Kungl. Maj:ts proposition nr 111 (Proposition 1951:114)

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

Nr 114.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående lönerevision för
vissa chefstjänstemän m. in.; given Stockholms slott
den 16 mars 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376),

2) kungörelse om ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
den 30 juni 1947 (nr 416),

3) kungörelse om ändrad lydelse av 9 g 2 mom. 1947 års allmänna fainiljcpensionsreglemente
den 30 juni 1947 (nr 417),

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innehåller förslag till lönerevision för statsförvaltningens
chefstjänstemän fr. o. in. den 1 juli 1951. Byråchefs- och rådstjänster i lönegrad
Ca 33 uppflyttas till lönegrad Ca 37, vilket innebär en grundlöneökning
med inemot 12 procent. Tjänstemän med lön enligt löncklass 10 och högre
löneklasser å löneplan 2 erhålla eu procentuellt ungefär lika stor grundlöneförbättring,
vilket föranleder ändring av löneplan 2 på sätt framgår av det
vid propositionen fogade förslaget till ändring i statens löneplansförordning.
Det maximibelopp, å vilket rörlig förhöjning av lön må beräknas, föreslås
höjt från 1 200 kronor till 1 600 kronor för månad. Från den allmänna lönerevisionen
undantagas vissa tjänster, vilkas inplacering i löneskalan ansetts
böra bli föremål för ytterligare utredning. Resultatet av utredningen beräknas
kunna föreläggas 1952 års riksdag.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. lsctml. .Yr 111.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Ändringen av löneplan 2 nödvändiggör vissa jämkningar i tjänste- och
familjepensionsunderlagen. Innebörden av dessa jämkningar framgå av de
vid propositionen fogade förslagen till ändringar i allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementena. Det maximibelopp av tjänstepensionsunderlaget,
varå rörligt tillägg må beräknas, föreslås skola höjas från 800 kronor
till 1 100 kronor för månad.

I propositionen framlägges även förslag till provisorisk löneförbättring för
professorer.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376).

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ statens löneplansförordning den SO
juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §•

Löneplaner.

Löneplan nr 2.

Löne- klass nr	Årslön kronor	Löne- klass nr	Årslön kronor	Löne- klass nr	Årslön kronor
1	12 000	10	17 400	18	25 500
2	12 600	11	18 000	19	26 700
3	13 200	12	18 600	20	27 900
4	13 800	13	19 500	2L	29 100
5	14 400	14	20 700	22	31 500
6	15000	15	21900	23	33900
7	15 600	16	23 100	24	37800
8	16 200	17	24 300	25	44 400
9	16 800

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

3 §•

Grundlönetabeller.

Tabell till löneplan nr 2.

Löne-klass j nr	Månads- lön, kronor	Daglön i kalendermånad om	A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor	29 dagar, kronor	30 dagar, kronor	31 dagar, kronor
1	1000	35-70	34*50	33.35	32-25	610
2	1050	37-50	36-20	35-00	33"85	6-50
3	1100	39-30	37-95	36-65	35-50	7-00
4	1150	41-05	39*65	38-35	37-10	7-65
5	1200	42-85	41-40	40-00	38-70	8-35
j 6	1250	44-65	43-10	41-65	40-30	9-06
7	1 300	46-45	44-85	43-35	41-95	9-80
8	1350	48-20	46-55	45-00	43-55	10-50
9	1400	50-00	48-30	46-65	45-15	11-20
10	1450	51-80	50-00	48-35	46-75	11-95
! ii	1500	53-55	51-70	50-00	48-40	12-65
i 12	1550	55-35	53"45	51*65	50-00	13-30
13	1 625	58-05	56-05	54"15	52-40	14-15
14	1725	61-60	59-60	57-50	55-65	15-15
15	1825	65-20	62-95	60-85	58-85	16-10
i 16	1925	68-75	66-40	64-15	62-10	17-00
17	2 025	72-30	69-85	67-50	65-30	17-95
: is	2125	75-90	73-30	70-85	68*55	18-90
19	2 225	79-45	76-70	74-15	71-75	19-80
20	2 325	83-05	80-15	77-50	75-00	20-75
j 21	2 425	86-60	83-60	80-85	78-25	21-65
22	2 625	93-75	90-50	87-50	84-70	23-50
1 23	2 825	100-90	97-10	94-15	91-15	25-30
24	3150	112-50	108-60	105-00	101-60	2S-30
1 25	3 700	132-15	127-60	123-35	119-35	33-30

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 114.

Förslag

till

kungörelse om ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
den 30 juni 1947 (nr 416).

Härigenom förordnas, att 7 § 2 mom., 14 § 2 mom. och 20 § 2 mom. 1947
års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

V §•

2 mom. För följande —--levnadsålder:

A. Ordinarie befattningar.

Lönegradsbeteckning	Lönegrads- nummer	Levnadsår
1 Ca..........................	J 1—16	60
1 17-37	65
Co..........................	1-25	65
	3	55
	4, 5	50
	6	60
Ma..........................	7	50
8	60
	9	50
*	10, 11	55
	12	60
Mo..........................	1—25	65
Coa ........................	1	63
Cob.........................	1	63

B. Extra ordinarie befattningar.

Lönegradsbeteckning	Lönegrads- nummer	Levnadsår
Ce..........................	1 1—16	60
l 17—37	65
Cs..........................	1-25	65
Me..........................	1, 2, 4	50

För här etc.---års ålder.

Utan hinder etc.---riksdagens beslut.

För ovan etc.--- — särskild pensionsålder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
14 §.

2 mom. För befattning--- — inom lönegraden.

Löne- plan nr	Löne- klass	Begynnelse- underlag, kronor	Löne- klass	Begynnelse- underlag, kronor	Löne- klass	Begynnelse- underlag, kronor
i	4	2 520	17	4 476	30	8 772
	5	2 640	18	4 644	31	9168
	6	2 772	19	4 860	32	9 564
	7	2 904	20	5112	33	9 912
	8	3 048	21	5 412	34	10248
	9	3 204	22	5 712	35	10584
	10	3 372	23	6 024	36	10 920
	11	3 528	24	6 360	37	11256
	12	3 696	25	6 744	38	11592
	13	3 852	26	7128	39	11928
	14	4 008	27	7 536	40	12 264
	15	4152	28	7 944
	16	4 308	29	8364
2	1	7 548	10	11160	18	14412
	2	7 944	■11	11556	19	14 808
	3	8 340	12	11964	20	15216
	4	8736	13	12 408	21	15 612
	5	9144	14	12 816	22	15612
	6	9 552	15	13 212	23	15 612
	7	9 960	16	13 608	24	15 612
	8	•10356	17	14 016	25	15 612
	9	10 764
3	4	9 912
4	4	3 536

Såsom undantag--- 10 920 kronor.

20 §.

2 mom. Rörligt tillägg---års ålder.

Härvid skall dock iakttagas, att tillägg ej beräknas å belopp, varmed grundbeloppet
överstiger 1 100 kronor, och ej heller å däri ingående öretal, som
överskjuter fullt krontal.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114,

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 9 § 2 mom. 1947 års allmänna
familjepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 417).

Härigenom förordnas, att 9 § 2 inom. 1947 års allmänna familjepensionsreglemente
den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9 §•

2 mom. För befattning —- —- -— inom lönegraden.
Såsom undantag----4 128 kronor.

Löne- plan nr	Löne- klass	Familjepensions- underlag, kronor	Löne- klass	Familjepensions- underlag, kronor	Löne- klass	Familjepensions- underlag, kronor
1	4	1296	17	1908	30	3 444
	5	1296	18	1980	31	3 576
	6	1296	19	2 064	32	3 696
	7	1296	20	2148	33	3 804
	8	1356	21	2 232	34	3 912
	9	1404	22	2 340	35	4 02C
	10	1464	23	2 484	36	4 128
	11	1524	24	2 628	37	4 224
	12	1584	25	2 772	38	4 320
	lo	1632	26	2 916	39	4 404
	14	1692	27	3 048	40	4 488
	15	1764	28	3180
	16	1836	29	3 312
2	1	3 048	10	4 200	18	5 568
	2	3180	11	4 308	19	5772
	3	3312	12	4 416	20	5 964
	4	3 432	13	4 572	21	6168
	5	3 564	14	4 764	22	6168
	6	3 696	15	4 968	23	6168
	7	3 816	16	5172	24	6168
	8	3 948	17	5 364	25	6168
	9	4 080
3	4	3 804
4	4	3 048

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1951.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars

1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman,
Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om lönerevision för
vissa chefstjänstemän in. m.

Departementschefen anför.

Inledning.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 april 1948 tillkallade dåvarande
chefen för finansdepartementet samma dag f. d. generaldirektören
E. R. Stridsberg såsom utredningsman med uppdrag att verkställa utredning
rörande löneställningen för byråchefer in. fl. högre tjänstemän inom
statsförvaltningen (chefslöneutredningen). Vid utredningsmannens bortgång
den 5 oktober 1949 var utredningsarbetet i huvudsak avslutat och resultatet
föreligger i ett den 15 oktober 1949 avgivet betänkande angående
löneställningen för byråchefer m. fl. högre tjänstemän inom statsförvaltningen
(stencilerat). I en särskild den 9 november 1949 överlämnad promemoria
angående genomförandet av den föreslagna lönerevisionen har sekreteraren
i utredningen byråchefen A. V. L. Rydback lämnat eu redogörelse
för utredningsmannens överväganden bl. a. rörande frågan, i vad mån viss
tjänst eller vissa grupper av tjänster borde undantagas från lönerevisionen.

över betänkandet ha utlåtanden avgivits av överbefälhavaren (efter försvarsgrenschefcrnas
hörande), försvarets civilförvaltning, statskontoret, statens
lönenämnd, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Frågan
har därefter varit föremål för beredning inom civildepartementet, varvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

såsom experter biträtt ordföranden i statens lönenämnd, statskommissarien
B. E. Johnsson och generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket
B. A. Nevrell.

Vidare ha överläggningar ägt rum med de huvudorganisationer, som företräda
personal i chefsställning, nämligen SR, SACO och TCO. På grundval
av de vid överläggningarna vunna förhandlingsresultaten anser jag mig
böra föreslå, att frågan om en lönerevision för de statliga chefstjänstemännen
nu upptages till avgörande. Jag torde även få anmäla vissa med lönerevisionen
sammanhängande pensionsfrågor, om vilka enighet jämväl nåtts
med personalorganisationerna.

I betänkande den 17 oktober 1949 framlade 1948 års universitetslönekommitté1
betänkande angående lönereglering för professorer m. fl. befattningshavare
vid universiteten och de statliga högskolorna (stencilerat). Betänkandet
har varit föremål för vederbörlig remissbehandling. Vid beredningen
av ärendet inom departementet har det visat sig, att ytterligare utredning
erfordras angående vissa med löneregleringen för professorer in. fl.
sammanhängande spörsmål. Med anledning härav har jag den 6 februari
1951 enligt bemyndigande tillkallat dels två sakkunniga att inom civildepartementet
biträda med utredning rörande frågor som sammanhänga med
genomförandet av lönereglering för vissa befattningshavare vid universiteten
och de statliga högskolorna i anslutning till universitetslönekommilténs
förslag, dels ock en sakkunnig med uppdrag att inom departementet biträda
med utredning angående reglering av löner och pensioner för professorer
in. 11. befattningshavare vid Stockholms och Göteborgs högskolor samt de
frågor rörande pensionsförmåner, som kunna uppkomma i samband med
den av universitetslönekommittén föreslagna löneregleringen. Dessa utredningar
äro avsedda att bedrivas så snabbt, att förslag till slutlig lönereglering
för de högre akademiska lärarna kan föreläggas 1952 års riksdag. I
anslutning till den chefslönereglering, som jag kommer att föreslå i det
följande, synas emellertid professorerna böra erhålla en löneförbättring av
provisorisk karaktär. Även denna fråga har jag för avsikt att anmäla i
detta sammanhang.

Lönerevisionens omfattning.

Enligt de för chefslöneutredningen ursprungligen meddelade direktiven
skulle genom densamma klarläggas, huruvida den normala lönenivån för
byråchefs- och rådsgraden (Ca 33) kunde anses riktigt avvägd såväl i och
för sig som med hänsyn till löneställningen för tjänstemän i närmast under
nämnda lönegrad liggande lönegrader. Därest en allmän löneförbättring för
byråchefer och med dem i lönehänseende jämställda tjänstemän funnes på 1

Framlidne f. d. generaldirektören E. R. Stridsberg, ordförande, samt professorn P. O. Ekelöf
ledamoten av riksdagens första kammare S. B. Larsson, framlidne ledamoten av riksdagens
andra kammare M. S. Ljungberg och kanslirådet N. M. af Malmborg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

kallad, boide förslag härom framläggas. I samband härmed borde övervägas,
huruvida och i vad mån tillräckligt fasta hållpunkter för en differentiering i
viss utsträckning av ifrågavarande tjänster kunde anses föreligga.

Med hänsyn till att löneställningen för byråchefsbefattningar och jämförliga
tjänster ägde ett nära samband med löneställningen för högre tjänster,
borde utredningen i princip avse samtliga tjänster från och med den normala
byråchefsgraden och uppåt. I utredningen borde sålunda redan av
denna anledning även ingå frågan om löneställningen för verkschefer och
jämförliga befattningshavare. Även beträffande dessa tjänstemän förefunnes
vidare, enligt vad erfarenheten i olika sammanhang visat, ett behov av
en allmän omprövning av lönenivån.

Utredningen borde taga sikte på såväl den civila som den militära statsförvaltningen.
Dock borde sådana tjänster vid de statliga fackhögskolorna
in. fl. vetenskapliga institutioner, som inginge i 1948 års universitetslönekommittés
uppdrag, icke omfattas av utredningen.

Sedan 1949 års tjänsteförteckningskommitté tillsatts, meddelade dåvarande
chefen för finansdepartementet närmare anvisningar angående fördelningen
av arbetsuppgifterna mellan chefslöneutredningen och kommittén.
Enligt dessa anvisningar skulle det ankomma på utredningen att behandla
frågan om den allmänna lönenivån för de statliga chefstjänster, som
vore placerade i den normala byråchefsgraden (motsvarande) eller högre.
En omprövning av de olika tjänsternas inbördes placering å löneskalan förklarades
däremot böra ankomma på den nya tjänsteförteckningskommittén.
I enlighet härmed borde chefslöneutredningen i princip icke framlägga
andra förslag om särskilda tjänsters lönegradsplacering än sådana, som betingades
av eventuella ändringar i gällande löneplaner eller av att viss tjänst
eller viss grupp av tjänster borde helt eller delvis undantagas från den allmänna
löneförbättring, som utredningen kunde komma att förorda. Ett sådant
undantagande kunde exempelvis föranledas av att en tjänst på grund
av speciella förhållanden inplacerats å löneskalan efter förmånligare grunder
än som normalt tillämpats.

Chefslöneutredningen har förklarat sig anse att genom förenämnda direktiv
och anvisningar utredningens uppdrag begränsats till att avse frågan,
om och i vad mån en allmän löneförbättring bör komma till stånd
för de statliga chefstjänstemän, som tillhöra lägst normalgraden för byråchefs-
och rådstjänstemän, lönegrad Ca (Ce) 38. Angivna begränsning innebär
enligt utredningens mening, att av tjänster med beteckningen Ma endast
tjänster i lönegrad Ma 12 skulle beröras av utredningsarbetet. Eftersom byråchefstjänsterna
med lön enligt löneplan 2 regelmässigt äro placerade lägst i
lönegraden Cp 10, ansåg utredningen vidare, alt av tjänsterna å denna löneplan
endast de i vilka lön utgår efter löneklass 10 eller högre löneklass omfattades
av utredningsuppdraget.

1 fråga om rektorer i Cb-löncgrad, vilka f. n. åtnjuta lön enligt någon av
löneklasserna 31—39 å löneplan 1, ha endast de, som tillhöra lägst lönegrad

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Cb 10, omfattande löneklassen 36 (slutlöneklassen i Ca 33), ansetts vara att
jämställa med sådan chefstjänst, som beröres av chefslöneutredningen. Övriga
rektorstjänster av ifrågavarande slag skulle falla utanför utredningens
uppdrag. Då en dylik uppdelning av de beträffande arbetsuppgifternas art
i stort sett enhetliga rektorstjänsterna synts utredningen orimlig, har utredningen
ansett sig helt böra avstå från att ingå på frågan om rektorstjänsternas
löneställning. Utredningen har förutsatt, att denna fråga skulle
komma att behandlas av 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

Frågan om utredningsuppdragets avgränsning har berörts i vissa av remissyttrandena.
Sålunda har överbefälhavaren uttalat, att det med hänsyn
till den tidigare godtagna principen att de militära lönerna skola avvägas
med hänsyn till arbetets art och tjänsteansvaret måste vara principiellt felaktigt
att i detta sammanhang av de militära befattningshavarna endast
beröra sådana i lönegraderna Ma 12, Mo 12 och högre. Vissa militära befattningshavare
i lägre löneställning vore nämligen enligt överbefälhavarens
mening jämställda med byråchefer. Närmast gällde detta sektions- och
avdelningschefer i högre staber samt militära byråchefer i försvarsväsendets
centrala ämbetsverk. Överbefälhavaren förutsatte att han i samband
med tjänsteförteckningskommitténs arbete skulle få tillfälle att framlägga
sina samt försvarsgrenschefernas synpunkter i denna fråga.

Försvarets civilförvaltning har yttrat, att beträffande avgränsningen av
de tjänster vilka omfattades av utredningen intet syntes vara att erinra såvitt
avsåge de civila tjänsterna. I fråga om civilmilitära och militära beställningar
framhålles, att flera byråchefstjänster inom försvarsgrensförvaltningarna
vore avsedda för regemenlsofficerare samt att vissa byråchefs- eller högre
befattningar förutsatts skola kunna besättas med antingen civil, civilmilitär
eller militär tjänsteman. För befattningarna hade därvid upptagits alternativa
lönegrader, exempelvis Ma 12, Ma 11 eller Ca 33; Ca 31 eller Ca 33. Med
den av utredningen gjorda avgränsningen till lönegraden Ca (Ce) 33 respektive
Ma 12 uppstode onekligen vissa ojämnheter i lönehänseende. Sålunda
skulle t. ex. löneskillnaden för två militära byråchefer, av vilka den
ene vore överste (Ma 12) och den andre överstelöjtnant i lägsta löneklassen
(Ma 11), komma att uppgå till icke mindre än (1 828 — 1 402 =) 426 kronor
för månad å 5-ort, trots att vederbörandes arbetsuppgifter såsom byråchefer
måhända vore likvärdiga. Nu angivna förhållanden sammanhängde
emellertid med att lönerna för den militära personalen av organisatoriska
skäl anknutits till beställningar, vilka icke såsom sådana vore förenade med
bestämda arbetsuppgifter utan i viss mån vore att betrakta såsom led i en
befordringsgång. Att av nu angiven anledning undantaga de militära beställningshavarna
i Ma 12 från den i betänkandet föreslagna löneförbättringen
borde dock icke ifrågakomma.

De civilmilitära byråcheferna utgjordes huvudsakligast av ingenjörpersonal.
Några bestämda regler funnes icke f. n. om denna personals utnyttjande
inom försvaret. Så länge detta vore förhållandet, syntes den ojämn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

het i lönesättningen,'' som skulle bli en följd av ett genomförande av utredningens
principförslag även för här avsedd personal, icke kunna undgås.
Civilförvaltningen anslöt sig därför till den av utredningen i annat sammanhang
väckta tanken att tills vidare undantaga försvarets civilmilitära
ingenjörpersonal i 33 lönegraden från blivande lönerevision.

TCO finner utredningens ställningstagande till frågan om utredningsuppdragets
omfattning förklarligt och anser sig därför endast böra framhålla
angelägenheten av att tjänsteförteckningskommitténs arbete i denna
del bedrives så skyndsamt som möjligt, så att tjänstemän med placering i
det till byråchefsgraden gränsande lönegradsregistret få minsta möjliga
eftersläpning i sin löneutveckling i förhållande till byråcheferna.

Av chefslöneutredningen verkställda undersökningar m. m.

Historik. Chefslöneutredningen har i sitt betänkande lämnat en redogörelse
för vissa principuttalanden, som kommittéer, departementschefer och
riksdagen under de senaste decennierna gjort beträffande löneavvägningen
för de statliga chefstjänstemännen. Det torde icke vara påkallat att i detta
sammanhang återgiva denna redogörelse i dess helhet. Följande må emellertid
nämnas.

1939 års tjänsteförteckningssakkunniga, som behandlade frågan om löneställningen
för byråchefs- och rådstjänsterna i del II av sitt betänkande angående
revision av tjänsteförteckningen i vad avser allmänna civilförvaltningen
(SOU 1942: 30), införskaffade utredning och yttranden om dessa
tjänster från ett stort antal verkschefer. I anslutning till en redogörelse för
dessa yttranden framhöllo de sakkunniga, att de icke kunnat undgå att taga
intryck av de allvarliga farhågor inför den kommande utvecklingen, som
verkscheferna mot bakgrunden av den nuvarande lönegradsplaceringen av
byråchefs- och rådstjänsterna såväl skriftligen som muntligen delgivit de
sakkunniga. Med skärpa hade framhållits, att det rådande löneläget icke i
konkurrens med kommunal och enskild verksamhet skapade betryggande
garantier åt statsverket för en tillfredsställande rekrytering av ifrågavarande
tjänster. Utvecklingen hade nämligen visat, att statstjänsten på grund
av den jämförelsevis låga lönestandarden för de högre befattningarna icke
innebure tillräcklig lockelse för att statsverket, trots de obestridliga fördelar
som de statliga anställningsformerna och den med statsanställningen
förenade pensionsrätten innebure, skulle kunna förvärva och behålla de
mest dugande krafterna. De sakkunniga voro av den uppfattningen, att
största beaktande måste skänkas åt denna samstämmiga meningsyttring
från dem, som närmast buro ansvaret för och utövade ledningen av arbetet
inom de viktigaste områdena för den statliga verksamheten, och detta hade
för de sakkunniga varit ett avgörande motiv för att beröra ifrågavarande
spörsmål. På grund av de för utredningsarbetet meddelade direktiven ansågo
sig de sakkunniga emellertid förhindrade att föreslå eu allmän upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

flyttning av byråchefs- och rådstjänsterna utan inskränkte sig till att föreslå
överförande av ett mindre antal byråchefsbefattningar och därmed jämförliga
tjänster från dåvarande löneplan A till dåvarande löneplan C med placering
lägst i lönegraden C 7.

1939 års tjänsteförteckningssakkunniga redogjorde även för till de sakkunniga
framställda förslag om beredande av förbättrad löneställning för
vissa verkschefer. I anslutning härtill anförde de sakkunniga i huvudsak
följande.

Då de sakkunniga funnit sig böra omförmäla de förslag utanför utredningsuppdragets
ram, som sålunda framställts, hade detta sin orsak närmast
däri, att de sakkunniga under fortgången av sitt arbete icke kunnat
undgå att finna, att mot bakgrunden av den allmänna löneutveckling, som
ägt rum, löneställningen för vissa till lönegraden B 1 hänförliga chefsbefattningar
framstode såsom svag. Härvid hade de sakkunniga ingalunda förbisett,
att vissa tjänster å A-planen och därmed jämförliga tjänster å C-planen
kunde vara av den beskaffenhet, att de skäligen borde ersättas högre än
chefsbefattningar för mindre verk. Även med beaktande därav syntes det
dock de sakkunniga föreligga grundad anledning att det här omförmälda
spörsmålet uppmärksammades och att en översyn jämväl i detta hänseende
komme till stånd. Vid en sådan syntes även en del andra chefsbefattningar
kunna komma i fråga.

De sakkunnigas betänkande, som avlämnades i juni 1942, föranledde på
grund av rådande ekonomiska läge icke något förslag till 1943—1945 års
riksdagar. I 1946 års statsverksproposition föreslog Kungl. Maj :t ett genomförande
i begränsad utsträckning av de sakkunnigas detaljförslag. Härvid
uttalade chefen för finansdepartementet bl. a., att den i betänkandet berörda
frågan om en allmän löneförbättring för befattningshavarna i byråchefsgraden
på grund av sin räckvidd ansetts kunna närmare övervägas endast
i viss omedelbar anslutning till en allmän lönereglering. Beträffande
spörsmålet om en allmän differentiering i lönehänseende av byråchefs- och
rådstjänsterna hade med hänsyn till den av de sakkunniga förebragta utredningen
förslag härom icke ansetts böra framläggas. Vidare framgår av departementschefens
uttalande, att detalj förslagen granskats med utgångspunkt
från att lönegraden A 30 (nuvarande Ca 33) skulle bibehållas såsom
ensam normallönegrad för byråchefstjänsterna samt att vid evalvering från
A-planen till C-planen lönegrad A 30 skulle motsvaras av lönegrad C 6 (nuvarande
Cp 10). Med anledning av vad de sakkunniga anfört angående
verkschefslönerna uttalade departementschefen, att han, ehuru en jämkning
av vissa verkschefers löneställning kunde förefalla befogad, i avvaktan på
den förestående allmänna löneregleringen icke för det dåvarande vore beredd
att framlägga något förslag i detta hänseende.

Vad departementschefen sålunda anfört föranledde icke någon erinran
från riksdagens sida (skr. nr 16).

Frågan om en förbättring av vissa verkschefslöner upptogs emellertid
till behandling i 1947 års statsverksproposition. Härvid anförde chefen för
finansdepartementet bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11±.

Verkscheferna i allmänhet tillhörde antingen löneplan B eller löneplan C,
beroende på om befattningen tillsattes genom fullmakt eller medelst förordnande
för viss tid. Löneläget för dessa båda slag av befattningar skilde
sig därigenom att förordnandetjänsterna genomgående vore förenade med
2 000 kronor högre lön än motsvarande fullmaktstjänster. Denna löneskillnad
hade ansetts påkallad med hänsyn till den lösare anställningsform, som
tillsättning med förordnande i allmänhet innebure. Med tiden hade emellertid,
särskilt till följd av den relativa sammanpressning av löneskalan som
ägt rum, löneställningen för verkscheferna i fullmaktsställning kommit att
framstå såsom mindre tillfredsställande. Samtidigt hade utvecklingen givit
vid handen, att olikheten i anställningsform icke hade sådan reell innebörd
i fråga om verkschefsbefattningarna, att den borde föranleda en skillnad
i löneställningen för dessa tjänster. Från dessa utgångspunkter hade
vid budgetarbetet en förbättring ansetts böra genomföras i löneställningen
för de verkschefer, som åtnjöte lön enligt dåvarande löneplan B. Denna
förbättring syntes böra åstadkommas genom att verkschefsbefattningarna i
lönegraderna" B 1 och B 2 uppflyttades till närmaste högre lönegrader samt
i lönegrad B 3 erhölle samma löneställning som förordnandetjänsterna i dåvarande
lönegraden C 12. Härvid borde dock icke någon ändring ske av
själva anställningsformen för de berörda befattningarna.

Kungl. Maj :ts i överensstämmelse härmed framlagda förslag föranledde
ej erinran från riksdagens sida (skr. nr 56).

Försvarets tjänsteför tecknings sakkunniga framhöllo i sitt betänkande
(SOU 1946:94) bl. a. angelägenheten av att frågan om lämpliga organisationsenheter
och dessas benämning inom såväl central- som lokalmyndighet
snarast gjordes till föremål för utredning. De sakkunniga uttalade vidare,
att en löneställning motsvarande 30 lönegraden (nuvarande 33 lönegraden''
för sådana ledande befattningar som byråchefstjänsterna icke kunde anses
vara tillfyllest med hänsyn till uppgifter, ansvarsställning och kompetenskrav.
Härutöver anförde de sakkunniga hl. a. följande:

För byråchefstjänst ävensom för därmed i avseende å arbetsuppgifter likställd
befattning vid fabrik eller liknande inrättning förordas 32 lönegraden
såsom en lämpligt avvägd löneställning. Där högre löneställning redan kommit
till användning, finna de sakkunniga det tillrådligt, att undersökning
verkställes rörande möjligheten att uppdela verksamheten på flera byråer
av normal storleksordning. Därest emellertid göromålen anses böra sammanhållas
i en större organisationsenhet, bör chef för dylik organisationsenhet
placeras såsom avdelningschef i 34 lönegraden. Samma lönestallning
synes även regelmässigt böra tillkomma chef för fabrik eller annan inrättning
med motsvarande ställning. Att vid en inplacering i 32 lönegraden
av byråchefstjänsterna en intervall av fyra lönegrader uppkommer mellan
dessa tjänster och byrådirektörstjänsterna synes de sakkunniga med
tanke på de i verksledningen ingående chefernas betydelsefulla ställning inom
statsförvaltningen vara fullt motiverat.

Vid behandlingen av försvarets tjänsleförteckningssakkunnigas betänkande
i propositionen 1947:246 framhöll chefen för finansdepartementet
beträffande förslaget om löneförbättring för viss chefspcrsonal bl. a., att
det icke vore möjligt all taga slutlig ståndpunkt till ett lönespörsmål av

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

sådan principiell räckvidd enbart på grundval av utredning rörande förhållandena
inom vissa grenar av försvarsväsendet.

I direktiven för 7.945 års lönekommitté uttalade dåvarande chefen för
finansdepartementet bl. a. följande.

Till löneregleringen hörde även en avvägning av lönenivån olika löntagargrupper
emellan. I främsta rummet mötte härvid — utom frågan om
dyrortsgraderingen — spörsmålet om förhållandet mellan lägsta och högsta
lönelägena. Kravet på ett återställande av tidigare reallöner gjorde sig med
ökad styrka gällande ju lägre lönerna vore och ju mindre marginal de följaktligen
lämnade för anpassning efter ett skärpt ekonomiskt tryck. Det
vore huvudsakligen ur denna synpunkt som den år 1944 genomförda provisoriska
lönetilläggsregleringen ansetts påkallad och fått sin omfattning
bestämd. Uppenbart vore emellertid, att även löntagarna i mellangraderna
och högre grader i längden borde kunna resa allt starkare anspråk på eu
återgång till tidigare reallöner. En förbättring av reallönerna även för dessa
löntagare vore också nödvändig av rekryteringshänsyn och ur andra lönepolitiska
synpunkter, vilka staten som arbetsgivare måste anlägga, även om
det låge i sakens natur, att tendensen i ett utvecldingsläge som det dåvarande
borde gå i riktning mot en relativ minskning av spännvidden i löneskalan.

I sitt betänkande I (SOU 194(1:48) framlade lönekommittén förslag till
två allmänna statliga löneplaner, nämligen cn dyrortsgrupperad (löneplan

1) och en icke dyrortsgrupperad (löneplan 2). Av vad lönekommittén anförde
angående uppbyggnaden av löneplan l torde följande vara av intresse
i förevarande sammanhang.

Vid hänsynstagande till det ekonomiska läget, de tidigare gällande grundlönerna,
levnadskostnadsutvecklingen i olika lägen och löneutvecklingen
för de privatanställda jämte de andra faktorer, som ansetts vara av betydelse,
hade en allmän förhöjning av tjänstemännens nuvarande kontanta
avlöningsförmåner ansetts motiverad. Olika skäl, däribland hänsyn till det
sätt, på vilket lönerna för olika grupper av privatanställda utvecklat sig,
hade ansetts föreligga att göra löneförbättringen förhållandevis större för
lägre tjäntemän än för högre. Eu särskilt kraftig relationsförbättring hade
ansetts påkallad för de allra lägst avlönade befattningshavarna. Skäl hade
emellertid också ansetts finnas för att inom ett område ovanför det lägsta
skiktet genomföra en relativt stor och procentuellt sett någorlunda likformig
höjning av löneställningen. Längst upp på löneskalan hade en lika stor procentuell
höjning ej ansetts kunna genomföras. Det framlagda förslaget innebure
likväl i kronor räknat i dessa lägen en icke obetydlig löneökning, något
som framför allt ansetts betingat av behovet att uppehålla en fullgod rekrytering
och att söka motverka den hittills allt vanligare övergången av
kvalificerad arbetskraft från statlig till enskild tjänst. Dessa synpunkter
hade anlagts även på frågan om löneställningen för rekryteringspersonalen
till de högre tjänsterna, vilken emellertid ansetts böra erhålla något större
procentuell ökning än tjänstemännen inom de högsta lönelägena. Inom området
mellan de båda huvudskikten hade redan av rent tekniska skäl eu utjämning
blivit nödvändig.

Beträffande frågan, i vilken mån de reallöner tjänstemännen skulle ha
åtnjutit år 1935, om 1939 års avlöningsreglemente då tillämpats, uppnåddes
genom lönekommitténs förslag, vore det vanskligt att fälla något be -

Kanyl. Maj:ts proposition nr 114.

stämt omdöme därom utan att verkställa mera ingående undersökningar
än som kunnat komma till stånd. Vid ett bedömande i vad mån reallönen
återställts borde man dessutom enligt lönekommitténs mening taga i betraktande
de förbättringar förslagen innebure bland annat i fråga om pensionerna.

Vad angår löneplan 2 framhöll lönekoinmittén bl. a. följande.

Denna löneplan omfattade dels lönelägen, som hade motsvarighet på den
dvrortsgrupperade löneplanen, dels lönelägen över dem, som förekomme
på sistnämnda löneplan. Inom förstnämnda område hade i allmänhet eftersträvats
att konstruera den här avsedda löneplanen på sådant sätt att
lönerelationen till tjänstemän med dyrortsgraderad lön på högsta ortsgrupp
skulle undergå så små jämkningar som möjligt. Vad beträffade den
del av denna löneplan som omfattade lönelägen över dem, som återfunnes
på den dvrortsgrupperade löneplanen, hade lönekommittén icke ansett det
falla inom kommitténs uppdrag att efter jämförelse med motsvarande förhållanden
på den allmänna arbetsmarknaden ingå på någon allmän omprövning
av lönenivån. I lägena närmast över den dyrortsgrupperade löneplanen
hade ifrågavarande löneplan närmast konstruerats så, att den i
fråga om ökningen i krontal utgjorde en förlängning på den dyrortsgrupperade
löneplanens 5-ortsskala. Däröver hade riktpunkten varit att ernå
samma kront al sökning.

I propositionen 1946:333 angående allmän lönereglering för befattningshavare
i statens tjänst m. fl. framhöll chefen för finansdepartementet, att
i åtskilliga yttranden erinringar framställts mot att avlöningsförbättringen
för de högre tjänstemännen enligt förslaget procentuellt räknat icke vore
lika stor som för de lägre. Såsom kommittén påpekat, hade emellertid olika
skäl, bl. a. hänsynen till det sätt, på vilket lönerna för olika grupper privatanställda
utvecklat sig, talat för att göra löneförbättringen förhållandevis
större för de lägre tjänstemännen än för de högre. Vidare borde framhållas,
att förslaget för de högre lönegraderna i kronor räknat innebure en
mycket betydande löneökning, även om ökningen procentuellt icke vore
lika stor som för de lägre avlönade tjänstemännen. Till de synpunkter, som
lönekommittén anlagt på frågan om löneawägningen, gav departementschefen
sin anslutning. Han fann sålunda icke anledning ifrågasätta några ändringar
i de framlagda löneplanerna, vilka utgjorde en grundläggande förutsättning
för den mellan lönekommittén och personalorganisationerna
träffade uppgörelsen.

Departementschefens uttalande föranledde ej någon erinran från riksdagens
sida.

Från verkschefer inhämtade yttranden. Chefslöneutredningen inhämtade
yttranden från cheferna för vissa verk med byråorganisation, hovrättspresidenterna
in. fl. (sammanlagt 53) angående den löneställning, som vederbörande
chef för sitt verks del ansåg böra tillkomma byråchefstjänst (rådstjänst)
samt jämställd eller högre befattning, i förekommande fall även vid
verket tillhörande lokalförvaltning.

Kungl. Moj:ts proposition nr 111.

Av de hörda verkscheferna behandlade 45 mer eller mindre ingående frågan
om skälen för en löneförbättring för chefstjänstemännen. Härvid åberopades
huvudsakligen fyra skäl för en förbättring av lönen i byråchefsoch
rådsgraden, nämligen:

1) Chefstjänstemännens reallönenivå har starkt försämrats under de senaste
årtiondena.

2) De nuvarande lönerna för chefstjänstemännen svara icke mot betydelsen
och omfattningen av dessa tjänstemäns arbetsuppgifter samt därmed
förenat ansvar. Det framhålles, att arbetsuppgifterna blivit alltmer
komplicerade.

3) De nuvarande löneförmånerna i byråchefs- och rådsgraden äro icke
tillräckliga för att säkerställa en tillfredsställande rekrytering i konkurrens
med kommuner och enskilda företag.

4) Lönerna för byråchefer (motsvarande) böra överstiga lönerna för närmast
underställda tjänstemän mera än nu är fallet.

Utredningen understryker, att på ett par undantag när de verkschefer,
som uttalat sig om skälen för en löneförbättring, härvid särskilt framhållit
angelägenheten att säkerställa en tillfredsställande rekrytering till statsförvaltningens
chefstjänster. I flera fall ha direkta jämförelser gjorts med
löner, som utbetalas till stadsdomare, stadsfiskaler, Stockholms stads chefstjänstemän
etc. Av särskilt intresse äro följande uttalanden om konkurrensen
från kommuner och enskilda företag i fråga om dugliga tjänstemän.

Presidenten i hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat bl. a„ att
konkurrensen från rådhusrätterna om de skickligare hovrättsjuristerna
vore besvärande. De höga lönerna och fördelen att ej behöva flytta hade
föranlett att flera av de dugligaste yngre juristerna i skånska hovrätten
sökt sig över till rådhusrätter, och denna utveckling syntes komma att
fortgå i stegrad grad. Sedan den 1 oktober 1946 hade icke mindre än nio
dugande hovrättsjurister lämnat hovrätten för att övergå till rådhusrätt
eller annan tjänst. Det bleve ej möjligt att i konkurrens med stadsdomstolar,
affärsföretag och advokater för den statliga domarbanan förvärva och
där behålla skickliga jurister med mindre lönen för de högre hovrättsdomarna
avsevärt höjdes. Chefen för försåkringsrådet upplyser, att det vid
flera tillfällen inträffat, att befattningshavare med hänsyn till avlöningsvillkoren
lämnat rådet för att övergå till annan verksamhet med väsentligt
förmånligare avlöning. Chefen för riksförsäkringsanstalten har framhållit,
att verket i fråga om möjligheterna att behålla dugliga, till högre befattningar
lämpliga tjänstemän vore utsatt för en kännbar konkurrens från
enskilda olyclcsfallsförsäkringsbolags sida. Chefen för generaltullstyrelsen
har betonat bl. a., att konkurrensen om den arbetskraft, som vore lämplig
för ledande poster i förvaltningen, väsentligt skärpts och att härtill bidragit
icke blott statsförvaltningens utbyggnad utan även den ökade efterfrågan
på dylik arbetskraft inom kommunalförvaltningen, inom näringslivets
organisationsväsen och bland affärsföretagen. Chefen för domänstyrelsen
har framhållit, att verkningarna av den genomförda sammanpressningen
av löneskalan måste bliva särskilt betänkliga för ett affärsdrivande
verk som domänstyrelsen, vilket måste bedriva sin verksamhet under såväl
ekonomiskt som organisatoriskt i stort sett likartade förhållanden som
enskilda företag. Ej minst i fråga om rekryteringen av högre tjänster gjor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114-

de sig en konkurrens med enskilda företagare och organisationer gällande,
i det att kvalifikationerna å lämpliga kandidater för sådana poster vore i
stort sett desamma om det gällde tjänster inom domänverket eller sådana
poster som t. ex. direktör, disponent, försäljningschef eller skogschef hos
skogsbolag, trävaruindustrier eller sammanslutningar av skogsägare. Det
kunde tyvärr också pekas på ett flertal fall, då dugande krafter inom domänverket
— efter meriterad tjänstgöring och i besittning av samlad erfarenhet
— lämnat sin tjänst för att tillträda krävande och i regel synnerligen
väl avlönade befattningar hos enskilda företag. Att. så skett syntes
främst bero på att möjlighet till befordran till i fråga om förmåner något
så när jämställda tjänster i domänverket ej förefunnits. Chefen för försvarets
fabriksverk har uttalat bl. a., att med privatindustrien fullt konkurrenskraftiga
löner visserligen aldrig kunde ernås för de ledande befattningshavarna
inom ett statligt företag, men att det vore av stor betydelse,
att en så god löneställning som möjligt erhölles. Redan under den korta
tid fabriksverket fungerat hade ett byte ägt rum å chefsposten på fabriksbyrån
(Cp 14) på grund av att privatindustrien bjudit bättre löneförmåner.

Specificerade förslag om förbättrat löneläge för den normala byråchefsoch
rådsgraden ha framlagts av 35 verkschefer. Av dessa uttalade sig 31 för
en löneställning lägst motsvarande 37 lönegraden å löneplan 1. 9 räknade
härvid med en placering å löneplan 2. 17 av verkscheferna uttalade sig för
att den gällande maximeringen av det belopp, varå rörlig förhöjning beräknas,
skulle slopas. Av dem som förordade byråchefs- och rådstjänsternas
inplacering i lönegrad Ca 37 må här nämnas chefen för statskontoret och
chefen för riksräkenskapsverket, av vilka den senare även förordade maximibeloppets
höjning från 1 200 kronor till 1 600 kronor för månad.

Presidenterna i Svea och Göta hovrätter samt i hovrätten över Skåne och
Blekinge och hovrätten för Övre Norrland föreslogo, att hovrättsråden skulle
placeras i samma lönegrad som häradshövdingarna (Co 14), under det att
presidenterna i hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland föreslogo
lönegraden Co 16.

Löneutveckling m. m. för olika tjänstemannagrupper. Chefslöneutredningen
har erinrat, att de kommittéer, som förberett de senaste löneregleringarna
för statliga tjänstemän, låtit verkställa olika undersökningar angående löneutvecklingen
för arbetare och tjänstemän såväl i som utom statens tjänst.
Resultatet av dessa undersökningar finnes redovisat dels i den promemoria
belysande löneutvecklingen för vissa grupper av tjänstemän och arbetare i
och utom statens tjänst, vilken såsom bilaga 7 finnes fogad till 1936 års
lönekommittés betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemcnte (SOU
1937:48), dels de tre promemorior angående löneutvecklingen för vissa
grupper av statstjänstemän, industriarbetare och industritjänstemän, vilka
såsom bilagor A—C äro bifogade 1945 års lönekommittés betänkande med
förslag till statliga löneplaner in. m. (SOU 1946: 48). Även chefslöneutredningen
har utfört vissa undersökningar angående löneutvecklingen för
olika tjänstemannagrupper. Beträffande dessa undersökningar må här nämnas
följande.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 114.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

I fråga om löneutvecklingen för statliga tjänstemän fann chefslöneutredningen
det vara av intresse att jämföra nominallöneutvecklingen för, å ena
sidan, olika chefstjänstemannagrupper och, å andra sidan, lägre tjänstemannagrupper.
Skilda meningar kunna givetvis råda om värdet av en dylik
jämförelse med hänsyn till att inkomstfördelningen i det svenska samhället
i dess helhet förändrats under de senaste decennierna. Utredningen ansåg
det emellertid vara av betydelse att i fråga om statstjänstemännen få denna
inkomstförskjutning siffermässigt belyst.

Undersökningen omfattade den lönereglering, som inom den civila statsförvaltningen
genomfördes under åren 1876—1882, och därefter följande
löneregleringar. I undersökningen medtogos följande tjänster och deras
motsvarigheter under tidigare löneregleringsperioder: generaldirektör i Cp
19 och Co 19, överdirektör i Co 17, byråchef i Ca 33, förste byråsekreterare
i Ca 29, byråsekreterare i Ca 24 och expeditionsvakt i Ca 9. Angående detaljerna
i undersökningen hänvisas till betänkandet. Resultatet av undersökningen
redovisas i följande tabell.

Storleken av lönen för vissa statliga tjänstemän, uttryckt i procent

av byråchef slönen.

Lönereglering	Generaldirektör	Över-direktör Co 17	Förste byråsekr. Ca 29	Byrå-sekr. Ca 24	Expedi-
Cp 19	Co 19	tionsvakt Ca 9
1876 Grundlön ......................		129	100	79	57	13
1908 Grundlön ......................	_	126	115	78	63	15
1920 (1922) Grundlön ......................	159	143	126	76	64	26
Lön inkl. tillägg i juni 1939......	148	134	119	86	69	31
1939 Grundlön ......................	148	133	119	85	67	30
Lön inkl. tillägg i juni 1947......	137	125	114	89	72	34
1947 Grundlön ......................	139	139	129	88	70	34
Lön inkl. rörlig förhöjning i juli 1947..........................	135	135	126	89	72	35

Utredningen har sammanfattningsvis framhållit bl. a., att den relativa
löneförsämringen för chefstjänstemännen vore betydande i jämförelse med
icke blott expeditionsvaktgruppen utan även byråsekreterar- och förste byråsekreterargrupperna.
Vad byråsekreterargruppen anginge finge beaktas,
att byråsekreterar-(notarie-)tjänst tidigare i allmänhet uppnåddes först
efter mångårig tjänstgöring och i stor utsträckning utgjorde sluttjänst, medan
numera e. o. byråsekreterartjänst utgjorde slutledet i amanuensernas
reglerade befordringsgång. Ur tabellen kunde vidare utläsas, att 1920 (1922)

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

års lönereglering och löneutvecklingen intill den 1 juli 1939 varit av stor
betydelse för skapande av nuvarande lönerelationer mellan olika tjänstemannagrupper.
Att maximeringen av olika former av dyrtidskompensation
under löpande löneregleringsperiod väsentligt förskjutit lönerelationerna
mellan tjänstemannagrupper i olika löneställning, vore ett förut känt förhållande,
som siffermässigt belystes i tabellen.

En särskild undersökning verkställdes av chefslöneutredningen angående
storleken av den löneförbättring, som 1947 års lönereglering medförde för
olika tjänstemannagrupper. Jämförelse gjordes mellan månadslönebeloppen
i juli 1939 — inklusive rörligt tillägg, men minskade med pensionsavdrag
— och i juli 1947 å I-ort resp. 5-ort i slutlöneklassen inom en var av lönegraderna
A 5 och Ca 9, A 15 och Ca 19, A 21 och Ca 24, A 26 och Ca 29, A 28
och Ca 31 samt A 30 och Ca 33. Vad angår de icke dyrortsgrupperade lönerna
avsåg jämförelsen lönegraderna C 5—C 17 i 1939 års civila avlöningsreglemente
och dessa lönegraders motsvarighet i nu gällande lönesystem.

Undersökningen gav till resultat, att mot en löneökning i lönegrad och
löneklass A 5: 9 — Ca 9: 12 (expeditionsvaktsgraden) på 57,8 % svarade en
ökning på 40,9 % i lönegrad och löneklass A 30: 33 — Ca 33: 36 (byråchefsoch
rådsgraden). Beträffande de icke-dyrortsgrupperade lönerna utgjorde
löneökningen 38,4 % i lönegraden C 6 — Cp 10 (byråchefsgraden), 30,4 %
i lönegraden C 12 — Cp 19 (normala generaldirektörsgraden) och 16,4 % i
lönegraden C 17 — Cp 24 (generaldirektören för statens järnvägar). Den
absoluta löneökningen var i det närmaste lika stor i de tre lönegradsgrupperna
A 26 — Ca 29, A 28 — Ca 31 och A 30 — Ca 33 (438: —, 447: —
resp. 454: 25 kronor). I fråga om tjänsterna å den icke dyrortsgraderade
löneplanen hade den lägsta absoluta löneökningen (442: 59 kronor) tillfallit
förutvarande lönegraderna C 6 (Cp 10) och C 9 (Cp 15), och den
högsta (498 kronor) förutvarande lönegraden C 10 (Cp 17). Löneökningen
för lönegraden C 5 (Cp 9) var praktiskt taget lika stor som för lönegraden
C 13 (Cp 20). Ojämnheten i de löneförbättringar, som tillkommo de tjänstemän,
vilka nu tillhöra löneplan 2, ökades därigenom att samtidigt med löneregleringen
de verkschefstjänster, som tidigare tillhört lönegraderna Bl —-B 3, placerades i högre lönegrad å löneplan 2 än som direkt motsvarade
den förut innehavda placeringen. Sålunda placerades överdirektörer tillhörande
förutvarande B 1 i Co 14 i stället för Co 10, överdirektörer tillhörande
förutvarande B 2 i Co 17 i stället för Co 14 och generaldirektörer tillhörande
förutvarande B 3 i Co 19 i stället för Co 17. Löneökningen under
tidsperioden juli 1939—juli 1947 bleve för innehavare av dessa tjänster
56,3 % i lönegraden Bl — Co 14, 50,8 % i lönegraden B 2 — Co 17 och
44,8 % i lönegraden B 3 —• Co 19.

Chefslöneutredningen gjorde även vissa försök att belysa reallöneutvecklingen
för chefstjänstemännen. Av vad som framkommit vid de av socialstyrelsen
på uppdrag av 1945 års lönekommitté verkställda beräkningarna
fann utredningen, att förutsättningar icke förelåge för att beräkna tillför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114-

litliga indexserier för de förändringar, som levnadskostnaderna undergått
i olika inkomstlägen. Vid sådant förhållande begränsades undersökningen
till att på grundval av tillgängliga, av socialstyrelsen utarbetade generalindexserier
avse vissa beräkningar angående reallöneutvecklingen för olika
tjänstemannagrupper. Utredningen framhåller emellertid, att resultatet av
sådana beräkningar icke kan ge någon exakt bild av denna utveckling. I
själva verket syntes endast tendensen i löneutvecklingen kunna utläsas. Beträffande
beräkningarna anför utredningen i huvudsak följande.

En undersökning av reallöneutvecklingen för olika tjänstemannagrupper
med hjälp av tillgängliga generalindex för levnadskostnadsförändringarna
kan ske på flera sätt. Avgörande för valet av arbetsmetod är främst, huruvida
med undersökningen avses att belysa reallöneutvecklingen utan hänsyn
till den icke blott absolut utan även relativt ökade skattebörda, som följer
med stigande inkomster, eller om med undersökningen åsyftas att ge en
uppfattning om utvecklingen av realnettolönen, d. v. s. den reallön som
svarar mot den behållna årslöneinkomsten sedan från årslönen dragits på
densamma belöpande skatt. Utredningen har ansett sig böra i första hand
göra en undersökning enligt det förra alternativet. Denna undersökning har
grundats på den generalindex för levnadskostnadsförändringarna med år
1914 som basår, i vilken de direkta skatterna ingå med den vikt de ha i den
s. k. indexfamiljens utgiftsbudget. Användes denna index för beräkning
av reallönen för högre inkomsttagare, tages således icke hänsyn till beskattningens
progressivitet. Undersökningen har ansetts böra avse — utöver basåret
1914 — år 1925, då en viss stabilisering inträtt efter första världskrigets
krisår, och år 1935, efter vars levnadskostnadsnivå grundlönen avvägdes
vid 1939 års lönereglering, samt ettvart av åren 1939—1948.

I fråga om beräknandet av nominallönebeloppen gäller, att i nominallönen
för visst år inräknats den lön och de allmänna lönetillägg i form av
dyrtidstillägg och dylikt, som under året i fråga skolat på högsta dyrort
utgå till en tjänsteman med hustru och två barn och med placering i högsta
löneklassen av vederbörande lönegrad (resp. med samtliga ålderstillägg).
Fr. o. m. den 1 juli 1939 övergångsvis utgående barntillägg ha dock icke
medräknats. Däremot ingå i lönebeloppen för år 1945 resp. 1946 tillfälligt
barntillägg enligt kungörelsen 1945: 733 resp. tillfälligt lönetillägg enligt
kungörelsen 1946: 74. De sålunda beräknade årslönebeloppen ha minskats
med pensionsavgifter (motsvarande). Beträffande familjepensionsavgifterna
gäller, att de för tiden före ikraftträdandet av 1936 års allmänna familjepensionsreglemente
endast kunnat approximativt beräknas. Anledningen
härtill är, att avgifterna till de olika änke- och pupillkassorna utgingo efter
varierande grunder och i regel även voro beroende av individuella befordringsförhållanden
o. d.

Resultatet av undersökningen, i vad avser de nuvarande lönegraderna Ca
9, Ca 24, Ca 29, Ca 33, Co 17, Co 19 och Cp 19, redovisas i följande tabell,
i vilken upptagits — förutom levnadskostnadsindex för de olika åren —
nominallönebeloppen och de reallönebelopp, som erhållas då nominallönerna
reduceras i förhållande till den i sagda index uttryckta stegringen av levnadskostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
Reallöneutvecklingen 1914—1948.

	Levnads-	Nuv.	Ca 9	Nuv. Ca 24	Nuv. Ca 29	Nuv. Ca 33
År	kostnads- index	Nom. lön	Reallön	Nom. lön	Reallön	Nom. lön	Reallön	Nom. lön	Reallön
1914	100	1302	1302	5187	5187	6 346	6 346	8092	8 092
1925	176	3 750	2131	8 909	5 062	11464	6 514	13 242	7 524
1935	156	3 591	2 302	8399	5 384	10 617	6 806	12390	7 942
1939	171	4163	2 435	9 142	5 346	11 435	6 687	13 218	7 730
1944	241	5113	2122	11350	4 710	14 160	5 876	15 963	6 624
1948	261	6 516	2 497	13 428	5145	16 752	6 418	18 768	7191
		Nuv.	Co 17	Nuv.	Co 19	Nuv. Cp 19
		Nom. lön	Reallön	Nom. lön	Reallön	Nom. lön	Reallön
1914	100	9 346	9 346	10 346	10 346
1925	176	16 248	9 232	18 252	10 371	20182	11467
1935	156	15 055	9 651	17 031	10 918	18 961	12 154
1939	171	15 671	9164	17 583	10 282	19 503	11405
1944	241	18316	7 600	20 211	8 386	22151	9191
1948	261	23 628	9 053	25 428	9 743	25428	9 743

Utredningen framhåller, att av tabellen synes i fråga om tendenserna i
löneutvecklingen för olika tjänstemannagrupper kunna utläsas, att sedan
år 1914 reallönenivån förbättrats för de lägst avlönade, bibehållits i huvudsak
oförändrad för mellangradstjänstemännen och försämrats för byråchefer
och högre tjänstemän.

Utredningen gjorde även vissa undersökningar angående löneförhållandena
för chefstjänstemän i kommunal tjänst. Dessa undersökningar begränsades
i huvudsak till att avse städer, som hade mer än 50 000 innevånare den
1 januari 1948. Härvid undantoges dock chefstjänsterna i Stockholms stad,
enär lönesättningen i Stockholms stad i viss utsträckning syntes ha skett
med tanke på att skapa konkurrenskraftiga löner i förhållande till de löner,
som uppbäras av statstjänstemän.

Vad angår övriga 10 städer med mer än 50 000 innevånare den 1 januari
1948 införskaffade utredningen uppgifter angående den lön, som utgick å
vissa chefstjänster i dessa städer dels den 1 januari 1938, dels den 1 januari
1949. Då det mötte svårigheter att fastställa, vilka högre kommunala tjänster,
som kunde anses vara jämförliga med statliga byråchefs- och rådstjänster,
och då antalet sådana kommunala tjänster beräknades vara mycket
begränsat, inriktades undersökningen å chefstjänster i allmänhet.

Beträffande de inom ifrågavarande städer tillämpade lönesystemen upplyser
utredningen, att samtliga tillämpa en löneplan, som t. o. m. den 40:e
löneklasscn överensstämmer med den statliga löncplanen 1 men som omfat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

tar ytterligare ett antal löneklasser. Storleken av intervallerna mellan löneklasserna
stiger successivt till 600 kronor mellan 43 och 44 löneklasserna.
Denna intervall bibehålies sedan oförändrad. Även det statliga lönegradssystemel
tillämpas i dessa städer. Lönegraderna 1—37 överensstämma således
helt med motsvarande statliga lönegrader. Göteborgs stad använder sig därjämte
av den statliga löneplanen 2. I regel behöva tjänstemännen ej vidkännas
pensionsavdrag på de i löneplanerna upptagna beloppen. Slutligen
må nämnas, att då ifrågavarande undersökning gjordes städerna tillämpade
samma rörliga förhöjning av månadslön som staten (12 procent å
högst 1 200 kr/mån.). I vissa städer fick enligt en då gällande bestämmelse
i vederbörande avlöningsreglemente varje förändring av den statliga
rörliga förhöjningen automatiskt tillämpning i städerna i fråga.

Den procentuella löneökningen under perioden 1938—1949 befanns vara
mycket varierande icke blott inom uppgiftsmaterialet i dess helhet utan
även i fråga om lönerna i viss stad eller för visst slag av tjänst. Utredningen
har framhållit, att orsakerna härtill vore flera.

Städernas tillväxt hade varit olika stor, bl. a. på grund av att betydande
inkorporeringar ägt rum i vissa städer. På grund av omorganisation och liknande
anledningar hade vidare en del tjänster förändrat karaktär under
ifrågavarande tidsperiod. Slutligen hade städerna — under medverkan av
Svenska stadsförbundet —• i allt större utsträckning strävat efter enhetliga
lönesättningsgrunder, vilket även det varit ägnat att medföra ojämnheter
i fråga om förekommande löneförbättringar, eftersom utgångsläget varit
mycket varierande.

Utredningen har emellertid sökt att genom en medeltalsberäkning få ett
ungefärligt mått på löneökningen för chefstjänstemän i ifrågavarande städer.
Den genomsnittliga löneökningen befanns därvid uppgå till omkring
50 procent. En uppdelning av materialet i grupper efter lönenivån den 1
januari 1938 och en beräkning av den genomsnittliga löneförbättringen för
var och en av grupperna visade, att den procentuella löneförbättringen i allmänhet
varit mindre i de högre inkomstgrupperna. Förhållandet belyses
närmare i följande sammanställning.

Den genomsnitUiga löneförbättringen
januari 1938—januari 1949

.......... ca 61 %

.......... » 56 %

.......... > 49 %

.......... » 41 %

.......... * 32 %

För att möjliggöra en jämförelse mellan löneläget för statliga och ifrågavarande
kommunala chefstjänster lämnas följande översikt över vissa
av sistnämnda tjänsters lönegradsplacering den 1 januari 1949. Där ej
annat angives, avses placering å den dvrortsgrupperade löneplanen.

Bruttolön l/i 1938

10 000—11 999

12 000—12 999

13 000—14 999
15 000—16 999
17 000—

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

	Göte- borg	Mal- mö	Norr- kö- ping	Häl- sing- borg	Öre- bro	Borås	Eskils- tuna	Upp- sala	Väs- terås	Lin- kö- ping
Assessor..............	33	33 36	30	33	33	6 28	—	31	29	32
Rådman..............	‘15	44	37	39	38	6 38	39	37	36	37
Borgmästare..........	420	52	45	47	4 48	6 50	50	45	48	45
Polismästare..........	H8	44	37	39	35	—	39	36	36	35
Stads- (drätsel-) direktör
eller motsvarande ...	l16	~	40	—	42	44	—	36	46	—
Stadsombudsman......	33	44	—	36	35	35	36	36	36	37
Byggnadschef ........	• 1 2 4 * 618	3 44	39	»37	40	38	36	38	39	37
Chef för tekniska verk	420	48	40	40	40	39	36	33	41	36
Stadsarkitekt..........	*16	44	33	40	39	32	36	36	39	37
Stadsingenjör..........	l14	33	33	37	35	32	31	33	35	—

Utredningen har även erinrat, att flertalet landstingsdirektörer placerats
i 37 lönegraden å en dyrortsgrupperad löneplan, som överensstämmer med
den statliga löneplanen 1. Landstingsdirektören är dock placerad i 34 lönegraden
i tre län, i 35 lönegraden i fyra län samt i ungefär 36 lönegraden
i ett län. I Stockholms län finnes jämte landstingsdirektören en kanslidirektör
i 34 lönegraden. Någon jämförelse med tidigare löneförmåner för
landstingsdirektörer har icke ansetts möjlig, eftersom dessa tjänster förändrats
betydligt under de senaste åren.

Någon offentlig statistik över löneutvecklingen och rådande löneläge för
chefstjänstemän inom enskilda företag finnes icke. Svenska arbetsgivareföreningen
ställde emellertid till utredningens förfogande vissa uppgifter,
som gåvo en allmän bild av löneutvecklingen för olika grupper anställda
inom enskilda företag, anslutna till föreningen. På grundval av dessa uppgifter
har utredningen i följande sammanställning (s. 24) redovisat löneförbättringen
i procent räknat åren 1938—1948 för vissa yrkesgrupper i enskild
tjänst.

Från arbetsgivareföreningen har framhållits, att det förelåge vissa felmöjligheter
i den statistik, varpå nyss nämnda uppgifter grundade sig,
men desamma ansåges dock icke vara större än att den tendens, som siffrorna
utvisade, på ett i det stora hela riktigt sätt återspeglade den faktiska
utvecklingen. Statistiken från arbetsgivareföreningen omfattar icke företagsledare,
såsom direktörer, disponenter, överingenjörer, skogschefer,
bruksförvaltare, sågverksförvaltare eller andra, vilka utöva en mera själv 1

Dessa nummer avse den icke dyrortsgrupperade löneplanen (= statliga löneplanen 2).

2 Gatuchef. Härutöver finnes hamndirektör i 20 lönegraden.

8 Gatuchef och vattenverkschef.

4 Lönen oreglerad, men motsvarar närmast lönen i 48 lönegraden å den dyrortsgrupperade

löneplanen.

6 Dessa tjänstemän hade att vidkännas pensionsavdrag. Nettolönerna motsvara ungefär angivna
lönegrader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Procentuell lönestegring åren 1938—1948 för vissa yrkesgrupper i

enskild tjänst.

1			P	r o c e n t t	a 1
Yrkesgrupp			Å 1 d	r s g	r u p	p
20—21 år	22-24 år	25-29 år	30-34 år	35-44 år	45-59 år	60 år o. där-över	Samt- liga
Driftingenjörer och andra ingenjörer i chefsställning, laboratorieförestån-dare, arbetsstudiechefer o. d.....			95	76	58	57	46	62
Andra ingenjörer (ej direkt arbets-ledande) samt vetenskapligt och konstnärligt utbildad personal....	133	93	85	76	77	74	78	75
Personal i verkmästareställning ....	—	—	83	72	72	63	63	68
Kontorspersonal i ledande ställning såsom kontorschefer, ombudsmän kamrerare o. d.................		99	82	71	60	44	45	54
Lägre kontorspersonal av olika slag: a) manlig......................	118	113	100	88	81	73	61	no
b) kvinnlig ....................	125	119	102	91	80	76	78	107

ständig, ledande verksamhet för företaget i dess helhet eller betydande delar
av detsamma. Några allmänna uppgifter angående löneutvecklingen
och lönenivån för denna kategori har utredningen icke kunnat erhålla.

Genom arbetsgivareföreningens förmedling har utredningen även fått del
av vissa löneuppgifter i absoluta tal för högre tjänstemän i ett antal industriföretag.
Ur uppgifterna, som avsågo år 1948, har utredningen lämnat
vissa exempel å månadslöner, överstigande 2 000 kronor. Av dessa exempel
framgår, att en sådan månadslön förekom för olika slags ingenjörer,
kamrerare, ombudsmän m. fl. vid enskilda industriföretag. Beträffande detalj
uppgifterna torde få hänvisas till betänkandet.

Utredningen erinrar att det i vissa företag förekommer, att tjänstemän i
det löneläge, varom här är fråga, äga uppbära vinstandel.

Från två statliga bolag, AB Svenska tobaksmonopolet samt AB Vin- &
spritcentralen, ha erhållits vissa uppgifter rörande löneutvecklingen för hos
dessa bolag anställda chefstjänstemän. Detta utredningsmaterial är alltför
obetydligt för att kunna göras till föremål för statistisk bearbetning. Vad
den vid tiden för utredningen gällande lönenivån angår må framhållas, att
i AB Vin- & spritcentralen löner, överstigande 24 000 kronor för år, utgingo
till bl. a. vice verkställande direktören, en fabriksdirektör, en avdelningschef
och en filialchef. Vid AB Svenska tobaksmonopolet uppbar en
teknisk chef och vice verkställande direktör över 40 000 kronor i årslön,
30 000 kronor eller däröver utgingo till två direktörsassistenter, en tobaksexpert
och en fabriksföreståndare samt mellan 24 000 och 30 000 kronor
till en kamrer (kontorschef), en tobaksexpert (avdelningschef), tre fabriksföreståndare
och en föreståndare för tobakskontor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

I anslutning till förestående redogörelse för löneförhållanden inom kommunal
och enskild tjänst påpekar chefslöneutredningen, att vid en jämförelse
mellan avlöningsförmånerna för, å ena sidan, statstjänstemän och,
å andra sidan, kommunalt och privat anställda icke blott de kontanta lönernas
storlek utan även pensionsförmånerna och andra sociala förmåner
böra beaktas. Härvidlag syntes tidigare ha gällt, att staten erbjudit särskilt
goda förmåner i angivna hänseenden. Med tiden hade dock dessa förmåner
förbättrats även i icke-statlig verksamhet. Beträffande kommunal anställning
syntes det utredningen helt allmänt kunna göras gällande, att de sociala
förmånerna i sådan anställning i stort sett vore lika goda som i statstjänst.
Vad anginge det privata näringslivet hade utredningen funnit, att
de sociala förmåner, gällande avtal för tjänstemännen erbjöde, i vissa hänseenden
vore fullt jämförbara med dem som erhölles i statstjänst. De
tjänstemän inom det privata näringslivet, som innehade tjänsteställning
närmast motsvarande de statliga chefstjänstemännen, vore icke anslutna
till några tjänstemannaorganisationer, och deras anställningsförhållanden
vore i allmänhet beroende av personliga avtal. Med hänsyn till vad som i
kollektivavtalen för de lägre tjänstemännen stadgades, kunde man enligt
utredningens mening utgå från att även de högre privatanställda tjänstemännen
numera åtnjöte icke oväsentliga sociala förmåner. Vad särskilt
pensionen anginge vore privatanställda tjänstemän såsom regel anslutna
till Svenska personalpensionskassan och således berättigade till en pension,
som till skillnad från den statliga vore oantastbar. Regelmässigt hade de
dock att vidkännas avdrag å lönen för avgift till pensionskassan.

Arbetsuppgifter m. m. för tjänstemän i byråchefs- och rådsgraden. Med
hänsyn till att statsförvaltningen omfattar så många olika verksamhetsgrenar
(exempelvis rättskipning, försvar, socialvård, undervisning, trafikväsen,
affärsdrift) äro arbetsuppgifterna för de statliga chefstjänstemännen
mycket varierande. Jämväl det ansvar, som tjänsten lägger å dem, är
skiftande till sin natur. Av angivna skäl fann utredningen det icke möjligt
att lämna en allmän redogörelse för arbetsuppgifter och ansvar för de
statliga chefstjänstemännen. Vad särskilt anginge tjänster i byråchefs- och
rådsgraden syntes i detta sammanhang böra bortses från sådana rådstjänster,
vilka icke vore förenade med chefsskap över en byrå (hovrättsråds-,
kammarrättsråds- och försäkringsrådsbefattningarna). Vidare funnes det
vissa tjänster med byråchef sbenämning, vilka icke heller vore förenade
med chefskap över byrå. Hit hörde exempelvis byråchefstjänsterna i departementen.
Nära dessa stode i vissa avseenden kanslirådstjänsterna.
Även från sådana speciella byråchefstjänster bortsåges i detta sammanhang.
Beträffande byråchefstjänsterna i egentlig mening kunde enligt utredningens
mening urskiljas följande huvudgrupper av arbetsuppgifter.

1. Organiserande och ledning av arbetet inom byrån.

2. Meddelande av beslut i byråfrågor, i vissa fall på verkets vägnar.

''A. Ledamotskap i verksstyrelse.

4. Föredragning inför verkschef och/eller verksstyrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Dessa arbetsuppgifter kräva, framhåller utredningen, att byråchefen både
kunskaps- och erfarenhetsmässigt behärskar det verksamhetsområde,
inom vilket byrån har sin uppgift. Han bör vidare genom uppslagsrikedom,
förmåga att taga initiativ och allmän handlingskraft kunna bidraga till utvecklingen
inom detta arbetsområde. I regel fordras även goda arbetsledande
egenskaper. Utöver det allmänna ansvaret för att byrån fullgör sina
åligganden vilar ofta å byråchefen ett speciellt ansvar av skiftande natur.
Det ekonomiska ansvaret har sålunda beträffande åtskilliga byråchefer
särskild betydelse. Administrativt förvaltningsrättsliga avgöranden påvila i
vissa verk vederbörande byråchefer. Även i andra fall blir den enskilde
medborgarens rätt och välfärd icke sällan beroende av beslut, vilka fattas
av byråchef eller på vilka han har ett avgörande inflytande. Över huvud
taget möter det stora svårigheter att gradera det ansvar, som åvilar byråcheferna.
Det väsentliga och för alla gemensamma kan enligt utredningens
mening sägas ligga däri, att byråchefen under verkschefen — undantagsvis
under överdirektör eller avdelningschef — bär ansvaret för verksamheten
inom byråns arbetsområde.

Utredningen påpekar även, att byråchefernas arbetsbörda ofta är betungande
och att detta icke alltid kan avhjälpas genom förstärkning av byråns
arbetskrafter eller andra organisatoriska åtgärder. I varje fall syntes med
ansvaret för byrån tämligen regelmässigt följa, att fritiden i betydande
utsträckning inkräktades av omsorger om arbetet på byrån.

Vid avvägande av lönenivån för viss tjänstemannagrupp brukar hänsyn
även tagas till den utbildning eller det kunskapsmått, som normalt fordras
för fullgörande av de arbetsuppgifter, vilka åligga gruppen i fråga. Utredningen
framhåller emellertid att, i den mån formella kompetenskrav uppställas
i fråga om byråchefstjänster, dessa krav i regel äro desamma som
för de tjänster, från vilka byråchefstjänsterna i allmänhet rekryteras. Vidare
utgör enligt utredningens mening den formella kompetensen — ehuru
i och för sig viktig — endast en av de kvalifikationer, som en duglig byråchef
bör besitta. Utredningen fann därför icke anledning att i detalj ingå
på vilken formell kompetens som inom olika verksamhetsområden fordras
av tjänstemän i byråchefs- och rådsgraden.

Remissyttrandena, överbefälhavaren har anfört bl. a. följande.

Den i betänkandet lämnade summariska redogörelsen för de arbetsuppgifter,
som anses karakterisera byråchefstjänsterna i allmänhet, motsvarar
endast en del av de arbetsuppgifter, som falla exempelvis på en sektionseller
avdelningschef i försvarsstaben eller någon av försvarsgrensstaberna.
Någon adekvat jämförelse mellan chefstjänster tillhörande olika statliga
verksamhetsgrenar torde svårligen kunna göras. Ifrågavarande befattningshavare
vid försvaret ha ett synnerligen vidsträckt arbetsfält, som omspänner
även andra verksamhetsgrenar, statliga som icke-statliga. En uppvärdering
icke blott av de militära byråchefsbefattningarna utan även av avdelningschefers
samt vissa andra militära chefers löneställning är därför
i hög grad påkallad.

Kungl. Maj.ts proposition, nr 114.

SACO har funnit det av utredningen redovisade jämförelsematerialet beträffande
avlöningsförmånerna inom enskild tjänst förhållandevis knapphändigt.
Inom ett par av SACO:s medlemsorganisationer hade beträffande
avlöningsförhållandena och övriga förmåner för medlemmarna i enskild
tjänst verkställts undersökningar, som avsåge förhållandena hösten 1949.

Enligt en av Sveriges juristförbund gjord undersökning, som omfattat
även arbetsuppgifter, ställning inom företaget in. m., syntes till »förste byråsekreterargruppen»
hänförliga arbetsuppgifter i privat tjänst normalt honoreras
med löneförmåner motsvarande 33 lönegraden. Genomsnittslönen låge
dock något högre. Denna löneställning hade undantagslöst uppnåtts i 31-årsåldern och efter 3—4 års anställning inom företaget. Vad »byråchefsgruppen»
beträffade — hit hade räknats befattningshavare av typen förste
ombudsmän i banker, branschsammanslutningar, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
m. m., där det utöver befattningshavaren funnes åtminstone
ytterligare en chefstjänst eller särskild styrelse — låge lönerna för
dessa befattningshavare i förbundets undersökning på lägst 1 850 kronor i
månaden och med ett genomsnitt på 2 170 kronor i månaden. Materialet berörde
endast förhållandevis unga jurister, varför det funnes anledning antaga,
att den egentliga genomsnittslönen låge högre än vad förbundet kunde
redovisa.

Enligt Svenska väg- och vattenbyggares riksförbunds (SVR) lönestatistik,
som omfattade de 13 yngsta årskurserna, utexaminerade från tekniska högskolan
i Stockholm eller Chalmers tekniska högskola, hade byråchefs slutlön
uppnåtts eller överskridits för gruppen »enskild tjänst» beträffande medianlönen
redan efter 10 år och beträffande övre kvartilen efter 8 år.

Av båda undersökningarna framginge, att de statsanställda med avseende
å pensionsförmåner icke intoge någon särställning. De i enskild tjänst anställda
juristerna vore i regel efter ett års tjänstgöring tillförsäkrade pension.
SVR:s statistik visade att efter fem års tjänst pensionsförhållandena
för väg- och vattenbyggare vore ungefärligen lika inom statlig, kommunal
och enskild tjänst.

TCO uttalar bl. a. — i anledning av utredningens påpekande att de privatanställda
tjänstemännen regelmässigt torde ha att erlägga avgifter för sin
pensionering — att de redovisade chefslönerna inom såväl privata som
statliga bolag, vilka likväl icke omfattade de högsta lönelägena, låge så väsentligt
över lönenivån för statens chefstjänstemän, att en betydlig marginal
syntes kvarstå även efter avdrag av pensionsavgifterna för privatanställda
tjänstemän. Förutom en mer eller mindre fullständig motsvarighet till de
inom statstjänsten utgående sociala förmånerna syntes innehavare av chefsposter
inom enskild företagsamhet dessutom ofta åtnjuta väsentligt bättre
förmåner bl. a. i fråga om ersättningar av traktamentsnatur, för representation
samt beträffande tjänstebostäder och vissa andra nyttigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Den rörliga förhöjningens niaximering.

Enligt 4 § statens löneplansförordning skall månadslönen höjas eller sänkas
efter vissa grunder vid förändringar i levnadskostnadsnivån. Höjningen
eller säkningen skall dock beräknas på högst 1 200 kronor av månadslönen.
Detta stadgande har aldrig satts i kraft, men enligt särskilda, av
Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut utfärdade bestämmelser ha
alltsedan den 1 juli 1947 bestämmelser av samma sakliga innehåll varit
gällande. Detta innebär, att löntagare med högre månadslön än 1 200 kronor
erhållit en procentuellt lägre kompensation för stegrade levnadskostnader
än övriga löntagare.

Chefslöneutredningen. Utredningen har i en vid betänkandet fogad promemoria
lämnat en redogörelse för de särskilda begränsningar, som tidigare
gällt i fråga om kompensation för ökade levnadskostnader. Beträffande innehållet
i denna redogörelse torde få hänvisas till nämnda promemoria. Vidare
har utredningen erinrat, att frågan om den rörliga förhöjningens maximering
berörts av flera verkschefer i deras yttranden till utredningen och
att därvid yrkanden framförts om maximeringens slopande.

För egen del har chefslöneutredningen föreslagit, att gällande begränsning
till 1 200 kronor av det månadslönebelopp, å vilket rörlig förhöjning
må beräknas, skall upphävas. Till stöd härför har utredningen anfört i huvudsak
följande.

Dyrtidskompensationen hade från början karaktär av en tillfällig hjälp,
vilken under kristid utgått utöver de i stat eller avlöningsreglemcnte fastställda
avlöningsförmånerna. Att en dylik tillfällig löneförmån i första hand
ansetts böra utgå till dem, som på grund av låg lönenivå och försörjningsplikt
framstått såsom i särskilt behov av löneförbättring, vore i och för sig
naturligt, framför allt med hänsyn till att i dylika krislägen den finansiella
situationen begränsade de medel, som kunde ställas till förfogande för att
avhjälpa statstjänstemännens av dyrtiden föranledda ekonomiska svårigheter.
Även det dyrtidstillägg, som utgått enligt kungörelsen 1923:265 med
allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst,
hade från början haft karaktären av en sådan tillfällig, av dyrtiden föranledd
löneförbättring. Detta tillägg hade emellertid kommit att — om än
efter varierande grunder — utgå intill löneregleringen den 1 juli 1939 och
den lönenivå, som statstjänstemännen i olika lönegrader dessförinnan uppnått,
inberäknat angivna dyrtidstillägg och vissa provisoriska löneförmåner,
hade i stort sett blivit bestämmande för deras löneförmåner fr. o. m.
sagda dag.

En sådan utveckling hade tidigare förutsetts av dem, som ansett en särskild
begränsning av dyrtidstillägget för de högre tjänstemännen omotiverad.
Enligt angivna uppfattning vore en sådan begränsning ägnad att rubba
den inbördes löneavvägningen mellan olika tjänster och att föregripa en

Kungl. Mcij:ts proposition nr 114.

kommande lönereglering. Dessa synpunkter, vilka tydligen haft sitt berättigande
i fråga om det dyrtidstillägg, som utgått enligt 1923 års kungörelse,
ha enligt utredningens mening ökad tyngd med avseende på det rörliga tilllägg
(rörlig förhöjning), som enligt 1939 års resp. 1947 års lönesystem utgör
en del av den tjänstemännen enligt avlöningsreglemente tillkommande
lönen. I detta sammanhang har utredningen erinrat om följande uttalande
av 1945 års lönekommitté.

Med avseende å eventuella levnadskostnadsförändringar intill löneregleringens
ikraftträdande föreslår kommittén, att garantibestämmelserna om
rörligt tillägg skola så tillämpas, som om de varit gällande fr. o. m. andra
kvartalet 1946 och pristalet detta kvartal utgjort 110. Det ingår vidare som
ett betydelsefullt moment i förhandlingsresultatet, att, därest löneregleringen
skulle tillämpats under andra kvartalet 1946, rörligt tillägg då skulle
utgått med 6 procent. Under förutsättning att levnadskostnaderna icke vid
ikraftträdandet eller dessförinnan nedgå till en nivå motsvarande pristalet
104 eller därunder medför vad nu angivits, att rörligt tillägg vid ikraftträdandet
garanteras skola utgå med minst 6 procent.

Samtidigt som förhandlingsöverenskommelse träffades om beloppen i de
statliga löneplanerna och viss höjning av lönen garanterades tjänstemännen,
rubbades sålunda den inbördes relationen mellan lönebeloppen i de
olika löneklasserna genom en annan överenskommelse, som innebar att i
fråga om månadslöner över 1 200 kronor förhöjningen av lönen skulle bliva
procentuellt lägre än i fråga om övriga månadslöner. Utredningen har icke
kunnat finna någon saklig grund för att på detta sätt undanhålla de högre
tjänstemännen en del av den rörliga förhöjningen av lönen, eftersom denna
rörliga förhöjning har karaktären av en beståndsdel av lönen, som endast
avviker från grundlönen på det sättet, att dess storlek är beroende av
levnadskostnadernas förändring. För undvikande av missförstånd har utredningen
understrukit, att vad här sagts gäller den normala höjning av
lönen, varom stadgas i statens löneplansförordning. Att andra synpunkter
— bl. a. statsfinansiella hänsyn — måste få avgörande betydelse vid en stegring
av levnadskostnaderna av inflatorisk karaktär, fann utredningen självklart.

Utredningen har även erinrat, att 1936 års lönekommitté på sin tid funnit,
att därest en ren reallönesynpunkt skulle anläggas på frågan, en begränsning
av underlaget för det rörliga tillägget näppeligen kunde sakligt
motiveras. Ur marknadslöncsynpunkt syntes däremot en maximering väl
försvarlig. De högre och högsta lönerna i enskild tjänst vore som regel mycket
stabila och jämkades sällan av levnadskostnadshänsyn vare sig uppåt
eller nedåt annat än vid mycket betydande förskjutningar i det allmänna
prisläget. Mången gång justerades de endast vid nybesättandet av respektive
befattningar.

Med anledning av detta uttalande av 1936 års lönekommitté har utredningen
framhållit, att dyrtidskompensation i form av procentuella tillägg
infördes på den allmänna arbetsmarknaden våren 1940. Svenska arbetsgivareföreningen
rekommenderade då sina medlemmar att utbetala rörligt till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

lägg å högst 900 kronor per månad. 1946 rekommenderade föreningen en
höjning av maximigränsen till 1 500 kronor. I en i maj 1948 utfärdad rekommendation
har emellertid arbetsgivareföreningen, särskilt med hänsyn
till tendensen till utjämning av lönedifferensen mellan olika tjänstemannagrupper,
icke längre funnit påkallat att upprätthålla den rekommendation
angående det rörliga tilläggets beräkning, som föreningen tidigare
givit. Det står alltså föreningens delägare fritt att med beaktande av den
faktiska löneutvecklingen inom respektive företag antingen bibehålla tidigare
beräkningsmetod oförändrad, höja gränsen till ett högre belopp eller
helt slopa densamma. Vissa större företag ha enligt av utredningen inhämtade
upplysningar Över huvud taget icke tillämpat någon maximering av
det rörliga tiOägget.

Utredningen uttalar sammanfattningsvis, att den icke kunnat finna någon
bärande motivering för den nuvarande maximeringen av underlaget för
den rörliga förhöjningen av lönen. Enligt utredningens mening leder maximeringen
f. ö. till särskilt obilliga resultat med hänsyn till att de högre
löntagarna även drabbas av beskattningens progressivitet.

Remissyttrandena. Överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, statskontoret
och statens lönenämnd samt de hörda personalorganisationerna ha
tillstyrkt utredningens förslag, att maximeringen av den rörliga förhöjningen
skall slopas.

Utöver vad utredningen anfört till stöd för maximeringens slopande har
försvarets civilförvaltning framhållit, att maximeringen medför ett i och för
sig ogrundat eliminerande av ortsdifferentieringen.

SACO har framhållit, att ett bibehållande av nuvarande system i längden
skulle, även om maximigränsen höjes, komma att verka sänkande på de
högre tjänstemännens reallöner, varför nuvarande problem beträffande de
statliga chefstjänstemännens löner skulle komma att upprepas. Levnadskostnadsindex
visade f. ö. endast levnadskostnadernas förändring, då det gällde
hushåll i det inkomstläge, vari indexfamiljen befunne sig. För den högre
inkomsttagaren medförde penningvärdets fall erfarenhetsmässigt en procentuellt
sett kraftigare standardsänkning än för den lägre, vilket i realiteten
innebure, att den förre finge vidkännas ett relativt sett hårdare tryck av det
försämrade penningvärdet även om rörliga tillägget procentuellt sett bleve
detsamma.

TCO har understrukit, att det rörliga tillägget, som skall ha till syfte
att vidmakthålla reallöneläget, på högre tjänster till icke oväsentlig del konsumeras
av skatt. Förutom att kompensationen enligt löneplansförordningen
endast vore 75-procentig och samtidigt begränsad till en del av inkomsten,
bleve den i realiteten än ofullständigare på grund av marginalskattens inverkan.

Utredningens förslag om maximeringens slopande har avstyrkts av en
reservant inom vardera av statskontoret och statens lönenämnd.

Kungi. Maj:ts proposition nr 114.

Reservanten inom statskontoret har framhållit bl. a. att, även om ur löneteknisk
synpunkt skäl kunde anföras för en sådan åtgärd, han ansåge reella
förutsättningar härför icke föreligga under de närmaste åren. Det syntes föga
realistiskt att med de begränsade resurser, som under de närmaste åren
kunde tänkas stå till förfogande för beredande av löneförbättringar, förbinda
en reglering av löneställningen för byråchefer och andra högre tjänstemän
med den mera vittsyftande frågan om maximeringens borttagande, särskilt
som detta spörsmål på ett helt annat sätt än en jämkning av löneställningen
för ett begränsat antal högre tjänster ingrcpe i grunderna för 1947
års lönereglering.

Reservanten inom statens lönenämnd har framhållit, att det rörliga lönetillägget
utginge på grundval av ett levnadskostnadsindex, vilket vore baserat
på förändringar av levnadskostnaderna för en familj i ett helt annat inkomstläge
än det vari chefstjänstemännen befunne sig. Det kunde ifrågasättas
huruvida eventuella förändringar i levnadskostnadsindex, t. ex. till följd
av höjda priser å mera betydelsefulla livsmedel, kunde få sådana återverkningar,
att de motiverade så avsevärt olika löneförstärkningar, som bleve
en följd av utredningens förslag. Behovet av löneförstärkning syntes i stället
mera sammanhänga med försörjningspliktens storlek, antalet familjemedlemmar
m. m. än med den för befattningen fastställda grundlönen.

Det syntes i förevarande sammanhang vidare böra uppmärksammas att
bestämmelsen om maximering av det rörliga tillägget vore en detalj av den
löneöverenskommelse, vilken på sin tid efter förhandlingar träffades mellan
1945 års lönekommitté och de anställdas huvudorganisationer. Frågan om
ändringar syntes därför vara ett spörsmål av sådan natur, att detsamma icke
borde behandlas annat än i samband med en allmän omprövning av lönebestämmelserna,
varvid även andra önskemål än chefstjänstemännens kunde
bliva beaktade.

Svenska landstingsförbundet har ställt sig mycket tveksamt till lämpligheten
av att nu slopa maximeringen av den rörliga förhöjningen och såsom
skäl härför anfört i huvudsak följande.

Slopandet av maximeringen av det rörliga tillägget medför konsekvenser
långt utöver det statliga området. Landsting, städer och landskommuner ha
alltmer övergått till att tillämpa statens löneplan och statens regler om rörligt
tillägg. Vid fastställande av lönen för en viss högre befattning har utgångspunkten
oftast varit att lönen jämte rörligt tillägg skulle uppgå till ett
belopp, som motsvarar den vid tillfället gällande allmänna lönenivån. För
vissa landstingsanställda läkare förekommer exempelvis en lön å 22 000
kronor jämte rörligt tillägg enligt statens regler, d. v. s. för närvarande 1 728
kronor. Därest staten slopar maximeringen, medför detta automatiskt, att
maximeringen slopas även för dylika befattningshavare, vilka sålunda skulle
erhålla en avsevärd lönehöjning, trots att lönen fastställts helt nyligen och
sålunda på intet sätt kan anses vara eftersläpande. Konsekvenserna härav
kunna bli ett sönderbrytande av den kommunala löneavvägningen. Det statliga
rörliga tillägget är vidare konstruerat så, att det icke allenast skall
kompensera levnadskostnadsfördyringen utan även under vissa förutsättningar
kan lämna rum för en allmän lönelyftning. Därest eu sådan kommer
alt genomföras i form av en förhöjning av det rörliga tillägget, synes slopandet
av maximeringen medföra ökade svårigheter alt nu bedöma den
lönenivå, som skäligen bör fastställas för ifrågavarande befattningshavare.

Kungl. Maj ris proposition nr Hd.

Svenska stadsförbundet har framhållit att, i den mån löneförhöjningen
för de högre statstjänstemännen gives den formen att den rörliga förhöjningens
maximering slopas och maximeringen upphäves även på det kommunala
området, följden tydligen skulle bli att löneklyftan mellan kommunala
och statliga tjänstemän icke blott vidmakthålles utan — på grund av
de förras högre löneläge — t. o. m. något vidgas.

Byråchefstjänsternas differentiering.

Chefslöneutredningen. Chefslöneutredningen har undersökt de allmänna
förutsättningarna för en differentiering i lönehänseende av de egentliga
byråchefstjänsterna. Inledningsvis har utredningen härvid erinrat att spörsmålet
om byråchefstjänsternas differentiering tidigare behandlats av olika
sakkunniga.

1938 års tjänsteförteckningssakkunniga för de affärsdrivande verken förordade
byråchefstjänsternas differentiering på dåvarande lönegraderna A 30
samt A 31 och A 33, alternativt C 6 och C 7. För befattningar, som låge på
sådant plan, att den högsta av de föreslagna löneställningarna för byråchef
icke kunde anses svara mot arbetsuppgifterna, borde möjlighet finnas att
bereda befattningshavaren något högre lön under annan tjänstebenämning
än byråchef. 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga funno sig — med hänsyn
till att flertalet verkschefer uttalat sig mot en differentiering — förhindrade
att framlägga förslag om en allmän sådan differentiering. Dessa
sakkunniga uttalade vidare, att en löneställning ovanför byråchefs- och rådsgraden
— antingen å A-planen eller C-planen — borde tillkomma chefer
för organisatoriskt avgränsade större verksavdelningar. Försvarets tjänsteförteckningssakkunniga
ifrågasatte, om vid den tidigare förda diskussionen
rörande en differentiering av byråchefernas löneställning tillbörlig hänsyn
tagits till frågan, huruvida de organisationsenheter, för vilkas ledning befattningarna
avsetts, i verkligheten vore till sin omfattning jämförliga med
byrån. De sakkunniga uttalade sig för en placering av byråchefer i dåvarande
A 32 och av chefer för större organisationsenheter i A 34.

Chefslöneutredningen har lämnat en sammanfattande redogörelse för de
uttalanden om differentieringsspörsmålet, som vissa verkschefer gjort i sina
yttranden till utredningen. Därav framgår, att delade meningar råda i denna
fråga. Det torde icke vara påkallat att här återgiva denna redogörelse.

Chefslöneutredningen har för egen del framhållit, att en viss differentiering
av byråchefstjänsterna redan förekommer, i det att ett icke obetydligt
antal chefer för byråer äro förordnandetjänstemän med lön enligt löneplan
2. Härvid har enligt en av utredningen verkställd undersökning placering
i lönegrad Cp 10 eller högre endast undantagsvis tillkommit tjänster
med juridiska eller allmänt administrativa arbetsuppgifter. Det övervägande
antalet av de med pension förenade förordnandetjänsterna har befunnits
vara avsett för personer med tekniska eller andra fackkunskaper, främst
civilingenjörer. Utredningen har därför ansett fog föreligga för den slutsatsen,
att i fråga om flertalet av förordnandetjänsterna anställningsformen
valts för att kunna erbjuda mera konkurrenskraftiga löner för den på den

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

allmänna arbetsmarknaden särskilt efterfrågade tekniska personalen. Beträffande
vissa av tjänsterna, exempelvis verkstadsdirektörerna i telegraf -och järnvägsstyrelserna, är emellertid uppgiften såsom chef för en byrå inom
styrelsen förenad med arbetsuppgifter, som ligga vid sidan av de för byråchefer
i allmänhet gällande. Utredningen har även framhållit, att byråorganisationen
bibehållits i vissa verk, ehuru byråerna ha sådan omfattning
och så betydande och maktpåliggande uppgifter, exempelvis beträffande vederbörande
verks lokalförvaltning, att verkets organiserande på större enheter,
omfattande flera byråer, syntes motiverat. En sådan organisation på
större enheter förekomme exempelvis i flygförvaltningen.

Den verkställda granskningen av den redan förefintliga differentieringen
av byråchefstjänsterna i statsförvaltningen och därvid gjorda iakttagelser
beträffande de olika verkens organisation ha bibringat utredningen den
uppfattningen, att förutsättningar nu i stort sett saknas för en allmän prövning
av frågan om differentierad löneställning för dem som närmast under
vederbörande verkschef ha att svara för viss del av ett verks arbetsområde.
I likhet med försvarets tjänsteförteckningssakkunniga anser utredningen
därför angeläget, att frågan om lämpliga organisationsenheter och deras
benämning inom statsförvaltningens olika verk upptages till närmare undersökning.
Först sedan enhetliga normer i detta avseende skapats, kunna enligt
utredningens mening förutsättningar föreligga för en prövning av frågan
om byråchefstjänsternas differentiering eller snarare för en detalj prövning
av de verkscheferna underordnade chefstjänstemännens inplacering å löneskalan.
Utredningen understryker önskvärdheten av att en kommande sådan
prövning och värdering av de olika tjänsterna sker på grundval av arbetsuppgifter
och ansvar för tjänsternas innehavare. Den nuvarande ordningen,
enligt vilken rekryteringshänsyn i hög grad påverka eljest likvärdiga tjänsters
inbördes placering, har synts utredningen otillfredsställande.

Remissyttrandena. Vad utredningen anfört angående behovet av en allmän
översyn av de olika verkens organisation in. m. har i huvudsak biträtts
eller lämnats utan erinran av samtliga i ärendet hörda myndigheter
och personalorganisationer.

Överbefälhavaren har härvid understrukit vikten av att försvarsmakten
i en dylik undersökning representeras av härför kvalificerad personal ur
samtliga försvarsgrenar.

Försvarets civilförvaltning har erinrat om ett i utredningens betänkande
redovisat yttrande, enligt vilket vid tillskapandet av nya ämbetsverk icke
alltid upprätthållits samma stränga krav som tidigare i fråga om byråchefstjänsternas
arbetsuppgifter. Följden härav hade blivit, att det för närvarande
rådde en markerad ojämnhet med avseende på olika byråchefers
arbetsuppgifter och ansvar, vilken ojämnhet i och för sig skulle berättiga
till en differentiering av byråchefstjänsterna. Även om en sådan differentiering
skulle vara tänkbar, kunde likväl ifrågasättas, om härigenom skulle
inom ramen för nuvarande lönesystem kunna åstadkommas den rältvisan3
Bihang till riksdagens protokoll 1951. I samt. Xr 111.

Kungl. Maj.ts proposition nr lli.

de avvägning, som vore erforderlig såsom grundval för lönebestämningen.
Snarare finge i stället den utvägen väljas, att genom organisatoriska förändringar
framdeles paritet olika byråer emellan åstadkommes, så att byråchef
stjänsterna inom statsförvaltningen i avseende å arbetets kvalitet
och omfattning vägde någorlunda jämnt sinsemellan.

Statskontoret har understrukit vikten av att den av utredningen förordade
undersökningen snarast komme till stånd och har även funnit angeläget,
att i avvaktan på undersökningens resultat särskild försiktighet iakttages
vid tillämpande av den föreslagna löneregleringen på tjänster, vilka
till följd av speciella förhållanden inplacerats å löneskalan efter förmånligare
grunder än som normalt tillämpats.

SR har framhållit, att en differentiering av tjänster, som vore att hänföra
till den normala byråchefsgraden, ur flera synpunkter icke vore erforderlig
eller lämplig. Däremot borde en sådan differentiering ske i fråga
om tjänster vid verk, där omfattningen av verksamheten och arbetsuppgifternas
karaktär avveke från vad som normalt kunde anses tillkomma
byråchef. I likhet med utredningen ansåge förbundet att frågan i denna del
— såsom närmast ett organisatoriskt spörsmål — borde göras till föremål
för särskild utredning.

TCO har funnit det angeläget, att den föreslagna organisationsundersökningen
så snart som möjligt komme till stånd. Organisationsfrågan samt
frågan om chefsbefattningarnas differentiering syntes böra prövas i ett
sammanhang av särskilda utredningsmän. Något hinder för att dessa båda
frågor löstes fristående från övriga lönespörsmål, vilka skulle behandlas
av tjänsteförteckningskommittén, syntes icke föreligga. Den organisationsoch
differentieringsutredning, som nu avsåges, borde icke omfatta domarna.
Domstolarnas organisation följde normer, vilka avveke från de för
statsförvaltningens övriga verk gällande.

I förenämnda specialutredningar syntes böra innefattas jämväl frågor
rörande evalvering i lön av förekommande avlöningsförslärkningar, befattnings-
och ställföreträdararvoden.

Förslag till lönerevision för de statliga chefstjänstemännen.

Chefslöneutredningen. Utredningen har, såsom redan den föregående redogörelsen
giver vid handen, funnit behov föreligga av en allmän löneförbättring
för de statliga chefstjänstemännen. Löneförbättringen borde medföra,
att lönen inklusive rörligt tillägg vid då rådande inkomstläge komme
att uppgå till ungefär 1 800 kronor för månad i byråchefs- och rådsgraden.
Detta löneläge nås enligt utredningens förslag dels genom slopande
av maximeringen av det belopp, varå rörlig förhöjning beräknas,
dels genom höjning av grundlönenivån med inemot 12 %. Även för övriga
chefstjänstemän åsyftar utredningen en genomsnittlig grundlöneökning
på omkring 12 %. För åstadkommande av denna grundlöneökning förordar
utredningen ändring av löneplan 2 från nuvarande löneklass 13 och
uppåt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

Byråchefs- och rådstjänstemännen skola enligt förslaget erhålla den avsedda
ökningen av grundlönenivån genom antingen placering i en ny lönegrad
Ca 37 omfattande löneklass 40 eller uppflyttning till nuvarande lönegrad
Ca 37 omfattande löneklasserna 37—40 eller överförande till en ändrad
löneplan 2 med placering i lönegrad Co 13. Utredningen förordar de
olika alternativen i den ordning de här nämnts. I följande sammanställning
ha upptagits grundlönebeloppen i löneklasserna 33 och 36 å 5-ort samt för
vart och ett av alternativen de nya grundlönebeloppen för år.

Årslön å 5-ort
i Ca 33:33-36

15 528—17 040

Ny årslön, i förekommande fall å 5-ort
Alt. I Alt. Il Alt III

Ca 37: 40 Ca 37:37—40 Co 13

19 056 17 544—19 056 19 500

Beträffande löneplan 1 föreslår utredningsmannen icke annan ändring
än dess utbyggande med en ny löneklass (nr 41), vilken skulle ingå i lönegraden
Ma 12 i stället för löneklass 37. Årsgrundlönen i löneklass 41
skulle utgöra å 1-ort 17 952 kronor, å 2-ort 18 360 kronor, å 3-ort 18 768
kronor, å 4-ort 19 176 kronor samt å 5-ort 19 584 kronor. Löneplan 2 skall
enligt utredningens förslag ändras på sätt framgår av följande sammanställning,
i vilken angivits grundlönebeloppen i nuvarande löneklasserna
9—24 och de däremot svarande löneklasserna och grundlönebeloppen i den
nya löneplan 2 ävensom den procentuella höjningen av årsgrundlönen i de
olika löneklasserna.

Nuvarande löneplan 2 Förslag till löneplan 2 Procentuell

(fr. o. m. löneklass 9 och uppåt) (fr. o. m. löneklass 9 och uppåt) höjning av års -

Löneklass	Årsgrundlön	Löneklass	Årsgrundlön	grundlönen
9	16 800	9	16 800	0
—	—,.	10	17 400	_
—	—	11	18 000	_
—	—	12	18 600	_
10	17 400	13	19 500	12,1
11	18 000	—	—
12	18 600	14	20 700	11,3
13	19 200	—	—	_
14	19 800	15	21 900	10,6
15	20 400	—	—	_
16	21000	16	23 100	10,0
17	21 900	17	24 300	11,0
18	22 800	18	25 500	11,8
19	23 700	19	26 700	12,7
—	—	20	27 900	—
20	25 500	21	29 100	14,1
21	27 600	22	31 500	14,1
22	29 700	23	33 900	14,1
23	33 600	24	37 800	12,5
24	39 600	25	44 400	12,1

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H.

Efter denna redogörelse för huvudgrunderna i utredningens förslag torde
här få återgivas ett sammandrag av utredningens motivering för desamma.

Beträffande behovet av en allmän löneförbättring har
utredningen anfört i huvudsak följande.

Enligt direktiven har utredningen att klarlägga, huruvida den nuvarande
normala lönenivån för byråchefs- och rådsgraden (Ca 33) kan anses riktigt
avvägd såväl i och för sig som med hänsyn till löneställningen för tjänstemän
i närmast under Ca 33 liggande lönegrader.

Utredningen finner det icke möjligt att giva ett allmängiltigt svar på frågan,
huruvida den nuvarande normala lönenivån för byråchefs- och rådsgraden
kan anses riktigt avvägd i och för sig. Till en början må erinras, att
frågeställningen inrymmer politiska moment och att svaret därför kan mer
eller mindre påverkas av bedömarens politiska målsättning. Frånsett detta
förhållande blir svaret beroende av vilken norm som väljes för löneawägningen.

I direktiven för 1945 års lönekommitté uttalade chefen för finansdepartementet,
att kravet på ett återställande av tidigare reallöner gjorde sig med
ökad styrka gällande ju lägre lönerna vore och ju mindre marginal de följaktligen
lämnade för anpassning efter ett skärpt ekonomiskt tryck. Uppenbart
vore emellertid, att även löntagarna i mellangraderna och högre grader
i längden borde kunna resa allt starkare anspråk på en återgång till tidigare
reallöner. Även om material för en noggrann undersökning angående reallöneutvecklingen
för statstjänstemän i olika lönelägen saknas, anser sig utredningen
dock på grundval av verkställda undersökningar våga det påståendet,
att den nuvarande reallönen för byråchefer och råd betydligt understiger
såväl 1914 års som 1935 års reallönenivå samt att detta icke i lika hög
grad är fallet med tjänstemän i lönegraderna närmast under Ca 33. Däremot
ha de högre chefstjänstemännen fått vidkännas en ännu större försämring
av reallönen.

Därest såsom norm för en uppräkning av lönen i den normala byråchefsoch
rådsgraden väljes den synpunkten, att en tidigare reallönenivå skall
uppnås, skulle däri ligga ett godkännande av den värdering av arbetsuppgifter
och ansvar i nämnda grad, som ägde rum, då den ifrågavarande lönenivån
fastställdes. Mot ett sådant godtagande talar bl. a., att arbetsuppgifterna
för tjänstemän i byråchefs- och rådsgraden i många avseenden förändrats
under de gångna åren. Även om det skulle låta sig göra att belysa
detta förhållande genom att fullständigt klarlägga vad tjänsten tidigare
krävt och vad den nu kräver i den heterogena byråchefs- och rådsgruppen,
vore det emellertid uppenbarligen icke möjligt att på grundval enbart av
en dylik undersökning taga ställning till vad som vore en i och för sig riktig
lönenivå för gruppen i fråga. Härutöver fordras en norm för värderingen av
tjänsteåliggandena i lönehänseende.

Utredningen har ansett det uteslutet att bygga sina förslag på andra huvudvärderingsgrunder
än dem, som tidigare kommit till användning vid
avvägande av statstjänstemännens löner. På grundval av vissa uttalanden,
som gjorts av 1936 års och 1945 års lönekommittéer, anser sig utredningen
kunna fastslå, att den nuvarande allmänna lönenivån för statstjänstemännen
fastställts under visst hänsynstagande till löneläget på den allmänna
arbetsmarknaden. Närmare överensstämmelse med detta löneläge har emellertid
endast eftersträvats i fråga om de lägre tjänstemannagrupperna.

Av utredningens uppgifter angående löneutvecklingen för såväl statliga
som icke-statliga tjänstemän framgår, att för statstjänstemännens del en
sammanpressning av löneskalan ägt rum. Denna sammanpressning

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

har kommit till stånd, dels genom att de lägst betalda tjänstemännen
erhållit en viss reallöneförbättring, dels ock genom att statstjänstemän
i högre lönelägen fått vidkännas en reallöneförsämring. Försämringen
har i viss utsträckning uppkommit på grund av dyrtidskompensationens
maximering. Även inom kommunal och annan icke-statlig verksamhet
har en viss sammanpressning av löneskalan ägt rum, varvid dock är
att märka att löneuppgifter helt saknas för sådana löntagare i det enskilda
näringslivet, som i arbetsgivareföreningens statistik hänföras till gruppen
»företagsledare». Det statistiska materialet beträffande de icke-statliga lönerna
är även i övrigt alltför bristfälligt för att sammanpressningen av
löneskalan skall kunna givas en så exakt siffermässig belysning, att en
direkt jämförelse med utvecklingen av den statliga löneskalan blir möjlig.
Jämväl en jämförelse mellan den nuvarande lönen för exempelvis en viss
statlig byråchef och en motsvarande tjänsteman i kommunal eller ickestatlig
verksamhet möter stora svårigheter och fordrar omfattande undersökningar
beträffande arbetsuppgifterna för de av jämförelsen berörda
tjänstemännen. _

Utredningen anser sig på grundval av det i det föregående redovisade
materialet kunna konstatera, att den nuvarande allmänna lönenivån för de
statliga chefstjänstemännen är betydligt lägre än lönenivån för jämförliga
tjänstemän i icke-statlig verksamhet (kommunal eller enskild) och att detta
gäller även om hänsyn icke tages till de »topplöner», som utgå till de tjänstemän,
som tillhöra företagsledningen inom enskilda företag.

Att de statliga chefstjänstemannalönerna äro betydligt lägre än dem som
erbjudas i enskild tjänst är icke någon ny företeelse. Utredningen kom emellertid
vid studium av detta spörsmål till den uppfattningen, att olika omständigheter
göra, att bibehållandet av statstjänstemännen på en avsevärt
lägre lönenivå är ägnat att ingiva allvarligare farhågor nu än exempelvis
vid tiden för första världskrigets utbrott.

Även om den kontanta lönen i byråchefs- och rådsgraden icke heller tidigare
var hög i jämförelse med de privata lönerna, erbjöd statsanställningen
dock vissa andra fördelar, som endast undantagsvis kommo den privatanstäilde
till del. Exempel härpå utgjorde den större trygghet, som ordinarie
statsanställning erbjöd, pensionsrätten och andra med tjänsten förbundna
förmåner såsom semester och bidrag till sjukvårdskostnader. I samtliga dessa
hänseenden lärer numera en utjämning ha kommit till stånd mellan de
av staten och de större privata företagen erbjudna förmånerna. Den ordinarie
anställningen torde dock alltjämt innebära en säkrare anställningsform
än den, som erbjudes i icke-statlig verksamhet. Det vill vidare förefalla,
som om tidigare den sociala ställning, som tillkom innehavaren av en
ordinarie byråchefstjänst eller annan högre statlig chefstjänst, ansågs vara
i och för sig värdefull. Av väsentlig betydelse är emellertid, att under de
senaste decennierna statsverksamheten utvidgats till allt fler nya områden
och kommit att omfatta allt större del av samhällsmaskineriet. Den statliga
verksamheten har därför fått större betydelse än tidigare för samhällets
utveckling i olika hänseenden. I vår tekniskt betonade tid intager härvid
den tekniska utvecklingen en framträdande plats. Men detta bör icke få
leda till att andra grenar av statsverksamheten eftersättas. Det måste vara
ett angeläget samhällsintresse, atl de personer, som i statens tjänst bli mer
eller mindre ansvariga för utvecklingen inom olika samhällsområden, be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

sitta härför erforderliga kvalifikationer. Så länge de statliga chefstjänstemannalönerna
stå i uppenbart missförhållande till dem, som betalas av de
privata företagarna, lärer emellertid staten på det stora hela taget komma i
efterhand i konkurrensen om de bästa arbetskrafterna. Resultatet kan därför
bli, att utvidgningen av statsverksamheten, som avsetts leda till förbättrade
förhållanden inom samhället, i stället kan verka fördröjande eller hämmande
på samhällsutvecklingen. I detta läge måste det vara ett allmänt intresse,
att de statliga chefstjänstemannalönerna så avvägas, att statens möjligheter
att förvärva och bibehålla goda chefstjänstemän förbättras. Detta
förhållande har även starkt understrukits av ett stort antal av de verkschefer,
som avgivit yttranden till utredningen. Av dessa yttranden framgår vidare,
att svårigheter nu föreligga att erhålla en god rekrytering till chefstjänsterna
inom statsförvaltningen, samtidigt som allt fler dugliga och kvalificerade
tjänstemän lämna statstjänsten.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att med en i och för sig riktigt
avvägd lönenivå för byråchefs- och rådsgraden närmast bör avses den lägsta
lönenivå, som gör det möjligt för staten att i konkurrens med icke-statlig
verksamhet förvärva personer, som äro skickade att fullgöra de med byråchefs-
och rådstjänsterna förenade arbetsuppgifterna samt rekrytera de än
högre statstjänsterna.

Beträffande spörsmålet, om den nuvarande normala lönenivån för byråchefs-
och rådsgraden kan anses riktigt avvägd med hänsyn till löneställningen
för tjänstemän i närmast under Ca 33 liggande lönegrader, erinrar
utredningen, att den i det föregående redovisade undersökningen av nominallöneutvecklingen
för olika tjänstemannagrupper givit vid handen, att chefstjänstemännens
relativa löneställning i förhållande till övriga statstjänstemäns
undergått en successiv försämring. Vid minskningen av den statliga
löneskalans spännvidd har enligt utredningens mening ej tillräckligt beaktats
minskningens inverkan på lönerelationerna mellan chefstjänstemännen
och de närmast underställda tjänstemännen. Utredningen har närmare
belyst löneskillnaden mellan byråchef och de närmast under byråchefsgraden
allmänt förekommande tjänsterna, byrådirektör i Ca 31 och förste byråsekreterare
i Ca 29, och i följande tabell (s. 39) sammanställt uppgifter å månadslön
för förste byråsekreterare i Ca 29 och byrådirektör i Ca 31 samt lön
för sådan tjänsteman efter befordran till byråchef, allt beräknat enligt ortsgrupp
5 och med 12 procents rörlig förhöjning. Vidare har i tabellen intagits
den behållna lönen efter avdrag för skatt enligt skattetabellen för Stockholm
för år 1949 för gift man med två barn. Slutligen har angivits bruttooch
nettolöneökningarna i de särskilda fallen.

Rörande tabellens innehåll har utredningen anfört följande.

De i tabellen angivna nettolöneökningarna äro beräknade med de i skattetabellen
angivna skatteavdragen, vilka äro approximativa. Den lägsta i
sammanställningen förekommande nettoökningen — 14 kronor vid uppflyttning
från Ca 31: 33 till Ca 33: 34 — har av denna anledning blivit alltför
låg. Det riktiga beloppet ligger något över 25 kronor. Icke någon av de
i tabellen angivna löneökningarna synes emellertid utredningen stå i rimlig
proportion till det ökade ansvar, som exempelvis befordran från byrådirektör
till byråchef å samma byrå medför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

Löneökning vid befordran av förste byråsekreterare i Ca 29 och byrådirektör

i Ca 31 till byråchef.

Lönegrad, löneklass och lönerum	Månads- lön, brutto	[ Månadslön etter pre-liminärt skatte-§ avdrag	Lönegrad, löneklass och lönerum	Månads- lön, brutto	Månadslön efter pre-liminärt skatte-avdrag	Löneökning
brutto	netto
Ca 29: 29	1234	997	Ca 33: 33	1438	1136	204	139
30	1292	1030	33	1438	1136	146	106
31	1347	1072	33	1438	1136	91	64
32/1	1396	1108	33	1438	1136	42	28
32/2	1396	1108	34	1480	1150	84	42
32/3	1396	1108	35	1522	1178	126	70
32/4	1396	1108	36	1564	1205	168	97
Ca 31:31	1347	1072	Ca 33:33	1438	1136	91	64
32	1396	1108	33	1438	1136	42	28
33	1438	1136	34	1480	1150	42	14
34/1	1480	1150	35	1522	1178	42	28
34/2	1480	1150	36/1	1 564	1205	84	55
34/3	1480	1 150	36/2	1564	1205	84	55
34/4	1480	1150	36/3	1 564	1205	84	55

Det har även sitt intresse att göra en direkt jämförelse mellan lönerna
för förste byråsekreterare och byrådirektör, å ena sidan, samt byråchef, å
andra sidan. Av en sådan jämförelse framgår, att en byråchef i begynnelselöneklassen
endast har 42 kronor (28 kronor netto) mer än en förste byråsekreterare
i slutlöneklassen och samma lön som en byrådirektör i näst
sista löneklassen. I detta sammanhang bör även nämnas, att en byråsekreterare
i Ce 24 (slutlönegraden i amanuensernas befordringsgång) i högsta
löneklassen (27) har en månadslön, som understiger byråchefens med 319
kronor, eller netto — sedan avdrag för skatt verkställts — 220 kronor.
Motsvarande siffror vid jämförelse med byråchef i slutlöneklassen bli 445
kronor resp. 289 kronor. Utredningen finner det uppenbart otillfredsställande,
att en byråchef, som vunnit sin befordran på grund av beprövad duglighet,
ännu i högsta löneklassen skall ha en nettolön, som med mindre än
300 kronor överstiger nettoslutlönen i byråsekreterargraden, vilken uppnås
av varje amanuens, som icke direkt missköter sig.

Vid bedömande av förestående, i och för sig talande siffror rörande löneskillnaden
mellan byråcheferna och de dem närmaste underställda tjänstemännen,
bör även beaktas, att medan byråchefernas inplacering på löneskalan
bibehållits i stort sett oförändrad i flera decennier, allmänna och
partiella omprövningar av övriga tjänstemäns lönegradsplacering medfört,
att ett allt större antal tjänster uppflyttats i omedelbar närhet av byråchefstjänsterna.
Till denna utveckling har bidragit, att den allmänna sammanpressningen
av den statliga löneskalan föranlett en tendens att genom
högre lönegradsplacering kompensera den sjunkande lönenivån i löneskalans
övre del. Ett talande exempel härpå torde distriktslantmätarnas inplacering
i Ca 32 utgöra.

Med hänsyn till de av utredningen gjorda, i det föregående redovisade
iakttagelserna rörande löneskillnaden mellan byråchefer och dem underställda
tjänstemän har utredningen kommit till den uppfattningen, att den -

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 114.

na löneskillnad bör ökas betydligt. I denna uppfattning har utredningen
styrkts av vissa upplysningar, som utredningen inhämtat angående lönerelationerna
vid de privata företagen mellan tjänstemän i förtagsledningen
och övriga tjänstemän. Även i de större städerna syntes löneskillnaden mellan
chefstjänstemännen och övriga tjänstemän vara betydligt större än
inom statsförvaltningen. Såväl verkschefer som personalorganisationer hade
för övrigt till utredningen framfört förslag om ökat avstånd i lönehänseende
mellan byråcheferna och dem underställda tjänstemän.

Vad sålunda anförts angående behovet av en allmän löneförbättring har
närmast avseende på chefstjänstemän i byråchefs- och rådsgraden men
gäller enligt utredningens mening i tillämpliga delar för övriga statliga
chefstjänstemän.

I fråga om den allmänna löneförbättringens storlek
uttalar utredningen, att även om vid den levnadskostnadsnivå, som rådde
under utredningsarbetets utförande, en månadslön på omkring 2 000 kronor
skulle vara motiverad, därest hänsyn endast toges till lönenivån i icke-statlig
verksamhet, utredningen dock stannat för att förorda en något lägre
lönenivå eller 1 800 kronor för månad. Härvid har utredningen beaktat
bl. a., att ett stort antal verkschefer förordat en höjning av den normala
byråchefs- och rådsgraden till Ca 37 samt att den statliga ordinarie anställningen
alltjämt erbjuder större trygghet än olika anställningsformer
i icke-statlig verksamhet.

I fråga om de tjänster, som f. n. ha en högre löneställning än byråchefs-
och rådstjänster i allmänhet, delar utredningen den uppfattning,
som verkscheferna under kommunikationsdepartementet givit uttryck åt
i ett yttrande till utredningen, nämligen att dessa högre chefstjänstemän
böra erhålla en procentuellt sett lika stor förhöjning av grundlönen som
byråcheferna och de med dem i lönehänseende jämställda. Under förutsättning
att maximeringen av den rörliga förhöjningen slopas kommer för uppnående
av den av utredningen åsyftade löneförbättringen att erfordras en
ökning av grundlönen i byråchefs- och rådsgraden med ungefär 12 procent.

I anslutning'' härtill har utredningen framhållit, att då utredningens förslag
avvägts bl. a. i syfte att vinna en bättre anslutning mellan de i statlig
och kommunal tjänst gällande lönenivåerna för chefstjänstemän det syntes
angeläget, att ett genomförande av utredningens förslag för slatstjänstemännens
del icke medförde en motsvarande lönerevision för de kommunalt
anställda.

Frågan om utbyggnad av löneplan 1 har ingående behandlats
av utredningen, som sammanfattningsvis framhåller, att den nuvarande löneplanen
icke är uppbyggd efter något enhetligt system. En eventuell utbyggnad
av löneplanen kan därför tänkas ske på flera olika sätt. Antingen
kan den intervall — 504 kronor— som nu användes i löneplanens övre del
begagnas även i påbyggnaden av löneplanen eller också kan löneplanen ut -

Krnigl. Maj.ts proposition nr 114.

byggas i enlighet med de löneplaner, som användas av städerna. Dessa löneplaner
överensstämma — såsom tidigare nämnts — med löneplan 1 i
löneklasserna 1—40 men omfatta därutöver ett varierande antal löneklasser.
Intervallerna i den utbyggda delen av löneplanerna stiga successivt
till 600 kronor mellan 43 och 44 löneklasserna, vilken intervall sedan
bibehålies oförändrad i den återstående delen av löneplanerna.

Om icke något av dessa alternativ skulle befinnas acceptabelt för en önskad
utbyggnad av löneplan 1, synes annan utväg icke stå till buds än att
omarbeta löneplanen. Utredningen har fördenskull lagt fram förslag till en
sådan omarbetning. Då en dylik omarbetning icke torde böra ske annat än
i sammanhang med en allmän lönereglering, synes det icke erforderligt att
här redogöra för utredningens förslag.

I fråga om ändringen av löneplan 2 erinrar utredningen, att
denna löneplan omfattar 24 icke dyrortsindelade löneklasser, av vilka var
och en ingår i en lönegrad med samma nummer och någon av beteckningarna
Co, Cp, Cq, Cr, Cs, Mo, Mp eller Mr. Intervallerna mellan löneklasserna
uppgå till 600 kronor upp till 16 Iöneklassen (21 000 kronor). De utgöra
900 kronor mellan löneklasserna 16 och 17, 17 och 18 samt 18 och 19.
Därefter öka intervallerna (oregelbundet) upp till 6 000 kronor (mellan
löneklasserna 23 och 24).

Den förordade höjningen med 12 procent av grundlönerna för de tjänstemän,
som ånjuta lön enligt löneplan 2, har utredningen icke funnit möjlig
att genomföra utan en väsentlig ändring av löneplanen på sätt angivits i det
föregående. Härom har utredningen anfört.

Med utgångspunkt från en uppräkning av den nuvarande grundlönen i
Cp 10 — 17 400 kronor — med 12 procent skulle grundlönen i den nya mot
Cp 10 svarande lönegraden böra fastställas till (19 488, avrundat till) 19 500
kronor. Därest nuvarande intervaller å löneplan 2 bibehållas intill löneklass
12 (18 600), skulle lämpligen lönen i en ny löneklass 13 kunna fastställas
till 19 500 kronor. Vad angår löneplanens uppbyggnad ovanför sagda löneklass
vill utredningen framhålla, att det icke synes erforderligt eller lämpligt
att såsom i den nuvarande löneplanen 2 bibehålla intervaller på 600
kronor ända upp till 21 000 kronor. Det torde nämligen icke vara möjligt
att åstadkomma en gradering av så höga chefstjänster som dem, varom här
är fråga, på lönegrader, mellan vilka skillnaden i lön endast utgör 50 kronor
i månaden. Om"skatteökningen frånräknas, uppgår för övrigt skillnaden
endast till 30 å 35 kronor i månaden. Då vidare vissa löneklasser i den nuvarande
löneplan 2 icke alls utnyttjas (nr 13) eller utnyttjas endast för ett
begränsat antal tjänster (nr 11 och 16), har utredningen ansett sig böra
föreslå, att intervallerna närmast över den nya 13 lönegraden fastställas till
1 200 kronor. Denna intervall skulle bibehållas intill en ny löneklass 21
(grundlön 29 100 kronor). Intervallen skulle därefter utgöra 2 400, 2 400,
3 900 resp. 6 600 kronor. Lönen i högsta Iöneklassen skulle uppgå till 44 400
kronor (nuvarande grundlönen 39 600 kronor, uppräknad med 12 procent =
44 352 kronor).

I fråga om den nya Iöneklassen 20, vilken icke bär någon direkt motsvarighet
på den nuvarande löneplanen, har utredningen räknat med, att den
skulle komma att tagas i anspråk för vissa nu i lönegrad Cp 19 placerade
chefer för verk med stor lokalförvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition nr U4.

Beträffande sitt förslag till ny inplacering i lönegrad av
de statliga chefstjänsterna framhåller utredningen i fråga om
byråchefs- och rådstjänsterna, att det i första hand gäller att taga ställning
till om tjänsterna böra bibehållas på löneplan 1 eller om de böra överföras
till löneplan 2. Härvid är att märka, att utredningen icke ansett sig ha att
framlägga förslag om ändring av anställningsformen för olika slag av chefstjänster.
Ett överförande av byråchefs- och rådstjänster till löneplan 2 förutsättes
fördenskull normalt skola ske genom deras placering i Co-lönegrad
såsom ordinarie tjänster, i den mån de för närvarande tillsättas med fullmakt
eller konstitutorial. Under denna förutsättning begränsas skillnaden
mellan de två alternativen till att avse två faktorer, nämligen 1) dyrortsgraderad
lön eller icke samt 2) löneklassuppflyttning inom byråchefs- och
rådsgraden eller endast ett lönebelopp. I analogi med vad som gäller i fråga
om de i Ma 12 löneklass 37 placerade överstarna och de i Cb-lönegrad placerade
rektorerna är det dock möjligt att konstruera en byråchefs- och rådsgrad
på löneplan 1, som endast omfattar en löneklass. Valet skulle under
sådana förhållanden stå mellan följande tre alternativ:

1) placering i Ca-lönegrad, omfattande fyra löneklasser på den dyrortsgrupperade
löneplanen 1;

2) placering i Ca-lönegrad, omfattande en löneklass på den dyrortsgrupperade
löneplanen 1;

3) placering i Co-lönegrad, omfattande en löneklass på den icke dyrortsgrupperade
löneplanen 2.

Vissa myndigheter och personalorganisationer, som i yttranden till utredningen
förordat, att byråchefs- och rådstjänsterna skola bibehållas på
löneplan 1, ha närmare motiverat detta sitt ställningstagande. Härvid har i
huvudsak framhållits, att övervägande skäl tala för att befattningshavarna
i byråchefsgraden alltjämt skola åtnjuta dyrortsgrupperade löner och sålunda
tillhöra löneplan 1 samt att sociala skäl tala för att byråcheferna och
likställda komma i åtnjutande av den inkomstökning, som uppflyttning i
löneklass vart tredje år innebär. Sist angivna motiv har anförts av Sveriges
juristförbund, som tillagt att då förbundet ansåge det önskvärt, att chefstjänst
av byråchefskaraktär skulle uppnås senast i 45-årsåldern eller ungefär
sammanfallande med den tidpunkt, som i familjens struktur kunde beräknas
vara mest ansträngande för ekonomien (möjligen bortsett från tiden
för bosättningen), det vore lämpligt med en viss kontinuerlig inkomstökning
i form av löneklassuppflyttning.

Vad andra verkschefer och personalorganisationer framhållit till stöd för
förslag om byråchefs- och rådstjänsternas överförande till löneplan 2 kan
sammanfattas sålunda. Byråchefstjänsterna äro chefsbefattningar och samtliga
sådana befattningar böra i princip hänföras till löneplan 2 med lönegrader,
som endast omfatta en löneklass. Den begynnelselön, som kan erbjudas,
är av stor betydelse i fråga om vissa byråchefs- och rådstjänster.
Löneplan 1 giver icke utrymme för erforderliga löneförbättringar. Av vissa
yttranden framgår även, att dyrortsgruppering icke ansetts erforderlig i byråchefs-
och rådsgraden.

Chefslöneutredningen har för egen del erinrat, att 1947 års riksdag i skrivelse
nr 245 angående omorganisation av medicinalstyrelsen förklarade sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

vara av den meningen, alt dåvarande löneplan C och dess motsvarighet i det
nya avlöningsreglemcntet borde komma till användning endast i särskilda
undantagsfall. Den rådande tendensen att hänföra allt flera befattningar till
denna löneplan vore därför ägnad att ingiva betänkligheter. Då detta uttalande
av riksdagen hänfört sig till dåvarande löneplan C, vilken avsetts endast
för tjänster som tillsattes medelst förordnande på viss tid, har utredningen
icke utan vidare ansett det tillämpligt på tjänster, som hänföras till
nuvarande löneplan 2 men tillsättas medelst fullmakt eller konstitutorial.
Uttalandet syntes därför icke utgöra hinder för en förutsättningslös prövning
av spörsmålet, om byråchefs- och rådstjänsterna borde hänföras till
löneplan 1 eller 2.

Skäl att överföra byråchefs- och rådstjänsterna till den icke dyrortsgrupperade
löneplanen skulle enligt utredningens mening föreligga, om dyrortsgrupperingen
saknade betydelse i det inkomstläge, som skulle komma att
gälla för dessa tjänster enligt utredningens förslag, eller om spännvidden i
dyrortsgrupperingen enligt löneplan 1 vore alltför stor i de högre inkomstlägena
och därför missgynnade tjänstemän i dessa inkomstlägen på de lägre
dyrorterna. Utredningen fann så icke vara förhållandet och anförde därom
följande.

Visst underlag för bedömande av detta spörsmål kan erhållas i 1943 års
dyrortskonnnittés och 1945 års lönekommittés betänkanden. Dyrortskommittén
gjorde vissa utredningar angående spännvidden mellan levnadskostnaderna
på dyraste och billigaste ort i olika inkomstlägen. Resultatet redovisas
i kommitténs betänkande (SOU 1945: 32, s. 124—127). Därav framgår,
att år 1944 spännvidden mellan Stockholm och billigaste ort var endast
15,i % i inkomstläget 12 000 å 13 000 kronor mot 21,2 % i inkomstläget
4 000 å 5 000 kronor. Denna sammanpressning av spännvidden fortsätter
sannolikt i än högre inkomstlägen. Minskningen i dyrortsspännvidden med
stigande inkomstlägen har ock beaktats vid utformandet av löneplan 1, vilket
närmare framgår av 1945 års lönekommittés betänkande I, s. 41. Vid angivna
förhållande torde icke med fog kunna påstås, att ett bibehållande å
löneplan 1 av tjänsterna i byråchefs- och rådsgraden skulle innebära en ofördelaktig
lösning för de å lägre ort än 5-ort placerade tjänstemännen. I stället
skulle ett överförande av ifrågavarande tjänstemän till löneplan 2 snarast
innebära, att de å sådan lägre dyrort stationerade tjänstemännen bleve något
gynnade i förhållande till dein i Stockholm och å andra 5-ortcr. Sist angivna
förhållande är emellertid enligt utredningens mening icke något avgörande
skäl mot ett överförande av tjänstemännen i byråchefs- och rådsgraden till
löneplan 2. önskemålet alt utjämna rekryteringsförhållandena mellan Stockholm
och orter i lägre ortsgrupp i fråga om exempelvis hovrättsråden skulle
åtminstone i någon mån tillgodoses genom en sådan åtgärd.

Vad angår spörsmålet, om tjänstemän i byråchefs- och rådsgraden böra erhålla
löneklassuppflyftningar eller icke, framhåller utredningen, att det kan
äga eu viss psykologisk betydelse, att tjänstemännen i byråchefs- och rådsgraden,
som endast undantagsvis kunna räkna på ytterligare befordran, bibehållas
vid den gradvisa löneförbättring, som systemet med löneklassuppflyftningar
innebär. Mera vägande finner utredningen dock den synpunkten
vara, att byråchefs- och rådstjänster i allmänhet torde tillträdas vid eu

Kungl. Maj:Is proposition nr 114.

ålder, då utgifterna för familjen genomsnittligt sett äro förhållandevis höga.
Detta skulle tala för att den nyutnämnde byråchefen omedelbart beredes
den lön, som anses motiverad med hänsyn till hans ansvar och arbetsuppgifter.
Vidare framhålles, att rekryteringen torde befrämjas, om byråchefs-
och rådstjänstemännen avlönas enligt en lönegrad, vilken endast omfattar
ett lönebelopp, som motsvarar slutlönen.

Utredningen påpekar vidare, att vissa övergångssvårigheter undvikas om
byråchefs- och rådstjänstemännen inplaceras i en lönegrad som endast omfattar
en löneklass. Härom anför utredningen bl. a. följande.

Vid de partiella tjänsteförteckningsrevisioner, som efter förslag av 1939
års tjänsteförteckningssakkunniga m. fl. genomförts år 1942 och följande
år, har tjänsteman, vilkens tjänst uppflyttats i lönegrad, i regel erhållit
samma löneklassplacering i den högre lönegraden som vid befordran. Skulle
denna princip tillämpas vid en uppflyttning av byråcheferna från Ca 33 till
Ca 37 blir följden, att samtliga byråchefer, som vid tidpunkten för uppflyttningen
äro placerade i någon av löneklasserna 33—35, placeras i 37
löneklassen och att samma löneklassplacering kommer de i 36 löneklassen
placerade byråcheferna till del, under förutsättning att de icke tillhört sistnämnda
löneklass i minst tre år. Ett sådant resultat finner utredningen
synnerligen otillfredsställande. Enligt utredningens mening måste av utredningen
föreslagen uppräkning av byråchefslönerna till väsentlig del betraktas
som en justering av 1947 års lönereglering och endast till viss del som
en partiell tjänsteförteckningsrevision. Ett stöd för denna uppfattning har
utredningen funnit i direktiven för 1949 års tjänsteförteckningskoinmitté,
enligt vilka den nya kommittén har att Aid tjänsteförteckningsrevisionen
hålla sig inom ramen för det allmänna löneläge, som fastställts genom 1947
års lönereglering eller som för byråchefer m. fl. kan bliva fastställt på grundval
av förevarande utredning. Med beaktande härav synes lönerevisionen för
byråchefs- och rådstjänstemännen i förevarande avseende vara att jämställa
med den lönerevision, som tjänsteförteckningsrevisionen för viss statsanställd
sjukvårds- och ekonomipersonal i förening med 1947 års lönereglering
medförde för bl. a. den lägre ekonomipersonal, som före den 1 juli
1947 tillhört lönegrad med någon av beteckningarna V, MV, Ek och U. Enligt
6 § h) kung. 1947: 553 med övergångsbestämmelser i anledning av
ikraftträdandet av nya avlöningsreglementen skulle för tid före den 1 juli
1947 tjänsten anses ha varit åsatt lönegradsbeteckningen Ce och det lönegradsnummer,
som åsattes tjänster av motsvarande slag fr. o. m. sagda dag.
Detta innebar, att vederbörande fick för löneklassplacering i den nya lönegraden
tillgodoräkna sig hela anställningstiden i den tidigare gällande lönegraden.

Såsom ett särskilt skäl att vid byråchefs- och rådstjänsternas lönegradsuppflyttning
tillämpa ett tillgodoräkningsförfarande må framhållas, att resultatet
av lönerevisionen eljest blir ojämnt icke blott inom den grupp, som
nu är placerad i Ca 33, utan även i förhållande till de i Cp 10 nu placerade
byråcheferna.

Utredningen har sålunda kommit till den uppfattningen, att om byråcheferna
uppflyttas i lönegraden 37, starka skäl tala för en övergångsbestämmelse,
som innebär, att byråchef i den nya lönegraden erhåller den löneklassplacering,
som skulle ha tillkommit honom, om byråchefstjänsten varit
placerad i 37 lönegraden vid den tidpunkt, då han tillträdde sagda tjänst,
och omräkning av hans lönetur skett enligt övergångsbestämmelserna vid
1947 års lönereglering. Därest en sådan bestämmelse med säkerhet kunde

Kungl. Maj:Is proposition nr 114.

begränsas till att gälla nu förevarande uppflyttning av byråchefs- och rådstjänsterna,
skulle utredningen icke tveka att förorda densamma. En sådan
omräkning av löneturen för innehavarna av sagda tjänster skulle icke möta
några större svårigheter. Det är emellertid icke uteslutet, att fastställandet
av en sådan regel för byråchefs- och rådstjänsterna skulle medföra konsekvenser
vid kommande tjänsteförteckningsrevision. En omräkning av löneklassplaceringarna
i samband med en sådan revision skulle kunna bli mycket
omfattande och medföra betydande kostnadsökningar. Utredningen, som
endast har att pröva frågan för byråchefs- och rådstjänstemännens del, har
tvekat att för dem föreslå en tillgodoräkningsregel, som kan få konsekvenser
för andra, betydligt större tjänstemannagrupper.

Efter övervägande av de skäl, som tala för och emot en lösning enligt vart
och ett av nämnda tre alternativ har utredningen funnit det alternativ, enligt
vilket byråchefs- och rådstjänsterna bibehållas å den dyrortsgrupperade
löneplanen men där inplaceras i en lönegrad Ca (Ce, Cg) 37, som endast
omfattar löneklassen 40, vara att föredraga framför de båda övriga.

Om angivna ändring av lönegrad Ca 37 icke kommer till stånd, böra enligt
utredningens mening byråchefstjänsterna placeras i lönegrad Ca 37 med dess
nuvarande konstruktion med 4 löneklasser. Detta alternativ har utredningen
emellertid ansett sig kunna tillstyrka endast under förutsättning att en
övergångsbestämmelse av nyss antytt innehåll meddelas.

Skulle vad sålunda förordats icke anses kunna godtagas, har utredningen
funnit sig böra tillstyrka överförande av byråchefs- och rådstjänstemännen
till den icke dyrortsgrupperade löneplanen 2. Härvid bör enligt utredningens
uppfattning icke kunna ifrågakomma annan placering än i nya lönegraden
Co 13.

Såsom inledningsvis framhållits, har utredningen på grund av tillsättandet
av 1949 års tjänsteförteckningskommitté icke haft att ingå på en prövning
av löneställningen för tjänstemän med lägre placering än i lönegrad Ca 33
på löneplan 1 och lönegrad Cp 10 eller Cr 10 på löneplan 2. Med hänsyn till
att utredningen enligt givna direktiv haft att klarlägga, huruvida den nuvarande
normala lönenivån för byråchefs- och rådsgraden kan anses riktigt
avvägd såväl i och för sig som med hänsyn till löneställningen för tjänstemän
i närmast under Ca 33 liggande lönegrader, har utredningen emellertid ansett
sig böra redovisa, om och i vad mån det efter ett genomförande av utredningens
förslag om byråchefstjänsternas lönegradsplacering enligt utredningens
mening finnes utrymme för en förbättring av löneställningen för
de tjänster, som nu äro placerade närmast under byråchefstjänsterna på
löneskalan. Utredningen har därvid understrukit, att utredningen anser det
synnerligen angeläget, att byråchefs- och rådstjänsternas karaktär av chefstjänster
med ansvar för en huvuddel av ett verks arbetsområde eller annat
ansvar av motsvarande betydenhet markeras genom ett avsevärt löneavstånd
mellan byråchefstjänsterna och de närmast därunder liggande tjänsterna.
Med den föreslagna placeringen av byråcheferna böra därför enligt
utredningens mening lönegraderna 33—30 över huvud tagel icke utnyttjas

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

för tjänstemän, inordnade i den ordinarie byråorganisationen. Där inom
större organisationsenhet i ett ämbetsverk chefen intager en högre ställning
än vanlig byråchef, bör det dock ej vara uteslutet att inplacera närmast underordnad
tjänsteman i förslagsvis Ca 34. Samma placering har utredningen
ansett kunna ifrågakomma för chef för lokal förvaltning.

Remissyttrandena. Överbefälhavaren ansluter sig till utredningens uppfattning
om behovet av en höjning av byråchefernas löneställning och understryker,
att motsvarande även gäller för andra militära chefstjänstemän
än byråchefer, överbefälhavaren har emellertid ifrågasatt om med hänsyn
till det civila löneläget ens en månadslön på 2 000 kronor i byråchefs- och
rådsgraden kunde giva staten tillräcklig konkurrenskraft. I varje fall syntes
denna lönenivå utgöra ett minimum, som icke utan allvarliga olägenheter
för rekryteringen kunde underskridas. Under hänvisning härtill har
överbefälhavaren uttalat sig för en omarbetning av löneplan 2.

Beträffande inplaceringen i lönegrad av de statliga chefstjänsterna anför
överbefälhavaren i huvudsak följande.

Vissa befattningar i högre staber samt militära byråchefstjänster i de
centrala ämbetsverken böra i lönehänseende jämställas med civila byråchefsbefattningar.
Härutöver böra beaktas samtliga beställningshavare i lönegrad
Ma 11 (överstelöjtnant, kommendörkapten av 1. graden), vilka
tjänstgöra såsom chefer eller närmast under högre chefer i befattningar
som äro förenade med stort ansvar och omfattande arbetsuppgifter (förbands-
och fartygschefer, skolchefer, utbildningsledare m. fl.) Steget mellan
lönegraderna Ma 11 samt Ma 10 är icke tillräckligt stort med hänsyn
till dels skillnaden i arbetsuppgifter, dels det fåtal beställningar, som finnas
i den förstnämnda graden i förhållande till den sistnämnda. Närmast kan
lönegrad Ma 11 (löneklasserna 32—33—34) jämföras med lönegrad Ca 33
(33—34—35—36), d. v. s. nuvarande byråchefsgraden. Därest en uppflyttning
av byråchefsgraden sker till Ca 37:40 (en löneklass), bör av anförda
skäl motsvarande uppjustering göras även för beställningshavare i Ma 11.

Beträffande de högre chefsbefattningarna från Ma 12 (Mo 12) och uppåt
bör nuvarande Ma 12 överflyttas till löneplan 2 (Mo 12) samt — för bibehållande
av spännvidden — en ändring i inplaceringen av övriga militära
högre chefsbefattningar göras.

De avsevärda skillnaderna i lönehänseende mellan exempelvis vissa generaldirektörer
och de högsta militära chefsposterna (överbefälhavaren och
försvarsgrenscheferna) stå icke i rimlig relation till de militära högsta chefernas
ansvar och arbetsuppgifter. Här må endast nämnas, att cheferna för
krigsmaterielverket och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap inplacerats
i lönegraderna Cp 23 resp. Cp 22, medan överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna
placerats i Mp 21 resp. Mp 20. Vilka synpunkter som
än läggas på affärsdrift m. m„ torde man icke kunna bortse ifrån att som
företag betraktade varken krigsmaterielverket eller riksnämnden kunna
jämföras med försvarsgrenarna i fråga om verksamhetens omfattning.

Försvarets civilförvaltning tillstyrker, att ett på föreliggande betänkande
i huvudsak grundat förslag till allmän lönerevision snarast genomföres. Ett
ytterligare uppskjutande av ställningstagandet till förevarande spörsmål
borde icke ifrågakomma, vare sig med åberopande av andra pågående löne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

utredningar eller med hänsyn till påbörjade eller ifrågasatta undersökningar
i organisatoriska frågor. I fråga om detaljerna i utredningens förslag framhåller
civilförvaltningen i huvudsak följande.

Även om civilförvaltningen för sin del anser, att en höjning av byråchefslönerna
till lägst 2 000 kronor per månad vore fullt befogad, vill ämbetsverket
likväl icke nu framlägga något yrkande härom utan tillstyrker,
att lönenivån för byråchefer bestämmes på sätt utredningen förordat och
att högre tjänstemän än byråchefer erhålla en procentuellt sett lika stor
förhöjning av lönen. Vad angår de militära beställningshavarna i Ma 12 bör
den nuvarande lönerelationen till byråcheferna bibehållas. I anledning av
utredningens uttalande om de kommunalt anställda tjänstemännens löner
vill civilförvaltningen understryka, att ett genomförande av det föreliggande
förslaget icke i och för sig behöver medföra en rubbning av dessa löner.

Beträffande löneplan 1 har utredningen anvisat olika vägar för den erforderliga
utbyggnaden. Av dessa synes det alternativ, varigenom likformighet
vinnes med landstingens och städernas löneplaner, främst böra ifrågakomma.
Utredningens förslag till omarbetning av löneplan 2 föranleder
icke någon erinran från civilförvaltningen.

Valet mellan utredningens olika alternativ för byråchefs- och rådstjänsternas
inplacering framstår såsom ganska vanskligt. Emellertid torde vissa
skäl tala för att byråchefstjänsterna bibehållas å löneplan 1. På grund härav
och då det knappast synes tillrådligt att beträffande nu ifrågavarande
tjänster tillskapa de av utredningen skisserade övergångsbestämmelserna,
har civilförvaltningen stannat för alternativet med en inplacering i 37 lönegraden,
40 löneklassen.

Statskontoret ansluter sig helt till utredningens uppfattning, att en relativt
väsentlig höjning av chefslönerna bör komma till stånd för att göra
det möjligt för staten att i konkurrens med icke-statlig verksamhet förvärva
personer, som äro skickade att fullgöra de med byråchefs- och rådstjänsterna
förenade arbetsuppgifterna samt rekrytera de än högre statstjänsterna.
Statskontoret har också förklarat sig berett att acceptera det alternativ,
enligt vilket byråchefs- och rådstjänsterna skulle placeras i lönegrad Ca
37: 37—40. Däremot har statskontoret icke kunnat ansluta sig till utredningens
förslag till ändring av löneplan 2. Härom anför statskontoret i
huvudsak följande.

Statskontoret kan icke finna, att uppräkningen av grundlönerna med 12
procent innebär en konsekvent tillämpning av betraktelsesättet med den
rörliga förhöjningen som en integrerande del av totallönen. Alla jämförelser
böra i stället göras med utgångspunkt från totallönerna, d. v. s. de i löneplanerna
angivna grundlönerna, inberäknat rörlig lönedel efter 12 procent
med gällande maximering. Löneförbättringen bör avvägas så, att maximeringens
slopande jämte det höjda grundlönebeloppet tillsammans giva den
procentuella löneförbättring, som ansetts böra eftersträvas. Det av utredningen
tillämpade förfaringssättet leder annars till att den procentuella
löneökningen i de högsta lönelägena på grund av den progressivt stegrade
effekten av maximeringens slopande kommer att överstiga 20 procent.

Statskontoret kan icke tillstyrka, alt byråcheferna hänföras till den icke
dyrortsgrupperade löneplan 2 eller att de — med principiell avvikelse från
själva konstruktionen av löneplan 1 — placeras direkt i slutlöneklassen av
lönegrad Ca 37. Sistnämnda alternativ synes främst ha valts till undvikande

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

av prejudicerande övergångsbestämmelser för inplacering av byråcheferna
i den nya högre lönegraden. Ett dylikt motiv för avsteg från den normala
lönegrads- och löneklasskonstruktionen torde knappast böra godtagas. Ämbetsverket
anser även, att farhågorna för eventuella konsekvenser vid den
kommande tjänsteförteckningsrevisionen av den av utredningen såsom komplement
förordade övergångsregeln icke böra överdrivas. Därest emellertid
1949 års tjänsteförteckningskommitté skulle finna regeln i fråga innebära ett
föregripande av dess utredningsarbete, kan det måhända vara förtjänt att
överväga viss begränsning av rätten att för inplacering i den nya lönegraden
tillgodoräkna den tid vederbörande tillhört den för hans byråchefstjänst nu
gällande lönegraden, exempelvis genom generellt avdrag av tre år.

Statskontoret kan helt ansluta sig till utredningens uppfattning rörande
behovet av en omarbetning av löneplanerna 1 och 2vDå emellertid denna
fråga faller utanför ramen för den verkställda undersökningen, som syftar
till en så snart som möjligt efter det nuvarande lönestoppets hävande genomförd
förbättring av chefstjänstemannalönerna, torde man tills vidare
böra begränsa sig till de ändringar i löneplan 2, som bliva en direkt följd
av den föreslagna uppräkningen av byråchef slönerna. Under hänvisning
till vad statskontoret i det föregående anfört rörande metoden för löneförbättringens
beräkning föreslår statskontoret, att löneplan 2 ändras på sådant
sätt, att den procentuella löneförhöjningen totalt kommer att motsvara
högst den för byråchefer föreslagna, d. v. s. 13 å 14 procent.

En viss regressivitet vid utmätande av löneförbättringen i de högre lönegraderna
inom löneplan 2 kan måhända vara motiverad redan av den
anledningen, att de högsta lönerna utmätts efter helt andra och mer schablonmässiga
beräkningsgrunder än lönerna å löneplan 1 och sannolikt också
under visst hänsynstagande till den ekonomiska effekten av maximeringen.

En reservant inom statskontoret har med utgångspunkt från att maximeringen
av den rörliga delen av lönen tills vidare bibehålies ansett den av
utredningen föreslagna konstruktionen av löneplan 2 i huvudsak kunna
godtagas. Däremot borde en inplacering av tjänsterna i den nya löneplanens
olika lönegrader icke verkställas på basis av den föreliggande utredningen.
Utredningen syntes nämligen icke ha tillräckligt beaktat, att löneplan
2 vid nyinrättandet av chefstjänster i viss omfattning använts som
ett instrument för att kompensera det i och för sig otillfredsställande löneläget
för byråcheferna å löneplan 1, oaktat dessa nytillkomna tjänster kvalitativt
vore att jämställa med byråchefsbefattningar. Vidare hade för vissa
chefstjänstemän partiella tjänsteförteckningsrevisioner genomförts, till
vilka hänsyn även måste tagas i detta sammanhang. I fråga om löneklassplaceringen
för de byråchefer, som uppflyttats från Ca 33 till Ca 37, förordar
samme reservant, att sedvanliga sneddningsregler först tillämpas vid
en tänkt placering av byråcheferna i 35 lönegraden och att därefter den av
utredningen angivna löneklassplaceringsregeln tillämpas.

Statens lönenåmnd har funnit en allmän löneförbättring för de statliga
chefstjänstemännen påkallad. Utredningens principförslag "i fråga om storleken
av den allmänna löneförbättringen, 12 procent å grundlönen, har icke
heller givit lönenämnden anledning till erinran. Lönenämnden har jämväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

ansett sig böra ansluta sig till förslaget om ändring och utbyggnad av löneplan
2. Därest en utbyggnad av löneplan 1 anses böra komma till stånd,
anser lönenämnden, att densamma — av skäl utredningen anfört -—■ bör
anslutas till den av vissa städer tillämpade löneplanen.

De skäl, som i betänkandet åberopats till förmån för de olika alternativen
för byråchefs- och rådstjänsternas inplacering, leda enligt nämndens
mening närmast till den slutsatsen, att ifrågavarande tjänster böra placeras
i den nya lönegraden Co 13. Genom en sådan inplacering skulle bl. a.
ifrågavarande tjänsters karaktär av chefstjänster ytterligare markeras.
Jämväl de överstar, som äro placerade i lönegraden Ma 12 å löneplan 1,
anser nämnden böra överföras till löneplan 2 med placering i 13 lönegraden.

Frågan om användning av lönegraderna 33—36 för vissa byråchef underordnade
tjänstemän samt för chefer för lokal förvaltning bör enligt lönenämndens
mening icke upptagas till övervägande annat än i samband med
1949 års tjänsteförteckningskommittés arbete.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att kommunernas löner varit
mer rörliga än statens och att till följd härav den kommunala lönesättningen
i många fall mera närmat sig den privata än den statliga. Enligt förbundets
uppfattning bör emellertid de offentliga arbetstagarna i sin lönesättning
icke följa de mera konjunkturbetonade fluktuationer, som utmärka
lönesättningen på den privata marknaden, utan betrakta löneutvecklingen i
allmän tjänst på mera lång sikt. Med utgångspunkt härifrån anser förbundet
att förevarande lönefråga bör prövas med särskild varsamhet och att
den nuvarande — måhända tillfälligt — höga lönesättningen på det privata
området icke bör tillåtas slå igenom allt för kraftigt på de statliga och kommunala
områdena.

Förbundet, vilket — såsom redan nämnts — är mycket tveksamt om
lämpligheten av att slopa maximeringen av den rörliga förhöjningen, uttalar
vidare att, därest en skälig löneförbättring av byråchefernas och rådstjänstemännens
löneställning befinnes påkallad, denna bör kunna ske inom
ramen för gällande löneplan 1. Förbundet har dock icke kunnat ansluta sig
till utredningens förslag, att dessa befattningshavare skola placeras i högsta
löneklassen av ifrågakommande lönegrad. Då ifrågavarande lönereglering
närmast synes vara att betrakta som en justering av 1947 års lönereglering,
anser förbundet, att samma principer, som då tillämpades vid inplacering
å löneplan, böra vinna tillämpning även vid byråchefs- och rådstjänstemännens
inplacering i den högre lönegrad, som nu kan ifrågakomma.

Svenska stadsförbundet har ansett sig icke ha att ingå på någon närmare
saklig prövning av det föreliggande förslaget, till vilket förbundet
sålunda icke önskat taga ställning. Beträffande den föreslagna löneregleringens
eventuella konsekvenser å det kommunala området har förbundet
framfört i huvudsak följande synpunkter.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 114.

Kungl. Maj. ts proposition nr 114.

Ett av de skäl som framförts till stöd för förslaget är, att lönerna för
ifrågavarande statstjänstemän äro lägre än motsvarande kommunala befattningshavares
löner. I anslutning härtill uttalas att »det synes angeläget,
att ett genomförande av utredningens förslag för statstjänstemännens del
icke medför en motsvarande lönerevision för de kommunalt anställda».

Städerna, utom Stockholm, ha under åren 1947—48 genomfört allmänna
tjänsteförteckningsrevisioner. Därvid ha de anpassat sina löneplaner efter
statens löneplan 1 och antagit bestämmelser om rörlig förhöjning av lönerna,
som ansluta till statens bestämmelser och sålunda även till den nu
enligt dessa gällande maximeringen. Det är riktigt att den kommunala lönesättningen
efter dessa revisioner ej sällan kommit att ligga på en högre
nivå än den där motsvarande statstjänstemannalöner nu ligga. I den mån
löneförhöjningen för de högre statstjänstemännen nu ges i den formen, att
den rörliga förhöjningens maximering slopas, och därest resultatet härav
blir, att maximeringen slopas även på det kommunala området, blir följden
tydligen, att löneklyftan mellan kommunala och statliga tjänstemän icke
blott vidmakthålles utan — på grund av de förras högre löneläge — t. o. m.
något vidgas. Med organisationernas saxningstaktik finnes givetvis även
stor risk för att en statlig löneförbättring i form av höjda grundlöner skall
åberopas och utnyttjas såsom ett led i löneaktioner mot kommunerna på
samma sätt som de kommunala löneförhöjningarna för de senaste löneregleringarna
nu åberopas mot staten.

SR har uttalat bl. a., att ökningen av grundlönen med omkring 12 procent
får betraktas som ett minimum. För byråchefernas del bör denna
grundlöneökning åstadkommas genom att byråcheferna överföras till den
nya löneplan 2 och placeras lägst i 13 lönegraden.

Med anledning av utredningens uttalande, att lönegraderna 33—36 å löneplan
1 icke böra utnyttjas för tjänstemän i den ordinarie byråorganisationen,
framhåller förbundet, att förhållandena inom olika förvaltningsområden
äro så skiftande, att undantag härifrån i vissa fall kunna anses motiverade.

SACO har uttalat, att byråchefs- och rådslönen bör uppgå till minst 24 000
kronor per år (vid då rådande levnadskostnadsnivå). Till stöd härför anför
SACO i huvudsak följande.

Utredningens uppfattning, att »vid nuvarande levnadskostnadsnivå en
månadslön på omkring 2 000 kronor skulle vara motiverad», har stöd i de
faktiska förhållandena på den privata arbetsmarknaden. Med utredningens
ensidigt ekonomiska inställning att i princip endast framlägga förslag om
en konkurrensduglig lön ha vissa synpunkter av väsentligen social karaktär
men med betydelse för arbetstagarens möjligheter att fullgöra en god
arbetsprestation kommit i bakgrunden. Det skulle ha varit av betydelse att
få utrett, vilken standard en statlig chefstjänsteman bör anses vara berättigad
till. Enligt SACO:s uppfattning skulle en objektiv utredning och värdering
på grundval av en sådan frågeställning sannolikt medföra en välvilligare
syn på chefslönerna än vad som nu ofta är fallet.

Det kan ifrågasättas, om utredningen med sitt förslag nått syftet att åstadkomma
ett så betydande avstånd mellan byråchefstjänster och närmast under
liggande tjänster, att befordran till byråchef skulle innebära en verklig
inkomstförbättring. Dels utgör den behållna inkomstskillnaden mellan slut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

lönen i normalt närmast underliggande befordringssteg (förste byråsekreterar-
och förste byråingenjörstjänster i 29 lönegraden) och den föreslagna
byråchefslönen 240 kronor i månaden för en tvåbarnsfamilj (i realiteten
kanske inte ens så mycket, eftersom barnen i en byråchefsfamilj i allmänhet
torde ha uppnått eller inom kort uppnå ålder, då barnbidrag icke längre
utgå), dels torde utredningens uttalande om att lönegraderna 33—36
över huvud taget icke skola utnyttjas för tjänstemän inordnade i den ordinarie
byråorganisationen kunna starkt ifrågasättas. I sistnämnda hänseende
måste beaktas, att utredningen icke ingått på en värdering av dessa
tjänstemäns arbetsuppgifter och sålunda icke rimligtvis kunnat göra något
bindande uttalande beträffande löneställningen för denna personal. För
SACO förefaller det ofrånkomligt, att den nu pågående tjänsteförteckningsrevisionen
beaktar de uppgifter om lönesättningen i privat och kommunal
tjänst, som kunna redovisas och som otvivelaktigt utvisa, hur mellangradstjänsterna
i statsförvaltningen för närvarande undervärderas.

SACO förordar en fullständig omarbetning av löneplan 1 så att grundlönen
skulle utgöra i löneklass 37 19 464 kronor, i löneklass 38 20 436 kronor,
i löneklass 39 21 456 kronor och i löneklass 40 22 524 kronor.

Under förutsättning att löneplan 1 ändras i enlighet härmed tillstyrker
SACO byråchefernas inplacering i lönegrad Ca 37, omfattande löneklasserna
37—40.

Denna ändring av löneplan 1 bör enligt SACO:s mening föranleda en motsvarande
ändring av löneplan 2. Den av utredningen föreslagna relationen
mellan de båda löneplanerna borde därvid bibehållas. Enligt det av SACO
framlagda förslaget till ny löneplan 2 skulle grundlönen i nya lönegraden
Cp 13 utgöra 22 800 kronor, i nya Cp 19 37 200 kronor och i nya Cp 25
60 000 kronor. Beträffande utformningen i övrigt av löneplanerna 1 och 2
torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.

TCO har förklarat sig anse, att den av utredningen föreslagna löneförbättringen
är sakligt sett otillräcklig och att en ytterligare omedelbar förhöjning
av lönen är väl motiverad. TCO har likväl funnit sig böra godtaga
förslaget under förutsättning att byråchefs- och rådstjänsterna placeras i
lönegrad Co 13 och att löneregleringen genomföres fr. o. m. den 1 januari
1951 eller allra senast fr. o. m. den 1 juli samma år. I övrigt anför TCO bl. a.
följande.

Då utredningens förslag till reglering av chefstjänstemannalönerna fått en
restriktivare utformning än som med hänsyn till i andra delar av betänkandet
anförda motiveringar kan anses befogat, synes önskvärdheten av en
större löneskillnad icke böra förhindra den justering av löneställningen i
närmast underliggande befattningar, vilken må kunna konstateras vara skälig,
även om det blir nödvändigt alt undvika en återgång till nuvarande orimliga
relationer. Den av utredningen konstaterade tendensen att genom högre
lönegradsplacering kompensera den sjunkande reallönenivån inom löneskalans
övre del, har på intet sätt varit så påtaglig, att den minskar behovet av
att vid den allmänna tjänsteförtcckningsrevisionen få ett tillrättaläggande
av den också för andra högre tjänstemän ogynnsamma löneutvecklingen.
Statens möjlighet att konkurrera om kvalificerad arbetskraft kan ej heller
stärkas enbart genom höjning av chefslönerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Utredningen har i den grundläggande frågan om löneavvägningen för byråchefs-
och rådstjänsterna funnit en månadslön på omkring 2 000 kronor motiverad
mot bakgrunden av den nuvarande lönenivån i icke-statlig verksamhet.
Likväl förordas en löneställning av endast 1 800 kronor per månad.
Motiveringen för denna nedprutning är enligt TCO:s mening på intet sätt
övertygande. Utredningen förbigår dels att den större tryggheten samtidigt
innebär en större bundenhet, som är en fördel för staten-arbetsgivaren och
en nackdel för den anställde, dels ock att vad det gäller med chefstjänster
inom statsförvaltningen jämförliga befattningar på''andra områden anställningstryggheten
för innehavare av dylika förtroendeposter torde vara nära
nog jämbördig.

Ur synpunkten av statsförvaltningens intresse torde en löneförbättring av
sådan storlek vara motiverad, att statsverkets konkurrensförmåga i fråga
om kvalificerad arbetskraft återställes åtminstone till förkrigsnivå. Med hänsyn
till den utjämning med avseende på andra löneförmåner än kontantlön,
som ägt rum beträffande statlig och enskild tjänst, vore det för detta ändamål
erforderligt, att de statliga lönerna höjdes något mer, relativt sett, än
vad som skett i fråga om lönerna i privat tjänst under motsvarande tid.

Om TCO anser sig böra godtaga utredningens förslag, sker detta under
trycket av de för närvarande helt otillfredsställande förhållandena. En reglering
av lönerna i byråchefs- och högre grader hade rätteligen bort ske redan
i anslutning till 1947 års lönereglering. Ifrågavarande befattningshavare ha
sålunda under flera år gått förlustiga de löneförmåner, de rättvisligen bort
komma i åtnjutande av. Allt efter som åren gå ökar också antalet av dem,
som på grund av uppnådd pensionsålder nödgas lämna tjänsten utan att ha
blivit delaktiga av den löneförbättring de haft befogade anspråk på. Det är
därför ur flera synpunkter ytterst angeläget, att lösningen av lönespörsmålet
nu icke ytterligare förhalas.

TCO förutsätter, att för löneregleringen tillämpas det alternativ, enligt
vilket byråchefs- och rådstjänster placeras i den nya lönegraden Ca 13.
Därest tjänsterna i fråga skulle placeras i Ca 37: 40 erhålles icke ens den
månadslön av 1 800 kronor — rörligt tillägg utan maximering inräknat —
som utredningen förordat. Det förutsättes även att differentieringsfrågan
med det snaraste blir föremål för omprövning.

Utöver de i betänkandet angivna skälen för placering av byråchefstjänsterna
å löneplan 2 må framhållas, att den lönedifferentiering, som torde bliva
en följd av den av utredningen förordade organisationsundersökningen och
detaljprövningen av lönegradsplaceringen, lättare kan genomföras, då fråga
endast blir om att välja olika lönegrader inom samma löneplan. Det må påpekas
också, att statsskatterna ha en starkt dyrortsutj ämnande effekt i de
högre inkomstlägena. Slutligen kan framhållas, att ett betydande antal
chefstjänstemannagrupper, där befattningarna äro spridda på olika dyrorter,
redan tillhöra löneplan 2, exempelvis häradshövdingar, vägdirektörer
och länsarkitekter. Vidare skall enligt utredningens förslag jämväl landssekreterare
och landskamrerare överflyttas till löneplan 2 och den s. k. professorsutredningen
utmynnar likaledes i förslag om överflyttning till löneplan
2 av professorerna.

Särskilda framställningar. I detta sammanhang torde jag få anmäla, att
sedan chefslöneutredningens betänkande framlagts från myndigheter och
organisationer inkommit framställningar, som syfta till att i samband med
prövningen av de i betänkandet framlagda förslagen vissa chefstjänsters

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

inplacering å löneskalan skall upptagas till särskild prövning. Då avsikten
icke är att nu ompröva den inbördes relationen mellan olika chefstjänster,
synes icke påkallat att här redogöra för innehållet i framställningarna. I
två av framställningarna ha emellertid framförts vissa förslag av principiell
innebörd, vilka torde böra redovisas här.

Vattenfallsstyrelsen har i skrivelse den 6 oktober 1950 hemställt, att
Kungl. Maj :t måtte av 1951 års riksdag utverka bemyndigande att i enlighet
med vissa i skrivelsen angivna riktlinjer tilldela tjänstemän i ledande
ställning vid statens vattenfallsverk personliga lönetillägg. Såsom motivering
för sitt förslag anför styrelsen bl. a. följande.

Antalet nyanställda högskoleingenjörer har under senare år icke motsvarat
behovet av sådan arbetskraft. Härtill kommer att avgången bland högskoleingenjörerna
ökat. Detta har för verket medfört ett kännbart underskott
på sådana ingenjörer, vilket verket sökt kompensera genom att befordra
även icke-högskoleingenjörer till ledande poster. Möjligheterna att
på detta sätt få tillräckligt kvalificerad ledande personal äro emellertid begränsade.
År 1945 funnos vid verket 16 ingenjörer i 25 och högre lönegrader,
som voro icke-högskoleingenjörer. År 1950 var motsvarande siffra 68.
Högskoleingenjörernas antal hade under samma tid ökat från 166 till 240.

Antalet tekniska tjänstemän inom det ledande skiktet, som under åren
1945—1950 avgått på egen begäran före pensionsåldern, uppgår till ett 70-tal högskoleingenjörer samt 11 läroverks- och institutsingenjörer i lönegrad
25 och högre. Medelanställningstiden för dessa tjänstemän utgjorde ej
fullt sex år.

Under de sista fyra åren ha 4 jurister på egen begäran lämnat verket.
Medelanställningstiden för dessa ligger vid två år.

Vattenfallsstyrelsen har även behov av andra kvalificerade specialister,
t. ex. jägmästare, lantmätare, fiskeriexperter etc. Rekryteringen av dessa är
mycket svår och i vissa fall helt omöjliggjord. Styrelsen blir i dylika fall
hänvisad till att anlita den konsulterande expertis, som finnes i fria marknaden,
vilket brukar ställa sig ganska dyrbart.

Orsaken till vattenfallsstyrelsens svårigheter på personalområdet är närmast
att söka i det förhållandet, att löneläget för ledande personal inom
statens verk ligger avsevärt lägre än in,om enskilda och kommunala företag.
Vissa uppgifter rörande löneläget inom enskilda och kommunala företag
ha varit för styrelsen tillgängliga och av dessa har styrelsen fått den uppfattningen,
att chefslönenivån inom de enskilda företagen måste i stort sett anses
ligga dubbelt så högt som inom verket. Motsvarande löneläge inom de
kommunala företagen synes vara något lägre, men dock ca 50 procent högre
än inom verket. Det bör tilläggas, att de enskilda företagen ha möjlighet
att utanför ramen av kontantlönen lämna vissa naturaförmåner, vilka icke
kunna tillförsäkras statstjänstemännen men ofta äga ett stort realvärde.

Under åberopande av det anförda hemställer vattenfallsstyrelsen — i syfte
att möjlighet skall öppnas atl individuellt avpassa lönerna för verkets ledande
personal — atl Kungl. Maj :t av riksdagen måtte utverka bemyndigande
att på förslag av vattenfallsstyrelsen få tilldela tjänstemän vid statens
vattenfallsverk personliga lönetillägg. Dessa tillägg skulle kunna tilldelas
tjänstemän i chefsställning ävensom andra för verket särskilt värdefulla
tjänstemän i ledande ställning. Beloppen skulle bestämmas i varje
särskilt fall. 1 gengäld skulle vederbörande tjänsteman förbinda sig att

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

kvarstå i verkets tjänst visst antal år. Skulle ett system med lönetillägg
icke böra ifrågakomma, anser vattenfallsstyrelsen, att den ledande personalen
skulle kunna kontraktsanställas.

Chefen för domänstyrelsen har i skrivelse den 2 december 1950 hemställt
bl. a., att generaldirektören, överdirektören och försäljningschefen i domänstyrelsen
skola — i stället för lön enligt löneplan — erhålla särskilda
arvoden, som för varje särskilt fall fastställas av Kungl. Maj:t, och därjämte
rätt till pension efter lämplig lönegrad. Arvodena skulle, liksom i näringslivet
i övrigt, helt bestämmas och avpassas efter möjligheten att för tjänsterna
kunna förvärva de lämpligaste kandidater, som över huvud taget stå
att få.

Vissa specialfrågor.

Chefslöneutredningen. Vid en lönerevision för de statliga chefstjänstemännen
uppkomma vissa speciella frågor rörande inplaceringen av särskilda
tjänster m. m. En del av dessa frågor ha berörts av chefslöneutredningen.

Tjänster i lönegraderna Ca 34—Ca 37. I lönegraderna Ca 34—Ca 37 äro

f. n. placerade följande tjänster.

Antal Tjänst Lönegrad

1 förste taxeringsintendent ............. Ca 35

2 kanslidirektörer .................... Ca 37

24 landskamrerare ...................... Ca 37

24 landssekreterare .................... Ca 37

1 skattedirektör ........................Ca 37

Beträffande tjänsten som förste taxeringsintendent har utredningen funnit
övervägande .skäl tala för att frågan om löneställningen för denna befattning
hänskjutes till 1949 års tjänsteförteckningskommitté, vilken har
att pröva de i lönegrad Ca 32 placerade taxeringsintendenternas lönegradsplacering.
I avbidan härpå bör enligt utredningens mening tjänsten bibehållas
i lönegrad Ca 35.

Landssekreterare och landskamrerare skola enligt utredningens förslag
överföras till löneplan 2 och placeras i lönegraden Co 15 å den nya
löneplanen. Till stöd för detta förslag har framhållits, att den nuvarande
grundlönen i lönegrad Ca 37 löneklass 40 å 5-ort uppgår till 19 056 kronor
för år samt att detta belopp uppräknat med 12 procent (ungefär motsvarande
den procentuella grundlöneökningen för byråchef) utgör 21 343
kronor, medan grundlönen i den föreslagna lönegraden Co 14 utgör 20 700
kronor och i nya lönegraden Co 15 21 900 kronor. Valet av löneplan 2 för
ifrågavarande tjänster har av utredningen motiverats med att dessa tjänster
mera äro att jämställa med souschefstjänster än med byråchefstjänster.
Även för kanslidirektörerna och skattedirektören föreslår utredningen
placering i lönegrad Co 15 å nya löneplan 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

överstar i lönegrad Ma 12. Lönegraden Ma 12 omfattar f. n. endast 37
löneklassen å löneplan 1. Utredningen förordar att, därest en löneförbättring
genomföres för byråchefs- och rådstjänsterna, lönegrad Ma 12 skall
omfatta en ny löneklass 41, som alltså skulle tillkomma utöver de 40 löneklasser,
som finnas å löneplan 1. Utredningen bar nämligen ansett skäl
föreligga för bibehållande av den hittillsvarande relationen mellan byråchefs-
och rådstjänstemän, å ena, samt överstar i Ma 12, å andra sidan.

Tjänster i lönegrad Cp 11 samt Cp 15 och Mp 15. De nuvarande löneklasserna
11, 13 och 15 å löneplan 2 sakna direkt motsvarighet å den nya
löneplanen 2. Detta föranleder icke några särskilda problem i fråga om
löneklass 13, vilken f. n. icke utnyttjas.

I lönegrad Cp 11 finnes endast en tjänst, nämligen en verkstadsöveringenjör
vid statens järnvägar. Denna tjänst bör enligt utredningens förslag
placeras i nya lönegraden Cp 13, vilket medför en grundlöneökning å
1 500 kronor för år.

I lönegrad 15 å löneplan 2 finnas f. n. placerade 19 tjänster, nämligen
1 överste och 1 flygöverdirektör i flygförvaltningen, 1 överingenjör i vägoch

striktschefer, 1 verkstadsdirektör och 1 överingenjör i statens järnvägar,
5 kraftverksdirektörer vid statens vattenfallsverk samt 1 verkstadsdirektör
vid marinverkstäderna i Karlskrona. Utredningen avsåg för dessa tjänster
en fördelning på lönegraderna 15 och 16 å nya löneplan 2. Något slutligt
ställningstagande till denna fördelning förelåg emellertid icke, då utredningsarbetet
avbröts på grund av utredningsmannens frånfälle.

Undantag från den allmänna lönerevisionen. Såsom inledningsvis nämnts
har sekreteraren i chefslöneutredningen den 9 november 1949 överlämnat
en särskild promemoria angående genomförandet av lönerevisionen för de
statliga chefstjänstemännen. I promemorian lämnas till en början en
redogörelse för de allmänna riktlinjer, som utredningen följde vid sina
bedömanden av hithörande spörsmål.

Av redogörelsen framgår att avvikelse från de allmänna grunderna för
löneförbättringen ansetts påkallad i sådana fall, då en viss tjänst eller en
viss grupp av tjänster på grund av speciella förhållanden inplacerats å löneskalan
efter förmånligare grunder än som normalt tillämpats.

I sådana fall, då det på grund av pågående utredning om omorganisation
eller eljest funnits grundad anledning antaga, att viss tjänst skulle komma
att indragas eller åläggas mindre kvalificerade arbetsuppgifter än hittills,
har det även ansetts lämpligt att helt undantaga tjänsten i fråga från den
allmänna löneförbättringen eller i varje fall alt begränsa löneförbättringen
beträffande sådan tjänst.

Eftersom utredningen icke omfattat tjänster i lägre lönegrad än Ca 33
respektive Cp 10, ha i regel sådana slag av tjänster, som återfinnas i såväl
någon av nämnda som en eller flera lägre lönegrader, ansetts böra tills vi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

dare undantagas från den allmänna löneförbättringen. Det skulle ankomma
på tjänsteförteckningskommittén att i ett sammanhang pröva löneställningen
för samtliga tjänster i en dylik serie. Över huvud taget har det ansetts
angeläget att undvika sådana uppflyttningar av tjänster, som kunna
innebära ett föregripande av den kommande allmänna tjänsteförteckningsrevisionen.

I detta sammanhang har utredningen uppmärksammat, att utredningens
begränsning till att avse tjänster i lägst Ca 33 eller Cp 10 måste föranleda
vissa ojämnheter i lönerelationerna mellan de chefstjänster, som
få del av löneförbättringen, och vissa lägre chefstjänster, såsom exempelvis
avdelningscheferna vid statens provningsanstalt. Enligt utredningens
uppfattning äro emellertid dessa ojämnheter i lönerelationerna icke av sådan
karaktär, att de utgöra hinder för ett genomförande av utredningens
förslag, utan det bör ankomma på tjänsteförteckningskommittén att undersöka,
om och i vad mån i de särskilda fallen skäl föreligga för en löneförbättring
för de lägre chefstjänsterna i anslutning till den för byråcheferna
föreslagna.

I promemorian ingå även vissa överväganden i fråga om vilka tjänster
som av nyss angivna skäl böra helt eller delvis undantagas från den allmänna
lönerevisionen. Då utredningsarbetet i förevarande delar icke var
avslutat vid utredningsmannens frånfälle, föreligger icke ett slutligt ställningstagande
från hans sida beträffande samtliga tjänster. Vid sådant förhållande
synes redogörelsen för innehållet i promemorian kunna begränsas
till de avsnitt, vilka utmynna i förslag som ligga till grund för ställningstagandena
i det följande.

Revisionssekreterarna i nedre justitierevisionen äro, i likhet med hovrättsråden,
placerade i Ca 33. Processreformen har emellertid medfört, att
arbetsuppgifterna ändrats såväl för hovrättsråd som för revisionssekreterare.
Presidenterna i Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge samt hovrätten för Västra Sverige ha i yttrandena till utredningen
ifrågasatt, att revisionssekreterarbefattningarna skulle indragas, eller förordat,
att de skulle erhålla en lägre löneställning än den för hovrättsrådstjänsterna
avsedda. Sedan tillräcklig erfarenhet vunnits om processreformens
inverkan på arbetsuppgifterna för olika domarkategorier, bör enligt
utredningens mening domartjänsternas löneställning snarast upptagas till
omprövning av 1949 års tjänsteförteckningskommitté eller av särskilda för
ändamålet tillkallade utredningsmän. I avbidan på resultatet av sagda omprövning
böra revisionssekreterartjänsterna bibehållas i Ca 33. I den mån
de nuvarande ordinarie revisionssekreterarna icke senast i samband med
lönerevisionens genomförande kunna överflyttas till hovrättsrådstjänster,
böra de — i avbidan på en sådan åtgärd — personligen erhålla placering i
Ca 37 och överföras till övergångsstat. Ett mot antalet tjänster å övergångsstat
svarande antal revisionssekreterartjänster i Ca 33 skulle därvid hållas
vakant.

Häradshövdingarnas löner reglerades den 1 juli 1943, varvid de inplacerades
i dåvarande lönegraden B 2 (numera Co 14). Domsagorna indelades i
fem lönegrupper och häradshövdingarna i domsagor tillhörande grupperna
II—V erhöllo utöver lönen avlöningsförstärkning med 1 250, 2 500, 3 750

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

respektive 5 000 kronor. Enligt gällande lönegruppsindelning för rikets 116
domsagor tillhöra 13 lönegrupp I, 33 lönegrupp II, 30 lönegrupp III, 34 lönegrupp
IV och 6 lönegrupp V. Löneregleringen för häradshövdingarna behandlades
vid 1942 års riksdag och de därvid beslutade avlöningsförmånerna
överensstämde med dem, som föreslagits av 1937 års domsagoutredning. Av
domsagoutredningens betänkande framgår, att vid avvägandet av häradshövdingarnas
löneställning hänsyn tagits bl. a. till de avlöningsförmåner,
som uppburos av borgmästarna i de större städerna. Mot bakgrunden härav
och efter en jämförelse med de löneförmåner, som numera utgå till borgmästarna
i de större städerna, har utredningen icke funnit fog föreligga för
att häradshövdingarna skola erhålla samma löneförbättring, som föreslagits
för chefstjänstemän i allmänhet i lönegrad Co 14 genom uppflyttning
till den nya lönegraden Co 15. Enligt utredningens mening böra häradshövdingarna
placeras i den nya lönegraden Co 14 (grundlöneökning 900 kronor/år).

Tingsdomartjänster inrättades första gången den 1 juli 1943 och placerades
i dåvarande lönegraden A 29. Enligt förslag av 1943 års domarutredning
äro emellertid tingsdomarna fr. o. m. den 1 januari 1948 placerade i
Ca 33 (förutvarande A 30). Till stöd för sitt förslag hade domarutredningen
i huvudsak framhållit, att tingsdomarnas löneförmåner borde bestämmas
med hänsyn till deras betydelsefulla dömande uppgifter och till det omfattande
ansvar som därav följde. De ekonomiska villkoren för tingsdomarna
måste vidare göras tillräckligt lockande, så att de mest lämpade assessorerna
sökte sig till befattningarna och kvarstannade i dem en ej alltför kort
tid. Man måste även räkna med att tingsdomarna i en del fall kunde komma
att slutligt stanna å sina befattningar. Presidenterna i Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Västra Sverige ha i
yttrande till utredningen uttalat sig för en placering av tingsdomarna i samma
lönegrad som ordinarie assessor, vilken tjänst enligt deras mening borde
i lönehänseende ligga mellan hovrättsråd och e. o. assessor (nu Ce 32). Utredningen
förordar, att tingsdomartjänsterna bibehållas vid nuvarande placering
i lönegrad Ca 33 i avbidan på resultatet av en omprövning av domartjänsternas
löneställning.

Vattenrättsdomarna hänfördes enligt beslut av 1932 års riksdag till lönegraden
A 2 (numera Co 14) samt tillerkändes en avlöningsförstärkning av
1 500 kronor. Avlöningsförstärkningen höjdes enligt beslut av 1943 års riksdag
till samma belopp, som häradshövding i domsaga hänförd till lönegrupp
IV ägde åtnjuta, eller 3 750 kronor. Utredningen föreslår, att vattenrättsdomarna
inplaceras i den nya lönegraden Co 14.

Försvarets civilförvaltning. Advokatfiskalstjänsten är f. n. placerad i
lönegrad Ce 33. I övrigt till höra flertalet tjänster med ombudsmannauppgifter
lägre lönegrad än den 33 :c. Utredningen ifrågasätter, huruvida icke advokatfiskalstjänsten
i försvarets civilförvaltning bör bibehållas i lönegrad Ce 33
i avbidan på resultatet av en allmän undersökning angående ombudsmannatjänsternas
lönegradsplacering.

Krigsmaterielverkct. Enligt vad utredningen hade sig bekant, var förslag
till betydande begränsningar av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter och
organisation att vänta från 1946 års militära förvaltningsutredning. Vid sådant
förhållande och då löneställningen för generaldirektören (Cp 23) syntes
vara förhållandevis hög, har utredningen icke ansett sig kunna förorda
annan löneförbättring för denne än som följer av eu placering i nya lönegra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

den Cp 23 (grundlöneökning 300 kr./år). Av angivna skäl föreslås vidare
att överdirektören i Cp 17 och överingenjören i Cp 14 placeras i nya lönegraden
Cp 15 resp. Cp 14 (oförändrad grundlön, resp. grundlöneökning 900
kr./år). I fråga om dessa tjänster har för övrigt ansetts gälla, att löneställningen
bestämts under visst hänsynstagande till löneläget inom privatindustrien.

Fortifikations förvaltningen. I fråga om tjänsterna såsom sektionschef,
forskare i Cp eller Cr 12 och chefsarkitekt i Cp 12 är att märka, att de äro
avsedda för sektionschefer och att sådana befattningar eljest i fortifikationsförvaltningen
äro placerade i högst Ca 31. Med hänsyn till bl. a. angivna omständigheter
har utredningen — i avbidan på resultatet av tjänsteförteckningskommitténs
arbete — icke förordat någon förändring i löneställningen
för dessa tjänster.

Flygförvaltningen. Tjänsten såsom anskaffningschef, chef för materielavdelningens
anskaffningsbyrå, är placerad i Cp 17. Beträffande denna tjänst
må erinras, att departementschefen vid behandlingen i propositionen 1943:
180 av 1941 års militära förvaltningsutrednings förslag till organisation av
flygförvaltningen — med hänsyn till nödvändigheten av att för den betydelsefulla
posten som anskaffningschef i konkurrens med det privata näringslivet
förvärva en verklig kapacitet — förordade, att denna chefstjänst
placerades i dåvarande lönegraden C 10 (numera Cp 17) i stället för den
av förvaltningsutredningen föreslagna lönegraden C 6 (nuvarande Cp 10).
Motsvarande avlöningsförmån hade föreslagits för anskaffningschef en (överdirektören)
i krigsmaterielverket. Då redan vid avvägandet av den nuvarande
lönegradsplaceringen för anskaffningschefen hänsyn tagits till konkurrensen
från det privata näringslivet och löneställningen således skett efter
förmånligare grunder än som normalt tillämpats för statsförvaltningens
chefstjänstemän, har utredningen icke förordat högre lönegradsplacering för
denna tjänst än i nya Cp 15 (oförändrad grundlön).

Arméstaben. Studierektorn är placerad i Ce 33, medan motsvarande tjänster
vid marin- och flygstaberna äro placerade i Ce 26. Med hänsyn härtill
och då icke heller rektor stjänster i allmänhet omfattas av utredningens
förslag bör studierektorn vid arméstaben bibehållas vid nuvarande lönegradsplacering.

Den offentliga arbetsförmedlingen. Arbetsnämndsdirektören i Stockholm
samt två av länsarbetsdirektörerna äro placerade i Ca 33 medan övriga 22
länsarbetsdirektörer äro placerade i lägre lönegrad än den 33 :e. Vid sådant
förhållande bör det ankomma på tjänsteförteckningskommittén att pröva
såväl arbetsnämndsdirektörens som samtliga länsarbetsdirektörers löneställning.
I avbidan på denna prövning böra de i Ca 33 placerade direktörerna
kvarstå i nämnda lönegrad.

Uppsala universitet. Räntmästaren vid Uppsala universitet är placerad i
Ca 33, medan motsvarande tjänsteman vid Lunds universitet tillhör Ca 32.
Den förre uppbär fr. o. in. den 1 juli 1948 utöver lönen såsom avlöningsförstärkning
ett belopp av 6 000 kronor för år, vilket belopp utgår från staten
för Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning. Löneställningen
för räntmästarna vid Uppsala och Lunds universitet böra enligt utredningens
mening prövas av 1949 års tjänsteförteckningskommitté. 1 avbidan
på resultatet av denna prövning böra båda räntmästarna bibehållas vid nuvarande
lönegradsplaceringar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

Skogsvårdsstyrelserna. Av läns jägmästarna äro 3 placerade i Ca 33, 8 i
Ca 32 och 14 i Ca 30. Med hänsyn till att flertalet länsjägmästare äro placerade
i lägre lönegrad än Ca 33 och då över jägmästarna äro placerade i Ca
32, bör det ankomma på tjänsteförteckningskommittén att pröva frågan
om läns jägmästarnas löneställning. I avbidan härpå böra de tre i Ca 33
placerade läns jägmästarna bibehållas i nuvarande löneställning.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Beträffande generaldirektören
(Cp 22) i riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap förklarade
departementschefen i propositionen 1946: 339, att nämndens ordförande
tillika borde vara chef för nämnden. Det syntes nämligen med en
sådan anordning lättare att för ifrågavarande betydelsefulla verksamhets
ledning erhålla en person, som hade de härför erforderliga speciella kvalifikationerna.
Med hänsyn till vikten av att för posten erhålla en dugande
och kvalificerad kraft föreslog departementschefen, att befattningen placerades
i dåvarande C 15 (numera Cp 22). Utredningen anser skäl tala för att
ifrågavarande generaldirektör stjänst icke placeras högre å den nya löneplanen
än i den nya lönegraden Cp 22 (grundlöneökning 1 800 kr./år). Direktören
i Cp 17 är chef för riksnämndens affärsavdelning. I sitt utlåtande den
20 oktober 1947 angående ordnandet av den ekonomiska försvarsberedskapen
uttalade riksnämnden, att med hänsyn till den konkurrens från näringslivet,
som torde göra sig gällande vid förvärvet av en lämplig person på
denna mycket viktiga post, direktören ej syntes böra placeras i lägre lönegrad
än Cp 17. Detta motsvarade en årlig lön av cirka 23 600 kronor. För
att till direktörsposten skulle kunna förvärvas reservförrådsnämndens dåvarande
direktör — årsarvode 25 800 kronor — föreslog nämnden vidare, att
medgivande skulle lämnas att till denne, om han förordnades till direktör,
utbetala ett årligt tilläggsarvode av 2 500 kronor. Förslaget godtogs av Kungl.
Maj :t och riksdagen. Enligt utredningens mening har avlöningen till riksnämndens
direktör bestämts efter andra riktlinjer än som normalt tillämpats
i fråga om statsförvaltningens chefstjänstemän, i så måtto att större
hänsyn tagits till löneläget inom näringslivet. Utredningen kan därför icke
tillstyrka, att direktören inplaceras på den nya löneplan 2 efter de allmänna
riktlinjerna. Å andra sidan har en viss ökning av grundlönen synts motiverad.
Utredningen förordar direktörstjänstens placering i nya lönegrad
Cp 18 (grundlöneökning 1 200 kronor för år). För nuvarande innehavaren
av tjänsten bör det personliga lönetillägget minskas med belopp motsvarande
löneförbättringen. Förrådschefens nuvarande löneställning (Ce 33) har utredningen
funnit förhållandevis hög. Beträffande denna tjänst uttalade departementschefen
i propositionen 1948: 100, att arbetsuppgifterna, som bestode
bl. a. i att svara för vården av nämndens lager, att ha tillsyn över
byggnader och andra anläggningar, exempelvis oljecisterner, vore synnerligen
maktpåliggande. Att såsom statskontoret föreslagit ersätta förrådschefen
med en befattningshavare i högst byrådirektörs löneställning syntes departementschefen
uteslutet med hänsyn till svårigheterna att i konkurrens med
det enskilda näringslivet erhålla en dugande kraft för ifrågavarande uppgifter,
som i huvudsak vore av teknisk natur. Departementschefen biträdde
av angivna skäl riksnämndens förslag om lorrådschefstjänstens placering i
Ce 33'' Utredningen är för sin del icke övertygad om att en uppflyttning av
1''örrådschefstjänsten till den nya byråchefsgraden är motiverad. Frågan om
eu eventuell förändring av tjänstens lönegradsplacering synes därför böra
prövas av 1949 års tjänsteförteekningskommitté.

Telegrafverket. Telefon- och telegrafdirektörerna, vilka nu äro placerade
i Ca 33, synas böra bibehållas vid denna placering i avbidan på resultatet av
1949 års tjänsteförteckningskommittés arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

Avlöningsförstärkningar m. m. Till vissa tjänstemän, som beröras av
chefslöneregleringen, utgå sådana avlöningsförstärkningar eller befattningsarvoden,
som avses i 37 § statens allmänna avlöningsreglemente. Enligt utredningens
mening bör det ankomma på 1949 års tjänsteförteckningskommitté
att pröva frågor om avvägningen av dessa särskilda lönetillägg även
beträffande chefstj änstemännen.

Liksom det nyssnämnda personliga lönetillägget till direktören i riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap böra enligt utredningens mening de
personliga lönetillägg som utgå till byråcheferna å bostadsstyrelsens lånebyrå
och lantbruksstyrelsens jordförbättringsbyrå minskas med ett mot löneförbättringen
svarande belopp. Angående grunderna för dessa lönetillägg
anför utredningen i huvudsak följande.

Till byråchefen å bostadsstyrelsens lånebyrå utgår ett personligt lönetillägg
å 4 500 kronor för år. Av propositionen 1948: 218 framgår, att detta
avlöningstillägg ansågs böra tillkomma dåvarande chefen för statens byggnadslånebyrås
tertiärlåneavdelning för att skydda honom mot avlöningsminskning,
om han bleve chef för bostadsstyrelsens lånebyrå.

Till chefen å lantbruksstyrelsens jordförbättringsbyrå utgår ett särskilt
arvode å 2 400 kronor. Av 1946 års statsverksproposition framgår, att på
grund av de till lantbruksingenjörerna utgående övergångsersättningarna
en lantbruksingenjör i många fall skulle få vidkännas avlöningsminskning
vid övergång till ifrågavarande byråchefstjänst. Kungl. Maj :t borde därför
äga möjlighet att bestämma, att ett särskilt tilläggsarvode skulle utgå till
den som erhölle förordnande å tjänsten.

Vidare föreslår utredningen, att det särskilda arvode å 1 200 kronor,
som utgår till överlantmätare för hans medverkan i lantbruksnämnderna,
skall indragas.

Enligt beslut vid 1948 års riksdag placerades samtliga överlantmätare i
Ca 33 och tillerkändes dessutom ett årligt arvode å 1 200 kronor från lantbruksnämndernas
anslag. I motiveringen för detta förslag anförde departementschefen
bl. a. följande.

Hur önskvärt det än vore att få till stånd en definitiv lösning av frågan
om överlantmätarnas Iöneställning med det snaraste synes detta icke möjligt
i nuvarande läge. Frågan bör prövas i samband med en allmän översyn
av löneställningen för byråchefs- och rådstjänster samt med dem jämförliga
befattningar. På grund av att 1947 års riksdag placerat distriktslantmätarna
i 32 lönegraden anser jag det emellertid oundvikligt att de
femton nu i denna lönegrad placerade överlantmätarna uppflyttas till 33
lönegraden. Då jag sålunda icke kunnat föreslå någon slutlig lönereglering
har jag dock såsom ett provisorium ansett mig böra förorda att överlantmätarna
för sin medverkan i lantbruksnämnderna skola åtnjuta ett
årligt arvode av 1 200 kronor från nämndernas anslag. Denna anordning
avses, såsom uttryckligen angivits, endast skola gälla intill dess överlantmätarnas
lönefråga blivit definitivt löst.

Remissyttrandena. Av vad remissyttrandena innehålla i fråga om de särskilda
tjänsternas placering torde i förevarande sammanhang få återgivas
följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

Försvarets civilförvaltning har beträffande lönegradsplaceringen av
armé-, marin- och flygdirektörerna av 1. graden, till vilken utredningen
icke tagit slutlig ställning, uttalat sig för att nuvarande lönegradsplacering
bibehålies i avvaktan på närmare utredning rörande dessa beställningshavares
utnyttjande inom försvarsgrenarna. Detta spörsmål finner civilförvaltningen
avhängigt av resultatet av tjänsteförteckningskommitténs arbete
såvitt avser all ingenjörpersonal inom statsförvaltningen.

Statskontoret uttalar, att ämbetsverket på grund av sitt allmänna ställningstagande
till utredningens förslag anser sig förhindrat att ingå på ett
närmare bedömande av förslagen till löneställning för sådana chefstjänster,
som på grund av speciella förhållanden inplacerats å löneskalan efter förmånligare
grunder än som normalt tillämpats. Statskontoret vill emellertid
understryka utredningens uttalanden om angelägenheten av att undvika
sådana uppflyttningar av tjänster, som kunna innebära ett föregripande
av den kommande allmänna tjänsteförteckningsrevisionen. Enligt statskontorets
uppfattning har utredningen i sina förslag knappast lyckats undgå
ett dylikt föregripande, beroende på att utredningen vid alla lönejämförelser
utgått från grundlönerna och icke beaktat den automatiska löneförbättring,
som blir en följd av maximeringens slopande. Som exempel
nämner statskontoret, att föreslagen inplacering av chefen för krigsmaterielverket
i den nya lönegraden Cp 23 angivits innebära en grundlöneökning
av allenast 300 kronor för år, medan den faktiska löneökningen skulle
bli 2 640 kronor.

I fråga om inplaceringen av vissa särskilda tjänster har statskontoret
framhållit i huvudsak följande.

överlantmätarna torde icke böra placeras högre än i 35 lönegraden, varigenom
de erhålla en i förhållande till byråcheferna i lantmäteristyrelsen
lämpligare avvägd löneställning. Samtidigt bör det särskilda arvodet å 1 200
kronor från lantbruksnämndernas avlöningsanslag indragas.

Beträffande överståthållarämbetet och länsstyrelserna finner statskontoret
riktigast, att den dyrortsgrupperade löneplan 1 alltjämt tillämpas å
landskamrerare och landssekreterare och de med dem i lönehänseende likställda
kanslidirektörerna och skattedirektören i överståthållarämbetet. Det
måste enligt ämbetsverkets mening förefalla särskilt olämpligt och i konsekvenshänseende
betänkligt att överföra dessa å olika dyrorter tjänstgörande
befattningshavare till en löneplan med enhetslöncr. Vad själva löneställningen
beträffar, är statskontoret närmast benäget att betrakta den nuvarande
placeringen i Ca 37 såsom cn antcciperad lönereglering enligt de
för byråchefer i allmänhet nu förordade principerna, varför en ytterligare
löneökning utöver den, som följer med maximeringens slopande och den
till vissa av här avsedda tjänstemän utgående särskilda avlöningsförstärkningcn,
icke synes vara motiverad.

Statskontoret har icke heller funnit skäl föreligga för en uppflyttning av
kraftverksdirektörerna vid statens vattenfallsverlc till Cp 16.

Statens lönenämnd finner ofrånkomligt, att hithörande spörsmål göras
till föremål för ytterligare utredning och överväganden. Dessa överväganden
böra enligt lönenämndens mening omfatta löncställningen för samt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

liga till lönegrad 33 eller högre lönegrader å löneplan 1 och till löneplan 2
hänförda chefstjänster. I hithörande lönegrader ha under årens lopp vid
skilda tillfällen inplacerats tjänster, för vilka lönesättningen skett från
vitt skilda utgångspunkter. En i ett sammanhang, efter enhetliga grunder
gjord förutsättningslös omprövning av löneställningen för dessa tjänster
eller grupper av tjänster anses därför motiverad. Lönenämnden finner det
icke vara uteslutet, att en dylik undersökning visar, att tillräckliga skäl
icke föreligga för en så långt gående differentiering som f. n. av chefstjänsterna
å löneplan 2. I den mån befattningar i lönegrad 33 å löneplan 1
befinnas böra vara placerade i lägre lönegrad än byråchefs- och rådstjänster,
bör frågan om deras placering -—- således även förste byrådirektörsbefattningarnas
— hänskjutas till tjänsteförteckningskommittén.

Såsom jag inledningsvis nämnt har frågan om en lönerevision för chefstjänstemännen
varit föremål för överläggningar med Statstjänstemannens
riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänstemännens
centralorganisation. Härvid har enighet nåtts om följande grunder för en
lönerevision, avsedd att genomföras den 1 juli 1951.

1) Byråchefer och övriga tjänstemän i lönegrad Ca 33 uppflyttas till lönegrad
Ca 37 och tjänstemän med lön enligt löneklass 10 eller högre löneklass
å löneplan 2 erhålla den grundlöneförbättring, som föreslagits av
chefslöneutredningen (s. 35). Vid uppflyttning av byråchef (motsvarande)
från lönegrad Ca 33 till lönegrad Ca 37 skall vederbörande placeras i löneklass,
som om byråchefstjänsten varit hänförd till lönegrad Ca 37 redan vid
tjänstetillträdet.

2) Från lönerevisionen undantagas helt eller delvis vissa under överläggningarna
diskuterade, i det följande närmare angivna tjänster i avbidan
på en förnyad översyn av deras inplacering å löneskalan. Denna översyn
skall så bedrivas, att resultatet av densamma kan föreläggas 1952 års
riksdag.

3) Rörlig förhöjning skall räknas å högst 1 600 kronor av månadsgrundlönen.

4) Vissa avlöningsförstärkningar m. m., vilka äro avvägda med hänsyn
till hittills gällande löneskalor för chefstjänstemännen, omprövas i den mån
de genom lönerevisionen uppkomna löneförändringarna giva anledning
därtill.

I överenskommelsen ingår även, att i fråga om tjänstepensionerna det
maximibelopp för månad, varå rörligt tillägg må beräknas, höjes till 1 100
kronor samt att tjänste- och familjepensionsunderlagen för tjänstemän med
lön enligt löneplan 2 ändras i anslutning till nyss omförmälda grundlöneförändringar.

Organisationernas representanter ha i anslutning till överenskommelsen
gjort följande gemensamma uttalande.

Ehuru organisationerna liksom chefslöneutredningen anse skäl saknas
för ett bibehållande av maximeringen av det rörliga tillägget och icke finna

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

inplaceringen å löneskalan av skilda tjänster helt tillfredsställande, ha organisationerna
ansett sig — i förhandenvarande läge och mot bakgrunden
av den översyn av speciella tjänster, som skall följa redan innevarande år
och resultera i förslag till nästa års riksdag — kunna acceptera den erbjudna
lösningen såsom en etapp på vägen till denna frågas slutliga lösning.

Departementschefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har frågan om en löneförbättring
för byråchefer m. fl. högre tjänstemän inom statsförvaltningen
varit aktuell sedan lång tid tillbaka. Här må blott nämnas, att 1939 års
tjänsteförteckningssakkunniga funno åtgärder i angivna hänseende påkallade
och att dåvarande chefen för finansdepartementet i direktiven för
1945 års lönekommitté betonade bl. a., att det vore uppenbart att även löntagarna
i mellangrader och högre grader i längden borde kunna resa allt
starkare anspråk på en återgång till tidigare reallöner. En förbättring av
reallönerna även för dessa löntagare vore också nödvändig av rekryteringshänsyn
och ur andra lönepolitiska synpunkter, vilka staten som arbetsgivare
måste anlägga, även om det låge i sakens natur, att tendensen i ett
utvecklingsläge som det dåvarande borde gå i riktning mot en relativ minskning
av spännvidden i löneskalan.

De i det föregående lämnade uppgifterna om löneutvecklingen för olika
tjänstemannagrupper giva vid handen, att löneläget för chefstjänstemännen
dock undergått en fortsatt försämring i förhållande till icke blott andra
grupper statstjänstemän utan även jämförliga grupper tjänstemän i kommunal
eller enskild verksamhet samt, relativt sett, jämväl i förhållande
till tidigare för de statliga chefstjänstemännen gällande lönenivåer. Konsekvenserna
av denna utveckling göra sig allt mera märkbara, vilket närmare
belyses av vissa verkschefers yttranden till chefslöneutredningen. Här
bör även uppmärksammas vad vattenfallsstyrelsen anfört i sin skrivelse
den 6 oktober 1950. Av denna framgår, att inom vattenfallsstyrelsens verksamhetsområde
antalet tjänstemän, som övergå till kommunal eller enskild
tjänst, ökat så kraftigt, att detta kan få menliga följder för vattenfallsverkets
möjligheter att fullfölja sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

För egen del har jag blivit övertygad om att en omedelbar förbättring av
chefstjänstemännens löneställning är påkallad. En sådan förbättring synes
mig angelägen för tillgodoseende — på längre sikt — av statsverkets behov
av dugande chefstjänstemän. Ett eftersättande av statens intresse i sist
berörda hänseende torde kunna få allvarliga konsekvenser för den statliga
verksamheten på olika områden, eftersom det högre löneläget i kommuner
och enskilda företag i förening med goda sociala förmåner drar till sig den
dugande arbetskraften.

Även ur en annan synpunkt finner jag en förbättring av löneställningen
för chefstjänsterna motiverad. Såsom framgår av den verkställda utredningen,
har löneavståndet mellan chefstjänstemännen och dem närmast

Kungi. Maj.ts proposition nr 114.

underställda tjänstemän -varit föremål för en fortgående reducering. Med
beaktande av det ansvar och den stora arbetsbörda, som åvila chefstjänstemännen,
synes en sådan utveckling otillfredsställande.

Vad sist anförts ger enligt min mening en naturlig grund för ställningstagande
till frågan, vilka tjänstemän som böra omfattas av en lönerevision.
Då ett av skälen för löneförbättringen är att öka löneavståndet mellan
byråchefer (motsvarande) och dem underställda tjänstemän, synes på sätt
utredningen förordat lönerevisionen böra begränsas till tjänstemän i lönegraderna
Ca (Ce) 33 och högre på löneplan 1 samt lönegraderna Co, Cp,
Cq, Cr, Cs, Mo, Mp och Mr 10 och högre på löneplan 2. Jag är medveten om
att det i närmast lägre lönelägen finnes ett begränsat antal tjänstemän,
som kunna göra berättigade anspråk på att icke helt sättas åsido vid en
lönerevision för byråchefer (motsvarande). Det torde emellertid få ankomma
på 1949 års tjänsteförteckningskommitté att pröva detta spörsmål liksom
även den av utredningen berörda frågan om de i Cb-lönegrad placerade
rektorernas löneställning.

Mina överväganden av frågan om omfattningen och den närmare utformningen
av chefslönerevisionen ha skett på grundval av de utredningar
och förslag, som framlagts av chefslöneutredningen. Jag har därvid ansett
mig kunna i huvudsak ansluta mig till de synpunkter utredningen anfört.

Vad särskilt angår frågan om höjning av det belopp, varå rörlig förhöjning
högst må beräknas, har utredningens förslag att maximeringen av detta
belopp skall slopas biträtts av samtliga i ärendet hörda myndigheter. Mot
förslaget har dock framhållits av en reservant inom vardera av statskontoret
och statens lönenämnd, att en sådan åtgärd skulle kunna betraktas som
ett avsteg från grunderna för den förhandlingsöverenskommelse, på vilken
1947 års lönereglering vilar.

Med hänsyn bl. a. till att den rörliga förhöjningen nu utgör en procentuellt
större andel av lönen än som förutsattes vid 1946 års förhandlingar,
synes det rimligt att maximibeloppet i viss utsträckning höjes. En dylik höjning
är även lämplig som ett av medlen för uppnående av åsyftad förtjänstnivå
för chefstjänstemännen och synes stå helt i linje med den ökning av
maximibeloppet från 900 till 1 200 kronor, som skedde vid 1947 års lönereglering.
Vid sitt tillstyrkande av angivna höjning uttalade 1946 års riksdag,
att man vid ställningstagande till denna fråga icke finge bortse från
det allmännas intresse av att reallönenivån även för högre tjänster i viss
mån alltfort garanterades.

I fråga om den nu förevarande höjningen har jag — med beaktande bl. a.
av den inträdda levnadskostnadsstegringen — ansett skäligt, att det nya
maximibeloppet fastställes till 1 600 kronor för månad. Denna höjning utgör
—- såsom framgår av det föregående —- ett led i den med personalorganisationerna
träffade överenskommelsen.

Vid min prövning av frågan hur stor grundlöneökning som bör tillkomma
de berörda tjänstemännen har jag funnit utredningens förslag på denna
punkt sakligt grundade och biträder sålunda förslagen (s. 35).

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Beträffande valet mellan de tre olika alternativen för byråchefs- och
rådstjänsternas placering finner jag övervägande skäl tala för att dessa
tjänstemän bibehållas å den dyrortsgrupperade löneplanen och där inplaceras
i lönegrad med fyra löneklasser. Jag biträder således det av statskontoret
tillstyrkta förslaget att lönegrad Ca 37 med löneklasserna 37—40 fastställes
som den nya normallönegraden för byråchefer och råd.

Utredningen har förklarat sig anse, att en uppflyttning av byråchefsoch
rådstjänsterna från lönegrad 33 till lönegrad 37 bör förbindas med en
särskild föreskrift att löneklassplaceringen i den högre lönegraden skall
så bestämmas som om tjänsten varit placerad i lönegrad Ca 37 redan vid
tjänstetillträdet och omräkning av löneturen skett enligt övergångsbestämmelserna
vid 1947 års lönereglering. Med hänsyn, till de speciella omständigheterna
tillstyrker jag detta förslag. Jag har härvid främst beaktat, att
för byråchefer och övriga tjänstemän å löneplan 2 lönerevisionen får samma
verkan oavsett huru länge vederbörande innehaft sin tjänst. Det bör
emellertid understrykas, att detta ställningstagande enligt min mening icke
bör få prejudicerande verkan för de uppflyttningar, som kunna - komma
till stånd t. ex. i anledning av en tjänsteförteckningsrevision.

Beträffande löneplan 2 finner jag i likhet med utredningen skäl tala för
att intervallerna mellan de olika löneklasserna ökas. Även i övrigt kan jag
ansluta mig till de av utredningen anförda synpunkterna på ändringen av
löneplan 2. Jag tillstyrker således utredningens förslag till denna ändring
och även vad utredningen föreslagit i fråga om de nuvarande lönegradernas
motsvarighet å den nya löneplanen 2.

I likhet med utredningen anser jag det angeläget, att byråchefs- och rådstjänsternas
karaktär av chefstjänster med ansvar för en huvuddel av ett
verks arbetsområde eller annat ansvar av motsvarande betydenhet markeras
genom ett avsevärt löneavstånd mellan dessa befattningar och de närmast
därunder liggande tjänsterna. Lönegraderna 34—36 och däremot svarande
lönegrader å löneplan 2 böra därför enligt min mening komma till
användning endast i undantagsfall, där det av särskilda skäl kan anses nödvändigt
att dessa lönegrader tagas i anspråk.

I detta sammanhang vill jag även understryka utredningens uttalande
att, eftersom förslaget avvägts i syfte att vinna bättre anslutning mellan de
i .statlig och kommunal tjänst gällande lönenivåerna, det är angeläget att
ett genomförande av utredningens förslag för statstjänstemännens del icke
kommer att automatiskt medföra en motsvarande lönerevision för de kommunalt
anställda.

De av mig här förordade riktlinjerna för en lönerevision för de statliga
chefstjänstemännen överensstämma med dem, om vilka överenskommelse
träffats med personalorganisationerna, och innebära sammanfattningsvis
följande.

Tjänstemän i lönegrad Ca och Ce 33 uppflyttas til! lönegrad Ca och Ce 37.
Löneplan 2 ändras fr. o. m. löneklass 13 och uppåt och tjänstemän i löne5
llilumg till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 114.

Kungl. May.ts proposition nr 114.

graderna Co, Cp, Cq, Cr, Cs, Mo, Mp och Mr 10 och högre inplaceras i den
nya löneplanen, allt på sätt framgår av chefslöneutredningens förslag (s.
35). Rörlig förhöjning av månadslönen beräknas å högst 1 600 kronor för
månad. Lönerevisionen bör gälla från och med den 1 juli 1951.

Såsom det anförda giver vid handen har jag icke ansett mig böra i förevarande
sammanhang förorda en ändring av löneställningen för chefstjänstemännen
i enlighet med vad vattenfallsstyrelsen och chefen för domänstyrelsen
hemställt.

Här framlagda förslag föranleda ändringar i statens löneplansförordning.
I anledning härav har inom civildepartementet upprättats förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning den
30 juni 19i7 fnr 376), vilket förslag torde böra föreläggas riksdagen till
antagande. Någon ändring av den i 4 § statens löneplansförordning intagna
föreskriften rörande maximering av det belopp, varå rörligt tillägg må beräknas,
anser jag icke påkallad, eftersom sistnämnda författningsrum aldrig
satts i kraft.

Även i statens allmänna avlöningsreglemente bli vissa ändringar erforderliga
i anledning av den av mig förordade lönerevisionen. Dessa ändringar
äro av formell art. Riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj :t att vidtaga
ifrågavarande ändringar torde böra utverkas.

Innan jag härefter övergår till att behandla de specialfrågor, som uppkomma
i samband med den föreslagna lönerevisionen, vill jag erinra, att
chefslöneutredningen funnit angeläget, att frågan om lämpliga organisationsenheter
och deras benämning inom statsförvaltningens olika verk upptages
till närmare undersökning. Först sedan enhetliga normer i detta avseende
skapats, föreligga enligt utredningens mening förutsättningar för en
detaljprövning av de verkscheferna underordnade chefstjänstemännens inplacering
å löneskalan. De av utredningen framförda synpunkterna synas
mig värda allt beaktande. Jag är emellertid icke nu beredd att taga ställning
till frågan om och i vilken form de av utredningen föreslagna undersökningarna
böra komma till stånd.

Av den föregående redogörelsen framgår, att särskilda överväganden erfordras
för inplaceringen av vissa tjänster och att andra tjänster i de ifrågavarande
lönegraderna ansetts böra helt eller delvis undantagas från den
allmänna löneförbättring, som lönerevisionen innebär. Inplaceringen å löneskalan
av sistnämnda tjänster bör av olika skäl underkastas en särskild
prövning. Jag har för avsikt att inom den närmaste tiden anmäla frågan om
tillkallande av särskilda sakkunniga för att inom civildepartementet biträda
med denna prövning. Enligt min mening bör arbetet härmed kunna bedrivas
så, att resultatet kan anmälas för 1952 års riksdag. Så bör även
kunna bli fallet med den översyn av vissa tjänster, som skall ankomma på
tjänsteförteckningskommittén. Detta gäller tjänster, som även förekomma
i lägre lönegrader än dem, som beröras av chefslönerevisionen. Jag vill i
detta sammanhang anmäla, att jag under hand meddelat tjänsteförteckningskommittén
att den med nu nämnda undantag icke bör till prövning

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

upptaga tjänster i lönegraderna Ca (Ce) 33 eller högre eller i lönegraderna
10 eller högre å löneplan 2.

Vad härefter angår de särskilda övervägandena rörande inplaceringen
vill jag erinra att de av mig här förordade lösningarna biträtts av organisationerna
vid de förut omnämnda överläggningarna, vilka dock icke gällt
inplacering av verkschefs- och överdirektörstjänster (motsvarande).

I fråga om inplaceringen å löneskalan av de förhållandevis få tjänster,
som nu äro hänförda till lönegraderna Ca 34—Ca 37, har jag icke funnit
anledning till erinran mot utredningens förslag. Detta innebär, att jag förordar,
att tjänsterna som landssekreterare, landskamrerare, kanslidirektörer
och skattedirektör överföras till den nya löneplanen 2 och placeras i
lönegrad Co 15. Jag vill understryka, att jag härmed åsyftar en slutlig inplacering
av tjänsterna i fråga. Ett genomförande av länsstyrelseutredningens
förslag bör således enligt min mening icke föranleda någon ändring härutinnan.

Landssekreterarna och landskamrerarna i Stockholms, Göteborgs och
Bohus samt Malmöhus län liksom skattedirektören vid överståthållarämbetet
uppbära f. n. avlöningsförstärkning med 1 008 kronor för år. Med
den av mig här föreslagna inplaceringen av dessa tjänster synes icke påkallat
att bibehålla avlöningsförstärkningen, vilken således bör indragas.

Löne.ställningen för förste taxeringsintendenten (Ca 35) bör såsom utredningen
förordat prövas av tjänsteförteckningskommittén.

Lönerevisionen för de nu i lönegrad Ma 12 placerade överstarna erbjuder
speciella svårigheter. Utredningen har för sin del förordat en utbyggnad
av löneplan 1 med en ny löneklass 41, vilken skulle ingå i lönegrad
Ma 12. Härigenom skulle dessa överstar även efter lönerevisionen bibehålla
sin nuvarande lönerelation till byråcheferna i normalgraden eller således
uppbära lön efter löneklassen närmast över slutlöneklassen i byråchefsgraden.
I vissa remissyttranden har föreslagits, att dessa överstebeställningar
skola överföras till löneplan 2. Olika meningar ha dock rått om deras
lönegradsplacering.

Enligt min mening bör en utbyggnad av löneplan 1 undvikas. Jag är
icke heller beredd att föreslå överflyttning av samtliga ifrågavarande tjänster
till löneplan 2. Vid bedömande av detta spörsmål bör även beaktas att
krav i olika sammanhang framförts, att överstarna i Ma 12 måtte i lönehänseende
jämställas med överstarna i lönegrad Mo 12.

Då tillräckligt underlag saknas för en omedelbar realprövning av de nu
berörda spörsmålen, nödgas jag förorda att överstarna bibehållas i lönegrad
Ma 12 men med lön efter 40 löneklassen å löneplan 1 samt att dessa
tjänsters slutliga placering prövas vid den särskilda översyn, som är avsedd
att .snarast igångsättas. Av detta ställningstagande följer, att å den
för pensionerad officer avsedda tjänsten såsom domänofficer i fortifikationsförvaltningen,
som nu är förenad med ett arvode motsvarande 37 löneklassen,
fr. o. m. den 1 juli 1951 bör utgå arvode efter 40 löneklassen.

Kungl. Maj:ts proposition nr llé.

För verkstad söveringenjören i Cp 11 vid statens järnvägar förordar jag i
likhet med utredningen en placering i nya lönegraden Cp 13.

Vad därefter angår de tjänstemän, som tillhöra lönegrad 15 å löneplan 2,
kan en placering i endera av lönegraderna 15 eller 16 å nya löneplanen 2
ifrågakomma. En placering i lönegrad Cp 16 finner jag motiverad för de
nu till lönegrad 15 hänförda distriktscheferna, verkstadsdirektören och överingenjören
vid statens järnvägar samt kraftverksdirektörerna vid statens
vattenfallsverk. Vissa skäl kunna anföras för att samma placering skulle
tillkomma överingenjören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag har emellertid
ansett detta vara en fråga, som bör närmare prövas vid den särskilda
översynen. I fråga om översten och flygöverdirektören i flygförvaltningen
synes — i avbidan på ett ställningstagande till militära förvaltningsutredningens
förslag — högre placering än i nya 15 lönegraden icke böra ifrågakomma.
Innehavaren av överstebeställningen, vilken tjänstgör såsom chef
för flygförvaltningens materielavdelning, torde dock tills vidare böra erhålla
vikariatslöneförordnande i lönegrad Cp 16. För den i 15 lönegraden placerade
överdirektören i lantbruksstyrelsen förordar jag bibehållen placering
i 15 lönegraden å nya löneplanen 2 liksom för vex-kstadsdirektören vid marinverkstäderna
i Karlskrona.

Vad angår undantagen från den allmänna lönerevisionen kan jag i huvudsak
ansluta mig till utredningens förslag i de delar, de återgivits i det föregående
(s. 56—59). Vid ärendets beredning har jag emellertid funnit skäl
föreligga att ytterligare ett antal tjänster helt eller delvis undantagas från
lönerevisionen.

Detta gäller till en början tjänster i lönegraderna Ca eller Ce 33 eller Cp 10,
vilka äro avsedda för chefer för sektioner eller andra underavdelningar,
vilka ingå i en byrå. För dylika tjänster har chefslöneutredningen räknat
med en placering i högst Ca eller Ce 34 eller Cp 11. Då jag i likhet med vissa
remissmyndigheter icke är beredd att på grundval av föreliggande utredning
taga ställning till dessa tjänsters slutliga inplacering, förordar jag att de
tills vidare bibehållas vid nuvarande lönegradsplacering. Det nu sagda innebär,
att från lönerevisionen undantagas tjänsterna som förste byrådirektör
i Ca eller Ce 33 i krigsmaterielverket, fortifikationsförvaltningen och vattenfallsstyrelsen,
förrådschef i Ce 33 i riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
överinspektör i Cp 10 i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, trafikdirektör
och avdelningsdirektör i Cp 10 i telegrafstyrelsen samt avdelningsdirektör
i Cp 10 i vattenfallsstyrelsen. Beträffande förrådschefstjänsten i
riksnämnden må erinras, att även utredningen uttalat sig för dess bibehållande
i lönegrad Ce 33.

Den omständigheten, att 1946 års militära förvaltningsutrednings nyligen
framlagda betänkande innefattar förslag till en genomgripande omorganisation
av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter, bör föranleda särskild
försiktighet med lönerevisionens tillämpning å chefstjänsterna vid
dessa myndigheter. Av denna anledning föreslår jag, att de i Ce 33 placerade

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

byråchefstjänsterna i krigsmaterielverket bibehållas vid sagda placering. I
avbidan på prövningen av förvaltningsutredningens förslag böra dock innehavarna
av tjänsterna erhålla vikariatslöneförordnande i 37 lönegraden.
Vidare bör verkstadsdirektören å arméförvaltningens tygavdclning i lönegrad
Cp eller Cr 14 bibehållas i samma lönegrad å den nya löneplan 2. Då
denna placering medför viss grundlöneförbättring (900 kr./år), synas tillräckliga
skäl icke föreligga att i detta fall medgiva vilcariatslöneförordnande
i högre lönegrad. Krigsrådstjänsten i Ca 33 i flygförvaltningen hålles f. n.
vakant i avbidan på ställningstagandet till förvaltningsutredningens förslag.
Tjänsten uppehälles emellertid med vikariatslöneförordnande i 33 lönegraden.
Fr. o. m. den 1 juli 1951 synes vederbörande böra erhålla vikariatslöneförordnande
i 37 lönegraden. Däremot torde den ordinarie krigsrådstjänsten
böra bibehållas i lönegrad Ca 33. Jag har även övervägt att föreslå att
motsvarande anordning skulle vidtagas beträffande krigsrådstjänsten i arméförvaltningen
och amiralitetsrådstjänsten i marinförvaltningen. Med hänsyn
till att innehavarna av dessa tjänster uppehållit desamma sedan många
år tillbaka har jag emellertid funnit övervägande skäl tala för att nämnda
tjänster icke undantagas från uppflyftningen till lönegrad Ca 37. Jag förutsätter
härvid, att den marinöverkommissarie i Co 10 å övergångsstat, som
uppehåller amiralitetsrådstjänsten, skall övergå till sistnämnda tjänst. Marinöverkommissarietjänsten
kan därvid indragas.

Löneställningen för advokatfiskalstjänsten i försvarets civilförvaltning
torde, såsom utredningen framhållit, böra prövas samtidigt med löneställningen
för andra ombudsmannatjänster. Med hänsyn till de skäl, som på
sin tid föranledde att denna advokatfiskalstjänst placerades i lönegrad Ce
33, har jag emellertid icke velat motsätta mig att i avbidan på sagda omprövning
tjänstens innehavare måtte erhålla vikariatslöneförordnande i 37
lönegraden. Jag är dock angelägen framhålla, att detta vikariatslöneförordnande
i 37 lönegraden icke innebär något ställningstagande till tjänstens
slutliga placering.

Armé-, marin- och flygdirektörer av 1. graden synas av skäl, som försvarets
civilförvaltning anfört, böra bibehållas i lönegrad Ca 33.

Jag torde i detta sammanhang få upptaga ett av överbefälhavaren och försvarets
civilförvaltning berört spörsmål om löneställningen för vissa militära
och civilmilitära byråchefer. Vid armé-, marin- och flygförvaltningarna
förekommer i icke obetydlig utsträckning alt tjänsteman i lägre lönegrad än
Ma 12 eller Ca 33 förordnas att tjänstgöra såsom chef för byrå. Vid arméoch
marinförvaltningarna sker detta genom att beställningshavare å arméns
eller marinens stat kommenderas till dylik tjänstgöring. Vid flygvapnet ha i
stället å flygförvaltningens personalförteckning upptagits vissa befattningar,
vilka kunna uppehållas av militär eller civilmilitär personal i olika lönelägen.
Detta gäller befattningarna såsom chefer för materielavdelningens
flygplanbyrå och utrustningsbyrå, vilka kunna vara militära beställningshavare
i Ma 12 eller Ma It eller civilmilitära beställningshavare i Ca 33,

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

samt befattningen såsom chef för normaliebyrån, vilken kan vara civil
tjänsteman i Ce 33 eller civilmilitär beställningshavare i Ca 31.

Berörda spörsmål torde få närmare övervägas i samband med prövningen
av militära förvaltningsutredningens förslag. Såsom en provisorisk anordning
vill jag förorda att tjänsteman i lägre lönegrad än Ca 37 eller Ma
12, som förordnas att uppehålla byråchefstjänst i armé-, marin- eller flygförvaltningen
eller häremot svarande tjänst eller kommenderas till sådan
tjänstgöring, erhåller vikariatslöneförordnande i 37 lönegraden.

Vid försvarets fabriksverk kunna f. n. sex överingenjörer, fabrikschefer
placeras i högst Cp 14. Det synes icke påkallat att höja maximilönegraden
för samtliga dessa tjänster i enlighet med de allmänna normerna. Jag förordar
därför, att tre av ifrågavarande tjänster må hänföras till högst Cp 15
och återstående tre till högst Cp 14. För de fyra i högst Ce 33 placerade
fabriksingenjörstjänsterna vid fabriksverket anser jag icke påkallat att nu
bereda möjlighet till högre lönegradsplacering.

Vid marinverkstäderna i Karlskrona och Stockholm äro f. n. verlcstadsdirektörerna
placerade i Cp 15 resp. Cp 14 och överingenjörerna i Cp 12
resp. Cp 10. Löneställningen för verkstadsdirektörerna skall dock omprövas
vid uppkommande ledighet å tjänsterna. Då lönerelationen mellan samtliga
dessa tjänster synes böra särskilt undersökas, har jag funnit övervägande
skäl tala för att annan ändring icke nu vidtages i deras löneställning än
den som följer av omarbetningen av löneplan 2. Verkstadsdirektören i
Karlskrona bör härvid — såsom förut nämnts —- placeras i nya lönegraden
Cp 15 och verkstadsdirektören i Stockholm i nya lönegraden Cp 14.

Utredningen har förordat, att vissa tjänster skola helt eller delvis undantagas
från den allmänna lönerevisionen av den anledningen att de på grund
av speciella förhållanden inplacerats å löneskalan efter förmånligare grunder
än som normalt tillämpats. Vad utredningen härutinnan föreslagit anser
jag mig böra biträda med den jämkningen att överdirektören i krigsmaterielverket
bör placeras i nya lönegraden Cp 16 i stället för Cp 15, som
förordats av utredningen.

Enligt min mening har emellertid ytterligare ett antal tjänster inplacerats
efter gynnsammare principer än som normalt tillämpats. Detta gäller följande
tjänster, nämligen chefen för kasernbyrån (Cp 14) i fortifikalionsförvaltningen,
kanslicheferna (Cp 14) i statens sakrevision och statens organisationsnämnd,
generaldirektören i organisationsnämnden (Cp 22), överdirektören
och souschefen (Gp 17) i lantbruksstyrelsen, överfyringenjören
(Cp 12; vakant) i lotsstyrelsen, byråchefen i Cp 12 i försäkringsinspektionen,
överingenjören (Cp 14) och kanslichefen (Cp 12) i riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap, rektorn (Ca 33) vid statens polisskola och
verkstadsöveringenjören (Cp 12) i telegrafverket. Den löneställning, som
jag föreslår för nu ifrågavarande tjänster, framgår av följande sammanställning,
i vilken även upptagas de övriga tjänster, vilka jag anser böra i avbidan
på den förut omnämnda översynen helt eller delvis undantagas från
den allmänna lönerevisionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

Antal	Myndighet Befattning	Nuv. lönegrad	Före- slagen lönegrad	Grundlö-neökning för år kronor	Anm.
27	Högsta domstolen m. m. revisionssekreterare............	Ga 33	Ca 33		Nuv. ordinarie revi-
116	Häradsrätterna häradshövdingar..............	Co 14	Co 14	900	sionssekreterare uppflyttas i Ca 37 och föras å över-gångsstat
21	tingsdomare..................	Ca 33	Ca 33	—
5	Vattendomstolarna vattenrättsdomare ............	Co 14	Co 14	900
1	Försvarets civilförvaltning advokatfiskal ................	Ce 33	Ce 33	—	Vikariatslön i Ce 37
1	Krigsmaterielverket generaldirektör................	ep 23	Cp 23	300
1	överdirektör..................	Cp 17	Cp 16	1200
1	överingenjör..................	Cp 14	Cp 14	900
3	byråchefer....................	Ce 33	Ce 33	—	Vikariatslön i Ce 37
2	förste byrådirektörer..........	Ce 33	Ce 33	—
i	Forlifikationsförvallningen byråchef, chef för kasernbyrån	Cp 14	Cp 14	900
i	chefsarkitekt..................	ep 12	Cp 12	—
i	sektionschef, forskare..........	Cp el.	Cp el.	—
i	förste byrådirektör............	Cr 12 Ca 33	Cr 12 Ca 33
i	Arméförvaltningen verkstadsdirektör..............	Cp el.	Cp el.	900
i	Marinförvaltningen marinöverkommissarie å över-	Cr 14 Co 10	Cr 14 Co 10		Indrages därest nu-
i	gångsstat Flyg förvaltningen anskaffningschef, chef f. måleri-	Cp 17	Cp 15		varande innehava-ren utnämnes till amiralitetsråd i Ca 37
i	elavdtns anskaffningsbyrå krigsråd......................	Ca 33	Ca 33	—	Vikariatslön i Ca 37
i	Arméstaben studierektor ..................	Ce 33	Ce 33	_
3	Arméingenjörkären armédirektörer av 1. graden....	Ca 33	Ca 33		Vid uppehållande av
5	Mariningenjörkåren marindirektörer av 1. graden ..	Ca 33	Ca 33		byråchefstjänst (motsvarande) vika-riatslön i Ca 37 do

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Antal	Myndighet Befattning	Nuv. lönegrad	Före- slagen lönegrad	Grundlö-neökning för år kronor	Anm.
4	Flygvapnet flygdirektörer av 1. graden ....	Ca 33	Ca 33		Vid uppehållande av
1	flygdirektör av 1. el. 2. graden	Ca 33 el.	Ca 33 el.		byråchefstjänst (mot-svarande) vikariats-lön i Ca 37
1	Den offentliga arbetsförmedlingen arbetsnamn dsdirektö r..........	Ca 31 Ca 33	Ca 31 Ca 33
2	länsarbetsdirektörer ..........	Ca 33	Ca 33	—
3	Väg- och vaitenbyggnadsstyrelsen överinspektörer................	Cp 10	Cp 10	—
1	Statens sakrevision kanslichef....................	Cp 14	Cp 14	900
1	Statens organisalionsnämnd generaldirektör................	Cp 22	Cp 22	1800
1	kanslichef....................	Cp 14	Cp 14	900
1	Uppsala universitet räntmästare ..................	Ca 33	Ca 33	_
1	Lanlbruksslyrelsen överdirektör och souschef......	Cp 17	Cp 16	1200
3	Skogsvårdsstyrelserna länsjägmästare................	Ca 33	Ca 33	—
1	Lotsstyrelsen överfyringenjör................	Cp 12	Cp 13	900	Vakant
1	Försäkringsinspeklionen byråchef......................	Cp 12	Cp 13	900
1	Riksnämnden för ekonomisk ör-svarsberedskap generaldirektör................	Cp 22	Cp 22	1800
1	direktör ......................	Cp 17	Cp 16	1200
1	överingenjör..................	Cp 14	Cp 14	900
1	kanslichef....................	Cp 12	Cp 13	900
1	förråd schef....................	Ce 33	Ce 33	—
1	Översta thållaråmbetel förste taxeringsintendent.......	Ca 35	Ca 35	—
1	Statens polisskola rektor ........................	Ca 33	Ca 33	_
1	Telegrafverket verkstadsöveringenjör .........	Cp 12	Cp 13	900
1	trafikdirektör.................	Cp 10	Cp 10	—
2	avdelningsdirektörer ..........	Cp 10	Cp 10	—
2	telegrafdirektörer..............	Ca 33	Ca 33	—
1	telefondirektör................	Ca 33	Ca 33	—

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

Antal	Myndighet Befattning	Nuv. lönegrad	Före- slagen lönegrad	Grundlö-neökning för år kronor	Anm.
2	Statens vattenfallsverk avdelningsdirektörer...........	Cp 10	Cp 10
2	förste byrådirektörer..........	Ca 33	Ca 33	—
3	Försvarets fabriksverk överingenjörer, fabrikschefer ..	högst	högst	900
4	fabriksingenjörer..............	Cp 14 högst	Cp 14 högst	_
1	Marinverksläderna i Karlskrona och Stockholm verkstadsdirektör..............	Ce 33 Cp 14	Ce 33 Cp 14	900
1	överingenjör..................	Cp 12	Cp 12	—
1	överingenjör..................	Cp 10	Cp 10	—

I sammanställningen ha icke medtagits de prästerliga befattningshavare,
som enligt riksdagens principbeslut skola placeras i de av chefslönerevisionen
berörda lönegraderna. Löneställningen för dessa befattningshavare torde
emellertid icke böra behandlas i förevarande sammanhang utan synes få prövas,
när frågan om prästlöneregleringens ikraftträdande upptages.

I den mån icke tjänster i lönegraderna Ca eller Ce 33 eller högre å löneplan
1 eller lönegraderna Co, Cp, Cq, Cr, Cs, Mo, Mp eller Mr 10 eller högre å
löneplan 2 enligt i det föregående framlagda förslag skola helt eller delvis
undantagas från lönerevisionen eller eljest behandlas på annat sätt än som
följer av de allmänna normerna för revisionen, skola de fr. o. m. den 1 juli
1951 inplaceras i lönegrad enligt sagda normer.

Med hänsyn till att det beträffande löneplanen 2 formellt är fråga om sådana
ändringar, som vederbörande befattningshavare ej äro skyldiga att
underkasta sig, torde befattningshavarna böra beredas möjlighet att efter
särskild anmälan kvarstå på den nuvarande löneplanen 2. Tjänsteman, som
i enlighet härmed kvarstår på äldre löneplan, bör föras å övergångsstat. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda i anledning härav erforderliga
övergångsbestämmelser.

Riksdagens bemyndigande torde böra utverkas för Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i gällande personalförteckningar, som följa av ett bifall till
de av mig i det föregående framlagda förslagen. Likaså torde bemyndigande
böra inhämtas att efter prövning i varje särskilt fall enligt de normer, som
må godkännas för de lönegradsplacerade tjänsterna, ändra sådana arvoden,
som nu äro avvägda efter viss löneklass, lägst 33 löneklassen å löneplan 1
och lägst 10 löneklassen å löneplan 2. Sådana arvoden utgå bl. a. till statsråden.

Såsom utredningen förutsatt torde sådana förmåner som avlöningsförstärkningar,
befattningsarvoden o. d. böra prövas i särskild ordning. Som en

Kungl. Maj.ts proposition nr 114.

omedelbar konsekvens av ändringen av löneplan 2 bör dock den avlöningsförstärkning,
som tillkommer chef för försvarsstaben och chef för arméstaben,
om han är beställningshavare i Mo 14, böra höjas från 2 100 kronor till
2 400 kronor. I anledning härav böra även avlöningsförstärkningarna till
cheferna för marin- och flygstaben höjas till 2 400 kronor.

Vidare bör efter Kungl. Maj :ts prövning det befattningsarvode å 1 080
kronor för månad, som nu utgår till militär beställningshavare som är chef
för försvarsbyrå inom civilt ämbetsverk, kunna höjas med skillnaden i grundlön
mellan 33 och 37 löneklasserna eller med 2 016 kronor till 3 096 kronor.

Vad angår de av utredningen berörda personliga lönetilläggen biträder jag
förslaget, att dessa skola minskas med hänsyn till löneförbättringen. Det
personliga lönetillägget för chefen för bostadsstyrelsens lånebyrå bör således
minskas till (4 500 — 3 636 = avrundat) 900 kronor. Det särskilda arvodet
å 2 400 kronor till chefen för lantbruksstyrelsens jordförbättringsbyrå
och det personliga lönetillägget å 2 500 kronor till direktören i riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap böra helt indragas. Detsamma gäller ett
personligt lönetillägg å 1 008 kronor för år, som utgår till en professor vid
lantbrukshögskolan. Av skäl som utredningen anfört böra vidare överlantmätarnas
särskilda arvoden å 1 200 kronor för år indragas.

Riksdagens bemyndigande bör utverkas att medgiva de överskridanden av
maximerade anslag eller anslagsposter, som erfordras för nästa budgetår
med anledning av lönerevisionen.

Såsom jag inledningsvis nämnt, är jag icke beredd att nu framlägga förslag
till lönereglering för professorer. Jag bär emellertid ansett rimligt att
de professorer, som nu äro placerade i lönegrad Ca 33, såsom ett provisorium
få del av den lönegradsuppflyttning, som jag i det föregående förordat
för tjänstemän i Ca (Ce) 33. Jag har därför icke undantagit dessa professorer
från sagda lönegradsuppflyttning. Däremot har jag icke ansett det
möjligt att — i enlighet med ett från personalhåll framställt yrkande —
föreslå ett provisorium, som nu skulle i lönehänseende jämställa samtliga
professorer. Detta skulle enligt min mening innebära ett föregripande av det
slutliga ställningstagandet till universitetslönekommitténs förslag.

För de professorer, som nu åtnjuta s. k. oreglerad lön och därutöver ett
provisoriskt lönetillägg å 3 600 kronor för år, förordar jag att •— i anslutning
till den allmänna lönerevisionen för chefstjänstemännen —- det provisoriska
lönetillägget höjes med 2 400 kronor för år till 6 000 kronor.

Medel för bestridande av kostnaderna för detta provisoriska lönetillägg,
675 000 kronor, torde i detta sammanhang böra äskas av riksdagen. I årets
statsverksproposition har under åttonde huvudtiteln för budgetåret 1951/52
till Provisoriskt lönetillägg preliminärt beräknats ett förslagsanslag av
1 300 000 kronor. Med godtagande av denna preliminära beräkning, vid vilken
hänsyn icke tagits till här föreslagen höjning av det provisoriska tillägget
till professorerna, får jag föreslå att för nästa budgetår äskas ett belopp
av (1 300 000 + 675 000 =) i runt tal 2 000 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Den av mig förordade uppflyttningen av byråchefer m. fl. från lönegrad
Ca 33 till lönegrad Ca 37 medför för dessa tjänstemäns del en ökning av
tjänstepensionens begynnelseunderlag från 10 920 kronor till 12 264 kronor
och av familjepensionsunderlaget från 4 128 kronor till 4 488 kronor.

Förändringarna av löneplan 2 föranleda vidare en omarbetning av tjänsteoch
familjepensionsunderlagen i löneklasserna 13 och högre. Denna omarbetning
bör ske med beaktande av de grunder, vilka tillämpats vid beräknandet
av nu gällande tjänste- och familjepensionsunderlag för tjänster med
lön enligt löneplan 2. Förändringarna, som framgå av följande sammanställning,
äro av i huvudsak teknisk karaktär och föranledda av ändringen av
grundlönebeloppen i de olika löneklasserna. Då gällande maximiunderlag äro
beräknade med utgångspunkt från grundlönen i löneklass 20 och de nu i
lönegrad 20 placerade tjänsterna (justitieråd, regeringsråd, landshövdingar)
enligt lönerevisionen komma att placeras i nya lönegraden 21 och erhålla
en grundlöneökning av 3 600 kronor för år, synes en uppräkning av maximiunderlaget
för tjänstepension med Va av detta belopp eller 1 200 kronor
skälig. Såsom en följd härav föreslås maximiunderlaget för familjepension
höjt med 600 kronor.

Nuvarande Förslag

Löneklass	Tjänste-	Familje-	Löneklass	Tjänste-	Familje-
ä löne-	pensions-	pensions-	å löne-	pensions-	pensions-
plan 2	underlag	underlag	plan 2	underlag	underlag
13...........	... 12 312	4 512	13...........	.... 12 408	4 572
14...........	12 516	4 608	14...........	.... 12 816	4 764
15...........	12 708	4 716	15...........	. .. 13 212	4 968
16...........	... 12 912	4 812	16...........	.... 13 608	5172
17...........	.. . 13 212	4 968	17..........	. .. 14 016	5 364
18...........	13 512	5 112	18..........	14 412	5 568
19...........	... 13 812	5 268	19...........	. .. . 14 808	5 772
20—24.......	14 412	5 568	20..........	. ... 15 216	5 964
			21—25......	. .. 15 612	6 168

Här föreslagna nya tjänste- och familjepensionsunderlag torde få gälla
samtliga tjänstemän, å vilka den nya löneplanen 2 blivit tillämplig före pensionsavgången,
även om detta blivit fallet på grund av anstånd med avsked
till tidpunkt efter chefslönerevisionens genomförande. Motsvarande bör givetvis
gälla i fråga om pensionsunderlagen för innehavarna av de till lönegrad
Ca (Ce) 37 uppflyttade tjänsterna.

Utöver nu angivna ändringar i pensionsunderlagen synes lönerevisionen
för chefstjänstemännen böra få den konsekvensen att det maximibelopp för
månad, varå rörligt tillägg må utgå i fråga om tjänstepension, höjes i ungefärlig
relation till höjningen av motsvarande maximibelopp för löner. Eftersom
det senare maximibeloppet höjes från 1 200 kronor till 1 600 kronor
eller med Va, bör maximibeloppet i fråga om tjänstepensionen höjas från
800 kronor till 1 066 kronor 67 öre. Detta belopp torde dock böra avrundas
uppåt till 1 100 kronor. Denna höjning av maximibeloppet bör komma även
före den 1 juli 1951 pensionerade tjänstemän till del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Här framlagda förslag föranleda ändringar i 1947 års allmänna tjänsteoch
familjepensionsreglementen. I anledning härav ha inom civildepartementet
upprättats förslag till dels kungörelse om ändring i 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 416), dels kungörelse om
ändrad lydelse av 9 § 2 mom. 1947 års allmänna familjepensionsreglemente
den 30 juni 1947 (nr 417), vilka förslag torde böra föreläggas riksdagen till
antagande.

Riksdagens bemyndigande torde böra utverkas för Kungl. Maj :t att i SPAreglementet
göra de ändringar, som motsvara de föreslagna ändringarna i
1947 års allmänna tjänste- och familj epensionsreglementen.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunna bli erforderliga i anledning av de i det föregående avsedda
ändringarna i pensionsförfattningarna.

Kostnadsberäkning.

Vid ett procenttal för den rörliga förhöjningen av 33 å högst 509 kronor
för månad och 32 å överskjutande del av månadslönen upp till 1 600 kronor
kan den årliga kostnadsökningen vid ett genomförande av de i det föregående
framlagda förslagen till löneförbättringar beräknas till cirka 6 500 000

kronor enligt följande sammanställning.

Grundlöneökning .......................................... 3 000 000

därav för reglerade professorstjänster 260 000 kronor
Rörlig förhöjning å den del av månadsgrundlönen som överstiger
1 200 men ej 1 600 kronor............................ 2 825 000

Provisoriskt lönetillägg för oreglerade professorer ............ 675 000

Summa kronor 6 500 000

Till angivna kostnader komma kostnaderna för pensionsregleringen.

Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376),

2) kungörelse om ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
den 30 juni 1947 (nr 416),

3) kungörelse om ändrad lydelse av 9 § 2 mom. 1947 års
allmänna familjepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr
417),

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

dels godkänna de allmänna riktlinjer för en lönerevision
för chefstjänstemän och därmed sammanhängande detaljförslag,
som jag framlagt i det föregående,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att

a) vidtaga de ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
och SPA-reglementet som bli en följd av nämnda
förslag,

b) utfärda de övergångsbestämmelser, som kunna bli erforderliga
i anledning av förenämnda författningsändringar,

c) vidtaga de ändringar i gällande personalförteckningar,
som följa av förslagen,

d) vidtaga de ändringar beträffande förekommande arvoden,
som Kungl. Maj :t kan finna påkallade i anslutning till
lönerevisionen,

e) för budgetåret 1951/52 medgiva de överskridanden av
maximerade anslag och anslagsposter, som kunna bli erforderliga
vid ett genomförande av lönerevisionen,

dels ock å riksstaten för budgetåret 1951/52 under åttonde
huvudtiteln till Provisoriskt lönetillägg anvisa ett förslagsanslag
av 2 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars-Arvid Frithiof.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Innehållsförteckning.

Författningsförslag..................................................... 2

Inledning............................................................ 7

Lönerevisionens omfattning............................................. 8

Av chefslöneutredningen verkställda undersökningar m. m................... 11

Den rörliga förhöjningens maximering.................................... 28

Byråchefstjänsternas differentiering....................................... 32

Förslag till lönerevision för de statliga chefstjänstemännen.................. 34

Vissa specialfrågor..................................................... 54

Departementschefen................................................... 63

Kostnadsberäkning.................................................... 76

Hemställan.......................................................... 76

517259. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.