Kungl. Maj:ts proposition nr 112 (Proposition 1926:112)

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Nr 112.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst
industriellt arbete; given Stockholms slott den 25
februari 1926.

Kungl Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid lögade förslag till förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor
i visst industriellt arbete.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 saml.

93 käft. (Nr 112).

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Förslag

till

Förordning

angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Kvinna, som i följd av stadgandet i 19 § första stycket i lagen om arbetarskydd
i anledning av barnsbörd är förhindrad att arbeta eller som med stöd
av andra stycket i samma paragraf avhåller sig från arbete, som omförinäles
i 15 § samma lag, skall, därest hon under minst tre månader närmast före barnsbörden
använts till arbete av i sistnämnda lagrum avsedd beskaffenhet, för
den tid hon sålunda icke deltager i arbetet vara berättigad till moderskapsunderstöd
i enlighet med vad nedan stadgas.

Har kvinna, som under nyssnämnda tid före barnsbörden använts till arbetesom
förut sagts, nödgats lämna arbetet till följd av olycksfall, sjukdom, arbetsbrist
eller annan omständighet, varöver hon icke kunnat råda, skall detta icke
utgöra hinder för att för henne uppkommer rätt till moderskapsunderstöd,
därest hon, såvida arbetet fortfarit, jämlikt första stycket skulle hava inom en
månad från arbetets avbrytande vunnit dylik rätt.

2 §.

Understöd, som i denna förordning avses, bestrides av statsmedel samt bestämmes
och utgives av riksförsäkringsanstalten; dock skall anstalten äga
att med registrerad sjukkassa träffa avtal därom att kassan skall inom sitt
verksamhetsområde eller viss del därav, mot vederlag av anstalten, i förhållande''
till denna övertaga skyldigheten att bestämma och utgiva understöd enligt
denna förordning.

3 §.

Understöd utgår för en tid av två veckor närmast före och sex veckor närmast
efter barnsbörden, dock endast för tid, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.

Dör kvinna som åtnjuter understöd, upphör detta att utgå.

4 §.

Understöd utgår för varje dag under tid, då kvinna är berättigad till sådan
förmån, med belopp bestämt i förhållande till kvinnans årliga arbetsförtjänst

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

på sätt i 6 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete finnes stadgat angående
beloppet av hel sjukpenning.

Beträffande beräkning av den årliga arbetsförtjänsten skall vad i 9 8 i
nämnda lag stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 §.

Åtnjuter kvinna, som äger rätt till understöd enligt denna förordning ersattmng
pa grund av olycksfall i arbete eller uppbär hon av allmänna medel
e er från arbetsgivaren underhåll eller avlöning för tid, då jämlikt 3 § moder s

^understöd skall utgå, skall från understödet avdragas vad kvinnan sålunda
uppbar för motsvarande tid.

Beredas kvinnan genom underhållet eller avlöningen naturaförmåner såsom
bostad eller fritt uppehälle, skall avdraget för dylika förmåner beräknas efter
de i orten gällande priser eller efter andra grunder som finnas tillämpliga.

6 §.

Ansökan om understöd skall av kvinnan eller, på anmodan, av annan för
hennes rakning skriftligen göras hos riksförsäkringsanstalten eller ock hos
sjukkassa, som har att utgiva understödet. Ansökan bör efter barnets födelse
eder efter det kvinnan i enlighet med 19 § andra stycket i lagen om arbetarskydd
pa grund av förestående nedkomst erhållit ledighet från sitt arbete göras
utan uppskov: sker ansökan före nu avsedd tidpunkt, skall den upptagas till
slutlig provning först sedan ledighet erhållits eller barnet blivit fött Då ansökan
skett före barnsbörden, skall efter barnets födelse bevis om denna utan
uppskov insandas. Ansökan, som göres mera än ett år efter barnsbörden, föranleder
icke någon åtgärd.

Da kvinna i följd av stadgande i 19 § i lagen om arbetarskydd erhåller ledighet
från arbete, åligger det arbetsgivaren eller den som å hans vägnar förestar
arbetet att ofördröjligen därom göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten
eller hos sjukkassa, som har att till kvinnan utgiva understöd enligt denna
förordning, ävensom att lämna uppgift rörande kvinnans föregående anställningstid
och hennes avlöning.

Föreligger veterligen förhållande som i 5 § avses, skall upplysning därom
lämnas i ansökan eller anmälan enligt denna paragraf.

7 §•

Beslut i anledning av gjord ansökan om understöd skall så fort ske kan
skriftligen meddelas kvinnan eller den, som för hennes räkning gjort ansökningen.
Beslutet skall utan hinder av förd klagan tills vidare lända till efterrättelse.

Sedan riksförsäkringsanstalten eller vederbörande sjukkassa erhållit underrättelse
om barnsbörd eller ledighet som avses i 6 §, skall anstalten eller sjukkassan
ändå att ansökan om understöd ej blivit gjord, bestämma det understöd
som enligt denna förordning skall utgivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J2.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar
genast avgöras, huruvida understöd bör utgå, skall om sannolika skäl
därtill finnas understöd ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning av
erhållna upplysningar understödets storlek genast bestämmas, utgives provisoriskt
skäligt belopp. Understöd som enligt vad nu är sagt blivit provisoriskt
bestämt utgives utan återbetalningsskyldighet, därest sedermera understödet
bestämmes till lägre belopp eller understöd finnes icke böra utgå.

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst på därom framställd begäran till
riksförsäkringsanstalten, vederbörande sjukkassa eller försäkringsrådet lämna
sådan uppgift om arbetet, som må erfordras för bestämmande av huruvida detsamma
är av sådan art, som avses i 15 § i lagen om arbetarskydd.

Riksförsäkringsanstalten, sa ock vederbörande sjukkassa äger att, i den man
sådant må vara nödigt för bestämmande av understödsbelopp, taga del av arbetsgivares
avlöningslistor och förteckningar. Enahanda befogenhet tillkommer
jämväl försäkringsrådet.

8 §.

Understöd utbetalas i efterskott å sista dagen i varje kalendervecka. Därest
kvinnan befinner sig i nödställd belägenhet, må understödet på begäran utgivas
förskottsvis, dock icke någon gång för längre tid än en vecka.

9 §•

Rätt till understöd enligt denna förordning kan icke överlåtas och må förty
ej för gäld tagas i mät.

10 §.

Eörsummar arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra i 6 § här ovan
stadgad anmälningsskyldighet eller annan förpliktelse, som på grund av stadgandet
i 7 § fjärde stycket åligger honom, straffes med böter från och med
fem till och med två hundra kronor.

Lämnar någon i ansökan eller anmälan som i 6 § avses, eller i uppgift, som
i 7 § fjärde stycket sägs, veterligen oriktigt eller ofullständigt meddelande,
böte från och med tjugufem till och med ett tusen kronor, där ej förseelsen
enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

11 §•

Förseelse som i 10 § avses skall åtalas vid allmänna underrätten i den ort,

där den tilltalade har sitt bo och hemvist.

Böter som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan, baknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän straff -

Närmare föreskrifter angående ordningen för ansökan och anmälan enligt
denna förordning samt för utbetalning av moderskapsunderstöd, så ock beträf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

fande tillämpningen i övrigt av förordningen, ineddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

13 §.

över beslut av riksförsäkringsanstalten eller av sjukkassa rörande understöd
eller eljest rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse
ma klagan föras bos försäkringsrådet genom besvär i den ordning,
som i lagen om försäkring för olycksfall i arbete finnes för där avsedda fall
stadgad.

Försäkringsrådet äger, ända att klagan icke förts eller framställning gjorts,
till prö\ ning upptaga ärende som i denna paragraf avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1927. Understöd utgår icke i
anledning av barnsbörd, som inträffat före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1926.

N är varande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför:

Inledning. Vid den omarbetning av bestämmelserna rörande statsbidrag till den frivilliga
moderskapsförsäkringen, som jag i samband med förarbetena till den
ifrågasatta omorganisationen av sjukförsäkringen låtit verkställa, har jag vid
sidan av spörsmålet om understöd åt moderskapsförsäkringen i form av statsbidrag
till sjukkassorna, även ansett mig böra upptaga frågan om ytterligare
understödjande av en viss kategori av mödrar.

Det har sedan länge rått en enhällig mening därom att de faror, som särskilt
det industriella arbetet innebär för den medellösa kvinnans moderskap,
böra i samhällets intresse i görligaste mån undanröjas. För sådant ändamål
har i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd bland annat stadgats, att kvinna
som fött barn icke må användas i sådant arbete som angives i 15 § i lagen
_ <L v. s. industriellt arbete som å ett arbetsställe bedrives i sådan omfattning,
att för arbetet i regel användas minst 10 arbetare eller drivkraft om
minst 5 effektiva hästkrafter eller ock minst 5 arbetare jämte drivkraft om
minst 3 effektiva hästkrafter — under de sex första veckorna efter barnsbörden,
därest icke med läkarbetyg styrkes att hon utan men för sig eller
barnet tidigare kan börja arbetet. Och enligt andra stycket av 19 § i samma lag
må ledighet från arbetet ej förvägras kvinna som användes i arbete av nyssnämnda
slag, därest hon med intyg av läkare eller barnmorska styrker, att hon
med sannolikhet kan vänta sin nedkomst inom tva veckor. Då statsmakterna
sålunda i samhällets eget intresse utfärdat ett förbud av nyssnämnda innebörd,
har det synts mig uppenbart, att det allmänna även bör genom lämpligt avvägda
understöd ekonomiskt säkerställa kvinnan under den tid yrkesarbetet är henne
förbjudet. Det bör nämligen sörjas för att icke de kvinnor, som för sitt och de
sinas uppehälle äro hänvisade till ett regelbundet arbete, genom förbudet komma
i nödställd belägenhet eller avhallas från att unna sig den vila och vard
under barnsängstiden, som för deras eget och de nyfödda barnens väl kräves

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

och som avsetts med förbudet. Utan att understöd beredes barnaföderskan under
den tid bon förhindras från arbetet, kan en skyddslagstiftning av antydd
art icke anses tillfredsställande. Samhällets åtgärder på det ena och andra området
böra för den skull nära knytas till varandra.

iled denna utgångspunkt har under nästföregående år inom socialdepartementet
utarbetats författningsutkast rörande moderskapsunderstöd åt kvinnor
i visst industriellt arbete, vilket utkast avsåg att på bekostnad uteslutande av
statsmedel vid barnsbörd understödja kvinnor, som på grund av nyss återgivna
bestämmelser i arbetarskyddslagen under viss tid icke erhålla arbetsförtjänst
inom sitt yrke.

Över förevarande utkast, vilket torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas vid
dagens statsrådsprotokoll, hava försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten och
socialstj relsen avgivit utlåtanden. Förslaget har därjämte varit för granskning
överlämnat till de sakkunniga, som jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 16 oktober 1925 tillkallat för att inom socialdepartementet biträda
med granskning dels av inom departementet utarbetade förslag rörande olycksfallsförsäkringens
organisation dels av omförmäkla utkast. Dessa sakkunniga
voro ledamöterna av riksdagens första kammare landshövdingen S. H. Kvarnzelius,
tillika ordförande, redaktören S. Hansson, yrkesinspektrisen Kerstin
Hesselgren, vice häradshövdingen Hj. von Sydow, landsorganisationens ordförande
A. Thorberg och lantbrukaren O. L. Tjällgren samt ledamöterna av andra
kammaren 1. d. kaptenen E. Bernström, ledamoten av försäkringsrådet O. Carlsson
och landsorganisationens sekreterare E. Johansson, ävensom direktören för
Mo & Domsjö aktiebolag C. Kempe. I sitt den 8 december 1925 avgivna yttrande
har denna granskningsnämnd behandlat även omförmälda utkast.

Efter det de sålunda begärda yttrandena inkommit, har med ledning därav
och på grundvalen av omförmälda utkast inom socialdepartementet utarbetats
ett förslag till förordning i ämnet.

Innan jag närmare redogör för huvudpunkterna av förevarande förslag anhåller
jag få lämna en översikt över vissa i berörda syfte tidigare framlagda
förslag och för åtgärder, som i samma riktning hittills vidtagits från det allmännas
sida.

Första gången frågan om moderskapsförsäkring var föremål för riksdagens Historik.
prövning var år 1908, då i en av herr Wawrinsky i andra kammaren framlagd 1908 års riksmotion
(II: 4) hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte daSanhålla
om utredning huru genom statens försorg moderskapsförsäkring skulle
kunna beredas barnaföderskor. Motionärens hemställan tillstyrktes av vederbörande
utskott. Härvid anförde andra kammarens andra tillfälliga utskott
bland annat, att behovet av skydd åt barnaföderskor i svensk lagstiftning endast
kommit till uttryck i lag angående minderårigas och kvinnors användande
till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900. Stadgandet härom
hade följande lydelse: »Med arbete i industriellt yrke må kvinna, som fött
barn, icke sysselsättas under de fyra första veckorna efter barnsbörden, därest
icke med läkarbetyg styrkes, att hon tidigare kan utan men börja arbetet.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Utskottet gav uttryck för den uppfattningen, att den enda fullt effektiva vägen
för lösande av frågan om moderskapsförsäkring vore en kombination av
denna försäkringsform med sjukförsäkringen samtidigt med att den senare
gjordes obligatorisk för både män och kvinnor. Denna uppfattning ansåg sig
emellertid första kammarens andra tillfälliga utskott icke kunna biträda, alldenstund
ett dylikt villkor skulle under längre tid fördröja införande av moderskapsförsäkringen.

I riksdagens skrivelse (nr 129) framhölls, att den väckta frågan vore av
stor betydelse och att det ur flera synpunkter vore av synnerlig vikt för
staten, att den kvinna, som väntade sin nedkomst, kunde någon tid före förlossningen
liksom någon tid efter densamma ostörd av näringsbekymmer och skadliga
ansträngningar förskaffa sig den vila och vård, som krävdes för att väl
fylla moderskapets plikter. Efter att hava erinrat om det nyss återgivna stadgandet
i 7 § av lagen om minderårigas och kvinnors användande till arbete
i industriellt yrke framhölls i skrivelsen att, även om en fullt effektiv kontroll
över detta lagbuds efterlevnad kunde åstadkommas, torde emellertid föga
vara vunnet, därest man icke samtidigt sörjde för tillräckligt ekonomiskt understöd
åt de från sitt arbete avstängda kvinnorna.

I skrivelsen uttalades även, att den lämpligaste vägen för lösande av frågan
om moderskapsförsäkring vore den, att sådan försäkring kombinerades med
sjukförsäkring. Ett särskilt skäl för en dylik kombination vore att genom en
sådan anordning tillfälle skulle beredas alla kvinnor, särskilt ogifta barnaföderskor,
som torde vara mest i behov av sådant understöd varom här är fråga,
att få av dem tagen sjukförsäkring vid tillfälle av moderskap omedelbart utvidgad
till att omfatta även moderskapsförsäkring. Den ökning i premierna
för sjukförsäkringen, som erfordrades för att sjukkassorna skulle kunna bära
de härav ökade utgifterna, borde enligt riksdagens mening helt eller delvis garanteras
av staten. Skrivelsen avslutades med en anhållan, att Kungl. Maj:t
täcktes låta verkställa en utredning av frågan om moderskapsförsäkring under
statens medverkan samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan
utredning kunde föranleda.

Av tillkallade Med anledning av denna framställning från riksdagen utarbetades av särden^decem
skilda inom civildepartementet den 20 juni 1908 tillkallade sakkunniga ett förber
1911 av- slag till lag om moderskapsförsäkring, vilket förslag avlämnades den 19 decret
förslag. cember 19n_

Huvudgrunderna för förslaget voro följande: A^arje kvinna mellan 15 och
51 år, som i industriellt företag hade anställning för tid ej understigande två
arbetsveckor skulle vara försäkrad till erhållande av moderskapshjälp samt s. k.
amningsbelöning. För varje försäkrad skulle erläggas en försäkringsavgift
av 27 öre i månaden, varav den försäkrade skulle tillskjuta 18 öre och arbetsgivaren
9 öre. I övrigt skulle kostnaden för försäkringens genomförande bestridas
av staten. Moderskapshjälp skulle utgå till kvinna, som under 180
dagar omedelbart före barnsbörden varit försäkrad, med tva kronor för varje
söckendag under tid då den försäkrade icke utfört industriellt arbete, dock
för högst sex veckor, därav två före barnsbörden. Amningsbelöning skulle utgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

med 15 kronor för varje barn till försäkrad, som under minst 90 dagar efter
barnsbörden ammat barnet.

Den föreslagna moderskapsförsäkringen skulle närmast förmedlas av sjukkassorna;
dock skulle den som omfattades av försäkringen icke nödvändigtvis
vara medlem av sjukkassa. Med hänsyn till att den grupp av försäkrade, åt
vilken varje enskild kassa skulle komma att förmedla moderskapsförsäkring
ofta kunde väntas bliva mycket fåtalig, skulle för åstadkommande av erforderlig
riskutjämning den förevarande verksamheten sammanfogas till en gemensam
helhet direkt knuten till den för sjukkasseverksamheten upprättade tillsynsmyndigheten.
Nämnda myndighet skulle även äga befogenhet att utse
organ för moderskapsförsäkringen, vartill i regel registrerad sjukkassa skulle
användas. För genomförande av den föreslagna organisationen skulle arbetsgivare,
vilka i sin tjänst sysselsatte försäkringspliktiga arbeterskor, vara skyldiga
att hos angivet försäkringsorgan försäkra nämnda arbeterskor. Av försäkringens
organ skulle ombesörjas försäkringsavgifternas inkassering, understödens
utbetalning, nödig kontroll o. s. v. Försäkringsorganen hade därvid
att redovisa den verksamhet som kom på den obligatoriska moderskapsförsäkringens
konto till den centrala myndigheten, genom vars förmedling de skilda
försäkringsorganens ekonomiska resultat av försäkringen skulle utjämnas.

I de yttranden, som avgåvos i anledning av förslaget, blev detsamma i flera
avseenden utsatt för starka gensagor. Vad organisationen beträffade, föreslogs
av försäkringsinspektionen och riksförsäkringsanstalten, att den föreslagna
försäkringen i stället för att kombineras med sjukkasserörelsen på sätt som
föreslagits, skulle läggas under riksförsäkringsanstalten, vilken enligt nämnda
myndigheters åsikt skulle vara bäst ägnad att övertaga denna försäkring. Kommerskollegium
ansåg däremot den föreslagna kombinationen med sjukkasserörelsen
synnerligen värdefull.

På grundval av nyssnämnda sakkunnigebetänkande och däröver avgivna ut- Förslag till
låtanden utarbetades inom socialdepartementet ett förslag till lag om moder- ksom moder''
skapshjälp.

Enligt statsrådsprotokollet den 6 mars 1912 framhöll föredragande departementschefen
bland annat följande synpunkter vid föredragning av den föreliggande
frågan.

Det förhållandet att de fattigare klassernas kvinnor allt mera av ekonomiskt
tvång drivits till förvärvsarbete hade väckt insikt om att de särskilda faror,
som yrkesarbetet innebure för den fattiga kvinnans moderskap, måste i görligaste
mån undanröjas. Den enda väg, som kunde beträdas för vinnande av botemedel
för de av kvinnornas yrkesarbete framkallade missförhållandena, vore
att genom lämpliga lagstiftningsåtgärder såsom rörande barnsängsvila, förbud
mot nattarbete o. s. v. söka skydda den yrkesarbetande kvinnan. Samtidigt
måste emellertid även ägnas uppmärksamhet åt anordningar, som genom ekonomiskt
understöd satte henne i stånd att i samband med barnsbörden söka
nödig vila. Därmed vore man framme vid tanken på särskilt moderskapsunderstöd.

Den lämpligaste lösningen av frågan om meddelande av moderskapsunderstöd

skapshjälp år
1912.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11g

Lagrådets

utlåtande.

skulle enligt departementschefens uppfattning kunna vinnas i samband med genomförande
av obligatorisk sjukförsäkring. Då emellertid en obligatorisk
sjukförsäkring icke under den närmaste tiden kunde väntas bliva genomförd,
förordades ett omedelbart införande av moderskapsförsäkring.

Vid valet mellan obligatorisk eller frivillig moderskapsförsäkring gavs ett
bestämt företräde åt den förra. Beträffande försäkringens omfattning framhölls,
att en utsträckning till hela den ekonomiskt svaga delen av den kvinnliga
befolkningen givetvis vore ett starkt framträdande önskemål, men att en
så omfattande försäkring skulle kräva alltför stora uppoffringar från det allmännas
sida för att på länge kunna förverkligas. Under sådana förhållanden
förordades en begränsning av försäkringen till de kvinnor, som enligt arbetarskyddslagstiftningen
icke finge sysselsättas i visst arbete under viss tid i samband
med nedkomsten. En dylik inskränkning av försäkringen skulle även
väsentligt underlätta dess ekonomiska och organisatoriska genomförande men
finge ej betraktas såsom en slutgiltig lösning av moderskapsförsäkringen. Det
framhölls dessutom, att även om svårigheter komme att möta för genomförande
av obligatorisk sjukförsäkring, den sålunda föreslagna moderskapsförsäkringen
syntes kunna successivt utsträckas till allt flera områden av det kvinnliga
förvärvsarbetet.

Enligt det sålunda motiverade lagförslaget, som sedermera remitterades till
lagrådet, skulle moderskapshjälp till kvinna, som användes i industriellt arbete
av visst strängare slag, utgå under en tid av högst 6 veckor med ett belopp av
1 krona 70 öre för dag, söndagar inberäknade. Kostnaderna skulle delvis bestridas
med försäkringsavgifter, uppgående till 10 öre i månaden för varje försäkrad
kvinna och 10 öre i månaden för hennes arbetsgivare. Återstoden av
kostnaden, som beräknades till ungefär 20 öre i månaden för varje försäkrad
kvinna, skulle bestridas av statsverket.

Beträffande försäkringens organisation förordade departementschefen den
ändringen i de sakkunnigas förslag, att tillsynsmyndigheten såsom organ för
försäkringen skulle kunna utse — utom registrerad sjukkassa eller hälsovårdsoch
kommunalnämnd — även enskild person.

I det av lagrådet den 18 april 1912 avgivna utlåtandet blev det framlagda
förslaget föremål för starka gensagor. Lagrådet ansåg sig sålunda böra starkt
ifrågasätta lämpligheten av att vid införande av moderskapsförsäkring beträda
den obligatoriska försäkringens väg. Härvid vore särskilt att märka, att vid
moderskapsförsäkringen själva försäkringsriskens beskaffenhet medförde, att
det knappast kunde anses lämpligt att denna jämförelsevis obetydliga gren av
socialförsäkringen ensamt för sig och först av alla gjordes obligatorisk. För
många av de avgiftspliktiga arbeterskorna skulle det säkerligen kännas som
en orättvisa att tvingas att av sin knappa lön avstå en del för att därigenom
tillförsäkras understöd vid en eventualitet, som tedde sig såsom mer eller mindre
osannolik. Vad arbetsgivarna beträffade förefölle det vara mindre egentligt
att de skulle lämna bidrag till sina arbeterskors understöd vid just denna förvärvsoförmåga,
vars inträffande icke i någon mån kunde anses vara beroende
av själva arbetsanställningen, under det att de hölles fria från försäkringsplikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

med hänsyn till sjukdomsfall, även där dessa voro en mer eller mindre omedelbar
följd av arbetets egen beskaffenhet.

Den föreslagna kombinationen med den frivilliga sjukförsäkringen vore enligt
lagrådets uppfattning av så löslig art, att den icke kunde sägas innebära ett
verkligt samband mellan sjuk- och moderskapsförsäkringen, åtminstone icke sådant
som avsetts i riksdagens tidigare omförmälda skrivelse. De fördelar man
ansett kunna vinnas genom en kombination av dessa försäkringsgrenar syntes
icke komma att uppnås ens i de fall, där till försäkringsorgan förvärvats registrerad
sjukkassa, och skulle alldeles utebliva, då till försäkringsorgan utsåges
hälsovårds- eller kommunalnämnd eller enskild person. Det vore även
ägnat att väcka betänkligheter, att den centrala förvaltningen av moderskapsförsäkringens
angelägenheter anförtroddes åt sjukkassornas tillsynsmyndighet,
då en dylik förvaltning skulle komma att medföra en icke obetydlig penninguppbörd
och räkenskapsföring, bestyr, som vore främmande för tillsynsmyndighetens
egentliga uppgift.

Enligt lagrådets mening borde en obligatorisk moderskapsförsäkring icke
genomföras, förrän även sjukförsäkringen gjordes obligatorisk. Tillsvidare
borde därför staten i fråga om moderskapsförsäkringen närmast kraftigt understödja
och uppmuntra den frivilliga sjukkasseverksamheten och söka förmå
denna utveckla sig i sådan riktning, att en av kvinna tagen sjukförsäkring utan
vidare kunde anses omfatta jämväl moderskapsförsäkring.

Lagrådet framhöll slutligen att, därest den föreslagna utvidgade bestämmelsen
om barnsängsvila lör kvinna, som vore anställd i industriellt arbete av
viss omfattning, skulle anses kräva vidtagandel av åtgärder som ekonomiskt
säkerställde arbeterskan under den tid yrkesarbetet vore henne förbjudet, lämpligaste
utvägen syntes vara att staten ensam påtoge sig de utgifter, som vore
förenade därmed. En dylik anordning syntes rent principiellt sett vara fullt
försvarlig, då de förbud, som skulle utgöra grunden för understödet, tillkommit
huvudsakligen i det allmännas intresse.

På grund av i huvudsak de synpunkter, för vilka här redogjorts, hemställde
lagrådet, att det remitterade förslaget icke måtte göras till föremål för proposition.

Sedan vid föredragning av lagrådets utlåtande föredragande departementschefen
förklarat sig av vissa skäl anse understödsvägen icke vara lämplig, beslöt
Kungl. Maj :t att icke för riksdagen framlägga förslag på grundval av det
till lagrådet remitterade förslaget.

I proposition (nr 240) till 1912 års riksdag framlades i stället förslag om 1912 års riksanvisande
av medel för understödjande av sjukkassor, som meddelade moder- da£-skapsunderstöd.

Vid frågans behandling framhöll vederbörande utskott (särskilda utskottet
nr 1), att den bestämmelse, varigenom den s. k. barnsängsvilan i den av Kungl.

Maj:t föreslagna och av riksdagen antagna lagen om arbetarskydd utsträckts
till att i regel omfatta sex veckor, otvivelaktigt måste anses synnerligen väl motiverad,
men att densamma som nödvändigt komplement påkallade någon åtgärd,
varigenom modern med sitt barn tillförsäkrades nödtorftigt underhåll un -

Kungl. Maj sfs proposition nr 112.

der den påtvungna arbetslöshetstiden. Med hänsyn härtill, och då den föreslagna
anordningen enligt utskottets mening alltid skulle vara ägnad att i någon
mån tillgodose det behov av understöd, som den lagstadgade barnsängsvilan
påkallade, tillstyrkte utskottet propositionen. Denna vann även riksdagens
gillande, och i enlighet med riksdagens beslut utfärdades den ännu — ehuru
efter viss ändring ■— gällande kungörelsen av den 30 juni 1913 angående statsbidrag
åt sjukkassor, som meddela moderskapshjälp.

1914 års riks- Med anledning av särskilda vid 1914 års riksdag väckta motioner (I: 73 och
dag- II: 19) angående åtgärder för beredande av bättre vård i vissa fall åt barnsängskvinnor
jämte nyfödda barn anhöll riksdagen i skrivelse den 26 augusti
1914, att Kungl. Maj:t antingen i sammanhang med pågående utredning angående
införande av obligatorisk sjukförsäkring eller oberoende därav täcktes föranstalta
om utredning, huruvida och i så fall vilka åtgärder borde vidtagas för
att dels tillförsäkra mindre bemedlade barnsängskvinnor jämte nyfödda barn
den vård vid förlossningar i hemmet, som dessa till befordrande av släktets
sundhet och hälsa behövde, dels i övrigt bereda mindre bemedlade barnsängskvinnor
jämte nyfödda barn tillfälle att vid tiden omkring förlossningen i händelse
av behov erhålla tjänlig vård utom hemmet å för ändamålet anordnad plats.

Med anledning härav anbefalldes den 30 oktober samma år dels medicinalstyrelsen
att i samråd med tillkallade sakkunniga verkställa utredning rörande
vilka åtgärder, som utan föregripande av ordnandet av moderskapsförsäkringen
i dess helhet kunde från det allmännas sida vidtagas i berörda avseende och dels
socialstyrelsen att i sammanhang med den utredning rörande införande av obligatorisk
sjukförsäkring, som anbefallts styrelsen den 31 december 1913, jämväl
taga under övervägande den i riksdagens nyss återgivna skrivelse omhandlade
frågan. Från nämnda uppdrag har socialstyrelsen sedermera erhållit befrielse.
Genom Kungl. Maj :ts beslut den 10 februari 1922 förordnades, att
även arbetet inom medicinalstyrelsen rörande den föreliggande frågan skulle
uppskjutas tillsvidare till dess Konungen på anmälan av styrelsen annorlunda
förordnade, varefter Kungl. Maj:t den 24 november 1922 återkallade det styrelsen
givna bemyndigandet att anlita sakkunniga till biträde vid berörda utredning.

Socialförsäk- Vid tillsättandet den 31 december 1915 av den s. k. socialförsäkringskommit ringskommit-

tén framhöll departementschefen bland annat, att såväl förhållandena i utlandet
som även den sociala försäkringens utveckling i vårt land finge anses giva vid
handen, att tiden borde vara inne för igångsättande av utredning angående
införandet av obligatorisk sjukförsäkring, därvid lämpligen även frågan om
moderskapsförsäkring syntes böra utredas i sammanhang med frågan om den
obligatoriska sjukförsäkringen.

I det av socialförsäkringskommittén den 14 oktober 1919 avgivna betänkandet
med förslag angånde allmän sjukförsäkring föreslogs även införande av
obligatorisk moderskapsförsäkring. Den moderskapshjälp, som enligt kommittéförslaget
skulle beredas, utgjordes dels av barnmorskehjälp och dels av kontanta
understöd, benämnda moderskapspenning och ampenning. I överensstämmelse
med förslagets allmänna grunder skulle barnmorskehjälp och moderskaps -

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

penning utgå till försäkrad kvinna, vare sig hon var lönarbetare eller icke och
utan avseende å hennes civilstånd. Ampenning, som efter det moderskapspenningen
upphört, skulle utgå för tid under vilken modern ammade barnet,
dock under högst femtio dagar, skulle däremot endast tillkomma kvinna, som
för sitt uppehälle vore huvudsakligen beroende av arbete för arbetsgivares räkning.
Moderskapspenningen skulle utgå med samma belopp som vanlig sjukpenning,
dock med minst en krona under åtta veckor, varav minst två veckor
före barnsbörden. Ampenningen skulle enligt förslaget utgå med samma belopp
som halv sjukpenning. Såsom villkor för erhållande av moderskapspenning
fordrades, att kvinnan icke under tiden användes till arbete för ‘arbetsgivares
räkning.

Enligt den överarbetning av socialförsäkringskommitténs förslag, som senare
verkställdes inom socialdepartementet av särskilt tillkallade sakkunniga, skulle
rätten till moderskapshjälp bortfalla bland annat för hustrur till icke försäkrade
män och för vissa kvinnliga familjemedlemmar, vilka skulle uteslutas
från försäkringen. Däremot behöllos de föreslagna bestämmelserna rörande
moderskapshjälpens storlek i stort sett oförändrade.

Det av socialförsäkringskommittén framlagda förslaget har emellertid icke
föranlett någon proposition till riksdagen.

I eu vid 1919 års riksdag väckt motion (II: 302) föreslogs skrivelse om ut-1919 års riksredning
i vad man staten direkt kunde åt utomäktenskapliga barnaföderskor och dagderas
barn i fall av uppenbar nöd vid tiden för nedkomsten bereda skydd och
hjälp. Andra kammarens andra tillfälliga utskott framhöll i sitt utlåtande
(nr 4) bland annat, att spörsmålet vore i synnerlig grad värt att beaktas av
statsmakterna och att erfarenheten bestyrkte nödvändigheten att bereda erforderligt
skydd åt dessa mödrar och deras barn under den kritiska tiden. Dä
emellertid utredning rörande den av motionären väckta frågan redan vore å bane
inom fattigvårdslagstiftningskommittén fann utskottet en skrivelse från riksdagens
sida i detta syfte icke påkallad och hemställde, att motionen icke måtte
föranleda någon kammarens åtgärd, vilken hemställan även bifölls av kammaren.

Enligt 85 § i det av fattigvårdslagstiftningskommittén den 19 april 1921 av- Fattigvårdsgivna
förslaget till lag om den offentliga barnavården m. fl. författningar
skulle, då moder till barn utom äktenskap på grund av havandeskapet eller
barnsbörden vore i behov av understöd, barnavårdsnämnden hava att meddela
henne sådant för en tid av högst sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten.
Någon motsvarighet till denna bestämmelse ingick dock icke i det för
1924 års riksdag framlagda och av riksdagen med vissa ändringar antagna förslaget
till lag om samhällets barnavård m. m.

I särskilda vid 1924 års riksdag i anslutning till nämnda lagförslag väckta 1924 års riksmotioner
(1:202 och 11:327) framhölls, att det utredningsarbete, som Kungl. daSMaj:t
i anledning av tidigare omförmälda beslut av 1914 års riksdag uppdragit
åt medicinalstyrelsen att verkställa, inställts våren 1922 och sedermera avklippts
i samband med den allmänna kommittéupplösningen i november månad
samma år. Motionärerna hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Betänkande
med förslag
till lag om moderat
jälp den
18 juni 1924.

Nu gällande
bestämmelser
rörande statsbidrag
till frivillig
moderskapsförsäkring.

Maj:t hemställa, att det påbörjade utredningsarbetet angående åtgärder för
beredande av bättre vård i vissa fall åt barnsängskvinnor och nyfödda barn
måtte återupptagas och förslag i ärendet med snaraste föreläggas riksdagen.
1 denna fråga stannade kamrarna i skiljaktiga beslut, i det första kammaren
biföll men andra kammaren avslog förslaget. Någon framställning kom sålunda
icke till stånd.

I samband med den överarbetning av fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag,
som inom socialdepartementet utfördes med biträde av härför tillkallade
sakkunniga, utarbetades av ifrågavarande sakkunniga även ett särskilt förslag
till lag om modershjälp. Nämnda förslag, som avgavs den 18 juni 1924, innebar
att kvinna, som på grund av havandeskap eller barnsbörd vore i behov av
understöd, skulle vara berättigad till ekonomisk hjälp. Dylik hjälp skulle
utgå dels till moderns underhåll under en månad vid tiden omkring förlossningen
och dels till barnets underhåll under sex månader från dess födelse.
Förslaget innebar sålunda en utvidgning av den nyss refererade bestämmelsen
i 85 § av fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag, som endast avsåg
understöd av moder till barn utom äktenskap. Modershjälpen, som skulle
beviljas av vederbörande fångvårdsstyrelse, skulle i regel utgå med belopp
som jämlikt 3 och 5 §§ i lagen om barn utom äktenskap i allmänhet plägade
av domstol i orten utdömas såsom underhållsbidrag till sådant barn och dess
moder från fadern. Kostnaden för modershjälpen var avsedd att bestridas av
det fattigvårdssamhälle, vars fattigvårdsstyrelse beviljat hjälpen, med rätt för
styrelsen att i regel av barnets fader uttaga ersättning. Till kostnaderna skulle
bidrag lämnas av staten med belopp, som förslagsvis var upptaget till 25 öre
om dagen.

Förevarande förslag har dock icke föranlett till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Det bidrag, som staten för närvarande lämnar till understödjande av kvinnor
vid barnsbörd, består, såsom tidigare framhållits, i statsbidrag till de registrerade
sjukkassor, som meddela moderskapshjälp. Bestämmelserna härom återfinnas
i nyssnämnda kungörelse den 30 juni 1913 (nr 136). Statsbidraget utgår
enligt denna kungörelse med 60 öre för varje dag, för vilken moderskapshjälp
utgives. För statsbidragets åtnjutande äro föreskrivna vissa villkor, bland
annat att moderskapshjälpen under en tid av minst 14 dagar utgår med minst
90 öre per dag eller ock med vård å förlossningsanstalt, att moderskapshjälp
utgår allenast till kvinna, vilken omedelbart före barnsbörden varit sjukhjälpsförsäkrad
under minst 270 dagar samt att bidrag icke må utgå för längre tid
än 42 dagar för varje barnsbörd och icke för annan tid än då kvinnan avhållit
sig från förvärvsarbete.

Till belysning av den omfattning som den frivilliga moderskapsförsäkringen
genom sjukkassorna tagit må nämnas, att av samtliga 1,289 under år 1921
i verksamhet varande registrerade sjukkassor —- av vilka dock 172 bestodo av
endast manliga medlemmar — 462 kassor utfäste moderskapshjälp. Antalet
moderskapsförsäkrade kvinnor utgjorde samma år 187,121 eller 79.5 % av samtliga
inom sjukkassor försäkrade kvinnor. Antalet understödda moderskapsfall
under året uppgick till 10,125 och antalet understödsdagar till 287,375, mot -

Rungl. Maj :is proposition nr 112.

svarande en genomsnittlig understödstid av ungefär 28 dagar eller 4 veckor.
I moderskapshjälp utgavs i det allra närmaste 300,000 kronor, motsvarande
ett genomsnittligt understödsbelopp per dag av något över 1 krona.

Kostnaderna för moderskapsförsäkringen hava bestritts dels med de vanliga
medlemsavgifterna — vilka för sådant ändamål i regel ökats med ett belopp,
beräknat lika för de manliga och kvinnliga medlemmarna inom respektive kassor
— dels med statens nyssnämnda bidrag.

I det förslag till omorganisation av sjukförsäkringen, som utarbetats inom
socialdepartementet och som jag torde få tillfälle att senare i dag för Kungl.
Maj:t anmäla (proposition nr 117), hava upptagits ändrade bestämmelser jämväl
i fråga om moderskapsförsäkringen. Förslaget bygger på den principen
att statsbidrag skall lämnas endast åt en sjukkassa på varje ort. De sålunda
statsunderstödda sjukkassorna skola mot erhållande av väsentligt höjda statsbidrag
vara skyldiga att lämna mera omfattande prestationer än för närvarande.
Vad angår moderskapsförsäkringen skola de statsunderstödda kassorna sålunda
enligt de föreslagna bestämmelserna vara skyldiga att meddela moderskapshjälp
åt sina kvinnliga medlemmar med minst 1 krona om dagen under minst
42 och högst 56 dagar för varje barnsbörd, därav högst fjorton dagar före
barnets födelse. Statsbidraget för tid, då sådan hjälp utgår, föreslås i likhet
med statsbidraget för sjukhjälpsdagar skola utgå med 50 öre om dagen, varjämte
av statsmedel skall lämnas bidrag till vad sjukkassa utgiver för läkaroch
barnmorskehjälp.

Det föreliggande förslagets grunder.

Av den föregående redogörelsen torde hava framgått, att hittills från samhällets
sida vidtagna åtgärder i syfte att undanröja de betydande olägenheter,
som i samband med inträffad barnsbörd kunna uppkomma genom kvinnornas
yrkesarbete, icke kunna sägas vara tillfredsställande. Bortsett från statsbidraget
till sjukkassor, som meddela moderskapshjälp åt sina medlemmar, har
det allmännas verksamhet i syfte att skydda de kvinnliga arbetarna inom
industrien i förevarande avseende närmast inskränkt sig till det förut omförmälda
förbudet att under viss tid i samband med barnsbörden utföra vissa slag
av yrkesarbete. Det inom socialdepartementet utarbetade författningsutkastet
(Bilaga A) avsåg, som förut nämnts, att på bekostnad uteslutande av statsmedel
vid barnsbörd understödja kvinnor, som på grund av nyss återgivna
bestämmelser i arbetarskyddslagen avstängas från möjligheten att under viss,
tid erhålla arbetsförtjänst inom sitt yrke.

Såsom tidigare (sid. 7) framhållits, har nämnda utkast remitterats för yttrande
dels till de inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga •— i det
följande betecknade såsom granskning snämnden •— dels till försäkringsrådet,
riksförsäkringsanstalten och socialstyrelsen. Härvid hava granskningsnämnden
och försäkringsrådet tillstyrkt förslaget; socialstyrelsen har icke till närmare
övervägande upptagit spörsmålet i vad mån en understödsverksamhet på

Föreslagna
bestämmelser
rörande statsbidrag
till frivillig
moderskapsförsäkring.

Yttranden
över det inom
socialdepartementet
utarbetade
utkastet.
.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

det föreliggande begränsade området må anses berättigad; riksförsäkringsanstalten
slutligen har avstyrkt förslaget.

Gransknings- Granskningsnämnden bär enhälligt avgivit följande utlåtande i frågan:

»Det föreliggande förslaget till moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst
industriellt arbete torde enligt de sakkunnigas mening få betraktas såsom
det mest tilltalande av de förslag i detta ämne, som hittills framkommit. Vid
valet mellan försäkring och understöd på förevarande område anse de sakkunniga
understödslinjen vara att föredraga framför försäkringslinjen. Vad beträffar
omfattningen av den föreslagna understödsverksamheten skulle de
sakkunniga med tillfredsställelse sett en utsträckning av nämnda verksamhet
till kvinnor, sysselsatta även inom andra yrken och företag än dem, på vilka
lagen om arbetarskydd äger tillämpning. En dylik utsträckning av verksamheten
synes emellertid, med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna, icke
för närvarande kunna förordas. Under sådana förhållanden har det synts de
sakkunniga lämpligt att, såsom i förslaget avsetts, begränsa understödsverksamheten
till kvinnor, som äro sysselsatta i arbete, omförmält i 19 § i lagen
om arbetarskydd, beträffande vilka förbud mot arbete gäller under viss tid i
samband med nedkomsten.»

Försäkrings- Försäkring srådet framhöll till en början, att åtgärder för beredande av morådet.
derskapshjälp intimt och naturligt hörde samman med sjukförsäkringen. För
att emellertid genom sammankopplingen med sjukförsäkringen en verkligt
effektiv moderskapshjälp skulle kunna beredas, fordrades enligt försäkringsrådet,
att sjukförsäkringen bland annat hade tillräcklig omfattning, vilket
enligt rådets uppfattning knappast kunde åstadkommas på annat sätt än genom
att göra den obligatorisk. Då någon utsikt icke förefanns att för närvarande
erhålla en obligatorisk sjukförsäkring, måste för lösande av frågan
om moderskapshjälp eller åtminstone en del av densamma andra utvägar sökas.

Därefter anförde försäkringsrådet:

‘ »Inskränker man sig nu till att medtaga allenast den grupp av arbeterskor,

som äro sysselsatta i de uti 15 § arbetarskyddslagen angivna företag och som
på grund av 19 § i samma lag måste vid barnsbörd viss tid avhålla sig från
sitt yrkesarbete, synes vara lämpligast att tills vidare och såsom ett provisorium
välja den väg, understöd direkt genom statsmedel, på vilken utkastets
författare slagit in. Provisoriet torde göras till föremål för omprövning, då
tiden anses inne att giva sjukförsäkringen en mera rationell anordning.

Önskligt hade naturligen varit, att omfattningen av dem, som skola erhålla
rätt till moderskapsunderstöd, redan från början kunnat göras vidare. Lika
stort behov av moderskapshjälp finnes även hos andra arbeterskor som hos dem
vilka sysselsättas i företag, som avses i 15 § arbetarskyddslagen; i en del fall
är måhända behovet större. Av ekonomiska skäl får väl en utvidgning av omfattningen
anses utesluten, särskilt om understödet skall betalas uteslutande
av statsmedel. Om en begränsning och en ganska skarp sådan till en början
måste göras, synes rådet riktigast och mest befogat, att i första hand de medtagas,
som på grund av lagstiftningen äro skyldiga att vid barnsbörd avhålla
sig från utövningen av sitt yrkesarbete och därigenom gå miste om arbetsinkomst.

Det har ifrågasatts, att vid utmätandet av moderskapsunderstödet behovsprincipen
borde komma till användning. Den bör dock ej här komma till tilllämpning,
särskilt om man avser att genom understödet bereda ersättning till
viss grad för den inkomst, vederbörande mister därigenom att de på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

av kg^iftaingen måste under en tid avhålla sig från sitt yrkesarbete. En
\ knipning av behovsprincipen skulle för övrigt medföra en gradering av understödet
och icke oväsentligt komplicera förvaltningen. Principens tillämpning
skulle sannolikt ej heller medföra någon avsevärd besparing.»

Vid förmak rings rådets utlåtande hava fogats särskilda yttranden dels av
försäkringsrådet Geijer dels av försäkringsrådet Tengstrand. Herr Gei jer anförde
härvid:

»Ratten till moderskapsunderstöd har enligt förslaget begränsats till arbeterskor
vilka sysselsättas i företag, som avses i 15 § arbetarskyddslagen.
Skalet till denna begränsning skulle vara, att dessa arbeterskor jämlikt bestämmelserna
i 19 § av lagen äro förhindrade att sysselsätta sig med sitt vanliga
aroete. Detta skäl torde emellertid knappast vara bärande. Såsom jämväl
iorsaknngsradets majoritet framhåller torde lika stort behov av moderskapsunderstod
töreligga för andra arbeterskor. och det torde icke kunna med fog
*agas, att ,essa. llava mindre berättigade anspråk på erhållande av understöd
dartor att de icke genom särskilt lagbud äro förhindrade att sysselsätta siomed
visst arbete. A andra sidan har enligt förslaget rätten till understöd
gjorts oberoende av huruvida behov av understöd i det särskilda fallet föreligger
eller ej. Därest av ekonomiska skäl rätten till moderskapsunderstöd
icke anses kunna i denna vidsträckta omfattning föreslås för alla kvinnor
, a sysselsattas med lönearbete, anser jag, att det bör tagas i övervägande’
mmn lda det icke vore riktigare och rättvisare, att den såsom nödvändig ansedda
begränsningen gjordes så att såsom villkor för understödets åtnjutande
uppställdes, att vederbörande eljest skulle sakna medel för sitt uppehälle men
att a andra sidan rätten till understöd utsträcktes till alla med lönearbete sysselsatta
kvinnor.» ^

. 1 (let av herr Tengstrand avgivna yttrandet, vartill herr Wallcnius anslöt
sig, anfördes:

■ ,>>E,n.llff1j m*n mening kan bestämmelsen i 19 § av lagen om arbetarskydd
icke 1 or dem, som bestämmelsen gäller, grunda verklig rätt till understöd av
fa l!"nnarV?mi 1 foreliSgrancle författningsutkast föreslagna. Hade så varit
iorhallandet, både utan tvivel ifrågavarande bestämmelse icke fått träda i tillämpning
förrän ersättningsfrågan blivit ordnad. Men under sådana förhållanden,
och da det har galler icke försäkring utan direkt understöd med statsmedel
synes mig det. principiellt riktiga vara, att sådant understöd utgives endast
till aem av ifrågavarande grupp av kvinnor, som kunna antagas därav
vara av verkligt behov. Jag anser därför, att ett förslag sådant som det föreiggande
bort hava föregåtts av utredning om och i vad mån vid utdelande av
understöd behovsprincipen lämpligen skulle kunna komma i tillämpning. Möiigen
skulle därigenom kunnat visa sig, att för samma kostnad, som nu föres!an1,
ts’ omfattningen av _ dem, som skulle komma i åtnjutande av understöd,
skulle, såsom ömkligt vant, kunnat göras vidare. Med hänsyn till den dagliga
sjukpenningens jämförelsevis ringa belopp och den korta tid, under vilken understödet
skall utgå, torde tillämpning av behovsprincipen vid understödets bestämmande
ingalunda behöva medföra annan gradering av understödens belopp
an den, som beror pa olikheten i vederbörandes arbetsförtjänst»

I sitt utlåtande framhåller riksförsäkrmgsanstalten, efter ett omnämnande
av de åtgärder, som av statsmakterna redan vidtagits i syfte att bereda vissa
kvinnor erforderlig vila i samband med barnsbörden, bland annat följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 93 käft. (Nr 112). 2

Riksförsäk

ringsanstal

ten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

»Frågan om beredandet av erforderlig vila åt kvinna vid barnsbörd är enligt
riksförsäkringsanstaltens mening av sådan vikt, att en snar för problemet i dess
kelhet omfattande lösning är av behovet påkallad. En sådan lösning torde höra
ske under medverkan av och i anslutning till den sociala sjukförsäkringen. I
länder med obligatorisk sjukförsäkring har frågan om moderskapsunderstöd
funnit sin lösning inom ramen av den obligatoriska försäkringens förmåner.»

Yad det föreliggande förslaget beträffar göres gällande, att det icke endast
täckte den merförlust, som de i industriellt arbete sysselsatta kvinnorna kunde
på grund av förbudet i 19 § i arbetarskyddslagen komma att göra i förhållande
till andra kvinnor, utan ginge längre och tillförde dessa kvinnor i vissa avseenden
en privilegierad ställning i förhållande till övriga kvinnor. I riksförsäkringsanstaltens
yttrande anmärkes även, att det i förslaget icke stadgades om
någon statens rätt till regresstalan för utgivet understöd mot barnafader på
grund av dennes skyldigheter enligt 5 § i lagen om barn utom äktenskap. Härigenom
komme enligt riksförsäkringsanstaltens mening barnafaderns skyldighet
direkt och ovillkorligt att överflyttas på staten. Riksförsäkringsanstalten framhåller
även, att därest man godtoge en förordning av sådan innebörd som den
föreslagna, det icke syntes kunna undgås, att man samtidigt toge ställning till
frågan om krav från andra kvinnors sida om direkt understöd vid barnsbörd.

Såsom sammanfattning av sin granskning av förslaget ur principiell synpunkt
anför riksförsäkringsanstalten:

»Vid övervägande av skälen för och emot lösandet av fragan om moderskapsunderstöd
åt kvinnor i visst industriellt arbete på sätt i utkastet skett har riksförsäkringsanstalten
kommit till den meningen, att, som förslaget underkänner
försäkringsprincipen och helt ansluter sig till principen, att staten genom direkt
understöd bör övertaga det ekonomiska säkerställandet för att kvinna vid barnsbörd
erhåller viss vila från arbete utan förpliktelse för barnets föräldrar eller
annan att söka medverka därtill, riksförsäkringsanstalten anser sig icke kunna
biträda förslaget.»

Efter att sålunda hava avstyrkt det föreliggande förslaget uttalar riksförsäkringsanstalten,
att den ansåge, att lösningen av berörda fråga borde sökas
genom anslutning till den statsunderstödda sjukkasserörelsen, och framkastar
tanken på möjligheten av att i samband med omorganisationen av sjukförsäkringen
kunde i en eller annan form åstadkommas viss tvångsanslutning av nu
ifrågakomna kvinnor till de statsunderstödda sjukkassorna. Om en sådan
tvångsanslutning icke nu skulle anses möjlig, kunde enligt riksförsäkringsanstaltens
mening tänkas, antingen att sjukkassorna vid försäkring tillerkändes
högre bidrag för att giva dessa kvinnor ersättning för den förlust, som
utöver vad som i allmänhet gällde för barnaföderskor drabbade dem pa grund
av arbetarskyddslagens förbud för arbete under viss tid eller ock att till de
sålunda försäkrade kvinnorna av statsmedel gåves ett tillskott till de ersättningar,
som utginge från sjukkassorna, därest dessa ersättningar icke täckte

nämnda förlust. ^

I ett särskilt yttrande till riksförsäkringsanstaltens utlåtande har byråchefen
von Schulzenhcim med instämmande av ledamöterna Löfmark och Källström
framhållit och närmare utvecklat den även i riksförsäkringsanstaltens utlåtande

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

uttalade uppfattningen, att en statlig understödsverksamhet av här föreslagen
art faktiskt skulle innebära en minskning i det ekonomiska ansvar, som enligt
5 § i lagen om barn utom äktenskap ålage barnafadern. Med utgångspunkt
från denna uppfattning ifragasättes, huruvida den föreslagna understödsverksamheten
icke lämpligen kunde begränsas till fall, där den, som enligt
eljest gällande lagstiftning hade skyldighet att före staten bidraga till kvinnans
underhåll under den ifrågavarande tiden, icke kunde behörigen fullgöra eller
icke behörigen fullgjorde denna skyldighet. Härvid anför von Schulzenheim
bland annat:

»Sa länge nämnda lagstiftning består, lär i varje fall ur det ifrågavarande
i arbetarskyddslagen rörande barnaföderska meddelade förbudet icke kunna
härledas någon skyldighet för staten att av statsmedel hålla även barnafadern
skadeslös på grund av detsamma.»

Byråcheferna Östrand och Odelstierna hava reserverat sig mot anstaltens
utlåtande och på grund av närmare anförda synpunkter tillstyrkt, att det
iemitterade förslaget lägges till grund för utarbetande av proposition till riksdagen.
I anledning av den av riksförsäkringsanstalten framförda uppfattningen
att genom förslagets antagande barnafaderns skyldighet på grund av 5 § i
lagen om barn utom äktenskap i vissa fall direkt och ovillkorligt skulle överflyttas
på staten anföra reservanterna följande:

»Denna åsikt kunna vi icke dela. Godkänner man den av anstalten använda
argumenteringen blir konsekvensen för övrigt den, att varje statsunderstöd till
utgivande av moderskapshjälp bör avstyrkas, enär därigenom en del av barnaiaderns
ovannämnda skyldigheter skulle överflyttas på staten.»

Det av riksförsäkringsanstalten skisserade förslaget om tvångsanslutning av
nu ifrågavarande kvinnor till frivilliga statsunderstödda sjukkassor anse reservanterna
vara behäftat med så betänkliga brister, att detsamma utan vidare
torde kunna förbigås. Vad däremot beträffar frågan om den ifrågasatta understödsverksamhetens
utbytande mot försäkring, framhålla reservanterna, att denna
försäkringsverksamhet, så länge obligatorisk sjukförsäkring icke genomförts,
syntes kunna ordnas genom riksförsäkringsanstalten. Sålunda hade riksförsäkringsanstalten
bland annat möjlighet att i samband med debitering av
olycksfalls försäkringsavgifter på ett enkelt sätt kunna organisera debiteringen
av moderskapsförsäkringsavgifter.

Det av socialstyrelsen avgivna utlåtandet inriktar sig närmast på en gransk- .
ning av förslagets detaljbestämmelser. För vad härutinnan yttrats kommer jag "“sen.3™
att redogöra vid behandlingen av de olika paragraferna i förslaget. Beträffande
förslagets grundprincip anför socialstyrelsen, att den icke kunnat till närmare
övervägande upptaga spörsmålet i vad mån en understödsverksamhet på
detta begränsade område kunde anses berättigad, liksom styrelsen icke heller varit
i tillfälle att närmare utreda sambandet mellan denna understödsform och en
obligatorisk moderskapsförsäkring.

Därjämte erinrar socialstyrelsen, att i det förslag till revision av lagen om
arbetarskydd, som styrelsen nyligen avgivit, det stadgande, som motsvarade
19 § i den nu gällande lagen om arbetarskydd, givits ett väsentligt större till -

Kung!,. Maj:ts proposition nr 112.

Departe mentschefen.

lämpningsområde än sistnämnda stadgande för närvarande äger. Därest förslaget
i förevarande avseende skulle vinna bifall, skulle sålunda kretsen av
understödsberättigade komma att utvidgas, sannolikt i rätt avsevärd omfattning.

De avgivna utlåtandena hava sålunda givit vid handen, att endast riksförsäkringsanstalten
avstyrkt grundtanken i det föreliggande förslaget att med statsmedel
vid barnsbörd understödja kvinnor, som på grund av bestämmelserna i
19 § arbetarskyddslagen utestängas från möjligheten att under viss tid erhålla
arbetsförtjänst inom sitt yrke. Anstaltens avstyrkande motiveras dels därmed
att det framlagda förslaget icke innebure en lösning av frågan i anslutning till
sjukförsäkringen dels därmed att — såvitt angår barn utom äktenskap — förslagets
antagande enligt anstaltens mening skulle innebära, att barnafaderns
skyldighet på grund av 5 § i lagen om barn utom äktenskap skulle i viss utsträckning
direkt och ovillkorligt överflyttas på staten.

Vad det första skälet beträffar må endast framhållas, att en tillfredsställande
lösning av moderskapsförsäkringen visserligen enklast och naturligast
skulle kunna ske i samband med införande av en obligatorisk sjukförsäkring.
Men då möjligheten att inom en närmare framtid kunna genomföra en sådan
försäkring i vårt land, såsom i annat sammanhang anförts, torde vara utesluten,
synes det mig naturligast att, till dess så kan ske, på annan väg söka åvägabringa
en lösning av frågan i första rummet för den grupp av kvinnor, vilka
genom i samhällets eget intresse vidtagna skyddsåtgärder fått sina möjligheter
minskade att tillgodose de i samband med barnsbörden ökade behoven. Givetvis
vore det, såsom jag redan tidigare framhållit, av största vikt om även andra
grupper av kvinnor kunde göras delaktiga av liknande förmaner, men då detta
av olika skäl icke låter sig göra, kan såsom reservanterna i riksförsäkringsanstalten
framhålla denna omständighet icke vara ett skäl för en väsentligen
negativ ståndpunkt i den föreliggande frågan.

Beträffande det andra nyss omnämnda skälet, som av riksförsäkringsanstalten
anföres mot grundtanken i det föreliggande förslaget, vill jag framhålla,
att vad därutinnan anförts innebär en i förevarande sammanhang ny synpunkt,
vilken, om den vore riktig, skulle utgöra ett avgörande hinder icke blott för
ifrågavarande utan överhuvud taget för nästan all med bidrag från det allmänna
utövad försäkrings- eller understödsverksamhet å det sociala området.
Nu torde det emellertid förhålla sig så, att anstalten vid invändningens framställande
förbisett en omständighet av stor betydelse.

Det lärer väl nämligen knappast vara så, att syftet med social försäkring
och understödsverksamhet är att för vederbörande hjälpbehövande skapa något
slags understödsrätt mot staten eller en försäkringsinrättning, vilken rätt
skulle kunna tillgripas, då den försörjningspliktige ej fullgör sina skyldigheter.
Ändamålet med statens åtgärder är tydligen ur förevarande synpunkt
närmast att sörja för att ersättning utgår snabbt och säkert, så snart rätt därtill
finnes, och alltså oberoende av om någon försörjningspliktig finnes eller ej.
Detta framgår av ett flertal bestämmelser. I pensionsförsäkringslagen är till
och med uttryckligen föreskrivet, att vid bestämmande av beloppet av pen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

sionstillägg — som i lika hög grad som det nu avsedda är ett rent understöd
■— som inkomst ej skall räknas underhåll, som utgår på grund av föräldrars
och barns försörjningsplikt gentemot varandra. Förevarande understöd bestämmes
till sitt belopp icke av kvinnans försörjningsbehov utan av hennes inkomst
i det arbete hon tvingats att lämna. Just i fråga om bidrag från barnafäder
i utomäktenskapliga förbindelser lärer för övrigt erfarenheten hava visat,
att försörjningsplikten genom undanhållande eller på annat sätt försummas i
en utsträckning, som i många fall för vederbörande mödrar gör stadgandet om
faderns försörjningsplikt till en död bokstav. Oavsett det dröjsmål och den
ovisshet, som statsbidraget i viss mån avser att avhjälpa, finnes alltså även på
grund av angelägenheten att sörja för moderns och barnets försörjning skäl för
statens hjälp. Många omständigheter göra det svårt för en moder att på rättslig
väg utkräva försörjningspliktens fullgörande. Att staten skulle kräva
igen det lämnade understödet lärer uppenbarligen icke kunna ifrågakomma;
sådant krav skulle med samma skäl kunna göras gällande gentemot kvinnan
själv eller, om hon är gift, mot hennes man.

Vad vidare angår de av riksförsäkringsanstalten alternativt anvisade utvägarna
för frågans lösning, hava desamma givetvis varit under noggrann omprövning
redan före de remitterade utkastens framläggande, något som för
övrigt framgår av en vid remissen fogad promemoria. Jag torde icke behöva
uppehålla mig vid skälen, varför det är fullständigt uteslutet att för vissa
befolkningskategorier stadga obligatorisk anslutning till frivilligt bildade och
utan direkt statskontroll förvaltade sjukkassor, som sannolikt icke ens, i varje
tall icke till en början, skulle komma att finnas å alla orter; den obligatoriska
försäkringsvägen har för övrigt, som av den föregående redogörelsen framgått,
mött kraftigt motstånd och torde näppeligen bliva mera tilltalande i den föreslagna
formen. Förslaget om högre bidrag till sjukkassor för industriarbeterskor
eller extra bidrag till sådana arbeterskor, då de äro moderskapsförsäkrade
i sjukkassa, har på huvudsakligen följande grunder icke befunnits lämpligt.
Vara sjukkassor arbeta med s. k. enhetliga premier, d. v. s. avgiften utgår
med samma belopp för samma förmåner, oavsett medlemmarnas inträdesålder,
särskilda yrkesrisker o. d. Där moderskapsförsäkring förekommer, bestrides
den vanligen genom ett för alla medlemmar, män som kvinnor, lika tillägg till
premierna. Verkan av ifrågavarande förslag skulle nu bliva, antingen att
industriarbeterskor för samma förmåner som andra moderskapsförsäkrade kvinnor
skulle erlägga lägre premie, eller att de för samma premie skulle erhålla
högre förmåner. Utom den omläggning av premiesystemet, som särskilt i
första fallet skulle bliva nödvändig för kassorna, har det från sjukkassehåll
starkt betonats, att en dylik olikhet skulle väcka mycket stark ovilja bland
kassans övriga medlemmar, varigenom särskilt anslutningen från de mödrar,
som icke skulle bliva delaktiga av det extra bidraget men vilkas försäkring
dock är i hög grad önskvärd, skulle starkt äventyras. Även om, såsom enligt
föreliggande förslag till nyorganisation av sjukförsäkringen, de statsunderstödda
kassorna skulle vara öppna och alltså formellt skyldiga att mottaga
industriarbeterskor, skulle de säkerligen med detta förslag betrakta dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

kvinnor som mindre önskvärda såsom medlemmar och alltså i varje fall icke
göra några ansträngningar för att förvärva dem till medlemmar. Härav skulle
åter följden med all sannolikhet bliva, att just de mödrar, som bäst vore i
behov av understöd, nämligen de yngre och ogifta, icke skulle komma i åtnjutande
av det bistånd, statsmakterna velat lämna dem.

För övrigt må anmärkas, att därest den av riksförsäkringsanstalten framställda
invändningen om sambandet med den enskildes försörjningsplikt vore
bärande, densamma skulle med samma skäl kunna riktas mot anstaltens nu behandlade
förslag om statsunderstöd genom förmedling av sjukkassorna.

,Vad beträffar frågan om den av socialstyrelsen föreslagna ändringen i 19 §
i arbetarskyddslagen, varigenom dess tillämpningsområde skulle komma att
ökas och därmed även kretsen av understödsberättigade vidgas, vill jag framhålla,
att frågan om dylik ändring icke kommer att föreläggas innevarande
riksdag. Det synes mig vid sådant förhållande uppenbart, att förevarande
förordning måste anknyta till gällande arbetarskyddslagstiftning. Om och
när en jämkning på förevarande punkt sker i denna, torde tiden vara inne
att åstadkomma en anpassning i fråga om rätten till ifrågavarande understöd.

På nu anförda skäl har jag funnit de framställda invändningarna icke böra
utgöra hinder mot förslagets framläggande för riksdagen och övergår alltså
till att behandla de särskilda punkterna i detsamma.

Förslagets detaljbestämmelser.

1—3 §§.

I enlighet med den angivna utgångspunkten hade i det inom socialdepartementet
utarbetade utkastet kretsen av de kvinnor, som skulle bliva delaktiga
av det ifrågasatta understödet, begränsats till i 19 § i arbetarskyddslagen avsedda
kvinnor, d. v. s. kvinnor som användas eller använts i arbete som omförmäles
i 15 § i lagen. Denna begränsning kan emellertid göras mera eller
mindre sträng. I varje fall hade ansetts böra fordras, att det sista arbete, vari
kvinnan före barnsbörden använts, varit av sådan natur som avses i sistnämnda
lag. Då såsom industriarbeterska icke lärer kunna anses den som icke åtminstone
under någon kortare tid sysselsatts i industriellt arbete, hade därjämte
som villkor för rätt till understöd uppställts, att kvinnan under året närmast
före barnsbörden haft sådant arbete av viss sammanlagd varaktighet.
Alternativt hade ifrågasatts, att detta arbete skulle hela den sålunda bestämda
tiden hava varit av den mera kvalificerade beskaffenhet som avses i nämnda
lagrum (Bilaga A, 1 § första stycket).

Ett strängt fasthållande vid utgångspunkten lärer innebära, att understöd
lämnas endast åt kvinna, som på grund av arbetarskyddslagens bestämmelser
avbrutit sitt arbete, d. v. s. som antingen före barnsbörden erhållit ledighet
med åberopande av denna lag eller ock efter barnsbörden allenast på grund av
lagens bestämmelser icke sysselsatts i sådant arbete. Såsom ett något vidsträcktare
alternativ hade emellertid i utkastet upptagits även en bestämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

av sådan avfattning, att en kvinna som i övrigt uppfyllde betingelserna för
erhållande av understöd skulle kunna erhålla sådant, även om hon på grund
av arbetslöshet, sjukdom eller dylikt redan en tid före barnets födelse avbrutit
arbetet.

Den tid under vilken understöd skall utgå hade i anslutning till arbetarskyddslagens
bestämmelser i utkastet begränsats till högst två veckor före och
högst sex veckor efter barnsbörden. I princip torde tydligen, då det är fråga om''
ett understöd i ersättning för arbetsförtjänst, understödet icke utgå för tid då
sådan förtjänst åtnjutits. I analogi med vad nyss anförts kan emellertid även
härutinnan tänkas en begränsning av större eller mindre stränghet, i det att
rätten till understöd kan böra upphöra, antingen så snart kvinnan överhuvud
användes i förvärvsarbete — detta i överensstämmelse med gällande regler om
statsunderstöd till sjukkassornas moderskapsförsäkring — eller så att rätten
bibehålies, så länge kvinnan blott icke återgår till sådant strängare arbete som
det vari hon förut använts och som avses i arbetarskyddslagens 15 §. I utkastet
hade upptagits alternativa bestämmelser i detta hänseende (Bilaga A
2 §).

Understödsbeloppet hade i utkastet i motsats till enligt 1911 års förslag
satts i förhållande till kvinnans arbetsförtjänst. Principen var, att det skulle
utgöra % av denna. I fråga om beräkningen av arbetsförtjänsten skulle emellertid
tillämpas en intervallberäkning, i anslutning till utarbetat utkast till ny
lag om försäkring för olycksfall i arbete, vilket utkast ligger till grund för
det förslag till lag i ämnet, som Kungl. Maj:t förut denna dag på min hemställan
beslutit förelägga riksdagen (proposition nr 109). Här må endast
anmärkas att lägsta understödsbeloppet kommer enligt nu förevarande förslag
att utgöra 1 krona för dag och det högsta —- för kvinnor med mera än
3,105 kronors årlig arbetsförtjänst — 6 kronor för dag. Såsom framgår av
en på min begäran av byråchefen i riksförsäkringsanstalten I). Östrand utarbetad
promemoria angående kostnaderna för förslaget, vilken torde få såsombilaga
(Bilaga B) fogas vid detta protokoll, har på grundval av kvinnornas
faktiska arbetsförtjänst det genomsnittliga understödsbeloppet för dag enligt
dessa grunder beräknats komma att uppgå till 2 kronor 90 öre.

Vad angår organisationen av understödsverksamheten hade det enligt utkastet
ansetts möjligt och lämpligt, att då enligt förslaget till ny lagstiftning
om olycksfallsförsäkring denna försäkring centraliseras hos en — visserligen
väsentligt annorlunda organiserad — riksförsäkringsanstalt, denna anstalt ombesörjer
jämväl moderskapsunderstödens bestämmande och utanordnande. Det
ansågs ur organisatorisk synpunkt vara en fördel, att frågor om moderskapsunderstöd
handlades på samma sätt som ärenden tillhörande olycksfallsförsäkringen.
Den nya riksförsäkringsanstalten komme vidare att utan särskilda
anordningar hava möjlighet att bestämma kvinnans arbetsinkomst och
därigenom understödets belopp. På samma sätt som föreslås beträffande
olycksfallsförsäkringen, hade det emellertid ansetts, att genom avtal mellan
riksförsäkringsanstalten och särskilda av de nya statsunderstödda sjukkassorna
åt dessa sistnämnda skulle kunna överlämnas att inom deras respektive verk -

Kung!,. Maj:ts proposition nr 112.

samhetsområden övertaga bestämmandet och utgivandet av moderskapsunderstöden.
Då vissa fördelar beträffande tillsyn över att understöd icke åtnjutes
i strid mot givna bestämmelser m. in''. syntes vara förenade med en decentralisation,
hade det därvid hållits före, att avtal i sådant hänseende borde kunna
träffas även med sådana statsunderstödda sjukkassor, som icke ansetts kunna
anförtros det vanskligare värvet att i viss mån handhava olycksfallsförsäkring.
''Å andra sidan hade med en dylik organisation några betänkligheter mot decentralisationen
icke ansetts behöva förefinnas, då den centrala ledningen dock i
varje fall komme att finnas hos riksförsäkringsanstalten och då besvärsrätt
vore avsedd att medgivas över sjukkassornas beslut. I anslutning till förslaget
till ny olycksfallsförsäkringslag hade därjämte denna besvärsanordning utformats
så, att besvären skulle ingivas till riksförsäkringsanstalten, på det att
denna skulle äga möjlighet att under hand åstadkomma rättelse, då sådan
ansåges böra ske.

Gransknings- Vad angår det närmare utformandet av bestämmelserna i 1 § i förslaget
nämnden. ^ar granskningsnämnden icke närmare ingått härpå utan inskränkt sig till att
framhålla, att denna paragraf enligt deras mening borde erhålla en sådan
form, att därav tydligt framginge, att statens understödsverksamhet vore knuten
till de fall, beträffande vilka förbud mot arbete gällde.

Inom granskningsnämnden hava vidare herrar Carlsson och Hansson, fröken
Hesselgren samt herrar Johansson, Kempe och Thorberg förordat följande formulering
av 2 § första stycket: »Understöd utgår för en tid av två veckor närmast
före och sex veckor närmast efter barnsbörden, dock endast för tid, då
kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.»

Herrar Kvarnzelius och Tjällgren ansluta sig till nämnda av herrar Carlsson
m. fl. förordade formulering med den inskränkningen att understöd under de
två veckorna före barnsbörden endast bör utgå i fall, där läkare eller barnmorska
förklarat ledighet från arbetet behövlig.

Beträffande bestämmelserna i 2 § i utkastet hava herrar Bernström och von
Sydoio anfört följande:

»Enligt den medicinska vetenskapens nuvarande uppfattning lärer arbete
och kroppsrörelse, även under den tid, som närmast föregår barnsbörden, i regel
vara nyttigt för såväl modern som barnet. Härtill kommer att i lagen
om arbetarskydd icke stadgas förbud mot arbete under tiden före barnsbörden,
utan endast rättighet för kvinna att erhålla ledighet från arbetet, därest hon
med intyg av läkare eller barnmorska styrker, att hon med sannolikhet kan
vänta sin nedkomst inom två veckor. På grund härav anse vi, att understöd
endast bör utgå under sex veckor närmast efter barnsbörden, och föreslå följande
lydelse för 2 § första stycket:

Understöd utgår för en tid av sex veckor närmast efter barnsbörden, dock
endast för tid, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.»

Försäkrings- Försäkring srådet anför beträffande 1 och 2 §§ bland annat, att om man ut rädct

ginge från att bestämmelserna i 19 § av arbetarskyddslagen skulle vara avgörande
för begränsningen av rätten till understöd, den fordran borde uppställas,
att arbeterskan skulle vara sysselsatt i sådant arbete, som avses i 15 § av arbetarskyddslagen,
då ledighet erhölls på grund av 19 paragrafens bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ser, vilket skulle kräva en omformulering av första paragrafen i utkastet. Beträffande
2 § borde enligt rådets mening understödet utgå under de förutsättningar,
som angåves i alternativet till första stycket av nämnda paragraf, och
för tillgodoseende av syftet med understödet borde även en förutsättning vara,
att kvinnan avhölle sig jämväl från annat förvärvsarbete.

Under förutsättning att proposition angående förevarande förslag ansåges Riksförsäkböra
framläggas ansluter sig beträffande 1 § riks för säkring sanstalten till det ringsanstaisenare
alternativet till första stycket, vari dock förordas viss omformulering.

Därjämte föreslår anstalten, att i 1 § göres hänvisning till 19 § i lagen om arbetarskydd
i stället för till 15 § i samma lag. Beträffande 2 § tillstyrker anstalten
det senare alternativet till första stycket och framhåller såsom önskligt, att
begreppet förvärvsarbete närmare bestämmes i lagtexten.

Beträffande 1 och 2 §§ i utkastet anför socialstyrelsen följande:

»Med hänsyn till syftet med ifrågavarande understöd är det uppenbarligen Socialstyrelpåkallat
att förbinda dess utgående med sådana villkor, att från dess åtnjutande senavskiljas
kvinnor, som ej kunna anses som industriarbeterskor. Av de i 1 § i
sådant avseende framlagda alternativen vill styrelsen för sin del närmast förorda
det förra, som bestämmer kretsen av understödsberättigade på så sätt,
att understöd skall tillkomma kvinna, som under den tid av ett år, vilken
närmast föregått barnsbörden, sammanlagt i minst fyra månader använts i
arbete, som angives i 15 § i lagen om arbetarskydd. Att härmed, såsom även
ifrågasatts, jämställa användande i annat industriellt arbete, anser styrelsen
oriktigt — man skulle därmed släppa den rättsgrund, varpå förevarande anordning
skulle vila, och komma in på spörsmålet om allmänt moderskapsunderstöd.
Men icke heller detta snävare alternativ anser styrelsen på ett praktiskt
och principiellt tillfredsställande sätt begränsa kretsen av understödsberättigade.
Först och främst bör från industriarbeterskornas grupp avskiljas alla
de, som före den tid, då rätten till understöd skulle inträda, definitivt''lämnat
industriarbetet. Så_ som stadgandet nu är avfattat, skulle understöd kunna
tillkomma exempelvis kvinna, som åtta månader före barnsbörden lämnat arbetet
utan någon avsikt att senare återgå i samma eller annat industriellt arbete.

Detta kau icke anses riktigt och torde måhända icke heller vara avsett. Påpekas
ma även, att fall skulle kunna förekomma, då här ifrågavarande anordning
skulle kunna medföra frestelse för kvinnan att framkalla förtidig nedkomst.
En omformulering, som förhindrar dylika verkningar av bestämmelsen,
torde därför vara påkallad. Vidare synes enligt styrelsens mening den föregående
anställningstid inom industrien, som uppställes som villkor för åtnjutande
av understödet, böra. omedelbart föregå den tidpunkt, vid vilken understödsrätten
är avsedd att inträda. Härigenom skulle avgörandet, huruvida rätt till
understöd föreligger eller ej, komma att väsentligt underlättas. Till gengäld
torde en minskning av den föregående anställningstidens längd från fyra till
tre månader kunna göras. Emellertid torde billighetsskäl få anses tala för.
att kvinna som någon kortare tid, förslagsvis en månad, före den, då rätten till
understöd skulle hava inträtt, nödgats lämna arbetet till följd av olycksfall,
sjukdom, arbetsbrist eller annan omständighet, varöver hon icke råder, icke på
grund därav skall gå förlustig dylik rätt.

Därjämte anser styrelsen, att den grundläggande bestämmelsen i 1 § bör
omläggas sa, att den direkt anknyter till stadgandet i 19 § arbetarskyddslagen,
fom ihu utgör derL grund, varpå rätten till understöd närmast stödjes. Därvid
bör aa hänsyn även taga.s till det skilda innehållet i första och andra styckena

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

av sistnämnda stadgande. Vid denna omläggning böra 1 och 2 §§ lämpligen
kunna sammanslås.

I första stycket av 2 § upptages såsom ytterligare villkor för understödets
utgående, att kvinnan skall avhålla sig från visst angivet slag av arbete. Att
ett dylikt villkor uppställes, torde få anses ligga i sakens natur. Frågan gäller
blott, hur pass strängt principen ifråga bör genomföras. Av de olika alternativ,
som härutinnan framställts, vill styrelsen för sin del ansluta sig till det,
enligt vilket understöd endast utgår för tid, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.
Då understödet är avsett att bereda kvinnan möjlighet dels att
själv komma i åtnjutande av behövlig vila, dels att mera odelat ägna sig åt
sitt barn, måste en sådan bestämmelse anses vara välgrundad. Styrelsen vill
även erinra om att enligt kungörelsen den 30 juni 1913 angående statsbidrag
åt sjukkassor, som meddela moderskapshjälp, statsbidrag icke utgår för annan
tid än den, under vilken kvinnan avhållit sig från förvärvsarbete.

Med sammanfattning av vad styrelsen i det föregående anfört skulle styrelsen
förslagsvis vilja tänka sig ungefär följande avfattning av nu berörda
delar av 1 och 2 §§:

»Kvinna, som genom tillämpning av 19 § första stycket i lagen om arbetarskydd
den 29 juni 1912 förhindras att arbeta eller med stöd av samma paragrafs
andra stycke avhåller sig därifrån, skall, därest hon under minst de tre
månader, som närmast föregått ledigheten, använts till arbete, som angives i
15 § av samma lag, för den tid, hon sålunda icke deltager i arbete, vara
berättigad till moderskapsunderstöd i enlighet med vad nedan stadgas.

Har kvinna, som under de tre närmast föregående månaderna använts till arbete,
som. angives i 15 § lagen om arbetarskydd, nödgats lämna arbetet till följd
av olycksfall, sjukdom, arbetsbrist eller annan omständighet, varöver hon icke
råder, skall detta, därest hon eljest inom en månad skulle vunnit rätt till moderskapsunderstöd,
icke hindra uppkomsten för henne av dylik rätt.

Ägnar sig kvinna under ledighet, varom här är fråga, åt annat förvärvsarbete,
vare hon för den tid, varunder hon utför sådant arbete, förlustig sin rätt
till moderskapsunderstöd.»

I 2 § stadgas vidare, att om kvinna, som åtnjuter understöd, dör, understödet
skall upphöra att utgå. Detta stadgande synes böra kompletteras med
en bestämmelse för det fall, att det barn, varmed kvinnan nedkommer, födes
dött eller dör under den närmaste tiden efter barnsbörden. I dylikt fall kan icke
samma behov av understöd som eljest anses föreligga, utan synes understödsrätten
böra tidigare upphöra. Styrelsen skulle för sin del vilja föreslå, att en
bestämmelse i förevarande avseende gives sådant innehåll, att rätten till understöd
upphör, om barnet födes dött, fjorton dagar efter nedkomsten och, om barnet
dör inom de fem första veckorna efter födelsen, en vecka efter dödsfallet,
dock tidigast fjorton dagar efter nedkomsten, allt försåvitt icke kvinnan medelst
läkarintyg kan styrka, att hon icke utan men för sin hälsa kan börja arbetet
vid angivna tidpunkt.

Vad slutligen angår förslaget, att riksförsäkringsanstalten skall bestämma
och utgiva ifrågavarande understöd, synes detsamma såtillvida betänkligt, som
en centralisering måste dels fördyra omkostnaderna för understödsverksamheten,
dels försvåra kontrollen och dels även fördröja tidpunkten för hjälpens utbetalande.
Genom den föreslagna anordningen att anstalten skulle äga att med
statsunderstödd sjukkassa träffa avtal om övertagande av ifrågavarande skyldighet
kunna berörda olägenheter, i den mån dylika avtal träffas, väsentligen
undgås, men torde det böra övervägas, huruvida icke dels varje statsunderstödd
sjukkassa må kunna åläggas att efter anmodan åtaga sig denna skyldighet, dels
rätten för riksförsäkringsanstalten att sluta sådana avtal bör utsträckas till att
gälla varje registrerad sjukkassa.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

I huvudsaklig överensstämmelse med de synpunkter, som framförts i de
olika utlåtandena rörande innehåll och formulering av 1 och 2 §§ i utkastet
hava i föreliggande förslag de däremot svarande bestämmelserna i 1 och 3 §§
blivit omformulerade. Till vad socialstyrelsen anfört beträffande det fall, att
kvinna under tiden närmast före barnsbörden nödgats lämna arbetet till följd
av olycksfall, sjukdom, arbetsbrist eller annan omständighet, varöver hon icke
råder, ansluter jag mig och föreslår ett tillägg till 1 § av det innehåll, som
styrelsen föreslagit.

För det fall att barnet födes dött eller avlider inom de fem första veckorna,
föreslår socialstyrelsen, att understöd skall upphöra att utgå en vecka efter
dödsfallet, dock tidigast fjorton dagar efter nedkomsten. En dylik bestämmelse
anser jag mig av följande skäl icke kunna förorda. Stadgandet i 19 § i arbetarskyddslagen
angående förbud för kvinna att användas i visst arbete under
sex veckor efter nedkomsten gäller oberoende av huruvida barnet vid födelsen
varit dött eller avlidit under den första tiden efter nedkomsten. Härtill kommer,
att en förlossning varvid barnet födes dött ofta tager moderns krafter i
anspråk i större grad än normalt förlöpande förlossningar. En anordning i
överensstämmelse med den av socialstyrelsen föreslagna synes sålunda även
ur medicinsk synpunkt vara att anse såsom mindre lycklig.

\ad beträffar det av ledamöterna i granskningsnämnden herrar Bernström
och von Sydow framlagda förslaget, att understöd icke skulle utgå för de tvä
veckorna före barnsbörden, och den av herrar Kvarnzelius och Tjällgren föreslagna
anordningen att understöd under denna tid endast borde utgå i fall, där
läkare eller barnmorska förklarat ledighet från arbetet behövlig, vill jag framhålla,
att det av 1919 års internationella arbetskonferens i Washington avgivna
förslaget till internationell konvention angående kvinnors användande
till arbete före och efter barnsbörd upptog principen, att moderskapsunderstöd
skulle utgå under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. Vårt
land har visserligen icke biträtt nämnda konvention, men med hänsyn till de
skäl, som otvivelaktigt kunna anföras för den därij upptagna principen om
understöd sex veckor före nedkomsten (jämför stadgandet i 5 § i lagen om
barn utom äktenskap) synes det mig i varje fall icke skäligt att minska den
i föreliggande förslag upptagna understödstiden, som föreslagits till endast
två veckor. Vad för övrigt angår den medicinska sakkunskapens ståndpunkt
till frågan om kvinnas behov av arbetsvila före barnsbörd, torde kunna sägas,
att den i varje fall icke obetingat hävdar att sådant behov icke föreligger. I
fråga om ett flertal yrken synes tvärtom den allmänna meningen vara, att viss
arbetsvila är oundgängligen nödvändig. Det synes vid sådant förhållande knappast
vara lämpligt att kräva företeende avi läkarbetyg; anskaffandet därav
kunde i många fall kräva sådan kostnad, att en icke ringa del av understödet
under den ifrågavarande tiden av två veckor skulle komma att åtgå.

Att, såsom riksförsäkringsanstalten föreslår, närmare angiva innebörden av
begreppet »förvärvsarbete» torde näppeligen vara erforderligt, lika litet som
det hittills ansetts vara erforderligt, och har ej heller föreslagits i fråga om sjukförsäkringen.
Innebörden här torde bliva densamma som enligt motiven gäller

Departe mentschefen.

Riks försäkrings anstalten.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

för 1913 års kungörelse, eller den att därinom icke falla »lättare sysslor inom
Lemmet».

Vad slutligen angår frågan om organisationen för utbetalning av de föreslagna
moderskapsunderstöden vill jag framhålla följande.

Enligt förutnämnda genom proposition nr 109 för riksdagen framlagda förslag
till ny lag om försäkring för olycksfall i arbete skall olycksfallsförsäkringen
centraliseras hos en för omhänderhvande därav särskilt bildad anstalt,
riksförsäkringsanstalten. Emellertid skall enligt 3 § i förslaget anstalten äga
att med registrerad sjukkassa träffa avtal om övertagande mot vederlag och
på eget ansvar gentemot anstalten av bestämmande och utgivande av sjukersättningar
till skadad arbetare. Detta förslag förutsätter därvid den omorganisation
av sjukförsäkringen, som samtidigt föreslås (proposition nr 117)
och som, enligt vad jag förut (sid. 15) anfört, innebär åstadkommandet av s. k.
enhetskassesystem, som skall uppnås väsentligen därigenom att statsbidrag
lämnas endast åt en kassa å varje ort.

Att handhavandet av den nu behandlade understödsverksamheten jämväl
bör anförtros åt den nya riksförsäkringsanstalten synes mig följa redan därav
att grunderna för ersättningarnas bestämmande skola vara desamma som vid
olycksfall, varför det även bör sörjas för att tillämpningen blir densamma.

Emellertid torde starka skäl föreligga för att, såsom i utkastet förutsatts,
i förevarande hänseende en decentralisation till de statsunderstödda enhetssjukkassorna
medgives. För vederbörande mödrar torde en sådan åtgärd bliva
av stor betydelse, då de därigenom få utsikt att snabbare få ut sin ersättning,
och för anstalten skulle denna decentralisering medföra en viss lättnad. I
själva verket torde det kunna förväntas att ifrågavarande hjälpverksamhet,
såsom ganska lätt att administrera skall kunna anförtros åt kassorna i betydande
omfattning. Varken från sjukkassehåll eller ur andra intressesynpunkter
har för övrigt invändning gjorts mot en dylik anordning.

5 §.

I det av riksförsäkringsanstalten avgivna utlåtandet anföres, att anstalten
med stöd av erfarenheten vid tolkningen av 11 § i den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen
ansåge, att 4 § i utkastet, vilken motsvaras av 5 § i förslaget,
borde omformuleras på det sätt, att underhåll eller avlöning, som faktiskt
utbetalas, skall avräknas från understödet, även om kvinnan icke är berättigad
åtnjuta underhåll eller avlöning. Därjämte anför riksförsäkringsanstalten,
att då det kunde tänkas att kvinna, samtidigt som hon erhölle ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen, kunde bliva berättigad till understöd
enligt förordningen, åt förordningen borde givas sådan lydelse, att hon
icke samtidigt erhölle ersättning enligt nämnda lag och nu ifrågakomna förordning.

Departe- I enlighet med vad riksförsäkringsanstalten anfört rörande vissa avdrag
mentschefen. £r.°m un<Jerstödet har jag låtit vidtaga en sådan ändring i förhållande till ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

kastet, att avdrag från understödet skall göras i den mån kvinnan av allmänna
medel eller från arbetsgivaren åtnjuter underhåll eller avlöning, oberoende av
huruvida hon är berättigad härtill eller icke, varemot å andra sidan avdrag
skall göras allenast för vad hon faktiskt erhåller. Vad riksförsäkringsanstal''ten
anfört rörande avdrag från understöd på grund av ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
har jag jämväl ansett böra föranleda jämkning i förslaget.

'' 6 §.

Beträffande 5 § i utkastet, som i förslaget motsvaras av 6 §, hava såväl riks- Yttranden.
försäkring sanstalten som socialstyrelsen framhållit, att densamma borde kompletteras
med bestämmelse rörande de förpliktelser, som enligt förordningen
skola åligga arbetsgivare eller arbetsföreståndare.

Med hänsyn till de sålunda framförda synpunkterna har det synts mig Departelämpligt,
att andra stycket av förevarande paragraf kompletteras med bestäm- mentscllefel1''
melse i dj likt hänseende. Att i denna paragraf införa mera detaljerade bestämmelser
synes på grund av stadgandet i 12 § i förslaget icke vara erforderligt.

7 §''

X olika jttranden har framhållits, att de i 6 § i utkastet (7 § i förslaget) Yttranden,
åberopade lagbestämmelser, som återfinnas i 16 § mom. 1 och 19 § i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete, i erforderlig utsträckning synas böra infila
i nämnda paragraf.

De framställda önskemålen beträffande förevarande paragraf synas mig Departemotiverade,
varför jag företagit en omformulering av paragrafen i överens- meut8chefenstämmelse
därmed.

13 §.

I sitt utlåtande har socialstyrelsen beträffande 12 § i utkastet ansett det Sociaistyreikunna
ifrågasättas, huruvida icke i paragrafen borde införas en bestämmelse sen‘
därom att försäkringsrådets beslut vid avgörande av klagomål över beslut av
liksförsäknngsanstalten eller sjukkassa skall fattas efter samråd med socialstyrelsen,
därest anfört klagomål avser frågan, huruvida kvinnan använts i
sådant arbete, som angives i 15 § i lagen om arbetarskydd.

I sitt utlåtande över förevarande paragraf anför för säkring srådet bland Försäkringsannat
följande: • rådet.

»Då enligt utkastet till förordning sjukkassa, som åtnjuter statsbidrag,
skall kunna övertaga skyldigheten att bestämma och utgiva understöd av
statsmedel,_ torde särskilda föreskrifter rörande kontrollen vara erforderliga.

En åtgärd i sådan riktning vore att i förordningen intaga en bestämmelse, motsvarande
den i 33 § tredje stycket i olycksfallsförsäkringslagen förekommande,
nämligen, att försäkringsrådet skall äga, ändå att klagan icke förts eller
framställning gjorts, till prövning upptaga ärende, som i förordningen avses
Jämväl för barnaföderskan, som icke alltid förstår att själv tillvarataga sin

Departe mentschefen.

Särskild
administrativ
författning.

Kostna derna.

Tiden f ör
ikraftträdandet.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

rätt enligt givna föreskrifter, torde en dylik bestämmelse vara av betydelse
och till gagn.»

Det torde få anses självfallet, att försäkringsrådet, därest för rådet tvekan
skulle uppstå, huruvida visst arbete är av sådant slag som avses i 15 § i lagen
om arbetarskydd, kommer att inhämta socialstyrelsens yttrande. Under så- v
dana förhållanden anser jag det icke lämpligt att i förordningen införa särskilt
stadgande härom.

I överensstämmelse med nyss anförda av försäkringsrådet framförda synpunkter
har jag i 13 § i förslaget till förordning inryckt en bestämmelse av
innehåll, att försäkringsrådet, ändå att klagan icke förts eller framställning
gjorts, äger till prövning upptaga ärende, som i nämnda paragraf avses.

Beträffande övriga paragrafer i förslaget, vilka i allt väsentligt anknyta till
det inom departementet utarbetade utkastet, torde någon särskild redogörelse
icke erfordras.

I en administrativ författning torde sedermera böra meddelas närmare bestämmelser,
bland annat angående den form, vari ansökan skall göras, de
handlingar som skola fogas vid densamma, innehållet av föreskriven anmälan
från arbetsgivare, sättet för utbetalning av understöd o. s. v. Dessa bestämmelser
torde böra erhålla i huvudsak enahanda innehåll som de författningar
av motsvarande innebörd, som gälla exempelvis beträffande den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen, ersättning i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring
samt ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall,
som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig.

Beträffande de beräknade kostnaderna för ifrågavarande understöd hänvisas
till en tidigare omförmäld, av byråchefen i riksförsäkringsanstalten D.
östrand upprättad promemoria (Bilaga B). Beräkningen slutar å ett årligt belopp
av 545,000 kronor under förutsättning att den faktiska understödstiden
kan uppskattas till i genomsnitt 7 veckor och 620,000 kronor under förutsättning
av en understödstid av 8 veckor i varje särskilt fall. Då ledighet
under två veckor före barnsbörden långtifrån alltid torde komma att uttagas,
lärer förstnämnda siffra vara den sannolikare. En med biträde av tjänstemän
hos socialstyrelsen uppgjord överslagsberäkning har givit ungefärligen enahanda
resultat.

Administrationskostnaderna för den nya riksförsäkringsanstalten för handhavande
av ifrågavarande verksamhet torde, efter beräkning som verkställts
av den nuvarande anstalten, kunna uppskattas till 25,000 kronor om året,
\ilket
hållandet mellan staten och den nya anstalten —- bör gottgöras denna av statsmedel.

Den nya riksförsäkringsanstalten är avsedd att träda i verksamhet den 1 januari
1927. Då viss tid ansetts böra åtgå för organiserande inom denna anstalt
av ifrågavarande understödsverksamhet, torde förevarande förordning icke
böra träda i kraft förrän den 1 juli 1927. På grund härav erfordras intet anslag
för nu ifrågavarande ändamål för nästkommande budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Departementschefen uppläser härefter det inom socialdepartementet utarbetade
förslaget till förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i
visst industriellt arbete samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Åke Karlholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Bilaga A.

Inom socialdepartementet utarbetat utkast

till

förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst

industriellt arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Kvinna, som fött barn, skall, därest hon under den tid av ett år, vilken närmast
föregått barnsbörden, sammanlagt i minst fyra månader använts i arbete,
som angives i 15 § i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, vara berättigad
till moderskapsunderstöd enligt i denna förordning stadgade grunder.

Understödet bestrides av statsmedel samt bestämmes och utgives av riksförsäkringsanstalten;
dock skall anstalten äga att med sjukkassa, som åtnjuter
statsbidrag, träffa avtal därom, att kassan skall inom sitt verksamhetsområde
eller viss del därav mot vederlag av anstalten övertaga skyldigheten att bestämma
och utgiva understöd enligt denna förordning.

Alternativ till första stycket: Kvinna, som fött barn, skall, därest hon under
den tid av ett år, vilken närmast föregått barnsbörden, använts i industriellt
arbete sammanlagt i minst fyra manader och senast i sadant arbete,
som angives i 15 § i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, vara berättigad
etc.

2 §•

Understöd utgår för en tid av två veckor närmast före och sex veckor närmast
efter barnsbörden, med undantag för tid, då kvinnan användes i arbete,

som avses i 15 § i lagen om arbetarskydd, (eller:---- närmast efter

barnsbörden, dock endast för tid, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.)

Dör kvinna, som åtnjuter understöd, upphör detta att utgå.

Alternativ till första stycket: Understöd utgår för en tid av två veckor

närmast före och sex veckor närmast efter barnsbörden, dock allenast för tid,
då kvinnan på grund av stadgande i 19 § i lagen om arbetarskydd icke användes
i arbete, som i nämnda lagrum avses. (eller:---— som i nämnda lag rum

avses, och då hon avhåller sig jämväl från annat förvärvsarbete.)

3 §.

Understöd utgår för varje dag under tid, då kvinna är berättigad till sådan
förmån, med belopp, bestämt i förhållande till kvinnans årliga arbetsförtjänst
på sätt i 6 § i lagen den om försäkring för olycksfall i arbete

finnes stadgat angående beloppet av hel sjukpenning.

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 112.

Beträffande sättet för beräkning av den årliga arbetsförtjänsten skall vad i

0 § i nämnda lag stadgas äga motsvarande tillämpning.

4 §.

År kvinna, som äger rätt till understöd enligt denna förordning, berättigad
att av allmänna medel eller från arbetsgivaren åtnjuta underhåll eller avlöning
för tid, da jämlikt 2 § moderskapsunderstöd skall utgå, skall från understödet
avdragas vad kvinnan på sådan grund uppbär för nämnda tid.

Beredes kvinnan genom underhållet eller avlöningen naturaförmåner såsom
bostad eller fritt uppehälle, skall avdraget för dylika förmåner beräknas efter
de i orten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

5 §•

Ansökan om understöd skall av kvinnan eller, på anmodan, av annan för hen-,
nes räkning skriftligen göras hos rikstörsäkringsanstalten eller ock hos sjukkassa,
som har att utgiva understödet. Ansökan bör efter barnets födelse eller,

1 förekommande fall, efter det kvinnan i enlighet med 19 § andra stycket i lagen
om arbetarskydd på grund av förestående nedkomst erhållit ledighet från
sitt arbete göras utan uppskov; sker ansökan före nu avsedd tidpunkt, skall
den upptagas till prövning men må den ej dessförinnan slutligen behandlas.
Då ansökan skett före barnsbörden, skall efter barnets födelse bevis om denna
utan uppskov insändas. Ansökan, som göres mera än ett år efter barnsbörden,
vare utan laga verkan.

Då kvinna jämlikt stadgande i 19 § i lagen om arbetarskydd erhåller ledighet
från arbete, åligger det arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår
arbetet, att ofördröjligen därom göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten
eller ock hos sjukkassa, som har att till kvinnan utgiva understöd enligt
denna förordning.

Föreligger veterligen förhållande, som i 4 § avses, skall upplysning därom
lämnas i ansökan eller anmälan enligt denna paragraf.

6 §•

Beslut i anledning av gjord ansökan om understöd skall så fort ske kan
skriftligen meddelas kvinnan eller annan person, som för hennes räkning gjort
ansökningen. Beslutet skall utan hinder av förd klagan tills vidare lända till
efterrättelse.

Beträffande prövning av gjord ansökan och bestämmande av understödets
belopp skall vad som stadgas i 16 § 1 mom. och 19 § i lagen om försäkring för
olycksfall i arbete äga motsvarande tillämpning.

7 §.

Understöd utbetalas i efterskott å sista dagen i varje kalendervecka. Därest
kvinnan befinner sig i nödställd belägenhet, ma understödet på begäran utgivas
förskottsvis, dock icke någon gång för längre tid än en vecka.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 9S Käft. {Nr 112).

Kung!. Maj:ts proposition nr 112.

8 §•

Rätt till understöd enligt denna förordning kan icke överlåtas och må förty ej
för gäld tagas i mät.

9 §•

Försummar arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra i 5 § här ovan
stadgad anmälningsskyldighet eller annan förpliktelse, som på grund av stadgandet
i sista stycket av 6 § i denna förordning åligger honom, straffes med
böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Meddelar någon i ansökan eller i anmälan, som i 5 § avses, veterligen oriktig
eller ofullständig uppgift, böte från och med tjugufem till och med ettusen
kronor, där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare
straff.

10 §.

Förseelse, som i 9 § avses, skall åtalas vid allmänna underrätten i den ort, där
den tilltalade har sitt bo och hemvist.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

11 §.

Närmare föreskrifter angående ordningen för ansökan och anmälan enligt
denna förordning samt för utbetalning av moderskapsunderstöd, så ock beträffande
tillämpningen i övrigt av förordningen meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

12 §.

över beslut av riksförsäkringsanstalten eller av sjukkassa rörande understöd
eller eljest rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse
må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär i den ordning, som
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete finnes för där avsedda fall
stadgad.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1927. Understöd utgår icke i anledning
av barnsbörd, som inträffat före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Bilaga B.

P. M.

med uppskattning ar kostnaderna för moderskapsnnderstöd åt kvinnor,
som avses i 19 § av lagen om arbetarskydd.

I 19 § av lagen om arbetarskydd stadgas, att kvinna, som fött barn, ej
må användas i sådant arbete, som angives i 15 § av samma lag, under viss
tid efter barnsbörden. Det i 15 § angivna arbetet är industriellt arbete, som
bedrives å ett arbetsställe i sådan omfattning, att för arbetet i regel användas
minst tio arbetare eller drivkraft om minst fem effektiva hästkrafter eller ock
minst fem arbetare jämte drivkraft om minst tre effektiva hästkrafter.

För uppskattning av kostnaderna för moderskapsunderstöd till dessa kvinnor
erfordras kännedom om

1) antalet i arbete av ifrågavarande slag sysselsatta kvinnor i åldrarna
15—50 år,

2) fruktsamheten för ifrågavarande kvinnor samt

3) beloppet av det understöd, som skall tillkomma bamsängskvinna.

Det förutsättes, att understöd utgår endast till kvinna, som under minst fyra
månader före barnsbörden varit anställd i sådant arbete, som avses i 15 § av
arbetarskyddslagen.

Enligt de hittills publicerade resultaten av 1920 års folkräkning utgjorde
de kvinnliga arbetarna i industrien ett antal av omkring 130,000. Därvid är
emellertid att märka, att uppgifter ännu icke föreligga för landsbygden i Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län, för vilka områden antalet kvinnliga
industriarbetare kan uppskattas till omkring 4,000. Man erhåller alltså
ett antal av omkring 134,000. Häri ingå emellertid även arbetare på sådana
arbetsställen, som icke falla under bestämmelserna i arbetarskyddslagens 15 §,
och vilka därför här böra lämnas ur räkningen. Att uppskatta deras antal
är icke lätt. Det är fråga om dels arbetare hos arbetsgivare med mindre arbetareantal
än tio, resp. fem, dels arbetare, som utföra arbetet i sina hem.
Den senare gruppen är särskilt betydande inom textil- och beklädnadsindustrien,
som sysselsätter ett stort antal hemarbetare, ej minst inom konfektionsbranschen.
Enligt folkräkningen skulle antalet kvinnliga arbetare inom textil- och
beklädnadsindustrien kunna uppskattas till 85 ä 90,000, en siffra, som då
det gäller att avgöra, huru många kvinnor, som användas till sådant arbete,
som avses i arbetarskyddslagens 15 §. otvivelaktigt är alldeles för hög.

Enligt statistiken över olycksfall i arbete år 1920 utgjorde antalet kvinnliga
årsarbetare hos »större» arbetsgivare inom industrien omkring 78,000.
Med »större» arbetsgivare förstås då arbetsgivare, som i regel under året sysselsätta
minst fem arbetare. De arbetsgivare, vilkas arbetsställen omfattas
av bestämmelserna i arbetarskyddslagens 15 §, ingå, sålunda alla i olycksfallsstatistikens
siffror. Antalet »större» arbetsgivare, vilka icke omfattas av bestämmelserna
i nyssnämnda §, torde å andra sidan vara ganska obetydligt.
Olycksfallsstatistiken omfattar ej heller hemarbetare. Den anger emellertid
icke det antal personer, som arbeta inom industrien, utan antalet årsarbetare,
som är ett mått på antalet av de anställda arbetarna utförda dagsverken. Antalet
årsarbetare (ä 300 dagsverken) är därför i regel något mindre än antalet
med arbete sysselsatta personer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Vid övervägande av vad nu anförts synes man lämpligen kunna uppskatta
antalet kvinnliga arbetare, som sysselsättas med sådant arbete, som avses i 15 §,
till i runt tal 90,000.

Beträffande dessa arbetares fördelning på ålder och civilstånd hava preliminära
uppgifter erhållits från statistiska centralbyrån.

Gifta i åldrarna 15—50 år .
Ej gifta i åldrarna 15—50 år

Övriga..........

Summa..........

Städer n/	Landsbygd o/	Tillsammans O/
% 10.4	/• 6.9	/» 9.1
74.3	74.6	74.4
15.3	18.5	16.5
100.0	100.0	100.0

Med ledning av dessa siffror kan antalet gifta kvinnliga industriarbetare i
åldrarna 15—50 år uppskattas till i runt tal 10 % och övriga kvinnliga industriarbetare
i samma åldrar till 75 % av ovannämnda antal, 90,000. Antalet
kvinnliga industriarbetare i fruktsamhetsåldern skulle alltså utgöra 76,500.

Ur befolkningsstatistiken kan uppgift erhållas om antalet^ barnaföderskor,
dels med barn i äktenskap på 1,000 gifta kvinnor i vissa åldrar, dels med
barn utom äktenskap på 1,000 ej gifta kvinnor i vissa åldrar. Dessa fruktsamhetssiffror
för femårsperioden 1916—20 äro angivna i nedanstående tabell.

Antal barnaföderskor på 1000
gifta kvinnor ogifta kvinnor

Åldrar i olika åldersgrupper

15_20 ................. 595.6 11.5

20—25 . . ............ 392.0 38.4

25—30 ................. 276.9 33.4

30—40 ................. 181.8 22.5

40—50 ................. 18.2 5.2

1920 års siffror äro icke obetydligt högre än dessa medeltal för femårsperioden
1916—20. Under åren 1921—1921 har emellertid antalet födda avsevärt
minskats, såsom framgår av följande (delvis preliminära) siffror.

Antal födda på 1 000 Antal födda på 1 000

År av medelfolkmängden År av medelfolkmängden

1916—20 ..... 21.67 1922 20.03

1920 ..... 24.16 1923 19.31

1921 ..... 21.91 1924 18.56

De ovan anförda fruktsamhetssiffrorna kunna därför med tillräcklig trygghet
antagas såsom gällande för hela den kvinnliga befolkningen i riket. Med
hänsyn till att de kvinnliga industriarbetarna till övervägande del äro bosatta
i städerna, för vilkas kvinnliga befolkning fruktsamheten för gifta kan antagas
vara lägre, men för ogifta högre än för landsbygdens kvinnor, kan det
emellertid ifrågasättas, om dessa siffror kunna antagas gälla för de kvinnliga
industriarbetarna. Enligt en av 1908 års sakkunniga inom civildepartementet
verkställd utredning (sid. 186 f. i de sakkunnigas betänkande») torde emellertid
den högre fruktsamheten bland de ogifta kvinnorna i städerna ungefär uppvägas
av den lägre fruktsamheten bland de gifta kvinnorna i städerna.

Utgår man i övrigt från att fruktsamheten bland industriarbeterskorna kan
för samma ålder och civilstånd karakteriseras av samma siffra som fruktsam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

heten bland den kvinnliga befolkningen i övrigt, så kan man med kännedom
om industriarbeterskornas fördelning på olika åldrar och civilstånd beräkna det
relativa antalet till moderskapsunderstöd berättigade.

„. Åldersfördelningen bland de kvinnliga industriarbetarna i fruktsamhetsaklem
iramgar av nedanstående sammanställning, där för jämförelse även angivits
motsvarande åldersfördelning för den kvinnliga befolkningen i dess helhet
(vid slutet av år 1910).

Kvinnliga industriarbetare Hela den kvinnliga

befolkningen

	Gifta	Ej gifta	Gifta	Ej gifta
Åldrar	%	%	%	o/
15—20 . . .	....... 0.6	23.1	0.5	7® 33.2
20—25 . . .	.......10.1	24.3	7.7	24.6
25—30 . . .	.......19.7	16.0	16.7	14.3
30—40 . . .	.......41.7	21.0	39.8	16.0
40—50 . . .	.......27.0	15.6	35.3	11.9
Summa . . .	.......100.0	100.0	100.0	100.0

Antalet barnaföderskor bland
civilstånd kan nu uträknas.

kvinnliga industriarbetare i olika åldrar och

Åldrar

15—20

20—25

25—30

30—40

40—50

Summa

Antal barnaföderäkor på 1 000
gifta industriarbeterskor ej gifta industriarbeterskor

3.6

39.6

54.5

75.8

13.4

186.9

2.7

9.3

5.4

4.7
0.8

22.9

Såsom ovan framhållits, gälla dessa siffror under förutsättning, att fruktsamheten
bland lndustnarbeterskorna kan för samma åldrar och civilstånd angivas
med samma siffror som fruktsamheten bland den kvinnliga befolkningen
l oyr>gt. Enligt vad 1908 års sakkunniga anfört (sid. 188 f.) föreligger emellertid
skäl antaga, att fruktsamheten bland ogifta industriarbeterskor, särskilt
i de yngre aldrarna, är något högre än bland övriga ogifta kvinnor. Med hänkmig
20% 001 den °Van anglvna frekvenssiffran för ej gifta höjas till om -

Da de gifta lndustnarbeterskorna i fruktsamhetsåldern uppskattats till 10 %
°m « e»J gl”a 1 samm.a ålder till 75 % av hela antalet industriarbeterskor, skulle
alltså såsom genomsnittlig fruktsamhetssiffra för de kvinnliga industriarbeterskorna
i aldrarna 15—50 år kunna antagas 45

Uppskattningen av fruktsamhetssiffror för en viss befolkningsgrupp, för vilken
särskild fruktsamhetsstat^ icke föreligger, måste emellertid vara underkastad
en viss osäkerhet. Med hänsyn härtill synes försiktigheten bjuda att

S troX oT? ‘“I16 ■(f,, e fetal än d®ovan angivna, exempelvis 200 %„ för
g ita och 30 för icke gifta kvinnor. Detta motsvarar en genomsnittlig fruktsamhet
bland de understödsberättigade av 50 %0.

, !fnJid’ under. Vjk|n kvinna, som fött barn, icke må användas i sådant arbete.
som avses i 15 § av lagen om arbetarskydd, är i 19 § av samma lan be

''tvrklq1 neiSeX f?ISta veckorna.efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg
stjrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet. I

da paragraf.stadgas Jamval, att om kvinna, som användes i arbete av nämnda
slag, foreter intyg av läkare eller barnmorska, att hon med sannolikhet kan

3g Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

vänta sin nedkomst inom två veckor, ledighet från arbetet ej må förvägras

^För beräkning av den genomsnittliga storleken av moderskapsunderstödet göras
följande förutsättningar: ,

1) Understödet utgår med visst belopp per dag, vilket belopp bestämmes
enligt de grunder för hel sjukpenning, som innehållas i utarbetat förslag till

ny lag om försäkring för olycksfall i arbete. . . , „..

2) Understödet beräknas utgå under en genomsnittlig tid av sju veckor lor

Den genomsnittliga arbetsförtjänsten för1 kvinnliga arbetare över 18 år
i industri, handel och samfärdsel har enligt socialstyrelsens lönestatistik (se
Soc. Medd. 1922:7, 1924:5, 1925:6) beräknats uppgå till följande belopp.

1919 1920 1921

1922

1923 1924

Löneinkomst per år, kr. . . 1 634 2 136 1 820 1 498 1 490 1 514

Om den årliga arbetsförtjänsten antages till i genomsnitt 1,514 kr. skulle
det dagliga moderskapsunderstödet kunna uppskattas till i genomsnitt 2 kr.
80 öre. För nu ifrågavarande kvinnor torde man emellertid böra räkna med
en något högre genomsnittlig arbetsförtjänst än den nyssnämnda och pa grant
därav även ett något högre genomsnittligt belopp för det dagliga moderskapsunderstödet.
Fn höjning av detta till 2 kr. 90 öre motsvarar en höjning av den

genomsnittliga löneinkomsten till 1,566 kr. • 10 s

De årliga kostnaderna för moderskapsunderstöd åt kvinnor, som avses i 19 §
av arbetarskyddslagen, skulle alltså under de ovan angivna förutsättningarna
kunna uppskattas till

76 500 • 0.050 • 49 • 2.90 = 543 532

eller i runt tal 545,000 kronor. r , A .... n

Därest understödet beräknas i varje särskilt fall utgå för den enligt de föreslagna
bestämmelserna längsta möjliga tiden, åtta veckor, skulle de arliga ostnaderna
för understödet uppgå till

| -543 532 = 621 179

eller i runt tal 620,000 kronor.
Stockholm i december 1925.

David Östrand.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

253179