Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965 (Proposition 1965:113)

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

Nr 113

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen den 31
mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m.; given
Stockholms slott den 2 april 1965.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag angående ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse;

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen; 4)

lag om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande
av nya lagen om sparbanker;

5) förordning om ändring i förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående
postsparbanken;

6) förordning om ändring i förordningen den 11 juli 1924 (nr 378) angående
postgirorörelse.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås nya bestämmelser om bundna lån i affärsbanker,
sparbanker och jordbrukets kreditkassor. De nya bestämmelserna grundar
sig i huvudsak på ett förslag av kreditinstitututredningen och innebär en
avsevärd liberalisering. Affärsbankerna får enligt förslaget rätt att utlämna
bundna reverslån intill ett belopp motsvarande 25 % av det sammanlagda
1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. .Vr 113

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

beloppet av eget kapital och inlåning. De övriga kreditinstituten får bestämmelser
av motsvarande innehåll.

Samtliga nu nämnda kreditinstitut avses vidare få ökade inlåningsmöjligheter.
Den inlåningsrättsgrundande basen föreslås nämligen, i den mån
den består av förlagskapital, vidgad till det dubbla i förhållande till dess
nuvarande omfattning. Dessutom föreslås att de nuvarande dispenskraven i
fråga om förlagskapitalets ställning i inlåningsavseende slopas.

Slutligen föreslås att den nuvarande begränsningen i sparbanks rätt att
bevilja checkräkningskredit, nämligen till ett maximibelopp i varje individuellt
fall av 25 000 kr., avskaffas.

Förslagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 57 och 62
rörelse1 skola erhålla ändrad lydelse på

(Nuvarande lydelse)

Är lån icke ställt att betalas inom
sex månader, skall bankaktiebolaget
förbehålla sig rätt att uppsäga lånet
till återbetalning senast inom sagda
tid.

Utan att förbehålla sig rätt som
i första stycket sägs må bankbolag

1. bevilja kredit i räkning på
högst ett år;

2. bevilja återlån, varom stadgas
i reglementet angående allmänna
pensionsfondens förvaltning, med
längre löptid än sex månader; samt

3. i enlighet med närmare bestämmelser
i bolagsordningen utlämna
andra lån mot skuldebrev med
längre löptid än sex månader till
sammanlagt belopp av högst tjugu
procent av bolagets eget kapital,
dock att beträffande lån, för vilkas
fulla gäldande staten är ansvarig,
nämnda belopp må överskridas med
sammanlagt högst fem procent av
bolagets eget kapital.

Lån som avses i andra stycket 3
må, där icke staten är ansvarig för
lånets fulla gäldande, icke ställas på
längre återbetalningstid än tio år
och ej heller uppgå till högre belopp
i varje särskilt fall än etthundrafem 1

Senaste lydelse av 57 § se 1962:615 och av t

§§ lagen den 31 mars 1955 om banksätt
nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ställes lån icke att betalas inom
ett år, skall bankaktiebolaget förbehålla
sig rätt att uppsäga lånet till
återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket
må bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglementet
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid
än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev
med längre löptid än ett år till
sammanlagt belopp motsvarande
högst tjugufem procent av summan
av bolagets eget kapital och dess inlåning
efter avdrag för lån som upptagits
hos allmänna pensionsfonden
i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas
så, att den är förenlig med villkoren
för bankbolagets förbindelser.
Lån som avses i andra stycket 2 må
icke ställas på längre återbetalningstid
än tio år. Vtgöres säkerheten för

i § se 1963:181.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1963

(Nuvarande lydelse)

tiotusen kronor. Beträffande nu avsett
lån, för vars fulla gäldande staten
icke är ansvarig och för vilket
säkerheten utgöres av borgen av annan
än kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, skall i skuldebrevet
utfästas årlig avbetalning i
förhållande till den tid, för vilken
lånet beviljats.

Bankaktiebolag äger------

Såsom inlåning-------

På ansökan av bankbolag äger
Konungen, efter hörande av fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret
samt tillsynsmyndigheten,
medgiva att av bolaget utställda förlagsbevis
icke skola anses såsom inlåning
samt att med bolagets eget
kapital må likställas, intill ett belopp
motsvarande högst hälften av bolagets
aktiekapital, nominella värdet å
förlagsbevis, utställda av bolaget.

(Föreslagen lydelse)

sådant lån av borgen, skall i skuldebrevet
utfästas årlig avbetalning i
förhållande till den tid för vilken
lånet beviljas.

Bankbolaget skall förbehålla sig
rått att uppsäga lån som avses i andra
stycket till återbetalning senast
inom tre månader, om säkerheten
för lånet försvagas i märklig mån.

Bestämmelserna i denna paragraf
äga icke tillämpning på lån, för vars
fulla gäldande staten eller kommun
eller därmed jämförlig samfällighet
är ansvarig. Föreskriften i tredje
stycket första punkten gäller dock
även sådant lån.

§•

--miljoner kronor.

--pantförskrivna medel.

Bankbolag äger utan hinder av
bestämmelserna i första stycket
upplåna medel mot förlagsbevis. Sålunda
upplånat kapital må vid tilllämpning
av nämnda bestämmelser
intill ett belopp motsvarande bolagets
aktiekapital likställas med dess
eget kapital. I fråga om kapital, som
kan av långivaren återkrävas inom
fem år, skall dock iakttagas att med
bolagets eget kapital må likställas
högst så stor del av det varje år
förfallande beloppet som svarar mot
en tiondel av bolagets aktiekapital.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 27—29 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

Sparbank äger--• —------sparbankens fonder.

I intet---------sparbankens fonder.

På ansökan av sparbank äger
Konungen, efter hörande av fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret
samt tillsynsmyndigheten,
medgiva att av sparbanken utställda
förlagsbevis icke skola anses såsom
inlåning samt att med sparbankens
fonder må likställas, intill ett belopp
motsvarande högst hälften av sparbankens
reservfond, nominella värdet
å förlagsbevis, utställda av sparbanken.

Sparbank, som

Sparbank äger utan hinder av bestämmelserna
i första stycket upplåna
medel mot förlagsbevis. Sålunda
upplånat kapital må vid tillämpning
av nämnda bestämmelser intill
ett belopp motsvarande sparbankens
reservfond likställas med sparbankens
fonder. I fråga om kapital,
som kan av långivaren återkrävas inom
fem år, skall dock iakttagas att
med sparbankens fonder må likställas
högst så stor del av det varje år
förfallande beloppet som svarar mot
en tiondel av sparbankens reservfond.

i beräkning.

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse — — — — sparbankens verksamhetsområde.

Lån må ej utlämnas mot annat Lån må ej utlämnas mot annat
fordringsbevis än skuldebrev. Utan fordringsbevis än skuldebrev. Utan
hinder av vad sålunda stadgas må hinder av vad sålunda stadgas må
dock beviljas kredit i checkräkning dock beviljas kredit i checkräkning.
till belopp i varje särskilt fall av
högst tjugufemtusen kronor.

Lån utan--------jämförlig samfällighet.

I övrigt —---—------i sparbanken.

Lån, för vilket säkerheten utgöres
av borgen av annan än kommun eller
därmed jämförlig samfällighet,
må utlämnas endast på viss tid och
ej utestå längre än femton år. Är
lånet ställt på längre återbetalningstid
än ett år, skall i skuldebrevet ut -

1 Senaste lydelse av 27 § so 1962:234, av 28 § se 1963:180 och av 29 5 se 1962:616.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1963

(Nuvarande lydelse)

fästas årlig avbetalning i förhållande
till den tid, för vilken lånet beviljats,
dock må frihet från avbetalning
kunna medgivas, där fråga är
om studielån, under högst fem år
från lånets utlämnande samt i övrigt,
där så finnes påkallat med hänsyn
till lånets ändamål, under högst
tre år från samma tidpunkt. Oavsett
vad som avtalats om återbetalning,
skall sparbank förbehålla sig
sådan uppsägningsrätt som i 29 §
första stycket sägs.

Vad i fjärde och femte styckena
är stadgat skall ej gälla lån, för vars
fulla gäldande staten är ansvarig.

Är lån, för vars fulla gäldande
staten icke är ansvarig eller för vilket
kommun eller därmed jämförlig
samfällighet ej svarar i egenskap av
huvudgäldenär eller löftesmän, icke
ställt att betalas inom tre månader
eller, där fråga är om lån, för vilket
säkerheten utgöres av inteckning
i fast egendom eller tomträtt, inom
sex månader, skall sparbanken förbehålla
sig rätt att uppsäga lånet till
återbetalning senast inom tid, som
nyss för varje fall sagts; och må sådan
uppsägningsrätt icke i något avseende
inskränkas av sparbanken.
Utan förbehåll om uppsägningsrätt
må dock återlån enligt reglementet
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning beviljas med längre löptid
än här angivits samt kredit i
checkräkning beviljas på högst ett
år.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs må sparbank, där summan
av insättarnas behållning å sparbanksräkning
och sparbankens fonder
enligt senaste bokslut uppgår till
minst fem miljoner kronor, på sätt
och i den omfattning nedan stadgas
mot säkerhet av inteckning i fast
egendom inom verksamhetsområdet
eller tomträtt till fastighet inom om -

(Föreslagen lydelse)

Vad i fjärde stycket är stadgat
skall ej gälla lån, för vars fulla gäldande
staten är ansvarig.

Ställes lån icke att betalas inom
ett år, skall sparbanken förbehålla
sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning
senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket
må sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid
än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev
med längre löptid än ett år till
sammanlagt belopp motsvarande
högst tjugufem procent av summan

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

(Nuvarande lydelse)

rådet utlämna lån, ställt på längre
återbetalningstid än sex månader,
utan att därvid förbehålla sig rätt
att uppsäga lånet till återbetalning
inom sagda tid.

Lån som nyss sagts må utlämnas
högst till ett sammanlagt belopp
motsvarande trettio procent av summan
av insättarnas behållning å
sparbanksräkning och sparbankens
fonder enligt senaste bokslut. Högst
en femtedel av nämnda belopp må
ställas att förfalla under ett och
samma år. Lånen må icke ställas på
längre återbetalningstid än tio år.

Innan lån, varom nu är fråga, beviljas,
skall sparbanken företaga
uppskattning av värdet å den fasta
egendomen eller å byggnad eller
byggnader, som uppförts å den med
tomträtt upplåtna fastigheten.

Såsom säkerhet må godtagas allenast
inteckning i jordbruksfastighet
eller i sådan bostads- eller affärsfastighet,
som är belägen inom område
för vilket stadsplan eller byggnadsplan
fastställts, eller inteckning i
tomträtt till bebyggd fastighet inom
dylikt område, såvida den eller de
byggnader, som finnas uppförda å
tomtrtittsmarken, äro avsedda väsentligen
för bostadsändamål samt
4 kap. lagen om nyttjanderätt till
fast egendom i dess lydelse av den 5
juni 1953 äger tillämpning å tomträtten.
Inteckningen skall ligga inom
sextio procent av senast fastställda
taxeringsvärdet å den fasta egendomen,
byggnaden eller byggnaderna
och likaledes inom sextio procent av
det i nästföregående stycke omförmälda
uppskattningsvärdet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt
alt till betalning senast inom tre månader
uppsäga lån, varom nu är
fråga, därest den intecknade fasta
egendomen eller tomträtten till följd
av vanvård av byggnad, skogsavverkning
eller av annan anledning undergår
sådan värdeminskning, att

(Föreslagen lydelse)

av sparbankens fonder och dess inlåning
efter avdrag för lån som upptagits
hos allmänna pensionsfonden
i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas
så, att den är förenlig med villkoren
för sparbankens förbindelser.
Lån som avses i andra stycket 2 må
icke ställas på längre återbetalningstid
än tio år.

Utgöres säkerheten för lån av borgen
och är lånet ställt på längre
återbetalningstid än ett år, skall i
skuldebrevet utfästas årlig avbetalning
i förhållande till den tid för vilken
lånet beviljas. Sådant lån må, i
annat fall än i fråga om lån som avses
i andra stycket, utlämnas endast
på viss tid och ej utestå längre ån
femton år. Därvid må frihet från avbetalning
medgivas, för studielån under
högst fem år från lånets utlämnande,
och för annat lån, om
det är påkallat med hänsyn till lånets
ändamål, under'' högst tre år
från samma tidpunkt.

Sparbanken skall förbehålla sig
rätt att uppsäga lån som avses i andra
stycket till återbetalning senast
inom tre månader, om säkerheten för
lånet försvagas i märklig mån.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

säkerheten i märklig mån försvagas,
eller därest tomträtten uppsäges.

Nedsättning av taxeringsvärdet å
den fasta egendomen eller å byggnaden
eller byggnaderna å den med
tomträtt upplåtna fastigheten skall
icke i och för sig utgöra grund för
uppsägning. I fråga om återlån, som
avses i första stycket, skall sparbank
förbehålla sig rätt att, därest den för
lånet ställda säkerheten i märklig
mån försvagas, uppsäga lånet till
betalning senast inom tre månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, att 17, 34 och 36 §§ lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anglves.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Centralkassa för-------

dessa

§•

- åt medlemmarna.

Centralkassa äger från allmänheten
mottaga inlåning på räkning som
av bank allmänneligen begagnas
ävensom upptaga lån mot sådana för
den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar
som medföra rätt till betalning
först efter utfärdarens övriga
fordringsägare (förlagsbevis).
Härutöver må kassan, i samband
med återlån enligt reglementet
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning, hos denna fond upptaga
däremot svarande lån.
kassor.

Det åligger

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

34 §.

Centralkassa äger — —----eget kapital.

I intet------eget kapital.

Såsom inlåning--—---än centralkassan.

På ansökan av centralkassa äger
Konungen, efter hörande av fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret
samt tillsynsmyndigheten, medgiva
att av centralkasscn utställda
förlagsbevis icke skola anses såsom
inlåning samt att med eget kapital
må likställas, intill ett belopp motsvarande
högst hälften av det belopp
vartill centralkassans och de anslutna
jordbrukskassornas eget kapital
uppgår, nominella värdet på förlagsbevis,
utställda av centralkassan.

Centralkassa äger utan hinder av
bestämmelserna i första stycket upplåna
medel mot förlagsbevis. Sålunda
upplånat kapital må vid tillämpning
av nämnda bestämmelser intill
ett belopp motsvarande centralkassans
och de anslutna jordbrukskassornas
eget kapital likställas med
detta kapital. I fråga om kapital, som
kan av långivaren återkrävas inom
fem år, skall dock iakttagas att med
centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas
eget kapital må likställas
högst så stor del av det varje
år förfallande beloppet som svarar
mot en tiondel av detta kapital.

36 §.

Kredit från — ------vederbörande centralkassa.

Reverslån må beviljas på högst ett
år eller, om pant av fastighetsinteckning
eller obligationer blivit ställd,
på viss tid, högst tre månader, efter
uppsägning. Kredit i räkning må beviljas
på högst ett år. Växel må diskonteras
på högst sex månader. Omsättning
av kredit må kunna medgivas.

Ställes lån icke att betalas inom
ett år, skall kreditkassan förbehålla
sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning
senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt andra stycket
må

1. centralkassa bevilja återlån enligt
reglementet angående allmänna
pensionsfondens förvaltning med
längre löptid än ett år;

2. kreditkassa utlämna andra lån
mot skuldebrev med längre löptid än
ett år till sammanlagt belopp, vilket
jämte det sammanlagda beloppet
av här avsedd utlåning från övriga
kreditkassor inom vederbörande
centralkassas verksamhetsområde
motsvarar högst tjugufem procent
av summan av centralkassans
och de anslutna jordbrukskassornas
eget kapital samt centralkassans inlåning
efter avdrag för lån som upptagits
hos allmänna pensionsfonden
i samband med återlån.

Förfallotidcn för lån skall bestämmas
så, att den är förenlig med vill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

koren för kreditkassans förbindelser.
Lån som avses i tredje stycket
2 må icke ställas på längre återbetalningstid
än tio år. Utgöres säkerheten
för sådant lån av borgen,
skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning
i förhållande till den tid
för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje
stycket meddela de särskilda anvisningar
som fordras för tillämpningen
av bestämmelserna i tredje
stycket 2 och fjärde stycket första
punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig
rätt att uppsäga lån som avses i tredje
stycket senast inom tre månader,
om säkerheten för lånet försvagas i
märklig mån.

Bestämmelserna i denna paragraf
äga icke tillämpning på lån, för vars
fulla gäldande staten eller kommun
eller därmed jämförlig samfällighet
är ansvarig. Föreskrifterna i första
stycket och fjärde stycket första
punkten gälla dock även sådant lån.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande av
nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas, dels att 4 § lagen den 3 juni 1955 angående införande
av nya lagen om sparbanker skall upphöra att gälla, dels att 6 §
förstnämnda lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

*§■

Utan hinder av vad i 29 § femte
stycket nya lagen stadgas beträffan- »

de säkerhet för lån, vilket är ställt

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

(Nuvarande lydelse)

på längre återbetalningstid än sex
månader och beträffande vilket sparbanken
icke förbehållit sig rätt att
uppsäga lånet till återbetalning inom
sagda tid, må sparbank jämväl i
fortsättningen såsom säkerhet för
dylikt lån godtaga inteckning i sådan
tomträtt till inom sparbankens
verksamhetsområde belägen fastighet
med byggnad avsedd huvudsakligen
för bostadsändamål eller till
affärslokaler, beträffande vilken 4
kap. lagen om nyttjanderätt till fast
egendom i dess lydelse före den 1 januari
195b äger tillämpning; dock
att avtal, varigenom tomträtten upplåtits,
skall hava upprättats i enlighet
med av sparbanksinspektionen
godkänt formulär eller eljest hava
blivit godtaget av inspektionen samt
att återbetalningstiden för lånet icke
skall utgå senare än fem år före
tomträttsavtalets upphörande.

I fråga — —-------

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde
stycket eller 29 § femte stycket nya
lagen stadgas beträffande säkerhet
för lån, må egendom, som innan nya
lagen vunnit tillämpning å sparbanken
genom att registrering skett
ställts som säkerhet för lån, alltjämt
godtagas som sådan under lånets
fortsatta löptid.

10. De styrelseledamöter —---å

(Föreslagen lydelse)

§•

— år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde
stycket nya lagen stadgas beträffande
säkerhet för lån, må egendom,
som innan nya lagen vunnit tillämpning
å sparbanken genom att registrering
skett ställts som säkerhet för
lån, alltjämt godtagas som sådan under
lånets fortsatta löptid.

likvidationen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken

Härigenom förordnas, dels att 10 § förordningen den 21 juni 1922 angående
postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att i övrigt i nämnda förordning ordet generalpoststyrelsen och former
av detta ord skola ersättas med ordet poststyrelsen och motsvarande
former därav.

(Nuvarande lydelse)

I postsparbanken innestående medel
äger generalpoststyrelsen förvalta
och fruktbargöra enligt grunder,
som av Kungl. Maj :t bestämmas.

För att tillgodose tillfälligt penningbehov
för postsparbanken äger
generalpoststyrelsen begagna kredit i
checkräkning hos riksbanken eller
inländskt bankaktiebolag eller annorledes
upptaga lån.

(Föreslagen lydelse)

§•

I postsparbanken innestående medel
äger poststyrelsen förvalta och
fruktbargöra enligt grunder, som av
Kungl. Maj :t bestämmas.

För att tillgodose tillfälligt penningbehov
för postsparbanken äger
poststyrelsen begagna kredit i checkräkning
hos riksbanken eller inländskt
bankaktiebolag eller annorledes
upptaga lån. Dessutom äger
poststyrelsen, i samband med återlån
enligt reglementet den 28 maj
1959 (nr 293) angående allmänna
pensionsfondens förvaltning, hos
denna fond upptaga däremot svarande
lån.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965.

1 Senaste lydelse av 10 § se 1958:598.

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 11 juli 1924 (nr 378)
angående postgirorörelse

Härigenom förordnas, dels att 12 § förordningen den 11 juli 1924 angående
postgirorörelse1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att i övrigt i nämnda förordning ordet generalpoststyrelsen och former
av detta ord skola ersättas med ordet poststyrelsen och motsvarande
former därav.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12 §.

De i postgirorörelsen innestående
medel äger generalpoststyrelsen förvalta
och fruktbargöra enligt grunder,
som av Kungl. Maj:t bestäm -

De i postgirorörelsen innestående
medel äger poststyrelsen förvalta
och fruktbargöra enligt grunder, som
av Kungl. Maj :t bestämmas.

mas.

Av den------av Kungl. Maj :t.

För att tillgodose tillfälligt penningbehov
för postgirorörelsen äger
generalpoststyrelsen begagna kredit
i checkräkning hos riksbanken eller
inländskt bankaktiebolag eller annorledes
upptaga lån.

För att tillgodose tillfälligt penningbehov
för postgirorörelsen äger
poststyrelsen begagna kredit i checkräkning
hos riksbanken eller inländskt
bankaktiebolag eller annorledes
upptaga lån. Dessutom äger
poststyrelsen„ i samband med återlån
enligt reglementet den 28 maj
1959 (nr 293) angående allmänna
pensionsfondens förvaltning, hos
denna fond upptaga däremot svarande
lån.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965.

1 Senaste lydelse av 12 § se 1958:599.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
12 mars 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Lindholm, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändringar i banklagstiftningen
och anför.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 augusti 1962 tillkallade
jag den 14 september samma år tio sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden.
I direktiven angavs att utredningen bör ha till uppgift att
verkställa en förutsättningslös avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes
ställning och funktion på kreditmarknaden samt mot bakgrund av
sitt bedömande i detta hänseende pröva i vad män olika regler angående de
skilda kreditinstitutens verksamhet fortfarande är motiverade. Det angavs
vidare att utredningen bör framlägga av denna prövning betingade förslag
till lagändringar. Utredningsuppdraget omfattar bl. a. frågan om krediters
löptid.

De sakkunniga, som antagit benämningen kreditinstitututredningen, har
med skrivelse den 7 oktober 1964 till chefen för finansdepartementet framlagt
särskilt förslag1 till bestämmelser om krediters löptid för affärsbanker,
sparbanker, jordbrukskassor och postbanken, betecknat »Krediters löptid»
(Stencil Fi 1964: 7). Förslaget innefattar förslag till ändringar i bl. a. lagen

1 Utredningen har vid förslagets framläggande bestått av verkställande direktören i allmänna
pensionsfonden Lennart Dahlström (ordförande), bankdirektören i riksbanken Arne Callans,
bankinspektören Torsten Hanström, jourhavande styrelseledamoten i försäkringsaktiebolaget
Skandia Alvar Lindencrona, postbankschefen Sven Lönnqvist, verkställande direktören i Svenska
sparbanksföreningen Sven G. Svenson, verkställande direktören i Skandinaviska banken LarsErik
Thunholm, överinspektören i försäkringsinspektionen Lars Erik H: son Torén, verkställande
direktören i Sveriges jordbrukskasseförbund Halvdan Åstrand och docenten Lars Lindberger.

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse (banklagen), lagen den 3 juni
1955 (nr 416) om sparbanker (sparbankslagen), lagen den 25 maj 1956 (nr
216) om jordbrukskasserörelsen (jordbrukskasselagen), förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken (postsparbanksförordndngen)
och förordningen den 11 juni 1924 (nr 378) angående postgirorörelse
(postgiroförordningen). Dessa författn-ingsförslag torde få bifogas detta
protokoll som bilaga 2.

Över kreditinstitututredningens förslag har efter remiss yttranden avgetts
av bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
kommerskollegium, generalpoststyrelsen, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget
Företagskredit gemensamt, Kommunkredit aktiebolag, Hälsingborgs intecknings
garanti aktiebolag, Sparbankernas inteckningsaktiebolag, Svenska
intecknings garantiaktiebolaget samt Aktiebolaget Svensk exportkredit.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i riket
utom handelskammaren i Karlstad.

Kreditinstitututredningens uppdrag innefattar enligt direktiven även bedömning
av den speciella frågan om förlagsupplåningens ställning, vilken
fråga vid tillkomsten av de nuvarande banklagarna uppsköts i väntan på
överväganden om gemensamma regler om de skilda kreditinstitutens inlåningsrätt.
I skrivelse till Kungl. Maj :t har Svenska bankföreningen hemställt
att utredningen måtte få direktiv om förtursbehandling av frågan om
vidgning av bankernas rätt att vid tillämpning av bestämmelserna om kapitaltäckning
för inlåning likställa utställda förlagsbevis med eget kapital.

Sedan bankföreningens skrivelse remitterats till kreditinstitututredningen
har utredningen i utlåtande den 16 december 1964 förklarat att den inte har
något att erinra mot att bestämmelserna om förlagslån som underlag för inlåningsrätt
provisoriskt uppmjukas för inte bara affärsbanker utan även
sparbanker och jordbrukskassor.

över bankföreningens skrivelse och kreditinstitututredningens utlåtande
har efter remiss yttranden avgetts av bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontoret, generalpoststyrelsen, Svenska sparbanksföreningen
och Sveriges jordbrukskasseförbund.

Svenska sparbanksföreningen har i skrivelse den 14 oktober 1964 till
Kungl. Maj :t hemställt om ändring av gällande bestämmelser om sparbanks
rätt att bevilja checkräkningskredit så att denna rätt blir obegränsad.

Efter remiss har yttranden över sparbanksföreningens framställning avgetts
av bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
generalpoststyrelsen, kreditinstitututredningen, Svenska
bankföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

Krediters löptid

Gällande ordning m. m.

Med bankrörelse avses i banklagen sådan verksamhet, i vilken ingår inlåning
från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas.
Verksamhet av denna art bedrivs bl. a. av bankaktiebolag (affärsbanker),
sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken. För samtliga nu berörda
kreditinstitut gäller som huvudregel att deras kreditgivning skall vara
av kortfristig karaktär. Denna huvudregel har kommit till uttryck i de författningsbestämmelser
som reglerar berörda instituts kreditgivning.

Sålunda föreskrivs för affärsbanker — 57 § första stycket banklagen
— att bankaktiebolag skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån till återbetalning
senast inom sex månader om lånet inte är ställt att betalas inom
denna tid.

En bestämmelse av motsvarande innehåll finns för sparbanker i
29 § första stycket sparbankslagen. Enligt denna bestämmelse skall sparbank
förbehålla sig rätt att uppsäga lån till återbetalning senast inom tre
månader eller, i fråga om inteckningslån, sex månader om lånet inte är
ställt att betalas inom de tider som nu nämnts.

Beträffande de kreditformer som begagnas av jordbrukets kr eaitkassor
— revers, kredit i räkning och växeldiskontering — stadgas
i 36 § jordbrukskasselagen att reverslån och kredit i räkning får beviljas på
högst ett år samt att växel får diskonteras på högst sex månader. Reverslån
med säkerhet av fastighetsinteckning eller obligationer får beviljas på viss
tid, högst tre månader, efter uppsägning.

Att även postbanken är underkastad huvudregeln om kortfristighet
vid kreditgivningen framgår av reglementet den 12 december 1958 (nr
600) angående förvaltningen av medel, som innestå i postsparbanken och
på postgiro. Detta reglemente är utfärdat av Kungl. Maj :t med stöd av 10 §
postsparbanksförordningen och 12 § postgiroförordningen. Författningsbestämmelsen
i reglementet, närmare bestämt 3 §, som utformats i nära överensstämmelse
med vad som gäller sparbanker, föreskriver skyldighet för generalpoststyrelsen
(fr. o. m. den 1 januari 1965 poststyrelsen) att förbehålla
sig rätt att uppsäga lån med längre löptid än sex månader till återbetalning
senast inom denna tid.

Kravet på att bankinstitutens kreditgivning skall vara av kortfristig natur
har föranletts huvudsakligen av likviditets- och soliditetshänsyn. Krediter
är i väsentlig utsträckning en placering av inlåningsmedel och har därför
ansetts inte böra vara bundna i större utsträckning än vad som är förenligt
med villkoren för förfogandet över dessa inlåningsmedel.

Bestämmelserna om kortfristighet är inte undantagslösa. Sålunda kan
affärsbank utan hinder av bestämmelserna 1) bevilja kredit i räkning
på högst ett år, 2) bevilja återlån, varom stadgas i reglementet den 28 maj
1959 (nr 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning, med längre

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år lDfiö

löptid än sex månader och 3) i enlighet med närmare bestämmelser i bolagsordningen
utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än sex månader
till sammanlagt belopp av högst 20 % av bankens eget kapital. Denna
limit får överskridas med 5 % beträffande lån för vilkas fulla gäldande staten
är ansvarig (57 § andra stycket). Lån av det slag som berörts i fall 3)
är vidare, om inte staten till fullo garanterar lånets betalning, underkastade
en längsta löptid av tio år och en maximering i fråga om beloppet i varje
särskilt fall till 150 000 kr. Beträffande en viss kategori av detta slags lån
föreskrivs dessutom att i skuldebrevet skall utfästas årlig avbetalning i förhållande
till den tid, för vilken lånet beviljas. Denna kategori utgörs av lån
som inte garanteras av staten och för vilka säkerheten består av borgen av
annan än kommun eller därmed jämförlig samfällighet (57 § tredje stycket).

Sparbank är inte bunden av skyldigheten att göra förbehåll om rätt
till uppsägning i fråga om lån som är garanterade av staten eller av kommun
eller därmed jämförlig samfällighet. Dessutom får utan sådant förbehåll
beviljas återlån med längre löptid än sex månader och kredit i checkräkning
på högst ett år (29 g första stycket sparbankslagen). Uppgår summan
av insättarnas behållning på sparbanksräkning och sparbankens fonder
enligt senaste bokslut till minst 5 milj. kr. kan sparbank även utlämna
vissa slags inteckningslån med längre löptid än sex månader (29 § andra
stycket). Sådana lån får utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande
30 % av summan av insättarnas behållning på sparbanksräkning
och sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel av nämnda
belopp får ställas att förfalla under ett och samma år. Löptiden för lånen
får inte överstiga tio år (29 § tredje stycket). Särskilda bestämmelser finns
dessutom angående säkerheten. Denna skall för det första utgöras av inteckning
i fast egendom inom sparbankens verksamhetsområde eller inteckning
i tomträtt till fastighet inom detta område (29 § andra stycket). För det
andra kan när det gäller fastighetsinteckning godtas endast inteckning i
jordbruksfastighet eller i bostads- eller affärsfastighet belägen inom stadseller
byggnadsplanelagt område. Tomträttsinteckning får godtas bara om
tomträtten är av det slag att den är underkastad de tomträttsregler som
gäller fr. o. in. den 1 januari 1954. Vidare måste tomträttsfastigheten ligga
inom stads- eller byggnadsplanelagt område och vara bebyggd samt bebyggelsen
vara avsedd väsentligen för bostadsändamål. För det tredje slutligen
skall inteckningen ligga inom 60 % av det senast fastställda taxeringsvärdet
på den fasta egendomen, byggnaden eller byggnaderna och likaledes
inom 60 % av det uppskattningsvärde som det tillkommer sparbanken att
åsätta nämnda objekt (29 § femte stycket). Sparbank är skyldig att förbehålla
sig rätt att till betalning senast inom tre månader uppsäga lån av förevarande
slag om den intecknade fasta egendomen eller tomträtten till
följd av vanvård av byggnad, skogsavverkning eller av annan anledning
undergår sådan värdeminskning att säkerheten i märklig mån försvagas.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Vr 7/.?

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

Samma förbehåll måste göras för det fall att tomträtten uppsäges. Nedsättning
av taxeringsvärdet är dock i och för sig inte uppsägningsgrund.
Även beträffande återlån finns en bestämmelse om skyldighet för sparbank
att förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till betalning senast inom tre månader
om den för lånet ställda säkerheten i märklig mån försvagas (29 §
sjätte stycket). -— Ytterligare bestämmelser om löptid finns i sparbankslagen
angående lån, som inte är garanterade av staten och för vilka säkerheten
utgörs av borgen av annan än kommun eller därmed jämförlig samfällighet.
Om dessa lån stadgas sålunda att de får utlämnas endast på viss
tid och inte utestå längre än femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid
än ett år skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande
till den tid för vilket lånet beviljats. Frihet från avbetalning kan dock
medges i viss utsträckning, bl. a. för studielån. Oavsett vad som avtalats
om återbetalning måste sparbank göra förbehåll om rätt till uppsägning i
enlighet med den förut nämnda huvudregeln i 29 § första stycket (28 §
femte stycket).

För jordbrukets kredit kassor finns inget undantag från de
tidigare återgivna bestämmelserna om krediters löptid.

Postbanken är inte skyldig att göra förbehåll om uppsägningsrätt
beträffande lån, som garanterats av staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet inom riket, och inte heller beträffande lån för vilka säkerheten
utgörs av fullgoda inhemska obligationer (3 § första stycket reglementet
angående förvaltning av medel, som innestå i postsparbanken och
på postgiro). Vidare finns för postbanken möjlighet att utlämna bundna
inteckningslån. Denna möjlighet har uttryckts i bestämmelser som nära
överensstämmer med vad som i det föregående sagts om sparbanker (3 §
andra—femte styckena). Rätten att utan uppsägningsförbehåll utlämna lån
med säkerhet av inteckning eller obligation är, på liknande sätt som för
sparbanker, begränsad i förhållande till omslutningen. För postbankens
del gäller eu limit på 20 % inom vardera postsparbanken och postgirorörelsen
(3 § sjätte stycket).

Lån med begränsad löptid kan omsättas. När det gäller jordbrukets kreditkassor
har denna möjlighet direkt angetts i jordbrukskasselagen (36 §
andra stycket).

I detta sammanhang bör nämnas all några i författningsbestämmelser
uttryckta inskränkningar i rätten att binda räntesatserna inte finns. I förarbetena
till gällande bestämmelser har emellertid vissa uttalanden beträffande
räntebindning förekommit. För sparbank och postbanken synes närmast
ha förutsatts att de medgivna undantagen från huvudregeln om korlfristighet
skulle innebära att även räntan kan fixeras under lånets löptid.
I fråga om affärsbank har däremot uttalats (prop. 1954: 3 s. 81).

Till bundna lån brukar man, då lån hos affärsbank åsyftas, hänföra
allenast tidsbundna lån, eftersom dessa banker med hänsyn till villkoren
för sin inlåning icke kan utlämna krediter, som jämväl är räntebundna.

Knngl. Maj. ts proposition nr 113 or W65

Historik

Följande historik är i huvudsak grundad på den framställning som kreditinstitututredningen
lämnat i förslaget »Krediters löptid».

Såsom framgår av det föregående är de medgivna undantagen från huvudregeln
om krav på kortfristighet i kreditgivningen av olika art för affärsbanker
å ena sidan samt sparbanker och postbanken å andra sidan under
det att något undantag inte alls finns för jordbrukets kreditkassor. Undantagens
olika utformning beror visserligen i allt väsentligt på olikheter
i kreditinstitutens verksamhetsområden men är också ett resultat av att
bestämmelserna tillkommit i olika sammanhang.

Före nu gällande banklag fanns inte några lagstadgade bestämmelser för
affärsbankerna som reglerade krediternas löptid. I bolagsordningarna
stadgades dock att lån inte fick beviljas på längre tid än sex månader
med mindre det var fråga om avbetalningslån. Med avbetalningslån förstods
härvid lån, som inte översteg visst belopp (för somliga banker högst
20 000 kr. och för andra högst 10 000 kr.) och som hade en återbetalningstid
om högst tio år. Avbetalningslån utlämnades inte till sammanlagt högre
belopp än som motsvarade 10 % av affärsbanks grundfond. 1949 års
banklagssakkunniga konstaterade i sitt slutbetänkande (SOU 1952:2) att
kravet på kortfristighet för affärsbankernas kreditgivning var grundat på
långvarig tradition men att de kreditbehov bankerna haft att tillgodose inte
alltid varit kortfristiga. Tvärtom hade, i synnerhet under industrins utbyggnadsperiod,
ofta även anläggningskapitalet finansierats genom bankerna.
Formen för detta hade varit att krediter med kort löptid förlängts
genom omsättningar, stundom efter en överenskommen avbetalningsplan
som banken förklarat sig avse följa under förutsättning att låneförpliktelserna
punktligt fullgjordes.

Dessa till formen kortfristiga men i verkligheten långfristiga krediter
hade i många fall för större företag blivit avlyftade genom att obligationslån
kunnat uppläggas. För att kunna utnyttja denna låneform krävdes
emellertid, framhöll banklagssakkunniga, en viss storlek hos det låntagande
företaget. För mindre och medelstora företag hade möjligheter att erhålla
bunden upplåning skapats genom tillkomsten av särskilda kreditinstitut,
men för småindustri och hantverk hade frågan om långfristig upplåning
inte funnit någon slutgiltig lösning. De sakkunniga erinrade om att
behovet av bekvämare och mera differentierade lånemöjligheter till småindustri
och hantverk hade framhållits av flera utredningar. Mot denna
bakgrund behandlade de sakkunniga frågan om affärsbankerna borde få
möjlighet att bevilja bundna lån.

Hanklagssakkunniga betonade att frågan om bundna lån sammanhängde
med likviditetskravet. De framhöll vidare att betydande fluktuationer förekom
i behållningarna på de olika inlåningsräkningarnn. Trots detta fann de

2() Kanyl. Mu j.ls proposition nr 113 år /.%''•)

sakkunniga det dock vara obestridligt att en betydande del av inlåningen
även på avistaräkningarna — utgjorde en kärna, »body», som kvarstod hos
banken kontinuerligt. Med hänsyn härtill kom de sakkunniga till den uppfattningen
att man utan våda för l.ankernas likviditet kunde utvidga deras
rätt att bevilja bundna lån.

De undantagsbestämmelser, som på grundval av banklagssakkunnigas
förslag intogs i nu gällande banklag, syftade till att tillgodose småföretagens
behov av tidshundna krediter. Lånens individuella belopp maximerades
sålunda till 150 000 kr. med en löptid av högst tio år. Med hänsyn till
att inlåningen från allmänheten snabbt kunde ändra volym anknöts ramen
för dessa krediter till affärsbankernas eget kapital, eftersom detta var
den av bankernas passivposter, som var minst beroende av tillfälliga fluktuationer.
Ramen fastställdes härvid till 20 % av affärsbanks eget kapital.
Denna kvot fick dock överskridas med högst 5 % för stats- och kommungaranterade
lån, för vilka dessutom någon individuell begränsning inte

fastställdes.

I skrivelser den 18 april 1960 och den 18 oktober 1961 hemställde Svenska
bankföreningen, att affärsbank skulle få rätt att utan förbehåll om
uppsägning bevilja lån för längre tid än sex månader i de fall lånet var direkt
knutet till visst avtal om export eller utgjorde återlån enligt reglementet
om allmänna pensionsfondens förvaltning. Skrivelserna behandlades i
prop. 1962: 185 tillsammans med en framställning från Svenska sparbanksföreningen
av den 25 november 1960 om rätt för sparbank att upptaga lån
hos allmänna pensionsfonden. Jag anförde i propositionen (s. 23) att mera
väsentliga förändringar i bestämmelserna om krediters löptid inte kunde
ske utan närmare utredning samt att man i avvaktan härpå inte borde göra
undantag från regeln om kortfristighet i andra fall än då särskilda skäl
kunde åberopas och sådant undantag uppenbarligen kunde ske utan att
likviditetsskyddet äventyrades.

1 vad framställningarna gällde återlån uttalade jag i propositionen att
jti- ansåg särskilda skäl till undantag föreligga. För dessa lån var inte de
för huvudregeln om kortfristighet grundläggande likviditetssynpunkterna
tillämpliga. Bank som beviljade återlån ägde nämligen rätt att i samband
därmed erhålla lån hos allmänna pensionsfonden till motsvarande belopp
och med motsvarande bindningstid. Bankens funktion i samband med återlån
kunde, framhöll jag i propositionen, i viss mån jämföras med beviljandet
av en garantiförpliktelse, för vilken banklagen inte innehöll någon
tidsbegränsning. Avgörande i sammanhanget ansåg jag vara den uttormnin«
återlånen fått vid tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen.
Därvid hade nämligen förutsatts att återlånen skulle kunna beviljas som
amorteringslån på viss tid, högst tio år. Även med hänsyn till möjligheten
av successiv omsättning av formellt kortfristiga krediter måste det för låntagarna
framstå som otillfredsställande, om de inte kunde få återlånet även

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 är Utdö

formellt fastställt i enlighet med vad som förutsattes i reglementet angående
allmänna pensionsfondens förvaltning. Jag löreslog därför, att återlån
skulle undantas från kraven på kortfristighet för såväl aftärsbank som
sparbank och att sparbank i samband med återlån skulle få rätt upptaga
motsvarande lån hos allmänna pensionsfonden. Dessa ändringsföislag bifölls
av riksdagen (B:oU 1962: 33, rskr 379).

Beträffande bankföreningens hemställan om undantag från kravet på
kortfristighet för exportkrediter framhöll jag i propositionen att det aktuella
behovet av formellt bundna krediter för exportändamål torde få anses
tillgodosett genom tillkomsten av Aktiebolaget Svensk exportkredit. Jag
var därför inte beredd att då föreslå något särskilt undantag för exportkrediter
från banklagens huvudregel om kortfristighet.

För sparbankerna undantogs i 1923 års sparbankslag enligt dess
ursprungliga lydelse endast kommunlån från kravet på kortfristighet. Det
exceptionellt låga ränteläget vid mitten av 1930-talet innebar emellertid risker
för att sparbankernas lån mot säkerhet av fastighetsinteckning skulle
överflyttas till hypoteksinrättningar och försäkringsföretag, vilka kunde
erbjuda långfristiga räntebundna lån. 1 skrivelse till Kungl. Maj :t den 11
juni 1935 hemställde Svenska sparbanksföreningen därför om en skyndsam
utredning av spörsmålet om och under vilka villkor det kunde medges
sparbank att utlämna bundna lån mot säkerhet av fastighetsinteckning.

Den utredning som tillsattes med anledning av sparbanksföreningens
hemställan — 1935 års sparbankssakkunniga framförde i sitt slutbetänkande
(SOU 1936:26) starka principiella betänkligheter mot att sparbankerna
skulle få rätt att utlämna bundna lån. Ett medgivande för sparbankerna
att utlämna bundna lån skulle, utnyttjat i större utsträckning,
enligt de sakkunniga inte kunna undgå att påverka sparbankernas likviditet,
soliditet och räntabilitet. Likviditeten skulle försvagas genom att möjligheterna
att disponera medel för mötande av insättarnas krav skulle
minska. Soliditeten skulle kunna försämras genom att en bindning av lån
skulle innebära riskmoment med hänsyn till att värdet av säkerheten för
lånet kunde reduceras under bindningstiden. Ur förräntningssynpunkt skulle
det kunna medföra betänkliga följder, om sparbankerna under ett lågt
ränteläge i större utsträckning band sin utlåning mot räntesatser, som i en
framtid kunde komma att visa sig för låga för afl täcka sparbankernas inlåningsräntor.

Till de nyssnämnda skälen mot bunden utlåning kom enligt de sakkunniga
även konkurrensskäl. Det var enligt sparbankssakkunniga angeläget
att undvika, alt en konkurrens om de långfristiga inteckningslånen medförde
olägenheter för hypoteksföreningarna och försäkringsföretagen. Å andra
sidan borde, menade de sakkunniga, inte heller andra kreditinrättningar
ha möjlighet alt utnyttja ett lågt ränteläge till att undandra sparbankerna
krediter i sådan utsträckning att sparbankernas verksamhet menligt på -

Kungl. Maj.ts proposition nr it3 år 1965

verkades. Utan att uppge sina principiella betänkligheter mot rätt för sparbankerna
att utlämna bundna lån ansåg de sakkunniga sig därför kunna
framlägga förslag till vissa undantagsbestämmelser till förbudet mot bindning
av lån. De sakkunniga underströk därvid att de förutsatte, att undantagsbestämmelserna
endast erhöll karaktären av en skyddsåtgärd mot den
skärpta konkurrensen från andra kreditinrättningar och under inga förhållanden
fick verka som en uppmuntran till bindning av lån.

På grundval av sparbankssakkunnigas förslag infördes i sparbankslagen
en undantagsbestämmelse om bundna lån för fastighetsinteckning, där ramen
fastställdes till 20 % av summan av insättarbehållning och egna fonder,
förutsatt att summan av sparbankens egna fonder och insättarbehållning
uppgick till minst 5 milj. kr.

I februari 1943 återkom sparbanksföreningen med en hemställan om att
begränsningen för utlämnande av bundna inteckningslån helt skulle slopas.
Statsmakterna medgav emellertid endast att ramen höjdes från 20
till SO % av summan av insättarbehållning och sparbankens egna fonder,
varjämte kravet på att summan av insättarbehållning och egna fonder
skulle uppgå till minst 5 milj. kr. bibehölls. Dessa bestämmelser infördes
med endast redaktionella ändringar i nu gällande sparbankslag.

Beträffande sparbankernas rätt att bevilja bundna återlån vill jag hänvisa
till den föregående redogörelsen för tillkomsten av motsvarande möjlighet
för affärsbankerna.

För jordbrukets kreditkassor medges, som tidigare nämnts,
inte några undantag från kravet på kortfristighet i utlåningen. Frågan härom
har inte heller behandlats i de betänkanden och andra förarbeten som
legat till grund för lagstiftningen för jordbrukets kreditkassor.

I samband med att sparbankerna erhöll rätt att utlämna bundna lån mot
säkerhet av inteckning medgavs även postbanken motsvarande möjlighet
(SFS 1937:442).

Den utökade rätten för sparbankerna att bevilja bundna inteckningslån
fick emellertid inte någon motsvarighet för postbanken, där de tidigare gällande
bestämmelserna intogs såväl i reglementet den 25 november 1949
(nr 585) som i det nu gällande reglementet.

Nuvarande svensk praxis

Kreditinstitututredningen har i sin framställning lämnat en redogörelse
för affärsbankers, sparbankers och postbankens nuvarande praxis i fråga
om löptider. Ur denna redogörelse kan inhämtas följande.

I affärsbankerna är de faktiska förhållandena beträffande krediternas
löptid mycket varierande. Praktiskt taget all långivning sker under hänsynstagande
till banklagens huvudregel och löper alltså med sex månaders
uppsägning eller i vissa fall på högst ett år. I mycket betydande utsträck -

Kamjl. Maj.ts proposition nr 113 är 1065

ning omsätts emellertid dessa krediter med eller utan avbetalning, och de
reeila kreditfristerna kan därför i praktiken komma att sträcka sig över
många år, något som vanligen också är förutsatt vid kreditavtalets ingående.
De möjligheter som lagen ger bankerna att lämna tidsbundna lån på
belopp upp till 150 000 kr. har i praktiken kommit att utnyttjas i mycket
ringa utsträckning. I räntehänseende löper krediterna i affärsbankerna
regelmässigt med rörlig ränta, ehuru det i och för sig inte föreligger något
formellt hinder för en affärsbank att träffa avtal om långivning med fast
ränta för kortare eller längre tid.

De bundna inteckningslånens andel av sparbankernas låneportfölj växte
relativt kraftigt under åren närmast efter lagändringen år 1943. En omsvängning
inträffade emellertid omkring år 1950, och andelen har därefter
varit starkt nedåtgående. Utvecklingen kan illustreras med några siffror
avseende Stockholms sparbank, som i dagens läge svarar för ca 2/3 av sparbankernas
hela innehav av bundna inteckningslån. I Stockholms sparbank
utgjorde dessa lån vid slutet av år 1943 nominellt 54 milj. kr. eller 15,1 %
av summan av inlåning och fonder. Motsvarande tal var år 1948 115 milj.
kr. eller 22,3 %, år 1953 116 milj. kr. eller 15,9 %, år 1958 122 milj. kr.
eller 11,5 % och vid slutet av år 1963 124 milj. kr. eller 8,8 % av sparbankens
inlåning och egna fonder. Vid sistnämnda tidpunkt redovisar, förutom
Stockholms sparbank, endast 26 sparbanker bundna inteckningslån bland
sina tillgångar. Det bokförda värdet av lånen var sammanlagt 38 milj. kr.
Inte i någon av dessa sparbanker översteg lånen 5 % av summan av insättarbehållning
och egna fonder, medan som nämnts ramen för krediter av
detta slag utgör 30 % av bastalet. Uppenbarligen fanns i varje fall i en
del sparbanker under 1940-talet ett behov av eu ram av denna storlek, medan
i dagens läge samma ram endast utnyttjas i ett fåtal sparbanker, och
där i förhållandevis liten utsträckning.

De bundna inteckningslånen i sparbankerna per den 31 december 1963
var så gott som genomgående äldre lån. Några nya lån av detta slag synes
knappast alls utlämnas. Samtliga inteckningslån ställda på längre tid än
sex månader löpte med fast ränta. Beträffande stats- och kommungaranterade
lån från sparbankerna, vilka inte innefattas i kvoteringen, finns inte
någon särredovisning i fråga om löptider. Räntesättningen för dessa lån
ställda på längre tid än sex månader sker härvid enligt något av följande
fyra alternativ: 1) fast ränta på viss tid; 2) räntan utgår med viss procent
över högsta inlåningsränta; 3) räntan utgår med viss procent över högsta
inlåningsränta med begränsning uppåt eller nedåt samt 4) ränta utgår enligt
den räntesats sparbanken tillämpar för lån av ifrågavarande slag.

För postbanken utgjorde det totala beloppet av inteckningslån med längre
löptid än sex månader 117 milj. kr. den 31 december 1963, vilket innebär
att mindre än en procentenhet av ramen på 20 % var utnyttjad. Detta
belopp har endast ändrats obetydligt under senare år. Liksom för sparbankerna
löpte ifrågavarande lån mot fast ränta. Beträffande postbanken må i
övrigt nämnas, att inte några lån med längre löptid än sex månader förekom
med fullgoda inhemska obligationer som säkerhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 196ö

Utländsk rätt och praxis

Kreditinstitututredningen har i framställningen även redogjort för utländsk
rätt och praxis i fråga om löptider hos affärsbankskrediter i Belgien,
Danmark, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Norge, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Västtyskland och Österrike. Av
denna undersökning framgår följande.

Legala föreskrifter som direkt reglerar löptiden för bankkrediter förekommer
inte i något annat land än Spanien. I detta land har bankerna full
frihet att bevilja krediter på upp till 18 månader, men för krediter med
längre löptid krävs tillstånd i varje särskilt fall från ett speciellt institut
för medelfristiga och långfristiga krediter. Beträffande Frankrike nämns
att den franska banklagstiftningen indelar bankerna i tre olika kategorier,
nämligen banker för lång och medellång kredit, investeringsbanker och depositionsbanker.
Bankerna för lång och medellång kredit skall enligt lagen
ha till huvudsaklig uppgift att tillhandahålla krediter med minst två års
löptid medan för depositionsbankerna stadgas, att de inte får ta emot insättningar
på längre tid än två år. Det är emellertid att märka att dessa
bestämmelser om längsta insättningstid inte medför att depositionsbankerna
anses vara förhindrade att lämna krediter med längre löptid än två år.
De får bara inte göra detta till sin huvuduppgift.

Anvisningar i fråga om löptiden i instruktioner från tillsynsmyndighet
eller liknande förekommer i Belgien, Italien och Västtyskland. Den belgiska
tillsynsmyndigheten har sålunda uttalat, att inlåning som har karaktären
av verkligt sparande får — och i viss omfattning bör — motsvaras
av utlåning som inte är av kortfristig natur. Samtidigt uppmanas emellertid
bankerna att därvid förfara med stor försiktighet så att deras likviditet
och solvens inte tar skada. Tillsynsmyndigheten rekommenderar bankernas
revisorer att med särskild omsorg övervaka att en rätt jämvikt vidmakthålles
mellan volymen av medel- och långfristiga krediter samt andra slag av
tillgångar och skulder.

Den italienska lagstiftningen synes förutsätta alt bankerna endast skall
ha kortfristig inlåning. I ett dekret har nyligen den italienska centralbanken,
som utövar banktillsynen, definierat kortfristig inlåning som inlåning
som inte är bunden på längre tid än 18 månader. Man anser sig genom
detta dekret indirekt ha reglerat möjligheterna att ge krediter med längre
löptid »eftersom ett nära samband måste upprätthållas mellan inlåningens
och utlåningens varaktighet».

I Västtyskland har tillsynsmyndigheten i en kungörelse som riktlinje för
bankernas likviditetspolitik bl. a. angivit, att placeringar i långfristig utlåning
inte bör överstiga de långfristiga finansieringsmedlen. Till långfristiga
finansieringsmedel räknas enligt kungörelsen eget kapital, upplåning mot
obligationer och liknande skuldförbindelser samt 60 % av sparinlåningen
och 10 % av avistainlåningen från andra insättare än banker. Däremot
lämnas inte någon närmare precisering av vad som skall förstås med långfristig
utlåning.

Enligt de inhämtade uppgifterna förekommer inte i bolagsordning eller
stadgar regler som begränsar kredittidens längd i något av de berörda länderna.

Beträffande omfattningen i praktiken av medel- och långfristiga lån

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

lramgår att bankerna i de olika länderna ser som sin uppgift att tillhandahålla
kortfristiga krediter. För Österrike nämns sålunda att affärsbankerna
aldrig befattar sig med långfristiga krediter och att medelfristiga krediter
endast lämnas i undantagsfall, t. ex. för att tillgodose en uppskattad
och mångårig kunds oavvisliga investeringsbehov. I Storbritannien är långa
eller medelfristiga krediter sällsynta för inhemska projekt, men bankerna
har under senare år börjat lämna lån för exportfinansiering med kredittider
av normalt 5 å 6 år. Den ökande efterfrågan på krediter med längre
löptid, inte minst i fråga om exportfinansiering, har emellertid för flertalet
länder medfört, att krediter med längre löptid fått en betydande omfattning.

Såvitt gäller räntebnndna lån är praxis skiftande. I Belgien, Luxemburg,
Norge och Spanien är räntan på medellånga och långa krediter i regel fast
för hela löptiden. Däremot är räntan i regel rörlig i Danmark, Frankrike,
Irland, Schweiz och Västtyskland. För Italien rapporteras, att långa lån i
regel löper med fast ränta medan rörlig ränta tillämpas för medellånga
krediter. Från Storbritannien meddelas, att fast räntesats används för majoriteten
av medel- och långfristiga lån men att räntan är rörlig såvitt angår
exportkrediter på mindre belopp. I Österrike synes man inte kunna tala
om någon fast praxis i fråga om räntebindning.

Den av kreditinstitututredningen utförda undersökningen omfattar endast
europeiska länder. I sammanhanget vill utredningen emellertid nämna
den medelfristiga kreditgivning som förekommer i USA och som där
kallas »term loans». Denna, säger utredningen, har kommit att utgöra ett
växande inslag i affärsbankernas utlåningsverksamhet. Dessa lån med kreditfrister
varierande mellan tre och tio år har under senare år utgjort ca
35 % av de amerikanska affärsbankernas totala kreditgivning till näringslivet.
För denna kreditgivning används mycket detaljerade lånekontrakt,
som — förutom amorteringstiden och säkerhetens art — innehåller bestämmelser
av ofta mycket specifik karaktär. Bestämmelserna i lånekontraktet,
som inte grundar sig på några förbehåll i banklagen utan helt är
resultatet av bankpraxis, går först och främst ut på att det låntagande företaget
skall bevara viss likviditetsmässig kapacitet under lånetiden. Dessutom
återfinns i dessa lånekontrakt vanligen bestämmelser om låntagarens
försäkringsskydd, förbud mot sammanslagningar med andra företag samt
om standard beträffande bokföring och rapportering. Förbud mot ytterligare
upplåning eller ytterligare pantsättning av tillgångar är också vanligt
förekommande liksom bestämmelser angående utdelning till aktieägarna.

Kreditinstitut ut redningen
Terminologi

För sin framställning har utredningen funnit del angeläget alt närmare
bestämma innebörden av vissa begrepp. Beträffande krediters löptid har
utredningen härvid skilt mellan kortfristiga, medelfristiga och långfristiga
lån och ansett dessa begrepp böra omfatta

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

1. kortfristiga lån: lån med en löptid eller uppsägningstid av högst ett år;

2. medelfristiga lån: lån med en löptid av mer än ett men högst tio år;

3. långfristiga lån; lån med längre löptid än tio år.

För medelfristiga och långfristiga lån användes i framställningen den
sammanfattande termen bundna lån. Det är att märka, att denna terminologi
i viss mån anknyter till lånens formella utformning. Ett kortfristigt
lån enligt nyssnämnda definition kan således avse att täcka ett kreditbehov
på längre tid än ett år genom att successiva omsättningar av lånet förutsätts
vid lånets beviljande.

Ett bundet lån kan, framhåller utredningen, löpa till en fixerad räntesats,
till en räntesats som är knuten till diskontot eller till en på annat sätt överenskommen
rörlig räntesats. Endast i det fall lånet löper till fixerad räntesats
använder utredningen uttrycket »lån till fast ränta». För övriga lån användes
uttrycket »lån till rörlig ränta». Det kan även tänkas, att ett kortfristigt
lån löper med fast ränta. I de fall det vid det kortfristiga lånets beviljande
förutsatts successiva omsättningar, kan härvid räntan ha fixerats
för längre tid än lånets uppsägningstid.

Behoven av kredit

Utredningen framhåller att det i dess direktiv angetts att de nuvarande
reglerna beträffande krediters löptid framstår som restriktiva särskilt för
affärsbankerna. Utredningen anför att den därför i första hand behandlat
frågan om krediters löptid med utgångspunkt från affärsbankerna.

En given utgångspunkt för en diskussion av kreditinstitutens utlåningsvillkor
är enligt utredningens uppfattning frågan vilka kreditbehov instituten
skall tillgodose. Beträffande affärsbankernas kreditgivning till näringslivet
kan härvid urskiljas tre olika typer av krediter, som uppvisar olika karakteristika
i fråga om kreditbehovets varaktighet, nämligen

1. krediter som avser att överbrygga rent tillfälliga och kortvariga penningbehov
i företagens rörelse;

2. krediter som avser att till större eller mindre del täcka företagens var
aktiga behov av rörelsekapital;

3. investeringskrediter, dvs. krediter avsedda att finansiera anläggningar
i det låntagande företaget.

Av dessa tre typer av krediter finner utredningen endast den första till
sin reella innebörd vara uttryck för ett klart kortfristigt kreditbehov. Kreditgivningen
uppges i sådant fall vara en engångsföreteelse, dvs. det blir som
regel inte fråga om omsättning av krediten. Lån av detta slag kan ha olika
syften, anser utredningen. Ett syfte kan vara att täcka ett tillfälligt likviditetsunderskott
i ett företags rörelse, ett annat att för en kortare tid förskottera
vissa intäkter av engångskaraktär som företaget kommer att få vid en
viss tidpunkt, ett tredje syfte åter kan vara att överbrygga en tillfällig eftersläpning
i fakturering och inkassering. Med kortfristiga lån kan exempelvis

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

också tillgodoses behovet av medel för en skattebetalning eller annan särskilt
stor och koncentrerad utgift, som sedan täcks av företagets löpande inkomster.

Den andra typen, rörelsekrediterna, är enligt utredningens uppgift den
vanligaste typen av affärsbanlcskrediter när det gäller handels- och industriföretag.
Utöver de egentliga säsongkrediterna har, påpekar utredningen,
företagen nämligen mera varaktiga behov av rörelsekrediter. Dessa behov
växer ofta i den mån företagets omsättning ökar.

Den vanligaste formen för dessa rörelsekrediter är enligt utredningen kredit
i checkräkning eller eu limit för diskontering av varu- och förlagsväxlar.
Det förekommer emellertid även, sägs det, att finansieringen till en del
sker genom reverslån, som successivt omsätts med eller utan amortering.
Medel för återbetalning av rörelsekrediter kan, såvida företagens rörelse
inte minskar, som regel inte erhållas på annan väg än genom överskott i
företagens rörelse. Expanderande företag behöver emellertid ofta överskotten
för att finansiera ökade behov av rörelsemedel, vilket dessutom kan förutsätta
ökade bankkrediter.

Den tredje gruppen av de kredittyper som utredningen berör, investeringskrediterna,
uppges innefatta kreditbehov, som är mer eller mindre långfristiga
till sin karaktär. Återbetalningen av en sådan kredit sker antingen
genom en refinansiering på kapitalmarknaden eller successivt genom amortering
med vinstmedel i låntagarens rörelse. Har låntagaren möjlighet att
anlita kapitalmarknaden, när de genom bankkrediten finansierade anläggningarna
är färdigställda, kan bankkrediten avse att ge en relativt kort interimsfinansiering,
framhåller utredningen.

Kreditbehovens verkliga längd och nuvarande bestämmelser

Beträffande krediter, som avser att överbrygga rent tillfälliga och kortvariga
penningbehov i företagens rörelse, innebär banklagens bestämmelser
om tidsfrist inga särskilda problem, heter det vidare i utredningens framställning.
Det rör sig enligt utredningen i detta fall om krediter som såväl
formellt som reellt är av kortfristig natur. För krediter, som avser att till
större eller mindre del täcka företagens varaktiga behov av rörelsekapital,
kan det från låntagarens synpunkt innebära en viss osäkerhet att erhålla
formellt endast kortfristiga lån. Hittillsvarande erfarenhet ger dook vid
handen, säger utredningen vidare, att detta inte vållar låntagarna några
större olägenheter. Det är i dessa fall fråga om kreditbehov som ofta varierar
inom ramen för en på lång sikt erforderlig kreditlimit, varför en fortlöpande
omprövning såväl ur bankens som låntagarens synpunkt ändå ter sig
erforderlig.

När det gäller reellt tidsbundna krediter för investering blir emellertid
finansieringsrisken för låntagaren mera påtaglig, fortsätter utredningen.
För att projektet skall kunna genomföras måste låntagaren vara säker på

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

att kunna disponera de lånade medlen i enlighet med överenskommelse med
den långivande banken. Att behöva laborera med en successiv omsättning
av sexmånaderskrediter kan härvid enligt utredningen innebära en väsentlig
olägenhet.

Utredningen hävdar att i de allt talrikare fall, då låntagaren är ett utländskt
företag eller då eu svensk bank deltager i eu gemensam låneoperation
med utländska banker, en relativt lång kredit inte sällan är en ofrånkomlig
förutsättning för att en affär skall komma till stånd. I allmänhet
godtas därvid inte ett förbehåll om uppsägning i förtid, påpekar utredningen.

Synpunkter på bestämmelser om löptid

Den hittillsvarande redogörelsen för vad utredningen anfört beträffande
krediters löptid har i första hand tagit sikte på förhållandena för affärsbankerna.
Det bär härvid framgått, att utredningen funnit banklagens huvudregel
om högst sex månaders kredittid innebära praktiska svårigheter för
affärsbankerna att tillgodose kreditbehov, särskilt i fråga om finansiering
av investeringar och exportaffärer. För sparbankerna och postbanken medges
enligt gällande bestämmelser undantag från huvudregeln om kortfristighet
i utlåningen för väsentliga delar av deras verksamhetsområden. För
dessa kreditinstitut är, som framhållits i föregående avsnitt, de medgivna
ramarna för bundna krediter för närvarande utnyttjade i mycket obetydlig
utsträckning. Med hänsyn härtill synes för utredningen de nuvarande reglerna
om löptid inte erbjuda några nämnvärda nackdelar för sparbanker
och postbanken. För jordbrukets kreditkassor ger de nuvarande bestämmelserna
inte något utrymme för annat än kortfristiga krediter, fortsätter
utredningen. En väsentlig del av kassornas utlåning avser emellertid utlåning
på längre sikt, även om den formellt är kortfristig. Några större nackdelar
utgör enligt utredningens uppfattning kravet på kortfristighet inte
heller för jordbrukets kreditkassor. I den mån dessa kassors kreditgivning
avser investeringsändamål, sägs det vidare, skulle det dock, liksom för affärsbankerna,
i vissa fall ur såväl kredittagarnas som kassornas synpunkt
vara lämpligt att kunna ställa krediterna på längre tid.

Utredningen påpekar att frågan om krediters löptid inte tidigare behandlats
i ett sammanhang för samtliga de kreditinstitut som berörs i förevarande
framställning. Även om det främst är för affärsbankerna, som de nuvarande
bestämmelserna framstår som restriktiva, anser utredningen sig
därför böra ta upp frågan till principiell behandling för alla dessa kreditinstitut.
De synpunkter, som kan anläggas på frågan om krediters löptid,
är nämligen i allt väsentligt tillämpliga för dem alla, anser utredningen.
Utredningens framställning omfattar således i det följande samtliga fyra
typer av kreditinstitut, om inget annat uttryckligen anges.

Utredningen övergår härefter till den egentliga diskussionen av de synpunkter,
som anlagts på bestämmelser om löptid. Den anför därvid till en

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 113 år 1!)65

början, att del principiella kravet på kortfristighet för affärsbankernas och
jordbrukets kreditkassors kreditgivning har traditionell hävd och heller
aldrig synes ha ifrågasatts vid de utredningar och andra förarbeten, som
föregått lagstiftning på området. I och för sig, sägs det, torde dock detta
knappast kunna tas till intäkt för en lagstiftning om direkt förbud mot krediter
med längre löptid. Utredningen erinrar i detta sammanhang om att
motsvarigheterna till de svenska affärsbankerna i utlandet också ser som
sin huvuduppgift att tillhandahålla kortfristiga krediter utan att detta föranlett
någon lagstiftning om förbud mot längre kredittider.

Huvudmotivet för kravet på kortfristighet, framhåller utredningen vidare,
synes för samtliga ifrågavarande kreditinstitut ha varit omsorg om institutens
likviditet. Det har betraktats som något för likviditetspolitiken
grundläggande att skapa samstämmighet i tiden mellan in- och utlåning.
Detta krav på samstämmighet har man sökt tillgodose genom att ställa samma
formella krav på utlåningens varaktighet som på inlåningens. Eftersom
kreditinstitutens inlånade medel med kort varsel kan tas ut har man ansett,
att motsvarande krav på kortfristighet bör ställas även på utlåningen.
Detta betraktelsesätt framskymtar också i utländsk praxis även om det
med enstaka undantag inte föranlett lagstadgade krav på kortfristighet i
bankernas utlåning. Enligt detta synsätt måste kreditinstituten vara beredda
på att hastigt kunna möta krav på att få ut insatta medel, varvid de utlånta
medlen snabbt måste kunna disponeras för att möta dessa krav. Utredningen
anser på skäl som kommer att beröras närmare i det följande
att större vikt hör fästas vid den reella varaktigheten av in- och utlåning.

Inlåningen för samtliga av utredningen berörda kreditinstitut sägs med
enstaka undantag ha utvisat en fortgående stegring år från år. Denna trendmässiga
ökning uppges i och för sig ha varit naturlig med hänsyn till den
expansiva samhällsekonomin. Även inom ramen för den trendmässiga ökningen
har kreditinstitutens inlåning, trots en för vissa institut betydande
omsättningshastighet i insättarnas medel, företett eu påfallande stabilitet,
eftersom uttag av insättarmedel i regel leder till motsvarande insättningar.
Detta gäller enligt utredningen för det samlade kreditväsendet men erfarenheten
sägs visa, att så också i viss utsträckning är fallet för det enskilda
kreditinstitutet. Utredningen anför vidare.

Det kan nämnas, att enligt av utredningen företagna beräkningar omfattande
perioden 1945—1963 betydande olikheter i omsättningshastigheten
för insättarmedlen förelåg såväl från ett år till ett annat för samma kreditinstitut
som för de olika kreditinstituten sinsemellan. Utvecklingen synes
härvid utvisa eu tendens till snabbare omsättning av insättarmedlen, dvs.
mot en kortare genomsnittlig inneståendetid. Enligt beräkningarna sjönk
för sparbankerna insättarmedlens genomsnittliga inneståendetid från drygt
fyra år till omkring två år under ifrågavarande period. För postsparbanken
befanns insättarmedlen under hela perioden i genomsnitt ha innestått omkring
två år, om än med någon tendens till minskning under de senaste åren.

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

Den enda affärsbank för vilken material till beräkning förelåg utvisade
betydligt högre och kraftigare varierande omsättningshastighet. Den genomsnittliga
inneståendetiden för medel på depositions-, kapital- och sparkasseräkningar
sjönk under perioden från 2,4 år till 1,2 år. Den i särklass snabbaste
omsättningshastigheten noterades emellertid för postgirot, för vilket
insättarmedlens genomsnittliga inneståendetid vid periodens slut endast utgjorde
3 å 4 dagar mot ca 6 dagar vid periodens början.

Även om ett nära samband föreligger mellan uttag och insättningar, kan.
lortsätter utredningen, på kort sikt insättningarna överstiga eller understiga
uttagen. De svängningar i insättarbehållningarna, som kan inträffa
inom ramen för den trendmässiga utvecklingen, kan orsakas av säsongmässigt
återkommande faktorer såsom skatteuppbörd, variationer i sedelomloppet
in. in. De Iikviditetspåfrestningar dessa säsongmässiga svängningar
innebär låter sig i allmänhet rätt väl överblickas i förväg. Tillfälliga likviditetspåfrestningar
kan även uppkomma av andra orsaker såsom förändringar
i valutareserven och skatteförändringar, i vilket sistnämnda hänseende
införandet av den allmänna varuskatten vid årsskiftet 1959—1960 är
ett påtagligt näraliggande exempel.

För att utjämna korttidsvariationer av nyssnämnt slag erfordras enligt
utredningen en viss betalningsberedskap hos kreditinstituten. Instituten
måste som kassareserv hålla en del av sina tillgångar antingen i kassa eller
så att de med lätthet kan förvandlas till kontanter. Detta innebär att kreditinstitutens
tillgångar ej vid någon tidpunkt i sin helhet får vara placerade
i lån eller andra tillgångar som ej uppfyller kraven på likviditet.

Utredningen anför fortsättningsvis att den likviditetstillströmning, som
inflytande amorteringar m. m. föranleder, liksom utlämnandet av nya lån
däremot är av avgörande betydelse för likviditetens utveckling. Möjligheterna
att snahbt påverka likviditeten är, heter det vidare, givetvis större vid
en faktiskt kortfristig löptid av krediterna än om krediterna har en längre
taktisk löptid. En kort faktisk löptid av lånen innebär en snabb tillströmning
av likvider, varigenom likviditeten hastigt vid behov kan förbättras
genom att nyutlåningen begränsas. I praktiken avser emellertid en mycket
stor del av kreditbehoven krediter med en tämligen lång faktisk löptid. 1
den mån formellt bundna lån inte lämnas, tillgodoses dessa kreditbehov genom
att vid lånens beviljande träffas överenskommelse om successiva omsättningar.
Eftersom lån av detta slag och även de formellt bundna lånen i
stor utsträckning har karaktären av amorteringslån, ger de ett kontinuerligt
och förutsebart tillskott till likviditetstillströmningen till det enskilda kreditinstitutet
och utgör därigenom en viktig del av dess likviditetsplanering.
Har institutet en tämligen stor och med hänsyn till förfallotider väl sammansatt
portfölj av sådana amorteringslån, kan det vid behov även i detta
fall tämligen snabbt förbättra sin likviditet genom att inskränka nyutlåningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 13tiö

Kreditinstitutens ledning har enligt utredningens mening ett självfallet
eget intresse av att föra en likviditetspolitik så att en betryggande kassareserv
alltid finns med hänsyn till de ytterst allvarliga konsekvenser en förtroendekris
till följd av bristande betalningsberedskap skulle kunna få. Utredningen
förutsätter därför att kreditinstituten eftersträvar att utlåningen
till omfång och förfallotider avpassas så att en betryggande betalningsberedskap
upprätthålls. Utredningen erinrar i sammanhanget om att kreditinstituten
enligt gällande bestämmelser är skyldiga att upprätthålla eu efter rörelsens
art och omfattning avpassad kassareserv och att det även ges närmare
föreskrifter om vilka tillgångar som är att betrakta som kassareserv
liksom om reservens undre gräns. Genom dessa bestämmelser och de ytterligare
likviditetskrav, som ur konjunkturpolitisk synpunkt har uppställts
eller kan komma att uppställas, regleras, anför utredningen, indirekt inte
endast omfånget av kreditgivningen utan även krediternas faktiska löptid.
Kreditinstituten måste vid sin utlåning ta hänsyn till att återbetalningar och
amorteringar tidsmässigt anpassas till likviditetskraven och utforma krediternas
faktiska löptider med hänsyn härtill.

Utredningen diskuterar härefter den situationen att kreditinstituten ställs
inför ett ensidigt uttag av medel av sådan omfattning att instituten inte kan
möta kraven med tillgängliga likvida medel. Den ökning av sedelhållningen
hos allmänheten det i ett sådant fall är fråga om har kreditinstituten inte
möjligheter att tillgodose annat än i begränsad omfattning, påpekar utredningen.
Likviditetskriser av detta slag kan enligt utredningens uppfattning
därför inte regleras genom lagstiftning. De penningvårdande myndigheterna
får i dessa fall överta ansvaret för utvecklingen, hävdar utredningen. Utredningen
nämner i samband härmed att vissa ansatser till ökad sedelhållning
hos allmänheten förekom vid andra världskrigets utbrott och särskilt under
våren 1940. För affärsbankernas del sjönk exempelvis insättarbehållningen
från 4 47(5 milj. kr. vid slutet av januari till 4 128 milj. kr. vid slutet av
juni 1940.

De nuvarande kraven på kortfristighet i utlåningen förutsätter, heter del
i utredningens framställning, att kreditinstituten genom att tillämpa de
formella uppsägningstiderna skulle kunna öka likviditetstillströmningen.
I de fall den formella uppsägningstiden överensstämmer med lånets faktiska
löptid är detta givetvis utan vidare möjligt. I den mån en längre faktisk
löptid förutsatts vid lånets beviljande är dock denna möjlighet till förbättring
av likviditeten begränsad genom att låntagaren i regel inte kan skaffa
medel på annat sätt än genom upplåning på annat håll eller genom att realisera
sina tillgångar. Eu uppsägning av lån vid eu eventuell allmän likviditetskris
skulle därför, fortsätter utredningen, bidra till att ytterligare
skärpa krisen. Om eu likviditetskris skulle drabba endast ett eller ett mindre
antal kreditinstitut, skulle visserligen låntagarna kunna skaffa medel genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

lån i andra institut, men detta skulle innebära en förlust av kunder för de
drabbade kreditinstituten. Eftersom en begränsad likviditetskris kan förutsättas
ha en speciell förtroendekris som orsak eller också i övrigt kunna
väntas vara av övergående slag, skulle en uppsägning av lån ur de drabbade
institutens synpunkt framstå som olämplig. Utredningen ser sig således
kunna förmoda att lån inte sägs upp till betalning förrän alla andra vrägar
prövats.

Utredningen låter det anförda ge vid handen att det är den faktiska löptiden
och inte den formella som är avgörande för kreditinstitutens likviditet.
Ur likviditetssynpunkt föreligger därför enligt utredningens mening inte
några hinder för en ökad rätt för kreditinstituten att bevilja också formellt
bundna lån.

Förutom av hänsyn till likviditeten har enligt utredningens framställning
de nuvarande kraven på kortfristighet dikterats med hänvisning till de risker
för kreditinstitutens soliditet och räntabilitet som bundna lån respektive
lån med fast ränta skulle innebära.

I fråga om soliditeten har, säger utredningen, anförts att denna skulle
kunna försämras genom bundna lån med hänsyn till möjligheten att värdet
av säkerheten för lånet reduceras under bindningstiden.

Enligt utredningens mening får det anses självfallet att tidsbundna lån
utlämnas endast under förbehåll om uppsägningsrätt ifall säkerheten skulle
försvagas under bindningstiden. Det kan visserligen hävdas, att en felbedömning
vid ett låns utlämnande lättare kan rättas till om det formellt
har en kortfristig löptid än om det är bundet på längre tid. Några avgörande
skäl ur soliditetssynpunkt mot att i viss utsträckning utlämna lån
med en löptid, som även formellt utsätts till den tid krediten avser, föreligger
dock icke enligt utredningens mening.

Utredningen framhåller vidare att det i fråga om räntabiliteten har anförts,
att det kunde medföra betänkliga följder om kreditinstituten under
ett lågt ränteläge i större utsträckning band sin utlåning mot räntesatser
som i en framtid kunde komma att visa sig vara för låga för att täcka inlåningsräntorna.
Utredningen anser det böra understrykas att detta argument
endast rör lån som löper till fast ränta. Bundna lån, för vilka räntan
är rörlig, möter sålunda inte några invändningar ur räntabilitetssynpunkt,
påpekar utredningen. I fråga om lån till fast ränta sägs det vara givet att
försiktighet erfordras. Enligt utredningen möter motsvarande problem kreditinstituten
vid placering i långa obligationer. Utredningen anför även att
ökad räntabilitet skulle kunna vinnas om räntenivån i framtiden skulle visa
sig bli lägre än den som fastställts för lånen. Utredningen anser slutligen att
prövningen av i vad mån tidsbundna lån också skall löpa med fast ränta
bör kunna överlämnas till de olika kreditinstituten själva.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1905

Utredningens förslag

Med hänvisning till de synpunkter som utredningen enligt det föregående
framfört uppger utredningen att det inom näringslivet föreligger behov av
krediter med en längre löptid än ett år. Utredningen erinrar om att affärsbankernas
möjligheter att lämna sådana krediter nu är begränsade och att
jordbrukets kreditkassor helt saknar rätt härtill. Utredningen anser del
angeläget att söka åstadkomma ökade möjligheter att kunna bevilja bundna
lån. Av skäl som redovisats i det föregående är det enligt utredningens
mening möjligt att inom ramen för gällande likviditets- och soliditetsregler
åstadkomma eu liberalisering av bestämmelserna om krediters löptid.
Utan att därigenom föregripa det fortsatta utredningsarbetet framlägger utredningen
följande fristående förslag till regler om krediters löptid. Förslaget
skall sålunda vara att anse som utredningens slutliga ställningstagande
i denna fråga.

Det kan ifrågasättas, framhåller utredningen, om det inte, liksom med
enstaka undantag är fallet i utlandet, kan lämnas till kreditinstituten att
själva avgöra inte endast den faktiska utan även den formella löptiden för
krediter. Detta skulle innebära, att de nuvarande reglerna om löptid helt
avvecklades. I utredningens framställning redovisas att flertalet ledamöter
ansett en sådan ökad rörelsefrihet för kreditinstituten med därav följande
anpassningsförmåga efter kreditbehoven vara i och för sig naturlig och
önskvärd. Det sägs vidare att andra ledamöter däremot förordat att vissa
regler alltjämt bör uppställas under hänvisning till bl. a. att, om nuvarande
bestämmelser helt slopades, tillsynsmyndigheten för sin verksamhet ändå
torde behöva uppställa supplerande regler, något som även förekommit i
vissa andra länder. Med beaktande härav har utredningen funnit lämpligt
att direkt i författning ange riktlinjer för krediters löptid. Utredningen har
därvid också ansett att ett allmänt uttalande bör göras beträffande nödvändigheten
av en viss tidsbalans mellan kreditinstitutens in- och utlåning.

Enligt gällande bestämmelser råder för närvarande betydande skillnader
beträffande kraven på krediters löptid för olika lyper av kreditinstitut,
anför utredningen fortsättningsvis. Eftersom argumenten om likviditet, soliditet
och räntabilitet kan tillämpas på såväl affärsbanker som sparbanker,
jordbrukets kreditkassor och postbanken, säger utredningen sig inte ha
funnit skäl att föreslå differentierade regler för de olika typerna av kreditinstitut.
Utredningen föreslår således, att affärsbanker, sparbanker, jordbrukets
kreditkassor och postbanken får rätt att utlämna bundna lån till
ett belopp motsvarande viss kvotdel — lika för alla de nämnda instituten
av summan av inlåningen och eget kapital. En sådan regel skulle, säger
utredningen, anknyta till vad som för närvarande gäller för sparbanker och
postbanken.

Ur soliditetssynpunkl intar stals- och kommungaran terade lån för när3
llihang till riksdagens protokoll 1965. I samt. Nr 11,7

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

varande en särställning, påpekar utredningen vidare. Detta har i nuvarande
lagstiftning kommit till uttryck i att lån av detta slag inte innefattas i gällande
kvoter för sparbanker och postbanken och dessutom intar en gynnad
ställning beträffande affärsbankerna. Utredningen föreslår, att stats- och
kommungaranterade lån inte omfattas av den föreslagna kvoten. De undantagsbestämmelser,
som gäller för återlån enligt reglementet för allmänna
pensionsfondens förvaltning, föreslås skola bibehållas även i fortsättningen
med hänsyn till dessa låns speciella karaktär. Ur soliditetssynpunkt kunde
det även i övrigt övervägas, anser utredningen, om inte rätten att utlämna
bundna lån borde avse lån mot viss säkerhet, såsom för närvarande är fallet
för sparbanker och postbanken. Utredningen finner dock inte detta nödvändigt.
Enligt utredningen bör det ankomma på de olika kreditinstituten
själva att avgöra vilka säkerheter som erfordras för bundna lån. Härigenom
ges instituten möjligheter att anpassa sin bundna utlåning efter skiftande
förhållanden. Utredningen anser inte heller nödvändigt att hänföra rätten
till bundna lån till någon viss typ av inlåning.

Utredningen föreslår att kvoten sätts till 25 % samt framhåller att detta
innebär en mycket betydande utvidgning för affärsbankernas del och
givetvis även för jordbrukskassornas, vilka nu inte medges möjlighet till
formellt tidsbunden långivning. Även för postbanken, för vilken kvoten för
närvarande är 20 %, innebär förslaget en vidgad ram. För sparbankerna
innebär det förordade procenttalet en viss minskning, eftersom den nuvarande
kvoten är satt till 30 %. Härom anför utredningen att det av utredningen
förordade något lägre kvottalet inte torde inom överskådlig tid innebära
några problem för sparbankerna med hänsyn till den obetydliga utsträckning,
i vilken de förefintliga ramarna numera är utnyttjade. I viss
utsträckning, fortsätter utredningen, kompenseras för övrigt den föreslagna
nedsättningen av procenttalet av att det enligt utredningens förslag skall
sättas i relation till sparbanks eget kapital, hela insättarbehållning och upplåning
i stället för som nu endast till egna fonder och insättarbehållning
på sparkasseräkning. För sparbankerna liksom för postbanken innebär
vidare avvecklingen av kravet på viss säkerhet en uppmjukning av de nuvarande
bestämmelserna.

För närvarande, heter det vidare i utredningens framställning, stadgas
en längsta löptid av tio år för de medgivna undantagen från huvudreglerna
om kortfristighet. Enligt vad som tidigare anförts föreligger enligt utredningens
uppfattning behov av att kunna lämna medelfristiga lån främst
för affärsbankerna, för vilka de nuvarande reglerna erbjuder de största
olägenheterna. Utredningen anser att en längsta löptid av tio år för de kvoterade
lånen täcker de behov som föreligger och har i konsekvens härmed
intagit ett stadgande härom i författningsförslagen.

Enligt nu gällande banklag kan bundet lån, som inte är garanterat av
stat eller kommun, inte beviljas med högre belopp än 150 000 kr., påpekar

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år It) tio

utredningen och erinrar om att man vid tillkomsten av denna lagregel utgick
från att lån av denna typ främst skulle komma alt efterfrågas av småföretagare.
I sitt nu framlagda förslag avser utredningen emellertid inte att
begränsa möjligheterna till bundna lån till någon eller några speciella kategorier
eller ändamål. Utredningen erinrar i detta sammanhang om 61 §
banklagen, enligt vilket stadgande affärsbank är pliktig att ägna särskild
uppmärksamhet åt, att kredit inte beviljas åt samma eller med varandra i
väsentlig ekonomisk intressegemenskap förbundna kredittagare i sådan utsträckning,
att därav kan uppkomma fara för bankens säkerhet. Liknande
bestämmelser gäller även för jordbrukets kreditkassor, säger utredningen.
Enligt utredningen torde med hänsyn till dessa bestämmelser några regler
om en till beloppet maximerad kreditgivning inte vara nödvändiga för de
nämnda kreditinstituten. För postbanken och för sparbankerna är rätten att
utlämna bundna lån inte förenad med några krav beträffande de individuella
kreditbeloppen. Utredningen har inte heller funnit erforderligt att i
fortsättningen uppställa krav på individuell maximering av bundna lån.

I bestämmelserna för de här behandlade kreditinstituten nämns inte lån
till fast ränta. Av förarbeten och kommentarer till nu gällande bestämmelser
framgår dock, anför utredningen, att sparbankerna och postbanken men
inte affärsbanker förutsätts kunna ge lån till fast ränta. Något direkt förbud
föreligger dock enligt utredningens uppfattning inte heller för affärsbankerna.
Utredningen anser inte att några förbehåll om räntesättningen
för framtiden erfordras i författningarna.

Beträffande lån, som inte innefattas i kvoten, föreslår utredningen att
kravet på kortfristighet bibehålls, såvida det inte är fråga om lån som garanterats
av staten eller kommun eller om ålerlån i allmänna pensionsfonden.
Med hänsyn till det sätt på vilket utredningen begreppsmässigt bestämt
uttrycket kortfristighet förordar utredningen att löptiden i dessa fall
fastställs till högst ett år.

Remissyttrandena

Kreditinstitututredningens förslag har vid remissbehandlingen fått ett
övervägande positivt mottagande. Endast bankinspektionen har riktat några
allvarligare principiella invändningar mot detsamma. Inspektionen
erinrar således om att utredningen enligt sina direktiv skall
verkställa en förutsättningslös avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes
ställning och funktion på kreditmarknaden. I enlighet härmed har
utredningen att göra en samlad översyn av de bestämmelser för kreditinstitutens
rörelse, som är av betydelse för gränsdragningen mellan institutens
verksamhetsområden. Inspektionen framhåller i fortsättningen att frågan
om rätten till bunden långivning innehåller gränsdragningsproblem. Den
bundenhet som åsyftas, säger inspektionen, hänför sig till lånetiden, och
lånetidens gräns har otvivelaktigt fyllt en dubbel funktion. Bortsett från

3(5 Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

huvuduppgiften att skydda kreditinstitutens likviditet, soliditet och räntabilitet
kan man inte bestrida, heter det i yttrandet, att bestämmelserna om
löptid, som de nu är utformade, haft även en gränsdragande verkan. Dessa
bestämmelser har därigenom medverkat till en arbetsfördelning mellan kreditinstituten,
antingen reglerna funnits i lag eller bolagsordning eller som
på vissa håll i utlandet i instruktioner utfärdade av tillsynsmyndigheten
eller endast i en fast utbildad praxis. Under sådana förhållanden är det enligt
inspektionen diskutabelt att nu bryta ut frågan om krediters löptid till
särbehandling, innan ställning tagits till den primära frågan om gränsdragningen
mellan instituten. Enligt inspektionens mening skulle det ha varit
värdefullt, om utredningen först redovisat sin principiella inställning till
frågan om de olika kreditinstitutens ställning och funktion på kreditmarknaden
och därvid även diskuterat sådana frågor som om man genom legala
regler rörande verksamheten bör framtvinga eller verka för en viss arbetsfördelning
mellan de olika instituten eller om man i stället bör avhålla sig
från all laglig reglering i sådant syfte och därigenom och eventuellt även
på annat sätt söka främja en livligare konkurrens på kreditmarknaden. Särskilt
mot bakgrunden av de mycket liberala regler om den långfristiga kreditgivningens
totala volym, som det remitterade förslaget innebär, är det
befogat påstå, framhåller inspektionen, att förslaget berör en vidare krets
institutioner än den som varit föremål för utredningens uppmärksamhet. I
realiteten innebär de föreslagna reglerna full frihet under överskådlig tid
för affärsbanker, sparbanker, postbanken och jordbrukets kreditkassor att
bedriva utlåning på tider upp till tio år och det är uppenbart att denna liberalisering
kan återverka på de institut — hypoteksinrättningar, kreditaktiebolag
m. fl. — som är speciellt inriktade på långfristig kreditgivning. Särskilt
kännbara finner inspektionen återverkningarna kunna bli för sådana
med statlig medverkan tillskapade kreditaktiebolag som Aktiebolaget Industrikredit,
Aktiebolaget Företagskredit och Aktiebolaget Svensk exportkredit,
vilka i likhet med affärsbankerna lämnar krediter för finansiering
av industriell och kommersiell verksamhet. Frågan om krediters löptid borde
sålunda enligt inspektionens mening sättas in i ett större sammanhang
och inte lösas separat på ett sätt, som kan föregripa det fortsatta utredningsarbetet.

Behovet av större möjligheter att ge tidsbundna lån
vitsordas så gott som genomgående av remissinstanserna, åtminstone såvitt
gäller affärsbankerna. Styrkan av detta behov anses allmänt motivera
en lösning i enlighet med kreditinstitututredningens förslag. Den enda
egentliga erinringen mot en sådan lösning lämnas av bankinspektionen,
som anför.

Mot ett uppskov av den nu aktualiserade frågans behandling torde icke
med fog kunna invändas, att behovet av ändrade regler skulle vara trängande.
I varje fall gäller detta för sparbankernas och jordbrukskassornas

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1963

vidkommande. Sparbankerna utnyttjar - delvis på grund av tidigare ogynnsamma
erfarenheter — den medgivna ramen för bundna krediter i mycket
obetydlig utsträckning. I stället har sparbankerna för att tillgodose behovet
hos sina kunder av långfristiga krediter tillskapat två särskilda institut för
dylik kreditgivning, Sparbankernas Inteckningsaktiebolag och Kommunkredit
Aktiebolag. Vad jordbrukets kreditkassor beträffar kan de visserligen
icke för närvarande lämna lån formellt bundna på längre tid än ett år
men större delen av deras utlåning utgörs av uppsägningslån med i realiteten
lång varaktighet, och såvitt inspektionen har sig bekant har från detta
håll icke anmälts behov av ändrade bestämmelser. Därtill kommer att för
långfristig kreditgivning till jordbruks- och skogsföretag tillskapats två nya
institut, vilka i dagarna börjar sin verksamhet, nämligen Lantbruksnäringarnas
Primärkredit AB och Sekundärkredit AB.

Vad därefter angår affärsbankerna konstaterar utredningen att behov
föreligger av tidsbundna krediter för investeringsändamål och till utländska
företag. Inspektionen kan vitsorda, att det finns ett visst behov av att kunna
binda bankernas utlåning på längre tid än vad som nu är möjligt, men detta
behov kan icke vara så trängande att med frågans lösning ej skulle kunna
anstå till dess utredningens förslag i övrigt framlagts. De möjligheter att
lämna bundna lån, som f. n. står bankerna till buds, har använts i anmärkningsvärt
ringa utsträckning. I detta sammanhang må även framhållas att
bankerna tillskapat eller medverkat vid tillkomsten av eu serie institut för
långfristig kreditgivning, förutom kreditaktiebolagen för fastighetsbelåning,
kreditaktiebolag för industri- och loretagskrediter, exportkrediter, fartygskrediter
och kommunkrediter.

För det fall att det redan nu anses nödvändigt att ge affärsbankerna större
möjlighet till även formellt tidsbunden utlåning kan, heter det i bankinspektionens
remissyttrande, ett enkelt provisorium åstadkommas med
mindre jämkningar i 57 § banklagen, exempelvis så att den individuella beloppsgränsen
för tioårslånen slopas och att kvoten för dessa lån höjs något.
Därmed skulle enligt inspektionen också vinnas att under mellantiden, innan
kreditinstitututredningens förslag i övrigt prövas, författningarna rörande
sparbankerna, postbanken och jordbrukskassorna inte behövde ändras
i onödan.

Bankinspektionen framför även vissa andra invändningar mot kreditinstitututredningens
förslag. Till dessa invändningar ämnar jag återkomma
i det följande.

Såsom jag nyss nämnt understryks allmänt behovet av liberalisering av
bestämmelserna om krediters löptid. Sålunda framhåller exempelvis riksgäldsfnllmäktige,
att det får anses notoriskt att ett verkligt behov föreligger
av en väsentlig uppmjukning av gällande, mycket restriktiva bestämmelser
för affärsbankerna på området. Näringslivets behov av krediter med
längre löptid än ett år torde visserligen i regel hittills ha kunnat tillgodoses
utan hinder av kreditbestämmelsernas nuvarande utformning genom att
faktisk ehuru inte formell bundenhet i stor utsträckning varit för handen,
fortsätter fullmäktige. I de fall, då även formell bundenhet krävs som villkor
för ett projekts genomförande, vilket särskilt vid exportaffärer numera

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 19f>5

synes vara regel, torde gällande bestämmelser innebära ett många gånger
avgörande hinder, hävdar fullmäktige.

Några remissinstanser anser t. o. m. kreditinstitututredningens förslag
kunnat gå längre i fråga om liberalisering. Detta kommer till uttryck bl. a.
hos kommerskollegium, som finner att det bör kunna överlämnas till kreditinstituten
att själva avgöra inte endast den faktiska utan även den formella
löptiden och att sålunda de nuvarande i lag lämnade reglerna om löptid
bör kunna slopas. Mot bakgrunden av den stabilitet och det ansvar inför
utvecklingen som kännetecknar bankväsendet i vårt land ter sig en detaljreglering
av det slag varom här är fråga knappast erforderlig, framhåller
kollegiet. Liknande tankegångar uttrycks av några handelskamrur och
Svenska intecknings garantiaktiebolaget.

Även enligt Svenska bankföreningens mening skulle det vara mest önskvärt
att alla legala bestämmelser om löptider för bankkrediter upphävdes.
En smidig anpassning av kreditgivningen efter de skiftande behoven kan,
såsom bankföreningen ser det, uppenbarligen bäst åvägabringas genom att
bankerna får full rörelsefrihet i fråga om kredittidernas längd. Någon fara
för att en sådan rörelsefrihet skulle kunna äventyra insättarnas säkerhet
bör man i dagens Sverige ej behöva räkna med, framhåller bankföreningen
och säger att den av erfarenhet vet att bankledningarna är starkt medvetna
om sitt ansvar för att likviditeten hålls vid en tillfredsställande nivå. Enligt
bankföreningen skulle det därför säkerligen inte vålla någon olägenhet
om det — såsom regelmässigt skett i utlandet — överlämnades åt bankerna
att själva avgöra, i vilken utsträckning bunden kreditgivning kan inrymmas
inom gränserna för en sund likviditetspolitik. Inte heller finns det enligt
bankföreningens uppfattning skäl att anta att bankerna inte tillräckligt
skulle beakta de ökade soliditetsrisker som kan uppkomma vid bindning av
krediter på längre tid. Bankföreningen nämner att affärsbankernas reversblanketter
redan nu innehåller ett förbehåll om rätt till omedelbar uppsägning
för den händelse ställd säkerhet ej längre finnes vara betryggande eller
eljest omständighet finnes föreligga, som äventyrar förbindelsens behöriga
fullgörande. — Emellertid vill bankföreningen inte ifrågasätta annat
än att affärsbankerna alltjämt bör se den kortfristiga kreditgivningen såsom
sin främsta uppgift. De praktiska behov som föreligger att kunna lämna
krediter med längre tids bindning torde i rimlig utsträckning kunna tillgodoses
inom det utrymme som enligt kreditinstitututredningens förslag
till ändrad lydelse av 57 § banklagen skulle komma att stå till buds för detta
ändamål. På grund härav, anför bankföreningen avslutningsvis, och då anledning
inte synes föreligga att på förevarande område göra någon skillnad
mellan de olika kreditinrättningarna tillstyrker bankföreningen att de av
utredningen föreslagna författningsändringarna genomförs.

Riksbanksfullmäktige anför beträffande frågan om lämpligheten av att
bundna lån förekommer i bankväsendet bl. a. följande synpunkter. Det sy -

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

iies kunna hävdas, att det måste vara av intresse redan för berörda institut
själva att de utestående lånen får en sådan tidsstruktur, att trögrörlighet
på utlåningssidan undviks. Bankernas restriktiva utnyttjande av hittills
föreliggande möjligheter att lämna kunder tidsbundna lån ger ett visst stöd
för ett sådant antagande. Deras starka konsolidering synes också tala för
att bedömningen av i vilken utsträckning bundna lån kan få förekomma
kan överlåtas åt instituten själva. Kreditinstitututredningen har emellertid
varit mera restriktiv. Den har föreslagit, att den bundna utlåningen skall
få uppgå till högst ett belopp motsvarande 25 % av summan av insättarbehållningen
och det egna kapitalet, vartill dock må komma bundna lån med
staten eller kommun som låntagare eller garant och äterlån förmedlade
från allmänna pensionsfonden. Hos sparbankerna och postbanken, vilka institut
redan tidigare haft rätt att lämna tidsbundna lån i relativt stor omfattning,
har endast en liten del av medgiven kvot utnyttjats. Hos övriga
institut — affärsbankerna och jordbrukets kreditkassor -— kan efterfrågan
på bundna lån vara större och benägenhet att lämna sådana lån likaledes
större. Men såvitt kan bedömas ger den gräns, som utredningen dragit upp
för tidsbunden utlåning, ett i praktiken tillräckligt utrymme för bunden långivning.
Fullmäktige har därför intet att erinra mot alt ifrågavarande kreditinstitut
erhåller den vidgade rätt till tidsbunden utlåning, som utredningen
föreslagit.

I den hittills lämnade redogörelsen för remissinstansernas synpunkter på
liberaliseringsbehovet har diskussionen i huvudsak rört förhållandena för
affärsbankerna. Jag vill dock erinra om att bl. a. bankinspektionen i sitt
nyss återgivna remissyttrande företräder den meningen att detta behov
inte skulle vara trängande för sparbankernas och jordbrukets
kredit kassors vidkommande. Sveriges jordbrukskasseförbund berör
denna fråga i sitt remissyttrande och anför att behovet för jordbrukets kreditkassor
av tidsbunden utlåning för längre lid än ett år för närvarande
torde vara ganska begränsat. Kreditinstitututredningens förslag innebär
enligt jordbrukskasseförbundet ett steg i rätt riktning. Det måste, framhåller
jordbrukskasseförbundet, vara till fördel för en sund utveckling av kreditinslitulionerna
att onödigt restriktiva bestämmelser avlägsnas ur lagarna
och att instituten får frihet att under eget ansvar anpassa sin verksamhet
med hänsyn till näringslivets behov.

Riksgäldsfullmäktige anför om liberaliseringsbehovet för andra bankinstitut
än affärsbanker följande.

Beträffande de motsvarande förslag, som avser sparbanker, postbanken
och jordbrukets kreditkassor, har utredningen visserligen icke gjort gällande,
att i praktiken något behov av ändrade bestämmelser för närvarande
skulle föreligga. Den utveckling, som de olika kreditinstituten, framför allt
under senare lid, undergått och som inneburit eu utjämning i fråga om tidigare
existerande skillnader dem emellan, gör det svårt att numera finna
verkligt bärande skäl mot en olika behandling i förevarande hänseenden av

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år W6ö

de olika kreditinstituten. Även om utredningens förslag, framför allt formellt,
synes innebära tämligen genomgripande förändringar, torde det här
i stöld sett närmast vara fråga om en anpassning till ett redan existerande
faktiskt sakläge. Utredningens förslag får väl härigenom anses motsvara en
modern uppfattning av bankväsendets och kreditgivningens uppgifter och
betingelser. Fullmäktige är för sin del beredda att acceptera en sådan uppfattning
och har därför heller icke något att erinra mot utredningens förslag
i denna del,

Kreditinstitututredningens framställning innehåller bl. a. eu diskussion a\
de motiv som ligger bakom nuvarande löptidsbestämm
e 1 s e r, dvs. hänsynen till bankinstitutens likviditet, soliditet och räntabilitet.
Riksbanksfullmäktige anknyter till denna diskussion och utvecklar
sin syn på dessa motiv, med början i fråga om soliditetskravet, på följande
sätt.

Det traditionella skälet för författningsmässiga begränsningar i fråga om
tidsbunden utlåning utgör skyddet för insättarna. Med sikte härpå brukar
tre huvudfrågor uppmärksammas, nämligen effekten på institutens soliditet,
räntabilitet och likviditet av en bindning av utlåningen på längre tid. Vad till
en början gäller soliditeten brukar framhållas, att den skulle kunna påverkas
negativt genom en tidsbindning av lån, därest säkerheterna för lånen
försvagades under löptiden. Såsom utredningen anför, kan det emellertid
förutsättas, att instituten vid beviljandet av tidsbundna lån, såsom hittills
torde ha varit praxis när sådana lån förekommit, gör förbehåll om rätt till
uppsägning, därest säkerheten under bindningstiden skulle försvagas. Det
går dock inte att komma ifrån, att felbedömningar vid ett låns beviljande,
trots det sagda, är svårare att rätta till beträffande tidsbundna lån än för icke
tidsbundna, något som dock hos institutioner, som hittills lämnat tidsbundna
lån, kompenserats även genom att långivaren ställt jämförelsevis högre
krav på säkerheterna för dessa lån än vid annan utlåning.

Ränlabilitetssynpunkten belyses av riksbanksfullmäktige med följande
anmärkningar.

Räntabiliteten har ansetts kunna påverkas menligt, därest de tidsbundna
lånen också görs räntebundna — en kombination som i och för sig inte är
nödvändig— men effekten skulle naturligtvis också kunna bli den motsatta,
allt beroende på ränteutvecklingen efter det bindningen skett. Redan enligt
nu gällande bestämmelser äger dock kreditinstituten rätt att ge lån med fast
ränta och med rätten att ge tidsbundna lån följer härvidlag inte något i princip
nytt. Sannolikt torde dock frågan om räntebindning aktualiseras oftare,
därest tidsbundna lån blir vanligare. Fullmäktige vill emellertid instämma i
utredningens slutsats, att det måste ankomma på instituten själva att pröva
i vilken utsträckning lån jämväl kan medges löpa med fast ränta.

Vad slutligen gäller effekten på likviditeten av en bindning av banklån
på längre tid anför riksbanksfullmäktige att det framhållits, att en uppsägningstid
på utlåningen, som ungefär motsvarar genomsnittet av uppsägnings1''risterna
för inlåningen skulle vara nödvändig för att tillförsäkra en bank
möjligheter att anskaffa erforderliga medel, i händelse insättarna av någon

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 ur 1(165

anledning skulle göra extraordinära uttag på sina inlåningsräkningar. Såsom
kreditinstitututredningen framhåller, fortsätter fullmäktige, är emellertid
förefintligheten av en på nämnda sätt anpassad uppsägningsfrist på utlåningen
inte något hinder mot att denna ändå blir reellt långfristig i den
meningen, alt utlämnade lån i stor utsträckning blir utelöpande betydligt
längre än uppsägningsfristen i och för sig kan ge intryck av. Långfristigheten
är emellertid reell även i den meningen, att det i realiteten inte ens är
möjligt att driva in lån i någon större omfattning på en gång. Med stöd av
uppsägningsrätten kan självfallet i de enskilda fallen lån vid behov sägas
upp, om t. ex. räntan och amorteringen inte erläggs i föreskriven ordning.
Vid en massuppsägning av lån i syfte att kompensera för en mera betydande
likviditetsminskning skulle, heter det vidare i fullmäktiges remissyttrande,
det däremot visa sig omöjligt för låntagarna i gemen att anskaffa medel för
länens återbetalande, och samhällsekonomin skulle, om metoden prövades,
utsättas för svåra rubbningar utan att för den skull penningtillgången hos
bankerna skulle förbättras. Eftersom indrivning av lån måste förutsättas leda
till en i stort sett motsvarande minskning av inlåningen, kan en inlåningsminskning
närmast väntas bli påskyndad, om man försöker rädda likviditeten
genom en uppsägning av lån.

Riksbanksfullmäktige diskuterar vidare vissa synpunkter i fråga om eventuella
likviditetssvårigheter och anför.

Möjligheten till uppsägning, oavsett vilka tidsfrister som tillämpas, är
således av begränsad betydelse, när det gäller att möta de likviditetspåfrestningar,
som bankväsendet kan tänkas bli utsatt för. De extraordinära uttag,
som kan förekomma, kommer även i fortsättningen att behöva mötas med
de metoder, som hittills tillämpats, när sådana situationer hittills inträtt.
Äger uttagen rum endast hos enstaka institut, kan likviditetssvårigheterna
överbryggas genom kassalån från andra institut eller riksbanken. Drabbar
de extraordinära uttagen alla bankinstitut, kan bakgrunden knappast vara
någon annan än att allmänheten av någon anledning önskar hålla större sedelbehållningar
än tidigare, och i det läget kan inget institut överbrygga Iikviditetspåfrestningen
på annat sätt än genom upplåning från riksbanken.
Det bör emellertid erinras om, att inte ens under mycket dramatiska perioder
under de senaste decennierna några mera svårbemästrade tendenser till
uttag ägt rum. Uttagen efter andra världskrigets utbrott torde höra till de
mera betydande. För bruttouttagen saknas uppgifter, men insättarbehållningens
utveckling, som i detta sammanhang är det mest intressanta, är
känd. Vid slutet av juni 1939 uppgick behållningen för affärsbankerna,
sparbankerna, postsparbanken och postgirot sammantagna till ett belopp
av ca 9,1 miljarder kr. och vid slutet av juni 1940 till ca 8,fi miljarder kr.
Sedelvolymen hos allmänheten ökade under samma tid med 0,4 miljarder kr.
Även om denna årsökning var fem gånger så stor som under åren före kriget,
var den ytterst begränsad i jämförelse med den totala insättarbehållningens
storlek, och det kan förtjäna framhållas, att bankerna inte mötte
denna likviditetspåfrestning genom att minska utlåningen — de ökade den
i stället — utan genom att sälja av sina likvida tillgångar till riksbanken
och genom all ta upp lån hos denna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

Metoden för bankernas upplåning i riksbanken är sedan länge utformad,
och upplåning förekommer regelmässigt i samband med de säsongmässiga
fluktuationerna i bankernas kassabehov och även vid andra likviditetspåfrestningar.
Genomgående läggs bankernas guldkantade värdepapper som
säkerhet för lånen. Även i en krissituation för bankväsendet bör i första
hand sådana säkerheter utnyttjas, men det är uppenbart, att man då, om det
visar sig nödvändigt, från riksbankens sida även måste vara beredd att acceptera
också andra säkerheter. Man kan t. o. m. tänka sig att riksbanken
temporärt övertar en del av bankernas utlåning i avvaktan på att en stabilisering
i kassabehoven inställer sig. Som metod att överbrygga extraordinära
likviditetssvårigheter inom bankväsendet, måste en sådan lösning i varje
fall vara mera ändamålsenlig med tanke på låntagarnas trygghet och förtroendet
för bankväsendet, än varje som helst försök att driva in lån av andra
skäl än att en låntagare icke fullgör föreskrivna betalningar.

Kreditinstitututredningens förslag syftar till enhetliga bestämmelser
om krediters löptid för samtliga i sammanhanget berörda kreditinstitut.
Denna tanke har, såsom väl i viss mån framgått av redan återgivna
yttranden, vunnit uttryckligt gillande hos åtskilliga remissorgan. Emellertid
är bankinspektionen av annan uppfattning. I någon mån framgår inspektionens
inställning av den tidigare återgivna delen av inspektionens yttrande,
inspektionen anför härutöver bl. a. följande.

Allmänt torde kunna sägas om utformningen av lagbestämmelserna att
utredningens strävan till uniformitet mellan kreditinstituten synes ha drivits
väl långt. Samma regler behövs ej och passar ej för alla typer och storlekar
av kreditinrättningar. Förutsättningen för en enhetlig reglering är att
de förhållanden som skall regleras är likartade. Denna förutsättning föreligger
emellertid icke här. En liten sparbank med öppethållande några timmar
i veckan och ett förvaltat kapital understigande 1 milj. kr. —■ och sådana
finns många —- arbetar under helt andra betingelser än en stor affärsbank
med dagligt öppethållande och ett förvaltat kapital som räknas i
miljarder kronor. För den mindre banken och dess kunder kan det innebära
en trygghet med regler, som i fråga om bundna lån innebär krav på
amortering, kvalificerad säkerhet, viss fördelning av lånen med avseende
på förfallotid m. m.; den större banken åter kan arbeta efter mera liberala
och mindre detaljerade regler. Denna synpunkt borde ha vunnit bättre beaktande.

Den konkreta utformningen av kreditinstitututredningens
förslag har rönt kritik endast från bankinspektionen.

Bankinspektionen herör först den föreslagna ramen för de bundna krediterna.
Inspektionen anser sig inte kunna avge något definitivt uttalande om
denna ram på föreliggande utredningsmaterial. Från likviditets- och solvenssynpunkt
finns enligt inspektionens mening emellertid knappast anledning
till erinran i mer än ett avseende. De bundna stats- och kommungaranterade
krediterna skiljer sig med avseende på sin inverkan på kreditinstitutens likviditet
inte från andra bundna krediter. Enligt inspektionen bjuder konsekvensen
därför att en gräns sättes även för dem. Lämpligen bör, anser inspektionen.
ramen göras gemensam för alla bundna lån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 är 1365

Bankinspektionen berör också frågan om amorteringsskyldigliet. Beträffande
lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun och
därmed jämförlig samfällighet, finns uttrycklig föreskrift om amortering i
28 § sparbankslagen, påpekar inspektionen. Även i 57 § banklagen finns
motsvarande föreskrift rörande bundna borgenslån, heter det i inspektionens
yttrande. Kreditinstitututredningen har emellertid, säger inspektionen
vidare, utan närmare kommentar slopat sistnämnda lagföreskrift och inte
funnit några bestämmelser om amortering erforderliga. Enligt inspektionens
mening bör amorteringsprincipen normalt tillämpas även för affärsbankernas
och jordbrukskassornas bundna lån. Kompletterande bestämmelser härom
borde, framhåller inspektionen, införas i bank- och jordbrukskasselagarna.

Kreditinstitututredningen har inte ansett nödvändigt att bibehålla föreskrifterna
om kvalificerade säkerheter för bundna lån som beviljas av sparbanker
utan överlämnat åt dessa att själva avgöra vilka säkerheter som
skall fordras.. Bankinspektionen framhåller att det med hänsyn till att sparbanksväsendet
och jordbrukskasserörelsen i fråga om organisation och resurser
inrymmer mycket olika enheter kan ifrågasättas om inte vissa säkerhetsföreskrifter
alltjämt skall stadgas. Det synes sålunda inspektionen
mindre lämpligt att de smärre sparbankerna och jordbrukskassorna lämnar
bundna borgenslån. Denna låneform bör förekomma endast i större kreditinstitut
och där lämnas med stor återhållsamhet.

Kreditinstitututredningen har lämnat öppen frågan om möjligheten att
binda långa lån med fast ränta, fortsätter bankinspektionen. Spörsmålet
om ränta måste uppenbarligen behandlas med försiktighet från långivarens
sida och detta gäller i all synnerhet de mindre kreditinstituten. Enligt inspektionens
mening vore det lämpligt om vid den föreslagna föreskriften
om tidsbalans mellan in- och utlåningen fogades en allmän erinran om betydelsen
av räntebalans.

Departementschefen

Genom tillkomsten av bank- och sparbankslagarna år 1955 samt jordbrukskasselagen
år 1950 ansågs huvuddragen av dessa kreditinstituts struktur
och verksamhetsformer ha blivit bestämda för avsevärd tid framåt.
Emellertid kvarstod vissa frågor, som inte definitivt blivit lösta. Dit hörde
främst frågan huruvida de olika kreditinstitutens verksamhetsområden
skulle vara åtskilda genom författningsmässigt eller på annat sätt bestämda
gränser eller om instituten i stället skulle få konkurrera fritt.

För att lösa kvarstående frågor tillsattes år 1902 en särskild utredning,
kreditinstitututredningen. I utredningsuppdraget ingick bl. a. att pröva frågan
om kreditinstitutens rätt till s. k. bunden långivning som f. n. är mycket
restriktivt reglerad särskilt för affärsbankernas del. Vidare ingick i ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

redningsuppdraget att söka fastställa målsättningen i stort för postbanken
med dess båda verksamhetsgrenar postsparbanken och postgirorörelsen
samt i detta syfte klarlägga postbankens ställning och relation till övriga
kreditinstitut.

Kreditinstitututredningen har nu avlämnat ett delförslag, »Krediters löptid».
Utredningen föreslår nya, liberalare regler beträffande rätten till bunden
långivning för affärsbanker, sparbanker, jordbrukets kreditkassor och
postbanken. Den utvidgade rätten avses vara av samma omfattning för alla
de nu berörda kreditinstituten och de föreslagna reglerna har gjorts enhetliga
sinsemellan.

Förslaget har under remissbehandlingen rönt ett övervägande positivt
mottagande. Endast bankinspektionen har riktat allvarligare kritik mot
detsamma. Bland inspektionens anmärkningar vill jag först behandla några
frågor av mera allmän karaktär.

Bankinspektionen anser att kreditinstitututredningen föregripit sin
huvuduppgift och bundit sig i det fortsatta utredningsarbetet genom
förslaget. Frågan om rätten att ge bunden långivning är enligt inspektionens
mening nära förknippad med andra gränsdragningsfrågor och berör
dessutom kreditinstitut utanför den krets som behandlats i förslaget. Inspektionen
nämner kreditinstitut som tillskapats särskilt för att tillgodose
vissa behov av bunden långivning exempelvis inom industrin, för exporten
samt för lantbruk och skogsnäring.

Det kan synas vara en principiellt riktig anmärkning mot förslaget att
det inte grundas på en redovisning av kreditinstitututredningens allmänna
syn på gränsdragningsproblemet. Utredningen har emellertid själv förklarat
att den inte ser förslaget som ett föregripande av det fortsatta arbetet.
De kreditinstitut som i konkurrenshänseende berörs av förslaget har —
med undantag för Lantbruksnäringarnas primärkredit aktiebolag och Lantbruksnäringarnas
sekundärkredit aktiebolag som inte var färdigbildade vid
tiden för remissbehandlingen — haft tillfälle att yttra sig över förslaget
och inte haft något att erinra mot detsamma. Även om åtskilligt talar för
bankinspektionens principiella uppfattning ser jag dock med hänsyn till
det anförda ingen anledning alt motsätta mig förslagets genomförande enbart
av det skälet att det inte föregåtts av ett uttryckligt ställningstagande
i den allmänna gränsdragningsfrågan.

Eu fråga som berörts av bankinspektionen och som har samband med
den föregående är frågan om behovet av en separat lösning
såvitt avser rätten att bevilja bundna lån. Det viktigaste skälet för särbehandling
har angetts vara att de nuvarande bestämmelserna innebär stora
olägenheter, särskilt för affärsbanker. Inspektionen har vitsordat att det
finnes ett visst behov av att kunna binda affärsbankernas utlåning på längre
tid än vad som nu är möjligt. Inspektionen tror emellertid inte att beho -

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 är 1965

vet kan vara så trängande att frågans lösning inte skulle kunna uppskjutas
till dess kreditinstitututredningens förslag i övrigt lagts fram. Inspektionen
har dessutom framhållit att en provisorisk lösning för affärsbankerna vore
att föredra om det anses nödvändigt att redan nu lätta på bestämmelserna.

Att affärsbankerna har ett reellt behov av liberalisering såvitt avser rätten
att bevilja bundna lån är klart ådagalagt genom kreditinstitututredningens
uttalanden och de uppgifter som framkommit under remissbehandlingen.
Som jag nyss framhållit har kreditinstitututredningen inte sett några
olägenheter för sitt fortsatta arbete föreligga, om en separat ändring genomförs
i fråga om krediters löptid för såväl affärsbanker som sparbanker,
jordbrukets kreditkassor och postbanken. Remissmyndigheterna, utom
bankinspektionen, har inte gjort några erinringar häremot. Inspektionens
synpunkter hänger naturligtvis nära samman med dess inställning att utredningen
genom förslaget föregripit principiella avgöranden. Denna fråga
har jag berört i det föregående och funnit att utredningens förslag inte
motverkas härav. Med beaktande av vad jag nu anfört ser jag inte något
hinder mot att ett definitivt förslag till lösning av frågan om kreditinstitutens
rätt att bevilja bundna lån upptas till särskild behandling.

Bankinspektionen har berört ytterligare ett spörsmål av allmän karaktär
som jag vill ta upp till diskussion i detta sammanhang. Kreditinstitututredningen
har föreslagit enhetliga bestämmelser om krediters
löptid för alla av utredningen i detta avseende behandlade kreditinstitut.
Inspektionen har riktat kritik mot denna strävan efter uniformitet och
bl. a. anfört att samma regler varken behövs eller passar för alla typer och
storlekar av kreditinrättningar. En förutsättning för enhetlig reglering är
att de förhållanden som skall regleras är likartade, heter det i inspektionens
remissyttrande. Inspektionen har därvid pekat på de stora olikheter
som finns mellan en liten sparbank och en stor affärsbank.

Enligt min uppfattning talar i och för sig allt för att man bör ta hänsyn
till de olika förhållanden som råder i verkligheten när man skall utforma
bestämmelserna om rätt för kreditinstitut av skilda slag till bunden långivning.
Ett önskemål i utvecklingsfrämjande syfte är emellertid att inte tynga
lagstiftningen med detaljbestämmelser. Endast det nödvändigaste bör ges
författningsmässig utformning. Bankinspektionens tillsyn över kreditinstituten
får anses vara tillräcklig garanti för en riktig lagtillämpning. Vill
man frångå förslaget om enhetlighet i de allmänna reglerna för de nu berörda
kreditinstituten i fråga om rätten till bunden långivning synes detta
enligt min mening på ett bärande sälL kunna motiveras endast av den principiella
uppfattningen att de olika institutens verksamhetsområden även
för framtiden bör hållas åtskilda genom lagfästa gränser. En sådan uppfattning
skulle innebära ett ståndpunktstagande i gränsdragningsfrågan innan
kreditinstitut ut redningen slutfört sin huvuduppgift. Jag anser av nu anför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

da skäl att man i detta sammanhang så långt som det är möjligt bör acceptera
principen om enhetlighet.

Innan jag övergår till att behandla mera konkreta frågor i samband med
förslaget vill jag med några ord beröra postbankens ställning.

I kreditinstitntutredningens uppdrag ingår, som jag nyss nämnde, bl. a.
att söka fastställa målsättningen för postbanken i stort och i detta syfte
klarlägga dess ställning och uppgifter i relation till övriga kreditinstitut.

Det nu av kreditinstitututredningen framlagda förslaget till nya löptidsbestämmelser
för bankkrediter berör även postbanken. Utredningen har därmed
emellertid inte tagit upp huvudfrågan, målsättningen för postbanken
i stort. Huvuddelen av utredningens nu aktuella förslag rörande postbanken
avses skola inflyta i reglementet angående förvaltningen av de medel, som
innestår i postsparbanken och på postgiro. Detta reglemente har Kungl.
Maj:l utfärdat i administrativ ordning. Endast i ett avseende berörs postsparbanks-
och postgiroförordningarna, som utfärdats med riksdagen. Jag
syftar på en ändring i förordningarna varigenom direkt — i överensstämmelse
med vad som redan gäller för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets
kreditkassor — uttrycks rätten för poststyrelsen att i samband med
återlån upptaga lån hos allmänna pensionsfonden. Visserligen är både postsparbanks-
och postgiroförordningarna i inånga hänseenden redan så föråldrade
— särskilt efter postverkets omorganisation vid årsskiftet 1964/65
(se prop. 1964: 141, SU 136, rskr 295, SFS 1964: 876) — att en mera allmän
översyn kan förefalla påkallad omedelbart, även med bortseende från
det uppdrag utredningen erhållit. Enligt vad jag erfarit pågår också en dylik
översyn inom postbanken. Den föreslagna ändringen i postsparbanksoch
postgiroförordningarna bör ses som ett led i denna översyn. Jag anser
det emellertid lämpligt att frågan om rätten för poststyrelsen att ta upp
lån hos allmänna pensionsfonden behandlas redan i förevarande sammanhang
och förordar därför ändringar i postsparbanks- och postgiroförordningarna
i saklig överensstämmelse med utredningens förslag.

Rreditinstitututredningens förslag i vad det rör postbanken i övrigt ämnar
jag inte beröra ytterligare i det följande, eftersom Kungl. Maj:t äger i
administrativ ordning utfärda de bestämmelser i detta hänseende som kan
finnas lämpliga. I

I vad avser förslagets konkreta utformning vill jag framhålla
följande. Gällande regler för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets
kreditkassor beträffande rätten till bunden kreditgivning är sinsemellan
mycket olika. De har tillkommit i olika sammanhang och under påverkan
av den allmänna synen på vederbörande kreditinstituts verksamhetsområde.
Ett gemensamt drag föreligger dock. Reglerna vilar nämligen alla
på principen att kreditgivningen i huvudsak skall vara kortfristig. Principen
måste ses mot bakgrunden av att samtliga här berörda kreditinstitui
har karaktären av bank, dvs. mottager inlåning från allmänheten på räk -

Kunyl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

ning som allmänneligen begagnas av bank. Ivreditgivningen är ju i bankinrättningar
den viktigaste formen för placering av insättarinedel, och det har
av hänsyn till insättarnas trygghet ansetts att kreditgivningen inte bör vara
bunden i större utsträckning än vad som är förenligt med villkoren för förfogandet
över dessa inlåningsmedel.

Emellertid finns undantag från kortfristighetsprincipen. Affärsbank kan
bevilja kredit i räkning på högst ett år, bevilja återlån enligt reglementet
angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än sex
månader och, i enlighet med bestämmelser i bolagsordningen, utlämna reverslån
med längre löptid än sex månader intill 20 % av bankens eget kapital.
För sparbanker är undantagen mera vittgående. Sparbank, vars fonder
jämte insättarbehållning uppgår till minst 5 milj. kr., kan intill 30 %
av summan av insättarbehållning och fonder utlämna vissa slag av inteckningslån
med längre löptid än sex månader. Högst eu femtedel av nämnda
summa får ställas att förfalla under ett och samma år. Löptiden för lånen
får inte överstiga tio år. Särskilda bestämmelser finns angående säkerheten,
som allmänt sagt skall bestå av inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet
inom sparbankens verksamhetsområde. —- Utan att ha karaktären
av undantag från kortfristighetsprincipen finns det för sparbankernas
vidkommande särbestämmelser rörande borgenslån. Lån av nämnt slag
som inte är garanterade av staten eller kommun skall förses med en klausul
som möjliggör uppsägning till betalning inom tre månader. Sådana lån
får vidare utlämnas endast på viss tid och inte utestå längre än femton år.
År lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år skall amorteringsskyldighet
stipuleras. Vissa dispenser i denna del kan meddelas bl. a. när del
gäller studielån. — Vad beträffar jordbrukets kreditkassor är författningsmässigt
uttryckligen fastslaget att omsättning av kredit får ske.

Kreditinstitututredningens förslag, för vilket jag tidigare redogjort, innebär
i korthet att vissa riktlinjer anges i berörda lagar. Enligt utredningen
bör i författningstexten dessutom göras ett allmänt uttalande beträffande
nödvändigheten av en viss tidsbalans mellan kreditinstitutens in- och utlåning.

Riktlinjerna föreslås bli enhetliga för affärsbanker, sparbanker, jordbrukskassor
och postbanken. Utredningens förslag i fråga om postbanken
har jag behandlat i det föregående. Enligt de föreslagna riktlinjerna bör
affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor få rätt att inom en kvotdel,
nämligen 25 % av summan av eget kapital och inlåning, medge bundna lån
av medelfristig karaktär. Förslaget anknyter i stor utsträckning till vad
som för närvarande stadgas i fråga om sparbanker. Eftersom stats- och
kommungaranterade lån intar en särställning ur soliditetssynpunkt anser
utredningen att sådana lån inte bör omfattas av kvoten. Vidare föreslås
att de undantagsbestämmelser som för närvarande gäller beträffande åter -

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

lån bibehålls även i fortsättningen med hänsyn till dessa låns speciella
karaktär.

De lån som inte innefattas i kvoten och inte utgör stats- eller kommungaranterade
lån eller återlån föreslås skola ha en löptid av högst ett år.

Utredningsförslaget innebär härjämte att vissa nu gällande särregler för
de olika kreditinstituten avskaffas. Sålunda föreslås att den särskilda amorteringsskyldigheten
i fråga om borgenslån i affärsbanker skall slopas. Vidare
slopas de för affärsbanker gällande reglerna om maximering av individuella
lånebelopp till 150 000 kr. för bundna lån. För sparbankernas vidkommande
föreslås att det nuvarande kravet på säkerheter för bundna lån
tas bort. Det anses inte nödvändigt att hänföra rätten till bunden långivning
till någon viss typ av inlåning. Bestämmelsen att högst viss del av
bundna lån får ställas att förfalla under ett och samma år upptas inte
i förslaget.

Beträffande räntan uttalar utredningen att den inte heller för framtiden
anser några förbehåll erforderliga.

Vad gäller huvudregeln, en löptid av högst ett år, har förslaget inte lett
till erinringar under remissbehandlingen. Även de av utredningen framlagda
synpunkterna på de föreslagna löptidsbestämmelserna i likviditetsoch
soliditetshänseende har i princip godtagits av remissinstanserna. Även
jag ansluter mig till dessa synpunkter. Det betyder att jag i likhet med utredningen
anser det tillräckligt med en allmän föreskrift i de olika lagarna
om nödvändigheten av viss tidsbalans mellan kreditinstitutens in- och
utlåning på sätt utredningen föreslagit. Det får sedan ankomma på kreditinstitutens
ledning att under bankinspektionens tillsyn föra en betryggande
likviditets- och soliditetspolitik. Jag ämnar emellertid i det följande återkomma
till de speciella frågorna om särskild säkerhet för bundna lån och
amorteringsskyldighet.

Även i fråga om den föreslagna ramen för de bundna krediterna har i allmänhet
utredningens förslag accepterats. Emellertid har bankinspektionen
i sitt remissyttrande framhållit att bundna stats- och kommungaranterade
krediter inte skiljer sig från andra bundna krediter med avseende
på sin inverkan på kreditinstitutens likviditet. Konsekvensen bjuder, hävdar
inspektionen, att en gräns sätts även för dem. Enligt inspektionens mening
bör ramen göras gemensam för alla bundna lån.

Att bundna stats- och kommungaranterade krediter skall falla utanför
kvoten av medgiven bunden långivning har utredningen föreslagit med hänvisning
till dessa låns särställning i soliditetshänseende. Undantagets inverkan
i likviditetshänseende har utredningen inte närmare berört. Sparbanksreglerna,
vilka enligt utredningen utgjort mönstret för de föreslagna bestämmelserna
i detta hänseende, innehåller redan nu en särskild bestämmelse
om rätt att meddela bundna stats- eller kommungaranterade lån.

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 är 1965

Några likviditetsproblem med anledning härav har mig veterligen aldrig
uppstått. Utöver bankinspektionen har inga remissorgan anmält betänkligheter
ur likviditetssynpunkt mot det föreslagna undantaget. Som jag nyss
sagt bör det givetvis ankomma på ledningen i vederbörande kreditinstitut
att föra en betryggande likviditetspolitik. Jag ser sålunda inget skäl att
frångå utredningens förslag heller i detta avseende.

Enligt utredningsförslaget bör det ankomma på kreditinstituten att själva
avgöra vilka säkerheter som skall föreligga för bundna lån. Bankinspektionen
har ifrågasatt om inte vissa säkerhetsföreskrifter alltjämt bör stadgas.
Bundna borgenslån bör enligt inspektionens uppfattning lämpligen inte
utlämnas av smärre sparbanker och jordbrukskassor.

Som jag anförde bland de allmänna synpunkterna godtar jag utredningens
uppfattning att reglerna för här berörda kreditinstitut bör vara enhetliga.
Det är, som jag framhöll, mindre lämpligt att fastställa bestämmelser
som skiljer de olika kreditinstituten i deras verksamhet innan principiell
ståndpunkt tagits i gränsdragningsfrågan. En annan sak är att det
även efter ett genomförande av det aktuella utredningsförslaget kommer
att finnas åtskilliga sådana bestämmelser. Det ankommer på utredningen
att i sitt fortsatta arbete pröva dessa bestämmelser. Jag utgår ifrån att om
utredningens förslag genomförs detta inte kommer att leda till att hittills
tillämpad försiktighet vid långivningen frångås inom ledningarna för de
olika kreditinstituten. Andra remissorgan än bankinspektionen har inte påkallat
särskilda säkerhetsföreskrifter för bundna lån. Jag är med hänsyn
till det anförda således beredd att acceptera att de särskilda författningsbestämmelserna
för sparbanker rörande kravet på säkerheten inom sektorn
för tillåten bunden långivning slopas.

Utredningen har även behandlat frågan om behovet av särskilda räntebestämmelser
vid bunden långivning och ansett sådana inte vara erforderliga.
Enligt bankinspektionens uppfattning skulle det vara lämpligt om en
allmän erinran om betydelsen av räntebalans fogades vid den föreslagna
föreskriften om tidsbalans mellan in- och utlåningen.

Såsom utredningen framhållit har hittills saknats regler om rätten att
bevilja bundna lån till fast ränta. En räntebindning kan leda till fördelar
eller nackdelar för ett kreditinstitut, beroende på den allmänna ränteutvecklingen
under löptiden. En allmän regel om räntebalans i enlighet med
bankinspektionens förslag skulle i praktiken knappast kunna tillämpas på
annat sätt än att kreditinstituten i tider som kännetecknas av fluktuerande
räntenivå underlät att binda räntan men kanske kunna tolkas som hämmande
för kreditinstituten när det gäller deras placeringar i långa obligationer.
Jag anser inte tillräckliga skäl föreligga att föreslå införande av en
allmän lagregel om betydelsen av räntebalans.

\ Bihanq till riksdagens protokoll 1965. 1 sctrnl. AV Ilo

Kunyl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

Utredningsförslaget upptar en regel om längsta löptid om tio år för lån
som inte garanterats av staten eller kommun. De nuvarande, i banklagen
upptagna bestämmelserna om amorteringsskyldighet beträffande borgenslån
föreslås skola avskaffas. Bankinspektionen erinrar om att amorteringsskyldigheten
finns kvar beträffande borgenslån som utlämnas av sparbank
enligt 28 § sparbankslagen. Enligt inspektionens mening bör amorteringsprincipen
normalt tillämpas även för affärsbankernas och kreditkassornas
bundna lån. Kompletterande bestämmelser härom borde införas i bankoch
jordbrukskasselagarna, heter det i inspektionens yttrande.

Regler om amorteringsskyldighet i vad avser bundna lån som inte garanterats
av staten eller kommun är betingade av soliditetshänsyn. Föredragande
departementschefen påpekade i prop. 1955:3 (s. 84), vari förslaget
till banklag lades fram, bl. a. att 1949 års banklagssakkunniga inte velat
uppställa amortering som ett obligatoriskt villkor för bundna lån fastän de
tänkt sig att sådana lån i regel skulle utformas som amorteringslån. Enligt
föredragande departementschefens uppfattning borde emellertid göras
en åtskillnad i detta hänseende mellan borgenslån och övriga bundna lån.
Beträffande bundna borgenslån ansågs amorteringsskyldighet böra föreskrivas
i lag. Undantag kunde dock anses berättigat såvitt avsåg kommungaranterade
lån.

Utredningen har inte lämnat någon särskild motivering till förslaget om
avskaffande av amorteringsskyldighet för borgenslån utlämnade av affärsbanker.
Ingen ändring föreslås av bestämmelserna i 28 § femte stycket
sparbankslagen om amorteringsskyldighet såvitt avser borgenslån i sparbank.
Inte heller föreslås någon ändring beträffande vissa andra i nyssnämnda
lagrum upptagna särregler rörande borgenslån i sparbank, däribland
en bestämmelse om längsta löptid av femton år.

I fråga om amorteringsskyldighet gäller fortfarande samma synpunkter
som framfördes vid tillkomsten av banklagen. Amorteringsskyldighet
tillämpas i praktiken i större omfattning än vad som för närvarande lagligen
föreskrivs och det finns enligt min uppfattning skäl att undersöka
om inte de lagliga föreskrifterna bör skärpas. Utredningen bör således i
samband med den hittills inte behandlade frågan om bestämmelserna för
borgenslån i sparbank ytterligare överväga de synpunkter som kan anläggas
på skyldigheten att amortera reellt bundna lån. Eu förutsättning vid
detta övervägande bör vara att amorteringsskyldighet skall vara regel vid
all bunden långivning. Jag är emellertid i detta sammanhang inte beredd
att vidta någon ändring i sak såvitt gäller amorteringsreglerna.

Eftersom 29 § sparbankslagen efter förslagets genomförande kommer att
innehålla föreskrifter även om bundna borgenslån bör en redaktionell ändring
vidtas i 28 § på så sätt att bestämmelserna i femte stycket flyttas över
till 29 §.

Kungl. Maj:Is- proposition nr 113 är 1965

Av det anförda framgår att jag i allt väsentligt förordar ett genomförande
av utredningens förslag i denna del. Bank-, sparbanks- och jordbrukskasselagarna
bör ändras i enlighet med den inställning jag nu redovisat.
En följdändring har därvid befunnits böra ske i lagen den 3 juni 1955 (nr
417) angående införande av nya lagen om sparbanker. Till den närmare utformningen
av bestämmelserna i ändringsförslagen ämnar jag återkomma
i en specialmotivering.

Förlagslånens ställning som grnnd för inlåning
Allmänt, gällande ordning m. m.

Utmärkande för förlagslån är dels att lånet brukar tas upp genom
skuldförbindelser, som ges ut i stort antal och är avsedda för den allmänna
marknaden, s. k. förlagsbevis, dels att långivarna har rätt till betalning
först efter låntagarens övriga borgenärer.

För affärsbanker, sparbanker och centralkassor (jordbrukskassorna är
förhindrade att driva självständig inlåningsrörelse) gäller bestämmelser
om inlåningen. Dessa bestämmelser är olika för de olika instituten. Olikheterna
spelar ingen roll i detta sammanhang. Syftet med inlåningsbestämmelserna
är huvudsakligen att trygga insättarna men genom sitt innehåll
påverkar dessa bestämmelser även kreditinstitutens kapitalplaceringspolitik.
I korthet innebär inlåningsreglerna -— som för affärsbanker återfinns
i 62 § banklagen, för sparbanker i 27 § sparbankslagen och för centralkassor
i 34 § jordbrukskasselagen — följande. Huvudprincipen är att inlåningen
inte får överstiga en viss gräns, som står i relation till institutets
eget kapital. Man kan därmed säga att inlåningen måste vara »täckt» av
detta kapital. Reglerna medger emellertid, att sådan täckning inte behövs
om inlåningsmedlen placeras i vissa närmare angivna slag av tillgångar.
Det har blivit vanligt att, något oegentligt, kalla sådana tillgångar för täckningsfria
tillgångar. Vissa slag av dessa tillgångar är helt täckningsfria,
dvs. institutet kan ta emot inlåning till obegränsat belopp i förhållande
till det egna kapitalet om inlåningsmedlen placeras i sådana tillgångar.
Som exempel på helt täckningsfria tillgångar kan nämnas inneliggande
kassa och tillgodohavanden hos riksbanken eller i annat bankinstitut. Andra
slags tillgångar, som också uppräknats i de olika lagarna, är täckningsfria
bara till en del av sitt värde, eller endast i viss utsträckning. Tillgångar
i övrigt är inte täckningsfria. För affärsbanker gäller att den inlåning
som inte placeras täckningsfritt måste begränsas till högst fem gånger
det egna kapitalet, om detta inte överstiger 5 milj. kr., och till 25 milj.
kr. ökat med tio gånger skillnaden mellan det egna kapitalet och 5 milj.
kr., om det egna kapitalet är större än 5 milj. kr. För sparbanker gäller
att den inlåning som inte placeras i täckningsfria tillgångar måste begränsas
till tolv och en halv gång sparbankens fonder. Vidare finns en

52 Kangl. Ma j:ts proposition nr 113 år 1965

supplementär regel av vilken framgår att inlåning, som inte placerats i
sådana tillgångar som enligt det nyss anförda betecknats som helt täckningsfria,
aldrig får överstiga 50 gånger sparbankens fonder. För centralkassor
gäller i stort sett samma bestämmelser som för sparbanker; maximigränsen
är dock i stället bestämd i relation till centralkassans och de anslutna
jordbrukskassornas eget kapital.

Kreditinstitutens förlagsupplåning intar en säregen mellanställning i inlåningshänseende.
Reglerna härom, som återfinns bland inlåningsbestämmelserna
i de nyss uppräknade lagrummen, är lika för affärsbanker, sparbanker
och centralkassor. Kungl. Maj :t kan nämligen medge dels att utställda
förlagsbevis inte skall anses som inlåning dels också att nominella
värdet av sådana förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst hälften
av del egna kapitalet skall likställas med detta. För Kungl. Maj :ts medgivande
krävs ansökan av vederbörande institut. Vidare skall Kungl. Maj:t
höra fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt bankinspektionen
innan medgivande lämnas.

Metoden att med förlagslån förstärka det inlåningsgrundande egna kapitalet
upptogs första gången i en lag som gällde under åren 1923—1925
(SFS 1923: 114). Lagen, som endast berörde affärsbanker, tillkom på förslag
av dåvarande bank- och fondinspektionen i en situation då vissa banker
måst ta i anspråk de egna fonderna för att täcka förluster och därför
tenderade alt överskrida det i banklagen stadgade inlåningsmaximum. Anordningen
var av provisorisk karaktär och avsåg att möta ett temporärt behov
av inlåningsgrundande kapital intill dess rörelsen medgivit ett återuppbyggande
av det egna kapitalet. Inspektionen framhöll i sitt förslag att
ett av bank upplånat förlagskapital, som i förmånsrättshänseende placerats
efter bankens övriga skulder, till sin natur stod så nära en bankens
egen fond att det vid beräknande av inlåningsmaximum borde kunna jämställas
med en sådan fond.

Frågan om förlagskapitalets ställning återupptogs av 1949 års banklagssakkunniga
(SOU 1952:2), vilka i stort sett kunde ansluta sig till nyssnämnda
uppfattning. Dock ansåg de sakkunniga att sådant lån borde fä
grunda inlåningsrätt endast i begränsad utsträckning, eftersom förlagslån
inte utgjorde ett till banken lika bundet kapital som aktiekapitalet. I förekommande
fall borde bank under förlagslånets löptid vidta sådana åtgärder
att inte inlåningsrätten vid lånetidens slut hastigt minskades. Från denna
utgångspunkt föreslog de sakkunniga dels att utställda förlagsbevis inte
skulle räknas som inlåning, dels att med eget kapital skulle få likställas av
banken utgivna förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst hälften av
bankbolags aktiekapital, dock endast under förutsättning att betalning för
bevisen kunde av långivaren krävas tidigast efter fem år. I banklagen upptogs
inte inskränkningen att förlagsbevisens löptid skulle vara längre än
fem år. Emellertid intogs ett stadgande att frågor om att undanta förlagslån
från kapitaltäckningskravet och att räkna förlagsbevis såsom eget kapi -

Kungl. Muj. ts proposition nr 113 år 1965

tal skulle i varje särskilt fall prövas av Kungl. Maj :t. 1 stadgandet föreskrevs
också att Kungl. Maj :t skulle ange de närmare villkoren för dispens. Föredragande
departementschefen anförde i motiven bl. a. (prop. 1955: 3 s. 115).

Spörsmålet om förlagsupplåningens inlåningsrättsliga behandling är

----av den beskaffenhet, att ett slutligt ståndpunktstagande bör ske

först i samband med övervägandena om gemensamma inlåningsregler för
de olika typerna av inlåningsinstitut. I avvaktan härpå torde det dock
— — böra öppnas möjlighet för Kungl. Maj :t att efter prövning i varje
särskilt fall medge bank rätt dels att avdra förlagsupplåningen från inlåningen,
dels att högst till belopp motsvarande halva aktiekapitalet lägga
förlagskapital till grund för inlåning. Lämpligheten av att uppställa viss
återstående minsta löptid såsom förutsättning för att förlagslån skall få
vara inlåningsgrundande synes mig starkt kunna ifrågasättas. Godtas det
av mig förordade systemet med dispens torde det emellertid icke vara erforderligt
att nu ta slutlig ställning i denna fråga utan torde det få ankomma
på Kungl. Maj :t att pröva de närmare villkoren för dispens.

Därefter har motsvarande bestämmelser intagits i sparbankslagen och
jordbrukskasselagen. Angående motiveringen för sparbanker se prop. 1955:
151 s. 143 och för centralkassor se prop. 1956: 122 s. 69.

.Svenska bankföreningens hemställan och kreditinstitututredningens
utlåtande I

I sin framställning påpekar bankföreningen att ett framträdande drag i
den svenska ekonomins utveckling under de senaste åren har varit en kraftig
expansion av inlåningen i affärsbankerna. Därmed har följt en motsvarande
successiv ökning i behovet av täckningskapital. För att anskaffa sådant
står, framhåller föreningen, tre utvägar till huds, nämligen fondökning,
nyemission av aktier och utgivande av förlagsbevis. Att mera avsevärt
öka takten i den interna fonduppbyggnaden skulle ej minst med hänsyn till
beskattningen stöta på stora svårigheter. Även nyemissioner av aktier är på
grund av skattebestämmelserna en dyr finansieringsform. Därtill kommer
att sådana nyemissioner ökar trängseln på aktiemarknaden och därigenom
kan försvåra industrins möjligheter att draga till sig riskvilligt kapital.
Från många synpunkter framstår för föreningen därför utgivande av förlagsbevis
som den lämpligaste lösningen.

Under de senaste åren har också förlagslånevägen i stor utsträckning anlitats
av bankerna, heter det vidare i framställningen. Några negativa verkningar
härav har inte framträtt, utan erfarenheterna har varit goda. Numera
torde det sålunda vara allmänt erkänt att förlagslånekapital utgör ett lika
gott skydd för insättarna som aktiekapital och fonder.

Enligt bankföreningens mening bör därför tiden nu vara mogen att uppmjuka
villkoren för bankernas rätt att likställa medel, som upplånats mot
förlagsbevis, med eget kapital. Föreningen anser det sålunda ej längre böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

vara behövligt att bibehålla kravet på Kungl. Maj :ts tillstånd i varje särskilt
fall. I banklagen bör, sägs det, kunna inskrivas en generell rätt för bankerna
att inom vissa gränser utnyttja förlagslånekapital som underlag för inlåning.
Föreningen finner dessutom att dessa gränser utan olägenhet bör
kunna vidgas betydligt i jämförelse med den nuvarande ramen, vilken, såsom
nämnts, innebär en maximering till ett belopp motsvarande hälften av
aktiekapitalet.

Bankföreningen säger sig vidare vara medveten om att spörsmålet om den
framtida utformningen av reglerna angående kreditinrättningarnas inlåningsrätt
är föremål för prövning inom kreditinstitututredningen. Emellertid
är det enligt föreningen i hög grad angeläget att en snabb lösning kan
åvägabringas beträffande den del av detta spörsmål som rör rätten att räkna
förlagsupplåning som eget kapital. Det utrymme härför som för närvarande
står till buds är nämligen redan till fullo utnyttjat i det övervägande flertalet
affärsbanker.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer bankföreningen att
Kungl. Maj :t måtte ge kreditinstitututredningen direktiv att till förtursbehandling
ta upp frågan om en vidgning i enlighet med de i framställningen
angivna riktlinjerna av bankernas rätt att vid tillämpning av bestämmelserna
om kapitaltäckning för inlåningen likställa beloppet av utställda förlagsbevis
med eget kapital.

Kreditinstitutntredningen har avgett utlåtande över bankföreningens
framställning.

I utlåtandet framhålls att utredningen ännu inte tagit slutlig ställning till
inlåningsrättens framtida utformning och därmed heller inte till förlagslånens
plats i inlåningsrättshänseende. Med hänsyn till det akuta behovet av
ökad inlåningsrätt, som bankföreningen pekat på, har emellertid utredningen
inte något att erinra mot en provisorisk uppmjukning av de nuvarande
bestämmelserna om förlagslån som underlag för inlåningsrätt. Utredningen
förordar därför, att banklagen ändras så att affärsbank medges möjlighet
att med eget kapital få likställa förlagsbevis intill ett belopp motsvarande
högst bankens aktiekapital.

Utredningen kan inte finna att några speciella skäl föreligger för att bibehålla
kravet på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall i fråga om
rätt att likställa förlagslån med eget kapital. Utredningen tillstyrker sålunda
bankföreningens hemställan om att kravet på Kungl. Maj :ts prövning
utgår ur banklagen. I den män särskilda villkor beträffande förlagslånens
konstruktion bedöms erforderliga kan, påpekas det i utlåtandet, sådana villkor
i generell form intagas i lagtexten.

Slutligen förordar utredningen att motsvarande provisoriska ändringar
genomförs i sparbankslagen och i jordbrukskasselagen. Sparbank bör således
få möjlighet att med egna fonder likställa förlagsbevis intill ett belopp
motsvarande högst sparbankens reservfond och centralkassa möjlig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

het att med eget kapital få likställa förlagsbevis intill ett belopp motsvarande
högst centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.
Dessutom bör enligt utredningen kraven på Kungl. Maj:ts prövning i
varje särskilt fall även utgå ur sparbankslagen och jordbrukskasselagen.

Varken bankföreningen eller kreditinstitututredningen har framlagt förslag
till författningstext.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har haft tillfälle att yttra sig över både bankföreningens
framställning och kreditinstitututredningens utlåtande. Inställningen
har över lag varit positiv.

Behovet av uppmjukning av gällande bestämmelser om förlagslånens
ställning som inlåningsrättsgrundande kapital synes i första
hand gälla affärsbankerna och centralkassorna. Bankinspektionen anför att
flertalet affärsbanker i allt väsentligt utnyttjat möjligheten att nyttja förlagskapital
som grund för inlåningen; några har, sägs det, helt uttömt sina
resurser i detta hänseende. För dem som så gjort återstår endast att tillskapa
nya vinstmedel, vartill möjligheterna är begränsade, eller att öka
aktiekapitalet genom nyemission. — Ingen sparbank har ännu begagnat sig
av möjligheten att ge ut förlagsbevis, medan två centralkassor använt denna
utväg, upplyser inspektionen vidare. Den ena centralkassan uppges redan
ha maximalt utnyttjat sin möjlighet. Den andra sägs ha tagit över halva
utrymmet i anspråk. Inspektionen påpekar att centralkassorna inte har den
möjligheten som affärsbankerna har att växla mellan förlagsbevis och aktieemissioner.
Dessutom föreligger enligt inspektionen begränsade förutsättningar
för jordbrukets kreditkassor att tillskapa nytt kapital genom vinstmedel.
Centralkassorna kan därför ha ett mera påtagligt behov av förlagsupplåning
än de andra kreditinstituten, heter det i inspektionens yttrande.

Sveriges jordbrukskasseförbund framhåller att expansionen av inlåningen
för jordbrukets kreditkassor varit större än för affärsbankerna under senare
år. Under de senaste sex åren har kreditkassorna mer än fördubblat sin
inlåning, sägs det. Inlåningsökningen kräver kapitaltäckning. Kapitalökning
i kreditkassorna kan liksom i affärsbanker ske genom fondökning,
men i stället för aktiekapital har kassorna insatskapital, påpekar jordbrukskasseförbundet.
Lönsamheten i jordbruket har emellertid, fortsätter jordbrukskasseförbundet,
inte varit sådan att det framstått som rimligt att begära
av medlemmarna att de utöver investeringar i sina egna jordbruksfastigheter
också skulle göra väsentligt ökade kapitalinsatser i kreditkassorna.
Jordbrukskasseförbundet lämnar härefter samma uppgift som bankinspektionen
om centralkassornas hittillsvarande praxis i fråga om utnyttjandet
av förlagslån.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1935

Vissa remissinstanser framlägger allmänna synpunkter på förlagslånens
ställning och anknyter till dessa synpunkter sina reflexioner över
bankföreningens och kreditinstitututredningens förslag.

Sålunda framhåller riksbanksfullmäktige, att kravet på att bankerna skall
redovisa eget kapital i viss relation till inlåningen tillkommit främst i insättarnas
intresse och syftar till att ge dem ökad trygghet för medel som
inlånas i bankerna. Vid sidan av det synliga egna kapital som bl. a. av denna
anledning måste finnas har emellertid hos de olika bankerna gjorts avsättningar
till värderegleringskonton och andra reserveringar av i allmänhet
betydande omfattning, påpekar fullmäktige. Det är dessa reserver som i
första hand tas i anspråk, om förluster inträffar på en banks placeringar.
Man kan mot bakgrunden härav säga, fortsätter fullmäktige, att »kapitaltäckningen»
inom banksystemet numera är betydligt större än som framgår
av förhållandet mellan det synliga egna kapitalet och inlåningen. Det
synes därför inte behöva inge några betänkligheter, om en viss eftergift
i kravet på eget kapital görs, och i stället bankerna medges rätt att räkna
förlagslån såsom inlåningsrättsgrundande. Fullmäktige erinrar om att en
sådan eftergift redan gjorts i den nuvarande banklagstiftningen, enligt vilken
förlagskapital intill ett belopp av halva aktiekapitalet kan få räknas
likställt med det egna kapitalet. Denna finansieringsform har under de senaste
åren kommit att utnyttjas i stor utsträckning, och i flera fall har utrymmet
för den nu helt tagits i anspråk, heter det vidare i yttrandet. Fullmäktige
har dock ingenting att erinra mot att den ytterligare utvidgas och
tillstyrker därför att såsom en temporär lösning på kapitaltäckningsproblemet
— i avvaktan på kreditinstitututredningens förslag i frågan — såväl
affärsbanker som sparbanker och jordbrukets centralkassor erhåller rätt
att i inlåningshänseende likställa förlagslån med eget kapital på sätt utredningen
förordat i sitt utlåtande. Detta innebär, säger fullmäktige, att
förlagslånerätten i nu berörd mening skulle komma att uppgå till aktiekapitalets
hela belopp hos affärsbankerna, till reservfondens belopp hos
sparbankerna och till summan av det egna kapitalet hos centralkassor
och jordbrukskassor. — Enligt gällande bestämmelser erfordras Kungl.
Maj :ts medgivande från fall till fall för att få jämställa förlagskapital med
eget kapital, anför fullmäktige fortsättningsvis. I likhet med utredningen
anser fullmäktige en sådan prövning icke längre vara erforderlig. Såsom
redan gäller beträffande kreditaktiebolagen, synes enligt fullmäktige en
obetingad rätt böra tillkomma även bankerna att, i den utsträckning som
kan komma att föreskrivas i banklagarna, räkna förlagskapital såsom inlåningsrättsgrundande.

Riksgäldsfullmäktige anför.

Fullmäktige vill erinra om att de nuvarande inlåningsreglerna för affärsbankerna
liksom också för sparbanker och centralkassorna framkommit
som resultat av en av utvecklingen betingad, fortgående liberalisering i fråga
om gränserna för inlåningsrättens omfattning samt att spörsmålet om

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

o 7

förlagsupplåningcns inlåningsrättsliga behandling fått eu allenast provisorisk
lösning i gällande banklagstiftning i avvaktan på närmare överväganden
om gemensamma inlåningsregler för de olika typerna av inlåningsinstitut.
Fullmäktige har för sin del icke något att erinra mot att man nu, på
sätt förordats av kreditinstitututredningen, söker anpassa inlåningsbestämmelserna
för affärsbankerna efter den fortgående starka ökningen av inlåningsvolymen.
Vid bifall härtill torde jämväl såsom utredningen föreslagit
motsvarande ändringar böra vidtas i sparbankslagen och jordbrukskasselagen.
Fullmäktige, som finner det otillfredsställande med inlåningsbestämmelser
så konstruerade, att de tid efter annan påkallar jämkningar i anslutning
till inlåningsvolymens ökning, vill emellertid understryka angelägenheten
av att frågan om den framtida utformningen av de ifrågavarande kreditinstitutens
inlåningsrätt snarast får en mera permanent lösning.

I samband med diskussion av den föreslagna ramen för rätten att i inlåningshänseende
likställa förlagskapital med eget kapital kommer bankinspektionen
in på frågan om förlagskapitalets ställning. De skäl som tidigare
anförts för en begränsning har alltjämt relevans, framhåller inspektionen.
Beträffande speciellt affärsbankerna utgör bankens aktiekapital och fonder
obestridligen en fastare grund för rörelsen än ett förlagskapital. Med
hänsyn till den skillnad som i detta hänseende finns mellan det egna kapitalet
och förlagskapitalet bör kapital av det senare slaget enligt inspektionen
endast i begränsad omfattning få utgöra underlag för inlåningen. Erfarenheterna
av förlagskapitalets användning som inlåningsunderlag har emellertid
varit positiva och inspektionen har inte något att erinra mot en viss
vidgning av den angivna ramen i och för sig. Hur långt man därvid skall gå
är en avvägningsfråga, vid vars avgörande får beaktas bl. a. åtgärdens karaktär
av kortvarigt provisorium i avbidan på inlåningsrättsfrågans slutliga
lösning. Den av kreditinstitututredningen förordade höjningen — från
ett belopp motsvarande halva aktiekapitalet till ett belopp motsvarande hela
aktiekapitalet —- framstår för inspektionen mot bakgrunden härav som ett
mycket långtgående förslag. Något siffermaterial till belysande av behovet
av en så långtgående lättnad i förevarande avseende har inte heller presterats,
fortsätter inspektionen. Emellertid vill inspektionen inte direkt motsätta
sig att gränsen provisoriskt bestäms på sätt utredningen förordat.
I detta sammanhang framhåller inspektionen att frågan i vilken män förlagskapital
skall få användas såsom inlåningsunderlag inte bör bedömas
isolerad utan alt den bör vid det slutliga avgörandet insättas i det större
sammanhang som hela komplexet om inlåningsrätten utgör. Synen på förlagskapitalets
ställning kan bli annorlunda, om exempelvis bestämmelserna
om fondrelation skulle ändras, påpekar inspektionen. Dessa synpunkter är
tillämpliga även på sparbanker och centralkassor, heter det i inspektionens
yttrande.

Svenska sparbanksföreningen, som tillstyrker bankföreningens och kreditinstitututredningens
förslag, framhåller att den förutsätter att motsvarande
betraktelsesätt även skall tillämpas för kreditaktiebolagen. Någon änd -

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

ring i lagen om kreditaktiebolag är visserligen inte behövlig, anför sparbanksföreningen,
men däremot fordras att förslag till de ändringar i dessa företags
bolagsordningar varom i så fall blir fråga bedöms positivt av Kungl.
Maj :t.

Såsom tidigare nämnts har varken bankföreningen eller kreditinstitututredningen
framlagt förslag till författningstext. Utredningen framhåller
i utlåtandet att i den mån särskilda villkor för förlagslånens konstruktion
bedöms vara erforderliga kan sådana villkor i generell form tas in i lagtexten.
Om den konkreta utformningen av uppmjukningen i
förlagslånereglerna har endast bankinspektionen uttalat sig.

Vid sin dispensprövning av dessa ärenden, påpekar bankinspektionen,
har Kungl. Maj:t meddelat de särskilda bestämmelser rörande förlagslånens
konstruktion, som ansetts erforderliga. Med bestämmelserna har, i
överensstämmelse med uttalanden i förarbetena, avsetts att mildra olägenheten
av att marginalkapitalet till viss del är tillgängligt endast under en
begränsad tid. Härigenom kommer förlagskapitalet, även sedan det formellt
upphört att vara inlåningsgrundande, likväl att under en övergångstid de
facto tjänstgöra som marginalkapital. Fram till augusti 1963 har denna
övergångstid regelmässigt bestämts till två år. Riksbanken har emellertid
efter hand ändrat lånevillkoren vid emission av förlagslån. Medan lån utgivna
före år 1961 var helt amorteringsfria, har riksbanken sålunda beträffande
lån utgivna därefter föreskrivit årliga amorteringar, för lån utgivna
år 1961 under de sista tio åren av lånens löptid, för lån utgivna år
1962 under de sista femton åren av löptiden och för lån utgivna år 1963
och senare under hela löptiden. Inspektionen framhåller vidare att, eftersom
amorteringsföreskrifterna tillgodoser samma behov av en successiv avveckling
av lånen som regeln om en tvåårig övergångstid avsett att fylla, Kungl.
Maj:t efter förslag från inspektionen alltsedan augusti 1963 har medgivit
att kravet på begränsning av den tid, under vilken det upplånade kapitalet
får likställas med eget kapital, kan eftersättas beträffande lån, för vilka
föreskrivs årliga amorteringar under lägst tio år. Sedermera har även lånevillkoren
för de äldre utelöpande lån, beträffande vilka föreskrivits amorteringar
under lägst tio år, ändrats i enlighet härmed, påpekar inspektionen.
— I likhet med 1949 års banklagssakkunniga, heter det vidare i yttrandet,
finner inspektionen Kungl. Maj :ts dispensprövning inte längre erforderlig.
En förutsättning för ett slopande härav bör enligt inspektionen
emellertid vara — såsom också de sakkunniga förordade -- att man i
respektive lagar tar in en generell bestämmelse, som garanterar en sådan
successiv avveckling av förlagslånen att inte under ett och samma år till
betalning förfaller större belopp än som kan anses förenligt med en försiktig
politik. Detta syfte, framhåller inspektionen, torde för affärsbankernas
del kunna nås genom att i 62 § sista stycket hanklagen tas in en bestämmelse
av följande innehåll.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

»Vid beräkning av bankbolags inlåningsrätt skall dess skuld på grund
av utelöpande förlagsbevis icke anses såsom inlåning. Intill ett belopp motsvarande
bolagets aktiekapital må nominella värdet av sådana förlagsbevis
likställas med bolagets eget kapital som grund för inlåningsrätt. Överstiger
den del av bolagets skuld på grund av utgivna förlagsbevis, för vilken
långivare under något av de närmast följande fem kalenderåren kan kräva
betalning, en tiondel av bolagets aktiekapital, må dock överskjutande belopp
icke i nu förevarande avseende likställas med bolagets eget kapital.»

För sparbankernas del anser bankinspektionen eu provisorisk lagstiftning
ganska onödig med hänsyn till att något behov, som tidigare berörts,
inte föreligger. Skulle likforinighetsskäl tala för att sparbankerna får samma
rätt i förevarande hänseende, motsätter sig inspektionen inte detta.
Inspektionen föreslår för sparbankernas vidkommande en omformulering
av 27 § tredje stycket sparbankslagen i nära överensstämmelse med det
nyssnämnda förslaget för affärsbankerna. På samma sätt som för närvarande
är fallet skall dock enligt inspektionens förslag uttrycket »sparbankens
reservfond» i stället för uttrycket »bolagets aktiekapital» ange underlaget
för beräkning av inlåningsrättsgrundande förlagskapitals maximala belopp.

Det har i det föregående framhållits att bankinspektionen finner centralkassorna
ha ett mera påtagligt behov än sparbanker av förlagsupplåning
för att kunna bredda inlåningsunderlaget. Inspektionen påpekar att problemet
för centralkassornas del emellertid inte är helt likartat med affärsbankernas.
Affärsbankernas aktiekapital motsvaras hos kassorna av ett insatskapital
och detta kan i motsats till aktiekapitalet uttagas av utträdande
medlemmar. Risk föreligger således för, säger inspektionen, att insatskapitalet
kan minska. Om inlåningsrätten grundas på ett förlagskapital, som
står i relation även till insatskapitalet, får eu minskning av insatskapitalet
en dubbel effekt på inlåningsrätten. Denna obestridliga svaghet i metoden
får dock inte övervärderas, menar inspektionen. Det egna kapitalets normala
tillväxt genom vinstmedel och återbäringar torde nämligen oftast
kompensera bortfallet av insatser. Några verkliga betänkligheter mot att
centralkassorna får samma möjligheter som de andra kreditinstituten torde
därför enligt inspektionen knappast behöva hysas. Inspektionen vill dock
inte underlåta att påpeka de speciella förhållanden som är förknippade
med centralkassornas förlagsupplåning och som i högre grad än för de
andra instituten motiverar en försiktig politik. — Inspektionen framlägger
förslag till författningstext även för centralkassorna. Liksom för sparbankerna
anknyter förslaget till det tidigare återgivna förslaget beträffande
affärsbanker.

Departementschefen

Förlagsbevis är skuldförbindelser som ges ut i stort antal och är avsedda
för den allmänna marknaden. Förlagsbevisen utmärkcs av att de medför
rätt till betalning först efter utfärdarens övriga borgenärer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

Metoden att genom förlagslån förstärka det egna kapitalet är inte ovanlig.
Även inom kreditinstitutens verksamhetsområde sker ofta sådan kapifalförstärkning.

Förlagsupplåningen är en form av inlåning som alla andra i kreditinstitutens
verksamhet men på grund av förlagslånens särskilda ställning i
prioritetshänseende finns speciella bestämmelser som i inlåningsavseende
reglerar denna lånetyp. Det finns således, som jag tidigare nämnt, möjlighet
att undanta förlagsupplåningen från reglerna om kapitaltäckning.
Dessutom kan — efter dispens av Kungl. Maj :t — förlagskapital intill ett
belopp av högst hälften av aktiekapitalet för affärsbanker, reservfonden
för sparbanker och eget kapital för centralkassor få likställas med det egna
kapitalet som grund för inlåningsrätt.

Svenska bankföreningen har begärt att kreditinstitututredningen — som
enligt sina direktiv bl. a. har att utreda frågan om förlagslånens ställning
— måtte få i uppdrag att med förtur behandla denna fråga. Bankföreningen
har därvid hävdat att en kraftig expansion av inlåningen i affärsbankerna
ägt rum de senaste åren till följd av den svenska ekonomins utveckling.
Denna expansion har fått till följd en motsvarande successiv ökning av behovet
av täckningskapital, framhåller bankföreningen. Möjlighet att anskaffa
sådant täckningskapital föreligger på tre olika vägar, nämligen dels
genom fondökning, dels genom nyemission av aktier och dels genom utgivande
av förlagsbevis. Bankföreningen anför i sin hemställan att det från
många synpunkter, framför allt av ekonomiska skäl, framstår som den
lämpligaste lösningen att utge förlagsbevis. Bankföreningen påpekar att
förlagslånevägen i stor utsträckning anlitats av bankerna under de senaste
åren och att några negativa verkningar inte bär framträtt. Tiden bör sålunda
enligt bankföreningens mening nu vara mogen för en uppmjukning
av bankernas rätt att likställa förlagskapital med eget kapital. Det särskilda
dispenskravet anses sålunda inte behöva bibehållas. Vidare torde enligt
bankföreningens uppfattning den nuvarande ramen för möjligheten att likställa
förlagskapital med eget kapital utan olägenhet kunna vidgas betydligt.

Över bankföreningens framställning har kreditinstitututredningen avgett
utlåtande. I detta utlåtande framhålls afl utredningen ännu inte tagit slutlig
ställning till inlåningsrättens framtida utformning och inte heller till
förlagslånens plats i inlåningsrättshänseende. Utredningen har emellertid
ingenting att erinra emot en provisorisk uppmjukning av de nuvarande
bestämmelserna om förlagslån som underlag för inlåningsrätt. Utredningen
förordar att banklagen ändras så alt affärsbank medges möjlighet att
med eget kapital likställa förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst
bankens aktiekapital. Utredningen förordar vidare att motsvarande provisoriska
ändringar också genomförs för sparbankers och centralkassors vidkommande
i sparbankslagen respektive jordbrukskasselagen. Sparbank bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965 til

enligt utredningen således få möjlighet att med egna fonder tå likställa
förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst sparbankens reservfond.
Centralkassa föreslås få möjlighet att med eget kapital likställa förlagsbevis
intill ett belopp motsvarande högst centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas
eget kapital. Utredningen föreslår härjämte att kraven på
dispens slopas.

Remissinstanserna har inte motsatt sig de provisoriska ändringsförslagen.
Bankinspektionen framhåller dock att, om dispensprövningen slopas,
vissa bestämmelser kan vara erforderliga i syfte att mildra olägenheten av
att marginalkapitalet till viss del är tillgängligt endast under en begränsad
tid. Förlagskapital skall ju nämligen återbetalas till långivarna. Inspektionen
erinrar om att Kungl. Maj:t vid sin dispensprövning meddelat de
särskilda bestämmelser som behövs i detta hänseende. Inspektionen förordar
föreskrifter för såväl affärsbanker som sparbanker och jordbrukets
kreditkassor av innebörd att om avbetalning på förlagslåneskuld, som
skall amorteras inom de närmast följande fem åren, något av dessa år
till sitt belopp överstiger en tiondel av aktiekapitalet eller motsvarande beräkningsgrund,
det överskjutande beloppet inte skall få grunda inlåningsrätt.

Även jag anser att eu provisorisk uppmjukning av de nuvarande reglerna
om förlagskapitalets ställning i inlåningshänseende kan ske. Jag förordar
således eu lösning i enlighet med vad kreditinstitututredningen föreslagit.
Av skäl som bankinspektionen framhållit bör lagliga föreskrifter
också ges beträffande de förutsättningar under vilka förlagskapital skall
få räknas som inlåningsrättsgrundande. De föreskrifter jag föreslår överensstämmer
i sak med inspektionens förslag. Lösningen bör i rimlig utsträckning
både tillgodose säkerhetskravet och lämna kreditinstituten möjligheter
att även med medelfristig förlagsupplåning, dvs. förlagsupplåning
där löptiden ligger mellan ett och tio år, vidga basen för inlåningsrätten.

De nu berörda förslagen föranleder ändringar i 62 § sista stycket banklagen,
27 § tredje stycket sparbankslagen och 34 § sista stycket jordbrukskasselagen.

Sparbanks rätt att bevilja checkräkningskredit
Gällande ordning m. m.

Sparbank kan numera efter sparbankslagens ikraftträdande — driva
checkräkningsrörelse. Inlåning på valfri räkning medges nämligen i 25 §
första stycket sparbankslagen och enligt 28 § andra stycket har sparbank
rätt att bevilja checkräkningskredit. I båda fallen gäller begränsningar.
Inlåningen är i fråga om andra räkningar än sparbanksräkning begränsad
til! ett sammanlagt belopp motsvarande 20 % av de medel som enligt se -

Kungl. Maj.ts proposition nr it3 år 1965

naste bokslut innestår på sparbanksräkning. Checkräkningskredit får beviljas
till belopp i varje särskilt fall av högst 25 000 kr.

I 1892 års sparbankslag fanns förbud för sparbank att redan vid anfordran
återbetala insatt belopp. Inte heller fick sparbank lämna lån mot annat
tordringsbevis än skuldebrev. Genom dessa bestämmelser hindrades sparbankerna
sålunda att bedriva in- eller utlåning på vad som numera kallas
checkräkning. Man ville nämligen hindra sparbankerna från att beträda
området för affärsbankernas verksamhet, något som skulle vara
ägnat att »leda sparbankerna in i en ojämn tävlan, under vilken de möjligen
skulle se sig nödsakade till eftergifter i fråga om kravet på säkerhet
för de medel, vilkas vård blivit dem anförtrodd».1 En viss lättnad medgavs
år 1915, då möjlighet bereddes sparbankerna att träffa avtal med jordbrukskassa
om öppnande för kassan av löpande räkning eller kreditivräkning.

Enligt 1948 års sparbankssakkunniga kunde checkräkningen accepteras
som inlåningsform men inte som utlåningsform för sparbankerna. Rätten
att driva checkräkningsrörelse infördes emellertid vid departementsbehandlingen
av de sakkunnigas förslag. (Se prop. 1955: 151 s. 121, 222, 227.) Eu
viss utvidgning skedde år 1962 (se prop. 1962: 185).

Svenska sparbanksföreningens framställning

Efter en redogörelse för bakgrunden till gällande regler för sparbankernas
rätt att bevilja checkräkningskredit framhåller sparbanksföreningen
att begränsningen i denna rätt grundar sig på vad man i äldre tider ansåg
vara sparbanksmässigt respektive affärsbanksmässigt. Dessa värderingar
torde sakna relevans i dagens läge, anser föreningen. De är därför mogna
för omprövning. Föreningen erinrar härefter om att gränsdragningsprobleinen
visserligen för närvarande uppmärksammas av kreditinstitututredningen.
Då sparbankerna redan äger rätt att i viss utsträckning bevilja
checkräkningskredit, heter det vidare i föreningens framställning, skulle
en anpassning av denna rätt till utvecklingen inom näringslivet och samhället
i övrigt enligt föreningens mening inte innebära något föregripande
av utredningens överväganden och förslag. En sådan anpassning har ju redan,
sägs det, vidtagits utan avvaktande på utredningen i och med att bestämmelserna
om insättningsmaximum och s. k. fri sektor i sparbankerna
i betydlig utsträckning liberaliserats. Föreningen anför i fortsättningen.

Inte heller torde de tekniska förhållanden, som tidigare ansetts utgöra
skäl för en maximering av checkräkningskrediter för sparbanker längre
föreligga. I vart fall synes det inadekvat, att större sparbanker, som äger
rätt att bevilja och även beviljar miljonkrediter, inte skulle kunna anförtros
rätten att bevilja en checkräkningskredit på större belopp än 25 000

1 1891 års sparbankskommitlés betänkande s. St.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

kr. mot betryggande säkerheter. Givetvis finnes fortfarande ett flertal
mindre sparbanker, för vilka nu gällande bestämmelse inte kan sägas medföra
några olägenheter, men för medelstora och större sparbanker innebär
den en otillfredsställande inskränkning av verksamheten. För dessa sparbanker
synes begränsningen helt kunna upphävas, ej minst i betraktande
av storleken och omfattningen av deras kreditgivning i övrigt. En jämförelse
med andra kreditinstitut i motsvarande storleksordning ger stöd för
denna uppfattning.

Sparbanksföreningen berör vidare de praktiska olägenheterna av nuvarande
begränsning av möjligheterna att bevilja checkräkningskredit. Förändringarna
i de ekonomiska behoven hos sparbankernas kunder bar
kommit begränsningen att kännas alltmer besvärande. Från näringslivets
sida ställs allt större krav på krediter. Detta krav kommer främst från
egenföretagarna på orten inom jordbruk, industri, hantverk och handel.
Bestämmelsen om maximibelopp för checkräkningskredit har därvid visat
sig innebära ett allvarligt hinder för sparbankernas medverkan, konstaterar
föreningen i framställningen. Redan penningvärdets fall borde enligt
föreningen motivera en ändring.

Sparbanksföreningen framhåller att den inte kan finna de skäl bärande
som angavs för begränsning av rätten att bevilja checkräkningskredit vid
tillkomsten av sparbankslagen. Under åberopande av vad föreningen anfört
i sin framställning hemställer föreningen om sådan ändring av sparbankslagen
att sparbank får obegränsad rätt att bevilja checkräkningskredit.
Om det för mindre sparbankers del anses nödvändigt att fortfarande
behålla viss inskränkning i denna rätt, torde bestämmelse härom lämpligen
kunna införas i vederbörande sparbanks reglemente, heter det avslutningsvis
i framställningen.

Remissyttrandena

Under remissbehandlingen har inte gjorts några erinringar mot bifall till
sparbanksföreningens hemställan. Några remissinstanser har framhållit att
frågan bör behandlas av kreditinstitututredningen.

Kreditinstitututredningen anför att hinder inte synes möta att slopa maximeringen
för checkräkningskrcditer eftersom checkräkning som utlåningsforin
inte innebär någon avvikelse från sparbanks utlåning i övrigt såvitt
avser kravet på fullgod säkerhet och någon begränsning av kreditbeloppet
inte stadgas för denna övriga utlåning.

Bankinspektionen framhåller att de tekniska förhållanden som tidigare
anförts som skäl för begränsning av sparbankernas rätt att bevilja checkräkningskredit
inte längre kan åberopas som skäl mot att tillmötesgå sparbankernas
hemställan sedan viss erfarenhet av denna kreditform numera
vunnits. Betänkligheter mot bifall till framställningen synes inte heller

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

från kreditbedömningssynpunkt föreligga, anser inspektionen, eftersom i
princip samma säkerhetskrav upprätthålls både vid utlåning på checkräkning
och vid annan utlåning. Inspektionen, som inte anser att det behövs
någon generell begränsning av rätten att bevilja checkräkningskredit, tillstyrker
därför framställningen. — Skulle i något fall en sparbanks huvudmän
finna lämpligt att reducera beloppet för checkkredilgivning, står det
dem fritt att i vederbörlig ordning införa bestämmelser härom i reglementet,
påpekar inspektionen till sist.

Riksbanksfullmäktige erinrar om att någon begränsning av kreditbeloppet
för checkräkning inte gäller för jordbrukskassor och ser inga skäl för
att begränsningen för sparbanker bibehålies.

Departementschefen

Sparbank har länge varit förhindrad att driva checkräkningsrörelse. Man
har nämligen velat undvika att sparbankerna skulle råka in i ojämn konkurrens
med affärsbankerna och därigenom eftersätta den nödiga omsorgen
om insättarnas medel. I och med nuvarande sparbankslag har dock sparbankerna
erhållit begränsad rätt att driva checkräkningsrörelse. Inlåning
på annan räkning än sparbanksräkning, således bl. a. på checkräkning,
får ske till 20 % av de medel som innestår på sparbanksräkning. Kredit i
checkräkning får beviljas till ett belopp i varje särskilt fall av högst
25 000 kr.

Svenska sparbanksföreningen har hemställt om obegränsad rätt för sparbanker
att bevilja checkräkningskredit. Som skäl för sin hemställan har
sparbanksföreningen anfört att utvecklingen på det ekonomiska området
har gjort att den nuvarande begränsningen kommit att kännas alltför besvärande.
Från näringslivets sida ställs allt större krav på krediter, framhålls
det. Kraven kommer främst från egenföretagare inom orten. — De
nuvarande begränsningarna grundar sig enligt sparbanksföreningen på ett
äldre synsätt. Detta synsätt torde sakna relevans i dagens läge, anser sparbanksföreningen,
och är därför moget för omprövning. Sparbanksföreningen
uppger sig vara medveten om att gränsdragningsproblem i samband med
kreditinstitutens verksamhet är uppmärksammade av kreditinstitututredningen.
En anpassning av sparbankernas redan föreliggande rätt att bevilja
checkräkningskredit till utvecklingen inom näringsliv och samhälle innebär
emellertid enligt sparbanksföreningens uppfattning inte något föregripande
av utredningens överväganden och förslag.

Sparbanksföreningens framställning har inte mött erinringar från remissinstansernas
sida. Jag är därför beredd att tillstyrka framställningen.
Jag vill också erinra om att den motsvarande rätt att bevilja checkräkningskredit
som föreligger för jordbrukets kreditkassor inte är begränsad. Om
det för vissa sparbankers del anses nödvändigt att fortfarande behålla vissa

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1963

inskränkningar i rätten att bevilja checkräkningskredit kan bestämmelser
härom, såsom bl. a. sparbanksföreningen framhållit, införas i vederbörande
sparbanks reglemente.

Jag vill alltså föreslå en sådan ändring av 28 § andra stycket sparbankslagen,
att den nuvarande begränsningen till 25 000 kr. för checkräkningskredit
i varje enskilt fall bortfaller.

S pecialmotivering

Kreditinstitututredningens förslag »Krediters löptid» samt framställningarna
från Svenska bankföreningen om förlagslånens ställning i inlåningsrättshänseende,
med utredningens utlåtande i ämnet, och Svenska sparbanksföreningen
om vidgad rätt att bevilja checkräkningskredit har lett
till åt), inom finansdepartementet upprättats förslag till ändringar i bank-,
sparbanks- och jordbrukskasselagarna, lagen den 3 juni 1955 angående införande
av nya lagen om sparbanker samt postsparbanks- och postgiroförordningarna
i enlighet med min i det föregående redovisade inställning.
Departementsförslagen torde få bifogas detta protokoll som bilaga 1. De
nya bestämmelserna avses skola träda i kraft den 1 juli 1965. Departementsförslagen
ger anledning till följande ytterligare anmärkningar.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 57 och 62 §§ banklagen

57 §.

Paragrafens första stycke innehåller huvudregeln att affärsbankernas utlåning
skall vara av kortfristig natur. Andra stycket upptar bestämmelser
om undantag från huvudregeln. Undantagsbestämmelserna reglerar således
affärsbankernas nuvarande rätt att ge bundna lån. De bundna lånen omfattar
tre olika kategorier. Den första kategorin utgörs av kredit i räkning,
som får beviljas på högst ett år utan uppsägningsförbehåll. Den andra kategorin
utgörs av återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning. Den tredje kategorin utgörs av reverslån. Sådana reverslån
får enligt närmare bestämmelser i bolagsordningen utlämnas till
sammanlagt belopp av högst 20 % av affärsbankens eget kapital. År staten
ansvarig för lånets fulla gäldande får dock nämnda limit överskridas med
sammanlagt högst 5 % av bankens eget kapital. Paragrafens sista stycke innehåller
ytterligare regler om den sistnämnda kategorin bundna lån. Sålunda
stadgas att återbetalningstiden inte får vara längre än tio år och att
lån inte heller får uppgå till högre belopp än 150 000 kr. i varje särskilt fall.
Utgörs säkerheten för nu avsett lån av borgen skall i reversen utfästas årlig
avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljats. De sär5
Bihang till riksdagens protokoll 19(15. 1 samt. Nr 113

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

skilda bestämmelserna i tredje stycket äger inte tillämpning om staten är
ansvarig för lånets fulla gäldande. Inte heller gäller amorteringsskyldigheten
beträffande borgenslån om kommun eller därmed jämförlig samfällighet
ställt säkerheten.

Kreditinstitututredningen. Utredningsförslaget upptar i paragrafens första
stycke en regel av motsvarande innehåll som det nuvarande första stycket.
Den nuvarande löptiden, sex månader, är dock, såsom jag nämnt vid redogörelsen
för innehållet i utredningsförslaget, utsträckt till ett år. I utredningsförslagets
första stycke föreskrivs undantag från huvudregeln om
kortfristighet beträffande sådana lån för vilka staten, kommun eller därmed
jämförlig samfällighet är ansvarig. Utredningens förslag har i denna
del avfattats med 29 § sparbankslagen som förebild.

De nya reglerna om rätt till bunden långivning har upptagits i andra stycket
av utredningsförslaget. Eftersom den generella löptiden för alla lån föreslagits
utsträckt från sex månader till ett år, bär den rätt som nu gäller
för banker att bevilja kredit i räkning på högst ett år ansetts kunna utgå
som obehövlig. Rätten att bevilja bundna återlån har bibehållits oförändrad.
—- Enligt utredningens förslag skall kvoten för bundna lån som tidigare omnämnts
få uppgå till högst 25 % av summan av bolagets eget kapital och
dess inlåning efter avdrag för lån, som upptagits hos allmänna pensionsfonden
i samband med återlån. Nämnda avdrag anser utredningen motiverat
med hänsyn till den generella rätten att bevilja tidsbundna återlån. — Statsoch
kommungaranterade lån avses inte skola omfattas av kvoten. — Nyheter
i utredningsförslaget är vidare att rätten till bunden långivning inom
den föreslagna kvoten inte, såsom nu är fallet, vare sig anknutits till bestämmelser
i bolagsordningen eller begränsats till att avse lån mot skuldebrev.
Beträffande anknytningen till bolagsordningen anför utredningen att
det även utan särskilda föreskrifter är uppenbart att bankbolag i bolagsordning
kan uppställa supplerande regler om utlåningen. Med »inlåning»
avses, heter det i utredningens framställning, i banklagen såväl de av allmänheten
i banken insatta medlen som bankens andra skulder.

Med hänsyn till att ramen för affärsbanks rätt att utlämna bundna lån
föreslås kraftigt vidgad har utredningen ansett sig böra föreslå en särskild
regel i banklagen om skyldighet för affärsbank att ägna uppmärksamhet åt
att lämplig tidsbalans upprätthålls mellan in- och utlåning. Denna föreskrift
har i utredningsförslaget fått sin plats i första punkten av det tredje
stycket, som i övrigt upptar även en bestämmelse motsvarande den som för
närvarande gäller om en absolut längsta löptid, tio år, för andra icke statseller
kommungaranterade bundna lån än återlån. Utredningen framhåller
att skyldigheten att ägna uppmärksamhet åt lämplig tidsbalans mellan inoch
utlåning skall omfatta all utlåning, sålunda även lån till staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

Utredningen har från sparbankslagens nuvarande bestämmelser om bundna
lån hämtat förebilden till det avslutande stadgandet om visst förbehåll
för det fall att ställd säkerhet skulle försvagas i någon väsentlig utsträckning.

Remissyttrandena. Av den tidigare lämnade redogörelsen för remissyttrandena
i avsnittet »Krediters löptid» framgår att invändningar mot kreditinstitututredningens
förslag huvudsakligen framförts endast av bank inspektionen.
Inspektionen hävdar sålunda i fråga om den föreslagna ramen
för de bundna krediterna att även bundna stats- och kommungaranterade
krediter bör ingå i kvoten, eftersom sådana lån inte skiljer sig
från andra bundna krediter med avseende på sin inverkan på likviditeten.
Inspektionen anser vidare lämpligt att det vid den föreslagna föreskriften
om tidsbalans mellan in- och utlåning fogas en allmän erinran om betydelsen
av räntebalans. Slutligen ställer inspektionen sig kritisk till att
utredningsförslaget inte upptar bestämmelser om amorteringsskyld
i g h e t. Inspektionen erinrar om att amorteringsskyldigheten finns kvar
beträffande borgenslån som utlämnas av sparbank enligt 28 § sparbankslagen.
Enligt inspektionens mening bör amorteringsprincipen normalt tilllämpas
även bl. a. för affärsbankernas bundna lån. Kompletterande bestämmelser
härom borde införas i banklagen, heter det i inspektionens yttrande.

Departementschefen. Enligt vad jag tidigare i avsnittet »Krediters löptid»
anfört förordar jag i allt väsentligt ett genomförande av utredningsförslaget.
Av det därvid anförda framgår också att jag inte föreslagit principiell
avvikelse från utredningsförslaget till följd av de av bankinspektionen
gjorda erinringarna utom såvitt avser amorteringsskyldighet.

Första stycket i departementsförslaget motsvarar i stort sett första stycket
av utredningsförslaget. Det i första stycket av utredningsförslaget upptagna
undantaget beträffande lån för vars fulla gäldande staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet ej är ansvarig har emellertid i departementsförslaget,
efter mönster av 28 § sparbankslagen, i stället erhållit
plats i ett sista stycke. — Utredningsförslaget upptar, såsom nyss nämnts,
inte den begränsning i fråga om den bundna långivningen enligt nuvarande
57 § andra stycket 3, som ligger i uttrycket »lån mot skuldebrev». Någon
motivering för ett slopande av denna begränsning har utredningen inte lämnat.
Jag anser att denna begränsning bör bibehållas. I departementsförslaget
finns således denna föreskrift kvar.

Departementsförslagets tredje stycke upptar den allmänna bestämmelsen
om tidsbalans mellan in- och utlåning. Den redaktionella utformningen är
något annorlunda än den utredningen föreslagit. Vidare upptar departementsförslaget
den av utredningen föreslagna regeln om längsta återbetal -

Kungl. Maj.ts proposition nr i 13 år 1965

ningstid samt hittills gällande bestämmelse om amorteringsskyldighet för
bundna borgenslån.

Bestämmelsen att affärsbank skall förbehålla sig uppsägningsrätt om säkerheten
för lånet i märklig mån försvagas har utbrutits till ett särskilt
stycke i departementsförslaget.

Det sista stycket i departementsförslaget innehåller, såsom tidigare
nämnts, bestämmelsen att lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun eller
därmed jämförlig samfällighet är ansvarig, inte är underkastade de särskilda
löptidsreglerna eller de särskilda reglerna om amorteringsskyldighet
men däremot föreskriften rörande tidsbalans. Jag anser inte nödvändigt att
låta stats- och kommungaranterade lån omfattas av skyldigheten enligt fjärde
stycket i departementsförslaget att göra förbehåll om uppsägning för det
fall säkerheten för lånet i märklig mån försvagas.

62 §.

Ändringen av denna paragraf är föranledd av Svenska bankföreningens
framställning och kreditinstitututredningens utlåtande däröver, för vilka
redogjorts i avsnittet »Förlagslånens ställning som grund för inlåning».

Förslaget till lag angående ändring i sparbankslagen

27 §.

Ändringen av denna paragraf är i likhet med ändringen av 62 § banklagen
och 34 § jordbrukskasselagen betingad av Svenska bankföreningens
framställning och kreditinstitututredningens utlåtande däröver. Jag hänvisar
till vad jag anfört i motiveringen vid 62 § banklagen. Bankaktiebolags
aktiekapital motsvaras i förevarande hänseende av sparbanks reservfond.

28 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om sparbanks utlåningsrörelse.

I andra stycket finns bestämmelsen att lån ej må utlämnas mot annat
fordringsbevis än skuldebrev men att checkräkningskredit utan hinder därav
må beviljas till belopp i varje särskilt fall av högst 25 000 kr. Enligt vad
som framgår av vad jag anfört i avsnittet »Sparbanks rätt att bevilja checkräkningskredit»
förordar jag att begränsningen i varje särskilt fall till
25 000 kr. nu avskaffas. Departementsförslaget är avfattat i enlighet härmed.

Paragrafens femte stycke innehåller bestämmelser om borgenslån. Dessa
bestämmelser har i sak överförts till 29 § fjärde stycket av departementsförslaget.
Skälen härför har jag redovisat i samband med vad jag anfört om
amorterings skyldigheten i avsnittet »Krediters löptid».

1 departementsförslaget upptages även en redaktionell ändring av 28 §
sista stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1963 69

29 §.

Ändringen av förevarande paragraf grundar sig på kreditinstitututredningens
förslag »Krediters löptid». Jag har tidigare uppehållit mig vid de
principiella synpunkterna, dels i avsnittet »Krediters löptid», dels i specialmotiveringen
vid 57 § banklagen och föregående paragraf. Utöver vad jag anfört
i dessa sammanhang vall jag framhålla följande.

I sparbankslagen begagnas inte begreppet »eget kapital». I stället används
begreppet »sparbankens fonder» (se exempelvis 27 §). Med hänsyn till den
av kreditinstitututredningen eftersträvade enheten i regelsystemet såvitt avser
bunden långivning föreslår utredningen att begreppet »eget kapital»
införs även i sparbankslagen. Innebörden härav skall vara densamma som
i banklagen. Så har även skett i departementsförslaget. Att motsvarande
utbyte av begrepp inte föreslås såvitt avser 27 och 28 §§ sammanhänger
med att den definitiva utformningen av dessa paragrafer är beroende av
utredningens fortsatta arbete.

Till skillnad mot banklagen innehåller sparbankslagen ingen uttrycklig
bestämmelse om vad som avses med inlåning. För att nå saklig överensstämmelse
med förslaget till ändring av 57 § banklagen har kreditinstitututredningen
som term motsvarande »inlåning» använt termen »insättarnas
behållning samt sparbankens upplåning». Med detta vill utredningen sålunda
avse sparbankens alla skulder. Det torde dock inte vara erforderligt
att begagna olika uttryck i bank- och sparbankslagarna.

De särskilda bestämmelserna om värdering av fast egendom som objekt
för panträtt vid utlämnande av bundna lån, som finns upptagna i tredje
och följande stycken av 29 §, synes i fortsättningen inte fylla något ändamål.

Förslaget till lag angående ändring i jordbrukskasselagen

17 §.

Paragrafens andra stycke reglerar centralkassas rätt att driva bankrörelse.
Därvid anges att centralkassa, förutom att den äger från allmänheten
ta emot inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas, även
får upptaga lån mot förlagsbevis. Motsvarande bestämmelse för sparbankernas
vidkommande återfinns i 25 § andra stycket sparbankslagen. I sistnämnda
stadgande infördes år 1962 rätt för sparbank att i samband med
återlån ta upp motsvarande lån hos allmänna pensionsfonden (SFS 1962:
616).

Såsom framgår av 14 § reglementet den 28 maj 1959 (nr 293) angående
allmänna pensionsfondens förvaltning förutsätts alt centralkassa skall kunna
bevilja återlån. Enligt uppgift har emellertid denna möjlighet hittills
inte utnyttjats av någon centralkassa. Bestämmelserna om kreditgivning
i 36 § jordbrukskasselagen medger inte formellt bunden långivning i

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

någon form. I och med ett genomförande av det av mig förordade förslaget
till nya regler för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor i
fråga om rätten till bunden långivning kommer centralkassa att få rätt att
bevilja bundna återlån. Det synes lämpligt att, på samma sätt som år 1962
skett i sparbankslagen, låta införa ett stadgande i jordbrukskasselagen om
rätt för centralkassa att i samband med återlån ta upp däremot svarande
lån hos allmänna pensionsfonden. Departementsförslaget innehåller på
grund härav ett sådant stadgande i form av ett tillägg till 17 § andra
stycket jordbrukskasselagen.

34 §.

Ändringen av förevarande paragraf är i likhet med ändringen av 62 §
banklagen och 27 § sparbankslagen betingad av Svenska bankföreningens
framställning och kreditinstitututredningens utlåtande däröver. Jag hänvisar
till vad jag anfört i motiveringen vid 62 § banklagen. Bankaktiebolags
aktiekapital motsvaras i förevarande hänseende av centralkassas och de
anslutna jordbrukskassornas eget kapital.

36 §.

Ändringen i förevarande paragraf grundar sig på kreditinstitututredningens
förslag »Krediters löptid». Jag har tidigare uppehållit mig vid de
principiella synpunkterna, dels i avsnittet »Krediters löptid», dels i specialmotiveringen
vid 57 § banklagen och 29 § sparbankslagen. Utöver vad jag
därvid anfört vill jag framhålla följande.

Jordbrukets kreditkassor är uppdelade på två led med en centralkassa,
som bedriver bankrörelse, och anslutna jordbrukskassor, som endast äger
rätt att driva utlåningsverksamhet.. Ifrån andra speciella drag i jordbrukskasserörelsen,
som sammanhänger med dess karaktär av kooperativ föreningsrörelse,
bortser jag i detta sammanhang. På grund av den nu antydda
uppdelningen i två led är det inte möjligt att införa regler för jordbrukets
kreditkassor av samma lydelse som för de övriga i förevarande sammanhang
berörda kreditinstituten.

Sålunda är, vilket framgår av motiveringen för ändringen av 17 §, enligt
reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning endast
centralkassorna berättigade att bevilja återlån. Detta förhållande har föranlett
en ändring i departementsförslaget i förhållande till utredningsförslaget.

Vidare bör kvotberäkningen ske på summan av centralkassans inlåning
samt dess och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital, minskad med
summan av de lån som centralkassan upptagit hos allmänna pensionsfonden
i samband med återlån.

Enligt utredningsförslaget skall varje kreditkassa inom en centralkassas
verksamhetsområde vid utlåningen iaktta tidsbalans mellan in- och utlå -

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

ningen. Det torde vara lämpligt att härjämte uppdraga åt centralkassan, i
överensstämmelse med denna kassas allmänna skyldighet enligt 17 § tredje
stycket att meddela anvisningar för de anslutna jordbrukskassorna, att
meddela närmare anvisningar för tillämpningen av kvotbestämmelsen och
regeln om in- och utlåningsbalans. Den i departementsförslagets femte stycke
upptagna författningstexten är avfattad i överensstämmelse härmed.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående
införande av nya lagen om sparbanker

4 § och 6 § 9.

Genomföres de föreslagna bestämmelserna om rätten till bunden långivning
synes dels 4 §, dels bestämmelsen i 6 § 9 i vad den avser hänvisning
till 29 § femte stycket sparbankslagen i dess nuvarande lydelse kunna upphävas.

Förslagen till förordningar om ändrad lydelse av 10 § postsparbanksförordningen
respektive 12 § postgiroförordningen

Förslagen har behandlats i samband med min redogörelse för postbankens
ställning i avsnittet »Krediters löptid»..

Departementschefens hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer föredragande departementschefen
att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag angående ändrad Igdelse av 57 och 62 §§ lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse;

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker; 3)

lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen; 4)

lag om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande
av nya lagen om sparbanker

måtte för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Lars Hummerhielm

Kungl. Maj.ts proposition nr It3 år 1965

Bilaga l1

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

29 §.

Utan förbehåll enligt första stycket må sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till sammanlagt
belopp motsvarande högst tjugufem procent av summan av sparbankens
eget kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som upptagits
hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

1 De vid tryckningen borttransumerade delarna överensstämmer i sak med motsvarande
delar av de vid propositionen togade författningsförslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

Bilaga 2

Kreditinstitututredningens förslag
till

lag om ändrad lydelse av 57 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse

Härigenom förordnas som följer.

57 §.

Är lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet ej är ansvarig icke ställt att betalas inom ett år, skall bankaktiebolaget
förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast
inom sagda tid.

Utan att förbehålla sig rätt som i första stycket sägs må bankbolag

1. bevilja återlån, varom stadgas i reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning, med längre löptid än ett år; samt

2. utlämna andra lån med längre löptid än ett år till ett sammanlagt
belopp motsvarande högst tjugofem procent av summan av bolagets eget
kapital och dess inlåning efter avdrag för lån, vilka upptagits hos allmänna
pensionsfonden i samband med återlån.

Bolaget skall ägna uppmärksamhet åt att lån icke utlämnas med längre
löptid än som kan anses betryggande med hänsyn till de villkor på vilka
bolaget förfogar över de för utlåning tillgängliga medlen. Lån som avses i
andra stycket 2 må icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Bolaget
skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader uppsäga
lån med ett års eller längre löptid, därest den för lånet ställda säkerheten
i märklig mån försvagas.

Kreditinstitututredningens förslag
till

lag om ändrad lydelse av 29 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

29 §.

Är lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet ej är ansvarig, icke ställt att betalas inom ett år, skall sparbanken
förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom
sagda tid.

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

Utan att förbehålla sig rätt som i första stycket sägs må sparbank

1. bevilja återlån, varom stadgas i reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning, med längre löptid än ett år; samt

2. utlämna andra lån med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp
motsvarande högst tjugofem procent av summan av sparbankens eget
kapital, insättarnas behållning samt sparbankens upplåning efter avdrag
för lån, vilka upptagits hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Sparbanken skall ägna uppmärksamhet åt att lån icke utlämnas med
längre löptid än som kan anses betryggande med hänsyn till de villkor på
vilka sparbanken förfogar över de för utlåning tillgängliga medlen. Lån
som avses i andra stycket 2 inå icke ställas på längre återbetalningstid än
tio år. Sparbanken skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre
månader uppsäga lån med ett års eller längre löptid, därest den för lånet
ställda säkerheten i märklig mån försvagas.

Kreditinstitututredningens förslag
till

lag om ändrad lydelse av 36 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas som följer.

36 §.

Kredit från--- — vederbörande kreditkassa.

Är lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet ej är ansvarig, icke ställt att betalas inom ett år, skall kreditkassan
förbehålla sig rätt att uppsäga lånet inom sagda tid.

Utan att förbehålla sig rätt som i andra stycket sägs må kreditkassa

1. bevilja återlån varom stadgas i reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning, med längre löptid än ett år, samt

2. utlämna andra lån med längre löptid än ett år intill ett belopp, vilket
tillsammans med summan av motsvarande lån från övriga kreditkassor inom
samma cenlralkassas verksamhetsområde uppgår till högst tjugofem procent
av kreditkassornas sammanlagda egna kapital och centralkassans inlåning
efter avdrag för lån, vilka upptagits hos allmänna pensionsfonden i
samband med återlån.

Kreditkassa skall ägna uppmärksamhet åt att lån icke utlämnas med
längre löptid än som kan anses betryggande med hänsyn till de villkor på
vilka kassan förfogar över de för utlåning tillgängliga medlen. Lån som avses
i tredje stycket 2 må icke ställas på längre återbetalningstid än tio år.
Kreditkassan skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader
uppsäga lån med ett års eller längre löptid, därest den för lånet ställda
säkerheten i märklig mån försvagas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

Kreditinstitututredningens förslag
till

förordning om ändrad lydelse av § 10 förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken

Härigenom förordnas som följer.

§ 10.

I postsparbanken--—- Kungl. Maj :t bestämmas.

För att tillgodose tillfälligt penningbehov för postbanken äger poststyrelsen
begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag
eller annorledes upptaga lån. Därjämte äger poststyrelsen, i samband
med återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning, hos fonden upptaga däremot svarande lån.

Kreditinstitututredningens förslag
till

förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 11 juli 1924
(nr 378) angående postgirorörelse

Härigenom för ordnas som följer.

12 §.

De i---Kungl. Maj:t bestämmas.

Av den--- -— Kungl. Maj :t.

För att tillgodose tillfälligt penningbehov för postbanken äger poststyrelsen
begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag
eller annorledes upptaga lån. Därjämte äger poststyrelsen, i samband
med återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning,
hos fonden upptaga däremot svarande lån.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 31 mars
1965.

Närvarande:

justitierådet Hagbergh,
regeringsrådet Wilkens,
justitieråden Riben,

Bergsten.

Enligt lagrådet den 22 mars 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
12 mars 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag angående ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse; 2) lag angående ändring i
lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker; 3) lag angående ändring i
lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen; 4) lag om
ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande av nya lagen
om sparbanker.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Göran Wahlgren.

Lagrådet lämnade de under 1), 3) och 4) omförmälda lagförslagen utan
erinran samt yttrade beträffande förslaget till lag angående ändring i lagen
om sparbanker följande.

Enligt 29 § andra stycket 2 av det remitterade förslaget får sparbank rätt
att utlämna bundna lån till belopp motsvarande angiven kvotdel av summan
av sparbankens eget kapital och — efter visst avdrag — dess inlåning.
Begreppet »eget kapital» användes •— såsom påpekas i remissprotokollet —
för närvarande icke i sparbankslagen; i stället begagnas där begreppet
»sparbankens fonder». Motsvarande utbyte av begrepp har ej föreslagits i
27 och 28 §§, vilket enligt föredragande departementschefen sammanhänger
med att den definitiva utformningen av dessa paragrafer är beroende
av kreditinstitututredningens fortsatta arbete.

Lämpligheten att på en enstaka punkt i sparbankslagen nu införa termen
eget kapital torde kunna ifrågasättas. När detta uttryck kommer till användning
i fråga om sparbank torde därmed åsyftas sparbankens fonder,
d. v. s. grundfonden, reservfond och garantifond (jfr 16 och 17 §§ samt 48 §
första stycket 9). Lagrådet hemställer att »sparbankens eget kapital» i förevarande
stadgande ersättes med »sparbankens fonder».

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
2 april 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindholm, Kling,
Skoglund, Johansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 31 mars 1965
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 12 mars 1965 remitterade förslagen
till 1) lag angående ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse; 2) lag angående ändring i lagen den 3 juni

1955 (nr 416) om sparbanker; 3) lag angående ändring i lagen den 25 maj

1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen; 4) lag om ändring i lagen den
3 juni 1955 (nr 417) angående införande av nya lagen om sparbanker.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande förordar föredragande departementschefen
att 29 § andra stycket i förslaget till lag angående ändring i
lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker ändras enligt lagrådets hemställan
samt att härutöver några redaktionella jämkningar görs i lagförslagen.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga

d e 1 s de av lagrådet granskade lagförslagen med nu angivna
ändringar;

dels de vid statsrådsprotokollet den 12 mars 1965 fogade
förslagen till

1) förordning om ändring i förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken;

2) förordning om ändring i förordningen den 11 juli 1924
(nr 378) angående postgirorörelse.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

MARCUS BOKTR. STHLM I96S 650194

Ur protokollet:
Bengt L. Andersson