Kungl. Maj:ts proposition nr 110 (Proposition 1943:110)

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Nr 110.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder till
stöd för de renskötare lapparna m. m,; given Stockholms
slott den 5 mars 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbrulcsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

5 mars 1943.

Närvarande:

Statsministern HANSSON, statsråden PEHRSSON-BRAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler statsrådet Domö vissa frågor om åtgärder
till stöd för de renskötande lapparna samt anför därvid följande.

Inledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 april 1939 tillkallade chefen
för jordbruksdepartementet samma dag expeditionschefen E. Falk att inom
departementet verkställa överarbetning av 1930 års lapputrednings betänkande
(stat. off. utr. 1936:23) ävensom den utredning i övrigt rörande
lappväsendet, som sammanhängde med i betänkandet omhandlade spörsmål.
Med stöd av samma bemyndigande förordnades därjämte den 27 juni
1939 ledamöterna av riksdagens andra kammare O. W. Lövgren i Boden och

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 110.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

U. R. Jacobson i Vilhelmina samt t. f. lappfogden K. E. Kangas i Luleå,
jordbrukskonsulenten W. L. Wanhainen i Luleå, kyrkoherden G. L. Park
i Stensele och lappmannen P. L. Andersson-Juuso i Luokta lappby att såsom
särskilda experter med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet.
Efter det expeditionschefen Falk avlidit, förordnades den 14 december 1931)
generaldirektören L. Berglöf att såsom sakkunnig inom departementet fullfölja
ifrågavarande utredning.

1930 års lapputredning omhänderhades på grund av Kungl. Maj:ts beslut
den 30 maj 1930 av länsstyrelsen i Norrbottens län jämte vissa särskilt
tillkallade personer och avsåg undersökning av de åtgärder, som borde vidtagas
för avhjälpande av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län
yppade missförhållandena, samt rörande de kostnader, som därav kunde
föranledas. Utredningen, som i det följande benämnes Norrbottensutredningen,
avgav den 29 december 1935 betänkande i ämnet. Samtidigt med
att Kungl. Maj:t gav berörda uppdrag åt länsstyrelsen i Norrbottens län,
anbefalldes länsstyrelserna i Västerbottens och Jämtlands län var för sig
att i erforderlig omfattning verkställa utredning angående de åtgärder, som
för överskådlig tid kunde behöva vidtagas till renskötselns ändamålsenliga
bedrivande i vederbörande län, och rörande de kostnader, som därav kunde
föranledas. Med anledning härav ha av länsstyrelsen i Västerbottens län avgivits
två särskilda den 26 maj 1939 dagtecknade utlåtanden (Västerbottcnsutredningen).
Länsstyrelsen i Jämtlands län, som av Kungl. Majit bemyndigats
tillkalla särskild sakkunnig att deltaga i länsstyrelsens utredning, har
i skrivelse den 15 juni 1940 framlagt resultatet av sitt arbete (Jumtlandsutredningen).
I de nämnda utredningarna avhandlas en mångfald frågor,
som beröra de renskötande lapparna och deras näring, ävensom förutvarande
renskötande lappars förhållanden.

Den senast tillkallade utredningsmannen fann, att det skulle draga allt
för långt ut på tiden att vid den anbefallda överarbetningen samtidigt upptaga
till behandling alla de omfattande frågor, som berörts i nämnda utredningar.
Utredningsmannen upptog därför först till behandling spörsmålet
om nya grunder för upplåtelse av lägenheter å kronans mark åt de lappar,
som nödgats lämna renskötseln, och avgav den 27 november 1940 betänkande
med förslag i ämnet (stat.off.utr. 1940:37). Denna fråga erhöll sin
lösning vid 1941 års riksdag (prop. nr 156, r.skr. nr 246), varefter Kungl.
jVlaj :t den 6 juni 1941 utfärdade kungörelse (nr 484) angående upplåtelse
åt lappar av lägenheter å kronomark m. m.

Utredningsmannen har härefter upptagit till behandling åtskilliga spörsmål
av vikt för de renskötande lapparna och deras näring. Den 30 september
1942 har utredningsmannen avgivit betänkande angående åtgärder till
stöd för de renskötande lapparna m. m. (stat. off. utr. 1942:41). över be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

tänkandet lia yttranden avgivits av statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt nomadskolinspektören.
Vid domänstyrelsens utlåtande funnos fogade yttranden
från överjägmästarna i övre Norrbottens, nedre Norrbottens, Skellefteå,
Umeå, mellersta Norrlands och Gävle-Dala distrikt samt jägmästarna i
Arjeplogs, Sorsele, Renbetesfjällens och Idre revir, varjämte egnahemsstyrelsen
låtit höra egnahemsnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län samt lantbruksstyrelsen hushållningssällskapen i samma län. Länsstyrelserna
ha inhämtat yttranden av vederbörande lappfogdar. Vidare ha
representanter för lappbyarna i riket givits tillfälle att yttra sig över de i betänkandet
framlagda förslagen vid ett i Arvidsjaur i oktober 1942 hållet
möte.

I förenämnda betänkande har upptagits ett flertal förslag till stöd för
de renskötande lapparna. Sålunda har föreslagits att staten i vissa fall
skall lämna bidrag till uppförande av fasta bostäder åt dessa lappar och
lill reparation av bostadshusen, anordna undervisning i renskötsel samt
stödja de nämnda lapparnas föreningsväsen. Härjämte föreslås att vissa
ändringar skola vidtagas i de gällande grunderna för utlämnande av lån
för inköp av livrenar, att belöningar skola kunna utdelas för god renvård
samt att vissa byggnadsanläggningar skola komma till stånd genom statens
försorg eller med bidrag av statsmedel för renskötselns underlättande
och till skydd mot renskador å de bofastas ägor. Betänkandet innehåller
jämväl förslag, att i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige skola intagas bestämmelser om maximering
av lapps reninnehav m. m., att ändringar skola vidtagas i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 i fråga om förfarandet vid lapparnas taxering
samt att viss inskränkning skall vidtagas i rätten för den bofasta befolkningen
å renbetesfjällen alt inneha hundar. Vidare har i betänkandet
upptagits till behandling vissa hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar örn
ändring i renbeteslagens bestämmelser i fråga örn lapparnas anmälningsskyldighet
rörande reninnehavet och örn skogslapparnas skyldighet att i
vissa fall tåla inskränkning i sina renbetesområden. Slutligen har utredningsmannen
föreslagit, att en gemensam fond skall upprättas för lappväsendet
i riket (statens lappfond).

Jag torde nu till behandling få upptaga följande av de frågor, vilka behandlats
i utredningsmannens betänkande, nämligen om statsbidrag till
uppförande av bostadshus för renskötande lappar, undervisning i renskötsel,
lapparnas föreningsväsen, lån för inköp av livrenar, belöningar för
god renvård, tekniska hjälpmedel för renskötselns underlättande, åtgärder
till skydd mot renskador å de bofastas ägor och bildandet av en gemensam

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

fond för lappväsendet. Utredningsmannens förberörda förslag om vidtagande
av vissa ändringar i renbeteslagen torde jag med hänsyn till att en
ändring av denna lag skall underställas lagrådets granskning få anmäla
vid senare tillfälle. De i betänkandet behandlade frågorna om statsbidrag
till förbättring eller nybyggnad av befintliga bostäder för de renskötande
lapparna och om ändring i taxeringsförordningen beträffande lapparnas
taxering komma att anmälas, den förra av chefen för socialdepartementet
och den senare av chefen för finansdepartementet.

Statistiska uppgifter rörande lappbefolkningen i riket m. m.

Innan jag närmare ingår på de framlagda förslagen, torde här ur betänkandet
få återgivas följande uppgifter rörande lappbefolkningen och renskötselnäringen.

Lappbefolkningen har under senare tid icke till antal eller näringsfång
undergått några större förändringar. Smärre förskjutningar ha dock skett.
Att fullt säkert uppmäta dessa är förenat med vissa svårigheter. Blandningen
mellan lappar och personer av annan stam är särskilt inom vissa
trakter ganska stor, och någon fast regel för biandlapparnas upptagande
såsom lappar har icke följts förr än på senare tid. Även beträffande yrkesfördelningen
ha gränserna varit vaga. Särskilt för skogslapparnas del
kan det någon gång vara svårt att avgöra, huruvida en lapp bör räknas
till de renskötande lapparna eller såsom bofast med annat näringsfång
än renskötsel.

Rörande antalet av de personer, som jämlikt 1928 års renbeteslag äga rätt
till renskötsel, har utredningsmannen inhämtat uppgifter från lappfogdarna
i de tre nordligaste länen. En jämförelse mellan dessa uppgifter och äldre
siffror beträffande lappbefolkningen blir med hänsyn till olikheten i grunden
för beräkningen ganska osäker.

Enligt lappfogdarnas uppgifter uppgick den 31 december 1940 antalet
renskötselberättigade lappar till

inom Norrbottens län ............................ 5 854

» Västerbottens » ............................ 1 865

» Jämtlands » * 1............................ 824

Summa 8 543

Någon räkning av lappbefolkningen i samband med den allmänna folkräkningen
vid 1940 års utgång har av kostnadsskäl icke ansetts böra företagas.
Då den till renskötsel berättigade, inom andra län i riket boende
lappbefolkningen av utredningsmannen uppskattas till i runt tal 150 personer,
skulle det antal lappar, som enligt renbeteslagens bestämmelser äger
rätt att driva renskötsel, vid nämnda tidpunkt uppgå till i runt tal 8 700
personer.

1 Häri äro inräknade de till Idre lappby inom Kopparbergs län hörande lapparna. Även
i de följande uppgifterna beträffande lappbefolkningen inom Jämtlands län äro lapparna

i Idre redovisade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Av den officiella statistiken inhämtas, alt vid de närmast föregående sju
folkräkningarna det uppgivna antalet lappar varit följande:

Ar År År År År År År 1930

1870 1880 1890 1900 1910 1920 antal %>

Norrbottens län........ 4 260 3 899 4 266 4 234 4 330 4 437 4 263 65-8

Västerbottens » ........ 1 492 1 547 1 656 1 712 1 780 1 679 1 203 18-5

Jämtlands » ........ 800 844 907 915 904 897 854 13‘2

övriga län ............ 159 114 17 122 124 149 161 2-5

Summa 6 711 6 404 6 846 6 983 7 138 7 162 6 481 lOOo

Minskningen från totalsumman 7 162 år 1920 till 6 481 år 1930 är skenbar
och står i samband med en ändring i utformningen av stambegreppet, som
skedde vid folkräkningen sistnämnda år. Likaså får den ökning av lapparnas
antal, som enligt de lämnade uppgifterna skulle ägt rum inom Norrbottens
och Västerbottens län från år 1930 till år 1940, eller från 4 263 till 5 854
inom det förra och från 1 203 till 1 865 inom det senare länet, till stor del
tillskrivas att olika grunder använts för bedömande av stamtillhörigheten.
Vid 1930 års folkräkning räknades sådan person, vilkens moder men ej fader
var född i lappby, icke tillhöra lapsk stam. Men åtskilliga av dessa personer
äro berättigade till renskötsel, och dessa ha därför redovisats i de av
lappfogdarna för år 1940 lämnade uppgifterna. Det har emellertid ansetts
att viss del av ökningen är beroende på en naturlig folktillväxt och att lapparna
sålunda icke utgöra någon utdöende folkstam.

Som bekant skiljer man sedan gammalt inom den lapska allmogen mellan
två grupper av lappar, nämligen fjällappar och skogslappar. Denna indelning
hänför sig närmast till den nomadiserande delen av lappbefolkningen
och är betingad av vissa väsentliga olikheter i levnadsförhållandena bland
de renskötande fjällapparna och de renskötande skogslapparna samt därmed
sammanhängande olikheter i renskötselns utövande.

Fjällapparna företaga i allmänhet långa flyttningar med sina renar. Sommartiden
uppehålla de sig i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands läns
fjälltrakter längs gränsen mot Norge. På sina ställen inflytta de även
på norskt område. Om hösten draga sig renhjordarna så småningom nedåt
det svenska skogslandet, i vissa trakter ända ned i kustlandet; och här i
skogslandet lia de sina vinterbetesområden. Under vår och höst uppehålla
de sig å lågfjällstrakterna och platåerna emellan det egentliga skogslandet
och gränsfjällen. I de söder om Frostviken i Jämtlands län belägna lappbyarna
ha emellertid flyttningarna en väsentligt mera begränsad omfattning.

Skogslapparna driva sin renskötsel i de mellersta och östra trakterna av
Norrbottens lappmark samt i Malå socken av Västerbottens län. De företaga
allenast kortare flyttningar inom skogs- och kustlandet, där renarna
allt efter årstiden tillgodogöra sig lav- eller gräsbete.

Efter tillkomsten av 1928 års renbeteslag kan man härutöver särskilja ett
tredje slag av renvård. Inom Norrbottens län nedom lappmarks gränsen har
av ålder förekommit renskötsel å vissa trakter, där renägarna, vare sig de
varit av svensk eller lapsk stam, tidigare saknat rätt att för renbete taga i
anspråk annan tillhörig mark. Enligt 57 § renbeteslagen kan numera lapp
efter särskilt tillstånd erhålla rätt att idka dylik renskötsel, vilken till sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

natur motsvarar den som bedrives av skogslapparna. Frågan om dylikt tillstånd,
som skall avse viss tid ej överstigande tio år, prövas av länsstyrelsen.
Tillstånd har medgivits att bedriva renskötsel inom tolv olika till gränserna
bestämda trakter (koncessionsområden) nedom lappmarksgränsen inom
Torne och Kalix älvdalar.

Tager man härstamningen från den ena eller andra gruppens lappar till
utgångspunkt, fördelade sig år 1940 lapparna inom de tre nordligaste länen

på följande	sätt:
		Fjällappar	Skogslappar	Summa
Norrbottens	län ............	............ 3 127	2 727	5 854
Västerbottens	» ............	............ 1 525	340	1 865
Jämtlands	» ............	............ 824	—	824
		5 476	3 067	8 543

Antalet fjällappar i nämnda län skulle alltså utgöra 5 476 personer eller
64 procent och antalet skogslappar 3 067 eller 36 procent av samtliga lappar.
Till jämförelse kan nämnas att 1919 års lappkommitté, som beräknade antalet
lappar inom de tre nordligaste länen till 7 952, uppskattade antalet fjälllappar
till 5 603 eller 70 procent och antalet skogslappar till 2 349 eller 30
procent av samtliga lappar i dessa län.

Enligt den officiella statistiken skulle år 1930 av den då till 6 481 personer
beräknade lappbefolkningen blott 2 824 personer eller 44 procent ha haft
sin huvudsakliga utkomst av renskötsel, vilken ju av gammalt ansetts utgöra
den lapska allmogens egentliga näring. Av nämnda lappar redovisades
1 787 såsom nomader och renägare, 392 såsom dessas medhjälpande familjemedlemmar
och 645 såsom renskötare. Den övriga lappbefolkningen eller
3 657 personer uppgavs erhålla sin huvudsakliga bärgning av jordbruk och
dess binäringar samt av industri, hantverk m. m.

Av de utav lappfogdarna lämnade uppgifterna framgår, att vid 1940 års
utgång de renskötande lapparna i ifrågavarande län utgjorde 2 801 eller 33
procent samt att 5 742 eller 67 procent upphört med renskötseln eller i huvudsak
ägnat sig åt annat näringsfång.

Bland fjällapparna är antalet renskötande och icke renskötande följande:

	Renskötande	Icke ren-skötande	Summa
Norrbottens län .........	............... 1 458	1 669	3 127
Västerbottens » .........	............... 257	1 268	1 525
Jämtlands » .........	............... 377	447	824
	2 092	3 384	5 476
Bland skogslapparna är	antalet renskötande och icke renskötande följande:
	Renskötande	Icke ren-skötande	Summa
Norrbottens län .........	............... 634	2 093	2 727
Västerbottens » .........	............... 75	265	340
	709	2 358	3 067

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Renskötseln är sålunda för fjällapparna av väsentligt större betydelse än
för skogslapparna. Bland de förra äro 38 procent renskötande och 62 procent
icke renskötande, medan bland skogslapparna blott 23 procent äro
renskötande och 77 procent icke renskötande. Det bör emellertid nämnas,
att ett avsevärt antal av den renskötande lapska allmogen, framför allt
bland skogslapparna, jämsides med renskötseln driver jordbruk eller söker
bidraga till sin utkomst genom annat arbete.

De nu lämnade sifferuppgifterna giva vid handen, att totalantalet av
de i renskötselnäringen sysselsatta personerna hållit sig tämligen konstant
under de två senaste årtiondena.

Renskötseln är ekonomiskt lönande. Det kan beräknas, att den lämnar
en årlig avkastning av 20 å 25 procent. Renproduktionen kan för år uppskattas
till miljonvärden. Avkastningen kan emellertid erbjuda väsentliga
variationer år från år, då svårigheter av olika slag kunna tillstöta och nedsätta
densamma.

Beträffande antalet renar i riket lämnas i betänkandet en del uppgifter.
Härav framgår att renantalet enligt 1940 års renräkning uppgick till
164 106, därav 103 895 i Norrbottens län, 36 761 i Västerbottens län och
23 450 i Jämtlands län och Idre socken.1 Enligt de upplysningar, som
lämnas i de ovannämnda Norrbottens-, Västerbottens- och Jämtlandsutredningarna
skall å de tillgängliga betesmarkerna rationellt kunna hållas en
renstam av i runt tal 241 000 djur, därav i Norrbottens län 164 000, i Västerbottens
län 47 000 och i Jämtlands län 30 000. Det nuvarande renantalet
är därför mycket lågt och detta särskilt för Norrbottens vidkommande.
Orsaken härtill torde framför allt vara, att två renskötselår i följd,
nämligen 1934/35 och 1935/36, varit synnerligen ogynnsamma och medfört
en katastrofal minskning i renstammen. Denna nedgick med omkring
45 procent räknat för hela Norrbottens län och med bortåt 60 procent
inom området mellan Torneträslc och Stora Lulevatten. De senaste
åren ha emellertid varit förhållandevis goda och medfört att renbeståndet
åter ökats i någon mån. Till jämförelse med 1940 års siffror må anföras
renantalet vid de nedannämnda år verkställda renräkningarna:

	1925	1928	1931	1934
	...... 192 578	176 455	220 792	193 075
» Västerbottens » .....	232 316	31 026	33 546	54 698
» Jämtlands » .....	13 361	17 161	'' 24 712	29 465
	Summa 238 255	224 642	279 050	277 238

Antalet renar med kända och med okända ägare inom de olika lappfogdedistrikten
utgjorde enligt 1940 års renräkning för:

	Känd ren-	Okänd ren-
	ägare
Norrbottens norra fjälldistrikt ...........	45 476	54	45 530
Norrbottens södra » ...........	29 882	542	30 424
Norrbottens skogsdistrikt....................	27 543	398	27 941
Västerbottens distrikt..........................	36 761	—	36 761
Jämtlands distrikt .............................	23 450	—	23 450
	163 112	994	164 106

1 I de uppgifter, som i det följande lämnas rörande renantalet i Jämtlands län, ingå
även Idrelapparnas renar.

2 Renräkningen verkställdes inom Västerbottens län under år 1926.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

På de renskötande lapparna, å ena, samt övriga renägare, vare sig lappar
eller icke lappar, å andra sidan, fördelar sig antalet renar med kända
ägare på följande sätt:

		Renar till-hörande ren-skötande	Skötesrenar	Summa
		lappar
Norrbottens	län ......................	..................... 80 581	22 320	102 901
Västerbottens	J>	..................... 26 589	10 172	36 761
Jämtlands	7>	................... 21 556	1 894	23 450

128 726

34 386

163 112

Nämnda rengruppers fördelning på fjällappbyar, skogslappbyar och
koncessionsområden är följande:

Fjäll lapp byar Norrbottens

län 67 509

Västerbottens » 24 553

Jämtlands » 21 556

113 618

Fjälllappbyar 7

849
9 645
1 894

12 780 2 328 19 388

Skötesrenar

Skogs- lapp- byar	Konces- sions- områden	Summa
5 551	8 920	102 901
527	—	36 761
—	—	23 450
6 078	8 920	163 112

Renar tillhörande renskötande
lappar inom

Skogs- Konces lapp-

sions byar

områden

10 744 2 328
2 036 —

Jag övergår nu till den närmare behandlingen av de olika förslagen,
varvid jag kommer att följa den i betänkandet gjorda uppställningen.

De renskötande lapparnas fasta bostäder.

Gällande bestämmelser.

I 41 och 42 §§ i 1928 års renbeteslag givas bestämmelser beträffande
de renskötande lapparnas rätt att uppföra bostad och anordningar för
förvaring av sina tillhörigheter.

I bestämmelserna göres skillnad mellan inrättandet av tältkåta och annan
kåta med lapsk eldstad (aran), å ena, samt stuga och därmed jämförlig
bostadsbyggnad, å andra sidan.

Anordningar av det förra slaget må enligt 41 § av lapp uppföras å område,
där han äger uppehålla sig med sina renar. Å sådant område må
han tillika för förvaring av sina tillhörigheter uppföra bod eller därför
vidtaga andra anordningar. För byggande av kåta eller bod å inägor
kräves emellertid samtycke av vederbörande markägare eller brukare.
Nedom odlingsgränsen och utom renbetesfjällen må å utmark till enskild
eller kommun tillhörig fastighet — område som vid avvittring blivit utlagd
till allmänningsskog dock undantaget — samt till kronohemman eller
kronolägenhet, som ej står under kronans omedelbara disposition, fast

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

kåta eller bod uppföras endast efter anvisning av jordägaren eller brukaren
eller, där lappen icke åtnöjes därmed, av lappfogden.

Beträffande rätten att uppföra stuga och därmed jämförlig bostadsbyggnad
stadgas i 42 § följande:

I den mån för renskötselns drivande erfordras må lapp å område inom
lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där han äger uppehålla sig nied sina
renar, uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad, dock med
följande begränsningar:

1) Å enskild eller kommun tillhörig fastighet eller å kronomark, som ej
står under kronans omedelbara disposition, må dylik byggnad icke uppföras,
med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt
samtycke.

2) Å annan kronomark må byggnad, varom ovan sägs, uppföras allenast
efter särskilt tillstånd, som på därom gjord ansökning meddelas, vad angår
trakt ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen av Konungens befallningshavande
samt i fråga om övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd
med Konungens befallningshavande. Över sådan ansökan skola de
lappar höras, vilka äga uppehålla sig med sina renar å trakten. Vid
prövning av ansökningen har myndigheten ej mindre att tillse, att byggnaden
förlägges å plats, som med hänsyn till renskötseln å trakten och
andra förhållanden är lämplig, samt att den icke göres större än för dess
ändamål av bostad åt lapp, som driver renskötsel å trakten, är nödvändigt,
än även att meddela de särskilda bestämmelser i avseende å byggnadens
beskaffenhet och nyttjande, som prövas erforderliga.

Upphör lapp, som innehar med tillstånd jämlikt nästföregående stycke
uppförd byggnad, att driva renskötsel å trakten, eller överlåtes byggnaden
å annan än lapp, som driver renskötsel och tillhör samma lappby, har
den myndighet, som meddelat tillståndet, att pröva, huruvida och på vilka
villkor byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden icke böra bibehållas,
äger myndigheten bestämma, huruvida och i vad mån gottgörelse må utgå
för å byggnaden nedlagt arbete samt för virke därtill, som icke erhållits
avgiftsfritt av kronan.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannens förslag innebär i huvudsak, att staten skall lämna
bidrag till uppförandet av de bostadshus, som de renskötande lapparna
med vederbörligt tillstånd förskaffa sig å vår- och höstbeteslanden eller
annat huvudviste. Dylikt bidrag skall utgå med högst 3 000 kronor och
gäldas av medel ur den till upprättande föreslagna lappfonden. Bidragsverksamheten
skall omhänderhavas av den statliga egnahemsorganisationen.

Till motivering av sitt förslag har utredningsmannen anfört i huvudsak
följande.

Fasta bostäder förekomma numera i stor utsträckning bland de renskötande
lapparna. Bostadsbyggnaderna utgöras antingen av vanliga stugor
eller ock av timrade kåtor eller torvhus med mur för eldstad eller fristående
spis och ofta utan anordning för eldning å öppen härd. Stugor före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

komma allmänt bland skogslapparna, med undantag av några få familjer i
Gällivare och Jukkasjärvi socknar, ävensom bland jämtlandslapparna. Även
i Västerbottens län ha många fjällappar, som därtill haft ekonomiska
möjligheter, skaffat sig stugor. Detta är fallet jämväl i Gällivare socken
och i de sydligare lappbyarna i Jukkasjärvi socken av Norrbottens län. I
Karesuando socken och den översta lappbyn i Jukkasjärvi socken, där
lapparna, i allmänhet åtföljda av sina familjer, på somrarna med sina
renar inflytta till Norge, användas sällan stugor. Fåtaligt förekomma sådana
bland fjällapparna i Jokkmokks och Arjeplogs socknar. I övrigt
begagna lapparna i Norrbottens län och understundom jämväl i Västerbottens
län stora torvkåtor, helt eller delvis belagda med golv och ibland
utan aran. Lapparna ha dessutom ofta på sina visten torvkåtor med
öppen eldstad, vilka användas såsom sommarbostäder eller kokhus.

Tidigare hystes allmänt den meningen, att lapparna borde helt förbjudas
att bedriva renskötsel från fasta bostäder. Ur synpunkten av renskötselns
rationella bedrivande och framtida bestånd, torde möjligen viss
grund finnas för denna mening. Det kan nämligen sägas vara av största
vikt, att lapparna i sitt liv undvika allt, som kan vara ägnat att minska
deras rörlighet och deras intresse att följa renhjorden på dess kringströvande.
Dessutom skulle lapparna förvekligas och deras håg dragas från
renskötseln.

Vid 1928 års renbeteslags tillkomst ansåg man sig emellertid böra bygga
på utvecklingen sådan denna under senare tider fortskridit. En betydande
del av de renskötande lapparna hade redan då fasta bostäder och
denna omständighet ansågs icke behöva medföra en försämring av renskötseln.
Visade sig olägenheter uppkomma, borde de kunna motverkas
i annan ordning.

För närvarande synes det vara en vanlig inställning bland såväl fjällsom
skogslapparna att fast bostad ingår bland den renskötande lappens
utrustning. Att tänka sig att kunna återföra alla de lappar, som skaffat
sig fasta bostäder, till tidigare tillämpad ordning torde vara uteslutet.
Många lappar ha så satt sig in i att fast bostad på vår- och höstbeteslanden
eller annat huvudviste är en naturlig sak, att ett förbud däremot
kunde medföra att lapparna, åtminstone på vissa trakter, hellre upphörde
med renskötseln än avstode från den bekvämlighet fast bostad medför.

Mellan de skilda grupperna av lapparna äro för övrigt förhållandena
väsentligt olika. Beträffande skogslapparna framträder sålunda kravet
på flyttbara kåtor mindre starkt. Renarna vistas inom begränsade områden,
där de jämförelsevis lätt kunna uppsökas från bostaden, vilken
kan betecknas såsom huvudviste. Ett liknande förhållande föreligger bland
jämtlandslapparna, vilkas renskötsel, frånsett de nordligaste byarna i
Frostviken, står skogsrenskötseln nära. Erinras kan även om den skogsrenskötsel,
som efter särskilt tillstånd bedrives nedom lappmarksgränsen
inom Norrbottens län. De lapska vaktare, som inom dessa s. k. koncessionsområden
handha vården örn renarna, bo samtliga i hus. Den bättre
eller sämre ordningen i renskötseln torde inom nu angivna trakter i främsta
rummet vara beroende av den personliga dugligheten och intresset hos
vaktarna samt att nödigt antal sådana finnes.

Vad angår fjällapparna i Norrbottens och Västerbottens län kan påpekas
betydelsen i förevarande hänseende av den omläggning av deras ren -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

skötsel, som försiggått under de senaste decennierna. Tidigare hade lapparna
allmänt, antingen familjevis eller eljest i mindre grupper, sina renar
uppdelade i särskilda hjordar. Renarna sammanfördes ofta. Renkorna
mjölkades, och även i övrigt voro renarna föremål för särskild omvårdnad.
Denna intensiva renskötsel krävde ej allenast ett jämförelsevis stort
antal vårdare utan även att hela familjen vistades nära hjorden, i vars vård
även kvinnorna deltogo. Numera tillämpas med få undantag den s. k.
extensiva renskötselmetoden. Denna innebär, att renarna särskilt under
uppehållet å sommarbeteslanden lämnas frihet att ströva i stora hjordar,
omfattande alla renar i lappbyn eller, inom de större byarna, i några få
grupper. Bevakningen sker ofta i ytterlinjen av det betesområde, varå
hjorden uppehåller sig. I andra fall följes storhjorden av ett jämförelsevis
begränsat antal vaktare. All särskild vård av renarna har upphört.

Denna olikhet i sättet för renskötselns utövande är i viss mån av betydelse
för bostädernas belägenhet. Detta gäller särskilt under tiden för
renarnas vistelse å vår- och höst- samt sommarlanden. Under uppehållet
å vinterlanden plägar ännu i allmänhet hela familjen följa renarna. En
renskötsel, där vård icke förekommer av de särskilda renarna genom deras
ständiga sammandrivande för mjölkning eller översyn samt bevakningen
är inriktad på storhjordar, torde vara mindre beroende av, huruvida
husbondens familj följer hjorden eller stannar något efter denna på höstoeh
vårbeteslanden eller vid annat huvudviste. Även om det kan vara
förenat med vissa olägenheter, att renskötseln sålunda ordnas från ett
viste, som understundom kan ligga på jämförelsevis stort avstånd från de
marker, där renarna uppehålla sig, samt att kvinnorna ej i större utsträckning
deltaga i renskötseln, lärer detta knappast förhindra, att den vård
den extensiva renskötseln kräver ändock kan givas hjorden. Huvudvikten
ligger därpå, att tillfredsställande antal dugliga vaktare är närvarande
hos hjorden samt att bevakningen utövas under god ledning. Under vissa
förutsättningar kan fast bostad även i renskötselhänseende ha förmåner
framför tältkåtan eller den öppna torvkåtan, enär det givetvis är lättare
för lappen att, vid tillfällen då han under dåligt och kallt väder trött och
våt återvänder från renarna, mera ostört kunna vila ut i en rymligare och
bekvämare bostad.

Under föreliggande förhållanden synes anledning icke finnas att frångå
den princip, varå nuvarande bestämmelser i ämnet bygga. Det bör emellertid
finnas garantier, som i möjligaste mån förebygga en ogynnsam
utveckling och hindra systemets urarlning. För närvarande föreskrives i
sådant hänseende, att renskötande lapp, som å kronans odisponerade
marker vill uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad, exempelvis
slutet torvhus utan den lapska aran, skall söka tillstånd därtill. I
dylikt ärende skola vederbörande lappar höras; och må tillstånd ej medgivas,
örn byggnaden skulle prövas medföra hinder för renskötseln.

Efterser man emellertid, huru dessa bestämmelser tillämpats i praktiken,
visar det sig ali de länge varit obeaktade; först på senare år synas de ha
efterföljts i större utsträckning. Sålunda uppgives att i Jämtlands och
Västerbottens län samt södra lappfogdedistriktet i Norrbottens län ävensom
bland skogslapparna tillstånd numera i allmänhet sökes av den, som
vill uppföra stuga. 1 Västerbottens län lia framställningar gjorts jämväl
örn upptagande av odlingar (potatisland) invid bostaden. Däremot synas

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

lagens föreskrifter om skyldighet att söka tillstånd i förevarande hänseenden
knappast ha efterföljts inom Norrbottens norra lappfogdedistrikt.

Örn man sålunda väl må medgiva, att de renskötande lapparna under
kontroll skaffa sig fasta bostäder, kan man ställa sig mera tveksam rörande
lämpligheten för staten att direkt uppmuntra dylik bosättning genom
bidrag av statsmedel. Det kan emellertid sägas att, om lagstiftningen
tillåter att fasta bostäder få uppföras, det må vara berättigat att jämväl
obemedlade eller mindre bemedlade lappar skola kunna komma i åtnjutande
av en dylik förmån. För att detta skall ske fordras ekonomiskt
stöd av kronan.

Såsom framgår av förhandlingarna vid ett i Arvidsjaur år 1937 hållet
allmänt lappmöte, vilket sammankallats i syfte att bereda lapparna i
landet tillfälle att överlägga om de förslag, som framförts av Norrbottensutredningen,
hysa lapparna en livlig önskan, att staten skall ingripa.
Denna inställning grundas därpå, att lapparna anse sig böra i sin näring
få följa med sin tid även vad gäller bostäder; och synes bland de flesta
av lapparna råda den meningen, att fast bostad ej behöver inverka på
renskötselns effektiva bedrivande. Erinras kan även att såväl Västerbottens-
som Jämtlandsutredningen förordat, att statsbidrag skall kunna
utgå till uppförande av renskötarbostäder.

Utredningsmannen vill sålunda icke motsätta sig, att staten ingriper
nied stöd åt de renskötande lapparna för uppförande av fasta bostäder.
Då det kan förutses, att de själva komma att fortsätta att, även om de
ej erhålla hjälp, söka skaffa sig dylika bostäder, innebär ett bistånd från
statens sida, förutom att även mindre bemedlade lappar skulle hjälpas,
att bostäderna bliva av mera fullgod och lämplig beskaffenhet än örn lapparna
lämnas att på egen hand bygga sina stugor.

Statsbidrag bör ifrågakomma endast för vanlig husbyggnad. Understöd
för uppförande av torvhus bör sålunda ej givas. Skall en reform ske på
detta område, bör steget tagas fullt ut. Torvhuset torde vara att betrakta
såsom en provisorisk form av byggnad, även om det förses med såväl golv
som murad eldstad och järnspis. Vid sin användning medför det samma
olägenheter med avseende å renskötseln som timmerhus. Men dessa senare
bereda större utrymme samt innebära väsentliga fördelar bland annat
med hänsyn till upprätthållandet av sundhet och ordning i hemmet.
Torvhusen kunna för övrigt anskaffas för jämförelsevis låga kostnader,
så att även en ekonomiskt mera ogynnsamt ställd lapp i allmänhet torde
kunna anskaffa ett dylikt hus utan bidrag. Att statsbidrag ej kan ifrågakomma
för ladugård eller lada säger sig självt, då uppförandet av sådan
byggnad är förbjudet.

Vad angår storleken av de stugor, som böra uppföras med statsbidrag,
och beskaffenheten i övrigt av desamma har från Västerbottensutredningen
framlagts ett inom länsarkitektkontoret upprättat förslag till »renskötarstuga».
Det sålunda föreslagna huset synes ha ämnats att utgöra
bostadsbyggnad för renskötande lapp. Enligt förslaget skulle stugan ha
en storlek av öVa X 4V2 meter och betinga en kostnad av ungefär 2 200
kronor. Även om försiktighet bör iakttagas, så att icke ett hus av ifrågavarande
slag skall komma att framträda såsom manbyggnad å en jordbrukslägenhet
i fjällbygden, synes nämnda renskötarstuga dock väl liten
för att tagas som mönster. 1 förevarande fall är mindre fråga örn en

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

stuga för renvaktare, varifrån renbevakningen omedelbart skall utövas,
än om en bostadsbyggnad för lappfamiljen. Denna dess egenskap framträder
särskilt inom fjällrenskötseln under den tid, då renarna befinna
sig på sommarlanden vid riksgränsen mot Norge. Bostaden kommer då
att vara belägen på jämförelsevis betydande avstånd från hjorden, hos
vilken de utsända renvaktarna stanna flera dagar i sträck utan att komma
hem. Skogslapparna uppehålla sig vid stugan året om och även för fjälllapparna
blir vistelsen där i allmänhet ganska långvarig. Bland fjällapparna
i Västerbottens län och i mellersta och södra delen av Norrbottens
län kan familjen väntas stanna vid bostaden ända från april—maj till
vinterns inträde och däröver. Med hänsyn härtill torde bostaden böra
mera givas beskaffenheten av vanligt mindre bostadshus än renvaktarstuga.
Det visar sig även, att de hus lapparna själva uppfört ha denna
karaktär. Oftast innehålla dessa hus ett större rum, tillika kök, en kammare
samt förstuga. En enhetlig typ bör emellertid ej fastslås. På de
olika förhållandena må bero, om byggnaderna böra göras större eller
mindre. Till jämförelse kan nämnas att inom Västerbottens län för manbyggnad
å fjällägenhet användas tre med hänsyn till storlek och inredning
olika standardtyper.

Bidragsverksamheten bör enligt utredningsmannens mening handhavas
av egnahemsnämnderna under egnahemsstyrelsens ledning.

Det tillkommer redan nu vederbörande egnahemsnämnd att besluta rörande
storleken av de bidrag till uppförande av bostadslägenheter, vilka
enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 6 juni 1941, nr 484, må utgå till sådana
lappar, vilka på grund av minskad arbetsförmåga lämna renskötseln.
De yttre förhållandena i sistnämnda fall och de nu föreliggande äro
i många avseenden jämförbara. Genom berörda föreskrifter ha nämnderna
redan erhållit uppdrag att bistå lapparna inom dessas speciella uppehållsområden.
Även mångahanda arbeten för den bofasta befolkningens
räkning föra nämndernas befattningshavare till samma trakter. Flertalet
av de områden, där renskötarstugor kunna väntas komma att uppföras,
äro belägna jämförelsevis nära bosättning, som ligger under nämndernas
arbetsfält. Vidare märkes att nämnderna förfoga över byggnadssakkunniga
personer, vilka kunna bistå med hjälp och råd, under det lappväsendets
tjänstemän, som väl eljest närmast skulle omhändertaga ifrågavarande
verksamhet, utväljas enligt helt annan grund. Givet är emellertid att
ett ingående samarbete måste äga rum mellan egnahemsnämnderna och
lappväsendet. Lappfogdar och tillsyningsmän böra förmedla underrättelser
till egnahemsnämnder och hälsovårdsnämnder om begärda förbättringsåtgärder.
Tillsyningsmännen böra tillika kunna i sin tjänst, efter anmälan,
biträda nied övervakandet av dylika arbetens utförande. Enligt
renbeteslagen är förutsättningen för att lapp skall få skaffa sig renskötarstuga
å kronans odisponerade marker, att han erhållit länsstyrelsens eller,
såvitt angår trakterna nedom odlingsgränsen, domänstyrelsens tillstånd
därtill. Innan egnahemsnämnden medgiver bidrag till stugan, måste
fördenskull dylikt tillstånd kunna uppvisas av lappen. Är det fråga örn
bidrag till uppförande av stuga å annat område än kronans odisponerade
mark bör tillses, att stugan icke är till hinder för renskötseln eller på
annat sätt olämpligt belägen. Skulle detta vara förhållandet, bör bidrag
ej medgivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Vidkommande storleken av statsbidraget anser utredningsmannen att
bidraget icke bör sättas allt för lågt. I de flesta fall är lappens egen ekonomiska
ställning så svag, att något bostadshus över huvud ej kan uppföras,
örn ej staten påtager sig en mera avsevärd andel av kostnaden. Bidrag
bör kunna medgivas med högst 3 000 kronor. Vid beloppets utmätande
torde hänsyn tagas till lappens egen förmåga att själv bidraga med
penningar, material, transporter och eget arbete. För sådan stuga, som
uppföres å kronans odisponerade marker, torde, om tillgång därtill finnes,
fritt virke få användas från kronans skog.

Utredningsmannen har beräknat, att under de närmaste fem åren behövde
uppföras 50 stugor, därav 10 i Jämtlands, 15 i Västerbottens och
25 i Norrbottens län. Statsbidragen skulle sålunda under denna period
uppgå till sammanlagt högst 150 000 kronor. De för ändamålet erforderliga
medlen skulle utgå från en för understöd åt lapparna inrättad fond
(statens lappfond), som enligt utredningsmannens förslag, vartill jag återkommer
i det följande, skulle bildas genom sammanslagning av de nuvarande
fyra lappfonderna.

I fråga om bidragsverksamhetens övriga handhavande och de villkor,
som böra gälla för bidrags erhållande har utredningsmannen framhållit
följande.

Då statsbidrag beviljas, torde tillika plan och arbetsbeskrivning för
byggnadsföretaget böra fastställas. Såsom villkor för att komma i åtnjutande
av bidraget synes, utöver vad som framhållits, böra föreskrivas, att
egnahemsnämnden må kunna återkräva utlämnat bidrag, om dess beviljande
föranletts av bedräglig uppgift, örn bidragstagaren ej fullgör vad i
fråga örn företagets utförande föreskrivits eller eljest åsidosätter något av
sina åtaganden eller om den stuga, för vars uppförande bidrag utgått,
vanvårdas eller användes för annat ändamål än vid bidragets beviljande
förutsatts. Innan beviljat bidrag utbetalas, bör egnahemsnämnden med
bidragstagaren upprätta kontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten
täger var sitt, rörande utförande av byggnadsföretaget samt
den beräknade kostnaden härför. I kontraktet böra även intagas bestämmelser
om bidragets storlek, om tid och ordning för bidragets utbetalande,
om övriga villkor för dess åtnjutande samt örn den tid, då företaget skall vara
fullbordat.

Utredningsmannen har ansett att, örn statsmakterna medgåve bidrag
av statsmedel för uppförande av nya renskötarstugor, borde bidrag även
kunna utgå till förbättring av redan uppförda byggnader för de renskötande
lapparna. En del av dessa byggnader vore nämligen i synnerligen
dåligt stånd. Bidrag borde få utgå enligt de i kungörelsen den 22 juni
1939 (nr 464) med däri vidtagna ändringar stadgade allmänna grunderna
för främjande av bostadsförbättring på landsbygden. Denna fråga kommer
som jag tidigare nämnt att anmälas av chefen för socialdepartementet.

Efter genomförande av de förut berörda åtgärderna skulle enligt utredningsmannens
mening de renskötande lapparna kunna beredas för -

Kungl. Majlis proposition nr 110.

bättrade bostäder å de visten där familjerna uppehålla sig större delen
av året. Utredningsmannen bär i detta sammanhang även berört frågan,
huruvida man icke borde söka göra det möjligt för de lappar, som under
vintern följde renarna ned i skogslandet, att erhålla bättre bostadsförhållanden
än vad för närvarande vore fallet. Utredningsmannen har emellertid
ansett sig ej böra härutinnan föreslå några bestämmelser.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag, att statsbidrag skall kunna beviljas till
uppförande av stugbyggnader åt de renskötande lapparna på vår- och
liöstbeteslanden eller annat huvudviste har i allmänhet vunnit anslutning
i de avgivna yttrandena och behovet av de ifrågasatta åtgärderna har
vitsordats. Endast länsstyrelsen i Norrbottens län och lappfogdarna i
fjälldistrikten därstädes ha framfört principiella betänkligheter mot förslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har sålunda, bland annat, framhållit följande.

Allt efter som lapparnas bostadsform närmat sig de bofastas har den
individuella vården om renarna gradvis avtagit. När det anföres att renvårdens
bättre eller sämre beskaffenhet mera är beroende av större eller
mindre intresse för renskötseln hos vederbörande lapp än på naturen av
hans bostad, så är detta i hög grad en teoretisk sanning; kvar står att
den fasta bostaden, dess belägenhet och medföljande lockelser distrahera
och förslappa renskötselintresset. Vissa norrbottenslappar bo alltjämt
året örn i tält eller under vår, sommar och höst i öppna torvkåtor. Bland
dessa lappar ha dess bättre ännu inga allvarligare tendenser visat sig att
giva efter för ett bekvämare levnadssätt. Hos dem är insikten ännu levande,
att nomadlivet icke kan undgå att kräva försakelser och strapatser.
Men så representera de också det bästa av renskötseln inom länet
och säkerligen även inom riket och den livsdugligaste lappstammen. Länsstyrelsen
vill därför starkt framhålla, att den ifrågasatta subventionsverksamheten
bör så bedrivas, att den icke blir till propaganda för de
fasta bostadshusen på de öppna kåtornas bekostnad. Tältkåtan och den
öppna gammen äro icke hälsovådliga. Där de ännu brukas, hålla de lappfamiljerna
boende intill renarna, och detta representerar ju ett renskötselsystem,
vars upplösning man med all makt bör förhindra. De husliknande
torvkåtorna och de illa uppförda trästugorna, vilka äro de vanligaste
på lappvistena, måste sägas vara ohygieniska. Åtgärderna från det
allmännas sida böra inskränka sig till att förbättra dessa. Bidragsverksamheten
för nya hus bör inskränka sig till höst- och vårvisten. Den
lokala förläggningen av renvaktarstugorna bör alltid bedömas strängt ur
renvårdens synvinkel och lappväsendets röst alltså respekteras. Lappfogdarna
äro väl representerade i egnahemsnämnderna där dessa frågor
i första hand avgöras, men de kunna överröstas och de renskötsellekniska
synpunkterna bortskymmas av någon sorls humanitära. Särskilt
bör della gälla vid behandlingen av ärenden från de lapptrakter, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

representera den gamla helnomadismen i sitt levnadssätt Ingenting i
denna verksamhet bör företagas av beskaffenhet att direkt uppmuntra
till rasering av deras kåtasystem. I stället bör för deras del och för sommarrenskötseln
på andra lapptrakter institutet påbyggas med subvention
av öppna kåtor och kåtautrustning.

Lappfogdarna i fjälldistrikten i Norrbottens län lia uttalat bland annat.

Lappfogdarna, vilkas huvuduppgift är att på allt sätt verka för bibehållandet
av ordning i renskötseln, nödgas giva uttryck för en viss oro
i fråga örn verkningarna av utgivande av bidrag till uppförande av bostadshus
åt de renskötande lapparna. Man kan ej förneka, att helnomadernas
renskötsel i alla avseenden står framom övriga lappars och man
önskar på alla sätt bevara den gamla nomadandan för nedbrytande inflytelser.
Det står dock klart, att åtgärder av det slag som ifrågasatts i själva
verket framtvingats av utvecklingen inom stora delar av renskötselområdet.
Lapparna lia redan i stor utsträckning inrättat fasta bostäder på
sina huvudvisten och det vore helt verklighetsfrämmande att föreställa
sig, att de härvidlag skulle komma att återgå till de gamla, enklare bostadstyperna
såsom tält- och arankåtor för alla tider av året. Man står
alltså inför ett sakförhållande, vilket nödvändiggör att slå in på den väg,
som utredningsmannen föreslagit. Det är av vikt att tillse, att lapparnas
bostäder bliva hälsosamma och väl tjänliga för sitt ändamål. Ur rennäringens
synpunkt är det av särskild betydelse, alt de bliva förlagda till
lämpliga platser och att man från myndigheternas sida håller kontroll
över utvecklingen. Då författningarna ej kunna göras annorlunda för lapparna
i en del trakter än i andra, torde man vara nödsakad att godtaga
nya och mera tidsenliga bestämmelser rörande lapparnas bostäder att
gälla även för sådana områden, där man i själva verket icke önskade se
dem i tillämpning. Sett ur folkhälsans synpunkt måste förslaget givetvis
hälsas med tillfredsställelse. Många av de bostäder, som hittills byggts
i många lappläger, äro utan tvivel mycket osunda och undermåliga. Detta
gäller dock icke de i ursprunglig form bevarade fasta eller flyttbara kåtorna
utan de av lapparna uppförda bostäderna av hustyp. Det är ett
samhällsintresse, att dessa över lag förbättras. Det kan måhända synas
önskvärt, att stödåtgärderna huvudsakligen stannade vid förbättring av
redan uppförda byggnader och att direkt uppmuntran till fortsatt byggande
icke lämnades från det allmännas sida. Ett sådant ställningstagande
till frågan skulle dock icke stå i överensstämmelse med principen,
att alla medborgare oberoende av sin ekonomiska ställning böra, så långt
det är möjligt, beredas likvärdiga förmåner i fråga om vissa elementära
livsbehov, såsom beträffande bostäder. Örn statligt stöd icke lämnades till
nyanläggning av fasta bostäder, bleve följden den att de mera välbärgade
lapparna så småningom i allt större utsträckning skaffade sig stugubyggnader
medan de fattigare finge nöja sig med torvhus eller andra liknande
halvmesyrer. Under sådana förhållanden står man inför nödvändigheten
av att lämna bidrag även till nyanläggning av bostadshus. Bidragsverksamheten
bör emellertid bedrivas med stor försiktighet. Av särskild betydelse
är att även de nomader, som bo i tält, kunna erhålla bidrag till
anskaffande av sådana. Det vore uppenbarligen oegentligt att ställa de
mest aktiva bland renskötarna utanför det stöd, som man bereder sig att
i rikt mått tilldela andra lappar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Vidkommande bostadsbyggnadernas storlek och övriga beskaffenhet har
lappfogden i Västerbottens län, i vars yttrande länsstyrelsen därstädes instämt,
framhållit, att den av Västerbottensutredningen föreslagna stugtypen
vore för det ändamål, för vilket den vöre avsedd, fullt tillräcklig.
I de höjdlägen, där den borde komma till användning, vore det ingalunda
önskvärt, att anordna familjebostäder av den storleksordning, som skisserats
av utredningsmannen. Dylika bostäder kunde däremot vara att rekommendera
till utförande i anslutning till annan bebyggelse på trakter,
där boplatserna kunde vara belägna längre ned mot dalbottnarna utan
att renskötseln därav lede men. Det vore nödvändigt att en smidig anpassning
skedde till de skiftande förhållanden, som rådde på olika platser.

Ifråga om det föreslagna statsbidragets storlek har egnahemsnämnden
i Norrbottens län gjort gällande, att det vöre väl knappt tilltaget, särskilt
med hänsyn till att materialtransporterna i många fall komme att ställa
sig synnerligen kostsamma. Det vore sålunda icke endast tegel, cement o. dyl.
som krävde dryga transporter utan även det erforderliga trävirket måste
forslas på långa och svårframkomliga vägar. Bidrag borde därför få utgå
med högst 4 000 kronor.

överjägmästarna i övre Norrbottens och Umeå distrikt ha däremot ansett
det av utredningsmannen föreslagna bidragsbeloppet allt för högt,
i betraktande av byggnadernas begränsade storlek och det mindre behovet
av deras fullständiga vinterbonande.

Statskontoret har ansett sig icke kunna biträda utredningsmannens förslag,
att bidrag till nyanläggning av bostäder skulle utgå av lappfondens
medel medan bidrag för förbättring av redan befintliga stugor skulle
belasta anslaget till främjande av bostadsbyggande på landsbygden. Enligt
ämbetsverkets uppfattning borde statens samtliga kostnader för ifrågavarande
verksamhet bestridas av samma slags medel. Då bidrag för nybyggnad
ej kunde utgå ur nyssnämnda anslag, förordades att såväl bidrag
som lån för byggnadsverksamheten skulle utgå ur lappfonden. För egnaliemsorganen,
vilka skulle bestämma bidragen, borde den enhetlighet,
som därigenom skapades vid ärendenas avgörande samt medlens rekvisition
och redovisning, enbart vara till fördel. Ur kontrollsynpunkt vunnes
på detta sätt bättre överblick över de sammanlagda kostnaderna,
varjämte den sakligt obefogade uppdelningen av likartade utgifter på
skilda titlar försvunne.

Frågan örn rätt för lapparna att å område utom lappmarkerna och
renbetesfjällen, där de äga uppehålla sig med sina renar, eller alltså i
huvudsak å vinterbeteslanden uppställa flyttbara mindre stugbyggnader
har upptagits till behandling vid 7.942 års lappmöte i Arvidsjaur. Därvid
yrkades att i renbeteslagen skulle införas bestämmelser, som tillerkände

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 110.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Före draganden.

lapparna dylik rätt. Vidare gjordes framställning att lapparna skulle å sina
huvudvisten få uppföra ordentliga ladugårdar och gethus.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett att man — med hänsyn till
att behovet för lapparna att begagna sig av egna flyttbara stugor å vinterbeteslanden
blivit vitsordat av lapparna -— redan nu borde taga under
omprövning, huruvida den bofasta befolkningens berättigade intressen i
någon nämnvärd grad kunde trädas för nära, därest sådan ändring vidtoges
i renbeteslagens bestämmelser, att lapp berättigades uppföra dylik
stuga å vinterbetesmarkerna alternativt med fast kåta.

Nomadskolinspektören har ifrågasatt, örn icke lapparna borde erhålla rättighet
att å sina visten uppföra ladugård och lada eller annan anordning
för förvaring av kreatursfoder samt om statsbidrag icke borde utgå lill
kostnaderna för dylika byggnader. På många ställen särskilt i Jukkasjärvi
och Gällivare socknar ginge utvecklingen i rask takt därhän, att
lapparna bleve halvnomader. Vid sidan av renskötseln bedreve de ett
mindre jordbruk som binäring, vilket tydligen ginge bra. De ladugårdar
de själva uppfört utgjordes av enkla torvkåtor och det vore mer än djurplågeri
att hela vintern ha kor inhysta i dessa mörka och trånga förvaringsrum.

Förevarande betänkande innehåller ett flertal förslag att genom olika åtgärder
lämna stöd åt lapparna. Förslagen avse i första hand att underlätta
och uppmuntra lapparnas verksamhet i fråga örn renskötseln. Uppenbarligen
är det av stor betydelse, att lapparna beredas möjlighet att
bedriva denna för dem speciella näring under sådana former, att de
kvarhållas vid densamma och icke lockas över till näringsfång, för vilka
de icke på samma sätt lämpa sig. Sedan länge har frågan om åtgärder
i förenämnda syfte varit under utredning. Med hänsyn till de svårigheter
av skilda slag, med vilka lapparna ha att kämpa vid utövande av sin näring,
synes påkallat att åtgärder vidtagas för att lämna dem erforderligt
stöd. De av utredningsmannen framförda förslagen synas i stort sett på
ett lämpligt sätt förverkliga nyssnämnda syfte.

Vad angår förslaget om statsbidrag till uppförande av bostadsbyggnader
åt de renskötande lapparna vill jag erinra, att vid förarbetena till nu
gällande bestämmelser rörande lapparnas fasta bostäder skilda meningar
gjorde sig gällande om lämpligheten av att överhuvud taget tillåta dylika
bostäder. Å ena sidan uttalades att de fasta bostäderna utgjorde ett direkt
hinder för renskötseln och en fara för denna närings framtida bestånd,
varför lapparna borde helt förbjudas att uppföra bostadsbyggnader.
Å andra sidan framhölls att utvecklingen sådan den under årens
lopp fortskridit medfört, att en stor del av de renskötande lapparna skaffat
sig fasta bostäder. De i 1928 års renbeteslag intagna bestämmelserna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

ämnet bygga på den uppfattningen, att lapparnas innehav av fasta bostäder
icke behöver försämra renskötseln eller äventyra dess bestånd. Lapparna må
sålunda enligt lagens bestämmelser med vederbörligt tillstånd å område
inom lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där de äga uppehålla sig med
sina renar, uppföra stugor eller därmed jämförliga bostadsbyggnader. Däremot
ha de icke rätt att uppföra ladugård eller lada. Såsom framgår av
utredningsmannens betänkande har utvecklingen fortsatt i samma riktning
som tidigare och lapparna ha i allt större omfattning förskaffat sig fästa
bostäder, särskilt på höst- och vårbeteslanden eller annat huvudviste. De
enda trakter, där lapparna alltjämt i övervägande grad bo i öppna kåtor,
äro Jokkmokks och Karesuando socknar i Norrbottens län. Att vända utvecklingen
tillbaka till vad tidigare varit brukligt låter sig uppenbarligen
icke göra och detta torde icke heller numera vara önskvärt. I likhet med
utredningsmannen anser jag därför anledning icke finnas att frångå den
princip, varå de nuvarande bestämmelserna i ämnet bygga. Däremot
torde starka skäl tala för att åtgärder vidtagas i syfte att få till stånd en
förbättring av lapparnas fasta bostäder.

De bostäder lapparna själva uppfört utgöra ofta ett mellanting mellan
kåta och bostadshus. Kåtans form och inredning har vanligen bibehållits
men i stället för öppen eldstad har man spis med mur eller rökrör. Ur
bostadshygienisk synpunkt måste detta byggnadssätt anses mindre lämpligt.
Trångboddheten med därav följande olägenheter är i många fall påtaglig
och hushållsarbetet måste utföras under synnerligen primitiva förhållanden.
Härtill kommer att, även om huset efter lapska förhållanden
anses väl uppfört, bostaden likväl ofta blir kall och dragig samt mycket
osund. Som stadigvarande uppehållsplats för såväl äldre som barn fyller
den ingalunda de krav, som numera ställas på en människovärdig bostad.
Bostäderna äro dessutom ej sällan olämpligt belägna med hänsyn till renskötseln.
Skall ändamålet med de fasta bostäderna vid lapparnas huvudvisten
ej helt förfelas, måste en bättre ordning på detta område skapas.
I överensstämmelse med utredningsmannen anser jag statens ekonomiska
medverkan vid nya bostäders uppförande icke kunna undvaras och biträder
därför förslaget om att statsbidrag må kunna utgå vid uppförande av
nya bostadshus. Bland lapparna synes det vara ett allmänt önskemål, att
staten skall lämna dem sitt stöd för lösande av bostadsfrågan. Även i
flertalet av de avgivna yttrandena bar förslaget tillstyrkts.

Vad angår förutsättningarna för erhållande av understöd bör såsom
utredningsmannen framhållit i varje särskilt fall ovillkorligen gälla, att
tillstånd erhållits lill bostadshusets uppförande. Vid meddelande av tillstånd
till uppförande av bostadsbyggnad å kronomark — med annan mark
torde man icke behöva räkna, såvitt angår fjällapparnas bostadshus —
skall myndigheten tillse, att byggnaden förlägges å plats, som med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

lill renskötseln å trakten och andra förhållanden är lämplig. De farhågor,
som länsstyrelsen i Norrbottens län uttalat för att dessa intressen icke skulle
bliva i tillbörlig grad beaktade, torde vara överdrivna. Jag utgår vidare
från att de bostadshus, som uppföras med statsbidrag, förläggas å höstoch
vårvistena eller å annat huvudviste. Att understödja uppförandet av
hus för den korta sommarvistelsen i högfjället bör däremot icke ifrågakomma.
I anslutning till vad länsstyrelsen och lappfogdarna i Norrbottens
län anfört synes bidragsverksamheten böra bedrivas med en viss
försiktighet, så att icke de lappar, vilka alltjämt använda öppna kåtor,
vilka ur renskötselns synpunkt torde vara den lämpligaste bostadsformen
för de renskötande lapparna, frestas att utan anledning utbyta
dessa mot fasta bostäder. Det synes även vara lämpligt att möjlighet beredes
de lappar, som därav kunna vara i behov, att erhålla bidrag av statsmedel
för anskaffande av tältutrustning.

Därest såsom jag nu förordat statsmakterna lämna bidrag till lapparna
för anskaffande av fasta bostäder, böra uppenbarligen garantier skapas
för att bebyggelsen blir tillfredsställande. Endast fullt människovärdiga
bostäder böra sålunda uppföras och storleken bör vara sådan att trångboddhet
i största möjliga utsträckning undvikes. Vissa standardritningar böra
upprättas och följas. Detta torde icke utesluta att såsom lappfogden i Västerbottens
län framhållit hänsyn tages till de i varje särskilt fall föreliggande
förhållandena. Det är av vikt att husen icke göras större och mer virkeskrävande
än som erfordras.

Det föreslagna maximibidraget, 3 000 kronor, synes mig vara väl avvägt.
Vid bestämmandet av bidraget i varje särskilt fall torde såsom utredningsmannen
framhållit hänsyn böra tagas till lappens egen förmåga att själv
bidraga med penningar, material, transporter och eget arbete. För de bostadshus,
som förläggas å kronomark, bör, om tillgång därtill finnes, fritt
virke få tagas från kronans skog. Mot de av utredningsmannen i övrigt
föreslagna villkoren för åtnjutande av ifrågavarande bidrag har jag icke
något att erinra.

De för ifrågavarande ändamål erforderliga medlen torde i enlighet med
förslaget få tagas i anspråk från vederbörande lappfond. Såsom utredningsmannen
föreslagit bör den förordade verksamheten handhavas av de statliga
egnahemsorganen. Lappfogden torde böra ingå såsom ledamot i egnahemsnämnden
vid handläggning av ärenden rörande de renskötande lapparnas
bosättning. Då lappfogden sålunda kommer att deltaga i ärendenas
behandling i nämnden, torde garantier vinnas för att renskötselintressena
bliva tillbörligt beaktade.

Såsom förut nämnts har 1942 års lappmöte hemställt, att i renbeteslagen
skall inrymmas rätt för lapparna att å område utom lappmarkerna och
renbetesfjällen, där de äga uppehålla sig med sina renar, uppföra små

Kungl. Maj-.ts proposition nr 110.

flyttbara stugor att användas såsom bostad vid uppehållet å vinterbeteslanden.
Något större behov torde emellertid knappast förefinnas att medgiva
lapparna rätt att mot vederbörande markägares bestridande uppföra
dylika bus. Frågan örn lapparnas tillfälliga bostad å vinterbeteslanden
torde utan större svårigheter kunna lösas på frivillighetens väg genom
överenskommelser med markägaren.

Beträffande det av nomadskolinspektören upptagna förslaget, att lapparna
skola erhålla rättighet att å sina visten uppföra ladugårdar och lador
samt även kunna erhålla statsbidrag för detta ändamål, torde böra framhållas
att detsamma närmast synes ha avseende å fjällapparna. Bland skogslapparna
förekommer allmänt att de vid sidan av renskötseln driva mindre
jordbruk. Att staten skulle uppmuntra till bildandet av mindre jordbrukslägenheter
å fjällapparnas visten synes mig ur många synpunkter
vara mindre ändamålsenligt. Bland annat torde det för dessa lappar vara
olämpligt att vid sidan av renskötseln bedriva jordbruk. Erinras må att
frågan om stöd åt de lappar, som vilja ägna sig åt jordbruksnäringen, redan
lösts genom förut berörda kungörelse den 6 juni 1941 (nr 484).

Undervisning i renskötsel m. m.

Vtredningsmannens forsing.

Utredningsmannen har i betänkandet upptagit frågan örn anordnande
av undervisning för yngre lappar i såväl renskötselns praktiska utövning
som beträffande de rättsliga och administrativa bestämmelser, som reglera
denna näring. I förslaget har huvudvikten lagts vid den praktiska utbildningen.
Den teoretiska kursen har föreslagits skola utgöras av lättfattliga
redogörelser för gällande bestämmelser rörande renskötseln och tillämpad
praxis samt råd att följa vid olika förekommande fall.

Såsom motivering för den förordade kursverksamheten har utredningsmannen
anfört bland annat.

Skolor och kurser lia i vårt land upprättats inom snart sagt alla områden.
Såsom en brist må synas att de, vilka såsom yrke utöva eller ämna
söka sin utkomst i renskötselnäringen med den mångfald rättsliga och administrativa
förfoganden, som därtill ansluta sig, sakna möjlighet att genom
skolor eller kurser förvärva en mera ingående kunskap rörande sitt
arbetsområde. De obetydliga ansatser, som tidigare gjorts för att lära upp
lappungdomar i renskötsel genom deras inackorderande hos kunniga renskötande
husbönder, synas mera lia avsett att skaffa tillgång till dugliga
lappdrängar än alt bereda vidgad kännedom örn renskötarens yrke. Detta
yrke är svårare och besvärligare än många andra. Väl må för yrkets bedrivande
mest krävas praktisk kunskap och övning, men en samlad över -

Kung!. Majus proposition nr 110.

blick över det bästa i tekniskt hänseende liksom rörande den administrativa
ram, inom vilken näringen inrymmes, skulle förvisso vara av betydelse.
Kraven på kunskap om renvården och dess metoder, de förhållanden,
varunder renskötseln drives inom lappbyn, och dess ställning gent
emot de bofasta invånarna i kringliggande bygder, renväsendets administration
m. m. äro i våra dagar större än de framträtt under äldre, mera
outvecklade förhållanden. Även för att fästa lapparnas uppmärksamhet
på värdet av samverkan på renskötselns område och väcka intresse för deltagandet
i arbetet härför kunde en vidare utbildning bliva av vikt.

Den undervisning, som hittills givits nomaderna, har inskränkt sig till
att söka bibringa dem någon boklig allmänbildning. Särskilt inom de norra
och ur renskötsel-ekonomisk synpunkt betydelsefullaste av lapparnas vidsträckta
uppehållsområden har det varit mycket ovanligt att bland de renskötande
lapparna själva förekommit personer, som med avseende å ordningen
för näringens bedrivande intagit ledarställning inom en större
krets. Säkerligen saknas icke bland lapparna den begåvning, som är en
förutsättning härför, men de renskötande lapparna äro utbredda över ett
så vidsträckt område och deras vanor och förhållanden på olika trakter
äro så skiljaktiga, att häri ligger ett stort hinder att kunna samla dem.
Lappen synes utöva en individuell renskötsel så till vida att han i främsta
rummet tillser vad som må tarvas för hans egen renhjord och föga tänker
på de fördelar, som kunde vara förenade med viss gemensamhet i organisationen,
en fråga, som efter det allmänna genomförandet av den s. k.
extensiva renskötselmetoden, är av särskild betydelse. Emellertid torde
ock lappens osäkerhet i hithörande avseende sammanhänga med hans ofta
bristande kunskap rörande många av de stadganden av invecklad karaktär,
vilka reglera hans näring och liv. Vad nu sagts jävar icke det intresse
för sammanslutning, som under senare tid visat sig finnas hos lapparna
särskilt inom de sydligare trakterna. Det nuvarande föreningsväsendet
torde emellertid i huvudsak inrikta sig på sådana lapparnas förhållanden,
varom i detta sammanhang mindre är fråga.

Att spörsmålet örn anordnande av något slag av upplysning för lapparna,
efter det de lämnat sina skolor, icke tidigare upptagits till behandling torde
delvis sammanhänga med en allmänt utbredd uppfattning, att lapparna
handhade sin renskötsel bäst och säkrast stannade kvar vid denna, örn de
så mycket som möjligt lämnades i fred. Ju mindre de påverkades av tidens
rörelser ju mindre stördes de i de mera primitiva vanor och åskådningssätt
samt i den enkelhet i livsföringen, som ansåges vara en förutsättning
för det strävsamma livet i ödemarkerna. Häri må ligga en del sanning och
förvisso mera än lapparna på många ställen själva vilja förstå. Därom
vittna vissa avarter inom utvecklingen bland de renskötande lapparna.
Men den utbildning, som nu avses, torde snarare vara ägnad att komma
lapparna att inse, att mycket av nymodigheterna icke kan anpassas å dem,
som sköta renar. Hela undervisningen skulle här röra sig inom området
för de renskötande lapparnas egen näring och närmare knyta dem till
denna. Liksom böndernas barn genom lantmannaskolor och lanthushållsskolor
beredas kunskaper för lantmannanäringarnas omhänderhavande,
skulle lapparnas barn givas tillfälle att genom fördjupad utbildning få
blicken vidgad för sitt blivande yrke. bagges utbildningen på sådant sätt,
synes den tillika bidraga till att höja renskötselns anseende såsom en av

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

staten stödd näring, varigenom jämväl lapparnas egen ställning skulle gynnas.
Genom det ökade intresse för renskötseln, som utbildningen må väntas
medföra, skulle denna även i sin mån bidraga till att kvarhålla lapparna
vid deras gamla yrke.

Det må vara att förutse, att svårigheter skola uppstå att utfinna en ändamålsenlig
ordning för meddelandet av undervisning i renskötsel och vad
därtill hör. Tradition och system saknas. Att finna lämpliga lärare, som
tillika äga auktoritet inom lapparnas egen krets, lärer icke bliva lätt. Envar
lapp torde anse att han, som alltsedan sin barndom hanterat renar,
sitter inne med lika goda kunskaper härutinnan, som varje annan, och att
han lika bra eller bättre kan lära sina barn yrket. När emellertid lappen
hunnit vänja sig vid tanken att sända bort sin son eller dotter från hemmet
för vidare utbildning, skall han inse att denna kan skänka dem även
annan nyttig kunskap än den han själv kan meddela. Redan den omständigheten
att hans barn få se andra trakter med skilda förhållanden och
träffa annan lappungdom är ägnad att bereda ökad kunskap och skapa
nya intressen. De få göra bekantskap med andra renskötselmetoder, törhända
för lappens egna hemtrakter ej alltid bättre än de redan använda;
men säkerligen skall jämförelsen vara till mycken nytta. Man kan vidare
utgå från att föräldrarna knappast till fullo inse betydelsen av ömsesidig
hjälpsamhet i renskötselarbetet eller en viss enhetlighet i ordningen för
renskötseln. Det kan vidare icke begäras, att föräldrarna skola besitta
sådan kunskap rörande rennäringen reglerande lagar och författningar, att
barnen kunna delgivas en riktig och någorlunda fullständig kännedom
därutinnan.

Utredningsmannen har inhämtat, att en lapsk folkhögskola vore avsedd
att inrättas i Sorsele. De upplysningar utredningsmannen erhållit
rörande denna skola giva vid handen, att dess verksamhet ligger vid
sidan av den praktiska utbildning, vars införande utredningsmannen här
avser. Snarare kunna de båda undervisningsformerna vara ägnade att
komplettera varandra.

Enligt utredningsmannens mening skulle de unga lapparna i den praktiska
kursen framför allt lära sig renskötselns teknik ävensom bästa sättet
att organisera gemensamma arbeten, såsom renskiljningar o. dyl., ordna
renbevakning och motverka strövrensbildning, utföra renmärkning och
renslakt samt omhändertaga renprodukter. Vidare borde den gamla lappslöjden
upptagas såsom undervisningsämne. Genom den teoretiska kursen
borde lapparna särskilt erhålla inblick i lappadministrationens funktion
samt de konventioner, som reglera de svenska lapparnas rättigheter
och skyldigheter i Norge och Finland, ävensom gällande bestämmelser
örn betesmarkernas nyttjande, örn ersättning för skadegörelse genom
ren och om lapparnas rätt till skogsfångst. Därjämte borde de bibringas
kunskap om enklare bokföring m. m. Den praktiska kursen ansags
böra omfatta en tid av 9 månader och den teoretiska eller administrativa
2 å 3 veckor.

För att deltagarna i kurserna skulle kunna tillgodogöra sig utbildningen
har utredningsmannen ansett nödvändigt, att de genomgått vanlig nomad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

skola eller motsvarande kurs i folkskola men dessutom borde de ha praktisk
erfarenhet i renskötsel.

Såsom ledare för varje särskild kurs borde enligt utredningsmannens
föi-slag stå en lappfogde eller annan med lappväsendets såväl teoretiska
som praktiska förhallanden kunnig man. Det förutsattes, att ledaren icke
kunde ha tillfälle att under hela tiden vara närvarande och direkt följa undervisningen
men han borde dock ha stadigvarande uppsikt över densamma
samt upprätta eller genomgå undervisningsplaner och program. Ledaren borde
i allmänhet själv meddela den »administrativa» undervisningen. Undervisningen
i renskötselns praktiska utövning borde anförtros framförallt åt
skickliga renskötande husbönder, vilkas renhjordar kunde användas såsom
studiematerial vid undervisningen. Kurserna borde förläggas till de
trakter, där ett större antal lappar sommartid och på hösten uppehölle sig
med sina renar. Då antalet deltagare i varje särskild kurs icke beräknades
till mer än högst 5 personer, borde inkvartering å sådan plats i allmänhet
kunna beredas kursdeltagarna i fasta kåtor eller hus. De som ej kunde
erhålla dylik inkvartering, kunde bo i tält, som för ändamålet anskaffades.
En sådan förläggning har utredningsmannen för övrigt ansett väl
överensstämma med undervisningens ändamål. Vintertid kunde eleverna
ho hos lapparna eller hos de bofasta.

En av de största svårigheterna med igångsättandet av en undervisning
av det slag nu iirågasatts har utredningsmannen ansett vara lärarfrågan.
För att undervisningen skulle bland lapparna själva anses giva något utöver
vad hemmen själva kunde skänka, måste lärarna ha att uppvisa kunskaper
eller erfarenhet, som lapparna i gemen ej ägde. Så småningom
torde väl denna fråga kunna ordnas, men detta toge tid, och redan vid de
första kurserna måste tillgång finnas till lärare med viss utbildning. För
detta ändamål borde man bereda dem, vilka ansåges lämpliga till lärare,
tillfälle att vid besök inom olika lapptrakter i landet taga kännedom örn
därstädes använda metoder i renskötseln och lapparnas förhållanden i
övrigt. Genom dylika resor skulle möjligheten att bedöma olika metoders
lämplighet ökas och nya intryck erhållas. Studiefärderna borde stå under
ledning av en erfaren lappfogde eller tillsyningsman. En dylik färd
kunde beräknas kräva en tid av förslagsvis 2 månader. Den syntes lämpligen
böra anordnas på hösten eller våren, innan de första renskötselkurserna
toge sin början. Med ledning av den erfarenhet, som dessa färder
lämnade, finge formen för framtida, grundligare utbildning för lärare ordnas.

Utredningsmannen har ansett, att kursverksamheten till en början
borde bedrivas försöksvis och i begränsad omfattning. Årligen borde
emellertid en kurs hållas för jämtlandslapparna, en för lapparna i Västerbottens
län samt två kurser för norrbottenslapparna. Den ena av norrbottenskurserna
borde anordnas för de till Norge flyttande lapparna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

vilka i särskild grad vore i behov av undervisning rörande vad en lapp
har att iakttaga i olika avseenden. Den andra kursen skulle vara avsedd
för de söder om Torneträsk flyttande lapparna inom länet. Elevantalet
syntes kunna beräknas för varje kurs i Jämtland till 3 och i Västerbotten
till 5 samt för vardera kursen i Norrbotten likaledes till 5.

Kostnaderna för kursverksamheten ha av utredningsmannen beräknats
på följande sätt. Till ledaren för varje kurs borde utgå ett arvode av
500 kronor och till envar av de två lapska lärare, som erfordrades för
den praktiska utbildningen vid kursen, en ersättning av 75 kronor för
månad eller alltså till dessa båda tillhopa 1 350 kronor. I denna ersättning
skulle dock även inbegripas gottgörelse för att renhjordar ställdes
till förfogande, särskilt som renägarna i bevakningshänseende kunde
väntas få en viss nytta av eleverna. Vidare krävdes material för undervisningen
samt eventuellt hyra för bostadstält o. dyl., för vilket ändamål
beräknades en summa av 250 kronor. De nämnda utgifterna skulle sålunda
uppgå till för varje kurs (500 + 1 350 + 250 = ) 2 100 kronor och
för fyra kurser 8 400 kronor. Då lapparnas ekonomiska ställning ofta
vore svag, kunde man ej vänta, att de i allmänhet skulle lia råd att sända
sina barn till den ifrågasatta undervisningen, om icke staten för ändamålet
beredde understöd. I likhet med vad som skett vid en mångfald
motsvarande kurser inom andra områden av svenskt samhällsliv syntes
detta böra ske i form av underhållsbidrag. Utredningsmannen har föreslagit,
att detta för varje elev bestämmes till högst 45 kronor för månad, varav
35 kronor beräknats för inackordering och 10 kronor för elevens personliga
utgifter. För 9 månader skulle sålunda tarvas högst 405 kronor för
varje elev och för sammanlagt 18 elever 7 290 kronor. Vid bestämmandet
av bidragen, vilket borde ske genom länsstyrelsen, borde bidragsbeloppet
jämkas efter den hjälp eleven kunde erhålla från hemmet eller efter
de tillgångar, varöver han i övrigt förfogade.

Till gäldandet av kostnaderna för ovannämnda studiefärder för blivande
lärare i de praktiska renskötselkurserna har utredningsmannen föreslagit, att
stipendier skulle utgå av statsmedel med 600 kronor per person. Med beräkning
att tillsvidare en lärare vid varje praktisk kurs skulle erhålla dylik
provisorisk utbildning, skulle fyra stipendier tarvas örn tillhopa 2 400
ki-onor. Även färdledarens kostnader i form av rese- och traktamenisersättning
borde bestridas av staten. Beloppet härför har uppskattats till 800
kronor. En studiefärd för lärarutbildning skulle sålunda draga en kostnad
av 3 200 kronor.

Såsom förut nämnts har utredningsmannen ansett, att de lappar som
skola genomgå renskötarkurs tidigare böra lia förvärvat någon erfarenhet
om renskötselns utövande. Detta mötte inga svårigheter för dem, vilkas föräldrar
vore renskötare eller vilka hade andra renskötande anförvanter, men

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

väl för de övriga. Utredningsmannen har därför föreslagit, att medel borde
ställas till förfogande för möjliggörande för dessa lappar att erhålla inackordering
hos någon renskötande lappfamilj. Härom har i betänkandet
anförts bland annat följande.

Det kan många gånger vara svårt för de unga lappar, vilka ha lust för
rennäringen men vilkas närmaste lämnat denna näring och övergått till
annat yrke, att erhålla förberedande utbildning i renskötseln, särskilt om de
äro medellösa. I allmänhet torde den hjälp, de äro i stånd att lämna vid renskötseln
eller eljest, vara för obetydlig för att motsvara fri bostad och föda.
Emellertid är det ofta särskilt önskvärt, att dylika unga lappar hjälpas tillbaka
till renskötseln. Av stor betydelse är bland annat att kunna skaffa utkomst
åt barnen i de lappfamiljer, vilka, sedan deras renar tagit slut, slagit
sig ned såsom bofasta här och där i fjälltrakterna utan medel att kunna försörja
sig. Att överföra alla dessa lappar till jordbruksnäringen låter sig av
många skäl ej göra. Det viktigaste får bliva att taga hand örn deras barn och
tillse att dessa lära sig något yrke. Övergång till jordbruksnäringen erbjuder
härvid en utväg. En annan är att bereda dylika barn möjlighet att återvända
till renskötseln. Även andra vägar kunna tänkas. Men den naturligaste
synes vara att, örn den unge lappen har håg för renskötsel, en återgång
dit underlättas. För ändamålet torde böra inrättas ett antal stipendier
möjliggörande inackordering i goda renskötarhem. Stipendiet synes
lämpligen böra utgå med högst 35 kronor för månad, därav ungefär 25
kronor torde kunna beräknas för inackorderingsavgift och 10 kronor för
anskaffande av utrustning och såsom handpenning. Genom dylika stipendier
skulle vinnas två ändamål, nämligen dels att, såsom avses med de stipendier
som nu givas obemedlade lappar för utbildning till renskötare, öka tillgången
på dugliga renvaktare och dels att bereda ökad möjlighet till förberedande
utbildning åt lappungdom, som ämnar genomgå kurser av angivet
slag och ej kunna erhålla dylik utbildning i sina hem. Inackorderingstiden
bör tillsvidare beräknas till 18 månader. Stipendierna böra kunna tilldelas
såväl unga män som kvinnor samt såväl fjällappar som skogslappar.

Utredningsmannen har i anslutning härtill framhållit, att det vore svårt
att bedöma i vilken utsträckning lappar kunde önska komma i åtnjutande
av de möjligheter till erhållande av utbildning, som genom de nu nämnda
understöden skulle öppnas för dem. Utredningsmannen har för sin del för
varje utbildningsperiod räknat med 2 inackorderingselever för jämtlandslapparna,
4 för lapparna i Västerbottens län och 8 för lapparna i Norrbottens
län. Enär varje elev i stipendium skulle erhålla högst (35 X 12 =) 420
kronor för år, skulle för hela utbildningstiden, 18 månader, åtgå 630 kronor
för elev eller för 14 elever tillhopa 8 820 kronor. Länsstyrelsen borde omhänderha
utdelningen av stipendierna och meddela de närmare föreskrifterna
rörande verksamheten. Utväljandet av de särskilda familjer, i vilkas
hem utbildningen skulle försiggå, syntes böra anförtros åt lappfogdarna,
som tillika med biträde av tillsyningsmännen skulle övervaka arbetet. För
utbildningen skulle av lappfogdarna upprättas kortfattade anvisningar att
tilldelas inackorderingshemmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Enligt utredningsmannens förslag skulle sålunda årliga kostnaden uppgå
till, för renskötarkurserna i runt tal 15 700 kronor, för studiefärd för utbildning
av lärare vid nämnda kurser 3 200 kronor och för den förberedande
utbildningen, fördelad med lika belopp på två år, 4 400 kronor eller
alltså sammanlagt 23 300 kronor för år. Dessa kostnader ansåges böra bestridas
av medel ur lappfonden.

Yttrandena.

Förslaget om anordnande av utbildning i renskötsel har tillstyrkts av länsstyrelsen
och lappfogden i Jämtlands län ävensom av samtliga representanter
vid 1942 års lappmöte med undantag av tio norrbottenslappar. I de flesta
andra yttranden, där frågan tagits upp till behandling, ha däremot framförts
betänkligheter mot förslaget särskilt i vad det avser att kurser skola
hållas i renskötselns praktiska utövning. Ur dessa yttranden må här återgivas
följande.

Statskontoret har uttalat bland annat.

Det är självfallet att ökade kunskaper och förbättrade arbetsmetoder
äro av stor betydelse lika väl för renskötseln som för andra näringsgrenar.
Huruvida anordnandet av kurser är det lämpligaste sättet att uppnå de uppsatta
målen, synes dock kunna diskuteras. Utan kompetenta lapska lärare
för undervisning i renskötseln torde icke blott kostnaderna för kurserna
vara tämligen bortkastade utan även resultatet kunna bliva till direkt förfång
för renskötseln. Såsom ett förberedande arbete för fostrandet av väl
skickade lärare och såsom ett led i arbetet för renskötselns höjande torde till
en början hittillsvarande rön och erfarenheter på området böra samlas och
sovras för att sedermera läggas till grund för upplysningsarbete bland lapparna.
Detta arbete synes böra uppdragas åt härför särskilt lämpade lappar,
vilka under besök hos sina stamfränder borde söka påverka deras renskötsel
i önskad riktning. Dylika renskötselkonsulenter skulle så småningom
kunna bliva lämpliga lärare vid sedermera eventuellt inrättade kurser. Undervisning
i lappadministrationens funktion och uppgifter bör meddelas i
nomadskolorna eller vid fortsättningskurser för nomadbarn, där även de
olika renmärkena borde inläras. I dessa skolor och kurser bör även undervisningen
i lapsk hemslöjd ha sin plats. Överhuvud synes frågan om såväl
lapparnas undervisning i allmänbildande ämnen som deras utbildning i vissa
speciellt lapska färdigheter böra upptagas till prövning i samband med pågående
utredning angående nomadundervisningen. Frågan örn den föreslagna
kursverksamheten bör därför enligt ämbetsverkets mening ställas på framtiden.

Med hänsyn till svårigheten att administrera verksamheten och förebygga
missbruk ställer sig statskontoret även tveksamt till förslaget örn inrättande
av särskilda stipendier för möjliggörande för de unga lappar, vars
anhöriga lämnat renskötseln men som lia lust och fallenhet för denna näring,
att återgå till densamma.

Nomadskolinspektören har anfört, att i nomadskolorna undervisades just i
det, som utredningsmannen önskade att lapparna .skulle erhålla kunskap örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

såsom om renvården och dess metoder, hur renskötseln bedreves inom lappbyn,
dess ställning gentemot de bofasta, lappadministrationen, renbeteslagen
m. m. Genom de på nomadskolorna byggda fortsättningsskolorna, vilka föreslagits
skola komma till stånd inom den närmaste framtiden, vore det meningen
att vidare fördjupa och utveckla det, som i nomadskolan inhämtats,
samt lära flickorna hushållsgöromål och slöjd samt gossarna slöjd och renskötsel.
Där skulle även undervisas i medborgarkunskap, räkning, bokföring
o. dyl. ämnen. Den lapska folkhögskola, som hösten 1942 under livlig anslutning
från lappungdomens sida börjat sin verksamhet, skulle arbeta efter
nomadskolans och dess fortsättningsskolas linjer och söka giva de unga lapparna
än mer kunskap om och intresse för renskötseln. Vidare vore att märka
att enligt gällande nomadskolstadga kunde anordnas särskilda kurser
och föreläsningar för nomadlapparna för att tillgodose deras behov av insikter
såväl beträffande dem särskilt berörande lagar och författningar som
ock rörande allmänt medborgerliga förhållanden. Att sådana kurser hittills
ej kunnat hållas berodde endast på svårigheten att få erforderliga medel för
ändamålet under nu rådande förhållanden. De kunskaper, utredningsmannen
ansett böra inhämtas i de av honom föreslagna kurserna, skulle sålunda enligt
nomadskolinspektörens mening mycket väl kunna förvärvas inom det
befintliga skolsystemets ram och några nya former för dylik undervisning
syntes icke vara behövliga.

Förslaget att lappynglingar, som icke ägde full färdighet i renskötselarbetet,
skulle erhålla anställning som drängar hos aktiva renskötarfamiljer,
vilka härför erhölle ett kontant bidrag, har nomadskolinspektören däremot
ansett lämpligt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att för länets vidkommande
kunde kurser i renskötsel sägas vara obehövliga. Det vore skäligen verklighetsfrämmande
att antaga, att en kurs på några månader hos ett par än så
dugliga renvårdare skulle ha något väsentligt att giva utöver den praktiska
färdigheten, insikten och inlevelsen i renskötselarbetet, som under årstidernas
omskiftelser år efter år meddelades från far till son, från husbonde till
tjänare och under den egna hjordens flyttningar från betestrakt till annan.
Den administrativa delen av undervisningen — berörande ämnen som lappväsendets
organisation, bestämmelser för betning m. m. — skulle kunna meddelas
fristående genom lappfogdarna utan större kostnad för statsverket vid
kortare kurser under tjänlig tid före vårflyttningen. En tryckt handledning
i dessa stycken kunde härvidlag göra god tjänst.

Betänkligheterna mot förslaget minskades icke av det förhållandet, att det
numera startats en lapsk folkhögskola i Sorsele, som på sitt program upptoge
såväl teoretisk som praktisk utbildning i bland annat de ämnen, varom
här vore fråga. Det förefölle lämpligt att låta med förevarande undervisningsprojekt
anstå i avbidan på resultatet av den nya skolan.

Kungl. Majus proposition nr 110.

Lappfogdarna i Norrbottens län ha ansett de föreslagna praktiska kurserna
i renskötsel såväl obehövliga som svåra att anordna. De lia däremot anslutit
sig till förslaget, att lappungdomarna skulle beredas tillfälle att av lappfogdarna
erhålla undervisning i fråga om lappadministrationen samt om innehållet
i lagar och författningar, som hade betydelse för lapparnas näringsutövning.
Sådana kurser ansågos kunna anordnas i de olika socknarnas kyrkbyar
under vårvintern före flyttningarna till fjällen. Lappfogdarna ha vidare
framhållit, att utredningsmannens förslag, att stipendier skulle ställas
till förfogande för möjliggörande för unga fastboende lappar, som hade lust
att söka sig tillbaka i rennäringen, att erhålla inackordering i goda renskötarhushåll,
syntes vara lämpligt och värt att prövas.

Lappfogden i Västerbottens län, i vars yttrande länsstyrelsen därstädes
instämt, har anfört bland annat, att förslaget att underlätta för bofasta lappars
barn att återvända till renskötseln genom att bevilja bidrag till deras
inackordering i lämpliga renskötarhem vore av viss betydelse för Västerbottens
län med hänsyn till den där förefintliga bristen på renskötare och
det jämförelsevis stora antalet fastboende lappar. Bidraget syntes emellertid
med avseende å nuvarande prisläge vara beräknat något för lågt. För
att åtgärden skulle få avsedd effekt borde det höjas till 50 kronor för månad.

Såsom utredningsmannen framhållit är det givetvis önskvärt, att den ren- Föreskötande
lappbefolkningen beredes möjligheter till utbildning för sitt yrke. draganden.
Jag ställer mig emellertid tveksam till lämpligheten av utredningsmannens
förslag, att särskilda praktiska kurser skola igångsättas för detta ändamål.

Under de långa flyttningar och de krävande arbetsförhållanden i övrigt, som
äro utmärkande för i varje fall fjällrenskötseln, torde betingelser finnas för
ett grundligt inlärande redan från barnaåren av de i rennäringen ingående
olika arbetena. Att söka anordna särskilda kurser i renskötselns teknik m. m.
torde möta vissa svårigheter. Det är t. ex. svårt att tänka sig, att de lapska
husbönder, som skola utväljas till lärare vid dylika kurser, skola äga förmåga
att under en så lång tid, som föreslagits för kursen, hålla intresset
uppe hos sina elever. De missförhållanden, som enligt vad utredningsmannen
påvisat förekomma särskilt i fråga om gemensamma arbetens organiserande,
torde lappadministrationens tjänstemän böra söka komma till
rätta med.

Vad härefter den mer teoretiskt betonade delen av kursen angår är att
märka, att de läroämnen, som föreslagits böra ingå i denna kursverksamhet,
återfinnas på nomadskolans schema. Det har emellertid sedan länge ansetts
vara en brist i skolorganisationen, att nomadskolväsendet icke inrymde
möjlighet för nomadbarnen att vinna fördjupade kunskaper i dessa ämnen.

Denna brist torde numera komma att avhjälpas. Chefen för ecklesiastik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

departementet har nämligen i statsverkspropositionen till årets riksdag föreslagit,
att yrkesbestämd fortsättningsskola skall inrättas för nomadlapparnas
barn, där undervisningen skall inriktas på renskötseln och andra grenar
av nomadlapparnas yrke. Läroämnena skola utgöra arbetskunskap, medborgarkunskap
samt läsning och skrivning. Arbetskunskapen skall i främsta
rummet omfatta lappslöjd och hushållsgöromål. I medborgarkunskapen
skall inläggas undervisning om lagar och förordningar rörande renskötselns
bedrivande m. m. men även i arbetskunskapen torde komma att ingå
frågor rörande renskötseln. De vid nomadskolorna anställda lärarna, vilka
skola ombesörja undervisningen även i fortsättningsskolorna, torde vara
fullt kompetenta för den ifrågavarande undervisningen. Såsom i vissa
yttranden erinrats har vidare en lapsk folkhögskola i Sorsele börjat sin
verksamhet, vilken skola lärer arbeta efter i huvudsak de för nomadskolan
och dess fortsättningsskola uppdragna linjerna.

Skulle ytterligare undervisning behöva anordnas för att tillgodose nomadlapparnas
behov av insikter såväl beträffande dem berörande lagar och
författningar som rörande allmänt medborgerliga förhållanden, torde sådana
särskilda kurser och föreläsningar, som omnämnas i gällande nomadskolstadga
av den 17 juni 1938 (§ 41), kunna anordnas. Vid dylika kurser
och föreläsningar torde lappadministrationens tjänstemän böra medverka.
Kostnaderna för verksamheten synas kunna bestridas av medel ur vederbörande
lappfond.

I överensstämmelse med utredningsmannen anser jag, att barnen i sådana
lappfamiljer, som av ena eller andra anledningen lämnat renskötseln,
böra beredas större möjlighet än vad nu är fallet att återvända till rennäringen.
Många lappfamiljer, som förlorat sina renar, ha bosatt sig å lägenheter,
som ligga högt upp mot fjällen, och söka där driva jordbruk, oaktat
såväl klimatet som markbeskaffenheten så gott som omöjliggör detta. Det
är av vikt att barnen i dessa familjer, om de ha lust för renskötseln, beredas
tillfälle att erhålla utbildning i denna näring. Förslaget, att särskilda stipendier
eller bidrag skola ställas till förfogande för att möjliggöra för dylika
lappbarn att få inackordering i goda renskötarhushåll, finner jag därför värt
att pröva. Det för ändamålet föreslagna maximibidraget, 35 kronor för
månad, synes mig med hänsyn till nuvarande prisläge vara väl lågt. Jag
vill därför förorda, att detsamma i enlighet med vad lappfogden i Västerbottens
län föreslagit höjes med 15 kronor till högst 50 kronor för månad
att utgå av medel ur vederbörande lappfond. Längsta inackorderingstiden
torde böra bestämmas till 18 månader. Efter denna tid torde den unge
lappen böra kunna påräkna avlönad anställning. Mot förslaget att vederbörande
länsstyrelse skall omhänderha utdelningen av bidragen och lappfogdarna
anförtros uppgiften att utvälja de särskilda familjer, hos vilka
utbildningen skall försiggå, har jag intet att invända.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Förenängsväsen.

Utredningsmannen har beträffande de renskötande lapparnas föreningsväsen
föreslagit dels att, när så kunde anses erforderligt, lapparna bereddes
tillfälle att å allmänt möte genom ombud för lappbyarna eller såsom menighet
yttra sig över ärenden av för dem allmän betydelse och att för underlättande
av inställelsen bidrag beviljades av allmänna medel dels ock att,
efter prövning i varje särskilt fall, bidrag finge utgå till ekonomiska och ideella
föreningar till lapparnas gagn vid föreningarnas bildande eller i övrigt
för deras verksamhet. För tillgodoseende av sistnämnda ändamål har utredningsmannen
ansett ett belopp av 3 000 kronor för år behövligt, vilket
belopp utredningsmannen föreslagit skola utgå ur vederbörande lappfond.
Beträffande bidrag till lappmöten har utredningsmannen ansett, att något
bestämt belopp härför icke behövde beräknas.

Ur betänkandet såvitt gäller detta förslag må här återgivas följande.

Enligt vad utredningsmannen inhämtat ha lapparna i följande trakter
sammanslutit sig i föreningar av ideell karaktär, benämnda efter de områden,
där de ha sin verksamhet, nämligen Jukkasjärvi, Arjeplog, Arvidsjaur,
Vilhelmina—Åsele, Frostviken, Mittådalen och Tännäs—Idre. Dessa föreningar
ha till ändamål att tillvarataga lapparnas gemensamma intressen
och framföra deras önskemål och krav till myndigheterna. Efter initiativ
av ortsföreningarna ha föreningshus med samlingslokaler, kommit till stånd
i Fatmomakke för Vilhelmina—Åsele sameförening, Ankarede för Frostvikens
sameförening, Kiruna för Jukkasjärvi sameförening samt Mittådalen
för sameföreningen med samma namn. Bidrag härtill ha erhållits av vederbörande
kommun, genom insamling bland lapparna själva eller från annat
enskilt håll. Vid 1937 års lappmöte beslöts, att föreningarna skulle bilda en
riksorganisation, för vilken interimsstyrelse utsågs. Några ytterligare åtgärder
i denna sak synas emellertid icke lia vidtagits.

Vidare finnas två ekonomiska föreningar, som bildats av lappar, nämligen
Mittådalens renavelsförening i Tännäs och föreningen Renprodukter i Tärna.
Den förra har till ändamål att främja renavel och god renvård samt att för
medlemmarnas gemensamma räkning försälja liv- och slaktdjur, kött och
hudar samt allt som kan produceras av renen i form av slöjdalster. Den senare
åsyftar framför allt att främja medlemmarnas ekonomiska intressen
genom förädling och försäljning av renprodukter, för vilket ändamål föreningen
låtit anordna eget rökeri i Tärna. Till denna anläggning har erhållits
bidrag ur Västerbottens lappfond med 3 000 kronor, varjämte för utvidgning
av anläggningen från fonden anvisats ytterligare 7 500 kronor.

De renskötande lapparnas strävanden att följa med sin tid även på föreningsväsendets
område äro värda det allmännas uppmärksamhet och uppmuntran.
Icke minst gäller detta de föreningar, som avse det ekonomiska
tillvaratagandet av deras renskötselprodukter och därtill anslutande alster.
Att systematiskt uppbygga en ordning för nybildning med statsunderstöd av
föreningar synes emellertid mindre välbetänkt. Med hänsyn till föreliggande
säregna förhållanden torde vara önskvärt, att större erfarenhet avvaktas rörande
lapparnas egen inställning och förståelse för dessa frågor. Vad angår

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

de nuvarande ideella föreningarna lia dessa tillkommit på lapparnas eget initiativ.
Detta synes alltjämt böra bliva fallet. Föreningsbildningen kommer
då att grundas å de naturliga betingelser, som böra finnas och vilkas förekomst
är svår att överblicka. Uteslutet bör emellertid ej vara att, där särskilda
förhållanden så skulle påkalla, något understöd av allmänna medel
må tillskjutas.

Vidkommande ekonomiska föreningar kan däremot ett ingripande från det
allmännas sida till lapparnas hjälp vara mera motiverat. Lapparna lia i
allmänhet föga erfarenhet rörande elt gemensamt ekonomiskt tillgodogörande
av renprodukterna och lära även ofta sakna nödiga medel för igångsättande
av dylik verksamhet. Med hänsyn till den stora betydelsen härav för underlättande
av avsättningen och uppnående av tillfredsställande priser må vara
önskvärt, att vederbörande myndigheter ha sin uppmärksamhet riktad på
dessa spörsmål för att, där så befinnes erforderligt, ingripa vägledande och
stödjande. Likaså må åtgärder för upplysning rörande gagnet av sammanslutning
på ifrågavarande område vara av värde. Dylika ekonomiska föreningar
böra emellertid uppbyggas på sådan grund, att de ur vanliga affärsmässiga
synpunkter kunna väntas bliva bärkraftiga utan det allmännas stöd.
Sådant torde i allmänhet böra ifrågakomma endast vid förenings bildande
och vid verksamhetens igångsättande. Anslag av statsmedel för ändamålet
bör bedömas från fall till fall, och något särskilt fast belopp för dylikt behov,
vilket lärer bliva mera tillfälligt förekommande, torde ej behöva beräknas.

Det har emellertid visat sig, att vissa andra slag av sammankomster lapparna
emellan av dem omfattats med stort intresse och jämväl varit av betydelse
vid tillrättaläggandet av lapparnas allmänna förhållanden. Genom
anslag av staten ha lapparna vid skilda tillfällen beretts möjlighet att sammankomma
för överläggning om aktuella gemensamma angelägenheter.

Det vill synas utredningsmannen som örn dylika allmänna möten även
i framliden kunna vara av stort värde för lapparna. Särskilt torde vara betydelsefullt
för dem att samlas för att få del av och yttra sig över offentliga
förslag, som avse lagstiftning eller andra allmänna frågor vidkommande
lapparnas verksamhet och förhållanden i övrigt. Även med hänsyn till en
dylik uppgift böra mötena icke utsättas att hållas med vissa bestämda tidsmellanrum
utan, efter allmänt eller enskilt initiativ, sammankallas, då särskild
anledning gör önskvärt, att lapparna få tillfälle att gemensamt överlägga.
På grund av den karaktär mötena sålunda skulle erhålla torde bidrag
till lapparnas inställelse vid desamma böra beviljas av staten, och detta vare
sig mötet gives karaktären av allmänt lappmöte såsom i Östersund 1918 och
Arvidsjaur 1937 eller mötet avser att, såsom vid 1940 års möte i Arvidsjaur
var fallet, lapparna skola tillstädeskomma genom valda ombud. Gottgörelsen
för inställelsen torde böra inskränka sig till resebidrag. Ersättning därjämte
i form av dagtraktamenten torde icke vara påkallad. Lämpligt är nämligen
att kostnaderna i någon mån delas av lapparna själva. Vid tidigare
hållna möten lära byakassorna ofta lämnat bidrag för möjliggörande av representation.
Frågan örn anslag till visst möte bör upptagas till prövning
vid värjo särskilt tillfälle, och något bestämt belopp för ändamålet behöver
icke på förhand avsättas. I

I de avgivna yttrandena har utredningsmannens ifrågavarande förslag tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Såsom utredningsmannen framhållit skulle det uppenbarligen vara av
värde för lapparna, om de kunde beredas tillfälle att å allmänna möten genom
ombud eller såsom menighet yttra sig över ärenden, som äro av allmän
betydelse för dem. För ändamålet torde bidrag böra beviljas av allmänna
medel. Något särskilt anslag synes dock icke nu behöva beräknas härför.

Även i fråga om bidrag av allmänna medel till ekonomiska och ideella
föreningar bland lapparna biträder jag utredningsmannens förslag. Det torde
vara förenat med allt för stora svårigheter för lapparna i betraktande av
deras fåtal och deras förhållandevis spridda bosättning att utan det allmännas
hjälp få till stånd livskraftiga sammanslutningar av nu ifrågavarande
art. Med hänsyn till det värde och den betydelse dylika föreningar kunna
ha för lapparna och deras näringars utveckling torde statens stöd böra
lämnas.

Medel för ifrågavarande ändamål torde på sätt utredningsmannen föreslagit
böra anvisas från vederbörande lappfond.

Lån för inköp av livrenar.

Gällande bestämmelser.

I syfte att bereda möjlighet för mindre bemedlade lappar att kvarbliva
vid renskötseln eller att förbättra avkomsten därav har av allmänna medel
utlämnats lån för inköp av renar.

Tidigast började dylika lån utlämnas till lappar inom Jämtlands län.
Detta skedde i samband med tillkomsten av den s. k. jämtländska lappväsendets
fond. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 maj 1901, varigenom
förordnades om bildande och förvaltningen av denna fond, föreskrevs
nämligen, att av dess avkastning finge under år 1901 disponeras ett belopp
av högst 3 000 kronor till utlämnande av lån åt fattiga eller mindre bemedlade
lappar för inköp av renar. Enligt de för närvarande gällande
lånevillkoren, vilka fastställts av Kungl. Majit genom beslut den 8 december
1914, fordras icke borgen eller annan säkerhet. Högsta lånebeloppet
är 1 000 kronor. Lånen utlämnas på högst tio års återbetalningstid,
därav de fyra första åren utan ränta och amorteringsskyldighet.
Sedan amorteringstiden inträtt, skola lånen avbetalas med minst en sjättedel
årligen, och räntan utgör 3 procent å oguldet lånebelopp.

Under de första åren efter det låneverksamheten påbörjats togs i allmänhet
icke hela anslaget i anspråk, men senare har detta så gott som
undantagslöst varit fallet. I början voro lånebeloppen jämförelsevis små,
mången gång endast 200 å 300 kronor, och sällan överstego de 500 kronor.
Under de båda senaste decennierna har lånebeloppet vanligen utgjort
1 000 eller 500 kronor.

Före draganden.

linning till riksdagens protokoll 19A3. 1 sami. Nr 110.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

För de båda nordligaste länen har en liknande låneverksamhet ordnats
något senare. Vid 1913 års riksdag medgavs anvisandet för år 1914 av
6 000 kronor till lån för ändamålet åt fattiga eller mindre bemedlade lappar
inom Västerbottens och Norrbottens län. Därefter ha dylika lån utlämnats
från de båda lappfonder, som jämlikt statsmakternas beslut år
1914 (prop. nr 62 till den senare lagtima riksdagen år 1914) bildades för
dessa län med grundkapital genom anslag ur jämtländska renbetesfjällens
skogsfond.

Lånevillkoren ha varit och äro för Västerbottens läns lappar ännu desamma,
som enligt ovannämnda beslut den 8 december 1914 gälla för
Jämtlands län. Från Västerbottens lappfond har för ändamålet anvisats
ett årligt anslag, som till en början bestämdes till 3 000 kronor men som
under de senaste tjugu åren vanligen utgått med 1 000 eller 1 500 kronor.
Lånen utlämnades inom detta län under de första åren med lägre belopp
än i Jämtlands län, ej sällan med blott 100 kronor. Under senare tid ha lånebeloppen
varit högre, i allmänhet 500 kronor. Högsta beloppet har varit
1 000 kronor.

Från Norrbottens lappfond anslogs till en början årligen 3 000 eller
5 000 kronor, och lånen utlämnades i allmänhet med 500 eller 600 kronor.
Under de första åren av 1920-talet beviljades emellertid vida större anslag
till reninköpslån — år 1920 ej mindre än 35 000 kronor — och något maximum
för lånen föreskrevs ej, utan länsstyrelsen fick själv bestämma storleken
av varje särskilt lån. Anledningen till denna vidgade möjlighet till
långivning var den genom lagen den 19 juni 1917 (nr 337) införda inskränkningen
i den bofasta, icke lapska befolkningens rätt att äga skötesrenar.
Härigenom framtvingades en försäljning av bofastas renar, och det
avsågs att, till gagn för både de bofasta och renskötseln, genom lån öka
möjligheterna för de icke bofasta lapparna att övertaga renarna. Lånen beviljades
till betydligt högre belopp än tidigare, och det förekom lånebelopp
å ända upp till 4 000 kronor. Sedan förhållandena å renmarknaden blivit
mera normala, ha renlånen åter utgått med lägre belopp; vanligen ha de varierat
mellan 400 och 800 kronor. Emellertid blev utfallet av låneverksamheten
inom Norrbottens län så dåligt, att man helt övergivit denna verksamhet.
Sedan år 1933 ha lån för inköp av renar icke utlämnats. Man
har i stället övergått till att för ändamålet lämna bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Antalet intill den 1 juli 1941 utlämnade lån och dessas sammanlagda
belopp framgå av följande siffror:

inom Jämtlands län .......	..... 142	lån å	tillhopa	103 999	kronor
» Västerbottens län . .. .	..... 91	» »	y>	49 500	»
» Norrbottens län ......	..... 116	» »		93 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Av de inom Jämtlands län utlämnade 142 lånen ha hittills 72 med ett
sammanlagt belopp av 50 699 kronor blivit helt guldna. Av dessa senare
lån har emellertid i 25 fall den fastställda amorteringsplanen icke kunnat
följas utan återbetalningen har fördröjts, dock icke i något fall längre än
sex år. Av de återstående 70 lånen lia 37 i sin helhet förfallit till betalning.
Låntagarna ha dock icke kunnat fullfölja sina förpliktelser beträffande dessa
lån, och ett sammanlagt belopp av 19 376 kronor 24 öre har fått avskrivas
på grund av låntagarnas fattigdom.

Inom Västerbottens län ha, såsom förut nämnts, utlämnats 91 lån å tillhopa
49 500 kronor. Av dessa lia 13 med ett lånebelopp av tillhopa 6 100
kronor blivit tillfullo återgäldade. Endast 2 lån amorterades i föreskriven
ordning och tid; återbetalningen av de andra 11 lånen fördröjdes mellan två
och fjorton år. Av övriga 78 lån lia 68 om tillhopa 38 400 kronor helt eller
delvis förfallit till betalning, men låntagarna ha icke kunnat fullgöra sin
amorteringsskyldighet. Tillhopa 22 625 kronor fördelade å 41 lån ha till följd
av låntagarnas fattigdom fått avskrivas.

Inom Norrbottens län ha möjligheterna att få tillbaka de utlånade beloppen
varit än sämre. Av de inom länet utlämnade 116 lånen ha endast
5 med ett sammanlagt lånebelopp av 2 500 kronor blivit helt återbetalade.
Å de övriga lånen örn tillhopa 90 600 kronor har ett sammanlagt belopp
av 9 217 kronor 9 öre amorterats men ej mindre än 68 619 kronor 42 öre
måst avskrivas. Det alltjämt utestående beloppet uppgår till 12 763 kronor
49 öre. Utsikterna att kunna indriva några av de i sistnämnda belopp
ingående posterna synas icke vara stora — några av dem ha varit förfallna
till betalning under en lid av nära tjugu år — och man torde kunna
räkna med att så gott som hela beloppet får avskrivas.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannens förslag rörande lån för inköp av livrenar innebär
i huvudsak följande.

Lån skall kunna utlämnas åt obemedlade eller mindre bemedlade renskötande
lappar för inköp av livrenar.

Låneverksamheten skall omhänderhavas av länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. I främsta rummet böra lappar med
ringa renantal samt unga lappar erhålla lån till möjliggörande för dem
att bilda familj eller i övrigt bliva egna husbönder. Lånet må ej överstiga
3 000 kronor, såvida ej Kungl. Maj:t på därom av länsstyrelsen gjord
framställning för särskilt fall medgiver att högre lån må beviljas. Lånet
skall från och med femte kalenderåret efter det, då lånet utlämnats, återbetalas
med minst en sjättedel årligen. Därest länsstyrelsen så prövar

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

skäligt, må tiden för amorteringsfriheten utsträckas med högst två år. A lånet
skall ej erläggas ränta. Beträffande låntagarens sätt att handha sina renar
skall kontroll utövas av vederbörande lapptillsyningsman och ordningsmannen
i den lappby låntagaren tillhör. Tillsyningsmannen skall halvårsvis
insända rapport härom till vederbörande lappfogde. Därest låntagaren
ådagalägger försumlighet i renskötseln eller misshushållar med
sitt reninnehav, skall lappfogden omedelbart göra anmälan härom hos
länsstyrelsen. Sedan hälften av lånets kapitalbelopp blivit i vederbörlig
ordning återbetald, må länsstyrelsen medgiva, att övrig del av låneskulden
efterskänkes. Såsom förutsättning härför skall ytterligare gälla, att låntagaren
på ett tillfredsställande sätt handhaft vården av sina renar.

Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län böra äga
att för utlämnande av lån åt obemedlade eller mindre bemedlade renskötande
lappar för inköp av livrenar för budgetåret 1943/44 disponera,
länsstyrelsen i Jämtlands län högst 6 000 kronor, länsstyrelsen i Västerbottens
län högst 10 000 kronor och länsstyrelsen i Norrbottens län högst
18 000 kronor, att utgå ur vederbörande lappfond. Därefter skola av vederbörande
länsstyrelse förslag rörande anslag för ändamålet i mån av
behov upptagas i den stat angående lappväsendet inom länet, som länsstyrelsen
årligen har att underställa Kungl. Maj:ts prövning.

Till motivering för förslaget har anförts bland annat följande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen lia statsmakterna i betydande
omfattning inskridit för att bistå renskötande lappar, som därav
vore i behov, att anskaffa renar. Genom den hjälp, som det allmänna lämnat,
ha säkerligen icke få lappar, som eljest skulle lia övergivit renskötseln,
kunnat bibehållas vid denna för lapparna särskilt lämpade näring.
För många hushåll, som det vöre önskvärt att kunna hålla kvar
inom renskötseln, är emellertid reninnehavet alltjämt för lågt.

Under de senaste åren bär hjälp till reninköp, såvitt angår lappar inom
Norrbottens län, lämnats i form av kontanta bidrag utan återbetalningsskyldighet.
Utredningsmannen håller före, att låneformen bör bliva den
allmänt tillämpade, även om tidigare erfarenhet rörande möjligheten att
få lånen återgäldade icke varit uppmuntrande för en fortsatt låneverksamhet.
Endast där särskilda undantagsförhållanden uppstått, såsom att
nödår eller andra olyckor drabbat större område, torde gåvor böra medgivas.

Vid fastställande av villkoren för lånens utgivande böra tillämpas enhetliga
grunder för alla lapptrakterna. Detta synes vara en förutsättning
för vinnande av ordning och rättvisa. Villkoren böra så avpassas, att i
möjligaste mån å ena sidan lappens åtagande ställer sig lättare att fullgöra
och å andra sidan statens intressen bättre tillgodoses. Låntagaren
bör vara minst tjuguett år gammal och känd för skötsamhet och ekonomisk
förtänksamhet. Endast sådana obemedlade eller mindre bemedlade
renskötare må ifrågakomma till erhållande av lån, som ha goda förutsättningar
för renskötselyrket. Genom lånen bör möjlighet beredas dylika
dugliga renskötare att skaffa sig så stort renantal, att de så småningom

Kungl. Maj:ts proposition nr 110. 37

kunna beräknas av renskötseln få sin fulla utkomst. I främsta rummet
böra härvid tillgodoses familjer med ringa antal renar i förhållande till familjens
storlek samt unga lappar till möjliggörande för dem att bilda
familj eller i övrigt bliva egna husbönder.

Såsom en uppmuntran till skötsamhet i arbetet samt ordentlighet vid
lånets avbetalande bör möjlighet öppnas för låntagaren att få viss del
av lånet efterskänkt. Lånet synes alltså böra givas karaktär av premielån.
På grund av lapparnas ofta mera outvecklade ekonomiska kännedom
torde vidare en viss uppsikt vara erforderlig över de låntagande lapparnas
sätt att vårda de renar de inneha samt hushålla med dem, så att om
möjligt renantalet icke nedgår utan snarare förökas. Låneverksamheten
bör såsom hittills handhavas av vederbörande länsstyrelse.

Särskilda omständigheter må emellertid motivera, att lån utlämnas med
högre belopp. Sådana fall synas vara, om en synnerligen duglig renskötare
genom olyckliga omständigheter, varöver han icke kunnat råda, förlorat
större delen av sin hjord eller en barnrik familj behöver utöka sitt reninnehav
för familjens försörjning. Prövar länsstyrelsen ett ingripande då böra
ske, må länsstyrelsen göra särskild framställning till Kungl. Majit örn tillstånd
att utlämna större lån.

Lånen böra vara räntefria. Om förfallet kapitalbelopp icke inbetalas
inom behörig tid, bör dock dröjsmålsränta erläggas, förslagsvis fem procent
räknat från förfallodagen tills full betalning sker. Under de fyra
första åren efter utlämnandet torde lånen, i likhet med vad som nu gäller,
även böra vara amorteringsfria. Länsstyrelsen torde även tillerkännas
befogenhet att medgiva utsträckning av den amorteringsfria tiden under
högst två år. Sedan amorteringstiden inträtt, torde lånen böra avbetalas
med minst en sjättedel årligen.

Såsom ovan framhållits synes emellertid möjlighet böra beredas en
skötsam låntagare att erhålla avkortning å lånet. Avkortningen bör motsvara
hälften av lånesumman. Att en så jämförelsevis hög avkortning
föreslås må motiveras av de ovissa och i övrigt svåra förhållanden, under
vilka renskötseln bedrives. Såsom villkor för rätt till avkortning bör
gälla, att låntagaren befunnits lia på ett tillfredsställande sätt handhaft
skötseln av sina renar och i vederbörlig ordning återbetalt den första
hälften av lånet.

Att fordra borgen eller annan säkerhet för lånen torde knappast böra
komma i fråga. Man torde i stället böra kräva att låntagarnas sätt att
handha skötseln av renarna ställes under viss kontroll. Denna bör omhänderhavas
av vederbörande tillsyningsman och ordningsman.

Yttrandena.

Statskontoret har icke haft något att erinra mot utredningsmannens
förslag till fortsatt statlig medverkan vid ifrågavarande lånerörelse. Ämbetsverket
har även biträtt den föreslagna höjningen av lånebeloppet
till 3 000 kronor samt förslaget att lånen skulle utlämnas räntefria och få
karaktär av premielån. Med hänsyn till den avsevärda subvention räntefriheten
innebure, har dock högst en tredjedel av kapitalskulden ansetts böra få
efterskänkas. Samtidigt har ämbetsverket understrukit vikten av att lå -

Före draganden.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

nerörelsen, som genom de förhöjda lånebeloppen antoges komma att röra
sig om avsevärt högre summor än dittills, handhades med ordning och
fasthet vid amorteringarnas indrivning. Föreskrivna kontrollåtgärder
borde icke få försummas och påvisad försumlighet från låntagarnas sida
ej lämnas obeaktad.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört bland annat, att den inom
länet bedrivna låneverksamheten för reninköp icke givit något tillfredsställande
resultat. I allmänhet vöre emellertid norrbottenslapparna mycket
noga med fullgörandet av sina ekonomiska förbindelser och det hörde
till undantagen att en lapp, om han hade förmåga därtill, icke reglerade
en skuld. Hur det kommit sig att ifrågavarande låneverksamhet slagit
så illa ut, vore därför icke lätt att säga. Möjligen bottnade det i att man
betraktat staten mera som donator. Då länsstyrelsen, efter att därtill ha
fått Kungl. Maj:ts medgivande, övergått till att låta denna hjälpverksamhet
taga form av bidrag utan återbetalningsskyldighet, hade länsstyrelsen
icke förbisett den rena gåvans och välgörenhetens faror. Fastän länsstyrelsen
alltjämt ansåge, att låneformen på detta område icke vore lämplig,
ville länsstyrelsen icke motsätta sig att denna form av stödåtgärder komme
till användning hellre än ingen. Låneverksamheten borde dock icke
påbörjas förrän normala priser på ren återvänt.

Länsstyrelsen har vidare framhållit, att som villkor för rätt till avkortning
av halva lånesumman föreslagits skola gälla, att låntagaren —
förutom att han ordentligt återbetalt den första hälften av lånet — på
ett tillfredsställande sätt handhaft skötseln av sina renar. Det vöre enligt
länsstyrelsens mening knappast annat än rena misskötseln, som icke skulle
kunna tilldelas det betyget. Som förutsättning för avkortningen borde
därför stadgas, att vederbörande kunde uppvisa ökning av hjorden, där
ej särskilda omständigheter lagt hinder i vägen härför.

Lappfogden i Jämtlands län har yttrat, att förslaget att länsstyrelsen
skulle tillerkännas befogenhet att medgiva utsträckning av den amorteringsfria
tiden för lånet syntes mindre lämpligt. Man kunde nämligen
befara, att alla låntagare bomme att söka begagna sig av denna rätt, vilket
skulle medföra extra arbete både vid uppskovsärendenas avgörande
och, i händelse av bifall, vid räkenskapsavdelningens bokföring av lånen.
Räntefrihet och möjlighet till avkortning med hälften av lånebeloppet
vore enligt lappfogdens förmenande så betydelsefulla förmåner, att ytterligare
lättnader kunde försvaga låntagarens vilja att verkställa amorteringarna
i rätt tid.

Utredningsmannens förslag beträffande låneverksamheten för de renskötande
lapparna torde framför allt avse att öka effektiviteten av denna verksamhet
och att få enhetliga grunder tillämpade för alla lapptrakter. För -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

slaget synes mig väl ägnat att läggas till grund för den fortsatta verksamheten
på området. Försiktigheten torde emellertid bjuda att verksamheten, i avbidan
på att priset på renarna gått tillbaka till mer normalt läge, bedrives i begränsad
omfattning.

I enlighet med utredningsmannen anser jag alltså, att statens ekonomiska
bistånd till reninköp bör lämnas i form av lån. Endast där särskilda
förhållanden äro rådande, såsom att nödår eller andra olyckor
drabbat en hel trakt, torde kontanta bidrag utan återbetalningsskyldighet
böra utdelas av statsmedel. De för låneverksamheten föreslagna bestämmelserna
ha icke givit anledning till annan erinran från min sida än att
någon utsträckning av den amorteringsfria tiden icke bör få ifrågakomma
utan Kungl. Maj:ts medgivande och att såsom villkor för åtnjutande av
avkortning å lånet bör gälla — förutom att hälften av lånets kapitalbelopp
blivit i vederbörlig ordning återbetald — att låntagaren kan uppvisa
ökning av renhjorden, såvida icke särskilda omständigheter, såsom
rovdjurs härjningar, dåliga betesförhållanden e. dyl., lagt hinder i vägen
härför. I enlighet med utredningsmannens förslag torde medel för ändamålet
böra anvisas från vederbörande lappfond.

Belöning för god renvård.

För att uppmuntra lapparna i deras arbete med renarna ha av allmänna
medel utdelats penningbelöningar för god renvård. Därjämte har,
fastän i jämförelsevis liten omfattning, utdelats en för ändamålet särskilt
instiftad medalj.

Utredningsmannen har framhållit, att ett utdelande av premier åt de
renskötare, som visat särskild omsorg i sitt arbete, syntes kunna vara
av ej ringa betydelse såsom en uppmuntran till god rénvård. Det utgjorde
en sporre för den enskilde lappen att visa sin duglighet. Såsom
en erkänsla för ett väl utfört arbete bleve renskötaren föremål för en
offentlig utmärkelse, vilket måste verka stimulerande till fortsatta ansträngningar
att uppnå bästa möjliga resultat samt vara ägnat att väcka
andra lappars intresse för ett omsorgsfullt arbete i renskogen och mana
dem att upptaga tävlan sinsemellan i fråga örn renarnas skötsel. Premieringen
bleve tillika en erinran om den vikt det allmänna fäste vid en
god renvård och dess erkännande överhuvud av renskötselns betydelse.
För närvarande funnes emellertid icke någon för de olika länen gemensam
ordning för belöningarnas utdelande. Enhetliga grunder för verksamheten
syntes därför böra komma till stånd.

Utredningsmannens förslag i ämnet innebär, att länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län skola utdela premier åt lappar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Före draganden.

som visat framstående duglighet samt nit och intresse vid renskötseln.
Premierna skola utgöras antingen av penningpris, diplom och minnesgåvor
eller av endast penningpris och diplom. Belöningarna skola få
tilldelas lapp, man eller kvinna, oberoende av förmögenhetsvillkor och
ställning såsom egen husbonde eller renvårdare hos annan. Penningpris
skall utgå med högst 300 kronor och lägst 100 kronor. En och samma
person skall icke få tilldelas belöning oftare än vart femte år. Medaljen
för god renvård skall bibehållas såsom den högsta utmärkelse, som i
förevarande hänseende kan utgå. För att ytterligare förhöja dess värde
skall den kunna förenas med tillerkännande genom länsstyrelsens efterföljande
beslut av penningbelöning.

Länsstyrelserna i nämnda län skola äga att för utlämnande av ifrågavarande
premier för budgetåret 1943/44 av vederbörande lappfond disponera,
länsstyrelsen i Jämtlands län högst 700 kronor, länsstyrelsen i
Västerbottens län högst 1 400 kronor och länsstyrelsen i Norrbottens län
högst 2 800 kronor. Därefter skall av vederbörande länsstyrelse förslag
rörande anslag för ändamålet i mån av behov upptagas i den stat angående
lappväsendet i länet, som länsstyrelsen årligen har att underställa
Kungl. Maj:ts prövning.

I de avgivna yttrandena ha icke framställts några erinringar mot utredningsmannens
ifrågavarande förslag.

I likhet med utredningsmannen anser jag det vara av värde, att det
allmänna genom utdelande av premier för god renskötsel söker sporra
lapparna till att visa duglighet och intresse i sin näring. Jag biträder
därför förslaget örn premieringsverksamheten. De för ändamålet erforderliga
medlen torde böra tagas ur vederbörande lappfond.

Tekniska hjälpmedel för renskötselns underlättande.

För att underlätta lapparnas renskötsel samt såsom en åtgärd till förhindrande
av konflikter mellan de renskötande lapparna och den bofasta befolkningen
förekomma i såväl fjälltrakterna som de övriga renbetesområdena
byggnadsanordningar i betydande omfattning. Till någon del ha kostnaderna
för dessa bestritts av lapparna själva, men anordningarnas omfattning och
förhållandena i övrigt ha föranlett, att staten för ändamålet måst anslå avsevärda
belopp. Anordningarna ha varit av olika slag. Stängsel ha uppförts
i syfte att reglera renhjordarnas vandringar, förekomma att renar förolyckas,
underlätta bevakningen, förekomma skadegörelser på de bofastas egendom
samt förhindra invasioner till Norge på otillåten tid eller plats. Dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

stängsel kunna avse att såsom tvärstängsel över en lappbys område avskilja
de egentliga sommarbetestrakterna från vår- och höstbetesområdena eller
dessa senare områden från vinterbeteslanden. Stängsel lia vidare uppförts
för att avspärra en lappbys betesområde från område, där byns renar överhuvud
ej få föras på bete, eller för att förhindra sammanblandning mellan
byarnas hjordar. Bland övriga av staten bekostade anordningar till underlättande
av nomadlapparnas arbete märkas vaktstugor eller, där detta varit
tillfyllest, vaktkåtor, där renvaktarna kunnat söka skydd under sina färder
i ödemarken. Vidare ha anlagts broar och stigar, båtar ha stationerats ut
för lättare framkomst över sjöar och vattendrag, telefonledningar ha framdragits
och i särskilda fall ha uppförts renskiljningshagar.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen har ansett statens medverkan nödvändig för åstadkommande
av de ytterligare byggnadsanordningar för renskötseln, som kunde
erfordras. Det har emellertid understrukits, att man vid bedömandet av
den omfattning, i vilken statens bistånd skulle lämnas, borde framgå med
viss försiktighet. Man kunde nämligen kräva, att lapparna själva, såsom
förhållandet vore med andra näringsidkare, vidtoge och bekostade vissa av
de anläggningar, som behövdes för renskötseln. Dessutom vore att märka,
att en viss förslappning i renvården kunde bliva följden av allt för vidlyftiga
stängselbyggen. Lapparna kunde nämligen frestas att hålla otillräckligt
vaktmanskap hos renarna och helt lita på att stängslen skulle vara tillfyllest
för att hindra renarna från att göra skada å bofastas ägor eller att inkomma
på otillåtna områden.

Utredningsmannen har med ledning av de inom länen verkställda utredningarna
och efter samråd med lappfogdarna framlagt ett program för byggnadsåtgärder
för de närmaste tio åren. Därvid har en viss gallring i de från
länen framlagda förslagen till anläggningar vidtagits. Åtskilliga förhållandevis
kostsamma byggnadsföretag ha sålunda ansetts knappast kunna påfordras
under nuvarande förhållanden inom renskötselnäringen. Å andra
sidan lia en del nya bro- och vägbyggnader samt härbärgesanläggningar, såsom
ägnade att underlätta framkomligheten i ödebygderna och förekomma
olycksfall, föreslagits böra komma till stånd. Enligt de verkställda kostnadsberäkningarna,
vilka enligt vad utredningsmannen framhållit endast vore
approximativa, skulle genomförandet av de tillstyrkta åtgärderna komma alt
uppgå till 294 400 kronor för Norrbottens län, 221 180 kronor för Västerbottens
län samt 103 800 kronor för Jämtlands län och Idre socken. Kostnaderna
för byggnadsarbetena skulle enligt utredningsmannens förslag gäldas
av medel ur vederbörande lapplond, dock alt för arbetena inom Gällivare
och Jokkmokks socknar, vilka arbeten enligt nämnda beräkningar skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Före draganden.

draga en kostnad av 171 600 kronor, i första hand skulle tagas i anspråk
de regleringsavgifter, som i samband med beslut örn uppdämning av Stora
Luleälvens källsjöar utdömts såsom ersättning för den renskötseln i dessa
trakter förorsakade skadegörelsen.

Yttrandena.

Domänstyrelsen har tillstyrkt, att de av utredningsmannen föreslagna
byggnadsåtgärderna för renskötselns underlättande skola komma till utförande.
Vissa av de föreslagna väg- och brobyggnaderna å renbetesfjällen i
Jämtlands län vore emellertid av stor betydelse för skogsskötsel och borde
därför enligt styrelsens mening utföras genom renbetesfjällens revirförvaltning.
I kostnaderna för uppförandet av vaktstugor och vaktkåtor borde
vidare vederbörande lappar deltaga allt efter råd och lägenhet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att byggnadsprogrammet för den
närmaste tioårsperioden icke borde definitivt bestämmas. Nya och mera
trängande behov kunde tänkas uppkomma och möjlighet borde då finnas
till erforderliga jämkningar. Det borde ankomma på länsstyrelsen att inom
den av utredningsmannen uppdragna huvudsakliga kostnadsramen föreslå
de närmast behövliga åtgärderna.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att byggnadsåtgärderna
icke borde låsas fast vid de av utredningsmannen angivna utan anpassas
efter behoven allt efter som de anmälde sig.

Utredningsmannens förevarande förslag torde huvudsakligen ha till syfte
att utgöra en ungefärlig kostnadsram för de olika arbeten, som för renskötselns
främjande böra utföras genom lappadministrationens försorg eller
nied bidrag av statsmedel under de närmaste tio åren. Förslaget synes mig
vara väl avvägt och ägnat att läggas till grund vid bestämmandet av anslag
för ifrågavarande ändamål inom de olika länen. Frågan örn vilka särskilda
arbeten, som skola utföras under respektive år, bör prövas i samband med
fastställandet av stat för vederbörande lappfond, varvid givetvis de mest
angelägna arbetena i första hand böra komma till utförande. Kostnaderna
torde böra bestridas av fondmedel utom i vad de avse åtgärder inom Gällivare
och Jokkmokks socknar, för vilka torde kunna tagas i anspråk de för
regleringen av Stora Lule älvs källsjöar inflytande ersättningsmedlen.

Åtgärder till skydd mot renskador å de bofastas ägor.

För att söka minska de anledningar till konflikter mellan renskötande
lappar och den bofasta befolkningen, som uppkomma genom renarnas skadegörelse
å de bofastas ägor, ha från statens sida vidtagits åtskilliga åtgärder.
Såsom i den närmast föregående avdelningen framhållits ha sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

genom lappadministrationens försorg och med bidrag av statsmedel uppförts
spärrningsgärden för att hindra renarna från att allt för tidigt på
hösten ströva ned från fjällen och göra skada på det hö, som då ännu kan
stå ute på slåtterängarna. Med stöd av särskild lagstiftning i ämnet har
man även till kronan indragit ett stort antal av de ängslägenlieter (ströängar),
som ligga spridda å kronans marker och som nyttjats av de bofasta,
och sökt ersätta dem med odlingar invid gårdarna. Betydande belopp ha anslagits
för detta ändamål. Därmed har man sökt vinna, förutom att undanröja
konfliktanledningar mellan renskötande lappar och de bofasta, att rationalisera
det lappländska jordbruket och befria detta från beroendet av
utängsslåttern. Vidare har man sökt uppmuntra jordbrukarna i dessa trakter
att uppföra lador å de utängar, som alltjämt brukades, genom att giva
dem bidrag av allmänna medel till byggnadskostnaderna. Kungl. Maj:t har
sålunda den 25 april 1919 anvisat ett belopp av 2 000 kronor ur Norrbottens
läns lappfond för att användas till lador å sådana ströängar inom Karesuando
socken, som hade ett för skadegörelse genom fjällrenar särskilt utsatt
läge. Bidrag skulle utgå med högst 45 kronor för varje lada. Vidare
har länsstyrelsen i Norrbottens län av det anslag å 100 000 kronor, som 1930
års riksdag beslöt anvisa för tillfälliga hjälpåtgärder bland befolkningen i
länet, under åren 1931—1934 till jordbrukare i Gällivare, Jukkasjärvi och
Junosuando socknar utanordnat närmare 40 000 kronor för att användas
till ladubyggen. Med hjälp av dessa medel lia uppförts ej mindre än 1 069
lador. Enligt vad Kungl. Majit den 11 november 1938 medgivit äger dessutom
länsstyrelsen att såsom bidrag till uppförande av lador inom de områden
av Torne och Kalix älvdalar, där koncessionsrenskötsel får bedrivas,
använda intill 15 000 kronor av de särskilda avgifter, vilka influtit för skötesrenar
inom dessa områden. Hittills har av detta anslag utdelats bidrag till
uppförandet av 157 ängslador med tillhopa 5 925 kronor. Men även de
kommunala myndigheterna inom Norrbottens lappmarker ha beaktat vikten
av att hölador uppföras i trakter, som äro särskilt utsatta för skador
av renar. Sålunda har Jukkasjärvi kommun ställt medel till förfogande för
detta ändamål och omkring 200 lador ha uppförts med bidrag av dylika medel.
Beträffande Västerbottens län har Kungl. Majit den 15 januari 1937 medgivit,
att ett belopp av 2 000 kronor ur länets lappfond finge användas såsom
bidrag till anordnande av stängsel kring odlingar och uppförande av lador.
Hittills lia emellertid från anslaget utbetalats endast 450 kronor för två
slängselbyggen och 90 kronor för ladubyggen. För Jämtlands läns vidkommande
ha några allmänna medel icke anvisats för sagda ändamål.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen har föreslagit, att staten skall ställa ytterligare medel
till förfogande för att användas till uppförande av lador å utängar och

Kungl. Maj-.ts proposition nr 110.

stängsel kring odlingar till förekommande av att renarna förorsaka skador
å grödan. Förslaget innebär i huvudsak följande.

Bidrag utan återbetalningsskyldighet skall av statsmedel kunna utgivas
åt mindre bemedlade jordbrukare till täckande av kostnaderna för uppförande
av lador å ströängar och av stängsel kring nyodlingar. Bidragsverksamheten
skall omhänderhavas av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Bidrag till uppförande av lada må utgå under
förutsättning att grödan å ängen, där ladan skall uppföras, är särskilt utsatt
för skada genom renar, att ängen i regel år efter annat varit brukad
till höfångst och kan beräknas komma att brukas därtill under en längre
följd av år, att ängen kan beräknas lämna en årlig avkastning av minst två
skrindor hö samt att ängen är så belägen, att svårigheter kunna möta att,
innan marken är frusen, hemföra därstädes bärgat foder. Bidrag må uppgå
till högst 50 kronor eller i undantagsfall högst 75 kronor för varje lada.
Bidrag till uppförande av stängsel kring nyodlingar må utgå endast då
synnerliga skäl därtill föreligga, såsom att odlingen ofta varit utsatt för
betydande skada genom renar samt är belägen jämförelsevis långt från gården
och därigenom svår att övervaka. Sådant bidrag må uppgå till högst
60 procent av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 200 kronor
för varje särskilt företag. Såsom förutsättning för åtnjutande av bidrag till
ifrågavarande åtgärder skall ytterligare gälla, att lån eller bidrag av allmänna
medel icke i annan ordning beviljats för ändamålet. Bidrag beviljas
den, som brukar stamfastigheten, evad han är dess ägare eller ej och, i sistnämnda
fall, oberoende av brukningstidens längd.

Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län böra äga
att för utlämnande av bidrag åt mindre bemedlade jordbrukare till uppförande
av lador å ströängar och stängsel kring nyodlingar av vederbörande
lappfond disponera följande belopp, att uppföras i den för envar
av länen årligen upprättade staten över anslag ur fonden, nämligen länsstyrelsen
i Jämtlands län högst 5 000 kronor, att med lämpliga belopp fördelas
på vart och ett av budgetåren 1943/44—1947/48, länsstyrelsen i Västerbottens
län högst 10 000 kronor, att likaledes fördelas nämnda budgetår,
samt länsstyrelsen i Norrbottens län högst 75 000 kronor, att fördelas på
budgetåren 1943/44—1952/53.

Såsom motivering för förslaget har utredningsmannen anfört bland annat.

Beträffande den ungefärliga omfattningen av de skador, som av renarna
förorsakats å gröda inom de två nordligaste länen under åren 1934—1940,
har utredningsmannen inhämtat utredning genom lappfogdarna i dessa län.
Av de inkomna uppgifterna framgår, att sådana skador, för vilka renägaren
enligt renbeteslagen varit skyldig att utgiva ersättning till grödans ägare,
icke förekommit i någon större utsträckning under nämnda år, örn man bortser
från koncessionsområdena. Skador, vilka renägaren icke lagligen kunnat
förpliktas ersätta, avseende i huvudsak skador å hö som stått ute efter den

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

1 oktober, hade i större omfattning förekommit endast under vintern 1935
—1936. Enligt uppgift till lappväsendet hade då enhart inom Gällivare socken
förstörts mer än 100 ton hö. De under sagda tid inträffade skadorna
ansågos ha sin grund huvudsakligen i förhållanden, över vilka varken lapparna
eller jordbrukarna kunnat råda. Hösten 1935 hade varit ovanligt rik
på nederbörd och marken hade icke frusit, varigenom hemforslingen av
höet från utängarna förhindrats. Lapparnas nedflyttning från fjällen hade
på det hela taget skett i god ordning, på vissa håll möjligen något tidigare
än vanligt, men höet hade oskyddat stått i renarnas väg. Då höskörden
dessutom varit relativt liten, hade en allvarlig foderbrist uppstått. Fattigvårdsmyndigheterna
hade fått bistå de skadelidande, varjämte medel för
ändamålet ställts till förfogande ur allmänningsfonder. Att renskadorna
under de senare åren varit betydligt mindre omfattande än under 1920-talet och början av 1930-talet har bestyrkts även av de upplysningar utredningsmannen
inhämtat vid en under sommaren 1941 företagen resa i lappmarkerna.
Överhuvud taget synas förhållandena mellan de renskötande
lapparna och den jordbrukande befolkningen blivit avsevärt förbättrade.
Detta beror på flera omständigheter. Bland dessa märkas, förutom de åtgärder
som genom lappväsendets försorg eller på dess bekostnad vidtagits
till förhindrande av skador å gröda, den kraftiga decimering av renstammen,
som genom dåliga renbetesår ägt rum under 1930-talet. Vidare ha på grund
av ströängsindragningarna och utvecklingen i övrigt odlingarna invid gårdarna
ökats och utnyttjandet av naturängar gått tillbaka. Skulle emellertid
renstammen bringas upp till det antal, som med hänsyn till betesmarkernas
bärighet kan anses rationellt, är det att befara, att frågan örn renarnas skadegörelse
åter kan vålla svårigheter. Så kan även bliva fallet under år med
dålig höskörd på den odlade jorden. Ströängarna tillgripas då såsom en
reserv för utfyllande av foderbehovet. För bevarande av det för närvarande
rådande goda förhållandet mellan lapparna och de bofasta synes det därför
önskvärt, att lador uppföras å sådana utängar, som äro särskilt utsatta
för renskador. Staten torde därför alltjämt böra ställa medel till förfogande
för utlämnande av bidrag åt mindre bemedlade jordbrukare till täckande
av kostnaderna för lador.

Utredningsmannen har beräknat, att med bidrag av allmänna medel behövde
uppföras 1 500 lador inom Norrbottens, 200 inom Västerbottens och
100 inom Jämtlands län. Bidraget bär ansetts böra bestämmas till högst
50 kronor för varje lada eller i undantagsfall, t. ex. om långa transporter
krävdes för byggnadsvirkets framforslande, till högst 75 kronor.

Beträffande de föreslagna bidragen för uppförande av stängsel till skydd
mot skada å nyodlingar har utredningsmannen framhållit bland annat.

Att lämna ett allmänt medgivande till utbetalande av bidrag för stängsel
kring odlingar lärer näppeligen böra ifrågakomma, så mycket mindre som
något behov i sådant hänseende knappast visat sig föreligga. Dessa odlingar
ligga i allmänhet närmare gårdarna och kunna lättare därifrån övervakas.
Det större värde skörden å odlingarna betingar medför även, att kostnaderna
för nödiga skyddsanordningar mot skadegörelse å grödan lättare kunna
bäras av brukaren. Skydd torde för övrigt erfordras ej blott mot renar
utan jämväl mot betande liemdjur även om stängsel mot sistnämnda djur
kunna byggas lägre och billigare än sådana som skola skydda mot ren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Skulle dylika bidrag mera allmänt få utgivas, komme de säkerligen att
uppgå till högst betydande belopp. Något krav på staten i förevarande hänseende
synes knappast kunna med skäl göras gällande. Även om sålunda
brukaren såsom regel själv bör bära risken för renskador å sin nyodling,
kunna dock undantagsfall föreligga, då det må vara skäligt att bidrag till
åvägabringande av skydd mot dylik skadegörelse lämnas. Detta kan vara
förhållandet, om odlingen av särskilda skäl måst förläggas långt bort från
gården med försvårad möjlighet till övervakning eller efter renflyttningsväg,
brukad under växt- och skördeperioden, och skada av betydelse förekommit
vid upprepade tillfällen. Något särskilt anslag för åtgärder i dylika fall torde
icke vara erforderligt. De jämförelsevis små belopp, varom kan bliva fråga,
synas kunna utgå av samma medel, som beviljas för uppförande av lador.
Bidrag torde få uppgå till högst 60 procent av den beräknade kostnaden,
dock icke till mer än 200 kronor för varje särskilt företag.

Yttrandena.

I de flesta yttrandena har framhållits, att de föreslagna åtgärderna till
skydd mot renskador vore synnerligen välmotiverade. Vissa erinringar mot
förslaget ha emellertid framställts.

Statskontoret har sålunda ifrågasatt, huruvida icke anslaget till ladubyggen
och stängsel inom Norrbottens län, vilket av utredningsmannen föreslagits
skola uppdelas på tio år, lämpligen borde fördelas på fem år eller
alltså på samma antal år, som föreslagits för Västerbottens och Jämtlands
län.

Lantbruksstyrelsen har för sin del funnit de av utredningsmannen föreslagna
bidragsbeloppen till ladubyggen, 50 kronor eller i undantagsfall 75
kronor, vara väl låga. Inom de trakter, där jordbrukarna vore särskilt utsatta
för renskador, saknades icke sällan husbehovsskog till brukningslotterna.
Om virke skulle inköpas för ladornas uppförande, bleve kostnaderna
vid nuvarande prisläge så stora att jordbrukarna, vilka i allmänhet levde
i ytterst små omständigheter, icke kunde tillskjuta resterande belopp. Då
särskilda skäl talade därför borde bidragsbeloppet få utgå med högst 100
kronor.

Även egnahemsnämnden i Norrbottens län och hushållningssällskapet därstädes
ha funnit de föreslagna bidragen otillräckliga för att i nödig omfattning
stimulera intresset för uppförande av ängslador. De ha därför ansett
en höjning av beloppen motiverad och föreslagit egnahemsnämnden, att
högsta beloppen skulle bestämmas till 60 kronor eller i undantagsfall 100
kronor, och hushållningssällskapet, att desamma skulle bestämmas till respektive
75 och 100 kronor.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån har hållit före, att man vid utdelandet av
ifrågavarande bidrag icke borde göra någon åtskillnad mellan mer eller
mindre bemedlade jordbrukare. Visserligen torde de, som kunde ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

komma till erhållande av bidrag, i allmänhet vara mindre bemedlade men
den praktiska handläggningen av bidragsfrågorna skulle underlättas, om
någon prövning av bidragstagarens ekonomi icke behövde äga rum.

Uppförandet av lador å utängar torde vara en åtgärd, som är särskilt
ägnad att minska friktionen mellan de renskötande lapparna och den jordbrukande
befolkningen. För att befästa det samförstånd och goda förhållande,
som enligt vad från flera håll vitsordats under senare år uppstått
mellan dessa båda befolkningsgrupper, torde det vara av vikt, att man fortsätter
på den inslagna vägen att uppmuntra jordbrukarna att uppföra lador
å sina utängar genom att lämna bidrag av statsmedel till byggnadskostnaderna.
Detta torde även vara av betydelse för jordbruksnäringen på det sättet, att
höet skyddas bättre vid förvaring i lada än i hässjor. Att behovet av ladubyggen
alltjämt är stort, framgår av att renarna hösten 1942 förorsakat
betydande skador å utestående hö. På grund av de starka snöfallen i fjällen
i början av oktober fingo lapparna släppa sina renar ned i skogslandet,
medan jordbrukarna ännu hade sitt hö utestående i oskyddade hässjor på
ängarna. Snön hade nämligen fallit på ofrusen mark och det hade varit
omöjligt för jordbrukarna att få hem höet.

Utredningsmannens förslag att ytterligare medel skola anvisas för att utlämnas
såsom bidrag till uppförande av lador å utängarna finner jag sålunda
vara välbetänkt. Jag biträder även förslaget, att bidrag i vissa fall
skall kunna utgå till uppförande av stängsel kring nyodlingar. De föreslagna
villkoren för bidragsverksamheten lia icke givit mig anledning till
annan erinran än att det till ladubyggen föreslagna maximibeloppet synes
mig vara otillräckligt för att i nödig omfattning stimulera intresset för dylika
byggen. Då särskilda skäl tala härför, torde bidraget böra få utgå med högst
100 kronor. Såsom dylika skäl torde framför allt böra räknas, att jordbrukaren
är i avsaknad av husbehovsskog och därför får vidkännas kostnader
för inköp och transport av byggnadsvirke.

De för ändamålet erforderliga medlen torde böra erhållas från vederbörande
lappfond. Då det givetvis är av vikt att de nödvändiga byggnadsåtgärderna
icke draga allt för långt ut på tiden, anser jag i likhet med statskontoret,
att anslagen icke böra fördelas på längre tid än fem år.

Upprättandet av en gemensam fond för lappväsendet.

Å riksstaten finnas för närvarande uppförda följande anslag avseende
lappbefolkningen i riket, nämligen för fattig- och barnavård bland lapparna,
nomadskolorna, lappmarks ecklesiastikverk och lappväsendet. Under sistnämnda
anslag ingå avlöningar till och omkostnader för lappfogdarna och

Före draganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

lapptillsyningsmännen, ersättning och gratifikationer åt ordningsmännen
inom lappbyarna och lappförmännen m. m.

Kostnaderna för övriga statliga åtgärder till gagn för lapparna ha i allmänhet
bestritts från fyra fonder, nämligen jämtländska renbetesfjällens
skogsfond, jämtländska lappväsendets fond, Västerbottens lappfond och
Norrbottens lappfond. Beträffande dessa fonders uppkomst och användning
har utredningsmannen i betänkandet anfört i huvudsak följande.

Jämtländska renbetesfjällens skogsfond.

I lagen den 4 juni 1886 angående de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige stadgades, att lapparna i Jämtlands län ej fingo utan vederbörande
jordägares eller brukares samtycke uppehålla sig på enskildas ägor å annan
tid än oktober—april månader. Detta innebar, att lapparna under den övriga
delen av året eller maj—september voro hänvisade att vistas uteslutande på
de i närheten av riksgränsen belägna renbetesfjällen. Det var dem vid äventyr
av böter förbjudet att under sistnämnda tid med sina renar överskrida
gränsen för dessa fjäll. Under den förberedande behandlingen av lapplagen
hade det emellertid visat sig att renbetesfjällen, med den omfattning de då
ägde, icke frambragte tillräckligt med bete för att renhjordarna skulle kunna
uppehålla sig där under hela tiden maj—september. Man hade nämligen
vid avvittringen inom Jämtlands län icke tagit nödig hänsyn till lapparnas
behov. Stora områden, där de vår och höst brukat uppehålla sig
med sina renar, hade upplåtits åt enskilda. På grund därav hade det uppstått
stora svårigheter för lapparna att, särskilt under våren i maj månad
innan växtligheten på fjällen hunnit utvecklas, hålla renarna kvar inom
fjällområdena och hindra dem att göra skada på angränsande, längre ned
belägna och tidigare gräsbeväxta ägor. Men renbetesfjällen hade icke blott
utlagts med mindre arealer än vad för lapparnas behov erfordrades, utan
de hade även genom inskjutande, enskilda tillhöriga ägor blivit skilda från
varandra. För att råda bot på den skada, som vid avvittringen tillfogats lapparna,
hade redan den kommitté, som utarbetat 1886 års renbeteslag, föreslagit,
att innan lagens stränga förbud tillämpades skulle erforderlig mark
för renbetesfjällens utvidgning förvärvas för medel, som kunde inflyta genom
försäljning av skog från renbetesfjällen. För detta ändamål uppsköts
även lagens tillämpning beträffande länet till den 1 januari 1889.

Sedan förslag framlagts rörande den mark, som företrädesvis borde inlösas
för renbetesfjällens utvidgning, blev frågan förelagd 1887 års riksdag,
som i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag medgav, att behållna avkastningen
av den skogsavverkning på renbetesfjällen, som i enlighet med
förslag av domänstyrelsen kunde bliva föreskriven, finge användas till förvärvande
av mark för utvidgning av renbetesfjällen i avsikt att bereda lapparna
nödigt utrymme för renskötseln under tiden från maj till september
månader. Vidare medgavs att, när vissa delar av de förvärvade områdena
kunde genom skogsavverkning eller annorledes lämna avkastning eller ej
vore för det avsedda ändamålet nödiga, det skulle ankomma på Kungl. Maj :t
att ställa sådana delar under skogsstatens förvaltning eller utarrendera eller
försälja dem, under iakttagande att avkastningen eller försäljningssumman,
den sistnämnda därest Kungl. Maj:t ej prövade den böra användas att på

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

annan trakt inom länet utvidga lapparnas renbetesrättigheter, skulle tillfalla
statsverket. Genom beslut den 13 juli 1887 anbefallde Kungl. Majit domänstyrelsen
att föranstalta om skogsförsäljningens verkställande samt att
till statskontoret utan sammanblandning med övriga skogsförsäljningsmedel
inleverera de behållna försäljningsmedlen för skogseflekter från renbetesfjällen.
Därjämte ålades statskontoret att, sedan statsverket blivit gottgjort för
de förskott, som utgivits för inköp av mark, förvalta överskottet såsom en
.särskild fond under benämning jämtländska renbetesfjällens skogslund, om
vars användande för de av riksdagen medgivna ändamål Kungl. Majit förklarade
sig vilja framdeles förordna.

Enligt statsmakternas beslut skulle sålunda avkastningen av skogarna å
renbetesfjällen och de inköpta fastigheterna få användas allenast till inköp
av mark för ytterligare utvidgning av renbetesfjällen. Vad därefter återstod
skulle inlevereras till statsverket. Så bär emellertid icke blivit fallet. Av
skogsavkastningen samt den upprättade skogsfondens övriga inkomster ha
gäldats, förutom högst avsevärda belopp för inköp tid efter annan av fastigheter
som tillagts renbetesfjällen, jämväl åtskilliga andra utgifter till lappväsendets
fromma. Att märka är att jämtlandslapparna icke erhållit företrädesrätt
till annan del av skogsavkastningen än som erfordrades för renbetesfjällens
utvidgning. Frånsett utgifterna för inköp av behövliga fastigheter
och för dessas förvaltning ävensom för vägar, broar samt byggnads- och
reparationsarbeten, telefonanläggningar m. m. till förmån för arrendatorer^
å fastigheternas inägor ha jämlikt statsmakternas beslut medel ur fonden
anvisats för renskötselns stödjande ej blott inom Jämtlands län utan även,
såsom nedan närmare beröres, inom de båda nordligaste länen. Vidare har
enligt beslut av 1941 års riksdag medgivits, att ett belopp av 500 000 kronor
av fondens medel får användas för iordningställande av jordbruks- och bostadslägenheter
åt lappar, som lämnat renskötseln.

Beträffande dispositionen av de för fondens medel inköpta fastigheterna
har Kungl. Majit den 22 maj 1891 meddelat föreskrifter. Dessa innebära,
att de förvärvade områdena skola i sin helhet upplåtas för lapparnas behov
i likhet med angränsande renbetesfjäll och att den å områdena befintliga
skogsmarken skall stå under skogsstatens förvaltning. I övrigt tillkommer
inseendet över områdena kammarkollegiet och länsstyrelsen. Å områdena
befintliga inägor, åbyggnader samt slåtter- och fäbodlägenheter få,
där länsstyrelsen prövar sådant kunna ske utan men för renskötseln, på
arrende upplåtas åt bofasta under vissa villkor, bland andra, att vederbörande
arrendator underkastas de inskränkningar i nyttjanderätten, som
föranledas av den åt lapparna upplåtna rätten att använda områdena.

Jämtländska lappväsendets fond.

Enligt 1886 års renbeteslag ägde länsstyrelsen att i viss utsträckning mot
avgift ål andra än lappar tillsvidare upplåta bete, jakt och fiske m. lii. å de
för lapparna avsatta områden, därest så kunde ske utan förfång för lapparna.
Motsvarande bestämmelser ha intagits jämväl i 1898 och 1928 års renbeteslagar.
De medel, som på grund av dessa stadganden influtit till länsstyrelsen
i Jämtlands län, lia jämlikt Kungl. Majits å renbeteslagens medgivande
grundade beslut den 31 maj 1901 inlevererats till statskontoret, i den
mån de icke funnits erforderliga för bestridande av vissa närmare angivna
utgifter för lapparna. Medlen förvaltas av statskontoret såsom en särskild

Hillring till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr lid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

fond, benämnd jämtländska lappväsendets fond. Till denna fond skola jämväl
inlevereras medel av enahanda natur, vilka inflyta fran de för lapparnas
behov inköpta fastigheter, för vilka ovan redogjorts.

Från fonden ha efter Kungl. Maj:ts beslut anslag årligen utgått till olika
ändamål för lapparnas och renskötselns främjande inom Jämtlands län.
Sålunda ha anslag beviljats bland annat till anordnande av särskild bevakning
å renbeteslanden samt tillsyn av jakt och fiske, till utlämnande av lån
åt obemedlade eiler mindre bemedlade lappar för inköp av livrenar, till belöning
åt lappar för god renvård och för dödande av rovdjur, till uppförande
av renvaktarstugor och renstängsel, till anläggande av vägar och broar samt
till bestridande av tillfälliga, oförutsedda utgifter, som enligt länsstyrelsens
prövning kunde vara nödvändiga för lappväsendet.

Jämlikt nämnda beslut den 31 maj 1901 skulle länsstyrelsen i god tid före
varje års slut inkomma till Kungl. Majit med summarisk redogörelse rörande
användningen av de medel från fonden, vilka under sistförflutna året funnits
till länsstyrelsens förfogande för att användas till lapparnas förmån, samt
med förslag beträffande de utgifter, som för samma ändamål ansåges böra
under det följande året bestridas från fonden. Vad sålunda stadgats gäller
fortfarande, och för varje budgetår fastställes av Kungl. Majit en stat för
ifrågavarande utgifter.

Västerbottens och Norrbottens lappfonder.

I skrivelse till Kungl. Majit den 12 februari 1914 föreslogo länsstyrelserna i
Västerbottens och Norrbottens län, att av jämtländska renbetesfjällens skogsfond
en del måtte användas till bildande av två nya fonder för att i de båda
länen understödja renskötseln, vilken genom odlingens framträngande förorsakats
svårigheter. I skrivelsen framhöllo länsstyrelserna, att nomadlapparnas
intressen borde tillgodoses genom bland annat uppförande av stängsel
till skydd för mera utsatta områden eller till hjälp för lapparna vid hjordarnas
bevakning och sammanhållande samt anläggande av broar över vattendrag,
som måste passeras med renarna m. m.

På grundval av nämnda förslag beslöt 1914 års riksdag att ur jämtländska
renbetesfjällens skogsfond ett belopp av 500 000 kronor finge uttagas till
bildande av två fonder, den ena å 300 000 kronor, benämnd Västerbottens
lappfond, och den andra å 200 000 kronor, benämnd Norrbottens lappfond.
Samtidigt beslöt riksdagen, att ett belopp å 233 467 kronor 42 öre, som
återstode av ett utav 1906 års riksdag beviljat anslag för beredande av understöd
åt lapparna i Jukkasjärvi socken, finge på det sätt tillföras nyssnämnda
båda fonder, att 140 000 kronor inginge i Västerbottens lappfond
och återstoden i Norrbottens lappfond.

Jämlikt beslut av riksdagen lia sedermera ur jämtländska renbetesfjällens
skogsfond överförts år 1919 ytterligare 260 000 kronor till Västerbottens
lappfond och 390 000 kronor till Norrbottens lappfond, år 1938 ett
belopp av 200 000 kronor till Norrbottens lappfond samt år 1939 ett belopp
av 110 000 kronor till samma fond.

Genom särskilda Kungl. Maj :ts brev har med stöd av bestämmelserna i renbeteslagen
bestämts, att medel, som inflyta genom upplåtelse av bete, slåtter,
jakt och fiske m. m. å de områden inom Västerbottens och Norrbottens län,
vilka blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade, skola tillföras
respektive lappfonder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Västerbottens och Norrbottens lappfonder lia använts för i stort sett liknande
ändamål som jämtländska lappväsendets fond. Från fonderna ha utgått
betydande bidrag till renstängsel — därvid ej minst de i renbeteskonventionen
med Norge upptagna stängslen dragit stora kostnader — vägar, broar
och stigar samt telefonledningar. Lappar, som måst förflyttas till andra trakter,
ha erhållit hjälp till dessa förflyttningar, varjämte betydande belopp utlämnats
såsom lån eller bidrag utan återbetalningsskyldighet för inköp av
livrenar åt sådana lappar, som hade ett alltför lågt renantal. Av fonderna ha
utgått belöningar för dödande av rovdjur samt för god renvård. Medel ha
även lämnats till främjande av lapsk hemslöjd och försäljning av renprodukter
samt till uppmuntran av ladubyggen på bofastas ängar. Kostnaderna för
renräkning och tvångsnedslaktning ha gäldats av fondmedlen. Vidare ha betydande
summor avseende betesavgifter och ersättningsbelopp för renskador
i Norge, som enligt konventionen förklarats skola stanna å statsverket, avförts
å vederbörande fond. Till den lapska kolonisationen ha bidrag utgått
genom bekostande av odlingsarbeten å hemman i Jukkasjärvi socken. Arvoden
till tillsyningsmän och till biträden åt lappfogdarna utgingo på sin tid
från fonderna, som även bekostat tillsyn av fiske och jakt inom lapparnas
områden och utgifter för fiskodlingsanstalter.

Enligt redogörelserna för de nuvarande fyra fondema ha deras inkomster
och utgifter sammanlagt utgjort:

för budgetåret 1940/41:

inkomster1) ...................... 437 987: 83

utgifter2) ........................ 439 462:21

Underskott 1 474: 38

för budgetåret 1941/42:

inkomster1)...................... 639 272:26

utgifter2) ........................ 445 693: 20

överskott 193 579: 06

Den 30 juni 1942 uppgingo tillgångarna i jämtländska renbetesfjällens
skogsfond, jämtländska lappväsendets fond, Västerbottens lappfond och
Norrbottens lappfond till respektive 1 697 021 kronor 90 öre, 576 283 kronor
94 öre, 105 227 kronor 23 öre och 137 067 kronor 12 öre. Å fonderna
hade emellertid från och med ingången av 1937 intill nämnda dag anvisats
men ännu icke utbetalts i runt tal respektive 740 000, 58 000, 48 000
och 80 000 kronor. De disponibla tillgångarna i samtliga fonder belöpte
sig alltså vid nämnda budgetårsskifte i runt tal till 1 589 000 kronor.

*) Uppgifterna avse bruttoinkomsterna.

*) Bland utgifterna ingå kostnaderna för skogsavverkning, skogsvård och förvaltningspersonal
m. m., vilka kostnader nämnda budgetår uppgått till respektive 194 414 kronor
19 öre och 200 812 kronor 91 öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Utredningsmannens förslag.

Såsom förut nämnts har utredningsmannen föreslagit, att sagda fonder
skola sammanföras till en gemensam fond, benämnd statens lappfond, i
vilken fond jämväl skola ingå renbetesfjällen i Jämtlands län och de till
utvidgning av dem sedermera inköpta fastigheterna, samt att Kungl. Majit
av fondens medel skall äga att, i överensstämmelse med Kungl. Majit tidigare
given befogenhet, för åtgärder sammanhängande med förvaltningen
av dessa fastigheter och inköp av ytterligare fastigheter för renbetesfjällens
utvidgning disponera vad för sådant ändamål erfordras samt i övrigt
använda fondens medel för åtgärder till gagn för lapparna och deras renskötsel.

Till motivering för förslaget har utredningsmannen anfört i huvudsak
följande.

Inkomster och utgifter å jämtländska renbetesfjällens skogsfond röra sig
om jämförelsevis stora belopp. För budgetåret 1941/42 uppgingo inkomsterna
till 540 926 kronor 80 öre och utgifterna till 347 374 kronor 68 öre.
Fonden ökades sålunda under året med 193 552 kronor 12 öre. Att nämnda
budgetår uppvisade överskott beror emellertid därpå, att de stora belopp,
som för detta budgetår anvisats å fonden — 500 000 kronor till iordningställande
av lägenheter åt lappar som lämnat renskötseln och 100 000
kronor till inköp av mark för renbetesfjällens utvidgning — då ännu icke
blivit tagna i anspråk.

Jämtländska lappväsendets fond uppvisade för budgetåret 1941/42 ett
överskott av 26 514 kronor 52 öre. Av inkomsterna utgjorde 19 581 kronor
1 öre ersättning för upplåtelser och andra arrendemedel. Räntorna å fonden
uppgingo till 17 847 kronor 17 öre. Denna fonds kapital plägar årligen
stiga.

De utgifter, som under årens lopp påförts Västerbottens och Norrbottens
lappfonder, ha varit av den storleksgrad att de jämförelsevis små
inkomsterna i allmänhet varit helt otillräckliga att kunna täcka utgifterna.
Kapitalbelopp om tillhopa 700 000 kronor ha tillförts den förra
och 993 467 kronor 42 öre den senare fonden. Under budgetåret 1941/42
ha inkomsterna å Västerbottensfonden utgjort 26 445 kronor 92 öre, därav
arrendemedel 15 398 kronor 20 öre och räntor 3 553 kronor 10 öre, samt
utgifterna 53 873 kronor 97 öre, på grund varav uppkommit ett underskott
å 27 428 kronor 5 öre. Norrbottensfonden utvisar för samma budgetår
en ökning av 940 kronor 47 öre. Inkomsterna, bestående till största
delen av arrendemedel, ha uppgått till 34 446 kronor 36 öre samt utgifterna
till 33 505 kronor 89 öre.

Den huvudsakliga inkomsten för Västerbottens och Norrbottens lappfonder
utgöres av arrendeavgifter och annan ersättning för upplåtelser
och över hälften av inkomsten å jämtländska lappväsendets fond består
likaledes av sådana medel. Jämlikt gällande lagbestämmelser (56 § renbeteslagen)
skola de medel, som sålunda inflyta, användas till förmån för
lapparna enligt bestämmelser, som givas av Kungl. Majit. Jämväl vissa
andra ersättningsmedel skola enligt meddelade bestämmelser användas till
gagn för lapparna. Så är fallet med den gottgörelse, som enligt 5 § ren -

Kungl. Majits proposition nr 110.

beteslagen skall lämnas, därest från lapparnas nyttjande skulle undantagas
område beläget ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen. På samma
sätt förfogas över vitén ådömda för överträdelse av byordning. Enligt
15 § renbeteslagen skall vidare den särskilda avgift, som icke-lapsk jordbrukare
inom Norrbottens läns lappmark har att med 50 öre för varje
djur erlägga för honom tillhöriga skötesrenar, enligt närmare föreskrifter
av Kungl. Maj:t användas såsom bidrag till bekostande av allmänna
renräkningar samt till åtgärder för renskötselns främjande.

Enligt 177 och 179 §§ i renbeteskonventionen den 5 februari 1919 mellan
Sverige och Norge skola till statskassan överföras de belopp, som inflyta
vid försäljning i Norge av svenska renar, vilka tillhöra okända ägare
och uppehållit sig därstädes på otillåtet område samt ej i angiven ordning
avhämtats eller bortdrivits, ävensom de betesavgifter, som erläggas för
norska renar, vilka varit inne å otillåtet område här i landet. Dessa medel
skola användas till åtgärder, som äga samband med renskötseln.
Nämnda stadganden ha tillika införts, vad angår angivna försäljningssummor
för i Norge försålda svenska renar i 33 § kungörelsen den 15 december
1922 (nr 602) innefattande bestämmelser i anledning av nämnda
konvention samt vidkommande betesavgifter för norska renar i 30 § lagen
den 20 april 1919 (nr 445) likaledes innefattande bestämmelser i anledning
av samma konvention. På motsvarande sätt har i 8 § lagen den 7
januari 1926 (nr 1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen
den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena
bestämts, att den andel (motsvarande en tiondel), som skall
anses förbruten av värdet å finska renar, vilka olovligen uppehållit sig
här i riket och icke i föreskriven ordning bortförts, ävensom betesavgifter,
som skola utgå för dylika renars uppehåll härstädes, skola tillfalla Norrbottens
lappfond.

Redan nu kan sägas föreligga en genomförd ordning för bestridandet
av kostnaderna för lappväsendet och vad därtill hör, i det alla utgifter
för lappväsendets personal vare sig fråga är om statens befattningshavare,
lappfogdar och lapptillsyningsmän m. fl., eller lapparnas egna ordningsmän
och förmän ävensom omkostnaderna för deras verksamhet gäldas
av anslag å riksstaten, under det alla övriga kostnader, såsom bidrag till
åtgärder för renskötselns främjande m. m., bestridas från de fyra lappfonderna.
Denna uppdelning har för det verksamhetsområde, varom här
är fråga, i flera avseenden medfört betydande fördelar. De medel, som
enligt ovan berörda författningsbestämmelser influtit, lia avskilts från
statens övriga medelsförvaltning för att hållas tillgängliga för de ändamål,
vartill de äro avsedda. Enligt de givna reglerna tillkommer det Kungl.
Maj:t att förfoga över desamma. Skulle, såsom av riksdagens år 1937 församlade
revisorer ifrågasatts, den ordningen införas, att samtliga utgifter
för lappväsendet skulle bestridas från särskilda anslag å riksstaten, förutsätter
detta en ändring av ifrågavarande författningar. Anledning till
en dylik åtgärd synes icke föreligga. Det ligger i renskötselnäringens
natur att ofta genom myndigheterna måste ske ingripanden, som icke
låta sig på förhand beräkna och som äro av brådskande natur. Medel
måste därför lätt kunna vara till hands för att olägenheter icke skola
uppstå och det fortlöpande arbetet försvåras. Många av de åtgärder, som
tarvas till stöd för lapparna och renskötseln, äro dessutom av obetydlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

omfattning och beskaffenhet. Det synes obehövligt, att alla dessa detaljer
underställas riksdagen för att bliva föremål för den omständliga prövningen
därstädes. För tillgodoseende av riksdagens överblick över dessa
utgifter, vilka i och för sig äro begränsade till visst bestämt område, synes
vara till fyllest, att meddelande lämnas riksdagen rörande de belopp, som
årligen av fondmedel av Kungl. Maj:t disponerats till förmån för lapparna
och renskötseln.

Det nuvarande systemet för fondmedlens förvaltning och uppdelning,
synes emellertid kunna giva anledning till erinringar. Medlens fördelning
på fyra fonder försvårar överblicken över statens utgifter för lapparnas
och renskötselns understödjande. Vad särskilt angår förhållandet mellan
jämtländska renbetesfjällens skogsfond och jämtländska lappväsendets
fond synes någon bestämd gräns emellan uppgifterna för de olika fonderna
knappast uppdragen. Tillvaron av särskilda fonder för de tre länen,
där lapparna vistas, samt den inbördes olika tillgången på medel i
dessa fonder lia medfört en viss ojämnhet och bristande enhetlighet vid
föreliggande behovs tillgodoseende. Då de inkomster, varöver Västerbottens
och Norrbottens lappfonder förfogat, varit otillräckliga att tillgodose
utgifterna, har gång efter annan Kungl. Majit nödgats ingå till riksdagen
med förslag om överförande av medel från jämtländska renbetesfjällens
skogsfond till nämnda båda fonder, vilket medfört omgång och tidsutdräkt.

De olägenheter, som sålunda framhållits, skulle undgås, därest samtliga
fyra lappfonder sammansloges till en för hela lappväsendet gemensam
fond, förslagsvis benämnd statens lappfond. Härigenom skulle bättre
översikt, reda och ordning vinnas. Till denna fond skulle överföras de
nuvarande fondernas kapitalbehållning; och den nya fonden skulle tillgodonjuta
deras inkomster. Dit skulle sålunda ingå, förutom räntemedel
och vinst å fondkapital, .de från renbetesfjällen och för deras utvidgning
inköpta fastigheter inflytande skogsförsäljningsmedel samt de medel, som
erläggas jämlikt gällande författnings- och konventionsbestämmelser och
må användas till förmån för lapparna och renskötseln. För fonden skulle
årligen av Kungl. Majit fastställas en stat upptagande anslag till lapparna
och renskötseln i Jämtlands län med Idre socken i Kopparbergs län samt
Västerbottens och Norrbottens län. Tilldelningen av anslag till likartade
ändamål inom länen kunde då lättare ske efter enhetliga grunder och i
anslutning till den gemensamma medelstillgången.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att värdet å renbetesfjällen
och de för deras utvidgning inköpta fastigheterna, vilket torde belöpa sig
till omkring 10 miljoner kronor, icke ingår i det i rikshuvudboken redovisade
statskapitalet. Värdet å de för lapparnas uteslutande begagnande
anvisade områdena i Västerbottens och Norrbottens län bokföres däremot
å domänfonden, till vilken även skogsavkastningen från områdena ingår.
Då det synes vara oegentligt att icke renbetesfjällen och de därtill lagda
områdena återfinnas i statens bokföring, föreslår utredningsmannen, att
dessa markområden upptagas däri. Enär den behållna avkastningen från
områdena användes till förmån för lapparna, torde områdena lämpligen
böra redovisas å den nybildade fonden.

Utredningsmannen har vidare framhållit, att örn en gemensam lappfond
komme att upprättas påkallades en ändring av 8 § lagen den 7 ja -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 110.

nuari 1926 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den
9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.
Föreskriften att där avsedda medel skulle tillfalla Norrbottens lappfond
borde utbytas mot en bestämmelse som, i anslutning till vad som gällde
liknande medel, som ifrågakomme enligt renbeteskonventionen med Norge,
helt allmänt angåve, att medlen skulle tillfalla statskassan och enligt bestämmelser,
som gåves av Kungl. Majit användas till åtgärder, som ägde
samband med renskötseln.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag om bildandet av en gemensam lappfond har
i allmänhet vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. Endast riksräkenskapsverket
har motsatt sig förslaget. Ur yttrandena må här återgivas
följande.

Riksräkenskapsverket har uttalat i huvudsak.

Jämlikt förslaget skall det nuvarande systemet, enligt vilket utgifterna
för lappväsendet bestridas dels från riksstatsanslag och dels av fondmedel,
tillämpas även i fortsättningen. Detta kan riksräkenskapsverket för
sin del icke tillstyrka. En tillfredsställande överblick över statens utgifter
för lappväsendet kan erhållas endast genom att dessa utgifter på sätt
ifrågasatts av riksdagens år 1937 församlade revisorer genomgående anvisas
att utgå från anslag å riksstaten. Genom denna anordning vinnes
också, att samtliga utgifter för lappväsendet komma att underställas riksdagens
prövning.

På grund av vad sålunda anförts får riksräkenskapsverket föreslå, att
samtliga utgifter för lappväsendet anvisas att utgå från anslag å riksstaten,
att de nuvarande lappfonderna indragas och att de inkomster av
annan natur än ränteinkomster, som för närvarande tillföras dessa fonder,
i stället i vanlig ordning tagas i anspråk för statsregleringen. Härvid
bör värdet av renbetesfjällen i Jämtlands län och av till deras utvidgning
inköpta fastigheter upptagas såsom tillgång å domänverkets fond och avkastningen
av dessa fjällområden och fastigheter förty tillföras domänverkets
överskott. Att sålunda låta värdet å renbetesfjällen med tillhörande
fastigheter ingå i det å domänverkets fond redovisade statskapitalet
utgör uppenbarligen en mera tillfredsställande redovisning än den
av utredningsmannen föreslagna, vilken innebär, att värdet av sagda tillgångar
-— vilka ostridigt tillhöra staten — visserligen upptages bland statens
i rikshuvudboken bokförda tillgångar men att samtidigt ett mot samma
värde svarande belopp uppföres under en diversemedelstitel å rikshuvudbokens
skuldsida. I detta sammanhang må även framhållas, att
skogsavkastningen från de områden i Västerbottens och Norrbottens län,
som motsvara renbetesfjällen i Jämtlands län, ingår till domänverkets
fond, å vilken fond värdet av nämnda områden också redovisas.

Riksräkenskapsverket kan icke underlåta att framhålla, att en omläggning
av redovisningen av lappfonderna i den av utredningsmannen
föreslagna riktningen — vars lämplighet över huvud taget kan sältas i
fråga — under inga förhållanden bör omfatta jämtländska renbetesfjäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

lens skogsfond. Denna fond tillföres skogsavkastningen från renbelesfjällen
med tillhörande fastigheter. Frånsett utgifter för inköp av fastigheter
för renbetesfjällens utvidgning och utgifter, som tarvats för dessa
fastigheters förvaltning eller stått i samband därmed, har fonden hittills
tagits i anspråk för utgifter för lappväsendet endast i den mån medel för
ändamålet ställts till förfogande från fonden genom beslut av riksdagen.
Nämnda skogsavkastning skulle nu enligt utredningsmannens förslag helt
bindas för bestridande utan riksdagens hörande av utgifter för lappväsendet.
En sådan åtgärd måste riksräkenskapsverket finna oförsvarbar
i nuvarande statsfinansiella läge.

Riksräkenskapsverket vill slutligen erinra att Kungl. Majit efter framställning
från riksdagen genom beslut den 17 juni 1938 anbefallt statskontoret
att verkställa utredning rörande behandlingen av de räntebärande
fonder, som äro underställda statskontorets förvaltning. Denna utredning,
vid vilken bland annat skall undersökas huruvida de berörda
fonderna böra bibehållas eller indragas, får anses omfatta även lappfonderna.
Det torde därför vara lämpligt, att riksräkenskapsverkets förslag
örn lappfondernas indragning upptages till prövning i samband med frågan
örn behandlingen av de övriga fonder, som avses med den åt statskontoret
anförtrodda utredningen. Härvid blir det också tillfälle att utforma
ett detaljerat förslag till redovisning å riksstaten av utgifterna för
lappväsendet i anslutning till gällande grunder för riksstatsutgifternas
fördelning å anslag. Å andra sidan bör det enligt riksräkenskapsverkets
mening vara uteslutet att, innan resultatet av nämnda utredning föreligger,
vidtaga någon ändring beträffande lappfondernas ställning i enlighet
med vad utredningsmannen föreslagit.

Statskontoret har erinrat, att ämbetsverket redan i sitt yttrande den
21 november 1936 över Norrbottensutredningens betänkande uttalat sig
för en sammanslagning av ifrågavarande fonder till en fond för lappväsendets
gemensamma understödjande. Något hinder för en dylik sammanslagning
hade ämbetsverket då ej ansett föreligga. I sitt yttrande
den 29 januari 1941 över ett av utredningsmannen avgivet betänkande
angående lägenhetsupplåtelser åt lappar hade statskontoret vidhållit sitt
tidigare uttalande. Ämbetsverket hade icke funnit anledning frångå denna
uppfattning och tillstyrkte följaktligen bifall till utredningsmannens förevarande
förslag. I anslutning härtill ifrågasattes, huruvida icke renbeteslagen
borde ändras på sådant sätt att av lagen framginge, att de
medel, som skulle användas till förmån för lapparna, skulle tillföras statens
lappfond.

Statskontoret har vidare framhållit, att enligt föreskrifterna i Kungl.
Maj:ts brev den 31 augusti 1877 hade vissa av de utav statskontoret förvaltade
fonderna sammanförts för förvaltning och redovisning å titeln
gemensamma fonden. Bland dessa märktes även ifrågavarande fyra fonder.
Denna gemensamma förvaltning vore alltjämt bestående. Om utredningsmannens
förslag bleve bifallet, vore det lämpligt att redovisa statens
lappfond som en fristående fond och sålunda utbryta jämtländska ren -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

betesfjällens skogsfond och de tre lappfondernas tillgångar ur den ge^
mensamma fonden. Bestämmelser härom borde utfärdas i samband med
övriga föreskrifter för den nya fonden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett det ur lappväsendets synpunkt
vara synnerligen angeläget, att de fonder, som för närvarande funnes och
från vilka bidrag till statliga åtgärder för lapparnas stöd hittills utgått,
alltjämt finge bestå för lapparnas räkning och alltså icke inginge i statens
allmänna budget. Vad utredningsmannen anfört i denna del ville länsstyrelsen
giva sin fulla anslutning. Mot förslaget att sammanslå dessa fonder
till en gemensam lappfond syntes principiellt intet vara att erinra. Länsstyrelsen
ville därför ej motsätta sig förslaget, ehuru det givetvis ur speciell
jämtländsk synpunkt vore fördelaktigare om länets lappfonder fortfarande
finge disponeras för i första hand jämtlandslapparnas behov.
Det vöre emellertid berättigat, att dispositionen av de samfällda fondmedlen
skedde med vederbörlig hänsyn till deras ursprung och på sådant
sätt, att behoven inom Jämtlands län icke bleve eftersatta.

De vid 1942 års lappmöte närvarande representanterna för lappbyarna i
Jämtlands län ha, med hänsyn till att utredningsmannens ifrågavarande
förslag avsåge att gagna lapparna och renskötseln, icke velat motsätta
sig förslagets genomförande. Vid behandlingen av frågor om anslag ur
den nya fonden borde man dock icke förglömma, att såväl grundkapitalet
till denna fond som de inkomster, vilka beräknades skola giva fonden
erforderlig bärighet, härrörde från skogsavkastningen å Jämtlands och
Härjedalens renbetesområden. De där boende lapparnas anslagsbehov
borde därför icke få stå tillbaka för lapparnas inom de två nordligaste
länen. Detta borde komma till uttryck i förvaltningsbestämmelserna för
den nya fonden.

Såsom framgår av vad förut anförts tillföres jämtländska renbetesfjällens
skogsfond skogsavkastningen från renbetesfjällen och de för dessas
utvidgning förvärvade fastigheterna. Jämlikt riksdagens medgivande
disponeras fonden av Kungl. Maj:t för bestridande av utgifterna för fastigheternas
förvaltning och inköp av ytterligare mark inom Jämtland och
Härjedalen för tillgodoseende av lapparnas behov av bättre utrymme för
sin renskötsel under vår, sommar och höst. Från fonden har vidare enligt
riksdagens medgivande vid flera tillfällen överförts kapitalmedel till
Västerbottens och Norrbottens lappfonder, varjämte medel fått tagas i
anspråk för iordningställande av jordbruks- och bostadslägenheter åt lappar,
som lämnat renskötseln. Till sistnämnda två fonder och jämtländska
lappväsendets fond ingå — förutom ränta å kapitalet — vissa till staten
inflytande medel, som enligt bestämmelser i renbeteslagen och renbeteskonventionerna
skola användas till förmån för lapparna och till åtgärder,

Före draganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

som äga samband med renskötseln. Medlen ha sålunda avskilts från
statens övriga medelsförvaltning för att användas för de ändamål, vartill
de äro avsedda. Jämlikt berörda bestämmelser ankommer det å Kungl.
Maj:t att förfoga över de inflytande medlen.

Riksdagens år 1937 församlade revisorer ha liksom även riksräkenskapsverket
ifrågasatt, huruvida icke de nämnda fyra fonderna kunde indragas
till statsverket och samtliga utgifter för lappväsendet bestridas av särskilda
å riksstaten anvisade anslag. Till belysande av detta spörsmål må
erinras om tillkomsten av nu gällande ordning, enligt vilken de medel
som inflyta vid upplåtelser å de områden, där lapparna äga att med sina
renar uppehålla sig varje tid av året, skola användas till förmån för lapparna.
Genom uppdragandet av den s. k. odlingsgränsen avsågs att tillskapa
ett för lapparna förbehållet område, som de skulle få använda till
underhåll för sig och sina renar. Samma ställning intaga de vid avvittringen
i Jämtlands län avsatta renbetesfjällen och de för dessas utvidgning
sedermera inköpta fastigheterna. De nyttigheter av slåtter, bete, jakt,
fiske m. m. som där funnos skulle lapparna få tillgodogöra sig. Genom
1886 års renbeteslag förbjödos lapparna att använda »den mark som av
dem besittes» till upplåtelse av slåtter och beteslägenheter åt bofasta med
hänsyn till de olägenheter, som visat sig kunna uppkomma därav. I stället
förordnades i lagen, att dylika upplåtelser liksom av jakt och fiske skulle,
där det kunde ske utan skada för lapparna, verkställas genom länsstyrelsen.
De genom upplåtelserna inflytande medlen skulle användas till förmån
för lapparna. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 1898 och 1928
års renbeteslagar, där rätten till upplåtelser blivit i viss mån utvidgad.
Tydligt är att lagstiftningen utgått från att — i anslutning till den ställning
lapparna i gammal tid hade såsom de enda, vilka tillgodogjorde sig
fjälltrakterna och skogsområdena därintill inom lappmarkerna —- de
förmåner av nämnda slag, som där funnes, helt tillkomme lapparna.
Denna lapparnas rätt gäller jämväl de inom ifrågavarande områden liggande
kronoparkerna.

En liknande karaktär som de inkomster, vilka inflyta genom nämnda
upplåtelser, intaga de medel som, på sätt förut angivits, skola utgå jämlikt
5 och 15 §§ renbeteslagen samt föreskrifter i renbeteskonventionerna
med Norge och Finland och vilka i konvention eller genom svensk lagstiftning
förordnats skola användas till förmån för lapparna eller till
åtgärder, som äga samband med renskötseln.

Riksräkenskapsverket har, som förut nämnts, föreslagit, att utgifterna för
lappväsendet genomgående skola anvisas att utgå från anslag å riksstaten
samt att de nuvarande lappfonderna skola indragas och de inkomster av
annan natur än ränteinkomster, som för närvarande tillföras dessa fonder, i
stället i vanlig ordning tagas i anspråk för statsregleringen. Ett genomförande

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

av detta förslag måste emellertid, såvitt angår jämtländska lappväsendets
fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder, anses innebära ett ingrepp
i den rätt, som i förevarande hänseende tillkommer lapparna och som
utgör en del av det renskötselprivilegium, varå renbeteslagstiftningen vilar.
Som exempel må erinras att de årliga avgifter, som av vattendomstolen utdömts
såsom ersättning för de skador, som tillfogats renskötseln genom att
betydande av lapparna brukade områden satts under vatten till följd av uppdämningen
av Stora Lule älvs källsjöar, icke tilldömts kronan utan av domstolen
förordnats skola användas till renskötselns gagn.

Jag finner icke anledning föreligga att till ny prövning upptaga frågan
om lapparnas förevarande rättigheter. På grund av nybyggeskulturens utbredning
och utvecklingen i övrigt i lappmarkerna har lapparnas näringsutövning
i många avseenden försvårats och en viss försiktighet synes böra
iakttagas i fråga örn åtgärder, som beröra lapparna. Ett flertal ändringar i
sedan lång tid gällande lagar och andra författningar skulle tillika påkallas.
Vad angår det i renbeteskonventionen med Norge med avseende å vissa inbetalningar
förekommande stadgandet, att medlen skola användas till åtgärder,
som äga samband med renskötseln, kan denna föreskrift icke bliva
föremål för ensidig ändring. Erinras må även att det i dessa fall är fråga örn
jämförelsevis små, ehuru för lapparna dock betydelsefulla belopp.

Såsom förut berörts har staten verksamt ingripit för att så vitt möjligt
motverka de svårigheter, som orsakades lapparna i samband med avvittringens
genomförande i Jämtlands län. De vid nämnda förrättning starkt
kringskurna renbetesområdena ha utvidgats genom för ändamålet inköpta
fjällhemman. Dessa inköp finansierades i början helt genom försäljning
av skog från de vid avvittringen till förmån för lapparna avsatta renbetesfjällen
samt sedermera jämväl genom skogsavkastningen från sålunda
inköpta fastigheter. Det är förklarligt att lapparna under dessa förhållanden
anse sig äga rätt även till de medel, som inflyta från renbetesfjällen
och nämnda fastigheter och vilka ingå i jämtländska renbetesfjällens
skogsfond, samt att de anse att fonden bör användas till deras
förmån såsom en ersättning för de svårigheter, som genom utvecklingen
drabbat dem och deras näring. Ytterligare inköp av dylika fastigheter
ha av det jämtländska lappväsendet och lapparna själva ansetts erforderliga
och kraven därpå synas jämväl berättigade. Högst avsevärda anspråk på medel
ur jämtländska renbetesfjällens skogsfond för nämnda ändamål kunna
fördenskull emotses. Dessutom torde alltjämt erfordras medel för de med
de inköpta fastigheternas förvaltning förenade utgifterna. På grund härav
och i övrigt föreliggande förhållanden synes intet vara alt erinra mot att
tillgångarna i fonden disponeras till gagn för lapparna och renskötseln.

Ett indragande av fonderna till statskassan torde sålunda ej lämpligen
böra ske, utan de böra alltjämt disponeras till lapparnas fromma. I detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

hänseende må ytterligare framhållas, att en indragning av fonderna säkerligen
skulle komma att väcka förstämning bland lapparna. Att bestrida
samtliga utgifter för lappväsendet från särskilda anslag å riksstaten
synes icke heller lämpligt. Såsom utredningsmannen framhållit måste
ofta genom myndigheternas försorg ingripanden ske i renskötselnäringen,
vilka icke låta sig på förhand beräkna och som äro av brådskande natur.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag, att man utan att avvakta
resultatet av den statskontoret anbefallda utredningen rörande behandlingen
av de ämbetsverkets förvaltning underställda räntebärande
fonderna bör kunna taga definitiv ställning till utredningsmannens förslag,
att de fyra lappfondema skola sammanföras till en fond. Att märka
är att statskontoret för sin del icke haft något att erinra mot att denna
fråga redan nu erhåller sin lösning.

I likhet med utredningsmannen anser jag, att tillvaron av särskilda
fonder för de tre län, där lapparna huvudsakligen uppehålla sig, samt
den med hänsyn till antalet lappar mycket olika tillgången på medel i
dessa fonder medfört en viss ojämnhet och bristande enhetlighet vid tillgodoseendet
av föreliggande behov. Detta skulle emellertid avhjälpas, örn
samtliga fonder sammansloges till en för lappväsendet gemensam fond.
Jag biträder därför förslaget om bildandet av en dylik fond. Erinras må
att de i ärendet hörda representanterna för lapparna i Jämtlands län
icke motsatt sig förslaget utan ansett, att dess genomförande skulle bliva
till gagn för lappbefolkningen och renskötseln.

Till den gemensamma fonden, vilken lämpligen synes kunna benämnas
statens lappfond, torde de nuvarande fondernas hela kapitalbehållning
böra överföras. Vidare torde de inkomster, som för närvarande inflyta
till dessa fonder, böra tillföras den nybildade fonden. Av fondens medel
torde få bestridas dels de utgifter, som enligt gällande bestämmelser för
närvarande gäldas av de fyra fondernas medel, och dels de, som föranledas
av de av mig i det föregående tillstyrkta åtgärderna. För genomförande
av dessa åtgärder skulle för Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län krävas anslag, som för vart och ett av budgetåren 1943/44—
1947/48 torde kunna beräknas till följande belopp, nämligen:

	Jämtlands län	Västerbottens län	Norrbottens län	Summ a
för uppförande av renvaktarstugor	6 000	9 000	15 000	30 000
» bidrag till utbildning i ren-skötsel .....................	1 200	2 400	4 800	8 400
» bidrag till föreningar bland lapparna ...................	1 000	1 000	1 000	3 000
» lån för inköp av livrenar ....	6 000	10 000	18 000	34 000
» belöning för god renvård ....	700	1 400	2 800	4 900

Kungl. Maj-.ts proposition nr 110. 61

	Jämtlands län	Västerbottens län	Norrbottens län	Summa
tekniska hjälpmedel för ren-skötselns underlättande ......	10 300	22 100	12 300	44 700
bidrag till lador å ströängar och stängsel kring nyodlingar	1 000	2 000	15 000	18 000
Summa kronor	26 200	47 900	68 900	143 000

För tiden efter budgetåret 1947/48 torde det icke för närvarande vara
möjligt att med någon grad av säkerhet uppskatta de erforderliga utgifterna.
*

Erinras må att för tekniska hjälpmedel inom Norrbottens län utöver
nämnda belopp, 12 300 kronor, erfordras ytterligare omkring 17 200 kronor
under vart och ett av ifrågavarande år, vilka belopp beräknas kunna
erhållas av de för regleringen av Stora Lule älvs källsjöar inflytande ersättningsmedlen.

Enligt vad utredningsmannen anfört ha de utgifter till stöd åt lapparna
och renskötseln, som gäldats av medel ur de fyra fonderna, under senare
år normalt brukat uppgå till omkring 200 000 kronor för år. Därav belöpte
i runt tal 66 500 kronor å åtgärder, som motsvarade de föreslagna
och som därför komme att bortfalla, om förslaget bifölles. De övriga utgifterna,
vilka sålunda uppginge till i runt tal (200 000—66 500 =) 133 500
kronor, vöre emellertid alltjämt av behovet påkallade.

Man torde alltså kunna räkna med att de årliga utgifterna för statens
lappfond under de fem närmaste budgetåren komma att belöpa sig till
(143 000 + 133 500 =) 276 500 kronor. Även om de till fonden inflytande
inkomsterna ej varje år skulle uppgå till sistnämnda belopp, torde dock
fonden vissa år genom skogsavkastningsmedel erhålla tillskott, vilka tillfullo
täcka de beräknade normala utgifterna. Såsom förut berörts torde
emellertid för renskötselns rationella bedrivande inom Jämtlands län erfordras
att betydande markområden ytterligare förvärvas av kronan för
att tilläggas renbetesfjällen. Lappfogden i länet har uppgivit, att taxeringsvärdet
å de fastigheter, som inom de närmaste tio åren borde inköpas
för ändamålet, utgjorde nära 1 800 000 kronor. Det synes därför
bliva nödvändigt att även större delen av det kapitalbelopp, som från de
befintliga fonderna skulle tillföras den nya fonden, tages i anspråk för
ändamålet.

Såsom utredningsmannen framhållit upptages icke värdet av renbetesfjällen
och de till deras utvidgning inköpta fastigheterna i det i rikshuvudboken
redovisade statskapitalet. Utredningsmannen bar därför föreslagit,
att värdet av denna fasta egendom skulle redovisas å statens lappfond. Det
synes mig emellertid vara lämpligare, att egendomen i fråga bokföres å do -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

mänfonden. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga
bestämmelser i ämnet.

Sammanslagningen av fonderna torde böra komma till stånd från och
med ingången av budgetåret 1943/44.

De av utredningsmannen och statskontoret i detta sammanhang ifrågasatta
lagändringarna torde jag få anmäla i samband med utredningsmannens
förslag om vissa ändringar i renbeteslagen.

Under åberopande av vad jag i förevarande frågor anfört hemställer
jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva

dels att jämtländska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets
fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder skola
från och med den 1 juli 1943 sammanföras till en gemensam fond,
benämnd statens lappfond,

dels ock att Kungl. Majit skall äga använda fondens medel för åtgärder
sammanhängande med förvaltningen av renbetesfjällen i Jämtlands
län och de till utvidgning av dessa inköpta fastigheterna samt för inköp
av ytterligare fastigheter för renbetesfjällens utvidgning ävensom för
de övriga åtgärder, som befinnas vara till gagn för lapparna och deras
renskötsel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Siv Schieller.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1943
52143