Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
1
Nr 113.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
184) om understödsföreningar; given Stockholms slott
den 24 februari 1927.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29
juni 1912 om understödsföreningar.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Jakob Pettersson.
Bihang till riksdagens protokoll 1927.
1 saml.
98 Käft. (Nr 118.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om
understödsföreningar.
Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912
om understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag den 18
juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd,
som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse
bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss
ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet)
;
vid medlems---eller barn;
bereda sjukhjälp eller moderskapshjälp;
eller idka---hänförlig verksamhet.
Understödsförening, som---lag pensionskassa.
3 §.
Där ej för visst slag av registrerad understödsförening är i lag eller författning
annorlunda särskilt stadgat, äge sådan förening icke utan tillstånd av
tillsynsmyndigheten utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål,
som avses med föreningens understödsverksambet.
Registrerad understödsförening---en medlem.
9 §.
Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Är
sådan förening i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat erkänd såsom
sjukkassa, må dock föreningen i stället i firman hava ordet »sjukkassa».
I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar
ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att
därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av en
bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet »försäkring».
Utom i fall, som i första stycket sägs, må understödsförening icke
i firman hava ordet »sjukkassa».
Firman skall---understödsförenings firma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
3
44 §.
Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre
samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det
sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.
Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas stadgar, som må erfordras
för erkännandets bibehållande, å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar
av de röstande, vare det ock gillt.
Där stadgeändringen — — — till efterrättelse.
Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, äge ej tillämpning
i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken pensionsfallet
eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet om ändringen fattades
eller, där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden,
innan beslutet fattades å det sista sammanträdet.
45 §.
För giltighet av beslut om understödsförenings trädande i likvidation i andra
fall, än i 49 och 68 §§ sägs, gälle de i 44 § första stycket första punkten samt
andra och fjärde styckena stadgade villkor.
Lag samma vare angående beslut om överlåtelse av understödsförenings rörelse
eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förmäles. I fråga om beslut om
överlåtelse av viss del av erkänd sjukkassas rörelse skall, där överlåtelsen erfordras
för bibehållande av erkännandet, vad i 44 § första stycket andra punkten
stadgas äga motsvarande tillämpning.
Måste beslut — -— -— sista sammanträdet.
89 §.
Rätt till periodiskt utgående sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till kapitalunderstöd,
i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas
och må förty ej tagas i mät för gäld.
Hurusom pension — — — i utsökningslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928, och upphör lagen den 4 juli
1910 (nr 77) om sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla; därvid emellertid
skall iakttagas
att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad
enligt sistnämnda lag, denna skall fortfara att gälla för kassan, intill dess
kassan blivit registrerad enligt lagen om understödsföreningar, likväl ej längre
än till den 1 januari 1932;
att för förening, som nu nämnts, skall, där föreningen trätt i likvidation
eller försatts i konkurs medan lagen om sjukkassor gällde för föreningen,
nämnda lag jämväl efter den 1 januari 1932 lända till efterrättelse, intill dess
likvidationen eller konkursen avslutats;
4
Kung!,. Maj:ts proposition nr 118.
att rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan förening uppkommit medan
föreningen varit registrerad enligt lagen om sjukkassor, skola bedömas
efter nämnda lag; dock att förening, som ej registrerats enligt lagen om understödsföreningar,
icke må efter den 1 januari 1932 hos domstol eller annan
myndighet göra gällande sådan rättighet;
samt att förseelse mot lagen om sjukkassor skall bedömas efter nämnda lag
även efter det lagen upphört att gälla för den förening, beträffande vars verksamhet
förseelsen blivit begången.
Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen
om understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.
Kungl. Maj :ts proposition nr 118.
5
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet infpr Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 januari
1927.
N är varande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,
Almkvist, Lyberg.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anför efter gemensam
beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet:
Vid anmälan i statsrådet den 4 januari 1927 av de frågor, som tillhöra regleringen
för budgetåret 1927—1928 av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel,
omfattande anslagen till socialdepartementet, har jag omnämnt ett av
inom nämnda departement tillkallade sakkunniga den 15 december 1926 avgivet
förslag till omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet m. m.,
vilket förslag då var utremitterat till vissa myndigheter och korporationer för
avgivande av yttranden. Efter en kortfattad redogörelse för förslagets huvudgrunder
uttalade jag förhoppningen, att förslag till omorganisation av det frivilliga
sjukkasseväsendet skulle kunna föreläggas den nu församlade riksdagen.
Under erinran, att de sakkunnigas förslag bland annat innebure förhöjning
av statsbidraget till de frivilliga sjukkassorna, anförde jag, att denna
förhöjning icke alls eller endast helt obetydligt kunde väntas bliva märkbar
under tiden före den 1 juli 1928, varför anslagen till sjukkasseväsendet
kunde för nästa budgetår upptagas till de under förutsättning av oförändrade
grunder för statsbidragen beräknade beloppen. I överensstämmelse med min,
under åberopande av nämnda förhållanden, gjorda hemställan beslöt Kungl.
Maj:t samma dag, bland annat, föreslå riksdagen att i avbidan på särskild
proposition i ämnet i riksstaten beräkna det ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets
befrämjande till 3,200,000 kronor samt för understödjande av
sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, beräkna ett extra förslagsanslag
av 170,000 kronor.
Sedan de över de sakkunnigas förslag infordrade yttrandena numera inkommit,
anhåller jag att få ånyo anmäla frågan.
Den svenska sociala sjukförsäkringen — avseende de sjukdomsfall, där utsikt
till hälsans återställande förefinnes — är grundad på frivillighet, detta i
motsats till pensionsförsäkringen, vilken jämte åldersförsäkring avser de fall,
då .sjukdom övergått till bestående invaliditet. Redan innan soc.ialförsäkrings
-
Historik.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
1891 års
sjakkasselag.
1905 åra
förslag.
1910 års
sjakkasselag.
spörsmålet upptagits till behandling av statsmakterna, hade sjukdomsrisken
föranlett bildandet av frivilliga sammanslutningar för inbördes självhjälp vid
sjukdom. Den äldre arbetarförsäkringskommittén — tillsatt år 1884 —- hade
ock uttalat, att denna försäkringsgren vore till sin natur bäst lämpad för frivillighet.
På denna grundsats byggde vår första, efter förslag av nämnda kommitté
beslutade sjukkasselag av den 30 oktober 1891. Ej allenast anslutningen till
sjukkassa var frivillig; varje sjukkassa ägde ock full frihet att bestämma
försäkringsvillkoren. Lagen innehöll allenast bestämmelser om visst minimiantal
medlemmar, om stadgar, styrelse och revision m. m. dylikt, vilka bestämmelsers
efterlevande fordrades för att kassorna skulle kunna registreras och
därigenom erhålla rättssubjektivitet. Registrering skedde hos Kungl. Haj:ts
befallningshavande, resp. hos magistraterna i städerna (utom Stockholm). Någon
närmare tillsyn å sjukkassornas verksamhet var ej föreskriven. Åt registrerade
sjukkassor beviljades i sammanhang härmed ett mindre förvaltningsbidrag,
vilket emellertid successivt höjdes, så att detsamma under tiden 1900
—1910 årligen utgick med kr. 1:50 för varje medlem t. o. m. 100, kr. 1:00
för varje medlem därutöver t. o. m. 300, kr. 0: 50 för varje medlem därutöver
t. o. m. 2,600 samt kr. 0: 25 för varje medlem därutöver.
Sedan 1903 års riksdag antagit förslag till lag om försäkringsrörelse, anhöll
riksdagen om legal reglering av jämväl den icke affärsmässiga försäkringsrörelse,
som bedreves av olika slag av självhjälpsföreningar, däribland
sjukkassor. Med föranledande av denna anhållan tillkallades sakkunniga, vilka
den 2 december 1905 avgåvo förslag till lag om understödsföreningar, avseende
såväl sjukkassor som andra understödsföreningar. Även detta förslag
byggde jämväl för sjukkassornas del på avtalsfrihetens grundsats; kassorna
ägde full frihet att själva reglera försäkringsvillkoren. Bestämmelserna voro
emellertid mera detaljerade än i 1891 års lag. Därjämte avsåg förslaget att
genom närmare tillsyn å föreningarna skapa bättre garanti för deras förmåga
att fullgöra sina åtaganden.
Från sjukkassehåll gjordes emellertid gällande, att det frivilliga sjukkasseväsendet
ej kunde fylla sin sociala uppgift, därest ej kassornas sjukhjälpsprestationer
bleve lagligen reglerade. I anledning härav blev frågan föremål
för förnyad utredning av tillkallade sakkunniga, vilka den 30 juni 1909 avgåvo
förslag till lag om sjukkassor. Efter undergången granskning och överarbetning
blev detta förslag förelagt 1910 års riksdag, vilken i huvudsak biföll
förslaget.
Enligt 1910 års ännu gällande sjukkasselag är liksom förut anslutningen till
sjukkassa frivillig samt bildandet av sjukkassor fritt. Förening för inbördes bistånd
vid sjukdom må, därest den fyller lagens bestämmelser, vinna registrering
som sjukkassa och därmed följande rättssubjektivitet. Något registreringstvång
föreligger emellertid ej utom i vissa fall. Lagen innehåller utom bestämmelser
av föreningsrättslig natur jämväl regler rörande medlems rättsställning gentemot
kassan samt om försäkringsvillkoren. I sistnämnda hänseende äro huvudreglerna
följande. Sjukhjälp skall med vissa undantag utgivas till med
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
7
lem vid sjukdom, som medför väsentlig nedsättning av arbetsförmågan. Hjälpen
skall minst bestå av vård å sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel eller
visst belopp i penningar för varje dag, för självförsörjande medlem ej understigande
90 öre. Sjukhus- eller läkarvård skall meddelas, så snart ske kan.
Sjukhjälp i penningar får ej meddelas vid sjukdom, som ej varat minst tre dagar,
och må vara inskränkt till tid efter sjätte dagen från varje sjukdomsfall
eller tid efter det anmälan om sjukdomsfallet skett. Sjukhjälpstiden skall
utgöra minst 90 dagar för varje tidsperiod av 12 manader men ma vara inskränkt
till 90 dagar för varje samanhängande sjuklighetstillstånd. Sjukkassa
må jämte sjukhjälp meddela begravningshjälp men är förbjuden att utöva verksamhet,
som uppenbarligen är främmande för sjuk- och begravningshjälpsförsäkringen.
Till bestridande av sina utgifter skall sjukkassa upptaga fasta medlemsavgifter,
vilka skola antagas kunna förslå saväl till kassans löpande utgifter
som till erforderlig fondbildning. Uttaxering får förekomma allenast,
därest de fasta avgifterna befinnas otillräckliga. Överskott på kassas verksamhet
skall avsättas till fond och får endast efter särskilt tillstånd användas
för annat ändamål. Tillsyn å sjukkassor utövas av en för hela riket gemensam
tillsynsmyndighet. Tillsynen skall avse ej blott att lag och stadgar
efterlevas utan även att verksamheten bednves pa ett ändamålsenligt sätt. Tillsynsmyndigheten
har vidare att med råd och dåd tillhandagå sjukkassorna.
Tillsynsmyndighet var ursprungligen kommerskollegium, men efter socialstyrelsens
upprättande år 1912 har detta verk tjänstgjort såsom sådan. Vidare
innehåller lagen särskilda bestämmelser om s. k. fortsättningskassor, d. v. s.
sjukkassor, som meddela sjukhjälp åt medlemmar av andra dylika kassor för
tid, då sjukhjälp ej utgår från dessa sist avsedda kassor.
I samband med genomförandet av 1910 års sjukkasselag höjdes statsbidragen
till sjukkassorna. Bidrag skulle utgå dels med 1 krona för år och medlem — för
medlem som tillika tillhörde annan sjukkassa dock allenast med SO öre •
dels med 25 öre för varje sjukdag, söndagar oräknade, för vilken kontant sjukhjälp
utgått med minst 90 öre eller vård a sjukhus bekostats, dock minst 50
öre och högst 2 kronor för medlem, dels ock en fjärdedel av kassans utgifter
för läkarvård och läkemedel, dock högst 1 krona för medlem. År 1920 höjdes
det s. k. medlemsbidraget till 2 kronor, respektive 1 krona för medlem; i övrigt
utgå statsbidragen alltjämt efter nyssnämnda grunder.
En utförligare redogörelse för den gällande lagstiftningen liksom även en
sammanställning av uppgifter rörande sjukkasseväsendets nuvarande ställning
och omfattning återfinnes i propositionen nr 117 till 1926 års riksdag sid.
7—17 samt Bil. C. Beträffande den historiska utvecklingen hänvisas till statens
besparingskommittés betänkande (Statens offentliga utredningar 1925: 8).
Sjukkasselagen innehåller ej några bestämmelser om moderskapshjälp. Sedan
ett väckt förslag om obligatorisk moderskapsförsäkring av industriarbeterskor
fått förfalla, har emellertid från och med ar 1913 statsbidrag utgått
till av sjukkassorna meddelad moderskapshjälp. Detta bidrag utgår numera
på i övrigt stadgade villkor med 60 öre för varje dag, då moderskapshjälp ut
-
M.oderskaps
hjälp frän
sjukkassor
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
betalas med minst 90 öre eller vård å förlossningsanstalt bekostas. Mer än
80 procent av sjukkassornas kvinnliga medlemmar äro för närvarande tillförsäkrade
sådant understöd.
ringsr5°re]sens Emellertid visade sig även den sålunda reformerade sjukkasserörelsen ej
nuvarande fylla kraven pa en social sjukförsäkring. Framför allt blev anslutningen till
ställning, sjukkassorna otillfredsställande. Antalet sjukkassemedlemmar har visserligen
varit statt i stigande, men stegringen har varit förhållandevis obetydlig. Antalet
sjukkassemedlemmar, vilket år 1910 utgjorde 591,315, hade år 1925 stigit
till 801,891. Antalet sjukhjälpsförsäkrade personer är lägre, då i nämnda
siffror ingå dels s. k. flermedlemmar, vilket innebär att personer, som äro medlemmar
i flera sjukkassor, dubbelräknats, dels och ett antal endast begravmngshjälpsförsäkrade
personer. I procent av landets befolkning utgjorde
sjukkassemedlemmama nämnda bada ar 10.7, resp. 13.3. Såsom en jämförelse
må nämnas, att den frivilliga danska sjukkasserörelsen anses omfatta över 60
procent av landets befolkning. Ej heller beträffande sina prestationer kan den
svenska sjukkasserörelsen anses fylla måttet. Sjukhjälpen har i regel inskränkts
till kontant understöd, under det att läkar- och annan sjukvård åsidosatts.
Allenast cirka 100,000 sjukkassemedlemmar äro tillförsäkrade dylik
vård, ofta endast i ringa utsträckning. Sjukhjälpstiden har endast i ringa omfattning
utsträckts utöver lagens minimifordringar. Härigenom ha även de.
som anslutit sig till sjukkasserörelsen, i stor utsträckning kommit att bliva
utan understöd vid längre sjukdomar.
Hen svaga utvecklingen av sjukkasserörelsen har medfört menliga följder
ej blott för sjukförsäkringen utan även för socialförsäkringen i allmänhet. En
enhetlig, rationell och ekonomisk organisation av densamma torde man ej kunna
ernå utan lämpliga lokala organ för kontroll och för verksamhet för botande
eller mildrande av sjukdom eller invaliditet. Såsom sådana organ hava sjukkassor
i allmänhet ansetts skickade. De svenska sjukkassorna hava emellertid
ej i mera nämnvärd grad kunnat fylla dessa uppgifter, delvis på grund
av den ringa anslutningen men delvis även på grund av den stora splittringen
av de försäkrade på skilda sjukkassor. Den oinskränkta rätten att bilda sjukkassor
har nämligen lett till ett vida större antal sjukförsäkringsorganisationer
än som kan anses lämpligt. I hela riket finnas ej mindre än 6,392 organisationer
lokala självständiga kassor eller lokalavdelningar av organisationer
omfattande hela riket eller viss del därav, s. k. rikssjukkassor. Endast i Stockholm
finnas 116 organisationer, i Göteborg 108 och i Malmö 95. Det finnes
landskommuner med över 30 olika organisationer. Någon enhetlig verksamhet
från en sådan mängd organ är tydligen ej att påräkna. Härtill kommer, att
konkurrensen mellan flera å samma plats verkande sjukkassor ofta lett till
ogynnsamma resultat för de försäkrade; kassorna hava strävat att kunna hålla
låga premier, varav följt antingen att de lämnade förmånerna blivit otillräckliga
eller att kassornas soliditet blivit otillfredsställande.
försäkrin Sedan ålders- och invaliditetsförsäkringen ordnats genom 1913 års lag om
kommittén. allmän pensionsförsäkring samt förslag framlagts till reformerad olycksfalls -
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
9
försäkring, ansågs tiden mogen att ordna även den sociala sjukförsäkringen på
försäkringspliktens grund. För ändamålet tillsattes år 1915 den s. k. socialförsäkringskommittén.
Denna kommitté framlade den 14 oktober 1919
förslag till lag om allmän sjukförsäkring. I anledning av en del mot förslaget
framställda erinringar överarbetades detsamma, och nytt förslag framlades
den 2 oktober 1920. Dessa förslag hava emellertid aldrig blivit förelagda
riksdagen; detta väsentligen av statsfinansiella skäl — statsverkets årliga kostnader
för deras genomförande beräknades för 1919 års förslag till 37.5 miljoner
kronor och för 1920 års förslag till 30.4 miljoner kronor.
Dessa skäl hava alltfort ansetts äga giltighet. Senare reformförslag hava
ock begränsat sig till en omorganisation av det frivilliga sjukkasseväsendet,
varigenom detta skulle kunna bättre än förut motsvara kraven på en social
sjukförsäkring. Frågan om socialförsäkringens organisation upptogs av statens
besparingskommitté, som den 19 februari 1925 avgav betänkande med utredning
och förslag i ämnet. För sjukförsäkringens del avsåg detta förslag närmast
att inpassa densamma i ett mera enhetligt socialförsäkringssystem. I organisatoriskt
hänseende skulle detta ske genom skapandet av ett enhetligt system
av sjukkassor-, som kunde utgöra de lokala organen för socialförsäkringen i dess
helhet. Denna omorganisation hoppades man kunna framkalla därigenom att
statsbidrag meddelades allenast åt en, till sin verksamhet lokalt begränsad sjukkassa
inom varje särskilt område. Härigenom skulle en sammanslagning av
olika sjukkasseorganisationer framtvingas och de s. k. rikssjukkassornas verksamhet
bringas att upphöra. I fråga om sjukförsäkringens prestationer inskränkte
sig förslaget till att genom en förlängning av sjukhjälpstiden till 3
år för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd söka anknytning till pensionsförsäkringen
och i viss mån åstadkomma en avlastning av denna; den som efter
utgången av sjukhjälpstiden fortfarande vore sjuk antogs utan vidare kunna
överföras till pensionsförsäkringen, varjämte sjukhjälp från sjukkassa antogs
komma att göra pensionstillägg obehövligt i en del fall, där sådant eljest skulle
utgå. Såsom kompensation för den ökade börda denna förlängda sjukhjälpstid
skulle ålägga sjukkassorna föreslogos vissa höjningar av statsbidragen, nämligen
av det efter medlemsantalet beräknade s. k. medlemsbidraget från 2 till 3
kronor för medlem och av det. efter antalet dagar, under vilka sjukhjälp utgivits,
beräknade s. k. sjukdagsbidraget från 25 till 33 öre för sådan dag.
Sedan yttranden över besparingskommitténs förslag avgivits av ett flertal
myndigheter och korporationer (se bilaga till proposition nr 109 år 1926),
underkastades detsamma ytterligare överarbetning inom socialdepartementet,
varefter förslag till omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet
framlades för 1926 års riksdag (propositionerna nr 113 och 117). I propositionen
nr 117 uttalades, att ur principiell synpunkt en obligatorisk försäkring
måste anses innebära den bästa lösningen av spörsmålet, men att en
sådan lösning av statsfinansiella skäl måste anses utesluten för den närmaste
framtiden. I organisationsfrågan upptog förslaget från besparingskommittén
principen att allenast en sjukkassa inom varje område skulle åtnjuta
Statens
besparings
kommitté.
1926 års
regeringsförslag.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
statsbidrag, det s. k. enhetskassesystcmet. Emellertid hade anspråket på enhetskassornas
lokala begränsning uppgivits -— en modifikation som betingats
av hänsyn till de bestående förhållandena. Över en tredjedel av samtliga
sjukkassemedlemmar tillhöra nämligen de icke lokalt begränsade
rikssjukkassorna. Man befarade, att dessa kassor vid ett genomförande av
besparingskommitténs förslag skulle ställa sig utanför den nya organisationen,
varigenom sjukförsäkringen för deras medlemmar skulle försämras. Vidare
togs hänsyn till svårigheten att i de mera glest befolkade trakterna bilda
lokalt begränsade sjukkassor av tillräcklig storlek och soliditet. Fördenskull
föreslogs, att å platser, där rikssjukkassorna ägde övervikt över de lokala kassorna
i fråga om sammanlagda antalet medlemmar, statsbidraget skulle utgå
åt en rikssjukkassa, dock allenast under förutsättning att kassan inskränkte
sin verksamhet till de orter, där den sålunda kunde bliva statsunderstödd. Förslaget
förutsatte alltså, att å orter, där lokala sjukkassor vore övervägande företrädda,
dessa skulle sammanslås till en enda, i vilken jämväl inom området
bosatta rikssjukkassemedlemmar finge ingå, samt att å orter, där rikssjukkassor
ägde det övervägande medlemsantalet, motsvarande sammanslagning dem
emellan skulle äga rum samt befintliga lokala kassor upplösas och deras medlemmar
ingå i den sammanslagna rikssjukkassan. För genomförandet av denna
koncentration föreslogs skyldighet för de statsunderstödda sjukkassorna att
upptaga medlemmarna i de inom verksamhetsområdet befintliga sjukkassor,
vilka ej kunde bliva statsunderstödda. De statsunderstödda enhetskassorna
skulle i princip vara öppna för alla personer, mantalsskrivna inom kassans
verksamhetsområde. Vid ombyte av mantalsskrivningsort skulle överflyttning
till kassa å den nya mantalsskrivningsorten äga rum.
I fråga om de statsunderstödda kassornas prestationer innehöll förslaget i
huvudsak följande ändringar i förhållande till gällande lag. Sjukhjälp skulle
utgå vid sjukdom, som föranledde väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
eller för vars botande den sjuke behövde fullständigt avhålla sig från arbete.
Sjukhjälpstiden finge ej i vidare mån begränsas, än att sjukhjälp ej utginge
för insjuknandedagen, att därest sjukhjälp i följd av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd
utgått under 3 år, vidare sjukhjälp därför ej utginge, samt att
sjukhjälp ej utginge för tid före anmälan om sjukdomsfallet. Samtliga dessa
inskränkningar i sjukhjälpstiden vore dock beroende på kassornas fria vilja;
sjukhjälp finge meddelas även för obegränsad tid. Den dagliga sjukpenningen
skulle utgöra minst 1 krona och finge graderas uppåt med intervaller av 50
öre. Med sjukdom jämställdes av sjukdom föranledd invaliditet. Vid sjukdom,
därför ersättning utginge enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
finge av kassan utfäst sjukpenning utbetalas allenast med det belopp, varmed
densamma överstege sjukpenningen enligt nämnda lag.
Moderskapshjälp med minst 1 krona om dagen eller vård å förlossningshem
under lägst 42 och högst 56 dagar vid varje barnsbörd gjordes till en obligatorisk
prestation för de statsunderstödda kassorna. Begravningshjälpsverksamheten
finge bibehållas men skulle vara såväl bokföringsmässigt som rättsligt
skild från sjukförsäkringen. De statsunderstödda sjukkassorna skulle vi
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
11
dåre kunna utöva verksamhet för annan socialförsäkring, vilken verksamhet
finge avse jämväl andra än kassornas medlemmar.
I yttrandena över besparingskommitténs betänkande hade från olika håll uttalats
tvivelsmål, huruvida den av kommittén föreslagna höjningen av statsbidragen
skulle vara tillräcklig för att förmå sjukkassorna att inordna sig under
det föreslagna enhetskassesystemet. I regeringsförslaget upptogs därför medlemsbidraget
till 3 kronor och sjukdagsbidraget liksom bidraget till meddelad
moderskapshjälp till 50 öre. Gällande begränsning i fråga om sjukdagsbidrag
till andra dagar än söndagar och till visst belopp för ar och medlem skulle
borttagas. För att uppmuntra den allt för mycket försummade sjukvårdsverksamheten,
vilken man dock ej ansett sig kunna göra obligatorisk, föreslogs en
kraftig höjning av statsbidraget därtill. Under förutsättning att kassan ersatte
medlemmarnas utgifter för läkar- och annan sjukvård med två tredjedelar
av kostnaden -—- eller, där kostnaden översteg det belopp vartill densamma enligt
taxa borde uppgå, med två tredjedelar av sist avsedda belopp — skulle
statsbidrag utgå med hälften av kassans utgifter, d. v. s. med en tredjedel av
hela kostnaden, dock högst 3 kronor för år och medlem. Meddelade kassa vid
barnsbörd ersättning för barnmorskehjälp, skulle statsbidrag likaledes utgå
med hälften av kassans utgifter.
Omorganisationen av sjukkasseväsendet beräknades kunna genomföras på
3 år, d. v. s. till den 1 januari 1930. Kostnaden för statsverket beräknades
med ett antaget medlemsantal av 722,000 uppgå till 7,210,000 kronor för år.
I formellt hänseende innebar förslaget en ändring i dittills bestående förhållanden.
Enligt gällande författningar äro villkoren för registrering såsom
sjukkassa, d. v. s. för att med rättsligt bindande verkan kunna meddela sjukförsäkring,
och villkoren för åtnjutande av statsbidrag desamma. Enligt förslaget
däremot skulle registreringsvillkoren bli i huvudsak oförändrade, under
det att de skärpta kraven allenast skulle vara villkor för erhållande av statsbidrag.
En sjukkassa, som ej ville underkasta sig de nya kraven, finge fortfarande
bedriva sjukförsäkring på i 1910 års lag stadgade villkor men utan
statsbidrag. Sjukkassa, vilken enligt sina stadgar meddelade sjukförsäkring i
den omfattning som gällde för erhållande av statsbidrag, kunde antagas till
statsunderstödd sjukkassa. Sådant antagande finge dock meddelas allenast en
kassa inom varje område. Med antagandet följde rätt till statsbidrag, så länge
anslag därtill beviljades av riksdagen. Antagandet kunde återkallas, därest
kassan åsidosatte villkoren för åtnjutande av statsbidrag, utan att detta dock
inverkade på kassans civilrättsliga ställning.
Riksdagens andra särskilda utskott, till vilket förslaget hänvisades, förklarade
sig (utlåtande nr 3) vitsorda behovet av en reform av den sociala sjukförsäkringen
samt ansluta sig till uppfattningen att en sådan reform borde ske på
frivillighetens grund. Emellertid ansåg utskottet förslagets organisationsplan
innebära en så genomgripande förändring av det bestående sjukkasseväsendet,
att det vore tvivel underkastat, huruvida nyorganisationen kunde genomföras
med tillräcklig anslutning från sjukkassefolkets sida. Härefter anförde utskottet
:
1926 års
riksdag
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
»De fördelar man avsett vinna med enhetskassesystemet skulle vara, dels
att man därigenom erhölle kassor tillräckligt stora att kunna meddela de föreslagna
större prestationerna, dels att man därmed undveke en skadlig konkurrens
exempelvis genom underbud i fråga om avgifter m. m., en konkurrens varigenom
verksamheten skulle kunna i olika hänseenden försvagas, dels att enhetskassorna
skulle vara bättre lämpade såsom organ för annan socialförsäkring,
samt dels att de i en framtid skulle kunna bliva bärare av en obligatorisk
sjukförsäkring.
Det vill emellertid synas utskottet som om dessa önskemål i huvudsak skulle
kunna vinnas utan en så starkt ingripande omgestaltning av den bestående sjukkasserörelsen,
som i propositionen föreslagits, vilket måste anses vara ett synnerligen
viktigt önskemål, då det gäller att i fortsättningen bygga på denna frivilliga
sjukhjälpsverksamhet.
För att under alla förhållanden förbereda en utveckling till ökad enhetlighet
av sjukhjälpsverksamheten synas i första rummet åtgärder höra vidtagas
mot att splittringen ytterligare ökas genom tillkomsten av nya sjukkasseorganisationer,
där sådana redan finnas. För detta ändamål torde sjukkasselagens
villkor för registrering av sjukkassa böra ändras därhän, att allenast sjukkassa
med lokalt begränsat verksamhetsområde — i allmänhet anslutande sig till
kommungränserna — finge registreras, samt att registrering skulle kunna vägras
ny kassa, vars sociala uppgift kunde anses fylld av redan befintlig sådan.
För att de nu existerande rikssjukkassorna ej genom bildande av n5Ta lokalavdelningar
skulle motverka detta syfte, synas bestämmelser behövliga, varigenom
även dessa kassors lokalavdelningars verksamhetsområden bestämdes samt
tillsynsmyndigheten erhölle rätt att förhindra bildande av nya sådana avdelningar
inom område, där förut sjukkasseverksamhet bedrives.
Enligt vad utskottet inhämtat grundas det i propositionen föreslagna enhetskassesystemet
på en tänkt indelning av riket i sjukkasseområden, i huvudsak
baserad på det nuvarande sjukkasseväsendet. Vid tillämpningen av i det
föregående föreslagna bestämmelser bör tillsynsmyndigheten givetvis tillse, att
denna indelning i möjligaste grad upprätthålles och i erforderlig mån kompletteras.
Bestämmelser av antytt innehåll skulle i regel förhindra splittring av sjukkasserörelsen
inom alla sjukkasseområden, där ej redan flera sjukkassor äro
verksamma. Men även där nu flera organisationer arbeta synes det möjligt att
vinna ökad koncentration utan tvångssammanslagning av dessa. Såsom i propositionen
framhållits är det allenast en ringa del av befintliga sjukkassor, som
lämna sjukhjälp i _ den omfattning propositionen förutsätter såsom villkor för
statsbidrag. Möjligt borde då vara att låta sjukkassorna i sin nuvarande organisation
lämna — i stort sett — samma prestationer som förut och överlämna
tillgodoseendet av de ökade prestationskraven — helt eller delvis — åt
nya lokalt begränsade organisationer, grundade på anslutning av de befintliga
kassorna.
En fullständig nyhet för det svenska sjukkasseväsendet skulle dylika sammanslutningar
ej bliva. Redan nu finnas på flera platser s. k. centralförsamlingar,
bildade av sjukkassor inom visst område med uppgift att tillvarataga
kassornas gemensamma intressen och i allmänhet verka för sjukförsäkringens
främjande. Jämväl för olika sjukkassor gemensamma fortsättningskassor
fylla understundom samma uppgift. Utskottet har tänkt sig en anknytning till
och legalisering av denna organisationsform. Där två eller flera sjukkassor
vore verksamma inom samma sjukkasseområde, skulle såsom villkor för åtnjutande
av statsbidrag gälla, att de skulle ingå i en dylik sammanslutning.
En betydelsefull uppgift för denna organisation — utom de mera allmänna
för sjukförsäkringens främjande, som redan omhänderhavas av centralförsam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
13
lingarna — synes vara meddelande av sjukvårdsförsäkring. I propositionen
har framhållits, i vilken ringa omfattning denna sjukhjälpsform upptagits av
de svenska sjukkassorna och önskvärdheten av en förändring härutinnan. Skulle
en särskild organisation för meddelande av denna sjukhjälpsform komma till
stånd, synes det utskottet böra övervägas, huruvida sjukvården -— åtminstone
i viss omfattning — skulle kunna göras till en obligatorisk prestation för den
statsunderstödda sjukförsäkringen. I dylikt fall bör på grund av svårigheterna
att på vissa orter anordna denna sjukhjälpsform tillsynsmyndigheten äga medge
undantag från skyldighet därutinnan.
Vidare skulle denna organisation kunna efter tillsynsmyndighetens anvisningar
utöva en viss kontroll över de anslutna kassorna och i övrigt tillhandagå
tillsynsmyndigheten.
En sammanslutning av nu angiven art bör för att fylla sitt syftemål — enhetlighet
inom sjukförsäkringen — tydligen äga så vidsträckta uppgifter som
möjligt. Utskottet har därför även tänkt sig, att dess verksamhet skulle kunna
omfatta jämväl utgivande av kontant sjukhjälp i viss omfattning. En av besparingskommittén
verkställd utredning rörande sjukhjälpstiden i de svenska
sjukkassorna visar att denna — inklusive i förekommande fall sjukhjälpstiden
från fortsättningskassa — år 1921 utgjort för 40.6 % av alla sjukhjälpsförsäkrade
90—91 dagar per år och för 43.4 % 92—180 dagar per år. Efter vad utskottet
inhämtat torde man kunna påstå, att omkring två tredjedelar av samtliga
sjukkassemedlemmar äro tillförsäkrade sjukhjälp under högst 100 dagar
per år. Enligt propositionen skulle någon annan begränsning i sjukhjälpstiden
än till tre år för samma sjukdom ej få göras. Även utskottet finner önskvärt,
att en reform av den svenska sjukkasserörelsen inriktas på att åvägabringa en
väsentlig förlängning av nuvarande sjukhjälpstid. Det synes därvid lämpligt,
att de föreslagna lokala sammanslutningarna utöver förut angivna uppgifter
övertoge sjukförsäkringen i övrigt under den del av sjukhjälpstiden, som överskjuter
90 eller 100 dagar för år. Härigenom komme organisationen att fylla
jämväl den uppgift, som fortsättningskassorna för närvarande utöva, nämligen
att bereda sjukhjälp ''åt medlemmar av andra sjukkassor och uteslutande eller
huvudsakligen för tid, för vilken dessa medlemmar på grund av redan åtnjuten
sjukhjälp icke äro berättigade att för inträffad sjukdom bekomma dylikt understöd
från de särskilda kassorna’. Sammanslutningen skulle i så fall få.karaktären
av en verklig sjukkassa, med exempelvis benämningen distriktssjukkassa.
Möjligen skulle sådan kassa kunna få en blandad karaktär på så sätt
att den finge mottaga direkt anslutna medlemmar och åt dessa meddela understöd
under hela sjukhjälpstiden. Härigenom skulle bl. a. möjliggöras att sjukkassor,
som redan infört tillräckligt lång sjukhjälpstid, skulle kunna bibehålla
denna och därjämte fungera som distriktskassor för övriga sjukkassor.
Organisationer av den föreslagna beskaffenheten skola tydligen oavsett omfattningen
av deras uppgifter registreras. Då blott en sådan organisation skulle
kunna bildas inom varje distrikt, bör densamma tydligen i princip vara öppen.
Utskottet anser sig ej behöva ingå närmare på frågan om distriktssjukkassornas
organisation. Lämpligt synes vara att — såsom redan nu vanligen är fallet
inom centralförsamlingar och fortsättningskassor — beslutanderätten utövas
av en församling av ombud från de anslutna kassorna.
Utskottet anser sig kunna förvänta att, därest organisationer av nu angiven
beskaffenhet komma till stånd, detta skall leda till ett förtroendefullt samarbete
mellan de anslutna kassorna samt efter hand medföra ett ökat samgående. _ Den
föreslagna anordningen skulle sålunda förmedla en smidigare övergång till ett
enhetskassesystem, där ändock kassor med mera speciella uppgifter kunna fortsätta
sin verksamhet. I varje fall torde man genom en dylik ^anordning hava
gått fram mot de mål propositionen på annan väg velat uppnå. En samman
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
slutning av nu skisserade typ bör nämligen lika väl som en lokal enhetskassa
kunna bliva organ för olycksfalls- och pensionsförsäkringen. Och skulle i en
framtid införande av en obligatorisk sjukförsäkring, baserad på lokala, öppna
sjukkassor, befinnas önskvärt och möjligt, funnes i dessa sammanslutningar organ,
lämpliga att bliva bärare av försäkringen. Med den av utskottet föreslagna
anordningen synes jämväl en annan fördel för sjukkasserörelsen kunna ernås.
Det har visat sig, att man från kommunalt håll i fråga om sjukförsäkringen
främst intresserat sig för en lång sjukhjälpstid, varigenom försäkringen
ansetts kunna nedbringa kommunernas fattigvårdskostnader. En organisation
uteslutande eller huvudsakligen — inriktad på att ombesörja sjukvård och
att bringa hjälp vid langvariga sjukdomsfall skulle sannolikt äga större möjlighet
än andra att erhålla kommunala bidrag till sin verksamhet.
Den föregående framställningen giver vid handen, att en dylik nyorganisap*.
on<>k0mme att kräva äudringar i saväl lagen om sjukkassor som i villkoren
för åtnjutande av statsbidrag. Även i andra hänseenden torde nya bestämmelser
behöva utarbetas. Särskild uppmärksamhet kräver därvid frågan om den
föreslagna organisationens försäkringsmässiga soliditet. Det i propositionen
föreslagna utjämningsförfarandet torde även behöva underkastas viss omarbetning.
Erforderliga lagändringar komma alltså att bliva ganska omfattande. Det
torde, också vara nödvändigt att över så ingripande ändringsförslag höra sakkunniga
myndigheter, främst socialstyrelsen, ävensom olika sjukkasseorganisationer.
. Utskottet anser sig därför ej kunna förelägga riksdagen ett utarbetat
orgamsationsförslag, utan anser utskottet, att förslag, anslutande sig så långt
det kan befinnas lämpligt till ovanangivna principer, böra genom Kungl Maj‘ts
försorg utarbetas och såvitt möjligt föreläggas 1927 års riksdag. Utskottet
haller före, att en övergång till den av utskottet förordade organisationen skulle
kunna försiggå på kortare tid än en övergång till den av Kungl. Maj:t föreslagna,
mer ingripande förändringen i kassornas verksamhetsformer. Även
med det av utskottet föreslagna förfaringssättet torde, trots att avgörandet uppskjutes,
övergången kunna vara slutförd till den 1 januari 1930.
I samband med den ifrågasatta överarbetningen av sjukkasselagen torde hänsyn
hora tagas till de önskemål socialstyrelsen uttalat rörande en mera allmän
omarbetning av nämnda lag.
På grund av det resultat, vartill utskottet sålunda kommit beträffande sjukförsäkringens
organisation, har utskottet ansett sig icke böra ingå på närmare
provning av fragan om de bidragsberättigande prestationerna och statsbidragets
storlek. Uppenbart är dock, att en omorganisation i enlighet med av utskottet
ifrågasätta grunder ej kan genomföras utan en ökning av statsanslaget
till sjuk kasseväsendets främjande.»
Utskottets utlåtande, vilket utmynnade i en framställning om utredning rörande
en omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet enligt de
angivna riktlinjerna, bifölls av riksdagens båda kamrar utan votering. Den sålunda
beslutade framställningen gjordes i riksdagens skrivelse till Kungl. Maj :t
den 5 juni 1926, nr 348.
De sak- I anledning av riksdagens framställning bemyndigade Kungl. Maj:t på
^förslag8 m^n framställning den 18 juni 1926 mig att tillkalla högst åtta sakkunniga
för att inom socialdepartementet biträda med verkställande av utredning och
avgivande av förslag i de av riksdagen angivna hänseenden, vilken utredning
borde vara slutförd i så god tid, att förslag i frågan kunde föreläggas 1927 års
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
15
riksdag. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 21 i samma månad
såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare, vice häradshövdingen
Hj. von Sydow, tillika ordförande, byråchefen i socialstyrelsen
Th. Andersson, ledamoten av riksdagens första kammare, verkställande direktören
i Sveriges allmänna sjukkasseförbund J. E. Berglund, ledamoten av
riksdagens andra kammare, pensionsfullmäktigen J. B. Eriksson, centralkassören
i Nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och begravningskassa A. L. Lindhagen,
stadsläkaren R. A. von Post samt ledamöterna av riksdagens andra kammare,
hemmansägaren G. Strindlund och fru Agda östlund.
Såsom jag förut nämnt, avgåvo de sakkunniga utlåtande den 15 december
1926 (Statens offentliga utredningar 1926:36). Som grundval för förslagets
organisatoriska bestämmelser hava de sakkunniga angivit riksdagsdirektiven,
vilka de också nära följt. Beträffande sjukförsäkringens materiella beskaffenhet
hava de sakkunniga —- i anslutning till såväl 1926 års regeringsförslag som
i övrigt allmänt uttalade önskemål — såsom huvudsyften för reformen uppställt:
utvidgning av kassornas sjukvårdande verksamhet, förlängning av sjukhjälpstiden,
moderskapshjälp åt alla kvinnliga sjukkassemedlemmar samt en
rationell avgränsning mot andra socialförsäkringsgrenar. Beträffande statsbidragen
hava de sakkunniga ansett sig i stort sett kunna följa 1926 års regeringsförslag.
De sakkunnigas förslag innehåller i huvudsak följande.
I formellt avseende kan de sakkunnigas förslag sägas innebära ett vidare utförande
av de principer, som lågo till grund för fjolårets regeringsförslag. Det
enligt gällande sjukkasselag bestående, nödvändiga sammanhanget mellan rätten
att överhuvud taget meddela sjukförsäkring och den materiella beskaffenheten
av en socialt tillfredsställande sjukförsäkring har helt upplösts. Å
ena sidan har det nämligen ansetts önskvärt att bereda möjlighet till en icke
affärsmässig, men dock rättsligen reglerad sjukförsäkring för även andra än
dem, som böra omfattas av en social sjukförsäkring. Å andra sidan har allmänt
registreringstvång för sjukhjälpsföreningar ansetts ur olika synpunkter
påkallat. Införandet av ett allmänt sådant tvång skulle emellertid väcka betänkligheter,
därest, såsom i 1910 års lag, för rätten till registrering uppställdes
villkor beträffande försäkringens materiella beskaffenhet» De sakkunniga
hava därför föreslagit, att sjukförsäkringsföreningar skulle få registreras och
därigenom vinna rättskapacitet, därest de blott uppfyllde vissa betingelser
av formell natur, nämligen beträffande stadgar, styrelse, revision o. d.,
samt underkastade sig viss kontroll. Då de sålunda erforderliga betingelserna
kunde anses väsentligen överensstämma med de i lagen den 29
juni 1912 om understödsföreningar för andra självhjälpsföreningar på personförsäkringens
område givna villkoren, hava de sakkunniga ansett, att registreringen
jämväl av sjukhjälpsföreningar borde ske enligt nämnda lag, vilken
sålunda komme att ersätta den nuvarande sjukkasselagens motsvarande bestämmelser.
Därigenom skulle registreringstvång komma att gälla för alla sjukhjälpsföreningar
med minst 50 medlemmar. Bland de sålunda enligt understödsföreningslagen
registrerade sjukhjälpsföreningarna skulle sedan på ansökan
enligt ett koncessionssystem uttagas de sammanslutningar, som ansåges
Förslagets
formella anordning.
16
Kungl. Maj-.ts proposition nr 113.
Organisa
tionen.
lämpliga såsom socialförsäkringsorgan. De sålunda uttagna föreningarna
skulle »erkännas» som sjukkassor eller distriktssjukkassor. Förutsättningen
för ett dylikt erkännande skulle vara, att kassorna enligt sina stadgar meddelade
sjukhjälp och moderskapshjälp i den omfattning, som fastställts såsom
erforderlig för en social sjukförsäkring, samt i övrigt kunde anses fylla ett socialt
behov. Med erkännandet skulle följa rätt att erhålla statsbidrag samt att
i firman begagna ordet »sjukkassa». De erkända kassorna skulle vidare vara
underkastade en längre gående kontroll än andra registrerade understödsföreningar.
Reglerna för koncessionsförfarandet samt beträffande de erkända
kassornas organisation och prestationer ävensom rörande statsbidrag till och
den speciella kontrollen å dessa kassor, vilka regler ej ansetts vara av civillags
karaktär, hava av de sakkunniga sammanförts i en författning, benämnd »Förordning
om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor».1
^ De sociala sjukförsäkringsorganen — sjukkassorna — skulle enligt förslaget
såsom förut antytts vara av två slag, vanliga sjukkassor och distriktssjukkassor.
Skillnaden dem emellan skulle bestämmas av deras olika prestationer; de
vanliga sjukkassorna, de s. k. primärkassoma, skulle meddela sjukförsäkring i
den nu allmännast i sjukkasserörelsen förekommande omfattningen — jag återkommer
härtill i det följande — och distriktssjukkassorna i den föreslagna vidsträcktare
omfattningen (1 §). Distriktssjukkassorna äro i första hand tänkta
som en samorganisation för inom deras verksamhetsområde befintliga primärkassor;
de skulle alltså åt dessas medlemmar meddela den sjukhjälp, som ej ut-ginge
från de anslutna kassorna. Emellertid hava de sakkunniga — på grundval
av i riksdagsdirektiven gjord antydan — föreslagit skyldighet för distriktssjukkassorna
att mottaga även individuellt anslutna medlemmar för meddelande av
sjukhjälp i hela den omfattning, som det eljest skulle tillkomma primärkassan
och distnktskassan tillsammans att lämna, d. v. s. alltifrån början av sjukdomstiden
(13 och 19 §§). Härigenom har man velat vinna, dels att de nu befintliga
sjukkassor, som redan åtagit sig prestationer, motsvarande de ökade kraven enligt
förslaget, skulle kunna bliva distriktssjukkassor med sina hittillsvarande
medlemmar individuellt anslutna för hela sjukhjälpstiden och övriga i området
verksamma kassors medlemmar kollektivt anslutna för beredande av sådan
sjukhjälp, som ej meddelades av dessa andra kassor, dels ock ett befrämjande
av sammanslagningar till verkliga enhetskassor på distriktssjukkassans grundval.
Koncessionen, d. v. s. det nyssnämnda erkännandet som sjukkassa eller distriktssjukkassa,
skulle meddelas av den tillsynsmyndighet, som enligt understödsföreningslagen
ombesörjer registrering av och tillsyn å understödsföreningar
(3 §). Denna myndighet är f. n., liksom beträffande sjukkassorna, socialstyrelsen.
De sakkunniga hava ej framställt något förslag till ändring härutinnan.
Enligt riksdagsdirektiven skulle erkännande göras beroende ej blott av
att den sökande föreningen uppfyllde de givna bestämmelserna i fråga om organisation
och prestationer utan även av att den funnes ur social synpunkt behövlig;
detta till förhindrande av ytterligare splittring inom sjukkasserörelsen.
1 Paragrafhänvisningarna i det följande avse nämnda förordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
17
De sakkunniga hava formulerat sist avsedda regel så, att då »ändamålet med understödsförenings
verksamhet kan helt eller till huvudsaklig del fyllas av redan
erkänd sjukkassa, erkännande såsom sjukkassa av förstnämnda förening icke
må meddelas» (5 §). Denna inskränkning skulle emellertid ej gälla för redan
registrerade sjukkassor; ingiva de inom den föreslagna övergångstiden —-till den 1 januari 1930 — ansökan om erkännande, skall nyssnämnda bestämmelse
ej gälla för dem (44 §). Denna de nu registrerade sjukkassornas rätt
skulle dock allenast avse erkännande som primärkassa; en nu registrerad
sjukkassa kan väl vinna erkännande som distriktssjukkassa men allenast om
ej annan distriktssjukkassa erkänts för området. Bestämmelsen kompletteras
med ett stadgande, att därest en redan erkänd sjukkassa utvidgar sin verksamhet
till att avse ändamål som kan fyllas av annan erkänd sjukkassa, erkännandet
av förstnämnda kassa kan återkallas (40 §).
I fråga om betingelserna i organisatoriskt hänseende för kassas erkännande
märkes främst visst minimiantal medlemmar, något som naturligtvis är nödvändigt
för en försäkringsmässig utjämning av sjukdomsriskerna. För primärkassorna
upptager förslaget, i överensstämmelse med nu gällande lags registreringsvillkor,
100 medlemmar; liksom nu medgives dispens från detta villkor;
vid sådan dispens skall emellertid tillsynsmyndigheten fastställa visst tal,
varunder medlemsantalet ej må nedgå. Då distriktssjukkassorna kunna hava
avsevärt mera varierande risker än andra sjukkassor, har något fixt minimiantal
för sådana kassor ej föreslagits. Fastställande av det för varje fall erforderliga
minimiantalet föreslås därför skola äga rum vid meddelande av erkännande
såsom distriktssjukkassa (4 §). Nedgår medlemsantalet under det
för kassa enligt författningen eller tillsynsmyndighetens beslut gällande, skall
erkännandet återkallas (39 §).
R idare upptager förslaget regeln, att erkänd sjukkassas verksamhet skall
vara begränsad till visst lokalt område. Denna regel återfinnes i de flesta såväl
obligatoriska som frivilliga sociala sjukförsäkringssystem och anses allmänt
vara av största betydelse för åstadkommande av kontroll över de sjuka och av
verksamhet för deras återställande till hälsa. Enligt understödsföreningslagen
kräves ej någon bestämning av understödsförenings verksamhetsområde. Såsom
villkor för erkännande föreslås emellertid nu, att sjukkassas verksamhetsområde
skall vara bestämt i stadgarna (7 § 1), samt att området skall vara begränsat
till sadant lokalt område, att ledningen av kassans verksamhet må kunna utövas
omedelbart av kassans styrelse (11 §). Sistnämnda regel skulle dock ej
gälla för kassor, avsedda för personalen vid visst eller vissa företag, (dier för
redan registrerade kassor, vilka ej hava verksamhetsområdet lokalt begränsat,
d. v. s. de förut nämnda s. k. rikssjukkassorna. För att i någon mån avgränsa
sistnämnda kassors verksamhet och hindra att de i fortsättningen öka splittringen
inom sjukkasserörelsen hava för dem föreslagits vissa särbestämmelser.
Rikssjukkassorna skulle sålunda vara uppdelade i lokalavdelningar, var med
sitt särskilda verksamhetsområde, vilka skulle angivas i kassans stadgar. Sådan
lokalavdelning skulle hava minst 25 medlemmar. Ny lokalavdelning må ej bildas,
där den ej kan anses socialt behövlig. För att befrämja sjukkontrollen in
Bihang
till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 98 höft. (Nr 113.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
om lokalavdelningarna skulle särskilda avgifter kunna fastställas för olika lokalavdelningar,
om de uppvisa olika sjuklighet (45 §).
Enligt 1926 års regeringsförslag skulle de statsunderstödda sjukkassorna vara
öppna, allenast med de inskränkningar som betingas av sjukkasserörelsens
egen natur. De sakkunnigas förslag innehåller ej för de vanliga sjukkassornas
del några motsvarande bestämmelser. En stor del av de nu befintliga sjukkassorna,
vilka ju enligt förslaget skulle äga rätt till erkännande, äro nämligen
slutna, d. v. s. avsedda allenast för vissa kategorier av personer. De sakkunniga
förutsätta ock, att nya slutna kassor skulle kunna vinna erkännande, om
särskilda skäl därtill föreligga. Däremot innehåller förslaget vissa begränsningar
i rätten till inträde i erkänd sjukkassa, betingade såväl av rörelsens begränsning
till personer, för vilka den är avsedd, som av dess organisation. Av
den lokala begränsningen av sjukkassornas verksamhet följer, att de ej få mottaga
medlemmar, bosatta utanför verksamhetsområdet (11 §), respektive för
rikssjukkassornas del bosatta utanför någon lokalavdelnings verksamhetsområde
(45 § 2). Denna regel gäller dock ej beträffande den nomadiserande lappbefolkningen,
i fråga om vilken kassorna ha frihet att själva bestämma inträdesvillkor
i nu angivna hänseende. Vidare få kassorna ej mottaga barn under
15 år; dessa anses nämligen ej kunna behöva någon ersättning för mistad arbetsinkomst
vid sjukdom — till frågan om sjukvård åt dem återkommer jag i det
följande — och ej heller personer över 50 års ålder, invalider eller dem som eljest
äro av otillfredsställande hälsotillstånd, vilka kategorier ansetts medföra allt för
betungande risker för rörelsen. Dessa inskränkningar gälla ej vid överflyttning
av en flyttande medlem från en kassa till en annan; villkoren för sådan överflyttning
få kassorna själva sinsemellan avtala (12 §). Till inskränkningar i
inträdesrätten kan även räknas det från nu gällande lag hämtade förbudet att
till medlem antaga den som redan är medlem av annan sjukkassa (16 §).
Distriktssjukkassorna, vilka ju för att kunna fylla sin uppgift som enhetliga
socialförsäkringsorgan måste vara ensamma, var inom sitt verksamhetsområde,
skola i konsekvens härmed enligt förslaget i princip vara öppna. Deras
medlemmar kunna såsom förut nämnts vara av två slag, nämligen dels
medlemmar av andra kassor, vilka medlemmar från distriktssjukkassan erhålla
allenast den sjukhjälp, som ej meddelas dem från primärkassan, dels ock
individuellt anslutna medlemmar, vilka erhålla all sjukhjälp från distriktssjukkassan.
I fråga om de förstnämnda — s. k. Jcollektivt anslutna — skall
distriktssjukkassa vara öppen för alla medlemmar av andra sjukkassor, dock
allenast under förutsättning att dessa sjukkassor söka anslutning till sådan
kassa för alla sina medlemmar, d. v. s. såsom villkor för medlemskap uppställa,
att vederbörande, där så överhuvud är möjligt, ingår jämväl i distriktssjukkassa.
Då det synts önskvärt, att vid övergången till den nya organisationen
jämväl nuvarande äldre sjukkassemedlemmar med tillfredsställande hälsotillstånd
kunna komma i åtnjutande av distriktssjukkassornas prestationer, skall
begränsningen i inträdesrätten till personer under 50 års ålder ej gälla vid kollektiv
anslutning (12 §). I fråga om individuell anslutning skola distriktssjukkassorna
vara öppna för alla, som ej falla under de förut angivna inskränknin
-
Kung!. Maj:ts proposition nr 113. 19
gärna i inträdesrätten; dock att de ej behöva mottaga medlemmar över 40 års
ålder (13 §).
Beträffande uteslutning av medlem kommer enligt förslaget att gälla understödsföreningslagens
förbud (nämnda lag 11 §) att utesluta medlem av annan
grund än stadgarna angiva. De erkända sjukkassorna skola såsom uteslutningsgrund
hava upptagit, att medlem obehörigen tillhör jämväl annan sjukkassa
(16 §). Detta gäller emellertid ej för de personer, som redan vid utfärdandet
av 1910 års sjukkasselag voro medlemmar av mer än en sjukkassa
(44 §). Vidare äga kassorna för upprätthållande av sin lokala begränsning
utesluta medlem, som avflyttar från kassans verksamhetsområde. För det
fullständiga genomförandet av den kollektiva anslutningen till distriktssjukkassa
får därjämte annan sjukkassa utesluta medlem, som utgår eller uteslutes
ur distriktssjukkassa, till vilken kassan är ansluten. I övrigt gäller,
att sjukkassa ej får utesluta medlem som fyllt 39 år — d. v. s. den, som
kan tänkas få svårighet att vinna inträde i annan kassa — och som tillhört
kassan 2 år, eller annan medlem, som'' tillhört kassan 5 år, på annan grund
än försummelse av skyldigheter gentemot kassan. För tryggande av medlemmarnas
ställning har därjämte stadgats, att underrättelse om uteslutningsbeslutet
skall delgivas medlemmen, vid äventyr att kassan oaktat sådant beslut
får betala sjukhjälp för sjukdomsfall, som inträffat före delgivningen (15 §).
I överensstämmelse med nu gällande sjukkasselag upptager dessutom förslaget
för de erkända sjukkassorna dels förbud att begränsa medlemsantalet
(9 §), att stadga inskränkning i medlems rätt till utträde (14 §), att vid medlems
avgång till honom utbetala andel i kassans tillgångar — från detta förbud
medgives dock det undantaget att vid överflyttning visst belopp må för
den flyttande medlemmens räkning överföras från den gamla till den nya
kassan (17 §) — och dels skyldighet att utöva viss kontroll över var medlemmarna
äro bosatta (18 §).
Såsom redan nämnts har avsetts, att primärkassorna skola meddela den Prestationer,
sjukhjälp, som f. n. är vanligast förekommande inom sjukkasserörelsen. Denna A. Sjukhjälp.
är, som ock förut nämnts, kontant sjukhjälp, beräknad för dag (sjukpenning). i- sJuk
Den
tid, under vilken densamma utgår, är visserligen högst växlande men p g
överstiger i allmänhet allenast obetydligt det lagstadgade minimum 90 dagar
.för år. De sakkunniga hava med hänsyn till förhållandena inom flertalet
större rikssjukkassor föreslagit primärkassans sjukhjälpstid till 100 dagar,
varjämte sjukhjälpen föreslagits skola beräknas för varje sjukdomsfall och
icke för år. Sjukdomsfall, som inträffar inom 3 månader från det sjukpenning
senast utgått, skall därvid räknas som fortsättning av det föregående fallet.
Fortfar sjukdomen efter utgången av nämnda sjukhjälpstid, övertages försäkringen
av distriktssjukkassan. Gränsen mellan området för primärkassans och
distriktskassans sjukhjälp har föreslagits fix för alla fall. Då distriktskassans
skyldighet att meddela sjukpenning allenast är subsidiär, d. v. s. beroende av
att sjukpenning ej utgår från primärkassan, skulle, därest primärkassorna själva
finge bestämma sjukhjälpstidens längd, distriktskassornas prestationer kun
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
na komma att variera för medlemmar av olika primärkassor. Detta har man
förhindrat genom att ej blott nedåt utan även uppåt bestämma primärkassornas
sjukhjälpstid. Undantag ha dock medgivits, där något samband med distriktssjukkassas
sjukpenningförsäkring ej behöver finnas. Sålunda få primärkassor,
som redan före förordningens utfärdande meddelat sjukpenning för
minst den för distriktssjukkassa stadgade tid, fortfarande meddela sådan hjälp.
Och likaså få kassor — rikssjukkassor — som ej för alla sina medlemmar
kunna vinna anslutning till distriktssjukkassor, åt medlemmar, för vilka sådan
anslutning ej kan vinnas, meddela sjukpenning under längre tid än för
primärkassa i allmänhet är medgivet, dock med skyldighet att, där anslutning
till distriktssjukkassa sedermera kan vinnas, å denna överlåta ifrågavarande
verksamhet (46 §). Från distriktssjukkassa skall sjukpenning utgå så länge
sjukdomen varar, intill dess den sjuke åtnjutit sådant understöd antingen från
distriktskassan ensam (individuellt ansluten medlem) eller från annan kassa
jämte distriktskassan i två år för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd
(22 §). Distriktssjukkassa äger meddela sjukpenning även för längre tid, men
åtnjuter ej statsbidrag för sådan sjukhjälp, detta enär den, som efter två års
sjukdom ännu ej är återställd, ansetts i allmänhet vara berättigad till pension
från den allmänna pensionsförsäkringen (34 §).
Sjukpenning må ej utgivas åt annan än medlem av kassan (20 §). Sjukpenning
skall utgivas vid sjukdom som medför förlust av arbetsförmågan eller
för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla
sig från arbete. Vid sjukdom, som allenast medför nedsättning av arbetsförmågan,
må sjukpenning utgivas med nedsatt belopp, dock ej om arbetsförmågan
icke blivit nedsatt med minst en fjärdedel. Ej heller må sjukpenning
utgivas vid sjukdom, som den sjuke avsiktligt eller vid begående av
brottslig handling ådragit sig, eller vid ålderdomssvaghet (21 §). Sjukpenning
må ej utgivas för de tre första dagarna av varje sjukdomsfall och ej
för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts, där ej hinder mött för anmälans
verkställande (22 §). Sjukpenning skall vid fullständig arbetsoförmåga
eller behov av fullständig vila utgöra minst en krona (19 §). I varje
kassa skall finnas tillfälle att tillförsäkra sig sjukpenning till nämnda belopp.
Därutöver må kassa utfästa högre sjukpenning, dock endast med intervaller
av 50 öre (24 §). Hur högt kassan därvid får gå, prövas av tillsynsmyndigheten
vid erkännandets meddelande, med hänsyn tagen till kassans soliditet
(5 §). Högsta sjukpenning till vilken statsbidrag utgår är sex kronor (32 §).
Kassorna skola äga rätt att som villkor för utbetalande av sjukpenning
kräva, att den sjuke underkastar sig läkarvård och, där sådant finnes erforderligt,
sjukhusvård som av kassan kan beredas. Är den sjuke ej tillförsäkrad
ersättning för sådan vård, skall kassan bekosta densamma. Bekostas
sjukhusvård, äger kassan avdraga kostnaden därför å utfäst sjukpenning, dock,
därest den sjuke har försörjningsplikt, högst till hälften av sjukpenningens
belopp (19 §).
2. Läkar- och hittills inom den svenska sjukkasserörelsen alltför mycket åsidosatta
annan sjuk- sjukvårdande åtgärderna skola som redan nämnts enligt förslaget tillkomma
vård.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
21
distriktssjukkassorna. I enlighet med riksdagsdirektiven hava de sakkunniga
gjort denna prestation obligatorisk för dessa kassor, med undantag allenast
för sådana medlemmar som i annan ordning, exempelvis av arbetsgivare,
hava blivit tillförsäkrade dylik vård. Distriktssjukkassorna skola kunna
intaga medlemmar för beredande av allenast sådan hjälp. Den grundläggande
prestationen — frånsett vård å sjukhus, vilken vard visserligen
av de sakkunniga upptagits som alternativ prestation men av dem förutsättes allenast
i mera trängande fall skola komma till användning — är tydligen vard av
läkare. Förslaget avser emellertid ej, att kassorna själva skola bereda sådan
vård, utan allenast att de skola ersätta medlemmarnas kostnader därför.
Härigenom skulle det från läkarhåll framförda kravet på fritt läkarval för
sjukkassornas medlemmar vara tillgodosett. Vidare har från 1926 ars regeringsförslag
upptagits principen att medlemmen själv skall betala en viss
del av kostnaden — här en tredjedel därav samt, därest kostnaden överstigit
det belopp vartill densamma enligt taxa bort uppgå, den överskjutande delen.
Slutligen har kassornas ersättningsskyldighet begränsats till sådan läkarvård.
som kan bekostas av envar legitimerad läkare; skyldigheten omfattar
alltså ej specialistvård. I läkarvårdskostnaden ingår även kostnaden för läkares
resa. Övriga sjukvårdande åtgärder — specialistvård, läkemedel, bad, massage
o. d. — äro frivilliga prestationer, till vilka emellertid statsbidrag skall utgå —
jag återkommer härtill i det följande. Enligt ett av de sakkunniga uppgjort
preliminärt förslag till indelning av riket i distriktssjukkasseområden skulle
läkarvård som nu sagts kunna anordnas överallt i riket. De sakkunniga hava
dock förutsatt, att detta på sina ställen skulle möta så betydande svårigheter,
att dispens måste beviljas. Förutsättningen för sådan dispens skulle dock vara,
att kassan beredde annat understöd, skäligen motsvarande kostnaden för läkarvården.
Enligt motiven har man härvid i första hand tänkt på andra sjukvårdande
åtgärder såsom vård av sjuksköterska e. d. (19 §).
Sjukvård må meddelas även åt medlems minderåriga barn —• detta sammanhänger
med att dessa enligt förslaget ej själva skulle kunna bliva medlemmar
av sjukkassorna ■— och statsbidrag utgår till dylikt understöd (35 §).
Sjukvård skall meddelas vid varje sjukdom som kräver dylik vård (21 §), och
sjukhjälpstiden för denna prestation är obegränsad (22 §).
I likhet med 1926 års regeringsförslag har förslaget gjort meddelande av
moderskapshjälp till en obligatorisk prestation, vilken anförtrotts åt distriktssjukkassorna.
Understödet skall omfatta vård å förlossningshem eller kontant
understöd för dag räknat (moderskapspenning) samt utgå under minst
21 och högst 56 dagar vid varje barnsbörd. Moderskapspenningen skall motsvara
den sjukpenning barnaföderskan tillförsäkrat sig i kassan eller, om hon
vid sjukdom allenast iir tillförsäkrad sjukvård, utgå med en krona. Moderskapshjälp
utgår ej till kvinna, som ej under oavbrutet 270 dagar omedelbart
före barnsbörden varit medlem av sjukkassa, och ej för tid, då barnaföderskan
ej avhåller sig från förvärvsarbete (23 §).
Den begravningshjälpsverksamhet, som utövas av de nuvarande sjukkassorna,
föreslås skola upphöra; densamma tänkes närmast kunna utövas av under
-
B. Moderskapshjälp.
C. Begravningshjälp.
22
Kungl. Maj tis proposition nr 113.
D. Verksamhet
för annan
socialförsäkring.
Inskränkningar
i
nnderstödsrätten.
A. Väntetid.
B. Inskränkningar
i
understödsrätten
på
grand av att
understöd
utgår från
annat håll.
Sjukkassornas
ekonomi.
stöds föreningar, intimt knutna vid sjukkassorna. Då kassorna ändock äro
skyldiga att själva fullgöra vid reformens genomförande redan gjorda utfästelser,
har till förekommande av att dessa skola verka rubbande på sjukförsäkringen
föreslagits, att kassorna för denna del av verksamheten skola
avsätta en efter försäkringstekniska grunder beräknad premiereserv (44 §).
Enligt förslaget skola kassorna äga att mot skäligt vederlag utöva verksamhet
för annan inrättning för social verksamhet, varmed enligt motiven avses den
allmänna pensions- och olycksfallsförsäkringen, den offentliga hälsovården samt
fattigvården. Medför dylik verksamhet ekonomiska förpliktelser för kassan,
kräves emellertid tillsynsmyndighetens medgivande till verksamheten. Ehuru
det avsetts, att sådan verksamhet närmast skulle tillkomma distriktssjukkassorna,
har det ej uppställts något hinder för annan kassa att åtaga sig densamma
(2 §).
I likhet med nu gällande sjukkasselag upptager förslaget stadganden om
väntetid, d. v. s. en tid närmast efter inträde i viss kassa eller efter övergång
från lägre till högre sjukhjälp inom samma kassa, under vilken tid sjukdomsfall
ej medför rätt till sjukhjälp, resp. rätt till allenast den lägre sjukhjälpen.
Väntetiden skall utgöra minst 60 och högst 120 dagar. Väntetid behöver ej
tillämpas, då läkarbetyg avfordrats inträdessökanden eller då medlemmen på
grund av anställning varit pliktig ingå i kassan. Väntetid får ej tillämpas
vid överflyttning (25 §).
I likhet med nu gällande lag medger förslaget sjukkassorna såsom regel
frihet att stadga inskränkningar i understödsrätten på grund av att enligt försäkring
eller utfästelse från annat håll utgår sjuk- eller moderskapshjälp,
som ej har fattigvårds karaktär. Eör åstadkommande av en rationell avgränsning
mot andra socialförsäkringsgrenar ha dock i huvudsaklig överensstämmelse
med 1926 års regeringsförslag vissa begränsningar gjorts i denna
frihet. Sålunda skall sjukhjälp utgå under hela den stadgade 2-åriga sjukhjälpstiden,
oberoende av att den sjuke må vara berättigad till pension eller
understöd från den allmänna pensionsförsäkringen. Då den uppburna sjukhjälpen
räknas som inkomst enligt pensionsförsäkringslagen, kommer den emellertid
att inverka på pensionstilläggens belopp. Vidare må, därest den sjuke är
berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller av allmänna
medel, understöd från sjukkassa utgå allenast i den mån det av kassan utfästa
understödet överstiger det understöd, vartill den sjuke eljest är berättigad (26 §).
I likhet med nu gällande lag föreskriver förslaget, att sjukkassornas ekonomi
skall vara baserad på fasta avgifter, vilka skola vara så beräknade, att
de må antagas jämte andra kassornas inkomster--statsbidrag, räntor, arbets
givarbidrag
o. d. — förslå såväl till löpande utgifter som till erforderlig fondbildning.
Avgifterna få variera allenast med hänsyn till olikhet i understödsrätt,
sjukdomsrisk eller rätt till andel i bidrag från det allmänna eller
arbetsgivare. I varje sjukkassa skall finnas möjlighet att verkställa uttaxering,
därest övriga inkomster bliva otillräckliga (27 §).
överskott på sjukkassas verksamhet skall avsättas till en sjukhjälpsfond.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
23
Denna bör minst uppgå till en och en halv gång de årliga fasta avgifterna. Uppgår
fonden till detta belopp, må överskott med tillsynsmyndighetens begivande
användas till andra ändamål. Fondens tillgångar skola vara placerade i vissa
angivna slag av förmögenhetsobjekt, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
för understödsföreningar med godkända stadgar finnes föreskrivet (30 §).
Såsom redan nämnts, skall enligt förslaget erkännandet som sjukkassa med- Statsbidrag,
föra rätt till statsbidrag. Då statsbidrag bör utgå allenast för en socialt
tillfredsställande sjukförsäkring och då primärkassornas prestationer ej anses
i och för sig tillräckliga, få dessa kassor dock statsbidrag allenast därest
de med alla medlemmar, för vilka sådan anslutning överhuvudtaget kan
vinnas, äro anslutna till distriktssjukkassa. För medlemmar, för vilka sådan
anslutning ej kan vinnas, må kassorna beräkna statsbidrag allenast därest
de enligt de förut berörda undantagsstadgandena i 46 § själva bereda sjukpenningsförsäkring
under den längre sjukhjälpstiden. Såsom redan nämnts,
får ej heller statsbidrag beräknas för medlemmar, vilka tillförsäkrat sig högre
sjukpenning än 6 kronor. För framtvingande av ett överflyttningssystem har
vidare föreslagits, att statsbidrag ej må beräknas för medlem, som är bosatt
utanför kassans verksamhetsområde å ort, där verksamhet bednves av annan
sjukkassa. Undantag har dock medgivits för de fall, då svårigheter kunna
tänkas uppstå för erhållande av överflyttning, nämligen dels beträffande äldre
medlemmar, som redan före författningens ikraftträdande äro bosatta utanför
verksamhetsområdet, och dels beträffande dem som vid flyttningen äro sjuka
(31 och 32 §§).
I fråga om beräkningsgrunderna för statsbidragen överensstämmer förslaget
med nu gällande bestämmelser; statsbidrag utgår alltså dels i förhållande till
antalet medlemmar — det s. k. medlemsbidraget , dels i förhållande till antalet
dagar, under vilka sjukpenning eller moderskapspenning utgått eller vård
å sjukhus eller förlossningshem meddelats — det s. k. sjukdagsbidraget — och
dels i förhållande till utgifter för läkar- och annan sjukvård — det s. k. sjukvår
dsbidraget. Bidragen beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott
efter ansökan. För att, särskilt under övergångstiden innan erforderlig sjukhjälpsfond
hunnit bildas, hjälpa kassorna över tillfälliga svårigheter har dock
medgivits möjlighet för sjukkassa att erhålla förskott å statsbidraget (31 §).
Beträffande bidragsbeloppens storlek följer förslaget i huvudsak 1926 års
regeringsförslag. Medlemsbidraget är sålunda 3 kronor, vilket belopp, då försäkringen
är uppdelad på en primärkassa och en distriktskassa, fördelas så
att på primärkassan faller 2 kronor och pa distriktskassan 1 krona. För medlem
som allenast är tillförsäkrad sjukvård utgår medlemsbidraget med endast
2 kronor (33 §). Sjukdagsbidraget utgår med 50 öre, dock såsom förut nämnts
allenast för sjukhjälp under den obligatoriska 2-ariga sjukhjälpstiden och ej för
sjukhjälp, som utgivits med belopp, nedsatt på grund av att understöd utgått
från annat håll (34 §). Såväl medlems- som sjukdagsbidraget utgår allenast med
hälften för medlem, som tillika är medlem jämväl av annan primärkassa, resp.
annan distriktssjukkassa. Sjukvårdsbidraget utgår för såväl den läkarvård,
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
sjukkassa enligt^ vad förut sagts minst är pliktig ersätta, som för annan
sjukvård, såväl åt medlemmarna som åt deras minderåriga barn. I regel
skall dock medlem själv bekosta en tredjedel av vården, men tillsynsmyndigheten
må — för viss kassa eller visst slag av lämnad vård — meddela
dispens från denna regel. Statsbidraget utgår med hälften eller, där
kassan bekostat mer än två tredjedelar av vården, en tredjedel av kassans utgifter.
Statsbidraget må dock utgå med högst 3 kronor för år och sjukvårdsförsäkrad
medlem, dock, där försäkringen avser jämväl medlemmens minderåriga
barn, högst 4 kronor för år och medlem. Har sjukkassa fått dispens
från meddelandet av den föreskrivna läkarvårdsförsäkringen, må tillsynsmyndigheten
bestämma, med vilket belopp statsbidrag utgår till det understöd
kassan i stället utgiver; dock att sådant statsbidrag utgår med högst 1 krona
50 öre for ar och medlem (35 §). Utgiver sjukkassa ersättning för barnmorskehjälp
vid förlossning, utgår statsbidrag med hälften av kassans utgifter
därför (36 §).
Kontroll- och De föreslagna kontroll- och straffbestämmelserna överensstämma i stort sett
stämmdser. m„ed nu gällande re£leU dock med den av den ändrade formella anordningen
påkallade avvikelsen att påföljden för eftersättande av förordningens föreskrifter
i stället för likvidationstvång blir återkallande av erkännandet. Sådant
återkallande må ej ske utan att kassan haft tillfälle att å sammanträde
fatta beslut i anledning av framställda anmärkningar (41 §).
Övergången. Övergångstiden har beräknats till två år, d. v. s. åren 1928 och 1929.
Efter den 1 januari 1928 kunna sjukkassor registreras enligt understödsföreningslagen
och erhålla erkännande som sjukkassor. Efter den 1 januari 1930
inträder registreringstvång efter nämnda lag. Innan erkännande som sjukkassa
meddelats, utgår till redan registrerad sjukkassa under övergångstiden
statsbidrag efter nu^ gällande bestämmelser. Sådant bidrag utbetalas senast
under år 1930 i förhållande till verksamheten under år 1929.
De sak- Med hänsyn till den pågående utvecklingen av sjukkasserörelsen hava de
kostnads- sakkunniga beräknat, att rörelsens medlemsantal vid den nya ordningens
beräkningar, ikraftträdande skulle uppgå till omkring 800,000. Av dessa antagas emelA.
För lertid 100,000 komma att nöja sig med enbart sjukvårdsförsäkring. Medlemsstatsverket.
bidraget skulle sålunda komma att uppgå till 2,300,000 kronor (700,000 X 3
+ 100,000 X 2). Med stöd av den till 1926 års regeringsförslag verkställda
beräkningen av sjukligheten inom sjukkasserörelsen har det genomsnittliga årliga
sjukdagstalet (exklusive sjukdagar, då ersättning utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen)
beräknats till 7.83, vilket för 700,000 sjukpenningförsäkrade
utgör 5.481,000 sjukdagar om året. Av dessa har emellertid beräknats att understöd
av allmänna medel skulle utgå för 400,000. Sålunda skulle återstå 5,081,000
sjukdagar, medförande ett statsbidrag av 2,540,500 kronor. Kostnaden för full
läkarvårdsför.säkring har med stöd av erfarenheterna inom de sjukkassor, vilka
infört sådan försäkring, beräknats till 7 kronor 50 öre för år och medlem,
vilket skulle medföra ett statsbidrag av 2 kronor 50 öre. Kostnaden för läkarvårdsförsäkring
av medlems minderåriga barn har beräknats till 3 kronor,
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
25
varav i statsbidrag skulle utgå 1 krona. Det har vidare antagits, att 80,000
sjukkassemedlemmar skulle vara tillförsäkrade läkarvård i annan ordning än
genom .sjukkassorna, att kassor med 200,000 medlemmar skulle erhålla dispens
att i stället för läkarvård meddela annan sjukvård, att statsbidrag därför
skulle utgå med högst 1 krona 50 öre för år och medlem, samt att kassor
med 100,000 medlemmar skulle införa försäkring jämväl av medlems minderåriga
barn. Med stöd av dessa antaganden har sjukvårdsbidraget beräknats till
1,700,000 kronor (200,000 X 1: 50 + 420,000 X 2 : 60 + 100,000 X 3 : 60). —
Moderskapsbidraget har, med antagande att en tredjedel av alla försäkrade
vore kvinnor, att moderskapshjälp skulle utgå genomsnittligen under 30 dagar
per barnbördsfall samt att barnmorskehjälp komme att meddelas åt hälften av
alla kvinnliga sjukkassemedlemmar, beräknats till 288,400 kronor. Summan
av statsverkets utgifter skulle alltså uppgå till 6,828,900 kronor eller 8 kronor
54 öre för varje försäkrad. Därvid har emellertid hänsyn ej tagits till de
extra utgifter för tillsynsmyndigheten, vilka åtminstone under övergångstiden
torde komma att visa sig ofrånkomliga. För samma antal försäkrade skulle
kostnaderna enligt nu gällande grunder uppgå till 3,500,000—3,600,000
kronor.
För de försäkrade antagas under förut angivna förutsättningar samt under
antagande dels att förvaltningskostnaderna skulle uppgå till 3 kronor för år och
medlem — ett belopp, som de sakkunniga medgiva möjligen vara något knappt
beräknat -—- samt dels att ett tillägg av 10 % å eljest erforderlig avgift upptoges
för fondbildning, avgifterna i en normal sjukkassa -— omfattande såväl primär-
som distriktssjukkassas prestationer — bliva för sjuk- och moderskapspenning
av 1, 2 eller 4 kronor resp. 7 kronor 55 öre, 16 kronor 75 öre och
35 kronor 17 öre. I en lantsjukkassa, där förvaltningskostnaden kunde antagas
uppgå till allenast 2 kronor 50 öre samt sjukdagstalet till 6.28, skulle
motsvarande avgifter bliva 6 kronor 15 öre, 13 kronor 65 öre och 28 kronor
66 öre. I en normalsjukkassa med obegränsad sjukhjälpstid — antaget sjukdagstal
12.59 — bleve avgifterna 12 kronoT 78 öre, 27 kronor 23 öre och 56
kronor 11 öre. Meddelas läkarvård åt medlems minderåriga barn, skulle avgiften
i varje fall höjas med 1 krona 10 öre. För enbart sjukvård och moderskapshjälp
bleve avgiften 3 kronor 25 öre. För försäkring av familj, sålunda
att mannen erhölle sjukpenning och läkarvård, hustrun läkarvård och moderskapshjälp
samt barnen läkarvård, skulle avgiften bliva — allt efter som mannens
sjukpenning vore 1, 2 eller 4 kronor — 11 kronor 90 öre, 21 kronor 10 öre
och 39 kronor 52 öre.
Beträffande de skäl, som av de sakkunniga anförts för deras nu återgivna
förslag, får jag, i den mån redogörelse därför ej i det följande lämnas, hänvisa
till de sakkunnigas betänkande.
Mot förslagets principer ha reservationer avgivits av herrar Lindhagen och
Strindlund.
I herr Lindhagens reservation anföres i huvudsak följande: Det uppgjorda
förslaget toge ej tillräcklig hänsyn till bestående förhållanden. Med de om
-
B. För de
försäkrade.
Reserva
tioner.
26
Kvvgl. Maj-.ts proposition nr 113.
fattande uppgifter man tilldelat distriktssjukkassorna och den obligatoriska
anslutningen bleve dessa organ sannolikt förhärskande, och de nuvarande
sjukkassorna komme att ställas på avskrivning, något vartill de antagligen
ej vore villiga att medverka. Det tvångsvisa tillskapandet av ett stort antal
nya organisationer kunde ej anses överensstämma med kravet på en enhetlig
och ekonomisk organisation av sjukkasserörelsen. Så länge rörelsen vore frivillig,
borde det jämväl tillkomma kassorna själva att bestämma omfattningen
av sin försäkring, vadan den förordade sjukvårdsförsäkringen ej borde vara obligatorisk.
Denna försäkring skulle öka avgifterna, vilket kunde komma att
hämma tillströmningen till rörelsen. Även de ökade kraven i övrigt skulle
medföra störa utgiftsökningar för såväl det allmänna som sjukkassemedlemmarna,
något som vore ägnat att väcka betänkligheter. De särskilda bestämmelserna
för rikssjukkassorna komme att hämma dessa kassors utvecklingsmöjligheter
och därmed försvåra sjukförsäkringens utbredning i stora delar av
landet. Reservationen utmynnar i följande yttrande:
»I anslutning till det anförda är jag av den uppfattningen, att hela beloppet
av sjukpenning, liksom hittills, bör lämnas av primärsjukkassan, samt att
dylik kassa med mindre medlemsantal må vara skyldig återförsäkra sina risker,
att den sjukvårdande verksamheten liksom hittills må vara frivillig, att distriktssjukkassas
uppgift må inskränkas till frivillig sjukvårdsförsäkring, frivillig
fortsättningsförsäkring och till vissa tjänster åt andra grenar av social
försäkring, samt att i den nya förordningen för sjukkassor ej må ingå några
sådana bestämmelser, som kunna verka hindrande eller upplösande för de nuvarande
sjukkasseorganen.
Skulle emellertid det föreliggande förslaget i allt väsentligt komma att godtagas
och därmed läggas till grund för ett riksdagsbeslut, borde följande beaktas:
att moderskapshjälp liksom nu må utgå från sjukkassa (sålunda ej
från distriktssjukkassa), att distriktssjukkassa ej må äga rätt att meddela
sjukpenning i annan ordning än i fortsättning från 100 :e dagen under 2 år,
att statsbidrag för sjukhjälp utöver 2 år må i fortsättningen utgå, att statsbidrag
må beräknas för de sjukhjälpsberättigade oberoende av deras bosättningsort,
att rikssjukkassa ej skall vara skyldig att i stadgarna angiva verksamhetsområden
för sina avdelningar, samt att sjukkassa i fortsättningen må
äga meddela begravningshjälp åt nytillträdande medlemmar.»
Reservanten slutar med uttalandet, att det vore bättre för sjukkasserörelsen,
därest intet alls åtgjordes i saken än att förslaget oförändrat antoges; han
uttalade emellertid önskemålet att, även om en mera genomgripande reform
ej genomfördes, sjukdagsbidraget måtte höjas till 35 öre, vilket skulle motsvara
penningvärdets fall sedan år 1910.
Herr Strindlund anförde: Den föreslagna organisationsformen torde komma
att resultera i ett enhetskassesystem, vilket ur flera synpunkter vore mindre
lämpligt. Den personliga agitationen för anslutning torde efter konkurrensens
bortfallande ej längre vara att påräkna. Vidare skulle den tendens till
ökning av förvaltningskostnaderna som gjort sig gällande inom rörelsen sannolikt
komma att än starkare framträda. Kraven på sjukkassornas prestationer
behövde ej ställas så högt som i förslaget, i vilket fall det allmännas
utgifter kunde avsevärt begränsas. Utsträcktes sjukhjälpstiden allenast till
180 dagar för vaTje period av 12 månader, kunde ett sjukdagsbidrag av 33
öre anses tillräckligt. Medlemsbidraget torde kunna bibehållas vid 2 kronor.
Det vore ej nödvändigt att nya sjukkassor tillskapades för sjukvårdsförsäkringen.
. Denna skulle möjligen kunna omhändertagas av någon redan befintlig
institution, t. ex. allmänna pensionsförsäkringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
27
Reservation på en särskild punkt har därjämte avgivits av herr von Post.
Jag återkommer därtill vid behandlingen av ifrågavarande punkt.
Herr Eriksson har i ett särskilt yttrande uttalat önskvärdheten av att vid
en blivande reform av den allmänna pensionsförsäkringen till närmare prövning
upptoges frågan om det lämpligaste ordnandet av invaliditetsförsäkringen för
sjukkassemedlemmar.
Över de sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av socialstyrelsen —
med bifogande av yttrande från sociala rådets sjukkassesektion —, pensionssty- kunnigas
relsen, riksfförsäkring sanstalten, medicinalstyrelsen, försäkringsinspektionen, förslag,
styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund samt rikssjukkassornas centralorganisation.
I yttrandena anföres beträffande förslagets huvudpunkter följande.
Socialstyrelsen framhåller i fråga om’ förslagets organisationsform, att om Socialman
ock kunde förutsätta ett efter hand ökat samgående mellan sjukkasseorga- s ^sen''
nisationerna, vilket så småningom skulle komma att resultera i ett. mer eller
mindre fullständigt enhetskassesystem, man dock finge räkna med en ej obetydlig
övergångstid, under vilken de nuvarande organisationerna komme att oförändrade
kvarleva. Den nuvarande splittringen i rörelsen med därav följande osund
konkurrens komme alltså fortfarande att bestå, ja rent av ökas. Förslaget förbjöde
väl tillkomsten av nya organisationer, där sådana ej vore behövliga, men
denna inskränkning uppvägde ej tillskapandet av de nya distriktssjukkassorna.
Då dessa finge mottaga även individuellt anslutna medlemmar, komme
de att deltaga i konkurrensen om medlemmarna, en konkurrens vars vådor för
kassorna i ekonomiskt avseende knappast kunde anses effektivt förebyggda
genom förslagets föreskrifter rörande minimiprestationer, fondbildning m. m.
Den föreslagna uppdelningen av försäkringen skulle medföra en kostsam överorganisation,
vilken drivits onödigt långt. Samarbetet med annan socialförsäkring
skulle tydligen underlättas genom distriktssjukkassornas bildande;
detta gällde dock huvudsakligen pensionsförsäkringen; förutsättningarna för
ett samarbete med olycksfallsförsäkringen bleve väsentligt mindre än i ett verkligt
enhetskassesystem. Förutsättningarna för en eventuell övergång till en
obligatorisk försäkring bleve även sämre än vid ett dylikt system. En svaghet
hos förslaget vore vidare, att det ej medgåve införandet av ett tvingande överflyttningssystem.
Svårigheter syntes ock uppstå i fråga om samarbetet mellan
primär- och distriktssjukkassorna. Styrelsen ansåge emellertid, att.splittringen
komme att bliva av övergående natur. Distriktssjukkassorna torde så småningom
bliva verkliga enhetskassor, och nyrekryteringen inom de kassor,
som ställde sig utanför, komme att avstanna. Dessa kassors medlemmar, som
sålunda övervägande bleve äldre personer, komme då i en bekymmersam
ställning. Även syntes det styrelsen, som'' om tillräcklig hänsyn ej tagits till
nuvarande sjukkassemedlemmar med sämre hälsotillstånd.
Styrelsen ingår vidare utförligt på frågan om de blivande distriktssjukkassornas
försäkringsmässiga soliditet och förordar, att ett utjämningssystem av
något slag nämnda kassor emellan måtte införas, ett spörsmål till vilket jag
anhåller att framdeles få återkomma.
Även beträffande förslagets bestämmelser i övrigt framställer styrelsen en
del erinringar, varpå jag ej anser mig nu böra ingå, då de ej beröra förslagets
huvudgrunder. Allenast ett par uttalanden av mera central natur må ytterligare
beröras. Styrelsen uttalar, att det fullständiga frånskiljandet av begravningshjälpsverksamheten
syntes onödigt. Styrelsen funne ej vägande skäl
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 113,
hava anförts för nedsättningen av sjukhjälpstiden från tre år enligt 1926 års
regeringsförslag till två år. I fråga om sjukkassornas sjukvårdande verksamhet
erinrar styrelsen saväl om den fria läkarvård, som i stor utsträckning bereddes
arbetare av deras arbetsgivare, som ock om vår så väl utbildade allmänna
hälsovård. Det syntes styrelsen angeläget, att sjukkassornas sjukvårdande
verksamhet på ett ändamålsenligt och kostnadsbesparande sätt anknötes till det
hela. De nuvarande kostnaderna för den allmänna hälsovården läge till väsentlig
del på städer och landsting. En utveckling av sjukkassornas sjukvårdande
verksamhet med de föreslagna betydande statsbidragen kunde förskjuta kostnadsfördelningen
mellan stat och kommuner samt även å staten överflytta vissa
kostnader, som nu gäldades av arbetsgivare. Det fria läkarvalet torde ock
föranleda en fördyring av läkarvården.
Sin ståndpunkt till förslaget sammanfattar styrelsen på följande sätt:
»I det föregående ha mot sakkunnigas förslag framställts åtskilliga erinringar,
saväl av mer allmän räckvidd som åsyftande särskilda anordningar eller
bestämmelser, av vilka erinringar ett flertal — såsom beträffande den föreslagna
komplicerade och kostsamma samt till dualism ledande organisationen
av sjukkasseväsendet, bristen på riskutjämningsanordning samt osäkerheten av
de sjukliga och åldrade sjukkassemedlemmarnas ställning under vissa förhållanden
—- enligt styrelsens förmenande kunna betecknas såsom ganska betydelsefulla.
Uteslutet är icke, att vissa av de föreslagna nya anordningarna,
särskilt under övergångstiden, skulle kunna leda till ej blott osäkerhet och förvirring
utan även allvarliga rubbningar inom sjukkasseväsendet. Härtill kommer
att styrelsen på grund av de föreliggande författningsförslagens i vissa
punkter mindre lättfattliga beskaffenhet och remisstidens knapphet icke haft
tillfälle att, såsom önskvärt varit, intränga i sakkunnigas förslag och överblicka
dess konsekvenser.
Med hänsyn härtill maste styrelsen, som ju också allt fortfarande anser sig
höra sätta den obligatoriska formen av sjukförsäkring i främsta rummet, tydligtvis
vara benägen att ställa sig skeptisk och betänksam gentemot ifrågavarande
förslag.
Å andra sidan är styrelsen emellertid livligt medveten om önskvärdheten och
behovet av en reformering av sjukförsäkringen. Denna måste nämligen anses
som en synnerligen viktig, om ej den viktigaste av socialförsäkringens olika
grenar, och betydelsen av dess rationella anordnande ökas ytterligare därav,
att densamma sannolikt i stor utsträckning lämpligen skulle kunna tjäna till
underlag för socialförsäkringens övriga grenar. Sjukförsäkringen här i Sverige
ter sig emellertid i jämförelse med olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen
mindre betydande och rätt bristfällig samt måste vid sidan av
vårt lands övriga på den sociala omvårdnadens område rätt högt utvecklade
institutioner betecknas såsom efterbliven.
Sjukförsäkringen har under de senare åren upprepade gånger varit föremål
för statsmakternas uppmärksamhet, och ett flertal förslag till dess reformering
ha även framlagts -—- men förgäves. Skulle även det nu föreliggande icke leda
till något resultat, synes det kunna befaras, att reformförsöken på förevarande
område tills vidare komma att inställas.
Med det föreliggande förslaget ha sakkunniga, i överensstämmelse med riksdagens
direktiv, åsyftat att få till stånd en organisation av sjukkasseväsendet,
som på ett mjukt och så att säga automatiskt sätt skulle förr eller senare leda
över till det av flera skäl eftersträvansvärda enhetskassesystemet. Hur lång
tid förvandlingsprocessen skulle taga, kan vara föremål för olika meningar,
men därom torde man vara ense, att den föreslagna organisationen väsentligen
är att anse såsom en övergångsform, ett provisorium. Bristerna i det föreslag
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
29
na systemet torde med hänsyn härtill icke behöva tillmätas den allvarliga betydelse,
som de eljest skulle äga — synnerligast som man under en övergångsperiod
av här ifrågavarande natur givetvis bör vara beredd att vidtaga av förhållandena
påkallade lagstiftningsåtgärder.
I betraktande av vad sålunda anförts och under förutsättning, att de av
styrelsen framställda erinringarna i huvudsaklig mån vinna beaktande, anser
sig styrelsen, oaktat starka betänkligheter, kunna förorda att de sakkunnigas
förslag lägges till grund för proposition i ämnet till riksdagen.»
Pensionsstyrelsen har ansett sig böra begränsa sitt yttrande till de frågor,
som mera direkt beröra pensionsförsäkringsverksamheten. Styrelsen erinrar om
kommitténs för socialförsäkringens organisation uttalande, att en, om ock begränsad,
sjukförsäkring vore en förutsättning för lösningen av socialförsäkringens
organisatoriska problem. Styrelsen — som ansluter sig till detta uttalande
—■ anser, att genom införandet av en sådan försäkring såväl pensionsförsäkringens
administrationskostnader som själva pensionskostnaderna skulle
kunna nedbringas. De sakkunnigas förslag innebure enligt styrelsens mening eu
lösning, vilken visserligen icke omedelbart kunde medföra en tillfredsställande
ordning för den sociala sjukförsäkringen i vårt land, men dock, organisatoriskt
sett, måste anses utgöra en avsevärd förbättring i jämförelse med nuvarande
förhållanden. Samtidigt öppnades möjligheter till en fortskridande utveckling
i önskvärd riktning. Det vore satt utom tvivel, att ett genomförande i
huvudsak av den av de sakkunniga föreslagna ordningen skulle medföra avsevärda
fördelar för pensionsförsäkringen; fördelar som komme att ytterligare
ökas vid en vidare utveckling av sjukkasserörelsen.
Styrelsen framhåller vidare, att den föreslagna reformen torde föranleda en
revision av pensionsförsäkringslagen, i syfte att avgränsa nämnda försäkring
gentemot sjukförsäkringen samt befrämja samarbetet mellan de båda försäkringsgrenarna.
Även riks för säkring sans t alt eu uppehåller sig vid frågan om samarbete, nämligen
mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen. Anstalten erinrar
om att anstalten i tidigare avgivna utlåtanden tillstyrkt, att sjukkassorna i
viss utsträckning övertoge handhavandet av olycksfallsförsäkringen, dock allenast
under förutsättning att anstalten bleve ensam central handhavare av försäkringen.
Enligt det vid 1926 års riksdag framlagda förslaget till ny lag om
försäkring för olycksfall i arbete — vilket förslag avsett en dylik centralisering
ävensom borttagande av den nuvarande s. k. karenstiden av 35 (lagar
närmast efter varje olycksfall, under vilken tid ersättning från försäkringen
ej obligatoriskt utginge — skulle anstalten kunna träffa avtal med sjukkassa
om att kassan på egen risk skulle övertaga utgivandet av sjukpenning under
en tid av 63 dagar efter varje olycksfall. Anstalten hade i utlåtande över
förslaget väl funnit svårigheter föreligga att i större utsträckning, träffa sådana
avtal men dock ansett möjlighet till dylika avtal böra föreligga, blott
anstalten ägde full frihet beträffande avtalens innehåll.
Det samarbete, som nu föreliggande förslag avsåge att möjliggöra, kunde få
formen, antingen, såsom enligt 1926 års förslag, att kassorna på egen risk handhade
viss del av försäkringen, eller ock, såsom nu vore fallet där något samarbete
kommit till stånd, att kassorna utövade dylik verksamhet på riksförsäkringsanslaltens
ansvar. Sedan förslaget om en centralisering av olycksfallsförsäkringen
till en enda anstalt avslagits, syntes emellertid förutsättningarna
för ett samarbete i den förstnämnda formen, den form som närmast vore ägnad
att lätta anstaltens arbetsbörda, saknas, vadan möjlighet till slutande av dylika
avtal ej borde beredas. Ett samarbete i den senare formen syntes ej vara av
större praktisk betydelse för anstalten eller andra försäkringsinrättningar.
Pensions
styrelsen.
Riks
försäkrings
anstalten.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
oEn reservant inom anstalten uttalade emellertid, att då förslaget allenast avsåge
att bereda möjlighet till frivillig överenskommelse mellan försäkringsinrättning
och sjukkassa om övertagande av viss verksamhet, någon anledning
till erinran mot förslaget ej förefunnes.
Även anstaltens läkare ha i en vid utlåtandet fogad P. M. uttalat, att den
Duglighet till samarbete mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen, som förslaget
avsåge att bereda, borde kunna bliva till stort gagn för den sistnämnda. Dock
ansåge de det ej lämpligt att till sjukkassa överlåta den självständiga handläggningen
av ersättmngsärenden i andra än enklare fall, såvida ej garanti funnes,
att kassa vid ärendenas reglerande anlitade medicinsk sakkunskap.
Anstalten har vidare berört frågan om inskränkning i sjukhjälpsrätten på
grund av att den sjuke vore berättigad till ersättning från annat håll. Anstalten
har val anslutit sig till principen att dubbelförsäkring ej bör förekomma
men gjort vissa erinringar mot det sätt, varpå denna princip utförts i förslaget.
Jag anhåller att senare få återkomma till dessa spörsmål.
styrelsen" ^ Medicinalstyrelsen anser, att förslagets huvudprinciper: sjukkassornas regi-n-
strering som understödsföreningar, uppdelningen i sjukkassor och distriktssjukkassor,
kassornas bundenhet i regel till lokalt verksamhetsområde samt deras
avgifter och statsbidrag, kunna godtagas, endast med det undantag, att tiden
för sjukpennings utgående borde höjas till tre år. Särskilt framhålles som
en förbättring införandet av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. I övrigt
gör styrelsen erinringar beträffande vissa detaljer i förslaget, till vilka erinringar
jag avser att framdeles återkomma.
inspektionen" Försäkring sinspektionen har ansett sig böra. begränsa sitt yttrande till frå
gor
av försäkringsteknisk art. Inspektionen finner ej förslagets bestämmelser
om — särskilt distriktssjukkassornas — fondbildning tillfredsställande och förordar
vissa ändringar i dessa bestämmelser. Till dessa förslag avser jag att
framdeles — liksom beträffande socialstyrelsens erinringar i fråga om distriktssjukkassornas
soliditet — återkomma.
minna6sink- styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund anser, att de sakkunnigas
kasseförbund, förslag, särskilt i organisatoriskt hänseende men även beträffande prestationerna,
innebär i förra fallet en avgjord och i senare fallet i vissa avseenden en
påtaglig försämring i jämförelse med 1926 års regeringsförslag. Då en lösning
av frågan finge anses trängande, och då förslaget ändock innebure avsevärda
fördelar, varibland styrelsen särskilt ville nämna den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen,
ansåge sig sts^relsen ej böra avstyrka förslagets genomförande,
därvid ^ styrelsen dock ville bestämt uttala sig för en höjning av sjukhjälpstiden
från två till tre år.
Rikssjiikkassornas centralorganisation förklarar sig i allt väsentligt kunna
ansluta sig till de synpunkter, som anförts i herr Lindhagens förut omförmälda
reservation till de sakkunnigas betänkande. Efter en närmare granskning
av de av de sakkunniga föreslagna särbestämmelserna för rikssjukkassorna,
därvid särskilt framhalles, att en lokal begränsning av verksamhetsområdet -—
genom angivande av lokalavdelningar och deras verksamhetsområden i stadganm
— ej syntes erforderlig för en försäkring enbart för sjukpenning, uttalar
sig sålunda centralorganisationen för att distriktssjukkassas verksamhet inskränkes
till att bliva ett sammanhållande organ för de frivilliga sjukkassorna
på orten, att meddela frivillig sjukvårdsförsäkring och eventuellt fortsättningsförsäkring
för sjuktiden efter två år samt att vara organ för samarbetet med
annan socialförsäkring. De andra kassorna, d. v. s. de s. k. primärkassorna,
borde fa behålla saväl moderskapshjälps- som begravningshjälpsförsäkringen.
Rikssjuk
kassornas
central
organisation,
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
31
Framför ett genomförande av de sakkunnigas förslag i oförändrat skick föredroge
organisationen ett bibehållande av nu gällande bestämmelser oförändrade,
därvid organisationen dock ansåge en höjning av sjukdagsbidraget från 25 öre
till 35 öre böra ske.
I ett vid socialstyrelsens utlåtande fogat uttalande från sociala rådets sjuk- Sociala rådets
kassesektion hava sektionens flesta ledamöter förklarat sig i huvudsak instäm- sjukkassema
i det från styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund i ärendet inkom- se I0n''
na utlåtandet, under det att en ledamot, herr Björklund, ansett sig kunna biträda
det av rikssjukkassornas centralorganisation avgivna yttrandet.
Så länge den sociala sjukförsäkringen är frivillig — och en övergång till Departeobligatorisk
försäkring torde väl för den närmare framtiden få anses uteslu- mentscf,efenten
— har man att räkna med en konflikt mellan två motsatta intressen, mellan
vilka det gäller att finna den rätta avvägningen. Å den ena sidan står
statens anspråk på att såsom vederlag för dess understöd försäkringen skall
vara så beskaffad, att den lämnar största möjliga utbyte för folkhälsans
främjande samt i så hög grad som möjligt från den offentliga försörjningen
vid sjukdom avlastar bördor genom annan socialförsäkring, fattigvård och hälsovård
m. m. Ju större statsbidragen bliva, desto starkare kunna dessa statens anspråk
vara. För verksamhetens anordnande på ett i nämnda hänseenden tillfredsställande
sätt kräves naturligtvis samarbete mellan sjukkasserörelsen och
organen för ifrågavarande allmänna inrättningar. Men detta samarbete fordrar
en viss enhetlighet inom sjukkasserörelsen; ett samarbete med ett flertal,
till organisation och prestationer olika, men ändock om samma uppgifter konkurrerande
kassor möter betydande svårigheter. Enhetligheten är ock av betydelse
för åstadkommande av kassor av tillräcklig soliditet för en verkligt tillfredsställande
sjukförsäkring och för undvikande av en för kassornas ekonomi
skadlig konkurrens. Enhetlighet inom organisationen —■ och jämväl såvitt möjligt
beträffande prestationer — har ock jämte en utvidgning av prestationerna
ansetts som huvudönskemål för det svenska sjukkasseväsendets reformering.
Mot dessa önskemål står emellertid å andra sidan sjukkassornas anspråk på
självbestämningsrätt och självständighet. Kassorna anse sig själva vara närmast
till att avgöra, såväl vilken organisationsform som är den för dem ändamålsenligaste,
som ock vilken sjukhjälp medlemmarna behöva, och föreskrifter i
dessa hänseenden från statsmakternas sida betraktas därför ofta som opåkallade
ingrepp. Särskilt starkt göra sig dylika synpunkter gällande inom en sjukkasserörelse
sådan som den svenska, vilken fått utveckla sig i nära nog obegränsad
frihet och i stor utsträckning vuxit fram i sammanhang med andra ideella
rörelser — fack- och nykterhetsorganisationer -—- ett sammanhang vars brytande
säkerligen flerstädes skulle kännas smärtsamt och nedsätta intresset för
rörelsen. Drives det allmännas anspråk på bestämmanderätt för långt, är det
sålunda att befara, att sjukkassorna i större eller mindre utsträckning ställa sig
utanför den statligt reglerade sjukförsäkringen eller att i varje fall det personliga
intresset för rörelsens utveckling, vilket dock alltid inom en frivillig rörelse
är av avgörande betydelse, kommer att slappas. Lagstiftningen skulle i
så fall motverka sina egna syftemål.
32
Eungl. Maj:ts proposition nr 113.
Emellertid synes det mig uppenbart, att den reform av sjukkasserörelsen, som
från alla håll erkännes såsom önskvärd, ej kan komma till stånd, utan att enhetstanken
åtminstone i viss mån realiseras. Även om det skulle visa sig möjligt
att utbygga och stärka den nuvarande splittrade rörelsen, så att anslutningen
därtill och de lämnade prestationerna bleve någorlunda tillfredsställande,
något som emellertid är ovisst, skulle denna rörelse ändock icke kunna bidraga
till ernående av det allmänt erkända slutmålet, en enhetligt och rationellt organiserad
socialförsäkring; detta framför allt på den grund att sjukkassor, användbara
som organ för andra socialförsäkringsgrenar, icke skulle kunna åstadkommas.
Besparingskommitténs organisationsplan utgick från kravet på enhetlighet.
Dess system med lokalt begränsade enhetskassor var avsett att skapa ej blott
lämpliga sjukförsäkringsorgan utan även förutsättningar för ett fruktbärande
samarbete med andra såväl statliga som kommunala institutioner för social verksamhet.
Denna organisationsform är ock den, som i såväl obligatorisk som frivillig
sjukförsäkring företrädesvis användes. En sådan reform skulle emellertid i
första hand gå ut över rikssjukkassorna, vilka helt skulle få upphöra med sin
verksamhet. Farhågorna för att dessa kassor skulle vägra sin medverkan till
reformens genomförande föranledde den jämkning i organisationsplanen, som
regeringsförslaget vid 1926 års riksdag innefattade. Redan denna jämkning
innebar ett avsteg från enhetlighetsprincipen, i det att lokalavdelningarna av
rikssjukkassorna, vilka flerstädes komme att bliva de lokala sjukförsäkringsorganen,
på grund av sin osjälvständighet bleve mindre lämpliga organ för sådant
samarbete. Även denna organisationsform ansågs emellertid på många
håll innebära ett alltför starkt ingrepp i kassornas självständighet.
Då man givetvis ansett sig alltjämt böra eftersträva uppnående av största
möjliga enhetlighet, hava nu de sakkunniga i överensstämmelse med 1926 års
riksdagsdirektör sökt tillgodose densamma genom tillskapande av ett nytt
slags organ, distriktssjukkassorna. Ehuru avsikten uppenbarligen är, att befintliga
sjukkassor skulle kunna bliva dylika organ, så att endast i vissa fall
nya kassor skulle behöva tillskapas, innebär detta förslag otvivelaktigt en viss
överorganisation med därav föranledda ökade förvaltningskostnader och andra
olägenheter.
Riksdagen har emellertid, liksom de sakkunniga, givit uttryck åt den meningen,
att ett genomförande av det ifrågasatta systemet så småningom skulle
leda till en så stark koncentration av sjukkasserörelsen, som överhuvudtaget kan
ernås på frivillighetens väg, och även socialstyrelsen synes hysa en liknande
förhoppning. Även enligt min mening finnas goda skäl för en dylik uppfattning.
Redan förut har påpekats betydelsen av en reformerad sjukförsäkring även
för den rationella organisationen av annan socialförsäkring. Det förefaller, som
om också med den av de sakkunniga föreslagna, begränsade enhetligheten inom
sjukkasserörelsen betydande framsteg i nämnda hänseende skulle vara möjliga.
Såväl socialstyrelsen som pensionsstyrelsen anse, att goda möjligheter föreligga
för ett samarbete med den allmänna pensionsförsäkringen. Däremot
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
33
uttala socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten tvivel, huruvida förutsättningar
skapats för samarbete av större betydelse med olycksfallsförsäkringen.
Dessa tvivelsmål synas dock för riksförsäkringsanstaltens del närmast bottna
i olycksfallsförsäkringens egen organisation; i dennas nu befintliga skick synes
den ej vara lämpad för samarbete annat än möjligen med en obligatorisk sjukförsäkring.
Emellertid kan frågan om olycksfallsförsäkringens omorganisation
alltjämt anses aktuell. Och möjligheten att framdeles på ett tillfredsställande
sätt lösa problemen inom denna försäkring torde i viss utsträckning bero på
befintligheten av en väl organiserad sjukförsäkring. Såsom redan nämnts,
torde sjukkasserörelsen med förslaget komma att genomgå en successiv koncentration,
och samarbetet lärer väl även kunna utvecklas etappvis. Jämväl i fråga
om samarbetet med annan socialförsäkring synes alltså den ifrågasatta nya
organisationen — också med dess begränsade enhetlighet — kunna bliva av
ej obetydligt värde.
Slutligen bar såsom ett skäl för enhetligheten framhållits, att enbetskassor
kunna tjänstgöra som underlag för en obligatorisk sjukförsäkring. Inom sakkunniga
kretsar är den uppfattningen allmän, att en slutgiltig lösning av
sjukförsäkringsfrågan kan nås allenast på försäkringspliktens väg. Det är
då nödvändigt, att en reform av den frivilliga försäkringen icke belastar densamma
vare sig med organisationer eller prestationer, som ej i en framtid skulle
kunna inpassas i en obligatorisk försäkring. I detta hänseende synes mig de
sakkunnigas förslag vara försiktigt avvägt. Väl torde distriktssjukkassorna,
såsom socialstyrelsen framhållit, ej utan en genomgripande omorganisation
kunna bliva bärare av en dylik försäkring, men vare sig dessa kassor småningom
komma att övertaga hela sjukförsäkringen eller ej, torde de kunna utgöra
ett underlag vid en eventuell övergång till ett på försäkringsplikt grundat
system. Och prestationerna inom en obligatorisk försäkring torde i varje fall
knappast kunna sättas lägre än vad nu föreslagits.
Gentemot de betydande framsteg i organisatoriskt hänseende, som förslaget
sålunda får anses möjliggöra, stå de olägenheter, som kunna vara förenade därmed.
I sådant hänseende har socialstyrelsen starkt framhållit, att med ett genomförande
av förslaget skulle under en längre övergångstid kvarstå splittring
inom sjukkasserörelsen och andra brister. Det är emellertid min uppfattning, att
de av styrelsen i sådant hänseende uttalade farhågorna skola komma att visa
sig överdrivna. Att distriktssjukkassorna genom sitt upptagande av individuellt
anslutna medlemmar skulle kunna i viss mån öka den nuvarande splittringen och
konkurrensen är visserligen teoretiskt tänkbart. Men i praktiken torde de
sannolikt i allmänhet komma att verka i rakt motsatt riktning. Blotta befintligheten
å alla orter av en centralorganisation bör verka upplivande på de krafter,
vilka redan nu — ofta under medverkan från kommunala myndigheter
— äro i verksamhet för ökad koncentration inom sjukkasserörelsen. Vidare torde
någon nämnvärd konkurrens om primärförsäkringen, d. v. s. försäkringen för
den första sjukdomstiden, icke vara att förvänta från sådana distriktssjukkassor,
som ej äro bildade på grundval av anslutning jämväl beträffande denna
försäkring från en eller flera andra kassor. Vilja de anslutna primärkassor
Bihang
till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 98 käft. (Nr 118.)
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
na bibehålla sina egna organisationer, lära de — såsom faktiskt styrande i
distriktssjukkassan — kunna förhindra, att densamma uppträder som konkurrent.
Att inom en blandad distriktssjukkassa stridiga intressen mellan de
kollektivt och de individuellt anslutna medlemmarna skulle kunna förekomma
är väl antagligt, men tillsynsmyndigheten äger enligt 44 § understödsföreningslagen
såväl möjlighet som plikt att tillse, att ej den ena kategorien kränker
den andras rätt. — Att ett tvingande överflyttnings system ej synes med den
föreslagna organisationen kunna genomföras är visserligen en svaghet, men
utsikterna att få saken ordnad på frivillighetens väg förefalla mig goda. De
uttalade farhågorna för befintliga sjukkassemedlemmars ställning, därest kassorna
först sedan nyrekryteringen sinat och medlemsbeståndet försämrats söka
fullständig anslutning till distriktssjukkassor, torde utgöra en stark drivfjäder
för de kassor, som ej genom anknytning till något särskilt intresse -—
fackkassor o. d. — kunna påräkna en jämn nyrekrytering, att i tid söka dylik
anslutning och sålunda påskynda koncentrationen.
Att sjukliga personer icke beretts möjlighet att erhålla den ytterligare sjuk
hjälp, distriktssjukkassorna skulle meddela, har huvudsakligen motiverats med
omtanke om dessa kassors soliditet. Frågan om denna soliditet har upptagits
av såväl socialstyrelsen som försäkringsinspektionen. Den kräver naturligtvis
allvarlig uppmärksamhet. Så smidigt som kontrollen över nämnda kassor
enligt förslaget skulle vara ordnad, synes det mig emellertid möjligt att — genom
återförsäkring eller någon annan form för riskutjämning eller annorledes
— inom förslagets ram anordna betryggande garantier, ett spörsmål vartill
jag framdeles skall återkomma. Några särskilda åtgärder från statsmakternas
sida i syfte att bidraga till skapande av dylika garantier synas mig icke
för närvarande vara erforderliga.
Socialstyrelsen har ock själv ansett de framförda, nu återgivna betänkligheterna
ej vara av avgörande betydelse, då densamma, om ock med tvekan, tillstyrkt,
att de sakkunnigas förslag lägges till grund för proposition i frågan.
Emellertid hava mot de sakkunnigas förslag framställts andra invändningar
av principiell natur.
Under diskussionen om besparingskommitténs förslag framfördes en del
uppslag till partiella reformer av den sociala sjukförsäkringen efter andra
linjer än de nu fullföljda. Intet av dessa uppslag synes dock hava omfattats
med någon allmännare sympati. Om dessa förslag torde ock i betydligt
högre grad än om det nu förevarande gälla, att de komma att verka upplösande
på den befintliga sjukkasserörelsen. Ett nytt uppslag i denna riktning
har framförts i herr Strindlunds reservation. Han anser — såsom jag redan
påpekat — att den nuvarande sjukkasserörelsen borde få fullfölja sina hittills
givna uppgifter, allenast med en viss utökning av prestationerna och en mindre
ökning av statsbidraget. Den sjukvårdande verksamhet, som förslaget tillägger
distriktssjukkassorna, borde kunna omhändertagas av någon redan befintlig
institution, t. ex. den allmänna pensionsförsäkringen. Om reservanten härmed
avser, att denna verksamhet skulle ledas av pensionsstyrelsen, må häremot
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
35
endast erinras, att en sådan anordning skulle stå i direkt strid mot den utveckling
till decentralisation av socialförsäkringen, som allmänt anses önskvärd.
Betydelsen av dylik decentralisation är givetvis särskilt stor, då fråga är om
sjukvårdsförsäkring; denna kräver ju möjlighet till snabbt ingripande och
stark kontroll. Möjligt är emellertid, att reservanten allenast avser den sjukvårdande
verksamhetens koncentration till ett kommunalt organ. I så fall
synes han mig underskatta värdet av att för denna verksamhet få utnyttja
sjukkassornas verksamhet. Just dessa organisationer, vilka, därest sjukdomstillståndet
onödigt förlänges, få vidkännas ökade utgifter för sjukpenningen,
torde vara mest intresserade av att läkar- och annan sjukvård anlitas i de fall,
där sådant är påkallat — men också endast i dessa fall.
I detta sammanhang må ock beröras socialstyrelsens erinran om att den föreslagna
sjukvårdsförsäkringen skulle ingripa i och i viss mån verka förryckande
på verksamheten i redan befintliga anstalter för de mindre bemedlades hälsovård.
Det är flerstädes av de sakkunniga framhållet och må här ytterligare
understrykas, att sjukkassorna för att fylla sin uppgift på detta område måste
söka samarbete med den allmänna hälsovårdens organ. Då ett sådant samarbete
ligger i alla parters intresse, torde detsamma utan särskild åtgärd komma
till stånd. Att blotta befintligheten av en sjukvårdsförsäkring i enlighet med
de sakkunnigas förslag skulle verka rubbande på den nuvarande organisationen
av den allmänna hälsovården kan ej antagas. Vad beträffar förhållandet
till den av landsting och städer bekostade sjukhusvården, kan socialstyrelsens
anmärkning anses bemött i betänkandet (sid. 129). Härtill vill jag endast tilllägga,
att så långt ifrån att någon tendens försports att å sjukkassorna — och
därigenom indirekt i viss mån å statsverket — övervältra någon del av kostnaderna
för denna vård, Stockholms stad tvärtom, i likhet med vad som allmänt
förekommer i Danmark, beviljat en betydande nedsättning i legosängsavgifterna
för sjukkassemedlemmar.
Vad denna punkt i övrigt angår vill jag erinra följande. Större delen av det
till 1.7 miljoner kronor årligen beräknade sjukvårdsbidraget torde enligt de föreslagna
bestämmelserna komma läkarvårdsförsäkringen till godo. I den man
läkarvården ej kommer att omhänderhavas av fritt praktiserande läkare — i
vilket fall någon kollision mellan sjukkasseverksamheten och annan offentlig
verksamhet ej kan tänkas — torde den på landet tillkomma provinsialläkare.
Ej heller i sistnämnda fall skulle bidraget från sjukkassorna kunna inverka på
läkarens ställning; denne är allenast berättigad att hålla sig till den fastställda
provinsialläkartaxan. Denna föreskriver, att vid bestämmande av arvodet
hänsyn skall tagas till huruvida vederbörande är i ringa förmögenhetsvillkor.
Att en person från sjukkassa åtnjuter ersättning för viss del av sina utgifter
till läkarvård kan ej anses i och för sig inverka på hans förmögenhetsvillkor:
läkaren bör sålunda ej kunna förskaffa sig någon extra förmån av sjukkassebidraget.
Att läkarvården kan erhållas billigare genom en av arbetsgivare anställd
läkare än vid läkarvårdsförsäkring i sjukkassa med fritt läkarval är visserligen
möjligt, ehuru ej säkert. Men det torde vara en allmänt utbredd åsikt, att den
sistnämnda formen av läkarvård är don förstnämnda överlägsen.
36
Eungl. Maj:ts proposition nr 113.
Vad angår den ekonomiska sidan av frågan, äro visserligen de bördor de
sakkunnigas förslag lägger på det allmänna icke obetydliga. I förhållande
till nu gällande bestämmelser skulle de medföra en ökning av anslagen till
sjukkassorna med nära 100 procent. Och det får ej förbises, att reformen
vore till stor del förfelad, därest densamma ej medförde en ökad tillslutning
till rörelsen, varigenom statsverkets utgifter komma att efter hand ytterligare
ökas. Det enhälliga riksdagsbeslutet får väl dock anses innebära, att
riksdagen är villig att för detta ändamål underkasta sig ökade utgifter. Beträffande
storleken av de enligt de sakkunnigas beräkningar erforderliga anslagen
delar jag deras åsikt, att det avsedda resultatet näppeligen torde kunna
uppnås med mindre kostnad. Av — såväl i fjolårets regeringsförslag som
i sakkunnigbetänkandet — anförda siffror framgår ock, att kostnaderna enligt
förslaget per försäkrad snarare understiga än överstiga vad man i andra
länder utgiver för den sociala sjukförsäkringen. Det får ej heller förbises,
att en troligen ej ringa del av utgifterna kommer att kompenseras genom besparingar
för s. k. pensionstillägg och understöd vid den allmänna pensionsförsäkringen
samt för den allmänna fattig- och hälsovården.
Såsom av det anförda torde hava framgått, kan jag väl i viss mån ansluta
mig till den åsikten, att de sakkunnigas förslag icke ur alla synpunkter
utgör den bästa tänkbara lösningen av den sociala sjukförsäkringens organisationsfråga.
Emellertid innebär enligt min mening de sakkunnigas organisationsplan
— främst därigenom att den i distriktssjukkassorna erbjuder början
till verkliga allmänna socialförsäkringsorgan — mycket avsevärda fördelar,
och jag har därför ansett mig kunna i huvudsak biträda densamma. Längre
gående eller snabbare resultat lära för närvarande icke kunna uppnås. Då
de skäl, som allmänt anförts för att snarast möjligt vidtaga åtgärder för en
förbättring av vår sociala sjukförsäkring synas mig ovedersägliga, förordar
jag alltså, att de sakkunnigas förslag lägges till grund för framställning till
riksdagen.
Skall emellertid överhuvudtaget något framsteg i fråga om sjukkasserörelsens
organisation nu kunna göras, och skall möjligheten till en fortgående koncentration
hållas öppen, måste de sakkunnigas organisationsförslag genomföras
väsentligen obeskuret. Jag kan sålunda ej ansluta mig till de av herr Lindhagen
föreslagna modifikationerna att anslutningen till distriktssjukkassorna
i och för beredande av sjukhjälp skulle vara frivillig och att distriktssjukkassorna
ej skulle kunna mottaga direkt anslutna medlemmar. Ett bifall till det
förstnämnda yrkandet skulle göra den eftersträvade enhetligheten liksom även
utvecklingen av sjukvårdsförsäkringen helt illusorisk; koncentrationen bleve,
såsom hittills, helt beroende på kassornas fria vilja. Ett godkännande
av det senare yrkandet åter skulle fullständigt fastlåsa sjukkasserörelsen i
dess nuvarande organisation och rentav omintetgöra de tendenser till samgående,
som här och var försports. Därav skulle också föranledas ett
sönderbrytande av de sjukkassor, som redan gått in för en längre sjukhjälpstid.
Däremot synas vissa andra, mindre betydande modifikationer kunna göras
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
37
inom förslagets ram i syfte att minska rubbningarna i de bestående förhållandena.
Ehuru jag ej nu är beredd att taga ställning till alla de detaljspörsmål
såväl av organisatorisk som materiell art, vilka för ett genomförande av förslaget
kräva sin lösning, vill jag dock nämna, att bland sålunda påkallade
jämkningar jag närmast tänkt mig vissa medgivanden åt de bestående förhållandena
inom sjukkasserörelsen, vilka medgivanden ej rubba själva organisationen.
Så förefaller det mig, som om begravningshjälpsverksamhet, blott nödiga
garantier för verksamhetens soliditet och dess fullständiga avskiljande
från sjukhjälpsverksamheten uppställas, fortfarande borde få utövas av alla de
sjukkassor som så önska. Vidare synes mig konsekvensen av ståndpunkten,
att primärkassorna skulle få behålla den verksamhet de nu i allmänhet utöva,
närmast böra bliva, att de finge behålla jämväl moderskapshjälpsverksamheten.
Jag har ytterligare redan påpekat, att den s. k. primärförsäkringen ej
torde vinna någon nämnvärd anslutning inom distriktssjukkassa, som ej övertagit
sådan försäkring från en eller flera befintliga sjukkassor. Det kan under
sådana förhållanden anses olämpligt, att en dylik kassa obligatoriskt skall tillhandahålla
denna försäkring, kanske allenast åt ett par medlemmar. Givetvis
bör den emellertid hava rätt att meddela dylik försäkring, och i område, där
endast slutna primärkassor finnas, bör tillsynsmyndigheten tillse, att denna
rätt begagnas. De särskilda bestämmelserna för rikssjukkassornas inordnande
i systemet torde ock utan att detta rubbas kunna göras smidigare. Slutligen
synes det mig, som om det vore följdriktigt, att rätten till statsbidrag närmare
knötes till erkännandet som sjukkassa än vad i förslaget skett; att en erkänd
sjukkassa i vissa fall skulle kunna vara ställd helt utan statsbidrag torde
verka egendomligt.
Till dessa och andra speciella spörsmål anhåller jag emellertid att senare få
återkomma. Jag avser i dag allenast att underställa Kungl. Maj:t de delar
av förslaget, vilka böra underkastas lagrådets prövning.
Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, hava de sakkunniga allenast
i ringa utsträckning givit de föreslagna bestämmelserna allmän lags karaktär.
Om denna anordning har socialstyrelsen yttrat:
»Sakkunnigas förslag i förevarande avseende innebär på visst sätt en återgång
till den ståndpunkt, som låg till grund för det förslag till lag om understödsföreningar,
som den 2 dec. 1905 framlades av inom civildepartementet tillkallade
sakkunniga. Detta förslag avsåg bl. a., i likhet med det nu föreliggande,
ett sammanförande i en och samma lag av bestämmelser rörande såväl
sjukkassor som de föreningar, å vilka numera lagen om understödsföreningar
den 29 juni 1912 äger tillämpning. Den sålunda föreslagna anordningen väckte
emellertid gensagor speciellt från sjukkassehåll. I en till dåvarande statsrådet
och chefen för civildepartementet av vissa representanter för sjukkasseverksamhetens
intressen överlämnad skrivelse framfördes sålunda bl. a. det yrkande,
»att sjuk- och begravningskassor icke måtte sammanföras med övriga understödsföreningar
under en gemensam lag och gemensam tillsynsmyndighet.» Med
hänsyn till de förändrade förhållanden, som sedermera inträtt, torde emellertid
Förslagets
legislativa
anordning.
Social
styrelsen.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Departe
mentschefen.
Specialmoti
vering.
den föreslagna anordningen enligt styrelsens mening knappast komma att medföra
några särskilda olägenheter men väl vissa fördelar.
I sitt utlåtande den 19 november 1925 framställde styrelsen erinringar emot
att i stor utsträckning stadganden av grundläggande betydelse för sjukkasseverksamheten
sammanförts med rena anslagsbestämmelser till en särskild författning,
avsedd att gälla vid sidan av den egentliga sjukkasselagen. En liknande
anordning kommer till synes i nu framlagda förordningsförslag. Utan
att ånyo närmare ingå på ifrågavarande förhållande anser styrelsen sig icke
kunna underlåta framhålla, att det för sjukkassorna måste vara av stor betydelse,
att för dem gällande bestämmelser av mera konstitutiv natur tillförsäkras
den stabilitet, spm ett lagfästande innebär. Otvivelaktigt hade också åtskilliga
av förordningsförslagets bestämmelser lämpligen kunnat upptagas i
understödsföreningslagen såsom ett särskilt kapitel om erkända sjukkassor och
distriktssjukkassor.»
Mot vad styrelsen sålunda anfört vill jag allenast hänvisa till vad dåvarande
departementschefen vid remiss till lagrådet av i fjolårets regeringsförslag upptagna
förslag till ändringar i lagen om sjukkassor yttrat i anledning av det
åberopade uttalandet av styrelsen (prop. nr 113 vid 1926 års riksdag sid. 17
—18). Den i nämnda proposition föreslagna anordningen lämnades utan erinran
av lagrådet. Ett liknande förfarande har jämväl under riksdagens medverkan
använts i annat fall (kungörelsen den 26 juli 1926 om allmänna grunder
angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar). Om emellertid styrelsen med uttrycket »den stabilitet,
som ett lagfästande innebär» allenast avser, att de för den sociala sjukförsäkringen
gällande särskilda reglerna skulle få ändras allenast genom sammanstämmande
beslut av riksdagens båda kamrar, torde denna stabilitet ernås
genom den anordning av bestämmelserna i övrigt, jag har för avsikt att föreslå
och vartill jag i det följande återkommer.
Den viktigaste ändringen av allmän lags karaktär skulle i enlighet med
nyss uttalade uppfattning bliva, att lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor upphäves
och definitionen å understödsföreningar i 1 § av lagen om sådana föreningar
utvidgas att omfatta även föreningar för beredande av sjukhjälp. Jag
har förut redogjort för de av de sakkunniga anförda huvudsakliga skälen för
denna anordning. Med den i övrigt föreslagna karaktären av förslagets bestämmelser
anser även jag detta förfarande vara mest ändamålsenligt. Några
principiella betänkligheter torde icke kunna finnas däremot. För de sjukkassor,
som ej erhålla s. k. erkännande, synas understödsföreningslagens bestämmelser
vara tillfyllest. Endast få ändringar i nämnda lag hava av de sakkunniga
ansetts bliva erforderliga som följd av en dylik anordning. För att de
erkända sjukkassorna skola få ensamrätt att i firman använda ordet »sjukkassa»
kräves en ändring i 9 §, och för att den enligt sjukkasselagen gällande
friheten från utmätning för understöd, som utgår från sjukkassa, fortfarande
må äga bestånd har ändring påkallats i 89 §. Vidare har borttagandet av
sjukkassa såsom civilrättsligt begrepp föranlett förslag till en ändring i 76 §
av samma lag. De sakkunniga hava vidare, för att de erkända sjukkassorna
och distriktssjukkassorna smidigare skola kunna anpassa sig efter utveck
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
39
lingens krav, föreslagit vissa ändringar i understödsföreningslagens bestämmelser
om stadgeändring och om överlåtelse av rörelse (44, 45 och 68 §§). Beträffande
innebörden i och motiveringen för de sakkunnigas förslag i nu angivna
delar tillåter jag mig att hänvisa till betänkandet.
De sålunda föreslagna ändringarna förefalla mig i allmänhet val motiverade.
Vid en granskning av förslaget till förordning har jag ej funnit detsamma innehålla
andra föreskrifter för kassorna, än sådana som kunna intagas i deras
stadgar eller kunna givas i annan väg än genom civillagstiftning. Forslaget
till ändringar i understödsföreningslagen har emellertid i viss man omarbetats
inom departementet, och får jag till motivering härav anföra följande.
Uppställandet av begreppet sjukhjälp som ett alternativ till understöd vid
invaliditet kan möjligen föranleda missförstånd. Såsom de sakkunniga framhållit,
kan någon bestämd avgränsning mellan dessa båda arter av understöd ej
göras. Enligt nuvarande lydelse av förevarande paragraf skulle begreppet
sjukhjälp knappast kunna omfatta understöd vid invaliditet. Vid tillämpningen
av sjukkasselagen har emellertid åt begreppet givits en vidsträcktare omfattning.
Därifrån kan enligt praxis allenast anses undantaget sådant understöd
vid invaliditet, som innebär verklig pensionering. Det har då synts riktigast
att i första stycket av 1 § föra invalidpensioneringen tillsammans med annan
medlemspensionering samt att upptaga sjukhjälp och moderskapshjalp i
ett särskilt stycke. o
Enligt 3 § av understödsföreningslagen ankommer det på tillsynsmyndigheten
att meddela understödsförening tillstånd att utöva verksamhet, som är främmande
för föreningens understödsverksamhet. För de erkända sjukkassorna och
distriktssjukkassorna hava i förslaget till förordning särskilda regler röran e
utövande av sådan verksamhet upptagits, vilka regler avse att bereda kassorna
möjlighet att uppträda som organ för annan social verksamhet. Dessa regler
kunna visserligen anses utgöra en instruktion för tillsynsmyndigheten beträffande
utövandet av dess prövningsrätt. För att emellertid ej någon kolision
mellan tillsynsmyndighetens i lagen stadgade prövningsrätt och de i annan
författning givna bestämmelserna ens skall bliva tänkbar, torde i 3 § av lagen
införas ett stadgande att sistnämnda bestämmelser äga företräde.
Det är uppenbarligen önskvärt, att de för de erkända kassorna givna undantagsbestämmelserna
från allmänna regler ej erhålla större räckvidd an som är
oundgängligen nödigt. De fall, då enligt de sakkunnigas förslag stadgeändring
skulle få av dessa kassor vidtagas i enklare former än eljest, äro av två slag.
Dels avses stadgeändringar beträffande vissa förhållanden — »i ämne darom
allenast på grund av de för erkännandet gällande villkor bestämmelse skall
finnas intagen i stadgarna» — oavsett ändringens innebörd. Såsom skäl för
denna undantagsbestämmelse hava de sakkunniga huvudsakligen åberopat
önskvärdheten av att sjukkassas verksamhetsområde skall kunna ändras i enklare
former än vad eljest för stadgeändring finnes föreskrivet. Detta torde i
främsta rummet hava ansetts vara av betydelse för att för rikssjukkassorna
underlätta bildandet av nya lokalavdelningar. Såsom jag redan anfört, anser
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
jag, att de särskilda bestämmelserna i förslaget om rikssjukkassornas organisation
böra kunna uppmjukas. Den bestämmelse, som därvidlag väckt de kraftigaste
gensagorna, är föreskriften, att dessa kassor skulle bava sina lokalavdelningar
med deras verksamhetsområden angivna i stadgarna. Denna bestämmelse
anser jag vara onödigt sträng. Om densamma borttages, synes det viktigaste
skälet för undantagsbestämmelsen om stadgeändring i nu berörda avseende
hava bortfallit, vadan jag förordar dess uteslutande.
Det andra fallet, da undantagsbestämmelsen skulle äga tillämpning, avser
stadgeändring beträffande vilket ämne som helst — »då ändringen erfordras
för bibehållande av erkännandet eller för åtnjutande av statsbidrag.» Som jag
redan antytt, ämnar jag föreslå en sådan jämkning i förordningen, att dessa
båda alternativ komma att fullständigt täcka varandra. I så fall kan naturligtvis
det senare av dem bortfalla.
Beträffande den i sista stycket föreslagna ändringen har socialstyrelsen anfört
:
»Stadgandet i paragrafens sista stycke torde, om ock ur andra synpunkter
beiogat, försäkringstekniskt sett vara mindre egentligt, vad rätten till fortsatt
sjukhjälp för redan inträffat sjukdomsfall beträffar. Man lärer nämligen icke
i allmänhet kunna förutsätta, ^att försäkringsteknisk premiereserv finnes avsatt
för sjukhjälpsutfästelsen i fråga. På grund av understödsföreningslagens bestämmelser
bör sådan premiereserv'' däremot vara till finnandes för redan inträffat
pensionsfall. Sjukhjälp och pension kunna sålunda icke, med hänsyn
till den olika teknik, som tillämpas vid de ifrågavarande olika slagen försäkring,
ur försäkringstekniska synpunkter jämställas på sätt i stadgandet skett.
Det anmärkta förhållandet torde med hänsyn till den för erkänd sjukkassa föreslagna
sjukhjälpstidens längd icke sakna praktisk betydelse.»
Om ock vad styrelsen anfört beträffande förhållandet till pensionskassor
i viss mån äger sin riktighet, synas dock tillräckliga skäl knappast kunna anses
förebragta för att på denna punkt avvika från sjukkasselagens nu gällande
bestämmelse, varmed det föreslagna stadgandet överensstämmer. I likhet med
de sakkunniga anser jag risken av stadgandet för kassornas ekonomi vara obetydlig.
Jag förordar alltså, att de sakkunnigas förslag på denna punkt godkännes.
45 §. Om ändringen i 45 § får jag hänvisa till vad jag anfört vid 44 §.
76 §. På skäl, som jag senare skall närmare angiva, finner jag ej anledning att för
närvarande förorda någon ändring i 76 §.
besäm^r ^ s^t yttrande har socialstyrelsen förordat en förlängning av den före“em™6’
övergångstiden med två år, d. v. s. till den 1 januari 1932. Som skäl
härför har anförts svårigheten för sjukkassorna att under en tid av två år
hinna taga ställning till de nya bestämmelserna, vidtaga därav betingade ändringar
i stadgarna, verkställa sammanslagningar av flera kassor, där så funnes
lämpligt och möjligt, o. s. v. Också för styrelsen såsom tillsynsmyndighet komme
förslagets genomförande att medföra en stor arbetsbörda, vilken styrelsen,
även med en avsevärd utökning av sjukkassebyråns arbetskrafter, knappast trodde
kunna medhinnas inom en tidrymd av två år. Utom att nödiga förberedelser
för omorganisationens genomförande, utarbetande av erforderliga instruktioner
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
41
och normalstadgar samt verkställande av försäkringstekniska beräkningar
måste vidtagas, syntes tillsynsmyndighetens medverkan i stor utsträckning krävas
vid organisationsarbetet inom kassorna, därvid personliga besök å vederbörande
platser säkerligen ofta bleve påkallade. Härtill komme de löpande
göromålen med kassornas omregistrering, nyregistrering av distriktssjukkasBorna,
^anordnande av statsbidrag enligt de ändrade grunderna m. in.
Yad styrelsen sålunda anfört synes mig värt beaktande. Riksdagen har väl
uttalat förhoppningen, att en omorganisation i enlighet med de angivna riktlinjerna
skulle kunna genomföras på en tid av två år. Vid tiden för detta uttalande
saknades emellertid närmare hållpunkter för bedömande av frågan om
den omfattning, som den av reformens genomförande förorsakade omorganisationen
skulle behöva taga. En granskning av det framlagda förslaget giver emellertid
vid handen, att denna omorganisation måste bliva synnerligen genomgripande
för de flesta sjukkassorna och — särskilt på grund av tillskapandet
av distriktssjukkassorna — knappast enklare än enligt 1926 års
regeringsförslag. Oaktat det givetvis är önskvärt, att omorganisationen så
snabbt som möjligt genomföres, detta särskilt med hänsyn till samarbetet med
annan socialförsäkring, inom vilken ännu mycket betydelsefulla frågor vänta
på sin lösning, har jag därför ansett mig böra förorda ett tillmötesgående av
socialstyrelsens framställning på denna punkt.
En annan, mindre betydande utsträckning av övergångstiden har jag även
ansett mig böra föreslå. Om en sjukkassa vid övergångstidens slut befinner
sig i likvidation eller konkurs och omregistrering sålunda ej kan ske, torde
likvidationen eller konkursen böra slutföras enligt den äldre lagens regler.
Detta medför visserligen, att tillsynsmyndigheten för sjukkasseväsendet får
fungera även efter nämnda tids utgång. Då jag emellertid förutsätter, att
såsom hittills tillsynsmyndigheten över understödsföreningar blir densamma som
den nuvarande tillsynsmyndigheten över sjukkassor, samt efter övergångstidens
slut kunna finnas jämväl vissa statsbidragsfrågor, som påkalla handläggning
av sistnämnda myndighet, synes detta ej böra möta några betänkligheter.
I motiveringen till betänkandet har uttalats, att sjukkassa, som ej underkastar
sig omregistreringen och följaktligen förlorar sin rättskapacitet, skulle
bliva skyldig att träda i likvidation. Att så skulle bliva fallet utan något uttryckligt
lagstadgande torde knappast vara riktigt. Det kunde under sådana
omständigheter synas påkallat att införa bestämmelse härom. Otvivelaktigt
vore det ur teoretisk synpunkt riktigast, att så skedde, då en rättskraftigt
verksam förening ju ej borde förlora sin rättskapacitet, utan att dess rättigheter
och skyldigheter på ett betryggande sätt avvecklades. Emellertid torde en sådan
åtgärd icke vara erforderlig. Risken för att något större antal sjukkassor
skulle underlåta att omregistrera sig enligt understödsföreningslagen synes nämligen
ej vara betydande. Oregistrerad verksamhet kommer ju att medföra bötesansvar
för de i verksamheten deltagande, därest föreningen har minst 50 medlemmar,
och antalet sjukkassor med högst 50 medlemmar utgjorde år 1924 endast
46. Å andra sidan ålägger om registreringen ej sjukkassorna några ökade för
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
pliktelser utan medgiver tvärtom en i förhållande till hittills gällande bestämmelser
ökad frihet. Härtill kommer, att olägenheten av att, i de fall då omregistrering
eventuellt ej sker, likvidation icke kommer till stånd måste anses obetydlig.
Såsom de sakkunniga — vid 68 § — påpekat, pläga sjukkassorna allenast
i ringa grad häfta i förbindelser till utomstående. Framför allt torde detta
vara fallet med de småkassor, från vilka man kunde befara underlåten omregistrering.
Slutligen har det visat sig förenat med betydande svårigheter att få
till stånd en likvidation av sjukkassa i laga ordning. Skall det överhuvudtaget
lyckas, måste tillsynsmyndigheten praktiskt taget själv verkställa densamma.
Att i samband med övriga åligganden vid övergången pålägga tillsynsmyndigheten
en sådan uppgift torde vara ägnat att väcka betänkligheter. Det synes
mig alltså, som om man kan betrakta den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen,
att även sjukkassa, vilken ej låtit omregistrera sig, efter övergångstidens
slut häftar för tidigare ingångna förbindelser enligt då gällande lag.
som en tillräcklig garanti i nu ifrågavarande hänseende. En sådan bestämmelse
ansågs också tillräcklig vid övergången från 1891 års till 1910 års sjukkasselag,
då likväl underlåten omregistrering ej medförde någon straffpåföljd
och då omregistreringen för kassorna innebar väsentligt ökade förpliktelser.
Att förseelser som begåtts under sjukkasselagens giltighetstid ej bliva strafffria
genom den nya lagens ikraftträdande har synts mig böra utsägas.
I övrigt hava ändringar av rent formell natur vidtagits i det av de sakkunniga
framlagda förslaget till ändringar i lagen om understödsföreningar.
Lag- Såsom jag redan nämnt, hava de sakkunniga sammanfört bestämmelserna
stiftningens 0I[1 (jen statsunderstödda sjukförsäkringens speciella organisation och materielanordning
i . .
övrigt la beskaffenhet ävensom rörande den särskilda tillsynen därå med bestämmelserna
om statsbidragen till en »Förordning om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor».
Om den närmare karaktären av bestämmelserna angående
organisationen och kassornas beskaffenhet hava de sakkunniga ej närmare uttalat
sig än att de framhållit, att bestämmelserna ej synts vara av civillags karaktär.
Tidigare har jag tillkännagivit, att jag ansluter mig till denna uppfattning.
En i viss mån ökad trygghet för sjukkassorna liksom även en för den
nya lagstiftningens tillämpning värdefull överensstämmelse med befintliga förhållanden
torde man emellertid vinna, därest från denna författning bestämmelserna
om statsbidrag utbrytas. Författningen torde i så fall till sin ordalydelse
böra fastställas av Konung och riksdag. I fråga om statsbidragen
åter synes riksdagen allenast böra fastställa grunderna för deras utgående.
Frågor om Såsom de sakkunniga påpekat, förekommer i vissa lagar av allmän lags kaandra^lagar
ra^är dels begreppet »sjukkassa» samordnat med begreppet »understödsförening»,
dels ock uttrycket »sjukkasseregister». De lagar, där förstnämnda uttryck
förekommer äro
1) lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar (91 §);
2) lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse (265 §);
Kungl. Ma,j:ts proposition nr 113. 43
3) lagen den 13 maj 1921 om ackordsförliandling utan konkurs (55 §);
samt
4) lagen den 18 juni 1926 om återförsäkringskassor (1, 2, 4 och 6 §§).
Sjukkasseregistret finnes omnämnt i
1) lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar (80 §), samt
2) lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar (76 §).
Efter det sjukkassorna inordnats under understödsföreningslagen skulle
»sjukkassa» ej utgöra något från »understödsförening» skilt civilrättsligt begrepp
och något »sjukkasseregister» av civilrättslig betydelse ej förekomma.
De sakkunniga hava förordat, att uttrycket »sjukkassa» till undvikande av missförstånd
måtte bibehållas i lagstiftningen men att uttrycket »sjukkasseregister»
måtte borttagas.
Om man vidtager några ändringar i nu angivna lagrum eller ej är uppenbarligen
icke av större praktisk betydelse. Tydligt är emellertid, att sådana lagändringar
ej kunna träda i kraft förrän efter den föreslagna övergångstidens
slut. Det synes mig under dessa omständigheter olämpligt att för närvarande
vidtaga sådana ändringar.
En av den föreslagna nya lagstiftningen påkallad ändring i lagen den 26 maj
1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt lärer chefen för justitiedepartementet
framdeles komma att anmäla.
Föredraganden uppläser härefter inom socialdepartementet upprättat förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, och hemställer,
att för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande
över förslaget måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.
Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.
44
Kungl. Maj:t$ proposition nr 118.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om
understödsföreningar.
Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45, 68 och 89 §§ i lagen den 29 juni
1912 om understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag den
18 juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd,
som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse
bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss
ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet)
;
vid medlems----eller barn;
bereda sjukhjälp eller moderskapshjälp;
eller idka — —- -— hänförlig verksamhet.
Understödsförening, som---lag pensionskassa.
3 §.
Där ej för visst slag av registrerad understödsförening annorlunda är särskilt
stadgat, äge sådan förening icke utan tillstånd av tillsynsmyndigheten
utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål, som avses med föreningens
understödsverksamhet.
Registrerad understödsförening —--en medlem.
9 §.
Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Är
sådan förening i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat erkänd såsom
sjukkassa eller distriktssjukkassa, må dock föreningen i stället i firman hava
ordet »sjukkassa».
I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar
ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att
därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av en
bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet »för
-
Kunyl. Maj:ts proposition nr 113.
45
säkring». Utom i fall, som i första stycket sägs, må understödsförening icke
i firman hava ordet »sjukkassa».
Firman skall -— — -— understödsförenings firma.
44 §.
Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt med mindre
samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det
sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.
Har understödsförening i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat vunnit
erkännande såsom sjukkassa eller distriktssjukkassa, skall dock beslut om
sådan ändring i stadgarna, som må erfordras för erkännandets bibehållande,
vara giltigt, där det fattats å ett sammanträde och därvid biträtts av minst tre
fjärdedelar av de röstande.
Där stadgeändringen---— till efterrättelse.
Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, äge ej tillämpning
i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken pensionsfallet
eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet om ändringen fattades eller,
där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden, innan beslutet
fattades å det sista sammanträdet.
45 §.
För giltighet av beslut om understödsförenings trädande i likvidation i andra
fall, än i 49 och 68 §§ sägs, gälle de i 44 § första stycket första punkten samt
andra och fjärde styckena stadgade villkor.
Lag samma vare angående beslut om överlåtelse av understödsförenings rörelse
eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förmäles. Har understödsförening
i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat vunnit erkännande såsom
sjukkassa eller distriktssjukkassa, skall dock beslut om överlåtelse av viss del
av föreningens rörelse, då överlåtelsen erfordras för bibehållande av erkännandet,
vara giltigt, där det fattats å ett sammanträde och därvid biträtts av
minst tre fjärdedelar av de röstande. Vad i 44 § andra och fjärde styckena
stadgas skall dock äga tillämpning jämväl i sådant fall.
Måste beslut---sista sammanträdet.
68 §.
Väckes i--— framtida understöd.
Då beslut om överlåtelsen blivit gillat av tillsynsmyndigheten samt, där
överlåtelsen sker på en understödsförening eller ett ömsesidigt försäkringsbolag,
som bildats för detta ändamål, berörda förening eller bolag registrerats, skall
den förening eller det bolag, varpå överlåtelsen sker, anses hava inträtt i den
överlåtande föreningens rättigheter och skyldigheter mot medlemmarna och
andra understödsberättigade på grund av den överlåtna rörelsen. Avser överlåtelsen
föreningens hela rörelse, skall föreningen träda i likvidation; dock att,
46
Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.
om överlåtelse sker av samtliga den överlåtande föreningens tillgångar och skulder,
tillsynsmyndigheten må medgiva, att föreningen anses upplöst, ändå att
vad i 50—63 §§ finnes stadgat icke iakttagits. Anteckning om sådant medgivande
skall göras i registret.
Varder, efter---gillandet skedde.
89 §.
Rätt till periodiskt utgående sjukhjälp och moderskapshjälp ävensom till kapitalunderstöd,
i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas
och må förty ej tagas i mät för gäld.
Hurusom pension — -—• — i utsökningslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928, och upphör lagen den 4 juli
1910 (nr 77) om sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla; därvid dock skall
iakttagas
att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad
enligt sistnämnda lag, densamma skall fortfara att gälla för
kassan, intill dess denna blivit registrerad enligt lagen om understödsföreningar,
likväl ej längre än till den 1 januari 1932;
att emellertid, därest förening, som nu nämnts, trätt i likvidation eller dess
egendom avträtts till konkurs enligt beslut, som innan lagen om understödsföreningar
vunnit tillämpning å föreningen blivit slutligen gällande, lagen om
sjukkassor skall lända till efterrättelse, intill dess likvidationen eller konkursen
avslutats ;
att rättigheter och skyldigheter, vilka för förening, som varit registrerad
enligt lagen om sjukkassor, uppkommit före den 1 januari 1932 eller den
tidigare dag, då lagen om understödsföreningar blivit gällande för föreningen,
skola bedömas efter lagen om sjukkassor; dock att förening, som ej registrerats
enligt lagen om understödsföreningar, icke må efter den 1 januari 1932 hos
domstol eller annan myndighet göra gällande sådan rättighet;
samt att i fråga om förseelse mot lagen om sjukkassor nämnda lag skall
gälla även efter det lagen, enligt vad ovan sagts, i övrigt upphört att äga tillämpning
å den förening, beträffande vars verksamhet förseelsen blivit begången.
Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen
om understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113,
47
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 februari
1927.
N är varande:
jnstitierådet von Seth,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.
justi ti erådet Alexanderson,
justitierådet Tiselius.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 28 januari 1927, hade
Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Nils Evert Sandberg.
Förslaget föranledde följande yttranden:
Justitierådet von Seth:
Förslaget avser att inordna sjukkassorna under lagen om understödsföreningar.
I samband därmed skulle de emellertid förlora rätten att i sin firma
hava ordet »sjukkassa», i den mån de ej i särskild ordning vunnit erkännande
såsom sjukkassa eller distriktssjukkassa. Enligt det förslag till lag om försäkringsavtal,
som genom propositionen nr 33 förelagts innevarande års riksdag
till antagande, skola även försäkringsavtal, som ingås av understödsförening,
falla under den nya lagens tillämplighetsområde. Däremot är undantag
gjort för bl. a. försäkring, som meddelas av sjukkassa. Det torde vara uppenbart,
att i den mån sjukkassa ej vinner erkännande, som ovan berörts, de
försäkringsavtal den ingår såsom en följd av inordningen under understödsföreningslagen
komma att bliva underkastade lagen om försäkringsavtal. Häremot
lärer ej heller någon principiell invändning kunna göras. Emellertid må
erinras att till följd av övergångsbestämmelserna till förevarande lag ifrågavarande
kassor kunna bliva att betrakta såsom sjukkassor, ända till dess de
blivit registrerade enligt lagen om understödsföreningar, och att de för sådan
registrering fått sig medgiven en respittid ända till den 1 januari 1932. Försäkringsavtal,
som de ingå under tiden före registreringen eller, om denna ej sker
inom den föreskrivna tiden, före den 1 januari 1932, bliva således icke underkastade
bestämmelserna i lagen om försäkringsavtal. Det är klart, att detta
förhållande kan för försäkringstagarna medföra en viss osäkerhet om vad som
gäller i fråga om deras försäkringar. En stor del av dem besitter nog ej
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
tillräcklig vakenhet i hithörande ting för att hålla reda på tiden för registreringen.
Den olägenhet, möjligheten av en sådan osäkerhet innebär, lärer visserligen
icke vara av den betydelse, att särskilda lagstiftningsåtgärder böra
vidtagas till dess undanröjande, men det torde vara lämpligt att förhållandet
blir påpekat.
9 §.
Lagrådet:
Av ordalagen i denna paragraf framgår, att ordet sjukkassa är avsett att
användas såsom beteckning för visst slag av erkända kassor. I 1 § av förslaget
td! lag om försäkringsavtal, där undantag från nämnda lags tillämpning göres
for försäkring, som meddelas av »sjukkassa», har denna beteckning däremot en
vidare innebörd. Det vore önskligt, att denna oegentlighet bleve undanröjd.
44 §.
Lagrådet:
Det är utan tvivel förslagets mening, att sådan stadgeändring, som omförmäles
i andra punkten av forsta stycket, skall kunna giltigt åvägabringas även i
den ordning som angives i styckets första punkt. Finge detta förhållande
komma till tydligt uttryck i lagtexten, skulle härigenom jämväl bliva lättare
att giva det nytillagda stadgandet i 45 § andra stycket en enklare formulering.
r 68 §''
Lagrådet:
Av 60, 61 och 65 §§ i lagen om understödsföreningar framgår, att vid en
understödsförenings likvidation eller konkurs anspråk på understöd av föreningen
skall stå tillbaka för betalning av annan gäld, dock att till den sistnämnda
skola raknas ej blott vanliga, av föreningsförhållandet oberoende fordringar
hos föreningen utan ock fordringar å understöd, i den mån de förfallit
till betalning, innan beslutet att föreningen skulle träda i likvidation fattades
av föreningen eller meddelades av domstol eller innan beslutet om egendomsavträde
meddelades.
Vid likvidation får varken sådan överlåtelse av föreningens rörelse, som lagen
genom åtskilliga stadganden avser att befordra, eller — om överlåtelse
ej kommer till stånd — fördelning av föreningens tillgångar äga rum, innan
den i årsstämningen utsatta inställelsedagen är förbi och all veterlig gäld
blivit betald. I enlighet härmed skall jämlikt den nuvarande lydelsen av 68 §,
för det fall att utan föregående likvidation överlåtelse av föreningens hela rörelse
ager rum och föreningen således bör upplösas, likvidation inträda med ty
åtföljande årsstämning och betalning av all veterlig gäld. I den nu föreslagna
68 § stadgas emellertid för detta fall, att om överlåtelse sker av samtliga den
överlåtande föreningens tillgångar och skulder, tillsynsmyndigheten må medgiva,
att föreningen anses upplöst, ändå att lagens bestämmelser angående likvidationsförfarandet
icke iakttagits. Denna anordning innebär, att åt förenin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
49
gens borgenärer icke beredes tillfälle att i samband med upplösningsförfarandet
bevaka sina intressen och att de därefter äro praktiskt taget hänvisade att
för sitt förnöjande hålla sig till den förening eller det bolag, å vilket överlåtelse
av rörelsen i lagens mening ägt rum och som därvid tillika åtagit sig att
svara för gälden.
Ett dylikt utbyte av gäldenär utan borgenärens medgivande torde icke äga
motstycke i den gällande lagstiftningen, icke heller en sådan upplösning av en
registrerad sammanslutning utan något lagstadgat avvecklingsförfarande. Det
torde vara uppenbart, att detta avsteg från rådande rättsgrundsatser icke bör
tagas utan starka praktiska skäl.
Grunden till det framställda ändringsförslaget är, såvitt framgår av de
sakkunnigas den 15 december 1926 framlagda betänkande, att man velat befordra
sjukkasseväsendets koncentration genom att i största möjliga mån underlätta
sammanslagningen av sjukkassor, och till stöd för förslaget har anförts,
att sjukkassorna i regel äga ringa förpliktelser mot utomstående, vilkas rätt
kan tänkas bliva lidande genom underlåtenheten av likvidation.
Gentemot denna motivering — som för övrigt avser endast sjukkassorna,
medan den föreslagna lagändringen skulle gälla understödsföreningar i allmänhet
— torde kunna erinras, att om gälden är ringa, det likvidationsförfarande,
som skall äga rum i samband med överlåtelse av sjukkassans hela rörelse,
icke behöver bliva vidare besvärligt eller kostsamt. Å andra sidan lärer
kunna förväntas, att särskilt distriktssjukkassorna komma att i sammanhang
med den sjukvårdsförsäkring, som de enligt de sakkunnigas plan skola meddela,
i icke ringa omfattning ikläda sig vanliga förbindelser till utomstående
och att förty de principiella betänkligheter, som anförts mot den föreslagna
lagändringen, skulle visa sig icke sakna avsevärd praktisk betydelse.
Lagrådet anser sig därför böra avstyrka förslaget till ändring i 68 §.
Skulle emellertid denna paragraf bliva föremål för ändring, synes det vara
lämpligt att i samband därmed ersätta den i paragrafens sista stycke förekommande
hänvisningen till 36 § 3 mom. av 1862 års konkurslag med en hänvisning
till 2 kap. i nu gällande konkurslag.
Övergångsbestämmelserna.
Lagrådet:
Villkoret för den i första stycket andra punkten stadgade fortsatta tillämpningen
av lagen om sjukkassor under likvidation eller konkurs torde böra vara
att likvidationen eller konkursen kommit till stånd enligt beslut, som, under
det nämnda lag gällde för föreningen, meddelats av domstol eller, vad likvidation
angår, fattats av föreningen.
Ur protokollet:
Oskar Adel sokn.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sarnl. 98 käft. (Nr Ilo.)
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 24 februari 1927.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, lagrådets den 16 februari
1927 avgivna utlåtande över det den 28 januari 1927 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184)
om understödsföreningar.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
I anledning av vad lagrådet erinrat vid 9 § har jag låtit vidtaga vissa
ändringar i förslaget till »Förordning om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor»,
vilka ändringar utmynna i att begreppet »distriktssjukkassa»
blir en underavdelning av begreppet »sjukkassa». Härigenom kommer den av
lagrådet påpekade bristande överensstämmelsen -med förslaget till lag om försäkringsavtal
att undanröjas. Som en konsekvens av dessa ändringar kommer
det i 9, 44 och 45 §§ av det remitterade förslaget använda uttrycket »erkännande
såsom distriktssjukkassa» att innefattas i det förut därmed samordnade
uttrycket »erkännande såsom sjukkassa». Förstnämnda uttryck karl
alltså borttagas.
Lagrådets anmärkning vid 44 § har föranlett en omformulering av 44 och
45 §§.
Såsom lagrådet anfört beträffande den föreslagna ändringen i 68 §, innebär
denna tydligen en avvikelse från hittills på ifrågavarande rättsområde tillämpade
principer. Jag har väl nu lika litet som vid förslagets remittering kunnat
finna, att en dylik avvikelse av den begränsade omfattning de sakkunniga
föreslagit skulle kunna medföra några vådor för rättssäkerheten. Ehuru vissa,
av de sakkunniga närmare utvecklade praktiska skäl tala för den ifrågasatta
lagändringen, måste det emellertid å andra sidan medgivas, att besväret och
kostnaden av en i laga ordning verkställd likvidation ej torde behöva bliva
oöverkomliga för sjukkassorna. Gentemot lagrådets avstyrkande av att i nu
förevarande specialfall medgiva befrielse från det ordinära likvidationsförfarandet
har jag därför ej ansett mig böra vidhålla förslaget härom.
Kung!. Maj:ts proposition nr 113.
51
I fråga om övergångsbestämmelserna ansluter sig visserligen det remitterade
förslaget såtillvida till nu gällande sjukkasselag, att rättsverkan av likvidation
räknas först från det beslutet blivit slutligt gällande. Det är alltså teoretiskt
tänkbart, att en omregistrering enligt understödsföreningslagen skulle kunna
ske, efter det beslut om sjukkassas trädande i likvidation fattats. Att något
sådant verkligen skulle inträffa torde emellertid få anses uteslutet. Under
sådana förhållanden kan det naturligtvis innebära en praktisk fördel, att,
såsom lagrådet förordat, sjukkasselagens bestämmelser om likvidation eller
konkurs bliva tillämpliga, blott beslutet om sådan åtgärd fattats, innan lagen
upphörde att gälla för kassan. Jag har fördenskull i förslaget vidtagit ändring
i enlighet med vad lagrådet hemställt.
I samband med dessa ändringar hava vissa jämkningar av redaktionell natur
verkställts i samma förslag.
Föredraganden uppläser härefter det sålunda ändrade förslaget samt hemställer,
att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Carl JJlhnan.