Kungl. Maj:ts proposition nr 117 (Proposition 1926:117)

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

tfr 117.

Kutig!. Maj:ts propositicm till riksdagen angående anslag till sjukkasseväsendets
befrämjande m. m.; given Stockholms
slott den 25 februari 1926.

Kung], Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1926,

1 samt.

96 käft. (Nr 117.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1926.

N är varan de:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders,

Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anför:

Inledning. Vid anmälan i statsrådet den 31 december 1925 av ärende rörande inhämtande
av lagrådets yttrande över förslag till vissa med en ifrågasatt nyorganisation
av det statsunderstödda sjukkasseväsendet sammanhängande ändringar i
lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor har jag anfört, att det vore min avsikt att
föreslå Kungl. Maj:t att för riksdagen framlägga förslag, avseende, jämte
ökade bidrag från det allmännas sida till sjukkasserörelsen, väsentligt skärpta
villkor för åtnjutande av statsbidrag såväl i fråga om sjukkassornas organisation
som med avseende å deras prestationer beträffande sjuk- och moderskapshjälp.

Vid anmälan den 7 januari 1926 av de frågor, som tillhöra regleringen för
budgetåret 1926—1927 av utgifterna under riksstadens femte huvudtitel, omfattande
anslagen till socialdepartementet, har jag vidare anfört, att omförmälda
förslag till nya grunder för den av staten understödda frivilliga sjukkasseförsäkringen
byggde på den principen att inom varje område statsbidrag skulle
lämnas till allenast en sjukkassa, samt att i förslaget inginge, att sjukkassorna
skulle mot erhållande av höjda statsbidrag åläggas att lämna betydligt större
sjukhjälpsförmåner än som för närvarande vore föreskrivna såsom de minsta
tillåtna för registrerade kassor och som vore de allmännast förekommande, ävensom
att det enligt förslaget skulle göras till en skyldighet för statsunderstödda
kassor att lämna moderskapshjälp åt sina kvinnliga medlemmar. I överens1
stämmelse med min, med åberopande av nämnda förhållanden, gjorda hemstäl lan

beslöt Kungl. Maj :t samma dag, bland annat, att i avbidan på särskild proposition
i ämnet i riksstaten beräkna det ordin?*rie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets
befrämjande till kronor 3,070,000 samt för understödjande av
sjukkassor som meddela moderskapsunderstöd beräkna ett extra förslagsanslag
av kronor 170,000.

Sedan numera, på sätt jag förut i dag anmält, lagrådet avgivit utlåtande över
berörda lagförslag samt Kungl. Maj:t beslutat till riksdagen avlåta proposition
(nr 113) angående de föreslagna lagändringarna, anhåller jag att få anmäla
frågan rörande det avsedda organisationsförslaget samt angående definitivt
äskande av anslag för omförmälda båda ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Vid behandlingen av omförmälda den 31 december 1925 anmälda ärende har Ärendets freja?
i korthet angivit gången av det förberedande arbetet beträffande den refor- handUng.
mering av det statsunderstödda sjukkasseväsendet, varom jag nu vill framlägga
förslag. I dessa hänseenden tillåter jag mig alltså att hänvisa till vad sålunda
anförts. Här vill jag endast erinra, att den närmaste utgångspunkten för arbetet
varit det av statens besparingskommitté den 19 februari 1925 avgivna betänkandet
med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation
jämte de över detta betänkande avgivna utlåtanden och yttranden. I överensstämmelse
med vad som tidigare skett tillåter jag mig att beträffande innehållet
av dessa utlåtanden och yttranden, i den mån redogörelse därför ej lämnas
i det följande, hänvisa till den tryckta samling därav som finnes bilagd statsrådsprotokollet
den 31 december 1925 i ärende angående remiss till lagrådet av
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete jämte visst annat lagförslag.
i vilken fråga Ivungl. Maj :t förut i dag beslutat avlåta proposition (nr
109) till riksdagen.1 Det fortsatta arbetet inom socialdepartementet med ifrågavarande
ärende har bedrivits med biträde i första hand av tre järn likt. Kungl.

Maj:ts beslut den 20 juli 1925 tillkallade sakkunniga, nämligen sekreteraren i
socialstyrelsen, filosofie licentiaten K. A. Rydin, assessorn i hovrätten över
Skåne och Blekinge, t. f. revisionssekreteraren N. E. Sandberg samt ledamoten
av sociala rådet och ordföranden i Sveriges allmänna sjukkasseförbund, faktorn
A. G. Lindberg. Sedan med biträde av dessa sakkunniga inom departementet
verkställts ytterligare utredning angående de av besparingskommittén
behandlade ävensom vissa andra frågor på sjukförsäkringens område samt
utkast utarbetats till bestämmelser angående nyorganisation av den statsunderstödda
sjukhjälpsverksamheten, ansåg jag nästa stadium i frågans behandling
böra vara, att dessa utkast underkastades granskning av en större grupp
inom departementet tillkallade sakkunniga, representerande erfarenhet å sjukkasseväsendets
område samt beträffande sociala och ekonomiska frågor i allmänhet.
I överensstämmelse härmed bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut
den 16 oktober 1925 på min hemställan chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst fjorton sakkunniga för att inom departementet biträda med
granskning av de sålunda utarbetade utkasten. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallade jag samma dag såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens
andra kammare, pensionsfullmäktigen Bernhard Eriksson, tillika ordförande,
samt ledamoten av riksdagens första kammare, verkställande direktören hos
Sveriges allmänna sjukkasseförbund J. E. Berglund, landstingsdirektören, rådmannen
E. Eriksson, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn,
medicine doktorn I. Holmgren, sjukkasseexpeditören S. Holmgren, ledamoten av
riksdagens andra kammare, hemmansägaren C. P. Jansson i Edsbäcken, sekreteraren
i svenska stadsförbundet, filosofie kandidaten G. H. Karlsson, ledamoten
av riksdagens andra kammare, fabriksförvaltaren E. Laurén, centralkassören
hos Nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och begravningskassa A. L.

Lindhagen, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren G. Strind 1

Där i det följande hänvisning göres till Bilaga (Bil.) utan angivande av särskild beteckning å
bilagan, avser hänvisningen berörda vid Kungl. Majtts proposition nr 109 såsom bilaga fogade samling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tidigare redogörelse
för
grunddragen
av förevarande
organisationsförslag.

lund, ordföranden i sjuk- och begravningskassan Aldersdomsförbundet, filosofie
licentiaten E. O. Wiklund, föreståndaren för svenska landskommunernas förbunds
byrå J. A. Zander och ledamoten av riksdagens andra kammare, fru
Agda Östlund.

Tillika inhämtades utlåtande över utkasten från socialstyrelsen — som avgav
sitt svar efter börande av sociala rådets sjukkassesektion — samt, dock
allenast beträffande vissa delar, från medicinalstyrelsen och försäkringsinspektionen.

Sedan omförmälda utkast, av vilka bestämmelserna om statsbidrag och villkoren
för åtnjutande därav •—- vilka bestämmelser för större överskådlighets
skull givits formen av den kungörelse, som, därest riksdagens godkännande av
de föreslagna grunderna därför erhölles, skulle komma att utfärdas — torde
få som bilaga (Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende, blivit
för de den 16 oktober 1925 utsedda sakkunniga — i det följande benämnda
granskning snämnden — föredragna, därvid nämnden även tagit del av de av
nyss angivna ämbetsverk avgivna yttrandena, samt granskningen av utkasten
avslutats, inkom granskningsnämnden den 5 december 1925 med yttrande i
frågan, därvid funnos fogade reservationer på särskilda punkter av vissa
ledamöter. För innehållet av detta yttrande ävensom av de därvid fogade reservationerna
skall i det följande redogöras i samband med de särskilda däri
behandlade frågorna.

I mitt anförande till statsrådsprotokollet vid behandlingen den 31 december
1925 av frågan om ändringar i lagen om sjukkassor lämnade jag inledningsvis
en kort översikt ej mindre av grunddragen av besparingskommitténs förslag
samt yttrandena däröver än även av innehållet i de inom socialdepartementet
utarbetade författningsutkasten och de däröver avgivna utlåtandena. Sedan
jag vidare angivit de skäl, som enligt min mening talade för behovet av en genomgripande
reform av sjukkasseväsendet, har jag i fråga om sättet för den
nyorganisation, som alltså syntes böra ske, i huvudsak anslutit mig till grundprinciperna
för de inom departementet utarbetade utkasten. Grunderna för
dessa utkast hava i yttrandet angivits sålunda:

»I likhet med besparingskommitténs förslag byggde nu omförmälda utkast
på den grundsatsen, att statsbidrag skall meddelas allenast åt en sjukkassa
inom varje område. Genom en höjning av statsbidraget, som ansågs böra göras
större än besparingskommittén föreslagit, åsyftade utkasten vidare att åstadkomma,
att de statsunderstödda sjukkassorna skulle kunna åläggas att lämna
betydligt större minimiförmåner än för närvarande. I motsats mot i besparingskommitténs
betänkande föreslogs enligt utkasten även, att statsbidragen
till sjukkassornas verksamhet för beredande av läkarvård åt medlemmarna
skulle böjas samt omläggas efter nya linjer, detta i syfte att stimulera till en
väsentlig utvidgning av denna verksamhet. Genomförandet av enhetskassesystemet
skulle enligt utkasten medföra, att endast sjukkassor med lokalt begränsade
verksamhetsområden och alltså icke de s. k. rikssjukkassorna, d. v. s. sjukkassor,
vilkas verksamhet sträcker sig över hela riket eller större delar därav
och utövas genom förmedling av ett stort antal underavdelningar, skulle erhålla
statsbidrag. Rikssjukkassorna skulle eventuellt erhålla tillfälle till fortsatt
verksamhet i form av kassor för återförsäkring av viss del av de lokala
kassornas sjukrisker, ävensom för utövande av begravningshjälpsverksamhet.»

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

Emellertid tilläde jag, att jag ansett en ändring i utkasten i den riktning
att rikssjukkassorna skulle kunna inpassas i enhetskassesystemet vara
befogad.

I berörda anförande till statsrådsprotokollet gavs härefter en orientering
beträffande grunddragen av den sålunda ifrågasatta nyorganisationen och anfördes
därom följande:

^ »Vid den nu ifrågasatta nyorganisationen har, i anslutning till vad förut anförts,
den viktigaste reformuppgiften ansetts vara att söka så småningom
komma fram till ett enhetskassesystem. Enligt gällande lag skall i registrerad
sjukkassas stadgar finnas bestämmelse om dess verksamhetsområde. Intet
hindrar emellertid, att kassa såsom verksamhetsområde upptager hela riket,
något som också ej sällan förekommer, och å samma ort kan sjukkasseverksamhet
bedrivas av hur mango kassor som helst. Genomförandet av den eftersträvade
koncentrationen inom sjukkasseväsendet innebär nu, att det som villkor
för åtnjutande av statsbidrag föreskrives, att en kassa skall hava sin
verksamhet begränsad till ett på visst sätt lokalt bestämt område, så att
kassan som regel ej skall äga som medlemmar mottaga eller behålla personer,
vilka höra hemma inom annan statsunderstödd kassas område. Å andra sidan
skall tillträde till en kassa i princip vara öppet för envar inom kassans verksamhetsområde
mantalsskriven person, vars försäkring ej på grund av hans ålder
eller sjuklighet måste anses innebära en alltför betungande risk. Såsom en
konsekvens av systemet med allenast en statsunderstödd sjukkassa å varje ort
måste regler om överflyttning av medlemmar vid ändring av mantalsskrivningsorten,
liksom vid ändring av sjukkassas verksamhetsområde, införas.

^ ad angår förslagets innehåll angående de prestationer, som en kassa skall
lämna för att kunna erhålla statsunderstöd, är först att märka, att sjukhjälpstiden
för samma sjukdom eller en sammanhängande följd av sjukdomar skall
vara minst tre år och den minsta dagliga sjukpenning, för vilken statsbidrag
må erhållas, en krona. Moderskapshjälp med minst en krona om dagen under
en i förhållande till den nu stadgade väsentligt förlängd tid har ansetts böra
göras till en obligatorisk prestation av sjukkassorna. Därjämte torde särskilda
bestämmelser böra meddelas för den statsunderstödda sjukkasseverksamhetens
avgränsning mot annan socialförsäkring.

Såsom ersättning för att kraven på sjukkassorna så väsentligt skärpas, som
detta förslag innebär, har statsbidraget ansetts böra ökas, det i förhållande
till antalet medlemmar beräknade bidraget från 2 kronor till 3 kronor för år
och sjukdagsbidraget från 25 öre till 50 öre för sjukdag, därvid bidrag må
utgå jämväl för söndagar och begränsningen till högst 2 kronor för år och
medlem borttagits. Därjämte ingår i förslaget, att nya bestämmelser införas
rörande bidrag till kassornas sjukvårdande verksamhet. Dessa bestämmelser
innebära, att den andel av kostnaden för denna verksamhet, som ersättes av
staten, ökas, men att å andra sidan i olika avseenden garantier skapas för att
varken^sjukkassan eller dess medlemmar missbruka förmånen av understödet till
läkarvården. Bidrag till meddelad moderskapshjälp skall enligt förslaget
utgå för varje understödsdag enligt samma regler som till sjukhjälp, och till
vad kassan utbetalat för barnmorskehjälp skall kassan erhålla bidrag på samma
sätt som för läkarvårdskostnader. I syfte att åstadkomma en jämnare fördelning
pa samtliga sjukkassor av risken för de långvariga sjukdomsfallen
skall enligt förslaget i samband med utbetalande av statsbidraget anordnas eu
utjämning sjukkassorna emellan av utgifterna därför.

Då med det ökade statsbidraget och de ökade prestationerna sagda bidrag
kommer att bliva av mera avgörande betydelse än hittills för kassornas

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

ekonomi, har det ansetts lämpligt att utbyta det nuvarande systemet, enligt
vilket frågan om sjukkassas rätt till statsunderstöd prövas efter utgången av
den tid, vars sjuklighetsförhållanden äro avgörande för statsbidragets storlek,
mot en annan anordning. Denna innebär, att en kassa, som uppfyller betingelserna
för att erhålla statsunderstöd och i övrigt anses lämpad att tilldelas
den centrala ställning å en viss ort, som är tillämnad de statsunderstödda
kassorna, skulle i förväg av tillsynsmyndigheten antagas till statsunderstödd
och därigenom erhålla säkerhet för att bekomma statsbidrag, så länge sådant
av riksdagen beviljas; dock endast så länge antagandet icke återkallas. Eftersätter
statsunderstödd sjukkassa de förpliktelser, som utgjort förutsättning för
att antagande skulle kunna ske, och vidtager den ej efter meddelad varning
påyrkad rättelse, bör nämligen antagandet kunna återkallas; men statsbidraget
skall ändock utgå för tiden intill dess enligt återkallandebeslutet antagandet
skall upphöra att gälla. Då, alltefter som sjukkasseväsendet utvecklas, en
försiktig omreglering av de statsunderstödda kassornas verksamhetsområden
kan bliva önskvärd, liar tillsynsmyndigheten tillerkänts rätt att kräva sådan
förändring. — Med den ifrågasatta förlängningen av sjukhjälpstiden hava fortsättningskassorna
— d. v. s. de sjukkassor, vilka hava till ändamål att som
påbyggnad på de andra kassorna bereda sjukhjäip under längre sjukhjälpstid
än dessa — ansetts komma att sakna betydelse, och statsbidrag skulle därför
enligt förslaget icke utgå till dem.»

Formen för Det skall nu bliva min uppgift att framlägga närmare utförda förslag i såden
nya orga- iunc[a angivna hänseenden ävensom att angiva skälen för den ståndpunkt som

msationens . . 0

genomro- intagits pa de olika punkterna.

rande. Innan jag ingår på behandling av de särskilda frågorna, vill jag emellertid
erinra om vad som beträffande formen för den nya organisationens genomförande
anfördes vid behandlingen den 31 december 1925 av frågan om ändringar
i sjukkasselagen. Då framhölls nämligen, att det kunde tänkas,
att vissa sjukkassor ville fortsätta sin verksamhet under nuvarande former
också utan statsbidrag samt att, så länge de kassor vilka hyste dylik
önskan uppfyllde sjukkasselagens bestämmelser, det ej syntes kunna sättas i
fråga att beröva dem den genom registreringen tillerkända rättssubjekti vi teten.
Ej heller syntes tillräckliga skäl föreligga att förhindra bildande av nya sjukkassor
med rättssubjektivitet men utan rätt till statsbidrag. En lagstiftning
rörande registrerade sjukkassor, avseende jämväl de icke statsunderstödda
kassorna, syntes sålunda böra upprätthållas. Gällande sjukkasselags bestämmelser
kunde i stort sett tillämpas även på de föreslagna statsunderstödda
sjukkassorna. De ifrågasatta skärpta bestämmelserna för dessa vore alla sådana,
att de med bindande kraft kunde intagas i kassornas stadgar. I de utarbetade
utkasten hade man på dessa grunder utgått ifrån att åt ifrågavarande
skärpta föreskrifter ej borde givas karaktären av allmän lag utan att erforderliga
bestämmelser i dylikt syfte lämpligen kunde inarbetas i den kungörelse
om statsbidrag åt sjukkassor, som i händelse av att omorganisation komine till
stånd syntes böra utfärdas. Till denna uppfattning hade jag anslutit mig, i
följd varav de ifrågasatta bestämmelserna icke föreslagits till införande vare
sig i lagen om sjukkassor eller i annan författning av allmän lags karaktär.
Emellertid påkallade de ifrågasatta förändringarna ändring i vissa särskilda
av sjukkasselagens stadganden, och det behandlade förslaget avsåg allenast

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

dylika lagändringar. Sedan denna uppfattning av de ifrågasatta bestämmelsernas
rättsliga karaktär lämnats utan erinran av lagrådet, har Kungl. Maj:t
i dag beslutat avlåta proposition till riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse
med det till lagrådet remitterade förslaget. I enlighet härmed komma normerna
för den ifrågasatta omorganisationen allenast att bestå i vissa bestämmelser,
avsedda att underställas riksdagen såsom grundval för dess beviljande
av anslag för ändamålet. De avsedda bestämmelserna äro sammanställda i 27
särskilda punkter, och torde denna sammanställning — på vilken en blivande
författning i ämnet kommer att grundas — få fogas som bilaga (Bilaga A)
vid statsrådsprotokollet i detta ärende. I dessa bestämmelser hava ej intagits
vissa i kungörelseutkastet intagna regler av rent administrativ karaktär, vilka
ej ansetts böra underställas riksdagen.

Såsom torde hava framgått av de den 31 december 1925 angivna grundlinjerna
sönderfaller det föreliggande reformförslaget i tre huvuddelar, nämligen -

Huvudmomenten
av
reformförslaget.

1) genomförande av nyorganisation av sjukkasseväsendet, varmed sammanhänger
reglering av de statsunderstödda sjukkassornas verksamhet, såväl i vad
avser den territoriella utsträckningen därav som beträffande omfattningen av
deras rätt och skyldighet att intaga och behålla medlemmar (i det följande behandlade
under avd. A och B) ;

2) förbättring av de av sjukkassorna lämnade förmånerna, däri inbegripna
obligatorisk moderskapsförsäkring (avd. C); samt

3) förhöjning av statsbidragen (avd. D).

Dessa tre moment skola, ehuru de ömsesidigt betinga varandra, i det följande
i möjligaste mån behandlas var för sig. Till desamma komma som i viss
mån självständiga kapitel frågan om riskutjämning (avd. E) och kostnadsfrågan
(avd. F).

Jag anhåller nu att få begynna med själva organisat.ionsförslaget. Därvid
torde jag som en bakgrund få lämna en något utförligare redogörelse för gällande
förhållanden beträffande sjukkasseväsendet, än som gavs vid förutnämnda
tillfälle den 31 sistlidna december.

A. Sjukkasseväsendets organisation.

Det befintliga sjukkasseväsendet.

Gällande bestämmelser.

Den nuvarande svenska sociala sjukförsäkringen, som regleras av lagen den Olika slag av
1 juli 1910 om sjukkassor, vilar på frivillighet. Statsmakternas åtgärder be- sjuk assor‘
träffande försäkringen i fråga hava inskränkt sig till att dels reglera de privata
sjukkassornas organisation och verksamhet och dels lämna sjukkassorna
visst ekonomiskt understöd.

Enligt lagen om sjukkassor förstås med sjukkassa »förening för inbördes
understöd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Registrering.

Rätt till inträde
i samt
uteslutning ur
sjukkassa.

bereda antingen enbart sjukhjälp eller ock såväl sjukhjälp som begravningshjälp».
Lagen medgiver emellertid sjukkassa att utöva även annan än nu
nämnd verksamhet, dock icke verksamhet som är uppenbarligen främmande för
dess egentliga ändamål. En särskild typ av sjukkassor utgöra de s. k. fortsättningskassorna.
Dessa hava till ändamål att bereda allenast sjukhjälp och detta
endast åt medlemmar av andra sjukkassor samt uteslutande eller huvudsakligen
för tid, för vilken medlemmarna till följd av stadgarnas föreskrifter på grund
av redan åtnjuten sjukhjälp icke äro berättigade till ytterligare sjukhjälp
från sina kassor.

Lagen skiljer mellan registrerade och oregistrerade sjukkassor. Något tvång
till registrering har icke stadgats. Genom registreringen vinner kassan full
rättskapacitet jämte vissa andra rättsliga förmåner; oregistrerad sjukkassa
däremot saknar förmåga av rättshandlingar. Statsbidrag kan också utgå endast
till de registrerade sjukkassorna.

För registrering kräves, utom att stadgarna äro avfattade i överensstämmelse
med lagen, att kassan har minst 100 medlemmar. Under särskilda omständigheter
kan dock registrering beviljas sjukkassa med ned till 25 medlemmar.
För att registrering av fortsättningskassa skall kunna erhållas fordras
som regel ett medlemsantal av minst 500.

Den svenska sjukkasselagen innehåller icke något förbehåll med hänsyn till
ålder och hälsotillstånd i fråga om rätten till inträde i registrerad sjukkassa.
Icke heller uppställes i lagen något sådant villkor med hänsyn till inkomsteller
förmögenhetsförhållanden. Den enda inskränkning med avseende på rätten
till medlemskap i registrerad sjukkassa, som lagen innehåller, är den att
ingen må å samma tid vara medlem i mer än en dylik kassa, dock att medlemskap
i sjukkassa som är under likvidation eller i konkurstillstånd ej utgör
hinder för inträde i annan kassa. Jämlikt övergångsbestämmelserna till lagen
äger emellertid den, som vid tiden för lagens utfärdande var medlem av särskilda
registrerade sjukkassor, utan hinder av nyssnämnda föreskrift kvarstå
i dessa kassor, jämväl sedan desamma blivit registrerade enligt lagen.

I princip är alltså anslutningen till sjukkasseverksamheten fullständigt fri
och utan någon inskränkning. Men lagen lägger å andra sidan icke hinder i
vägen för sjukkassorna själva att genom stadgarna reglera sin medlemskrets.
Ett icke ringa antal av de registrerade sjukkassorna är därför också s. k. slutna
kassor, d. v. s. kassor, som lämna tillträde exempelvis endast för ettdera könet,
endast för personer tillhörande visst yrke eller viss sammanslutning, för anställda
vid visst företag eller hos viss arbetsgivare, för »absolut nyktra», för
»religiöst troende» o. s. v. Särskilda förbehåll med avsende på inträdesrätten
äro dock icke regel. De registrerade sjukkassorna stå i allmänhet öppna för
alla inom det område, där kassan enligt stadgarna skall bedriva verksamhet,
det s. k. verksamhetsområdet, boende personer, som icke med avseende på ålder
och hälsotillstånd kunna antagas komma att för kassan medföra en särskilt stor
sjuklighetsrisk.

Med avseende på rätten att utesluta medlem stadgas i lagen, att uteslutning
icke må ske av andra grunder än i stadgarna eller sjukkasselagen bestämts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

‘I

1 följande hänseenden är genom föreskrift i lagen uteslutningsrätten begränsad.
Sjukkassas stadgar få icke innehålla, att medlem uteslutes på grund av
att han överskridit viss ålder eller hans hälsotillstånd försämrats eller han
redan i viss utsträckning uppburit sjukhjälp från kassan. Vidare gäller, att
medlem, som tillhört kassan ett år, icke kan uteslutas på grund därav att han
avflyttat från kassans verksamhetsområde till annan ort inom riket. Medlem,
vilken tillhört kassan 5 år — eller i fråga om den, som uppnått 45 års ålder,

2 år — må icke heller uteslutas på grund därav att hans medlemskap i viss
förening eller annat samfund upphört eller att han lämnat visst yrke eller viss
anställning.

Beträffande åldersgränserna gäller för närvarande, att viss lägsta och
högsta inträdesålder föreskrivas i alla registrerade sjukkassors stadgar. Den
lägsta ålder, vid vilken inträde beviljas, utgör som regel 15 ä 16 år och den
högsta 40 ä 45 år. Endast mera sällan medgives inträde för barn under
15 år (s. k. barnklasser) och personer, som överskridit 50 års ålder.

I fråga om sjukhjälpstidens längd råder en bestämd skillnad mellan å ena Sjukhjälpssidan
de sjukkassor, som begagnat sig av den i sjukkasselagen anvisade utvägen tldens längd,
att på visst sätt begränsa sjukhjälpstiden för en och samma sjukdom, och å
andra sidan de kassor, som i detta hänseende icke tillämpa någon inskränkning.

I förra fallet upphör rätten till sjukhjälp i fråga om denna sjukdom, så snart
den i stadgarna fastställda sjukhjälpstiden i sin helhet förbrukats, oavsett om
sjukdomen även därefter fortvarar eller eventuellt återkommer. I de senare
kassorna däremot utgår sjukhjälpen under den i stadgarna fastställda tiden år
från år, så länge sjukdomen varar och stundom även sedan sjukdomstillståndet
övergått till invaliditetsstadiet. Överhuvudtaget kan man säga, att i den svenska
sjukkasserörelsen någon skarp åtskillnad knappast göres mellan sjukdom
och av sjukdom förorsakad invaliditet.

Det understöd, som det enligt lagen är obligatoriskt för registrerad sjuk- Sjukhjälpens
kassa att lämna, är sjukhjälp. Sjukkassa är emellertid icke pliktig att meddela omfattning,
sjukhjälp vid varje sjukdomsfall, utan endast vid sådana sjukdomsfall, som medfört
»väsentlig nedsättning av arbetsförmågan». Å andra sidan kan sjukkassas
förpliktelse att meddela sjukhjälp icke med avseende på sjukdomens art
inskränkas annat än i bestämda i lagen angivna hänseenden eller i vidare mån
än att genom stadgarna må bestämmas, att sjukhjälp ej skall utgå för sjukdom,
som den sjuke ådragit sig avsiktligt eller vid förövande av handling, för vilken
straff ådömts honom. — Genom föreskrift i stadgarna kan dock sjukhjälpsplikten
utvidgas utöver den i lagen .såsom obligatorisk stadgade och
då gälla exempelvis alla sjukdomsfall, oavsett deras inverkan på arbetsförmågan.

Sjukhjälp skall minst omfatta antingen vård å sjukhus, läkarvård jämte
läkemedel eller visst belopp i penningar för varje dag, för självförsörjande
medlem icke understigande 90 öre. Någon maximigräns med avseende på den
kontanta sjukhjälpens belopp har icke stadgats.

Något hinder att på samma gång bereda sjukhjälp enligt mer än ett av de
angivna alternativen finnes icke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Sjukhjälp, som består av vård å sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel,
skall meddelas så snart ske kan. Sjukhjälp i penningar däremot får icke givas,
med mindre sjukdomen varat minst 3 dagar, men må i så fall utgå från sjukdomens
början. Karenstiden kan å andra sidan utsträckas till 6 dagar.

Därest enligt sjukkassas stadgar läkarintyg angående inträdessökandes
hälsotillstånd icke fordras, må understöd ej utgå i anledning av sjukdom eller
dödsfall, som inträffar under de första 60 dagarna efter inträdet. Vad sålunda
stadgats äger dock icke tillämpning i fråga om medlem, vilken på grund av
sin anställning varit pliktig inträda i kassan. Bestämmelsen gäller icke heller,
om sjukdomen eller dödsfallet orsakats av olycksfall, som inträffat efter inträdet
i kassan. Den sålunda i lagen föreskrivna väntetiden kan genom stadgarna
utsträckas till 120 dagar.

Sjukhjälpstiden skall enligt lagen utgöra minst 90 dagar för varje tidsperiod
av 12 månader. Dock må i sjukkassas stadgar bestämmas, att för en sjukdom
ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den förra
väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, sjukhjälp skall utgå
för högst 90 dagar. Utan hinder av de begränsningar i fråga om sjukhjälpstiden
som stadgarna innehålla, skall dock medlem som träffats av olycksfall
vara berättigad till sjukhjälp för de första 60 dagarna efter olycksfallet.

Utom sjukhjälp bereda flertalet registrerade sjukkassor även begravningshjälp,
d. v. s. ett kapitalunderstöd som utfaller vid den försäkrades död. Det
högsta belopp, med vilket begravningshjälp må av registrerad sjukkassa utgivas,
är 500 kronor. Bland övriga understöd må vidare nämnas moderskapshjälp,
var,med förstås understöd vid barnsbörd under tid som ej är att hänföra
till sjukdomstid i vanlig mening samt i några få fall konvalescentvård ävensom
sjukvård i hemmet.

Registrerad sjukkassas utgifter för sjuk- och eventuellt begravningshjälp
ävensom för förvaltning och nödig fondbildning skola, i den mån icke andra
inkomster såsom räntor, stats- eller kommunbidrag stå till förfogande, bestridas
genom i stadgarna angivna fasta avgifter och få sålunda icke uttagas
exempelvis genom uttaxering bland medlemmarna. Därest uttaxering överhuvudtaget
är enligt stadgarna tillåten, får den tillgripas endast subsidiärt,
då kassans inkomster icke förslå att täcka dess utgifter för sjuk- och begravningshjälp.

Enligt gällande kungörelse den 11 oktober 1920 angående statsbidrag åt
sjukkassor med däri genom kungörelse den 2 december 1921 gjord ändring utgår
varje år statsbidrag till registrerad sjukkassa enligt följande grunder,
nämligen a) med 2 kronor för varje medlem i sjukkassa och med 50 öre för
varje medlem i fortsättningskassa den 31 december nästföregående år, det s. k.
medlemsbidraget; dock att för den, som är medlem jämväl i annan registrerad
sjukkassa, bidraget utgår med allenast 1 krona; b) med 25 öre för varje
sjukdag, söndagar oriiknade, för vilken under nästföregående år kontant sjukhjälp
från kassan utgått med minst 90 öre eller vård å sjukhus av kassan
bekostats, dock för sjukkassa med minst 50 öre och högst 2 kronor och för
fortsättningskassa högst 50 öre per år och medlem, det s. k. sjukdag sbidraget;

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

samt c) med ett belopp lika med V« av de utgifter, kassan under nästföregående
år fått vidkännas för bekostande av läkarvård och läkemedel åt medlemmarna;
dock för sjukkassa högst 1 krona och för fortsättningskassa högst 25 öre per
år och medlem, det s. k. sjukvårdsbidraget.

statsbidrag, till den del detsamma utgår i förhållande till medlemsantalet,
beräknas icke för medlem, som tillförsäkrats antingen begravningshjälp enbart
eller sjukhjälp i mindre omfattning än sådant understöd enligt sjukkasselagen
skall utgå till självförsörjande medlem, eller ock kontant sjukhjälp till
belopp, överstigande 8 kronor per dag. Statsbidrag i förhållande till antalet
sjukdagar eller kassans kostnader för läkarvård och läkemedel åter skall icke
beräknas för medlem, vilken tillförsäkrats kontant sjukhjälp, överstigande 8
kronor per dag.

Enligt nu gällande kungörelse av den 30 juni 1913 angående statsbidrag
åt sjukkassor, som meddela moderskapshjälp, är villkor för dylikt statsbidrags
erhållande, att bestämmelsen om moderskapshjälp intagits i stadgarna, att
moderskapshjälpen utgår för viss, med barnsbörden sammanhängande tid av
minst 11 dagar, att moderskapshjälpen utgår endast till medlem, som omedelbart
före nedkomsten under oavbrutet minst 270 dagar varit sjukhjälpsförsäkrad
medlem i registrerad sjukkassa samt att medlemmen under den tid moderskapshjälpen
utgår avhåller sig från förvärvsarbete. Bidraget utgår med
00 öre för varje dag, för vilken moderskapshjälp om minst 90 öre eller vård
å förlossningsanstalt av kassan utgivits, dock för högst 42 dagar för varje
barnsängsfall.

Översikt över sjukkasseväsendets nuvarande ställning.

Inom ramen av den sålunda angivna lagstiftningen rörande den frivilliga
sjukförsäkringen hava de nu rådande förhållandena beträffande sjukkassornas
organisation utbildat sig.

I organisatoriskt hänseende kunna urskiljas tvenne huvudtyper av kassor,
som till sin allmänna karaktär väsentligen skilja sig från varandra, nämligen
å ena sidan lokala sjukkassor och å andra sidan s. k. rikssjukkassor.

I 6 § sjukkasselagen föreskrives, att sjukkassas stadgar skola angiva,
bland annat, vilket område kassans verksamhet skall omfatta. Intet hinder
möter emellertid att bestämma verksamhetsområdet så stort som helst, t. ex. att
bestämma att det skall omfatta hela riket.

Såsom utmärkande för de lokala kassorna framstår, att dessa hava sitt verksamhetsområde
på ett eller annat sätt begränsat, så att detsamma omfattar
exempelvis viss stad, viss eller vissa socknar o. s. v. Denna begränsning av
verksamhetsområdet medför, bland annat, att styrelsen för en sådan kassa i
detalj kan leda och övervaka kassans hela verksamhet. Sjukkontrollen inom
en lokal kassa skötes, i den mån den icke direkt utövas av styrelsen, i regel
av sjukbesökare, som antingen i viss ordning utses bland medlemmarna själva
eller väljas å sammanträde. I en del fall, särskilt i de större städerna, förekomma
fast anställda sjukbesökare, som hava denna uppgift till yrke, och i
vissa städer hava därstädes verkande kassor förenat sig om anställande av

Lokala
sjukkassor
och rikssjukkassor.

Kunql. Maj:ts proposition nr 117.

sjukbesöka,re, som alltså sköta sjukkontrollen för samtliga kassor efter särskilt
uppgjord plan. Genom dessa anordningar kommer sjukkontrollen över kassornas
medlemmar att ligga direkt i kassastyrelsens händer.

I organisatoriskt avseende utmärkande för rikssjukkassorna är, att dessa
hava sitt verksamhetsområde angivet att omfatta hela riket eller viss större
del därav. Av detta följer, att styrelsen för en sådan kassa icke är i stånd
att personligen leda och övervaka kassans arbete i detalj. I regel hava
därför dessa kassor organiserats så, att huvudledningen av kassans arbete utövas
av en styrelse (centralstyrelse) samt att kassans verksamhetsområde efter
olika grunder indelats i områden (lokalavdelningar) med en särskild styrelse.
(lokalstyrelse) eller andra särskilda organ (kassaförvaltare) för varje
lokalavdelning. Hos de större lokalavdelningarna skötes sjukkontrollen genom
särskilda sjukbesökare liksom inom lokalkassorna.

Inbetalningen av avgifter för rikssjukkassornas del sker i regel så, att medlemmarna
erlägga sina avgifter till vederbörande lokalavdelnings kassör eller
föreståndare. De sålunda erlagda avgifterna införas i dagbok. Vissa kassor
hava dagboken kompletterad med ett kortsystem eller en uppbördsbok, däri varje
lokalavdelningen tillhörande medlem har sitt kort eller sitt konto, och å vilket
kort eller konto samtidigt med införande i uppbördsboken anteckning göres
om de erlagda avgifterna. Genom dylik anordning vinnes, att vederbörande,
som handha uppbörden, när som helst utan onödig omgång kan vinna kännedom
om för vilka månader avgift av vederbörande medlem erlagts. Samtidigt
med erläggande av avgiften kvitteras densamma i medlemmens medlemsbok.

Utbetalningen av sjukhjälp är i huvudsak ordnad på tvenne olika sätt. Inom
vissa kassor avgöras sjukhjälpsfrågorna av avdelningsstyrelsen själv, som
alltså prövar och beslutar, huruvida sjukhjälp skall utgå. Andra kassor hava
det så ordnat, att sjukanmälan skall insändas till kassans centralstyrelse, som
avgör sjukhjälpsfrågan samt därefter lämnar vederbörande lokalavdelningmeddelande
om, huruvida sjukhjälp i det förekommande fallet skall utbetalas
eller icke. De kortvarigare sjukdomsfallen behöva i regel icke styrkas med
läkarintyg. Men för sjukdomsfall av viss varaktighet kräves sådant intyg.
I det fall läkarintyg icke kräves, åtföljes vanligen sjukanmälan av en av sjukbesökare
gjord till- eller avstyrkan av sjukhjälp.

Med viss tids mellanrum sker sedermera redovisning från lokalavdelningen
till centralstyrelsen. Redovisningen kan ske exempelvis varje månad eller varje
kvartal. I redovisningen angivas i specificerad form samtliga in- och utbetalningar,
som skett under den tid, redovisningen omfattar. Hava inbetalningarna
till sin summa överstigit utbetalningarna, redovisas i rapporten ett överskott,
vilket vanligen samtidigt med rapporten insändes till centralstyrelsen. Hava
däremot utbetalningarna överstigit inbetalningarna, föreligger givetvis en summa,
lokalavdelningen till godo, som måste täckas från centralstyrelsen.

För att möta de fall, då utbetalningarna överstiga inbetalningarna, medgives
stundom, att lokalavdelning ej behöver samtidigt med rapporten insända
hela den summa, som i överskott kan under perioden hava uppstått, och i så
fall redovisas denna summa i rapporten såsom innehållet överskott.

Kung!.. Mai ds proposition nr 117.

De avgivna redovisningarna åtföljas i regel, såsom ovan anförts, av specificerade
uppgifter rörande av varje medlem erlagda avgifter samt uppburen
sjukhjälp, vartill kommer förteckning å den ersättning, lokalavdelningen såsom
sådan eller viss eller vissa av dess funktionärer hava att tillgodoräkna sig.

Med ledning av dessa rapporter uppgöres bokföringen å huvudkontoret. För
att kontrollera varje medlems ställning till kassan i fråga om erlagda avgifter
och uppburen sjukhjälp föreligga olika system. Vanligen sker detta så, att
å ett särskilt kort eller en särskild lista de i rapporten upptagna, såsom av
medlemmen erlagda avgifterna inprickas för den månad varje avgift avser,
samt å ett annat kort anteckning sker om den tid, varunder medlemmen, enligt
rapportens uppgifter, uppburit sjukhjälp, samt sjukhjälpens belopp. Lokalavdelningens
ekonomiska ställning till kassan i dess helhet övervakas i regel
genom på ett eller annat sätt ordnad reskontra.

Lokalavdelningarna hålla i regel själva sammanträden, skilda från kassans
sammanträden i dess helhet. Å dessa sammanträden utses vanligen i förekommande
fall lokalavdelningens styrelse, dess revisorer och sjukbesökare.

Då det ligger i sakens natur, att en rikssjukkassa med dess oftast stora medlemsantal,
fördelat å ett område, omfattande hela riket, icke kan sammanträda
med hela sin medlemsstock, utses vanligen, efter varierande system, ombud,
som sammanträda och utöva de befogenheter, som enligt lagen tillkomma sjukkassesammanträde.

En i organisatoriskt avseende från dessa huvudtyper avvikande grupp ut- Fortsättningsgöra
fortsättningskassorna, vilkas ändamål, såsom förut angivits, är att bereda kassornasjukhjälp
endast åt medlemmar av andra sjukkassor samt uteslutande eller
huvudsakligen för tid, för vilken medlemmarna i dessa kassor på grund av
redan åtnjuten sjukhjälp icke äro berättigade till ytterligare sjukhjälp från
sina kassor. Dessa kassor äro sålunda till sin natur en påbyggnad på
andra kassor, avsedd att övertaga de längre sjukhjälpsriskerna. Anslutning till
fortsättningskassa kan ske dels individuellt, dels kollektivt, i senare fallet genom
att viss kassa med hela sin medlemsstock ansluter sig till fortsättningskassa.
Fortsättningskassa kan vara upprättad för såväl en enda som flera
kassor.

För de medlemmars del, som äro individuellt anslutna till fortsättningskassa,
sköter kassan i fråga direkt såväl upptagande av avgifter, reglerande av sjukhjälp
och sjukkontroll. Däremot är sjukkassa, som kollektivt är ansluten till
fortsättningskassa, på grund härav, enligt sjukkasselagens föreskrifter, pliktig
att utöva nödig sjukkontroll och uppbära medlemsbidrag för fortsättningskassans
räkning ävensom att i övrigt på sätt som i fortsättningskassans stadgar
må vara föreskrivet tillhandagå fortsättningskassan vid åtgärder i dess
förvaltning.

Statistiska uppgifter angående det nuvarande sjukkasseväsendet.

I besparingskommitténs betänkande återfinnes (sid. 62—90) en översikt över
sjukkasseväsendets nuvarande ställning. Denna redogörelse har i olika, viktiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Anslutningen
till sjukkasseväsendet.

hänseenden kompletterats genom de inom socialdepartementet tillkallade sakkunnigas
försorg. Resultaten av utredningen hava sammanförts i en av amanuensen
i socialstyrelsen J. G. R. Engström upprättad promemoria, vilken torde
få såsom bilaga (Bilaga C) fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende. I
övrigt torde i fråga om statistiska uppgifter om sjukkassorna kunna hänvisas
till Sveriges Officiella Statistik: »Registrerade sjukkassor åren 1919—1921.»

Till belysande av den nuvarande ställningen på ifrågavarande område må
emellertid här lämnas några uppgifter rörande dessa förhållanden.

Ser man till en början på storleken av anslutningen till sjukkasseväsendet,
finner man följande tal.

Antal sjukkassemedlemmar vid slutet av ''åren 1910—1924.1

År	Antal med-	Därav
lemmar	kvinnor
1910 . . .	. . . 591,315	147,933
1911 . . .	. . . 587,167	152,134
1912 . . .	. . . 595,576	163,181
1913 . . .	. . . 609,253	171,242
1914 . . .	. . . 625,046	180,480
1915 . . .	. . . 572,133	178,012
1916 . . .	. . . 608,995	192,232

År	Antal med-	Därav
lemmar	kvinnor
1917 . . .	. . . 646,602	206,071
1918 . . .	. . . 692,265	223,592
1919 . . .	. . . 722,211	240,384
1920 . . .	. . . 738,154	251,211
1921 . . .	. . . 727,999	254,194
1922 . . .	. . . 728,004	258,782
1923 . . .	. . . 742,365	266,984
1924 . . .	. . . 768,040	277,452

Dessa siffror torde visa, att anslutningen till sjukkasseverksamheten under
nuvarande regim i det hela vuxit ganska obetydligt. Tillväxten kommer till
övervägande del på kvinnorna, medan densamma för männens vidkommande
är föga märkbar. I siffrorna ingå s. k. flermedlemskap, enbart begravningshjälpsförsäkrade
m. fl. Detta inverkar dock icke i nämnvärd grad på ökningens
storlek.

I förhållande till rikets folkmängd ter sig anslutningen till sjukkasseverksamheten
under samma tid på följande sätt:

År	Medlemmar %	År	Medlemmar %	År	Medlemmar %
1910 . . .	.... 10.7	1915 . . .	. . . . 10.0	1920 . . .	. . . . 12.5
1911 . . .	.... 10.6	1916 . . .	. . . . 10.6	1921 . . .	. . . . 12.2
1912 . . .	.... 10.6	1917 . . .	. . . . 11.2	1922 . . .	. . . . 12.2
1913 . . .	. . . . 10.8	1918 . . .	. . . . 11.9	1923 . . .	. . . . 12.4
1914 . . .	.... 11.0	1919 . . .	. . . . 12.4	1924 . . .	. . . . 12.7

På grund av förekomsten av s. k. flermedlemskap torde dessa procenttal för
erhållande av de sjukförsäkrades verkliga antal i förhållande till folkmängden
få minskas med ungefär en enhet för de senaste årens vidkommande.

1 Minskningen i antalet medlemmar år 1915 sammanhänger väsentligen därmed, att åtskilliga enligt
fornt gällande lag registrerade sjukkassor, vilkas medlemmar inräknats i siffrorna för de föregående
åren, före övergångstidens slut underlåtit att registrera sig enligt 1910 års lag och därför
icke vidare redovisats i statistiken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

I anseende till den omständigheten, att en fördelning av medlemsantalet på
a ena »idan städerna och a andra landsbygden icke utan större svårigheter kan
erhållas för de s. k. rikssjukkassornas vidkommande, föreligga icke fortlöpande
siffror motsvarande de förut meddelade för olika år beträffande anslutningen
till sjukkassorna för städer och landsbygd var för sig. Sådana siffror finnas
dock att tillgå för åren 1910. 1921 och 1924 samt hänvisas härom till Bilaga
C tabell 5.

Ehuru de olika årens siffror av olika anledningar varken äro fullt jämförbara
sinsemellan eller kunna göra anspråk på större grad av noggrannhet,
torde dock av dem framgå, att anslutningen till sjukkassorna är relativt god i
städerna men för landsbygdens del är så ringa, att den måste betecknas såsom
mj eket otillfredsställande. I omförmälda Bilaga C tabell 10 äro angivna
förhållandena i förevarande avseende för år 1924 inom de olika länen. Därav
framgår med tydlighet sjukkasseverksamhetens ojämna utbredning i rikets
olika delar.

Anmärkningsvärt ringa är anslutningen till sjukkasseverksamheten inom de
yngre åldersgrupperna. Till belysande härav må anföras följande siffror, utvisande
jämväl den relativa anslutningen inom olika åldersgrupper av befolkningen,
i och för sig och i jämförelse med åldersgrupperingen inom rikets arbetsföra
befolkning överhuvudtaget,'' i förstnämnda hänseende föreligga uppgifter
för tvenne olika tidpunkter, den ena infallande något före den nu gällande
lagstiftningens tillkomst, den andra liggande den nuvarande tiden ganska
nära.

Anslutning till sjulckasserörelsen inom olika åldrar.

Ålder	Medlemmar	Medlemmar	Den aktiva be-
1904	1921	tolkningen1
	%	%	%
intill 20 år . . .		4.7	16.0
20—25 > . . .	...... 8.9	9.1	14.2
25-30 » . . .	...... 13.2	11.4	12.4
30—35 » . . .	...... 14.0	12.6	11.1
35 -40 » . . .	...... 13.5	12.5	9.1
tf* O 1 tf-	...... 13.3	11.9	9.2
45—50 > . . .	...... 11.2	10.2	8.4
50—55 > . . .	...... 8.8	8.0	7.0
55—60 > . . .	...... 5.8	7.2	5,6
60—65 » . . .	...... 3.8	56	3.9
65—70 > . . .	...... 2.0	3.5	2.1
över 70 > . . .	...... 1.5	3.4	1.0
	Summa 100.0	loo.o	100.0

Enligt de nu meddelade siffrorna har åldersfördelningen inom sjukkassornas
sammanlagda medlemsbestånd under den jämförelsevis långa tidsperiod, som

1 Beräknad enligt uppgifter, meddelade i Alderdomsförsäkringskommitténs betänkande del 2, sid.

dV nen

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

ligger emellan de båda olika skeden uppgifterna avse, förhållit sig tämligen stationär.
En förskjutning i riktning mot växande medelålder är dock märkbar.
Medelåldern år 1904 befinnes sålunda utgöra omkring 39 år, 1921 däremot
ungefär 41 år.

Med avseende å sjukkassemedlemmarnas gruppering i fråga om inkomst- och
förmögenhetsförhållanden föreligga i den officiella statistiken icke några som
helst uppgifter. Under för handen varande förhållanden torde ej heller finnas
möjlighet att införskaffa sådana. Däremot har jag låtit infordra upplysningar
beträffande medlemmarnas fördelning på yrken. En sammanställning av sålunda
inkomna uppgifter återfinnes i omförmälda Bilaga C (tabellerna 26—
28). Enligt vad tabellerna utvisa torde omkring halva antalet sjukkassemedlemmar
utgöras av yrkesarbetare, därav ungefär 1/8 kvinnor. En jämförelsevis
stor medlemsgrupp bilda kvinnor, sysselsatta med husligt arbete, uppgående till
cirka 20 procent av hela antalet. Jordbruksbefolkningen ingår med omkring
11 procent, däri dock inberäknade självständiga jordbrukare och deras hemmavarande.

Att draga några säkrare slutsatser angående huruvida sjukkasseverksamheten
lyckats i någon större grad tränga ned bland de fattigare befolkningslagren
är emellertid icke möjligt. Det torde emellertid kunna antagas och
synes vara en ganska allmän uppfattning, att sa icke är fallet. Däremot framgår
rätt så tydligt, att den mera burgna befolkningen icke i nämnvärd grad
deltager i sjukkasserörelsen.

Sjukkassornas Vad angår sjukkassornas prestationer, torde lämpligen böra anstå med redoprestationer.
g<jrejsen för det nuvarande tillståndet till behandlingen av de särskilda frågorna
om utveckling av desamma. Här må blott anmärkas, att medan verksamheten
i vad avser sjukhjälpstid och sjukpenningsbelopp är jämförelsevis väl
utvecklad, det är påfallande vilken ringa utveckling, som under nu rådande
regim kommit till stånd i fråga om sjukkassornas omhändertagande av de sjukvårdande
uppgifterna — enligt en allt mera allmänt omfattad mening den
sociala sjukförsäkringens måhända viktigaste. Statistiska uppgifter i sådant
avseende återfinnas i nämnda bilaga C tabellerna 31 och 32 samt i fråga om
sjukkassornas moderskapshjälpsverksamhet i tabell 33.

Vid bedömandet av vårt nuvarande sjukkasseväsen är det ett förhållande, som
genast faller i ögonen, nämligen splittringen på ett mycket stort antal organisationer.
De registrerade sjukkassorna äro visserligen i förhållande till rikets
storlek och folkmängd icke anmärkningsvärt många, för närvarande icke
fullt 1,300. Emellertid kommer i betraktande, att de s. k. rikssjukkassorna,
för närvarande 30 till antalet, äro styrande i ett stort antal över hela riket
spridda lokalavdelningar. Antalet dylika avdelningar uppgår för närvarande
till 5,170. Sammanlagt förefinnas på detta sätt alltså nära 6,500 särskilda
lokala sjukkasseorganisationer. Fördelas hela antalet sjukkasseinedlemmar
lika på dem alla, kommer i genomsnitt ej mera än något över 100 medlemmar
på varje organisation. Medlemsantalet växlar emellertid i verkligheten rätt
betydligt, såsom framgår av följande siffror.

Fördelning
på olika
organisationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Antal organisationer

Antal medlemmar Självständiga Lokalavdelningar

lokala kassor av rikssjukkassor

Mindre än 25.....

25— 49 .....

50— 74 .....

75— 99 .....

100— 149 .....

150- 199 .....

200— 299 .....

300— 399 .....

400— 499 .....

500— 699 .....

700— 999 .....

1.000- 1,999 .....

2.000- 4,999 .....

5,000 eller mera

—	2,048
43	1,534
71	700
101	319
244	296
161	103
210	81
125	32
76	23
84	18
41	7
39	7
15	1
11	1

I fråga om mera specificerade uppgifter hänvisas till omförmälda Bilaga C,
tabellerna 6—8.

I många fall, särskilt i de norrländska länen, betingas visserligen det ringa
medlemsantalet av befolkningens gleshet i respektive orter. Ofta nog, särskilt
i större städer och andra folkrikare samhällen, har dock sjukkasseverksamheten
uppdelats på ett flertal kassor eller lokalavdelningar, bedrivande sin rörelse
vid sidan av varandra under en livlig, ej sällan hård inbördes konkurrens.

I nu berörda hänseenden tillåter jag mig hänvisa till Bilaga C, tabellerna 15
och 16.

Till följd av konkurrensen sjukkassorna emellan har det inom många kassor
mött avsevärda svårigheter att nöjaktigt sörja för den fortgående tillströmning
av nya medlemmar, som med sjukkasseverksamhetens enkla organisation i försäkringstekniskt
hänseende utgör en oundgänglig förutsättning för vidmakthållande
av verksamhetens ekonomiska stabilitet och solvens. Ett betydande antal
sjukkassor befinna sig på grund härav i ett läge, karaktäriserat av sinande
nyanskaffning av medlemmar, med ty åtföljande stegring i medelåldern inom
medlemsantalet, medförande i sin ordning tilltagande genomsnittssjuklighet och
därav vållade ekonomiska svårigheter. Av en företagen undersökning har sålunda
framgått (Bilaga C, tabell 24), att av de registrerade sjukkassor som
voro i verksamhet under år 1924 ett antal av 120 vid nyssnämnda års utgång
sedan längre eller kortare tid tillbaka icke eller endast undantagsvis lyckats
förvärva nya medlemmar och att dessa kassor i samband härmed hade att uppvisa
en ovanligt hög medelålder. Tydligt är, att verksamhetens ekonomi i dessa
kassor måste hava av dessa skäl försvårats därhän att ställningen får anses i
längden ohållbar. Sannolikt torde även inom ett större eller mindre antal andra
kassor den ekonomiska situationen vara mindre tillfredsställande, om också icke
i samma utpräglade grad som i de nu åsyftade fallen.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 höft. (Nr 117.)

Ny rekrytering.

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

Utrednings beslat 31

december
1913.

Social försäkrings kommittén.

Tidigare reformförslag.

Såsom förut erinrats var det år 1910 som nu gällande system för sjukförsäkringens
organisation genomfördes.

Redan den 31 december 1913 fattades sedermera beslut rörande anordnande
av utredning om införande i vårt land av obligatorisk sjukförsäkring. IV id
ärendets föredragning framhöll vederbörande departementschef, att genomförandet
av en obligatorisk sjukförsäkring icke borde uppskjutas längre än som
vore absolut nödvändigt. En rationellt ordnad dylik sjukförsäkring vore ett
viktigt underlag för den samma år antagna lagstiftningen om allmän pensionsförsäkring,
varjämte erinrades om de då på dagordningen stående frågorna om
beredande av moderskapshjälp samt om en förbättrad lagstiftning om ersättning
för olycksfall i arbete, vilka båda frågor ansågos nära sammanhänga med frågan
om den obligatoriska sjukförsäkringen.

Ifrågavarande utredning hade anförtrotts åt socialstyrelsen. Den 31 december
1915 tillsattes emellertid en särskild kommitté med uppdrag att verkställa
utredning och avgiva förslag angående införande av en obligatorisk sjukförsäkring
för arbetare. Denna kommitté, som antog namnet socialförsäkringskommittén,
avgav den 14 oktober 1919 betänkande och förslag angående allmän
sjukförsäkring. En överarbetning av förslaget verkställdes sedermera inom
socialdepartementet med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga. Överarbetat
förslag i ämnet avgavs den 2 oktober 1920. De avvikelser detsamma innehöll
från det ursprungliga förslaget voro knappast av principiell natur och hade närmast
till syfte att nedbringa de kostnader, som den obligatoriska försäkringens
genomförande skulle medföra.

Sjukförsäkringen skulle enligt båda förslagen vara i princip allmän och sålunda
icke omfatta endast arbetare och anställda i annans tjänst. Utom dem,
som vore varaktigt oförmögna till arbete, skulle från försäkringen undantagas
endast personer med viss högre inkomst eller förmögenhet av viss storlek samt
innehavare av ordinarie statstjänst. Enligt det överarbetade förslaget skulle
försäkringen dessutom icke gälla den, vars inkomst av arbete understege 540
kronor om året. Försäkringen skulle gälla beredande av såväl sjuk- som moderskapshjälp
men däremot icke begravningshjälp. Såsom sjukhjälp skulle
utgivas dels erforderlig läkarvård och läkemedel och dels sjukpenning. Den
förra prestationen skulle utgå till såväl den försäkrade själv som hans barn under
IG års ålder. Enligt kommittébetänkandet skulle hela kostnaden för sjukvården
betalas av sjukkassan, men enligt det överarbetade förslaget skulle l/s av
dessa kostnader bestridas av den försäkrade själv, med rätt dock för kassan att,
då den försäkrade befunne sig i behövande omständigheter, helt eller delvis bestrida
även denna del. Enligt sistnämnda förslag skulle även försäkrads hustru,
som icke själv vore försäkrad, på samma villkor erhålla sjukvård genom försäkringen;
genom bestämmelsen om inkomstminimum för medlemskap skulle
nämligen hustrurna i andra hänseenden i stor omfattning ställas utanför
försäkringen. Sjukpenningen skulle utgöra vid förlust av arbetsförmågan 2/> och

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

vid nedsättning av arbetsförmågen */3 av den försäkrades dagliga arbetsförtjänst.
Enligt kommittéförslaget skulle sjukpenning utgå utan annan begränsning
med avseende på tiden än att vid förlust av arbetsförmågan under mer än
180 dagar av en tidsperiod av 12 på varandra följande månader halv sjukpenning
skulle utgå för den återstående delen av perioden. Enligt det överarbetade
förslaget däremot var sjukhjälpstiden begränsad till 24 på varandra följande
månader, efter vilken tid försäkringen upphörde.

Vid barnsbörd skulle till försäkrad kvinna och — enligt det överarbetade
förslaget — till försäkrad mans hustru, som själv icke vore försäkrad, utgivas
ej mindre erforderlig vård av barnmorska än även för femtiosex dagar moderskapshjälp
till belopp, motsvarande hel sjukpenning, dock minst 1 krona per dag.
Till försäkrad kvinna, som för sitt uppehälle vore av arbete för arbetsgivares
räkning huvudsakligen beroende, skulle dessutom utgivas för högst 50 dagar
ampenning till belopp motsvarande halv sjukpenning.

Kostnaderna för försäkringen skulle bestridas genom försäkringsavgifter av
de försäkrade och bidrag av statsmedel samt riskavgifter i vissa fall av arbetsgivare.
Statens bidrag hade i kommittébetänkandet fastställts till dels 45 öre
för varje kalendermånad för envar under månaden i kassan försäkrad och dels
hälften av kassans utgifter under månaden för läkarvård och läkemedel. Dessutom
skulle staten lämna ett bidrag, motsvarande för varje månad 5 öre för
envar under månaden försäkrad. Dessa medel skulle användas för bildandet
av en regleringsfond för understöd eller lån åt kassor, vilkas utgifter på grund
av särskilda förhållanden vore särskilt betungande. Enligt det överarbetade
förslaget åter skulle statens bidrag utgöra för varje kalendermånad 1 krona
för envar under månaden försäkrad. Till regleringsfonden skulle staten bidraga
för varje månad med 10 öre för envar under månaden försäkrad.

Riskavgifter skulle utgå för försäkrad, som användes till arbete för arbetsgivares
räkning, och för vilken, på grund av arbetets art eller de förhållanden,
under vilka arbetet bedreves, sjukdomsrisken vore väsentligt ökad.

Försäkringen skulle handhavas av särskilda för ändamålet inrättade territoriella
sjukkassor, omfattande en eller flera kommuner. För den närmare tillsynen
över sjukkassornas verksamhet skulle finnas en för hela riket gemensam
sjukförsäkringsöverstyrelse, varjämte besvär samt vissa andra ärenden, som rörde
försäkringen, skulle handläggas av försäkringsrådet.

Statsverkets kostnader för försäkringen beräknades för 1919 års förslag till
omkring 37,5 miljoner kronor årligen samt för 1920 års förslag till omkring
30 miljoner kronor årligen.

Berörda förslag hava emellertid icke föranlett någon åtgärd. I skrivelse till
riksdagen den 19 mars 1920 meddelade Kungl. Maj:t, att förslag till lag om allmän
sjukförsäkring icke komme att, såsom förut bebådats, föreläggas sagda
riksdag. I anförande till statsrådsprotokollet rörande statsverkspropositionen
till 1921 års riksdag uttalade sedermera dåvarande chefen för socialdepartementet
att omförmälda förslag av ekonomiska och statsfinansiella skäl icke
heller vid sistnämnda riksdag kunde upptagas till prövning. Vid avlåtande

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Kommittén
för socialförsäkringens

organisation.

Framställningar
med
ändringsförslag.

av statsverkspropositioner till 1922 och 1923 års riksdagar förklarades även
med åberopande av enahanda skäl hinder föreligga för sjukförsäkringsfrågans
framläggande.

I anledning av riksdagsskrivelse år 1920 tillsatte Kungl. Maj :t en kommitté
med uppdrag bland annat att verkställa utredning rörande åstadkommande av
samarbete och enhetlighet å socialförsäkringens område, den s. k. kommittén
för socialförsäkringens organisation. Denna kommittés uppdrag slutfördes
emellertid ej men dess arbetsutskott uttalade i ett den 2 november 1923 avgivet
yttrande såsom sin åsikt, att det med hänsyn till rådande ekonomiska förhållanden
vore ofrånkomligt, att frågan om genomförande i vårt land av en allmän
obligatorisk sjukförsäkring måste vänta på sin lösning, och att man sannolikt
syntes, när tidpunkten härför kunde anses vara inne, få inskränka sig till en
sjukförsäkring i endast begränsad omfattning. Det kunde vid sådant förhållande
enligt utskottets mening ifrågasättas, huruvida det ur allmänna synpunkter
kunde vara riktigt och klokt att låta den frivilliga sjukförsäkringen under
en måhända rätt avsevärd väntetid vara fastlåst i sitt nuvarande läge, vilket
skulle innebära ett hämmande av och sannolikt även en tillbakagång i denna
sjukförsäkrings utveckling. Det kunde emellertid, framhöll utskottet vidare,
också ifrågasättas, om de helt visst i och för sig vägande skäl, som av socialförsäkringskommittén
anförts mot sjukförsäkringens byggande på frivillighetens
grund, numera vore av samma betydelse, eller huruvida det icke skulle
finnas möjligheter att vid en etappvis genomförd sjukförsäkring kunna i början
bygga denna på den redan befintliga frivilliga sjukförsäkringen för att sedan
efter hand övergå till en fullständigt genomförd obligatorisk sjukförsäkring.

Vid flera tillfällen hava framställningar gjorts om upptagande av frågan
om ändrade grunder för sjukförsäkringen. Dessa förslag hava dels avsett själva
organisationen och då framför allt gått ut på hemställan om genomförande av
obligatorisk försäkring, dels angått ändrade grunder för och höjning av statsbidraget.
Bland framställningarna i förstnämnda hänseende må här endast
nämnas följande. Den 8 september 1923 gjorde Sveriges allmänna sjukkassefUrkund
hemställan, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för framläggande
så snart ske kunde av förslag, om möjligt alternativa, till en vidare utveckling
och slutlig lösning av frågan om den sociala sjukförsäkringen. I denna skrivelse
framhöll styrelsen bland annat, att den jämförelsevis livliga reformverksamhet,
som efter genomförandet av 1910 års sjukkasselagstiftning till en början
gjort sig gällande i ändamål särskilt att konsolidera den alltför mycket
splittrade sjukkasseverksamheten, efter hand mattats och slutligen alldeles upphört
i avvaktan på en sådan lösning, att den nuvarande sjukkasseverksamhetens
brister och vårt lands efterblivenhet på förevarande område under de senare
åren framträtt i en allt starkare dager, samt att genom undanskjutandet av
sjukförsäkringens lösning till en oviss framtid även den bestående frivilliga
sjukkasseverksamhetens utveckling komme att förlamas, bland annat på grund
av otillräckligt bidrag från det allmänna. Även om förhållandena icke lämpade
sig för ett omedelbart genomförande av en längre gående lagstiftning på om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

rådet, syntes det styrelsen, som om det borde vara möjligt att framlägga förslag,
vilka utan att draga alltför stora kostnader löste frågan om sjukförsäkringen,
visserligen icke fullständigt och uttömmande men dock på ett i stort
sett nöjaktigt sätt.

Y tterligarc har sjuk 1: a s s e för b i1 n de t s styrelse i skrivelse till Kungl. Maj:t den
1 november 1924, däri en utförligare redogörelse lämnats för sjukförsäkringsfrågans
läge och de behov och önskemål, som synts styrelsen därav föranledda,
ånyo framhållit önskvärdheten, ja nödvändigheten av att åtgärder snarast möjligt
vidtoges för införandet av en förbättrad och mera effektiv sjukförsäkring.
I sin skrivelse uttalade förbundsstyrelsen, att behovet av en förbättrad sjukförsäkring
för vårt land gjort sig starkt gällande. Bland mera framträdande
brister i det nuvarande systemet anfördes, hurusom lagstiftningen medgivit och
alltjämt medgåve bildandet av huru många sjukkassor som helst å samma ort
och, vad än värre vore, även tilläte sjukkassa att hava hur stort verksamhetsområde
som helst. Detta hade haft till följd, att särskilt på folkrika platser en
mängd sjukkassor uppstått, vilkas konkurrens förlamade hela sjukkasseverksamheten.
När sålunda på en och samma plats flera sjukkassor funnes, vågade
den ena kassan icke av hänsyn till de andra att vidga och utveckla sin verksamhet,
t. ex. genom utsträckning av sjukhjälpstiden, lämnande av läkarvård
och läkemedel eller ordnande med sjukvård i hemmen, familjehjälp etc. Då
detta måste leda till förhöjda avgifter men allmänheten framför allt satte värde
på låga sådana, kunde nämligen kassan därigenom lätt försättas i en ogynnsam
ställning i konkurrensen med de andra kassorna. Resultatet av det hela bleve,
att en utvidgning av sjukkasseverksamheten aldrig komme till stånd, utan att
tvärtom sjukkassorna sökte genom nedpressning så långt som möjligt av understöden
bereda sina medlemmar lägsta möjliga avgifter. Sjukhjälpen inom kassorna
vore därför till såväl storlek som varaktighet otillräcklig. I synnerhet
eftersattes dock de sjukvårdande uppgifterna.

Yrkanden angående höjning av statsbidragen hava gjorts dels av sjukkasseförbundet
och dels av rikssjukkassorna, därvid i vissa fall samtidigt hemställts
om förändrade grunder för bidragens utgående. Sålunda har styrelsen för
sjukkasse förbundet i sådant syfte gjort framställning i skrivelser av den 28
november 1921 och den 2 september 1922 och rikssjukkassornas centralorganisation
i två den 12 februari 1918 och den 28 augusti 1924 ingivna framställningar.
I

I riksdagen hava vid åtskilliga tillfällen motionsvis framställts förslag om
ändrade grunder för statsbidragens utgående. Jag återkommer i annat sammanhang
såväl till dessa som till nyssnämnda framställningar och vill här endast
angiva, att de avsedda motionerna framställts dels år 1920 (I: 60, II: 62),
dels år 1921 (I: 111, II: 162), dels år 1923 (I: 18), dels slutligen år 1925
(1: 49. II: 45). Sist avsedda motioner behandlades av statsutskottet i dess utlåtande
n:r 131, i vilket återfinnes en redogörelse för huvuddragen av ärendets
tidigare behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117,

Besparingskommitténs organisationsförslag.

Bristerna i det nuvarande sjukkasseväsendet och behovet av reformer till dessas
avhjälpande hava senast framhållits av statens besparingskommitté, som i
sitt förutnämnda betänkande angående socialförsäkringens organisation utförligt
och med belysning av statistiska uppgifter upptagit frågan till behandling.
Den svåraste bristen i den nuvarande organisationen har kommittén funnit vara
den starka splittringen med ofta ett flertal kassor på varje plats. Denna splittring
framkallade, anför kommittén, konkurrens om låga avgifter, vilket föranledde
korta sjukhjälpstider, slappade sjukkontrollen och på åtskilliga platser
förhindrade uppkomsten av kassor med den bärkraft och prestationsförmåga,
som den sammanlagda anslutningen till sjukkasserörelsen på platsen eljest skulle
medgiva. Till den allmänna splittringen hade, anförde kommittén, icke minst de
s, k. rikssjukkassorna med sina många små lokalavdelningar bidragit. Vidare
har kommittén framhållit, hurusom man inom sjukkassorna i främsta rummet
haft benägenhet att tillförsäkra sig en relativt hög sjukpenning per dag; huruvida
sjukhjälpen blivit tillräckligt varaktig eller icke hade fått komma i andra
rummet. Ytterligare har berörts den ringa förekomsten inom sjukkassorna av
sjukhjälp i form av läkarvård, läkemedel och andra slag av sjukvård, varav
enligt kommittén följde, att sjukdomstiden ofta förlängdes och ökade kostnader
i form av sjukpenning vållades. Även har kommittén påpekat sjukkasseverksamhetens
synnerligen ojämna lokala utbredning samt anfört, att nyanslutningen
till sjukkassorna tidvis företett tillbakagång.

Vidare har besparingskommittén, vilken på grund av sitt allmänna uppdrag
vid behandlingen av hithörande spörsmål i särskild grad haft uppmärksamheten
fäst vid de ekonomiska synpunkterna, speciellt de statsfinansiella, uttalat
såsom sin bestämda uppfattning, att genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring
i deri i socialförsäkringskommitténs förslag av år 1919 ifrågasatta omfattningen
skulle medföra utgifter för statsverket, överstigande dess nuvarande
bärkraft.

Då sålunda andra sätt måste sökas att ordna sjukförsäkringen hade enligt
kommittén två vägar erbjudit sig; den ena en obligatorisk sjukförsäkring av
mindre omfattning och den andra en utveckling av den befintliga frivilliga
sjukförsäkringen.

Beträffande den förra av dessa vägar läge tanken på en obligatorisk försäkring,
begränsad till lönarbetarnas klass, närmast till hands. Men då en
sådan försäkring beräknats medföra omkring GO % av kostnaderna för hela
den av socialförsäkringskommittén föreslagna sjukförsäkringen, d. v. s. 70 miljoner
av de beräknade 120, därav ungefär en tredjedel ansetts böra falla på
statsverket, syntes redan detta förhållande göra det uteslutet att för närvarande
tänka på en lösning efter dessa linjer. Men därtill komme ett lika starkt
principiellt skäl, nämligen att behovet av sjukförsäkring för åtskilliga kategorier
utom lönearbetarnas klass syntes vara lika starkt som för dessa. Därest
man av hänsyn till sålunda avsedda kategorier ville bibehålla den statsunder -

Kungl. May.ts proposition nr 117.

stödda frivilliga försäkringen, skulle härigenom den totala kostnaden för sjukförsäkringen
ytterligare ökas.

Möjligen skulle man enligt kommittén i detta sammanhang kunna tänka sig
möjligheten av kollektiv sjukförsäkring för lönarbetare. Men då en sådan
försäkrings konsekvenser syntes leda till ett system, sorn starkt avveke från
sjukförsäkringens karaktär av självhjälp, hade icke heller denna försäkringsform
befunnits innefatta något tillräckligt bärande skäl för att välja den
obligatoriska lönarbetarförsäkringen såsom ett första led för lösningen av hela
sjukförsäkringsfrågan.

Då man alltså vore hänvisad till en utveckling av den frivilliga .sjukförsäkringen,
måste man, framhöll kommittén, hava i tankarna, att denna försäkrings
svåraste brist vore dess starka splittring med ofta ett flertal kassor
på varje plats samt konkurrensen mellan de lokala sjukkassorna och rikssjukkassorna.
Av de nämnda sjukkassetyperna lede rikssjukkassorna av stora
svagheter, i följd varav dessa icke kunde tagas till utgångspunkt för en reorganiserad
frivillig sjukförsäkring. Den typ, som enligt kommitténs mening
hittills inom den svenska sjukförsäkringen uppnått det bästa resultatet, vore
en lokal kassa, vilken arbetat sig fram till att faktiskt vara ensam inom ett
visst område. Denna typ talade för att sjukförsäkringsverksamheten decentraliserades
i lokala kassor, med iakttagande av att endast en kassa inom varje
verksamhetsområde erhölle statsunderstöd. Någon annan väg till sjukförsäkringens
stärkande gåves för närvarande icke. Därest detta förslag genom-,
fördes, öppnade sig möjligheter till en rationell utveckling av den frivilliga
sjukförsäkringen och skapades en grundval för obligatorisk sjukförsäkring,
om framdeles omständigheterna skulle medgiva övergången till ett sådant
system.

Den föreslagna organisationen skulle också på ett helt annat sätt än den
nuvarande bliva användbar i hela socialförsäkringens tjänst för att främja ett
rättvist och sparsamt handhavande av försäkringen i den dagliga praktiken.
En sådan organisationsform skulle även passa att anlitas för samverkan med
såväl pensionsförsäkringen som olycksfallsförsäkringen.

Huru stort område varje sjukkassa borde omfatta, syntes enligt kommitténs
mening icke på förhand kunna angivas utan måste överlämnas till avgörande
i varje särskilt fall. Grundades anslutningen på frivillighet, vore
det klart, att man i ett stort antal fall finge sjukkasseområden, som sträckte
sig över ett flertal mindre kommuner. Området borde dock icke vara större,
än att erforderlig vård och annan sjukhjälp utan oskälig omgång och kostnad
kunde beredas åt de försäkrade. Ej heller borde områdets utsträckning
förhindra effektiv kontroll. Den nödiga elasticiteten syntes enligt kommitténs
mening bäst kunna vinnas, om det nuvarande minimum, 100 medlemmar,
bibehölles och man bildade en återförsäkringskassa, i vilken samtliga sjukkassor
med medlemsantal under viss gräns borde vara skyldiga, samt övriga
kassor berättigade att ingå. Det syntes ock enligt kommitténs mening ligga
nära till hands att antaga det av socialförsäkringskommittén föreslagna antalet,
300 medlemmar, såsom minimum för de kassor, som skulle vara befriade från

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

skyldigheten att tillhöra återförsäkringskassa. Indelningen i sjukkasseområden
borde i första hand ankomma på sjukkassornas egna beslut, men med
hänsyn till kassornas bärkraft måste man dock föreskriva, att besluten skulle
underställas tillsynsmyndighetens fastställelse.

Förslaget att inom varje område endast skulle finnas en sjukkassa, som åtnjöte
statsunderstöd, ledde till att de personer inom detta område, som vilja
ansluta sig till sjukkasserörelsen, borde tillhöra områdets sjukkassa. Härmed
sammanhängde frågorna om överflyttningsrätt och överflyttningsplikt samt
om huruvida den faktiska bosättningen eller mantalsskrivningen borde vara avgörande
för tillhörigheten till viss kassa. Till kommitténs ståndpunkt i dessa
frågor återkommer jag i annat sammanhang.

Omorganisationen komme enligt kommitténs mening att medföra åtskilliga
svårigheter under övergångsperioden för vissa sjukkassor. Rikssjukkassorna
kunde icke bibehållas i nuvarande form. Det syntes emellertid kommittén både
önskvärt och sannolikt, att dessa kassors många lokalavdelningar på platser,
dit icke någon annan sjukkasserörelse trängt fram, kunde bilda stommen till
nybildade lokala sjukkassor.

Yttranden över besparingskommitténs organisationsförslag.

Översikt.

Särskilda

yttranden.

Riks försäkrings anstalten.

Av de myndigheter och andra vederbörande, som i sina yttranden över besparingskommitténs
betänkande överhuvud taget ingått på här förevarande
spörsmål, hava pensionsstyrelsen, statens fattigvårdsinspektör, svenska landstingsförbundet
styrelse, svenska stadsförbundets styrelse, svenska landskommunernas
förbunds styrelse, Sveriges allmänna sjukkasseförbund, svenska
fattigvårdsförbundet och kommunalarbetarförbundet — somliga visserligen
under tillkännagivande av en större eller mindre grad av tveksamhet —
ställt sig gynnsamt till tanken på en nyorganisation av sjukförsäkringsfrågan,
åtminstone tillsvidare, på frivillighetens grund, eller i varje fall
icke avvisat denna tanke. Rikssjukkassornas centralorganisation har avstyrkt
varje ändring i organisationen. För säkring srådet och svenska arbetsgivarföreningen
hava till synes ansett, att i avvaktan på att förhållandena framdeles
skola medgiva genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring reformer
på sjukförsäkringens område böra tillsvidare anstå. Socialstyrelsen, försäkringsrådet
och riksför säkring sanstalten däremot hava givit uttryck åt den uppfattningen
att man utan att inlåta sig på en omorganisation av den frivilliga
sjukkasseverksamheten nu borde skrida till genomförande av en obligatorisk
sjukförsäkring i den ena eller andra formen eller omfattningen.

Ur de avgivna yttrandena må här vidare anföras följande.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör nu tiden vara inne att äntligen
förverkliga det länge eftersträvade målet att införa obligatorisk sjukförsäkring.
Ehuru anstalten anser, att början bör göras med obligatorisk lönarbetarförsäkring,
är anstalten dock av den meningen, att denna så snart lämpligen ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

kan bör utvidgas till en allmän sjukförsäkring. Så snart förhållandena medgiva,
böra ock försäkringens prestationer utsträckas att omfatta läkarvård och
läkemedel m. m. — Till anstaltens organisationsförslag återkommer jag i det
följande (Bil. sid 8).

Enligt försäkringsrådets mening synes det vara bättre att ställa sig avvak- Försäkringstande
någon tid än att nu inlåta sig på en reform, som sannolikt icke ledde till rä^et.
önskat resultat och som i alla händelser komme att kräva åratal, innan den
medförde någon högre grad av effektivitet. Innan något beslut fattades, syntes
i alla händelser detta böra föregås av en ny sakkunnig utredning, som ingående
vägde möjligheterna att, med bidrag av stat och kommun, erhålla en mer
tillfredsställande lösning av frågan, än kommitténs förslag innebure (Bil.
sid. 72).

Försäkring sinspektionen har för sin del uttalat starka betänkligheter mot att FSrsäkringsålägga
de frivilliga sjukkassorna en utsträckning av sjukhjälpstiden till tre år. m3PektlonenSjukförsäkring
med så lång sjukhjälpstid lämpade sig av försäkringstekniska
skäl icke annat än undantagsvis för frivilliga sjukkassor. Den syntes ej kunna
genomföras annat än som obligatorisk.

Försäkringsinspektionen anser, att förslaget att statsbidrag skall lämnas endast
åt lokalt begränsade sjukkassor och endast åt en sådan kassa på varje
ort, innebure ett alltför starkt ingripande. Många av de slutna sjukkassorna
vore säkerligen synnerligen lämpliga för sin uppgift, och vilka brister rikssjukkassorna
än kunde hava för närvarande, syntes man icke kunna påstå,
att de representerade en organisationsform, som vore i och för sig undermålig.
Försäkringsinspektionen ansåge därför att, om sjukkasseväsendet behövde saneras,
detta borde kunna ske med bibehållande av större frihet än enligt kommitténs
förslag (Bil. sid. 98).

Två olika linjer kunde enligt pensionsstyrelsens yttrande komma un- Pensions
der övervägande, båda åsyftande att så småningom leda till det mål, som en- styrelsen,
ligt styrelsens uppfattning måste anses vara det riktiga såväl ur sociala synpunkter
som med tanke på en enhetlig och rationellt ordnad organisation av
socialförsäkringen i dess helhet, nämligen en allmän obligatorisk sjukförsäkring.
Den ena av dessa linjer avsåge att utnyttja, ordna och uppmuntra den
nuvarande frivilliga sjukförsäkringen samt att, i den mån detta vore möjligt,
bringa denna i samverkan med den redan bestående socialförsäkringen och
därigenom så småningom bereda mark för en obligatorisk sjukförsäkring. Den
andra linjen innebure att redan nu införa en begränsad, obligatorisk sjukförsäkring,
som sedan kunde successivt utvecklas till en mera fullständig och
allmän sådan.

Pensionsstyrelsen anser, att hela spörsmålet om den utvecklingslinje för befrämjande
av sjukförsäkringsverksamheten, som borde i nuvarande läge tillgripas,
icke kunde slutgiltigt bedömas utan en vida mer fullständig och ingående
utredning än den besparingskommittén framlagt. Styrelsen föreslår
därför, att i fråga om detta spörsmål en fortsatt utredning måtte igångsättas,
som toge sikte på båda de berörda utvecklingslinjerna. Styrelsen framhåller

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Social styrelsen.

Statens

fattigvårds inspektör.

Medicinal styrelsen.

vikten av, att statsmakterna snarast beredas tillfälle att få taga ståndpunkt till
denna för hela vårt land så viktiga fråga, som redan alltför länge fått vänta
på sin lösning (Bil. sid. 146).

En väl ordnad och effektiv sjukförsäkring utgjorde, anför socialstyrelsen,
själva förutsättningen för icke blott de av kommittén föreslagna reformerna,
utan överhuvud taget varje rationell organisation av såväl allmänna pensionsförsäkringen
som olycksfallsförsäkringen. Vid sådant förhållande och då eu
så beskaffad sjukförsäkring icke syntes vara att vinna genom de av kommittén
föreslagna reformerna i fråga om den frivilliga sjukkasseverksamheten
utan allenast på den obligatoriska försäkringens väg, har styrelsen hemställt,
att frågan om införande av obligatorisk sjukförsäkring nu måtte upptagas till
förnyad och allsidig utredning. Flertalet av kommitténs förslag förelåge icke
i det skick och syntes ej heller vara av den brådskande natur, att de icke
mycket väl kunde anstå i avvaktan på genomförandet av en rationellt organiserad
sjukförsäkring. Skulle man emellertid vid ingående omprövning av
frågan om obligatorisk sjukförsäkring komma till den uppfattningen, att avgörande
hinder reste sig mot realiserandet inom närmare framtid av denna försäkring,
borde även enligt styrelsens uppfattning en omorganisation av den
frivilliga sjukförsäkringen omedelbart företagas, därvid beaktande borde ägnas
såväl åt kommitténs förslag härutinnan som ock åt styrelsens gjorda erinringar
och framförda uppslag (Bil. sid. 176).

Det vore sannolikt, anför statens fattig vårdsinspektör, att om kommitténs
förslag, i vad det avsåge sjukhjälpstidens utsträckning till minst tre år, kunde
i stor omfattning realiseras, icke allenast en stor avlastning av pensionsförsäkringen
borde kunna åstadkommas, utan jämväl många understödstagare inom
fattigvården skulle kunna erhålla hjälp av sjukkassorna.

Frågan huruvida sjukförsäkringen borde vara obligatorisk eller alltjämt bibehålla
sin frivilliga karaktär, vore måhända för närvarande av mindre intresse,
då väl de nuvarande ekonomiska förhållandena omöjliggjorde genomförandet av
åtminstone en allmän obligatorisk försäkring. Av vikt vore emellertid att, om
man nu åtnöjde sig med en omorganiserad frivillig försäkring, inga åtgärder
vidtoges, som kunde förhindra eller försvåra en Iramtida övergång till obligatorisk
försäkring.

Kommitténs förslag att söka framskapa en sådan organisation, att inom
varje arbetsområde allenast skulle finnas en statsunderstödd sjukkassa, tillstyrkes
av fattigvårdsinspektören på det livligaste. Det vore dock att beklaga,
att kommittén icke ägnat någon större uppmärksamhet åt huru detta mål skall
kunna nås. Såsom slutomdöme anföres, att själva den framförda tanken vore
god, men att, innan man skrede till beslut, cn prövning borde ske, huru densamma
skulle genomföras med hänsyn till de nu existerande sjukkassorna (Bil.
sid. 224).

Medicinalstyrelsen förklarar sig kunna helt instämma med kommittén i dess
omdöme om bristerna i sjukförsäkringens nuvarande organisation. Sjukkasseväsendet
saknade den fasta organisation, som borde eftersträvas, och sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

hjälpstiden vore i regel för kort. Reformer vore därför behövliga, men om
kommitténs förslag i sådant syfte vore det bästa, syntes vara tvivel underkastat.
Det syntes styrelsen, som om sjukkasseväsendet borde göras till föremål
för en grundlig, fullt sakkunnig utredning. Enligt styrelsens mening
borde stat och kommun stödja och övervaka den enskilda sjukkasseverksamheten
(Bil. sid. 245).

Styrelsen för svenska landstingsförbundet förklarar sig med tillfredsställelse
hälsa förslag, som kunde vara ägnade att utveckla en på självhjälpsprincipen
i största möjliga utsträckning byggd sjukkasserörelse, och styrelsen ansåge för
sin del, att den av kommittén föreslagna utsträckningen av tiden, under vilken
sjukkassa skulle omhändertaga de sjuka, ävensom förslaget till åstadkommande
av ett enhetligt sjukkassesystem, borde, medföra en sådan verkan samt väl
motivera den föreslagna ökningen av statsbidragen till sjukkassorna (Bil. sid.
256).

Svenska stadsförbundets styrelse har anfört, att vissa förhöjningar av statsbidraget
syntes medföra ökade krav på kommunala bidrag, som dock torde
kompenseras av lättnader för fattigvård och pensionsförsäkring. Tanken att
genom sjukförsäkringen, där självhjälpsmomentet vore särskilt framträdande,
lätta de andra försäkringsformernas uppgifter syntes i och för sig tilltalande.
Invaliditetens bedömande medförde många vanskligheter, och det skulle helt
visst vara till stort gagn, att under de första åren en sjukkassa finge mera personligt
följa invalidfallen och deras utveckling. Tanken att man genom detta
samarbete skulle kunna avlasta pensionsförsäkringens invali ditetsunderstöd
på sjukkassorna för de tre första åren i varje uppkommande fall syntes riktig
och betydelsefull. Stora svårigheter syntes dock möta att få in
rörelsen på nya banor enbart med de medel, kommittén tänkt sig. Försök från
kommunalt håll att genom uppställande av villkor för bidragens åtnjutande
söka dirigera ett lämpligt anordnande av sjukkasseverksamheten inom ett visst
samhälle hade visat sig stöta på stora och oöverkomliga svårigheter. Man
syntes därför hava all anledning att ställa sig skeptisk emot de av kommittén
förväntade resultaten. Inom sjukkassorna vore intressena så olikartade, att
sammanslagning icke så lätt läte sig genomföras. I avvaktan på möjligheten
att genomföra en obligatorisk sjukförsäkring borde de av kommittén föreslagna
försöken att göra den frivilliga försäkringen mera effektiv böra, så snart ske
kunde, försöksvis igångsättas (Bil. sid. 269).

Mot de riktlinjer kommittén uppdragit för det statsunderstödda sjukkasseväsendet
syntes, i vad de kunde sägas intimare beröra landskommunerna -—
endast en statsunderstödd sjukkassa inom1 varje område, väsentligt utsträckt
sjukhjälpstid — enligt styrelsen för landskommunernas förband intet vara att
erinra (Bil. sid. 276).

Svenska fattigvårds förbundet anför, att förbundet kunde i huvudsak tillstyrka
kommitténs förslag till organisation av| och understöd åt den frivilliga
sjukförsäkringen. Under förutsättning att allt gjordes för att främja an -

Svenska

landstings förbundets styrelse.

Svenska

stads förbundets styrelse.

Svenska

lands kommunernas förbnnds styrelse.

Svenska

fattigvårds förbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Styrelsen för
Sveriges
allmänna
sjukkasseförbund.

slutningen till sjukkassorna, syntes förslaget innebära en utveckling i rätt riktning.
Begränsandet av statsunderstöden till endast en kassa för ett visst område
liksom även sjukhjälpstidens utsträckning vore åtgärder, vilka måste betecknas
som synnerligen angelägna. Sistnämnda åtgärd hade för en effektiv samverkan
mellan sjukkassorna och pensionsförsäkringen den största betydelse
(Bil. sid. 282).

Styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasse förbund har angående behovet av
en sjukkassereform till en början anfört följande:

»Den omständigheten, att en mera genomgripande reform beträffande vårt
sjukkasseväsen länge ansetts förestående, jämte det långa dröjsmålet med ett
avgörande, ägnat att klarlägga riktlinjerna för utvecklingen, har lagt en stark
hämsko på företagsamheten och även på andra sätt utövat ett i hög grad
ogynnsamt inflytande på verksamheten inom sjukkassorna. En tydligt framträdande
stagnation har på grund härav vida omkring gjort sig gällande. Därest
icke dessa förhållanden mycket snart kunna bringas att upphöra, torde detta
inom kort kunna medföra högst menliga eller rent av ödesdigra följder. Det
ligger därför, enligt förbundsstyrelsens förmenande, stor vikt uppå, icke blott
att avgörandet mycket snart kommer till stånd, utan även att den blivande lagstiftningen,
om den icke kan grundas på tvång, dock kommer att vara av beskaffenhet
att kunna kraftigt inbjuda till eller indirekt framtvinga en större
livaktighet i utvecklingsarbetet. Önskvärt eller nödvändigt synes därför vara,
att ett fullständigt utarbetat lagförslag kan framläggas till antagande av riksdagen
med det snaraste eller redan under nästkommande år. Ett längre dröjsmål
skulle möjligen kunna medföra, att kravet på omedelbart införande av
en tvångsvis ordnad sjukförsäkring icke låter sig avvisas.»

Endast under den förutsättning, att tanken på genomförande av en obligatorisk
försäkring ovillkorligen för en avsevärdare tid framåt uppgåves, kunde
förbundsstyrelsen för sin del tillstyrka ett lagstiftningsförslag, som, i likhet
med det föreliggande, vore uppbyggt på grundvalen av frivillig försäkring.

Dock borde, enligt styrelsens avgjorda mening, en obligatorisk sjukförsäkring
i alla händelser uppställas såsom det slutliga målet för utvecklingsarbetet
på detta område, som icke genom nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärder borde
på något sätt undanskjutas. Den av besparingskommittén föreslagna lagstiftningen
kunde styrelsen därför icke betrakta såsom annat än ett provisorium.
På ett sådant syntes då den fordran böra ställas, att detsamma skulle kunna
icke blott nöjaktigt och snabbt nog råda bot på de inom den nuvarande sjukkasseverksamheten
förekommande missförhållandena utan jämväl länka utvecklingen
in på en väg, vilken, då gynnsammare förhållanden inträdde, kunde
leda till nyssnämnda mål med så obetydliga förändringar i de av lagstiftningen
skapade interimistiska förhållandena som möjligt. En ny lagstiftning, innebärande
en mera genomgripande omgestaltning av den nu bestående sjukkasseverksamheten
men utan tillräcklig anknytning till den tingens ordning, som
en framtida obligatorisk sjukförsäkring måste medföra, och vilken därför icke
skulle kunna efterträdas av en försäkring av sistnämnda slag utan nya vittgående
förändringar, komme att inverka alltför störande på utvecklingens gång
och bleve därigenom måhända mera till skada än till gagn. Ur dessa synpunk -

Eungl. Maj:ts proposition nr 117. 29

ier synes besparingskommitténs förslag besitta obestridliga förtjänster (Bil.
sid. 299).

Totalintrycket av besparingskommitténs hastigt hopkomna och därför bristfälliga
förslag rörande sjukförsäkringen vore, enligt rikssjukkassornas centralorganisation,
att det ville utgöra ett experiment, där hela den nuvarande frivilliga
sjukförsäkringen, uppbyggd av intresserade och varmhjärtade personer
huvudsakligast ur småfolkets leder och under decenniers hängivet arbete,
sattes på ett kort. Centralorganisationen ansåge, att utsikterna till ett lyckligt
ordnande av denna fråga på det föreslagna sättet ej vore stora och att resultatet
i bästa fall bleve lokalt begränsade, dyrbara sjukkassor, i vilka flertalet ej
kunde söka sig in, och vid sidan av dem en tynande tillvaro för alla övriga frivilliga
sjukkassor, som ej skulle få något stöd av staten och slutligen skulle
se sina medlemmar försvinna, sedan det på grund av den av kommittén föreslagna
förhöjda pensionsavgiften ej funnes möjlighet för dem att hålla sig ens
med en billig sjukförsäkring.

h r statens och de många sjukkassemedlemmarnas synpunkt ville det emellertid
synas, som om det vore lyckligast och tryggast, att, innan experimentet med
detta farliga och till stor del på antaganden byggda förslag utfördes, ett allvarligt
försök gjordes att gå fram på den linje, som sedan åratal varit centralorganisationens
och som avsåge att genom ett effektivare och mera rättvist
avvägt statsbidrag göra de nuvarande frivilliga sjukkassorna bärkraftigare
samt bättre än nu rustade att fylla en väl ordnad, frivillig folksjukförsäkrings
plikter mot stat, kommuner och dem, som i främsta rummet borde beredas möjlighet
att skydda sig och de sina mot de ekonomiska verkningarna av kortare
eller längre sjukdomstillstånd (Bil. sid. 308).

Svenska arbetsgivarföreningen förklarar sig i de flesta delar icke kunna
giva sitt förord åt kommitténs förslag. Förslaget vore icke ägnat att utgöra
en tjänlig grundval för omorganisation av socialförsäkringen. Denna
försäkring kunde enligt föreningens övertygelse icke rationellt ordnas, förrän
obligatorisk sjukförsäkring blivit genomförd, enär en sådan försäkring måste
vara basen för hela systemet. Då kommittén försökt att utan sådan grundval
uppbygga en förändrad organisation av socialförsäkringen, hade kommittén
enligt föreningens mening stått inför ett olösligt problem. Visserligen mötte det
av både statsfinansiella och nationalekonomiska skäl svårigheter att för närvarande
hos oss införa en obligatorisk sjukförsäkring i större omfattning. Men
vid detta förhållande syntes det föreningen bättre att tillsvidare låta bero vid
de nuvarande organisationsformerna än att experimentera med ett nytt system,
som ändock i praktiken komme att visa sig förfelat (Bil. sid. 322).

Landsorganisationen i Sverige förklarar sig hava den uppfattningen, att den
frivilliga sjukkasseverksamheten icke kunde få den organisation och omfattning,
som krävdes för att sjukförsäkringen skulle kunna fylla sin uppgift. Det syntes
därför klart, att man måste genom lagstiftning åstadkomma obligatorisk
och allmän sjukförsäkring för att få sjukförsäkringen till vad den borde vara
(Bil. sid. 333).

Rika sjukkassornas central organisation.

Svenska

arbetsgivar föreningen.

Landsorganisationen
i
Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Framställda
förslag
rörande partiell
obligatorisk
försäkring.

Social styrelsen.

Försäk ringsinspektionen.

Riks försäk

ringsan
stalten.

Vad sedan angår de av olika myndigheter framställda förslagen om partiell
obligatorisk försäkring må anföras följande:

Socialstyrelsen har för sin del gjort gällande, att en obligatorisk sjukförsäkring
endast innebure en utjämning och fördelning av de risker, som betingades
av sjukligheten och därmed sammanhängande ekonomiska konsekvenser, vilka
för de samhällsgrupper, som vore hänvisade att i allt väsentligt leva på avkastningen
av sin arbetskraft, alltid förefunnes, och att för den skull denna försäkring
icke medförde en ökning av samhällsutgifterna i egentlig mening, utan
tvärt om ledde till en lättnad av samhällsbördorna genom minskad invaliditet
och ökad fysisk styrka hos befolkningen. Genom en lämplig fördelning av kostnadsbördan,
därvid bland annat arbetsgivarna ävensom kommunerna borde kunna
övertaga en del av denna, skulle det, synes styrelsen förmena, bliva möjligt
att reducera den på staten belöpande delen till ett överkomligt belopp. Huru försäkringen
i övrigt borde ordnas, angives icke närmare. Till synes har styrelsen
tänkt sig, att detta skulle klarläggas genom'' särskild utredning, i samband med
vilken borde framläggas en enhetlig finansplan, omfattande socialförsäkringens
samtliga grenar.

För säkring sinspektionen förordar såsom en rationell lösning av sjukförsäkringsfrågan
införande av obligatorisk sjukförsäkring med relativt lång karenstid,
förslagsvis 90 dagar, och lång sjukhjälpstid, närmare bestämt 3 år. [Vid
sidan av denna obligatoriska försäkring skulle dock, synes inspektionen mena,
fortfarande förefinnas en frivillig sjukkasseverksamhet, på vilken det skulle
ankomma att bereda erforderlig sjukhjälp under den nyssnämnda karenstiden.

Yad slutligen beträffar riks för säkring sanstaltens förslag, anser anstalten tiden
nu vara inne att äntligen förverkliga det länge eftersträvade målet att införa
obligatorisk sjukförsäkring. Detta borde, enligt anstaltens mening, ske på så
sätt, att för det närvarande början gjordes med en obligatorisk lönarbetarförsäkring,
vilken dock så snart lämpligen ske kunde borde utvidgas till en allmän
sjukförsäkring. Närmare bestämt skulle denna försäkring i första hand erhålla
samma omfattning som 1916 års olycksfallsförsäkringslag, d. v. s. i
huvudsak alla lönarbetare. Antalet försäkrade komme därigenom att uppgå till
omkring 1,300,000. Försäkringens prestationer skulle till arten tillsvidare inskränkas
till meddelande av kontant sjukhjälp till belopp, motsvarande två
tredjedelar av den dagliga arbetsförtjänsten, dock att vid olycksfall i arbete även
läkarvård och medicin borde utgivas. Sjukhjälpstiden skulle vidare begränsas
till två år, med en karenstid om tre dagar, dagen för arbetsoförmågans inträdande
oberäknad — vid olycksfall i arbete dock till en tid, omfattande endast
de 35 första dagarna efter olycksfallet, under vilken tid sjukkassorna finge
övertaga ansvaret för sjukersättningar. Härförutom skulle sjukkassorna äga
skyldighet att ombesörja vissa åligganden i olycksfallsförsäkringens tjänst.
Meddelande av moderskapsförsäkring skulle däremot icke ingå i sjukförsäkringens
uppgift. Beträffande försäkringens organisation tänker sig riksförsäkringsanstalten
offentliga sjukkassor upprättade för varje kommun eller
sjukkasseområde, i enlighet med socialförsäkringskommitténs förslag, därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

om möjligt och under vissa förutsättningar redan befintliga sjukkassor borde
såsom sådana antagas. Med den sålunda föreslagna anordningen skulle, enligt
anstaltens beräkningar, de totala kostnaderna för den obligatoriska försäkringen
komma att stanna vid ett belopp av 41.3 miljoner kronor för år. Om, såsom
anstalten vidare ifrågasätter, två tredjedelar av kostnaderna lades på de
försäkrade, med avrundning nedåt till ett belopp av i runt tal 25.7 miljoner kronor
— varigenom de försäkrades månadsavgifter skulle kunna bestämmas till
0.1 procent av den årliga arbetsförtjänsten — och på arbetsgivarna dels vad
som belöper på olycksfallsersättningarna, inbegripet läkarvård och läkemedel,
eller sammanlagt 4.1 miljoner kronor, dels vissa riskavgifter till täckande av
förekommande översjukligbet inom särskilda yrken, beräknade till 1 miljon
kronor årligen, samt vad därefter återstode på staten, skulle statens andel i
kostnaderna komma att uppgå till omkring 10.5 miljoner kronor per år. Härtill
skulle emellertid ytterligare komma bidrag till en regleringsfond, varigenom
sistnämnda belopp bleve utökat till cirka 11.6 miljoner kronor. Eventuellt
skulle dock någon del av kostnadsbördan kunna påläggas kommunerna.

I den resolution, som med anledning av besparingskommitténs förslag senare
fattades av sjukkasseförbundet vid dess kongress i Hälsingborg under förlidet
år, betonades först och främst nödvändigheten av att en ny lagstiftning för den
sociala sjukförsäkringen med det snaraste komme till stånd. Med hänvisning
till hurusom förbundet vid kongressen i Gävle 1919 uttalat sig för en övergång
från frivillig till obligatorisk sjukförsäkring förklarade sig kongressen vidare
även denna gång vilja bestämt hävda såsom sin uppfattning, att endast en försäkring
av sistnämnda slag vore i stånd att skapa en tillfredsställande tingens
ordning på förevarande område i vårt land. För den händelse emellertid åtgärder
i sådant syfte skulle befinnas icke kunna vidtagas omedelbart, yrkade kongressen,
att om möjligt redan till detta års riksdag förslag måtte framläggas
till sådan lagstiftning, som möjliggjorde en stark centralisering av verksamheten;
därvid ville kongressen särskilt understryka behovet av ett rikligare tillmätt
bidrag från såväl stat som kommun. De blivande åtgärderna i denna riktning
borde dessutom i sin mån vara ägnade att underlätta en övergång från
frivillig till obligatorisk försäkring i vårt land.

I sitt den 11 maj samma år avgivna utlåtande har rikssjukkassornas centralorganisation
för sin del visserligen ställt sig i det stora hela avvisande gentemot
besparingskommitténs förslag vad sjukförsäkringen beträffar; däremot
framhålles bland annat, att en fortsatt avvaktande hållning i den för rörelsen så
betydelsefulla statsbidragsfrågan, med tanke på en ny ordning av sjukförsäkringen,
icke längre syntes vara tillrådlig. Några genomförbara ändringsförslag
hade ej kunnat åstadkommas efter tio års utredningar, och rörelsen hämmades
i sin utveckling icke endast genom det alltför knappa statsbidraget utan även
genom den osäkerhet, som vållats under senare åren och som gjort, att många
ställa sig avvaktande.

Vid hållen kongress med rikssjukkassornas centralorganisation den 16 och 17
augusti samma år i Malmö har kongressen i allt väsentligt biträtt den i förutnämnda
utlåtande intagna ståndpunkten.

Senare

fram ställningar.

Sjukkassekongressen
i
Hälsingborg
1925.

Rikssjnk kassornas central organisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Departements chefen.

Olägenheter
med nuvarande
förhållanden.

Skäl för
reformering
av sjukkasserörelsen.

Grunderna för föreliggande organisationsplan.

Av den i det föregående lämnade statistiska redogörelsen samt de återgivna
uttalandena av besparingskommittén samt olika myndigheter och sammanslutningar
torde hava framgått, att den nuvarande sjukkasserörelsen är behäftad
med väsentliga olägenheter. .Vid behandlingen den 31 december 1925 av omförmälda
förslag till ändringar i sjukkasselagen har jag också angivit såsom
min uppfattning, att jag funnit fullgiltig utredning föreligga rörande behovet
av en genomgripande reform av sjukkasseväsendet. Därvid har jag tillika
angivit, att de huvudsakliga brister som synts mig vara förenade med den nuvarande
sjukkasserörelsen vore följande. Rörelsen hade icke lyckats vinna anslutning
bland så stor del av rikets befolkning, som önskvärt vore, och den hade
under senare tid väsentligen stagnerat i sin utveckling. Den tid, under vilken
sjukhjälp lämnats, vore i allmänhet för kort för att sjukförsäkringen skulle kunna
anses på ett tillfredsställande sätt fylla sin sociala uppgift, och vidare hade
kassornas verksamhet för beredande av läkarvård och moderskapshjälp icke erhållit
önskvärd omfattning. Med den synnerligen stora splittring på olika organisationer,
som kännetecknade sjukkasseväsendet, vore detta dessutom för
närvarande endast i ytterst ringa omfattning i stånd att, på sätt som ur olika
synpunkter vore eftersträvansvärt, medverka som organ för andra socialförsäkringsgrenar.
Denna splittring hade även medfört vissa andra betänkliga
följder. Konkurrensen kassorna emellan hade ofta icke tagit den riktningen,
att kassorna strävat att genom ökning av de lämnade sjukhjälpsförmånerna erhålla
större anslutning, utan mångenstädes hade kassorna sökt draga medlemmar
till sig genom att erbjuda lägre premier än konkurrentkassorna, varav naturligen
följt mera otillfredsställande sjukhjälp eller mindre soliditet hos kassorna.
Särskilt syntes konkurrensen på detta sätt hava motverkat en välbehövlig
ökning av sjukhjälpstiden. Konkurrensen hade också ej sällan medfört,
att befintliga kassor gått miste om den normala nyrekryteringen från de yngre
åldersklasserna, varav följt, att dessa kassors sjuklighetsförhållanden och alltså
deras ekonomi undan för undan försämrats.

Av åtskilligt att döma synas förhållandena i förevarande avseende i ganska
stor utsträckning vara sådana, att anledning finnes till ganska allvarliga farhågor
för sjukkasseverksamhetens framtida utveckling, så framt ej ett ingripande
från statsmakterna snart kommer till stånd till förebyggande av en fortsatt utveckling
i antydd riktning.

I detta samband må också framhållas de alltmera kännbara olägenheter som
avsaknaden av en välordnad och utvecklad sjukförsäkring medför för vår socialförsäkring
i dess helhet.

På grund av nu anförda skäl är det min bestämda uppfattning, att en reform
på ifrågavarande område bör komma till stånd så snart som möjligt. Ett ytterligare
uppskov vore, såvitt jag kan finna, icke förenat med några fördelar
men skulle i olika hänseenden än mer försvåra reformens genomförande. Med
ett uppskov skulle också svårigheter inträda för åstadkommande av förbättrade
förhållanden på angränsande områden av socialförsäkringen. Härutinnan vill

Kling1. Mai ds proposition nr 117. 83

jag erinra om att en reform av sjukkasserörelsen förutsatts vid framläggande
av de förut denna dag anmälda förslagen till nyorganisation beträffande olycksfallsförsäkringen
samt i fråga om beredande av moderskapsunderstöd åt kvinnor
i visst industriellt arbete.

Med den uppfattning som jag sålunda givit till känna bär jag haft att fatta
ståndpunkt till frågan om de allmänna principer, som böra läggas till grund
vid en nyorganisation av sjukförsäkringen. I denna fråga hava, som känt är
och som också framgått av den föregående redogörelsen, skilda åsikter gjort
sig gällande. Framför allt hava meningarna varit delade därom huruvida en
obligatorisk, d. v. s. tvångsvis ordnad försäkring bör genomföras eller om reformen
bör inskränkas till en omgestaltning av det bestående sjukkasseväsendet
med bibehållande av försäkringens frivilliga karaktär. Meningsskiljaktigheterna
torde dock mindre gälla själva principen. Såvitt framgår av gjorda
framställningar eller andra uttalanden synes man, ehuru väl undantag finnas,
ganska allmänt vara av den uppfattningen att en rationellt ordnad obligatorisk
sjukförsäkring innebär den bästa lösningen. Bland uttalanden i annan riktning
erinras om det som gjorts av rikssjukkassornas centralorganisation och
här förut återgivits. Jag påpekar å andra sidan, att såväl Sveriges allmänna
sjukkasseförbund som jämväl de hörda ämbetsverken bestämt uttalat sig till
förmån för den obligatoriska försäkringen, därvid vissa av dem emellertid
framställt förslag till obligatorisk försäkring av en på olika sätt begränsad
omfattning. ,

För egen del ansluter jag mig också till den uppfattningen att ur principiell
synpunkt en obligatorisk försäkring måste anses innebära den bästa lösningen.
Man lärer knappast kunna hoppas att med en frivillig försäkring nå fram till
alla dem som skola omfattas av en obligatorisk försäkring, och ofta torde det
just vara de som bäst skulle behöva komma i åtnjutande av försäkringens förmåner,
som på grund av oföretagsamhet eller bristande tillgångar eller av annan
anledning icke ansluta sig till den frivilliga försäkringen. Först med en obligatorisk
försäkring torde vidare förutsättningar finnas för ett fullständigt genomfört
och fullt rationellt ordnat samarbete mellan sjukförsäkringens och
andra sociala försäkringsorgan.

Emellertid har jag funnit, att den avvisande hållning som besparingskommittén
gjort gällande i förevarande punkt för närvarande måste anses fullt befogad.
Det synes mig uteslutet, att statsverket under en närmare framtid
skulle kunna ikläda sig de betydande kostnader, vilka måste komma att bliva
förenade redan från början med genomförandet av en allmän obligatorisk sjukförsäkring.
De kostnadsskäl som föranlett att varken socialförsäkringskommitténs
ursprungliga eller det överarbetade förslaget lagts till grund för framställning
till riksdagen synas mig alltså alltjämt äga sin fulla kraft.

Vad sålunda anförts har närmast avsett en obligatorisk sjukförsäkring av
den allmänna omfattning som avsetts med socialförsäkringskommitténs förslag
såväl i dess ursprungliga som i dess överarbetade skick. Beträffande de mera
begränsade förslag i enahanda riktning som återgivits i det föregående må anföras
följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117.) 3

Obligatorisk
försäkring
eller icke?

Obligatorisk
försäkring av
begränsad
omfattning?

Kungl. Maj ds proposition urin.

Den anordning av den obligatoriska sjukförsäkringen, som socialstyrelsen
synes avse, är i yttrandet över besparingskommitténs betänkande endast i
vissa delar antydd men icke närmare klarlagd. Ett upptagande och vidare
fullföljande av styrelsens tankegång skulle, såvitt jag kunnat finna, komma
att föranleda nya ingående och måhända långvariga utredningar, bl. a.
beträffande möjligheterna för den obligatoriska försäkringens finansiering enligt
väsentligen andra grunder än de tidigare föreslagna, och därmed sammanhängande
spörsmål. Huruvida på den anvisade vägen gående ut pa en medverkan
i större utsträckning från kommunernas och arbetsgivarnas sida — positiva
och i övrigt tillfredsställande resultat skulle kunna ernås, synes mig ock
synnerligen ovisst. Redan på grund härav anser jag, att vad socialstyrelsen i
förevarande hänseende anfört icke för närvarande bör föranleda till någon
åtgärd.

Den av försäkring sinspektionen till grunddragen skildrade, begränsade obligatoriska
sjukförsäkringen synes mig, ehuru väl innefattande beaktansvärda
moment, dock i viktiga hänseenden otillfredsställande. Enligt inspektionens
förslag skulle sålunda det sjukförsäkringsbehov, som förefinnes beträffande
sjukdomstid, fallande inom den i förslaget ifrågasatta karenstiden av 90 dagar,
icke bliva tillgodosett i annan mån än som för närvarande sker, d. v. s. genom
den redan förefintliga sjukasseverksamheten med alla densamma vidlådande, i
det föregående påvisade brister. En dylik anordning kan jag ur förut anförda
synpunkter icke förorda. Det kan för övrigt knappast vara lämpligt eller ekonomiskt
rimligt att bygga upp en organisation för uppbärande av premier till så
låga belopp och för utgivande av så sällan förekommande ersättningar.

Lika litet kan jag ansluta mig till den ståndpunkt, som riksför säkring sanstalten
i denna fråga intagit. Att på sätt anstalten föreslagit begränsa försäkringen
till meddelande av allenast kontant sjukhjälp, utom vid olycksfall i
arbete, synes mig icke tillfyllest, Moderskapsförsäkringens uteslutande ur
sjukförsäkringen innebär dessutom en påtaglig svaghet i förslaget. Härtill
kommer, att kostnaderna för försäkringen till den del. som skulle komma att
påvila det allmänna, ehuruväl jämförelsevis låga, ändock åtminstone för den
närmaste framtiden, torde ställa sig alltför betungande för statsverket. Om
någon del av dessa kostnader, av mera avsevärd storlek eller överhuvudtaget,
lämpligen skulle kunna tvångsvis överflyttas på kommunerna finner jag, på skäl
som skola återgivas i annat sammanhang, i hög grad tvivelaktigt. Därjämte
kommer i betraktande, såsom ock riksförsäkringsanstalten påpekat, att staten
jämsides med dessa kostnader allt fortfarande finge lämna ett låt vara något
minskat bidrag till den kvarvarande frivilliga sjukförsäkringen. En av allmänna
medel bekostad försäkring som, ehuru flera befolkningsgrupper är i lika
behov av densamma, begränsas till endast vissa av dessa, torde för övrigt sta
i direkt strid mot de principer som hittills allmänt lagts till grund för vår socialförsäkring
och vilkas riktighet allmänt erkänts.

Ytterligare vill jag i detta sammanhang anföra, att jag ej funnit mig övertygad
om möjligheten och lämpligheten av en lösning av sjukförsäkringsfrågan
i enlighet med en i den offentliga diskussionen under senare tid framförd tanke,

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

gående ut på införande av en tvångsvis anordnad kollektiv sjukförsäkring för
lönarbetare. Utan att här närmare ingå på denna fråga tillåter jag mig endast
hänvisa till vad besparingskommittén haft att erinra emot en sådan anordning.
Vad kommittén därvid anfört synes mig nämligen äga sin riktighet.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag- under för handen varande förhållanden
och med nuvarande framtidsutsikter den enda framkomliga vägen
till ernående av förbättrade förhållanden på sjukförsäkringens område i vårt
land vara, att en nyorganisation av det frivilliga sjukkasseväsendet genomföres.
I denna min uppfattning har jag ytterligare styrkts av vissa av granskningsnämnden
gjorda uttalanden. Det lärer vara möjligt att så organisera en reformerad
frivillig sjukförsäkring, att densamma, långt ifrån att — såsom från
vissa håll befarats — hindra eller fördröja genomförandet av eu obligatorisk
försäkring, skulle kunna underlätta införandet därav, därest detta i en framtid
skulle befinnas böra ske. Grundvalen för ifrågavarande organisationsförslag,
det s. k. enhetskassesystemet, måste nämligen bliva grunden även för en obligatorisk
försäkring, och genom de nya uppgifter och den centrala ställning, som
enligt förslaget skulle tillkomma enhetskassorna, komma dessa småningom att
bliva allt mera lämpade som organ för en obligatorisk försäkring.

Enhet,skassesystem.

Då jag nu går att redogöra för de bestämmelser rörande sjukkassornas or- Grundlinjer.
ganisation och statens understöd åt dem, vilka enligt föreliggande förslag skola
vara normerande för de sjukkassor, som kunna erhålla statsunderstöd, blir
utgångspunkten tydligen, i anslutning till vad förut anförts, ej blott att dessa
kassor skola bereda sina medlemmar en ur social synpunkt tillfredsställande
hjälp vid sjukdom utan även att de i viss utsträckning skola kunna tjäna såsom
organ för andra socialförsäkringsgrenar samt slutligen att den nya organisationen
icke får komma att stå hindrande i vägen för ett eventuellt genomförande
i en framtid av en obligatorisk sjukförsäkring. Vid förverkligandet av
dessa önskemål måste dock städse hänsyn tagas till de nu bestående förhållandena.
Värdet av en frivillig sjukförsäkring är i sista hand beroende av den
anslutning som den kan vinna. Med alla sina i det föregående påpekade brister
utövar dock den bestående sjukkasserörelsen en i hög grad gagnerik verksamhet.
Vid genomförandet av nyorganisationen får man således ej å de statsunderstödda
sjukkassornas verksamhet lägga sådana band, att en större del
av de redan befintliga kassorna kunna tänkas vilja ställa sig utanför den nya
organisationen, något varigenom — i brist på det understöd som statsbidraget
innebär — sjukförsäkringen för deras medlemmar skulle försämras eller premierna
höjas.

Beträffande först själva organisationen av de statsunderstödda sjukkassorna
hade besparingskommittén, såsom förut anförts, som centralpunkten i sitt
reformprogram ställt genomförande av ett system med lokala enhetskassor. vil -

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

ket innebär alt a varje ort allenast en sjukkassa skulle vara statsunderstödd
och att varje statsunderstödd sjukkassa skulle hava sin verksamhet begränsad
till ett — i viss mån — inskränkt område. Kommittén har såsom motiv
för sitt förslag härutinnan anfört:

»Den typ inom den svenska sjukkasserörelsen, som hittills uppnått det bästa
resultatet, är enligt de av kommittén inhämtade upplysningarna en lokal kassa,
vilken arbetat sig till att faktiskt vara ensam inom ett visst område. _ Där kan
effektiv omvårdnad åstadkommas samtidigt med effektiv kontroll, sjukkassan
ställer relativt högre fordringar på sina medlemmar, men den kan också lämna
prestationer, som vinna erkännande och tillförsäkra kassan anslutning.

Denna typ talar för att sjukförsäkringsverksamheten decentraliseras i lokala
kassor, med iakttagande av att endast en kassa inom varje arbetsområde erhåller
statsunderstöd. I princip skulle detta överensstämma med socialförsäkringskommitténs
plan för den obligatoriska sjukförsäkringen, vilken i detta avseende
vann anslutning.

Även kommittén för socialförsäkringens omorganisation torde varit inne på
samma tankegång, då dess arbete avbröts.

Den här förordade förändringen av sjukkassornas yttre organisation har
enligt kommitténs uppfattning avgörande betydelse för deras inre verksamhet.
Någon annan väg till sjukförsäkringens stärkande gives icke för närvarande,
och vägen måste därför beträdas oaktat de svårigheter och det motstånd, som
otvivelaktigt möta kommitténs förslag. Blir förslaget genomfört, öppna sig
möjligheter till en rationell utveckling av den frivilliga sjukförsäkringen och
skapas en grundval för obligatorisk sjukförsäkring, om framdeles omständigheterna
medgiva övergången till ett sådant system.

Den nya organisationen blir också på ett helt annat sätt än den nuvarande
användbar i hela socialförsäkringens tjänst för att främja ett rättvist och sparsamt
handha vande av försäkringen i den dagliga praktiken. Nuvarande knapphet
på medel tvingar till skärpt kontroll över arbetsoförmågan, såväl den definitiva
som den övergående, och sjukförsäkringens organ torde vara särskilt
användbara för detta ändamål. En väl ordnad frivillig sjukförsäkring vilar
till väsentlig del på de försäkrades egna avgifter. Sjukhjälpen inverkar på avgifternas
storlek. Kassans valda förtroendemän hava därför intresse av både
att utöva kontroll och att sörja för att de försäkrade utfå sina förmaner enligt
försäkringen. En sådan organisation passar först och främst att anlitas
för pensionsförsäkringen, vars största vanskligheter härleda sig från de lokala
organens svaghet och den därmed sammanhängande starka centralisa tionen.

Såsom framgår av redogörelsen i avdelning X. har denna möjlighet hittills
så gott som alls icke kommit till användning. En av huvudorsakerna därtill
torde vara den nuvarande lokala splittringen bland sjukkassorna. Det är säkerligen
med rätta, som pensionsstyrelsen icke ansett sig för pensionsförsäkringen
kunna använda ett flertal inom samma kommun verkande sjukkassor. Det
låter ju visserligen tänka sig, att man bland ett flertal på samma ort verksamma,
statsunderstödda sjukkassor utvalde cn med uppdrag att handhafva
kontrollen över pensionstagarna och samarbetet i övrigt med pensionsförsäkringens
organ, men långt ifrån alltid finnes en sjukkassa med den ställning och
betydelse, att den framför andra skulle kunna ifrågakomma för uppdraget
och dessutom skulle det möta stora svårigheter att åt en pa detta sätt utsedd
kassa överlåta kontrollen ur pensionsförsäkringssynpunkt även av pensionstagare.
tillhörande andra sjukkassors medlemsklientel. För utövande av denna
kontroll skulle nämligen saknas just den erfarenhet och personalkännedom, som
särskilt motiverade sjukkassornas utnyttjande som kontrollorgan. Från Övriga

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

statsunderstödda sjukkassors sida skulle tillsyn av en med dem konkurrerande
kassa säkerligen ses med mycket oblida ögon och betraktas som icke opartisk.

På enahanda sätt förhåller det sig med samverkan med olycksfallsförsäkringen.

Enligt kommitténs uppfattning är det således av hänsyn både till sjukförsäkringens
egen framtid och till utvecklingen av de övriga socialförsäkringens grenar
nödvändigt att organisera den frivilliga sjukförsäkringen så, att inom
varje område endast finnes en sjukkassa med statsunderstöd.»

I de över besparingskommitténs betänkande avgivna yttrandena har i förevarande
hänseende anförts i huvudsak följande.

Socialstyrelsen har i sitt över besparingskommittén avgivna betänkande beträffande
enhetskassesystemet visserligen förklarat, att detsamma kunde anses
som ett postulat, grundat på verksamhetens egenart och bekräftat av erfarenheten.
men tillika anfört, att det syntes styrelsen kunna starkt ifrågasättas,
huruvida de reformer i fråga om sjukkasserörelsen som. kommittén föresloge
verkligen komme att leda till det avsedda målet. Det vore snarare att befara
att en lagstiftning enligt de av kommittén angivna grundlinjerna skulle i väsentlig
grad spoliera den sjukkasseverksamhet som redan funnes utan att sätta
något nytt och bättre i dess ställe. Styrelsen har därefter utvecklat hurusom
man borde mer än kommittén gjort taga hänsyn till rikssjukkassorna. (Bil.
sid. 176.)

Inom sociala rådets sjukkassesektion voro samtliga ledamöter utom en eniga
härutinnan att den föreslagna organisationsformen med endast en statsunderstödd
sjukkassa å samma ort vore den enda riktiga men ock i det hänseende att
en obligatorisk sjukförsäkring vore att föredraga framför den av kommittén
föreslagna anordningen. Under tillkännagivande av någon tvekan dels huruvida
under sådana förhållanden genomförande av den föreslagna lagstiftningen
kunde anses obetingat välbetänkt dels även med avseende å de nuvarande sjukkassornas
villighet att inordna sig under berörda lagstiftning gåve dessa medlemmar
dock enstämmigt uttryck åt den uppfattningen att sagda lagstiftning
innebure ett framsteg. Ledamoten C. A. II. Björklund var däremot av den
uppfattningen att en lagstiftning i enlighet med förslaget skulle innebära en stor
olycka för sjukkasseverksamheten. Inemot en tredjedel av nuvarande sjukkassemedlemmar
komme förmodligen åtminstone i första hand att bliva stående
utanför de föreslagna sjukkassorna. I de glesast befolkade trakterna av riket
skulle det vidare möta avsevärda svårigheter att organisera en sjukförsäkring
på sätt besparingskommittén föreslagit. (Bil. sid. 215.)

Riksförsäkriunsaustaltcn har i förevarande hänseende anfört, att sjukkasseväsendets
koncentrering i en enda kassa för varje område otvivelaktigt vore
ett steg i rätt riktning. Fråga vore emellertid om en sådan åtgärd lämpligen
kunde vidtagas utan samband med införande av försäkringstvång. Det vore
synnerligen svårt att förutse huru den föreslagna åtgärden komme att verka i
fråga om anslutningen till det frivilliga sjukkasseväsendet och dess vidare utbredning.
(Bil. sid. 8.)

Försäkrinc/srådet har framhållit, att ifrågavarande förslag vid en omorganisation
av sjukförsäkringen vore ett steg i rätt riktning; dock syntes det kunna
ifrågasättas om kommitténs förslag vore ägnat att föra fram sjukförsäkringen
till önskvärd utsträckning. Sin tvekan i detta hänseende synes försäkringsrådet
huvudsakligen grunda på uppfattningen om att de föreslagna statsbidragen
vore otillräckliga. (Bil. sid. 74.)

Försök ring sins/icktionen har förklarat sig anse, att förslaget innebure ett

Yttranden

över

bespar-inc/s kommittens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

allt för starkt ingripande, i det att såväl många av de slutna sjukkassorna som
rikssjukkassorna finge anses hava vissa ej ringa fördelar framför andra sjukkassor.
Därest sjukkasseväsendet behövde saneras, borde detta kunna ske med
bibehållande av större frihet än enligt kommitténs förslag. (Bil. sid. 98.)

Pensionsstyrelsen har funnit starka skäl tala för kommitténs uppfattning att
ett enhetskassesystem vore nödvändigt med hänsyn såväl till sjukförsäkringens
egen framtid som till utvecklingen av de övriga socialförsäkringsgrenarna.
(Bil. sid. 146.)

Sjukkasseförbundet har förklarat, att med införande av enhetskassesystem en
av de väsentligaste bristerna i det nuvarande sjukkasseväsendet och därmed
sammanhängande olägenheter av flera slag skulle kunna efter hand avhjälpas.
På samma gång vore en fast och bestående grund lagd för sjukkasseverksamhetens
vidare utveckling i rätt riktning, och dess framtida utbyggande till
en obligatorisk försäkring utan allt för genomgripande organisatoriska reformer
skulle bliva möjliggjord. Det vore önskvärt eller nödvändigt, att ett fullständigt
utarbetat lagförslag kunde framläggas redan för 1926 års riksdag.
(Bil. sid. 300.)

Rikssjukkassornas centralorganisation har förmenat, att det icke vore möjligt
att nu draga några bestämda slutsatser om den ökade effektivitet som förslaget
skulle medföra för sjukförsäkringen. Man finge nämligen alltid räkna
med att många av de sjukkassor som lämnades utanför komme att fortsätta
med verksamheten fastän med förminskade sjukhjälpsförmåner i förhållande till
det indragna statsbidraget. I stället för det ifrågasatta ingripandet vore det
vida bättre att direkt övergå till tvångssjukförsäkringen. Med införandet av
ett enhetskassesystem skulle sjukkassornas förvaltningskostnader bliva större
än inom rikssjukkassorna. Systemet skulle i bästa fall leda till lokalt begränsade.
dyrbara sjukkassor i vilka flertalet icke kunde söka sig in, och vid sidan
av dem en tynande tillvaro för alla övriga frivilliga sjukkassor, som ej skulle
få något stöd av staten och slutligen se sina medlemmar försvinna. (Bil. sid.
308 ff.)

De sak- J anslutning till besparingskommitténs nyss återgivna uppfattning utarbekunmga.
|a(jes aven förslagen inom socialdepartementet. De av de tillkallade sakkunniga
upprättade utkasten upptogo sålunda bestämmelser av innehåll, att för
verksamhet inom samma område allenast en statsunderstödd sjukkassa finge
antagas, samt att statsunderstödd sjukkassas verksamhetsområde skulle, där
så lämpligen kunde ske, vara begränsat till en kommun eller till annat sådant
område, att ledningen av kassans verksamhet och tillsynen över sjuka medlemmar
kunde utövas omedelbart genom kassans styrelse.

Statsbidrag Den av de sakkunniga sålunda föreslagna organisationsformen innefattar tyd endast

åt en j:a_en f huvudsak två särskilda nyheter, nämligen dels att statsbidrag skulle
Kassa a t t 0 ~

varje ort. givas åt allenast en sjukkassa å varje ort och dels att verksamhetsområdet för de

statsunderstödda kassorna skulle vara noggrant lokalt begränsat.

Yttranden
angående de
sakkunnigas "
utkast:

Socialstyrelsen yttrade i sitt utlåtande över utkasten beträffande dessa prin -

»För att en på frivillighet grundad sjukkasseverksamhet skall kunna ! görliSociaistyrei-
gaste måtto fylla de anspråk, som samhället måste ställa på en effektiv sjuksen.
försäkring, kräves ovillkorligen, att denna verksamhet underkastas en långt
gående både formell och materiell reglering. Svårigheten är emellertid att
finna den punkt, däri de enskilda och allmänna intressena sammanfalla eller

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

åtminstone icke motverka varandra. Uppställas från det allmännas sida alltför
stora krav, hämmas därigenom utvecklingen och motverkas sålunda försäkringens
ändamål. Tages åter alltför stor hänsyn till de enskilda intressena,
minskas i samma man försäkringens sociala värde och betydelse. Ur dessa
synpunkter sett kan det onekligen ifrågasättas, huruvida icke föreliggande reformförslag
går väl hårt fram gentemot de nu existerande sjukkassorna. Reformens
genomförande skulle ju först och främst innebära, att de nuvarande
s. k. rikssjukkassorna — 31 till antalet med (1921) inalles 268,347 medlemmar
— i det stora hela nödgas skrida till upplösning av sin verksamhet, åtminstone
vad beträffar sjukhjälpsverksamheten. Samma öde skulle även de
361 lokala, slutna sjukkassorna med sina 115,010 medlemmar i stort sett gå
till mötes. Av de nuvarande sjukkassorna återstå därefter endast 897 i egentlig
mening lokala sjukkassor med tillhopa 344,642 medlemmar. Med hänsyn
till de föreslagna stränga bestämmelserna angående verksamhetsområdets begränsning
skulle emellertid icke på långt när alla dessa kunna vinna antagande
som statsunderstödda. Till belysning härav vill styrelsen till en början
anföra, att för närvarande exempelvis i Stockholm, frånsett rikssjukkassor
och deras lokalavdelningar, finnas 63, i Göteborg 68 och i Malmö 56 sjukkassor,
av denna senare tjrp. Även i de fall. då en lokal sjukkassa är ensam
på orten, skulle dock som regel krävas en justering av verksamhetsområdet.
Detta är nämligen mycket ofta även för dylika kassors vidkommande icke
mera bestämt preciserat, utan angives på exempelvis följande sätt: N. N. socken
med omnejd. X. X. in. fl. socknar o. s. v. Utan överdrift kan därför sägas,
att reformens genomförande skulle innebära, att praktiskt taget hela den nuvarande
sjukkasserörelsen kastades i stöpsleven och först efter en mer eller
mindre grundlig reorganisation skulle kunna inpassas i den nya ordningen.

Styrelsen känner sig icke för sin del övertygad om, att de registrerade sjukkassorna
i gemen äro villiga att även mot de förmåner reformen bjuder offra
sig för det allmänna bästa. Den svenska sjukkasserörelsen har i stor utsträckning
tagits om hand av och utvecklats i samband med andra strävanden, och
intressen och torde icke vara villig att utan vidare släppa detta samband. Även
i fall. där dylika speciella synpunkter icke förelegat, har erfarenheten visat,
att sjukkassorna envist fasthålla vid det nuvarande tillståndet och icke uppgiva
sin självständighet även mot ganska betydande reella fördelar. Utan
anslutning från sjukkassornas sida blir emellertid även den bästa lagstiftning
utan värde.

Styrelsen vill erinra om, att styrelsen redan i sitt ovan åberopade utlåtande
den 14 maj 1925 (över besparingskommitténs betänkande) framhållit, hurusom
sjukkasseverksamhetens lokala begränsning kunde anses såsom ett postulat,
grundat på verksamhetens egenart och bekräftat genom erfarenheten, samt att
endast genom en dylik organisation möjliggjordes den inbördes kontroll och
känsla av gemensamt ansvar, som utgjorde själva förutsättningen för all sund
sjukkasseverksamhet. De invändningar, som styrelsen ansett sig böra på denna
punkt rikta mot reformutkastet, gäller därför på intet sätt den föreslagna,
organisationsformen, vilken styrelsen tvärtom finner ofrånkomlig, utan endast
möjligheten att med den utveckling sjukkasserörelsen tagit här i Sverige nu
kunna med den i föreliggande utkast anvisade metoden inom rimlig tid och
med tillräckligt stor anslutning genomföra densamma på frivillighetens väg.»

Efter en granskning av de särskilda punkterna i organisationsförslaget har
socialstyrelsen slutligen sammanfattat sin ståndpunkt i organisationsfrågan
så att en verklig lösning av den sociala sjukförsäkringsfrågan kunde vinnas
allenast på försäkringspliktens väg, varefter styrelsen fortsatt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Gransknings nämnden.

»Skall emellertid nu ett försök göras att såsom ett steg mot det slutliga,
målet — den obligatoriska sjukförsäkringen — reorganisera den på frivillighet
grundade sjukkasseverksamheten, vill det förefalla styrelsen som om de
grunder, på vilka de remitterade utkasten vila. vore i princip riktiga och ändamålsenliga.
Huruvida möjligen även andra, för den nuvarande sjukkasseorgauisationen
mindre ingripande grunder skulle kunna tänkas, är styrelsen, i saknad
av alla utredningar härom, givetvis icke nu i tillfälle att uttala sig om.
Så mycket torde dock kunna sägas, att uppgörandet av dylika grunder torde
kräva ganska ingående undersökningar samt att den sjukkasseorganisation,
som på detta sätt skulle kunna tänkas framkomma, sannolikt skulle bliva mera
invecklad och måhända också ur samhällets synpunkt mindre effektiv än den,
till vilken förslag nu utarbetats. Ytterst blir det egentligen en fråga om anslutningen.
Kommer det att gå så, som styrelsen för sin del fruktar, nämligen
att de djupa ingrepp i sjukkassornas fria organisationsrätt, som reformförslaget
innebär, kommer att åtminstone till en början i avsevärd grad minska
anslutningen till den statsunderstödda sjukkasseverksamheten, kunde det naturligtvis
förtjäna tagas i övervägande, huruvida klokheten icke bjöde att hellre
söka en annan, låt vara ur allmän social synpunkt mindre effektiv lösning
än den nu ifrågasatta. Då det gäller att taga ståndpunkt i denna fråga, har
man emellertid att taga hänsyn jämväl till de båda andra, redan fullständigt
genomförda grenarna av socialförsäkringen. Ses frågan ur denna synvinkel,
kan man näppeligen komma till annat resultat än att vid sjukkasseverksamhetens
ordnande det allmännas intresse måste ställas före de enskildas.

Utan att så sker nödgas man nämligen sannolikt för alltid uppgiva tanken
på en enhetlig organisation av socialförsäkringens olika grenar och förenklingar
i dess förvaltning, varom riksdagen i skrivelse den 18 maj 1920 anhöll om
utredning skyndsammast möjligt. Styrelsen finner sig därför visserligen kunna
i princip biträda de grunder, på vilka reformförslaget bygger. Men å
andra sidan kan dock icke styrelsen — med hänsyn bland annat till de i det
föregående framställda erinringarna •— förorda de nu föreliggande författningsutkasten,
utan förutsätter att desamma komma att underkastas en ingående
och grundlig omarbetning.»

Granskning snämndens flesta ledamöter anförde i organisationsfrågan följande: »Då

det av ekonomiska skäl icke torde vara möjligt att under de närmasteåren
i vårt land genomföra en obligatorisk sjukförsäkring, är det, enligt de
sakkunnigas uppfattning, angeläget att den frivilliga sjukkasserörelsen reformeras
och att stat och kommun på ett mera effektivt sätt än vad nu är förhållandet
stödja verksamheten.

Vid en reform av sjukkasserörelsen och höjande av det allmännas bidrag till
densamma är det emellertid av vikt, att frågan om sambandet mellan denna
och övriga grenar av socialförsäkringen icke släppes ur sikte, och vid en omläggning
av sjukkasseverksamheten bör man därför till befordrande av socialförsäkringens
enhetlighet i möjligaste mån söka åstadkomma en koncentration
av rörelsen. Icke minst då det gäller att väcka och underhålla det lokala,
kommunala intresset för sjukkasserörelsen torde denna centralisering visa sig
vara av största värde. Härvid må dock påpekas, att denna försäkringsgren är
irivillig, vilket givetvis gör, att den i vissa fall kommer att intaga en något
annan ställning än andra grenar av socialförsäkringen. De sakkunniga ansluta
sig sålunda till principen om, att endast en sjukkasseorganisation inom samma
verksamhetsområde må antagas till statsunderstödd sjukkassa.

Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 117.

Vid genomförande av denna omorganisation är det likväl av största betydelse,
. att hänsyn tages, så långt det är möjligt utan att systemet sönderbrytes,
till nu existerande organisationsförhållanden och att man söker erhålla de nuvarande
sjukkassornas välvilliga medverkan vid reformens genomförande. I
det remitterade utkastet föreslås — med ett undantag —- att endast lokala
sjukkassor skola godkännas som bärare av den statsunderstödda sjukförsäkringen.
Beträffande förenämnda, såsom undantag angivna, i punkt 18 omförmälda
kassor, finna de sakkunniga icke tillräckliga skäl tala för att dessa
skola intaga en särställning och åtnjuta statsbidrag i annan ordning än övriga
kassor. För rikssjukkassorna har man icke tänkt sig någon annan verksamhet
än att de eventuellt skulle ombildas till återförsäkringskassor. Med
den omfattande verksamhet, som dessa kassor bedriva, i synnerhet på landsbygden.
vore det emellertid utan tvivel av stort värde för bibehållande och utbredning
av den nuvarande sjukförsäkringen, om även denna organisationsform
vid den nya lagens genomförande kunde godtagas som bärare av sjukförsäkringen.

Det vill synas de sakkunniga, vilket även antytts av socialstyrelsen, som
om det icke skulle vara omöjligt finna en organisationsform, varigenom, utan
att systemet sönderbrytes, antingen en lokal sjukkassa eller en avdelning av
rikssjukkassa inom ett visst område kunde bliva bärare av den statsunderstödda
sjukförsäkringen. De sakkunniga äro dock medvetna om att icke oväsentliga
svårigheter resa sig för realiserande av denna tanke.

Då de sakkunniga sålunda förorda förslagets grundprincip om endast en
statsunderstödd sjukkassa inom samma verksamhetsområde, anse sig de sakkunniga
tillika böra föreslå en närmare undersökning, huruvida icke med tilllämpning
av denna princip en bärande organisationsform kan skapas, som medgiver
inpassandet av rikssjukkassorna som organ för sjukförsäkringen.»

Inom granskningsnämnden hava emellertid två ledamöter, herrar Laurén och
Strindhmd, uttalat tvivelsmål om lämlpligheten av den föreslagna centralisationen,
därvid den sistnämnde såsom skäl för sin ståndpunkt anfört, att konkurrens
mellan kassorna näppeligen kunde anses vara till men, förrän den dreves
så långt att kassornas ekonomiska soliditet äventyrades, en risk som kunde
förebyggas genom skärpta fordringar beträffande kassornas fondbildning.

A idare hava två av nämndens ledamöter, herrar Jansson och Lindhagen, på
denna punkt yttrat:

»I fråga om centralisation av den frivilliga sjukkasserörelsen, så torde denna
icke böra gå längre, än att båda nu erkända sjukkassetyper, lokala sjukkassor
och rikssjukkassor, tillerkännas rätt att uppehålla ett organ vardera inom varje
sjukkasseområde. De sakkunnigas beslut innebär monopol för sjukkassa att
utöva verksamhet, vilket icke torde bliva till gagn för rörelsens framtida utveckling.
Därtill skulle de stora rikssjukkassorna genom ett godtagande av
de sakkunnigas beslut komma att högst väsentligt beskäras i sin organisation,
samt härvid få avstå från fördelaktiga risker i ett större antal städer och i
landskommunerna, men få behålla de större riskerna i Norrland — där huvudsakligast
rikssjukkassor arbeta — och vid bruken i Mellansverige. Verkningarna
av en anordning, sådan som den här förordade, kunna visserligen icke nu
överskådas, men grundad anledning finnes befara, att rörelsen härigenom komme
att lida svårt avbräck.»

Även dessa ledamöter godkänna alltså i princip centralisationstanken och förorda
allenast en modifikation däri, vilken kan betecknas som tvåkassesystem

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

och vilken påkallats av önskvärdheten att kunna inordna rikssjukkassorna i
den statsunderstödda sjukkasserörelsen, ett spörsmål, till vars lösning i en annan
form jag i det följande skall återkomma.

Sociala rådets J ämväl flertalet medlemmar av sociala rådets s j u k k as s e sektion anslöto sig
^sektion* till de principer på vilka utkastet byggt i fråga om kassornas organisation.

Departe- Det må beträffande frågan om enhetskassesystemet till en början frainmentschefeB.
att denna princip allmänt godtagits och i så stor utsträckning som möj ligt

genomförts inom den obligatoriska sjukförsäkringen.

I själva verket torde ock denna organisationsform vara den enda, som nöjaktigt
undanröjer de förut påpekade missförhållandena inom den nuvarande
sjukkasserörelsen. Denna organisation skulle på samma gång i fullt tillfredsställande
grad medgiva den obehindrade tillväxt i omfattning, som kräves
för att en sjukkasseorganisation skall icke blott ernå erforderlig ekonomisk
bärkraft utan även i administrativt hänseende kunna så ordna sin verksamhet,
att det blir möjligt att på ett allsidigt och rationellt sätt bedriva och utveckla
densamma. Tillika skulle erforderliga förutsättningar uppstå för ett samarbete
med organen för den övriga socialförsäkringen. En uppdelning av sjukkasseverksamheten
i en ort på flera organisationer är enligt sakens natur avgjort
till hinder för ett samarbete av sistnämnda slag.

De betänkligheter- som framförts, rikta sig också så gott som uteslutande åt
annat håll. Man ryggar sålunda tillbaka för den omvälvning i bestående förhållanden,
som den ifrågasatta nyorganisationen måste medföra. De nuvarande
sjukkassorna skulle därigenom, menar man, se sig hänvisade att antingen upphöra
med sin förutvarande självständiga verksamhet och uppgå i nybildade organisationer
eller att fortsätta verksamheten såsom icke statsunderstödda kassor.
Frånsett det starka motstånd, som till följd härav sannolikt komme att
resas mot reformen, förelåge ock möjligheten, bland annat, att ett större antal
kassor kunde välja den senare utvägen, i vilket fall reformen, om den över
huvud läte sig genomföra, skulle bliva i övervägande grad till skada i stället
för till gagn. Till synes gälla dessa betänkligheter i främsta rummet rikssjukkassorna,
vilka för närvarande räkna omkring 280,000 medlemmar, d. v. s.
omkring 40 procent av de nuvarande registrerade sjukkassornas sammanlagda
medlemsantal, och alltså omfatta en väsentlig del av hela sjukkasserörelsen.
Men även slutna kassor med stöd av arbetsgivare eller sammanhållna av
annat gemensamt intresse hava på sina håll ansetts bliva lidande genom förslaget.

Utan tvivel äro dessa invändningar av beskaffenhet att påkalla den största
uppmärksamhet.

Vad emellertid beträffar de sjukkassor vilkas verksamhet redan är inskränkt
till ett lokalt begränsat område vill det synas att opinionen bland dem gentemot
en koncentration av ifrågasatt slag är i övervägande grad gynnsamt
stämd. I detta hänseende kan jag åberopa det yttrande, som i anledning av besparingskommitténs
förslag avgivits av styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund,
vilken organisation närmast företräder de lokala sjukkassornas

Kungl. Maj:ts proposition nr 117. 43

intressen. I detta nyss återgivna yttrande uttalas sålunda anslutning till enhetskasseprincipen.

Jag vill även erinra om att under årens lopp och ej minst under senaste tid
en ganska stark strävan gjort sig gällande att i större eller mindre utsträckning
få till stånd sammanslagningar av sjukkassor, verkande i samma ort, och att
dessa strävanden även i många fall krönts med goda resultat. Denna företeelse
synes mig vittna om att man på detta håll rätt allmänt börjat komma
till insikt om fördelarna med en koncentration av sjukkasseverksamheten. Det
sista exemplet på dylik sammanslagning är den som kommit till stånd i Stockholm,
där redan 16 sjukkassor med ett medlemsantal av över 50,000 sammanslutit
sig till en enda kassa, vilken meddelar sjukhjälp under obegränsad tid.

Visserligen har socialstyrelsen i sitt nyss återgivna uttalande uttryckt tvivel
om att sjukkassorna i gemen skulle vara villiga att även mot de förmåner den
föreslagna reformen bjuder offra sig för det allmänna bästa.

För min del hyser jag däremot en bestämd förhoppning om möjligheten
att på den föreslagna vägen i väsentlig omfattning åvägabringa ett enhetskassesystem.
Såsom jag nyss anfört, hava på många platser omfattande sammanslagningar
redan kommit till stånd på frivillig väg, trots att fördelarna
därmed icke i något fall varit så påtagliga som fallet skulle bliva vid
den nu föreslagna omorganisationen. Jag kan icke tro annat än att denna utveckling
skall kraftigt befrämjas, då fråga nu blir om en allmän omorganisation,
påkallad av en ny lagstiftning, varigenom man inom sjukkassorna ställes
inför valet mellan å ena sidan avsevärt ökade förmåner, som i väsentlig omfattning
icke skulle föranleda ökade ekonomiska uppoffringar från de försäkrades
sida — i varje fall skulle så bliva förhållandet inom de lägre sjukhjälpsklasserna
— och å andra sidan en fortsatt verksamhet under betydligt ogynnsammare
förhållanden än hittills. Med avseende å den omständigheten att den
verksamhet, som för närvarande utövas av åtskilliga sjukkassor är anknuten till
vissa för medlemmarna inom respektive kassor gemensamma strävanden och
intressen, utgörande ett föreningsband dem emellan, som de enligt socialstyrelsens
förmenande skulle vara obenägna att släppa, vill jag vidare anföra,
att åtminstone i de många fall, där det sammanhållande intresset är av övervägande
ekonomisk natur och dess praktiska betydelse ligger huvudsakligen
däri, att medlemmarna samfällt eller genom utomståendes medverkan kunnat
inom sin kassa bereda sig särskilda sjukhjälpsförmåner, exempelvis fri läkarvård
eller medicin, eller en relativt billig försäkring — såsom ej sällan är förhållandet
i fråga om de s. k. arbetsgivarekassorna, avsedda för arbetare vid
visst företag — dessa nu tilltänkta reformer som regel icke torde lägga hinder
i vägen för vederbörande att även i fortsättningen åtnjuta samma fördelar, låt
vara genom förmedling av annan sjukkassa än förut. Till detta ämne återkommer
jag emellertid i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Sjukkassornas
lokala
begränsning.

Socialstyrel sen.

Gransknings nämnden.

Fråga» om lokal begränsning av de statsunderstödda kassornas

verksamhet.

Beträffande den andra huvudpunkten i organisationsformen — den lokala
begränsningen av kassornas verksamhet — hava ganska starka betänkligheter
gjort sig gällande bland dem som yttrat sig i frågan. Dessa betänkligheter
hava väl i allmänhet ej varit av principiell natur utan hänfört sig till den omständigheten
att en stor del av den befintliga sjukkasserörelsen, nämligen rikssjukkas.
sorna, äro organiserade efter motsatt princip, d. v. s. utan lokal begränsning;
man bär nämligen fruktat, att dessa kassor ej skulle vilja vidtaga den
omorganisation som krävdes för ett inordnande i det nya systemet. En sådan
ståndpunkt är helt naturlig redan med hänsyn därtill att reformen, sådan den
av besparingskommittén utformats, skulle innebära en upplösning av dessa
kassors nuvarande organisation, vilket i sin ordning bland annat skulle medföra
ett försättande ur funktion av den stora administrativa apparat, vilken inom de
större av rikssjukkassorna småningom vuxit fram och intimt sammanknutits
med verksamheten. På dessa skäl och i anseende till den starka sammanhållning,
som synes utmärkande för dessa kassor, och omfattningen av deras till rikets
olika delar utsträckta verksamhet har man trott sig här hava att räkna
med ett starkt och vittutgrenat motstånd mot reformen. Därvid har ansetts
böra tagas i betraktande, att inom vissa större rikssjukkassor det sammanhållande
bandet utgöres icke blott av försäkringsintresset utan jämsides därmed
även av andra starka intressen, även sådana av stor social betydelse —
jag syftar här närmast på nykterhetsintresset. Härtill kommer så även, att
rikssjukkassorna hittills fyllt en viktig plats inom vårt sjukkasseväsende.
Tack vare just sin speciella organisation har det sålunda lyckats dessa sjukkassor
att i avsevärd omfattning utbreda sjukkasseverksamheten även till de
trakter inom riket, där på grund av befolkningens gleshet förutsättningar saknats
för bildandet av sjukkassor med lokalt begränsat verksamhetsområde.

Angående de ytterligare skäl, som rikssjukkassorna anfört till stöd för sin
avvisande hållning, hänvisar jag till det yttrande deras centralorganisation avgivit
över besparingskommitténs betänkande. (Bil. sid. 308—313. )

Under det fortsatta utredningsarbetet hava de av nyssnämnda förhållanden
vållade svårigheterna från olika håll påpekats.

Socialstyrelsen har, såsom redan nämnts, i sitt över de sakkunnigas utkast
avgivna utlåtande i princip givit sin bestämda anslutning till den föreslagna
organisationsformen men tillika uttalat sina tvivelsmål rörande möjligheten
att på frivillighetens väg allenast genom ökade statsbidrag genomföra densamma.
Dessa sina tvivelsmål synes styrelsen i första hand bygga på svårigheten
att vinna rikssjukkassornas medverkan till en omorganisation, vilken
skulle medföra deras förintande som enhetliga organisationer.

Granskning snämnden har på denna punkt i sitt nyss återgivna yttrande anfört,
att man borde kunna finna en organisationsform, varigenom utan att
systemet sönderbrötes antingen en lokal sjukkassa eller en avdelning av riks -

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117. 45

sjukkassa inom visst område kunde bliva bärare av den statsunderstödda sjukförsäkringen.

I detta sammanhang erinras även om herrar Janssons och Lindhagens i det
föregående återgivna särskilda yttrande inom granskningsnämnden.

Även inom sociala rådets sjukkassesektion har en ledamot, herr Björklund,
förordat bibehållande av rikssjukkassorna såsom organisationsform för den
statsunderstödda sjukkasserörelsen.

Förut har jag framhållit, att förverkligandet av de med enhetskassesystemet
åsyftade önskemålen måste modifieras med hänsyn till de bestående förhållandena.
Skulle ett strängt fasthållande vid enhetskasseprincipen medföra, att
rikssjukkassornas hela medlemsstock, d. v. s. cirka 40 procent av alla sjukkassemedlemmar,
ej blott ställdes utanför de med reformen avsedda förbättringarna
utan rent av finge sin sjukförsäkring försämrad, måste tydligen de modifikationer
göras som — utan att sönderbryta reformens innebörd — kunna förhindra
denna konsekvens. Jag har därför under utredningsarbetets fortgång
haft min uppmärksamhet fäst på spörsmålet om möjligheten att bereda rikssjukkassorna
en sådan plats i den nya organisationen, att deras medverkan för
densammas genomförande kunde påräknas.

En sådan möjlighet hade antjdts redan av socialstyrelsen i dess i anledning
av besparingskommitténs betänkande avgivna yttrande. På tal om en av besparingskommittén
framkastad tanke om bildande av en återförsäkringskassa
till s1 öd för de små lokala sjukkassorna anförde styrelsen sålunda, att det synts
styrelsen icke vara uteslutet, att samma tankegång skulle kunna tillämpas i
fråga om den sjukhjälpsverksamhet, som utövades av rikssjukkassorna, och
att alltså även dessa kassor, ehuru visserligen efter väsentliga ändringar i sin
konstitution, skulle kunna användas inom den nya organisationen Förutsättningen
härför skulle emellertid enligt styrelsens mening vara, att de nu
existerande, rättsligt osjälvständiga och formellt endast som ombud för kassastyrelsen
verkande lokalavdelningarna kunde konstitueras såsom inom vissa
gränser självständiga och med en viss grad av rättskapacitet utrustade organ.
Rikssjukkassorna skulle på samma gång såsom sådana bibehållas som huvudförening,
med uppgift bland annat att fungera som återförsäkringskassa för de
till densamma hörande underföreningarna (de ombildade lokalavdelningarna).

Med anknytning till denna tanke har därför inom socialdepartementet företagits
närmare utredning i ämnet. Därvid togs visserligen under övervägande
huruvida ej, med bibehållande av rikss.jukkassan såsom sådan som den principala
försäkringsgivaren mot medlemmarna, dess ansvarighet för sjukhjälpen
-— eller viss del därav — åt varje lokalavdelnings medlemmar kunde begränsas
till vad av kassans inkomster och tillgångar kunde anses belöpa på lokalavdelningen.
Det befanns emellertid, att utkrävandet av en sålunda begränsad
ansvarighet genom utmätning eller konkurs skulle kräva ganska invecklade
regler, vilka skulle kunna vålla kassorna betydande svårigheter. En sådan
begränsning i lokalavdelningarnas medlemmar tillkommande rätt till sjukhjälp
måste därjämte såsom konsekvens medföra en vidsträckt autonomi be -

Sociala rådets
sjukkassesektion.

JRikssjukkassans
inpassande
i
enhetskassesystemet.

Socialstyrel sen.

De sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Departements chefen.

träffande fondbildning och medelsförvaltning, vilken skulle göra lokalavdelningarna
praktiskt taget oberoende av huvudorganisationen, åtminstone för den
del av deras tillgångar och inkomster som motsvarade den till dem begränsade
ansvarigheten. Svårigheter komme vidare att uppstå beträffande fördelningen
av statsbidraget på kassan och dess lokalavdelningar.

En nära liggande väg befanns däremot framkomlig och ledde även till ett
preliminärt förslag, innebärande i huvudsak, att den förutvarande sjukkasseverksamheten
i sjukhjälpshänseende omorganiserades med tillämpning av ett
konsekvent genomfört lokalkassesystem och att samtidigt till beredande av det
stöd, som i anseende till den väsentligt utsträckta sjukhjälpstiden vore behövligt
åtminstone för de mindre lokalkassorna, skulle genom sammanslutning av lokalkassor
bildas särskilda återförsäkringskassor. De förutvarande rikssjukkassornas
lokalavdelningar skulle, enligt detta förslag, visserligen antingen införlivas
i lokalkassesystemet genom sammanslagning med övriga på samma ort
förut verkande lokala sjukkassor eller med lokalavdelningar till andra rikssjukkassor
eller, eventuellt, där lokalavdelning varit ensam sjukkasseorganisation
i sin ort, där bilda en självständig lokalkassa. Emellertid låg på
samma gång den tanken till grund att för de större rikssjukkassornas vidkommande
i dessas ställe och med deras förutvarande administrativa centralorgan
såsom kärna skulle upprättas en återförsäkringskassa av nyss angivet
slag. Meningen var vidare, att i förekommande fall med återförsäkringsverksamheten
skulle kunna kombineras den begravningshjälpsverksamhet,
som tidigare till äventyrs utövats av den ifrågavarande rikssjukkassan.
I sistnämnda fall komme alltså en viss kontinuitet med rikssjukkassans
förutvarande verksamhet att bevaras och den sammanhållning, som ägt rum
mellan medlemmarna, komme följaktligen att kunna vidmakthållas.

Om jag också ur flera synpunkter funnit den sålunda föreslagna anordningen
förenad med vissa olägenheter, är det dock min uppfattning, att densamma
skulle hava inneburit en i principiellt hänseende riktig och praktiskt genomförbar
lösning av problemet. I sitt yttrande över de inom socialdepartementet
utarbetade utkasten har socialstyrelsen visserligen på angivna skål
förklarat sig anse förslaget outförbart. Jag har dock icke kunnat finna de
av styrelsen åberopade skälen bindande; anledning saknas emellertid att nu
ingå på denna fråga.

Förslaget har nämligen även ur andra synpunkter mött motstånd. Rikssjukkassorna
synas ej hava varit tillfredsställda med den ställning de enligt utkastet
skulle intaga. Och från den lokalt organiserade sjukkasserörelsen har
försports motvilja mot att anlita rikssjukkassornas centralorganisationer såsom
organ för återförsäkring. Då därtill kommer, att den föreslagna anordningen
måste bliva behäftad med vissa organisatoriska svagheter och skulle ställa sig
förhållandevis dyr, har jag ansett mig böra låta detta förslag falla.

Under sådana omständigheter har jag till förnyat övervägande upptagit frågan,
huruvida rikssjukkassorna skulle kunna jämte de lokala kassorna göras
till bärare i första hanel av den nya statsunderstödda sjukförsäkringen. Innan

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

jag redogör för det resultat vartill jag därutinnan kommit, vill jag något,
utförligare redogöra för dessa kassors organisation och verksamhet samt de
anmärkningar, som framställts däremot. Statistiska uppgifter rörande dessa
kassor återfinnas i förutnämnda Bilaga C, tabell 34.

Jag har redan utförligt berört den starka splittring, som under nuvarande
förhållanden är rådande inom vårt sjukkasseväsende. Av vad sålunda anförts
torde hava framgått, hurusom rikssjukkassorna genom sina många lokalavdelningar
på platser, där lokala sjukkassor funnits eller förutsättningen för bildande
av sådana kassor varit för handen, i väsentlig grad bidragit till densamma.
Det är till och med långt ifrån sällsynt, att flera än en lokalavdelning
av en och samma rikssjukkassa äro i verksamhet på en ort. Med avseende
härå tillåter jag mig ännu en gång hänvisa till den tabell (Bilaga C, tabell 20),
som jag i nu berörda hänseende förut åberopat. I ett flertal landskommuner
i mellersta Sverige och Norrland finnas lokalavdelningar till ett antal av mellan
25 och 30 i varje. Tydligt är, såsom jag i det föregående framhållit, att
genom dessa förhållanden tillkomsten av lokala kassor försvåras eller att de
kassor av detta slag, som redan finnas å respektive orter, i större eller mindre
grad hindras i sin tillväxt och utveckling till större och mera bärkraftiga organisationer,
och härigenom blir sjukkasserörelsen i sin helhet lidande. I varje fall
kunna de lokala kassorna tydligen icke utvecklas i den grad, som eljes kunnat
bliva fallet — ett förhållande som innebär en kännbar olägenhet.

En omständighet, som i detta sammanhang torde böra särskilt framhållas
såsom innebärande en förklaring till rikssjukkassornas stora konkurrenskraft
är följande. För bestridande av de kostnader, .som äro förenade med utgivande
av sjukhjälp till medlemmarna inom viss lokalavdelning av rikssjukkassa, är
man inom lokalavdelningen icke hänvisad allenast till de medel, som i form
av avgifter influtit från lokalavdelningens egna medlemmar, utan för sådant
ändamål kan, om sagda medel därtill icke förslå, vad som ytterligare erfordras
rekvireras från centralkassan, vilken i dylika fall äger att ställa till förfogande
de överskott, som uppstått inom andra lokalavdelningar på grund av där rådande,
gynnsammare förhållanden. De merkostnader, som under ett visst år eller
mera stadigvarande uppkomma inom särskild lokalavdelning, i förra fallet på
grund av tillfällig över sjuklighet i orten i fråga — exempelvis i samband med
uppträdande sjukdomsepidemier — i senare fallet på grund av där rådande
hälsofarliga förhållanden av mera permanent beskaffenhet, utjämnas sålunda på
övriga lokalavdelningars medlemmar, speciellt dem, bland vilka sjukligheten
under året i fråga eller som regel varit relativt ringa. I de orter där större
sjuklighet uppträder, innebär detta givetvis för där befintliga lokalavdelningar
av rikssjukkassorna en styrka i konkurrensen med de på platsen verkande lokala
sjukkassorna, vilkas medlemmar själva helt och hållet måste bära sjukhjälpskostnaderna.
Denna omständighet jämte den benägenhet för bildande av nya
sjukkassor, som ofta göra sig gällande, och den större lätthet, varmed en lokalavdelning
av en redan bestående rikssjukkassa kan bildas, jämfört med vad
fallet är i fråga om bildandet av ny lokalkassa, alldenstund de besvärligheter
som äro förenade med avfattandet av stadgar, registrering m. m. i förra fallet

Rikssjnkkassomas
nuvarande
organisation
och
verksamhet.

48 Kuntjl. Maj:is proposition nr 117.

undvikas —- allt detta gör, att rikssjukkassorna lätt få försteget i konkurrensen
om medlemmar framför de lokala kassorna. Det har också visat sig, att nyanslutningen
till sjukkasseverksamheten allt mer och mer utlallit till rikssjukkassornas
förmån. En verkan härav har blivit, att pa flera orter bildandet av
lokala sjukkassor blivit nära nog en omöjlighet och att förut befintliga sådana
kassor äro stadda i utdöende, i det att tillslutningen av nya medlemmar mer
eller mindre fullständigt upphört, medelåldern bland de kvarvarande, och i samband
därmed även genomsnittssjukligheten, blivit oroväckande hög, och såsom
en följd härav har ekonomien blivit otillfredsställande. Till belysande härav
vill jag anföra följande siffror, utvisande för ett antal stadssamhällen rikssjukkassornas
övervikt över de lokala kassorna och sistnämnda kassors genom
konkurrensen med rikssjukkassorna försämrade ställning i anseende till medelåldern
inom försäkringsbeståndet.

	Lokala kassor	Rikssjukkasseavdelningar	Tillhopa
antal kassor	antal medlem- mar	medel- ålder	antal avdelnin- gar	antal medlem- mar	medel- ålder	medel- ålder
Sollefteå......	... i	47	60,6	n O	215	45,8	48,4
Avesta.......	. . . 2	154	55,2	9	982	42,6	44,3
Motala.......	. . . 2	348	54,9	7	1,289	43,5	45,9
Varberg.......	p,	255	54,4	7	837	36,5	40,7
Visby........	. . . 3	854	53,9	9	774	41,5	48,0
Skara........	. . . 1	81	53,5	8	414	42,5	44,3
Örnsköldsvik.....	. . . 1	101	52,1	7	832	39,4	40,8
Arboga.......	• ■ ■ j 1	164	51,9	5	558	40,5	43,1
Sala........	. . . \| l	222	50,3	11	738	43,0	44,7
Falköping......	... 4	313	50,1	7	791	34,7	39,1
Hässleholm.....	. . . 2	251	49,7	8	487	.43,6	45,7
Nässjö.......	2	234	48,8	14	840	41,0	42,7
Härnösand......	2	355	48,4	12	992	43,5	44,8
Umeå........	... i i	225	47,6	10	831	43,3	44,2
Köping.......	... 1 i	383	47,5	9	1,049	43,1	44,3

Dessa siffror, vilka avse 1924 års slut, äro icke i sitt slag fullständiga och
uttömmande utan äro att betrakta såsom mer eller mindre typiska exempel på
förhållandena i förevarande avseende. De torde emellertid tydligt visa, att
den fortgående nybildningen av rikssjukkasseavdelningar kan utöva en ogynnsam
inverkan på de lokala sjukkassornas verksamhet. Då medelåldern inom
rikets sjukkassor, såsom redan nämnts, utgör omkring 41 år. finner man att de
här ifrågavarande lokalkassorna genomgående förete en medelålder, i betänklig
grad överstigande den normala, medan medelåldern inom lokalavdelningarna
genomsnittligt sett är normal, detta tydligen på den grund att de få mottaga
de nya åldersgrupper, som inträda i sjukförsäkringen. Betraktar man samtliga
organisationer på respektive platser tillhopa, finner man, att även i detta fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

medelåldern i stort sett är tillfredsställande, om ock i vissa fall en övernormal
medelålder kan konstateras.

Även oavsett nu angivna förhållanden har man ansett rikssjukkasserörelsen
förete vissa svagheter i förhållande till lokalsjukkassorna. Det skulle föra för
långt att här ingå på en undersökning av huruvida och i vad mån dylika anmärkningar
äga berättigande; jag vill blott erinra, att de avse att förvaltningskostnaderna
inom rikssjukkassorna skulle genomsnittligt vara högre än hos övriga
kassor ävensom och framför allt att rikssjukkassorna skulle förete högre
sjuktal, vilket sistnämnda förhållande å ena sidan hänförts till bristande
sjukkontroll inom rikssjukkassorna men av dessa kassor förklarats med en hänvisning
till att de i relativt stor utsträckning hade sin verksamhet i trakter av
landet — framför allt i Norrland — där sjukligheten faktiskt vore större än
den genomsnittliga och bland arbetare i mera hälsofarliga yrken.

Även om den faktiskt konstaterade översjukligheten inom rikssjukkassorna
väsentligen skulle kunna föras tillbaka på dylika förhållanden, lärer det vara
obestridligt, att ur sjukkontrollens synpunkt de lokala kassorna måste äga ett
bestämt företräde. Då inom en avdelning av en rikssjukkassa kostnaderna för
den översjuklighet, som på grund av försummad sjukkontroll kan förekomma,
enligt nu tillämpade regler icke komma att drabba avdelningens övriga medlemmar
i form av höjda premier eller minskade förmåner, är det nämligen fara värt
att intresset för en effektiv sjukkontroll icke kan hållas uppe. Centralstyrelsen
äger endast i inskränkt omfattning möjlighet att övervaka sjukkontrollens
fullgörande inom de många, i skilda delar av landet verkande lokalavdelningarna.

Även ur andra synpunkter torde rikssjukkassorna vara mindre än lokala kassor
lämpade som organ i ett enhetskassesystem. Lokalavdelningarnas ledning
har ofta icke den styrka och självständighet, som göra dem lämpade för ett
samarbete med andra socialförsäkringsgrenar och med kommunala organ. Det
kan väntas att, även om det kan garanteras att bidrag från viss ort blott kommer
sjukkasseverksamheten å denna ort till godo, kommunerna komma att visa sig
mera villiga att understödja eu självständig lokalkassa, på vars ledning de
hava större möjlighet att inverka i kommunens intresse. Vidare har den likformighet
i stadgebestämmelser mellan olika lokalavdelningar, som hittills varit
genomförd i samtliga rikssjukkassor, icke lämnat möjlighet till den anpassning
av verksamheten efter de speciella förhållandena i olika orter, vilken särskilt
inom en frivillig sjukkasseverksamhet är av stor betydelse. En följd härav
lärer bland annat vara, att de sjukvårdande uppgifterna, såsom beredande av
läkarvård m. m. icke, såvitt jag känner, på något håll omhändertagits av rikssjukkassorna.

Ä andra sidan bör det, såsom jag redan framhållit, icke förnekas, att rikssjukkassorna
gjort den svenska sjukförsäkringen stora tjänster, särskilt genom
sin verksamhet å orter, där lokala sjukkassor av brist på förutsättningar eller
möjligen allenast av brist på initiativ ej kommit att bildas. Det är visserligen
icke enbart ur denna synpunkt, som frågan om deras fortsatta verksamhet såsom
bärare av den sociala sjukförsäkringen skall bedömas. Men man kan ej för Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

bise den ovilja mot den föreslagna reformen, so;m skulle kunna alstras av uppfattningen
att någon orätt skulle ske rikssjukkassorna genom deras uteslutande
från sådan verksamhet. Och vidare kunna inom stora delar av vårt land på grund
av befolkningens gleshet ej bildas lokala sjukkassor, vilka äga på samma gång
nödigt medlemsantal för utjämningens verkställande och en sådan begränsning
av verksamhetsområdets lokala omfattning, som erfordras för utövande av nödig
sjukkontroll. En lokalavdelning av en rikssjukkassa kan däremot bildas med
ytterst obetydligt medlemsantal, då utjämningen av risken sker inom hela kassan.
De brister, som enligt vad nyss anförts torde få anses förenade med rikssjukkassorna
som organ för enhetskassesystemet, böra därför vägas mot fördelarna
dels av utsikten att vinna rikssjukkassornas intresserade aktiva medverkan
för reformens genomförande i stället för ett mer eller mindre kraftigt
motstånd, som bland annat toge sig uttryck i en för hela sjukkasserörelsen skadlig
konkurrens, dels utsikten att genom rikssjukkassornas användande få systemet
med statsunderstödda enhetskassor mycket snabbare och mycket fullständigare
genomfört i vårt land. Vid denna avvägning synas mig de skäl som
tala för rikssjukkassornas medtagande avgjort väga tyngst, särskilt som, enligt
vad jag senare skall anföra, de å andra sidan anförda olägenheterna torde kunna
väsentligen undanröjas.

I överensstämmelse med vad nu anförts har jag principiellt ställt mig på den
ståndpunkten, att rikssjukkassorna såvitt möjligt böra införlivas med enhetskassesystemet.
Grundsatsen att allenast en sjukkassa skall vara statsunderstödd
å varje ort synes mig emellertid icke kunna eftergivas utan att hela systemet
upprives. Den inom granskningsnämnden av herrar Jansson och Lindhagen
förordade lösningen med en lokalkassa och en rikssjukkasseavdelning
på varje ort kan jag alltså ej förorda. Det förtjänar för övrigt anmärkas, att
bakom även detta förslag måste ligga ett erkännande av nödvändigheten av en
centralisering, och det torde med denna utgångspunkt vara svårt att påstå, att
ett tvåkassesystem skulle äga företräde framför enhetskassesystemet. Det behöver
i sådant hänseende endast pekas på att man med förstnämnda system
skulle väsentligen gå miste om möjligheten till samarbete med andra socialförsäkringsgrenar.

Därest man alltså erkänner rikssjukkassornas fulla berättigande inom vissa
trakter, torde det emellertid icke vara rimligt om ens möjligt att inskränka
deras verksamhet till de ur sjukförsäkringssynpunkt mest svårarbetade områdena,
där lokala sjukkassor helt enkelt icke kunna bildas. Till stöd för denna
sin verksamhet böra rikssjukkassorna tydligen få äga lokalavdelningar å mera
gynnsamt lottade orter. Konsekvensen blir alltså, att rikssjukkassorna genom
sina lokalavdelningar skola äga samma rätt och möjlighet att bliva antagna till
statsunderstödda som lokalkassorna. Till frågan huru en dylik likställighet
skulle tillämpas i praktiken, då lokalkassor och rikssjukkassor tävla om att bliva
statsunderstödda, återkommer jag i annat sammanhang.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har jag låtit vidtaga vissa jämkningar
i de utarbetade utkasten i den av granskningsnämnden förordade riktningen.

Kungl. Mai:ts proposition nr 117.

Det av mig nu framlagda förslaget innefattar alltså icke den i punkt 2 av
de sakkunnigas utkast upptagna regeln, att statsunderstödd sjukkassa skall
vara lokalt begränsad. Till statsunderstödd för visst område skall följaktligen
enligt förslaget kunna antagas antingen en lokal kassa eller en rikssjukkassa,
vilken sistnämnda i sådant fall naturligtvis får utöva verksamheten
genom en till området begränsad lokalavdelning. Förutsättningen för rikssjukkassas
antagande bör givetvis vara, att kassan meddelar en sådan sjukförsäkring
som anses socialt tillfredsställande och som på sådan grund enligt
förslaget uppställts som ett allmänt minimum. Tillika bör tydligen fordras,
att även rikssjukkassa är villig att till avdelningar i sig upptaga andra å
orten befintliga lokalkassor och lokalavdelningar i annan rikssjukkassa, vilka
kunna vilja ansluta sig till den statsunderstödda sjukkasserörelsen. För att
en lokalavdelning av en rikssjukkassa skall kunna intaga en sådan ställning
som nyss sagts kommer i de flesta fall en viss koncentration att bliva nödvändig.
Ej blott samtliga lokalavdelningar av samma rikssjukkassa inom området
komma att få sammanslutas, utan även ett visst samgående mellan de olika rikssjukkassorna
torde bliva erforderligt. Emellertid äro redan nu de flesta av de
större rikssjukkassorna sammanslutna till en centralorganisation. Och något
starkare motstånd mot ett ytterligare samgående — vare sig detta skulle få
formen av en fullständig sammanslagning eller en genom utbyte av medlemmar
kassorna emellan verkställd uppdelning av landet i olika rikssjukkasseområden
— synes från dessa kassors sida ej vara att förvänta. Redan nu äro planer å
bane att åstadkomma en viss enhetlighet i kassornas verksamhet.

Vilken åtgärd i dylikt hänseende som bör vidtagas torde kunna få bero på
vederbörande rikssjukkassor själva. Det har alltså icke ansetts erforderligt
att uppställa några särskilda kvalifikationer i fråga om storlek, verksamhetsområde
o. d. för rikssjukkassa, som skall kunna bliva statsunderstödd, utan
i dylikt hänseende skall liksom i fråga om lokala kassor avgörandet bero på
tillsynsmyndighetens i enlighet med de utfärdade bestämmelserna verkställda
prövning.

I ett hänseende torde emellertid en viss jämkning i rikssjukkassornas frihet
att ordna sin verksamhet böra föreskrivas. I punkt 4 i de ifrågasatta bestämmelserna
har upptagits stadgande om skyldighet för statsunderstödd sjukkassa
att enligt tillsynsmyndighetens föreskrift ändra sitt verksamhetsområde.
Huvudsj-ftet med denna bestämmelse är, såsom i annat sammanhang skall
närmare utvecklas, att de statsunderstödda sjukkassorna skola kunna förmås
att vidtaga de ändringar därutinnan, som kunna påkallas för sjukkasseväsendets
utveckling. Det i stadgarna bestämda verksamhetsområdet skall nämligen
enligt denna föreskrift överensstämma med det område, för vilket kassorna antagits
till statsunderstödda, och i detta område måste jämkning kunna ske, allt
efter som förhållandena på sjukförsäkringsområdet påkalla det. Av tillika
föreslagna bestämmelser om inskränkning i medlems rätt att kvarstå i kassan
följer därför, att kassan i regel icke får driva verksamhet inom område, där
annan sjukkassa är statsunderstödd. En sådan bestämmelse är tydligen erforderlig,
om enhetskassesystemet skall kunna uppehållas. Visserligen har det

Kungl. Maj :ts proposition nr 117.

ansetts erforderligt att i förslaget upptaga ett par undantagsföreskrifter
härutinnan, sammanhängande med övergången till den nya organisationen.
Och i punkt 19 i förslaget finnes den regeln, att statsbidrag ej utgår för medlem
tillhörande annan statsunderstödd sjukkassas område, varjämte i punkt 23
stadgas, att medlem för vilken statsbidrag ej utgår ej må tillgodoföras andel
i statsbidraget. Men full kontroll över att så ej sker kan näppeligen upprätthållas.
I varje fall lärer det icke kunna undvikas, att en allmän rätt för
kassa att hava — visserligen icke statsunderstödda — medlemmar inom området
för annan statsunderstödd kassa skulle kunna bereda kassan konkurrensmöjligheter,
som kunde avsevärt skada den statsunderstödda verksamheten å
den andra orten.

En följd av de principer som sålunda böra gälla bliver tydligen för rikssjukkassornas
del, att lokalavdelningar som icke antagits till statsunderstödda i
princip icke skola få finnas. Jag vill dock genast tillägga, att detta endast skulle
gälla med avsevärda modifikationer. Helt skulle det äga tillämpning endast
beträffande nyrekrytering av medlemmar liksom beträffande bildande av avdelningar
av nya medlemmar på orter där andra kassor antagits till statsunderstödda.
Att de vid övergången till det nya systemet befintliga medlemmarna
skola äga att — även på dylika orter — stå kvar i sina gamla avdelningar
har förut omnämnts och kommer i annat sammanhang att närmare utvecklas.
Vidare komma rikssjukkassorna att enligt de allmänna reglerna få
med statsunderstöd fortsätta verksamheten å orter, där annan statsunderstödd
kassa ej finnes. Därvidlag lärer emellertid förhållandet bliva det, att då å
viss ort finnes en lokalavdelning eller förutsättningar för bildande av on sådan,
rikssjukkassan kommer att antagas till statsunderstödd för denna ort.

Regler av den innebörd som nu angivits torde över huvud taget icke komma
att inverka menligt för rikssjukkassorna. Ett betydande medlemsantal skulle
under alla omständigheter återstå för dessa kassor. Utom alla de orter, där
de äro allenarådande, finnas ett flertal platser där de tillsammantagna hava
den förhärskande ställning, att de med säkerhet kunna räkna på att antagas
till statsunderstödda. Då en lokal kassa knappast utom i rena undantagsfall
såsom med starkt stöd av arbetsgivare eller dylikt kan tänkas utan statsunderstöd
lyckas att konkurrera med en statsunderstödd lokalavdelning av en rikssjukkassa,
hava rikssjukkassorna för övrigt tydligen att emotse anslutning från
sådana lokala kassors medlemmar.

För att komma till en något så när tillförlitlig föreställning i dessa hänseenden
har i samband med de inom departementet gjorda utredningarna på grundvalen
av inom socialstyrelsen föreliggande eller särskilt infordrade uppgifter
upprättats en statistik, avsedd att visa, i vilken utsträckning inom rikets olika
kommuner sjukkasseorganisationer av olika slag äro i verksamhet, alltså dels
lokala kassor, dels lokalavdelningar av rikssjukkassor, samt storleken av respektive
organisationers medlemsbestånd. Ett sammandrag av denna statistik
föreligger i ett antal tabeller, vilka torde få biläggas protokollet i detta ärende
(Bilaga C tabellerna 10—13 och Bilaga D). I det jag i övrigt i detta sammanhang
tillåter mig hänvisa till dessa tabeller, vill jag här endast anföra, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

under förutsättning att den nu antydda omorganisationen försigginge enligt
den grund, att den å viss ort ifrågakommande nya organisationen konstituerades
såsom en självständig lokal kassa eller en lokalavdelning av rikssjukkassa,
beroende på huruvida sammanlagda medlemssummorna inom å ena sidan de
förut i orten befintliga lokalkassorna och å andra sidan där arbetande lokalavdelningar
vore övervägande, resultatet skulle bliva att inom 807 kommuner
med en folkmängd av 2,800,000 personer lokalkassornas, inom 1,015 kommuner
däremot med en folkmängd av 2,656,000 personer rikssjukkasseavdelningarnas
numerär vore den större, vadan alltså vid en sträng tillämpning av nyssnämnda
princip den statsunderstödda sjukkasseverksamheten i orten inom de
förra kommunerna skulle komma att representeras av en lokal kassa, inom de
senare av en lokalavdelning av rikssjukkassa. Ser man, i stället för på kommunerna,
på mera naturligt avgränsade områden för sjukkassornas verksamhet,
s. k. sjukkasseområden, finner man, att lokalkassorna skulle erhålla områden
med 2,833,000 invånare och rikssjukkassorna områden med 2,592,000 invånare.
För de lokala kassornas del, samfällt betraktade, skulle omorganisationen komma
att medföra en vinst i medlemsantal, jämfört med nuvarande förhållanden, av
omkring 70,000 medlemmar — vid uppgörelse efter kommunindelningen cirka
5,000 mindre och efter områdesindelningen cirka 5,000 mera — detta huvudsakligen
inom städerna, för rikssjukkassorna däremot en motsvarande förlust.
Nyss åsyftade s. k. majoritetsprincip vid fördelning av sjukkasseområden torde
emellertid icke böra tillämpas utan vissa modifikationer, genom vilka förlusterna
för rikssjukkassorna skulle begränsas till högst 60,000 medlemmar, huvudsakligen
i städerna. Vidare bör bemärkas följande.

Vid nu återgivna beräkningar är förutsatt, att samtliga nu existerande registrerade
sjukkassor komma att med alla sina medlemmar inordna sig i det
nya systemet. Skulle detta icke bliva fallet men skulle dock förhållandet bliva,
att de fåtaliga rikssjukkassorna för sin del gå med under det att — såsom man
sannolikt har att i varje fall till en början vänta — ett större eller mindre
antal lokala kassor underlåta detta, blir förhållandet givetvis helt annorlunda.
I betraktande av rikssjukkassornas starka medlemsökning på landsbygden,
vilken de senaste åren uppgått till omkring 5,000 medlemmar per år, torde för
övrigt nämnda förlustsiffra för rikssjukkassorna redan under övergångstiden
bliva förbytt i ett överskott. Även andra omständigheter, på vilka det skulle
föra för långt att här ingå, peka i samma riktning.

Det har anförts, att även om i överensstämmelse med vad nu anförts lokalkassor
och rikssjukkassor formellt bleve likställda i fråga om rätten att bliva
antagna till statsunderstödda, resultatet i praktiken skulle bliva, att rikssjukkassorna
bleve hänvisade till orter med de ogynnsammaste förhållandena, där
lokalkassor ej kunde eller ej önskade komma till stånd; därigenom skulle rikssjukkassornas
ställning i ekonomiskt hänseende alltmera försvagas.

Dylika farhågor torde emellertid komma att visa sig ogrundade. För de
principer, vilka enligt min mening böra gälla vid prövning av ansökningar om
antagande, kommer jag att redogöra i annat sammanhang; här må blott anföras,
att dessa grundsatser gå ut på att full likställighet skall råda därut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Sättet för
rikssjukkassornus
inordnande
i enhet
skas sesystemet.

Departe mentschefen.

innan mellan de båda slagen av sjukkassor. Huru tillämpningen av nämnda
principer skulle i detta hänseende utfalla i verkligheten är tydligen omöjligt
att närmare förutse; det beror helt och hållet på den omfattning, i vilken ansökningar
inkomma från de olika hållen. En närmare granskning av de uppgifter,
som ligga till grund för den omförmälda utredningen, visar emellertid,
att det knappast är så att enligt en dylik fördelning rikssjukkassorna
i övervägande grad skulle till verksamhetsområde erhålla trakter med ogynnsamma
sjuklighetsförhållanden. Detta framgår för övrigt redan av en jämförelse
mellan tabellerna i Bilaga D samt de vid Bilaga H fogade tabellerna
angående sjuklighetsförhållandena inom sjukkassor i olika län. Därjämte komme
det att ligga i sakens natur, att rikssjukkassorna skulle få en väsentlig
del av sin verksamhet å orter, där de redan nu hava sitt största medlemsantal.
Någon avsevärd försämring i deras ställning torde alltså ej vara att befara.
Vidare må i detta sammanhang kraftigt understrykas, att i samma mån som
vid den ifrågasatta utjämningen av sjukkassornas risker systemet med s. k.
enhetliga premier kommer till tillämpning, de variationer beträffande sjukligheten
som kunna spela någon avsevärdare roll för en sjukkassas ekonomi, nämligen
de som angå de långvariga sjukdomsfallen, komma att utjämnas vid statsbidragens
tillmätande. Detta skulle gälla även för riksjukkassorna; och de
nackdelar som skulle kunna uppstå, därest dessa kassor mot all förmodan skulle
få de genomsnittliga sjuklighetsförhållandena försämrade i förhållande till de
nuvarande, skulle alltså under denna förutsättning bliva i allt väsentligt undanröjda.

Den första fråga som möter vid tillämpningen av den nu angivna principen
att rikssjukkassorna skola på enahanda villkor som lokalsjukkassorna inordnas
i enhetskassesystemet är deri, huru förhållandet bör ordnas mellan rikssjukkassans
centralorganisation och dess lokalavdelningar. I sådant hänseende hava
framkommit olika förslag, bland vilka blott må erinras om socialstyrelsens
nyss återgivna uppslag (Bil. sid. 177). Allvarliga olägenheter hava emellertid
befunnits vara förenade med samtliga dylika förslag.

Vid det fortsatta utredningsarbetet inom socialdepartementet hava alltså
ånyo verkställts undersökningar i olika riktningar rörande bästa sättet för
ordnandet av förhållandet mellan rikssjukkassorna och deras lokalavdelningar.
Därvid har befunnits, att det torde vara möjligt att utan någon genomgripande
ändring i rikssjukkassornas konstruktion åstadkomma de garantier som kunna
anses erforderliga för deras inordnande i det nya systemet. I och för sig torde
det väl också få anses såsom en väsentlig fördel, därest någon större rubbning
icke behöver ske i rikssjukkassornas organisation. Under sådana förhållanden
lärer det nämligen kunna förväntas, att desamma mycket snabbare och i väsentligt
större omfattning än i motsatt fall komma att ansluta sig till det
ifrågasatta systemet. Rikssjukkassorna skola alltså enligt förslaget ingå i
systemet med lokalavdelningar av i huvudsak oförändrad konstitution som
organ.

Den främsta av de nyss åsyftade garantier, som böra vara villkor för rikssjukkassors
antagande, tager sikte på den i det förut anförda berörda mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

gynnsamma egenskapen i rikssjukkassornas organisation att de lokala organen
knappast äga tillräckligt intresse för en effektiv tillsyn över dem som åtnjuta
sjukhjälp. För åstadkommande av nödig rättelse härutinnan torde emellertid
någon särskild lagstiftningsåtgärd icke vara erforderlig. I sådant hänseende
må nämligen erinras om att i 20 § mom. 1 i sjukkasselagen finnes föreskrivet,
att de fasta avgifter som sjukkassa skall upptaga till bestridande av kostnaderna
för sin verksamhet icke må göras olika för olika grupper av kassans
medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av vissa angivna orsaker.
Bland dessa finnes angiven olikhet medlemmarna emellan i avseende å understödsrätt
eller sjukdomsrisk. Vid behandlingen i statsrådet den 31 december
1925 av det förslag till vissa ändringar i sjukkasselagen, vilket genom proposition
(nr 113) denna dag förelagts riksdagen, anförde jag, att enligt min mening
detta stadgande lämnade rum för tillämpning av ett system med olika premier
på grund av skiljaktigheter i sjuktal exempelvis mellan lokala avdelningar
av rikssjukkassa, ävensom att en tillämpning av olika premier i dylikt fall
under vissa förutsättningar kunde bliva av betydelse för rikssjukkassornas inordnande
i den föreslagna nyorganisationen.

Vad som med denna uppfattning erfordras för vinnande av det åsyftade
målet att lokalavdelningarna skola själva bära viss risk för och alltså erhålla
intresse av hur verksamheten inom varje avdelning bedrives, är tydligen endast,
att rikssjukkassan i sina stadgar skall hava inryckt bestämmelse därom
att för samma sjukhjälpsförmåner olika premier kunna bliva gällande för
olika avdelningar, beroende på skiljaktigheter i fråga om sjukligheten. Den
olikhet i sjukdomsrisk, varom här är fråga, kan tydligen, såvitt den skall
avse ej en enda medlem utan en hel medlemsgrupp, allenast grundas på en
statistisk erfarenhet. Härvidlag kommer naturligtvis främst i fråga den konstaterade
olikheten i sjuklighet för olika åldersgrupper. Men även anställning
i visst yrke och bosättning å ort med ogynnsamt klimat kan statistiskt påvisas
föranleda översjuklighet. Något hinder torde ej heller möta att för en lokalavdelning,
där ett komplex av dylika faktorer åstadkommer översjuklighet, tilllämpa
högre avgifter. Huruvida en sådan statistiskt konstaterad översjuklighet
ej beror på några dylika faktorer utan allenast på en slappare sjukkontroll, är
en fråga som ej alltid låter sig besvara. Tydligt är emellertid, att ur rättvisans
synpunkt i sistnämnda fall föreligga än starkare skäl för avgiftsförhöjning.
Det kan i enlighet med vad nyss anförts icke anses strida mot sjukkasselagen,
att då en viss medlemsgrupp, här en lokalavdelning, genomgående visar högre
sjuktal — grunden härtill må vara vilken som helst —- avgifterna för denna
medlemsgrupp höjas. Medvetandet om att en sådan höjning kan ske får antagas
utgöra en kraftig sporre för lokalavdelningarna att hålla sina sjukhjälpskostnader
nere.

Den bestämmelse, som i enlighet med vad nu sagts synes böra finnas i statsunderstödd
rikssjukkassas stadgar, torde i allmänhet lämpligen kunna utföras
så att visserligen en enhetsavgift blir gällande för rikssjukkassan i dess helhet
men att vid i stadgarna angivna förhållanden viss tilläggsavgift skall uttagas.
Den föreslagna regeln i sådant hänseende (punkt 18) innebär ock möjligheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

för olika former av bestämmelsernas närmare utformande i stadgarna. Naturligtvis
behöver ej varje olikhet i sjukdagstalet medföra olika avgifter, och den
tid under vilken olikheten skall vara konstaterad kan ock variera.

Enligt de allmänna grunderna för de statsunderstödda kassornas organisation
och verksamhet kommer det att ingå i socialstyrelsens tillsyn över rikssjukkassorna
att vaka över att en stadgebestämmelse av nu angiven innebörd, som gjorts
till villkor för kassans antagande till statsunderstödd, verkligen efterleves och
att alltså tilläggspremien kommer att uttagas då så bör ske. Socialstyrelsen har
alltså på detta sätt möjlighet att hålla uppsikt över att förvaltningen inom
lokalavdelningarna sker på tillbörligt sätt.

Såsom nyss anförts hava rikssjukkassorna hittills icke i sin verksamhet upptagit
lämnande av läkar- eller annan sjukvård. En av huvudpunkterna i den
föreslagna nyorganisationen är emellertid, att denna form av sjukhjälpsverksamhet
skall kraftigt understödjas. Härav lärer följa, att även de rikssjukkassor,
som antagas till statsunderstödda, i så stor utsträckning som möjligt
böra bedriva sådan verksamhet. Detta lärer väl näppeligen kunna ske för en
kassa i dess helhet — vilket torde hava varit en av anledningarna till att sådana
förmåner icke för närvarande beredas — men det synes icke böra möta
hinder, att vissa av avdelningarna upptaga läkarvård på sitt program och att
alltså för dessa avdelningar premien liöjes i förhållande till nämnda förmåner.
1 själva verket blir förhållandet detsamma som om hela rikssjukkassan hade
en klass för läkarvård, ehuru i denna klass medlemmar funnes endast inom
vissa lokalavdelningar.

Med de skiljaktigheter, som på nu angivna sätt komma att råda mellan olika
lokalavdelningar, blir det vidare erforderligt, att kassans stadgar innehålla bestämmelser
om till vilken lokalavdelning en medlem skall räknas — en omständighet
som naturligtvis ej inverkar på det förhållandet, att han genom sitt medlemskap
är direkt berättigad och förpliktad mot kassan i dess helhet. Reglerna
i detta hänseende torde lämpligen böra ansluta sig till de regler för medlemmars
tillhörighet till lokala kassor, sorn i det följande komma att behandlas.

Kontrollen
över rikssjukkassornas
lokalav
delningar.

Departementschefen.

Med några ord bör måhända beröras de speciella förhållanden som komma
att uppstå i de fall, då enhetskassorna komma att vara lokalavdelningar i en
rikssjukkassa. Formellt blir det tydligen rikssjukkassan såsom helhet betraktad,
vilken antages till statsunderstödd för vissa bestämda områden, som motsvara
de särskilda lokalavdelningarnas områden. Kassan såsom sådan blir
ansvarig för rörelsen gentemot tillsynsmyndigheten, och kassan liar att ansöka
om och uppbära statsbidragen. Det blir kassans sak att utöva kontroll över sina
underavdelningar, men det bör tydligen stå socialstyrelsen öppet att genom
undersökning av de handlingar, som ligga till grund för avräkningarna mellan
centralstyrelsen och lokalavdelningarna, kontrollera de uppgifter som åberopas
vid rekvisitionen av statsbidrag. Av särskild vikt blir det tydligen i sådant
hänseende att kontrollera, att icke bidrag kräves för avdelningar eller för personer,
för vilka enligt de angivna grunderna bidrag ej må utgå. — Vidare blir
det tydligen rikssjukkassan såsom sådan, som kommer att, på sätt som förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

satts i det omförmälda förslaget till ändringar i sjukkasselagen, träda i förbindelse
med den ifrågasatta nya riksförsäkringsanstalten för slutande av
avtal om övertagande av viss olycksfallsförsäkringsverksamhet samt verksamhet
för bestämmande och utgivande av moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst
industriellt arbete. Klart är dock, att dylikt avtal jämväl må slutas endast
för viss eller vissa avdelningar, något som också framgår av formuleringen av
den föreslagna bestämmelsen i sådant hänseende i 3 § i det för riksdagen
framlagda förslaget till ny olycksfallsförsäkringslag.

Ännu en särskild grupp av sjukkassor torde böra i detta sammanhang något Fortsättningsberöras,
nämligen de s. k. fortsättningskassorna, av vilka för närvarande fin- kassornas
ett trettiotal med sammanlagt omkring 80,000 medlemmar.

Sjukhjälpstiden inom fortsättningskassorna är för närvarande i de flesta
fall icke tilltagen längre, än att densamma jämte den tid, för vilken sjukhjälp
av den sjuke förut åtnjutits inom vederbörande primärkassa, faller helt inom
den sjukhjälpstid, vilken enligt det nu föreliggande författningsförslaget skulle
komma att utgöra det obligatoriska minimum i detta hänseende för statsunderstödd
sjukkassa. Åtminstone såvida dessa kassors verksamhet hålles inom den
nuvarande ramen, skulle densamma följaktligen bliva överflödig i och med den
nu tilltänkta nyorganisationen av sjukkasseväsendet.

Det torde under sådana förhållanden få anses helt naturligt, att fortsättningskassorna
enligt förslaget icke vidare skola komma i åtnjutande av statsbidrag.

Det kan visserligen tänkas, att man även inom det nya systemet lämnade
rum för dylika kassor, i vilket fall alltså deras uppgift skulle bliva att bereda
sjukhjälp åt medlemmar inom sådana statsunderstödda sjukkassor, vilkas sjukhjälpstid
icke sträckte sig utöver de obligatoriska tre åren, för den sjuktid
alltså som infaller efter utgången av tredje sjukåret under ett sjukdomsfall.

Det synes mig emellertid, som om knappast tillräckliga skäl finnas för en
dylik anordning. Flertalet av de existerande fortsättningskassorna äro till
finnandes i städer eller andra mera folkrika platser. Med den koncentration
av sjukkasseverksamheten, som den nya organisationen skulle komma att medföra,
torde, därest behov av utsträckt sjukhjälpstid därstädes skulle finnas,
detta kunna tillgodoses av de statsunderstödda sjukkassorna själva, utan tillhjälp
av för sådant ändamål bildade särskilda organ.

På anförda grunder hava i förslaget icke upptagits bestämmelser om statsunderstödda
sjukkassor av sist antytt slag.

Förmena frågor rörande organisationsförslaget.

Enligt 80 § i 1910 års sjukkasselag handhaves registrering av och tillsyn å Tillsynssjukkassor
av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Enligt 95 § äger
Konungen meddela närmare föreskrifter om tillsynsmyndighetens organisation dess föröda
verksamhet. läggning.

Genom instruktion den 23 december 1910 för tillsynsmyndigheten över sjuk- bes^^ger
kasseväsendet i riket förordnade Kungl. Majrt, att tillsynsmyndighet skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Besparings kommittén.

Yttranden
över bespara
gskommitténs
betänkande.

Departe mentschefen.

tillsvidare vara kommerskollegium, och att för ändamålet skulle vara upprättad
en särskild byrå inom kollegium, sjukkassebyrån. Genom kungörelse samma
dag angående handläggningen av frågor om statsbidrag åt sjukkassor förordnades,
att sådana frågor skulle handläggas och beviljat statsbidrag utbetalas
av kommerskollegium i egenskap av tillsynsmyndighet. Ansökan om statsbidrag
skulle ingivas före den 30 juni varje år och vara åtföljd av dels ett exemplar
av kassans stadgar och dels enligt av tillsynsmyndigheten fastställt formulär
avfattade och av styrelsen styrkta uppgifter, som erfordrades för bedömande
till vilket belopp statsbidrag skulle beviljas.

Vid inrättandet av socialstyrelsen år 1912 överfördes sjukkassebyrån dit
från kommerskollegium (Instruktion för socialstyrelsen den 8 november 1912;
ny instruktion den 30 juni 1920). Genom kungörelse den 29 november 1912
förordnades, att kommerskollegii befattning med frågor om statsbidrag åt sjukkassor
skulle övertagas av socialstyrelsen.

Den 31 december 1921 utfärdades en ny kungörelse angående handläggningen
av frågor om statsbidrag åt sjukkassor. Beträffande sättet för ansökan
om statsbidrag innehöll denna kungörelse enahanda bestämmelser som 1910 års
kungörelse. Rätten till reell prövning av ansökningarna var däremot högst
väsentligt utvidgad. Enligt 1910 års kungörelse synes denna rätt hava varit begränsad
till prövning huruvida kassan i sina stadgar upptagit bestämmelser,
vilka med hänsyn till ändamålet med kassans verksamhet och dess sociala uppgift
vore obehöriga, och om kassan på sådan grund ej kunde anses berättigad
till statsbidrag. Enligt 1921 års kungörelse åter äger socialstyrelsen besluta,
huruvida och till vilket belopp kassa må tillerkännas statsbidrag, vilket stadgande
lärer innebära en allmän prövningsrätt beträffande kassans lämplighet
att understödjas av det allmänna.

Enligt 34 § i instruktionen för socialstyrelsen äger den som icke åtnöjes med
socialstyrelsens beslut att anföra besvär däröver — alltså även sjukkassa som
ej alls eller allenast med mindre belopp än som begärts erhållit statsbidrag.

Besparing skommittén har föreslagit, att socialstyrelsens sjukkassebyrå skulle
överföras till pensionsstyrelsen. Detta förslag motiverades med önskvärdheten
av närmare samverkan mellan de båda försäkringsgrenarna.

Besparingskommitténs förslag i sådant hänseende har avstyrkts av socialstyrelsen
(Bil. sid. 186), varemot pensionsstyrelsen förklarat sig under vissa
förutsättningar icke hava något att invända däremot (Bil. sid. 145).

Vid behandling i statsrådet den 31 december 1925 av förslag rörande nyorganisation
av den sociala olycksfallsförsäkringen har jag utförligt angivit min
ståndpunkt till frågan om socialförsäkringens enhetlighet och om samverkan
mellan olika försältringsgrenar, och tillåter jag mig att därutinnan hänvisa
till detta mitt anförande (proposition nr 109 sid. 31 ff.). Här må blott erinras,
att jag där framhållit betydelsen av samverkan mellan organen för de olika försäkringsgrenarna
såväl beträffande den centrala ledningen som även och än
mera i den lokala organisationen. I fråga om den centrala organisationen har

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

jag emellertid ej funnit skäl föreslå något sammanförande eller någon överflyttning
av olika grupper av ärenden. Bland skälen härför må här endast framhållas,
att dylika åtgärder torde böra ses i ett större sammanhang, omfattande
även andra spörsmål än bästa formen för handläggning av socialförsäkringsfrågor.
Vad särskilt angår behandlingen av frågor rörande sjukförsäkringen
är att tillägga, att socialstyrelsen genom sin sjukkassebyrå är tillsynsmyndighet
ej blott för sjukkassorna utan även för andra sammanslutningar för icke
affärsmässig personförsäkring, understödsföreningarna (lag den 29 juni 1912).

Kungl. Maj :t har vidare på min föredragning beslutat för den nu samlade riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning angående återförsäkringskassor (proposition
n:r 114), varjämte förslag föreligger rörande åtgärder till motverkande
av följderna av arbetslöshet, i vilka åtgärder skulle såsom en väsentlig
del ingå statsunderstöd åt frivillig försäkring för arbetslöshet i därför bildade
arbetslöshetskassor. Särskilt beträffande organ av sistnämnda beskaffenhet
torde det ligga i sakens natur, att tillsynen över dem bör förläggas till socialstyrelsen.
I viss mån är tillsynen över samtliga nu nämnda slag av sammanslutningar
så likartad, att detta samband måste tagas i betraktande vid bedömande
av frågan om den bästa formen för handläggningen.

Emellertid torde vissa förändringar med avseende å formen för handläggnin- Sättet för
gen av frågor rörande tillsynen över sjukkassor och tilldelande av statsbidrag handlägget
dem vara erforderliga. Det statsbidrag som nu utgår till sjukkassorna för frågor**™
varje år beräknas efter förhållanden, nämligen medlemsantal och sjuklighet, som statsbidrag.
avse nästföregående år. Något annat sätt för beräkningen än ett dylikt hän- Gällande befarande
till förfluten tid torde ej heller vara möjligt. Statsbidraget kan så- stammelserlunda
redan med nuvarande regler anses vara ett genom föregående verksamhet
intjänat belopp, som utbetalas i efterskott, ehuru för närvarande bidraget synes
i praktiken betraktas såsom avseende det år, då ansökan därom göres och utbetalning
sker. Svagheten med detta system är att en sjukkassa, då den meddelar
sjukhjälp i viss omfattning, ej med säkerhet kan veta, huruvida statsbidrag
därför kommer att utgå, liksom ej heller om premierna kunna beräknas
med hänsyn till att en del av risken kan komma att täckas av dylikt bidrag.

Lnder de hittillsvarande förhållandena har denna omständighet emellertid ej
spelat så stor roll. Även efter det socialstyrelsens prövningsrätt utvidgats
genom 1921 års kungörelse, lärer vägran av statsbidrag hava hört till undantagsfallen.
En kassa, som efterlever lag och stadgar, har alltså kunnat med
något så när säkerhet påräkna statsbidrag.

Annorlunda skulle saken tydligen med bibehållande av samma anordning Departeför
statsbidragens tillmätande komma att ställa sig under ett enhetskassesystem. mentschefeu.
Det torde för övrigt ligga i öppen dag, att en konsekvens av detta system måste
vara. att det på förhand angivits, vilken kassa som under ett visst år kommer
att vara statsunderstödd inom varje område; det är av betydelse för den som
ämnar ingå i en sjukkassa att veta i vilken kassa han kan påräkna statsbidrag
för sin sjukförsäkring. Med det föreslagna ökade statsbidraget blir det även
av större betydelse för kassornas ekonomi och därmed även för premieberäkningen
för ett visst år, huruvida man kan räkna med dylikt bidrag. Det samlade

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

statsbidraget skulle ju, enligt vad i annat sammanhang kommer att anföras,
kunna uppgå till över elva kronor för år och medlem, vilket för den lägsta medlemsklassen
skulle utgöra cirka två tredjedelar av kostnaden för försäkringen.

Vad sålunda anförts gäller närmast en förhandsprövning år för år av rätten
till statsbidrag. Emellertid torde omfattningen såväl av de enligt stadgarna
statsunderstödda kassor åvilande förpliktelserna som å andra sidan av dessa
statsbidrag göra det i hög grad önskvärt, att kassorna kunna inrätta sig med
hänsyn därtill även för längre tid än endast ett år i sänder.

Innebörden På grund av nu anförda omständigheter innefatta de föreslagna bestämmel^de^försfag.
11 serna den regeln, att sjukkassa skall i förväg antagas till statsunderstödd av
tillsynsmyndigheten. Denna regel skulle innebära, att sedan en kassa gjort
ansökan i sådant hänseende, socialstyrelsen skulle pröva, dels huruvida kassans
stadgar innehålla sådana bestämmelser, att enligt de fastslagna reglerna statsbidrag
må meddelas, dels huruvida kassan är lämpad — eller, där flera kassor
söka antagande för samma område, mest lämpad — att vara enhetskassa. Om
så anses vara fallet, skulle kassan genom ett socialstyrelsens beslut förklaras
berättigad att tills vidare åtnjuta statsbidrag enligt gällande regler, därvid
styrelsen tillika skulle bestämma det eller de lokalt begränsade områden, för
vilka kassan skulle vara enhetskassa. Därest det sålunda bestämda enhetskasseområdet
ej överensstämde med kassans i stadgarna fastslagna verksamhetsområde,
skulle det åligga kassan att genom stadgeändring snarast åvägabringa
överensstämmelse därutinnan.

Ett antagande till statsunderstödd i denna form skulle alltså medföra, att
den antagna kassan skulle hava säkerhet för att under den tid kassan kvarstode
som statsunderstödd — att antagandet bör kunna återkallas skall omnämnas
i det följande — och i förhållande till antalet medlemmar samt till
lämnade förmåner erhålla statsbidrag. Bidrag för sådan tid skulle alltså —
i motsats till vad för närvarande anses vara fallet ■— utgå oavsett huruvida
kassan vid den tid då utbetalning sker fortfarande är antagen till statsunderstödd
eller ens utövar verksamhet. Detta sista tillägg kan möjligen anses
överflödigt. Men ett fasthållande vid principen leder ovillkorligen därtill,
och vissa praktiska synpunkter kunna också anföras därför. Det är möjligt
att kassan upptagit lån för verksamhetens bedrivande, och den bör då
erhålla de medel till betalning därav, som den vid lånets upptagande bort kunna
påräkna. Vidare kan förekomsten av tillgångar vid en kassas upplösning bereda
medlemmarna vissa förmåner -—- särskilt beträffande begravningshjälpsförsäkring
(se sid. 98) — vid övergång till annan kassa.

Grunder för Prövningen efter nu angivna grunder av ansökning om kassas antagande till
sas^antä sfatsunderstödd torde, särskilt vid övergången till det nya systemet, kunna
gande till bliva ganska maktpåliggande. Såsom förut nämnts bör enhetskassesystemet
8tattfödd som konsekvens medföra, att en kassa som antagits till statsunderstödd för visst
område ej får driva icke-statsunderstödd verksamhet inom annan statsunderstödd
kassas område. I allmänhet torde de kassor som komma att ansöka om
antagande hava för undvikande av tidsutdräkt och tvistigheter verkställt uppdelning
av verksamhetsområdena sinsemellan, innan ansökning göres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Vad emellertid angår de grunder som enligt min mening böra gälla, då flera
sjukkassor tävla om antagande till statsunderstödd för ett och samma område,
må anföras följande. Finnes en sjukkassa — eller lokalavdelning av rikssjukkassa
— som inom sin ort intager en absolut ledande ställning, och söker förstnämnda
kassa eller, i senare fallet, vederbörande rikssjukkassa antagande såsom
statsunderstödd samt fyller villkoren därför och i övrigt anses lämplig,
blir antagandet ju enkelt; det gäller då endast att på bästa sätt avgränsa verksamhetsområdet.
Där så ej är fallet och alltså ingen av kassorna har ett absolut
företräde, bör naturligtvis icke en sådan omständighet som tiden för ansökans
ingivande vara av avgörande betydelse. Äger sålunda socialstyrelsen
— som torde väl känna till sjukkasseförhållandena å de olika orterna — kännedom
om att det å viss ort varifrån en ansökan inkommit finnes eller är under
bildande en annan kassa, som önskar bliva statsunderstödd, torde socialstyrelsen
böra vänta med prövningen av förstnämnda ansökan till dess även sist avsedda
ansökan inkommit och en avvägning mellan kassorna alltså kali ske; på
det att genom ett sådant dröjsmål någon orätt icke skall vederfaras den kassa
som förut gjort ansökan, bör antagande kunna beviljas i viss mån retroaktivt,
d. v. s. för tid innan socialstyrelsen meddelar sitt beslut.

Föreligga alltså ansökningar om antagande för samma ort av två eller flera
kassor, vilka alla uppfylla villkoren för antagande och av vilka ingen på sätt
nj ss anförts bör äga absolut företräde, kunna tydligen tänkas i viss mån olika
principer för de grunder som böra vara avgörande för bedömandet. I sådant
hänseende må först avskiljas den möjligheten, att där tävlan står mellan en
lokal sjukkassa och en lokalavdelning av rikssjukkassa, endera organisationsformen
principiellt skulle äga företräde. Av vad förut anförts om den nya
organisationen och rikssjukkassornas inordnande i denna följer, att någon dylik
företrädesrätt icke skall förefinnas i någondera riktningen. Prövningen
bör alltså i dylikt fall ske efter samma grunder som om ansökningarna gjorts
av flera lokala kassor, dock med den modifikation som i fortsättningen skall
angivas.

Givetvis bör vid nu ifrågavarande prövning stor betydelse tillmätas sådana
omständigheter som huru de konkurrerande kassornas verksamhetsområden låta
inpassa sig i enhetskassesystemet, huru kassornas ekonomiska ställning är beskaffad,
i vad mån kassorna lämna förmåner utöver de för erhållande av statsbidrag
minsta föreskrivna och hava verksamheten uppdelad på de olika sjukoch
begravningshjälpsklasser, som enligt vad i annat sammanhang anföres böra
förekomma, o. s. v.

Även om det skulle bliva möjligt att efter dylika grunder i varje fall komma
till en bestämd uppfattning om vilken kassa som bör tillerkännas företräde,
något som knappast är tänkbart, torde härvidlag en annan modifierande synpunkt
böra spela in. Ett av skälen till att föreliggande förslag bygger på
att även rikssjukkassornas organisationsform skall inpassas i det nya enhetskassesystemet
har, såsom förut anförts, varit en önskan att genom rikssjukkassornas
positiva medverkan detta s5Tstem måtte i större omfattning och snabbare
takt komma till genomförande. Förslaget avser alltså att söka ena de båda orga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Återkallande
av antagande.

nisationsformerna i gemensamt arbete för sjukförsäkringens utveckling. Det
lärer tydligen vara önskvärt, att den sålunda eftersträvade samverkan icke
störes av en konkurrens på de olika orterna om antagande till erhållande av
statsunderstöd. Alla förutsättningar synas mig, om förslaget genomföres,
föreligga för att en uppgörelse i godo bör komma till stånd mellan de sammanslutningar
som representera de båda organisationsformerna, rörande de orter
där den ena eller den andra av dem bör ansöka om statsunderstöd. En lämplig
utgångspunkt för en uppgörelse i dylikt hänseende synes mig föreligga i en
metod som, därest uppgörelse ej träffas, enligt min mening bör tillämpas inom
socialstyrelsen vid avgörandet i de fall då ett alldeles bestämt företräde icke
kan tillerkännas en av flera konkurrerande kassor. Den åsyftade metoden
innebär endast, att i fall då båda de konkurrerande formerna av sjukkassor
äro väsentligen lika kompetenta, antagandet bör lämnas åt lokal sjukkassa,
respektive rikssjukkasseavdelning, alltefter vilkendera organisationsformen som
inom det geografiskt lämpliga verksamhetsområdet vid viss tidpunkt -—■ exempelvis
den för den nya organisationens genomförande — kunde redovisa det
största antalet anslutna medlemmar. Detta skulle vara huvudregeln, från vilken
givetvis modifikationer i olika riktningar kunna vara önskvärda. Bland
dylika jämkningar må nämnas, att regeln icke bör strängt tillämpas, då organisationerna
äro ungefär jämnstarka, samt att hänsyn tydligen bör tagas till
vilkendera organisationsformen, som har de största utsikterna att få med flertalet
medlemmar från sin egen sida.

En verkställd, förut åberopad utredning (Bilaga D) har givit vid handen,
att ett allmänt genomförande av denna princip skulle lämna ett resultat, som
sannolikt i det stora hela innebure endast obetydlig förskjutning i de nuvarande
styrkeförhållandena de olika organisationsformerna emellan, i varje fall
vad angår landsbygden, där rikssjukkassorna synas hava de bästa utvecklingsmöjligheterna
samt sitt största berättigande.

Ehuru jag sålunda är av den uppfattningen, att den nu antydda majoritetsprincipen
bör vara utgångspunkten såväl vid uppgörelse mellan sjukkasseorganisationerna
som vid bedömandet i tveksamma fall hos tillsynsmyndigheten av
ansökningar från konkurrerande kassor, och ehuru jag anser det vara till gagn
att klarhet vinnes hos sjukkassefolket i de olika orterna om att denna princip
kommer att på detta sätt tillämpas, har jag icke ansett det lämpligt att intaga
någon regel i sådant hänseende bland de bestämmelser som skola gälla för
statsbidrags beviljande. Genom en sådan regel skulle lätt uppkomma en stelhet
i tillämpningen som givetvis icke är önskvärd. Därest riksdagen lämnar
utan gensägelse de av mig nu angivna riktlinjerna, torde desamma kunna anses
utgöra tillräckligt direktiv i frågan.

Socialstyrelsen har rörande de sakkunnigas utkast framställt anmärkning
om att i detsamma ej angivits grunderna för prövning av ansökningar om understöd.
Av det senast anförda torde hava framgått den ställning jag ansett
böra intagas i detta hänseende.

Statsunderstödet bör naturligtvis utgå allenast för tid då kassan uppfyller
villkoren därför. Bryter kassa mot sjukkasselagen eller sina stadgar — vilka

Kung!,. Maj:ts proposition nr in.

ju i vad angar statsunderstödda kassor skola vara avfattade i överensstämmelse
med de för antagandet gällande bestämmelserna — och vidtages ej på tillsägelse
rättelse, äger tillsynsmyndigheten jämlikt 93 § sjukkasselagen påfordra,
att kassan skall träda i likvidation. Skulle tillsynsmyndigheten på grund
av omständigheterna anse detta vara ett för långt gående ingripande, bör tydligen
den mindre vitt gående åtgärden att indraga rätten till statsbidraget stå
till buds. — Vidare är sjukkassa enligt 57 § sjukkasselagen berättigad att i där
stadgad ordning vidtaga ändring i sina stadgar, även sådan varigenom sjukhjälpen
för ännu ej inträdd sjukdom nedsättes. Härigenom kunna stadgarna
— ehuru de vid tiden för antagandet överensstämt med sagda bestämmelser —-komma i strid med dessa. I sådant fall föreligger ej någon rätt att påkalla
kassans likvidation; om blott de nya stadgebestämmelserna ej stå i strid med
lagen, äger kassan kvarleva såsom registrerad sjukkassa. Men statsbidraget
bör tydligen ej vidare utgå.

Ytterligare en grund för indragande av statsbidraget torde böra införas i bestämmelserna.
Det kan nämligen tänkas, att vid starten av det nya systemet -—-vilket ju bör alltifrån början omfatta så stora delar av landet som möjligt ■—
det blir nådigt att fastställa större sjukkasseområden än som vid ett fullt genomfört
system är lämpligt. Allteftersom nya kassor uppstå, vilka uppfylla
\illkoren
ning ske efter den mera lämpliga indelningen i områden. Detta kan uppenbarligen
komma att medföra, att en viss del av ett område, för vilket viss kassa antagits,
bär överföras till en ny kassa. I andra fall kan det vara lämpligt att
viss omreglering sker mellan två befintliga statsunderstödda kassors områden
eller att, exempelvis därför att en av dem upphör —- helt eller såsom statsunderstödd
den andra kassan anses böra övertaga verksamheten jämväl inom den
först avsedda kassans verksamhetsområde. Visserligen torde kassorna som
regel komma att finna med sin fördel förenligt att självmant vidtaga av utvecklingen
betingade förändringar i verksamhetsområdet, eller komma de att
exter påstötning från socialstyrelsen göra den omläggning av dessa områden, som
ur nu angiMia synpunkter kan anses önskvärd. Då något sådant dock icke
lärer kunna påräknas för alla fall, torde ett visst tvångsmedel vara erforderligt.
Därför har bland bestämmelserna upptagits en föreskrift om rätt för tillsynsmyndigheten
att även efter det en kassa antagits till statsunderstödd påkalla,
att kassan skall ändra sitt verksamhetsområde — och därmed det område, för
vilket kassan är antagen till statsunderstödd — vid äventyr att statsbidraget
förloras. Denna rätt bör dock naturligtvis utövas med stor försiktighet. Noga
bör tillses, att den påkallade ändringen ej kan få några menliga följder för
kassan eller dess medlemmar, exempelvis genom att kassans ekonomi rubbas
eller medlemmarnas möjlighet att få de försäkringsformer de önska försämras
eller premierna avsevärt höjas.

Ännu ett fall då förlust av statsbidraget bör inträda är tydligen, då kassan
vid ansökan om antagande eller vid begäran om utanordnande av statsbidrag
genom oriktiga uppgifter sökt eller söker föra tillsynsmyndigheten bakom ljuset.
Denna regel gäller redan enligt nuvarande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Formen
för återkallande.

De sakkunniga.

Av vad förut anförts därom att enligt det nya systemet kassorna böra genom
ett formligt beslut av tillsynsmyndigheten antagas till statsunderstödda lärer
böra följa, att en indragning av statsbidraget bör taga formen av antagandets
återkallande. Detta torde emellertid ej böra äga rum omedelbart. Ett sådant
förfaringssätt skulle ofta verka hårt mot kassans medlemmar. Vidare kan en
omständighet, som enligt vad förut sagts bör medföra statsbidragets indragande,
visserligen understundom hava sin grund i ren tredska hos kassan eller dess
styrelse eller avsikt att ställa sig utanför den statsunderstödda sjukkasserörelsen.
Men den kan ock tänkas komma att bero på oförstånd eller rent av på
ett tillfälligt trångmål, som gjort att en kassa ej förmått fullgöra sina förpliktelser.
1 fall sådana som de båda sistnämnda bör naturligtvis den felande
kassan hava möjlighet att verkställa rättelse, innan rätten till statsunderstöd
avklippes.

I de sakkunnigas utkast både i detta hänseende föreslagits följande föreskrifter.
Sedan tillsynsmyndigheten erhållit kännedom om en kassas försummelse i
något hänseende, skulle tillsynsmyndigheten först förelägga kassan att inom
skälig, i föreläggandet angiven tid vidtaga rättelse, vid äventyr att antagandet
eljest återkallades. Ställde kassan sig ej föreläggandet till efterrättelse, skulle
tillsynsmyndigheten äga återkalla antagandet. Återkallandet skalle dock ej
träda i kraft omedelbart efter beslutet. På det att, i medlemmarnas intresse,
kassan skulle äga tid att inordna sig i de förhållanden, som betingades av förlusten
av statsbidraget — mindre sjukhjälp, kortare sjukhjälpstid eller dylikt
.— föreskrevs enligt utkastet, att återkallandet ej skulle gälla förrän efter viss
i beslutet angiven tid, minst 3 månader efter det beslutet delgivits kassan; för
verksamheten intill utgången av sagda tid skulle alltså statsbidrag alltjämt
utgå.

Såväl socialstyrelsen som granskning snämnden anförde i sina yttranden, att
dessa bestämmelser ej vore betryggande för sjukkassemedlemmarnas rätt.

Social- Socialstyrelsen anförde:

styrelsen. »Erfarenheten liar visat, att en styrelse av tredska eller maktlystnad vägrat
att ställa sig av tillsynsmyndigheten meddelad föreskrift till efterrättelse.
Följden härav skulle ju bliva nog så kännbar för medlemmarna i den kassa, vars
antagande till statsunderstödd återkallas, särskilt då ju dessa, därest ej annan
dylik kassa omedelbart bildades, vore avskurna från möjligheten att över huvud
taget ingå i en statsunderstödd sjukkassa. För att förebygga dylika eventualiteter
böra om möjligt andra utvägar än den här föreslagna _ utfinnas. ^ En
sådan vore, att tillsynsmyndigheten erhölle befogenhet att tillsvidare avstänga
kassastyrelsen från tjänstgöring och förordna annan att i dess ställe handhava
kassans angelägenheter. Medlemmarna skulle därefter få tillfälle att själva
å sammanträde taga ståndpunkt till frågan.

Med avseende på detta stadgande i utkastet vill styrelsen slutligen erinra om,
att redan sjukkasselagen i 93 § 2 :dra och 3 :clje styckena innehåller bestämmelser
angående påföljd för sjukkassa vid avvikelser från sjukkasselagen eller kassans
stadgar. Det senare av här berörda stadganden har dock i praktiken visat
sig endast föga effektivt och skulle väl bliva för framtiden obehövligt.»

Gransknings- Glranskningsnämnden yttrade.

nämnden. »j an(jra stycket av denna punkt föreslås, att, därest statsunderstödd sjukkassa
åsidosätter vissa närmare angivna föreskrifter, tillsynsmyndigheten skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

äga förelägga kassan att härutinnan vidtaga rättelse, vid äventyr att antagandet
såsom statsunderstödd kassa eljest återkallas.

Då det synes kunna befaras, att i något fall det organ som företräder kassan
och alltså skall mottaga detta föreläggande, d. v. s. kassans styrelse, av eu
eller annan anledning skulle kunna, utan att delgiva kassans medlemmar föreläggandet
ifråga, framhärda i det påtalade förfarandet och dymedelst äventyra
medlemmarnas intresse av att kassan bibehölles såsom statsunderstödd, torde det
vara påkallat, att i detta sammanhang införes en bestämmelse om att statsunderstödd
sjukkassas stadgar skola innehålla, att därest föreläggande varom i
detta fall är fråga meddelats kassan det skall åligga kassans styrelse att omedelbart
sammankalla kassans medlemmar till sammanträde, å vilket föreläggandet
skall delgivas medlemmarna.»

En bestämmelse av den art som socialstyrelsen föreslagit synes mig innebära
ett allt för långt gående ingrepp i kassornas självbestämningsrätt. Det måste
ihagkommas, att sjukkasserörelsen alltjämt skall vara en frivillig verksamhet.
\ isar det sig, att en kassas styrelse i sitt förfarande har medlemmarnas flertal
bakom sig, komma även med en bestämmelse av föreslagen innebörd alla försök
från socialstyrelsens sida att kvarhålla kassan inom den statsunderstödda
sjukkasserörelsen att i längden visa sig fruktlösa.

Det torde emellertid böra undersökas, huruvida kassans majoritet i en sådan
situation verkligen star på styrelsens sida. I varje fall bör kassan såsom sådan
äga tillfälle att i en situation av den åsyftade allvarliga beskaffenheten taga
ställning till frågan. Lika med granskningsnämnden anser jag alltså, att
kassans medlemmar böra erhålla del av givet föreläggande. Enligt 51 § andra
stycket sjukkasselagen äger tillsynsmyndigheten, när helst den finner nödigt,
anmoda styrelsen att utlysa sjukkassesammanträde. En sådan anmaning kan
i förevarande fall lämpligen ske i samband med föreläggandets meddelande.
Emellertid kan det vara lämpligt, att styrelsen oavsett dylik anmaning har
skyldighet att utlysa sjukkassesammanträde. I enlighet med vad granskningsnämnden
förordat, synes mig därför böra föreskrivas, att statsunderstödd sjukkassa
skall hava bestämmelse i sådant hänseende intagen i stadgarna (punkt
17). Efterkommer styrelsen ej av tillsynsmyndigheten lämnad anmaning, kan
myndigheten själv utlysa sjukkassesammanträde.

Upphör en sjukkassa att vara statsunderstödd, ankommer det tydligen på tillsynsmyndigheten
att söka på annat sätt få statsunderstödd sjukkasseverksamhet
ordnad inom dess verksamhetsområde. Detta kan ske genom att annan inom
området verkande kassa förmås att inrätta sig efter de för statsunderstödda
kassor gällande reglerna eller genom att bildande av en ny kassa understödjes
eller, i sista hand. genom att det med stöd av punkt 3 i bestämmelserna ålägges
statsunderstödd sjukkassa i angränsande område att utvidga sin verksamhet
till det ifrågavarande området. Angående rätt för medlemmarna i den gamlä
kassan att vinna inträde i dess på dylikt sätt åstadkomna, efterträdare återkommer
jag i det följande.

Till slut torde i detta sammanhang böra nämnas något om den rättsliga
innebörden av de nu återgivna bestämmelserna om sjukkassas antagande till
statsunderstödd och om återkallande av dylikt antagande.

Bihang till riksdagens protokoll 1986. 1 samt. 96 käft. CNr 117.)

Departe mentschefen -

Ordnande
av sjukkasseverksamheten,

sedan antagande

återkallats.

Den rättsliga
innebörden
av
sjukkas -

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

sas antagande
till
statsunaerstödd
samt
återkallande
av dylikt
antagande.

Övergången
till det nya
systemet.

Lika litet som nu gällande bestämmelser om statsbidrag skapa någon rätt
för registrerad sjukkassa att erhålla statsbidrag, lika litet komma de nu föreslagna
bestämmelserna att medföra någon rätt för sjukkassa, som inrättar sig
efter dom, att bliva antagen till statsunderstödd, detta icke ens om den är ensam
inom sitt verksamhetsområde. Bestämmelserna om vilka kassor som kunna
antagas innebära endast av statsmakterna fastställda grunder, efter vilka
socialstyrelsen har att gå vid bedömande av hithörande frågor, och de utgöra
alltså ingalunda något slags förhandlingsbasis för ett avtal mellan staten och
sjukkassan. Ett avslag å ansökan om antagande till statsunderstödd eller antagande
för annat område än det begärda är visserligen ett socialstyrelsens
beslut, som kan överklagas i därför stadgad ordning. Men prövningen av
sådana besvär skall ske uteslutande ur synpunkten av vad samhällsnyttan kräver
i den föreliggande frågan.

Däremot -— och detta är det nya i anordningen — skapar själva antagandet
en rätt att utfå statsbidrag efter de bestämda grunderna. Denna rätt fortfar
till dess att återkallande i stadgad ordning därav trätt i kraft. Beträffande
återkallandet gäller detsamma som nyss sagts om antagande. Genom antagandet
skapas visserligen ett rättsförhållande mellan staten och kassan. Men staten
har förbehållit sig att få uppsäga det i viss ordning. Bestämmelserna om
de skäl som skola föreligga för att återkallande må ske innebära liksom förutsättningarna
för antagandet allenast en instruktion för socialstyrelsen.

Givet är, att då kassa antages till statsunderstödd på obestämd tid, en allmän
förutsättning för antagandet och kassans rätt till statsbidrag är att medel
för ändamålet beviljas av riksdagen, liksom också att, därest riksdagen fastställer
ändrade grunder för statsbidragets beräknande, nedsättning av statsbidraget
måste, oavsett antagandet, ske i enlighet med riksdagens beslut. Denna
reservation är av den betydelse, att den synes höra komma till uttryck i de nu
behandlade bestämmelserna. Fasthåller man vid denna förutsättning, lärer det
icke behöva möta något hinder att i de förevarande bestämmelserna, när de bliva
utfärdade i författningsform, inrycka för övergången till det nya systemet erforderliga
stadganden, även då dessa gripa längre fram i tiden än till nästkommande
budgetår.

Övergången till det nya systemet bör kunna bliva tämligen enkel och tillgå
på följande sätt. Under år 1927 utbetalas statsbidrag efter de äldre bestämmelserna,
beräknat efter medlemsantalet den 31 december 1926 och efter den
under år 1926 meddelade sjukhjälpen. Efter dessa bestämmelser skall bidrag
kunna utgå för hela övergångstiden — vilken i enlighet med yrkande från
granskningsnämnden synts mig böra utsträckas till och med år 1930 och
alltså utbetalas sista gången under år 1931. Från och med den 1 januari 1927
kunna kassor antagas till statsunderstödda. En kassa, som under något av
aren 1927—1930 antages till statsunderstödd, åtnjuter för de inom nämnda tid
fallande år och delar av år som föregå antagandet bidrag efter de äldre reglerna
och för tiden därefter enligt de nya bestämmelserna. Härvid är dock att
märka, att allenast sjukhjälp som lämnas och bidrag som åtnjutes enligt de nya

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

reglerna komma att inbegripas i den utjämning av sjukkassornas risker för vilken
jag kommer att redogöra i annat sammanhang. Under övergångsåret kommer
alltså en kassa att allenast för viss kvotdel av året ingå i denna utjämning.

En viss tvekan skulle kunna uppstå, huruvida statsbidrag enligt de äldre
reglerna skall, såsom nyss sagts, utgå för verksamhet under det år, då en kassa
under övergångstiden uppgår i annan, statsunderstödd kassa. Enligt nu gällande
regler anses nämligen, att för att statsbidrag skall kunna utbetalas till en kassa,
denna skall vara verksam vid tiden för utbetalandet. En följd härav skulle
måhända kunna anses bliva, att för den verksamhet, en sådan kassa före sammanslagningen
utövat såsom icke statsunderstödd, något statsbidrag icke skulle
utgå. En riktig tolkning torde dock leda till motsatt resultat. Även om man
fasthåller vid den nu relaterade uppfattningen, lärer det i sådant fall vara orimligt
att anse annat än att kassan kvarlever, om ock uppgången i en annan. Att
detta resultat är det materiellt riktiga lärer ligga i öppen dag; har den nya
kassan övertagit den gamlas förpliktelser och övriga tillgångar, bör den även
aga fa på sig överflyttad rätten till statsbidrag. Denna rätt regleras tydligen
av de äldre grunderna.

I detta sammanhang må även erinras att sjukhjälp kan även efter antagandet
komma att av statsunderstödd sjukkassa meddelas enligt de äldre grunderna,
nämligen då sjukdomsfallet inträffat före den aväfedda tidpunkten. För sådan
sjukhjälp bör naturligtvis statsbidrag utgå efter de sist avsedda grunderna,
dock längst för tid intill övergångsårens slut.

Själva övergången kan möjligen tänkas bereda en del kassor svårigheter med
avseende å möjligheten att fullgöra de nya, vidsträcktare förpliktelserna. Statsbidrag
till täckande av de därigenom vållade utgifterna skulle efter vanliga
regler utgå först efter — och kanske ganska långt efter — nästföljande årsskifte.
Jag har därför ansett mig böra föreslå, att det möjliggöres för kassorna
att under aren 1927 och 1928 erhålla statsbidraget enligt de nya grunderna
utbetalt kvartalsvis i efterskott.

B. Medlemskap i statsunderstödd sjukkassa.

Rätten till inträde i statsunderstödda sjukkassor.

Kan medverkan av rikssjukkassorna — eller åtminstone de betydligare bland Statsdem
vinnas för den föreslagna omorganisationen, synes det mig antagligt, understöd åt
att statsunderstödd sjukkasseverksamhet skulle så småningom kunna bliva an- alu
ordnad i så gott som hela riket. mänhet?

Härnäst av betydelse blir då att tillse, att alla personer, för vilka behov av
statsunderstödd sjukförsäkring kan anses föreligga, kunna vinna inträde i
statsunderstödd sjukkassa.

fejukkasselagen — i vilken någon ändring i denna del ej föreslagits —
medger kassorna själva rätt att i sina stadgar bestämma de villkor, som skola
gälla för inträde i kassan (6 § 5). Några tvingande begränsningar i rätten
att fastställa sådana villkor finnas ej upptagna i lagen. Ett stort antal sjuk -

Departe mentschefen.

Fabriksm.
fl. kassör.

De sakkunniga.

68 Kungi. Maj:ts proposition nr 117.

kassor ha dock begagnat sig av rättigheten att begränsa sitt medlemsbestånd
till vissa kategorier av personer. Allt efter arten av den gräns som dragits
för rätten till medlemskap kan man bland dylika s. k. slutna kassor skilja
mellan fabriks- och brukssjukkassor, yrkes- och fackkassor, föreningskassor,
nykterhetskassor, religiösa kassor och kassor för endast män eller endast kvinnor.
En utredning om förekomsten av slutna sjukkassor förekommer i socialstyrelsens
utlåtande över besparingskommitténs förslag (Bil. sid. 177). Därav
framgår, att år 1921 av samtliga sjukkassemedlemmar ej mindre än 225,342
tillhörde dylika kassor, därav nära 100,000 voro medlemmar av nykterhetskassor
och nästan lika många medlemmar av fabriks-, bruks-, yrkes- eller fackkassor.

Att slutna kassor icke — åtminstone icke ensamma — kunna bliva bärare av
en sjukförsäkring enligt de av mig förordade grundlinjerna är uppenbart. Och
såsom socialstyrelsen i sitt yttrande över besparingskommitténs betänkande anfört
(Bil. sid. 177), synes beträffande ett stort antal av dem några särskilda
skäl för deras bibehållande i den nya organisationen ej föreligga. Vilja deras
medlemmar fortfarande åtnjuta statsbidrag för sin sjukförsäkring, få de alltså
med begagnande av den överflyttningsrätt som under övergångstiden skall stå
dem öppen övergå till de statsunderstödda, öppna sjukkassorna.

En i viss män särskild ställning intaga emellertid några slag av dessa slutna
sjukkassor, nämligen dels fabriks- och brukssjukkassor och dels yrkes- och
fackkassor. Sådana kassor förekomma i utländsk lagstiftning saväl vid obligatorisk
som frivillig sjukförsäkring vid sidan av de öppna sjukkassorna såsom
bärare av försäkringen.

Besparingskommittén hade icke upptagit någon undantagsbestämmelse för
dessa kassor. Socialstyrelsen ifrågasätter emellertid i sitt nyssnämnda utlåtande,
att så skulle kunna ske åtminstone beträffande fabriks- och brukssjukkassorna,
vilka alltså skulle kunna erhålla statsbidrag. (Bil. sid. 178.) Jämväl
för säkring sins pelitionen (Bil. sid 99) anser, att åtskilliga av dessa kassor
skulle vara synnerligen lämpliga för en dylik uppgift. Sociala rådets sjukkassesektion
(Bil. sid. 216) har däremot ansett det vara varken lämpligt eller
nödvändigt, att dessa kassor tillerkändes någon undantagsställning.

I det inom socialdepartementet upprättade utkastet fanns även i punkt 18
såsom alternativ intagen en bestämmelse om visst statsbidrag till kassor, som
ej antagits till statsunderstödda, varmed avsågos just ifrågavarande slutna
kassor. Förutsättningen var att kassan vore av synnerlig betydelse för sjukhjälpsverksamheten
å viss ort (fabriks- och brukssjukkassor) eller bland anställda
inom visst yrke (yrkes- och fackkassor). Härmed avsågs tydligen, att
kassa genom stöd från vederbörande arbetsgivare eller fackorganisation eller
på grund av de ensartade förhållandena inom en begränsad krets i fråga om
sjukrisk och levnadsstandard kunde bereda sina medlemmar en fördelaktigare
sjukförsäkring än dessa kunde erna i en öppen kassa. Da sadana kassor emellertid
ej kunde anses vara av den betydelse för det allmänna som de öppna, hade
statsbidraget begränsats till det nu utgående; allenast om de angivna förde -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

lama med den slutna kassan vore så stora, att de övervägde en sådan skillnad i
statsbidrag, förmenades alltså skäl föreligga för undantagsbestämmelse.

I avgivet utlåtande lämnade socialstyrelsen detta förslag i princip utan Yttranden
anmärkning, varemot granskningnämnden ej fann tillräckliga skäl tala för att 6v^n^®g^k
ifrågavarande kassor skulle intaga en särställning och åtnjuta statsbidrag i förslag,
annan ordning än övriga kassor.

Vid behandling av frågan om bibehållande i det nya systemet av vissa typer
av slutna sjukkassor torde utgångspunkten böra vara, att dylikt bibehållande
alltid måste, såsom brytande enhetligheten, medföra vissa olägenheter och att
alltså särskilda skäl måste föreligga, som överväga dessa olägenheter. Vad
då först angår yrkes- och fackka.ssorna, torde det huvudsakliga skäl som kan
anföras för deras bibehållande vara de på grund av likartade arbetsförhållanden
i viss mån likartade sjukriskerna och särskilda behov av sjukhjälp ävensom
möjligheten av viss medverkan från fackförbunds sida till verksamhetens ordnande.
Detta skäl synes emellertid ej vara av tillräcklig betydelse. Vidare
är att märka, att de mest betydande av dylika kassor äro rikssjukkassor, och i
fråga om dem torde alltså böra gälla vad i allmänhet sagts om denna organisationsform.

Beträffande fabriks- och brukssjukkassorna är det tydligen riktigt, såsom
socialstyrelsen anför, att dessa, som ofta bildats på initiativ av och med understöd
av arbetsgivare, i så fall bygga på en godtagbar princip om samverkan på
detta område mellan arbetsgivare och arbetare. Ej mindre än 75 kassor — väl
huvudsakligen tillhörande denna grupp — med 34,391 medlemmar uppbära enligt
från sjukkassorna insamlade uppgifter arbetsgivarbidrag årligen, varjämte
tillfälliga bidrag förekomma. Vidare funnos vid slutet av 1923 vid 42 kassor,
avsedda för personalen vid visst arbetsföretag eller viss anläggning, donationer
till ett sammanlagt kapitalbelopp av 453,046 kronor 91 öre, vilka väl i de flesta
tall härröra från arbetsgivare. Mot den föreslagna undantagsbestämmelsen
talar emellertid, att vissa av dessa kassor och troligen de mest betydelsefulla
av dem. nämligen de som bildats vid fabrik eller bruk å landsbygden, omfatta
en så stor del av ortens befolkning, att svårigheter skulle kunna uppstå för bildande
av en lokal öppen sjukkassa vid sidan av den slutna kassan. På grund
härav skulle den övriga befolkningen bliva lidande, därest den slutna kassan
bibehölles som statsunderstödd. Med hänsyn särskilt därtill har jag ej funnit
skäl att för ifrågavarande kassor föreslå någon undantagsställning av den ifrågasatta
innebörden. Det synes mig mycket väl möjligt för arbetsgivare som
vill medverka till sina arbetares sjukförsäkring, att göra detta även inom en
öppen sjukkassa. Vill arbetsgivaren betala ett årligt belopp till arbetarnas
sjukvård, kan detta erläggas till kassan och helt enkelt avräknas å hos honom
anställda arbetares avgifter. Och föredrager han att lämna bidraget i annan
form, exempelvis såsom belopp en gång för alla eller genom inrättande av sjukvårdsanstalt,
finnes även laglig möjlighet att begränsa förmånen härav till hos
honom anställda arbetare. 21 § i sjukkasselagen medger redan i sin nu gällande
lydelse möjlighet att av den som vunnit inträde i en arbetsgivarkassa och
därefter slutat anställningen hos arbetsgivaren uttaga den högre premie, som

Departe mentschefen.

Kungl. Mai:ts proposition nr 117.

Inskränkningar
i rätten
till inträde
i statsunderstödd

sjukkassa.

betingas därav att gåva eller utfästelse från arbetsgivaren till kassan är
avsedd att komma allenast hos honom anställda arbetare till godo. I förenämnda
förut i dag behandlade förslag till ändring i vissa delar av sjukkasselagen
har upptagits sådan ändring i nämnda paragraf, att alla kassor •—
jämväl de öppna — skola äga sådan möjlighet. Har alltså exempelvis en arbetsgivare
donerat ett belopp till en sjukkassa under villkor, att avkastningen
skall komma allenast hos honom anställda arbetare till godo och äro kassans
utgifter — frånräknat vad som motsvaras av statsbidrag — 3,000 kronor,
avkastningen av donationen 1,000 kronor, hos arbetsgivaren anställda medlemmar
100 och övriga medlemmar 100, få dessa sistnämnda medlemmar först
betala vad som motsvarar avkastningen av donationen, 1,000 kronor eller 10
kronor per man, och därefter samtliga 200 medlemmar dela den återstående
utgiften 1,000 kronor eller 5 kronor per man, d. v. s. avgiften blir för hos
arbetsgivaren anställd person 5 kronor och för annan 15 kronor, allt för samma
förmåner. Är arbetsgivarens bidrag av avsevärd betydelse för kassans ekonomi,
synas några betänkligheter ej möta mot att giva honom visst inflytande på
kassans förvaltning, därtill sjukkasselagen 28 §, 45 § andra stycket och 53 §
giva möjlighet. Beträffande vissa arbetsgivarkassor lärer arbetsgivaren förbehålla
sig, att kassans medel helt eller delvis skola innestå hos honom. Sådant
torde väl ej kunna tillåtas för de statsunderstödda kassornas del. Men skulle
arbetsgivaren beträffande egna donationer önska en sådan anordning, kan
saken ordnas så att donationen ej med äganderätt tillfaller kassan. En stiftelse,
stående under gemensam förvaltning av arbetsgivaren och kassans styrelse,
vars avkastning skall komma kassans verksamhet till godo, kan för
dylikt fall inrättas under ganska enkla former.

På sålunda anförda skäl har jag i förslaget till bestämmelser om statsbidrag
icke upptagit några bestämmelser om undantag för ifrågavarande kassor.

Även om man sålunda fasthåller vid att inträdet i statsunderstödd sjukkassa
i princip skall vara tillgängligt för envar, torde det dock böra fastställas
. vissa inskränkningar i denna rätt dels av tvingande natur och dels beroende på
kassornas eget bestämmande. Inskränkningar i sådant avseende kunna ifrågakomma
på följande grunder:

1. Fördelarna av den statsunderstödda sjukförsäkringen böra endast tillkomma
de ekonomiskt sämre ställda befolkningslagren.

2. Kassorna böra ej vara skyldiga eller — med hänsyn till övriga medlemmars
intressen — ens berättigade att mottaga personer, som på grund av
ålder eller hälsotillstånd måste anses medföra allt för betungande risk för
kassan.

3. En avgränsning bör finnas de olika kassorna emellan beträffande medlemsrekryteringen,
så att konkurrens förhindras (sammanhänger med enhetskasseprincipen).

I det följande skola inskränkningarna på dessa skäl behandlas var för
sig.

Kung!. Maj:ts proposition nr in.

Nu gällande sjukkasselag stadgar icke någon förmögenhetsgräns för rätt till
inträde i registrerad sjukkassa. Detta är helt naturligt, redan på den grund att
något absolut samband mellan registreringen och statsunderstödet ej uppställts.
Ej heller i bestämmelserna om statsunderstöd finnes någon sådan regel. Det
enda korrektivet mot missbruk är, att statsbidrag ej utgår för medlem som tillförsäkrat
sig högre daglig sjukpenning än 8 kronor •— före år 1922 4 kronor.

Den obligatoriska sjukförsäkringen i utlandet är såsom regel begränsad till
lönarbetare inom olika näringsgrenar. Härigenom har vunnits en naturlig
avgränsning av de befolkningslager vilka böra vara delaktiga av den sociala
sjukförsäkringen. Emellertid är i allmänhet en frivillig anslutning — på
egen bekostnad — tillåten. För sådan anslutning är inkomstgräns då fastställd
— exempelvis i Tyskland 2,700 mark årlig inkomst.

Även vid frivillig försäkring har emellertid förmögenhetsgräns fastställts.
Enligt den danska »Sygekasseloven» 6 § kunna såsom »nydende» medlemmar
blott antagas obemedlade personer. Vart tredje år fastställer inrikesministeriet
de gränser, innanför vilka personer kunna anses för obemedlade.
Enligt kungörelse den 28 november 1923 varierar inkomstgränsen mellan
2,300 och 3,900 kronor, beroende på boningsorten. Högsta tillåtna förmögenhet
är för ensamstående 10,800 kronor och för familjeförsörjare 15,500
kronor.

Enligt det förutnämnda förslaget av år 1919 till allmän sjukförsäkring
undantogos från försäkringen personer med högre arbetsförtjänst än 5,400
kronor, högre förmögenhet än 15,000 kronor eller högre årlig inkomst av pension
eller dylikt än 1,000 kronor, och skulle person som sålunda undantagits
fortfarande vara undantagen, intill dess inkomsten eller förmögenheten nedgått
till *l5 av ifrågavarande belopp. Sjukpenningen skulle utgöra 2/3 av den
försäkrades dagliga arbetsförtjänst eller sålunda högst 10 kronor. I det överarbetade
förslaget undantogos personer med högre årsinkomst av arbete än
8,100 kronor samt större förmögenhet än 25,000 kronor.

I besparingskommitténs betänkande fanns ej någon förmögenhetsgräns föreslagen,
och någon sådan gräns upptogs ej heller i de inom socialdepartementet
utarbetade utkasten.

I sitt yttrande över nämnda utkast framställde emellertid socialstyrelsen
anmärkning på detta förhållande. Efter framhållande att de i utkasten upptagna
statsbidragen (se Bilaga B) icke vore att anse såsom i och för sig för
höga utan motsvarade vad styrelsen för egen del i utlåtande över besparingskommitténs
betänkande förordat (Bil. sid. 182—184), anförde styrelsen vidare:

Förmöge nhetsstreck.

Utländsk
lagstiftning
m. m.

Besparingskommittén.

De sakkunniga.

Social styrelsen.

»Då styrelsen vid sagda tillfälle tänkte sig så pass rikliga bidrag till sjukkasseverksamheten,
förutsatte emellertid styrelsen tillika, att tillträde till den
statsunderstödda sjukkasseverksamheten framdeles icke, såsom nu är fallet,
skulle stå utan vidare öppet för alla och envar, utan att, såsom städse skett
och alltjämt sker i Danmark, en viss reglering skulle genomföras med hänsyn
till medlemmarnas ekonomiska villkor. Utan att en dylik regulator införes,
skulle nämligen med de nu föreslagna bidragen det allmännas understöd
bliva under vissa förhållanden för stort eller dess behövlighet kunna helt
ifrågasättas. Denna åsikt har styrelsen vid upprepade tillfällen uttalat bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Departe mentschefen.

senast i sitt utlåtande till riksdagens statsutskott den 25 april 1925 över inom
riksdagens båda kamrar väckta motioner om ändring i gällande föreskrifter
angående statsbidrag åt sjukkassor. Efter att först ha framhållit, att något
behov av ytterligare restriktioner på denna punkt näppeligen hittills förelegat,
anförde styrelsen i detta utlåtande i fråga om särskilt föreliggande punkt
bl. a. följande: ''Emellertid har otvivelaktigt på de allra senaste åren framträtt
en viss tendens till ökad anslutning till sjukkasserörelsen även från
samhällselement, för vilka en statsunderstödd sjukkasseverksamhet näppeligen
torde kunna anses direkt behövlig. Uteslutet är därför icke, att denna tillströmning
skulle komma att betydligt ökas, därest statsbidraget komme att
utgå med i motionerna föreslagna belopp. I sådant hänseende må erinras om,
att statsbidraget vid sjukhjälp om fyra kronor och däröver per dag skulle
komma att belöpa sig till 10 ä 12 kronor per år, en summa som måhända
skulle locka in i sjukkasserörelsen även dem, som eljest icke reflekterat därpå.
’»

Vidare har styrelsen verkställt en beräkning av kostnaden för en försäkring
till en sjukpenning av 1 krona under den föreslagna minsta sjukhjälpstiden
av tre år och kommit till det resultatet, att kostnaden härför skulle
uppgå till 18 kronor 55 öre. Föreslagna stats- och kommunbidrag skulle uppgå
till 11 kronor 27 öre för medlem, vadan premien skulle bliva allenast 2 kronor
28 öre för år. Detta vore ett genomsnitt för hela riket; på landsbygden, där
sjukligheten vore lägre och förvaltningskostnaderna billigare, skulle enligt styrelsen
en sådan försäkring kunna lämnas kostnadsfritt eller i det närmaste
kostnadsfritt.

»Förefanns blott», fortsatte styrelsen, »garanti, att denna möjlighet till billig
sjukförsäkring utnyttjades endast av de ekonomiskt sämst ställda, behövde
detta förhållande icke i och för sig ingiva några större betänkligheter. Styrelsen
vill i sådant hänseende erinra om, att enligt den engelska lagen om försäkring
för sjukdom och invaliditet (National Insurance Act) försäkringen är
helt och hållet kostnadsfri för de lägsta inkomstklasserna, i det att premierna för
dessa i sin helhet betalas av arbetsgivarna och statsverket.

Utan reglerande bestämmelser härutinnan skulle man möjligen komma därhän,
att denna billiga sjukförsäkring i stor utsträckning utnyttjades av de
jämförelsevis bättre ställda samhällsgrupperna och bland dem särskilt av gifta
kvinnor och andra utan eget förvärvsarbete, för vilka en sjukpenning av 1
krona om dagen dock kunde äga sin betydelse. Om sjukkassorna bliva skyldiga
att utan kontant sjukhjälp lämna ersättning även för sjukvård, kommer
det här påpekade förhållandet visserligen icke att bli lika starkt framträdande.
Men å andra sidan kan det antagas, att sjukkassorna just härigenom
komma att verka mera lockande.

På denna punkt liksom också beträffande anslutningen över huvud taget
till sjukkasserörelsen torde krävas reglerande bestämmelser i ändamål att förhindra,
att sjukkasseverksamheten i alltför hög grad utnyttjas av personer
med relativt god ekonomisk ställning och för vilka en statsunderstödd sjukförsäkring
alldeles icke eller i alla händelser endast i mindre grad kan anses behövlig.
»

På skäl som jag senare skall anföra kommer jag att föreslå bibehållandet
av beloppet 8 kronor såsom den högsta dagliga sjukpenning, varför statsbidrag
skall utgå. Det lärer ej kunna göras gällande, att den som i händelse av
sjukdom är för sitt och — i de flesta fall — sin familjs uppehälle uteslutande

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

hänvisad till sjukförsäkring och därvid ej ansett sig kunna bekosta ett högre
försäkringsbelopp än 8 kronor om dagen, skulle befinna sig i de ekonomiska omständigheter,
att han ej bör få tillgodonjuta statsbidrag till sin sjukförsäkring.
Socialstyrelsens farhågor gå också ut på att person som vid sjukdom har
andra tillgångar att lita till exempelvis försäkring hos försäkringsbolag, inkomst
av kapital o. d., skulle anlita sjukkassa allenast för erhållande av ett
tillskott från det allmänna till dessa, övriga inkomster.

Dessa farhågor synas mig emellertid överdrivna. För det första kräva de
av socialstyrelsen åberopade siffrorna en viss justering. Styrelsen har räknat
med ett — i utkasten föreslaget — obligatoriskt kommunbidrag om 3 kronor
för år och medlem. Framläggande för riksdagen av förslag om obligatoriskt
dylikt bidrag anser jag mig emellertid på skäl som i annat sammanhang skola
anföras ej kunna förorda. Vidare har styrelsen räknat med ett sjukdagstal av
9.42 sjukdagar för år och medlem. Vid utarbetande av nu ifrågavarande förslag
har jag emellertid ansett mig böra räkna med ett sjukdagstal av 10.17 och även
styrelsen synes på annat ställe i sitt utlåtande räkna med högre sjuktal. Ändras
beräkningarna i enlighet härmed kommer man till det resultat, att även av
kostnaden för en försäkring på de av socialstyrelsen antagna villkoren över
Va får bäras av den försäkrade. Och för det sjukpenningbelopp som tillkommer
över 1 krona får den försäkrade bära hela kostnaden. Även om det förhölle
sig så, att under vissa omständigheter en sjukpenning av 1 krona för dag kunde
erhållas så gott som utan avgift, synes emellertid risken för att denna fördel
skulle missbrukas av bättre situerade personer vara ganska ringa. Det
bör nämligen ihågkommas, att medlemskapet i en sjukkassa medför skyldighet
att underkasta sig kontroll av kassans sjukbesökare. Och denna kontroll torde
nog inom de åsyftade klasserna kännas såsom ett band, vilket man ej för
vinnande av de ur vederbörandes synpunkt dock ganska ringa fördelarna av
statsbidraget skulle vilja underkasta sig. Såsom jag redan anfört, visar även
erfarenheten, att någon nämnvärd anslutning till sjukkasserörelsen från den
mera burgna delen av befolkningen ej förekommit. Jag hänvisar härom till
uppgifterna om yrkesfördelningen bland sjukkassemedlemmarna (Bilaga C, tabellerna
26—28). Det enda exempel på motsatsen, som mig veterligen kan anföras,
är att på senare tid bildats en sjukkassa för läkare. Men denna har på
grund av den höga sjukhjälpen aldrig åtnjutit statsbidrag.

Jag anser mig sålunda ej böra föreslå, att de statsunderstödda sjukkassorna
för medlemskap skola åläggas eller ens tillåtas uppställa några betingelser
i fråga om medlemmarnas förmögenhetsförhållanden.

I detta sammanhang vill jag redogöra för ytterligare en bestämmelse. Att Minimum för
någon förmögenhetsgräns nedåt för medlemskap ej får förekomma är ju tydligt. ^fassa^ecP
Emellertid äro sjukkassorna enligt lagen berättigade att själva bestämma delade sjuksjukhjälpens
beskaffenhet och storlek. Det skulle alltså kunna tänkas, att en hJälPsjukkassa
bestämde sig för att meddela allenast så hög sjukhjälp, att avgifterna
därför faktiskt komme att förhindra mindre bemedlades inträde. Ett dylikt förfaringssätt
får tydligen ej ifrågakomma inom ett enhetskassesystem. Jag
föreslår därför, att de statsunderstödda sjukkassorna skola vara skyldiga att

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Maximiålder
för
rätt till
inträde.

meddela försäkring å deri lägsta sjukpenning för vilken statsbidrag åtnjutes —•
enligt vad jag ämnar föreslå 1 krona om dagen. Detta belopp utgör också den
kontanta sjukpenningen för en stor del av sjukkassornas medlemsbestånd, varom
jag hänvisar till i det följande (sid. 128) meddelade siffror. Bestämmelsen är
analog med stadgande i den danska lagen, där den lägsta sjukpenningen är 40
öre, vartill dock komma sjukvårdande åtgärder i ganska betydande omfattning.
Såsom förut visats, komme nära 2/3 av avgiften för en sådan försäkring att bekostas
av statsbidrag, och premien för den försäkrade komme å landsbygden
att hålla sig omkring 6 kronor om året. Fastställande av lägre minimum kan
vid sådant förhållande icke anses erforderligt.

En allmän erfarenhet är, att sjukligheten, särskilt vad avser de längre sjukdomsfallen,
ökas vid mera framskriden ålder. En försäkringsteknisk beräkning
av premier för sjukförsäkring medför också, att premien ökas vid högre
inträdesålder. Sjukkasselagen 20 § 1 mom. giver även möjlighet för en sådan
gradering av medlemsavgifterna. Emellertid begagna sig sjukkassorna i allmänhet
ej av denna möjlighet utan använda genomsnittsavgifter lika för alla
inträdesåldrar och beräknade efter kassans hela medlemsbestånd. Vid sådant förhållande
är det tydligen för undvikande av allt för stora orättvisor nödvändigt,
att en viss maximiålder för inträde fastställes. Bestämmelser om sådan maximiålder
finnas också regelbundet i kassornas stadgar. Vid fastställande av
reglerna för de statsunderstödda sjukkassornas verksamhet torde det gälla att
finna en högsta inträdesålder, som utan att kassans karaktär av öppen förryckes
förebygger orättvisor mot dem, som redan vid yngre år börjat att sörja
för sin sjukförsäkring. Betydelsen av en rättvis reglering av denna fråga blir
tydligen större med den väsentliga utsträckning av sjukhjälpstiden, som jag
förordar. Att, såsom en medlem av granskningsnämnden, herr Strindlund, förordat,
som regel föreskriva efter inträdesåldern försäkringstekniskt uträknade
medlemsavgifter torde förorsaka kassorna allt för stora svårigheter. Särskilt
för den första tiden efter genomförande av en sådan reform, intill dess
vederbörlig premiereserv — som för närvarande allmänt saknas och därför
måste genom särskilda åtgärder tillskapas även för de nuvarande medlemmarna
— för sjukförsäkringen bildats, torde med ett sådant system ökningen
av medlemsavgifterna bliva högst avsevärd. En sådan regel skulle ock säkerligen
hos kassorna mottagas med allmän ovilja.

Vid socialförsäkringskommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring
fanns fogad en på uppgifter från sjukkassorna grundad utredning om sjuklighetsförhållandena
inom kassorna. I denna utredning fanns uträknad sjukfallsfrekvensen
inom olika åldersgrupper, vardera om 5 år, med början vid 14.5
års ålder, ävensom i viss omfattning sjukdomarnas varaktighet inom olika åldersgrupper,
vardera om 10 år, med början vid 15 års ålder. Av denna utredning
framgår, att sjukfallsfrekvensen, som till en början är sjunkande, för
män når sitt minimum inom åldersgruppen 34.5—39.5 år, varefter den är jämnt
stigande. För kvinnor åter uppnår frekvensen sitt minimum först i åldersgruppen
44.5—49.5 år, varefter den emellertid till nästa åldersgrupp företer

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

7,5

eu synnerligen stark ökning — t. o. m. överstigande hela ökningen för män
från åldersgruppen 34.5—39.5 år ända till åldersgruppen 49.5—54.5 år. Sjukdomsfallens
varaktighet företer en fortgående ökning för de högre åldersgrupperna.

Av dessa uppgifter torde framgå, att den lämpliga maximiåldern för in- De sakträde
ligger vid 40—50 års ålder. Detta torde ock i stort sett överensstämma knnmSa med

sjukkassornas — på erfarenheten grundade — stadgebestäminelser i fråga
om inträdesålder. I de inom socialdepartementet utarbetade utkasten hade också
föreslagits såsom lägsta tillåtna maximiålder för inträde alternativt 40 och
45 år och såsom högsta tillåtna maximiålder 50 år.

Socialstyrelsen har ej gjort någon erinran mot förslaget på denna punkt. Vid Yttranden
sammanträde med sociala rådets sjukkasscsektion uttalade sig två av dess med- ”''kunnigas
lemmar för en lägsta tillåten maximiålder för inträde av 40 år, därvid en av utkast,
dem emellertid anförde, att högre maximiålder kunde sättas, därest avgifterna
graderades efter inträdesåldern, exempelvis efter 5-årsgrupper.

Granskning snämnden har vid denna punkt anfört:

»Beträffande högsta åldern för rätt till inträde i statsunderstödd sjukkassa
vilja de sakkunniga förorda fyrtiofem år. Någon större sjukrisk för kassorna
synes därigenom icke föreligga.

Att stadga förbud för statsunderstödd kassa att till medlem antaga person
över femtio års ålder synes de sakkunniga icke lämpligt. Kassorna böra icke
förhindras att såsom medlem antaga person även av högre ålder, därest i förhållande
till åldern sjukkasseavgiften avpassas, men för att erhålla en garanti
för att avgiften i förekommande fall rätt avväges, synes det böra överlåtas åt
tillsynsmyndigheten att i varje särskilt fall vid registrering av statsunderstödd
sjukkassas stadgar eller ändring av desamma pröva och fastställa den högsta
medgivna inträdesåldern.»

Vad granskningsnämnden sålunda anfört synes mig förtjänt av beaktande. DeparteOm
det tillkommer socialstyrelsen att granska de villkor, på vilka personer mentschefen.
äldre än 50 år må vinna inträde i kassorna — vilka villkor framför allt torde
komma att innebära, att medlemmar som inträda vid denna ålder skola betala
en tilläggspremie — synes det mig ej föreligga någon risk, att de övriga medlemmarnas
intressen trädas för nära, därigenom att kassorna bevilja, sådana
äldre personer inträde.

I fråga om den lägsta tillåtna maximiåldern, d. v. s. den lägsta åldersgränsen
uppåt som kassorna skola äga fastställa för den allmänna rätten till in-,
träde, anser jag lika med granskningsnämnden övervägande skäl tala för gränsens
fastställande till 45 år.

Att sjukkassa ej kan vara pliktig mottaga en person som medlem under tid Inträdesdå
han lider av sjukdom torde vara uppenbart. Under andra omständigheter fafrMfandg
skulle troligen envar vänta med sin sjukförsäkring, till dess han bleve sjuk. hälsotillSamma
synes böra vara förhållandet, då han utan egentlig sjukdom lider av m- m•

— varaktig eller tillfällig — arbetsoförmåga. Bestämmelser härom upptogos i
de sakkunnigas utkast efter förebild av den danska lagen.

Granskningsnämnden erinrade mot bestämmelsen, att även om vare sig
sjukdom eller invaliditet vid inträdesansökningen förelåge, det dock undersyn -

Inträdesriittens
sammanhang

med kassas
verksamhetsområde.

(Tullande bestämmelser

om verksamhetsområde.

7H Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

dom på grund av den inträdessökandes kroppskonstitution med tämligen stor
sannolikhet kunde förutses, att han bleve en allt för betungande risk för kassan.

På grund härav föreslog nämnden en omformulering av stadgandet, till vilken
jag vid förslagets slutliga utformning anslutit mig.

I motsats till beträffande åldern har i förslaget ej upptagits någon minimifordran
beträffande hälsotillståndet för rätten till inträde utan allenast de
strängaste regler kassorna i sådant hänseende få uppställa. Att någon sjukkassa
genom att bevilja inträde åt sjuka personer skulle kränka övriga medlemmars
rätt synes mig icke vara att befara.

Jag har i det föregående redogjort för principerna för enhetskassesystemet
och uttalat min anslutning till detsamma. Systemet innebär ju, att inom varje
område endast en kassa skall vara verksam, och därav följer, att varje person,
som vill tillhöra statsunderstödd sjukkassa, endast bör hava rätt att tillhöra en
viss kassa. Då det gäller att närmare utforma enhetskassesystemet, måste det
alltså fastslås, vilken av enhetskassorna varje sjukkassemedlem har att tillhöra.
Och då detta i första hand är frågan om i vilken kassa han skall äga rätt att inträda,
synes mig spörsmålet böra upptagas till behandling i detta sammanhang.

Rätten för en person att tillhöra viss enhetskassa bör sammanhänga med tillhörigheten
till dess verksamhetsområde. Enligt sjukkasselagen 6 § 3) skall
sjukkassas stadgar innehålla bestämmelse om vilket område kassans verksamhet
skall omfatta. Enligt lagens bestämmelser är emellertid en sådan bestämmelse
utan nämnvärd rättslig betydelse; allenast förekommer i 14 § en bestämmelse
om skyldighet för sjukkassa att biträda annan kassa med nödig sjukkontroll
över medlemmar, som flyttat från den senare kassans till den förras
verksamhetsområde. Stadgarna kunna väl tillerkänna verksamhetsområdet större
betydelse; i ett fall är emellertid även detta av lagen förbjudet, i det att enligt
11 § i dess nuvarande lydelse medlem som tillhört kassan ett år ej må uteslutas
på grund av att han avflyttat från kassans verksamhetsområde till annan ort
inom riket.

Verksamhetsområdet kan för närvarande vara ganska lösligt bestämt. Sålunda
förekomma i stadgar sådana bestämmelser om verksamhetsområdet som
»X jämte närmaste omnejd» eller »X jämte angränsande socknar» o. d. Och i
stadgarna för den nya sammanslagningskassan i huvudstaden, Centrals jukkas•san
Vänfast — Stockholm, heter det i 3 § 2 stycket: »Kassans verksamhetsområde
är avsett att huvudsakligen omfatta Stockholms stad med dess närmaste
omgivningar, dock att å annan ort verkande lokalavdelningar av anslutna kassor
fortfarande må kunna tillhöra kassan; och är verksamhetsområdet alltså
tills vidare hela riket.» Men enligt 6 § av samma stadgar tillkommer rätt till
inträde allenast inom Stockholms stad eller dess närmaste omgivningar bosatta
personer.

Själva begreppet verksamhetsområde synes alltså vara något oklart. I sistnämnda
stadgar tyckes därmed avses varje område, där någon kassans medlem
är bosatt. Men med en sådan uppfattning skulle enligt hittills gällande lag
varje kassa hava hela riket till verksamhetsområde, då kassan ej kan förhindra

Kungl. Maj :ts proposition nr 117.

att eu medlem kvarstår i kassan, var inom riket lian än är bosatt. Den riktigare
uppfattningen torde vara, att verksamhetsområdet är lika med området
för kassans medlemsrekrytering. Men kassan kan antaga medlemmar med hur
löst samband med verksamhetsområdet som helst; ej blott de som äro bosatta
där utan även sådana, som där hava arbetsanställning o. d.

För de statsunderstödda enhetskassorna blir tydligen begreppet verksamhetsområde
av långt större betydelse. I den förut i dag av Kungl. Maj:t avlåtna
propositionen (nr 113) om vissa ändringar i sjukkasselagen, föreslås borttagandet
av förutnämnda i 11 § stadgade inskränkning av begreppets betydelse.
I dessa kassors stadgar måste alltså verksamhetsområdet vara klart
bestämt och den rättsliga innebörden därav tydligen angiven. Frågan om huru
verksamhetsområdet skall bestämmas har jag i det föregående behandlat; här
är närmast fråga om personernas anknytning till det sålunda bestämda området
och därmed om deras tillhörighet till den ena eller den andra kassans intressesfär.

Den grundläggande bestämmelsen därvidlag bör nämligen uppenbarligen vara,
att stadgarnas bestämmelse om verksamhetsområde skall för statsunderstödd
kassa innebära, att person som ej tillhör verksamhetsområdet ej heller äger
tillhöra kassan. — Att härifrån, särskilt under övergångstiden, då statsunderstödda
sjukkassor ej ännu finnas på alla orter, böra gälla vissa undantag är en
t råga, till vilken jag återkommer i det följande. — För det närmare utformandet
av huvudregeln gäller först att fastslå, på vilket sätt en person skall tillhöra
en kassas verksamhetsområde för att få tillhöra kassan.

Härvid kunna olika system tänkas. En persons rättsliga samhörighet med
visst område bestämmes i allmänhet av hans mantalsskrivning. Denna bestämmer
hans personliga forum i tvistemål, utövande av politisk och kommunal rösträtt,
erläggande av skatt o. s. v. Jämväl vid erhållande av pension enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring är pensionstagaren hänvisad till sin mantalssknvningsort.
Därifrån bekostas även fattigvård, om ock den understödsberättigade
äger för dess utfående vända sig till fattigvårdsstyrelsen å den ort.
där han är bosatt. Och i 1919 års förslag till allmän sjukförsäkring stadgades
i 1 §, att den försäkrade skulle tillhöra den allmänna sjukkassa, inom vars område
han vore mantalsskriven.

Verksamhetsområdets
betydelse
för de
statsunderstödda
kas -

Mantalsskrivning

eller bosättning
inom
verksamhetsområdet

avgörande?

Med mantalsskrivningsorten som avgörande vinnes ordning och reda samt
undvikas tvister. Emellertid medför denna anordning ej endast fördelar. Mantalsskrivning
äger rum allenast en gång om året. Om sjukkassemedlem under
året flyttar, kan hans kvarstående i den gamla kassan intill nästa mantalsskrivning
vålla åtskilligt besvär med betalning av avgifter — vilka i regel
betalas månadsvis — och vid erhållande av sjukhjälp.

Den andra möjligheten är anknytning till den ort, där en person är bosatt.
oavsett om han är där mantalsskriven eller ej. Emellertid kan det ofta vålla
vissa svårigheter att bestämma, var en person är eller skall anses bosatt. Och
da personer, som ofta flytta, av kassorna kunna anses som mindre önskvärda
medlemmar, kan en sådan anordning även föranleda tvister mellan kassorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

De sakkunniga.

Socialstyrel sen.

Gransknings

nämnden.

En medelväg vore att låta kyrkobokföringen bliva avgörande. Härigenom
skulle en fast grund finnas för bestämmande av till vilken sjukkassa en person
finge höra, på samma gång som medlemmens intresse av att vid flyttning omedelbart
kunna komma in i kassan å den ort dit lian flyttar skulle vara tillgodosett.
Emellertid anses denna bokföring på grund av den bristande kontrollen
över att vederbörande fullgöra sina skyldigheter beträffande densamma i allmänhet
mindre lämplig för avgöranden av dylikt slag.

I de av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga utarbetade utkasten
hade mantalsskrivningsorten tillerkänts avgörande betydelse: statsunderstödd
sjukkassa skulle vara pliktig mottaga inom dess verksamhetsområde
mantalsskrivna personer — i den mån de i övrigt fjdlde angivna betingelser
— men skulle ej äga rätt att mottaga personer, som vore mantalsskrivna inom
annan statsunderstödd sjukkassas verksamhetsområde.

I sitt utlåtande över utkasten anförde socialstyrelsen i denna del:

»Den här föreslagna regeln för tillhörighet till sjukkassa torde visserligen
äga sitt berättigande, då det gäller en obligatorisk sjukförsäkring, särskilt
med hänsyn till det önskvärda sambandet mellan sjuk- och pensionsförsäkringen.
Härav följer dock icke, att samma regel även lämpar sig för en på frivillighet
uppbyggd sjukkasseverksamhet. I fråga om denna kommer bestämmelsen
om mantalsskrivningen som grundval för försäkringen snarare att verka
såsom ett alltför tyngande band. Författningsenligt äger mantalsskrivning
rum endast en gång årligen mot slutet av året. Vid flyttning till annan ort
än mantalsskrivningsorten skulle sjukkassemedlemmen därför, även om avflyttningen
ägde rum exempelvis i början av året, ändock kvarstå och erlägga
samt, i förekommande fall, uppbära sjukhjälp i sin gamla kassa intill nästa
mantalsskrivningsförrätt.ning. Särskilt då fråga är om beredande av sjukvård
och vid långvariga sjukdomsfall vore detta givetvis en föga praktisk anordning.

Med den rörlighet, som i vår tid utmärker särskilt de arbetande klasserna,
skulle olägenheterna av en dylik organisation otvivelaktigt bli mycket betydande.
Såsom en antydan om de dimensioner omflyttningen inom landet har,
kan förtjäna anföras, att under år 1917 — motsvarande uppgifter för senare
år hava icke offentliggjorts — antalet till rikets kommuner från annan inrikes
ort inflyttade uppgick till 491.481 och antalet från kommunerna utflyttade
till 485,579. Dessa siffror angiva emellertid endast omflyttningens så att säga
slutresultat. Antalet fall, då vistelseorten faktiskt ändrats, utan att ny kyrkoskrivning
ägt rum, äro givetvis långt flera.

Styrelsen är icke beredd att utan föregående utredning föreslå en annan,
lämpligare grund för tillhörighet till viss sjukkassa. Styrelsen är nämligen
medveten om, att den faktiska vistelseorten — förutsatt att vistelsen icke är
av rent tillfällig natur — vilken norm styrelsen för sin del helst skulle se godtagen,
även den i praktiken erbjuder vissa svårigheter. Dessa svårigheter
sammanhänga emellertid framför allt därmed, att sjukkasseverksamheten skall
vara frivillig och att sålunda statsunderstödda sjukkassor ingalunda alltid
kunna förväntas existera på varje ort, dit en medlem av dylik kassa flyttaT.
T varje fall är det enligt styrelsens mening nödvändigt att genom lagbestämmelser
närmare reglera sjukkassornas inbördes rättigheter och skyldigheter i
fråga om. mera varaktiga ombyten av vistelseorten, även da dylikt ombyte
sker utan samband med ny mantalsskrivning.»

Granskningsnämnden förordade för sin del, att den föreslagna bestämmelsen
bibehölles men jämkades i sådant avseende att en nyinflyttad person kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

vinna inträde i ortens sjukkassa, så snart han vore kyrkobokförd och bosatt
inom kassans verksamhetsområde.

Reservation på denna punkt avgavs av herr Karlsson, vilken yttrade, att
han icke kunde biträda nämndens förslag i denna punkt, detta bland annat
av det skäl, att som villkor för kommunbidrag vanligen förutsattes mantalsskrivning
inom kommunen i fråga.

I denna reservation instämde herrar Jansson och Lanrén.

Såsom avgörande för tillhörigheten till viss statsunderstödd sjukkassa synes Departemig
mantalsskrivningsorten i princip böra upprätthållas. De skäl som ligga men t schefen,
till grund för denna min uppfattning äro, utom vad i det föregående anförts till
förmån för en sådan anordning, i huvudsak följande.

I besparingskommitténs betänkande har föreslagits samarbete mellan pensionsförsäkringen
och sjukförsäkringen. Ett sådant samarbete har jämväl
pensionsstyrelsen funnit synnerligen önskvärt. Det är min avsikt att med det.

.maraste upptaga till fortsatt utredning frågan om ändringar beträffande pensionsförsäkringen,
och kommer då även frågan om sådant samarbete under
övervägande. Att samarbete skulle kunna ske jämväl med en frivillig sjukförsäkring
synes mig ställt utom allt tvivel. Det torde emellertid därvid vara
av största betydelse, att de båda försäkringsgrenarna å varje ort räkna med
— i^ största görliga mån — samma medlemsbestånd, d. v. s. att en sjukkassa
ej såsom organ för pensionsförsäkringen kommer att behandla frågor om en
annan sjukkassas medlemmar.

Vad reservanterna inom granskningsnämnden anfört synes mig jämväl förtjänt
av beaktande. Då, såsom i annat sammanhang skall anföras, en utökning
av de kommunala bidragen skall eftersträvas, bliva dessa synpunkter av än
större betydelse.

Om jag oekså^ sålunda ej anser, att det bör kunna åläggas en statsunderstödd
sjukkassa att såsom medlemmar upptaga personer, mantalsskrivna utom dess
verksamhetsområde, synes mig dock till förekommande av praktiska olägenheter
en viss frihet därtill kunna medgivas dem. Om en medlem i viss statsunderstödd
sjukkassa flyttar till verksamhetsområdet för en annan sådan kassa
och den förstnämnda kassan utfärdar något slags flyttningsbevis, torde det kunna
medgivas kassan å den nya boningsorten rätt att, om stadgarna så bestämma,
mottaga honom såsom medlem redan före mantalsskrivningen, blott han
bosatt sig och blivit kyrkoskriven inom den senare kassans verksamhetsområde.

Om däremot en person, som förut ej varit sjukförsäkrad, såsom nyinflyttad
söker inträde i statsunderstödd sjukkassa å den nya boningsorten, synas icke
några motsvarande skäl tala emot att han får vänta med inträdet, till dess han
hunnit bliva mantalsskriven å orten.

Det är. såsom i olika sammanhang framhållits, givet, att hela riket icke kan Person bo
omedelbart bliva uppdelat i verksamhetsområden för statsunderstödda sjukkas- satt å ort
sor. ^ Även om dessa områden till en början göras relativt stora, kommer det understödd
3Utså alltid att finnas personer, bosatta å ort som ej ligger inom verksamhets- sjukkassa ej
området för någon dylik kassa. Rättvisan kräver uppenbarligen, att dessa finnes''

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

personer ändock kunna bliva delaktiga av de förmåner, som medlemskap i statsunderstödd
sjukkassa innebär, och därför har den modifikationen ansetts böra
göras i systemet att personer, mantalsskrivna å dylik ort, skola få gå in i
statsunderstödd kassa. Detta är anledningen till att, som av det föregående
framgått, förbudet att intaga medlemmar begränsats till personer, mantalsskrivna
inom annan statsunderstödd sjukkassas verksamhetsområde. Någon
skyldighet att mottaga nu avsedda personer bör emellertid icke någon kassa
hava. Ä andra sidan äro kassorna skyldiga att underkasta sig att ifrågavarande
ort av tillsynsmyndigheten tillägges deras eller annan kassas verksamhetsområde.

Utländska Nu gällande sjukkasselag innehåller, såsom förut nämnts, inga tvingande
medborgare. regier om rätt till, lika litet som om förbud mot inträde i sjukkassa — frånsett
då förbudet mot s. k. flermedlemskap. Förbud mot att utländska medborgare
vinna inträde finnes alltså ej heller, och i de sjukkassor som i princip äro
öppna plägar hinder för deras intagande ej möta. Kontroll över medlemmarnas
nationalitet kan ju också vara ganska svår att utöva för kassorna. Då nu
rätten till inträde i de statsunderstödda sjukkassorna skall regleras, torde emellertid
spörsmålet böra ägnas någon uppmärksamhet.

Jämväl ur en annan synpunkt bör emellertid frågan beaktas. Mellan de
nordiska länderna äger en ganska betydlig omflyttning rum. Särskilt mellan
Danmark och Skåne sker ett rätt livligt utbyte av yrkesarbetare; och dessa
äro i regel medlemmar i sjukkassor. För tillvaratagande av dessas rätt gäller
alltsedan den 1 januari 1912 en överenskommelse mellan Sveriges allmänna
sjukkasseförbund och »De samverkande danska centralföreningarna av sjukkassor»
om ömsesidig överflyttning av medlemmar. Sedan ett mera planmässigt
samarbete mellan sjukkassemyndigheter och sjukkassesammanslutnmgar
i Sverige, Danmark och Norge anordnats, har frågan om utvidgad överflyttningsrätt
mellan dessa länder upptagits. Såsom representanter för Sverige
i ett för detta samarbete bildat arbetsutskott hava byråchefen Theofil Andersson
samt herrar J. E. Berglund och Gast. Lindberg i en till Konungen ställd, den -1
Framställning juli 1925 dagtecknad skrift härom anfört, att sedan det första nordiska sjukförfrån
delege- säkringsmötet i Oslo den 20—22 augusti 1923 beslutat uppdraga åt arbetsutraadrbeter
med skottet att »utarbeta förslag till och söka genomföra regler för överförande av
Danmark och medlemsrätt från och till sjukkassor inom de nordiska länderna», ett dylikt förNorge''
slag blivit utarbetat angående ömsesidig överflyttning. I motsats till den
förut omförmälda överenskommelsen med den danska sjukkasseorganisationen,
vilken gällde endast för sjukkassor, som frivilligt biträdde densamma, ifrågasattes
i det sålunda utarbetade förslaget, att överflyttningen skulle gälla obligatoriskt
för alla till respektive organisationer anslutna sjukkassor. Fn överenskommelse
av dylik natur hade emellertid befunnits med hänsyn till gällande
sjukkasselagstiftning icke vara för Sveriges vidkommande möjlig. Da åstadkommandet
av ömsesidighet i detta hänseende skulle vara av stor betydelse
för särskilt vissa delar av vårt land, för vilka en ganska livlig folkomsättning
ägde rum med närmaste grannland, hemställde de delegerade, att Kungl. Maj:t,
i samband med den reform av den sociala sjukförsäkringen som syntes förestå.

Kun yl. Maj:ts proposition nr 117.

ville taga under övervägande, huruvida och i vilken form genom bestämmelser
i lagen möjlighet skulle kunna beredas för ingående av avtal med övriga länder
angående fri och obehindrad överflyttningsrätt för sjukkassemedlemmar i
samtliga nordiska länder.

Det sålunda väckta spörsmålet synes mig lämpligen böra behandlas i samband
med frågan om utländska medborgares rätt till inträde i statsunderstödda
sjukkassor, överflyttning är rättsligen en form av inträde, därvid emellertid
de för inträde i allmänhet gällande villkor samt bestämmelserna om inträdesavgifter
o. d. ej äga giltighet. Då de svenska sjukkassorna själva äga bestämma
sina inträdesvillkor, möter intet hinder för dem att på frivillighetens väg
ordna ett överflyttningsförfarande — något som ju också skett de svenska
och danska sjukkassorna emellan. I 17 § av nu gällande sjukkasselag stadgas
visserligen för kassor, där läkarintyg ej kräves vid inträde, en väntetid av 60
dagar från det inträde vunnits, under vilken sjukhjälp ej må utgå. En sådan
bestämmelse är tydligen ej fullt förenlig med den särskilda form av inträde,
som överflyttningen innebär. I det av mig förut i dag för Kungl. Maj:t anmälda
förslaget till vissa ändringar i sjukkasselagen har emellertid bland annat
stadgats, att nämnda väntetid ej skulle tillämpas å medlem, som enligt kassans
stadgar varit berättigad att i sammanhang med utträde eller uteslutning ur
annan sjukkassa vinna inträde i kassan. Då uttrycket »annan sjukkassa» tydligen
kan tillämpas jämväl å utländsk sjukkassa, torde, därest detta förslag
bifalles. något lagligt hinder ej vidare föreligga för att på frivillighetens väg
ordna ett verkligt överflyttningsförfarande.

Förutberörda framställning synes emellertid syfta längre, nämligen till ett
sjukkassorna i lag givet föreläggande att biträda den ifrågasatta överflyttningen
och alltså att som medlemmar mottaga i överenskommelse av dylik art avsedda
utlänningar. Då några skyldigheter för de registrerade sjukkassorna i
allmänhet, alltså även de icke statsunderstödda, att vara öppna ens för svenska
medborgare ej stadgats eller ens ifrågasatts, synes något lagligt tvång för dem
att mottaga medlemmar från utländska sjukkassor ej böra ifrågakomma. Annorlunda
ställer sig frågan för de statsunderstödda sjukkassornas del, i det att
ju särskilda regler skola gälla för inträde i dem och det alltså är möjligt att
bland dessa även taga upp bestämmelser beträffande utlänningars rätt i sådant
hänseende.

I de av de sakkunniga utarbetade utkasten var de statsunderstödda sjukkassornas
skyldighet att mottaga medlemmar i allmänhet begränsad till svenska
medborgare. Huruvida utländska medborgare, som i övrigt uppfyllde de allmänna
betingelserna för inträdesrätt, skulle äga sådan, berodde på kassornas
eget avgörande. För tillmötesgående av nyssberörda framställning hade emellertid
därjämte intagits en bestämmelse om rätt för utländsk medborgare att i
händelse av utav tillsynsmyndigheten — alternativt Konungen — godkänd
överenskommelse med utländsk myndighet eller sjukkasseorganisation på i
överenskommelsen angivna villkor vinna inträde i statsunderstödd sjukkassa,
inom vars verksamhetsområde han mantalsskrives. Någon bestämmelse om

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 höft. (Nr 117.) 6

Överflyt.tningsfärlärande
beträffande
utlänningar.

Skyldighet
att som med
lemmar mottaga
utlänningar.

De sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

Socialstyrel sen.

(rranskuings nämnden.

Departe mentschefen.

vem som å svensk sida skulle träffa överenskommelsen, fanns ej upptagen.
Överenskommelse av dylik natur har hittills träffats av Sveriges allmänna
sjukkasseförbund å de till detsamma anslutna kassornas vägnar. Förbundets
befogenhet att träffa för kassorna bindande överenskommelser torde emellertid
kunna ifrågasättas. Sin bindande verkan skulle alltså överenskommelsen få
genom godkännandet av vederbörande myndighet. Något hinder för kassorna
att genom bestämmelse i sina stadgar på förhand underkasta sig ett sådant
beslut synes ej föreligga. Betänkligheter av praktisk natur mot ett sådant tillvägagångssätt
synas ej heller föreligga; tvärtom lära väl kassornas intressen
därigenom bliva på bästa sätt tillgodosedda.

I sitt utlåtande över utkasten har socialstyrelsen i denna fråga avstyrkt, att
svenskt medborgarskap uppställdes som fordran för medlemskap. Visserligen
vore denna bestämmelse, anförde styrelsen, icke tvingande, men dess upptagande
i författningen skulle sannolikt medföra, att den bleve vägledande för kassorna.
Ett stadgande av denna natur skulle emellertid vara ett avgjort steg tillbaka
från nuvarande förhållanden, då inträde i svensk sjukkassa i princip stode öppet
även för inom landet bosatta utlänningar. Styrelsen har framhållit, att i länder
med obligatorisk sjukförsäkring i detta hänseende någon åtskillnad icke
gjordes mellan landets egna medborgare och utlänningar.

Rörande den föreslagna möjligheten till överenskommelse om överflyttning
har styrelsen, efter ytterligare påpekande av att det för närvarande ej funnes
några restriktioner i fråga om rätten att tillhöra sjukkassa utöver den att
ingen finge vara medlem av mer än en sjukkassa, yttrat:

»Här i Sverige kan därför i full överensstämmelse med den strävan att inom
socialförsäkringen icke göra någon åtskillnad mellan landets egna medborgare
och utlänningar, för vilken bl. a. de internationella arbetskonferenserna gjort''
sig till tolk, i princip även utländsk medborgare, som är bosatt inom registrerad
sjukkassas verksamhetsområde, bliva medlem av kassan. Pa denna punkt
skulle ett godtagande av utkastets ståndpunkt därför innebära ett avgjort steg
tillbaka. Enligt utkastet skulle nämligen utländsk medborgare icke kunna
bliva medlem av statsunderstödd sjukkassa, med mindre han vistades åtminstone
så länge på orten, att han där blev mantalsskriven.

Då utkastet i detta sammanhang förutsätter, att överenskommelse om överflyftning
av sjukkassemedlemmar mellan Sverige och annat land fortfarande
skulle kunna träffas, vill styrelsen endast framhålla, att en dylik överenskommelse,
vilken givetvis förutsätter reciprocitet, skulle bli utan större värde, för
exempelvis utländska arbetare, vilka uppehålla sig här i Sverige endast jämförelsevis
kort tid. Intill dess mantalsskrivningen skett skulle i alla händelser
någon överflyttning till statsunderstödd sjukkassa icke kunna ske. Den
nu existerande överenskommelsen om överflyttning mellan svenska och danska
sjukkassor måste vid sådant förhållande med all sannolikhet uppsägas.»

Granskningsnämnden har på denna punkt framhållit, att det borde uttryckligen
utsägas, att sjukkassa äger att mottaga utländska medborgare som medlemmar.

Den begränsning i fråga om utländska medborgares rätt till inträde i statsunderstödd
sjukkassa som innehålles i de sakkunnigas utkast synes mig vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

alltför snäv. Nägra betänkligheter torde ej möta att åt utländsk medborgare,
som är så pass bofast här i landet att han här blivit mantalsskriven, tillerkänna
samma rätt till inträde i sådan kassa som en svensk medborgare, även om
någon överenskommelse av antytt slag ej träffats. Och har en sådan överenskommelse
träffats, bör icke den omständigheten att han ej hunnit bliva mantalsskriven
inom riket utgöra hinder för honom att vinna inträde i statsunderstödd
sjukkassa. Vilken sådan kassa rätten skall avse torde kunna avgöras i
överenskommelsen — i regel lärer det bliva kassan å den ort, där han bosätter
sig. Likformighet med inträdesreglerna i övrigt bör naturligtvis råda därutinnan,
att utländsk medborgare som är mantalsskriven här i landet ej får vinna
inträde i sjukkassa å annan ort än mantalsskrivningsorten. Men detta kommer
tydligen att iakttagas vid godkännandet av överenskommelsen. Detta godkännande
synes mig med full trygghet kunna överlämnas åt socialstyrelsen.

Den del av lappbefolkningen, som kringflyttar utan stadiga boningsplatser,
skall enligt förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning 16 §
3:o) mantalsskrivas stam- eller byvis och alltså ej inom något visst område.
Enligt de nu refererade, av de sakkunniga föreslagna reglerna för rätt till inträde
i statsunderstödd sjukkassa kan sålunda den, som tillhör denna befolkning,
ej vinna sådant inträde.

Detta förhållande har påpekats av granskningsnämnden, som hemställt, att
vid frågans vidare behandling måtte tagas under övervägande, hur det lämpligast
borde ordnas för att denna befolknings intressen i detta avseende skulle
bliva bättre tillgodosedda.

Någon anslutning till den nuvarande sjukkasserörelsen från den kringflyttande
lappbefolkningen förekommer mig veterligen icke. Och denna befolknings
intresse av sjukförsäkring kan tydligen ej vara stort. Någon läkarvård
eller annan sjukvård kan näppeligen beredas dem utan kostnader, vilka skulle
göra avgifterna avskräckande stora. Med deras utpräglade naturahushållning
kan kontant sjukhjälp ej vara av synnerlig betydelse för uppehället vid sjukdom.
och möjligheten för dem att med tillhjälp av sådan förmån vid sjukdom
bereda sig arbetshjälp för deras speciella näringsfång, renskötseln, måste anses
skäligen obetydlig. Att under sådana omständigheter betunga de lokalt
begränsade sjukkassorna med medlemmar, över vilka sjukkontroll vore praktiskt
taget omöjlig att utöva och av vilka läkarintyg rörande sjukdomen icke
rimligen kunde fordras, synes mig ej lämpligt. Visar sig emellertid behov av
sjukförsäkring för den nomadiserande lappbefolkningen och kunna en eller
flera för denna befolkning speciellt inrättade, efter tillfredsställande grunder
arbetande sjukkassor upprättas, torde det böra tagas under övervägande,
huruvida statsbidrag i viss omfattning kan, ehuru dessa kassor skulle falla
utom ramen för det nya systemet, tillerkännas desamma.

Medlems uteslutande ur statsunderstödd sjukkassa.

Även med nu angivna bestämmelser om rätt till inträde skulle tydligen
eu sjukkassas öppenhet kunna göras mera eller mindre illusorisk, beroende

Lapparna
De sakkunniga.

Gransknings

nämnden.

Departe mentschefen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Innebörden
av begreppet
överflyttning.

Redan tilläm
pade flverflyttningsregler.

på vilka bestämmelser om rätt till uteslutning stadgarna innehölle. Inskränkning
synes alltså böra ske i rätten att uppställa uteslutningsgrunder. En fullständig
uppräkning av de uteslutningsgrunder, som kunna anses vara befogade
för en statsunderstödd sjukkassa, lärer emellertid knappast vara möjlig att
åstadkomma. Jag inskränker mig därför till att föreslå en bestämmelse om
att grunder, som strida mot kassans i dess regler om rätt till inträde uttryckta
karaktär av att vara öppen, ej få intagas i stadgarna. En sådan regel innebär
tydligen, bland annat, att inträffande av omständighet som ej fått utgöra hinder
för inträde ej heller får göras till anledning till uteslutning. Den närmare
prövningen kommer att bero på tillsynsmyndigheten.

överflyttning.

Genomförandet av principen om lokala enhetskassor medför, såsom förut påpekats,
ej allenast begränsning av rätten till inträde till att omfatta allenast
kassans verksamhetsområde på ena eller andra sättet tillhöriga personer; även
rätten att i fortsättningen kvarstå i kassan måste vara beroende av att någon
förändring i sådant hänseende ej inträder. Eör det behöriga iakttagandet av
medlemmarnas rätt kräves emellertid, att vid upphörande av medlemskapet
möjlighet finnes för inträde i annan sjukkassa av ungefär lika valör. Den som
hindras att kvarstå i sin gamla kassa får tydligen icke på denna grund bliva
ställd utanför sjukförsäkringen, såsom kunde bliva fallet därigenom att hans
ålder eller hälsotillstånd skulle utgöra hinder för hans inträde på vanligt sätt
i ny sjukkassa. Ett dylikt inträde skulle också kunna bliva förenat med väntetid
och erläggande av inträdesavgift. Till undvikande bland annat av dylika
olägenheter lärer ett system för överflyttning mellan de statsunderstödda sjukkassorna
bliva erforderligt, något som även framhållits av besparingskommittén.

De i det föregående berörda fördelarna av att sjukkassemedlem tillhör kassan
på sin boningsort och att alltså, då medlem byter boningsort, han går
över till en ny sjukkassa, hava redan för närvarande beaktats av sjukkassorna.
Sveriges allmänna sjukkasse förbund har sålunda sedan år 1912 tillämpat vissa
regler för överflyttning av medlemmar mellan till förbundet anslutna kassor,
vilka godkänt reglerna i fråga. Enligt dessa regler är medlem i ansluten kassa
berättigad att vid flyttning omedelbart inträda som understödsberättigad medlem
i annan ansluten kassa, utan erläggande av inträdesavgift, utan hänsyn till
ålder och hälsotillstånd samt utan väntetid i fråga om kassans ordinarie prestationer
och med rätt till samma understöd som kassans övriga medlemmar.
Förutsättningarna i övrigt äro, att ifrågavarande medlem vid inträdet i den
gamla kassan ägt god hälsa och ej varit över 40 år, att han tillhört kassan fyra
månader och betalt sina medlemsavgifter, samt att han upphört att vara bosatt
i sin förutvarande hemort och styrker sig vara bosatt inom den nya kassans
verksamhetsområde. Vid överflyttningen skall företes över flyttning sbok eller
attest, innefattande erforderliga uppgifter, och skall denna avlämnas till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

uya kassan senast 15 dagar efter dess utfärdande. Överflyttningen skall ske
till närmast motsvarande sjukhjälpsklass. Den överflyttade skall vara skyldig
underkasta sig den nya kassans särskilda bestämmelser. Överflyttning skall
vara ogiltig, om flyttning skett i avsikt att skaffa sig vissa fördelar i fråga om
sjukvård o. d. Har medlemmen av den gamla kassan erhållit högsta stadgeenliga
sjukhjälp, är han ej berättigad att av den nya bekomma ytterligare
hjälp för samma sjukdom. Sedan överflyttning skett, äger medlemmen icke
några vidare anspråk mot den gamla kassan.

Detta överflytfningssystem är emellertid helt frivilligt, detta icke blott så
att det står i kassornas fria val att ansluta sig därtill eller ej, utan även medlemmarna
kunna, oavsett vad stadgarna föreskriva härom, motsätta sig en
överflyttning. I 11 § i nu gällande sjukkasselag stadgas nämligen, att medlem.
vilken tillhört kassan ett år, ej må uteslutas på grund därav att han
avflyttat från kassans verksamhetsområde till annan ort inom riket.

Det är uppenbart, att i det nya systemet överflyttningsreglerna måste vara Överjiyttav
tvingande natur. Genomförandet av den lokala begränsningen av kassornas
verksamhet kan tydligen icke få vara beroende av medlemmarnas god- tvingande
tycke. Rättsligt sett måste alltså kassorna äga uteslutningsrätt gentemot med- natur.
lemmar, som icke godvilligt ställa sig överflyttningsreglerna till efterrättelse.

Den första åtgärden för genomförande av det antydda överflyttningsinstitutet
blir alltså vidtagande av de för stadgande av uteslutningsrätt i dylika fall
erforderliga jämkningarna i sjukkasselagen. I det förut i dag anmälda förslaget
till vissa ändringar i lagen om sjukkassor bär därför, på skäl som vid
behandlingen av förslaget närmare utförts, föreslagits borttagande av nyssnämnda
bestämmelse i 11 § i nämnda lag. Jämväl i ett annat hänseende innehåller
gällande lag hinder för ett rationellt överflyttningsförfarande, nämligen
ilråga om de i 17 § givna bestämmelserna om s. k. väntetid. Om undanröjande
av detta hinder har jag i det föregående uttalat mig.

Jag bär förut påpekat, att förutsättningen för ett påbjudande av att med- jjn^anta 8
lemskapet i eu sjukkassa skall under nu ifrågavarande omständigheter upphöra bestcimär
att möjligheten säkerställes för medlemmen att vinna inträde i annan sjuk- melser.
kassa. Då det torde vara anledning att hoppas på att ganska snart en övervägande
anslutning till det föreslagna nya systemet från hela sjukkasserörelsen
— även rikssjukkassorna — skall komma till stånd, torde möjlighet att
vinna överflyttning till statsunderstödd sjukkassa på flertalet platser inom
riket snart nog komma att förefinnas. Emellertid bör man dock icke helt förbise
möjligheten att så ej skulle bliva fallet. Den undantagsbestämmelsen synes
alltså böra meddelas, att om medlem i statsunderstödd sjukkassa avflyttar
från kassans verksamhetsområde och blir mantalsskriven å ort, där verksamhet
ej bedrives av statsunderstödd sjukkassa, han får kvarstå i sin förutvarande
kassa.

Ett par andra undantagsbestämmelser hava föreslagits av granskningmämn- Granskningsdoi.
som anfört: nämnden.

»Det synes även de sakkunniga vara önskvärt, att bestämmelserna om överflyttning
till annan sjukkassa göras så litet betungande som, utan sönderbry -

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

Departe mentschefen.

81)

tände av enhetligheten, är möjligt att medgiva. Inom större samhällen med
t. ex. mera utvecklad industriell verksamhet hava måhända ett avsevärt antal
sjukkassemedlemmar sitt förvärvsarbete inom den sjukkassas verksamhetsområde,
som de länge tillhört, ehuru de numera äro bosatta inom angränsande
sjukkasseområden. Den omflyttning som i våra dagar äger rum vilja de
sakkunniga fästa uppmärksamheten på, och bör man givetvis hava detta förhållande
för ögonen, då man skall ordna bestämmelserna rörande överflyttning
av medlemmar. En annan omständighet, då en medlem synes böra äga rätt
att kvarstå i sin förutvarande sjukkassa, är vid ombyte av mantalsskrivningsort,
då överflyttning till sjukkassa, som lämnar avsevärt sämre förmåner, äger
rum. Om t. ex. en person under en lång följd av år tillhört en sjukkassa, som
vid sjukdomsfall tillförsäkrar honom en kontant sjukhjälp av 4 kr. för dag
under obegränsad tid och den kassa, till vilken han skall överflyttas, i sin högsta
sjukhjälpsklass endast utbetalar i sjukhjälp 3 kr. för dag under en tid av
högst tre år. vore det måhända obilligt, om han genom att överflyttas mot
sin vilja .skulle förlora sina förut tillförsäkrade förmåner. På anförda skäl
anse de sakkunniga, att det bör bli föremål för övervägande, huruvida icke en
medlem, därest kassan kan utöva tillsyn över honom, bör få kvarstå i statsunderstödd
sjukkassa, även om han flyttar till angränsande sjukkasseområde,
eller om den sjukkassa, varifrån han avflyttar, i den klass, han vid flyttningen
tillhör, lämnar väsentligen högre sjukhjälp eller sjukhjälp under avsevärt längre
tid än sjukkassans i den nya mantalsskrivningsorten högsta klass (t. ex. 25
procent högre sjukhjälp eller längre sjukhjälpstid).»

De undantag, som granskningsnämnden sålunda ifrågasatt skulle i själva
verket komma att medföra avsevärda rubbningar i enhetskassesystemet. Redan
införandet av valrätt för medlemmarl mellan att kvarstå i den gamla eller
övergå till en ny kassa innebär en klar brytning mot systemet. Vidare lärer
det kunna antagas, att i varje fall under den första tiden, innan standardisering
av kassornas klassindelning hunnit i större omfattning genomföras, antalet
mot systemets principer kvarstående medlemmar skulle bliva ganska
stort. Utöver vad som förut anförts angående nackdelarna av att den lokala
begränsningen av kassornas verksamhet sålunda mera allmänt rubbas, vill jag
här blott påpeka sambandet mellan sjukkasseverksamheten och annan socialförsäkring.
De bidrag, som kommunerna i ganska stor utsträckning lämna
sjukkassorna — jag hänvisar härom till uppgifterna i Bilaria C, tabellerna 29
och 30 — torde huvudsakligen hava motiverats med den lättnad i kommunernas
utgifter för fattigvård och pensionstillskott, som kassornas verksamhet medför.
Då dessa understödsgrenar sammanhänga med mantalsskrivningsorten, avse bidragen
i allmänhet blott inom vederbörande kommun mantalsskrivna personer.
Meddelas nu undantag från principen om mantalsskrivningen såsom grundval
för tillhörighet i, sjukkassa, skulle för ett större antal kassamedlemmar dylikt
bidrag ej komma att utgå och alltså skiljaktigheter i avgiftsberäkningen medlemmarna
emellan uppstå, vilket naturligtvis — såsom i annat sammanhang
framhållits — i görligaste mån bör undvikas.

Vad särskilt angår förhållandena vid flyttning mellan städer och förortssamhällen
eller andra angränsande . orter lärer det väl ofta bliva så, att det
blir samma sjukkassa som är verksam inom hela området. Även där så ej är
fallet, torde det ej behöva befaras att ett smidigt avpassat överflyttningssystem

Kung1. Maj:ts proposition nr 117.

— detaljerna böra i stort sett överlämnas åt överenskommelser mellan kassorna

— skulle behöva- verka för sjukkassemedlemmarna betungande. Försäkringsvillkoren
torde i dessa angränsande kassor som regel vara tämligen ensartade. Och
att en person skall hysa det intresse för sin sjukförsäkring, att han vid flyttning
anmäler sig till inträde hos kassan å den nya boningsorten inom föreskriven
tid synes mig ej vara för mycket begärt.

A ad angår flyttning till kassa som endast lämnar mindre sjukhjälp än den
\ ederbörande i sin gamla kassa tillförsäkrat sig, vill jag framhålla, att, i och
för underlättande av överflyttningen, i förslaget så till vida föreslagits en
standardisering av klassindelningen inom de statsunderstödda sjukkassorna, att
sjukpenning obligatoriskt skall meddelas i klasser med intervall av 50 öre.
Då — på sätt anförts vid behandlingen av förslaget rörande ändringar i sjukkasselagen
— åtminstone för de högre klasserna i en kassa ett visst minsta
medlemsantal i varje klass kommer att krävas för ernående av erforderlig
utjämning, torde visserligen även med detta förslag inom en del kassor de
högre klasserna komma att saknas. Emellertid lärer i regel kassornas klassindelning
inrätta sig efter ''arbetslönerna och levnadskostnaderna å orten. Visserligen
kommer en person med nu tillämpade metod för avgiftsberäkning -—-enhetliga premier oberoende av medlemmarnas ålder vid inträdet — att i sina
yngre år, då behovet av sjukhjälp är mindre, betala mer än den på ersättningen
till honom belöpande andelen i kassans kostnader under det året, under det att
han vid mera framskriden ålder, då behovet av sjukhjälp är större, betalar mindre
än motsvarande andel för detta år. Härigenom är det som den obillighet
som granskningsnämnden påtalat skulle uppstå. Men principiellt är dock sjukhjälp
från sjukkassa ej detsamma som en ålderdoms- eller invaliditetspensionering
utan i stället ett medlemmarna emellan årligen utjämnat understöd,
avseende att tillförsäkra dem deras uppehälle vid sjukdom. Om en person flyttar
från eu ort med högre levnadskostnader och arbetslön och följaktligen
högre sjukhjälp till en ort med en kassa med allenast lägre sjukhjälp, kan det
ej anses vara något socialt önskemål, att lian där — låt vara till större delen på
egen bekostnad — får vid sjukdom åtnjuta en sjukpenning måhända överstigande
hans arbetsinkomst. Detta gäller så mycket mer som den kassa vilken
har att bära utgifterna därför saknar möjlighet att själv kontrollera att
sjukhjälpen ej missbrukas.

På nu anförda skäl har jag ej funnit anledning att föreslå några ytterligare
undantag från överflyttningsregeln i av granskningsnämnden antydd riktning.
Jag vill emellertid även i detta sammanhang erinra om en i samband med annan
fråga utförligare behandlad omständighet, nämligen att överflyttningsreglerna
icke komma att gälla person, som redan vid tiden för antagandet av
de nya stadgarna är medlem av kassa som erhåller statsunderstöd. Han skall
alltså äga kvarstå var han än bor och vart han än flyttar; blott att statsbidrag
icke utgår för den som enligt de allmänna reglerna ej haft rätt att kvarstå,
varav jämlikt 21 § i sjukkasselagen i dess föreslagna nya lydelse lärer följa,
att sådana medlemmar få erlägga högre avgifter än andra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

När skall
överflyttning
ske?

Villkoren
för överflyttningen.

Tillhörigheten — på sätt nyss utvecklats — till viss statsunderstödd sjukkassas
verksamhetsområde kan för en medlem av kassa» komma att upphöra

1) genom hans avflyttning från verksamhetsområdet; samt

2) genom att verksamhetsområdet ändras.

I båda fallen skall han upphöra att vara medlem av kassan; dock äger han
kvarstå, om ej annan statsunderstödd sjukkassa finnes eller i samband med
förändringen av verksamhetsområdet kommer att bildas å hans mantalsskrivningsort,
vare sig nu denna ändrats eller, såsom i fallet 2), är densamma
som förut. Kvarstår han sålunda ehuru bosatt utom kassans verksamhetsområde,
och antages en annan kassa till statsunderstödd med verksamhet å hans
mantalsskrivningsort, bör han tydligen överflyttas till denna kassa; alltså
tillkommer som överflyttningsgrund

3) ändring av annan statsunderstödd kassas verksamhetsområde, eller

4) tillkomst av ny statsunderstödd kassa med verksamhet å ort där han är
mantalsskriven.

Med ändring i kassans verksamhetsområde bör tydligen jämställas att

5) kassan alldeles upphör med sin verksamhet; den befinnes exempelvis
för liten och dess verksamhetsområde tillägges annan statsunderstödd sjukkassa.
I så fall böra tydligen medlemmarna äga rätt att övergå till denna.

Jämväl ett ytterligare fall skulle kunna tänkas, nämligen då antagandet
som statsunderstödd återkallades men kassan det oaktat fortsatte sin verksamhet.
Medlemmarnas intresse skulle i sådant fall kunna anses kräva, att de ej
gånge förlustiga statsbidraget och att de följaktligen finge överflyttningsrätt
till den kassa, som tilläventyrs bleve antagen till statsunderstödd för området.
Emellertid kräves enligt förslaget för återkallande av ett sådant antagande
att kassan ej ställt sig gällande föreskrifter till efterrättelse eller eljest vanskötts.
Vilja medlemmarna bevara sin rätt till statsbidraget, få de tillse, att
•sådan vanskötsel ej förekommer. Garantin för att de statsunderstödda sjukkassorna
förvaltas på ett tillfredsställande sätt skulle i hög grad försämras,
därest deras styrelser och medlemmar skulle äga visshet att medlemmarna, hur
förhållandena än utvecklade sig, alltid skulle äga rätt till inträde i en annan
statsunderstödd sjukkassa. Jag anser mig följaktligen ej böra föreslå någon
överflyttningsrätt i detta fall.

I enlighet med grunden för införandet av ett överflyttningsinstitut ■— tillgodoseende
av de medlemmars intressen, vilka på grund av att de icke längre
tillhöra viss sjukkassas verksamhetsområde ej heller få vidare tillhöra kassan
— bör överflyttning naturligtvis ske utan erläggande av något slags inträdesavgift,
utan någon tidsintervall mellan medlemskapet i den förra och den senare
kassan och utan någon väntetid i fråga om rätten till sjukhjälp i den senare.
Vidare böra tydligen för den flyttande medlemmen ej upprätthållas de inträdesvillkor,
som exempelvis beträffande ålder och hälsotillstånd kunna gälla
för tillträde till statsunderstödd sjukkassa överhuvud; har han vid sitt inträde
i den första kassan uppfyllt dessa betingelser bör detta vara tillräckligt.
Märkas må väl, att skiljaktigheter möjligen kunna förekomma mellan de olika
kassornas inträdesfordringar, och att det sålunda skulle kunna hända, att till

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

följd av överflyttningssystemet eu person på grund av tidigare medlemskap
i kassa med mindre stränga inträdesfordringar — t. ex. högre maximiålder
för inträdesrätten — skulle äga ingå i en kassa, där han aldrig direkt kunnat
vinna inträde. Med de föreslagna, i det föregående återgivna bestämmelserna
om de inskränkningar som få göras i inträdesrätten torde emellertid fordringarna
härvidlag bliva tämligen ensartade för de flesta statsunderstödda sjukkassorna,
och de skiljaktigheter som eventuellt komma att förefinnas torde bliva
av allenast ringa praktisk betydelse.

Sjukkassemedlem som överflyttas bör vidare kunna vinna samma förmåner
i den nya kassan som i den gamla. Helt kan denna princip visserligen ej
upprätthållas; man kan ej föreskriva, att särskild sjukhjälpsklass som förut
ej finnes skall upprättas för överflyttad medlem; och äro avgifterna på grund
av sämre medlemsbestånd eller av annan anledning högre i den nya kassan,
måste medlemmen tydligen finna sig i att betala denna högre avgift. Med
dessa och likartade begränsningar bör emellertid medlemmen tillförsäkras lika
rätt i den nya kassan som i den gamla. Förslaget stadgar alltså, att överflyttning
skall ske till närmast motsvarande sjukhjälpsklass •— högre eller
lägre — i den nya kassan. Motsvarigheten olika klasser emellan har härvidlag
närmast avsetts skola gälla den kontanta sjukhjälpen, och den förut omförmälda
bestämmelsen till befrämjande av en enhetlig klassindelning har även
haft till syfte att minska antalet fall, då sådan motsvarighet ej skulle bliva
rådande. Skiljaktigheter kunna emellertid förekomma även i andra hänseenden.
exempelvis beträffande sjukhjälpstidens längd och omfattningen av den
sjukvårdande verksamheten. Några särskilda regler för behandlingen av sådana
skiljaktigheter synas icke kunna givas; i fall av tvist mellan sjukkassa
och överflyttad medlem angående inplaceringen i sjukhjälpsklass torde avgörandet
få träffas med hänsyn tagen till alla lämnade förmåner, betraktade såsom
en enhet, därvid det sammanlagda premiebeloppet i allmänhet torde kunna
anses som en någorlunda tillförlitlig mätare.

Då såväl medlemmarna som kassorna i regel hava intresse av att överflyttning
sker, torde densamma i regel komma att ske frivilligt. För dessa fall
skulle alltså några särskilda regler ej behövas; överenskommelser därom kunna
träffas av kassorna själva och vägledande föreskrifter i fall av behov meddelas
av socialstyrelsen. För underlättande av en frivillig överflyttning torde, i
överensstämmelse med vad i annat sammanhang anförts, böra stadgas ett undantag
från bestämmelsen om mantalsskrivning inom kassas verksamhetsområde
såsom villkor för inträde; överflyttning må alltså, om medlemmen och
båda kassorna så önska, vinnas så snart medlemmen är kyrkobokförd inom området
för den nya kassan. Då kyrkobokföring kan ske omedelbart efter flyttningen,
skulle genom detta tillägg bättre överensstämmelse med nu gällande
förhållanden vinnas.

Vidtager emellertid ej flyttande medlem själv åtgärder för överflyttning,
detta antingen därför att en överflyttning i något hänseende skulle strida mot
hans intressen eller på grund av oföretagsamhet, förbiseende eller dylikt, måste
det åligga den kassa han förut tillhört att därvidlag handla i hans ställe. Ut -

Formen för
överflyttningen.

De sakknnniga.

Social styrelsen.

Gransknings nämnden.

Departe mentschefen.

90 Kungl. Maj :ts proposition nr 117.

träder ej medlemmen frivilligt, kan medlemskapet tydligen ej upphöra på
annat sätt än att kassan utesluter honom, och en sådan åtgärd bör alltså i dessa
fall åligga hans gamla kassa. Sådan uteslutning skall då emellertid för honom
skapa en rätt till inträde i kassan på den nya orten, så vida han inom viss
tid anmäler sig därtill. Sambandet mellan dessa båda moment konstituerar överflyttning
srätten.

I enlighet med nu angivna synpunkter var det inom socialdepartementet utarbetade
utkastet redigerat. Däri föreskrevs alltså, att medlem som upphörde
att vara mantalsskriven inom viss kassas verksamhetsområde skulle uteslutas
och att sålunda utesluten medlem skulle äga rätt att utan hinder av i övrigt stadgade
inskränkningar vinna inträde i kassan å den nya mantalsskrivningsorten.
Därjämte förekommo bestämmelser till förhindrande av att överflyttningsfrågan
allt för länge hölles svävande.

Mot dessa bestämmelser anförde socialstyrelsen i sitt utlåtande följande:

»Att medlem, som mantalsskrives inom verksamhetsområdet för annan statsunderstödd
sjukkassa, icke längre får tillhöra sin gamla kassa är givetvis med
den ståndpunkt utkastet intager fullt befogat. Att han för den skull skall ''uteslutas’
kommer dock säkerligen att betraktas som en obillighet och svarar dessutom
knappast mot vad utkastet avsett. En mjukare formulering vunnes, om
det stadgades, att medlemskapet i här berörda fall ''överfördes’ till sjukkassan
på den nya mantalsskrivningsorten med öppen rätt givetvis för medlemmen att
inträda i den nya sjukkassan eller helt utgå ur sjukkasserörelsen. I varje fall
torde meddelande om ''uteslutningen’ och grunden därför böra sändas till den
sjukkassa, inom vars område medlemmen skall mantalsskrivas på nytt.»

Jämväl granskning snämnden förordade, att överflyttningen finge formen av
en överföring och ej av uteslutning. Överföringen borde kunna ordnas utan
större olägenhet genom korrespondens mellan kassorna.

Vilket uttryckssätt man väljer för ifrågavarande procedur är naturligtvis
utan betydelse, blott innebörden — att medlemmen ej vidare får kvarstå i den
gamla men äger rätt att ingå i den nya kassan — är fullt klar. Huru socialstyrelsen
och granskningsnämnden tänkt sig den av dem föreslagna överföringen:
om denna skulle ordnas helt och hållet mellan kassorna eller om medlemmens
medverkan i någon form skulle erfordras, är ej fullt klart. Tydligt bör
emellertid vara, att medlemmen ej mot sin vilja kan tvingas in i den nya kassan;
genom enbart av kassorna vidtagna åtgärder kan ej något rättsanspråk
mot honom skapas för den nya kassan. Ett avgörande från medlemmens sida
måste alltså alltid krävas. Detta behöver visserligen ej taga formen av en direkt
uttryckt viljeförklaring, utan avgörandet kan komma till uttryck även
genom hans handlingssätt — exempelvis genom betalning respektive underlåtenhet
att erlägga betalning av medlemsavgiften till den nya kassan. Genom
att man alltid skulle avvakta ett sådant avgörande från medlemmens sida skulle
emellertid frågan om överflyttningen hållas svävande allt för länge
och svårigheter skulle uppstå såväl för medlemmen som för kassorna, särskilt
i vad angår bestämmande av tidpunkten när övergången från den ena till den
andra kassan skall anses hava skett, vilken tidpunkt t5’dligen är av vikt därest
sjukdom skulle inträffa. Det synes mig vara eu rimlig fordran, att till und -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

vikande av dylika svårigheter vederbörande själva utveckla en viss aktivitet
och att detta i förekommande fall sker utan onödigt dröjsmål. Garantier måste
naturligtvis å andra sidan skapas för att ej medlemmarna genom okunnighet
om gällande bestämmelser eller föreliggande förhållanden gå förlustiga sin
rätt. Från dessa synpunkter har jag utgått vid det närmare utformandet av de
sakkunnigas utkast. Förevarande förslag innehåller alltså i nu berörda hänseenden
följande.

Vidtager ej medlem själv i fall då överflyttningsskyldighet föreligger erforderliga
åtgärder för överflyttning, skall initiativ därtill tagas av den kassa han
förut tillhör. Förutsättningen för att så skall kunna ske är tydligen, att kassan
erhåller kännedom om de ändrade förhållandena. Då anledningen till överflyttningen
är ändring av kassas verksamhetsområde, äger kassan väl bättre
kännedom härom än medlemmen; jag vill i detta sammanhang förutskicka, att
därest den nu av mig förordade njmrganisationen vinner riksdagens bifall.
Kungl. Maj:t enligt min mening torde böra utfärda bestämmelser om förande
hos socialstyrelsen av ett register över statsunderstödda sjukkassor och deras
verksamhetsområden samt möjligen även över deras klassindelning, vilket registers
innehåll på lämpligt sätt skulle bringas till kassornas kännedom. Härigenom
skulle de vinna upplysning jämväl angående förändringar i andra statsunderstödda
sjukkassors verksamhetsområden.

Större svårigheter kunna uppstå, då grunden till överflyttningen är medlemmens
ombyte av mantalsskrivningsort. Enligt 14 § i sjukkasselagen är
visserligen medlem skyldig att vid avflyttning från sjukkassas verksamhetsområde
göra anmälan därom hos kassan. Påföljden av underlåtenhet därutinnan
är emellertid allenast förlust av sjukhjälp intill dess sådan anmälan
gjorts, d. v. s. först vid sjukdomsfall behöver praktiskt taget anmälan göras.
Att anmälningsskyldigheten eftersättes lärer också vara synnerligen vanligt.
Men kassan äger även andra medel att ernå kännedom om dylik flyttning. Särskilt
vid betalningen av avgifterna, vilken i regel sker månatligen, torde det
i många fall visa sig huruvida medlem avflyttat. Det är vidare att märka,
att iakttagande av överflyttningsreglerna är en kassornas skyldighet såsom
statsunderstödda, och eftersättande av denna skyldighet kan alltså medföra antagandets
återkallande.

Då medlemmens gamla kassa vunnit upplysning om att flyttningsskyldighet
föreligger, skall kassan vidare enligt förslaget i rekommenderat brev underrätta
såväl medlemmen som den kassa, i vilken han antages vara berättigad till
inträde, om den inträdda flyttningsskyldigheten. I brevet till medlemmen skall
angivas vad han för bevarande av sin rätt har att iakttaga, d. v. s. uppgift om
den kassa till vilken han äger överflyttas, tid inom vilken han skall anmäla
sig till inträde i den anvisade kassan samt påföljden av försummelse därutinnan.
Den nya kassan bör lämpligen erhålla de uppgifter om medlemmens rättigheter
mot den gamla kassan, vilka kunna vara av betydelse för hans ställning
i den nya. Formulär till sådana underrättelser kunna eventuellt tillhandahållas
av socialstyrelsen. Efter mottagandet av sådan underrättelse skall det
åligga medlemmen att inom utgången av nästföljande månad anmäla sig hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

den nya kassan för erhållande av överflyttning. Det har nämligen ansetts
lämpligt, att överflyttningar alltid ske vid månadsskifte, något som även föreslagits
i socialförsäkringskommitténs förslag till allmän sjukförsäkring. Kassornas
medlemsavgifter pläga nämligen utgå för månad, och uppdelning därav
mellan kassorna kan medföra besvärligheter. Vid utgången av den sålunda
fastställda tiden upphör medlemskapet i den gamla kassan och börjar —
därest föreskriven anmälan skett -— medlemskapet i den nya. Sådan rätt till
inträde hör alltid tillkomma medlem i förhållande till den anvisade nya kassan.
Skulle i något fall den nya kassan anse anvisningen felaktig, torde ur medlemmarnas
synpunkt den bästa utvägen vara att de få kvarstå i den nya kassan
till dess saken blir uppklarad, då åter en överflyttning får ske till den rätta
kassan. Några särskilda bestämmelser torde ej erfordras för åstadkommande
av en sådan ordning. Ej heller hava några bestämmelser om anstånd vid laga
förfall ansetts behövliga, då det kan förutsättas, att såväl kassorna som socialstyrelsen
i sådant fall komma att laga efter lägligheten.

Överföring Besparingskommittén, vilken såsom förut nämnts förordat det lokala enhetsvid
^assesystemet oc’k s^som en konsekvens därav föreslagit ett överflyttningsför överflytt-

farande, har antagit, att detta skulle även i fråga om sjukförsäkring nödvändigmng.
gorå, att kassan å avflyttningsorten till inflyttningskassan utbetalade den tillgång,
som svarade mot den överflyttande medlemmens avgifter och sjukrisk.
För underlättande av de för sådana överföringar erforderliga avräkningarna
kassorna emellan borde tillsynsmyndigheten enligt kommittén upprätta en särskild
tabell.

En sådan kapitalöverflyttning skulle emellertid förutsätta, att sjukkassorna
för varje sjukförsäkrad medlem avsatte en försäkringstekniskt uträknad premiereserv,
motsvarande det överskott å premierna, som vid hans yngre år med
mindre sjuklighet borde uppstå och som sedan vid hans äldre år med ökad sjuklighet
kunde användas för utfyllande av brist å premierna. Ett sådant system
användes emellertid, såsom förut i olika sammanhang framhållits, ej inom de
svenska sjukkassorna. För alla medlemmar i en kassa oavsett ålder och inträdesålder
upptagas genomsnittspremier, motsvarande — allenast med viss
säkerhetsmarginal — kassans löpande utbetalningsrisk. Överskottet på de yngre
medlemmarnas premier användes sålunda ej till avsättning för deras framtida
behov utan för täckande av överskottsrisken beträffande de äldre medlemmarnas
försäkring. Kassans möjlighet att vid deras högre ålder och ökade sjuklighet
— utan höjande av avgifterna — fullgöra sina skyldigheter mot dem blir
sålunda beroende på tillkomsten av yngre årsklasser, vilka i sin ordning få
bidraga till de äldres sjukhjälp. Den fondbildning för sjukhjälpsverksamhet,
som ändock i viss utsträckning förefinnes inom sjukkasserörelsen, är alltså
grundad endast på en försiktig premieberäkning och kan allenast tjäna att möta
tillfälliga påfrestningar.

Någon överföring av kapital, motsvarande överflyttade medlemmars sjulchjälpsavgifter
och sjukrisk, har jag sålunda ej ansett mig böra föreslå. Några
olägenheter av betydelse torde enligt min mening ej bliva förenade med att så

Kung!. Maj:ts proposition nr 11",.

ej sker. För de större riskerna, de längre sjukdomsfallen, föreslår jag på sätt
jag i det följande kommer att närmare utveckla en utjämning kassorna emellan,
som kommer att i väsentlig grad förringa vådan för en kassa att på detta sätt
utan vederlag mottaga även äldre personer från eu annan kassa. Ett starkt
stöd för uppfattningen att överflyttning ej bör ske har jag funnit i det förhållandet,
att kassorna själva, såsom förut nämnts, ansett sig kunna genomföra
ett överflyttningssystem utan att någon kapitalöverflyttning därvid — med
hänsyn till bestämmelserna i nu gällande lag — ens kunnat föreskrivas. Jag
vill bär tillägga, att enligt en i förslaget till ändringar i sjukkasselagen ingående
ändring av § 13 i nämnda lag det emellertid skall stå kassorna öppet att,
därest någon grund för kapitalöverflyttning av nu antytt slag av dem kan
fastställas, överenskomma om sådan överflyttning.

Försäkring sinspektionen bär visserligen i sitt utlåtande över utkasten förordat
en viss överföring av kapital. Med hänsyn till att, såsom av det följande
kommer att framgå, beträffande kassornas utgifter för läkarvård och annan
sjukvårdande verksamhet någon sådan riskutjämning mellan kassorna, som
föreslagits för den kontanta sjukhjälpens del, ej skulle äga rum, har inspektionen
förordat, att kassorna skulle vara skyldiga att för sådan verksamhet
avsätta erforderlig premiereserv, som vid överflyttning skulle kunna överföras.
Enligt de föreslagna reglerna för kassornas verksamhet i sådant hänseende,
för vilka jag i det följande kommer att närmare redogöra, skulle kassorna emellertid
äga stor frihet beträffande prestationernas storlek. Med hänsyn härtill
och till svårigheten att för denna verksamhet införa ett särskilt system för
premieberäkningen har jag emellertid ej ansett mig böra upptaga något sådant
stadgande i bestämmelserna.

I ett avseende har jag dock ansett mig böra förorda en bestämmelse till motverkande
av uppkomsten av risker för kassorna som följd av överflyttningssystemet.
I förslaget hava nämligen upptagits bestämmelser dels om att, därest
medlem vid inträdande av överflyttningsskyldighet på grund av redan inträffad
sjukdom eller barnsbörd var berättigad till understöd, överflyttning skall
ske först efter utgången av den löpande understödstiden, d. v. s. den gamla kassan
skall under denna tid ej blott betala understödet utan även uppbära de avgifter
som belöpa på understödstiden, därest avgifter då uttagas. Att detta ur
synpunkten av ekonomisk rättvisa kassorna emellan är riktigt, torde ej behöva
närmare utvecklas. Däremot innebär bestämmelsen otvivelaktigt ett avsteg
från en av de principer, som ligga till grund för det lokala enhetskassesystemet,
nämligen att den kassa som har att bära kostnaden för understödet jämväl
skall kunna utan anlitande av annan kassa kontrollera, att rätten därtill ej
missbrukas. Enligt de av sjukkasseförbundet antagna överflyttningsbestämmelserna
var förhållandet också det motsatta, d. v. s. överflyttning kunde enligt
dem ske jämväl under pågående sjukdom. Den nu föreslagna bestämmelsen
är emellertid ej avsedd att vara av tvingande beskaffenhet. Vilja kassorna
alltså i fortsättningen åtaga sig den risk, som skyldighet att mottaga
flyttande medlemmar under pågående understödslijälpstid innebär, skall detta
stå dem fritt.

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

Bland sjukkasseförbundets överflyttningsregler finnes också den, att överflyttning
skulle betraktas verkställd endast pro forma och sålunda vara ogiltig,
när vederbörande flyttade endast i avsikt att konsultera en läkare eller
vinna inträde på en sjukvårdsanstalt o. s. v. Med de bestämmelser som enligt
vad förut anförts ingå i förevarande förslag, nämligen att rätt till överflyttning
uppkommer först vid mantalsskrivning inom den nya kassans verksamhetsområde
och först efter utgången av löpande understödstid, blir tydligen en
dylik inskränkning utan betydelse. Och begagnar sig en kassa av rätten att i
nyss angivna hänseenden utsträcka mottagandet av överflyttade medlemmar
till att avse medlem redan då han blivit kyrkobokförd inom verksamhetsområdet
och under löpande understödstid, äger kassan även göra de inskränkningar
i detta sitt åtagande, sonr ej komma i strid med de tvingande överflytt r.

ingsreglerna; och kassan kan alltså för detta fall i stadgarna intaga en bestämmelse
i enlighet med sjukkasseförbundets regler.

Överflytt- Den föregående framställningen har avsett allenast överflyttning av sjukrum/
av be- kassemecllemmarnas sjukförsäkringar. Emellertid meddela över 90 procent
hjälp. av de registrerade sjukkassorna även begravningshjälp. De synpunkter, som
för sjukhjälpsverksamhetens del göra ett lokalt enhetskassesystem önskvärt,
äro för begravningshjälpsverksamheten utan betydelse. Försäkringsfatlet är
här ett lätt konstaterbart faktum, som ej kräver någon kontrollerande verksamhet
från sjukkassans sida, lika litet som något bedömande ifrågakommer
av det belopp som skall tillfalla medlemmen. Det skulle sålunda i och
för sig ej möta några betänkligheter att låta sjukkassemedlem för beredande
av begravningshjälp kvarstå i sjukkassa å annan ort än boningsorten. Men
för medlemmarna själva är det tydligen av intresse att hava sin sjukhjälp och
begravningshjälp i samma kassa. I den mån det är möjligt bör sålunda överflyttning
av båda försäkringarna ske.

Emellertid torde på grund av de olika former, vari de båda arterna av försäkring
bedrivas, samma överflyttningsregler ej kunna gälla beträffande begravningshjälpsverksamheten.
Denna är nämligen i motsats mot sjukförsäkringen
väsentligen baserad på fondbildning. Även om jämväl för begravningshjälpen
genomsnittspremier oberoende av inträdesåldern upptagas, äro dessa
enligt gällande praxis så avvägda att de förslå till avsättande av premiereserv,
som för medlemsbeståndet i dess helhet motsvarar skillnaden mellan utfästelsernas
kapitalvärde, beräknat på vanligt sätt efter livslängdstabeller, och kapitalvärdet
av de nettopremier, vilka återstå att erlägga. Socialstyrelsen lärer ock
tillse, att en kassas tillgångar motsvara erforderlig sådan premiereserv, och i
fall så ej är förhållandet förelägga kassan att genom ökning av avgifterna
skapa en sådan reserv. Denna upptages visserligen ej vid likvidation eller konkurs
såsom en skuld till försäkringstagarna, men deras särskilda rätt till de
genom deras avgifter skapade fonderna kan dock anses vara i princip uttalad
i lagen; sjukhjälpen kan nedsättas i den för stadgeändring föreskrivna ordningen,
men begravningshjälp åt dem som redan tillförsäkrats sådan kan endast
nedsättas, om socialstyrelsen prövat sådant nödigt för bevarande av kassans
förmåga att fullgöra sina förbindelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

!)5

L lider sådana omständigheter synas övervägande skäl tala för att principiellt
vid överflyttning av begravningshjälpsförsäkrad medlem jämväl på honom belöpande
premiereserv överföres till den nya kassan. En sådan överföring möter
ej tillnärmelsevis samma svårigheter som en överföring beträffande sjukhjälpsförsäkring.
Eör ytterligare underlättande av de erforderliga uträkningarna
kan lämpligen en tabell upprättas genom socialstyrelsens försorg.

Emellertid är begravningslijälpsverksamheten för närvarande och skulle jämväl
med den föreslagna nyorganisationen komma att vara en verksamhet, som
icke är obligatorisk för kassorna och icke heller utövas av alla kassor. Vidare
meddelas begravningshjälp i skilda klasser med belopp växlande från 30 till
500 kronor. Det kan alltså tänkas, att klassindelningen ej bleve densamma i de
kassor, mellan vilka i ett visst fall överflyttning skall äga rum. Visserligen
bär jag för underlättande av överflyttningen föreslagit en viss standardiseringav
de statsunderstödda sjukkassornas klassindelning även i fråga om begravningshjälpsverksamheten.
Begravningshjälp skulle sålunda få meddelas allenast
i hela 100-tal kronor. Men på samma skäl som i det föregående anförts
rörande sjukhjälpsverksamheten, kan det ej fordras, att alla kassor med begravningshjälp
hava klasser för alla de möjliga beloppen. En sjukkassa kan
icke heller till en överflyttad medlem meddela begravningshjälp i en för honom
ensam inrättad klass. Såsom förut nämnts möter intet principiellt hinder
för honom att kvarstå i sin gamla kassa för begravningshjälpen. Och skulle
hans rätt genom en överflyttning försämras, bör han även tillåtas detta.

Er de sålunda angivna synpunkterna synas de olika fall böra behandlas, som
i nu berörda hänseenden kunna uppkomma vid överflyttning av begravningshjälpsförsäkrad
medlem. Dessa fall äro följande:

1. Båda kassorna meddela begravningshjälp och till samma belopp. Överflyttning
av försäkringen med överföring av premiereserv bör tydligen ske, där
så är möjligt. Undantag synes nämligen böra göras, då av någon anledningbrist
förefinnes i den äldre kassans försäkringstekniskt beräknade totala premiereserv.
Denna kassa kan då ej åläggas att utbetala mer än medlemmens
andel i den befintliga premiereserven, och därmed behöver den nya kassan ej
nöjas. I sådant fall bör alltså medlemmen äga att för begravningshjälpen
kvarstå i sin gamla kassa. Detta utesluter naturligen ej att även denna försäkring
överflyttas, därest han så önskar och den nya kassan åtnöjes med det
lägre premiereservbeloppet.

2. Den nya kassan meddelar ej alls begravningshjälp. Medlemmen bör få
för begravningshjälpen kvarstå i den gamla kassan.

3. Den nya kassan meddelar begravningshjälp allenast till lägre belopp än
den gamla. Medlemmen bör gentemot såväl den nya som den gamla kassan
äga valrätt, om han vill kvarstå i sistnämnda kassa eller överflyttas till den
nya för det lägre begravningshjälpsbeloppet; i sistnämnda fall bör en mot detta
belopp svarande premiereserv överföras.

4. Den nya kassan meddelar begravningshjälp men allenast till högre belopp
ön den gamla. Medlemmen bör äga kvarstå i den gamla kassan. Vill han
gå över till den nya kassan med dess högre begravningshjälp och tager denna

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

kassa emot honom, bör den mot den äldre försäkringen svarande premiereserven
överföras.

Förslag till de ändringar i gällande sjukkasselag, som påkallas av detta överflyttningssystem,
har jag förut i dag anmält för Kungl. Maj :t. Såsom därvid
anförts innebära överföringsreglerna i fråga om kapital endast utbetalningar
kassorna emellan; till medlemmar skall liksom enligt gällande lag kapitalutbetalning
aldrig kunna äga rum, förrän försäkringsfallet inträffat.

Övergångstiden.

Övergångs- Den föreslagna nyorganisationen kommer uppenbarligen att för de flesta nu
tl<i'' existerande kassor föranleda väsentliga ändringar i organisationen. För de
kassor, som vilja ansluta sig till den nya ordningen, blir det för övrigt redan
på grund av de senast återgivna överflyttningsreglerna, vartill på grund av
gällande lag någon motsvarighet ej nu kan finnas, nödvändigt att vidtaga omfattande
stadgeändringar. Men sådana ändringar kräva enligt 57 § i sjukkasselagen
beslut å minst två sjukkassesammanträden. En viss tid bör även lämnas
kassorna för övervägande ej blott om de önska övergå till den nya organisationen
utan även huru de inom de gränser som uppdragas av de nu ifrågavarande
bestämmelserna lämpligast böra ordna sin verksamhet. Därtill kommer,
att på ett flertal platser finnas flera olika sjukkassor, av vilka ingen intager
den centrala ställning som gör den framför de andra skickad att bliva
statsunderstödd. Vilja å en sådan ort flera kassor gå in för nyanordningen, få
de tydligen sammansluta sig. En sådan sammanslutning kan ofta komma att
kräva vidlyftiga förhandlingar.

Eu övergångstid för organisationens genomförande torde alltså bliva nödvändig.
I de sakkunnigas utkast upptogs denna övergångstid till två år. Av
såväl socialstyrelsen som granskningsnämnden har denna övergångstid ansetts
vara för kort. Sålunda bär socialstyrelsen yrkat, att övergångstiden måtte
utsträckas, utan att därvid angivits någon viss tid, och granskningsnämnden
har föreslagit, att övergångstiden måtte förlängas med ett år.

Departe- Ehuru starka skäl tala för att genom en kort övergångstid anslutning till
mentachefen. den nya organisationen snabbt och allmänt skulle kunna åstadkommas, bär
jag ansett mig böra tillmötesgå dessa önskemål och i överensstämmelse med
vad granskningsnämnden förordat föreslå övergångstidens förlängning med ett
år. Då de nya bestämmelserna lämpligen synas kunna träda i kraft den 1
januari 1927, skulle alltså övergångstiden utgå med år 1929.

Överflytt- Under nämnda tid torde — utom det att statsbidrag efter nu gällande grunömf-
*åifer ^er s^u^e kunna tilldelas samtliga registrerade sjukkassor, ett förhållande som
tiden! redan i föregående avdelning behandlats — möjlighet böra finnas för medlemmar
i sjukkassor, vilka ej omedelbart anslutit sig till nyorganisationen, att
kunna övergå till denna utan hinder därav att medlemmarna ej i fråga om
ålder o. d. fylla stadgade betingelser för inträde i statsunderstödd sjukkassa.
Av särskild betydelse blir tydligen denna bestämmelse på orter, där jämte en

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

central öppen kassa, som med vederbörliga ändringar i sina stadgar väl lämpar
sig för att bliva statsunderstödd, även finnas andra, exempelvis slutna
kassor. Dessa sistnämnda kassors medlemmar böra givetvis, oaktat de överskridit
den stadgade inträdesåldern eller deras hälsotillstånd försämrats, kunna
vinna inträde i förstnämnda kassa.

Såsom förutsättning för denna rätt till övergång har föreslagits, att den
kassa, som ifrågavarande medlemmar förut tillhört, skall träda i likvidation,
eventuellt på annat sätt upphöra med sin verksamhet. Det skulle visserligen
kunna tänkas, att även om i en kassa funnes så många medlemmar, vilka
önskade fortsätta kassans verksamhet, att ett beslut om likvidation ej kunde
komma till stånd, de övriga medlemmarna skulle äga rätt att övergå till den
statsunderstödda kassan. En sådan anordning skulle emellertid kunna medföra,
att en kassa, som ville fortsätta sin verksamhet, skulle kunna övervältra
den sämre delen av sitt medlemsbestånd på den statsunderstödda kassan
och sålunda pa dennas bekostnad öka sin egen konkurrenskraft. Därför
har den regeln ansetts böra fastställas, att dylik övergång vid sidan av de
allmänna reglerna far äga rum allenast i samband med upplösning av kassa,
då alltså utsikt finnes att den statsunderstödda kassan skall få mottaga gamla
och unga, friska och sjukliga medlemmar i någorlunda jämn blandning. För
övrigt må anmärkas, att regeln har betydelse endast för de sjukliga och överåriga;
de övriga hava givetvis den allmänna rätten att vinna inträde i kassan.

I de av de sakkunniga utarbetade utkasten var denna särskilda överflyttningsrätt
under övergångstiden begränsad till överflyttning till den lägsta
sjukhjälpsklassen d. v. s. till en klass med en kontant sjukhjälp av en krona
för dag. Motivet härför var tydligen omsorgen om att de statsunderstödda
kassorna ej från början skulle belastas med dåliga risker med hög sjukpenning.

Detta förslag mötte emellertid invändningar. Sålunda anförde gransknings- Yttranden
nämnden som sin uppfattning, att rätten till inträde i annan kassa borde ut- över de
sträckas att gälla inträde i klass närmast motsvarande den klass medlemmarna utkast*
vid likvidationens inträde tillhörde i den förutvarande kassan. Med en sådan
förändring av inträdesvillkoren skulle den enskilde medlemmens rätt bättre
tillvaratagas än som skedde genom utkastets bestämmelse, och en anledning till
många misshälligheter skulle säkerligen bortelimineras.

Jämväl inom sociala rådets sjukkassesektion uttalades önskemål av enahanda
innebörd.

Den i utkasten intagna ståndpunkten skulle onekligen understundom kunna Departehava
en obillig verkan. Särskilt inom en del slutna kassor torde den genom- ments<ä>efen.
snittliga dagliga sjukpenningen väsentligen överstiga en krona. Skulle dessa
kassors medlemmar ej kunna tillförsäkra sig mer än sistnämnda sjukpenning
i de statsunderstödda kassorna, torde det vara att befara, att de komme att
ställa sig utanför. Ehuru en överflyttningsrätt, som ej är begränsad till rätt
till inträde i den lägsta klassen, givetvis kan medföra betydande ekonomiska
konsekvenser, synas dessa mig dock ej kunna vara av den omfattning att

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117). 7

Kollektiv
anslutning
efter övergångstiden? -

Begravning
shj älp sförsakring

vid övergången.

Särskilda
bestämmelser
för nu
varande
medlemmar

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

man bör tillerkänna dem avgörande betydelse. På sjultkassehåll synes man i
varje fall ej hysa några betänkligheter mot en sådan utsträckning. Jag har
därför i det nu framlagda förslaget jämställt överflyttning under övergångstiden
från vilken registrerad sjukkassa som helst i likvidation med överflyttning
från statsunderstödd sjukkassa i likvidation, varav följer att övergång
får ske till närmast motsvarande klass.

I socialstyrelsens utlåtande ävensom i ett uttalande inom sociala rådets sjukkassesektion
har vidare gjorts gällande, att registrerade kassor även efter övergångstidens
slut borde äga rätt till kollektiv anslutning till de statsunderstödda
sjukkassorna, d. v. s. att en registrerad sjukkassa skulle kunna med hela eller
eventuellt en större del av sitt medlemsantal vinna inträde i statsunderstödd
sjukkassa, oavsett att medlemmarna i övrigt ej fyllde föreskrivna inträdesbestämmelser.

Någon bestämmelse av sådan innebörd har emellertid ej upptagits i förslaget.
Ett generellt stadgande av dylik innebörd skulle kunna förlänga övergångstiden
i det oändliga. Förefinnes något verkligt behov i denna riktning,
torde detsamma kunna tillgodoses genom den socialstyrelsen medgivna rätten
att på fastställda villkor medgiva dispens från förbudet att intaga medlemmar
av över 50 års ålder.

Några särskilda bestämmelser om överflyttning av begravningshjälpsförsäkring
vid övergången hava ej föreslagits. Vid sjukkassas likvidation skall med
tillgångarna förfaras i enlighet med stadgarnas föreskrifter. Det kan alltså för
närvarande ej — åtminstone ej med säkerhet — paräknas, att erforderlig premiereserv
för ifrågavarande försäkring kommer att bliva tillgänglig för överlämnande
åt den statsunderstödda kassan. Och att ålägga en statsunderstödd
kassa att, utan att något vederlag därför gives, såsom begravningshjälpsförsäkrade
mottaga personer av ofta hög ålder torde ej böra ifrågasättas. Skulle
däremot överföring av tillräcklig premiereserv kunna ske, lärer det vara att
förvänta, att kassorna komma att utan därom särskilt lämnade föreskrifter
tillmötesgå medlemmarnas önskan om överflyttning.

Även utöver den föreslagna övergångstiden torde emellertid de nu för kassorna
gällande bestämmelserna i vissa hänseenden komma att äga tillämpning.

Enligt förut omnämnd bestämmelse i 11 § i sjukkasselagen må ej i stadgarna
upptagas bestämmelse, som innebär rätt att utesluta medlem, vilken tillhört
kassan ett år, pa grund därav att han avflyttat flan kassans verksamhetsområde
till annan ort inom riket. Och i 57 § stadgas, att för stadgeändring,
som innebär upptagande av någon förut icke i stadgarna angiven grund för
medlems uteslutande ur sjukkassan och som skall avse jämväl dem, som redan
äro medlemmar i kassan, erfordras samtliga medlemmars samtycke. Såsom
förut nämnts torde vid övergången till den nya ordningen på många platser
få bildas nya kassor genom sammanslagning av de gamla. Dessa nya kassor
komma väl i regel att bliva registrerade först sedan det av mig förut

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

i dag för Kungl. Maj:t anmälda förslaget till ändringar i lagen om sjukkassor
trätt i kraft och kunna följaktligen i sina stadgar redan från början hava angivna
de uteslutningsgrunder som skola gälla, Härvidlag blir det alltså icke
någon svårighet. Men för de sjukkassor, vilka utan nybildning, allenast med
ändring av stadgarna kunna vinna statsunderstöd, torde det vara praktiskt
taget omöjligt att vinna ett sådant enhälligt beslut, att angivna uteslutningsgrund
i 11 § och följaktligen systemet med tvångsöverflyftning kan bliva
generellt gällande även för redan befintliga medlemmar. Särskilt torde
de medlemmar, som redan avflyttat från verksamhetsområdet, ej vilja underkasta
sig sådana nya regler. Att genom en ändring i 57 § möjliggöra
för kassan att i enklare former införa uteslutningsgrunder lärer strida
mot allmänna regler för civillags giltighet i tiden. Och att för överflyttningssystemets
generella genomförande tvinga kassan till något slags proformalikvidation,
varigenom medlemmarna skulle mista sina hittillsvarande rättigheter,
skulle icke heller vara tilltalande. Jag har därför ansett mig böra föreslå
ett medgivande, att i sådana äldre kassor — registrerade före de föreslagna
lagändringarnas ikraftträdande den 1 januari 1927 — de som varit medlemmar
redan vid ingivandet av ansökan om antagande till statsunderstöd — då
erforderliga stadgeändringar senast måste vara klara och anmälas till registrering
— ej behöva vara underkastade systemet med tvångsöverflyttning. Befintligheten
av dylika medlemmar skall ej utgöra hinder för en kassas antagande
till statsunderstödd. För att för nu avsedda medlemmars del befrämja
anslutning till en frivillig överflyttning föreslår jag emellertid, att statsbidrag
ej utgår för medlem, som enligt den nya organisationens principiella bestämmelser
ej bör få tillhöra kassan, ehuru han på grund av denna övergångsbestämmelse
är berättigad därtill. Då sådan medlem ej vid avgifternas bestämmande
må tillgodoräknas andel i statsbidraget och följaktligen får vidkännas
högre avgift än om han tillhörde kassan å sin mantalsskrivningsort, torde han
i de flesta fall finna med sin fördel förenligt att ansluta sig till sistnämnda
kassa. I

I 14 § i nu gällande sjukkasselag finnes föreskriven skyldighet för sjukkassa
att beträffande medlem i annan kassa, vilken medlem är bosatt inom
den förstnämnda kassans verksamhetsområde, på anmodan utan ersättning utöva
nödig sjukkontroll. Det förut omförmälda förslaget till vissa ändringar i sjukkasselagen
innefattar bland annat ett upphävande av nämnda stadgande, och
hänvisar jag beträffande skälen härför till vad jag därvid anfört.

Såväl på grund av nyss berörda övergångsbestämmelse som på grund av
de övriga regler i förevarande hänseende i förslaget, för vilka jag nyss redogjort,
nämligen att överflyttningsrätt ej ovillkorligen inträder före mantalsskrivning
inom den nya kassans verksamhetsområde och ej heller under löpande
understödstid, lärer det trots det föreslagna överflyttningssystemet ej så sällan
kunna förekomma, att en statsunderstödd sjukkassa vid sjukdom ej kan utöva
vederbörlig kontroll över den sjuke, därför att han är bosatt å annan ort. Härför
behöver kassan då annan kassas biträde. I de statsunderstödda sjukkas -

Skyldighet
att biträda
annan
kassa.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Enhetlig

socialförsäk ring.

sornas stadgar bör därför intagas stadgande om skyldighet för kassorna att
biträda varandra med sjukkontroll i överensstämmelse med förut gällande bestämmelse
i 14 § sjukkasselagen.

C. De statsunderstödda sjukkassornas prestationer.
Sjukförsäkringens förhållande till andra socialförsäkringsgrenar.

En socialt tillfredsställande sjukförsäkring skall åt den försäkrade vid sjukdom
bereda åtminstone sådant understöd, att han och av honom för sitt uppehälle
beroende personer ej behöva lida nöd eller anlita fattigvården, samt därjämte
i den mån så ske kan medel till hälsans återställande så snabbt som
möjligt. I ett fullt genomfört socialförsäkringssystem skola dessa fördelar
komma envar, som på grund av kroppsligt fel är urstandsatt att försörja sig,
till godo. Då såsom hos oss socialförsäkringen arbetar på olika grenar: pensions-,
sjuk- (inklusive moderskaps-) och olycksfallsförsäkring, måste det tydligen
tillses, att dessa gemensamt täcka hela detta område. Men därjämte måste
iakttagas, att de olika grenarna äro så "avgränsade mot varandra, att vederbörande
ej erhåller understöd från mer än ett håll.

Vid tillkomsten av 1910 års sjukkasselag var allenast olycksfallsförsäkringen
reglerad. Enligt den då därom gällande lagen av år 1901 var arbetsgivare
inom industrien skyldig bland annat att till arbetare som pa grund av
olycksfall i arbete ådragit sig sjukdom, som varat mer än 60 dagar, eller invaliditet
utgiva viss ersättning. Beträffande sjukförsäkringens förhållande till
denna olycksfallsförsäkring stadgades i 18 § andra stycket i sjukkasselagen rätt
för sjukkassa att i sina stadgar föreskriva inskränkning i rätten till sjuklijälp
för sjukdom, i anledning varav den sjuke jämlikt lag eller utfästelse vore berättigad
att av annan erhålla ersättning eller sjukvård, som ej utgjorde fattigvård.
I motiven till lagen anfördes särskilt såsom skäl för denna bestämmelse
hänsyn till nyssnämnda, arbetare tillkommande rätt i händelse av olycksfall.
X övrigt innehöll lagen (15 § 8 inom., 17 och 18 §§) bestämmelser till tryggande
av rätten till sjukhjälp under den vid olycksfall pa sätt nyss sagts stadgade
karenstiden av 60 dagar.

Efter tillkomsten av sjukkasselagen har vår socialförsäkring högst väsentligt
utvidgats. År 1913 infördes allmän pensionsförsäkring, och år 1916 genomfördes
en utvidgad försäkring för olycksfall i arbete. Socialförsäkringens
komplettering genom obligatorisk sjukförsäkring har ock länge ansetts vara
allenast en tidsfråga. Sålunda ålades det i 1916 års lag om försäkring för
olycksfall i arbete arbetsgivaren att under den till 35 dagar förkortade karenstiden
utgiva ersättning till skadad arbetare »intill dess särskild lag om sjukförsäkring
må varda genomförd».

På skäl som jag förut anfört anser jag mig ej nu kunna förorda införandet
av en obligatorisk sjukförsäkring. Redan på denna grund är det, såsom jag
förut yttrat vid behandling av det förslag till ny lag om försäkring för olycks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

101

fall i arbete, vilket enligt Kungl. Maj:ts beslut denna dag förelagts riksdagen,
icke möjligt att nu genomföra ett enhetligt socialförsäkringssystem. På sätt
jag redan vid behandlingen av nyssnämnda proposition framhållit syfta emellertid
de reformer av den frivilliga sjukkasserörelsen, som av mig nu förordas,
till en sådan utveckling av densamma, att den skall kunna i viss mån fylla
den obligatoriska sjukförsäkringens plats i ett dylikt system. Vid bestämmandet
av de statsunderstödda sjukkassornas minimiprestationer har jag alltså
ansett böra å ena sidan eftersträvas, att desamma för sjukkassemedlemmarna
skola utfylla det område som ej täckes av den befintliga obligatoriska pensionsoch
olycksfallsförsäkringen, men å andra sidan tillses, att sjukhjälpen icke
kommer någon till godo, för vilken det sörjes genom dessa andra försäkringsgrenar.

För sistnämnda ändamål kan tydligen det nyss anförda stadgandet i 18 §
andra stycket sjukkasselagen tillämpas. Hittills lärer emellertid detta stadgande
ej hava spelat någon nämnvärd roll i sådant hänseende; kassorna hava
med andra ord ej gjort undantag från rätten till sjukpenning för sjukdomar,
förorsakade av olycksfall, liksom ofta sjukhjälp även utgått vid sådan oförmåga
till arbete som berättigat till pension från pensionsförsäkringen. 1 enlighet
med vad nyss anförts bör emellertid tydligen skyldighet att i sådant
syfte använda omfömiälda bestämmelser föreskrivas för de statsunderstödda
sjukkassorna. Innan jag närmare ingår på hur denna avgränsning skall ske,
vill jag i korthet redogöra för de andra ifrågavarande försäkringsgrenarna.

Närmast sjukförsäkringen ligger pensionsförsäkringen. Enligt lagen den 30
juni 1913 om allmän pensionsförsäkring är varje svensk man eller kvinna genom
erläggande av årliga pensionsavgifter och med bidrag av allmänna medel
försäkrad till erhållande av pension vid varaktig oförmåga till arbete och senast
vid 67 års ålder.

De förmåner, pensionsförsäkringen erbjuder, äro av två slag: den ena en med
hänsyn till erlagda — obligatoriska eller frivilliga — pensionsavgifter utgående
avgiftspension, den andra ett av allmänna medel utgående understöd, som,
om det tilldelas en person vilken tillika uppbär avgiftspension, benämnes pensionstillägg.
Ett särskilt slag av pensionstillägg eller understöd är s. k. barntillägg
eller pensionstillägg för barn.

Varje avgiftspliktig person har att årligen erlägga en grundavgift av 3 kronor.
Uppgår hans årsinkomst till 600 kronor eller därutöver, tillkommer en tillläggsavgift,
vars storlek är beroende av inkomstens belopp.

Avgiftspensionens storlek är beroende av den avgiftspliktiges ålder vid tiden
för avgiftens påförande, så att å erlagda pensionsavgifter årlig pension utgår
med följande procent, nämligen:

å avgifter, påförda en man i ålder av

16—19 år.......70 procent 35—44 år.......30 procent

20—24 ».......60 > 45—54 >.......20 >

25—29 >.......50 » 55—66 >.......15 >

30—34 >.......40 »

Procenttalet för kvinna har överallt satts till åtta tiondelar av det för man
utgående, således i yngsta åldersklassen till 56 och i äldsta till 12 procent.

Pensions försäkringen.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Rätt till avgiftspension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast
vid fyllda 67 år, även om varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen.
Några andra villkor för rätt till sådan pension äro icke uppställda.

Varaktig oförmåga till arbete skall enligt 2 § pensionsförsäkringslagen anses
vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom
sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

Utöver avgiftspensionen utgår av allmänna medel ett tillägg till pensionen
för pensionstagare, som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst
ej uppgår för man till 425 och för kvinna till 400 kronor, dock i vissa
fall för man till 300 kronor och för kvinna till 283 eller 280 kronor.
Pensionstillägget utgör för år räknat i förra fallet för man 225 och för kvinna
210 kronor samt i senare fallet för man 150 och för kvinna 140 kronor,
i båda fallen med avdrag av %o av det belopp, varmed pensionstagarens årsinkomst
överstiger 50 kronor. En inkomst av intill 50 kronor medför således icke
minskning av pensionstillägget. Utgår sådan förmån till person, som icke jämväl
uppbär avgiftspension, benämnes den understöd.

Med årsinkomst förstås i detta sammanhang all den inkomst av fast egendom,
kapital eller arbete, som vederbörande skäligen kan antagas komma att
tillsvidare årligen åtnjuta. Såsom inkomst räknas dock icke avgiftspension på
grund av obligatoriska avgifter och ej heller, intill ett belopp av högst 300 kronor,
pension på grund av frivilliga avgifter. Såsom inkomst räknas ej heller
fattigvårdsunderstöd eller sådant underhåll, som utgår på grund av föräldrars
och barns försörjningsplikt gentemot varandra. Däremot gör lagen intet
undantag för sjukhjälp från sjukkassa.

I fråga om äkta makar skall i regel årsinkomsten för envar av dem beräknas
utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst.

Upphör invaliditeten, indrages pensionstillägget (understödet) och, om pensionstagaren
icke fyllt 67 år, även avgiftspensionen. ökas eller minskas den
beräknade årsinkomsten, skall jämkning eller indragning av pensionstillägg
(understöd) ske.

Pensionsförsäkringen är alltså å ena sidan en ren försäkringsverksamhet, i
det att envar försäkrad i sinom tid har rätt till en pension med hänsyn till
sina under årens lopp inbetalade pensionsavgifter. Å andra sidan utdelar den
under vissa förutsättningar understöd av allmänna medel i enlighet med behovsprincipen.
Denna princip är dock ej fullt genomförd, ty vid bedömande av
behovet skall, såsom förut anmärkts, hänsyn icke tagas exempelvis till pension
på grund av obligatoriska avgifter eller till försörjningsbidrag, som föräldrar
och barn lämna varandra på grund av lagstadgad försörjningsplikt.

Av kostnaderna för pensionstilläggen och understöden betalar staten 3A,
landstingen 1/s och kommunerna 1/s.

Prövning av frågan om rätt till pension på grund av invaliditet sker i första
hand hos en lokal pensionsnämnd, över vars beslut klagan får föras hos pensionsstyrelsen.

Då försäkringen ännu varit i kraft så kort tid, kunna naturligtvis ej de ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

103

nom avgifter bildade pensionerna spela någon mera betydande roll. Till sin
huvudsakliga del utgå pensionerna alltså nu i form av tillägg och understöd,
och kostnaden härför uppgår för närvarande till cirka 40 miljoner kronor årligen.
Så småningom kommer dock en utjämning att ske, så att i jämviktsläge
avgiftspensionerna beräknas uppgå till ungefär samma belopp, cirka 70
miljoner kronor om året, som de av allmänna medel utgående pensionsförmånerna.

Yad angår sjukförsäkringens förhållande till pensionsförsäkringen synes Förhållandet
det ur principiell synpunkt klart, att gränsen dem emellan bör sammanfalla “Pensions
med gränsen mellan sjukdom och invaliditet i pensionsförsäkringslagens me- försäkring,
ning, d. v. s. varaktig oförmåga till arbete. Denna gräns är emellertid långt
ifrån alltid fullt klar. Då invaliditeten ej förorsakats av olycksfall, härleder
den sig i allmänhet ur en sjukdom. Att säga om och när denna övergått till
varaktig arbetsoförmåga är ofta ej lätt. Ett visst gränsområde mellan pensions-
och sjukförsäkringen kommer sålunda ständigt att finnas.

Vart gränsfallen skola hänföras är med den organisation av sjukförsäkringen
som nu ifrågasättes och med de statsbidrag till sjukkassorna som jag ämnar
föreslå, ur statsfinansiell synpunkt tämligen likgiltigt i vad angår dessa
fall. Det statliga bidraget — frånsett till sjukkassorna utgående bidrag efter
medlemsantalet, vilket bidrag anses skola motsvara sjukkassornas förvaltningskostnader
— blir nämligen i händelse av en medlems medellöshet efter
de av mig föreslagna nya grunderna tämligen lika för de båda försäkringsgrenarna.
Av betydelse är alltså allenast att tillse, att ifrågavarande personer
ej komma att åtnjuta statsbidrag från båda hållen.

Vad angår det tekniska utförandet av avgränsningen lärer särskild åtgärd
ej behöva vidtagas, då densamma automatiskt sker, därest den förut omförmälda
regeln iakttages om att sjukkassebidrag skall inräknas i inkomsten vid bestämmande
av rätten till pensionstillägg eller understöd. Var gränsen går kommer
alltså att bero på lösningen av frågorna om sjukpenningens storlek,
sjukhjälpstidens längd och om de sjukdomstillstånd, som skola omfattas
av sjukförsäkringen. Vid behandlingen av sistnämnda frågor kommer det nu
berörda sammanhanget med pensionsförsäkringen att beaktas, och hänvisar jag
därvidlag särskilt till redogörelsen för spörsmålet om sjukhjälpstidens längd.

Den obligatoriska försäkringen för olycksfall i arbete går ut på att tillför- Olycksfallssäkra
de arbetare, som drabbas av dylikt olycksfall, viss ersättning i anledning försäkringen.

därav. Enligt det förut omförmälda förslaget till ny olycksfallsförsäkringslag
skall skadad arbetare från en för olycksfallsförsäkringens handhavande särskilt
bildad, för hela riket gemensam anstalt, åtnjuta dels, då i följd av olycksfallet
invaliditet inträffat, en på visst sätt bestämd livränta, dels under av
olycksfallet föranledd sjukdom som varat mera än tre dagar läkarvård ävensom
dylik sjukpenning från och med dagen näst efter olycksfallet med ett belopp
som i princip skall motsvara två tredjedelar av den skadades arbetsförtjänst
men är bestämt efter ett s. k. intervallsystem, innebärande att sjukpenningen
vid fullständig arbetsoförmåga utgör 1 krona för årlig arbetsförtjänst av upp

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

till 675 kronor, 1 krona 50 öre för årlig arbetsförtjänst upp till 945 kronor

o. s. v. upp till högst 6 kronor för en årlig arbetsförtjänst överstigande 3,105''
kronor. Är nedsättningen av arbetsförmågan ej fullständig, utgår sjukpenning
med ett lägre belopp alltefter storleken av nedsättningen. Försäkringen
bekostas i sin helhet av arbetsgivaren.

Det är tydligt, att en riktig avgränsning av sjukförsäkringen gentemot försäkringen
för olycksfall i arbete är av minst lika stor betydelse som avgränsningen
mot pensionsförsäkringen. I enlighet med sin — om skadestånd erinrande
— karaktär utgår olycksfallsersättningen i förhållande till den av olycksfallet
vållade skadan eller förlusten för arbetaren. Den statsunderstödda sjukhjälpen
däremot har, på sätt jag vid behandlingen av förslaget till ny olycksfallsförsäkringslag
anfört, till uppgift att vid arbetsoförmåga bereda — förutom
sjukvård — den nödvändiga försörjningen. Behov därav kan tydligen i
allmänhet ej föreligga i de fall då olycksfallsersättning utgår. Möjlighet har
också, såsom förut nämnts, förefunnits för sjukkassorna att med stöd av bestämmelsen
i 18 § andra stycket sjukkasselagen utesluta de sålunda ersättningsberättigade
från sjukhjälp, ehuru kassorna allenast i ringa grad begagnat sig
därav. En med ledning av sjukkassornas statistiska uppgifter för år 1924 verkställd
undersökning rörande den omfattning, i vilken kassorna av denna anledning
inskränkt rätten till sjukhjälp har givit följande resultat:

Antal kassor

1) Ingen sjukhjälp vid olycksfall i arbete............25

2) Ingen sjukhjälp efter 35:e olycksfallsdagen:

a) sjukhjälpen utgår t. o. m. 35:e dagen med samma belopp per

dag som vid vanlig sjukdom...............62

b) sjukhjälp utgår t. o. m. 35:e dagen med minskat belopp per dag 17

Summa 104

3) Övriga kassor .....................1,139

Summa 1,243

Antal medlemmar
7,875

26,390

6,942

41,207

707,815

749,022

För den sjukhjälp, som sålunda lämnats vid olycksfall i arbete, har statsbidrag
utgått. Det bär också beräknats (se byråchefen von Schulzenheims
särskilda yttrande vid riksförsäkringsanstaltens utlåtande över besparingskommitténs
förslag; Bil. sid. 59—60), att statens utgifter för bidrag till sjukhjälp
åt personer, som samtidigt åtnjöte ersättning för olycksfall i arbete, med
nuvarande statsbidrag uppginge till 140,000 kronor årligen. En annan beräkning,
som utförts inom socialstyrelsen, har givit ungefär motsvarande
resultat eller 150,000 kronor. Med den av mig föreslagna höjningen av de efter
antalet sjukdagar beräknade statsbidragen, tillika med förlängningen av den
obligatoriska sjukhjälpstiden, skulle denna summa betydligt mera än fördubblas.

Av vad i olika sammanhang anförts därom att dubbelersättning inom socialförsäkringen
bör undvikas lärer hava framgått, att det icke kan vara riktigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

105

att staten genom sina bidrag lämnar understöd därtill. På sätt från olika
håll framhållits, synes därför en sådan ändring böra vidtagas, att statsbidrag,
beräknat efter sjukdagar, ej utgår för tid då ersättning från olycksfallsförsäkringen
åtnjutes.

Det har befarats, att iakttagandet av en dylik regel skulle medföra svårigheter
för sjukkassorna. Sålunda har socialstyrelsen, som i sitt utlåtande över
besparingskommitténs betänkande (Bil. sid. 195) ur principiell synpunkt uttalat
sig för ifrågavarande begränsning av sjukkassornas rätt till statsbidrag, särskilt
om sjukhjälpstiden utsträcktes på ifrågasatt sätt, framhållit, att iakttagandet
av begränsningen skulle förutsätta en ingående kontroll av sjukhjälpsutbetalningarna
samt att det av sjukkassorna tillämpade systemet med genomsnittspremier
icke vore förenligt därmed, då minskningen i statsbidraget måste
medföra en avgiftsförhöjning och denna skulle drabba ej blott dem, som erhölle
understöd från olycksfallsförsäkringen utan alla kassans medlemmar.

Dessa farhågor synas mig väsentligen obefogade. Enligt det förut i dag anmälda
förslaget till ny lag om försäkring för olycksfall i arbete skola sjukkassorna
kunna efter avtal med riksförsäkringsanstalten övertaga skyldigheten
att bestämma och utgiva ersättning för de första 63 dagarna efter olycksfallet.
Kassör, som slutit sadana avtal, maste alltså alltid få kännedom om när sjukdom
föranletts av olycksfall och kunna följaktligen i sina bidragsrekvisitioner
utan vidare göra avdrag för dylika sjukdagar. Det är emellertid, såsom vid
behandlingen av nämnda lagförslag anförts, icke säkert att ett dylikt övertagande
kan komma till stånd i hela riket. Men det blir tydligen i allmänhet
de mindre kassorna som ej få taga hand om sådan verksamhet, och i dessa
kassor är möjligheten att hålla kontroll över sjukdomsanledningen och över
huruvida olycksfallsersättning utgår tydligen bättre än i större kassor. Sjukkassorna
hava dessutom redan förut ålagts en kontrollplikt i detta hänseende.
För åren 1918—1921 utgick nämligen ett extra statsbidrag åt sjukkassor. Enligt
bestämmelserna härom (K. K. den 31 maj 1918, S. F. S. 1918:289, den
13 juni 1919, S. F. S. 1919:314. den 9 juli 1920, S. F. S. 1920:568, och den
2 december 1921, S. F. S. 1921: 697), för vilka bestämmelser jag i det följande
skall närmare redogöra, utgick bidraget, vilket var beräknat efter sjukdagar, icke
för sjukdagar för vilka ersättning skulle utgivas enligt lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete. Ehuru konstaterandet av för vilka sjukdagar
sådan ersättning utgått lärer ha medfört ett visst extra arbete för såväl
sjukkassorna som tillsynsmyndigheten, synas svårigheterna dock ej ha varit
avskräckande.

Vad socialstyrelsen anfört om den ifrågasatta begränsningens oförenlighet med
systemet med genomsnittspremier gäller tydligen endast under den förutsättning
att sjukhjälp skulle, oavsett att statsbidrag därtill ej erhölles, utgå, då olycksfallsersättning
åtnjutes. Då enligt vad förut anförts, statsbidrag principiellt
synes ej böra utgå för sjukdom, för vilken ersättning från olycksfallsförsäkringen
utgår, återstår alltså frågan, huruvida kassorna över huvud taget böra
få utbetala —- av medlemmarna i sin helhet bekostad — sjukhjälp för sådan
tid. Det kan tydligen härvidlag allenast bliva fråga om kontant sjukhjälp;

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

då full ersättning för läkar- och annan sjukvård skall utgå från olycksfallsförsäkringen,
kommer det tydligen ej i fråga att dylika förmåner därjämte skola
lämnas på grund av sjukförsäkring.

Jag har i det föregående behandlat frågan om korrektiv mot att personer,
som rätteligen ej borde tillhöra den statsunderstödda sjukförsäkringen, ändock
ansluta sig till densamma och därigenom komma att åtnjuta fördelarna av
statsbidragen. Därvid uttalade jag, att enligt min mening risken för att ett dylikt
utnyttjande skulle bliva allmänt vore så obetydlig, att några bestämmelser
i ämnet ej vore erforderliga. En likartad risk är, att sjukkassemedlem
från sjukkassan jämte från annat håll vid sjukdom kommer att åtnjuta ersättning
överstigande eller fullt motsvarande hans inkomst som frisk. Detta skulle
tydligen — liksom all överförsäkring — medföra fara för missbruk.

Bestämmelser om korrektiv mot överförsäkring förekomma ock allmänt i
lagstiftning beträffande socialförsäkring. Här må först erinras om den i 18 §
andra stycket sjukkasselagen sjukkassa medgivna rätten att på grund av från
annat håll stammande sjukhjälp göra avdrag å understödet, vilken visserligen
är inskränkt till de fall då den sjuke på grund av lag eller utfästelse är
berättigad att av annan erhålla ersättning i anledning av sjukdom.

Ill och 15 §§ i lagen om försäkring för olycksfall i arbete — motsvarande
bestämmelser finnas i 15 och 18 §§ i det av mig förut i dag för Kungl. Maj:t
anmälda förslaget till ny sådan lag —- kan beträffande de arbetsgivare som
sysselsätta ett större antal arbetare riksförsäkringsanstaltens ersättningsplikt
vid olycksfall och i följd därav arbetsgivarens premie minskas ej blott på grund
av arbetaren enligt lag eller utfästelse tillkommande rätt till ersättning eller
sjukvård utan jämväl då sådana förmåner tillkomma honom från kassa eller
pensionsinrättning; det sistnämnda dock allenast därest arbetsgivaren med
minst en tredjedel bidragit till försäkringen hos kassan eller inrättningen.

I 1919 års förslag till lag om allmän sjukförsäkring medförde ock enligt 11 §
såväl understöd på grund av lag eller utfästelse som ock på grund av annan
försäkring avdrag å sjukpenningen, i sistnämnda fall dock allenast så mycket
att summan för dag ej överstege den dagliga arbetsförtjänsten.

Den danska »Sygekasseloven» 25 § föreskriver, att sjukkassa ej må utgiva
sjukhjälp, då medlem har anspråk på understöd enligt lagstiftning om försäkring
mot olycksfall. — Att märka är emellertid härvid, att den danska
»Ulykkesforsikringsloven» låter den särskilda ersättningsskyldigheten inträda
för sjukkassemedlemmar först efter en karenstid av upp till 14 veckor. Åtnjuter
medlem av arbetsgivare eller på grund av försäkring dagspenning vid
sjukdom, utgår kontant sjukhjälp högst med sådant belopp, att summan av
understöden uppgår till hans dagliga arbetsförtjänst.

Såvitt erfarenheten visat torde praktisk anledning att till reglering upptaga
detta ämne finnas allenast i vad angår den förut berörda frågan om förhållandet
till olycksfallsförsäkringen. Det kunde även bliva ganska betungande
för sjukkassorna, om de ålades kontrollskyldighet beträffande andra former
av understöd.

Vad angår den ekonomiska innebörden för kassorna av denna fråga vill jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

107

först lämna följande med ledning av de nuvarande sjukkassornas erfarenheter
uträknade uppgifter rörande antalet sjukdagar på grund av olycksfall i arbete
vid olika alternativ beträffande sjukhjälpstiden, nämligen:

a) sjukhjälpstiden = 365 dagar under loppet av 12 på varandra följande
månader och ävenså för en och samma sjukdom;

b) sjukhjälpstiden = 365 dagar under loppet av 12 på varandra följande
månader och 730 dagar (2 år) för en och samma sjukdom;

c) sjukhjälpstiden = 365 dagar under loppet av 12 på varandra följande,
månader och 1,095 dagar (3 år) för en och samma sjukdom;

d) sjukhjälpstiden obegränsad;

I. Vid en karenstid av endast 1 dag (insjuknandedagen).

a) b) c)

Antal sjukdagar per år (.med nuvarande omfattning

av medlemsbeståndet =722,000 medlemmar) . 823,000 838,000 852,000

Sjuktal.................. 1.14 1.16 1.18

II. Vid en karenstid av 3 dagar (insjuknandedagen inberäknad).

a) b) c) d)

Antal sjukdagar............... 751,000 765,000 780,000 794,000

Sjnktal................... 1.04 1.06 1.08 1.10

Om sjukhjälp på grund av olycksfall i arbete skall utgå endast till och med
63:e dagen, erhållas i stället följande sjuktal:

Alt. I Alt. II

Antal sjukdagar........ 653,000 Antal sjukdagar......... 563,000

Sjuktal............ 0.88 Sjuktal............. 0.78

Då sjuktalet utgör det beräknade antalet sjukdagar för varje medlem, blir
alltså ökningen i premie, därest olycksfallen medtagas, sjuktalet — enligt det
nu av mig framlagda förslaget 1.18 — gånger den dagliga sjukpenningen.

I de inom socialdepartementet utarbetade utkasten hade framlagts fyra olika De sakkunalternativ
för frågans lösning, samtliga byggande på principen att statsbidrag nlga''
ej skulle utgå för tid då ersättning åtnjutes från olycksfallsförsäkringen, nämligen
:

1. Kassorna skulle själva äga rätt att bestämma, huruvida de ville meddela
försäkring vid olycksfall i arbete.

2. Kassorna skulle helt förbjudas att meddela sjukhjälp under av oljmksfall
i arbete föranledd sjukdom.

3. Kassorna skulle äga utgiva sjukhjälp allenast under 63 dagar efter
olycksfallet, d. v. s. under den tid då de på grund av avtal med riksförsäkringsanstalten
ändock skulle taga befattning med den skadade.

4. Kassorna skulle äga utbetala allenast det belopp, varmed den av dem
utfästa dagliga sjukpenningen överstege det belopp, som utginge enligt olycksfallsförsäkringen
för dag räknat.

866,000

1.20

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Social styrelsen.

Gransknings nämnden.

Departe mentschefen -

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande förklarat sig anse, att en rationell lösning
av frågan ej kunde vinnas annat än i samband med genomförandet av eu
obligatorisk sjukförsäkring. Skulle sådan ändring i gällande lag om olycksfallsförsäkring
göras, att den s. k. karenstiden helt borttoges eller avsevärt
nedsattes, ville styrelsen förorda det sista av de nyss anförda alternativen.

Granskningsnämnden har i detta hänseende anfört:

»Av de i denna punkt angivna olika möjligheterna för reglerande av den
kontanta sjukhjälpen, då ersättning till den sjuke utgår enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, vilja de sakkunniga förorda det sista av de i
utkastet angivna alternativen, d. v. s. att sjukhjälp må under sådana förhållanden
utgå allenast med sjukpenning till belopp, svarande mot skillnaden mellan
den sjukpenning, den sjuke från sjukkassan tillförsäkrat sig, samt den ersättning
för dag räknat, som han jämlikt nämnda lag åtnjuter. Vid det förhållandet,
att den från sjukkassorna utgående sjukhjälpen allenast i ringa utsträckning
torde överstiga den ersättning för dag räknat, som den sjuke jämlikt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete åtnjuter, torde den ekonomiska risken
för en sådan bestämmelses införande för kassornas vidkommande vara ringa eller
ingen. Mot det förordade alternativets införande synes möjligen kunna anföras,
att sjukhjälpen från sjukkassorna i förevarande fall skulle kunna regleras
först efter det ersättningen från olycksfallsförsäkringsanstalten fastställts,
varigenom ett utanordnande i god tid av sjukhjälpen måhända i vissa fall skulle
omöjliggöras. Beträffande sagda omständighet hava emellertid de sakkunniga
tänkt sig, att sjukkassorna i stor utsträckning skulle komma att åtaga sig
reglerandet av olycksfallsersättningen under den första tiden efter olycksfallet,
vid vilket förhållande något dröjsmål med utanordnandet av sjukhjälp icke
torde vara att befara.»

Även enligt min mening synes det sist anförda av de fyra alternativen vara
att föredraga. En sådan regel torde nämligen bäst stå i överensstämmelse
med utgångspunkten för frågans behandling, nämligen undvikande av dubbeleller
överförsäkring.

I praktiken torde nu avsedda bestämmelse ofta komma att verka som ett förbud
för sjukkassa att utbetala sjukhjälp, då samtidigt ersättning utgår från
olycksfallsförsäkringen. Att arbetare hos sjukkassa tillförsäkrar sig högre
sjukpenning än de belopp, som enligt vad förut nämnts skola utgå från olycksfallsförsäkringen,
torde nämligen vara ganska sällsynt. Det kan dock tänkas,
att särskilt högt avlönade yrkesarbetare vilja försäkra sig för högre sjukpenning
än olycksfallsförsäkringens maximum eller 6 kronor — statsbidrag
skall enligt nu föreliggande förslag såsom jag i det följande skall nämna utgå
till sjukförsäkring upp till en daglig sjukpenning av 8 kronor. Vidare är det
tänkbart, att en arbetare, som tidigare haft god arbetsförtjänst och i följd
därav hållit hög sjukförsäkring, vid nedgång i konjunkturerna och därmed
följande lägre förtjänst bibehållit den tidigare försäkringen. I båda dessa fall
synes det mig rimligt att därest arbetaren drabbas av olycksfall i arbete den
högre sjukpenningen kommer honom till godo, d. v. s. att kassan får utbetala
mellanskillnaden. Enligt såväl gällande lag om försäkring för olycksfall i
arbete som det förut i dag anmälda förslaget till ny sådan lag skall därjämte
vid nedsättning av arbetsförmågan utgå en i förhållande till nedsättningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

109

storlek jämkad sjukpenning. I en del av sådana fall torde, enär sjukförsäkringen
ofta kommer att avse allenast sjukdom, som förorsakar väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan, rätt till sjukhjälp ej föreligga; men där sådan rätt
finnes, kan det icke anses obilligt, att den skadade får tillgodonjuta ett sammanlagt
understöd, motsvarande den tillförsäkrade sjukpenningen i dess helhet.
Ersättningar med skillnadsbelopp komma dock sannolikt att bliva så pass
sällsynta, att de ej behöva inverka på kassornas premieberäkning. Vid denna
kommer alltså att kunna bortses från den särskilda risk som för vissa medlemmar
förefinnes på grund av olycksfall. I ett enhetskassesystem blir detta
förhållande av stor betydelse, i det att med den föreslagna anordningen
sjukdomsriskerna bliva väsentligt desamma oavsett yrkesfördelningen, något
som underlättar bibehållande av sjrstemet med genomsnittspremier för alla medlemmar
i samma sjukhjälpsklass.

Sj uklijiilpsherättigade personer.

Då det härefter gäller att inom det sålunda avgränsade området bestämma
sjukförsäkringens prestationer, uppstå frågorna: till vem, när och i vilken
omfattning sjukhjälp skall meddelas.

I förstnämnda hänseende stadgar 1910 års sjukkasselag i 15 § 1 mom.,
att sjukhjälp må meddelas allenast åt sjukhjälpsförsäkrad medlem av kassan.

Till stöd för lagens ståndpunkt i frågan anfördes i motiven:

»Bestämmelsen i första stycket av denna paragraf (15 §) avser närmast att
förebygga att, såsom nu understundom sker, sjukunderstöd meddelas åt
sådana medlemmarna närstående personer (anhöriga), vilka icke själva äro
medlemmar av kassan. Denna bestämmelse är ingalunda att uppfatta såsom
härrörande från ett underskattande av betydelsen därav, att sjukkasseverksamhetens
förmåner må kunna omedelbart tillgodokomma även medlems anhöriga.
Möjligheten att bereda dem tillgång till sjukunderstöd från sjukkassa
är icke avskuren genom bestämmelsen i fråga; den utvägen står alltid öppen
att lämna dem tillträde såsom medlemmar, eventuellt till viss för deras behov
lämpad klass inom kassan. — Givet är, att sjukhjälp bör av sjukkassa meddelas
allenast mot vederlag av behörigen avvägd avgift. Avser denna avgift
beredande av sjukhjälp åt medlems utom kassan stående anhöriga, torde densamma
svårligen kunna på ett för kassans ekonomi tillförlitligen betryggande
och tillika rättvist sätt bestämmas .att utgå annorledes än såsom en särskild
beräknad tilläggsavgift för envar anhörig, för vilken anspråk på här avsedda
understöd skall förefinnas. Vid sådant förhållande torde det erkännas vara
naturligast och redigast, att var och en, för vilken sjukhjälp skall utgå, också
är medlem av kassan. Sjukhjälpsförpliktelsen förutsätter, för att icke bliva
alltför obestämd till sin innebörd, en viss kännedom om dem, vilka kunna
föranleda dess tagande i anspråk; och den grad av sådan kännedom, som normalt
ansetts nödig för kassan, avser just medlemskapet att trygga. Även ur
andra synpunkter synes fordran på medlemskap såsom betingelse för sjukhjälps
meddelande vara att anbefalla. I sådant hänseende må framhållas,
hurusom varje obestämdhet rörande dem; som kunna föranleda sjukhjälps meddelande,
skulle vara menlig för det statistiska arbetet till vinnande av kännedom
om sjukkasseväsendet samt vålla särskilda svårigheter för uppställandet
av rationella grunder för statens understödjande därav.»

Sjukhjälp.
allenast till
medlemmar
eller även
till anhöriga
?

Gällande

lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Vidare framhölls, att de svenska sjukkassorna allenast i försvinnande liten
omfattning meddelade sjukhjälp åt medlemmarnas familjer.

1919 års Enligt 1919 års förslag till allmän sjukförsäkring skulle läkarvård utgå
aUmänSsjuk- jämväl åt försäkrads barn under 16 år — övriga familjemedlemmar skulle vara
försäkring obligatoriskt försäkrade själva. Enligt det överarbetade förslaget, där
°ChdärBver.nde s^som förut nämnts hustrur i stor utsträckning voro undantagna från den
obligatoriska försäkringen, skulle sådan hjälp även utgå till försäkrad mans
hustru.

I utlåtande den 23 december 1919 över socialförsäkringskommitténs förslag
anförde socialstyrelsen på denna punkt:

_ »Styrelsen har i det föregående haft tillfälle betona, hurusom de med en
sjukförsäkring enligt kommitténs förslag förenade stora kostnaderna för det
allmänna icke behövde i och för sig verka avskräckande, men att det såväl
ur kostnadssynpunkt som även på andra grunder vore av den största betydelse,
att de förmåner, som skulle beredas de mindre bemedlade genom sjukförsäkringen,
lämpligt avvägdes och bestämdes med hänsyn till vad som kunde
anses rationellt och av verkligt behov påkallat. Med avseende härå anser sig
styrelsen hava befogade erinringar att anföra ifråga om medtagandet i försäkringen
av familjeförsörjares hustrur och minderåriga barn.

I det stora flertalet utländska lagar på förevarande område omfattas familjemedlemmar
icke av den obligatoriska försäkringen i vidare man än att
vederbörande familjeförsörjare medgivits rätt att inom den obligatoriska försäkringens
ram med egna avgifter frivilligt bestrida deras försäkring. Ledmotivet
i den utländska sociala sjukförsäkringen bar sålunda varit och synes fortfarande
i allmänhet vara att säkerställa familjeförsörjaren under de tider han
genom sjukdom är oförmögen att förtjäna uppehället för sig och de sina. Det
vill synas styrelsen föreligga desto mindre anledning att för Sveriges vidkommande
göra avsteg från denna allmänt antagna princip och i den obligatoriska
sjukförsäkringen medtaga även familjeförsörjares hustrur och barn, som det
enligt kommitterades förslag torde vara bättre sörjt för ersättning till familjeförsörjaren
själv under hans arbetsoförmåga än i något annat land. Det må
sålunda erinras, att vederbörande familjeförsörjare genom det svenska lagförslaget
skulle i regel tillförsäkras två tredjedelar av sin normala inkomst såsom
sjukpenning jämte fri läkarvård och medicin och att dessa förmåner, i olikhet
med vad fallet är i den utländska lagstiftningen, skulle utgå under hela den tid
sjukdomen varar.»

Besparings- Någon ändring i lagens bestämmelser på denna punkt ifrågasattes ej av
ml n'' besparingskommittén och upptogs ej heller i de inom socialdepartementet utk
an niga. arbetade utkasten.

Social- I sitt utlåtande över dessa utkast har socialstyrelsen anfört:
tyre! sen

»Ordalagen angiva, att statsbidrag icke skulle utgå för utgifter för läkarvård
eller läkarvård jämte läkemedel, som av statsunderstödd sjukkassa meddelas
åt medlemmarnas familjer. En dylik begränsning synes stå i uppenbar
strid mot sjukkasseverksamhetens eget ändamål men även och framför allt
mot samhällets intressen. Skall nämligen denna verksamhet kunna helt fylla
sitt ändamål, är det icke minst av vikt. att även det uppväxande släktet blir
i största möjliga utsträckning föremål för en rationell omvårdnad. Några
mera betydande kostnader torde en utvidgning i här angiven riktning av rätten
till statsbidrag icke heller komma att medföra.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

111

Från utlåtandet i denna del var byråchefen Bergsten skiljaktig och uttalade
under åberopande av de i socialstyrelsens utlåtande den 23 december
1919 anförda skälen sin anslutning till den i utkasten intagna
ståndpunkten.

De skäl som vid tillkomsten av 1910 års sjukkasselag anfördes till stöd för ^epartedess
i förevarande fråga intagna ståndpunkt synas mig fortfarande äga giltighet.
Något annat understöd åt familjemedlemmar — som ej äro medlemmar i
kassan — än läkar- och annan sjukvård lärer överhuvud ej kunna komma i
fråga. På grunder som jag längre fram skall anföra, anser jag mig ej för närvarande
kunna föreslå sådan vård såsom en för de statsunderstödda sjukkassorna
obligatorisk prestation ens i förhållande till medlemmarna. Det skulle då
vara inkonsekvent att göra sådan vård obligatorisk för deras anhöriga. Finnes
inom sjukkassorna tillräckligt starkt intresse för en sådan frivillig försäkring,
möter intet hinder att taga in även minderåriga som medlemmar och att alltså
bilda s. k. barnklasser, vilkas medlemmar erhålla allenast läkarvård och läkemedel
— naturligtvis mot därefter avpassade premier. Statsbidrag till denna
verksamhet kommer då enligt förslaget att utgå enligt i övrigt gällande grunder
för bidrag till läkarvård och per medlem. Jag finner sålunda intet skäl att i
anledning av socialstyrelsens i dess sista utlåtande uttalade uppfattning göra
något tillägg till förslaget.

Det sjukhjälpsberättigande tillståndet.

Sjukkasselagen innehåller ej någon definition på begreppet sjukdom. Ej hel- Gällande
ler i 1919 års förslag till lag om allmän sjukförsäkring förekom någon sådan. lagstlftmng''
I motiven till nämnda förslag framhölls, att fastställandet av begreppet mött
de största svårigheter, varför man i lagstiftningen i allmänhet avstått från sådana
bestämningar och i stället överlämnat åt tillämpningen att uppdraga gränserna
för begreppets räckvidd. I allmänhet förstås — hette det i dessa motiv
— med sjukdom ett onormalt kroppsligt eller andligt tillstånd, som kräver läkarvård
och vanligen medför förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Hit
skulle sålunda ej vara hänförlig för framtiden bestående invaliditet, vilken i
allmänhet ej krävde vidare läkarbehandling.

I sjukkasselagen göres dock i ett fall uttryckligen inskränkning i begreppet
sjukdom, nämligen för ålderdomssvaghet eller, som lagen uttrycker det, »sjukdomsliknande
tillstånd, som allenast beror av hög ålder» (15 § 2 mom.).

I fråga om sjukdomens art får enligt lagen sjukkassas skyldighet att meddela
sjukhjälp ej inskränkas i vidare mån än att medelst föreskrift i stadgarna
må bestämmas, att sjukhjälp ej skall utgå för sjukdom, som den sjuke avsiktligt
eller vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom, ådragit
sig. Att jämväl de statsunderstödda sjukkassorna böra vara berättigade göra
sådan inskränkning i fråga om sin skyldighet att meddela sjukhjälp är utan
vidare motivering tydligt.

Inskränkningar
i
fråga om
sjukdomens
art.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

Inskränk- Beträffande sjukdomens grad stadgar lagen (15 § 5 mom.), att sjukkassa ej

fråga om Paltig meddela sjukhjälp, med mindre sjukdomen medfört väsentlig nedsjukdomens
sättning av arbetsförmågan. Sjukkassa kan dock genom bestämmelse i stadgi
a . gärna åtaga sig längre gående förpliktelser.

»Väsentlig Uttrycket »väsentlig nedsättning av arbetsförmågan» har medfört tolkningsaveaSrbeta»i
svårigheter för sjukkassorna. Uttrycket, som är hämtat ur 1901 års lag
mågan.» angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, är ej närmare
definierat i motiven. Där säges allenast, att det till sin innebörd torde ungefär
motsvara de bestämmelser, som tillämpades av flertalet sjukkassor, vilka
bestämmelser i regeln ginge ut på att medlem för att erhålla sjukhjälp skulle
vara arbetsoduglig, oförmögen att sköta sitt yrkesarbete eller sina dagliga
sysslor.

Socialatyrel- För underlättande av tolkningen av uttrycket utfärdade socialstyrelsen i maj
a^mapl''914.1914 ett cirkulär till sjukkassorna. I detta cirkulär hänvisades till den tolkning
av motsvarande uttryck i olycksfallsersättningslagen, som givits genom kungörelse
den 17 november 1905 angående anmälan om olycksfall i arbete. Enligt
denna kungörelse skulle väsentlig nedsättning av arbetsförmågan anses vara
för handen, »da den skadade till följd av olycksfallet är oförmögen att utföra
sådant arbete, som vid tiden för olycksfallet motsvarat hans krafter och färdigheter».
Med ledning av denna definition framhölls i cirkuläret,

att såsom villkor för sjukhjälp ej finge uppställas, att den sjuke skulle vara
helt oförmögen till arbete utan blott att han skulle vara oförmögen till sitt vanliga
arbete;

att icke varje nedsättning i hans förmåga att utföra detta arbete berättigade
till sjukhjälp — kunde han utföra det i mindre omfattning än vanligt, erhölles
icke sådan hjälp;

att om han på grund av sjukdomen vore oförmögen utföra sitt vanliga arbete
men kunde utföra annat därmed jämförligt arbete, sjukhjälp ej borde utgå:

samt att beträffande s. k. självständiga (hantverkare, handlande, jordbrukare,
m. fl.), hustrur utan eget förvärv 0. s. v. skulle gälla samma regler,
d. v. s. för sjukhjälps erhållande vore de urståndsätta att utföra sitt vanliga
arbete eller sina vanliga sysslor, eller därest denna regel ej kunde tillämpas,
urståndsätta att utföra verkligt arbete.

sakkunniga. Såsom förut nämnts avsågs vid utarbetandet av de föreliggande utkasten att
andra ändringar ej skulle göras i gällande bestämmelser än som direkt påkallades
av den föreslagna nyorganisationen. I anslutning härtill hade uttrycket
»väsentlig nedsättning av arbetsförmågan» bibehållits. Mot uttryckets kvarstående
framställdes emellertid erinringar.

Gransknings- Granskningsnämnden yttrade:
nämnden.

»Den från sjukkasselagen överflyttade karaktäristiken på det sjukdomstillstånd,
som medför sjukhjälp från sjukkassa och som innefattas i uttrycket Väsentlig
nedsättning av arbetsförmågan’ har enligt vad erfarenheten visat av
läkare och sjukkassestyrelser tolkats på olika sätt. Läkarne ställas icke sällan
inför tveksamma fall, da väsentlig nedsättning av arbetsförmågan visserligen
icke kan anses föreligga, men då det för läkaren står klart, att den sjuke, för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

113

återvinna full hälsa och framtida arbetsförmåga, nödvändigtvis måste avhålla
sig från arbete. I sadana fall kan läkaren på grund av lagens formulering föranledas
att, i strid med verkliga förhållandet, förklara, att väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan föreligger, för att patienten skall kunna åtnjuta den
sjukhjälp, som är nödvändig. Det synes de sakkunniga som om bättre överensstämmelse
med verkliga förhållandet skulle vinnas, om förenämnda uttryck, utbyttes
mot följande: ’som föranleder väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla
sig från arbete’.»

Socialstyrelsen avstyrkte i sitt utlåtande, att uttrycket »väsentlig nedsätt- Socialning
av arbetsförmågan» bibehölles och anförde därom i huvudsak följande: styrelsen.

_ Om också omförmälda cirkulär bidragit att i någon mån klarlägga lagens mening,
vore det otvivelaktigt, att uttrycket, som ju i och för sig vore något obestämt
och sålunda gåve ett relativt stort utrymme för den subjektiva uppfattningen,
i praktiken tolkats på mycket olika sätt, beroende på medlemsstockens sammansättning,
sjukkassestyrelsernas uppfattning o. s. v. Svårigheterna i detta
hänseende ökades i väsentlig grad därigenom, att sjukkassornas medlemmar utgjordes
och väl även i framtiden skulle komma att utgöras till en betydande del
av personer utan eget förvärvsarbete ävensom av s. k. självständiga. I fråga om
alla dessa syntes det över huvud taget icke vara möjligt att tillämpa den anförda
bestämmelsen absolut efter ordalydelsen. Tillsynsmyndigheten hade för
sill del utgått ifrån, att lagstiftaren med uttrycket avsett oförmåga till verkligt
arbete.

Den måhända värsta olägenheten är emellertid, att sjukkassorna här som regel
vore ställda inför ett antingen — eller, att bevilja eller helt avslå begäran om
sjukhjälp. Styrelsen hade sig dock bekant, att på sina håll inom sjukkassorna
den praxis framtvingats, att den i stadgarna fastställda sjukhjälpen utgåves
endast för fall, då fullständig oförmåga till arbete förelåge. Då arbetsförmågan
endast vore nedsatt, lämnades däremot sjukhjälp till nedsatt belopp (oftast
till hälften).

Styrelsen ansåge för sin del, att sjukkasselagstiftningen borde på denna punkt
ansluta sig till olycksfallsförsäkringen enligt vilken ersättning lämnades i proportion
till omfattningen av arbetsförmågans nedsättning. I fråga om1 sjukkasseverksamheten
syntes dock icke kunna ifrågasättas en lika långt gående
differentiering i detta hänseende som i olycksfallsförsäkringen, utan syntes det
vara tillräckligt att, såsom socialförsäkringskommittén för sin del ifrågasatte,
skilja endast mellan hel sjukhjälp, som skulle utgå vid förlust av arbetsförmågan,
samt halv sjukhjälp, att utgå vid endast nedsättning av arbetsförmågan.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande jämväl beträffande andra uttryck i lagen Departementsän
det nu närmast behandlade förordat en omformulering, dock utan att därvid chefensjälv
framlägga några utförda förslag. Vidare har styrelsen uttalat det önskemålet,
att vid den nu pågående omarbetningen av sjukkasselagen vissa ej
direkt med nyorganisationen sammanhängande men av vunnen erfarenhet påkallade
ändringar måtte företagas, därvid styrelsen såsom önskemål särskilt
framhållit ett förenklat förfaringssätt för likvidation och upplösning av sjukkassa
ävensom lagfästade regler angående sammanslagning och uppdelning av
sjukkassor. Av skäl som jag den 31 december 1925 vid behandlingen av frågan
om remiss till lagrådet av förslaget till vissa ändringar i lagen om sjukkassor
anfört, har jag ej ansett mig kunna i detta sammanhang upptaga de av sty Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 Käft. (Nr 117.) 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

relsen sålunda framkastade frågorna; därmed torde, enligt vad jag då anförde,
böra anstå till den allmänna revision av sjukkasselagen, som förr eller senare
syntes böra komma till stånd. Vad det nu ifrågavarande förslaget rörande förändring
av uttrycket »väsentlig nedsättning av arbetsförmågan» angår, synes
mig vid sådant förhållande anledning icke föreligga att till särskild prövning
upptaga frågan om ett utbyte därav. Genom socialstyrelsens förutberörda cirkulär
torde begreppets innebörd hava blivit tämligen klarlagd för sjukkassorna,
och en 15-årig tillämpning av bestämmelsen lärer även hava bidragit till att
allt mera undanröja de därmed förknippade svårigheterna. Härtill kommer,
att styrelsen satt sitt reformförslag i samband med ett annat förslag av betydligt
större räckvidd, nämligen införande av två olika sjukdomsgrader: förlust
och nedsättning av arbetsförmågan. En sådan omläggning skulle givetvis medföra
vissa fördelar men å andra sidan göra sjukkassornas verksamhet betydligt
mer invecklad än hittills; då därigenom skapades två gränser mellan olika sjukdomsgrader
i stället för den enda — som nu ansetts medföra avsevärda svårigheter
— skulle givetvis större krav än hittills komma att ställas på utredningen
om sjukdomsgraden. I den mån sjukkassorna genom det ifrågasatta biträdandet
med tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen vinna erfarenhet om bedömande
av olika sjukdomsgrader, kan det möjligen senare låta sig göra att
införa en viss gradering av olika sjuklighetstillstånd.

Om'' jag sålunda ej är beredd att föreslå ett ersättande av uttrycket »väsentlig
nedsättning i arbetsförmågan» med ett annat, har jag däremot ansett mig böra
taga hänsyn till den av granskningsnämnden framförda, nyss återgivna anmärkningen.
En ändring i sålunda antydd riktning innebär en skärpning av kassans
förpliktelser utöver lagens föreskrifter. Härför kräves ej någon lagändring
utan allenast upptagande bland villkoren för statsbidrag, att kassorna skola
hava sådana bestämmelser intagna i sina stadgar. Jag har alltså låtit omredigera
villkoren i förevarande hänseende i överensstämmelse med nämndens
önskemål.

Såsom jag förut nämnt, kan enligt sjukkasselagen en sjukkassa oberoende av
sjukdoms art eller grad friskriva sig från utgivandet av sjukhjälp, då ersättning
utgår från annat håll. Vidare äger sjukkassa vid epidemier inskränka
sjukhjälpen, dock endast med tillsynsmyndighetens tillstånd. Denna bestämmelse
(18 § tredje stycket), som tydligen avser att skydda kassorna för rent
abnorma risker, bör uppenbarligen få gälla även för de statsunderstödda sjukkassorna.

Sjukhjälp En fråga rörande det sjukhjälpsberättigande tillståndet, vilken nära samman™oförmÅ
hunger med det i nästa avdelning behandlade spörsmålet om sjukhjälp stidens

till arbete, längd, är det huruvida sjukhjälp skall utgå endast vid akut sjukdom eller därjämte
under tid då sjukdomstillståndet övergått till invaliditet.

Besparings- Besparingskommittén anförde i detta hänseende:

kommittén. »Huruvida sjukkassorna böra belastas med försörjningen av definitiva invalider,
synes ur principiell synpunkt tvivelaktigt. Har ett sjukdomstillstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

115

varat tre år på grund av samma sjukdom, torde i de allra flesta fall kunna
antagas, att oförmågan till arbete kommer att fortfara, och att den sjuke således
får sig tilldelad folkpension. Det kan då med skäl sättas i fråga, om
statsbidrag bör utgå till understöd åt sjukförsäkring för samma person. Enligt
1919 års kommittéförslag undantogs från sjukförsäkringen den, som var till
arbete varaktigt oförmögen. Dock är det att märka, att sjukpenningen i regel
utesluter pensionstillägg, samt att statens understöd åt sjukförsäkringen därför
i allmänhet innebär en mindre statsutgift och starkare främjande av självförsörjningen
i jämförelse med folkpensioneringen. Härmed sammanhänger också
den frågan, huruvida man bör lämna sjukkassorna frihet att låta dem, som
pa grund av ålder erhållit invalidpension, kvarstå såsom medlemmar i sjukkassorna
och låta kassorna uppbära vanligt bidrag för dessa medlemmar.

Da det nu endast är fråga om ett ordnande av den frivilliga sjukförsäkringen,
bär kommittén icke ansett tillräckliga skäl föreligga för en indragning av
statsbidraget till sjukhjälp åt de ifrågavarande medlemmarna, helst som en dylig
åtgärd sannolikt skulle inverka menligt på det fåtal kassor, som hittills bäst
sörjt för sina medlemmar.»

I de sakkunnigas utkast hade i överensstämmelse med besparingskommitténs
uppfattning intagits bestämmelse om att de statsunderstödda sjukkassorna
.-kulle vara skyldiga att bereda sjukhjälp även vid invaliditet, förorsakad av
sjukdom, detta i motsats mot åldersinvaliditet.

Socialst yreisen anförde i sitt yttrande över utkasten härom:

»Den skyldighet, som här ålagts sjukkassa, går utöver vad sjukkasselagen
torde, avse, även om det å andra sidan må medgivas, att sjukkassorna på vissa
håll i praktiken handlat i enlighet med den här angivna grundsatsen. Genom
förevarande bestämmelse kommer emellertid de statsunderstödda sjukkassornas
verksamhet att delvis bliva av samma natur, som jämlikt första paragrafen
i lagen om understödsföreningar den 29 juni 1912 konstituerar en sammanslutning
såsom understödsförening. Med understödsförening förstås nämligen
enligt nämnda lagrum sammanslutning för inbördes understöd, vilken avser att
bereda bland annat understöd vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
(invaliditet). Å andra sidan bliva de statsunderstödda sjukkassorna
icke heller understödsföreningar i understödsföreningslagens mening, då dylik
förening ju icke äger bereda sjukhjälp.»

\ ad angår den av socialstyrelsen gjorda anmärkningen att det av de sakkunniga
föreslagna stadgandet skulle innebära en utvidgning av begreppet
sjukdom, vill jag påpeka, att någon fast definition å detta begrepp ej kan
anses föreligga. Den föreslagna regeln skulle måhända gå utöver den av mig
förut efter 1919 års förslag citerade definitionen. Men intet hindrar, att åt
begreppet i olika fall gives en mer eller mindre vidsträckt innebörd. Och
vad föreliggande spörsmål angår, kan man tydligen ålägga de statsunderstödda
sjukkassorna att enligt sina stadgar meddela sjukhjälp i fall, då de kanhända
enligt lagens bestämmelser ej varit absolut förpliktade därtill. Av det föregående
framgår vidare, att redan nu sjukkassor i stor utsträckning meddela
sjukhjälp vid invaliditetsfall, utan att socialstyrelsen gjort någon erinran däremot.

Beträffande den sakliga innebörden av frågan torde det böra vara en konsekvens
av den förut uttalade uppfattningen rörande förhållandet mellan sjukoch
pensionsförsäkringen, att sjukkassorna övertaga understödsverksamheten

De sakkunniga.

Social styrelsen.

Departe mentschefen.

116

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117.

Sjukhjälpstidens
längd.

Gällande

bestämmelser.

Besparings kominittén.

under hela den gentemot vederbörande medlem utfästa sjukhjälpstiden, också då
vårdbehovet övergått till att bero på invaliditet.

Jag har alltså icke funnit anledning att i förevarande hänseende i anledning
av socialstyrelsens anmärkning frångå de sakkunnigas förslag.

Sjukhjälpstidens längd m. m.

Enligt gällande sjukkasselag får sjukhjälp i penningar givas allenast om
sjukdomen varat minst 3 dagar. En karenstid av högst 6 dagar får föreskrivas.
Vidare får föreskrivas, att sjukhjälp ej utgår förrän anmälan om sjukdomen
skett (15 § 7 inom.).

Sjukhjälpstiden skall, enligt sjukkasselagen, utgöra minst 90 dagar för varje
tidsperiod av 12 månader. I stadgarna får dock föreskrivas, att där en sjukdom
ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den förra
väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, redan föranlett sjukhjälp
under minst 90 dagar, ytterligare sjukhjälp ej skall utgå för nämnda
sjukdomar (15 § 8 mom.).

Med utgångspunkt från den sålunda föreskrivna minimitiden förete sjukkassornas
stadgar en mycket stor variation av sjukhjälpstiden ända upp
till obegränsad sjukhjälpstid. Ej blott rätten att begränsa sjukhjälpen för
samma sjukdom användes i olika utsträckning utan även sjukhjälpstiden för
varje 12-månadersperiod är högst olika (90, 100, 120, 150, 180 dagar).

Enligt de av mig i det föregående angivna principerna bör i ett genomfört
socialförsäkringssystem sjukförsäkringen täcka hela tiden till dess pensionsförsäkringen
ingriper, med andra ord sjukhjälp bör utgå för hela tiden, intill
dess rätt till pension från sistnämnda försäkring inträder; å andra sidan bör rätten
till sjukhjälp då upphöra. Från denna utgångspunkt äro tydligen nuvarande
förhållanden högst otillfredsställande. Långt ifrån alltid kan efter 3 månaders
sjukdom avgöras, huruvida hälsan kan återvinnas eller om invaliditet föreligger.
Sträcker sig sjukdomen längre tid och utgår sjukhjälp ej vidare samt ej
heller pension, måste den sjuke tydligen, därest han ej har andra resurser vare
sig i form av egna tillgångar eller av understöd från närstående, falla fattigvården
till last. Och att han möjligen efter en längre tids uppehåll kan för
en kommande 12-månadersperiod vara berättigad till ytterligare sjukhjälp
är ej så mycket värt. År han nämligen övertagen till stadigvarande försörjning
av fattigvården, äger nämligen denna enligt 62 § fattigvårdslagen rätt
till den inkomst — här sjukhjälpen — som kan tillfalla honom.

Besparingskommitténs enda reformförslag beträffande sjukkassornas prestationer
avsåg sjukhjälpstidens längd, varom kommittén anförde:

»Vad härefter beträffar sjukförsäkringens prestationer och i första rummet
sjukhjälpstiden hava nog hittills sjukkassornas medlemmar, särskilt under rådande
konkurrens, i främsta rummet haft benägenhet att tillförsäkra sig en
relativt hög sjukpenning per dag och att hålla avgifterna låga. Huruvida
sjukhjälpen blir tillräckligt varaktig eller icke, har fått komma i andra rum -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

117

niet. Man liar fäst sig vid, att det blott är ett mindre antal medlemmar, som
få gagn av en mera utsträckt sjukhjälpstid. Från vissa frivilliga sjukkassor
finnas dock redan praktiska exempel på, att det går för en väl organiserad
kassa att lämna sjukhjälp under obegränsad tid, och det torde vara klart, att
själva huvudändamålet med sjukförsäkring — att rädda den sjuke och hans
familj från alltför ogynnsamma ekonomiska följder av sjukdomen — icke
uppnås utan väsentligt utsträckt sjukhjälpstid.

För en dylik förändring talar även förhållandet till pensionsförsäkringen.
Om man vill få ett verkligt resultat av samarbetet mellan sjukförsäkring och
pensionsförsäkring, är det icke nog att använda sjukkassorna endast som upplysningsorgan,
utan man måste fördela omvårdnaden mellan sjukförsäkringen
och pensionsförsäkringen, så att den förra tager hand om sjukdomsfallen under
en tillräckligt lång tid, för att deras eget intresse skall göra sig gällande och
för att det skall kunna konstateras, huruvida definitiv arbetsoförmåga föreligger
eller icke.

Om sjukkassorna få ansvar för en långvarig sjukdomsperiod, komma de att
verka som ett slags filter mot obehöriga anspråk på understöd. Men sjukkassorna
hava också genom sin personkännedom och sin möjlighet att anställa
undersökning den största utsikten att kunna taga hänsyn till de individuella
omständigheterna i föreliggande fall. Man undviker således all stelhet i behandlingen
och vinner de försäkrades fulla förtroende.

Huru långt man bör gå i avseende å sjukhjälpstidens utsträckning torde vara
en lämplighetsfråga. Efter undersökning av olika möjligheter har kommittén
stannat vid att förorda, att sjukkassorna skola åtaga sig sjukhjälp under en
period av tre år i följd, men att sjukkassa icke bör vara skyldig att meddela
sjukhjälp på grund av en och samma sjukdom eller en sjukdom i förening med
annan under längre tid än sammanlagt tre år. Kommittén har således här gått
längre än man gjorde vid bearbetningen av 1919 års förslag. Därvid stadgades
nämligen, att den, som lidit förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under
mer än 21 på varandra följande månader, skulle vara undantagen från försäkringen
så länge förlusten eller nedsättningen varade. Sistnämnda bestämmelse
var föreslagen i syfte att förebygga, att de definitiva arbetsinvaliderna skulle
falla under den obligatoriska sjukförsäkringen.»

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över besparingskommitténs betänkande
anfört, att utvidgningen av sjukhjälpstiden till att omfatta minst tre år skulle
bliva av mycket stor betydelse icke blott för sjukkassemedlemmarna själva
utan även för samhället i dess helhet. Med den nuvarande, som regel alltför
korta sjukhjälpstiden sviktade nämligen sjukkassornas stöd just vid de långvariga
sjukdomsfallen, då detta stöd framför allt behövdes. Genom en dylik
utsträckning bleve det också möjligt att skapa en på många punkter direkt
anknytning mellan pensionsförsäkringen och sjukkassornas understödsverksamhet.
Därest den ifrågasatta utvidgningen verkställdes, kunde det emellertid
övervägas, huruvida man icke lika gärna borde taga steget fullt ut och
ålägga sjukkassorna obegränsad understödsplikt, oberoende av sjukdomstidens
längd. En dylik sjukhjälpstid förekomme redan i vissa sjukkassor. Skillnaden
i kostnader för sjukförsäkringen genom en sådan utvidgning vore icke heller
alltför betydande. Med ledning av verkställda utredningar kunde kostnaden
vid en daglig sjukpenning av 2 kronor beräknas till 2 kronor 50 öre för år
och sjukförsäkrad medlem. (Bil. sid. 180—181.)

Yttranden

över

besparings kommitténs betänkande.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 117 ■

Do sakkunniga.

Departe mentschefen Utgångspunkten

för
sjukhjälpstidon.

Inom sociala rådets sjukkassesektion uttryckte samtliga ledamöter den uppfattningen,
att sjukhjälpstiden helst borde vara obegränsad; i varje fall borde
det stå alla kassor fritt att meddela sjukhjälp utan tidsbegränsning. (Bil.
sid. 218.)

Enligt pensionsstyreisens mening skulle det innebära en stor avbelastning
saväl ekonomiskt som i andra avseenden för pensionsförsäkringen, om sjukkassorna
ålades ansvar för en mera1 långvarig sjukdomsperiod. Detta dock
under förutsättning, att den frivilliga sjukförsäkringen kraftigt utvecklades
och komme att omfatta allt större och större delar av befolkningen, och att
ett intimt och enligt väl avvägda grunder anordnat samarbete mellan pensionsförsäkringen
och .sjukkassorna komme till stånd. Men denna princip bör då
enligt styrelsens mening genomföras fullt ut, så att sjukförsäkringen ensam får
taga hand om vederbörande under viss tid. Därefter torde sjukhjälpen böra
ersättas med invalidpension, även om vederbörande i ett eller annat undantagsfall
icke skulle kunna anses vara invalid i pensionsförsäkringslagens nuvarande
mening. (Bil. sid. 146.)

Enligt det i socialdepartementet utarbetade organisationsutkastet skulle sjukhjälpstiden
ej få i avseende å utgångspunkten för sjukhjälpstiden i vidare
mån begränsas, än att kassa finge föreskriva en karensdag; eventuellt skulle
dock karenstid få gälla, tills anmälan om sjukdomsfallet gjorts. Sjukhjälp
skulle alltså utom i sist avsedda fall utgå för hela sjukdomstiden utom dagen
för insjuknandet. Med avseende å sjukhjälpstidens utsträckning framåt i tiden
innehöll utkastet såsom enda medgivna begränsning, att där i följd av en
sjukdom ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den
föregående väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, sjukhjälp
utgått i sammanlagt tre år, vidare sjukhjälp ej skulle utgå för nämnda sjukdomar.
Detta var minimiprestationen och innebar, att en tre års sjukhjälpstid
gjordes obligatorisk; något hinder att meddela sjukhjälp under längre och
t. o. m. obegränsad tid skulle ej finnas. Därjämte föreslogs, att varaktig
oförmåga till arbete, som föranletts av sjukdom, skulle med hänsyn till rätt
till sjukhjälp jämställas med sjukdom, .samt att sjukkassa ej skulle äga inskränka
rätten till sjukhjälp på grund av att den sjuke vore berättigad till pension
eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen. Denna sistnämnda regel skulle
dock tydligen gälla allenast för den obligatoriska 3-årstiden; prestationer därutöver
skulle sjukkassorna få meddela i den utsträckning och följaktligen även
med de begränsningar, de funne för gott.

Vid behandlingen av spörsmålet om sjukhjälpstiden torde böra hållas i sär
flera särskilda punkter.

Vad först angår utgångspunkten för sjukhjälpstiden har de sakkunnigas
utkast icke mött någon gensaga. Bestämmelsen därom att sjukhjälp som regel
skall för sjukdom, som varat mera än tre dagar efter insjuknandet, utgå från
och med dagen näst efter insjuknandedagen överensstämmer med motsvarande
stadgande i det förut omförmälda förslaget till ny olycksfallsförsäkringslag.
En sådan överensstämmelse är givetvis en fördel med hänsyn till att sjukkas -

Kungl. Maj :ts proposition nr 117.

119

sorna skola komma att tillämpa även sistnämnda lag. De sakkunnigas förslag
har alltså oförändrat upptagits i föreliggande förslag.

Besparingskommitténs av de sakkunniga upptagna förslag om en obligatorisk
sjukhjälpstid av minst tre år har i de av socialstyrelsen och granskning snämnden
över de sakkunnigas utkast avgivna yttrandena lämnats utan erinran. De
av besparingskommittén åberopade, nyss återgivna synpunkter som ligga till
grund för detta förslag sammanfalla med de av mig i det föregående utvecklade
principerna för förhållandet mellan sjuk- och pensionsförsäkring. Har
en person lidit av en och samma eller sammanhängande sjukdomar oavbrutet
under tre år, torde i allmänhet tvekan icke kunna råda om att han är mogen
att förklaras för invalid och alltså omhändertagas av pensionsförsäkringen.
På sätt pensionsstyrelsen i sitt nyss återgivna yttrande över besparingskommitléns
förslag framhållit, borde efter tre års sjuklijälpstid invalidpension kunna
tilldelas också i de undantagsfall, då det ej kan konstateras, att arbetsoförmågan
är bestående.

Detta är den ena sidan av saken. A andra sidan kan det anföras, att den
stadigvarande arbetsoförmågan ofta kan konstateras före utgången av de tre
åren. Genom en sjukhjälpstid av sådan längd skulle emellertid pensionsförsäkringen
för sjukkassemedlemmar praktiskt taget fullständigt uteslutas för
de första tre åren av sjukdom, som medförde invaliditet. Med en sjukpenning
av en krona om dagen skulle visserligen, därest inga andra tillgångar finnas,
ett pensionstillägg eller understöd av 36 kronor om året för man — eventuellt
jämte visst barntillägg —• komma att utgå, men så snart en inkomst från
annat håll av 60 kronor finnes eller sjukpenningen uppgår ungefär till 1 krona
20 öre, skulle dylik förmån bortfalla. Ett dylikt förhållande måste tydligen
bliva en följd av att en fix minimigräns fastställes för sjukhjälpstidens
längd.

Visserligen må tilläggas, att den som kan förklaras för invalid ovillkorligen
är berättigad att utfå sin avgiftspension. Men som förut påpekats är denna
för närvarande och kommer även för framtiden att för de ej på hög ålder beroende
invaliditetsfallen bliva helt obetydlig.

Ett konsekvent tillämpande av här antydda principer skulle tydligen föranleda,
att sjukkassorna ej finge meddela eller i varje fall ej åtnjuta statsbidrag
för sjukhjälp, som lämnats efter 3-årstidens utgång, detta enär då rätt
till pension från pensionsförsäkringen i regel kunde anses föreligga.

Eör närvarande finnas icke några bestämmelser, som beträffande tiden inskränka
kassornas rätt att meddela sjukhjälp. Någon inskränkning i rätten
till statsbidrag på grund av att medlem redan åtnjutit sjukhjälp under viss tid
är ej heller föreskriven. Emellertid är det efter meddelad kontant sjukhjälp
eller sjukhusvård beräknade statsbidraget, 25 öre för dag, begränsat till högst
2 kronor för år och medlem, d. v. s. sådant statsbidrag utgår allenast för 8 sjukdagar
för år och medlem — eller rättare, då statsbidraget ej utgår för söndagar,
något över 9 — vilket som regel torde fullt motsvara sjukdagstalet för nu föreskrivna
minsta sjukhjälpstid. Under en minsta sjukhjälpstid av tre år hava

Minsta sjukhjälpstid.

Rätt för
sjukkassa att
meddela
sjukhjälp
under obegränsad

sjukhjälpstid.
Rätt till
statsbidrag
för sådan
verksamhet.

Gällande

bestämmelser.

120

Kungl. Maj:is proposition nr 117.

De sakkunniga.

Departe mentschefen.

de sakkunniga, såsom framgår av Bilaga E, med stöd av offentlig statistik och
verkställd ytterligare utredning ansett sig böra räkna, med 10.17 sjukdagar för
år och medlem. Skulle sjukhjälpstiden bliva obegränsad, skulle sjukdagstalet
enligt samma beräkningar i genomsnitt uppgå till omkring 13.50. Frågan huruvida
statsbidrag skall utgå för sjukvård under obegränsad tid kan alltså
praktiskt taget sägas sammanfalla med spörsmålet om nuvarande system med
maximum av sjukdagsbidrag per medlem skall bibehållas.

Vad angår nuvarande förhållanden lärer socialstyrelsen visserligen hava
sökt förmå sjukkassorna att begränsa sjukhjälpstiden till tid intill dess pension
från pensionsförsäkringen kan komma att utgå. Men härtill hava kassorna
ej visat sig villiga. Vidare har det befunnits vara ett kommunalt intresse
med lång sjukhjälpstid, då därigenom kommunernas kostnader för såväl fattigvård
som pensionstillägg nedbringas — jag återkommer till denna fråga vid
behandling av spörsmålet om kommunala bidrag till sjukkassorna. Med stöd
av kommunala bidrag har redan nu på sina ställen obegränsad sjukhjälpstid
införts.

Eskilstuna sjuk- och begravningskassa, som omfattar en förhållandevis stor
procent av stadens befolkning — medlemsantalet var den 31 december 1923
7,980 — arbetar sedan år 1911 med obegränsad sjukhjälpstid och åtnjuter ett
årligt kommunbidrag av 3 kronor för varje inom staden mantalsskriven medlem.
Samma blir förhållandet med den genom sammanslagning av ett flertal
sjukkassor bildade Centralsjukkassan Vänfast — Stockholm, vilken torde kamma
att omedelbart omfatta över 50,000 medlemmar. I ett inom socialstyrelsen
utarbetat förslag till stadgar för denna kassa fanns biand annat följande bestämmelse.
»Medlem, som uppburit sjukhjälp 1,095 dagar (3 år) i följd eller
under loppet av fyra på varandra följande kalenderår, vare, om arbetsoförmågan
därefter fortfar, pliktig att utan uppskov hos vederbörande pensionsnämnd
göra ansökan om pension (understöd) enligt lagen om allmän pensionsförsäkring;
och inställes i ty fall utbetalningen av sjukhjälp i avvaktan på pensionsärendets
slutliga avgörande. Bifalles pensionsansökan, upphör därmed all rätt
till sjukhjälp från kassan för den tid pension utgår. Avslås pensionsansökan
utbetalas sjukhjälp från den dag räknat, då rätt därtill inträdde.» Förslaget
väckte emellertid på denna punkt stark opposition, och bestämmelsen ströks i
de slutligen antagna stadgarna. Enligt dessa är sjukhjälpstiden i princip obegränsad.
Sådan sjukhjälpstid är även villkor för ett av Stockholms stad kassan
tillerkänt bidrag av 3 kronor för år och i Stockholm mantalsskriven medlem.

I de sakkunnigas utkast hade icke upptagits någon begränsning av sjukhjälpstiden
för de statsunderstödda sjukkassorna eller av den tid, för vilken
statsbidrag utgår, liksom ej heller maximum per år för sjukdagsbidraget.

Jag har förut anfört de skäl på vilka jag ansett mig böra förorda, att gränsfall
mellan pensions- och sjukförsäkringen skola hänföras till den senare. Att
därutöver låta den statsunderstödda sjukförsäkringen övertaga understöd sverksamhet
i fall av tydlig invaliditet är visserligen en helt annan sak. Emellertid
må därutinnan märkas följande. Enligt de grunder, efter vilka vår pen -

Iiungl. Maj ds proposition nr 117.

121

sionsförsäkring verkar, kan tydligen vid en under yngre år inträffad invaliditet
avgiftspensionen ej bliva av nämnvärd betydelse för invalidens försörjning,
utan huvudvikten måste falla på pensionstillägg eller understöd. De belopp
varmed dessa utgå äro emellertid åtminstone i städerna och på dyrare orter
å landsbygden otillräckliga för försörjning — jag hänvisar härutinnan till
en sammanställning som lämnats i ett vid pensionsstyrelsens utlåtande över besparingskommitténs
betänkande fogat yttrande av byråchefen hos styrelsen
K. Dickman (Bil. sid. 151). Av besparingskommittén åberopade utredningar
(sid. 53—54 samt bil. 15) giva också vid handen, att pensionsförsäkringen å
dylika orter ej åstadkommit någon mera betydande avlastning för fattigvården.
Nödvändigheten att hålla statens utgifter för detta ändamål inom rimliga gränser
torde ock göra det svårt att i nuvarande former åstadkomma en mera betydande
förbättring. Överhuvud taget lär det knappast vara möjligt att utan en
kraftigare medverkan från de försäkrade själva åstadkomma en tillfredsställande
ordning av invaliditetsförsäkringen. Lagen om pensionsförsäkring 34 §
möjliggör visserligen en ökning av pensionen genom frivilliga avgifter. Men
denna försäkringsform har vunnit endast ytterst obetydlig anslutning.

Däremot torde erfarenheten från de sjukkassor, vilka arbeta med obegränsad
sjukhjälpstid, hava gått i gynnsam riktning. Jag hänvisar härom till en
utredning om den obegränsade sjukhjälpstidens i Eskilstunakassan inflytande
på fattigvårdskostnaderna, som återfinnas i Bilaga I. Inom sjukkassorna
i städerna lär ock en tendens att utsträcka sjukhjälpstiden till obegränsad
göra sig gällande; jag behöver endast erinra om bildandet av sammanslagningskassan
i Stockholm. Även från kommunernas sida uppmuntras, såsom av det
föregående framgår, en dylik utsträckning av sjukhjälpstiden.

Ur statsfinansiell synpunkt är det, såsom jag förut framhållit, i stort sett
likgiltigt, huruvida pensionstillägg respektive understöd eller sjukdagsbidrag
för obegränsad tid utgår.

Ehuru denna invaliditetsförsäkring i viss mån kan anses falla utanför sjukkassornas
naturliga verksamhetsområde, har jag på nu anförda skäl icke velat
föreslå något förbud för kassorna att driva verksamhet under obegränsad tid.

Sjukkassornas motvilja mot att begränsa sjukhjälpstiden till tid intill dess
pension från pensionsförsäkringen kan1 komma att utgå, torde väsentligen
grunda sig på uppfattning om folkpensionens otillräcklighet. Såsom av det
föregående framgår, saknar denna uppfattning ej fog. Under sådana omständigheter
kan det ej anses oberättigat att genom statsbidrag uppmuntra en frivillig
försäkring utöver tre-år.stiden, även om statsbidrag på detta sätt
måhända skulle kunna komma att utgå i fall, där behovet av understöd ej vore
absolut tvingande. Huvudsakligen på dessa skäl har i föreliggande förslag
icke upptagits någon som helst maximering av sjukdagsbidraget, utan detta
skall utgå med det fastställda beloppet för varje dag då sjukhjälp lämnats.

En viss avgränsning av sjukförsäkringens verksamhetsområde gentemot Sjukhjälp
pensionsförsäkringen innehölls emellertid i de sakkunnigas utkast. Däri före- ^ålderhlleskrevs
nämligen det undantaget från de allmänna reglerna, att sjukkassa näst vid akut
skulle äga rätt att ej utbetala sjukhjälp till person över 67 års ålder med sjukdom.

4/0 ödii“

kunniga.

122

Kungl. May.ts proposition nr in.

Gransknings nämnden.

mindre akut sjukdom förelåge. Såsom konsekvens därav föreslogs, att statsbidrag
ej skulle utgå för sjukhjälp, som meddelats i dylika fall. Grunden
för denna särbestämmelse torde vara tämligen klar. Efter 67 års ålder skall
en person under alla omständigheter erhålla avgiftspension. Med den så småningom
skeende utvecklingen av pensionsförsäkringen kommer denna pension
att stiga i ekonomisk betydelse. Beträffande personer av denna ålder är det
också lättare att avgöra, huruvida invaliditet föreligger eller om arbetsförmåga
kan väntas återinträda efter sjukdom, vadan frågan om valet mellan pensionstillägg
eller sjukhjälp blir lättare att avgöra efter rationella grunder. Vidare
behöver enligt sjukkasselagen ålderdomssvaghet ej räknas såsom sjukdom. Men
om en person vid denna höga ålder blir sjuk och sjukdomen förorsakar invaliditet,
torde denna utan någon märkbar övergång sammansmälta med åldersdomssvagheten.
Låter man nu sjukhjälp utgå även under invaliditeten, kan sjukförsäkringen
sålunda komma att ingripa även på den rena ålderdomspensioneringen.

Angående utkasten i denna del yttrade granskningsnämnden följande:

Vägande skäl syntes tala såväl för som emot den ifrågasatta bestämmelsen.
För densamma talade dels den omständigheten, att det understöd, som för allenast
varaktig oförmåga till arbete utginge till medlem, som fyllt sextiosju år,
till sin karaktär näppeligen kunde kallas sjukhjälp vadan sjukkassorna genom
att lämna sådant understöd komme att gripa in på området för den allmänna
folkpensioneringen, dels även den omständigheten, att sjukkassornas ekonomi
givetvis komme att i icke ringa utsträckning betungas, därest de icke i sina
stadgar skulle äga rätt att upptaga ifrågavarande begränsning. Å andra
sidan måste det framstå för sjukkassornas medlemmar som en obillighet och
orättvisa, om de, efter att måhända hava tillhört kassan under flera årtionden,
utan att under tiden hava uppburit sjukunderstöd, på ålderns dag vid inträffad
■varaktig arbetsoförmåga skulle gå miste om understödet. Av sistnämnda
skäl hemställde majoriteten inom granskningsnämnden, att ifrågavarande inskränkande
bestämmelser måtte helt utgå.

I anslutning till detta yrkande hemställde även nämnden, att statsbidrag
skulle utgå för sjukhjälp, som meddelats under den ifrågakomna tiden.

Reservation anfördes på denna punkt av herr Bernhard Eriksson, vilken
yttrade:

»Förhållandet mellan sjukförsäkringen och den allmänna folkpensioneringen,
då det gäller frågan om understöd till personer, som blivit till arbete varaktigt
oförmögna, är av synnerligen svårlöst natur. Den naturligaste och enklaste
lösningen är givetvis, att då sådan oförmåga konstateras föreligga en överflyttning
av understödsrätten från sjukförsäkringen till folkpensioneringen
äger rum. Med den stora skillnaden i understödsbeloppens storlek, som föreligger
mellan dessa försäkringsgrenar, möter dock en sådan ordning givetvis
mycket stora betänkligheter och motstånd från sjukkassornas medlemmar.

Då fråga är om yngre eller medelålders invalider, är den ekonomiska synpunkten
av mindre betydelse. Genom den prövning av hälsotillståndet, som
föregår inträde i sjukkassa, blir antalet sådana invalider inom sjukkassorna
relativt litet. Annorlunda ställer sig frågan beträffande äldre personer. Vid
en obegränsad sjukhjälpstid och med den stora svårighet, som föreligger att
avgränsa varaktig oförmåga till arbete, beroende på ett fqrutvarande sjukdomstillstånd,
från samma förhållande beroende på ålderdomssvaghet, kommer
med en kraftig utveckling av sjukkasserörelsen antalet gamla invalida

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

123

sjukkassemedlemmar att bliva jämförelsevis betydande. Om dessa erhålla.understöd
från sjukkassan eller icke är, i den mån det allmänna icke därigenom
betungas, uteslutande en sjukkassans angelägenhet. Vad som i nu förevarande
sammanhang föranlett uppmärksamheten på detta spörsmål, är emellertid det
i utkastet till kungörelse punkt 15 intagna förbehållet, att statsbidrag icke skall
utgå till medlem, som fyllt 67 år och som åtnjuter sjukhjälp allenast på grund
av varaktig oförmåga till arbete. Till de sakkunnigas hemställan, att detta förbehåll
skall utgå har jag icke kunnat ansluta mig. Den omständigheten^ att
statsbidraget, 50 öre för sjukdag, till en ständigt arbetsoförmögen är något
högre för år än statens del i nu utgående pensionstillägg till obemedlad pensionstagare
behöver icke ingiva betänklighet, då sjukunderstödet utgår till
sjukkassemedlemmar med ingen eller endast en ringa inkomst från annat håll.
Annorlunda ställer sig förhållandet, om detta invalidunderstöd från sjukkassan
utgår till medlemmar med sådan ekonomisk ställning, att de icke kunna erhålla
pensionstillskott från folkpensioneringen. Då jag varit tveksam om lämpligheten
av att förorda ett borttagande av nämnda förbehåll, utgör detta icke
något ställningstagande från min sida till denna mycket ömtåliga och svårlösta
fråga, vilken, jämte andra spörsmål berörande förhållandet mellan sjukförsäkringen
och pensionsförsäkringen bör bliva föremål för en ingående utredning.
Under de närmaste åren har det en mycket ringa ekonomisk betydelse,
om detta förbehåll finnes eller icke, men det kan vara tveksamt, om det
är välbetänkt att i kungörelsen införa stadgande om statsbidrag, därest statsmakterna
sedermera, då frågan blivit mera ingående prövad, måhända skulle
finna, att stadgandet icke bör bibehållas.»

I detta uttalande instämde herrar Karlsson och Strindlund.

Inom sociala rådets sjukkassesektion uttalades enahanda mening som av Sociala rådets
granskningsnämnden, därvid särskilt framhölls, att för närvarande ej inom Aktion,
sjukkassorna gjordes någon uppdelning av i utkastet föreslagen art.

Såsom anförts i ett av de återgivna yttrandena, är ifrågavarande detalj ur
principsynpunkt av svårlöst beskaffenhet, i det att densamma berör icke blott
invaliditets- utan även den rena ålderdomspensioneringen. Starka skäl tala
onekligen för utkastets, av reservanter inom granskningsnämnden förordade lösning.
I samma riktning talar den omständigheten, att enligt vad som framgår
av Bilaga E till dagens statsrådsprotokoll i detta ärende ett borttagande av
denna inskränkning beräknats höja det genomsnittliga sjuktalet med 0.75 och
alltså premierna och storleken av statsbidragen i förhållande härtill. Vad
granskningsnämndens majoritet anfört om att en dylik bestämmelse skulle vara
obillig gent emot kassornas medlemmar, skulle vid en teoretiskt riktig tillämpning
av stadgandet sakna betydelse; de genomsnittliga premierna för alla medlemmar
av alla åldrar skulle givetvis beräknas med hänsyn till att sjukhjälp
icke skulle utgå i de av stadgandet omfattade fallen. Då emellertid, särskilt
under den första tiden, det möjligen kan befaras, att tillräcklig hänsyn till
denna omständighet icke allestädes komme att tagas vid premiebestämningen,
och då i varje fall flertalet sjukkassemedlemmar möjligen skulle leva i den tron,
att de finge erlägga premier för en sjukhjälp, som de sedan ej bekomme, har
jag funnit övervägande skäl tala för att sjukkassornas skyldighet att lämna
sjukhjälp skulle fortfara utan inskränkning oavsett medlemmarnas ålder.

Därest kassorna åläggas en dylik skyldighet, torde de även böra äga rätt att
erhålla statsbidrag jämväl för sådan sjukhjälpstid.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Samarbete
mellan pensionsförsäkringens

organ och
sjukkassorna.

Den avlastning från pensionsförsäkringen som enligt det föregående beräknats
bliva en följd av den föreslagna utsträckningen av sjukhjälpstiden förutsätter
tydligen, att den omständigheten att sjukhjälp utgår kommer till vederbörande
pensionsnämnds och pensionsstyrelsens kännedom. I detta hänseende
torde det åtminstone på sina håll hittills hava brustit rätt avsevärt. Av rent
praktiska skäl lärer det också med den nuvarande splittringen å sjukförsäkringens
område knappast hava varit möjligt att åstadkomma en planmässig kontroll
i detta hänseende. Helt annat blir tydligen förhållandet med enhetskassesystemets
genomförande; därigenom uppkomma å de olika orterna organ med
vilka pensionsnämnderna kunna med fördel samarbeta. Besparingskommittén
föreslog jdterligare utveckling av samarbetet, bland annat därigenom att sjukkassestyrelsen
skulle vara representerad i pensionsnämnden. Denna punkt tillhör
emellertid tydligen frågan om pensionsförsäkringens organisation och kan
alltså icke upptagas i detta sammanhang. Det torde emellertid kunna förväntas
att, såsom å vissa orter redan sker, sjukkassa och pensionsnämnd komma att
mer än hittills finna det med ömsesidig fördel förenligt att även utan lagbestämmelse
uppehålla ett nära samarbete sinsemellan.

Besparingar Avlastningen från pensionsförsäkringen kommer tydligen att medföra en
/Ö^“S''avsevärd minskning av statens och kommunens utgifter för pensionsförsäkrinringen.
gen — visserligen delvis till priset av höjda utgifter för sjukförsäkringen. Omfattningen
av denna belastningsminskning beror av en mångfald ännu ovissa
faktorer och kan alltså icke uppgivas; jag hänvisar i sådant hänseende dels
till vad nyss anförts om att i normalfallen statens utgifter för de båda understödsformerna
kunna antagas väga ungefär jämnt, dels till vad som anförts
i besparingskommitténs betänkande sid. 243 ff. Som exempel på betydelsen
av förevarande spörsmål må nämnas, att bland medlemmar i Eskilstuna sjukoch
begravningskassa, vilka ju åtnjuta sjukhjälp både för invaliditet och för
obegränsad tid, knappast någon lärer hava uppburit pensionstillägg eller understöd.

Sjuklijsilpsprestationernas omfattning.

Den sjukhjälp, som sjukkassa minst skall meddela för att kunna vinna registrering
— och följaktligen för att kunna komma i åtnjutande av statsbidrag
— är enligt sjukkasselagen vård å sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel
eller visst belopp i penningar för varje dag, vilket belopp för självförsörjande
medlem ej får understiga 90 öre (15 § 3 mom.). Sjukhjälpen kan alltså
utgå enbart i sjukvård eller enbart i kontant sjukhjälp (sjukpenning). Enligt
de av mig förut angivna önskemålen för en tillfredsställande sjukförsäkring
böra samtidigt båda dessa understödsformer utgå.

Obligatorisk Den kontanta sjukhjälpen har inom den svenska sjukkasserörelsen varit och
^ller^ieke3 är fortfarande den huvudsakliga understödsformen. Att densamma ej enligt
Avdrag för lagen gjorts obligatorisk sammanhänger emellertid med formerna för verksamS^vårdS
beten. Den obligatoriska sjukförsäkringen i utlandet är i allmänhet inskränkt

Gällande

förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

125

till lönarbetare, d. v. s. personer som för sin utkomst äro beroende av viss lön
från arbetsgivare. För sådana personer är tydligen ett vid sjukdom utgående
kontant understöd, vilket kan förslå till den sjukes och hans familjs uppehälle,
en nödvändig prestation. Därjämte förekommer understundom sjukvård åt
den försäkrades familjemedlemmar. I Sverige åter är försäkringen frivillig,
och prestationerna utgå allenast åt sjukkassemedlemmarna. Under sådana
förhållanden kan det vara önskvärt, att personer, vilka ej äga någon egentlig
arbetsförtjänst, som vid sjukdom bör kompenseras av understöd, men vilkas
sjukdom dock för deras försörjare innebär kostnader för sjukvård, kunna tillförsäkras
sådan vård i sjukkassorna. Såsom i motiven till sjukkasselagen
framhållits, kan det vidare i vissa fall vara av betydelse för sjukkassorna att
kunna ersätta den kontanta sjukhjälpen med sjukhus- eller läkarvård, ett
spörsmål till vilket jag i det följande skall återkomma.

Även i system av allmän sjukförsäkring har emellertid kontant sjukhjälp
gjorts obligatorisk. I den danska sjukförsäkringen — som är allmän med begränsning
allenast i fråga om förmögenhetsförhållanden — är en daglig sjukpenning
av 40 öre en obligatorisk prestation; dock behöver denna ej alls utgå
eller kan den utgå med mindre belopp till kvinnliga sjukkassemedlemmar och
till manliga medlemmar under 18 års ålder. Och enligt 1919 års svenska förslår/
skulle sjukpenning med viss del av arbetsinkomsten obligatoriskt utgå
(6 §), därvid arbetsinkomsten för hustru och huvudsakligen till naturaförmåner
berättigade personer skulle beräknas till högst 270 kronor (23 §).

Besparingskommitténs betänkande innehöll icke något ändringsförslag i förevarande
hänseende.

I de sakkunnigas utkast hade bestämmelserna om understödet utförts på
följande sätt:

Statsunderstödd sjukkassa skall, där ej annat föranledes av sådant förbehåll
i kassans stadgar, som omförmäles i 18 § andra och tredje stycket i lagen
om sjukkassor, vid sjukdom, som föranleder väsentlig nedsättning av arbetsförmågan,
i sjukhjälp till självförsörjande medlem utgiva visst belopp i penningar,
ej understigande en krona om dagen, för varje dag, insjuknandedagen
oberäknad, under den här nedan stadgade minsta sjukhjälpstiden. I stadgarna
må dock föreskrivas, att kassan äger rätt att bereda den sjuke vård å
sjukvårdsanstalt och till täckande av kostnaden härför av honom tillförsäkrad
sjukpenning avdraga högst hälften. Den sjuke må likväl ej utan sitt medgivande
intagas å sådan anstalt, såvida ej sjukdomen enligt läkares intyg
kräver dylik vård. Vidare må i stadgarna föreskrivas såsom villkor för
sjukhjälpens utbetalande, att den sjuke skall vara skyldig underkasta sig av
kassan bekostad vård och föreskrift av läkare.

Sjukhjälpstiden må ej i vidare mån begränsas än att, där i följd av en sjukdom
ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den
föregående väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, sjukhjälp
utgått i sammanlagt tre år, vidare sjukhjälp ej skall utgå för nämnda sjukdomar.
Därjämte må dock i kassans stadgar föreskrivas, att anmälan om sjukdomsfall
skall vara villkor för erhållande av sjukhjälp samt att sjukhjälpstiden
begränsas till tid efter det sådan anmälan gjorts.

I statsunderstödd sjukkassa skall tillfälle finnas för medlem att tillförsäkra
sig sjukhjälp, bestående av allenast sjukpenning om en krona för dag
under en på sätt ovan sagts begränsad sjukhjälpstid.

Besparings kommittén.

De sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Obligatorisk
sjukpenning
för självförsörjande

medlemmar.
! Socialstyrelsen.

Gransknings nämnden.

Departe mentschefen.

12 (i

Den dagliga sjukpenningen för självförsörjande medlemmar skall vara bestämd
i hela krontal samt i hela krontal ökade med 50 öre.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har gjorts till föremål för erinran i
olika hänseenden.

I fråga om begränsningen av sjukpenningens obligatoriska karaktär till
»självförsörjande medlemmar» har socialstyrelsen anmärkt, att detta uttryck
— vilket är hämtat ur sjukkasselagen — syntes kräva en närmare precisering.
Hittills hade uttrycket visserligen icke vållat större svårigheter vid tillämpningen,
eftersom sjukkassorna som regel icke lämnade annat än kontant sjukhjälp.
Annorlunda bleve emellertid förhållandet, om sjukkassorna mera allmänt
komme att tillhandahålla även sjukvård och i all synnerhet om, såsom styrelsen
för sin del ifrågasatte, sjukvården bleve i princip obligatorisk. I så fall uppstode
säkerligen hos många av dem, som numera räknades som »självförsörjande»,
en önskan att försäkra sig för erhållande av endast sjukvård.

Granskning snämnden har i detta hänseende anfört:

»Uppdelningen av en kassas medlemmar i självförsörjande och icke självförsörjande
synes de sakkunniga böra undvikas. Dels är uttrycket självförsörjande
till sin innebörd obestämt, och dels verkar uppdelningen måhända stötande,
om t. ex. till icke självförsörjande komma att hänföras gifta kvinnor utan
eget förvärvsarbete.»

De sakkunnigas förslag i förevarande punkt grundade sig tydligen på den
uppfattningen, att då formerna för sjukkassornas verksamhet i stort sett lämnades
oförändrade, det ej vore lämpligt att föreskriva sjukpenning såsom obligatorisk
prestation åt alla sjukkassemedlemmar, men att det borde vara en
konsekvens av de principer som skulle gälla för sjukförsäkringen, att de sjukkassemedlemmar,
vilka för sitt uppehälle vore uteslutande eller huvudsakligen
beroende av sin egen arbetsförtjänst, ovillkorligen skulle vara tillförsäkrade
kontant sjukhjälp; endast därigenom kunde förhindras, att de vid sjukdom komme
att falla fattigvården till last. Samma behov av kontant sjukpenning förelåge
icke beträffande andra personer.

Denna uppfattning torde vara principiellt riktig. Även om alltså en avgränsning
mellan olika grupper av sjukkassemedlemmar i förevarande hänseende
har skäl för sig, kan emellertid, såsom i de återgivna yttrandena anförts, den
föreslagna bestämmelsen därom knappast anses tillfredsställande. Att säga
huruvida en person genom sitt eget arbete förtjänar eller bidrager till sitt uppehälle
är ej alltid lätt. Mer och mer torde den uppfattningen göra sig gällande,
att arbete i hemmet, även om det ej medför någon inkomst, rent ekonomiskt
sett kan anses som ett bidrag till familjens uppehälle. Särskilt bland
den jordbrukande befolkningen kan hustrus och hemmavarande barns arbete
ofta vara av största betydelse för familjens ekonomi. Ett uttryck för denna
uppfattning ligger i stadgandet i 1919 års sjukförsäkringsförslag att hustru
och hemmavarande barn utan kontant avlöning skola anses äga viss arbetsförtjänst;
beloppet av denna arbetsförtjänst hade dock i förslaget, huvudsakligen
av kostnadsskäl, bestämts mycket lågt. Och tydligt uttalas åsikten i nya
giftermålsbalken, då i dess 5 kap. 2 § verksamhet i hemmet jämställes med
tillskott i penningar som bidrag till familjens underhåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

127

Ej heller någon annan tillfredsställande bestämning av de personer, för vilka
kontant sjukpenning bör vara obligatorisk, lärer kunna uppställas. Den danska
lagens regel därom får betraktas såsom rent godtycklig. Vid sådant förhållande
har jag ansett mig böra låta förslaget om obligatorisk sjukpenning för
vissa personer falla. Några praktiska olägenheter av att så sker torde knappast
behöva befaras. Därest en person med arbetsinkomst över huvud taget
sörjer för sin sjukförsäkring, kommer han ganska säkert i allmänhet att i första
hand se till att tillförsäkra sig den sjukpenning, varav han kan vara i behov
och först i andra hand att tillförsäkra sig sjukvård. Däremot har, såsom i annat
sammanhang skall beröras, fasthållits vid att, därest sjukpenning utgår,
den skall utgöra minst en krona.

Mot vad de sakkunnigas utkast innehöll angående skyldighet för medlem- Förpliktelse

töv medlem mar

att som villkor för sjukpenningens utfående underkasta sig sjukhus- och.Jmar att unläkarvård
har någon saklig erinran ej framkommit. Av granskningsnämnden derkasta sig
i förtydligande syfte yrkade ändringar i avfattningen hava, med viss jämk- eifer lakarning,
iakttagits i föreliggande förslag. vård.

Beträffande de sakkunnigas förslag rörande avdrag å sjukpenning, då vård Ändring_ i
å sjukhus beredes, förklarar sig granskningsnämnden hålla före, att där den vig beredansjuke
icke hade familj eller andra, som vore för sitt uppehälle av honom vä- deav vård å
sentligen beroende, kassan borde äga att utan av de sakkunniga föreslagna in- anstalt.
skrankande bestämmelser själv uppgöra de regler för ändring av sjukpenningen, Granskningssom
kassans medlemmar funne vara lämpliga. nämnden.

Ej blott för kassans egen ekonomi utan även för det allmänna är det av Departestörsta
betydelse, att den sjuke så snart som möjligt återställes till sin hälsa. mentscliefen
Skulle den sjuke motsätta sig de åtgärder i sådant syfte, som påkallas av sjukkassan,
bör tydligen denna befrias från skyldigheten att utgiva sjukhjälp. Med
nu gällande lagbestämmelser är sjukkassa berättigad att i sina stadgar föreskriva,
att tillförsäkrad sjukpenning under vissa omständigheter kan utbytas
mot läkar- eller sjukhusvård, något som även uttalas i motiven till lagen. I
flertalet kassors stadgar finnas även bestämmelser av denna innebörd. Om
sjukpenning gjordes obligatorisk, vore emellertid en uttrycklig bestämmelse
erforderlig, för att kassa skulle kunna uppställa sådana villkor. Detta var
huvudskälet till att i de sakkunnigas utkast upptagits uttryckliga bestämmelser
i ämnet.

Med den ändring som nu förordats därutinnan att sjukpenning icke skall
vara obligatorisk för några medlemmar, skulle stadgandet om kassans rätt att
ersätta sjukpenning med sjukhusvård eller att föreskriva läkarbehandling såsom
villkor för åtnjutande av sjukpenning möjligen synas kunna utgå såsom
överflödigt. Den föreslagna begränsningen i kassans nu ifrågavarande rätt
torde emellertid böra intagas i villkoren för statsbidrag. Beträffande denna
begränsning synes mig i överensstämmelse med vad granskningsnämnden anfört
densamma böra gälla allenast då den sjuke har familj eller andra, som för
sitt uppehälle äro väsentligt beroende av honom. Jag kan alltså ansluta mig

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Minsta sjukpenning
för
erhållande
av statsunderstöd.

Nuvarande

förhållanden.

till den av granskningsnämnden föreslagna bestämmelsen. Särskilt vill jag i
detta sammanhang framhålla, att den i förslaget upptagna bestämmelsen ej
medger kassa rätt att fordra, att den sjuke skall anlita viss av kassan anvisad
läkare. Anlitar den sjuke allenast läkare, vilken som helst, torde kassans intressen
vara tillräckligt tillgodosedda, och avdragsrätten inträder alltså icke.

Den minsta sjukpenning, för vilken för närvarande statsbidrag utgår, är 90
öre. Så låg sjukpenning förekommer emellertid endast sällan. Enligt den officiella
statistiken var sjukkassemedlemmarnas fördelning efter olika sjukpenningbelopp
vid 1921 års utgång följande:

Sjukkassemedlemmarna fördelade efter den tillförsäkrade kontanta sjukhjälpen

den 31 december 1921

		Lokala sjukkassor	Rikssjuk-	Samtliga sjuk-	1916 års siffror för samtliga kassor i %
Kontant sjukhjälp per dag	i städerna	på landsbygden	kassor	kassor
		absolut	%	absolut	»/ 7*	absolut	%	absolut	%
Under 1	— kr.....	2,185	0.8	7,532	4.4	'' _	_	9,717	1.4	1.9
1	— > . . . .	32,632	12.1	63,486	37.8	84,178	31.4	180,296	25.5	33.5
1	50 > . . . .	61,304	22.7	27,127	15.9	25,312	9.4	113,743	16.1	19.7
2	- > . . . .	72,724	26.9	35,319	20.8	84,129	31.4	192,172	27.1	27.3
2	50 > . . . .	14,680	5.4	5,186	3.1	2,815	1.1	22,681	3.2	2.8
3	- > . . . .	50,153	18.6	21,504	12.6	51,885	19.3	123,542	17.4	11.7
4	— > ... .	32,336	11.9	6,876	4.1	18,207	6.8	57,419	8.1	2.7
Mer än 4: — > .	2,939	1.1	508	03	1,646	0.6	5,093	0.7	—
I % av avlöningen . .	1.262	0.5	2,612	1.5	—	—	3,874	0.6	0.4
	Samma	270,215	100.0	170,150	100.0	208,172	100.0	708,537	100.0	lOO.o

Att det emellertid icke varit kassorna möjligt att genom ökade prestationer
i nöjaktig grad möta de stegrade krav på sjukhjälp, som givetvis uppstått på
grund av det minskade penningvärdet, framgår av följande siffror, som utvisa
den ringa stegringen i den genomsnittliga kontanta sjukhjälpen per dag alltifrån
år 1915 •— då förhållandena före kristiden ännu alltjämt voro förhärskan -

inom sjukkassorna -	- till och med år	1921.
År	Genomsnittlig sjuk-	År	Genomsnittlig sjuk-
h jälp per dag	hjälp per dag
1915.......	. . . . 1:67	1919 ....	.......1:85
1916.......	. . . . 1:70	1920 ....	.......1:87
1917.......	. . . . 1:72	1921 ....	.......1:93
1918.......	. ... 1:82

Ökningen i det genomsnittliga sjukhjälpsbeloppet per dag under de angivna
åren uppgick sålunda ej till mera än omkring 16 procent, vilket icke på långt
när motsvarar nedgången av penningvärdet under samma tid. Trots att en

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

129

stegring är märkbar, utgjorde ännu år 1928 den genomsnittliga dagliga sjukpenningen
ej mera än 2:02.

Besparing skommitténs förslag innehöll icke någon ändring i gällande bestämmelser
i förevarande hänseende.

Enligt de sakkunnigas utkast skulle, som förut nämnts, den minsta sjukpenning
som skulle lämnas självförsörjande medlemmar, vara en krona om
dagen.

Socialstyrelsen anförde om utkasten i denna del:

»Att som förutsättning för karaktären statsunderstödd kräva, att kassan
ovillkorligen skall lämna en sjukpenning av en krona om dagen, synes icke styrelsen
behövligt eller ens lämpligt. Särskilt för det fall, att sjukkassan lämnar
även sjukvård, synes minimisjukpenningen mycket väl kunna nedsättas
till samma belopp, som i utkastet föreslagits för den, som erhåller vård å sjukhus,
eller 50 öre per dag. Såsom stöd för en dylik bestämmelse kunna åberopas
förhållandena i Danmark, där sjukpenningen normalt icke behöver överstiga
40 öre om dagen och i fråga om gifta kvinnor samt yngre personer kan helt bortfalla.
»

Granskning snämnden lämnade förslaget utan erinran.

Vid bestämmande av ifrågavarande minimibelopp torde en avvägning böra
ske mellan olika synpunkter. Å ena sidan är det tydligen önskvärt, att sjukpenningen
alltid har ett sådant belopp, att den blir till verklig betydelse för den
sjuke. Därutinnan kan erinras, att en höjning till en krona ingalunda ens
motsvarar penningvärdets fall sedan den tid, då gränsen bestämdes till 90 öre;
dock är att märka att även med en sjukpenning av allenast nämnda minimistorlek
sjukhjälpen i varje fall blir större än det högsta utgående pensionstillägget
för ensamstående person. Ä andra sidan måste beaktas, att varje höjning
av sjukpenningen medför högre premier — vilken ökning, när man kommer
över den gräns, intill vilken stats- och andra bidrag utifrån verka, står i
direkt förhållande till sjukpenningens ökning. Därest man skall kunna hoppas
på en ökad anslutning till sjukkasserörelsen på landsbygden, där ej blott
levnadskostnaderna utan även behovet av kontanta medel är mindre än i städerna,
torde det vara nödvändigt att sörja för att tillgång finnes till en verkligt
billig försäkring. I detta hänseende må här anmärkas vad som närmare
framgår av Bilaga F, nämligen att för en normal kassa på landsbygden premien
— med de ifrågasatta statsbidragen — för en sjukpenning av en krona
om dagen jämte läkarvård samt bidrag till moderskapsförsäkring kan hållas
under 50 öre i månaden. I städerna erhållas normalt för samma sjukpenning
enahanda förmåner med undantag av läkarvård.

Det har på dylika skäl synts mig lämpligt att icke föreskriva ett högre minimum
än de sakkunniga föreslagit. Att över huvud en höjning av denna
ringa omfattning synes mig böra ske, beror huvudsakligen på önskan att
söka ernå en redig och enhetlig klassindelning inom sjukkassorna samt att
vinna överensstämmelse med förslaget till ny olycksfallsförsäkringslag, enligt
vilket lägsta sjukpenningen vid full arbetsoförmåga är en krona om dagen.

Då enligt förevarande förslag föreskrifter om obligatorisk sjukpenning för
självförsörjande medlemmar icke upptagas, kan det synas som om bestämmelse

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117.) 9

Besparings kommittén,

De sakkunniga.

Social styrelsen.

Gransknings nämnden.

Departeme
ntschefen.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

om minimisjukpenning endast erfordrades med hänsyn till bestämmande av
statsbidragets omfattning. Men det bar synts mig lämpligt att, huvudsakligen i
intresse av redig klassindelning och till undvikande av svårigheter vid statsbidragets
bestämmande, bibehålla föreskriften om att sjukpenningen — då
sådan lämnas, vilket ju blir frivilligt — minst skall uppgå till en krona.

Socialstyrelsens förslag, att sjukpenningen, då sjukvård därjämte lämnas,
skulle kunna vara lägre än en krona kan jag alltså ej biträda. Det fall, då kassan
ombesörjer den sjukes intagande på sjukvårdsanstalt, kan ej anses vara
därmed analogt. Nämnda fall torde nämligen i regel innebära, att kassan för
sjukhjälpstidens förkortande underkastar sig en högre daglig utgift än sjukpenningen
för den sjuke. Och då det får anses vara ett allmänt intresse att den
tid då sjukhjälp utbetalas ej onödigt förlänges, bör denna utgiftsökning ej göras
så stor, att kassan därigenom kan avhållas från åtgärden; detta är grunden till
avdragsrätten i detta fall. Vill en person däremot tillförsäkra sig såväl sjukhusvård
som sjukpenning, kan en krona om dagen i sistnämnda hänseende ej
anses vara för mycket. Att något intresse för en försäkring bestående i en
lägre sjukpenning än en krona jämte sjukhusvård skulle förefinnas torde dessutom
kunna betvivlas.

Obligatorisk
sjukvård ?

Nuvarande

förhållanden.

Då 1910 års sjukkasselag gjorde läkarvård jämte läkemedel till en med den
kontanta sjukhjälpen jämställd prestation, framhölls i motiven, att denna understödsform
inom den svenska sjukkasseverksamheten dittills mer än önskligt
fått stå tillbaka för sjukunderstöd i penningar, och att man i lagen velat
hävda densammas betydelse. Samtidigt infördes ock särskilt statsbidrag för
sådan sjukhjälp. Någon större utveckling har emellertid denna del av sjukkassornas
verksamhet ej heller efter lagens genomförande vunnit. I vilken
omfattning sjukvårdande verksamhet utövas inom de svenska sjukkassorna
framgår av Bilaga C tabellerna 31 och 32. Sådan sjukhjälp meddelas sålunda
allenast åt cirka V7 av samtliga sjukkassemedlemmar eller omkring 100,000
personer, och till över hälften av dessa utgår sjukhjälpen endast i begränsad
omfattning. Fördelas de angivna kostnadssiffrorna på det motsvarande antalet
medlemmar, finner man, att den genomsnittliga kostnaden per år och medlem
under senare år utgjort för läkarvård ungefär 3 kronor 50 öre och för läkemedel
ungefär 2 kronor 50 öre, vilket ger vid handen, att även i de sjukkassor,
där dessa förmåner överhuvudtaget beredas de sjukförsäkrade, detta
dock i allmänhet skett långt ifrån i den utsträckning, som kan fylla behovet.
På vissa håll inom sjukkasserörelsen har man rent av ställt sig principiellt
avvisande till denna verksamhetsform; beredande av sjukhus- och läkarvård
för mindre bemedlade skulle, har det sagts, vara en statlig eller kommunal
uppgift, och de enskilda borde ej vara skyldiga att genom försäkring själva
sörja därför. Särskilt är att märka, att inom rikssjukkassorna försäkring för
sjukvård icke torde förekomma.

I den obligatoriska sjukförsäkringen plägar sjukhus- och läkarvård ingå i
försäkringens obligatoriska prestationer. Detsamma är förhållandet inom den
frivilliga sjukförsäkringen i Danmark. Och enligt 1919 års svenska förslag
skulle — i likhet med enligt bestämmelserna i 1916 års lag om försäkring för

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

131

olycksfall i arbete — såsom sjukhjälp jämte sjukpenning utgivas erforderlig
läkarvård jämte viss annan sjukvård.

Besparing skommittén yttrade i denna fråga:

»Det är obestridligt, att bristen på läkarvård i många fall förlänger sjukdomstiden
och vållar ökade kostnader i form av sjukpenning, och det är därför
jämväl ur ekonomisk synpunkt ett önskemål att sjukkassorna kunna sörja för
läkarvård. Fri läkarvård från annat håll torde ej heller, såvitt kommittén
kunnat inhämta, för närvarande lämnas annat än såsom fattigvård och vid
universitetens polikliniker. De mindre bemedlade lära således numera icke
ens i de s. k. landstingsstäderna hava säkerhet att åtnjuta fri läkarvård. Här
finnes utan tvivel ett ur olika synpunkter betydelsefullt behov att fylla. Åi
andra sidan synes en förpliktelse att sörja för erforderlig läkarvård icke i verkligheten
kunna fullgöras överallt i vårt land på grund av bristen på läkare
och transportmedel. Den anmärkningen, som särskilt från läkarhåll med ganska
mycken styrka framfördes mot 1919 års förslag, att man icke genom den
fria läkarvården borde öka arbetsbelastningen på de fåtaliga läkarna till förfång
för sådana sjuka, vilkas behov av läkare är mera allvarligt, torde också
ha mycket fog för sig. Det synes ej heller vara lämpligt att överlämna åt
sjukkassorna att inlåta sig på frågan om nya läkardistrikt, läkarvården i ödebygderna
och dylika administrativa uppgifter.

Förpliktelsen att sörja för erforderlig läkarvård kan anses innefatta skyldighet
att skaffa sjukkassornas medlemmar vård å sjukhus, för så vitt läkarvården
är av beskaffenhet att endast kunna lämnas å sådan anstalt, och skyldigheten
skulle därför även skapa ett behov av ökat platsantal på sjukhusen. Detta behov
torde dock endast kunna fyllas så småningom, och det bör fyllas såvitt
möjligt utan sönderbrytande av den nuvarande sjukvårdsorganisationen.

På grund av dessa omständigheter har det icke förefallit kommittén tillrådligt
för närvarande att ålägga sjukkassorna förpliktelse att sörja för läkarvård
eller ens att föreslå särskilt bidrag utöver det nuvarande för kassor, som
meddela fri läkarvård. Däremot torde sjukkassorna böra äga befogenhet att
ålägga sina sjuka medlemmar att på kassans bekostnad anlita legitimerad läkare
vid äventyr att den sjuke eljest förlorar sin rätt till sjukpenning samt att,
om sjukdomen enligt läkares intyg kräver vård å sjukhus, vid samma äventj^r
besluta att den sjuke skall intagas å sådan anstalt.

Fria läkemedel och liknande hjälpmedel torde i regel icke för närvarande tillhandahållas
av sjukkassorna. Mad som i detta avseende är lämpligt är i hög
grad föremål för olika meningar. Enligt kommitténs mening bör man icke för
närvarande ålägga sjukkassorna skyldighet att lämna sjukhjälp av detta slag.»

Enligt besparingskommitténs förslag skulle således sjukkassornas skyldighet
icke komma att sträcka sig längre än till att lämna kontant sjukhjälp. Men
kommittén har framhållit, att med förslaget att sjukkassorna skulle bliva ansvariga
för sjukhjälp under en period av tre år, deras intresse syntes bliva
inriktat på att i förekommande fall sörja för såväl läkarvård och läkemedel
som sjukhusvård, i den mån dessa vårdformer kunde anses behövliga för att
påskynda den sjukes tillfrisknande. Indirekt komme således förslaget att
befordra sjukförsäkringens utveckling på denna punkt.

Mot denna negativa ståndpunkt gjordes från flera håll gensagor i de över
betänkandet avgivna yttrandena. Sålunda ansåg försäkring srådet (Bil.
sid. 741, att kommittén underskattat betydelsen fiir sjukförsäkringen av läkar -

Besparings kommittén.

Yttranden
över beaparingskommitténs
betänkande.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

De sakkunniga.

Social styrelsen.

Gransknings nämnden.

vård och sjukvård. Det torde väl numera vara satt utom allt tvivel, yttrade
försäkringsrådet, att denna del av sjukförsäkringens prestationer vore kanske
den viktigaste av dem alla. Och socialstyrelsen (Bil, sid. 181) förklarade, att
det närmast vore till skada för sjukkasserörelsen att utvidga sjukhjälpstiden
utan att samtidigt sörja för sjukvården. Härigenom skymdes nämligen blicken
för det, som vore den sociala sjukförsäkringens främsta och förnämsta uppgift,
nämligen att medverka till att den sjuke snarast möjligt återställdes till hälsan.
Läkarvårdsförsäkringen borde omedelbart genomföras i alla de statsunderstödda
sjukkassor, där detta läte sig göra. Även sociala rådets sjukkassesektion (Bil.
sid. 217) och styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund (Bil. sid. 302)
framhöllo vikten av att denna gren av sjukkassornas verksamhet ytterligare
uppmuntrades och stöddes. Till de positiva förslag, som framställdes i de avgivna
yttrandena, återkommer jag vid behandlingen av frågan om statsbidrag.

I de inom socialdepartementet utarbetade utkasten bibehölls den sjukvårdande
verksamheten som en frivillig prestation för kassorna. Med hänsyn
till denna verksamhets stora betydelse föreslogs emellertid en omläggning och
väsentlig förhöjning av statsbidraget därtill.

I sitt utlåtande över utkasten anförde socialstyrelsen i huvudsak följande
:

Utan att sjukvården i princip uppställdes såsom en fordran, som sjukkasseverksamheten
hade att uppfylla, kunde denna verksamhet icke anses
motivera de jämförelsevis dryga ekonomiska uppoffringar från det allmännas
sida, som nu ifrågasattes. Styrelsen ställde sig visserligen tveksam inför tanken
att omedelbart stadga ovillkorlig förpliktelse för varje statsunderstödd
sjukkassa att bereda även sjukvård, men styrelsen ville hemställa, att själva
grundsatsen nu lagfästes för alla statsunderstödda sjukkassors vidkommande,
men att på samma gång tillsynsmyndigheten eller eventuellt Kungl. Maj :t bemyndigades
att på ansökan tillsvidare meddela sjukkassa dispens från bestämmelsen.
Förpliktelsen borde givetvis icke gälla i fråga om medlem,
som redan i annan ordning (på grund av föreskrift i avlöningsreglemente, utfästelse
av arbetsgivare o. s. v.) hade rätt till nödig sjukvård.

Granskningsnämnden anslöt sig till principen att den sjukvårdande verksamheten
skulle vara frivillig. Reservation häremot anfördes av en ledamot,
herr Israel Holmgren, vilken yttrade:

»Om staten skall med så betydande belopp, som i förslaget förutsättes, understödja
sjukkassornas verksamhet, så bör staten tillse, att den får valuta för
sina pengar. Det som härvid för samhället har den största betydelsen är påtagligen,
att de sjuka bli återställda till hälsan så fort som möjligt. Det måste
därför stadgas skyldighet för kassorna att understödja de sjukas återställande
till hälsan genom att bidraga till deras kostnader för sjukvård.»

På dessa skäl föreslog herr Holmgren, att sjukkassa skulle vara skyldig att
lämna medlem sjukhjälp, som skulle minst omfatta kostnaden för vård å allmänt
rum å sjukhus eller däremot svarande kostnad för andra sjukvårdande
åtgärder eller visst belopp i penningar, ej understigande 1 krona för varje dag
efter den sjukes fria val,

Eungl. Maj:ts proposition nr ll7.

133

Följden av en otillfredsställande utveckling av kassornas sjukvårdsverksamhet
måste bliva, att omvårdnaden om de sjuka, som befinna sig i obemedlade
omständigheter, försummas, vilket i sin ordning leder till att de inträffade
sjukdomarna icke kunna hävas så snart eller så fullständigt som under
andra förhållanden vore möjligt. Men härigenom ökas kostnaden icke endast
för sjukförsäkringen utan även för invaliditetsförsäkringen, liksom även givetvis
för fattigvården.

Tydligt är alltså, att det skulle vara ytterst önskvärt att kunna göra sjukvården
till en obligatorisk prestation för de statsunderstödda sjukkassorna. Då jag
ej ansett mig böra förorda en sådan föreskrift, hava skälen därtill varit huvudsakligen
följande.

Redan vid nu bestående förhållanden möta allvarliga hinder mot en obligatorisk
läkarvård. Den sjukvårdande verksamheten är såsom framgått av vad nyss
anförts föga utbredd inom de svenska sjukkassorna och mötes på sina håll av bestämt
motstånd. Dess föreskrivande skulle — även med ett rikligt tillmätt
statsbidrag — fördyra premierna. Risk förefinnes alltså, att ett obligatoriskt
införande därav skulle komma vissa sjukkassor att ställa sig utanför det statsunderstödda
systemet. Men även om kassorna skulle vara villiga införa sådan
verksamhet, kan detta särskilt i Norrland med dess stora avstånd möta avsevärda
svårigheter. Därest prestationen ej där skulle komma att sakna all praktisk
betydelse, måste den innefatta även läkares resekostnader, och dessa kunna
lätt springa upp till sådana belopp att fördyringen av kassans premier bleve
högst avsevärd. Vidare förekommer det ofta, att medlemmarna på annat sätt
äro tillförsäkrade sjukvård. Jag hänvisar härom till en av socialstyrelsen i
dess yttrande över besparingskommitténs betänkande (Bil. sid. 175) gjord utredning
rörande förekomsten i gällande kollektivavtal av bestämmelser angående
understöd åt arbetare vid sjukdom, vaTav framgår att enbart enligt sådana
avtal 239,669 arbetare, därav 123,261 jämte familjer, varit tillförsäkrade viss
sjukhjälp, i de flesta fall sjukvård. Enligt av sjukkassorna lämnade uppgifter
hava vidare inom 192 sjukkassor med sammanlagt 70,169 medlemmar dessa i
större eller mindre omfattning varit tillförsäkrade sjukunderstöd av arbetsgivare
utan kassans förmedling, detta i form av läkarvård, medicin eller sjukhusvård,
vilka förmåner ofta åtnjutas även av familjemedlemmar. Personer,
vilka hava sin sjukvård ordnad på detta sätt, bör man tydligen ej påtvinga
sjukvård i sjukkassa. Och i vissa kassor torde sådana personer vara det övervägande
flertalet, vadan det skulle vara svårt att ernå erforderlig utjämningav
sjukvårdskostnaderna för de övriga.

Jag har alltså ansett mig böra stanna vid att genom ett rikligare än för
närvarande tillmätt statsbidrag söka befrämja utvecklingen av en efter rationella
grunder verkande sjukvårdsförsäkring. Till sättet för anordnandet av
denna försäkring återkommer jag vid behandlingen av frågan om statsbidragen.

Det är min förhoppning, att man på denna väg så småningom skall nå
därhän, att på de platser, där överhuvud möjlighet finnes för sjukkassa att
på ett effektivt sätt ordna sjukvården för medlemmarna, de även skola taga
hand därom. En fördel som kan vinnas med frivillighet på detta område är

Departe mentschefen.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Klassindel ning.

Social styrelsen.

Departe mentschefen.

följande. Det liar visat sig, att inom så gott som alla länder, där obligatorisk
sjukförsäkring med läkarvård införts, svåra slitningar uppkommit mellan
kassorna och läkarkåren. Det skulle möjligen kunna befaras, att fallet skulle
bliva så även här. Är läkarvården däremot frivillig, torde den komma att
anordnas endast på platser, där lämpliga överenskommelser med läkarna kunna
träffas. Den avtalsfrihet, som på detta sätt kan uppehållas, synes innebära
en garanti för att båda parternas skäliga intressen bliva tillgodosedda.

Vad angår herr Holmgrens förslag om valrätt för den sjuke mellan sjukvård
och sjukpenning, kan jag icke förorda detsamma. En sådan valrätt mellan
ekonomiskt olikvärdiga prestationer skulle stå i strid med den ekonomiska
grunden för försäkringen. Och äro prestationerna likvärdiga, finnes ju intet
hinder för den sjuke att använda sjukpenningen för sjukvård.

Vid behandlingen av frågan om de statsunderstödda kassornas organisation
har jag omnämnt två bestämmelser rörande kassornas klassindelning, som böra
något utförligare behandlas i denna avdelning.

Den ena frågan innebär, att i statsunderstödd kassa alltid skall finnas tillfälle
att försäkra sig för daglig sjukpenning av en krona och sammanhänger
med kravet på kassornas öppenhet, och den andra avser, att intervallerna mellan
den dagliga sjukpenningen i de olika klasserna skall vara 50 öre eller hela
krontal och sammanhänger med överflyttningssystemet.

Beträffande den första av dessa bestämmelser har socialstyrelsen anfört, att
den kunde komma i konflikt med en tvingande föreskrift i sjukkasselagen. Jämlikt
19 §, sådan denna skulle lyda i sitt reviderade skick, tillkomme det tillsynsmyndigheten
att på framställning bestämma det minsta tillåtna antalet
medlemmar i klass för beredande av bland annat sjukhjälp. Det kunde med
den föreslagna bestämmelsen givetvis lätt hända, att antalet personer, som önskade
sådan minimiförsäkring, särskilt i mindre sjukkassor understege den minimisiffra
för medlemsantalet i viss klass, som tillsynsmyndigheten för sin del
fastställt.

Såsom jag anfört vid behandling av frågan om remiss till lagrådet av förslaget
till vissa ändringar i lagen om sjukkassor kan enligt förslaget medlemsantalet
i en sjukkassas lägsta sjukhjälpsklass ur försäkringsmässig synpunkt
vara hur lågt som helst. Och att socialstyrelen utan tvingande skäl skulle
fastställa medlemsantalet så högt, att kassans stadgar därigenom skulle komma
i strid med nyssnämnda bestämmelse, får väl anses uteslutet. Socialstyrelsens
betänkligheter synas alltså sakna grund.

Beträffande den andra regeln •— som ju föranletts av önskvärdheten av att
sjukkassornas klassindelning så vitt möjligt standardiseras — kan möjligen anmärkas,
att denna regel gör det omöjligt för kassorna att, på sätt sjukkasselagen
15 § 4 mom. medgiver, bestämma sjukpenning i förhållande till sjukförsäkrad
medlems inkomst. Ett sådant bestämmande kan visserligen anses
vara principiellt sett riktigt. Men det har i mycket ringa omfattning kommit
till användning inom den svenska sjukkasserörelsen; under år 1921 voro
allenast 3,874 sjukkassemedlemmar eller cirka en halv procent av hela antalet

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

135

tillförsäkrade sjukhjälp efter sådana grunder. Det har vid sådant förhållande
förefallit mig, att denna möjlighet av praktiska skäl skulle kunna lämnas åsido.
Det må för övrigt påpekas, att också enligt förslaget till ny lag om försäkring
för olycksfall i arbete sjukpenning skall utgå i jämna 50-tal ören.

Moderskapshjälp.

Moderskapshjälp, d. v. s. understöd åt kvinna under den tid vid barnsbörd,
då hennes förvärvsförmåga är nedsatt och hon kan anses vara i behov av särskild
vård eller ledighet för att ägna barnet nödiga omsorger är visserligen principiellt
ej att likställa med sjukhjälp. Det förutsattes nämligen i vår civillagstiftning,
att barnafadern under nämnda tid skall bära kostnaderna för
moderns underhåll och vård. Men dels kan denna hans skyldighet ej alltid
utkrävas, dels kan det, också om skyldigheten utkräves, dröja alltför länge
innan vårdbidrag utgår och dels kan det vara ett intresse även för barnafadern
att försäkring finnes för dessa utgifter. Moderskapsförsäkring ingår också i
ett genomfört socialförsäkringssystem, och av praktiska skäl har denna försäkring
allmänt anförtrotts åt sjukkassorna. Så har även varit fallet i Sverige.

Principerna
för moderskapsförsäkring.

En särskild fråga beträffande moderskapshjälp är den huruvida kvinnor i Moderskapsindustriellt
arbete, vilka på grund av gällande arbetarskyddslagstiftning äro Wnfndustrpt
förhindrade att under viss tid vid barnsbörd utöva sådant arbete, skola på arbeterslcor.
grund härav komma i åtnjutande av särskild ersättning. Då inskränkningen
i kvinnans förvärvsmöjligheter i sådana fall bottnar i en — oavsett hennes fysiska
förmåga — tvingande lagbestämmelse, vilken införts icke blott i hennes
utan också i barnets och alltså samhällets intresse, bör det tydligen åligga det
allmänna att tillse, att hon ej genom dessa bestämmelser försättes i något nödtillstånd.
Kungl. Maj:t har på min på dylika skäl grundade hemställan förut
i dag beslutat avlåta proposition (nr 112) till riksdagen om moderskapsunderstöd
åt kvinnor i visst industriellt arbete. Beträffande innebörden i detta
förslag hänvisar jag till vad jag vid föredragningen därav anfört.

Moderskapsförsäkringen i övrigt synes alltjämt böra sammanhänga med sjuk- Moderskapsförsäkringen
och följaktligen vara frivillig i samma utsträckning som denna, nuvarande
Hittills har moderskapsförsäkringen även inom sjukkasserörelsen varit fri- omfattning.
villig, d. v. s. det har stått i sjukkassornas fria val, huruvida de ville
meddela sådan försäkring eller ej. År 1910 hade endast 28 sjukkassor
med 2,420 kvinnliga medlemmar i sina stadgar bestämmelser om moderskapshjälp.
Sedan från år 1913 ett förhållandevis rikligt tillmätt statsbidrag till
denna verksamhetsgren börjat utgå, har emellertid verksamheten högst väsentligt
utvecklats så att år 1921 187,121 kvinnliga sjukkassemedlemmar eller
73.6 procent av hela antalet voro tillförsäkrade sådan hjälp. Antalet understödda
moderskapsfall under året uppgick till 10,125 och antalet understödsdagar till
287,375, motsvarande en genomsnittlig understödstid av ungefär 28 dagar eller
4 veckor. I moderskapshjälp utgavs i det allra närmaste 300,000 kronor, motsvarande
ett genomsnittligt understödsbelopp per dag av något över en krona.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Närmare uppgifter om verksamhetens omfattning återfinnas i Bilaga C tabell
33.

Moderskaps- Besparing skommittén hade ej på denna punkt ifrågasatt någon ändring i nu Uugåtorisk

varande förhållanden.

prestation? I sitt yttrande över kommitténs förslag har emellertid socialstyrelsen förordat,
att denna understödsform måtte göras obligatorisk för alla statsunderstödda
sjukkassor, med andra ord att moderskapshjälp skulle tillkomma alla
kvinnliga medlemmar av sådan kassa.

Departe- Denna ståndpunkt har jag ansett mig böra biträda. Förslaget, som upptamentschefen.
gj^g • cje sakkunnigas utkast, har vunnit anslutning från granskning snämnden.

Det synes uppenbart, att en sjukförsäkring, som icke tillgodoser hjälpbehovet
i moderskapsfall, icke kan fylla måttet. Den tillkommande premiekostnaden
för denna försäkringsform, vilken kostnad, såsom för närvarande tillämpas,
i allmänhet torde komma att fördelas på alla medlemmarna, kan vid sådant förhållande
icke bliva avsevärd. Jag hänvisar i sådant hänseende till beräkningar,
återgivna i Bilaga F. Till frågan om behovet av utjämning av kassans utgifter
för ifrågavarande ändamål återkommer jag vid behandlingen av utjämningsfrågan
i dess helhet.

Moderskaps- Enligt nu gällande bestämmelser utgår statsbidrag till moderskapshjälp, som
^fattning. meddelas åt kvinna, vilken minst 270 dagar före barnsbörden varit sjukhjälpsGailande
be- försäkrad, dock ej för kvinna, som varit tillförsäkrad högre kontant sjukhjälp
stämmelser. eller moderskapshjälp än 8 kronor om dagen — före 1921 4 kronor. Moderskapshjälpen
skall utgå under minst 14 dagar vid varje barnsbörd, och statsbidrag
utgår ej för längre tid än 42 dagar och ej heller för tid, då kvinnan
åtnjutit sjukhjälp eller utför förvärvsarbete. Moderskapshjälpen skall
utgå med ett kontant belopp av minst 90 öre om dagen eller vård å förlossningsanstalt.
Statsbidraget utgar med 60 öre för varje dag, kvinna åtnjutit
sådan förmån.

Den tid under vilken sjukkassorna för närvarande meddela moderskapshjälp
är högst varierande. Genomsnittligt uppgår den, som nyss sagts, till 28 dagar.
Understödet utgår med i medeltal ungefär 1 krona för dag.

. Enligt de av de sakkunniga utarbetade utkasten skulle moderskapshjälp utg
ga till kvinna, som under 270 dagar omedelbart före barnsbörden varit sjukhjälpsförsäkrad
i statsunderstödd sjukkassa för minst de förmåner som stadgades
för självförsörjande medlem, d. v. s. för en kontant sjukpenning av en
krona om dagen. Hjälptiden skulle — i anslutning till vad som föreslagits rörande
moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete — vara 56
dagar. Moderskapshjälp skulle dock ej utgå för tid, då kvinnan utövade förvärvsarbete
eller åtnjöte sjukhjälp från kassan. Alternativt föreslogs dock,
att kassan skulle själv äga bestämma i sist angivna båda hänseenden, men att
statsbidrag ej skulle utgå, därest kassan lämnade understöd för sådan tid.
Stadgandet om högsta dagliga hjälp för erhållande av statsbidrag bibehölls.
Hjälpen skulle utgå med minst en krona om dagen. Statsbidraget skulle liksom
vid sjukhjälp utgå med 50 öre om dagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

137

Förhållandet till understödet åt kvinnor i visst industriellt arbete, vilket understöd
skulle utgå helt av allmänna medel, föreslogs reglerat på samma
sätt som då sjukhjälp från kassan utgick; för tid då sådant understöd utgick
skulle alltså rätt till moderskapshjälp från kassan ej finnas.

Socialstyrelsen anförde i förevarande punkt i sitt utlåtande i huvudsak följande
:

»I ett till styrelsen för avgivande av utlåtande remitterat utkast till förordning
angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete har
i 4 § intagits ett stadgande, vars innebörd lärer vara bland annat, att sagda
av allmänna medel utgående moderskapshjälp skall minskas med ett belopp
motsvarande statsbidraget för den moderskapshjälp hon eventuellt ägt uppbära
av registrerad sjukkassa. Godtages en dylik ståndpunkt i fråga om den offentliga
moderskapshjälpen, höra givetvis orden ''eller åtnjutit moderskapsunderstöd
av allmänna medel’ i andra stycket av förevarande punkt utgå. Förhållandet
emellan de båda slagen av moderskapshjälp skulle följaktligen bliva,
att sjukkassa på vanligt satt meddelade moderskapshjälp i enlighet med sina
stadgar och uppbar statsbidrag i förhållande härtill. Vid sidan härav skulle
emellertid, i förekommande fall, till barnsängskvinnan utgivas moderskapsunderstöd
av allmänna medel, minskat med det belopp, varmed det allmänna bidraget
till sjukkasseunderstödet (d. v. s. enligt föreliggande utkast punkt 14)
skulle utgå.

En sådan ordning synes styrelsen vara att föredraga framför båda de i föreliggande
punkt av utkastet anförda alternativen. Ett stadgande, tvingande
eller icke. varigenom sjukkassa förhindrades att lämna moderskapshjälp åt
industriarbeterskor, medan sådant utgick till andra barnaföderskor, skulle säkerligen
betraktas som en stor obillighet och måhända verka hämmande i fråga
om anslutningen till sjukkasserörelsen från förstnämnda kvinnors sida.

I analogi med vad som stadgas i fråga om sjukhjälp (jämför punkt 6) torde
även i fråga om moderskapshjälpen böra stadgas, att den alternativt kan utgöras
av vård å förlossningsanstalt jämte ett kontant belopp av minst 50 öre.»

Granslcningsnämnden yttrade:

»Vid det förhållande, att lämnande av moderskapshjälp hittills icke varit
obligatoriskt och att tiden för moderskapshjälpens utgående i de kassor, som
nu lämna sådan hjälp, växlar från lägst 14 till högst 42 dagar, anse de sakkunniga.
att den obligatoriska skyldigheten bör begränsas till 42 dagar, men
att sjukkassa må kunna bestämma att tiden utsträckes till 56 dagar. Moderskapshiälpstiden
bör sålunda enligt de sakkunnigas mening sättas till lägst
42 och högst 56 dagar. Vid angivna förhållande synes det höra lämnas öppet
för de kassor, som lämna moderskapshjälp under endast 42 dagar att förlägga
viss del av moderskapshjälpstiden före barnsbörden, men att det icke för dessa
införes någon tvingande bestämmelse i detta hänseende.

De sakkunniga kunna för sin del icke förorda det i utkastet angivna alternativet,
att sjukkassa förhindras att lämna moderskapshjälp åt industriarbeterskor,
under det att sådan utgår till andra barnaföderskor, enär införandet av
en sådan bestämmelse skulle komma att betraktas såsom en obillighet och även
verka hämmande på anslutningen till sjukkassorna från industriarbeterskornas
sida. Beträffande spörsmålet om hur utbetalningen lämpligast bör ordnas, då
barnaföderska erhåller såväl moderskapshjälp från sjukkassa som moderskapsunderstöd
av allmänna medel, synes den lämpligaste formen vara den, att
sjukkassan utbetalar moderskapshjälp i vanlig ordning och att vid utbetalande
av understödet av allmänna medel detta understöd minskas med ett belopp
motsvarande statens bidrag till sjukkassans moderskapshjälp.»

Social styrelsen.

Gransknings nämnden.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Departe mentschefen.

Mot gransknmgsnämndens yttrande på denna punkt hava reservationer avgivits
av herr Karlsson, vilken förordade, att statsbidrag skulle utgå för bidrag
under högst 42 dagar, och av herr Strindlund, vilken ville förorda obligatorisk
försäkring under minst 25 dagar.

Vad först beträffar frågan till vem moderskapshjälp skall utgå, hava inga
anmärkningar gjorts mot förslaget. Då emellertid vid bestämmelserna om
sjukhjälpens omfattning begreppet »självförsörjande» borttagits såsom normgivande,
har en motsvarande ändring ansetts böra vidtagas i denna punkt.
Vidare har, särskilt med hänsyn till övergångstiden för de föreslagna reformerna,
föreskrivits, att hjälpen skall utgå till kvinna som under havandeskapstiden
varit medlem i »registrerad» i stället för »statsunderstödd» sjukkassa.

Beträffande den tid, under vilken hjälpen skulle utgå, är måhända den till
grund för sakkunnigas utkast liggande analogien med det ifrågasatta moderskapsunderstödet
åt kvinnor i industriellt arbete ej fullt tillämplig. För kvinnor,
som utöva dylikt arbete, må väl en vilotid av 56 dagar vid barnsbörd anses
påkallad, bland annat för att de må kunna ägna barnet erforderlig vård.
Men därav följer ej, att man bör föreskriva samma tid för kvinnor, vilka hava
exempelvis husliga sysslor att sköta. Det synes mig därför befogat att, såsom
granskningsnämnden föreslagit, medgiva kassorna frihet att bestämma moderskapshjälpstiden
till allenast 42 dagar. Valfrihet för kassorna skall alltså finnas
att fastställa en tid av lägst 42 och högst 56 dagar.

Att minimibeloppet per dag bör vara en krona lärer följa av vad jag nyss
anfört om den lägsta sjukpenningens belopp.

Prestationen en krona om dagen bör emellertid såsom minimum kunna ersättas
med vård å förlossningshem. En sådan anordning har förordats av Sveriges
läkarförbund i yttrande över utkasten. Emellertid bör i försäkringsavtalet,
d. v. s. i kassans stadgar, vara bestämt att försäkringen avser sistnämnda prestation.
Socialstyrelsen tyckes emellertid vilja ifrågasätta, att kassan skulle
vara berättigad att, på samma sätt som då det är fråga om sjukpenning, ersätta
en utfäst kontant moderskapshjälp med sådan vård. En dylik motsvarighet
lärer emellertid ej föreligga. Grunden till sjukkassas rätt att låta intaga sjuk
medlem på sjukvårdsanstalt är risken att sjukdomen på grund av bristande
skötsel skall kunna draga ut på tiden och alltså orsaka kassan onödiga kostnader.
Att en normalt förlöpande barnsbörd skulle kunna utsätta kassan för en
risk i sådant hänseende, som kunde motivera en rätt för kassan att mot kvinnans
vilja låta intaga henne å förlossningshem, är väl knappast riktigt. Det
må erinras, att därest vid förlossningen tillstöta komplikationer, som kunna
äventyra hennes hälsa för framtiden, detta skall anses som sjukdom i sjukförsäkringens
mening, och kassan kan och bör alltså i sådant fall ersätta moderskap.
shjälpen med sjukhjälp. Följaktligen kommer kassan enligt de förut återgivna
reglerna för sjukförsäkring att i dessa fall äga den ifrågavarande rätten
att påkalla sjukhusvård.

Det understöd, staten enligt det av mig förut anmälda förslaget skulle utgiva
till kvinnor i visst industriellt arbete, är till sin natur ganska likt den ersättning,
som skadad arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen erhåller från

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

139

arbetsgivare. Ersättningsbeloppen skola också enligt föreliggande förslag vara
desamma i båda fallen. Under sådana omständigheter synes förhållandet mellan
detta moderskapsunderstöd och den frivilliga moderskapsförsäkringen inom
sjukkassorna lämpligen böra regleras på samma sätt som förhållandet mellan
ersättningen för olycksfall i arbete och sjukhjälp från kassorna. Anledningen
till att samma bestämmelser i förstnämnda fall som i sistnämnda ej upptogos
i det av de sakkunniga utarbetade förslaget lärer också allenast ha varit, att
det förutsattes, att moderskapshjälpen från sjukkassa knappast någonsin skulle
komma att överstiga det föreslagna moderskapsunderstödet.

Yad socialstyrelsen anfört därom att vid utbetalning av det föreslagna moderskapsunderstödet
åt industriarbeterskor avdrag skulle ske för statsbidrag
till moderskapshjälp från sjukkassa torde bero på ett missförstånd av 4 § i
utkastet till förordning om moderskapsunderstöd, motsvarande 5 § i det för
riksdagen framlagda förslaget. Yad där stadgas om »underhåll av allmänna
medel» syftar icke på olika former av socialförsäkring, även om staten bidrager
med viss del av kostnaden.

Socialstyrelsens och granskningsnämndens uppfattning, att det kunde betraktas
som en obillighet, därest kvinnor, vilka åtnjöte moderskapsunderstöd
av allmänna medel, ej skulle erhålla moderskapshjälp från sjukkassa, kan jag
ej dela. Visserligen utesluter förevarande förslag icke sjukkassa från rätt att
av kvinnor upptaga en extra riskavgift för denna försäkring. Det torde emellertid,
såsom nyss antytts, ej vara troligt, att kassorna i nämnvärd utsträckning
komma att begagna sig av denna rätt. Under sådana omständigheter
skulle det snarare kunna anses såsom obilligt, om i enlighet med vad socialstyrelsen
och granskningsnämnden föreslagit en kvinna, som på grund av understöd
av statsmedel har sin försörjning under ifrågavarande tid betryggad,
skulle erhålla andel av sjukkassornas moderskapsförsäkring, somj bekostas av
kassornas alla medlemmar. Då i de flesta fall det statliga understödet också
kommer att utbetalas genom kassan, kommer en industriarbeterska enligt dessa
regler att aldrig tillsammans utfå mindre än den försäkring hon tagit, och anledning
till berättigat missnöje från hennes sida lärer alltså icke förefinnas.

Jag har på nu anförda skäl vid förslagets slutliga utformning upptagit
samma bestämmelser om avgränsning mellan de olika slagen av moderskapshjälp
som mellan ersättning för olycksfall i arbete och sjukhjälp. Då, såsom
nyss anmärkts, utbetalandet av detta understöd i allmänhet torde komma
att anförtros åt sjukkassorna, lärer anordningen ej för de understödsberättigade
medföra några praktiska olägenheter. Enahanda avgränsning synes även vara
lämplig mellan kassans sjukhjälp och moderskapshjälp inbördes, d. v. s. att då
sjukdom tillstöter under moderskapshjälpstiden, skall understödet från kassan
sammanlagt utgå med det belopp, som motsvarar det högsta av de tillförsäkrade
understöden.

Att moderskapshjälpen förlorar sitt sociala berättigande, därest densamma
ej användes till att bereda modern vila utan allenast betraktas som ett tillskott
till hennes eller familjens ekonomi, är tydligt. Det torde emellertid vara att
gå för långt, om man såsom villkor för dess utbetalande skulle föreskriva, att

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

kvinnan under tiden ej skulle få utföra något som helst arbete. Fullständig
kontroll över att ett sådant villkor efterlevdes torde dessutom vara nära nog
omöjlig. I förslaget har därför — i anslutning till vad nu gäller som villkor
för utbetalande av statsbidrag och som även föreslagits beträffande moderskapsunderstöd
åt industriarbeterskor -—- föreskrivits, att moderskapshjälp
ej utgår för tid då kvinnan utövat förvärvsarbete. Innebörden av nämnda uttryck
har ej i förslaget närmare angivits. Såsom förut framhållits, kan en
hustrus arbete, som ej direkt medför inkomst, vara av väsentlig betydelse för
en familjs ekonomi. Till förvärvsarbete bör tydligen räknas en hustrus hjälp
åt sin man i lantbruk eller kreatursskötsel. Däremot böra ej dit hänföras lättare
sysslor inom hemmet. Den närmare uttolkningen av begreppet torde såsom
hittills böra överlämnas åt praxis.

Begravningshjälp.

Vid föredragningen av ärendet angående remiss till lagrådet av det förut i
dag anmälda förslaget till ändring i vissa delar av lagen om sjukkassor har jag
utförligt behandlat frågan om förhållandet mellan sjukkassornas sjukhjälps- och
begravningshjälpsverksamhet. I detta förslag har särskilt beaktats behovet
av att i de statsunderstödda kassorna sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten
hölles strängt åtskilda. Några ytterligare bestämmelser i detta hänseende
än lagen i dess föreslagna lydelse kommer att innehålla synas ej vara
erforderliga för de statsunderstödda sjukkassorna. Granskning snämnden har
visserligen ifrågasatt, att de mindre kassorna skulle åläggas hava sina begravningshjälp
sutfästelser återförsäkrade, åtminstone i vad de överstege visst belopp.
Emellertid stadgar 19 § i sjukkasselagen, att tillsynsmyndigheten äger
fastställa minsta antalet begravningshjälpsförsäkrade medlemmar i klass för
utfästande av sådant understöd. Vid sådant fastställande kan tydligen tillsynsmyndigheten
såsom villkor för medgivande av visst medlemsantal i klass med
hög begravningshjälp föreskriva, att utfästelserna skola vara helt eller till viss
del återförsäkrade. Jag har förut i dag anmält förslag till lag om återförsäkringskassor,
vilket förslag syftar till att möjliggöra sådan återförsäkring i enklare
former än som hittills varit medgivna.

De av mig nu föreslagna bestämmelserna innehålla sålunda i allmänhet icke
några föreskrifter beträffande kassornas begravningshjälpsverksamhet. Det
har allenast föreslagits, att såsom villkor för medlemskap ej må föreskrivas,
att medlemmen skall vara begravningshjälpsförsäkrad — en regel som sammanhänger
med principen om kassornas öppenhet — samt att begravningshjälp
skall meddelas i jämna hundratal kronor, vilken bestämmelse avser att underlätta
överflyttningsförfarandet.

Övergångsbestämmelser.

Vid tiden Enligt 59 § tredje stycket i sjukkasselagen äger beslut om stadgeändring,
gången sjuk-som inne^är inskränkning av sjukkassas skyldighet att meddela sjukhjälp,
hjälpsberät- icke tillämpning i fråga om sjukhjälp för sjukdom, på grund av vilken rätt
^lemmars till erhållande av sådant understöd redan inträtt. De bestämmelser för statsställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

141

understödda sjukkassor, för vilka här redogjorts, äro i allmänhet minimibestämmelser,
vadan även om en kassa för att i visst hänseende kunna uppnå dessa
bestämmelser sänker sina prestationer i ett annat, bestämmelserna ej utgöra
hinder för att mot redan sjuk medlem tillämpa den äldre — högre — prestationen.
I ett fall kunna dock de nya bestämmelserna medföra sänkning i
eller rent av borttagande av sjukhjälp, som enligt förut gällande regler bort
utgå, nämligen vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall i arbete.

Huruvida å andra sidan vidtagen förhöjning av kassas minimiprestationer
skall tillämpas å dem, som vid beslutets fattande eller rättare sagt vid dess
registrering voro berättigade till sjukhjälp, torde bero på innehållet i kassans
stadgar. Men om kassan fattar beslut om att höjningen jämväl skall gälla
dem som på grund av inträffat sjukdomsfall redan äro berättigade till sjukhjälp,
kommer väl kassan i regel att av dem fordra den högre medlemsavgift,
som föranledes av den ökade prestationen. Ett sådant beslut må emellertid
enligt nyssnämnda paragraf andra stycket ej tillämpas mot medlem, som
ej biträtt beslutet och som anmäler sig till utträde inom fyra veckor från
det beslutet fattades. Nu kan det visserligen anses såsom ett mera teoretiskt
fall, att den redan sjukhjälpsberättigade skulle motsätta sig den avgiftsökning,
som omedelbart tillförde honom högre sjukhjälp -—- hans rätt att efter sjukhjälpstidens
slut avgå kvarstår ju. Men skulle dock någon sådan medlem
motsätta sig avgiftsförhöjningen, bör kassan — oavsett att omförmälda bestämmelser
som regel icke tillåta en försäkring för ifrågavarande förmåner -—-äga rätt att låta honom kvarstå för den lägre sjukhjälpen mot den lägre avgiften.
Vidare böra bestämmelserna medgiva, att en sjukkassa, då den övergår
till det nya systemet, äger bestämma, att den högre sjukhjälpen ej skall
utgå till dem, som redan vid beslutets registrering voro berättigade till sjukhjälp.
Det kan nämligen anses obilligt mot övriga kassemedlemmar — särskilt
i en mindre kassa — om en medlem, som hela sin medlemstid betalat
avgifter, beräknade efter en sjukhjälpstid av exempelvis 90 dagar, och kort
före övergången till det nya systemet blivit invalid, skulle få åtnjuta — en
kanske hög — sjukhjälp under tre år, varefter han möjligen utträdde ur kassan.

Av nu nämnda skäl har föreslagits, att hinder ej skall möta för att en
kassa blir antagen till statsunderstödd, oaktat den åt de medlemmar som redan
vid tiden för ansökningen om antagande voro sjuka meddelar sjukhjälp i
större eller mindre omfattning än som i bestämmelserna föreskrivits. Detsamma
bör naturligtvis äga motsvarande tillämpning beträffande moderskapshjälp.
För de sålunda utgående lägre prestationerna torde det förutvarande
lägre statsbidraget böra utgå.

Beträffande begravningshjälp är i 57 § tredje stycket sjukkasselagen föreskrivet,
att stadgeändring, som nedsätter beloppet av redan utfäst begravningshjälp,
ej må utom under särskilda förhållanden ske utan att alla berättigade
samtyckt därtill. På denna grund och då en höjning av utfäst begravningshjälp
i brist på erforderlig premiereserv ej kan ske utan en avsevärd ökning av
avgifterna, bör den föreslagna standardiseringen av klassindelningen för begravningshjälp
endast gälla för utfästelser, meddelade efter övergången till det

Klassindelningen
för
begravningshjälpsutfästelser.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tillkomsten
av gällande
bestämmelser.

nya systemet. Och då en statsunderstödd sjukkassa mottager begravningslijälpsförsäkrade
medlemmar från en annan kassa antingen på grund av övergångsbestämmelserna
eller överflyttningsreglerna, är detta visserligen formellt
en ny utfästelse, men då det reellt allenast innebär ett övertagande av redan befintlig
utfästelse, bör vad nyss sagts gälla även för dessa fall.

D. Statsbidrag:.

Historik.

Då jag nu övergår till frågan om statsbidrag åt de efter förut angivna
grunder arbetande sjukkassorna, vill jag till en början beröra den tidigare behandlingen
av denna fråga och beträffande densamma framställda önskemål,
därvid jag dock anser mig böra begränsa mig till vad i sådant hänseende förekommit
vid tillkomsten av 1910 års sjukkasselag och därefter samt lämna åsido
bestämmelser om bidrag åt s. k. fortsättningskassor, vilka, såsom förut anförts,
med den väsentligt utsträckta sjukhjälpstiden torde komma att sakna betydelse
för den statsunderstödda sjukkas.seröreisen.

I samband med tillkomsten av nämnda lag fastställdes genom kungörelsen
om statsbidrag åt sjukkassor den 4 juli 1910 nya grunder för statsbidragets
utgående, likartade med de nu gällande, för vilka i det föregående redogjorts.

1 denna kungörelse hade emellertid den del av statsbidraget, som utgår i förhållande
till antalet medlemmar, fastställts till en krona per medlem — för den
som samtidigt tillhörde jämväl annan registrerad sjukkassa dock endast 50 öre.
Det maximum av kontant sjukhjälp, som skulle gälla vid statsbidragets beräkning,
hade vidare bestämts till 4 kronor per dag.

De ändringar i de ursprungliga bestämmelserna, vilka sedermera kommit till
stånd, genomfördes beträffande höjningen av medlemsbidraget vid 1920 ars
riksdag i anledning av väckta motioner (I: 60, II: 62). Den andra ändringen
vidtogs av 1921 års riksdag på grund av framställning av socialstyrelsen, som
därvid upptagit ett av Sveriges allmänna sjukkasseförbund framfört1 yrkande.

Även den förstnämnda ändringen hade förordats av socialstyrelsen, som i
avgivet yttrande över motionerna anfört följande:

Förevarande del av statsbidraget hade till huvudsaklig uppgift att täcka
sjukkassornas förvaltningsutgifter, vilka det ansetts rimligt att staten skulle
bestrida eller i väsentlig grad övertaga. Vid tiden för sjukkasselagens tillkomst
syntes ock de dittills utgående beloppen hava något sa när motsvarat
de faktiska förhållandena, beräknade i genomsnitt för samtliga sjukkassor;
det betydligt ökade förvaltningsarbete som'' 1910 års sjukkasselag medfört
hade dock väsentligt stegrat dessa utgifter. Härtill hade så kommit dyrtiden
med dess våldsamt ökade arbets- och materialpris. Enligt en inom styrelsen
verkställd utredning hade år 1918 förvaltningskostnaderna i själva verket uppgått
till i genomsnitt 1 krona 92 öre per medlem; sedermera hade stegringen
fortgått, och en liknande beräkning för det år, då yttrandet avgavs, d. v. s. år

Kungl. Maj:ts proposition nr in. X43

1920, skulle, enligt styrelsens uppfattning, sannolikt hava uppvisat betydligt
högre siffror.

A letare har under vissa ar utgått s. k. extra statsbidrag. Dessa bidrag, som Extra
i anledning av framställning under år 1918 av Sveriges allmänna sjukkasse- statsbidra9-förbund beviljades av riksdagen första gången för tiden 1 maj—31 december
1918 och därefter på grund av särskilda framställningar för ett år i sänder
för tiden fr. o. m. 1919 t. o. in. ar 1922, utgingo i form av ett direkt tillägg
till den av sjukkassorna meddelade sjukhjälpen med ett som regel för alla
medlemmar, vars kontanta sjukbjälp berättigade till ordinarie statsbidrag, lika
belopp per sjukdag — närmare bestämt 50 öre för dag — undantagandes visst
antal sjukdagar under varje sjukdomsfall, nämligen de 7 första sjukdagarna
för åren 1918—1921 och de 14 första sjukdagarna för år 1922. Vid sjukdom,
berättigande till ersättning jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
utgick dock intet sadant bidrag. Tillsammans med det ordinarie statsbidraget
fick envar registrerad sjukkassa under denna tid alltså av allmänna medel uppbära
såsom tillskott till den av medlemmarna själva bekostade sjukhjälpen ett
belopp av 75 öre per sjukdag fr. o. m. den 8:e, respektive 15 :e dagen av varje
sjukdomsfall, med undantag för sjukdagar, för vilka- vederbörande sjuka vore
berättigade till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, för söndagar dock
endast 50 öre. Fördelat på veckans alla dagar motsvarar detta fullt 70 öre
per dag.

Vid 1921 års riksdag yrkades i motion i andra kammaren av herr Jönsson 1921 års
i Fridhill en nedsättning av det extra statsbidraget med 1 miljon kronor. riksdaS 1

sitt yttrande med anledning av denna motion anförde statsutskottet, att då
hittills utgående anslag förut lämnats, detta enligt utskottets mening icke föranletts
enbart av hänsyn till dyrtiden, utan hade därtill även medverkat insikten
om behovet i allmänhet av ökat statsbidrag till ifrågavarande sjukhjälpsverksamhet.
Därjämte uttalade utskottet, att det skulle verka i hög grad
desorganiserande och nedstämmande på denna verksamhet, därest de fördelar,
som sjukkassemedlemmarna trott sig jämväl framdeles kunna påräkna, bleve
genom bifall till den väckta motionen reducerade. Utskottet fann sig därför
icke kunna tillstyrka en sådan åtgärd. Riksdagens beslut utföll även i enlighet
härmed.

Påföljande års riksdag fann emellertid, med hänsyn till statsfinansernas 1922 åra

tryckta läge, skäligt — på därom av Kungl. Maj :t gjord framställning — vid- riksdaS taga

den sänkning av det extra statsbidraget, att den tid i början av varje sjukdomsfall,
för vilken sådant bidrag icke skulle utgå, utsträcktes från förutvarande
7 till 14 dagar, på sätt jag redan omnämnt. Härigenom skulle det extra
statsbidraget, som för åren 1919 och 1920 utgått med 1,500,000 kronor för
vartdera året samt för 1921 med 1,800,000 kronor, kunna nedsättas till 900,000
kronor för år.

Vid 1923 års riksdag borttogos de extra statsbidragen helt och hållet. 1923 års

riksdag.

De positiva reformförslag i övrigt, som hittills framställts beträffande stats- Framställda
bidragen, hava ej föranlett någon statsmakternas åtgärd. De hava — frånsett °förslag*

144

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

en av Sveriges allmänna sjukkasseförbund år 1913 gjord framställning att statsbidrag
skulle utgå jämväl för söndagar — i huvudsak följt två olika riktlinjer.

Den ena innebar, att det i förhållande till sjukdagar utgående statsbidraget ej
skulle utgöra ett bestämt belopp för varje dag utan stå i förhållande till den
utbetalta sjukhjälpens belopp. Den andra gick ut på att bidraget till kassornas
sjukvårdande verksamhet måtte höjas.

Bikssjuk- I förstnämnda hänseende framförde rikssjukkassornas centralorganisation i
^ central- skrivelse den 12 februari 1918 det yrkandet, att statsbidraget till den del delorganisation.
samma utginge i förhållande till av sjukkassa meddelad kontant sjukhjälp måtte
komma att utgå med 25 procent av kassans utgifter för sådant ändamål.
Tillika hemställdes, att den med förevarande del av statsbidraget förknippade
inskränkningen till visst i förhållande till sjukkassas medlemsantal bestämt
maximum måtte bortfalla. Genom en dylik ändring skulle, framhölls i skrivelsen,
de krav på förhöjd sjukhjälp, som under den rådande dyrtiden gjort
sig starkt gällande, lättare kunna tillgodoses.

I en senare den 28 augusti 1922 inkommen skrivelse, framförde samma organisation
ånyo enahanda yrkande, endast med den ändring att för sjukhjälp, som
lämnats med högre belopp än 4 kronor för dag, statsbidraget skulle beräknas
såsom om sjukhjälpen utgått med nyssnämnda belopp.

Socialstyrelsen, som haft att yttra sig rörande båda dessa framställningar,
utlät sig emellertid i avstyrkande riktning. Ingendera av framställningarna
ledde heller till någon åtgärd.

Motioner vid J motioner vid 1920 års riksdag av A. Modig in. fl. (I: 60) och F. Hamrin
åra ^riksdagar! m- fl- (ID 62) samt vid 1921 års riksdag av A. Modig m. fl. (I: 111) och J. A.

Hellberg in. fl. (II: 162) hade föreslagits en förhöjning av den i förhållande
till antalet sjukdagar utgående delen av statsbidraget. Motionärerna hemställde
sålunda, att bidraget i denna del måtte utgå enligt motionerna 1920 med 25
procent av utbetald kontant sjukhjälp, dock högst en krona för sjukdag, samt
enligt motionerna 1921 med dels 25 öre för varje sjukdag, söndagar oräknade,
för vilken under nästföregående år eller den del därav, då kassan varit registrerad,
kontant sjukhjälp utgått med minst 90 öre och högst 1 krona 99 öre eller
vård å sjukhus av kassan bekostats, dock minst 50 öre per medlem den 31 december
nästföregående år, dels 50 öre för varje sjukdag, söndagar oräknade,
för vilka under nästföregående år eller del därav, då kassan varit registrerad,
kontant sjukhjälp utgått med minst 2 kronor och högst 6 kronor eller vård ä
sjukhus av kassan bekostats, dock minst 50 öre per medlem den 31 december
nästföregående år. En förhöjning av gränsen för den kontanta sjukhjälpen
till 6 kronor per dag blev alltså i senare fallet ifrågasatt.

Statsutskottet avstyrkte emellertid de båda motionerna i förevarande delar
med hänvisning till det statsfinansiella läget, under framhållande dock samtidigt
att utskottet funnit ändamålet behjärtansvärt och socialt betydelsefullt.
Riksdagens beslut fattades i överensstämmelse med vad utskottet sålunda
hemställt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

145

Vid 1923 års riksdag påyrkades i motion av herr Edvard Larsson i första
kammaren (nr 18) en förhöjning av den i förhållande till utbetald sjukhjälp
utgående delen av statsbidraget till 25 procent av sjukkassas utgifter för sådant
ändamål i penningar med lägst 90 öre och högst 4 kronor om dagen, dock att,
där kontant sjukhjälp utgått med högre belopp än sist nämnts, sådant bidrag
ock skulle få beräknas, ehuru till belopp, som motsvarade en sjukhjälp av 4
kronor per dag. Även för meddelad vård å sjukhus skulle sjukkassa komma i
åtnjutande av samma bidrag, med begränsning likväl till högst 1 krona per
dag.

Motionen vann ej riksdagens bifall.

Samma yrkande framfördes slutligen vid 1925 års riksdag i motioner av herr
Laurén m. fl. (A. K. nr 45) samt herr Jonsson m. fl. (F. K. nr 49). Motionärerna
gjorde gällande, att man numera så gott som allmänt vore
av den uppfattningen, att vid en framtida nydaning av sjukförsäkringen de
frivilliga sjukkassorna även därvid skulle komma att utnyttjas och uttalade
bland annat, att de tryckta förhållanden varunder sjukkassorna för närvarande
utövade sin verksamhet främst berodde på den ringa hjälpen från det allmännas
sida, ävensom att ett avgörande i förevarande viktiga samhällsfråga för den
närmaste tiden nu icke längre borde uppskjutas. Det vore, framhölls vidare, en
livssak för de frivilliga sjukkassorna, att grunderna för sjukbidragets utgående
ändrades därhän, att detta bidrag lämnades i förhållande till sjukhjälpens
effektivitet och samhällsnytta.

I yttrande, som infordrats från socialstyrelsen i anledning av dessa motioner,
anförde styrelsen bland annat: Den av motionärerna föreslagna ökningen av den
del av bidraget, som utginge i förhållande till antalet sjukdagar, hade avsett att
möjliggöra en förhöjning av den kontanta sjukhjälpen inom sjukkassorna, men
en dylik förhöjning vore knappast numera behövlig eller önskvärd. Den stora
mängden av sjukkassemedlemmar hade sålunda hittills åtnöjts med en relativt
låg sjukpenning. Mera behövlig vore enligt styrelsens mening en förhöjning
av statsbidraget till lindring i sjukkassornas utgifter för sjukvårdande ändamål.
Ett eventuellt bifall till motionerna i nu berörda hänseende borde i varje
fall, enligt styrelsens mening, förknippas med garantier mot sjukkasseverksamhetens
obehöriga utnyttjande till beredande av för hög sjukhjälp.

Under hänvisning till vad socialstyrelsen sålunda anfört och i betraktande
jämväl av statsfinansernas tryckta läge hemställde statsutskottet, dock under
uttalande att vissa skäl kunde åberopas för höjning av sjukdagsbidraget, om
avslag å motionerna, vilken hemställan av riksdagen bifölls.

Motion vill
1923 års
riksdag.

1925 års
riksdag.

Det andra önskemålet, som framburits huvudsakligen av Sveriges allmänna
sjukkas se förbund och även vunnit understöd hos socialstyrelsen, nämligen angående
ökat bidrag till sjukkassornas sjukvårdande verksamhet, framfördes av
förbundet i skrivelse den 28 november 1921, däri förbundet, under framhållande
av att en utvidgning och förbättring av sjukkassornas sociala verksamhet i
allmänhet och speciellt i fråga om beredande av .sjukhus- och läkarvård samt

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 Käft. (Nr 117.) 10

146

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117.

läkemedel vore starkt av behovet påkallad, hemställde om sådan förhöjning i
förevarande del av statsbidraget, att detsamma komme att motsvara 60 procent
av sjukkassornas utgifter för ifrågavarande ändamål.

Därefter har förbundet i skrivelse den 2 september 1922, under uttalande,
att en förbättrad sjukvård otvivelaktigt vore själva kärnpunkten i hela
den moderna hälso- och sjukvårdens problem samt att sjukkassorna på detta
område hade en viktig mission att fylla, hemställt om sådan ändring i kungörelsen
om statsbidrag åt sjukkassor, att sådant statsbidrag måtte tillerkännas
sjukkassorna med belopp, motsvarande 60 procent av deras utgifter för beredande
av sjukvård i hemmet genom fullt utbildade sjuksköterskor.

I infordrat yttrande, avgivet den 30 september 1922, upptog socialstyrelsen
till behandling, jämte andra yrkanden beträffande ändring i grunderna för de
ordinarie statsbidragens utgående, sjukkasseförbundets nu nämnda framställningar.
I nu avsedda hänseenden ifrågasatte styrelsen, att sjukvårdsbidrag som
regel borde utgå med 2/5 av sjukkassas kostnader för sagda ändamål, däri inbegripen
sjukvård i form av såväl läkarvård som läkemedel samt hemsjukvård.
Däremot borde däri ej inbegripas sjukhusvård, utan skulle sjukkassa för
utgiven kostnad för sådan vård enligt förslaget åtnjuta statsbidrag enligt hittillsvarande
bestämmelser. Beträffande det i förhållande till sjukkassas sjukvårdskostnader
utgående bidraget föreslog styrelsen vissa per medlem beräknade
maximibelopp, nämligen för läkarvård 3 kronor, för läkemedel 1 krona samt
för hemsjukvård 50 öre.

Intet av de gjorda yrkandena vann emellertid riksdagens bifall. Riksdagen
anslöt sig därutinnan till den mening, som vederbörande departementschef tillkännagivit
i statsverkspropositionen och vilken även statsutskottet för sin del
biträtt. .Vid dess avlåtande hade departementschefen yttrat, att, huru önskvärt
det med hänsyn till den frivilliga sjukförsäkringens sociala och humanitära
bets^delse än vore att sjukkassorna kunde erhålla den ifrågasatta förstärkningen
i statsunderstödet, något sådant, med hänsyn till den rådande
statsfinansiella situationen, icke kunde förordas.

Besparings- Samtliga i det föregående nämnda ändringsförslag beträffande grunderna
kommittén. för statsbidragen hava avsett, att dessa bidrag skulle undergå en förhöjning
utan att samtidigt någon tvångsvis föreskriven utökning i sjukkassornas prestationer
eller annat ingrepp i deras verksamhet skulle ifrågakomma. Då
besparingskommittén sedermera upptog frågan, skedde detta däremot i samband
med kommitténs förslag angående en omorganisation av sjukkasseväsendet
och i viss mån utvidgade skyldigheter för sjukkassorna i fråga om deras
sjukhjälpsprestationer. En naturlig följd av en utsträckning av sjukhjälpstiden
fann kommittén då vara, att hittillsvarande maximum beträffande det
i förhållande till antalet sjukdagar utgående statsbidraget bortfölle, varigenom
förevarande del av statsbidraget komme att automatiskt ökas i förhållande
till det större antal sjukdagar, som den förlängda sjukhjälpstiden måste medföra.
En sådan utökning av statsbidraget ansåg kommittén dock otillräcklig.
Den föreslagna förlängningen av sjukhjälpstiden beräknade kommittén komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

147

att medföra en ökning av sjuktalet med omkring 1/a. Synbarligen med tanke
på att söka förebygga att därigenom en allmän förhöjning av medlemsavgifterna
till sjukkassorna i motsvarande grad skulle bliva nödvändig ifrågasatte
kommittén även en ökning av statsbidraget per sjukdag med en tredjedel
eller från nu gällande 25 öre till 33 öre. Kommittén ansåg emellertid, att en
ytterligare ökning av statens bistånd vore behövlig till befordrande av en icke
minst tfr det allmännas synpunkt önskvärd, mera snabb och kraftig utveckling
av sjukkasseväsendet. För sådant ändamål förordade kommittén en höjning av
medlemsbidraget med 1 krona; en ökning i samma syfte av nu utgående bidrag
till läkarvård fann kommittén däremot icke lämplig. Det betonades
emellertid i kommittébetänkandet uttryckligen, att någon höjning av sjukkassornas
statsbidrag icke borde ske under annan förutsättning än att den av
kommittén förordade omorganisationen genomfördes.

I de yttranden, som blivit avgivna med anledning av besparingskommitténs
betänkande, hava särskilt Sveriges allmänna sjukkasseförbund och socialstyrelsen
uppehållit sig vid den nu föreliggande frågan. Sjukkasseförbundet biträdde
därvid för sin del vad besparingskommittén föreslagit beträffande medlemsbidraget
men ansåg den av kommittén föreslagna förhöjningen av statsbidraget
per sjukdag för knappt tilltagen. I detta hänseende påyrkade förbundet,
att ifrågavarande del av bidraget måtte utgå med 50 öre per sjukdag,
söndagar inräknade; i likhet med besparingskommittén förordade förbundet
dessutom att begränsningen av sjukdagsbidraget till visst maximum borttoges.
Slutligen påyrkade förbundet ett rikligare tillmätt bidrag till sjukkassornas
sjukvårdskostnader, så att det skulle utgöra exempelvis tredjedelen av dessa
kostnader. I sitt utlåtande betonade sjukkasseförbundet vidare särskilt nödvändigheten
av att medlemsavgifterna till de statsunderstödda sjukkassorna
till följd av tillräckligt bidrag från det allmänna skulle kunna sättas så lågt,
att de icke statsunderstödda sjukkassor, som till äventyrs kunde komma att också
finnas, betoges möjligheten att i avgiftshänseende konkurrera med de förra
kassorna, detta trots de ökade prestationer som enligt besparingskommitténs
förslag komme att åligga dessa kassor (Bil. sid. 303).

Socialstyrelsen framhöll, att även med de av besparingskommittén föreslagna
förhöjningarna i statsbidraget den andel av kostnaderna för sjukförsäkringen,
som skulle åvila sjukkassemedlemmarna själva, bleve relativt större än i flertalet
andra länder med en högre utvecklad social sjukförsäkring. Ville man
nå fram till ett verkligt resultat i fråga om den frivilliga sjukkasserörelsens
utveckling, syntes det styrelsen därför, att sjukdagsbidraget icke kunde sättas
lägre än 50 öre per sjukdag, söndagar inräknade. Än viktigare vore emellertid
enligt styrelsens mening, att en väsentlig förhöjning av bidraget till kassornas
sjukvårdande verksamhet komme till stånd, och styrelsen ansåge, att
dylikt bidrag borde lämnas till belopp, motsvarande två femtedelar av sjukkassornas
sammanlagda utgifter för sådant ändamål (Bil. sid. 182). Av socialstyrelsens
yttrande vidfogat protokoll från sammanträde med sociala rådets
sektion för sjukkasseväsen framgick, att sektionens majoritet, omfattande

Yttranden
över besparingskommitténs
betänkande.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Utländsk

lagstiftning.

Statsbidragens
storlek
i Sverige,
jämfört
med i vissa
andra
länder.

samtliga ledamöter utom en, i det väsentliga intagit samma ståndpunkt som
socialstyrelsen (Bil. sid. 219).

Innan jag övergår att utveckla de synpunkter, som i förevarande fråga legat
till grund för det föreliggande förslaget, torde det förtjäna att även i någon
mån beröras, om ock i största korthet och mera exempelvis, huru förhållandena
i förevarande avseende ordnats i vissa andra länder. Jag kan därvid förbigå
länder med obligatorisk lönarbetarförsäkring, där bidragen från annat håll —
främst från arbetsgivare — måste bedömas ur helt andra synpunkter och ej
kunna lämna någon ledning vid avgörandet av frågan om den lämpliga storleken
av statsbidrag till en frivillig — till sin verksamhetskrets obegränsad
-— sjukförsäkring. En undantagsställning i detta hänseende intager emellertid
den obligatoriska försäkringen i Norge, som bekostas till 6/10 av de försäkrade,
*/io av staten, 1/io av kommunen och allenast Vio av arbetsgivaren.

Av länder med frivillig försäkring är Danmark det som ur jämförelsesynpunkt
erbjuder det största intresset. Dels äro de sociala och ekonomiska förhållandena
där mest likartade med dem i Sverige, dels torde också detta land
vara det, som på frivillighetens väg uppnått det bästa resultatet i fråga om anslutning
till den sociala sjukförsäkringen. Av landets hela befolkning äro
nämligen ej mindre än cirka 40 procent medlemmar i sjukkassorna. Som jämförelse
må nämnas, att enligt 1919 års svenska förslag till allmän sjukförsäkring
denna skulle omfatta omkring 50 procent av befolkningen — i förslagets
överarbetade skick omkring 40 procent. Den danska staten bidrager till de

s. k. erkända sjukkassorna med dels 3 kronor årligen per medlem, dels vidare
fjärdedelen av kassornas utgifter till läkarvård, sjukvård utom hemmet, kontant
sjukhjälp, medicin, tandvård, hemsjukvård och vistelse på rekonvalescenthem,
dels även s/8 av det belopp, varmed sjukkassornas genomsnittliga utgift
per kroniskt sjuk medlem överstiger den genomsnittliga utgiften för övriga
medlemmar.

I sitt förutnämnda yttrande den 25 april 1925 med anledning av vissa inom
riksdagen väckta motioner har socialstyrelsen bl. a. framhållit, hurusom den relativa
andel av kostnaderna för sjukförsäkringen, som bäres av sjukkassemedlemmarna
själva, i vårt land är långt större än i flertalet andra länder med en
högre utvecklad social sjukförsäkring. Den hjälp, som i Danmark lämnas de frivilliga
sjukkassorna är, såsom styrelsen i sitt uttalande vidare angivit, och
även framgått av min nyss lämnade redogörelse, likaledes mycket betydande.
Statens bidrag uppgick sålunda där under år 1923 till 29.8 procent av sjukkassornas
sammanlagda inkomster och i förhållande till sjukkassemedlemmarnas
egna avgifter utgjorde statsbidraget 46.9 procent. Härtill kommer, såsom styrelsen
även framhållit, att de danska sjukkassorna av vederbörande kommuner
uppbära högst betydande understöd såväl i penningar som in natura.

I motsats härtill uppgick statsbidraget till de svenska sjukkassorna under år
1921 till endast 15 procent av sjukkassornas samtliga inkomster samt till omkring
20 procent av de sammanlagda medlemsavgifterna.

I huru ringa grad den svenska sjukkasseverksamheten kommit i åtnjutande

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

149

av ekonomiskt stöd från det allmänna framgår än tydligare av följande siffror,
utvisande förhållandena i Sverige vid jämförelse med Danmark och Norge,
i samtliga fall för år 1923.

Statens bidraq ...

a per for absolut

taget per inv. säkrad Invånarantal
kr. kr. kr.

Sverige................ 2,850,000 0.48 4.17 5,996,640

Danmark............... 12,659,630 3.78 9.14 3,348,000

Norge................ 6,939,700 2.54 11.71 2,724,100

I samtliga fall har här inräknats statens bidrag till den med sjukförsäkringen
kombinerade moderskapsförsäkringen.

Sant är visserligen, att de svenska sjukkassornas prestationer äro jämförelsevis
små, jämförda med de inom de danska och norska sjukkassorna förekommande,
beroende framför allt därpå, att våra sjukkassor, såsom förut påpekats,
endast i ringa mån utvidgat sin verksamhet till omhändertagande av de sjukvårdande
uppgifterna. Belysande i detta hänseende äro följande uppgifter
beträffande sjukkassornas kostnader till sjukhjälp av olika slag i de tre länderna
(år 1923).

	Sverige	Danmark	Norge1
	Kr.	Kr.	Kr.
Kontant sjukhjälp......	..... 11,905,700.	6,993,600.—	13,782,000—
Sjukhusvård.........	..... 23,700.	5,479,400.—	5,318,700.—
Läkarvård..........	\| 402,400.—	13,847,200.—	9,965,700—
Läkemedel.........	3,829,500.—	287,100—
Annan sjukvård.......	.....	2,146,300.—	1,505,100—

Det torde dock kunna med skäl sägas, att de svenska sjukkassornas här påvisade
mindre omfattande prestationer icke så mycket kunna gälla såsom ett
motiv för de låga statsbidragen, utan fast mera äro en följd därav och sålunda
i själva verket utgöra ett skäl för ökade statsbidrag.

Måhända skulle även kunna anmärkas, att medlemmarnas avgifter i de svenska
sjukkassorna äro jämförelsevis låga och att större understöd från det allmänna
böra erhållas endast i den mån sjukkassornas medlemmar själva mera
kraftigt bidraga till sin sjukförsäkring. Emellertid äro medlemsavgifterna
inom våra sjukkassor icke avsevärt lägre än inom de danska sjukkassorna.
Enligt uppgift i socialstyrelsens förutnämnda utlåtande uppgick sålunda år
1924 sjukkasseavgiften i Danmark till i medeltal 18:70 kronor per medlem, medan,
såsom framgår av den svenska officiella sjukkassestatistiken, den genomsnittliga
avgiften per medlem inom de svenska sjukkassorna år 1921 utgjorde
18:03 kronor — däri visserligen, till skillnad från den danska siffran, inräknad
en mindre avgift till begravningshjälp. I Norge uppgå däremot sjukkasseavgifterna
i genomsnitt till mer än dubbla beloppet av den nyssnämnda svenska.

1 I de norska kostnaderna för sjukhushjälp och läkarvård hava även inräknats kostnader för
sjuktransport resp. läkarskjnts.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Å andra sidan finner man emellertid, att såväl i Danmark som i Norge den
valuta, som medlemmar från sjukkassorna erhålla för sina avgifter, tack vare
de bidrag från staten eller annat håll, vilka tillkomma kassorna, proportionsvis
är väsentligt mycket större än i Sverige; detta visas tydligt av följande av
senast föreliggande statistik för respektive länder framgående siffror.

I genomsnitt per medlem erlagd avgift........

Kostnader för understöd av olika slag i genomsnitt per
medlem.....................

Sverige	Danmark	Norge
(1921)	(1924)	(1924)
kr.	kr.	kr.
18.03	18.70	39.40
16.21	22.80	56.50

Förslagen j detta sammanhang vill jag även erinra om de bestämmelser rörande statens
torMsjuk- understödjande av sjukförsäkringen, som upptagits i de tidigare föreliggande
försäkring, förslagen rörande obligatorisk sjukförsäkring för vårt land. Enligt socialf
ör säkring skommitténs förslag till allmän sjukförsäkring skulle, som förut inledningsvis
nämnts, till bestridande av allmän sjukkassas utgifter lämnas ett bidrag
av staten, motsvarande för varje kalendermånad fyrtiofem öre för envar
i kassan försäkrad jämte ett belopp motsvarande hälften av kassans utgifter
under månaden för läkarvard och läkemedel, bekostade i enlighet med lagförslagets
bestämmelser. Utöver detta bidrag skulle av staten även lämnas bidrag,
motsvarande för varje kalendermånad fem öre för var och en enligt lagen försäkrad,
till bildande av en regleringsfond för beredande av understöd och lån
åt kassorna under vissa omständigheter. Härförutom skulle enligt förslaget
vissa riskavgifter till sjukkassorna åligga de försäkrades arbetsgivare. — Enligt
det förslag till lag om sjukförsäkring, som år 1920 upprättades vid en inom
socialdepartementet verkställd överarbetning äv socialförsäkringskommitténs
förslag, skulle statens bidrag till de allmänna sjukkassorna utgå med belopp
motsvarande en krona för varje kalendermånad för envar under månaden försäkrad,
för hustru, å vilken särskilda i förslaget upptagna bestämmelser ägde
tillämpning, dock endast 50 öre per månad. Därutöver skulle av staten lämnas
bidrag till en regleringsfond med belopp motsvarande 10 öre per månad och
försäkrad. Även detta förslag föreskrev dessutom vissa riskavgifter av arbetsgivarna.

Departc- Såsom den föregående framställningen giver vid handen, har den svenska
mcntschefen. f.ju]c][assergre]sen efter tillkomsten av 1910 års sjukkasselag ej utvecklat sig
till ett tillfredsställande organ för den sociala sjukförsäkringen. Detta gäller
ej blott med hänsyn till den förhållandevis ringa tillslutningen utan även i fråga
om försäkringens prestationer. Särskilt anmärkningsvärd är, som förut framhållits,
den obetydliga omfattning kassornas ur samhällets synpunkt måhända
viktigaste verksamhet, den sjukvårdande, fått. Detta beror naturligtvis ej
blott på brister i organisationen. Lagen lämnar kassorna frihet att ovanför de
däri angivna minimigränserna anordna sin verksamhet på sätt de själva finna
för gott, och därest intresse för en utveckling av verksamheten förefunnits,
.skulle säkerligen den erforderliga organisationsförmågan stått till buds. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

151

sådant förhållande skulle naturligtvis ett rikligare tillmätt statsbidrag utgöra
ett medel till åstadkommande av bättre förhållanden. Blotta medvetandet om att
vederlaget för utgifterna tack vare sådant bidrag kunde sättas högre än utgifterna
själva måste verka uppmuntrande. Att det nuvarande statsbidraget ej
haft tillräcklig sådan verkan framgår tydligt av utvecklingen.

Om sålunda en förhöjning av statens bidrag till sjukkasseverksamheten redan
under nuvarande förhållanden är av behovet starkt påkallad, blir en sådan
höjning givetvis än mer nödvändig vid en omorganisation av verksamheten på
sätt nu ifrågasättes. Den föreslagna utsträckningen av sjukhjälpstiden skulle
nämligen i motsatt fall komma att betydligt öka kassornas utgifter för kontant
sjukhjälp. Medlemsavgifterna inom sjukkassorna, som genomsnittligt sett sedan
1915 stegrats från 14:05 kronor till 18:03 kronor år 1921, skulle enbart
därigenom, om statsbidragen icke höjdes, sannolikt komma att stiga till omkring
24 kronor, vilket innebär en ökning om 70 procent eller mera, jämfört med
förhållandena år 1915. En avsevärd ytterligare avgiftsökning bleve tydligen
nödvändig, därest sjukkassornas prestationer skulle kunna mera allmänt utvidgas
till beredande av sjukvård under olika former, såsom önskvärt och behövligt
är.

Det är vidare uppenbart att, såsom i olika sammanhang anförts, medlemsavgifterna
inom de statsunderstödda sjukkassorna måste hållas inom vissa tämligen
snäva gränser, på det att icke först och främst de nuvarande sjukkassorna
skola avskräckas från att med uppgivande av sin nuvarande självständiga
verksamhet uppgå i de nyssnämnda kassorna och att ej heller i fortsättningen
rekryteringen av nya medlemmar till dessa kassor försvåras, samt till undvikande
även av att de statsunderstödda sjukkassorna försättas i en ogynnsam
ställning i konkurrensen med andra vid sidan av dem möjligen förekommande
sjukkassor. Den omständigheten att en stor del av de nu befintliga sjukkassornas
medlemmar äro mycket lågt försäkrade tyder på att stort avseende fästes
vid att försäkringen är billig och sålunda kan erhållas för en ringa avgift.
Av stor vikt är tydligen, att de många medlemmar — se tabellen å sid. 128 —
som nu hava en försäkring av högst en krona om dagen och av allt att döma
befinna sig i den ekonomiska ställning, att deras förhjälpande till en betryggande
och effektiv sjukförsäkring måste anses utgöra en synnerligen betydelsefull
social uppgift, icke genom för höga medlemsavgifter i stor utsträckning
låta sig avhållas från att ingå i de statsunderstödda sjukkassorna. Med
hänsyn till den föreslagna långa sjukhjälpstiden och i betraktande av att statens
sjukdagsbidrag, såsom i det följande skall nämnas, alltjämt skall vara
oberoende av sjukhjälpens storlek, till följd varav varje förhöjning av sjukförsäkringen
måste helt bestridas genom ökning av medlemsavgifterna, bör om
möjligt även tillses, att icke genom att statsbidraget sättes alltför lågt en sådan
utökning ställer sig kännbar redan vid en tämligen blygsam förhöjning av
sjukhjälpsbeloppet utöver minimum, exempelvis till 2 eller 3 kronor per dag.
Den minsta fordran som i alla händelser, enligt mitt förmenande, måste ställas
beträffande statens bidrag till sjukkassorna är emellertid, att de möjliggöra,
att åtminstone för den lägsta sjukhjälpsklassen avgifterna trots den förläng -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

da sjukhjälpstiden i varje fall icke nämnvärt överstiga den inom våra sjukkassor
nu vanliga avgiften för en sjukpenning av motsvarande belopp.

Yad angår det sätt, på vilket den förhöjning av statsbidragen bör åvägabringas,
som på nu anförda skäl bör ske, synes det mig lämpligast, att ökningen
göres med bibehållande i allt väsentligt av de hittillsvarande formerna
för statsbidraget ävensom såvitt möjligt av proportionerna mellan dem. Den
nuvarande tredelningen av bidraget, innebärande att detsamma beräknas i förhållande
till dels antalet medlemmar, dels antalet sjukdagar för vilka kontant
sjukhjälp utgivits eller sjukhusvård meddelats, dels; slutligen i en eller annan
form bekostad sjukvård, bör alltså enligt min mening fortfarande bestå,
och höjningen bör fördelas på alla bidragsformerna. Såvitt jag kunnat finna
hava mera vägande invändningar icke blivit gjorda gentemot denna anordning.

Medlemsbidraget.

I fråga om den förstnämnda delen av statsbidraget, medlemsbidraget -— understundom
även kallat förvaltningsbidraget såsom närmast avsett till täckande
helt eller delvis av sjukkassans förvaltningskostnader —- har besparingskommittén,
såsom jag redan nämnt, ifrågasatt en förhöjning från nuvarande 2 till
3 kronor. I den motion, som vid nästföregående års riksdag väcktes av herrar
Laurén och Jonsson m. fl., ifrågasattes samma förhöjning. I sitt i anledning
av dessa motioner avgivna yttrande uttalade socialstyrelsen betänkligheter i
detta hänseende och ansåg, att en höjning av förevarande del av statsbidraget
i varje fall borde förknippas med vissa villkor, ägnade att förhindra en obehövlig
stegring i sjukkassornas förvaltningskostnader. Dessa hade, anförde
styrelsen, varit stadda i oavbruten tillväxt, nämligen från 1:14 kronor årligen
i genomsnitt per medlem år 1915 till 2: 94 kronor år 1921.

Departe- Jag kan för min del icke finna dessa betänkligheter befogade. Även om nu
mentschefen. ifrågavarande bidrag i första hand avser att täcka kassornas förvaltningskostnader,
synes det mig icke innebära någon oegentlighet, om någon del därav
kommer understöden till godo. Visserligen utgår ej bidraget i förhållande till
kostnaden för dessa, men denna kostnad torde dock i allmänhet tämligen nära
rätta sig efter medlemsantalet. Då bidraget utgår med ett fast belopp för varje
medlem, synes detsamma vidare ej rätt gärna kunna uppmuntra till en dyrbar
administration. Kunna kostnaderna för förvaltningen hållas lägre än bidraget,
blir skillnaden en förtjänst för medlemmarna, överstiga de åter detsamma blir
det en medlemmarnas utgift. Någon anledning att överflytta ifrågavarande
del av bidragshöjningen till annan bidragsform föreligger alltså enligt min mening
icke.

Enligt företagen undersökning uppgingo för övrigt förvaltningskostnaderna
inom de registrerade sjukkassorna under år 1923 till 2:93 kronor per medlem
Vid sådant förhållande och då det synes knappast kunna undvikas, att den föreslagna
omorganisationen av sjukkasseväsendet, med ty åtföljande utvidgning av

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

153

verksamheten kommer att i viss mån stegra förvaltningskostnaderna, finner
jag den av besparingskommittén föreslagna förhöjningen fullt motiverad, redan
på den grund att bidraget enligt sitt ändamål bör ungefärligen motsvara kassornas
normala kostnader för förvaltningen.

Sjukdagsbidraget.

Beträffande den i förhållande till antalet sjukdagar utgående delen av stats- Bidrag fö,

bidraget eller det s. k. sjukdagsbidraget har från sjukkassehåll uttalats den
önskan, att detta bidrag skulle få beräknas med hänsyn tagen även till söndagar.

Då ett bidrag av förevarande slag, utgående för alla sjukdagar utom söndagar,
såväl räknemässigt som praktiskt taget ger samma resultat som ett för
sjukveckans alla dagar utgående bidrag, vars belopp per dag räknat är en sjundedel
mindre än i förra fallet, innebär ett tillmötesgående av berörda önskemål
egentligen endast en formell ändring av den nuvarande bestämmelsen. I samband
med en förestående omgestaltning av förhållandena synes all anledning
förefinnas att företaga en ändring i antydd riktning. De missförstånd, som
uppstått på grund därav att i nu gällande författning söndagarna undantagits
från beräkningen av sjukdagsbidraget, trots att sjukkassa är skyldig att utgiva
sjukhjälp för veckans alla dagar, skulle härigenom för framtiden förebyggas.

Det återstår då att avgöra, till vilket belopp under sådana omständigheter

söndagar.

Bidrag

det per sjukdag utgående bidraget lämpligen och rimligen bör bestämmas. Så- ^[ui^sjuksom
i det föregående anförts har såväl av rikssjukkassornas centralorganisation hjälpensr
som av olika motionärer inom riksdagen påyrkats, att sjukdagsberäkningen
borde frångås och den ifrågavarande delen av statsbidraget i stället bestämmas
i visst förhållande till den utbetalade sjukhjälpen. En sådan beräkningsgrund
skulle tydligen innebära, att bidraget utginge med proportionsvis samma del
av den dagliga sjukpenningen, oavsett dennas storlek, i stället för, såsom för
närvarande, med lika belopp, oberoende av om sjukpenningen är hög eller låg.

Såsom skäl för den föreslagna ändringen har man, under hänvisning till hurusom
den kontanta sjukhjälpen inom vissa sjukkassor i allmänhet är alltför låg
-— i genomsnitt ungefärligen 2 kronor per dag (se sid. 128) — anfört, att medlemsavgiften
just till följd av det påtalade nu gällande sättet för statsbidragets
beräkning förhållandevis starkt stegrades med sjukhjälpens storlek, vilket avhölle
sjukkassemedlemmarna från att bereda, sig en tillräckligt hög sjukförsäkring.
Man har vidare åberopat förhållandena i Danmark, där statens bidrag,
frånsett ett fixt belopp per medlem, utgår i förhållande till den meddelade
sjukhjälpens storlek, närmare bestämt med en fjärdedel.

Ett bidrag från statens sida för ifrågavarande ändamål bör uppenbarligen Departei
första hand komma de ekonomiskt sämst ställda till godo. Och som regel får mentsctelen
man väl antaga, att en person väljer storleken av sin sjukförsäkring med hänsyn
till sin förmåga att betala kostnaden därför. Det må visserligen vara rik -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

tigt, att det är ett socialt intresse, att levnadsstandarden ej allt för mycket nedpressas
vid sjukdom och att en uppmuntran till en den vanliga arbetsinkomsten
något så när motsvarande sjukhjälp sålunda vore befogad. Men å andra sidan
måste det tillses, att statens utgifter för ändamålet hållas inom rimliga gränser.
1919 års förslag till allmän sjukförsäkring ävensom det överarbetade förslaget
av år 1920 intog ock den ståndpunkten att — frånsett kostnaderna för
läkarvård och läkemedel — statsbidraget utgick i förhållande till antalet medlemmar
utan avseende å deras olika rätt till sjukhjälp.

Under den allmänna diskussionen i sjukkassekretsar liar man å andra sidan
på många håll ställt sig avvisande till principen om statsbidragets utgående i
förhållande till sjukhjälpens storlek, då detta innebure ett gynnande av dem,
vilkas jämförelsevis goda ekonomiska omständigheter medgåve att de tillförsäkrade
sig en högre sjukhjälp. Jämväl ur denna synpunkt, som icke torde
sakna berättigande, lärer det hittills tillämpade, i nu föreliggande förslag bibehållna
systemet med ett fixt, av sjukhjälpens storlek oberoende sjukdagsbidrag
äga företräde. Detta system, som likställer alla försäkrade, täcker en förhållandevis
stor del av sjukpenningen, där denna är liten, till följd varav systemet
bidrager att underlätta tillträdet till sjukförsäkringen för de mindre
bemedlade. Då, såsom jag redan anfört, det måste anses, att anslutningen till
sjukförsäkringen bland dessa befolkningslager är jämförelsevis ringa, synes
mig en dylik anordning även ur denna synpunkt ändamålsenlig. Enligt en utredning,
som återfinnes i Bilaga F, torde enligt förslaget i en genomsnittskassa
på landet för en premie av 50 öre i månaden kunna erhållas en försäkring
å 1 krona om dagen jämte läkararvode. Därest motsatt system skulle
tillämpas, skulle med de belopp, staten kan anses böra allt som allt utgiva för
sjukförsäkringen, premierna för de lägsta sjukhjälpsklasserna komma att få
sättas väsentligt högre.

På nu anförda grunder finner jag det lämpligaste vara, att den nuvarande
bestämmelsen om ett fixt, av sjukhjälpens storlek oberoende sjukdagsbidrag
bibehålies.

Därvid skulle emellertid på skäl som jag förut anfört sjukdagar vid sjukdom
på grund av olycksfall i arbete och vid sjukdom, som varit så lindrig att kassan
ej varit lagligen skyldig att utge ersättning, icke komma med i beräkningen.

Sjukdagsbidraget.
s
belopp.

Då besparingskommittén ansåg sig kunna begränsa bidragshöjningen till
allenast 8 öre eller från 25 till 33 öre per dag, lärer detta hava åtminstone delvis
berott på särskilda omständigheter. Frånsett det förhållandet, att de sjukdagstal,
som böra läggas till grund för avgiftsberäkningen med hänsyn till den
föreslagna utökningen av sjukhjälpstiden, torde ställa sig något högre än de tal,
varmed kommittén räknat — beroende bland annat därpå, att enligt nu föreliggande
förslag sjukhjälp skulle komma att utgå även vid av sjukdom föranledd
invaliditet, vilken förutsättning till synes icke ingått i kommitténs beräkningar
— lärer kommittén dessutom hava lämnat en annan omständighet ur räkningen,
då det gällt att bedöma den erforderliga storleken av statsbidraget. Kommittén,

Kungl. Maj:ts proposition nr 1]7.

155

som icke ansett sig kunna förorda en förhöjning av bidraget till de sjukvårdande
utgifterna inom sjukkassorna, torde sålunda i samband härmed hava räknat
med att dessa utgifter även framdeles i stort sett skulle komma att hålla sig
inom den nuvarande ramen och att i detta hänseende en stegring i medlemsavgifterna
därför icke vore att räkna med. Det föreliggande förslaget syftar
däremot till att åvägabringa en starkare utveckling av sjukkasseverksamheten
även i förevarande avseende, vilket tydligen förutsätter ökning i medlemsavgifterna,
då ju sjukvårdsbidraget aldrig kan täcka mera än en del av försäkringen
för dylikt ändamål. Skola avgifterna ändock kunna bibehållas vid nuvarande
belopp eller skall åtminstone en alltför avsevärd avgiftsökning kunna
undvikas, erfordras tydligen även härutinnan en kompensation genom förhöjda
statsbidrag, vilken kompensation lämpligen synes böra ske i fråga om sjukdagsbidraget.

Ur dessa synpunkter och på grund vidare av de beräkningar rörande de behövliga
medlemsavgifternas storlek, som blivit gjorda och för vilka redogöres i
en promemoria, vilken upprättats av en av de inom socialdepartementet tillkallade
sakkunniga och som torde få som bilaga (Bilaga F) fogas vid protokollet
i detta ärende, har jag kommit till den uppfattningen, att ett sjukdagsbidrag
av 50 öre — det belopp alltså som av såväl sjukkasseförbundet som
socialstyrelsen, med instämmande av sociala rådets sektion för sjukkasseväsen,
föreslagits •—• är ett lämpligt belopp men på samma gång ett nödvändigt minimum.

Vid jämförelse med de yrkanden, som framkommit från rikssjukkassornas
centralorganisation samt förutnämnda motionärer inom riksdagen, ävensom med
de ofta åberopade statsbidragen till de danska sjukkassorna finner man ock, att
ett sjukdagsbidrag av 50 öre ungefär motsvarar en fjärdedel av den genomsnittliga
kontanta sjukhjälpen inom våra sjukkassor för närvarande. Ett dylikt
bidrag skulle alltså om också icke individuellt så dock genomsnittligt sett
motsvara, vad från nämnda håll påyrkats.

Sjukdagsbidrag
vid
vård å
sjukhus.

Enligt förslaget skulle sjukdagsbidraget utgå med oförändrat belopp även
för sjukdagar, då sjukkassa bekostat vård å sjukhus. Så är även för närvarande
förhållandet. I sin förut omnämnda skrivelse den 28 november 1921
har sjukkasseförbundet visserligen påyrkat, att i förevarande fall statens bidrag
måtte utgå med 60 procent av den utgivna kostnaden för sjukhusvården.
I sitt yttrande över denna framställning avstyrkte emellertid socialstyrelsen
detta och förordade bidragets utgående enligt oförändrade grunder,
under framhållande av hurusom de taxor som i allmänhet tillämpades å de
offentliga sjukhusen i regel vore så låga, att rimliga krav på en billig sjukhusvård
därigenom kunde anses uppfyllda. Med biträdande av denna enligt min
mening riktiga synpunkt har jag ansett, att sjukdagsbidraget för tid, då sjukkassemedlem
vårdas å sjukhus, icke bör utgå med högre belopp än för annan
sjuktid. Det synes mig å andra sidan att beloppet icke bör sättas lägre än i
nyssnämnda fall, allra helst saken att döma av hittills vunnen erfarenhet torde
vara av underordnad betydelse ur statsfinansiell synpunkt.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Inledning.

De bidragsberättigande

prestationerna.

Sjuk vårdsbidraget.

Vid behandlingen av frågan om de prestationer, som skola föreskrivas för
de statsunderstödda sjukkassorna, har jag framhållit, att sjukkassornas sjukvårdande
verksamhet synes mig höra till deras viktigaste uppgifter samt att
allenast hänsyn till rådande förhållanden beträffande möjligheten för alla
sjukkassor att bereda läkar- och annan sjukvård föranlett mig att ej föreskriva
dylik verksamhet såsom obligatorisk för nämnda kassor. Även har jag anfört,
att man vid sådant förhållande enligt min mening syntes få åtnöjas med att
genom förhöjda statsbidrag söka uppnå en kraftig utveckling av ifrågavarande
verksamhet. Av förut återgivna uttalanden framgår också, att såväl socialstyrelsen
som Sveriges allmänna sjukkasseförbund ansett, att ökning av statsbidraget
till denna verksamhet vore önskvärd, detta till och med framför en
ökning av de andra formerna av statsbidrag.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår statsbidrag med en fjärdedel av de
utgifter, en sjukkassa fått vidkännas för bekostande av läkarvård och läkemedel
åt medlemmarna, dock högst med en krona för år och medlem. Några
bestämmelser om i vilken omfattning eller på vilket sätt sådana förmåner skola
meddelas för att bidraget må utgå, äro ej givna i vidare mån än att, såsom
nämnts, statsbidraget •— om man bortser från sjukhusvård — utgår allenast
för meddelad läkarvård och läkemedel och alltså ej för andra sjukvårdande
åtgärder. Statsbidrag utgår alltså såväl då en kassa ersätter allt slags läkarvård
med fulla beloppet som då den exempelvis lämnar ersättning blott för
viss kvotdel av kostnaden för ett begränsat antal konsultationer eller dylikt.
I detta sammanhang bör emellertid erinras, att då sjukkasselagen medgivit
>;läkarvård jämte läkemedel» som en godkänd minimiprestation av sjukhjälp, i
detta tydligen ligger ett krav på att vården skall hava varit av socialt tillfredsställande
beskaffenhet. Närmare uppgifter i dessa hänseenden återfinnas
i Bilaga G tabellerna 31, 32, 35—39.

Till belysning av frågan om de bidragsberättigande prestationernas nuvarande
omfattning må återgivas den i de kommitterades motiv till den gällande
sjukkasselagen givna definitionen å begreppet läkemedel. Dit skulle enligt
kommitterades uppfattning ej hänföras s. k. terapeutiska hjälpmedel såsom
bråckband, kryckor, konstgjorda lemmar och dylikt; ej heller manuell eller annan
mekanisk behandling av härför speciellt utbildade personer, såsom massage,
sjukgymnastik och dylikt; ej heller från den direkta sjukdomsbehandlingen
fristående eller blott för det fysiska tillståndets höjande avsedda bad-, lufteller
ljuskurer m. m. Däremot synes enligt lagen under läkemedel inbegripas
för den sjukes rationella vård omedelbart nödiga förbandsvaror och därmed
jämförliga artiklar.

Därest en mera väsentlig utökning av statsbidraget för ifrågavarande ändamål
skall äga rum, synes böra ifrågakomma meddelande av bestämmelser rörande
omfattningen av de prestationer, som skola lämnas för att bidraget skall
utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

157

Vid bestämmande av denna omfattning bör först beaktas, att en obegränsad
rätt till läkarvård och läkemedel lätt kan framkalla missbruk. Det kan
nämligen tänkas, att vissa sjukkassemedlemmar skulle anlita läkarhjälp i
större omfattning än behovet påkallade, såvida de ej själva skulle drabbas av
någon kostnad därför. Erfarenheten har ock givit vid handen, att särskilt rätten
till fri medicin i rätt stor utsträckning missbrukats. Korrektiv mot sådana
missbruk hava även plägat anses erforderliga. I socialförsäkringskommitténs
överarbetade förslag föreskrevs sålunda, att endast två tredjedelar av den av
sjukkassorna förmedlade läkarvården skulle bekostas av kassorna, medan medlemmarna
själva skulle få vidkännas den återstående delen av kostnaden. I
Norge, där kassorna tidigare varit skyldiga bekosta all läkarvård, har man
senare infört den regeln, att kassorna skola gälda kostnaden »enligt tariffer,
som uppställas i departementet». Har den verkliga kostnaden överstigit dessa
tariffer, får alltså den sjuke själv betala skillnaden.

Det inom socialdepartementet utarbetade utkastet upptog i detta hänseende
en kombination av båda dessa system. Såsom villkor för statsbidrag föreskrevs
nämligen där, att kassan skulle åt medlemmar meddela ersättning för läkarvård
jämte läkemedel med viss kvotdel, minst två tredjedelar och högst fyra
femtedelar, av det belopp, vartill kostnaden därför utgått, dock beträffande
läkarvård högst av kostnaden därför enligt av tillsynsmyndigheten fastställd
taxa.

Socialstyrelsen anförde på denna punkt, att även om åtskilliga skäl onekligen
talade för den föreslagna begränsningen till viss kvotdel av kassas rätt
att ersätta sjukvårdskostnader, det å andra sidan syntes styrelsen tvivelaktigt,
om en dylik föreskrift borde göras tvingande. Den innebure i varje fall en
avsevärd försämring gent emot nuvarande förhållanden, då sjukkassorna i
många fall betalade hela sjukvårdskostnaden eller åtminstone hela denna kostnad
intill ett visst belopp. Även för de fall, då exempelvis en arbetsgivare
utfäst sig att bestrida sjukvårdskostnaderna för de medlemmar av kassan, som
vore anställda vid hans företag, skulle bestämmelsen sannolikt vålla åtskilliga
svårigheter. Vidare förordade styrelsen, att den föreslagna taxan skulle fastställas
av Konungen.

Medicinalstyrelsen yttrade i avgivet utlåtande, att styrelsen funne särskild
taxa icke vara erforderlig. Ansåges dock en sådan böra fastställas, borde den
för varje kassa uppgöras efter överenskommelse mellan sjukkassan och vederbörande
läkareförening. Kunde på detta sätt överenskommelse ej träffas, borde
taxan lämpligen fastställas av medicinalstyrelsen efter samråd med tillsynsmyndigheten.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anförde i ett av medicinalstyrelsen
infordrat yttrande:

»I första hand vill Centralstyrelsen beröra bestämmelsen, att kassornas bidrag
till bestridande av kostnaderna skall beräknas enligt en av tillsynsmyndighet
fastställd taxa. Av handlingarna framgår det icke, enligt vilka normer
•denna taxa av tillsynsmyndighet skall uppgöras. Då grunden för ersättandet
av läkarvården torde komma att bliva föremål för avtal mellan vederbörande
sjukkassa och läkarorganisation och då taxesatserna i dessa avtal komma att

De sakkunniga.

Yttranden
över de
sakkunnigas
utkast.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Departe ments chefen.

växla alltefter levnadskostnaderna och andra förhållanden i olika delar av
landet, synes det, som skulle en för hela landet enhetlig taxa knappast skapa
rättvisa förhållanden. Det synes därför Centralstyrelsen att denna bestämmelse
borde ändras därhän, att sagda bidrag måtte beräknas enligt taxa, varom
vederbörande sjukkassor och läkarorganisationer träffat avtal.

Fullmäktige för Läkarförbundet hava tidigare uttalat sig för att en viss
del av kostnaden för läkarvård och läkemedel skulle betalas av den försäkrade
själv, så att både läkaren och apotekaren skulle ha att av den försäkrade uppbära
en viss del av ersättningen och att i övrigt föra räkning med sjukkassorna.
Med detta förslag avsågo fullmäktige att skapa ett korrektiv mot missbruk
av ifrågavarande förmåner. Onekligen kan emellertid en sådan anordning
föranleda praktiska olägenheter. Det kan därför ifrågasättas, om icke
sjukkassan skulle kunna få rätt att utgiva hela kostnaden för läkarvården, under
det att i stället en större del, om ej hela kostnaden för läkemedlen lades på
de försäkrade. Mer och mer gör sig bland läkarna den uppfattningen gällande,
att ett av de bästa korrektiven mot missbruk av fri sjukvård är den omständigheten,
att medicinen ej är kostnadsfri, utan av den sjuke själv särskilt skall
betalas. Erfarenheterna från exempelvis sjukkasseverksamheten i Göteborg
och Linköping har ock ådagalagt, att några påtagliga missförhållanden i detta
avseende ej förekommit, oaktat att ersättningen för läkarvården odelat erlagts
av sjukkassorna. Centralstyrelsen anser därför, att det önskade korrektivet
enklast kan vinnas genom att man läte de försäkrade betala hela eller åtminstone
en avsevärd del av medicinkostnaden själva.»

Granskning snämnden yttrade:

»Då sjukkassa lämnar läkarvård och läkemedel till sina medlemmar och
statsbidraget för denna sjukhjälpsform ökas, har det synts de sakkunniga, att
ett starkare korrektiv mot missbruk än vad i utkastet föreslås vore påkallat.
Detta synes i önskvärd'' omfattning kunna åstadkommas, om medlemmarna, i
större omfattning än vad i utkastet föreslagits själva nödgades bidraga till
kostnaderna för sådan vård. I sådant avseende vilja de sakkunniga föreslå,
att medlem av statsunderstödd sjukkassa, som av kassan erhåller läkarvård
jämte läkemedel, själv skall bidraga med minst en tredjedel av kostnaderna
härför.»

Inom sociala rådets sjukkassesektion anfördes betänkligheter mot att hindra
de statsunderstödda sjukkassorna från att ersätta all medlemmarnas läkarvårdskostnad.

I fråga om de åberopade förhållandena beträffande sjukkasseverksamheten
i Göteborg torde jag få hänvisa till en genom de sakkunnigas försorg verkställd
utredning rörande den sjukvårdande sjukkasseverksamheten hos vissa kassor,
vilken utredning synes böra biläggas statsrådsprotokollet i detta ärende
(Bilaga G).

Vad till en början angår den föreslagna taxan, vill jag framhålla, att tanken
att på detta sätt begränsa kassornas kostnader för läkarvården synes riktig.
En sådan taxa bör emellertid naturligtvis med denna utgångspunkt vara så
avvägd, att den motsvarar den normala kostnaden för läkarvård, och den bör
innehålla specifikation på de olika vårdmoment, som vanligast förekomma,
exempelvis besök i hemmet, telefonkonsultation o. s. v. Visst material för bedömandet
av normalkostnaden föreligger i de redan befintliga avtal mellan sjukkassor
och läkare, för vilka redogöres i nyssnämnda bilaga. Skulle kostnaderna

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

159

på viss ort komma att ställa sig lägre än enligt en sålunda, fastställd taxa, kominer
kassans ersättningsskyldighet att regleras av de verkliga kostnaderna. Den
föreslagna bestämmelsen syftar allenast till att förhindra, att en sjukkassemedlem
genom sitt val av läkare — vilket i princip bör vara fritt — skulle onödigt
tördyra kassans kostnader. Medicinalstyrelsen bär till stöd för taxans obehövlighet
åberopat, att medelkostnaden för sjukvård inom sjukkassorna uppginge
till allenast 4 kronor 64 öre för medlem. Denna kostnad synes visserligen
ganska låg, men det bör ihågkommas, att den hänför sig till kassornas nuvarande
utgifter, och för närvarande meddela även de sjukkassor, som infört
läkarvård, sådan i delvis ganska begränsad omfattning. Även om kassorna
för framtiden skulle få frihet beträffande den meddelade vårdens omfattning,
är det dock att antaga, att deras genomsnittliga kostnader skola bliva avsevärt
högre än kassornas nuvarande medelkostnad för samma ändamål.

Jag anser mig sålunda böra bibehålla den av de sakkunniga förordade bestämmelsen
om taxa. Dock synes mig beträffande sättet för taxans fastställande
den jämkning böra göras, att densamma skall fastställas av tillsynsmyndigheten
efter samråd med medicinalstyrelsen.

Det bör måhända understrykas, att innebörden av en dylik taxebestämmelse
ingalunda är att läkarna icke skola äga att kräva högre betalning än enligt
taxan, liksom ej heller att medlemmarna skola gå förlustiga läkarbidraget, om
de erlägga sådan högre betalning. Taxan innebär allenast en norm för begränsning
av sjukkassornas rätt att lämna ersättning till vad som kan anses
skäligt. Den nödvändiggör alltså på intet sätt ett avtal mellan läkarna och
sjukkassan men kan möjligen •— genom den specifikation på olika slag av vård,
som den kommer att innehålla — tjäna som underlag för en dylik överenskommelse.

Att de försäkrade själva skola, såsom de sakkunniga förordat, bestrida en skyldighet för
del av kostnaden ej blott för läkemedel utan även för läkarvård synes mig väl- ,]e försäkrade
betänkt. Den av socialstyrelsen framförda betänkligheten mot en sådan be- del aTkoststämmelse
beträffande kassor, där arbetsgivarna betala sina arbetares läkar- naden.
vårdskostnader, synes mig ej innebära något hinder mot en regel av sådan
innebörd. Även om arbetsgivarens betalning går genom kassan, behöver densamma
— eller den del därav som motsvarar sådan andel av sjukvårdskostnaden,
som icke täckes av kassans allmänna försäkring för detta ändamål -— ej
anses utgöra en kassans försäkringsprestation gentemot dess medlemmar. I
stället kan förhållandet uppfattas så, att arbetarna hos kassan äro försäkrade
för kontant sjukpenning och att kassan därjämte på uppdrag och mot vederlag
av arbetsgivaren tillhandahåller dem läkarvård. Den stadgade inskränkningen
kommer alltså ej att gälla i sådana fall.

Hänvisningen till de kassor, som nu lämna full ersättning för sjukvården,
synes mig icke heller vara bindande. Den omständigheten att vissa sjukkassor
i större städer lyckats utan anmärkning genomföra ett dylikt system innebär
nämligen icke någon garanti för att icke å andra orter med större avstånd
och sämre kontroll de mot systemet anförda betänkligheterna skulle
besannas.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Andra sjukvårdande
åtgärder
och
läkarvård.

De sakkunniga.

Yttranden
över de sakkunnigas

utkast.

Beträffande storleken av den kostnadsandel, som kassorna ma lämna, har
jag anslutit mig till granskningsnämndens förslag.

De prestationer, för vilka enligt nu gällande bestämmelser bidrag atnjutas,
hava från flera håll ansetts vara alltför begränsade. Bland de önskemål, som
i förut återgivna framställningar framförts beträffande statsbidragen, hava
oek funnits krav på bidrag till andra sjukvårdande åtgärder än dessa.

I det av de sakkunniga utarbetade utkastet bibehöllos emellertid förutvarande
bestämmelser i sådant hänseende.

Mot denna ståndpunkt framfördes anmärkningar. Sålunda yttrade socialstyrelsen
följande:

»I detta sammanhang vill styrelsen fästa uppmärksamheten på, att det varken
i utkastet till ändringar i sjukkasselagen eller i utkastet till kungörelse angående
statsunderstöd meddelats bestämmelser om vad som skall innefattas i å
ena sidan läkarvård och å andra sidan läkarvård jämte läkemedel. I samma
mån som sjukvården kommer att upptagas av sjukkassorna, blir givetvis denna
fråga av stor betydelse. Det kommer ju här att gälla utbetalning av betydande
belopp av statsmedel och sjukkassornas räkenskaper måste därför, till förekommande
av missbruk, underkastas en mycket ingående granskning. Härvid
behöver klargöras, huruvida »läkarvård», såsom i England, innefattar endast
sådan vård, som kan lämnas av en vanlig praktiserande läkare, eller om
däri, såsom i Tyskland, ingår all slags läkarbehandling och .sålunda även specialistbehandling.
En annan fråga är, om exempelvis massage, bad o. s. v.
skola ingå i den sjukvård, som sjukkassorna må lämna. Skola vidare i kostnaderna
för läkarvården inga även utgifterna för läkarens hämtning eller den
sjukes transport till läkaren? Det är givetvis icke styrelsens mening, att detaljerade
bestämmelser härom böra intagas i själva författningstexten. Det
synes dock kunna fordras, att sjukkassorna liksom också tillsynsmyndigheten
redan i själva författningen erhåller någon vägledning härutinnan.^

Styrelsen får vidare i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på, att
frågan om sjukvård i hemmen på sista tiden börjat ådraga sig allt större uppmärksamhet
från sjukkassornas sida och att denna vårdform redan finnes införd
på en del håll. Styrelsen anser sig icke behöva framhålla, vilken betydelse
denna vårdform har såsom ett komplement till sjukkassornas övriga
understödsverksamhet. Särskilt för äldre och ensamstående sjuklingar, liksom
också för mera avlägset liggande trakter, torde betydelsen av hemsjukvården
icke kunna skattas nog högt. Såsom ett medel att sprida kunskap om och förståelse
för den personliga hygienen och dess vikt är denna vårdform måhända
den allra värdefullaste. Att tillerkänna sjukkassorna statsbidrag även för denna
vårdform torde vara endast en gärd av klok förtänksamhet.

Ett annat understöd, som likaledes synes förtjäna uppmuntran av det allmänna,
är beredandet i viss grad av tandvård. Erågan härom har redan i viss grad
ådragit sig sjukkassornas uppmärksamhet. I våra grannländer, Norge och Danmark,
har tandvård i viss utsträckning redan upptagits bland sjukkassornas
prestationer.»

Granskning snämnden anförde:

»I detta sammanhang vilja de sakkunniga, på grund av vad under överläggningarna
från flera håll framförts, ifrågasätta, huruvida icke alla av läkare
föreskrivna sjukvårdande åtgärder borde få inräknas i kostnaderna för läkarvård
jämte läkemedel, och kassan alltså för meddelad, sådan vård komma i åtnjutande
av statsbidrag. Genom vad sålunda föreslagits, torde icke statens bidrag
komma att ökas, då statsbidragets maximum är begränsat till 3 kronor
för medlem och år.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 117. Kil

Det är tydligt, att alla av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder böra vara
av betydelse för hälsans återställande och därigenom jämväl för sjukkassan
liksom även för samhället. I flera fall torde rent av utgifter till läkarvård
vara ganska betydelselösa, därest vården ej kompletteras av annan behandling,
såsom bad, massage o. d. Att de sakkunniga på angivet sätt begränsat rätten
till statsbidrag lärer också hava berott allenast på att det maximum av statsbidrag
till denna sjukkassornas verksamhet som av statsfinansiella skäl ansetts
böra uppställas, beräknats att allenast kunna täcka den bestämda kvotdelen
av kostnaderna för läkarvård och läkemedel (Bilaga E.). Kan en kassa ordna
läkarvården så billigt för sina medlemmar, att en del av det maximistatsbidrag,
som må komma att fastställas, skulle kunna användas för dylika åtgärder, synes
det emellertid befogat, att detsamma får utgå för annat sådant ändamål. Jag har
sålunda på denna punkt anslutit mig till granskningsnämndens hemställan, varmed
socialstyrelsens önskemål torde sammanfalla. Någon inskränkande bestämmelse
beträffande arten av de sjukvårdande uppgifter, varför statsbidrag må
utgå, finnes alltså ej upptagen i förslaget; dock stadgas att de skola vara föreskrivna
av läkare, vilken bestämmelse tydligen är nödvändig till förekommande
av missbruk.

I förevarande hänseende vill jag särskilt understryka betydelsen av en av
dessa övriga sjukvårdande uppgifter, nämligen hemsjukvården. Det synes mig,
att åtminstone för landsbygdens vidkommande möjligheten till en utveckling av
denna verksamhet utan större kostnader till förmån även för sjukkassorna redan
finnes i stor utsträckning genom kungörelsen den 30 april 1920 — sedermera
vid olika tillfällen i vissa hänseenden ändrad — angående statsbidrag
till avlöning åt distriktssköterskor. Genom en samverkan mellan sjukkassorna
och kommunerna, vartill med den nu ifrågasatta omorganisationen av sjukkasseväsendet
vida bättre förutsättningar än hittills torde komma att förefinnas,
synes i berörda hänseende åtskilligt kunna åstadkommas.

I anledning av vad socialstyrelsen vidare i förevarande sammanhang anfört
ma framhållas, att med den utformning förslaget slutligen fått, det i överensstämmelse
med vad nyss sagts är tydligt att sjukkassa •— inom den föreskrivna
maximigränsen — är berättigad till statsbidrag i förhållande till
all den ersättning den i enlighet med sina stadgar meddelar åt sina medlemmar
för deras utgifter för läkarvård och angivna sjukvårdande åtgärder. Hit är
alltså även specialistvård att hänföra. Jämväl läkares resekostnader få anses
höra till medlemmarnas läkarvård, ehuru de givetvis icke skola ingå i den
föreslagna taxan. Ej heller är det föreskrivet, att läkarvården skall meddelas
allenast vid sjukdom, som medför sjukhjälp i övrigt.

Å andra sidan är något minimum ej bestämt för den läkarvård, kassa skall
tillförsäkra sina medlemmar för att få åtnjuta statsbidrag därtill. Detta kan
möjligen anses som en brist. Att så ej skett beror emellertid på samma i annat
sammanhang omförmälda omständigheter, som enligt min mening göra det
omöjligt att göra läkarvården till en obligatorisk prestation. Möjligheten att
bereda erforderlig läkarvård är väsentligt olika på olika platser. Att kassor,
vilka ej utan allt för betungande kostnader kunna bereda läkarvård i önsk Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 Käft. (Nr 117) 11

Departe mentschefen.

Minimum
för läkarvård? -

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Bidragets

storlek.

Bidrag i förhållande
till
kassans utgifter? -

De sakkunniga.

Gransknings nämnden.

vard utsträckning, skulle uteslutas från statsbidrag för de mera begränsade
prestationer därutinnan, som de kunna åtaga sig, vore tydligen obilligt. Och
en föreskrift att statsbidrag skulle utgå allenast till kassor, som meddelade
all erforderlig läkarvård — möjligen med undantag för specialistbehandling
och kostsammare operationer — skulle troligen avskräcka ett stort antal kassor
från att upptaga denna understödsform. Att en sjukkassa ej kan tillförsäkra
sina medlemmar »av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder» utan att
därjämte meddela läkarvård, faller av sig själv. Förutsättningen för att
statsbidrag till dylik verksamhet skall utgå måste sålunda vara, att jämväl
läkarvård, åtminstone i någon omfattning, meddelas.

Enligt nu gällande regler utgår statsbidraget i förhållande till kassans utgifter
därför. Detsamma skulle bliva fallet enligt förevarande förslag. Man
skulle måhända häremot kunna invända, att en sådan regel står i motsättning
till reglerna för statsbidrag till kontant sjukhjälp. Denna motsättning är dock
endast skenbar. Bidraget till kontant sjukhjälp utgår i förhållande till kassans
utgifter för en sjukhjälp, som antages motsvara det erforderliga existensminimum.
Beträffande kassans sjukvårdande verksamhet kan det näppeligen
tänkas, att densamma i någon mån skulle överskrida vad som är erforderligt
för den sjukes återställande till hälsan snarast möjligt. Tvärtom förutsätter
det nu föreliggande förslaget, att den sjuke alltid själv skall bekosta någon
del därav. Några skiljaktiga principer kunna alltså ej sägas vara tillämpade.

Statsbidraget skulle enligt det inom socialdepartementet utarbetade utkastet
utgå med tre femtedelar av kassans utgifter för ifrågavarande ändamål, d. v. s.,
enligt reglerna om maximum för vad kassorna skulle få lämna, med lägst 2/5 och
högst 12/25 av medlemmarnas egna utgifter för ändamålet.

Granskningsnämnden förordade emellertid en nedsättning av bidraget till
hälften av kassans utgifter.

Reservation mot nämndens utlåtande beträffande kassornas sjukvårdande
verksamhet anfördes av herrar Jansson och Lindhagen, vilka yttrade:

»I fråga om läkarvård och läkemedel till kassornas sjuka medlemmar, så
anse undertecknade de sakkunnigas beslut härom icke vara det bästa. En
lång erfarenhet har ådagalagt, att det icke går att i vidare mån införa dessa
prestationer hos de svenska sjukkassorna. Kostnaden härför på grund av de
långa avstånden till läkare å landsbygden torde utgöra ett väsentligt hinder.
I allmänhet torde också sjukkassemedlemmarna helst önska erhålla en någorlunda
tillräcklig kontant sjukhjälp för att sedan på denna själva kunna ordna
om sin sjukvård. Man har därför inom sjukkassorna nöjt sig med att som
regel avfordra de sjuka läkares intyg efter viss kort sjuktid, exempelvis 10 ä
15 dagar. Kassorna ha härigenom haft en viss garanti för att sakkunnig
vård anlitats. Vid en nyordning av den sjukvårdande verksamheten på i huvudsak
allmän bekostnad bör denna lämpligen ske så, att alla härav verkligen
behövande få del, men också endast de. Men inriktas verksamheten blott på
sjukkassorna, ställes större delen av svenska folket utanför, under det att
många icke behövande få del av förmånen. Lämpligast torde därför vara, att
denna viktiga fråga, när den med hänsyn till kostnaden kan bli föremål för
en lösning, göres till en kommunal angelägenhet med stöd av det allmänna i
övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

1S3

Emellertid må det redan nu utgående statsbidraget till ifrågavarande verksamhet
fortfarande utgå, dels på grund av dess litenhet och dels även på grund
av svårigheten att göra indragningar i redan beviljade anslag.»

De synpunkter, som anförts i det sist återgivna uttalandet, synas mig icke
vara av beskaffenhet att böra inverka på den däri berörda principiella frågan
huruvida sjukkassorna böra meddela läkarvård eller icke. Är man på det klara
med att sådan vårdverksamhet bör uppmuntras, lära vidare de anförda skälen
ej kunna hava betydelse för frågan om bidragsandelens storlek. Jag har på
andra grunder därutinnan kommit till samma resultat som granskningsnämnden.
Verkan av en regel i överensstämmelse med nämndens förslag blir tydligen,
att statsbidraget kommer att utgå med högst en tredjedel av medlemmarnas
utgifter för vården.

Det bör fasthållas, att det belopp, varav kassan och statsverket enligt nu
angivna grunder skola bidraga med de föreslagna kvotdelarna, är det belopp
medlemmen — enligt taxan — utgivit och alltså icke det belopp som vårdkostnaden
överhuvud gått till. Detta är av betydelse icke blott i det nyss
angivna fallet, då arbetsgivare bekostar läkarvården utan även då vårdkostnaden
eller del därav bestrides från annat håll. Särskilt må i sådant hänseende
erinras om följande. På min föredragning har Kungl. Maj :t den 5 innevarande
februari beslutat förelägga riksdagen proposition (nr 76) angående lindring i
mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader. Enligt denna
proposition skall statsbidrag utgå med tre femtedelar av resekostnad och arvode
för läkare, dock i sistnämnda hänseende blott med tre femtedelar av den del av
arvodet som överstiger sju kronor. Statsbidrag utgår allenast för den del av
läkarens resa som faller utanför ett avstånd av tio kilometer från läkarstationen,
och bidrag utgår endast för personer som på närmare angivna grunder
kunna anses såsom mindre bemedlade.

Då, såsom framgått av den lämnade redogörelsen, ifrågavarande patienter
alltid själva skola bära viss del av läkarkostnaden, lärer det icke kunna anses
oberättigat, att därest i något fall personer i deras ekonomiska ställning komme
att genom sjukförsäkring kunna ytterligare i någon mån minska dessa sina
egna utgifter för läkarvården, statsbidrag i förhållande till dessa utgifter utgår
enligt vanliga grunder. Emellertid torde man kunna utgå ifrån att endast
i mycket få fall personer med den förmögenhetsställning och boende på de orter,
som avses i förenämnda proposition, komma att vara tillförsäkrade läkarvårdsförmån
från någon sjukkassa. Några åtgärder till undvikande av dubbelersättning
hava på dessa skäl icke varit erforderliga.

Ehuru, på sätt jag nyss anfört, några direkt inskränkande bestämmelser ej
synas mig lämpliga beträffande de former av sjukvård, som kassorna få med
statens bidrag bedriva, torde det dock kunna sägas, att kassorna för närvarande
böra i första hand inrikta sig på beredande av tillfyllestgörande läkarvård.
I överensstämmelse härmed synes det maximum för varje sjukkassa, som
tydligen bör även för framtiden gälla i fråga om sjukvårdsbidrag, böra bestämmas
så att det ungefärligen uppgår till statens normala andel — en tredje -

Departe mentschefen.

Statsbidrag
till lindring
i mindre bemedlade
patienters
å
landsbygden
sjukvårdskostnader.

Maximum
av statsbidrag.

164

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117.

Bidrag till
moderskapspenning.

Bidrag till
barnmorskehjälp.

Departe mentschefen.

del — av det belopp som kan kalkyleras motsvara erforderlig vård av läkare.
Med stöd av beräkningar, för vilka redogöres i Bilaga E, har detta belopp —
med inräknande av någon säkerhetsmarginal — ansetts kunna bestämmas till
3 kronor per år och medlem. I den mån hela detta belopp ej åtgår till läkarkostnaden,
skall såsom nyss anförts utrymme finnas till statsunderstöd av
annan sjukvård.

Statsbidrag till moderskapshjälp.

I det föregående har jag icke berört frågan om statsbidrag till den av sjukkassorna
meddelade moderskapshjälpen. Da enligt vad jag förut anfört denna
prestation enligt förslaget skall bliva i det väsentliga likställd med sjukhjälpen,
synes det — vilket även föreslagits i det av de sakkunniga utarbetade
utkastet och lämnats utan anmärkning av dem som hörts i frågan — lämpligt,
att statsbidraget till den obligatoriska minimiprestationen, en krona om dagen
eller vård å förlossningsanstalt, utgår med samma belopp som för motsvarande
sjukhjälpsprestation, d. v. s. 50 öre för varje dag sådant understöd meddelats.
Detta innebär visserligen en minskning av nu utgående statsbidrag, 60 öre
om dagen. Sänkningen har dock förordats från sjukkassehåll och torde icke
böra väcka några betänkligheter. Ur redovisningssynpunkt är det uppenbarligen
redigast att kunna i båda fallen räkna med samma belopp.

Vidare upptogs i det inom socialdepartementet utarbetade utkastet bestämmelse
om statsbidrag till sjukkassa, som vid barnsbörd meddelade barnmorskehjälp.
Denna bestämmelse anslöt sig till reglerna för statsbidrag till läkarvård
och läkemedel; dock fanns ej någon regel om skyldighet för medlemmarna att
själva betala viss del av kostnaden. Däremot skulle kassan ej i sådan ersättning
få utbetala större belopp än som följde av en av tillsynsmyndigheten bestämd
taxa.

Medicinalstyrelsen förklarade sig varmt tillstyrka upptagandet av denna
understödsform.

Granskning snämnden däremot ansag sig av kostnadsskäl ej kunna förorda
bestämmelsen.

Kostnaderna för det sist behandlade understödet hava emellertid beräknats
till allenast 20 kronor per fall och för staten 149,000 kronor om året (se Bilaga
E), ett i förhållande till de fördelar som därmed vinnas ringa belopp. Då
understödet i fråga avser en verksamhetsgren, som far anses vara i hög grad
förtjänt av uppmuntran, har jag alltså upptagit förslaget. Bidraget skall i likhet
med bidraget till utgifter för sjukvårdande åtgärder enligt förslaget utgå
med hälften av kassas utgifter för ändamålet. Någon särskild taxa torde emellertid
ej behöva upprättas för detta fall. Enligt 5 § i lagen den 28 mars 1919
om anställande av distriktsbarnmorskor skall nämligen barnmorskestyrelse fastställa
taxa för sådan barnmorska. Dessa taxor böra i förekommande fall kunna
användas. — Liksom vid läkarvård bör statsbidraget utgå även i förhållande
till bekostad reseersättning åt barnmorska.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

165

Inskränkningar i de allmänna reglerna rörande rätten till statsbidrag.

Med avseende å de föreslagna grunderna för statsbidragens utgående vill
jag slutligen påpeka, att det maximum av tillförsäkrade försäkringsförmåner,
som i nu gällande författning uppställts såsom villkor för rätt till delaktighet
överhuvud taget av statsbidrag — utgörande 8 kronor per dag i kontant sjukhjälp
— i det föreliggande författningsförslaget bibehållits.

Granskning snämnden har visserligen ifrågasatt en sänkning av detta maximum
till 6 kronor per dag i kontant sjukhjälp, under framhållande att de skäl,
som på sin tid föranledde att ifrågavarande maximum höjdes från 4 till 8 kronor
per dag, nu icke med samma styrka gjorde sig gällande.

En dylik sänkning skulle emellertid enligt erfarenheten innebära en mindre
tilltalande inskränkning i tidigare medgiven rätt. Då frågan vidare enligt vad
det visat sig praktiskt taget icke är av någon statsfinansiell betydelse — endast
ett relativt ytterst ringa antal sjukkassemedlemmar hava tillförsäkrat sig en
sjukpenning av över 6 kronor per dag — har jag icke funnit tillräcklig anledning
föreligga att företaga den av granskningsnämnden ifrågasatta ändringen.

Övriga inskränkningar i rätten till statsbidrag äro i det föregående motiverade.
Till undvikande av missförstånd vill jag påpeka, att inskränkningen i
punkt 20 tredje stycket av förslaget endast avser det fall, då sjukhjälp åtnjutits
på grund av sjukdom, därför kassa ej varit pliktig meddela sjukhjälp,
och ej sådana fall då sjukhjälp meddelats för sådan sjukdom, att kassan varit
pliktig meddela sjukhjälp, men givits för längre tid än kassan enligt de nu
behandlade allmänna bestämmelserna haft skyldighet till.

Extra statsbidrag i samband med kommunbidrag.

Under gången av det inom departementet verkställda utredningsarbetet har
jag haft under övervägande att föreslå, att även landsting och kommuner
skulle genom särskild lag åläggas att lämna bidrag till de statsunderstödda
sjukkassorna. Av de sakkunniga hade i detta hänseende utarbetats förslag till
särskild lag, enligt vilken bidrag skulle utgå med för landstingens del 2 kronor,
för städer, icke deltagande i landsting, 3 kronor, och för övriga kommuner
1 krona, allt per år och inom vederbörande kommun mantalsskriven medlem.

En sådan åtgärd syntes mig kunna ifrågasättas med hänsyn till den betydelse
ett utvecklat och väl organiserat sjukkasseväsen otvivelaktigen måste äga för
kommunerna ur såväl social som ekonomisk synpunkt. Till belysande av denna
betydelse har jag även låtit verkställa vissa utredningar. Bland dessa utredningar
har varit en undersökning, åsyftande att utgöra ett försök att vinna
upplysning om den inverkan på fattigvårdskostnaderna, som en genomförd
sjukförsäkring kan hava. Resultaten av undersökningen hava sammanförts i
en promemoria, vilken torde få som bilaga (Bilaga I) fogas vid detta protokoll.
Här må endast anföras, att utredningen synes mig giva vid handen, att denna
inverkan kan bliva ganska betydande.

De sakkunniga.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Gransknings nämnden.

Att en sjukförsäkring med lång sjukhjälpstid i hög grad bidrager att minska
kommunernas utgifter för pensionstillägg och understöd har berörts i annat
sammanhang. Den omständigheten, att de statsunderstödda sjukkassorna enligt
förslaget skulle i viss utsträckning meddela sjukhjälp vid fall av invaliditet
syntes mig alltså även motivera en åtgärd i antydd riktning.

På sätt av den föregående redogörelsen torde hava framgått, förekommer
även i utlandet, att sjukförsäkringen tillförsäkrats understöd från kommunerna,
antingen på lagstiftningens väg eller genom frivilligt åtagande från
deras sida. Så är t. ex. fallet i våra båda grannländer Danmark och Norge.
Förhållandet är dessutom, att ett ganska stort antal av våra egna kommuner
redan på frivillighetens väg utfäst sig att utgiva kontanta understöd i större
eller mindre utsträckning till de inom respektive samhällen verksamma sjukkassorna,
i vilket hänseende jag tillåter mig hänvisa till Bilaga C tabellerna
29 och ''SO.

Det berättigade och lämpliga uti ett understödjande av sjukkasseverksamheten
från kommunernas sida har ock framhållits särskilt av Sveriges allmänna
sjukkasseförbund ävensom av socialstyrelsen, med instämmande av sociala rådets
sektion för sjukkasseväsen. Även riksförsäkringsanstalten hade i sitt över
besparingskommitténs betänkande avgivna utlåtande i samband med sitt däri
skisserade, förut omnämnda förslag till obligatorisk sjukförsäkring pekat på
möjligheten av att kommunerna skulle kunna övertaga någon del av kostnaderna
för sjukförsäkringen.

Rörande förslaget angående obligatoriska kommunbidrag anförde emellertid
granskningsnämnden:

»Enligt uppgift från socialstyrelsen lämna för närvarande närmare 200 kommuner
större eller mindre bidrag till sjukkasserörelsen, och de sakkunniga vilja
kraftigt betona den stora betydelsen av att kommunala bidrag även i fortsättningen
och i större omfattning komma att lämnas. Utsträckes sjukhjälpstiden till
tre år eller lämnas sjukhjälp under obegränsad tid, blir det ett ökat intresse för
kommunerna att kraftigt stödja kassorna. Av hänsyn till den hårda belastning,
som flertalet landsting och primärkommuner förut äro underkastade, med, under
de senare åren, ständigt stigande kommunalutskylder, kunna de sakkunniga
dock icke förorda införande av obligatorisk bidragsskyldighet för kommunerna.
Den stora betydelsen för det allmänna av att kassorna införa i sitt arbete
en obegränsad sjukhjälpstid synes emellertid motivera att staten, genom lämnande
av ett mindre tilläggsbidrag, stimulerar kommunerna till lämnande av
anslag. En obegränsad sjukhjälpstid med sjukhjälp i förekommande fall av
högst två kronor per sjukdag beräknas åsamka kassorna en kostnad av omkring
tre kronor per medlem. De sakkunniga vilja sålunda förorda, att ett extra årligt
statsbidrag av 50 öre för medlem utgår till de sjukkassor, som lämna sjukhjälp
under obegränsad tid och under villkor, att vederbörande primärkommun
eller landsting eller båda tillsammans lämna kassan ett medlemsbidrag av
minst kronor 2:50 per år.»

Mot detta uttalande anfördes reservation av herrar Jansson och Lindhagen,
vilka yttrade:

»De sakkunnigas beslut att utöka medlemsbidraget 3 kronor med 50 öre i de
fall, då kommun genom anslag till verksamhet möjliggör ständig sjukhjälp,
torde icke vara tillräckligt motiverat. Utsträckes sjukhjälpstiden såsom före -

Kungl. Mairis proposition nr 117.

167

slås till minimum 3 år (1,095) (lagar i följd, torde det sedan endast bli rena
undantagsfall, då man intresserar sig för en längre sjukhjälpstid. Och där så
sker, lär den föreslagna 50-öringen icke komma att bli avgörande härför. Någon
åtgärd från statsmakternas sida uti ifrågavarande avseende synes därför
icke böra ifrågakomma.»

Visserligen synes det mig alltjämt, att mycket starka skäl tala för att kommunerna
få bära viss del av bördan för sjukkasseväsendet; så stor betydelse
har nämligen en väl organiserad sjukförsäkring ur olika synpunkter för en
kommun, att ett dylikt bidrag måste anses fullt befogat. Emellertid synes det
vara praktiskt omöjligt att för närvarande komma fram på denna väg. Det
återstår då den av granskningsnämnden angivna utvägen, nämligen att staten
genom ett särskilt bidrag uppmuntrar kommunerna att också giva bidrag. Därest
man anknyter till den punkt i sjukkassornas verksamhet, där värdet för kommunen
är störst, nämligen sjukhjälpstidens längd, synes mig granskningsnämndens
förslag innebära en framkomlig väg i förevarande hänseende. Ett med
50 öre förhöjt medlemsbidrag skulle alltså utgå under förutsättning ej blott att
kommunbidrag till belopp av minst 2 kronor 50 öre per medlem utgår utan
även att dessa understödsbelopp direkt användas till förlängning av sjukhjälpstiden
från den obligatoriska 3-årsperioden till obegränsad tid. Den stora vinsten
för kommunerna såväl ur fattigvårdssynpunkt som med hänsyn till sjukvårdsoch
pensionsförsäkringskostnader behöver icke här närmare utvecklas.

Man torde kunna förvänta, att en utsträckning av sjukhjälpstiden, på sätt
här sagts, omedelbart skall kunna komma till genomförande i vissa större stadssamhällen.
För närvarande tillämpas en obegränsad sjukhjälpstid endast på
fyra platser, nämligen Stockholm, Malmö, Norrköping och Eskilstuna. Den
föreslagna utfästelsen från statens sida torde emellertid näppeligen vara ägnad
att tillskynda statsverket mera avsevärda utgifter. I de fall, där utfästelsen
kan komma att tagas i anspråk, synes densamma emellertid kunna bliva av en
social betydelse, som mer än väl lärer uppväga kostnaden.

E. Utjämning av sjukkassornas risker.

En fråga, som på grund av det sätt varpå densamma blivit ordnad enligt
nu föreliggande förslag nära sammanhänger med den senast behandlade frågan
om statsbidragen, är den rörande återförsäkring eller utjämning till viss del av
de statsunderstödda sjukkassornas risker — en fråga som redan i någon mån
förut berörts i olika sammanhang.

Besparing skommittén, som med hänsyn till önskvärdheten ur olika synpunkter
av att sjukkasseområdena icke bleve alltför stora funnit, att det i gällande
sjukkasselag fastställda minimum för medlemsantalet i registrerad sjukkassa,
nämligen i regel 100 medlemmar, vid den föreslagna omorganisationen av sjukkasseväsendet
borde bibehållas, ifrågasatte emellertid i samband därmed bildandet
av en återförsäkringskassa, i vilken samtliga statsunderstödda sjukkassor
med medlemsantal under en viss gräns — förslagsvis 500 ■— borde vara

Departe mentschefen.

Behovet av
återförsäkring
eller
utjämning.

Besparings kommittén.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

skyldiga samt övriga dylika kassor berättigade att ingå. Meningen härmed
var, att de små sjukkassorna därigenom skulle kunna tillförsäkras den ekonomiska
stabilitet, som eljest lätt skulle äventyras vid ett ringa medlemsantal, icke
minst med hänsyn till den föreslagna utsträckningen av sjukhjälpstiden.
Yttranden Socialstyrelsen har i sitt utlåtande över besparingskommitténs förslag i viss
ringskommU- man anslutit sig till den sålunda framkastade tanken, därvid styrelsen dock
téns betan- förklarat sig i förslagets outförda skick icke kunna närmare uttala sig om
kaude- detsamma (Bil. sid. 179).

Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande rörande samma förslag också
för sin del såtillvida antytt behovet av en återförsäkring, att ämbetsverket
under framhållande visserligen av att en väsentlig utsträckning av sjukhjälpstiden
vore önskvärd, på samma gång dock förklarat sig hysa starka betänkligheter
mot att ålägga de frivilliga sjukkassorna en utsträckning av nämnda
tid till tre år. Sjukförsäkring med så lång sjukhjälpstid lämpade sig nämligen,
enligt inspektionens mening, av försäkringstekniska skäl icke annat än undantagsvis
för frivilliga sjukkassor (Bil. sid. 98).

Försäkrings- Då det torde vara lämpligt till underlättande av en bättre förståelse av sak^ngående11
sammanhanget att något närmare klargöra de omständigheter, varav behovet
grunderna till av återförsäkring eller utjämning av vissa risker betingas, vill jag för sådant
återförsäk^ ändamål återgiva vad försäkringsinspektionen härutinnan anfört i ett senare
ring eller avgivet utlåtande angående vissa delar av de inom socialdepartementet av de
utjämning sakkunniga upprättade utkasten. På tal om den ifrågasatta förlängningen av
sjukhjälpstidens minimum från nu gällande nittio dagar till tre år yttrar sig
inspektionen sålunda:

»Att denna förlängning av sjukhjälpstiden medför stor risk för en kassa
beror av följande:

1) de långvariga sjukdomarnas frekvens är väsentligt högre bland äldre
än bland yngre medlemmar. Om kassans rekrytering är frivillig och sålunda
det kan befaras, att medlemmarnas medelålder kan komma att ökas, växa därför
kassans utgifter år från år för sjukhjälpen efter den 90 :e dagen. Kassan
måste då höja medlemsavgiften, vilket i sin ordning försvårar rekryteringen
och kommer medelåldern att än hastigare stiga och tvingar kassan att höja
avgifterna ytterligare. Det hotar här alltså samma fara, som bragt så många
uttaxeringsföreningar för livförsäkring på fall;

2) om kassans omslutning ej är mycket stor, kunna tillfälligheterna medföra,
att kassans utgifter för ifrågavarande sjukhjälp bliva abnormt höga,
oaktat medelåldern ej är hög. Detta ligger i öppen dag, då ju kostnaden för
ett enda långvarigt sjukdomsfall kan uppgå till mycket stort belopp. Kassans
lugna utveckling äventyras alltså, även om medelålderns stegring förhindras
genom lämplig rekrytering;

3) risken av sjukhjälpstidens förlängning ökas därigenom, att en ortskassas
medlem, som flyttar till annan ort, skall oberoende av hans ålder och hälsotillstånd
hava rätt att ingå i den nya boningsortens kassa och i den sjukhjälpsklass
däri, som närmast motsvarar hans klass i den förra kassan. Den förra
kassan skall icke hava skyldighet att till den senare överföra någon försäkringsfond
för medlemmens sjukförsäkring. Det är uppenbart, att denna rätt
för de flyttande kan komma att medföra stor fara för en kassa, som ej har
mycket stort medlemsantal.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

169

I det av de sakkunniga upprättade utkastet ingick som ett väsentligt moment,
att antingen en återförsäkring eller ett annat slags utjämning av större
delen av riskerna för de långvariga sjukdomsfallen skulle äga rum. Till de
olika alternativa förslag, som i sådant syfte utarbetats, återkommer jag i det
följande.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande över de sakkunnigas utkast vitsordat,
att då det förutsattes, att den nya sjukkasseorganisationen skulle så nära som
möjligt ansluta sig till den kommunala indelningen och det sålunda kunde
antagas, att många av de statsunderstödda kassorna skulle bliva ganska små,
det särskilt med hänsyn till den långa sjukhjälpstiden varit nödvändigt att,
på sätt i utkasten skett, sörja för en riskutjämning i någon form dessa kassor
emellan.

För säkring sinspektionen har på de nyss angivna grunderna ansett det nödvändigt,
att kassornas risk för de långvariga sjukdomarna utjämnades mellan
dem, så att envar kassas belastning komme att motsvara den för alla kassor
beräknade genomsnittliga kostnaden per medlem.

Även granskning snämnden har ansett, att vid införande av en obligatorisk
sjukhjälpstid av minst tre år någon form för riskutjämning kassorna emellan
vore nödvändig.

En riskutjämningsanordning av ett eller annat slag är till synes något för
vårt sjukkasseväsende ganska nytt. En dylik anordning har emellertid i vissa
länder med frivillig sjukförsäkring vunnit vidsträckt tillämpning under formen
av återförsäkring, och dess nytta och ändamålsenlighet vitsordas oförbehållsamt
i facklitteraturen på området. På livförsäkringens område tillämpas,
som känt är, återförsäkring i stor utsträckning även inom understödsföreningsväsendet,
om också i Sverige ännu blott i ringa omfattning; jag vill emellertid
erinra om det förslag till lag om återförsäkringskassor, avsedda för återförsäkring
av sjukkassors och understödsföreningars utfästelser, som enligt Kungl.
Maj:ts beslut denna dag genom proposition (nr 114) förelagts riksdagen. I
Danmark förefinnes en återförsäkringskassa av stor omfattning för övertagande
av begravningshjälpskassornas risker.

I grunden är återförsäkring icke heller för vårt sjukkasseväsende något så
alldeles främmande. En tämligen likartad idé ligger sålunda till grund för
fortsättningskassornas verksamhet.

I socialjörsäkringskommitténs ursprungliga förslag liksom i det överarbetade
förslaget hade även riskutjämningstanken kommit till uttryck, nämligen i
de förut återgivna bestämmelserna om bildande av en regleringsfond. Detta hade
ansetts erforderligt trots att i båda förslagen föreskrivits, att allmän sjukkassas
medlemsantal skulle uppgå till minst 500.

Rörande lämpligheten och behovet av en anordning av ifrågavarande slag i
samband med den tilltänkta omorganisationen av sjukkasseväsendet synes mig
något tvivel icke kunna råda. Med den långa sjukhjälpstid, som skulle bliva
obligatorisk, samtidigt som minimum för medlemsantalet i kassorna av förut
angivna skäl bibehålies, skulle uppenbarligen i många fall sjukkassornas sta -

De sakkunniga.

Yttranden
6ver de sakkunnigas
utkast.

Departe mentschefen.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Sättet för
återförsäkring
eller
utjämning.

De sakkunniga.

A. Principen
för riskutj amningen.

B. Enhetliga
eller differentierade
premier
?

bilitet och därigenom medlemmarnas rätt komma att äventyras, därest kassorna
själva skulle bära hela risken.

Vad sedermera angår det lämpligaste sättet för åstadkommande av den önskvärda
riskutjämningen råder icke samma klarhet. Flera vägar äro nämligen
i detta hänseende tänkbara. Härutinnan hava ingående undersökningar i
skilda riktningar företagits i samband med det försiggångna utredningsarbetet,
därvid olika förslag i sådant hänseende hava utarbetats.

För samtliga dessa förslag låg den tanken till grund, att envar statsunderstödd
sjukkassa, till mötande av risken att under ett visst år på grund av sjukdomsfall
bland medlemmarna, vilka fall varade över viss tid — lika bestämd för
alla kassor, antingen 63 eller 90 dagar från insjuknandet -— och för de sjukdagar,
som under dessa sjukdomsfall infölle efter sagda tid, få utgiva mera i
kontant sjukhjälp än som i sådant hänseende vore normalt, skulle erlägga en
årlig premie, åter försäkringspremie, till en återförsäkringskassa. De medel,
som för visst år sålunda influtit i återförsäkringspremier, skulle enligt för
återförsäkringen avtalade grunder av återförsäkringskassan fördelas bland kassorna
i förhållande till deras av berörda risker betingade faktiska sjukhjälpsutgifter.
Om återförsäkringspremierna beräknats rätt, d. v. s. så att de exakt
motsvarade den normala sjukh.jälpsutgiften, skulle de för ett bestämt år av
samtliga sjukkassor erlagda återförsäkringspremierna jämnt räcka till att
täcka utgifterna under samma år inom alla kassorna. Detta skulle nu enligt
de sakkunnigas utkast ernås därigenom, att man för året i fråga fastställde den
genomsnittliga sjukligheten för omförmälda del av sjukhjälpstiden inom samtliga
i återförsäkringen deltagande sjukkassor och betraktade denna genomsnittssjuklighet
såsom normal sjuklighet för året. Denna sjuklighet skulle därefter
läggas till grund såväl för beräkningen av återförsäkringspremierna för
året — vilka sålunda finge bestämmas och erläggas i efterskott — som för bedömande
av sjukligheten inom varje särskild sjukkassa och dess rätt till försäkringsbelopp.
Begreppet normal sjukhjälpsutgift för varje kassa liksom även
återförsäkringspremiernas storlek skulle tydligen på detta sätt kunna i någon
mån växla år från år, sannolikt dock helt obetydligt, därest samtliga statsunderstödda
sjukkassor deltoge i återförsäkringen och denna sålunda komma att omfatta
ett mycket stort medlemsbestånd. De årliga förändringarna i återförsäkringspremierna
behövde emellertid icke medföra, att sjukkassorna till deras
täckande i sin ordning också finge upptaga medlemsavgifter, föränderliga
från ett år till ett annat. Till undvikande härav var det nämligen meningen,
att i medlemsavgifterna skulle inläggas en säkerhetsmarginal, tillräckligt stor
att inrymma växlingarna i återförsäkringspremierna. Då dessa växlingar under
nyss angivna förutsättning som sagt kunde antagas bliva mycket små, behövde
berörda marginal icke tilltagas särskilt bred. I varje fall kunde den
tydligen bliva avsevärt smalare än den, som kassorna utan återförsäkring finge
tillämpa för mötande av abnorma risker.

Den utjämning av sjukhjälpsutgifterna, som på nu antytt sätt skulle äga
rum med tillhjälp av återförsäkringspremierna, kan emellertid utföras på olika
sätt. Gemensamt för dem alla är visserligen, att premien icke — såsom vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

171

återförsäkring för begravningshjälp och annan kapitalförsäkring alltid i viss
mån är fallet — kan beräknas med hänsyn tagen till varje hos sjukkassa försäkrad
risk. Dock kan utjämningen verkställas särskilt för olika, grupper av
försäkrade, därvid de grupper av medlemmar inom olika sjukkassor, vilka i
riskhänseende — exempelvis med hänsyn till sjukhjälpens storlek, sjukhjälpstidens
längd, medlemmarnas ålder, yrke, boningsort o. s. v. — äro likställda,
behandlas var för sig. En dylik gruppindelning av sjukkassemedlemmarna
kan emellertid drivas mer och mindre långt.

I förevarande hänseende hade de sakkunniga utarbetat två olika förslag. Vid
det ena och enklare alternativet, betecknat såsom återförsäkring med enhetliga
premier, skulle sålunda gruppindelningen — och alltså bestämmandet av de
olika sjukkassornas återförsäkringspremier — ske med hänsyn endast till
den inom kassorna förekommande uppdelningen av medlemmarna i medlemsklasser,
med olika tillförsäkrade förmåner beträffande sjukpenning och sjukhjälpstid,
medan vid det andra alternativet, betecknat såsom återförsäkring
med differentierade premier, indelningen i medlemsgrupper skulle bliva mera
ingående och hänsyn alltså även tagas framför allt till medlemsbeståndens
inom de olika sjukkassorna ålderssammansättning, men eventuellt även till
sammansättningen med avseende å yrken o. s. v. Det senare alternativet begränsar,
strängt genomfört, utjämningen till att avse växlingarna år från år i
varje kassas egen risk, medan ett system med enhetliga premier innebär en utjämning
även kassorna emellan, så att kassor med goda sjuklighetsförhållanden
få bidraga till sämre ställda kassors utgifter. Enligt systemet med differentierade
premier komme alltså i viss mån större rättvisa att skipas mellan olika
kassor och medlemsgrupper i fråga om såväl premiesättning som sjukhjälpsutbetalning.
Å andra sidan skulle en alltför stark differentiering i detta hänseende
ställa sig ganska invecklad i den praktiska tillämpningen.

Såsom framgått av det anförda, var förutsatt, att i samband med återförsäkringen
skulle årligen företagas utredning rörande den genomsnittliga sjukligheten
inom de i återförsäkringen deltagande sjukkassorna eller rättare sagt
inom de ifrågakommande skilda medlemsgrupperna. En sådan utredning bleve
emellertid icke av den vidlyftiga beskaffenhet som vid ett första påseende kan
förefalla. De sjukdomsfall, utredningen komme att omfatta, alltså, enligt de alternativa
gränser som uppdragits i utkasten, de fall som varat mera än 63 respektive
90 dagar, äro nämligen förhållandevis rätt fåtaliga. Enligt socialförsäkringskommitténs
statistiska undersökningar utgöra sålunda dessa sjukdomsfall,
i fråga exempelvis om manliga försäkrade, endast omkring 6 (mer än 60
dagar) respektive 3 procent av samtliga överhuvud taget förekommande sjukdomsfall.
Då t. ex. under år 1921 hela antalet sjukdomsfall inom samtliga registrerade
sjukkassor uppgick till omkring 200,000, skulle sålunda för detta år
återförsäkringsproceduren hava, om den skolat omfatta alla kassorna, krävt en
statistisk bearbetning av ej mer än omkring 12,000 respektive 6,000 sjukdomsfallsuppgifter
— eller ett något lägre antal med hänsyn till att olycksfallen i
arbete så gott som fullständigt skola bortgå. Alldenstund vidare de uppgifter,
på vilka en utredning av här ifrågavarande slag måste grundas, i allt väsentligt

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

C. Riskutjämning
för
alla statsunderstödda

sjukkassor.

D. Utjämning
av hela risken
för de långvariga
sjukdomsfallen

eller blott en
del?

höra vara desamma som nu årligen avgivas av sjukkassorna till tillsynsmyndigheten,
framgår härav att — särskilt för det fall att riskutjämningen komme att
omhänderhavas av nämnda myndighet, såsom ifrågasattes enligt en av de inom
socialdepartementet utarbetade linjerna — återförsäkringsanordningen icke
skulle åsamka sjukkassorna något nämnvärt merarbete i fråga om avgivande av
statistiska uppgifter utöver det under nuvarande förhållanden förekommande.

De sakkunnigas utkast innebar vidare, att samtliga sjukkassor, sålunda icke
blott de mindre utan även de större och största, skulle deltaga i återförsäkringen.
Detta hade ansetts nödvändigt, då i anseende till de långvariga sjukdomsfallens
fåtalighet en effektiv och med stabila förhållanden arbetande återförsäkring
eljest icke bleve möjlig. Därigenom skulle bland annat vinnas likformighet
och enhetlighet beträffande regleringen av de långvariga sjukhjälpsriskerna,
i enlighet med vad som sker inom folkpensioneringen beträffande invaliditetsriskerna.
I fråga särskilt om nödvändigheten av en så omfattande anslutning
som möjligt till återförsäkringen må framhållas, att enligt socialförsäkringskommitténs
förutnämnda statistik — som visserligen icke mera fullständigt
inbegriper egentliga invaliditetsfall — bland 200,000 sjukdomsfall,
lika många alltså som alla under år 1921 inom samtliga sjukkassor överhuvud
taget inträffade sjukdomsfall tillhopa, endast omkring 000 torde fortvarat i 3
år, d. v. s. under hela den i förslaget stadgade minimisjukhjälpstiden, och
mindre än 100 i 10 år. Härav framgår, att det för en tillfredsställande utjämning
av sjukligheten, särskilt för olika klasser och medlemsgrupper på sätt
förut nämnts och därest sjukhjälpstiden dessutom understundom skulle komma
att utsträckas till det obegränsade, måste krävas ett betydande medlemsbestånd.

Regleringen av de sjukhjälpsavgifter, vilka avse sjuktid, fallande inom de
63 respektive 90 första dagarna av varje sjukdomsfall, skulle enligt utkasten icke
beröras av återförsäkringen. Den på dessa sjukdomsfall eller sjukdomsstadier
belöpande sjukdomsrisken skulle följaktligen varje kassa stå helt på eget
ansvar, vadan alltså den översjuklighet, som kunde inträffa inom förevarande
sjukhjälpsområde, helt och hållet skulle drabba kassan själv, såväl där denna
översjuklighet betingats av ogynnsamma faktiska sjuklighetsförhållanden av
tillfällig eller stadigvarande natur inom verksamhetsområdet som då densamma
varit skenbar och allenast berott på försummad sjukkontroll. Återförsäkringen
skulle sålunda i detta fall icke giva anledning till sjukkontrollens
eftersättande. Enligt vad erfarenheten visat, skulle å andra sidan den risk
för rubbningar i sjukkassornas ekonomi, som kunde finnas med avseende å
sjukhjälpsansvarigheten för denna tid, även vid förekommande växlingar i medlemsbeståndets
sammansättning icke bliva större, än att densamma syntes kunna
nöjaktigt bäras även av jämförelsevis små sjukkassor. Det bör ihågkommas,
att enligt gällande lag, vars minimigräns för kassornas medlemsantal för övrigt
enligt det förut i dag anmälda förslaget till ändringar i sjukkasselagen i
vissa fall kommer att höjas, minsta sjukhjälpstiden är 90 dagar, utan att någon
anordning för riskutjämning ifrågasatts.

Med avseende å den sjukhjälpsrisk, som belöper sig på de långvariga sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

173

domsfallen efter förloppet av de 63, respektive 90 första sjukdagarna och vilken
alltså skulle bliva föremål för återförsäkring, syntes man enligt de sakkunniga
kunna utgå från att sjukdomen i allmänhet vore av den utpräglade
beskaffenhet, att sjukkontrollen beträffande dem skulle ställa *sig jämförelsevis
lätt. Även om sålunda hela översjuklighetsrisken i dessa fall återför.säkrades,
vid vilket förhållande det direkta ansvaret för sjukkontrollen alltså avlyftes
från kassorna, skulle risken för att återförsäkringen skulle ställa sig ekonomiskt
ofördelaktig på grund av bristande sjukkontroll inom kassorna förmodligen icke
bliva alltför stor. Emellertid hade det för åstadkommande av full säkerhet
därutinnan ansetts lämpligt med en särskild anordning, avsedd att i väsentlig
grad förebygga något sådant. Detta skulle ske därigenom att endast en del av
översjuklighetsrisken för de nu ifrågavarande långvariga sjukdomsfallen återförsäkrades.
Enligt utkastet skulle alltså sjukkassorna på eget ansvar svara
för en fjärdedel av berörda risk, och alltså skulle endast tre fjärdedelar därav
återförsäkras. Härutinnan hade det gällt att göra en lämplig uppdelning, så
att å ena sidan icke alltför stor del måste av primärkassorna behållas på eget
ansvar, i vilket fall återförsäkringen icke i erforderlig grad finge den utjämnande
verkan som åsyftats, och att å andra sidan icke kassornas självrisk reducerades
i den mån, att man löpte fara för att deras självansvar och intresse
för effektiv sjukkontroll bleve alltför ringa.

De av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga verkställda undersökningarna
angående sättet för det yttre anordnandet av riskutjämningen
resulterade i huvudsakligen tre alternativa förslag, vilka upptagits i de utkast
som varit underställda ämbetsverkens och granskningsnämndens prövning. Alla
de tre förslagen åsyftade en mer eller mindre försäkringsmässig anordning av
riskutjämningen. För innebörden av ett av dessa förslag, som i huvudsak gick
ut på att de nuvarande rikssjukkassorna skulle omorganiseras till återförsäkringskassor,
med bibehållen rätt att bedriva begravningshjälpsförsäkring, har
jag i det föregående (sid. 46) i allmänna drag redogjort. Då jag emellertid
på förut anförda skäl med hänsyn till den ställning som enligt föreliggande
organisationsförslag är tillämnad rikssjukkassorna ansett mig böra avstå från
att på denna väg genomföra en återförsäkring, lämnar jag här detta alternativ
å sido.

Det andra förslaget till återförsäkringens anordnande innebar, att för ändamålet
skulle upprättas en särskild, jämförelsvis fristående institution, eventuellt
flera sådana av mer eller mindre offentlig karaktär eller en kassa av
offentlig karaktär vid sidan av mera enskilda kassor. Man kunde därvid
tänka sig, att kostnaderna för återförsäkringsverksamhetens administrerande
skulle bestridas av sjukkassorna förmedelst ett i återförsäkringspremierna ingående
särskilt tillägg, som visserligen i anseende till återförsäkringens stora
omfattning icke behövde bliva mera avsevärt. En anordning av dylikt slag
syntes dock förenad med avsevärda olägenheter. För återförsäkringens bedrivande
finge sålunda återförsäkringspremierna särskilt redovisas, och för regleringen
av riskerna skulle likaledes krävas en särskild vidlyftig procedur. I
flera hänseenden skulle dessutom samtidigt vållas ett ganska omfattande dubbel -

E. Det yttre
anordnandet
av riskutjämningen
:
a) Rikssjukkassorna
som
återförsäkringskassor.

b) Särskilda
återförsäkringskassor

för sjukhjälpsförsäkring.

174

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

c) Riskutjämning
hos tillsynsmyndigheten
i samband
med
statsbidragets
bestämmande.

arbete. Detta skulle bliva fallet främst för sjukkassorna, vilka finge stå i
förbindelse med tvenne olika institutioner, nämligen dels tillsynsmyndigheten
dels även vederbörande återförsäkringskassa, och lämna uppgifter av i flera
hänseenden likartad beskaffenhet till dem båda. Även för tillsynsmyndigheten
skulle anordningen medföra avsevärt arbete, då myndigheten givetvis måste
övervaka och i viss mån leda återförsäkringskassans eller återförsäkringskassornas
verksamhet, varigenom myndigheten skulle nödgas att i dubbel måtto
och åt olika håll ägna sin uppmärksamhet åt diverse med avgiftsbestämmandet
och sjukhjälpsregleringen inom sjukkassorna sammanhängande spörsmål.

Den enklaste utvägen att ordna den med återförsäkringen åsyftade riskutjämningen
befanns vara följande. Utjämningen skulle ombesörjas av tillsynsmyndigheten
i nära samband med den sagda myndighet åliggande tilldelningen
av statsbidragen åt sjukkassorna. De uppgifter för statistiskt ändamål eller för
erhållande av statsbidrag, som för närvarande av sjukkassorna ingivas till tillsynsmyndigheten,
skulle sålunda — om också i något modifierat skick —■ läggas
till grund även för återförsäkringens reglerande. Proceduren med debiteringen
och uppbörden av återförsäkringsavgifterna liksom med fördelningen av ifrågavarande
premiemedel, på sätt förut angivits, bland sjukkassorna skulle vidare
ske i samband med statsbidragens ^anordnande. Detta skulle så tillgå, att de
enligt de fastställda grunderna beräknade statsbidragen till respektive kassor
å ena sidan minskades med ett belopp, motsvarande vederbörande kassas återförsäkringspremie,
och å andra sidan ökades med det belopp, som borde tillkomma
kassan såsom utjämningsandel. Statsbidragen skulle alltså utbetalas
med belopp, som framgått genom detta avräkningsförfarande. Denna anordning
syntes i hög grad ägnad att medföra en minskning i arbetet på olika händer
i och för återförsäkringen och föreföll även ur andra synpunkter ändamålsenlig.

Teoretiskt tänkbart vore, att om en sjukkassa ett visst år haft exceptionellt
gynnsamma sjuklighetsförhållanden, den återförsäkringspremie, som bleve sjukkassan
debiterad, enligt de antagna grunderna kunde komma att till beloppet
överstiga det kassan tillkommande statsbidraget jämte utjämningsandelen. I
sådant fall borde det principiellt åligga kassan att direkt inbetala skillnaden.
På grund av företagna beräkningar ansågs emellertid en dylik eventualitet —
som innebure att undersjukligheten inom kassan motsvarat ett belopp, större
än hela det kassan enligt de allmänna grunderna tillkommande statsbidraget •—
högst osannolik. För den skull bestämdes i utkastet, att av sjukkassa ej finge
uttagas återförsäkringspremie till större belopp än det för året i fråga till kassan
utgående statsbidraget jämte utjämningsandelen. Det underskott som härigenom
skulle komma att uppstå vid riskutjämningen var avsett att täckas av
staten. Med hänsyn till den ringa risken för en dylik eventualitet skulle en
sådan anordning icke vara ägnad att giva anledning till betänkligheter ur statsfinansiell
synpunkt.

Den sålunda föreslagna anordningen finge visserligen anses med sannolikhet
komma att påfordra en utvidgning av tillsynsmyndighetens verksamhet, dock
säkerligen icke av mera avsevärd omfattning. I varje fall ansågos kostnaderna

Kungl. Mai ris proposition nr 117.

175

härför komma att ställa sig väsentligt lägre än vid varje annan diskuterad
organisation av utjämningen.

Rörande den ekonomiska och försäkringstekniska innebörden av de olika
förslagen beträffande riskutjämning har verkställts en särskild utredning av
en av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga. Resultaten av denna
utredning hava sammanförts i en promemoria, vilken torde få såsom bilaga
fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga H).

De över de sakkunnigas utkast avgivna yttrandena innehålla angående sättet
för riskutjämningen följande.

Granskning snämnden ansåg tanken på en riskutjämning hos socialstyrelsen
förtjänt av beaktande.

Granskningsnämnden bär vidare fäst uppmärksamheten på en viss punkt
i de sakkunnigas förslag. Alldenstund för regleringen av de återförsäkrade
riskerna skulle erfordras ett bestämmande av den genomsnittliga sjukligheten
inom samtliga sjukkassor och ifrågakommande olika grupper av medlemmar,
skulle nämligen denna reglering icke kunna äga rum, innan de för nyssnämnda
ändamål behövliga statistiska sjukdomsfallsförteckningarna inkommit från
samtliga i återförsäkringen deltagande kassor och dessa uppgifter kunnat underkastas
fullständig bearbetning. På grund härav skulle med ifrågavarande sätt
för återförsäkringens organisation utanordnandet av statsbidragen kunna försenas,
om utjämningen av de återförsäkrade sjukhjälpsriskerna komme att ske i
samband därmed. I anledning av detta påpekande har granskningsnämnden
anfört:

»Då det är av stor betydelse för sjukkassorna att de snarast möjligt erhålla
dem tillkommande statsbidrag, och då det i alla händelser lärer åtgå en icke
oväsentlig tid, innan socialstyrelsen har utjämningsresultatet färdigt, vill det
synas, som om denna svårighet skulle bliva undanröjd därigenom att utjämningen
verkställes under det andra året i ordningen efter det år utjämningen
avser, med tillhjälp av då utgående statsbidrag. Att svårigheter vid utförandet
av här berörda utjämningsförfarande komma att uppstå äro de sakkunniga
fullt medvetna om, varför frågan ytterligare torde böra undersökas för att om
möjligt finna en bättre lösning av detta spörsmål.»

Beträffande de båda alternativen enhetliga eller differentierade återförsäkringspremier
vore enligt granskningsnämndens mening det senare att föredraga,
under förutsättning att detsamma icke komme att medföra allt för betungande
arbete för sjukkassorna och socialstyrelsen.

Försäkring sinspektionen framhöll såsom förut nämnts nödvändigheten av en
sådan utjämning, att belastningen för envar av kassorna komme att motsvara
den för alla kassorna beräknade genomsnittliga kostnaden per medlem. Detta
uttalande innebär alltså ett förordande i princip från inspektionens sida av den
föreslagna anordningen enligt systemet med enhetliga återförsäkringspremier.
Inspektionen ansåg emellertid den föreslagna utjämningen otillräcklig och tillstyrkte
alltså, att utjämningen skulle gälla icke blott 3/4 av sjukhjälpsrisken för
de ifrågavarande långvariga sjukdomsfallen utan hela denna risk. Gentemot
den eventuella invändningen häremot, att den enskilda kassan genom att utjäm -

Yttr anden
över de sakkunnigas

utkast:

Gransknings nämnden.

Försäkrings inspektiouen.

176

Kung!.. Maj:ts proposition nr 117.

ningen utsträcktes till hela risken skulle förlora allt ekonomiskt intresse av att
genom noggrann sjukkontroll och sjukvård hålla sjukhjälpskostnaderna nere,
gjorde inspektionen gällande, att detta vore av ringa betydelse, när det gällde
de långvariga sjukdomarna, alldenstund dessa vore jämförelsevis föga talrika
och sjukkontrollen beträffande dessa fall ställde sig tämligen lätt. Om denna
kontroll ändock eftersattes på ett grövre sätt, skulle detta förhållande ej undgå
tillsynsmyndighetens uppmärksamhet vid den granskning, som tid efter annan
måste ske för kontroll å uppgifterna om utbetalad sjukhjälp.

Försäkringsinspektionen föreslog vidare, att utjämningen skulle begränsas
till att avse sjukhjälpsrisken för sjuktid mellan nittionde dagen samt utgången
av tredje sjukåret under ett sjukdomsfall. Beträffande sjukhjälpsrisken för sjuktid
till och med den nittionde dagen erfordrades, enligt vad inspektionen funnit
erfarenheten utvisa, icke någon utjämning; denna tid hade ju hittills varit stadgad
som ett minimum för kassorna. Med avseende å sjukhjälpsrisken för sjuktid
efter tredje sjukårets utgång anförde inspektionen, att endast kassor med tillräckligt
stor anslutning borde medgivas utsträcka sjukhjälpstiden längre än
till tre år, samt att dessa kassor för sjukrisken för tiden efter tredje sjukåret
borde upptaga försäkringstekniskt beräknade premier och avsätta försäkringsteknisk
premiereserv. Vid medlems övergång från sådan kassa till annan, skulle,
ansåg inspektionen, för honom sålunda avsatt premiereserv överföras till den nya
kassan. Då längre sjukhjälpstid än tre år ej skulle vara obligatorisk, borde
en kassa, som icke utsträckt sjukhjälpstiden längre, icke vara skyldig att bidraga
till kostnaden för andra kassors sjukhjälp för den längre tiden.

Beträffande den alternativt föreslagna riskutjämningsanordningen med differentierade
återförsäkringspremier anförde inspektionen till en början, att det
vore nödvändigt att taga hänsyn till medlemmarnas fördelning på sjukhjälpsklasser.
Vidare framhöll inspektionen, att en differentiering av premierna med
hänsyn tagen till medlemmarnas ålder vore ägnad att motverka syftet med utjämningen.
En sjukkassa med hög medelålder bleve därigenom mera betungad
än en kassa med gynnsam åldersfördelning.

Därest kassorna skulle kunna trots sjukhjälpstidens förlängning bibehålla
sitt nuvarande enkla system med avgifter, i regel oberoende av inträdesåldern,
och fortfarande vara fritagna från försäkringsteknisk beräkning av sjukförsäkringsfonden,
måste det ställas så, att deras utgifter för de långvariga sjukdomarna
bleve oberoende av medlemsbeståndets ålderssammansättning. Det
måste alltså åstadkommas en sådan riskgemenskap, att kostnaden för de långvariga
sjukdomarna bleve utslagna lika på alla medlemmar, oberoende av deras
ålder.

Försäkringsinspektionen synes i sitt utlåtande utgå från riskutjämning hos
socialstyrelsen såsom den lämpligaste anordningen.

I enlighet med de framställda erinringarna föreslog inspektionen följande
lydelse av bestämmelsen om utjämning:

»För utjämning av de statsunderstödda sjukkassornas utgifter för sjukpenningar,
belöpande på den del av en och samma sjukhjälpstid, som
infaller efter nittionde dagen därav samt före utgången av det tredje sjuk -

Kung!. }.iaj:ts proposition nr 117. 177

året och för vilken statsbidrag, beräknat efter antalet sjukdagar, må utgå,
skall här ovan angivna statsbidrag för varje år ökas eller minskas med det
belopp, varmed kassans utgifter för sådana sjukpenningar, minskade med såHant
statsbidrag, må hava överstigit eller understigit vad utgifterna skulle vant,
om sjukpenningen inom varje sjukhjälpsklass varit 50 öre lägre och sådana
sjukdagars antal inom varje sjukhjälpsklass varit, per medlem räknat, det för
alla kassorna under året genomsnittliga för klassen.»

Socialstyrelsen slutligen förklarade sig visserligen på anförda skäl — bland

lika ma nämnas, att med de tva första alternativen en efter vanliga grunder
arbetande återförsäkring efter styrelsens uppfattning skulle bliva i förvaltningshänseende
alltför oformlig och betungande, särskilt i betraktande av de
obetj dliga premiebelopp det här skulle gälla -— anse den föreslagna riskutjämningen
inom tillsynsmyndigheten efter försäkringsmässiga grunder givetvis
vara att föredraga, men styrelsen fann sig dock icke kunna förorda sistnämnda
förslag, enär detsamma synts styrelsen alltför invecklat och för sjukkassorna
själva svårförståeligt. Styrelsen anmärkte dessutom mot detta system,
att enär detsamma förutsatte ett konstaterande av den genomsnittliga
sjukligheten bland samtliga sjukkassor, det skulle komma att fördröja statsbidragens
utanordnande, samt att systemet vidare skulle kunna leda till den
konsekvensen, att sjukkassa ginge förlustig hela sitt statsbidrag. Under
påpekande av att man med den föreslagna utjämningsmetoden skulle nödgas
att för de risker utjämningen avsåge räkna med genomsnittspremier för hela
landet och sålunda utan hänsyn till den skillnad i riskhänseende, som rådde
exempelvis mellan stad och land, mellan industriorter och jordbruksbygder

o. s. v., gav styrelsen ytterligare uttryck åt den meningen, att ett dylikt beräkningssätt
kunde vara möjligt, då det gällde en obligatorisk sjukförsäkring men
föga lämpade sig för en frivillig försäkring; man riskerade nämligen, att statsunderstödda
sjukkassor visserligen upprättades på orter med hög sjuklighet men
däremot icke där sjukligheten vore relativt låg. Ty tack vare genomsnittstariflen
skulle de förra erhålla lägre, de senare däremot högre avgifter än som motsvarade
faktiska sjuklighetsförhållandena på orten. Det kunde ock inträffa,
anförde Styrelsen, att sjukkassa, som exempelvis genom effektiv sjukkontroll
och ett rationellt och framsynt ordnande av sjukvården lyckats hålla sjuktalet
relativt lågt, icke själv finge njuta frukterna av en dylik klok förvaltning utan
nödgades avsta huvudparten till förmån för andra kassor, som kanske handlat
i rakt motsatt anda. Styrelsen hade icke funnit det möjligt att utan föregående
utredning lämna anvisning pa det sätt, varpå en rationell lösning av utjämningsfrågan
lämpligen bör sökas. Det hade dock förefallit styrelsen, som om den
metod som för motsvarande ändamål användes i Norge vore värd att tagas i
övervägande. Enligt denna metod, anförde styrelsen, innehölles av det till
sjukkassorna utgående statstillskottet årligen viss procent — 1923 10 %. Av de
sålunda innehållna medlen bildades eu regleringsfond, ur vilken sjukkassor,
vilkas årsresultat visade underskott, efter prövning av förhållandena erhölle
försträckning med eller utan återbetalningsskyldighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 Käft. (Nr 117.) 12

Social styrelsen.

178

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

Departe mentschefen.

Principen för
riskntjämn
ingen.

Såsom framgått av det föregående, byggde de inom socialdepartementet utarbetade
utkasten vad angår riskutjämningen på principen att utjämningen
skulle i en eller annan form ske genom en återförsäkring; det skulle med andra
ord vara en efter försäkringstekniska grunder verkställd utjämning. Vad beträffar
den av granskningsnämnden uttalade önskan om ytterligare undersökning
i ämnet i och för utfinnande av en om möjligt bättre lösning av återförsäkringsfrågan,
vill jag nämna, att i samband med de inom departementet verkställda
utredningarna, såväl tidigare som sedan granskningsnämnden avgivit
åberopade uttalande olika utvägar i förevarande avseende varit under övervägande
men att därvid emellertid synts framgå, att det föreslagna utjämningsf
erfarande t vore det utan jämförelse enklaste och bästa.

Eu av de sålunda avsedda andra anordningarna bör måhända upptagas till
något närmare skärskådande, nämligen det av socialstyrelsen åberopade norska
systemet med en regleringsfond i och för stödjande av de sjukkassor, inom
vilka ogynnsamma sjuklighetsförhallanden inträffat, vilket system i viss mån
överensstämmer med vad socialförsäkringskommittén för vårt vidkommande
föreslagit. Denna fond skulle tillkomma så att viss andel av statsbidraget
till kassorna icke utbetalades utan lades till fonden. Ur denna skulle sedermera
efter ansökan utbetalas ett. såsom skäligt befunnet belopp, antingen som
definitivt bidrag eller allenast som lån. Enligt det norska systemet skullevidare,
samtidigt som en kassa får ett räntefritt lån ur fonden, kassan åläggas
att vidtaga en premieförhöjning, så kraftig att den räckte icke blott till att
bringa inkomsterna i höjd med utgifterna utan även att inom loppet av fa år
täcka bristen och återbetala lånet. — Det synes mig uppenbart, att en dylik anordning
näppeligen kan vara att föredraga framför den av de sakkunniga ifrågasatta
utjämningen. Detta gäller i varje fall under de omständigheter, som
skulle uppkomma genom den nu tilltänkta nyorgonisationen av vart frivilliga
sjukkasseväsende. Det är nämligen här fråga om att avägabnnga en utjämning
inom en sjukförsäkring som dels är grundad på frivillighet och dels arbetar
med en obligatorisk sjukhjälpstid av ej mindre än 3 ar. Man torde till följd av
båda dessa omständigheter hava att förvänta fluktuationer i sjukligheten inom
de särskilda sjukkassorna av väsentligen annan storleksordning än inom den norska
sjukförsäkringen, som är obligatorisk — varigenom sjukkassorna garanteras
en regelbundet fortlöpande rekrytering av nya medlemmar och inom
vilken sjukhjälpstiden dessutom omfattar endast ett halvt ar. Den erforderliga
utjämningsfonden skulle under sådana förhållanden behöva vara relativt stor.
Till jämförelse må nämnas, att den norska regleringsfonden år 1924 uppgick
till omkring 8,100,000 kronor; den norska sjukförsäkringen omfattade då omkring
600,000 personer.

Att för de blivande svenska förhållandena tillämpa det norska systemet
skulle med all sannolikhet medföra, att vederbörande myndighet finge att omhänderhava
en mycket omfattande utlåningsrörelse ävensom i samband därmed
förvaltningen av betydande kapital. Äro redan dessa utsikter mindre tilltalande,
måste en dylik anordning väcka betänkligheter även av den anledning,
att det till synes bleve en särdeles vansklig och maktpåliggande uppgift for

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

179

ifrågavarande myndighet att i alla de särskilda fall, då framställning gjordes
om hjälp ur fonden, nöjaktigt bedöma behovet och rättmätigheten av de sannolikt
ofta nog icke obetydliga låneanspråken, utan att därvid hava till sitt rättesnöre
oomtvistligt objektiva grunder. Mot en dylik anordning skulle med långt
större fog än mot den av de sakkunniga föreslagna metoden kunna göras den
invändningen, att beloppstilldelningen bleve svårbegriplig för kassorna och att
de icke kunde känna trygghet för ett riktigt förfaringssätt.

På nu anförda grunder har jag ansett socialstyrelsens erinringar i förevarande
avseende icke böra medföra frångående av de sakkunnigas förslag.

Nästa fråga blir då, huruvida till grund för utjämningen skola läggas enhetliga
eller differentierade premier. Med avseende å denna fråga har det
synts mig svårt att på ärendets nuvarande stadium fatta en ståndpunkt, som
innebär att man helt går in för den ena eller den andra linjen. Det senare systemet,
som med visst förbehåll förordats av granskningsnämnden, förefaller
onekligen mera tilltalande, såsom möjliggörande en rättvisare fördelning av de
för utjämningen disponibla medlen, och har jag därför varit benägen att även
för min del förorda detsamma.

Dock torde det enligt min mening under inga förhållanden vara lämpligt att
vid sjukkassemedlemmarnas indelning i grupper även taga hänsyn till exempelvis
vederbörandes yrke och ålder. Dylik hänsyn har icke tagits inom den
allmänna folkpensioneringen i fråga om invaliditetsriskerna, som dock äro
nära jämförliga med de här ifrågavarande sjukdomsriskerna, i vilka ju ock
invaliditet i viss utsträckning skulle inbegripas.

A andra sidan förefaller mig vad försäkringsinspektionen i ämnet anfört
förtjäna det största beaktande. Systemet med enhetliga premier torde ock i
tillämpningen komma att ställa sig väsentligt enklare och kräva ett mindre
arbete. Då det ännu torde vara i huvudsak outrett, huruvida större olikheter med
avseende å sjukligheten på grund av långvariga sjukdomar råda emellan olika
befolkningsgrupper, annat än på grund av åldern, torde med hänsyn till den
med tiden växlande ålderssammansättningen inom de enskilda sjukkassorna
systemet med enhetliga premier för alla kassor ej heller med nödvändighet innebära
ett orättvist gynnande av vissa kassor på andras bekostnad, om man tager
förhållandena under en längre tidrymd i betraktande. En differentiering av
återförsäkringspremien med hänsyn till medlemsklasser lärer emellertid även
med detta system vara oundgänglig; icke ens med ett fullt genomfört enhetlighetssystem
kan återförsäkringspremien sålunda bestämmas direkt i förhållande
till medlemsantalet.

Vid angivna förhållanden synes det mig icke nödvändigt att nu göra en
bestämd åtskillnad emellan de båda systemen. Frågan gäller ju i grunden endast,
hur långt man skall gå i differentiering, d. v. s. till vilka olikheter kassorna
emellan man därvid skall taga hänsyn. Möjligen kan därvidlag en medelväg
i praktiken befinnas vara den bästa. Under sådana omständigheter har
jag ansett lämpligt att låta bestämmelsen rörande utjämningen erhålla en sådan
avfattning, att densamma visserligen utsäger, att hänsyn skall tagas till olik -

Euhetliga
eller differentierade
premier? -

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 117

heterna kassorna emellan beträffande medlemsbeståndet, men dock icke uttryckligen
binder vid det ena eller andra systemet utan medgiver den tillämpning,
som med hänsyn till förhållandenas utveckling, sedan omorganisationen av sjukkasseväsendet
blivit genomförd, och enligt efter hand vunnen erfarenhet befinnes
vara det ändamålsenligaste. Med en sådan regel skall det tydligen ankomma
på tillsynsmyndigheten — som i sin statistik har samlade de för differentiering
erforderliga uppgifterna — att avgöra till vilka av dessa uppgifter
den anser sig böra taga hänsyn.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har bestämmelsen i ämnet utformats
i föreliggande förslag.

Mot principen att alla sjukkassor, även de största, böra deltaga i riskutjämningen,
har icke framkommit någon anmärkning. De i det föregående återgivna
skälen för en dylik anordning synas mig också övertygande. Att enligt
föreliggande förslag rikssjukkassorna kunna komma med i den nya organisationen
och alltså även i riskutjämningen synes mig därvidlag icke medföra
någon skillnad. Visserligen sker i viss mån en utjämning redan inom dylika
kassor själva, men därest deras genomsnittliga sjuklighet är mindre eller större
än genomsnittssjukligheten inom hela sjukkasseväsendet, finnes icke någon anledning
varför icke också rikssjukkassorna skulle bidraga till, respektive erhålla
bidrag från utjämningen. Det sista skulle, såsom i annat sammanhang
anförts, med mera eller mindre enhetliga premier bliva av betydelse, därest,
mot förmodan, farhågorna skulle besannas för att med den föreslagna organisationen
ställningen för rikssjukkassorna skulle försämras.

______^__ Vad försäkringsinspektionen i sitt nyss återgivna yttrande anfört därom att

fåttST- ''hela utjämningen borde omfatta hela risken och ej blott viss kvotdel därav synes mig
eller blott viss visserligen beaktansvärt. I olikhet med inspektionen befarar jag emellertid,
kvotdel av att därest hela sjukhjälpsrisken för sjuktid efter viss dag under varje sjukdomsfall
bleve inbegripen i riskutjämningen och sålunda intet självständigt ansvar
för denna risk skulle åligga sjukkassorna, detta kunde komma att leda till
ett ekonomiskt menligt eftersättande av sjukkontrollen beträffande ifrågavarande
risker från sjukkassornas sida. Från sjukkassehåll har ock gjorts gällande,
att till och med en fjärdedel av risken vore en allt för liten andel för
kassorna att själva bibehålla. Jag har därför icke ansett tillrådligt att vidtaga
den av försäkringsinspektionen sålunda förordade utvidgningen.

Riskntjärn- Genom att som försäkringsinspektionen föreslagit framflytta nskutjämnmgens
om- ingens ingripande från efter den sextiotredje till efter den nittionde dagen under
ken (fel av ett sjukdomsfall skulle visserligen — såsom framgått av förut anförda siffror
sjukhjälps- angäende sjuktidens längd — det med riskutjämningen förenade arbetet icke
tlden oväsentligt reduceras. Men om samtidigt, i enlighet med vad jag nyss anfört,
sjukkassorna på eget ansvar behölle en fjärdedel av sjukhjälpsrisken för sagda
sjuktid, kan det enligt min mening befaras, att den risk kassorna hade att själva
ansvara för tillsammans bleve mera än kassorna kunde utan större olägenhet
bära. För övrigt torde hela risken för sjuktid före den sextiotredje sjukdagen

Risk utjämningens
omfattning
med
avseende å
deltagande
kassor.

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

181

jämte en fjärdedel av risken för den därefter följande sjuktiden ungefär motsvara
kela risken för sjuktid från den nittionde dagen. (Se Bilaga E.) Den
med ifrågavarande förslag kvarstående risken för sjukkassorna skulle sålunda
knappast komma att överstiga den som försäkringsinspektionen ansett motsvara
vad man utan fara kan ålägga sjukkassorna att själva bära — och so.m redan
nu åvilar dem.

Att, på sätt försäkringsinspektionen ifrågasatt, försäkring för sjukrisker,
belöpande på sjuktid efter utgången av tredje sjukåret, medgives endast sjukkassor
av den storlek att de själva kunna bära dessa risker helt och hållet,
och att dessa kassor för dylika risker upptaga avgifter och verkställa premiereservavsättning
enligt försäkringstekniska grunder, synes mig med hänsyn
till befintlig erfarenhet från sjukkasseväsendet knappast nödvändigt. Då
därigenom sjukkassornas verksamhet skulle kompliceras på ett sätt, som sannolikt
gjorde att de avstode från denna försäkringsform, anser jag vid sådant
förhållande förslaget icke böra genomföras. Genom detta bleve ock tillsynes
påkallat, att de sjukkassor, vilka redan nu meddela sjukförsäkring i angivna
utsträckning, skulle förbjudas att fortsätta med denna verksamhet, med mindre
de upptoge avgifter för ändamålet som vore försäkringstekniskt beräknade,
och därjämte kunde uppvisa försäkringsteknisk premiereserv för ifrågavarande
risker. En sådan omläggning synes mig icke böra ifrågasättas. Jag kan å
andra sidan icke finna annat, än att även sjukhjälpsrisker för sjuktid efter
tredje sjukårets utgång kunna, utan nackdel för sjukkassor med kortare sjukhjälpstid,
bliva föremål för utjämning enligt samma grunder som övriga härtill
ifrågakommande risker, blott därvid iakttages att dessa risker behandlas såsom
en grupp för sig. En sådan anordning förutsättes ock enligt föreliggande
förslag. På nu anförda skäl har jag ansett försäkringsinspektionens yrkande
i förevarande hänseende icke böra föranleda någon ändring i vad utkasten härutinnan
innehålla.

Vad angår sättet för riskutjämningens genomförande i praktiken synes mig Riskutjämvad
som förekommit otvetydigt giva vid handen, att anordningen med en ut- "anordnande1*
jamning hos tillsynsmyndigheten i samband med statsbidragens bestämmande
äger ett bestämt företräde med hänsyn till arbetsbesparing, enkelhet och billighet
för staten liksom för sjukkassorna,

Socialstyrelsens uppfattning angående de olägenheter, som skulle vara förenade
även med denna metod, kan jag icke dela. Proceduren vid utjämningen
lärer försäkringstekniskt sett ingalunda kunna betecknas såsom i någon särskild
grad invecklad. Icke heller torde vara att befara, att anordningen skulle bliva
svår att förstå för kassorna. Det torde icke möta svårighet för vederbörande
inom sjukkassorna att inse anledningen till att en sjukkassa, inom vilken ett visst
ar gynnsamma sjuklighetsförhållanden varit rådande, får proportionsvis lägre
statsbidrag än under motsatt förutsättning. Så mycket klarare kommer saken
att ligga, som det torde komma att tillgå så, att vid statsbidragets utanordnande
en avräkning bifogas, varigenom kassan omedelbart kan se, med vilket belopp
statsbidraget skulle hava utgått enligt de allmänna grunderna och hur stor

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

•del av detta belopp som hållits inne för utjämningsändamål. Fullt förtrogna
som sjukkassorna redan äro med det förhållandet, att den ena sjukkassemedlemmen,
på grund av att han varit frisk eller endast obetydligt sjuk, utan någon
som helst eller endast ringa nytta för egen del under ett år måste offra sitt
sjukkassebidrag till förmån för andra medlemmar vilka under samma år varit
sjuka i större eller mindre utsträckning, bör det för sjukkassornas målsmän icke
vara så svårförståeligt, att en sjukkassa, inom vilken under ett år sjukligheten
varit ringa och verksamheten därför utfallit gynnsamt, på detta sätt får avstå
något till förmån för andra sjukkassor, där ett motsatt förhållande ägt rum.
Sjukkassorna komma också säkert att, lika väl som den enskilde medlemmen,
förlika sig med tanken att under ett år få vidkännas en uppoffring, inför utsikten
att under ett annat år få full ersättning och kanske mera därtill, för den händelse
sjuklighetsförhållandena då gestalta sig oförmånliga. Utjämningsförfarandet
innebär ju i själva verket endast en konsekvent och försäkringsmässigt
sett fullt berättigad tillämpning av sjukkasseverksamhetens idé, ehuru i större
skala och kollektivt. — Att med det föreslagna systemet kassorna skulle, som
socialstyrelsen vidare antytt, förlora intresset för en rationell sjukvård, kan
väl knappast antagas, då en dylik vård lärer kunna i hög grad nedbringa
kostnaderna även för de kortvarigare sjukdomsfallen samt kassorna ju dessutom
alltid skulle bekosta en fjärdedel av sjukhjälpen under den längre vårdtiden.
Det lärer väl för övrigt knappast vara rättvist att förutsätta, att sjukkassorna
på sin sjukvårdande verksamhet skulle lägga övervägande affärsmässiga
synpunkter.

Socialstyrelsen har vidare befarat, att man inför utsikten att möjligen fa
erlägga en något för hög återförsäkringspremie — därest denna premie skulle
beräknas på grundval av genomsnittssjukligheten inom samtliga sjukkassor,
d. v. s. enligt systemet med enhetliga premier, — koinme att avhålla sig från att
bilda statsunderstödda sjukkassor å platser, där gynnsamma sjuklighetsförhållanclen
vore rådande, och att sådana kassor av motsatt skäl företrädesvis komme
till stånd i orter eller bland befolkningsgrupper med stor sjuklighet. Dessa
farhågor jävas, enligt mitt förmenande, fullständigt av förhållandena inom
rikssjukkassorna, Inom dessa sjukkassor äger det nämligen i mycket vidsträckt
omfattning rum, att medlemsgrupper, bland vilka råder en relativt liten
sjuklighet, få vidkännas en något för hög avgift till förmån för medlemmarna å
de orter eller inom de yrken, där sjukligheten är jämförelsevis stor. Trots detta
är det så långt ifrån att man avhållit sig att ingå i rikssjukkassorna eller att
bilda lokalavdelningar till dessa kassor, att i själva verket, enligt vad jag förut
anfört, rikssjukkassorna under senare tid kunnat uppvisa en betydligt större nyanslutning
än de lokala kassorna, Vid den föreslagna riskutjämningen skulle
ändock en fördelning av sjukhjälpsutgiftema komma att ske endast beträffande
sjukdagar, belöpande på senare skeden av långvariga sjukdomsfall, under det att
inom rikssjukkassorna en fördelning äger rum i fråga om all sjukhjälp. Fasthåller
man härvid, torde det för övrigt kunna ifrågasättas, huruvida någon
mera utpräglad skillnad i normal —- ej tillfällig — sjuklighet olika orter emellan,
alltså med bortseende från ålders- och yrkesfördelning m. m., verkligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

183

existerar. Med det föreslagna utjämningssättet kan man för övrigt, därest så i
tillämpningen skulle med hänsyn till befunna större differenser i sjukligheten
befinnas önskvärt, genom tillämpning av i lämplig omfattning differentierade
premier mycket väl taga behörig hänsyn till de olika sjuklighetsförhållandena
•exempelvis mellan å ena sidan städerna och å andra sidan landsbygden, eller
mellan å ena sidan kassor som vid sidan av kontant sjukhjälp meddela sjukvård
enligt rationella grunder och å andra sidan kassor, där sådant icke förekommer,
o. s. v.

I en punkt symes mig emellertid jämkning böra ske i den av de sakkunniga
föreslagna anordningen. Med avseende å de uttalade farhågorna för att denna
skulle komma att oskäligt fördröja statsbidragens utanordnande har jag efter
verkställd undersökning ansett, att i enlighet med vad granskningsnämnden
förordat utjämningen bör uppskjutas till året efter det, under vilket statsbidragen
utgå för det år utjämningen avser. Ett exempel torde belysa förhållandet.
Under år 1928 utanordnas statsbidragen för den verksamhet kassorna bedrivit
under år 1927. När alla rekvisitioner å bidrag för år 1927 inkommit under år
1928, kan socialstyrelsen med tillhjälp av de då även föreliggande statistiska
sjukdomsfallsförteckningarna för förstnämnda år bedöma dels vilken den genomsnittliga
sjukligheten varit under år 1927 dels huru varje sjukkassas sjuklighet
under samma tid förhållit sig till genomsnittssjukligheten. Med ledning
av dessa uppgifter bestämmes ett tillägg eller avdrag, som iakttages när statsbidragen
under år 1929 utbetalas för år 1928. Med denna anordning kan utjämningen
icke komma att det minsta fördröja statsbidragens utanordnande;
arbetet med utjämningsandelarnas uträkning kan då fullgöras under den tid av
året, då granskning av bidragsrekvisitioner icke pågår. — En modifikation av
denna anordning är tänkbar sålunda, att den utjämningsandel som utbetalas,
respektive innehålles exempelvis år 1929 väl beräknas efter varje kassas sjuklighetsförhållanden
år 1928 men dessa jämförda med genomsnittssjukligheten
för år 1927. En sådan anordning saknar i viss mån den nyss omnämnda förmånen
av jämn fördelning av arbetet inom socialstyrelsen men äger det företrädet,
att en sjukkassa som visst år drabbats av översjuklighet snabbare erhåller
gottgörelse härför. Med de obetydliga variationer i genomsnittssjukligheten
som kunna väntas förekomma från det ena året till det andra, synas de
båda anordningarna ur försäkringsteknisk synpunkt vara likvärdiga. Emellertid
har i föreliggande förslag det första av dem erhållit företräde.

Den föreslagna utjämningen avser, såsom av det föregående framgått, allenast
sjukkassornas utgifter till kontant sjukhjälp och sålunda ej utgifter för
läkarvård och andra sjukvårdande åtgärder. Det är tydligt, att med de föreslagna
reglerna för sistnämnda verksamhet — som enligt förslaget ej blott
skulle vara frivillig utan även, där den förekomme, kunna variera högst avsevärt
i fråga om prestationernas storlek — en utjämning därvidlag skulle möta
svårigheter. Då vidare kassornas egna utgifter för sådan verksamhet enligt
förslaget skulle inskränka sig till eu tredjedel av kostnaden, torde det ej vara
nödvändigt att nu införa en utjämning i sådant hänseende. Det är visserligen

Riskutjämning
allenast
av utgifter /Br
kontant ajukhjälp.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Särskild utjämning
vid
övergången.

De sakkunnig»- -

sant, att kassorna genom att upptaga denna verksamhet i större utsträckning
på grund av begränsningen av statsbidraget möjligen få bära en avsevärd del
av kostnaden. Skulle därför i framtiden behov yppa sig av en återförsäkring
i detta hänseende, torde det icke vara omöjligt att anordna densamma.

För säkring sinspektionen har visserligen förklarat sig anse, att dessa kostnader
kunde bliva mycket betungande för kassorna. Inspektionen har emellertid
ej ■— lika litet som andra som hörts över förslagen — förordat någon ändring
i utkastets ståndpunkt i detta hänseende.

Icke heller har jag ansett nödigt att, på sätt från visst håll ifrågasatts, anordna
en utjämning beträffande moderskapsförsäkringen. Sant är visserligen,
att därest kvinnornas antal i förhållande till sammanlagda antalet medlemmar
i en kassa är stort, utgifterna per medlem för sådant ändamål kunna vara
ganska betydande. Däremot torde växlingarna år från år icke vara stora, och
kassornas ekonomi kan alltså ej rubbas, därest de hålla tillräckliga premier.
Vid sådant förhållande och då en utjämning härutinnan skulle rätt avsevärt öka
arbetet i socialstyrelsen, har jag icke ansett mig böra föreslå en sådan.

I detta sammanhang må slutligen beröras frågan om särskilt statsbidrag för
underlättande av övergången till den nya ordningen. Denna fråga upptogs av
besparing skommittén, som härom yttrade:

»Då kommittéförslaget närmast är inriktat på att giva en väl ordnad ram
för utvecklingen av den fria sjukkasserörelsen, har kommittén icke ansett sig
böra föreslå några nya vare sig restriktioner eller prestationer i dessa avseenden.
Åtskillig olikhet kommer således till en början att stå kvar mellan sjukkassornas
bestämmelser inbördes, och det torde icke kunna undvikas, att dessa
olikheter komma att medföra vissa svårigheter, särskilt vid sammanslagningen
av lokala kassor och överflyttningen av medlemmar från sjukkassa på en ort
till sjukkassa på en annan.

Det vore därför önskvärt, om staten kunde lämna sjukkassor, vilka hava
mindre fördelaktigt försäkringsbestånd, något stöd vid övergången till det av
kommittén förordade systemet med lokala enhetskassor. Om kommitténs förslag
i fråga om olycksfallsförsäkringen genomföres, torde en tillgång yppa sig, vilken
synes kunna användas för detta ändamål. Genom riksförsäkringsanstalten
har nämligen samlats en s. k. premieutjämnings- och säkerhetsfond, vilken vid
1923 års utgång uppgick till i runt tal 4,037,500 kronor. Sedan dess torde
fonden hava nedgått, men det synes med säkerhet kunna antagas, att vid
den tid, då enligt kommitténs förslag riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall
upphöra, fonden kommer att visa ett avsevärt överskott över de utgifter, som
på grund av riksförsäkringsanstaltens försäkringsavtal möjligen drabba densamma.
Då de i riksförsäkringsanstalten försäkrade och sjukkassornas medlemmar
till stor del äro samma personer samt det ifrågavarande överskottet
härigenom synes på bästa sätt komma socialförsäkringen till godo, torde knappast
några invändningar med fog kunna riktas mot den sålunda föreslagna användningen.
»

I enahanda syfte hade i det av de sakkunniga utarbetade utkastet förutsatts,
att särskilt statsbidrag skulle beviljas i och för underlättande av övergången
till den nya organisationen. Angående användandet av dylikt statsbidrag innehöll
utkastet, att detsamma skulle för varje år fördelas på de statsunderstödda

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

185

sjukkassor, vilkas årliga betalningsrisk per medlem, beräknad efter den lägsta
för självförsörjande medlem tillåtna sjuklijälp, överstege den för samtliga registrerade
sjukkassor genomsnittliga, under enahanda förutsättningar uträknade
betalningsrisken, och skulle fördelningen ske i förhållande till antalet medlemmar
samt överskottets storlek. Bidraget skulle få användas allenast till
kassans sjukhjälps- och moderskapshjälpsverksamhet.

Att sådant understöd kan komma att behövas synes mig antagligt, ehuru
behovets storlek icke kan närmare beräknas, då det beror på en så oviss faktor
som i vad man till en början kassor med god eller med dålig ställning övervägande
ansluta sig till den nj''a organisationen. De av besparingskommittén
anvisade tillgångar, som skulle kunna användas för ändamålet, synas emellertid
i första hand böra komma den sociala olycksfallsförsäkringen till godo. Beviljande
av särskilda medel för nu ifrågavarande ändamål torde alltså vara erforderligt.

Den i de sakkunnigas förslag upptagna regeln om fördelning av nu ifrågavarande
statsbidrag lärer hava utarbetats under förutsättning att den i det
föregående närmare beskrivna utjämningen kassorna emellan komme att ske
efter ett system, baserat på återförsäkringspremier, differentierade ej blott efter
medlemmarnas understödsrätt utan även i viss mån efter deras sjuklighetsrisk.
Denna anordning skulle sålunda huvudsakligen innebära utjämning allenast av
varje kassas egna risker under en längre tidsperiod. Då alltså varje kassa skulle
betala efter den i sjukriskhänseende mer eller mindre fördelaktiga sammansättningen
av dess medlemsbestånd, komme detta att medföra, att i kassor med
dåligt medlemsbestånd högre avgifter finge upptagas såväl för den sjukhjälpstid
kassan hade att bära på eget ansvar som för den vilken omfattades av
utjämningen. Statsbidraget i fråga skulle tjäna till att lindra dessa avgifter.
Skulle däremot återförsäkringspremierna ej differentieras i vidare mån än beträffande
medlemmarnas understödsrätt, d. v. s. skulle utjämning av sjuklighetsriskerna
ske mellan de olika kassorna, komme för den del av kassornas utgifter,
som omfattas av utjämningen, något sådant statsbidrag ej att bliva
erforderligt. Ty samtliga kassors utgifter i sådant hänseende komme genom
utjämningen att bliva lika. Och det är huvudsakligen för de i utjämningen ingående
längre sjukdomsfallen, som den olikhet mellan de olika kassornas medlemsbestånd,
vartill man i första hand vid en differentiering har att taga hänsyn,
nämligen åldersfördelningen, inverkar i fördelaktig eller ofördelaktig riktning.
För s ä k rin g sin spek tionen har också framhållit, att med ett system, baserat
på — i stort sett -— enhetliga återförsäkringspremier, detta särskilda
statsbidrag ej behövde utgå.

Den hjälp, som de sämre sammansatta kassorna skulle behöva, komme i så
fall att i stället för av statsmedel gäldas av kassor med bättre medlemsbestånd.
Jag har redan förut nämnt, att vid utjämningen eu viss differentiering av återförsäkringspremierna
synts mig böra tillämpas. Vill man verka för en allmän
frivillig anslutning till den nya organisationen, torde det ej vara lämpligt
att gynna de svagare kassorna — vilka bäst äro i behov av statens stöd — på

Departe mentschefen.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

bekostnad av de bättre, vilka snarast kunna tänkas reda sig utan detsamma.
Komme någon större del av de statsunderstödda sjukkassorna att hava ett dylikt
sämre medlemsbestånd, kunde nämligen utjämningsförfarandet bliva
ganska betungande för de bättre kassorna, och det kunde befaras, att de av
denna anledning komme att ställa sig utanför. Det torde därför vara lämpligt,
att vid ett utjämningsförfarande, som sker efter ett system med mera enhetliga
premier, nu ifrågavarande statsbidrag användes för att i görligaste mån sätta
dessa bättre kassors återförsäkringspremier i relation till deras egna risker
d. v. s. bidraget skulle kompensera dem för det understöd de genom utjämningen
gåve åt de svagare kassorna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har åt ifrågavarande bestämmelse givits
en formulering, som möjliggör, att med vilket utjämningssystem man än använder
placera detta statsbidrag, där det behöves. På grund av den olika användningen
i olika fall har socialstyrelsen måst tillerkännas en friare prövningsrätt
vid anslagets fördelning.

Ett särskilt starkt stöd för beviljande av dylikt extra bidrag måste anses
ligga i kassornas skyldighet att under övergångstiden från andra kassor mottaga
sämre än normala risker. I anslutning till att denna skyldighet där var
begränsad till den lägsta sjukhjälpsklassen hade i utkastet föreslagits, att vid
understödets bestämmande hänsyn skulle tagas blott till utjämning beträffande
denna klass.

Häremot invände försäkringsinspektionen, att understödet i så fall ej komme
att utgå i förhållande till kassans behov.

Då jag frångått utkastets ståndpunkt i fråga om rätten till överflyttning
till statsunderstödd kassa under övergångstiden och förordat utsträckning av
denna rätt till att avse övergång icke blott till lägsta utan till närmast motsvarande
sjukhjälpsklass, blir tydligen — vilket ock påpekats av granskningsnämnden
— en konsekvens härav, att vid tilldelning av ifrågavarande understöd
hänsyn måste tagas till utgifterna för medlemmarna i alla klasser —- i
den mån tillgängliga medel förslå därtill. Detta skulle visserligen öka kostnaderna
för understödet men måste ur billighetssynpunkt. anses nära nog ofrånkomligt.
I enlighet härmed är det nu framlagda förslaget redigerat. Härmed
torde ock försäkringsinspektionens anmärkning förfalla.

För att giva en föreställning om storleken av de belopp, varom här kan
vara fråga, vill jag, trots osäkerheten i beräkningarna, nämna, att enligt gjorda
överslagsberäkningar — med avseende å vilka jag tillåter mig hänvisa till
förut åberopade särskilda P. M. angående verkställda kostnadsberäkningar
m. m. (Bilaga E) —• man torde kunna räkna med att ett årligt anslag av i genomsnitt
omkring 200,000 kronor under loppet av 10 år skall visa sig tillräckligt
för nu omförmälda ändamål. Ett något högre belopp kommer dock möjligen
att erfordras under de första åren och endast ett mindre under 10-årsperiodens
senare del. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att här ifrågavarande
anslagskrav, såsom av det anförda framgått, delvis och förmodligen
i väsentlig grad skulle betingas av det förhållandet, att de nuvarande sjuk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

187

kassorna i vissa orter till större eller mindre antal underläte att inordna sig i
<let statsunderstödda sjukkassesystemet. Men under sådana omständigheter kan
man räkna med ett mindre anslag till beredande av ordinarie statsbidrag åt de
statsunderstödda sjukkassorna, än som erfordras därest samtliga nu befintliga
registrerade sjukkassor ansluta sig till systemet. Om, såsom vid de verkställda
kostnadsberäkningarna skett, statsverkets kostnader för den nu föreslagna
reformen beräknats under sistnämnda förutsättning, böra dessa kostnader
alltså i verkligheten ställa sig lägre än de sålunda beräknade, för den händelse
särskilda medel för nyss antydda ändamål komma att visa sig behövliga.
Denna minskning i de ordinära kostnaderna bör mer än väl uppväga kostnaden
för nämnda ändamål.

De närmare bestämmelser, som kunna erfordras rörande anslagets fördelning,
torde det böra ankomma tillsynsmyndigheten att utfärda. Anslagets storlek för
varje särskilt år torde i anslutning till vad förut anförts böra bestämmas av
Kungl. Maj:t och riksdagen efter framställning av berörda myndighet.

F. Statens kostnader för den nya organisationen.

Kostnaderna sedan nyorganisationen trätt i kraft.

Innan jag övergår till att lämna en översikt över de sammanlagda kostnader,
som den föreslagna reformen skulle komma att medföra för staten, återstår
att nämna följande.

Det torde vara att förutse, att genomförandet av den tilltänkta nyorganisa- Ökning av
tionen av sjukkasseväsendet kommer att ställa vissa ökade krav på tillsynsmyndigheten.
I anseende till den genomgripande omgestaltning av sjukkasse- myndigheverksamheten.
som därmed måste följa och vilken givetvis bör försiggå under ten''
tillsynsmyndighetens ledning i stor utsträckning, och på grund även av den
jämförelsevis korta övergångstid, som är föreslagen, lärer därför en utökning
av myndighetens arbetskrafter bliva nödvändig under övergångsåren. Jag har
på grund härav ansett mig böra räkna med en ökad administrationskostnad av

70,000 kronor för år under sagda tid. Jag vill erinra, att denna kostnad måste
anses som obetydlig, särskilt i betraktande av att genomförandet av socialförsäkringskommitténs
förslag ansågs kräva ett helt nytt ämbetsverk.

Även efter omorganisationens slutförande torde tillsynsmyndighetens arbete
sannolikt komma att bliva mera omfattande än under nuvarande förhållanden.

Med hänsyn till den halvofficiella ställning, som de statsunderstödda kassorna
skulle få, och den av staten dem lämnade monopolställningen var på sin ort,
torde större krav än hittills komma att ställas på tillsynens kontinuitet och
effektivitet. Även riskutjämningen kommer att kräva i viss mån ökat arbete.

Å andra sidan kan det förväntas, att förvaltningen av kassorna genomsnittligt
kommer att förbättras, varigenom tillsynen blir enklare. Tillika bör beaktas,
att det antal kassor, med vilket socialstyrelsen har att stå i direkt förbindelse,

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Översikt
över statsverkets
kostnader
i
framtiden.

sannolikt kommer att väsentligt nedgå. I vilken utsträckning med hänsyn till
dessa i olika riktningar verkande omständigheter en permanent kostnadsökning
för statsverket kan bliva erforderlig, synes dock icke möjligt att bedöma, innan
någon erfarenhet vunnits beträffande de genom omorganisationen av sjukkasseväsendet
skapade förhållandena.

Till en närmare beräkning av merkostnadens belopp under instundande budgetår
återkommer jag vid ett senare tillfälle vid behandlingen av frågan om
anslag till socialst yreisens verksamhet.

Beträffande uppskattningen av statens kostnader måste det vidare förutskickas,
att en beräkning av de verkliga kostnaderna under ett visst år icke för
närvarande är möjlig att genomföra. Man måste utgå från vissa antaganden,
vilka alltså måste hållas i minnet, då man bedömer kostnadssiffrorna.

De omständigheter av oviss beskaffenhet som här spela in äro framför allt
osäkerheten dels om det antal sjukkassemedlemmar, som komma att gå över
till den nya organisationen, dels om den omfattning som den sjukvårdande
verksamheten kommer att få i de statsunderstödda kassorna. Härtill kommer
för framtiden den kalkyl, som redan under nuvarande förhållanden göres,
angående den sannolika tillväxten av medlemsantalet.

I båda förstnämnda hänseenden är det tydligen endast möjligt att komma
till ett slags maximum, nämligen om man utgår från att alla nuvarande sjukkassemedlemmar
omedelbart gå över och att alla sjukkassor bereda läkar- och
sjukvård i full utsträckning. Osannolikheten av förstnämnda antagande uppväges
vid kostnadsberäkningen beträffande de närmaste åren delvis av den
omständigheten att då skola utgå bidrag enligt de hittillsvarande bestämmelserna
till de kassor, som ej anslutit sig till den nya organisationen. Beträffande
läkar- och sjukvård får emellertid en uppfyllelse av nyssnämnda antagande
anses för den närmare framtiden absolut utesluten, varför det torde vara lämpligast
att räkna med ett från utgångspunkt från nuvarande förhållanden uppskattat
sannolikhetstal.

Vidare må framhållas, att jag icke anser lämpligt att här ingå på detaljer,
liksom ej heller på frågan, i vad mån kostnaderna kunna ökas eller minskas
genom modifikationer i olika riktningar beträffande berörda grunder. I dessa
hänseenden tillåter jag mig att hänvisa till den särskilda, förut åberopade utredning
i ärendet, som återfinnes i Bilaga E.

Slutligen må understrykas, att de följande kostnadssiffrorna även i andra hänseenden
än i fråga om de försäkrades antal, såsom beträffande sjukligheten
in. in., måst härledas från de för närvarande inom sjukkasseväsendet rådande
förhållandena. I den mån dessa förhållanden undergå förändring i samband
med sjukkasserörelsens utveckling, komma givetvis även kostnaderna för statsverket
att ändras, detta dock på ett sätt, som icke kan på förhand bedömas.
Man torde i sistberörda avseende icke kunna säga mera, än att kostnadssiffrorna
i det stora hela komma att variera jämnlöpande med antalet försäkrade.

I fråga om medlemsbeståndet har det ansetts lämpligt att utgå från ställ -

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

189

ningen vid 1924 års slut, den sista tidpunkt från vilken noggrannare siffror
föreligga. Det bör dock bemärkas, att medlemsantalet i kassorna sedan dess
ökats, dock ovisst huru mjmket.

Medlemsbeståndets storlek är naturligtvis av särskild betydelse i fråga om
statsverkets utgift till den del, som avser statsbidrag i förhållande till sjukkassas
medlemsantal, alltså det s. k. medlemsbidraget. Då detta bidrag föreslagits
skola utgå med 3 kronor per år och medlem och antalet i de registrerade
sjukkassorna sjukförsäkrade personer — frånsett de s. k. fortsättningkassornas
medlemmar; med s. k. flermedlemmar behöver man enligt det nya systemet ej
räkna — vid 1924 års slut lärer kunna uppskattas till 722,000, kan förevarande
statsutgift under förut gjorda antagande alltså beräknas till 2,166,000
kronor årligen.

För erhållande av den kostnad, vilken betingas av sjukdag sbidrag et, erfordras
kännedom om det antal sjukdagar, som komma på var och en sjukförsäkrad
i genomsnitt under loppet av ett år inom sjukkassornas sammanlagda
medlemsbestånd, eller alltså bland förutnämnda antal av 772,000 personer.
Enligt de verkställda utredningar, som återfinnas i Bilaga E, torde berörda
genomsnittliga sjukdagsantal eller sjuktal utgöra 10.17. Med utgående härifrån
kommer man till en kostnadssiffra av i runt tal 3,671,000 kronor årligen.

Ifrågavarande bidrag hänför sig till den föreslagna obligatoriska sjukhjälpstiden
av 3 år. Bland sjukdagarna äro jämlikt förslagets bestämmelser icke
sådana inbegripna, som äro en följd av olycksfall i arbete, men väl de dagar,
då varaktig arbetsoförmåga, uppkommen genom sjukdom, är för handen.

I den mån sjukhjälpstiden inom vissa sjukkassor kommer att utsträckas utöver
de obligatoriska 3 åren, ökas därigenom kostnadsbeloppet. Att på förhand
bedöma huru förhållandena i detta hänseende kunna komma att gestalta
sig är icke möjligt. Sannolikt synes dock, att en dylik utökning av sjukhjälpstiden
tillsvidare skall bliva jämförelsevis sällan förekommande. För den närmaste
tiden efter omorganisationens genomförande torde man därför näppeligen
behöva räkna med en mera avsevärd kostnadsökning av här antytt slag. I omförmälda
Bilaga E har man i sådant hänseende kommit till ett årligt belopp
av 200,000 kronor, varmed alltså nyssnämnda kostnadssiffra för sjukdagsbidraget
bör höjas. Därest för alla de 722,000 medlemmarna sjukhjälpstiden bleve
obegränsad, skulle samma kostnadssiffra ökas med ungefär 1.2 miljoner årligen.

Betydligt vanskligare ställer sig en uppskattning av bidraget till understödjande
av sjukkassornas sjukvårdande verksamhet. Förhållandet är nämligen,
att sjukkassornas utgifter för här ifrågavarande ändamål kunna i hög
grad växla, beroende på arten och omfattningen av de meddelade sjukvårdsförmånerna,
i fråga varom något tvång icke skulle råda utan prestationerna
kunna varieras inom tämligen vida gränser, efter var och en kassas eget gottfinnande.
Kostnaderna för olika slag av sjukvård kunna dessutom ställa sig
ganska olika å skilda orter. Därtill kommer så även, att meddelande av
sjukvård skulle vara en frivillig sak, som därför kan tänkas förekomma mer
■eller mindre allmänt inom sjukkassorna.

190

Kungl. May.ts proposition nr 117.

Skulle man utgå från att de statsunderstödda sjukkassorna över lag kommaatt
införliva de sjukvårdande uppgifterna med sin verksamhet och detta i en
utsträckning som motsvarade behovet, torde man få räkna med, att för varje
sjukkassa skulle komma att tagas i anspråk hela det maximum, som i förslaget
uppställts för förevarande del av statsbidraget, eller 3 kronor per år och
medlem. Under denna förutsättning skulle man tydligen komma till en årlig
kostnad för statsverket av 2,166,000 kronor.

Med all säkerhet kommer dock den verkliga kostnaden under den närmare
framtiden efter reformens genomförande att högst väsentligt understiga den sålunda
uträknade. Därvidlag kommer i betraktande dels den omständigheten, att
den sjukvårdande sidan av sjukkasseverksamheten för närvarande, såsom jag i
det föregående framhållit, i mycket ringa utsträckning beaktats av sjukkassorna,
dels även de svårigheter som; mångenstädes torde möta att nyorganisera denna
verksamhet.

Man torde därför sannolikt komma sanningen närmast, om man räknar med
att under den närmaste framtiden statens sjukvårdsbidrag kommer att utgå
huvudsakligen till de sjukkassor, vilka redan nu meddela sjukvård under en
eller annan form, dock med viss omedelbar ökning, särskilt i de större städerna.
Under antagande att så blir fallet, och under förutsättning därjämte,
att var och en av dessa kassor erhåller sådant bidrag till högsta möjliga
belopp — något som dock icke alltid torde bliva fallet — reduceras den anförda
kostnadssiffran, om man beräknar antalet medlemmar inom avsedda kassor
till i runt tal 200,000, till ett belopp av 600,000 kronor årligen.

Även beträffande det statsbidrag, som är avsett att utgå till stödjande av
de statsunderstödda sjukkassornas moder skaps för säkring sv erksamhett möta vissa
svårigheter att prestera en noggrannare kostnadsberäkning. Dessa svårigheter
betingas särskilt av den omständigheten, att statsbidrag av omförinälda slag
icke skulle utgå för moderskapshjälp i penningar, som meddelats kvinnlig
sjukkassemedlen, vilken samtidigt är berättigad till moderskapsunderstöd av allmänna
medel på grund av att hon genom arbetarskyddslagens bestämmelser
hindras från sysselsättning inom industriellt yrke. I vilken utsträckning sistnämnda
kategori av kvinnor är representerad inom det nuvarande kvinnliga
beståndet av sjukkassemedlemmar, känner man sålunda icke med säkerhet. Med
ledning av föreliggande uppgifter angående sjukkassemedlemmamas fördelning
på yrken har jag emellertid ansett mig kunna räkna med att detta antal är omkring
35,000.

En annan till storleken icke närmare känd faktor, som inverkar på kostnadskalkylen
i detta fall, är understödstiden, vilken enligt förslaget skall vara
minst 42 och högst 56 dagar.

Med utgående från att understödstiden genomgående kommer att vara 56
dagar samt — med ledning av därutinnan gjorda undersökningar — att moderskapsfrekvensen
bland de försäkrade utgör 0,054, kommer man da till en årlig
utgift för statsverket av 364,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

191

I fråga om moderskapsförsäkringen tillkommer den kostnad, som skulle avse
att till hälften täcka sjukkassornas utgifter för barnmorskehjälp enligt gällande
taxa. Även i detta fall har man att röra sig med vissa osäkra faktorer.
Meddelande av barnmorskehjälp skulle sålunda enligt förslaget vara en frivillig
prestation för sjukkassorna och torde på grund härav näppeligen bliva allmänt
förekommande. Dessutom lära taxepriserna för sådan hjälp vara något
olika på olika orter. Man torde emellertid vara på den säkra sidan, om man
antager kostnaden per fall utgöra 20 kronor och på samma gång räknar med
att barnmorskehjälp kommer att meddelas av samtliga sjukkassor. Statens
andel i sjukkassornas utgifter av förevarande slag befinnas under berörda förutsättningar
uppgå till 149,000 kronor om året.

Den särskilda kostnad, som skulle uppstå för statsverket, i händelse vissa Extra med
sjukkassor under medverkan från respektive kommuner komma att utsträcka
sjukhjälpstiden i det obegränsade, på sätt i det föregående är sagt, därigenom med kommunatt
då ett särskilt statsbidrag med 50 öre per år och medlem, som tillförsäkrats bidrag*
utsträckt sjukhjälp under berörda förhållanden, skulle komma att utgå, är givetvis
svår att beräkna, då det icke kan med tillräcklig säkerhet bedömas, i vilken
omfattning en anordning av antytt slag kan bliva förekommande. Med all
sannolikhet torde dylika fall under den närmaste framtiden icke bliva vanliga.

En uppskattning av den sannolika omfattningen därav under den närmare framtiden
har givit vid handen, att årskostnaden torde kunna uppskattas till

60,000 kronor.

Jag har i anslutning till vad tidigare anförts icke ansett mig i detta sammanhang
böra räkna med särskilda kostnader för staten till kompenserande av den
reduktion i sjukkassornas återförsäkringspremier i och för utjämning av sjukhjälpsriskerna
vid långvariga sjukdomsfall, som skulle uppstå därigenom att
dessa premier möjligen komma att överstiga statsbidragens belopp. De fall,
där sådant kan tänkas förekomma, torde nämligen kunna antagas bliva mycket
sällsynta och de eventuella kostnaderna på grund därav utan praktisk betydelse.

Enligt vad jag nyss förut anfört torde man däremot höra räkna med en utgift
för statsverket för beredande av särskilda statsbidrag åt vissa sjukkassor
till underlättande av övergången till den nya ordningen jämlikt punkt 27 av författningsförslaget,
vartill, såsom jag förut nämnt, torde få beräknas ett kostnadsbelopp
för år tillsvidare under högst 10 år av omkring 200,000 kronor. Av
förut anförda skäl bör detta belopp dock icke medtagas i en sammanställning av
kostnaderna.

Efterföljande tablå, som jag till sist vill meddela, innehåller en sammanställning
av övriga i det föregående anförda kostnadssiffror, ävensom till jämförelse
de motsvarande siffror, vilka äro upptagna i förslaget till riksstat för
budgetåret 1926—1927, med sannolik uppdelning på olika bidragsposter, jämte
den beräknade utgiftsökningen.

192

Kung!. Maj:ts proposition nr 117.

Uppskattning
av kostnaderna
enligt
nuvarande
grunder
f ör bidrag
till
sjufckasseväsendets
befrämjande.

Socialstyrel sen.

Ungefärlig uppskattning av statens utgifter för sjukkasse verksamheten.

Beräknade utgifter för statsverket under förut gjorda antagayiden i fråga om
medlemsantalet m. m. och under förutsättning att villkoren för statsbidrag i
framtiden bliva de i föreliggande förslag bestämda.

Medlemsbidrag............

Extra medlemsbidrag........

Sjukdagsbidrag...........

Bidrag till moderskapsförsäkring . . .

Bidrag till läkarvård........

Bidrag till läkemedel........

Ökade administrationskostnader (max.) .

Nuvarande
utgifter1
kr.

. 1,600,000

. . 1,400,000

. . 170,000

. . 52,000 (

. . 18,000 |

Uppskattade

utgifter

kr.

2,166,000

60,000

3,871,000

513.000

600.000

70,000

Utgifts-

ökning

kr.

566.000
60,000

2,471,000

343.000

530.000

70,000

Summa 3,240,000

7,280,000

4.040,000

Kostnaderna för nästkommande budgetår.

Förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande har för vart och ett av
budgetåren 1923—1924, 1924—1925 och 1925—1926 i riksstaten uppförts med
ett belopp av 2,470,000 kronor. Nettoutgifterna från anslaget hava för budgetåret
1924—1925 enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning uppgått till
2,469,637 kronor.

Beträffande anslagsbehovet för ifrågavarande ändamål under budgetåret 1926
-—1927 har socialstyrelsen i skrivelse den 5 september 1925 framlagt beräkningar.
Styrelsen har därvid till en början erinrat att anslaget, som för år
1922 varit upptaget med 2,800,000 kronor, ansetts kunna för därefter följande
budgetår nedsättas med hänsyn till den ekonomiska depressionens beräknade
verkningar med avseende å sjukkassornas medlemsantal. Styrelsen bär härefter
anfört följande:

Det hade emellertid visat sig, att sjukkasseverksamheten förmått snabbare
övervinna depressionens verkningar än vad tidigare antagits. Medan sålunda
antalet sjukkassemedlemmar gått icke obetydligt tillbaka under år 1921 och under
år 1922 förblivit stationärt, hade redan med år 1923 inträtt en vändning till
det bättre, och från denna tidpunkt syntes rörelsen åter befinna sig i en jämförelsevis
kraftig utveckling.

På ansökningar för år 1924, vilka ansökningar grundade sig på medlemsantalet
den 31 december 1923 och kassornas sjukhjälpsverksamhet under sistnämnda
år, hade styrelsen till den 5 september 1925 utanordnat kronor
2,525,904: 24. Lades härtill eventuellt statsbidrag för en större sjukkassa, vars
ansökan ännu icke slutligt prövats av styrelsen, komme man till en totalsumma
för 1924 års undersökningar av kronor 2,669,2 97 : 49.

Enligt verkställd approximativ beräkning representerade 1925 års statsbidragsansökningar
ett sammanlagt belopp av kronor 2,835,060 : 86, d. v. s. de
överstege 1924 års med kronor 165,763: 37 (6.21 %). Under antagande av att utvecklingen
komme att fortgå i samma tempo även under åren 1926 och 1927
och under antagande vidare av normal sjuklighet, kunde anslagsbehovet för år
1926 beräknas till kronor 3,011,119 och för år 1927 till kronor 3,198,109.

1 Uppdelningen approximativ.

Kringi. Maj:ts proposition nr 117.

193

Under budgetåret 1926—1927 skulle enligt hittills följd praxis utbetalas två
tredjedelar av ansökningsbeloppet för år 1926 och en tredjedel av ansökningsbeloppet
för år 1927. Det för budgetåret 1926—1927 behövliga anslaget kunde
därför beräknas till kronor 3,073,449 eller i runt tal kronor 3,070,000.

Hot socialstyrelsens beräkningar av anslagsbehovet till sjukkasseväsendets
befrämjande för nästkommande budgetår, vilka äro uppgjorda under förutsättning
av oförändrade grunder för anslagets disposition, har jag intet att erinra.
I enlighet med dessa beräkningar blev anslaget i statsverkspropositionen till
innevarande års riksdag preliminärt uppskattat till 3,070,000 kronor, då nämligen
den ifrågasatta förhöjningen av statsbidragen till sjukkassorna antogs
knappast komma att göra sig märkbar under tiden före den 1 juli 1927.

Det extra förslagsanslaget för understödjande av sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd, har i riksstaten för vart och ett av de tre senaste budgetåren
varit uppfört med 170,000 kronor. Nettobelastningen å anslaget utgjorde
för budgetåret 1924—1925 enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning
141,608 kronor.

I skrivelse den 5 september 1925 har socialstyrelsen föreslagit, att anslag för
ändamålet måtte för nästkommande budgetår äskas med oförändrat belopp

170,000 kronor.

Enligt vad i början av november 1925 meddelats från socialstyrelsen hade
vid nämnda tidpunkt av anslaget för innevarande budgetår disponerats ett
belopp av i Tunt tal 159,000 kronor. Med hänsyn till denna belastningssiffra
och i betraktande av vad förut anförts beträffande ökningen av sjukkassornas
medlemsantal finner jag anslaget — med oförändrade grunder för användningen
— böra för nästkommande budgetår upptagas till det av socialstyrelsen föreslagna
beloppet 170,000 kronor, till vilket belopp anslaget jämväl preliminärt
beräknats i riksstaten.

Enligt vad förut anförts är föreliggande organisationsförslag avsett att träda
i kraft den 1 januari 1927, vilket innebär, att först för tid från och med nämnda
dag bidrag skall kunna utgå enligt de nya grunderna. För sjukkassornas verksamhet
under tid dessförinnan, d. v. s. även den tid som avses med vad socialstyrelsen
betecknar såsom t. o. m. »1927 års ansökningar», skall bidrag utgå efter
de nu gällande grunderna. Samma grunder skola enligt övergångsbestämmelserna
rörande det nya systemet i vissa fall gälla även för verksamhet efter den
1 januari 1927, framför allt för kassor som icke övergått till detta system.

Enligt de allmänna reglerna skall statsbidrag, beräknat efter sjukkassornas
verksamhet under år 1927, utbetalas först under år 1928. Med denna regel skulle
alltså i intet fall bidrag enligt de nya grunderna komma att utgå under nästkommande
budgetår.

Emellertid har, såsom jämväl förut omförmälts, av viss anledning ansetts,
att under de närmaste åren bidrag enligt de nya grunderna borde till de kassor,
som så önskade, kunna utbetalas kvartalsvis i efterskott. Enligt denna bestämmelse
skall alltså under budgetåret 1926——1927 kunna komma ifråga att utanordna
statsbidrag enligt de nya grunderna för första kvartalet 1927.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117.)

Departe mentschefen.

Uppskattning
av kostnaderna
enligt
nuvarande
grunder
för understödjande
av
sjukkassor,
som meddela
moderskapsunderstöd.

Departe mentschefen.

Nyorganisationens
inverkan
på
kostnaderna.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

De kassor som redan under sistnämnda kvartal kunna börja verksamhet såsom
statsunderstödda och önska begagna sig av förmånen av kvartalsersättning,
torde dock bliva högst fåtaliga, och den verksamhet, efter vilken bidraget
för denna tid skall beräknas, blir säkert obetydlig. Vid sådant förhållande
torde det icke vara erforderligt att för detta budgetår begära särskilt eller
förhöjt anslag för detta ändamål, utan det torde vara tillräckligt att det bestämmes,
att det efter de gamla grunderna beräknade bidraget må, i den mån så
befinnes erforderligt, användas till utgivande av bidrag enligt nu föreslagna
nya bestämmelser. Då i de ifrågasatta bestämmelserna ingå övergångsstadganden,
som uttömmande reglera frågan i vad mån 1920 års kungörelse skall
tillämpas för tid efter den 1 januari 1927, torde det vara tillfyllest att beträffande
anslagets användande i fråga om bidragsansökningar, som avse verksamhet
efter nämnda dag, hänvisa till de nya bestämmelserna.

Då för framtiden en uppdelning med ett särskilt anslag till bidrag till moderskapsförsäkringens
understödjande icke lärer bliva lämplig, synes från förstnämnda
anslag få utgå bidrag även i vad avser nämnda försäkring, såvitt angår
understöd, som utbetalas i enlighet med de nya grunderna.

Depai’tementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen uppläser härefter det förut omförmälda
förslaget till bestämmelser, avsedda att enligt den föreslagna nyorganisationen
i huvudsak ligga till grund för statsbidragens utgående, av den lydelse Bilaga A
vid detta protokoll utvisar.

Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att

dels under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och
inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, höja det ordinarie
förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande, nu

2,470,000 kronor, med 600,000 kronor till . . kronor 3,070,000;

dels medgiva, att för användningen av nämnda anslag skola
i fråga om bidragsansökningar, som avse verksamhet efter den
1 januari 1927, gälla ändrade grunder i huvudsaklig överensstämmelse
med det upplästa förslaget;

dels ock under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk
och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, för understödjande
av sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd,
för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra förslagsanslag
av ............................ kronor 170,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

195

Bilaga A.

F ordlag

till

bestämmelser angående statsbidrag åt registrerade sjukkassor.

I. Antagande till statsunderstödd sjukkassa och återkallande av sådant

antagande.

1. Till erhållande av statsunderstöd må registrerad sjukkassa antagas av Antagande

tillsynsmyndigheten för sådana kassor. Kassa som sålunda antagits benäm- understödd
nes i det följande statsunderstödd sjukkassa. sjukkassa.

Till erhållande av statsunderstöd må antagas allenast sjukkassa, som i sina
stadgar har bestämmelser i överensstämmelse med vad nedan under II—IV
föreskrives.

Antagande sker för visst eller vissa bestämda områden. Utövar kassan verksamhet
i underavdelningar, skall för varje underavdelning särskilt område vara
bestämt. För verksamhet inom samma område må allenast en sjukkassa antagas.

2. Åsidosätter statsunderstödd sjukkassa någon i lagen om sjukkassor eller
i dess stadgar given eller av tillsynsmyndigheten med stöd av lag, stadgar eller
dessa bestämmelser meddelad föreskrift, eller vidtager kassan ändring i sina
stadgar, varigenom dessa komma att stå i strid mot här nedan under II—IV
meddelade föreskrifter, skall tillsynsmyndigheten äga förelägga kassan att inom
skälig, i föreläggandet angiven tid vidtaga rättelse, vid äventyr att antagandet
eljest återkallas. Ställer kassan sig ej sådant föreläggande till efterrättelse, må
antagandet återkallas att upphöra inom viss tid, minst tre månader från det
beslutet om återkallelse blev kassan delgivet.

Antagandet må ock återkallas att upphöra inom tid som nyss sagts, därest
kassan uppsåtligen eller av vårdslöshet till tillsynsmyndigheten lämnar oriktiga
uppgifter om förhållanden, som kunna inverka på kassans rätt till statsbidrag.

Ändå att skäl för återkallande av antagandet ej föreligga, må tillsynsmyndigheten
företaga sådana ändringar i det område för vilket kassa antagits till
statsunderstödd, som betingas av sjukkasserörelsens utveckling. Sådana ändringar
må dock ej företagas, som kunna antagas bliva betungande för kassans
medlemmar.

3. Tillsynsmyndigheten må såsom villkor för sjukkassas antagande eller bi- Ändringar
behållande såsom statsunderstödd föreskriva kassan att vidtaga sådana änd- vlrksamhets
ringar i stadgarnas bestämmelser om kassans verksamhetsområde, att detsam- område.
ma kommer att sammanfalla med det eller de områden, för vilka kassan är antagen
till statsunderstödd.

Återkallande

av antagande.

196

Kungi. Maj:ts proposition nr 117.

Inträde i
statsunderstödd
sjukkassa.

Uteslutning
ur statsunderstödd

sjukkassa.

Överflyttning
av sjukförsäkring.

II. Inträde i och avgång ur statsunderstödd sjukkassa.

4. Rätt till inträde i statsunderstödd sjukkassa skall tillkomma varje inom
kassans verksamhetsområde mantalsskriven person i åldern 15—45 år, som ej
vid tiden för inträdesansökningen lider av sjukdom eller är av kroppsbeskaffenhet,
som medför eller kan väntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan.
Dock må i kassans stadgar föreskrivas särskilda villkor för inträde
i klass med högre sjukhjälp i penningar än en krona om dagen.

Till medlem må ej, där sådant icke föranledes av här nedan i punkt 6 meddelade
stadganden om överflyttning, antagas någon som ej är mantalsskriven
inom kassans verksamhetsområde, ej heller person över 50 års ålder. Dock må
efter tillsynsmyndighetens prövning och på av tillsynsmyndigheten fastställda
villkor rätt till inträde tillerkännas även personer över 50 års ålder.

Rätt till inträde i statsunderstödd sjukkassa skall ock, där överenskommelse
i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet eller sjukkasseorganisation
och godkänts av tillsynsmyndigheten, utan hinder av ovan stadgade inskränkningar
tillkomma i överenskommelsen avsedd person.

5. I statsunderstödd sjukkassas stadgar må ej intagas uteslutningsgrund,
som strider mot grunderna för de i punkt 4 intagna stadganden. Ej heller må
i vidare mån än som följer av vad i punkt 6 sägs medlem uteslutas på den
grund att han ej längre är mantalsskriven inom kassans verksamhetsområde.

6. Kommer medlem i viss statsunderstödd sjukkassa genom flyttning eller
på grund av förändring i denna eller annan sjukkassas verksamhetsområde att
bliva mantalsskriven inom verksamhetsområdet för annan statsunderstödd sjukkassa,
äge han ej rätt att kvarstå i den förstnämnda kassan, men skall han äga
på sätt nedan sägs utan kostnad bliva överflyttad till närmast motsvarande
sjukhjälpsklass i den sist avsedda kassan.

Vidtager ej sjukkassemedlem som i nästföregående stycke avses själv erforderliga
åtgärder för överflyttningen, skall den kassa, varifrån han bör överflyttas,
omedelbart efter det kassan erhållit kännedom om förhållande som bör
medföra sådan åtgärd i rekommenderat brev under medlemmens sista kända
adress underrätta honom om vad han för sådan överflyttning har att iakttaga
samt om påföljden för underlåtenhet därutinnan.

Medlem som erhållit sådant meddelande skall äga att före utgången av månaden
näst efter den, under vilken meddelandet erhållits, hos den nya kassan
anmäla sig till överflyttning. Vid utgången av nämnda tid skall medlemskapet
i den förra kassan anses hava upphört och, därest föreskriven anmälan skett,
överflyttning till den senare kassan anses hava ägt rum. Var medlemmen vid
den tid, då enligt vad sålunda stadgats överflyttning skulle anses hava skett, på
grund av redan inträffad sjukdom eller barnsbörd berättigad till sjukhjälp eller
inoderskapshjälp, skall överflyttningen, därest annat ej överenskommes mellan
kassorna, anses hava skett först vid utgången av den månad, under vilken
löpande sjukhjälps- eller moderskapshjälpstid gått till ända.

Vad i punkt 4 stadgas skall ej utgöra hinder för att, därest båda kassorna
och medlemmen äro därom ense, överflyttning som skall ske i anledning av

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117.

197

medlems flyttning må äga rum. så snart medlemmen blivit kyrkobokförd inom
den nya kassans verksamhetsområde.

Antages, i samband med att statsunderstödd sjukkassa upphör med sin verksamhet,
annan sjukkassa till statsunderstödd för verka,mhet inom den förstnämnda
kassans verksamhetsområde eller del därav, skall enahanda rätt till
överflyttning som ovan sagts tillkomma medlem i den första kassan, som är
mantalsskriv en inom den nj a kassans verksamhetsområde, dock endast där han
inom tre månader från kassans antagande anmäler sig till överflyttning.

_ Intm den 1 januari 1930 skall rätt till överflyttning till statsunderstödd
sjukkassa pa enahanda villkor tillkomma medlemmar i varje registrerad sjukkassa
som upphör med sin verksamhet, därvid tid för anmälan om inträde som
i tredje stjcket av denna punkt sägs skall räknas från det sistnämnda kassa
enses upplöst. Intill samma dag skola medlemmar i registrerad sjukkassa vilka
aro mantalsskrivna utom denna kassas verksamhetsområde äga rätt till överflyttning
till statsunderstödd sjukkassa.

7. År medlem som överflyttas tillförsäkrad jämväl begravningshjälp i den Överflyttförra
kassan och meddelas sådan hjälp även av den senare kassan, skall med- nin9
lemmen, där hinder ej möter för överflyttning av premiereserv på sätt nedan ^jälpsförsägs,
vara berättigad att från samma tidpunkt, som gäller beträffande över- säkring.
flyttning av sjukförsäkring, jämväl för begravningshjälpsförsäkringen överflyttas
till samma klass eller, om sådan klass ej finnes, närmast lägre klass i den

nya kassan. Sker dylik överflyttning, skall den förra kassan vara pliktig att
omedelbart till den senare kassan överlämna premiereserven för utfästelsen vid
tiden för överflyttningen, beräknad enligt grunder som bestämmas av tillsynsmyndigheten,
eller så stor del av nämnda premiereserv, som svarar mot det
lägre begravningshjälpsbelopp han i den nya kassan tillförsäkrar sig. Meddelar
ej den nya kassan begravningshjälp till samma belopp som han i den förut\
arande kassan tillförsäkrat sig, eller möter hinder för överflyttning av premieleserv
på sätt ovan sagts, vare medlemmen berättigad att för begravningshjälpen
kvarstå i sistnämnda kassa.

8. Statsunderstödd sjukkassa skall vara pliktig att på anmodan biträda Biträde »ned
annan sådan sjukkassa med nödig sjukkontroll över sjuk medlem, vilken vistas sjukkontroll.
inom den förstnämnda kassans verksamhetsområde.

9. Söker sjukkassa, som registrerats före den 1 januari 1927, att bliva Undantagsantagen
till statsunderstödd, skall den omständigheten att bestämmelser som t>ostäm •

i * 411 p I QpW*

i överensstämmelse med föreskrift i punkt 6 intagits i stadgarna, på grund av
stadgandet i 57 § första stycket i lagen om sjukkassor ej äga tillämpning å
dem som vid tiden för ansökningen voro medlemmar i kassan icke utgöra hinder
för kassans antagande till statsunderstödd. III.

III. Understöd, som meddelas av statsunderstödd sjukkassa.

10. statsunderstödd sjukkassa skall vara skyldig att, där ej annat föranle- Sjukhjälp.
des av bestämmelserna i 15 § 2 mom. samt 18 § andra och tredje styckena i

lagen om sjukkassor, meddela sjukhjälp vid sjukdom, som föranleder väsentlig

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Sjukhjälp
vid invaliditet.

Sjukhjälp
vid olycksfall
i arbete.

Moderskaps

hjälp.

nedsättning av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares
föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete.

Sjukhjälp i penningar må ej vara bestämd till lägre belopp än en krona för
dag.

I stadgarna må såsom villkor för sjukhjälpens utbetalande föreskrivas, att den
sjuke skall vara skyldig att söka läkare, om kassan så påfordrar, samt att underkasta
sig av kassan bekostad vård och föreskrift av läkare. I stadgarna må
ock föreskrivas, ej mindre att, om enligt läkares intyg det för sjukdomens lyckliga
utgång eller för sjukdomstidens förkortande är av betydelse, att den sjuke
vårdas på sjukvårdsanstalt, den sjuke skall vara skyldig underkasta sig sådan
vård, för så vitt kassan kan bereda plats på en för vården lämplig anstalt, än
även att när sådan vård beredes, kassan må äga att minska sjukhjälpen i penningar
med belopp, motsvarande kassans kostnader för vården, däri inbegripna
kostnaderna för den sjukes transport till sjukvårdsanstalten. Har den sjuke
familj eller andra, som äro för sitt uppehälle av honom väsentligen beroende,
må dock högst hälften av den kontanta sjukhjälpen på detta sätt avdragas.

Sjukhjälpstiden må ej vara i vidare mån begränsad än

a) att sjukhjälp i penningar ej utgår för ins juknandedagen;

b) att där i följd av en sjukdom ensam eller i förening med annan, som inträffat
medan i följd av den föregående väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
ännu förefanns, sjukhjälp utgått i sammanlagt tre år, vidare sjukhjälp ej
utgår för nämnda sjukdomar; samt

c) att, därest anmälan om sjukdomsfallet föreskrivits såsom villkor för erhållande
av sjukhjälp, sjukhjälpstiden räknas från och med den dag, då sådan
anmälan skett.

I statsunderstödd sjukkassa skall finnas tillfälle för medlem att tillförsäkra
sig sjukhjälp, bestående av allenast sjukpenning om en krona för dag under
en på sätt ovan under b) sagts begränsad sjukhjälpstid.

Den dagliga sjukpenningen skall vara bestämd i hela krontal samt i hela
krontal ökade med 50 öre.

11. Med sjukdom skall i de hänseenden som avses i dessa bestämmelser vara
likställd av sjukdom föranledd varaktig oförmåga till arbete; och må ej föreskrivas
inskränkning i rätten till sjukhjälp på grund av att den sjuke må vara
berättigad till pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

12. Sjukhjälp må för sjukdom eller oförmåga till arbete, som den sjuke
. ådragit sig under sådana omständigheter, att ersättning därför utgår enligt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete, utgivas med högst det belopp, för
dag räknat, varmed den sjukpenning han från sjukkassan tillförsäkrat sig
överstiger den ersättning, för dag räknat, som han jämlikt nämnda lag åtnjuter.

13. Statsunderstödd sjukkassa skall med de inskränkningar varom nedan
sägs till medlem som tillförsäkrats sjukhjälp, bestående av minst daglig sjukpenning
om en krona eller vård å sjukhus, meddela moderskapshjälp med minst
en krona om dagen eller vård å förlossningsanstalt under minst fyrtiotvå
dagar vid varje barnsbörd, därav högst fjorton dagar före barnsbörden. Mo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

199

derskapshjälp må ej utgivas till kvinna, som ej omedelbart före barnsbörden
varit sjukhjälpsförsäkrad medlem av registrerad sjukkassa under oavbrutet
minst tvåhundra sjuttio dagar, och ej heller för längre tid än femtiosex dagar,
därav högst fyrtiotvå dagar efter barnsbörden, eller för tid då kvinnan utövat
förvärvsarbete.

Har kvinnan åtnjutit moderskapsunderstöd av allmänna medel eller sjukhjälp
från kassan, må moderskapshjälp utgivas med högst det belopp, för dag räknat,
varmed den dagliga moderskapshjälp hon tillförsäkrat sig från kassan
överstigit vad i sådant understöd eller sjukhjälp för dag räknat utgår.

14. Ej må såsom villkor för medlemskap i sjukkassa stadgas, att medlemmen
skall vara begravningshjälpsförsäkrad hos kassan eller hos annan sjukkassa
eller hos understödsförening.

15. Begravningshjälp, som meddelas av statsunderstödd sjukkassa, skall vara
bestämd i hela hundratal kronor. Vad sålunda stadgats gäller dock icke beträffande
utfästelse, som innebär övertagande av en av annan sjukkassa meddelad
utfästelse.

16. Söker sjukkassa, som registrerats före den 1 januari 1927, antagande till
statsunderstödd, skall den omständigheten att bestämmelser, vilka i överensstämmelse
med föreskrifterna i punkterna 10—13 och 15 intagits i kassans
stadgar, enligt stadgarna ej äga tillämpning vid sjukdom eller barnsbörd som
inträffat före ansökningens ingivande eller å begravningshjälp som utfästs
dessförinnan, ej utgöra hinder för kassans antagande.

Begrav ningshjälp.

Begrav ningshjälps belopp.

Undantags bestäm melser.

IV. Särskilda bestämmelser.

17. Erhåller statsunderstödd sjukkassa föreläggande som i punkt 2 sägs, Skyldighet

skall det åligga kassans styrelse att omedelbart kalla kassans medlemmar till
sjukkassesammanträde för fattande av beslut angående åtgärder, vilka kunna sammanpåkallas
av föreläggandet. träde.

18. Utövar statsunderstödd sjukkassa verksamhet i underavdelningar, skola Särskildabei
stadgarna finnas bestämmelser dels för fastställande av till vilken underavdelning
medlem hör, skolande dessa regler i tillämpliga delar överensstämma sjukkassor.
med vad ovan under II sägs, dels ock angående sådan olikhet i de fasta avgifterna
underavdelningarna emellan, som må föranledas av omständighet som

avses i 20 § 1 mom. i lagen om sjukkassor. V.

V. Statsbidrag.

19. Statsbidrag utgår till statsunderstödd sjukkassa, så länge anslag att Statsbidrag.
användas i överensstämmelse med dessa grunder av riksdagen beviljas, för den
verksamhet kassan utövat under tid, då densamma varit antagen till statsunderstödd,
och utbetalas efter ansökan i efterskott för varje kalenderår.

Bidraget utgår — med iakttagande av vad i punkterna 20 och 21 sägs —
med

dels 3 kronor för varje medlem, därvid antalet medlemmar för varje år skall
beräknas efter förhållandena den 31 december;

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Inskränkningar
i
rätten till
statsbidrag.

dels 50 öre för var och en av de under tid då kassan varit antagen till statsunderstödd
infallande dagar för vilka kassan utbetalat sjukpenning eller moderskapshjälp
med minst en krona eller bekostat vård å sjukvårds- eller förlossningsanstalt; dels

ett belopp motsvarande hälften av vad kassan under den tid densamma
varit antagen till statsunderstödd fått vidkännas för bekostande av läkarvård
och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder åt medlemmarna, dock
högst ett belopp motsvarande 3 kronor för varje medlem, som ägt rätt till vård
av angivet slag, därvid antalet medlemmar för varje år skall beräknas efter
förhållandena den 31 december;

dels ock — därest kassan vid barnsbörd meddelar ersättning för barnmorskevård
enligt av vederbörande barnmorskestyrelse fastställd taxa — hälften av
vad kassan sålunda utgivit.

20. Till den del statsbidraget utgår i förhållande till antalet medlemmar, må
sådant bidrag icke beräknas för medlem, vilken enbart ägt rätt till begravningshjälp
eller som ägt uppbära högre daglig sjukpenning eller moderskapshjälp
än 8 kronor, och ej heller för medlem, vilken varit såväl mantalsskriven som
kyrkobokförd inom annan statsunderstödd sjukkassas verksamhetsområde,
ifrågavarande del av statsbidraget skall, därest kassan icke varit statsunderstödd
under hela året, utgå allenast i förhållande till det antal hela månader,
kassan varit statsunderstödd. Har kassan under året upphört att vara statsunderstödd,
skall bidraget för den tid för vilken detsamma skall utgå beräknas
efter antalet medlemmar den dag, då kassan upphörde att vara statsunderstödd.

Statsbidrag i förhållande till kassas kostnader för läkarvård och andra sjukvårdande
åtgärder utgår allenast till kassa, som ersätter medlemmars utgifter
därför med högst två tredjedelar, dock beträffande arvode till läkare med högst
två tredjedelar av vad kostnaden därför enligt en av tillsynsmyndigheten efter
samråd med medicinalstyrelsen fastställd taxa bort uppgå. Till den del statsbidraget
utgår i förhållande till nämnda kostnader eller kostnader för barnmorskevård,
må statsbidrag icke beräknas för! medlem, vilken tillförsäkrats
högre daglig sjukpenning eller moderskapshjälp än 8 kronor för dag eller vilken
varit såväl mantalsskriven som kyrkobokförd inom annan statsunderstödd sjukkassas
verksamhetsområde. Beträffande det belopp varmed sådant bidrag årligen
må högst utgå skall, därest kassan icke varit statsunderstödd under hela
året, vad i föregående stycke för sådant fall stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Till den del statsbidraget utgår i förhållande till antalet sjukhjälpsdagar, utgår
bidrag icke för medlem som i nästföregående stycke sagts, ej heller för insjuknandedag
eller för tid, för vilken sjukhjälp åtnjutits på grund av sjukdom,
därför kassan ej enligt här ovan meddelade bestämmelser varit pliktig att meddela
sjukhjälp.

Till den del statsbidraget utgår i förhållande till antalet moderskapshjälpsdagar,
utgår bidrag icke för medlem, som i andra stycket i denna punkt sagts,
och ej heller för tid, då kvinnan åtnjutit moderskapsunderstöd av allmänna medel
eller .sjukhjälp från kassan.

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

201

21. Åtnjuter statsunderstödd sjukkassa för vissa medlemmar, vilka tillför- Extra statssäkrats
sjukhjälp under obegränsad sjuktid, bidrag av landsting eller kommun sambandm d
med belopp, motsvarande minst 2 kronor 50 öre för år och medlem, skall utöver kommunde
i punkt 19 angivna statsbidrag till kassan utgå statsbidrag med 50 öre om bidrag.
året för varje sådan medlem.

22. Utjämning av de statsunderstödda sjukkassornas utgifter skall varje Riskutjämår
äga rum i samband med statsbidragets utbetalande. Utjämningen skall avse nlnf,‘
kassornas utgifter för sjukpenningar, som belöpa på den del av en och samma
sjukhjälpstid som infaller efter sextiotredje dagen och för vilken statsbidrag

efter antalet sjukdagar må utgå. För utjämningen skall kassans statsbidrag
ökas eller minskas med tre fjärdedelar av det belopp, varmed kassans utgifter
under nästföregående år — den del av sjukpenningarna som motsvarar på ifrågavarande
sjukdagar belöpande statsbidrag oberäknad — må hava överstigit
eller understigit, vad kassan med hänsyn till sammansättningen av sitt medlemsbestånd
beräknas skola hava — utöver vad som motsvarar dylikt statsbidrag
— utgivit i sjukpenningar för sådan tid under de sjuklighetsförhållanden,
som under året varit för samtliga statsunderstödda sjukkassor genomsnittligen
gällande.

23. Statsbidrag må användas allenast till sjukkassas sjukhjälps- och moder- Statsbidrags

skapshjälpsverksamhet. användning.

Medlem för vilken statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas må ej
heller vid bestämmande av de fasta avgifternas storlek tillgodoföras andel i sådant
bidrag eller del därav. VI.

VI. Övergångsbestämmelser.

24. Statsbidrag enligt dessa bestämmelser utgår för tid från och med den
1 januari 1927. Efter nämnda dag utgår ej statsbidrag enligt kungörelserna
den 11 oktober 1920 angående statsbidrag åt sjukkassor och den 30 juni 1913
angående statsbidrag åt sjukkassor, som meddela moderskapshjälp, i vidare
mån än i punkt 26 här nedan sägs.

25. Bidrag till statsunderstödd sjukkassas verksamhet under åren 1927 och
1928 må på framställning av kassan betalas kvartalsvis i efterskott.

26. Registrerad sjukkassa, så ock registrerad fortsättningskassa, må under
åren 1927—1930 kunna tilldelas statsbidrag enligt de i kungörelsen den 11 oktober
1920 och kungörelsen den 30 juni 1913 stadgade grunder, beräknat efter
medlemsantalet vid slutet av vart av åren 1926—1929 samt efter under nämnda
år meddelad sjukhjälp och moderskapshjälp, dock allenast för verksamhet under
tid då kassan ej varit antagen till statsunderstödd; och skall, därest kassan
under visst år antagits till statsunderstödd, efter medlemsantalet beräknat bidrag
därvid för det år utgå i förhållande till antalet hela månader då kassan
ej varit statsunderstödd och beräknas efter antalet medlemmar den dag från
vilken antagandet räknas. Bidrag enligt dessa kungörelser må dock icke utgå
för medlem, som tillika är medlem i statsunderstödd sjukkassa. För sjukhjälp
och moderskapshjälp, som statsunderstödd sjukkassa meddelat på grund av ti -

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

digare inträffat sjukdomsfall eller barnsbörd, må kassan jämväl erhålla statsbidrag
efter de i nämnda kungörelser stadgade grunder.

27. Särskilt statsbidrag må till underlättande av övergången till den nya
organisationen av tillsynsmyndigheten på framställning tilldelas statsunderstödd
sjukkassa., vars medlemsavgifter på grund av sjuklighetsförhållandena
inom kassan skulle väsentligt överstiga de inom registrerade sjukkassor föl
motsvarande understöd genomsnittligen gällande, eller som på grund av den i
punkt 22 föreskrivna utjämningen komme att i väsentlig grad få vidkännas
avdrag å statsbidraget. Bidraget må användas allenast till kassans sjukhjälpsoch
moderskapshjälpsverksamhet.

BILAGOK B—I.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

203

Bilaga B.

Av de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga

utarbetade utkast

till

Kungörelse

med villkor och bestämmelser rörande statsunderstöd åt registrerade

sjukkassor.

I. Statsunderstödda sjukkassors organisation.

1. Registrerad sjukkassa, som uppfyller nedan stadgade villkor, må av
tillsynsmyndigheten för registrerade sjukkassor antagas till statsunderstödd
sjukkassa. För verksamhet inom samma område må allenast en statsunderstödd
sjukkassa antagas.

Åsidosätter statsunderstödd sjukkassa någon i lagen om sjukkassor, i denna
kungörelse eller i kassans stadgar given eller av tillsynsmyndigheten med stöd
av lag, kungörelse eller stadgar meddelad föreskrift, skall tillsynsmyndigheten
äga förelägga kassan att inom skälig, i föreläggandet angiven tid vidtaga rättelse,
vid äventyr att antagandet eljest återkallas. Ställer kassan sig ej sådant
föreläggande till efterrättelse, må antagandet återkallas att upphöra inom viss
tid, minst tre månader från det beslutet om återkallelsen blev kassan delgivet.

[Över statsunderstödda sjukkassor och deras verksamhetsområden skall tillsynsmyndigheten
upprätta en förteckning, som skall offentliggöras i den i
86 § i lagen om sjukkassor omförmälda samling. Ändring i vad sålunda blivit
offentliggjort skall på enahanda sätt offentliggöras. (Stadgandet avsett att
införas i kungl. kungörelsen den 23 december 1910 om sjukkasseregistrets
förande.)]

2. Statsunderstödd sjukkassas verksamhetsområde skall, där så lämpligen
kan ske, vara begränsat till en kommun eller till annat sådant område, att
ledningen av kassans verksamhet och tillsynen över sjuka medlemmar kan
utövas omedelbart genom kassans styrelse. Kassa vare pliktig att, där det
kan ske utan förringande av medlemmarnas rätt, vidtaga de förändringar beträffande
kassans verksamhetsområde, som tillsynsmyndigheten med hänsyn
till sjukkasserörelsens utveckling kan finna skäligt föreskriva.

3. Rätt till inträde i statsunderstödd sjukkassas lägsta klass för självförsörjande
medlem skall tillkomma varje inom kassans verksamhetsområde mantalsskriven
svensk medborgare i åldern femton—-fyrtiofem [alt. 40] år, som ej
vid tiden för inträdesansökningen lider av sjukdom eller på grund av kroppsfel
måste anses äga väsentligt nedsatt arbetsförmåga. Till medlem må ej antagas
person över femtio års ålder eller person, som ej är mantalsskriven inom kassans
verksamhetsområde, (såvida han ej är bosatt inom kassans verksamhetsområde
och mantalsskriven å ort, där verksamhet icke bedrives av statsunderstödd
sjukkassa.)

Antagande
till statsunderstödd

sjukkassa.

Statsunderstödd
sjukkassas
verksamhetsområde.

Inträde i
statsunderstödd

sjukkassa.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

Uteslutande
ur statsunderstödd

sjukkassa.

Överflyttning
m. in.

Rätt till inträde i statsunderstödd sjukkassa skall ock i händelse av utav
tillssmsmyndigheten (Konungen) godkänd överenskommelse i sådant hänseende
med utländsk myndighet eller sjukkasseorganisation tillkomma i överenskommelsen
avsedd person, som mantalsskrives inom kassans verksamhetsområde.

4. Medlem i viss statsunderstödd sjukkassa skall uteslutas, om han mantalsskrives
inom annan statsunderstödd sjukkassas verksamhetsområde eller om
genom förändring av sådan kassas verksamhetsområde eller antagandet av ny
statsunderstödd sjukkassa hans mantalsskrivningsort kommer att ligga inom
verksamhetsområdet för annan än förstnämnda kassa. Uteslutes medlem på
grund, som nu sagts, skall underrättelse därom omedelbart avsändas under
medlemmens sista kända adress.

I kassas stadgar må ej intagas uteslutningsanledning, som strider mot grunderna
för de i punkt 3 intagna stadganden.

5. Har medlem i statsunderstödd sjukkassa på grund, som i första stycket
av punkt 4 sagts, uteslutits ur kassan, eller upplöses kassan, vare han utan
hinder av i punkt 3 stadgade inskränkningar berättigad att för tid från det
medlemskapet upphörde vinna inträde i närmast motsvarande sjukhjälpsklass
i statsunderstödd sjukkassa å sin mantalsskrivningsort, såvida han inom en
månad från nämnda tidpunkt anmäler sig därtill. Var sålunda överflyttad
medlem på grund av redan inträffat sjukdomsfall eller barnsbörd vid överflyttningen
berättigad till sjukhjälp eller moderskapshjälp, skall, därest ej annat
överenskommes mellan kassorna, hjälpen för den löpande hjälptiden bestridas
av den förutvarande kassan, och vare alltså ej den nya kassan skyldig att
betala dylik hjälp för sådant fall eller för sjukdomsfall, som inträffat, medan
i följd av det förra väsentlig nedsättning i arbetsförmågan ännu förefanns.

Yar överflyttad medlem tillförsäkrad begravningshjälp i den förutvarande
kassan och meddelas sådan hjälp jämväl av den nya kassan, skall medlemmen,
där hinder ej möter för överflyttning av premiereserv på sätt nedan
sägs, vara berättigad att för begravningshjälpsförsäkringen överflyttas till
samma eller närmast lägre klass i den nya kassan. Sker dylik överflyttning,
skall den äldre kassan vara pliktig att till den nya kassan gälda premiereserven
för utfästelsen vid tiden för överflyttningen, beräknad enligt grunder,
som bestämma.s av tillsynsmyndigheten, eller så stor del av nämnda premiereserv,
som svarar mot det lägre begravningshjälpsbelopp, han i den nya kassan
tillförsäkrar sig. Meddelar ej den nya kassan begravningshjälp till samma
belopp, som han i den förutvarande kassan tillförsäkrat sig, eller möter hinder
för överflyttning av premiereserv på sätt ovan sagts, vare medlemmen berättigad
att för begravningshjälpen kvarstå i sistnämnda kassa.

Statsunderstödd sjukkassa skall vara pliktig att på anmodan biträda annan
sådan sjukkassa med nödig sjukkontroll över sjuk medlem, som vistas inom
den förstnämnda kassans verksamhetsområde.

Tvister mellan statsunderstödda sjukkassor rörande tillämpningen av i denna
punkt intagna stadganden avgöras av tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

205

II. Understöd.

6. Statsunderstödd sjukkassa skall, där ej annat föranledes av sådant för- Sjukhjälp.
behåll i kassans stadgar, som omförmäles i 18 § andra och tredje stycket i lagen
om sjukkassor, vid sjukdom, som föranleder väsentlig nedsättning av arbetsförmågan,
i sjukhjälp till självförsörjande medlem utgiva visst belopp i
penningar, ej understigande en krona om dagen, för varje dag, insjuknandedagen
oberäknad, under den här nedan stadgade minsta sjukhjälpstiden. I stadgarna
må dock föreskrivas, att kassan äger rätt att bereda den sjuke vård å
sjukvårdsanstalt och till täckande av kostnaden härför av honom tillförsäkrad
sjukpenning avdraga högst hälften. Den sjuke må likväl ej utan sitt medgivande
intagas å sådan anstalt, såvida ej sjukdomen enligt läkares intyg
kräver dylik vård. Vidare må i stadgarna föreskrivas såsom villkor för
sjukhjälpens utbetalande, att den sjuke skall vara skyldig underkasta sig av
kassan bekostad vård och föreskrift av läkare.

Den dagliga sjukpenningen för självförsörjande medlemmar skall vara bestämd
i hela krontal samt i hela krontal ökade med 50 öre.

7. Med sjukdom, som avses i punkt 6, skall likställas av sjukdom föranledd
varaktig oförmåga till arbete; och må i stadgarna ej föreskrivas inskränkning
i rätten till sjukhjälp på grund av att den sjuke må vara berättigad
till pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

I stadgarna må bestämmas, att sjukhjälp allenast på grund av varaktig
oförmåga till arbete ej skall utgå till medlem, som fyllt sextiosju år.

Särskilda
bestämmelser
om
sjukhjälp
vid

invaliditet.

(8. Sjukhjälp må ej utgå för sjukdom eller oförmåga till arbete, som den
sjuke ådragit sig under sådana omständigheter, att ersättning därför utgår enligt.
lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Alt.: Sjukhjälp ma för sjukdom eller oförmåga till arbete, som den sjuke

ådragit sig under sådana omständigheter, att ersättning därför utgår enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete, ej utgivas för längre tid än sextiotre
dagar;

eller: Sjukhjälp må för sjukdom eller oförmåga till arbete, som den sjuke

ådragit sig under sådana omständigheter, att ersättning därför utgår enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete, utgivas allenast med sjukpenning till

Sjukhjälp
vid olycksfall
i arbete.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

Moderskaps hjälp.

Medlemmar
med lägre
sjukhjälp.

Begrav ningshjälp.

Begrav ningshjälps belopp.

belopp, svarande mot skillnaden mellan den sjukpenning, han från sjukkassan
tillförsäkrat sig, samt den ersättning, för dag räknat, som han jämlikt nämnda
lag åtnjuter.)

9. Statsunderstödd sjukkassa skall till medlem, som tillförsäkrats sjukhjälp
minst i den omfattning, som i punkt 6 sägs, utbetala moderskapshjälp
med minst en krona om dagen under sammanlagt femtiosex dagar vid varje
barnsbörd, därav fjorton dagar närmast före och fyrtiotvå dagar närmast
efter barnsbörden. Moderskapshjälp må ej utgivas för längre tid än nu sagts
och icke till kvinna, som ej omedelbart före barnsbörden varit sjukhjälpsförsäkrad
medlem av statsunderstödd sjukkassa under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio
dagar.

Moderskapshjälp må ej utgå för tid, då kvinnan utövat förvärvsarbete eller
åtnjutit moderskapsunderstöd av allmänna medel eller sjukhjälp från kassan.

(Alt. till sista stycket: I stadgarna må föreskrivas, att moderskapshjälp

ej skall utgå för tid, då kvinnan utövat förvärvsarbete eller åtnjutit moderskapsunderstöd
av allmänna medel eller sjukhjälp från kassan.)

10. Icke självförsörjande person må intagas i statsunderstödd sjukkassa
för beredande av understöd i mindre omfattning än i punkt 6 sägs.

Självförsörjande medlem, som fyllt sextiosju år, må kunna kvarstå i kassan
för beredande av sjukhjälp allenast i sådan mindre omfattning, som nyss sagts.

11. Ej må såsom villkor för medlemskap stadgas, att medlemmen jämväl
skall vara begravningshjälpsförsäkrad.

12. Meddelar statsunderstödd sjukkassa begravningshjälp, skall för utfästelse,
som ej innebär övertagande av en utav annan sjukkassa meddelad
utfästelse, begravningshjälpen vara bestämd i hela hundratal kronor. III.

III. Återförsäkring.

13. Statsunderstödd sjukkassas ansvarighet för sjukpenningar, belöpande
på den del av en och samma sjukhjälpstid, som infaller efter sextiotredje
dagen därav och för vilken statsbidrag, beräknat efter antalet sjukdagar, må
utgå, skall, till den del ansvarigheten ej motsvaras av sådant statsbidrag,
till tre fjärdedelar vara återförsäkrad hos återförsäkringskassa (statens anstalt
för återförsäkring av sjukhjälp och begravningshjälp). Kassans ansvarighet
för sjukhjälp må ej återförsäkras i vidare mån än som nu sagts.

(Alternativ, se punkt 16.)

[Meddelar statsunderstödd sjukkassa (vars medlemsantal ej uppgår till
500) begravningshjälp, skall kassans ansvarighet för sådan hjälp vara återförsäkrad
i anstalt, som ovan sagts, till den del ansvarigheten ej motsvaras av
kassans för begravningshjälpsverksamhet avsedda fonder.]

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

207

IV. Statsbidrag.

14. Statsbidrag till statsunderstödd sjukkassa utgår för varje år med

dels 3 kronor för varje medlem, därvid antalet medlemmar skall beräknas

efter förhållandena den 31 december nästföregående år;

dels 50 öre för var och en av de dagar under den tid av nästföregående år,
då kassan varit antagen till statsunderstödd, för vilka kassan utbetalat sjukpenning
eller moderskapshjälp med minst en krona eller jämte sjukpenningom
minst 50 öre bekostat vård å sjukvårdsanstalt;

dels — därest kassan åt medlemmar meddelar ersättning för läkarvård
eller för läkarvård jämte läkemedel med viss kvotdel, lägst två tredjedelar och
högst fyra femtedelar, av det belopp, vartill kostnaden därför uppgått, dock beträffande
läkarvård högst av kostnaden därför enligt av tillsynsmyndigheten
fastställd taxa — tre femtedelar av vad kassan för den tid av nästföregående
år, då kassan varit antagen till statsunderstödd, sålunda utgivit, dock högst ett
belopp motsvarande 3 kronor för varje läkarvård tillförsäkrad medlem, därvid
antalet medlemmar skall beräknas efter förhållandena den 31 december nämnda
år;

dels ock, därest kassan vid barnsbörd meddelar ersättning för barnmorskevård
enligt av tillsynsmyndigheten fastställd taxa, tre femtedelar av vad kassan
i sådant hänseende utgivit.

15. Till den del, statsbidrag utgår i förhållande till antalet medlemmar, må
statsbidrag icke beräknas för medlem, vilken är tillförsäkrad enbart begravningshjälp
eller sjukhjälp i mindre omfattning än den, vari sådant understöd
enligt punkt 6 minst skall utgå till självförsörjande medlem, eller som varit
försäkrad för sjukpenning till belopp överstigande 8 kronor. Ifrågavarande
del av statsbidraget skall, därest kassan icke varit statsunderstödd under hela
det nästföregående året, utgå allenast i förhållande till det antal hela månader,
kassan under sagda år varit statsunderstödd.

Till den del, statsbidrag utgår i förhållande till kassans kostnader för läkarvård
och läkemedel eller barnmorskevård, må statsbidrag icke beräknas för
medlem, vilken tillförsäkrats kontant sjukhjälp eller moderskapshjälp till belopp
överstigande 8 kronor för dag.

Till den del, statsbidrag utgår i förhållande till antalet sjukhjälp sdagar, skall
bidrag icke utgå för medlem, som i nästföregående stycke sagts, och icke för
insjuknandedagar samt ej heller för tid,

då sjukhjälp åtnjutits på grund av sjukdom, som ej medfört väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan;

då medlem, som fyllt sextiosju år, åtnjutit sjukhjälp allenast på grund av
varaktig oförmåga till arbete; (eller

då medlem åtnjutit sjukhjälp på grund av sjukdom, därför han varit berättigad
till ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.)

Till den del, statsbidrag utgår i förhållande till antalet moderskapshjälpsdagar,
utgår bidrag icke för kvinna, som tillförsäkrats sjukhjälp eller mo -

Grunder för
statsbidrag
åt statsunderstödda

sjukkassor.

Inskränkningar

i rätten till
statsbidrag.

Alt. till
punkt 8.

Alt. till
punkt 9
sista stycket.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Riskutjäm ning.

Stats bidragets användning -

Statsbidrag
åt andra
sjukkassor.

derskapshjälp till belopp överstigande 8 kronor för dag (dock icke för tid, då
kvinna utövat förvärvsarbete eller varit berättigad till moderskapsunderstöd
av allmänna medel eller sjukhjälp från kassan.)

16. (Olika alternativ för utjämning av sjukhjälpsrisken hos socialstyrelsen;
jämför punkt 13:)

A. Differentierade återförsäkringspremier. För utjämning av de statsunderstödda
sjukkassornas utgifter för sjukpenningar, belöpande på den del av en
och samma sjukhjälpstid, som infaller efter sextiotredje dagen därav och för
vilken statsbidrag, beräknat efter antalet sjukdagar, må utgå, skall här ovan
angivna statsbidrag för varje år ökas eller minskas med tre fjärdedelar av det
belopp, varmed kassans utgifter för sådana sjukpenningar —■ den del, som
motsvarar sådant statsbidrag, oberäknad — må hava överstigit eller understigit,
vad kassan med hänsyn till sammansättningen av sitt medlemsbistånd beräknas
skola hava — utöver vad som motsvarar dylikt statsbidrag — utgivit
i sjukpenningar för sådan tid under de sjuklighetsförhållanden, som under
året varit för samtliga statsunderstödda sjukkassor genomsnittligen gällande.

B. Enhetliga återförsäkringspremier. För utjämning av de statsunderstödda
sjukkassornas utgifter för sjukpenningar, belöpande på den del av en och
samma sjukhjälpstid, som infaller efter sextiotredje dagen därav och för vilken
statsbidrag, beräknat efter antalet sjukdagar, må utgå, skall här ovan angivna
statsbidrag för varje år ökas eller minskas med tre fjärdedelar av det belopp,
varmed kassans utgifter för sådana sjukpenningar -— den del, som motsvarar
sådant statsbidrag, oberäknad — må hava överstigit eller understigit, vad kassan
beräknas skola hava —- utöver vad som motsvarar dylikt statsbidrag —
utgivit i sjukpenningar för sådan tid under de sjuklighetsförhållanden, som
under året varit för samtliga statsunderstödda sjukkassor genomsnittligen
gällande.

17. Statsbidrag må användas allenast till sjukkassas sjukhjälps- och moderskapshjälpsverksamhet.

Medlem, för vilken statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas, må
ej heller vid bestämmande av de fasta avgifternas storlek tillgodoföras andel
i sådant bidrag eller del därav.

(18. Finnes registrerad sjukkassa, som meddelar sjukhjälp i den omfattning,
som för statsunderstödd sjukkassa minst är föreskriven, men som ej antagits
till statsunderstödd, vara av synnerlig betydelse för sjukhjälpsverksamheten
å viss ort (eller bland anställda inom visst yrke), må kassan kunna tilldelas
statsbidrag, till sjukhjälpsverksamhet enligt de i kungl. kungörelsen den
11 oktober 1920 angående statsbidrag åt sjukkassor meddelade bestämmelser
och till moderskapshjälp enligt de i denna kungörelse angivna grunder. Bidragmå
dock icke utgå för medlem, som tillika är medlem i sjukkassa, vilken antagits
till statsunderstödd.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

209

V. Besvär.

19. Om delgivning av tillsynsmyndighetens enligt denna kungörelse meddelade
beslut samt om besvär däröver galle vad i 94 § i lagen om sjukkassor
är för där avsedda fall stadgat.

VI. Övergångsbestämmelser.

20. Vad i punkterna 6 och 8 är stadgat skall, där ej annat må anses avtalat,
icke gälla beträffande .sjukkassas skyldighet att utgiva sjukhjälp eller moderskapshjälp
på grund av sjukdomsfall eller barnsbörd, som inträffat före kassans
antagande till statsunderstödd.

Yad i punkt 12 är föreskrivet skall icke äga avseende å begravningshjälpsutfästelse,
som meddelats före kassas antagande till statsunderstödd.

21. Statsbidrag enligt denna kungörelse utgår för tid från och med den
1 januari 1927. För nämnda tid utgår ej statsbidrag enligt kungörelsen den 11
oktober 1920 angående statsbidrag åt sjukkassor i vidare mån än som i punkt
18 bär ovan avses samt i punkt 23 bär nedan sägs och ej heller statsbidrag
enligt kungörelsen den 30 juni 1913 angående statsbidrag åt sjukkassor, som
meddela moderskapshjälp, i vidare mån än som i punkt 23 här nedan sägs.

22. Bidrag till statsunderstödd sjukkassas verksamhet under åren 1927 och
1928 må på framställning av kassan betalas kvartalsvis i efterskott.

23. För tid intill den 1 januari 1929 skall gälla:

Träder registrerad sjukkassa i likvidation, skall medlem därav, såvida han
inom en månad från det kassan skall anses upplöst anmäler sig till inträde i
statsunderstödd sjukkassa, inom vars verksamhetsområde han är mantalsskriven,
äga rätt att utan hinder av ovan stadgade inskränkningar vinna inträde
i kassans lägsta klass för självförsörjande medlem.

Registrerad sjukkassa, som icke blivit antagen till statsunderstödd, så ock
registrerad fortsättningskassa må kunna tilldelas statsbidrag enligt de i kungörelsen
den 11 oktober 1920 och kungörelsen den 30 juni 1913 stadgade grunder.
Bidrag må dock icke utgå för medlem, som tillika är medlem i sjukkassa,
vilken antagits till statsunderstödd.

Tillsynsmyndigheten må för ovan angivna tid meddela statsunderstödd sjukkassa
anstånd med den i punkt 13 stadgade skyldigheten att hava viss del av
sin ansvarighet återförsäkrad.

24. Statsbidrag, som beviljas till underlättande av övergången till den nya
organisationen, skall för varje år fördelas på de statsunderstödda sjukkassor,
vilkas årliga betalningsrisk per medlem, beräknad efter den lägsta för självförsörjande
medlem tillåtna sjukhjälp, överstiger den för samtliga registrerade
sjukkassor genomsnittliga, under enahanda förutsättningar uträknade betalningsrisken,
och skall fördelningen ske i förhållande till antalet medlemmar
samt överskottets storlek. Bidraget må användas allenast till kassans sjukhjälps-
och moderskapshjälpsverksamhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117.)

210

Kungl. May.ts proposition nr 117.

Bilaga C.

P. M.

innehållande statistiska uppgifter rörande de registrerade sjukkassorna.

De tabeller, som ingå här nedan, hava, i den mån så varit möjligt,
utarbetats med ledning av sjukkassornas till tillsynsmyndigheten ingivna
statistiska redogörelser för de senaste åren. 1 betydande utsträckning grunda
sig siffrorna dessutom på uppgifter, som lämnats av sjukkassorna efter
anmodan av Socialdepartementets sjukförsäkringssakkunniga och som därefter
gjorts till föremål för granskning och bearbetning. Sålunda äro
bland annat tabellerna rörande sjukkassemedlemmarnas fördelning på kommuner,
sjukkasseområden och bosättningsort ävensom samtliga yrkesuppgifter
jämte specialtabellerna för läkarvård uppgjorda efter inkommet primärmaterial.
Av K. Statistiska Centralbyrån och- Kiksförsäkringsanstalten hava
en del mindre yrkessammandrag ställts till förfogande.

Samtliga under rubrik »Allmänna statistiska uppgifter» angivna siffror för
år 1924 äro att anse såsom preliminära, enär statistikredogörelserna för nämnda
år ännu ej slutgranskats av tillsynsmyndigheten. Samma är delvis förhållandet
med åren 1922 och 1923. De uppgifter för 1921 och tidigare år, som
medtagas för att möjliggöra jämförelse, äro hämtade ur den publicerade
officiella sjukkassestatistiken.

I. Allmänna statistiska uppgifter.

De registrerade sjukkassornas antal under åren 1910—1924 framgår tilllika
med antalet medlemmar av följande tabell.

Tab. 1. Antal registrerade sjukkassor och deras medlemmar vid slutet av

åren 1910-11124.

Å r	3 Kassor	M e	d 1 e m m a	r
hela antalet	därav kvinnliga
absolut	%
1910.......	2,400	591,315	147,933	25.0
1911.......	2,190	587,167	152,134	25.9
1912.......	2,037	595,576	163,181	27.4
1913.......	1,949	609,253	171,242	28.1
1914.......	1,883	625,046	180,480	28.9
1915.......	1.255	572,133	178,012	31.1
1916.......	1,278	608,995	192,232	31.6
1917.......	1,284	646,602	206,071	31.9
1918.......	1,284	692,265	223,592	32.3
1919.......	1,284	722,211	240,384	33.3
1920 .......	1,291	738,154	251,211	34.0
1921.......	1,289	727,999	254,194	34.9
1922 .......	1,281	728,004	258,782	35.5
1923 .......	1,270	742,365	266,984	36.0
1924 .......	1,264	768,040	277,452	36.1

Medlemsökningen utgör för hela tidsperioden 1910—1924 i runt tal 177,000
eller ungefär 30 %. För enbart kvinnorna äro siffrorna 130,000 och 88 %.

Eungl. Maj:ts proposition nr 117. 211

Vid årsskiftet 1924—1925 utgjordes något mer än V8 av hela medlemsantalet
av kvinnor.

För att ej innebära relativ tillbakagång, böra siffrorna ej blott utvisa
absolut ökning i antalet medlemmar utan även i förhållande till folkmängden
i hela riket. Beräknad på detta sätt är ökningen enligt tabell 2 jämförelsevis
obetydlig utom vad kvinnorna beträffar.

Tab. 2. Antal sjnkkassemedlemmnr i procent av rikets befolkning vid slutet av åren

1910-1924.

	M e d 1	m m a r
Å r	hela	, därav
	antalet	kvinnliga
	%	%
1910......	10.7	2.7
1911......	10.6	2.7
1912......	10.6	2.9
1913......	10.8	3.0
1914......	11.0	3.2
1915......	10.0	3.1
1916......	10.6	3.3
. 1917 ......	11.2	3.6
1918......	11.9	3.9
1919......	12.4	4.1
1920 ......	12.5	4.3
1921......	12.2	4.3
1922 ......	12.2	4.3
1923 ......	12.4	4.5
1924 ......	12.7	4.6

Såsom tabellen utvisar, har utvecklingen ej varit strängt kontinuerlig.
Under den senaste 10-årsperioden gick rörelsen särskilt under åren 1921 och
1922 tillbaka vad totala medlemsantalet beträffar. För kvinnornas del har
däremot sedan år 1915 en allt större procent av befolkningen omfattats av
sjukkasserörelsen.

Det övervägande flertalet registrerade sjukkassor äro enligt tabell 3 lokala
och av dessa åter de flesta verksamma på landsbygden.

Tab. 3. Antal lokala sjukkassor och rikssjukkassor vid slutet av åren 1918, 1921 och 1924;

	1 9	1 8	1 9	2 1	1 9	2 4
	absolut	%	absolut	%	absolut	%
Lokala sjukkassor:
i städerna.........	478	37.2	485	37.6	462	36.6
på landsbygden......	776	60.5	773	60.0	770	60.9
Rikssjukkassor........	30	2.3	31	2.4	32	2.5
Summa	1,284	100.0	1,289	100.0	1,264	100.0

Medlemsantalet fördelar sig, såsom framgår av tabell 4, med 63 % på de lokala
sjukkassorna och 37 % på rikskassorna. Av de förras medlemmar äro något mer
än Va att hänföra till landsbygden, för rikskassorna nära 2/s. Från år 1921 till
1924 hava rikskassorna endast obetydligt ökat sitt medlemsantal i städerna.

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tab. 4. Antal medlemmar i lokala sjukkassor och rikssjukkassor vid slutet av åren

1918, 1921 och 1924.

	1 9	1 8	1 9	2 1	1 9	2 4
	absolut	%	absolut	%	absolut	%
Lokala sjukkassor: i städerna ......... pä landsbygden ...... Rikssjukkassor: i städerna ......... pä landsbygden.....	274,471 175,147 \| 242,647	39.fi 25.3 35.1	284,517 175,135 107,015 161,332	39.1 24.0 14.7 22.2	302,221 181,089 109,360 175,370	39.4 23.6 14.2 22.8
Summa	692,265	100.0	727,999	100.0	768,040	100.0

Vid eu jämförelse rörande medlemmarnas fördelning på städer och landsbygd
bör antalet helst ställas i relation till hela befolkningen inom stads
respektive landskommuner. Härigenom undvikes inverkan av eventuellt förekommande
inkorporeringar till städerna av förorter och förstadssamhällen.
Tabell 5 innehåller medlemsantalet dels absolut och dels i procent av befolkningen.

Tab. 5. Antal sjukkassemedlennnar i städerna och på landsbygden vid slutet av åren

1910, 1921 och 1924.

	Lokala sjukkassor	Rikssjukkassor	''Samtliga
		i % av		i % av		i % av
	absolut	befolk- ningen	absolut	befolk- ningen	absolut	befolk- ningen
Städerna 1910 .......					297,054	21.7
1921.......	284,517	16.1	107,015	6.1	391,532	22.2
1924 .......	302,221	16.3	109,360	5.9	411,581	22.2
Landsbygden 1910 .......	—	—	—	—	294,261	7.1
1921.......	175,135	4.2	161,332	3.8	336,467	8.0
1924 .......	181,089	4.3	175,370	4.2	356,459	8.5

Enligt ovanstående tabell tillhör var 4:e eller 5:e invånare i städerna en
sjukkassa, men endast var 12:e på landsbygden. Hikssjukkassorna hava
sedan år 1921 gått relativt tillbaka i städerna; procenttalet visar nämligen
nedgång från 6. i % medlemmar i förhållande till befolkningen i slutet av år
1921 till endast 5.9 år 1924.

En sjukkassas ekonomiska stabilitet beror i tämligen hög grad på medlemsantalets
storlek. Ju mindre antalet är, desto större är risken för att
en tillfällig eller varaktig anhopning av långvariga sjukdomsfall inom kassan
skall äventyra dess ekonomi. En ej obetydlig de! av sjukkassorna hava,
såsom tabell 6 visar, endast 100 medlemmar eller mindre. År 1924 utgjorde
procenten 17.8 emot 17.i i slutet av år 1918. Antalet större kassor med mer
än 500 medlemmar uppgick år 1924 till 213.

De lokala sjukkassorna äro i avseende på medlemsantalet genomgående
mindre på landsbygden än i städerna. Ungefär 11 % av stadskassorna hade
enligt tabell 7 år 1924 mindre än 100 medlemmar, medan cirka 21 % av landskassorna
folio under denna gräns.

Antalet lokalavdelningar i rikssjukkassorna uppgick, såsom tabell 8 å
sid. 214 utvisar, vid 1924 års slut till 5,170, av vilka nära 40 % hade mindre
än 25 medlemmar. Under 100 medlemmar hade 4,601 avdelningar, motsva

Kungl. Maj:ts proposition nr It7. 213

Tab. C. Registrerade sjukkassor, fördelade efter medlemsantal.

Antal medlemmar	Antal registrerade sjukkassor
1 9	1 8	1 9	2 1	1 9	2 4
absolut	%	absolut	%	absolut	%
Högst 50..........	43	3.4	39	3.1	46	3.7
50— 75 ..........	76	6.0	83	6.5	74	5.9
75— 100 ..........	98	7.7	92	7.2	102	8.2
100— 150 ..........	261	20.4	262	20.5	245	19.6
150— 200 ..........	185	14.5	182	14.3	156	12.5
200— 300 ..........	215	16.8	203	15.9	209	16.7
300— 400 ..........	121	9.5	125	9.8	127	10.2
400— 500 ..........	75	5.9	79	6.2	78	6.2
500 - 700 ..........	82	6.4	84	6.6	85	6.8
700—1,000 ..........	46	3.6	51	4.0	43	3.4
1,000—2,000 ..........	32	2.5	36	2.8	42	3.4
2,000 -5,000 ..........	27	2.1	23	1.8	23	1.8
över 5,000 ..........	16	1.2	17	1.8	20	1.6
Summa	J 1,277	100.0	21,276	100.0	31,250	100.0

Tab. 7. Registrerade lokala sjukkassor i städerna och på landsbygden samt rikssjnkkassor,
fördelade efter medlemsantalet den 31 dec. 1924.

Antal medlemmar	Lokala sjukkassor	Riks- sjukkassor
städerna	landsbygden
absolut	%	absolut	%	absolut	%
Intill 50..........	10	2.2	33	4.3	1	3.5
50— 75 ..........	17	3.7	54	7.1	—	—
75— 100 ..........	25	5.5	76	10.0	_	—
100— 150 ..........	75	16.4	169	22.2	_	_
150— 200 ..........	43	9.4	118	15.5	—	—
200— 300 ..........	83	18.1	127	16.7	_	_
300— 400 ..........	Öl	11.1	74	9.7	2	6.9
400— 500 ..........	36	7.9	40	5.2	3	10.3
500— 700 ..........	41	8.9	43	5.6	1	3.5
700—1,000 ..........	24	5.2	17	2.2	2	6.9
1,000—2,000 ..........	28	6.1	11	1.4	3	10.3
2,000—5,000 ..........	14	3.1	1	0.1	8	27.6
5,000 o. däröver........	11	2.4	—	—	9	31.0
Summa	4 458	100.0	6 763	100.0	6 29	10Ö.O

rande 89 / av samtliga. I 34 avdelningar eller endast % av hela antalet
var medlemsantalet 500 eller mer. Flertalet av rikskassornas större avdelningar
äro att finna i städerna, varibland en i Stockholm med 7,800 medlemmar.
I bl. a. en lokal sjukkassa i Stockholm förekommer, att en mindre del
av verksamheten är organiserad på lokalavdelningar i likhet med i rikskassorna.
Dessa avdelningar äro av oväsentlig betydelse, vad medlemsantalet
beträffar, och ingå ej i tabellerna. 1

1 Uppgifter saknas för 7 kassor. 4 Uppgifter saknas för 4 kassor.

2 > > > 13 > 5 * > > 7 >

> » > 14 > 6 > » » 3 »

214 Kungl. Maj:ts proposition nr in.

Tab. 8. Rikssjukkassornas lokalavdelningar, fördelade efter medlemsantalet

den 31 dec. 1924.

Antal medlemmar	Lokalavdelningar
absolut	i % av hela antalet
Intill 25......	2 048	39.6
25— 50 ......	1534	29.7
50- 75 ......	700	13.6
75— 100 ......	319	6.2
100- 150 ......	296	5.8
150— 200 ......	103	2.0
200— 300 ......	81	1.6
300- 400 ......	32	0.6
400— 500 .....	23	0.4
500— 700 ......	18	0.3
700—1,000 ......	7	0.1
1,000—2,000 ......	7	0.1
2,000—5,000 ......	1	—
5.000 o. däröver ....	1	—
Summa	5170	100.0

Tab. 9. Antal sjnkkassemedlemmar den 31 dec. 11)24 inom de olika länen jämte invånarantalet
den 1 januari 1925.

L ä n	Invånare	Sjukkassemedlemmar
absolut	i % av länets befolkning
Stockholms stad.....	438,896	133,179	30.3
Stockholms län . .	258,496	19,229	7.4
Uppsala > . .	139.895	19,616	14.0
Södermanlands > . .	192,421	34,564	18.0
Östergötlands > . .	309,846	64,755	20.9
Jönköpings » . .	230,823	27,300	11.8
Kronobergs > . .	158,641	9,853	6.2
Kalmar > . .	231,363	22,797	9.9
Gotlands » . .	56,752	4,327	7.6
Blekinge » . .	148,458	13,715	9.2
Kristianstads > . .	244,147	26,625	10.9
Malmöhus > . .	499,644	92,956	18.6
Hallands » . .	149,818	8,822	5.9
Göteborgs o. Bohus > . .	439,266	53,846	12.3
Älveborgs » . .	309,324	25,059	8.1
Skaraborgs > . .	246,422	13,887	5.6
Värmlands » . .	270,667	20,374	7.5
Örebro > . .	222,951	23,939	10.7
Västmanlands > . .	166,664	23,586	14.2
Kopparbergs > . .	254,723	24,790	9.7
Gävleborgs » . .	275,796	37,342	13.5
Västernorrlands » . .	272,179	29,688	10.9
Jämtlands > . .	136,281	8,013	5.9
Västerbottens > . .	193,080	16,719	8.7
Norrbottens > . .	189,565	13,059	6.9
Summa	6,036,118	768,040	12.7

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

215

Sjukkassérörelsens utbredning är betydligt olika i de olika länen. Bortses
från Stockholms stad, som enligt tabell 9 med 30.3 % visar den högsta
siffran sjukkassemedlemmar i förhållande till antalet invånare, kommer Östergötlands
län främst med 20.9 %, därefter Malmöhus och Södermanlands län
med respektive 18.6 och 18.o %. över 12 % hava dessutom Västmanlands,
Uppsala, Gävleborgs samt Göteborgs och Bohus län. Minst är utbredningen
i Skaraborgs, Hallands och Jämtlands län där ej fullt 6 % av befolkningen
äro sjukkassemedlemmar.

Tagas endast städerna i betraktande, finner man enligt tabell 10 för
Södermanlands län en något högre procentsiffra än för Stockholms stad, nämligen
31.4 %. Närmast kommer Östergötlands, Uppsala, Malmöhus och Kristianstads
län, medan Jämtlands och Norrbottens län visa den minsta anslutningen.
För landsbygden är procenttalet högst i Östergötlands, Malmöhus,
Gävleborgs och Södermanlands län; i Hallands och Skaraborgs län däremot
mycket lågt, respektive 3.i och 3.6 %.

Tab. 10. Sjukkassemedlemmarnas antal i städerna och pa, landsbygden inom de olika

länen rid slutet av år 1924.

Län	Städer	L	and	b y g	d
Lokala sjuk- kassor	Riks- sjuk- kassor	Tillsammans	Lokala sjuk- \| kassor	Riks- sjnk- kassor	Tillsammans
absolut	i % av länets befolk-ning	absolut	i % av länets befolk-ning
Stockholms stad .		115,936	17,243	133,179	30.3
Stockholms	län . . .	3,575	2,316	5.891	18.3	5,335	8,003	13,338	5.9
Uppsala	>	5,634	3,281	8,915	25.0	6,66 L	4.040	10,701	10.3
Södermanlands	» ...	12,837	5,686	18,523	31.4	11,379	4,662	16,041	12.0
Östergötlands	> ...	25,535	6,305	31,840	29.5	27,990	4,925	32,915	16.3
Jönköpings		7,750	6,346	14,096	20.7	5,955	7,249	13,204	8.1
Kronobergs	> ...	1,993	230	2,223	22.9	3,304	4,326	7,630	5.1
Kalmar	>	2,090	3,439	5,529	12.6	11,063	6.205	17,268	9.2
Gotlands	»	854	774	1,628	16.3	1,533	1,166	2,699	5.8
Blekinge	> ...	3,574	3,587	7,161	16.6	3,354	3,200	6,554	6.2
Kristianstads	> ...	3,576	2,270	5,846	24.5	16,084	4,695	20 779	9.4
Malmöhus	>	46,248	13,381	59,629	24.7	27,569	5,758	33,327	12.9
Hallands	> ...	2.420	2,881	5,301	14.8	1,991	1,554	3,545	3.1
Göteborgs o. Bohus	» ...	38,562	7,023	45.585	16.8	4,128	4,109	8,237	4.9
Älvsborgs	> ...	8,597	4,095	12,692	17.3	7,932	4,435	12,367	5.2
Skaraborgs	>	1,416	5,169	6,585	14.7	3,606	3,696	7,302	3.6
Värmlands	> ...	3,046	2,573	5,619	12.8	4,608	10,147	14,755	6.5
Örebro	> ...	3,721	3,427	7,148	16.2	6,396	10,395	16,791	9.4
Västmanlands	>	4,726	5,140	9,866	20.0	3,346	10,374	13,720	11.7
Kopparbergs	> ...	1,276	3,447	4,723	16.5	7,091	12,976	20,067	8.9
Gävleborgs	> ...	7,385	3,528	10,913	18.7	13,701	12,728	26,429	12.1
Västernorrlands	> ...	1.245	3,088	4,333	12.1	3,088	22,267	25,355	10.7
Jämtlands	> ...	—	815	815	5.6	289	6,909	7,198	5.9
Västerbottens	Tf ...	225	1,516	1,741	13.5	2,237	12,741	14,978	8.3
Norrbottens	> ...	—	1,800	1,800	7.6	2,449	8,810	11,259	6.8
	Summa	302.221	109,360	411,5S1	22.2	181,089	175,370	356,459	8.5

216

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

II. Lokala sjukkassor och rikssjukkassor i städerna och på landsbygden.

Förekomsten av sjukkassor i städerna belyses av tabell 11. Inom samtliga
städer i riket äro antingen lokala kassor eller rikskassor verksamma.
En av städerna har endast lokal kassa och 23 städer endast rikskasseavdelningar.
Medeltalet invånare i sistnämnda städer är endast något över 4,000. I de
övriga ''87 städerna, vilkas sammanlagda invånarantal uppgår till 1,755,209,
förekomma de båda slagen av sjukkasseorganisationer samtidigt. I

Talj. 11. Städerna i de olika länen, fördelade efter förekomsten av lokala sjukkassor
och rikssjukkassor vid slutet av år 1924.

		Endast lokala		Endast		Både lokala sjukkassor och
		sjukkassor	rikssjukkassor		rikssjukkassor
Län		antal städer	med-	in-	antal städer	med-	in-	antal städer	medlemsantal	in-
		lerns- antal	vånar- antal	lems- antal	vån ar-antal	lokala kassor	riks- sjuk- kassor	vånar- antal
Stockholms stad								1	115,936	17,243	438,896
Stockholms	län .	—	—	—	2	276	1,990	5	3,575	2,040	30,217
Uppsala	»	—	—	—	—	—	—	2	5,634	3,281	35,730
Södermanlands	>	—	—	—	—	—	—	7.	12,837	5,686	59,070
Östergötlands	)	—	—	—	1	177	1,798	6	25,535	6,128	106,250
Jönköpings	>	—	—	—	—	—	—	8	7,750	6,346	67,972
Kronobergs		—	—	—	—	—	—	1	1,993	230	9,702
Kalmar		—	—	—	2	563	4,354	3	2,090	2,876	39,608
Gotlands	>	—	—	—	—	—	1	854	774	9,989
Blekinge		—	—	—	2	1,251	7,475	2	3,574	2,336	35,579
Kristianstads		—	—	—	—	—	__	4	3,576	2,270	23,895
Malmöhus		—	—	—	1	10	1,171	7	46,248	13,371	240,001
Hallands	y	—	—	—	2	94	3,958	3	2,420	2,787	31,767
Göteb. o. Bohus	>	1	2G3	1,782	—	—	—	6	38,299	7,023	268,946
Alvsborgs	>	—	—	1	227	3,687	5	8,597	3,868	69,837
Skaraborgs	>	—	—	_	2	2,519	14,510	5	1,416	2,650	30,384
Värmlands	>	—	—	—	1	349	4,896	3	3.046	2,224	39,058
Örebro		—	—	—	1	601	2,123	3	3,721	2,826	42,092
Västmanlands	>	—	—	—	—	—	—	4	4,726	5,140	49,433
Kopparbergs		—	—	—	2	695	5,436	3	1,276	2,752	23,222
Gävleborgs	>	—	—	—	—	—	—	3	7,385	3,528	58,210
Västernorrlands	>	—	—	—	—	—	—	4	1,245	3,088	35,827
Jämtlands	>	—	—	—	1	815	14,562	—	—	—	—
Västerbottens	»	—	—	—	1	685	3,412	1	225	831	9,524
Norrbottens	>	—	—	—	4	1,800	23,539	—	—	—
Summa	1	2<;a	1,782 2s\| 10,062	92,9111 87	301,958	99,2981,755,209

I Stockholms stad och 14 av länen äro de lokala sjukkassornas sammanlagda
medlemsantal större än rikssjuklcassornas, medan förhållandet är omvänt i Kalmar,
Blekinge, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, tillsammans 10.
Invånarantalet är betydligt större i den förra gruppen, nämligen 1,517,312
emot 332,590 i de senare 10 länen.

De 111 städerna fördela sig, enligt vad tabell 12 angiver, efter sammanlagda
medlemsantalet i 55, i vilka övervägande antalet tillhöra lokala sjukkassor
och 56, där rikskassemedlemmarna äro i flertal. De förstnämnda
städerna äro de mest betydande i fråga om såväl antalet invånare som medlemmar.
Medeltalet invånare per stad är för de båda grupperna respektive

27,000 och 6,450 samt medeltalet medlemmar respektive 6,530 och 930.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

217

Tal». 12. Fördelning av städerna länsvis efter relativa antalet lokala sjukkasse- respektive
rikskassemedlemmar.

Län	Flertalet sjukkassemedlem-mar tillhöra lokala kassor.	Flertalet sjukkassemedlem-mar tillhöra rikskassor.	Hela antalet städer
Antal städer	Antal medlemmar	Antal städer	Antal medlemmar
lokala kassor	riks- kassor	lokala kassor	riks- kassor
Stockholms stad......	i	115,936	17,243				1
Stockholms län . . .	3	3,401	1,714	4	174	602	7
Uppsala > ...	2	5,634	3,281	—	—	—	2
Södermanlands > ...	5	10,596	2,895	2	2,241	2,791	7
Östergötlands > ...	4	25,039	4,627	3	496	1,678	7
Jönköpings » ...	6	5,454	2,063	2	2,296	4,283	8
Kronobergs » ...	1	1,993	230	—	—	—	1
Kalmar > ...	1	956	397	4	1,134	3,042	5
Gotlands > ...	1	854	774	—	—	—	1
Blekinge > ...	2	3,574	2,336	2	—	1,251	4
Kristianstads > ...	3	3,325	1.783	1	251	487	4
Alalmöhus > ...	7	46,248	13,371	1	—	10	8
Hallands » ...	1	667	294	4	1,753	2,587	5
Göteborgs o. Bohus > ...	7	38.562	7,023	—	—	—	7
Alvsborgs > ...	5	8,597	3,868	1	—	227	6
Skaraborgs » ...	—	—	—	7	1,416	5,169	7
Värmlands > ...	2	2,874	1,687	2	172	886	4
Örebro > ...	i	3,446	2,442	3	275	985	4
Västmanlands > ...	i	3,957	2,851	3	769	2,289	4
Kopparbergs » ...	—	—	—	5	1,276	3,447	5
Gävleborgs > ...	2	6,784	2,765	1	601	763	3
Västernorrlands > ...	—	—	—	4	1,245	3,088	4
Jämtlands > ...	—	—	—	1	—	815	1
Västerbottens > ...	—	—	—	2	225	1,516	2
Norrbottens > ...	—	—	—	4	—	1,800	4
Summa	55	287,897	71,644	56	14,324	37,716	in

En motsvarande sammanställning för landsbygden, meddelad i tabell 13,
visar, att sjukkasseverksamhet bedrives i 437 kommuner endast av lokala
sjukkassor, i 751 endast av rikskassor och i 523 av såväl lokala kassor som
rikskassor. I 700 kommuner, av vilka flertalet i Skaraborgs, Alvsborgs,
Göteborgs och Bohus, Hallands och Gotlands län, finnes ingen sjukkasseverksamhet.
Antalet invånare uppgår i de kommuner, som sakna sjukkasseverksamhet
till 580,503, motsvarande ej fullt 14 / av hela landsbygdens
befolkning. Medeltalet invånare per kommun är:

i kommuner, där endast lokala kassor eller endast rikskassor bedriva verksamhet.....1,737

> > » både lokala kassor och rikskassor bedriva verksamhet.........2,948

» > > sjukkasseverksamhet ej bedrives................... 829

Av tabell lé framgår, hur landskommunerna fördela sig på storlelcsgrupper
efter antalet invånare. De större kommunerna med 2,000 invånare eller
mer äro till antalet 616. I 301 av dessa utövas verksamhet endast av lokala
kassor eller endast rikskassor, medan 279 hava båda slagen av kassor och
36 ingen sjukkasseverksamhet. Av de 700 kommuner, som stå utanför sjukkasserörelsen,
hava 510 mindre än 1,000 invånare.

De lokala lantkassorna äro till ett antal av 764 verksamma i 960 kommuner.
I 355 av dessa finnes enligt tabell 15 inom kommunen sjukkassemedlemmar
från 2 eller flera lokala sjukkassor.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tal». 13. Landskommuner i de olika länen, fördelade efter i kommunen verksamma

sjukkassor.

Län	Endast lokala sjukkassor utöva verksamhet inom kom-munen.	Endast riks-kassor ntöva verksamhet inom kom-munen.	Både lokala sjuk-kassor och riks-kassor utöva verksamhet inom kom-munen.	Ingen sjukkasse- verksamhet.	Hela antalet kom- muner.
Antal kom- muner	Invånar- antal	Antal kom muner	Invånar- antal	Antal kom- muner	Invånar- antal	Antal kom- muner	Invånar- antal
Stockholms......	19	23,965	43	129,323	23	48,749	28	24,252	113
Uppsala.......	10	8,262	28	24,721	18	46,429	30	24,753	86
Södermanlands ....	23	23,597	20	25,512	35	75,716	12	8,526	90
Östergötlands.....	76	74,801	11	13,968	42	100,126	17	12,903	146
Jönköpings......	8	10,416	57	69,234	37	65,867	24	17,334	126
Kronobergs......	5	6,033	38	65,126	19	46,710	25	31,070	87
Kalmar.......	16	22,758	25	42,456	37	103,052	26	19,135	104
Gotlands.......	12	6,016	21	11,912	8	8,006	51	20,829	92
Blekinge.......	2	1,365	15	43,695	14	53,760	4	6.583	35
Kristianstads.....	53	60,601	16	29,333	59	112,866	17	17,452	145
Malmöhus......	154	139,323	10	9,648	49	92,890	25	16,612	238
Hallands.......	3	5,005	31	49,642	5	17,405	47	42,041	86
Göteb. o. Bohus....	5	12,167	23	51,038	11	39,485	48	65,848	87
Älvsborgs ......	7	7,782	47	63,940	24	64,525	141	99,553	219
Skaraborgs ......	30	29,071	68	59,666	17	25,276	147	87,515	262
Värmlands......	—	_	50	115,879	21	84.533	18	26,301	89
Örebro........	9	15,367	15	34,084	24	107,775	13	21,510	61
Västmanlands ....	2	2,733	38	69,795	15	31,305	11	13,398	66
Kopparbergs.....	2	5,146	29	88,361	20	132,558	—	—	Öl
Gävleborgs......	—	—	25	68,571	23	142,625	4	6,390	52
Västernorrlands ....	—	—	46	151,977	16	83,020	1	1,355	63
Jämtlands......	1	397	53	115,440	1	1,290	5	4,592	60
Västerbottens.....	—	—	23	136,199	4	42,389	1	1,556	28
Norrbottens.....	—	—	19	139,401	1	15,625	5	11,000	25
Summa	437	454,805	751	1,608,921	523	1,541,982	700	580,508	2,411

Tab. 14. Landskommuner, fördelade efter antal invånare.

Invånare	Kommuner, inom vilka sjukkasseverksamhet bedrives av	Kommuner utan sjukkasse- verksamhet	Hela antalet kommuner
endast lokala kassor eller endast rikskassor	både lokala kassor och rikskassor
Intill 500 ....	140	12	252	404
500— 1,000 ....	351	65	258	674
1,000— 1,5C0 ....	246	82	106	434
1,500— 2,000 ....	150	85	48	283
2,000— 2,500 ....	83	62	17	162
2,500 - 3,000 ....	69	42	9	120
3,000— 4,000 ....	58	70	7	135
4,000— 5,000 ....	31	37	2	70
5,000- 7,000 ....	27	33	1	61
7,000-10,000 ....	23	18	—	41
10,000— ....	10	17	—	27
Summa	1,188	523	700	2,411

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

219

Tab. 15. Landskommuner, fördelade efter antalet i kommunen verksamma lokala

sjukkassor.

Lokala kassor	Antal kommuner	Medeltal invånare per kommun
i.......	605	1.740
2.......	232	2,336
3.......	81	2,507
4.......	24	4,282
5.......	13	3,783
G.......	4	8 624
9.......	1	12,317
Summa	Otid	2,080

Lokalavdelningar av rikssjukkassor förekomma i sammanlagt 1 274 landskommuner,
av vilka 536 hava endast en avdelning (tabell 16). Inom 39 kommuner
är antalet avdelningar 15 eller fler.

Tab. 16. Landskommuner, fördelade efter antalet rikskasseavdelningar inom kommunen.

Rikskasse- avdelningar	Antal kommuner	Medeltal invånare pr kommun
1......	536	1,331
2	260	1.969
3......	136	2,463
4......	96	2,740
5......	57	3,634
6......	43	3,755
7......	27	4,308
8......	23	4,632
9......	11	4,679
10......	11	6,644
11......	12	6,576
12......	10	6,556
13......	6	6,653
14......	7	6,282
15 o. däröver .	39	9,699
Summa	1,274	2,473

En jämförande översikt rörande riks- och lokala kassors medlemsantal i
landskommunerna, analog till den i tabell 11 för städerna lämnade, kan upprättas
med utgående från antingen de lokala kassornas verksamhetsområden
eller rikskassornas. I det förra fallet utgöras de geografiska enheter, inom
vilka jämförelsen anställes, av 1, 2 eller flera kommuner allteftersom den
på orten verkande lokala kassan har sitt område mer eller mindre begränsat.
I det senare fallet blir enheten i regel en enda kommun. För den förra
indelningsgrunden redogöres särskilt under rubrik »Sjukkasseområden».

Den i tabell 17 meddelade sammanställningen visar, att rikskassornas medlemsantal
är relativt lågt, räknat per landskommun, inom vilken verksamhet
utövas. För de lokala kassorna och rikskassorna enbart motsvaras summa -

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tub. 17. Antal medlemmar i sjukkasseområdena på landsbygden.

Län	Endast lokala sjuk-kassor inom området	Endast rikssjukkassor inom området	Både lokala sjukkassor och rikssjukkassor inom området	Summa
Lokala kassor	Rikssjuk- kassor
Stockholms.......	1,414	6,906	3,921	1,097	13,338
Uppsala.........	559	1,298	6,102	2,742	10,701
Södermanlands.....	3,(142	1,432	7,737	3,230	16,041
Östergötlands......	13,555	1,092	14,435	3,833	32,915
Jönköpings .......	711	4,349	5,244	2,900	13,204
Kronobergs.......	469	2,406	2,835	1,920	7,630
Kalmar.........	3,044	2,916	8,019	3,289	17,268
Gotlands........	544	866	989	300	2,699
Blekinge........	—	2,256	3,354	944	6,554
Kristianstads......	6,282	1,978	9,802	2,717	20,779
Malmöhus........	15,188	—	12,381	5,758	33,327
Hallands........	202	973	1,789	581	3,545
Göteborgs o. Bohus . . .	2,092	2,902	2,036	1,207	8,237
Älvsborgs ........	954	2,342	6,978	2,093	12,367
Skaraborgs........	1,448	3,054	2,158	642	7,302
Värmlands.......	—	5,512	4,608	4,635	14,755
Örebro.........	733	2,492	5,663	7.903	16,791
Västmanlands......	212	7,040	3,134	3,334	13,720
Kopparbergs.......	107	5,128	6,984	7,848	20,067
Gävleborgs.......	—	5,105	13,701	7,623	26,429
Västernorrlands.....	—	13,745	3,088	8,522	25,355
Jämtlands........	128	6,855	161	54	7,198
Västerbottens......	—	8,798	2,237	3,943	14,978
Norrbottens.......	—	7,773	2,449	1,037	11,259
Summa	51,284	97,218	129,805	78,152	350,459

siffrorna för medlemsantalet, respektive 51,284 och 97,218, enligt tabell 19
av resp. 327 och 815 kommuner. Medeltalet medlemmar är:

per kommun, i vilken endast lokala kassor äro verksamma.......157

3 > » > 3 » .......119 III.

III. Sjukkasseområden.

Inom de lokala sjukkassorna förekommer i betydande utsträckning, att
verksamhetsområdet i stadgarna fastställts att omfatta ej blott en viss stad
eller landskommun utan även närmaste omnejd eller också, i fråga om landsbygden,
en eller flera angivna kommuner eller helt härad.

För stadskassorna är själva staden i regel huvudområde för verksamheten,
även om sådan dessutom utövas i kringliggande landskommuner. Bland de
lokala kassorna på landsbygden förekommer däremot ej sällan, att medlemmarna
äro i antal jämnt fördelade på två eller flera närbelägna kommuner,
ehuru endast en av dessa enligt kassans stadgar är att anse såsom huvudområde
och de övriga tillhöra omnejden. A andra sidan förekommer också,
att medlemmar ''i det närmaste saknas i kommuner, vilka tillsammans med
en eller flera andra i stadgarna angivas såsom verksamhetsområde för en
viss lokal kassa.

Med ledning av kommunvis sammanställda medlemsuppgifter, ingivna till
departementets sakkunniga från de lokala lantkassor, som ej hava verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

221

samhetsområdet fixerat i stadgarna till endast en viss kommun, har det på
ett par undantag när varit möjligt att fastställa, inom vilka kommuner de
olika kassorna huvudsakligen bedriva sin verksamhet. Därvid visar sig, att
för 220 av de 770 lokala lantkassorna utgöres det naturligt utbildade verksamhetsområdet
av 2 eller flera kommuner. De vunna resultaten hava lagts till
grund för en indelning i sjukkasseområden, som så nära som möjligt ansluter
sig till de lokala kassornas nuvarande utbredning och där varje sådan
kassa för utövande av sin verksamhet erhållit sina nuvarande faktiska verksamhetsområden.
Yarje kommun, som är utan sjukkasseverksamhet eller i
vilken endast lokalavdelningar av rikskassor finnas, har fått utgöra ett område
för sig.

De 2,411 landskommunerna fördela sig på sammanlagt 2,189 områden, av
vilka 725, omfattande lika många kommuner, sakna sjukkassor (tabell 18). I
sistnämnda antal ingå 25 kommuner, som ej äro helt utan sjukkassemedlemmar,
men för vilka antalet är för litet, för att kommunen skall kunna sägas
tillhöra någon lokal kassas naturliga verksamhetsområde.

Av de 1,464 områden, inom vilka sjukkasseorganisationer finnas, äro 1,316
en-kommunsområden med i genomsnitt 2,362 invånare och 226 medlemmar
per område. För 2-kommunsområdena, vilkas antal är 108, äro siffrorna
respektive 3,113 och 395. Medeltalet invånare per sjukkasseområde uppgår
till 2,442 och medeltalet medlemmar till 243.

Tab. 18. Fördelning’ av sjukkasseområdena på landsbygden efter antalet kommuner,

som området omfattar.

Antal ! kommuner	Antal sjnk- kasse- om- råden	Hela antalet kom- muner	Invånare	Sj ukkasse-medlemmar	Antal lokala sjukkassor	Antal rikskasse-avdelningar
absolut	per om-råde	absolut	per om-råde	absolut	per om-råde	absolut	per om-råde
1.....	1,316	1,316	3,109,410	2,362	297.653	226	595	0.5	3.882	2.9
2.....	108	216	336,210	3,113	42,670	395	130	1.2	220	2.0
3.....	19	57	63,800	3,358	7,343	586	21	1.1	31	l.fi
4.....	15	60	41.780	2,785	5,044	336	17	1.1	23	1.5
5.....	i	5	3,500	3,500	857	857	1	1.0	—	—
6.....	4	24	14.500	3,625	1.834	459	4	1.0	5	1.3
8.....	1	8	5,900	5,900	719	719	2	2.0	3	3.0
Samtliga	1,404	1.6S0	3,575,100	2,442	350,120	243	770	0.5	4,164	2.8

Tabell 19 är analog till tabell 13. I 232 områden med tillsammans 327
kommuner förekomma endast lokala sjukkassor och i 815 endast rikskassor.
Båda slagen av kassor finnas i 417 områden med 544 kommuner.

I områden med endast lokala sjukkassor är antalet medlemmar enligt
tabell 17 51,284, motsvarande 221 medlemmar per område. För områden med
endast rikskassor äro motsvarande siffror respektive 97,218 och 119. Räknas
åter medeltalet medlemmar per område, där lokala kassor över huvud förekomma,
blir talet 279, för rikskassorna endast något mer än hälften eller 142.

Aven i fråga om sjukkasseområdena framträder den starka splittringen på
lokalavdelningar inom rikskassorna (tabell 20).

Inom 84 områden med tillsammans 63,402 medlemmar uppgår antalet lokalavdelningar
till 10 eller mer. Högsta antalet lokalavdelningar, som förekommer
i något område på landsbygden är 32.

Tab. 19. Sjukkasseområden på landsbygden i de olika länen, fördelade efter förekomsten av lokala sjukkassor och rikssjuk kassor

inom området.

Län	Endast lokala sjuk-kassor	Endast rikssjukkassor	Både lokala sjukkassor och rikssjukkassor	Sjukkassor saknas	Summa
Antal om- råden	Kom- muner inom områ- dena	Invånare 1jan.1925	Antal om- råden	Kom- muner inom områ- dena	Invånare 1jan.1925	Antal om- råden	Kom- muner inom områ- dena	Invånare 1jan. 1925	Antal om- råden	Kom- muner inom områ- dena	Invånare 1jan.1925	Antal om- råden	Kom- muner inom områ- dena	Invånare 1 jan. 1925
Stockholms ....	5	6	12,290	48	48	137,890	13	31	51,820	28	28	24,300	94	113	226,300
Uppsala......	4	6	6,090	31	31	29,530	13	22	45,440	27	27	23,140	75	86	104,200
Södermanlands . . .	13	16	18,220	24	24	31,780	26	38	75,910	12	12	7,490	75	90	133,400
Östergötlands . . .	52	67	67,320	17	17	23,930	34	43	94,960	19	19	15,590	122	146	201,800
Jönköpings ....	3	4	6,000	63	63	76,560	30	35	62,310	24	24	18,030	120	126	162,900
Kronobergs ....	4	5	(i,000	40	40	65,890	17	17	46,300	25	25	30,710	86	87	148,900
Kalmar......	12	13	18,900	31	31	54,310	29	32	92,690	28	28	21,500	100	104	187,400
Gotlands .....	6	8	3,590	24	24	14,410	6	11	8,690	49	49	20,110	85	92	46,800
Blekinge......	—	—	—	22	22	65,400	7	9	33,400	4	4	6,600	33	35	105,400
Kristianstads ....	38	46	54,500	25	25	42,760	49	55	103,310	19	19	19,730	131	145	220,300
Malmöhus.....	66	120	113,480	—	—	—	50	79	118,010	39	39	26,910	155	238	258,400
Hallands.....	1	2	4,400	30	30	47,480	5	6	19,500	48	48	42,720	84	86	114,100
Göteborgs o. Bohus .	2	2	8,200	25	25	56,120	9	9	34,400	51	51	69,780	87	87	168,500
Älvsborgs .....	4	4	4,000	48	48	67,690	19	21	55,510	146	146	108,600	217	219	235,800
Skaraborgs.....	14	19	19,010	73	73	67,750	10	23	26,770	147	147	87,970	244	262	201,500
Värmlands.....	—	—	—	50	50	116,520	18	21	83,700	18	18	26,480	86	89	226,700
Örebro.......	5	6	10,900	18	18	40,290	18	23	104,890	14	14	22,620	55	61	178,700
Västmanlands . . .	1	1	1,200	40	40	71,410	10	14	31,000	11	11	13,590	62	66	117,200
Kopparbergs ....	1	1	3,100	33	33	108,210	16	17	114,790	—	—	—	50	Öl	226,100
Gävleborgs ....	_	_	_	29	29	83,100	19	19	128,090	4	4	6,410	52	52	217,600
Västernorrlands . .	—	—	—	49	49	157,090	13	13	77,910	1	1	1,400	63	63	236,400
Jämtlands.....	1	1	400	53	53	115,310	1	1	1,300	5	5	4,690	60	60	121,700
Västerbottens . . .	—	—	—	23	23	136,100	4	4	42,400	1	1	1,600	28	28	180,100
Norrbottens ....	—	—	—	19	19	139.300	1	1	15,600	5	5	11,100	25	25	166,000
Hela landsbygden	232	327	357,600	815	815	1,748,830	417	544	1,468,700	725	725	611,070	2,ISO	2,411	4,186,200

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

223

Tab. iM. Fördelning av sjnkkasseområdenn efter antalet
rikskasseavdeiningar inom området.

Rikskasseavdelningar	Antal sjukkasse- områden	Medlemmar
1..........	502	15,282
2.........	254	18,969
3..........	129	14,667
4.........	95	15,642
5..........	59	• 12,569
6..........	43	11,856
7..........	31	9,277
8.........	21	8,505
9..........	14	5.201
10—32........	84	63,402
Summa	1,232	175,370

Jämförelse mellan medlemsantalet i lokala kassor och rikskassor inom
varje kommun erfordrar kännedom om sj’ukkassemedlemmarnas bosättningsort.

En undersökning härom, utförd enligt specificerade uppgifter från 438
lokala lantkassor rörande antalet inom versamhetsområdet bosatta medlem -

Tab. 21. Antalet medlemmar i vissa lokala lantsjnkkassor, fördelat efter

bosättningsort.

Län	Antal kasssor, för vilka uppgift lämnats	Antal medlemmar
inom verk-samhets-området	avflyttade eller till närbelägna städer inflyttade	summa
1 Stockholms.....	15	2,726	378	3,104
i Uppsala........	19	5 449		6’094
Södermanlands.....	26	5,761	1,103	6,864
Östergötlands ........	52	12jö92	2,047	14,639
Jönköpings.....	25	3,685	275	3,960
Kronobergs......	6	872	128	1,000
Kalmar.....	30	7,403	482	7,885
Gotlands......	7	''713	99	812
Blekinge.......	8	2,630	105	2,735
Kristianstads.....	43	7,821	478	8,299
Malmöhus......	89	20,978	2,907	23,885
Hallands.......	5	1,714	239	1,953
Göteborgs och Bohus ....	8	1,984	170	2,154
Alvsborgs ......	14	4,347	265	4,612
1 Skaraborgs......	15	2,162	170	2,332
Värmlands......	6	b634	52	1,686
Örebro.......	18	2,764	124	2,888
Västmanlands.....	9	2j339	137	2,476
1 Kopparbergs......	19	4,662	206	4,868
Gävleborgs......	15	4,831	888	5,719
Västernorrlands.....	5	662	23	685
Västerbottens......	3	1,342	18	1,360
Norrbottens.....	1	1,288		1.288
Summa	438	100,359	10,939	111,298
Procent	—	90.2	9.8	100.0

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

mar, har givit till resultat, att 9.8 % av medlemmarna äro antingen avflyttade
från orten eller inflyttade till närbelägna städer (tabell 21). Procenten
för de senare enbart är ungefär 4.

För 43 städer med tillsammans 159 lokala sjukkassor har på samma sätt
undersökts, till vilken del medlemmarna äro avflyttade från orten eller bosatta
i kringliggande landskommuner. Enligt tabell 22 tillhöra 11.6 % endera
kategorin. För endast de avflyttade är siffran sannolikt cirka 5 %.

T till. 22. Antalet medlemmar i vissa lokala stadskassör, fördelat efter bosättningsort.

Län	Antal städer	Antal kassor	Antal medlemmar
för vilka uppgift lämnats	inom staden	i kring-liggande kommu-ner	av- flyttade	avflyttade eller i kring-liggande kommunar boende (spe-cifikation ej lämnad)	Samma
Stockholms stad1). .		1	1	10.755	1,120	225	_	12,100
Stockholms	län .		1	1	2,025	119	68	—	2,212
Uppsala	S>		2	10	4.555	424	268	88	5.335
Södermanlands	>		4	5	8,731	580	1,141	—	10,452
Östergötlands	>		3	9	5,075	236	745	—	6,056
Jönköpings			1	1	838	—	—	117	955
Kronobergs	»		1	2	931	322	73	—	1,326
Kalmar	»		2	4	1,005	62	33	—	l,10ö
Gotlands	7>		1	1	416	46	—	—	462
Blekinge	>		2	9	2,739	131	152	—	3,022
Kristianstads			1	1	638	57	26	—	721
Malmöhus	f		2	6	2,750	3	29	153	2,935
Hallands	>		2	3	710	6	70	12	798
Göteb. o. Bohus	*		4	79	32,575	58	45	3,570	36,248
Älvsborgs	>		2	9	4,661	11	26	135	4,833
Skaraborgs	*		4	5	991	18	24	70	1,103
Värmlands	>		1	1	743	—	—	64	807
Örebro	>		1	1	314	60	35	—	409
Västmanlands			2	2	1,044	36	62	81	1,223
Kopparbergs			1	2	363	36	25	—	424
Gävleborgs	>		3	4	5,328	183	378	30	5,919
Västernorrlands	)		2	3	707	164	53	10	934
		Summa	43	159	87,894	3,672	3,478	4,330	99,374
		Procent	—	—	88.4	3.7	3.5	4.4	100.0

De resultat, som sålunda framkommit, utvisa, att procenten utflyttade är
för stor för att mer exakta uppgifter om antalet i de olika kommunerna
bosatta medlemmar skall kunna erhållas. Ett försök att, så långt tillgängligt
primärmaterial medgivit, uppdela de lokala lantkassornas 181,089 medlemmar
kommunvis, har iett till en fördelning av 164,103 av medlemmarna.

Antalet organ för sjukförsäkringen vid olika organisationsformer framgår
av tabell 23. i)

i) Uppgift är lämnad för en lokal kassa, som delvis är organiserad på lokalavdelningar: medlemmarna
i dessa äro här ej medräknade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117. 225

Tab. 23. Organ för sjukförsäkringen vid olika organisationsformer.

Nuvarande sjukkasseorga-nisation (lok. kassor och
rikskasseavdeln.)

En sjukkassa varje
kommun''

Städer

Landsbygd

Städer

Landsbygd

Antal sjnkförsäkringsorgan......

Medeltal medlemmar per sjukförs. organ .

1,468

281

4,934

3 708

1,711

208

IV. Nyrekrytering.

Om nya medlemmar ej tillföras en sjukkassa eller ingå i otillräckligt
antal, blir resultatet eu stegring i medelåldern inom kassan, varmed följer
större utbetalningar av sjukhjälp och minskning i fonderna samt vanligen
ökade avgifter. I tabell 24 har sammanställts resultaten av en undersökning
av berörda förhållanden vid 1924 års slut.

Tab. 24. Lokala sjukkassor och rikssjukkassor, för vilka rekrytering av nya medlemmar
avstannat.

Lokala sjukkassor i:	Antal kassor d. 31. 12. 1924, för vilka rekryteringen avstannat sedan år:	Därav med:
otillr. avg. men tillr. fonder	otillr. fonder men tillr. avg.	både avg. o. fonder otillr.	dessutom ogynn-sam ål-dersför-delning
1912	1915	1918	1921	till- sam- mans
Stockholms stad......	1	2	3		6	i		5	4
Stockholms län.....	3	2	—	—	5	i	2	2	3
Uppsala >.....	2	1	—	1	4	2	—	2	3
Södermanlands >.....	—	1	—	—	1	—	—	1	1
Östergötlands >.....	2	2	—	1	5	1	2	2	2
Jönköpings >.....	3	5	2	—	10	1	1	8	6
Kronobergs ».....	—	2	1	—	3	1	—	2	2
Kalmar >.....	3	8	1	1	13	1	2	10	10
Gotlands >.....	—	4	1	—	5	—	1	4	5
Blekinge >.....	1	1	—	—	2	1	1	—	2
Kristianstads >.....	2	2	1	_	5	_	2	3	4
Malmöhus ».....	10	5	—	—	15	—	5	10	15
Hallands >	—	1	—	—	1	1	_	_	1
Göteb. o. Bohus >.....	2	7	2	—	11	_	2	9	11
Alvsborgs > .....	—	1	—	—	1	—	—	1	1
Skaraborgs ».....	1	3	4	—	8	2	2	4	7
Värmlands >.....	—	—	—	_	—	_	_	_
Örebro ».....	3	4	—	_	7	1	_	6	5
Västmanlands >.....	1	—	1	_	2	2	_		2
Kopparbergs >.....	1	3	—	—	4	1	1	2	4
Gävleborgs >.....	—	6	—	_	6	1	_	5	5
Västernorrlands >.....	2	2	—	_	4	2	_	2	2
Jämtlands >.....	—	1	—	_	1	1	_		1
Västerbottens >.....	—	—	—	_	__	_	_
Norrbottens >.....	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa	37	63	16	3	119	20	21	78	96
Rikssjukkassor......	—	—	—	1	1	—	—	1	1
Summa	37	63	16	4	120	20	21	79	97

Medelålder den 31 dec. 1924 för samtliga ovanstående kassor: 53.0 år.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 96 käft. {Nr 117.)

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

För ungefär 10 % av alla registrerade sjukkassor hade i slutet av år 1924
rekryteringen av nya medlemmar i det närmaste eller helt och hållet upphört
sedan minst 3 år tillbaka. I 37 av kassorna är enligt tabellen medlemsantalet
stillastående eller visar tillbakagång sedan år 1912. Flertalet
kassor eller tillsammans 79 hava både brist i fonderna och otillräckliga avgifter.
I 97 av de 120 kassorna är åldersfördelningen dessutom ogynnsam,
vilket även framgår av medelåldern, som uppgår till 53 år mot cirka 41 år
i genomsnitt för alla rikets sjukkassor.

I de städer, som finnas upptagna i tabell 25 är rikskassornas sammanlagda
medlemsantal i regel större än de lokala kassornas samt antalet avdelningar
betydande; medelåldern är utan undantag lägre i rikskasseavdelningarna.
De anförda exemplen synas tyda på, att sjukkasseverksamhetens
splittring på ett flertal organ orsakat tillbakagång för ortens lokala kassor.

Tab. 25. Sjiikkasseinedlemmariias antal och medelålder den 31 dee. 1924 i vissa städers
lokala sjukkassor och llkssjukkasseavdelningar.

Stad	Lokala kassor	Rikskassor	Lokalkassor o. rikskassor
Antal kassor	Antal medl.	Medel- ålder	Antal avd.	Antal medl.	Medel- ålder	Medel- ålder
Sollefteå..........	i	47	60.5	3	215	45.8	48.4
	2	154	55.2	9	982	42.6	44.3
	2	348	54.9	7	1289	43.5	45.9
	3	255	54.4	7	837	36.5	40.7
Visby............	3	854	53.9	9	774	41.5	48.0
	1	81	53.5	8	414	42.5	44.3
Örnsköldsvik ........	1	101	52.1	7	832	39.4	40.8
	1	164	51.9	5	558	40.5	43.1
	1	222	50.3	11	738	43.0	44.7
Falköping..........	4	313	50.1	7	791	34.7	39.1
Hässleholm.........	2	251	49.7	8	487	43.6	45.7
	2	234	48.8	14	840	41.0	42.7
Härnösand..........	2	355	48.4	12	992	43.5	44.8
	1	225	47.6	10	831	43.3	44.2
köping...........	1	383	47.5	9	1049	43.1	44.3

V. Sjukkassemedlemmarnas yrken.

De i tabellerna 26 och 27 ingående yrkessammandragen äro uppgjorda
enligt uppgifter från 1,152 registrerade sjukkassor med ett sammanlagt medlemsantal
av 711,689 sjukförsäkrade. För 36 av kassorna med 27,912 medlemmar
datera sig uppgifterna från den dag, de upprättades inom respektive
kassor, för de övriga däremot per den 31 december 1924.

Siffrorna torde böra anses såsom approximativa, enär förmodligen l^en del
fall endast äldre yrkesuppgifter stått till buds för vissa av kassorna. Nämnda
förhållande synes emellertid ej vara av större betydelse för uppgifternas riktighet
i sin helhet.

Antalet industriarbetare bland sjukhjälpsförsäkrade medlemmar är i de
lokala kassorna sammanlagt 187,727, motsvarande 42.6 / av hela antalet
medlemmar, och i rikskassorna 109,409 eller 40.3 %. För jordbrukare och
deras hemmavarande är procentsiflran 10,9, för affärsanställda och kontorspersonal
i enskild tjänst 5.2. Näst industriarbetarna är gruppen med »husligt
arbete sysselsatta» störst med 19.6 %. För militärer, lärare och f. d.
yrkesutövare är procenten tillsammans 2.7 och för gruppen »diverse per -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

227

Tafo. 26. Sjuklijälpsförsäkrade medlemmars fördelning: på yrken i lokaln sjukkassor

och rikssjnkkassor.

		!		Tillsammans
	Yrke	Lokala kassor	Riks- kassor	hela antalet	därav kvinnor
				\| absolut	%	absolut	%
1.	Jordbrukare ock jordbruksarbetare......	36,014	30,801	66,815	9.4	5,177	0.7
o	Jordbrukares och jordbruksarbetares hemma-varande .................	6,327	4,447	10,774	1.5	5,495	0.8
3.	Fiskare..................	1,375	1,138	2,513	0.4	103	0.0
4.	Arbetare i skogsbruk............	2,439	6,688	9,127	1.3	46	0.0
5.	Järnverksarbetare.............	7,912	9,131	17,043	2.4	38	0.0
6.	Arbetare vid mekaniska verkstäder, järn- och stålmanufakturindustri, elektromekanisk in-dustri och skeppsbvggeri.........	48,696	13,666	62,362	8.8	1,315	0.2
7.	Arbetare i malmbrott............	3,548	2,886	6,434	0.9	5	0.0
8.	> > jord- och stenindustri......	11,767	8,396	20,163	2.8	267	0.0
9.	» •> sågverk och hyvlerier......	9,396	12,626	22,022	3.1	108	0.0
10.	> annan trävaruindustri......	9,794	9,190	18,984	2.7	168	C.o
11.	> » pappers- och grafisk industri . . .	10,742	8,890	19,632 15,261	2.8	1,803	0.3
12.	5 > närings- och njutningsmedelsindustri	9,221	6,040	2.1	4,118	0.6
13.	Skrädderiarbetare och sömmerskor......	12,298	6,636	18,934	2.7	13,600	2.0
14.	Arbetare i annan textil- och beklädnadsindustri	14,859	2,783	17,642	2.5	9,870	1.4
15.	Skomakeriarbetare.............	6,930	3,656	10,586	1.5	985	0.2
16.	Arbetare i annan läder-, hår- och gummivaru-industri ............	2.944	1,079	4,023	06	655	0.1
17.	> > kemisk-teknisk industri.....	3,042	660	3,702	0.5	965	0.1
18.	» > byggnadsverksamhet och vid belys- nings- och vattenledningsarbeten . .	20,650	13,823	34,473	4.8	52	0.0
19.	Övriga industriarbetare...........	15,928	9,947	25,875	3.6	3,811	0,5
20.	Affärsanställda...............	16,757	8,807	25,064	3.5	10,261	1.4
21.	Inom restaurant- och hotellrörelse anställda . .	2,029	889	2.918	0.4	2,042	0.3
22.	Vid post, telegraf och telefon anställda . . .	5,314	1,765	7,079	1.0	2,914	0.4
23.	Järnvägspersonal..............	9,682	6,688	16,370	2.3	143	0.0
24.	Spårvägspersonal..............	3,592	233	3,825	0.5	24	0.0
25.	Åkare, kuskar, chaufförer, stadsbud och bärare	8,879	3,427	12,306	1.7	17	0.0
26.	Stuveri- och transportarbetare........	3,739	1,242	4,981	0.7	—	—
27	Sjöfolk..................	2,949	1,083	4,032	0.6	64	0.0
28.	Kontorspersonal i allmän tjänst.......	4,183	972	5,155	0.7	1,378	0.2
29.	> > enskild 5 .......	10,214	2,105	12,319	1,7	4,928	0.7
30.	Militärer..................	1,728	280	2,008	0.3	_	_
31.	Lärare...................	5,371	1,589	6,960	1.0	4,999	0.7
32.	Med husligt arbete sysselsatta .......	76,335	63,062	139,397	19.6	139,252	19,6
3o.	F. d. yrkesutövare.............	7,303	2,746	10,049	1.4	1,914	0.3
34.	Ankor utan särskilt yrke..........	7,102	4,644	11,746	1.6	11,746	1.6
35.	Diverse personer, ej hänförliga till förestående kategorier................	33,640	17,958	51,598	7.2	10,758	1.5
36.	Yrke obekant ...............	7,765	1,952!	9,717	1.4	5,007	0.7
		440,464	271,425	711,889 100.0	244,028 34.3;

söner» 7.2. Tabell 28 ger en viss uppfattning om, i vilken utsträckning industriarbetarna
i riket tillhöra sjukkassor. För övriga yrkesgrupper är endast
ungefärlig jämförelse möjlig, eftersom även icke-yrkesanställda ingå i
sjukkassornas medlemssiffror.

VI. Kommunbidrag.

Under år 1923 utgick enligt tabell 30 kommunbidrag till 292 lokala kassor
i 44 olika städer med ett sammanlagt belopp av nära 230,000 kronor, mot -

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 117

Tab. 27. Procentuell fördelning på yrken av sjuklijälpsförsäkrade medlemmar i lokala

sjukkassor och rikssjukkassor.

		Lokala sjukkassor	Rikssjukkassor
	Yrke	Män %	Kvin- nor %	Till- sam- mans %	Män %	Kvin- nor %	Till- sam- mans %
1.	Jordbrukare och jordbruksarbetare......	7.5	0.7	8.2	10.6	0.7	11.3
2.	Jordbrukares och jordbruksarbetares hemma-varande .................	0.6	0.8	1.4	0.9	0.7	1.6
3.	Fiskare..................	0.3	0.0	0.3	0.4	0.0	0.4
4.	Arbetare i skogsbruk............	0.6	0.0	0.6	2.5	0.0	2.5
5.	Järnverksarbetare..............	1.8	0.0	1.8	3.4	0.0	3.4
6.	Arbetare vid mekaniska verkstäder, järn- och stålmannfakturindustri, elektromekanisk in-dustri och skeppsbyggeri.........	10.8	0.3	11.1	5.0	0.0	5.0
7.	Arbetare i malmbrott............	0.8	—	0.8	1.1	0.0	1.1
8.	> » jord- oeh stenindustri.......	2.7	0.0	2.7	3.1	0.0	3.1
9.	» > sågverk och hyvlerier.......	2.1	0.0	2.1	4.6	0.1	4.7
10.	» » annan trävaruindustri......	2.2	0.0	2.2	3.4	0.0	3.4
11.	> > pappers- och grafisk industri . . .	2.1	0.3	2.4	3.1	0.2	3.3
12.	x- > närings- och njutningsmedelsindustri	1.7	0.4	2.1	1.4	0.8	2.2
13.	Skrädderiarbetare och sömmerskor......	0.8	2.0	2.8	0.7	1.7	2.4
14.	Arbetare i annan textil- och beklädnadsindustri	1.5	1.9	3.4	0.4	0.6	1.0
15.	Skomakeriarbetarc..............	1.4	0.2	1.6	1.3	0.0	1.3
16.	Arbetare i annan läder-, hår- och gummivaru-industri .............	0.6	0.1	0.7	0.3	0.1	0.4
17.	> > kemisk-teknisk industri......	0.5	0.2	0.7	0.2	O.o	0.2
18.	> t> byggnadsverksamhet och vid belys- nings- och vattenledningsarbeten . .	4.7	0.0	4.7	5.1	0.0	5.1
19.	Övriga industriarbetare...........	3.0	0.6	3.6	3.3	0.4	3.7
20.	Affärsanställda...............	2.1	1.7	3.8	2.0	1.1	3.1
21.	Inom restaurant- och hotellrörelse anställda . .	0.2	0.3	0.5	0.0	0.3	0.3
22.	Vid post, telegraf och telefon anställda ....	0.7	0.5	1.2	0.3	0.3	0.6
23.	Järnvägspersonal..............	2.2	0.0	2.2	2.4	0.1	2.5
24.	Spårvägspersonal..............	0.8	0.0	0.8	0.1	—	0.1
25.	Åkare, kuskar, chaufförer, stadsbud och bärare	2.0	0.0	2.0	1.3	—	1.3
26.	Stuveri- och transportarbetare........	0.8	0.0	0.8	0.5	—	0.5
27.	Sjöfolk...................	0.7	0.7	0.4	o.o	0.4
28.	Kontorspersonal i allmän tjänst.......	0.6	0.3	0.9	0.3	0.1	0.4
29.	> » enskild > .......	1.3	1.0	2.3	0.5	0.3	0.8
30.	Militärer..................	0.4	—	0.4	0.1	—	0.1
31.	Lärare...................	0.3	0.9	1.2	0.2	0.4	0.6
32.	Med husligt arbete sysselsatta........	0.0	17.3	17.3	0.0	23.2	23.2
33.	F. d. yrkesutövare .............	1.4	0.3	1.7	0.8	0.2	1.0
34.	Änkor utan särskilt yrke..........	—	1.6	1.6	—	1.7	1.7
35.	Diverse personer, ej hänförliga till förestående kategorier................	5.8	1.8	7.6	5.5	1.1	6.6
36.	Yrke obekant ................	0.9	0.9	1.8	0.3	0.4	0.7
		65.9	34.1	100.0	\| 65.5	34.5	100.0

svarande något över 1 krona per medlem. Till totala beloppet var bidraget
störst i Stockholm, Gröteborg, Eskilstuna och Norrköping. Bidraget per medlem
är räknat per den 31 december samma år, det utbetalas, och överstiger
i 5 städer 2 kronor.

Av landsbygdens lokala sjukkassor åtnjöto 117 kommunbidrag år 1923 till
ett belopp av 34,289 kronor, motsvarande 1 krona i genomsnitt per sjukförsäkrad
medlem (tabell 29). Sammanlagda antalet medlemmar var i slutet
av år 1923 i kassor, som åtnjöto kommunbidrag, 253,073.

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

229

Tab. 28. Jämförelse mellan yrkesfördelningen inom de registrerade sjukkassorna (1
slutet av år 1924) och antalet årsarbetare, soin omfattades av olycksfallsförsilkringslagen
år 1922 (män och kvinnor, samtliga arbetsgivare).

Yrkesgrupp	Antal årsarbetare 1922 enl. olycks-fallsförsäkrings-lagen '')	Antal sjukförsäkrade medlemmar i sjukkassor, som lämnat yrkesuppgift
Större arbets- givare	Mindre arbets- givare	Män	Kvinnor	Tillsammans
absolut	%
1. Jordbruk, boskapsskötsel och skogs-bruk .............. 2. Industri............ 3. Handel, varulager och kontor . . 4. Hushåll, hotell-, restaurant- och laférörelse samt hälsovårdsinrätt-ningar2) ............ 5. Diverse yrken......... Summa	149,545 385,550 105,821 53,072 235,558	c:a 196.000 26,000 23.000 128.000 19.000	75,998 259,376 22,194 1,021 109,272	10,718 37,760 15,189 141,294 39,067	86,716 297,136 37,383 142,315 148,339	12.2 41.7 5.3 20.0 20.8
929,646 \| 392,000	467,861	244,028 711,889 \| 100.0

*) Antal årsarbetare har erhållits på följande sätt:

för större arbetsgivare: en årsarbetare = 300 dagsverken.

> mindre > : antal årsarbetare = antalet nnder hela året anställda arbetare

minskat med halva antalet under del av året anställda.

2) För sjukkassorna ingå ej de vid hälsovårdsinrättningar anställda medlemmarna, varemot samtliga
med husligt arbete sysselsatta personer äro inräknade, oavsett om de äro yrkesanställda eller ej.

Tab. 29. Kommunbidrag till lokala sjukkassor på landsbygden är 1923.

Län	Kassor med kommun-bidrag	Kommunbidrag
Antal kassor	Sjukhjälps-försäkrade medlemmar d. 31 dcc.	Totalt Kr.	Pr medlem d. 31 dec. Kr.
Stockholms..........	3	1,054	812: 35	0: 77
Uppsala...........	—	—	—	—
Södermanlands.........	9	3,171	2,651: —	0: 84
Östergötlands.........	4	1,272	1,228: 75	0:97
Jönköpings..........	9	1,402	1,148: 50	0: 82
Kronobergs..........	2	242	220: —	0: 91
Kalmar............	3	788	450: —	0: 57
Gotlands...........	—	—	—	—
Blekinge...........	1	34	10:-	0: 29
Kristianstads.........	24	4.277	4,728: —	1: 11
Malmöhus...........	26	8,508	9,058: 90	1: 06
Hallands...........	2	264	170: —	0: 64
Göteborgs o. Bohus.......	2	511	150: —	0: 29
Alvsborgs ...........	o o	875	828: —	0: 95
Skaraborgs ..........	2	242	155: 50	0: 64
Värmlands..........	3	482	600: —	1: 24
Örebro............	6	961	1.131: 50	1: 18
Västmanlands.........	4	702	326: SO	0: 47
Kopparbergs..........	9	3,354	8,917: 50	2: 66
Gävleborgs..........	3	850	700: —	0: 82
Västernorrlands........	1	294	300: —	1: 02
Jämtlands...........	—	—	—	_
Västerbottens.........	—	—	—	—
N orrbottens..........	1	1,202	702: 50	0: 58
Samtliga	117	30.485	34,289: —	1: 12

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tab. 30. Kommunbidrag till lokala sjukkassor i städerna år 1933.

Stad	Kassor med kommun-bidrag	Kommunbidrag
Antal kassor	Sjukhjälps-försäkrade medlemmar den 31 dec.	Totalt Kr.	Pr medlem den 31 dec. Kr.
Örnsköldsvik . . .	1	103	300	_	2: 91
Eskilstuna ....	1	7,980	20,485	50	2: 57
Malmö......	2	2,230	5,618	—	2: 52
Vaxholm.....	1	133	300	—	2: 26
Var berg......	1	94	212	—	2: 26
Mölndal......	4	975	1,898	—	1: 95
Västerås.....	2	3,108	6,041	—	1: 94
Växjö.......	3	1,817	3,306	—	1: 82
Göteborg.....	73	27,988	48,986	—	1: 75
Arvika ......	1	174	300	—	1: 72
Katrineholm ....	1	1,024	1,634	—	1: 60
Falun.......	4	771	1,105	50	1: 43
Halmstad.....	10	1,188	1.638	—	1: 38
Karlskrona ....	6	1,509	2,052	50	1: 36
Jönköping.....	7	1,921	2,574	—	1: 34
Tranås......	1	903	1,190	—	1:32
Borås.......	6	3,394	4,324	50	1: 27
Härnösand ....	2	376	400	—	1: 06
Hjo........	1	148	150		1:01
Eksjö.......	2	824	808	—	0: 98
Trälleborg.....	5	1,750	1,721	10	0: 98
Trollhättan ....	3	1,740	1,630	—	0: 94
Mariestad.....	1	464	429	—	0: 92
Nässjö......	2	232	206	—	0: 89
Uddevalla .....	4	1,810	1,617	—	0: 89
Södertälje.....	2	2,244	1.906	—	0: 85
Hälsingborg ....	15	4,804	4,075	—	0: 85
Ystad.......	4	1,224	1,039	—	0:85
Örebro......	5	2,855	2,351	50	0: 82
Kristinehamn . . .	3	1,081	866	10	0: 80
Linköping.....	6	4,423	3,505	50	0: 79
Stockholm.....	72	113,134	87,832	35	0: 78
Eslöv.......	5	962	753	50	0: 78
Oskarshamn ....	4	956	675	75	0: 71
Uppsala......	10	4,737	3.19S	99	0: 68
Norrköping ....	8	14,190	9,226	28	0: 65
Kristianstad ....	3	1,422	878	—	0: 62
Torshälla.....	1	622	365	—	0: 59
Karlstad.....	4	1,609	899	50	0: 56
Norrtälje.....	1	390	200	—	0: 51
Djursholm.....	1	407	200	—	O: 49
Landskrona ....	1	3,078	1,366	—	0: 44
Alingsås.....	2	1,038	461	—	0: 44
Västervik.....	1	756	250	—	0: 33
Samtliga	292	222,588	228,976	57	1:03

I tabelLerna 29 och 30 ovan hänför sig det per medlem uträknade kommunbidragets
belopp till samtliga sjukbjälpsförsäkrade medlemmar den 31 december
1923. Enligt de av resp. kommuner tillämpade grunderna för bidragets
utgående är däremot 1923 års kommunbidrag för flertalet kommuner att hänföra
till antalet i kommunen mantalskrivna medlemmar i slutet av år 1922.
För sådana kommuner kan det i beräkningsgrunderna fastställda beloppet
per medlem beräknas vara i genomsnitt cirka 15 % högre än det i tabellerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

231

angivna beloppet. Exempel härpå utgör Eskilstuna, där kommunbidraget
utgår med 3 kronor per i staden mantalskriven medlem, medan däremot totala
kommunbidraget år 1923, fördelat på samtliga sjukhjälpsförsäkrade medlemmar
samma år endast uppgår till 2,57 kr.

VII. Läkarvård och moderskapshjälp.

En översikt rörande läkarvård och läkemedel inom de registrerade sjukkassorna
under tiden 1911—1923 innehålles i tabellerna 31 och 32. Antalet
medlemmar, som varit tillförsäkrade sådant understöd, har under denna_ tid
fluktuerat från år till år och visar ej någon större ökning år 1924 i jämförelse
med åren 1911—1913. Understödets totalbelppp har däremot stigit
från cirka 139,000 kronor år 1911 och 150,000 år 1916 till 332.000 år 1924,
motsvarande en ökning från 1 kr. 59 öre till 3 kr. 22 öre per medlem.

Tab. 31. Understöd i form av läkarvård och läkemedel inom reg. sjukkassor under

åren 1911—1915

(kassor, registrerade ealigt 1891 eller 1910 års lag).1)

År	Enligt 1891 års lag	Enligt 1910 års lag	Tillsammans
Antal kassor	Antal med- lemmar	Belopp kr.	Antal kassor	Antal med- lemmar	Belopp kr.	Antal kassor	Antal med- lemmar	Belopp
absolut kr.	per medl.2) kr.
1911 . .	370	62,898	116,420: 55	Öl	24,460	22,650: 86	421	87,358	139,071:41	1: 69
1912 . .	274	37,269	79,940: 44	121	41,787	77,162: 77	395	79,056	157,103: 21	1: 99
1913. .	253	39,318	83,722: 31	169	73.207	111,642: 92	422	112,525	195,365: 23	1: 74
1 1914 . .	202	37,192	59,979: 48	212	76,708	137,725: 35	414	113,900	197,704: 83	1: 74
\| 1915 . .	—	—	—	286	97,333	172,430: 02	286	97,333	172,430: 02	1: 77

Tab. 8*2. Understöd i form av läkarvård och läkemedel inom registrerade sjukkassor

under åren 1916—1923. l

År	Läkarvård och läkemedel	Därav läkarvård
Antal kassor	Antal med- lemmar	Belopp	Antal kassor	Antal med- lemmar	Belopp
absolut kr.	per med- lem2) kr.	absolut kr.	per läkarvårds- försäkrad medlem2) kr.
1916.....	272	74,890	149,801: 47	2: 00	241	68,454	138,582: 66	2: 02
1917.....	272	80,451	160,017: 47	1: 99	240	73,604	147,490: 71	2: 00
1918.....	276	88,702	228,349: 78	2: 67	247	78,522	203,451: 57	2: 59
1919.....	276	95,584	284,953: 19	2: 98	247	84,770	256,605: 23	3: 03
1920 .....	272	97,182	316,515: 53	3: 26	243	86,489	286,012: Öl	3: 31
1921.....	275	97,085	330,304: 32	3: 40	244	85,140	303,751: 86	3:57
1922 .....	271	91,379	338,345: 37	3: 70	244	80,794	310,172: 51	3: 84
1923 .....	278	103,314	332,226: 22	3:22	253	92,395	304,494: 76	3:30

l) Förutom vad i tabellen upptages, bekostades understöd av sjukkassa och arbetsgivare gemensamt: år

1911 i 50 kassor med 14,830 medlemmar kr. 68,608: 57
»'' 1912 > 42 » 11,769 » » 67,989: 94.

-) Räknat pr den 31 december respektive år.

232

Eungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tab. 33. Moderskapsförsiikringeus utbredning och omfattning åren 1913—1923.

År	Antal kassor, som meddela moder- skaps- hjälp	Antal moderskaps-försäkrade kvinn-liga medlemmar	Antal moderskaps-fall	Antal moder-skapshjälps-dagar	Moderskapshjälpens belopp
absolut1)	i % av samt-liga kvinnor	absolut	per moder- skaps- försäk- rad	absolut	per fall	absolut kr.	per fall kr.
1913 . . .	70	52,163	31.2	1,882	0.036	40,430	21.5	42,646: 85	22: 66
1914 . . .	145	73,736	41.9	3,146	0.043	74,383	23.6	76,050: 55	24: 17
1915 . . .	213	92,351	51.5	4,088	0.044	99,890	24.4	102,648: 90	25: 11
1916 . . .	375	118,789	64.2	5,007	0.042	129,030	25.8	132,661: —	26: 50
1917 . . .	396	127,988	64.3	5,925	0.046	157,994	26.7	162,568: 65	27:44
1918 . . .	405	144 967	67.5	6,712	0.046	181,791	27.1	187,152: 30	27:88
1919 . . .	455	171,728	71.4	7,591	0.047	208,724	27.5	215,335: 37	28: 37
1920 . . .	462	181,609	72.3	10,535	0.060	298,374	28.3	308,631: 55	29: 30
1921 . . .	462	187,121	73.6	10,125	0.055	287,375	28.4	298,688: 10	29: 50
1922 . . .	476	189,395	73.2	9,620	0.051	270,959	28.2	284,764: —	29: 60
1923 . . .	479	201,879	75.6	9,500	0.049	275,604	29.0	301,930: 75	31:78

I6* Moderskapsförsäkringen kar från år 1913 befunnit sig i oavbruten utveckling.
Antalet kassor, som meddela moderskapshjälp, bar stigit från 70 år
1913 och 405 år 1918 till 479 år 1923. Totala antalet moderskapsförsäkrade
var vid samma tidpunkter respektive 52,163, 144,967 och 201,879 och procenten
försäkrade i förhållande till kela antalet kvinnliga medlemmar respektive
31.2, 67.5 och 75.6. Moderskapshjälpsdagarnas och understödsbeloppets
ökning per fall från 21.5 resp. 22.66 år 1913 till 29.0 resp. 31.78 år
1924 är att tillskriva en fortgående ökning i kassornas stadgeenliga utfästelser.

VIII. Specificerade uppgifter för 28 rikssjukkassor.

Tabell 34 (sid. 24) innehåller uppgifter om medlemsantal, understödsdagar
och ekonomiska förhållanden för 28 rikssjukkassor, för vilka fullständiga
uppgifter för år 1924 föreligga.

I 15 av de kassor, som ingå i tabellen, förekomma särskilda begränsningar
i inträdesrätten med hänsyn till yrke, medlemskap i nykterhetssammanslutningar
e. d. Antalet yrkes- eller fackkassor är 8 med sammanlagt 13,069 medlemmar
och nykterhetskassorna tillsammans 6 med ett medlemsantal av 95,980.
I en kassa med 699 medlemmar är anslutningen på annat sätt särskilt inskränkt.

Verksamhetsområdet utgöres i regel av hela riket; dock hava 5 av kassorna
med tillsammans 6,042 medlemmar sin verksamhet koncentrerad till huvudsakligen
ett län eller landskap.

I tabellen ingå ej 4 rikssjukkassor, för vilka statistiska uppgifter antingen
saknas eller äro avgivna i ofullständigt skick. Av dessa äro 2 yrkes- eller
fackkassor och 2 utan särskild inskränkning i inträdesrätten. En av de sistnämnda
har verksamhetsområdet begränsat till endast ett län.

*) Siffrorna avse för åren 1913—1918 årsmedeltal, för åren 1919—1923 däremot antalet den 31
december.

Tält. 84. Ifegislrenidc rikssjiikkiiMSors medlemmar, sjukdagar, modorskapslijlllp och ekonomiska fUrliAllandon År 11)24.''

	Medlemmar		Antal baru- börds- fall	1 n	komat	r			U t g	i f t e r		Tillgångar över skulder Kr.
N a m n	hela antalet	därav kvinn- liga	Antal sjuk- dagar	medlems- avgifter Kr.	stats- bidrag Kr.	övriga Kr.	H.j ti k - hjälp Kr.		moder- skaps- bjälp Kr.	förvalt- nings- kost- nader K r.	Övriga Kr.
! Sv. folkets sk...... Sv. kakelugnsmakareförb.	28,975	8,217	234,828	821	588,589: 75	116,029:4 0	29,347: 96	514,559: 10	30,576: —	92,439: 39	3,699: 34	545,904: 95
sbk.......... Nykterlietsvännernas allm.	368	—	2,256	—	6,325: 85	1,053: 75	380: 89	4,842: —	—	—	942: 69	805:-	8,683: 99
sbk..........	33,621	13,696	324,124	736	680,603: 64	133,235: 15	81,809: 84	496.983: 50	17,872	_	113,025: 06	87,054: 50	1,585,753: 97
Sv. träarb.-förb. sbk. . .	3,439	390	22,661	22	83,274: 25	11,320: 65	7,029: 96	61,134	40	883	_	15,546: 29		UK,891: 77
Sv. arb. allm. sbk. . . .	40,481	8,755	397,952	561	940,309: 04	"157,580: 40	50,009: 10	770,499	__	11,838	_	88,448: 83	51,479: 16	1,334 620: 85
Sveriges allm. sk. och bf. .	22,979	4.121	194,354	279	400,994: 50	85,501: 25	25,903: 49	360,212	G0	5,359	_	41,696: 46	772: —	595,327: 96 124,194: 57
Sveriges godtemplars sbk.	5,146	2,069	41,579	134	81,108: 23	20,364: 75	6,163: 45	65,025	50	4,U03	_	16,702: 85	4,185: 66
Nykterhetsfolkets sbk.	56,278	23,766	583,994	1,350	1,073,574: 17	244,684: 40	107,717: 42	888,442	—	32,205	_	170,344: 75	133,587: 80	1,369^933: 27!
Allm. sv. sbk......	6,209	1,450	59,274	62	159,274: 07	22,389: —	10,586: 61	130,151	_	1,550	_	22,718: 75	4,827: 97	174j552: 89
Sv. folkets väl, sbk. . .	4,244	1,107	39,871	—	77,093: —	15,956: 25	4,185:81	69,941	40	_	_	12,321: 93	4,700: 30	79,783: 66
Skånes skoarb. sbk. . . .	702	2 260	4,191	6	22,534: —	1,930: 75	2,876: 50	14,949	_	167	_	2,861: 14	1,351; -	67\|848- Öl
Sv. sjukhjälpsför. sbh-k. .	2,887	1,247	22,965	66	79,980: 08	18,226: 10	2,794: 45	64,330	04	2,395	_	17,441: 56	3,065: 82	17,068: 64
Sv, typografförb. sbh-k. .	3,540	379	21,878 10,262	—	191,578: 65	10,938: 50	21,777: 32	114.948	—	_	_	22,838: 04	10,595: 26	414,539: 22
Sv. postmannaförb. sbk. . Dalarnes nykterbetsvän-	1,317	156	3	21,200: 50	4,648: 35	3,182: 40	17,706: 50	176	40	3,640: 86	1,525: —	46,970: 17
nors allm. sbk.....	471	162	3,578	5	5,660: 05	1,806: 60	263: 22	4.689	_	105	_	1,041:07	100: —	5,748: 07 25,092: 06
Sk. Verdandi...... Sv. tobaksmonopolets arb.	1,344	457	7,711	32	25,127: 70	3,715: 25	2,044: 58	20,486: 50	975: —	7,157: 04	265: 80
sbk.......... Västergötlands nykterhets-	2,295	1,755	26,208	57	69,233: 05	11,803: 80	4 28,149: 71	84,039: 78	2,595: -	10,980: 03	2,301: 50	56,246: 73
vänners sbk......	415	170	3,813	11	6,860: 90	1,687: 75	350: 06	4,998	_	275	_	1,384: 67	1,400: -	7,565: 37 239,279: 92 18,252: 52 205,000: 58i
Framtidsförbund., allm. sk.	16,962	3,309	105,660	228	294,606: 05	46,463: 50	23,857: 56	282,134	_	4,843	_	63^799: 44	4^806: 21
Sv. bokbindareförb. sbk. .	301	151	1,812	4	5,262: 58	1,076: 45	840: 43	3,489	15	141	50	1,455: 51	100: -
Sbk. Ålderdomsförbundet	42,363	23,406	355,030	1,007	930,613: 40	—: —	3 75,407: 29	706,050	25	58,833	50	224,258: 45	69,609: 44
Sbk. Stabil......	2,873	793	25,025	54	96,451:18	11,254: 60	8,699:71	71,822	_	2,265	_	12,683: 92	12,945: 94	177,331: 70 92,608:46 28,154: 14 58,749:10
De dövstummas allm. sbk.	699	327	4,709	10	10,947: 83	2,765: 90	6 4,882: 08	10,884	80	420	_	2,740: 17	1,595: 92
Medelpads allm. sbk. . .	2,352	644	22,082	53	44,159: 60	8,692: 10	7 2,208: 89	44,059	—	1,277	50	7,140: 06	3,176: 10
Jönköpings läns sbk. . .	2,102 49	545	14,817	27	50,153: 56	5,805: 95	4,104: 47	39,438	_	378	_	7.148: 84	1,837: 45
Sk. Absolutisten ....	—	277	—	1,147:50	333: -	105: 10	838	_	_	_	370: 57		3,196: 41 -^-4,818: 25 52,300: 79
Sk. Enighet, Karlstad . .	411	132	4,330	12	11,695:45	—:-	1,677: 14	8,691	_	457	_	3,302: 52	177: 70
Sv. bagenarb.-förb. sbh-k.	1,107	210	7,361	9	29,805: 10	2,991: 50	3,079: 87	25,255	-	375	—	1,995: 09	1,193: 41
Summa	283,930	97,674	2,542,602	5,549 5,988,164: 28	3lH2,2o5:10	509,435: 31 4,880,598	52	179,964	90'' 966,425: 88	410,524:34I	7,453,599: 77 4,818: 25

1 Uppgifter ingå ej för 4 kassor, för vilka tillgänglig statistik är ofullständig eller saknas; för 5 av kassorna äro de ekonomiska uppgifterna ej fullt
definitiva. — Därav 125 enbart bly. fors. — 3 Dessutom i statsbidrag för föregående år: ordinarie 155,678: 30 extra 84,669: —. — 4 Därav extra uttax. 27: 25
— Därav uttax. 50,870: 84. — 6 Därav uttax. 35: 50. — 7 Därav uttax. 557: —.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117. 233

2o4

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

IX. Specificerade uppgifter angående omfattningen av lämnad läkarvård.

I tabellerna 35—39 hava sammanförts resultaten av verkställda specialundersökningar
rörande omfattningen av lämnad läkarvård i vissa sjukkassor, som
enligt sina stadgar bereda sådan förmån.

Tab. 35. Vanlig läkarvård i 2 större sjukkassor under tiden ‘/i 1924—“/e 1925.

Kassa

Antal
sjuk-na] ps-försäk-rade
med-lemmar
S1/l2

1924

Vanlig läkarvård

Antal

fall

Antal

läkar-

be-

hand-

lade

med-

lem-

mar

Antal konsultationer

Totalkostnad

abso-

lut

per år
och
med-lem

per år
och
läkar-be-hand-lad

abso-

lut

kr.

per år
och
fall

kr.

per år
och
sjuk-försäk-rad
med-lem
kr.

En allmän sjnkkassa i Göteborg
> fabrikssjukkassa » >

6,037

1,625

5,107

1,328

3,009

804

10,396

2,163

1.2

0.9

2.3

1.8

49,219

10,753

6: 43

5: 40

5: 44
4: 41

Tab. 36. Spccialvård i 2 större sjukkassor under tiden ‘/i 1924—1“/• 1925.

Kassa

Antal
sjukhjälps-försäk-rade med-lemmar
den 81/is
1924

Special vård

Antal fall

Antal

behand-

lade

med-

lemmar

Totalkostnad

Max.
per fall
enligt
stad-garna

kr.

absolut

per år
och 100
medl.
31/x2 1924

absolut

kr.

per år
och fall

kr.

En allm. sjukkassa i Göteborg
» fabrikssj ukkassa i >

6,037

1,625

208

2.3

2.4

204

3,253

1,530

10: 43
17: 29

Tab. 37. Specialv&nl under tiden */i 1924—5% 1925 i en allmän sjukkassa i Göteborg
med fastställd maxiinikostnad av 25 kr. per fall.

Kostnad för specialvården Kr.	Antal fall	Hela kostnaden
absolut	%	absolut kr.	%
Intill 5......	15	7.2	35	_	1.1
5-10.......	48	23.0	294	—	9.0
10—15.......	22	10.5	228	—	7.0
15-20.......	35	16.7	542	50	16.7
20-25 .......	16	7.7	328	50	10.1
25 (max.)......	73	34.9	1,825	—	56.1
Summa	209	100. o	3,253	—	100. o

Kungl. Maj:ts proposition nr 117. 235

Tab. 38. Speeialvård under tiden ''/i 1324—3% 1925 i en fabrikssjukkassa i Göteborg’
med fastställd maximikostnad av 75 kr. per fall.

Kostnad för specialvården Er.	Antal fall	Hela kostnaden
absolut	%	absolut kr.	%
Intill 5.......
5—10.......	6	10.2	37	2.4
10-15.......	9	15.3	105	6.9
15—20.......	11	18.6	168	11.0
20—25 .......	5	8.4	100	6.5
25—35 .......	13	22.0	358	23.4
35—50 .......	9	15.3	352	23.0
50—75 .......	2	3.4	no	7.2
75 (max.)......	4	6.8	300	19.6
Samma	59	100.0	1,530	100.0

Tab. 39. Läkarkonsnltationer under tiden Vi 1924—3% 1925 1 en allmän sjukkassa i

Göteborg. * *

(Sbk. Reform med omkr. 6,000 medlemmar.)

Konsultation	Kostnad per kon-sultation enl. taxa Kr.	Antal kon-sultationer	Totalkostnad
abs.	%	abs. kr.	#
Hemma hos läkaren:
dagbesök, l:a besöket jämte intyg för sjukanmälan . .	5	1,540	14.8	7,700	20.2
> 2:a och följande besök vid samma sjukdoms-
fall med undersökning eller behandling . .	3	6,610	63.6	19,830	52.1
» 2:a och följande besök vid samma sjukdoms-
fall utan undersökning eller behandling .	2	556	5.3	1,112	2-9
> receptpåskrift utan annan ordination ....	2	175	1.7	350	0.9
> läkarintyg för sjukkassa utan undersökning
eller behandling............	2	228	2.2	456	1.2
nattbesök (9 e. m.—8 f. m.)............	8	3	0.0	24	0.1
I den sjukes hem:
dagbesök, l:a besöket jämte intyg för sjukanmälan . .	8	796	7.7	6,368	16.8
> 2:a och följande besök vid samma sjukdoms-
fall..................	5	301	2.9	1,505	4.0
\| nattbesök.....................	1	28	0.3	361	1.0
t Rådfrågning per telefon om dagen...........	2	158	1.5	316	0.8
> » » nattetid............	5	1	0.0	5	0.0
Summa	—	10,396	100. o	2 38,027	100. o

1 Ersättas enligt Göteborgs hälsovårdsnämnds bestämmelser.

* Dessutom 11,192 kr. i ersättning för bilskjuts (ä 4 kr.) vid 2,798 konsultationer.

I ovan införda tabeller hänföra sig samtliga medlemsuppgifter till slutet
av år 1924 och invånarsiffrorna, där sådana förekomma, till den 1 januari
1925, för så vitt ej annat särskilt angives. Antalet invånare har i vissa
tabeller avrundats till jämnt 10- eller 100-tal. Bland landskommunerna inbegripas
alltid köpingar.

Stockholm den 8 februari 1926.

Ragnar Engström.

236

Eungl. Maj:is proposition nr 117.

Bilaga D.

Tabeller utvisande verkningarna av lokal sammanslagning av sjukkassor

under olika förutsättningar,

med utgångspunkt från att lokalkassa, respektive rikssjukkasseavdelning skulle bliva
statsunderstödd, alltefter vilkendera organisationsformen som inom ifrågavarande område
hade de flesta medlemmarna (jfr sid. 53 och 62).

Tabell A. Ökning resp. minskning i rikssjukknssornas medlemsantal vid omflyttning
av samtliga sjukkasseinedlemmar till eu kassa i varje sjukkasseområde.

Län	Städer	Landskommuner (inkl. köpingar)	Städer och landsbygd tillsammans
ökning	minskning	ökning	minskning	ökning	minskning
Stockholms stad.....		15,931	_	_	_	15,931
Stockholms län . .	—	1,540	—	535	—	2,075
Uppsala > . .	—	3,281	—	1,528	—	4,809
Södermanlands » . .	—	654	—	2,031	—	2,685
Östergötlands > . .	—	4,131	—	3,833	—	7,964
Jönköpings > . .	233	—	—	446	—	213
Kronobergs > . .	—	230	10	—	—	220
Kalmar > . .	737	—	—	1,269	—	532
Gotlands > . .	—	774	—	300	—	1,074
Blekinge > . .	—	2,336	—	721	—	3,057
Kristianstads > . .	—	1,532	—	1,528	—	3,060
Malmöhus > . .	—	13,371	—	1,918	—	15,289
Hallands » . .	1,459	—	—	581	878	—
Göteborgs o. Bohus > . .	—	7,023	—	437	—	7,460
Alvsborgs > . .	—	3,868	—	870	—	4,738
Skaraborgs > . .	1,416	—	—	277	1,139	—
Värmlands > . .	—	1,515	—	370	—	1,885
Örebro > . .	—	2,167	681	—	—	1,486
Västmanlands > . .	—	2,082	395	—	—	1,687
Kopparbergs > . .	1,276	—	774	—	2,050	—
Gävleborgs » . .	—	2,164	—	5,267	—	7,431
Västernorrlands > . .	1,245	—	2,219	—	3,464	—
Jämtlands > . .	—	—	—	54	—	54
Västerbottens > . .	225	—	956	—	1,181	—
Norrbottens > . .	—	—	—	1,037	—	1,037
Summa	6,591	62,599	5,035	23,002	8,712	82,687

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

237

Tabell B. Ökning resp. minskning i rikssjukkassornas medlemsantal vid omflyttning
av samtliga sjukkassemedleinmar kommunvis till en kassa.

Län	Städer	Landskommuner (inkl. köpingar)	Städer och landsbygd tillsammans
ökning	minskning	ökning	minskning	ökning	minskning
Stockholms stad.....	_	15,931	_	_	_	15,931
Stockholms län . .	—	1,540	—	666	—	2,206
Uppsala » . .	—	3,281	—	1,127	—	4,408
Södermanlands > . .	—	654	—	1,906	—	2,560
Östergötlands > . .	—	4,131	—	3,304	—	7,435
Jönköpings » . .	233	—	—	594	—	361
Kronobergs > . .	—	230	467	—	237	—
Kalmar > . .	737	—	—	1,206	—	469
Gotlands > . .	—	774	—	315	—	1,089
Blekinge > . .	—	2,336	—	785	—	3,121
Kristianstads > . .	—	1,532	—	1,654	—	3,186
Malmöhus > . .	—	13,371	—	1,947	—	15,318
; Hallands > . .	1,459	—	—	215	1,244	—
Göteborgs o. Bohus > . .	—	7,023	542	—	—	6,481
Alvsborgs > . .	—	3,868	—	829	—	4,697
Skaraborgs » . .	1,416	—	—	206	1,210	—
Värmlands > . .	—	1,515	586	—	—	929
Örebro » . .	—	2,167	923	—	—	1,244
Västmanlands > . .	—	2,082	1,043	—	—	1,039
Kopparbergs > . .	1,276	—	1,611	—	2,887	—
Gävleborgs > . .	_	2,164	—	551	—	2,715
Västernorrlands > . .	1,245	—	2,205	—	3,450	—
Jämtlands » . .	—	—	—	54	—	54
Västerbottens » . .	225	—	946	—	1,171	—
Norrbottens > . .	—	—	—	1,037	—	1,037
Summa	6,591	62,599	8,323	16,396	10,199	74,280

238

Kungl. Maj:ts proposiiicn nr 117,

Tabell C. Ökning resp. minskning i rikssjukkassornas medlemsantal Tid omflyttning

kommunvis.1

Län	Städer	Landsbygd
Ökning	Minskning	Ökning	Minskning
Stockholms stad...............	_	15,931	_	_
Stockholms län .............	—	1,671	—	394
Uppsala > ............	—	2,767	—	911
Södermanlands » ............	—	1,714	—	1,332
Östergötlands » ............	—	4,131	—	3,255
Jönköpings » ............	233	—	—	143
Kronobergs > ............	—	230	515	—
Kalmar > ............	737	—	—	653
Gotlands » ............	—	—	—	105
Blekinge > ............	—	1,732	—	582
Kristianstads > ............	—	1,532	—	1,003
Halmöhns > ............	—	13,371	—	1,091
Hallands > ............	—	39	—	215
Göteborgs o. Bohus > ............	—	6,753	542	—
Alvsborgs > ..... .......	—	3,868	—	595
Skaraborgs » ............	1,416	—	—	20
Värmlands > ............	—	1,515	881	-
Örebro » ............	—	2,378	1,125	—
Västmanlands > ............	—	2,082	2,175	—
Kopparbergs » ............	1,276	—	3,422	—
Gävleborgs » ...........	—	1,415	—	1,636
Västernorrlands » ............	1,245	—	2,205	—
Jämtlands > ............	—	—	—	54
Västerbottens » ............	225	—	1,795	—
Norrbottens » ............	—	—	—	1,037
Summa	5,132	61,129	12,660	13,026

1 För kommuner, för vilka skillnaden mellan de lokala kassornas och rikssjukkassornas medlemsantal
är mindre än 10 % av hela antalet, är omflyttning ej beräknad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

239

Bilaga E.

P. M.

angående statsverkets kostnader för utgivande av statsbidrag åt de
statsunderstödda sjukkassorna in. in.

I det följande lämnas en redogörelse i allmänna drag för de beräkningar,
som företagits rörande de kostnader, vilka i samband med den föreslagna nyorganisationen
av sjukkasseväsendet skulle komma att åsamkas statsverket.

Beräkningarna, jämte till grund för dem lagda statistiska utgångssiffror,
hava, i vad de avse statsverkets kostnader för utgivande av det nedan s. k. sjukdagsbidraget,
till grunddragen varit underställda förste aktuarien i försäkringsinspektionen,
G. Stoltz, för granskning. Denne har i avgivet utlåtande i
det väsentliga förklarat sig intet hava haft »att anföra med anledning av det
sätt, varpå beräkningarna utförts» samt därjämte uttalat, att beräkningsresultaten
synts »i det stora hela vara rätt så sannolika». I det följande relaterade,
för andra ändamål utförda beräkningar hava icke varit föremål för sådan särskild
granskning.

Enligt föreliggande förslag till bestämmelser angående statsbidrag åt re- Föreliagistrerade
sjukkassor skulle sådant bidrag komma att utgå för varje år till gande försjukkassa,
som antagits såsom statsunderstödd, med följande belopp, nämligen ^*''

a) 3 kronor för varje medlem i kassan den 31 december ifrågavarande år;

b) 50 öre för var och en av de dagar, utoni insjuknandedagar, för vilka
kassan utbetalt sjukpenning eller moderskap sb jälp med minst en krona eller
bekostat vård å sjukvårds- eller förlossningsanstalt, med undantag dock i fråga
om tid, då sjukhjälp åtnjutits på grund av sjukdom, för vilken kassan författningsenligt
icke varit pliktig att meddela sjukhjälp (huvudsakligen sjukdom
till följd av olycksfall i arbete och sjukdom som ej medfört väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan);

c) hälften av kassans kostnader för läkarvård eller för läkarvård jämte läkemedel
samt andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder -—- under förutsättning
att dessa kostnader utgått med högst två tredjedelar av de belopp medlemmarna
för sådant ändamål utgivit, beträffande läkarvårdskostnad beräknade
enligt härför fastställd taxa; dock högst 3 kronor för varje medlem den 31
december ifrågavarande år;

d) hälften av kassans kostnader på grund av meddelad ersättning för barnmorskehjälp
enligt fastställd taxa; samt

e) 50 öre per år för varje medlem, som tillförsäkrats sjukhjälp under obegränsad
tid, under förutsättning att landsting eller kommun samtidigt lämnat
liknande bidrag med belopp av minst 2 kronor 50 öre per år och medlem.

Sjukhjälpstiden skall enligt förslaget vara minst tre år för varje sjukdom
ensam eller i förening med andra i oavbruten följd fortgående sjukdomar. Statsbidrag
skall utgå även då sjukhjälp lämnats i obegränsad tid eller på grund
av tillstånd, som är att hänföra till av sjukdom föranledd varaktig nedsättning
av arbetsförmåga.

Moderskapshjälp skall utgå under minst 42 och högst 56 dagar vid varje
barnsbördsfall, dock högst under 14 dagar före barnsbörden.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Bidrag som ovan sägs skulle dock icke få beräknas för medlem, tillförsäkrad
kontant understöd till högre belopp per dag än 8 kronor, eller enbart begravningshjälp.
Därjämte skulle vissa villkor gälla beträffande mantals- och
kyrkoskrivning samt för det fall, att sjukkassa icke för hela året i fråga varit
antagen såsom statsunderstödd. Beträffande statsbidrag för dagar, för vilka
moderskapshjälp utgått, skulle vidare intet sådant bidrag utgå för tid, då kvinnan
icke avhållit sig från förvärvsarbete eller åtnjutit moderskapsunderstöd av
allmänna medel eller sjukhjälp från kassan.

Allmänna Vid (}e följande beräkningarna hava i allmänhet lagts till grund, särskilt vad
synpunkter. ail^aje^- gjukkassemedlemmar beträffar, förhållandena vid 1924 års slut — tillförlitliga
uppgifter för en senare tid föreligga nämligen icke — under antagande
därjämte, att samtliga vid denna tidpunkt befintliga registrerade sjukkassor
komma att med samtliga sina dåvarande medlemmar införlivas med det statsunderstödda
sjukkassesystemet. I den mån ett sådant antagande visar sig icke
överensstämma med verkligheten, och att sålunda ett större eller mindre antal
a,v de nuvarande sjukkassorna eller medlemmarna underlåta att inordna sig under
den nya organisationen, komma de beräknade kostnadssiffrorna att ställa
sig för höga. A andra sidan gäller, att kostnadssiffrorna år för år komma att
växa samtidigt med eu förväntad småningom försiggående ökning i de statsunderstödda
sjukkassornas medlemsnumerär. Kostnadsförhöjningen torde därvid
i stort sett stegras i samma proportion som antalet sjukkassemedlemmar.
Åtminstone skulle så bliva fallet i fråga om det statsbidrag, som utgår i förhållande
till sjukkassornas medlemsantal och av dem utgiven sjukhjälp eller moderskapshjälp
i penningar.

Vid beräkningarna har bortsetts från de modifikationer i statsbidragens belopp,
vilka betingas av de i förslaget upptagna restriktionerna i fråga om mantals-
och kyrkoskrivning, beträffande sjukkassemedlemmar tillförsäkrade sjukhjälp
eller moderskapshjälp i penningar till högre belopp per dag än 8 kronor,
eller i andra hänseenden, där dessa restriktioner enligt sakens natur måste komma
att få en rent tillfällig eller på annat sätt oberäknelig verkan.

Medlems- Enligt vad ovan sagts skulle vid beräkningen av kostnaden för den del av
bidraget, statsbidraget, som skall utgå i förhållande till statsunderstödd sjukkassas medlemsantal,
läggas till grund antalet medlemmar inom de registrerade sjukkassorna
den 31 december 1924. Fullt exakta uppgifter härom föreligga ännu
icke. Eu nöjaktig uppskattning har dock kunnat verkställas med tillhjälp av
de statistiska årsredogörelser, som hittills inkommit till socialstyrelsen för nyssnämnda
år. Vid denna uppskattning hava givetvis lämnats ur räkningen dels
enbart begravningshjälpsförsäkrade medlemmar, dels även fortsättningskassornas
medlemmar. Det återstående sammanlagda medlemsantalet har ytterligare,
med ledning av närmast föregående års erfarenhet, reducerats med hänsyn
till förekomsten av s. k. flermedlemskap. På detta sätt.har erhållits en
medlemssiffra av i runt tal 722,000. Med avseende a denna siffra ma här påpekas,
att i den redogörelse för vad i riket sig tilldragit, vilken lämnats, i samband
med avlåtandet av statsverkspropositionen till innevarande års riksdag,
antalet medlemmar i de registrerade sjukkassorna uppgivits till omkring 880,000,
en siffra som alltså betydligt överstiger den nyssnämnda, låt vara att densamma
avser en tidpunkt infallande ett år senare än den, till vilken de nu gjorda beräkningarna
närmast hänföra sig. Den skenbara motsägelsen emellan dessa båda
siffror finner emellertid, enligt vad från socialstyrelsen inhämtats, sin fullständiga
förklaring däri, att i antalssiffran 880,000 inräknats, förutom flermedlemmar,
såväl enbart begravningshjälpsförsäkrade som också fortsättningskassornas
medlemmar, varförutom även inlagts den förmodade^ ökningen (omkring

30,000 medlemmar) i sjukkassornas medlemsantal under året 1925. Även so -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

241

cialstyrelsen har i själva verket för sin del beträffande det antal sjukkassemedlemmar,
varom här är fråga, räknat med den ovan först angivna siffran.

Beräknad på grundval av medlemssiffran 722,000 efter ett belopp av 3 kronor
per medlem, befinnes den årliga utgift för statsverket, som belöper på det
s. k. medlemsbidraget uppgå till 722,000 X 3 kr. eller . . .-..... 2,166,000 kr.

Skulle anslutningen till det statsunderstödda sjukkassesystemet icke bliva
allmän, utan ett större eller mindre antal av de nu befintliga registrerade
sjukkassorna stanna utanför, reduceras beloppet i förhållande därtill; dock så,
att under övergångstiden för de ännu utomstående medlemmarna komme att
utgå 2 kronor för varje medlem, för s. k. flermedlemmar likväl endast 1 krona
per medlem. A andra sidan kommer, såsom redan sagts, ltostnadssiffran i
framtiden att stiga i samma mån som antalet medlemmar inom de statsunderstödda
sjukkassorna.

Det för år 1924 enligt nu gällande grunder utgivna medlemsbidraget utgör
i runt tal ................................. ....... kr. 1,535,000.

Det av socialstyrelsen för budgetåret 1926—1927 beräknade medlemsbidraget
uppgår till .......■................................ kr. 1,600,000.

För en beräkning av de på sjukdagsbidraget belöpande kostnaderna erfordras Sjukdagsen
uppskattning av det antal sjukdagar, som under loppet av ett år inträffar bidraget.
inom ett försäkringsbestånd av 722,000 personer. En sådan uppskattning har
verkställts på grundvalen av dels de uppgifter rörande frekvensen och varaktigheten
av sjukdomsfall bland de registrerade sjukkassornas medlemmar, vilka
äro meddelade i socialförsäkringskommitténs betänkande, del II, dels även de
sjukdomsfallsförteckningar och andra statistiska uppgifter, som inkommit till
socialstyrelsen från sjukkassorna, speciellt Eskilstuna sjuk- och begravningskassa
och åtskilliga andra med denna i vissa hänseenden jämförliga sjukkassor.
Till förstärkning av beräkningsunderlaget hava vidare, i samband
med det inom socialdepartementet försiggångna utredningsarbetet, infordrats
detaljerade sjukdomsfallsuppgifter från nyssnämnda Eskilstuna sjuk- och begravningskassa
för åren 1917—1924 omfattande 13,833 sjukdomsfall, därav
13,565 fall, som tagit sin början under något av de nyssnämnda åren.

Av detta material har det från socialförsäkringskommitténs betänkande
hämtade kommit till användning i fråga närmast om sjuklighetsförhållandena
under sjukdomsfallens tidigare skeden, intill en duration av ett år, för jämförelses
skull även vad beträffar sjukligheten under det närmast följande sjukåret,
varemot för uppskattningen av sjukligheten under tredje sjukåret och även
senare år, i viss mån även andra sjukåret, de förutnämnda uppgifterna från
Eskilstuna sjuk- och begravningskassa m. fl. sjukkassor huvudsakligen lagts
till grund.

Förhållandet är nämligen, att praxis inom sjukkassorna vid beviljande av
sjukhjälp för tid under sjukdomsfallens senare skeden torde vara ganska växlande.
Ofta meddelas sålunda icke sjukhjälp, om sjukdomen övergått till ett
stadium, då invaliditet i mera inskränkt bemärkelse är för handen, när alltså de
tidigare förefintliga patologiska symptomen upphört och en bestående, varaktig
förlust eller väsentlig nedsättning av arbetsförmågan medförande defekt
kvarstå — t. ex. obotlig blindhet, uppkommen efter föregående sjukdom
eller skada i synorganen •— eller sedan ett sjukdomsliknande tillstånd
inträtt, som på grund av framskriden ålder hos den sjuke icke kan av honom
övervinnas utan alltjämt fortbestår under former, vanligen karaktäriserade såsom
ålderdomsbräcklighet. I dylika fall förefinnes nämligen icke laglig skyldighet
för registrerad sjukkassa att meddela sjukhjälp. Å andra sidan anses
sådan kassa därtill oförhindrad, där så föreskrives eller medgives i kassans
stadgar. Inom vissa sjukkassor förekommer ock, att sjukhjälp lämnas i hit Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 käft. (Nr 117). 16

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

hörande fall. Socialförsäkringskoinmitténs förutnämnda statistik torde beträffande
sjuktider, som hänföra sig till de långvariga sjukdomsfallens senare
skeden, vara grundad på ett något heterogent material i förevarande hänseende,
i det att uppgifter kommit till användning, härrörande från sjukkassor med
olika praxis i ovanberörda avseende. I fråga om de kortvariga sjukdomsfallen
och de långvariga fallens tidigare skeden torde däremot socialforsäkringskommitténs
statistik besitta en ganska stor grad av tillförlitlighet. Också har
denna statistik kommit till användning för försäkringsändamål. Den finska
socialförsäkringskoinmitténs kostnadsberäkningar, i vad de röra sjukförsäkringen,
hava sålunda väsentligen byggts på ifrågavarande svenska statistik.
Aven inom den privata försäkringsverksamheten i vårt land har man på vissa
håll begagnat sig av densamma.

Då det emellertid här gällt att uppskatta sjukdomsrisken, däri inbegripen
jämväl invaliditet på grund av sjukdom och i samband därmed även, i viss utsträckning,
sjukdomsliknande tillstånd, som i mer eller_ mindre väsentlig grad
bero allenast av hög ålder, har socialförsäkringskommitténs statistik av ovan
antydda skäl icke ansetts erbjuda tillräcklig säkerhet, utan hava för den skull
i fråga om de långvariga sjukdomsfallens senare stadier utnyttjats de uppgifter,
som förelegat eller direkt erhållits från Eskilstuna sjuk- och begravningskassa
samt vissa andra med denna i förevarande hänseende jämförliga
sjukkassor.

Enligt inhämtade uttryckliga upplysningar tillämpas inom den förstnämnda
kassan sedan lång tid tillbaka den praxis, att sjukhjälp meddelas vid alla med
sjukdom sammanhängande tillstånd, då väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
föreligger, sålunda även då tillståndet har konstaterats som ren invaliditet
eller ålderdomssvaghet. Anledningen till att denna liberala och därför självfallet
med jämförelsevis dryga sjukhjälpskostnader förenade praxis har uppgivits
vara den, att då, såsom här är fallet, sjukhjälpen skall utgå utan tidsbegränsning,
sjukkontrollen visat sig vara förknippad med mycket avsevärda
vanskligheter, om det gäller att skilja på sjukdom i vanlig mening och andra
sjukdomsliknande tillstånd av förut angivet slag. För övrigt må anmärkas,
att sjukdom sammanhängande med olycksfall — som inträffat i eller utom
arbetet— behandlas såsom annan sjukdom; hithörande sjukdomsfall hava dock
i de statistiska uppgifterna redovisats särskilt.

Sistberörda material, vilket sålunda till övervägande del hänför sig till erfarenheten
inom en enda sjukkassa — låt vara under flera år, företeende växlande
sjuklighetsförhållanden — torde av denna anledning måhända kunna anses
väl ensidigt sammansatt och därjämte något för litet. Bedömt i den man
sådant varit möjligt med ledning av en inom socialstyrelsen vunnen mångårig
erfarenhet på detta visserligen mycket vanskliga område, har detsamma dock
synts i sitt slag ganska betryggande och snarast ägnat att ställa därpå grundade
beräkningar på den säkra sidan. Tillfälle har givits till vissa jämförelser
i detta hänseende, bland annat med de konstaterade sjuklighetsförhållandena
inom de registrerade sjukkassorna i staden Norrköping, vilka även sedan lång
tid tillbaka lämnat sjukhjälp i obegränsad tid och utsträckning under i stort
sett enahanda förhållanden med avseende å sjukhjälpspraxis, som inom Eskilstuna
sjuk- och begravningskassa.

Något annat material, ägnat att läggas till grund för beräkningarna i förevarande
avseende, har i alla händelser icke funnits att tillgå. Från utlandet
har man sålunda härutinnan föga eller intet att hämta, beroende på att sjukförsäkringen
i främmande länder i regel icke bereder sjukunderstöd av den
varaktighet, som här ifrågakommer. Endast från England föreligga statistiska
data av beskaffenhet, att ett utnyttjande av dem i detta fall skulle
kunna tänkas. Denna statistik, som är grundad på en omfattande erfarenhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

243

inom de engelska friendly societies, är dock antingen av ganska gammalt datum
eller iöreter med hänsyn till bearbetningsmetod eller uppställning vissa
egenheter, som näppeligen medgiva dess utnyttjande för här ifrågavarande ändamål.
Härtill kommer att denna statistik, såsom avseende sjuklighetsförhållandena
i ett främmande land, knappast torde kunna anses tillämplig för vårt
lands vidkommande. _ Åtskilliga ehuru tämligen sparsamma uppgifter föreligga
även rörande vissa svenska försäkringsanstalters erfarenhet på förevarande
område. Av flera skäl torde emellertid icke heller dessa uppgifter kunna
här komma till användning.

Det läge till synes nära till hands att vid de beräkningar, varom här är fråga
alldenstund de sjukdomsfall som här avses även innefatta invaliditet —
använda sig av det beräkningsunderlag, som begagnas inom den allmänna pensionsförsäkringen
beträffande invalider. Frånsett den omständigheten, att de
där tillämpade grundtabellerna i väsentlig grad äro härledda ur utländskt erfarenhetsmaterial
— alldenstund den på området hittills vunna svenska erfarenheten
icke ännu kunnat bliva föremål för bearbetning — möter emellertid
därvidlag även den svårigheten, att berörda grundtabeller helt och hållet hänföra
sig till tiden efter invaliditetens inträdande och att man icke känner, huru
långt efter det grundläggande sjukdomsfallets början invaliditeten kan anses
hava begynt.

Här ifrågavarande beräkningar äro alltså, såsom redan sagts, utförda på
grundvalen av ett statistiskt underlag hämtat, dels från socialförsäkringskommitténs
betänkande, dels även från inom socialstyrelsen tillgängliga statistiska
uppgifter rörande sjukligheten inom vissa speciella sjukkassor, i främsta rummet
Eskilstuna sjuk- och begravningskassa.

I fråga om det från sjuklighetserfarenheten inom sistnämnda sjukkassa
härrörande uppgiftsmaterialet må här anföras, att de förut omnämnda särskilt
infordrade uppgifterna — vilka kommit de sakkunniga till hända jämförelsevis
sent och för den skull icke kunnat underkastas en mera ingående och allsidig
behandling — av denna anledning kommit till användning huvudsakligen i och
för vissa kontrollberäkningar eller direkta jämförelser. Då emellertid detta
material, i det skick detsamma efter genomgången bearbetning i vissa hänseenden
föreligger, väl lämpar sig att giva en föreställning om den allmänna beskaffenheten
av den sjuklighetserfarenhet, som vunnits inom ifrågavarande
sjukkassa, må här lämnas en sammanställning av vissa därur framgående
siffror.

Med^ sju Jet cd förstås här liksom i det följande det antal sjukdagar, som kommer
på varje medlem, då samtliga sjukdagar vilka under ett år inträffat bland
medlemmarna inom viss grupp, som är i fråga, fördelas lika på alla dess medlemmar.

En beräkning av det slag, som här är i fråga, på grundvalen av senast anförda
material skulle lämpligen kunnat tillgå, så, att de för olika åldersgrupper
redovisade sjukdagarna underkastades en bearbetning i ändamål att erhålla
motsvarande antal sjukdagar för olika sjukhjälpstider jämte tillhörande sjuktal.
Med den kännedom om den relativa fördelningen på kön och åldersgrupper
av de registrerade sjukkassornas sammanlagda medlemsantal, som kan hämtas
ur den senast föreliggande officiella redogörelsen för de registrerade sjukkassornas
verksamhet — avseende år 1921 -—- kunde sedan med tillhjälp av de
förutnämnda sjuktalen erhallas sjuktalet för de registrerade sjukkassornas
alla sjukförsäkrade medlemmar tillhopa vid 1924 års slut under olika förutsättningar
beträffande sjukhjälpstidens längd.

Emellertid äro de anställda kostnadsberäkningarna genomförda med användande
icke av nyssnämnda uppgiftsmaterial från Eskilstuna sjuk- och begravningskassa
utan i stället med tillhjälp av inom socialstyrelsen förefintliga sta -

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Åldersgrupp	Antal med-lemmar under ettårig observation	Antal sjuk-dagar på grund av vanlig sjukdom	Motsvarande sj uktal	Antal sjuk-dagar på grund av invaliditet	Motsvarande sjuktal
Män. 15-19 år........	2,898	8,335	2 88	730	0.26
20—24 .........	5,523	31,496	5.70	1,237	0.22
25—29 »........	5,887	42,037	7.14	3,021	0.51
30-34 .........	5,157	35,285	6.84	7,341	1.42
35—39 » ........	4,688	30.641	6.54	7,935	1.69
40-44 >........	4,841	38,301	7.91	13,784	2.85
45—49 >........	4,639	38,274	8.‘2 5	6,956	1.50
50-54 »........	4,186	35,160	8.40	6,651	1.59
55-59 »........	3,371	39,848	11.82	10,061	2.98
60—64 >........	2,288	34,819	15.22	17,076	7.46
65—69 .........	1,388	40,987	29.53	21,547	15.52
70-74 »........	727	33,172	45.63	30,983	42.62
75—79 »........	390	24,130	61.87	37,713	96.70
SO- »........	188	20,321	108.09	35,262	187.56
Summa	46,171	452,806	9.81	200,297	4.34
Kvinnor. 15—19 år........	670	5,187	7.74	365	0.54
20-24 >........	1,607	11,252	7.00	—	—
25-29 >........	1,796	11,680	6.50	1,377	0.77
30—34 »........	1,785	11,582	6.49	366	0.21
35-39 »........	1,637	10,580	6.46	—	—
40—44 .........	1,979	14,908	8.88	731	0.44
45-49 >........	1,465	12,435	8.49	2,922	1.99
50—54 >........	1,425	12,519	8.79	2,922	2.05
55-59 >........	1,218	15,459	12.69	1,824	1.50
60-64 »........	828	15,366	18.56	3,653	4.41
65—69 >........	577	12,067	20.91	3,681	6.38
70-74 »........	369	14,441	39.14	8,532	23.12
75-79 »........	272	19,621	72.14	13,611	50.04
80- ,........	126	11,895	94.40	15,991	126.91
Summa	15,454	178,992	11.58	55,975	3.62

tistiska uppgifter från dels sistnämnda dels även andra kassor. Emedan dessa
uppgifter varit mera svåråtkomliga för en bearbetning enligt ovan angivna
grunder, har ett annat tillvägagångssätt måst tillgripas, för vars närmare beskaffenhet
här icke lämpligen kan redogöras. Till belysande av i vad mån
överensstämmelse förefinnes mellan de förut anförda sjuklighetsförhållandena
inom Eskilstuna sjuk- och begravningskassa och de motsvarande sjuklighets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

245

siffror, som deducerats på nu senast antydda sätt, må här meddelas en sammanställning
av de sjuktal, som erhållits i ena och andra fallet under förutsättning
att sjukhjälpstiden är obegränsad. Dessa sjuktal gälla för män och kvinnor
tillsammans — därvid den inbördes proportionen mellan de båda olika könen
varit den i respektive fall faktiskt förekommande — och inbegripa jämväl
sjukdom på grund av olycksfall i arbete ävensom invaliditet.

Sjuktal vid obegränsad sjukhjälpstid.

111	det använda	det infordrade järn-
	materialet	före! sematerialet
15-	-19	år.....	............ 3.58	5.12
20-	-24	>.....	............ 8.30	7.15
25—29	>.....	............ 8.44	8.53
30-	-34	>.....	............ 9.17	8.84
35-	-39	>.....		8.65
40-	-44	>.....	............11.33	11.54
45-	-49	>.....	............10.46	10.91
50-	-54	>.....	............11.84	11.29
55-	-59	>.....	............15.38	16.10
60-	-64	>.....	............21.91	24.10
65—69	».....	............39.01	40.82
70-	-74	».....		81.25
75-	-79	».....	............143.32	144.51
so	-	>.....	............ 245.15	268.90
			Samtliga grupper 15.64	15.49

Den veterligen enda på utländsk erfarenhet grundade siffra, vilken erbjuder
tillfälle till en säkrare jämförelse, är det motsvarande sjuktal, som kan beräknas
med ledning av föreliggande sjukstatistik rörande den stora engelska föreningen
Manchester Unity of Oddfellows, vilken statistik hänför sig till åren
1892—1897 och är fotad på ett primärmaterial omfattande omkring 3,000,000
personer under ettårig observation. Ifrågavarande sjuktal, beräknat emellertid
på grundvalen av berörda förenings egen åldersfördelning, befinnes — såsom
ock påpekats av förste aktuarien Stoltz i förutnämnda, av honom avgivna
utlåtande — uppgå till omkring 16 sjukdagar. Detta sjuktal avviker
sålunda icke mycket från de i föregående tabell för samtliga grupper angivna.
En liknande jämförelse för de sjuktal, vilka motsvara andra sjukhjälpstider
—- t. ex. ett, två eller tre sjukår — bär icke varit möjlig av den anledning
bland annat, att i den ifrågavarande engelska statistiken två olika sjukdomsfall
äro sammanförda till ett, då ej en friskperiod av minst ett år förefunnits mellan
de båda fallen.

På grundval av det primärmaterial som förelegat från Eskilstuna sjuk- och
begravningskassa m. fl. sjukkassor hava härletts följande sjuktal •— innefattande
jämväl olycksfall i arbete och invaliditet på grund av sjukdom — för
olika sjukhjälpstider samt män och kvinnor tillhopa.

Ålders- grupp		Sjukhjälpstid.
2 år	3 år	obegrän-sad tid
15—19 år........	........ 5.66	6.06	6.86
20-24 >........	........ 7.31	8.14	8.30
25—29 .........	........ 7.50	8.23	8.44
30—34 > ........	........ 8.10	8.46	9.17

246 Kun yl. Maj:ts proposition nr	117.
Ålders- grupp	2 år	Sjukhjälpstid. 3 år	obegrän-sad tid
35—39 ».............	. . . 7.80	8.10	8.55
40—44 > .............	. . . 8.40	9.39	10.50
45-49 ».............	. . . 8.87	9.72	11.30
50—54 ».............	.... 9.76	10.27	11.84
55—59 >.............	. . . 11.45	12.26	15.38
00—64 >.............	. . . 14.65	17.43	21.91
65—69 >.............	. . . 20.45	25.30	39.01
70—74 >............	. . . 49.34	63.94	95.01
75-79 >.............		97.45	143.30
80- >.............	. . . 110.20	130.00	245.00
Dessa sjuktal hava därefter tillämpats på ett försäkringsbestånd med föl-jande relativa ålderssammansättning — beräknad för tidpunkten den 31. de-cember 1924 ■— med ledning av de åldersuppgifter, som finnas meddelade i den officiella sjukhjälpsstatistiken för år 1921.
Åldersgrupp		Procentiskt antal.
15-19 år.......
20—24 ».......		... 8.9
25-29 >.......
30—34 >.......
35—39 ».......		. . . 12.4
40-44 ........		. . . 12.1
45—49 ........		. . . 10.4
50—54 >.......		... 8.1
55-59 >.......		... 7.1
60-64 >.......		... 5.6
65-69 >.......		... 3.6
70-74 ».......		... 2.1
75—79 ».......		... 1.1
80— ».......		... 0.6
	Tillsammans 100.0

Ur de sålunda erhållna sjuktalen har vidare för längre sjukhjälpstider än 1
eller alternativt 2 år, avdelats vad som beräknats belöpa på en sjukhjälpstid av
1 respektive 2 år. De sålunda avdelade sjuktalen hava ersatts med de motsvarande
sjuktal, som framgått genom användning av socialförsäkringskommitténs
statistik. Till sist hava de därvid erhållna sjuktalen reducerats med hänsyn
till ingående sjukdagar på grund av sjukdom genom olycksfall i arbete, för vilket
ändamål använts dels sjukkassornas egen erfarenhet dels även riksförsäkringsanstaltens
erfarenhet.

Bland de sjuktal, som på detta sätt till sist framgått för olika sjukhjälpstider
och sjukhjälpsvillkor i övrigt, må här anföras följande, avseende män och
kvinnor tillhopa, inklusive — där ej annat uttryckligen säges — invaliditet
men exklusive sjukdagar hänförliga till sjukdom genom olycksfall i arbete,
ävensom insjuknandedagar.

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117.

247

Förutsatta in skrän kningar

Sjuktal
för en sjukhjälpstid av

2 år

3 år

obegrän -

a) Ingen inskränkning med hänsyn till ålder eller i övrigt . . 8.73

bl Endast åldrar t. o. m. 69 år inberäknade, eljes ingen inskränkning
.....................8.07

c) Endast åldrar t. o. m. 66 år inberäknade, eljes ingen in skränkning

.....................7.84

d) Invalider över 67 år erhålla ej sjukhjälp för invaliditeten,

men väl för tillstötande akuta sjukdomar.......8.48

e) Inga invalider erhålla sjukhjälp för invaliditeten, men väl

för tillstötande akuta sjukdomar............8.43

f) Invalider över 67 år erhålla ingen sjukhjälp.......8.26

g) Inga invalider erhålla sjukhjälp.............8.17

10.171	13.49
9.02	10.79
8.71	10.20
9.42	11.20
9.04	10.51
9.15	10.76
8.72	9.95

Motsvarande sjuktal under förutsättning av att sjukhjälp ej utgår för de första
fyra sjukdagarna under ett sjukdomsfall, insjuknandedagen inberäknad,
kunna erhållas genom att minska de ovanstående sjuktalen med 1.07.

Genom att multiplicera de anförda sjuktalen med 722,000 erhåller man antalet
sjukdagar per år för ett medlemsbestånd av den storlek, som sistnämnda
siffra angiver, motsvarande alltså antalet sjukförsäkrade medlemmar inom de
registrerade sjukkassorna vid 1924 års slut — i respektive fall hänfört till
den sjukhjälpstid och sjukhjälpsvillkor i övrigt, för vilka det sjuktal, som är
i fråga, gäller.

Multipliceras därefter det för de olika fallen sålunda framkomna antalet
sjukdagar med det belopp per sjukdag, varmed sjukdagsbidraget skall utgå,
erhåller man det belopp, som i respektive fall bör av statsverket utgivas för
beredande av sjukdagsbidrag åt sjukkassorna.

Här nedan angivas de på nu antytt sätt beräknade kostnadsbeloppen för de
fall, vilka i ovan anförda tablå över olika sjuktal äro betecknade med a) och d)
— vilka fall närmast varit under övervägande vid det inom socialdepartementet
verkställda utredningsarbetet — i vart och ett fall under olika förutsättningar
dels beträffande sjukhjälpstidens längd dels även i fråga om det per sjukdag
utgående sjukdagsbidragets storlek, samt för tvenne olika alternativ med avseende
å den tid från sjukdoms början fr. o. m. vilken sjukdagsbidraget må beräknas,
nämligen dels då denna tid räknas fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen,
dels då densamma räknas fr. o. m. fjärde dagen efter nyssnämnda dag.

Statsbidrag, beräknat efter antalet sjukdagar, under olika förutsättningar

(kronor per år).

I. Sjuk d a g s hidr aj c t berälcnas från och med dagen efter insjuknandedagen.

Sjukhjälpstiden Sjukhjälpstiden Obegränsad
2 år 3 år sjukhjälpstid

A. Ingen inskränkning med avseende å ålder eller för invalider.

Statsbidrag ä 33 öre per sjukdag...... 2,080,000 2,423,000 3,214,000

Statsbidrag ä 50 öre per sjukdag...... 3,152,000 3,671,000 1 4,870,000

B. För invalid som fyllt 67 år utgår bidrag endast då vanlig sjukdom tillstöter.

Statsbidrag ä 33 öre per sjukdag...... 2,020,000 2,244,000 2,659,000

Statsbidrag ä 50 öre per sjukdag...... 3,061,000 3,401,000 4,043,000

Kursiv siffra betecknar det alternativ, varpå förslaget bygger.

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

II. Sjukdagsbidraget beräknas från och med 4:de dagen efter insjuknandedagen.

A. Ingen inskränkning med avseende å ålder eller för invaliditet.

Statsbidrag ä 33 öre per sjukdag...... 1,825,000 2,168,000 2,959,000

Statsbidrag ä 50 öre per sjukdag...... 2,765,000 3,285,000 4,484,000

B. För invalid som fyllt 67 år utgår bidrag endast då vanlig sjukdom tillstöter.

Statsbidrag ä 33 öre per sjukdag...... 1,766,000 1,989,000 2,414,000

Statsbidrag ä 50 öre per sjukdag...... 2,675,000 3,014,000 3,657,000

Vid beräkningen av de anförda kostnadsbeloppen är förutsatt, att sjukdagsbidraget
skall utgå även för söndagar. För det fall, att söndagarna skola uteslutas
vid beräkningen, på sätt som sker enligt nu gällande grunder, erhållas
de motsvarande kostnadsbeloppen genom att minska de ovan anförda med en
sjundedel.

Enligt de i föreliggande förslag till bestämmelser upptagna reglerna skulle
ifrågavarande del av statsbidraget komma att utgå med 50 öre per sjukdag,
söndagar inberäknade, för tid fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen, därvid
sjukhjälpstiden fastställts till minst 3 år, med rätt emellertid för sjukkassorna
att utsträcka densamma längre.

Statsverkets kostnad för utgivande av sjukdagsbidraget skulle alltså kunna
beräknas till

vid en sjukhjälpstid av 3 år.................kr. 3,671,000

vid obegränsad sjukhjälpstid................» 4,870,000

Det belopp som utgivits för år 1924 enligt nu gällande grunder
uppgår till.......................» 1,234,000

Det av socialstyrelsen för budgetåret 1926—1927 äskade beloppet
utgör...............•.........» 1,400,000

Vid genomförandet av den föreslagna nyorganisationen av sjukkasseväsendet
skulle alltså med avseende å förevarande del av statsbidraget, under förutsättning
av att samtliga nuvarande sjukkassor och sjukkassemedlemmar inordna
sig under det nya systemet,

uppstå en utgiftsökning i förhållande till år 1924 av.....kr. 2,437,000

och i förhållande till budgetåret 1926—1927 av........» 2,271,000

för beredande av sjukdagsbidrag under den obligatoriska sjukhjälpstiden. I
händelse sjukhjälpstiden inom ett större eller mindre antal sjukkassor utsträckes
utöver det i författningsförslaget uppställda minimum av sjukhjälpstid,
uppkommer givetvis en större ökning. Att beräkna denna ökning är dock icke
möjligt, alldenstund man nu icke kan bedöma, i vilken utsträckning en längre
sjukhjälpstid än 3 år kan komma att tillämpas.

Gäller det en sådan beräkning för den allra närmaste framtiden, torde man
emellertid kunna utgå ifrån att en förhöjning av förevarande slag av sjukdagsbidraget
skall ifrågakomma för sjukkasseverksamheten i de orter, där sjukkassorna
— alla eller till övervägande del — för närvarande lämna sjukhjälp
under obegränsad tid. Sådant förekommer nu i Stockholm, Malmö, Norrköping
samt Eskilstuna, och utgör det nuvarande antalet sjukkassemedlemmar inom
de hithörande sjukkassorna omkring 125,000.

Den ifrågavarande uträkningen av statsbidraget för dessa fall skulle alltså
kunna beräknas till

Kungl. Mai:ts proposition nr 117.

249

(13-49—10.17) x 125,000 eller i runt tal...........kr. 200,000

Med denna utökning skulle alltså statsverkets kostnad för

sjukdagsbidrag komma att uppgå till............» 3,871,000

innebärande en ökning i förhållande till den under år 1924

utgivna kostnaden av....................» 2,637,000

och i förhållande till den för budgetåret 1926—1927 beräknade av » 2,471,000

Här må inskjutas, att den ifrågasatta förlängningen av sjukhjälpstiden i förening
med statsbidragets höjning kommer att medföra en högst avsevärd avlastning
av statens och kommunernas kostnader på grund av pensionsförsäkringen.
En uppskattning av denna besparing är på grund av ovissheten av
flera väsentligt inverkande faktorer icke möjlig. I fråga om dessa faktorer
samt de kostnadsbelopp, varom frågan rör sig, hänvisas till en av besparingskommittén
i dess betänkande lämnad redogörelse (sid. 223—224).

Förut har anförts, att en ytterligare ökning av de beräknade kostnaderna för
staten kan motses även på grund av framtida tillväxt i de statsunderstödda
sjukkassornas medlemsnumerär, samt att denna kostnadsökning i stort sett
kommer att stå i proportion till medlemsnumerärens tillväxt. Med hänsyn till
att nyrekryteringen till sjukkassorna försiggår bland jämförelsevis unga personer,
för vilka sjuktalet är relativt lågt, torde dock i händelse den föreslagna
omorganisationen av sjukkasseväsendet kommer att medföra en starkare
tillströmning av nya medlemmar, kunna förväntas, att statsverkets här ifrågavarande
kostnader till en början skola stiga i något saktare tempo än tillväxten
i sjukkassornas medlemsantal.

Skulle en allmän anslutning till det statsunderstödda sjukkassesystemet från
de nuvarande kassornas sida icke genast komma till stånd, bliva, såsom jämväl
förut anförts, statsverkets kostnader för sjukbidrag till sjukkassorna att bliva
mindre än de ovan beräknade. Då det torde kunna antagas, att främst de sjukkassor,
vilka på grund av stor sjuklighet — beroende exempelvis av hög medelålder
bland medlemmarna ■— arbeta under jämförelsevis ogynnsamma förhållanden,
skola finna med sin fördel förenligt att ansluta sig till det nya systemet,
synes på grund härav vara att förmoda, att kostnaderna för sjukdagsbidrag
dock kommer att bliva jämförelsevis stora i förhållande till antalet sjukkassemedlemmar.

_ Den ovan beräknade kostnaden innefattar även sjukdagsbidrag för tid, då
sjukkassemedlem på sin kassas bekostnad åtnjutit vård å sjukvårdsanstalt. Bidraget
skulle nämligen i detta fall utgå efter samma grunder, som för annan
sjuktid. Sjukdagar då vård som ovan sägs meddelats, äro ock inberäknade i
de begagnade statistiska grundsiffrorna.

^Statens bidrag till understödjande av de statsunderstödda sjukkassornas sjuk- Sjukvårds
vårdande verksamhet skulle enligt de föreslagna bestämmelserna utgå med bidraget.
hälften av vad sådan kassa utgivit för läkarvård eller till läkarvård jämte
läkemedel samt andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder. Därvid
är dock uppställt det villkor, att sjukkassan utgivit högst två tredjedelar av
vad respektive medlemmar själva utlagt för nyssnämnda ändamål, men den modifikation
att beträffande läkarvården icke den faktiska kostnaden skulle läggas
till grund, utan i stället en enligt fastställd taxa beräknad kostnad.

Beträffande hithörande kostnader bör man dock bortse ifrån sådana, som äro
hänförliga till sjukdomsfall i .samband med olycksfall i arbete, alldenstund dessa
senare kostnader, som regel åtminstone, skulle bäras av olycksfallsförsäkringen
och för den skull icke drabba sjukkassorna. I övrigt skulle statens sjukvårdsbidrag.
därest man får antaga, att sjukkassorna övertaga två tredjedelar av
kostnaderna enligt taxan, i princip täcka praktiskt taget en tredjedel av sjukkassemedlemmarnas
verkliga utgifter för sjukvård.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.,

Ifrågavarande del av statsbidraget skulle emellertid för varje särskild sjukkassas
vidkommande begränsas till högst ett belopp motsvarande 3 kronor per
år för varje medlem i kassan.

Under antagande icke blott att samtliga nu befintliga sjukkassor införlivas
med det statsunderstödda sjukkassesystemet, utan även att alla statsunderstödda
sjukkassor komma att meddela sjukvård åt sina sjukförsäkrade medlemmar,
skulle man — på grunder, som i det följande skola närmare angivas — höra
räkna med att varje sjukkassa kommer i åtnjutande av sjukvårdsbidrag till
högsta belopp, som över huvud taget kan förekomma, d. v. s. 3 kronor per år
och medlem.

Statsverkets årliga kostnad av förevarande slag skulle alltså, om förutnämnda
för 1924 års slut gällande medlemssiffra -— 722,000 ■— lägges till grund,
böra beräknas till

722,000 x 3 kronor, eller................. kr. 2,166,000

För närvarande torde ifrågavarande kostnad kunna beräknas

till omkring...................... * 70,000

i förhållande till denna siffra företer den nyss beräknade en

ökning av....................... * 2,096,000

De antaganden, som enligt vad ovan sagts lagts till grund vid denna beräkning,
torde emellertid med stor sannolikhet ej motsvaras av de verkliga förhållandena.
Frånsett möjligheten av att icke alla de nu befintliga registrerade
sjukkassorna eller icke alla deras medlemmar inordna sig under det nya systemet
— något som skulle leda till att den ovan beräknade kostnaden komme att reduceras
ungefär i förhållande till antalet medlemmar inom de sjukkassor
vilka komme att stanna utanför — kommer här också i betraktande, att endast
ett fåtal sjukkassor för närvarande meddela sjukvård. Alldenstund även efter
den tilltänkta omorganisationen intet tvång härutinnan skulle förefinnas, torde
man då få förutsätta, att en jämförelsevis lång tid kommer att förflyta, innan
de statsunderstödda sjukkassorna allmänt och i full omfattning upptagit den
sjukvårdande verksamheten på sitt program. Redan att organisera denna för
flertalet av våra sjukkassor nya verksamhet lärer enligt sakens natur kräva
åtskillig tid. I många trakter av vårt land. särskilt å den mera glest befolkade
landsbygden, torde därvid icke så obetydliga svårigheter möta.

Man torde snarast kunna förutsätta, att en sjukvårdande verksamhet av här
antytt slag till en början kommer att utövas huvudsakligen på de platser, varest
för närvarande sådant förekommer inom sjukkassorna. Vill man bilda sig en
föreställning om den sannolika kostnaden för statsverket för beredande av sjukvårdsbidrag
till sjukkassorna under den tid, som skulle följa närmast efter genomförandet
av nu föreslagna lagstiftningsåtgärder, synes man därför lämpligast
böra utgå ifrån medlemsbeståndet inom de sjukkassor vilka för närvarande
meddela sjukvård. Detta medlemsbestånd torde kunna uppskattas till
något över 100,000. Lägges denna siffra till grund för en beräkning av samma
slag som den förut anförda kommer man till en årlig kostnad av 300,000
eller på sin höjd 400,000 kronor. Statsutgiften skulle alltså i första hand förmodligen
komma att inskränka sig till detta belopp för att sedermera under
den närmaste framtiden småningom, men troligen helt sakta växa. I den senare
meddelade kostnadsöversikten har för säkerhets skull räknats med ett belopp
av 600,000 kronor motsvarande 200,000 sjukvårdsförsäkrade medlemmar.

Beträffande den ovan antagna kostnaden för här ifrågavarande ändamål
per medlem och år av 3 kronor bör fastslås, att enligt förslaget sjukvård
under annan form än läkarvård skulle komma att understödjas med statsbi -

Eungl. Maj:ts proposition nr 117.

251

drag endast i sådana fall, då även läkarvård meddelas. Då sålunda läkarvård
alltid måste förekomma för att sjukvårdsbidrag må utgå och sistnämnda
bidrag skall utgöra hälften av vad vederbörande sjukkassa själv utgivit för
sådant ändamål, under förutsättning att kostnaden ej överstiger två tredjedelar
av respektive medlemmars utgift, beräknad enligt fastställd taxa, bör klargöras,
till vilket belopp den sistnämnda utgiften kan antagas komma att uppgå
i genomsnitt. En säkrare uppskattning av denna utgift är utan tvivel ganska
vansklig. Beträffande resultatet av ett härutinnan gjort försök må hänvisas
till efterföljande Bilaga G. Socialförsäkringskommittén, som även ställts
inför detta spörsmål, hade emellertid ansett sig böra räkna med en genomsnittlig
verklig kostnad av 8 kronor per år och försäkrad. Därvid hade, i likhet
med vad här skulle böra vara fallet, hithörande kostnad, avseende sjukdom
på grund av olycksfall i arbete, lämnats ur räkningen. Däremot förutsattes,
att också de försäkrades minderåriga barn skulle bliva delaktiga av läkarvården.
vilket icke komme att äga rum enligt det nu föreliggande förslaget. Från
läkarehåll gjordes visserligen gällande, att socialförsäkringskommitténs beräkning
i förevarande avseende vore alltför låg. Man har emellertid anmärkt, att
om också de invändningar, vilka sålunda blivit gjorda emot socialförsäkringskommitténs
nyssnämnda siffror, möjligen kunnat vara befogade under de exceptionella
förhållanden som voro rådande vid den tid, då socialförsäkringskommitténs
beräkning verkställdes, dessa invändningar dock knappast kunde
anses hava tillräcklig bärighet under mera normala förhållanden. Då härtill
kommer, att enligt de bestämmelser, vilka nu gällande eller föreslagna lagstiftning
innehåller, de försäkrades minderåriga barn icke såsom sådana utan
endast i den mån de ingå såsom medlemmar i vederbörande sjukkassor och då
även tillförsäkras kontant sjukhjälp i likhet med andra medlemmar, kunna bliva
delaktiga av läkarvård på sjukkassas bekostnad, samt vidare, att sjukkassa icke
skulle vara skyldig att alltid tillse, det medlem erhölle erforderlig läkarvård,
utan att detta skulle vara varje medlems ensak, ävensom att medlem själv —
i olikhet med vad socialförsäkringskommittén föreslagit — skulle bestrida minst
en tredjedel av läkarvårdskostnaden, samt att — likaledes i olikhet med socialförsäkringskommitténs
förslag — jämte läkarvården icke nödvändigtvis även
läkemedel skulle bekostas av sjukkassorna — vid vilket förhållande läkarvårdskostnaderna
enligt gängse uppfattning torde ställa sig något lägre än för
det fall, då båda dessa förmåner meddelas samtidigt på sjukkassas bekostnad

— torde man till synes kunna räkna med en något lägre kostnadssiffra än den
av socialförsäkringskommittén beräknade, förslagsvis kronor 7: 50 per medlem
och år. Vill man söka ernå en säker siffra, torde dock vara säkrast att icke
räkna med ett lägre belopp än det nyss nämnda. Därvid kommer i betraktande
att i städerna läkarvårclskostnaderna torde ställa sig jämförelsevis höga samt
att om å andra sidan å landsbygden själva läkarkonsultationen måhända blir
billigare, i detta fall dock — om en tillfyllestgörande läkarvård skall beredas

— kostnader tillkomma för skjuts till och hämtning av läkare, vilka kostnader
ofta kunna bliva dryga nog. Socialförsäkringskommittén torde dessutom
vid sin beräkning knappast hava i vidare mån räknat med s. k. specialvård —
kirurgisk behandling o. dyl. — såsom ingående i läkarvårdskostnaden. Skall
denna ändock ingå, vilket givetvis vore önskvärt, stegras därigenom den genomsnittliga
kostnaden per medlem icke obetydligt.

Räknar man emellertid sålunda med en genomsnittlig kostnad per år och medlem
å kronor 7: 50 och förutsätter, att därav två tredjedelar komma att bestridas
av respektive sjukkassor, skulle för täckande av hälften av sjukkassornas
kostnader, genom statens sjukvårdsbidrag, på sätt förut sagts, erfordras ett
belopp av kronor 2:50 per år och medlem.

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Bidrag till
moäerskapshjälp.

Härtill skulle nu eventuellt komma bidrag till annan sjukvårdande verksamhet
inom sjukkassorna. För en uppskattning av kostnaderna för sådant ändamål
torde kunna tjäna till ledning de uppgifter som föreligga rörande de danska
sjukkassornas verksamhet i förevarande avseende. Av det danska sjukkasseinspektoratets
berättelse för år 1924 framgår, att bland sjukkassornas sammanlagda
utgifter av olika slag under sagda år de på sjukvården belöpande in -

gingo i följande proportion:

För vanlig läkarhjälp och specialistbehandling......32.8 proc.

> medicin...................... 9.7 »

> hemsjukvård.................... 1.4 »

» vistelse å rekonvalescenthem............. 0.2 >

> annan sjukvård (tandvård, bad, massage o. s. v.) . . . . 5.9 >

Att döma härav skulle det ovan beräknade sjukvårdsbidraget av kronor 3: —
per år och medlem, om därav kronor 2: 50 tages i anspråk för läkarvården, väl
medgiva att en del av ifrågakommande andra sjukvårdskostnader bleve täckta,
dock en förhållandevis mindre del än beträffande läkarvårdskostnaden.

Till understödjande av den av de statsunderstödda sjukkassorna bedrivna moderskapsförsäkringen,
i vad den skulle avse att bereda ett kontant understöd vid
fall av barnsbörd, har föreslagits ett bidrag av ävenledes 50 öre per dag. Dylikt
understöd skulle utgå obligatoriskt för en tid av 42 dagar, men kunna utsträckas
till 56 dagar. En förutsättning för rätt till ersättning skulle vara, att kvinnan
avhölle sig från förvärvsarbete. Då verkan av detta villkor icke kan på förhand
bedömas, lämnas detsamma här ur räkningen. Statens bidrag skulle emellertid
icke utgå för kvinna, som jämlikt föreskrift i föreslagen särskild författning
angående beredande av moderskapsunderstöd av allmänna medel åt kvinnor
i visst industriellt arbete vore berättigade till sådant understöd. I vilken
omfattning sistnämnda kategori av kvinnor är representerad inom beståndet av
kvinnliga medlemmar i sjukkassorna, därom torde man med ledning av föreliggande
uppgifter beträffande de kvinnliga sjultkassemedlemmarnas fördelning på
yrken kunna bilda sig en ungefärlig, ehuru icke vidare säker föreställning. I
det följande har räknats med att deras sammanlagda medlemsantal f. n. icke
uppgår till mera än omkring 35,000.

Hörande förekomsten av moderskapsfall bland de registrerade sjukkassornas
kvinnliga medlemmar finnas upplysningar att tillgå inom socialstyrelsen beträffande
dem som tillhöra de sjukkassor vilka meddela moderskapshjälp.
Antalet av dessa kvinnor torde f. n. uppgå till cirka 205,000. Samtliga kvinnliga
medlemmar i de registrerade sjukkassorna f. n. utgöra omkring 275,000.
Moderskapsfrekvensen inom förstnämnda grupp har under senare år tämligen
konstant hållit sig vid ungefär 0.052.

Med avseende å kvinnor, som äro sysselsatta i vissa industriella yrken och
å vilka förutnämnda nu föreslagna lagstiftning om moderskapsunderstöd av
det allmänna skulle äga tillämpning — på grund varav, såsom ovan sagts, statsbidraget
till sjukkassornas moderskapshjälpsverksamhet för dem icke skulle få
beräknas —■ hava, till utrönande av moderskapsfrekvensen bland dem, från statistiska
centralbyrån erhållits fullständiga uppgifter, hämtade från det föreliggande
primärmaterialet till nu pågående folkräkning, rörande samtliga kvinnor
i riket år 1920, tillhörande ifrågavarande grupp, innefattande deras fördelning
på åldrar och civilstånd. En sammanfattning av dessa uppgifter äro
meddelade i nedanstående tablå.

Kungl. Maj :ts proposition nr 117.

253

Kvinnliga yrkesutövare inom industrien i hela riket år 1920, fördelade på

civilstånd och åldersgrupper.

Ogifta

Ålder Gifta (inkl. änkor

och frånskilda)

under 15 år............... — 985

15—20 »............... 78 25,744

20-25 ................ 1,359 27,676

25-30 >............... 2,678 18,440

30—40 »............... 5,725 24,203

40—50 >...............3,816 18,011

50—60 »............... 1,745 12,450

60—70 »............... 663 6,909

över 70 >............... 101 2,101

Summa 16,165 136 519

Antager man att moderskapsfrekvensen bland dessa kvinnor är densamma
som den för den kvinnliga befolkningen i riket överhuvud taget i respektive
åldrar och civilstånd konstaterade, finner man den genomsnittliga moderskapsfrekvensen
inom den ifrågavarande gruppen vara 0.039, alltså något understigande
den för hela beståndet moderskapsförsäkrade kvinnor i de registrerade
sjukkassorna beräknade. 1911 års moderskapsförsäkringssakkunniga hade beträffande
de i industriella yrken sysselsatta kvinnorna i riket på delvis andra
grunder kommit till siffran 0.055.

Under sådana omständigheter torde man för samtliga i sjukkassorna för närvarande
moderskapsförsäkrade kvinnor lämpligen kunna räkna med frekvenssiffran
0.054. Huru förhållandena i detta hänseende bliva i framtiden torde
icke med större säkerhet kunna bedömas. Tänkbart är, att de jämförelsevis
omfattande förmåner, som skulle komma att beredas genom den av de statsunderstödda
sjukkassorna förmedlade moderskapsförsäkringen, kan giva anledning
till en starkare tillströmning av gifta kvinnor i fruktsamhetsåldern till
sjukkassorna, i vilket fall moderskapsfrekvensen torde bliva större än nu bland
de försäkrade. Gäller det emellertid en beräkning för de närmare åren,
själas dock de nuvarande förhållandena i förevarande avseende kunna läggas
till grund.

Om man, på sätt förut nämnts, med ledning av de föreliggande statistiska
uppgifterna rörande sjukkassemedlemmarnas fördelning på olika yrken uppskattar
antalet i industriella yrken sysselsatta kvinnor däribland till åtminstone
35,000, skulle antalet övriga kvinnliga sjukkassemedlemmar f. n. uppgå till
omkring 240,000.

Tillämpar man beträffande dem den ovan angivna frekvenssiffran för
moderskapsfall, finner man, att antalet dylika fall per år bland ifrågavarande
kvinnliga medlemmar kan beräknas uppgå till cirka 13,000.

Räknar man för säkerhets skull med att tiden för moderskapshjälpens utgående
inom alla de statsunderstödda sjukkassorna kommer att utgöra 56 dagar,
eller den högsta tid, för vilken enligt föreliggande författningsförslag
statsbidrag för meddelad moderskapshjälp skulle få beräknas — ett antagande,
som med stor sannolikhet innebär en överskattning av den ifrågavarande understödstidens
längd — kommer man till ett antal understödsdagar per år, för
vilka statens bidrag skulle utgå, av 728,000.

Under förutsättning att statens bidrag för nu ifrågavarande ändamål skall
utgöra 50 öre per dag under berörda understödstid, skulle alltså statsver -

Statsbidrag
för barnmorskehjälp.

Särskilt
statsbidrag
för sjukkassor,
vilka
med understöd
av kommuner
bevilja
sjukhjälp
i obegränsad
utsträckning.

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

kets årliga utgift för beredande av sådant bidrag komma att uppgå till
728,000 X 0,50 eller ...................................., . kr. 364,000

Skulle bidraget komma att utgå såsom för närvarande sker med 60 öre per
dag, erhåller man i stället kostnadssiffran....................kr. 436,800.

Det motsvarande i riksstaten för innevarande år upptagna kostnadsbeloppet
för nästkommande budgetår beräknades enligt nu gällande grunder utgöra
. .. ... ... ... . . .r. ... ... .i. .i........................ kr. 170.000.

Statsverkets ifrågavarande kostnad kommer i den mån anslutningen till de
statsunderstödda sjukkassorna bland kvinnorna växer tydligen att ökas i förhållande
därtill. I vilken omfattning eller huru hastigt en sådan ökning kan
inträda, därom är givetvis icke möjligt att göra en beräkning.

Utöver de bidrag varom ovan är nämnt, skulle enligt författningsförslaget
även utgå statsbidrag för av statsunderstödd sjukkassa bekostad vård genom
barnmorska. Detta bidrag har föreslagits till hälften av respektive sjukkassors
kostnader för ifrågavarande ändamål, utgivna i enlighet med av vederbörande
barnmorskestyrelse fastställd taxa. I olikhet med vad fallet skulle vara i fråga
om sjukkassors sjukvårdskostnader, enligt vad förut anförts, vore emellertid
här meningen att sjukkassan skulle kunna bestrida hela kostnaden enligt berörda
taxa.

De nu gällande taxebeloppen i förevarande avseende torde vara något olika
på olika orter. Socialförsäkringskommittén har för sin del ansett sig kunna
räkna med en kostnad per fall av 15 å 20 kronor.

Lägges här sistnämnda siffra till grund, erhåller man, om moderskapsfrekvensen
förutsättes vara densamma som den vid föregående beräkning antagna,
med utgående från det för 1924 års slut beräknade antalet kvinnliga
medlemmar, eller omkring 275,000, en årlig kostnad för staten av
275,000X0,054X20 eller i runt tal . ......................... kr. 149,000.

Härvid är att märka, att det statsbidrag, varom fråga är, enligt förslaget,
skulle kunna utgå även för i statsunderstödd sjukkassa moderskapsförsäkrade
kvinnor, vilka, emedan de äro sysselsatta i industriellt arbete, icke skulle
bliva delaktiga av statsbidraget på grund av åtnjuten moderskapshjälp i penningar
— i motsats vad fallet skulle vara beträffande statsbidraget för kontant
moderskapshjälp.

Vidare må bemärkas, att meddelande av barnmorskevård icke skulle utgöra
en obligatorisk prestation inom de statsunderstödda sjukkassorna — till skillnad
från vad fallet skulle vara beträffande moderskapshjälp i penningar, då
kvinnlig medlem icke är sysselsatt i industriellt arbete. På grund härav torde
den ovan beräknade kostnadssiffran få anses drygt tilltagen.

Med avseende å det särskilda statsbidrag av 50 öre per år och medlem, som
enligt förslagets punkt 21 skulle utgå för sjukkassemedlemmar, vilka tillförsäkrats
sjukhjälp under obegränsad tid, under förutsättning att landsting eller
kommun samtidigt lämnat liknande bidrag med belopp av minst kronor 2:50 per
år och medlem, låter sig statsverkets kostnad för utgivande av sådant bidrag
givetvis icke med någon större grad av säkerhet beräknas. Under antagande
emellertid, att samtliga sjukkassemedlemmar i riket skulle ifrågakomma till
delaktighet av sådant bidrag •— något som enligt sakens natur med all sannolikhet
icke tillnärmelsevis torde bliva fallet — skulle berörda statsutgift, om
de registrerade sjukkassornas nuvarande medlemsnumerär lägges till grund,
komma alt uppgå till cirka 360,000 kronor per år. Säkerligen torde kostnaden
under en närmare framtid dock stanna vid ett vida mindre belopp. Med utgångspunkt
från nuvarande förhållanden i fråga om kommunbidrag torde beloppet
under de närmaste åren kunna beräknas komma att uppgå till omkring

60,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

255

Enligt det tillvägagångssätt, som föreslagits till användning för utjämning
av de statsunderstödda sjukkassornas sjukhjälpsrisker i fråga om sjuktid, infallande
efter 63 :e sjukdagen under ett sjukdomsfall, skulle utjämningspremie
icke komma att debiteras sjukkassa med högre belopp än som motsvarar kassans
hela statsbidrag för året i fråga. Därest i något fall den beräknade premien
blivit högre, skulle den sålunda efterskänkta premiedelen i stället tillskjutas
av staten.

Såsom torde framgå av den utredning i ämnet vilken meddelats i annat sammanhang
(jfr P. M. angående utjämning av sjukhjälpsriskerna vid långvariga
sjukdomsfall. Bilaga H) är en eventualitet av här antytt slag föga sannolik och
torde därför få anses utan praktisk betydelse.

En beräkning av statsverkets kostnader för nu ifrågavarande ändamål -—■
som för övrigt icke synes möjlig — lärer under sådana förhållanden knappast
erfordras.

Vid genomförandet av den föreslagna nyorganisationen av sjukkasseväsendet
kan inträffa, att den statsunderstödda sjukkassa som kommer att bildas
å viss ort erhåller ett medlemsbestånd av jämförelsevis ogynnsam sammansättning
i anseende till medlemmarnas ålder eller annorledes. Så bleve förhållandet
exempelvis i det fall, att företrädesvis de ekonomiskt eller med hänsyn
till medlemsbeståndets sammansättning sämre ställda sjukkassorna på en plats
sammanslöte sig och bildade en statsunderstödd kassa, under det att de bättre
situerade kassorna av obenägenhet att uppgiva sin förutvarande självständiga
verksamhet och i förlitande på sin goda ställning föredroge att åtminstone tillsvidare
fortsätta verksamheten utan statsunderstöd. Situationen skulle under
sådana förhållanden möjligen kunna bliva sådan, att den statsunderstödda
sjukkassan, trots statsbidraget, måste upptaga högre medlemsavgifter än de
icke statsunderstödda, eller att avgifterna eljes måste tilltagas abnormt höga;
särskilt skulle detta kunna inträffa i händelse förutnämnda kassa även meddelade
sjukvård i större omfattning. Den ogynnsamma ställning, i vilken
den statsunderstödda kassan på detta sätt bleve försatt, skulle då väl kunna
tänkas medföra ganska menliga följder för den statsunderstödda sjukkasseverksamheten
på orten i fråga.

Till förebyggande av en dylik eventualitet har i punkt 27 (övergångsbestämmelser)
av föreliggande förslag upptagits en bestämmelse av innebörd, att särskilt
bidrag av staten skulle beredas de statsunderstödda sjukkassor, vilka på
grund av ovan antydda omständigheter därav vore i behov, till möjliggörande
exempelvis av en nedsättning av medlemsavgiften tillsvidare i erforderlig grad.

Att verkställa en mera noggrann beräkning av den statsutgift, som för nu
ifrågavarande ändamål kan erfordras, låter sig av lätt insedda skäl näppeligen
göra.

En överslagsberäkning har ändock företagits med anläggande av följande
synpunkter.

Som känt är, framlades för någon tid sedan förslag om sammanslagning av
samtliga i Stockholm verkande registrerade sjukkassor till en enda kassa, och
erbjöd sig i samband därmed Stockholms stad att på vissa villkor bevilja den
tilltänkta kassan ett visst årligt kontant bidrag till stöd för verksamheten. Det
visade sig emellertid att endast 15 kassor av samtliga omkring 80 voro benägna
att omedelbart gå med i sammanslagningen. Och såsom var att vänta
hade därvid ett urval gjort sig gällande, i det bland de till sammanslagningen
villiga kassorna ett tydligt märkbart inslag förefanns av kassor med jämförelsevis
ofördelaktig sammansättning av medlemsbeståndet. Av inom socialstyrelsen
verkställda beräkningar framgick, att, därest sammanslagningen inskränkte sig
till de ifrågavarande kassorna, medlemsavgifterna för beredande av sjukhjälp

Kostnad för
utfyllnad i
samband
med utjämningen
av
sjulcriskerna
vid långvariga
sjukdomsfall.

Särskilt bidrag
under
övergångstiden -

25(5

Kung!,. Maj:ts proposition nr 117.

Kostnaden
för utvidgad
verksamhet
för
tillsynsmyndigheten.

icke skulle kunna sättas till normala belopp, utan att överavgifter bleve erforderliga,
vilkas kapitalvärde, under antagande att den framtida rekryteringen
av nya medlemmar komme att bliva normal, kunde beräknas till ett
belopp av omkring 350,000 kronor.

Förutsatt då, att den koncentration av verksamheten under statens medverkan,
som kräve.s för den nu tilltänkta nyorganisationen av sjukkasseväsendet,
skulle komma att — i första hand — resultera i en situation, genomsnittligt
sett för hela riket, ungefärligen jämförlig med den i Stockholm i anledning av
sammanslagningsförslaget inträdda ■— ett antagande, som synes erbjuda nöjaktig
säkerhet —■ att sålunda i stället för de 15 kassorna i Stockholm med
tillhopa cirka 50,000 medlemmar av samtliga 80 med 118,000 medlemmar,
av hela rikets alla registrerade sjukkassor med omkring 720,000 medlemmar
endast en del av kassorna med 300,000 medlemmar — d. v. s. liksom
i förra fallet ungefär 42 % av samtliga medlemmar -— bilda statsunderstödda
sjukkassor, medan de övriga fortsätta sin fria verksamhet; att vidare de senare
i anseende till medlemsbeståndens sammansättning företedde i lika mån ofördelaktiga
förhållanden, som de nämnda 15 Stockholmskassorna, skulle tydligen
dessa kassor behöva upptaga medlemsavgifter utöver de normala, vilkas
sammanlagda kapitalvärde uppginge till det sexdubbla av det motsvarande
för Stockholmskassorna beräknade kapitalvärdet, d. v. s. till omkring 2 miljoner
kronor.

Om detta belopp skulle tillskjutas av staten till möjliggörande av en nedsättning
av medlemsavgifterna i de statsunderstödda sjukkassorna till normala
belopp under första tiden, intill dess normala förhållanden småningom inträtt
—- tilläventyrs 10 år —, skulle ifrågavarande belopp alltså kunna fördelas
på dessa år, därvid utgiften i genomsnitt per år tydligen skulle bliva omkring

200,000 kronor. Ett större belopp bleve visserligen erforderligt under de första
åren, medan under de senare åren av 10-årsperioden ett mindre kunde förslå.

Ehuru förutsättningarna i de båda här jämställda fallen, om ock närmelsevis
lika, dock icke äro fullt desamma, torde måhända den nu gjorda överslagsberäkningen
lämna en hållpunkt för ett ungefärligt bedömande av förevarande
kostnadsfråga. Också hava de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga
ansett sig kunna ifrågasätta ett anslagsbelopp för här ifrågavarande ändamål
av omkring 200.000 kronor för år under 10 år.

överslagsberäkningen bygger väsentligen på den uppfattning, att ett dylikt
anslag skall visa sig erforderligt närmast under den förutsättning, att anslutningen
till det statsunderstödda sjukkassesystemet från de nuvarande sjukkassornas
sida icke bliver mera allmän. I motsatt fall — d. v. s. om sjukkassorna
mera allmänt komme att övergå till enhetskassesystemet — torde abnorma
förhållanden i fråga om medlemsbeståndens sammansättning kunna antagas
förekomma endast mera undantagsvis.

I konsekvens med denna uppfattning skulle emellertid statens utgift till extra
understöd av ifrågavarande slag komma att kompenseras av en vida större reduktion
av de förut beräknade kostnaderna för de ordinarie statsbidragen till
sjukkassorna, då ju förutsättningen för de extra understödens utgående skulle
vara, att de nuvarande sjukkassorna i större utsträckning underlåtit att inordna
sig i det nya systemet och att det för dem beräknade ordinarie bidraget
följaktligen komme att inbesparas.

Med hänsyn till det omfattande arbete, som särskilt under övergångstiden
skulle komma att påvila tillsynsmyndigheten i samband med övervakandet och
ledningen av sjukkasseverksamhetens omorganisation, torde man få räkna med
att socialstyrelsens verksamhet i dess egenskap av tillsynsmyndighet över sjukkasseverksamheten
kommer att kräva ökade kostnader, jämfört med de nu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

257

varande. Med ledning av den erfarenhet, som inom ämbetsverket vunnits i
samband med genomförandet av 1910 års sjukkasselagstiftning, har man där
beräknat, att en förhöjning av de nuvarande kostnaderna med omkring 70,000
kronor skulle bliva erforderlig.

I vad mån denna kostnadsökning bör antagas delvis bliva permanent, synes
f. n. icke möjligt att säkrare bedöma.

I efterföljande tablå meddelas en sammanfattning av de kostnadssiffror av
olika slag, som i det föregående beräknats för den uärmaste framtiden speciellt
för det fall, som avses i det nu föreliggande organisationsförslaget. Till jämförelse
anföras på samma gång de motsvarande siffror som av socialstyrelsen
beräknats för nästkommande budgetår beträffande statsverkets kostnader för
utgivande av statsbidrag till de registrerade sjukkassorna enligt nu gällande
grunder.

Beräknade utgifter för statsverket till sjukkasseverksamheten m. m.,

under förutsättning att villkoren för statsbidrag i framtiden bliva de i föreliggande
organisationsförslag bestämda.

	Nuvarande	Blivande	Utgifts-
	utgifter	utgifter	ökning
	Kr.	Kr.	Kr.
Medlemsbidrag............	. . . . 1,600,000	2,166,000	566,000
Extra medlemsbidrag, där kommunbidrag	utgår . —	60,000*	60,000*
Sjukdagsbidrag...........	. . . . 1,400,000	3,871,000	2,471,000
Bidrag till läkarvård.........	.... 52,000	1600.0002	j-530,0003
Bidrag till läkemedel.........	.... 18,000
Bidrag till moderskapsförsäkring ....	. . . . 170,000	513,0003	343,000
Ökade administrationskostnader (max.) .	. . . . —	70,000	70,000
	Summa 3,240,000	7,280,000	4,040,000

1 Sannolik siffra med hänsyn till den antagliga omfattningen av kommnnbidragen. Därest
till samtliga kommuner sådant bidrag skulle komma att utgå, utgör beloppet 360,000 kronor.

3 Sannolik siffra med hänsyn till den antagliga omfattningen av läkarvården. Därest för
samtliga nuvarande sjukkassemedlemmar skulle utgå läkarvårdsbidrag med högsta medgivna belopp,
skulle den blivande utgiften utgöra 2,166,000 kronor och utgiftsökningen 2,096,000 kronor.

3 Bidrag till barnmorskehjälp ingår med ett belopp av 149,000 kronor.

Härtill skulle komma, för särskilt bidrag enligt punkt 27 i författningsförslaget,
ett årligt belopp under 10 år av omkring 200,000 kronor, utgående dock
till allra största delen sannolikt under förhållanden, som torde komma att medföra
en sänkning i de ovan anförda ordinarie bidragen med väsentligt större
belopp.

Stockholm i januari 1926.

A. By din.

Samman fattning.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 96 käft. (Nr 117).

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Bilaga F.

P. M.

med beräkningar rörande storleken av medlemsavgifterna inom de
statsunderstödda sjukkassorna m. m.

Här nedan skola anföras exempel på huruledes medlemsavgifterna kunna väntas
komma att ställa sig inom en statsunderstödd sjukkassa, inordnad under det
nya sjukkassesystemet, under olika förhållanden. Till jämförelse skola ock
meddelas avgifter lör dels sjukkassa, arbetande under nuvarande förhållanden,
med statsbidrag alltså enligt nu gällande grunder, dels även icke statsunderstödd
sjukkassa.

. Dessa avgifter gälla närmast lägsta klassen beträffande statsunderstödd sjukkassa
-— med kontant sjukhjälp av 1 krona per dag —- samt motsvarande klass
inom annan kassa. I fråga om statsunderstödd sjukkassa antages vidare, att
densamma även meddelar läkarvård åt medlemmarna, ej däremot andra förmåner
hörande till sjukvård. För annan kassa förutsättes, att sjukvårdsförmåner
icke lämnas. Moderskapsförsäkring antages förekomma i samtliga fall, därvid
förmånerna utgöra 1 krona per dag i moderskapshjälp under en tid av 56 dagar i
fråga om statsunderstödd kassa och 28 dagar inom annan kassa — den senare
ungefär motsvarande den genomsnittliga understödstiden f. n. inom de registrerade
sjukkassor som meddela moderskapshjälp; för statsunderstödd sjukkassa
antages att barnmorskehjälp även beredes.

Beträffande statsunderstödd sjukkassa antages ingen sjukhjälp utgå vid sjukdom
på grund av olycksfall i arbete; för annan kassa antages sjukhjälp i sådana
fall utgå såsom vid annan sjukdom.

Det förutsättes vidare i samtliga fall, att medlemsbeståndets sammansättning
med hänsyn till ålder är den för nu befintliga registrerade sjukkassor i
genomsnitt beräknade, densamma alltså som i Bilaga E lagts till grund vid beräkningen
av vissa sjuktal (sid. 246). Kvinnorna antagas utgöra en tredjedel
av hela medlemsbeståndet.

I övrigt äro de tillämpade beräkningsgrunderna följande:

för bestridande av kostnaderna för kontant sjukhjälp beräknas en avgift för
varje medlem lika med sjukpenningens dagliga belopp, multiplicerad med sjuktalet
;

till förvaltningskostnader beräknas 3 kronor per medlem och år;

läkarvårdskostnaden förutsättes utgöra kronor 7: 50 per år och medlem brutto;

kostnaderna för moderskapshjälp under ifrågakommande olika former antagas
jämnt fördelade på samtliga medlemmar, manliga som kvinnliga.

1. Medlemsavgift inom statsunderstödd sjukkassa med 3 års sjukhjälpstid.

för kontant sjukhjälp 1 x 10: 17..............kr. 10: 17

> sjukvård 2/sx7:50..................» 5: —

> moderskapshjälp 0: 054 x 56 x Va x 1:—.........» 1:01

» barnmorskevård 0: 054 x 20 x */s............» 0: 36

> förvaltning....................... 3:_

Summa kronor 19: 54

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

259

Avgående statsbidrag

medlemsbidrag.............kr. 3: —

sjnkdagsbidrag 0: 50 x 10:17.......» 5:08

sjukvårdsbidrag Va x 5: —........» 2: 50

för moderskapshjälp 0: 054 x 56 x Vs x 0: 50 . » 0: 50

> barnmorskevård Va x 0:36......» 0:18 11:26

Återstående avgift kronor 8: 28

Medlemsavgiften skulle sålunda böra utgöra i runt tal 70 öre i månaden.
Därest ej läkarvård lämnades, skulle medlemsavgiften uppgå till icke fullt
50 öre i månaden.

2. Medlemsavgift inom statsunderstödd sjukkassa med obegränsad sjuk hjälpstid.

Beräkningen ställer sig i detta fall i övrigt på samma sätt som i det föregående,
men med den skillnad, att man här har att räkna med sjuktalet 13,49
samt på grund härav med ett sjukdagsbidrag av staten av kronor 6:74 per år
och medlem. Medlemsavgiften per år skulle därigenom i förevarande fall ställa
sig kronor 1: 66 dyrare än i förra fallet. Därtill torde dock komma en ökning i
avgiften till följd av fördyrad sjukvård.

Därest sjukkassan med hänsyn till den obegränsade sjukhjälpstiden komme
i åtnjutande av ett kommunalt bidrag av kronor 2: 50 per år och medlem och
sålunda enligt vad i förevarande förslag ifrågasättes, även ett särskilt statsbidrag
av kronor 0: 50 per år och medlem, skulle medlemsavgiften trots den längre
sjukhjälpstiden tydligen ställa sig omkring 1 krona 30 öre billigare än i föregående
fall, i den mån ej de ökade sjukvårdskostnaderna i sin ordning kräva någon
förhöjning av avgifterna. Bortser man från sistnämnda omständighet,
skulle tydligen kommunbidraget jämte det extra statsbidraget vara tillräckligt
för att premien vid en sjukpenning av i det närmaste 2 kronor om dagen
icke skulle behöva höjas, då sjukhjälpstiden utsträckes från 3 år till obegränsad
tid.

3. Medlemsavgift inom statsunderstödd sjukkassa å landsbygden, omfattande
i övervägande grad lantbruksbefolkning med 3 års sjukhjälpstid samt moderskapshjälp
i 42 dagar.

För detta fall torde man få räkna med ett något lägre sjuktal än i fallet 1.
Även förvaltningskostnaderna torde kunna antagas ställa sig något billigare
än i nämnda fall.

Med ledning av socialstyrelsens erfarenhet i dessa hänseenden bör här räknas
med ett sjuktal av 8,37 och en förvaltningskostnad av kronor 1: 50 per år och
medlem. Barnmorskevården beräknas dessutom till endast 15 kronor per fall.

Man erhåller under sådana förhållanden följande avgiftsberäkning.

avgift för kontant sjukpenning...............kr. 8: 37

> > sjukvård....................» 5: —

> » moderskapshjälp............ » 0:75

s i barnmorskevård.................> 0:28

> > förvaltning...................> 1:50

Summa kronor 15: 90

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Avgående statsbidrag

medlemsbidrag.......	......kr.	3:-
sjukdagsbidrag........		4:18
sjukvårdsbidrag........	.....»	2:50
för moderskapshjälp......	.....»	0; 37
» barnmorskevård......		0:14

Återstående avgift kronor 5:71

Alltså skulle krävas en månatlig avgift av icke fullt 50 öre.

Med avseende å avgifterna i de högre medlemsklasserna — vilka klasser torde
komma att skilja sig från den ovan åsyftade lägsta klassen huvudsakligen i
fråga om den dagliga sjukhjälpens belopp — är att nämna, att dessa avgifter i
förhållande till de förut beräknade ökas för varje förhöjning i den dagliga sjukpenningen
över 1 krona med ett belopp för år i kronor, som är lika med sjuktalet.
Avgifterna komma sålunda att höjas avsevärt med sjukpenningen, beroende
på att statsbidraget utgår med samma belopp oavsett sjukpenningens storlek.
Att märka är emellertid, att det inom de högre klasserna icke är nödvändigt, att
sjukpenningen utgår för hela den obligatoriska sjukhjälpstiden med det för klassen
gällande högre beloppet, utan möjlighet finnes att inskränka den sjukhjälpstid,
under vilken sjukpenning må utgå med högre belopp än i lägsta sjukhjälpsklassen
på godtyckligt sätt, exempelvis så att sjukpenningen för de första
90 dagarna utgör 2 kronor och sedan till de tre årens slut 1 krona. Premiehöjningen
i ett sådant fall jämfört med fallet 1 här ovan belöper sig till 50 öre
per månad. Medlemsavgiften behöver under sådana omständigheter vid övergång
till högre medlemsklass alltså icke stegras i högre grad än under nuvarande
förhållanden.

Med avseende å avgiften för beredande av moder skap skjäl? må vidare anmärkas,
att denna, i anseende till understödstidens större utsträckning och om jämväl
barnmorskehjälp skall meddelas, ställer sig icke oväsentligt högre än den
inom sjukkassorna för närvarande vanliga. Dess storlek är vidare beroende
av den inbördes proportionen mellan antalet manliga och kvinnliga medlemmar
inom kassan. Under sådana förhållanden kan ifrågavarande avgift komma att
växla rätt avsevärt olika sjukkassor emellan. Till belysande härav må anföras
följande avgiftsbelopp, beräknade för blivande statsunderstödda sjukkassor
på ett antal olika platser i riket, med utgående från, att alla nu å respektive
orter befintliga lokala sjukkassor ingå i den statsunderstödda sjukkassan, och
att sålunda medlemsbeståndens sammansättning i anseende till olika kön gestaltar
sig i överensstämmelse med nu rådande förhållanden i förevarande avseende
å ifrågavarande orter.

Nettoavgift för
moderskapsförsäkring

Marstrand
Uppsala
Borås . .
Landskrona
Eskilstuna
Trälleborg
Örebro . .
Västerås .
Jönköping .

kr. 1:94
> 1:81
» 1:59
» 1:42

» 0:96
> 0:91
» 0:72
» 0:53
» 0:22

Kvngl. Maj:ts proposition nr 117.

261

Såsom härav torde framgå, kan en jämförelsevis stark anslutning till den
statsunderstödda sjukkassan i en ort från det kvinnliga befolkningselementet
komma att icke obetydligt inverka på medlemsavgifternas storlek.

Med avseende å den ovan beräknade avgiften för beredande av sjukvård kan
bär förtjäna att hänvisas till efterföljande Bilaga G.

4. Medlemsavgift inom statsunderstödd registrerad sjukkassa för närvarande.

Sjukhjälpstiden antages här vara den för de registrerade sjukkassorna genomsnittliga.
I övrigt äro förutsättningarna för beräkningen de i det föregående
anförda. Sjuktalet har beräknats till 8.40, därvid även de genomsnittliga förhållandena
inom de nuvarande sjukkassorna lagts till grund, med hänsyn givetvis
tagen till sjukhjälpstidens längd.

för kontant sjnkhjälp
» moderskapshjälp .
> förvaltning . . .

......kr. 8: 40

......»0:56

......> 3:—-

Summa kronor It: 96

Avgående statsbidrag

medlemsbidrag..............kr. 2: —

sjukdagsbidrag..............» 1:80

för moderskapshjälp............> 0:35 kr. 4:15

Återstående avgift kronor 7: 81

Den månatliga avgiften kan sålunda beräknas uppgå till i runt tal 65 öre.

5. Medlemsavgift inom registrerad sjukkassa utan statsunderstöd.

Under samma förutsättningar i övrigt, som i förra fallet, men med bortseende
från statsbidraget, finner man med ledning av nästföregående beräkning, att
medlemsavgiften kan antagas komma att uppgå till ungefär 1 krona per månad.

Stockholm i januari 1926.

A. By din.

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Bilaga G.

P. M.

Undersökning rörande läkarvård enligt taxa.

I syfte att bereda en inblick i huru läkarvården inom sjukkassorna ekonomiskt
verkar, där den ordnats enligt avtal med läkare, gående nt på bl. a. läkarvårdskostnadens
gäldande enligt särskild taxa, och på samma gång för att söka
skaffa ett underlag för beräkning av läkarvårdsavgiften inom dylik kassa
alltefter olika taxepriser, hava av de sakkunniga införskaffats vissa uppgifter
från ett antal sjukkassor — närmare bestämt ett 20-tal kassor — av hithörande
slag, nämligen dels de sjukkassor i Göteborg, som beröras av där gällande avtal
mellan stadens läkarförening och sjukkassornas centralförsamling, dels vidare
vissa sjukkassor i Linköping, som under liknande förhållanden meddela läkarvård,
dels även sjuk- och begravningskassan Solid i Lund, som ock ordnat sin
verksamhet i förevarande avseende på enahanda sätt.

Av de ifrågavarande läkartaxorna må, såsom exempel, återgivas den i Göteborg
gällande (här bilagd). De övriga taxorna avvika från denna endast i
mindre väsentliga detaljer.

Omständigheterna hava icke medgivit en fullständig bearbetning av de erhållna
primäruppgifterna. Därtill kommer, att förhållandena på förevarande
område i Linköping och Lund av åtskilligt att döma torde vara i någon mån
egenartade, på grund varav de resultat, som kunnat erhållas genom en bearbetning
av de från dessa båda städer inkomna uppgifterna, knappast torde erbjuda
ett allmännare intresse.

Här skola sålunda till belysande av förevarande ämne endast anföras vissa
data, som framgått av det inkomna materialet från tvenne i Göteborg verkande
jämförelsevis stora sjukkassor, en allmän sådan och en fabrikssjukkassa. De
till grund för dem liggande primäruppgifterna omfatta tiden 1/1 1924—30/«
1925. Antalet medlemmar i kassorna den 31 december 1924 uppgick till i den
förra kassan 6,037 och i den senare 1,625. De redovisade konsultationernas
antal utgjorde resp. 10,396 och 2,163 och de för dessa konsultationer utgivna
kostnaderna belöpte sig till resp. kr. 49,219 och kr. 10,753.

Med avseende å den vanliga läkarvården, undantagandes alltså specialvården,
må här meddelas följande siffror:

	Allmän	Fabriks-
sjukkassa	sjukkassa
Antal läkarbehandlade sjukdomsfall......	5,107	1,328
Antal läkarbehandlade medlemmar.......	3,009	804
Antal konsultationer per år och medlem ....	1.2	0.9
Antal konsultationer per år och läkarbehandlad medlem................	2.3	1.8
Totalkostnad per år och fall, kr.........	6.43	5.40
» > > > sjukförsäkrad medlem, kr.	5.44	4.41

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

263

Beträffande åter specialvården ställa sig siffrorna sålunda:

Allmän

sjukkassa

Antal behandlade fall............ 208

> > medlemmar........204

» > fall per är och medlem.... 2.3

Totalkostnad, absolut, kr...........3,253

> , per år och fall, kr........ 10.43

Maxim ikostnad per fall enligt stadgarna, kr. . . 25

Fabriks sjukkassa 59 58 2.

1,530

17.29

Kostnaden vad specialvården beträffar är alltså begränsad till visst maximum
per fall.

Såsom av de anförda siffrorna framgår, understiger i här ifrågavarande fall
läkarvårdskostnaden per år och medlem icke oväsentligt den i P. M. angående
statsverkets kostnader etc. (Bilaga E) antagna, nämligen kr. 7:50, även om
kostnaden för specialvården inberäknas.

Ytterligare må hänvisas till den vid bilaga C fogade tabell 39, däri meddelas
en statistik beträffande konsultationer av i läkartaxan angivna olika slag.

Med ledning av de data, som äro meddelade i berörda tabellbilaga, samt
kännedomen om frekvensen av läkarkonsultationer överhuvud taget, kan man
tydligen beräkna läkarvårdskostnaden per år och medlem vid tillämpning av
en taxa, uppställd i övrigt på samma sätt som den för Göteborg gällande, men
med andra priser än de i sistnämnda taxa fastställda.

Stockholm i januari 1926.

A. By din.

Avtal

mellan

Göteborgs läkareförening

och

Sjukkassornas Centralförsamling i Göteborg.
Ersättning till läkare utgår enligt nedanstående taxa.

1. Rådfrågning hemma hos läkare.

Första besöket.........................kr. 4: —

» jämte intyg för sjukanmälan...........» 5: —

Andra och följande besök vid samma sjukdomsfall.........» 3: —

» utan undersökning

och behandling . »2: —

Receptpåskrivning utan annan ordination............» 2: —

Rådfrågning per telefon.....................» 2: —

Läkarintyg för inträde i sjukkassa................»4: —

8 » sjukkassa utan undersökning och behandling .... » 2: —

Rådfrågning nattetid (kl. 9 e. m.—8 f. m.)............» 8: —

8 8 per telefon.................» 5: —

264

Eungl. Maj.ts proposition nr 117.

2. Läkarbesök i den sjukes hem.

Första besöket (inklusive intyg för sjukanmälan).........kr- 8: —

(för rådfrågning för annan familjemedlem under sjukbesök i hemmet
utgår ersättning såsom vid konsultation å läkarens mottagning)

Efterföljande besök vid samma sjukdomsfall...........»5: —

För besök anmälda efter morgonmottagningen ökas taxan med ... » 3: —

Besök nattetid ersättes enligt Göteborgs Hälsovårdsnämnds bestämmelser.

I avtalet finnes inrymt följande förbehåll:

»Ovanstående taxa gäller dock icke vid mera omfattande specialundersökningar,
behandling av svårare kirurgiska åkommor, förlossningar eller annan
specialbehandling, ej heller för sjukkassemedlemmar, vilkas årsinkomst nästföregående
år överstigit 6,000 kronor.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

26»

Bilaga H.

P. M.

I tjlimning av sjukhjälpsriskerna vid långvariga sjukdomsfall.

Med hänsyn till dels den långa sjukhjälpstid, vilken enligt det föreliggande
förslaget skulle vara påbjuden beträffande de statsunderstödda sjukkassorna,
dels även den omständigheten, att inånga bland dessa kassor ofta torde komma
att omfatta ett tämligen litet medlemsantal, har ansetts nödvändigt att anordna
en utjämning av kassornas kostnader för beredande av kontant sjukhjälp under
långvariga sjukdomar. Denna utjämning skulle, närmare bestämt, avse de
skeden av de långvariga sjukdomsfallen, vilka följa efter det sådana sjukdomsfall
varat viss för alla kassor på samma sätt bestämd tid. Det har dessutom
ifrågasatts, att utjämningen skulle avse endast viss, för alla kassorna
lika bråkdel av den på berörda sjukdomsskeden belöpande utbetalningsrisken.

En dylik utjämning kan tydligen tänkas ordnad i form av en återförsäkring,
innebärande att sjukkassorna skulle hava att till ett gemensamt återförsäkringsinstitut
erlägga en viss årlig premie så bestämd, att densamma kan
anses täcka de ifrågavarande sjukhjälpsutbetalningarna vid normala sjuklighetsförhållanden.
Återförsäkringsinstitutet skulle därefter av de sålunda influtna
premiemedlen till var och en kassa utbetala det belopp, som erfordras för
att ersätta den faktiska sjukhjälpsutgiften under året. Därest inom en kassa
sjukligheten varit exakt lika stor som den såsom normal antagna —- vilket
givetvis sällan inträffar — skulle kassan sålunda från återförsäkringsinstitutet
återbekomma jämnt lika mycket som erlagts i återförsäkringspremier. Hade
sjukligheten understigit den normala, finge kassan tillbaka ett mindre belopp
än återförsäkringspremien uppgått till, vadan kassan alltså skulle få avstå
skillnaden. Om sjukligheten överstigit den normala, bleve förhållandet det omvända.

Till förenklande av denna återförsäkrings- eller utjämningsprocedur har man
nu tänkt sig, att tillsynsmyndigheten skulle fungera såsom återförsäkringsinstitut.
Vid det förhållande att sagda myndighet har att årligen till sjukkassorna
utanordna de dem tillkommande statsbidragen, skulle tydligen sagda procedur
kunna kombineras med statsbidragstilldelningen så, att återförsäkringspremierna.
avdroges å statsbidragen, innan dessa utbetalades, och att därjämte
utgivandet av kassornas utjämningsandelar skedde samtidigt med statsbidragens
utanordnande. Härvid skulle alltså till den enskilda sjukkassan komma
att utbetalas, i stället för det författningsenliga statsbidraget, ett belopp, framgående
genom, å ena sidan, bidragets minskande med vad som motsvarar den
debiterade återförsäkringspremien och, å andra sidan, dess ökande med den ifrågakommande
utjämningsandelen.

Sjukkassorna skulle sålunda, som regel åtminstone, icke behöva erlägga sina
återförsäkringspremier genom särskild inbetalning, liksom: ej heller någon särskild
utbetalningsåtgärd beträffande utjämningsandelarna behövde förekomma.

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Endast för det fall, att återförsäkringspremien befunnes överstiga statsbidragets
och utjämningsandelens sammanlagda belopp, komme en inbetalning från
kassans sida att erfordras. Något sådant har man emellertid tänkt sig kunna
undvika genom att staten skulle ikläda sig skillnadsbeloppet; detta har emellertid
synts sällan eller aldrig behöva förekomma i anseende till det egentliga
statsbidragets storlek.

Det skulle emellertid då gälla att fastställa den normala sjuklighet, vilken
bör ligga till grund för återförsäkringspremiernas beräkning. Att detta sker
på ett så omsorgsfullt sätt som möjligt är naturligtvis av den största betydelse.
Därvidlag komma följande synpunkter i betraktande.

Om berörda sjuklighet bestämmes för hög, inträffar tydligen, att som regel
ett överskott uppstår å åter försäkringen. Antingen borde då detta överskott
återbördas till sjukkassorna på ett eller annat sätt, något som givetvis bleve
förenat med icke obetydligt arbete och andra besvärligheter; eller också finge
överskottsmedlen omhändertagas av tillsynsmyndigheten eller annan myndighet
och särskilt förvaltas, eventuellt kunde de tänkas överlämnade till statsverket,
vilket till synes bleve liktydigt med en reduktion av statsbidragen till sjukkassorna.
Bestämmes å andra sidan den s. k. normala sjukligheten för låg, komme
ett underskott att mer eller mindre regelbundet uppstå å återförsäkringen.
Detta underskott finge då antingen täckas genom en efterdebitering av tillskottspremier
eller utfyllas av staten, vilket ävenledes bleve otillfredsställande.

Till undvikande av nu antydda svårigheter har man tänkt sig, att till grund
för återförsäkringspremiernas beräkning skulle läggas icke en på förhand bestämd
sjuklighet utan i stället en särskild för varje år fastställd sjuklighet
lika med den genomsnittliga sjukligheten under året bland de av återförsäkringen
omfattade sjukkassorna. Denna skulle sålunda varje år genom särskild undersökning
utrönas och återförsäkringspremierna alltså på grundval därav bestämmas
i efterhand. Den s. k. normala sjukligheten och ävenså varje kassas
återförsäkringspremie komme sålunda att vara underkastad variationer år från
år. För den händelse samtliga sjukkassor inbegrepes i återförsäkringen och
det återförsäkrade beståndet alltså bleve mycket stort, torde dock dessa variationer
bliva tämligen obetydliga. Med denna anordning kan åstadkommas,
enligt vad en närmare undersökning utvisar, att de beräknade återförsäkringspremierna
jämnt täcka kassornas sjukhjälpsutbetalningar, och att en fullständig
utjämning alltså åvägabringas utan att vare sig överskott eller underskott
uppkommer.

Vid genomförandet av en utjämning av här antytt slag böra emellertid
vissa mått och steg vidtagas till undvikande av att utjämningen medför påtagliga
orättvisor. Hänsyn måste sålunda först och främst tagas till förekommande
olikheter mellan skilda sjukkassor i fråga om sjukhjälpsvillkoren m. m.,
i vilket avseende närmast sjukhjälpstiden kommer i betraktande. Vid olika
omfattning av de återförsäkrade riskerna i sådant hänseende, bör sålunda i
fråga om riskområde, som icke är gemensamt för alla kassor, i utjämningen
endast inbegripas de kassor, vilkas utfästelser sträcka sig över sagda riskområde.
Vidare måste fästas behörigt avseende vid sjukhjälpens olika storlek
inom förekommande olika medlemsklasser. I analogi med den nyss antydda
anordningen med hänsyn till olika sjukhjälpstider, bör utjämningen även i
detta fall utföras särskilt för de riskområden, som icke äro gemensamma för
alla medlemmar — riskområde här att fatta i annan bemärkelse än nyss, nämligen
såsom avseende viss del av den utfästa sjukpenningen i stället för viss
del av sjukhjälpstiden — därvid endast medlemmar eller medlemsklasser inbegripas.
i vilkas försäkring sagda riskområde ingår. Endast på detta sätt
kan ernås en tillräckligt rättvis och även ur andra synpunkter lämplig gra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

267

dering av återförsäkringspremierna i förhållande till sjukhjälpstidens längd
och sjukpenningens storlek.

I den mån olika sjukkassor eller olika grupper av sjukkassemedlemmar förete
avgjorda specifika skiljaktigheter i fråga om sjuklighet, kan även med hänsyn
härtill ifrågakomma en gradering eller differentiering av återförsäkringspremierna
i ändamål att åstadkomma större rättvisa. I sådant fall bör utjämningen
utföras beträffande varje sådan speciell grupp av sjukkassor eller
sjukkassemedlemmar för sig tagen, med tillämpning emellertid i övrigt av nyss
angivna tillvägagångssätt. Till grund för en uppdelning i riskgrupper av
nu antytt slag kan läggas exempelvis medlemsbeståndens sammansättning med
avseende å åldrar, yrken o. s. v. En dylik gruppindelning kan givetvis, om
den drives alltför långt, i viss mån motverka utjämningens syfte och dessutom
vålla avsevärt arbete.

I det inom socialdepartementet tidigare upprättade författningsutkastet hade
gjorts en åtskillnad mellan å ena sidan den anordning beträffande utjämningen.
då en gradering av återförsäkringspremierna tänktes genomförd endast
med hänsyn till skiljaktigheter i fråga om sjukpenning och sjukhjälpstid, och
å andra sidan det utjämningsförfarande, då graderingen därjämte skulle ske
med hänsyn till ålderssammansättningen inom olika sjukkassor och eventuellt
även andra förhållanden. Förstnämnda anordning betecknades i utkastet såsom
återförsäkring med »enhetliga» premier, den senare såsom återförsäkring
med »differentierade» premier.

I vad män ett hänsynstagande till de mera specifika sjuklighetsförhållandena
inom olika sjukkassor, på sätt sistnämnda system avser, kan bliva av behovet
i större grad påkallat, förefaller svårt att på förhand säkrare bedöma. Av
verkställd utredning framgår sålunda, att såväl sjukligheten som ålderssammansättningen
inom sjukkassorna ställa sig icke oväsentligt olika, även om
förhållandena i gemen inom större områden av riket eller inom vissa mera folkrika
samhällen tagas i betraktande (se bilagda tabeller A och B).

Ehuru det nu skisserade utjämningsförfarandet givetvis medför ett icke obetydligt
arbete, särskilt i fallet med differentierade premier, må framhållas, att
detta arbete dock icke torde bliva så omfattande, som vid ett första påseende
kan synas. Därvid kommer i betraktande, att utjämningen skulle avse allenast
sjukhjälpsriskerna på grund av mycket långvariga sjukdomsfall -—■ förslagsvis
sådana som varat längre än 63, eller alternativt 90, dagar — och att
dylika sjukdomsfall äro förhållandevis fåtaliga, i det de icke torde utgöra mer
än omkring 12 respektive 6 procent av samtliga.

För sjukkassornas del skulle dock något nämnvärt merarbete icke krävas.

Till belysande av den föreslagna utjämningsanordningen skola här anföras
resultaten av diverse beräkningar rörande återförsäkringspremiernas storlek
m. m. under vissa mera enkla förutsättningar.

Lägges till grund ålderssammansättningen inom de nuvarande sjukkassornas
sammanlagda medlemsbestånd samt de sjuklighetssiffror, som kommit till användning
vid beräkningen av statsverkets kostnader för beredande av sjukdagsbidrag
åt de statsunderstödda sjukkassorna (Bilaga E sid. 247). framgå
följande sjuktal för olika sjukhjälpstider, då sjukhjälps villkoren med avseende
å olycksfall i arbete och i fråga om invaliditet äro de i författningsför -

slaget bestämda.

Sjukhjälpstid Sjuktal

63 dagar.............. 6.99

90 > 7.63

3 år................ 8.73

3 >................10.17

Obegränsad.............13.49

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Med tillhjälp av dessa siffror erhåller man dels medlemsavgiften för den sjukhjälpsutfästelse,
som icke återförsäkras, för det nyssnämnda medlemsbeståndet
och under angivna förhållanden beträffande sjuklighet och sjukhjälpsvillkor,
dels den på den enskilda sjukkassemedlemmen belöpande återförsäkringspremien.
Såsom exempel må här anföras den ifrågavarande avgiften och premien
för 1 krona i sjukpenning under något olika förutsättningar beträffande
sjukhjälpstidens längd samt med avseende å den del av# sjukhjälpsrisken, som
återförsäkras.

De behandlade olika alternativen i sistnämnda hänseenden äro följande:

I. Sjukhjälpstiden 2 år; sjukkassan behåller på eget ansvar hela sjukhjälpsrisken
för de 63 första sjukdagarna av varje sjukdomsfall, men intet av risken
för sjukdomsfallens därefter följande skeden.

II. Sjukhjälpstiden 2 år; sjukkassan behåller på eget ansvar hela sjukhjälpsrisken
för de 63 första sjukdagarna och V4 av risken för senare sjukdomsskeden;
återstående 3/4 av sistnämnda risk återförsäkras.

III. Sjukhjälpstiden 2 år; sjukkassan behåller på eget ansvar hela risken
för de 90 första sjukdagarna; hela den övriga risken återförsäkras.

IV. Sjukhjälpstiden 2 år; sjukkassan behåller på eget ansvar hela risken
för de 90 första sjukdagarna samt V4 av risken för därefter följande sjukdagar;
återstående 3/4 av sistnämnda risk återförsäkras.

V.	I övrigt lika	med I,	men	sjukhjälpstiden	3 år,
VI.	» »	»	* II,	»	»	» »
VII.	» »	»	* in,		»	» »
VIII			» IV,			» »
IX.	» »	»	» i,	>>	»	obegränsad
X.	» »	»	» ii,	»	»
XI.	»	»	» in,	»	»	»
XII.	* »	»	3 iv,	»		»

Medlemsavgifter och återförsäkringspremier ställa sig i dessa olika fall på
följande sätt:

Alternativ	Medlemsavgift för sjukkassas självrisk	På medlem belö-pande återför-säkringspremie	Summa
i...................	kr. 6.99	kr. 1.74	kr. 8.73
ii...................	> 7.43	» 1.30	» 8.73 !
Ill...................	» 7.03	> 1.10	> 8.73
IV...................	> 7.91	» 0.82	» 8.73
V..................	» 6.99	> 3.18	» 10.17
VI...................	» 7.79	» 2.38	> 10.17
VII................	5 7.03	> 2.54	> 10.17 i
Vill...................	> 8.27	> 1.90	» 10.17
IX...................	> 6.99	> 6.50	» 13.49 !
X.................	» 8.62	> 4.87	» 13.49
XI...................	• 7.63	» 5.86	» 13.49
XII...................	> 9.io	> 4.39	> 13.49 1

Ett spörsmål, som här torde böra något närmare beröras, är följande.

Enligt förslaget skulle, såsom redan sagts, återförsäkringspremie icke komma
att uttagas av statsunderstödd sjukkassa med högre belopp, än som motsvarar
det sammanlagda statsbidrag, vartill sjukkassan för år, som är i fråga,
är berättigad. Därest det beräknade premiebeloppet överstege statsbidraget,
skulle staten utfylla skillnaden. Frågan är då, huruvida fall kunna väntas
inträffa, då staten på detta sätt måste träda emellan, och om så är, i vilken
utsträckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

269

Att på ett uttömmande sätt besvara denna fråga torde knappast vara möjligt.
Fall av här antydda beskaffenhet äro väl teoretiskt tänkbara. De betingas
dock av förhållanden av tämligen exceptionell art. Det gäller därför
att bedöma den sannolikhet, varmed dylika förhållanden kunna inträffa, något
som emellertid möter ganska stora svårigheter. Man synes härutinnan hänvisad
att söka genom exempel belysa frågan.

Här skall angivas ett sådant exempel, hänförande sig till den förutsättning,
att riskutjämningen sker med tillämpning av enhetliga premier samt avser
tre fjärdedelar av sjukhjälpsrisken efter 63 :e dagen av förekommande tillräckligt
långvariga fall. Det förutsattes vidare, att sjukhjälpstiden utgör 3 år.

Det må därvid antagas, att återförsäkringspremien per medlem för kontant
sjukhjälp av 1 krona per dag är densamma för samtliga klasser genomgående
och lika med den för det nuvarande sjukkassebeståndet inom hela riket beräknade.
Då sjuktalet för högre medlemsklasser enligt erfarenhet i regel är något
mindre än det för samtliga klasser genomsnittliga, är berörda antagande ägnat
att ställa beräkningarna på den säkra sidan. Enligt den tabell, som meddelas å
föregående sida innebär nyssnämnda antagande, att sagda premie utgör kronor
2.38.

För ytterligare säkerställande av beräkningarna förutsättes premien emellertid
vara kronor 2.50.

Det skall här dessutom tänkas hava inträffat, att inom sjukkassan i fråga
intet sjukdomsfall varat längre än 63 dagar •—- tydligen möjligast ogynnsamma
förutsättning, som i förevarande hänseende kan ifrågakomma. Samtidigt antages
att sjuktalet för den sjuktid, som faller inom de 63 första dagarna av
varje sjukdom, uppgår till endast 3.0. Oaktat sjukhjälpstiden utgör minst 3 år,
skulle alltså i genomsnitt komma sammanlagt endast 3 sjukdagar på varje
medlem. Då 10.17 dagar befunnits vara det normala, äro alltså de här antagna
förutsättningarna med avseende å sjukligheten så extrema som rimligen
kan tänkas.

I fråga om medlemmarnas fördelning på olika sjukhjälpsklasser må betraktas
tvenne skilda fall, det ena då denna fördelning antages överensstämma med
den år 1921 inom städernas lokala sjukkassor tillhopa rådande, det andra då
den motsvarande klassfördelningen samma år inom de lokala sjukkassorna å
landsbygden lägges till grund.

Den officiella sjukkassestatistiken visar i berörda hänseenden följande.

Kontant sjukhjälp Medlemsantal i de lokala sjukkassorna

per dag	i städerna	å landsbygden
	%	%
Under 1 kr.........	......... 0.8	44
1: — kr..........	.........12.1	37.3
1:50 . .........	.........22.7	15.9
2: — > .........	.........26.9	20.8
2:50 j .........	......... 5.4	3.1
3: — > .........	.........18.6	12.6
4: — » .........	.........11.9	4.1
Jler än 4: — kr.......	......... 1.1	0.3
I % av avlöningen.....	......... 0.5	1.5
	Summa 100.0	100.0

Föras de medlemmar, som enligt denna tabell varit tillförsäkrade lägre
sjukhjälp än 1 krona per dag, tillsammans med dem, som varit berättigade
till 1 krona i sjukhjälp, och antages att den i procent av avlöningen
utfästa sjukhjälpen i samtliga fall utgjort minst 1.50 kronor per dag, finner

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

man att, trots de ogynnsamma förutsättningarna rörande sjukligheten, statsbidraget
i båda fallen överstiger återförsäkringspremien, närmare bestämt sålunda.

Ordinarie Aterförsäkringa statsbidrag

, premie

Förra fallet...... 450 kr. 316 kr.

Överskott
134 kr.

Senare »...... 450 >

234 > 216 »

Hela antalet medlemmar förutsättes i båda fallen vara 100.

Ovan gjorda antaganden beträffande medlemmarnas fördelning på medlemsklasser
äro visserligen icke i särskild grad ogynnsamma. Utför man beräkningen
under andra rimliga förutsättningar i detta hänseende — med ledning

t. ex. av de faktiska förhållandena inom enskilda kassor — torde man emellertid
även komma till ett gynnsamt resultat.

Även för det fall, att sjukhjälpstiden är obegränsad, torde man komma till
liknande resultat, om vederbörlig hänsyn tages till de särskilda förhållanden,
som kunna förutsättas vara till finnandes i dylika fall.

Man synes därför berättigad utgå ifrån, att återförsäkringspremien högst
sällan kommer att överstiga sjukkassas sammanlagda tillgodohavanden av
statsbidrag och utjämningsandel och då endast under mycket extraordinära förhållanden
beträffande sjuklighet och klassfördelning.

Stockholm i januari 1926.

A. Rydin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

271

Tabell A. Sjiikliglietsförhållandena inom de lokala sjukkassorna, länsvis.

! Län	Antal dagar per fall	Antal fall per 100 medlemmar	Antal dagar per 100 medlemmar
	Städer	Lands- bygden	Tillsam- mans	Städer	Lands- bygden	Tillsam- mans	Städer	Lands- bygden	Tillsam- mans
Stockholms stad . .	31.62			20.67		20.67	653.42		653.42
Stockholms lön . . .	34.77	26.37	29.47	19.85	22.50	21.44	690.17	593.19	631.90
Uppsala län ....	34.64	24.62	28.09	14.82	25.58	20.44	513.19	629.83	574.09
Södermanlands län .	54.81	26.54	41.34	22.88	23.87	23.34	1,253.88	633.39	964.75
Östergötlands län . .	47.84	29.73	37.00	18.70	20.61	19.80	894.48	612.71	732.36
j Jönköpings län . . .	28.31	25.18	26.97	24.66	25.06	25.08	698.03	646.15	676.37
\| Kronobergs län . . .	27.67	24.57	25.45	18.17	25.48	22.85	502.62	625.99	581.63
Kalmar län ....	29.56	28.62	28.79	24.00	22.64	22.88	709.49	648.15	658.63
Gotlands län ....	35.18	30.42	32.35	18.69	16.88	17.57	657.44	513.56	568.48
Blekinge län ....	26.25	29.16	27.26	33.98	25.55	30.49	892.18	745.06	831.30
Kristianstads län . .	25.11	27.58	27.14	20.74	18.65	19.00	520.84	514.51	515.54
Malmö stad ....	34.62	—	—	20.59	—	20.59	712.74	—	712.74
Malmöhus län (övriga städer + landsbygd)	29.59	28.91	31.17	21.25	20 42	20.67	628.64	590.39	644.31
Hallands län ....	30.33	27.19	29.31	22.25	13.96	18.64	674.83	379.56	546.43
Göteborgs stad . . .	25.25	—	—	29.62	—	29.62	747.95	—	747.95
Göteborgs och Bohus län (övriga städer + landsbygd) . .	24.55	27.75	25.51	24.04	23.93	28.41	590.27	664.04	724.90
Älvsborgs län ....	24.71	21.09	23.18	28.21	23.77	26.15	697.02	501.40	606.14
Skaraborgs län . . .	27.53	21.44	22.69	19.59	29.54	26.75	539.25	633.42	607.01
Värmlands län . . .	30.65	21.17	24.27	22.46	34.08	29.15	688.51	721.43	707.47
Örebro län.....	29.41	23.42	25.28	25.07	30.42	28.53	737.36	712.47	721.27
Västmanlands län . .	30.29	26.89	28.70	25.79	29.97	27.58	781.12	805.81	791.73
Kopparbergs län . .	26.94	25.68	25.87	27.73	29.41	29.14	747.16	755.24	753.93
Gävleborgs län . . .	26.71	26.77	26.75	23.79	26.77	25.74	635.45	716.67	688.67
Västernorrlands län .	38.56	28.52	31.16	22.80	26.98	25.74	879.32	769.56	802.07
Jämtlands län . . .	—	54.91	—	—	10.75	10.75	—	590.23	590.23
Västerbottens län . .	35.52	25.08	25.73	19.35	35.19	33.48	687.50	882.60	861.51
Norrbottens län . . .	—	26.03	—	—	42.11	42.11	—	1,096.05	1,096.05

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Tabell B. Sammandrag'' över åldersfördelningen inom de lokala sjukkassorna den
Bl december 11121 med fördelning länsvis på städer och landsbygd.

	Intill	30-39	40—59	60 år och	Antal sjuk-
	30 år	år	år	däröver	hjälpsförsäk-rade med-
	%	%	%	%	lemmar
Stockholms stad.............	19.7	•25.5	40.0	14.8	112,658
Stockholms län:
Städer . .............	21.0	25.7	42.5	10.8	3,397
Landsbygd .............	26.3	23.2	38.9	11.6	5,248
Uppsala län:
Städer ...............	16.9	24.8	40.6	17.7	5,311
Landsbygd .............	23.1	20.5	39.2	17.2	5,693
Södermanlands län:
Städer ...............	26.5	21.6	38.3	13.6	12,531
Landsbygd .............	27.4	23.7	36.0	12.9	10,957
Östergötlands län:
Städer ...............	19.8	22.6	40.9	16.7	19,874
Landsbygd.............	23.0	23.5	38.1	15.4	26,687
Jönköpings län:
Städer ..............	25.2	21.7	38.8	14.3	7,628
Landsbygd .............	26.2	24.9	37.2	11.7	5,538
Kronobergs län:
Städer ...............	18.0	25.7	39.1	17.2	1,769
Landsbygd .............	25.6	22.0	39.0	13.4	3,123
Kalmar län:
Städer ...............	18.2	23.4	39.8	18.6	2,192
Landsbygd.............	20.4	19.8	40.2	19.6	10,921
Gotlands län:
Städer ...............	6.2	10.9	47.8	35.1	923
Landsbygd .............	14.1	20.7	41.3	23.9	1,533
Blekinge län:
Städer ...............	17.5	22.7	40.8	19.0	2,591
Landsbygd .............	19.3	18.8	43.4	18.5	1,717
Kristianstads län:
Städer...............	27.7	24.8	36.1	11.4	3,092
Landsbygd ............	23.2	23.9	37.2	15.7	15,859
Malmöhus län:
Malmö stad.............	21.1	27.9	39.0	12.0	22,718
Övriga städer............	16.9	22.7	43.5	16.9	13.723
Landsbygd.............	24.2	22.6	38.6	14.6	24,745
Hallands län:
Städer...............	18.3	22.0	40.6	19.1	2,206
Landsbygd.............	50.5	17.1	28.4	4.0	1,628
Göteborgs och Bohus län:
Göteborg..............	27.5	29.9	33.8	8.8	28,053
Övriga städer............	27.6	22.1	37.8	12.5	2,465
Landsbygd .............	40.9	20.8	29.0	9.3	5,065

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

273

	Intill	30—39	40—59	60 är och	Antal sjuk-
	30 är	år	år	däröver	bjälpsförsäk-rade med-
					lemmar
	%	%	%	%
Älvsborgs län:
Städer ...............	30.6	22.5	34.6	12.3	7,679
Landsbygd .............	45.9	20.8	25.2	8.1	6,754
1 Skaraborgs län:
Städer ...............	8.3	21.8	49.8	20.1	1,372
Landsbygd .............	26.7	23.3	36.3	13.7	3,506
Värmlands län:
Städer ...............	13.8	15.7	50.4	20.1	2,878
Landsbygd .............	28.4	23.2	37.5	10.9	3,898
j Örebro län:
Städer ...............	23.1	31.7	34.9	10.3	3,409
Landsbygd .............	22.0	22.3	40.7	15.0	6,249
\| Västmanlands län:
Städer ...............	29.6	23.4	36.0	11.0	4,185
Landsbygd .............	21.7	20.3	38.4	19.6	3,466
! Kopparbergs län:
Städer ...............	26.5	21.0	40.1	12.4	1,394
Landsbygd .............	23.0	22.7	37.5	16.8	7,169
j Gävleborgs län:“
Städer ...............	18.4	21.0	42.7	17.9	6,704
Landsbygd ............	25.5	21.7	36.6	16.2	12,595
j Västernorrlands län:
Städer ...............	12.4	18.9	42.4	26.3	1,216
Landsbygd .............	28.0	23.5	33.3	15.2	2,853
! Jämtlands län:
Städer ...............		—	—	—	—
Landsbygd.............	34.1	26.2	30.8	8.9	302
i Västerbottens län:
Städer ...............	16.6	13.0	54.2	16.2	247
Landsbygd .............	36.1	22.0	31.3	10.6	2,057
i Norrbottens län:
Städer ...............	—	—	—	—	—
Landsbygd .............	32.1	25.3	36.5	6.1	2,587
! Hela riket:
Lokala kassor:
Städer ...............	21.3	25.1	39.4	14.2	270.215
Landsbygd.............	25.9	22.5	37.0	14.6	170,150
Städer och landsbygd ........	23.1	24.0	38.5	14.4	440,365
Rik ssjukkassor:
Städer och landsbygd ........	28.7	26.5	35.3	9.5	268,172
Samtliga kassor:
Städar och landsbygd ........	25.2	25.0	37.3	12.5	708,537

Antal sjukhjälpsförsäkrade medlemmar den 31 december 1921:

	Lokala sjukkassor	Rikssjukkassor	Samtliga kassor
Städer......	270 215	106 945 (ngt ap-	377 160 (ngt ap-
		prox.)	prox.)
Landsbygd ....	170 150	161227 >	331377 »
Summa	440 365	268172	708537

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 96 höft. (Nr 117.)

274

Kungl. Maj:ts proposition nr in.

Bilaga I.

P. M.

Jämförelse mellan fattigvårdskostnaderna i Eskilstuna och övriga

större städer.

I och med att sjukkasseverksamheten inom en kommun centraliseras och obegränsad
sjukhjälpstid införes kan minskning i kommunens utgifter för fattigvården
beräknas inträda. Ehuru endast en mindre del av understödstagarna
inom fattigvården för närvarande torde tillhöra sjukkassor, förekommer det
givetvis i åtskilliga fall, att sjukkassemedlemmar på grund av långvarig sjukdom
och den i sjukkassorna vanliga begränsningen av sjukhjälpstiden till endast
3 månader per år, måste anlita fattigvårdens hjälp. Genom sjukhjälpstidens
utsträckning till obegränsad skulle på dessa understödstagare kommande
delen av fattigvårdskostnaderna i det närmaste helt och hållet bortfalla.

I vilken utsträckning understödstagarna i allmänhet äro medlemmar i sjukkassor
är ej bekant. Ett försök att komma till en uppfattning om, hur stor
minskningen i fattigvårdskostnaderna kan väntas bli efter en omläggning av
sjukkasseverksamheten inom en kommun i angiven riktning, stöter av denna anledning
på betydande svårigheter. Endast genom en jämförelse mellan å ena
sidan de städer, där obegränsad sjukhjälpstid sedan längre tid tillämpats, och å
andra sidan de övriga städer, som äro av ungefär samma storlek, synes det möjligt
att erhålla närmare kännedom härom.

En sådan jämförelse erbjuder emellertid avsevärda vanskligheter på den
grund, att fattigvården i de olika städerna, ehuru i stort sett likartad, dock torde
förete rätt väsentliga olikheter exempelvis i fråga om de yttre förhållanden,
under vilka den arbetar, eller beträffande tillämpningen av principerna för beviljande
av understöd. Till följd härav kan skillnaden de olika städerna emellan
i fattigvårdskostnad per invånare ej anses vara orsakad enbart av olikheter
i behovet av fattigvårdsunderstöd hos befolkningen utan fastmer framkommen
genom även andra lokala faktorers inverkan.

För att den nämnda jämförelsen skulle kunna ge exakt resultat, borde de
sistnämnda faktorernas del i fattigvårdskostnaden elimineras för varje stad
särskilt, så att vad som därefter återstode i kostnad per invånare kunde anses
motsvara det verkliga fattigvårdsbehovet inom staden. Först därefter vore det
möjligt att — sedan med tillhjälp av statistiska uppgifter om löne- och inkomstförhållanden
det för varje stad »specifika» fattigvårdsbehovet på teoretisk
väg uträknats — fastställa, i vilken mån behovet av fattigvårdsunderstöd
vore lägre i städer med obegränsad sjukhjälpstid inom sjukkassorna än i övriga
städer. Härur skulle slutligen motsvarande kostnadsminskning för kommunen
erhållas fullt exakt.

Någon möjlighet att ernå denna exakthet i resultatet finnes emellertid ej.
De omnämnda särskilda lokala faktorerna —- mer eller mindre rationell drift
av fattigvårdsanstalterna, större eller mindre liberalitet vid tilldelningen av
understöd m. m. — undandraga sig varje bedömande, och beräkningen av ett
»specifikt» fattigvårdsbehov för varje stad skulle erfordra särskilda statistiska
uppgifter, som ej finnas uppgjorda för andra städer än Stockholm. Det synes
med hänsyn härtill vara nödvändigt att låta sig nöja med en tämligen grov
approximation vid den jämförelse, som företages.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

275

Av de 4 städer •— Eskilstuna, Norrköping, Stockholm och Malmö — i vilka
sjukkassor med obegränsad sjukhjälpstid för närvarande finnas, kan endast
Eskilstuna beräknas ha eriant mer avsevärd minskning i sina fattigvårdsutgifter
såsom följd av den rationellt ordnade sjukkasseverksamheten. Sedan
mer än 15 år tillbaka är denna verksamhet i Eskilstuna praktiskt taget centraliserad
i en enda kassa; i slutet av ar 1924 tillhörde cirka 80 % av stadens samtliga
sjukkassemedlemmar kassan. Sjukhjälpens effektivitet är den största möjliga
; beloppet per dag reduceras ej under sjukdomens lopp utan medlemmen erhåller
under hela sjuktiden samma dagsersättning. Den enda inskränkning i
sjukhjälpstiden, som är fastställd, avser sinnessjukdom, varvid sjukhjälp utbetalas
endast i 2 år.

Närmast jämställd med Eskilstuna är Norrköping, där dock sjukkasseverksamheten
såväl i avseende å organisationen som sjukhjälpens effektivitet ligger
på ett annat plan. Verksamheten är ej centraliserad utan splittrad på flera
kassor; i flertalet fall av långvarig sjukdom utgår efter viss tid endast 50 ä 75
öre per dag i sjukhjälp. Under den tid, som undersökningen närmast avser,
d. v. s. 1920—-1924, var minimisjukhjälpen ännu lägre eller endast 25 öre per
dag. Norrköpingskassornas sjukhjälpsbelopp äro i de lägre klasserna över huvud
taget för obetydliga för att medellösa medlemmar skola kunna undvara fattigvårdshjälp
vid långvariga sjukdomar, och någon större minskning i stadens
fattigvårdsutgifter torde med därvarande organisation ej hava åstadkommits.

I den lokala sjukkassa i Stockholm, som infört obegränsad sjukhjälpstid, har
verksamheten ännu ej börjat efter de nya linjerna. I Malmö är den huvudsakliga
verksamheten uppdelad på ett stort antal kassor, vilkas medlemmar erhålla
utfyllnad i sjukhjälpen från en fortsättningskassa så att sjukhjälpstiden
härigenom blir obegränsad.

I den företagna undersökningen har bortsetts från, att obegränsad sjukhjälpstid
förekommer i Norrköping och Malmö.

Såsom av en sammanställning å sid. 9 framgår, är fattigvårdskostnaden jämförelsevis
mycket låg i Eskilstuna. Det skulle i anledning av vad ovan anförts
kunna ifrågasättas, huruvida den låga kostnadsnivån verkligen är orsakad av
mindre behov av fattigvårdsunderstöd än i övriga städer -— vilken minskning
i behovet i så fall med all sannolikhet kunde sättas i samband med sjukkassans
verksamhet — eller är en följd av andra lokala förhållanden.

Att det sistnämnda emellertid ej är fallet, framgår om jämförelsen rörande
fattigvårdskostnaderna kompletteras med en jämförelse i fråga om understödstagarnas
antal inom respektive fattigvårdssamhällen. Det visar sig därvid, att under
år 1921 — som närmast användes såsom jämförelseår — fattigvårdskostnaderna
per invånare i Eskilstuna uppgick till 76 % av medelkostnaden i de 14 största
städerna i riket, under det att antalet vuxna under stödstag are samtidigt var
77 % av de 14 städernas. Den låga kostnaden hade således år 1921 full motsvarighet
i ett lågt antal understödstagare, vilket synes bestyrka, att fattigvårdskostnadens
relativt ringa höjd i Eskilstuna verkligen i huvudsak beror på,
att befolkningens fattigvårdsbehov är mindre än i de övriga 13 städerna i genomsnitt.

Den ringa skillnaden mellan procentsiffrorna synes dessutom tyda på, att —
åtminstone vid en jämförelse mellan Eskilstuna och en större grupp städer —
fattigvårdsbehovet kan anses ungefärligt återgivet av respektive kostnadssiffror
per invånare.

Förutsattes då slutligen, att Eskilstunasjukkassans verksamhet är den huvudsakliga
orsaken till att fattigvårdsbehovet där är lägre än i övriga städer —
varemot någon mer vägande invändning knappast synes kunna göras — kan
skillnaden i kostnad per invånare mellan Eskilstuna och den till jämförelse uppställda
gruppen av städer anses utvisa, vad en med Eskilstuna i avseende på an -

276

Kungl. Maj :ts proposition nr 117.

takt invånare och sjukkassemedlemmar ungefär likställd stad skulle kunna
påräkna såsom minskning i fattigvårdsbudgeten vid sjukkasseverksamhetens
centralisering och sjukhjälpstidens utsträckning till obegränsad.

Jämförelse rörande fattigvårdskostnaderna under tiden 1920—1924 har utförts
mellan å ena sidan Eskilstuna och å den andra närmast 6 utvalda städer,
som i fråga om invånarantal och befolkningens yrkessammansättning ej avvika
alltför mycket från Eskilstuna. I den slutliga jämförelsen som utföres
endast för åren 1920 och 1921, ingår förutom nyssnämnda 6 städers kostnadssiffror
även genomsnittskostnaden för dels rikets alla städer dels ock samtliga
städer exklusive Stockholm, Göteborg och Eskilstuna.

Jämförelsen mellan Eskilstuna och den sistnämnda gruppen av städer har
den största betydelsen. Endast då en större grupp utgör jämförelseobjekt kan,
enligt vad ovan anförts, de lokala förhållandena anses så utjämnade, att mer
exakt resultat kan påräknas. I nämnda grupp ingår ej — förutom Eskilstuna
— de två största städerna, som i invånarantal äro alltför skiljaktiga från
Eskilstuna för att fattigvårdsförhållandena skola kunna betraktas såsom likartade.

Resultatet av nämnda jämförelse torde få anses tämligen noga ansluta sig
till verkliga förhållandet, ehuru slutsiffran närmast är att betrakta såsom en
minimisiffra. Minskningen i Eskilstuna fattigvårdsutgifter kan, såsom å sidan
284 ar.gives, under åren 1920 och 1921 beräknas ha uppgått till cirka 36,500
''kronor per år, utgörande 1.21 kronor per invånare eller ungefär 5 kronor per i
staden mantalsskriven sjukkassemedlem. Tages hänsyn till penningvärdets Stegring
sedan år 1921, torde sistnämnda belopp reduceras till cirka 3.75 kronor
per medlem. Då kommunbidraget till sjukkassan i Eskilstuna utgår med 3
kronor per medlem, skulle således ett överskott av 75 öre per sjukkassemedlem
få beräknas uppkomma.

Det torde böra framhållas att en kommun, inom vilken sjukkasseverksamheten
på här förutsatt sätt omorganiseras, förmodligen ej omedelbart kan påräkna
fullt så stor minskning i fattigvårdsutgifterna, som den företagna undersökningen
synes utvisa, Först sedan verksamheten i likhet med i Eskilstuna
en längre tid varit rationellt ordnad med obegränsad sjukhjälpstid, torde resultatet
visa sig genom en avsevärd minskning i fattigvårdens kostnader.

I det följande lämnas en redogörelse för den utförda undersökningen.

Undersökningen avser tiden efter år 1919 och utföres närmast för vissa av
de 14 till invånarantalet största städerna i riket.

Antal invånare den
1 januari 1925

Stockholm........................ 438,890

Göteborg........................ 229,638

Malmö......................... 116,144

Norrköping....................... 59,917

Hälsingborg....................... 50,484

Gävle.......................... 39,018

Örebro......................... 36,323

Borås.......................... 31,439

Eskilstuna........................ 30,409

Västerås

Jönköping

Uppsala

Linköping .
Karlskrona

......... 29,920

......... 29,874

......... 29,829

......... 28,705

. . . . . . . , . 28,021

Samtliga 14 städer 1,178,(517
Rikets alla städer 1,849,902

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

277

Till en början bör avgöras, vilka av städerna, som i fattigvårdshänseende
lämpa sig för en jämförelse, inbördes och närmast i förhållande till Eskilstuna.
Givet är att uppmärksamheten därvid främst bör inriktas på befolkningens och
isynnerhet de mindre inkomsttagarnas levnadsnivå på de olika platserna och
den senare kategoriens relativa talrikhet uppskattas. Det hade fördenskull
vant önskvärt att för var och en av städerna kunna såsom utgångsmaterial erhålla
en statistik, utvisande hur invanarna fördela sig allt efter årsinkomstens
storlek, vilka uppgifter, ställda i relation till den genomsnittliga levnadskostnaden
å orten, skulle ha kunnat ge ett index för behovet av fattigvårdsunderstöd.

. Då emellertid, så vitt känt är, bearbetningar av ifrågavarande slag endast
finnas utförda för Stockholm men ej övriga städer, göres här i och för uppskattning
av det relativa fattigvårdsbehovet i stället det antagandet att — särskilt
för de egentliga industristädernas del — fattigvårdssamhällenas klientel
i övervägande grad härrör från kroppsarbetande grupper inom befolkningen.
Även om det häremot kan göras vissa invändningar, förfalla dessa i huvudsak
om endast sådana städer tagas upp till jämförelse, i vilka nämnda befolkningsgrupper
omfatta ungefär 50 % av hela invånarantalet eller mer.

Det skulle sålunda erfordras kännedom om befolkningens fördelning på yrkesgrupper
i de, olika städerna. De senaste uppgifter härom, som föreligga,
hänföra sig till år 1920 och äro framkomna genom bearbetning av folkräkningsstatistiken.
Tagas endast de två största huvudgrupperna av yrken, industri
och samfärdsel, i betraktande framgår, att städerna Malmö, Norrköping, Gävle,
Örebro, Borås, Eskilstuna, Västerås och Jönköping äro närmast jämförbara
i fråga om befolkningens sammansättning, vare sig enbart industrierna räknas
eller gruppen »samfärdsel» dessutom inbegripes. Totala industriprocenten
varierar från lägst 49.8 (Gävle) till högst 66.8 (Eskilstuna) och procenten för
»industri och samfärdsel» från lägst 61.2 (Örebro) till högst 73.3 (Eskilstuna).
Av de ovan angivna 8 städerna avviker eu, nämligen Malmö, till sin allmänna
karaktär betydligt från de övriga och torde därför böra uteslutas från jämförelse,
ehuru procentsiffrorna uppgå till respektive 50.1 och 63,5 och sålunda
överskrida minimiprocenten. Därefter återstå följande 7 städer, i ordning efter
invånarantalets storlek:

Norrköping,

Gävle,

Örebro,

Borås,

Eskilstuna,

Västerås,

J önköping.

De betecknas i fortsättningen för korthets skull industristäder.

Nyss anförda siffror angiva relativa yrkesfördelningen bland hela befollcningen,
således förutom arbetarna och deras hustrur och barn även företagarna
och förvaltningspersonalen jämte hustrur och barn till dessa. Enligt totalsiffrorna
för alla rikets städer utgöra de sistnämnda grupperna obetydligt mindre
än V5 av hela industribefolkningen, enbart arbetarna och deras familjer sålunda
*l5. Antages denna proportion gälla även för de enskilda städerna, erhållas,
sedan företagare och förvaltningspersonal undantagits, följande procentsiffror:

.278

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Kroppsarbetande befolkningsgrupper i procent
av hela antalet invånare den sl/i21920

	Industrin	Industri och samfärdsel
	%	%
Norrköping.......	...... 42.7	50.7
Gävle.........	...... 39.8	50.9
Örebro.........		49.0
Borås.........	...... 47.7	53.3
Eskilstuna.......	...... 53.4	58.6
Västerås........	...... 48.1	52.6
Jönköping.......	...... 44.3	49.8

De kroppsarbetande befolkningsgrupperna skulle sålunda — enligt siffrorna
för »industri och samfärdsel» ovan — vara talrikast i Eskilstuna; enahanda är
förhållandet, om endast industriarbetarbefolkningen tages i betraktande. Lägst
är siffran för Örebro, obetydligt under 50 % liksom för Jönköping. För samtliga
övriga^ industristäder överskrides nämnda procentsiffra. Det villkor, som
i det föregående uppställts beträffande befolkningsförhållandena i de till jämförelse
upptagna städerna, kan därför anses vara uppfyllt.

Siffrorna ovan avse endast dem, som äro att hänföra till endera av yrkesgrupperna
industri eller samfärdsel. Några i lönehänseende jämställda men
i avseende å antalet yrkesutövare relativt obetydliga yrkesgrupper hava lämnats
ur räkningen.

En jämförelse mellan industristäderna och rikets städer i allmänhet i fråga
om fattigvårdskostnaderna per invånare ger såsom väntat genomgående högre
belopp för industristäderna. Skillnaden i kostnad och procent är:

Kr. pr invånare Procent

år 1920 .................. 1.23 7.8

> 1921 .................. 1.64 11.0

> 1922 .................. 1.13 8.5

» 1923 .................. 0.07 0.5

> 19241 ................. 0.74 5.5

I genomsnitt under hela tidsperioden var sålunda kostnaden per år och invånare
ungefär 1 kr. eller 6 ä 7 % högre i industristäderna.

En motsvarande jämförelse i fråga om antalet vuxna understödstagare inom
fattigvården per 10,000 invånare ger vid handen, att antalet under perioden

1920—1923 var i medeltal 101 — eller mer än 25 % — högre i industristäderna.
För respektive år äro siffrorna å skillnaden i antalet understödtagare:

		Antal	Procent
år	1920 ..........	......... 75	21.6
>	1921.........	......... 93	25.9
»	1922 ..........	......... 137	36.1
>	1923 1 .........	........ 100	25.7

En mer allmän jämförelse mellan kostnaderna respektive antalet understödstagare
i Eskilstuna och de övriga 13 städerna, varvid, liksom i övrigt i denna
undersökning, bortses från differenserna i den allmänna prisnivån de olika
städerna emellan, ger följande resultat:

Siffrorna approximativa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117. 279

Antal städer med högre fattigvårdskostnad per invånare än i Eskilstuna................. Antal städer med lägre fattigvårdskostnad per invånare än i Eskilstuna.................	1930 11 2	1931 9 4	1922 8 5	1923 7 6	1924 7 6
Summa	13	13	13	13	13
	1920	1921	1922	1923
Antal städer med större antal understödstagare per 10,000
invånare än i Eskilstuna........	13	12	3	3
Antal städer med mindre antal understödstagare per 10,000
invånare än i Eskilstuna.......	—	1	10	10
Summa	13	13	13	13

Jämförelsen utfaller som synes i allmänhet till Eskilstunas fördel oaktat att
befolkningsförhållandena i nämnda stad närmast kunna anses disponera för
större belastning å fattigvården än i de övriga städerna.

Siffrorna i sammanställningen utvisa emellertid en från år 1920 fortgående
relativ försämring i Eskilstunas fattigvårdsförhållanden. Tydligast framträder
denna vid jämförelse mellan antalet städer med mindre antal understödstagare
per 10,000 invånare åren 1920 och 1922 — resp. 0 och 10 — men även
de siffror, som beröra kostnaden per invånare peka i samma riktning. Antalet
städer med lägra fattigvårdskostnad per invånare än i Eskilstuna ökades från
år 1920 till 1923 från 2 till 6.

Förklaringen härtill är att söka i den under år 1921 inbrytande arbetslösheten,
vars inverkan på fattigvården därför torde få göras till föremål för
undersökning, innan den slutliga jämförelsen mellan Eskilstuna och de övriga
industristäderna företages.

Så vitt kunnat utrönas finnes för Sveriges del inga statistiska uppgifter att
tillgå, berörande förhållandet mellan fattigvård och arbetslöshet. Däremot äro
från England vissa siffror kända, som kunna tjäna som ledning vid frågans
bedömande.

I den av Socialstyrelsen utgivna publikationen »Sociala meddelanden» återfinnes
nämligen i årgångarna 1922 (sid. 248) och 1923 (sid. 761) uppgifter
om antalet understödstagare inom den engelska fattigvården åren 1920—
1922, som, sammanställda med siffrorna för arbetslösheten under samma tid,
ge en uppfattning om dennas verkningar.

1920 december .

1921 mars . .
» juni . . .
» september
> december

1922 mars . .

Arbetslöshet inom
fackorganisationerna
%

. . 6.1

. . 10.0

23.1 (max.: gruv.
. 14.8 konflikt)

. . 16.6 (max.)

. . 16.3

» juni.......... 15.7

> september....... 14.6

> december....... 14.0

Antal understödstagare
inom fattigvården1

570.000

650.000

1.300.000

1.240.000

1.400.000

1.470.000 (lockout i maskin industrin) 1.

770.000 (max.)

1.450.000

1.420.000

Maximum för antalet understödstagare inträffade sålunda först någon tid
Cl* å 1 år) efter det arbetslösheten nått sin största utbredning.

1 Siffrorna delvis endast ungefarliga.

280

Kungl. May.ts proposition nr 117.

Till siffrorna fogar tidskriftens anmälare, social attachén i London, bland
annat -—- i ungefär citering — den reflexionen, att

fattigvårdssiffrorna under år 1922 visa på en stegrad pauperism, oaktat
arbetslösheten detta år i stort sett befann sig i sjunkande,
vilket

bekräftar, att arbetslöshetens följdverkningar äro svårare än som kan utläsas
ur arbetslöshetsstatistiken.

I Sverige inträffade, i likhet med i England, arbetslöshetens kulmen under
år 1921, nämligen i december månad. Enligt erfarenheten från England
borde sålunda antalet understödstagare inom fattigvården ha nått sin största
höjd under loppet av år 1922, vilket för industristäderna även är fallet, såsom
följande sammanställning visar:

Antal arbetslösa inom
fackorganisationerna i %
av hela antalet medlemmar

(hela riket)

Antal till Arb.lösh.kommissionen
anmälda arbetslösa
per 10,000 invän.
(samtl. 7 ind.städ.)

Antal vuxna fattigvårdsunderstödda
per

10,000 invånare
(samtl. 7 ind.städer)

1920 ... 5.5

1921 . . . 26.6 (max.)

1922 . . . 22.9

1923 . . . 12.5

240 (max.)
189
95

422

452

517 (max.)
489

Arbetslöshetens efterverkan på fattigvården bekräftas också i regel, då
industristäderna jämföras var för sig.

Norrköping
Gävle . .
Örebro . .
Borås . .
Eskilstuna
Yästerås .
Jönköping

Kulminationsår

för arbetslösheten

1921

1921 (1922)

1921

för antalet understödstagare
inom fattigvården
1922

1921

1922

1921

1922

1923

Undantag från regeln äro Gävle, Borås och Jönköping, för vilka dock skillnaden
mellan understödstagarnas antal 1922 och respektive 1921 och 1923 ej
är mer avsevärd.

Beräknas vidare arbetslöshetens omfattning i genomsnitt under perioden

1921—1923 förutsatt att 1921 års 3 första kvartal i nämnda avseende jämställes
med 4:e kvartalet — vilket med hänsyn till att det gäller ett medeltal
för 3 år ej här innebär något större fel — blir resultatet för de 4 städer, i vilka
arbetslösheten varit störst, följande.

Arbetslöshet 1921—1923
(jämförelsetal, då arbetslösheten
sättes = 100 i Eskilstuna)

Eskilstuna............... 100

V ästerås................ 97

Jönköping............... 52

Göteborg................ 50

Enligt dessa med ledning av uppgifter från arbetslöshetskommissionen erhållna
ungefärliga siffror var sålunda arbetslöshetens omfattning ungefär
dubbelt så stor i Eskilstuna och Yästerås som i Jönköping och Göteborg;
samtliga övriga städer hade mindre arbetslöshet.

Vid en jämförelse mellan siffrorna å arbetslösheten och antalet understödstagare
böra enligt det föregående de respektive kulminationsåren närmast

Eungl. Maj:ts proposition nr 117.

281

komma i betraktande. Arbetslösheten år 1921 bör således jämföras med antalet
understödstagare 1922. Då emellertid de sistnämndas antal även influeras
av 1922 års arbetslöshet, är det motiverat att i andra hand utföra jämförelsen
med arbetslöshetssiffror, omfattande både 1921 och 1922, enklast medeltalet
mellan nämnda år.

Eskilstuna
Västerås .
Jönköping
Norrköping
Gävle . .
Örebro . .
Borås . .

rbetslöshe
(jämförelsetal då arbetslösheten
sättes

Samtliga 7 industristäder 47

4(5

Ökning i antalet understödstagare
från 1920
till 1922 i % av hela

— JLW 1921	I JLaKllsLUIlu) 1921—22	antalet år
100	100	99
82	90	102
64	54	27
38	37	2
32	30	16
16	18	0
11	9	15

På grund av olika lokala förhållanden i resp. städer äro visserligen dessa
siffror betydligt ojämna, men återspegla dock det naturliga förhållandet, att
de industristäder, som haft den mest omfattande arbetslösheten — Eskilstuna
och Västerås — även varit utsatta för de största påfrestningarna å fattigvården.

Det torde böra framhållas, att sambandet mellan arbetslöshet och antal
understödstagare ej kan väntas återgivet med någon större grad av noggrannhet
vid en jämförelse sådan som den ovan företagna. Därtill skulle ha erfordrats
att hänssm tagits bl. a. till tidpunkten för arbetskrisens början i de
olika industrigrenarna, förekomsten av familjeförsörjare inom arbetarestammen,
procenten industriarbeterskor, m. m. De lokala krigsåtgärdernas skiftande
karaktär lägga dessutom avsevärda hinder i vägen för uppnåendet av
precisa resultat.

Kostnaderna för fattigvården per invånare äro genomgående lägre under
den senare delen av perioden 1920—1924 än under de två första åren. Det
allmänna prisfallet under 1922 och efterföljande år var således mer än tillräckligt
för att kompensera fattigvårdssamhällena för den ökning i kostnaden,
arbetslösheten i och för sig medförde. Hur stor denna ökning i själva verket
var kan ej beräknas med ledning av det siffermaterial, som står till buds, men
att den för Eskilstuna och Västerås måste ha varit betydligt större än för de
övriga är utan vidare givet i betraktande av den ovan påvisade stegringen i
antalet understödstagare. Följande siffror bekräfta detta förhållande:

Ökning ( + ) eller minskning (—) i fattigvårdskostnaden
per invånare från 1920 till 1923

	Absolut kr.	I % av kostna-derna år 1920
Norrköping.............	- 6,52	- 31.3
Örebro...............	— 3.31	- 23.3
Borås...............	- 2.82	- 20.5
Gävle...............	— 4.01	- 18.5
Jönköping .............	- 2.50	- 17.2
Eskilstuna.............	- 0.76	- 5.9
Västerås..............	+ 0.37	+ 2.2
Samtliga 7 industristäder	- 3.28	- 19.3

Även i fråga om kostnaderna för fattigvården intogo sålunda Eskilstuna och
Västerås under arbetslöshetstiden en särställning i förhållande till de övriga
städerna. Det nära sambandet mellan den ovan konstaterade försämringen i

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Eskilstunas fattigvårdsförhållanden under den senare delen av 5-årsperioden
1920—1924 och arbetslösheten under samma tid torde därmed få anses påvisat
såväl vad antalet understödstagare som kostnaden beträffar.

Av de erhållna resultaten framgår även, att verkningarna av arbetslösheten
voro alltför stora, för att en direkt jämförelse städerna emellan, avseende åren

1922—1924, skulle kunna ge ett ens tillnärmelsevis riktigt resultat. Med hänsyn
härtill bortses nedan helt och hållet från erfarenheten under 1922, 1923
och 1924.

Även under år 1921 påverkades givetvis fattigvården av den då inbrytande
arbetslösheten. Ökningen i antalet vuxna understödstagare per 10,000
invånare från 1920 till 1921 framgår uträknad med en decimal i avseende å
procenten, av följande siffror.

Ökning ( + ) eller minskning (—) i antalet understödstagare
per 10,000 invånare från 1920 till 1921

Antal

I % av antalet
år 1920

Västerås............... +65 + 21.2

Borås................ +74 + 18.8

Jönköping.............. +66 + 17.5

Gävle................ + 56 + 17.3

Eskilstnna.............. +40 + 16.3

Norrköping.............. — 5 — 0.8

Örebro............... — 41 — 8.3

Samtliga 7 industristäder +30 +7.1

>7 > exkl. Eskilstuna +28 + 6.3

Understödstagarnas antal stegrades sålunda från 1920 till 1921 i ungefär
samma grad i Borås, Jönköping, Gävle och Eskilstuna medan för Västerås
del ökningen var något större än för de nyssnämnda städerna. I Norrköping
och Örebro däremot minskades antalet.

I jämförelse med de övriga 6 industristäderna tillsammantagna var stegringen
i Eskilstuna betydlig:

ökning i antalet understödstagare i Eskilstuna.............16.3 %

> > > » > övriga 6 industristäder....... 6.3 >

1921 års arbetslöshet hör enligt dessa siffror ha i och för sig medfört större
kostnadsökning i Eskilstuna än i de övriga industristäderna i genomsnitt,
däremot något mindre ökning än i Västerås, Borås, Jönköping och Gävle var
för sig. De fyra sistnämnda städerna kunna emellertid i det närmaste jämställas
med Eskilstuna.

Av det ovan anförda torde framgå, att 1921 års siffror å fattigvårdskostnaderna
kunna — utan att resultatet genom arbetslöshetens inverkan blir missvisande
till Eskilstunas förmån — användas för jämförelse mellan å ena sidan
nämnda stad och å den andra de övriga, antingen tillsammantagna eller var
för sig. En mindre korrektion erfordras dock, innan jämförelsen med Eskilstuna
företages; om kostnaden per invånare minskas med nedanstående belopp
är därmed en fullt betryggande ändring utförd:

Korrektion

kr.

Borås...........................0.34

Jönköping..........................0.26

Västerås..........................0.25

Gävle............................0.16

Sedan arbetslöshetens inverkan på fattigvården i det föregående något belysts,
synes den slutliga jämförelsen mellan Eskilstuna och de övriga industristäderna
kunna företagas med ledning av erfarenheten åren 1920 och 1921.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

283

Nettokostnad för fattigvården i
medeltal 1920 och 1921

jämförelsetal, då
kr per invånare kostnaden sättes =
100 i Eskilstuna

Gävle.................. 21.80 173

Norrköping ............... 19.91 158

Västerås................. 16.55 132

Jönköping................ 14.53 116

Örebro................ 14.10 112

Borås.................. 13.54 108

Eskilstuna................ 12.58 100

Samtliga 7 industristäder......... 16.72 133

> > > exkl. Eskilstuna . . 17.30 138

Örebro, Borås och Jönköping tillsammantagna 14.07 112

Rikets alla städer............. 15.34 122

> > > exkl. Stockholm, Göteborg

och Eskilstuna .... 13.79 110

Av sammanställningen framgår, att fattigvårdskostnaden var minst i
Eskilstuna, där den per år och invånare var:

1) Kr 0.96 lägre än i Borås,

2) > 1.52 > > y Örebro,

3) >1.49 > > > Borås, Örebro och Jönköping tillsammantagna,

4) >4.14 > > > samtliga 7 industristäder,

5) >2.76 > > > rikets alla städer.

6) >1.21 > > > > > , > exkl. Stockholm, Göteborg och Eskilstuna.

Det är såsom förut framhållits ej möjligt, att utan vidare anse den konstaterade
låga fattigvårdskostnaden i Eskilstuna uteslutande vara en följd av att
sjukkasseverksamheten där centraliserats i huvudsakligen en enda stor kassa
med obegränsad sjukhjälpstid. I det föregående har emellertid påvisats
l:o) att befolkningsförhållandena i Eskilstuna närmast få anses disponera
för större belastning å fattigvården än i de övriga industristäderna,

2:o) att såväl antalet understödstagare inom fattigvården som kostnaden
per invånare likväl under ungefär normala arbetslöshetsförhållanden är lägre,
ej blott i jämförelse med de övriga industristäderna var för sig och tillsammantagna
utan även i förhållande till rikets alla städer i genomsnitt.

Siffrorna 1), 2) ... 6) nedan hänvisa till de ovan angivna olika alternativen.
Totalsiffrorna å fattigvårdskostnaden och kommunbidraget äro erhållna
med ledning av medeltalet invånare i Eskilstuna under 1920—1921,
som uppgick till 30,195 personer, och sjukkassans medlemsantal, som var i
runt tal 8,000 under nämnda tid. Såsom behållning är angivet, vad som skulle
återstå, stadskassan till godo, sedan kommunbidraget betalts med 3 kronor
per i staden mantalsskriven medlem eller i runt tal 21,500 kronor.

		Kostnadsskillnad	Behållning för
Alter- nativ	Fattigvårdskostnaden i Eskilstuna jämföres med:	Per in-vånare	Totalt för Eskils-tunas invånareantal (30,195 personer)	Eskilstuna stad, sedan i kommun-bidrag avräknats 21,500 kronor
		Er.	Er.	Er.
1)	Borås..........	0.96	29,000	7,500
2)	Örebro..........	1.52	45,900	24,400
3)	Borås, Örebro och Jönköping
	tillsammantagna.....	1.49	45,000	23,500
4)	Samtliga 7 industristäder . .	4.14	125,000	103,500
5)	Rikets alla städer.....	2.76	83,300	61,800
«)	Rikets alla städer exkl. Stock-
	hota, Göteborg och Eskilstuna	1.21	36,500	15 000

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Om man utgår från den ovan beräknade lägsta kostnadsskillnaden (alternativ
1) d. v. s. förutsätter, att Eskilstuna, om sjukhjälpstiden i sjukkassan ej
varit obegränsad, skulle ha haft samma fattigvårdskostnad per invånare som
Borås, blir behållningen 7,500 kronor per år. Ändras förutsättningen så till
vida att Borås’ kostnad utbytes mot genomsnittskostnaden i städerna Borås,
Örebro och Jönköping blir däremot behållningen 24,400 kronor (alternativ 3
ovan). Om åter genomsnittskostnaderna för samtliga undersökta 7 industristäder
respektive rikets alla städer i stället införas i förutsättningen, belöper
sig behållningen till 103,500 respektive 61,800 kronor (alternativ 4 respektive
5 ovan). Slutligen erhålles i alternativ 6 beloppet till 15,000 kronor.

Den avsevärda skillnaden mellan beloppen i de olika alternativen visar, att
jämförelse rörande fattigvårdskostnaden är förenad med betydande vansklighet,
så snart endast två eller ett fåtal städer jämföras. Den säkrast grundade
siffran framkommer i alt. 6, enligt vilket kostnadsminskningen för Eskilstuna
stad i genomsnitt för åren 1920 och 1921 skulle uppgå till 36,500 kronor eller
1.21 kronor per invånare. Behållningen för staden blir 15,000 kronor, om
kommunbidraget till sjukkassan beräknas fråndraget med 3 kronor för varje
i staden mantalsskriven medlem. Beloppet motsvarar 0.50 kronor per invånare
eller 2.08 kronor per mantalsskriven medlem. Enligt dessa siffror skulle, med
hänsyn till den sannolika minskningen i fattigvårdsutgifterna, ett kommunbidrag
av 5 kronor per medlem hava varit motiverat under åren 1920 och 1921,
förutsatt att nämnda minskning i huvudsak får tillskrivas sjukkassans verksamhet.

Omräknat i nuvarande penningvärde torde sistnämnda belopp motsvara ungefär
3.75 kronor per medlem.

Stockholm, januari 1926.

Ragnar Engström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

285

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning ........................... 2

A. Sjukkasseväsendets organisation................. 7

Det befintliga sjukkasseväsendet s. 7. Statistiska uppgifter s. 13. Tidigare
reformförslag s. 18. Besparingskommitténs organisationsförslag s. 22.
Yttranden s. 24. Grunderna för föreliggande organisationsplan s. 32.
Enhetskassesystem s. 35. Frågan om lokal begränsning av de statsunderstödda
kassornas verksamhet s. 44. Formella frågor rörande organisation s -

förslaget s. 57.

B. Medlemskap i statsunderstödd sjukkassa............. 67

Rätten till inträde i statsunderstödda sjukkassor s. 67. Medlems uteslutande
ur statsunderstödd sjukkassa s. 83. överflyttning s. 84. övergångstiden
s. 96.

C. De statsunderstödda sjukkassornas prestationer ..........100

Sjukförsäkringens förhållande till andra socialförsäkringsgrenar s. 100.
Sjukhjälpsberättigade personer s. 109. Det sjukhjälpsberättigande tillståndet
s. 111. Sjukhjälpstidens längd s. 116. Sjukhjälpsprestationernas
omfattning s. 124. Moderskapshjälp s. 135. Begravningshjälp s. 140.
övergångsbestämmelser s. 140.

D. Statsbidrag ......................... . 142

Historik s. 142. Medlemsbidraget s. 152. Sjukdagsbidraget s. 153. Sjukvårdsbidraget
s. 156. Statsbidrag till moderskapshjälp s. 164. Inskränkningar
i rätten till statsbidrag s. 165. Extra statsbidrag i samband med

kommunbidrag s. 165.

E. Utjämning av sjukkassornas risker ............... 167

E. Statens kostnader för den nya organisationen .......... 187

Kostnaderna sedan nyorganisationen trätt i kraft s. 187. Ungefärlig uppskattning
av statens utgifter för sjukkasseverksamheten s. 192. Kostnaderna
för nästkommande budgetår s. 192. Departementschefens hemställan
s. 194.

Bilaga A: Förslag till bestämmelser angående statsbidrag åt registrerade
sjukkassor...........................

Bilagor B—I:

B. Av sakkunniga inom socialdepartementet utarbetat utkast till kun görelse

om sådana bestämmelser................

C. P. M. innehållande statistiska uppgifter rörande de registrerade sjuk kassorna

...........................

I) Tabeller utvisande verkningarna av lokal sammanslagning av sjukkassor
under olika förutsättningar........... . . . .

195

203

210

236

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Sid.

E. P. M. angående statsverkets kostnader för utgivande av statsbidrag

åt de statsunderstödda sjukkassorna m. m............289

F. P. M. med beräkningar rörande storleken av medlemsavgifter m. m. 258

Gr. P. M. rörande läkarvård enligt taxa . . . •...........262

H. P. M. angående utjämning av sjukbjälpsriskerna vid långvariga sjuk domsfall

...........................265

I. P. M. innehållande jämförelse mellan fattigvårdskostnaderna i Eskils tuna

och övriga större städer.................274

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

260227