Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Proposition 1950:112)

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Nr 112.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den Ur juni
1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;
given Stockholms slott den 3 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och
3 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

/ Sven Andersson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås sådan utvidgning av lagen den 14 juni 1929 (nr
131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, att såsom yrkessjukdom omfattad
av försäkringen skall anses jämväl dels kronisk manganförgiftning,
dels dammlunga, framkallad genom inverkan av oorganiskt ämne, dels ock
hudsjukdom, framkallad genom inverkan av tropiskt träslag eller ock av
formalin vid arbete med konsthartslim. 1

1 —tlihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 112.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Förslag

till .......

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 om försäkring
för vissa yrkessjukdomar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Den, som —
ening därav,
bensol eller
ämne.

Såsom yrkessjukdom — -— —
hudkräfta (kancer);

10) kronisk manganförgiftning;

11) dammlunga, framkallad genom
inverkan av oorganiskt ämne;

12) hudsjukdom, framkallad genom
inverkan av tropiskt träslag
eller ock av formalin vid arbete med
konsthartslim.

Beträffande försäkringen-----—---nedan stadgas.

Arbete i--------farligt arbete.

—- ■— fosfor eller för—
— — radioaktiv!

Den, som---fosfor eller för ening

därav,
stendamm,

bensol eller---radioaktivt

ämne.

Såsom yrkessjukdom — — -—
hudkräfta (kancer).

Ersättning i anledning av yrkessjukdom
skall icke utgå, med mindre
arbetaren inom ett år eller vad
angår yrkessjukdom, som framkallats
genom inverkan av stendamm,
röntgenstrålar eller radioaktivt ämne,
inom tio år före dagen för sjuk- 1

Ersättning i anledning av yrkessjukdom
skall icke utgå, med mindre
arbetaren inom ett år eller, vad
angår yrkessjukdom, som framkallats
genom inverkan av röntgenstrålar
eller radioaktivt ämne, kronisk
manganförgiftning eller dammlunga,

1 Senaste lydelse av 1 § se 1949:187 och av 3 § se 1936:384.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

(Gällande lydelse:)
domens yppande varit sysselsatt med
arbete i verksamhet, där fara föreligger
för sjukdomen.

(Föreslagen lydelse:)
framkallad genom inverkan av oorganiskt
ämne, inom tio år före dagen
för sjukdomens yppande varit sysselsatt
med arbete i verksamhet, där
fara föreligger för sjukdomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1950 men skall icke äga tillämpning
i fråga om yrkessjukdom, som icke
omfattas av förut gällande lag, därest
sjukdomen yppats före nämnda dag,
och ej heller beträffande dylik sjukdom,
som yppats senare, därest arbetaren
icke efter lagens ikraftträdande
varit utsatt för inverkan av
den art, som framkallat sjukdomen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Utdrag ur protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet ä Drottningholms slott den 3
februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterrerg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga
angående ändring i yrkessjukdomsförsäkringslagen samt anför.

Inledning.

Enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar
skall den, som enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete, anses försäkrad även
för vissa yrkessjukdomar. Ersättning i anledning av dylik sjukdom utgår
enligt i huvudsak samma grunder som för olycksfall i arbete.

Yrkessjukdomsförsäkringslagen innehåller ej någon allmän bestämmelse
om rätt till ersättning vid sjukdom, som orsakats av den försäkrades arbete;
lagen har i stället en förteckning över fall, som berättiga till ersättning. I
denna förteckning, som är intagen i 1 §, angivas såsom ersättningsbara sjukdomar
dels — i paragrafens första stycke — yrkessjukdomar, som uteslutande
eller till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa uppräknade
giftiga ämnen eller viss strålning, dels ock — i andra stycket —
vissa närmare angivna sjukdomar, därest de uteslutande eller till övervägande
del orsakats av den försäkrades arbete. Bakom denna avgränsning av
de ersättningsbara sjukdomarna ligger tanken, att försäkringen bör omfatta
endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kan ledas tillbaka till arbetet
eller därmed sammanhängande förhållanden.

Denna principståndpunkt har man sedan icke frångått vid de ändringar,
som tid efter annan företagits i lagen (nr 335/1930; 384/1936; 211/1938;
226/1944 och 187/1949) och därvid har området för de ersättningsbara sjukdomsfallen
vidgats genom att lagens nyssnämnda förteckning i olika avseenden
kompletterats.

Sedan fråga uppkommit om ytterligare utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagens
tillämpningsområde, nämligen beträffande dels manganförgiftning,
dels lungsjukdom, framkallad genom inverkan av hårdmetall -

Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

damm, och dels hudsjukdom, orsakad av konsthartslim, tropiska träslag eller
vissa cellulosapreparat, anhåller jag nu att få upptaga denna fråga till
behandling.

Framställningar och förslag.

Manganförgiftning.

I skrivelse den 13 september 1947 anhöll Elektriska svetsningsaktiebolaget
— under uppgift att två hos bolaget anställda arbetare, som vid arbete
med pulvrisering av manganjärn drabbats av förgiftning, icke ansetts berättigade
till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen — att Kungl.
Maj:t ville vidtaga sådana åtgärder att sjukdomen manganförgiftning bleve
ersättningsgill enligt lagen.

Sedan yttrande i ärendet infordrats från statens institut för folkhälsan,
anförde institutet i utlåtande den 10 februari 1948 bl. a.

Manganförgiftning anses i den vetenskapliga litteraturen vara en sällsynt
sjukdom, som förekommer bland arbetare, exponerade för mangan vid
vissa arbetsprocesser, särskilt målning, anrikning och annan bearbetning
av manganmalmer, framställning av mangandioxid (brunsten) och av kaliumpermanganat
samt tillverkning av torrbatterier. Vidare lära fall av
manganförgiflning förekomma vid tillverkning och bearbetning av manganstål
samt inom färgindustrien. Mangan inkommer i organismen huvudsakligen
i dammform via andningsvägarna samt i någon grad även via digestionskanalen.
Då mangan förekommer i smält tillstånd kan det även inhaleras i
ångform. Det utsöndras via tarmkanalen och till mindre del med urinen.

Manganarbetare anses predisponerade för luftvägsinfektioner, särskilt
lunginflammationer, s. k. »manganpneumonier». Kliniskt kan man ej skilja
dessa från pneumonier i allmänhet och andra banala luftvägsinfektioner,
som ju äro mycket vanligt förekommande. Lungsjukdomar hos manganarbetare
synas därför ej böra medtagas i yrkessjukdomsförsäkringslagen, då
det är omöjligt att i det enskilda fallet avgöra manganets betydelse för sjukdomens
uppkomst.

Manganförgiftning i egentlig bemärkelse är eu kronisk, långsamt progredierande
organisk nervsjukdom. Den är sällsynt och orsakas av manganets
skada å centrala nervsystemet. Om en person, som bevisligen är exponerad
för mangan, sjuknar i en organisk nervsjukdom av denna typ, så
är möjligheten att sjukdomen orsakats av mangan primärt mycket stor och
dessutom finnas gentemot andra organiska nervsjukdomar vissa differentialdiagnostiska
symptom, som i allmänhet kunna säkerställa diagnosen. De
två yrkessjukdomsfall, som angivits av Elektriska svetsningsaktiebolaget,
ha uppvisat den nyss beskrivna bilden av manganförgiftning. Med hänsyn
till det sagda föreslår institutet att endast kronisk manganförgiftning intages
i lagen och alltså icke de s. k. manganpneumonierna.

Medicinalstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, socialvårdskommittén,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i
Sverige och Socialförsäkringsbolagens förening ha härefter yttrat sig i
ärendet.

Kangl. Maj:ts proposition nr H2.

Försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, socialvårdskommittén, Svenska
arbetsgivareföreningen och Socialförsäkringsbolagens förening tillstyrka,
att kronisk manganförgiftning upptages bland de enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen
ersättningsberättigande sjukdomarna.

Landsorganisationen tillstyrker, att manganförgiftning införes i lagen
utan begränsning till kronisk sådan förgiftning. Medicinalstyrelsen uttalar,
att mangan borde upptagas såsom giftigt ämne i 1 § första stycket i yrkessjukdomsförsäkringslagen,
varigenom bl. a. ersättning för kronisk manganförgiftning
kunde medgivas.

Riksförsäkringsanstalten hänvisar i sitt yttrande till ett av docenten,
medicine doktorn Torsten Bruce avgivet utlåtande, vari bl. a. anföres.

Ur medicinsk synpunkt äro förhållandena så kända, att ytterligare utredning
knappast erfordras för att klarlägga frågan. Den s. k. manganpneumonien
är emellertid en sjukdom, som icke kan skiljas från likartade sjukdomar,
där arbetarna ej exponerats för mangan. I de enskilda fallen låter
det sig knappast göra att bland manganarbetare skilja mellan »vanlig»
pneumoni och »manganpneumoni». Att avgöra, huruvida sjukdomen uteslutande
eller till övervägande del orsakats av mangan, blir således en mycket
vansklig fråga.

Den kroniska manganförgiftningen med förändringar i centrala nervsystemet
har en symtomflora, som är tämligen karakteristisk, och som utan
större svårighet kan avgränsas från andra sjukdomstillstånd. Från medicinsk
synpunkt kan hinder ej anses föreligga att uppfatta kronisk manganförgiftning
som yrkessjukdom i lagens mening.

Försäkringsrådet förordar, att sjukdomen införes i lagen under beteckningen
»skada å nervsystemet till följd av manganförgiftning».

Socialvårdskommittén yttrar, att kronisk manganförgiftning vore en yrkessjukdom
av allvarlig beskaffenhet, som syntes med tillräcklig grad av
säkerhet kunna särskiljas från andra sjukdomstillstånd. Förutsättning
torde därför enligt hittills tillämpade principer föreligga att inordna sjukdomen
under lagen. Den inom kommittén pågående översynen av ifrågavarande
lagstiftning borde icke utgöra hinder för en sådan utvidgning av
lagen.

Vad angår den tid, inom vilken sjukdom för att vara ersättningsbar enligt
yrkessjukdomsförsäkringslagcn skall ha yppats efter det vederbörande
lämnat den farliga verksamheten, framhåller riksförsäkringsanstalten, att
enär den kroniska manganförgiftningen i vissa fall torde kunna yppas
först efter lång tid, ifrågavarande tid borde angivas till tio år, i likhet med
vad som gäller i fråga om silikos och vissa andra yrkessjukdomar.

Hårdmelalldammlunga.

I skrivelse den 20 januari 1949 till Kungl. Maj:t har Svenska mctallindustriarbetareförbundet
anfört bl. a. följande: Vid Fagersta bruks aktiebolag
funnes en särskild verkstadsavdelning för tillverkning av hårdmetall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

därvid pulver av olika ämnen pressades och sintrades. Flera vid denna
arbetsplats sysselsatta arbetare hade drabbats av en lungsjukdom som
liknade silikos, en arbetare så svårt att han sedermera avlidit. Under
åberopande av ett av föreståndaren för den yrkeshygieniska avdelningen
vid statens institut för folkhälsan, professor Sven Forssman, avgivet utlåtande
hemställde förbundet, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om sådan
lagändring att yrkessjukdomsförsäkringslagen komme att omfatta även
denna yrkessjukdom.

Samma yrkande har i skrivelse den 23 mars 1949 till Kungl. Maj :t framställts
av fru Astrid Pettersson i Stockholm, som i skrivelsen uppgivit att
hennes man avlidit på grund av lungsjukdom, ådragen under arbete vid Aktiebolaget
Lumalampans hårdmetallavdelning.

Det åberopade av professor Forssman avgivna utlåtandet innehåller i
huvudsak följande.

Det hårdmetalldamm, varom här vore fråga, inneliölle volframkarbid,
titankarbid och metallisk kobolt. Genom inandning av dammet yppade sig
en sjukdom, som kunde nedsätta arbetsförmågan för längre tid. Sjukdomen
yttrade sig väsentligen i andfåddhet, särskilt vid ansträngning, samt
i vissa röntgenförändringar av lungorna. Bland de omkring 40 arbetare, som
vid Fagersta bruk utsatts för inandning av hårdmetalldamm, hade förekommit
4 fall av ifrågavarande sjukdom. Vid eu amerikansk undersökning
inom liknande industrier hade man bland 1 800 anställda funnit 11 fall av
sjukdomen. I de amerikanska fallen hade sjukdomsbesvären yppats efter
10 månaders till 10 års utsättning för dammet. Sjukdomen syntes kunna
avgränsas från tuberkulos, Morbus Schaumann samt stendammlunga (silikos)
och andra hittills kända dammsjukdomar. Att det här rörde sig om
en yrkessjukdom, orsakad av inandat hårdmetalldamm, finge anses tillfredsställande
klarlagt genom erfarenheterna från Sverige och Amerika. Vilken
komponent i hårdmetalldammet, som orsakade sjukdomen, vore däremot
ännu icke klarlagt.

Över förbundets framställning ha efter remiss utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen,
försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, statens institut
för folkhälsan, socialvårdskommittén, Socialförsäkringsbolagens förening,
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige.

Riksförsäkringsanstalten och Socialförsäkringsbolagens förening äro av
den uppfattningen, att en ändring i yrkessjukdomsförsäkringslagen i yrkat
hänseende icke borde vidtagas utan ytterligare utredning.

Medicinalstyrelsen, försäkringsrådet, statens institut för folkhälsan, socialvårdskommittcn,
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
anse hinder icke möta mot att yrkessjukdomsförsäkringslagen redan nu
göres tillämplig å ifrågavarande sjukdom.

Till utveckling av sin mening framhåller riksförsäkringsanstalten, att det
sjukdomsframkallande ämnet i dammet ännu ej vore känt och att några
mera fullständiga uppgifter ej förelåge vare sig beträffande sjukdomsfrekvensen
eller de verksamhetsformer, där arbetarna utsattes för risk att

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ådraga sig sjukdomen. Damm av andra metaller kunde även innebära fara
för lungsjukdom. Enligt anstaltens mening borde därför en mera allsidig
utredning företagas, innan ståndpunkt loges till frågan om en utvidgning
av lagen kunde ske med hittills tillämpade principer för dess utformning.
Det borde ankomma på arbetarskyddsstyrelsen och statens institut för folkhälsan
att verkställa utredningen, som emellertid icke syntes böra igångsättas
innan socialvårdskommittén i samband med sin allmänna översyn
av yrkessjukdomsförsäkringslagen övervägt, huruvida andra grunder än de
nu gällande borde tillämpas rörande ersättningsrätt för yikessjukdomar.
Ehuru riksförsäkringsanstalten således helst såge, att ytterligare utredning
verkställdes, ville den dock icke ställa sig avvisande mot att redan nu en
begränsad utvidgning av lagen ägde rum till att omfatta ifrågavarande
hårdmetallskada.

Socialförsäkringsbolagcns förening uttalar, att många viktiga omständigheter
i samband med sjukdomen ännu vore outredda, och föreslår därför,
att metallindustriarbetareförbundets skrivelse blott överlämnades till socialvårdskommittén
för att av denna behandlas i samband med dess översyn
av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna.

Häremot framhåller emellertid socialvårdskommittén, att dess utredning
icke borde utgöra hinder för den föreslagna utvidgningen av yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Kommitténs utredning hade ännu ej fortskridit så långt,
att det kunde bedömas i vad mån densamma komme att föranleda förslag
om ändringar beträffande denna lags tillämpningsområde. Eftersom ifrågavarande
lungsjukdom vore en yrkessjukdom av allvarlig beskaffenhet, som
syntes kunna med tillräcklig grad av säkerhet särskiljas från andra sjukdomstillstånd,
förelåge enligt kommitténs mening förutsättningar för att
med hittills tillämpade principer för avgränsningen av de ersättningsbara
sjukdomarna inordna sjukdomen under yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Beträffande frågan hur en utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen
i förevarande hänseende bör genomföras äro meningarna i viss mån delade
i remissyttrandena.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter om en lagändring verkligen över huvud
vore nödvändig för att bereda ersättning för hårdmetallskadorna. Dessa relativt
sällsynta lungskador vore av liknande typ som de av stendamm förorsakade
skadorna, å vilka yrkessjukdomsförsäkringslagen vore tillämplig,
och kunde måhända genom beslut av försäkringsrådet analogivis hänföras
under sistnämnda skador. Medicinalstyrelsen fortsätter.

Därest lagändring anses erforderlig, vill styrelsen anföra, att med den
utformning lagen för närvarande har samt med hänsyn till att det ämne,
som orsakat lungförändringarna, ännu ej är känt, något »ämne» svårligen
kan upptagas i lagens första paragrafs första stycke såsom ersättningsberättigande
orsak. s>Hårdmetalldamm» synes ej heller vara en tillräckligt preciserad
benämning. N}''a tekniska rön kunna väntas medföra, att de ämnen
och grupper av ämnen, som ingå i hårdmetall, bliva växlande. Det torde där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

för sannolikt bli synnerligen svårt att fastställa gränsen mellan hårdmetall
och åtskilliga andra inom industrin använda ämnen.

För övrigt synes anledning icke föreligga att begränsa de fall, vari ersättning
bör utgå, till sådana, där skadan förorsakats av hårdmetall. Förutom
genom stendamm torde liknande lungskador, t. ex. s. k. järnlunga, kunna
uppkomma genom inverkan av andra metaller än hårdmetall samt av metalloider.
Medicinalstyrelsen vill därför ifrågasätta, huruvida icke en lagändring
lämpligen borde genomföras genom att i första paragrafen andra
stycket av lagen infördes en punkt 10) av följande lydelse: »dammlunga,
som framkallats genom inverkan av arbete med sten, metall eller metalloid».

En följd av en dylik ändring är att ämnet »stendamm» i första stycket av
nämnda paragraf bör utgå.

Även statens institut för folkhälsan är inne på tanken att utvidgningen
av lagen ej bör begränsas till de fall, då lungskada orsakats av hårdmetalldamm.
Institutet förordar, att alla fall där metalldamm orsakat pneumonokonios
(dammlunga) måtte innefattas i lagen, eftersom det vore att törvänta
att andra metaller i pulverform framdeles konime att tagas upp till industriell
bearbetning. Inandning av ett flertal damm av metaller kunde nämligen
giva lungskador, och i ett antal av dessa uppkomme röntgenologiska
förändringar av typen dammlunga. Dessa kunde i regel ej röntgenologiskt
differentieras med hänsyn till skilda metalldamm, medan däremot differentialdiagnosen
gentemot andra lungsjukdomar såsom lungtuberkulos, Morbus
Schaumann och silikos i flertalet fall kunde göras, om hänsyn toges ej blott
till röntgenbilden utan även till sjukdomssymptom och exposition.

Försåkringsrådet och riksförsäkringsanstalten förorda, att — med hänsyn
till ovissheten om vilka faktorer som orsaka ifrågavarande sjukdom - -sjukdomen upptages i lagen under benämning »hårdmetallunga». Svenska
arbetsgivareföreningen intager i sak samma ståndpunkt.

Landsorganisationen anser, alt hårdmetalldamm bör upptagas i lagen
såsom ett sjukdomsframkallande ämne.

Beträffande den lid, som enligt lagen längst må förflyta från det den
sjuke senast var i farligt arbete och till dess sjukdomen yppas för alt ersättningsrätt
skall föreligga, yttrar riksförsäkringsanstalten, att eftersom
hårdmetallunga syntes kunna yppas även sedan mer än ett år förflutit efter
det vederbörande lämnat den farliga verksamheten, sjukdomen i förevarande
hänseende borde jämställas med de yrkessjukdomar, för vilka ifrågavarande
tid bestämts till tio år.

Hudsjukdomar orsakade, av konsthartslim in. in.

Yrkessjukdomsförsäkringslagens metod alt avgränsa de ersättningsbara
sjukdomarna medför, att ersättning på grund av yrkeshudsjukdom f. n.
utgår endast i begränsad omfattning. Detta förhållande påtalades i december
1946 av statens institut för folkhälsan i en framställning till Kungl. Maj:t,
vari — under hänvisning till en å institutets yrkeshygieniska avdelning den

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

21 november 1946 i ämnet upprättad promemoria — hemställdes om vidgad
ersättningsrätt i detta hänseende. I nämnda promemoria framhölls bl. a.,
att de ökade kunskaperna angående hudsjukdomarna gjorde det möjligt att
med fullt tillfredsställande bevisning återföra ett flertal av dessa sjukdomar
till orsaksmoment i arbetet — fall där den yrkesskadade med den nuvarande
lagens formulering vore utesluten från rätt till ersättning. Enligt de erfarenheter,
som vunnits å den yrkeshygieniska avdelningen, kunde såsom
exempel på dylika fall nämnas hudskador orsakade av bl. a. konsthartser
och terpentin. Principen att endast sådana hudsjukdomar, som orsakats av
vissa uppräknade skadliga ämnen, skulle vara ersättningsbara borde slopas;
och lagen borde omarbetas så att ersättning kunde erhållas för alla hudsjukdomar,
som uteslutande eller till övervägande del orsakades av arbetet.

I promemorian anfördes vidare.

Yrkeshudsjukdomarna skulle allmänt kunna definieras som sjukliga tillstånd
i huden förorsakade av kemiska, mekaniska, termiska och aktiniska
(strål-)skador samt infektioner ådragna i arbetet. Vad strålskadorna beträffar
äro de redan kompenserade enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen. Termiska
och mekaniska hudskador kunna i de flesta fall räknas som olycksfall
i arbete och ersättas enligt olycksfallsförsäkringslagen. De ur försäkringssynpunkt
viktigaste yrkeshudsjukdomarna äro emellertid de, som förorsakas
av kemiska ämnen. Dessa skador motsvaras i stort sett av s. k. dermatiter
och eksem och kunna orsakas dels genom ämnets ifråga primärt hudretande
egenskaper, dels genom dess eventuella tendens att framkalla överkänslighetsreaktion
och eksem i huden. En del av de av primärt hudretande
ämnen förorsakade hudskadorna ha typen av olycksfall i arbete, d. v. s. ha
uppkommit i anslutning till en relativt kortvarig inverkan av ämnet ifråga.
Olycksfallförsäkringslagens definition på frätande och retande ämnen gör
dock ej denna typ av skador rättvisa, emedan lagens begrepp etsande och
frätande ämnen ej innefattar alla s. k. primärt hudretande ämnen. En obetydlig
korrigering av olycksfallsförsäkringslagens ordalydelse, innebärande
att lagen även skulle omfatta etsande, frätande och i övrigt hudretande ämnen
eller ett förtydligande av lagens tolkning av denna innebörd, vore
tillräcklig för att få rättelse härutinnan. Påpekas bör i detta sammanhang,
att icke så få av de i arbetet uppkomna eksemen likaledes kunna
uppstå i anslutning till en relativt kortvarig exposition för ett »eksemfarligt»
ämne. Dessa eksemskador debutera dock först efter en viss inkubationstid
på en eller ett par veckor. Lämpligast vore dock om denna typ av eksemskador
ej räknades som olycksfall i arbete utan som yrkessjukdom. Skulle
emellertid en ändring av yrkessjukdomsförsäkringslagen icke medföra, att
alla hudskador, som uppkommit på sådant sätt, falla under denna lag, bör
på ovan angivet sätt möjlighet givas till ersättning enligt lagen om olycksfall
i arbete.

Beträffande den vanligaste gruppen av yrkeshudsjukdomar, yrkeseksem,
måste man givetvis även vid en omredigering av yrkessjukdomsförsäkringslagen
i syfte att utvidga den till att omfatta samtliga yrkeshudsjukdomar
fasthålla vid kravet, att ersättning för eksemet endast skall kunna erhållas
om orsaken till eksemet utan större svårighet och med övervägande sannolikhet
kan härledas från den skadades yrkesarbete eller därmed sammanhängande
förhållanden.

Kung!. Maj:ts proposition nr 112.

De kriterier, som skola fordras för diagnosen yrkeseksem, äro i korthet
följande: En bestyrkt sjukhistoria som visar, att patienten ifråga ej tidigare
hatt någon eksemsjukdom av likartad typ samt att eksemsjukdomen uppkommit
i anslutning till eller efter eu godtagbar inkubationstid följande på
en exposition för något ämne eller arbete, som erfarenhetsmässigt eller med
övervägande grad av sannolikhet kan vara skadligt för huden. Har även annan
med likartat arbete sysselsatt personal ådragit sig en liknande hudsjukdom,
ökar sannolikheten för diagnosens riktighet, liksom i de fall sjukhistorien
visar, att hudåkomman förbättras, när patienten är borta från
arbetet och försämras, då arbetet återupptages. Hudåkommans typ och lokalisation
är även av stor vikt för bedömandet av diagnosen. Sjukhistorien,
hudåkommans lokalisation och typ är i många fall tillräcklig för diagnosen
yrkeshudsjukdom och utgöra de fakta på vilka diagnosen av de s. k. toxiska
eksemen grunda sig, d. v. s. de eksemliknande hudförändringar som uppkomma
vid mer eller mindre långvarig inverkan på huden av t. ex. alkalier
eller fettlösningsmedel.

Vid diagnostiken av de allergiska eksemen, d. v. s. de eksem som äro bei-oende
på överkänslighet mot något visst ämne, utgör vidare det s. k. funktionella
hudprovet, kritiskt bedömt, en värdefull undersökningsmetod. Detta
prov utföres i princip så, att det som eksemorsak misstänkta ämnet på lämpligt
sätt bringas i kontakt med huden i avpassad koncentration och under
viss tid. Förefinnes en överkänslighet för ämnet ifråga reagerar patientens
hud på själva provstället under bilden av elt eksem. Har man med ett dylikt
prov konstaterat att en person med misstänkt yrkeseksem är överkänslig
för ett visst ämne och att personen ifråga i sitt arbete exponeras för detta
ämne samt att hudåkomman uppträtt i samband med dylik exposition, är all
rimlig bevisning för handen för diagnosen yrkeshudsjukdom. Tyvärr lyckas
man dock ej alltid avslöja det eksemorsakande ämnet och man måste även
räkna med, att trots att det skadliga ämnet prövats på adekvat sätt, det
funktionella hudprovet tillfälligtvis kan utfalla med negativt resultat även
vid en allergisk yrkeshudsjukdom. Man bör dock strängt upprätthålla kravet
på godtagbar bevisning, trots vetskapen om att kanske ej i så få fall en del
yrkeshudsjukdomar till följd härav löpa risken att ej kunna bliva kompenserade.

Med anledning av folkhälsoinstitutets framställning uppdrog Kungl. Maj :t
den 17 januari 1947 åt institutet att utreda frågan om behovet av en utvidgning
av yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpningsområde beträffande
hudsjukdomarna samt avgiva förslag till lagstiftningsåtgärder.

I cn den 29 april 1948 till socialvårdskommittén avlåten skrivelse anhöll
Svenska träindustriarbetareförbundet, att kommittén vid sin översyn av yrkessjukdomsförsäkringslagen
skulle beakta, att förekomsten av hudsjukdomar,
orsakade av konsthartslim, tropiska träslag och cellulosapreparat vore
av sådan omfattning och art all de som drabbades därav borde få ersättning
enligt lagen. För att få närmare uppgifter om omfattningen av dessa sjukdomar
inom förbundets verksamhetsområde hade förbundet latit Irån sina
avdelningar inhämta uppgifter om hithörande sjukdomsiall, som inträffat
under åren 1940 och 1947. Därvid hade inrapporterats 118 fall, som orsakats

Kungl. Maj:Is proposition nr 112.

av konsthartslim av olika slag, och 47 fall av sjukdom, orsakad av tropiska
träslag, såsom teak, mahogny, citronträ, belgisk alm, zebrano och jakaranda.
Vidare hade det förekommit 15 fall, där orsaken uppgivits vara olika
cellulosapreparat, såsom cellulosalack, cellulosaförtunning, slipolja och
kristallolja. Läkarvård hade måst anlitas i 129 fall. Sammanlagt hade sjukdomsfallen
medfört förlust av 2 040 arbetsdagar. Hudsjukdomarna, som till
övervägande del syntes ha varit lokaliserade till händer, ansikte och armar,
hade i allmänhet varit av övergående karaktär. Återfall hade förekommit i
9 fall, och i 15 fall hade den skadade på läkares inrådan bytt arbete. Beträffande
4 fall hade de lim och träslag, som förorsakat hudsjukdomar, av förbundet
insänts till statens institut för folkhälsan för undersökning. Härvid
hade konstaterats, att hudåkommorna vad anginge limmet förorsakats av
det däri ingående formalinet och att beträffande tropiska träslag de hälsofarliga
ämnena syntes vara terpentiner, hartser och olika oljor.

Sedan socialvårdskommittén — som fann att frågan huruvida förutsättningar
förelåge för en omedelbar utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen
med avseende å dessa hudsjukdomar undandroge sig kommitténs bedömande
—- överlämnat förbundets framställning till socialdepartementet,
infordrades yttrande i ärendet från statens institut för folkhälsan.

I utlåtande den 17 januari 1949 erinrade statens institut för folkhälsan
om att de konsthartslim, som huvudsakligen förorsakat hudskador, framförallt
syntes vara formalinhartser med formalinet som viktigaste eksemgivande
faktor, medan de tropiska träslag, som uppgivits ha föranlett hudåkommor,
varit av en mängd olika typer. Såväl formalin som tropiska träslag
hade länge varit kända som tämligen vanlig orsak till olika eksem, vilka
oftast brukade vara av allergisk natur. De cellulosapreparat, som uppgivits
medföra hudsjukdom, hade varit av flera slag, vilka samtliga kunde förorsaka
eksem som emellertid vanligen icke vore allergiska. I utlåtandet anföres
vidare bl. a.

Av de i förevarande fall aktuella yrkeshudsjukdomarna äro de som förorsakats
av konsthartslim och tropiska träslag i allmänhet s. k. allergiska
kontakteksem. Här föreligger möjlighet, att genom s. k. funktionella hudprov
konstatera huruvida en överkänslighet mot ifrågavarande preparat föreligger
eller icke. Detta innebär, att man med hög grad av sannolikhet kan
återföra yrkeshudåkomman till ett visst skadligt ämne, som arbetaren kommer
i kontakt med i sitt arbete. Beträffande eksemskador av »cellulosapreparat»
äro dessa i allmänhet icke av allergisk natur utan av typen »toxiskt
eksem». Här föreligger inte, som vid de allergiska eksemen, samma strikta
bevismöjligheter visavi ett bestämt skadligt ämne men orsakssammanhanget
med yrkesarbetet är dock ofta relativt lätt att klarlägga.

Yrkeshygieniska avdelningen har vid flera tillfällen under senare år haft
anledning att sysselsätta sig med förekomsten av yrkeshudsjukdomar inom
träindustrien och bl. a. genom besök på olika arbetsplatser och konferenser
med representanter för träindustriarbetareförbundet. Förre avdelningsföreståndaren,
professor G. Rundberg, har gjort en ingående sammanställning
av in- och utländska erfarenheter beträffande eksem av tropiska träslag. Det

Kungl. Maj. ts proposition nr 112. 13

torde tillhöra sällsyntheterna att denna form av eksem förvärvas utom
arbetet.

En mängd analyser av konsthartslim har visat, att för närvarande formalinhartserna
äro de mest aktuella. I några fall ha analyserna kunnat kompletteras
med hudtestning av vederbörande arbetare, varvid man kunnat
konstatera att allergisk hudreaktion mot formalin förelegat. På senare år
ha konsthartser alltmer börjat användas i olika föremål till allmänt bruk,
varför man måste räkna med att formalinöverkänslighet även kan förvärvas
utom arbetet. Med hänsynstagande till övriga omständigheter vid eksemets
uppkomst, torde det dock ej möta alltför stora svårigheter att bedöma orsakssammanhanget
med yrket.

Det förtjänar i detta sammanhang att påpekas, att motsvarande danska
yrkessjukdomsförsäkringslag (4 juli 1946) har, som ersättningsbara, upptagna
kroniska och kroniskt recidiverande hudsjukdomar bl. a. framkallade
av exotiska träslag, konsthartser samt terpentinolja och andra lösnings- och
förtunningsmedel.

Under åberopande av det anförda tillstyrkte institutet att träindustriens
här aktuella yrkeshudsjukdomar vid en omarbetning av yrkessjukdomsförsäkringslagen
innefattades i denna men att lagändringen borde följa de
riktlinjer, som uppdragits i yrkeshygieniska avdelningens i det föregående
omnämnda promemoria angående yrkeshudsjukdomar nas inordnande under
lagen.

I ett av riksförsäkringsanstalten i samråd med medicinalstyrelsen den 12
februari 1949 avgivet utlåtande i ärendet framhålles, att under beteckningarna
konsthartslim och cellulosapreparat dolde sig ett stort antal ämnen
och ämnesgrupper, som användes i en sådan mångfald skiftande verksamheter
och arbetsformer — även utan samband med yrkesutövning — att
det för närvarande icke kunde avgöras, huruvida och i vad mån här ifrågakommande
sjukdomar utan större svårighet kunde ledas tillbaka till arbetet
eller därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn härtill funne sig
ämbetsverken icke kunna förorda, att dessa sjukdomar redan nu inbegrepes
under yrkesjukdomsförsäkringslagen. Denna fråga syntes böra prövas i
samband med den allmänna utredning angående hudsjukdomarna, som uppdragits
åt statens institut för folkhälsan. I fråga om hudsjukdomar, framkallade
av tropiska träslag, tedde sig förhållandena annorlunda. Dessa träslag
utgjorde en speciell och avgränsad substansgrupp. De vore sedan
länge kända för att kunna framkalla hudsjukdomar, men såvitt bekant
hade dessa sjukdomar hittills förekommit i ringa utsträckning i vårt land.
Stoftet av dylika träslag kunde hos vissa arbetare orsaka inflammation i
huden, s. k. dermatit. Understundom uppträdde även liksom i fråga om
andra hudskadande ämnen inflammatorisk retning av andnings- och matsmältningsorganens
slemhinnor och ögonens bindehinnor. Hos en del arbetare
ökades organismens känslighet till en sådan grad, att de ånyo insjuknade
vid varje återupptagande av arbetet med det speciella träslag, som orsakat

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

hudåkomman. Sjukdomsorsaken läte sig i regel fastställas genom hudfunktionsprov.
Några större svårigheter att bedöma frågan om samband
mellan sjukdom och arbete torde sålunda icke föreligga. Med hänsyn härtill
syntes några hinder icke möta att upptaga sjukdomar framkallade av
tropiska träslag bland dem, som berättigade till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Beteckningen »tropiska träslag» borde i så fall lämpligen
införas i den i 1 § första stycket upptagna förteckningen över farliga
ämnen.

över träindustriarbetareförbundets framställning och däröver inhämtade
utlåtanden ha efter remiss yttranden avgivits av försäkringsrådet, Svenska
arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och Socialförsäkringsbolagens
förening.

Försäkringsrådet anser de betänkligheter, som medicinalstyrelsen och
riksförsäkringsanstalten anfört mot utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen
till att omfatta hudsjukdomar, orsakade av konsthartslim och
cellulosapreparat, gälla även i fråga om hudsjukdomar, framkallade av
tropiska träslag. Spörsmålet om en utvidgning av lagen i vad den avsåge
hudsjukdomar borde därför uppskjutas till dess resultatet av den åt statens
institut för folkhälsan anförtrodda utredningen angående hudsjukdomarna
förelåge.

Samma ståndpunkt intages av Svenska arbetsgivareföreningen.

Landsorganisationen och Socialförsäkringsbolagens förening finna däremot
hinder icke möta mot att i lagen redan nu upptaga sjukdomar, framkallade
av tropiska träslag. Föreningen förutsätter därvid att ifrågavarande
träslag angåves specifikt botaniskt för undvikande av tvekan, huruvida
visst träslag skulle anses såsom farligt ämne eller ej. Frågan om de övriga
hudsjukdomarna anse även dessa sammanslutningar böra prövas av folkhälsoinstitutet
i samband med dess förutnämnda utredning.

Sedermera har Statens institut för folkhälsan på förekommen anledning
avgivit ett nytt utlåtande i ärendet. I detta yttrande — dagtecknat den 21
december 1949 •— har institutet såsom sin mening uttalat, att lagen borde
som yrkessjukdom upptaga hudsjukdom förorsakad av tropiska träslag
eller av formalin vid arbete med konsthartslim. Däremot borde cellulosapreparat
icke upptagas i lagen, enär det beträffande dessa ämnen, som vore
mångskiftande till sin sammansättning, bleve svårt att i varje enskilt fall
fastställa det däri ingående sjukdomsframkallande ämnet.

Över institutets förnyade yttrande har medicinalstyrelsen, försäkringsrådet,
riksförsäkringsanstalten, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska
arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen beretts tillfälle att
yttra sig.

Medicinalstgrelsen finner liksom tidigare hinder icke möta mot att i lagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

upptaga hudsjukdomar, framkallade av tropiska träslag. Med hänsyn till
svårigheterna att avgöra vilket i preparatet ingående ämne, som varit sjukdomsframkallande,
anser medicinalstyrelsen däremot att frågan om lagens
utvidgning med ämnesgrupperna konsthartslim och cellulosapreparat borde
vila i avbidan på en allmän översyn av lagen.

Försäkringsrådet vidhåller sin i ärendet tidigare uttalade uppfattning
samt anför.

Ett godtagande av folkhälsoinstitutets föreliggande förslag i vad avser
tropiska träslag och formalin vid arbete med konsthartslim skulle innebära
olikställighet i ersättningshänseende vid skilda slag av verksamheter. Sålunda
skulle den som drabbats av hudsjukdom, förorsakad av terpentin i
annan verksamhet än vid arbete med tropiska träslag — terpentin förmodas
vara en av de eksemframkallande faktorerna i de tropiska träslagen -exempelvis måleriarbete, och av formalin i annan verksamhet än vid arbete
med konsthartslim icke kunna vara ersättningsberättigad. En sådan ojämnhet
skulle kunna undvikas allenast om antalet ämnen, som äro upptagna i
1 § yrkessjukdomsförsäkringslagen, utökades med terpentin (eventuellt
vissa slag av terpentin) och formalin (eventuellt formaldehyd). Till detta
spörsmål torde man dock ej vara beredd taga ställning, förrän den institutet
anförtrodda utredningen angående hudsjukdomar verkställts.

En ledamot av försäkringsrådet (försäkringsrådet Löfmark) — som i likhet
med majoriteten avstyrker lagstiftning i nuvarande läge — framhåller
bl. a. att, därest formalin ansåges böra upptagas i lagen detta syntes böra
ske utan någon begränsning till arbete med konsthartslim. Formalin torde
kunna förorsaka yrkessjukdom även i annat arbete. Vad som vore skadligt
i formalin, torde vara ämnet formaldehyd. Detta ämne kunde måhända förorsaka
yrkessjukdom utan att ämnet förekomme i sådant preparat, som
betecknades formalin. Det borde övervägas huruvida ej ämnet formaldehyd
skulle upptagas i lagen. Därest tropiska träslag infördes i lagen, borde prövas
och övervägas, huruvida man icke samtidigt härmed borde upptaga
terpentin. Yrkessjukdomar, förorsakade av terpentin, torde vara minst lika
vanliga som yrkessjukdomar, förorsakade av tropiska träslag.

Två andra ledamöter av försäkringsrådet (ledamöterna Lindahl och Sölvén)
ha tillstyrkt lagändring i enlighet med folkhälsoinstitutets ifrågavarande
förslag.

Riksförsäkringsanstalten förklarar sig -— i likhet med Socialförsäkringsbolagens
förening — icke kunna frångå sin förut tillkännagivna ståndpunkt
i ärendet och hänvisar till en inom riksförsäkringsanstaltens tekniska avdelning
upprättad promemoria som innehåller bl. a. följande.

Det nya förslaget om införande i lagen av hudsjukdom, vållad genom
formalin vid arbete med konsthartslim, torde icke eliminera utan snarare
accentuera de skäl, som tidigare anförts mot att i lagen mera allmänt upptaga
hudsjukdom, vållad av konsthartslim. Redan benämningen »lim» vore
oklar i fråga om sin räckvidd och definition. Eu exaktare benämning vore
»bindemedel», innefattande plaster och övriga produkter med hithörande

Kungl,Maj:ts proposition nr 112.

egenskaper. Ej ’ heller''benämningen »konsthartser» vore entydig och riktigare
torde: beteckningen »konstplaster» vara. Bindemedel av typen konstplaster
förekomme i en mångfald skiftande verksamhetsgrenar och arbetsformer
även utan samband med yrkesutövning. Svårigheter kunde uppstå
att i konkreta fall avgöra, om det i arbetet förekommande konstplastbindemedlet
innehölle formalin eller ej, dels emedan fantasinamn användes som
stundom kunde växla för ett och, samma fabrikat, och dels emedan produkten
kunde, vara av utländskt ursprung eller av ett fabrikat, vars exakta
sammansättning tillverkaren sökte att väl bevara. Vidare torde det kunna
bli svårt att i plasten analytiskt påvisa formalin i fri form, då den — som
ofta kunde vara fallet — förekomme i ytterst små mängder. Förutom formalin
funnes i konstplastbindemedlen ämnen eller ämnesgrupper, vilka
kunde vara synnerligen eksemgivande. Om vid fall av hudåkommor på en
arbetsplats formälinprovet utfölle positivt för en arbetare men negativt för
en annan, för vilken orsaken till'' hudåkomman icke varit formalin utan
exempelvis kavbamid (urinämne) eller något fenolderivat — i konstplastbindemedlen
vanligen förekommande ämnen som emellertid ej omfattades
av lagen —• skulle utebliven ersättning för sistnämnda arbetare naturligt nog
kunna uppfattas såsom en uppenbar orättvisa. Motsvarande situation kunde
uppstå på en arbetsplats, där omväxlande formalin- och icke formalinhattiga
konstplastbindemedel användes.

Svenska arbetsgivareföreningen och. Landsorganisationen intaga en motsatt
ståndpunkt och förklara sig biträda folkhälsoinstitutets senaste förslag.
Enligt den mening, som uttalas av Svenska arbetsgivareföreningen, erhölles
härigenom en sakligt motiverad avgränsning av de sjukdomar, om vilka
det här vore fråga; och i dessa fall. torde man utan nämnvärd svårighet
kunna leda sjukdomen tillbaka till yrkesarbetet och därmed sammanhängande
förhållanden.

Landsorganisationen anför bl.,,a.

Det väsentliga sjukdomsframkallande ämnet i tropiska träslag torde vara
terpentin. Detta ämne ingår ju i en råd andra material och preparat. Så är
även fallet med formalin. Folkhälsoinstitutet kommer givetvis att vid sin
utredning ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om dessa båda ämnens
inbegripande under lagen även i andra sammanhang än nu är i fråga. Någon
anledning att med hänsyn därtill anstå med den nu ifrågasatta lagändringen
finnes tydligen ej.

Departementschefen.

Lagen’den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar innehåller
ej någon allmän bestämmelse om rätt till ersättning vid sjukdom,
som har sin grund i den försäkrades arbete. I stället lämnas i lagen en
förteckning över vissa fall, där rätt till ersättning föreligger. I enlighet
med vad som förutsattes vid lagstiftningens tillkomst har, allteftersom
den industriélla utvecklingen fortgått och kunskaperna om yrkessjukdomarna
ökat, denna förteckning kompletterats, varigenom sålunda lagens
tillämpningsområde undan för .undan utvidgats.

Kungi. Maj:ts proposition nr 112.

Nu föreligga från skilda håll framkomna förslag afl under försäkringen
inordna nya yrkessjukdomar, nämligen sjukdom, framkallad genom
inverkan av mangan (manganförgiftning), lungsjukdom, framkallad genom
inandning av hårdmetalldamm (hårdmetalldammlunga), samt hudsjukdom,
som orsakats av konsthartslim, tropiska träslag eller vissa cellulosapreparat.

Vid remissbehandlingen ha samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar
tillstyrkt, att sjukdomen manganförgiftning — åtminstone i viss
utsträckning — upptages i lagen såsom ersättningsberättigad sjukdom. En
utvidgning av lagens tillämpningsområde med avseende å sjukdomen hårdmetalldammlunga
har också förordats i flertalet yttranden. Däremot har
tveksamhet yppats huruvida de avsedda hudsjukdomarna borde i detta
sammanhang föras in under yrkessjukdomsförsäkringen.

Den i ärendet förebragta utredningen synes mig bestyrka, att en ytterligare
utvidgning av vrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpningsområde
är välmotiverad. En sådan utvidgning synes ock kunna göras utan att man
därigenom föregriper resultatet av den översyn av hithörande lagstiftning,
varmed socialvårdskommittén är sysselsatt. I det läge, vari yrkessjukdomsförsäkringen
nu befinner sig, bör emellertid tillses att man, när lagens ram
göres vidare, ej frångår de grunder, på vilka den gällande lagstiftningen
vilar. Även om det ur allmänna sociala synpunkter måste anses önskvärt
att yrkessjukdomsförsäkringslagen får en såvitt möjligt vid omfattning,
anser jag därför att viss försiktighet bör iakttagas vid genomförandet av
den nu föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde.

Vad då först angår sjukdomen manganförgiftning medför sådan
förgiftning i egentlig bemärkelse en bestående skada å det centrala
nervsystemet av allvarlig natur, s. k. kronisk manganförgiftning. En dylik
förgiftning — som hittills uppträtt endast i enstaka fall — synes kunna
skiljas frän andra organiska nervsjukdomar och med hög grad av säkerhet
härledas från den skadades arbete. Den som i arbetet utsättes för mangan
synes emellertid även kunna bli speciellt mottaglig för olika luftvägsinfektioner,
särskilt lunginflammationer, s. k. manganpneumonier. Dessa infektioner
lära med nuvarande kunskaper om hithörande spörsmål knappast
kliniskt kunna skiljas från andra vanligen förekommande luftvägsinfektioner.
Manganets betydelse för sjukdomens uppkomst torde därför i
dessa fall ej kunna säkert avgöras.

Med hänsyn till det anförda torde nu endast den kroniska manganförgiftningen
böra föras in under försäkringen; en sådan begränsning av ersättningsrätten
har också allmänt förordats i remissyttrandena. Härigenom
bli således neurotiska besvär av blott akut karaktär hos manganarbetare
ej att anse såsom yrkessjukdom i lagens mening. Frågan i vad män
dessa s. k. manganpneumonier böra upptagas i lagen torde få övervägas

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. År 112.

18 Kungl. Maj. ts proposition nr 112.

av socialvårdskommittén i samband med dess översyn av lagstiftningen på
detta område.

Försäkringsrådet har föreslagit, att manganförgiftningen inordnas under
försäkringen under benämning skada å nervsystemet till följd av manganförgiftning.
Då emellertid termen kronisk manganförgiftning synes
vara en vedertagen beteckning anser jag denna vara att föredraga.

Bland arbetare, som vid framställning av hårdmetall inandats damm
därav, har under senare år yppats ett antal sjukdomsfall av typen dam m1
unga, av vilka två fall hittills medfört döden. Ännu synes man ej med
säkerhet kunna avgöra vilket eller vilka av de i hårdmetall ingående ämnen,
som framkalla de för denna sjukdomstyp karakteristiska lungförändringarna.
Såsom vid remissbehandlingen framhållits kunna liknande lungskador
förorsakas av damm från olika metaller eller metalloider, därvid i
del särskilda fallet eu avgränsning av sjukdomen med hänsyn till dammets
art svårligen låter sig göra. Däremot torde — om hänsyn tages såväl till
röntgenbild och sjukdomssymptom som de förhållanden, under vilka vederbörande
utsatts för dammet — hithörande lungskador kunna skiljas från
andra lungsjukdomar, t. ex. lungtuberkulos.

Med hänsyn till den omständigheten att hård metalldamm samt andra
slag av damm kunna framkalla liknande lungskador ävensom till sannolikheten
av att metallurgisk bearbetning torde komma att upptagas även av
andra ämnen i pulverform än dem som hittills brukat ingå i härdmetall ha
medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan förordat, att utvidgningen
av lagens tillämpningsområde i detta hänseende icke begränsades
till hårdinetalldamm. Institutet anser att under försäkringen bör inbegripas
alla av metalldamm orsakade fall av dammlunga, medan medicinalstyrelsen
synes vilja gå ett steg längre och under försäkringen inordna även
de av metalloiddamm orsakade fallen. Att härvid avsetts ej blott metall eller
metalloid i ren form utan även föreningar därav är uppenbart.

Jag delar den uppfattningen att man i detta hänseende icke bör begränsa
sig till sjukdomar, som framkallats genom inverkan av hårdmetalldamm.
Å andra sidan torde det icke vara förenligt med den nuvarande lagens
principståndpunkt att utan inskränkning medtaga damm från varje
legering eller förening av metall eller metalloid. Under en sådan bestämning
skulle inbegripas damm från de flesta ämnen, såväl oorganiska som
organiska, vilka sistnämnda ju äro föreningar av metalloiden kol. Och vad
de organiska ämnena beträffar kan damm därav alstra lungsjukdomar,
som ej behöva ha något samband med vederbörandes arbetsförhållanden.
Jag har under hand inhämtat, att medicinalstyrelsen med sitt förslag i
denna del ej heller tänkt sig en dylik vidsträckt tillämpning och ej avsett
alt till försäkringen hänföra lungsjukdom, orsakad av damm av organiska
ämnen. Beträffande de av oorganiska ämnen framkallade fallen av dammlunga
torde det förhålla sig så, att de kunna tillräckligt tydligt skiljas från

Kungl. Mnj.ts proposition nr 112.

andra lungsjukdomar; och svårigheter lära icke föreligga att i förekommande
fall fastställa sambandet mellan sjukdom och arbete.

Jag förordar därför att i lagen såsom ersättningsberättigad sjukdom upplages
dammlunga, som framkallats genom inverkan av oorganiskt ämne.
Härunder faller uppenbarligen även sjukdom, som framkallats genom inverkan
av stendamm. Till följd härav bör det i 1 § första stycket av lagen
särskilt upptagna ämnet stendamm utgå. Det torde icke behöva framhållas,
att genom denna jämkning ej göres någon ändring med avseende å den
nuvarande ersättningsrätten vid stendammlunga.

Yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpning på hudsjukdomar är
eu fråga, som vid flera tillfällen tilldragit sig uppmärksamhet; och den
gällande lagens metod — enligt vilken en i arbetet ådragen hudsjukdom
berättigar till ersättning, endast om det sjukdomsalstrande ämnet finnes
upptaget i lagens förteckning — har i olika sammanhang kritiserats. I syfte
att få till stånd en utvidgning av lagens tillämpningsområde beträffande
hudsjukdomarna har även ifrågasatts, huruvida icke eu omläggning av de
för lagen grundläggande principerna i detta avseende borde ske. Sedan
saken berörts av statens institut för folkhälsan i en framställning till Kungl.
Maj: t, erhöll institutet år 1947 i uppdrag alt utreda hithörande spörsmål
samt avgiva förslag till lagstiftningsåtgärder. Denna utredning har hittills
varit av endast förberedande karaktär, men den torde komma att fullföljas
inom den närmaste tiden.

Emellertid har frågan om hudsjukdomarnas ställning i delta hänseende
nu aktualiserats med anledning av en från träinduslriarbetarhåll gjord
framställning, vari yrkas att i arbetet ådragna hudsjukdomar, som orsakats
av tropiska träslag, konsthartslim och vissa cellulosapreparat, borde inbegripas
under yrkessjukdomsförsäkringslagen.

1 sitt yttrande över denna framställning har statens institut för folkhälsan
tillstyrkt att - utan att resultatet av den institutet anförtrodda utredningen
avvaktades — i lagen såsom ersättningsberättigade sjukdomar
upptagas hudsjukdomar, som förorsakats av tropiska träslag eller av formalin
vid arbete med konsthartslim. Däremot har institutet avstyrkt framställningen
såvitt angår cellulosapreparaten. Svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen äro av samma mening som folkhälsoinstitutet. Vad
övriga remissyttranden beträffar tillstyrkes i flertalet eu utvidgning av lagens
tillämpningsområde såvitt angår de tropiska träslagen, medan däremot
frågan om ett ytterligare fullständigande av yrkessjukdomsförsäkringen
anses höra anstå.

För egen del anser jag mig böra biträda del av folkhälsoinstitutet framförda
och av arbetsmarknadens huvudorganisationer tillstyrkta förslaget.
Utredningen visar att tropiska träslag kunna ge upphov till besvärliga
allergiska eksem. Sjukdomsorsaken torde här i regel kunna fastställas
genom hudfunktionsprov. Endast i rena undantagsfall torde förekomma

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

att dessa hudåkommor åsamkas utom arbetet. Med hänsyn till att saker
kunskap ännu saknas om de särskilda kemiska ämnen, som orsaka de
ifrågavarande sjukliga förändringarna, och då de tropiska träslagen •—
utan särskild specificering — torde utgöra eu tillräckligt väl avgränsad
grupp, anser jag dessa sjukdomar böra inrymmas i lagen under beteckningen
hudsjukdom, framkallad genom inverkan av tropiska träslag.

Vad konsthartslimmet beträffar framgår att formalin är eu viktig
eksemgivande faktor men att det ännu ej torde vara fullt klarlagt, om eller
i vad mån även andra sjukdomsalstrande beståndsdelar ingå däri. De av
formalin orsakade hudskadorna torde liksom beträffande de tropiska
träslagen — oftast vara av allergisk natur; och även här kan hudfunktionsprov
komma till användning. Utfallet av ett sådant prov tillika med skadans
lokalisering och de förhållanden, under vilka den skadade i arbetet
kommit i beröring med det formalinhaltiga ämnet, torde, när det gäller
person som i sitt arbete använder konsthartslim, vara tillfyllest för att fastslå
sambandet mellan arbete och sjukdom. Formalin ingår å andra sidan i
ett flertal andra produkter av skiftande sammansättning, vilka brukas i
olika slag av yrkesarbete. Huruvida det även med avseende å dessa fall är
möjligt att härleda en uppkommen hudsjukdom till vederbörandes arbete
synes ännu ej tillräckligt utrett. Med hänsyn härtill och då överkänslighet
för forinalin tydligen kan uppstå jämväl utom yrkesarbete synes del
riktigast att, såsom folkhälsoinstitutet föreslagit, begränsa de sjukdomar,
som i detta sammanhang böra föras in under försäkringen, till sådana av
formalin orsakade hudsjukdomar, som uppkommit vid arbete med konsthartslim.
Frågan om en längre gående utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringen
i detta hänseende torde fä bli beroende på ytterligare utredning
angående förevarande spörsmål. Anledning att, såsom från något håll ifrågasatts,
utbyta den föreslagna benämningen konsthartslim mot annan beteckning
synes icke föreligga.

De skäl, som anförts mot alt för närvarande under yrkessjukdomsfölsäkringen
införa även av olika cellulosapreparat föranledda hudsjukdomar,
förefalla mig övertygande. Någon utvidgning av försäkringen i detta hänseende
finner jag mig därför ej kunna nu förorda.

Ersättning enligt yrkessjukdoinsförsäkringslagen utgår ej, med mindre
den skadade varit utsatt för den inverkan, varom fråga är, inom viss tid
före det sjukdomen yppats. Denna tid är i regel ett år men är beträffande
vissa angivna sjukdomar, bland dem stendammlunga, utsträckt till tio år.
Med hänsyn till att såväl manganförgiftning som de nya former av dammlunga,
vilka jag nu förordar böra omfattas av lagen, kunna framträda
sedan ganska lång tid förflutit från det arbetaren upphört med den verksamhet,
vari sjukdomen framkallats, bör denna längre tidrymd gälla även
för déssa fall.

Den nu föreslagna utvidgningen av yrkessjukdoinsförsäkringslagen bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

träda i kraft den 1 juli 1950. Eftersom det gäller ändrade bestämmelser
beträffande en obligatorisk försäkring, bekostad av arbetsgivarna, bör lagändringen
icke göras tillämplig å sjukdomsfall, som yppats före dess ikraftträdande.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den lk juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Einar Herlitz.

1 Denna bilaga, som överensstämmer med det vid propositionen Jogade lagförslaget, har
här utelämnats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 februari
1950.

Närvarande:
justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 17 februari 1950 tillhandakominet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
3 februari 1950, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den t i
juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för socialdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet Y. Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 3 mars 1950.

Närva r ande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen
anmäler t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Andersson,
lagrådets den 27 februari 1950 avgivna utlåtande över det den 3 februari
1950 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av
1 och 3 §§ lagen den U juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar
och hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse hilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olof Särnmark.