Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Proposition 1946:112)

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Nr 112.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§ förordningen
den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor;
given Stockholms slott den 1 mars 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
för jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning angående ändrad lydelse av 34
och 56 §§ förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 112.

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Förslag

till

förordning

angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§ förordningen den 5 juni
1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas, att 34 och 56 §§ förordningen den 5 juni 1942 om
jordbrukets kreditkassor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

34 §.

Till centralkassa---andra stycket.

Centralkassas sammanlagda---sammanlagda utlåning.

Till en---från centralkassan.

Utan hinder av bestämmelserna här ovan må jordbruksekonomisk förening
kunna i centralkassa erhålla kredit mot växel, som utställts av föreningen
och avser betalning för varor eller tjänster, därest växeln är accepterad
av medlem i jordbrukskassa och lån till beloppet skulle, i enlighet med
bestämmelserna i 59 § denna förordning och med hänsyn till omfattningen
av redan lämnad kredit, kunna beviljas medlemmen. Har centralkassa med
tillämpning av vad nu sagts medgivit diskontering av växel, skall det belopp,
till vilket medlemmen högst kunnat erhålla kredit i jordbrukskassan,
anses hava tagits i anspråk till belopp motsvarande växelsumman; och
åligger det centralkassan att om diskonteringen ofördröjligen underrätta
jordbrukskassan för iakttagande härav.

56 §.

Av jordbrukskassas---till reservfond.

Då reservfonden---nyss sagts.

Utan hinder av vad ovan stadgats må, sedan minst tjugofem procent av
årsvinsten avsatts till reservfonden, efter beslut a löreningssammanträde av
återstoden lämnas utdelning till medlemmarna å sådan del av deras insatser
som överstiger deras i 53 § angivna minimiinsatser, dock högst efter en
räntesats av fem procent.

Av årsvinsten, i den mån den ej erfordras för avsättning till reservfonden
enligt vad i första och andra stycket sägs, må ock efter beslut å föreningssammanträde
kunna dels till medlemmarna återgäldas belopp, som under
något föregående år å dem uttaxerats till täckande av förlust, dels ock lämnas
utdelning å deras minimiinsatser, dock högst efter räntesats som nyss
angivits. _

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
1 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i bestämmelserna
rörande jordbrukets kreditkassor samt anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse till Kungl. Majit den 16 juni 1945 har Svenska jordbrukskreditkassan
gjort framställning om ändringar i olika hänseenden i de för jordbrukets
kreditkassor gällande bestämmelserna, syftande till att möjliggöra en
ytterligare utveckling av jordbrukskasserörelsen samt undanröja vissa olägenheter,
som yppat sig vid bestämmelsernas tillämpning.

över framställningen ha efter remiss yttranden avgivits av bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige
i riksbanken, 1945 års bankkommitté, Svenska bankföreningen och
Svenska sparbanksföreningen.

Jag torde i detta sammanhang även få anmäla en inom jordbruksdepartementet
upprättad promemoria angående ifrågasatt ändring i bestämmelserna
örn kreditgivning från jordbrukets kreditkassor till jordbruksekonomiska föreningar.

över promemorian ha remissyttranden avgivits av bank- och fondinspektionen,
fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken, svenska
jordbrukskreditkassan och 1945 års bankkommitté.

Jordbrukskasserörelsens organisation m. m.

De för jordbrukskasserörelsen nu gällande bestämmelserna äro upptagna
i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets kreditkassor. Rörande
verksamhetens organisation innehåller förordningen i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

De lokala organen för kreditrörelsen utgöras av jordbrukskassor. Dessa
skola vara sammanslutna till centralkassor för jordbrukskredit. Till centralkassorna
kunna även anslutas jordbruksekonomiska föreningar. Ett för hela
rörelsen gemensamt centralorgan utgör svenska jordbrukskreditkassan, i vilken
centralkassorna skola vara medlemmar.

Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål att handhava utlåning
till centralkassoma och till dessa anslutna jordbruksekonomiska föreningar,
att anskaffa härför erforderliga medel ävensom öva kontroll och tillsyn över
centralkassorna och jordbrukskassorna samt verka för jordbrukskasserörelsens
befrämjande och utveckling i allmänhet. Varje centralkassa erlägger en
insats av femhundra kronor. Det för jordbrukskreditkassans lånerörelse erforderliga
kapitalet anskaffas genom upplåning. Därest jordbrukskreditkassans
förbindelser ej kunna infrias med anlitande av dess egna tillgängliga
medel, äger jordbrukskreditkassan infordra behövliga tillskott från centralkassoma.
För jordbrukskreditkassans förbindelser svara centralkassorna i
förhållande till högsta under räkenskapsåret oguldna kapitalbelopp av sina
från jordbrukskreditkassan erhållna lån. Kan en centralkassa icke fullgöra
den betalningsskyldighet, som till följd av denna ansvarighet åligger centralkassan,
äro övriga centralkassor efter nyssnämnda grund till viss gräns ansvariga
för bristen. Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan har staten
ställt till förfogande vissa svenska statens obligationer. Det åligger jordbrukskreditkassans
styrelse att tillse, att för kredit, som av kassan lämnas jordbruksekonomisk
förening, finnes fullt betryggande säkerhet. Jordbrukskreditkassan
förvaltas av en styrelse om sju personer, av vilka en utses av
Kungl. Majit, en av fullmäktige i riksgäldskontoret och en av fullmäktige i
riksbanken. De fyra övriga väljas å föreningssammanträde.

Centralkassorna och jordbrukskassorna äro ekonomiska föreningar med
begränsad personlig ansvarighet. Jordbrukskassorna ha till uteslutande syfte
att bereda kredit åt sina medlemmar, och centralkassornas väsentliga ändamål
är att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte.

Till centralkassa skola vara anslutna minst femton jordbrukskassor. Varje
jordbrukskassa är delaktig med en andel och skall erlägga en insats av etthundra
kronor. Jordbruksekonomisk förening, som blivit antagen till medlem
av centralkassa, skall teckna minst en andel och för varje andel erlägga
en insats av etthundra kronor. Sistnämnda insatser sammanföras under
benämningen jordbruksekonomiska föreningarnas insatskapital. För täckande
av förlust äger centralkassa vid föreningssammanträde besluta om uttaxering
å medlemmarna i förhållande till högsta under nästföregående räkenskapsår
oguldna kapitalbelopp av deras från centralkassan erhållna lån.
Centralkassa får ej bereda kredit åt andra än sina medlemmar. Från allmänheten
äger centralkassa mottaga medel till förräntning å sparkasseräkning,
depositionsräkning, kapitalräkning och checkräkning. Staten har även till
centralkassorna såsom grundfonder ställt till förfogande svenska statsobligationer.
Centralkassas behållna årsvinst skall i regel i sin helhet avsättas till
kassans reservfond, dock må å föreningssammanträde beslutas bl. a. att av

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

vinstmedlen skall lämnas utdelning lill anslutna jordbruksekonomiska föreningar
å deras insatser efter en räntesats av högst fem procent (27 §).

Medlemskap i jordbrukskassa kan ej, med visst undantag, vinnas av annan
än i Sverige bosatt svensk medborgare, som är ägare eller brukare av jordbruksfastighet,
eller här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål
att idka jordbruk. I motsats till vad som tidigare gällt kan ekonomisk förening
icke vara medlem i jordbrukskassa utan endast i centralkassa. Jordbrukskassa
skall bestå av minst tjugo medlemmar. Varje medlem skall teckna
minst en andel och därför erlägga en insats av tjugofem kronor. Insatserna
sammanföras under benämningen jordbrukskassans insatskapital. Medlemmarna
äro vid behov underkastade uttaxering i förhållande till taxeringsvärdena
å sina fastigheter, dock icke under något räkenskapsår till mer än
en halv procent av fastighetens värde. Av jordbrukskassas årsvinst skall, enligt
56 § jordbrukskasseförordningen, i regel minst 75 procent avsättas till
reservfond. Först då reservfonden uppgår till 20 procent av utlåningen, må
avsättningen understiga vad nu angivits. Jordbrukskassa äger ej idka annan
rörelse än in- och utlåning av penningar och får icke förskaffa sig kredit
på annat sätt än genom återbelåning hos centralkassan av fordringsbevis
som belånats hos jordbrukskassan. Även jordbrukskassas kreditgivning är
begränsad till dess medlemmar.

Centralkassornas in- och upplåningsrätt.

Gällande bestänmielser örn centralkassornas in- och upplåningsrätt äro
upptagna i 32 § förordningen om jordbrukets kreditkassor. De innebära, att
centralkassas in- och upplåning ej får överstiga ett belopp, som motsvarar
summan av

a) vissa likvida tillgångar (kontanta penningar, tillgodohavanden hos riksbanken,
jordbrukskreditkassan, inländskt bankaktiebolag, å postgiro eller i
obligationer);

b) fordringar på grund av lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet
inom 60 procent av taxeringsvärdet; och

c) tolv och en halv gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors
fonder och insatskapital.

Enligt en i 82 § intagen övergångsbestämmelse må dock centralkassas sammanlagda
in- och upplåning, örn Kungl. Maj:ts medgivande erhålles, intill
utgången av år 1946 uppgå till, förutom ett belopp motsvarande kassans
nyssnämnda under a) och b) angivna tillgångar, femton gånger centralkassans
och anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital.

I sin skrivelse den 16 juni 1945 har jordbrukskreditkassan framhållit att,
ehuru under årens lopp vidtagits åtskilliga ändringar i de ursprungligen
mycket restriktiva bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen, åtskilliga av
de nu gällande föreskrifterna dock kunde te sig mindre lämpliga ur synpunkten
av rörelsens ändamål och aktuella betydelse som kreditgivare åt

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

jordbruket. Såsom skäl för en restriktiv inställning i fråga om jordbrukskasselagstiftningen
har, enligt vad i skrivelsen anförts, tidigare ej sällan åberopats,
att jordbrukskasserörelsen innan lättnader vidtoges borde visa sig äga
jordbrukarnas liksom allmänhetens förtroende och även en så utbyggd organisation,
att den kunde påtaga sig det ökade ansvar, som följde med större
frihet särskilt på kreditgivningens område. Det kunde numera hävdas, att
jordbrukskasserörelsen stöde organisatoriskt väl rustad, och det ökade förtroendet
för rörelsen syntes enligt jordbrukskreditkassans mening vitsordas
av följande uppgifter angående omfattningen av rörelsens in- och utlåning.

Inlåning från

allmänheten, Utlåning,
milj. kronor milj. kronor

81/is 1920 ................... 2,1 3,7

» 1930 7,4 15,3

» 1940 72,9 115,1

so/4 1945 ................... 176,5 165,1

En allmän översyn av gällande bestämmelser kunde därför enligt jordbrukskreditkassans
uppfattning ifrågasättas och utredning härom hade beslutats
av 1945 års ordinarie föreningssammanträde. Trängande behov av
snar ändring förelåge emellertid i fråga örn vissa stadganden, bland dem
främst föreskrifterna om centralkassornas in- och upplåningsrätt.

Jordbrukskreditkassan har härutinnan framhållit, att den i 32 § givna ramen
för inlåningen1 visat sig otillräcklig. Hos ej mindre än halva antalet
centralkassor (Mälarprovinsernas, Östergötlands, Gotlands, Malmöhus läns
och Mellersta Sveriges) hade inlåningsgränsen vid vissa tillfällen redan tangerats
och åtminstone någon centralkassa hade på grund därav fått vidtaga
eljest icke motiverad begränsning av utlåningsverksamheten. I samma mån
som den ekonomiska utvecklingen inom jordbruksnäringen medförde ökade
krav på kreditgivning från kasserörelsens sida, komme säkerligen allt flera
centralkassor genom inlåningsbegränsningen att ställas inför svårigheter att
fylla sin uppgift på detta område.

Enligt jordbrukskreditkassans mening kunde övervägas dels att söka åstadkomma
en ökning av inlåningsunderlaget genom att stärka fonder och insatskapital
dels ock att utsträcka inlåningsrätten till att omfatta en större
multipel av fonder och insatser.

I fråga örn ökning av inlåningsunderlaget har jordbrukskreditkassan
framhållit, att man inom kasserörelsen allmänt hyste ett livligt intresse
för ökning av fonder och insatskapital men att vissa hinder förelåge
mot en tillräckligt snabb utveckling på detta område. Överskottsmedel, som
under senare år tagits i anspråk för nedskrivning å obligationer eller avskrivning
å utestående fordringar, hade visserligen med samma verkan ur trygghetssynpunkt
kunnat tillföras reservfonderna, men åtgärden hade tett sig
synnerligen oförmånlig med hänsyn till därmed förbunden betydande skattebelastning.
Under alla förhållanden måste avsevärd tid förflyta innan reserv -

1 Med inlåning avses här, liksom i det följande, jämväl upplåning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

fonderna kunde påbyggas i sådan utsträckning, att inlåningsunderlaget därigenom
nämnvärt ökades.

Förstärkning av insatskapitalet måste med hänsyn till det anförda, enligt
jordbrukskreditkassans mening, te sig som den närmaste utvägen att med
det egna kapitalets hjälp vidga inlåningsmöjligheterna. Om sättet för åstadkommande
av en sådan förstärkning har jordbrukskreditkassan anfört i huvudsak
följande.

Det är uppenbart, att kasserörelsens utsikter att kunna draga till sig s. k.
frivilligt insatskapital måste bliva beroende av i vilken utsträckning rörelsen
kan tillförsäkra kapitalet skälig avkastning. I detta sammanhang kan föreskriften
i 56 § jordbrukskasseförordningen angående sättet för disponerande
av jordbrukskassas vinst icke förbigås.

För centralkassomas del gäller enligt 27 §, att föreskriften örn vinstens
avsättande i sin helhet till reservfond icke skall utgöra hinder för att vinstbelopp
disponeras för, bland annat, utdelning å jordbruksekonomiska föreningars
insatser. Det är här i huvudsak fråga örn förräntningen av det frivilliga
insatskapitalet.

Jordbrukskassorna däremot åtnjuta ej ens beträffande det frivilliga insatskapitalet
en liknande frihet att disponera årsvinsten för motsvarande förräntningsändamål.
Då i dessa kassor enligt 56 § minst 75 procent av årsvinsten
skall avsättas till reservfond, kunna högst 25 procent disponeras för
förräntningen av insatsbelopp. Visserligen eftergives det angivna minimikravet
på fondavsättning för det fall att reservfonden uppbringats till ett belopp,
motsvarande 20 procent av jordbrukskassans utlåning, men denna
lättnad kan icke på lång tid beräknas bliva aktuell för någon jordbrukskassa.

Att dessa bestämmelser i 56 § utgöra ett avsevärt hinder för att gottgöra
ränta å insatser ligger i öppen dag. De innebära att kassorna, för att kunna
fullgöra sina naturliga ränteförbindelser å det frivilligt satsade kapitalet,
nödgas redovisa en årsvinst uppgående till minst fyra gånger det belopp, som
erfordras för förräntningen. Tages härjämte det i samma proportion ökade
behovet av skatteavsättningar i betraktande kommer man till att den skäliga
förräntningen av det frivilliga insatskapitalet hos jordbrukskassorna — med
hänsyn till de årliga vinstsiffror, som härför skulle erfordras — i många
fall ligger utom det möjligas gräns.

En uppmjukning av reglerna örn jordbrukskassas vinstdisposition i här
angivna syfte synes jordbrukskreditkassan vara i hög grad påkallad. En
ändring av 56 § till vinnande av jämställdhet mellan centralkassa och jordbrukskassa
i nämnda hänseende kan i själva verket betraktas som en av de
mest trängande reformerna i jordbrukskasselagstiftningen. Motiven för en
sådan författningsändring måste också anses välgrundade. Det kan icke heller
för en jordbrukskassa vara stridande mot principerna för en sund företagsekonomi,
örn anspråken på konsolidering genom avsättning till reservfond
begränsas till vinstbelopp, som återstå sedan de »frivilliga» insatsbetalarnas
skäliga ränteanspråk tillgodosetts.

Jordbrukskreditkassan har förklarat sig icke våga räkna med att enbart
nu berörda lättnader med avseende å inlåningen skall kunna åvägabringa
tillräcklig ökning av inlåningsunderlaget, i varje fall ej för den närmaste
framliden. Därför borde enligt kassans mening jämväl undersökas örn en
utsträckning av inlåningsrätten kunde anses befogad; och har
kassan härom vidare anfört i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Nu gällande inlåningsbestämmelser för kasserörelsen överensstämma i huvudsak
med vad som gäller för sparbankerna. Emellertid lär det med fog
kunna sägas, att de förhållanden inom de båda slagen av penninginrättningar,
som ligga till grund för inlåningsreglernas utformning, ej äro fullt
jämförbara.

Till en början bör beaktas den skillnad mellan organisationerna som innefattas
däruti, att kasserörelsens kreditgivning författningsmässigt i första
hand skall tillgodose jordbrukets behov av driftkredit. Denna kredit är i huvudsak
att hänföra till vad som i detta sammanhang kan betecknas såsom
icke täckningsfri kredit, d. v. s. den för ändamålet erforderliga inlåningen
kräver s. k. fondtäckning. Sparbankernas utlåningsrörelse är icke på motsvarande
sätt utstakad. Ser man till de båda kreditorganisationernas utlåningsvolym
som helhet, betyder det sagda, att kasserörelsen för att kunna
fylla sin uppgift, sådan denna av lagstiftaren angivits, blir i behov av ett vidare
inlåningsunderlag än det som erfordras för sparbankernas verksamhet.

Det nu anförda kan belysas med siffror ur statistiken. Enligt senast tillgängliga
sparbanksstatistik (1942) uppgick sparbankernas totala utlåning till
3 297,1 miljoner kronor, varav ej mindre än 2 143,9 miljoner kronor utgjordes
av täckningsfri utlåning, medan återstoden 1 153,2 miljoner kronor, bestod
av utlåning, för vilken fondtäckning erfordrades. Den täckningsfria utlåningen
motsvarar sålunda 65,0 procent och den täckningskrävande 35,0
procent av den totala utlåningsvolymen.

För centralkassornas vidkommande redovisas vid 1944 års slut den täckningsfria
utlåningen med 67,3 miljoner kronor, motsvarande 43,9 procent av
hela utlåningen, och den täckningskrävande utlåningen med 85,9 miljoner
kronor, motsvarande 56,1 procent av hela lånestocken.

Även andra starka skäl kunna anföras till stöd för anspråk på lättnader
i inlåningsbestämmelserna för centralkassorna. Ur den synpunkten, att inlåningsbegränsningen
förestavats av hänsyn till insättarnas intresse av att en
penninginrättning icke ikläder sig förbindelser i en omfattning, som icke motsvaras
av företagets inre styrka, bör uppmärksammas, att anslutna jordbrukskassor
och jordbruksekonomiska föreningar i viss utsträckning äro ansvariga
för centralkassas förbindelser, en ansvarighet som i viss mån kan realiseras
även utan samband med likvidation. En jämförbar ansvarighet åvilar jordbrukskassornas
medlemmar för dessa kassors förbindelser. Denna solidariska
ansvarighet innebär för centralkassorna en särskild styrka, som saknar
motsvarighet för sparbankernas del. Medlemmarnas ansvarighet för centralkassas
förbindelser bör ur insättarintressets synpunkt i princip vara jämförbar
med säkerhetsfonder, och hinder borde således ej möta att ansvarigheten
i någon form finge läggas lill grund för inlåningen. Detta kunde ske så att
med hänsyn till den extra säkerhet som ansvarighetsreglerna innebära inlåningsrätten
utsträckes till att omfatta en större multipel av fonder och insatser.
På samma sätt utgöra de grundfonder, som av staten ställts till kasserörelsens
förfogande och vartill likaledes motsvarighet saknas hos sparbankerna,
ett betydelsefullt bidrag till rörelsens ekonomiska soliditet, ägnat att
stödja anspråken på inlåningsreglernas vidgande.

Ytterligare stöd för ett yrkande om vidgad inlåningsram kan hämtas i det
förhållandet, att kasserörelsen — till skillnad från sparbankerna — icke ens
i den utsträckning sparbankslagen medgiver kan inräkna bottenkrediten i
s. k. »annan fastighet» i inlåningsunderlaget. Denna kreditstock utgör dock
även för kasserörelsens del en tämligen riskfri placering, åtminstone om man
nöjer sig med att såsom riskfri beteckna sådan kredit inom något lägre procenttal
av taxeringsvärdet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Jordbrukskreditkassan har ansett det nu anförda motivera, att inlåningsgränsen,
såvitt den baseras på central- och jordbrukskassornas fond- och
insatskapital, utsträckes till ett belopp motsvarande en större multipel av
detta kapital än vad 32 § jordbrukskasseförordningen föreskriver. Emellertid
har jordbrukskreditkassan icke funnit sig böra i första hand payrka ändring
av nämnda paragraf. I stället har kassan förordat en mera tillfällig lösning,
innebärande utsträckt giltighet under fem år för den i 82 § intagna,
intill utgången av år 1946 gällande övergångsbestämmelsen och därvid samtidigt
förutsatt, att bestämmelsen erhåller en något ändrad innebörd. Medan
vid tillkomsten av stadgandet föredragande departementschefen underströk
angelägenheten av att den däri medgivna in- och upplåningsrätten, motsvarande
— förutom de i 32 § första stycket angivna tillgångarna — femton
gånger centralkassans och anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital,
icke kunde av centralkassa utnyttjas till en sådan ansvällning av rörelsen,
att svårigheter uppstode att vid utgången av övergångsperioden begränsa
inlåningen till därefter gällande relationstal, har jordbrukskreditkassan föreslagit
att bestämmelsen, vilken hittills icke begagnas i något fall, i fortsättningen
måtte givas en sådan tillämpning att den behövliga ökningen av centralkassornas
in- och upplåning möjliggjordes. Genom detta arrangemang
skulle enligt jordbrukskreditkassans mening de tillfälliga svårigheterna
överkommas, samtidigt som ökad erfarenhet hunne vinnas i frågan, huruvida
en mera permanent ändring av författningens bestämmelser örn inlåningsrätt
kunde anses erforderlig.

Utlåningen till jordbrulcsekonomiska föreningar.

Jordbrukskreditkassan har vidare i skrivelsen den 16 juni 1945 hemställt
om ändring av gällande föreskrifter rörande centralkassornas utlåning till
jordbruksekonomiska föreningar. Jämkning i dessa föreningars lånerätt har
jämväl ifrågasatts i förenämnda inom jordbruksdepartementet upprättade
promemoria.

Enligt gällande bestämmelser kan centralkassas kreditgivning till jordbruksekonomisk
förening bestå i beviljande av reservlån, kredit i räkning eller
växeldiskontering. Kredit må lämnas endast mot säkerhet av pant i fast eller
lös egendom eller fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten
beviljas (35 §). Med hänsyn till intresset av en lämplig riskfördelning har
centralkassas rätt att bereda kredit åt jordbruksekonomisk förening underkastats
vissa begränsningar. Kreditgivningen är maximerad lill fyra gånger
föreningens eget kapital, beräknat på visst sätt. Därjämte föreskrives, att
centralkassas sammanlagda utlåning till jordbruksekonomiska föreningar
icke får överstiga Vio av centralkassans hela utlåning och att till en och
samma förening ej får beviljas lån till högre belopp än som motsvarar Vas av
centralkassans totala utlåning (34 §). Förening kan, i den mån centralkassa
icke berett föreningen kredit intill nyssnämnda maximum, erhålla lån till

Kungl. Moj:ts proposition nr 112.

återstående belopp hos jordbrukskreditkassan, vars sammanlagda utlåning
till föreningar dock icke må överstiga åtta gånger beloppet av kassans reservfond.

Beträffande jordbrukskassas kreditgivning må anmärkas, att den sker i
samma former som centralkassornas (58 §) och är maximerad på närmare
angivet sätt, beträffande jordägande medlem till värdet av medlemmens
fasta egendom (59 §). Såsom framgår av det förut sagda får kredit till jordbruksekonomisk
förening icke meddelas av jordbrukskassa.

J ordbrukskreditkosscm har i sin framställning uttalat, att de sålunda uppdragna
gränserna för utlåningen till jordbruksekonomiska föreningar vore
alltför snäva för att kasserörelsen skulle kunna i skälig utsträckning stå
föreningarna till tjänst. I avvaktan på en slutlig revision av utlåningsbestämmelserna
borde som ett provisorium medgivas rätt för centralkassorna att
disponera en femtedel —■ i stället för nu medgivna en tiondel —■ av bela sin
utlåning till kreditgivning åt jordbruksekonomiska föreningar. Till motivering
för denna sin uppfattning har jordbrukskredilkassan anfört i huvudsak
följande.

Några restriktiva bestämmelser, jämförbara med dem som gälla för centralkassornas
kreditgivning till ekonomiska föreningar, finnas icke i fråga
örn andra penninginrättningar. Såväl sparbanker som affärsbanker äga sålunda
att fritt bedöma kreditfrågor av detta slag, naturligtvis med uppmärksammande
av erbjuden säkerhets beskaffenhet liksom av andra omständigheter
av betydelse. Tillräckliga skäl torde saknas att ställa jordbrukskasserörelsen
i ett sämre läge. På grund av de jämförelsevis stora justeringar i
jordbrukskasseförordningen, som ett fullständigt slopande av de nuvarande
utlåningsbestämmelserna skulle innebära, har jordbrukskreditkassan likväl
icke funnit sig böra för närvarande föreslå en sådan åtgärd. Det är emellertid
att märka, att de jordbruksekonomiska föreningarnas kapitalbehov i
samband med övergången till fredsförhållanden kan väntas bliva mycket
stort, ej minst med tanke på föreningarnas byggnadsfrågor. Erfarenheten
ger vid handen, att örn jordbrukskasserörelsen ej förmår tillgodose hela kreditbehovet
hos en ansluten förening, så går rörelsen i regel miste örn varje
kredit till föreningen. Detta står ju också i god överensstämmelse med sunda
finansieringsprinciper.

Ur riskfördelningssvnpunkt synes den väsentliga begränsningen innefattas i
bestämmelsen att högst 725 av utlåningen får ligga hos en och samma förening.
Då den ekonomiska konsolideringen av centralkassoma genomsnittligt
ännu ej kan anses lia nått önskvärd styrka, har jordbrukskreditkassan ansett
sig icke böra för närvarande påkalla en ändring av denna spärregel. Samma
betänkligheter kunna ej rimligen göras gällande i fråga örn lättnader i den
andra spärregeln att endast 1/10 av centralkassas utlåning får vara placerad
hos jordbruksekonomiska föreningar. Jordbrukets ekonomiska föreningar äro
i allmänhet starkt inställda på egen ekonomisk konsolidering. Ej minst under
krigsåren ha också stora framsteg gjorts i sådant hänseende. Det torde icke
heller med fog kunna sägas, att jordbrukskasserörelsen hittills brustit i försiktighet,
när det gällt att bedöma eventuella risker vid kreditgivning till
ekonomiska föreningar, eller att rörelsen skulle ha åtnöjt sig med mindre
goda säkerheter än andra kreditinstitut. Anledning torde saknas att för framtiden
befara någon ändring härutinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Jordbrukskreditkassan har framhållit, att dess nu nämnda förslag om ökning
av maximum för centralkassas utlåning till jordbruksekonomiska föreningar
borde ses jämväl i relation till förslaget örn vidgad in- och upplåningsrätt.

I den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian har behandlats
frågan örn gränserna för centralkassas rätt att bevilja kredit genom diskontering
av varuväxlar, som utställts av jordbruksekonomiska föreningar
och accepterats av medlemmar i jordbrukskassor. Härom har, enligt uttalande
i promemorian, delade meningar uppstått i kreditkassornas verksamhet.
Det har sålunda satts i fråga, om det bör krävas, att kredit för varuväxlar
skall tillsammans med centralkassas övriga utlåning till jordbruksekonomisk
förening ligga inom de gränser för kreditgivningen, som angivas i
34 §. I betraktande av att acceptanten-jordbrukaren såsom huvudgäldenär är
den i sista hand betalningsskyldige och föreningens förpliktelse såsom trassent
å växeln närmast är att bedöma som en ansvarsförbindelse har ifragasatts
att i detta sammanhang fästa avseende i huvudsak vid acceptantens och
endast i mindre mån vid föreningens kreditvärdighet. Av intresse har särskilt
ansetts vara det fall, då föreningens krediträtt skulle genom växelns diskontering
överskridas medan förhållandena samtidigt äro sådana, att acceptanten
borde kunna i den jordbrukskassa han tillhör erhålla lån till belopp motsvarande
växelskulden. I promemorian har framhållits, att under sådana omständigheter
knappast syntes kunna med fog göras någon invändning mot
att krediten finge beviljas inom jordbrukskasserörelsen.

För att få ett klart uttryck för att en dylik krediträtt skall anses medgiven,
har, enligt uttalande i promemorian, en jämkning synts böra vidtagas
i gällande bestämmelser, innebärande att varuväxel under viss förutsättning
må av jordbruksekonomisk förening diskonteras i centralkassa utan att föreningens
lånerätt därigenom belastas. Växelbeloppet skulle följaktligen få
lämnas å sido vid beräknande av den summa, till vilken föreningens kredit
tages i anspråk. En sådan krediträtt har ansetts böra förefinnas för det fall,
då lån motsvarande växelbeloppet skulle enligt föreskrifterna i 59 § kunna
beviljas acceptanten.

I promemorian har framhållits, att den nu föreslagna ordningen förutsatte
en intim samverkan mellan centralkassorna och jordbrukskassorna så att de
förra kunde snabbt erhålla behövliga upplysningar för bedömande av diskonteringsfrågan
och de senare underrättas om den belastning, som till följd
av växeldiskonteringen borde påföras kassemedlemmens konto. En dylik
samverkan syntes utan större svårigheter kunna ordnas.

Jordbrukskassornas verksamhetsområden.

Enligt gällande bestämmelser skall jordbrukskassas verksamhetsområde
angivas i kassans stadgar (50 § förslå stycket). Vid fastställande av verksamhetsområdet
måste beaktas, att detta skall vara sammanhängande och
skilt från andra jordbrukskassors samt ej större än alt kassemedlemmarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 112-

personliga och ekonomiska förhållanden kunna överblickas och följas av
kassans ledning (51 §). En ändring av stadgarna med avseende å kassans
verksamhetsområde vinner ej tillämpning förrän den godkänts av länsstyrelsen
(50 § andra stycket).

Jordbrukskreditkassan har i skrivelsen den 16 juni 1945 uppgivit, att behov
av en omprövning av centralkasseområdes uppdelning på jordbrukskasseområden
tid efter annan uppkomme. Rationaliseringssträvandena inom rörelsen
hade redan tagit sig uttryck i sammanslagningar av kassor, en utveckling
som torde komma att även i fortsättningen fullföljas. Vid sidan härav
påginge en strävan att söka så långt möjligt anpassa jordbrukskassornas
verksamhetsområden efter kommunikationsförhållandena, önskvärda jämkningar
i jordbrukskasseområdena försvårades av den omständliga procedur
som bleve följden av att verksamhetsområdena skulle angivas i kassornas
stadgar. Frågan måste först behandlas vid två stämmor hos vederbörande
jordbrukskassor samt därefter prövas av länsstyrelsen, vars bedömning av
ärendet knappast kunde grundas på skäl, som sammanhängde med kasserörelsens
inre organisatoriska problem. Denna prövning syntes ej heller påkallad
av något allmänt intresse, motsvarande det som läge till grund för den
likartade anordningen för sparbanker, vid det förhållandet att jordbrukskasseförordningen
sörjde för att envar kassas område bleve sammanhängande
och skilt från andra jordbrukskassors. Det syntes följaktligen vara väl motiverat,
att beskrivningen av jordbrukskassas verksamhetsområde uteslötes ur
stadgarna. I stället syntes frågor om ändring av verksamhetsområdena lämpligen
böra underställas jordbrukskreditkassans prövning.

Centralkassas och jordbrukskassas rätt att förvärva andelar

i fastighetsförening.

Enligt gällande bestämmelser äga centralkassor och jordbrukskassor rätt
att förvärva fast egendom — utom till skyddande av fordran — endast såvitt
fråga är om fastighet, som är avsedd för kassans inrymmande. Sagda
kassor få ej heller förvärva annan lös egendom än penningar, obligationer,
av rörelsen betingade fordringar samt inventarier (36 och 60 §§).

Jordbrukskreditkassan har framhållit, att under senare tid flerstädes i landet
framkommit planer på att sammanföra den ekonomiska föreningsrörelsens
olika organ i gemensamma lokaler på platser, där sådant ur olika synpunkter
kunde anses lämpligt. Värdet och betydelsen av en sådan lösning av
de olika jordbruksorganisationernas lokalfrågor vore uppenbar. Formen för
en samverkan torde bliva, att organisationerna var på sin ort förvärvade andelar
i ett gemensamt »föreningshus» i proportion till den omfattning, i vilken
varje organisation beräknade att taga byggnadens lokaler i anspråk. För
centralkassornas och jordbrukskassornas del utgjorde nyssnämnda författ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ningsföreskrifter ett hinder för en önskvärd medverkan i planer av antytt
slag. Lokalfrågans ordnande på denna väg förutsatte nämligen förvärv av andelar,
vilka bleve att betrakta som lös egendom. Med hänsyn till vad sålunda
anförts syntes det jordbrukskreditkassan angeläget, att berörda hinder
undanröjdes genom erforderlig författningsändring.

Jordbrukskassas rätt att bevilja kredit åt sina funktionärer.

I fråga om kredit lill funktionärer inom jordbrukskasserörelsen innehålla
gällande bestämmelser, att lån i jordbrukskassa ej må utestå mot skuldförbindelse,
för vars uppfyllande ledamot eller suppleant i jordbrukskassans
styrelse eller tjänsteman hos kassan svarar i egenskap av huvudgäldenär
eller löftesman, med mindre styrelsen för centralkassan lämnat medgivande
härtill (58 § sjätte stycket). Till denna föreskrift finnas vissa motsvarigheter
i lagen om bankrörelse och i sparbankslagen.

Jordbrukskreditkassan har funnit bestämmelsens avfattning oklar såtillvida,
att därav enligt kassans mening icke framginge, huruvida ett förhandsmedgivande
av centralkassans styrelse förutsattes eller örn det vöre tillräckligt,
att styrelsen i efterhand prövade krediten. För att möjligheterna för
ifrågavarande personer att erhålla kredit inom kasserörelsen icke skulle onödigt
försvåras har jordbrukskreditkassan föreslagit sådan ändring av bestämmelsen,
att allenast prövning i efterhand bleve erforderlig. I förevarande
avseende har jordbrukskreditkassan anfört i huvudsak följande.

Bank- och fondinspektionen har hävdat den meningen, att för kreditgivning
från jordbrukskassa till dennas funktionärer kräves förhandsmedgivande
av centralkassans styrelse. En dylik tolkning medför avsevärda olägenheter
för jordbrukskasserörelsen. Särskilt i fråga örn mindre, tillfälliga krediter, exempelvis
växelkrediter, kunna enligt jordbrukskreditkassans mening sakliga
skäl knappast motivera den omgång, som är förenad med inhämtande
varje gång av centralkassans förhandsmedgivande. Att verkställa förhandsprövning
i form av limitering, vilket torde vara ett vanligt tillvägagångssätt
när det gäller affärsbankers kreditgivning till affärsmän, har för ifrågavarande
slag av jordbrukskrediter ansetts vara förenat med stora praktiska
svårigheter. Det bör beaktas, att kretsen av de personer i förtroende- och
tjänstemannaställning, vilkas kreditmöjligheter i jordbrukskassorna beröras
av bestämmelsen, kan beräknas till omkring 7 000. De fall, då lånefrågor
på grund av lagbestämmelsen skola hänskjutas till centralkassornas förhandsprövning,
bliva följaktligen mångfaldiga. Före 1942 års jordbrukskasseförordning
fanns ingen motsvarande bestämmelse. Ehuru det icke är uteslutet
att i något enstaka undantagsfall ett missbruk av förtroendeställning
kan lia förekommit, torde därigenom några förluster såvitt bekant knappast
lia uppkommit. Och skulle förluster lia uppkommit, är det ingalunda säkert
att en förhandsprövning av centralkassans styrelse skulle lia avvärjt desamma.
.....

Det synes därför jordbrukskreditkassan vara fullt tillräckligt, örn en beviljad
kredit till funktionär i efterhand prövas av centralkassans styrelse.
En ändring av förordningen av sådan innebörd skulle tvinga jordbrukskassornas
styrelser till särskild omsorg och noggrannhet vid behandlingen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

funktionärers låneärenden, ej minst med avseende på säkerhetsfrågan. Det
bör ankomma på centralkassan att utan omgång handlägga sådant ärende
samt snarast giva jordbrukskassan besked i saken. Har centralkassan ansett
sig icke kunna godkänna jordbrukskassas beslut i sådant låneärende, blir
jordbrukskassan givetvis skyldig att snarast vidtaga erforderliga åtgärder för
ifrågavarande kredits avveckling. Emellertid bör förutsättas, att även efter en
ändring av åsyftad innebörd jordbrukskassorna skola låta sig angeläget vara
att hänskjuta frågor om större krediter åt funktionärer till centralkassans
förhandsgranskning. Härom bör jordbrukskreditkassan kunna utfärda anvisningar.

Yttrandena.

I några yttranden har uttalats önskvärdheten av att de nu framlagda ändringsförslagen
upptoges till behandling först i samband med den allmänna
översyn av jordbrukskasselagstiftningen, som jordbrukskreditkassan enligt
uppgift förberedde. Bank- och fondinspektionen har framhållit att, då kasserörelsen
i organisatoriskt avseende ännu icke uppnått önskad stabilitet och
effektivitet, restriktiva bestämmelser rörande verksamheten alltjämt vore påkallade.
Med hänsyn till att föreskrifterna så nyligen ändrats syntes rörelsen
bäst betjänt med någon tids andrum för organisatoriskt uppbyggnadsarbete.
Då därjämte frågan om hela kreditväsendets omorganisation för närvarande
vore föremål för utredning, borde anstå med författningsändringar, som icke
vore oundgängligen nödvändiga eller som icke avsåge rena detaljer. Fullmäktige
i riksbanken samt 1945 års bankkommitté ha gjort uttalanden i samma
riktning.

Om lämpligheten av de författningsändringar jordbrukskreditkassan föreslagit
i syfte att öka centralkassornas in- och upplåningsr
ä 11 ha de hörda myndigheterna och sammanslutningarna uttalat olika
meningar. Förslaget att söka förstärka jordbrukskassornas insatskapital genom
att medgiva viss förräntning av de frivilliga insatserna har i princip
vunnit anslutning i yttrandena. Däremot har förslaget om en provisorisk
ökning av in- och upplåningsrätten till att omfatta en större multipel
av fonder och insatser i allmänhet avstyrkts.

Till en början må här återgivas vissa uttalanden och uppgifter av bankoch
fondinspektionen, ägnade att belysa de utvecklingsmöjligheter som föreligga
för kasserörelsen inom ramen för nuvarande bestämmelser. Inspektionen
har inledningsvis framhållit, att den rikliga penningtillgången under
krigsåren för centralkassomas del liksom för övriga penninginrättningars
vidkommande medfört en starkt ökad inlåning från allmänheten. Då tillväxten
av det egna kapitalet i allmänhet icke varit tillräcklig för att kompensera
inlåningsökningen hade följden blivit, att marginalen mellan den högsta tilllåtna
och den faktiska inlåningen krympt, i några fall hade gränsen för inlåningsrätten
till och med vid vissa tillfällen tangerats. Inlåningsmarginalens
kramning hade, såsom jordbrukskreditkassan framhållit, inneburit jämväl
att kassornas möjligheter att öka utlåningen minskat. Genom att placera de in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

lånade medlen i vissa av lagstiftaren såsom särskilt säkra ansedda slag av
tillgångar — guldkantade obligationer, botteninteckningar etc. — kunde kassorna
visserligen inom vida gränser öka såväl den totala inlåningen som den
totala utlåningen. Men om medlen användes för mera riskbetonad utlåning,
erfordrades täckning av eget kapital på sätt i framställningen närmare angivits.
Då inlåningen nått den gräns, som svarade mot det aktuella inlåningsunderlaget,
kunde därför den riskbetonade utlåningen icke ökas utan en motsvarande
ökning av det egna kapitalet. Härav framginge, att det uppkomna
problemet i själva verket kunde sägas vara mera ett utlånings- än ett inlåningsproblem.

Med ledning av ställningsöversikter från centralkassoma för den 31 december
1945 och vissa under hand erhållna uppgifter har inspektionen gjort följande
uppställning över den för kassorna i förevarande avseende aktuella
situationen.

Sammanställning av centralkassornas utlåning samt beräknad inlåningsmarginal.

(1 000-tal kronor.)

	Utlåningen	Marginal för ökad inlåning
Centralkassa	Hela utlåningen	Riskbetonad utlåning	Kronor	I % av riskbe-tonad	I % av ökning av risk-betonad
	SI/lS 1945	ökning 1945	S1/is 1945	ökning 1945		utlån. enl. kol 4	utlån. enligt kol. 5
1	2	3	4	5	6	7	8
	6 479	903	4 671	730	813	18	in
	17 582	2 339	9 430	1 124	5 483	58	490
	10 091	1447	5 795	723	2193	38	300
	22 180	2 962	10117	1357	13 244	130	980
	19 205	3 344	9 974	884	2 651	27	300
	23 928	4 647	14 403	3 246	2 973	21	92
	23 975	5 064	14 589	2 879	5 733	40	200
	20556	2 986	10 763	1648	3 309	31	200
	26 642	4 691	16 317	1961	4 102	25	210
	16 376	2 851	7 670	682	5 299	69	777
	187 014	31234	103 729	15234	45 800

Anmärkning:

De i kolumn 6 lämnade uppgifterna angående inlåningsmarginalen representera även den möjliga
ökningen i respektive kassor av den riskbetonade utlåningen. Uppgifterna avse marginalen
per 31 december 1945 med tillägg för de olika centralkassorna av:

dels den marginalökning, som uppstår i samband med överföringen till fonderna av centralkassornas
och anslutna jordbrukskassors för år 1945 redovisade vinster m. m., samt
dels den marginalökning, som beräknas uppstå på grund av att huvudparten av krediterna
mot säkerhet av inteckningar mellan 60 och 70 % av taxeringsvärdena genom höjda taxeringsvärden
kunna överföras till utlåningen mot säkerhet av inteckningar inom 60 % av
jordbruksfastighets taxeringsvärde (täckningsfri utlåning).

För Malmöhus läns centralkassa innesluta uppgifterna i kolumn 6 den ökning av marginalen,
som uppstår därigenom, att till centralkassan inbetalas en redan avtalad frivillig medlemsinsats
å 80 000 kronor, som medför en ökning av marginalen med 1000 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

I anslutning härtill har inspektionen framhållit, att frågan om en ökning
av inlåningsmöjligheterna för flertalet centralkassor icke syntes kunna
betecknas som överhängande. Den nuvarande inlåningsmarginalen vore
för dem mer än tillräcklig för att medgiva en rimlig utveckling av verksamheten
under de närmaste åren. Endast för Gotlands samt Mälarprovinsernas
centralkassor förelåge en snävare marginal. Dessa centralkassor kunde
otvivelaktigt snart nog komma i det läget, att en begränsning av den täckningspliktiga
utlåningen bleve erforderlig med hänsyn till gällande inlåningsbestämmelser.
Att endast härav draga den slutsatsen att ramen för centralkassornas
verksamhet gjorts för snäv torde dock vara förhastat. De för
kassorna gällande inlåningsbestämmelserna hade liksom motsvarande bestämmelser
för sparbanker och affärsbanker tillkommit i insättarnas intresse
och hade avvägts icke efter vederbörande penninginstituts kapitalbehov utan
efter beskaffenheten i riskhänseende av institutets utlåningsverksamhet. Att
inlåningsmarginalen krympt särskilt mycket för Gotlands centralkassa sammanhängde
med att denna kassa haft de jämförelsevis högsta omkostnaderna
och uppvisat de svagaste årsresultaten, varför kassan icke kunnat i samma
utsträckning som andra stärka sin fondställning med vinstmedel. För Mälarprovinsernas
centralkassas del vore skälet en förhållandevis stor riskbetonad
utlåning, särskilt till ägare av trädgårdsfastigheter.

Beträffande förslaget att söka underlätta en ökning av inlåning sunderlaget
genom att bereda skälig avkastning å insatskapitalet har
bank- och fondinspektionen framhållit, att den av jordbrukskreditkassan
i förevarande avseende ifrågasatta författningsändringen uppenbarligen
skulle befordra insatskapitalets tillväxt. Det frivilliga insatskapitalet kunde
visserligen icke sägas vara i samma mening stabilt som det i reservfonden
bundna kapitalet och vore därför icke i lika hög grad som detta ägnat att
läggas till grund för inlåningen. Vidare borde icke heller bortses från att
kassorna kunde komma i en viss beroendeställning till de medlemmar som
gjort insatserna. Emellertid syntes dessa olägenheter icke inspektionen så
stora, att de borde tillmätas avgörande betydelse. Då det ur synpunkten av
rörelsens fortsatta utveckling vore angeläget, att inlåningsunderlaget ökade,
ville inspektionen för sin del tillstyrka en viss eftergift i kravet på vinstens
fondering. Att härvid gå så långt som jordbrukskreditkassan föreslagit syntes
knappast vara erforderligt för vinnande av det ifrågavarande syftet och
vore ej heller ur konsolideringssynpunkt önskvärt. En lämplig avvägning
mellan de olika intressena hade inspektionen ansett vara, att jordbrukskassa
medgåves rätt att disponera uppkommen vinst för ifrågavarande ändamål
först sedan en fjärdedel av vinsten avsatts till reservfonden. Det utdelade
beloppet borde icke benämnas ränta utan utdelning.

Svenska bankföreningen har likaledes förordat rätt för jordbrukskassa att
å frivilligt insatskapital lämna utdelning sedan viss del av vinsten, förslagsvis
en fjärdedel, avsatts till reservfond.

Kungl. Majlis proposition nr 112.

Sparbanksinspektionen samt fullmäktige i riksgäldskontoret och i riksbanken
ha i huvudsak icke haft något att invända mot jordbrukskreditkassans
förslag i förevarande avseende.

1945 års bankkommitté har uttalat att, då den ifrågasatta ändringen otvivelaktigt
skulle verka i den riktning jordbrukskreditkassan åsyftat och härigenom
en i och för sig önskvärd breddning av inlåningsunderlaget skulle
kunna komma till stånd, kommittén för sin del icke hade något att erinra
mot en eftergift i kravet på vinstens användande för reservfondsändamål.
Emellertid kunde icke bortses från att det i reservfonderna bundna kapitalet
vore mera stabilt än det frivilliga insatskapitalet och även ur andra synpunkter
vore det angeläget, att avsättningarna till reservfonderna icke helt
upphörde. Utdelning å frivilliga insatser borde därför få ske först sedan
någon del av vinsten —- förslagsvis en tredjedel •— avsatts till reservfonden.

I anledning av jordbrukskreditkassans förslag om provisorisk utsträckning
av inlåningsrätten •— vilken skulle möjliggöras genom förlängd
giltighet och ändrad tillämpning av den i 82 § jordbrukskasseförordningen
upptagna övergångsbestämmelsen — lia fullmäktige i riksgäldskontoret
uttalat, att i kasserörelsens eget intresse stor försiktighet borde iakttagas
då det gällde att lätta på de restriktiva föreskrifterna för in- och utlåning
m. m. Då jordbrukskreditkassans förevarande förslag emellertid icke syntes
kunna medföra några större risker men däremot kunna vara ägnat att öka
möjligheterna för en fortsatt sund utveckling av kasserörelsen, hade fullmäktige
i stort sett intet att erinra mot förslaget.

Fullmäktige i riksbanken ha förklarat sig icke vilja motsätta sig den
föreslagna dispensrätten, vid vars tillämpning Kungl. Maj:t finge tillfälle att
bedöma huruvida i det föreliggande fallet någon risk ur insättarnas synpunkt
kunde finnas. En minoritet inom fullmäktige har avstyrkt förslaget
och därvid i huvudsak åberopat, att mindre stränga bestämmelser för centralkassorna
än för sparbankerna ej vore motiverade, i synnerhet som kassornas
utlåning vore mera riskbetonad, att ökad fondbildning vore den väg
som borde väljas för att förbättra inlåningsunderlaget, att fråga om ökad
inlåningsrätt för affärsbankerna funnits böra anstå i avbidan på resultatet
av pågående utredning angående kreditväsendets omorganisation samt att
de höjningar av taxeringsvärdena, vilka ägt rum vid 1945 års allmänna
fastighetstaxering, medfört en vidgning av inlåningsunderlaget.

Bank- och fondinspektionen har bestämt motsatt sig förslaget och anfört
i huvudsak följande.

Vid bedömandet av förevarande fråga bör den ledande synpunkten vara
insättarnas säkerhet. Jämförelser av den art jordbrukskreditkassan anställt
mellan centralkassornas och sparbankernas behov av kapital för sin rörelse
äro därför icke releventa. Den omständigheten, att centralkassorna ■— i enlighet
med rörelsens uppgift att i första hand tillgodose jordbrukets behov
av driftkredit — placera en större del av sina tillgångar i riskbetonad utlåning
än sparbankerna och i följd härav lia behov av bredare underlag
för inlåningen än dessa, torde icke med fog kunna tagas till intäkt för anspråk
på en lägre och för insättarna oförmånligare täckningsprocent än

Bihang till riksdagens protokoll 19''i6. 1 sand. Nr 112. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

den, som gäller för sparbankerna. De båda av jordbrukskreditkassan särskilt
åberopade, till rörelsens soliditet bidragande faktorerna, nämligen medlemmarnas
solidariska ansvar och de av staten tillskjutna grundfondsobligationerna,
ha beaktats redan vid fastställandet av nu gällande inlåningsbestämmelser.

Vid jämförelse med affärsbankerna må framhållas, att krediter åt jordbrukare
visserligen i allmänhet innebära förhållandevis små förlustrisker.
A andra sidan måste med tanke på eventuella jordbrukskriser kreditgivningens
ensidiga inriktning anses åtminstone på lång sikt innebära en svaghet.
Beträffande lånestockens sammansättning bör jämförelse göras med kreditgivningen
i de affärsbanker, som i storleksordning ungefärligen motsvara
centralkassorna. Därvid framgår, att genomsnittskrediterna för några av de
större centralkassorna icke äro avsevärt lägre än motsvarande belopp hos ett
antal mindre affärsbanker.

Bank- och fondinspektionen har slutligen framhållit att, sedan nu gällande
gränser för centralkassornas inlåning år 1942 fastställdes, enligt inspektionens
mening icke inträffat något som från säkerhetssynpunkt kunde motivera
en utvidgning av de då fastställda gränserna. Fastmera skulle i motsatt
syfte kunna framhållas rörelsens strävan att i vidgad omfattning tillgodose
de jordbrukselconomiska föreningarnas kreditbehov, en utveckling
som uppenbarligen innebure en viss riskökning. Som förut visats hade rörelsen
även inom den nuvarande ramen mycket betydande utvecklingsmöjligheter.
I de undantagsfall då marginalen för ökad inlåning för närvarande
vore något knapp, sammanhängde detta med förhållanden, som gjorde det
särskilt angeläget, att rörelsens omfattning icke ökade utan en motsvarande
inre konsolidering.

Sparbcinksinspektionen har likaledes avstyrkt förslaget örn ändring i gällande
legala begränsning av inlåningsrätten och i första hand framhållit, att
frågan örn lättnader härutinnan icke finge bedömas endast med hänsyn till
kasserörelsens deklarerade behov utan jämväl göras beroende av det allmännas
intresse av ökad inlåning och av förutsättningarna härför ur säkerhetssynpunkt.
Det borde beaktas, att inlåningsrätten för affärsbankerna vöre betydligt
mera restriktiv och att centralkassornas inlåningsrätt även vore
större än sparbankernas så till vida som centralkassa men icke sparbank
finge såsom täckningsfri tillgång medtaga fordran på grund av lån, för vilket
säkerheten utgjordes av inteckning i jordbruksfastighet mellan 50 och
60 procent av taxeringsvärdet. Centralkassornas redan nu mycket vidsträckta
inlåningsrätt kunde endast förklaras genom tillvaron av medlemmarnas begränsade
personliga ansvarighet och grundformerna. Någon anledning att
bereda centralkassorna ytterligare förmåner i detta hänseende förelåge ej.

1945 års bankkommitté har avstyrkt förslaget under framhållande, bland
annat, att frågor örn ändring i kreditinstitutens inlåningsrätt, vilka uppkommit
även för affärs- och sparbanker, borde lösas i ett sammanhang.

Jämväl Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen ha
ställt sig avvisande till förevarande förslag. Sistnämnda förening har uttalat
den meningen, att inlåningsrätten i den mån den grundades på fonder i princip
borde vara större för sparbankerna än för centralkassorna, i betraktande

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

av att sparbankernas medelsplacering hade ett väsentligt större reellt säker -hetsunderlag än kasserörelsens driftkredit till jordbruket.

Jordbrukskreditkassans förslag om medgivande för centralkassa att u tsträcka
kreditgiv ningen till jordb ruksekonomiska
föreningar intill en femtedel av kassans hela utlåning
har blivit avstyrkt i flertalet yttranden. Endast fullmäktige i riksgäldskontoret
ha förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande inledningsvis påpekat, att
en ökad utlåning till de ekonomiska föreningarna i vissa situationer skulle
kunna minska kasserörelsens möjligheter att fylla sin av statsmakterna föreskrivna
huvudsakliga uppgift, nämligen att bereda jordbrukarna gynnsamma
kreditmöjligheter. I anledning av jordbrukskreditkassans påstående, att
de i författningen angivna gränserna för utlåningen till jordbruksekonomiska
föreningar vöre alltför snäva och att därför en omedelbar ändring härutinnan
vore av nöden, har inspektionen undersökt i vilken utsträckning centralkassomas
kreditgivning för närvarande avser dylika föreningar. Resultatet
har redovisats i följande tabell.

Sammanställning rörande centralkassornas utlåning till Jordbruksekonomiska
föreningar per den 31 december 1945.

(1000-tal kronor)

Centralkassa	Utlåning till jordbruks- kassor (Beviljad kredit)	Utlåning till ekonomiska föreningar
Enligt för-fattningen högst med-given kredit	Beviljad kredit	Marginal för ytterligare kredit till ekonomiska föreningar
Kronor	kol. 4 i % av kol. 3.
1	2	3	4	5	6
Gotlands ....................	6135	682	344	50 %	338
Gävleborgs läns..............	17 134	1904	448	25 *	1456
Malmöhus läns ..............	9 857	1095	233	21 %	862
Mellersta Norrlands..........	21612	2 400	569	24 %	1831
Mellersta Sveriges............	18 284	2 031	921	45 %	1110
Mäl arprovinsernas............	22 528	2 503	1400	56 %	1 103
Södra Sveriges ..............	21 959	2 440	2 016	82 *	424
Västra Sveriges..............	19 915	2 213	641	29 %	1572
Östergötlands................	24 774	2 753	1867	68 %	886
Övre Norrlands..............	15 386	1710	990	58 *	720
	177 584	19 731	9 429		10 302

Anmärkning:

Ytterligare krediter till jordbruksekonomiska föreningar hava utlämnats av Svenska jordbrukskreditkassan.
Beloppet härav utgjorde den 31 december 1945 764 000 kronor.

Beträffande Gotlands centralkassa bör framhållas, att centralkassans utlåning till ekonomiska
föreningar, vilken regelmässigt är underkastad vissa säsongfluktuationer, under år 1945, då den
var som högst, utgjorde c:a 540 000 kronor.

Bank- och fondinspektionen har sammanfattningsvis framhållit, att vid
senaste årsskiftet föreningskrediternas sammanlagda belopj) i flertalet kassor
legat inom hälften av det belopp som fått disponeras för ändamålet, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

i fyra kassor utlånats mindre än en tredjedel av det tillåtna beloppet och
att endast i två kassor den faktiska utlåningen överstigit två tredjedelar av
den högsta tillåtna. Marginalen för ökad utlåning till jordbruksekonomiska
föreningar hade i halva antalet kassor överstigit en miljon kronor.

Inspektionen har vidare ansett böra beaktas, att centralkassorna i viss utsträckning
beviljat även stora, affärsbetonade krediter till ekonomiska föreningar.
Med hänsyn till att därmed vore förenade särskilda risker och till
att jordbrukskasserörelsen ännu icke vore så väl rustad i organisatoriskt avseende
ansåge inspektionen, att centralkassorna icke borde få inlåta sig på
en väsentligt ökad kreditgivning till de ekonomiska föreningarna och särskilt
icke till de större. Begränsade rörelsen sin kreditgivning till de mindre och
medelstora föreningarna, syntes rörelsen även med nuvarande regler kunna
tillgodose dessa föreningars rimliga kreditbehov för avsevärd tid framåt.

I stort sett samma synpunkter ha anförts av fullmäktige i riksbanken, som
därjämte framhållit, att frågan om beviljandet av större krediter till de jordbruksekonomiska
föreningarna sammanhängde med gränsdragningen mellan
centralkassomas och Aktiebolaget jordbrukarbankens verksamhetsområden.

1945 års bankkommitté har erinrat örn att maningar till särskild försiktighet
vid kreditgivningen till jordbruksekonomiska föreningar uttalats från
statsmakternas sida under förarbetena till såväl gällande jordbrukskasseförordning
som tidigare författningar i ämnet (jfr bl. a. bankoutskottets utlåtande
nr 41/1942 s. 31).

Svenska bankföreningen har framhållit, att kreditgivningen till de jordbruksekonomiska
föreningarna ofta förutsatte synnerlig erfarenhet på kreditprövningens
område tillika med bankteknisk erfarenhet, egenskaper vilka
av naturliga skäl icke kunde i tillräcklig mån påräknas inom en bankverksamhet
med jordbrukskasserörelsens allmänna läggning.

Emot det i förenämnda promemoria framlagda förslaget örn utvidgad rätt
för jordbruksekonomisk förening att diskontera
varu växlar i centralkassa ha fullmäktige i riksgäldskontoret och
i riksbanken icke haft något att erinra beträffande huvudsaken.

Svenska jordbrukskreditkassan har uttalat, att kassan gärna skulle sett, att
jordbruksekonomisk förening medgivits rätt att generellt diskontera kundväxlar
i centralkassa utan att föreningens egentliga lånerätt i kassan därigenom
belastades. En dylik växels karaktär av närmast ansvarsförbindelse
från föreningens sida kunde enligt kassans mening ha motiverat en sådan
bestämmelse. Emellertid syntes det i promemorian framlagda förslaget tillgodose
kasserörelsens aktuella behov. Kundväxlar kunde i vissa fall grunda
sig på att den ekonomiska föreningen presterat icke varor utan vissa tjänster.
Detta gällde exempelvis maskinföreningar. Kassan förutsatte, att jämväl
växlar som avsåge likvid för tjänster finge behandlas på det sätt som i promemorian
förordats för växlar avseende levererade varor.

Bank- och fondinspektionen, som avstyrkt ändringsförslaget, har framhållit,
att detta innebure ett klart avsteg från de år 1942 fastställda reglerna för
kassornas verksamhet och även från den rådande uppfattningen att krediter

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

för varuväxlar borde betraktas som utlåning till leverantörerna och icke lill
köparna. Enligt inspektionens mening hade något egentligt behov av den
föreslagna författningsändringen icke visats. Denna kunde ej anses försvarlig
ur kreditsäkerhetssynpunkt och den vore ägnad att framkalla och bevara
en osund skuldsättning hos de föreningar som utnyttjade de ökade kreditmöjligheterna.
Det vore principiellt betänkligt, att krediter av alldeles samma
beskaffenhet skulle belasta ena gången den diskonterande föreningens
lånerätt i centralkassan och andra gången acceptantens lånerätt i vederbörande
jordbrukskassa. För övrigt vore det icke uteslutet att en viss kredit,
som då den beviljades påfördes vederbörande förening, sedermera, då föreningens
kreditmöjligheter bleve ansträngda, överfördes å acceptanten. Att
en sådan anordning vore ägnad att fördunkla kreditbegreppet och utsudda
gränsen mellan »egna krediter» och »ansvarsförbindelser», vore enligt inspektionens
mening uppenbart. Den skulle även avsevärt försvara för saväl tillsynsmyndigheten
som rörelsens egna kontrollorgan att få en tillförlitlig bild
av kreditgivningen till de ekonomiska föreningarna.

Till utvecklande av sin uppfattning att den ifrågasatta ökningen av föreningarnas
lånerätt icke vore behövlig och ej heller försvarlig ur kreditsäkerhetssynpunkt
har bank- och fondinspektionen anfört i huvudsak följande.

Vid bedömandet av författningsändringens angelägenhet torde i första
hand böra utredas, i vilken utsträckning de jordbruksekonomiska föreningarna
tagit i anspråk sin lånerätt enligt nu gällande lagstiftning. En av bankoch
fondinspeklionen i sådant avseende gjord sammanställning utvisar, att
antalet ekonomiska föreningar, som vid tidpunkten för senaste undersökning
i respektive centralkassor, åtnjöto krediter inom jordbrukskasserörelsen, utgjorde
tillhopa 155, fördelade med 133 på fastlandet och 22 på Gotland. Av
de på fastlandet verksamma föreningarna hade icke mer än en enda till fullo
utnyttjat sin lånerätt; merendels hade dessa föreningar tagit i anspråk endast
en mindre del av det tillåtna kreditbeloppet. Hänsyn har här tagits även
till den växeldiskontering i jordbrukskassor, som i några undantagsfall förekommit.

På Gotland hade i oktober 1944, då bank- och fondinspektionen såg sig
föranlåten att ingripa mot kreditgivningen därstädes genom vissa förelägganden,
fjorton föreningar — samtliga anslutna till Gotländska lantmännens
central förening — erhållit krediter utöver den i författningen angivna maximigränsen.
Sju föreningar hade förskaffat sig krediter i jordbrukskassor genom
att där diskontera å kassamedlemmar dragna varuväxlar. Dessas sammanlagda
belopp uppgick vid nyssnämnda tidpunkt till 19 000 kronor. Beloppet
har därefter stigit, enär centralkassan låtit överflytta ali diskontering
av lokalföreningarnas kundväxlar till jordbrukskassorna, ifrågavarande
diskonteringskrediter nådde sitt maximum i juli 1945 med 76 000 kronor
fördelade på aderton föreningar. Den 31 oktober 1945 hade beloppet sjunkit
till omkring 56 000 kronor fördelade på fjorton föreningar. Av sistnämnda
belopp hade nära 21 000 kronor kunnat rymmas inom vederbörande föreningars
författningsenliga lånerätt i centralkassan, och det är följaktligen
för närvarande endast ett kreditbehov på några få 10 000-tals kronor, som
skulle tillgodoses genom den ifrågasatta lagstiftningen. Till jämförelse må
nämnas, att de jordbruksekonomiska föreningarna på Gotland i juli 1945

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

hade krediter i jordbrukskasserörelsen å sammanlagt ca 641 000 kronor,
varav 456 000 kronor utgjordes av krediter till lokalföreningar. Dessa föreningars
och centralföreningens sammanlagda för bank- och fondinspektionen
kända krediter hos penninginstitutioner på Gotland uppgingo samtidigt
till omkring 3,2 milj. kronor.

Nämnda siffror visa, att föreliggande fråga har mycket ringa betydelse och
därjämte en ytterst begränsad lokal räckvidd. Lagstiftningen skulle tillkomma
allenast med hänsyn till förhållandena på Gotland.

Bedömes härefter frågan ur kreditsäkerhetssynpunkt bör anmärkas, att
av de till Gotländska lantmännens centralförening anslutna lokalföreningarna
flertalet har en förhållandevis obetydlig rörelse. Det egna kapitalet är
vanligen ganska ringa, understundom endast några 100-tal kronor. I organisatoriskt
avseende äro föreningarna ofta svagt utrustade och i en del fall
ha de mest självklara ordningskrav åsidosatts. Det finns sålunda föreningar
även sådana som åtnjuta stora krediter i centralkassan — som år efter
år underlåta att upprätta bokslut och hålla föreningsstämma. En förening,
vars egna kapital (av beskaffenhet att kunna läggas till grund för krediter
i jordbrukskasserörelsen) icke uppgår till mer än 850 kronor men vars engagement
i kreditinrättningar på Gotland belöpa sig till åtminstone 47 000
kronor, har icke upprättat bokslut för vare sig 1943 eller 1944.

Med hänsyn lill vad nu sagts och till bankoutskottets år 1942 gjorda uttalande,
däri manas till försiktighet vid kreditgivningen till de ekonomiska
föreningarna, skulle det kunna ifrågasättas, om lokalföreningarna på Gotland
borde erhålla krediter ens till den i jordbrukskasseförordningen angivna
maximigränsen. Även utskottets påpekande, att ifrågavarande föreningar ofta
åtnjuta krediter utanför jordbrukskasserörelsen är här tillämpligt. Av de till
centralkassan på Gotland anslutna jordbruksekonomiska föreningarna ha åtskilliga
till och med mycket stora krediter på annat håll.

I belysning av vad nu sagts framstår det som ännu mera betänkligt att öka
möjligheterna för ifrågavarande föreningar att erhålla krediter inom jordbrukskasserörelsen.
Det förtjänar i detta sammanhang att framhållas, att den
föreslagna anordningen dispenserar från icke endast regeln, att jordbruksekonomisk
förening må erhålla krediter till högst ett belopp, som motsvarar fyra
gånger föreningens eget kapital, utan även reglerna att centralkassas sammanlagda
utlåning till sådana föreningar icke må överstiga en tiondel av kassans
totala utlåning, och att till en och samma förening ej må beviljas lån
till högre belopp än som motsvarar en tjugofemtedel av den totala utlåningen.
En sådan utvidgning av ekonomisk förenings lånemöjligheter inom jordbrukskasserörelsen,
som här avses, står direkt i strid med bankoutskottets i
restriktivt syfte gjorda uttalande.

Även med hänsyn till föreningarna själva torde bibehållandet av de nuvarande
gränserna för kreditgivningen vara att rekommendera. Förhållandet
mellan eget och främmande kapital är — även bortsett från ifrågavarande
diskonteringskrediter — ur företagsekonomisk synpunkt mycket ofördelaktigt.
Det vill synas som örn för åtskilliga av de berörda föreningarna en
minskning av skuldsättningen, ej en ökning av densamma vöre den för ögonblicket
mest angelägna åtgärden. Här som eljest inom näringslivet gäller regeln,
att en sund utvidgning av rörelsen icke kan ske utan motsvarande ökning
av företagets inre styrka. På lång sikt borde den naturliga målsättningen
för föreningarna vara att icke låta omsättningen och därmed skuldsättningen
öka i vidare mån än som kan anses försvarligt med hänsyn till det
egna kapitalets tillväxt. Att genom särskilda lagstiftningsåtgärder befrämja en

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ökad skuldsättning i förhållande till det egna kapitalet kan därför från nyss
berörda synpunkter icke vara välbetänkt.

1945 års bankkommitté, som jämväl avstyrkt förslaget, har i huvudsak
anfört följande.

Den föreslagna uppdelningen av de ekonomiska föreningarnas förbindelser
i sådana som belasta föreningarnas lånerätt i centralkassan och sådana som
icke belasta denna lånerätt utan föras å vederbörande acceptanters konto i
jordbrukskassorna, är ur allmänna ekonomiska synpunkter betänklig och golde
i författningen givna reglerna om begränsning av ifrågavarande kreditgivning
illusoriska. Det kan sålunda ur kreditsäkerhetssynpunkt icke vara
lämpligt att de föreningar, om vilka här är fråga, skola kunna utan begränsning
erhålla krediter i centralkassorna genom att där diskontera kundväxlar,
detta så mycket mindre som föreningarna ofta åtnjuta mycket betydande krediter
på annat håll. Av bank- och fondinspektionens i ärendet avgivna utlåtande,
vilket varit för kommittén tillgängligt, synes också framgå, att föreningarnas
behov av ökade kreditmöjligheter i promemorian mycket överdrivits.

Jordbrukskreditkassans förslag att det skulle få ankomma på kassan att
fatta slutligt avgörande om jordbrukskassornas verksamhetsområden
har avstyrkts av samtliga myndigheter och sammanslutningar,
som yttrat sig i denna del. Därest en sådan ändring i nu gällande bestämmelser
ansåges önskvärd, att verksamhetsområdena ej skulle behöva angivas
i jordbrukskassornas stadgar, vore det dock, enligt vad i yttrandena framhållits,
påkallat att det allmänna bibehölles vid bestämmanderätten rörande
verksamhetsområdenas gestaltning. Denna rätt borde då antingen som hittills
utövas av länsstyrelserna eller ock möjligen överflyttas till bank- och fondinspektionen.

Emot förslaget örn författningsändring i syfte att medgiva rätt för
centralkassa och jordbrukskassa att förvärva andelar
i fastighetsförening ha sparbanksinspektionen samt fullmäktige
i riksgäldskontoret och i riksbanken icke haft något att erinra. Bank- och
fondinspektionen, som ej heller haft något att invända mot förslagets syfte,
har ifrågasatt, huruvida icke även utan en sådan ändring centralkassa och
jordbrukskassa skulle vara berättigade att förvärva andel i bostadsrättsförening,
som uppläte lokal för kassans inrymmande. Svenska sparbanksföreningen
har framhållit, att även för sparbankernas del förelåge behov att
få förvärva andelar i fastighetsföretag. Ändringsförslaget borde därför enligt
föreningens åsikt vila i avbidan på en allmän översyn av lagstiftningen för
penninginstituten.

Förslaget örn medgivande av rätt för jordbrukskassa alf bevilja kredit
åt funktionärer utan förhandsprövning av centralkassa har icke vunnit
anslutning i något av de avgivna yttrandena. Flertalet av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna har tvärtom ansett förhandsprövningen
ändamålsenlig och lämplig, särskilt i betraktade av att ifrågavarande funktionärers
krediträtt icke vore underkastad de strängare restriktioner som gällde
för styrelseledamöter och tjänstemän i banker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Departementschefen.

I likhet med vad som gäller för andra kreditanstalter har rätten för centralkassorna
att in- och upplåna penningar utöver vad som motsvarar vissa såsom
särskilt säkra ansedda placeringar ställts i viss relation till kassornas tillgångar
i fonder och insatskapital. I sistnämnda avseende har för centralkassorna
liksom för sparbankerna såsom maximum för inlåningen fastställts
ett belopp motsvarande 12 */2 gånger fonder och insatskapital.

Under de senaste åren har en betydande stegring av centralkassomas inocli
utlåning ägt rum, varemot, såsom framgår av jordbrukskreditkassans
framställning, det egna kapitalet i allmänhet icke har tillvuxit i förhållandevis
samma omfattning. Härav följer, att marginalen mellan den högsta tilllåtna
och den faktiska inlåningen minskats, och i några fall har till och med
gränsen för inlåningsrätten tangerats. I detta läge föreligger uppenbarligen
skäl att överväga åtgärder i syfte att åstadkomma ett vidgat underlag för den
fortsatta inlåningen.

Den såväl med hänsyn till kasserörelsens stabilitet som från andra synpunkter
mest tillfredsställande utvägen att bredda centralkassornas inlåningsunderlag
är att förstärka reservfonderna. Det är därför enligt min mening
angeläget, att centralkassorna ägna den största uppmärksamhet häråt. Enligt
vad jordbrukskreditkassan yttrat torde det dock ej vara möjligt att för närvarande
uteslutande lita till en utbyggnad i detta avseende. En annan möjlighet
är att söka bereda rörelsen ökad kapitaltillgång genom frivilliga insatser
i jordbrukskassorna. För att på denna väg skall kunna åstadkommas någon
kapitaltillförsel av betydenhet är det uppenbarligen nödvändigt att, såsom
jordbrukskreditkassan framhållit, möjlighet öppnas att lämna medlemmarna
skälig avkastning å det insatskapital de frivilligt tillskjuta. Härför förutsättes,
att eftergift göres med avseende å det i 56 § uppställda kravet att minst 75
procent av jordbrukskassas årsvinst skola avsättas till reservfonden. Då man
emellertid icke torde kunna bortse från att det i reservfonderna bundna kapitalet
är mera stabilt än det frivilliga insatskapitalet och det även av andra
skäl måste anses angeläget, att avsättningarna till reservfonderna icke helt
upphöra, synes mig utdelning å frivilliga insatser böra få ske först sedan någon
del av vinsten, förslagsvis 25 procent, blivit avsatt till reservfonden. I överensstämmelse
med den terminologi som i fråga om centralkassornas vinstdisposition
begagnats i 27 § synes vad som sålunda kan av jordbrukskassas
vinst komma att utdelas till medlemmarna å deras frivilliga insatser böra betecknas
icke som ränta utan som utdelning.

Den ändring i reglerna om användningen av jordbrukskassas vinst jag
sålunda vill tillstyrka torde böra verkställas genom att i 56 § mellan andra
och tredje styckena infogas ett nytt stycke med innehåll som nyss angivits.
Därav föranledas även ett par mindre ändringar i det nuvarande tredje
stycket.

I detta sammanhang synes mig vidare böra beaktas frågan örn förbättrande
av de jordbruksekonomiska föreningarnas möjligheter att erhålla kredit i

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

centralkassorna genom diskontering av varuväxlar. Av bland annat organisatoriska
skäl och med hänsyn till centralkassornas större möjligheter att bedöma
de ekonomiska föreningarnas kreditvärdighet ha föreningarna utestängts
från möjlighet att erhålla kredit i jordbrukskassorna och i stället hänvisats
till centralkassorna. En förenings lånerätt därstädes har begränsats
sålunda, att krediten icke får överstiga ett belopp motsvarande fyra gånger
föreningens eget kapital, varjämte föreskrivits, att centralkassas sammanlagda
utlåning till jordbruksekonomiska föreningar icke får överstiga en tiondel
av kassans hela utlåning och att till en och samma förening ej må beviljas
lån till högre belopp än som motsvarar en tjugofemtedel av kassans sammanlagda
utlåning. Jordbrukskassemedlemmen är däremot för erhållande av kredit
inom kasserörelsen hänvisad till vederbörande jordbrukskassa. Denna
uppdelning av kreditgivningen har föranlett ovisshet huruvida inom kasserörelsen
kunnat diskonteras vissa av jordbruksekonomiska föreningar utställda
och av jordbrukare accepterade växlar, ehuru mot desamma ur säkerhetssynpunkt
i och för sig icke varit något att invända. Oavsett örn acceptanten äger
outnyttjad kreditmöjlighet i jordbrukskassa nödgas nämligen föreningen
vända sig till annat kreditinstitut än centralkassan för att få växeln diskonterad,
därest någon av de nyss angivna gränserna för föreningens möjlighet
att erhålla kredit skulle överskridas genom diskonteringen.

I betraktande av att acceptanten-jordbrukaren är den i sista hand betalningsskyldige
och föreningens förpliktelse reellt närmast är att anse som en
ansvarsförbindelse, kunde ifrågasättas att vid växelns diskontering fästa avseende
i huvudsak vid jordbrukarens och endast i mindre mån vid föreningens
kreditvärdighet. Emellertid skulle det självfallet vålla centralkassoma avsevärt
besvär, örn de vid prövning av framställningar om diskontering av varuväxlar
regelmässigt skulle träffa sitt avgörande i första hand på grundval av
en utredning rörande acceptantens förhållanden, om dennes medlemskap
och eventuellt outnyttjade lånerätt i jordbrukskassa. För de fall då växelbeloppet
rymmes inom föreningens medgivna kredit synes mig något behov av
ett sådant bedömande vid växeldiskonteringen ej heller föreligga.

Däremot torde för det fall, att föreningens lånerätt skulle överskridas genom
diskonteringen, möjlighet böra förefinnas att taga hänsyn även till acceptantens
krediträtt inom kasserörelsen. Till de i 34 § upptagna reglerna om jordbruksekonomisk
förenings möjlighet att erhålla kredit i centralkassa synes
mig böra göras ett tillägg av innebörd, att sådan förening utan hinder av eljest
gällande begränsningar må kunna erhålla kredit för varuväxel, som dragits
av föreningen och accepterats av jordbrukskassemedlem, därest centralkassan
-— efter inhämtande av upplysningar från jordbrukskassan — finner
sådana förhållanden föreligga, att acceptanten skulle i enlighet med de i 59 8
meddelade bestämmelserna rörande dennes lånerätt och med hänsyn till omfattningen
av honom redan lämnad kredit kunna i jordbrukskassan erhålla
lån till belopp som motsvarar växelsumman. Detta innebär ali krediten med
hänsyn till den däremot svarande tillgång, som acceptantens betalningsskyldighet
innefattar, icke behöver inräknas i den föreningens skuldsumma, för

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 112. 3

Kungl. Majlis proposition nr 112.

vilken fordras täckning i föreningens tillgångar, och ej heller måste falla inom
de eljest gällande maximigränserna för centralkassans utlåning till föreningar.
Med växel som avser betalning för levererade varor torde böra likställas
växel som tillkommit för likvidering av fordran på grund av tjänster,
vilka tillhandahållits jordbrukare t. ex. av maskinföreningar.

När centralkassa med tillämpning av den sålunda förordade särskilda regeln
medgivit diskontering av växel, bör därigenom acceptantens lånerätt i
jordbrukskassan anses ha tagits i anspråk till belopp som motsvarar växelsumman.
För alt detta skall kunna vederbörligen beaktas av jordbrukskassan
torde böra föreskrivas skyldighet för centralkassan att ofördröjligen underrätta
jordbrukskassan örn diskonteringen. Det torde få förutsättas att i
praktiken meddelande kommer att lämnas även när växel blivit inlöst. Med
hänsyn till att ifrågavarande kredit redan från början är tidsbegränsad synes
det dock ej nödvändigt att föreskriva underrättelseplikt i detta avseende.

Såsom bank- och fondinspektionen i sitt yttrande förutsatt torde det
stundom kunna inträffa, att viss kredit då den beviljas kommer att påföras
vederbörande förening men att, då ökat kreditbehov därefter inträder för
föreningen, fråga uppkommer örn beredande av möjlighet för den nya kreditens
beviljande genom att, efter de grundsatser som angivits i det föregående,
överföra den förut beviljade växeikrediten på acceptanten. Något principiellt
hinder häremot synes ej böra föreligga, och frågan örn en sådan överflyttning
torde böra behandlas i enahanda ordning som en ny diskontering.

Den nu förordade ökade diskonteringsmöjligheten förutsätter, såsom framhållits
i förenämnda promemoria, en intim samverkan mellan centralkassorna
och jordbrukskassorna. Det är sålunda av vikt, att de förra kunna snabbt få
behövliga upplysningar för bedömande av diskonleringsfrågan och att de
senare erhålla möjlighet att genast beakta den belastning som diskonteringen
bör föranleda å acceptantens konto.

De båda sålunda föreslagna författningsändringarna torde böra träda i kraft
omedelbart efter utfärdandet.

De i jordbrukskreditkassans framställning i övrigt framlagda förslagen
synas mig, bland annat med hänsyn till den pågående utredningen om kreditväsendets
omorganisation, icke böra för närvarande föranleda någon åtgärd.

I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
härvid fogade förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3U
och 56 §§ förordningen den 5 juni 19A2 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor.

Föredraganden hemställer härefter, att nämnda förslag till förordning måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar, att
proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

467369. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.