Kungl. Maj:ts proposition nr 114 (Proposition 1940:114)

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Nr 114.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående kungörelse om
hänförande av vissa automobiler till fordonstgpen motorredskap
m. m.; given Stockholms slott den 8 mars
19 AO.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, lämna riksdagen
tillfälle avgiva yttrande över härvid fogade förslag till

dels kungörelse örn hänförande av vissa automobiler till fordonstypen motorredskap; dels

ock förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561).

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sand. Nr lii.

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

Förslag

till

Kungörelse

om hänförande av vissa automobiler till fordonstypen motorredskap.

Härigenom förordnas som följer:

Har automobil ombyggts för att användas som dragfordon för annat fordon
eller arbetsredskap på sådant sätt,

att bakaxeln icke är försedd med fjädringsanordning, som uppbär chassiet,

att avståndet mellan de yttersta hjulaxlarna icke överstiger 225 centimeter,
samt att de drivande fordonshjulens varvtal icke överstiger en tiondel av
motorns varvtal,

skall fordonet, därest det med hänsyn till den verkställda ombyggnaden
är uppenbart att fordonet icke vidare är avsett att självständigt nyttjas för
utförande av transporter, anses såsom motorredskap.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1940.

Automobil må, även örn de drivande fordonshjulens varvtal överstiger en
tiondel av motorns varvtal, intill den 1 januari 1945 hänföras till motorredskap,
därest övriga ovan angivna förutsättningar härför äro uppfyllda och
automobilen före den 1 mars 1940 var i bruk i angivet skick samt fordonets
ägare eller — beträffande fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp
— dess innehavare före den 1 oktober 1940 ingiver anmälan om innehav
av fordonet till polismyndigheten i den ort, där fordonet företrädesvis skall
brukas.

Anmälan skall ingivas i två exemplar och vara bestyrkt av två trovärdiga
personer. I anmälan skall upptagas fordonets axelavstånd samt, där så kan
ske, nummer å motor eller chassi.

Av anmälan skall det ena exemplaret bevaras hos polismyndigheten och
det andra, försett med påteckning om ingivandet, återställas till ingivaren.
Påteckning skall verkställas kostnadsfritt.

Med polismyndighet förstås härovan: för Stockholm vederbörande poliskommissarie,
för annan stad, där polismästare finnes, denne, för övriga städer
stadsfiskal eller, om stadsfiskalen är befriad från all befattning med polisväsendet,
den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet
samt för landet polischefen i orten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Förslag

till

Förordning

örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 23 oktober

1936 (nr 561).

Härigenom förordnas, att 13 § 1 morn., 14 § 2 morn., 15 § 3 morn., 18 §
1 morn.1, 22 § 1 morn., 28 § och 29 § 1 mom. motorfordonsförordningen den
23 oktober 1936 skola erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

1 mom. Automobil, motorcykel och sådant släpfordon, som tillkopplas
automobil, skola registreras i den ordning och på det sätt, som stadgas i 14
—16 §§. Sådant fordon må ej, innan registrering skett och registreringsmärke
på vederbörligt sätt anbragts å fordonet, tagas i bruk i andra än nedan
angivna fall, nämligen:

1. för provkörning---för provkörningen;

2. för färd---till garage;

3. för färd---för besiktning;

4. för provkörning under besiktning;

5. av den---salu; samt

6. i andra — — — blivit erlagd.

1 fall---undergått besiktning.

14 §.

2 mom. Ansökan örn registrering av förut icke registrerat fordon, beträffande
vilket enligt 13 § 1 mom. registreringsplikt föreligger, skall så snart
ske kan och sist inom fjorton dagar från det fordonet förvärvats eller registreringsplikten
inträdde göras av ägaren eller, örn fordonet tillhör staten
eller kommun, av den myndighet eller person, som äger befogenhet att anställa
förare av fordonet.

Nämnda skyldighet----till salu.

Ansökan, varom---— svarande uppgift.

Vid ansökningen---två exemplar.

1 Senaste lydelse av 18 § 1 mom. se 1939: 351.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

15 §.

3 mom. Har registrerat fordon förstörts, eller har med sådant fordon
eljest vidtagits åtgärd, på grund varav kan antagas, att fordonet icke vidare
kommer att användas här i riket eller att fordonet kommer att användas
här i riket endast såsom motorredskap, skall ägaren inom fjorton dagar
från det han fått vetskap örn dylikt förhållande därom hos vederbörande
länsstyrelse göra anmälan för fordonets avförande ur registret. Vid sådan
anmälan skall fogas bevis till styrkande av de meddelade uppgifterna om
fordonet.

Fordon må —---för fordonet.

Vad i---är fråga.

18 §.

1 mom. Motorfordon må---av fordonet.

Körkort utfärdas---av lättviktsmotorcykel.

Traktortåg må å allmän väg, gata eller annan allmän plats, som är upplåten
för allmän samfärdsel, ävensom å till farväg nyttjad enskild väg föras
allenast av den, som innehar tillstånd till förande av automobil.

Utan hinder---av fordonet.

22 §.

1 mom. Ilar automobil, motorcykel eller sådant släpfordon, beträffande
vilket enligt 13 § 1 mom. registreringsplikt föreligger, för tillfälligt brukande
här i riket från utlandet införts av resande, som endast tillfälligtvis
skall här i riket vistas, vare besiktning av fordonet ej av nöden, där den resande
innehar intyg av svensk konsul eller polismyndighet i det land, varest
fordonet är registrerat, eller av konsid, som företräder detta land här i riket,
att fordonet till sin beskaffenhet uppfyller de i det främmande landet
gällande föreskrifterna för att där få användas i trafik. Nämnda intyg skall
företes hos polismyndigheten å den första ort i riket, varest fordonet är avsett
att begagnas. Örn intyget är behörigt och sökanden styrker, att han
fullgjort vad honom, enligt vad därom särskilt stadgas, åligger i avseende å
erläggande av skatt för fordonet, skall polismyndigheten eller av denna förordnad
tjänsteman genom anteckning å intyget eller annorledes utfärda bevis
örn tillstånd att i riket bruka fordonet samt tilldela fordonet registreringsmärke.

28 §.

Med böter — — — vederbörande länsstyrelse.

Har för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts automobil, motorcykel
eller sådant släpfordon, beträffande vilket enligt 13 § 1 mom. registreringsplikt
föreligger, och brukas fordonet utan att tillstånd till dess användande
här i riket erhållits eller å tid, då sådant tillstånd icke längre är
gällande, dömes brukaren till enahanda straff, som i första stycket sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Överträdelse av föreskrifterna i 22 § 6 mom. skall även medföra samma
straff. Länsstyrelse äger i fall, som nyss nämnts, förordna, att fordonet
skall omhändertagas av polismyndighet.

29 §.

1 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i 14 § 2 mom.
är stadgat, av automobil, motorcykel eller sådant släpfordon, beträffande
vilket enligt 13 § 1 mom. registreringsplikt föreligger, straffes den, vilken
registreringsskyldigheten ålegat, med dagsböter. Underlåter eljest någon,
som enligt denna förordning är pliktig göra anmälan till automobilregistret,
att göra sådan anmälan inom den härför i varje fall stadgade tid, bote från
och med tio till och med trehundra kronor.

Underlåter någon---sin skyldighet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1940.

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 8 mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson: Genom

beslut den 20 juli 1939 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för kommunikationsdepartementet
att tillkalla dels en utredningsman för att verkställa
utredning i fråga örn åtgärder i syfte att säkerställa och utveckla användningen
inom jordbruksnäringen av traktorer och därmed jämförliga
redskap ävensom släpvagnar samt utarbeta de författningsändringar och
avgiva de förslag i övrigt, vartill utredningen kunde föranleda, och dels högst
sju sakkunniga för att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i
berörda ämne.

Vid ärendets föredragning i statsrådet yttrade min företrädare i ämbetet
bland annat följande:

»Frågan örn särbestämmelser för sådana traktorer och släpvagnar, som
användas i jordbrukets tjänst, har aktualiserats genom uppkomsten av lättviktstraktorer,
i dagligt tal kallade epatraktorer. Med en dylik traktor avses
vanligen en utrangerad person- eller lastautomobil, vilken genom vissa
ändringar förlorat sin ursprungliga karaktär av automobil och övergått till
att bliva uteslutande ett arbetsredskap. Ett dylikt fordon, vars anskaffningskostnad
i allmänhet torde vara jämförelsevis ringa, har visat sig under vissa
förhållanden vara en förmånligare ersättning för den levande arbets- och
dragkraften än sådana motorredskap, vilka från början tillverkats såsom
traktorer men på grund av, bland annat, den stora anskaffningskostnaden
huvudsakligen kunnat utnyttjas i de större jordbruken.

En viktig förutsättning för användningen av epatraktorer och släpvagnar
särskilt i de mindre jordbruken utgör emellertid, att deras användande icke
är förenat med alltför höga fasta kostnader. Beträffande traktor föreligger
varken registrerings-, skatte- eller försäkringstvång. Sedan epatraktorema
kommit till allt större användning, har emellertid hos länsstyrelserna i vissa
fall uppstått tvekan, huru dessa fordon skola författningsmässigt behandlas.»

Departementschefen framhöll vidare, att det även beträffande vissa släpvagnar
kunde innebära vanskligheter för länsstyrelserna att avgöra, huruvida
fordonet vöre ett registreringspliktigt och därmed skattepliktigt fordon eller
icke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Med anledning av det givna bemyndigandet tillkallade min företrädare i
ämbetet kanslirådet i kommunikationsdepartementet H. Berglund såsom utredningsman
samt såsom sakkunniga, förutom mig, ledamoten av riksdagens
andra kammare L. A. Björklund, besiktningsmannen för motorfordon
i Stockholm, majoren C. W. Elliot, ordföranden i svenska lasttrafikbilägareförbundet
C. Lindberg, ledamoten av riksdagens andra kammare föreståndaren
för lantbruksskolan vid Ultuna C. E. Sjögren och ledamoten av riksdagens
andra kammare lantbrukaren G. H. Svensson.

Med skrivelse den 24 november 1939 har utredningen, vilken antagit benämningen
1939 års traktorsutredning, såsom ett första resultat av sitt
arbete avlämnat ett betänkande med förslag till klassificering av vissa för
framdragande av släpfordon eller arbetsredskap ombyggda automobiler,
m. m. (statens off. utredn. 1939: 35).

över betänkandet hava infordrade utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret,
riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan,
styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, styrelsen
för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter, statens väginstitut och
statspolisintendenten, varjämte yttranden inkommit från jordbrukstekniska
föreningen, riksförbundet landsbygdens folk, svenska lantmännens riksförbund,
kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund, nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande, svenska lasttrafikbilägareförbundet,
svenska teknologföreningen, automobilbesiktningsmännens förening,
trafikförsäkringsföreningen, svenska vägföreningen och svenska vägstyrelsernas
förbund.

Huvudgrunderna av utredningens förslag.

Såsom beteckning för de i direktiven omnämnda lättviktstraktorerna föreslår
utredningen ordet dragbil. Med dragbil skulle närmare uttryckt avses
en automobil, som ombyggts för framdragande av tillkopplat släpfordon
eller tillkopplat arbetsredskap på sådant sätt, att fordonet icke vidare är avsett
att självständigt nyttjas för utförande av transporter.

Den vanskliga frågan örn dessa fordon skola anses som automobiler eller
traktorer kunde icke, framhåller utredningen, lösas på samma sätt beträffande
alla slag av dragbilar. Det funnes nämligen skilda typer av dragbilar,
som i fråga om sina tekniska egenskaper (motorstyrka, hastighet, bromssystem,
vikt, utrustning m. m.) vore av så olika beskaffenhet att de i administrativt
hänseende icke borde behandlas på samma sätt. En indelning
av dragbilarna i olika grupper måste därför ske. Härom anför utredningen
i huvudsak följande:

Denna indelning av dragbilar har utredningen ansett böra grundas icke
på förhållanden, över vilka fordonsiigaren är i stånd att godtyckligt disponera,
såsom fordonets användning för ett särskilt ändamål eller dess

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

framförande med en allenast legalt fixerad maximihastighet, utan på särskilda
egenskaper hos fordonet, vilka endast med svårighet kunna förändras.
Dessa egenskaper böra med andra ord garantera, att fordonet icke under
några omständigheter, eller om detta icke är praktiskt möjligt, åtminstone
endast tillfälligt och under förhållanden, som icke äro förenliga med en normal
användning av fordonet, kan användas på ett sådant sätt, att det framkallar
större risker för trafiksäkerhet och större vägslitning än motorredskap
i allmänhet; å andra sidan bör, om dessa egenskaper hos fordonet föreligga,
detsamma jämställas med motorredskap oavsett ägarens yrke och sysselsättning,
oavsett huruvida fordonet användes för jordbruks- eller för andra
ändamål och oavsett huruvida det framföres inom enskilt område eller på
väg, varest vägtrafikstadgan är att tillämpa.

De egenskaper, som sålunda borde känneteckna dragbilen för att densamma
skulle anses som motorredskap, skulle enligt utredningens mening
vara följande, nämligen

1) att å bakaxeln sittande, chassiet uppbärande fjädringsanordningar
borttagits;

2) att fordonet avkortats på sådant sätt, att avståndet mellan dess yttersta
hjulaxlar icke överstiger 225 centimeter;

3) att motorns varvtal nedväxlats på sådant sätt, att de drivande fordonslijulens
varvtal icke överstiger en tiondel av motorns varvtal.

Utredningen fortsätter:

Samtliga dessa åtgärder minska, enligt vad utredningen erfarit, på intet
sätt fordonets användbarhet för de ändamål, för vilka dylikt fordon efter
ombyggnad vanligen avses att tagas i bruk, utan snarare öka dess brukbarhet
i dylikt avseende. Samtidigt synas de innebära ett praktiskt tillräckligt
hinder för dess utnyttjande på samma sätt som en vanlig automobil.

Å nu befintliga dragbilar äro dylika ändringar i konstruktionen i allmänhet
redan vidtagna och, där detta icke är fallet, torde de i regel kunna vidtagas
utan svårighet och för en jämförelsevis obetydlig kostnad. Då emellertid
utredningen erfarit, att inmonterande av den under 3) omförmälda
nedväxlingsanordningen å vissa redan i bruk varande dragbilar kan möta
svårigheter, borde dock dylika fordon under viss övergångstid få anses såsom
motorredskap utan hinder av nyssnämnda under punkt 3) angivna villkor,
därest de i övrigt uppfyllde förutsättningarna för att hänföras till motorredskap.

Med hänsyn till trafiksäkerheten föreslås slutligen, att dragbil, till vilken
kopplas släpfordon för personbefordran, skall anses såsom automobil och
alltså bland annat underkastas besiktning och registrering, även om dragbilen
eljest fyller de angivna konstruktiva förutsättningarna för att behandlas
såsom motorredskap.

Åtskiljandet av dragbilarna i två grupper, av vilka på angivet sätt den
ena med hänsyn till fordonstekniska egenskaper hänfördes till motorredskap
och den andra till automobiler, borde enligt utredningens mening ske genom
en av Kungl. Maj:t utfärdad klassificeringskungörelse, vilken lämpligen syntes
utredningen kunna utgöra en sådan tillämpningsföreskrift, som Kungl.
Majit enligt 1 § motorfordonsförordningen och 1 § vägtrafikstadgan kunde
utfärda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

Utredningen erinrar vidare om frågan vilken betydelse den omständigheten,
att en dragbil delvis uppbär tyngden av ett tillkopplat släpfordon eller
arbetsredskap, bör äga för fordonets klassificering. Utredningen anför:

Denna fråga är allenast ett specialfall av ett mera vidsträckt och ofta omdebatterat
spörsmål, nämligen frågan örn gränsen mellan traktorer och automobiler.
Det må erinras, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i detta avseende
tillämpat den praxis, att ett dragande fordon, som eljest varit att anse
såsom traktor, alltid blir att hänföra till automobil, därest detsamma uppbär
någon del av släpfordonets last, vilket t. ex. är fallet då till dragfordonet
kopplats en tvåfaldig släpvagn, som är upplagd på en vändskiva eller
pivot på själva dragfordonet.

Utredningen finner det överflödigt att i detta sammanhang ingå på de
skäl, hämtade ur lydelsen av nu gällande definitioner i motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan, som kunna anföras för eller emot en sådan
ståndpunkt. Utredningen begränsar sig till spörsmålet, huru regler böra utformas
för att i detta avseende bäst tillgodose det praktiska livets behov.

Ur denna synpunkt finner utredningen det vara önskvärt, att användningen
av släpvagnar, vilka äro konstruerade på sådant sätt, alt tyngden
av därpå placerad last delvis uppbäres av det dragande fordonet, icke försvåras,
vilket otvivelaktigt skulle bliva fallet, därest det sistnämnda i dylikt
fall alltid skulle anses hänförligt till automobil. Ur trafiksäkerhetssynpunkt
—- med hänsyn till bromsverkan, manövrering, styrning och minskning av
det utrymme, som släpfordonet upptar på vägen — kunna nämligen aggregat
av nyss nämnd beskaffenhet ofta vara att föredraga framför sådana sammansättningar
mellan dragfordon och släpfordon, där tyngden av släpfordonets
last helt uppbäres av detta. På grund härav anser utredningen, att det
sätt, på vilket tyngden av den å släpfordonet placerade lasten uppbäres,
icke i och för sig skall inverka på bedömandet av frågan, huruvida dragbilen
är att hänföra till automobil eller motorredskap; till förebyggande av olika
meningar i detta avseende föreslår utredningen uttrycklig bestämmelse i detta
syfte.

Den sålunda föreslagna klassificeringskungörelsen skulle medföra, att dragbil,
hänförlig till motorredskap, ej bleve registreringspliktig. Besiktningsplikt
komme att föreligga endast såvitt följer av 37 § vägtrafikstadgan, enligt vilken
föreskrift motorredskap jämte tillkopplat släpfordon icke annat än tillfälligt
får framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats utan tillstånd av
länsstyrelse eller, i stad av polismyndighet, därvid den tillståndsgivande myndigheten
kan, innan dylikt tillstånd meddelas, låta genom besiktningsman
undersöka, huruvida för trafiken avsett motorredskap och släpfordon äro i
betryggande skick och lämpliga för trafiken. I fråga örn utrustning .skulle
för de dragbilar, som omfattas av klassificeringskungörelsen, de för motorredskap
gällande bestämmelserna komma att träda i tillämpning. Detta
innebär bland annat, att fordonet ej behövde föra registreringsskylt, namnskylt
eller backspegel.

Jämväl för släpfordon, som kopplas till motorredskap, borde, anför utredningen
vidare, regislreringspliktcn bortfalla. Även borde i dylikt fall skyldigheten
alt låta släp fordonet undergå första besiktning eller ombesiktning upphävas.
Däremot skulle, framhåller utredningen, så kallad särskild besiktning
(11 § 1 mom. motorfordonsförordningen) samt flygande besiktning och

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

eftersyn kunna äga rum och möjlighet att erhålla typbesiktning skulle fortfarande
föreligga. Dessa ändringar skulle, framhåller utredningen, medföra
vissa ändringar i 13 § 1 morn., 14 § 2 morn., 22 § 1 och 2 morn., 28 § samt
29 § 1 mom. motorfordonsförordningen.

I skatteavseende skulle de sålunda föreslagna åtgärderna medföra, att de
till motorredskap hänförliga dragbilarna samt de släpfordon, som kopplades
till sådana motorredskap, befriades från skatteplikt. Trafikförsäkring behöver
redan enligt nu gällande bestämmelser icke underhållas å dragbil eller
släpfordon.

I fråga om skattelindringen anför utredningen:

Att i siffror angiva den minskning i inflytande automobilskattemedel,
som för statsverket kan inträda på grund av de sålunda föreslagna ändringarna,
är icke möjligt, då de fordon, för vilka skattefrihet på nu angiven grund
kan framdeles uppkomma, hittills icke upptagits i någon särskild grupp i
fordonsstatistiken. För varje fall torde dock den minskning, som av nu
ifrågavarande anledning kan inträda, röra sig örn ett från statsverkets synpunkt
sett ringa belopp.

För den enskilde fordonsägaren kan icke desto mindre den möjlighet till
skattelättnad, som beredes genom ifrågavarande förslag, vara av stor betydelse
I många fall torde hittills hava förekommit, särskilt bland lantbrukare,
att vederbörande uraktlåtit skaffa icke allenast dragbil utan även släpvagn,
emedan fordonsskatt för den förra eventuellt och för den senare under
alla omständigheter måst erläggas även om fordonet varit avsett för användning
uteslutande på enskilda ägor.

I varje fall måste den minskning av inflytande automobilskattemedel, som
av nu ifrågavarande anledning kan uppkomma, vara av ringa betydelse mot
den besparing av arbete och kostnader samt den ökade produktionsförmåga
inom det svenska jordbruket, som i gengäld kan förväntas.

Beträffande trafikförsäkringsfrågan förordar utredningen, att frågan huruvida
och i vad mån försäkringsplikt bör införas för dragbil eller traktortåg
upptages till förutsättningslös utredning i samband med en inom justitiedepartementet
pågående omarbetning av trafikförsäkringslagen.

Utredningen föreslår slutligen, att den i 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen
givna bestämmelsen att traktortåg må föras allenast av den, som erhållit
tillstånd till förande av automobil, bör inskränkas till att gälla å sådan
väg, gata eller allmän plats, som avses i 1 § vägtrafikstadgan.

Yttranden.

I de avgivna yttrandena tillstyrkes i allt väsentligt utredningens förslag.

I fråga om förslaget till klassificering göras vissa erinringar huvudsakligen
av teknisk natur. Statens väginstitut samt länsstyrelsen i Södermanlands
län anse sålunda, att kungörelsen bör omfatta ej endast ombyggda utan även
specialbyggda dragbilar. Beträffande de tekniska åtgärder, som enligt utredningens
förslag skulle vidtagas för att fordonet skall anses som motorredskap,
anföres i yttrandena bland annat:

Länsstyrelsen i Södermanlands lån framhåller, att det ur såväl vägslitningssom
trafiksäkerhetssynpunkt vöre tvivelaktigt, huruvida någon fördel kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

vinnas genom att fordonets hastighet begränsades genom en konstruktion,
som åstadkomme svåra skakningar i fordonet redan innan den lagstadgade
maximihastigheten för fordonet uppnåtts. De därigenom uppkommande stora
förslitningarna å fordonet och dess däck, för vilka föraren kanske icke kände
något ansvar eller eljest beaktade, komme enligt länsstyrelsens mening
sannolikt att i hög grad menligt inverka såväl på slitningen av vägbanan som
säkerheten av fordonets framförande.

Statens väginstitut framhåller:

Att frånvaron av fjädrar skulle medföra att fordonet komme i stark skakning
vid högre hastighet än 20 km/tim och att till följd därav påkänningarna
i ringarna skulle öka så starkt, att de hastigt skulle förslitas, torde vara
riktigt. En annan följd är emellertid, att vägbanan kanske ännu mer än
ringarna utsättes för förstöring. Vägförstöringen är ej blott stor vid höga
hastigheter utan den är för ett ofjädrat fordon stor även vid låga hastigheter
i jämförelse med den slitning, som åstadkommes av ett fordon försett med
fjädrar. Ur vägslitningssynpunkt är det sålunda ej riktigt, att fordonet är
ofjädrat. Även örn det ur vissa andra synpunkter är en fördel att fordonet
saknar fjädrar, böra bestämmelserna ej lägga hinder i vägen för att dragbilar
med fjädrar kunna betraktas såsom traktorer. Villkoret att axelavståndet
icke får överstiga 225 centimeter för att dragbilen skall kunna anses vara
en traktor får anses vara viktigt. Även örn villkoret att de drivande fordonshjulens
varvtal icke får överstiga en tiondel av motorns varvtal för att dragbilen
skall anses som traktor uppfylles, skulle vissa dragbilar kunna framföras
med betydligt högre hastigheter, eller upp till cirka 50 km/tim eller betydligt
över vad som anses kunna vara tillåtligt ur vägslitnings- och trafiksäkerhetssynpunkt.
Att genom bestämmelser om större nedväxling mellan
motor och drivhjul söka begränsa körhastigheten är ej lämpligt. En motors
maximala varvtal och det varvtal vid vilken motorn arbetar bäst och mest
ekonomiskt kunna vara vitt skilda från varandra, varför en bestämmelse örn
en viss bestämd nedväxling kan medföra, att dragbilen kan bringas köra på
ett oekonomiskt sätt. Dessutom ha bilmotorer av olika märken och utföranden
olika normala varvtal vid vilka de arbeta mest ekonomiskt, varför det sålunda
är svårt att generellt uppställa ett lämpligt utväxlingsförhållande.
Skall man ändock införa en bestämmelse härom, synes det föreslagna nedväxlingsförhållandet
lämpligt. —• Det ifrågasättes emellertid, örn man icke
skulle ånyo undersöka möjligheten att medelst en lämpligt anordnad regulator
söka begränsa körhastigheten. Väginstitutet vill dock icke förorda, att
samtliga dragbilar skulle behöva vara utrustade med regulatorer utan endast
de, som mera allmänt användas för framförande av traktortåg. För dragbilar,
som enbart användas i jordbruket och endast tillfälligt brukas på allmänna
vägar, skulle icke behövas regidator.

Svenska vägföreningen finner det föreslagna villkoret örn borttagande av
fjädringsanordning föga lyckligt ur vägsynpunkt, då ofjädrade fordons framförande
med större fart än 20 km i timmen genom sin skakning, åstadkomme
stor påfrestning å vägen. Det kunde ifrågasättas, huruvida ett fastställt
största avstånd mellan en dragbils yttersta axlar samt ett visst förhållande
mellan fordonshjulens och motorns varvantal i längden verkligen komme att
främja det mål, som horde eftersträvas, nämligen en hållbar och ekonomisk
dragbil, som kunde användas till vitt skilda uppgifter. Den tekniska utvecklingen
borde lämnas största möjliga frihet och icke hämmas. Dragbilar komme
helt säkert alt utvecklas undan för undan, och det vore icke uteslutet,
alt i framtiden bättre dragbilar komme att på något sätt nylillvcrkas och
icke som nu sammansättas av begagnade bilar. Konstruktionen i detalj av
sådana specialframställda dragbilar kunde naturligtvis icke nu bedömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Lagstiftningen borde vara sådan, att det icke riskerades, att uppkomsten av
mera ändamålsenliga dragbilar och liknande redskap motverkades av vissa
beskattningsbestämmelser.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

Genom en ytterligare minskning av axelavståndet till 175 å 180 centimeter
erliålles en sådan nedsättning av dragbilens maximihastighet, att en nedväxling
av motorns varvanlal i sådant syfte blir obehövlig. Därtill kommer
att särskilt för de mindre jordbruken, varom fråga huvudsakligen är
inom Kopparbergs län, ett axelavstånd av omkring 180 centimeter för i jordbruksdrift
använda dragbilar är det mest ändamålsenliga. Genom befrielse
från en kostnadskrävande nedväxling av motorn skulle särskilt för innehavarna
av mindre jordbruk en ytterligare, icke oväsentlig kostnadsminskning kunna
erhållas. Därjämte föreligga enligt uppgift rent tekniska svårigheter fölen
nedväxling av motorn vid ett ovan angivet förkortat axelavstånd. Läns
styrelsen får därför föreslå, att vid ett axelavstånd av förslagsvis högst 180
centimeter, nedväxling av motorns varvantal ej må behöva vidtagas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser det ej överensstämma med motorfordonsförordningens
system att låta den tillfälliga omständigheten, huruvida
släpvagn avsedd för personbefordran eller för godsbefordran tillkopplas, avgöra
frågan om fordonet skall anses såsom automobil eller såsom dragbil.
Tillämpningen av vissa straffbestämmelser skulle enligt länsstyrelsens mening
i sådant fäll bliva alltför osäker. Länsstyrelsen i Västerbottens län
framhåller, att förslaget innebure, att även ett tomt personsläpfordon skulle
medföra en omklassificering av dragfordonet, fastän härvidlag ingen motsvarande
fördel ernåddes och fastän det kanske blott rörde sig om en tillfällig
färd, avsedd allenast för att transportera släpfordonet från en ort till en
annan. Med anslutning till den föreslagna bestämmelsens huvudsyfte, att öka
tryggheten för släpfordonspassagerarna, förordade länsstyrelsen införande av
en bestämmelse örn att personer ej finge befordras med till traktor kopplat
släpfordon annat än efter särskilt tillstånd av länsstyrelse.

I fråga örn besiktnings- och registreringsförhållandena framhåller länsstyrelsen
i Södermanlands län med hänvisning till att dragbilar av föreslagen
typ i allmänhet tillverkades av bysmeder eller mindre verkstäder önskvärdheten
ur trafiksäkerhetssynpunkt av att sådana fordon, innan de tillätes trafikera
allmän väg, underginge sakkunnig kontroll eller besiktning av bromsar,
styrinrättning, kopplingsanordning oell övriga säkerhetsanordningar. Länsstyrelsen
i Västerbottens län anser, att statens intresse syntes fordra kontroll av
att de i den föreslagna kungörelsen nämnda villkoren för dragbils hänförande
till motorredskap uppfylldes. För ernående av sådan kontroll föreslår länsstyrelsen
föreskrift om att såsom biltraktor avsett fordon skulle, innan det
första gången toges i bruk, undersökas av besiktningsman, som därvid, örn
fordonet uppfyllde nyss nämnda bestämmelser, hade att utfärda intyg om
dess karaktär av biltraktor. Sistnämnda länsstyrelse liksom länsstyrelsen i
Norrbottens län och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner det mindre tillfredsställande,
att traktorer — och därmed även till motorredskap hänförliga
dragbilar — som enligt gällande definitioner vore motorredskap, ställdes utan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

för den trafiksäkerhetskontroll, som reglerades genom bestämmelserna örn
flygande besiktning av motor- och släpfordon i 11 § motorfordonsförordningen.
Vad som i nämnda paragraf stadgades beträffande flygande besiktning
m. m. borde sålunda gälla jämväl för motorredskap.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet framhåller:

Den frihet i fråga om användningen av dragbilar, varpå utredningen tagit
sikte, kan på goda grunder befaras medföra onödigt stora riskmoment ur
trafiksäkerhets- och kontrollsynpunkt. Förbundet finner det därför vara av
betydelse i dessa avseenden — utan att dragbils ägare eller förare därigenom
åsamkas större olägenhet -— att varje dragbil före dess tagande i bruk anmäles
till länsstyrelsen i det län, där ägaren är bosatt, och därpå i samband
med lämpligt ordnad registrering tilldelades igenkänningsmärke. Den anmälningsplikt
för och det tilldelande av igenkänningsmärke å dragbilar —
särskilt när det gäller bruk å längre eller kortare sträcka å allmän väg —
nödvändiggör även skyldighet för besiktning av dragbils draganordning och
bromssystem. Förbundet har ingen erinran emot att taxan för nämnd besiktning
jämte förekommande kostnad för de expeditioner, som skulle bli
en följd av anmälningsskyldigheten och tilldelande av igenkänningsmärke,
sättes lägre än vad i motsvarande hänseende för närvarande gäller beträffande
övriga bilar och tillstånd.

Statens väginstitut ifrågasätter, örn det icke vore lämpligt ur kontrollsynpunkt
att sådana besiktigade traktorer och traktortåg, som erhållit särskilt
tillstånd att befara allmän väg, erhölle lämpliga skyltar med registreringsnummer.

Överståthållarämbetet yttrar:

I 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen föreskrives bland annat att, om
med registrerat motorfordon vidtagits åtgärd, på grund varav kan antagas,
att fordonet icke vidare kommer att användas här i riket, skall ägaren till
fordonet inom 14 dagar från det han fått vetskap om dylikt förhållande därom
hos vederbörande länsstyrelse göra anmälan för fordonets avförande ur
registret. Bestämmelse torde böra intagas om att dylik anmälningsplikt föreligger
för ägaren till fordonet jämväl då detta ombyggts till dragbil. För
nående av detta syfte torde det vara tillräckligt med att mellan orden »att
användas» insättas orden »såsom automobil, tyngre motorcykel eller lättviktsmotorcykel».

I fråga om utrustningen för de dragbilar, som hänföras till motorfordon,
har från olika håll gjorts gällande, att strängare föreskrifter böra gälla, då
fordonet framföres å allmän väg.

I anslutning till frågan örn den föreslagna skattefriheten meddelar länsstyrelsen
i Östergötlands län, att inom länet torde finnas högst fem släpfordon,
som kopplades uteslutande till traktorer. Svenska idig föreningen avstyrker
förslaget i detta hänseende och framhåller, att även örn inkomstminskningen
för staten för närvarande skulle vara förhållandevis liten så kunde den i
framtiden bliva av betydenhet.

I fråga om rätten (dt utan körkort framföra traktortåg har från olika håll
gjorts gällande, att nu gällande regel borde ytterligare uppmjukas.

Kungl. May.ts proposition nr lii.

Departe ments chefen.

Den fortgående rationaliseringen inom jordbruket har medfört bland annat,
att levande dragare i stor omfattning ersättas med maskinkraft. Genom
att ombygga utrangerade automobiler till traktorer har man för det mindre
jordbruket erhållit ett billigt, maskinellt hjälpmedel, som kommit till stor
användning. Antalet sådana dragbilar i landet uppskattas till omkring
4,000.

Denna utveckling har framkallat ett flertal spörsmål rörande tillämpningen
av gällande bestämmelser angående motorfordon. För de rättstillämpande
myndigheterna har beträffande dragbilarna främst uppställt sig frågan, örn
dessa fordon skola betraktas som automobiler och därmed underkastas bland
annat skatte- och försäkringsplikt eller om de skola anses som motorredskap,
i vilket fall skatt och försäkringsavgifter ej behöva utgivas.

Behovet av förtydligande bestämmelser har fördenskull gjort sig gällande.
Det har även i sammanhang härmed satts i fråga, att släpfordon, som
kopplades allenast till motorredskap, borde med avseende å registrering och
skattskyldighet behandlas på samma sätt som det dragande fordonet. Dessutom
har vid diskussionen om dessa frågor gjorts gällande, att bestämmelserna
örn körkortsplikt för den, som framför traktortåg, borde uppmjukas.

I syfte att främja användningen av dragbilar och undanröja tveksamheten
örn deras karaktär av automobil eller motorredskap föreslår traktorsutredningen,
att Kungl. Majit genom en med stöd av 1 § motorfordonsförordningen
och 1 § vägtrafikstadgan utfärdad klassificeringskungörelse skulle föreskriva,
att vissa dragbilar skulle anses såsom motorredskap. Utredningen har framlagt
förslag till sådan kungörelse. I förslaget bestämmes dragbil såsom en
automobil, vilken ombyggts för framförande av tillkopplat släpfordon eller
tillkopplat arbetsredskap på sådant sätt, att fordonet icke vidare är avsett att
självständigt nyttjas för transporter. En sådan dragbil skulle, om vissa angivna
tekniska ändringar vidtagits å densamma, anses som motorredskap.
Dessa tekniska ändringar skulle innefatta, att å bakaxeln sittande, chassiet
uppbärande fjädringsanordningar borttagits, att fordonet avkortats på sådant
sätt, att avståndet mellan dess yttersta hjulaxlar icke överstiger 225 centimeter,
samt att motorns varvtal nedväxlats på sådant sätt, att de drivande fordonshjulens
varvtal icke överstiger en tiondel av motorns varvtal.

Ändringarna skulle utgöra en garanti för att dragbilen verkligen användes
främst såsom arbetsredskap och ej huvudsakligen till andia ändamål.

I förslaget har vidare upptagits en föreskrift av innehåll, att en såsom motorredskap
ansedd dragbil skall behålla egenskapen av dragbil eller jämte tillkopplat
släpfordon anses som traktortåg, oavsett huruvida tyngden av tillkopplat
släpfordon eller arbetsredskap delvis uppbäres av dragbilen eller
icke. Utredningen anför, att detta spörsmål utgör ett specialfall av frågan om
gränsen mellan traktor och automobil. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hävdade,
framhåller utredningen, i detta avseende den uppfattningen, att ett dragande
fordon, som eljest varit att anse som traktor, bleve att hänföra till automobil,
därest det uppbure någon del av släpfordonets last. Denna uppfattning
anser utredningen emellertid oriktig. Jag ansluter mig i detta avseende

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

helt till utredningens mening. Frågan synes emellertid icke vara av beskaffenhet
att böra avhandlas i kungörelsen.

Utredningen har vidare i kungörelsen upptagit en föreskrift av innehåll,
att dragbil, till vilken kopplas släpfordon för personbefordran, skall anses
som automobil. En dylik föreskrift synes dock ej vara erforderlig. Det
torde sålunda ej överensstämma med motorfordonsförordningens system att
låta den tillfälliga omständigheten att ett släpfordon kopplas till ett dragande
fordon vara avgörande för det dragande fordonets rättsliga karaktär.
Aven ur praktisk synpunkt synes den föreslagna regelns lämplighet kunna
ifrågasättas. Om en automobilägare vill behålla möjligheten att använda sin
dragbil såsom vanlig automobil, torde han icke verkställa de tekniska ändringar
å fordonet, vilka kungörelseförslaget kräver lör att fordonet skall anses
som motorredskap.

Bestämmelsen synes därför icke böra upptagas i kungörelsen. Detta har
till följd, att en fordonskombination, bestående av en till motorredskap hänförlig
dragbil jämte därtill kopplat, för personbefordran avsett släpfordon,
får användas i trafik utan att dragbilen undergått besiktning och utan att
densamma är försedd med backspegel, registreringsskylt etc. Detta förhållande
synes dock icke innebära, att trafiksäkerheten eftersättes, enär fordonskombinationen
icke får framföras med högre hastighet än 20 km/tim — i
vissa fall 10 km/tim — varjämte allmän väg, gata eller annan allmän plats
ej får befaras utan särskilt tillstånd, där fråga ej är om tillfällig färd. Innan
sådant tillstånd meddelas, kan den tillståndsgivande myndigheten giva föreskrift
om besiktning av fordonen.

Till kungörelseförslaget har knutits en övergångsbestämmelse, avseende att
förebygga den svårighet som, enligt vad utredningen erfarit, kan möta i fråga
örn inmonterande av nedväxlingsanordning i en i bruk redan varande dragbil.

I de avgivna yttrandena har förslaget i stort sett vunnit gillande. I några
yttranden har emellertid ifrågasatts, att de tekniska ändringar, vilka enligt
utredningens förslag skulle vidtagas å dragbil för att densamma skulle anses
som motorredskap, kunde vara ägnade att väcka betänkligheter med hänsyn
till att de skulle medföra ökad vägslitning. Denna farhåga torde dock
icke äga sådan räckvidd, att förslaget med hänsyn därtill bör jämkas. De
speciella förhållanden, som enligt vad länsstyrelsen i Kopparbergs län framhållit
råda i detta län, torde i tillbörlig grad ha beaktats genom den till
kungörelseförslaget knutna övergångsbestämmelsen. Vidare har föreslagits,
att regler skulle givas beträffande klassificering av originalbyggda dragbilar.
Särskilt med hänsyn till att dessa torde vara sällsynta, synes en sådan klassificering
ännu icke välbetänkt. Originalbyggda dragbilar, som uppfylla de i
kungörelseförslaget upptagna förutsättningarna för att anses som motorredskap,
böra enligt min mening hänföras till denna grupp.

Den i kungörelseförslaget avsedda klassificeringen innebär, att de dragbilar,
som därigenom hänföras till motorredskap, vid normal användning be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

frias från besiktningsplikt. I några yttranden har uttalats den farhågan, att
trafiksäkerheten härigenom skulle eftersättas. Med hänsyn till de tekniska
ändringar, som måste ha vidtagits å fordonet, och de nyss berörda föreskrifter,
som gälla beträffande framförande av sådana fordon å allmän väg,
gata och allmän plats, synas dessa risker dock vara obetydliga. Denna fråga
torde emellertid framdeles böra tagas under omprövning, därest så skulle
påkallas.

Klassificeringen medför vidare, att dragbilar, som enligt kungörelsen skola
anses som motorredskap, icke bli registreringspliktiga. Härav följer att även
skatteplikten bortfaller, vilket torde vara ägnat att starkt främja användandet
av dylika fordon till nytta särskilt för mindre jordbruk.

För motorredskap —- och alltså även för dragbilar, som äro att hänföra
till denna grupp — föreligger icke försäkringsplikt. Med hänsyn till att
trafiken med sådana redskap torde komma att få större omfattning än hittills,
kunde fråga uppstå om ändring av försäkringsreglerna. Det torde dock i avbidan
på ökad erfarenhet icke vara lämpligt att nu upptaga detta problem
till behandling.

För släpfordon stadgas enligt nu gällande bestämmelser besiktnings-, registrerings-
och skatteplikt. Enligt utredningens förslag skulle beträffande
släpfordon, som kopplas till motorredskap, skyldigheten att underkasta fordonet
första besiktning eller ombesiktning bortfalla. Däremot skulle så kallad
särskild besiktning (11 § 1 mom. motorfordonsförordningen) samt flygande
besiktning och eftersyn kunna äga rum och möjlighet att erhålla typbesiktning
skulle fortfarande föreligga. Även registrerings- och skatteplikten
skulle enligt utredningens mening upphävas för dessa fordon.

Även de sålunda föreslagna ändringarna skulle, utan att medföra nämnvärda
nackdelar, vara ägnade att främja dragbilars och släpfordons användning
i jordbruksdrift. Minskningen i automobilskatteinkomsten lärer jämväl i förevarande
fall bliva obetydlig särskilt med hänsyn till att för närvarande endast
ett ringa antal släpvagnar torde kopplas uteslutande till motorredskap.

Jag ansluter mig därför till utredningens förslag även i denna del. Faran för
missbruk därigenom, att en släpvagn, för vilken skatt ej erlagts, kopplas till
automobil, torde icke böra överdrivas. Möjligheterna till kontroll underlät1as
genom att till automobil kopplad släpvagn enligt bestämmelserna i automobilskatteförordningen
måste vara försedd med skattekvitto.

För genomförande av de sålunda föreslagna åtgärderna har utredningen
föreslagit vissa ändringar i motorfordonsförordningen. Utöver dessa ändringar
bör, såsom Överståthållarämbetet i sitt yttrande föreslagit, i 15 § 3
mom. motorfordonsförordningen intagas bestämmelse örn att där föreskriven
anmälningsplikt beträffande registrerat fordons avförande ur automobilregistret
skall åligga fordonsägare, därest registrerat fordon ombyggts till sådan
dragbil, som blir hänförlig till motorredskap.

I fråga om framförande av traktortåg ansluter jag mig till utredningens
uppfattning, att den i 18 § 1 mom. givna bestämmelsen att traktortåg endast
må föras av den, som erhållit tillstånd till förande av automobil, bör in -

Kungl. Maj:ts proposition nr lii. 17

skränkas till att gälla sådan väg, gata eller allmän plats, som avses i 1 §
vägtrafikstadgan.

I anslutning till vad jag sålunda anfört har inom kommunikationsdepartementet
på grundval av traktorsutredningens förslag utarbetats dels en kungörelse
om hänförande av vissa automobiler till fordonstypen motorredskap
och dels en förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561).

Dessa författningsförslag torde böra underställas riksdagen för yttrande.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte besluta

att inhämta riksdagens yttrande över här ifrågavarande
förslag till

dels kungörelse om hänförande av vissa automobiler till
fordonstypen motorredskap;

dels ock förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sigurd Lang.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 114.