Kungl. Maj:ts proposition nr 116 (Proposition 1952:116)

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och
132 § byggnadsstadgan den 30 juni 19W (nr 390);
given Stockholms slott den 7 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse om ändrad lydelse
av 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390).

GUSTAF ADOLF.

Sven Andersson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I syfte att i någon mån motverka de alltjämt stigande byggnads- och
driftskostnaderna för nya bostadshus föreslås för tätorter en sänkning av
den generella våningshöjden i boningsrum och till bostadslägenhet hörande
utrymmen för matlagning från 2,do meter till 2,so meter. För att ernå en
effektiv rumshöjd av 2,so meter föreslås samtidigt en minskning av den i
byggnadsstadgan angivna bjälklagstjockleken från 32 till 30 centimeter.

Våningshöjden i tätorter beträffande annat arbetsrum än till bostadslägenhet
hörande utrymmen för matlagning föreslås reglerad genom särskilda,
av byggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar.

iså 52 Bihantj till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den

30 juni 1947 (nr 390).

Härigenom förordnas, att 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den
30 juni 1947 (nr 390) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

61 §.

3 mom. Våningshöjden i boningsoch
arbetsrum skall, räknat från
golv till golv, vara minst 2,9 o meter.

Utan hinder — — — till enfamiljshus.

Möter svårighet —--under

2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är
större än 32 centimeter, skola ovan
angivna våningshöjder ökas med
minst det mått, varmed tjockleken
av bjälklaget överstiger 32 centimeter.

Ej må----15 kubikmeter.

132 §.

Vid byggande---iakttagas

följande.

1) I boningsrum---mar kens

yta.

2) Våningshöjden i---un der

2,4 0 meter.

Där tjockleken av bjälklag är
större än 32 centimeter, skola nu

(Föreslagen lydelse:)

61 §.

3 mom. / boningsrum samt till
bostadslägenhet hörande utrymme
för matlagning skall våningshöjden,
räknat från golv till golv, vara minst
2,80 meter.

Utan hinder — — — till enfamiljshus.

Möter svårighet — — — under
2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är
större än 30 centimeter, skola ovan
angivna våningshöjder ökas med
minst det mått, varmed tjockleken
av bjälklaget överstiger 30 centimeter.

Ej må — — — 15 kubikmeter.

I fråga om våningshöjden i annat
arbetsrum ån till bostadslägenhet
hörande utrymme för matlagning
skola iakttagas anvisningar
som byggnadsstyrelsen utfärdar.

132 §.

Vid byggande---iakttagas

följande.

1) I boningsrum--— mar kens

yta.

2) Våningshöjden i---un der

2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är
större än 30 centimeter, skola nu

Kungl. Ma) ds proposition nr 116.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

angivna våningshöjder ökas med
minst det mått, varmed tjockleken
av bjälklaget överstiger 32 centimeter.

3) Boningsrum och ---— och

utgångar.

4) Byggnad får —--gjorts

svårantändligt.

5) Skorstenar och — — -—- antändligt
material.

Trävirke må — — — brännbart
material.

Å golvet---eller dylikt.

angivna våningshöjder ökas med
minst det mått, varmed tjockleken
av bjälklaget överstiger 30 centimeter.

3) Boningsrum och---och

utgångar.

4) Byggnad får---gjorts

svårantändligt.

5) Skorstenar och — — — antändligt
material.

Trävirke må----brännbart

material.

Å golvet---eller dylikt.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärenden Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson,
fråga om ändrade bestämmelser i byggnadsstadgan angående
minsta tillåtna våningshöjd.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse den 13 februari 1952 har byggnadsstyrelsen hemställt om
viss ändring i byggnadsstadgans föreskrifter om minsta tillåtna våningshöjd
i bonings- och arbetsrum i vad gäller städer och andra tätorter, över
förslaget har styrelsen inhämtat yttranden från ett antal myndigheter och
sammanslutningar, varefter styrelsen bemött vissa därvid framkomna synpunkter.
Sedermera har byggnadsstyrelsen inkommit med en den 29
februari 1952 dagtecknad promemoria innehållande viss komplettering till
styrelsens ursprungliga förslag.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Gällande bestämmelser.

Enligt 61 § 3 mom. byggnadsstadgan skall våningshöjden i bonings- och
arbetsrum, räknat från golv till golv, vara minst 2,9 o meter. Vissa undantag
göras dock. I en- och tvåfamiljshus kan sålunda våningshöjden begränsas till
2,70 meter och på vinden till enfamiljshus till 2,60 meter. Möter svårighet
att för något enstaka rum i bostadslägenhet eller eljest i särskilt fall uppnå
föreskrivna minimimått, kan byggnadsnämnden tillåta mindre våningshöjd,
dock ej under 2,40 meter.

Dessa regler gälla, förutom i stad, enligt 100, 101 och 129 §§ byggnadsstadgan
även för köping och municipalsamhälle samt inom område på landet,
för vilket stadsplan fastställts. Med stöd av 134 § byggnadsstadgan
kan vidare länsstyrelse, i den mån så med hänsyn till bebyggelsens art och
omfattning samt omständigheterna i övrigt finnes lämpligt, i byggnadsordning
förordna, att de för stad gällande bestämmelserna om våningshöjd

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse även på landet inom område,
för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts.

Inom byggnadsplane- och utoinplansområden på landet gäller eljest som
huvudregel att minsta tillåtna våninghöjd i boningsrum skall vara 2,7 o meter,
byggnadsnämnden likväl obetaget att i vissa fall medgiva lägre höjd,
dock ej under 2,4 0 meter.

Gemensamt för tätorter och landsbygd gäller, att där tjockleken av
bjälklag är större än 32 centimeter, de angivna minsta våningshöjderna
skola ökas med minst det mått varmed tjockleken av bjälklaget överstiger
32 centimeter.

Äldre förslag.

Nu gällande bestämmelser om våningshöjd tillkommo år 1945. Dessförinnan
hänfördes höjdmåtten för bonings- och arbetsrum icke till våningshöjd
utan till rumshöjd, d. v. s. det fria måttet mellan golv och tak.
Enligt 51 § 1931 års byggnadsstadga skulle sålunda rumshöjden i boningsoch
arbetsrum vara minst 2,70 meter. I byggnadsordning kunde dock stadgas,
dels att vid öppet byggnadssätt eller i andra i byggnadsordning angivna
fail rumshöjden finge minskas till 2,4 0 meter, dels att på byggnadsnämndens
prövning finge bero huruvida i enstaka rum i lägenhet eller
eljest i särskilda fall höjden kunde vara mindre. I intet fall finge dock
höjden understiga 2,10 meter.

Den kostnadsstegring som under andra världskriget drabbade byggnadsverksamheten
och kraftigt begränsade särskilt bostadsbyggandet föranledde
åtskilliga motåtgärder från det allmänna för att genom ett förbilligande
av de till material och bostadsstandard hänförliga kostnaderna stimulera
till en ökad byggnadsproduktion. Ett led i dessa strävanden utgjorde en
sänkning av de föreskrivna minimimåtten i fråga om rumshöjd.

Det första förslaget i ämnet kom från 1940 års bgggnadskostnadssakkunnign,
vilka i ett betänkande (SOU 1941:4) rekommenderade en sänkning
av den då tillämpade rumshöjden 2,7 0 meter till 2,50 meter. I betänkandet
framfördes i huvudsak följande synpunkter på denna fråga.

De sakkunniga påpekade, att den vanliga höjden i småstugor var 2,50
meter, vilket visat sig icke medföra några sanitära olägenheter. Genom
den lägre rumshöjden skulle erhållas en besparing i byggnadskostnad, som
givetvis varierade med planlösningen, fasadväggarnas tjocklek m. m. men
som enligt en kostnadsberäkning, som utredningen låtit verkställa, för en
genomsnittlig 2-rumslägenhet uppskattades till närmare 2 % av byggnadskostnaden.
Härtill komme lägre kostnader för lägenhetens uppvärmning;
minskningen härutinnan beräknades för samma lägenhet uppgå till omkring
2 kronor per år vid de före krigsutbrottet rådande bränslepriserna
eller omkring 4 kronor per år vid de priser, som tillämpades vid tiden för
utredningens avgivande. De sakkunniga förutsatte dock att den lägre rumshöjden
skulle tillåtas endast vid öppet byggnadssätt, vartill enligt de sakkunniga
borde kunna räknas den lamellhusbebyggelse som vore den vanligaste
på under senare år stadsplanelagda områden. Därjämte borde till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

ses att —- för att den lägre rumshöjden skulle vara tillåten — rimliga krav
rörande rummens och lägenheternas storlek, ventilation och belysning uppfylldes.

Förslaget ledde icke omedelbart till någon åtgärd. År 1943 framlade
civila byggnadsutredningcn i ett betänkande (SOU 1943: 10) förslag till
ändring av vissa bestämmelser, som kunde vara ägnade att i onödan stegra
kostnaderna för den offentliga byggnadsverksamheten, och upptog i samband
härmed även frågan om en sänkning av rumshöjden i bonings- och
arbetsrum. Utredningen förordade en minimihöjd av 2,6 o meter, vilken ur
hygieniska och lämplighetssynpunkter finge anses fullt tillfredsställande.

Stadsplaneutredningen 1942 avgav samma år förslag till vissa ändringar
i byggnadsstadgan (SOU 1943: 30) och kom därvid också in på frågan om
en sänkning av rumshöjden. Om man ville främja en rationalisering av
byggnadsverksamheten, borde enligt de sakkunnigas mening möjligheterna
till lokala avvikelser från byggnadsstadgans normalregler om bland annat
rumshöjd borttagas. En sänkning av gällande generella minimihöjd vore
däremot betänklig, då de faktorer som inverkade på bedömandet av denna
fråga, särskilt ventilationsproblemet, ännu icke vore tillräckligt kända. En
sådan sänkning borde endast tillåtas där man hade garantier för att hygieniska
vådor icke skulle uppstå. En lämplig avgränsning borde erhållas om
man nöjde sig med att för genomluftbara lägenheter i moderna punkt- och
lamellhus medgiva en sänkning av rumshöjden till 2,50 meter. Då sådan
bebyggelse allmänt förekomme i modern stadsplanering bleve den praktiska
betydelsen av undantagsstadgandet avsevärd.

En av utredningsmännen framhöll gentemot detta i en reservation, att
med en sådan lösning 2,7 o-metersmåttet alltjämt komme att tillämpas i
mycket stor utsträckning. Med en minskning av den generella rumshöjden
till 2,60 meter borde man kunna komma längre och utan eftersättande
av skäliga krav på en god familjebostad vinna en icke oväsentlig minskning
av byggnads- och underhållskostnaderna.

I yttrandena över stadsplancutredningens förslag visade sig meningarna
om den lämpligaste rumshöjden vara ganska delade. Reservantens förslag
om en sänkning av den generella minimihöjden till 2,go meter hade dock
vunnit sådan tillslutning att förslag härom förelädes 1945 års riksdag
(prop. nr 119).

I propositionen uttalades att en sänkning till 2,50 meter i de av utredningen
angivna fallen visserligen i och för sig icke borde vara betänklig ur
hälsovårdssynpunkt men att behovet av en sådan åtgärd icke vore stort,
om den generella höjden sattes till 2,6 0 meter. Ur standardiseringssynpunkt
vore det önskvärt, att antalet tillåtna minimihöjder bleve så litet som
möjligt.

I yttrande över förslaget från stadsplaneutredningen hade byggstandardiseringen,
standardiseringskommissionens organ för byggnadsfrågor, förordat,
att bestämmelserna om minsta tillåtna rumshöjd utbyttes mot be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116. 7

stämmelser om minsta tillåtna våningshöjd, vilken skulle räknas från golvtill
golv.

För att icke användandet av stor bjälklagstjocklek skulle medföra för
långt gående minskning av den effektiva rumshöjden borde enligt byggstandardiseringens
mening den tillåtna minsta våningshöjden få tillämpas
endast där bjälklagstjockleken ej översteg 35 centimeter. I andra fall
borde våningshöjden ökas med det mått varmed bjälklagstjockleken översteg
35 centimeter. Byggnadsstyrelsen angav i yttrande över byggstandardiseringens
förslag, att bjälklagstjocklekar överstigande 32 centimeter sällan
förekommo och föreslog, att måttet 35 centimeter ändrades till detta mått.
En våningshöjd om 2,9o meter skulle då medgiva en minsta rumshöjd av
2,5 8 meter.

Med denna justering beaktades byggstandardiseringens förslag, när författningsförslaget
utformades i propositionen.

Byggnadsstyrelsens förslag.

I sin förut omnämnda skrivelse den 13 februari 1952 har byggnadsstyrelsen
framhållit, att när den i dagens situation på byggnadsmarknaden
försökt bedöma vilka åtgärder, som skulle kunna vidtagas för att möta den
fortgående ökningen av såväl anläggningskostnaderna som driftskostnaderna
för nybyggnader, styrelsen funnit det ligga nära till hands att återupptaga
det förslag som tidigare framförts av- bland andra 1940 års byggnadskostnadssakkunniga
att medgiva en sänkning av våningshöjden till
ett mått som motsvarar en rumshöjd av 2,50 meter, d. v-, s. från 2,90 till
2,8 0 meter.

Styrelsen upplyser till en början, att kostnadsberäkningar, som styrelsen
av denna anledning utfört, givit ett resultat, som såtillvida överensstämmer
med byggnadskostnadssakkunnigas, att en dylik sänkning med
10 centimeter skulle medföra en besparing i anläggningskostnaden med
omkring en procent. Byggnadskostnadssakkunniga räknade som förut
nämnts med en kostnadsbesparing på omkring två procent vid en sänkning
av 20 centimeter.

Styrelsen framhåller vidare, att en dylik sänkning skulle medföra fördelar
även för det fortgående standardiseringsarbetet inom byggnadsindustrien.
Därigenom skulle nämligen anslutning vinnas till den standard
som tillämpas i Danmark och Norge och som bygger på den där tillåtna
minsta rumshöjden 2,50 meter. Även i Finland är byggnadsstadgan för närvarande
underkastad omarbetning, varvid förslag väckts om tillämpande även
våningshöjd av 2,80 meter. En sådan likformig standard i rumshöjd
skulle bland annat underlätta handelsutbytet mellan de nordiska länderna
i fråga om framför allt rörmateriel. Byggstandardiseringen har även hos
byggnadsstyrelsen anhållit, att styrelsen måtte medverka till genomförandet
av härför erforderlig ändring av de svenska bestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Av underhandsförfrågningar till styrelsen om möjligheterna att erhålla
dispens för tillämpande av en våningshöjd av 2,so meter för bland annat
mycket stora bostadsanläggningar säger sig styrelsen ha bibringats den
uppfattningen, alt även hos de byggande en stark önskan råder att få tilllämpa
en lägre våningshöjd.

Byggnadsstyrelsen anför i fråga om de synpunkter som kunna läggas på
för- och nackdelar av en sänkt minimihöjd ytterligare följande.

Givetvis får eu sänkning av våningshöjden icke bedömas endast ur kostnadssynpunkt
eller med hänsyn till fördelarna ur standardiseringssynpunkt.
Av största betydelse vid bedömningen är frågan om huruvida sänkningen
kan vara ägnad att menligt påverka bostadshygienen eller försämra
trevnaden för de boende.

I fråga om trivseln må anföras, att denna lägre våningshöjd sedan länge
tillämpats i egnahemsbyggnader, radhus och liknande bostadsbyggnader.
På landsbygden, där författningsenligt hinder ej möter att tillämpa en
våningshöjd av endast 2,7o meter, förekommer lägre våningshöjd än 2,90
meter även i hyreshus. Inom städer och stadsliknande samhällen ha hyreshus
tillkommit dispensvägen med en våningshöjd av 2,so meter, icke minst
i vindsvåningar. Såvitt byggnadsstyrelsen bär sig bekant ha icke klagomål
framkommit, som giva vid handen att trivseln i dessa bostäder skulle
vara mindre än i bostäder där rummen ha större höjd. Byggnadsstyrelsen
har varit i tillfälle att göra vissa förfrågningar i detta hänseende bland de
boende inom en större bostadsanläggning i Stockholm, och resultatet härav
har icke heller visat, att den lägre våningshöjden skulle inverka menligt
på trevnaden i bostaden. Bland annat har konstaterats att med användande
av nu vanliga husdjup och husavstånd det icke möter någon svårighet
att i hyreshus med denna lägre våningshöjd erhålla tillfredsställande
dagerbelysning i lägenheterna.

Av övriga bostadshygieniska frågor intresserar i detta sammanhang
främst ventilationsfrågan, som på grund av ventilationens inverkan på uppvärmningskostnaden
är av stor driftekonomisk betydelse. Skulle på grund
av den minskade rumsvolymen en ökning av luftväxlingen erfordras, förloras
en del av den vinst som man med en sänkning av våningshöjden
under bibehållande av den nu påfordrade luftväxlingen skulle göra. När
det gäller ventilationsfrågorna är man visserligen trots under senare år
utförda undersökningar alltjämt oviss om flera grundläggande faktorer,
bland annat om vilken ventilation som ur hygieniska synpunkter i allmänhet
bör anses erforderlig. Byggnadsstyrelsen, som har för avsikt att i samråd
med medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan närmare
utreda frågan om väningshöjdens inverkan på behovet av ventilation, hyser
dock den uppfattningen att den ökning av ventilationen som eventuellt
kan visa sig behövlig för att kompensera inverkan av nu ifrågasatt begränsning
av våningshöjden i varje fall ej kan medföra så stor ökning av
driftskostnaderna som svarar mot den förut angivna minskningen av anläggnings-
och uppvärmningskostnaderna. Då det synes angeläget att ej
uppskjuta vidtagandet av åtgärder, som kunna nedbringa byggnadskostnaderna,
anser styrelsen därför, att ett beslut om en sänkning av den enligt
byggnadsstadgan tillåtna minsta våningshöjden kan fattas utan att man
avvaktar resultatet av denna utredning.

Då förslag om en minsta tillåten rumshöjd av 2,50 meter, motsvarande
en våningshöjd av 2,so meter, tidigare framförts (av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga,
civila byggnadsutredningen och stadsplaneutred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

ningen 1942) ha förslagsställarna ansett, att medgivandet av denna lägre
höjd borde förknippas med vissa förbehåll beträffande husdjup, byggnadernas
läge och dylikt. Stadsplancutredningens förslag innebar exempelvis,
alt rumshöjden 2,so meter skulle få användas inom genomluftbar
lägenhet inom helt fribelägen byggnad samt i genomluftbar lägenhet inom
byggnad med ett djup av högst 11 meter. Det kan emellertid anföras att
huvudparten av den bostadsbebyggelse, som numera kommer till stånd
och som i regel sker utanför städernas eller samhällenas äldre delar, är av
denna art. Visserligen är det numera vanligt att man av ekonomiska skäl
icke utför s. k. smalhus med enbart genomgående lägenheter utan även
inlägger enstaka icke genomluftbara lägenheter, huvudsakligen 1-rumslägenheter,
varigenom trapphuset kommer att bättre utnyttjas. Då dessa
lägenheter i regel icke är o avsedda som familj elägenheter, bör dock den
omständigheten, att de ej äro genomluftbara, icke vara avgörande vid en
bedömning av frågan om den ifrågasatta sänkningen av våningshöjden.
Däremot finnes anledning till en viss betänksamhet när det gäller bebyggelse
inom äldre, centrala stadsdelar, där husdjupen ofta bli större och
möjligheterna att anordna genomluftbara lägenheter därmed mindre. Det
kan emellertid erinras om att en fortgående revidering sker av stadsplanerna
för dessa äldre områden och att stadsplanemyndigheterna därvid
bevaka att hänsyn tages till hygieniska och bostadssociala synpunkter.
Slutligen må anföras att den höjning av utrymmesstandarden som skett
dels genom föreskrifterna i byggnadsstadgan om minsta tillåtna golvytor,
dels genom åtgärder i samband med statens lånegivande verksamhet för
bostäder, kan sägas på visst sätt utgöra en kompensation för den minskning
av bostadens volym, som eu sänkning av våningshöjden skulle medföra.

Byggnadsstyrelsen har i detta sammanhang föreslagit, att det i 61 § 3
mom. byggnadsstadgan angivna normalmåttet för bjälklag, vilket icke får
överskridas, om minsta tillåtna våningshöjd skall få tillämpas, minskas
från 32 centimeter till 30 centimeter. Styrelsen anför härom följande.

Inom utvecklingen på det byggnadstekniska området synes råda en viss
tendens till minskning av bjälklagstjocklekarna. Då en minskning av bjälklagst
jockleken innebär en vinst i fråga om den effektiva rumshöjden, synes
man kunna förmoda att en sänkning av våningshöjden med 10 centimeter
för framtiden icke nödvändigtvis behöver medföra en sänkning av rumshöjden
med samma mått. I varje fall synes denna tendens till minskning
av bjälklagstjocklekarna kunna motivera att den i byggnadsstadgan nu
angivna bjälklagstjockleken 32 centimeter, vilken icke får överskridas om
den minsta medgivna våningshöjden skall få tillämpas, ändras till 30 centimeter,
varigenom man får garantier för att den generella rumshöjden icke
kommer att understiga 2,no meter.

I sin den 29 februari 1952 dagtecknade promemoria erinrar byggnadsstyrelsen
om att föreskrift angående bjälklagstjocklek finnes även i 132 S
2) byggnadsstadgan, avseende område på landet, för vilket byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser fastställts. För vinnande av enhetlighet anser
styrelsen lämpligt att även i nämnda författningsrum måttet 32 centimeter
ändras till 30 centimeter. Med hänsyn till att större bjälklagstjocklek
än 30 centimeter endast undantagsvis torde förekomma behöver enligt
styrelsens mening eu sådan ändring icke innebära någon olägenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Byggnadsstyrelsen framhåller i sin skrivelse till sist, att reglerna om
minsta tillåtna våningshöjd i byggnadsstadgan avse både bonings- och arbetsrum.
Redan vid tillkomsten av nu gällande regler hade dåvarande arbetarskyddsmyndigheten,
riksförsäkringsanstalten — under framhållande av
att bestämmelser om minsta höjd i arbetslokal torde komma att upptagas i
det förslag till ny arbetarskyddslag som vore under utarbetande — uttalat,
att föreskrifter om höjden av arbetsrum icke borde meddelas i byggnadsstadgan.
Byggnadsstyrelsen föreslår nu, att bestämmelserna om höjden i arbetslokaler
brytas ut ur byggnadsstadgan och i stället intagas i av byggnadsstyrelsen
utfärdade anvisningar. Styrelsen anför närmare härom följande.

De gällande bestämmelserna i 61 § 3 mom. byggnadsstadgan angående
minsta tillåtna våningshöjd avse bonings- och arbetsrum. Det synes emellertid
icke rimligt att dessa bestämmelser skola vara tillämpliga på varje
slag av arbetsrum. I fråga om lokaler för hantverksändamål eller industriellt
ändamål borde lämpligen våningshöjden icke regleras i byggnadsstadgan
utan i stället genom föreskrifter, som gjorde det möjligt att anpassa
våningshöjden efter arten av den i lokalerna bedrivna verksamheten. Detsamma
synes vara fallet då det gäller kontorslokaler, beträffande vilka frågan
om våningshöjden ofta i första hand påverkas av möjligheterna att
erhålla god dagerbelysning och ventilation, samt restaurang- och butikslokaler.
För exempelvis livsmedelsbutiker framträda särskilt hygieniska
synpunkter. Det synes därför lämpligast att, i den mån som underlag för
bedömande av lämplig minimihöjd i sådana lokaler föreligger, denna fråga
regleras genom av byggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar till byggnadsstadgan.
Vid utarbetandet av dessa anvisningar bör byggnadsstyrelsen samråda
bland annat med arbetarskyddsstyrelsen och medicinalstyrelsen. I
byggnadsstadgan torde därför böra intagas bemyndigande för byggnadsstyrelsen
att utfärda sådana anvisningar.

I förenämnda promemoria den 29 februari 1952 tillägger byggnadsstyrelsen,
att våningshöjden för kök och annat utrymme för matlagning
givetvis alltjämt bör regleras av den generella föreskriften i byggnadsstadgan
angående boningsrum. I stadgan bör detta komma till ut Iryck genom
att föreskrifterna om minsta tillåtna våningshöjd förklaras avse till bostadslägenhet
hörande rum samt kök eller annat utrymme för matlagning.

Yttranden över byggnadsstyrelsens förslag.

De av byggnadsstyrelsen framförda synpunkterna har styrelsen med
anhållan om yttrande tillställt arbetarskyddsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statens brandinspektion, statens institut för folkhälsan,
hemmens forskningsinstitut, byggnadsnämnderna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Umeå ävensom byggförbundets intressekontor, byggstandardiseringen,
hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
(HSB), hyresgästernas riksförbund, samarbetskommittén för byggnadsfrågor
samt svenska riksbyggen.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet av de av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 116.

givna yttrandena. Statens institut för folkhälsan anser sålunda, att några
vägande invändningar icke ur hygienisk synpunkt kunna riktas mot den
föreslagna sänkningen av minimihöjden i boningsrum. De olägenheter som
eventuellt kunna uppkomma torde enligt institutets mening kunna bemästras
med tekniska åtgärder. Institutet har för avsikt att låta företaga en undersökning
över takhöjdens inverkan på ventilationsbehovct. Förslagets framläggande
anses dock ej behöva anstå tills denna undersökning genomförts.

Kritiska synpunkter ha endast framkommit från byggnadsnämnderna i
Stockholm och Umeå samt från hyresgästernas riksförbund.

Stockholms stads byggnadsnämnd, som anser att hela frågan borde underkastas
vidare utredning, har uttalat starka betänkligheter mot att generellt
tillåta så låg våningshöjd som 2,so meter. Dessa betänkligheter förklaras
särskilt gälla de äldre och tidigare bebyggda delarna av staden med
i allmänhet jämförelsevis breda hus. Även om en sänkning av våningshöjden
befinnes kunna i övrigt medgivas, anser nämnden det böra ytterligare
övervägas om icke nuvarande bestämmelser fortfarande borde gälla,
där bebyggelseförhållandena äro sådana som i de äldre delarna av Stockholm.
— Nämnden har likaledes varit tveksam i fråga om tanken att minska
den i byggnadsstadgan angivna bjälklagstjockleken och har därom uttalat
följande.

Det har gjorts gällande att för den numera vanligaste bjälklagstypen en
ökning av minimitjockleken erfordras för medelstora och större spännvidder
för att undvika sprickbildning i mellanväggar. Jämväl behovet att
i bjälklag kunna bereda plats för erforderliga armerade betongbalkar anses
tala emot en minskning av det i byggnadsstadgan angivna minimimåttet
för bjälklag, om man icke skall tvingas att i många fall antingen
frångå den ur standardiseringssynpunkt önskvärda enhetliga våningshöjden
eller utforma bjälklagskonstruktionen på ett tekniskt och ekonomiskt
mindre lämpligt sätt. Även för bjälklag med inonteringsfärdiga balkelement
torde en bjälklagstjocklek av 30—32 centimeter oftast vara både nödvändig
och ekonomiskt lämplig.

Byggnadsnämnden i Umeå avstyrker en generell minskning av våningshöjden
med hänvisning till bland annat klimatförhållandena i övre Norrland,
där de boende i större utsträckning än i andra landsdelar måste
vistas inomhus och en proportionsvis mycket stor del av befolkningen bor
i hyreshus. Nämnden anser uppoffringen i rymlighet icke stå i ett rimligt
förhållande lill den ytterst obetydliga vinsten i byggnadskostnad. Visserligen
ha lägenhetsytorna ökats under senare år till följd av byggnadsstadgans
bestämmelser och föreskrifterna vid den statliga bostadslånegivningen,
en ökning som endast delvis skulle uppslukas av den nu ifrågasatta
minskningen. Det är likväl enligt nämndens uppfattning en vansklig
åtgärd att i en krissituation införa pressade rumshöjder. Inom en nära
framtid kunde detta bedömas som ett missgrepp, och de hyreshus som
byggts med dylika mått kunde få viss mindervärdesstämpel på sig. Så
länge bostadslägenheternas ventilationsproblem icke lösts på ett tillfreds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

ställande sätt talade ytterligare starka skäl mot en minskning av rumshöjden.
— T. t. stadsarkitekten i Umeå har i ett särskilt yttrande tillagt,
att de under senare år genomförda ökningarna av rumsytor kunde göra
den föreslagna sänkningen av rumshöjd försvarlig, åtminstone därest hyreslägenheternas
ventilationstekniska problem bleve lösta på ett fullt tillfredsställande
sätt.

Hyresgästernas riksförbund slutligen har, ulan att ställa sig avvisande
till förslaget om en sänkning av rumshöjden, ansett det vara riktigast att
invänta resultatet av de ventilationstekniska och bostadshygieniska undersökningar
som byggnadsstyrelsen berört i sitt förslag.

Byggnadsstyrelsens uttalanden i anledning av yttrandena.

Byggnadsstyrelsen har i sin skrivelse gentemot Stockholms stads byggnadsnämnds
betänkligheter att sänka rumshöjden i äldre stadsdelar hänvisat
till vad styrelsen anfört om den fortgående revideringen av äldre stadsplaner
och framhåller därutöver, att en sänkning ju icke konnne att beröra
äldre hus annat än i de fall då påbyggnad sker. Genom särskilda stadsplanebestämmelser
kunde förebyggas, att utrymmen med dålig dagerbelysning
användas till bostäder. Styrelsen anför vidare.

En förutsättning för en sänkning av minsta tillåtna våningshöjden i bostadsrum
synes vara att den ändrade höjden kan göras generellt tillämplig.
Införandet av särbestämmelser i fråga om våningshöjden inom äldre stadsdelar
eller inom byggnader med särskilda lägen eller bredder skulle vara
ägnat att motverka de allmänt omfattade strävandena till förenkling av
byggnadslagstiftningen.

På grund av vad byggnadsnämnden anfört i fråga om bjälklagstjockleken
önskar byggnadsstyrelsen framhålla att sänkningen av den minsta
tillåtna våningshöjden icke bör vara större än att en rumshöjd av minst
2,50 meter erhålles. Bibehållandet av den nuvarande föreskriften att bjälklagst
jockleken må vara högst 32 centimeter, därest den minsta tillåtna
våningshöjden tillämpas, skulle vid en sänkning av våningshöjden till
2,80 meter medföra att en rumshöjd av 2,4s meter kunde förekomma. Att
ändra den minsta tillåtna våningshöjden till 2,8 2 meter skulle vara olämplig
ur standardiseringssynpunkt. Därest den minsta tillåtna våningshöjden
sänkes till 2,so meter, synes det därför rimligt att man, på sätt styrelsen
föreslagit, i nämnda författningsrum ändrar måttet 32 centimeter
till 30 centimeter. Enligt vad en inom styrelsen företagen undersökning
givit vid handen utföres numera det övervägande antalet bjälklag i flerfamiljshus
med en tjocklek som icke överstiger 30 centimeter. Ur Ijudisoleringssynpunkt
kan fullt tillfredsställande bjälklag erhållas med denna
tjocklek. I de sannolikt icke allt för talrika fall då bjälklagstjockleken
överstiger 30 centimeter bör en motsvarande höjning av våningshöjden tilllämpas.

De av byggnadsnämnden berörda bjälklagen med monteringsfärdiga
balkelement torde det av tekniska och ekonomiska skäl ofta vara lämpligt
att giva större tjocklek än 32 centimeter. Då i sådana fall även med nu
gällande föreskrifter en större våningshöjd än den generellt tillåtna minsta
våningshöjden skulle bliva erforderlig kan det icke sägas att det föreslagna
måttet 30 centimeter skulle för dessa typer av bjälklag medföra någon försämring
ur ekonomisk synpunkt eller försvåra standardiseringsarbetet.

Kungl. Maj ds proposition nr 116.

Departementschefen.

Bostadsproduktionen och hyresutvecklingen beträffande nya hus befinner
sig för närvarande i ett labilt läge. Byggnadskostnaderna ha under de
två senaste åren stigit med i runt tal en tredjedel och även driftskostnaderna
ha i hög grad stegrats. Genom bland annat de provisoriska stödåtgärder
som beslutades hösten 1951 har en mot kostnadsökningarna svarande
höjning av hyrorna i nybyggda hus tills vidare kunnat uppskjutas.
I samband med diskussionen om dessa stödåtgärder betonades emellertid
starkt vikten av att på olika områden vidtaga åtgärder för att med andra
medel än subventioner förhindra en icke önskvärd stegring av hyresnivån
i nybyggnader. Bland de åtgärder som därvid nämndes voro lättnader i
statliga och kommunala byggnadsföreskrifter av olika slag. En sådan lättnad
skulle vara att sänka våningshöjden i flerfamiljshus.

Vid tillkomsten av nu gällande föreskrifter om våningshöjd diskuterades
en sänkning av den effektiva rumshöjden från då stadgade 2,70 meter till
2,5 0 meter, åtminstone för viss friliggande bebyggelse. Av olika skäl fann
man emellertid lämpligt att begränsa sig till en sänkning med endast 10
centimeter till rumshöjden 2,60 meter. De farhågor för standardsänkning
som yppades från vissa håll bemöttes med hänvisning till de garantier för
en bostadshygieniskt tillfredsställande lägenhetsstandard som samtidigt infördes
i byggnadsstadgan.

Med hänvisning till dagens svåra läge på byggnadsmarknaden har nu
från byggnadsföretagarhåll fråga väckts om en begränsning av minimihöjden
i bostadslägenheter till 2,so meter. Byggnadsstyrelsen har efter undersökning
ansett sig kunna rekommendera en dylik åtgärd, som skulle
medföra en viss icke helt oväsentlig besparing i kostnader utan att medföra
någon reell standardsänkning. Styrelsen framhåller särskilt, att den
nu ifrågasatta lägre rumshöjden redan kommit till användning i många
städer och stadsliknande samhällen dispensvägen utan att klagomål om
minskad trivsel kommit till uttryck. Det har konstaterats att med användande
av nu vanliga husdjup och husavstånd det icke möter svårighet att
erhålla tillfredsställande dagerbelysning i lägenheter med den föreslagna
lägre höjden. Av vikt är även styrelsens påpekande att utrymmesstandarden
i den bebyggelse som kommit till stånd efter kriget stigit dels genom
föreskrifterna i byggnadsstadgan om minsta tillåtna golvytor och dels genom
åtgärder i samband med statens bostadslånegivande verksamhet. De
myndigheter, institutioner, företag och sammanslutningar som beretts tillfälle
att uttala sig om förslaget ha även samtliga utom tre tillstyrkt en
sänkning eller lämnat förslaget härom utan erinran.

I likhet med byggnadsstyrelsen och remissinstanserna finner jag angeläget
att man tillvaratager den möjlighet till förbilligande av anläggningsoch
driftskostnaderna beträffande nya hus som en sänkning av våningshöjden
erbjuder. Den direkta besparing som bör kunna erhållas är visser -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

ligen icke särskilt stor, men åtgärden får ses som ett led i strävanden på
olika fält att motverka koslnadsstegringarna. Visst värde bör även tillmätas
möjligheten att genom en anslutning till det danska och norska
standardmåttet i fråga om rumshöjd skapa förutsättningar för en ökad
skandinavisk standardproduktion av vissa byggnadsvaror, särskilt rördelar.
De farhågor för olägenheter av bostadshygienisk art av en sänkt
rumshöjd som framförts i vissa remissvar anser jag vara överdrivna. Med
nu tillämpade stadsplanenormer torde det som regel vara väl sörjt för tillgång
till ljus och luft i nya bebyggelseområden. Vad gäller nybyggnad
inom äldre stadsdelar sker denna i allmänhet med ledning av saneringsplaner,
vid vilkas utformning man i görligaste mån söker tillämpa moderna
bostadssociala och hygieniska principer. Svårigheter att i särskilda fall
uppfylla sådana krav torde kunna undvikas genom särbestämmelser, som
syfta till att förhindra, att mindre väl belägna utrymmen användas för bostadsändamål.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig därför böra tillstyrka, att
en sänkning av gällande våningshöjd beträffande flerfamiljshus i tätorter
nu vidtages i enlighet med byggnadsstyrelsens förslag.

Anledning saknas däremot att i detta sammanhang ompröva de lägre
våningshöjder som byggnadsstadgan tillåter i särskilda fall.

I byggnadsstadgan äro höj dmåtten för bonings- och arbetsrum angivna
som våningshöjder, d. v. s. de räknas från golv till golv. För att få reda
på den effektiva rumshöjden måste man således frånräkna bjälklagets
tjocklek. Den största bjälklagstjocklek som enligt byggnadsstadgan får användas,
därest minimimåtten i fråga om våningshöjd skola få tillämpas,
är 32 centimeter. Detta innebär med utgångspunkt från den generella våningshöjden
2,oo meter en effektiv minsta rumshöjd av 2,58 meter. En
minskning av våningshöjden från 2,90 meter till 2,so meter skulle, därest
den i byggnadsstadgan föreskrivna maximala bjälklagstjockleken av 32
centimeter bibehålies, möjliggöra en rumshöjd av endast 2,48 meter. Detta
bär byggnadsstyrelsen ansett olämpligt. Då en undersökning visat, att
bjälklag i flerfamiljshus numera allmänt utföras med en tjocklek, som
icke överstiger 30 centimeter, föreslår styrelsen, att det i byggnadsstadgan
angivna bjälklagsmåttet minskas från 32 centimeter till 30 centimeter,
varigenom en minsta rumshöjd av 2,5 0 meter garanteras. Förslaget har
mött viss kritik, som grundas på det förhållandet att tjockare bjälklag än
30 centimeter kunna förekomma. Byggnadsstyrelsen invänder att i dylika
fall dispens som regel erfordras redan med nu gällande maximimått.

I denna fråga ansluter jag mig till byggnadsstyrelsens uppfattning att
maximimåttet för bjälklag icke lämpligen bör sättas så högt, att en effektiv
rumshöjd av 2,5 0 meter underskrides i andra än de undantagsfall, som
särskilt angivas i byggnadsstadgan. Då måttet 30 centimeter synes täcka
nu vanligen förekommande bjälklagstjocklekar, bör detta mått införas i
byggnadsstadgan. För enhetlighetens skull bör därvid ändring vidtagas

Kungl. Maj.ts proposition nr 116. 15

både beträffande tätorter och områden*på landet, för vilka fastställts byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser.

För närvarande gälla samma föreskrifter om våningshöjd för boningsrum
och för arbetslokaler i vad gäller städer och stadsliknande samhällen.
För arbetslokaler växlar emellertid behovet av rumshöjd i många fall med
verksamhetens art, såsom byggnadsstyrelsen närmare utvecklat. Särskilda
höjdregler skulle behöva införas i byggnadsstadgan för en rad olika slag
av arbetslokaler. Dylika detalj föreskrifter böra emellertid icke belasta
byggnadsstadgan. Jag delar byggnadsstyrelsens uppfattning att reglerna
om våningshöjd för arbetslokaler i tätorter med fördel kunna överflyttas
från byggnadsstadgan till särskilda av byggnadsstyrelsen i samråd med
arbetarskyddsstyrelsen och medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar. En
dylik åtgärd får anses ligga i linje med strävandena att förenkla byggnadslagstiftningen.
Förslag till dylika anvisningar bör av byggnadsstyrelsen
lämpligen uppgöras innan den nu förordade ändringen i byggnadsstadgan
träder i kraft.

Om den berörda ändringen beträffande arbetslokaler vidtages, bör likväl,
som byggnadsstyrelsen framhåller, undantag göras för kök och andra
utrymmen för matlagning som tillhöra bostadslägenhet. Sådana lokaler
böra självfallet följa samma regler i fråga om våningshöjd som gälla för
boningsrum. Särskild föreskrift härom synes böra införas i 61 § 3 mom.
byggnadsstadgan.

De föreslagna ändringarna i byggnadsstadgan torde böra träda i kraft
den 1 juli 1952. Samtidigt böra genom byggnadsstyrelsens försorg utfärdas
anvisningar för våningshöjd i arbetslokaler.

I enlighet med vad nu anförts har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till kungörelse om undrad lydelse av 61 § 3 mom. och
132 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390).

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte besluta inhämta riksdagens
yttrande över förslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bengt O. Richard.