Kungl. Maj:ts proposition nr 116 (Proposition 1943:116)

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsunderstöd
till uppförande av en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands
län; given Stockholms slott den 5 mars 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 mars 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp.

I skrivelser den 7 juli 1941 och den 10 januari 1942 har O. Emil Alm,
Bjärme, Fåker, såsom representant för styrelsen för föreningen Bjärme andelsladugård
u. p. a. hemställt örn ett statsbidrag örn förslagsvis 75,000 kronor
för anskaffande av en för föreningens verksamhet erforderlig fastighet samt
för uppförande av ladugård med utrustning m. m.

över framställningen lia yttranden avgivits den 24 och 26 februari 1942
samt den 1 mars 1943 av ladugårdsbyggnadssakkunniga, den 2 mars 1942
av egnahemsstyrelsen, den 6 mars 1942 av statskontoret, den 19 i sistnämnda
månad av lantbruksstyrelsen samt den 30 april 1942 av hushållningssällskapets
i Jämtlands län förvaltningsutskott. Ladugårdsbyggnadssakkunniga ha
vid sitt utlåtande fogat en promemoria med förslag till ladugårdsbyggnad för
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr Ilo.

Kungl. Majds proposition nr 116.

föreningen. Den 4 december 1941 har sammanträde liållits med representanter
för egnahemsstyrelsen, ladugårdsbyggnadssakkunniga samt egnahemsnämnden
och hushållningssällskapet i Jämtlands län.

Av handlingarna i ärendet framgår att syftet med framställningen är följande.

Elva jordägare i Bjärme, Näs socken, Jämtlands län, som äga sammanlagt
91 hektar odlad jord och 644 hektar övrig mark, huvudsakligen skogsmark,
avse att bilda en ladugårdsförening i syfte att få till stånd en gemensam
större ladugårdsenhet i stället för att ombygga eller komplettera nu befintliga
ekonomibyggnader. Intressenternas nuvarande ekonomibyggnader äro i sådant
skick, att de inom ungefär tio år behöva helt nybyggas eller i varje fall
undergå betydande reparationer. Med hänsyn till de otillfredsställande hygieniska
förhållandena i djurstallarna i fråga örn fuktighet, ventilation m. m.
har möjligheten att upprätthålla en hög produktion på djuren i dessa ladugårdar
ansetts liten. Kostnaden för ombyggnad eller renovering av samtliga 11
ladugårdar beräknas uppgå till betydligt större belopp än vad som erfordras
för uppförande av en gemensam ladugård med erforderliga adminstrationsbyggnader.
Den planerade anordningen innebär vidare, att intressenternas
kor inköpas av föreningen, varigenom de särskilda jordbruken individuellt
skulle bli kreaturslösa med undantag för hästar och en del smådjur m. m.
Någon gemensamhet i fråga om brukningen av de olika fastigheterna i andra
avseenden än beträffande ladugårdsskötsel och betet åsyftas icke. Genom
en centralisering av ladugårdsdriften beräknas arbetsförhållandena å de enskilda
brukningsdelarna skola bliva mindre tyngande och trivseln därmed
också ökas. Den genom anläggande av gemensamhetsladugård frigjorda arbetskraften
avses kunna användas inom andra grenar av lanthushållningen,
såsom för grönsaksodling och rotfruktsodling ävensom, för den manliga arbetskraften,
i skogsbruket. Företaget avses skola drivas som ekonomisk förening.

Förenämnda förening har enligt för densamma den 14 december 1940 antagna
stadgar till ändamål att för sina medlemmars räkning bedriva boskapsskötsel
samt annan i samband därmed stående verksamhet. Varje insats lyder
å 100 kronor och varje medlem skall inneha minst en insats samt därest han
äger eller brukar odlad jord minst en insats för varje hektar åker varöver
han förfogar. Uppsägning av medlemskap får ske tidigast två år efter inträdet
i föreningen. Medlem i föreningen skall äga rätt att till föreningen leverera all
från innehavd jord erhållen gröda samt skall förbinda sig att till föreningen
mot på orten gällande pris försälja 75 procent av den foderskörd som växt på
innehavd odlad jord. Som betalning härför erhåller han vid slutet av varje
kalendermånad 10 procent av värdet av foder eller säd eller andra produkter,
som han önskar leverera till föreningen, dock ej mer än som motsvarar
fullgjord leverans. Föreningens styrelse äger rätt att, örn så erfordras, företaga
jämkning beträffande viss leverans eller utbetalning. Under alla förhållanden
gäller, att en tiondel av medlem tillkommande likvid för leveranser
överföres till hans insatskonto, till dess att hans tillgodohavande å detta uppgår
till det belopp, varmed medlemmen i fråga minst är skyldig deltaga i
föreningen. All prissättning skall ske med hänsyn till produktens fodervärde.
Inköp och försäljning till andra än föreningsmedlemmar må ske i den ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 116.

sträckning och på de villkor, som styrelsen beslutar, överskott på föreningens
verksamhet fördelas efter följande grunder. Till föreningens reservfond
skall avsättas 15 procent av överskottet. Det inbetalda insatskapitalet skall
förräntas efter en räntesats av högst 5 procent. Återstående överskott skall
tillföras medlemmarna som återbäring eller efterbetalning å levererade produkter
i den mån ej föreningssammanträdet beslutar att viss del skall avsättas
till annan fond eller för särskilt ändamål eller föras i ny räkning. Beslutad
återbäring eller efterbetalning skall utgå i förhållande till medlemmarnas
hos föreningen gjorda köp och försäljningar. Föreningens styrelse
må undantaga viss vara från rätt till återbäring eller efterbetalning.

Enligt vid förevarande ansökningar fogad förteckning funnos i föreningen
följande medlemmar med i förteckningen angivna fastigheter.

Delägare	Fastighet		Areal odlad	i hektar övrig	Tax. värde	Skulder
P. C. Lindblom .........	Bjärme	l4	8.3	36	12,600	5,000
Folke Johanssons stärbh..	»	l5	7	43	8,400	6,700
B. J. Alms stärbh........	»	1»	4.2	2	4,200	4,000
O. M. Jönsson ..........	»	21	10	103	16,800	6,500
Axel Jönsson............	»	83	14	127	27,400	14,500
O. Emil Alm............	»	8*	10	40	13,200	6,800
Gustav Ekström^		91	19.5	212	41,700	5,000
Oskar Nilsson j
O. A. Sjöström..........	Grönviken	23	6	36	7,600	4,500
Nic. Larsson ............	Gärde	l4	10.5	38	12,900	4,300
K. Larsson..............	Stengärde	27	1.4	7	1,800	1,000

Summa 90.9 644 146,600 58,300

Ladugårdsbyggnadssakkunniga ha i sitt yttrande den 24 februari 1942
uppgivit, att varje medlem av föreningen hade tecknat 1,000 kronor, i ett fall
500 kronor. Enligt vad de sakkunniga vidare anfört skulle en verkställande
ledamot utses inom föreningen. Denne skulle sköta bokföringen och den direkta
förvaltningen. En ladugårdsförman skulle utbildas till att leda arbetet
vid ladugården. Denne skulle i närheten av ladugården lia en bostad örn 3
rum och kök jämte kontor, vilken byggnad man senare avsåge att uppföra.

Beträffande bestämmelsen i föreningens stadgar, att medlem finge utträda
ur föreningen tidigast två år efter inträdet, ha de sakkunniga uttalat sig för
lämpligheten av att uppsägningstiden sattes betydligt längre. Härjämte borde
medlemmarnas skyldigheter knytas till respektive fastigheter genom att föreningen
berättigades inteckna de föreningen tillförsäkrade avkomst- eller
nyttjanderätterna med avseende å skörd, bete eller dylikt uti fastigheterna.

Ladugårdsbyggnadssakkunniga lia ytterligare anfört bland annat följande.

Enligt andelsägarnas mening skulle korna inköpas av föreningen och .sålunda
icke medräknas i andelssumman. De sakkunniga anse emellertid, att
djurägarna efter värdering böra sälja djuren lill föreningen, men att försäljningssumman
skall avstås som andelskapital utöver stadgade insatser.
Alt andelsägarna skulle få sälja djuren till föreningen och icke salsa iner än
100 kronor per hektar odlad jord är icke tillfredsställande, då deras ekonomiska
insats i företaget härigenom skulle bliva alltför liten för alt vara till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 116.

lyckligt bindande. Andelsägarna skulle sälja foder till andelsladugården efter
gängse marknadspris. Man var fullt medveten om de svårigheter, som måste
uppstå vid värdering av fodermedlen och deras kvalitet. Man ansåg sig emellertid
kunna gå med på att endast genom okulär besiktning bestämma kvaliteten
hos fodermedlen. Med hänsyn till de likartade brukningsförhållandena
vid dessa fastigheter torde detta ej heller stöta på större svårigheter. De sakkunniga
fingo den uppfattningen, att frågan skulle kunna lösas utan att tvister
behövde uppstå. Vid behov avsåg man att köpa foder även från andra än intressenternas
jordbruk. Eventuellt tänkte man sig en sådan utveckling av
ladugårdsskötsel^ att man höll ett större antal djur än vad intressenternas
jord normalt kunde föda. Detta torde emellertid ej vara lämpligt.

Angående finansieringen av förslaget lia ladugårdsbyggnadssakkunniga
anfört.

Det synes de sakkunniga som om den föreslagna driftsformen skulle väsentligt
kunna bidraga till att lösa det mindre jordbrukets arbets- och byggnadsfrågor
samtidigt som en rationellare nötkreatursskötsel möjliggöres.

Den föreslagna formen av husdjursskötsel har ännu icke prövats och inga
erfarenheter finnas, varför man ej kan förvänta, att personer i den ekonomiska
ställning, varom här är fråga, skola utan ekonomiskt stöd kunna genomföra
ett så kapitalkrävande företag. Under dessa förhållanden synes
det därför de sakkunniga synnerligen önskvärt, att såväl bidrag som lån
på fördelaktiga villkor måtte beredas föreningen för att denna mycket omdiskuterade
driftsform skall kunna bliva ordentligt prövad. För närvarande
födas en tjur, 73 kor och cirka 20 ungdjur på de anslutna jordbruken. I den
av de sakkunniga uppgjorda byggnadsplanen räknas med plats för 2 tjurar,
80 kor och 20—40 ungdjur. Kostnaderna för projektets genomförande uppgå

enligt de sakkunnigas beräkning till:

Byggnadskostnader inkl. elektrisk installation ............ kronor 94,000

Mjölkmaskinanläggning .............................. » 3,500

Vatten och avlopp .................................... » 2,000

Tomt................................................ 8 5’000

Fläkt, rörledning, elektrisk motor m. m................. » 2,500

Lassvåg .................................... *_____3,000

Summa kronor 110,000.

Den totala anläggningskostnaden beräknas sålunda till 110,000 kronor.
För att kunna finansiera företaget erfordras utöver de 50,000 kronorna, som
andelsägarna ha utsikt att låna på egen hand, och de 15,000 kronor, som beräknats
bliva tecknade av delägarna, ytterligare 45,000 kronor. De sakkunniga
vilja föreslå att av statsmedel denna summa ställes till deras förfogande
på följande villkor.

Bidrag utan återbetalningsskyldighet .................... kronor 20,000

Lån, räntefritt under två år .......................... » 25,000.

I fråga örn den tilltänkta ladugården ha de sakkunniga i sitt yttrande den
26 februari 1942 anfört bland annat följande.

Byggnaden avser att endast bereda plats för mjölkkor och ungdjur samt
så mycket foder som anses behövligt för större delen av vinterutfodringsperioden.
Andelsladugården är planerad för 80 kor, 2 tjurar, 16 klavbundna
kvigor, cirka 25 ungdjur i box samt 18 spädkalvar. Planlösningen är utförd
så, att''örn det skulle visa sig önskvärt att utöka antalet mjölkkor, antingen
på grund av ökad avkastning från andelsägarnas växtodling eller till följd
av att nya medlemmar skulle komma att ingå i föreningen, detta låter sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

göra genom en relativt enkel ombyggnad av inredningen. Därigenom skulle
plats erhållas för ytterligare cirka 20 mjölkkor. Ett särskilt stall för ungdjuren
skulle i så fall behöva utföras.

Egnahemsstyrelsen har beträffande den framlagda planen att driva en andelsladugård
framhållit följande.

Mot tanken på att flera jordägare förena sig om en gemensam ladugård kan
förvisso betänkligheter anföras ur olika synpunkter. Farhågor för att ett
sådant företag ej kan lyckas, låta sig icke utan vidare avfärdas. Såvitt styrelsen
kan finna, kunna möjligheterna att med framgång driva en andelsladugård
ej säkert bedömas utan att försök göras. Så många och svårlösta
problem föreligga i fråga om jordbruksdriften och landsbygdens förhållanden
i övrigt, att man ej bör draga sig för att pröva olika utvägar. Med hänsyn
härtill anser styrelsen sig för sin del ej lia anledning att uttala sig mot den
föreliggande planen.

Mot denna har styrelsen emellertid att erinra, att ett sådant företag som en
andelsladugård bör byggas på mera fasta grunder i fråga om tiden för delaktighet
i företaget, ansvarighet m. m. Lämpligen böra medlemmarna teckna
andelar och ikläda sig ansvarighet i förhållande till sin åkerareal. Stadgarna
kräva i flera hänseenden omarbetning och översyn.

Enligt andelsägarnas mening skulle korna inköpas av föreningen och sålunda
icke medräknas i andelssumman. Egnahemsstyrelsen anser emellertid
riktigare, att djurägarna, sedan de efter värdering sålt djuren till föreningen,
låta försäljningsbeloppen kvarstå som andelskapital i den relation, som nyss
angivits. I annat fall skulle andelsägarnas ekonomiska insats i föreningen bli
alltför liten för att göra dem tillräckligt ansvarsbundna vid företaget.

Med hänsyn till vad sålunda anförts örn värdet med ett försök med en
andelsladugård har egnahemsstyrelsen förklarat sig benägen tillstyrka, att
staten medverkade till finansieringen av det planerade företaget. Det belopp,
som borde ställas till förfogande av statsmedel, har ansetts böra uppskattas
till omkring 45,000 kronor, varav förslagsvis 25,000 kronor borde erhålla
karaktär av lån och 20,000 kronor av bidrag. Styrelsen har utgått från att
värdet av den del av den nuvarande kreatursbesättningen, som överfördes
till andelsladugården, skulle tillföras andelskapitalet. I fråga örn den anordning,
som borde komma till stånd vid beviljandet av det föreslagna statsunderstödet,
har egnahemsstyrelsen uttalat följande.

Gällande egnahemsförfattningar ge ej möjlighet till beviljande av lån eller
bidrag till uppförande av för flera jordbruk gemensamma byggnader. Emellertid
kan förtjäna erinras, att egnahemslån enligt kungörelsen den 7 juni
1940 angående den statliga egnahemsverksamheten kan utlämnas till två eller
flera ägare av ofullständiga jordbruk i och för gemensamt förvärv av tillskottsjord.
Såsom förutsättningar för beviljande av lån i dylika fall gäller
bland annat, att den ifrågavarande sammanslutningen av jordägare erbjuder
trygghet för ändamålsenlig skötsel av det gemensamma företaget, att jordägarna,
örn de liro flera än fyra, äro sammanslutna i en ekonomisk förening
med begränsad personlig ansvarighet, att jordägarnas ansvarighet i sådant
fall sammanlagt är av den omfattning, att lånets belopp därigenom täckes,
samt att, då fråga icke är örn dylik förening, avtalet om sammanslutningen
är .slutet för en tid av minst feni år. I övrigt skola de i nämnda kungörelse
meddelade bestämmelserna örn egnahemslån till förvärv av jordbruk i tilllämpliga
delar gälla i fråga örn lån till förvärv av gemensam tillskottsjord.

Kunni. Majlis proposition nr 116.

Enligt egnahemsstyrelsens mening ligger det närmast till hands, att den del
av hjälpen till nu ifrågavarande andelsladugård, som lämnas som lån, erhåller
formen av ett egnahemslån, som återbetalas och förräntas enligt de för sådana
lån gällande bestämmelserna. Härvid bör emellertid hela lånet betraktas
som amorteringsdel och återbetalningen börja redan året efter lånets utbekommande.
De förutsättningar, som enligt vad nyss angivits gälla för lån till
förvärv av gemensam tillskottsjord, kunna i princip tillämpas även i föreliggande
fall. Dock måste härutöver vissa ytterligare förbehåll göras. Medlem
i den åsyftade föreningen torde icke böra få genom utträde ur föreningen,
helt eller med vissa andelar, göra sig fri från ansvar, utan att han inbetalar
den del av lånebeloppet, som med hänsyn till antalet andelar i föreningen
kommer på honom, eller också sätter annan i sitt ställe, som godtages avminst
3/4 av föreningens samtliga medlemmar. Såsom säkerhet för lånet torde
envar medlem till belopp, som icke understiger hans ansvarighet, böra lämna
inteckning i sin fastighet, liggande med säkerhet inom 90 procent av fastighetens
uppskattade värde.

Den del av statens stöd, som avses få karaktär av bidrag, torde lämpligen
kunna beviljas i form av premielån. Enligt nyssnämnda kungörelse den 7
juni 1940 är det utmärkande för ett sådant lån, att det, sedan amorteringsskyldighet
inträtt för respektive jordbrukslån, under vart och ett av följande
tio år efterskänkes med en tiondel om året — såvitt det ej i särskilt angivna
fall återkräves — samt att lånet ej är förenat med ränta. Även den ansvarighet,
som gäller för ett sådant lån, bör fördelas mellan medlemmarna i den
ifrågavarande föreningen. Säkerhet för denna ansvarighet torde ej böra
krävas av de särskilda medlemmarna. I stället torde böra godtagas en inteckning
med rimligt läge i den fastighet å vilken andelsladugården uppföres eller,
där svårigheter skulle möta att ställa sådan säkerhet, annan godtagbar säkerhet.

Den närmare utformningen av lånevillkoren torde, sedan ärendet i princip
blivit underställt riksdagens prövning, böra fastställas av Kungl. Maj:! eller,
efter eventuellt bemyndigande, av egnahemsstyrelsen.

Det synes ock lämpligt, att ifrågavarande verksamhet, åtminstone för en
tid framåt, får närmare följas av representant för egnahemsnämnden och
hushållningssällskapet i Jämtlands län.

Inom egnahemsstyrelsen lia skiljaktiga meningar framförts av ledamöterna
byråchefen N. Collin och lantbrukaren E. A. Gustafson. Collin har uttalat,
att staten icke borde medverka till ett experiment, som uppenbarligen ej
kunde medföra någon som helst fördel för den enskilde jordbrukaren och
icke kunde tänkas gagna en önskvärd utveckling av landets jordbruk. Ej heller
Gustafson har kunnat ansluta sig till det föreliggande förslaget. Som skäl
för sin ståndpunkt har Gustafson framhållit följande.

Det försök till samarbete inom mindre jordbruk, som ifrågavarande gemensamhetsiadugård
avser, synes innefatta något för jordbrukets utövare verklighetsfrämmande,
som därför icke kan påräknas vinna någon anslutning
från jordbrukarnas sida. Att några ekonomiska fördelar skulle kunna vinnas
för de jordbrukare, som bliva delägare i gemensamhetsladugård, anser jag
uteslutet. Det måste nämligen beaktas, att i gemensamhetsladugården skall
varje arbetstimme direkt betalas till den, som har att utföra djurvården. Vid
det mindre jordbruket skötes djurvården i största utsträckning under tidiga
morgon- och sena kvällstimmar, varvid jordbrukaren och hans familj icke
få vara så nogräknade med arbetstidens längd. Att så sker sluter i sig grundförutsättningen
för att den mindre jordbrukaren skall lyckas ekonomisera

Kungl. Maj.ts proposition nr 116.

sitt jordbruk. Det må heller icke förbises, alt den driftsform, som här avses,
kommer att göra jordbruksutövningen, ideologiskt sett, mycket torftig. Härigenom
kommer jordbrukaren att mista det intresse och den hängivenhet för
uppgiften som måste förefinnas, därest ett nöjaktigt resultat skall kunna åstadkommas.

Statskontoret har uttalat, att, såvitt ämbetsverket kunde finna, sådana experiment
som det nu ifrågavarande knappast borde igångsättas, förrän klarhet
vunnits, huruvida sammanslutningar av ifrågavarande art ur statsnyttans
synpunkt kunde anses önskvärda. Statskontoret har därför i nuvarande
läge icke kunnat tillstyrka lån och bidrag från statens sida för sådant ändamål.
Därest emellertid företaget ändock ansåges böra understödjas, syntes de
av egnahemsstyrelsen angivna riktlinjerna godtagbara.

Lantbruksstyrelsen, som avstyrkt föreliggande framställning, har anfört
följande.

Beträffande byggnadskostnaderna är det tveksamt, om dessa kunna nämnvärt
nedbringas genom byggande av gemensam ladugård, då fråga är om
brukningsdelar av sådan storleksordning, att mindre ekonomibyggnader för
hästar, svin och höns ändock måste finnas vid varje brukningsdel. Enbart
kostnaden i förevarande fall för den gemensamma ladugården har beräknats
till 110,000 kronor, vilket motsvarar 11,000 kronor per brukningsdel eller
mellan 900 å 1,000 kronor per kreatursenhet. Såsom jämförelse må nämnas,
att enligt verkställda kostnadsberäkningar för ett större antal ladugårdsbyggnader
vid småbruk i Göteborgs och Bohus län kostnaderna för dessa uppgå
till 800 kronor per nötkreatursenhet.

Självfallet kan arbetet rationaliseras mera i en större gemensamhetsladugård
än i mindre ladugårdar. Där brukaren under vintern icke har ständig
tillgång till arbete i egen eller annans skog eller tillgång till annat arbete,
medför emellertid det förhållandet, att ladugårdsarbetet övertagits av den
sammanslutning, som uppfört den gemensamma ladugården, endast en ökning
av den partiella arbetslöshet, som är vanlig bland ägare av mindre brukningsdelar.
Framhållas må, att arbetet i skogen är starkt konjunkturbetonat.
Under mindre goda konjunkturer på trävarumarknaden, såsom exempelvis
var fallet i början av 1930-talet, är tillgången på skogsarbete lill och med i
utpräglade skogsbygder ytterst begränsad.

Såsom ovan nämnts kail tvivelsutan avelsarbetet och ladugårdsskötseln
drivas mera rationellt i en större gemensamhetsladugård än i mindre ladugårdar.
Där intresse för ladugårdsskötseln finnes, torde i stort sett samma
fördelar kunna vinnas genom samarbete i fråga örn avelsarbete och ladugårdskontroll.
Det bör icke heller förbises, att större risker finnas för skadeverkningar
av smittsamma husdjurssjukdomar i en större ladugård.

En fråga av särskilt stor vikt är att sådana åtgärder vidtagas, som förhindra
att medlemmarna i en sammanslutning av ifrågavarande slag efter
någon tid utträda ur sammanslutningen.

Därest sammanslutningar för hållande av gemensam ladugård skulle bliva
mera allmänt förekommande, torde desamma lämpligast kunna bedriva sin
verksamhet i form av ekonomiska föreningar. En sådan förening torde, särskilt
på grund av att antalet medlemmar i allmänhet torde komma att vara
jämförelsevis ringa under det att det investerade kapitalet per medlem är
förhållandevis stort, på eli helt annat sätt än en mejeri- eller slakteriförening
vara beroende av att medlemsstocken förblir oförändrad. En ladugård
kommer i allmänhet alt användas under en lång tid, i regel lägst ett 50-tal år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Därest ett antal medlemmar lämnade föreningen, skulle detta komma att
medföra icke blott kraftigt ökade kostnader för de övriga utan jämväl försämrade
förutsättningar i övrigt. Bland annat kunde ladugårdens kubikutrymme
komma att bliva för stort i förhållande till antalet djur, med påföljd
att ladugården bleve kall och fuktig.

Att betydande svårigheter kunna komma att uppstå, exempelvis vid värdering
av medlemmarnas foderleveranser, torde vara uppenbart, och det kan
befaras, att komplicerade undersöknings- och värderingsmetoder måste tillgripas
för att en sådan värdering skall kunna ske på ett rättvist sätt och
utan att misshälligheter mellan medlemmarna skola uppstå.

Det bör heller icke förbises att, särskilt där fråga är om familjejordbruk,
skötseln av jordbruket måste bliva tämligen innehållslöst, där nötkreaturen
ingå i en gemensamhetsladugård. Det kan därför starkt ifrågasättas, örn en
dylik driftsform kan tilltala verkligt intresserade jordbrukare.

Vid övervägande av fördelar och nackdelar av ett organiserande utav ladugårdsskötseln
enligt andelsprincipen, synas nackdelarna överväga. Det förhållandet,
att särskilt under det senaste decenniet jordbrukets föreningsrörelse
fått ett så starkt uppsving, framför allt vad gäller föreningar med uppgift
att förädla och försälja jordbruksprodukter, kan icke tagas till intäkt
för att föreningsformen med samma fördel kan tillämpas även på ifrågavarande
område.

Vid det egentliga stödjordbruket med 1 ä 2 kor torde i allmänhet hustrun
och hemmavarande barn utan olägenhet kunna sköta ladugården, då mannen
är sysselsatt med förvärvsarbete på annat håll. Vid det egentliga familjejordbruket
med 10 å 15 kor torde skötseln av korna tillsammans nied andra
nödvändiga sysslor, såsom tillsyn och skötsel av egen skog, giva jordbrukaren
tillräcklig sysselsättning. Behov att taga annat förvärvsarbete föreligger
sålunda icke i sistnämnda fall. Örn systemet med andelsladugårdar för
närvarande skall kunna ha en uppgift att fylla, torde det vara vid brukningsdelar,
där kreatursbesättningen är för stor för att hustrun skall kulina
sköta den och för liten för att dess skötsel skall giva brukaren full sysselsättning.
Dylika brukningsdelar synas dock böra i första hand förstärkas, sa
att de bilda mera fullständiga jordbruk.

I förevarande framställning liksom i däröver avgivna yttranden har framhållits,
att det här är fråga om ett försök och att man därigenom skulle få
frågan, huruvida bedrivande av ladugårdsskötsel i gemensamhetsladugårdar
är värt att komma i allmännare tillämpning, belyst och utredd. Ehuru lantbruksstyrelsen,
som redan anförts, vid sina överväganden kommit till den
uppfattningen, att nackdelarna av en på föreslaget sätt organiserad ladugårdsskötsel
väga tyngre än fördelarna, vill styrelsen icke helt motsätta sig,
att ett försök med statens stöd kommer till stånd. Ett dylikt försök torde
emellertid böra anordnas på en plats med uteslutande eller övervägande
ofullständiga jordbruk. I här föreliggande fall äro av de 10 brukningsdelar,
vilkas ägare anslutit sig till föreningen, icke mindre än 7 eller 8 att betrakta
som relativt fullständiga familjejordbruk. Ägarna till dessa lia också i allmänhet
god ekonomi. En av medlemmarna har en åkerareal av 19.5 hektar
åker och 212 hektar annan mark samt en förmögenhet, som på grund av
föreliggande uppgifter torde kunna uppskattas till mellan 50,000 å 60,000
ki-onor. Anmärkas må att i Jämtland torde finnas högst 200 brukningsdelar
av en sådan storleksordning i fråga örn åkerarealen.

Därest ett försök med gemensamhetsladugård anses böra komma till stånd,
torde detsamma enligt styrelsens mening böra utföras i mindre skala. Det
beräknas att en ladugårdsskötare kan medhinna att sköta ett 30-tal kor.
I fråga örn större kreatursbesättningar torde icke mycket vara att vinna

Kunni. Maj.ts proposition nr 116.

i fråga om inbesparing av kostnader vare sig beträffande djurskötsel eller
byggnader. Ett försök med en gemensamhetsladugård borde sålunda lika
väl kunna göras i en dylik mindre skala. Kostnaderna för det allmänna
skulle därigenom kunna begränsas och, därest försöket icke skulle^ slå väl
ut, även den av försöket föranledda ekonomiska förlusten för såväl det
allmänna som de enskilda delägarna.

Av vissa uttalanden i handlingarna att döma synas föreningsmedlemmarna
ha bibragts den uppfattningen, att de skulle kunna beräkna gängse marknadspris
för det foder, som levererades till föreningen. Det synes emellertid
alldeles felaktigt att räkna härmed. Från ladugårdens bruttoinkomster
måste nämligen först göras avdrag för arbetskostnader och kostnader för
byggnader samt övriga kostnader. Vad som därefter återstår, torde icke bliva
tillräckligt för att motsvara gängse marknadspris för förbrukat foder.

För den föreslagna gemensamhetsladugården har ingen driftskalkyl uppgjorts.
En enkel överslagsberäkning synes emellertid giva vid handen, att
en tredjedel eller upp till hälften av ladugårdens bruttoinkomster skulle komma
att åtgå för täckande av enbart kostnaderna för arbete samt ränta, underhåll
och amortering av byggnaden. Ifrågavarande del av bruttoinkomsten
måste alltså delägarna avstå ifrån. Visserligen kan förutsättas, att genom ladugårdsskötseln
i gemensamhetsladugården kan utvinnas en något högre avkastning,
men denna torde bliva långt ifrån tillräcklig för att täcka ifrågavarande
kostnader. Lantbruksstyrelsen kan sålunda icke finna, att den föreslagna
anordningen skulle kunna medföra några ekonomiska fördelar för delägarna.
Snarare torde motsatsen bliva fallet. Ej heller kan styrelsen anse, att
systemet med gemensamhetsladugårdar, åtminstone i här föreliggande fall,
skall kunna gagna en önskvärd utveckling av landets jordbruk.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som vid sitt yttrande
fogat ett av jordbrukskonsulenten A. H. von Ahn och husdjurskonsulenten
Nils Holmer i samråd med egnahemsdirektören i länet uppgjort förslag
till driftskalkyl för den föreslagna andelsladugården, har anfört följande.

Av den uppgjorda driftskalkylen framgår, att de beräknade utgifterna komma
att överstiga inkomsterna med ett årligt belopp av 12,700 kronor, örn,
efter ett ungefärligt medeltal av priserna under åren 1905—1939, höet åsättes
ett värde av 5 kronor 81 öre per 100 kilogram och mjölkpriset 16.5 öre per
kilogram.

För att höet skall kunna betalas med ett pris av 5 kronor 81 öre per 100
kilogram måste mjölkpriset uppgå till minst 23.6 öre.

Det synes förvaltningsutskottet tveksamt, huruvida man framdeles skall
kunna räkna med så högt mjölkpris, att det ekonomiska resultatet inom andelsföreningen
säkerställes.

Då det emellertid nu gäller ett försök för att få svar på frågan huruvida
bedrivande av ladugårdsskötsel genom gemensam ladugård vore värt att
komma i allmännare tillämpning och andelsägarna synas lia enigt beslutat
att under alla förhållanden taga risken för företaget, vill förvaltningsutskottet
i likhet med egnahemsstyrelsen och ladugårdsbyggnadssakkunniga tillstyrka
ett statsbidrag å 20,000 kronor och ett lån å 25,000 kronor.

Ladugårdsbyggnadssakkunniga ha i sitt yttrande den 1 mars 1943, under
förmälan att till de sakkunnigas förfogande stått tre olika driftskalkyler för
ifrågavarande gemensamhetsladugård, rörande dessa kalkyler anfört följande.

Rune)!. Majlis proposition nr 116.

Efter korrigeringar utvisa de olika driftskalkylerna årliga nettoförluster på
andelsladugården om 5,820, 10,860 och 12,750 kronor, vilket i förhållande
till bruttoinkomsterna utgör 14, 28 respektive 35 procent. Dessa starkt
divergerande resultat visa i första hand, vilka utomordentligt stora osäkerhetsmoment,
som äro förknippade med driftskalkyler av ifrågavarande
slag. Svårigheterna äro stora redan då det gäller att beräkna resultatet av
en lantbruksproduktion såsom helhet, och i detta fall, där fråga är örn en
speciell driftsgren, tillkomma dessutom vanskligheterna med att till lämpliga
priser avräkna från lantbruksproduktionen i övrigt överförda prestationer.
Alldeles särskilt framträda dessa svårigheter vid besämmandet av
priset på de hemmaproducerade fodermedlen. Endast en mindre del av dessa
iodermedel kunna i normala fall avsättas genom direkt försäljning, medan
den återstående större delen måste utnyttjas för produktion av animalier. Då
det förädlingsvärde som därvid uppnås i regel är utslagsgivande för de hemmaproducerade
fodermedlens verkliga värde, kan det icke anses riktigt att
som nu skett vid de refererade driftskalkylerna räkna med de hemmaproducerade
fodermedlens saluvärde. Dessa värden äro emellertid i detta sammanhang
av mindre intresse, då ladugårdsskötselns organisationsform i och för
sig icke påverkar foderväxtodlingens förutsättningar.

Vid bedömandet av de ekonomiska motiven för ifrågavarande andelsföretag
ha de sakkunniga för sin del ansett sig kunna utgå ifrån följande antagande: Om

jordbruksdriften i framtiden överhuvud taget skall kunna lämna ett
tillfredsställande ekonomiskt resultat så bör ladugårdsskötsel på en sammanhängande
brukningsdel med ifrågavarande belägenhet och av sådan
storlek, att det producerade fodret vid gängse inriktning av växtodlingen
förslår till födandet av 80 kor, på längre sikt också kunna göras räntabel.
Detta innebär att utgifterna för en ladugård av nu nämnt slag under kompetent
ledning skola kunna helt balanseras emot inkomsterna. Den fråga,
som enligt de sakkunnigas förmenande alltså synes böra upptagas till prövning,
är, vilken nettoförlust, som skulle kunna tänkas uppstå vid en övergång
från ladugårdsskötsel i sådan större skala till produktion i mindre
skala hos var och en av de tilltänkta medlemmarna i andelsföreningen eller,
vilket med oväsentliga reservationer här kan anses vara detsamma, vilken
nettoförbättring av det ekonomiska resultatet, som skulle kunna tänkas uppstå
vid en övergång från mindre ladugårdar på de enskilda brukningsdelarna
till ett gemensamt storföretag i form av en andelsladugård.

De otillfredsställande ekonomiska förutsättningarna vid jordbruksproduktion
i smådrift äro numera allmänt kända. Företagna undersökningar ha
sålunda framför allt visat, att kapitalbehovet och arbetsförbrukningen vid
småföretagen äro betydande och att produktionsförmågan mätt genom hektarskördarna
eller genom mjölkavkastningen per ko är liten. Dessa förhållanden
kunna tydligt utläsas ur ett flertal undersökningar och återspeglas också
i de av professor Nanneson årligen publicerade räkenskapsresultaten från
svenska jordbruk. Redan på grund härav har man anledning antaga att en
rationalisering av mjölkproduktionen mot vid större brukningsdelar mera likartade
förhållanden skulle medföra en icke obetydlig kostnadssänkning.

De sakkunniga lia därefter lämnat en redogörelse för de sannolika förändringarna
av de i kalkylerna ingående inkomst- och utgiftsposterna var för
sig vid övergång till gemensam ladugårdsdrg. Ur denna redogörelse må här
återgivas följande.

Mjölkavkastningen per ko vid kontrollföreningsverksamheten i Jämtlands
län har under senare år uppgått till 2,250 kilogram. Sistnämnda siffra får

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

betraktas såsom låg för sådana större besättningar, där nötkreatursskötseln
bedrives jämförelsevis rationellt och där man i stället med stor sannolikhet
torde kunna räkna med en avkastning av 2,300 å 2,400 kilogram. Inom de
lilltänkta andelsägarnas nuvarande besättningar lär mjölkavkastningen per ko
däremot icke kunna uppskattas högre än till cirka 1,800 å 2,000 kilogram. Den
teoretiska minskningen i mjölkavkastningen vid en övergång från rationell
stordrift i form av andelsladugård till produktion genom mindre besättningar
skulle alltså kunna uppskattas till cirka 20 procent och omvänt.

På inkomsterna av försålda slaktdjur böra inverka möjligheterna vid en
större ladugård till ett mera intensivt avels- och utfodringsarbete samt till en
mera rationell ungdjursuppfödning. Då det emellertid kan förutsättas att
avelsarbetet i första hand skall komma att bedrivas med syfte att höja mjölkproduktionen
och då resultatet samtidigt för slaktdjursproduktionens vidkommande
må vara diskutabelt, ha de sakkunniga valt att i detta avseende
icke räkna med några särskilda fördelar av stordriften.

Även i fråga örn värdet av gödseln ha de sakkunniga funnit lämpligt alt
icke räkna nied någon förändring av beskaffenhet att höra medtagas i en
överslagskalkyl sådan som den här prövade.

Den största utgiftsposten representeras av värdet utav de liemmaproducerade
fodermedlen hö, halm och rotfrukter. Då växtodlingen primärt icke
förutsatts skola ändras genom inrättandet av andelsladugården, ehuruväl vissa
kostnadsbesparande åtgärder så småningom torde kunna övervägas även

1 detta avseende exempelvis i form av gemensam maskinanvändning i större
utsträckning, har det synts lämpligt att betrakta kostnaderna för ifrågavarande
fodermedel såsom oförändrade. Eventuella kostnadsbesparingar få
hålunda avräknas på de begränsade transportkostnadsökningar, som kunna
tänkas bliva en följd av den större centraliseringen. Då kostnaderna för fodret
såsom här skett läggas till grund för värderingen, utgör detta ett tillämpande
i princip av samma betraktelsesätt som vid resultatberäkningen för en
ladugårdsproduktion, som på vanligt sätt bedrives i intimt samband med de
övriga av lantbrukets driftsgrenar. Huru de till andelsladugården levererade
fodermedlen sedan böra avräknas mellan de enskilda andelsägarna har i detta
sammanhang icke upptagits till prövning.

1 fråga om ensilageberedningen synas vissa fördelar stå att vinna genom en
centraliserad drift. De sakkunniga ha uppskattat dessa fördelar motsvara
en kostnadsminskning vid centraliserad drift av cirka 10 å 15 procent.

Vid de enskilda till föreningen anslutna brukningsdelarna förekommer
fäbodbete i viss utsträckning. Om betesgången ordnas på ett rationellt sätt,
synas förmåner stå att vinna, vilka av de sakkunniga uppskattats till drygt
20 procent.

Kostnaderna för inköpta fodermedel ävensom för utfodrad helmjölk och
skummjölk torde icke nämnvärt komma att påverkas av övergången från
smådrift lill stordrift.

Erforderligt arbetsbehov för drivande av andelsladugården har i omnämnda
driftskalkyler uppskattats till 1 förman, 2 manliga ladugårdsskötare och

2 mjölkerskor. Årskostnaden härför uppgår till 7,000 å 9,000 kronor.

En jämförelse mellan detta beräknade arbetsbehov och behovet av arbetskraft
för skötseln av andelsägarnas nuvarande tio mindre rationella
ladugårdar är mycket svår att verkställa. Tydligt är emellertid att det sistnämnda
arbetsbehovet måste vara väsentligt mycket .större och det är ju också
på grund härav som intressenterna i andelsladugården i första hand velat
åstadkomma en rationalisering.

Under hänsynstagande till de arbetsbesparande åtgiirder i fråga örn
maskinmjölkning, utfodring och utgödsling, som kunna genomföras vid en

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

rationellt byggd större ladugård, lia de sakkunniga ansett sig utan stone
risk kunna uppskatta besparingen i arbetskraft, och därmed vid en ekonomisk
kalkyl i arbetskostnader vid inrättandet av en andelsladugård av här
ifrågavarande slag till cirka 150 procent.

I fråga om tjurhållning, kraft och luse, försäkringar, skatter, veterinär och
medicin samt transporter, här i huvudsak ej interna, ha de sakkunniga ansett
verkningarna av en omläggning utav driften mycket diskutabla. Dessa olika
kostnadsposter äro därjämte så små att ett preciserande av verkningarna i
den ena eller andra riktningen knappast torde vara erforderligt för ett bedömande
i stort av de ekonomiska förutsättningarna för andelsladugården.

Beträffande kostnaderna för strömedel ha de sakkunniga uppskattat kostnadsminskningen
vid småladugårdarna till cirka 50 procent.

Den rationellare skötseln av andelsladugården har förutsatts skola basera^
bland annat på resultatet av kontrollföreningsverksamhet. Särskilda kostnader
härför lia icke förutsatts vara erforderliga vid produktion i småladugårdar.

I fråga om kostnaderna för underhåll samt räntor och amorteringar ha de
sakkunniga förmenat, att nian bör räkna med en icke oväsentligt högre kostnad
per kreatursplats i de små ladugårdarna än i en större andelsladugård.
Kostnaden lär kunna uppskattas till åtminstone en och en halv gånger kostnaden
i andelsladugården. De sakkunniga lia också ansett sig våga precisera
kostnadsförändringen till cirka 50 procent.

I fråga om reparations- och underhållskostnaderna är det självfallet att
flera små ladugårdar måste ställa sig dyrbarare än en motsvarande stor andelsladugård
och förhållandena torde här än mera tala till fördel för den
större ladugården. De sakkunniga ha därför i detta fall ansett sig kunna uppskatta
kostnadsförändringen till cirka 75 procent.

Av vissa av de sakkunniga gjorda beräkningar framgår att intäkterna vid
en övergång beträffande ladugårdsskötseln från rationell stordrift till smådrift
av vid mindre jordbruk gängse standard, kan uppskattas komma att
sjunka med cirka 17 procent, medan den motsvarande höjningen av kostnaderna
skulle uppgå till 30 procent. Vid en antaglig omslutningssumma av
45,000 kronor betyder detta att intäkterna skulle komma att minska med
cirka 7,500 kronor medan utgifterna skulle komma att öka med 13,500 kronor.
Skillnaden mellan intäkterna och kostnaderna skulle alltså komma att
förändras med ungefär 21,000 kronor. Samma summa utgör den överslagsberäknade
vinsten eller, om man så vill, den sannolika begränsningen av de
tidigare förlusterna, därest en driftsomläggning i stället skulle genomföras i
motsatt riktning från smådrift till rationell stordrift. Den nämnda summan
kan också betraktas såsom den ekonomiska drivfjädern till strävandena att
söka åstadkomma en sådan omläggning.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla att den faktiska vinsten
av en genomförd diskuterad driftsomläggning icke bara är beroende på de
allmänna förutsättningarna utan även på sättet för huru omläggningen kommer
till utförande och på vilka ekonomiska resurser, som förefinnas att möta
oförutsedda händelser. Omläggningen måste vidare komma att framstå såsom
förenad med relativt stora risker, då såsom här är fallet densamma innebär
en övergång till ett på detta område ännu oprövat system av ekonomisk
samverkan. Vad nu anförts utgör också en av orsakerna till de sakkunnigas
tidigare ställningstagande till frågan örn stöd från det allmänna för att få till
stånd en mera försöksvis bedriven andelsladugård.

De sakkunniga lia rörande andelsladugårdsföreningens organisation yttrat
följande.

Kunol. Alaris proposition nr 116.

En viktig förutsättning för att det ekonomiska resultatet av den gemensamma
ladugårdsskötseln skall bliva gynnsamt är, att den härför bildade
ekonomiska föreningen gives sådana stadgar att föreningens allmänna intressen
kunna tillvaratagas, samtidigt som medlemmarnas individuella önskemål
vinna ett tillbörligt beaktande. De hänvisningar, som i de tidigare remissvaren
gjorts till föreningsverksamhetens under senare decennier stora
utbredning bland jordbrukarna, synas syfta till att påvisa hurusom samordnandet
av å ena sidan gemensamma och å andra sidan individuella intressena
numera blivit en alltmera naturlig sak för ifrågavarande grupp av näringsidkare.
Beredvilligheten till ett sådant samordnande av de olika intressena
blir mera nödvändig ju större ekonomiska värden, som kunna förutsättas
stå på spel, och är alltså i det föreliggande fallet av särskilt stor betydelse.
Lantbruksstyrelsen ifrågasätter*, huruvida icke de individuella särintressena
trots allt dock måste bliva så stora alt andelsladugårdsföreningens
existens åtminstone på något längre sikt därigenom skulle äventyras.

För ladugårdsbyggnadssakkunniga, som varit i tillfälle att på ort och ställe
taga del av förutsättningarna i detta speciella fall, te sig de av lantbruksstyrelsen
anförda farhågorna såsom överdrivna. Den föreslagna gemensamma
ladugårdsskötseln synes sålunda icke vara alternativ till en på annat sätt anordnad
och mera lönande organisation av driften och ej heller torde den nuvarande
tillgången på arbetskraft vid de berörda brukningsdelarna vara sådan,
att en genom den gemensamma ladugårdsskötseln åstadkommen lindring
i arbetsförhållandena skulle kunna få karaktären av ökad partiell arbetslöshet.
De sakkunniga förutsätta sålunda att den för andelsladugården
erforderliga arbetskraften i första hand skall anskaffas från orten. Genom
att övrig manlig arbetskraft blir frigjord från den dagliga splittrade sysselsättningen
i den egna ladugården öppnas goda möjligheter till val avlönat
förvärvsarbete inom storskogsbruket, som utfyllnad till arbetet på den egna
skogen. För kvinnornas vidkommande torde å andra sidan ökad tid för
arbeten inom hushållen innebära ej oväsentliga fördelar och möjligheter till
besparingar. Skulle arbetskraft genom andelsladugårdens byggande frigöras
i än större utsträckning vilja de sakkunniga endast peka på möjligheterna
till en vid de enskilda brukningsdelarna utvidgad nu ofta försummad trädgårdsskötsel
samt skötsel av höns eller ock till en utvidgad svinuppfödning.
I stället för att hysa farhågor för konsekvenserna av en lindring i arbetsförhållandena
förmena de sakkunniga sålunda att förhållandena nu äro av den
beskaffenheten att det kräves en förändring av tämligen radikalt slag därest
driften med bibehållande av sin i dessa trakter naturliga och nödvändiga
uppdelning i småbruk skall kunna organiseras efter vad som inom övriga
grenar av näringslivet betecknas såsom sunda ekonomiska principer, och
därest icke arbetet alltjämt skall anses så betungande att ungdomen, såsom
ledsamt nog redan skett i en alltför stor utsträckning, avslträckes från att
därav söka sin utkomst. Det faktum, att svårigheterna inom småbruket i
vårt land flerstädes varit och efter allt att döma komma att förbliva likartade
inom en nu överskådlig framtid och att planer förelegat även annorstädes
på att lösa svårigheterna genom inrättandet av en gemensam ladugårdsskötsel
utan att dessa planer dock kunnat realiseras, har synts de
sakkunniga ytterligare motivera alt ett försök göres genom ekonomisk medverkan
från det allmännas sida. De sakkunniga vilja därvid icke bestrida,
att gynnsammare naturliga förutsättningar än de i fallet Bjärme möjligen
kunna länkas föreligga pä annat håll. 1 den mån, som framgången av försöket
blir beroende på viljan lill samarbete och förmågan att på ett tillfredsställande
sätt lösa uppkommande frågor örn äganderätt och vinstfördelning
torde förutsättningarna på annat håll dock veterligen icke kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Departements chefen.

förväntas bliva mycket gynnsammare. Det förhållandet att enbart de naturliga
förutsättningarna på annat håll kunna vara bättre bör vidare enligt
de sakkunnigas förmenande icke förringa värdet av de slutsatser, som eventuellt
kunna dragas ur resultatet av ett på föreslaget sätt utfört enstaka försök.

På nuvarande, förberedande stadium lärer väl också själva principfrågan
tilldraga sig huvuddelen av intresset. 1 detta sammanhang vilja de
sakkunniga emellertid för sin del understryka lämpligheten av att den närmare
utformningen av lånevillkoren, sedan ärendet i princip blivit underställt
riksdagens prövning, måtte få, efter vad som då befinnes lämpligt, fastställas
av Kungl. Majit eller, efter därom givet bemyndigande, av egnahemsstyrelsen,
därvid möjlighet bör beredas representant för egnahemsstyrelsen
och hushållningssällskapet i Jämtlands län att åtminstone för någon tid
framåt närmare följa det sätt på vilket uppkommande detaljfrågor komma
att lösas av andelsladugårdsföreningen eller dess styrelse.

Med stöd av vad sålunda anförts få ladugårdsbyggnadssakkunniga, med
fasthållande vid sitt tidigare ställningstagande, hemställa, att sådana åtgärder
måtte vidtagas, att möjligheter skapas för ett försöksvis bedrivande genom
Bjärme andelsladugårdsförening av en gemensam ladugårdsskötsel.

Under de senaste åren har vid olika tillfällen framförts tanken att söka
rationalisera jordbruksdriften genom anordnande av gemensamma ekonomibyggnader
för ett flertal olika jordbruk. I vissa bestämmelser angående anläggande
av nya jordbruk har denna tanke tagit sig uttryck i föreskrifter att
dylika gemensamma ekonomibyggnader må uppföras vid jordbrukens anläggande.
Jag torde få erinra om stadgandena i kungörelsen angående upplåtande
av jordbruk åt lappar samt det utkast till kungörelse som bifogats
den till årets riksdag avlåtna propositionen angående upplåtande av kronotorp.
Hittills torde emellertid några jordbruk med gemensam ladugård icke
lia blivit anlagda. I nu förevarande ärende ha vissa jordbrukare på eget
initiativ velat realisera denna tanke. Emellertid ha de icke ansett sig ha
förmåga att utan statsbidrag få till stånd den gemensamma ladugården. I
de yttranden som avgivits över ansökningen örn statsbidrag lia delade meningar
kommit till uttryck rörande lämpligheten av den ifrågasatta anordningen.
Man har härvid ansett dels att förslaget örn gemensam ladugård
för flera jordbruk såsom sådant vore olämpligt och dels att förhållandena i
det nu föreliggande fallet vore sådana att en gemensam ladugård icke borde
komma till stånd.

Enligt min mening torde åtskilligt stå att vinna genom ett anordnande avgemensamma
ladugårdsbyggnader för flera jordbruk. Betydande besparingar
synas härigenom kunna ernås i byggnads- och underhållskostnader. Bättre
hygieniska förhållanden torde kunna genomföras i en dylik större ladugård
än i ett flertal smärre. Även i fråga om arbetskraften synas fördelar kunna
nås vid en gemensam ladugårdsdrift. En dylik anordning torde innebära en
avsevärd lindring i arbetsbördan för de enskilda delägarna, vilka för sin utkomst
äro hänvisade att vissa tider av året söka arbete utanför jordbruket.
Givet är emellertid, att en gemensam ladugårdsdrift jämväl kommer att
medföra vissa nackdelar, såsom ock påpekats i några yttranden. Vid vägande
av fördelarna och nackdelarna av ifrågavarande anordning synas dock — i

Kungl. Maj.ts proposition nr 116.

varje fall under vissa förhållanden — fördelarna komma att bliva övervägande.
Enligt mitt förmenande bör härvid framförallt beaktas, att skötseln
av en mindre nötkreatursbesättning ehuru den icke kräver full arbetsdag dock
är av den natur, att den dagligen binder djurägaren under viss tid.

I det nu föreliggande fallet äro måhända betingelserna för uppförande
av en dylik ladugård icke särskilt gynnsamma. Lantbruksstyrelsen har sålunda
i sitt yttrande framhållit flera omständigheter, som tala emot förslagets
genomförande. Emellertid finner jag i likhet med egnahemsstyrelsen,
ladugårdsbyggnadssakkunniga och hushållningssällskapets i Jämtlands län
förvaltningsutskott, att förhållandena icke kunna anses så ogynnsamma att
förslaget icke skulle vara ekonomiskt försvarligt. Såsom jag förut anfört
lärer anordningen med gemensam ladugård för flera jordbruk tidigare icke
ha blivit närmare prövad. Det torde vara ett allmänt intresse att få till stånd
ett försök för att erhålla erfarenhet rörande verkningarna av denna anordning.
I regel torde det vara förenat med stora svårigheter att på frivillighetens
väg förmå jordbrukarna att sammansluta sig för ifrågavarande ändamål.
När därför nu ett på enskilt initiativ väckt förslag föreligger, synes
ett försök böra göras. De krav som ställas på statens medverkan äro ej heller
av alltför stor omfattning. Enligt egnahemsstyrelsens mening bör staten
ställa ett belopp av 45,000 kronor till förfogande för ändamålet, därav 25,000
kronor såsom lån och 20,000 kronor såsom bidrag.

Med hänsyn till det anförda kan jag biträda egnahemsstyrelsens nyssnämnda
förslag. Statslånet bör som egnahemsstyrelsen ansett erhålla formen
av egnahemslån, som återbetalas och förräntas enligt de för sådana lån gällande
bestämmelser. Hela lånet torde emellertid böra amorteras och återbetalningen
börja omedelbart efter lånets utbekommande. De förutsättningar
som gälla för lån till förvärv av gemensam tillskottsjord kunna i princip tilllämpas
i förevarande fall. Dock torde såsom egnahemsstyrelsen anfört härutöver
vissa ytterligare förbehåll böra göras. Medlem i nu ifrågavarande förening
torde icke böra få genom utträde ur föreningen, helt eller med vissa
andelar, göra sig fri från ansvar utan att han inbetalar den del av lånebeloppet,
som med hänsyn till antalet andelar i föreningen belöper på honom, eller
också sätter annan i sitt ställe, som godtages av minst 3/4 av föreningens samtliga
medlemmar. Såsom säkerhet för lånet torde en var medlem till belopp,
som icke understiger hans ansvarighet, böra lämna inteckning i sin fastighet,
liggande med säkerhet inom 90 procent av fastighetens uppskattade värde.

Den del av statens stöd, som avses få karaktär av bidrag, torde lämpligen
böra beviljas i form av premielån. Enligt kungörelsen angående den statliga
egnahemsverksamheten är det utmärkande för sådant lån, att det, sedan amorteringsskyldighet
inträtt för respektive jordbrukslån, under vart och ett av
följande tio år efterskänkes med en tiondel örn året — såvitt det ej i särskilt
angivna fall återkräves — samt att lånet ej är förenat med ränta. Även den
ansvarighet, som gäller för ett sådant lån, bör fördelas mellan medlemmarna
i den ifrågavarande föreningen. Säkerhet för denna ansvarighet torde dock
ej böla krävas av de särskilda medlemmarna. I stället torde böra godtagas

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

inteckning nied rimligt läge i den fastighet å vilken andelsladugården uppföres
eller, där svårigheter skulle möta att ställa sådan säkerhet, annan godtagbar
säkerhet.

Den närmare utformningen av lånevillkoren torde, därest riksdagen medgiver
att medel få disponeras på nu angivet sätt, böra fastställas av Kungl.
Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av egnahemsstyrelsen.

Det synes ock lämpligt, att ifrågavarande verksamhet, åtminstone för en
tid framåt, närmare följes av en av Kungl. Majit utsedd sakkunnig person,
som det bör åligga att avgiva redogörelse för det ekonomiska resultatet av
verksamheten. Det bör noga tillses, att kostnaderna för byggnaderna begränsas
utan att berättigade fordringar på en tillfredsställande standard eftersättas.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att ett belopp av högst 45,000 kronor må enligt de riktlinjer
som av mig i det föregående angivits utlämnas såsom
statsunderstöd för anordnande av en gemensam ladugård för
vissa fastigheter i Bjärme i Näs socken, Jämtlands län.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan, lämnar Hans Majit Konungen bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Siv Schisler.

437487. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.