en utbyggnad
även av tekniska högskolan i Stockholm, detta trots de svårigheter som kan
möta då det gäller att skaffa erforderlig byggnadsmark för genomförandet av
denna utbyggnad.

Det dilemma i vilket vi står på grund av de begränsade expansionsmöjligheterna
för tekniska högskolan i Stockholm är särskilt påtagligt just beträffande
avdelningen för maskinteknik. För denna avdelning föreslår utredningen en så
betydande ökning totalt sett (230 nya utbildningsplatser), att för den händelse
ingen ökning kan göras av intagningen vid avdelningen i Stockholm, man står
inför nödvändigheten att göra båda de övriga maskintekniska avdelningarna
större än den i Stockholm. Fn fördelning med oförändrat 90 årligen nyintagna
mekanister i Stockholm, ungefär 100 i Lund och så mycket som över 200 i
Göteborg skulle i så fall bli den lösning man tvingades stanna för.

Fn sådan fördelning har utredningen icke kunnat finna rimlig. Utredningen

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

föreslår i stället, att de maskintekniska avdelningarna vid båda de nuvarande
tekniska högskolorna utbygges, så att de får en årlig intagningskapacitet av
vardera 150 studerande mot för närvarande 90 i Stockholm och SO i Göteborg.
Den maskintekniska avdelningen vid den nya tekniska högskolan i Lund skulle
därmed behöva dimensioneras för ett årligt intag av 100 teknologer.

Beträffande avdelningarna för skeppsteknik innebär utredningens förslag endast
en justering av intagningssiffran från nu 46 (20 i Stockholm och 26 i Göteborg)
till 50, en justering som är tänkt att gälla för Chalmers tekniska högskola.

Avdelningen för jlygteknik vid tekniska högskolan i Stockholm har utredningen
föreslagit oförändrad till sin utbildningskapacitet, 40 årligen nyintagna
studerande.

Avdelningarna för elektroteknik vid de båda nu existerande tekniska högskolorna
är de största vid båda högskolorna med en årlig intagning av 135
studerande i Stockholm och 130 i Göteborg. Med hänsyn härtill är det naturligt
att tänka sig att huvuddelen av de 170 tillkommande utbildningsplatserna förlägges
till den nya högskolan i Lund. Emellertid bör i detta sammanhang beaktas,
att en fullständig fackavdelning för elektroteknik fordrar mycket stora
laboratoriebyggnader och en mycket kostnadskrävande utrustning. Speciellt
gäller detta de anläggningar, som erfordras för studieriktningen för elektrisk
kraftteknik, medan motsvarande anläggningar för studieriktningen för teleteknik
ställer sig mindre kostnadskrävande. Med hänsyn till de mycket höga anläggningskostnaderna
för de krafttekniska institutionerna och till att studieriktningen
för elektrisk kraftteknik under en följd av år lockat endast en ringa
del av den elektrotekniska avdelningens studenter, vill utredningen förorda, att
man avstår från krafttekniska institutioner vid den nya tekniska högskolan i
Lund. Den elektrotekniska avdelningen vid denna högskola skulle sålunda begränsas
till att erbjuda specialiseringsmöjligheter endast inom teletekniken.
Skulle ett starkt intresse visa sig föreligga bland teknologerna i Lund för en
specialisering inom krafttekniken, synes man enligt utredningens mening böra
överväga att åvägabringa sådana utbildningsmöjligheter genom samverkan med
den tekniska högskolan i Köpenhamn.

Med hänsyn till att utredningen sålunda föreslår en viss begränsning av specialiseringsmöjligheterna
inom avdelningen för elektroteknik i Lund, synes det
rimligt att sätta intagningen till denna avdelning till 100, något lägre sålunda
än intagningen vid motsvarande avdelningar i Stockholm och Göteborg. I Stockholm
torde det vara möjligt att vid de elektrotekniska tillämpningsämnenas
institutioner bereda undervisning för ett något högre antal studerande än nu.
Intagningsmöjligheterna vid avdelningen begränsas emellertid av de grundläggande
ämnenas lokalsvårigheter. Emellertid måste en utbyggnad av utbildningsresurserna
för dessa ämnen ändå komma till stånd, för att det skall bli
möjligt att öka intagningen till avdelningarna för teknisk fysik, maskinteknik
och bergsvetenskap. Under sådana omständigheter synes det lämpligt att dimensionera
denna utbyggnad så, att även en mindre ökning av intagningen till

175

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

avdelningen för elektroteknik kan genomföras. Utredningen förordar en ökning
med 15 studerande per år från nu 135 till 150. De återstående 55 nya utbildningsplatserna
bör förläggas till Chalmers tekniska högskola, vars avdelning för
elektroteknik sålunda bör utbyggas till en intagningskapacitet av 185 studerande
per år mot för närvarande 130.

Utredningen föreslår sålunda, att vid den nya tekniska högskolan i Lund
inrättas en fackavdelning för elektroteknik med specialiseringsmöjligheter endast
inom teletekniken. Utredningen föreslår vidare, att den slutliga intagningen av
sammanlagt 435 studerande per år inom avdelningarna för elektroteknik fördelas
med 150 i Stockholm, 185 i Göteborg och 100 i Lund.

I fråga om avdelningarna för väg- och vattenbyggnad har utredningen föreslagit
en ökning av intagningen från för närvarande 158 till 370 studerande per
år. En så kraftig ökning av intagningen nödvändiggör uppbyggnad av en stor
avdelning för väg- och vattenbyggnad vid den nya tekniska högskolan i Lund.
Denna avdelning bör enligt utredningens mening göras något större än den för
närvarande största avdelningen (Stockholm med årligen 90 nyintagna studerande);
utredningen tänker sig 120 nybörjarplatser såsom en lämplig riktpunkt.

Beträffande avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan
i Stockholm gäller detsamma som för avdelningen för elektroteknik där, nämligen
att tillämpningsämnenas institutioner möjligen skulle kunna bereda undervisning
för ett något ökat antal studerande i varje årskurs, men att intagningsmöjligheterna
begränsas av de grundläggande ämnenas lokalsvårigheter. Med
samma motivering som i fråga om avdelningen för elektroteknik förordar utredningen
att den ändå ofrånkomliga utbyggnaden av de grundläggande ämnenas
institutioner dimensioneras så, att ytterligare ett tiotal nya studerande per år
kan intagas vid avdelningen för väg- och vattenbyggnad. Med denna ökade
intagning i Stockholm och med en årlig intagning av 120 studerande vid vägoch
vattenbyggnadsavdelningen i Lund måste antalet nybörjarplatser i Göteborg
ökas från för närvarande 68 till 150.

Utredningen föreslår sålunda, att den nya tekniska högskolan i Lund får en
fackavdelning för väg- och vattenbyggnad med plats för 120 årligen nyintagn3
studerande. Vidare föreslår utredningen en ökning av intagningen vid tekniska
högskolan i Stockholm från nu 90 till 100 och slutligen föreslår utredningen en
utbyggnad av avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid Chalmers tekniska
högskola till en årlig intagning av 150 studerande mot nu 68.

I fråga om avdelningarna för kemi har utredningen föreslagit en ökning av
den årliga intagningen från för närvarande 90 till 174 studerande. Med hänsyn
till att nybyggnader och tillbyggnader för de kemiska institutionerna i både
Göteborg och Lund under alla förhållanden mycket snart måste komma till
stånd redan för de naturvetenskapliga fakulteternas behov, synes det vara naturligt
att den ökade intagningen av teknologer inom nu ifrågavarande fackavdelning
fördelas mellan de tekniska högskolorna på dessa två orter.

Utredningen föreslår sålunda, att den slutliga intagningen av sammanlagt

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

174 studerande per år inom avdelningarna för kemi fördelas med oförändrat 64
i Stockholm och 55 vid vardera av de tekniska högskolorna i Göteborg och Lund.

Den omläggning av studierna vid avdelningen för kemi i Stockholm, som nu
är aktuell, innebär bl. a. att studieriktningen för biokemi utbygges. Härmed
skapas en säkrare grund för livsmedelsindustriens rekrytering av kemister och
kemi-ingenjörer.

Jordbrukshögskoleutredningen torde komma att lägga fram förslag om att
den nuvarande till Alnarps-institutet förlagda mejeriingenjörsutbildningen skall
samordnas med annan livsmedelsteknisk utbildning vid teknisk högskola. Samråd
har i denna fråga ägt rum mellan de båda utredningarna, vilka är av samma
uppfattning i utbildningsfrågan. Genom jordbrukshögskoleutredningen har inhämtats,
att en sådan lösning sedd från de tekniska högskolornas synpunkt är
i princip möjlig.

Beträffande slutligen avdelningarna för arkitektur har utredningen föreslagit
en relativt blygsam ökning från nu 122 till 150 årligen nyintagna studerande.
Det kunde synas naturligt att fördela detta nytillskott mellan de två bestående
högskolorna och sålunda icke inrätta någon avdelning för arkitektur vid den sydsvenska
högskolan. Emellertid finner utredningen, att en ökad undervisning vid
de nuvarande arkitekturavdelningarna knappast kan åstadkommas utan en
betydande utökning av lärarstaben. Arkitektutbildningen torde i särskild grad
vara beroende av att de studerande kan delas i relativt små grupper, där varje
elev kan ges en personlig handledning, i stor utsträckning meddelad av professor
eller motsvarande lärare. De nuvarande undervisningsgrupperna anses icke
kunna ökas till sin storlek utan allvarligt men för undervisningen. I sammanhanget
må även framhållas att avdelningarna för arkitektur i mindre grad än
övriga avdelningar är beroende av specialkonstruerade institutionslokaler. Med
hänsyn till dessa förhållanden synes skälen emot inrättandet av en helt ny avdelning
för arkitektur icke behöva tillmätas avgörande betydelse. Därtill kommer,
att byggnadskonstens arbetsbetingelser i Sydsverige allmänt sett synes
motivera att en nyinrättad teknisk högskola i Skåne också förses med en avdelning
för arkitektur. Verksamheten vid en sådan är dessutom av värde för undervisning
och forskning inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad.

Utredningen har med hänsyn till dessa förhållanden stannat för att föreslå
att den tekniska högskolan i Lund också får en avdelning för arkitektur och
de av utredningen föreslagna 28 nya nybörjarplatserna för arkitektutbildning
förlägges till Lund, medan motsvarande avdelningar i Stockholm och Göteborg
får ett oförändrat antal nybörjarplatser.

Sammanfattning av förslaget

Universitetsutredningens förslag beträffande de föreslagna drygt 1 800 nybörjarplatsernas
fördelning mellan olika högskolor och fackavdelningar sammanfattas
i följande sammanställning, i vilken 1959 års intagning anges med siffror
inom parentes.

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

177

Avdelning för	Stockholm	Göteborg	Lund	Summa
Teknisk fysik ....................	(30)	45	(20)	30	30	(50)	105
Maskinteknik ....................	(90)	150	(80)	150	100	(170)	400
Skeppsteknik .....................	(20)	20	(26)	30	—	(46)	50
Flygteknik .......................	(40)	40		—	—	(40)	40
Elektroteknik ....................	(135)	150	(130)	185	100	(265)	435
Väg- och vattenbyggnad ...........	(90)	100	(68)	150	120	(158)	370
Kemi ............................	(64)	64	(26)	55	55	(90)	174
Bergsvetenskap ...................	(45)	90		—	—	(45)	90
Arkitektur .......................	(72)	72	(50)	50	28	(122)	150
Summa	(586)	731	(400)	650	433	(986)	1814

Till dessa siffror kommer för tekniska högskolans i Stockholm del avdelningen
för lantmäteri, vars intagning utredningen tänkt sig komma att öka från nu
20 till 30 per år. Den årliga intagningen vid Stockholms-högskolan skulle sålunda
totalt stiga från nu 606 till 761 vid 1960-talets mitt.

Tidsplan för utbyggnaden

Allmänt

I fråga om tidsplanen för den av utredningen föreslagna utbyggnaden av de
tekniska högskolorna understrykes, att en sådan tidsplan inte kan ge annat än
riktlinjer för det mera detaljerade programarbete, som enligt utredningens mening
snarast möjligt bör påbörjas på de enskilda högskoleorterna. Planeringen
bör emellertid syfta till att såvitt möjligt få till stånd en med hänsyn till den
årliga intagningsökningens fördelning mellan fackavdelningar och högskolor
jämn utbyggnad av den samlade utbildningskapaciteten inom olika fack. Utredningen
anför till att börja med vissa grundläggande synpunkter.

En utgångspunkt vid planeringsarbetet måste vara tidsfaktorn. Med hänsyn
till det starkt stigande antalet årligen avlagda studentexamina och till att de
båda tekniska högskolornas intagning varit i det närmaste oförändrad under de
tre senaste åren är det enligt utredningens mening av den största vikt, att utbyggnaden
igångsättes omedelbart och genomföres så snabbt som möjligt. De
svårigheter man härvidlag kommer att möta torde till övervägande del gälla
byggnadsfrågor, och utredningen vill därför starkt understryka vikten av att
erforderliga resurser för den nödvändiga byggenskapens projektering och genomförande
ställes till förfogande i tillräcklig omfattning och i så god tid, att ökningen
av civilingenjörsutbildningens intagningskapacitet verkligen kommer till
stånd under de år, då rekryteringsunderlaget växer starkt. Utredningen förordar
därför, att utbyggnaden av civilingenjörsutbildningen planeras med sikte på att
den här föreslagna totala intagningskapaciteten skall vara uppnådd hösten 1965.

En andra utgångspunkt vid planeringen av de tekniska högskolornas utbygg 12

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

178

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

nåd bör enligt utredningens mening vara det av byggnadsstyrelsen utarbetade
förslaget till generalplan för utbyggnaden av Chalmers tekniska högskola. Tack
vare att det för Göteborgs-högskolans del föreligger ett konkret utformat och
redan remissbehandlat utbyggnadsprogram, finns det praktiska möjligheter att
redan under de två närmaste åren få till stånd en ökad intagning av studerande
för civilingenjörsutbildning. Det i generalplanen föreslagna tidsprogrammet för
högskolans utbyggnad måste visserligen modifieras med hänsyn till den förut
angivna målsättningen att full intagningskapacitet skall vara nådd redan hösten
1965, men utredningen har vid de överläggningar som i denna sak förts med
representanter för byggnadsstyrelsen och högskolans ledning konstaterat, att en
sådan pressning av tidsprogrammet är möjlig att genomföra med bibehållande
i huvudsak av den i generalplanen föreslagna tidsföljden för de enskilda fackavdelningarnas
utbyggnad. Förutsättningen för genomförandet av ett på detta
sätt starkt pressat tidsprogram för utbyggnaden är dock självfallet att byggenskapens
projektering och genomförande icke fördröjes till följd av otillräckliga
anslag.

Universitetsutredningen förordar sålunda, att det föreliggande generalplaneförslaget
för Chalmers tekniska högskola med vissa modifikationer göres till en
huvudbeståndsdel av det större programmet för utbyggnaden av civilingenjörsutbildningens
kapacitet i vårt land. Vid planeringen av de olika fackavdelningarnas
utbyggnad vid de tekniska högskolorna i Stockholm och Lund bör sålunda
hänsyn tagas till motsvarande avdelningars placering i tidsschemat för utbyggnaden
av Chalmers tekniska högskola.

Det förhållandet, att de studerande under det första studieåret huvudsakligen
läser s. k. grundläggande ämnen, medan undervisningen i de s. k. tekniska tilllämpningsämnena
väsentligen är koncentrerad till den senare delen av utbildningstiden,
medför, att en ökning av nyintagningen vid en fackavdelning kan
komma till stånd ett ä ett och ett halvt år före den tidpunkt, då de för en
utvidgad utbildningskapacitet erforderliga nybyggnaderna för samma avdelnings
tillämpningsämnen kan tagas i bruk. De grundläggande ämnena måste
däremot redan från början förfoga över lokaler och personalresurser, som är tillräckliga
för det ökade antalet studerande.

Chalmers tekniska högskola

För att snabbt öka intagningen av studerande är det enligt utredningen framför
allt av vikt, att högskolans grundläggande ämnen mycket snart ges förstärkta
institutionsresurser. Utredningen framhåller därför nödvändigheten av
att högskolan snarast kan disponera det s. k. Holtermanska sjukhusets lokaler,
vilka enligt generalplaneförslaget är avsedda att inredas för vissa av de grundläggande
ämnenas behov.

För närvarande projekteras bl. a. ett nytt övningslaboratorium för ämnet
fysik vid Chalmers tekniska högskola. Meningen är att lokalerna skall användas
av filosofie studerande upp till ett antal motsvarande ett årsintag av 160 två -

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

betygsstuderande. Universitetsutredningen räknar dock med att innan tillströmningen
av filosofie studerande i Göteborg kommit i gang pa allvar, utrymme i
dessa lokaler kan ställas till förfogande för undervisning av ett ökat antal teknologer.
Det av byggnadsstyrelsen påbörjade projekteringsarbetet har nu nått
så långt, att förutsättningar föreligger för en betydande utökning av undervisningskapaciteten
i ämnet fysik i Göteborg redan under läsåret 19G1/62.

I anslutning till den nämnda byggnaden planeras lokaler, som senast hösten
1963 bör kunna tagas i anspråk för fysikundervisningen för teknologer. Under
ett första skede är dessa lokaler avsedda att användas för grundläggande kemiutbildning.

En nybyggnad för de kemiska institutionerna är under projektering. Projekteringen
bedrives så att byggandet av första hälften innehallande dels alla undervisningslokaler
dels en del av forskningslokalerna kan börja i full skala i augusti
1961. Andra byggnadsetappen skulle påbörjas i omedelbar anslutning härtill med
början hösten 1962. Undervisningslokalerna skulle under alla förhållanden stå
färdiga sommaren 1963 — möjligen till nyåret 1963. Hela kemikomplexet skall
stå färdigt sommaren 1964. Redan under budgetåret 1963/64 skulle en successiv
överflyttning till de nya lokalerna börja, varvid de friställda kan iordningställas
för fysik. Denna utflyttning och ombyggnad skulle kunna avslutas under budgetåret
1964/65.

Under förutsättning att de projekterade övningslaboratorierna kan tagas i
bruk enligt ovan, bör enligt universitetsutredningens mening en viss ökning av
högskolans intagningskapacitet kunna göras redan hösten 1960 och ytterligare
ökningar av intagningen sedan följa under de närmaste åren. Utredningen räknar
därvid med att den i det föregående föreslagna ökningen med tio nyintagna
inom avdelningen för teknisk fysik bör kunna komma till stånd redan hösten
1960. Med hänsyn till att en utbyggnad av de elektrotekniska tillämpningsämnenas
institutioner redan påbörjats, anser utredningen vidare, att man —
under angivna förutsättningar beträffande de grundläggande ämnenas lokalresurser
— bör kunna öka intagningen vid högskolans avdelning för elektroteknik
med 30 hösten 1960 och med ytterligare 25 studerande hösten 1961. Därutöver
räknar utredningen med att det skall vara möjligt att redan från och
med hösten 1960 få till stånd de föreslagna 4 nya utbildningsplatserna inom
avdelningen för skeppsteknik vid högskolan.

Ett snabbt genomförande av nybyggnaderna för de kemiska ämnenas institutioner,
som nu projekteras, bör vidare göra det möjligt att hösten 1961 genomföra
den för Chalmers tekniska högskola föreslagna intagningsökningen med
29 studerande vid fackavdelningen för kemi. Härvid bör då beaktas, att nybörjarna
icke omedelbart behöver tillgång till lokaler i nybyggnaderna.

Utredningen har starkt understrukit behovet av en ökning av utbildningen av
väg- och vattenbyggnadsingenjörer. Svårigheterna att i ett tidigt skede av uppbyggnaden
få till stånd en sådan utbildning vid den nya läroanstalten i Lund
gör det enligt utredningens mening nödvändigt, att den för Chalmers tekniska

180

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

högskola förutsedda utbyggnaden av avdelningen för väg- och vattenbyggnad
påbörjas cirka två år tidigare än enligt generalplanens tidsschema. Utredningen
räknar med att den för sistnämnda högskola föreslagna intagningsökningen med
82 studerande inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad skall kunna komma
till stånd hösten 1962.

Den i det föregående föreslagna utökningen av utbildningskapaciteten vid
Göteborgs-högskolans avdelning för maskinteknik bör slutligen enligt utredningens
mening kunna genomföras så, att intagningen till avdelningen kan ökas
med föreslagna 70 studerande från och med hösten 1963.

Tekniska högskolan i Stockholm

Såsom framgått av professor Ahrboms i det föregående refererade promemoria,
avses utbyggnaden av den tekniska högskolan i Stockholm i huvudsak
tillgå så, att avdelningen för maskinteknik ges nya lokaler, medan denna avdelnings
nuvarande lokaler ombygges och ställes till förfogande för avdelningarna
för teknisk fysik och för bergsvetenskap, varjämte för de grundläggande ämnena
ytterligare en byggnad uppföres inom det av högskolan nu disponerade området.
Under förutsättning att beslut om ytterligare markreservationer för
högskolans räkning fattas mycket snart, om möjligt redan under år 1960, bör det
enligt utredningens bedömande vara möjligt att genomföra dessa ny- och ombyggnadsarbeten
i sådan takt, att huvuddelen av den för högskolan föreslagna
intagningsökningen (15 studerande vid avdelningen för teknisk fysik, 60 studerande
vid avdelningen för maskinteknik och 45 studerande vid avdelningen för
bergsvetenskap) kan komma till stånd hösten 1962.

Med hänsyn till föreliggande svårigheter att på andra håll snabbt öka utbildningskapaciteten
inom avdelningarna för väg- och vattenbyggnad är det
enligt utredningens mening mycket angeläget, att den för tekniska högskolan
i Stockholm föreslagna, jämförelsevis obetydliga intagningsökningen med 10
studerande inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad kommer till stånd
något tidigare. Utredningen räknar med att detta skall vara möjligt hösten
1961. Däremot synes den föreslagna mindre ökningen av intagningen vid avdelningen
för elektroteknik kunna anstå till hösten 1964.

Tekniska högskolan i Lund

Då det gäller den nya läroanstalten för civilingenjörsutbildning, understrykes
vikten av att planeringsarbetet bedrives med sikte på att snabbt få till stånd
en intagning av teknologer i Lund. Över hälften av den av utredningen föreslagna
totala ökningen av civilingenjörsutbildningens kapacitet har förlagts till
den nya högskolan.

Under förutsättning att den redan för den matematisk-naturvetenskapliga
fakultetens behov nödvändiga utbyggnaden av den fysiska institutionens resurser
snabbt kommer till stånd, bör det enligt utredningens mening vara möj -

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ligt att redan hösten 1961 i Lund intaga 30 teknologer vid en nyorganiserad
avdelning för teknisk fysik. Den föreslagna intagningen av sammanlagt 100
studerande per år vid avdelningen för elektroteknik i Lund bör därefter kunna
komma till stånd med 50 studerande hösten 1962 och ytterligare 50 studerande
hösten 1963. Erforderliga byggnader för avdelningen för maskinteknik bör planeras
så, att den föreslagna intagningen av 100 studerande kan taga sin början
med halva antalet hösten 1963 och full intagning påföljande höst. I fråga om
avdelningen för väg- och vattenbyggnad bedömer utredningen det möjligt att
60 studerande skall kunna intagas hösten 1964 och ytterligare 60 hösten 1965.

De för Lunda-högskolan föreslagna avdelningarna för arkitektur och kemi
synes vara de avdelningar, som med hänsyn till arbetsmarknaden kan förläggas
sist i utbyggnadsprogrammet. Utredningen räknar med att den första intagningen
av arkitektstuderande i Lund skall kunna komma till stånd hösten 1964
och den första intagningen av blivande kemi-ingenjörer hösten 1965.

Sammanfattning av tidsplanen

Utredningens tidsplan för utbyggnad av civilingenjörsutbildningens kapacitet
sammanfattas i följande tablå, som anger de föreslagna intagnings-ökningarna
skilda år vid de tre högskolornas olika fackavdelningar.1

	Föreslagen intagningsökning höstterminen
Avdelning för					1964	1965	Summa
1960	1961	1962	1963	ökning
Teknisk fysik ................	CTH 10	LTH 30	KTH 15				55
Maskinteknik ................			KTH 60	CTH 70 LTH 50	LTH 50		230
Skeppsteknik ................	CTFI 4						4
Elektroteknik ................	CTH 30	CTH 25	LTH 50	LTH 50	KTH 15		170
Väg- och vattenbyggnad ......		KTH 10	CTH 82		LTH 60	LTH 60	212
Kemi .......................		CTH 29				LTH 55	84
Bergsvetenskap ..............			KTH 45				45
Arkitektur ..................					LTH 28		28
Summa ökning	44	94	252	170	153	115	828
därav KTH	—	10	120	—	15	—	145
CTII	44	54	82	70	—	—	250
LTH	—	30	50	100	138	115	433

Utredningen betonar, att om av praktiska eller ekonomiska skål en viss ökning
ej kan komma till stånd vid föreslagen tidpunkt på angiven ort, möjligheterna
bör prövas till en motsvarande expansion vid någon av de andra högskolorna. * i

1 Avdelningen för lantmäteri, för vilken utredningen ej framlagt något formligt förslag till ökning
av intagningen, är ej medtagen i sammanställningen. — Förkortningen LTH avser teknisk högskola

i Lund.

182

Kanyl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Avslutningsvis understrykes vikten av största möjliga skyndsamhet i utbyggnaden
av civilingenjörsutbildningens resurser. Av ett i betänkandet återgivet
diagram (bet. s. 262) framgår, att trots den föreslagna, mycket snabba och starka
ökningen av de tekniska högskolornas intagningskapacitet, tillströmningen till
de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna beräknas komma att ligga ännu
högre.

Vissa planeringsfrågor

Inledande synpunkter

I ett sista betänkande avser utredningen att i ett sammanhang behandla de
allmänna problem, som aktualiseras av utredningens förslag om gemensamma
institutioner för olika slag av akademisk utbildning och om ömsesidighet i fråga
om examinationsrätt inom ramen för olika examina. Utredningen har därför nu
inskränkt sig till att behandla endast sådana organisatoriska frågor, som måste
få en i varje fall preliminär lösning för att det skall vara möjligt att i Lund
påbörja uppbyggnaden av en teknisk högskola med viss anknytning till universitetet.

Den skånska kommittén för en teknisk högskola i Sydsverige har för sin del
förordat att — vare sig de tekniska tillämpningsämnenas institutioner förlägges
till Lund eller till Malmö — civilingenjörsutbildningen i Sydsverige »organiseras
som en teknisk högskola, som samtidigt är en teknisk fakultet vid universitetet».
Den tekniska fakulteten bör vidare enligt den skånska kommitténs mening
uppdelas i vertikala sektioner motsvarande de två nuvarande tekniska högskolornas
fackavdelningar. Sektionen för allmänna vetenskaper skulle då tillika
fungera som ämnesgrupp för matematiska och fysisk-kemiska ämnen inom den
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Däremot anser kommittén, att det
vore olämpligt att förlägga civilingenjörsutbildningen helt och hållet inom den
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten; denna skulle i så fall bli alltför stor
för att vara arbetsduglig. Emellertid tänker den skånska kommittén sig att vissa
ytterligare ämnesgrupper skulle kunna bildas över fakultetsgränserna »för att
åstadkomma den kontakt mellan lärarna, som vi anser särskilt betydelsefull
och som är en av fördelarna med att den nya tekniska högskolan förlägges till
universitetet».

Därest den nya organisationen för civilingenjörsutbildning och teknisk forskning
skall stanna inom Lunds universitet, talar enligt utredningens mening
starka skäl till förmån för en lösning av det slag den skånska kommittén tänkt
sig, nämligen att en teknisk fakultet bildas vid universitetet och företrädarna
för de med den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten gemensamma ämnena
ingår som ledamöter av båda fakulteterna. Universitetsutredningen har emellertid
ännu icke definitivt tagit ställning till de stora universitetsorganisatoriska
frågorna och sålunda icke heller till frågan, huruvida en självständig teknisk högskola
bör upprättas i Lund eller Lunds universitets uppgifter i stället utvidgas
till att omfatta jämväl teknisk forskning och undervisning. Utredningen föreslår

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nu endast, att civilingenjörsutbildningen i Lund provisoriskt igangsättes och att
utbildnings- och forskningsorganisationens definitiva status avgöres senaie i samband
med ställningstagandet till universitetens och högskolornas organisation i
stort. Under den tid, som kommer att förflyta, innan ett sådant ställningstagande
kan göras, torde civilingenjörsutbildningen i Lund endast komma att omfatta
den första eller de två första årskursernas undervisning, vilken huvudsakligen
gäller de grundläggande ämnena matematik, fysik, kemi, teoretisk fysik m. m.
Representationen för de tekniska tillämpningsämnena i egentlig mening kommer
därför under denna övergångsperiod att bli mycket begränsad. Om man för
denna övergångstid organiserade en ny, teknisk fakultet, skulle denna sålunda
komma att till övervägande del bestå av ledamöter, vilka tillika vore ledamöter
av den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten, vartill skulle komma ett litet
antal nyutnämnda företrädare för tekniska tillämpningsämnen. Under sådana
omständigheter finner utredningen det knappast vara motiverat att redan från
början organisera en teknisk fakultet.

Utredningen överväger i stället möjligheten av att civilingenjörsutbildningen i
Lund provisoriskt och i avvaktan pa ställningstagandet till de universitetsorganisatoriska
frågorna i stort helt anförtros den matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid Lunds universitet. De ämnesföreträdare för tekniska tillämpningsämnen,
vilka hinner utnämnas under det ifragavarande övergångsskedet, skulle
då ingå i denna fakultet intill dess en definitiv organisation för teknisk forskning
och undervisning upprättats i Lund. Detta skulle innebära, att den matematisknaturvetenskapliga
fakulteten i Lund jämte universitetets konsistorier och rektorsämbete
skulle fullgöra de funktioner, vilka vid de tekniska högskolorna
åvilar lärarkollegium, kollegienämnd, avdelningskollegium och rektorsämbete.
I fråga om flertalet ifrågavarande arbetsuppgifter finner utredningen detta fullt
möjligt. Vissa funktioner är emellertid mera speciella, och särskilda överväganden
blir därför nödvändiga beträffande dessa.

Vare sig man slutligen beslutar sig för att upprätta en särskild läroanstalt
för teknisk undervisning och forskning eller man stannar för att utvidga Lunds
universitets uppgifter till att omfatta jämväl dessa ting, bör nämligen enligt
utredningens mening undervisnings- och forskningsorganisationen i de gemensamma
ämnena göras gemensam. Institutionerna för de ämnen, som ingår både
i civilingenjörsutbildningen och i filosofiska examina, bör salunda dimensioneras
med sikte på båda utbildningsbehovens tillgodoseende. Planer för nya institutionsbyggnader
och för förstärkning av lärar- och biträdespersonalen maste
omedelbart utarbetas och börja genomföras, och i detta arbete maste de ifragavarande
institutionernas dubbla funktion beaktas.

Organisationskommitté för högre teknisk utbildning i Lund

Det gäller sålunda att för övergångsskedets organisation finna former, som
på en gång tillvaratager den tekniska utbildningens och forskningens speciella
intressen och samtidigt underlättar vissa av de stora matematisk-naturveten -

184

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

skapliga institutionernas anpassning till en dubbel arbetsuppgift. Utredningen
har efter olika överväganden funnit, att det antydda syftet bäst skulle tillgodoses
genom att ansvaret för civilingenjörsutbildningen och planläggningsarbetet
för de tekniska institutionerna i Lund provisoriskt och i avvaktan på upprättandet
av en definitiv organisation anförtros en organisationskommitté för högre
teknisk utbildning i hund. I syfte att tillgodose den tekniska utbildningens och
forskningens intressen bör i kommittén ingå ett antal av Kungl. Maj:t utsedda
ledamöter med erfarenhet från lärarverksamhet vid teknisk högskola. Utredningen
föreslår att tre sådana ledamöter utses. I syfte att trygga samarbetet
med den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och tillvarataga denna fakultets
intressen vid planering av institutioner, personalstater, undervisning m. m.
bör vidare i organisationskommittén ingå tre professorer vid Lunds universitet.

Organisationskommitténs arbete bör ledas av en av Kungl. Maj:t utsedd
ordförande.

Kommittén bör givetvis ha frihet att adjungera ytterligare ledamöter av den
naturvetenskapliga fakulteten i Lund liksom även de ordinarie lärare i tekniska
tillämpningsämnen, som hinner utnämnas, innan en definitiv organisation upprättats.
Likaså bör kommittén vara oförhindrad att till sig knyta rådgivande
expertis från industrien.

Då organisationskommitténs arbete gäller organiserandet av en i Lund hittills
icke företrädd utbildning med en omfattande och relativt komplicerad undervisningsorganisation,
vore det enligt utredningens mening av stort värde om
i kommitténs arbete problemen också kunde ses från de studerandes synpunkt.
Utredningen föreslår därför att liksom beträffande organisationskommittén för
den medicinska högskolan i Umeå en studentrepresentant ingår som ledamot av
kommittén. Utredningen förutsätter därvid att såsom studentrepresentant utses
en teknolog eller relativt nyexaminerad civilingenjör.

Organisationskommittén bör enligt utredningens mening tillsättas snarast möjligt.
Dess arbetsuppgift skulle kunna sammanfattas sålunda: Organisationskommittén
skall verka för att en fullgod civilingenjörsutbildning skall kunna igångsättas
i Lund med de fackavdelningar och enligt den tidsplan, som utredningen
här föreslagit. Kommittén bör medverka vid utarbetandet av en generalplan för
utbyggnaden av undervisnings- och forskningsresurserna i Lund-Malmö-området,
och den bör själv utarbeta planer för de institutioner, vilka erfordras särskilt
för den tekniska forskningen och civilingenjörsutbildningen. Organisationskommittén
bör vidare utarbeta förslag till program samt läro- och timplaner för
civilingenjörsutbildningen i Lund liksom även förslag till grunder för urvalet
av de inträdessökande till denna utbildning. Kommittén bör vidare utarbeta
förslag till anslagsäskanden och till fördelning av icke-ordinarie- och materielanslag
för sådana ämnen, vilka saknar ämnesrepresentation inom den matematisknaturvetenskapliga
fakulteten i Lund.

Rörande förfarandet vid tillsättning av ordinarie lärartjänster anser utredningen,
att under övergångsskedet universitetsstatuterna bör tillämpas då fråga

185

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

är om tjänst i ämne tillhörande den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten,
medan stadgarna för de tekniska högskolorna bör tillämpas i övriga fall. Organisationskommittén
bör därvid fullgöra de uppgifter, vilka enligt sistnämnda
stadgar åvilar lärarkollegium.

I anslutning till denna redogörelse för universitetsutredningens överväganden
och förslag rörande den högre tekniska utbildningens och forskningens utbyggnad
torde få lämnas en sammanfattning av byggnadsstyrelsens förslag till generalplan
för Chalmers tekniska högskola samt av remissyttrandena över detta förslag.

Byggnadsstyrelsens förslag till generalplan för
Chalmers tekniska högskola

Genom beslut den 31 juli 1956 uppdrog Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen — som
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 juli 1954 hade att verkställa viss utredning rörande
byggnadsverksamheten vid universitetet i Göteborg — att jämväl verkställa utredning
rörande den fortsatta byggnadsverksamheten vid Chalmers tekniska högskola samt att,
efter samråd med högskolans lärarkollegium och andra vederbörande, till Kungl. Maj:t
avgiva förslag till ny generalplan för byggnadsverksamheten vid högskolan.

Efter framställning från byggnadsstyrelsen utsågs stadskollegiets ordförande J. A. Fagerberg
och fastighetsdirektören F. Persson att såsom representanter för Göteborgs stad deltaga
i utredningen. Till högskolans representanter utsågs dåvarande rektorn för högskolan,
professorn G. Hössjer samt högskolans nuvarande rektor, professorn L. Rönnmark.

Sedan byggnadsstyrelsens uppdrag slutförts har styrelsen den 14 oktober 1958 avgivit
förslag till generalplan för utbyggnad av Chalmers tekniska högskola.

Över generalplaneförslaget har yttranden avgivits av överstyrelsen för de tekniska högskolorna,
som hört kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola, kanslern för rikets
universitet, som hört det större konsistoriet vid universitetet i Göteborg, statskontoret,
1955 års universitetsutredning, stadsfullmäktige i Göteborg samt Sveriges industriförbund.

Nuvarande lokalförhållanden

Chalmers tekniska högskolas (CTH) nuvarande lokaler är i huvudsak fördelade på
kvarteret Kronoberg (»Gamla Chalmers») och det s.k. Gibraltarområdet (»Nya Chalmers»)
samt fastigheten Mölndalsvägen 36. Den till »Gamla Chalmers» förlagda undervisningen
avser huvudsakligen de två lägre årskurserna. De två högre årskurserna har sin undervisning
huvudsakligen förlagd till »Nya Chalmers». Fastigheten IMölndalsvägen 36 innehåller
lokaler för avdelningen för arkitektur. Inom »Gamla Chalmers» disponerar CTH
ca 4 000 m2 nettogolvyta och inom »Nya Chalmers» ca 23 900 m2 nettogolvyta.

Uppdelningen av undervisningsverksamheten är — framhåller byggnadsstyrelsen — för
undervisningen och från administrativ synpunkt mycket otillfredsställande. Med få undantag
bedömer styrelsen lokalerna som otillräckliga och i många fall även som olämpliga för
sitt nuvarande ändamål.

Den framtida dimensioneringen

Vid uppgörandet av generalplanen har styrelsen räknat med två intagning salternativ,
ett mindre (alternativ 1), motsvarande intagningen vid motsvarande
avdelningar vid tekniska högskolan i Stockholm (KTH) höstterminen 1957, samt ett
större (alternativ 11), innebärande ca 50 procents ökning av alternativ I.

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Avdelning för	Intagning höstterminen 1957	Alternativ I	Alternativ II
Ökning	Totalt	Ökning	Totalt
Teknisk fysik....................	20	10	30	60	80
Maskinteknik ...................	80	10	90	80	160
Skeppsbyggnad..................	26	0	26	14	40
Elektroteknik ...................	130	5	135	30	160
Väg- och vattenbyggnad .........	68	22	90	92	160
Kemi...........................	26	38	64	54	80
Arkitektur ......................	50	22	72	30	80
Summa	400	107	507	360	760

Byggnadsstyrelsen framhåller beträffande studerandeantalets fördelning på olika avdelningar,
att generalplaneförslagets alternativ utformats med beaktande av framtida
förändringar i denna fördelning. Styrelsen understryker, att alternativen är att betrakta
som riktpunkter. Förslagen har utformats med sikte på en smidig anpassning till uppkommande
behov. I fullt utbyggt skede kan enligt styrelsen det totala antalet ordinarie
studerande vid högskolan enligt alternativ I beräknas till 2 300 och enligt alternativ II
till 3 400. Härtill kommer extra- och specialstuderande samt licentiander — tillhopa ca 300
enligt det förra alternativet och ca 400 enligt det senare. Det totala antalet teknologer
vid högskolan blir alltså ca 2 600 enligt alternativ I och ca 3 800 enligt alternativ II. —
Enligt alternativ I har byggnadsstyrelsen räknat med en årlig intagning vid CTH av
64 filosofie studerande i vartdera ämnet fysik och kemi samt 70 i ämnet teoretisk fysik
med mekanik eller tillhopa ca 200. Enligt alternativ II är motsvarande siffror 96, 140
respektive 330.

Byggnadsstyrelsens beräkning av det erforderliga lokalutrymmet för
de båda intagningsalternativen grundar sig dels på uppgifter från institutionsföreståndarna,
dels på en jämförelse med motsvarande lokalytor vid KTH. Det framräknade
lokalbehovet inkluderar även utrymmen för forskning.

Avdelning m. m.	Alternativ I m2 nettogolvyta	Alternativ II m2 nettogolvyta
De två lägre årskurserna ..	1400	2 000
Teknisk fysik .............	2 950	5 500
Maskinteknik.............	5 950	10 550
Skeppsbyggnad ...........	1 800	2100
Elektroteknik .............	11350	12 400
Väg- och vattenbyggnad . .	7 600	10 750
Kemi ..................	9 300	12100
Arkitektur................	2 750	3 350
Ritsalar för de två lägre års-kurserna ...............	1800	2 850
Ritsalar för de två högre års-kurserna ...............	4 250	5 850
Hörsalar .................	2100	3 250
Administration ...........	1000	1 500
Bibliotek ................	3 250	3 250
Totalt	55 500	75 450

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

Förutsättningar för planens genomförande

Ett genomförande av lokalprogrammet kräver enligt byggnadsstyrelsens beräkningar en
markyta av minst ca 130 000 m2 enligt alternativ I och minst ca 190 000 m2 enligt alternativ
II. Därutöver tillkommer behov av framtida markreserver. Jämförelser beträffande
utvecklingstakten vid såväl in- som utländska universitet och högskolor talar enligt styrelsens
mening för att dessa reserver beräknas till ca 100 procent av de angivna minimiarealema.
Inklusive reservområden uppgår sålunda det totala markbehovet för högskolans
utbyggnad enligt byggnadsstyrelsens uppskattning till ca 260 000 in2 enligt alternativ I
och ca 380 000 m2 enligt alternativ II.

Utöver här angivna markbehov har styrelsen räknat med markreservationer även för
vissa med CTH samarbetande forskningsinstitutioner.

Beträffande förutsättningarna att tillgodose de angivna alternativa markbehoven konstaterar
byggnadsstyrelsen, att — bortsett från »Gamla Chalmers» — ca 140 000 nr
markyta redan disponeras inom »Nya Chalmers». På grund av delvis ogynnsamma terrängförhållanden
räknar emellertid inte styrelsen med att hela denna areal kan utnyttjas.
Styrelsen uppskattar den erforderliga ytterligare markarealen till ca 130 000 m" enligt
alternativ I och ca 250 000 m2 enligt alternativ II.

Följande områden har vid överläggningar mellan styrelsen och stadens representanter
ansetts såsom lämpliga för högskolans utbyggnad. Vissa områden bedömer styrelsen såsom
disponibla inom en relativt snar framtid, medan andra får betraktas som reservområden
(se dispositionsskiss).

Områden, som redan disponeras eller bedömes bli disponibla

inom en relativt snar framtid:

»Nya Chalmers» .................................................. ca 130 000 nr

Gränsområdet till Vasa sjukhus .................................... » 12 500 »

Stora Mossen..................................................... » 05 000 »

Området på ömse sidor om studentkårens byggnader.................. » 35 000 »

Holtermanska sjukhuset ........................................... » 5 000 »

Summa ca 247 500 m2

Reservområden:

Idrottsområdet ................................................... ca 50 000 m

Vasa sjukhus ..................................................... * SO 000 »

Området mellan Stora Mossen och Gibraltargatan.................... » 60 000 »

Summa ca 160 000 m2

Enligt styrelsens uppskattningar uppgår alltså de disponibla områdena (inklusive reservområdena)
tillsammans till drygt 400 000 m2, vilket med god marginal är tillräckligt även
för genomförande av alternativ II (ca 380 000 m2).

De föreslagna områdena gränsar på alla sidor till bostadsområden, varigenom god kontakt
med stadens servicenät erhålles. I stadens generalplan förutsattes, att en genomfartsled
i östvästlig riktning framdrages över de reserverade områdena. Byggnadsstyrelsen
understryker, att en förutsättning för att generalplanen för högskolans utbyggnad skall
förverkligas givetvis är, att ifrågavarande områden reserveras för den föreslagna utbyggnaden,
ävensom att områdena kan tagas i anspråk vid de tidpunkter de erfordras i utbyggnadsprogrammet.
Alla områden utom delar av området mellan Stora Mossen och
Gibraltargatan ägs av staden. Att döma av de positiva uttalanden stadens representanter
gjort vid överläggningarna med byggnadsstyrelsen torde det enligt styrelsens mening finnas
goda förutsättningar att träffa erforderliga överenskommelser med staden i markfrågan.

188

Kungl. Maj:ts vroposition nr 119 år 1960

.eyNF;.v^:

LÄRARE

i ®

i QO ®

n nu/?/

/RES

■-GIJFF

EOlTAItA]

iwmtww.

INST.

'' MKNMNMfl

r ''

MsvomicmuKiK för. ems unsrccNAn: deiommkn .kiurvul mm.

ilDCjUOLM 171958
f K. tfCCNAMiTYKtlltN
JMN ALinitt MKÖfc

ADM = Administrationen

B = Biblioteket

CSK = Studentkåren

SSPA = Statens skeppsprovningsanstalt A

= Avd. f. arkitektur

E = Avd. f. elektroteknik H

= Allm. avd., de
lägre årskurserna

F = Avd. f. teknisk
fysik

K = Avd . f. kemi

M = Avd. f. maskinteknik S

= Avd. f. skeppsbyggen V

= Avd. f. väg- och
vattenbyggnad

RES - Reservområde

GUFF = Filosofiska
fakulteten

GUNF — Naturvetenskapliga
fakulteten

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Tidsplan m. m.

Generalplaneförslaget går i princip ut på att undervisningen successivt koncentreras
till »Nya Chalmers» och intilliggande områden, där de olika ämnesgrupperna tilldelas
delområden med mellanliggande buffertområden. Beträffande ordningsföljden mellan de
olika byggnadsåtgärderna har byggnadsstyrelsen utgått från önskemålet att dels de mest
trängande behoven snabbt tillgodoses, dels intagningen av studerande snarast ökas.

Styrelsen föreslår följande turordning mellan de olika byggnadsåtgärderna.

Projekt Byggnadstid

1. Nybyggnad för avdelningen för elektroteknik samt ny hörsalsbyggnad . . 1958/62

2. Nybyggnad för administration jämte hörsal.......................... 1959/61

3. Nybyggnad för avdelningen för kemi................................ 1959/64

4. Ombyggnad för avdelningen för teknisk fysik ........................ 1959/64

5. Om- och tillbyggnad för de två lägre årskurserna..................... 1960/64

6. Nybyggnader för avdelningarna för väg- och vattenbyggnad och för arkitektur 1959/60

1961/67

7. Om- och tillbyggnad för avdelningen för maskinteknik................ 1963/69

8. Om- och tillbyggnad för avdelningen för skeppsbyggnad............... 1963/69

9. Utbyggnad av starkströmslaboratorierna ............................ 1965/69

Beträffande kostnaderna framhåller byggnadsstyrelsen, att dessa inte kunnat närmare
preciseras, då några definitiva siffror för de årliga intagningarna i de olika ämnena
inte förelegat. Styrelsen har därför avstått från att redovisa några kostnader för de
olika byggnadsobjekten. En bedömning av de sannolika totala investeringskostnaderna
leder enligt styrelsens beräkningar till ett belopp av ca 70 miljoner kronor enligt alternativ
I och av ca 100 miljoner kronor enligt alternativ II. En utbyggnad under exempelvis
tio år skulle alltså kräva en årlig investering av 7 miljoner kronor enligt det förra
alternativet och 10 miljoner kronor enligt det senare. Från teknisk och arbetsekonomisk
synpunkt anser styrelsen en årlig medelsförbrukning av ca 12 miljoner kronor vara möjlig.

Yttranden över generalplaneförslaget

Universitetskanslern framhåller bland annat, att förslaget till generalplan för CTH inte
lämnar någon ledning till bedömandet av de besparingar i fråga om lokaler, som ernås
vid förverkligande av i förslaget förutsatt samverkan mellan CTH och Göteborgs universitet
beträffande ämnena kemi, fysik och teoretisk fysik med mekanik. En huvudförutsättning
för dylik samverkan bör enligt kanslerns mening vara, att en tillfredsställande
lösning av de därmed sammanhängande administrativa problemen ernås.

Det större konsistoriet vid Göteborgs universitet påpekar, att generalplaneförslaget icke
ger någon ledning för bedömandet av hur lokalbehovet beräknats för den del av verksamheten,
som omfattar undervisning för universitetsstuderande och i anslutning därtill
bedriven forskning. Från såväl universitetets som CTH:s sida har hävdats, att det är
önskvärt och lämpligt, att universitetsstuderande och teknologer ingår i skilda undervisningsgrupper.
Genom den samverkan, som även för framtiden är avsedd att bestå
mellan universitetet och CTH, kan emellertid enligt konsistoriets mening vissa lokaler
nyttjas gemensamt för undervisning av universitetsstuderande och teknologer. Detta synes
främst gälla övningslaboratorier men även hörsalar, bibliotek, verkstäder m. m. Härigenom
torde — framhåller konsistoriet — betydande besparingar av lokalutrymmen kunna ernås.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Konsistoriet betonar slutligen vikten av att tillräckliga forskningsutrymmen tillskapas för
de lärare, som erfordras för universitetsundervisningen.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna yttrar bland annat följande.

Bristen på högskoleutbildade tekniker på skilda områden lärer motivera en snabb förstärkning
av kapaciteten i fråga om den högre tekniska utbildningen. Det synes överstyrelsen
rationellt att i första hand vidtaga denna förstärkning vid CTH, där en utbyggnad
ändå framstår såsom ofrånkomlig. Härtill kommer önskemålet att vid denna
utbyggnad även beakta lokalbehovet för vissa naturvetenskapliga discipliner vid Göteborgs
universitet. Starka skäl torde tala för en samverkan mellan CTH och universitetet,
och överstyrelsen har för sin del ej något att erinra mot en sådan ordning, om en tillfredsställande
lösning av därmed sammanhängande administrativa problem kan ernås.
Från här anförda mera allmänna synpunkter har överstyrelsen vid övervägande av frågan,
vilketdera av de två framlagda alternativen för högskolans utbyggnad som bör
läggas till grund därför, kommit till den uppfattningen att det större alternativet —
alternativ II — torde vara det ändamålsenligaste. Då överstyrelsen funnit detta alternativ
vara att föredraga, gäller detta den sammanlagda utbildningskapacitet, som detta
alternativ avser. I frågan om hur de olika fackavdelningarna bör dimensioneras är överstyrelsen
däremot icke för närvarande beredd att göra några uttalanden. — Ett för
bedömandet av en generalplan viktigt spörsmål är, huruvida den har en sådan elasticitet,
att den medger en smidig anpassning till uppkommande lokalbehov, så att av utvecklingen
betingade förändringar av byggnadsprogrammen kan vidtagas och behovet
av framtida markreserv tillgodoses. Överstyrelsen har vid sin granskning av föreliggande
förslag funnit alternativ II väl uppfylla dessa krav. — Generalplaneförslaget omfattar
en byggnadsperiod av tio år. En snabbare utbyggnadstakt synes överstyrelsen vara
starkt motiverad. I annat fall lärer högskolan icke bliva i stånd att motta en rimlig
andel av det avsevärt ökade antal studenter, som man under de närmaste åren har att
räkna med. Det framstår därför såsom ett i hög grad angeläget önskemål, att byggnadsprogrammet
för CTH:s del genomföres på en period av förslagsvis sex år, vilket ur
byggnadstekniska synpunkter ej torde möta större svårigheter.

Kollegienämnden vid CTII, som anser att generalplanens lokalprogram såväl i fråga
om omfång som byggnadstakt får anses vara ett minimiprogram, tillstyrker, att alternativ
II lägges till grund för den fortsatta planeringen. Mot förslaget till markdisposition
har kollegienämnden intet att erinra.

Statskontoret framhåller, bland annat, att när det gäller den fortsatta utbyggnaden av
högskolan, avgörande för såväl omfattningen som inriktningen av denna måste vara —
förutom lokalfrågans nuvarande läge — det förväntade framtida behovet av civilingenjörer
både totalt och inom olika fackområden.

Stadsfullmäktige i Göteborg har såsom eget utlåtande åberopat ett av byggnadsnämnden
godkänt yttrande av stadsplanekontoret. Av detta inhämtas i huvudsak följande.

Såsom lämpliga markområden för högskolans utbyggnad har vid överläggningar med
stadens representanter diskuterats sju områden belägna intill »Nya Chalmers». Sammanlagda
ytan av dessa uppgår till ca 275 000 nr. Inklusive nu disponerade områden vid
»Nya Chalmers» skulle den för högskolans utbyggnad avsedda markytan komma att
uppgå till ca 400 000 nr. De föreslagna områdena bildar i stort sett en sammanhängande
enhet. Vissa av dem är dock att betrakta som utvecklingsområden på längre sikt. Såsom
sådana redovisas främst Vasa sjukhus, bostadsbebyggelsen norr och söder om Eklandagatan
på delen väster om Gibraltargatan—Fridkullagatan samt idrottsområdet söder om
Eklandagatans planerade viadukt. Som utvecklingsområde för med CTH samarbetande
forskningsinstitutioner betraktas Kallebäcksområdet (ca 200 000 m2). Av förslaget synes

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

vidare framgå, att byggnadsstyrelsen beaktat de förbehåll staden under hand gjort för
såväl en öst-västlig trafikled i Eklandagatans förlängning som för visst markbehov i
Mossens sydligaste del avseende kompletterande anläggningar till där angränsande bostadsområden.
För sådana delar, där förslaget går ut över mark, som enligt gällande
stadsplan får nyttjas för enskilt bebyggande och där staden ej på annat sätt kan leda
utvecklingen i önskvärd riktning, har byggnadsnämnden den 13 januari 1959 hemställt,
att stadsfullmäktige måtte besluta att hos länsstyrelsen anhålla om förbud att verkställa
nybyggnad. Stadsfullmäktige har den 12 mars 1959 beslutat bifalla denna hemställan.
— I yttrande den 17 mars 1959 till byggnadsnämnden har fastighetsnämnden
förordat, att det idrottsområde, som omfattas av generalplanen, bör utgå ur denna, enär
området bör bestå som kommunal idrottsplats. Då idrottsplatsen enligt stadsplanekontorets
mening i första hand bör förbehållas de angränsande bostadsområdena får kontoret
understryka nödvändigheten av att nämnda idrottsområde utgår ur generalplanen. —
Byggnadsstyrelsen har vid förslagets utarbetande samrått med stadsarkitekts- och stadsplanekontoren,
varför i övrigt icke finnes något att erinra mot att generalplanen lägges
till grund för fortsatta plantekniska utredningar.

Sveriges industriförbund understryker nödvändigheten av att CTH snarast erhåller
tillfälle att ta in ett större antal elever. En samverkan mellan universitetet och CTH
anser förbundet vara synnerligen värdefull. Betydande kostnadsreduktioner skulle härigenom
möjliggöras, varjämte önskvärd integration av tekniska och naturvetenskapliga
studier skulle ernås. Förbundet kan i allt väsentligt acceptera alternativ II. Om en ny
teknisk högskola inrättas, bör emellertid den föreslagna ökade intagningen av arkitekturstuderande
ske vid denna.

Universitetsutredningens remissyttrande över generalplaneförslaget har berörts i det
föregående i samband med redogörelsen för utredningens överväganden beträffande utbyggnadsmöjligheterna
för Chalmers tekniska högskola.

B. Den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen
och forskningen

Den totala utbyggnaden

Utredningen har i sin modell räknat med att den årliga tillströmningen till
de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kommer att stiga med nära
85 procent mellan läsåren 1958/59 och 1906/67. På basis av dessa siffror beräknar
utredningen det totala antalet på en gång närvarande studerande och
dessas fördelning på olika ämneskombinationer. Resultatet av dessa beräkningar
rörande det totala antalet studerande framgår av följande sammanställning:1

1 Det bör observeras, att denna beräkning av det totala antalet närvarande naturvetare inkluderar
licentiander och doktorander.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Höst- termin	Antal stude-rande vid mat.-nat. fak.	Höst- termin	Antal stude-rande vid mat.-nat. fak.
T 958 ........	3 900	1966 ........	10 300
1959 ........	4 700	1967 ........	11100
1960 ........	5 500	1968 ........	11900
1961 ........	6 300	1969 ........	12 500
1962 ........	7 000	1970 ........	13 000
1963 ........	7 800	1971 ........	13 500
1964 ........	8 600	1972 ........	13 800
1965 ........	9 400	1973 ........	14 000

Med de gjorda antagandena räknar utredningen sålunda med att de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna kommer att öka sitt studentantal med så
mycket som 165 procent under de närmaste åtta åren och därefter ytterligare
svälla för att i ett tänkt jämviktsläge omfatta drygt 14 000 studerande eller
260 procent flera än de höstterminen 1958 närvarande. Dessa siffror kan måhända
sägas ge ett mycket grovt mått på den behövliga förstärkningen av dessa
fakulteters resurser.

Den sammanlagda utbildningskapaciteten i olika ämnen

Enligt utredningens mening fordras för planeringen av de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteternas utbyggnad, att man har en uppfattning jämväl
rörande studenternas val av ämneskombination.

Utredningen har härvid valt att pröva en beräkningsmetod, som tar hänsyn
både till den väntade tillströmningen under olika år och till att de olika ämnena
sannolikt kommer att behöva förstärkas i något olika takt. Beträffande dessa
beräkningar hänvisas till betänkandet (s. 286—290).

Utredningens beräkningar rörande det erforderliga antalet nybörjarplatser1 i
de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas stora laborationsämnen sammanfattas
i följande sammanställning.

Ämne	Beräkn. antal nyb.-pl. 1958/59	Erforderligt antal nybörjarplatser läsåret 1966/67
Fysik .............	230	720
Kemi .............	240	720
Botanik ...........	130	285
Zoologi ............	136	255

1 Begreppet »erforderligt antal nybörjarplatser» skall tolkas såsom avseende det laboratorieutrymme,
som erfordras för laborationsundervisning för angivet antal årligen nyintagna toabetygsstuderande
i ifrågavarande ämne. En ettbetygsstuderande kan således grovt räknat sägas upptaga
en halv sådan nybörjarplats.

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Till det beräknade antalet nybörjarplatser 1958/59 kommer 25 provisoriskt
ordnade nybörjarplatser i vart och ett av ämnena botanik och zoologi i Göteborg.

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg

Inledande synpunkter

För närvarande meddelas undervisning i Göteborg i examensämnena fysik,
kemi och teoretisk fysik med mekanik tack vare det samarbete, som efter initiativ
från utredningen kommit till stånd mellan Göteborgs universitet och Chalmers
tekniska högskola. Denna undervisning i naturvetenskapliga ämnen i Göteborg
har fortfarande karaktär av provisorium. Emellertid är det tydligt att undervisning
i dessa ämnen måste bibehållas under hela den period av nästan våldsam
expansion för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, som nu ligger
framför oss och under vilken varje möjlighet att bereda undervisning i dessa
ämnen måste tillvaratagas. Under sådana förhållanden blir det naturligt, att man
allvarligt överväger att ge det nuvarande provisoriet en fast organisation och
sålunda i Göteborg skapa ett permanent centrum för matematisk-naturvetenskaplig
forskning och undervisning.

En permanent organisation för forskning och undervisning inom hela den
matematisk-naturvetenskapliga ämnessfären utgör ett mycket starkt uttalat
önskemål bland företrädarna för Göteborgs universitet. Den undervisning i vissa
ämnen, som nu under några år provisoriskt ställts till förfogande, har mötts av
ett starkt intresse från Göteborgs-studenternas sida, och Sveriges förenade
studentkårer har i skrivelse till universitetsutredningen den 22 april 1959 framhållit
en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg som ett av de viktigaste
konkreta önskemålen då det gäller tillskapandet av nya fakulteter och
högskolor.

Utredningen övergår härefter till att behandla ämnesrepresentationen vid en
eventuell fakultet i Göteborg.

Matematik — fysik — kemi

Ämnet matematik, som är permanent företrätt genom professur vid Göteborgs
universitet, saknar för närvarande egna institutionslokaler och ämnet måste
rimligen under alla omständigheter snart få sin lokalfråga löst. Den betydande
utbyggnad av Chalmers tekniska högskola, som utredningen föreslagit i föregående
kapitel, fordrar vidare redan i sin första etapp nya byggnader för ämnena
fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik. Den merkostnad som skulle
följa av att dessa nybyggnader dimensioneras med sikte på att bereda utrymme
för undervisning jämväl för filosofie studerande, bleve med säkerhet
avsevärt mindre än anläggningskostnaderna för särskilda institutioner i dessa
ämnen enbart för en matematisk-naturvetenskaplig fakultets behov. Byggnadsstyrelsen
har också, efter hemställan från universitetsutredningen, i sitt general 13

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

planearbete för Chalmers tekniska högskola räknat med att institutionerna för
de nu ifrågavarande ämnena skall dimensioneras för undervisning av såväl teknologer
som filosofie studerande.

Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att erfarenheterna av den
hittills provisoriskt ordnade undervisningen för filosofie studerande vid vissa av
Chalmers tekniska högskolas institutioner varit övervägande goda, trots att
denna undervisning måste bedrivas under provisoriska förhållanden.

Utredningen har för egen del kommit till den bestämda uppfattningen, att
betydande fördelar står att vinna genom att institutionerna för ämnena matematik,
fysik, kemi och teoretisk fysik i Göteborg göres gemensamma för den
matematisk-naturvetenskapliga och den tekniska forskningens och undervisningens
behov. Det förhållandet, att dessa institutioner måste bli mycket stora,
bör enligt utredningens mening icke vara avskräckande. Genom att en större
grupp forskare och lärare arbetar i en institution, ökas möjligheterna att genom
differentiering täcka flera specialiteter inom dessa stora forskningsområden. Rekryteringen
av unga forskare skulle säkerligen också underlättas och stimuleras.

Sammanfattningsvis förordar universitetsutredningen, dels att den nu provisoriskt
ordnade undervisningen i ämnena fysik, kemi och teoretisk fysik för
filosofie studerande i Göteborg ges en permanent organisation med fullgoda resurser
för såväl undervisning som forskarhandledning och forskning, dels att
institutionerna för dessa ämnen jämte ämnet matematik göres gemensamma för
Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola.

Biologiämnena

Även i ämnena botanik och zoologi finnes sedan flera år en provisoriskt ordnad
undervisning i Göteborg. Ursprungligen organiserades denna undervisning som
akademiska fortbildningskurser, särskilt avsedda för folkskollärare som önskade
komplettera sin utbildning för erhållande av behörighet som ämneslärare inom
det högre skolväsendet. Så småningom har emellertid deltagarna i denna undervisning
i stigande utsträckning kommit att utgöras av andra studerande vid
universitetet. Trots att medel för bestridande av de med undervisningen i dessa
ämnen förenade kostnaderna anvisats för högst ett läsår i sänder, och trots att
ämnena ända till helt nyligen icke formellt haft ställning som examensämnen
inom filosofiska fakulteten i Göteborg, har undervisningen i ämnena botanik
och zoologi helt naturligt allt mera kommit att betraktas som en fast del av
fakultetens undervisning.

Vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala, Lund och
Stockholm finnes för närvarande, som tidigare framhållits, cirka 130 nybörjarplatser
i vart och ett av ämnena botanik och zoologi. Utredningen har föreslagit,
att detta antal successivt skall ökas till 285 respektive 255 läsåret 1966/67.
Genom beslut av statsmakterna om utbyggnad av ifrågavarande institutioner
i Uppsala, Lund och Stockholm kommer ett stort antal nybörjarplatser att tillskapas.
Emellertid måste fram till läsåret 1966/67 ytterligare tillkomma cirka

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

75 nybörjarplatser i botanik och cirka 90 i zoologi. Vid denna beräkning har
man ej tagit hänsyn till de i Göteborg provisoriskt ordnade 25 undervisningsplatserna
i vart och ett av ämnena. Behovet av antalet nybörjarplatser visar
enligt utredningens mening, att en provisoriskt ordnad undervisning i Göteborg
under alla omständigheter måste bibehållas under en lång följd av år. Provisoriet
innebär, som förut framhållits, betydande olägenheter för såväl forskning som
undervisning. Det kan enligt utredningens mening i längden icke vara rimligt
att i Göteborg ställa till studenternas förfogande en provisoriskt organiserad
ett- och tvåbetygsundervisning, till betydande del bestridd av tillfälligt engagerade
lärarkrafter. Akademisk undervisning bör i princip omfatta såväl undervisning
för grundexamina som högstadieundervisning och forskarhandledning, och
akademiska studier bör bedrivas under ledning av aktiva forskare och inom
ramen för en aktivt verksam forskningsinstitution. Dessa principer talar med
kraft till förmån för en permanent organisation för undervisning och forskning
i de biologiska ämnena i Göteborg.

Det bör i detta sammanhang också understrykas, att vissa delar av ämnena
botanik och zoologi redan finnes företrädda inom den vetenskapliga verksamheten
i Göteborg. Naturhistoriska museet i Göteborg är näst Riksmuseum landets
främsta zoologiska museum och innefattar en liten zoologisk institution.
Göteborgs botaniska trädgård erbjuder ett mycket värdefullt studiematerial
och innefattar även den en vetenskaplig institution. Dess chef är innehavare av
en forskningsprofessur i botanik vid universitetet. Till Göteborgs universitet är
dessutom knutna landets enda ordinarie forskarbefattningar i ämnena oceanografi
och marin botanik.

Det vore enligt utredningens mening av det största värde, om den forskning
som bedrives vid dessa, till stor del av Göteborgs stad bekostade institutioner,
kunde i full utsträckning tillgodogöras den vetenskapliga undervisningen. I
främsta rummet gäller detta den marinbotaniska och marinzoologiska forskning,
för vilken Göteborg är ett naturligt centrum och som genom en utbyggnad i
Göteborg skulle kunna få en helt annan slagkraft än tidigare, i naturligt samarbete
med norska och danska institutioner. Man synes i detta sammanhang
även böra beakta fiskeristyrelsens stationering i Göteborg. Den nyckelroll från
försörjningssynpunkt, som de marinbiologiska forskningsgrenarnas verksamhet
kan komma att spela, börjar bli allmänt erkänd och påkallar åtgärder till förstärkning
av våra resurser på detta område. Beträffande botanikens och zoologiens
möjligheter i Göteborg bör även erinras om det till Chalmers tekniska
högskola förlagda konservforskningsinstitutet och de möjligheter till samarbete,
som här erbjuder sig.

Nu måste emellertid framhållas, att undervisning och forskning i dessa ämnen
fordrar en i förhållande till studentantalet speciellt stor personalorganisation och
speciellt omfattande anläggningar av olika slag. Detta sammanhänger bl. a. med
att den vetenskapliga utvecklingen lett till eu rik differentiering inom de gamla
examensämnenas ram. Både botanik och zoologi omfattar såväl systematik som

196

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

fysiologi och ekologi jämte vissa ytterligare specialiteter. Undervisningen och
forskningen inom vart och ett av dessa delområden fordrar särskild personal och
speciella anläggningar. Det kan därför icke råda något tvivel om att biologiämnena
hör till de »dyraste» inom de filosofiska fakulteterna, ett förhållande
som måste beaktas, då man överväger att inrätta permanenta institutioner för
dessa ämnen vid ytterligare ett universitet i landet.

Det bör emellertid härvidlag konstateras, att icke obetydliga nybyggnader
ändå torde bli ofrånkomliga för genomförandet av utredningens förslag beträffande
utbyggnad av undervisnings- och forskningsresurserna i de biologiska ämnena.
Även om man genom ändrade direktiv för pågående projekteringsarbeten
skulle kunna uppnå den erforderliga kapaciteten för ämnet botanik på de tre
nuvarande fakultetsorterna, synes det under alla förhållanden klart, att den erforderliga
kapacitetsökningen för ämnet zoologi fordrar att beslut fattas om
uppförande av minst en helt ny institution.

Härtill kommer — som tidigare framhållits — att man i Göteborg redan har
vissa för undervisningen och forskningen inom båda de aktuella ämnena nödvändiga
institutioner. Man torde nämligen kunna förutsätta, att Göteborgs stad är
villig att även i fortsättningen ställa såväl den botaniska trädgården med där
inrymda institutionslokaler som det naturhistoriska museets samlingar till förfogande
för undervisningen och forskningen i ämnena botanik respektive zoologi.
Det torde jämväl kunna förutsättas, att Göteborgs stad är villig medgiva antingen
att institutionsbyggnaden i botaniska trädgården tillbygges eller att
ytterligare en institutionsbyggnad för ämnet botanik uppföres inom botaniska
trädgårdens område. Slutligen torde man kunna förutsätta, att de nu av Göteborgs
stad förhyrda lokalerna för undervisning bl. a. i ämnet zoofysiologi åtminstone
övergångsvis kan utnyttjas för en utökad undervisning inom ämnet
zoologi.

Slutligen vill utredningen understryka det stora värde, som tillkomsten av
permanenta institutioner för ämnena botanik och zoologi skulle få för hela den
akademiska miljön i Göteborg. Kontakten med en aktiv forskning inom dessa
vidsträckta forskningsområden skulle verka stimulerande och vara till nytta för
forskning och undervisning icke blott inom de biologien angränsande ämnesområden,
vilka redan finnes företrädda inom den filosofiska fakulteten i Göteborg
(ämnena geografi, marin botanik och oceanografi), utan även inom den medicinska
fakulteten och vid många av institutionerna vid Chalmers tekniska högskola.
Så länge de biologiska ämnena saknar fast representation i Göteborg,
kommer man att med skäl hävda, att ett betydelsefullt förbindelseled saknas
mellan de olika fakulteterna och läroanstalterna i Göteborg.

Utredningen är klar över att inrättandet av fullständiga botaniska och zoologiska
institutioner i Göteborg innebär vissa kostnader utöver vad som skulle
erfordras, därest man valde att ge de bestående institutionerna i dessa ämnen
en motsvarande förstärkning. Med hänsyn till att vissa av de för ämnena botanik
och zoologi erforderliga anläggningarna redan finnes tillgängliga i Göteborg,

197

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

måste emellertid en permanent organisation för dessa ämnen bli avsevärt mindre
kostsam att få till stånd i Göteborg än på någon annan plats. De ekonomiska
hänsynen kan då mer än väl uppvägas av de betydande allmänna fördelar, som
skulle vinnas genom tillkomsten av en fast organisation för forskning och undervisning
i de biologiska ämnena vid Göteborgs universitet.

Universitetsutredningen föreslår därför, att en sådan organisation kommer till
stånd. Innan slutligt beslut härom fattas, bör emellertid enligt utredningens
mening en närmare utredning företagas rörande lokalmässiga och övriga förutsättningar
för en anknytning av de erforderliga biologiska institutionerna till
redan befintliga institutioner, tillhörande Göteborgs stad, universitetets medicinska
fakultet och — eventuellt — Chalmers tekniska högskola.

Övriga ämnen

De förslag utredningen här framlagt, innebär att samtliga stora matematisknaturvetenskapliga
ämnen skulle bli företrädda vid Göteborgs universitet. Det
kan emellertid enligt utredningens mening icke vara rimligt att stanna vid dessa
ämnen och avstå från att i Göteborg bereda forsknings- och undervisningsresurser
även åt de övriga ämnen, vilka finnes företrädda vid de matematisknaturvetenskapliga
fakulteterna.

Ämnet geologi finnes redan företrätt vid Chalmers tekniska högskola, och ett
samarbete i fråga om undervisning för filosofie studerande har redan etablerats
mellan Göteborgs universitet och högskolans geologiska institution, i det att vid
den sistnämnda meddelats den för filosofisk ämbetsexamen med kemi som
huvudämne erforderliga kursen i mineralogi. Universitetsutredningen föreslår
nu, att detta samarbete utvidgas och den geologiska institutionen vid Chalmers
tekniska högskola ges resurser att meddela undervisning och forskarhandledning
även inom ramen för filosofiska examina.

De övriga matematisk-naturvetenskapliga ämnen det i första hand kan bli
fråga om att tillföra Göteborgs universitet är ämnena genetik och astronomi.
Båda dessa ämnen är av central betydelse för den matematisk-naturvetenskapliga
forskningen och utbildningen.

Beträffande ämnet genetik måste emellertid konstateras, att en fast forsknings-
och undervisningsorganisation för detta ämne i Göteborg knappast kan
tänkas komma till stånd inom ramen för det här framlagda programmet för de
högre läroanstalternas utbyggnad under 1960-talets första hälft. Såväl för medicine
kandidatexamen som för filosofisk ämbetsexamen med botanik och zoologi
som huvudämne fordras emellertid vissa kurser i ämnet genetik. Dessa
kurser har hittills kunnat ordnas med hjälp av arvoderade lärarkrafter. Tills
vidare torde man få fortsätta med denna mera provisoriska organisation, men
utredningen förutser att en fast institution för ämnet genetik så småningom
måste tillföras universitetet i Göteborg. Denna institution bör då enligt utredningens
mening planeras och dimensioneras med sikte på att kunna tillgodose

198 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

både den medicinska och den naturvetenskapliga forskningens och utbildningens
behov.

Universitetsutredningen har för sin del funnit, att vetenskapens utveckling
under senaste tid utgör ett tungt vägande skäl för en förstärkning av astronomiens
ställning. Då utredningen nu förordar, att resurser för forskning och
undervisning inom de stora matematisk-naturvetenskapliga ämnena kommer till
stånd även i Göteborg, måste det vara angeläget att därvid även inbegripes en
permanent organisation för astronomisk forskning och undervisning. Med hänsyn
till att vissa forskningsresurser och anläggningar redan står till förfogande i
Göteborg, synes det utredningen lämpligt att dessa anläggningar, såsom ämnesrepresentanterna
också föreslagit, utbygges till en mera fullständig astronomisk
institution, avsedd för såväl universitetets som Chalmers tekniska högskolas
verksamhet. Om ett samarbete mellan universitetet och Chalmers tekniska högskola
kan organiseras för detta ändamål, skulle någon forskningsinstitution för
observationsarbeten utöver observatoriet på Råö icke komma i fråga. I Göteborg
skulle endast utrymme för undervisning, observationers bearbetande och teoretiskt
arbete samt för bibliotek vara erforderliga. Utredningen vill därför i princip
ansluta sig till vad representanterna för ämnet astronomi anfört till utredningen
(bet. s. 299). Innan beslut fattas om inrättande av en astronomisk institution
i Göteborg, måste det emellertid ankomma på de akademiska myndigheterna
där att utarbeta ett mera detaljerat förslag till en för universitetet och
Chalmers tekniska högskola gemensam institution för ämnet astronomi.

Sammanjattning

Universitetsutredningen förordar sålunda i princip, att man i Göteborg skapar
en fullständig organisation för undervisning och forskning inom hela det
matematisk-naturvetenskapliga fältet. Förutsättningen för utredningens förslag
är emellertid att denna organisation i avseende på erforderliga institutionslokaler
planeras så, att en intim anknytning kommer till stånd med redan
befintliga institutioner i angränsande ämnen, och så, att institutionerna, där
detta är behövligt, kan utnyttjas gemensamt för universitetsfakulteternas och
Chalmers tekniska högskolas behov.

Utbildningskapaciteten i olika ämnen vid de enskilda fakulteterna

Den ena utgångspunkten vid planeringen av institutionerna vid de enskilda
fakulteterna blir den, att man har att räkna med fyra matematisk-naturvetenskapliga
fakulteter. Den andra utgångspunkten är att studenterna fritt
väljer studieort. Visserligen måste det i praktiken bli så, att tillgången på studieplatser
i laborationsämnena i viss mån begränsar valfriheten, men principen om
fritt tillträde till matematisk-naturvetenskapliga studier kvarstår, och det är
dessutom att märka, att tillströmningen till det typiska nybörjarämnet mate -

199

Kungl. May.ts ''proposition nr 119 år 1960

matik icke på samma sätt som tillströmningen till laborationsämnena kan regleras
genom s. k. golvytespärrar.

Vid en bedömning av den rimliga inbördes storleksordningen mellan de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas institutioner för de stora laborationsämnena
fysik och kemi måste ävenledes beaktas, att dessa institutioner i
Lund och Göteborg jämväl skall dimensioneras för civilingenjörsutbildningens
behov. Även av detta skäl framstår det som naturligt att räkna med ett något
lägre antal filosofie studerande vid dessa institutioner än vid motsvarande institutioner
i Uppsala och Stockholm.

Med utgångspunkt i dessa överväganden och under hänsynstagande till de
praktiska utbyggnadsmöjligheterna och redan fattade beslut om utbyggnad av
vissa av de botaniska institutionerna har universitetsutredningen kommit fram
till följande utbyggnadsprogram för de enskilda universitetens stora experimentella
institutioner:

	Utbildnings- kapacitet	Erforderlig utbildnings-
Ämne	kapacitet vid bestående läroanstalter enligt
	1958/59	tidsplan senast 1966/67
1. Uppsala universitet
Fysik ...........	........... 80	200
Kemi ...........	........... 92	200
Botanik .........	........... 36	80
Zoologi..........	........... 36	80
2. Lunds universitet
Fysik ...........	........... 80	160
Kemi ...........	........... 60	160
Botanik .........	........... 72	801
Zoologi..........	........... 50	50
3. Göteborgs universitet
Fysik ...........	........... 25	160
Kemi ...........	........... 24	160
Botanik .........	........... 25	50
Zoologi..........	........... 25	50
4. Stockholms högskola/Stockholms universitet
Fysik ...........	........... 45	200
Kemi ...........	........... 64	200
Botanik .........	........... 22	75
Zoologi..........	........... 50	75
Beträffande enskildheterna	i utredningens tidsplan	för utbyggnaden torde få

hänvisas till betänkandet (s. 304—307).

1 Institutionen bör planeras för 100 nybörjare årligen.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Reformerad kemistutbildning

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 juni 1959 har Svenska nationalkommittén
för kemi hemställt om en omorganisation av kemiutbildningen inom ramen för
de filosofiska examina. Kommittén framhåller i denna skrivelse, att både skolväsendet
och industrien under senare år kämpat med stora svårigheter då det
gällt rekryteringen av kvalificerade kemister. Denna bristsituation är, understryker
kommittén, ett mycket allvarligt problem både omedelbart och på längre
sikt. Endast kvalificerade lärarkrafter i kemi vid gymnasierna förmår skapa ett
sadant intresse för ämnet bland gymnasisterna, att en god rekrytering av universitetsstuderande
i ämnet säkras. Det är vidare ett livsvillkor för den svenska
kemiska industrien att genom forskning kunna anpassa sig till nya förutsättningar
på den internationella marknaden.

I syfte att bättre anpassa kemikurserna till lärarutbildningens krav och
samtidigt skapa en tillräckligt bred bas för licentiatstudier föreslår nationalkommittén
— efter överläggningar med representanter för universitet och högskolor,
skolöverstyrelsen samt studenternas och läroverkslärarnas organisationer
att förutom examensämnet kemi för de grundläggande studierna fem nya
examensämnen måtte tillkomma, nämligen analytisk kemi, biokemi, fysikalisk
kemi, oorganisk kemi och organisk kemi. Som villkor för studier i något av de
sistnämnda examensämnena skulle gälla att vederbörande avlagt tentamen för
två betygsenheter i det sammanfattande examensämnet kemi. Såväl i detta som
i de fem nya examensämnena skulle studieplaner fastställas för de olika betygsenheterna
i filosofiska grundexamina, varjämte de nya examensämnena ensamma
skulle vara examensämnen i filosofie licentiatexamen.

En student som siktar pa ämneslärarbanan eller på en forskarkarriär inom
något kemien angränsande ämne skulle sålunda kunna nöja sig med den allmänna
grundkurs, motsvarande den nuvarande tvåbetygskursen, som studieplanen
i det sammanfattande examensämnet kemi skulle innehålla. Den som
däremot vill specialisera sig — med sikte på en forskarutbildning inom kemien
eller på verksamhet inom industrien — skulle däremot redan efter två terminers
grundläggande studier i ämnet kunna välja en efter hans studiemål avpassad
kurs inom något av de nya examensämnena.

Universitetsutredningen finner för sin del, att det av nationalkommittén
framlagda förslaget tillgodoser ett starkt behov av att utbildningen i kemi inom
ramen för filosofiska examina differentieras med hänsyn både till den kemiska
forskningens utveckling och till de olika utbildningsmål, som akademiska studier
i kemi kan syfta mot. Utredningen föreslår därför, att förslaget genomföres.
Härvid har utredningen ingalunda förbisett, att omläggningar av motsvarande
slag kan vara motiverade för andra examensämnen inom de filosofiska fakulteterna,
och att därför en allmän översyn av studie- och examensordningen där -

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

för kan vara av behovet påkallad. Utredningen anser emellertid, att det nu
ifrågavarande förslaget bör genomföras fristående från en sådan mera allmän
översyn.

Vissa planeringsfrågor

Inledande synpunkter

Universitetsutredningen har i det föregående föreslagit, att en permanent och i
princip fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig forskning och
undervisning upprättas i Göteborg, delvis genom samverkan mellan Göteborgs
universitet och Chalmers tekniska högskola. En viss samverkan mellan dessa
båda läroanstalter har redan kommit till stånd genom den undervisning för
filosofie studerande vid vissa av högskolans institutioner, som efter initiativ från
universitetsutredningen provisoriskt igångsatts genom beslut vid 1956 och 1957
års riksdagar. Universitetsutredningen avser — som framgått av det föregående
— att i ett följande betänkande upptaga de stora frågorna om universitetens
och högskolornas organisation och administrativa struktur och har därför
avstått från att i nu förevarande sammanhang framlägga förslag till slutgiltiga
lösningar av de organisatoriska frågor, som aktualiseras av utredningens
här framlagda förslag. Detta innebär, att utredningen icke nu tar ställning till
de slutgiltiga formerna för den samverkan mellan teknisk och naturvetenskaplig
forskning, som utredningen föreslår skall komma till stånd i Göteborg.

Under en övergångsperiod bör man emellertid enligt utredningens mening
kunna fortsätta med i huvudsak de provisoriska samarbetsformer, som redan
under en tid prövats. Samtidigt måste emellertid ett omfattande planeringsarbete
omedelbart igångsättas för den permanenta och snabbt växande organisation
för matematisk-naturvetenskaplig forskning och utbildning, som utredningen
föreslagit och räknat med. Eftersom enligt utredningens mening institutionerna
i ämnen, som är gemensamma för universitetet och Chalmers tekniska
högskola bör vara gemensamma för båda läroanstalterna, blir det här fråga om
en samplanermg, som måste genomföras på ett sätt, som tillgodoser såväl den
naturvetenskapliga som den tekniska utbildningens och forskningens intressen.
Denna samplanering bör enligt utredningens uppfattning omfatta icke blott
laborationsämnena fysik och kemi utan även den matematiska ämnesgruppen.

För universitetsmatematikens del undersökes för närvarande lämpligheten av
en provisorisk förläggning till ekonomibyggnaden på Holtermanska sjukhuset
med utnyttjande dessutom av hörsalar vid de teoretiskt-medicinska institutionerna.
På lång sikt anser utredningen, att ett matematiskt institut innehållande
matematik, mekanik och tillämpad matematik (numerisk analys, matematisk
statistik och möjligen teoretisk fysik) bör planeras och förläggas till sjukhusområdet.
Detta för emellertid med sig, att alla ritsalsutrymmen ej kan förläggas
till detta område. Den i generalplanen förutsedda andra stora ritsalsbyggnaden
måste sannolikt i så fall förläggas till »Nya Chalmersområdct», på lämpligt sätt
uppdelad i anslutning till respektive fackavdelningar. I stället för denna ritsals -

202

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

byggnad föreslås att på Holtermanska området uppföres ett matematiskt institut
för alla här nämnda matematiska institutioner. En stor del av lektionsrummen
och en del ritsalsutrymmen skulle därvid förläggas till den befintliga sjukhusbyggnaden
och till en planerad ritsalslänga öster om denna. Det bör ankomma
på den i det följande föreslagna kommittén att lägga fram ett detaljerat förslag
i dessa frågor.

I avseende på de biologiska ämnena måste i första hand en permanent samverkan
planeras mellan å ena sidan universitetet och å den andra vissa av
Göteborgs stad förvaltade institutioner. Därutöver kan — som i det föregående
antytts — även beträffande dessa ämnen en viss samplanering bli aktuell, nämligen
mellan å ena sidan den naturvetenskapliga och å andra sidan den medicinska
och odontologiska samt, eventuellt, även den tekniska forsknings- och
utbildningsorganisationens utbyggnad.

Kommitté för samplanering en i Göteborg

Det står enligt utredningens mening utan vidare klart, att en samplanering
av här skisserat slag bäst genomföres inom en mindre grupp, i vilken ingår företrädare
för de skilda intressen som här måste sammanjämkas. Utredningen föreslår
därför, att en planeringskommitté för den naturvetenskapliga och delar av
den tekniska forsknings- och utbildningsorganisationen i Göteborg tillkallas.

Denna kommitté synes lämpligen böra bestå av sju personer. Bland ledamöterna
i kommittén bör enligt utredningens mening ingå företrädare för de
huvudintressenter, som beröres av kommitténs arbete. Utredningen tänker sig
härvidlag två företrädare för Göteborgs universitet och två företrädare för
avdelningen för allmänna vetenskaper vid Chalmers tekniska högskola. Då en
mycket stor del av kommitténs arbete torde komma att gälla byggnadsfrågor,
synes det vidare vara lämpligt, att byggnadsstyrelsen blir företrädd genom en
ledamot av kommittén. Den motivering utredningen tidigare anfört till förmån
för studentrepresentation i den föreslagna organisationskommittén för högre
teknisk utbildning i Lund äger enligt utredningens mening motsvarande tilllämplighet
då det gäller den här föreslagna planeringskommittén för den naturvetenskapliga
utbildningen i Göteborg. Utredningen föreslår därför, att även
i denna sistnämnda kommitté en studentrepresentant tillkallas såsom ledamot.

Även denna kommittés arbete bör ledas av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande.

Kommitténs arbetsuppgift bör i huvudsak vara följande:

1. Kommittén bör utarbeta ett detaljerat förslag — inklusive tidsplan för
förslagets genomförande — rörande den förstärkning av undervisnings- och
forskningsresurserna inom ämnesgruppen matematik—fysik—kemi—teoretisk
fysik, som erfordras för ett genomförande av utredningens i detta och nästföregående
kapitel framlagda förslag angående ökad utbildning av civilingenjörer
och naturvetare i Göteborg. Kommitténs förslag skall innefatta såväl en plan för

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

förstärkning av lärar- och biträdespersonalen vid ifrågavarande institutioner
som en plan för lösningen av dessa institutioners lokalfrågor.

2. Kommittén skall vidare ha att företaga en utredning rörande lokalmässiga
och övriga förutsättningar för en anknytning av biologiska institutioner för
Göteborgs universitet till redan befintliga institutioner tillhörande universitetets
medicinska fakultet, Göteborgs stad och, eventuellt, Chalmers tekniska högskola.
På grundval av denna utredning skall kommittén sedan ha att utarbeta ett
detaljerat förslag — inklusive tidsplan för förslagets genomförande — till uppbyggnad
av en permanent organisation vid Göteborgs universitet för undervisning
och forskning inom den biologiska ämnesgruppen.

I detta sammanhang redovisar utredningen (bet. s. 310—312) vissa synpunkter
på storleken och organisationen av den matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Göteborg.

C. Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater
samt vissa examensfrågor

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater

Inledande diskussion

I skrivelse till utredningen den 31 maj 1957 har professorerna i fysik vid Uppsala
universitet P. Ohlin och K. Siegbahn framhållit, att man under senare år kunnat
observera en stegrad efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft dels från
industrien, dels från vissa laboratorier för fysisk-teknisk forskning, inom t. ex.
atomenergiverksamheten, försvarsforskningen, den medicinska forskningen etc.
Den utbildning som universiteten nu ger de studerande i fysik och närliggande
ämnen vore emellertid icke avsedd för blivande tekniker inom industrien eller
för verksamhet vid forskningslaboratorier av ovan berörda slag. Diskussioner
med representanter för industrien hade givit vid handen, att ett stort intresse
förelåge att få till stånd en rationell teknisk avrundning av den nuvarande
universitetsutbildningen. Härtill komme, att en dylik, mera tekniskt inriktad
utbildning skulle vara av stort värde för forskarutbildningen inom ämnet fysik.
Det vore sålunda enligt förslagsställarnas mening numera knappast möjligt att
bedriva ett någorlunda framgångsrikt forskningsarbete inom fysiken eller dess
många tillämpningsområden utan vissa grundläggande tekniska insikter. Eftersom
undervisning av detta slag icke kunde inrymmas i den vanliga tvåbetygsundervisningen,
syntes de antydda utbildningsbehoven lämpligast tillgodoses
genom en påbyggnadskurs om sammanlagt tre terminer efter avlagd grundexamen,
varigenom universiteten kunde utexaminera kvalificerade »universitetsingenjörer».
Denna examen skulle tillika kunna tjäna som en etapp på vägen
mot licentiatexamen.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

I skrivelse till utredningen den 5 juni 1959 har professorerna Ohlin och Siegbahn
återkommit till det väckta förslaget och därvid framlagt en detaljerad plan
för utbildningen till den föreslagna examen, omfattande två terminers föreläsningar,
övningar och laborationer jämte en termins »examensarbete». Utgångspunkten
för undervisningen skulle vara att deltagarna avlagt grundexamen med
ämneskombinationen matematik, fysik, teoretisk fysik med mekanik samt — som
regel kemi, varav de tva sistnämnda ämnena vartdera kunde ingå i examen
med en betygsenhet. Själva ingenjörsutbildningen skulle omfatta ämnena tilllämpad
matematik, teoretisk fysik, fysik, elektronik med elektrisk mätteknik
samt hållfasthetslära och konstruktionsteknik.

Efter genomgången schemabunden kursundervisning i dessa ämnen under två
terminer skulle studierna för den nya examen avslutas med en termins examensarbete.
Under denna termin skulle den studerande ingå i någon av de vid
institutionen verksamma forskningsgrupperna samt därutöver deltaga i minst
en seminarieövning per vecka. En mycket kortfattad rapport över det utförda
examensarbetet skulle slutligen fordras, innan examen godkännes.

Förslaget innebär, att vissa ämnen, som nu icke finns företrädda vid de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, skulle ges en begränsad representation
vid Uppsala universitet. Det gäller här ämnena tillämpad matematik och
hållfasthetslära, varjämte ämnet elektronik, som nu är företrätt genom laboratur,
skulle få en i viss mån förstärkt ställning. En dylik komplettering och förstärkning
av ämnesrepresentationen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna
med ämnen som är av betydelse för den tekniska forskningen och utvecklingen,
är enligt utredningens övertygelse av den allra största betydelse för
den matematisk-naturvetenskapliga grundforskningen själv och blir säkerligen i
det långa loppet ändå ofrånkomlig. Även från ren ämneslärarutbildningssynpunkt
ter sig en sådan komplettering och förstärkning i teknisk riktning av de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna som mycket värdefull och i längden
nödvändig. Det må i detta sammanhang vara tillräckligt att hänvisa till att
samtliga de gymnasister, som undervisas vid de tekniska läroverken, och kanske
hälften av eleverna på det allmänna gymnasiets matematiska gren kommer att
göra sin yrkesinsats som tekniker.

Ytterligare ett förhållande gör det enligt utredningens mening motiverat att
taga fasta på det förslag, som nu lagts fram från den fysiska institutionen i
Uppsala. Vid genomförande av utredningens förslag om upprättande av en ny
teknisk högskola i Lund kommer den matematisk-naturvetenskapliga forskningen
och undervisningen i samtliga universitetsstäder utom just Uppsala att
kunna arbeta i nära kontakt med teknisk forskning och undervisning. En viss
komplettering och förstärkning i teknisk riktning av den matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Uppsala kan därför vara motiverad för att ge denna fakultet
arbetsbetingelser mera likvärdiga syskonfakulteternas.

Förslagsställarna har ursprungligen givit sin föreslagna examen namnet universitetsingenjörsexamen.
Häremot kan invändas, att den föreslagna studiepla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 205

nen innefattar alltför litet av teknisk utbildning för att ingenjörstiteln skall
vara berättigad.

Universitetsutredningen har övervägt denna fråga i samråd med förslagsställarna
och med ledamöter av avdelningskollegiet för teknisk fysik vid tekniska
högskolan i Stockholm. Härvid jämfördes den av professorerna Ohlin och Siegbahn
skisserade studieplanen med gällande examensfordringar för civilingenjörsexamen
inom avdelningen för teknisk fysik vid högskolan. Icke heller dessa
examensfordringar innefattar någon mycket omfattande utbildning i rent tekniska
ämnen. Tvärtom kunde man konstatera, att de båda studieprogrammen
företer så stora likheter, att man i viss mån kan se dem som varianter av en och
samma utbildning. Emellertid saknas i Uppsala-förslaget vissa kurser, vilka
finge anses nödvändiga, för att den ifrågasatta utbildningen vid universitetet
skulle kunna betecknas som likvärdig med en civilingenjörsutbildning inom avdelning
för teknisk fysik. Det gäller härvidlag huvudsakligen undervisning inom
ämnesområdena teoretisk elektroteknik, matematisk fysik (statistisk mekanik,
termodynamik, hydrodynamik) och det fasta tillståndets fysik (metallografi).

Med anledning av dessa överläggningar har professorerna Ohlin och Siegbahn
i en till utredningen överlämnad promemoria av den 13 oktober 1959 framlagt
ett kompletterande förslag, innefattande undervisning inom främst dessa ämnesområden
under ytterligare en termin. Studietiden för den föreslagna utbildningen
skulle sålunda uppgå till två år efter avlagd filosofisk grundexamen eller sammanlagt
till fem år efter studentexamen.

Utredningens förslag

Universitetsutredningen har för egen del blivit övertygad om att man genom
en utvidgning av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildningsprogram
i den riktning, som föreslagits av professorerna Ohlin och Siegbahn, på
ett verksamt sätt skulle bidraga till att tillgodose industriens och den industriellt
inriktade forskningens uppenbara behov av väl kvalificerade fysiker. De beräkningar
utredningen i det föregående redovisat har också givit klart vid handen,
att rekryteringsunderlaget för matematisk-naturvetenskapliga studier är sådant,
att det är fullt motiverat att redan nu differentiera dessa fakulteters studieplaner,
så att de studerande kan välja utbildningsalternativ allteftersom de
siktar på verksamhet inom skolväsendet eller industrien.

Det föreliggande förslaget till ingenjörsutbildning vid den matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Uppsala skiljer sig från civilingenjörsutbildningen vid
de tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik huvudsakligen därigenom
att utbildningen koncentreras till ett något mindre antal ämnen, vilka dessutom
delvis skulle studeras successivt efter varandra. Den föreslagna utbildningen är
sålunda icke lika den vid avdelningarna för teknisk fysik meddelade, men den
femåriga utbildningsgång som skisseras i förslagsställarnas kompletterande promemoria
av den 13 oktober 1959 är såvitt utredningen kunnat bedöma fullt
likvärdig med en civilingenjörsutbildning inom avdelning för teknisk fysik. Den

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

femåriga studiegången torde tillåta ett något lugnare studietempo än det, som
förutsättes i de tekniska högskolornas studieplaner, något som enligt utredningens
uppfattning kan vara av värde och bör kunna accepteras, så mycket
hellre som den föreslagna utbildningen skulle ge en dubbel kompetens: Vederbörande
skulle efter fem års studier ha både civilingenjörsutbildning och —
efter tillägg av föreskriven kurs i ämnet pedagogik — en mycket användbar
ämneslärarutbildning.

Under hänvisning härtill och till det starka och positiva intresse, som från
industrihåll mött det av professorerna Ohlin och Siegbahn väckta förslaget, vill
universitetsutredningen för sin del förorda, att resurser för den av förslagsställarna
skisserade femåriga ingenjörsutbildningen ställes till förfogande. Till en
början bör utbildningen komma till stånd endast inom den matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Uppsala.

Med hänsyn till de svårigheter, som alltid är förbundna med en ny examenstitel,
vill utredningen icke förorda, att den föreslagna utbildningen skall leda till
en ny filosofisk examen. Som förut framhållits skulle den nya utbildningen ge en
dubbel kompetens. Den som med godkänt resultat genomgått den nya utbildningen
blir sålunda berättigad till den dubbla titeln filosofie kandidat och civilingenjör.

Sammanfattningsvis föreslår universitetsutredningen, att den matematisknaturvetenskapliga
fakulteten i Uppsala ges resurser att meddela undervisning
och förrätta examination för en ny examensnivå, att denna utbildning utformas
i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag till en tvåårig studiegång efter
avlagd filosofie kandidatexamen, som framlagts av professorerna Ohlin och
Siegbahn, samt att åt kanslern för rikets universitet och överstyrelsen för de
tekniska högskolorna uppdrages att gemensamt utforma förslag till de närmare
bestämmelser, som erfordras för denna examen och att — efter förslag av fakulteten
och yttrande av avdelningsrådet för teknisk fysik vid tekniska högskolan
i Stockholm — gemensamt fastställa erforderliga studieplaner.

Vissa examensfrågor

Universitetsutredningen har framlagt förslag rörande filosofisk examen och
filosofisk doktorsgrad vid teknisk högskola samt teknisk licentiatexamen och
teknisk doktorsgrad vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet ävensom vissa
därmed sammanhängande frågor (bet. s. 312—317).

De väsentligaste punkterna i berörda förslag innebär sammanfattningsvis
att universitetsstatuterna och stadgarna för de tekniska högskolorna samt stadgan
angående filosofiska examina och examensstadgarna för de tekniska högskolorna
bör ändras enligt följande:

1. Filosofisk doktorsgrad skall kunna förvärvas vid teknisk högskola.

2. Filosofie licentiatexamen skall kunna förvärvas vid teknisk högskola av den

som avlagt filosofie kandidatexamen eller filosofisk ämbetsexamen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 207

3. Ordinarie studerande vid teknisk högskola skall där kunna avlägga filosofie
kandidatexamen enligt för denna examen fastställd studieplan.

4. I filosofisk examen vid teknisk högskola skall kunna ingå dels sådana av
professur eller laboratur vid högskolan företrädda ämnen, som jämväl är
examensämnen i filosofisk examen, dels ock andra läroämnen, som av universitetskanslern
prövas kunna ingå i filosofisk examen.

5. På universitetskanslern skall ankomma att efter förslag av innehavarna av
professurerna och laboraturerna vid vederbörande högskolas allmänna avdelning
och efter samråd med överstyrelsen för de tekniska högskolorna fastställa
studieplaner i vederbörande läroämne för filosofiska examina vid högskolan.

6. Innehavarna av professurer och laboraturer vid vederbörande högskolas allmänna
avdelning skall, då det gäller filosofiska examina och disputationsprov
för filosofisk doktorsgrad vid teknisk högskola, fullgöra de funktioner, som
enligt universitetsstatuterna och stadgan angående filosofiska examina ankommer
på matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

7. Bestämmelser utfärdas angående teknisk licentiatexamen och teknisk doktorsgrad
vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Dessa bestämmelser bör i
huvudsak göras analoga med dem, som gäller beträffande teknisk licentiatexamen
och teknisk doktorsgrad vid teknisk högskola.

D. Nya utbildningsformer vid de tekniska gymnasierna

Allmänt

Universitetsutredningen understryker att samhällets ökade behov av utbildad
personal inte endast gäller de mest tidskrävande utbildningsformerna utan även
tar sig uttryck i en allmän och över hela linjen märkbar nivålyftning.

När en högre utbildningsform reformeras, erfordras en samtidig upprustning
av övriga utbildningsformer. För att den genom de högre utbildningsformerna
utbildade arbetskraften rationellt skall kunna utnyttja sina kunskaper, erfordras
nämligen att skickliga och kvalificerade medhjälpare finnes till förfogande.
Detta torde vara en förutsättning för att man skall kunna öka den industriella
produktionen och hålla vår industri konkurrenskraftig i förhållandet till utlandet.
För att den av utredningen föreslagna utbyggnaden av civilingenjörsutbildningens
kapacitet skall få avsedd verkan, måste man även förstärka utbildningspyramidens
bas och mellannivåer.

Examinationen vid de tekniska gymnasierna är med relativt stor säkerhet
känd fram till och med år 1962, då den utgör 10,0 procent av det beräknade
totala antalet studentexamina vid allmänbildande gymnasier och specialgymnasier.
Därefter beräknas specialgymnasierna öka sin relativa andel av studenter.
I nedanstående räkneexempel har examinationen vid de tekniska gymnasierna
antagits öka så att dess andel av den totala examinationen ökar med 0,3 procent
per år under åren 1963—70.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Ex. vid tekn. gymn.

1963 ............................ 1 625

1964 ............................ 1 807

1965 ............................ 1 901

1966 ............................ 2 033

1967 ............................ 2 080

1968 ............................ 2 207

1969 ............................ 2 247

1970 ............................ 2 264 (12,4%)

För att examinationen skall bli den i föregående tablå angivna behövs en
intagningskapacitet vid de tekniska läroverken under de närmaste åren av
följande omfattning.1

År 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967

2 083 2 317 2 437 2 606 2 667 2 829 2 881 2 902

En del av de nyexaminerade läroverksingenjörerna går vidare till teknisk
högskola. Av de ett visst år examinerade antages att ett antal, motsvarande
20 procent av antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna, året därpå
går vidare och blir civilingenjörer.

De från teknisk fackskola examinerade åren 1956—60 beräknas till 1 773 (Arbetsmarknadsinformation
Serie S, nr 3/1959). Därpå följande tre femårsperioder
antages examinationen vara 2 000.

Med ledning av läroverksingenjörernas åldersfördelning år 1955 har gjorts
följande beräkning av antalet i yrkesverksam ålder 1955—75:

År

1955
1960
1965
1970
1975

Härutöver bör tillfogas att antalet i yrkesverksam ålder examinerade från
bergsskolorna kan beräknas till 720 år 1955. Om fortsatt examination av 20 personer
om året antages erhålles 690 år 1965 och 810 år 1975. (Ingenjörsbehovet
i Sverige, s. 72.)

1 Vid beräkningen av antalet nyintagna har utredningen utgått från att examinationen ett visst
år motsvarar 78 procent av antalet tre år tidigare nyintagna elever.

För perioden 1971—1975 har antagits att bruttotillskottet (efter avdrag för dem som blir civilingenjörer)
är lika stort som under perioden 1966—1970.

Antalet (kvarlevande) läroverksingenjörer under 65 år med exa-men år 1955 eller tidigare	Beräknat antal (kvarlevan-de) läroverksingenjörer med examen 1956 och senare gymn. fackskola	Beräknat totalt antal läroverks-ingenjörer under 65 år
19 065	•	•	19 065
18 347	3 474	1 766	23 587
17 208	9 823	3 741	30 772
15 627	18 698	5 691	40 016
14 267	27 4822	7 602	49 351

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Totalantalen civilingenjörer och läroverksingenjörer (inklusive de från bergsskolorna
examinerade) i yrkesverksam ålder skulle enligt dessa beräkningar utveckla
sig enligt följande tablå. Som jämförelse anges Industriförbundets teknikerkommittés
beräkningar enligt det s. k. 3,5-procentsalternativet.

Antal i yrkesverksam ålder enligt Beräknat behov enligt tekniker universitetsutredningens

beräkning kommittén (3,5-procentsalt.)

läroverks -

I II

1955 ........ 10 800 19 800

1960 ........ 12 600 24 300

1965 ........ 15 600 31 500

1970 ........ 20 600 40 800

1975 ........ 26 900 50 200

I/II	civ.-ing. I	läroverks- ing. II	I/II
0,55	11 600	21 500	0,54
0,52 0,50	18 000	33 900	0,53
0,50 0,54	27 500	51 600	0,53

Det framgår härav, att vid mitten av 1970-talet siffrorna enligt räkneexemplet
är av samma storleksordning som behovet enligt teknikerkommittén.

Utredningens rekommendationer rörande de tekniska högskolornas utbyggnad
och antaganden rörande de tekniska läroverkens expansion visar att relationen
mellan civilingenjörer och läroverksingenjörer i yrkesverksam ålder skulle sjunka
något under 1960-talet men åter stiga i början av 1970-talet. Storleksordningen
är dock densamma som den som räknats med i teknikerkommitténs behovsundersökning.
Utredningen vill starkt stryka under, att en underdimensionering
av de tekniska gymnasierna i förhållande till de tekniska högskolorna kan medföra
icke önskvärda rubbningar av tillgången på ingenjörer i näringslivet. Vidare
vill utredningen i detta sammanhang uttala, att den framtida examinationen
från de skolor som utbildar institutsingenjörer av samma skäl måste följas med
uppmärksamhet från statsmakternas sida. Därest dessa inte utbygges i erforderlig
utsträckning, synes man ha att välja mellan statliga initiativ för en utbildning
av motsvarande karaktär eller en ytterligare utbyggnad av de tekniska läroverken.

Frågan om nya utbildningsvägar inom den tekniska utbildningens område
berördes av utredningen redan i det första betänkandet (SOU 1957:24, s. 17 f).
Sedan utredningen där framhållit, att den i ett kommande betänkande skulle
taga ställning till frågan om en ytterligare teknisk högskola, anförde utredningen:
»Ett stort problem i det sammanhanget är, om man nu skall skapa
nya typer av tekniskt utbildad arbetskraft. Därvid har bl. a. uppmärksamhet
riktats mot en typ av ingenjörer med mer kunskaper i merkantila ämnen. Förslag
har framlagts om utbildning av en ny typ av civilingenjörer med betydande 1

1 Teknikerkommitténs siffror inbegriper ej lantmätarna. I fråga om utredningens korrigeringar
hänvisas till bet. s. 376.

14 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

210

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

merkantila kunskaper, kallade ekonomingenjörer. Vidare har från representanter
för universitetens naturvetenskapliga fakulteter väckts förslag om utbildning
vid universiteten av en ny typ av tekniker på civilingenjörsnivå. Inom utredningen
har dessutom preliminärt diskuterats inrättandet av nya, tekniskt och
ekonomiskt inriktade läroanstalter — förslagsvis kallade industrihögskolor —
för en ny typ av akademisk utbildning, något kortare än den civilingenjörerna
har.»

Sedan utredningen framlade dessa allmänna reflexioner, har utredningen fått
mottaga en rad synpunkter på denna nya högskoleforms utseende och uppgifter.
Ehuru uppfattningarna givetvis inte alltid varit överensstämmande beträffande
vilken typ av kurser och utbildning som högskolorna i fråga borde lämna, har
såväl behovet av särskild utbildning för studenter till läroverksingenjörsnivå
som behovet av nya utbildningsformer över denna nivå, allmänt vitsordats.

I stort sett innebär de till utredningen framförda synpunkterna två linjer.
Enligt den ena bör gymnasieingenjörerna ges en teknisk vidareutbildning, omfattande
ungefär två år (Skellefteålinjen). Enligt den andra bör studenter från
det allmänbildande gymnasiet erhålla en teknisk utbildning, omfattande två år
(Härnösand-Jönköpingslinjen).

Utredningen har vid närmare prövning icke funnit skäl föreligga att framlägga
förslag till en utbildningsform, som skulle innebära, att en ny ingenjörskategori
tillskapades. Å andra sidan vill utredningen understryka nödvändigheten av att
åtskilliga av de önskemål, som anförts rörande ingenjörsutbildningen, beaktas.
Det synes klart framgå, att man inom näringslivet har betydande intresse för
en utbildningsform, som ger möjligheter dels för dem som i vanlig ordning genomgått
tekniskt läroverk att erhålla en gedigen vidareutbildning, dels för studenter
från de allmänbildande gymnasierna att på ett effektivt sätt förvärva
tekniska kunskaper på eller över gymnasieingenjörsexamens nivå.

Studentlinjer vid de tekniska gymnasierna

Av utredningens bedömningar rörande övergången från allmänbildande gymnasier
till universitet och högskolor framgår, att man under den närmaste framtiden
bör räkna med att ett ökat antal ungdomar kommer att avlägga studentexamen
utan att sedan övergå till högskolestudier. Samtidigt kommer bristen
på läroverksingenjörer att göra sig starkt gällande. Med hänsyn bl. a. härtill vill
utredningen föreslå, att vid ett antal tekniska gymnasier inrättas en speciell
linje, avsedd för studenter som avlagt examen vid allmänbildande läroverk.

Det torde ligga utom ramen för utredningens uppdrag att närmare ange hur
en studentlinje bör utformas. Efter hänvändelse från utredningen har emellertid
rektorn vid högre tekniska läroverket i Uppsala, fil. dr Einar Lunell, såsom en
skiss till studieplan angett följande.

De grundläggande teoretiska och allmänbildande ämnena upptar vid ett tekniskt gymnasium
något mera tid än de tekniska och merkantila ämnena. Om man med detta faktum

211

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

som förutsättning öppnar en väg för ingenjörsutbildning på 3 terminer i stället för pa
3 år, måste man också godkänna studentbetygen i en hel rad grundläggande ämnen och
överföra dessa till ingenjörsbetygct (med tillägget: givet i studentexamen). Dessa »överföringsämnen»
skulle vara följande: matematik, fysik, kemi, svenska, engelska, tyska,
historia med (och) samhällslära. Endast i ämnet kemi sammanfaller kurserna helt. Man
torde dock icke begå någon orättvisa med betygsöverföringen i de andra ämnena. I matematik
och fysik måste visserligen några tillägg göras till studentkursen, och i språken
samt historia är målsättningen vid de tekniska gymnasierna något skild från den vid de
allmänna läroverken, men dessa smärre skillnader kan knappast vara ett hinder för betygsöverföringen.

Under vårterminen i klass II skall sedan de tekniska ämnena jämte kompletteringarna
i matematik och fysik genomgås, så att studenterna bli kapabla att följa med i III:ans
undervisning tillsammans med skolans ordinarie elever. Det är endast under vårterminen
i klass II som studenterna måste bilda egen avdelning.

Lunell har vidare utfört en timplan för maskinteknisk linje, vilken timplan
närmare redovisas i betänkandet (s. 379 f).

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund har i skrivelse till utredningen den
23 november 1959 anfört, att studietiden för studenter vid tekniskt gymnasium
bör kunna nedbringas till att omfatta kortare tid än tre år. Förbundet anser
emellertid, att tillfredsställande resultat ej kan nås på kortare tid än fyra terminer.

Frågan om studietidens längd vid ifrågavarande studentlinjer bör enligt utredningens
mening närmare prövas. Utredningen har emellertid för egen del
närmast kommit till den uppfattningen, att en studiegång omfattande tre terminer
bör vara möjlig. I detta sammanhang bör också undersökas, huruvida
man med hänsyn till bl. a. klassavdelningarnas storlek kan låta studenterna i
avgångsklassen ingå i samma klassavdelning som övriga elever, varvid garantier
skulle skapas för att studiemålet upprätthålles. För inträde vid ifrågavarande
linje bör fordras kunskaper motsvarande fordringarna för studentexamen på
reallinjen. Kravet på praktik före utbildningens början bör begränsas så, att
de tekniska studierna kan påbörjas utan alltför stor tidsutdräkt efter studentexamen,
även i de fall då kompletteringsstudier erfordras. Utredningen vill särskilt
understryka angelägenheten av att man tillgodoser möjligheterna för studenter
från gymnasiets allmänna linje att efter kompletteringsstudier vinna tillträde
till den här föreslagna utbildningen. Då kravet på praktik under inga
förhållanden får reduceras, skulle ytterligare erforderlig praktik i viss utsträckning
kunna förvärvas under utbildningstiden.

Vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens grund

Vidareutbildning för läroverksingenjörer förekommer — förutom genom skilda
specialkurser — bl. a. genom vissa normerade vidareutbildningskurser av cirka
en termins längd. En ytterligare kvalificerad vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens
grund synes vara önskvärd från näringslivets synpunkter.
Man torde därjämte kunna räkna med att intresset bland studenterna från de

212

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

allmänbildande gymnasierna för yrkesutbildning vid de tekniska gymnasierna
kommer att öka väsentligt, om man till de tekniska gymnasierna knyter en
vidareutbildning, som ger de studerande de teoretiska förutsättningarna för mer
kvalificerade uppgifter i arbetslivet. Intresset för vidareutbildning bland de
elever vid de tekniska gymnasierna, som icke avlagt studentexamen, har i många
sammanhang dokumenterats. Vid planeringen av denna vidareutbildning måste
man ta särskild hänsyn till de snabba förändringarna på det tekniska området
och till att all teknisk utbildning måste vara så utformad, att en snabb anpassning
möjliggöres.

Det torde icke ligga inom ramen för universitetsutredningens uppdrag att
framlägga ett detaljerat förslag i detta avseende, varför utredningen begränsar
sig till att skissera vissa huvuddrag för vidareutbildningen.

Ett av de karaktäristiska dragen för landets tekniska läroverk har varit, att
deras undervisning i icke ringa utsträckning anpassats efter näringslivets regionala
struktur. Enligt utredningens mening bör även vidareutbildningen kunna
inrymma en viss grad av specialisering, vilken bl. a. kan bestämmas av branschinriktningen
inom de skilda gymnasiernas rekryteringsområden. Denna specialisering
bör dock icke drivas för långt, då de vidareutbildade ingenjörernas verksamhetsområde
icke bör snävt avgränsas. Då därjämte kravet på ytterligare
kunskaper i vissa grundläggande ämnen i huvudsak torde vara gemensamt för
flertalet ingenjörsgrupper, synes vid längre vidareutbildning en icke obetydlig
del av timantalet böra ägnas åt några obligatoriska ämnen, varvid exempelvis
tillämpad matematik, industriell ekonomi samt engelska eller tyska kan komma
i fråga. Beträffande de valfria ämnena synes en stor variation beträffande såväl
ämnenas inriktning som antalet ämnen vara lämplig, och en ständig anpassning
till näringslivets behov blir nödvändig. Det bör sålunda vara möjligt att begränsa
antalet ämnen till ett — i vilket studiemålet i specialämnet kan ligga
mycket högt — lika väl som att i vidareutbildningen medtaga ett flertal ämnen,
i vilket fall ingenjörerna lämnar vidareutbildningen med en bredare kunskapsbas.
Vidareutbildningens innehåll kan alltså skilja sig mellan de skilda utbildningsanstalterna
och i viss utsträckning även variera från år till år vid samma
utbildningsanstalt. De studerande bör dock i god tid — i regel före sitt val av
tekniskt gymnasium — erhålla kännedom om de ämnen, som kommer att ingå
i vidareutbildningskurserna, varför planeringen i dessa avseenden bör ske på
minst tre års sikt.

Beträffande studietidens längd bör hänsyn tagas å ena sidan till att den sammanlagda
utbildningstiden för läroverksingenjörsexamen och vidareutbildningen
bör vara icke obetydligt kortare än utbildningstiden för civilingenjörsexamen
samt å andra sidan till att tiden för vidareutbildningen icke får bli för knapp,
om eleverna åtminstone i vissa avsnitt skall meddelas kunskaper som väsentligt
överstiger läroverksingenjörsexamens nivå. Med hänsyn härtill och till vad ovan
anförts om den nu ifrågavarande vidareutbildningens innehåll och anpassbarhet

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

anser utredningen att man kan räkna med att studietiden normalt kommer att
omfatta två ä tre, högst fyra terminer.

För tillträde till vidareutbildningen bör i princip erfordras läroverksingenjörsexamen.
Utbildningen skulle sålunda stå öppen såväl för dem som i hittills
vanlig ordning avlagt sådan examen, som för dem som efter allmänbildande
studentexamen genomgått den ovan föreslagna »studentlinjen» vid de tekniska
gymnasierna. Möjligheter bör därvid föreligga att pabörja vidareutbildningen
omedelbart efter läroverksingenjörsexamen. I den mån personer med annan
utbildning söker tillträde till vidareutbildningskurserna, bör ansökan bedömas
med utgångspunkt från vederbörandes möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen.

Om undervisningen vid vidareutbildningskurserna skall erhålla den kvalitet,
som utredningen avsett, bör lärarkåren utgöras av lektorer. Härjämte torde ett
stöd från industrien, innebärande att man för undervisning i vissa ämnen ställer
speciallärare till förfogande, vara erforderligt. I vissa fall torde det också vara
lämpligt med en samverkan med någon av de tekniska högskolorna.

Organisatoriskt bör vidareutbildningen knytas till de tekniska läroverken.
Härför talar bl. a. dels att åtskilliga av eleverna torde genomgå vidareutbildningen
i omedelbar anslutning till läroverksingenjörsexamen, dels att en sådan
ordning erbjuder möjligheter till samordning beträffande personal- och lokalresurser.

Vidareutbildningen bör vidare ske i nära anslutning till det lokala näringslivet,
som bör tillerkännas inflytande på vidareutbildningens utformning och
inriktning och känna ansvar för kursernas ständiga anpassning efter arbetsmarknadens
behov och för praktiken i samband med utbildningen. Praktiken,
som förmodligen bör läggas in med jämna mellanrum under utbildningstiden,
synes särskilt betydelsefull för denna utbildningsform och bör måhända tillmätas
större vikt och ges mera tid än de blivande civilingenjörernas praktik.

Utredningens förslag om försöksverksamhet

Utredningen föreslår, att förut skisserade principförslag på lämpligt sätt konkretiseras
och att efter en dylik bearbetning en försöksverksamhet snarast igångsattes
omfattande såväl en »studentlinje» vid tekniska läroverk som vidareutbildningskurser,
knutna till dessa. Det synes önskvärt att sådan försöksverksamhet
kommer till stånd i förslagsvis Skellefteå, Härnösand, Uppsala, Eskilstuna,
Jönköping och Hälsingborg. I likhet med vad fallet varit vid de tekniska
läroverkens uppbyggnad, synes den närmare planläggningen böra ankomma på
kommunala initiativ. Undersökningar rörande lokalresurser, vidareutbildningens
lämpliga inriktning jämte därav föranledda förslag till kursplaner bör därför
utföras i de städer som önskar komplettera sina tekniska läroverk med här föreslagna
utbildningsformer. Statsanslag för verksamheten bör utgå enligt de normer,
som i övrigt gäller för de tekniska läroverken.

214 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

2. yttranden

Den högre tekniska utbildningen och forskningen
Avdelningarnas sammanlagda storlek

Remissinstansernas ställningstaganden till universitetsutredningens förslag, att
de tekniska högskolornas intagningskapacitet skall utbyggas med sikte på en
årlig nyintagning av cirka 1 850 teknologer från och med läsåret 1965/66, har
redovisats under avsnitt II. Av denna redovisning har framgått, att flertalet
instanser tillstyrkt utredningens förslag på denna punkt, ehuru det i åtskilliga
yttranden understrukits, att ökningen finge anses som ett minimum.

När det gäller frågan om fördelningen av det ökade antalet nybörjarplatser
mellan olika avdelningar råder något större skiljaktighet mellan remissinstanserna,
som i flera fall förordar avvikelser från vad utredningen härvidlag föreslagit.

Vissa allmänna uttalanden om förslaget må till en början nämnas. TCO
finner den av utredningen föreslagna fördelningen väl avvägd men förutsätter,
att de prognoser rörande ingenjörernas arbetsmarknad, som redovisas i betänkandet,
fullföljes för att om några år läggas till grund för ett förslag rörande de
tekniska högskolornas intagning efter år 1965. SACO understryker utredningens
uttalande, att en omprövning av fördelningen mellan de olika fackavdelningarna
kontinuerligt måste företagas. I detta avseende måste man beakta näringslivets
ständiga strukturförändring och undvika ett statiskt betraktelsesätt. En stor
anpassningsförmåga synes bäst kunna uppnås om utbildningen koncentreras till
stora högskoleenheter med parallellavdelningar inom flertalet fack.

Ingeniörsvetenskapsakademien uttalar, att de beslut som fattas bör göras så
litet bindande som möjligt vad detaljer beträffar, så att möjlighet finns till
anpassning till en senare utveckling. Akademien yttrar i anslutning härtill bl. a.
följande.

De tekniska högskolorna har genom sina lärare och studenter en lyhörd kontakt med
näringsliv och industri och dess behov. Denna bör utnyttjas effektivt vid planeringen och
medel bör lämnas till högskolorna för att de skall så fritt som möjligt kunna anpassa sig
efter snabbt uppträdande nya krav och behov. Vissa fackavdelningar, som nu är för små
för ett rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser, bör först ges tillfälle till utbyggnad
till sådan omfattning, att lärarkrafter, organisation och anslag kan användas på bästa sätt.

Skånes handelskammare framhåller, att näringslivets framtida behov av olika
slag av högskoleutbildade tekniker är mycket svårt att precisera, men att, enligt
handelskammarens bedömning, utredningens beräkningar för de olika fackavdelningarna
är i huvudsak riktiga. De överensstämmer i stort sett med de motsvarande
beräkningar som handelskammaren själv tillsammans med Lunds
universitet och Skånska ingenjörsklubben tidigare gjort. Även Jernkontoret
finner, att den av utredningen föreslagna fördelningen i brist på ett säkrare
underlag bör kunna tjäna som utgångspunkt.

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Avdelningsrådet för maskinteknik vid KTH anser fördelningen av den föreslagna
kapacitetsökningen på olika avdelningar så väl utredd, som man rimligen
kan åstadkomma på grundval av kända fakta, samt framhåller, att smärre fel i
fördelningen mellan de olika avdelningarna har mindre betydelse, så länge teknologerna
vid högskolorna ges en god utbildning i de grundläggande tekniska
ämnena. En utexaminerad civilingenjör med sådan kunskapsbakgrund är enligt
avdelningsrådets mening fullt användbar inom industrien även pa områden, pa
vilka han icke från början varit specialiserad.

Lärarkollegiet vid KTH påpekar, att det för varje avdelning finns ett optimalt
antal studerande och ett maximalt, vilket senare under inga omständigheter bör
överskridas. Det optimala antalet varierar från avdelning till avdelning och ligger
lägst vid sådana avdelningar där personlig kontakt under övningarna fordras
mellan professorn och de studerande — exempelvis i tillämpningsämnena inom
avdelningen för arkitektur. Genom inrättande av laboraturer, dubblering av
professurer o. s. v. kan i manga fall ett större antal bemästras, men enligt lärarkollegiet
kan man också komma i det läget, att en ren dubblering av avdelningen
kan visa sig nödvändig.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna föreslår jämkningar i den av universitetsutredningen
föreslagna totala intagningskapaciteten av ordinarie studerande,
som innebär en sammanlagd ökning av denna kapacitet i förhållande till
utredningens förslag med 48 studerande. För detaljerna i överstyrelsens förslag
samt de jämkningar, som i fråga om avdelningarnas storlek vid de särskilda högskolorna
föreslagits av lärarkollegierna vid KTH och CTH, kommer närmare
redogörelse att lämnas i det följande.

I detta sammanhang refereras vissa synpunkter på den totala dimensioneringen
av skilda avdelningar, som framförts i en del remissyttranden.

Vad beträffar avdelningarna för teknisk fysik anför avdelningsrådet
för denna avdelning vid KTH följande.

Utredningen föreslår en ökning av intagningskapaciteten vid avdelningarna för teknisk
fysik med 55 per år till sammanlagt 105. Det kommande behovet är, som utredningen påpekar,
svårbedömt, men avdelningsrådet finner, att det förutom de i utredningen nämnda
behoven föreligger ett ökande behov av tekniska fysiker inom andra områden, exempelvis
medicinsk fysik och teknik, samt att utbildningslinjen teknisk fysik kan väntas spela en
betydande roll som rekryteringsbakgrund för kvalificerade forskar- och lärarbefattningar
vid universitet och högskolor. Från dessa utgångspunkter förefaller den föreslagna utökningen
vara motiverad. Rådet har på den korta tid som stått till buds ej haft möjlighet
att närmare undersöka dessa förhållanden men vill ändock tillstyrka den föreslagna ökningen
till 105 intagningar per år.

Statens tekniska forskningsråd anser, att värdet av civilingenjörsutbildningen
inom avdelningarna för teknisk fysik kanske ännu sa länge från industriens synpunkt
kan vara svårbedömbart, men att det icke råder något tvivel om att de
tekniska fysikerna är synnerligen värdefulla för såväl den tekniska som den
naturvetenskapliga forskningen. Forskningsrådet framhåller, att avdelningarna

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

hittills dragit till sig det allra bästa studentmaterialet och att på grund av avdelningarnas
ringa storlek en, relativt sett, stor ökning av intagningen av studerande
synes kunna ske utan att kvaliteten behöver minskas i oroväckande
grad. Rådet ifrågasätter därför om inte de högre tekniska läroanstalterna bör
ges möjligheter att utbilda ett större antal tekniska fysiker än vad utredningen
föreslagit.

SACO åberopar däremot ett av Svenska mekanisters riksförbund gjort uttalande,
vari man ställer sig tveksam till den av utredningen föreslagna utökningen
av avdelningarna för teknisk fysik. Där sägs, att det som hittills i praktiken
avgjort att man valt en teknisk fysiker är att dessa oftast utgör eliten
bland civilingenjörerna, ett resultat som måste anses uppkommet som följd av
den ringa intagningen och därmed det stora urvalet. Om intagningen ökar så
kraftigt som föreslagits, föreligger risk att kvaliteten på de tekniska fysikerna
sjunker. Därmed kan det också befaras, att efterfrågan på denna ingenjörskategori
inte ökas som utredningen bedömt.

Slutligen förordar Sveriges jörenade studentkårer, att man i enlighet med utredningens
förslag inrättar civilingenjörsutbildning i detta fack i Lund samt vid
universitetet i Uppsala men låter en utökning i Stockholm och Göteborg bero
till dess att behovet närmare kan överblickas.

Beträffande avdelningarna för skepps- och flygteknik
har Svenska mekanisters riksförbund i det av SACO återgivna uttalandet anfört
följande.

Speciella studier har visat, att endast omkring hälften av dem som börjat sina studier
på skeppstekniska och flygtekniska linjerna är sysselsatta inom skepps- och respektive
flygteknisk eller därtill anknuten verksamhet. Den andra hälften har dels under studietiden
övergått till den maskintekniska linjen och dels efter examen sökt sig till ren
mekanistverksamhet. Denna tendens torde i stor utsträckning försvinna genom den kraftigt
ökade intagningen till avdelningen för maskinteknik. Därmed kommer de specialutbildade
från skepps- och flygteknik att flitigare utnyttjas inom den verksamhet för
vilken de utbildats. Svenska mekanisters riksförbund vill samtidigt understryka den uppfattning
utredningen givit till känna, att en stor del av ingenjörsbehovet vid varv och
flygindustri utgöres av mekanister och elektrotekniker m. fl.

Utredningens förslag tillstyrkes av avdelningsrådet för flygteknik och skeppsteknik
vid KTH, medan Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund
finner en utökning av avdelningarna för skeppsteknik såväl i Stockholm
som i Göteborg kunna anstå till en senare tidpunkt. Sistnämnda organisationer
förordar ytterligare intagningar vid avdelningarna för maskinteknik
och flygteknik.

lngeniörsvetenskapsakademien understryker behovet av ingenjörer inom det
flygtekniska fackområdet och framhåller:

Sedan Industriförbundets teknikerkommitté utförde sina behovsanalyser har nytt underlag
framkommit genom flygtekniska rådets utredning 1959, »Mål och medel för svensk
flygforskning», som belyser utsikterna för vårt land att deltaga i den växande inter -

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nationella flygplansproduktionen liksom i den ökande luftfarten, vilka båda områden
kräver flera flygtekniker. Även de nytillkomna planerna på rymdforskning kräver ingenjörer
med flygteknisk utbildning, varför det föreslagna antalet intagningar, 40 per år
under hela 1960-talet, nu torde bedömas som otillräckligt.

Också flygtekniska försöksanstalten finner, att intagningen till den flygtekniska
linjen bör undergå en ganska kraftig successiv ökning under 1960-talet.

I fråga om avdelningarna för elektroteknik har Svenska
elektroingenjörers riksförening i ett av SACO återgivet yttrande funnit den
föreslagna utbyggnadstakten alltför hastig och i stället förordat en försiktigare
utbyggnad i avvaktan på att man kan överblicka resultatet av redan beslutade
intagningsökningar. Av delning srådet för elektroteknik vid KTH finner däremot
— utan att anse sig ha möjlighet att närmare statistiskt underbygga sin uppfattning
— att den föreslagna ökningen är att anse som ett minimiantal. För
närvarande föreligger enligt avdelningsrådet en så markant brist på elektriker,
att även utan den väntade expansionen av ingenjörsuppgifterna i samband med
den fortgående allmänna produktionsökningen sysselsättningen av ökande årsklasser
nya civilingenjörer är säkerställd.

I fråga om avdelningarna för väg- och vattenbyggnad,
anför SACO, att utredningens behovsberäkning ganska väl överensstämmer med
en av Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund gjord utredning, om hänsyn
tages till skillnader i fråga om antaganden beträffande produktionsökning
och examinationsfrekvens samt till förändringen av tidsschemat för utbyggnaden.
Nämnda riksförbund har anfört följande.

Förbundet anser trots utredningens bräckliga underlag för behovsbedömningen, att
behovet av civilingenjörer, väg- och vattenbyggare, i mitten på 70-talet kommer att
uppgå till storleksordningen 5 000. Förbundet grundar detta sitt ställningstagande pa det
faktum att investeringarna i byggnader och anläggningar i fasta priser under 1951—59
vuxit med 67 procent eller med cirka 7 procent progressivt per år. Samtidigt har antalet
civilingenjörer, väg- och vattenbyggare per 100 mkr investeringar i fasta priser sjunkit
från 35 till 27, eller med 23 procent. Produktivitetsökningen inom byggnadsindustrin
måste i framtiden i högre grad än hittills åstadkommas genom ökning av de kvalificerade
ingenjörsinsatsema per investerad enhet. — Under fem ar skall väg- och vattenbyggarnas
arbetsmarknad ställa om sig från att ta emot 133 nyutexaminerade civilingenjörer till att
ta emot 290. Eftersom de nyutexaminerade civilingenjörerna icke omedelbart kan sättas
in i produktionen, utan först måste genomgå viss efterutbildning, varierande mellan ett
halvt och två år, kommer uppenbarligen svårigheter att uppstå för att klara de anpassningsproblem
och den strukturförändring som måste komma till stånd under dessa fem ar.
Det hade därför varit önskvärt, att något utjämna stegringen under en längre tidsperiod,
bl. a. genom en relativt stor ökning av intagningen redan 1960.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund har till stöd för
krav på bl. a. eu utökning av antalet platser vid avdelningarna för väg- och
vattenbyggnad och arkitektur åberopat följande uttalande av Svenska byggnadsentreprenörsföreningen
och Sveriges byggnadsindustriförbund.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Universitetsutredningen föreslår, att examinationen från väg- och vattenbyggnadsavdelningarna
vid de tekniska högskolorna ökar från nuvarande 130 till cirka 300, varigenom
marknaden skulle tillföras cirka 3 500 civilingenjörer fram till 1975. Samtidigt
föreslås en mindre ökning av examinationen från arkitektavdelningarna, nämligen från
nuvarande 100 till 125. Utbyggnaden av den lägre tekniska utbildningen har behandlats
i annat sammanhang, men ökningstakten understiger den, som nu föreslås för civilingenjörerna.
Tyvärr är de föreslagna åtgärderna för byggnads- och anläggningsindustriens vidkommande
långt ifrån tillräckliga.

Universitetsutredningen baserar sitt ställningstagande på en årlig ökning av produktionen
med 3,5 procent. Byggnadsindustrin utvisar högre ökningstal: För perioden 1952—
59 7,7 procent och för hela 50-talet 5,7 procent. En årlig ökning om 5 procent vore
sålunda ett välgrundat prognosalternativ. Vidare är den av utredningen tillämpade definitionen
av ingenjörstäthet, nämligen antalet ingenjörer i procent av totala antalet
yrkesverksamma missvisande för byggnads- och anläggningsindustrins del. Ett riktigare
mått erhålles ur förhållandet mellan antalet ingenjörer och investering per 100 mkr i hus
och anläggningar. Det visar sig då, att antalet civilingenjörer per 100 mkr investerade i
hus och anläggningar sjunker under hela 60-talet vid utvecklingen enligt normalalternativet
(+ 5 procents årlig investeringsökning) och först 1975 åter når till relationstalet
under 50-talets senare år utan att därför nå upp till värdena under 30- respektive 40-talens slut. Endast om ökningstakten i byggnationen under 60-talet kommer att ligga
på hälften av den som inträffade under 50-talet kan ingenjörstätheten åter nå tidigare
nivå. Utvecklingen för 60-talet ger ett gott exempel på effekten av alltför sent vidtagen
planering för den tekniska utbildningen. Motsvarande analys för såväl arkitektgruppen
som fackskoleingenjörer och institutsingenjörer ger än mer nedslående resultat. Skulle
man acceptera universitetsutredningens otillräckliga utbyggnadsförslag av väg- och vattenby
ggnadsa vdelningarna erfordras vid bibehållna relationstal mellan antalet civilingenjörer
respektive fackskoleingenjörer och institutsingenjörer att antalet inom byggnadsindustrien
yrkesverksamma läroverksingenjörer skulle öka från nuvarande 5 500 till 10 000 år 1975
och institutsingenjörerna på motsvarande sätt från 7 000 till 13 000.

Med en målsättning av 35 väg- och vattenbyggare per 100 mkr investeringar i hus och
anläggningar mot slutet av 70-talet erfordras vid en årlig investeringsökning av 5 procent,
att universitetsutredningens förslag i stort sett dubbleras. I anslutning därtill är det ytterst
angeläget att antalet yrkesverksamma fackskoleingenjörer och institutsingenjörer utökas
i takt härmed.

Liknande synpunkter anföres av Skånes handelskammare.

Beträffande avdelningarna för kemi framhåller Ingeniörsvetenskapsakademien
följande.

Jämfört med det förslag som framförts av Industriförbundet föreslår universitetsutredningen
någon reducering av antalet platser i avdelningarna för kemi. Akademien har inte
tillgång till sadant material, som skulle kunna ge ett klart utslag om denna inskränkning
är motiverad eller ej. Det må nämnas som ett exempel på hur vanskligt det är att på en
gång nödgas ta ställning till det stora utvidgningsprogrammet, att bara sedan Industriförbundet
för ungefär ett år sedan utformade sitt förslag — av den 19 mars 1959 — så
betydande planer framförts på utvidgningar inom den kemiska industrien (pappersmassa,
papper, petrokemi) att ett förslag i dag sannolikt skulle sett annorlunda ut i fråga om
storleken av den kemiska fackavdelningen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund säger sig möjligen
kunna acceptera den av utredningen gjorda reduktionen av industriför -

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

bundets förslag avseende detta fack, om den av utredningen föreslagna utökningen
sker i snabbare takt än som angivits i utredningens tidsplan.

Skånes handelskammare uttalar, att när det gäller den kemiska fackavdelningen
målet synes böra sättas något högre än vad utredningen tänkt sig. Vårt
lands kemiska industri är enligt handelskammaren ännu så länge mindre utvecklad
än motsvarande industri i åtskilliga andra industriländer, men den har
otvivelaktigt goda framtidsmöjligheter. Skall industrien i fråga kunna utvecklas,
kräves emellertid god tillgång till kunniga kemiingenjörer. Icke minst gäller
detta livsmedelsindustrien, som för närvarande har relativt låg ingenjörstäthet.
Sistnämnda industri, som huvudsakligen är förlagd till Skåne, synes enligt handelskammarens
åsikt i framtiden komma att engagera ett växande antal kemiutbildade
högskoleingenjörer. Handelskammaren anser därför, att kemiavdelningarna
bör dimensioneras så, att utöver den av utredningen föreslagna årsintagningen
av 174 studerande ytterligare 15 livsmedelsingenjörer kan där utbildas.
Handelskammaren hänvisar härutinnan till det förslag i ämnet, som nyligen
framförts av jordbrukshögskoleutredningen (SOU 1960:2).

Även statens tekniska {forskningsråd erinrar om sistnämnda utredningsförslag
och påpekar att universitetsutredningen i förslaget till utbyggnaden av avdelningarna
för kemi icke tagit hänsyn till behovet av utbildning av livsmedelsingenjörer.

Lärarkollegiet vid KTH framhåller i denna fråga följande.

Vill man snabbt och till lägsta kostnad realisera förslaget om mejeriingenjörsutbildning
på högskolestadiet bör detta ske genom att undervisningen förlägges till tekniska högskolan
i Stockholm där visst samarbete även kan påräknas med Mjölkcentralens laboratorium.
I

I fråga om bedömningen av storleken på avdelningen för bergsvetenskap
anser Jemkontoret, att hänsyn får tagas icke enbart till behovet
av högskoleingenjörer inom bergshanteringen utan även till att bergsingenjörer i
växande utsträckning efterfrågas inom den mekaniska verkstadsindustrin såsom
materialexperter. Jcrnkontoret tillägger:

Utvecklingen går snabbt mot en ökad användning av helt nya metaller och metalllegeringar
samtidigt som kraven undan för undan ökar på de mera konventionella materialen.
Reaktortekniken, ångkraftverkens utveckling och gasturbintekniken är några
exempel på områden, där stort behov av kvalificerade materialtekniker föreligger. Beträffande
bergsingenjörer från den gruvtekniska linjen torde ökat behov komma att anmäla
sig även för utvinning av andra mineralråvaror än malmer.

Det bör även uppmärksammas, att i och med att en mer differentierad järnhantering
växer fram i de övriga nordiska länderna det kan framkomma önskemål om att bereda
studerande från dessa länder möjlighet till utbildning vid bergsavdelningen på KTH
i ökad omfattning.

Den föreslagna utbyggnaden av utbildningen för bergsingenjörer synes relativt väl
komma att tillgodose behovet från omkring 1973 och 10—15 år framåt. Vid planeringen
av utbyggnaden bör dock redan nu hänsyn tagas till att en ytterligare utökning efter
denna tidpunkt med säkerhet är aktuell.

Bristen på bergsingenjörer är emellertid i dag akut och kommer att fram till 1973 vara

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

mycket besvärande, varför ansträngningar måste göras att öka intagningen snabbt. En
omedelbar mindre ökning är i hög grad önskvärd.

Liknande synpunkter framföres av avdelningsrådet för bergsvetenskap vid
KTH, som menar, att den föreslagna ökningen av intagningen av elever från
nuvarande 45 per år till 90 måste — åtminstone på någon sikt — anses vara
snarast i underkant.

Yad slutligen beträffar avdelningen för lantmäteri anser lantmäteristyrelsen,
att det material, som nu föreligger rörande utbud och efterfrågan
inom lantmätarnas arbetsmarknad, vitsordar utredningens bedömning av
avdelningens lämpliga storlek.

Utbyggnadsmöjligheter

Vad universitetsutredningen anfört rörande utbyggnadsmöjligheterna vid de
befintliga tekniska högskolorna har i stort sett lämnats utan erinringar av remissmyndigheterna.
Utredningens förslag om inrättande av en tredje teknisk
högskola har i konsekvens härmed godtagits av nästan alla hörda instanser,
däribland universitetskanslern och överstyrelsen för de tekniska högskolorna.

Vid en genomgång av remissmyndigheternas uttalanden i här berörda delar
torde först återges vissa allmänna synpunkter på utbyggnadsfrågorna.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning
understryker starkt de av utredningen inledningsvis anförda synpunkterna beträffande
de enskilda högskolornas storlek och de faror, som ligger i en utspridning
av våra resurser på alltför många läroanstalter. Det förstnämnda forskningsrådet
uttalar i detta sammanhang följande.

En enskild forskningsgren är i våra dagar i mycket hög grad beroende på samarbete
med en rad andra grenar, och en högre läroanstalt kan därför ej understiga en viss storlek
utan att fara uppstår för isolation inom dess olika avdelningar. Därtill kommer ett behov
av institutioner eller avdelningar för ofta mycket speciella forskningsuppgifters genomförande,
vilka också kräver personal med en mycket långt driven specialisering. En förutsättning
för att en ny teknisk högskola skall kunna upprättas är sålunda, dels att denna
redan ifrån början blir tillräckligt stor eller placerad i en miljö som ger tillräckliga förutsättningar,
dels också att de redan existerande högskolorna icke berövas möjligheten till
fortsatt utbyggnad med de specialavdelningar, som tidens utveckling kräver.

Atomforskningsrådet framför liknande synpunkter.

Lokaliseringsutredningen förordar, att utbyggnaden av tekniska högskolan i
Stockholm begränsas i förhållande till universitetsutredningens förslag samt att
i stället kapaciteten vid främst den föreslagna nya högskolan utbygges i större
omfattning än vad universitetsutredningen tänkt sig. Lokaliseringsutredningen
anför som motivering för denna ståndpunkt bl. a. följande.

Enligt universitetsutredningens uppgifter uppstår icke oväsentliga problem vid ett
genomförande av den föreslagna utbyggnaden av tekniska högskolan i Stockholm. Sålunda

221

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

erfordras ett betydande marktillskott, som måste ställas till förfogande i Lill-Jansskogen.
Än allvarligare framstår dock studentbostadsproblemet. På grund av att tekniska högskolan
i större utsträckning än t. ex. Stockholms högskola torde draga till sig studenter
från andra delar av landet, framkallar en ökning av antalet teknologer i huvudstaden
större anspråk på bostadsmarknaden där. Tillgången på studentbostäder i Stockholm är
helt otillräcklig. Det förefaller troligt, att studenterna kommer att tvingas ofta söka
bostäder i ytterområden, som från studiesynpunkt får anses mindre välbelägna. En lösning
av problemet skulle kunna vara att öka produktionen av studentbostäder. Det är allmänt
bekant, att situationen i detta hänseende för närvarande är långt ifrån tillfredsställande
i huvudstaden. Medan antalet studentbostäder i övriga universitetsstäder varierar mellan
närmare 1 000 i Göteborg och omkring 2 000 i vardera Uppsala och Lund, finnes i Stockholm
endast ungefär 500 sådana bostäder. Med hänsyn till bristen på lämplig tomtmark
m.m. torde man ha anledning att vara mycket pessimistisk rörande möjligheterna att i
framtiden öka produktionen av studentbostäder i huvudstaden. Samtidigt som Stockholms
ställning som landets största universitetsstad ytterligare markeras, synes sålunda spörsmålet
om studenternas boendemöjligheter bli allt svårare att bemästra. Enligt lokaliseringsutredningens
mening talar både markfrågan och studentbostadsproblemet för att
stor försiktighet iakttages vid en utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm.

Enligt universitetsutredningens mening är det avgörande skälet för en utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm, att den tekniska forskningens krav lättare tillgodoses
inom ramen för utvidgade tekniska högskolor än genom inrättande av en ny sådan. Då
universitetsutredningen av olika skäl dock tvingats förorda en ny högskola i södra Sverige,
synes detta argument ha ett begränsat värde. Ett närmare studium av universitetsutredningens
tidsplan för utbyggnaden synes närmast bestyrka, att det utan större olägenheter
bör vara möjligt att genom snabbare utbyggnad av Chalmers tekniska högskola och under
förutsättning av större resurser vid den nya högskolan, väsentligt minska utbyggnaden av
tekniska högskolan i Stockholm.

Också Statstjänstemännens riksförbund ifrågasätter, om icke en decentralisering
av högskoleutbildningen skulle kunna äga rum. Kostnaderna härför synes
enligt förbundets mening knappast bli avsevärt större än för dubblering på de
nuvarande förläggningsorterna.

Arbetsmarknadsstyrelsen berör även lokaliseringsfrågan och anför därvid
följande.

Vad gäller lokaliseringen av den tekniska högskoleutbildningen vill styrelsen framhålla,
att det bör övervägas huruvida det skulle vara möjligt att — i varje fall som ett provisorium
— pröva någon form av decentraliserad organisation, varvid undervisning vid
en eller ett par fackavdelningar skulle förläggas till en lämplig industriort. Skulle möjligheter
på den vägen yppa sig att få tills vidare utnyttja personella och materiella resurser,
som finns tillgängliga inom industrien, borde möjligheterna till en snabb utbyggnad av
den tekniska högskoleutbildningen ökas avsevärt. Styrelsen vill i detta sammanhang även
erinra om den tekniska utbildning — delvis på högskolemässig nivå —, som i »företagsskolans»
form redan bedrivs vid vissa större företag.

Beträffande uttalanden om utbyggnadsmöjligheterna vid
KTH må nämnas följande.

Svenska telcnologföreningen konstaterar med beklagande, att utredningen icke
funnit det möjligt att föreslå cn större utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm.
Föreningen förordar att åtgärder omedelbart vidtages, för att erforderlig

222

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

mark skall finnas att tillgå för en utbyggnad av högskolan med sikte på förhållandena
även efter 1965.

I en av Stadskollegiet i Stockholm såsom yttrande åberopad promemoria av
föredragande borgarrådet återfinnes bl. a. följande uttalande av stadsbyggnadsdirektören.

Enligt den av universitetsutredningen citerade undersökningen av professor Ahrbom
skulle en utbyggnad motsvarande 760 elever per år komma att kräva ett tillskott av
drygt 33 000 m2 våningsyta. Detta skulle enligt Ahrbom kunna inrymmas inom ett markområde
av storleken 30 000 m2. Detta är enligt stadsbyggnadskontorets uppfattning knappast
möjligt. Kravet på flexibilitet i byggnadernas användning samt kravet på tillräckligt
med parkeringsplatser för lärare och studenter synes kraftigt peka i riktning mot en vida
lägre exploateringsgrad.

För utvidgning av KTH har två områden diskuterats, dels skogsområdet öster om högskolan
mellan denna och tennisstadion, det s. k. Träskportsvägsområdet, dels ett område
nordväst om högskolan utefter Drottning Kristinas väg fram mot Värtabanan. Ordföranden
i djurgårdsnämnden har med stadsbyggnadskontoret diskuterat bägge dessa områden.
Med hänsyn till Norra Djurgårdens egenskap av rekreationsområde har kontoret kraftigt
motsatt sig utbyggnad på det förstnämnda området. Detta måste även beskäras av en
projekterad ny trafikled från Valhallavägen till Ropsten (Vaxholmsvägen), och området
är för litet för den beräknade utvidgningen. Det senare området däremot har kontoret
redan tidigare räknat med som expansionsutrymme för KTH. Djurgårdsnämnden delar
i stort sett uppfattningen, att detta område bör föredragas.

KTH är utbyggd utan stöd av planläggning i byggnadslagens mening. Kontoret har i
olika sammanhang uttalat, att fortsatt bebyggelse på Norra Djurgården inte bör ske utan
föregående planläggning. Motsvarande problem föreligger i fråga om Stockholms universitets
utflyttning, och stadsbyggnadskontoret har för närvarande under arbete generalplaner
för den del av Norra Djurgården, som ligger norr om Lidingövägen och Valhallavägen.
Kontoret anser det viktigt, att gränser för tekniska högskolans expansionsområde
fastställes snarast möjligt. Enligt föreliggande generalplaneförslag skulle KTH och övriga
institutioner utefter Drottning Kristinas väg kunna disponera en markreserv av storleksordningen
60 000 m2. Därutöver synes högskolan kunna övertaga delar av Sofiahemmets
område samt Röda Korsets sjukhems område. En utbyggnad av KTH i enlighet med
universitetsutredningens förslag synes därför möjlig.

Djurgårdsnämnden framhåller bl. a., att det inom Norra Djurgården finns en
hel rad av expanderande statliga och statsunderstödda institutioner med aktuella
eller framtida behov av ökade lokal- och tomtutrymmen. Dessa utvidgningsbehov
torde enligt nämndens mening tillsammans vara så stora, att de utgör
ett allvarligt hot mot Norra Djurgårdens bestånd såsom naturlig park. Nämnden
understryker, att några ytterligare markreservationer för statlig bebyggelse
på Norra Djurgården icke bör ske utöver vad nämnden förordat i skrivelse till
universitetsutredningen (det norra området). Nämnden förklarar sig beredd att
i samverkan med berörda intressenter närmare utforma ifrågavarande markupplåtelse.

Riksmarskalks ämbetet åberopar såsom sitt eget yttrande vad djurgårdsnämnden
i samråd med ämbetet tidigare anfört i skrivelse till universitetsutredningen
(bet. s. 233 ff.). Riksmarskalksämbetet betonar starkt angelägenheten av
att Djurgårdens parkområden fredas från vidare intrång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 223

Lärarkollegiet vid KTH lämnar följande översikt över utbyggnadsmöjligheterna
med avseende på undervisningslokaler för en ökad elevintagning.

För att intagningen skall kunna ökas i enlighet med utredningens förslag måste projektering
och utarbetande av kompletterande generalplan igångsättas omkring den 1 april
1960 och medel ställas till förfogande härför, så att erforderliga byggnadsarbeten kan
igångsättas senast ett år därefter. — I stora drag skulle utbyggnaden gå till så, att först
en nybyggnad utfördes intill den nuvarande ritsalsbyggnaden för de båda lägre årskurserna.
Denna byggnad skulle de första åren tagas i anspråk för de lägre årskurserna för
att senare delvis inredas till institutionslokaler för vissa professurer. För avdelningen för
maskinteknik (M) skulle byggnadsarbeten påbörjas snarast möjligt inom det område vid
Drottning Kristinas väg som föreslagits skola ställas till högskolans förfogande för ändamålet
i fråga. Vidare skulle utbyggnad av vinden över avdelningen för bergsvetenskap (B)
påbörjas. I och med att avdelning M överflyttar till sina nya lokaler frilägges väsentliga
utrymmen i huvudbyggnaden, i laboratoriebyggnaden vid Drottning Kristinas väg och
i maskinlaboratoriebyggnaden, vilka utrymmen kan tagas i anspråk dels för de båda
lägre årskurserna, dels av avdelning B. Sedan dessa överflyttningar verkställts, kan den
nya byggnaden intill ritsalsbyggnaden färdigställas för sina slutliga ändamål. De inom
avdelningen för teknisk fysik (F) i fysikbyggnaden upplåtna utrymmena för optiska
institutet bedömes för närvarande vara otillräckliga för sitt ändamål. Dessa utrymmen
kan icke utökas utan bör tagas i anspråk för högskolans egna institutioner, varför optiska
institutet omkring årsskiftet 1961/62 måste utflytta från högskolan. För avdelningen för
elektroteknik (E) kommer, som följd av ökat antal studerande samt av att en ny professur
i mikrovågsteknik inrättats och ytterligare professurer snart blir erforderliga, ytterligare
lokaler att bli nödvändiga. För avdelningen för kemi (K) måste — på grund av
att där redan nu det procentuellt största antalet licentiander finns, vilket dessutom hastigt
ökar — ytterligare lokaler ställas till förfogande. Härjämte måste laborationsmöjligheter
beredas för samtliga studerande inom avdelning B — 90 mot nu 45 — och inom avdelning
F — för 46 mot nu 30 — vilka skall utföra förhållandevis omfattande kemiska
laborationer. För avdelningen för arkitektur (A) erfordras för närvarande inga nybyggnader.
Denna fråga aktualiseras först när parallellavdelningen skall förflyttas från Riddargatan
till Valhallavägen. Mark härför har reserverats.

Beträffande utbyggnadsmöjligheterna vid CTH uttalar
stadsfullmäktige i Göteborg, att man från stadens sida självfallet förutsätter, att
ömsesidiga överenskommelser skall träffas i den mån stadens medverkan till realiserandet
av de i universitetsutredningens betänkande nu framlagda planerna
blir behövlig. Därvid torde man kunna räkna med att man från stadens sida med
välvilja och i en positiv anda kommer att pröva alla förslag, som kan bidraga till
att utbyggnadsplanerna kan förverkligas.

I detta sammanhang torde få erinras om att stadsfullmäktige i Göteborg den
14 maj 1959 godkänt ett av stadens myndigheter upprättat förslag till yttrande
över det föreliggande generalplaneförslaget för utbyggnad av CTH. Av yttrandet
framgår bl. a., att staden icke har något att erinra mot att förslaget lägges
till grund för fortsatta plantekniska utredningar. Det idrottsområde, som omfattas
av generalplaneförslaget bör emellertid enligt stadens mening utgå, enär
området bör bestå som kommunal idrottsplats.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Lärarkollegiet vid CTH anför i detta sammanhang bl. a. följande.

Det föreliggande generalplaneförslaget för Chalmers tekniska högskola skulle — med
vissa modifikationer — utgöra en huvudbeståndsdel av det större programmet för utbyggnaden
av civilingenjörsutbildningens kapacitet i vårt land. I princip har lärarkollegiet
intet att erinra mot detta förslag, under förutsättning att erforderliga resurser för dess
genomförande ställes till förfogande.

Lärarkollegiet konstaterar med största tillfredsställelse, att den tillbakasatta nybyggnadsverksamheten
vid högskolan nu skall skjuta fart. — I utredningen framlägges planer
att till Holtermanska området förlägga ett matematiskt institut. Lärarkollegiet konstaterar,
att denna fråga bör upptagas av en särskild kommitté. Det är emellertid ofrånkomligt,
att högskolan får disponera sjukhuskomplexet för sina nuvarande och närmast
förestående behov utan hinder av dessa mer långsiktiga planer. En viss samordning av
lokalbehoven för högskolan och det eventuellt kommande institutet är måhända möjlig
vid projekteringen av tillbyggnader.

Såsom redan omnämnts har universitetsutredningens förslag, att en tredje
teknisk högskola inrättas, godtagits av nära nog samtliga hörda instanser.
Mot förslaget har invändningar rests av Svenska teknologföreningen, som
inte funnit de åberopade hindren för en så stor ökning av intagningen vid de
båda högskolorna i Stockholm och Göteborg, att de önskade totalsiffrorna uppnås,
övertygande utan anser att frågan bör vidare utredas med största möjliga
skyndsamhet. Även SACO, som för sin del inte har någon erinran mot inrättande
av en tredje teknisk högskola i Lund, därest detta skulle visa sig vara det bästa
sättet att lösa frågan om utbildningskapacitetens utökning, finner det önskvärt,
att frågan om behovet av en tredje teknisk högskola liksom dess lokalisering,
utbyggnadstakt och utformning blir föremål för ytterligare överväganden.

Den tredje tekniska högskolans förläggning m. m.

En klar majoritet bland remissinstanserna har anslutit sig till universitetsutredningens
förslag, att den tredje tekniska högskolan i sin helhet förlägges till
Lund. För en sådan förläggning uttalar sig sålunda, bland andra, överstyrelsen
för de tekniska högskolorna, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens
råd för atomforskning, Ingeniörsvetenskapsakademien, matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten och det större konsistoriet i Lund, Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund, Jernkontoret, Skånes handelskammare
samt TCO.

Länsstyrelsen i Västerbottens län och Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste
länen har riktat invändningar mot det av universitetsutredningen återgivna
uttalandet, att Norrland inte har resurser att bära upp en teknisk högskola.
Norrbottens och Västerbottens läm handelskammare anser emellertid,
att man måste ge utredningen rätt i dess bedömning, att tillkomsten av en ny
teknisk högskola förutsätter, att utbildningen i de lägre årskurserna i de grundläggande
ämnena av typen matematik, fysik och kemi kan förläggas till ett

225

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

redan befintligt eller nyinrättat universitets naturvetenskapliga fakultet. Enligt
handelskammarens mening är det från den synpunkten och med hänsyn till
befolkningsfördelningen i landet icke orimligt, att den nya högskolan förlägges
till Sydsverige. Utredningens beslut att i så fall förorda Lund tillstyrkes därför,
även om detta sker med ett särskilt beklagande av att de norrländska berättigade
kraven denna gång icke kunnat tillgodoses.

Statskontoret uttalar, att det tills vidare torde böra anstå med prövningen av
frågan huruvida en ny teknisk högskola bör förläggas till Lund eller Malmö.
Denna uppfattning delas av avdelningsrådet för väg- och vattenbyggnad vid
KTII.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller bl. a. följande.

Vid valet mellan Lund och Malmö som förläggningsort för utbildningen talar enligt
länsstyrelsens mening starka skäl för var och en av de båda städerna. Dock synes Lund
av de av utredningen framlagda utbildningsorganisatoriska skälen böra tillerkännas visst
företräde framför Malmö. De i och för sig beaktansvärda skäl, som talar för att undervisningens
senare del förlägges till sistnämnda stad med hänsyn till närheten till industrierna
i Malmö och Köpenhamn, torde med beaktande av bl. a. de jämförelsevis korta
avstånden och de goda kommunikationerna få anses äga något mindre tyngd än angelägenheten
av att undervisningslokaler och det begränsade antalet lärare kan utnyttjas
rationellt.

Stadsfullmäktige i Malmö har godkänt ett yttrande av drätselkammaren därstädes.
I yttrandet beklagas, att universitetsutredningen kommit till det resultatet,
att den tekniska högskolan i Sydsverige icke bör helt eller delvis placeras
i Malmö. En placering i Malmö finner drätselkammaren vara fördelaktig icke så
mycket från malmösynpunkter som fastmera med hänsyn till de intressen i allmänhet,
som bör tillmätas vikt. I den mån tidsvinst sker med utbildningens
påbörjande genom anknytning till Lunds universitet, kan drätselkammaren tillerkänna
Lunda-alternativet företräde. För sin egen del är drätselkammaren
emellertid benägen antaga, att tidsvinst icke uppstår vid förläggning till Lund
annat än möjligen för den grundläggande teknologutbildningen.

Stadsfullmäktige i Lund har såsom yttrande åberopat ett utlåtande av stadens
drätselkammare. Denna finner, att universitetsutredningen redovisat utomordentligt
starka motiv för en förläggning av den tredje tekniska högskolan till
Lund. Vad markfrågan beträffar är drätselkammaren angelägen att bekräfta,
att man i Lund kan räkna med mycket stora och i nära anslutning till befintliga
naturvetenskapliga universitetsinstitutioner belägna markområden, som kan
disponeras för eu teknisk högskola och för en fortsatt utbyggnad för universitetet.
Den sammanlagda arealen uppgår till cirka 1 043 000 in2. Härav äger universitetet
cirka 134 000 in2, de kyrkliga myndigheterna cirka 583 000 in2 och
staden cirka 320 000 in2. Staden är enligt drätselkammaren beredd att lämna all
erforderlig medverkan vid lösande av uppkommande markfrågor och att, om sa
erfordras, ställa staden tillhörig mark till förfogande på förmånliga villkor.
Redan nu pågår — framhåller drätselkammaren — utredningar om att genom
markbyten bringa ägoförhållandena i de ifrågavarande östra delarna av staden

13 — Bihan g till riksdagens ''protokoll 1060. 1 saml. Nr 119

226

Kangl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

i en för det framtida utnyttjandet lämplig ordning. Enligt drätselkammarens
mening finns det goda utsikter för att detta skall lyckas. — Drätselkammaren
framhåller, att den är införstådd med att staden skall aktivt medverka vid
anskaffningen av bostäder åt den personal, som kommer att flytta till Lund, när
högskolan skall börja sin verksamhet. För studenternas del finns det redan i
staden cirka 2 800 för ändamålet särskilt byggda rum. Drätselkammaren väntar
ett ökat byggande av studentbostäder med statlig lånefinansiering och med
sedvanliga bidrag av staden i form av fri tomtmark. Om den tekniska högskolan
förlägges till Lund, räknar drätselkammaren med att denna form av bostadsbyggande
skall ytterligare intensifieras under medverkan av staden.

En del remissinstanser, som tillstyrker inrättandet av en tredje teknisk högskola
i Sydsverige, har i anslutning därtill gjort vissa påpekanden.

Sålunda betonar lärarkollegiet vid CTH, att detta omfattande projekt icke
kan och bör genomföras i sådant tempo, att den planerade utbyggnaden av de
befintliga högskolorna eftersättes.

Lärarkollegiet vid KTH vill icke underlåta att peka på de svårigheter, som
kan uppstå att i den takt som utredningen föreslår utbygga den högre tekniska
undervisningen i Lund — bl. a. beroende på de svårigheter som kommer att
yppa sig i samband med besättandet av lärarposterna — särskilt i de tekniska
tillämpningsämnena. Skånska ingenjör sklubb en erinrar om sin av utredningen
åberopade inventering av möjligheterna beträffande den nya högskolans försörjning
med deltidsanställda lärare och assistenter, vilken inventering visat, att
tillfredsställande resurser torde finnas. — Klubben framför vidare som ett oeftergivligt
krav, att utbildningen organiseras så, att en civilingenjör eller arkitekt
från den nya högskolan redan från början får ett anseende likvärdigt med civilingenjörer
och arkitekter från de äldre tekniska högskolorna. — En liknande
synpunkt anföres av Högerns ung domsförbund.

TCO betonar, att man vid planeringen av den nya högskolan måste försäkra
sig om sådana marktillgångar m. m., att en eventuell ytterligare utbyggnad av
de tekniska högskolorna inte blir onödigt kostsam för statsmakterna på grund
av bristande markresurser. Sveriges förenade studentkårer föreslår, att man från
början projekterar den tekniska högskolan i Lund för en avsevärt större intagningskapacitet
än vad utredningen förordar.

Avdelningarnas utbyggnad vid de tre högskolorna

I det föregående har redogjorts för remissyttrandena i fråga om bl. a. det
totala antalet nybörjarplatser inom skilda avdelningar. I det följande lämnas en
redogörelse för remissuttalanden i fråga om utredningens förslag rörande avdelningarnas
storlek vid envar av de tre tekniska högskolorna.

Vad först beträffar tekniska högskolan i Stockholm anför lärarkollegiet vid
KTH följande.

227

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

Lärarkollegiet finner det för avdelningen för teknisk fysik föreslagna
antalet 45 lämpligt. I siffran 150 för avdelningen för maskinteknik förutsätter
kollegiet att de som eventuellt skall åtnjuta utbildning i ekonomiska och industriorganisatoriska
ämnen har inkluderats. Ävenså förutsattes ingå sådana studerande som
skall ägna sig åt atomenergiområdet. Avdelningen för flygteknik och
skeppsteknik, skeppstekniska underavdelningen disponerar i 3:e
och 4:e årskurserna så många ritbordsplatser att 20 skeppsbyggare — i enlighet med
utredningens förslag — kan utbildas. Avdelningen för flygteknik och
skeppsteknik, flygtekniska underavdelningen — vars lokaler nu
är i det närmaste färdigbyggda — är dimensionerad för utbildning av 40 flygtekniker.
En utökning från 135 till 150 inom avdelningen för elektroteknik är
möjlig. Oberoende härav måste på grund av teknikens snabba utveckling vissa nya lärarbefattningar
och nya laboratorier inrättas inom avdelningen. Särskild utredning härom
pågår. Vid avdelningen för väg- och vattenbyggnad finns för närvarande
98 ritbordsplatser i de båda högre årskurserna. En utökning från 90 till 100 i
första årskursen är teoretiskt möjlig då vissa studerande aldrig når tredje årskursen.
Emellertid bör beaktas att beläggningen av platserna i de högre årskurserna blir ojämn
genom att alla i en årskurs icke följer varandra under hela studietiden. Följden kan alltså
bli att platserna vissa år inte räcker till ens för de ordinarie studerandena. Ännu mindre
kan special- och extrastuderande sådana år beredas drägliga studieförhållanden. Utvidgningen
bör därför tillgripas endast om synnerligen vägande skäl därför föreligger. Vid
avdelningen för kemi förutsättes intagningen oförändrad med 64 stycken, vilket
motsvarar antalet för närvarande tillgängliga laborationsplatser för första och andra
årskursen. Vid .speciallinjerna i tredje och fjärde årskursen skulle ett större antal studerande
kunna mottagas om dessa finge sin första utbildning på annat ställe. Avdelningen
för bergsvetenskap skulle dubbleras och komma att uppgå till 90.
Härvid förutsätter kollegiet att ökningen inom underavdelningen för gruvvetenskap begränsas
till 10 och att intagningen i övrigt faller på underavdelningen för metallurgi —
särskilt som vissa av sistnämnda studerande torde komma att ägna sig åt atomenergiområdet.
Avdelningen för arkitektur är för närvarande dubblerad. 36 studerande
undervisas i högskolans lokaler vid Styffevägen och lika manga i lokalerna vid
Ridd argatan. Emellertid finns endast 2 X 36 ritbordsplatser för varje årskurs, och då det
särskilt inom denna avdelning är viktigt att kunna antaga ett förhållandevis stort antal
special- och extrastuderande borde lämpligen intagningen i Stockholm minskas från 72
till 60 och motsvarande ökning göras i Göteborg och Lund, där nya lokaler under alla
förhållanden avses anordnade. Vid avdelningen för lantmäteri antages för
närvarande 20 studerande, men lokalerna för de båda högre årskurserna är dimensionerade
för 28. Det ankommer på lantmäteristyrelsen att årligen taga ställning till hur stor intagningen
skall vara.

Beträffande Chalmers tekniska högskola kommenterar lärarkollegiet vid CTII
Utredningens förslag till intagningssiffror på följande sätt.

De civilingenjörer, som från och med våren 1960 examineras från avdelningen
för teknisk fysik vid C T H har elektroteknisk inriktning. En utredning har
nyligen avslutats inom högskolan rörande en kemilinje F, vilken beräknas komma till stånd
från och med hösten 1961 med cirka 15 studerande. Förslaget omfattas med utomordentligt
stort intresse från industrihåll. Förstärkningen av utbildningen på det kärntekniska området
kommer dessutom att leda till en tredje F-linje. Mot bakgrund av dessa förhållanden
vill lärarkollegiet förorda, att framtida intagningen av tekniska fysiker — såvitt rör
CTII — siktar mot den i generalplanen föreslagna siffran, nämligen 80 årligen i stället
för 30, såsom utredningen föreslagit.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Vid en bedömning av intagningen vid avdelningarna för maskinteknik
och för skeppsbyggnad synes behovet av M- och S-ingenjörer principiellt böra
behandlas såsom en enhet. De föreslagna siffrorna (150 respektive 30) föranleder icke
nagon erinran från lärarkollegiets sida. Mot bakgrunden av bl. a. Sveriges industriförbunds
rekommendation, att totala antalet skeppsbyggare (KTH + CTH) bör vara 54, är det
dock med tvekan som kollegiet stannat vid antalet 30. Med hänsyn härtill bör vid utbyggnaden
av avdelning S räknas med ett större antal reservplatser (utöver 30) än vad
som angivits i generalplanen.

Avdelningen för elektroteknik har vuxit kraftigt på ett fåtal år. Intagningen,
som hösten 1960 kommer att vara 160 studerande, var ännu år 1954 endast 80.
Härtill kommer, att avdelningens lärare har att meddela avsevärd undervisning inom den
år 1956 inrättade avdelningen för teknisk fysik. Tyvärr kan icke sägas, att lokaler, medel
och befattningar tillkommit i en mot de sålunda ökade arbetsuppgifterna svarande omfattning.
Det synes enligt lärarkollegiets mening ofrånkomligt, att avdelningen nu beredes
tillfälle till konsolidering innan någon ytterligare intagningsökning företages. Mot utredningens
slutliga intagningssiffra 185 har lärarkollegiet i och för sig intet att invända.
Lärarkollegiet vill emellertid bestämt förorda, att denna sista intagningsökning uppskjutes
till en senare tidpunkt.

Den föreslagna intagningen av 150 studerande vid avdelningen för väg- och
vattenbyggnad betyder tredubbling i förhållande till läroåret 1948/49 och mer än
fördubbling av nuvarande intagning. Vid en ökad intagning av denna storleksordning
förutsättes här — liksom vid andra avdelningar — en kraftig förstärkning av personaloch
lokalresurserna.

Beträffande avdelningen för kemi redovisar lärarkollegiet en ingående
granskning och berör även frågan om utbyggnaden av denna avdelning i
Lund.

Utredningen har föreslagit en intagning av 64 kemistuderande i Stockholm samt 55
i vardera Göteborg och Lund. Av dessa beräknas 83 procent avlägga examen. Erfarenhetsmässigt
sker den huvudsakliga avgången innan de studerande börjar sin utbildning inom
avdelningens obligatoriska tekniska huvudämnen, vilka är förlagda till tredje och fjärde
årskurserna. Dessa kan således beräknas erhålla cirka 45 studerande per år i Göteborg
och Lund.

För laborationema inom dessa ämnen krävs en dyrbar utrustning, vilken vid detta
låga studentantal kommer att bli dåligt utnyttjad. Kostnaden per student sjunker inom
dessa ämnen starkt med stigande antal studenter. En övre gräns för det från undervisningssynpunkt
sett önskvärda antalet studerande föreligger givetvis, men denna gräns
ligger avsevärt högre än det av utredningen föreslagna antalet.

De krav som från industriernas och statens sida framkommit beträffande högskoleundervisning
inom speciella grenar av den kemiska tekniken har lett till tillkomsten av
professurer respektive speciallärarbefattningar inom specialämnen, som är valfria. För
närvarande har studenterna inom kemiavdelningen möjlighet att välja bland 13 olika
ämnen. För att erhålla avgångsexamen skall betyg förvärvas i tre av dessa ämnen. Om
man räknar med en jämn fördelning av antalet studerande på dessa ämnen, kommer man
till att antalet studerande skulle bli i genomsnitt 10 per ämne. Erfarenheten visar emellertid
att fördelningen är ojämn, vilket leder till att i vissa ämnen antalet deltagare blir
väsentligt mindre. Utnyttjandet av undervisningsresurserna i dessa valfria ämnen kommer
med det föreslagna antalet studerande att bli mycket dåligt. Härtill kommer att den allt
snabbare utvecklingen inom de tillämpade kemiämnena, som lett till att undervisningen
i dessa förvandlats från ett beskrivande av erfarenhetsmässigt genomförda processer till

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

att omfatta avancerad vetenskap, måste leda till ett ökat antal professurer och inrättandet
av laboraturer, om undervisningen skall kunna hållas på skälig nivå.

Lärarkollegiet bedömer den föreslagna intagningen vid CTH som för låg för att högskolans
resurser skall utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. En högre intagning måste
medföra, att kostnaderna per utbildad individ kommer att minska påtagligt utan att
undervisningen behöver bli lidande härpå. Inom vissa grenar bör det i stället medföra
fördelar både för forskning och undervisning. Någon dubblering av professurer eller laboraturer
inom den tillämpade sektorn behöver icke ske även om intagningen skulle ökas
till förslagsvis 80 studerande per år.

I de grundläggande kemiämnena är utbildningen densamma för universitetsstuderande
(2 betyg) och teknologer. Utredningen har föreslagit att på universitetssidan utbyggnaden
skulle ske så, att 160 studerande per år kan intagas. En omfördelning, så att totala antalet
kemistuderande bibehålies men så att proportionerna ändrades till en intagning av 80
teknologer per år, synes därför vara lämplig.

Man torde ha all anledning att räkna med att på lång sikt behovet av kemiingenjörer
kommer att stiga så, att det blir lämpligt att inrätta en avdelning för kemiingenjörer
även vid den föreslagna tekniska högskolan i Lund. En faktor, som på kort sikt måste
beaktas, är emellertid att under de sista åren en allt större del av kemiingenjörerna ägnat
sig åt kemisk forskning vid industriens laboratorier och vid statliga institut. — Av samma
skäl som här anförts beträffande CTH måste en intagning av 55 studerande för kemitekniska
studier i Lund anses vara för låg. Skulle statsmakterna redan nu binda sig för
inrättandet av en kemisk avdelning vid denna högskola måste risk förefinnas för överproduktion
av kemiska ingenjörer, som skulle erhålla denna för staten särskilt dyrbara
utbildning. Det synes därför vara mera rationellt att beslut i fråga om denna avdelning
icke fattas, förrän man sett verkningarna av utbyggnaden vid CTH och av den förändrade
universitetsutbildningen av kemister.

Gentemot ett sådant uppskjutande kan givetvis anföras att de begåvade ungdomar
som finnes i de stora årskullarna måste ges tillfälle till utbildning. Här är dock att märka
att utredningen föreslår, att den kemiska avdelningen i Lund skall komma sist och att
intagning skall kunna ske först 1965. Om det fastställes, att antalet studerande vid CTH
skall vara 80, finns emellertid en möjlighet att temporärt öka intagningen vid CTH till
cirka 100. Under de första åren efter tillkomsten av nybyggnaden kan man nämligen inte
räkna med att alla för högre undervisning och forskning avsedda lokaler kunnat tagas
i anspråk och dessa skulle då kunna användas för elementärundervisning. Härigenom
skulle erfarenheter vinnas som skulle kunna ligga till grund för en planering på längre
sikt beträffande den tredje tekniska högskolans kemiavdelning.

På grund av det anförda föreslår lärarkollegiet en intagning av 80 teknologer vid kemiavdelningen
vid CTH, eller samma antal som föreslås i generalplanens alternativ II.

Lärarkollegiet tillstyrker slutligen att intagningssiffran beträffande avdelningen
för arkitektur begränsas till högst 50 studerande med hittills
äskade lärarkrafter och en helt odifferentierad utbildning. Emellertid synes
enligt lärarkollegiet framdeles en differentierad undervisning kunna bli aktuell
med fler lärarkrafter och något större intagning.

Mot bakgrunden av vad lärarkollegierna vid KTII och CTH anfört har överstyrelsen
jör de tekniska högskolorna ansett sig böra förorda vissa smärre jämkningar
i det av universitetsutredningen framlagda förslaget. Överstyrelsen anför
bl. a. följande.

Överstyrelsen har funnit en ökning av intagningskapaciteten vid avdelningen för
teknisk fysik vid CTH motiverad med hänsyn till vad lärarkollegiet där anfört

230

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

men funnit sig böra stanna vid en intagningskapacitet av 45 ordinarie studerande, varvid
överstyrelsen emellertid förutsatt, att avdelningen för elektroteknik vid högskolan icke
begränsas i förhållande till universitetsutredningens förslag utan i enlighet därmed dimensioneras
för en intagningskapacitet av 185 ordinarie studerande.

För avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid KTH har
utredningen uppskattat intagningskapaciteten till 100 ordinarie studerande. Med hänsyn
till vad denna högskolas lärarkollegium anfört torde enligt överstyrelsens mening vid
ifrågavarande avdelning böra beräknas en oförändrad intagningskapacitet under här avsedd
period av 90 ordinarie studerande.

För k emiavdelningarnas vidkommande har universitetsutredningen förordat
en sammanlagd årlig intagningskapacitet av 174 ordinarie studerande, varav 64 i Stockholm,
55 i Göteborg och 55 i Lund. Härom har lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola
uttalat, att den av utredningen föreslagna dimensioneringen av kemiavdelningen
på grund av förhållandena vid denna studieriktning vore för låg för ett ändamålsenligt
utnyttjande av högskolans resurser, varför intagningen borde ökas till ett årligt antal
av 80 ordinarie studerande med en däremot svarande begränsning av antalet filosofie
studerande vid den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Av liknande skäl vore
enligt lärarkollegiets mening den av universitetsutredningen föreslagna intagningen av
kemiingenjörer i Lund principiellt sett för låg. För egen del har överstyrelsen kommit
till den uppfattningen, att den årliga intagningskapaciteten vid kemiavdelningarna i
Stockholm, Göteborg och Lund för närvarande lämpligen bör bestämmas till 64 ordinarie
studerande vid varje avdelning, varvid den sammanlagda intagningskapaciteten skulle
komma att uppgå till 192 studerande. Detta skulle innebära en total ökning i förhållande
till universitetsutredningens förslag av 18 studerande. Härvid är emellertid att märka, att
i jordbrukshögskoleutredningens samtidigt framlagda betänkande (SOU 1960:2 s. 444)
angivits ett årligt behov av utbildning av 15 å 20 livsmedelstekniker (inklusive
mejeriingenjörer), vilket universitetsutredningen vid sin dimensionering av kemiavdelningarnas
storlek ej synes ha inräknat. Detta utbildningsbehov synes tills vidare böra tillgodoses
vid KTH, vid vars kemiavdelning en livsmedelsteknisk linje redan finns, inom
ramen för denna högskolas intagningskapacitet av 64 ordinarie studerande. Härtill vill
överstyrelsen anmärka, att en framtida överflyttning av denna utbildningslinje till Lund
torde böra övervägas.

Universitetsutredningen har föreslagit en dubblering av intagningskapaciteten vid
avdelningen för bergsvetenskap vid KTH, från nuvarande antal
av 45 ordinarie studerande till 90, vilket tillstyrkts av högskolans lärarkollegium, som
därvid framhållit att ökningen inom underavdelningen för gruvvetenskap borde begränsas
till 10 och ökningen i övrigt falla på underavdelningen för metallurgi. Fn ökning av
studerandeantalet vid denna avdelning kommer under alla omständigheter att påkalla en
nybyggnad, och enligt överstyrelsens mening bör denna då dimensioneras för en årlig
intagning av 100 å 115 ordinarie studerande. Det gäller härvid att tillgodose icke blott
det starka behovet inom landet av flera bergsingenjörer utan även möjligheten av att vid
denna avdelning intaga studerande från övriga nordiska länder, vilket senare med hänsyn
till det planerade nordiska samarbetet i fråga om högre teknisk utbildning för denna
avdelnings vidkommande framstår såsom ett speciellt önskemål på grund av avdelningens
särställning bland de tekniska högskolorna i Norden. Den väsentliga delen av den här
förordade ökningen synes böra förläggas till underavdelningen för metallurgi.

I fråga om avdelningen för arkitektur vid KTH har högskolans
lärarkollegium ifrågasatt en minskning av nuvarande intagning från 72 till 60 ordinarie
studerande för att bereda plats för erforderligt antal special- och extrastuderande, varvid
en motsvarande ökning i förhållande till universitetsutredningens förslag skulle vidtagas

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

i Göteborg och Lund. För egen del är överstyrelsen ej beredd att förorda någon minskning
av den nuvarande intagningskapaciteten vid arkitekturavdelningen i Stockholm. Vid det
fortsatta planeringsarbetet bör i stället möjligheten till utvidgade lokaler för denna avdelning
i Stockholm närmare undersökas för tillgodoseende av bl. a. det av lärarkollegiet
angivna lokalbehovet för special- och extrastuderande inom avdelningen. Enligt överstyrelsens
mening kommer under den närmast överblickbara framtiden att finnas ett
starkt behov av högskoleutbildade arkitekter, icke minst för betydelsefulla uppgifter
sammanhängande med planeringen av den framtida stadsbebyggelsen och av nya samhällsbildningar.
Detta förhållande talar för att vid det fortsatta utredningsarbetet även möjligheten
bör undersökas att öka intagningskapaciteten i Lund utöver den av universitetsutredningen
angivna storleken av 28 ordinarie studerande.

De jämkningar, som överstyrelsen i det föregående förordat i fråga om den av universitetsutredningen
föreslagna totala intagningskapaciteten av ordinarie studerande vid de
tre lärosätena för högre teknisk utbildning, innebär — sasom framgar av följande jämförande
tablå över nuvarande intagningskapacitet samt universitetsutredningens (Uu)
och överstyrelsens (ÖTH) förslag — en sammanlagd ökning av denna kapacitet i förhållande
till utredningens förslag med 48 studerande. I

Avdelning	Stockholm	Göteborg	Lund	Summa
Nu	Uu	ÖTH	Nu	Uu	ÖTH	Uu	ÖTH	Nu	Uu	ÖTH
	30	45		20	30	45	30		50	105	120
	90	150		80	150		100		170	400
	20	20		26	30		_	_	46	50
	40	40				_	_	_	40	40
	135	150		130	185		100		265	435
	90	100	90	68	150		120		158	370	360
	64	64	26	55	64	55	64	90	174	192
	45	90	115			_	_	—	45	90	115
	72	72	50	50		28		122	150
	20	30				_	_	_	20	30
Summa	606	761	776	400	650	674	433	442	1.006	1.844	1.892

Anm. Där ingen siffra angivits överensstämmer ÖTH:s förslag med universitetsutredningens.

I fråga om den förut berörda utbildningen av livsmedelstekniker
gör Skånes handelskammare följande uttalande.

Denna utbildning bör ske vid en särskild utbildningslinje inom kemiavdelningen, vilken
väljes efter den allmänna grundläggande utbildningen. Med tanke på att livsmedelsindustrien
har sin tyngdpunkt i Skåne vill handelskammaren föreslå, att denna utbildning
helt koncentreras till Lund. Eftersom biokemin redan har sin hemort i Lund och livsmedelstekniken
och biotekniken har många beröringspunkter med varandra, vartill kommer
närheten till Alnarpsinstitutet, skulle säkerligen stora fördelar vinnas därigenom.
Handelskammaren anser följaktligen, att kemiavdelningen vid den nya tekniska högskolan
i Lund bör planeras för livsmedelsingenjörer (och mejeriingenjörer) och att intagningen
därför ökas från föreslagna 55 till 77 årsintagna.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Tidsplan för utbyggnaden m. m.

Ett flertal remissmyndigheter föreslår smärre avvikelser från den av universitetsutredningen
föreslagna tidsplanen för utbyggnaden. Vissa farhågor uttalas
rörande möjligheterna att hålla den av utredningen beräknade takten.

Sålunda framhåller Ingeniörsvetenskapsakademien, att hittillsvarande erfarenheter
visar, att skapandet av nya högre läroanstalter är en tidskrävande uppgift.
Akademien tillägger:

Med den omsorg och grundlighet och med de formaliteter, som gäller för svenskt förvaltningsliv,
måste man ställa i tvivelsmål om det över huvud taget kommer att bli möjligt
att genomföra det tidsprogram universitetsutredningen har lagt upp. Ett är säkert:
det kommer att fordras stora krafttag och beredvillighet inte bara från samhället utan
också från ledningen för befintliga högskolor, från lärare och studerande. Även näringslivet
kommer att utsättas för påfrestningar, bl. a. därigenom att en stor del av den utbildade
arbetskraften måste tagas i ansprak som lärare vid de snabbt växande utbildningsanstalterna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, som uttalar sig
i liknande riktning, anför bl. a. följande.

Tidsplanen för genomförandet av förslagen är beroende av en rad faktorer, inte minst
tillgång pa lokaler och lärare. Vad först angar uppförandet av erforderliga byggnader,
bör detta inte vålla oöverstigliga svårigheter men kommer att kräva en för statlig verksamhet
inte helt vanlig forcering. Möjligheter till provisoriska lösningar av lokalbehov
bör även prövas. Den bristande tillgången på lärare torde bli det allvarligaste hindret
för tidsplanens hållande. Denna måste därför enligt organisationernas uppfattning göras
så rörlig att omkastningar, motiverade av lärar- och lokaltillgång, blir möjliga. Med hänsyn
såväl till ungdomen som till vår ekonomiska utveckling bör utredningens program
genomföras under första hälften av 60-talet.

Även Jemkontoret understryker, att de största ansträngningar måste göras
för ett skyndsamt genomförande av den föreslagna utbyggnaden. En försening
i förhållande till den av utredningen framlagda tidsplanen skulle enligt Jernkontoret
få synnerligen allvarliga konsekvenser.

Byggnadsstyrelsens synpunkter beträffande möjligheterna att realisera det av
utredningen framlagda investeringsprogrammet, avseende hela det högre utbildnings-
och forskningsområdet har redovisats under avsnitt II. Av dessa
synpunkter torde även i detta sammanhang få återgivas följande.

Den snabba utbyggnadstakten ställer långtgående krav på styrelsens möjligheter att
samordna och planlägga verksamheten. Den nuvarande personalen är otillräcklig för
detta ändamål. Styrelsen har redan nu svårigheter att anskaffa tillräckligt kvalificerad
personal för sin nuvarande verksamhet. Det kan bli nödvändigt att tillgripa nya anställningsformer
för att säkra tillgången på arbetskraft, t. ex. kontraktsanställning eller
liknande, om den av universitetsutredningen föreslagna utbyggnadstakten .skall kunna
hållas.

Styrelsen förutsätter att hinder att fullfölja utbyggnadsprogrammet icke skall uppstå
på grund av brist på byggnadsarbetare.

Sammanfattningsvis kan anföras, att svårigheterna att genomföra det aktuella programmet
måste bedömas som stora. Enligt styrelsens bedömande borde det dock icke vara

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

uteslutet, att under angivna förutsättningar i det närmaste genomföra det av universitetsutredningen
föreslagna utbyggnadsprogrammet. Byggnadsstyrelsen avser att inom den
närmaste tiden till chefen för ecklesiastikdepartementet översända ett preliminärt förslag
till tids- och investeringsplan för den ifrågasatta utbyggnaden av universiteten och högskolorna.

Med hänsyn till att en snabb intagningsökning av arkitekter är motiverad förutsätter
styrelsen beträffande den tids- och investeringsplan enligt betänkandet, som styrelsen
för närvarande bearbetar, att arkitektutbildning kommer till stånd i Lund tidigare än
vad utredningen föreslår.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför beträffande investeringsprogrammet följande.

I jämförelse med den totala investeringen i nybyggnader utgör universitets- och högskoleväsendets
utbyggnad en förhållandevis liten andel; även om den faktiska utbyggnaden
kommer att bli större än vad utredningen har förutsett, torde mindre än 1 procent
av byggnadsinvesteringarna under det kommande årtiondet falla inom detta område.
Enligt styrelsens uppfattning bör den angelägna upprustningen av denna del av vårt
utbildningsväsende vara fullt genomförbar såväl från investeringssynpunkt som med
hänsyn till de krav den kommer att ställa på byggnadsarbetskraft.

Med utgångspunkt i sina erfarenheter under senare år, då det gällt att anpassa byggandets
omfattning inom den offentliga sektorn till växlingarna i den ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga
situationen, vill styrelsen emellertid uttala sin bestämda uppfattning,
att en snabbare procedur för handläggning av byggnadsärenden är nödvändig. Möjligheterna
att realisera de uppsatta investeringsmålen är enligt styrelsens uppfattning främst
en fråga om planerings- och projekteringsarbetets effektiva bedrivande, mindre en fråga
om tillgången på byggnadsarbetskraft.

Sveriges förenade studentkårer och Svenska teknologjöreningen förordar helt
allmänt, att intagningsökningarna under utbyggnadsperioden fördelas jämnare
mellan läsåren än vad utredningen föreslagit.

Lärarkollegiet vid KTII anser, att den av utredningen föreslagna utbyggnadstakten
möjligen kan hållas, om erforderliga medel i rätt tid ställes till förfogande.
Lärarkollegiet förordar dock, att någon ökning inom avdelning V — om en
sådan ökning visar sig vara nödvändig — icke bör ifrågakomma läroåret 1961/62
utan först läroåret 1962/63.

Lärarkollegiet vid CTH anser, att med hänsyn till högskolans starkt pressade
utgångsläge i fråga om lokaler och lärarresurser, fem år är ett minimum för en
utbyggnad av intagningskapaciteten vid CTH till drygt 700 årligen intagna
teknologer från och med läsåret 1965/66. Utredningens tidsplan, som förutsätter
en intagning av 650 teknologer redan hösten 1963, synes lärarkollegiet icke genomförbar
utan allvarliga störningar i högskolans verksamhet. Kollegiet har
skisserat en tidsplan i anslutning till sitt förslag till intagningssiffror, innebärande
en förskjutning av de större ökningarna av intagningen till åren 1963, 1964
och 1965. Beträffande detaljerna i denna tidsplan torde få hänvisas till handlingarna
i ärendet.

I en del remissyttranden behandlas frågan om utbyggnadstakten beträffande
vissa särskilda avdelningar.

Sålunda yttrar avdelning »rådet för teknisk fysik vid KTH beträffande den
föreslagna utbyggnaden av avdelningarna för teknisk fysik följande.

234

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Förutsättningar för att hålla den av utredningen föreslagna utbyggnadstakten synes
föreligga i Stockholm och Göteborg. Vad beträffar Lund finner avdelningsrådet att det
torde väl vara möjligt att redan hösten 1961 intaga 30 elever vid en nyinrättad avdelning
med utnyttjande av den naturvetenskapliga fakultetens lokaler och lärare. Rådet vill allvarligt
understryka behovet av en snabb och effektiv utbyggnad av resurserna för att
möjliggöra fullgod undervisning under tredje och fjärde studieåret även för de första årskullarna.
Man kan då icke i samma grad som för de första studieåren bygga på den naturvetenskapliga
fakultetens lärarkrafter och laboratorieresurser. Detta gäller främst sådana
ämnen som hållfasthetslära (som måste tillgodoses redan för l:a och 2:a året), elektrisk
mätteknik (2:a och 3:e året), allmän teleteknik, regleringsteknik och atomenergitekniska
tillämpningsämnen. Frågan om möjligheterna för de studerande inom fjärde årskursen
att finna lämpliga institutioner och handledare för sina examensarbeten måste även ägnas
stor uppmärksamhet, och hänsyn härtill kan möjligen motivera en begränsad intagning
de första åren.

Beträffande avdelningarna för kemi har ett flertal remissinstanser yttrat sig.
Avdelningsrådet för kemi vid KTH anser, att intagningsökningen bättre skulle
kunna anpassas till såväl behovsökningen som studentkullarnas kontinuerliga
tillväxt och föreslår därför, att en del av intagningsökningen tidigarelägges.

Sd. CO refererar ett uttalande av Svenska kemiingenjörers riksförening, enligt
vilket föreningen accepterar den av utredningen föreslagna ökningen av intagningen
vid avdelningarna för kemi men förordar, att den nya kemiavdelningen
i Lund fram till 1965 planeras för en något lägre intagning än vad utredningen
föreslagit och att en större intagningsökning planeras vid Chalmers tekniska
högskola. Samtidigt bör enligt föreningen tidsplanen ändras så, att om möjligt
den första intagningen i Lund lägges ett till två år tidigare än 1965 och intagningsökningen
vid Chalmers genomföres i två etapper. Härigenom skulle vinnas,
att utbudsökningen bleve jämnare, varigenom en smidigare anpassning efter
arbetsmarknadsutvecklingen skulle möjliggöras.

Sveriges kemiska industrikontor har i ett till Sveriges industriförbund avgivet
yttrande förklarat sig icke kunna acceptera den av utredningen föreslagna takten
i utbyggnaden, enligt vilken de vid LTH planerade 55 nybörjarplatserna
skulle inrättas först år 1965 utan annan motivering än »med hänsyn till arbetsmarknaden».
Det är enligt Kemikontorets mening av väsentlig betydelse att
utbildningen vid LTH igångsättes på ett tidigare stadium, senast under år 1963.
Kemikontoret framhåller att det undandrar sig dess bedömande om en sådan
framflyttning med nödvändighet måste innebära att antalet nybörjarplatser vid
LTH i första etappen något understiger de för en full utbyggnad planerade 55
platserna. Om så skulle vara fallet, tillägger Kemikontoret, får dock den nackdelen
sägas mer än väl uppvägas av fördelen med en under perioden 1959—65
mera jämnt stigande kurva för ökningen av antalet nybörjarplatser.

För ett tidigare inrättande av kemiavdelningen i Lund uttalar sig också matematisk-naturvetenskapliga
fakidteten i Lund, Skånes handelskammare och
Skånska ingenjör sklubb en, de båda förstnämnda under hänvisning till bl. a. angelägenheten
att få till stånd en utbildning av livsmedelsingenjörer.

Avdelningsrådet för bergsvetenskap vid KTH betonar, att en förskjutning av

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

tidpunkten för den ökade intagningen vid avdelningen för bergsvetenskap med
hänsyn till den redan nu rådande bristen på bergsingenjörer under inga förhållanden
får ske.

Svenska byggnadsentreprenörsföreningen och Sveriges byggnadsindustriförbund
anser, att utbyggnaden av såväl arkitektur- som väg- och vattenbyggnadsavdelningarna
i Lund bör ske till samma kapacitet som motsvarande avdelningar
vid CTH samt om möjligt vid tidigare tidpunkt än vad utredningen
föreslagit.

Av överstyrelsen för de tekniska högskolorna förordade, i det föregående redovisade
jämkningar i utredningens förslag till dimensionering av olika avdelningar
har jämte vissa andra omständigheter givit överstyrelsen anledning att inom
den föreslagna tidsramen föreslå vissa förskjutningar i den av utredningen angivna
takten för intagningsökningen. Överstyrelsens förslag framgår av följande
tabell och uttalanden.

	Föreslagen intagningsökning höstterminen
Avdelning för	1960	1961	1962	1963	1964	1965	Summa ökning
	CTH 10	LTH 30	1 KTH 15 \| CTH 15 (0) KTH 60				70 (55)
		1 CTH 70 j LTH 50	LTH 50		230
	CTH 4			1 KTH 15 j CTH 25 (0)		4
	CTH 30	(CTH 25)	LTH 50	LTH 50		170

V äg- o. vattenbyggnad		(KTH 10) CTH 38 (29)	CTH 82	LTH 64 (0)	LTH 60	LTH 60 (LTH 55)	202 (212) 102 (84)
Bergsvetenskap ....		KTH 70 (45)		LTH 28		70 (45) 28
Summa ökning därav KTH CTH LTH	u 44	68 (94) — do) 38 (54) 30	292 (252) 145 (120) 97 (82) 50	234 (170) 70 164 (100)	178 (153) 15 25 (—) 138	60 (115) 60 (115)	876 (828) 160 (145) 274 (250) 442 (433)

Anm.l. Avdelningen för lantmäteri, vilken förutsatts skola öka från nu 20 till 30 studerande
men för vilken något formligt förslag till ökning ej framlagts, är ej medtagen i tabellen.

Anm. 2. Siffror respektive beteckningar inom parentes anger universitetsutredningens förslag, där
detta avviker från ÖTH:s.

Den av överstyrelsen förordade ökningen av intagningen vid avdelningen för
teknisk fysik vid CTH med 15 studerande utöver vad universitetsutredningen
föreslagit synes kunna genomföras från och med höstterminen 1962. I stället bör den planerade
ökningen av studerandeantalet vid avdelningen för elektroteknik vid
högskolan med 25 genomföras först höstterminen 1964. Den successiva ökning av studerandeantalet
vid denna avdelning, som ägt rum under senare år och som även avses skola
ske hösten 1960 — med 30 ordinarie studerande — gör nämligen ett visst rådrum angeläget
för vinnande av närmare erfarenheter och möjligheter till lämplig anpassning av lärarorganisationen.

I yttrandet från lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola har ifrågasatts en viss
förskjutning — inom ramen för den aktuella perioden — av universitetsutredningens

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

tidsplan för utvidgning av avdelningarna för maskinteknik samt väg- och vattenbyggnad
vid högskolan. Överstyrelsen anser det emellertid angeläget att utredningens förslag'' härutinnan
tages till riktpunkt vid det fortsatta planeringsarbetet.

Vid den tillämnade avdelningen för kemi i Lund har universitetsutredningen
avsett, att intagningen av ordinarie studerande skulle kunna ske höstterminen
1965. Enligt vad överstyrelsen har sig bekant, föreligger emellertid goda utsikter till
att denna avdelning skulle kunna träda i verksamhet redan hösten 1963. Överstyrelsen
har därför ansett sig böra räkna med sistnämnda tidpunkt för påbörjandet av den tekniska
kemiutbildningen därstädes.

I detta sammanhang vill överstyrelsen — såvitt gäller avdelningen för elektroteknik
i Lund —• anmärka, att överstyrelsen i likhet med universitetsutredningen
anser studierna vid avdelningen böra begränsas till svagströmstekniska ämnen.

Överstyrelsen vill erinra om att överstyrelsen i tidigare sammanhang redan tillstyrkt
den av universitetsutredningen föreslagna intagningsökningen vid CTH hösten 1960.

TJniversitetsutredningens förslag till utbyggnad av CTH ansluter sig närmast till alternativ
II i det generalplaneförslag för högskolans utbyggnad, som framlagts av byggnadsstyrelsen
den 14 oktober 1958, men företer i vissa hänseenden — även med av överstyrelsen
förordade modifikationer — icke oväsentliga avvikelser med avseende på dimensioneringen
av olika studieriktningar. Generalplaneförslaget kräver därför en överarbetning,
vilket är en angelägenhet av brådskande natur. Detta gäller även i fråga om planeringen
av den erforderliga utbyggnaden i Stockholm och Lund. Från KTH:s sida har framhållits,
att medel för projekteringsarbetet måste anvisas senast i april månad 1960 för att tidsplanen
för denna högskolas vidkommande skulle kunna hållas. Överstyrelsen vill därför
betona vikten av att för här avsedda ändamål erforderliga medel snabbt ställes till de
myndigheters förfogande, pa vilka det skall ankomma att uppgöra byggnadsprogrammen
och utföra projekteringsarbetet.

Vissa planeringsfrågor m. m.

I fråga om den nya tekniska högskolans ställning till universitetet i Lund
bryter sig meningarna i remissyttrandena.

Ingeniörsvetenskapsakademien finner principiellt, att försök med samverkan
mellan ett universitets matematisk-naturvetenskapliga fakultet och en teknisk
högskola är av intresse.

I vårt land är man ofta alltför benägen att standardisera utbildningsformerna, vilket
onekligen har vissa praktiska fördelar men också leder till en viss stelhet. Industri och
framför allt forskning kommer säkert att få användning för ett bredare spektrum av
utbildningsformer. Universiteten har i anglosaxiska länder spelat en större roll i ingenjörsutbildningen
än vad som är fallet i vårt land. Å andra sidan bör man inte ställa för
höga förväntningar på den föreslagna samordningen vad gäller minskning av kostnaderna
för lärarkrafter.

Behovet av en samordning mellan universitet och tekniska högskolor vid nyskapandet
av institutioner betonas också av statens naturvetenskapliga forskningsråd,
som anför bl. a.:

Man kan exempelvis peka på att de biologiska disciplinerna för närvarande är synnerligen
svagt företrädda vid de tekniska högskolorna samtidigt som de biologiska vetenskaperna
får alltmera utpräglad teknisk betydelse. I vissa fall blir det då nödvändigt att
skapa nya biologisk-tekniska institutioner vid de tekniska högskolorna, men i många fall

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

kan säkerligen universitetens biologiska institutioner bringas att samverka med de tekniska
högskolorna, vilket utan tvivel är till fördel för båda parter. Det kan för övrigt
anföras även andra exempel på ämnen, som hittills ansetts ha hemortsrätt enbart vid
universiteten men som får vidgad betydelse också för de tekniska högskolorna, t. ex.
astronomien. Å andra sidan finns också vid de tekniska högskolorna institutioner, vilkas
verksamhet är av direkt och omedelbar betydelse för universiteten, exempelvis elektronik,
tillämpad matematik, kärnkemi, geodesi o. s. v. I en del fall har dessa redan stora
och välutrustade institutioner vid de tekniska högskolorna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalar sig också
för ett nära samarbete mellan den nya tekniska högskolan och existerande institutioner
vid universitetet i Lund.

Medan de nu anförda uttalandena mera principiellt betonat värdet av en
nära samverkan mellan universitetet och den föreslagna högskolan utan att ingå
på de organisatoriska spörsmålen, har i vissa remissyttranden mycket starkt
understrukits önskemålet, att den nya utbildningsanstalten för civilingenjörer
får karaktären av en helt fristående teknisk högskola.

Svenska teknologföreningen kan icke godtaga att utbildningen vid den tredje
tekniska högskolan ens till en början organiseras så, att högskolan blir en teknisk
högskola, som samtidigt är en teknisk fakultet vid universitetet. Föreningen
anser det nödvändigt, att man redan från början inriktar sig på att erhålla en
fristående teknisk högskola, sorterande under överstyrelsen för de tekniska högskolorna.
Också Jemkontoret finner detta önskvärt, bl. a. från den synpunkten,
att det är av väsentlig vikt, att de civilingenjörer, som utexaminerats från denna
högskola, kommer att av industrin betraktas som i alla avseenden likvärdiga
med civilingenjörerna från de redan existerande tekniska högskolorna. Detta bör
dock enligt Jernkontoret på intet sätt utgöra ett hinder för ett intimt samarbete
mellan högskolan och universitetet — främst dess matematisk-naturvetenskapliga
fakultet. Utredningens synpunkter på värdet av en sådan samverkan delas
helt av Jernkontoret.

Likaså anser Sveriges mekanförbund, att den av utredningen föreslagna utbildningsvägen
för civilingenjörer i Lund bör ges formen av en fristående teknisk
högskola. Förbundet understryker också nödvändigheten av att undervisningen
i de grundläggande ämnena organiseras med sikte på de kommande
tekniska tillämpningarna och att även lärarna i de lägre årskurserna på längre
sikt ges en tekniskt industriellt inriktad utbildning.

Ytterligare kan i detta sammanhang nämnas, att Skånska ingenjör sidubb en
finner det olämpligt att knyta den nya tekniska högskolans namn till en viss
ort, då högskolan är en hela södra Sveriges angelägenhet. Sammanslutningen
föreslår som benämning på den nya högskolan Sydsvenska tekniska högskolan.

Beträffande sammansättningen av organisationskommittén för den nya tekniska
högskolan har synpunkter framförts i en del remissyttranden. Sålunda
föreslår matematisk-naturvetenskaplig a fakulteten och det större konsistoriet i
Lund, att representationen inom kommittén av praktiska skäl inte bör bindas
till professorer vid fakulteten utan bör utvidgas till att omfatta jämväl labora -

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

torer. Enligt nämnda myndigheter skall överbibliotekarien och en representant
för näringslivet redan från början ingå i kommittén. Önskvärdheten av att till
kommittén knyta företrädare för näringslivet betonas även av Ingeniörsvetenskaps
akademien, Jernkontoret, TCO och Skånska ingenjörsklubben.

Slutligen kan nämnas, att frågan om automatisk tilldelning av lärarresurser
vid de tekniska högskolorna berörts av ett flertal remissinstanser. Sålunda anser
lärarkollegiet vid CTH, att det är ett starkt motiverat önskemål, att den vid de
filosofiska fakulteterna tillämpade automatiken vinner full tillämpning vid de
tekniska högskolorna. Detta skulle enligt lärarkollegiet medföra bl. a., att
övningsgruppema vid de sistnämnda högskolorna skulle begränsas till 20 elever,
vilket i sin tur skulle medföra krav på ett ökat antal lärare, framförallt universitetslektorer.

Den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen

Den sammanlagda utbildningskapacitetens fördelning på
olika ämnen och enskilda fakulteter

I det föregående — under avsnitt II — har remissinstansernas ställningstaganden
till utredningens förslag i fråga om den totala utbyggnaden av den
matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen redovisats. I detta
sammanhang skall därför endast redovisas remissyttranden, som behandlar frågan
om den totala utbildningskapacitetens fördelning på olika ämnen och fakulteter.
Yttranden i frågan om en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg
kommer att behandlas för sig.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i TJppsala anför vissa allmänna
synpunkter på de enskilda ämnenas behov.

Fakulteten finner, att utredningen på ett övertygande sätt visat, att vi under det innevarande
decenniet måste räkna med en ytterst kraftig expansion av vårt lands matematisk-naturvetenskapliga
fakulteter både i fråga om undervisning och forskning. Realiserandet
av utredningens förslag kommer att medföra motsvarande stegring av statsutgifterna
för dessa ändamål. — Fakulteten anser, att utredningen underskattat de kostnadsökningar,
som det närmaste årtiondets behov kommer att medföra, bl. a. i samband med
oundvikliga krav på differentiering och specialisering av skilda ämnen inte minst för att
tillgodose näringslivets behov. Fakulteten vill därför med skärpa framhålla nödvändigheten
av att föreliggande utredning snarast kompletteras med en detaljundersökning av
de enskilda ämnenas behov ifråga om såväl differentiering som resurser för den högre
undervisningen och forskningen. Frågan om den lämpligaste och effektivaste fördelningen
av medlen på de olika ämnena och på olika stadier av undervisning och forskning inom
en expanderande kostnadsram är av utomordentlig betydelse och torde enligt fakultetens
mening ej kunna få en tillfredsställande lösning enbart petitavägen eller genom automatiken.
En dylik översyn bör fortlöpande ske under hela det kommande expansiva skedet
för universiteten, så att hänsyn kontinuerligt kan tas till sådana dynamiska faktorer som
forskningens utveckling och tillströmningen av licentiander.

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Den matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola
framför liknande synpunkter och anför bl. a. följande.

Den beräknade kraftiga ökningen av studentantalet kommer att motsvaras av ökat
antal lärarkrafter enligt den s. k. automatiken. Någon motsvarande automatisk ökning
av resurserna för den predoktorala forskningsverksamheten tillförsäkras däremot inte.
Doktorsavhandlingarna utgör i regel väsentliga vetenskapliga insatser. Det är visserligen
numera långt bättre än tidigare sörjt för biträdeshjälp och tillgång till instrument för
doktorander, inte minst genom de särskilda anslagen för ograduerade forskare, men därutöver
behöver forskarna viss assistens av institutens ordinarie biträdespersonal samt givetvis
drägliga förhållanden beträffande lokaler och allmän utrustning. Den av utredningen
påvisade minskade disputationsfrekvensen i de filosofiska fakulteterna beror säkerligen
i första hand på de minskade kraven för lektorskompetens, men avdelningen hyser den
uppfattningen, att licentiater avstått från att påbörja doktorsarbete eller att doktorander
avbrutit sin forskningsverksamhet till följd av otillfredsställande arbetsförhållanden i
samband med att institutionernas lokal-, materiel- och biträdesresurser blivit hårt ansträngda
på grund av den starka tillströmningen av studerande för grundexamina. Skulle
dessa förhållanden accentueras vid ytterligare starkt ökad tillströmning av sådana studerande,
bortfaller en väsentlig förutsättning för universitetens upprustning, eftersom möjligheterna
till fortsatta framsteg ju inte beror bara på grundexamensundervisning utan i
än högre grad på forskning. Avdelningen önskar sålunda framhålla nödvändigheten av
att de predoktorala forskarna tillförsäkras arbetsmöjligheter i takt med upprustningen
av grundexamensundervisningen.

SACO påpekar, att när det gäller den beräknade studenttillströmningens fördelning
på ämnen och högskoleorter det är synnerligen tveksamt, om universitetsutredningens
beräkningar kommer att visa sig realistiska. Det är därför
enligt SACO:s mening angeläget, att utbyggnadsplanen göres så flexibel som
möjligt.

TCO instämmer i utredningens synpunkter och förslag beträffande studenternas
fördelning på ämnesgrupper och ämnen.

Sveriges kemiska industrikontor har i ett till Sveriges industriförbund avgivet
yttrande tillstyrkt den av utredningen föreslagna utbyggnaden av kemistutbildningen,
från 240 till 720 utbildningsplatser.

Stockholms högskolas rektorsnämnd riktar kritik mot den av utredningen på
s. 303 i betänkandet gjorda »naturliga fördelningen» mellan de olika universitetsorterna
och den på grundval därav verkställda uppdelningen mellan orterna,
varvid Uppsala och Stockholm i huvudsak likställts. Vid sin kritik stöder rektorsnämnden
sig på en av docenten Sven Godlund utförd undersökning och
kommer då fram till att man av den nuvarande studenttillströmningen till
de naturvetenskapliga fakulteterna kan sluta sig till att Stockholm skulle draga
till sig åtminstone mellan 10 och 20 procent fler naturvetare än Uppsala. Inga
tecken tyder heller enligt rektorsnämnden på att tillströmningen till Stockholms
universitet skulle relativt sett minska i framtiden.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola framhåller
bl. a. följande.

Beträffande behovet av ökad intagning av studerande i ämnena fysik och kemi vid de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna beräknar utredningen, att läsåret 19GG/67 i

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

hela riket bör stå till förfogande 720 platser för fysik och likaledes 720 platser för kemi,
varav för vardera ämnet vid Stockholms högskola (universitet) 200 platser. Det provisoriska
kemiska övningslaboratorium, som nu planeras inom Frescati-området, kommer också
att beräknas för en årlig intagning av 200 elever, och vid de preliminära beräkningar,
som gjorts för de fysiska och kemiska institutionerna till underlag för den nu utlysta
arkitekttävlan beträffande det nya universitetsområdet, har också intagningssiffran 200
i båda fallen lagts till grund.

Den årliga intagningen av studerande vid Stockholms högskolas kemiska institution
har fram till hösten 1958 varit 40. På ett litet fåtal år skall sålunda intagningen ökas
till det femdubbla. Detta ger avdelningen anledning att mycket kraftigt understryka
utredningens uttalande, att forskningens och forskarutbildningens krav kommer att nödvändiggöra
en total kapacitetsökning, som är större än den som förestavas av tvåbetygsundervisningens
behov.

Avdelningen diskuterar i fortsättningen de problem, som väntas uppstå i samband
med det kemiska övningslaboratoriets utflyttning till Frescati, och anför
avslutningsvis bl. a. följande.

Avdelningen måste framhålla, att en för någon längre tid bestående anordning med
övningslaboratorier på Frescati-området och övriga delar av institutionerna i innerstaden
skulle skapa olidliga förhållanden. — Med tanke på den intensifierade rekrytering av
forskare, som universitetsutredningen med rätta framhåller som ett ytterst angeläget
önskemål, anser avdelningen att inom institutionerna omedelbar kontakt mellan undervisningsavdelningar
— även sådana för elementär undervisning — och forskningsavdelningar
är oundgängligen nödvändig. Avdelningen kan därför, så som dess egna lokala
förhållanden under den närmaste tiden måste komma att gestalta sig, dela åsikten att det
under alla förhållanden är lämpligt att börja med att bygga övningslaboratorier, endast
under förutsättning att utbyggnaden av ifrågavarande institutioners övriga delar sker
utan dröjsmål och på sådant sätt att för varje institution övningslaboratorium och avdelning
för högre undervisning och forskning kommer under samma tak.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund begränsar sig huvudsakligen
till frågor, som har mera direkt anknytning till fakulteten i Lund. Fakulteten
framhåller därvid bl. a., att ifråga om de biologiska ämnena utredningens
förslag kommer för Lunds vidkommande att innebära en stagnation under 1960-talet, något som icke motsvarar vare sig tidigare prognoser eller gjorda erfarenheter.
Fakulteten anför vidare följande.

Utredningen har enligt fakultetens mening icke tillräckligt beaktat det starka sambandet
mellan kemi och de biologiska ämnena, ett förhållande som ytterligare understryks av
det fakulteten anfört beträffande kemin vid den föreslagna tekniska högskolan i Lund.
Samtidigt som utbildningskapaciteten i kemi anses böra växa från 60 till 160 företas
ingen uppräkning för de biologiska ämnena. För botaniken räknar utredningen med en
erforderlig utbildningskapacitet om 80 trots att den samtidigt rekommenderar en utbyggnad
av institutionen till 100 platser. Den planerade institutionsbyggnaden torde i
själva verket efter en tioårig fördröjning stå färdig någon gång under läsåret 1961/62.
— För zoologin i Lund finner fakulteten det uppseendeväckande, att utredningen räknar
med återgång till ett redan passerat stadium i ämnets utbildningskapacitet. Denna uppges
sålunda läsåret 1958/59 ha omfattat 50 nybörjarplatser och planeras under 1960-talet
kvarstå vid detta antal. Med hänsyn till att utbildningskapaciteten i Lund läsåret 1958/59
liksom innevarande läsår i själva verket var 68, skulle utredningens förslag betyda en

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

minskning, vilket synes märkligt, eftersom utredningen samtidigt föreslår betydande
ökningar i zoologins utbildningskapacitet vid de övriga lärosätena.

Diskrepansen mellan botanik och zoologi skulle i Lund bli betydande. För botaniken
beräknas sålunda en intagning om 80—100 studenter, och för zoologin räknar man bara
med 50 nybörjarplatser per år. Eftersom båda ämnena i alldeles övervägande antalet fall
tillsammans ingår i den slutliga examen, är denna skillnad oroväckande stor. Redan
nu är antalet sökande till kurserna i zoologi i Lund drygt dubbelt så stort som antalet
platser. Utredningen motiverar skillnaden med att »ämnet genetik i Lund erfarenhetsmässigt
synes draga till sig ett antal studerande, som i sin examen medtar ämnet botanik
men icke ämnet zoologi». Detta antal är emellertid obetydligt och motiverar icke att
man berövar en tredjedel, eventuellt hälften, av de botanikstuderande möjligheten att i
Lund avlägga en ämbetsexamen, för vilken zoologin är nödvändig. Fakulteten föreslår,
att den erforderliga utbildningskapaciteten för zoologi ökas till 80—90 nybörjare per
läsår.

Universitetskanslern anser — såsom omnämnts i ett föregående referat av
kanslerns remissyttrande — det vara en nödvändig konsekvens av att utredningen
tagit avstånd från tanken på spärr vid de filosofiska fakulteterna, att
utredningens rekommendationer rörande särskilt dessa fakulteters dimensionering
underkastas viss omprövning under det fortsatta planeringsarbetet. Om ej
det fria tillrädet till filosofiska studier endast skall bli en chimär, måste det,
uttalar kanslern, som ett väsentligt led inrymma frihet att välja studieort. Detta
torde enligt kanslern göra det nödvändigt att ägna större uppmärksamhet än
utredningen gjort åt fördelningen mellan olika lärosäten av den totala tillströmningen
till matematisk-naturvetenskapliga respektive humanistiska studier.
Kanslern finner det därför angeläget, att definitiva beslut angaende de enskilda
fakulteternas dimensionering, i avvaktan på en sådan omprövning, endast fattas
i undantagsfall, där exempelvis igångsättningen av ett brådskande byggnadsföretag
gör det nödvändigt att undvika även ett kortvarigt uppskov.

Sveriges förenade studentkårer delar de av matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Lund framförda synpunkterna beträffande den biologiska ämnesgruppen
och anser, att den zoologiska institutionen i Lund bör ges samma utbildningskapacitet
på tvåbetygsstadiet som den botaniska.

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg m. m.

Remissinstanserna har genomgående ställt sig synnerligen positiva till utredningens
förslag om inrättande av en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i
Göteborg.

Filosofiska fakulteten, medicinska fakulteten och det större konsistoriet i
Göteborg hälsar sålunda med tillfredsställelse utredningens förslag om upprättande
av en permanent och fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig
forskning och utbildning i Göteborg. En utförligare redovisning av
dessa myndigheters synpunkter på förslagets enskildheter lämnas i det följande.
Statens naturvetenskapliga forskningsråd konstaterar, att man här har ett

16 — Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

osedvanligt gott tillfälle att redan från början skapa intim anknytning mellan
en matematisk-naturvetenskaplig fakultet och en teknisk högskola. Denna möjlighet
bör enligt rådets mening så effektivt som möjligt tillvaratagas. Utredningens
förslag om upprättande av en institution för astronomi tillstyrkes av
rådet.

Statens råd för atomforskning uttalar att rådet varmt biträder, att tanken
om en fullständig organisation i Göteborg för undervisning och forskning inom
hela det matematisk-naturvetenskapliga fältet nu förverkligas, under förutsättningen
att detta ej förhindrar den utbyggnad av de redan existerande universiteten
med resurser för specialforskning, som i dagens läge är ofrånkomlig.

I fråga om den geografiska lokaliseringen av de nytillkommande utbildningsmöjligheterna
finner arbetsmarknadsstyrelsen, i likhet med utredningen, det särskilt
angeläget, att Göteborgs universitet utbygges med en fullständig naturvetenskaplig
fakultet. Med hänsyn till angelägenheten av att en större andel
av de studerande beredes möjligheter till naturvetenskapliga studier, vore det
enligt styrelsen synnerligen olyckligt, om de studenter i sydvästra Sverige, som
har sin naturliga studieort i Göteborg, där icke heller i fortsättningen finge
möjlighet att välja en naturvetenskaplig studieriktning.

Filosofiska fakulteten i Göteborg anför i huvudsak följande.

Utredningen understryker den av universitetet tidigare accepterade tanken att lokaler,
där så är behövligt, skall användas gemensamt av institutioner tillhörande universitetet
och institutioner tillhörande Chalmers tekniska högskola. Fakulteten finner, att detta
främst gäller de stora laborationsämnena.

Fakulteten tillstyrker utredningens förslag att en kommitté skall tillsättas med uppgift
att framlägga detaljerade förslag rörande såväl lösandet av lokalproblemen som förstärkningen
av lärar- och biträdespersonalen; detta både för ämnesgruppen matematik,
fysik, kemi, teoretisk fysik och den s. k. biologiska ämnesgruppen.

Vad särskilt beträffar förstärkningen av lärarpersonalen finner fakulteten det
vara ofrånkomligt att den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid utbyggnaden
far ämnesrepresentanter helt knutna till universitetet, vilka ansvarar för undervisningen av
studerande vid universitetet; detta strider på intet sätt mot principen om viss lokalgemenskap.
Fakulteten stöder denna sin uppfattning på det förhållande, att läroämnet matematik,
vari universitetet har egen ämnesrepresentant, är på väg att uppnå samma storleksordning,
som ämnet har vid övriga universitet, medan den kapacitet i form av utbildningsplatser
inom ämnena teoretisk fysik, fysik och kemi, som av Chalmers tekniska
högskola ställes till förfogande för filosofie studerande vid universitetet, för närvarande
blott delvis utnyttjas.

Vad angår planeringen av gemensamma lokaler för institutioner tillhörande
universitetet och Chalmers förutsätter denna en grundlig genomgång av de olika ämnenas
omfattning. Härvid kan man inte utan vidare utgå från att en verbal överensstämmelse
mellan ämnesbeteckningarna innebär eu överensstämmelse i fråga om ämnesinnehåll.
Utredningen ger själv motstridande antydningar om ämnenas samhörighet i sina förslag
angående utbyggnaden av personal och av lokaler.

Beträffande anordningarna under provisoriet ansluter sig fakulteten till utredningens
förslag att vid handläggning av frågor rörande studieorganisation och studieplaner
m. m. för filosofiska examina i ämnen, vilka endast finnes företrädda vid Chalmers

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

tekniska högskola, de sedan några år tillämpade provisoriska samarbetsformerna bibehålies.
Fakulteten finner emellertid, att det nuvarande provisoriet är otillfredsställande
och icke bör förlängas till senare delen av 1960-talet, såsom av utredningen förutsättes.
Fakulteten anser därför, att den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs
universitet bör inrättas senast den 1 juli 1961.

Den biologiska ämnesgruppen. Beträffande utredningens förslag på denna
punkt vill fakulteten anmäla en från utredningen avvikande mening. Först vill fakulteten
understryka vikten av att livskraftiga institutioner för forskning och undervisning inrättas
i Göteborg. Biologisk forskning utgör en viktig grundval för de grenar av tillämpad vetenskap,
vilka nu och i än högre grad i framtiden blir bestämmande för vår produktion av
viktiga konsumtions- och exportvaror inom jordbruk, skogsbruk, fiske, trädgårdsskötsel
och de med dessa näringsgrenar sammanhörande industrierna. Rekryteringen av forskare
till dessa ämnen är av lika stor betydelse för vårt samhälle som rekryteringen inom den
fysisk-kemiska ämnesgruppen. Om de biologiska ämnena får en stark representation i
Göteborg, kan man bättre än för närvarande dra till sig och utnyttja det intresse för
biologi som finns i Västsverige och som delvis torde vara outnyttjat så länge utbildningsmöjligheter
saknas inom detta befolkningsområde.

Därnäst vill fakulteten i korthet kommentera och vederlägga utredningens huvudargument
för ett uppskjutande av utbyggnaden av de biologiska ämnena, nämligen att de hör
till de »dyraste» inom de filosofiska fakulteterna. Fakulteten vill ingalunda bestrida, att
utbyggnaden av dessa ämnen kräver betydande investeringar, men vill på det bestämdaste
hävda, att det icke finns någon ort i Sverige, där fullt funktionsdugliga institutioner
för dessa ämnen kan upprättas med så låga investeringskostnader som just i Göteborg.

I Göteborg finns Göteborgs stads botaniska museum med dess rikhaltiga herbarium
och dess trädgård med Sveriges största och rikhaltigaste samling av levande växter till
förfogande för den botaniska undervisningen och forskningen vid universitetet.
Den botaniska trädgården ger möjligheter till försöksodlingar såväl i plantskolor som i
växthus. Trädgårdens vidsträckta arealer av naturlig vegetation ger möjlighet till ekologisk
forskning. Fn utbyggnad av ämnet botanik kommer sålunda ej att betungas av
fasta kostnader för dylika anläggningar.

Däremot behövs självfallet nya lokaler för de två föreslagna professurerna och institutionerna
i botanik. Göteborgs stad har i mer än 20 år, praktiskt taget utan några kostnader
för staten, ställt lokaler och delvis arbetskraft till förfogande för undervisning i
botanik. Det säger sig självt att detta icke har kunnat ske utan visst förfång för det
vetenskapliga och praktiska arbetet i trädgården. I dagens läge har undervisningen i
botanik för filosofie kandidatexamen och filosofisk ämbetsexamen expanderat så kraftigt,
att styrelsen för botaniska trädgården sett sig föranlåten att meddela universitetet, att de
nuvarande provisoriska formerna för samarbete ej kan tänkas äga bestånd vid fortsatt
expansion. Detta innebär att en fortsatt utbyggnad av botanikundervisningen icke kan
ske utan att nya institutionsbyggnader uppföres och nya tjänster inrättas vid sidan av
den nuvarande forskningsprofessuren, vilken som bekant är förenad med prefekturen för
trädgården. Det är sannolikt att Göteborgs stad kommer att förklara sig villig att upplåta
mark i botaniska trädgården för nya byggnader för såväl växtsystematik som växtfysiologi,
liksom staden tidigare har upplåtit mark för den marinbotaniska institutionen.

Investeringskostnaderna för full utbyggnad av de botaniska iimnena inskränker sig
sålunda till kostnaderna för nya institutionsbyggnader.

Motsvarande resonemang kan föras beträffande examensämnet zoologi. Under eu
övergångstid kan denna ämnesgrupp, även vid full utbyggnad, disponera de lokaler vid
4:e Långgatan som ämnena histologi och anatomi förfogade över i tio år före avflyttningen
till de nya lokalerna vid Sahlgrenska sjukhuset. Under tiden bör underhandlingar

244

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

föras om uppförande av nybyggnad för de zoologiska ämnena i grannskapet av Naturhistoriska
museet i Slottsskogen. Vad Botaniska museet och trädgården betyder för de
botaniska ämnena, betyder Naturhistoriska museet med dess rika och speciellt på västkustens
marina fauna specialiserade samlingar för de zoologiska ämnena. Även för dessa
ämnen inskränker sig sålunda investeringskostnaderna till kostnaden för nya institutionsbyggnader.
Denna investering blir icke aktuell förrän en utredning om institutionernas
förläggning har verkställts.

Fakulteten anser sig med detta klarläggande ha undanröjt ett av huvudargumenten för
uppskov med utbyggnad av de biologiska ämnena. Med nuvarande tillströmning till
ämnena är de nuvarande provisoriska anordningarna helt otillfredsställande och hotar att
bryta samman.

Fakulteten anser det därför angeläget att de föreslagna fyra professurerna i botanik
och zoologi omedelbart inrättas. Dessa professorers första åtgärd bör vara att i nära
kontakt med den centrala planeringskommittén organisera sina respektive ämnens vidare
utbyggnad.

Beträffande ämnet genetik noterar fakulteten med tillfredsställelse utredningens
konstaterande »att en fast institution för detta ämne så småningom måste tillföras universitetet
i Göteborg».

Fakulteten vill därjämte bringa i erinran behovet av en institution för forskning och
undervisning i näringsfysiologi med anknytning till såväl den biologiska ämnesgruppen
inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten som till närliggande ämnen
inom den medicinska fakulteten.

Synpunkter på utbyggnaden av vissa ämnen. Ämnet marin
b o t a n i k är examensämne i licentiatexamen och har en ställning motsvarande t. ex.
ämnet växtbiologi vid Uppsala universitet, vilket företrädes av professor. Fakulteten anser
att laboratorsbefattningen i marin botanik snarast bör omvandlas till professur.

Utredningen berör icke frågan om ämnet geografi vid Göteborgs universitet direkt
mer än på en punkt och i övrigt endast i allmänna ordalag.

Ämnet har en mellanställning genom sin inriktning både mot naturvetenskaperna och
samhällsvetenskaperna. Naturgeografien hör till den matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten och hänföres inom denna traditionellt till den biologiska ämnesgruppen. Om
— såsom utredningen har föreslagit — planeringskommittén först vid en senare tidpunkt
skall ta befattning med organisationen av denna ämnesgrupp, kommer det att få beklagliga
följdverkningar för ämnet geografi. Redan i nuläget lider ämnet av en stark eftersläpning
i jämförelse med förhållandena i Uppsala, Lund och Stockholm. På dessa orter
har personalorganisationen med dubblering av professurerna sedan länge varit fullt utbyggd.

När det gäller kulturgeografien, söker man förgäves efter ett klart uttalande i utredningens
betänkande. I kapitlet om handelshögskolornas utbildning anföres för Göteborgs
del (bet. s. 359), att handelshögskolan bör få resurser som även kan »stå till förfogande
för den samhällsvetenskapliga utbildningen och forskningen vid Göteborgs universitet.
Härvid bör riktpunkten —- liksom beträffande Uppsala och Lund — vara, att gemensamma
institutioner anförtros uppgifter för forskning och utbildning inom ramen för
såväl civilekonomexamen som filosofiska och samhällsvetenskapliga examina. Kommittén
bör härvidlag även överväga möjligheterna av en organisatorisk sammanslagning av universitetet
och handelshögskolan, så att organisationen blir i stort sett densamma i Göteborg
som i Uppsala och Lund».

Frågan angående en eventuell ombildning av handelshögskolan i Göteborg till en
ekonomisk fakultet är en fråga på lång sikt och kommer väl sannolikt att bli föremål
för utredning av den av utredningen föreslagna kommittén. Oavsett hur denna fråga

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

kommer att lösas, måste man förutsätta att professorn i geografi vid handelshögskolan
(eller en framtida ekonomisk fakultet) helt behövs för sin tjänst och för undervisning
och forskning med speciell inriktning mot ekonomisk geografi. Universitetet behöver likafullt
två topptjänster i ämnet, en för naturgeografi och en för kulturgeografi. Att här,
liksom i ämnesgruppen matematik-fysik-kemi, institutionerna och viss personal kan vara
gemensam är en sak som icke påverkar behovet av topptjänster i ämnet.

Utredningen anger det antal professurer och laboraturer, vilka senast budgetåret 1966/67
bör finnas inom ramen för den vid Chalmers tekniska högskola och universitetet gemensamma
naturvetenskapliga undervisningen. Här måste avses den dubblering av geografiprofessuren,
som redan finns på de övriga universitetsorterna och som automatiskt medför
en välkommen förstärkning av ämnets naturvetenskapliga del. Fakulteten anser det synnerligen
angeläget, att professuren snarast möjligt dubbleras.

Rekryteringen av studerande till ämnet geologi har efter langvarig stagnation
visat en stark och glädjande ökning under de senaste åren. Antalet nyantagna var under
sista läsåret: Uppsala 40, Lund 26, Stockholm ca 50. I Göteborg har ett betydande intresse
försports för möjligheten att avlägga examen i ämnet.

Möjligheterna för ämnet geologi i Göteborg att möta ökade arbetsuppgifter beror helt
och hållet på hur personal- och lokalresurserna kommer att utvecklas. Traditionellt räknas
ämnet geologi till den biologiska ämnesgruppen. Liksom för ämnet geografi är det sålunda
för ämnet geologi av avgörande betydelse i vilken takt statsmakterna kommer att genomföra
den biologiska ämnesgruppens utbyggnad.

I Göteborg finns för närvarande en till Chalmers tekniska högskola knuten professur i
geologi. Institutionen förfogar endast över tre tjänste- och forskarrum och dess resurser
är i alla avseenden otillräckliga för utbildning av ett större antal filosofie studerande och
för forskningsundervisning. I Uppsala, Lund och Stockholm finns en professur i mineralogi
och petrologi, en professur i historisk geologi och palcontologi och en laboratur i
kvartärgeologi. Det synes fakulteten orealistiskt, att i likhet med utredningen i framtiden
räkna med endast en professur, eftersom man då måste förutsätta, att innehavaren har
erforderlig kompetens inom ämnets alla tre huvuddelar. Härtill kommer dessutom, att
innehavaren av den nuvarande professuren i Göteborg skall kunna organisera och leda
den speciellt på väg- och vattenbyggnad inriktade undervisning och forskning, som följer
av ämnets ställning vid en teknisk högskola.

Vad gäller ämnet matematik synes utredningen oreserverat företräda den konventionella
uppfattningen, att ämnet enbart har hemvist i naturvetenskapliga sammanhang.
I själva verket intar matematik liksom statistik en mellanställning, förhållandevis
oberoende av fakultetsindelningen. Att ämnet statistik, som sedvanligen betecknas
som ett samhällsvetenskapligt ämne, även har betydelse för språkforskningen, naturvetenskaperna
och medicinska fakultetens ämnen är välkänt. Inom fakultetens ram försiggår
också ett givande samarbete mellan matematiken och ett antal samhällsvetenskapliga
ämnen, ett samarbete som berör både undervisning och forskning.

Den växande betydelsen av maskinella hjälpmedel vid databehandling har lett till
att det såväl vid fakultetens matematiska som vid dess statistiska institution vuxit fram
grupper, som i samverkan ägnar sig åt numerisk analys och automatisk databehandling.
En förstärkning av denna verksamhet till en avdelning för numerisk analys och databehandling
blir snart nödvändig för att tillgodose dels det växande behovet av service
på detta område för universitetets institutioner, dels behovet av grundläggande programmerareutbildning
för studenterna.

Fakulteten förutsätter att inga organisatoriska förändringar vidtages, som försvårar det
förutnämnda samarbetet inom universitetets ram. Ämnet statistik är numera delat pa
två linjer, den ena för studerande till samhällsvetenskapliga examina m. fl., den andra
för olika kategorier av naturvetare, psykologer, m. fl. Ämnet företrädes likväl av en

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

enda topptjänst, i Uppsala och Lund placerad i humanistiska fakulteten, i Göteborg i
fdosofiska fakulteten. Utvecklingen pekar mot en delning av professuren svarande mot
linjeuppdelningen. En alternativ lösning är att ha en professur, omfattande allmän statistisk
teori och metodik, jämte två specialinriktade laboraturer. Den ena skulle då avse
de statistiska metodernas tillämpning företrädesvis inom samhällsvetenskaper, den andra
företrädesvis inom naturvetenskaper (inklusive industriella tillämpningar). Det må
erinras, att frågan om dubblering av professurerna i statistik upptogs till positiv behandling
redan i Kungl. Maj:ts proposition 1947:272 (s. 202—208) men icke då ansågs kunna
leda till förslag till riksdagen på grund av den dåvarande bristen på kvalificerade statistiker.

För den medicinska forskningen föreligger ett starkt behov av ökad medicinsk-statistisk
expertis. Detta motiveras dels av att den i medicinska fakulteten nu i ämnet medicinsk
statistik bedrivna kursundervisningen behöver påbyggas med ytterligare undervisning för
blivande forskare, dels av behovet av undervisning i biostatistik, dels slutligen av behovet
av utökad kapacitet för statistisk rådgivning vid medicinsk forskning (försöksplanering,
analys m. m.). En lämplig lösning vore en laboratur i medicinsk statistik och biostatistik,
tillhörande medicinska fakulteten men samtidigt knuten till institutionerna för statistik
och databehandling.

För behovet av undervisning och forskning i matematik vid universitetet beräknar
universitetsutredningen två professurer och en laboratur. Om det förut nämnda samarbetet
mellan matematik och samhällsvetenskaper utvecklas på det sätt fakulteten har anledning
hoppas, uppkommer behov av en laboratorstjänst i matematik med huvudansvar
för denna verksamhet.

Den givna redogörelsen visar omfattningen av den vid universitetet existerande verksamheten
inom ämnena matematik och statistik. En betydlig utvidgning av denna verksamhet
synes ofrånkomlig inom en nära framtid. Fakulteten kan icke acceptera en slutgiltig
lösning av nämnda institutioners lokalfrågor, som hindrar den fortsatta tillväxten
av denna verksamhet.

När det gäller planeringen av lokaler för det matematisk-statistiska ämnesområdet i
Göteborg, vill fakulteten som sin bestämda uppfattning framhålla, att den för universitetets
intressen bästa lösningen vore en förläggning av den här skildrade växande verksamheten
till en byggnad vid Näckrosdammen.

Medicinska fakulteten i Göteborg anser i likhet med den filosofiska fakulteten
där att de biologiska ämnena icke bör sättas i efterhand utan komma i åtnjutande
av samma uppbyggnadstakt som de övriga ämnena.

Större konsistoriet i Göteborg har i stort icke något att erinra mot utredningens
beräkningar rörande den naturvetenskapliga undervisningens framtida
dimensionering. Under hänvisning till fakulteternas yttranden understryker dock
konsistoriet önskvärdheten av att lärostolar inrättas även i näringsfysiologi och
i medicinsk statistik med biostatistik. Vad beträffar frågan om gemensamma
institutioner för Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola framhåller
konsistoriet, att gemensamma institutionslokaler för två lärosäten icke är
någon lämplig anordning. Konsistoriet hävdar bestämt, att en samverkan i form
av gemensamma institutionslokaler bör begränsas till sådana ämnen, där anordningen
uppenbarligen medför besparingar, genom att laborationsutrymmen och
dyrbarare apparatur kan utnyttjas gemensamt. Enligt konsistoriets uppfattning
gäller detta för universitetets och CTH:s vidkommande för närvarande endast

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

de stora laborationsämnena fysik och kemi. I övriga ämnen, som är eller kommer
att bli företrädda vid båda lärosätena, bör enligt konsistoriet varje lärosäte
ha egna lokaler. Konsistoriet tillägger att detta självfallet inte utesluter, att
vissa lokaler, t. ex. föreläsningssalar, kan utnyttjas gemensamt.

Konsistoriet upptager i detta sammanhang även vissa frågor rörande planeringsarbetet
för fakultetens utbyggnad. Konsistoriet erinrar om, att den filosofiska
fakulteten framfört en annan uppfattning än utredningen om var institutionslokalerna
för universitetsmatematikcn bör förläggas. Fakulteten har
enligt konsistoriets mening anfört goda skäl till stöd för sin uppfattning. Enligt
konsistoriets mening bör dock denna fråga förutsättningslöst utredas av planeringskommittén.

Beträffande den vid CTH meddelade undervisningen för filosofie studerande
i ämnena fysik, teoretisk fysik med mekanik och kemi påpekar konsistoriet, att
denna undervisningsform innebär en provisorisk lösning, som snarast möjligt
måste ersättas med en fastare och mer funktionsduglig organisation. Tidpunkten
för fakultetens inrättande bör enligt konsistoriets mening icke sättas senare än
den 1 juli 1961. Beträffande den biologiska ämnesgruppen delar konsistoriet
fakulteternas uppfattning om snarast möjliga utbyggnad av undervisningen i
hithörande ämnen.

Konsistoriet berör även lokalfrågan för ämnena zoologi och botanik och anför
därvid.

I fråga om zoologin (morfologin och zoofysiologin) finns, såsom filosofiska fakulteten
påpekat, tack vare förhyrningen av fastigheten 4:e Långgatan 7 tillräckliga lokaler för att
redan nu bygga upp en sådan organisation. — Beträffande botaniken har lokalfrågan
under det gångna året varit föremål för överläggningar, i vilka även representanter för
botaniska trädgårdens styrelse deltagit. Konsistoriet anser, att goda förutsättningar finns
att även för botanikens del på relativt kort tid lösa lokalfrågan till rimliga kostnader. Det
må särskilt framhållas att de lokaler, som genom stadens tillmötesgående upplåtits för
undervisningen, är otillräckliga samt ur hygienisk- och säkerhetssynpunkt otillfredsställande
som laborationslokaler. Om undervisningen skall upprätthållas i detta ämne, måste
därför — oavsett om den betecknas som provisorisk eller ej — nya lokaler anskaffas inom
en nära framtid.

Universitetskanslern tillstyrker i princip utredningens förslag om upprättande
av en organisation för matematisk-naturvetenskaplig undervisning i Göteborg,
dock endast under förutsättning att samtliga fyra matematisk-naturvetenskapliga
fakulteter i landet kan göras fullt utrustade för forskning och undervisning.
Kanslern tillstyrker likaså tillsättande av en kommitté för beredande av hithörande
frågor och anför i detta sammanhang följande.

Med avseende på dimensioneringsspörsmål bör denna kommitté samråda med piognosorganet.
I övrigt bör uppdraget till kommittén utformas med beaktande av vad större
konsistoriet och filosofiska fakulteten i Göteborg anfört i detta sammanhang. Särskilt
torde det enligt min mening böra uppmärksammas, att utredningens förslag om gemensamma
institutioner och gemensam undervisning för Göteborgs universitet och Chalmers
tekniska högskola endast i mycket begränsad omfattning synes kunna genomföras, om

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nödig hänsyn tages till den djupgående olikhet i uppläggning och målsättning för studierna,
som består mellan liknämnda ämnen vid de båda lärosätena.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anför:

Överstyrelsen förordar, att i enlighet med universitetsutredningens förslag utbyggnaden
av Chalmers tekniska högskola sker med hänsyn till den planerade matematisk-naturvetenskapliga
fakultetens vid Göteborgs universitet lokalbehov i ämnena matematik,
fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik, vilket sålunda skulle innebära ett inrättande
av gemensamma institutioner för de båda lärosätena i här berörda ämnen. I anslutning
härtill vill överstyrelsen uttala att överstyrelsen förutsätter att — såsom under rådande
provisorium hittills skett — Chalmers tekniska högskola beträffande lärarkrafter och
övriga resurser bör svara för den här avsedda undervisningen av filosofie studerande vid
universitetet i avvaktan på en slutlig lösning av de organisatoriska och administrativa
frågor av stor räckvidd, som här kommer att aktualiseras.

Stadsfullmäktige i Göteborg åberopar som eget utlåtande ett yttrande av
stadskollegiet. I detta har hänvisats till yttranden i ämnet av, bl. a., fastighetsnämnden,
styrelsen för Göteborgs museum och styrelsen för botaniska trädgården.
Enligt stadskollegiet bör frågan om ett visst statligt stöd till Botaniska
trädgårdens forsknings- och undervisningsverksamhet nu aktualiseras.

Fastighetsnämnden har intet att erinra mot utredningens bedömningar och
riktlinjer.

Museistyrelsen uttalar sig för ett samarbete med universitetet i lämplig form.
Att en sådan samverkan kommer till stånd torde enligt styrelsen i första hand
ligga i universitetets intresse. Styrelsen förutsätter, att de kostnader, som kan
uppkomma för museet på grund av dess medverkan, skall bäras av universitetet.
Styrelsen förordar även, att härmed sammanhängande frågor utredes i särskild
ordning, varvid styrelsen utgår från, att även museet blir representerat i den
kommitté, som för detta syfte kan bli utsedd.

Styrelsen för Botaniska trädgården anser det riktigt, att de biologiska ämnena
finnes företrädda inom en filosofisk fakultet i Göteborg, och hänvisar till det
redan existerande samarbetet mellan staden och universitetet på detta område.
Styrelsen anser emellertid att ett samarbete i nuvarande former och under nu
rådande ekonomiska betingelser icke kan tänkas fortgå under någon nämnvärd
tid framåt.

SACO och TCO tillstyrker, att en fullständig matematisk-naturvetenskaplig
fakultet inrättas i Göteborg enligt de riktlinjer, som utredningen uppdragit. —
Sveriges förenade studentkårer hälsar med stor tillfredsställelse utredningens förslag
men understryker att undervisningen i matematik, fysik och kemi vid Göteborgs
universitet och Chalmers tekniska högskola på grund av utbildningens
olika målsättning måste meddelas separat för teknologer och för naturvetare.
I största möjliga utsträckning bör enligt SFS olika lärarkrafter utnyttjas för
undervisningen av de båda studentkategorierna. Beträffande förslaget om en
permanent organisation för de biologiska ämnena i Göteborg framhåller SFS,
att denna reform hör till de angelägnaste från såväl undervisnings- som forskningssynpunkt.

249

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Ifråga om de praktiska problem, som kan uppstå vid en samordning av universitetets
och den tekniska högskolans undervisning i gemensamma institutionslokaler,
anför CTH:s studentkår följande.

Då det bl. a. av ekonomiska skäl synes oundvikligt med en samordning mellan Göteborgs
universitet och ( 111. är det nödvändigt att minsta möjliga förfång uppstår för
båda parter. Vi utgår från att undervisningen i de berörda ämnena hålles åtskild. Det
torde stå klart att direkt samundervisning, utom i få undantagsfall, varken är möjlig
eller önskvärd beroende på bl. a. skillnaden i målsättning och kursomfang. Vid ett
maximalt utnyttjande av föreläsningssalar och laborationslokaler både för universitetsstuderande
och teknologer kommer säkerligen stora problem att uppstå inte minst av schemateknisk
art. Redan nu inträffar ju att laborationskurser måste placeras i terminernas
slut, i den viktiga förberedelseperioden före tentamina. En naturlig lösning synes vara
att de universitetsstuderande får smälta in i högskolans rytm. Därigenom skulle ju ej
CTH:s väl inarbetade organisation och nuvarande arbetsordning behöva rubbas.

CTH:s studentkår förordar slutligen, med instämmande av SFS, att planläggningsarbetet
fördelas på två kommittéer, av vilka den ena bör avse den
biologiska ämnesgruppen och den andra övriga naturvetenskapliga ämnen.

Reformerad kemistutbildning

Utredningens förslag om en reformerad kemistutbildning — grundat på en
framställning av Svenska nationalkommittén för kemi — mötes allmänt med
stor tillfredsställelse i remissyttrandena och tillstyrkes av, bland andra, matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Uppsala, uiatematisk-naturvetenskapliga
avdelningen vid Stockholms högskola, överstyrelsen för de tekniska högskolorna,
statens tekniska forskningsråd, Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges
förenade studentkårer och TCO. Universitetskanslern avstyrker att förslaget
genomföres som en fristående åtgärd.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund åberopar ett tidigare till
universitetskanslern den 17 november 1959 avgivet yttrande i ämnet, i vilket
fakulteten tillstyrkt nationalkommitténs förslag men i anslutning därtill uttalat
följande.

För att ge filosofie kandidat- och ämbetsexamina tillräcklig bredd föreslår fakulteten
dels att högst fyra betygsenheter i de kemiska ämnena får inräknas i de sex enheter,
som fordras för dessa examina, dels att det, i likhet med vad som nu är fallet i filosofisk
ämbetsexamen med två betyg i kemi, skall fordras betyg i ytterligare ett huvudämne.
Fakulteten ställer sig för sin del tveksam till nationalkommitténs uppgift att genomförandet
av det föreliggande förslaget icke skulle föranleda några extra kostnader för staten.
Dock skulle en tidsvinst på minst en termin genom förslaget kunna göras för licentiatexamens
avläggande.

Universitetskanslern anför, efter en redogörelse för fragans tidigare behandling,
i huvudsak följande.

Vårt nuvarande filosofiska examenssystem, vilket regleras i huvudsak av Kungl. Maj:ts
stadga den 25 september 1953 (nr 610) angående filosofiska examina, utgör i stort sett
en organisk enhet som växt fram i kontinuerlig växelverkan mellan samhällets olika behov

250

Kungl. Mciy.ts proposition nr 119 år 1960

och vetenskapens framsteg i skilda läroämnen. En av de grundtankar varpå examenssystemet
vilar är att de filosofiska preliminärexamina skall leda fram till sådana kunskaper
som kan erbjuda eu icke alltför smal bas för fortsatta vetenskapliga studier. Jag
vill i detta sammanhang särskilt peka på de bestämmelser i examensstadgan som garanterar
att en sådan bredd upprätthålles. Enligt 16 och 20 §§ erfordras sålunda alltid att
filosofisk ämbetsexamen respektive filosofie kandidatexamen omfattar minst två examensämnen.

av den för examens godkännande erforderliga betygssumman endast en studiekurs tillgodoräknas
för varje i examen ingående ämne.

Vid utfärdandet av 1953 års examensbestämmelser realiserades inom ramen för filosofie
kandidatexamen ett av 1945 års universitetsberedning framfört förslag om en ny filosofisk
examen, benämnd naturvetenskaplig specialexamen, såtillvida att en bestämmelse
infördes i stadgan som möjliggjorde medtagandet av fyra betygsenheter inom ett och
samma examensämne. Av förarbetena till den nya stadgan framgår, att ett särskilt betygssatt
4-betygsstadium vore mycket angeläget inom examensämnet kemi. Där förekom
nämligen en av industrien uppskattad utbildning på en nivå, motsvarande det tilltänkta
4-betygsstadiet, som annars icke kunde erhålla en adekvat betygssättning. (Se närmare
härom D. Hannerberg, Kungl. Maj:ts stadga angående filosofiska examina, Stockholm
1954.)

Den nya examensstadgan tillmötesgick även ett annat, särskilt inom näringslivet angeläget
önskemål, nämligen om en differentiering av studierna inom de filosofiska examensämnena.
Detta önskemål tillgodosågs främst genom möjligheterna att införa alternativa
studiekurser.

I fråga om studiekursernas utformning har filosofie kandidatexamen genom 1953 års
stadga fatt en elastisk karaktär. Jämte normalkurser (standardkurser), gemensamma för
filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen, må för den senare examen inrättas
alternativa kurser med särskild inriktning på viss del av ämnet samt special- och stödkurser,
omfattande del av ämnet. Studieplanerna skall prövas av kanslern och intagas i
studiehandboken med erforderliga föreskrifter om avsedd studiegång och beträffande
specialkurserna (stödkurserna) om eventuell obligatorisk samhörighet med visst huvudämne.
Härutöver må även erinras dels om möjligheterna att i fråga om filosofie kandidatexamen
införa halvbetygskurser, dels ock om att examensbevis i förekommande fall skPl|
angiva studiekursens särskilda art.

Enligt mitt bedömande synes det i och för sig vara en fullt framkomlig väg att inom
ramen för nu angivna examensbestämmelser i stort sett tillgodose de krav som framställts
från Svenska nationalkommittén för kemi om en differentiering av kemistutbildningen.

Vid såväl universiteten i Uppsala och Lund som Stockholms högskola har sålunda redan
införts 4-betygskurser i ämnet kemi. Såvitt jag kunnat bedöma har denna utbildning
redan — tvärtemot vissa uttalanden av universitetsutredningen —- omfattats med stort
intresse av de studerande. Efter ytterligare vunnen erfarenhet torde dylik utbildning
bli än mer efterfrågad.

Vidare har utbildningen i kemi vid de skilda lärosätena från och med 3-betygsstadiet
redan differentierats därhän, att den studerande kan välja mellan olika alternativ och på
så sätt inrikta sina studier mot en särskild specialisering inom ämnets ram.

Ehuru jag är fullt medveten om att starka skäl ligger till grund för föreliggande förslag
i fråga om kemiämnets uppdelning, är jag emellertid ej beredd att i förevarande sammanhang
taga slutlig ställning till alla de problem — av exempelvis examensteknisk och ekonomisk
art — som hänger samman med en sådan reform. Jag vill därvid särskilt peka
på de starkt divergerande uppfattningar, som i denna fråga kommit till uttryck ifrån
vissa av de akademiska remissinstansernas sida. Då jag ej kunnat skönja en enhällig

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

opinion gentemot de olika detaljerade förslagen, synes det mig nödvändigt att hela spörsmålet
om en uppdelning av kemiämnet göres till föremål för en särskild utredning.

Jag finner sålunda, med stöd av vad ovan anförts, att en uppdelning av kemiämnet
icke kan ske fristående från en mera allmän översyn av vårt examenssystem. Jag avstyrker
därför, i varje fall för närvarande, ifrågavarande förslag om en sådan uppdelning
och förordar i stället dels att åt den föreslagna sakkunnigkommittén för utarbetande av
en differentierad studiegång för de studerande vid de humanistiska fakulteterna uppdrages
även att utreda motsvarande differentieringsproblem vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna, dels ock att en allmän översyn och stadgerevision verkställes av vårt
filosofiska examenssystem.

Statens råd för atomforskning, som inte gått närmare in på frågan om kemistutbildningen,
förordar, att en utredning i liknande syfte görs beträffande vissa
andra ämnen, varvid från rådets synpunkt främst fysiken bör komma i blickpunkten.
Sådana områden som kärnfysik, atomspektroskopi, fasta tillståndets
fysik, elektronik, radiofysik och geofysik synes enligt rådet mogna för utbrytning
ur moderämnet på samma sätt som sedan länge skett med matematisk
fysik, meteorologi och de tekniska discipliner som härstammar från fysiken.
Samma behov föreligger enligt rådet också inom andra ämnen.

Liknande synpunkter framföres av statens naturvetenskapliga forskningsråd,
som framhåller, att en separat utredning ej bör förhindra, att universitetsutredningens
förslag beträffande uppdelningen av ämnet kemi redan nu genomföres.

SACO förordar en ytterligare överarbetning av förevarande frågor inom en
särskild utredning rörande differentieringen av naturvetarutbildningen. Organisationen
anför i detta sammanhang följande.

På grundval av de resultat en dylik överarbetning kan ge bör utarbetas alternativa
kursplaner och införas nya lämpliga examensämnen. Som exempel på dylika tänkbara
åtgärder kan nämnas en komplettering av tvåbetygskursen i matematik med användning
och programmering av datamaskiner samt en reformering av kemistutbildningen i den av
utredningen föreslagna riktningen. Lämpliga ämneskombinationer bör utarbetas för olika
yrkesriktningar, såsom läkemedelskemist, meteorolog och operationsanalytiker. Det bör
påpekas, att en yrkesinriktad utbildning av detta slag förekommer vid Stockholms högskola
i utbildningen av försäkringsmatematiker.

En reformerad naturvetarutbildning torde inte böra ta sikte på en med fackhögskolorna
konkurrerande examensform, d. v. s. utbildningen bör inte splittras på en mängd
småämnen utan, som för närvarande, vara koncentrerad till ett fåtal ämnen. Härigenom
kommer den naturvetenskapliga utbildningen att tillgodose andra behov än fackhögskoleutbildningen.
I

I särskilda skrivelser har dels matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i
Uppsala, dels ock vissa lärare vid Stockholms högskola ställt sig frågande inför
kanslerns uttalande, att det skulle råda divergerande meningar bland de akademiska
remissinstanserna rörande förslaget till reform av kemistutbildningen.
Nämnda fakultet har därvid framhållit, att landets samtliga akademiska lärare
i kemi stött nationalkommitténs förslag samt att remissvaren från de tre matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna biträtt differentieringsförslaget, varför

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

opinionen förefaller fakulteten vara sällsynt enhällig till förmån för föreliggande
förslag.

Kanslern har härefter i särskild skrivelse anfört i huvudsak följande.

I detta avseende vill jag här framhålla, att matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
i Lund i skrivelse till mig av den 17 november 1959 — vilken som bilaga fogats till
fakultetens yttrande över utredningens betänkande — i väsentliga punkter uttryckt en
uppfattning, som skiljer sig från motsvarande fakulteters i Uppsala och Stockholm.
Lundafakulteten föreslår sålunda, i direkt motsats till de båda övriga fakulteterna, att
högst fyra betygsenheter i de kemiska ämnena skulle få inräknas i de sex enheter, som
fordras för en filosofie kandidatexamen.

Innan enighet uppnåtts på denna enligt mitt förmenande viktiga punkt, saknas förutsättning
för ett genomförande av förslaget. Vidare må framhållas, att frågan om på vilken
grund licentiatutbildningen i kemi skall bygga är otillfredsställande utredd. Detsamma
gäller spörsmålet om vilka betygsgrader det odifferentierade kemiämnet avses
skola omfatta.

Lundafakulteten uttalar vidare, att den ställer sig tveksam till nationalkommitténs
uppgift att förslagets genomförande icke skulle föranleda några extra kostnader för staten.
Uppsalafakulteten synes däremot helt godtaga nationalkommitténs uppgift, oaktat
fakulteten förklarat sig övertygad om att kostnadsökningar blir nödvändiga »i samband
med oundvikliga krav på differentiering och specialisering av skilda ämnen». För min del
ansluter jag mig pa denna punkt till Lundafakulteten, och anser vidare utredning av
kostnadsfrågan erforderlig, innan förslaget genomföres.

I underdånig skrivelse av den 8 mars 1960 har matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
i Uppsala riktat kritik mot mina uttalanden i den här behandlade frågan. Så vitt
av skrivelsen framgår, har vid densammas avfattande Lundafakultetens ovan åberopade
skrivelse av den 17 november 1959 ej varit bekant för fakulteten. Kritiken torde genom
vad som här anförts vara tillräckligt bemött.

Av delning sf öre ståndarna vid institutionen för kemi jämte andra lärare i kemi
vid universitetet i Lund har i särskild skrift anfört följande.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund har tillstyrkt en delning av kemin
enligt nationalkommitténs förslag. Enligt vad vi inhämtat har förslaget tillstyrkts även
av motsvarande akademiska instanser i Uppsala och Stockholm. Några divergerande
uppfattningar ifråga om uppdelningen synes oss alltså icke föreligga. De små differenser,
som kommer till synes i de olika akademiska instansernas remissutlåtanden, är enligt
vår mening icke av sådan art, att de motiverar ett uppskjutande av ärendets behandling
till en obestämd framtid. Med hänsyn till uppgörande av studie- och organisationsplaner
och till planerade nybyggnader är det ytterst angeläget, att beslut om kemins delning
fattas utan dröjsmål.

Beträffande delningsförslaget vill vi vidare understryka, att detta enhälligt antogs av
den ämneskonferens i kemi, som den 2 april 1957 anordnades av kanslersämbetet och
nationalkommittén gemensamt. Efter nämnda konferens föreligger alltså endast ett förslag
till delning av kemin, och uppslutningen kring förslaget förefaller oss vara verkligt
enhällig. — Det bör i detta sammanhang framhållas, att bland nationalkommitténs ledamöter
även finns representanter för näringslivet, varför det synes oss att alla parter, som
kan ha ett speciellt intresse av kemiundervisningen vid universiteten, har beretts möjligheter
att ta del av ärendet. Sett mot denna bakgrund förefaller det inte troligt, att
något skulle vinnas på en ytterligare utredning sammankopplad med liknande utredningar
för humanistiska ämnen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

253

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater
samt vissa examensfrågor

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater

I fråga om den föreslagna civilingenjörsutbildningen för filosofie kandidater
vid universitetet i Uppsala råder delade meningar hos remissinstanserna.

En klart positiv inställning till utredningens förslag redovisas av, bland andra,
följande remissinstanser, nämligen matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i
Uppsala och motsvarande avdelning vid Stockholms högskola, av delning sråden
för teknisk fysik och för elektroteknik vid KTH, statens råd för atomforskning,
Vetenskapsakademien, arbetsmarknadsstyrelsen, Statstjänstemannens riksförbund,
TCO samt Skånes handelskammare.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd hälsar med glädje en utveckling,
som tenderar att avlägsna eller reducera den till stor del historiskt betingade
skillnaden mellan tekniska högskolor och matematisk-naturvetenskapliga fakulteter
och tillstyrker därför det föreliggande förslaget. Också Jemkontoret rekommenderar
varmt den föreslagna utbildningen, under hänvisning till dess möjligheter
att gynna ett fruktbringande samarbete mellan den naturvetenskapliga
och den mera tekniskt orienterade utbildningen och forskningen. Av liknande
skäl ansluter sig Sveriges förenade studentkårer till förslaget.

Svenska teknologföreningen ställer sig något betänksam till förslaget men vill
ej helt avvisa tanken att en sådan utbildning kan komma till stånd på försök
och i begränsad omfattning i ämnet teknisk fysik.

Även filosofiska fakulteten i Göteborg och statens tekniska forskningsråd,
som tillstyrker utredningsförslaget i förevarande del, uttalar att denna utbildning
bör komma till stånd såsom ett försök.

SACO har i princip ingen erinran mot att förslaget genomföres. Enligt organisationen
förefaller det emellertid tveksamt om förslaget är mer angeläget än
andra reformbehov rörande den naturvetenskapliga utbildningen. SACO understryker,
att intagningen till denna utbildningsform tills vidare måste vara
begränsad.

Bland de remissinstanser som ställer sig kritiska till förslaget märkes lärarkollegiet
vid CTH, enligt vars uppfattning förslaget innebär ett klart avsteg från
principen om en spärr till civilingenjörsutbildningen. Lärarkollegiet anför härom
följande.

Vid båda tekniska högskolorna, särskilt vid CTH och givetvis vid Lundahögskolan,
skulle förmodligen mycket snart resas krav på genvägar till högre teknisk utbildning,
vilka skulle visa sig svåra att tillbakavisa alldeles särskilt efter genomförandet av utredningens
förslag beträffande filosofiska examina vid de tekniska högskolorna. Vid sidan
av de ordinarie studerandena, vilka klarat sig genom den trånga entrédörren och vilka
är underkastade gällande bestämmelser om flyttning, praktik etc., skulle det finnas en
stor kategori studerande, kanske större än antalet ordinarie studerande, vilka utan andra
förutsättningar än en formell behörighet — studentexamen eller motsvarande — skulle

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ha chans att botanisera sig fram till en civilingenjörsexamen. Härmed är inte sagt att
frågan löses genom att uppsalalinjen förses med spärr eller att den ej alls kommer till stånd.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser visserligen att det i och för
sig kan vara av värde att möjlighet beredes även studerande vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna att förvärva teknisk utbildning men är
icke beredd att närmare gå in på en prövning av den föreslagna nya utbildningsformen
vid universitetet i Uppsala.

Universitetskanslern är icke beredd tillstyrka förslaget.

I en efter remisstidens utgång inkommen skrivelse har kanslern såsom stöd
för sin ståndpunkt anfört bl. a. följande.

I likhet med flertalet akademiska remissmyndigheter är jag visserligen av den uppfattningen,
att allt samarbete på forskningsplanet mellan institutioner, tillhörande olika fakulteter
eller högskolor, bör med alla till buds stående medel stimuleras och främjas. För
min del är jag starkt intresserad av att medverka till ändamålsenliga åtgärder i detta syfte.
Något helt annat är emellertid att överflytta grundutbildning och grundläggande examina
från ett lärosäte, till vilket denna utbildning traditionsenligt varit knuten, till en fakultet
eller högskola, som meddelar utbildning med annan målsättning. Mot en sådan överflyttning
har starka principiella betänkligheter framförts, till vilka jag obetingat ansluter mig.
Jag har därför bestämt avstyrkt utredningens förslag rörande meddelande av generella
bestämmelser angående möjlighet att avlägga filosofiska examina vid teknisk högskola
eller omvänt. En konsekvens av min uppfattning i denna fråga är, att jag icke heller
kunnat tillstyrka förslaget om civilingenjörsutbildning i Uppsala.

Jag vill ytterligare anföra följande. Den föreslagna utbildningen i Uppsala skulle närmast
motsvara utbildningen vid avdelningen för teknisk fysik vid teknisk högskola. Utredningen
rekommenderar däremot för samma tidsavsnitt en ökning av avdelningens intagning
från 50 till 105, således väsentligt mer än industriförbundet föreslagit. Även om
utredningen enligt min mening anfört vägande skäl för en starkare ökning än den av
industriförbundet föreslagna, tyder dock en jämförelse mellan de anförda siffrorna på att
ett införande av civilingenjörsutbildning av detta slag vid universiteten knappast kan
anses höra till de i dagens läge mest brådskande reformerna, så mycket mer som överstyrelsen
för de tekniska högskolorna i sitt utlåtande över utredningens betänkande föreslagit
en ytterligare ökning med årligen 15 studerande av de tekniska högskolornas intagning
till här ifrågavarande fackavdelning.

I åtskilliga remissyttranden har kritik riktats mot den av utredningen föreslagna
titeln för den som genomgått här berörda utbildning, nämligen filosofie
kandidat och civilingenjör.

Sålunda finner lärarkollegiet vid KTH och matematisk-naturvetenskapliga
avdelningen vid Stockholms högskola denna dubbla titel olämplig på grund av
dess längd och därför att den enligt dessa remissinstanser synes i viss mån vilseledande.
Denna synpunkt delas av statens tekniska forskningsråd, vilket såsom
ett tänkbart alternativ anger titeln filosofie och teknologie kandidat, medan
av delning srådet för teknisk fysik vid KTH föreslår benämningen teknologie
magister. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna uttalar, att därest den föreslagna
utbildningen skulle komma till stånd, överstyrelsen ej kan tillstyrka examenstiteln
civilingenjör. Denna titel bör, enligt överstyrelsens mening, så länge
ifragakommande avdelningar vid de tekniska högskolorna är spärrade, vara

255

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

förbehållen den som avlagt examen vid sådan högskola. Av delning »rådet för
maskinteknik vid KTH anser, att civilingenjörstiteln av hävd anknyter till en
utbildning på bred ingenjörsteknisk bas.

Sveriges mekanförbund yttrar i titelfrågan bl. a. följande.

Förbundet anser, att universitetsingenjören bör ges en betydligt mer omfattande utbildning
i tekniska ämnen än vad utredningen föreslagit. Uppsala universitet bör sålunda
utbilda tekniska fysiker med möjligast goda anpassning till näringslivets och högskoleutbildningens
behov. Därför bör också fordras en grundlig praktikutbildning under fil.
kand.-studiema i enlighet med den som krävs för en civilingenjör. Endast om utbildningen
på detta sätt görs ingenjörsmässig, anser förbundet att titeln civilingenjör skall få användas.

Svenska teknologföreningen framhåller, att en förutsättning för att den föreslagna
utbildningen skall berättiga till titeln civilingenjör bör vara, att samma
fordringar på industriell praktik, som gäller vid de tekniska högskolorna, uppställes,
och att kursplanerna underställes avdelningsrådet för teknisk fysik vid
tekniska högskolan i Stockholm, samt att utbildningen står under överstyrelsens
för de tekniska högskolorna överinseende.

Sveriges kemiska industrikontor berör frågan om en motsvarande utbildning
av kemister och anför därvid följande.

Kemikontoret har med stort intresse tagit del av förslaget till utbildning av tekniska
fysiker genom en form av ingenjörsutbildning vid den fysiska institutionen i Uppsala. En
motsvarande utbildning av tekniska kemister vid ett eller flera universitet framstår som
en angelägen uppgift. Enligt Kemikontorets åsikt bör utbildningen bygga på den ovan
nämnda differentierade kemistutbildningen och utformas som en teknisk påbyggnad efter
specialstudiema i något av de fem särskilda kemiämnena.

Vissa examensfrågor

Någon utförligare redovisning för remissinstansernas uttalanden i fråga om
vad utredningen föreslagit beträffande möjligheterna att förvärva filosofiska
examina vid de tekniska högskolorna samt teknisk licentiatexamen och teknisk
doktorsgrad vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet torde ej behöva lämnas
i förevarande sammanhang. Helt allmänt kan konstateras, att flertalet remissinstanser,
som berört utredningens ifrågavarande förslag ställer sig positiva till
dessa, i synnerhet vad beträffar de högre examina. Utredningens förslag hälsas
sålunda med tillfredsställelse av lärarkollegiet vid KTH samt av statens tekniska
forskningsråd, som anser, att förslaget vad beträffar filosofiska examina vid de
tekniska högskolorna synes vara ägnat att främja forskningen. Utredningens
förslag betraktas också som en naturlig konsekvens av den intimare anknytning
mellan de tekniska och naturvetenskapliga utbildnings- och forskningsområdena,
som utredningen föreslår. Synpunkter av denna innebörd redovisas i yttranden
av TCO, matematisk-naturvetenskaplig a fakulteten i Lund, avdelningsrådet för
teknisk fysik vid KTII, statens naturvetenskapliga forskningsråd och Ingeniörsvetenskapsakademien.

Vissa remissinstanser ställer sig mer eller mindre avvisande till utredningens

256

Kungl. Maj:ts •proposition nr 119 år 1960

förslag i vad avser möjlighet att avlägga filosofisk grundexamen vid teknisk högskola.
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna och Svenska teknologföreningen
finner behov ej föreligga av en dylik examinationsrätt. Statens naturvetenskapliga
forskningsråd är likaså tveksamt i denna del. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Lund anser, att frågan om ändringar i gällande bestämmelser
för grundexamina måste ytterligare övervägas.

Sveriges förenade studentkårer har ingenting att invända mot vad utredningen
föreslagit men anser, att en separat fackmannautredning bör få behandla
frågorna från organisatorisk synpunkt.

Större akademiska konsistoriet i Göteborg intar en tveksam hållning till utredningens
förslag och efterlyser en närmare redovisning av de sakliga skäl som
måste förutsättas ligga till grund därför.

Direkt avvisande till utredningens förslag ställer sig kanslern, filosofiska
fakulteten i Göteborg och matematisk-naturveten skaplig a avdelningen vid
Stockholms högskola, vilka visserligen i princip delar utredningens uppfattning
om värdet av intima kontakter mellan teknisk och naturvetenskaplig utbildning
och forskning men icke anser det önskvärt att ändra nuvarande examensordning,
framför allt icke vad avser de filosofiska grundexamina. Göteborgsfakulteten
påpekar, att den studieordning för den grundläggande utbildningen
och den ordning för examinas avläggande, som genom praxis vuxit fram inom
varje fakultet och fackhögskola representerar ett värde, som icke bör tillspillogivas.
Det utmärkta samarbete, som fakulteten under några år haft med CTH
har givit erfarenheter, som klart visat svårigheterna att samordna den grundläggande
utbildningen för filosofie och teknologie studerande, vilkas olika studiemål
kräver olika studieplaner. Fakulteten framhåller även, att förslagen icke
motsvarar något praktiskt behov, då det för närvarande finns möjlighet att
avlägga filosofiska examina på de orter, där det finns teknisk högskola. Ehuru
fakulteten sålunda ställer sig avvisande till förslagen om fullständig integration
av examina, har den ingenting att invända mot utan vill tvärtom livligt förorda,
att ökade möjligheter beredes till partiell integration.

Slutligen kan i detta sammanhang nämnas, att lärarkollegierna vid KTH och
CTH tillstyrker, att teknisk licentiatexamen skall kunna avläggas i endast ett
ämne.

Nya utbildningsformer vid de tekniska gymnasierna

Allmänt

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att den föreslagna kraftiga utbyggnaden
av de tekniska läroverken och i viss mån även av de tekniska
skolorna (instituten) medför ett ökat behov av civilingenjörer som lärare. Så är
t. ex. civilingenjörer från avdelning för teknisk fysik enligt överstyrelsens mening
synnerligen lämpliga för den undervisning, som skall bedrivas i ämnen som

257

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

fysik, elektronik och eventuellt även matematik. En förutsättning för att den
planerade utbyggnaden av de tekniska läroverken skall kunna komma till
stånd är — framhåller överstyrelsen — att utredningens rekommendationer
rörande utbildningskapaciteten ifråga om civilingenjörer realiseras. Särskilt
angeläget är att utexaminationen från avdelningen för teknisk fysik utökas på
sätt utredningen föreslår. De av näringslivets företrädare gjorda beräkningarna
synes ej ha tagit hänsyn till de tekniska undervisningsanstalternas lärarbehov.

Beträffande utredningens förslag rörande utbildningsformerna vid de tekniska
gymnasierna uttalar TCO, att det från flera synpunkter måste anses
önskvärt, att ungdomar med studentexamen i större utsträckning i framtiden
söker sig till de tekniska gymnasierna. Ett ökat antal studenter från de allmänbildande
gymnasierna skulle därigenom enligt TCO:s mening ges en värdefull
yrkesutbildning samtidigt som näringslivet tillföres läroverksingenjörer med
en bredare allmänbildning än de tekniska gymnasierna på grund av sin ämnesträngsel
kan meddela.

Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen understryker i
sitt gemensamma yttrande behovet av en utbyggnad av de tekniska gymnasierna.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd framhåller, att ett flertal av naturvetenskapens
discipliner numera utnyttjar en mycket avancerad instrumentell
teknik, ofta i form av mycket stora och dyra maskiner, vilka för sin skötsel
kräver skicklig och på speciellt sätt utbildad expertis. Läroverksingenjörerna
spelar enligt rådets mening en allt större roll för den vetenskapliga forskningen.

Även statens råd för atomforskning finner, att läroverksingenjörerna visat sig
synnerligen användbara som kvalificerade medarbetare inom forskningsverksamheten.

Studentlinjer vid de tekniska gymnasierna

Remissinstanserna ställer sig genomgående mycket positiva till särskilda
studentlinjer vid de tekniska gymnasierna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker livligt, att sådana linjer inrättas
vid de tekniska gymnasierna. Överstyrelsen anför bl. a. följande.

För närvarande gäller den ordningen, att studenter endast i man av utrymme antages
i klasserna I och II. År 1959 utgjorde det antal studenter, som intogs till tekniska gymnasier,
ungefär 50 varav häliten intogs vid tekniska läroverket i Stockholm. Enligt de vid
dessa läroverk föreliggande erfarenheterna är studenternas studieresultat ungefär likvärdiga
med de övriga elevernas. Överstyrelsen har infordrat yttrande från de tekniska
läroverken angående bl. a. det här framförda förslaget. Det stora flertalet av de tekniska
läroverken har ansett, att särskilda studentlinjer bör införas, bl. a. därför, att studenter
för närvarande inte i tillräckligt stor utsträckning kan beredas plats i klass II.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det angeläget, att förslaget realiseras snarast
möjligt. Med ledning av sin erfarenhet från yrkesvägledningen pa gymnasierna
vitsordar styrelsen, att det bland studenterna synes finnas intresse för cn kor 17

— liihang till riksdagens protokoll 1900. 1 samt Nr 119

258

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

tare teknisk utbildning än den, som de tekniska högskolorna erbjuder. Styrelsen
papekar, att ej sa fa studenter, inriktade åt tekniska arbetsområden, icke uppnår
tillräckligt höga studentbetyg för inträde vid teknisk högskola. Vissa studenter
tvekar kanske enligt styrelsens mening av ekonomiska skäl inför den
långa studietiden vid de tekniska högskolorna.

Statskontoret ställer sig tveksamt till förslaget, vilket ämbetsverket anser
innebära tillskapande av en mindre lämplig mellanform, som i viss mån strider
mot grundtankarna i den beslutade utbyggnaden av de tekniska läroverken.

De reservationer, som framkommit mot utredningens förslag, hänför sig
främst till frågan om studietidens längd.

Från skilda håll har påtalats, att studietiden tilltagits alltför snävt. Sålunda
anser lärarkollegiet vid KTH, att en studiegång om fyra terminer är ett absolut
minimum för ernående av acceptabla resultat. Enligt kollegiet är det av visst
intresse i sammanhanget att konstatera, att man efter omfattande utredningar i
Danmark för några år sedan ansåg det nödvändigt att inrätta en treårig
utbildning för studenter, som därigenom skulle nå fram till graden »akademiingenjör».

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser likaledes, att en utbildning om totalt
tre terminer ej kan ge önskat resultat, vilket förhållande enligt överstyrelsen
främst beror på att studiegången blir felaktig. Den av rektor Lunell på utredningens
uppdrag skisserade studieplanen innebär nämligen, framhåller överstyrelsen,
att grundläggande ämnen och tillämpningsämnen skulle komma att
läsas samtidigt, icke — som fallet bör vara — efter varandra. Överstyrelsen
anser vidare, att en studietid om endast en termin före klass III även för studenter
innebär en alldeles för sammanpressad inlärningsgång.

Överstyrelsen redovisar i en promemoria, fogad till utlåtandet, sina närmare
synpunkter på timplaneförslaget.

Granskar man förslaget närmare, finner man, att rektor Lunell varit alltför optimistisk
i sin kalkyl, han överskattar nämligen studenternas förkunskaper i matematik, fysik och
mekanik samt underskattar det tekniska gymnasiets kurser i dessa tre ämnen i klass II.
Huvuddelen av studenternas förkunskaper i dessa ämnen faller emellertid inom det tekniska
gymnasiets klass I, medan deras förkunskaper täcker endast en del av dessa ämneskurser
i klass II.

Enligt SFS kan tillfredsställande resultat ej erhållas på en studentlinje med
mindre än fyra terminers studier efter studentexamen på realgymnasiet. Det
synes enligt organisationens mening vara nödvändigt med ytterligare utredning
beträffande de nya utbildningsformerna, även om det är önskvärt att försöksverksamhet
påbörjas snarast möjligt.

TCO anser, att studietidens längd bör bli föremål för närmare prövning, varvid
man synes kunna utgå från att de särskilda studentlinjerna bör kunna rekrytera
studenter med bättre förkunskaper och studieförutsättningar än de studenter,
som hittills sökt sig till de tekniska gymnasierna.

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Högerns ung doms förbund ifrågasätter om icke en tvaarig utbildning vore mer
ändamålsenlig. Försöksverksamhet med såväl tre- som fyraterminerslinjer bör
enligt förbundets mening snarast komma till stånd.

Tveksamhet angående möjligheten att klara den föreslagna utbildningen pa
tre terminer uttalar också Skånes handelskammare, som dock finner, att treterminerslinjen
bör prövas.

Frågan om den föreslagna försöksverksamheten vid ett antal tekniska gymnasier
har rönt stort intresse under remissbehandlingen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anför bl. a. följande.

Hur studenterna skall inordnas i undervisningen måste bli beroende på i vilket antal
de kommer att söka sig till de tekniska gymnasierna. Det torde bli nödvändigt, i varje
fall till att börja med, att inrätta studentlinjer blott vid vissa tekniska gymnasier. Denna
fråga bör bli föremål för senare överväganden. Så torde även bli fallet med frågan om
särskilda studentavdelningar i klass III. Överstyrelsen vill rent allmänt uttala, att formen
av denna utbildning i början bör få karaktär av försöksverksamhet i avvaktan på närmare
erfarenheter rörande studieresultaten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller i sammanhanget, att vissa större
industriföretag i Jönköpingsorten hösten 1959 igångsatt fyraåriga högskolekurser
för anställda vid företagen. Med hänsyn härtill och till det mycket rikt
differentierade näringslivet i länet tillstyrker länsstyrelsen livligt, att försöksverksamhet
kommer till stånd vid högre tekniska läroverket i Jönköping.

Utöver den i betänkandet föreslagna försöksverksamheten har intresse anmälts
för försöksverksamhet även i Malmö och Luleå.

Skånes handelskammare och Skånska ingenjör sklubb en anser sålunda, att
Malmö lämpar sig väl för försöksverksamhet, emedan viss erfarenhet av intagning
av studenter vid högre tekniska läroverket där redan finnes. Studietiden
för studenterna, vilka börjat undervisningen direkt i klass II, har omfattat fyra
terminer.

Försöksverksamhet vid högre tekniska läroverket i Luleå förordas av Norrlands
förbundet och Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen. Som
skäl anföres de speciella förhallanden, som rader i Norrbotten, samt läroverkets
storlek och betydelse för den starkt ökade industriella utvecklingen i länet. I

I fråga om inträdesfordringarna för studenter från allmän linje och kraven pa
praktik anför överstyrelsen för yrkesutbildning följande synpunkter.

Överstyrelsen har intet att erinra mot utredningens förslag, att studenter även från
allmän linje efter komplettering vinner inträde på studentlinje. Eventuellt bör dessa
studenter genomgå inträdesprövning i matematik.

Överstyrelsen anser, att kraven på praktik för studenter bör vara desamma som för
andra elever vid tekniskt gymnasium. Två månaders praktik bör alltså erfordras för
inträde och sex månader för flyttning till tredje klass. Överstyrelsen vill tillägga, att den
redan för närvarande har möjligheter att i de fall, du särskilda skäl föreligger, medge
avkortning av praktik tiden. Någon anledning att begagna ett vidgat dispensförfarande
i detta fall föreligger dock cj.

260

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Frågan om korrespondensinstitutens uppgifter i fråga om ingenjörsutbildningen
bör prövas, framhåller Skånes handelskammare, och pekar på den verksamhet
i detta avseende, som sedan åtskilliga år bedrivits vid Hermods korrespondensinstitut
i Malmö.

Sveriges mekanförbund framför ett förslag om tekniska parallellavdelningar
vid de allmänna gymnasierna på platser, där tillräckligt underlag saknas för
ett fullständigt tekniskt gymnasium.

Länsstyrelsen i Västemorrlands län ifrågasätter, huruvida man bör inskränka
sig till enbart teknisk utbildning vid studentlinjerna. Länsstyrelsen ansluter sig
till ett av industrien inom länet framfört förslag om en ny utbildningsform, innebärande
en lärokurs om fyra ä fem terminer i tekniska och merkantila läroämnen
för studenter från huvudsakligen reallinjen. Utbildningen skulle förläggas
förslagsvis till några av de högre tekniska läroverken. Enligt länsstyrelsen
vore Härnösand en lämplig förläggningsort. Avsikten skulle vara att ge de ökade
studentkullarna en ytterligare studiemöjlighet och samtidigt tillgodose industriens
behov av ingenjörer för försäljning och teknisk kundservice.

Vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens grund

Remissinstanserna visar i allmänhet ett positivt intresse för den ifrågasatta
vidareutbildningen. En reserverad hållning intages av arbetsmarknadsstyrelsen,
som anser att universitetsutredningens förslag i detta hänseende är mindre angeläget
än utbyggnaden av den tekniska gymnasieorganisationen som sådan. Styrelsen
anför härom följande.

Styrelsen vill erinra om att för närvarande organiseras vid de tekniska läroverken särskilda
vidareutbildningskurser om cirka en termins längd med specialiserad inriktning.
Främst beroende på företagens svårigheter att undvara sina ingenjörer under kurstiden
har kurserna i viss utsträckning fått organiseras som deltidskurser. Det förefaller troligt,
att de nu föreslagna betydligt längre kurserna i huvudsak skulle komma att rekrytera
nyutexaminerade läroverksingenjörer. Kurserna skulle därvid icke få den avsedda karaktären
av fortbildning för ingenjörer, som i sin yrkesverksamhet funnit behov därav, och
kursformen skulle närmast innebära, att man skapade den nya ingenjörskategori på mellannivå,
som utredningen ej funnit motiverad.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser organiserandet av vidareutbildning
för läroverksingenjörerna — liksom även de särskilda studentlinjerna
— vara ett synnerligen värdefullt komplement till utbyggnaden av den högre
tekniska undervisningen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning instämmer i vad utredningen anfört om det
behov av och intresse för ifrågavarande utbildning, som finnes hos såväl näringslivet
som ingenjörerna. Detta behov är enligt överstyrelsen omfattande,
och kurskapaciteten måste ökas kraftigt. Överstyrelsen anför härom följande.

Universitetsutredningen har understrukit behovet av utbildning och funnit att utbildning
är en förutsättning för att nationen skall kunna hävda sig i konkurrensen med andra
länder. I enlighet härmed måste forskningens rön snabbt kunna tillämpas på ett praktiskt

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

sätt. Näringslivets tekniker måste således beredas tillfälle att komplettera sitt kunnande.
Enligt utredningen beräknas antalet läroverksingcnjörer — med examen avlagd 1955 eller
tidigare — år 1975 uppgå till 14 300. De har vid denna tid en minst 20 år gammal
examen. Motsvarande antal institutsingenjörer kommer då troligen att vara minst lika
stort. Eftersom nämnda ingenjörers utbildning alltså ligger långt tillbaka i tiden måste
tekniken i hög grad ha ändrats sedan deras examen avlades. Detta förhållande skapar ett
stort behov av vidareutbildning av dessa ingenjörer. Kommer en dylik till stånd borde
den inverka positivt på näringslivets rationalisering och effektivisering. Om man räknar
med att en så liten del som en tredjedel av de nämnda ingenjörsgrupperna under tiden
1965—75 bör genomgå minst en fortbildningskurs, skulle kursernas intagningskapacitet
behöva uppgå till cirka 950 deltagare per år. Att observera är, att ett behov av vidareutbildning
även föreligger för ingenjörer, som avlagt examen efter 1955. Dessa har ej
medtagits i beräkningen. Som jämförelse kan nämnas, att överstyrelsens tekniska fortbildningskurser
och särskilda påbyggnadskurser läsåret 1959/60 omfattar cirka 200 ingenjörer.

I fråga om målet för vidareutbildningen konstaterar överstyrelsen vidare, att
utredningen icke skilj t på två sinsemellan mycket olikartade kurstyper. Härom
anför överstyrelsen bl. a.:

Vidareutbildning kan anordnas med två skilda målsättningar. För det första måste det
finnas en vidareutbildning för redan yrkesverksamma ingenjörer, vilken bör anpassas till
deras arbetsuppgifter. För det andra föreligger behov av en fördjupad utbildning i direkt
anslutning till ingenjörsexamen. En dylik utbildning måste bli mera allmänt lagd och bör
ej specialiseras på samma sätt som det första slaget av kurser. — Ett nära samarbete
med näringslivet är mycket betydelsefullt. Överstyrelsen finner förslaget, att i kurstiden
perioder av praktiskt arbete skall inläggas, vara väl funnet. — Samarbetet med näringslivet
kan emellertid ingalunda bli begränsat endast till att avse kursernas innehåll. Det
är ett viktigt och svårt problem att kunna erhålla kvalificerade lärare i tillräcklig omfattning.
Dylika finns utan tvekan inom näringslivet. Det är emellertid förklarligt om
företag, vilket tyvärr ofta inträffar, icke anser sig kunna undvara hos dem anställda tekniker
i den omfattning, som skulle vara önskvärd för undervisningen på dessa kurser.
Det är till följd härav uppenbart, att man för att tillgodose lärarbehovet blir hänvisad
till de tekniska läroverkens egna lärare och lärare vid universitet och högskolor. Detta
förhållande måste beaktas då det gäller att utvälja de läroverk till vilka förevarande kurser
skall förläggas. Det gäller härvid att välja orter där lärarbehovet kan bli tillgodosett.
Vilka orter som bör ifrågakomma torde få bedömas senare.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd tillstyrker livligt, att den föreslagna
vidareutbildningen göres till föremål för en mera vittomfattande granskning.
Inom ramen för en sådan avancerad utbildning bör förläggas ett tillräckligt
mått av allmänbildande ämnen, framför allt inom grupperna biologi, historia
och språk.

Möjligheten för läroverksingenjörerna att studera andra ämnen än fackämnen
beröres även av av delning srådet för elektroteknik vid tekniska högskolan i
Stockholm — som anser, att fortbildningskurserna bör utvidgas att taga sikte
på driftuppgifter och tekniskt-merkanlila uppgifter — och av Jemkontoret,
som framhåller, att »kompletteringsutbildning» i t. ex. ekonomiska och merkantila
ämnen borde kunna frambringa ingenjörer lämpade för försäljning, kalkylering,
offertgivning in. m. Försöksverksamhet bör snarast igångsättas, anser
kontoret.

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Statstjänstemännens riksförbund hälsar förslaget om vidareutbildning med
tillfredsställelse och framhåller, att den bör omfatta högst fyra terminer. Förbundet
understryker vidare vikten av att de tekniska läroanstalternas kursplaner
blir föremål för en kontinuerlig översyn, så att en ständig anpassning sker till
arbetsmarknadens behov av specialister på skilda tekniska fackområden.

SACO ifrågasätter om vidareutbildningen bör påbörjas på så många orter,
som föreslagits, med hänsyn till dess karaktär av försöksverksamhet.

TCO vill ej binda sig för ett definitivt ställningstagande för närvarande, emedan
utredningens förslag är så skissartat. Organisationen föreslår i stället, att
en särskild utredning tillsättes med uppgift att närmare utforma förslaget. Uppdraget
bör omfatta jämväl övriga erforderliga former av vidareutbildning av
ingenjörer. Det synes organisationen tveklöst, att behovet av vidareutbildning
under de närmaste decennierna kommer att bli av sådan storleksordning, att en
total översyn över lämpliga vidareutbildningsformer är av behovet påkallad.
Den ifrågasatta vidareutbildningen för läroverksingenjörer bör emellertid få
prioritet och bli föremål för en dellösning.

Slutligen kan nämnas, att överstyrelsen för yrkesutbildning tagit upp två
enligt överstyrelsen väsentliga frågor. Den ena avser nödvändigheten att rationalisera
den tekniska undervisningen, den andra gymnasieingenjörernas studier
vid teknisk högskola. I sistnämnda hänseende ifrågasätter överstyrelsen om ej
civilingenjörsutbildningen för dessa studerande borde planeras annorlunda och
speciella kurser läggas upp för dem under de första terminerna vid högskolan,
direkt anknytande till deras redan inhämtade kunskaper. Härigenom skulle
enligt överstyrelsens mening en viss tidsvinst i utbildningen bli möjlig.

3. Departementschefen

I det föregående har jag förordat att universitetsutredningens allmänna program
lägges till grund för en utbyggnad av universitet och högskolor. Särskild
vikt har jag fäst vid utbyggandet av de utbildningslinjer som för närvarande har
inträdesspärr. Den största intagningskapaciteten av de spärrade utbildningslinjerna
har de tekniska högskolorna. Universitetsutredningen har på basis av
bl. a. en inom Sveriges industriförbund verkställd undersökning av det framtida
behovet av ingenjörer samt efter överläggningar med representanter för näringsliv
och organisationer förordat att de tekniska högskolornas totala intagningskapacitet
skall byggas ut i en sådan takt att höstterminen 1965 sammanlagt
1 844 nya teknologer skall kunna intagas. Av remissinstanserna har industriförbundet
och arbetsgivareföreningen under hänvisning till bl. a. att expansionstakten
inom vissa branscher av industrien är betydligt större än den som
förutsatts i det av utredningen åberopade alternativet i behovsundersökningen,

263

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

nämligen 3,5 procent årlig ökning av nationalprodukt och industriproduktion,
stannat vid den uppfattningen att intagningen till de tekniska högskolorna
senast 1965 bör ökas till minst 2 000 studenter per år. Av arbetstagarorganisationerna
har bland andra SACO tillstyrkt utredningens förslag till utökning av de
tekniska högskolornas intagningskapacitet. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna
har funnit sig i princip kunna biträda utredningens förslag beträffande
den högre tekniska utbildningens totala dimensionering men har därvid
förutsatt att industriens behov på området även kan tillgodoses genom en ökad
tillströmning till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Emellertid förordar
överstyrelsen, i likhet med många andra remissinstanser, vissa smärre
jämkningar i utredningens förslag i fråga om den lämpliga dimensioneringen av
de olika avdelningarna. Dessa jämkningsförslag har den innebörden att överstyrelsen
tillstyrker en total intagningskapacitet vid de tekniska högskolorna
hösten 1965 av 1 892 i stället för av utredningen föreslagna 1 844.

För egen del finner jag det i och för sig rimligt — med hänsyn till vad vi i dag
kan förutsätta rörande arbetsmarknadsutvecklingen i framtiden — att man på
arbetsgivar- och industrihåll velat öka intagningen vid de tekniska högskolorna
mer än vad utredningen förordat. Med tanke på den internationella ekonomiska
utvecklingen och den önskvärda framstegstakten inom landet samt med kännedom
om det växande intresset för högre tekniska studier torde högre teknisk
utbildning vara en av de utbildningsformer, som vi främst bör satsa på under
1960-talet. Å andra sidan är det en ofrånkomlig realitet att vi inte på kort sikt
kan utöka intagningskapaciteten hur snabbt som helst. Jag har tidigare erinrat
om de svårigheter som byggnadsfrågan uppreser i detta sammanhang. Jag vill
därtill foga att en redan nu knapp tillgång på tillräckligt kvalificerade lärare
manar till viss måtta vid utbyggandet av de tekniska högskolorna. Emellertid
anser jag mig nu, inte minst med hänsyn till yttrandena från de viktigaste avnämarna
och organisationerna samt från överstyrelsen för de tekniska högskolorna
och byggnadsstyrelsen, kunna förorda att de tekniska högskolornas
intagningskapacitet under de närmaste fem åren om möjligt bygges ut i en sådan
takt att hösten 1965 omkring 1 850 studerande skall kunna påbörja högre teknisk
utbildning vid dessa utbildningsanstalter.

Realiserandet av detta utbyggnadsprogram kräver stora insatser från det
allmännas sida. Byggnadsproblemen kommer att bli svåra att lösa. Inte minst
med hänsyn till vad jag i det följande kommer att förorda i fråga om samarbete
mellan teknisk och matematisk-naturvetenskaplig forskning och undervisning
finns det anledning att vid planlösningar och byggnadssätt pröva nya vägar.
Många av de problem, som byggnadsområdet erbjuder, kommer att vara av
liknande karaktär som de vilka nu möter vid den beslutade utflyttningen till
Frescati av Stockholms universitet. Jag vill därför här erinra om de uttalanden
av principiell natur som jag gjorde i samband med framläggandet av propositionen
1959: 106 (s. 72—73). Särskilt de där kraftigt understrukna synpunkterna

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

beträffande planlösningar, som möjliggör samarbete över fakultetsgränser och
snabb ytterligare byggnadsexpansion, samt förenklingar i byggnadssättet måste
i hög grad få bli vägledande också vid den lokalmässiga utbyggnaden för den
högre tekniska undervisningens och forskningens behov.

Universitetsutredningens förslag rörande de skilda avdelningarnas totala storlek
har, som framgår av redogörelsen för yttrandena i detta avseende, varit
föremål för skilda meningar. Någon utpräglad opinion för en bestämd minskning
eller ökning av någon enskild avdelning kan dock i regel inte avläsas. Jag
anser att utredningens förslag i huvudsak bör tjäna som utgångspunkt för de
närmaste årens kapacitetsökning inom skilda avdelningar. Skulle under det fortsatta
arbetets gång nya för denna fråga betydelsefulla omständigheter inträffa,
skall givetvis vissa förskjutningar kunna ske i planerna för de enskilda avdelningarnas
dimensionering. Därvid bör dock ej riktpunkten för den totala utbyggnaden
väsentligt ändras, såvida inte även detta skulle visa sig synnerligen
angeläget. I fråga om avdelningen för bergsvetenskap, som finns företrädd enbart
vid tekniska högskolan i Stockholm, delar jag de remissinstansers uppfattning
som menar att kapaciteten vid denna bör bli något större än vad universitetsutredningen
förordat. Jag anser i likhet med överstyrelsen för de tekniska högskolorna
att den nybyggnad, som under alla förhållanden blir erforderlig för en
utökning av bergsavdelningens intagningskapacitet, bör dimensioneras för en
större årlig intagning än de 90 nybörjare som universitetsutredningen förordat.
En årlig intagning av storleksordningen 110 synes vara lämpligare dels med
hänsyn till landets behov av bergsingenjörer, dels med hänsyn till att vid denna
avdelning bör beredas möjligheter för studerande från övriga nordiska länder
att bedriva studier. I likhet med överstyrelsen finner jag det lämpligt att därvid
i första hand intagningskapaciteten vid underavdelningen för metallurgi ökas.

Däremot är jag för närvarande ej beredd att tillstyrka överstyrelsens förslag
att utbygga kapaciteten vid avdelningarna för teknisk fysik och för kemi utöver
vad universitetsutredningen för sin del förordat. För den första avdelningens del
finner jag det önskvärt att utbyggnadsprogrammet vid de tekniska högskolorna
i varje fall tills vidare håller sig inom den ram som universitetsutredningen förordat.
En vidare utveckling för dessa avdelningars del bör enligt min mening ej
ske, i avvaktan på de erfarenheter som kan komma att vinnas av den nya typ
av högre teknisk utbildning vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i
Uppsala som jag i det följande kommer att förorda.

Universitetsutredningen har, som framgår av den tidigare lämnade redovisningen,
funnit att de två nuvarande tekniska högskolorna saknar tillräckliga
expansionsmöjligheter för att klara den tilltänkta kapacitetsökningen under
första hälften av 1960-talet. Därför föreslår utredningen upprättande av en
tredje teknisk högskola, förlagd till Lund. Praktiskt taget alla remissinstanser,

265

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

som uppehållit sig vid denna fråga, har ansett det vara omöjligt för tekniska
högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola att själva klara den
aktuella utbyggnaden inom den angivna tidsramen. Det har därför rått allmän
enighet om att högre teknisk utbildning och forskning bör anordnas även vid ett
tredje lärosäte. Flertalet remissinstanser har i likhet med utredningen förordat
Lund som ny plats för högre teknisk utbildning och forskning, varvid allmänt
även tillstyrkts utredningens förslag om framtida samverkan mellan den nya
tekniska och den befintliga matematisk-naturvetenskapliga forsknings- och
undervisningsorganisationen.

För egen del finner jag det nödvändigt att ett tredje lärosäte för högre teknisk
undervisning och forskning upprättas. Därvid kan vägande skäl i och för sig
anföras för en förläggning till en storstad, exempelvis Malmö. Det kan nämligen
med tanke på det nära samarbete, som bör råda mellan en teknisk högskola och
industrien, synas vara naturligt att förlägga även det tredje högre tekniska
lärosätet till en storstad. Samtidigt talar starka skäl för en förläggning till en
universitetsstad. En dylik lokalisering underlättar givetvis ett intimt samarbete
mellan teknik och naturvetenskap. Vid avvägningen mellan skilda lokaliseringsalternativ
har jag i likhet med universitetsutredningen och flertalet remissinstanser
stannat för att förorda en förläggning till Lund, under förutsättning
självfallet att erforderliga markområden där ställes till förfogande för ändamålet
på för staten godtagbara villkor. Jag föreslår därför att i Lund snarast skapas
förutsättningar för påbörjande av utbildning av civilingenjörer. Jag återkommer
i det följande till frågan om den närmare utformningen av den därför behövliga
utbildnings- och forskningsorganisationen.

Under förutsättning att högre teknisk undervisning och forskning inom en
snar framtid kommer att kunna bedrivas vid ytterligare ett lärosäte, vill jag nu
ta upp frågan hur stor kapacitetsökning som bör komma till stånd under de
kommande fem åren vid tekniska högskolan i Stockholm och vid Chalmers tekniska
högskola.

I det föregående har redovisats utredningens förslag till utbyggnad av de två
tekniska högskolorna. En utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm, är
beroende av möjligheterna att friställa ytterligare byggnadsmark utöver den som
högskolan för närvarande disponerar. Utredningen har funnit att förutsättningar
torde föreligga för att efter förhandlingar mellan berörda parter mark skall
kunna reserveras för tekniska högskolans i Stockholm räkning i en omfattning
som möjliggör en tillräcklig byggnation för att avdelningarna för teknisk fysik,
maskinteknik, elektroteknik, väg- och vattenbyggnad, bergsvetenskap samt lantmäteri
skall kunna öka sin intagningskapacitet med sammanlagt 155 teknologer
per år. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna föreslår i sitt yttrande, att
intagningskapaciteten vid högskolan ökas med sammanlagt 170 teknologer per
år, vilket skulle ske främst genom en starkare intagningsökning än den utredningen
förordat vid avdelningen för bergsvetenskap.

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Riksmarskalksämbetet, djurgårdsnämnden och Stockholms stad har i sina
yttranden ej rest invändningar mot tekniska högskolans utbyggande enligt
utredningens förslag. Lokaliseringsutredningen har däremot förordat att utbyggnaden
av tekniska högskolan i Stockholm bör begränsas i förhållande till vad
utredningen föreslagit, främst med hänsyn till mark- och studentbostadsfrågorna.
I stället borde intagningskapaciteten vid den föreslagna tredje högskolan göras
större än vad utredningen tänkt sig. Arbetsmarknadsstyrelsen å andra sidan har
ej motsatt sig den av utredningen föreslagna utbyggnaden av tekniska högskolan
i Stockholm. Studentbostadsutredningen har i allmänna ordalag påtalat svårigheterna
i storstäderna att få lämpligt belägna studentbostäder. Industriförbundet
och arbetsgivareföreningen har uttalat, att övertygande skäl synes föreligga
för de utvidgningar som förordats för bl. a. tekniska högskolan i Stockholm.

Även om den utbyggnad som förordats för tekniska högskolan i Stockholm
kan framstå såsom mindre önskvärd från allmän lokaliseringssynpunkt, så måste
likväl avgörande betydelse enligt min mening tilläggas det förhållandet, att en
utbyggnad även i Stockholm kommer att möjliggöra en snabbare ökning av
intagningskapaciteten än om man enbart byggde ut Chalmers och byggde upp
en tredje högskoleenhet. Då förutsättningar nu synes föreligga för ett snabbt
beslut i markfrågan för Stockholms-högskolan anser jag mig av nyss nämnda
skäl kunna förorda att denna byggs ut i begränsad omfattning. Med hänsyn till
vad jag tidigare anfört rörande önskvärdheten av att öka avdelningen för bergsvetenskap
bör utbyggnaden bli något större än vad universitetsutredningen förordat.
Å andra sidan finner jag i likhet med överstyrelsen för de tekniska högskolorna
att avdelningen för väg- och vattenbyggnad ej bör öka sin intagningskapacitet
på sätt utredningen föreslagit, om inte så kan ske utan lokaltillskott
och mera omfattande personalförstärkning.

Vad beträffar utbyggnaden vid Chalmers tekniska högskola har universitetsutredningens
förslag, såsom tidigare redovisats, i stort sett tillstyrkts av remissinstanserna.
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna förordar dock en starkare
ökning än utredningen av intagningskapaciteten vid avdelningarna för
teknisk fysik och kemi. Jag har redan tidigare anfört motiv för att nu ej gå
utöver utredningens förslag beträffande den sammanlagda intagningen vid avdelningarna
för teknisk fysik. Jag finner ej heller skäl att frångå utredningens
förslag för Chalmers tekniska högskolas del beträffande denna avdelning. Detsamma
gäller i fråga om kemiavdelningens utbyggnad. Intagningen vid denna
avdelning har dessutom samband med antalet studerande i ämnet kemi vid
Göteborgs universitet, till vilken fråga jag återkommer vid mitt ställningstagande
till utredningens förslag om en matematisk-naturvetenskaplig utbildnings- och
forskningsorganisation i Göteborg.

I anslutning till vad jag nu anfört bör alltså den årliga intagningskapaciteten
ökas till cirka 770 i Stockholm och 650 i Göteborg.

Beträffande storleken och sammansättningen av den tredje tekniska högskolan
— jag använder fortsättningsvis denna benämning utan att därmed ha tagit

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ställning till denna läroanstalts ställning inom universitets- och högskoleorganisationen
— har remissinstanserna i stort sett tillstyrkt universitetsutredningens
förslag.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna har accepterat utredningens förslag
med det tillägget att en något större intagning bör komma till stånd vid avdelningen
för kemi än vad utredningen rekommenderat. Med hänvisning till vad
jag nyss anfört rörande kemiavdelningen vid Chalmers tekniska högskola vill
jag förorda att utredningens förslag i huvudsak lägges till grund för dimensioneringen
av skilda avdelningar vid den här förordade nya högskolan.

Angelägenheten av att snabbt öka intagningskapaciteten vid de tekniska
högskolorna skulle i och för sig motivera att takten i utbyggnaden bleve snabbare
än vad universitetsutredningen förordat för var och en av läroanstalterna.
Emellertid torde det ej, som jag redan tidigare framhållit, vara möjligt att
genomföra utredningens förslag på kortare tid än fem år. Jag förordar därför att
utredningens tidsplan i huvudsak lägges till grund för det fortsatta arbetet.
Skulle det visa sig möjligt att på någon eller några orter få till stånd en snabbare
utbyggnad än den utredningen förordat, bör man pröva detta pa sätt och
i den ordning som kan bli aktuellt i varje enskilt fall.

Slutligen vill jag beröra vissa organisatoriska frågor. Den förordade utbyggnaden
av tekniska högskolan i Stockholm måste, som tidigare nämnts, föregås
av beslut i första hand rörande nya markreservationer för högskolans räkning.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för att
snarast lösa denna fråga. Sedermera blir det aktuellt för högskolemyndigheterna
att i vanlig ordning äska medel för högskolans utbyggnad i huvudsak i överensstämmelse
med vad jag förordat rörande kapacitetsökning och tidsplan för var
och en av de skilda avdelningarna vid högskolan.

Rörande utbyggnaden vid Chalmers tekniska högskola vill jag till en början
erinra om vad jag i samband med propositionen 1960: 72 anfört rörande ökning
av intagningen vid avdelningarna för teknisk fysik, elektroteknik samt skeppsbyggnad
vid nämnda högskola. Jag kommer i det följande att förorda inrättande
i Göteborg av en permanent organisation för matematisk-naturvetenskaplig
forskning och undervisning i viss samverkan med Chalmers tekniska högskola.
Denna samverkan kommer för Chalmers tekniska högskolas del främst att gälla
de grundläggande ämnena. Jag återkommer i det följande till hithörande frågor.
För högskolans verksamhet i övrigt torde vederbörande myndigheter i vanlig
ordning böra äska de medel som blir erforderliga för ett genomförande enligt
tidsplanen av den kapacitetsökning för de skilda avdelningarna som jag här
förordat.

Enligt den plan för kapaciteten för skilda avdelningar samt den tidsplan för
verksamhetens påbörjande vid den tredje tekniska högskolan, som jag förordat,

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

skulle de första teknologerna påbörja sin utbildning i Lund hösten 1961. Utbildningen
för denna första grupp skulle avse studier inom avdelningen för teknisk
fysik. Det bör vara möjligt att till en början lösa lokal- och personalfrågan i samarbete
med universitetets matematisk-naturvetenskapliga fakultet. Frågan om
den lokalmässiga förläggningen av verksamheten i dess helhet får bli beroende
på förhandlingar med vederbörande rörande erforderlig mark för högskolan.
Frågan om den färdigutbyggda högskoleenhetens ställning i förhållande till
universitetet i Lund och de två bestående tekniska högskolorna synes böra lösas
först i ett senare sammanhang. Dels med hänsyn härtill och dels med hänsyn till
det omfattande arbete som kommer att krävas innan högskoleenheten är färdiguppbyggd
synes det vara riktigt att, som universitetsutredningen förordat, nu
tillsätta en organisationskommitté med uppgift att under uppbyggnadsskedet
leda högskolans verksamhet i huvudsak på sätt som sker exempelvis under uppbyggandet
av den medicinska högskolan i Umeå. Kommittén bör arbeta med
det av mig förordade programmet för den nya högskolans kapacitet och den
föreslagna tidsplanen för uppbyggnaden såsom utgångspunkt. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter som blir erforderliga
för den föreslagna organisationskommittén vid fullgörandet av dess uppgifter.

Med hänsyn till vad jag i föregående avsnitt uttalat beträffande frågan om
tillträdet till de fria fakulteterna måste utbyggnaden av de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna planeras och genomföras med beaktande av den tillströmning
av studerande dit, som kan förväntas komma att ske i framtiden.
Det är emellertid inte bara den beräknade totala tillströmningen, som här är av
betydelse, utan det blir också en viktig angelägenhet att så långt möjligt söka
förutse vilka skilda slag av utbildning inom det matematisk-naturvetenskapliga
området, som främst bör tillgodoses. Jag vill i detta sammanhang erinra om de
betydande investeringsanslag för uppförande av laboratorielokaler för fysik, teoretisk
fysik med mekanik och kemi, avsedda för filosofie studerande i Uppsala,
Lund och Göteborg, som jag förordat i samband med framläggandet dels av årets
statsverksproposition, dels av propositionen 1960: 72 angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid Chalmers tekniska högskola m. m. Som motivering
för dessa anslag anförde jag bl. a. att det under de närmaste åren framstår
såsom angeläget att fortsatta energiska ansträngningar göres för att öka tillgången
på naturvetenskapligt utbildad arbetskraft inte minst med hänsyn till
den alltjämt kännbara bristen på lärare i ämnena matematik, fysik och kemi.
Men självfallet måste, det vill jag understryka här, utbyggnaden av laboratorielokaler
för lågstadieundervisningen kompletteras med en utbyggnad av utrymmena
för forskningen och forskarhandledningen. Om sålunda en betydande lokalmässig
kapacitetsökning kan komma till stånd i vissa centrala ämnen inom det

269

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

matematiskt-naturvetenskapliga området till följd av beslut i anledning av tidigare
framlagda propositioner, erfordras dock en ytterligare väsentlig lokalmässig
utbyggnad för den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen.
Universitetsutredningen har för sin del räknat med att denna utbyggnad skall bli
av en sådan storleksordning att antalet närvarande studerande vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna skulle bli 13 000 hösten 1970 mot omkring
5 500 höstterminen 1960.

Som allmän riktpunkt för det fortsatta planläggningsarbetet på detta område
synes mig utredningens beräkning av närvaroantalets framtida tillväxt vara användbar.
Till frågan om den med hänsyn till denna beräkning lämpliga storleken
av den matematisk-naturvetenskapliga utbildnings- och forskningsorganisationen
på olika studieorter torde jag få återkomma i det följande.

I Göteborg har under ett antal år bedrivits utbildning på lågstadiet i flertalet
av de centrala matematisk-naturvetenskapliga ämnena. Undervisningen i ämnena
teoretisk fysik med mekanik, fysik och kemi har därvid meddelats genom
anlitande av lärarkrafter vid Chalmers tekniska högskola. Ett mindre antal
professorer och en laborator i matematisk-naturvetenskapliga ämnen har därjämte
bedrivit forskning och forskarhandledning inom ramen för den filosofiska
fakulteten vid universitetet i Göteborg. Universitetsutredningen föreslår nu, med
instämmande från ett stort antal myndigheter och organisationer, att en permanent
och fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig forskning
och utbildning successivt upprättas i Göteborg.

Mot bakgrunden av den tillströmning till de fria fakulteterna som kan förväntas
finner jag för egen del det vara naturligt och följdriktigt, att den matematisk-naturvetenskapliga
forsknings- och utbildningsverksamhet, som undan
för undan vuxit fram i Göteborg, stadfästes i formellt avseende genom att den
nuvarande filosofiska fakulteten vid universitetet i Göteborg uppdelas i en humanistisk
fakultet och en matematisk-naturvetenskaplig fakultet. I likhet med
utredningen och flertalet remissinstanser finner jag det lämpligt att sistnämnda
fakultet därefter successivt bygges ut.

För att åstadkomma cn ändamålsenlig utbildnings- och forskningsorganisation
beträffande ämnena matematik, teoretisk fysik med mekanik, fysik och kemi
anser jag i likhet med utredningen och åtskilliga remissinstanser det vara betydelsefullt
och välbetänkt, att den lokalmässiga utbyggnaden sker gemensamt för
universitetet och Chalmers tekniska högskola. Såsom framgår av propositionen
1960: 72 har också för riksdagen redan framlagts förslag om att den matematiska
institutionen vid universitetet skall erhålla nya lokaler tillsammans med
Chalmers tekniska högskola (s. 22).

I vilken mån den lokalmässiga samordningen i sin tur bör leda till ett personellt
och organisatoriskt sambruk i framtiden får bli beroende av hur statsmakterna
kommer att ställa sig till de utredningar och förslag rörande universitetens
och högskolornas framtida organisation och administration, som universitetsut -

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

redningen enligt sina direktiv har att framlägga. Man skulle för de här aktuella
ämnenas del kunna tänka sig att inrätta en särskild fakultet, knuten både till
universitetet och Chalmers eller — om man ville välja den mest långtgående
organisatoriska integrationen — hörande till en enda gemensam universitetsbildning
i Göteborg. Emellertid synes i avvaktan på de större organisationsfrågornas
lösande den omedelbara ledningen av det praktiska planerings-, uppbyggnads-
och utbyggnadsarbetet för universitetet och Chalmers tekniska högskola
i de här berörda ämnena lämpligen böra anförtros åt en kommitté, som
i samverkan med berörda universitets- och högskolemyndigheter successivt löser
uppkommande samordningsfrågor. Dessutom bör denna kommitté medverka vid
universitets- och högskolemyndigheternas samt byggnadsstyrelsens petitaarbete
med avseende på verksamheten vid de båda läroanstalterna. Det synes lämpligt
att, på sätt universitetsutredningen föreslagit, åt denna kommitté också anförtros
uppgifterna rörande den successiva uppbyggnad av forsknings- och utbildningsorganisationen
i botanik och zoologi samt närmast angränsande ämnen,
som jag strax skall behandla. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda
de närmare föreskrifter som kan bli erforderliga för den sålunda föreslagna kommittén.

För biologiämnena — botanik och zoologi — föreslår universitetsutredningen,
att en fullständig forsknings- och utbildningsorganisation upprättas i
Göteborg men att en närmare utredning först göres rörande »lokalmässiga och
övriga förutsättningar för en anknytning av de erforderliga biologiska institutionerna
till redan befintliga institutioner, tillhörande Göteborgs stad, universitetets
medicinska fakultet och — eventuellt — Chalmers tekniska högskola».
Som framgått av den lämnade redovisningen av remissyttrandena föreligger en
viss tvekan om den praktiska innebörden av detta förslag. Vidare påtalas i några
yttranden behovet av att ytterligare ämnen med viss anknytning till botanik
och zoologi blir företrädda i Göteborg. Jag anser för min del att det finns anledning
att undersöka vilka förutsättningar som i Göteborg kan finnas för en saklig
och lokalmässig anknytning mellan den medicinska undervisningen och forskningen
å ena sidan och en eventuell växtfysiologisk och möjligen även zoofysiologisk
utbildnings- och forskningsorganisation å den andra sidan. Därjämte bör,
vilket framgår av yttrandet från Göteborgs stads myndigheter, överläggningar
komma till stånd med företrädare för Göteborgs stad om möjligheterna till samverkan
mellan universitetet och staden i fråga om en eventuellt utbyggd botanisk
och zoologisk forsknings- och utbildningsorganisation vid universitetet.

Universitetsutredningen har vidare förordat att ämnet geologi vid Chalmers
tekniska högskola ges resurser att meddela undervisning och forskarhandledning
jämväl inom ramen för filosofiska examina. Ämnet genetik föreslås av utredningen
»så småningom» bli företrätt vid universitetet. Slutligen förordar utredningen
»i princip» att eu astronomisk institution inrättas i Göteborg.

Vad beträffar de tre sistnämnda ämnena torde det få ankomma på veder -

271

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

börande universitets- och högskolemyndigheter att successivt framlägga förslag
i sedvanlig ordning, vilka får prövas med hänsyn till alla i varje särskilt fall
föreliggande omständigheter. Självfallet är det angeläget, att förslagen så långt
ske kan avser för universitetet och Chalmers tekniska högskola gemensam verksamhet.

Såsom jag redan antytt, bör den kommitté, åt vilken skall uppdragas att omhänderha
utbyggnaden för ämnesgruppen matematik — teoretisk fysik med
mekanik — fysik — kemi, också ha att framlägga förslag beträffande uppbyggnaden
av en forsknings- och undervisningsorganisation i Göteborg för botanik
och zoologi samt därtill närmast angränsande ämnen. Kommittén bör i sitt
arbete undersöka förutsättningarna för en samverkan med vetenskapliga institutioner
tillhörande Göteborgs stad. Vidare bör klarläggas de sakliga och lokalmässiga
förutsättningarna för en nära samverkan mellan vissa av de ifrågavarande
ämnena samt i första hand ämnen tillhörande medicinska fakulteten vid
universitetet. Skulle det lyckas att i Göteborg åstadkomma en forsknings- och
även i viss mån utbildningsmässig integration mellan medicinska och matematisk-naturvetenskapliga
discipliner — jag är medveten om de svårigheter som
kommer att möta vid det praktiska arbetet på att förverkliga en dylik tanke —
då har man enligt min mening gjort en stor insats för att anpassa universitetsorganisationen
till den utveckling mot allt starkare integration, som den medicinska
och matematisk-naturvetenskapliga forskningen liksom många andra
vetenskaper nu genomgår.

När det gäller storleken av utbildningskapaciteten i de enskilda ämnena vid
den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg liksom vid övriga
lärosäten får den, såsom jag tidigare framhållit, bli beroende bl. a. av den framtida
studenttillströmningen. Givetvis kommer storleken av de enskilda institutionerna
även — och det i hög grad — att bli avhängig av i vilken omfattning
man från statsmakternas sida anser sig kunna satsa på forskningen vid de
enskilda institutionerna. I fråga om den lämpliga utbildningskapaciteten för
lågstadiet har universitetsutredningen för de större matematisk-naturvetenskapliga
ämnena av experimentell karaktär framlagt ett utbyggnadsprogram för
vart och ett av lärosätena. Jag finner för min del, bl. a. med hänsyn till vad som
anförts av vissa remissinstanser, att utredningens program visserligen i huvudsak
kan läggas till grund för den fortsatta byggnadsplanering, som är erforderlig,
men att man nu ej definitivt i planeringsarbetet bör låsa sig för dessa siffror för
vart och ett av de ifrågavarande ämnena. Det bör vara möjligt att planera byggnaderna
så flexibelt — t. ex. genom att föreläsnings-, lektions- och laboratorieutrymmen
göres i största möjliga omfattning gemensamma för flera ämnen —
att man skall kunna variera omfattningen av undervisningen i skilda ämnen år
från år utan att därigenom undervisningsutrymmena skall behöva tidvis stå
outnyttjade.

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Universitetsutredningen har i sitt betänkande även framlagt förslag om en
reformerad utbildning inom ämnet kemi. Denna fråga är icke av den natur, att
den för sin lösning nu behöver underställas riksdagen. Med hänsyn till det
intresse, som spörsmålet tilldragit sig vid remissbehandlingen, vill jag likväl med
några ord här beröra problemet. Utredningens förslag baseras på en framställning
från nationalkommittén för kemi. Som framgår av redogörelsen för remissyttrandena
har förslaget tillstyrkts av en rad företrädare för avnämarsidan samt
av ett flertal akademiska myndigheter. Universitetskanslern, som inte ansett sig
beredd att i förevarande sammanhang taga slutlig ställning till hithörande frågor,
har däremot ej tillstyrkt förslaget utan förordar att frågan om en differentierad
kemistutbildning tas upp till prövning i sammanhang med en genomgripande
revision av examensbestämmelserna för de filosofiska fakulteterna. För egen del
finner jag det nödvändigt med hänsyn till såväl arbetsmarknadens behov av välutbildade
kemister som de studerandes berättigade krav på en rimlig omfattning
av en grundexamen, i vilken ämnet kemi kan ingå som huvudämne, att frågan
om kemiämnets delning snarast löses med avseende på examensbestämmelser.
Kungl. Maj:t torde därför böra vidtaga lämpliga åtgärder i detta syfte.

Ett uppmärksammat avsnitt i universitetsutredningens betänkande utgör förslaget
att, med början vid universitetet i Uppsala, utbildning till civilingenjör
skall kunna ges åt filosofie kandidater med ämneskombinationen matematik,
teoretisk fysik med mekanik, fysik samt, som regel, kemi, varvid de två sistnämnda
ämnena vartdera kan ingå i examen med en betygsenhet. Utbildningen
efter avlagd filosofie kandidatexamen skall enligt förslaget vara tvåårig och vara
inriktad på att ge en med utbildningen till civilingenjör vid avdelning för teknisk
fysik likvärdig utbildning. Utredningen förordar också att titeln för den
filosofie kandidat, som avlagt den nya examen, skall vara civilingenjör.

Hos de remissinstanser, som kan sägas representera framtida avnämare av
den arbetskraft det här gäller och som tagit upp denna fråga till behandling,
framträder ett klart positivt intresse för utredningens förslag att låta en universitetsfakultet
utbilda med civilingenjörer inom avdelning för teknisk fysik fullt
likvärdig arbetskraft. Av universitets- och högskolemyndigheterna har överstyrelsen
för de tekniska högskolorna uttalat att, därest den här avsedda utbildningen
skulle komma till stånd, överstyrelsen ej kan tillstyrka att de examinerade
får titeln civilingenjör. Universitetskanslern ställer sig i sitt remissyttrande
utan motivering avvisande till förslaget, vilket tillstyrkts av bland andra matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Uppsala. Sedermera har universitetskanslern
motiverat sin avvisande hållning dels med att förslaget innebär en för
universiteten hittills främmande typ av utbildning, dels med att en utökad
kapacitet vid de tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik enligt

273

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

kanslerns mening gör genomförandet av en reform av här ifrågavarande slag
mindre brådskande.

Jag anser för min del att universitetsutredningens förslag rörande civilingenjörsutbildning
för filosofie kandidater är utomordentligt värdefullt. Ett realiserande
av detta förslag skulle leda till ett välkommet ytterligare tillskott till
näringslivet av högkvalificerad ingenjörspersonal. Vidare innebär förslagets genomförande
ett med hänsyn till den moderna matematisk-naturvetenskapliga
forskningens inriktning synnerligen ändamålsenligt specialiseringsalternativ för
blivande forskare. Därtill kan förslaget ses som det första exemplet i sitt slag
på den differentiering av utbildningen vid de filosofiska fakulteterna, som utredningen
förordat och till vilken jag återkommer i följande avsnitt.

Jag tillstyrker därför, att den av universitetsutredningen sålunda förordade
utbildningen skall komma till stånd vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna.
Självfallet måste en utbildning av denna nya typ i viss mån få karaktären
av försöksverksamhet tills praktiska erfarenheter vinnes. I första hand bör
utbildningen ordnas i Uppsala och därvid om möjligt med början höstterminen
1961. Utbildningskapaciteten torde av olika skäl till en början böra bli relativt
begränsad. Jag delar ej överstyrelsens för de tekniska högskolorna uppfattning
att de som genomgått denna utbildning ej borde få titeln civilingenjör. Det är
enligt min mening synnerligen viktigt att de som valt denna utbildningsväg, vilken
till sitt innehåll skall vara fullt likvärdig med den utbildning som ges vid de
tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik, blir dokumenterat helt jämställda
med civilingenjörer. Eljest kan värdet av den nya utbildningen från den
studerandes synpunkt bli betydligt reducerat. Det torde böra ankomma på universitetskanslern
att efter samråd med överstyrelsen för de tekniska högskolorna
på basis av föreliggande utredningsmaterial utarbeta de närmare föreskrifter som
kan bli erforderliga för att påbörja den här ifrågavarande utbildningen samt att
i sedvanlig ordning äska för verksamhetens bedrivande erforderliga medel. Jag
förutsätter härvid, att den av utredningen gjorda kostnadskalkylen i stort sett
skall visa sig hållbar.

De av utredningen framlagda förslagen rörande filosofiska examina och filosofisk
doktorsgrad vid teknisk högskola samt teknisk licentiatexamen och teknisk
doktorsgrad vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet är av sadan natur att
de ej behöver föreläggas riksdagen för prövning. I detta sammanhang vill jag
blott understryka, att jag finner varje åtgärd som syftar till att underlätta en
integration av matematisk-naturvetenskaplig och teknisk utbildning och forskning
vara i och för sig angelägen. I det här aktuella fallet torde i annat sammanhang
få prövas vilka av de framförda förslagen som för närvarande bör föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

18 — Bihan g till riksdagens protokoll 1360. 1 samt Nr 110

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Till slut vill jag i förevarande sammanhang beröra de principförslag från
universitetsutredningen, som avser nya utbildningsjormer vid de tekniska gymnasierna.
Jag erinrar om vad jag tidigare under avsnitt II anfört rörande angelägenheten
av att intensifiera utbildningsplaneringen även på sådana områden
utanför universitet och högskolor, dit personer med studentexamen kan söka sig.
I det sammanhanget antyddes även de utbildningsvägar jag nu skall behandla,
nämligen dels en tre terminers utbildning vid de tekniska gymnasierna för personer
med studentexamen vid allmänbildande gymnasium, dels en på examen
från tekniskt gymnasium byggd vidareutbildning under två till fyra terminer
— vilken senare således även skulle bli tillgänglig för de studenter vid allmänbildande
gymnasium som genomgått den nyssnämnda tre terminers utbildningen
vid tekniskt gymnasium.

Utredningens förslag till försöksverksamhet på här ifrågavarande område har
mötts av stor förståelse och starkt intresse hos flertalet av de remissinstanser
som behandlat detta spörsmål. Den principiellt viktigaste invändningen mot utformningen
av förslaget, framförd av bland andra överstyrelsen för yrkesutbildning,
är att tre terminers utbildning för studenter från allmänbildande gymnasier
knappast vore tillräcklig för att leda fram till läroverksingenjörskompetens.
Även om jag ej blivit helt övertygad om riktigheten i de framförda invändningarna
i denna fråga, synes de böra föranleda en överarbetning av utredningens
principförslag. Det torde böra ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning
att utföra denna överarbetning och i sina anslagsäskanden för budgetåret
1961/62 upptaga förslag beträffande anordnande av den här berörda dubbla
försöksverksamheten vid lämpliga tekniska läroverk.

Kungl. Maj ris proposition nr 119 år 1960

275

IV. Förslag beträffande teologisk, juridisk, humanistisk
samt ekonomisk utbildning och forskning m. m.

1. Universitetsutredningen

I fråga om teologisk, juridisk, humanistisk samt ekonomisk utbildning och
forskning omfattar universitetsutredningens program i huvudsak följande.

De teologiska och juridiska fakulteternas undervisningsresurser avpassas med
hänsyn till förändringarna i utbildningsbehovet.

En kommitté tillkallas snarast med uppgift att framlägga förslag till differentierad
studiegång för studerande vid de humanistiska fakulteterna.

Den samhällsvetenskapligt orienterade utbildningen och forskningen bär få
en avsevärt starkare ställning än den som den nu har.

Ekonomisk utbildning och forskning anordnas vid universiteten i Uppsala och
Lund. En kommitté tillkallas med uppgift att klarlägga de personella och lokalmässiga
förutsättningarna för en dylik utbildning. Denna kommitté får jämväl
i uppdrag att utreda förutsättningarna för en närmare anknytning mellan handelshögskolan
i Göteborg och de samhällsvetenskapliga ämnena vid universitetet
därstädes. I avvaktan på resultaten av kommitténs arbete ges handelshögskolan
i Göteborg provisoriskt förstärkta utbildningsresurser för intagning av
ytterligare 60 elever. Med Stockholms stad och Handelshögskoleföreningen i
Stockholm inledes förhandlingar snarast möjligt i syfte att få till stånd en ökad
utbildning vid handelshögskolan därstädes.

En kommitté tillkallas med uppgift att utreda socionomutbildningens uppgifter,
innehåll och organisation, varvid särskilt bör undersökas förutsättningarna
för socialinstitutens anknytning till universiteten. I

I det följande kommer mer ingående att redovisas utredningens överväganden
och förslag rörande teologisk, juridisk, humanistisk samt ekonomisk utbildning
och forskning ävensom utredningens synpunkter och förslag i fråga om
socionomutbildningen.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

A. Den teologiska och juridiska utbildningen och forskningen

I direktiven för universitetsutredningens arbete betonades, att den teologiska
och den juridiska utbildningen nyligen varit föremål för utredningar och att
universitetsutredningen borde behandla de teologiska och juridiska fakulteterna
endast i det större organisatoriska universitetssammanhanget. I sina två tidigare
förslagsbetänkanden har universitetsutredningen också inskränkt sig till att särskilt
behandla dessa fakulteters förhållanden endast i samband med att utredningen
övervägt och framlagt förslag rörande mera generella åtgärder till främjande
av forskning och forskarrekrytering.

Med hänsyn både till den utveckling, som ägt rum sedan universitetsutredningens
direktiv gavs, och till de allmänna rekommendationer utredningen i det
föregående givit rörande utbildningsbehovet under det närmaste decenniet anser
sig utredningen emellertid även böra ingå på vissa frågor rörande dessa fakulteters
undervisningsresurser.

De teologiska fakulteterna

Universitetsutredningen har i det föregående konstaterat, att de i modellberäkningarna
gjorda antagandena beträffande 1960-talets tillströmning till teologisk
utbildning ger en alltför liten examination med hänsyn till den rådande prästbristen.
Såsom riktpunkt för tillströmningen till teologisk utbildning har utredningen
rekommenderat, att examinationen ökas till sådan nivå, att bristen elimineras.
Därest tillströmningen stiger till sammanlagt 850 nyinskrivna under femårsperioden
1960/61—1964/65 och till 1 000 respektive 1 150 under de två därpå
följande femårsperioderna, skulle man kunna räkna med att prästbristen eliminerades
under loppet av ett par decennier.1 Detta resultat skulle givetvis kunna
uppnås snabbare om tillströmningen skulle stiga ännu starkare, men utredningen
vill i detta sammanhang erinra om att prästkåren är en i jämförelse med de
flesta andra akademikergrupper relativt avgränsad yrkesgrupp och att antalet
prästtjänster varit relativt konstant, varför varje ökning av tillströmningen till
teologisk utbildning — över en nivå på 500 ä 600 nyinskrivna per femårsperiod
vid nuvarande antal prästtjänster — med hänsyn till arbetsmarknaden torde
böra följas av en motsvarande minskning.

Enligt de förut redovisade antagandena skulle antalet teologie studerande stiga
från för närvarande ungefär 700 till knappt 1 000 under 1960-talets sista år. Om
tillströmningen till teologisk utbildning skulle utveckla sig på här antaget sätt,
medför detta sålunda en icke obetydlig merbelastning på de teologiska fakulteternas
undervisningsresurser.

Nu måste emellertid hänsyn också tagas till det förhållandet, att de teologiska
fakulteterna icke blott har att meddela undervisning för blivande teologie kandidater
(av vilka det övervägande flertalet söker sig till prästbanan), utan även 1

1 Beräkningen är baserad på ett antagande om en till 70 procent stigande examinationsfrekvens.

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

svarar för viss del av utbildningen för blivande ämneslärare, som har kristendomskunskap
som ett av sina huvudämnen. 1955 års reform av kristendomslärarutbildningen
innebar nämligen bl. a., att blivande kristendomslärare icke
längre behöver avlägga en fullständig teologie kandidatexamen. Ämnet kristendomskunskap
gjordes i stället till examensämne i filosofisk ämbetsexamen, men
för undervisningen inom ramen för detta examensämne svarar fortfarande de
teologiska fakulteterna. Denna undervisning sammanfaller med de första tre ä
fyra terminernas undervisning inom ramen för teologie kandidatexamen.

Denna omläggning av kristendomslärarutbildningen för med sig, att de teologiska
fakulteterna har att svara för undervisning och examination för ett större
antal studerande än det som i inskrivnings-, närvaro- och examensstatistiken
redovisas som teologer. Visserligen torde en del av de blivande kristendomslärarna
börja sina akademiska studier med ämnet kristendomskunskap och därför
vid inskrivningen betrakta sig som teologie studerande, men det torde vara
vanligare, att vederbörande skriver in sig som humanister, men sedan under en
del av studietiden studerar vid teologisk fakultet.

Dessa förhållanden måste särskilt beaktas, då det gäller att bedöma de teologiska
fakulteternas behov av resurser för den grundläggande undervisningen.

I fråga om sin lärarorganisation måste de teologiska fakulteterna betecknas
som relativt »topptunga» i den meningen att fakulteterna förfogar över ett relativt
sett stort antal lärarkrafter på professors- och docentnivåerna. De beräkningar
utredningen gjort rörande de skilda anslagsposternas fördelning på olika
ändamål vid fakulteter och högskolor har också givit vid handen, att en förhållandevis
mycket liten del av anslagen till de teologiska fakulteterna utgöres
av avlöningar till assistentpersonal och biträdeshjälp etc., medan löner till professorer
och e.o. docenter utgör en förhållandevis stor post i de teologiska fakulteternas
anslagssumma. Räknade per student är anslagen till de teologiska fakulteterna
större än anslagen till de juridiska och humanistiska fakulteterna.

Då man nu bör räkna med en stigande tillströmning till de teologiska fakulteterna
och då dessa förutom prästutbildningen har att svara även för undervisningen
för ett på förhand svårberäkneligt antal blivande kristendomslärare,
anser universitetsutredningen, att förbättrade möjligheter bör skapas för att på
ett smidigt sätt anpassa de teologiska fakulteternas undervisningsresurser till
förändringar i fråga om undervisningsbelastningen. Med hänsyn till den fasta
lärarorganisationens struktur synes det utredningen härvidlag vara riktigast att
särskilda medel ställes till förfogande för att användas till erforderliga förstärkningar
av fakulteternas undervisande personal i form av extra assistenttjänster,
universitetslektorat och timarvoden. Universitetsutredningen föreslår, att särskilda
medel ställes till universitetskanslerns förfogande för fördelning i mån av
behov enligt samma grunder som för närvarande tillämpas då det gäller tillfälliga
förstärkningar av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser. Dessa
medel kan lämpligen anvisas via en särskild anslagspost under anslaget till Gemensamma
universitetsändamål: Extra utgifter.

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

De juridiska fakulteterna

De riktlinjer universitetsutredningen i det föregående angivit rörande den
önskvärda utvecklingen av tillströmningen till juridisk utbildning innebär, att
antalet studerande vid juridisk fakultet skulle komma att fördubblas fram till
slutet av 1960-talet, jämfört med studerandeantalet höstterminen 1958.

Nu är det givetvis beträffande de juridiska fakulteterna lika väl som beträffande
övriga fria fakulteter osäkert huruvida tillströmningsutvecklingen verkligen
blir den, som utredningen räknat med och rekommenderat. Varnande
röster har också — som framgått av det föregående — höjts mot en ytterligare
ökning av tillströmningen till juridisk utbildning, detta trots att den stigande
tillströmningen under de senaste åren endast inneburit en återhämtning efter en
femårig period, under vilken antalet årligen nyinskrivna vid de juridiska fakulteterna
legat avsevärt lägre än det gjorde i slutet av 1940-talet.

Skulle emellertid — vilket universitetsutredningen anser önskvärt — tillströmningen
till de juridiska fakulteterna stiga från knappt 500 läsåret 1958/59 till
närmare 800 mot 1960-talets slut, leder detta som nämnt till en avsevärt ökad
belastning på de juridiska fakulteternas undervisningsresurser. Det blir under
sådana förhållanden ofrånkomligt att ge de juridiska fakulteterna ytterligare
förstärkningar utöver dem, som nu successivt tillkommer i enlighet med statsmakternas
vid 1957 års riksdag fattade upprustningsbeslut.

Om utvecklingen skulle tendera mot en fördubbling av antalet juris studerande,
synes det naturligt att överväga till och med en så långtgående åtgärd
som att tillskapa ytterligare en juridisk fakultet, lämpligen då vid Göteborgs
universitet. Härvidlag måste emellertid sättas i fråga, om de personella resurserna
är tillräckliga dels för den normala nyrekryteringen till befintliga ordinarie
lärarbefattningar, dels för att besätta både de redan beslutade nya tjänsterna
och därutöver lärostolarna vid en helt ny juridisk fakultet.

Redan har från flera håll påtalats, att forskarrekryteringen vid de juridiska
fakulteterna under en lång följd av år varit alltför ringa. Antalet disputationer
har sålunda under de senaste 25 åren utgjort i medeltal endast två per år och
någon avgörande förändring härutinnan torde icke vara att vänta under den
närmaste tiden.

Då nu antalet studerande vid de juridiska fakulteterna synes böra stiga högst
avsevärt, är det enligt universitetsutredningens mening synnerligen angeläget att
snara åtgärder vidtages i syfte att stimulera forskarrekryteringen inom rättsvetenskapen.
Utredningen föreslår i detta syfte, att forskarassistentbefattningar
inrättas även vid de juridiska fakulteterna. Härutöver synes böra särskilt övervägas
en omprövning av den högre rättsvetenskapliga utbildningens (juris licentiatexamen
och juris doktorsgrad) ställning från meritvärderingssynpunkt vid
befordringar inom främst domarbanan.

Vid sidan av dessa och andra åtgärder i forskarrekryteringsstimulerande syfte
måste emellertid enligt universitetsutredningen särskilda åtgärder vidtagas i

279

Kungl. May.ts ''proposition nr 119 år 1960

syfte att på kort sikt säkra tillgången på lärarkrafter för den juridiska undervisningen.
Även härvidlag förordar utredningen att särskilda medel ställes till
förfogande för att lärarpersonalen skall kunna förstärkas i takt med ett stigande
undervisningsbehov. Även dessa medel bör ställas till universitetskanslerns förfogande
att i mån av behov fördelas på sätt som med hänsyn till omständigheterna
är mest ändamålsenligt och kan även de anvisas via en anslagspost
under anslaget till Gemensamma universitetsändamål: Extra utgifter.

Då det gäller möjligheterna att för de juridiska fakulteternas undervisning
engagera tillfälliga lärarkrafter, vill universitetsutredningen emellertid framhålla,
att särskilda åtgärder kan vara behövliga. Härvidlag tänker utredningen särskilt
på möjligheterna att för tillfällig lärartjänstgöring intressera i första hand yngre
ho vrätts jurister. Härför torde bl. a. erfordras särskilda regler för bedömningen av
sådan tjänstgörings meriteringsvärde och rörande möjligheterna att för sådan
tjänstgöring erhålla tjänstledighet.

Universitetsutredningen vill avslutningsvis understryka, att lärarrekryteringsfrågan
för de juridiska fakulteternas del ter sig allvarlig och pakallar skyndsamma
åtgärder med hänsyn till den troliga undervisningsbelastningen. Först
därefter kan man bedöma förutsättningarna för en fördelning av den juridiska
utbildningen mellan fyra i stället för för närvarande tre fakulteter. Det blir
under tiden också möjligt att överblicka tendenserna pa tillströmningssidan och
därvid bedöma huruvida en avlastning för de tre nuvarande fakulteterna är
erforderlig.

Vidkommande den inom Göteborgs universitet resta frågan om möjliggörande
av en fullständig juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning vid Göteborgs universitet
vill universitetsutredningen till en början erinra därom, att den juridisksamhällsvetenskapliga
examen obligatoriskt omfattar flertalet eller fem av vid
de juridiska fakulteterna av professurer företrädda ämnesområdena och att som
tillvalsämne i examen därjämte må ingå ämnet rättshistoria. Enligt universitetsutredningens
mening måste därför frågan om juridisk utbildning överhuvudtaget
i Göteborg ses som ett sammanhängande problem. En utbildning för juridisksamhällsvetenskaplig
examen, som i avsevärd utsträckning finge meddelas av
speciallärare, skulle knappast betraktas som fullt likvärdig med den som meddelas
vid en fullständig juridisk fakultet. Denna utväg synes i varje fall för närvarande
knappast vara aktuell, med hänsyn till att den juridisk-samhällsvetenskapliga
examen i sin nuvarande utformning ännu är så ny, att tillräckliga erfarenheter
av dess värde knappast hunnit vinnas.

B. Den humanistiska utbildningen och forskningen
Den totala utbyggnaden

Universitetsutredningen belyser till cn början de humanistiska fakulteternas
expansion under efterkrigstiden och redovisar därvid följande tablå.

280

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Höstterminen år	Antal närva-rande stude-rande vid hum. fak.	Därav i
Uppsala	Lund	Göteborg	Stockholm
1940 ................	3 239	1058	878	447	856
1945 ................	3 810	1234	914	585	1077
1950 ................	4 999	1 725	1 172	765	1337
1955 ................	8 694	2 944	2133	1 116	2 501
1958 ................	10 949	3 366	2 670	1 465	3 448

Som synes har de humanistiska fakulteterna i avseende på antalet på en gång
närvarande studerande nästan tredubblats under perioden efter det andra världskrigets
slut och mer än fördubblats under de åtta åren 1950—58. Universitetsutredningen
har nu rekommenderat, att den årliga tillströmningen till humanistiska
studier under 1960-talet bör bli något mindre än den varit under de allra
sista åren. En sådan avmattning av studenttillströmningen kommer att först så
småningom återspeglas i fakulteternas närvarosiffror. Den starkt ökade tillströmningen
de senaste åren leder nämligen till att det årliga tillskottet i form av
nyinskrivna studerande ännu nagra ar kommer att vara större än avgången.
Vi har sålunda att räkna med en under de närmaste åren fortsatt ehuru avtagande
expansion för de humanistiska fakulteterna, men efter någon tid skulle,
därest tillströmningen utvecklar sig i huvudsak enligt utredningens rekommendation,
en stagnation inträda. Det bör här omedelbart framhållas, att detta
uttalande endast gäller totalantalet studerande i humanistiska ämnen. För de
enskilda ämnena kan utvecklingen givetvis avvika både uppåt och nedåt i jämförelse
med utvecklingen för fakulteten som helhet.

Utredningen diskuterar därefter de humanistiska fakulteternas framtida storlek
varvid bl. a. antages, att tillströmningen till humanistisk utbildning utvecklar
sig i enlighet med vad som utredningen kallar b-alternativet (jfr denna bilaga
s. 79 f.). Om till dessa antagna inskrivningssiffror lägges ett beräknat antal komplettanter,
blir utvecklingen av antalet närvarande humanister följande:

Hösttermin

Antal studerande
vid hum. fak.

Hösttermin

Antal studerande
vid hum. fak.

1958 ...................	10 950	1966	14 500 14 700 14 600 14 500
1960 ..................	12 800	1968 .................
1962 ................	13 700	1970
1964 ............	14 200	1975 ..................

Med de antaganden som gjorts skulle antalet studerande vid de humanistiska
fakulteterna sålunda komma att stiga från ungefär 11 000 höstterminen 1958
till mellan 14 000 och 15 000 vid mitten av 1960-talet och sedan ligga konstant
på denna nivå.

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

På grundval av siffrorna i tablån skulle man helt allmänt kunna säga, att
de humanistiska fakulteterna bör byggas ut för att bereda utbildning för ett
antal studerande, som med 30 procent överstiger det antal, som undervisades
höstterminen 1958.

Utredningen anser för sin del, att nu skönjbara utvecklingstendenser inom
skolorganisationen ger vid handen, att skolan icke kommer att behöva en ökning
av antalet ämneslärare med humanistiska ämneskombinationer, som står i proportion
till den beräknade ökningen av antalet humanister. Därför måste man
räkna med att ett relativt sett avsevärt större antal av de examinerade humanisterna
kommer att söka sig till annan yrkesverksamhet än ämneslärarens.

Den starka benägenhet, som 1950-talets humanister visat att efter avslutad
utbildning söka sig till ämneslärarbanan, behöver enligt utredningens mening
icke tolkas som ett belägg för att läraryrket i och för sig skulle vara det helt
dominerande bland dem som erbjuder sig för personer med humanistisk utbildning.
Vi har under en följd av år haft en påtaglig brist på ämneslärare i humanistiska
ämnen; befordringsutsikter och lönesättning har relativt sett förbättrats
för läroverkslärarna; läroverksläraryrket har av naturliga skäl legat nära till
hands i studenternas yrkesval. Det kan mycket väl tänkas, att detta i sin tur
hindrat en utveckling av andra humanistiskt orienterade yrkesområden. På ett
område kan väl detta klart sägas vara fallet, nämligen då det gäller samhällsvetare.
Frånvaron av en utstakad och trygg karriär för akademiker med samhällsvetenskaplig
utbildning liksom måhända även samhällsvetenskapernas relativt
sett svaga ställning på skolschemat i förhållande till de rent humanistiska
disciplinerna har enligt utredningens mening lett till att den samhällsvetenskapliga
utbildningen kommit att ligga under i konkurrensen med den humanistiska
ämneslärarutbildningen, då det gällt studenternas utbildnings- och yrkesval. Då
ämneslärarutbildningen nu icke längre kan te sig som ett nästan självklart förstahandsalternativ,
måste redan av detta skäl den samhällsvetenskapliga utbildningen
bli mera attraktiv för studenterna.

Resonemang av dessa slag har lett utredningen till den övertygelsen, att framtidens
arbetsmarknad knappast kan ge utrymme för en större ökning av antalet
yrkesverksamma humanister än den som utredningen räknat med enligt det s. k.
b-alternativet. Utredningen vill understryka, att den ser en sådan expansion
av humanisternas arbetsmarknad som ett maximum för en så kort tidsrymd,
som det här är fråga om. I valet mellan b- och c-alternativen har utredningen
stannat för b-alternativet. Men utredningen vill starkt framhålla, att vilket av
alternativen som än realiseras det av arbetsmarknadsskäl bl. a. blir nödvändigt
att man under 1960-talet börjar förverkliga tanken på mindre klassavdelningar
på alla stadier inom skolväsendet, samt att man därutöver på utbildningssidan
vidtager särskilda åtgärder av följande två slag:

282

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

1. Den rent humanistiska utbildningen måste differentieras med sikte på
många skilda yrkesområdens behov av humanistiskt utbildad arbetskraft.

2. Den samhällsvetenskapligt orienterade utbildningen måste få en avsevärt
starkare ställning än nu.

Ett intensivt arbete i syfte att förverkliga dessa båda programpunkter måste
enligt utredningens mening omedelbart igångsättas. Sker icke detta, måste vi
räkna med att ganska snart få allvarliga balansrubbningar på den akademiska
arbetsmarknaden, vilka kan bli mycket kännbara både för ett stort antal människor
och för samhället i dess helhet.

Utredningen har i följande tablå gjort ett försök att med hänsyn till en från
arbetsmarknadssynpunkt rekommenderad tyngdpunktsförskjutning i riktning
mot de samhällsvetenskapliga ämnena beräkna studentantalets framtida fördelning
mellan å ena sidan de samhällsvetenskapliga ämnena i vid mening bl. a.
inkluderande ämnena psykologi och pedagogik och å den andra övriga humanistiska
ämnen. Härvid har det antagna antalet komplettanter hänförts till
gruppen samhällsvetare, vilket synts motiverat med hänsyn till vad man för
närvarande vet om dessa studenters ämnesval.

Höstterminen år	Hela antalet studerande vid hum. fak.	Därav
samhällsvetare	övriga humanister
antal	%	antal	%
1960 ................	12 800	1340	10,5	11 460	89,5
1961 ................	13 300	1470	11,1	11 830	88,9
1962 ................	13 700	1590	11,C	12110	88,4
1963 ................	14 000	1720	12,3	12 280	87,7
1964 ................	14 200	1 840	13,0	12 360	87,0
1965 ................	14 300	1960	13,7	12 340	86,3
1966 ................	14 500	2100	14,6	12 400	85,5
1967 ................	14 700	2 270	15,4	12 430	84,6
1968 ................	14 700	2 440	16,6	12 260	83,4
1969 ................	14 700	2 630	17,9	12 070	82,1

Universitetsutredningen vill understryka, att fördelningen enligt utredningens
uppfattning är den från arbetsmarknads- och utbildningssynpunkt önskvärda,
och utredningen vill därför förorda den i sammanställningen hypotetiskt tecknade
utvecklingen såsom en lämplig riktpunkt vid planeringen av de humanistiska
fakulteternas utbyggnad.

Differentierad humanistutbildning

Frågan om nödvändigheten av och förutsättningarna för en efter olika arbetsmarknadsbehov
differentierad utbildning inom de humanistiska fakulteternas

283

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

ram liar ofta diskuterats i den offentliga debatten. Utredningen erinrar om vad
förre universitetskanslern Arthur Thomson anförde i sitt remissutlåtande angående
universitetsutredningens första betänkande: »Den akademiska utbildningen
— särskilt vid de filosofiska fakulteterna — måste enligt min uppfattning
sättas in i ett större sammanhang, varvid sambandet mellan akademiska
och övriga utbildningsvägar beaktas. Särskilda utredningar måste vidare — i
likhet med vad som redan i viss begränsad omfattning skett, exempelvis i fråga
om den psykologiska utbildningen och forskningen (se SOU 1955:11) — komma
till stånd på en lång rad områden för att klarlägga innehållet och omfattningen
av den utbildning som behövs för olika verksamhetsområden med behov av
kvalificerad arbetskraft. Man bör vidare undersöka, huruvida inom ramen för
nu gällande examensbestämmelser särskilda önskemål om akademisk utbildning
kunna tillgodoses avseende vissa speciella yrkesområden.»

Frågan om åtgärder för att möta den stora ansvällningen av antalet nyexaminerade
humanister har också upptagits till utförlig diskussion i skrivelser,
som Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) och Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO) riktat till universitetsutredningen. Gemensamt för de båda
organisationernas ståndpunkter är, att man dels avvisar spärr vid de humanistiska
fakulteterna, dels anser att humanistöverskottets problem måste till sin
väsentliga del lösas inom de humanistiska fakulteterna. Enligt båda organisationerna
bör man sträva efter att vid dessa fakulteter ge utbildning även för
andra yrken än lärarens. Man bör därvid utnyttja den frihet till kombinationer,
som den filosofiska examensstadgan erbjuder, framför allt inom filosofie kandidatexamens
ram. Genom yrkes- och studierådgivning bör man vidare sträva efter
att intressera humanister för andra levnadsbanor än lärarens, samtidigt som
man måste skapa intresse för den humanistiska arbetskraften inom näringslivet
och arbetsmarknaden i övrigt.

Såväl SFS som SACO har gjort försök att inventera nya yrkesområden för
humanister.

SFS fäster uppmärksamheten vid att det borde finnas ökade möjligheter för humanister
att göra sig gällande inom näringslivet, såsom t. ex. personaladministratörer och kvalificerade
sekreterare. Personaladministratörer borde framför allt studera samhällsvetenskapliga
ämnen sådana som statistik, nationalekonomi, företagsekonomi, arbetsrätt och psykologi.
Även de kvalificerade sekreterarna borde, vid sidan av moderna språk erhålla akademisk
utbildning i samhällsvetenskapliga ämnen. SACO redovisar likaledes vissa typer av befattningar
inom näringslivet för vilka humanistisk utbildning kan tänkas vara lämplig. Listan
upptager följande kategorier: Fersonalmän, utbildningsledare, reklammän, public relationmän,
försäljare, försäljnings- och reklampsykologer, företagsbibliotekarier, korrespondenter
och översättare samt privatsekreterare (chefsassistenter). Personalmännen bör, enligt
SACO:s förslag, ha eu examen rymmande samhällsvetenskapliga ämnen, arbetsrätt och
psykologi. Utbildningsledare bör ha pedagogik, moderna språk och företagsekonomi i sin
examen. Reklammännen bör äga kunskaper i språk och samhällsvetenskapliga ämnen.
Detta gäller även för de s. k. public relation-männen för vilka SACO rekommenderar
utbildning i statskunskap, sociologi och litteraturhistoria. Försäljare behöver framför allt
teknisk och ekonomisk utbildning, under det att försäljnings- och reklampsykolog er givetvis
bör ha grundlig utbildning i psykologi. Företag sbibliotekariernas uppgift torde även

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

bli att för företagsledarnas och de högre funktionärernas räkning sammanfatta nya resultat
och synpunkter som framföres i t. ex. facktidskrifter från utlandet och i annan
litteratur. Språkkunskaper måste därför vara en viktig förutsättning för denna tjänstetyp.
Samma fordringar kan ställas på korrespondenter och översättare. Privatsekreterare behöver,
förutom språkkunskaper, samhällsvetenskapliga insikter.

Förutom dessa närmast till näringslivet anknytande tjänster pekar SACO på journalistyrket
och jolkbibliotekarieyrket som lämpliga för humanister. Även SFS diskuterar dessa
två yrken. I samband med journalistutbildningen nämner SACO funktionärer inom andra
massmedia såsom television och radio. De båda organisationerna konstaterar, att det årliga
behovet av journalister under 1960-talet av pressorganisationerna har uppskattats till
150 stycken. För att utbilda dessa nya journalister har Publicistklubben, Svenska Tidningsutgivareföreningen
och Svenska Journalistförbundet upprättat ett journalistinstitut.
Vid detta institut avser man att ge kurser dels i journalistiskt-tekniska ämnen, dels i mera
allmänna, teoretiskt orienterade ämnen. De sistnämnda ligger nästan uteslutande inom
samhällsvetenskapernas ämnesgrupp. SFS framhåller, att utbildningen vid journalistinstitutet
säkerligen kommer att bli av stort värde, men att den därför inte gör akademiskt
utbildade journalister överflödiga. SACO ger uttryck för samma tanke och föreslår
för sin del, att den vid institutet meddelade undervisningen kompletteras med fyra akademiska
betyg. SACO säger: »Den ''normala’ akademiska utbildningen för journalister skulle
därigenom bli fyra akademiska betyg och genomgång av journalistinstitutet.» SACO
understryker att en sadan utbildning, för att få tyngd och värde, borde legitimeras av
samma organisationer som står bakom journalistinstitutet. SACO anser inte att man bör
föreskriva vilka ämnen, som skall ingå i fyrabetygskombinationen; det torde snarare vara
i den journalistiska arbetsgivarpartens intresse att kunna rekrytera personer med stor
variation i sina teoretiska kunskaper. Det vore även av värde, om en eller annan journalistaspirant
i sin examen hade betyg från andra fakulteter än de humanistiska.

Man kan tänka sig ett ökat behov av akademiskt utbildad personal vid de olika typerna
av folkbibliotek. Här har salunda humanisterna en växande arbetsmarknad. SACO framhåller,
att den förkortade arbetstiden och därigenom ökade fritiden borde medföra en
ökad aktivitet från bibliotekens sida: »Från allmänna samhälleliga värderingar är det
värdefullt, om bibliotekens verksamhet kan bidraga till att lösa detta problem» (fritidsproblemet).
För att väcka och stadfästa allmänhetens behov av fritidsläsning måste bibliotekens
PR-verksamhet och service i övrigt rustas upp. Men då måste bl. a. tillräckliga
personella resurser ställas till förfogande, och rekryteringsbehovet till biblioteksbanan blir
då större. I fråga om dessa bibliotekariers teoretiska utbildning har kanslern för rikets
universitet i ett remissutlåtande den 15 maj 1959 angående utbildning av bibliotekarier
framhållit, att en sådan teoretisk utbildning mycket väl kan rymmas inom ramen för eu
filosofie kandidatexamen och att man, för den händelse en fast ämneskombination anses
önskvärd, kan följa samma principer som dem, som ligger till grund för psykologutbildningen.
Kanslern avvisar förslaget om ett särskilt akademiskt ämne, bibliotekskunskap.
SACO tillstyrker för sin del viss försöksutbildning samt ytterligare utredning angående
den praktiska utbildningen.

SACO pekar i sin skrivelse dessutom på en rad yrken, som kan betecknas såsom liggande
på gränsen mellan den utbildning, som man erhåller genom psykologutbildning,
samhällsvetenskaplig examen och socialinstitutens socionomexamen. Sålunda nämnes yrkesoch
studieledare, högre personal inom social- och fångvården samt utbildningsledare inom
näringslivet. Gemensamt för dessa yrken torde vara att de framför allt kräver utbildning
inom de samhällsvetenskapliga och ekonomiska ämnena.

Sammanställer man de nya utbildningsvägar för humanister som skisseras i
de båda organisationernas skrivelser, finner man, att så gott som samtliga

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

framför allt kräver teoretisk utbildning inom den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen
samt i psykologi och pedagogik. Kunskaper i moderna språk har även
framstått som väsentliga. Men därjämte förutsättes för nästan alla dessa yrken
någon form av praktisk utbildning.

Universitetsutredningen finner, som framgått av det föregående, att en differentierad
utbildning inom de humanistiska fakulteternas ram är ofrånkomlig om
man skall kunna undvika en överproduktion av vissa slag av humanister. Då
det gäller de formella förutsättningarna för att få till stånd en dylik reformering
av de humanistiska fakulteternas utbildningsprogram, vill utredningen framhålla,
att dessa fakulteter redan nu har att meddela undervisning för olika slag
av akademiska examina. Det arbete som ligger bakom 1953 års stadga angående
filosofiska examina, 1958 års stadga angående juridiska och samhällsvetenskapliga
examina samt de riktlinjer som angivits för utbildningen av psykologer utgör
härvidlag en god grund för ett fortsatt reformarbete.

Förutom filosofisk ämbetsexamen (»fil. mag.-examen») kan vid humanistisk
fakultet såsom grundexamen avläggas filosofisk-samhällsvetenskaplig examen
(»fil.-pol. mag.-examen») och filosofie kandidatexamen. De båda förstnämnda
examina måste i avseende på ämneskombinationerna vara sammansatta på visst,
i examensstadgorna närmare angivet sätt. För filosofie kandidatexamen är däremot
ämneskombinationen i princip helt fri. Inom denna examens ram har man
emellertid tillskapat en utbildning med viss bundenhet i ämneskombinationen,
nämligen psykologutbildningen. Denna skall omfatta ämnena psykologi, pedagogik,
sociologi och statistik. Av de erforderliga sex betygsenheterna bör fem
fördelas med två betygsenheter i vartdera av ämnena psykologi och pedagogik,
som utgör utbildningens huvudämnen, samt en betygsenhet i ämnet sociologi.

Tillkomsten av psykologutbildningen visar, hur man utan stora organisatoriska
förändringar kan inom ramen för den filosofiska examensstadgan och
de filosofiska fakulteterna skapa nya former för akademisk yrkesutbildning.
Givetvis måste i sådana fall även utbildningens innehåll i viss utsträckning
differentieras.

Examensstadgorna ålägger fakulteterna att tillse, att en med hänsyn till de
olika examina lämpad undervisning finnes att tillgå för de studerande. Detta
innebär, att särskilda studieplaner (kursfordringar), därest så erfordras, skulle
kunna fastställas i samma ämne för olika examina eller i varje fall att i studieplanen
för ett ämne kan anges alternativa kurser, upplagda med sikte på olika
utbildningsmål. I praktiken torde för närvarande skillnaderna mellan i varje
fall kurserna för filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen vara
obetydliga och föga utnyttjade. I många fall anges i studieplanen, att den som
ej siktar på ämbetsexamen kan, efter samråd med examinator, erhålla jämkningar
i den angivna normalkurscn, så att en ökning av kursomfånget inom ett
område uppväger en minskning inom ett annat.

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Orsaken till att man i så pass liten utsträckning tillämpar ett system med
alternativa studieplaner är helt naturligt den, att i många ämnen det övervägande
antalet studerande siktat på ämneslärarbanan eller i varje fall i en
ämneslärarutbildning sett en viss trygghet för framtiden, medan bestämda kompetensfordringar
i stort sett saknas inom övriga verksamhetsområden för humanister.
Ämneslärarkursen har därför blivit normalkursen. Då det nu gäller för
de humanistiska fakulteterna — liksom även för de matematisk-naturvetenskapliga
— att aktivt inrikta sin undervisning på att tillgodose även andra
utbildningsbehov än ämneslärarutbildningens, kan detta enligt utredningens
mening bäst ske genom att där så är erforderligt för de enskilda examensämnena
särskilda studieplaner fastställes eller särskilda alternativkurser anges i studieplanerna
för de olika huvudyrken eller huvudsakliga yrkesområden, som en
akademisk examen i humanistiska ämnen kan syfta till. I många fall torde det
härvidlag vara tillräckligt med två alternativ — ett med sikte på filosofisk
ämbetsexamen (ämneslärarbanan) och ett med sikte på filosofie kandidatexamen.
Utredningen föreställer sig emellertid, att man i vissa ämnen kan ha behov av
flera än två varianter av studiekursen.

Det synes universitetsutredningen sålunda självklart, att man i ämnen som
historia, litteraturhistoria och geografi — ämnen som redan nu medtages både
i ämneslärarexamina och i examina, som syftar på annan verksamhet — bör
erbjuda t. ex. blivande journalister alternativa kurser med tyngdpunkten lagd
på t. ex. modern politisk och social historia, modern litteratur, kulturgeografi
med lokaliseringsgeografi etc. Behov av alternativa studiekurser kommer emellertid
med all sannolikhet också att göra sig gällande i fråga om de moderna
språken. Ett klart behov av goda språkexperter i näringslivet torde redan nu
föreligga, och detta behov kommer enligt utredningens övertygelse att ytterligare
accentueras, i samma mån som de internationella, ekonomiska samarbetssträvandena
leder till en starkare integration av marknaderna. Föreliggande
utbildningsbehov bör kunna tillgodoses, bl. a. genom att universiteten vid sidan
om ämneslärarutbildningen i språkämnen erbjuder alternativa studieplaner med
starkare inriktning på praktisk språkfärdighet och orientering i modern litteratur.
I detta sammanhang vill utredningen också peka på de — låt vara begränsade
— utbildningsbehov inom de språkvetenskapliga sektionernas område,
som uppkommer i och med att de s. k. underutvecklade ländernas betydelse på
världsmarknaden växer.

Utredningen vill till undvikande av alla missförstånd med kraft understryka,
att de alternativa studieplaner och alternativa studiekurser, varom här talats,
är avsedda att vara olika endast i avseende på kursernas innehåll och de olika
kursmomentens inbördes betydelse. I avseende på undervisningens syfte och
kursfordringarnas totala omfattning och svårighetsgrad måste de alternativa
studieplanerna däremot givetvis vara likvärdiga. Två betygsenheter i filosofisk
ämbetsexamen och två betygsenheter i filosofie kandidatexamen i ett och samma
ämne bör sålunda fordra i princip lika lång studietid och samma grad av mogen -

287

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

het och förmåga till självständigt omdöme hos den studerande. Samtliga studieplaner
för högre betyg i ett ämne bör vidare vara så utformade, att de i lika
mån kan utgöra grund för fortsatta vetenskapliga studier.

Universitetsutredningen har i det föregående, närmast i anslutning till de
skrivelser som Sveriges Förenade Studentkårer och Sveriges Akademikers Centralorganisation
i detta ämne riktat till utredningen, redogjort för några av de
yrkesområden, för vilka en särskilt anpassad humanistisk utbildning synes vara
speciellt värdefull. Några utarbetade förslag till särskilda studieplaner har emellertid
icke framlagts av organisationerna, och universitetsutredningen har själv
— med hänsyn både till tidsfaktorn och till sina direktiv att ange ramar och
riktlinjer för universitets- och högskoleväsendets utbyggnad — icke ansett sig
böra genomföra ett detaljerat utredningsarbete av det slag, som härvidlag erfordras.
Utredningen anser emellertid, att ett sådant utredningsarbete utan dröjsmål
bör igångsättas och anförtros särskild expertis. Universitetsutredningen
föreslår därför, att särskilda sakkunniga måtte tillkallas med uppdrag att framlägga
förslag till studiegång och studieplaner för utbildningsvägar huvudsakligen
inom de humanistiska fakulteternas ämnessfär, särskilt utformade med sikte
på verksamhet inom andra yrkesområden än ämneslärarens.

Utredningen föreslår sålunda, att hela detta uppdrag anförtros en enda kommitté.
Då emellertid utredningsuppdraget skulle omfatta skilda verksamhetsområden
med speciella och olikartade betingelser i här aktuella hänseenden,
torde det vara lämpligt, att till kommitténs förfogande ställes ett relativt stort
antal experter och att kommitténs arbete i viss utsträckning bedrives inom
särskilda delegationer.

Såväl bland kommitténs ledamöter som bland experterna bör enligt utredningens
mening ingå företrädare dels för de ämnesområden, som kan bli aktuella
för olika slag av humanistisk specialutbildning, dels för de ifrågavarande yrkesområdena
själva.

Kommitténs arbete måste självfallet grundas på en för varje ifrågakommande
yrkesområde gjord analys och bedömning av det framtida behovet av på visst
sätt utbildad arbetskraft. Sådana analyser bör enligt universitetsutredningens
mening utföras inom det i det föregående föreslagna utredningsinstitutet för
utbildnings- och yrkesprognoser. För att kommitténs arbete skall kunna genomföras
med minsta möjliga tidsutdräkt är det sålunda särskilt viktigt att detta
institut kommer till stånd och kan börja sitt arbete redan under budgetåret
1960/C1.

De förslag till studiegång och studieplaner, som kan komma att framläggas
av den här föreslagna kommittén, bör självfallet i vanlig ordning prövas av de
akademiska myndigheterna och fastställas av kanslern för rikets universitet.
Då det emellertid här gäller utbildning för särskilda yrkesområden, inom vilka
arbetsförhållandena kan förändras mycket snabbt, är det av stor betydelse, att
en studiegång eller studieplan, som särskilt avpassats för ett visst yrkesområde,
också kontinuerligt överses och anpassas till de nya eller förändrade krav, som

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

där ställes på ifrågavarande arbetskraft. Det kan därför visa sig rationellt att
för var och en av de här skisserade, särskilda utbildningslinjerna tillskapa rådgivande
organ, som knytes till fakulteterna med uppgift att fungera som kontaktorgan
mellan fakulteterna och deras undervisningsnämnder å ena sidan och
de ifrågavarande yrkesområdena å den andra. De organ utredningen här tänker
på skulle sålunda närmast motsvara avdelningsråden vid de tekniska högskolornas
olika fackavdelningar. Det torde böra ankomma på den här föreslagna
kommittén att i de enskilda fallen framlägga konkreta förslag rörande tillskapandet
av dylika rådgivande organ.

En särskild uppgift skulle organ av nyss skisserat slag kunna få då det gäller
att få till stånd en till den akademiska utbildningen anknuten praktisk utbildning
eller utbildning vid annat slag av utbildningsanstalter. Utredningen föreställer
sig, att en dylik kombination av akademisk och icke-akademisk utbildning
i många fall kommer att visa sig ändamålsenlig, och det blir därvid sannolikt
nödvändigt att tillskapa organ av examensrådstyp, som bl. a. spelar rollen
av kontaktorgan eller huvudmän för den icke-akademiska delen av utbildningen.

Den samhällsvetenskapliga utbildningen

Från såväl arbetsmarknads- som utbildningssynpunkt är det önskvärt, att en
betydande förskjutning mot den samhällsvetenskapliga utbildningen kommer
till stånd bland de studerande vid de humanistiska fakulteterna. Den samhällsvetenskapligt
orienterade utbildningen måste därför såsom utredningen i det
föregående framhållit få en avsevärt starkare ställning, än vad den för närvarande
har.

Även i fråga om de samhällsvetenskapliga ämnena torde det vara motiverat,
att alternativa studieplaner står till förfogande. Detta gäller icke uteslutande
de av de samhällsvetenskapliga ämnena, vilka tillika ingår i ämneslärarutbildningen
(nationalekonomi, statskunskap, psykologi och pedagogik) utan även
övriga ämnen. I detta sammanhang pekar utredningen på att alternativa studiekurser
redan i viss utsträckning förekommer i ämnet statistik.

Om den föreslagna differentieringen genomföres, kommer sannolikt olika kombinationer
av rent humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen att bli
aktuella. Redan detta torde kräva en förstärkning av de samhällsvetenskapliga
ämnenas undervisningsresurser. Emellertid är det tydligt, att ett av de kvantitativt
mest betydande alternativen till en humanistisk ämneslärarutbildning
även i framtiden kommer att vara den rent filosofisk-samhällsvetenskapliga
utbildningen (filosofie-politices magisterexamen). Denna omfattar obligatoriskt
ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap jämte vissa kurser i juridik
och i företagsekonomi. Därjämte kan i examen ingå ett eller flera av de övriga
samhällsvetenskapliga ämnena samt ämnena allmän rättsvetenskap, historia och
matematik.

Förutom utbildningen inom ramen för filosofisk-samhällsvetenskaplig examen

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 289

kan till den samhällsvetenskapliga utbildningen i vid mening räknas den i det
föregående omnämnda psykologutbildningen.

Båda dessa utbildningsvägar är relativt ny organiserade. Riktlinjerna för utbildning
för psykologkompetens har år 1958 — på basis av psykologutredningens
betänkande och remissyttrandena däröver — angivits i en inom ecklesiastikdepartementet
upprättad promemoria. Samma år utfärdades en ny stadga angående
juridiska och samhällsvetenskapliga examina, som innebar en relativt
betydande omläggning av den tidigare politices magisterutbildningen i anslutning
till det förslag som år 1953 framlagts av särskilda sakkunniga.

Den nya psykologutbildningen har redan tilldragit sig ett betydande intresse
bland studenterna. Rekryteringen till den rena samhällsvetarutbildningen har
däremot under en följd av år varit relativt svag. Delvis torde detta ha haft sin
grund däri, att det varit känt att den samhällsvetenskapliga examens innehåll
och uppgifter varit föremål för utredning. I en sadan situation är det naturligt,
att en studiebanas dragningskraft försvagas, och i den mån detta varit orsaken
till den samhällsvetenskapliga utbildningens rekryteringssvårigheter, bör man nu
kunna räkna med en förbättring av läget.

Emellertid är det möjligt, att rekryteringssvårigheterna även haft andra orsaker,
och det kan därför tänkas att särskilda åtgärder blir behövliga för att
stimulera intresset för samhällsvetenskaplig utbildning. Som tidigare antytts
kan bristen på avgränsat yrkesområde och en klart utstakad befordringsgång
för personer med samhällsvetenskaplig examen ha bidragit till att ämneslärarbanan
tett sig mera lockande för 1950-talets humanister. Ett annat förhållande
som kan ha verkat i samma riktning är samhällsvetenskapernas hittills relativt
svaga ställning på skolschemat. I sistnämnda hänseende torde — i varje fall på
litet längre sikt — bättre förutsättningar ha skapats genom nyligen fattade
beslut rörande samhällslärans ställning i skolundervisningen och i ämneslärarutbildningen.

Både beträffande psykologbehovet och beträffande behovet av personal med
samhällsvetenskapliga examina måste medgivas, att föreliggande siffermässiga
analyser rörande den framtida arbetsmarknaden ej ger ett tillräckligt underlag
för en mycket stark ökning av utbildningskapaciteten. Det måste å andra sidan
understrykas, att det här är fråga om yrkesområden, vilka bl. a. därför att de
är relativt diffust avgränsade knappast kan göras till föremål för arbetsmarknadsprognostiska
bedömningar i egentlig mening. Man är här — liksom i fråga
om de i det föregående behandlade humanist-kategorierna — i hög grad hänvisad
till att göra allmänna bedömningar på grundval av skönjbara utvecklingstendenser.

Allt tyder på att utrednings- och planläggningsarbete av den typ, som särskilt
lämpar sig för personer med samhällsvetenskaplig utbildning, kommer att behövas
i stigande omfattning icke blott inom det statliga utredningsväsendet och
länsadministrationen utan även inom de stora företagen, inom organisationsväsendet
och inom kommunalförvaltningen. Härvidlag vill universitetsutred 19

— Bihang till riksdagens protokoll 1900. 1 saml. Nr 119

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ningen hänvisa till de omfattande och mångskiftande arbetsuppgifter av samhällsvetenskaplig
art, som maste lösas vid översiktlig planering i form av regionoch
generalplaner. Det torde bli allt mera nödvändigt att detta planarbete baseras
på samhällsvetenskapligt utredningsarbete, som tar hänsyn till befolkningsstatistiska,
ekonomiska, näringsgeografiska och sociologiska förhållanden, och
mycket talar för att kunskaper av detta slag bör ägnas särskild uppmärksamhet
vid utformningen av studiegång och studieplaner för filosofisk-samhällsvetenskaplig
examen. Ett uttryck härför är de synpunkter som framkommit i samband
med det förslag om en professur i stadsplanekonst, som framlagts av akademien
för de fria konsterna.

Beträffande psykologerna vill utredningen särskilt peka på den svällande
skolorganisationens behov av psykologisk expertis. Den ökade psykologutbildningen
kommer vidare att skapa personella resurser för en allmän förstärkning
av den personalvårdande verksamheten i detta ords vidaste bemärkelse.

I sin modellberäkning har utredningen hypotetiskt räknat med en fördelning
av humanisterna mellan a ena sidan samhällsvetare (inklusive psykologer) och
å den andra humanister i egentlig mening, vilken innebär, att den förra kategorien
skulle växa avsevärt kraftigare än den senare. Antalet yrkesverksamma
samhällsvetare skulle enligt beräkningen stiga från omkring 500 år 1955 till
omkring 1 200 år 1965 och omkring 3 000 år 1975, en beräkning som förutsätter
att det arliga antalet nybörjare skulle behöva avsevärt mer än fördubblas,
kanske tredubblas i förhållande till nuläget.

Utredningen anser, att denna ökning av antalet samhällsvetare och psykologer
utgör en lämplig riktpunkt för dimensioneringen av här ifrågavarande utbildningslinjer.
Utredningen förordar därför, att den fasta lärarpersonalen i de
samhällsvetenskapliga ämnena inklusive ämnena psykologi och pedagogik successivt
förstärkes med sikte på en pa detta sätt utvidgad undervisnings- och
forskningsverksamhet.

Utbyggnadens konsekvenser

Utredningens i det föregående givna rekommendationer kan komma att kräva
dels en förstärkning av de samhällsvetenskapliga ämnenas resurser, dels särskilda
förstärkningsåtgärder för den differentierade utbildningen vid de humanistiska
fakulteterna.

I stort sett torde visserligen antalet meddelade undervisningstimmar i de stora
undervisningsämnena icke behöva bli avsevärt större, om vissa undervisningsgrupper
bedriver sina studier efter en studieplan och andra grupper läser enligt
en alternativ studieplan. Men man måste räkna med att de nya, mera specialinriktade
studiekurserna kan komma att erfordra undervisning inom särskilda
delar av ett ämne, en undervisning som ibland kan behöva meddelas av speciallärare,
ibland av utländska lektorer och ibland av fast anställda lärare med viss
specialinriktning, vilken för närvarande icke finnes företrädd inom den fasta

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

lärarstaben vid en institution. Vidare kan en uppdelning av undervisningsgrupperna
efter studieinriktning leda till att man får arbeta med ett något större
antal undervisningsgrupper än som eljest skulle erfordras. Av dessa skäl kan en
differentierad utbildning inom de humanistiska fakulteterna komma att fordra
en större samlad undervisningsinsats än en ensartad utbildning fordrar. Universitetsutredningen
vill i princip förorda, att de humanistiska fakulteterna ges de
resurser, som kan komma att erfordras för att fakulteterna skall kunna meddela
den differentierade utbildning, som genom den ovan föreslagna kommitténs arbete
kan visas vara erforderlig, för att utbildningen skall motsvara en differentierad
arbetsmarknads behov av personal med humanistisk och samhällsvetenskaplig
utbildning.

De nya utbildningsvägar det här blir fråga om, kommer sannolikt att innefatta
olika kombinationer av samhällsvetenskapliga ämnen, språk och övriga
humanistiska ämnen. Detta innebär, att man inte gärna kan tänka sig att de
humanistiska fakulteterna endast kan expandera inom den samhällsvetenskapliga
sektorn. Vi måste under alla förhållanden räkna med en utbyggnad i fråga om
topptjänster inom ett flertal av de nuvarande humanistiska fakulteternas ämnen.

I stort sett måste denna utbyggnad av topptjänster ske efter de principer och
allmänna riktlinjer, som universitetsutredningen lagt fram i sina första och
femte betänkanden. Det innebär att efter de redan i kraft varande principerna
nya amanuens-, assistent- och lektorstjänster måste tillkomma. Men därjämte
måste man, enligt utredningens bestämda uppfattning, räkna med nya professurer
och precepturer. Utredningen vill, när frågan gäller utbyggnad av ämnesorganisationen
inom de filosofiska fakulteterna och inte minst da de rent humanistiska
och de samhällsvetenskapliga disciplinerna, framhålla att man för framtiden
bör räkna med att stark specialisering kommer att göra sig gällande inom
de skilda ämnena, men att den centrala teoribildningen och forskningsmetoden
ofta förblir gemensam. En sådan specialisering kommer att bli än mer nödvändig,
om man anser att man inom en fakultet vill ha största möjliga anpassbarhet
till arbetsmarknadens olika krav på olika ämneskombinationer och av dessa
kombinationer bestämd specialisering på vissa områden. Specialiseringen innebär,
att man vid en institution under gemensam ämnesbeteckning har ett antal topptjänster,
vilkas innehavare dels forskar inom olika områden, dels kan meddela
undervisning med hänsyn till ämnets olika aspekter. Med hänsyn till forskningens
och forskningsundervisningens krav anser utredningen att man även
inom de rent humanistiska och inom de samhällsvetenskapliga ämnena bör
sträva efter relativt stora institutioner, rymmande differentierade topptjänster.
Det bör vara den bästa garantien dels för att den aktuella forskningens olika
områden blir företrädda, dels för att de studerande på högstadiet kan få specialistbetonad
undervisning inom sina forskningsområden. Det måste vara ytterst
angeläget att det växande antalet unga forskare efter sina preliminärexamina
kan erhålla förstklassig handledning. Enligt utredningens mening vore ett sådant
system det bästa sättet att på en gång möta den ökade specialiseringens ford -

292 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

ringar inom varje ämne och det samtidiga önskemålet att hålla examensämnet
samlat.

Humanistiska fakulteter med på detta sätt inom sig differentierade institutioner
bör ha stora förutsättningar att lämna den mångsidiga undervisning som
de i det föregående berörda skiftande utbildningslinjerna fordrar. I de ämnen
där man under 1960-talet får räkna med en viss knapphet i fråga om lärartillgången
— och det gäller framför allt för de samhällsvetenskapliga ämnena —
är institutioner av detta slag utan tvivel det rationellaste sättet att utnyttja
den tillgängliga personalen både för undervisning och forskning. Som en konsekvens
av denna sin grundsyn på institutionernas uppbyggnad, finner utredningen
det naturligt att betrakta en vetenskaplig institution som en enhet med
uppgift att dels i görligaste mån täcka hela forskningsfältet, dels lämna undervisning
för fältets olika examina. Sedd från den synpunkten är en institution
i fråga om undervisning en service-station, till vilken man vänder sig för att
få den för en viss examen specificerade undervisningen levererad. En fakultet
eller sektion, som omfattar flera olika institutioner, kan uppfattas på analogt
sätt. Det blir fakultetens respektive sektionens sak att leverera den undervisning
som behöves för nya utbildningsvägar eller för nyorientering genom nya ämneskombinationer.
Ju flera ämnen som finnes företrädda inom en och samma
fakultetsenhet, desto lättare blir det att åstadkomma en sådan nyorientering
och utvidgning av nya kombinationer och byggandet av nya utbildningsvägar.
Befarar man en snedvridning eller överproduktion inom något utbildningsområde,
bör det vara än mera angeläget att man bygger upp fakulteterna på ett sådant
sätt, att de utan stora svårigheter kan anpassa sig till nya behov och situationer.
Nyorientering och anpassning kan bli aktuella både inom de humanistiska kärnämnena
och inom de samhällsvetenskapliga ämnena samt i fråga om examina
med kombinationer av dessa två grupper.

Genom att man i görligaste mån åstadkommer denna anpassbarhet, kan man
även snabbt ställa om efter arbetsmarknadens krav. Utredningen finner för sin
del att man därigenom uppnår en större grad av smidighet än om man bygger
upp en rad separata och specialiserade högskolor eller institut, som ställes inför
stora problem vid varje förändring av arbetsmarknadens behov. Detta gäller
vare sig det rör sig om en ökning eller om en minskning av utbildningskapaciteten.

Även om stora delar av de väntade humanistskarorna söker sig in på nya
vägar, bör man räkna med ett betydande antal studenter även inom de humanistiska
kärnämnena. Detta kan även, som tidigare framhållits, komma att leda
till ett ökat antal topptjänster av professors- och preceptorskaraktär inom dessa
ämnen. Det är emellertid av betydelse, när statsmakterna inrättar sådana nya
topptjänster, att man samtidigt föreskriver att undervisningen i främsta hand
skall gälla de områden, där man finner en nyorientering önskvärd. Man bör sålunda
tänka sig att alternativa kurser utarbetas i modern politisk och social
historia, gällande både svenska och internationella förhållanden, i modern internationell
litteraturhistoria och konsthistoria, i engelska, franska, tyska och

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

spanska med tonvikt på det moderna språket och de ifrågavarande ländernas
litteratur och kulturhistoria.

Hur stor den erforderliga ökningen av antalet fasta lärar- och forskartjänster
vid de humanistiska fakulteterna kommer att visa sig vara under 1960-talet,
kan universitetsutredningen icke med bestämdhet ange. Mycket blir härvidlag
beroende av studentströmmens fördelning på de skilda ämnena och denna fördelning
blir i sin tur starkt avhängig av resultaten av det utredningsarbete, som
bör genomföras av den i det föregående föreslagna kommittén för en differentierad
humanistutbildning.

Universitetsutredningen uttalar endast helt allmänt, att då 1950-talets våldsamma
expansion av de humanistiska fakulteternas utbildningsuppgifter nu
förutsättes avstanna, det allmänt sett blir naturligt och motiverat, att fakultetsorganisationen
konsolideras genom en förstärkning av forskningens och forskarhandledningens
resurser. Framtidens samhälle kommer, som flera gånger framhållits,
att ha behov av en livaktig och mångsidigt inriktad humanistisk forskning.

C. Den ekonomiska utbildningen och forskningen

För närvarande finns det två handelshögskolor, den i Stockholm och den i
Göteborg. Den årliga nyintagningen av studerande är i Stockholm cirka 225,
i Göteborg cirka 130, eller sammanlagt således drygt 350. Frågan om handelshögskolornas
ställning har för universitetsutredningens del fått särskild aktualitet
dels genom att Kungl. Maj:t till utredningen överlämnat ett av Malmö stad
framlagt förslag angående en tredje handelshögskola, förlagd till Malmö, dels
genom ett förslag om en sydsvensk handelshögskola framlagt av en för Lunds
universitet och Skånes handelskammare gemensam kommitté. Beträffande ifrågavarande
förslag torde få hänvisas till utredningens betänkande (s. 338—346).

Utredningen konstaterar, att handelshögskolornas nuvarande utbildningskapacitet
allmänt anses vara otillräcklig. Anledningen till att man räknar med
ett starkt ökat utbildningsbehov i fråga om civilekonomer är helt naturligt
delvis den, att näringslivets utveckling fordrar ett större antal företagsekonomiskt
utbildade experter på poster av samma slag som nu normalt besättes med
civilekonomer. Därtill kommer emellertid att civilekonomexamen är mångsidigt
användbar och att utbildningens användningsområde skulle kunna ytterligare
utsträckas, därest möjligheter skapades att komplettera civilekonomexamen med
andra ämnen än de huvudämnen, som nu normalt ingår i utbildningen. För
egen del vill utredningen tillägga, att en ökad utbildning av civilekonomer
också motiveras därav, att vi först nu har att räkna med ett egentligt ersättningsbehov
på civilekonomernas arbetsmarknad. Civilekonomexamen är så
ung (den första civilekonomen examinerades år 1911), att examinationen hittills
så gott som uteslutande inneburit ett nettotillskott till yrkeskåren. Först under

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

innevarande decennium har de äldre civilekonomerna börjat nå pensionsåldern
och därmed uppstår den så att säga normala situationen för yrkesgruppens förnyelse
och utvidgning.

Då det så gäller den erforderliga intagningsökningens storlek, har universitetsutredningen
— liksom i fråga om civilingenjörsutbildningens framtida dimensionering
— samrått med representanter för Sveriges Industriförbund. I skrivelse till
utredningen har Industriförbundet sammanfattat sina synpunkter på frågan.

En betydande ökning av intagningen är, konstaterar förbundet, i och för sig
möjlig. Ett stort antal välmeriterade inträdessökande måste årligen vägras inträde
vid de båda handelshögskolorna. Förbundet påpekar emellertid, att en
ökad intagning till dessa högskolor kan få återverkningar på kvaliteten hos dem
som studerar för avläggande av samhällsvetenskapliga examina.

Beträffande näringslivets behov av civilekonomer har Industriförbundet efter
konferenser med representativa företrädare för näringslivet kunnat konstatera,
att en betydande brist på civilekonomer anses föreligga. »Förbundet har kommit
till den uppfattningen, att en intagning av cirka 600 elever mot nuvarande
350 skulle motsvara behovet.»

Även andra skäl än det omedelbara behovet av personal med civilekonomutbildning
finns, framhåller Industriförbundet, för en ökad intagning. Efterfrågan
på civilekonomer är nu så stor, att flertalet ekonomie studerande erbjudes
anställning redan före examen, något som i hög grad försvårar forskarrekryteringen.
»Önskemålet om en ökning av antalet forskare på det företagsekonomiska
området synes endast kunna realiseras genom en större intagning till handelshögskolorna.
»

Såsom framgår av det föregående anser utredningen att intagningskapaciteten
vid de ekonomiska utbildningslinjerna bör ökas från för närvarande ungefär
350 till ungefär det dubbla (jfr denna bilaga s. 74). Härigenom skulle enligt
utredningens beräkningar erhållas en ökning av den årliga examinationen från
för närvarande drygt 200 per år till ungefär 450 årligen examinerade civilekonomer
under slutet av 1960-talet. Utredningens intagningssiffra, som endast
är att betrakta som en riktpunkt, ligger sålunda något högre än den av Industriförbundet
angivna. I anslutning härtill vill utredningen understryka,
dels att varje bedömning av det exakta utbildningsbehovet av en yrkeskategori
av så mångsidig användbarhet som civilekonomerna måste vara grundad
på relativt allmänna överväganden, dels att behovet av en avsevärt starkare
rekrytering av unga forskare inom företagsekonomien motiverar en större ökning
av intagningen än den som en mera omedelbart på arbetsmarknadens behov
inriktad bedömning ger vid handen. Det är vidare icke uteslutande näringslivet,
som efterfrågar civilekonomer. Den offentliga förvaltningen — den statliga
liksom den kommunala — torde i framtiden få ett starkare behov än nu av
personal med företagsekonomisk utbildning. Slutligen vill utredningen framhålla,
att dess riktpunkt, 700 årligen nyintagna ekonomie studerande, också bör

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ses i samband med att utredningen — som kommer att framgå av det följande
— tänker sig att en del av den ökade utbildningen av civilekonomer skall förläggas
till universiteten i Uppsala och Lund. Skulle så icke bli förhållandet, får
man i stället räkna med att arbetsmarknaden kommer att tillföras en akademikerkategori
med en utbildning, som i vissa stycken överensstämmer med
civilekonomernas, nämligen filosofie kandidater med tre eller fyra betygsenheter
i ämnet företagsekonomi i sin examen.

Kapacitetsökning vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg

Då det gäller den utökade civilekonomutbildningens fördelning mellan olika
läroanstalter, har man — liksom beträffande de tekniska högskolorna — först
att undersöka, i vilken utsträckning förutsättningar föreligger för en ökad utbildning
vid de två bestående handelshögskolorna.

En bedömning av den möjliga intagningsökningen vid de båda handelshögskolorna
försvåras i viss mån av dessa läroanstalters säregna ställning i universitets-
och högskoleorganisationen. Båda högskolorna har karaktär av enskilda
institutioner och deras verksamhet bygger ytterst på avtal mellan staten, vederbörande
kommun och vissa privata intressenter. Dessa avtal innebär bl. a., att
Kungl. Maj :t fastställer högskolornas grundstadgar och utser ordförande samt
ytterligare en ledamot i direktionen för handelshögskolan i Stockholm respektive
styrelsen för handelshögskolan i Göteborg. Enligt båda avtalen åtnjuter högskolorna
årliga statsbidrag. Beträffande principerna, efter vilka statsbidrag utgår,
skiljer sig emellertid avtalen. Stockholmsavtalets konstruktion innebär, att
beslut om en utökning av högskolans utbildningskapacitet skall fattas av högskolans
direktion, men därest en sådan kapacitetsökning förutsätter ökad insats
av statsmedel, fordras dessförinnan förhandlingar och överenskommelse om förändringar
i det mellan staten, staden, Handelshögskoleföreningen och direktionen
träffade avtalet. Genom Göteborgsavtalets konstruktion torde, eftersom
Göteborgs stads anslag redan nu uppgår till i avtalet fixerat maximibelopp,
beslut om ökning av högskolans intagningskapacitet i princip kunna fattas av
statsmakterna och högskolans styrelse utan ändringar i själva avtalet.

Vad först beträffar handelshögskolan i Stockholm har utredningen haft ingående
överläggningar med representanter för högskolans direktion. Som resultat
av dessa överläggningar har direktionens ordförande i skrivelse till utredningen
den 9 september 1959 meddelat, att direktionen är positivt inställd till
tanken på att medverka till en ökad civilekonomutbildning. I skrivelsen anföres
vidare bl. a. följande:

»I nuvarande läge är direktionen dock ej beredd att taga ställning till frågan
för mera än den närmaste femårsperioden från det programmet för en ökad
ekonomutbildning blivit av statsmakterna godkänt. Under denna period är
direktionen i princip villig att öka intagningen successivt till ett årligt antal av

296

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

cirka 275, detta under förutsättning att erforderliga medel ställas till högskolans
förfogande. Det är givetvis också en förutsättning att lärarkrafter kunna erhållas
för en sådan utvidgning av högskolans verksamhet.»

Handelshögskolans direktion är, meddelas det vidare i skrivelsen, beredd att
träda i förhandlingar om en komplettering av det mellan staten, Stockholms
stad, Handelshögskoleföreningen i Stockholm och högskolan gällande avtalet.
Som utgångspunkt för sådana förhandlingar anges att den behövliga anslagsökningen
skulle täckas av statsmedel. Även Handelshögskoleföreningen i Stockholm
torde, framhålles det slutligen i skrivelsen, vara beredd att upptaga dylika
förhandlingar.

I fråga om handelshögskolan i Göteborg föreligger en inom högskolans lärarråd
utarbetad utbyggnadsplan, vilken biträtts av högskolans styrelse och av
denna med skrivelse den 30 juni 1958 överlämnats till Kungl. Maj:t. Denna
utbyggnadsplan utgår från att högskolans utbildningskapacitet skall kunna
ökas med 50 procent, vilket innebär att den årliga intagningen av studerande
skulle ökas från nu 120 till 180. Det understrykes emellertid, att handelshögskolans
utbyggnad icke bör inskränkas till att gälla endast en kvantitativ ökning
av utbildningskapaciteten. Därutöver behövs en kvalitativ upprustning av högskolans
vetenskapliga resurser, som skulle möjliggöra icke blott forskning på en
bredare front utan även en differentiering av studierna, som hittills icke varit
möjlig att genomföra. En sådan differentiering är enligt lärarrådets och styrelsens
mening erforderlig redan i fråga om den grundkurs, som avslutas med
ekonomexamen. Med nuvarande resurser måste denna grundkurs förbli i hög
grad standardiserad, och specialisering är möjlig endast i begränsad omfattning.

I skrivelse till högskolans styrelse den 20 juli 1959 har lärarrådet redovisat
ytterligare material till belysning av högskolans behov av förstärkta resurser
för en utvidgad och mera differentierad civilekonomutbildning. Härvid konstateras
till en början, att en utökning av intagningskapaciteten med 50 procent
är i stort sett möjlig att genomföra inom ramen för nu tillgängliga lokaler, varvid
lärarrådet räknar med en icke blott kvantitativ utan även kvalitativ förstärkning
av den vid högskolan meddelade utbildningen. För att högskolan skall
uppnå en 50-procentig ökning av utbildningskapaciteten och därutöver nå en
kvalitativ standard i avseende på lärarpersonalens sammansättning och undervisningsbörda,
undervisningsgruppernas storlek m. m., som i huvudsak överensstämmer
med de riktlinjer härutinnan, som för de filosofiska fakulteternas del
i anslutning till universitetsutredningens första betänkande angivits i Kungl.
Maj:ts proposition nr 104 år 1958, räknar lärarrådet med att högskolan skulle
behöva förstärkas med i allt tre professurer (i företagsekonomi, speciellt kalkylering
och budgetering, i företagsekonomi, speciellt administration, samt i
ekonomisk geografi, speciellt utrikes handel och sjöfart), fem universitetslektorat
(tre i nationalekonomi, ett i civilrätt och ett i beskattningsrätt), åtta biträdande
lärarbefattningar och sju assistenttjänster, varjämte vissa befintliga befattningar
skulle omvandlas till tjänster med större undervisningsskyldighet. Där -

297

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

till skulle komma det lärarbehov, som följer av högskolans särskilda åtagande
att meddela undervisning i ämnet företagsekonomi inom ramen för filosofiska
examina åt studerande vid Göteborgs universitet.

Universitetsutredningen finner, att den erforderliga utbyggnaden av civilekonomutbildningen
i första hand bör komma till stånd genom tillvaratagande
av föreliggande möjligheter att öka intagningskapaciteten vid de två handelshögskolorna.
Utredningen föreslår därför att förhandlingar snarast möjligt inledes
med Stockholms stad och Handelshögskoleföreningen i Stockholm i syfte
att få till stånd en ökad utbildning vid handelshögskolan i huvudstaden. Vidare
föreslår utredningen, att handelshögskolan i Göteborg ges den förstärkning av
resurserna, som möjliggör både en kraftig kvantitativ ökning av högskolans
utbildningskapacitet och en sådan breddning och differentiering av högskolans
forsknings- och utbildningsprogram, varigenom vi även i Göteborg skulle få ett
fullt tidsenligt centrum för ekonomisk forskning och utbildning.

Emellertid är det enligt universitetsutredningens mening nödvändigt att en
kraftig ökning av intagningen till civilekonomutbildning snabbt kommer till
stånd redan innan detalj utredningsarbetet för en permanent organisation hinner
genomföras. Utredningen har därför fört ingående överläggningar med företrädare
för styrelsen och lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg i syfte att
utreda förutsättningarna för en provisorisk förstärkning av högskolans resurser.

Universitetsutredningen föreslår, att handelshögskolan i Göteborg ges de resurser
som erfordras för att möjliggöra en ökning av intagningen från 120 till
180 redan höstterminen 1960. I avvaktan på resultaten av det utredningsarbete,
som krävs för den permanenta organisationens genomförande, måste den nu ifrågavarande
förstärkningen av handelshögskolans i Göteborg undervisningsresurser
bli av provisorisk karaktär. Denna förstärkning bör enligt utredningens mening
få formen av ett förstärkningsanslag till högskolan, avsett att användas till årsarvoden
för det erforderliga antalet universitetslektorer, forskarassistenter och
assistenter. Från högskolans styrelses och lärarråds sida har man förklarat sig
vara införstådd med en sådan ordning och endast understrukit, att tillfälliga
anslag för ökat elevantal i den första årskursen självklart måste föranleda sådana
anslag i fortsättningen, att de med hjälp av extra-anslaget intagna eleverna
också kan beredas en fullgod utbildning i andra och tredje årskurserna.

Utredningens förslag rörande en provisorisk förstärkning av resurserna vid
handelshögskolan i Göteborg innebär icke något ställningstagande i fråga om
t. ex. kostnadsramen för den mera permanenta förstärkning av högskolans forsknings-
och utbildningsorganisation, som enligt utredningens mening bör företagas,
sedan förslag framlagts om högskolans permanenta organisation. Utredningen
anser sig allmänt kunna uttala, att Göteborgs-högskolans resurser
för närvarande är otillräckliga även vid nuvarande undervisningsbelastning. I
sina i det följande (denna bilaga s. 358 ff.) redovisade, överslagsmässiga beräkningar
rörande kostnaderna för den föreslagna utbyggnaden av de akademiska

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

läroanstalterna har utredningen också för civilekonomutbildningens del räknat
med en högre kostnad per student än den som för närvarande gäller beträffande
civilekonomutbildningen i Göteborg.

Då universitetsutredningen nu föreslår, att ett förstärkningsanslag provisoriskt
ställes till förfogande för handelshögskolan i Göteborg, vill utredningen
samtidigt ifragasätta, huruvida icke goda skäl talar för att redan nu överföra
anslagen till handelshögskolorna från handelsdepartementet till ecklesiastikdepartementet.
Den fortsatta upprustningen av civilekonomutbildningen måste
enligt utredningens mening under alla förhållanden komma till stånd som ett
led i den allmänna förstärkning av de akademiska läroanstalterna, som utredningen
föreslår i sitt betänkande.

Fråga om ekonomutbildning i Uppsala och Lund

Enbart genom en utbyggnad av handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg
är det enligt universitetsutredningen icke troligt, att man kan nå den utvidgning
av utbildningskapaciteten, som utredningen förordat. Visserligen kan det tänkas,
att en närmare utredning ger vid handen, att de två bestående läroanstalterna
kan utbyggas till en något större intagningskapacitet än den som
nämnts under överläggningarna mellan utredningen och högskolemyndigheterna
275 nybörjarplatser i Stockholm och 180 i Göteborg —, men utredningen
har funnit det föga sannolikt, att man på denna väg i tid skulle nå upp till
den totala intagningskapacitet av 700 nyintagna ekonomie studerande per år,
som beräknas komma att erfordras. Utredningen finner det därför ofrånkomligt,
att civilekonomutbildning organiseras även på andra håll än i Stockholm
och Göteborg.

Härvidlag anmäler sig två problemställningar, som enligt utredningens mening
blir av avgörande betydelse för utformningen av ett rimligt handlingsprogram.
Den ena är samhällsforskningens och speciellt den företagsekonomiska forskningens
starkt begränsade rekryteringskader för nya ordinarie forskar- och lärarbefattningar.
Den andra är den starkt stigande betydelse, som samhällsforskningen
och den samhällsvetenskapliga utbildningen enligt utredningen kommer
att få i det moderna samhället. Civilekonomutbildningen och den företagsekonomiska
forskningen har enligt utredningens mening sin naturliga plats i
detta, i vid mening samhällsvetenskapliga sammanhang.

Utredningen har själv redan tidigare vid olika tillfällen understrukit vikten
av att studiet av samhällets ekonomiska och sociala sammanhang och problemställningar
måste få en starkare ställning både i ungdomens yrkesval
och i fråga om fördelningen av resurserna för forskning och högre utbildning.
Pa olika sätt har samhället också sedan länge sökt sörja för dessa intressens
tillgodoseende. Utredningen erinrar om införandet under 1930-talet av en
särskild samhällsvetenskaplig examen, om att vissa av rekryteringsstipendierna
för högre vetenskapliga studier (licentiand- och doktorandstipendierna) från

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

början reserverats för de samhällsvetenskapliga ämnena, om psykologutredningens
arbete samt om att universitetsutredningen strävat åt samma hall,
bl. a. genom förslaget om tillskapandet av ett hela samhällsvetenskapen omfattande
statens råd för samhällsforskning.

Utredningen finner, att dessa strävanden varit berättigade. Efterfrågan på personal
med högre vetenskaplig skolning inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna
är emellertid så stark både från det allmännas sida och inom näringslivet,
att forskarrekryteringen trots ansträngningarna är klart otillräcklig. Det torde
vara en allmän erfarenhet både vid handelshögskolorna och vid de humanistiska
fakulteternas institutioner för t. ex. nationalekonomi och statistik, att redan
licentiandrekryteringen försvåras av arbetsmarknadens efterfrågan på samhällsvetare
med högt betyg i grundexamen, och att doktorandrekryteringen hämmas
av arbetsmarknadens konkurrens om personal med licentiatexamen. Antalet
docenter i de samhällsvetenskapliga kärnämnena är icke tillräckligt för att tillåta
en mycket snabb ökning av antalet lärostolar. I ämnet företagsekonomi finns
i hela landet för närvarande endast en docent.

Den slutsats man bör draga av dessa förhållanden är enligt universitetsutredningens
mening den, att tillgängliga resurser för forskning och utbildningsuppgifter
på samhällsvetenskapernas område bör koncentreras till ett begränsat
antal institutioner med goda resurser och differentierade arbetsuppgifter. Man
stimulerar i dagens läge den ekonomiska, socialvetenskapliga och psykologiska
forskningen och forskarrekryteringen bäst genom att tillföra dessa vetenskaper
ett gemensamt rekryteringsunderlag av studenter som syftar till olika former
av specialiserad, akademisk yrkesutbildning inom samhällsvetenskapernas fält.
Man får bättre möjligheter att skapa en tillräckligt omfattande och tillräckligt
differentierad forskarkarriär, om man anförtror flera arbetsuppgifter åt stora
institutioner än om man sprider ut uppgifterna på ett flertal parallella institutioner
med ett bräckligt studentunderlag eller med en övermäktig rekryteringsleonkurrens
från arbetsmarknaden. Undervisningen på både låg- och högstadium
blir också effektivare, om den fördelas på ett antal specialister inom en större
ämnesinstitution.

Det nu förda resonemanget skulle, om det här uteslutande gällde civilekonomutbildningens
och den företagsekonomiska forskningens utbyggnad, kunna leda
till den slutsatsen, att tillgängliga resurser bör koncentreras på en utbyggnad
av de två bestående handelshögskolorna, så att man där till slut kunde taga
emot 700 nya studerande för civilekonomexamen per år. Ser man emellertid
problemen från samhällsvetenskapens synpunkt i stort, maste slutsatsen i stället
bli den, att de båda handelshögskolornas resurser i den utsträckning som är
möjlig bör utnyttjas till förstärkning av den allmänt samhällsvetenskapliga utbildningen
och forskningen i Stockholm och Göteborg, medan i stället de samhällsvetenskapliga
institutionerna i Uppsala och Lund bör ges en förstärkning,
som möjliggör civilekonomutbildning och en brett upplagd företagsekonomisk
forskning på dessa orter. Man skulle med andra ord fortsätta pa den väg man

300 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

redan slagit in på, då överenskommelser träffades om att vid handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg bereda undervisning jämväl för filosofie och politices
studerande i ämnet företagsekonomi. Vad som där hittills varit en provisorisk
ordning, skulle sålunda bli en del av en permanent organisation, varvid givetvis
en avsevärd förstärkning av den företagsekonomiska forskningens och utbildningens
resurser måste komma till stånd. Undervisningen i ämnet företagsekonomi
för juris studerande skulle även kunna infogas i ett sådant system.

Universitetsutredningen är angelägen att omedelbart understryka, att då utredningen
här förordar att civilekonomutbildning skall komma till stånd också
i Uppsala och Lund, detta förslag gäller en civilekonomutbildning i ordets egentliga
betydelse. Utredningen avser sålunda icke någon blandform av allmänt
samhällsvetenskaplig och företagsekonomisk utbildning, utan en ren civilekonomutbildning,
som i avseende på kursinnehåll och examensfordringar är fullt likvärdig
med den civilekonomutbildning som meddelas vid handelshögskolorna.
Huruvida detta bäst åstadkommes genom att man i Uppsala och Lund tillskapar
särskilda läroanstalter, eventuellt bildande särskilda företagsekonomiska
fakulteter vid universiteten, och huruvida det är nödvändigt att i alla ämnen
meddela för de ekonomie studerande särskilt avpassad undervisning, är i och
för sig betydelsefulla, men likväl endast organisatoriska frågor, som får prövas
med hänsyn till civilekonomutbildningens och näringslivets lika väl som till
universitetens intressen. Utredningen återkommer i det följande till detta spörsmål.
Principen vill utredningen emellertid redan här slå fast, nämligen att det
skall vara fråga om en med handelshögskolornas likvärdig utbildning och
forskning.

Då det gäller de för en civilekonomutbildning i Uppsala och Lund erforderliga
forsknings- och undervisningsresurserna, vill utredningen till en början erinra
om att bada dessa universitet redan har professurer och institutioner inom samtliga
de huvudämnen, vilka ingår i civilekonomexamen, nämligen ämnena företagsekonomi,
ekonomisk geografi och nationalekonomi. Rättsvetenskapen är
företrädd genom fullständiga juridiska fakulteter. Därjämte kan vid båda universiteten
utan stora svårigheter erforderliga resurser ställas till förfogande för
de ekonomie studerandes undervisning i ämnen som matematik, statistik och
moderna språk. Därtill kommer de för civilekonomutbildningen säkerligen värdefulla
kontaktmöjligheter med ämnen som statskunskap, sociologi och psykologi,
som erbjudes en civilekonomutbildning förlagd till de gamla universitetsstäderna.

Emellertid är det uppenbart, att universitetens nuvarande resurser i de här
ifrågavarande ämnena icke utgör mer än en grund för organisationen av en
fullvärdig civilekonomutbildning. Framför allt är resurserna klart otillräckliga
i det för denna utbildning helt centrala ämnet företagsekonomi. Här finns vid
vartdera universitetet endast en professur, som tillkommit relativt nyligen och
då närmast i syfte att tillgodose den omlagda jurist- och samhällsvetarutbildningens
behov. Dessa företagsekonomiska institutioner är nu under uppbyggnad
och man kan därvid räkna med att institutionerna och den där meddelade under -

301

Kungl. Maj:ts "proposition nr 119 år 1960

visningen organiseras med sikte icke blott på de relativt begränsade kurser, som
obligatoriskt ingår i utbildningen för juris kandidat- och samhällsvetenskapliga
examina utan även på att stimulera till fördjupade och högre vetenskapliga
studier i ämnet. Man kan sålunda förutse, att under alla förhållanden en icke
obetydlig utbildning av företagsekonomer och företagsekonomiska forskare kommer
till stånd både i Uppsala och i Lund. Under sådana omständigheter synes
det utredningen vara mest rationellt, att denna utbildning icke uteslutande får
formen av två-, tre- och eventuellt fyrabetygskurser inom de filosofiska och
samhällsvetenskapliga examinas ram, utan att möjligheter skapas för den bredare
företagsekonomiska utbildning, som innefattas i civilekonomexamen och
en på en dylik examen byggd licentiatexamen. En sådan ordning måste vara till
fördel både för näringslivet, som därigenom tillförsäkras en bättre tillgång på
fullt utbildade civilekonomer, och för de studerande, som därigenom får möjlighet
att avlägga en examen, som är till sitt innehåll känd och till sin kvalitet
från början erkänd på arbetsmarknaden.

Kurserna i ämnet företagsekonomi för blivande jurister och blivande samhällsvetare
har ansetts kunna koncentreras till att gälla endast en del av detta omfattande
ämne. Därför har ämnesrepresentationen vid universiteten också kunnat
begränsas till en professur vid vartdera universitetet. Den företagsekonomiska
utbildningen för civilekonomexamen måste däremot täcka flera av ämnets
delområden, och en differentierad ämnesrepresentation är därför oundgänglig
om civilekonomutbildning skall kunna meddelas i Uppsala och Lund. Den uppdelning
av ämnet i två ämnesdelar, vardera företrädd genom en professur, som
sedan något tiotal år gällt vid handelshögskolan i Göteborg, måste härvidlag
betecknas som otillräcklig. Ett minimum torde vara en uppdelning i tre ämnesdelar,
varav en omfattande t. ex. redovisning och finansiering, en omfattande
t. ex. distribution och den tredje omfattande t. ex. kalkylering och budgetering.
Det bör emellertid härvidlag understrykas, att den närmare avgränsningen av
de företagsekonomiska ämnesdelarna vid organiserandet av civilekonomutbildning
på en ny plats torde böra avpassas med hänsyn till omfattningen av ämnesrepresentationen
inom angränsande vetenskaper (t. ex. ekonomisk geografi, beskattningsrätt,
psykologi) och inriktningen av den där bedrivna forskningen,
varför ett generellt giltigt recept för den företagsekonomiska lärarstabens sammansättning
icke torde kunna utställas.

För att civilekonomutbildning skall kunna meddelas även i Uppsala och Lund
fordras förutom en differentierad ämnesrepresentation inom företagsekonomien
givetvis ytterligare lärarkrafter av olika slag inom övriga i civilekonomutbildningen
ingående ämnen. Det blir härvid fråga om kompletteringar av lärarpersonalen
i ämnen, vilka redan finnes företrädda vid universiteten. Institutionerna
för dessa ämnen skulle sålunda, liksom de företagsekonomiska institutionerna,
få sådana personalförstärkningar, som gör det möjligt att där meddela
undervisning för ytterligare en akademisk examen. Erfarenheterna från handelshögskolan
i Stockholm, som har fyra lärostolar i ämnet nationalekonomi med

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

specialisering på olika delar av ämnet, synes visa, att det vid vartdera av universiteten
i Lund och Uppsala behövs minst en ny professur i ämnet nationalekonomi
för att tillgodose behovet av en tillräckligt specialiserad undervisning
i ämnet för civilekonomer, samhällsvetare i övrigt och jurister. Institutionerna
kan — det vill utredningen uttryckligen framhålla — ges på detta sätt differentierade
utbildningsuppgifter vare sig de organisatoriskt skulle göras gemensamma
för två särskilda läroanstalter eller ej och vare sig undervisningen organiseras
särskilt för de olika kategorierna av studerande eller den — som synes
naturligt då det gäller högstadiet — organiseras gemensamt för samtliga.

Vissa planeringsfrågor

De organisatoriska frågor, som aktualiseras av utredningens framlagda förslag,
bör enligt utredningens mening överhuvudtaget ses som ett problemkomplex
för sig. De bör lösas med sikte på utbildningens och den samhällsvetenskapliga
forskningens bästa och under beaktande av det enligt utredningens
mening ofrånkomliga kravet, att den civilekonomutbildning som ges i
Uppsala och Lund skall vara likvärdig — om ock ej i alla detaljer lika — med
den som ges vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg. Redan har
utredningen understrukit, att utbildning för ekonomie studerande icke får sättas
i gång i vare sig Uppsala eller Lund, innan fullgoda resurser för utbildningen
står till förfogande. Här vill utredningen tillägga, att i den mån utbildningens
målsättning det kräver, bör en särskild studiegång och särskild undervisning
organiseras för de ekonomie studerande. Förslaget att förlägga civilekonomutbildning
till de samhällsvetenskapliga institutionerna vid universiteten i Uppsala
och Lund är överhuvudtaget icke förestavat av någon tanke på statsfinansiella
besparingar på driftbudgeten, som därigenom skulle kunna uppnås.
Utredningen ser i stället förslaget som ett led i strävan att stimulera den
samhällsvetenskapliga forskningen och intresset för de samhällsvetenskapliga
studierna.

Mot det här framlagda förslaget kan den invändningen resas, att utbildningsmålet
för civilekonomexamen är så speciellt, att det endast kan uppnås, om
utbildningen förlägges till en helt fristående läroanstalt utan anknytning till
universitetsutbildning i traditionell mening. Den skånska kommittén för en handelshögskola
i södra Sverige har redovisat betänkligheter, som uttalats från
näringslivets sida mot förläggningen av civilekonomutbildning till en samhällsvetenskaplig
fakultet vid Lunds universitet. Risk skulle sålunda föreligga, att
undervisningen vid en sådan »med åsidosättande av det praktiska affärslivets
behov» skulle få »en alltför teoretisk inriktning». Sveriges Industriförbund har
med en liknande motivering vänt sig emot tanken att civilekonomutbildning
skulle kunna inordnas i en humanistisk eller samhällsvetenskaplig fakultet.

Utredningen konstaterar emellertid, att den resta frågan ytterst knappast

303

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

gäller anknytningen till universiteten utan i stället möjligheterna att hålla isär
de olika utbildningsmålen och att säkra näringslivets inflytande över själva
utformningen av en specialistutbildning, som i särskilt hög grad kommit till
stånd genom näringslivets egna uppoffringar och i syfte att åt näringslivet säkra
tillgång på expertis, särskilt utbildad för företagsvärldens speciella arbetsförhållanden.
Utredningen finner det vara självklart, att dessa synpunkter och
intressen måste beaktas vid uppbyggnaden av en organisation för civilekonomutbildning
på nya platser i landet. Liksom den skånska kommittén anser utredredningen,
att så kan ske, även om man väljer att organisatoriskt anknyta
utbildningen till universiteten, en anknytning som enligt både kommitténs och
utredningens mening av allmänna skäl är mycket starkt motiverad. Den skånska
kommittén har härutinnan föreslagit, att det större akademiska konsistoriet i
Lund efter förslag av Skånes Handelskammare skulle utse tre representanter för
näringslivet som ledamöter av en ekonomisk fakultet, vilken tillika skulle fungera
som styrelse för en handelshögskola i Lund. Denna näringslivets representation
i fakulteten betecknas som en väsentlig del av kommitténs organisationsförslag
och är avsedd som en garanti för att undervisningen för de blivande civilekonomerna
verkligen tar sikte på näringslivets behov och »får den praktiska inriktning
och bereder de studerande de insikter och den intellektuella träning, som
gör dem bäst skickade att lösa de praktiska problem, som de i sina kommande
befattningar i näringslivets tjänst kommer att ställas inför».

Universitetsutredningen vill för sin del ifrågasätta, om icke dessa synpunkter
lika väl kunde tillgodoses på en annan väg, nämligen den på vilken man löst
problemet att tillgodose avnämarnas intressen då det gäller civilingenjörsutbildningens
utformning. De avdclningsråd, vilka finns inrättade vid de båda tekniska
högskolornas olika fackavdelningar, har — såvitt utredningen kunnat bedöma
— fungerat på ett från näringslivets och avnämarintressets synpunkt fullt
tillfredsställande sätt. Utredningen föreslår därför, att organ av motsvarande
slag tillskapas för civilekonomutbildningen på orter där denna icke meddelas vid
särskilda handelshögskolor med näringslivsrepresentation i vederbörande högskolestyrelse.
Dessa organ, vilka förslagsvis kunde benämnas examensråd, synes
böra bestå av högst tio ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t eller av kanslern
för rikets universitet efter förslag från näringslivets organisationer. Beträffande
examensrådens uppgifter och arbetssätt kunde i övrigt samma bestämmelser
gälla, som nu reglerar avdelningsrådsinstitutionen vid de tekniska högskolorna.

Skillnaden mellan den skånska kommitténs förslag om fakultetsrepresentation
och utredningens variant med examensråd är bl. a. den, att examensråden skulle
anknyta till en redan prövad organisation, medan fakultetsrepresentation av det
slag som föreslagits av den skånska kommittén skulle innebära ett helt nytt
arrangemang. Kommitténs förslag innebär vidare, att näringslivets representanter
bleve delaktiga i fakultetens beslut, medan examensråden skulle ha rent
konsultativa funktioner. Utredningen vill emellertid sätta i fråga, om denna
skillnad i realiteten skulle innebära något väsentligt i avseende på det inflytande

304

Kungl. Mcijits proposition nr 119 år 1960

över civilekonomutbildningens innehåll och organisation, som näringslivets representation
skulle utöva.

Att den skånska kommittén stannat för att föreslå näringslivsrepresentation
i själva fakulteten, sammanhänger delvis med att kommittén kommit till den
ståndpunkten, att en särskild fakultet bör upprättas enbart för civilekonomutbildningen.
Detta sammanhänger i sin tur med kommitténs ställningstagande
till förmån för spärrad intagning till den nya civilekonomutbildningen i Lund.
Denna intagningsspärr motiverar kommittén med att civilekonomutbildningen
i Lund måste garanteras full likvärdighet med motsvarande utbildning vid de
båda handelshögskolorna. För likvärdigheten fordras enligt kommitténs mening
bl. a. att elevmaterialets kvalitet är i stort sett densamma vid de läroanstalter,
där civilekonomutbildning ges. En särskild fakultet blir då nödvändig för civilekonomutbildningen
i Lund, eftersom det näppeligen skulle låta sig göra »att
vid en och samma fakultet föreskriva sådan spärr för de studenter, som avsågo
att avlägga ekonomexamen, medan fritt tillträde skulle stå öppet för övriga
kategorier studerande».

På denna punkt vill universitetsutredningen markera en från den skånska
kommitténs klart avvikande uppfattning. Vårt akademiska utbildningsväsende
bygger på principen om studentexamen som villkor för inskrivning. De intellektuella
kvalifikationerna hos de nyinskrivna garanteras av den genom censorsinstitutionen
kontrollerade studentexamen, vars syfte just är att utgöra en dimissionsexamen
till högre studier, och som en gång tillkommit som en ersättning
för den inträdesprövning, som tidigare verkställts vid universiteten. Att dubblera
dimissionsexamen genom att principiellt återinföra denna inträdesprövning vid
de akademiska läroanstalterna, vore att rycka undan grunden för gymnasieundervisningen
och kan enligt utredningens mening ske endast i samband med
en allmän gymnasiereform.

De spärrar som finns för inträde vid vissa fakulteter och högskolor är icke
kvalifikationsspärrar av det slag, som här är aktuellt, utan av undervisningsorganisationen
och undervisningsresursernas begränsning rent praktiskt motiverade
»golvytespärrar», enligt vilka man bland ett i förhållande till resurserna
alltför stort antal inträdessökande väljer ut dem, som har de bästa kvalifikationerna,
dock utan att formellt kräva andra minimikvalifikationer än dem som
garanteras genom en godkänd studentexamen. Någon »golvytemotivering» för
spärrat tillträde till civilekonomutbildningen föreligger icke.

Utredningen anser icke, att det finns någon godtagbar anledning varför just
näringslivet skulle behöva ett särskilt kvalitetsurval för utbildningen av sina
befattningshavare. Den statliga och kommunala förvaltningen bör i så fall med
samma rätt kunna framställa krav på inträdesspärr för att säkra högt kvalificerade
studenter för de utbildningslinjer som leder till verksamhet inom förvaltningen.
Motsvarande krav skulle då likaledes kunna framställas från tidningarna
i fråga om journalisterna o. s. v. Enligt utredningens mening måste det
vara sundare att de blivande arbetsgivarna bland ett antal konkurrerande so -

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

kande med samma examen kan välja den som har de bästa betygen i examen.
För betygens värde borgar läroanstalten och dess lärare samt — i det här aktuella
sammanhanget — ledamöterna av de examensråd eller motsvarande organ,
som är satta att tillvarataga avnämarnas intressen i fråga om utbildningens
utformning.

Skiljaktigheten i ståndpunkter mellan utredningen och den skånska kommittén
beträffande frågan om inträdesspärr för den till universiteten anknutna
civilekonomutbildningen gäller principfrågan och kan såtillvida sägas vara betydande.
För de närmaste årens praktiska handlande betyder emellertid denna
skillnad i ståndpunkterna mindre. Även utredningen är — som framhållits flera
gånger redan — ytterst angelägen om att civilekonomutbildningen i Uppsala
och Lund skall bli likvärdig med den utbildning som ges vid de båda handelshögskolorna.
Med hänsyn härtill och till den knapphet på lärarkrafter framför
allt inom företagsekonomien, som vi har att räkna med, kan det under en övergångstid
bli nödvändigt av rent praktiska skäl att för civilekonomutbildningen
etablera något som kunde kallas »lärarspärr» i analogi med de »gol vy tespärrar»,
som måste accepteras vid fakulteter och högskolor med laboratorieundervisning.

Då man sålunda enligt utredningens mening måste räkna med att knappheten
på högt kvalificerade lärarkrafter särskilt inom det centrala ämnet företagsekonomi
kan nödvändiggöra en provisorisk begränsning av elevintagningen till
civilekonomutbildningen, kan det synas överraskande, att utredningen föreslår
att civilekonomutbildning skall införas vid universiteten både i Uppsala och i
Lund. Utredningen är klar över att även härutinnan en begränsning kan bli
nödvändig, så att ekonomutbildningen igångsättes vid det ena lärosätet tidigare
än vid det andra. Utredningen är emellertid angelägen att stryka under, att
även en sådan begränsning av utbildningskapaciteten måste vara provisorisk
och rent praktiskt motiverad. Principen, som utredningen vill slå fast, bör vara
att civilekonomutbildning skall kunna förvärvas i Uppsala och Lund lika väl
som i Stockholm och Göteborg och att målsättningen för utbyggnaden är att
möjliggöra ett fritt tillträde till studier för civilekonomexamen.

I avseende på de svårigheter, som kan uppstå, då det gäller rekryteringen till
fasta forskar- och lärarbefattningar i vissa för civilekonomutbildningen centrala
ämnen, vill universitetsutredningen framhålla, att sådana svårigheter sannolikt
lättare skulle kunna bemästras, därest möjlighet öppnades att till våra högre
läroanstalter genom förordnande på viss tid knyta framstående utländska forskare.

Frågorna när civilekonomutbildning skall kunna sättas i gång i Uppsala och
Lund, i vilken takt intagningen skall kunna ökas och, eventuellt, med vilken
turordning de båda äldre universitetsstäderna emellan reformen skall kunna
genomföras, kan bedömas först efter ett detaljerat utredningsarbete rörande
studieorganisation, kursplaner och lärarorganisation för de olika ämnena. Utredningen
har icke ansett ett sådant utredningsarbete ligga inom dess kompetens
utan vill föreslå, att detta arbete anförtros åt en särskild kommitté.

20 — Bihan g till riksdagens protokoll 19G0. 1 samt. Nr 119

306

Kungl. May.ts -proposition nr 119 år 1960

Denna kommitté bör enligt utredningens mening ha i huvudsak följande arbetsuppgifter.
Kommittén bör klarlägga de personella och lokalmässiga förutsättningarna
för införande av utbildning för civilekonomexamen i Uppsala och
Lund samt framlägga en plan för erforderliga personalförstärkningar och tillgodoseendet
av behovet av institutionslokaler. Planen bör därjämte innefatta
ett program för intagningskapacitetens successiva ökning vid de ifrågavarande
läroanstalterna. Som riktpunkt bör kommittén härvidlag ha att en intagningskapacitet
av 700 nya studerande bör vara uppnådd läsåret 1966/67. Utredningen
vill emellertid understryka, att denna siffra endast är avsedd som en riktpunkt
att läggas till grund för ett handlingsprogram.

Kommittén bör vidare utarbeta förslag till examensstadga samt studie- och
organisationsplaner för civilekonomutbildningen i Uppsala och Lund samt framlägga
förslag beträffande det organ, t. ex. de i det föregående skisserade examensråden,
genom vilka näringslivets intressen då det gäller civilekonomutbildningens
innehåll och utformning fortlöpande skall kunna tillgodoses.

Utgångspunkten för kommitténs arbete då det gäller civilekonomutbildningen
i Uppsala och Lund skall vara att denna utbildning måste vara likvärdig med
den utbildning, som ges vid handelshögskolorna. De för civilekonomutbildningen
erforderliga institutionerna bör vara gemensamma för civilekonomutbildningen
och universitetens övriga utbildning i ifrågavarande ämnen. Kommittén bör
emellertid vara oförhindrad att, därest så erfordras för att garantera en med
handelshögskolornas likvärdig civilekonomutbildning, föreslå, att undervisningen
för de ekonomie studerande meddelas i särskilda undervisningsgrupper och enligt
en särskilt organiserad studiegång.

En andra utgångspunkt skall vara, att en fullgod civilekonomutbildning enligt
här angivna riktlinjer skall organiseras inom ramen för Uppsala respektive Lunds
universitet och att sålunda några formellt fristående läroanstalter icke skall
organiseras.

Kommittén bör — som förut framhållits — i sitt arbete utgå från att tillträdet
till civilekonomutbildningen i princip skall vara fritt för den som avlagt
studentexamen eller examen vid handelsgymnasium. Kommittén bör emellertid
vara oförhindrad att, om så av rent praktiska skäl är ofrånkomligt, utarbeta
förslag till provisoriska bestämmelser om begränsat elevintag under uppbyggnadsskedet.

Kommittén bör vidare utreda och framlägga förslag om en sådan upprustning
av handelshögskolan i Göteborg, att dennas utbildningskapacitet kan ökas med
minst 50 procent i jämförelse med nuvarande förhållanden och högskoleinstitutionernas
resurser därutöver kan stå till förfogande för den samhällsvetenskapliga
och humanistiska utbildningen och forskningen vid Göteborgs universitet.
Härvid bör riktpunkten — liksom beträffande Uppsala och Lund — vara att
gemensamma institutioner anförtros uppgifter för forskning och utbildning inom
ramen för såväl civilekonomexamen som filosofiska och samhällsvetenskapliga

307

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

examina. Kommittén bör härvidlag även överväga möjligheterna av en organisatorisk
sammanslagning av universitetet och handelshögskolan, sa att organisationen
blir i stort sett densamma i Göteborg som i Uppsala och Lund. Härvidlag
måste då särskilt beaktas nödvändigheten av att näringslivets intressen beträffande
civilekonomutbildningens utformning även i fortsättningen får en fullgod
bevakning. Vissa förhandlingar med Göteborgs stad torde även i detta sammanhang
bli erforderliga.

Kommittén bör vidare även träda i kontakt med direktionen för handelshögskolan
i Stockholm. Denna högskolas framtida utveckling maste nämligen
under alla förhållanden vara av betydelse för kommitténs överväganden rörande
dimensioneringen av civilekonomutbildningen på övriga tre orter. Det bör i
detta sammanhang också utredas, i vilken utsträckning en ytterligare samordning,
i varje fall en mera definitiv ordning än den nuvarande i avseende på
ämnet företagsekonomi, kan komma till stånd mellan handelshögskolan och
Stockholms blivande universitet beträffande den i vid mening samhällsvetenskapliga
forskningens och utbildningens resurser och uppgifter. Dessa frågor
sammanhänger emellertid delvis med de frågor rörande villkoren för en utvidgning
av handelshögskolans utbildningskapacitet, vilka enligt vad ovan anförts
bör upptagas vid förhandlingar mellan staten, Stockholms stad och Handelshögskoleföreningen
i Stockholm. Universitetsutredningen vill för egen del icke uttala
någon mening, huruvida dessa förhandlingar från statens sida helt bör bedrivas
av särskilt utsedda förhandlare eller om den här föreslagna kommittén eller en
delegation inom denna härvidlag bör ges ett särskilt förhandlingsuppdrag och
för dettas fullgörande förstärkas med särskild expertis.

I sitt utredningsarbete bör den föreslagna kommittén slutligen beakta ett av
avdelningsrådet för maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm framlagt
förslag om en förstärkning av den företagsekonomiska utbildningen för blivande
civilingenjörer.

Den här föreslagna kommittén bör enligt universitetsutredningens mening
bestå av sex ledamöter. Bland ledamöterna bör helt naturligt ingå de båda professorerna
i ämnet företagsekonomi vid universiteten i Uppsala och Lund. Vidare
bör såsom ledamöter ingå en professor vid vardera av de båda handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg. Därjämte bör utses en ledamot med förankring
inom näringslivet.

Förutom kommitténs sex ordinarie ledamöter bör till kommittén såsom adjungerade
ledamöter knytas vardera en representant för det lokala näringslivet
inom Uppsala- respektive Lunda-regionen.

Den här föreslagna kommittén för en utvidgad civilekonomutbildning bör helt.
naturligt bedriva sitt arbete med största möjliga skyndsamhet.

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

D. Socionomutbildningen

För närvarande finnes tre socialinstitut, nämligen ett i Stockholm, ett i Göteborg
och ett i Lund. Den årliga intagningen är i Stockholm begränsad till 130
elever, i Göteborg och Lund till 75 elever vid vartdera institutet. Av de 248
elever, som antogs år 1958, hade 107 studentexamen, 7 normalskolekompetens,
41 realexamen och 93 folkskoleutbildning. Intagna med studentexamen är sålunda
den största gruppen och de med folkskoleutbildning den näst största.

Socionomexamen kan avläggas på olika linjer. Gemensam för de tre socialinstituten
är de två linjerna sociala linjen och teoretiska linjen. Vid Stockholms
socialinstitut finnes dessutom en förvaltningslinje och vid socialinstituten i Göteborg
och Lund en social-kommunal linje.

Antalet antagna elever har under senare år varit något lägre än institutens
intagningskapacitet skulle medgiva. Med hänsyn till behovet av socionomer
måste den nuvarande intagningen betecknas såsom alltför låg. Detta framgår
av den analys av behovet av socionomutbildad arbetskraft, som arbetsmarknadsstyrelsen
nyligen offentliggjort i serien Arbetsmarknadsinformation (Serie S,
nr 6/1959). Av här redovisat material synes man kunna draga slutsatsen, att en
mycket stark ökning — från nu cirka 200 till i varje fall 330 — av antalet
årligen diplomerade socionomer skulle erfordras med nuvarande tendenser på
efterfrågesidan.

För att uppnå en erforderlig, mycket stark ökning av den årliga examinationen
av socionomer fordras självfallet en förstärkning av socialinstitutens utbildningsresurser,
men därutöver fordras — det framgår av att antalet antagna
elever är lägre än antalet till förfogande stående nybörjarplatser — särskilda
överväganden och åtgärder. I arbetsmarknadsstyrelsens översikt påpekas, att
en närmare granskning av tillämpade inträdesvillkor och meritvärderingsgrunder
möjligen skulle kunna ge anvisning om åtgärder, som skulle ha en gynnsam
effekt på tillströmningen. Härutöver vill universitetsutredningen framhålla, att
en förbättring av socionomernas möjligheter till vidareutbildning efter socionomexamen
även torde kunna stimulera rekryteringen.

Universitetsutredningen anser, att framför allt den stora bristen på socionomer,
socialinstitutens otillräckliga kapacitet för utbildning av det antal socionomer,
som skulle svara mot den väntade efterfrågan, socionomutbildningens
rekryteringsproblem och önskemålen om förbättrade vidareutbildningsmöjligheter
för socionomerna starkt motiverar, att ett allsidigt utredningsarbete snarast
igångsättes såväl rörande socionomutbildningens utformning som rörande
socialinstitutens uppgifter och behov. Universitetsutredningen tillstyrker således,
att den redan från flera håll föreslagna utredningen kommer till stånd.

Utredningsuppdraget bör enligt universitetsutredningens mening även innefatta
frågorna om socialinstitutens organisatoriska ställning och möjligheterna
att anknyta såväl instituten som socionomutbildningen till universiteten och

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

den samhällsvetenskapliga utbildningen. Med hänsyn till att de i socionomutbildningen
ingående ämnena i stort sett sammanfaller med de vid universiteten
företrädda samhällsvetenskaperna, måste det nämligen enligt utredningens bestämda
uppfattning vara riktigare att anknyta socialinstituten till de humanistiska
fakulteterna än att ombilda instituten till fristående fackhögskolor. I fråga
om de motiveringar, som ligger bakom detta ställningstagande, hänvisar utredningen
till de resonemang, som utredningen fört rörande civilekonomutbildning
vid universiteten (jfr denna bilaga s. 298 f.). Utredningen anser principiellt, att
socionomexamen likaväl som civilekonomexamen bör kunna avläggas vid universiteten
och att stora fördelar står att vinna, om dessa grenar av samhällsvetenskaplig
utbildning integreras i universitetens verksamhet.

Den föreslagna utredningen bör givetvis överväga, huruvida det ökade utbildningsbehovet
bör tillgodoses genom att möjligheter till socionomutbildning öppnas
på flera håll i landet. Med hänsyn till vad här anförts rörande värdet av en
anknytning till de humanistiska fakulteterna och med hänsyn till att tre av de
fyra universitetsorterna redan har socialinstitut anser universitetsutredningen,
att man därvidlag i första hand bör överväga en förläggning till Uppsala.

Socionomutbildning står för närvarande öppen för såväl studenter som ickestudenter.
Utredningen ifrågasätter för sin del ingen förändring härutinnan utan
anser det önskvärt och värdefullt, att socionomexamen alltjämt skall kunna
avläggas av personer utan formella meriter men med håg och fallenhet för sociala
studier och socialt arbete. Enligt utredningens mening bör det vara fullt möjligt
att finna sådana former för socialinstitutens anknytning till universitetsorganisationen,
att denna möjlighet bibehålies. Utredningen vill i detta sammanhang
emellertid framhålla, att antalet inträdessökande utan studentexamen sannolikt
kommer att minska, allteftersom en allt större andel av ungdomskullarna beredes
tillfälle till gymnasiestudier.

I samband med den här förordade översynen av socionomutbildningen och
socialinstitutens ställning bör enligt universitetsutredningens mening också göras
en omprövning av nu tillämpade inträdesvillkor och meritvärderingsgrunder vid
urvalet bland de inträdessökande. Bl. a. bör därvid prövas, huruvida tillräckliga
skäl verkligen föreligger att i fråga om sökande med studentexamen ställa högre
fordringar i avseende på studentbetygets kvalitet för tillträde till socionomutbildning
än för tillträde till studier vid fri fakultet.

Vid en anknytning av socialinstituten och socionomutbildningen till universiteten
torde vidare ämnet socialpolitik böra ges en starkare ställning vid dessa
än nu är fallet. Till en början synes universitetslektorat böra inrättas, men
utredningen håller för troligt, att ämnet kan utvecklas på ett sådant sätt, att
det kan kräva självständig representation vid universiteten.

I fråga om själva undervisningen för socionomexamen utgår universitetsutredningen
från att denna, därest en anknytning till universiteten kommer till stånd,
i vissa hänseenden kan samordnas med den undervisning, som ges för filosofiska
examina. Vissa kurser måste däremot helt naturligt ges särskilt för de stude -

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

rande, som önskar avlägga socionomexamen. Utredningen finner det emellertid
vara angeläget, att man även skapar möjligheter för dessa studerande, även
studerande utan studentexamen, att, därest de uppfyller de särskilda fordringar
som finnes föreskrivna i stadgan rörande vidgat tillträde till universiteten, betygsmässigt
tillgodoräkna sig för socionomexamen avlagda prov såsom prov
jämväl för filosofiska examina. Det bör enligt utredningens mening vara möjligt
att ämne för ämne fastställa hur stor del av fordringarna för filosofisk-samhällsvetenskaplig
eller filosofie kandidatexamen, som kursfordringarna för socionomexamen
motsvarar. I princip vore det önskvärt, att man i de fall där så är
möjligt utarbetade de i utbildningen för socionomexamen ingående kurserna som
kurser för en halv respektive en betygsenhet i filosofiska examina. Härigenom
skulle möjlighet även öppnas att göra ämnet socialpolitik till examensämne i
sådan examen. Däremot torde kurserna i praktisk socialvård icke kunna tillgodoräknas
som akademiskt betyg, ehuru dessa kurser självfallet skulle kunna stå
öppna även för studenter, som siktar på en filosofie kandidatexamen.

Slutligen vill universitetsutredningen understryka, att en socionomutbildning
förlagd till universiteten lika väl som civilekonomutbildningen där givetvis måste
utformas i nära samråd med företrädare för socionomutbildningens avnämarsida.
Därest den här föreslagna utredningen kommer till det resultatet, att de
nuvarande socialinstituten bör inordnas i universitetsorganisationen, måste därför
de nuvarande styrelsernas roll som kontaktorgan mellan utbildningsanstalt
och arbetsmarknad övertagas av något annat organ, förslagsvis då en examensrådsorganisation
av i princip samma slag, som den universitetsutredningen i det
föregående skisserat för den till universiteten förlagda civilekonomutbildningen.

Avslutningsvis vill universitetsutredningen än en gång framhålla, att socialinstituten
och socionomutbildningen icke innefattas i det åt utredningen anförtrodda
uppdraget. Universitetsutredningen har med det här förut anförda endast
velat tillstyrka, att en allsidig utredning rörande socionomutbildningen
och socialinstitutens ställning snarast kommer till stånd. Därjämte har universitetsutredningen
velat ange vissa mera allmänna synpunkter på den problematik,
som kommer att aktualiseras i samband med den föreslagna särskilda utredningens
arbete, synpunkter som närmast är att betrakta som konsekvenser av
utredningens i det föregående redovisade allmänna överväganden rörande riktlinjerna
för den högre utbildningens utbyggnad under 1960-talet.

2. Yttranden

Den teologiska och juridiska utbildningen och forskningen

Flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig i fråga om utbildningen och
forskningen vid de teologiska och juridiska fakulteterna, är av den uppfattningen,
att lärarresurserna vid dessa fakulteter, på liknande sätt som vid de
filosofiska fakulteterna, automatiskt bör anpassas efter elevantalet. Med hän -

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

syn till den knappa tillgången på forskare inom de juridiska fakulteterna tillstyrker
åtskilliga remissinstanser utredningens förslag, att forskarassistenttjänster
bör inrättas vid dessa fakulteter.

Teologiska fakulteten i Uppsala räknar med ett större utbildningsbehov vid
de teologiska fakulteterna än vad utredningen antagit. Fakulteten uttalar bl. a.
följande.

Då det gäller den framtida utbyggnaden av de teologiska fakulteterna, vill fakulteten
understryka sin tillfredsställelse med utredningens förslag till smidig anpassning av undervisningsresurser
till undervisningsbelastning. Det synes dock fakulteten uppenbart, att de
gjorda beräkningarna klart visat, att den lämpligaste utbyggnaden icke bör ske enbart
med extra tjänster. Arbetsmarknadens stora efterfrågan på teologisk arbetskraft gör det
nämligen angeläget att öka fakulteternas utbildningskapacitet. En utbyggnad med vissa
fasta tjänster bör därför redan nu ske, eftersom fakulteten pa dessa tjänster torde kunna
räkna med högre utbildad personal än i fråga om enbart extra tjänster. Fakulteten vill
därför föreslå att i likhet med vid de humanistiska fakulteterna redan nu inrättas en
amanuens- och en assistenttjänst i varje ämne. Det synes fakulteten i detta sammanhang
angeläget att understryka det av fakulteten tidigare ofta patalade behovet av en ändamålsenlig
forskarrekrytering. Denna forskarrekrytering är mot bakgrund av arbetsmarknadens
behov en angelägen fråga, om icke det underskott pa kompetenta krafter till
förefintliga lektorat, som för närvarande föreligger, skall komma att permanentas. Då
fakulteterna endast äger 14 licentiand- och 14 doktorandstipendier tillsammans, är det
uppenbart, att en utbyggnad av stipendiemöjligheter för högre studier är synnerligen
angelägen mot bakgrund av universitetens, skolans och kyrkans behov av högre utbildad
personal.

Teologiska fakulteten i Lund hävdar, att utredningen ej tagit tillräcklig hänsyn
till att utbildningen av kristendomslärare utgör en högst avsevärd del av
de teologiska fakulteternas undervisning och examination, enligt ungefärliga
beräkningar 30 ä 35 procent. Fakulteten anför i fortsättningen bl. a. följande.

Allt synes enligt fakultetens mening tala för att detta procenttal i framtiden kommer
att stiga, då enligt gjorda beräkningar det totala behovet av lärare i kristendomskunskap
vid de högre skolorna, uttryckt i heltidstjänster, torde komma att öka med 45 procent
mellan läsåren 1957/58 och 1966/67. Då det här huvudsakligen är fråga om grundläggande
undervisning inom den s. k. översiktskursens ram, ställer just denna utbildning
stora krav på de teologiska fakulteternas resurser. — Utredningens förslag synes även vara
orealistiskt med hänsyn till den relativa fördelning av nyinskrivningar, som man i framtiden
rimligen kan förvänta. Utredningen räknar med att ett befarat överskott av humanister
kommer att locka en del studenter att i stället för humanistiska studier välja
juridisk utbildning. Det synes fakulteten vara minst lika sannolikt, att många som
tvekar inför en enbart humanistisk studiegång i stället väljer någon form av teologisk
utbildning.

Juridiska fakulteten i Uppsala, som understryker vikten av att forskarassistenttjänster
inrättas och att omprövning sker av den högre rättsvetenskapliga
utbildningens ställning från meritvärderingssynpunkt vid befordringar inom
främst domarbanan, föreslår, att frågan om förstärkning av de juridiska fakulteternas
ordinarie lärarstab snarast göres till föremål för en närmare utredning.
I övrigt yttrar fakulteten bl. a. följande.

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Betydelsen av ifrågavarande åtgärder ligger främst i att de skulle kunna medföra ett
främjande av den juridiska forskningen och en vidgning av rekryteringsbasen för de
juridiska forskar- och lärartjänsterna; antalet vakanta ordinarie tjänster lär knappast
vara större vid de juridiska fakulteterna än annorstädes. Vid sidan härav måste, såsom
utredningen framhåller, andra åtgärder vidtagas för att säkra tillgången på lärarkrafter
för den juridiska undervisningen. Utredningen förordar här, att belopp ställes till universitetskanslerns
förfogande att i mån av behov fördelas på sätt som med hänsyn till omständigheterna
är mest ändamålsenligt. Ett dylikt anslag torde för de juridiska fakulteternas
del väsentligen blott kunna användas i den formen, att man anlitar praktiskt
verksamma jurister. Den ökade möjlighet som 1957 års juristutbildningsreform medfört
att för den juridiska undervisningen anlita dylika är otvivelaktigt av värde. Härigenom
sättes ämneslärama i stand att lata de studerande jämsides med det mer teoretiska studiet
av rättsreglernas innehall och tillämpning samt av de juridiska metodfrågorna få belysning
av rättsliga spörsmål sadana de gestaltar sig ur det praktiska rättslivets synpunkt. Emellertid
kan enligt fakultetens mening inslaget i undervisningen av praktiskt verksamma
jurister icke göras större än vad nyss angivna syfte betingar. Man kan icke utan men för
utbildningens kvalitet lägga en dominerande del därav i händerna på än så förtjänta
hovrätts- eller andra praktiskt verksamma jurister, som ofta kommer att växla och för
vilka dock alltid lärarverksamheten måste få karaktären av bisyssla. Ett sådant arrangemang
måste med nödvändighet medföra en icke önskvärd uppsplittring av undervisningen
och stundom också överbetoning av vissa specialområden. Härigenom får de studerande
svårare att vinna den erforderliga överblicken över rättssystemet och att se sammanhangen
mellan dettas olika delar. Huvudansvaret för juristutbildningen och uppgiften att
handha den grundläggande undervisningen ävensom examinationen måste, om tillfredsställande
studieresultat skall vinnas, vara anförtrodd åt en fast lärarstab, som har denna
utbildning som en huvuduppgift. Fakulteten vill därför med skärpa uttala, att en mer
väsentlig ökning av antalet studerande vid de juridiska fakulteterna i första hand måste
mötas med förstärkning av den ordinarie lärarstaben.

Juridiska fakulteten i Lund tillstyrker inrättande av forskarassistenttjänster.
Fakulteten instämmer vidare — utan att våga ta ställning till utredningens
beräkningar av vare sig det önskvärda eller det sannolika antalet juris studerande
under kommande år — i utredningens slutsats, att läget i fråga om de
personella resurserna för de juridiska fakulteterna är ytterligt allvarligt. Enligt
fakultetens mening är läget i själva verket långt allvarligare än vad utredningen
framhåller. Fakulteten anför i fortsättningen bl. a. följande.

1957 års upprustningsbeslut bygger på antaganden om ett elevantal, som i civilrättsämnena,
i varje fall för Lunds del, med minst 25 procent understiger det verkliga antalet
innevarande år. Utredningen antyder möjligheten att tillfälligt förstärka lärarkrafterna
genom att i större utsträckning än som nu redan sker engagera praktiskt verksamma
jurister. Detta är visserligen ofrånkomligt i nuvarande läge men utgör en nödlösning, som
måste ges kortast möjlig varaktighet. Det har dessutom redan mött betydande svårigheter
att anskaffa lämpliga lärarkrafter. Under alla förhållanden är det nödvändigt att, som
utredningen också föreslår, särskilda medel ställes till förfogande för att lärarpersonalen
skall kunna ökas i takt med det stigande undervisningsbehovet.

Stats- och rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola utgår från
utredningens antagande, att ytterligare krav kommer att ställas i fråga om den
juridiska utbildningens kvantitet. Redan nu arbetar de juridiska fakulteterna

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 313

med helt otillräckliga personella och materiella resurser, framhåller avdelningen
och fortsätter:

Åtskilliga tjänster — såväl ordinarie tjänster som docentbefattningar — är obesatta.
Antalet doktorander är alltför knappt för att trygga den framtida lärarrekryteringen.
Den kontorsmässiga serviceorganisationen är synnerligen bristfällig. Utgångsläget för tilllämpningen
av den nya studieordningen — vilken förutsätter att studenterna skall få
bättre personlig handledning än vad som hittills varit fallet — är således i hög grad
bekymmersamt, och en utbyggnad av de juridiska fakulteterna framstår såsom fullkomligt
nödvändig även mot bakgrund av nu rådande förhållanden. Av det sagda följer att undervisningsresurserna
inom den juridiska sektorn måste radikalt förbättras. Såsom utredningen
antyder måste rekryteringsbefrämjande åtgärder omedelbart vidtas. Avdelningen
vill kraftigt understryka att i god tid bör tillses att vid de juridiska fakulteterna successivt
inrättas de ytterligare professurer som uppenbarligen blir nödvändiga i den kommande
organisationen. Detta skulle samtidigt innebära att tillräckligt lockande slutposter bereds
åt dem som kvalificerar sig för akademiska lärarbefattningar. För att dagens undervisningsbehov
skall kunna tillgodoses, måste fakulteterna såsom lärare anlita domare, advokater
och andra praktiskt verksamma jurister. Denna grupp av lärare är särskilt lämpad
för mera specialiserade seminarieövningar eller för mera praktiskt betonade övningar. Den
bredare upplagda eller på metodfrågor inriktade vetenskapliga undervisning, som bör
vara utbildningens viktigaste moment, måste anförtros åt vetenskapligt utbildade lärare.

Frågan om en ny juridisk fakultet förlagd till Göteborgs universitet, vilken
fråga ej upptagits av universitetsutredningen i dess utbyggnadsprogram, behandlas
i vissa av de akademiska myndigheternas yttranden.

Filosofiska fakulteten i Göteborg framhåller, att den nettoökning av kostnaderna
för en juridisk fakultet i Göteborg som kvarstår, sedan man dragit ifrån
kostnaderna för en — med hänsyn till den väntade ökade tillströmningen av
studerande under 1960-talet — annars erforderlig utbyggnad av de befintliga
fakulteterna, knappast kan anses avskräckande. Fakulteten anser därför, att en
juridisk fakultet bör inrättas vid universitetet vid en tidpunkt, då tillgången på
forskare i de juridiska ämnena har förbättrats. I anslutning härtill tar fakulteten
upp frågan om en fullständig juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning i
Göteborg och anför därvid huvudsakligen följande.

Fakulteten vill framhålla, dels att det endast är tre obligatoriska ämnen, som i sin
helhet oförändrade ingår i såväl juris kandidatexamen som juridisk-samhällsvetenskaplig
examen, och att av dem endast ämnet finansrätt enligt fakultetens förslag inte skulle
vara företrätt av professur i Göteborg; dels att enligt propositionen 1957:86 huvuddelen
av undervisningen i de grundläggande juridiska kurserna och tillämpningsövningarna skall
läggas på preceptor och kompletteras med undervisning av praktiskt verksamma jurister.
Fakulteten finner därför, att utredningens argumentering på denna punkt inte är övertygande
utan vidhåller sin uppfattning, att en fullständig juridisk-samhällsvetenskaplig
utbildning vid universitetet i Göteborg är önskvärd och möjlig att anordna utan alltför
stora kostnader.

Även det större konsistoriet i Göteborg intar en positiv hållning till förslaget
om en juridisk fakultet i Göteborg samt yttrar huvudsakligen följande.

Den väntade ökade tillströmningen till de tre nuvarande juridiska fakulteterna kommer
givetvis att kräva ansenliga förstärkningar av dessas personal. De rekryteringssvårigheter

314

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

för lärarpersonalen vid de juridiska fakulteterna, varom utredningen talar, anmäler sig
således icke endast vid tillskapandet av en ny juridisk fakultet i Göteborg. Samma svårigheter
inställer sig även vid en nödvändig förstärkning av de redan bestående juridiska
fakulteterna. I likhet med filosofiska fakulteten finner konsistoriet, att utredningen icke
anfört någon bärande argumentering för sitt avvisande av förslaget om att anordna en
fullständig juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning i Göteborg. Konsistoriet vidhåller
därför att sådan utbildning bör komma till stånd såsom en första etapp på vägen mot
fullständig juristutbildning.

Juridiska fakulteten i Uppsala anser i likhet med utredningen, att förslaget
om en ny juridisk fakultet i Göteborg för närvarande icke bör genomföras.
Fakulteten framhåller dock, att sedan nuvarande juridiska fakulteter erhållit
nödig förstärkning, inrättandet av ytterligare en fakultet kan bli behövligt,
därest den väntade ansvällningen av juristantalet inträder och visar sig bestående.
Fakulteten anför som skäl härför bl. a. följande.

Tillskapande av en ny fakultet synes vara att föredraga framför en alltför oproportionerlig
ansvällning av de nuvarande. Sammanhanget mellan de juridiska ämnena gör det
naturligt och förmånligt att bibehålla den nära kontakt mellan ämnena och lärostolarnas
innehavare som den nuvarande organisationen innebär. Däremot vill fakulteten, liksom
utredningen och i överensstämmelse med vad fakulteten tidigare anfört, avstyrka projektet
om en provisorisk organisation för möjliggörande av juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning
i Göteborg.

I fråga om de teologiska och juridiska fakulteternas undervisnings- och forskningsresurser
anför universitetskanslern bl. a. följande.

Vad beträffar de teologiska och juridiska fakulteterna, har utredningens prognoser
mötts av kritik i vederbörande fakulteters remissyttranden. Kritiken torde böra föranleda
en omprövning av utredningens rekommendationer. Jag vill i detta sammanhang även
erinra därom, att jag vid olika tillfällen uttalat mig för införandet även för dessa fakulteter
av en automatik vid tilldelningen av vissa lärarresurser, liknande den som enligt
beslut av 1958 års riksdag är under införande vid de filosofiska fakulteterna. Vissa av
utredningen föreslagna åtgärder uppfattar jag som ett första steg i denna riktning, och
ansluter mig följaktligen därtill. Jag delar utredningens uppfattning, att lärarrekryteringssvårigheterna
vid de juridiska fakulteterna påkallar skyndsamma åtgärder, och ansluter
mig till förslaget om inrättande av forskarassistenttjänster vid dessa fakulteter.

Statens råd för samhällsforskning uppehåller sig vid frågan om den beräknade
tillströmningen av studerande till de juridiska fakulteterna samt vid spörsmålet
om dessa fakulteters rekryteringsproblem och uttalar i detta sammanhang bl. a.
följande.

Den beräknade fördubblingen under 1960-talet av antalet juris studerande torde icke
motsvaras av en lika stor ökning under samma tidsrymd av sysselsättningsmöjligheter
och måste därför väcka betänkligheter. Om man icke vill införa något slags spärr i fråga
om tillträdet till juridiska studier, torde man få utgå från att antalet juris studerande
kommer att väsentligt stiga under 1960-talet. Detta medför, som utredningen också framhåller,
en avsevärt ökad belastning på de juridiska fakulteternas undervisningsresurser.
Rekryteringen till fakulteternas lärarkår inger redan nu allvarliga bekymmer. De åtgärder,
som utredningen skisserat för att främja vetenskapliga juridiska studier, måste tyvärr
betecknas som helt otillräckliga. Grundfelet med den juridiska akademiska karriären ur

315

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

rekryteringssynpunkt ligger däri, att den icke är konkurrenskraftig i förhållande till domarbanan.
En effektiv lösning av den juridiska forskningens och därmed de juridiska fakulteternas
rekryteringsproblem synes kräva en särskild utredning, som kan ge anvisning på
åtgärder syftande till att göra den akademiska juridiska karriären fullt konkurrensduglig
med domarbanan. Enbart ekonomiska förbättringar torde icke förslå; det gäller också
att komma till rätta med den osäkerhet, som nu avskräcker många unga jurister från att
ägna sig åt det krävande arbete, som juridisk forskning innebär.

SFS framhåller, att de teologiska och juridiska fakulteternas resurser måste
ökas kraftigt redan under de allra närmaste aren. SFS anför därefter:

Principen om automatisk anpassning av undervisningsresurserna efter elevantalet bör
enligt SFS:s uppfattning helt tillämpas även vid de teologiska och juridiska fakulteterna.
Denna reform måste snarast genomföras. Vidare bör undervisning anordnas i de enskilda
ämnena varje termin. För att de mest kvalificerade lärarna skall kunna engageras för
universitetsundervisningen krävs, att fasta lärarbefattningar inrättas. SFS vill därföi
framhålla, att sådana befattningar bör inrättas så snart som detta motiveras av undervisningsvolymen
i det enskilda ämnet. För att en ändamålsenlig planering av undervisningen
skall kunna åstadkommas, fordras att särskilda undervisningsnämndssekreterare
tillsättes.

SACO som finner det tveksamt, om en så stor tillströmning till de juridiska
fakulteterna som utredningen förordat är tillrådlig från arbetsmarknadssynpunkt,
tillstyrker förslaget om inrättande av forskarassistentbefattningar vid dessa
fakulteter. För de teologiska fakulteternas del synes utredningen enligt SACO
snarast ha underskattat utbildningsbehovet.

Sveriges konservativa studentförbund anser, att också jurister bör kunna
ställa berättigade krav på en utbildningsstandard, som är oberoende av studentantalet.
Förbundet förordar därför, att principen om automatisk anpassning av
lärarresurserna till studentantalet snarast införes även vid de juridiska fakulteterna.

Den humanistiska utbildningen och forskningen
Differentierad humanistutbildning

Samtliga de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över utredningens
synpunkter beträffande differentierad humanistutbildning, understryker angelägenheten
av att en dylik utbildning kommer till stand samt tillstyrker förslaget,
att en kommitté snarast tillkallas med uppgift att närmare utreda hithörande
frågor.

Ilistorisk-filosofiska sektionen i Uppsala framhåller inledningsvis, att man vid
de humanistiska fakulteterna i större utsträckning än hittills bör införa alternativa
studiekurser för filosofie kandidatexamen, avpassade för andra yrken än
lärarbanan, och yttrar därefter bl. a. följande.

Sektionen är helt övertygad om att det numera, sedan efterfrågan från vissa delar av
skolmarknaden börjat avtaga, föreligger ett direkt behov av mera differentierad utbildning
inom en rad ämnen men vill understryka vikten av utredningens påpekande, att

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

samtliga studieplaner för högre betyg i ett ämne bör så utformas, att de kan utgöra en
grund för fortsatta vetenskapliga studier. Sektionen vill här ytterligare framhålla, att de
nya ämneskombinationer, som utredningen förordar, måste leda till att man avlägsnar
den alltför skarpa gränsdragningen mellan samhällsvetenskapliga ämnen å ena sidan och
rent humanistiska a den andra. Även sett ur ren efterfrågesynpunkt rör det sig enligt
sektionens mening snarare om ämnen och ämneskombinationer än om dessa två stora
ämnesgrupper, som i den tidigare diskussionen alltför schablonmässigt avgränsats från
varandra och vilkas upprustning föreslagits skola ske efter alltför schematiska normer.

Humanistiska fakulteten i Lund betonar, att differentierade studieplaner redan
nu existerar i betydligt större utsträckning än vad utredningen synes förutsätta.
Beträffande de moderna språken föreligger enligt fakultetens mening
den svårigheten, att det för närvarande knappast torde finnas kompetenta lärare
tillgängliga för undervisning och examination vid en differentiering av utbildningen.
Fakulteten berör därefter arbetsmarknadens behov av humanistiskt utbildad
arbetskraft. Medan näringslivet i första hand förmodligen torde ha behov
av samhällsvetenskapligt utbildade humanister, förefaller det fakulteten självklart,
att när det gäller humanistiskt utbildad arbetskraft i allmänhet önskemålet
maste vara att astadkomma bredast möjliga ämnesurval. Detta gäller
exempelvis de säkerligen största av här tänkbara yrkesgrupper, journalister och
bibliotekarier. I anslutning härtill uttalar fakulteten följande.

Ej minst de rent humanistiska ämnena borde få en stor uppgift att fylla i samband
med den utbyggnad av folkbiblioteksverksamheten, som föreslagits för att bidra att lösa
fritidspioblemet genom att »väcka och stadfästa allmänhetens behov av fritidsläsning».
Utredningen har i annat sammanhang uttalat önskvärdheten av att vi på det ekonomiska
området kan »hävda vår ställning internationellt och vidareutveckla vårt materiella välstånd».
Fakulteten vill helt instämma häri. Men den finner det lika angeläget att detta
sker utan att intresset slappnar för humaniora. Utredningen bortser över huvud taget
alltför mycket från att den humanistiska fakulteten jämväl har att sörja för en allmänbildande
utbildning utöver studentexamen. Denna utbildning kan väsentligen komma
skilda delar av samhällslivet till godo och de filosofiska fakulteterna är genom sin examensstadga,
där fri kombination av skilda universitetsämnen medgives, även avsedda att kunna
lämna sådan utbildning. Värdet av denna kan icke mätas rent ekonomiskt, ej heller kan
behovet mera exakt beräknas, varför denna sida av universitetets verksamhet lätt kan
negligeras.

Det större konsistoriet i Göteborg varnar för överskattning av möjligheterna
att genom differentierad humanistutbildning lösa humanistöverskottets problem
inom de humanistiska fakulteterna. Man torde enligt konsistoriet ej kunna
undvika, att humanister, som på denna väg införes på arbetsmarknaden, kommer
att vid konkurrens om olika tjänster befinna sig i en ogvnnsam position j
förhållande till de studerande, som genom fackstudier direkt förberett sig för
det praktiska livets olika arbetsuppgifter.

Filosofiska fakulteten i Göteborg erinrar om att alternativa studiekurser i
filosofie kandidatexamen sedan många år finns för de studerande vid fakulteten,
vilka genomgår den s. k. journalistutbildningen. Fakulteten anför härom huvudsakligen
följande.

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Denna utbildning skiljer sig helt från den vid journalistinstitutet i Stockholm bedrivna
utbildningen därigenom att den omfattar dels i studieplanerna för filosofie kandidatexamen
i vederbörlig ordning fastställda alternativa studiekurser i ett antal ämnen, dels
en speciell kurs, omfattande fyra veckotimmar under ett läsår, den egentliga s. k. journalistkursen.
Fakulteten vill peka på en svårighet vid utbildningen till ifrågavarande
examen, som också kommer att göra sig gällande vid organiserandet av åtskilliga av de
differentierade utbildningsformer, som utredningen diskuterar. För att få avlägga filosofie
kandidatexamen måste den studerande dels ha förvärvat minst sex betyg i akademiska
ämnen, dels ha genomgått en icke obetydlig, fackbetonad kurs. Enligt fakultetens uppfattning
bör den föreslagna kommittén även taga upp frågan om möjligheterna att få
tillgodoräkna fackkurser som akademiska betyg i filosofie kandidatexamen.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola, som understryker vikten
av vad utredningen anfört i fråga om de alternativa studieplanernas utformning,
finner det nödvändigt, att hela problemkomplexet beträffande differentierad
utbildning tages upp till allsidig och förutsättningslös behandling av den
föreslagna kommittén. Dock får, framhåller avdelningen, tillsättandet av denna
kommitté ej föranleda, att tillgodoseendet av redan föreliggande behov av differentiering
uppskjutes i avvaktan på slutförandet av kommitténs utredningsuppdrag.
Avdelningen yttrar därefter bl. a. följande.

Avdelningen är överens med utredningen om att differentierad utbildning vore av stort
värde. Detta gäller exempelvis för journalister och samhällsplanerare liksom för tjänstemän
vid museer och folkbibliotek. Avdelningen vill samtidigt framhålla, att möjligheter
till sådan differentiering i vissa ämnen redan föreligger, bl. a. genom de alternativa val
av kurslitteratur, som studieplanerna ger möjlighet till. Ytterligare differentiering av
utbildningen torde kunna åstadkommas inom samma ram. Avdelningen önskar vidare
påpeka möjligheterna att helt eller delvis anknyta viss speciell yrkesutbildning till härför
avsedda och redan befintliga utbildningsanstalter, som journalistinstitutet, institutet för
högre reklamutbildning, grafiska institutet och de högre handelsinstituten. Det förefaller icke
osannolikt, att lämpligt utbildade humanister skulle kunna få ett väsentligt vidgat arbetsfält
— ehuru icke nödvändigt ett större antal fasta heltidstjänster — inom folkbildningsverksamheten
och att de skulle kunna fylla en allt betydelsefullare uppgift för utvecklingen
av radions och televisionens bildningsprogram. Ur allmän bildningssynpunkt borde
det vidare vara en särdeles väl motiverad samhällsinvestering, om löne- och anställningsvillkoren
vid exempelvis folkbiblioteken gjordes sådana, att akademisk arbetskraft i långt
större omfattning än nu sökte sig till detta verksamhetsområde.

Även kanslern biträder förslaget om en utredning rörande differentierad studiegång
för humanister samt anför bl. a. följande.

Flera av remissmyndigheterna har emellertid framhållit, att ett påtagligt behov av en
liknande utredning föreligger även för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas
del. Jag delar helt denna mening och vill i samband därmed väcka frågan, om icke en
allmän översyn av vårt filosofiska examenssystem nu är påkallad, icke minst med hänsyn
till samhällets snabba förändringar och skiftande behov. I en sådan översyn — varvid
representanter för såväl näringsliv och samhälle som för de akademiska lärosätena borde
på lämpligt sätt medverka — skulle de båda av utredningen nämnda frågorna om de
humanistiska studiernas differentiering och om en reform av kemistutbildningen ingå som
viktiga led.

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

I en särskild skrivelse angående uppdelning av ämnet romanska språk har
kanslern föreslagit, att åt förutnämnda sakkunnigkommitté måtte uppdragas att
utreda även spörsmålet om en uppdelning av ifrågavarande ämne.

Direktionen för gymnastiska centralinstitutet erinrar om att såväl direktionen
som gymnastiklärarsakkunniga tidigare föreslagit en ämneskombination
bestående av gymnastiklärarexamen och fyra akademiska betyg i ämbetsexamen.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm anför huvudsakligen följande.

Lärarrådet finner det nödvändigt att genomföra en differentiering, som kan leda till
att humanistutbildningen ej så starkt som hittills kommer att domineras av lärarbanans
verkliga eller förmodade behov. Enligt lärarrådet föreligger det ett klart behov av goda
språkmän, som är användbara i internationella ekonomiska sammanhang. Det förefaller
därför lämpligt att särskilt överväga i vilken utsträckning man bör uppmuntra och tillrättalägga
en kombination av språkstudier syftande till praktisk behärskning av främmande
språk och av ekonomiska studier.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker nödvändigheten av att undervisningen
vid de humanistiska fakulteterna differentieras och anpassas till arbetsmarknadens
behov. Man bör härigenom enligt styrelsens uppfattning kunna medverka
till en fördomsfriare syn — hos universitetslärare såväl som hos studenter
— på universitetsutbildningens uppgifter och på yrkesvalet, något som
på längre sikt är en förutsättning för vidgade sysselsättningsmöjligheter för
humanistiskt utbildad arbetskraft. Styrelsen framhåller vidare, att den för närvarande
förbereder effektiviserade arbetsförmedlingsåtgärder, som bör kunna
bli av betydelse i detta sammanhang. Härom uttalar styrelsen bl. a. följande.

I första hand avser styrelsen att åstadkomma en utökad praktikförmedlingsservice till
studenter, som redan under studietiden vill skaffa sig anknytning till något av de nya
arbetsområden, inom vilka man kan tänka sig att humanister (och även andra akademikergrupper
såsom jurister och samhällsvetare) skulle kunna erbjuda en värdefull rekryteringsgrupp.
Icke minst syftar styrelsen då på praktik inom det enskilda näringslivet, och det
är styrelsens uppfattning, att man härigenom verksamt kan bidra till att såväl arbetsgivare
som studenter snabbare och smidigare anpassar sig till de väntade förändringarna
i utbildnings- och arbetsmarknadssituationen. Den praktiska erfarenhet från ett otraditionellt
arbetsfält, som den studerande på detta sätt kan erhålla, bör också bli vederbörande
till god vägledning, då det gäller att realistiskt anpassa de fortsatta studierna
till mera konkreta yrkesplaner.

SFS, som förordar, att en särskild humanistutredning kommer till stånd, anser
det med hänsyn till den förväntade arbetsmarknadssituationen nödvändigt, att
utredningen tillsättes redan innevarande år. SFS framhåller vidare bl. a. följande.

Utredningsarbetet måste självfallet ske i nära kontakt med det föreslagna prognosinstitutet.
Alla de uppslag till nya utbildningsvägar, vilka refereras och kommenteras i
betänkandet, bör ytterligare undersökas. Det är dock nödvändigt, att utredningen genomför
en fullständig kartläggning av alla de områden, som kan tänkas ha behov av humanistiskt
utbildad arbetskraft. Utöver näringslivet torde i detta sammanhang också den kommunala
förvaltningen böra observeras. Av största vikt är det, att planeringen av nya

319

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

utbildningslinjer sker i samverkan med företrädare för berörda parter på arbetsmarknaden.
Utredningen bör få i uppgift att framlägga sina förslag i form av delbetänkanden, vilka
kan läggas till grund för successivt genomförda reformer. Denna reformverksamhet får
dock icke tillmätas så stor betydelse för utbildningssituationen i stort, att den kan anses
tillåta en långsammare takt vid utbyggnaden av de nu spärrade utbildningslinjerna än
vad som föreslagits. Denna utbyggnad är utan tvekan det mest effektiva medlet att
avlasta de humanistiska fakulteterna. Möjligheterna att åstadkomma en vidgad nordisk
arbetsmarknad för akademiker bör även undersökas.

SACO beklagar, att utredningen icke själv, t. ex. genom delegationer, utarbetat
förslag till differentiering av humanistutbildningen. I fråga om uppläggningen
av det föreslagna utredningsarbetet yttrar SACO bl. a. följande.

Det väsentliga kravet på den särskilda kommittén är att den skall kunna arbeta snabbt
och effektivt. För kommittén måste igångsättandet av en differentierad utbildning vara
huvudmålet; redan de nu inskrivnas behov motiverar högsta skyndsamhet. Nyanseringen
av kurserna och deras anpassning till förändrade yrkesförhållanden kan anförtros de av
utredningen föreslagna rådgivande organen vid varje lärosäte, ävensom rekommendationer
om ämneskombinationer och praktikutbildning. Storleken på kommittén bör därför vara
begränsad, och alltför vidlyftiga expertgrupper undvikas. Enligt SACO:s mening måste
kommittén ta initiativ till olika slag av försöksverksamhet. Härvid bör uppmärksammas
behovet av att praktiska utbildningsmoment på lämpligt sätt samordnas med den rent
akademiska utbildningen. Härvid bör även frågan om praktisk utbildning i anslutning till
den nya psykologutbildningen upptagas till behandling. I kommitténs uppdrag bör också
ingå att framlägga förslag till de speciella rådgivande organ vid de humanistiska fakulteterna,
som universitetsutredningen föreslagit och som SACO anser oundgängliga. SACO
vill även understryka, att utbildningen för vissa traditionella humanistyrken, nämligen
bibliotekarie-, arkiv- och museimannabanorna, är i behov av översyn. Även här torde en
viss expansion av humanisternas arbetsmarknad vara att påräkna, exempelvis genom en
utbyggnad av arkivvården såväl inom den offentliga förvaltningen som inom näringslivet
samt av biblioteksväsendet. SACO vill framhålla, att organisationen icke föreställer sig
att en differentierad humanistutbildning på kort sikt skall bli av mycket stor kvantitativ
betydelse eller att åtgärder av detta slag ensamma löser humanistöverskottets problem.

Svenska museimannajöreningens facksektion framhåller, att det ligger i museiväsendets
intresse att den differentiering av utbildningen, som bör kunna åstadkommas
vid universiteten, kommer att helt ligga på det teoretiskt kunskapsmässiga
planet.

TCO beklagar, att utredningen icke tagit upp frågan om differentierad humanistutbildning
till ingående prövning, då möjligheterna att åstadkomma en sådan
efter arbetsmarknadens behov anpassad utbildning enligt organisationens
mening i själva verket är helt avgörande för bedömningen om en tillströmning
till de humanistiska fakulteterna av den storleksordning, som utredningen förutsatt,
kan anses vara skälig. I samband härmed anför TCO bl. a. följande.

Examensstadgarna ålägger fakulteterna att tillse, att en med hänsyn till de olika
examina lämpad undervisning finns att tillgå för de studerande. En betydelsefull uppgift
för den kommitté, som enligt utredningens förslag skall utreda den differentierade humanistutbildningen,
blir sålunda att tillse, att examensstadgans föreskrift i detta hänseende
vinner tillämpning. En måhända ännu viktigare uppgift för den föreslagna utredningen
blir emellertid att utreda möjligheterna att kombinera en humanistisk utbildning

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

vid universiteten med praktisk yrkesutbildning vid andra utbildningsanstalter. Med hänsyn
till att balansrubbningen mellan tillgång och efterfrågan på humanistiskt utbildad
arbetskraft relativt snart kan komma att uppstå, förutsätter TCO att den föreslagna
utredningen omedelbart kommer till stånd och ges möjligheter att så skyndsamt bedriva
sitt arbete, att dess förslag kan leda till reformer åtminstone på några områden inom de
närmaste åren. Endast under förutsättning härav vågar TCO förorda en så stark ökning
av antalet yrkesverksamma humanister som utredningens förslag medför.

Sveriges allmänna exportförening och Handelskammaren i Gefle uppehåller
sig särskilt vid den stora betydelse en väl tillgodosedd språklig utbildning kan
få för näringslivet. Exportföreningen utvecklar i fortsättningen sina synpunkter
på denna fråga och anför:

Föreningen önskar erinra om den stora vikt, som kunskaper i främmande språk äger
för Sveriges utrikeshandel och förbindelser med utlandet över huvud. Härvidlag bör ej
blott engelska och tyska utan även de romanska språken samt ryska stå i förgrunden.
Med tanke på arten av de språkkunskaper, som erfordras i näringslivet, skulle föreningen
i detta sammanhang också vilja understryka angelägenheten av att språkundervisningen,
även på det akademiska planet, lägges upp på ett övervägande praktiskt sätt, d. v. s. med
tyngdpunkten på den lingvistiska och stilistiska färdigheten.

Jämväl Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller värdet
av en gedigen språkutbildning.

Behovet av en differentierad humanistutbildning understrykes även av bl. a.
länsstyrelsen i Uppsala län, SR, Högerns ungdomsförbund, Sveriges konservativa
studentförbund och Målsmännens riksförbund.

Den samhällsvetenskapliga utbildningen

Utredningens rekommendation om förstärkning av den samhällsvetenskapligt
orienterade utbildningens ställning tillstyrkes av åtskilliga remissinstanser. Dock
har bl. a. humanistiska fakulteten i Lund understrukit, att en uppdelning mellan
»samhällsvetenskapliga» och »rent humanistiska» ämnen är alltför schematisk
och direkt olycklig, när den läggs till grund både vid uppgörandet av prognoser
och vid beräkningar av behov för forskning och undervisning.

Filosofiska fakulteten i Göteborg anför i fråga om de samhällsvetenskapliga
ämnena följande.

Fakulteten delar utredningens uppfattning, att det är viktigt att stimulera studenternas
intresse för att söka sig till samhällsvetenskapliga utbildningslinjer och därmed bryta den
inom de humanistiska fakulteterna alltjämt dominerande tendensen att de studerande
inriktar sig mot läraryrket. En förutsättning för att man skall lyckas åstadkomma en
sådan strömkantring är att de samhällsvetenskapligt orienterade ämnena, varibland även
utbildning i de moderna språken ingår, får bättre resurser.

I några yttranden ifrågasättes, huruvida den av utredningen angivna riktpunkten
för dimensionering av utbildningslinjer för samhällsvetare i vid mening
är lämpligt vald. Sålunda framhåller konjunkturinstitutet följande.

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Som en allmän riktpunkt för dimensioneringen av samhällsvetareutbildningen anger
utredningen att man år 1970 bör ha en yrkeskår som totalt omfattar ungefär 3 000 personer.
Utredningen kan inte motivera detta med hjälp av de efterfrågeundersökmngar
som redovisas utan hänvisar till det ur allmänna samhällsekonomiska synpunkter sett
önskvärda i ett sådant förhållande. Institutet ifrågasätter om utbildningsresurserna kommer
att ianspråktagas i den av utredningen förutsatta utsträckningen, i synnerhet om
intagningen vid de nu spärrade linjerna frisläpps. Institutet ifrågasätter också om det är
realistiskt att räkna med så stark efterfrågeexpansion i fråga om samhällsvetare. I varje
fall lämnar inte utredningens efterfrågekalkyler tillräckligt stöd för att anta en sådan
utveckling.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm yttrar bl. a. följande.

Den filosofisk-samhällsvetenskapliga utbildningen har hittills visat sig ha mycket ringa
dragningskraft på de studerande, och det förefaller föga troligt, att denna dragningskraft
skulle öka så mycket, att antalet samhällsvetare bland humanisterna blir så stort som
utredningen räknat med. Lärarrådet är emellertid ense med utredningen däri, att det är
önskvärt, att ett väsentligt större antal studerande ägnar sig åt de samhällsvetenskapliga
ämnena, ehuru det måhända vore mera ändamålsenligt att även inrikta de studerandes
intresse på olika kombinationer i filosofie kandidatexamen och inte bara på de nya samhällsvetenskapliga
examina, om vilka man ännu ej vet hur uppskattade de kommer att
bli bland studenterna och bland dessas blivande arbetsgivare.

Länsstyrelsen i JJppsala län förordar, med hänsyn till ifrågasatt risk för överproduktion
av samhällsvetare, en mer begränsad dimensionering av ifrågavarande
utbildningslinjer.

Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm framhåller bl. a. följande.

Enligt styrelsens uppfattning råder det ingen tvekan om att det finns och i framtiden
kan skapas ett betydande utrymme på arbetsmarknaden för såväl socionomer som andra
samhällsvetenskapligt utbildade. Styrelsen vill emellertid understryka, att man därvidlag
måste vara väl medveten om de risker för överproduktion av samhällsvetenskapligt utbildade,
som kan uppstå på grund av svårigheterna för så relativt nya utbildningsformer
att snabbt vinna erkännande på arbetsmarknaden. För att det skall bli möjligt att dels
avsevärt utöka rekryteringen till de samhällsvetenskapliga utbildningsvägarna, dels skapa
ett större utrymme på arbetsmarknaden, synes det nödvändigt att överväga särskilda
åtgärder. Utredningen har som en väsentlig orsak till de samhällsvetenskapliga utbildningsvägarnas
rekryteringssvårigheter angivit franvaron av en utstakad och trygg karriär
för''samhällsvetarna. Styrelsen instämmer häri. En förutsättning för ett realiserande av
utredningens program att leda en allt större ström av studenter till samhällsvetenskapliga
studier synes vara att åtgärder vidtages för att pa lärarbanan och inom offentlig förvaltning
få till stånd en samhällsvetarkarriär.

Flera remissinstanser intar en klart positiv hållning till utredningens förslag
om en förskjutning av de studerandes ämnesinriktning till förman för den samhällsvetenskapliga
utbildningen. Arbetsmarknadsstyrelsen finner den av utredningen
förutsedda förskjutningen till och med vara alltför måttlig.

Även Kooperativa förbundets styrelse delar de av utredningen anförda synpunkterna
på behovet av en utbyggnad av den samhällsvetenskapliga utbildningen
för att i tid möta det starkt växande behovet under 1900-talet samt
uttalar i övrigt följande.

21 — Biliang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 119

322

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 119 år 1960

Den nuvarande och förutsebara strukturen av arbetsmarknaden för de samhällsvetenskapligt
umversitetsutbildade torde i mindre grad omfatta det privata företagslivet — möjligen
med undantag för deras topporganisationer — utan koncentreras på arbetsuppgifter
av ekonomisk och social natur inom det allmänna — statens och kommunernas — verksamhetssfär.
De ekonomiska och sociala folkrörelsernas behov av samhällsvetare torde
också komma att ökas, särskilt i den mån deras verksamhet mer och mer kommer att

inriktas på planering i anknytning till den allmänna sociala och samhällsekonomiska
utvecklingen.

. »SL4 CO ansluter sig till vad utredningen sagt rörande samhällsvetenskaplig utbildning
samt anför i övrigt bl. a. följande.

Redan genom skapandet av nya utbildningsvägar för humanister kommer den samhällsvetenskapliga
utbildningens betydelse att öka, eftersom det härvid i stor utsträckning är
fråga om kombinationer av humanistiska kärnämnen och samhällsvetenskapliga ämnen.
Införandet av samhällslära som ett självständigt ämne på gymnasiet torde vara av betydelse
for att stimulera intresset för samhällsvetenskapliga universitetsstudier. SACO
vill också framhålla angelägenheten av att möjligheterna till företagsekonomisk utbildning
vid samtliga humanistiska fakulteter förbättras.

TCO förordar — med hänsyn till att en differentierad humanistutbildning
knappast kan komma till stånd inom de allra närmaste åren — att förskjutningen
i riktning mot en ökad relativ andel samhällsvetare åtminstone i början
av 1960-talet bör bli något starkare än vad utredningen förutsatt. Någon risk
för balansrubbningar i samhällsvetarnas arbetsmarknad av samma karaktär
som för de rena humanisterna torde enligt TCO ej föreligga.

Behovet av samhällsvetenskapligt skolad arbetskraft med utbildning lämplig
för verksamhet inom samhällsplaneringens område betonas av flera remissinstanser.

Rådet för översiktlig planläggning konstaterar sålunda ett starkt behov av
förbättrad utbildning för olika fackmän, verksamma på samhällsplaneringens
område, samt föreslår, att detta behov mötes dels genom utbyggnad av samhällsvetarnas
grundutbildning, dels genom anordnande av fortbildning för arkitekter,
högskoletekniker, samhällsvetare och andra med samhällsplanerande
uppgifter. Frågan om den grundläggande utbildningen för samhällsvetare anser
rådet bör hänskjutas till den av universitetsutredningen föreslagna kommittén
i samarbete med kanslern och överstyrelsen för de tekniska högskolorna. Av en
till rådets yttrande fogad promemoria framgår bl. a. följande.

För sadana studerande pa det samhällsvetenskapliga området som vill inrikta sig på
verksamhet inom samhällsplaneringen bör en komplettering av grundutbildningen möjliggöras.
Förslagsvis bör detta ske genom tillskapandet av ett särskilt examensämne, avsett
att ge samhällsvetarna grundläggande kunskaper om de särskilda uppgifter som för deras
del möter vid planeringsarbetet; ämnet skulle närmast kunna betraktas som en motsvarighet
till ämnet stadsbyggnad vid de tekniska högskolorna.

Svenska stadsförbundet finner det — med hänsyn ej minst till kommunernas
uppgifter — mycket angeläget, att de allt starkare framträdande kraven på
forskning och utbildning med inriktning på nutida behov av samhällsplanering

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 323

blir ingående beaktade i det nu aktuella sammanhanget. Styrelsen anför huvudsakligen
följande.

Från nuvarande utgångspunkter är det säkerligen i och för sig ett riktigt antagande
att samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft i stigande omfattning kommer att efterfrågas
för planeringsuppgifter av växlande art. Därvid kommer det emellertid att vara
en påtaglig brist att den samhällsvetenskapliga utbildningens nuvarande uppläggning ger
den studerande ytterst knappa möjligheter att sätta sig in i samhällsplaneringens komplicerade
ekonomiska och tekniska sammanhang. Kvalificerade kunskaper om samhällsbyggandets
utvecklingslinjer och samhällsplaneringens förutsättningar och hjälpmedel
kommer, efter vad styrelsen kan finna, att vara viktiga inte blott för det växande antal
specialister, som måste syssla med samhällsplaneringsfrågor i snävare bemärkelse, utan
över huvud taget för dem som inom allmän eller enskild företagsamhet skall arbeta med
planläggnings- eller utvecklingsarbete. Det synes därför angeläget, att inom ramen för
samhällsvetenskapliga studier vid universiteten bereda möjlighet — genom ett nytt särskilt
examensämne eller annorledes — att förvärva sådan för samhällsplaneringen erforderlig
kunskapskomplettering utöver den samhällsvetenskapliga utbildning, som där
nu står till buds. En dylik komplettering skulle kunna bli ett värdefullt tillskott i utbildningen
för akademiker på de mest skilda områden. Den skulle även kunna utformas som
en efterutbildning för tekniker, som redan befinner sig på administrativa poster där förmåga
till samordning och planering, ekonomisk insikt och överblick kräves. Härutöver
torde även ett behov alltjämt komma att föreligga av särskild utbildning för samhällsplaneringsuppgifterna
inom ramen för den grundläggande tekniska utbildningen. Utöver
en samhällsvetenskaplig eller teknisk grundutbildning finns vidare ett behov av fortbildningsmöjligheter,
vilket nu är akut på grund av bristen på specialiseringsmöjligheter före
grundexamen. Detta behov torde komma att kvarstå även om den grundläggande utbildningen
i framtiden förbättras.

En förbättrad grundutbildning samt vidgade möjligheter till fortsatta studier efter
samhällsvetenskaplig eller teknisk grundexamen torde slutligen vara den nödvändiga
basen för en utbyggnad av samhällsplaneringsforskningen. Det synes ofrånkomligt, att
dessa spörsmål beaktas och nu görs till föremål för en särskild utredning i samband med
de övriga specialutredningar, som ett förverkligande av universitetsutredningens förslag
måste föranleda.

I en till stadsförbundets yttrande fogad reservation har ledamoten av förbundsstyrelsen
herr Mårtens gjort följande uttalande.

Jag kan ej dela den mening, som framgår av majoritetens yttrande — ehuru mer eller
mindre klart utsagt — att för samhällsplaneringsforskningen bör tillskapas en särskild
vetenskaplig disciplin inom universitetsutbildningens ram. Däremot vill jag understryka
behovet av förstärkt samhällsvetenskaplig utbildning för tekniker både — såsom majoriteten
föreslagit — som efterutbildning för dem som redan befinner sig på administrativa
poster och för de studerande vid de tekniska högskolorna. Likaledes vill jag understryka
behovet av cn förstärkt utbildning rörande teknisk planering inom det samhällsvetenskapliga
studicområdet.

Svenska landskommunernas förbund framhåller, att ett stort behov redan nu
föreligger bland kommunerna av sådan personal som speciellt utbildats med
tanke på att kunna samordna och leda de arbetsuppgifter, som ingår i modern
samhällsplanering, samt uttalar i fortsättningen följande.

För närvarande torde det kommunala planeringsarbetet t. ex. vid uppgörandet av regioncller
generalplaner huvudsakligen utföras av arkitekter och tekniker, vilkas utbildning

324

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

vanligen blott täcker vissa mera speciella avsnitt av de uppgifter, som måste lösas vid
översiktlig planering. Då detta planarbete kommit att i allt högre grad baseras på ett
utredningsarbete, som tar hänsyn till befolkningsstatistiska, ekonomiska, näringsgeografiska
och sociologiska förhållanden skulle det enligt styrelsens förmenande vara värdefullt
om den samhällsvetenskapliga utbildningen syftade till att ge större och allsidigare kunskaper
i dessa avseenden än vad som hittills varit fallet.

Öv erståthållar ämbetet, som i och för sig icke anser sig kunna göra något uttalande
om behovet av samhällsvetare, understryker dock vad i stads kollegiets
i Stockholm yttrande anförts beträffande angelägenheten av en närmare utredning
av frågan om en utbildningsgång för blivande samhällsplanerare. Av
nämnda yttrande framgår bl.a. följande.

Behovet av kombinerade studier inom tekniska och samhällsvetenskapliga ämnen har
länge efterlysts av dem som intresserar sig för utbildningen av planerare, skickade att
arbeta med översiktlig planläggning. Stadsbyggnadskontoret kan i detta sammanhang
inte ingå på en utförligare diskussion av denna fråga utan konstaterar endast, att verksamheten
med generalplaner för olika delar av stadsområdet kräver arbetskraft, som har
en grundläggande samhällsvetenskaplig utbildning, kombinerad med kunskaper i stadsbyggnadstekniska
frågor eller sådana som har en grundläggande utbildning inom trafikoch
kommunikationsteknikens område, kombinerad med samhällsvetenskaplig skolning.
Det förefaller vara en tämligen enkel åtgärd att till den nuvarande undervisningen i
samhällsvetenskapliga ämnen foga ett ämne med benämningen samhällsplanering.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare understryker utredningens
uttalande, att omfattande och mångskiftande arbetsuppgifter av samhällsvetenskaplig
art måste lösas icke blott inom statliga organ och inom kommunalförvaltningen
utan jämväl inom de stora företagen och inom näringslivets organisationer.
Handelskammaren yttrar vidare.

Samhällsplaneringen företer onekligen för närvarande en betydande eftersläpning. Enorma
investeringar företages i synnerhet på det kommunala området utan att erforderliga fakta
sammanställts och analyserats såsom grund för besluten. Stora latenta behov av regionoch
generalplaner föreligger. Här finnes utrymme för ett icke obetydligt antal humanister
med samhällsvetenskaplig inriktning.

Utbyggnadens konsekvenser

Ett flertal remissinstanser instämmer i utredningens uttalande, att framtidens
samhälle kommer att ha behov av »en livaktig och mångsidigt inriktad humanistisk
forskning». Sålunda understryker exempelvis det större konsistoriet i
Uppsala angelägenheten av att den humanistiska forskningen ej eftersättes, även
om man, med hänsyn till faran för ett humanistöverskott, måste vidtaga vissa
åtgärder i avsikt att minska tillströmningen till de rent humanistiska studierna.

Från många håll uttalas, att både den humanistiska forskningen och den av
utredningen föreslagna differentieringen av utbildningen i humanistiska ämnen
kräver inrättande av nya topptjänster vid de humanistiska fakulteterna. Historisk-filosofiska
sektionen i Uppsala framhåller bl. a. följande.

325

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

De nya utbildningsvägar, som genom differentiering skulle komma till stånd, kommer
enligt betänkandet »sannolikt att innefatta olika kombinationer av samhällsvetenskapliga
ämnen, språk och övriga humanistiska ämnen». Utredningen finner därför att de humanistiska
fakulteterna icke gärna kan expandera enbart inom den samhällsvetenskapliga
sektorn utan räknar med en utbyggnad av topptjänster inom ett flertal av de nuvarande
humanistiska ämnena, detta i enlighet med riktlinjerna i utredningens tidigare betänkanden.
Sektionen vill kraftigt understryka, vad utredningen i detta sammanhang framhåller,
nämligen att det här icke enbart är fråga om nya amanuens-, assistent- och lektorstjänster,
utan att man »enligt utredningens bestämda uppfattning» även måste räkna med nya
professurer och precepturer. Sektionen förutsätter, att de nya topptjänsterna även kommer
de rena forskningsämnena till godo.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala understryker utredningens uttalande,
att en differentierad utbildning inom de humanistiska fakulteterna kommer att
fordra en större samlad undervisningsinsats än vad en ensartad utbildning kräver.
Sektionen instämmer vidare i utredningens uttalande om fakultetsorganisationens
konsolidering genom förstärkning av forskningens och forskarhandledningens
resurser. För de många kulturområden, som sektionen i forskning
och undervisning företräder, kräver sektionen ett betydligt större antal forskaroch
lärartjänster än sektionen nu förfogar över.

Humanistiska fakulteten i Lund framhåller, att forskningsmetodiken i flera
rent humanistiska ämnen ofta kräver lika stora resurser som inom samhällsoch
naturvetenskaperna. Sedan fakulteten konstaterat, att tillströmningen till
undervisningen för högre examina, vilken redan är i starkt stigande, med största
sannolikhet kommer att öka och med hänsyn till bristen på lektorskompetenta
humanister vid gymnasierna även bör öka under överskådlig tid framåt, gör
fakulteten följande uttalande.

Nya topptjänster i redan existerande ämnen är en oundgänglig konsekvens härav och
dessutom nödvändiga för bibehållande av nuvarande forskningsstandard. Med hänsyn till
forskningens ständigt pågående differentiering är dylika topptjänster lika nödvändiga i
sådana forskningsdiscipliner, som nu icke är företrädda av ordinarie lärarkrafter.

Filosofiska fakulteten i Göteborg hävdar, att ökade materiella och personella
resurser måste ställas till den humanistiska forskningens förfogande, och anför i
detta sammanhang följande.

I första hand bör befintliga institutioner rustas upp, så att de kan fungera effektivt.
Utredningen framhåller upprepade gånger att särskilt de samhällsvetenskapliga ämnena
behöver förstärkas. Men en oundgänglig förutsättning för att undervisning och forskning
i dessa ämnen skall kunna bedrivas pa ett tillfredsställande sätt i Göteborg är att lokalfrågorna
löses. Vissa av de samhällsvetenskapliga ämnena är i behov av starkt utvidgade
utrymmen, om ej rekryteringen till forsknings- och undervisningsbefattningar skall äventyras.
Om denna rekrytering även i fortsättningen försvåras, uppstår en kedjereaktion;
så t. ex. uppstår svårigheter att gc kurs- och betygsundervisning i statistik för psykologer
och j>edagoger.

Även humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola tar upp frågan om
forskarutbildning och forskningsverksamhet. I avdelningens yttrande framhålles
bl. a. följande.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Avdelningen önskar för sin del betona nödvändigheten av att även de humanistiska
fakulteterna får tillgång till ett avsevärt ökat antal topptjänster. Utredningen synes också
förutsätta detta, bl. a. som följd av den rekommenderade differentieringen av utbildningen.
Avdelningen delar oförbehållsamt utredningens åsikt, »att man även inom de rent
humanistiska och inom de samhällsvetenskapliga ämnena bör sträva efter relativt stora
institutioner, rymmande differentierade topptjänster». Oberoende av differentieringstendenserna
på lågstadiet är en sådan typ av institution i hög grad önskvärd och utgör enligt
avdelningens uppfattning den bästa garantin för en både allsidig och specialistbetonad
forskarutbildning. Avdelningen vill emellertid därutöver framhålla vikten av att goda
möjligheter skapas att knyta framstående och på nya områden banbrytande forskare till
dessa institutioner, även om något omedelbart praktiskt behov av deras bidrag till undervisningen
icke synes föreligga. På detta sätt skulle behovet av nyorientering och fortsatt
differentiering inom olika forskningsområdens ram bäst tillgodoses. Avdelningen vill också
papeka, att, som följd av det växande studentantalet och den ökade konkurrensen på
arbetsmarknaden, dels ett större antal studerande än för närvarande kan väntas påbörja
avancerade högre studier, dels ett inte oväsentligt utrymme måste reserveras för s. k.
professorsundervisning på lägre stadier inom ramen för vad de fastställda organisationsplanerna
medger.

Statens råd för samhällsforskning understryker, att med hänsyn till den alltmer
differentierade forskningen en ökning bör ske av antalet topptjänster inom
de samhällsvetenskapliga och juridiska ämnena. Statens humanistiska forskningsråd
noterar med tillfredsställelse, att utredningen framhållit behovet av
ett ökat antal vetenskapliga topptjänster vid de humanistiska fakulteterna och
önskvärdheten av att »fakultetsorganisationen konsolideras genom en förstärkning
av forskningens och forskarhandledningens resurser». Härjämte anför forskningsrådet
bl. a. följande.

Rådet anser i likhet med utredningen, att en ökad differentiering av den humanistiska
utbildningen oundvikligen måste medföra en motsvarande utbyggnad av forskningsspecialiteter
och därmed av antalet forskarbefattningar. Däremot ställer sig rådet frågande till
utredningens uppfattning av en humanistisk vetenskaplig institution som ett organ, vilket
omorganiseras och omställes efter skiftningarna på arbetsmarknaden. Utredningen synes
härvid ej tillräckligt ha beaktat möjligheten, att de vetenskapliga institutionerna verkligen
utför forskningsarbete av sådan betydelse, att respektive vetenskapers roll för
bildnings- och samhällslivet och därmed för den akademiska arbetsmarknaden påverkas
av forskningsresultaten. Det synes ej heller helt klart framgå av utredningens uttalanden
men bör enligt rådets mening kraftigt understrykas, att fruktbart forskningsarbete blott
kan planläggas av fackmän, som måste ha helt fria händer vid sitt val av arbetsuppgifter.

Den ekonomiska utbildningen och forskningen
Utbyggnaden av de ekonomiska läroanstalterna

Bland remissinstanserna råder enighet om att utbildningen av civilekonomer
måste kraftigt utvidgas. Flertalet myndigheter och organisationer instämmer i
utredningens förslag, att utbildningskapaciteten inom ifrågavarande område
bör fördubblas och nå upp till 700 årligen nyinskrivna studerande senast från
och med läsåret 1966/67.

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Bland andra Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen anser,
att en dylik utökning av antalet intagna torde motsvara näringslivets behov.
Även Sveriges allmänna exportförening hälsar med tillfredsställelse, att utredningen
föreslagit en väsentlig utbyggnad av utbildningskapaciteten. Några remissinstanser,
bl. a. TCO, förordar en snabbare utbyggnad än vad utredningen
föreslagit. Med hänsyn till den kommande arbetsmarknadssituationen finner
SFS det sålunda synnerligen angeläget, att den av utredningen beräknade riktpunkten
av 700 årligen nyintagna ekonomie studerande uppnås redan inom 3 å
4 år. Även Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Sveriges konservativa
studentförbund anser, att man bör räkna med en något mer forcerad utbyggnadstakt
än den utredningen föreslagit. Lärarrådet vid handelshögskolan
i Stockholm accepterar utredningens riktpunkt, att vid slutet av 1960-talet
700 ekonomie studerande årligen bör nyintagas i hela landet och anför dessutom
följande.

Lärarrådet finner det för sin del långt ifrån otroligt, att ökningen av efterfrågan på
civilekonomer kommer att bliva icke oväsentligt större än vad utredningen räknat med.
Såsom grundval för den fortsatta utbyggnaden av civilekonomutbildningen kan emellertid
lärarrådet acceptera de av utredningen lämnade siffrorna, om man blott har ögonen öppna
för, att dessa icke innebär någon tillförlitlig prognos utan blott en i brist på bättre användbar
utgångspunkt för handlingsprogrammet.

Av yttrandena framgår, att man i allmänhet som första åtgärd förordar, att
elevintagningen vid de nu befintliga handelshögskolorna kraftigt
utökas.

Beträffande möjligheterna att utbygga handelshögskolan i Stockholm
uttalar lärrarrådet vid denna högskola bl.a. följande.

Vad beträffar den roll handelshögskolan i Stockholm skall spela i utbyggnadsprogrammet
har lärarrådet för närvarande intet att tillägga till den förklaring, som högskolans
direktion den 9 september 1959 givit angående sin villighet att medverka till en ökad
civilekonomutbildning. Förklaringen innebär, att högskolan, om erforderliga medel ställes
till förfogande och lärarkrafter kan erhållas, i princip är villig att under en femårsperiod
successivt öka intagningen från cirka 225 studerande per år till cirka 275. Högskolan har
däremot ej velat nu taga ställning till frågan, om ytterligare ökning av intagningen skall
ske under en därpå följande femårsperiod.

Svenska civilekonomföreningen ifrågasätter, om man icke på längre sikt borde
kunna öka intagningssiffran ytterligare. Med hänsyn till att Stockholmshögskolans
omfattande licentiandutbildning under de närmaste åren kommer att binda
en stor del av dess forsknings- och lärarpersonal, synes dock utökningen enligt
civilekonomföreningen t. v. böra begränsas till vad utredningen föreslagit.
Stockholms handelskammare tillstyrker viss ökad intagning vid handelshögskolan
i Stockholm i enlighet med föreliggande preliminära planer.

Vissa remissinstanser berör möjligheterna till civilekonom utbildning
vid Stockholms blivande universitet samt frågan om
samordning mellan handelshögskolan och universitetet.

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm anför bl.a. följande.

Lärarrådet vill gärna betyga sin villighet att förutsättningslöst diskutera i vilka avseenden
den av utredningen ifrågasatta samordningen skulle kunna äga rum. I avsaknad
av konkreta förslag nödgas emellertid lärarrådet tills vidare ställa sig avvaktande, under
erinran att handelshögskolan i Stockholm under alla förhållanden måste väga önskemålen
om ett bistånd åt Stockholms universitet mot andra arbetsuppgifter inom ramen för högskolans
begränsade resurser. Lärarrådet vill också tillägga, att det synes böra undersökas,
om icke Stockholms universitet, även om en viss samordning med handelshögskolan i
Stockholm kommer till stånd, bör få en egen professur i företagsekonomi, avsedd att
tillgodose behovet av undervisning i detta ämne för studerande inom humanistiska
fakulteten.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola yttrar:

Avdelningen kan för sin del inte inse varför civilekonomexamen inte skall kunna avläggas
även vid Stockholms humanistiska fakultet, där undervisning i två av civilekonomexamens
kärnämnen, nationalekonomi och företagsekonomi, redan nu förekommer. Avdelningen
vill i detta sammanhang kraftigt understryka nödvändigheten av att den av Stockholms
högskolas lärarråd äskade professuren i företagsekonomi snarast kommer till stånd.

Rektor snämnden vid Stockholms högskola kan icke finna bärande skäl för
att ekonomutbildning icke skulle kunna förläggas likaväl till Stockholms universitet
som till universiteten i Uppsala och Lund. Rektorsnämnden, som anser
att man bör gå ett steg längre, uttalar dessutom bl. a. följande.

Det vill synas som om den erforderliga utvidgningen av civilekonomutbildningen skulle
kunna snabbast och mest rationellt organiseras vid universiteten i Stockholm och Göteborg
under samverkan i lämplig form med respektive handelshögskolor. Vad särskilt
angår Stockholms universitet — där under alla omständigheter en förstärkning av företagsekonomiens
resurser snart måste ske — kan påpekas, att nationalekonomien där i
synnerhet efter de ytterligare förstärkningar, som föreslås i proposition till 1960 års
riksdag, kommer att ha större personella resurser representerande differentierade ämnesinriktningar
än något av de andra universiteten. Den ekonomiska forskningen i Stockholm
har också stora kraftkällor i sitt nära samarbete med sådana institutioner som konjunkturinstitutet
och industriens utredningsinstitut. En form borde kunna finnas för en samverkan
mellan universitetet och handelshögskolan, varigenom stora och rikt differentierade
resurser skulle kunna ställas till buds för civilekonomutbildningen. Utan att här kunna
gå närmare in på frågan om en dylik samorganisation vill rektorsnämnden framkasta
tanken, huruvida icke en viss linjedelning inom civilekonomutbildningen borde ske.
Rektorsnämnden menar, att den primära uppgiften för en sådan kommitté, som utredningen
föreslår, bör vara att förutsättningslöst utreda möjligheterna att på nu antytt sätt
åstadkomma den önskvärda utvidgningen av civilekonomutbildningen. Givetvis bör en
sådan uppgift för kommittén medföra, att den får en annan sammansättning än utredningen
föreslagit.

Oavsett till vilket resultat den ifrågasatta utredningen kan leda, finner kanslern
det uppenbart, att behov kommer att föreligga av en professur i företagsekonomi
vid det blivande universitetet i Stockholm, eftersom det nuvarande
arrangemanget med lärarkrafter från handelshögskolan i Stockholm visat sig
helt otillräckligt för Stockholms högskolas behov.

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Angelägenheten av den av utredningen föreslagna utbyggnaden av handelshögskolan
i Göteborg — såväl den provisoriska förstärkningen
som utbyggnaden på längre sikt — understrykes av åtskilliga remissinstanser.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg framhåller huvudsakligen följande.

Lärarrådet har full förståelse för kraven på en snabbt ökad utbildningskapacitet, detta
särskilt som man kan räkna med att behovet av civilekonomer ständigt kommer att
stegras. Handelshögskolan i Göteborg har inga invändningar att rikta mot det förslag
till en provisorisk utbyggnad som universitetsutredningen framlägger. Lärarrådet vill dock
starkt understryka, att utbyggnaden endast kan betraktas som ett provisorium, vidtaget
i syfte att snabbast möjligt öka intagningskapaciteten i en för civilekonomutbildningen
trängd situation. Programmet ger sålunda inga som helst resurser för den vidareutbildning
av lärare som måste kunna ske för att man skall kunna tillgodose det ökade
behovet av lärarkrafter.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm anför bl. a. följande.

Lärarrådet förutsätter liksom universitetsutredningen, att en väsentlig del av den
ifrågasatta kapacitetsökningen skulle vinnas genom en upprustning av handelshögskolan
i Göteborg. Detta är enligt lärarrådets mening den åtgärd, som först av alla bör vidtagas
och det är synnerligen angeläget, att detta sker utan något dröjsmål. Det är emellertid
nödvändigt, att man därvid inriktar sig på att åstadkomma en minst så omfattande förbättring
av utbildningsstandarden vid handelshögskolan i Göteborg som dess företrädare
vid åtskilliga tillfällen under senare år begärt. Det bör icke komma i fråga, att man vid
handelshögskolan i Göteborg genomför en kvantitativ expansion utan att samtidigt genomföra
en verklig kvalitativ expansion, som råder bot på de svårigheter, varmed handelshögskolan
i Göteborg kämpar, och som ger denna högskola möjlighet att pa ett tillfredsställande
sätt berika sitt undervisningsprogram. Åtgärder av detta slag bör vidtagas utan
avbidan på att den av utredningen föreslagna kommittén slutfört sitt arbete och om
möjligt igångsättas redan innan kommittén trätt i verksamhet.

Kanslern anser sig i princip kunna tillstyrka utredningens förslag, i vad detsamma
innebär en förstärkning av handelshögskolans i Göteborg utbildningskapacitet
och resurser.

Den framlagda planen för Göteborgshögskolans utbyggnad utgör enligt Svenska
civilekonomföreningens åsikt den allra mest angelägna delen av utredningens
förslag i fråga om civilekonomutbildningen. Föreningen anför vidare följande.

Den föreslagna ökningen av utbildningsresurserna vid handelshögskolan i Göteborg bör
dock ses som en första etapp. Det torde vara möjligt och ur undervisnings- och forskningssynpunkt
synnerligen lämpligt att bygga ut denna högskola till samma storlek, som utredningen
föreslår beträffande handelshögskolan i Stockholm. Enligt föreningens mening
bör handelshögskolan i Göteborg redan i den första utbyggnadsetappen ges avsevärt ökade
resurser för utbildning av lärare och forskare inom det ekonomiska området.

Utredningens förslag i nu förevarande avseenden tillstyrkes dessutom av
Kooperativa förbundet, Stockholms handelskammare, TCO och SFS.

Under hänvisning till att den av utredningen föreslagna kommittén bl. a.
borde få i uppdrag att utreda förutsättningarna för en närmare anknytning
mellan handelshögskolan i Göteborg och de sa m -

330

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

hällsvetenskapliga ämnena vid universitetet därstädes anför
lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg huvudsakligen följande.

Hur ett närmare samarbete skall kunna ordnas blir en av de frågor, som kommittén
far taga ställning till. I avsaknad av ett konkret förslag vill lärarrådet icke taga upp
denna fråga till behandling annat än med några allmänna synpunkter. Lärarrådet har
förklarat sig villigt att medverka till en uppbyggnad av en undervisning i företagsekonomi
vid universitetet. Det kan dock knappast bli tal om att i någon större utsträckning ha
gemensamma kurser för civilekonomutbildning å ena sidan och för olika former av universitetsutbildning
å andra sidan. Samarbetet kan emellertid trots detta vara mycket givande,
då härigenom möjliggöres medverkan vid den ena läroanstalten av professorer (motsvarande)
från den andra högre läroanstalten i sådana fall, då professurer saknas i ämnen,
som likväl kan vara av betydelse för undervisningen. Handelshögskolan räknar t. ex. med
möjligheten att kunna fa stöd från universitetet i bl. a. ämnena statistik, socialpsykologi,
sociologi och statskunskap.

I anslutning härtill ma nämnas, att filosofiska fakulteten i Göteborg, som avstyrker,
att civilekonomutbildningen överflyttas till de humanistiska fakulteterna,
tillstyrker förslaget att en kommitté snarast tillkallas för att utreda frågan
om hur handelshögskolornas kapacitet att utbilda civilekonomer skall förstärkas.
Kanslern framhåller, att en första förutsättning för en sammanslagning
av Göteborgs universitet och handelshögskolan därstädes synes vara, att handelshögskolan
förstatligas.

Universitetsutredningens förslag att civilekonomutbildning skall anordnas i
anknytning till universiteten tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen.
Även åtskilliga andra remissinstanser förordar, med hänsyn till att utbildningskapaciteten
vid de befintliga handelshögskolorna ej inom rimlig tid kan utökas
i önskad omfattning, att utbildning av civilekonomer kommer till stånd vid
universiteten i Uppsala och Lund. Härvid understryker vissa remissinstanser,
att utbildningen bör vara likvärdig med den vid handelshögskolorna. I angiven
riktning uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Uppsala, Kooperativa förbundet, LO,
TCO, SACO, Svenska civilekonomföreningen, Sveriges socialdemokratiska studentförbund,
Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Handelskammaren
i Gefle. SFS framhåller i detta sammanhang bl. a. följande.

Civilekonomutbildningen vid universiteten måste givetvis vara likvärdig med den vid
handelshögskolorna. Dock bör utbildningen i Uppsala och Lund ges möjligheter till anpassning
efter nya krav, något som bör kunna ske genom samarbete mellan de samhällsvetenskapliga
och ekonomiska fakulteterna. Medan ekonomutbildningen i huvudsak bör
vara fristående från den samhällsvetenskapliga, torde ett gemensamt utnyttjande av
undervisningslokaler och bibliotek vara möjligt.

För en starkare inordning av civilekonomutbildningen i universitetsorganisationen
uttalar sig SACO, som anser, att man bör eftersträva att helt integrera
civilekonomutbildningen i universiteten och där anknyta den till den samhällsvetenskapliga
utbildningsorganisationen. SACO uttalar:

Det kan knappast rada nagon tvekan om att en sådan integration kommer att vara
till fromma för civilekonomutbildningen. SACO vill därför förorda, att en lösning enligt

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 331

dessa riktlinjer eftersträvas och att direktiven för den föreslagna kommittén utformas
med hänsyn härtill.

TCO anför huvudsakligen följande.

En nära kontakt med den samhällsvetenskapliga forskningen och undervisningen i
allmänhet kan leda till en kvalitetshöjning av civilekonomutbildningen, och detta inte
minst genom att de blivande civilekonomerna kan finna det naturligt att följa undervisningen
även inom ämnen, som inte obligatoriskt ingår i deras examen. Härigenom skulle
också civilekonomernas användbarhetsområde på arbetsmarknaden kunna vidgas.

Under åberopande av bl. a. bristen på kvalificerade lärare i främst ämnet
företagsekonomi finner ett flertal remissinstanser, att man under de närmaste
åren bör koncentrera utbyggnaden till en ny ort. Sålunda
anför Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen följande.

Lärartillgången i de företagsekonomiska ämnena kommer under de närmaste åren sannolikt
att bli så knapp, att det enligt organisationernas uppfattning inte är möjligt att
under den närmaste femårsperioden bygga upp mer än en ny handelshögskola. Om man
såväl i Lund som i Uppsala samtidigt söker rekrytera kompetenta lärare för ekonomutbildningen,
kommer det att taga avsevärd tid innan något av universiteten kan börja
utbilda ekonomer. Utredningens berömvärda strävanden att snabbt bereda de växande
studentkullarna ökade utbildningsmöjligheter gagnas bättre av att ytterligare ekonomutbildning
de närmaste åren begränsas till endast ett universitet.

Sveriges allmänna exportförening framhåller bl. a följande.

Huruvida utbyggnaden bör ske genom att, såsom föreslagits, civilekonomutbildning
kommer till stånd vid universiteten i Uppsala och Lund, eller genom inrättande av en
eller flera handelshögskolor, finner föreningen tveksamt. Oavsett vilket alternativ som
kommer till utförande synes det dock angeläget, att nya utbildningsmöjligheter på området
tillskapas så snart sig göra låter. Lämpligare än att börja organisera undervisning
på flera platser samtidigt torde sålunda vara att koncentrera sig på färdigställandet av
en komplett ny läroanstalt (eller en ekonomisk fakultet), innan man begynner organisera
ytterligare en dylik.

Svenska bankföreningen uttalar:

Vad beträffar utbildningen av civilekonomer vill bankföreningen betona att en anknytning
härav till universiteten på sikt har stora fördelar. Bankföreningen vill framföra
den synpunkten att den av utredningen förordade utbyggnaden av utbildningen framstar
som nödvändig, men att det torde vara angeläget att resurserna härvid till en början
koncentreras på ettdera av universiteten i Uppsala och Lund, och att först när undervisningen
vid den valda läroanstalten bedrives med ett tillräckligt antal kompetenta lärare
det andra universitetet blir föremål för en motsvarande utbyggnad.

SACO anför:

Därest brist på lärarkrafter hindrar, att civilekonomutbildning omedelbart påbörjas
vid samtliga universitet, är det angeläget, att denna utbildning i varje fall kommer till
stånd vid ett av universiteten så snart som möjligt. Därefter bör den utbyggas till övriga
universitet.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg finner att — med hänsyn till de
lägre kostnader som kommer att uppstå vid ett mindre antal större högskolor

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

— den erforderliga utbyggnaden av civilekonomutbildningen bör koncentreras
till en ny utbildningsanstalt, förlagd till Skåne.

Med hänsyn till avsaknaden av civilekonomutbildning i de sydligaste delarna
av landet finner flera remissinstanser, att dylik utbildning i första hand bör
komma till stånd i Lund. För en sådan turordning uttalar sig länsstyrelsen i
Malmöhus län, stadsfullmäktige i Lund, Skånes handelskammare och lärarrådet
vid handelshögskolan i Stockholm.

Handelskammaren i Göteborg håller före, att, om endast en läroanstalt bör
upprättas, företräde bör ges åt Lund.

Stadsfullmäktige i Malmö har godkänt ett yttrande av drätselkammaren därstädes,
vari beklagas att utredningen kommit till det resultatet, att en handelshögskola
icke bör placeras i Malmö.

Några remissinstanser anser, att en ny, till Lund förlagd utbildningsanstalt,
bör organiseras som en självständig ekonomisk fakultet vid universitetet. Humanistiska
fakulteten i Lund är sålunda av den uppfattningen, att den föreslagna
utbildningen av civilekonomer bör frikopplas från humanistiska fakulteten.
Fakulteten redogör i korthet för den alternativa organisationsform, som förordats
av den av Skånes handelskammare och universitetet tillsatta kommittén
samt anlägger därefter vissa synpunkter på organisationsformen. Av yttrandet
framgår huvudsakligen följande.

Kommittén hade för sin del förordat en lösning, enligt vilken en handelshögskola vid
Lunds universitet skulle inrättas. Handelshögskolan skulle samtidigt utgöra en särskild
ekonomisk fakultet vid universitetet. Fakulteten skulle fungera som handelshögskolans
styrelse men lyda under större konsistoriet och därigenom även — i motsats till vad som
för närvarande är fallet med de befintliga handelshögskolorna — under universitetskanslern
och ecklesiastikdepartementet. I fakulteten skulle förutom ämnesrepresentanterna
ingå tre representanter för näringslivet, vilka efter förslag av Skånes handelskammare
skulle utses av större akademiska konsistoriet. Dekanus i fakulteten skulle samtidigt
fungera som handelshögskolans rektor och företräda högskolan utåt. Ett av kommitténs
främsta motiv för denna lösning var kravet på likvärdighet mellan civilekonomutbildningen
vid universitetet och vid de äldre handelshögskolorna. Detta likvärdighetskrav
skulle enligt kommittén bäst tillgodoses, om den nya organisationen utåt framträdde som
en handelshögskola och näringslivet fick ett visst inflytande i dess ledning. Likvärdighetskravet
förutsätter enligt kommittén också samma intagningsregler som vid de äldre
handelshögskolorna.

Enligt fakultetens mening är civilekonomutbildningen en tämligen enhetlig fackutbildning,
som rätt avsevärt skiljer sig från humanistiska studier. Den starka inriktningen på
företagens och samhällets ekonomi, behovet av specialiserad undervisning och den nödvändiga
intima kontakten med näringslivet ställer särskilda krav på undervisnings- och
forskningsorganisationen. Det är viss risk för att det kan bli svårigheter att i en och
samma fakultet administrera undervisning och forskning av så olikartad karaktär som
det här skulle bli fråga om. Att utbildningen av civilekonomer hänföres till annan fakultet
än den humanistiska behöver givetvis inte betyda, att stränga gränser mellan fakulteterna
upprätthålles. I fråga om de ekonomie studerandenas språkundervisning måste t. ex. samarbete
etableras med humanistiska fakulteten.

För utbildningen av speciellt civilekonomer synes den av kommittén förordade lös -

333

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

ningen, för vilken förut redogjorts, vara att föredraga. Här har fakultetsorganisationen
byggts upp med det direkta syftet att utbilda kvalificerad personal för näringslivet. Sannolikt
får en sådan organisation större förutsättningar att hålla intim kontakt med företagsvärlden
än en ekonomisk-samhällsvetenskaplig fakultet. Det förhållandet, att näringslivet
har ett visst inflytande inom fakulteten, gör att man från detta håll också kan
komma att känna ett ansvar för verksamheten. Dekanus får genom sin rektorsfunktion
bättre möjligheter att bevaka civilekonomutbildningens intressen utåt.

Den av humanistiska fakulteten förordade organisationsformen skulle enligt
det större konsistoriets i Lund mening utgöra den bästa garantin för att civilekonomutbildningen
vid universitetet blev likvärdig med den som meddelas
vid de äldre handelshögskolorna.

Skånes handelskammare yttrar huvudsakligen följande.

I första hand måste handelskammaren anmäla en avvikande mening i fråga om vad
som synes vara utredningens huvudtes, d. v. s. inordnandet av civilekonomutbildningen
i den allmänt samhällsvetenskapliga utbildningen. Handelskammaren vill icke förneka,
att de ämnesområden, som omfattas av civilekonomutbildningen, i viss utsträckning tillhör
de samhällsvetenskapliga disciplinerna, men tyngdpunkten i civilekonomutbildningen
måste ligga på någonting annat än samhällsvetenskaper i vanlig mening. Medan samhallsvetama
i huvudsak utbildas för administrativa befattningar bl. a. inom stat och kommun
och för lärartjänster, avser övervägande flertalet civilekonomer att söka sin bana som
kvalificerade tjänstemän inom näringslivet. Det gäller för de blivande civilekonomerna
icke blott att skaffa sig det kunskapsstoff och den intellektuella träning, som är önskvärd
för deras blivande befattningar i näringslivet, utan även att redan på utbildningsstadiet
göra sig förtrogna med den speciella miljö, som affärslivet utgör med dess speciella arbetsformer,
och det språk som där talas. De måste också redan på detta stadium bli kostnadsmed
vetna och bibringas insikt om lönsamhetens betydelse. För samhällsvetarna har sådana
element i utbildningen icke samma betydelse. Det går icke att komma ifrån, att
civilekonomutbildningen är en relativt enhetlig fackutbildning och icke en samhällsvetenskaplig
utbildning i vidare bemärkelse och ännu mindre en humanistutbildning. Härmed
har handelskammaren ej velat förringa behovet av ökat utrymme för samhällsorienterande
ämnen i kursplanerna för ekonomexamen. Den omständigheten, att handelskammaren och
Lunds universitet så starkt hävdat kravet på att utbildningen, ehuru förlagd inom universitetets
ram, skulle äga rum vid en särskild fakultet (handelshögskola), sammanhängde
ytterligare därmed, att man ansåg, att härigenom skulle skapas större förutsättningar för
fortlöpande samarbete och kontakt mellan undervisning och forskning a ena sidan och
näringslivet å andra sidan. Med sitt förslag avsåg handelskammaren och universitetet
att tillvarataga de värdefulla former för utbildningen och forskningen, som utvecklat sig
vid de äldre handelshögskolorna, samtidigt som en anknytning skedde till universitetet
med de möjligheter, som därmed öppnades för en större ämnesdifferentiering. Fragan
gäller ytterst möjligheterna att hålla isär de olika utbildningsmålen och att säkerställa,
att de blivande civilekonomerna erhåller den utbildning, som deras kommande arbetsuppgifter
inom näringslivet kräver. Handelskammaren vill också peka pa att behovet av
civilekonomer är väsentligen beroende av utbildningens utformning och inriktning. Visar
erfarenheten, att de utexaminerade civilekonomerna uppfyller »avnämarnas» förväntningar
och går väl iland med dem anförtrodda arbetsuppgifter, kommer efterfrågan pa
civilekonomer att bli god; visar de sig mindre användbara minskas obönhörligen denna
efterfrågan. Endast alternativet med en egen ekonomisk fakultet, i vilken civilekonomutbildning
utgör kärnan, synes kunna hålla måttet.

334

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Svenska civilekonomjöreningen anför bl. a. följande.

Den utomordentligt snabba utveckling näringslivet genomgår ställer oeftergivliga krav
på att utbildningen och undervisningsplanerna ständigt anpassas efter de aktuella behoven.
Det som hittills gett civilekonomutbildningen dess värde och som varit helt utslagsgivande
för uppskattningen av denna utbildning har just varit att handelshögskolorna
haft ett synnerligen levande erfarenhetsutbyte med näringslivet. Om en garanti skall
skapas för att det för civilekonomutbildningen ytterst vitala behovet av löpande erfarenhetsutbyte
med näringslivet vidmakthålles, är det synnerligen viktigt att utbildningen får
en härför anpassad organisatorisk uppbyggnad inom universitetets ram. Med denna målsättning
framstår det som uppenbart, att en fristående fakultet för civilekonomutbildningen
klart vore att föredra framför ett inlemmande av denna i någon redan befintlig
fakultet.

Några remissinstanser anser, att den tredje läroanstalten bör organiseras som
en till Sydsverige förlagd fristående högskola, samt förordar i anslutning härtill,
att det fortsatta utredningsarbetet i så måtto bör bli förutsättningslöst, att även
alternativet med en fristående handelshögskola blir föremål för ytterligare övervägande.

Direktionen jör handelshögskolan i Stockholm uttalar bl. a. följande.

Direktionen vill för sin del ifrågasätta, huruvida utredningen i tillräcklig mån beaktat,
att civilekonomutbildningen i särskild grad är tänkt som en yrkesutbildning. Kunskapsstoffet
i de olika ämnena har successivt utformats med sikte framför allt på vad som är
väsentligt för den kvalificerade personalen i näringsföretagen. Under en sådan gemensam
aspekt har undervisningen sammanhållits och detta har lett till den för handelshögskolorna
typiska integrationen mellan de olika ämnena. Det är sannolikt, att berörda för en effektiv
civilekonomutbildning väsentliga moment skulle efter hand försvagas, därest undervisningen
inlemmades i en allmän samhällsvetenskaplig fakultet vid ett universitet. Till den
framgång och uppskattning, som civilekonomutbildningen erhållit, har otvivelaktigt bidragit,
att företrädare för näringslivet kunnat fortlöpande öva inflytande på dess utformning.
Detta talar för att representanter för näringslivet tillerkännes icke blott konsultativa
funktioner utan även någon medbestämmanderätt. En sådan starkare ställning för näringslivets
företrädare är naturligen också ägnad att främja den kontakt mellan undervisning
och praktik, som över huvud är en förutsättning för att verksamheten skall bli ändamålsenlig.
De kostnadsbesparingar, vilka kunna vinnas genom anknytning till ett universitet,
torde icke vara alltför betydande i betraktande av den väsentliga förstärkning av universitetets
resurser, som — efter vad utredningens egna uppgifter ge vid handen — ändå
uppenbarligen skulle bli nödvändig för civilekonomernas skull. En direkt anknytning till
ett universitet skulle väl sannolikt ha fördelar med sig i fråga om forskning och lärarutbildning.
Det samarbete, som på detta plan är önskvärt, torde dock utan svårighet
kunna etableras även mellan en fristående handelshögskola och ett närbeläget universitet.

I liknande riktning uttalar sig Stockholms handelskammare och Högerns ungdomsförbund.

Statskontoret håller före, att den föreslagna utredningskommittén bör erhålla
i uppdrag att förutsättningslöst bedöma, huruvida den erforderliga c:vilekonomutbildningen
bör tillgodoses genom universitetsundervisning på i betänkandet
föreslaget sätt eller genom inrättande av en tredje handelshögskola. Vid
det senare alternativet synes statens medverkan böra begränsas till bidrag till
löner och omkostnader.

335

Kungl. Maj ds ''proposition nr 119 år 1960

Enligt Svenska civilekonomföreningen bör kommittén få i uppdrag att mer
allsidigt pröva de organisatoriska frågorna och att i dessa avseenden icke vara
bunden av universitetsutredningens förslag.

Kanslern anser sig icke kunna tillstyrka, att principbeslut nu fattas om anordnande
av civilekonomutbildning vid universiteten i Uppsala och Lund. Kanslern
åberopar härvid vad historisk-filosofiska sektionen i Uppsala anfört samt
hänvisar dessutom till filosofiska fakultetens i Göteborg yttrande.

Enligt historisk-filosofiska sektionen i Uppsala har tillgodoseendet av näringslivets
behov av företagsekonomiskt utbildad arbetskraft redan förbättrats, därigenom
att ämnet företagsekonomi sedan läsåret 1958/59 införts vid de humanistiska
fakulteterna. Sektionen uttalar vidare huvudsakligen följande.

Det synes sektionen lämpligt, att man bör avvakta erfarenheterna av de ännu oprövade
utbildningsmöjligheter, som härigenom skapats, innan man splittrar utnyttjandet av de
begränsade personella resurserna på det ekonomiska ämnesområdet vid universiteten genom
att införa ytterligare en ny typ av kursplan och examen. Även de nya kombinationsmöjligheter,
som kan tillkomma genom en differentiering inom de humanistiska ämnena,
bör enligt sektionen prövas, innan man binder sig för en standardiserad ekonomutbildning
enligt de traditionella linjer utredningen synes förorda. I beaktande av näringslivets
mångskiftande behov av personal med ekonomisk utbildning och svårigheten att bedöma
arten av detta behov för framtiden, torde det även beträffande den speciellt företagsekonomiskt
inriktade utbildningen vara önskvärt, att universiteten får största möjliga
frihet att experimentera med nya kurskombinationer. Utredningens rekommendation att
vid universiteten införa en civilekonomutbildning, vilken både till kursinnehåll och examensfordringar
skall vara »fullt likvärdig med den utbildning, som meddelas vid handelshögskolorna»,
skulle även i detta fall kunna komma att binda universiteten vid alltför
traditionella mönster. Ur näringslivets synpunkt torde det snarare vara till fördel, att de
personella resurser, som står till universitetens förfogande på företagsekonomiens område,
åtminstone delvis kan koncentreras på andra delområden än de vid handelshögskolorna
förekommande. En sådan koncentration underlättas av att flera kurselement, vilka ingår
i handelshögskolornas företagsekonomiska undervisningsplaner, vid universiteten är företrädda
av särskilda ämnen. Sektionen anser det emellertid önskvärt, att en särskild kommitté
tillsättes för att bl. a. närmare utreda civilekonomutbildningens framtida utbyggnad.
En sådan kommittés arbetsuppgifter bör emellertid utvidgas till en utredning av hela
frågan om den framtida organisationen och inriktningen av den ekonomiska och allmänt
samhällsvetenskapliga utbildning, vilken närmast avser att tillgodose näringslivets personalbehov.
Kommittén bör därvid även ta hänsyn till de nya utbildningsmöjligheter, som
skapats genom införandet av ämnet företagsekonomi i samhällsvetenskaplig examen och
filosofie kandidatexamen, och undersöka, vilka differentieringsmöjligheter som framför
allt bör komma i fråga inom den humanistiska fakultetens ämnesområde för att de, som
avlägger dessa examina, mest effektivt skall kunna utnyttjas i näringslivets tjänst.

Filosofiska fakulteten i Göteborg avstyrker — som förut nämnts — att civilekonomutbildningen
överflyttas till de humanistiska fakulteterna samt framhåller
dessutom huvudsakligen följande.

Enligt utredningen skall den föreslagna civilekonomutbildningcn i Uppsala och Lund
vara »likvärdig, om ock ej i alla detaljer lika» med den som ges vid handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg. Ur vilken synpunkt respektive examina skall ha samma värde
far man icke reda på i utredningens betänkande. Om de skulle vara likvärdiga ur de

336

Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 119 år 1960

blivande arbetsgivarnas synpunkt, måste dessas åsikter ha inhämtats, och det har uppenbarligen
icke skett; tvärtom synes det föreligga en viss misstro mot en akademisk civilekonomutbildning.
Liksom i övrigt i hela diskussionen om överflyttning av examina mellan
fakulteter och fackhögskolor, bortser man från det faktum, att en examens värde är en
frukt av den praxis, som har vuxit fram inom en viss fakultet eller fackhögskola. Olika
examina bör ha olika namn, just för att ge den blivande arbetsgivaren bästa möjliga vägledning.
Examinas likvärdighet skall framträda däri, att innehavarna av examen skall
vara lika eftersökta på arbetsmarknaden, ehuru för delvis olika arbetsuppgifter.

Beträffande samhällsvetenskaperna, som fakulteten närmast har anledning att yttra sig
om, finns det skäl att över huvud taget ifrågasätta det berättigade i själva denna strävan
till likformighet. I stället för att vid de humanistiska fakulteterna i Lund och Uppsala
söka kopiera handelshögskolorna genom att där inrätta nya professurer i företagsekonomi,
samtidigt som handelshögskolan i Göteborg kraftigt upprustas, synes det fakulteten vida
rimligare att vid universiteten bygga ut den redan förefintliga organisationen av de samhällsvetenskapliga
ämnena på ett sätt som motsvarar målsättningen för filosofiska examina
i dessa ämnen. Vid universiteten bör sålunda nationalekonomi vara huvudämnet inom
den ekonomiska ämnessektorn, och detta ämne bör därför i första hand byggas ut med
flera topptjänster. Ämnet företagsekonomi bör vid universiteten betraktas som ett stödämne
till nationalekonomin; eventuellt bör betyg i företagsekonomi icke få medtas i
examen utan betyg i nationalekonomi eller alternativt utan att ingå i pol. mag.-examen.
Vid handelshögskolorna (respektive en ekonomisk fakultet) bör däremot företagsekonomi
utgöra det centrala ämnet. Utredningen har ej beaktat det faktum, att universitetens och
handelshögskolornas undervisningsämnen icke täcker varandra, även när de har samma
namn, och att de ej ingår i samma uppsättning av ämnen och i samma studiegång. Man
får vid läsningen av betänkandet närmast det intrycket att utredningen anser, att ämnen
med samma benämning borde vara lika med avseende på sin inriktning. I så fall hade
utredningen bort visa vad det är för fel med de nuvarande ämnenas utformning och med
den nuvarande uppsättningen av ämnen för olika utbildningslinjer. Man kan härvidlag
inte nöja sig med allmänna fraser om att alla samhällsvetenskapliga ämnen liksom alla
naturvetenskapliga ämnen alltmera konvergerar på forskningsplanet; ämnesorganisationen
och examensväsendet bestämmes i första hand av undervisningen och dess målsättning.

Det större konsistoriet i Lund har i en sedermera inkommen skrift bemött
kanslerns synpunkter, vilka — såsom av det föregående framgår — främst
grundar sig på historisk-filosofiska sektionens i Uppsala uttalande. I konsistoriets
bemötande framhålles bl. a. följande.

Konsistoriet vill såtillvida instämma med sektionen i Uppsala, att akademiker med
betyg i företagsekonomi i förening med sådana ämnen som nationalekonomi, statistik,
matematik, sociologi, geografi, psykologi eller moderna språk kan vara mycket lämpliga
på specialbefattningar inom näringslivet. Man får emellertid ej bortse ifrån att företagens
efterfrågan på personal med civilekonomutbildning för närvarande är många gånger större
än på personal med andra former av ekonomisk-samhällsvetenskaplig utbildning. Detta
förhållande torde bli bestående för lång tid framåt även om möjligheterna att erhålla
företagsekonomisk utbildning vid universiteten blir mera kända bland företagen än vad
de är i dag. Med nuvarande lärarresurser kan universiteten ej göra anspråk på att ge en
så allsidig specialutbildning i företagsekonomi som det är möjligt att meddela vid en
handelshögskola eller en motsvarande fullt utbyggd ekonomisk fakultet.

Universitetskanslern har helt förbigått de motiv, som konsistoriet och humanistiska
fakulteten anfört till förslaget, att en verklig civilekonomutbildning införes vid universitetet
i Lund. Det har från dessa håll starkt betonats, att utbildningen av personal för
företagen måste ordnas på ett sätt, som kan påräkna fullt förtroende från näringslivets

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

sida. Endast härigenom kan det för undervisning och forskning nödvändiga samarbetet
mellan universitetet och företagsvärlden komma till stånd. Även om civilekonomutbildning
i Lund ej kan igångsättas förrän om ett par år, är det med hänsyn till planeringen angeläget
att ett principbeslut omedelbart fattas. Det gäller framför allt att i god tid förbereda
rekryteringen av erforderlig lärarpersonal i företagsekonomi. Universitetet kan ej
räkna med att utnyttja enbart lärare, som fått sin utbildning vid handelshögskolorna.
Om riksdagen nu fattar ett beslut om civilekonomutbildningen, finns det goda utsikter
att en icke obetydlig forskningsverksamhet på det företagsekonomiska området redan till
hösten skall kunna upptagas i samarbete med det sydsvenska näringslivet. Härigenom
torde det bli möjligt att få fram ett antal egna licentiater, som kan bli lämpliga som lärare.

Vissa planeringsfrågor

Några remissinstanser anser, att skäl i och för sig icke föreligger för spärrat
tillträde till civilekonomutbildningen. Åtskilliga instanser finner dock,
att bl. a. bristen på kvalificerade lärare nödvändiggör, att man åtminstone till
en början begränsar den årliga intagningen av nya studerande.

Humanistiska fakulteten i Lund sammanfattar sina synpunkter salunda.

Fakultetens uppfattning överensstämmer med utredningens, att numerus clausussystemet
bör kunna slopas vid alla högre läroanstalter, när högskoleväsendet blir fullt
utbyggt. Så länge handelshögskolorna ej har möjlighet att ta emot alla inträdessökande,
måste för åstadkommande av den nödvändiga likvärdigheten samma intagningsregler
gälla vid handelshögskola och universitet.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm anför i huvudsak följande.

Lärarrådet kan instämma i universitetsutredningens grundsyn, att spärrar bör borttagas
såvitt gäller civilekonomutbildningen. En annan sak är, att bristen på lärare under
åtminstone första delen av 1960-talet kommer att göra spärrar nödvändiga tills vidare.
Vidare torde med hänsyn till den kraftiga studenttillströmning, som man har att emotse,
en spärr vara ofrånkomlig, så länge man vill lägga siffran 700 till grund för utbildningsorganisationens
dimensionering.

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm framhåller i anslutning till
lärarrådets uttalande bl. a. följande.

Vad gäller den principiella frågan, huruvida tillträdet till studier för ekonomexamen
skall vara fritt eller en viss selektion bibehållas, har olika meningar gjort sig gällande inom
direktionen. Generellt har hävdats, att olägenheterna av en viss sovring bör vägas mot
de nackdelar för undervisningen och utbildningsresultatet, som en nivellering av studentmaterialet
åtminstone på längre sikt måste leda till. Oavsett vilken principiell inställning
man må intaga är direktionen i likhet med lärarrådet enig därom, att de knappa utbildningsresurserna
under nu överskådlig tid faktiskt torde göra en viss selektion nödvändig,
detta i varje fall vid handelshögskolan i Stockholm.

Liknande synpunkter framföres av Stockholms handelskammare.

Skånes handelskammare framhåller i anslutning till universitetsutredningens
referat av den skånska kommitténs motiv för förslaget om en särskild, spärrad
fakultet för civilekonomutbildningen i Lund bl. a. följande.

Handelskammaren är förvisso angelägen om att näringslivets rekrytering av högskoleutbildad
personal blir den bästa möjliga. Handelskammaren inser, att detta urval kan ske

22 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

338

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

på olika vägar, och att den spärrade intagningen till civilekonomutbildningen står mindre
väl i överensstämmelse med principerna för vårt akademiska utbildningsväsen och dessutom
icke är någon säker garanti för fullgod rekrytering. I själva principfrågan föreligger
alltså i denna del inga egentliga meningsskiljaktigheter mellan handelskammaren och
universitetsutredmngen. Utredningens uppfattning sammanfaller med handelskammarens
även såtillvida, att enighet synes råda därom, att under de första åren den bristande tillgången
på lärare nödvändiggör en begränsad intagning. Detta innebär, att utredningen
godtager en intagningsbegränsning under de första övergångsåren, vilket är värdefullt,
eftersom den nya utbildningens goodwill då grundlägges. Vad som skiljer handelskammaren
från utredningen är närmast, att handelskammaren håller före, att begränsad intagning
bör upprätthållas för den nya civilekonomutbildningen i Lund, så länge motsvarande
system tillämpas vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg, detta för
att förhindra, att den nya utbildningen får en sämre valör och mer eller mindre betraktas
som en avstjälpningsplats för dem som på grund av otillräcklig poängsumma ej kommer
in i Stockholm och Göteborg.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ansluter sig helt till utredningens
uppfattning i fråga om villkoren för att vinna inträde vid den,
föreslagna civilekonomutbildningen i Lund och Uppsala. Handelskammaren i
Gefle finner det vara en fördel, om nu rådande intagningsspärrar på längre
sikt kommer att bortfalla.

SvensJca civilekonomföreningen anser i likhet med utredningen, att studentexamen
bör utgöra grund för intagningen till de akademiska läroanstalterna
och att någon inträdesprövning utöver denna i princip icke bör förekomma.
Föreningen utgar emellertid från att tillströmningen till civilekonomutbildningen
kommer att vara sa kraftig, att en fördubbling av intagningskapaciteten
icke tillnärmelsevis räcker för ett slopande av spärrarna.

SFS framhåller, att lärarresurserna vid de ekonomiska utbildningslinjerna bör
på samma sätt som vid de filosofiska fakulteterna automatiskt anpassas efter
elevantalet.

Såväl SACO som TCO vänder sig mot tanken på spärrad intagning. SACO
anför sålunda bl. a. följande.

SACO hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag att möjlighet skall öppnas till
icke spärrad civilekonomutbildning vid universiteten. Reformen skulle möjliggöra för den
studerande att fritt välja mellan att bli civilekonom med en relativt specialiserad, främst
företagsekonomisk utbildning, eller att bli politices magister eller filosofie kandidat med
en allmännare samhällsvetenskaplig utbildning eller en sådan specialiserad till andra ämnen
eller till företagsekonomi. En sådan reform skulle ge friare kombinations- och kompletteringsmöjligheter
och därför medföra bättre anpassning till skiftande slag av yrkesverksamhet.
Den skulle också ge större flexibilitet med hänsyn till såväl individens önskemål
som arbetsmarknadens krav. Å andra sidan skulle också vissa nackdelar vara förenade
med ett sådant system som utredningen närmast synes ha tänkt sig, nämligen att civilekonomutbildning
skulle kunna erhållas både vid spärrade fackhögskolor och vid två fria
fakulteter. Både med hänsyn till spärren och av andra skäl skulle det kunna leda till att
åtminstone arbetsgivarna skulle anse det finnas två olika slags civilekonomexamina med
olika dignitet.

339

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

TCO yttrar bl. a. följande.

I direktiven för den kommitté som skall utreda frågan om civilekonomutbildningen i
Uppsala och Lund bör givetvis ingå, att tillträde till civilekonomutbildningen vid universiteten
inte skall vara spärrad. Det förhållandet, att man åtminstone under en övergångstid
kommer att meddela utbildning av civilekonomer vid såväl spärrade som icke-spärrade
högskolor, kan emellertid möjligen leda till att de som examineras från de spärrade högskolorna
uppvärderas på arbetsmarknaden i jämförelse med dem som erhållit motsvarande
utbildning vid universiteten. TCO vill därför förorda, att den kommitté, som skall tillsättas,
erhåller sådana direktiv, att förslag också framläggs rörande eliminerande av spärrarna
för civilekonomutbildningen även i Stockholm och Göteborg.

Arbetsmarknadsstyrelsen biträder vad utredningen anfört beträffande slopandet
av inträdesspärrar i fråga om civilekonomutbildningen.

Frågan om hur den aktuella lärarbristen i framför allt företagsekonomi skall
kunna hävas behandlas av flera remissinstanser, vilka allmänt anser, att problemet
nära sammanhänger med möjligheterna att rekrytera forskare och att
därför forskningens resurser inom förevarande område måste kraftigt
förstärkas.

Humanistiska jakulteten i Lund anför bl.a. följande.

Rekryteringen av lärare i företagsekonomi blir det största problemet, när civilekonomutbildningen
skall sättas igång vid universitetet. Som universitetsutredningen påpekar,
finns det för närvarande endast en docent i ämnet i hela landet. Även om antalet ekonomie
licentiater har ökat de senaste åren, betyder det knappast att rekryteringsläget
avsevärt förbättrats, eftersom en stor del av licentiaterna får lockande anbud från näringslivet
och avbryter sin akademiska bana. Deima svåra rekryteringssituation gör att statsmakterna
måste vidtaga speciella och snabba åtgärder för att få fram lärare på olika
stadier för den utökade civilekonomutbildningen. En möjlighet är härvid att för ämnet
företagsekonomi redan nu medge anställning av biträdande lärare vid universiteten i
Uppsala och Lund i stället för lektorer, något som redan förekommer i ämnena matematik
och kemi. Vidare vore det önskvärt att med hänsyn till rekryteringen omedelbart få
anställa en forskarassistent i ämnet vid vartdera universitetet.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm yttrar:

En fördubbling av intagningen av studerande för civilekonomutbildning kommer att
ställa stora krav på landets lärarresurser i ekonomiska ämnen, särskilt i ämnet företagsekonomi.
I detta ämne finnes för närvarande en relativt tillfredsställande tillgång på unga
biträdande lärare. Avgången från denna grupp till praktiskt ekonomiskt arbete är emellertid
så stor, att antalet doktorander och doktorer blir mycket litet. Det är därför nödvändigt
att omedelbara och kraftiga insatser göres för att förmå ekonomie licentiater i de
ekonomiska ämnena att kvarstanna i den akademiska karriären för att vidareutbilda sig
i denna. Om sådana åtgärder verkligen kommer till stånd och om upprustningen av läroanstalterna
utföres i lämpliga etapper, torde man kunna se på rekrytcringsproblemet med
en viss optimism. Det är emellertid av största vikt, att man da icke i förtid tar i ansprak
för undervisningens behov de personer, som kvarstannar i den akademiska karriären i sådan
utsträckning, att man därmed hindrar dem från att fullfölja sin utbildning. Från denna
synpunkt är biträdande lärartjänster på lång sikt klart att föredraga framför universitetslektorat,
om man eftersträvar en viss total undervisningskapacitet.

340 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm framhåller bl. a. följande.

Direktionen kan i huvudsak ansluta sig till vad lärarrådet anfört beträffande handelshögskolornas
utbildning av forskare och lärare. Direktionen vill i detta sammanhang
understryka den betydelse, som Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan
i Stockholm har för utbildning av nya forskare och lärare inom det centrala ämnet
företagsekonomi. En stor del av de vid Företagsekonomiska forskningsinstitutet utbildade
lärarna och forskarna kommer att tagas i anspråk vid universiteten och vid statliga högskolor.
Därmed får institutet en alldeles särskilt betydelsefull uppgift inför den behövliga
snabba upprustningen av civilekonomutbildningen. För institutets forskningsverksamhet
vore det av stort värde att mer än hittills få stöd av staten. Detta kan ske genom att
högskolan successivt erhåller tillräckligt antal licentiand- och doktorandstipendier, genom
att samhällsvetenskapliga forskningsrådet beredes tillfälle att ställa forskarbefattningar till
institutets förfogande samt genom att forskare vid högskolan i likhet med forskare vid
universiteten erhåller tillgång till statsanslag för ograduerade forskares omkostnader.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg uttalar bl. a. följande.

Handelshögskolorna har under många år haft obetydliga resurser för vidareutbildning
av civilekonomer till licentiater och doktorer. Vid handelshögskolan i Göteborg står för
närvarande endast tre licentiandstipendier till förfogande. Samtidigt har bristen på nya
lärarbefattningar gjort det svårt att stimulera civilekonomer till akademisk vidareutbildning
i konkurrens med välbetalda anställningar inom näringslivet. En följd härav har
blivit, att det under den närmaste tioårsperioden endast kommer att finnas några få
personer, som blir kompetenta för professurer. En bestående handelshögskola kan, åtminstone
tillfälligt, utbyggas med hjälp av lärarpersonal av typen lektorer och biträdande
lärare samt assistenter, men en ny handelshögskola kräver för sin uppbyggnad professurer.

Svenska civilekonomföreningen yttrar:

Beträffande bristen på lärarkrafter vill föreningen betona, att en utbyggnad av civilekonomutbildningen
i den omfattning och i den takt, utredningen föreslår icke torde vara
möjlig, om man icke förbättrar villkoren för forskare och lärare så, att dessa tjänster får
ökad konkurrenskraft på arbetsmarknaden.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anför bl. a. följande.

Överstyrelsen ansluter sig helt till tanken på att ge handelshögskolorna och universiteten
resurser för en utbyggnad av den vetenskapliga forskningen på de merkantila områdena.
Det är angeläget, att tillgången på ekonomie licentiater blir så stor, att även undervisningen
kan tillföras en del lärare med sådan utbildning. Den kvalitativa upprustningen
av undervisningen på handelsgymnasier skulle otvivelaktigt i hög grad underlättas härigenom.
Handelsundervisningens behov av nya lärare med kvalificerad utbildning skulle
även kunna tillgodoses genom en akademisk utbildning med ämnena företagsekonomi,
nationalekonomi, geografi och eventuellt ett språk i en filosofie kandidat- eller politices
magisterexamen.

Med anledning av att utredningen föreslagit, att näringslivets inflytande över
civilekonomutbildningen skall tillgodoses genom inrättande av examensr
å d, motsvarande de tekniska högskolornas avdelningsråd, anför lärarrådet vid
handelshögskolan i Stockholm följande.

Lärarrådet har intet att erinra mot denna tanke, som får aktualitet endast om civilekonomutbildningen
icke kommer att organiseras vid fristående läroanstalter, men vill
i detta sammanhang icke underlåta att understryka, att fakultetsorganisationen måste

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

göras sådan, att utbildningsprogrammet för civilekonomerna kommer under enhetlig ledning
och att civilekonomutbildningen, även om den icke organiseras såsom en »handelshögskola»,
likväl får ett eget ansikte utåt. Att så sker torde vara av stor betydelse bl. a.
för möjligheten att intressera det ekonomiska livet för den ekonomiska forskningen och
dess finansiering.

Handelskammaren i Gefle finner det väsentligt, att näringslivets inflytande
över undervisningens utformning och målsättning i fråga om civilekonomutbildningen
tillgodoses genom inrättande av examensråd vid universiteten, samt
framhåller, att dessa råds verksamhet säkerligen kommer att borga för att
kraven på studenternas och undervisningens kvalitet hålles på samma nivå som
vid de övriga läroanstalterna. Svenska civilekonomföreningen anser däremot, att
— om en särskild ekonomisk fakultet inrättas — den erforderliga kontakten med
näringslivet bör tillförsäkras denna genom att den ges en särskild styrelse, där
näringslivet får tillräcklig representation. En sådan styrelse skulle enligt föreningen
helt ersätta det föreslagna examensrådet.

Några remissinstanser anlägger synpunkter på främst uppgifterna för
den av utredningen föreslagna kommittén för civilekonomutbildning. Lärarrådet
vid handelshögskolan i Stockholm anför bl. a. följande.

Utredningen diskuterar utförligt ett program för utbildningen av civilekonomer och
föreslår, att en särskild kommitté tillsättes för att vidare utreda denna fråga. Lärarrådet
finner detta förslag mycket välmotiverat men vill starkt understryka, att kommittén måste
ges så vidsträckta befogenheter, att den kan taga upp till behandling icke blott fragan
om civilekonomutbildning i trängre mening utan också andra frågor rörande utvecklingen
vid universitet och högskolor av de ämnen, som hör till de ekonomiska vetenskaperna i
vidsträckt mening. Kommittén bör arbeta i etapper och i tur och ordning framlägga
förslag rörande civilekonomutbildning i Göteborg, i Lund och i Uppsala samt eventuellt
vid Stockholms universitet.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg ifrågasätter om icke näringslivets
representation blir för liten för att medge en allsidig belysning av frågorna från
näringslivets synpunkt. Flera adjungerade ledamöter från näringslivet utan
anknytning till någon speciell region bör enligt lärarrådet kunna ingå i kommittén.

Med anledning av att ifrågavarande kommitté enligt utredningens förslag
även skall pröva ett av avdelningsrådet för avdelningen för maskinteknik vid
tekniska högskolan i Stockholm väckt förslag om en förstärkning av den företagsekonomiska
utbildningen för blivande civilingenjörer framhåller överstyrelsen
för de tekniska högskolorna följande.

Universitetsutredningcns förslag till sammansättning av denna kommitté upptager icke
någon företrädare för den högre tekniska undervisningen. Med hänsyn till kommitténs
sistnämnda arbetsuppgift vill överstyrelsen i likhet med lärarkollegiet vid tekniska högskolan
i Stockholm förorda, att också en företrädare för denna undervisning anknytes till
kommittén.

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Även Jernkontoret anser, att en representant för de tekniska högskolorna bör
ingå i kommittén med hänsyn till den vikt som i detta sammanhang måste
tillmätas frågan om ekonomisk utbildning av civilingenjörer. Vidare synes det
Jernkontoret i hög grad motiverat, att näringslivets representation förstärkes i
förhållande till vad utredningen föreslagit.

I anslutning härtill må framhållas, att lärarrådet vid handelshögskolan i
Stockholm, berör frågan om efter utbildning i ekonomi för bl. a.
civilingenjörer. Lärarrådet framhåller bl. a. följande.

Lärarrådet har tidigare pekat på möjligheten att ute i arbetslivet substituera civilekonomer
och civilingenjörer. Många civilingenjörer får med tiden arbetsuppgifter, som
förutsätter såväl teknisk som ekonomisk utbildning. Det har därför blivit vanligt, att
färdiga civilingenjörer och i viss utsträckning teknologie studerande söker sig till handelshögskolorna,
särskilt till handelshögskolan i Stockholm, för att komplettera sin tekniska
utbildning med ett visst mått av utbildning i ekonomi, varvid flertalet studerande av
denna typ brukar nöja sig med att studera företagsekonomi. Lärarrådet finner det i hög
grad önskvärt att dessa önskemål om ekonomisk utbildning för ingenjörer tillgodoses.
Den nu angivna formen har emellertid vissa olägenheter. För de studerande är det olägligt,
att någon speciell studiegång icke finns upplagd för dem utan att de måste på eget
ansvar välja bland kurser, som icke är speciellt avpassade för deras behov. Lärarrådet
anser därför, att starka skäl talar för att man undersöker möjligheten att skapa en särskild
studiegång av begränsad omfattning för civilingenjörer. Det är lärarrådets avsikt
att närmare utreda, om detta skulle kunna tänkas ske vid handelshögskolan i Stockholm.
Lärarrådet vill tillägga, att en sådan studiegång, avsedd för färdiga (eller praktiskt taget
färdiga) civilingenjörer, skulle innebära något helt annat än den av avdelningsrådet för
maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm föreslagna utbildningen vid en särskild
faekavdelning av s. k. ekonomiingenjörer med en i jämförelse med vanliga civilingenjörer
begränsad teknologisk utbildning. Om man inrättar en särskild studiegång för färdiga
civilingenjörer och detta experiment visar sig slå väl ut, bör man måhända vid en senare
tidpunkt upptaga till övervägande även frågan om en motsvarande utbildningsgång vid
handelshögskola för andra personer med akademisk examen, främst humanister och jurister.

Socionomutbildningen

Samtliga myndigheter och organisationer, som uppehållit sig vid frågan om
socionomutbildningen, tillstyrker universitetsutredningens rekommendation, att
denna utbildnings uppgifter, innehåll och organisation bör bli föremål för särskild
översyn. Delade meningar råder däremot om lämpligheten av samt formerna
för en eventuell anknytning av socialinstituten till universiteten.

Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm hälsar med tillfredsställelse, att utredningen
har tagit upp tanken på en anknytning mellan socialinstituten och
universiteten i syfte att möjliggöra en direkt övergång från socionomexamen till
högre studier vid humanistisk fakultet. Hur intim denna anknytning bör vara,
måste enligt styrelsen bli en väsentlig fråga för den föreslagna särskilda utredningen.
I samband härmed anför styrelsen bl. a. följande.

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Möjligheterna till fortsatt högre utbildning skulle enligt styrelsens uppfattning även
kunna bli en betydelsefull stimulans för forskning på de speciella områden av samhällsvetenskaperna,
som socionomutbildningen närmast omfattar. En anknytning till universiteten
skulle dessutom verksamt kunna bidraga till att bryta vad som ännu finns kvar
av isolering för socialinstitutens elever i deras förhållande till studerande vid universitet
och högskolor. Om således fördelarna av en anknytning till universiteten är uppenbara
kan man enligt styrelsens mening inte bortse från de nackdelar, som ett direkt inordnande
i universitetsadministrationen skulle kunna medföra. Socialinstituten har i förhallande till
universiteten relativt små dimensioner och utbildningen vid instituten har karaktären av
ett intimt samspel mellan teoretiska och praktiska undervisningsmoment. En rad andra
omständigheter talar också för att anknytningen mellan socialinstitut och universitet far
former, som bevarar åt instituten ett avsevärt matt av självständighet. Universitetsutredningen
har påpekat att flera av ämnena i socionomexamen har sin motsvarighet i
samhällsvetenskapliga ämnen vid universiteten. Styrelsen vill emellertid framhålla att
ämnena vid socialinstituten fått en inriktning på speciella områden som skall svara mot
socionomyrkenas krav. Detta gör att det av lärarna krävs en specialinriktning och hög
kompetens, som knappast — i varje fall ej för närvarande — kan tillgodoses inom kurser
för ett halvt eller ett betyg i filosofiska examina. Därtill kommer att ämnen som socialrätt,
hygien och socialmedicin samt kommunal ekonomi och redovisning saknar motsvarigheter
vid de humanistiska fakulteterna. Endast med bevarande av ett avsevärt mått av
administrativ självständighet för socialinstituten torde det vara möjligt att vidmakthalla
en enhetlig utbildning omfattande dels dessa ämnen, dels ämnen som har motsvarigheter
inom humanistiska fakulteter.

Liknande synpunkter anlägges av styrelsen för socialinstitutet i Göteborg, som
dessutom framhåller huvudsakligen följande.

För att administrera de ämnen, som ej finns företrädda vid universiteten, och för att
sammanhålla utbildningen, som vid socialinstituten är och bör vara mycket starkt integrerad,
skulle även i fortsättningen krävas en särskild, fristående organisation. En sådan
skulle även behövas för att upprätthålla samarbetet med kommunala och sociala institutioner
och myndigheter. Den administrativa rörlighet, som socialinstituten för närvarande
äger och som möjliggör en smidig anpassning till de snabba förändringarna i samhället,
får enligt styrelsen icke äventyras.

Jämväl styrelsen för sydsvenska socialinstitutet uttalar sig om såväl fördelarna
som nackdelarna av en universitetsanknytning samt berör i anslutning
härtill spörsmålen om särskilda påbyggnadskurser, öppna för dem som avlagt
socionomexamen. Styrelsen uttalar härom:

Det synes vara naturligt att dessa frågor ses i ett vidare sammanhang och att utredningen
därför också får ta ställning till om dessa utbildningsbehov kan tillgodoses inom
ramen för en eventuellt förlängd socionomutbildning och att därvid andra differentieringsmöjligheter
öppnas än de som för närvarande står till buds.

De tre socialinstitutens styrelser berör även frågan om meritering för vinnande
av tillträde till socionomutbildning. Från styrelsernas sida råder det
enighet om att denna utbildning också i framtiden bör stå öppen fiir studerande
utan studentexamen. Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg anför bl. a. följande.

Även om alltfler ungdomar kan beredas möjlighet till gymnasieutbildning, kommer det
säkerligen ännu under en lång tid framåt att finnas många studiebegåvade icke-studenter,

344

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

som instituten skulle kunna ge en möjlighet till högre utbildning. Socialinstituten kan på
detta sätt tillvarataga en för samhället värdefull begåvningsreserv.

Statskontoret framhåller, att jämväl statsbidragsgrunderna bör bli föremål
för omprövning, därest en utredning på ifrågavarande område nu kommer till
stånd.

Kanslern, som säger sig sakna anledning att motsätta sig utredningens förslag
angående tillsättande av en kommitté med uppgift att utreda socionomutbildningens
utformning och socialinstitutens organisatoriska ställning, anser sig
dock i detta sammanhang vilja bestämt uttala, att han hyser starka betänkligheter
mot en anknytning av dessa institut till universiteten.

Socialstyrelsen framhåller, att — även om otvivelaktigt starka skäl kan tala
för en anknytning till universiteten — styrelsen likväl icke är beredd att i nuvarande
läge taga ställning till denna komplicerade fråga. Härvidlag bör man
enligt styrelsens mening lämna den föreslagna utredningen helt fria händer.
Om en överflyttning till universiteten skulle komma till stånd, finner styrelsen
det angeläget, att icke därigenom utbildningsmöjligheterna för icke-studenter
försämras. Sistnämnda synpunkt understrykes även av arbetsmarknadsstyrelsen,
som i övrigt helt allmänt ansluter sig till utredningens tankegång beträffande
en anknytning i nagon form av socionomutbildningen till universitetsväsendet.

Svenska stadsförbundet, som icke vill motsätta sig att en utredning verkställes
i förevarande fråga, delar icke universitetsutredningens principiella syn på socionomutbildningens
anknytning till universiteten. Styrelsen anför bl. a. följande.

Socialinstituten utbildar för närvarande huvudsakligen personal för kommunernas ekonomiska
och sociala förvaltning, och härför har denna utbildning visat sig vara mycket
ändamålsenligt upplagd och utpräglat praktisk. Denna examen är helt enkelt den vanligaste
utbildningsgrunden inom kommunalförvaltningarna. Socionomutbildningen i sitt
nuvarande skick har sålunda visat sig vara en beprövad och uppskattad kommunal ämbetsexamen.
Denna praktiska specialutbildning är av den karaktär, att den lämpligast kan
bedrivas i fristående fackskolor. För närvarande har socialinstituten en reell anknytning
till primärkommunerna och landstingen till vilka också de färdigutbildade efter examen
i huvudsak går för yrkesutövning. Genom ett inordnande i universitetens annorlunda
uppbyggda system, arbetsformer och allmänna miljö riskerar socionomutbildningen att
successivt förlora sin speciella karaktär, sin nuvarande anknytning till den kommunala
sfären och framför allt sin utpräglat praktiska uppläggning. En annan sak är det välmotiverade
behovet av efterutbildning efter socionomexamen liksom av forskning på det
kommunala området, som kan tillgodoses genom ett utvidgat samarbete mellan dessa
fristående fackskolor och universiteten och genom skapandet av former och givna regler
för övergång från fackskolan till universitetet, alltså en anknytning i denna mening. Vad
som givit socionomutbildningen dess stora betydelse är — utöver den utpräglat praktiska
uppläggningen — att rekryteringen till socialinstituten i stor utsträckning skett efter andra
och bredare grunder än vad som gäller för universiteten. Dessa institut har i själva verket
blivit inkörsportar för helt andra samhällslager än de som traditionellt rekryterar universitet,
högskolor och offentlig förvaltning. Det är synnerligen angeläget att socialinstitutens
breda rekryteringsbas bibehålies och tendenser på sista tiden att tunna ut denna rekryte -

345

Kungl. May.ts •proposition nr 119 år 1960

ringsprincip måste bestämt motverkas. Styrelsen befarar även att om socialinstituten
direkt anknytes till eller i någon form inordnas i det traditionella universitetssystemet
denna bredd i rekryteringsprinciperna förr eller senare försvagas.

TCO finner det för sin del troligt, att rekryteringen till socionomutbildningen
i framtiden i större utsträckning än hittills kommer att baseras på studentexamen
men vill, då organisationen tillstyrker universitetsutredningens förslag
att anknyta denna utbildning till universiteten, likväl betona, att en förutsättning
måste vara, att socionomutbildningen jämväl skall stå öppen för
personer utan formella meriter men med håg och fallenhet för sociala studier
och socialt arbete. TCO anför härjämte bl. a. följande.

Möjligheter bör dessutom finnas att tillgodoräkna de i socionomexamen ingående kurserna
såsom tentamina även för andra examina inom den filosofiska fakulteten. TCO vill
också understryka nödvändigheten av att man vid ett överförande till universiteten av
socionomutbildningen bevarar den roll som socialinstitutens styrelser för närvarande fyller
såsom kontaktorgan mellan utbildningsanstalterna och arbetsmarknaden. Detta torde
lämpligast kunna ske genom att man för socionomutbildningen vid universiteten skapar
organ liknande avdelningsråden vid de tekniska högskolorna och de föreslagna examensråden
för civilekonomutbildningen vid universiteten.

Sveriges socionomjörbund anser, att ökningen av utbildningskapaciteten är
ett motiv för utredningens tanke på anknytning av socialinstituten till universiteten;
ett andra motiv är att det därigenom blir lättare för socionomer att få
tillfälle till försatta studier och forskning. Förbundet accepterar båda dessa
motiv och ansluter sig sålunda till tanken på anknytning av socialinstituten till
universiteten. Vidare anför förbundet bl. a. följande.

Utbildningsvolymen bestämmes icke enbart av läroanstalternas möjligheter att meddela
undervisning utan också av deras möjligheter att förmedla tillfredsställande praktik. Detta
problem aktualiseras genom universitetsutredningens synpunkter på två sätt. Förbundet
anser för det första, att det måste vara angeläget, att tillgängliga praktikmöjligheter i
första hand förbehålles blivande socionomer och först i andra hand, sedan socialutbildningens
behov fyllts, upplåtes åt andra studerande från fakulteten. För det andra måste
nödvändigheten att effektivt utnyttja praktikplatserna tagas i betraktande, om man
medger fritt tillträde till socionomutbildning för studenter oavsett deras betygsnivå.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund tillstyrker livligt infogandet av
socionomutbildningen i universitetsorganisationen men betonar samtidigt, att
denna utbildningslinje även i framtiden måste stå öppen för dem som visserligen
saknar studentexamen men på andra sätt bevisar sin lämplighet för dessa
studier.

Angelägenheten av en ökad utbildningskapacitet inom förevarande område
beröres av några remissinstanser. Sålunda understryker styrelsen jör socialinstitutet
i Stockholm, att socialinstitutens utbildningsresurser självfallet måste ökas
för att bättre svara mot arbetsmarknadens behov och den ökade strömmen av
ungdomar, som söker sig till socialinstituten. Den angelägna utbyggnaden av
socialinstitutcn kan enligt styrelsens uppfattning dock knappast ske i den takt,

346

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

som gör det möjligt att inom överskådlig tid ta bort spärrarna för sökande
med studentexamen. I samband härmed framhåller styrelsen följande.

De omständigheter, som gör det svårt att snabbt öka socialinstitutens utbildningskapacitet,
har inte enbart karaktären av »golvytesspärrar» även om lokalbristen vid exempelvis
stockholmsinstitutet är besvärande. Det gäller därjämte att få fram lärarkrafter
inom specialområden där akademiker med hög meritering är fåtaliga och eftersökta. Det
gäller också att möjliggöra den i utbildningen ingående praktiken och att engagera lämpliga
praktikhandledare. Svårigheterna att bereda eleverna lämpliga praktikplatser är utan
tvekan en besvärlig »flaskhals» för socionomutbildningens expansion. Skulle, som universitetsutredningen
föreslår, den praktiska utbildningen vid socialinstituten också öppnas
för studerande vid humanistiska fakulteten, blir lösningen av praktikproblemet än mer
angelägen.

Bristen på socionomer understrykes kraftigt av socialstyrelsen, som i huvudsak
ansluter sig till den av arbetsmarknadsstyrelsen gjorda bedömningen av
behovet av socionomutbildad arbetskraft.1 Socialstyrelsen anför dessutom följande.

Bristen på socionomer är för utvecklingen av den sociala verksamheten på olika områden
ytterst besvärande. Styrelsen har ofta, när reformer på det sociala området varit
aktuella, understrukit vikten av erforderliga personella resurser. En förutsättning härför
är att kommunernas, landstingens och statsmakternas representanter ställer erforderligt
antal tjänster till förfogande. En annan därmed sammanhängande förutsättning är att
möjligheter föreligger att få kvalificerade sökande till tjänsterna. Icke sällan torde betydelsefulla
reformer ha fått stanna på papperet därför att de erforderliga personella
resurserna för reformens genomförande saknats. Exempel härpå kan hämtas från mentalsjukvårdsdelegationens
senaste betänkande. Även förslaget till ny barnavårdslag ställer
krav på socionomutbildad arbetskraft som blir svår att tillgodose. Vidare må erinras om
att genomförandet i enlighet med lagstiftarnas intentioner av den nya nykterhetsvårdslagstiftningen
och i ännu högre grad av 1956 års socialhjälpslag har försvårats på grund
av personalbristen. Bristen på utbildade socionomer torde exempelvis ha föranlett att
man — i synnerhet på landsbygden — underlåtit att inrätta erforderliga kommunala
befattningar eller tillsatt befattningar med mindre kvalificerad arbetskraft.

Kooperativa förbundets styrelse anför följande.

Den »socialtekniska» utbildningen, förlagd till våra tre socialinstitut, avser i främsta
rummet att framskapa kompetenta administrativa krafter i kommunernas och statens
tjänst men har också viss betydelse för företagslivet genom att tillgodose behovet av
assistenter och konsulenter för de ändamål, som kan sammanfattas i begreppen företagens
sociala välfärdsverksamhet och personalvård. För närvarande betecknar utredningen socialinstitutens
intagningskapacitet som inte fullt utnyttjad. Behovet av socionomer torde
dock i och med den sociala välfärdsverksamhetens utbredning och fördjupning komma
att växa under 1960-talet.

Förslaget om en utredning av socionomutbildningens uppgifter, innehåll och
organisation tillstyrkes dessutom av bl. a. Svenska landstingsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund, samt SFS och SACO.

Se Arbetsmarknadsinformation, serie S, nr 6/1959.

347

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

3. Departementschefen

De förslag som universitetsutredningen framlagt rörande de teologiska och
de juridiska fakulteterna synes inte behöva föranleda något särskilt ställningstagande
från statsmakternas sida i här förevarande sammanhang. Utredningens
förslag om särskilda medel till universitetskanslerns förfogande för att tilldelas
de teologiska och juridiska fakulteterna i mån av behov med hänsyn till stigande
studenttillströmning har såtillvida blivit beaktat av Kungl. Maj:t i årets
statsverksproposition som däri förordats, att en förstärkning av undervisningsresurserna
vid de teologiska och juridiska fakulteterna till följd av ett ökande
antal studerande skall kunna ske med anlitande av medel ur anslaget till Gemensamma
universitetsändamål: Extra utgifter (s. 266 f.). Utredningens förslag om
forskarassistenttjänster vid de juridiska fakulteterna synes böra prövas på
grundval av universitetskanslerns i sedvanlig ordning framlagda förslag till
anslagsäskanden.

Jag vill dock i detta sammanhang med hänsyn till de aktuella svårigheterna
att rekrytera forskare vid de juridiska fakulteterna uttala, att det kan bli nödvändigt
att åter aktualisera frågan om en ändring av praxis rörande juris
licentiatexamen i syfte att få till stånd en mera självständig dylik examen, jämförbar
med filosofie licentiatexamen. Ett flertal andra synpunkter och förslag
har i skilda sammanhang framförts rörande forskarrekryteringen vid dessa fakulteter.
Det torde böra ankomma på universitetskanslern att mot bakgrund av
den utveckling rörande de juridiska fakulteternas framtida storlek, som synes
sannolik med hänsyn till den väntade ökningen av antalet studentexamina och
till vad jag under avsnitt II anfört rörande tillträdet till de fria fakulteterna,
nu göra en sammanfattning av de skilda synpunkter och förslag, som föreligger
för att stimulera till ökad forskarrekrytering vid de juridiska fakulteterna, och
med ledning därav framlägga en plan för en rationell lösning på längre sikt av
hithörande frågor. I

I avsnitt II har jag utifrån arbetsmarknadssynpunkter utförligt behandlat
frågan om tillströmningen till de humanistiska fakulteterna under kommande år.
Liksom universitetsutredningen och flertalet remissinstanser har jag därvid funnit
anledning att uttala en viss oro för en alltför stor tillströmning i fortsättningen
till sådana ämnen inom de humanistiska fakulteterna, som ej kan betraktas
som samhällsvetenskapliga i vid mening. Jag delar dock utan tvekan den
uppfattning som även framkommit i remissyttrandena, att en skarp gränsdragning
mellan samhällsvetenskap och humanistisk vetenskap vore olycklig. Men
en sådan inställning är helt förenlig med den ståndpunkten att en åtskillnad i
fråga om arbetsmarknadsmässiga framtidsbedömningar kan och bör göras mellan
å ena sidan samhällsvetenskapligt skolad arbetskraft och å andra sidan

348

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 119 år 1960

humanistiskt skolad arbetskraft. Det måste nämligen då vara fråga om den
huvudsakliga inriktning, som den ena och den andra yrkeskategorien har. Självfallet
finns en rad gränsfall, men förekomsten av sådana och svårigheterna att
göra arbetsmarknadsprognoser för personer med skilda ämneskombinationer får
ej leda till den ståndpunkten — den har framskymtat i yttrandena över universitetsutredningens
förslag och i den offentliga debatten — att det ej är rimligt
att rekommendera en generell tyngd punktsförskjutning i studenttillströmningen
mot samhällsvetenskapliga ämnen inom ramen för de humanistiska fakulteterna.
Flertalet remissyttranden från avnämare och arbetstagarorganisationer har klart
understrukit det berättigade i en sådan ståndpunkt.

Den omfattande diskussion rörande den humanistiska vetenskapens ställning,
som följt på utredningens rekommendationer rörande den framtida tillströmningen
till de humanistiska fakulteterna, har vidare föranlett mig att i detta
sammanhang framhålla följande.

Humanistisk forskning, utbildning och bildning är en av grundvalarna för
demokratisk fostran och för etisk, estetisk och annan kulturell aktivitet. I en
tid av snabba tekniska och naturvetenskapliga framsteg är de värden, som én
aktiv humanistisk forskning skapar, om möjligt än omistligare för en lyckosam
och harmonisk utveckling av individ och samhälle. Det måste samtidigt med
kraft understrykas att den bästa grogrunden för humanistisk forskning säkerligen
är ett välfärds- och välståndssamhälle, som för sitt materiella framåtskridande
blivit mer och mer beroende av livaktigheten hos den experimentella
forskningen och som just därför också har ett allt större behov av en konstruktiv
humanistisk aktivitet, för att en riktigt balanserad utveckling skall komma till
stånd. Mot den bakgrunden och med beaktande av det ovedersägliga faktum
att under de senaste femton åren de humanistiska fakulteterna vuxit oerhört
mycket snabbare än de fakulteter och högskolor, som är de viktigaste företrädarna
för den experimentella forskningen och utbildningen, kan det ingalunda
vara oberättigat och obetänkt att nu låta tillväxten av universitets- och högskoleväsendet
i första hand komma på de delar, som för närvarande framstår som
relativt sett minst utvecklade.

I likhet med utredningen finner jag det angeläget, att tillströmningen till de
humanistiska fakulteterna dämpas under kommande år, vilket skulle få till konsekvens
att det totala studerandeantalet vid de humanistiska fakulteterna under
1960-talet efter en fortsatt ökning de närmaste åren så småningom skulle bli
relativt konstant. Planeringen i stort, bl. a. beträffande lokalfrågorna, för de
humanistiska ämnena synes därför kunna ske med de av universitetsutredningen
angivna totala närvarosiffrorna för åren 1965 och 1970 som allmän utgångspunkt.
Jag vill dock samtidigt erinra om vad jag anfört i avsnitt II om angelägenheten
av att, bl. a. med hänsyn till pressen från de växande studentkullarna,
ge ungdomen lämpliga alternativ till en akademisk utbildning.

Universitetsutredningens rekommendationer rörande tillströmningen till de
humanistiska fakulteterna bygger bl. a. på den förutsättningen, att det skall bli

349

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

möjligt att i växande omfattning bereda humanistiskt skolad arbetskraft lämpliga
sysselsättningar utanför lärarbanan. I syfte att därvid bättre än hittills
anpassa utbildningen vid de humanistiska fakulteterna till en framtida arbetsmarknads
växlande krav på olika yrkesutövare förordar utredningen en starkare
differentiering av studiegången för studerande vid de humanistiska fakulteterna.
Utredningen föreslår att en kommitté tillkallas för att framlägga förslag i
detta avseende. Samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan har tillstyrkt
detta förslag. Jag vill för min del förorda att en dylik kommitté tillkallas med uppgift
att successivt framlägga förslag om differentierad studiegång. Dock finner
jag i likhet med ett antal remissinstanser att frågan om en differentiering av
studiegången jämväl har aktualitet för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna.
Den av mig nu förordade kommittén bör därför få i uppdrag att framlägga
förslag avseende båda de filosofiska fakulteterna. Det synes ganska troligt
att det vid detta utredningsarbete kommer att bli aktuellt att pröva frågan om
olika former för blandad humanistisk och naturvetenskaplig utbildning och även
för blandad filosofisk och annan utbildning. Den av universitetskanslern påtalade
revisionen av stadgan angående filosofiska examina har således ett klart
samband med det nu förordade utredningsarbetet. Kungl. Maj:t torde i annat
sammanhang låta utfärda närmare bestämmelser rörande utredningsarbetets
bedrivande.

Vad som anförts i universitetsutredningens betänkande rörande den samhällsvetenskapliga
utbildningen och forskningen samt i remissyttrandena i denna del
föranleder mig här ej till några särskilda uttalanden utöver dem jag redan gjort,
utom i följande speciella avseende.

Flera remissinstanser, bl. a. stadsförbundet, har understrukit vikten av att
samhällsplaneringens metodik och problem beaktas på ett helt annat sätt än
som för närvarande sker i den närmast berörda universitets- och högskoleutbildningen.
Detta spörsmål är enligt min mening av väsentligt intresse. Det bör
därför övervägas om en fråga av denna art bör prövas i samband med det
arbete, som den nyss förordade kommittén skall ha att utföra, eller om det bör
ske i annan ordning. Det kan i anslutning härtill vara skäl att erinra om vad
jag i årets statsverksproposition anfört beträffande inrättande av en professur
i stadsplanekon st (åttonde huvudtiteln s. 74).

I det följande kommer jag att ytterligare något beröra de samhällsvetenskapliga
ämnenas ställning inom universitets- och högskoleorganisationen.

Universitetsutredningens förslag rörande den ekonomiska utbildningen och
forskningen har i fråga om ökningen av utbildningskapaciteten genomgående
tillstyrkts såväl av företrädare för avnämare och arbetstagarorganisationer som

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

av universitets- och högskolemyndigheterna. Därvid har också tillstyrkts att
utbildningskapaciteten vid de två nuvarande handelshögskolorna utökas i minst
den omfattning utredningen räknat med, nämligen vid handelshögskolan i Göteborg
från 120 till 180 nybörjare samt vid handelshögskolan i Stockholm från 220
till 275 nybörjare per år. Utredningens förslag att därjämte skulle skapas förutsättningar
för en med handelshögskolornas utbildning likvärdig ekonomutbildning
vid universiteten i Uppsala och Lund har däremot mött ett blandat mottagande
vid remissbehandlingen. Ett flertal av de remissinstanser som ställt sig tveksamma
till denna senare del av utredningens förslag har ansett det vara kostnadsmässigt
olämpligt eller praktiskt ogörligt — i senare fallet främst med hänsyn till
bristen på kompetenta lärare i ämnet företagsekonomi — att inom överskådlig
framtid påbörja ekonomutbildning vid mer än ytterligare ett lärosäte.

Universitetskanslern har med hänvisning till yttranden från historisk-filosofiska
sektionen i Uppsala och filosofiska fakulteten i Göteborg icke ansett sig
kunna tillstyrka att principbeslut nu fattas om anordnande av civilekonomutbildning
vid universiteten i Uppsala och Lund. Den historisk-filosofiska sektionen
i Uppsala motiverar sin negativa inställning till utredningsförslaget bl. a.
med att näringslivets stora men mångskiftande behov av företagsekonomiskt
utbildad arbetskraft bättre skulle kunna tillgodoses i framtiden, om universiteten
för sin del finge största möjliga frihet att experimentera med nya kurskombinationer
i sin företagsekonomiskt inriktade utbildning än om de skulle
få i uppgift att meddela en ekonomutbildning enligt det traditionella mönster
som tillämpas vid handelshögskolorna.

Vissa av de synpunkter som framförts från Uppsala-sektionens sida synes mig
vara i och för sig väl beaktansvärda. Överstyrelsens för yrkesutbildning påpekande,
att det för tillgodoseende av behovet av lärare för yrkesutbildningen på
främst gymnasienivå skulle vara värdefullt med en utvidgad företagsekonomiskt
inriktad men till sin utformning varierad universitetsutbildning, ger
ytterligare stöd åt här angivna synpunkter i Uppsala-sektionens yttrande. Å
andra sidan är det uppenbart att den kapacitetsökning, som de bestående handelshögskolorna
synes kunna genomföra på kort sikt, ej är tillräcklig för att
tillgodose det ökade behovet av civilekonomer med nuvarande kompetens i offentlig
och enskild verksamhet. Därför finner jag starka skäl tala för att kapaciteten
utökas genom att vid ytterligare minst ett lärosäte anordnas ekonomutbildning
av den typ, som nu ges i Stockholm och Göteborg. Med hänsyn till
bristen på kompetenta lärare i ämnet företagsekonomi synes det för närvarande
ej vara realistiskt att räkna med att nu kunna påbörja dylik utbildning vid mer
än ytterligare ett lärosäte; en i och för sig önskvärd ytterligare utbyggnad av
ekonomutbildningen bör därför anstå något. I likhet med flertalet remissinstanser
som uttalat sig i frågan finner jag övervägande skäl tala för att denna utbildning
förlägges till en universitetsort i nära anknytning till den samhällsvetenskapliga
utbildningen. Med hänsyn till avnämarsidans yttranden och till det intresse som
visats från Lunds universitets sida — det större konsistoriet där har i en särskild
skrivelse vänt sig mot universitetskanslerns avvisande hållning till eko -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 351

nomutbildning vid universiteten — anser jag att utbildningen bör förläggas till
Lund.

Jag vill efter samråd med chefen för handelsdepartementet för egen del förorda
följande. Handelshögskolan i Göteborg ges snarast möjligt resurser att
utöka intagningskapaciteten från 120 till 180 ekonomie studerande. Förhandlingar
upptas med vederbörande rörande statens medverkan i en utökning av
intagningskapaciteten vid handelshögskolan i Stockholm med den riktpunkten,
att nybörjarintagningen så snabbt som möjligt ökas till minst 275. I Lund
skapas snarast möjligt förutsättningar för utbildning av civilekonomer.

Ekonomutbildningen i Lund synes med hänsyn till de synpunkter i remissyttrandena,
som framförts rörande universitetsutredningens förslag i organisatoriskt
avseende, tills vidare böra ges i huvudsak den utformning som förordats
av en för Lunds universitet och Skånes handelskammare gemensam kommitté.
Det betyder att utbildningen tills vidare skall meddelas inom ramen för en ekonomisk
fakultet vid universitetet. Därvid bör dock i enlighet med universitetsutredningens
förslag avnämarinflytandet på utbildningen få formen av ett till
den nya fakulteten knutet rådgivande organ, förslagsvis benämnt fakultetsrådet
för ekonomutbildning. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare
föreskrifter härom. Den av universitetsutredningen föreslagna särskilda
kommittén för att klarlägga de personella och lokalmässiga förutsättningarna
för ekonomutbildningen synes mig knappast nödvändig. Det bör i stället i första
hand ankomma på de lokala universitetsmyndigheterna att efter samråd med
företrädare för näringslivet och avnämarsidan i övrigt samt andra lokala och
regionala intressenter framlägga förslag rörande de lokaler, anslag samt bestämmelser
m. m., som fordras för anordnande av den sålunda förordade utbildningen.
Riktpunkten för arbetet bör vara att den ekonomiska fakulteten dimensioneras
för att, förutom bedrivande av ekonomisk forskning, kunna vid full utbyggnad
ge en med nuvarande civilekonomutbildning likvärdig utbildning åt 200 nya
studerande varje läsår.

I fråga om socionomutbildningen anser universitetsutredningen — liksom beträffande
civilekonomutbildningen — att principiellt sett stora fördelar står att
vinna, om ifrågavarande, samhällsvetenskapen närstående utbildning integreras
i universitetens verksamhet. Socionomexamen bör därför enligt utredningen
kunna avläggas vid universiteten. Från remissinstansernas sida har framhållits
såväl fördelar som olika nackdelar av en dylik integration.

För egen del finner jag, att i och för sig starka skäl kan anföras för den av
utredningen skisserade inordningen av socionomutbildningcn i universitetsorganisationen.
Å andra sidan är det otvivelaktigt så — vilket bland andra stadsförbundet
understrukit — att socionomexamen i sin nuvarande huvudsakliga
utformning visat sig vara ändamålsenlig med hänsyn till de arbetsuppgifter,
för vilka examen hittills i första hand varit avsedd. Av bland andra social1-

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

institutens styrelser har vidare betonats, att den praktiskt inriktade fackutbildning,
varom här är fråga, ställer särskilda krav på det organ, som har att svara
för de i socionomexamen ingående ämnenas uppläggning samt för utbildningens
sammanhållande. Synpunkter av nu antytt slag måste enligt min mening tillmätas
den allra största vikt. Jag har för egen del kommit till den slutsatsen,
att socionomutbildningen liksom hittills bör tills vidare vara en från universitetsutbildning
fristående institutsutbildning.

Redan tidigare har från åtskilliga håll begärts en översyn av socionomexamens
innehåll och utformning på olika punkter m. m. Vid remissbehandlingen av
universitetsutredningens betänkande har angelägenheten av en sådan översyn
ytterligare framhållits, och ingen remissinstans har motsatt sig förslaget om en
dylik allsidig utredning. Jag har också själv den uppfattningen, att en utredning
av förevarande spörsmål bör igångsättas. Det kan tänkas, att en ingående
översyn av hithörande frågor kan leda till att socionomutbildningen i vissa
avseenden bör få en inriktning, som närmar denna utbildning mer än vad nu är
fallet till den samhällsvetenskapliga utbildningen, utan att därför avkall behöver
ges på socionomutbildningens speciella karaktär. En särskilt viktig uppgift
vid en sådan översyn blir — såsom även understrukits av remissinstanserna —
att undersöka förutsättningarna och möjligheterna för dem, som bedrivit studier
för socionomexamen, att tillgodoräkna sig sådan utbildning vid fortsatta studier
vid universitet, och vice versa.

Såsom framgått såväl av universitetsutredningens uttalanden som av flertalet
remissinstansers yttranden föreligger för närvarande en besvärande brist på
socionomer. Med hänsyn härtill finner jag det vara en angelägenhet av första
ordningen, att socionomutbildningens nuvarande kapacitet väsentligt ökas. Vikten
härav framstår enligt min mening än mer uppenbar mot bakgrunden av vad
som sagts i det föregående under avsnitt II om nödvändigheten att åstadkomma
en med hänsyn till arbetsmarknaden rimlig avvägning av kapaciteten hos skilda
fakulteter, högskolor och andra längre utbildningsvägar.

Som jag nyss framhållit bör en utredning komma till stånd med uppgift att
närmare belysa och ta ställning till de många, delvis något kontroversiella problem,
som gäller socionomutbildningens uppgifter, innehåll och organisation.
Den mest brådskande uppgiften för denna utredning blir att framlägga förslag
om ökning av utbildningskapaciteten. Därvid torde de synpunkter böra beaktas,
som jag i det följande under avsnitt V kommer att anföra beträffande Umeåfrågan.
En andra, på kort sikt icke fullt så brådskande men likväl utomordentligt
viktig uppgift blir frågan om den lämpligaste utformningen av socionomutbildningens
innehåll med hänsyn till den pågående förändringen av samhällsstrukturen,
särskilt inom de områden av samhällslivet, där arbetskraft med
social utbildning erfordras. Som en tredje huvuduppgift framstår frågan om
socialinstitutens framtida organisatoriska ställning, bl. a. beträffande huvudmannaskapet.
Jag torde i annat sammanhang få återkomma närmare till denna
utredningsfråga.

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

353

V. Totaldimensionering, kostnader m. m.

1. Universitetsutredningen

A. Lärosätenas framtida storlek

I det föregående har frågan om de enskilda lärosätenas dimensionering i
olika sammanhang diskuterats. I samband med sina kostnadsberäkningar lämnar
utredningen vissa sifferuppgifter beträffande studerandeantalets storlek inom
skilda fakulteter och högskolor.

Utredningen redovisar först följande sammanställning,	vilken avser förhål-
landena höstterminerna 1959, 1965 och 1970.
		Beräknat antal närvarande	studerande
Fakultet/högskola		höstterminen år
		1959	1965	1970
Teol. fak.............................		700	830	980
Jur. fak...............................		2 000	3 300	4 300
Med. fak.............................		3 200	3 900	4 300
Hum. fak.............................		12 100	14 300	14 600
Mat.-nat. fak..........................		4 700	9 400	13 000
Tekn. högsk..........................		4 800	8 200	10 400
Handelshögsk./ekon. stud. vid univ......		1300	2 200	2 700
Tandi .-högsk..........................		1 100	1 600	1700
Farm. inst............................		400	500	500
GCI .................................		140	200	200
Jordbr. högsk .........................		650	650	650
	Summa	31 090	45 080	53 330

Anm. På grundval av observerade data rörande förhållandet mellan antalet ett år närvarande
studerande och antalet nybörjarplatser respektive nettoantalet nyinskrivna ett

antal år tidigare har följande antaganden gjorts för skilda fakulteter och högskolor:

1. Antalet teologer har antagits motsvara 95 procent av nettoantalet nyinskrivna under
de fem senaste åren.

2. Antalet jurister har antagits motsvara 93 procent av nettoantalet nyinskrivna de sex
senaste åren.

3. Antalet medicinare har antagits motsvara 96 procent av antalet nybörjarplatser de
nio senaste åren.

4. Beträffande beräkningsmetoderna för antalet studerande vid de humanistiska och de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna samt vid de tekniska högskolorna se avsnitt
IV respektive III.

5. Antalet ekonomie studerande har antagits motsvara 95 procent av antalet nybörjarplatser
de fyra senaste åren.

6. Antalet studerande vid tandläkarhögskolorna har antagits motsvara 96 procent av
antalet nybörjarplatser under de fem senaste åren.

7. Antalet studerande vid farmaceutiska institutet har antagits motsvara 100 procent av
antalet nybörjarplatser på apotekarlinjen de fyra senaste åren + hela antalet nybörjarplatser
på receptarielinjen.

8. Antalet studerande vid gymnastiska centralinstitutet har antagits motsvara summan
av antalet nybörjarplatser de två senaste åren.

23 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 119

354

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

Utredningen gör vidare en fördelning på. olika utbildningslinjer och studieorter
av det beräknade antalet studerande vid universitet och högskolor 1970
på sätt följande sammanställning utvisar.

Beräknat antal studerande vid universitet och högskolor 1970. * 1

Uppsala	Lund/ Malmö	Göteborg	Stockholm	Umeå	Summa
490	490				(651) 980
1075	1075	_	2150	_	(1 886) 4 300
775	990	990	1200	345	(2 927) 4 300
4 550	3 000	3 000	4 050		(10 949) 14 600
3 600	2 900	2 900	3 600		(3 906) 13 000
—	2 500	3 600	4 300	—	(4 423) 10 400
400	400	800	1100	_	(1 431) 2 700
—	490	480	490	240	(1 097) 1 700
—	—	—	500	_	(431) 500
—	—	—	200	_	(137) 200
275	—	—	375	—	(642) 650
11165	11845	11770	17 965	585	53 330
6 322	5 694	4 661	11663	140	28 480
77	108	153	54	318	87

Fakultet/högskola

Teol. fak.....

Jur. fak......

Med. fak.....

Hum. fak. ...
Mat.-nat. fak.

Tekn. högsk........

Handelshögsk ./ekon.
stud. vid univ. ...

Tandl.-högsk.
Farm. inst. ..

GCI .........

Jordbr. högsk.

Summa

Jfr höstterm. 1958
Ökning % .......

Anm.:

1. Teologerna har antagits fördela sig lika mellan Uppsala och Lund.

2. Juristerna har antagits fördela sig med 50 procent i Stockholm och 25 procent i vardera
Uppsala och Lund.

3. Medicinarna har antagits fördelade med 18 procent i Uppsala, 23 procent i vardera
Lund och Göteborg, 28 procent i Stockholm och 8 procent i Umeå. Dessa procentsiffror
svarar emot en här antagen fördelning av 490 nybörjarplatser med 90 i Uppsala,
110 i Lund, 115 i Göteborg, 135 i Stockholm och 40 i Umeå.

4. Naturvetarna har antagits fördela sig med 55 procent i Uppsala—Stockholm (lika antal
på vardera orten) och 45 procent tillsammans i Lund och Göteborg (lika antal på
vardera orten).

5. Till grund för antagandet rörande humanisternas fördelning ligger samma beräkning
som för naturvetarna. Dock har med hänsyn till det mycket omfattande nybyggnadsprogram
för naturvetenskapliga och tekniska institutioner i Lund och Göteborg, som
blir nödvändigt för genomförande av utredningens här framlagda förslag, en något
mindre andel (41 procent) av humanisterna antagits för dessa två orter. En motsva -

355

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

rande ökning har i stället antagits för Uppsala. Ett stöd härför utgör gymnasieorganisationens
förhållandevis starka utbyggnad i landets norra delar. Om man jämför fördelningen
av gymnasisterna år 1956 på olika delar av landet (skolöverstyrelsens gymnasieutredning)
med de fyra humanistiska fakulteternas hittillsvarande dragningskraft
på olika landsdelars studenter (statistiska centralbyråns undersökning rörande de höstterminen
1956 närvarandes fördelning efter hemort vid inskrivningen), finner man att
Uppsalas rekryteringsområde skulle omfatta 35 procent av de närmaste årens studenter
mot 26 procent för Stockholm, 26 procent för Lund och 14 procent för Göteborg. Nu
är emellertid övergångsfrekvensen till akademiska studier särskilt hög bland storstädernas
studenter. Därtill kommer, att den humanistiska fakulteten i Göteborg ännu måste
betecknas som icke fullt utbyggd. En fördelning med något mer än 31 procent för
Uppsala, 41 procent för Lund och Göteborg tillsammans och återstående nära 28 procent
för Stockholm har med hänsyn till dessa förhållanden ansetts rimlig.

6. De studerande vid de tekniska högskolorna har antagits fördelade med 41 procent i
Stockholm, 35 procent i Göteborg och 24 procent i Lund. Dessa procentsiffror svarar
emot den i avsnitt III föreslagna och (beträffande avdelningen för lantmäteri) beräknade
fördelningen av antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna. Licentianderna
har schablonmässigt fördelats enligt samma proportioner.

7. De ekonomie studerande har antagits fördelade med 40 procent i Stockholm, 30 procent
i Göteborg och 15 procent i vardera Uppsala och Lund. Dessa procentsiffror svarar
emot en antagen fördelning av 700 nybörjare per år med ungefär 300 i Stockholm,
200 i Göteborg och 100 i vardera Uppsala och Lund.

8. Odontologerna har antagits fördelade med 29 procent i vardera Stockholm och Malmö,
28 procent i Göteborg och 14 procent i Umeå. Dessa procentsiffror svarar emot en
antagen fördelning av 350 nybörjarplatser med 100 i vardera Stockholm, Malmö och
Göteborg och 50 i Umeå.

Den sist givna siffersammanställningen bör enligt utredningens mening tills
vidare kunna tjäna som riktpunkt för generalplanearbetet för de högre läroanstalternas
utbyggnad. Utredningen vill emellertid understryka, att siffrorna
endast i vissa hänseenden — det gäller främst de tekniska högskolorna och de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas stora laborationsämnen — grundar
sig på i betänkandet framlagda, konkreta förslag. I andra hänseenden
är det här fråga om antaganden rörande studenternas val av studieort eller om
hypotetiskt grundade beräkningar rörande statsmakternas framtida beslut i
fråga om dimensionering och förläggning av vissa läroanstalter. Det sistnämnda
gäller främst de medicinska läroanstalterna, tandläkarhögskolorna och de till
jordbruksdepartementet hörande läroanstalterna. Utredningen har sålunda med
den givna sammanställningen endast kunnat ge en provisorisk riktpunkt för
planeringsarbetet. Allteftersom statsmakterna fattar beslut i anledning av universitetsutredningens
och andra sittande utredningars förslag, blir det därför
nödvändigt att justera planer och riktpunkter. Särskilt måste här framhållas,
att utredningen själv — såsom framgått av det föregående — tänker sig möjligheten
av matematisk-naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig utbildning i
Umeå och därutöver även antytt möjligheten av att viss juridisk utbildning kan
behöva komma till stånd i Göteborg.

356 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

B. Umeå-frågan

Beträffande Umeå-frågan omfattar universitetsutredningens program — såsom
framgått av utredningens förut under II. B. Ställningstagandena återgivna rekommendationer
— i första hand följande två punkter.

Den medicinska högskolan i Umeå utbygges till en fullständig läroanstalt för
läkarutbildning.

Tandläkarinstitutet i Umeå utbygges snarast möjligt till att kunna meddela
en fullständig tandläkarutbildning.

Utredningen uttalar sig därjämte för en komplettering av utbildnings- och
forskningsorganisationen i Umeå med icke blott matematisk-naturvetenskapliga
utan även samhällsvetenskapliga ämnen — i sistnämnda
fall med möjligheter även till socionomutbildning.

De överväganden som legat till grund för sistnämnda uttalanden redovisar
utredningen på följande sätt. Även med en fullständig matematisk-naturvetenskaplig
fakultet i Göteborg måste tillväxten under 1960-talet för de redan bestående
fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm bli mycket stor. Om man
gör det i och för sig helt orealistiska antagandet, att studenterna skulle fördela
sig jämnt mellan de fyra fakulteterna, finner man, att Uppsalafakulteten skulle
öka från drygt 1 200 studerande höstterminen 1958 till 2 600 redan höstterminen
1966 för att mot mitten av 1970-talet överskrida 3 500 närvarande studerande.
Antalet skulle sålunda mer än fördubblas på åtta år och tredubblas på halvtannat
decennium. I själva verket kommer ökningen för Uppsalafakultetens del
att bli ännu större, eftersom man under alla förhållanden kan räkna med att
Uppsala drar till sig mera än en fjärdedel av hela antalet naturvetare. Dessa
siffror gör det naturligt att resa frågan, om det verkligen kommer att räcka med
en ny matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

Utredningen har redan i flera sammanhang framhållit, att man enligt dess
mening från rent vetenskapliga och studieorganisatoriska synpunkter i och för
sig icke har anledning rygga tillbaka för avsevärt större universitet eller fakulteter
än vi nu har, detta under förutsättning givetvis att icke de lokala resurserna
sätter en gräns för den möjliga utbyggnaden och att man kan bemästra
de organisatoriska problem, som följer med expansionen. Vad särskilt de filosofiska
fakulteterna beträffar har utredningen flera gånger framhållit, att dessas
forskning och undervisning måste differentieras och inriktas på att tillgodose
skiftande behov av akademisk utbildning. Detta åstadkommes lättare inom
ramen för ett stort universitet än vid en ny läroanstalt, som måste byggas upp
från grunden. Dessa skäl talar sålunda för att utbyggnaden av de matematisk -

857

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

naturvetenskapliga fakulteterna koncentreras till de fyra nuvarande universitetsorterna.
Å andra sidan har utredningen också i flera sammanhang framhållit, att
man bör sträva efter att göra en universitetsorganisation så fullständig som
möjligt i avseende på ämnesrepresentation och utbildningsresurser för olika akademiska
examina.

I Umeå finnes för närvarande både en medicinsk högskola och ett tandläkarinstitut.
Ingen av dessa institutioner är fullständig, men utredningen anser, att
de snarast möjligt bör utbyggas till fullständiga läroanstalter. Starka skäl talar
helt naturligt för att ytterligare komplettera universitetsorganisationen i Umeå.
I så fall måste, med hänsyn till väntad tillströmning och beräknat utbildningsbehov,
en matematisk-naturvetenskaplig och en samhällsvetenskaplig fakultet
ligga närmast till hands.

I skrivelse till utredningen den 21 mars 1959 har Umeå stads högskolekommitté
hemställt att utredningen måtte framlägga förslag om upprättande av ett
universitet i Umeå, omfattande förutom den redan befintliga akademiska organisationen
jämväl representation för centrala humanistiska och matematisknaturvetenskapliga
discipliner. Till stöd för sitt förslag har kommittén bl. a.
åberopat dels behovet av en komplettering av den befintliga forsknings- och
utbildningsorganisationen i Umeå, dels Övre Norrlands behov av förstärkta
utbildningsresurser och de mångskiftande forskningsuppgifter, som denna landsända
har att erbjuda.

Utredningen finner det för sin del sannolikt, att utvecklingen på längre sikt
leder till att en matematisk-naturvetenskaplig fakultet kommer till stånd även
i Umeå. Frågan blir då för utredningen närmast, om man redan i det här framlagda
programmet för en mycket snabb och mycket stark utbyggnad av hela
universitets- och högskoleorganisationen bör lägga in även upprättandet av nya
institutioner för experimentell naturvetenskaplig forskning i Umeå.

Utredningen har härvidlag efter olika överväganden kommit till den ståndpunkten,
att starka skäl talar för att man i första hand bör koncentrera sig på
en utbyggnad av den matematisk-naturvetenskapliga forskningens och undervisningens
resurser i de fyra nuvarande universitetsstäderna. Vid denna utbyggnad
blir dimensioneringen av de stora experimentella ämnenas institutioner
av avgörande betydelse. Utredningen föreslår, att det utbyggnadsprogram för
dessa institutioner, som redovisats i det föregående, fördelas mellan Uppsala,
Lund, Göteborg och Stockholm. Skulle en ytterligare utvidgning av dessa ämnens
institutionsresurser visa sig erforderlig, bör emellertid enligt utredningens
mening helt nya institutioner tillkomma. Dessa bör då av naturliga skål förläggas
till Umeå.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att dess beräkning rörande
det erforderliga antalet nybörjarplatser på övningslaboratorierna i ämnena
fysik och kemi är gjorda på relativt försiktiga premisser. Tillströmningen till
dessa institutioner kan mycket väl visa sig bli starkare än här beräknats. Det

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

är med hänsyn härtill synnerligen angeläget att man noga följer utvecklingen
på detta område. Först om två eller tre år blir det möjligt att konstatera, om
tillströmningen överstiger den av utredningen beräknade.

En faktor som blir av den största betydelse härvidlag är den takt, med vilken
de olika spärrade utbildningslinjernas utbildningskapacitet ökas. Som förut framhållits
råder ett bestämt samband mellan antalet nybörjarplatser vid de spärrade
läroanstalterna å ena sidan och tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna å den andra. Om intagningskapaciteten vid de spärrade
läroanstalterna totalt sett ökas mera än utredningen här räknat med och
föreslagit, kan man antaga, att den föreslagna utbyggnaden av de matematisknaturvetenskapliga
fakulteternas övningslaboratorier visar sig vara tillräcklig
för kanske hela 1960-talets behov. Om däremot de spärrade läroanstalternas
utbyggnad kommer till stånd i långsammare takt än här beräknats, kommer
tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna att bli i
ungefär motsvarande mån starkare.

Därest — av det ena eller det andra skälet — tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteternas laborationsämnen blir avsevärt starkare
än utredningen här räknat med, kan det bli nödvändigt att ganska snart
igångsätta ett planeringsarbete för en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i
Umeå.

Med hänsyn härtill vill utredningen förorda, att generalplanearbetet för den
medicinska högskolan i Umeå bedrives med sikte på att hålla möjligheterna
öppna för en framtida förläggning av naturvetenskaplig undervisning och forskning
till Umeå. De ämnen som därvidlag närmast torde komma i blickfältet, är
ämnena inom gruppen matematik—fysik—kemi. Särskilt betydelsefullt synes
här vara, att den beslutade institutionen för medicinsk kemi icke planeras så, att
man stänger möjligheterna för institutionens framtida utvidgning för att möjliggöra
undervisning och forskning inom den allmänna kemiens olika grenar.

Som framgått av det föregående, har utredningen funnit det motiverat, att
energiska ansträngningar göres i syfte att stärka samhällsvetenskapernas ställning
och stimulera rekryteringen till samhällsvetenskapliga studier. Därest en
komplettering av Umeå-organisationen med matematisk-naturvetenskapliga
ämnen kommer till stånd, bör denna komplettering utvidgas till att omfatta
jämväl de samhällsvetenskapliga ämnena.

För den händelse en samhällsvetenskaplig fakultet i framtiden upprättas i
Umeå, bör denna enligt utredningens mening självfallet även kunna meddela
undervisning inom ramen för socionomutbildningen.

C. Kostnadsfrågor

Betänkandets karaktär av översiktsplan medför helt naturligt, att det icke är
möjligt att till de framlagda förslagen knyta en detaljerad kostnadsberäkning av
det slag som kan göras, då fråga är om konkreta och i alla detaljer genomarbe -

359

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

tade förslag. Utredningen har emellertid ansett det angeläget att söka framlägga
en ramberäkning för de anslagsbehov — såväl för årliga driftkostnader
som beträffande investeringar —, som uppkommer vid ett genomförande av
utredningens plan för en utbyggnad av de högre läroanstalterna. En sådan ramberäkning
kan självfallet endast ge närmevärden, som ger en allmän uppfattning
rörande storleksordningen av de summor det här kommer att röra sig om.

Universitetsutredningen har valt att grunda denna ramberäkning på den beräknade
utvecklingen av antalet studerande inom skilda fakulteter och högskolor,
1 varvid beträffande driftbudgetanslagen till läroanstalterna en beräkning
gjorts av nuvarande kostnader per student med tillägg för det i utredningens
femte betänkande framlagda programmet för förstärkning av forskningens resurser.
Anslagsbehov har därefter beräknats för det nytillkommande antalet utbildningsplatser
vid skilda fakulteter och högskolor.

Mot denna metod kan bl. a. den invändningen riktas, att skillnad ej gjorts
mellan fasta kostnader och marginalkostnader. Å andra sidan har hänsyn ej
heller tagits till den fördyring, som säkerligen kommer att uppstå under det
närmaste decenniet som en följd av forskningens differentiering och ökade volym.
Med hänsyn härtill har utredningen ansett den använda metoden vara
försvarlig.

En annan invändning mot metoden kan gälla det förhållandet, att anslagsbehov
ej beräknats för en höjd undervisningsstandard vid nuvarande studentantal.
Utredningen vill härutinnan hänvisa dels till sitt första betänkande
rörande de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser och statsmakternas
beslut i anledning härav, dels till direktiven för utredningens arbete, enligt vilka
vad beträffar den kvalitativa sidan av den akademiska utbildningen endast de
filosofiska fakulteternas förhållanden borde bli föremål för utredningens överväganden.
Utredningen är klar över att en översyn av utbildningens innehåll
och utformning vid andra utbildningslinjer, t. ex. de tekniska högskolorna, kan
vara motiverad, men utredningen har — även med hänsyn till sin sammansättning
— ansett en sådan översyn ligga utanför dess uppgifter. Utredningen
har dessutom med det föreliggande betänkandet uteslutande tagit sikte på
universitets- och högskoleväsendets kvantitativa utbyggnad. Utredningen är
emellertid angelägen understryka, att dess förslag genomgående avser en fullgod
vetenskaplig utbildning för ett ökat antal studerande. Å andra sidan är utredningen
medveten om att krav mycket snart kommer att resas från många håll
på betydande kvalitativa förbättringar ej blott i fråga om undervisningsstandarden
utan även i fråga om den här antagna standarden beträffande forskningens
resurser. I detta sammanhang må särskilt erinras om föreliggande för -

'' Den av utredningen beräknade utvecklingen av antalet studerande inom skilda fakulteter och
högskolor framgår av den under A. Lärosätenas framtida storlek redovisade sammanställningen
(denna bilaga s. 353).

360

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

slag beträffande införande av en ny specialiseringsmöjlighet inom civilingenjörsutbildningens
ram med sikte på kärntekniken.

Slutligen vill utredningen påpeka, att dess i det följande redovisade beräkningar
bygger på förutsättningen — tidigare utförligt diskuterad och analyserad
— att en sjunkande andel studenter påbörjar akademiska studier under
1960-talet. Detta innebär i sin tur att en stigande andel studenter söker sig till
andra än akademiska utbildningslinjer, vilket medför att samhällets utgifter för
en utvidgning av dessa utbildningslinjer måste komma att bli högst betydande
under det kommande årtiondet.

Driftkostnader

Utredningens ramberäkningar har uppdelats i dels en beräkning för anslagen
till de enskilda läroanstalterna, dels en beräkning rörande vissa anslag på driftbudgeten,
vilka är gemensamma för alla eller flera högre läroanstalter. I fråga
om den förstnämnda gruppen av anslag har beräkningarna genomförts för var
och en av de enskilda utbildningslinjerna, medan de för flera läroanstalter gemensamma
anslagen därefter beräknas böra stiga i samma takt som summan av
anslagen i den första gruppen.

De anslag, vilka beräknats särskilt för de enskilda utbildningslinjerna är
följande anslag till de olika läroanstalterna, nämligen anslagen till
Avlöningar
Omkostnader
Materiel

Bokinköp och bokbindning

Nyanskaffning av apparater (den ospecificerade delen)

Med utgångspunkt i de på driftbudgeten för budgetåret 1959/60 för respektive
läroanstalter uppförda anslagen av nyssnämnda slag räknar utredningen —
på sätt närmare framgår av betänkandet (s. 414 ff) — fram ett antaget normalbelopp,
vilket skulle kunna anses representera en rimlig standardkostnad per
studerande inom skilda utbildningssektorer. Den av utredningen sålunda antagna
kostnaden per studerande har därefter av utredningen multiplicerats med
den beräknade och rekommenderade nettoökningen av studerandeantalet vid
olika utbildningslinjer. Med de sålunda företagna beräkningarna har utredningen
fått fram ett mått på den för genomförandet av utredningens program
erforderliga förstärkningen av de anslag det här gäller. Det slutliga resultatet
av de sålunda företagna beräkningarna framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 361

Den av utredningen antagna erforderliga anslagsförstärkningen (tusental kronor).

Fakultet/högskola	Erforderlig medelsökning	Summa 1960/61— 1970/71	Genomsnitt per år
1960/61— 1965/66	1966/67— 1970/71	1960/61— 1965/66	1966/67— 1970/71
Teol. fak...........	325	375	700	54	75
Jur. fak............	2 600	2 000	4 600	433	400
Hum. fak..........	5 280	720	6 000	880	144
Mat.-nat. fak.......	33 840	25 920	59 760	5 640	5184
Med. fak...........	6 860	3 920	10 780	1143	784
Tandl.-högsk.......	4 600	920	5 520	767	184
Farm. inst.........	350	—	350	58	—
GCI ..............	318	—	318	53	—
Tekn. högsk........	22 646	11600	34 246	3 774	2 900
Handelshögsk.......	2160	1200	3 360	360	240

De nu redovisade beräkningarna rörande de höjningar av driftanslagen till
de olika fakulteterna och högskolorna vid en utbyggnad enligt utredningens i
betänkandet framlagda rekommendationer och antaganden sammanfattas härefter
i följande sammanställning:

Anslagsbelopp Genomsnittlig

1 000-tal ökning per år

kronor 1 000-tal kronor

På riksstaten för budgetåret 1959/60 ............ 134 121

Erforderliga höjningar 1960/61—1965/66 ........ 78 979 13163

Erforderliga ytterligare höjningar 1966/67—1970/71 46 655 9 331

Summa 1970/71 259 755

Beräkningarnas resultat är sålunda att de årliga driftanslagen direkt till läroanstalterna
skulle få höjas med 94 procent till budgetaret 1970/71, varav 59
procent under de sex budgetåren 1960/61—1965/66.

För en utbyggnad av hela universitets- och högskoleväsendet fordras emellertid
icke blott höjningar av de enskilda läroanstalternas anslag utan även höjningar
av en rad för alla eller flera läroanstalter gemensamma anslag för innevarande
år uppgående till 34,6 miljoner kronor, varav 23,2 miljoner kronor för
forskningsråden och de särskilda forskartjänsterna och 11,4 miljoner kronor för
övriga gemensamma ändamål för universitets- och högskoleväsendet. För den
förstnämnda av dessa anslagsgruppcr — anslagen till forskningsråden och till
särskilda forskartjänster — har universitetsutredningen i sitt femte betänkande
framlagt ett upprustningsprogram, som i fråga om samtliga ifrågavarande ändamål
täcker tiden fram till och med budgetåret 1961/62. Efter avdrag för de delar
av detta program, som realiserats genom beslut vid 1959 års riksdag, återstår
föreslagna anslagsökningar med sammanlagt i runt tal 16,4 miljoner kronor,

362

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

vilka utredningen förutsätter komma till stånd under tiden fram till och med
budgetåret 1961/62. För sistnämnda budgetår skulle sålunda anslagen till forskningsråden
och de särskilda forskartjänsterna kunna beräknas uppgå till sammanlagt
39,6 miljoner kronor.

Under aren 1960/61—1961/62 bör enligt den tidigare redovisade beräkningen
anslagen direkt till de högre läroanstalterna öka med i genomsnitt 13,2 miljoner
kronor per år eller tillsammans för de två budgetåren med 26,3 miljoner
kronor, detta såsom en pa de tva första budgetåren fallande andel av den i
föreliggande betänkande föreslagna utbyggnaden av universitetens och högskolornas
utbildningskapacitet. Härtill bör emellertid läggas i runt tal 19,5 miljoner
kronor, utgörande kostnaderna för ännu icke realiserade delar av utredningens
i femte betänkandet framlagda förslag om en vid oförändrad undervisningsbelastning
erforderlig standardhöjning av de högre läroanstalternas forskningsresurser.
Sammanlagt skulle sålunda anslagen direkt till universiteten och högskolorna
böra ökas med (26,3 -f- 19,5 =) 45,8 miljoner kronor under tiden fram
till och med budgetåret 1961/62, vilket motsvarar drygt 34 procent av nu utgående
anslag till de högre läroanstalterna.

Om man nu antager, att anslagen till övriga gemensamma ändamål för universitets-
och högskoleväsendet (11,4 miljoner kronor budgetåret 1959/60) under
de närmaste två budgetåren bör stiga proportionellt lika mycket som anslagen
direkt till de högre läroanstalterna eller med 34 procent, finner man här ett
sammanlagt ytterligare anslagsbehov av knappt 3,9 miljoner kronor, i genomsnitt
1,9 miljoner kronor per år under budgetåren 1960/61—1961/62. Sistnämnda
budgetår skulle ifrågavarande anslag sålunda uppgå till sammanlagt 15,3
miljoner kronor.

Man synes vidare kunna antaga, att anslagen till samtliga för universitetsoch
högskoleväsendet gemensamma ändamål — således även anslagen till
forskningsråden och de särskilda forskartjänsterna — från och med budgetåret
1962/63 bör ökas i takt med anslagen direkt till de högre läroanstalterna enligt
den ovan redovisade beräkningen. Dessa sistnämnda anslag skulle under de fyra
budgetåren 1962/63—1965/66 behöva höjas från (nuvarande 134,1 -f- under
budgetåren 1960/61 och 1961/62 erforderliga sammanlagt 45,8 =) 179,9 miljoner
kronor med sammanlagt 52,7 miljoner kronor till 232,6 miljoner kronor eller med
29 procent över 1961/62 ars anslagsniva och därefter under femårsperioden
1966/67—1970/71 med ytterligare 46,7 miljoner kronor eller ytterligare 26 procent
över 1961/62 års anslagsnivå. Budgetåret 1970/71 skulle anslagen direkt
till universiteten och högskolorna enligt denna beräkning sålunda uppgå till
sammanlagt 279,3 miljoner kronor.

En proportionell höjning av anslagen till forskningsråden och de särskilda
forskartjänsterna fordrar under budgetåren 1962/63—1965/66 en medelsökning
från 1961/62 erforderliga 39,6 miljoner till 51,1 miljoner kronor budgetåret 1965/66
(i genomsnitt 2,9 miljoner kronor per år under de fyra budgetåren 1962/63—
1965/66) och 61,4 miljoner kronor budgetåret 1970/71 (i genomsnitt 2,1 miljoner

363

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

kronor per år under de fem budgetåren 1966/67—1970/71). För anslagen till
övriga för universitets- och högskoleväsendet gemensamma ändamål ger motsvarande
beräkning ett ytterligare anslagsbehov av i genomsnitt 1,1 miljoner
kronor per år under den första fyraårsperioden och i genomsnitt 0,8 miljoner
kronor per år under de fem budgetåren 1966/67—1970/71.

Den av utredningen redovisade ramberäkningen för utvecklingen av driftbudgetanslagen
till universitets- och högskoleväsendet under budgetåren 1959/60—
1970/71 sammanfattas slutligen i miljontal kronor i följande tablå.

		Erforderlig medelsökning i	Summa erforderliga
		genomsnitt per	år	anslag
	Anslag 1959/60	tvåårs- perioden 1960/61— 1961/62	fyraårs- perioden 1962/63— 1965/66	femårs- perioden 1966/67— 1970/71	1965/66	1970/71
Direkt till universitet och
högskolor ..............	134,1	22,9	13,2	9,3	232,6	279,3
Till forskningsråd och sär-skilda forskartjänster ....	23,2	8,2	2,9	2,1	51,1	61,4
Till övriga för universitets-och högskoleväsendet ge-mensamma ändamål ....	11,4	1,9	1,1	0,8	19,7	23,7
Summa	168,7	38,0	17,2	12,2	303,4	864,4

I de beräknade medelsökningarna på driftbudgeten med sammanlagt 196
miljoner kronor under tiden fram till och med budgetåret 1970/71 är — som
framgått av det föregående — inräknade 36 miljoner kronor utgörande kostnaderna
för ännu ej genomförda delar av universitetsutredningens i femte betänkandet
framlagda förslag rörande en förstärkning av forskningens resurser.
Återstående 160 miljoner kronor kan sålunda sägas vara den anslagshöjning,
som erfordras för genomförande av utredningens i föreliggande betänkande framlagda
förslag och beräkningar rörande en utbyggnad av de akademiska läroanstalternas
utbildningskapacitet. Denna summa om 160 miljoner kronor innefattar
anslagsökningar av både »automatisk» och »icke-automatisk» natur.

I den gjorda ramberäkningen rörande driftkostnadsutvecklingen för universitets-
och högskoleväsendet ingår — som framgått av det föregående — icke
någon beräkning för anslag till Inredning och utrustning av nya lokaler. Utredningen
återkommer i det följande till detta anslagsbehov. I beräkningarna har
heller icke inbegripits anslagsbehoven för studiesociala ändamål.

Investeringskostnader m. in.

Utredningen söker till en början ange en mera allmän ram för investeringsbehoven
på de olika universitetsorterna och därefter framlägga vissa synpunk -

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ter som bör kunna vara vägledande i det lokala och centrala generalplanearbete
för de högre läroanstalterna, som nu måste fullföljas under stark tidspress.

De i det föregående redovisade ramberäkningarna beträffande de årliga driftkostnadernas
(exklusive kostnaderna för inredning och utrustning av nya lokaler)
utveckling är — bortsett från beräkningarna för de tekniska högskolorna —
gjorda utan uppdelning på de enskilda läroanstalterna, beroende på att de
schablonmässiga beräkningsmetoder, som därvid kommit till användning, icke
ansetts göra en dylik uppdelning försvarlig. För planläggningen av erforderlig
byggenskap på de olika universitetsorterna — såväl för institutionslokaler som
för student- och lärarbostäder — är det emellertid nödvändigt att ha någon
riktpunkt i fråga om det framtida studentantalet inom olika utbildningslinjer
på var och en av universitetsorterna. I det föregående har under A. Lärosätenas
framtida storlek redovisats en av utredningen gjord sammanställning avseende
den beräknade fördelningen på utbildningslinje och ort av det beräknade
totala antalet studerande år 1970 (denna bilaga s. 354).

Enär byggnadsbehovet inom skilda universitets- och högskoleorter redan är
föremål för olika undersökningar och beräkningar, har det för utredningen ej
varit möjligt att i förevarande hänseenden göra annat än ett grovt räkneexempel.

Av praktiska skäl har universitetsutredningen funnit sig böra inskränka detta
räkneexempel till att avse den byggenskap som blir erforderlig för att få till
stånd den här förutsatta nettoökningen av de högre läroanstalternas
utbildningskapacitet. Hänsyn har sålunda ej här kunnat tagas till sådana investeringar,
som är nödvändiga för att läroanstalterna vid oförändrat studentantal
skall erhålla en fullgod standard i avseende på forsknings- och undervisningslokaler.
Ett undantag får härvidlag göras för Stockholms blivande universitet,
vars flyttning till Frescati-området nödvändiggör nybyggnader för hela läroanstalten.

Med angivna förutsättningar får man sålunda räkna med att i Uppsala
och Lund erfordras nybyggnader fram till omkring år 1970 för ytterligare 3 700
naturvetare och 3 100 humanister (inklusive ekonomie studerande vid universiteten),
jurister och teologer i dessa två städer. Härtill kommer Stockholm,
där nybyggnader skulle erfordras för samtliga beräknade 3 600 naturvetare och
6 200 humanister och jurister. I fråga om Göteborg kan man måhända till en
början bortse från naturvetarna och endast räkna med nybyggnadsbehov för
ytterligare 1 300 humanister. Totalt skulle sålunda ett nybyggnadsbehov föreligga
för 10 600 humanister, jurister och teologer samt — bortsett från Göteborg
— 7 300 naturvetare. Med utgångspunkt i de beräkningar byggnadsstyrelsen
redovisat i sin den 31 december 1957 avgivna promemoria rörande Stockholms
högskolas utbyggnad skulle man måhända våga räkna med en g enomsnittlig
byggnadskostnad med 35 000 kronor per studerande vid de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna och 5 000 kronor per studerande i

365

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

humanistiskt betonade ämnen1. Man skulle i så fall ha att räkna med ett investeringsbehov
av 255,5 miljoner kronor för de matematisk-naturvetenskapliga och
53 miljoner kronor för de teologiska, juridiska och humanistiska fakulteterna.
Därtill kommer så erforderliga nybyggnader för naturvetenskaplig och teknisk
forskning och utbildning i Göteborg. I generalplanen för Chalmers tekniska högskola
beräknade byggnadsstyrelsen byggnadskostnaderna för genomförande av
alternativet II till 100 miljoner kronor, en summa som med hänsyn till vad förut
anförts rörande skiljaktigheterna mellan utredningens förslag och generalplaneförslaget
i detta räkneexempel synes kunna användas som grovt mått på de
erforderliga nybyggnadskostnaderna både för den tekniska högskolan och för
universitetsundervisningen inom ämnena matematik-fysik-kemi. För de biologiska
ämnena i Göteborg synes man överslagsvis kunna beräkna en byggnadskostnad
av minst 10 miljoner kronor.

För den nya tekniska högskolan i Lund synes man kunna våga antagandet att
härför erforderliga nybyggnader tillsammans skulle omfatta en volym ungefär
lika stor som den byggnadsstyrelsen räknade med för alternativet I i generalplaneförslaget
för Chalmers tekniska högskola, nämligen 70 miljoner kronor.
Den därvid förutsatta intagningsvolymen i Göteborg var visserligen avsevärt
större än den här föreslagna för den tekniska utbildningen i Lund, men å andra
sidan erfordras i Lund att alla lokaler nybygges, medan man beträffande Chalmers
tekniska högskola också kunde räkna med det befintliga lokalbeståndet.

Beträffande den föreslagna utbyggnaden för tekniska högskolan i Stockholm
föreligger inga kostnadsberäkningar. Jämför man med den beräknade kostnaden
för Lund och med de tidigare beräknade kostnaderna för de naturvetenskapliga
ämnena, kan man måhända räkna med 25 miljoner kronor.

Räkneexemplet beträffande nybyggnadskostnaderna (inklusive utflyttningen
av nuvarande Stockholms högskola till Frescati-området) för de fria fakulteterna
och de tekniska högskolorna slutar sålunda på 513,5 miljoner kronor, fördelade
enligt följande sammanställning:

Teol., jur. och hum. fak. (inkl. civil-	Uppsala	Lund	Göteborg	Stockholm
ekonomutb. i Uppsala och Lund) . .	9,5	6,0	6,5	31,0
Mat.-nat. fak. och tekn. högsk.......	73,5	126,0	110,0	151,0
Totalt	83,0	132,0	116,5	182,0

Härtill kommer så erforderliga nybyggnader för övriga läroanstalter, rörande
vilka universitetsutredningen icke framlagt några konkreta förslag. Främst torde
det härvidlag bli fråga om nybyggnaderna för den medicinska högskolan i Umeå,
vartill kommer investeringar för beräknade ökningar av utbildningskapaciteten

1 Det måste understrykas, att de här använda genomsnittstalen förutsätter en oförändrad fördelning
av undervisningsbelastningen inom varje fakultet mellan mycket lokalkrävande och mindre
lokalkrävande ämnen. En radikal omfördelning av t. ex. de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas
studenter, innebärande att laborationsämnena finge en relativt sett starkare tillströmning än
nu, skulle helt naturligt leda till att byggnadskostnaderna, räknade som genomsnitt per student
vid fakulteten, skulle stiga högst avsevärt.

366

Kungl. May.ts ''proposition nr 119 år 1960

vid övriga medicinska läroanstalter samt av tandläkar- och gymnastiklärarutbildningen.
Utredningen uppskattar ifrågavarande investeringsbehov till i runt
tal 100 miljoner kronor.

Mot det här redovisade räkneexemplet kan, bl. a., den invändningen riktas,
att hänsyn icke tagits till att byggnadskostnaderna för uppnående av en viss
önskad ökning av utbildningskapaciteten vid en läroanstalt kan bli mindre om
man i stället för att bygga helt nytt utnyttjar föreliggande möjligheter till omoch
tillbyggnader. Denna invändning är otvivelaktigt i viss utsträckning befogad,
även om erfarenheter visar, att skillnaderna i fråga om byggnadskostnader
vid ny- respektive vid tillbyggnad ofta är relativt små. Å andra sidan måste
framhållas, att mot den här gjorda beräkningen också kan riktas invändningar,
som innebär att beräkningarna skulle ange en alltför låg siffra för genom föreliggande
betänkande aktualiserade investeringsbehov. Sålunda har hänsyn icke
tagits till föreliggande behov av lokalmässig standardhöjning redan vid nuvarande
undervisningsbelastning. Icke heller har hänsyn tagits till att en ökad
forskningsverksamhet vid universitets- och högskoleinstitutionerna mycket väl
kan leda till avsevärt större investeringsbehov än dem utredningen här — med
utgångspunkt närmast i undervisningsbelastningen — överslagsvis beräknat.

Med hänsyn till förut angivna förhållanden och till varje dylik beräknings
osäkerhet har universitetsutredningen stannat för att som en ytterst osäker
riktpunkt rörande investeringsbehoven vid ett genomförande av universitetsoch
högskoleväsendets här föreslagna och beräknade expansion ange den avrundade
summan av inemot 650 miljoner kronor för perioden 1960/61
—1970/71. Ett genomsnitt per år under ifrågavarande elva år skulle sålunda
kunna beräknas till omkring 60 miljoner kronor, men det bör även härvidlag
understrykas, att beräkningarna rörande den kommande studenttillströmningen
ger vid handen, att en förhållandevis större del av investeringarna bör falla på
periodens första hälft.

Med kostnaderna för investeringar i nya byggnader följer kostnader för
byggnadernas inredning och utrustning. Med ledning av erfarenheter från de
senaste åren torde man våga räkna med att inrednings- och utrustningskostnaderna
genomsnittligen motsvarar ungefär 30 procent av byggnadskostnaderna.
De sistnämnda har förut beräknats till 650 miljoner kronor under perioden
1960/61—1970/71. Man skulle sålunda kunna beräkna medelsbehovet för inredning
och utrustning av nya lokaler till 195 miljoner kronor för samma tid eller
i genomsnitt närmare 20 miljoner kronor per år.

Även om den här angivna riktpunkten av olika skäl är ytterst osäker, är det
uppenbart, att mycket stora investeringar är nödvändiga för genomförandet av

367

Kungl. May.ts ''proposition nr 119 år 1960

det i föreliggande betänkande skisserade programmet för universitetens och
högskolornas utbyggnad. Universitetsutredningen finner det därför angeläget
att understryka, dels att man såvitt möjligt måste sträva efter att begränsa
investeringarna till vad som oundgängligen erfordras för att uppnå den angivna
kapaciteten för här ifrågavarande läroanstalter, dels att man vid avvägningen
av tidsprogrammet för utbyggnaden måste sträva efter att i första hand få till
stånd den för den grundläggande undervisningen erforderliga kapaciteten. Trycket
av den kommande studenttillströmningen kommer eljest att skapa helt
ohanterliga förhållanden och man riskerar att forskningen i fråga om rekrytering
förlorar vad den på kort sikt skulle kunna vinna i form av något eller ett
par år tidigare färdigställda forskningsutrymmen.

Man bör visserligen räkna med att forskning och forskarutbildning på längre
sikt kommer att kräva en relativt sett ännu starkare ökning av resurserna än
själva undervisningen för grundexamina. En större andel av studenterna kommer
att bygga på sin preliminärexamen med forskarutbildning; tendensen till
en allt mera omfattande forskningsverksamhet vid universitets- och högskoleinstitutionerna
kommer att fortsätta. Dock har man då det gäller forskarutbildningen
att räkna med ett något bättre rådrum för planeringsarbetet, eftersom
den blivande forskaradepten först måste avlägga preliminärexamen.

Då det gäller planläggningen av de experimentella ämnenas utbyggnad,
bör man därför börja med att bygga övningslaboratorier. Det måste
sålunda vara att föredraga att i början bygga nya övningslaboratorier t. ex. för
tre ämnen än att bygga en hel institution för ett enda ämne. Genom att undervisningen
kan flyttas till nybyggda lokaler, friställes de gamla övningslaboratorierna
för forskningsändamål. De rena undervisningslokalerna ställer i vissa
hänseenden icke lika höga krav på byggnadskvalitet och inredning som forskningslokaler
och de bör därför vara lättare att planera och gå fortare att uppföra
än de sistnämnda. Standardisering av inredningen bör i möjligaste mån eftersträvas.
— Man får på detta sätt också bättre tid att genomföra det mera
krävande planeringsarbetet för forskningens lokalbehov.

Forskningslokaler bör vidare enligt utredningens mening planeras med sikte
på att läroanstalten och dess institutioner skall ha möjlighet att ställa sig som
värd för gästande forskare och forskare som icke ingår i institutionernas ordinarie
personalstat (av forskningsråden organiserade forskargrupper, innehavare
av särskilda forskartjänster etc.). Man bör härvid räkna med att dessa kategorier
av forskare utan anknytning till institutionens undervisningsuppgifter
kommer att starkt öka i antal. Lämpligen torde varje läroanstalt böra
förfoga över särskilda forskarutrymmen, avsedda att disponeras i mån av behov
för tillfälligt forskningsarbete av här antytt slag.

Vid planeringen av lokaler för ickc-expcrimentclla ämnen, främst de hum an
i s t i s k a, synes det vara särskilt betydelsefullt att skilja på utrymmena för
undervisning och utrymmena för självstudier. Seminariebibliotek bör sålunda
icke användas för undervisning.

368

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

Bl. a. med hänsyn till att antalet studerande i de enskilda humanistiska ämnena
kan komma att variera starkt från tid till annan torde man vid planeringen
av nya lokaler för humaniora böra undvika särskilda byggnader för särskilda
ämnen. I stället kan det sannolikt i många fall vara rationellt att lägga
undervisningslokaler respektive studie- och forskningsutrymmen i skilda byggnader.
Under alla omständigheter bör det vara möjligt att använda en lektionseller
föreläsningssal eller ett grupprum för undervisning i flera ämnen. Studieoch
forskningsutrymmen bör ävenledes planeras med sikte på att det skall vara
möjligt att smidigt anpassa lokalanvändningen till de olika ämnenas aktuella
behov.

Seminarie- och kurslitteraturbiblioteken bör vidare enligt utredningens mening
helst stå under gemensam förvaltning. Ett ämnes referenslitteratur bör vara
lätt åtkomlig även för angränsande vetenskapers forskare och studenter.

2. Yttranden

Lärosätenas framtida storlek

Humanistiska fakulteten i Lund framhåller för sin del huvudsakligen följande.

Universitetsutredningen kalkylerar för år 1970, att av totalt 14 600 humaniststuderande
3 000 kommer att studera i Lund (20% procent). Denna kalkyl kan icke anses hållbar.
Enligt statistiska centralbyråns publikation »Högre studier 1956/57» var antalet humaniststuderande
i Lund 24 procent av samtliga (i verkligheten något högre enär samtliga
inom filosofisk fakultet i Göteborg räknats som humanister). Vad först beträffar det omfattande
utbyggnadsprogrammet för naturvetenskapliga och tekniska institutioner i Lund
och Göteborg kommer denna utbyggnad visserligen direkt främst studenter från Sydsverige
till godo men återverkar givetvis på alla orter. Dess inverkan på relationen mellan
naturvetenskapliga och humanistiska studenter kommer att göra sig gällande över hela
landet. Vidkommande gymnasieorganisationens utbyggnad i nordligaste Sverige bör en
motsvarande utbyggnad jämväl göra sig gällande inom stora delar av Sydsverige, där
antalet studenter i relation till årskullen är relativt lågt. Vad slutligen angår den särskilt
höga övergångsfrekvensen bland studenter i storstäderna bör denna höga övergångsfrekvens
icke i och för sig tillmätas alltför stort värde vid dimensioneringen, då den i stor
utsträckning berör studenter med låga studentbetyg (och därav följande stor avbrottsfrekvens),
vilka i avvaktan på annat arbete studerar något år vid universiteten i storstäderna.
Man måste räkna med att olikheterna i övergångsfrekvensen kommer att utjämnas
under 1960-talet. Humanistiska fakulteten anser därför, att det icke föreligger
något som helst godtagbart skäl att frångå nuvarande proportion för Lunds andel av de
humaniststuderande och att utbyggnadsprogrammet sålunda ovillkorligen måste räkna
med högre siffror för Lunds vidkommande än universitetsutredningen gjort.

Rektor snämnden vid Stockholms högskola anser, att det blivande universitetet
i Stockholm bör få en betydligt större relativ dimensionering än den utredningen
föreslår. Enligt rektorsnämndens åsikt bör sålunda de filosofiska fakulteterna
i Stockholm utbyggas till en intagningskapacitet, som avsevärt, förslags -

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

vis med minst 20 procent, överstiger motsvarande kapacitet i Uppsala (inklusive
Umeå). Därjämte bör enligt rektorsnämnden den juridiska fakulteten i
Stockholm beräknas — liksom nu — bli ungefär lika stor som motsvarande
fakultet i Uppsala och Lund tillsammantagna. Till stöd för sin uppfattning
åberopar rektorsnämnden en i dess yttrande närmare kommenterad, av docenten
Sven Godlund verkställd, undersökning rörande den framtida regionala studentproduktionen
och anför ytterligare följande.

Den enskilde studentens val av universitet kan påverkas av många andra faktorer än
de geografiska. Vissa sådana kan antagas medföra benägenhet hos en del studenter eller
deras målsmän att välja en mindre universitetsort, där studie- och levnadsförhållandena
antages vara lugnare än i Stockholm. I samma riktning verkar kanske föreställningar
om ett intensivare kamratliv i de gamla universitetsorterna, kanske med ett från äldre
tider kvardröjande romantiskt skimmer över sig. Starkare torde emellertid de faktorer
vara, som ökar Stockholms dragningskraft. Bland dem kan nämnas de många släkt- och
bekantskapsförbindelser, som en stor huvudstad har med landet i övrigt, Stockholms
stora möjligheter att tillgodose alla slag av kulturella, sociala, politiska och andra intressen
hos studenterna samt framför allt de goda tillfällen till förvärvsarbete, som Stockholm
erbjuder och som i stor utsträckning utnyttjas av studenterna för finansiering av studierna.
I stort sett torde dylika andra faktorer betyda, att tillströmningen till Stockholm
vid fritt val bleve större än de geografiska skälen i och för sig skulle kunna föranleda.

Universitetskanslern förklarar, att frågan om universitetens och högskolornas
storlek med hänsyn till administration och förvaltning enligt hans åsikt förtjänat
betydligt större uppmärksamhet än utredningen ägnat dem. Kanslern anför
vidare följande.

Om ej det »fria» tillträdet till filosofiska studier endast skall bli en chimär, måste det
som ett väsentligt led inrymma frihet att välja studieort. Detta torde göra det nödvändigt
att ägna större uppmärksamhet än utredningen gjort åt fördelningen mellan olika lärosäten
av den totala tillströmningen till matematisk-naturvetenskapliga respektive humanistiska
studier. Härvid torde en av rektorsnämnden vid Stockholms högskola framlagd
undersökning, baserad på studentproduktionen inom de olika universitetsorternas geografiska
»omland», kunna tjäna som ledning. Jag finner det angeläget, att definitiva beslut
angående de enskilda fakulteternas dimensionering i avvaktan på en sådan omprövning endast
fattas i undantagsfall, där exempelvis igångsättningen av ett brådskande byggnadsföretag
gör det nödvändig att undvika även ett kortvarigt uppskov.

Arbetsmarknadsstyrelsen yttrar bl. a. följande.

Vad gäller lokaliseringen av den tekniska högskoleutbildningen vill styrelsen framhålla,
att det bör övervägas huruvida det skulle vara möjligt att — i varje fall som ett provisorium
— pröva någon form av decentraliserad organisation, varvid undervisning vid
en eller ett par fackavdelningar skulle förläggas till en lämplig industriort. Skulle möjligheter
i>å den vägen yppa sig att få tills vidare utnyttja personella och materiella resurser,
som finns tillgängliga inom industrien, borde möjligheterna till en snabb utbyggnad av den
tekniska högskoleutbildningen ökas avsevärt. Styrelsen vill i detta sammanhang även
erinra om den tekniska utbildning — delvis på högskolemässig nivå —, som i »företagsskolans»
form redan bedrivs vid vissa större företag.

Lokalisering sutredning en rörande statlig verksamhet framhåller huvudsakligen
följande.

24 — Bihan g till riksdagens protokoll 19G0. 1 samt Nr 119

370

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

Redan enligt universitetsutredningens beräkningar skall antalet studerande vid universitet
och högskolor år 1970 ha vuxit till cirka 53 000. Denna tillväxt skulle — mycket
grovt räknat och endast angivet som ett schematiskt exempel — motsvara två nya universitet
med den kapacitet, som för närvarande kan bjudas av Stockholm, landets största
universitetsstad, och närmare fyra universitet av Lunds nuvarande kapacitet. I en sammanställning
har universitetsutredningen redovisat det beräknade antalet studerande vid
högskolor och universitet år 1970, fördelade på olika platser. Universitetsutredningens
kommentar till siffersammanställningen sammanställd med andra uttalanden av utredningen
ger anledning till det antagandet, att justeringar endast ansetts möjliga mellan redan
befintliga universitetsstäder, medan däremot frågan om tillskapande av utbildningsanstalter
i nya orter i stort sett icke synes ha på allvar prövats. Från lokaliseringsutredningens sida
måste det beklagas, att så icke skett, särskilt som universitetsutredningen grundat sina
beräkningar på mycket försiktiga antaganden rörande den framtida tillströmningen till
universiteten. Ökar denna tillströmning utöver vad universitetsutredningen tänkt sig,
måste enligt lokaliseringsutredningens mening skälen för en större spridning av universitetsresurserna
i lika mån växa i styrka.

Under sitt hittillsvarande arbete bär lokaliseringsutredningen på skilda sätt kunnat
konstatera vilken betydelse en högre läroanstalt har, då lokaliseringsfrågor aktualiseras.
Det är härvid icke enbart fråga om de enskilda befattningshavarnas fördelar av en
bosättning i nära anslutning till universitetsort. Självfallet måste det nämligen för den
enskilde — såväl ekonomiskt som av andra skäl — vara ett betydande intresse att ha
nära tillgång till högre utbildningsresurser för barnen. Härtill kommer att det för många
statliga myndigheter och företag är av stort värde med hänsyn till verksamhetens bedrivande
att kunna utnyttja den expertis av olika slag, som står till förfogande vid högre
läroanstalter. På samma sätt förhåller det sig självfallet, när det gäller den enskilda företagsamheten.
De högre utbildningsanstalternas betydelse för lokaliseringsverksamheten
i stort torde knappast kunna överskattas. Om de högre utbildningsresurserna koncentreras
till ett fåtal orter, måste detta därför — såväl när det gäller statlig verksamhet som när
det är fråga om enskild företagsamhet — kraftigt verka i centraliserande riktning. Detta
måste i hög grad försvåra en aktiv lokaliseringspolitik. Att stimulera Stockholmsområdet
med kraftiga universitetsutbyggnader i både Stockholm och Uppsala ter sig från lokaliseringspolitisk
synpunkt särskilt olägligt och måste vara ägnat att allvarligt försvåra
strävandena att genom skilda åtgärder bromsa den kraftiga befolkningstillväxten och
koncentrationen inom detta område.

Vad beträffar universitetsutredningens skäl för en ökning av universitetsresurser genom
utbyggnad av nuvarande läroanstalter är dessa, såvitt lokaliseringsutredningen kunnat
finna, främst av två slag. Vad först gäller det ekonomiska skälet — det blir billigare att
bygga ut än att bygga nytt — synes det kunna ifrågasättas, om det redovisade materialet
i tillräcklig utsträckning belyser denna fråga. Det torde för bedömande av spörsmålet
icke vara tillräckligt att analysera kostnaderna för själva läroanstalterna i olika alternativ.
Från samhällets synpunkt torde det i lika män vara ett ekonomiskt intresse att
verkningarna på övriga allmänna investeringar klarlägges, liksom ock själva studiekostnaderna.
Fn närmare granskning av dessa problem kan måhända ge ett annat ekonomiskt
resultat än det universitetsutredningen kommit till. Det andra skälet för en utbyggnad
av nuvarande resurser synes vara, att, som universitetsutredningen uttrycker det, fråga
är om en kapplöpning med tiden. Denna synpunkt förefaller emellertid i stort sett ha
betydelse endast i de fall universitetsutredningen framlagt konkreta förslag om åtgärder
på relativt kort sikt. I övrigt, då universitetsutredningen mera framfört allmänna riktlinjer
och i vissa fall t. o. in. förutsatt fortsatta undersökningar, synes argumentet om
tidsnöd spela mindre roll.

Lokaliseringsutredningen vill i detta sammanhang icke underlåta att peka på det mate -

371

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

rial, som står till förfogande i en av docenten Sven Godlund gjord undersökning, som
fogats som bilaga till ett av särskilt tillkallad utredningsman avgivet betänkande om
regionsjukvården (SOU 1958: 26). Genom dessa undersökningar har redovisats alternativa
möjligheter att indela landet i landsdelsregioner med skilda centralorter. Det synes
kunna ifrågasättas, om icke denna undersökning eller en förnyad utredning av liknande
slag bör läggas till grund för det slutliga ställningstagandet även när det gäller universitetsutbyggnaden.
Många skäl torde kunna anföras för att man bör sträva efter att så
långt detta är möjligt få de högre utbildningsresurserna regionalt fördelade över landet.
Riktpunkten bör härvid vara att varje region får en universitetsutrustning, som är anpassad
efter dess befolkningsunderlag. Det kan vara av intresse att här återge en sammanställning,
grundad på Godlunds undersökning.

Region	Inv. milj. 1970	Antalet studenter
1 9	7 0	1958
Proportionellt	Enligt uni versi te ts-utredningen
Stockholm ............	1,6	11 000	17 900	11 700
Uppsala ..............	1,3	9 000	11 200	6 300
Umeå ................	0,6	4 000	600	140
Göteborg .............	1,3	9 000	11 800	4 700
Örebro ...............	0,7	5 000	—	—
Malmö/Lund .........	1,3	9 000	11 800	6 000
Linköping ............	0,9	6 000	—	—
Summa	7,7	53 000	53 300	28 840

Med beaktande särskilt av att Stockholm och Uppsala är varandra så närbelägna visar
siffrorna en kraftig överdimensionering av universitetsresurserna i Stockholmsområdet.
Lokaliseringspolitiska synpunkter talar sålunda starkt för en ökad, regionvis spridning
av de högre läroanstalterna. Vid den långsiktiga universitetsplaneringen bör detta beaktas
och få ett klart uttryck i direktiven för det fortsatta utredningsarbetet. Vad gäller universitetsutredningens
konkreta förslag anser lokaliseringsutredningen, att dessa innebär
en sådan koncentration av vissa utbildningsresurser till huvudstaden, som från lokaliseringspolitisk
utgångspunkt icke kan godtagas. Stockholmsområdet kommer härigenom —
liksom genom utbyggnaden i Uppsala — att få tillgång till en utbildningskapacitet, som
är större än vad som kan motiveras med hänsyn till regionala behov.

1957 års studentbostadsutredning yttrar bl. a. följande.

Vid beräkningen av studenternas bostadsbehov bör man under alla omständigheter
utgå från universitetsutredningens prognoser som en riktpunkt för ett absolut minimibehov.
Någon som helst risk för överproduktion av studentbostäder föreligger i dagens
situation icke på någon studieort. Ett betydande nytillskott av studentbostäder utgör
däremot en nödvändig förutsättning för att universitets- och högskolestäderna skall
kunna härbärgera de växande kullarna av utbildningsvillig ungdom. Ett ställningstagande
till universitetsutredningens förslag ifråga om utbyggnad av befintliga samt inrättande
av nya läroanstalter bör sålunda enligt studentbostadsutredningens uppfattning innefatta
ett hänsynstagande till respektive studieorters möjligheter att producera ett tillräckligt
stort antal studentbostäder i rimlig närhet av läroanstalten samt även till frågan om
huruvida respektive orter från bostads- och andra synpunkter utgör en effektivt fungerande
studiemiljö.

24*

372

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

Överståthållarämbetet förklarar sig vara medvetet om att en snabb förstärkning
av de högre läroanstalternas utbildningskapacitet snabbast kan nås på det
av utredningen förordade sättet, men framhåller, att den ytterligare koncentration
av den högre utbildningen till de nuvarande universitets- och högskolestäderna
— Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm — som ett genomförande av
utredningens förslag kommer att innebära, icke är uteslutande fördelaktig. Överståthållarämbetet
anför vidare följande.

Sålunda beräknas antalet studerande vid högskolor i Stockholm på tolv år öka med
54 procent eller från 11 700 höstterminen 1958 till 18 000 år 1970, vilket kommer att
ytterligare försvåra studenternas bostadsproblem. Utbyggnadsprogrammet synes icke heller
stå i god överensstämmelse med de allmänna riktlinjer, som i de lämnade direktiven
uppdragits för lokaliseringsutredningens arbete. En utbyggnad enligt universitetsutredningens
förslag, som tager sikte på de stora årskullarnas behov under 1960-talet, kan
också komma att innebära en ytterligare förskjutning av planerna på att förse Norrland
med en egen högskola, eftersom det icke synes uteslutet, att den minskade nativiteten
kommer att medföra att behovet av läroanstalter genom denna utbyggnad blir fyllt för
överskådlig tid framåt. Med hänsyn härtill synes det som om frågan om en högskola i
Norrland bort ägnas större uppmärksamhet i detta sammanhang.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller huvudsakligen följande.

Länsstyrelsen måste uttala sina betänkligheter mot en så kraftig utbyggnad av befintliga
äldre lärosäten, som universitetsutredningen föreslagit. Institutioner av sådan storleksordning,
varom här är fråga, måste bli svårskötta i administrativt hänseende. Den
personliga kontakten mellan lärare och elever blir säkerligen mindre god än vid mindre
institutioner. Undervisningen måste därigenom bli mindre effektiv. Det är ingalunda
säkert, att man i verkligheten kan ta emot ett så stort antal studenter, som utredningen
föreslagit. I varje fall ställs man inför betydande organisatoriska problem. Det kan
vidare vara förenat med åtskilliga andra olägenheter att till ett fåtal platser koncentrera
ett mycket stort antal studerande. Till förmån för stora institutioner framhåller utredningen
möjligheten till en långtgående differentiering av undervisningen. En sådan differentiering
är givetvis värdefull, men den behöver förvisso ej drivas så långt vid de äldre
lärosätena, att Norrland kommer i efterhand. Norrland saknar alltjämt ett universitet.
Norrlands studenter kan sålunda icke inom landsändan erhålla akademisk utbildning inom
andra fack än medicin och odontologi, ett förhållande som bidrager till svårigheterna
att här rekrytera akademiskt utbildade tjänstemän av skilda kategorier. Det stora avståndet
mellan större delen av Norrland och de äldre lärosätena utgör vidare ett hinder
— geografiskt, ekonomiskt och psykologiskt — för Norrlands studenter att fortsätta sina
studier efter studentexamen. Detta hinder är givetvis starkast accentuerat för övre
Norrland.

Även i fråga om näringslivet söker man genom en aktiv lokaliseringspolitik åstadkomma
en ändamålsenlig spridning av företagen. Det synes länsstyrelsen naturligt att samma
principer i möjligaste mån tillämpas beträffande den akademiska undervisningen och
forskningen. Man bör med andra ord söka ernå en balans de olika landsdelarna emellan
även ifråga om institutioner för akademisk undervisning. Det finns anledning att här
erinra om de lokaliseringssträvanden, som kommit till uttryck i direktiven för den statliga
kommitté, som har till uppgift att verkställa utredning angående lokalisering utanför
Stockholmsområdet av statliga ämbetsverk och annan statlig verksamhet. Jämväl i direktiven
för universitetsutredningen har behovet av ett Norrlands universitet beaktats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 373

Svenska landsbygdens ungdomsförbund och dess studentförbund yttrar i huvudsak
följande.

Enligt vår mening bör universitetens utbyggnad ej behandlas ur alltför snäv akademisk
synpunkt och då finns många och betydande faktorer som talar emot en kraftig
utbyggnad av de akademiska utbildningsanstalterna i våra största städer. Exempelvis
torde det i dessa städer vara svårt att på ett tillfredsställande sätt ordna bostadsfrågan
för det kraftigt växande antalet studenter. En annan faktor, som talar för en decentralisering,
är det förhållandet att avbrottsprocenten enligt gjorda undersökningar är högre i
de större städerna. Universitetsutbyggnaden borde i större utsträckning inordnas i den
allmänna lokaliseringspolitiken. Denna inordning bör i första hand innebära ett mera fullständigt
universitet (fullt utbyggda högskolor för medicinare och tandläkare samt naturvetenskaplig
och samhällsvetenskaplig fakultet) i Umeå, varjämte till denna stad bör
förläggas bl. a. teknisk högskola (ej fullt antal fackavdelningar), handelshögskola och
socialinstitut. Möjligheterna att genomföra s. k. industrihögskolor i samarbete med lokala
storindustrier — exempelvis en metallurgisk bergsvetenskaplig i Skellefteå och en träkemisk
i Sundsvall — bör närmare undersökas. I andra hand bör ytterligare decentralisering
övervägas, varvid kanske någon av städerna Borås, Jönköping, Växjö eller Linköping
skulle kunna komma i fråga som nya orter för högskoleutbildning.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen anför huvudsakligen följande.

Rent allmänt kan ifrågasättas det lämpliga och ur alla synpunkter rationella i att på
sätt som universitetsutredningen föreslår öka ut de nuvarande universitetens och högskolornas
kapacitet. Den anhopning av lärare och studerande till bl. a. våra två största
städer, som blir följden, synes illa rimma med den strävan till decentralisering och de
försök till avhjälpande av befolkningstrycket på framförallt Stockholm, som signalerats
genom exempelvis tillsättandet av lokaliseringsutredningen.

Umeå-frågan

Frågan om utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet i Norrland har ingående
behandlats av ett flertal remissinstanser. Enighet råder om att den medicinska
högskolan i Umeå och tandläkarinstitutet i Umeå snarast bör utvidgas
till att omfatta fullständig läkar- och tandläkarutbildning. På frågan om i vilken
utsträckning och efter vilket tidsschema den högre utbildnings- och forskningsorganisationen
i Umeå i övrigt bör byggas ut har anlagts olika synpunkter.

Medicinska fakulteten i Uppsala hälsar med stor tillfredsställelse universitetsutredningens
klart positiva ställningstagande till frågan om utbyggnad av den
medicinska högskolan i Umeå till en fullständig läroanstalt för läkarutbildning
och anför ytterligare följande.

Utredningen håller frågan om förläggande av en naturvetenskaplig fakultet till Umeå
öppen för framtida ställningstagande. Som konsekvens av sin inställning till frågan om
en naturvetenskaplig fakultet i Umeå avvisar utredningen förläggning dit av en tredje
teknisk högskola. Denna utredningens inställning till frågorna om naturvetenskaplig
fakultet och teknisk högskola i Umeå synes för medicinska fakulteten ytterligare skärpa
motiveringen för att Umeås medicinska högskola snabbt kompletteras med teoretiska

374

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

institutioner utan vilka dess utvecklingsmöjligheter för framtiden skulle vara väsentligt
beskurna. Fakulteten får samtidigt betona att det givetvis även för en fullständig medicinsk
läroanstalt i Umeå måste vara i hög grad önskvärt och angeläget att erhålla stöd
från till samma plats förlagda naturvetenskapliga institutioner, ävensom av samhällsvetenskaplig
verksamhet, främst i sådana ämnen som statistik, psykologi och sociologi.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala förordar upprättande av en humanistisk
fakultet i Umeå och framhåller därvid det angelägna i att de samhällsvetenskapliga
ämnena icke isoleras från de rent humanistiska. Jämväl historiskfilosofiska
sektionen i Uppsala föreslår, att universitetsorganisationen i Umeå
utvidgas till att omfatta även rent humanistiska ämnen och framhåller ytterligare
följande.

Just önskemålen om differentiering och nya ämneskombinationer borde göra det angeläget
att icke isolera samhällsvetenskapliga ämnen från de rent humanistiska. Även
önskemålet om en viss avlastning ifråga om studentantalet vid den humanistiska fakulteten
i Uppsala motiverar en humanistisk fakultet i Umeå.

Det större konsistoriet i Uppsala förklarar, att frågan om inrättande av en
humanistisk och en naturvetenskaplig fakultet samt vissa tekniska utbildningslinjer
i Umeå mycket snart bör upptagas till behandling och anför ytterligare
följande.

För Umeås del föreslår utredningen endast en komplettering av den medicinska högskolan,
varvid det beräknade studentantalet där år 1970 skulle stanna vid 585. Mot
bakgrunden av dessa förhållanden uppkommer frågan om ej en avlastning borde ske
genom inrättande av såväl en humanistisk som en naturvetenskaplig fakultet i Umeå
redan under 1960-talet. Även andra skäl kan anföras för en starkare utbyggnad i Umeå
under 1960-talet än den utredningen förordar. Vid sin diskussion om en tredje teknisk
högskola framhåller utredningen med rätta det allt starkare beroendet de olika vetenskaperna
emellan, fördelarna för forskning och undervisning med nära kontakt mellan
företrädare för olika vetenskaper och nackdelen med små lokalt isolerade högskoleenheter.
Den omedelbara betydelsen för den medicinska forskningen och undervisningen i Umeå
av en förläggning dit av en matematisk-naturvetenskaplig fakultet och av verksamhet
inom sådana samhällsvetenskapliga ämnen som statistik, psykologi och sociologi är
uppenbar. Att en utveckling av Norrland till jämbördighet i andligt och kulturellt hänseende
med övriga delar av landet kräver inrättande av en humanistisk fakultet vid dess
universitet framstår för konsistoriet som självfallet. Under förutsättning att en naturvetenskaplig
fakultet inrättas i Umeå, synes det sannolikt, att övre Norrland skulle
kunna uppbära vissa tekniska högskolelinjer. Att en sådan förläggning skulle vara av
mycket stor betydelse för näringslivets utveckling i denna del av landet är otvivelaktigt.

Medicinska fakulteten i Lund instämmer i utredningens förslag om utbyggnad
av den medicinska högskolan i Umeå till en fullständig läroanstalt för läkarutbildning
och understryker betydelsen av att denna högskola även kommer att
omfatta medicinskt-teoretiska ämnen. Fakulteten anför vidare följande.

För den föreslagna utbyggnaden talar den stora betydelse, som växelverkan i fråga
om undervisning och forskning mellan teoretiska och kliniska ämnen har för den medicinska
utvecklingen. Det bör dessutom vara en allmän princip, att en medicinsk läroanstalt
utbygges så, att den kan framföra sina egna studenter till fullständig medicinsk
examen. Fakultetens erfarenhet av det nuvarande provisoriet med tvångsmässig förflytt -

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ning av de studerande mellan lärosätena visar även den klart nödvändigheten av
fullständig utbyggnad av medicinska högskolan i Umeå. Denna skulle även möjliggöra
fullständig tandläkarutbildning i Umeå. Då ett intimt samarbete mellan de medicinska
och naturvetenskapliga fakulteterna är av största betydelse för den medicinska forskningen
vill fakulteten understryka vikten av att även en naturvetenskaplig fakultet inrättas
i Umeå.

Humanistiska fakulteten i Lund anser det nödvändigt, att en humanistisk
fakultet, omfattande från början förutom de samhällsvetenskapliga ämnena i
varje fall även de humanistiska »kärnämnena», snarast upprättas i Umeå.

Det större konsistoriet i Lund understryker betydelsen av att den medicinska
högskolan i Umeå även kommer att omfatta de medicinskt-teoretiska ämnena
och framhåller ytterligare följande.

En fullständig utbyggnad av den medicinska högskolan i Umeå kommer även att möjliggöra
fullständig tandläkarutbildning därstädes. Då ett intensivt samarbete mellan de
medicinska och naturvetenskapliga fakulteterna är av största betydelse för den medicinska
forskningen förordar konsistoriet en framtida förläggning av naturvetenskaplig
undervisning och forskning i Umeå. Konsistoriet understryker, i likhet med humanistiska
fakulteten, nödvändigheten av att en humanistisk fakultet upprättas i Umeå, omfattande
icke blott de samhällsvetenskapliga ämnena utan även i varje fall de humanistiska kärnämnena.
Konsistoriet anser att en akademisk utbildning icke är tillfredsställande utan
forskning och undervisning jämväl i de humanistiska ämnena.

Medicinska fakulteten i Göteborg tillstyrker universitetsutredningens förslag
om utbyggnad av den medicinska högskolan i Umeå till en fullständig läroanstalt
för läkarutbildning och understryker därvid nödvändigheten av att varje
medicinskt lärosäte har full representation inom såväl de prekliniska som de
kliniska ämnena.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet tillstyrker universitetsutredningens
förslag om utvidgning av den medicinska högskolan i Umeå till en fullständig
medicinsk läroanstalt och framhåller ytterligare följande.

Såväl från utbildnings- som forskningssynpunkt är det nuvarande provisoriet i Umeå
ohållbart och torde i framtiden leda till betydande svårigheter vid rekryteringen av såväl
lärare som elever. Detta gäller i princip även för det där inrättade tandläkarinstitutet.
Kollegiet anser, att dess resurser snarast bör utökas för att fullständig tandläkarutbildning
där ska kunna ges.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola anser, att den högre utbildningsorganisationen
i Umeå bör utvidgas ej blott med samhällsvetenskapliga
utan även med humanistiska ämnen.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm framhåller huvudsakligen
följande.

Lärarkollegiet hyser självklart ett särskilt intresse för utbyggnaden av tandläkarinstitutet
i Umeå till fullständig högskola och förväntar i likhet med utredningen, att detta
snarast möjligt måtte förverkligas i en första etapp i sådan utsträckning att högskolan
blir i stånd att genomföra utbildningen under samtliga fyra år mellan tandläkarkandidatexamen
och tandläkarexamen. Den prekliniska undervisningen för tandläkarstuderande
kan icke genomföras i Umeå förrän vid den tidpunkt, då de teoretiska institutionerna

376

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

för utbildning till medicine kandidatexamen kompletterat den medicinska högskolans
utbyggnad därstädes. Programmet för de teoretiskt-medicinska institutionernas inrättande
bör snarast möjligt utarbetas, så att båda högskolorna i Umeå får det stöd för den
kliniska undervisningen och forskningen som endast därmed kan vinnas. Med hänsyn
till forskningens utveckling ej minst inom odontologin finner lärarkollegiet det vara nödvändigt,
att även institutioner för matematisk-biologisk statistik och för genetik samtidigt
beredes plats i utbyggnadsprogrammet. Lärarkollegiet vill såsom sin bestämda åsikt framhålla,
att inom den utbyggnad för ökad utbildningskapacitet som utredningen föreslår
dessa naturvetenskapliga institutioner i Umeå kommer att inräknas. Lärarkollegiet förordar
därjämte, att såväl medicinska högskolan som tandläkarhögskolan i Umeå beredes
plats i första ledet inom utredningens utvidgningsplanering.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö tillstyrker universitetsutredningens
förslag om anordnande av fullständig läkar- och tandläkarutbildning i
Umeå och finner det lämpligt, att naturvetenskaplig och humanistisk forskning
beredes plats därstädes.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå understryker kraftigt
angelägenheten av att denna högskola utbygges med de teoretiska institutioner,
som erfordras för att högskolan skall komma i full paritet med övriga
medicinska läroanstalter och anför ytterligare följande.

I och med att den medicinska högskolan blir utbyggd till en fullständig medicinsk
läroanstalt kan också den för odontologerna erforderliga prekliniska utbildningen förläggas
till Umea, vilket från olika synpunkter är ett angeläget önskemål. För såväl en medicinsk
som en odontologisk läroanstalts förkovran och utveckling är det av utomordentlig
vikt att stöd erhålles från till samma plats förlagda naturvetenskapliga institutioner.
Organisationskommittén anser sig därför böra understryka nödvändigheten av en snar
planering för inrättande av matematisk-naturvetenskapliga institutioner i Umeå. Att
begränsa den ytterligare utvecklingen av universitetsorganisationen därstädes till enbart
samhällsvetenskapliga ämnen är lika litet övertygande som önskvärt. Önskemålet om
differentiering och nya ämneskombinationer synes kommittén tala för att de samhällsvetenskapliga
ämnena icke isoleras från de rent humanistiska. För universitetsorganisationen
i Umeå måste det på längre sikt framstå som ett angeläget krav att såväl humanistiska
som samhällsvetenskapliga discipliner där kommer att bli företrädda. Det bör
icke heller förbises att tillkomsten av såväl en naturvetenskaplig som en filosofisk fakultet
i Umeå kan komma att innebära en i hög grad önskvärd avlastning för de äldre universitetens
del, vilka lärosäten redan nu brottas med mycket svårbemästrade organisatoriska
och administrativa problem, problem som utan tvivel kommer att med det alltjämt
ökande studentantalet och ett realiserande av de av universitetsutredningen uppdragna
riktlinjerna ytterligare accentueras.

Universitetskanslern anför huvudsakligen följande.

Statsmakternas beslut om inrättande av ofullständiga medicinska och odontologiska
utbildningsanstalter i Umea har givit upphov till allvarliga svårigheter, sammanhängande
framför allt med nödvändigheten för de studerande att under utbildningens gång flytta
mellan olika lärosäten, ofta i strid mot sina egna önskningar. Då behov att öka intagningen
till dessa spärrade utbildningslinjer enligt utredningens bedömande nu föreligger,
synes det självklart att detta snarast möjligt bör rättas till genom utbyggande av den
medicinska högskolan och tandläkarinstitutet till fullständiga läroanstalter för utbildning
av läkare respektive tandläkare. Jag ansluter mig obetingat till framförda förslag i
denna riktning.

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Det har från olika håll anförts vägande skäl för att den medicinska och odontologiska
organisationen i Umeå även skulle kompletteras med en matematisk-naturvetenskaplig
och en humanistisk fakultet. Man har framhållit å ena sidan värdet och behovet av ett
samarbete i forskning och undervisning mellan naturvetenskapliga, medicinska och odontologiska
institutioner, å andra sidan den humanistiska fakultetens centrala ställning
inom en universitetsorganisation, dess allmänna roll som kulturbärare, och ej minst betydelsen
för specifikt norrländska humanistiska forskningsuppgifter av dess inrättande i
Umeå. Utredningen förordar, att planeringsarbetet för den medicinska högskolan i Umeå
bedrives med sikte på att hålla möjligheten öppen för en framtida komplettering av universitetsorganisationen
med matematisk-naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga
ämnen. Det måste enligt min mening bli av avgörande betydelse, om en större eller mindre
föreslagen komplettering av universitetsorganisationen i Umeå kan få en sådan utformning,
att den inom sitt område blir en fullrustad enhet för forskning och undervisning.
Om det fortsatta prognos- och planeringsarbetet kan leda till sådana resultat, att statsmakternas
medverkan till en komplettering av detta slag kan vinnas, utan förfång för
övriga jämförbara lärosäten, finnes enligt min mening ingen anledning att hysa någon
tvekan. Jag vill dock bestämt reagera mot den omotiverade stympning av en humanistisk
fakultet, som det skulle innebära att begränsa den till enbart samhällsvetenskapliga
ämnen, med den betydelse av sistnämnda term, som utredningen använder.

Statens medicinska jorskningsråd tillstyrker, att den medicinska högskolan i
Umeå utvidgas till en fullständig läroanstalt för läkarutbildning, medan statens
humanistiska jorskningsråd förordar, att inte blott en samhällsvetenskaplig utan
även en fullständig humanistisk fakultet inrättas i Umeå.

Medicinalstyrelsen tillstyrker, att den medicinska högskolan i Umeå bygges
ut till en fullständig läroanstalt för läkarutbildning. Styrelsen förordar även, att
en matematisk-naturvetenskaplig fakultet upprättas därstädes.

Arbetsmarknadsstyrelsen bedömer det som angeläget, att redan nu anordningar
vidtages för upprättande av en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i
Umeå. Till stöd härför åberopas den stegrade studenttillströmningen, det ökade
behovet av naturvetenskaplig utbildning och allmänna lokaliseringsskäl.

Socialstyrelsen anför huvudsakligen följande.

Det kan, som även utredningen framhållit, vara riktigt att räkna med ett visst minimum
för en högre läroanstalts storlek. Under sådana förhållanden synes det socialstyrelsen
ligga nära till hands att utnyttja den förestående expansionen till att ge den akademiska
läroanstalten i Umeå en stabil grund.

Vad särskilt angår frågan om förläggningen av den av universitetsutredningen rekommenderade
utökningen av socionomutbildningen har utredningen, som ifråga om denna
utbildning gått in för en anknytning till de humanistiska fakulteterna, föreslagit, att en
förläggning till Uppsala överväges. Socialstyrelsen vill för sin del framhålla, att rekryteringsfrågan,
som beträffande socionomerna är av särskild betydelse, talar för en förläggning
till Umeå. Skulle samhällsvetenskaplig utbildning komma att anordnas i Umeå, är
detta ett ytterligare skäl att överväga Umeå som förläggningsort för den ifrågasatta
ökningen av utbildningsmöjligheterna för socionomer.

Läkarpr o gno sutredning en uttalar:

Universitetsutredningens förslag, att den medicinska högskolan i Umeå utbygges till
en fullständig läroanstalt för läkarutbildning tillstyrker vi under framhållande av att eu

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

tillfredsställande kvalitet i fråga om undervisningen och forskningen i Umeå icke kan uppnås
därförutan. Vi vill också betona, att så länge den medicinska utbildningen i Umeå
icke har stöd i en naturvetenskaplig fakultet kommer de medicinska utbildnings- och
forskningsinstitutionerna att arbeta med ett svårt handicap.

Lokalisering sutredning en anför huvudsakligen följande.

Det förefaller lokaliseringsutredningen som om universitetsutredningens argument, att
universitetsorterna bör få en allsidig representation av olika utbildningsgrenar, närmast
talar mot förslaget att uppskjuta Umeå-frågan. Sedan principen att bygga ut nuvarande
laroanstalter knäsatts, torde svårigheterna att vinna gehör för nya universitetsstäder bli
större. Det kan därför befaras, att Umea — med universitetsutredningens utgångspunkter
— under överskådlig tid endast kommer att förses med begränsade utbildningsresurser
inom ett avgränsat studiefält. Härmed torde riskerna vara stora, att »universitetet»
i Umeå ej får den ställning, som erfordras för att utbildningen där skall draga till sig
lärarkrafter och studenter. Med hänsyn till fördelarna av en ökad, regionvis spridning
av universitetsresurserna finner lokaliseringsutredningen det därför synnerligen angeläget,
att frågan om en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Umeå ej ställes på framtiden.
Tillkomsten av en sadan fakultet bör kunna leda till en mera begränsad utbyggnad
av utbildningsresurserna i framför allt Stockholm, där den planerade utbyggnaden
torde överstiga vad som kan motiveras av regionens behov. Ökningen av studenttillströmningen
till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna beräknas emellertid bli
av sådan omfattning, att det synes kunna ifrågasättas om ens tillkomsten av en Umeåfakultet
är tillräcklig. Det synes mot bakgrunden härav finnas skäl att nu utan dröjsmål
taga ställning till Umeå-frågan. Tillskapas en samhällsvetenskaplig utbildning i denna
stad torde därmed även större förutsättningar finnas för en norrländsk socionomutbildning.
Under det fortsatta utredningsarbete i frågan, som universitetsutredningen förordat,
torde hithörande frågeställningar böra allvarligt övervägas.

Länsstyrelsen i TJppsala län anser, att Umeå-frågan bör ytterligare utredas,
och anför till stöd härför följande.

För den medicinska forskningen och undervisningen i Umeå skulle det otvivelaktigt
vara av stor betydelse om till staden förlädes en matematisk-naturvetenskaplig fakultet.
Fn sådan fakultet skulle i sig kunna innefatta vissa tekniska högskolelinjer, vilket säkerligen
skulle vara av stor betydelse för näringslivets utveckling i Norrland. Fråga är om
man icke bör gå ännu ett steg längre och påbörja jämväl uppbyggnaden av en humanistisk
fakultet i Umeå. En sådan synes — såsom utredningen påpekat — i första hand
böra omfatta vissa samhällsvetenskapliga ämnen. En förläggning till Umeå av de nu
angivna institutionerna torde vara ägnad att i viss mån eliminera den undantagsställning
som Norrland hittills intagit ifråga om undervisningsanstalter. Skjuter man även
denna gång frågan om ett norrländskt universitet ifrån sig är det sannolikt att den kommer
att bli vilande under mycket lång tid.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ansluter sig till universitetsutredningens
förslag om utvidgning av den medicinska högskolan och tandläkarinstitutet i
Umeå till fullständiga läroanstalter för läkar- respektive tandläkarutbildning.
Länsstyrelsen förordar vidare, att en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i
Umeå redan nu planlägges och att Umeå får sin andel av den av utredningen
rekommenderade förstärkningen i fråga om de samhällsvetenskapliga ämnena.
Därjämte beklagar länsstyrelsen, att de rent humanistiska ämnena inte fått
någon plats på utredningens utbyggnadsprogram. Länsstyrelsen anlägger dess -

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

utom vissa synpunkter på utredningens förslag beträffande förläggningen av
den tekniska högskoleutbildningen.

SFS understryker, att frågan om högre teknisk och matematisk-naturvetenskaplig
utbildning i Norrland bör göras till föremål för en särskild utredning.
Vid en utökning av undervisningsresurserna i ämnena matematik, fysik och
kemi utöver vad som universitetsutredningen skisserat i det nu framlagda betänkandet
torde man enligt SFS böra överväga att förlägga de nya institutionerna
till Umeå, varvid möjligheterna till samverkan med den medicinska utbildningen
bör observeras.

TCO yttrar:

Utredningen föreslår, att den medicinska högskolan och tandläkarinstitutet i Umea snarast
möjligt utbyggs till fullständiga läroanstalter. Därest en ytterligare utbyggnad av högskoleväsendet
i Umeå anses böra komma till stand, vill TCO förorda, att en sadan utbyggnad
i första rummet sker inom sådana ämnesområden där rekryteringen på skilda
sätt bör stimuleras. Härvid synes främst inrättande av en samhällsvetenskaplig fakultet
böra komma ifråga. Endast under förutsättning att utredningens farhågor rörande balansen
mellan efterfrågan och tillgång på utbildad arbetskraft i de rent humanistiska ämnena
visar sig obefogade, kan TCO tillstyrka att de rent humanistiska ämnena blir företrädda
i Umeå, då en omedelbar effekt av upprättandet av undervisning i Umeå i dessa ämnen
torde bli en ännu starkare tillströmning till de rent humanistiska ämnena än vad utredningen
förutsatt.

Sveriges socionomförbund understryker betydelsen av att eu eventuell ny
samhällsvetenskaplig fakultet i Umeå redan från början erhåller en sektion för
socionomutbildning.

Sveriges konservativa studentförbund tillstyrker universitetsutredningens förslag
om utbyggnad av de nuvarande läroanstalterna i Umea till full kapacitet
och förordar utredning av frågan om inrättande av en matematisk-naturvetenskaplig
och en humanistisk fakultet i Umeå.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund framhåller huvudsakligen följande.

Enligt tillgänglig statistik har Norrland en högre andel studenter än universitets- och
högskolestuderande. Detta torde bero på både ekonomiska och psykologiska faKtorer.
Mot denna bakgrund måste det anses som ytterst angeläget att ytterligare utbildningsresurser
— utöver dem som utredningen förordat — tillkommer i Umeå. Även andra
starka skäl talar för ett snabbt utbyggande av högskolan i Umeå, bl. a. bostadssituationen
och de betydande markreserverna. När den medicinska högskolan förlädes till Umeå var
ett av argumenten för detta, att man därigenom skulle kunna lindra läkarbristen i Norrland.
Då även lärarbristen — framför allt i naturvetenskapliga ämnen — för närvarande
är mest kännbar i denna del av landet, kan det anses rimligt att snart inrätta den även
av utredningen föreslagna matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå. Vad beträffar
en samhällsvetenskaplig fakultet i Umeå delar förbundet utredningens åsikt att en
sådan icke är av samma angelägenhetsgrad som en matematisk-naturvetenslcaplig. I
framtiden kommer forskningen alltmer att överskrida de nuvarande ämnesgränserna.
Forskningen kommer att ligga i gränsområdena mellan bestämda discipliner. Därest man

380

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

vill åstadkomma en livlig forskningsverksamhet inom samhällsvetenskapliga och humanistiska
ämnen vore det icke orimligt att förlägga en här antydd experimentverksamhet
till Umeå, där inga akademiska traditioner i fråga om ämnesuppdelningen vunnit hävd.

Folkpartiets ung domsförbund tillstyrker, att såväl den medicinska högskolan
som tandläkarinstitutet i Umeå utvidgas till att omfatta en fullständig utbildning.
Förbundet uttalar sig vidare för att de två högre läroanstalterna i Umeå
därutöver utbygges med naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga och rent
humanistiska ämnen.

För Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen ter det sig ofrånkomligt
icke endast att den medicinska högskolan och tandläkarinstitutet i Umeå
bygges ut till fullständiga läroanstalter utan även att såväl en matematisknaturvetenskaplig
fakultet som en humanistisk upprättas därstädes. Enligt
delegationen bör vidare frågan om en teknisk högskola i Norrland tas upp till
förnyad omprövning och Norrlands intressen särskilt uppmärksammas vid en
blivande utredning om socionomutbildningen. I stort sett samma synpunkter
framför Norrlandsförbundet.

Svenska landstingsförbundet finner, att såväl den medicinska högskolan som
tandläkarinstitutet i Umeå utan dröjsmål bör byggas ut till full kapacitet.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser, att den medicinska
högskolan och tandläkarinstitutet i Umeå snarast bör utvidgas till fullständiga
läroanstalter och att såväl en humanistisk som en matematisk-naturvetenskaplig
fakultet bör inrättas i Umeå redan i början på 1960-talet.

Målsmännens riksförbund hemställer, att ett fullständigt universitet i Norrland
måtte förverkligas genom en snabb utbyggnad av de nuvarande två högre
läroanstalterna i Umeå.

Kostnadsfrågor

Ifråga om universitetsutredningens kostnadsuppskattningar framföres i remissyttrandena
vissa kompletterande synpunkter och påpekanden av olika slag. Mot
universitetsutredningens metod när det gäller överslagsberäkningarna för utvecklingen
av driftbudgetanslagen till universitets- och högskoleväsendet under
budgetåren 1959/60—1970/71 kan sålunda enligt matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i XJppsala två tungt vägande anmärkningar riktas, vilka är särskilt
signifikativa med avseende på fakultetens ämnen. Fakulteten anför härom
huvudsakligen följande.

Den stora ökning av antalet nyinskrivna studerande började i stort sett läsåret 1957
—58. Den har därför nu ej hunnit slå igenom på licentiandstadiet. Den procentuella
ökningen av antalet licentiander kommer därför år 1960 och senare att bli väsentligt
mycket större än ökningen av antalet nyinskrivna. Hur utvecklingen kan tänkas gestalta
sig i ett enskilt ämne illustreras av en kalkyl beträffande ämnet matematik, där beräkningarna
ställer sig särskilt enkla. Med de antaganden, som där gjorts, finner man att
kostnaden för forskning och forskningshandledning i detta ämne kommer att ha fyrdubblats
år 1970 om standarden skall förbli oförändrad. En ännu större ökning kan förväntas

381

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

i ämnen med liknande licentiandsituation, där även kostnader för apparatur o. dyl. måste
beaktas. Vidare har utredningen ej räknat med någon kostnadsram för kvalitativa förbättringar.
Fakulteten är övertygad om att betydande sådana kostnadsökningar blir
nödvändiga i samband med oundvikliga krav på differentiering och specialisering av skilda
ämnen. Dylika krav kommer att uppstå icke minst med hänsyn till önskvärdheten av
att näringslivets behov tillgodoses, en synpunkt som utredningen själv understryker. Den
marginal, som utredningen angett för mötande av dylika ökade kostnader finner fakulteten
alldeles för snäv.

I anslutning till nu anförda invändningar vill fakulteten med skärpa framhålla nödvändigheten
av att föreliggande utredning snarast kompletteras med en detaljundersökning
av de enskilda ämnenas behov såväl ifråga om differentiering som resurser för den högre
undervisningen och forskningen. En dylik översyn bör fortlöpande ske under hela det
kommande expansiva skedet för universiteten, så att hänsyn kontinuerligt kan tas till
sådana dynamiska faktorer som forskningens utveckling och tillströmningen av licentiander.

Vidare har vissa andra lokala universitets- och högskolemyndigheter var och
en för sitt vidkommande riktat erinringar mot de av universitetsutredningen i
nyssnämnda överslagsberäkningar använda normalbeloppen, vilka skulle kunna
anses representera en rimlig standardkostnad per studerande inom skilda utbildningssektorer.
Jämväl statens råd för samhällsforskning har rest sådana invändningar.
Enligt statens medicinska forskningsråd kommer forskningens differentiering
och kraven på en alltmer kvalitativt ökad standard beträffande forskningsresurserna
att kräva en större ökning av anslagen till forskningsråd och
särskilda forskartjänster än den universitetsutredningen räknat med. Statens
naturvetenskapliga forskningsråd och statens rad för atomforskning intar i stort
sett samma ståndpunkt. Statens tekniska forskningsråd förklarar sig förutsätta,
att de av universitetsutredningen för forskningsrådens del angivna kostnadsbeloppen
icke avses utgöra utredningens förslag till kommande medelsanvisning utan
endast medtagits för att göra utredningens kostnadsuppskattningar fullständiga.

Universitetskanslern yttrar bl. a. följande.

I sina beräkningar av driftkostnaderna för utbyggnadsprogrammets genomförande har
utredningen inräknat en post om 19,5 miljoner kronor, utgörande »kostnaderna för ännu
icke realiserade delar av utredningens i femte betänkandet framlagda förslag om en vid
oförändrad undervisningsbelastning erforderlig standardhöjning av de högre läroanstalternas
forskningsresurser». Däremot har, så vitt jag kunnat finna, ingen ytterligare ökning
av de direkt till universiteten och högskolorna utgående anslagen beräknats för eu fortsatt
expansion av forskningen i takt med den allmänna utbyggnaden och undervisningsbelastningens
tillväxt. En sådan ökning av betydande dimensioner synes dock vara ofrånkomlig,
om en tillfredsställande forskarrekrytering och ett nödvändigt friställande av
toppbefattningarnas innehavare för forskning och forskarhandledning skall kunna möjliggöras.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm uttalar bl. a. följande.

De framlagda kostnadsberäkningarna är synnerligen schematiska. En preliminär granskning
pekar i den riktningen att stora delar av beräkningarna är för optimistiska och att
man säkerligen måste räkna med väsentligt högre belopp om ur kvalitativ synpunkt god
undervisning och forskning skall kunna åstadkommas.

25 — Bihan g till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

382

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna förklarar, att universitetsutredningens
överslagsberäkningar med avseende på det vid ett genomförande av det
föreslagna utbyggnadsprogrammet erforderliga anslagsbehovet torde innebära
en för låg uppskattning av för olika ändamål avsedda anslagsmedel, därest kvalitetskravet
skall kunna i erforderlig utsträckning tillgodoses.

Vetenskapsakademien anför huvudsakligen följande.

Universitetsutredningens uppskattning av de ekonomiska konsekvenserna av rekommenderade
åtgärder går rimligen inte in i större detalj. I huvudsak arbetar man efter enkel
proportionalitetsregel. Detta kan förefalla rimligt så länge man med föreslagna åtgärder
inriktar sig på att huvudsakligen förstora nu existerande utbildningsvägar. Utredningen
förordar emellertid på många håll väsentligt mer än denna statistiska lösning. I de olika
förslagen ligger förutsättning för en rikare differentiering av studievägarna. Akademien
finner det riktigt att med förstoringen också följer en sådan rikare förgrening. I många
fält torde denna innebära ett bättre utnyttjande av befintliga resurser. Men förgreningen
måste också medföra ett eget medelsbehov, som inte rymmes i den enkla proportionalitetsberäkningen.
Också ur den synpunkt som Vetenskapsakademien framför allt bär att
företräda — forskningens — finnes det anledning att tänka på differentiering. Inom de
större discipliner som sedan länge är företrädda genom akademiska professurer leder den
vetenskapliga verksamheten inte sällan förhållandevis snabbt till den situationen, att ett
mindre delområde sakligt och personellt befinnes ha särskilt gynnsamma betingelser för
en fruktbringande utveckling, som dock därvid kräver en motsvarande medelsinsats. På
gränsområdena mellan tidigare utbyggda fack öppnar sig också ibland synnerligen löftesrika
nya forskningsfält. Akademien kan inte underlåta att i föreliggande sammanhang
betona, att man i framtiden också måste vara beredd att möta sådana nya behov som
här antytts.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller bl. a. följande.

De investeringar för byggnader, inredning och utrustning som skulle krävas för ett
genomförande av utredningens förslag, har av utredningen beräknats till i genomsnitt
SO miljoner kronor per år under 1960-talet. Härav uppskattas cirka 60 miljoner kronor
utgöra investeringar i byggnader. Den ökning i investeringarna på den högre undervisningens
område, som detta innebär, synes styrelsen icke behöva möta några större svårigheter
med hänsyn till tillgången på byggnadsarbetskraft. Den skulle i stort sett innebära,
att utvecklingen på detta område skulle öka i takt med de totala investeringarna,
om man nämligen förutsätter en fortsatt tillväxt av den totala investeringsvolymen (för
»ybyggnader) i samma takt som hittills under efterkrigstiden. I jämförelse med den
totala investeringen i nybyggnader utgör också universitets- och högskoleväsendets utbyggnad
en förhållandevis liten andel; även om den faktiska utbyggnaden kommer att bli
större än vad utredningen har förutsett, torde mindre än en procent av byggnadsinvesteringarna
under det kommande årtiondet falla inom detta område. Enligt styrelsens uppfattning
bör den angelägna upprustningen av denna del av vårt utbildningsväsende vara
fullt genomförbar såväl från investeringssynpunkt som med hänsyn till de krav den kommer
att ställa på byggnadsarbetskraft.

3. Departementschefen

Jag har i det föregående förordat att universitetsutredningens allmänna
program lägges till grund för en utbyggnad av universitet och högskolor under
de närmaste åren. Vidare har jag förordat att utbyggnaden planlägges och

383

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

utföres så, att den utan mera omfattande tids- och kostnadskrävande omläggningar
skall kunna fullföljas utöver det i dag uppställda programmet. Med
hänsyn härtill finner jag det vara lämpligt att i det långsiktiga planeringsarbete,
som bedrives i olika former, utredningens beräkningar rörande det totala
antalet universitets- och högskolestuderande år 1970, vilka slutar på tillhopa
cirka 53 000 studerande, användes såsom vad utredningen kallar en provisorisk
riktpunkt.

Hur nyssnämnda totalantal studerande därvid bör antagas fördela sig på
olika utbildningslinjer och studieorter omkring år 1970 är naturligtvis vanskligt
att mera bestämt uttala sig om. Studenternas val av studieort påverkas av en
rad faktorer, som ej alla äger direkt samband med statsmakternas olika beslut i
forsknings- och utbildningsfrågor. Vissa utgångspunkter för denna bedömning
är emellertid relativt klara.

Jag utgår sålunda från — såsom en grundläggande förutsättning — att utbyggnaden
under första hälften av 1960-talet, som ju blir praktiskt taget helt
avgörande för studerandeantalets storlek år 1970, icke kommer att lokaliseras
till andra platser än dem, där högre utbildning för närvarande bedrives, nämligen
Uppsala-området, Lund-Malmö, Göteborgs-området, Storstockholm och
Umeå. Jag har visserligen förståelse för de allmänna lokaliseringssynpunkter, som
lokaliseringsutredningen och i viss mån även arbetsmarknadsstyrelsen nu ansett
sig böra lägga fram med avseende på den högre utbildningen och forskningen,
men jag anser det alltså icke vara möjligt att inför den nu ifrågavarande brådskande
utbyggnadsetappen också ta upp spörsmålet om att bygga upp resurser
för ändamålet även på orter och inom områden, till vilka högre utbildning hittills
icke lokaliserats, ett spörsmål som utan tvivel är av ännu mera långsiktig
natur.

Med hänsyn till vad jag nu och i det föregående i olika sammanhang anfört
bör således universitetsutredningens beräkningar rörande antalet studerande
inom skilda utbildningslinjer kunna tas som riktpunkt vid det fortsatta planeringsarbetet.
Sålunda bör utredningens beräkningar rörande studerandeantalet
år 1970 i Uppsala och Lund kunna utgöra eu grundval för byggnadsstyrelsens och
universitetsmyndigheternas fortsatta arbete med generalplan för utbyggnad av
de högre läroanstalterna på dessa två orter.

Även för den av mig förordade utbyggnaden av de högre läroanstalterna i
Göteborg kan de av universitetsutredningen framlagda beräkningarna rörande
antalet studerande inom skilda utbildningslinjer år 1970 tjäna som riktpunkt.
Såvitt gäller utbyggnad av forsknings- och utbildningsorganisationen i Göteborg
med matematisk-naturvetenskapliga ämnen har jag tidigare anslutit mig till
universitetsutredningens förslag om tillkallande av en särskild kommitté för
detta ändamål. För den verksamhet, som denna kommitté avses skola bedriva
i samarbete med bl. a. byggnadsstyrelsen och universitetsmyndigheterna, bör
sålunda universitetsutredningens beräkning av totalantalet studerande i matematisk-naturvetenskapliga
ämnen vara i stort sett normgivande.

384

Kwigl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Beträffande utbyggnaden av universitetet i Stockholm vill jag erinra om att
i det av Kungl. Maj:t den 29 januari 1960 godkända programmet för arkitekttävling
om plan för utbyggnaden tagits till utgångspunkt de siffror, som universitetsutredningen
beräknat beträffande studerandeantalet inom skilda fakulteter
i Stockholm år 1970.

Vad så gäller Umeå-frågan bör man enligt min mening ha mera vittsyftande
riktpunkter än vad som kan utläsas av universitetsutredningens beräkningar
och synpunkter i övrigt beträffande utbyggnaden av utbildnings- och forskningsorganisationen
i Umeå. I ett stort antal remissyttranden från avnämare, universitets-
och högskolemyndigheter, arbetsmarknadsmyndigheter, studentorganisationer
och politiska sammanslutningar m. fl. har kraftigt framhållits önskvärdheten
av att till Umeå snarast möjligt förlägges ett stort antal utbildningslinjer.
För egen del anser jag det vara från många synpunkter, icke minst lokaliseringspolitiska,
lämpligt och önskvärt, att i Umeå så snart ske kan utbygges en så
fullständig utbildnings- och forskningsorganisation som möjligt. Samtidigt härmed
vill jag starkt understryka, att det icke synes mig vara nödvändigt att i
Umeå endast bygges upp enheter av traditionell typ. Tvärtom synes det vara en
fördel, om man där söker åstadkomma av vetenskapens utveckling motiverade
organisatoriska nybildningar.

Frågan om en fullständig organisation i Umeå för medicinsk undervisning och
forskning är naturligtvis bl. a. beroende av de resultat läkarprognosutredningen
kan komma till rörande det framtida behovet av läkare. Även utbildningsorganisatoriska
skäl och forskningens krav kan anföras för ett fullständigt
medicinskt lärosäte i Umeå. Som jag framhållit i avsnitt II bör dock denna
fråga prövas slutligt först när resultatet av läkarprognosutredningens arbete
föreligger.

I samband med att sistnämnda fråga prövas och med beaktande av tandläkarutbildningen
i dess större sammanhang bör även spörsmålet om en fullständig
organisation i Umeå för odontologisk undervisning och forskning bli föremål
för prövning.

Vad beträffar den av universitetsutredningen väckta frågan om matematisknaturvetenskaplig
utbildning och forskning i Umeå är det enligt min mening
lämpligt att, när det kan bli aktuellt att planera för en fullständig läkarutbildning
i Umeå, då även förbereda en därmed samordnad komplettering av utbildnings-
och forskningsorganisationen med centrala matematisk-naturvetenskapliga
ämnen.

Jag har redan tidigare framhållit angelägenheten av att socionomutbildningens
kapacitet snarast möjligt utökas. Med hänsyn till vad som framkommit under
remissbehandlingen synes mig en sådan kapacitetsökning böra ske bl. a. genom
att ett socialinstitut upprättas i Umeå. Därmed riktas uppmärksamheten också
på den av utredningen väckta frågan om en samhällsvetenskaplig utbildningsoch
forskningsorganisation i Umeå. För att få ett fullt tillfredsställande rekryte -

385

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

ringsunderlag i fråga om lärarkrafter bör ett socialinstitut kunna repliera på
samhällsvetenskapliga ämnen. Det finns också, såsom universitetsutredningen
framhållit, ett sådant samband mellan samhällsvetenskaplig utbildning och
socionomutbildning, att för dessa två utbildningsgrenar föreligger ett ömsesidigt
intresse av att vara representerade på en och samma ort.

Jag hyser förståelse för önskemålet i ett flertal yttranden om att humanistisk
utbildning och forskning även i övrigt bör bli företrädda i Umeå. Med hänsyn
bl. a. till vad jag tidigare i olika sammanhang anfört beträffande tillträdet
till de fria fakulteterna och det väntade utbudet av humanistiskt utbildad personal
på arbetsmarknaden är jag emellertid inte beredd att för närvarande ta
upp detta spörsmål till prövning.

Universitetsutredningen har i sina överslagsberäkningar av kostnaderna för det
framlagda utbyggnadsprogrammet skilt mellan å ena sidan fortlöpande kostnader
till följd av verksamhetens ansvällning och å andra sidan kostnaderna för erforderlig
byggnadsverksamhet jämte inredning och utrustning av nya lokaler.

Grundläggande för den förstnämnda beräkningen har varit de i det föregående
behandlade uppskattningarna av det totala närvaroantalet vid olika
fakulteter och högskolor skilda år. Dessutom har universitetsutredningen i sina
kalkyler förutsatt, att de delar av förslagen i utredningens betänkande angående
»Forskningens villkor och behov» (SOU 1958: 32), vilka ännu ej föranlett någon
åtgärd från statsmakternas sida, skulle komma att realiseras före ingången av
budgetåret 1962/63.

Underlaget för beräkningen av investeringskostnaderna har utgjorts dels av
byggnadsstyrelsens tidigare framlagda beräkningar för Stockholms universitets
nybyggnation i Frescati och dels av vissa överslagsberäkningar beträffande övrig
nybyggnation, föranledd av universitetsutredningens förslag och rekommendationer.
Kostnaderna för inredning och utrustning av nya lokaler har överslagsvis
beräknats på grundval av erfarenhetsmässiga relationer mellan byggnadskostnader
och kostnader för inredning och utrustning av nybyggnader.

Det nu anförda visar, vilket även starkt understrukits i remissyttrandena, att
universitetsutredningens kalkyler självfallet måste uppfattas som en mycket
grov approximation av de utgifter, som kan komma att bli erforderliga under
1960-talet vid en utbyggnad av universitet och högskolor enligt de förslag och
riktlinjer utredningen framlagt.

I det föregående har jag förordat ett allmänt program för utbyggande av
universitet och högskolor under de närmaste fem åren. Det finns därför anledning
att söka ange storleksordningen av de utgiftsökningar som vid ett genomförande
av utbyggnadsprogrammet kan bli erforderliga vart och ett av budgetåren
1961/62—1965/66. Trots den berättigade kritik som kan riktas mot den
av universitetsutredningen använda beräkningsmetoden, synes det i fråga om
utgifterna på driftbudgeten — exklusive inredning och utrustning av nya lokaler
— likväl ej vara möjligt att tillämpa någon noggrannare metod än den

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

utredningen utnyttjar. Jag har därför låtit utföra en beräkning i huvudsaklig
överensstämmelse med den nyss förut redovisade, utav utredningen använda
metoden beträffande erforderliga anslagsökningar — exklusive inredning och
utrustning av nya lokaler — år från år på driftbudgeten i syfte att i räkneexemplets
form visa den ungefärliga storleken av de utgiftsökningar, som kan
bli aktuella för huvuddelen av universitets- och högskoleväsendet. I detta räkneexempel
har förutsatts att vissa ytterligare anslagsökningar till följd av förslagen
i betänkandet angående »Forskningens villkor och behov» skulle fördelas
under hela den berörda femårsperioden. De anslag, som medtagits i beräkningen,
avser universitet och högskolor, gemensamma universitets- och högskoleändamål
samt forskningsråd och särskilda forskartjänster, allt under riksstatens åttonde
huvudtitel, ävensom handelshögskolorna och tekniska forskningsrådet under
tionde huvudtiteln. Räkneexemplet ger till resultat en anslagsökning med omkring
24 miljoner kronor för varje budgetår under perioden. Här berörda utgifter
på driftbudgeten skulle alltså efter fem budgetår vara cirka 120 miljoner
kronor större än under budgetåret 1960/61.

Beträffande erforderliga byggnadsanslag har byggnadsstyrelsen numera på
basis av de i universitetsutredningens betänkande framlagda förslagen och riktlinjerna
gjort en mer detaljerad beräkning än den utredningen själv kunnat
utföra. Byggnadsstyrelsen har dock ej — vilket utredningen gjort i sin tioårskalkyl
— för de här aktuella fem åren räknat med några byggnadskostnader
för bl. a. odontologisk forskning och utbildning i Göteborg eller för medicinskteoretiska
institutioner i Umeå. De av byggnadsstyrelsen beräknade beloppen
har upptagits i miljontal kronor i följande tablå.

	1961/62	1962/63	1963/61	1961/65	1965/66
Projekteringsanslag..	5	5	5	5	5
Byggnadsanslag (inkl.
motsvarande pro-
jekteringsmedel) ..	55	70	60	60	50

Skulle det bli aktuellt att under denna femårsperiod dessutom uppföra byggnader
för odontologisk forskning och utbildning i Göteborg samt medicinskteoretiska
institutioner i Umeå kan det bli erforderligt med ytterligare byggnadsanslag
av storleksordningen 50 miljoner kronor sammanlagt under senare delen
av femårsperioden.

Med tillämpning av samma relation mellan byggnadsanslag och anslag för
inredning och utrustning av nybyggnader, som universitetsutredningen använt
i sina kalkyler, skulle för femårsperioden i dess helhet kunna erfordras sammanlagt
cirka 20 miljoner kronor per år för inredning och utrustning av nya lokaler.

Slutligen bör påpekas, att i de här beräknade beloppen ej ingår anslag för
studiesociala åtgärder.

387

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Det här utförda räkneexemplet har redovisats i syfte att belysa storleksordningen
av de anslagshöjningar på driftbudgeten respektive anslag av engangsnatur
på driftbudgeten och kapitalbudgeten, som statsmakterna, med utgångspunkt
i de av mig förordade riktlinjerna för utbyggnad av universitet och högskolor
under de närmaste fem åren, skulle behöva inrymma för här ifrågavarande
ändamål vid budgetavvägningen.

Avslutningsvis vill jag återkomma till frågan om den fortlöpande utbildningsoch
yrkesprognostiska utredningsverksamheten. Jag har redan under avsnitt II
framhållit, att det är ofrånkomligt att denna verksamhet utvecklas och intensifieras
med hänsyn till yrkesvägledningens behov och med hänsyn till detaljplaneringen
för utbyggandet av ett stort antal utbildningslinjer. Detta torde
ytterligare ha understrukits av de ställningstaganden, som jag därefter gjort till
utredningens olika konkreta förslag.

Som framgår av den redogörelse för remissyttrandena i denna del, som lämnats
under avsnitt II, har förslaget om en starkare aktivitet än hittills pa hithörande
område tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Beträffande den
organisatoriska utformningen av verksamheten råder det däremot starkt delade
meningar bland remissinstanserna. Detta är helt naturligt med hänsyn till denna
verksamhets art.

Den prognosverksamhet det här gäller — liksom universitetsutredningen och
remissinstanserna inlägger jag här i ordet prognos en allmännare innebörd än
vad som bokstavligen rätteligen borde göras — kommer otvivelaktigt att få en
utomordentligt stor betydelse. Prognosernas resultat kommer att användas vid
yrkesvägledningen i skolor och i skriftliga råd och anvisningar till föräldrar och
ungdom. All erfarenhet visar att dylik rådgivning har stor betydelse för en högst
betydande del av ungdomen i dess val av vidare utbildning och yrke. Prognosernas
resultat kommer vidare att påverka statsmakternas beslut om vilka utbildningsvägar
som bör utbyggas, och de kommer också att inverka pa detaljplaneringen
rörande bl. a. den lämpliga dimensioneringen av åtskilliga, ofta
mycket kostsamma utbildningsanläggningar. Verkningarna av ett kontinuerligt
prognosarbete sträcker sig därför langt fram i tiden, och ju mer omfattande
utbildningsväsendet blir, desto större samhällsekonomisk betydelse kommer
prognosresultaten och ett därpå grundat handlande att få.

För att utgångspunkterna för en bedömning av det förevarande spörsmålet
skall vara fullt klara, bör det enligt min mening slås fast att prognosverksamheten
uppenbarligen inte till alla delar kan vara objektiv i den meningen, att
de många beräkningar av statistisk natur som ingår i densamma alltid kan sägas
vara grundade på ovedersägliga antaganden. Tvärtom är det ju så, att varje
prognos som syftar till att ge vägledning för enskilda och myndigheter måste
grundas också på ett antal antaganden, vilka har karaktären av värderingar
och inte av fakta. Därför kan de allra flesta prognosers resultat ifrågasättas helt
eller delvis, beroende på i vad mån man delar de värderingar som ligger till

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

grund för erforderliga antaganden i prognosarbetet. Vad som nu sagts är visserligen
i princip giltigt för praktiskt taget allt prognosarbete som avser samhälleliga
frågor. Det är giltigt för ekonomiska kort- och långtidsprognoser lika väl
som för prognoser rörande behovet av olika slag av arbetskraft. Men den
utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten intar i detta avseende
såtillvida en särställning, som den på ett särskilt påtagligt sätt får betydelse
av mycket långsiktig natur för ungdomen i dess utbildningsval och för
samhällsorganen i deras konkreta ställningstaganden till i första hand en omfattande
investeringsverksamhet. Här bör inskjutas, att man allmänt sett naturligtvis
kan till en del undgå prognosverksamhetens eventuella vanskliga konsekvenser
genom att göra olika slag av utbildning så allsidiga som möjligt, varigenom
också möjliggöres ett mer allsidigt utbildnings- och yrkesval, samt vidare
att man genom största möjliga flexibilitet i fråga om användbarheten av olika
utbildningsanläggningar kan åtminstone delvis eliminera skadliga verkningar av
felinriktad planering till följd av mindre framsynta prognoser.

Mot bakgrunden av de olika synpunkter, som framkommit vid remissbehandlingen,
och utifrån min här angivna uppfattning om den principiella innebörden
i stort av den i framtiden nödvändiga utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten
— en uppfattning som säkerligen delas av flertalet i
frågan intresserade parter — har jag kommit till följande slutsatser om efter
vilka riktlinjer en utvidgad verksamhet av detta slag bör igångsättas; någon
helt slutgiltig lösning torde det nu vara varken möjligt eller lämpligt att söka
prestera.

Det statistiska prognosarbetet bör enligt min mening inordnas som ett normalt
led i den centrala statliga förvaltningsverksamheten med den samordning
med övriga grenar av denna verksamhet, som är naturlig och ändamålsenlig,
samt utföras på ett sådant sätt att samtliga de antaganden, som ligger till grund
för varje enskild prognos, utförligt redovisas och analyseras i samband med att
resultaten av prognosarbetet offentliggöres.

Därigenom blir det möjligt för alla av frågan berörda att pröva rimligheten
av resultaten utifrån de synpunkter vederbörande anser sig ha att anlägga vid
en bedömning av resultatens konsekvenser i skilda avseenden.

Denna statistiska verksamhet maste, som jag antytt, givetvis samordnas och
kompletteras med annan verksamhet. Jag har redan i avsnitt II betonat vikten
av att yrkesvägledningen förstärkes i framtiden. Vad jag anfört om prognoserna
och deras innebörd innebär, att det måste skapas större möjligheter för ungdomen
att få klarlagt den från den enskildes synpunkter och med hänsyn till
olika individuella värderingar egentliga innebörden av resultaten av framlagda
prognoser.

För statsmakterna blir det å andra sidan också ofrånkomligt att i större omfattning
än tidigare kunna analysera och bedöma rimligheten från deras synpunkt
av de resultat, som de i en normal förvaltningsmässig ordning verkställda
prognoserna kommer att visa. Det kommer säkerligen också att bli nödvändigt

389

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960

för statsmakterna, särskilt regeringen, att i större utsträckning än hittills göra
just sådana värderingar och bedömningar, som i sin tur kan vara vägledande för
det förvaltningsmässiga prognosarbetet. Dylika analyser, värderingar och bedömningar
får i själva verket en allt större betydelse för bedrivandet av en
rationell utbildningspolitik från statsmakternas sida. Frågan om formerna för ett
dylikt mer omfattande arbete inom Kungl. Maj:ts kansli torde få upptas i annat
sammanhang.

Med dessa utgångspunkter övergår jag till frågan om i vilka organisatoriska
former den grundläggande statistiska prognosverksamheten bör bedrivas. Efter
samråd med chefen för socialdepartementet får jag i detta avseende framhålla
följande.

Av vad jag redan anfört torde ha framgått, att jag inte kan tillstyrka utredningens
förslag om en koncentration av verksamheten till ett fristående institut
under ledning av en särskild nämnd. I likhet med vad åtskilliga remissinstanser
förordat bör i stället den utvidgade utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten
vara förlagd till arbetsmarknadsstyrelsen. Som framgått av
det föregående bör stort avseende fästas vid att denna prognosverksamhet står i
intim kontakt med yrkesvägledningsverksamheten, vilken är organiserad inom
ramen för arbetsmarknadsstyrelsen. Den prognosverksamhet, som för närvarande
bedrives inom arbetsmarknadsstyrelsen, bör alltså utbyggas och få betydligt
större omfattning. Förstärkningen av resurserna bör i allt väsentligt genomföras
från och med budgetåret 1961/62. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att i sina anslagsäskanden för budgetåret 1961/62 framlägga förslag om den
organisatoriska ställningen inom verket för den erforderliga personalen och om
de resurser i övrigt som behövs för den utvidgade verksamheten. Vidare bör
styrelsen avge förslag beträffande den omorganisation av det nu till ämbetsverket
knutna prognosrådet, som kan befinnas påkallad i samband med intensifieringen
av verksamheten.

Såsom framhållits i åtskilliga remissyttranden är det angeläget, att den utvidgade
verksamheten startar snarast möjligt. För att vissa förberedande åtgärder
i förevarande avseende skall kunna komma till stånd redan nästa budgetår
torde det komma att visa sig nödvändigt att härför anlita medel av tillgängliga
utredningsanslag och liknande resurser. Frågan härom torde i annat sammanhang
få anmälas för Kungl. Maj:t.

390

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

VI. Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna av mig förordade riktlinjer för utbyggande av
det högre utbildningsväsendet m. m. under 1960-talet.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Inga Bäcklin

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

391

INNEHALL

Sid.

I. Inledning .............................................*........ ®

II. Allmänna riktlinjer för universitets- och högskoleväsendets utbyggande
m. ...................................................... ®

1. Universitetsutredningen ....................................... ®

A. Det statistiska underlaget.................................. 7

Antalet examina vid allmänbildande gymnasier och special gymnasier

...........................................••• ''

Den faktiska tillströmningen till universitet och högskolor . . 10

Den faktiska examinationen vid universitet och högskolor .. 13

Studentexaminationen enligt modellen..................... 1~

Tillströmningen till universitet och högskolor enligt modellen 20

Examinationen vid universitet och högskolor enligt modellen 29

Totalantalet akademiker enligt modellen................... 32

Behovsundersökningar ...................................

B. Ställningstagandena ....................................... 55

Utbildningspolitik och samhällsutveckling.................. 55

Samhällets anpassning till den växande tillgången på akademiskt
utbildad arbetskraft................................ 59

Det långa perspektivet................................... 6°

Universitetsväsendet och 1960-talets studenttillströmning .... 63

Rekommendationer...................................... 69

C. Den fortlöpande prognos verksamheten....................... 83

2. Yttranden ................................................... 90

Allmänna omdömen ........................................ 90

Modellberäkningarna och ställningstagandena................. 100

Den fortlöpande prognosverksamheten........................ 135

3. Departementschefen .......................................... 1™

III. Förslag beträffande högre teknisk samt matematisk-naturvetenskaplig

utbildning och forskning m. ..................................... 155

1. Universitetsutredningen ....................................... 155

A. Den högre tekniska utbildningen och forskningen............. 156

Den totala utbyggnaden.................................. 156

Avdelningarnas sammanlagda storlek...................... 156

Utbyggnadsmöjligheter .................................. 16°

Den tredje tekniska högskolans förläggning ................ 168

Avdelningarnas utbyggnad vid de tre högskolorna.......... 171

Tidsplan för utbyggnaden ................................ 177

392 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Sid.

Vissa planeringsfrågor.................................... 182

Byggnadsstyrelsens förslag till generalplan för Chalmers tekniska
högskola .......................................... 185

B. Den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen 191

Den totala utbyggnaden ................................. 191

Den sammanlagda utbildningskapaciteten i olika ämnen .... 192

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg....... 193

Utbildningskapaciteten i olika ämnen vid de enskilda

fakulteterna ............................................ 198

Reformerad kemistutbildning............................. 200

Vissa planeringsfrågor ................................... 201

C. Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater samt vissa

examensfrågor ............................................ 203

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater ............ 203

Vissa examensfrågor ...... 206

D. Nya utbildningsformer vid de tekniska gymnasierna.......... 207

Allmänt ................................................ 207

Studentlinjer vid de tekniska gymnasierna................. 210

Vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens grund....... 211

Utredningens förslag om försöksverksamhet................ 213

2. Yttranden ................................................... 214

Den högre tekniska utbildningen och forskningen................ 214

Avdelningarnas sammanlagda storlek......................... 214

Utbyggnadsmöjligheter ..................................... 220

Den tredje tekniska högskolans förläggning................... 224

Avdelningarnas utbyggnad vid de tre högskolorna............. 226

Tidsplan för utbyggnaden m. m.............................. 232

Vissa planeringsfrågor m. m.................................. 236

Den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen .. 238
Den sammanlagda utbildningskapacitetens fördelning på olika

ämnen och enskilda fakulteter ............................... 238

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg m. m.....241

Reformerad kemistutbildning................................ 249

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater samt vissa examensfrågor
....................................................... 253

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater ............... 253

Vissa examensfrågor........................................ 255

Nya utbildningsformer vid de tekniska gymnasierna.............. 256

Allmänt ................................................... 256

Studentlinjer vid de tekniska gymnasierna.................... 257

Vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens grund.......... 260

3. Departementschefen .......................................... 262

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 1960 393

Sid.

IV. Förslag beträffande teologisk, juridisk, humanistisk samt ekonomisk

utbildning och forskning m. m.................................... 275

1. Universitetsutredningen ....................................... 275

A. Den teologiska och juridiska utbildningen och forskningen .... 276

De teologiska fakulteterna ............................... 276

De juridiska fakulteterna ................................ 278

B. Den humanistiska utbildningen och forskningen.............. 279

Den totala utbyggnaden.................................. 279

Differentierad humanistutbildning ........................ 282

Den samhällsvetenskapliga utbildningen ................... 288

Utbyggnadens konsekvenser.............................. 290

C. Den ekonomiska utbildningen och forskningen................ 293

Kapacitetsökning vid handelshögskolorna i Stockholm och

Göteborg ............................................... 295

Fråga om ekonomutbildning i Uppsala och Lund............ 298

Vissa planeringsfrågor.................................... 302

D. Socionomutbildningen...................................... 308

2. Yttranden ................................................... 310

Den teologiska och juridiska utbildningen och forskningen........ 310

Den humanistiska utbildningen och forskningen.................. 315

Differentierad humanistutbildning............................ 315

Den samhällsvetenskapliga utbildningen ...................... 320

Utbyggnadens konsekvenser................................. 324

Den ekonomiska utbildningen och forskningen .................. 326

Utbyggnaden av de ekonomiska läroanstalterna................ 326

Vissa planeringsfrågor ...................................... 337

Socionomutbildningen......................................... 342

3. Departementschefen .......................................... 347

V. Totaldimensionering, kostnader m. m.............................. 353

1. Universitetsutredningen ....................................... 353

A. Lärosätenas framtida storlek................................ 353

B. Umeå-frågan.............................................. 356

C. Kostnadsfrågor............................................ 358

2. Yttranden ................................................... 368

Lärosätenas framtida storlek ................................ 368

Umeå-frågan ............................................... 373

Kostnadsfrågor ............................................ 380

3. Departementschefen .......................................... 382

VI. Hemställan .................................................... 391