Kungl. Maj:ts proposition nr 1^1 år 1965 (Proposition 1965:141 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^1 år 1965

Nr 141

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utbyggnaden av
universitet och högskolor m.m.; given Stockholms slott
den 1 oktober 1965.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen förordas en med hänsyn till samhällets resurser maximal utbyggnad
av universitet och högskolor. Den fortsatta planeringen av universitetsoch
högskoleexpansionen bör utgå från ett beräknat totalantal studerande i början
av 1970-talet av ca 87 000. För att det ökade behovet av högre utbildning
skall kunna mötas föreslås en kraftig expansion av universitets- och högskoleorganisationen.
Sålunda föreslås att en fjärde teknisk högskola samt en ny medicinsk
utbildnings- och forskningsenhet skall inrättas. Vid Umeå universitet
föreslås en humanistisk fakultet tillkomma och för de filosofiska fakulteterna i
övrigt föreslås en betydande ökning och omfattande geografisk spridning av
resurserna på primärexamensnivå genom inrättande av fyra nya utbildningsenheter.
Även i fråga om den farmaceutiska utbildningen och forskningen föreslås
en väsentlig utbyggnad.

Beträffande högre teknisk utbildning och forskning föreslås att en ny teknisk
högskola under perioden 1969/70—1971/72 byggs upp i Linköping till en årlig
intagningskapacitet av 570 nybörjarplatser. Vid den nya högskolan föreslås tillkomma
sektioner för teknisk fysik, maskinteknik och elektroteknik samt — som
en nyhet för svenskt högre tekniskt utbildningsväsen — en sektion för ekonomingenjörer.
De befintliga tekniska högskolorna föreslås bli utbyggda. Bl. a. före 1

— Biliang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr Hl

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

slås en särskild studieriktning för samhällsbyggnad vid tekniska högskolan i
Stockholm. Förslag framläggs även om teknisk magisterutbildning och ökad
civilingenjörsutbildning vid Uppsala universitet.

Intagningskapaciteten vid de medicinska jakultetema i Uppsala och Umeå
samt vid karolinska institutet föreslås bli utökad. Vidare föreslås i propositionen
en ny enhet för medicinsk propedeutisk och klinisk utbildning bli inrättad i Linköping
med en intagningskapacitet av 84 utbildningsplatser per år. Utbildningen
vid denna enhet skall enligt förslaget påbörjas läsåret 1969/70. Dessutom föreslås
att överenskommelse träffas om anordnande av läkarutbildning vid ett planerat
sjukhus i Huddinge.

I fråga om de filosofiska fakulteterna föreslås att humanistisk, samhällsvetenskaplig
och naturvetenskaplig utbildning fram till primärexamen i viss omfattning
fr. o. m. höstterminen 1967 skall anordnas på nya orter. Förslaget innebär
att till universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm skall knytas utbildningsfilialer
i resp. Örebro, Växjö, Karlstad och Linköping. Vidare förordas
att en humanistisk utbildnings- och forskningsorganisation skall byggas upp vid
universitetet i Umeå. I syfte att öka examensfrekvensen och påskynda den enskilde
studentens fullföljande av sina studier kommer utbildningen vid de filosofiska
fakulteterna att ges en fastare organisation och vidare kommer att införas
skärpta regler för rätten att bedriva studier vid de fria fakulteterna.

I propositionen uppdras också vissa riktlinjer för det fortsatta studentbostadsbyggandet.

Den farmaceutiska utbildnings- och forskningsorganisationen föreslås bli överflyttad
från Stockholm till Uppsala och där t. v. bli inordnad som en farmaceutisk
fakultet vid universitetet. Därvid förutsätts såväl lokal- som personalmässigt
samgående med medicin och naturvetenskap. Vidare föreslås att den nuvarande
apotekarexamen (studietid fem år) ersätts av en ny studiegång enligt vilken
efter fem terminers grundutbildning skall kunna avläggas farmacie kandidatexamen
samt efter ytterligare tre terminers studier farmacie magisterexamen.
Som riktpunkt för införande av den nya studiegången anges budgetåret 1967/68.
Överflyttningen till Uppsala — vilken avses ske successivt — förutsätts kunna
påbörjas höstterminen 1969. En ökning av den årliga intagningskapaciteten från
80 till 120 nya studerande föreslås komma till stånd i samband med överflyttningen.
Vidare föreslås vissa förändringar i personalorganisationen, innebärande
bl. a. tillkomsten av nya professurer i ämnena biokemi, mikrobiologi och toxikologi.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

XJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 1 oktober 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

. ''_•••. • >i:>; r >. ■ U. r l * k’ vmu i>;

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, fråga om utbyggnaden av
universitet och högskolor m. m. samt anför.

; ■> ■ . ,i < v . nMlMSraniVl -!■■■'' dl^SUudv.-Tiif )t)i::aci.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

1. Inledning

Hösten 1963 framlades i prop. 1963:172 förslag till riktlinjer för en fortsatt
utbyggnad av det högre utbildningsväsendet. Riksdagen antog dessa riktlinjer
(SU 212, rskr 405).

Genom beslut den 10 maj 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillsätta en kommitté för vissa undersökningar rörande
den fortsatta utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet m. m. bestående av
högst nio ledamöter. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag samma dag
såsom ledamöter numera statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet Sven
Moberg, verkställande direktören i Norrbottens Järnverk Gösta Luthman,
professorerna vid universitetet i Uppsala Bror Rexed och Kai Siegbahn, verkställande
direktören i Sveriges Industribyggen AB Fredrik Sundberg, laboratorn
vid termokemiska laboratoriet i Lund Stig Sunner, dåvarande tekniske direktören
i byggnadsstyrelsen, professorn Lennart Uhlin samt numera generaldirektören,
professorn Ragnar Woxén. Tillika uppdrogs åt Moberg att såsom ordförande
leda utredningsarbetet. Kommittén antog benämningen 1 9 6 3 års
universitets- och högskolekommitté (fortsättningsvis i regel
förkortat till U 63). I en till statsrådsprotokollet av den 10 maj 1963 fogad
promemoria redovisades som direktiv till U 63 vissa huvuddrag i de riktlinjer
för universitets- och högskoleutbyggnaden som riksdagen sedermera antagit.
Direktiven återfinns i 1964 års riksdagsberättelse (1964:1 E:55) och såsom bilaga
till förutnämnda proposition.

Sina överväganden och förslag har U 63 den 12 februari 1965 framlagt i betänkandet
TJtbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering och kostnader I
(SOU 1965:11). Visst utredningsmaterial har kommittén sammanställt och låtit
trycka under rubriken Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering
och kostnader II Specialutredningar (SOU 1965:12). Nämnda betänkanden har
remissbehandlats.

Utlåtanden har därvid inkommit från följande statliga organ:

universitetskanslersämbetet, som överlämnat yttranden från vederbörande
universitets- och högskolemyndigheter; direktionen över gymnastiska centralinstitutet,
styrelsen för lantbrukshögskolan, styrelsen för veterinärhögskolan,
styrelsen för skogshögskolan, organisationskommittén för teknisk högskola i
Lund och samarbetsnämnden för socialhögskolorna, som överlämnat yttranden
från två socialhögskolor; riksbibliotekarien, riksarkivet, statens medicinska forskningsråd,
statens humanistiska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd,
statens råd för atomforskning, statens råd för samhällsforskning, sta -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

tens tekniska forskningsråd och statens råd för byggnadsforskning; skolöverstyrelsen,
som överlämnat sammanställning av yttranden från samtliga länsskolnämnder
och styrelsen för regional teknisk magisterutbildning; byggnadsstyrelsen,
utrustningsnämnden för universitet och högskolor, tekniska högskolans i
Stockholm byggnadskommitté, samarbetsnämnden för lokal- och utrustningsprogramkommittéerna
för universitet och högskolor (LUP-nämnden); överbefälhavaren,
som överlämnat yttranden från försvarsgrenscheferna, försvarets sjukvårdsstyrelse
och försvarets forskningsanstalt; medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,
nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande, statens
institut för folkhälsan, direktionen för karolinska sjukhuset, direktionen för akademiska
sjukhuset i Uppsala, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket,
konjunkturinstitutet, centrala studiehjälpsnämnden, som överlämnat
yttranden från fyra studiemedelsnämnder, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
som överlämnat yttranden från två överlantmätare, skogsstyrelsen,
veterinärstyrelsen, kommerskollegium, som överlämnat yttranden från nio handelskamrar,
statens provningsanstalt, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
som överlämnat yttranden från elva länsbostadsnämnder, statens nämnd för
samlingslokaler och statens institut för byggnadsforskning; 1960 års värnpliktsutredning,
kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande, mentalsjukvårdsberedningen,
1963 års klinikutredning, 1963 års utredning rörande
underhållet av statliga fastigheter, gymnasieutredningen, 1960 års lärarutbildningssakkunniga,
1963 års forskarutredning, yrkesutbildningsberedningen, ADButbildningssakkunniga
och byggindustrialiseringsutredningen; överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, vilka överlämnat bl. a. yttranden från ett femtiotal
kommuner och kommunblock.

Yttranden har vidare inkommit från följande organisationer m.fl.:

Akademien för de fria konsterna med konsthögskolan, Ingeniörsvetenskapsakademien,
Vetenskapsakademien och direktionen för Handelshögskolan i Stockholm;
Stor-Stockholms sjukvårdsberedning och Stor-Stockholms planeringsnämnd,
som överlämnat yttrande från planeringsnämndens skolkommitté; Uppsala,
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västerbottens
samt Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott ävensom styrelsen för Diakonissanstalten
Samariterhemmet; Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Norrlandsförbundet och Samarbctsdelegationen
för de fyra nordligaste länen; Landsorganisationen i Sverige (LO),
Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges förenade studentkårer
(SFS), Svenska läkaresällskapet, Svenska tandläkaresällskapet, Svenska
teknologföreningen, Tekniska samfundet i Göteborg, Skånska ingenjörsklubbcn,
Svenska civilekonomföreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund
samt Svenska arkitekters riksförbund; Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund (gemensamt yttrande), Jernkontoret, Svenska pappersbruksföreningen,
Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges mekanförbund,

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska vägföreningen, Kooperativa
förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges lantbruksförbund och Lantbruksförbundets tidskrifts aktiebolags
korrespondensskola (gemensamt yttrande) samt Riksförbundet Landsbygdens
folk; Hermods korrespondensinstitut, Samverkande bildningsförbunden, Målsmännens
riksförbund, Föreningen för samhällsplanering. Svenska kommunaltekniska
föreningen och Institutet för verkstadsteknisk forskning: Folkpartiets ungdomsförbund,
Högerns ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund och Centerns
studentförbund (gemensamt yttrande), Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
Demokratisk ungdom, Sveriges liberala studentförbund, Sveriges konservativa
studentförbund samt Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

Vissa skrifter i hithörande spörsmål har vidare inkommit från Kronobergs läns
landsting, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, som överlämnat
uttalanden från 25 större företag inom området, Universitetslärarförbundet, Lärarnas
riksförbund, Amanuensföreningen i Uppsala, Sveriges sociologförbund,
Svenska trävaruexportföreningen, Sveriges grafiska industriförbund och Norrbottens
socialdemokratiska ungdomsdistrikt.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 2 juni 1964 en
expertgrupp för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning och
framlägga förslag rörande åtgärder för en snabbare produktion av permanenta
studentbostäder. I expertgruppen har ingått överingenjören Harry Bernhard,
numera överingenjören Carl-Johan von Grothusen, numera kanslirådet Allan
Johansson, numera departementssekreteraren Åke Sanell, verkställande direktören
i Sveriges Industribyggen AB Fredrik Sundberg och dåvarande vice ordföranden
i Sveriges förenade studentkårer Örjan Drakenberg. Tillika uppdrogs åt
Bernhard att såsom ordförande leda expertgruppen. Gruppen, som antog benämningen
1964 års studentbostadsgrupp, har bedrivit sitt arbete i
nära kontakt med U 63. Den har dels tillställt U 63 en rapport rörande behovet
av bostäder för universitets- och högskolestuderande under perioden 1964—1978
samt tillgången på mark härför, dels framlagt promemorian Det fortsatta studentbostadsbyggandet
(Stencil E 1964:4). Rapporten till U 63 ingår i kommitténs
specialutredningar. Promemorian har varit föremål för särskild remissbehandling.

Utlåtanden har därvid inkommit från följande statliga organ:

statskontoret, byggnadsstyrelsen, universitetskanslersämbetet, som överlämnat
yttranden från vederbörande universitets- och högskolemyndigheter, bostadsstyrelsen,
som överlämnat yttranden från elva länsbostadsnämnder, statens
institut för byggnadsforskning, samarbetsnämnden för lokal- och utrustningsprogramkommittéerna
vid universitet och högskolor (LUP-nämnden), byggindustrialiseringsutredningen,
överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Västerbottens län, vilka
överlämnat bl. a. yttranden från resp. Stockholms stadskollegium samt stads -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

fullmäktige i Solna, Uppsala, Linköping, Jönköping, Växjö, Lund, Göteborg,
som i sin tur överlämnat yttrande från Stiftelsen Göteborgs studenthem, Karlstad,
Örebro, Västerås och Umeå.

Yttranden har vidare inkommit från följande organisationer m. fl.:

Stor-Stockholms planeringsnämnd, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,
Sveriges förenade studentkårer (SFS), Stiftelsen Studentstaden i
Uppsala, Akademiska föreningen i Lund, Stiftelsen Stockholms studentbostäder,
Stiftelsen Umeå studentbostäder, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska
byggnadsentreprenörföreningen, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund (HSB:s riksförbund), Svenska riksbyggen och Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag (SABO).

Härutöver har skrifter i hithörande spörsmål inkommit från Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO) och Sveriges sjuksköterskeelevers förbund.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 juni 1957 tillkallade dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet fem sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan om utökning av farmaceutiska institutets
utbildningskapacitet och därmed sammanhängande frågor. Direktiven till
de sakkunniga, som antog benämningen farmaceututbildningskommitten,
finns återgivna i 1958 års riksdagsberättelse (1958:1 E:45).

Som ett första led i sitt arbete framlade kommittén i ett den 8 januari 1958
dagtecknat betänkande (stencilerat) en plan för en provisorisk ökning av farmaceutiska
institutets utbildningskapacitet fr. o. m. höstterminen 1958, vilken lades
till grund (prop. 1958:94, SU72, rskrs 196) för en höjning av intagningen på såväl
apotekar- som receptarielinjen fr. o. m. nämnda termin.

Kommittén — f. d. medicinalrådet Sven Söderlundh, ordförande, arkitekten
SAR Peter Bjugge, specialläraren vid farmaceutiska institutet, apotekare Rune
Lönngren, tillika sekreterare, förutvarande rektorn vid farmaceutiska institutet,
professor em. Erik Ohlsson samt byråchefen Hans Poppius (vilken dock varit
förhindrad deltaga vid slutjusteringen av betänkandet) — har den 27 augusti
1964 avgivit sitt huvudbetänkande, Farmaceutisk utbildning och forskning (SOU
1964:48). Nämnda betänkande har remissbehandlats.

Utlåtanden har inkommit från följande statliga organ:

universitetskanslersämbetet, som överlämnat yttranden från vederbörande
universitets- och högskolemyndigheter, statens medicinska forskningsråd, statens
naturvetenskapliga forskningsråd, statens tekniska forskningsråd, byggnadsstyrelsen,
utrustningsnämnden för universitet och högskolor, lokal- och utrustningsprogramkommittén
för Uppsala, medicinalstyrelsen, som överlämnat yttrande
från statens farmacevtiska laboratorium, statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen,
utredningen rörande vissa medicinska utbildningsfrågor m.m., 1963
års forskarutredning, yrkcsutbildningsberedningen samt länsstyrelsen i Uppsala
län, som överlämnat yttranden från Uppsala stad och länsläkaren i länet.

Yttranden har inkommit från följande organisationer m.fl.:

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Uppsala läns landsting, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges förenade studentkårer (SFS), Apotekarsocieteten, Sveriges farmacevtförbund,
Svenska läkaresällskapet, Svenska tandläkaresällskapet, Sveriges industriförbund,
som överlämnat yttrande från Sveriges kemiska industrikontor
(Kemikontoret), Kooperativa förbundet, Läkemedelsindustriföreningen, RUFI
— representantföreningen för utländska farmaceutiska industrier — samt Föreningen
Sveriges droghandlare.

Vidare har en skrift i hithörande spörsmål inkommit från akademiska rektorskon
ven tet i Stockholm.

En överenskommelse mellan svenska staten, å ena, samt Stockholms läns
landsting, å andra sidan, om villkoren för anordnande av läkarutbildning vid
ett nytt sjukhus i Huddinge m. m., vilken som bilaga torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende, har varit föremål för särskild remissbehandling. Utlåtanden
har inkommit från universitetskanslersämbetet, som hört vederbörande
universitetsmyndigheter, och från medicinalstyrelsen.

I det följande behandlar jag först utbyggnaden av universitets- och högskoleorganisationen
i stort med utgångspunkt i U 63:s och 1964 års studentbostadsgrupps
förslag. Därefter tar jag i ett särskilt avsnitt upp frågan om den farmaceutiska
utbildningens och forskningens framtida uppläggning och lokalisering
utifrån farmaceututbildningskommitténs förslag.

I fråga om manga av de framförda förslagen erfordras inte beslut av riksdagen.
För överblickens och sammanhangets skull lämnas emellertid även för vissa av
dessa förslag en kortfattad redovisning.

Kungl. Maj:ts -proposition nr Hl år 1965

2. Universitets- och högskoleutbyggnadens
lokalisering och kostnader m. m.

2.1. Utredningarna

2.1.1. Vissa utgångspunkter

U 63 framhåller, att universitets- och högskoleutbyggnaden kommer att ställa
mycket stora krav på resurser i form av lokaler, utrustning, lärarpersonal och
annan personal, studentbostäder samt bostäder för lärare och andra anställda
m. m. Resurskrav reses också inom övriga sektorer av samhällsekonomien. Efterfrågan
pa arbetskraft med högre utbildning är stor inom de flesta områden av
arbetsmarknaden. Man kommer enligt kommittén att under åtskilliga år framåt
med största sannolikhet befinna sig i den situationen, att samtidigt som förutsättningar
måste skapas för att tillgodose arbetsmarknadens utanför universitet
och högskolor behov av kvalificerad arbetskraft en betydande del av de examinerade
behövs för universitetens och högskolornas egen expansion. Kommittén
finner anledning understryka nödvändigheten av att tillgängliga lärarresurser
utnyttjas på effektivast möjliga sätt samt framhåller, att frågan om de personella
resurserna är av central betydelse för bedömningen av olika alternativ för universitets-
och högskoleorganisationens utbyggnad.

Inom byggnadssektorn är resurserna hårt ansträngda av investeringsverksamheten
inom vårt näringsliv, ett ökande bostadsbyggande, utbyggnaden av skolväsendet,
sjukhusbyggande m. m. I konkurrens härmed, framhåller U 63, måste
en mycket betydande utbyggnad av universitets- och högskoleinstitutioner samt
studentbostäder komma till stånd. Enligt kommittén är en av de väsentligaste
frågeställningarna hur ändamålsenliga lokaler snabbt skall kunna ställas till förfogande.
En av kommittén utförd lokalinventering visar, att universiteten och
de tekniska högskolorna hösten 1963 disponerade totalt ca 353 000 m2 nettoyta
i permanenta och ca 43 000 m2 nettoyta i förhyrda lokaler. Kommittén har därutöver
inhämtat att de permanenta lokalresurserna under perioden 1964—1970
i det närmaste torde komma att fördubblas. Likväl blir det enligt kommittén
väsentligt att man hushållar med tillgängliga lokalresurser.

En bedömning av var och hur utbyggnadsprogrammet skall kunna förverkligas
påverkas enligt kommittén av de tänkbara orternas tillgång på mark för
institutioner och studentbostäder, på allmänna serviceanläggningar och på arbetskraft.
Här gäller det sålunda enligt kommittén universitets- och högskoleutbyggnadens
inordnande i ett större samhälleligt planerings- och utbyggnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

sammanhang, där också den ifrågasatta utbyggnaden väsentligt kan komma
att inverka på samhällsplaneringen i övrigt.

Enligt U 63:s uppfattning är det uteslutet att annat än mycket ungefärligt
beräkna kostnaderna för den högre utbildnings- och forskningsorganisationen tio
till femton år framåt i tiden. Kommittén har i sina kostnadsberäkningar utgått
från dels nulägets resurser, drift- och investeringskostnader, dels antaganden
i fråga om studerandetillströmningen. Beräkningarna har således gjorts under
antagande om oförändrat kostnadsläge och med utgångspunkt i dagens standard
med avseende på utbildning, forskning in. m. Av tekniska skäl har personalkostnader
upptagits enligt 1963 års löneläge och byggnadskostnader enligt kostnadsläget
den 1 juli 1964.

Rationalisering sverksamheten på universitets- och högskoleområdet kan enligt
U 63 beröra dels utbildningens art och innehåll, dels det sätt på vilket en given
utbildning bedrivs med hänsyn till såväl utnyttjandegraden av tillgängliga resurser
som utbildningens effektivitet. I det förra fallet innebär en rationalisering
att utbildningen och forskningen omorganiseras för att bättre svara mot de olika
krav som arbetsmarknaden ställer. För att detta syfte skall kunna förverkligas
kan det enligt kommittén vara nödvändigt att undervisningsvolymen, antalet
lärare och andra anställda ökas, vilket får högre kostnader till följd. Som exempel
på rationaliseringsåtgärder av detta slag nämner kommittén effektivering av
forskarutbildningen, anpassning av lärarutbildningen till den nya skolan m. m.
Målet är därvid, framhåller kommittén, givetvis att minimera kostnaden per
enhet. U 63 har emellertid enligt sina direktiv under arbetet utgått från i stort
sett oförändrade studie- och examensförhållanden. Detta innebär enligt kommittén
att sådana rationaliseringsåtgärder som skulle kräva en mer omfattande
revision av utbildningens uppläggning inte primärt legat inom kommitténs arbetsområde.
U 63 har i allt väsentligt koncentrerat sina rationaliseringsöverväganden
till den typ av åtgärder som i första hand berör utnyttjandegrad och
effektivitet. Härvid har kommittén skilt mellan sådana åtgärder som låter sig
inpassas i den nuvarande utbildnings- och forskningsorganisationen och sådana
som kräver mer genomgripande ändringar. Till de förra hör enligt kommittén åtgärder
för effektivare lokalutnyttjande genom dels sambruk mellan olika ämnen/ämnesgrupper/läroanstalter,
dels effektiverad schemaläggning (eventuellt
med användning av datamaskiner), införande av nya personalkategorier, gemensamt
utnyttjande av tekniska hjälpmedel i undervisningen etc. Till åtgärder av
det senare slaget har kommittén hänfört treterminssystem och skiftutbildning.

Studentbostadsfrågan har intagit en central ställning vid kommitténs bedömning
av skilda alternativ för universitets- och högskoleutbyggnaden. U 63 har
med utgångspunkt i 1964 års studentbostadsgrupps behovsberäkningar gjort en
bedömning av den möjliga investeringsverksamheten på detta område samt i
samband härmed även behandlat frågan om kostnader för studentmatsalar och
studentkårlokaler m. m.

U 63 har med ledning av sina direktiv antagit att antalet universitets- och

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

hö g skole studerande kommer att öka med i runt tal 34 000 från år 1963 fram till
början av 1970-talet. Kommittén har räknat med de ramtal för skilda fakulteter
och högskolor som redovisas i följande tabell. Som jämförelse återges även ramtalen
enligt kommitténs direktiv. På grundval av numera kända förhållanden
kan det nämligen enligt kommittén beräknas att utbyggnaden av vissa spärrade
utbildningslinjer ej kommer att helt resultera i direktivens ramtal för början av
1970-talet. Först under mitten av detta årtionde torde dessa utbildningslinjer
kunna uppnå full kapacitet på samtliga stadier. Inom en oförändrad totalram av
82 600 studerande i början av 1970-talet har kommittén antagit att de filosofiska
fakulteterna utöver direktivens ramtal kommer att få motta ca 2 500 studerande.

Av U 63 antagna ramtal för utbyggnad av universitet och högskolor fram till
början av 1970-talet och vid full utbyggnad enligt 1963 års program

Fakultet/högskola	Antal när-varande 1963	Början av	1970-talet	Full utbygg-nad enligt 1963 års program
Direktivens ramtal	Kommitténs ram tal
Teologisk fakultet .............	913	1 500	1 500	1 500
Juridisk fakultet ..............	2 369	6 000	6 000	6 000
Medicinsk fakultet ............	3 959	8 200	7 100	8 300
Humanistisk fakultet ..........	1	\|	13 380	14 930
Samhällsvetenskaplig fakultet	21 433	22 500
(exkl. ekonomutbildning) .....			11 020	12 170
Matematisk-naturvetenskaplig
fakultet ....................	7 989	20 700	21 350	23 700
Teknisk högskola ..............	6 632	15 300	14 300	15 300
Odontologisk fakultet ..........	1 197	2 200	1 650	1 800
Ekonomutbildning ............	2 275	4 400	4 400	4 400
Övriga högskolor ..............	1 460	1 800	1 900	1 900
Totalt	48 227	82 600	82 600	90 000

Vid sin bedömning av konsekvenserna av universitets- och högskoleutbyggnaden
på ytterligare en eller flera orter har U 63 funnit det nödvändigt att se
utvecklingen på något längre sikt än till början av 1970-talet. Kommittén har
därför gjort vissa kalkyler rörande utvecklingen under en därpå följande femårsperiod.
Beräkningarna har därvid begränsats till ett tänkt fortvarighetstillstånd
med oförändrat årligt antal nyinskrivna studerande. Kommittén betecknar detta
som full utbyggnad enligt 1963 års program, vilket betyder ca 90 000 studerande.

Antar man en fortsatt ökning i tillströmningen till universitet och högskolor
under 1970-talet blir enligt U 63 det totala antalet studerande givetvis väsentligt
högre än 90 000 i slutet av decenniet. Kommittén har bedömt det som sannolikt
att det totala studerandeantalet vid i övrigt oförändrade förhållanden kommer
att uppgå till 110 000—120 000 år 1980. Om emellertid de antagna förutsättning -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

arna ändras mer radikalt — genom att t. ex. den genomsnittliga studietiden
minskar, övergången till universitets- och högskolestudier bland gymnasiets avgångselever
av olika skäl, exempelvis lönepolitiska, minskar — blir enligt kommittén
totalantalet studerande år 1980 väsentligt mycket lägre, kanske 90 000—
100 000. Enligt U 63 synes det mot bakgrund av denna kalkyl rimligt, att man i
planeringsarbeten av olika slag räknar med att antalet studerande vid universitet
och högskolor i början av 1980-talet kommer att överstiga 100 000.

U 63 har, vid sin undersökning av hur den av 1963 års riksdag principbeslutade
utbyggnaden av universitet och högskolor skall kunna realiseras, i första
hand sökt bedöma möjligheterna att från utbildnings- och forskningsorganisatoriska
synpunkter genomföra hela utbyggnadsprogrammet vid nuvarande universitet
och högskolor. Därvid har kommittén särskilt inriktat sitt utredningsarbete
på medicinsk, teknisk och matematisk-naturvetenskaplig utbildning och forskning.
Beträffande de filosofiska fakulteterna har kommittén enligt sina direktiv
särskilt undersökt möjligheterna att i mer permanent form decentralisera viss
del av utbildningen vid dessa fakulteter.

U 63 har arbetat med tre utbyggnadsalternativ. Betecknande för alla tre alternativen
är att den största delen av ökningen i studerandeantalet fram till
början av 1970-talet enligt kommittén kommer att avse nuvarande universitetsoch
högskoleorter. Alternativen framgår av följande tabell, som utvisar det totala
antalet studerande på skilda orter i början av 1970-talet och vid full utbyggnad
enligt 1963 års program.

Antalet studerande på skilda orter höstterminen 1963 samt i början av
1970-talet och vid full utbyggnad enligt U 63:s utbyggnadsalternativ

Ort	Höstter- minen 1963	Början av 1970-talet	Full utbyggnad enligt 1963 års program
alt. 1	alt. 2	alt. 3	alt. 1	alt. 2	alt. 3
Uppsala .......	11 182	16 770	16 190	15 700	17 660	16 480	15 800
Lund/Malmö	9 593	18 120	17 280	17 150	19 200	17 520	17 250
Göteborg .......	8 64.2	15 570	15 040	14 950	16 370	15 260	15 100
Stockholm ......	18 291	25 540	24 590	24 450	27 670	25 760	25 350
Umeå .........	519	3 700	3 700	3 700	5 400	5 400	5 400
X-ort/X-orter ..	—	2 900	5 800	6 650	3 700	9 580	11 100
Totalt	48 227	82 600	82 600	82 600	90 000	90 000	90 000

Kommitténs tre utbyggnadsalternativ är konstruerade på följande sätt.
Alternativ 1

Hela den intagningsökning som avser de medicinskt teoretiska ämnena skall
genomföras i Uppsala, Stockholm och Umeå. En del av ökningen i de propedeu -

Kungl. Mapts ''proposition nr Hl år 1965

tiska och kliniska ämnena skall däremot ske i Linköping eller Örebro. Utbildningen
i teoretiska ämnen för sistnämnda studerande anordnas i Uppsala eller
Stockholm.

Kapaciteten för den högre tekniska utbildningen skall öka genom dels utbyggnad
av nuvarande tekniska högskolor, dels inrättande av en fjärde teknisk högskola.
Härutöver förutsätts utvidgad civilingenjörsutbildning vid Uppsala universitet
och en utbildningslinje för blivande tekniska magistrar vid samma universitet.

Vad avser övriga fakulteter och högskolor räknar kommittén med att utbyggnaden
sker på nuvarande universitets- och högskoleorter med undantag för den
farmaceutiska utbildningen som förutsätts förlagd till Uppsala.

Alternativ 2

Hela utbyggnaden förutsätts ske som i alternativ 1 med undantag för utbyggnaden
av de filosofiska fakulteterna, vilkas utbildning på ett- och tvåbetygsnivån
skall delvis ske i form av decentraliserad universitetsutbildning på till en
början fyra nya orter.

Alternativ 3

Förutom en omfattande utbyggnad på nuvarande universitets- och högskoleorter
skall fullständig medicinsk, teknisk, humanistisk, samhällsvetenskaplig och
matematisk-naturvetenskaplig utbildning anordnas på en ny ort.

2.1.2. Särskilda undersökningar

I det följande lämnas en redogörelse för U 63:s undersökningar rörande universitets-
och högskoleorganisationens utbyggnadsmöjligheter på skilda orter och
kommitténs beräkningar av lärarbehov samt drift- och investeringskostnader
enligt angivna utbyggnadsalternativ. I detta sammanhang redovisas även 1964
års studentbostadsgrupps synpunkter och förslag beträffande det framtida studentbostadsbyggandet.

2.1.2.1. Medicinsk utbildning och forskning

Enligt statsmakternas beslut och framlagda förslag skall fr. o. m. höstterminen
1965 till medicinskt teoretisk utbildning intas 718 nybörjare per läsår. U 63 har
med biträde av läkarutbildningsberedningen undersökt var och hur utbildning
skall kunna ges ytterligare 200 nybörjare årligen (se även SOU 1965:11, s. 27 ff.
och SOU 1965:12, s. 7 ff.). Såsom redan framgått har kommitténs utgångspunkt
varit, att denna utbyggnad skall kunna genomföras dels i Uppsala, Stockholm
och Umeå, dels i Linköping eller Örebro. Vid sina ställningstaganden har kommittén
utgått från att den planerade intagningen i Göteborg med 168 nybörjare

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

per år i de medicinskt teoretiska ämnena och 160 nybörjare i de propedeutiska
och kliniska ämnena skall kunna genomföras i sin helhet (jfr. prop. 1965:140 angående
ökad läkarutbildning i Göteborg). Intagningskapaciteten vid de medicinska
fakulteterna (motsv.) vid redan beslutad och föreslagen utbyggnad framgår
av följande tabell. I tabellen anges tidpunkterna för intagning av studerande
till preklinisk (teoretisk) utbildning under de två första studieåren (I), till propedeutisk
utbildning det tredje studieåret (II) samt till klinisk utbildning det
fjärde studieåret (III). Avgången av studerande mellan de teoretiska och propedeutiska
kurserna har av läkarutbildningsberedningen antagits utgöra 4—5 %.

Intagning skapacitet vid de medicinska fakulteterna (motsv.) vid beslutad och

föreslagen utbyggnad

Läsår	Plats i studieord-ningen	Uppsala	Lund/ Malmö	Göteborg	Stockholm	Umeå	Totalt
1965/66 .......	i	90	190	168	208	62	718
1967/68 .......	ii	86	180	160	200	60	686
1968/69 .......	in	86	180	160	200	60	686

För utbyggnaden av den medicinska utbildningen, framhåller U 63, har tillgången
på utbildningsplatser i propedeutiska och kliniska ämnen en avgörande
betydelse. Under hänsynstagande härtill och på grundval av läkarutbildningsberedningens
undersökningar finner U 63, att förutsättningar föreligger för ökad
läkarutbildning vid de i direktiven angivna nuvarande medicinska läroanstalterna
enligt följande, nämligen i TJppsala med upp till 210 nybörjare årligen i de
teoretiska ämnena och med upp till 120 nybörjare i de propedeutiska och kliniska
ämnena, i Stockholm med upp till 370 nybörjare i de teoretiska ämnena och 270
nybörjare i de propedeutiska och kliniska ämnena samt i Umeå med 82 nybörjare
i de teoretiska ämnena och 80 nybörjare i de propedeutiska och kliniska ämnena.

För att förverkliga intagningsökningarna i Uppsala och Stockholm måste man
enligt kommittén ta i anspråk ytterligare sjukvårdsresurser för läkarutbildning.
I Uppsala är det tänkbart att för medicine kandidaters praktiska tjänstgöring i
medicin och kirurgi utnyttja Diakonissanstalten Samariterhemmets sjukhus, som
planeras bli utbyggt. I Stockholm skulle det enligt kommittén vara möjligt att
ta i anspråk Huddinge sjukhus, vilket skulle bli karolinska institutets tredje
undervisningssjukhus vid sidan av karolinska sjukhuset och S:t Görans sjukhus.
Beträffande utbildningskapaciteten i de propedeutiska och kliniska ämnena i
Stockholm ansluter sig kommittén till läkarutbildningsberedningens uppfattning,
att det i och för sig skulle vara möjligt att utbygga organisationen till ett årligt
intag av 360 nybörjare men att det varken ekonomiskt eller sjukvårdsorganisatoriskt
skulle vara rationellt att nu ta i anspråk de ytterligare sjukvårdsresurser,
som skulle erfordras för detta ändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1965

Genom beslut den 1 oktober 1964 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens nämnd för
förhandlingar med kommuner att upptaga förhandlingar med Stockholms läns
landsting för att undersöka förutsättningarna att till det planerade sjukhuset i
Huddinge kommun förlägga utbildning av läkare samt att, om så visade sig
möjligt, med landstinget villkorligt träffa avtal om att förlägga läkarutbildning
till sjukhuset. Nämnden har underställt Kungl. Maj:ts prövning en mellan
nämnden, å ena, och delegerade för var och en av Stockholms läns landsting och
Stockholms stad, å andra sidan, träffad överenskommelse om villkoren för att
ordna läkarutbildning vid ett nytt sjukhus i Huddinge m. m. Överenskommelsen
är som nämnts fogad som bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Kommittén anser det genomförbart att vid samtliga nuvarande läroanstalter,
innefattande universiteten i Lund och Göteborg, ta emot totalt ca 810 nybörjare
per år i de propedeutiska och kliniska ämnena, vilket — med hänsyn till den
beräknade avgången av elever före medicine kandidatexamen — motsvarar ett
intag av ca 845 nybörjare per år i de teoretiska ämnena. I sistnämnda ämnen
finns dock, som framgår av det anförda, enligt kommittén förutsättningar för en
betydligt högre intagningskapacitet vid de befintliga läroanstalterna.

För att uppnå drygt 900 nybörjarplatser årligen måste man enligt kommitténs
mening anordna propedeutisk och klinisk utbildning utanför nuvarande universitetsorter.
Genom att utnyttja nuvarande och planerade regionsjukhusresurser
kan man enligt kommittén såväl i Linköping som i Örebro anordna läkarutbildning
för 85—90 nybörjare årligen i de propedeutiska och kliniska ämnena, vilket
innebär ett årligt intag av 90 nybörjare i de teoretiska ämnena. Kommittén
finner det inte möjligt att enbart med hänsyn till allmänna sjukvårds- och läkarutbildningssynpunkter
utpeka ettdera av sjukhusen i Linköping och Örebro
som mera lämpat för läkarutbildning än det andra.

I båda städerna kan man enligt kommittén anordna läkarutbildning enligt
två alternativ, antingen fullständig utbildning för ca 90 nybörjare årligen eller
enbart propedeutisk och klinisk utbildning med intagning av 85—90 nybörjare
årligen. Det senare alternativet förutsätter givetvis, framhåller U 63, att man
kan bereda utbildningsplatser i de teoretiska ämnena för ca 90 nybörjare årligen
vid någon av de nuvarande medicinska fakulteterna.

Skulle man ta ett av regionsjukhusen i Linköping eller Örebro i anspråk för
läkarutbildning erhålls en maximal utbildningskapacitet i landet av ca 900 nybörjarplatser
per år i de propedeutiska och kliniska ämnena, vilket skulle motsvara
en årlig intagning av ca 935 platser per år i de teoretiska ämnena. Med
hänsyn till svårigheterna att överblicka de ekonomiska konsekvenserna av att
utnyttja Diakonissanstalten Samariterhemmets sjukhus i Uppsala tar kommittén
emellertid inte med ifrågavarande alternativ för Uppsalas del utan föreslår en
total intagningskapacitet av ca 920 nybörjarplatser i de teoretiska ämnena och
ca 880 platser i de propedeutiska och kliniska ämnena.

Vid sina överväganden beträffande ökad läkarutbildning utgår kommittén

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

från tre huvudalternativ, vilka samtliga räknar med läkarutbildning i antingen
Linköping eller Örebro. Alternativ I innebär fullständig läkarutbildning på den
nya orten. I de övriga två alternativen förlägger man enbart propedeutisk och
klinisk utbildning till ny ort, medan utbildningen i de teoretiska ämnena avses
äga rum i Uppsala (alternativ II) resp. Stockholm (alternativ III).

Kommittén anser, att de tidsplaner för en successiv utbyggnad av den medicinska
utbildnings- och forskningsorganisationen som läkarutbildningsberedningen
redovisat i huvudsak kan användas som underlag för fortsatta överväganden.
Enligt kommittén är det dock realistiskt att räkna med vissa förskjutningar
i tidsprogrammet. Med utgångspunkt häri finner kommittén, att
den första ökning i Uppsala med 20 nybörjare årligen i de teoretiska ämnena
som beredningen förordat i samtliga alternativ torde kunna börja tidigast höstterminen
1966. Den ytterligare ökningen i Uppsala enligt alternativ II med 86
nybörjare per år i de teoretiska ämnena kan enligt kommittén påbörjas höstterminen
1967. I Stockholm torde man enligt kommittén kunna sätta i gång intagningsökningen
i de teoretiska ämnena enligt alternativ III med 88 nybörjare per
år tidigast höstterminen 1968. Intagningen i Linköping eller Örebro torde enligt
kommittén kunna starta i de teoretiska ämnena enligt alternativ I med 90 nybörjare
per år höstterminen 1969 och i de propedeutiska ämnena enligt alternativen
II och III med 84—86 nybörjare per år tidigast höstterminen 1969.

Enligt kommittén föreligger självfallet risk för ytterligare förskjutningar i tidsplanerna
till följd av tänkbara förseningar i utbyggandet av undervisningssjukhusen.
Ökningen av läkarutbildningskapaciteten beror i stor utsträckning på i
vilken takt man kan realisera de mycket omfattande utbyggnadsplanerna på
sjukhussidan. Kommittén anser sig med stöd av tidigare erfarenheter inte kunna
utesluta möjligheten av att förseningar kan uppkomma och understryker angelägenheten
av att man håller tidsprogrammen för sjukhusutbyggnaderna.

Alternativen II och III med förläggning av enbart propedeutisk och klinisk
utbildning till Linköping eller Örebro ställer sig enligt kommittén från kostnadssynpunkt
fördelaktigare än fullständig läkarutbildning därstädes (alternativ I).
Av väsentlig betydelse härutöver, framhåller kommittén, är att man enligt alternativen
med delad utbildning kan öka intagningen av nybörjare snabbare än
enligt alternativet med sammanhållen utbildning. I det senare fallet måste man
nämligen för nu aktuell kapacitetsvidgning avvakta att medicinskt teoretiska
institutioner färdigställs i Linköping eller Örebro. Vid alternativen med delad
utbildning kan man däremot enligt kommittén i viss utsträckning använda nu
befintliga utbildningsresurser och har möjlighet att utnyttja den planering för
vidgad utbildningskapacitet i de teoretiska ämnena som redan pågår i Uppsala
och Stockholm.

Om man väljer lösningen med delad utbildning, dvs. förlägger enbart propedeutisk
och klinisk utbildning till Linköping eller Örebro, måste man enligt
kommittén bereda utbildningsplatser i de teoretiska ämnena i antingen Uppsala

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

(alternativ II) eller Stockholm (alternativ III) för de studerande, som senare har
att flytta till den nya högskolan. Enligt kommitténs mening är alternativet II
med teoretisk utbildning i Uppsala fördelaktigare än alternativet III. Såväl
investeringskostnader som driftkostnader är högre vid en utbyggnad i Stockholm
än i Uppsala. Vidare är marksituationen gynnsammare i Uppsala. Som ett
ytterligare argument för Uppsala-alternativet anför kommittén, att intagningen
där kan starta tidigare än i Stockholm. Slutligen måste även studentbostadssituationen
i de olika städerna beaktas.

2.1.2.2. Högre teknisk utbildning och forskning

Statsmakternas hittills fattade beslut innebär, att antalet platser i första årskursen
vid de de tekniska högskolorna 1967/68 kommer att uppgå till 2 018.
Härtill kan läggas 120 platser vid tekniska högskolans i Stockholm delsektion för
flygteknik samt vid denna högskolas och tekniska högskolans i Lund sektioner
för kemi i tredje årskursen. Sedan år 1962 meddelas vidare civilingenjörsubildning
vid Uppsala universitet. Till denna utbildning intas efter avlagd grundexamen
i vissa naturvetenskapliga ämnen 30 studerande årligen. Förutom vid tekniska
högskolan i Stockholm meddelas i Örebro och Linköping sedan år 1963
utbildning för blivande tekniska magistrar. Denna utbildning omfattar 40 nyintagna
studerande årligen på vardera orten.

U 63 har haft att med biträde av ett stort antal experter undersöka möjligheterna
för en utbyggnad av den högre tekniska utbildningen och forskningen
till en total årlig intagningskapacitet av ca 3 000 nybörjarplatser (se även SOU
1965:11, s. 75 ff., och SOU 1965:12, s. 241 ff.) i början av 1970-talet. Enligt sina
direktiv har kommittén i första hand undersökt möjligheterna att, utan väsentliga
lokalmässiga utbyggnader, öka intagningen vid nuvarande tekniska högskolor.

En specialutredning inom kommittén har särskilt prövat behovet av utbyggnad
av skilda sektioner och konstaterar sammanfattningsvis, att man i stället
för att öka de olika sektionerna vid teknisk högskola proportionellt utöver 1960
års modifierade plan — såsom förutsatts i U 63:s direktiv — bör ta hänsyn till
sannolika behov och till att en från praktiska synpunkter lämplig avvägning
åstadkommes mellan nuvarande högskolor och en eventuellt ny högskola eller
friliggande sektioner. Specialutredningen kommer nämligen fram till att de nuvarande
tekniska högskolorna torde kunna utbyggas med endast ca 250 nybörjarplatser
fram till början av 1970-talet. Beträffande tekniska högskolan i Stockholm
(KTH) och Chalmers tekniska högskola (CTII) konstaterar specialutredningen,
att tomtförhållandena är sådana, att man inte kan påräkna mark för någon
mer väsentlig utbyggnad utöver den som utredningen föreslagit. På längre
sikt synes möjligheter föreligga för en utbyggnad av tekniska högskolan i Lund

2 — lliliang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr Hl

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

(LTH). Vill man under de närmaste åren ytterligare öka utbildningskapaciteten
på det tekniska området synes det därför enligt utredningen vara ofrånkomligt
att inrätta en fjärde teknisk högskola — XTH. Kommitténs specialutredning
har ingående behandlat utformningen och dimensioneringen av denna högskola.

Specialutredningen föreslår, att man vid XTH inrättar en sektion för teknisk
fysik med 60 nybörjarplatser, en sektion för maskinteknik med 170, en sektion
för elektroteknik med 170 och — som en nyhet — en sektion för utbildning av
ekonomingenjörer med 170 nybörjarplatser per läsår i första årskursen. Den totala
intagningskapaciteten föreslås således bli 570 platser per läsår. Beträffande
undervisningens uppläggning vid XTH har specialutredningen stannat för tanken
att tillämpa ett modifierat tvåskiftsystem kombinerat med s. k. slutenkrets-television.

Vad beträffar lokaliseringen av en ny teknisk högskola kan enligt kommitténs
specialutredning endast relativt stora, högt industrialiserade städer komma
i fråga. Enligt utredningen bör den nya högskolan naturligen förläggas till
Mellansverige. Med hänsyn till befolkningsunderlag och lärarrekryteringsmöjligheter
finner specialutredningen därvid främst Linköping och Västerås böra
ifrågakomma.

U 63 ansluter sig i allt väsentligt till specialutredningens synpunkter och
förslag. Tekniska högskolan i Stockholm kan utbyggas med 132 nybörjare utöver
nu gällande planer så att sammanlagt 995 nybörjare per år kan mottas. Härutöver
ökas enligt förslaget intagningen i tredje årskursen vid sektionen för kemi
med 16 till 56 studerande. Kommittén föreslår vidare, att vid tekniska högskolan
i Stockholm införs en särskild sudieriktning för samhällsbyggnad gemensam för
sektionerna för arkitektur och lantmäteri. Förslaget är så utformat att det totala
antalet examinerade med denna inriktning blir ca 50 år per år. Även vid
Chalmers tekniska högskola är en utbyggnad möjlig så att antalet nybörjarplatser
ökar med 86 till totalt 751 per år. Tekniska högskolan i Lund bör under uppbyggnadsperioden
fram till år 1970 inte ta emot fler studerande än gällande plan
förutsätter. 1970/71 föreslås intagningen ökad med 20 studerande, varigenom det
totala års in taget blir 510. För att nå det i kommitténs direktiv angivna målet erfordras
enligt kommittén en fjärde utbildningsenhet. Den föreslås omfatta ett
årligt antal nybörjare av 570. Kommitténs utbyggnadsförslag och tidsplanen för
utbyggnaden framgår av följande tabell.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 141 år 1965 19

Av U 63 föreslagen utbyggnad av de tekniska högskolorna

Högskola/sektion	Föreslagen intagningsökning läsåret
1966/67	1967/68	1968/69	1969/70	1970/71	1971/72
KTH
Sektion E ..........				20
Sektion V ..........					90
Sektion K ..........		161
Sektion A ..........		18
Sektion L ..........	4
CTH					1 '' rfy
Sektion F ..........	25
Sektion S ...........			6
			10
Sektion V ..........	20
Sektion K ..........		25
LTH
Sektion V...........					20
XTH
Samtliga sektioner ...				180	210	180
Totalt
årskurs 1 ...........	49	43	16	200	320	180
årskurs 3 ...........	—	16	—	—	—	—

1 Intagning i årskurs 3.

Frågan om var en ny teknisk högskola skall förläggas beror enligt U 63 i stor
utsträckning på graden av industrialisering på orten och i den kringliggande regionen.
Såvitt gäller lärarrekrytering, utplacering av examensarbeten samt licentiand-
och doktorandarbeten föreligger enligt kommittén uppenbara fördelar
om högskolan förläggs till en högt industrialiserad region. Kommitténs förslag
om inrättandet av en särskild sektion för ekonomingenjörer vid den fjärde tekniska
högskolan innebär att kommittén inte biträder ett vilande förslag om eu
indusrihögskola i Norrköping (jfr. prop. 1963:172, s. 190 ff. och s. 240).

Kommittén har prövat frågan om förläggning av den fjärde tekniska högskolan
till övre Norrland. Med hänsyn till dels den nya enhetens storlek och sammansättning,
dels den relativt specialiserade industriella inriktningen inom denna
region av landet med därmed följande stora svårigheter att rekrytera erforderlig
lärarpersonal har kommittén inte funnit det möjligt att förorda en sådan lösning.
Kommittén anser det dock vara angeläget att förutsättningarna för ett närmare
samarbete mellan sektionen för bergsvetenskap vid tekniska högskolan i Stockholm
och Jernkontorets metallurgiska forskningsstation i Luleå närmare undersöks.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Kommittén har även övervägt möjligheterna att förlägga den fjärde tekniska
högskolan till Uppsala, varvid bl. a. ett samarbete i forskningshänseende skulle
kunna etableras med de medicinska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna.
Flera skäl talar dock enligt kommittén mot en sådan lokalisering, främst
närheten till Stockholm, tidsfaktorn och lärarfrågan. I Uppsala kommer utbyggnadsprogrammet
för där redan befintliga utbildningslinjer under perioden fram
till början av 1970-talet att vara hårt ansträngt och försvåra en snabb uppbyggnad
av en teknisk högskola. Kommittén anser även att rekryteringen av lärare
till en högskola av denna omfattning endast kan lösas på en ort med mer rikt
differentierat näringsliv. Kommittén finner sålunda, att den fjärde tekniska
högskolan inte bör förläggas till Uppsala.

U 63 finner från angivna utgångspunkter, att Linköping och Västerås är de
enda orter som kan komma i fråga för en ny teknisk högskola.

U 63 föreslår även att den år 1962 påbörjade civilingenjörsutbildningen vid
Uppsala universitet utvidgas med 30 platser till sammanlagt 60 och att en särskild
utbildningslinje för blivande tekniska magistrar anordnas vid universitetet
med en intagning av 72 studerande per läsår. Kommittén förutsätter, att utbildningen
kan igångsättas höstterminen 1967. Härvid framhåller kommittén, att
civilingenjörsutbildningen, som f. n. tar fem år om man inräknar tre års studier
för en grundläggande naturvetenskaplig examen, bör göras fyraårig och intagning
till utbildningen ske vid påbörjandet av de naturvetenskapliga studierna.
Ett direkt intagningsförfarande bör enligt kommittén även tillämpas vid utbildningen
av tekniska magistrar.

2.1.2.3. Utbildning och forskning vid fria fakulteter

Följande framställning är en sammanfattning av U 63:s utredningsmaterial,
redovisat i kapitel 5, 6 och 7 av huvudbetänkandet (SOU 1965:11, s. 124 ff) samt
i kommitténs specialutredning (SOU 1965:12, s. 429 ff) rörande decentraliserad
universitetsutbildning.

U 63 framhåller, att förutsättningarna för utredningsarbetet varit mer komplicerade
då det gäller de fria fakulteterna — till vilka kommittén räknar teologisk,
juridisk, humanistisk, samhällsvetenskaplig (inkl. ekonomutbildning) och
matematisk-naturvetenskaplig fakultet — än i fråga om den medicinska och
högre tekniska utbildningen och forskningen. De fria fakulteternas utbildningsorganisation
kan nämligen komma att påverkas av dels resultaten av 1963 års
forskarutrednings arbete, dels kommande ställningstaganden till 1960 års lärarutbildningssakkunnigas
förslag.

Genom att — som framgått av de föregående — utbyggnaden av såväl den medicinska
som den tekniska utbildningen enligt kommitténs bedömning förutsätter
att man skapar nya utbildningsenheter, har kommittén enligt sina direktiv
även prövat konsekvenserna av att förlägga humanistisk, samhällsvetenskaplig,
matematisk-naturvetenskaplig och ekonomisk utbildning till en ny läroanstalt
(X-ort). Den har vidare låtit utreda möjligheterna att förlägga en del av utbygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

naden inom de filosofiska fakulteterna som decentraliserad utbildning (X-orter).
Kommitténs tre utbyggnadsalternativ har redovisats i det föregående. För de
fria fakulteternas del är alternativen uppbyggda inom i direktiven givna totalramar
för studerandeantalets tillväxt med hänsyn tagen till den tänkta utbyggnaden
av spärrade utbildningslinjer och med beaktande av pågående lokalmässig
utbyggnad och planering av de filosofiska fakulteterna vid skilda lärosäten. I
följande tabell redovisas det totala antalet studerande vid de fria fakulteterna
enligt U 63 :s olika utbyggnadsalternativ.

Alternativa studerandeantal enligt U 63 vid de fria fakulteterna
(inkl. ekonomutbildning) på skilda orter i början av 1970-talet
och vid full utbyggnad enligt 1963 års program

Ort	Början av 1970-talet	Full utbyggnad enligt 1963 års program
alt. 1	alt. 2	alt. 3	alt. 1	alt. 2	alt. 3
Uppsala ..............	13 920	13 340	13 250	14 610	13 430	13 250
Lund .................	12 220	11 380	11 250	13 200	11 520	11 250
Göteborg .............	8 620	8 090	8 000	9 270	8160	8 000
Stockholm ............	16 090	15140	15 000	17 220	15 310	15 000
Umeå ................	2 400	2 400	2 400	4 000	4 000	4 000
X-ort/X-orter .........	—	2 900	3 350	—	5 880	6 800
Totalt	53 250	53 250	53 250	58 300	58 300	58 300

I direktiven, framhåller kommittén, jämställs utbyggnaden av de centrala
spärrade ämnena vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet, nämligen fysik,
kemi, botanik och zoologi, med den som gäller för den tekniska och medicinska
utbildningen genom att den kvantitativa utbyggnadsramen fixerats i nybörjarplatser
för lågstadieutbildning. Utbildnings- och forskningsorganisationen i dessa
ämnen är enligt kommittén särskilt personal- och lokalkrävande och bl. a. storleken
av existerande och planerade lokalresurser sätter en gräns för en ökning i
studerandeantalet. För början av 1970-talet räknar kommittén med följande
antal platser för tvåbetygsutbildning i de centrala spärrade naturvetenskapliga
ämnena oavsett utbyggnadsalternativ.

Ämne	Antal utbildningsplatser
Fysik ..........................	1 432
Kemi...........................	1 280
Botanik ........................	612
Zoologi .........................	604
Totalt	3 928

Kungl. Maj.ts ''proposition nr Hl år 1965

Arbetsmarknadens stigande och alltmer differentierade behov av högt kvalificerad
arbetskraft har enligt kommittén gång efter annan aktualiserat frågan
om olika slag av utbildning av biandkaraktär. U 63 räknar i sin bedömning av
den framtida studerandeutvecklingen med att en viss del av utbildningskapaciteten
inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet skall kunna reserveras för
nya typer av utbildning, bl. a. för s. k. blandad utbildning.

Inom tidigare angivna ramtal för de humanistiska och samhällsvetenskapliga
fakulteternas expansion fram till början av 1970-talet och till full utbyggnad
enligt 1963 års program har kommittén antagit att 45 % kommer att vara samhällsvetare
och 55 % humanister. Till den samhällsvetenskapliga utbildningen
får man enligt kommittén lägga den ökning av utbildningskapaciteten som förutsätts
tillkomma för ekonomutbildning. Medräknar man denna ökar andelen
samhällsvetare med 8,5 % fram till början av 1970-talet. Vidare förutsätts en
kraftig utbyggnad av de juridiska fakulteterna, vilket gör, att totalandelen
»samhällstekniker» enligt kommittén kan beräknas uppgå till drygt 60 % av de
studerande vid juridisk, humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet samt
handelshögskola (motsv.) i början av 1970-talet.

För ekonomutbildningens del har kommittén enligt direktiven som utgångspunkt
för utredningsarbetet tagit en ökning från 675 nybörjarplatser (1962/63)
till ca 1 100 platser mot slutet av 1960-talet. Eftersom universitetskanslersämbetet
utreder ekonomutbildningen lägger U 63 inte fram något konkret förslag
för den fortsatta utbyggnadens lokalisering. Den antar emellertid schematiskt för
sina kostnadsberäkningar, att utbyggnaden till största delen kommer att ske
inom samhällsvetenskaplig fakultet. Enligt statsmakternas beslut förutsätts utbildningen
i Umeå omfatta 100 nybörjarplatser per läsår. I Lund baserar man
f. n. lokalplaneringen på 275 nybörjarplatser (+ 75). I Göteborg räknar kommittén
med 275 nybörjarplatser (+- 75). Resterande 175 platser för att nå
direktivens målsättning, ytterligare 425 platser, skall enligt vad kommittén
antar komma till inom de samhällsvetenskapliga fakulteterna i Uppsala, alternativt
på ny ort (+100), och i Stockholm ( + 75). De studerandes »aktivitetsgrad»
förutsätter kommittén inom samhällsvetenskaplig och humanistisk fakultet
stiga från f. n. ca 80 % undervisnings- och lokalutnyttjande studerande
av antalet studerande enligt den officiella statistikens definition till ca 93 %
i början av 1970-talet. Kommittén framhåller dock att, om andelen undervisnings-
och lokalutnyttjande studerande även under 1970-talet fortfarande
kommer att vara 80 %, kommitténs beräkningar för dessa båda fakulteter innebär,
att resurser beräknats i början av 1970-talet för 14 300 humanister i stället
för 12 300 och för 12 200 samhällsvetare i stället för 10 500. Motsvarande
tal vid full utbyggnad enligt 1963 års program blir för humanisterna 16 100
resp. 13 800 och för samhällsvetarna 13 600 resp. 11 700.

Kommittén förutsätter i samtliga alternativ, att man förlägger permanent
humanistisk utbildning till Umeå universitet. Enligt kommitténs alternativ 3

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

förutsätts likaledes, att humanistisk utbildning kommer till stånd på X-ort. I
båda fallen tänks utbyggnaden omfatta de centrala humanistiska ämnena, medan
övriga humanistiska ämnen antas expandera vid nu befintliga humanistiska
fakulteter.

I U 63 :s direktiv har utbyggnaden av juridisk fakultet fram till början av
1970-talet fixerats till 6 000 studerande. Utbyggnaden av juridisk fakultet antar
kommittén ske vid nuvarande fakulteter i Uppsala, Lund och Stockholm med
lika stor antal studerande på resp. orter. Synpunkter har framförts på lämpligheten
av att i Göteborg inrätta en fjärde juridisk fakultet. U 63 finner emellertid,
att denna fråga måste falla utanför kommitténs utredningsuppdrag, då den
endast överslagsmässigt berör kostnadsutvecklingen vid de juridiska fakulteterna.

För teologisk fakultet har enligt kommitténs direktiv utbyggnaden fram till
början av 1970-talet fixerats till 1 500 studerande. Utbyggnaden sker enligt
kommitténs antagande vid de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund med
lika stort antal studerande på bägge orterna.

Vid behandlingen av frågan om decentraliserad universitetsutbildning erinrar
kommittén om att universitetsutbildning under senare år i begränsad omfattning
förlagts utanför de nuvarande universietsorterna. Man har i den specialutredning
som verkställts för kommitténs räkning kunnat utgå från erfarenheter av
en decentraliserad utbildning med direkt inriktning på läraryrket.

Beträffande organisationen av den decentraliserade utbildningen föreslår specialutredningen,
att man på ett antal orter upprättar filialer till de nuvarande
universiteten. Utbildningen på varje filialort skall vara knuten till ett moderuniversitet.
Specialutredningen konstaterar, att det är möjligt att avgränsa lämpliga
filialregioner av sådan storlek att de kan ta emot en betydande del av den
tillströmning av nya universitetsstuderande som eljest i sin helhet skulle gå till
de nuvarande lärosätena. Man kan begränsa antalet orter till fem (för studerande
inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet till två) och för dessa orter finna
naturliga upptagningsområden och goda kommunikationer med studieorten. Det
synes enligt specialutredningen lämpligt att låta Örebro, Karlstad, Linköping,
Jönköping och Sundsvall bli orter för decentraliserad universitetsutbildning av
angivet slag. Specialutredningen har även diskuterat Växjö och Kalmar som
tänkbara filialorter. Under förutsättning att mer än en filialort skulle komma
att anknytas till Lund förordas därvid Kalmar framför Växjö.

Specialutredningen påpekar, att upprättandet av en filialort i Norrland inom
en nära framtid skulle medföra att rekryteringsunderlaget för universitetet i
Umeå minskar i sådan grad, att det får ett studerandeantal på ett- och tvåbetygsnivå
av samma storleksordning som vissa filialorter. Ett upprättande av
en norrlandsfilial i Sundsvall med anknytning till universitetet i Umeå synes

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

därför böra anstå till dess utbildningen i berörda ämnen i Umeå på såväl lägre
som högre nivå byggts ut.

Även utifrån personal- och lokalsynpunkter stannar specialutredningen för
Örebro, Linköping, Karlstad, Jönköping och Sundsvall som filialorter för en decentraliserad
universitetsutbildning. Utredningen föreslår därför följande filialorter
för samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen samt matematik, nämligen
Örebro med anknytning till Uppsala universitet; Karlstad med anknytning
till Göteborgs universitet; Linköping med anknytning till Stockholms universitet;
Jönköping med anknytning till Lunds universitet och sedermera Sundsvall med
anknytning till Umeå universitet. För naturvetenskapliga ämnen föreslås som
filialorter Örebro med anknytning till Göteborg eller Uppsala och Linköping
med anknytning till Stockholm.

U 63 anger som målsättning för utbildningen på filialort, att den studerande
skall kunna avlägga filosofisk grundexamen i centrala ämnen. Den studerande
som efter grundläggande studier vill fortsätta med studier för högre betyg eller
med forskarutbildning eller den studerande som i sin grundexamen vill ta med
ämne, som inte finns representerat på filialorten, skall enligt kommittén givetvis
kunna göra detta vid någon av de existerande filosofiska fakulteterna. Det är
enligt kommittén också angeläget att fastslå att en decentraliserad universitetsutbildning
blir likvärdig med den som meddelas vid de befintliga fakulteterna.
Kommittén anser, att ett universitet och dess institutioner blott bör svara för
en filial, i varje fall under en uppbyggnadsperiod.

Specialutredningens val av filialorter finner kommittén i huvudsak övertygande
liksom också förslaget att utbildning i de laborativa matematisk-naturvetenskapliga
ämnena koncentreras till två av de föreslagna orterna. Även anknytning
av filialerna till moderuniversitetet synes kommittén väl motiverad.
Emellertid finner kommittén för sin del, att två orter kan komma i fråga som
filialort till Lund, nämligen Växjö och Jönköping.

Kommittén finner liksom sin specialutredning det vara angeläget att redan
nu fastslå, att vid en utbyggnad enligt alternativ 2 en filial bör upprättas även
till universitetet i Umeå. En sådan filial bör dock enligt kommitténs uppfattning
tillkomma först när utbyggnaden av Umeå universitets filosofiska fakultet nått
så långt att forskarutbildningen i samtliga aktuella ämnen kommit igång. Den
fortsatta utbyggnaden av Umeå universitet bör i sådant fall enligt kommittén
ske med beaktande av att sedermera filialundervisning kommer att knytas till
universitetet. Med ledning av föreliggande utredningsmaterial har kommittén
stannat för att i alternativ 2 räkna med Sundsvall som filialort till Umeå. Kommittén
utgår sålunda från att i alternativ 2 decentraliserad ett- och tvåbetygsutbildning
lokaliseras enligt följande.

Humanistisk, samhällsvetenskaplig och matematisk-naturvetenskaplig utbildning
förläggs till Örebro och Linköping samt humanistisk och samhällsvetenskaplig
utbildning jämte utbildning i matematik till Karlstad och Växjö alternativt
Jönköping. När högstadieutbildningen i Umeå i berörda ämnen kommit

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

i gång bör utbildning i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen i Sundsvall
komma till stånd. Örebro anknyts därvid enligt kommittén som filialort
till universitetet i Uppsala, Linköping till Stockholm, Växjö alternativt Jönköping
till Lund, Karlstad till Göteborg och Sundsvall till Umeå.

Kommittén räknar inte med något studerandeantal i sundsvallsfilialen. Fördelningen
av de studerande i den decentraliserade utbildningen på orter och
studieinriktning enligt kommitténs beräkningar redovisas i följande tabell.

Antal studerande på skilda orter i decentraliserad universitetsutbildning

enligt U 63

Utbyggnadsstadium/utbildning	Lin- köping	Örebro	Karl- stad	Växjö/ Jön- köping	Samt- liga
Början av 1970-talet
Humanistisk utbildning ......................	285	285	285	285	1 140
Samhällsvetenskaplig utbildning ...............	250	250	250	250	1 000
Matematisk-naturvetenskaplig utbildning ......	330	330	50	50	760
Totalt	865	865	585	585	2 900
Full utbyggnad enligt 1963 års ''program
Humanistisk utbildning ......................	495	495	490	490	1 970
Samhällsvetenskaplig utbildning ...............	425	425	420	420	1 690
Matematisk-naturvetenskaplig utbildning .......	810	810	300	300	2 220
Totalt	1 730	1 730	1 210	1 210	5 880

Kommittén finner det realistiskt att räkna med att en decentraliserad utbildning
under 1970-talet kommer att få anordnas för ett ökande antal av dem
som önskar bedriva studier för filosofisk grundexamen. Kommittén räknar sålunda
i utbyggnadsalternativ 2 med i stort sett en fördubbling från början av
1970-talet till full utbyggnad enligt 1963 års program av studerandeantalet i
decentraliserad universitetsutbildning.

Enligt kommittén bör följande ämnen i första hand vara representerade vid
filialerna.

Samhällsvetenskapliga ämnen

Humanistiska ämnen

Matematisk-naturvetenskapliga ämnen

Statskunskap

Statistik

Nationalekonomi

Företagsekonomi

Engelska

Tyska

Franska

Nordiska språk
Litteraturhistoria

Historia

Matematik

Fysik

Kemi

Teoretisk fysik

Zoologi

Botanik

Kungl. Maj:ts -proposition nr Hl år 1965

För utbildning i de centrala spärrade naturvetenskapliga ämnena räknar
kommittén i Linköping resp. Örebro med följande intagningskapacitet på tvåbetygsnivå
i början av 1970-talet.

Fysik	Kemi	Botanik	Zoologi	Totalt
80	96	48	48	272

Lärarpersonalen inom en decentraliserad universitetsutbildning bör enligt
kommittén utgöras av lektorer och assistenter. Den helt övervägande delen av
den undervisning som i gällande organisationsplaner upptas som professors- och
lektorsundervisning bör bestridas av universitetslektorer, medan assistentundervisningen
av kommittén förutsätts bli meddelad av en ny assistentkategori med
heltidsuppgift att undervisa på ett- och tvåbetygsnivån. Dessa assistenter skall
sålunda ha en tjänstgöringsskyldighet som överstiger den som nu gäller för
assistenter vid de filosofiska fakulteterna. Kommittén gör i sina kostnadsberäkningar
vissa antaganden om tjänstgöringsskyldighet och lönegradsplacering. För
dessa antaganden redogörs närmare i bilaga 2 till SOU 1965:11. Tjänstgöring i
denna nya befattning bör enligt kommittén kunna tillgodoräknas för senare
tjänst såsom lärare inom skolväsendet. Den del av undervisningen på filialorterna
som inte meddelas av lektor eller assistent bör enligt kommittén meddelas
av lärare vid moderuniversitetet.

En viktig förutsättning för att undervisningen på filialorterna skall bli av
samma standard som vid moderuniversiteten är, framhåller kommittén, att kontakten
mellan moderuniversitet och filial är god och att de universitetslektorer
som undervisar på filialorten inte tappar kontakten med den vetenskapliga utvecklingen
inom sina resp. områden. Man måste därför enligt kommittén ställa
medel till förfogande för att forskare vid moderuniversitetet skall kunna besöka
filialorten och där hålla föreläsningar avsedda både för lärare och elever. Det
förefaller kommittén också rimligt att lektorerna skall ges tillfälle att vistas
vid moderuniversitetet under något längre perioder, tillsammans motsvarande
en sabbatstermin vart femte år. Kommittén finner det också angeläget att man
prövar möjligheterna att låta lektorer i den decentraliserade utbildningen under
viss tid tjänstgöra vid moderinstitutionen, medan lektorer vid denna i stället
tjänstgör på filialorten.

Kommittén anser, att ansvaret för den decentraliserade utbildningen i ett ämne
bör åvila resp. institution vid moderuniversitetet, vilken följaktligen skall
omhänderha ämnesinspektionen. Den lärare som utses att fungera som kontaktman
med ämnesrepresentanterna på filialorten bör enligt kommittén även meddela
viss begränsad undervisning där. Detta understryker, anför kommittén, att
den decentraliserade utbildningen skall ses som en del av moderinstitutionens
verksamhet och givetvis inte skilja sig från den ett- och tvåbetygsutbildning som
bedrivs vid universiteten. Den närmare utformningen av filialutbildningens or -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

ganisation i förhållande till moderuniversitetets har kommittén inte ansett sig
mer i detalj böra gå in på.

U 63 erinrar om att det regionala sambandet mellan hemort och studieort är
starkt vid nuvarande läroanstalter och finner det troligt att motsvarande samband
kommer att gälla även vid de nytillkommande. Enligt kommitténs bedömning
bör emellertid vid ett realiserande av alternativ 2 ett modifierat hänvisningsförfarande
övergångsvis tillämpas för studier i de ämnen vid de filosofiska fakulteterna
som ingår i den decentraliserade utbildningen.

Beträffande frågan om lokaler för den decentraliserade utbildningen framhåller
kommittén att man i princip bör iordningställa permanenta sådana. Enligt de
uppgifter kommittén inhämtat från berörda kommuner synes det dock möjligt
att snabbt kunna starta utbildning i de icke-laborativa ämnena i provisoriska
lokaler, som kan ställas till förfogande. Vad gäller utbildningen i de laborativa
ämnena är det enligt kommitténs uppfattning inte möjligt att bygga upp utbildningen
på partiellt friställda lokaler. Dessa ämnen måste ha tillgång till egna
lokaler. Provisoriska sådana bör emellertid enligt kommittén kunna uppföras.

Även vad gäller lärare anser kommittén det vara möjligt att under uppbyggnadsperioden
i viss utsträckning utnyttja på orten tillgängliga lärarkrafter. I
kommitténs alternativa kostnadsberäkningar har emellertid räknats med att vid
början av 1970-talet särskilda såväl lokal- som personalresurser skall finnas för
den decentraliserade universitetsutbildningen.

Med hänsyn till den ökande tillströmningen till de filosofiska fakulteterna
finner kommittén att det vid ett val av utbyggnadsalternativ 2 är angeläget att
den decentraliserade utbildningen kan sättas i gång snarast möjligt. Då uppbyggnaden
av en helt ny form av permanent universitetsutbildning av detta
slag kräver ett omfattande planeringsarbete synes det enligt kommittén vara
realistiskt att räkna med en första intagning av studerande på samtliga fyra
orter höstterminen 1967.

Specialutredningen finner starka skäl tala för att Kalmar, Falun, Östersund,
Sundsvall och Luleå blir ettbetygscentraler av mera permanent art. Detsamma
bör gälla Jönköping och Karlstad för utbildningen i fysik, kemi och teoretisk
fysik med mekanik. Kommittén framhåller för sin del, att de kurser för ett
betyg samt i några fall även två betyg och i något fall tre betyg i ämnen vid
filosofisk fakultet som tillfälligt anordnas på skilda håll i landet inte berörs av
vad kommittén framfört om eu permanent filialutbildning i ämnen vid filosofisk
fakultet. Med hänsyn till det behov av matematiskt inriktad utbildning som
finns i övre Norrland och då kommittén inte kunnat förorda högre teknisk utbildning
där anser den dock att det är önskvärt att utbildning i matematik och
statistik kommer till stånd på orter med industriell inriktning, exempelvis Luleå
eller Kiruna.

Enligt statsmakternas beslut skall man i Umeå bygga upp bl. a. eu samhällsvetenskaplig
och en matematisk-naturvetenskaplig forsknings- och utbildningsorganisation.
Enligt sina direktiv har kommittén haft att pröva en väsentlig utbyggnad
av den filosofiska utbildningen i Umeå. Den föreslår i första hand att

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

man kraftigt utökar den samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga
utbildningen. Denna utbyggnad föreslås ske även på lågstadiet efter
1970-talets början enligt följande.

	Antal	studerande
		Full utbyggnad
	Början av 1970-talet	enligt 1963 års
		program
Samhällsvetenskaplig utbildning ..................	600	1 000
Matematisk-naturvetenskaplig utbildning ..........	1 400	2 000
Ekonomutbildning ..............................	400	400

Den här angivna utbyggnaden i början av 1970-talet överensstämmer, framhåller
U 63, med av statsmakterna redan fattat beslut om utbyggnaden i Umeå.
Basorganisationen för denna utbildning kommer sålunda att byggas upp under
1960-talet och det är enligt kommitténs mening rationellt att under 1970-talet
fortsätta utbyggnaden.

Kommittén räknar schematiskt med ett studerandeantal av 400 i början av
1970-talet i humanistisk utbildning i Umeå, medan vid full utbyggnad enligt
1963 års program antalet antas öka till 1 000 studerande. Kommittén har i sin
bedömning av möjligheten att utvidga den humanistiska utbildningen till ytterligare
ett lärosäte utöver dem som nu har humanistisk fakultet beaktat önskvärdheten
av att man avlastar övriga universitetsorter största möjliga antal
studerande. Det föreligger vidare enligt kommitténs bedömning inga avgörande
hinder med hänsyn till tillgången på lärare mot att bygga ut en humanistisk
forskningsorganisation i Umeå. Kommittén föreslår därför att man i Umeå bygger
upp en fullständig forsknings- och utbildningsorganisation i de centrala
humanistiska ämnena. Den definitiva utformningen av utbildnings- och forskningsorganisationen
i Umeå torde, framhåller kommittén, få bli beroende av
resultaten av den pågående försöksverksamheten samt de förslag som lärarutbildningssakkunniga
kommer att lägga fram. Genomförandet av humanistisk utbildning
och forskning i Umeå kommer också i hög grad att bli beroende av möjligheten
att anskaffa lokaler. Den redan pågående utbyggnaden av den samhällsvetenskapliga
och matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen
kommer att helt ta i anspråk nu befintliga och planerade lokaler i Umeå. Det är
enligt kommitténs uppfattning av väsentlig betydelse, att den beslutade och den
av kommittén föreslagna ytterligare utbyggnaden av sistnämnda utbildningsområden
i Umeå kan genomföras med största möjliga skyndsamhet.

Mot bakgrunden av den allmänna bristen på högt kompetenta forskar- och
lärarkandidater inom de samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga
disciplinerna i landet och med särskild hänsyn till utbyggnaden i Umeå finner
kommittén det därför inte försvarligt, att man påbörjar en utbyggnad av de
samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna på ytterligare
en ort under de närmaste åren.

Kungl. Maj:ts proposition nr lh-1 år 1965

Kommittén finner dock andra skäl — bl. a. de studerandes bostadsfråga —
tala mycket starkt mot att hela utbyggnaden av de fria fakulteterna lokaliseras
till de fem nuvarande lärosätena. Vid en sådan utbyggnad skulle enligt U 63
bostadssituationen bli synnerligen svårlöst, framför allt i Stockholm och Göteborg.

2.1.2.4. Vissa spärrade fakulteter och högskolor

Ehuru U 63 enligt sina direktiv inte haft att beröra utbyggnaden av den odontologiska
och farmaceutiska utbildningen samt utbildningen vid GCI och jordbrukets
högskolor har kommittén likväl för totalbildens skull tagit med dessa
utbildningslinjer i sina kostnadskalkyler (se även SOU 1965:11, s. 109 ff.). I sina
investeringsberäkningar har kommittén förutsatt, att den odontologiska fakulteten
i Stockholm får nya lokaler i anslutning till Huddinge sjukhus, som av
kommittén förordas bli utnyttjat som tredje undervisningssjukhus i Stockholm.
Beträffande den farmaceutiska utbildningen har kommittén räknat med att
farmaceututbildningskommitténs förslag genomförs. För övriga utbildningslinjer
har kommittén byggt sina beräkningar på tillgängligt utredningsmaterial.

2.1.2.5. Lärarbehov och lärartillgång

De lärarbehovsberäkningar som kommittén utfört utgår i princip från oförändrad
lärartäthet på de olika utbildningsnivåerna. Detta framgår av följande
tablå, i vilken kommittén relaterat antalet undervisningsutnyttjande studerande
till antalet professurer, laboraturer, universitetslektorat och docenttjänster vid
universitet och högskolor (exkl. GCI och jordbrukets högskolor).

1963/64	Början av 1970-talet	Full utbyggnad enligt 1963 års program
32	31	32

Kommitténs beräkningar av relationerna mellan lärartillgång och lärarbehov
under uppbyggnadsperioden sammanfattas i följande tabell.

Det av U 63 beräknade behovet av disputerade lärare
i relation till beräknat antal disputationer, uttryckt i procent.
Alternativ 2.

Läsår	Medicinsk fakultet	Humanistisk fakultet	Samhällsveten-skaplig fakultet	Mat.-nat. fakultet, teknisk högskola
1964/65—1966/67	36,6	32,7	97,2	77,6
1967/68—1969/70	32,2	26,0	86,0	68,2
1970/71—1972/73	30,6	17,6	51,5	52,4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

Siffrorna visar, framhåller U 63, klart knappheten på lärarresurser under ut*
byggnadsperioden. Detta medför enligt kommittén att man måste sträva efter
att begränsa efterfrågan på kvalificerade lärarkrafter. Lärarbehovet — enligt
kommitténs uppskattningar — i slutet av 1970-talet inom de vid alternativ valet
viktiga medicinska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna samt de
tekniska högskolorna framgår av följande tablå. En utbyggnad enligt alternativ''
2 innebär enligt kommittén en besparing av drygt 40 tjänster i förhållande till
vart och ett av de två övriga alternativen.

Antal prof., lab., doc........

Ökning jämfört med 1963/64

Alt. 1

Alt. 2

Alt. 3

1 209

+ 510

1 165

+ 466

1 207
+ 508

2.1.2.6. Huvudbibliotek samt vissa forsknings- och serviceanläggningar

U 63 :s bedömning av behovet av biblioteks- och serviceresurser samt av särskilda
forskningslokaler återfinns närmare redovisad i SOU 1965:11, s. 177 ff.
Biblioteksfrågan behandlas också i en av kommitténs specialutredningar (SOU
1965:12, s. 653 ff.). Tillkomsten av ett nytt universitet enligt utbyggnadsalternativ
3 kräver enligt kommittén ett nytt universitetsbibliotek. En utbyggnad
enligt alternativ 1 eller 2 kräver däremot endast smärre nya biblioteksenheter
för den medicinska och tekniska utbildningen och kurslitteraturbibliotek för den
decentraliserade universitetsutbildningen. Samtliga alternativ förutsätter enligt
kommittén en väsentlig utbyggnad av biblioteksresurserna på nuvarande universitets-
och högskoleorter.

Utvecklingen av forskningsverksamheten kräver avancerade serviceanordningar
med därtill hörande teknisk personal. Kommittén har vid sina undersökningar
i första hand berört behovet av gemensamma tekniska institutioner,
datamaskiner, djuravdelningar och acceleratoranläggningar samt speciella forskningslokaler.
Upprättandet av ett nytt universitet får enligt kommittén till
följd att forsknings- och serviceanläggningar av denna typ måste komma till
stånd på ytterligare en ort.

2.1.2.7. Studentbostäder

Stora svårigheter föreligger enligt kommittén att bygga ett erforderligt antal
studentbostäder på de största av de nuvarande universitetsorterna (se även
SOU 1965:11, s. 198 ff. och SOU 1965:12, s. 679 ff.). Studentbostadsproblemet
blir naturligtvis mindre, framhåller kommittén, ju fler nya orter som får högre
utbildningsenheter. Kommittén finner det därför synnerligen angeläget att man
beaktar alla möjligheter att avlasta nuvarande universitetsorter en del av den

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

förväntade studerandetillströmningen. Särskilt gäller detta storstäderna och då
främst Stockholm, där svårigheterna är störst. Vid sina ställningstaganden till
de tre utbyggnadsalternativen har kommittén tillmätt studentbostadsfrågan en
avgörande betydelse.

1964 års studentbostadsgrupp, som biträtt U 63 i utredningsarbetet, har främst
för att belysa frågan om erforderlig mark på skilda orter beräknat nyproduktionsbehovet
av studentbostäder till maximalt ca 64 000 rumsenheter fram till
början av 1970-talet. Härvid har gruppen inkluderat bostäder för studerande
vid socialhögskolorna. U 63 har för sin del på allmänna grunder samt med
beaktande av förhållandena på bostadsmarknaden i dess helhet funnit det vara
realistiskt att räkna med den studentbostadsproduktion enligt skilda utbyggnadsalternativ
och på olika orter som framgår av följande tabell.

Av U 63 uppskattad erforderlig nyproduktion av studentbostäder (antal rumsenheter)
fram till början av 1970-talet samt vid full utbyggnad enligt

1963 års program

Ort	Till början av 1970-talet	Vid full utbyggnad enligt 1963 års program
alt. 1	alt. 2	alt. 3	alt. 1	alt. 2	alt. 3
Uppsala .................	8 140	7 460	7 070	+ 675	+ 230	+ 80
Lund/Malmö ............	7 470	6 580	6 500	+ 745	+ 155	+ 65
Göteborg ................	4 820	4 240	4 200	+ 345	+ 100	+ 65
Stockholm ...............	5 700	4 650	4 610	+ 705	+ 350	+ 270
Umeå ....................	3 330	3 330	3 330	+1 700	+1 700	+1 700
X-ort ....................	2 030	2 030	4 650	-(- 560	+ 560	+3 115
Linköping ...............	—	520	—	—	+ 520	_
Örebro ...................	—	520	—	—	+ 520
Karlstad .................	—	350	—	—	+ 375	_
Jönköping/Växjö .........	—	350	—	—	+ 375	—
Totalt	31 490	30 030	30 360	+4 730	+4 885	+5 295

En utbyggnad av i tabellen angiven storleksordning kommer, framhåller U 63,
att ställa stora krav på planering och byggande. Det är enligt kommitténs uppfattning
viktigt att studentbostadsplaneringen så långt möjligt samordnas med
universitetsplaneringen. En dylik samplanering är väsentlig för att skapa förutsättningar
att maximalt utnyttja de mycket stora investeringar som nu måste
ske i universitetsväsendet. Kommittén erinrar i detta sammanhang om det förslag
beträffande planeringen av studentbostadsbyggandet som framlagts av 1964
års studentbostadsgrupp i den förut nämnda promemorian Det fortsatta studentbostadsbyggandet.

Beträffande det hittillsvarande studentbostadsbyggandet konstaterar studentbostadsgruppen
i sin promemoria, att produktionen varit splittrad på ett stort

Kungl. Maj:ts -proposition nr Hl år 1965

antal byggherrar och att flertalet projekt varit av ringa omfattning. Vidare
konstaterar gruppen, att någon egentlig samordning av de skilda befintliga studentbostadsföretagens
projekterings- och upphandlingsverksamhet f. n. inte existerar.
En viss samordning föreligger enligt gruppen dock i förvaltningsfrågor
och i vad avser prognos- och planeringsverksamheten, bl. a. sedan de s. k. kårortsorganen
tillkommit.

Studentbostadsgruppen framhåller därför vikten av att i fråga om prognosoch
planeringsarbetet en samordning kommer till stånd av å ena sidan statens
planering för den högre utbildningens utbyggnad och å andra sidan kommunernas
bostadsplanering. Ansvaret för att studentbostadsbyggandet organisatoriskt
inpassas i den allmänna planeringen för den högre utbildningens expansion bör
enligt studentbostadsgruppen åläggas ett särskilt organ, förslagsvis benämnt
statens studentbostadsnämnd. Denna nämnd skall enligt förslaget bl. a. vara ett
beredande organ för frågor som rör statens engagemang i studentbostadsverksamheten
samt tjäna som ett samarbetsorgan mellan å ena sidan berörda statliga
myndigheter och å andra sidan vederbörande kommuner och studentorganisationer.

När det gäller byggnadssidan finner studentbostadsgruppen det nödvändigt,
att en rationalisering av projektering och produktion kommer till stånd. Bakgrunden
härtill är dels att den erforderliga produktionsökningen förutsätter ett
bättre utnyttjande av planerings- och projekteringsresurserna, dels att omfattningen
av den förväntade produktionen nödvändiggör en reducering av byggnadskostnaderna.
På grundval av en utredning inom statens institut för byggnadsforskning
föreslår gruppen, att studentbostadsproduktionen inriktas så att
industriella byggmetoder kan komma till användning. Detta förutsätter enligt
gruppen dels ett vidgat samarbete mellan studentbostadsföretagen, dels att enhetliga
normer läggs till grund för all studentbostadsproduktion. Den föreslagna
statens studentbostadsnämnd bör enligt gruppen få en central ställning i utvecklingsarbetet
samt få resurser att göra utredningar av teknisk, ekonomisk och
organisatorisk art. Nämnden förutsätts utarbeta råd och anvisningar för studentbostadsföretagens
verksamhet. Nämnden bör även äga fastställa anvisningar,
vilkas iakttagande skall vara förutsättning för erhållande av studentbostadslån.
I promemorian framhålls vidare, att provbyggen med industriella byggmetoder
bör komma till stånd.

I den föreslagna statens studentbostadsnämnd bör enligt studentbostadsgruppen
ingå representanter för universitetskanslersämbetet, bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen och Sveriges förenade studentkårer.

Enligt gruppen bör studentbostadsbyggandet koncentreras till ett företag på
varje ort. Detta förslag behöver enligt gruppens mening inte utesluta att även
andra studentbostadsföretag liksom tidigare uppför studentbostadshus. I dessa
fall bör dock, framhåller gruppen, projekteringen om möjligt bedrivas inom huvudföretaget
på orten och i varje fall ske i nära samarbete med detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Studentbostadsgruppen framhåller därjämte att bristande tillgång på lämplig
tomtmark varit en av orsakerna till att den hittillsvarande studentbostadsproduktionen
inte nått tillräcklig omfattning. Gruppen understryker kraftigt, att en
lösning av tomtmarksfrågan är en grundläggande förutsättning för att den behövliga
produktionen skall kunna komma till stånd. Målet måste vara att så
tidigt som möjligt reservera tomtmark för det långsiktiga behovet. Därigenom
skulle stadsplane- och exploateringsarbeten underlättas samt förutsättningar
skapas för ett rationellt byggande. Med hänsyn till den vikt man måste lägga
vid denna fråga har det synts studentbostadsgruppen naturligt, att staten när
så är möjligt bidrar till att lösa tomtmarksfrågan.

2.1.2.8. Kostnader för universitets- och högskoleutbyggnaden

Kommitténs beräkning av utbildnings- och forskningsorganisationens driftkostnader
bygger såsom nämnts på huvudprincipen om en framskrivning av dagens
kostnadsläge med ledning av den beräknade studerandeutvecklingen fram
till full utbyggnad enligt 1963 års program. När man bedömer driftkostnaderna
för olika utbyggnadsalternativ är det enligt kommittén framför allt de marginella
kostnadsförändringarna som är av intresse. Med det underlag kommittén
haft till sitt förfogande har dock en strikt genomförd marginalkostnadsanalys
inte varit möjlig att genomföra.

De av kommittén beräknade direkta driftkostnaderna för början av 1970-talet
under ecklesiastik- och jordbrukshuvudtitlarna redovisas i följande tabell. För
den medicinska utbildningen i alternativen 1 och 2 räknar kommittén med utbyggnad
i Uppsala av den teoretiska utbildningen för dem som senare skall genomgå
propedeutisk och klinisk utbildning i Linköping eller Örebro. Vid full utbyggnad
enligt 1963 års program kommer driftkostnaderna under ecklesiastikoch
jordbrukshuvudtitlarna enligt kommitténs uppskattningar att bli följande
(milj. kr.).

Alternativ 1	Alternativ 2	Alternativ 3
617	610	622

För den medicinska utbildningen tillkommer enligt kommittén vissa driftkostnader
under socialhuvudtiteln, vilka kommittén — vid full utbyggnad enligt
1963 års program i samtliga alternativ — beräknar till ca 79 milj. kr. Budgetåret
1963/64 beräknar kommittén dessa kostnader, som avser dels statliga bidrag till
kommunala undervisningssjukhus, dels för läkarutbildning och forskning beräknad
andel av de statliga driftkostnaderna vid de statliga undervisningssjukhusen,
till ca 51 milj. kr.

3 — Bihang till riksdagens ''protokoll 19G5. 1 samt. Nr 11^1

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Beräknade driftkostnader under ecklesiastik- och jordbrukshuvudtitlarna
för universitet och högskolor 1963/6/ samt enligt U 63:s utbyggnadsalternativ
för början av 1970-talet, milj. kr.

	1963/64	Början av 1970-talet
	alt. 1	alt. 2	alt. 3
Universitet (motsv.)	11	48	48	51
	49	73	73	74
	48	114	113	114
Samhällsvetenskaplig fakultet (inkl. ekonomutbild-	19	31	30	31
	29	43	42	43
	14	24	24	24
	59	117	117	117
	31	53	53	53
	22	36	36	36
Gemensamma kostnader för universitet och hög-	14	23	23	23

Totalt	296	562	559	566

1 Inkl. civilingenjörsutbildningen i Uppsala.

2 Till gemensamma kostnader för universiteten har kommittén räknat kostnaderna för administration,
forskardocenttjänster samt omkostnader.

3 Till gemensamma kostnader för universitet och högskolor har kommittén förutom anslagen »gemensamt
för universitet och högskolor» räknat anslagen till vissa forskningsändamål.

Kommittén beräknar sålunda att de totala driftkostnaderna för utbildning och
forskning inklusive kostnader under socialhuvudtiteln kommer att stiga från
347 milj. kr. budgetåret 1963/64 till ca 640 milj. kr. i början av 1970-talet och till
inemot 700 milj. kr. vid full utbyggnad enligt 1963 års program.

Skillnaderna i de sammanlagda driftkostnaderna vid full utbyggnad mellan
kommitténs tre alternativ är små, endast 2 % mellan högsta och lägsta alternativ.
Detta hänger enligt kommittén främst samman med att dels utbyggnaden
enligt samtliga alternativ huvudsakligen kommer att ske vid befintliga läroanstalter,
dels kommittén i samtliga alternativ räknar med tillkomsten av en ny
teknisk högskola och en ny medicinsk utbildningsenhet.

Besparingar i fråga om såväl drift- som investeringskostnader kan enligt kommittén
uppnås genom dels — som kommer att beröras i det följande — skiftutbildning,
dels central schemaläggning med central dispositionsfördelning av
främst hörsalar och seminarierum, dels även ökad användning av tekniska hjälpmedel
i undervisningen. Såvitt gäller sistnämnda utväg uppehåller sig kommittén
särskilt vid utnyttjandet av TV-undervisning, främst s. k. sluten-krets-television
(CCTV), vilken metod enligt kommittén med fördel kan användas till ett stort

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1965

antal olika undervisningsändamål. Inom en eventuell ny teknisk högskola bör
enligt kommittén detta system kunna få ett betydande tillämpningsområde (se
även SOU 1965:11, s. 252 f. och SOU 1965:12, s. 404. ff.).

Härutöver framhåller kommittén, att åtgärder bör vidtas för att uppnå en
skärpning av gällande regler för deltagande i undervisning och tentamina, främst
vid de filosofiska fakulteterna, i syfte att minska möjligheterna för de studerande
att förlänga studietiderna utöver vad som kan anses skäligt med hänsyn till nuvarande
normalstudietidsbestämmelser (se även SOU 1965:11, s. 253 ff.).

Till direkta investeringskostnader räknar kommittén byggnads-, inredningsoch
utrustningskostnader för utbildnings- och forskningslokaler, huvudbibliotek,
vissa gemensamma forsknings- och serviceanläggningar och administrationslokaler
samt kostnader för s. k. försörjningsåtgärder (vägar, ledningar m. m.) för
dessa lokaler. Som sådana kostnader har kommittén därjämte räknat kostnader
för bespisningslokaler. De av kommittén beräknade direkta investeringskostnaderna
för utbyggnaden av universitet och högskolor redovisas i följande tabell.

Av U 63 beräknade direkta investeringskostnader för full utbyggnad
av universitet och högskolor enligt 1963 års program
(byggnadskostnadema enligt prisläget den 1 juli 1964-), milj. kr.

	Alternativ 1	Alternativ 2	Alternativ 3
Utbildnings- och forskningslokaler
universiteten ...................	1 228	1 177	1 272
tekniska högskolorna ............	571	571	571
gymnastiska centralinstitutet ....	4	4	4
jordbrukets högskolor ...........	124	124	124
Biblioteks- och administrationslokaler
universiteten ...................	104	92	106
tekniska högskolorna ............	28	28	28
Forsknings- och serviceanläggningar .	174	174	200
Bespisningslokaler .................	50	51	49
Totalt	2 283	2 221	2 354

De i tabellen angivna kostnaderna för utbildnings- och forskningslokaler avser
enkelskift i de centrala spärrade ämnena inom matematisk-naturvetenskaplig
fakultet. Enligt kommittén torde emellertid ett genomfört tvåskiftsystem medföra
en besparing av ca 100 milj. kr. Någon mer betydande differens föreligger
härvidlag inte mellan alternativen. Såvitt gäller de nuvarande tekniska högskolorna
har kommittén bedömt ett tvåskiftsystem som ogenomförbart. För eu
ny teknisk högskola föreslår kommittén dock såsom nämnts ett på visst sätt modifierat
tvåskiftsystem, kombinerat med intern TV-undervisning. Ett sådant
system skulle enligt kommittén — jämfört med en enkclskiftorganisation utan
TV — innebära en besparing i lokaler och investeringskostnader av ca 13 %. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

fråga om laborativa naturvetenskapliga ämnen kan enligt kommittén ett tvåskiftsystem
genomföras för fysik och kemi med endast obetydliga ändringar av
nu disponibla lokaler. För dessa och övriga ämnen av denna kategori bör enligt
kommittén möjligheterna härvidlag prövas av berörda myndigheter. Kommittén
har därutöver undersökt möjligheterna att införa treterminsutbildning — dvs.
att utbildningsresurserna skulle utnyttjas till fullo även under sommarmånaderna
— men funnit denna utväg orealistisk, med hänsyn till bl. a. de höga driftkostnaderna.
I övrigt torde här få hänvisas till SOU 1965:11, s. 249 ff., och SOU
1965:12, s. 489 ff.

De nu nämnda investeringskostnaderna avser enbart utbildnings- och forskningsorganisationen
under ecklesiastik- och jordbrukshuvudtitlarna. För att
hittills beslutade och planerade intagningsökningar beträffande läkarutbildningen
skall kunna genomföras har kommittén emellertid också måst räkna med
en investeringskostnad under socialhuvudtiteln för undervisningssjukhus av ca
456 milj. kr. För en fortsatt utbyggnad — oavsett alternativ — har kommittén
beräknat en investeringskostnad av ca 153 milj. kr. De totala investeringskostnaderna
under femte huvudtiteln uppgår således enligt kommitténs uppskattningar
till ca 609 milj. kr.

Till indirekta investeringskostnader räknar kommittén kostnader för studentbostäder
och studentkårlokaler. Vid full utbyggnad enligt 1963 års program beräknas
investeringskostnaderna till följande belopp (milj. kr.).

Alternativ 1	Alternativ 2	Alternativ 3
867	835	852

För samtliga alternativ och vid full utbyggnad av universitet och högskolor
enligt 1963 års program uppgår investeringskostnaderna för studentkårlokaler
enligt beräkning till ca 39 milj. kr. De indirekta investeringskostnaderna är
3,8 % högre i alternativ 1 än i alternativ 2 och 2,0 % högre i alternativ 3 än i
alternativ 2.

De totala investeringskostnaderna, såväl direkta som indirekta, uppgår enligt
kommitténs beräkningar till följande belopp (milj. kr.). Investeringskostnaderna
är 2,5 % lägre i alternativ 2 än i alternativ 1 och 3,9 % lägre än i alternativ 3.

Alternativ 1	Alternativ 2	Alternativ 3
3 798	3 701	3 854

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

2.1.3. U 63:8 val av utbyggnadsalternativ

De kostnadsundersökningar som gjorts visar inga betydande differenser men
ger enligt kommitténs uppfattning ett entydigt utslag till förmån för alternativ 2.
Som en huvudorsak till att skillnaderna är små anger kommittén att man fram
till början av 1970-talet torde kunna ge högst 6 600 av ca 83 000 studerande utbildning
på annan ort än de nuvarande universitetsorterna. Omkring hälften
av dessa studerande är emellertid, anför kommittén, sådana som enligt alla
alternativen måste få utbildning utanför de nuvarande orterna. Vid full utbyggnad
enligt kommitténs förslag skall ca 11 000 av 90 000 studerande kunna utbildas
utanför nuvarande universitetsorter. Kommittén har tillmätt kostnadsdifferenserna
viss betydelse vid val av alternativ men funnit andra, framför allt
utbildnings- och forskningsorganisatoriska, skäl avgöra alternativvalet.

De förutsättningar, som varit utgångspunkt för kommitténs diskussioner kring
olika vägar för utbyggnad av universitet och högskolor under den närmaste tioårsperioden,
sammanfattas i betänkandet på följande sätt. Utbildningsmöjligheterna,
särskilt inom lågstadieundervisningen, måste utökas för att samhällets
växande behov av kvalificerad arbetskraft skall kunna tillgodoses. Samtidigt kan
ett starkt behov av ökade forskningsanslag till forskare och forskargrupper vid
universitet och högskolor konstateras. På grund av den stora ökningen av forskningskostnaderna
ökar även behovet av teknisk hjälp. Höjda driftanslag är därför
nödvändiga för att utbytet av forskarnas insatser skall kunna lyftas till en
optimal nivå inom den existerande organisationen. Samtidigt fordrar den moderna
forskningen för sin utveckling en större differentiering, med utbyggnad av
en specialiserad forskningsorganisation i anslutning till den centrala forskningsapparat
som är knuten till de stora undervisningsämnena. Åtskilliga mycket
stora projekt kommer sannolikt att ställa krav på basutrustning under den kommande
perioden. På samma gång föreligger en klart konstaterad knapphet på
kvalificerad personal, som försvårar uppbyggandet av nya forskningsenheter
och manar till försiktighet med att under en övergångsperiod alltför snabbt förstärka
den mest kvalificerade forskningspersonalen.

Med hänsyn till svårigheterna att lösa bl. a. studentbostadsförsörjningen på
nuvarande universitetsorter på ett godtagbart sätt under de närmaste åren kan
enligt kommittén hela ökningen av studerandeantalet inte komma till stånd
på dessa orter. Kommittén finner det möjligt att avlasta de nuvarande universitetsorterna
genom att utbyggnaden av den humanistiska, samhällsvetenskapliga
och matematisk-naturvetenskapliga utbildningen på lågstadicnivå till viss
del organiseras på andra orter. Med hänsyn till det som nu sagts förordar kommittén
alternativ % för den fortsatta utbyggnaden av universitet och högskolor.
Alternativ 2 innebär som nämnts följande.

Propedeutisk och klinisk medicinsk utbildning förläggs till antingen Linköping
eller Örebro med dert föregående teoretiska utbildningen i Uppsala. En ny
teknisk högskola inrättas i antingen Linköping eller Västerås. Decentraliserad

Kungl. Maj:ts proposition nr lJfl år 1965

universitetsutbildning anordnas på till en början fyra orter, nämligen Linköping
och Örebro i humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga ämnen
samt Karlstad och Växjö, alternativt Jönköping, i humanistiska och samhällsvetenskapliga
ämnen.

Kommittén erinrar om att sedan år 1963 utbildning fram till teknisk magisterexamen
anordnas i Linköping och Örebro. Denna utbildning, som omfattar 40
nybörjarplatser per år och ort, har enligt kommittén i princip samma målsättning
som den decentraliserade universitetsutbildning kommittén förordar. Kommittén
finner det följdriktigt att den tekniska magisterutbildningen ges en permanent
utformning. Därvid bör, menar kommittén, en organisatorisk samordning
av den tekniska utbildningen med universitetsutbildningen övervägas.

2.1.4. Lokalisering av utbyggnaden

Kommittén anser, att Linköping och Örebro i stort sett är lika lämpliga för
den utbyggnad av läkarutbildningen som enligt förslaget skall komma till stånd
utanför nuvarande universitets- och högskoleorter. I fråga om lokaliseringen av
den nya tekniska högskolan konstaterar kommittén att de enda orter som kan
komma i fråga är Linköping och Västerås. När det gäller att från industriella
och teknisk-ekonomiska synpunkter placera en fjärde teknisk högskola, finner
kommittén att rangordningen blir i första hand Västerås och i andra hand Linköping.

Alternativ 2 erbjuder enligt kommittén följande möjligheter till kombinationer
för en lokalisering av den utökade medicinska och tekniska utbildningen:

a) medicinsk utbildning i Linköping/teknisk utbildning i Västerås,

b) medicinsk utbildning i Örebro/teknisk utbildning i Västerås,

c) medicinsk och teknisk utbildning i Linköping samt

d) medicinsk utbildning i Örebro/teknisk utbildning i Linköping.

Vid det slutliga valet mellan de fyra kombinationerna är enligt kommittén
givetvis även rent lokaliseringspolitiska överväganden av betydelse. Kommittén
finner emellertid att den inte haft att göra dylika bedömningar utan har gjort
enbart utbildnings- och forskningspolitiska avvägningar.

Vid den hittillsvarande utbyggnaden av universitet och högskolor har enligt
kommittén en klar strävan att skapa största möjliga samarbete mellan fakulteter
och högskolor förelegat. Några stora fördelar står dock enligt kommittén
knappast att vinna på utbildningens område genom en samlokalisering av medicin
och teknik. Emellertid påpekas i förslaget fördelarna av att teknisk magisterutbildning
förläggs till samma ort som en teknisk högskola. Härigenom skulle
värdefulla rationaliseringsvinster kunna uppnås. Enligt kommitténs bestämda
uppfattning kan däremot väsentliga fördelar vinnas från forskningssynpunkt
genom ett samarbete på gränsområdena mellan medicin och teknik: läkekonstens
utveckling synes leda till en ökad användning av tekniska hjälpmedel i diagnostik
och terapi, och sjukvårdens rationalisering liksom utbyggnaden av hälso -

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965 39

vården torde komma att kräva ökat utnyttjande av medicinsk teknisk utrustning
och service.

Kommittén finner av nu nämnda skäl att alternativet medicinsk utbildning
i Örebro och teknisk utbildning i Linköping är underlägset de övriga tre alternativen.
Vid det slutliga valet mellan de tre övriga alternativen har kommittén
beaktat även den vidareutveckling på längre sikt som kan komma att äga rum
vid universitet och högskolor. Som framgått av redovisningen av studerandeantalets
utveckling kan enligt kommittén det totala studerandeantalet i början
av 1980-talet beräknas komma att överstiga 100 000. En del av denna ökning
måste enligt kommittén falla på den eller de orter av de tre här aktuella, till
vilken eller vilka medicinsk och teknisk utbildning kommer att förläggas. Utifrån
sitt starka betonande av ökad samverkan på forskningssidan mellan olika
discipliner menar kommittén, att den utbyggnad, som således maste komma till
stånd, bör koncentreras till en ort i stället för splittras pa tva. Vidare finner
kommittén det naturligt att förutsättningar skapas för ett intimt samarbete
mellan universiteten/högskolorna och industrin.

Utifrån dessa allmänna överväganden har kommittén satt alternativet med
både medicinsk och teknisk utbildning i Linköping före övriga alternativ. Kommittén
föreslår därför att propedeutisk och klinisk medicinsk utbildning förläggs
till regionsjukhuset i Linköping samt att en ny teknisk högskola inrättas i denna
stad.

Med hänsyn till att enligt förslaget såväl propedeutisk och klinisk medicinsk
utbildning samt en ny teknisk högskola som decentraliserad universitetsutbildning
skall förläggas till Linköping ävensom till det ringa avståndet mellan Linköping
och Jönköping förordar kommittén därjämte, att den till universitetet i
Lund hörande filialen placeras i Växjö.

2.1.5. Studerandeantalet på skilda orter

Som riktpunkt för planeringsarbetet beträffande utbyggnaden av universitetsoch
högskoleorganisationen i dess helhet pa skilda orter fram till början av
1970-talet förutsätter kommittén de studerandeantal — enligt den officiella statistikens
definition — som anges i följande tabell. Kommittén har därvid räknat
med ett, jämfört med dess reviderade ramtal för de tekniska högskolorna i början
av 1970-talet, något lägre antal studerande vid den föreslagna tekniska högskolan
i Linköping. Detta hänger enligt kommittén samman med dess bedömning av
den tänkbara utbyggnadstakten. Kommittén antar schematiskt att en senareläggning
av utbyggnaden vid denna högskola kommer att medföra en större tillströmning
till de naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnena i Linköping
och Örebro eller, såvitt gäller var och en av dessa ämnesgrupper, en ökning
med 140 på vardera orten utöver vad kommittén räknat med i alternativ 2.
Antalet studerande i teknisk magisterutbildning beräknas till 120 i vardera Linköping
och Örebro.

rf*

Antal studerande vid universitet och högskolor i början av 1970-talet enligt U 63:s utbyggnadsförslag

Fakultet/högskola	Uppsala	Lund/ Malmö	Göteborg	Stock- holm	Umeå	Lin- köping	Örebro	Karlstad	Växjö	Totalt
Teol. fak.........................	750	750	_		_					1 500
Jur. fak..........................	2 000	2 000	—	2 000	—	—	_	_	_	6 000
Hum. fak.........................	3 360	2 000	2 210	4 270	400	285	285	285	285	13 380
Samh.-vet. fak....................	2 190	1 580	1 840	3 810	600	390	390	250	250	11 300
Mat.-nat. fak....................	5 010	5 050	4 040	5 060	1 400	470	470	50	50	21 630
Summa fria fak.................	13 340	11 380	8 090	15 140	2 400	1 145	1 145	585	585	53 810
Med. fak........................	1 000	1 600	1 500	2 000	600	400	_	__		7100
Tekn. högsk. (motsv.) .............	2001	2 700	4 000	4 900	—	1 820	120	_	_	13 740
Ekon.-utb....................	400	1 100	1 100	1 400	400	_	_	_		4 400
Odont. fak.......................	—	500	350	500	300	_	_	_		1 650
Farm. fak....................	850	—	—	—	—	—	—	_	_	850
GCI ........................	—	—	—	250	—	_	_	_		250
Jordbr. högsk............	400	—	—	400	—	_	_	___	_	800
Summa spärrade utb.-linjer......	2 850	5 900	6 950	9 450	1 300	2 220	120	—	—	28 790
Totalt	16190	17 280	15 040	24 590	3 700	3 365	1 265	585	585	82 600

1 Tredje och fjärde årskursen i civilingenjörsutbildningen och tredje årskursen i teknisk magisterutbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Kungl. Maj.ts ''proposition nr lJfl år 1965

Den övervägande delen av ökningen i studerandeantalet fram till början av
1970-talet kommer att falla på nuvarande orter. En huvudanledning härtill är
enligt kommittén att först omkring år 1970 det år 1960 fattade beslutet om utbyggnaden
av universiet och högskolor — vilken enligt statsmakternas beslut
skulle ske vid befintliga universitet — kommer att ha lett till full utbyggnad av
såväl låg- som högstadium. Det förslag kommittén lägger fram om utbyggnad på
fyra — sedermera fem — nya orter kommer självfallet att först mot slutet av
1970-talet och början av 1980-talet nå full utmognad i vad avser studerandeantalet
på de nya orterna.

2.1.6. Tidsplan för utbyggnaden

Utbyggnaden av de medicinska fakulteterna föreslår kommittén ske enligt
följande tidsplan, som visar antalet nybörjarplatser läsåren 1965/66—1971/72.

»Nuläge»	Förslag
1965/66	1966/67	1967/68	1968/69	1969/70
718	758	844	844	916
—	+40	+86	—	+72

Utbyggnadens fördelning på skilda orter och etapper samt tidpunkterna för
påbörjande av anatomiutbildning (I), propedeutisk utbildning (II) och medicinutbildning
(III) anges i följande tabell. För varje etapp redovisas omflyttningen
av studerande inför den propedeutiska utbildningen enligt kommitténs förslag
(F).

Av U 63 föreslagen utbyggnad av medicinsk utbildning

Läsår	Plats i studie-ordn.	Uppsala	Lund/ Malmö	Göte- borg	Stock- holm	Umeå	Linköping	Totalt
Etapp 1 1966/67 .....	I	110 (+20)	190	168	208	82 (+20)		758 (+40)
1968/69 .....	II	106 (+20)	180	160	200	80 (+20)	—	726 (+40)
1969/70 .....	III	106 (+20)	180	160	200	80 (+20)	—	726 (+40)
Etapp 2 1967/68 .....	I	196 (+86)	190	168	208	82		844 (+86)
	F	-84	—	—	—	—	+84
1969/70 .....	II	106	180	160	200	80	84 (+84)	810 (+84)
1970/71 .....	III	106	180	160	200	80	84 (+84)	810 (+84)
Etapp 3 1969/70 .....	I	196	190	168	280 (+72)	82		916 (+72)
	F	-84	—	—	—	—	+84
1971/72 .....	II	106	180	160	270 (+70)	80	84	880 (+70)
1972/73 .....	III	106	180	160	270 (+70)	80	84	880 (+70)

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1065. 1 sand. Nr Hl

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Utbyggnaden av den högre tekniska utbildningen föreslår kommittén ske enligt
följande tidsplan, som visar antalet nybörjarplatser i årskurs 1 vid de tekniska
högskolorna, civilingenjörsutbildningen vid Uppsala universitet och vid
teknisk magisterutbildning i Uppsala, Linköping och Örebro läsåren 1965/66—
1971/72.

»Nuläge»	Förslag
1965/66	1966/67	1967/68	1968/69	1969/70	1970/71	1971/72
2 113	2177	2 322	2 338	2 538	2 858	3 038
—	+ 64	+145	+ 16	+200	+320	+180

Utbyggnadens fördelning på skilda orter enligt U 63 :s förslag redovisas i följande
tabell. Utöver i planen angivna intagningsökningar föreslår kommittén,
att 16 platser tillkommer 1967/68 i årskurs 3 av kemisektionen vid tekniska högskolan
i Stockholm.

Av U 63 föreslagen utbyggnad av högre teknisk utbildning,
nybörjarplatser i årskurs 1

Läsår	Tekn. högsk. i Stock-holm	Chalmers tekn. högsk.	Tekn. högsk. i Lund	Civ.-ing.-o. tekn. mag.-utb. i Uppsala	Tekn. högsk. i Linköping	Tekn. mag.-utb. i
Linköping	Örebro
1965/66 ........	8481	6651	490	30	_	40	40
1966/67 ........	8673	710	490	30	—	40	40
1967/68 ........	885	735	490	132	—	40	40
1968/69 ........	885	751	490	132	—	40	40
1969/70 ........	905	751	490	132	180	40	40
1970/71 ........	995	751	510	132	390	40	40
1971/72 ........	995	751	510	132	570	40	40

1 Inkl. av riksdagen senast med anledning av prop. 1965:1 (6 platser vid tekniska högskolans i
Stockholm delsektion för skeppsbyggnad och 10 platser vid Chalmers tekniska högskolas sektion
för arkitektur) beslutad utbyggnad.

3 Inkl. 15 platser för teknisk magisterutbildning enligt av riksdagen år 1964 fattat beslut.

Kommittén har ej funnit det möjligt att på samma sätt som för den medicinska
och tekniska utbildningen framlägga en detaljerad tidsplan för utbyggnaden
av de centrala spärrade ämnena inom matematisk-naturvetenskaplig jakultet.
Kommittén har begränsat sig till att ange den utbildningskapacitet som på skilda
orter bör uppnås fram till början av 1970-talet. I följande tabell återges kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1965 43

mittens förslag för utbyggnaden på tvåbetygsnivå i fysik, kemi, botanik och
zoologi.

Av U 63 föreslagen total utbildningskapacitet per läsår
i ämnena fysik, kemi, botanik och zoologi inom matematisk-naturvetenskaplig
fakultet, utbildningsplatser för två betyg

Ämne	Uppsala	Lund	Göte- borg	Stock- holm	Umeå	Lin- köping	Örebro	Totalt
Fysik .............	3721	260	240	240	160	80	80	1 432
Kemi .............	192	256	224	256	160	96	96	1280
Botanik ...........	96	96	108	120	96	48	48	612
Zoologi ............	96	96	100	120	96	48	48	604
Totalt	756	708	672	736	512	272	272	3 928

Inkl. 132 platser för blivande civilingenjörer och tekniska magistrar.

2.1.7. Investeringsplan för utbyggnaden

Huvuddelen av de redovisade investeringsbehoven måste enligt kommittén
tillgodoses fram till början av 1970-talet. Främst gäller detta de nuvarande universitetsorterna
samt utbyggnaden av den medicinska och tekniska utbildningen
i Linköping. För Umeå universitet och för den decentraliserade utbildningen har
kommittén förutsett en relativt kraftig expansion även senare under 1970-talet.
Kommittén har upprättat överslagsmässiga investeringsplaner för utbyggnaden
av utbildnings- och forskningsorganisationen på skilda orter fram till början av
1970-talet. Härvid har kommittén endast tagit med den beräknade årliga medelsförbrukningen
för byggnader och försörjningsåtgärder avseende utbildnings-,
forsknings- och bespisningslokaler. I de årliga investeringsbehoven ingår sålunda
enligt kommittén varken kostnader för inredning och utrustning av dessa
lokaler eller över huvud investeringar i studentkårlokaler, undervisningssjukhus
och studentbostäder. Följande tabell visar kommitténs bedömning av de årliga
investeringsbehoven på skilda orter under perioden 1964/65—1972/73.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

Av U 63 beräknade årliga investeringsbehov (byggnadskostnader enligt prisläget
den 1 juli 1964) för utbildnings- och forskningslokaler samt be spisning slokaler
vid universitet och högslcolor i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm, Umea,
Linköping, Örebro, Karlstad och Växjö budgetåren 1964/65—1972/73, milj. kr.

Ort	Beräknad medelsförbrukning/budgetår, milj. kr.	Totalt
1964/ 65	1965/ 66	1966/ 67	1967/ 68	1968/ 69	1969/ 70	1970/ 71	1971/ 72	1972/ 73
Uppsala ......	8	10	20	30	30	35	35	35	34	2371
Lund/Malmö .	45	60	49	40	25	17	16	15	15	282
Göteborg .....	24	28	40	50	50	40	30	30	26	318
Stockholm ....	23	25	31	47	56	56	48	38	38	362“
Umeå ........	10	27	30	25	16	10	5	2	2	127
Linköping ....	—	—	—	5	15	25	30	30	15	120
Örebro .......	—	—	—	—	5	7	1	—	—	13
		_	_	1,5	1,5	—	—	—	—	3
Växjö ........	—	—	—	1,5	1,5	—	—	—	—	3
Totalt	no	150	170	200	200	190	165	150	130	1 465

1 Härtill kommer investeringsbehov vid lantbrukshögskolan, vilka ej medtagits av kommittén
(51,5 milj. kr.).

2 Härtill kommer investeringsbehov vid gymnastiska centralinstitutet (4,3 milj. kr.), skogshögskolan
(20,4 milj. kr.) och veterinärhögskolan (21,0 milj. kr.), vilka ej medtagits av kommittén.

För pågående byggnadsverksamhet och för redan projekterade eller byggnadsprogrammerade
objekt vid universitet och högskolor (exkl. GCI och jordbrukets
högskolor) uppskattar kommittén investeringsbehoven fr. o. m. budgetåret
1964/65 fram till slutet av 1960-talet till ca 680 milj. kr. Investeringsbehoven
för utbildnings- och forskningslokaler samt bespisningslokaler fram t. o. m.
1972/73 beräknas, som framgår av tabellen, till nära 1 500 milj. kr. De i det föregående
berörda rationaliseringsåtgärdema för ett bättre lokalutnyttjande, införandet
av skiftutbildning etc. kan, framhåller kommittén, innebära något lägre
investeringsbehov än det angivna.

I vad särskilt avser byggnadsverksamheten på nuvarande universitetsorter
har kommittén vid fördelningen av investeringsbehoven under uppbyggnadsperioden
förutsatt, att vissa åtgärder vidtas för en effektivare byggnadsplanering
och att de lokalprogrammerande organen erhåller förstärkning. Vid fastställandet
av planen har kommittén i första hand utgått från tidsplanerna för vid
tidpunkten för kommitténs arbete pågående, projekterade och programmerade
byggnadsobjekt. Vidare har kommittén särskilt prövat frågan om en snabbt
igångsatt byggnadsverksamhet på de nya orterna. För byggnadsobjekt av här
aktuell art kan enligt kommittén den första inflyttningen äga rum tidigast ca
fyra år efter beslut om att starta planeringen. Med hänsyn till den projekteringsoch
arbetsmarknadssituation som kan förutses under överskådlig tid framåt är
emellertid enligt kommitténs uppfattning genomgående minimitider för projek -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

tering, teknisk och administrativ handläggning, byggande och utrustning endast
i begränsad omfattning möjliga.

Kommittén förutsätter att den propedeutiska utbildningen i medicin skall
börja i Linköping höstterminen 1969. Vid denna tidpunkt bör enligt kommitténs
beräkningar permanenta utbildningslokaler kunna vara färdigställda i staden.

Även första intagningen till teknisk utbildning i Linköping bör enligt kommittén
ske höstterminen 1969. Då man emellertid först ar 1970 kan med säkerhet
räkna med att vissa permanenta lokaler står till förfogande för den nya tekniska
högskolan kan dock provisoriska lokaler för första årskursen behöva tillgripas.
Kommittén påpekar i detta sammanhang att den föreslår en försöksverksamhet
för TV-utbildning vid den nya högskolan. Denna försöksverksamhet bör
enligt kommittén underlätta en igångsättning i provisoriska lokaler och även
klargöra, vilka möjligheter som föreligger att unyttja TV såväl vid moderuniversitet
som i decentraliserad universitetsutbildning.

Kommittén föreslår att den decentraliserade universitetsutbildningen skall
starta höstterminen 1967 på samtliga berörda orter. Huvuddelen av de permanenta
lokalerna för icke-laborativa ämnen bör enligt kommittén kunna vara
färdigställda höstterminen 1968 på alla fyra orterna. Permanenta lokaler för
laborativ verksamhet torde kunna vara iordningställda tidigast höstterminen
1969. Under några år måste man därför enligt kommittén tillgripa provisorier.

Vederbörande byggmyndigheter (byggnadsstyrelsen och tekniska högskolans i
Stockholm byggnadskommitté) bör enligt kommittén upprätta eller komplettera
utbyggnadsplaner för samtliga lärosäten. Dessa bör i förhållande till nuvarande
planer utvidgas till att omfatta även förslag till tidsplaner jämte därpå grundade
investeringsprogram. Som grund för utbyggnadsplanerna bör bl. a. ligga av lokaloch
utrustningsprogramkommittéerna (LUP-nämnden och LUP-kommittéerna)
utarbetade s. k. »dimensionerande underlag». Lokalprogramarbetet i övrigt bör
man, där så är möjligt, utföra genom ramprogram, som sedermera får specificeras
i detaljprogram som grund för detaljprojektering. En förutsättning för att
man skall kunna utarbeta ramprogram är enligt kommittén att dimensionering snormer
för skilda institutionstyper föreligger.

Lokalbehoven för utbyggnaden av den medicinska utbildningen har prövats av
läkarutbildningsbercdningen, som grundat behovsbedömningarna på de erfarenheter
beredningen gjort under sin tid som lokalplanerande organ på det medicinska
utbildningsområdet. Kommittén anser att dessa bedömningar kan vara
vägledande vid lokalbehovsprövningen för de medicinska fakulteterna. För de
tekniska högskolorna är situationen mer komplicerad. Beträffande den nya tekniska
högskolan i Linköping föreslår kommittén att gjorda bedömningar i specialutredningen
om de tekniska högskolorna läggs till grund för det fortsatta planeringsarbetet.
Vad gäller utbyggnaden av tekniska högskolan i Stockholm och
Chalmers tekniska högskola anser kommittén att normerna i stomplan I för
tekniska högskolan i Lund kan vara vägledande. På grundval av uppgifter från
kommitténs lokalinvcntering och med ledning av lokalprogram för olika insti -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

tutionstyper har kommittén låtit utarbeta vissa beräkningsnormer för institutionslokaler
vid universitetens fria fakulteter. Kommittén föreslår, att dessa
normer kommer till användning i det fortsatta programarbetet. Det bör enligt
kommittén ankomma pa LUP-nämnden att på grundval av vidare studier
komplettera de normer som här berörts och, om det visar sig nödvändigt, justera
dessa.

Beträffande inredning av universitets- och högskoleinstitutioner förutsätter
kommittén, att man fullföljer det utvecklingsarbete som påbörjats för standardiseiing
av inredningsdetaljer. Enligt kommitténs uppfattning bör det ankomma
på LUP-nämnden åt utarbeta normer för utrustning av lokaler för lågstadieutbildning.

Med hänsyn till de förändringar i olika hänseenden inom den högre utbildningen
och forskningen som kan förutses i framtiden är det enligt kommittén
angeläget, att man i möjligaste mån gör tillkommande lokaler generellt användbara.
Största möjliga enhetlighet i lokalutformning bör underlätta utnyttjandet
av prefabricerade byggkomponenter och industriella byggmetoder.

Kommittén anser det med hänsyn till de pressade tidsförhållandena och den
begränsade projektörstillgång som kan väntas under de närmaste åren vara
angeläget att man skapar sadana förutsättningar för handläggning av bvggnadsärenden
att projektering kan ske med största möjliga kontinuitet.

2.1.8. U 63 ss slutsatser

Kommitténs huvudresultat är, att utbyggnaden av universitet och högskolor
till största delen maste, oavsett utbyggnadsalternativ, ske på de nuvarande universitetsorterna.
Permanent utbildning i någon betydande omfattning på ny
ort — genom upprättande av ett nytt universitet — kan enligt kommittén påbörjas
tidigast om fem år, varför det snabbaste sättet att avlasta de befintliga
universiteten är att starta grundutbildning vid filialer till dessa. Medicinsk och
teknisk utbildning måste enligt kommittén under alla förhållanden i viss omfattning
anordnas utanför nuvarande universitetsorter. Vidare bör all forskarutbildning
och grundforskning — med undantag av viss klinisk-medicinsk och
teknisk forskning — hållas samman på nuvarande universitetsorter; i annat fall
splittras enligt kommittén knappa resurser till förfång för grundforskningen.

Man kan enligt kommittén räkna med att antalet studerande vid universitet
och högskolor kommer att bli större än de drygt 80 000 som kommittén haft som
utgångspunkt för sina överväganden och förslag. Det torde enligt kommittén
inte vara orimligt att i dag anta att antalet studerande i början av 1980-talet
kommer att överstiga 100 000. Detta gäller, framhåller kommittén, den egentliga
universitets- och högskolesektorn, vilken emellertid blott är en del, om än
den största, av hela det postgymnasiala utbildningsfältet. Vid sidan av det ökade
antalet studerande vid universitet och högskolor måste man enligt kommittén
också räkna med en mycket kraftig ökning vid andra postgymnasiala utbild -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

ningslinjer. Det är sannolikt att den relativa ökningen i studerandeantalet vid
denna typ av postgymnasiala utbildningslinjer t. o. m. blir kraftigare än vid universitet
och högskolor.

Kommittén finner att man av såväl kostnadsskäl som utbildnings- och forskningspolitiska
skäl bör hålla samman universitets- och högskoleorganisationen
på tio orter. Det kan därför enligt kommittén finnas anledning räkna med att
även utbyggnaden av den icke-akademiska sektorn i framtiden bör ske på ett
förhållandevis litet antal orter. Det ligger enligt kommittén nära till hands att
till orter med universitetsutbildning i betydande omfattning koncentrera — förutom
en växande universitets- och högskolesektor — även en expanderande
icke-akademisk postgymnasial utbildning.

Utbildningen inom vårdområdet kommer, anför kommittén, att i framtiden
få ännu större betydelse. Sålunda kommer med säkerhet utbildningen av sjuksköterskor,
sjukgymnaster, arbetsterapeuter, laboranter, idrotts- och gymnastikledare
m. fl. att högst väsentligt utvidgas. Gemensamt för alla dessa utbildningslinjer
är beroendet av anknytning till högspecialiserade sjukhus. En viss koncentration
av denna icke-akademiska utbildning inom vårdsektorn till Örebro
med dess regionsjukhus är därför enligt kommitténs mening ganska sannolikt.
Självfallet kommer även andra sjukhus med hög specialisering, exempelvis lasaretten
i Jönköping och Karlstad, att utvidga sin utbildning pa vårdområdet.

Lärarutbildningen är, påpekar kommittén, en annan betydelsefull sektor av
det postgymnasiala utbildningsområdet. Man kommer i framtiden säkerligen att
vidga utbildningen av folkskollärare, småskollärare, förskollärare, lärare för specialskolor
m. fl. Kommittén anser det naturligt att en väsentlig del av en ökad
och mer differentierad lärarutbildning koncentreras till de nuvarande universitetens
filialorter. Enligt kommittéförslaget kommer den mest fullständiga decentraliserade
utbildningen att förläggas till Linköping och Örebro. Därest förslaget
i denna del genomförs är det enligt kommitténs mening sannolikt att
lärarutbildningen koncentreras till dessa städer.

Som en tredje sektor, inom vilken utbildning av icke-akademisk postgymnasial
karaktär torde komma att öka, nämner kommittén den merkantila. Sålunda
kommer exempelvis kameral och försäljningsteknisk utbildning för blivande
yrkesutövare inom de växande serviceområdena att i framtiden få större omfattning
än nu. Kommittén finner det följdriktigt om orter med akademisk
grundutbildning i samhällsvetenskapliga ämnen och i språkämnen — enligt
kommitténs förslag, förutom nuvarande universitetsorter, bl. a. Örebro, Linköping,
Karlstad, Växjö och Sundsvall — blir centra för denna typ av utbildning.

Av den nu redovisade skissen till en sannolik utveckling inom hela den postgymnasiala
sektorn sluter kommittén att ett realiserande av dess förslag kommer
att innebära cn utvidgning av universitets- och högskolesektorn utan onödig
splittring av knappa resurser, samtidigt som naturliga förutsättningar skapas för
en måttlig regional spridning av hela den postgymnasiala utbildningens expan -

sion.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

2.2. Remissyttrandena

2.2.1. Allmänt

Liksom vid remissbehandlingen av prognos- och planeringsgruppens inom
ecklesiastikdepartementet promemoria rörande det högre utbildningsväsendets
fortsatta utbyggnad (december 1962) jämte Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad
fram till mitten av 1970-talet (SOU 1962:55) framhåller ett stort
antal remissinstanser med anledning av 1963 års universitets- och högskolekommittés
utbyggnadsförslag angelägenheten i en mycket kraftig utbyggnad av
den postgymnasiala utbildningsorganisationen. På sikt måste cn dylik satsning
från samhällets sida visa sig lönande både för samhället och för den enskilde
individen. Ett flertal instanser förordar en väsentligt större utbyggnad fram till
1970-talets början än den riksdagen år 1963 i princip beslutade.

U 63 :s förslag har bedömts ganska olika av skilda remissinstanser.1 Från
fakulteter och konsistorier vid universitet och högskolor, företrädare för forskningsintressen
och från SACO har kritik riktats mot framförallt förslaget om
en vidgad och permanentad decentraliserad universitetsutbildning. Från universitetskanslersämbetets
liksom övriga myndigheters, övriga fackliga organisationers
och näringslivets sida samt från kommunalt håll har man ställt sig
väsentligt mer positiv till kommitténs förslag och i många fall har förslagen hälsats
med stor tillfredsställelse. Även student- och ungdomsorganisationerna är
förhållandevis positiva i sin bedömning. Allmänt understryks nödvändigheten
av rationaliseringar på universitets- och högskoleområdet mot bakgrunden av
de stora krav på resurser som utbyggnaden under de närmaste åren kommer att
ställa.

Beträffande U 63 :s förslag till utbyggnad på skilda orter föreligger i remissyttrandena
en genomgående positiv inställning till en omfattande utbyggnad av
universitetet i Umeå. Flera remissinstanser förordar en kraftigare utbyggnad i
denna stad än den kommittén föreslagit. Bland de instanser som tagit ställning
till lokaliseringsfrågoma under anslutning till huvuddragen i kommitténs utbyggnadsförslag
förordar flertalet medicinsk och teknisk samt decentraliserad universitetsutbildning
i humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
ämnen i Linköping. Ett inte obetydligt antal instanser vill se denna utbyggnad
som ett första seg mot ett fullständigt universitet i staden. De flesta remissinstanserna
ställer sig också positiva till en utbyggnad av decentraliserad universitetsutbildning
i Örebro motsvarande den som föreslås förlagd till Linköping.
Kommitténs förslag att inrätta filialer i humanistiska och samhällsvetenskapliga
ämnen i Karlstad och Växjö röner däremot inte lika stark anslutning. Ett flertal
lokaliseringsalternativ diskuteras. I remissyttrandena från företrädare för de
norrländska intressena men även i andra yttranden kritiseras kommittén främst
för att den inte föreslagit inrättandet av en enhet för högre teknisk utbildning
i Norrland.

) h^är en remissinstans ingivit ett yttrande, till vilket fogats en eller flera reservationer har i
denna framställning endast majoritetsmeningen återgivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Ett stort antal remissinstanser framhåller angelägenheten i en samlad
bedömning av det pågående utredningsarbetet inom u t -bildningssektorn. Ett flertal instanser beklagar att det inte varit möjligt
att samordna behandlingen av i första hand 1960 års lärarutbildningssakkunnigas
betänkande Lärarutbildningen (SOU 1965:29 och 30) och 1963 års forskarutrednings
väntade förslag med U 63:s utbyggnadsförslag. Vissa instanser framhåller
vidare önskvärdheten i att bedömningen kunnat göras med beaktande av kommande
förslag från gymnasieutredningen rörande vuxenutbildningen och från
yrkesutbildningsberedningcn, vilken bl. a. har att behandla postgymnasial yrkesutbildning.

Ett mindre antal instanser redovisar i sina remissyttranden vissa allmänna
synpunkter och principiella överväganden rörande
den fortsatta utbyggnaden av universitet och högskolor. Universitetskanslersämbetet
konstaterar, att 1963 års riksdagsbeslut i princip stadfäster att planeringen
inom det högre utbildningsväsendet primärt har att utgå från i prop.
1963:172 fastställda antaganden om studerandeantalets förändring fram till början
av 1970-talet. En väsentlig rubbning av dessa antaganden måste därför enligt
ämbetets mening kunna aktualisera en omprövning av riksdagsbeslutet år
1963. Ämbetet fortsätter.

I sin remiss till vederbörande universitetsmyndigheter av föreliggande betänkande
har kanslersämbetet anmodat dessa instanser att beakta den ytterligare
ökning av studerandeantalet, som kan beräknas följa av riksdagens beslut i fjol
angående reformering av de gymnasiala skolorna (prop. 1964:171). Ämbetet vill
i detta sammanhang erinra om sina beräkningar i mars i år, avseende långtidsbudgeten
för perioden 1966/67—1969/70, rörande tillströmningen till universitet
och högskolor. Dessa beräkningar grundades på en kalkyl angående studentexaminationen,
som redovisats i gymnasieutredningens huvudbetänkande (SOU
1963:42). Ämbetets beräkningar utmynnade i att tillströmningen till universitet
och högskolor och därmed siffrorna för antalet närvarande studerande kunde
väntas ligga ca 9 % högre än de motsvarande siffror som U 63 haft att utgå
från. Eftersom en väntad mycket betydande ökning av tillströmningen till postgymnasiala
icke-akademiska utbildningsvägar förutsattes i 1963 års riksdagsbeslut
angående utbyggnad av universitet och högskolor — den kalkylerade omfattningen
av denna »avlänkning» utgjorde en betydelsefull faktor vid fastställandet
av ramtalet ca 83 000 närvarande i början av 1970-talet — påpekade
ämbetet i sina kommentarer till marsberäkningen, att denna gjorts under förutsättning
att tillströmningen till ifrågavarande icke-akademiska utbildningsvägar
komme att öka i proportion till ökningen i studentexaminationen. Det bör tillläggas
att ämbetets beräkningar i mars, relaterade till U 63:s ramtal, i huvudsak
innebär, att närvaroantalet ca 83 000 skulle komma att uppnås redan höstterminen
1969 och att motsvarande antal för 1972/73 skulle utgöra omkring
91 000. Utgående från målsättningen i 1963 års beslut och därmed från det förhållandet
att de spärrade fakulteternas och utbildningslinjernas kapacitet under
den nu aktuella perioden i stora drag fastställts, kan ämbetet inte finna annat än
att en sådan ökning av tillströmningen till de fria fakulteterna måste leda till en
väsentligt annorlunda struktur inom det högre utbildningsväsendet än som av -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

setts. En dylik mer eller mindre automatisk och därtill förhållandevis snabbt
inträdande strukturförskjutning kan givetvis också på skilda sätt påverka andra
sektorer av utbildningsväsendet. Praktiskt taget samtliga de av ämbetet hörda
myndigheterna, som närmare berört frågan om tillströmningen, har också understrukit
bräckligheten i de antaganden som U 63 enligt sina direktiv haft att utgå
från. För egen del vill ämbetet i anslutning härtill konstatera, att den av gymnasieutredningen
kalkylerade utvecklingen i fråga om examinationen från gymnasiet
tillsammans med ytterligare faktorer, som kan väntas påverka dimensioneringen
av universitet och högskolor, synes allvarligt ändra de nu diskuterade
förutsättningarna för riksdagsbeslutet 1963.

Vidare konstaterar ämbetet att den växande efterfrågan på högre utbildning
är ett markant kännetecken i de senaste decenniernas utveckling i vårt land liksom
i så många andra länder. Det finns därför anledning belysa den mekanism
som inryms i själva expansionen. Vissa tendenser kan i framtiden väntas öka
styrkan av de faktorer som generar efterfrågan på högre utbildning. Det rör
sig här om faktorer som enligt ämbetet delvis bör adderas till dem som ligger
till grund för U 63 :s ram tal. Beträffande studentexaminationen framhåller ämbetet
bl. a.

Trycket från grundskolan — via i första hand de teoretiska gymnasiala studievägarna
— på universitets- och högskoleväsendet synes kunna bli avsevärt
starkare än som förutsattes i beslutet om reformering av de gymnasiala skolorna.
Iakttagelser beträffande linjevalet på grundskolans högstadium de senaste åren
understödjer en sådan förmodan. I propositionen 1964:171 har beräknats att det
nya gymnasiet och fackskolan under 1960-talet skulle bli utbyggda till en sammanlagd
kapacitet, som omkring år 1970 motsvarar en intagning av ca 50 % av
årskullen. Som riktpunkt för omfattningen har i propositionen angivits att vid
sistnämnda tidpunkt intagningen till gymnasiet kommer att utgöra 30 % och
till fackskolan 20 % av årskullen. Ämbetet vill i detta sammanhang erinra om att
gymnasieutredningen för sin del ansett det sannolikt (jfr prop 1964:171, diagram
s. 26) att 1970 omkring hälften — och därefter en långsamt ytterligare stigande
andel — av årskullen 17-åringar efter genomgången grundskola skulle komma
att söka sig till teoretisk gymnasial utbildning. Spänningen mellan den av riksdagen
beslutade målsättningen och de grundläggande antagandena kräver uppenbarligen
en skärpt uppmärksamhet. I anslutning härtill vill ämbetet också
peka på de eventuella verkningarna av möjligheten att från fackskola övergå
till gymnasium.

Ämbetet berör vidare det stigande fort- och vidareutbildningsbehovet på såväl
akademisk som icke-akademisk nivå, det ökade lärarbehovet vid en reformering
av yrkesutbildningen och den gymnasiala vuxenutbildningen, spörsmålet om den
postgymnasiala icke-akademiska yrkesutbildningen samt behovet av aktivare
medverkan från universitetsväsendets sida i folkbildningsarbete av olika slag.

Fortsättningsvis diskuterar universitetskanslersämbetet kravet på arbetskraftens
rörlighet. Ämbetet avser i detta sammanhang dels den horisontella rörligheten
— möjligheten för den enskilde att byta sysselsättningsområde i »sidled»
— dels en vertikal rörlighet, dvs. möjligheten att inom en och samma yrkessektor
ersätta visst slag av arbetskraft med annat slag, beträffande vilka kategorier

Kungl. Maj.ts ''proposition nr Hl år 1965

utbildningsnivåerna är olika. Enligt kanslersämbetcts mening bör här berörda
krav komma att återspeglas i en fortlöpande omprövning av konstruktionen av
skilda utbildningsgångar — utbildningens rörlighet.

Vidare tar universitetskanslersämbetet upp frågan om dimensioneringen av
utbildning ssektorn i stort och anför i huvudsak.

Frågan om dimensioneringen av en viss sektor av utbildningsområdet, såsom
i förevarande fall universitets- och högskolesektorn, måste grundas på en totalsyn
över hela utbildningsområdet. Bristen på kvalificerad arbetskraft är betydande
inom ett stort antal områden. Att räkna med en mättnad i fråga om de
mest eftersökta personalkategorierna, grupper med särskilt lång och kvalificerad
utbildning, är måhända möjligt med ett relativt snävt, nationellt betraktelsesätt.
Det framstår emellertid allt klarare att efterfrågan på arbetskraft, i takt med en
växande rörlighet över gränserna, bättre språkkunskaper hos allt större del av
ett folk etc., icke kan mätas med utgångspunkt i ett visst lands förhållanden.
I sammanhanget bör också beaktas betydelsen av det bistånd till det internationella
uppbyggnadsarbetet i de underutvecklade länderna, vari vårt land kan
komma att svara för ett växande engagemang. Också industriellt välutvecklade
länder med ett i förhållande till vårt land underdimensionerat utbildningsväsende
kan komma att i växande utsträckning efterfråga arbetskraft i vårt land.

Utifrån den aspekt på utbildningssektorn såsom en helhet, som ämbetet i det
föregående velat anlägga, synes frågan om dimensionering i stort och därmed den
mycket betydelsefulla frågan om tillströmningen till de fria fakulteterna i huvudsak
framstå som ett fördelningsproblem. Ämbetet vill i anledning av den diskussion
rörande den enskildes valfrihet att välja utbildningsväg, som förts vid
remissbehandlingen inom universiteten av U 63:s betänkande, framhålla att kravet
på en så stor valfrihet inom universitetssektorn som möjligt i och för sig
naturligtvis måste framstå som ett ytterst angeläget önskemål. Men ämbetet
finner det också angeläget att understryka, att samma krav på valfrihet bör
kunna ställas t. ex. av sökande till andra yrkesutbildningsvägar och av vuxna,
som tidigare icke fått tillfälle till utbildning. Det synes därför icke vara möjligt
att med styrka hävda ett privilegierat valfrihetskrav.

Det mest karaktäristiska i fördelningsproblemet synes ligga däri, att hela utbildningssektorn
f. n. utvecklas på grund av relativt samtidigt fattade reformbeslut.
Ett betydande samlat krav på resurser för utbildningssektorn har att
konkurrera med viktiga bristsektorer inom andra delar av samhällsekonomin,
t. ex. sjukvårdsområdet och bostadsområdet. Ämbetet är samtidigt medvetet om
att den högre utbildningen framöver har att konkurrera icke blott med näringslivet
om investeringsresurser och personer för forsknings- och utvecklingsarbete
m. m. utan även med andra sektorer inom utbildningsväsendet om i första hand
lärare.

Med anledning av vissa uttalanden i prop. 1905:125 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1965/06 har universitetskanslersämbetet utifrån
sin långtidsbudget för 1906/07—1969/70 funnit anledning att i huvudsak
framhålla följande rörande universitets- och högskoleexpansionen.

Propositionens beräkningar synes bygga på förutsättningen att den ytterligare
expansion av universitetssektorn, som ämbetet enligt det föregående funnit bli
en följd av gymnasiets omorganisation m. in., antingen icke skall genomföras eller
också genomföras utan nämnvärd utvidgning av kostnadsramen. Av propositio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1} 7 år 1965

nens kalkyler framgår icke, om den överströmning av studerande till icke-akademiska
utbildningsvägar, som i så fall kan förutses, föranlett någon ökning av de
ramar, som i propositionen beräknats för den icke-akademiska utbildningssektorn.
Har så icke skett, måste slutsatsen bli att fortsatt utbildning icke avses
skola beredas för det antal personer, som faller utanför de ramar varmed U 63
räknat och som enligt det föregående är för snäva, i den mån möjligheter icke
föreligger att nedbringa kostnaderna för utbildningssystemet i dess helhet genom
reglering av tillströmningen eller genom lämpliga rationaliserings- eller andra
åtgärder.

Bedömes dessa frågor enbart ur synpunkten huruvida möjligheter föreligger
att rekrytera behövligt antal lärare inom universitets- och högskoleväsendet,
bör beaktas, att ämbetet funnit rekryteringssituationen ljusare än U 63 räknat
med.

Bedömes frågorna närmast från vissa statsfinansiella synpunkter bör beaktas,
att ämbetet räknar med att det tillskott av studerande, som väntas utöver de i
U 63 beräknade ramarna, väsentligen kommer att absorberas av de filosofiska
fakulteterna bl. a. av de humanistiska och samhällsvetenskapliga. Såsom framgår
av U 63:s betänkande (s. 228) svarar samhällsvetenskapliga fakulteter och övriga
fria fakulteter blott för närmare 13 % av de totala driftkostnaderna vid full utbyggnad
enligt 1963 års program, frånsett kostnader för biblioteks- och serviceanläggningar
samt andra gemensamma kostnader för universitetsväsendet. En
närmare granskning av de i propositionen framlagda kalkylerna, som är av mycket
översiktlig karaktär, har icke varit möjlig att genomföra. Det torde emellertid
knappast vara möjligt att genom reglering av tillströmningen till de nyssnämnda
vad drift- och anläggningskostnader beträffar billigaste fakulteterna eller
genom rationalisering och andra åtgärder inom dessa fakulteter vinna de
dämpningar i kostnadsutvecklingen som i propositionen förutsatts för universitetsväsendets
del. Åtgärderna måste också ta sikte på de spärrade, vad kostnader
för drift och investeringar beträffar väsentligt dyrare fakulteterna.
Skulle dessa åtgärder behöva sikta till att begränsa även intagningen vid dessa
fakulteter, rubbas hela underlaget för U 63:s beräkningar.

Bedömes härjämte de i propositionen aktualiserade frågorna i huvudsak ur en
vidare stats- och samhällsekonomisk synvinkel är det uppenbart, att en ökning
av tillströmningen utöver U 63:s ramtal av den omfattning ämbetet kalkylerat
med innebär ett motsvarande väsentligt ökat engagemang från den offentliga
sektorns sida. I blickpunkten kommer därvid skilda investeringskostnader och
kostnader för studiesociala åtgärder och studentbostäder samt för ytterligare
följdåtgärder på grund av en sådan utveckling. Vidare bör också beaktas konsekvenserna
för arbetsmarknadens del av att en på så sätt växande andel av befolkningen
i yrkesverksam ålder kvarhålles under utbildning och i motsvarande
omfattning reducerar den direkt i yrkesverksamhet sysselsatta arbetskraften.

Mot bakgrunden av det nu anförda finner ämbetet att hela frågan om universitetsväsendets
dimensionering kan från propositionens utgångspunkter behöva
på nytt upptas till övervägande. Ämbetet, som icke ansett sig böra företaga en
dylik omprövning framlägger för att underlätta bedömandet av vissa samhällsekonomiska
konsekvenser av den ökning av studerandeintaget, varmed ämbetet
i det föregående räknat, i sitt yttrande en beräkning av de ökade investeringskostnaderna
vid en sådan ökning. Vad driftkostnaderna beträffar hänvisar ämbetet
till beräkningar som av ämbetet framlagts i långtidsbudget.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Skolöverstyrelsen, som i sitt yttrande huvudsakligen uppehåller sig vid universitets-
och högskolekommitténs förslag om decentraliserad universitetsutbildning,
framhåller inledningsvis angelägenheten i en helhetssyn på utbildningsväsendet.
Överstyrelsen konstaterar, att den absoluta huvuddelen av studerande vid universitet
och högskolor hittills rekryterats bland studenter från allmänt gymnasium.
Övergången från fackgymnasier har varit förhållandevis låg. I det nya
integrerade gymnasiet, framhåller överstyrelsen, måste man räkna med ett ökat
intresse för fortsatta studier bland studenter från teknisk och ekonomisk linje.
Skolöverstyrelsen finner mot bakgrund av i yttrandet redovisade beräkningar
rörande utsläppet från gymnasierna fram till år 1980, att om nuvarande frekvenser
för övergång till »universitetsstudier» gäller och accepteras även omkring år
1980 det sannolika studerandeantalet vid universitet och högskolor skulle uppgå
till mellan 110 000 och 120 000. Om härtill läggs att universitetsutbildningen i
framtiden kommer att efterfrågas av och kan tänkas bli tillgänglig även för personer
utan studentexamen, t. ex. med ubildning från fackskola och yrkesskola, är
det enligt skolöverstyrelsen tydligt att ramtalet 90 000 omkring år 1980 ligger
väsentligt under den sannolika efterfrågan på universitetsutbildning vid denna
tidpunkt. Skolöverstyrelsen anser det även tveksamt om nämnda ramtal kan
sägas vara något tillförlitligt mått på samhällets kommande efterfrågan på personer
med dylik utbildning.

Skolöverstyrelserna anför i sammanhanget vidare bl. a.

Av lärarutbildningssakkunnigas betänkande (SOU 1965:29) framgår att man
på längre sikt räknar med att en intagning för lärarutbildning för högstadium,
gymnasium och fackskola av ca 2 400 personer per år skulle vara tillräcklig för
att skolväsendet skulle få en tillfredsställande försörjning med lärare. Överstyrelsen
kan i detta sammanhang inte ta ställning till huruvida dessa beräkningar
är riktiga eller ej men hyser likväl den uppfattningen att, även om intagningsbehovet
per år skulle uppgå till 3 000 ä 4 000 personer, så borde detta antal
väl rymmas inom de av kommittén angivna ramtalen.

Överstyrelsen har därför ingen anledning till erinran mot att utbyggnaden av
vad vi med dagens begrepp definierar som universitets- och högskoleutbildning
inriktas på en dimension av ca 90 000 elever omkring 1980. Det är emellertid
självklart att nämnda dimension fortlöpande måste omprövas i anslutning till
en rullande långtidsplanering, som inte blott omfattar hela utbildningsväsendet
utan också griper över andra samhällssektorer av betydelse i sammanhanget.
Det angivna ramtalet är som tidigare framhållits inte heller något statistiskt
säkerställt uttryck för vare sig efterfrågan på utbildning eller på utbildade utan
får i stället betraktas som mått på de resurser samhället, i avvägningen mellan
olika angelägna behov, kan antas komma att avdela för universitetsutbildningen.
Det får emellertid samtidigt antas, att en dylik återhållsamhet beträffande utbildningskapaciteten
inom universitetssektorn är möjlig endast under förutsättning
att under perioden fram till 1980 sker en betydande utbyggnad av andra
former av postgymnasial utbildning, för vilkas förverkligande kommer att användas
personella resurser av delvis annan karaktär än den som utnyttjas i universiteten.
I anslutning härtill får överstyrelsen framhålla betydelsen av att studie-
och yrkesvägledningen på det gymnasiala stadiet ytterligare intensifieras och
effektiviseras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

Överstyrelsen vill med dessa reflexioner också ha sagt, att de svårigheter att
åstadkomma en balanserad expansion av hela utbildningsväsendet, som med avseende
på återstoden av 1960-talet åskådliggjorts och kommenterats i propositionen
1965:125 angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret
1965/66 m. m., bilaga E: Långtidsbudget (s. 37—43, 52 och 53), sannolikt kommer
att med ungefärligen samma styrka göra sig gällande under 1970-talet,
under förutsättning att ökningstakten i bruttonationalprodukten skall hållas
minst oförändrad.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner, att utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet
får vägas mot andra angelägna och kostnadskrävande projekt i samhället.
Även om man begränsar sig till utbildningsfrågorna kan man konstatera
stora eftersläpningar i utbyggnaden av skolväsendet på lägre nivåer. Styrelsen
fortsätter.

Möjligheterna att lokalt minska investeringstrycket genom att fördela utbildningsinvesteringarna
jämnare över landet än vad som hittills skett bör utnyttjas,
givetvis under förutsättning av bibehållen utbildningsstandard. De höga studerandetalen
är till viss del en följd av långa studietider och ett mindre effektivt
utnyttjande av personella och lokala resurser. Det är därför av största vikt att
utbildningskapaciteten utnyttjas rationellt och att en effektivisering av den
akademiska undervisningen i största möjliga utsträckning sker. Resurser bör
även ställas till förfogande för detta ändamål.

Styrelsen finner det angeläget att utbyggnaden av den högre undervisningen
inte enbart sker på universitets- och högskolenivå. De icke-akademiska postgymnasiala
utbildningsvägarna är ett viktigt led i samhällets totala utbildningspolitik.
Det finns på arbetsmarknaden ett stort behov av arbetskraft med denna
typ av utbildning samtidigt som det bland ungdomen finns intresse för kortare
postgymnasial utbildning. Den kapacitetsökning som måste ske på detta område
kan delvis förläggas till orter utanför storstadsregionerna och därigenom
bidra till en jämnare fördelning av utbildningsinvesteringama.

Genom att skapa nya attraktiva postgymnasiala utbildningsvägar och genom
att bygga ut sådana av de redan nu existerande som har en otillräcklig kapacitet
för arbetsmarknadens behov skulle man dels kunna tillgodose detta behov,
dels avlasta universitet och högskolor en del av studerandeökningen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund med instämmanden
från Jernkontoret, Svenska pappersbruksföreningen och Svenska byggnadsentreprenörföreningen
framför i huvudsak följande allmänna synpunkter.

Kommitténs överväganden och förslag grundas på en omfattande kartläggning
såväl av den totala nu förefintliga utbildningskapaciteten på olika akademiska
områden som av redan beslutade utbyggnadsprojekt. Denna totalöversikt öveide
närmaste årens faktiska resurser för akademisk utbildning är enligt organisationernas
mening en väsentlig förutsättning för att den nu aktuella kapacitetsökningen
på olika delområden skall kunna planeras och samordnas på ett rationellt
sätt.

Kommittén har inte haft till uppgift att utreda om förutsättningar överhuvudtaget
finns för en utbyggnad av den omfattning och inom de tidsramar som an -

Kungl. Maj:ts proposition nr Uti år 1965

givits, utan endast att föreslå och kostnadsberäkna alternativa former för de
intagningsökningar som i princip redan fastställts i riksdagsbeslut.

De kostnadsberäkningar som redovisas för de olika utbyggnadsalternativen är,
framhåller kommittén, att betrakta som mycket osäkra, främst på grund av
svårigheten att förutsäga hur relationerna mellan olika slag av kostnader såsom
t. ex. personal och utrustning kan komma att förändras under prognosperioden.
Beräkningarna är grundade på nuvarande relationer och kostnadsläge, samtidigt
som kommittén utgår ifrån att kostnadsrelationerna sannolikt kommer att förändras
kraftigt, särskilt i den grundläggande undervisningen. Enligt organisationernas
mening förefaller det icke osannolikt att de preliminära kostnadsberäkningarna
efterhand kan behöva justeras uppåt och utbyggnaden därigenom bli
en än kraftigare belastning på samhällsekonomin än man kan räkna med på
grundval av nu föreliggande material. Den uppräkning av studerandeantalet som
nyligen gjorts inom universitetskanslersämbetet ger grund till farhågor för en
väsentlig fördyring.

Den här påtalade osäkerheten, beträffande såväl kostnaderna för den nu tilltänkta
expansionen som det framtida studerandeantalet, gör det enligt organisationernas
mening angeläget att ett beslut om utbyggnad i dagens läge ger utrymme
för smidig anpassning till eventuellt ändrade finansiella avvägningar.
Utbyggnaden av universitet och högskolor måste fortlöpande avvägas mot expansionsbehov
inom andra samhällssektorer.

Tillgången på personal för det föreslagna utbyggnadsprogrammet har varit
föremål för omfattande utredningar inom kommittén. Olika möjligheter att reducera
den belastning på de begränsade personalresurserna som den beslutade
kapacitetsökningen måste medföra synes ha spelat stor roll för valet av utbyggnadsalternativ.

Kommittén framhåller i olika sammanhang knappheten på lärarresurser under
utbyggnadsperioden och visar att den s. k. reinvesteringsandelen för vissa utbildningsområden
i början av perioden måste uppgå till betydligt mer än 2/3 av
samtliga personer med doktorsgrad. För den matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten och de tekniska högskolorna beräknas denna reinvesteringsandel till
i det närmaste 80 % för perioden 1964/65—1966/67 för att sedan sjunka till
knappt 70 % följande tvåårsperiod och till drygt 50 % för åren 1970/71—
1972/73. Inom den samhällsvetenskapliga fakulteten beräknas motsvarande
siffror till respektive 97, 86 och 52 %. Genomsnittligt för hela utbyggnadsskedet
och samtliga fakulteter ligger detta reinvesteringsbehov betydligt över 50 %.

Redan nu föreligger en allvarlig brist på kvalificerade akademiker på en råd
områden i samhället. Det synes ofrånkomligt att en i vissa ämnen nära 100-procentig och i andra mer än 75-procentig ^investering i det akademiska utbildningsväsendet
av personer med doktorsgrad får återverkningar på näringsliv,
forskning och förvaltning. Utbyggnadsprogrammet torde också förutsätta
en starkt ökad reinvestering av akademiker av lägre grader, vilket måste ytterligare
skärpa bristen på kvalificerad arbetskraft i samhället i övrigt.

Självfallet har den akademiska utbildningen en nyckelfunktion för att på sikt
avhjälpa dessa brister. Organisationerna vill emellertid framhålla att omfattningen
av och takten i utbyggnaden av denna utbildning måste sättas i relation
till de totala personaltillgängarna och personalbehoven inom andra samhällssektorer
för att man skall nå den mest produktiva fördelningen av resurserna.
Utbyggnaden måste självfallet också ske i sådana former att de utomordentligt
viktiga kraven på undervisningens kvalitet tillgodoses. Det är vidare av vikt att
utbyggnaden sker med sådan samordning och rörlighet mellan olika studievägar

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Ufl år 1965

och studieorter, att risken för felinvesteringar och tidsförluster i den fortlöpande
anpassningen till förändrade utbildningsbehov så långt möjligt begränsas. Organisationerna
vill i detta sammanhang framhålla vikten av ett fortsatt arbete på
att utveckla material och metoder för kontinuerliga arbetskraftsprognoser.

Sveriges mekanjörbund redovisar ett liknande synsätt och understryker betydelsen
av att man fortlöpande följer och analyserar det totala behovet av akademisk
utbildning och forskning i landet. Förbundet fortsätter.

Med de begränsade finansiella och framför allt personella resurser som nu och
inom överskådlig framtid står till förfogande, måste en kontinuerlig totalplanering
tillmätas grundläggande betydelse för möjligheterna att realisera det önskvärda
akademiska utbyggnadsprogrammet vid sidan av andra krävande samhällsuppgifter.

De i direktiven angivna talen för utbildningsbehovet har icke av kommittén tagits
upp till någon noggrannare prövning. Huruvida de prognoser, som ligger till
grund för direktiven är rimliga undandrar sig därför vårt bedömande. Kommittén
har också av olika skäl bedömt sina egna kostnadsberäkningar som mycket
osäkra, motiverat av svårigheterna att förutsäga hur relationerna mellan
olika kostnadsslag kan komma att förändras. Man har därför utgått från nuvarande
relationer och kostnadsläge, men framför samtidigt uppfattningen, att
dessa relationer kan komma att ändras kraftigt.

De här anförda förhållandena understryker kraftigt behovet av att man vid
beslut om utbyggnad av universitets- och högskoleutbildningen bereder möjlighet
till en successiv anpassning till eventuellt ändrade förhållanden beträffande
såväl kostnader och utbildningsbehov som till andra variabla faktorer.

Kooperativa förbundet anför i huvudsak.

Det kan förefalla mindre ändamålsenligt att i exakta tal uttrycka den framtida
tillströmningen till universitet och högskolor, men det synes styrelsen tämligen
uppenbart att tidigare beräkningar är för låga och orealistiska. Styrelsen anser
det mycket sannolikt att efterfrågan på akademisk utbildning kommer att ytterligare
öka. Det finns, enligt styrelsens mening, all anledning att hälsa denna, av
bl. a. gymnasiereformerna och de i övrigt vidgade möjligheterna att bedriva akademiska
studier, föranledda ökningen med tillfredsställelse. På sikt måste en
ökad utbildningsnivå och utbildningsomfattning verka produktivitetshöjande
och värdefull för samhällets utveckling i övrigt.

Styrelsen vill dock framhålla att den finner att U G3 i alltför hög grad behandlat
den akademiska utbildningen som en isolerad företeelse. Planeringsarbetet
för den framtida utbyggnaden, inte minst frågan om graden av decentralisering,
skulle ha fått en bättre och riktigare belysning om kommittén beaktat hela den
postgymnasiala utbildningssektorns behov. Visserligen finnes möjligheten att
andra utredningar inom skolområdet ägnar uppmärksamhet åt dessa förhållanden,
men bl. a. borde formerna för integration mellan akademisk och icke-akademisk
utbildning liksom akademiska påbyggnadskurser för de mer yrkesinriktade
gymnasiala linjerna, ha beaktats.

Med dessa anspråk på en eventuell organisatorisk samordning mellan akademisk
och övrig postgymnasial utbildning följer att denna samordning bäst skulle
kunna genomföras om den kunde lokaliseras till orter där akademisk utbildning
finnes att tillgå. Styrelsen finner här ytterligare ett skäl för det av kommittén
föreslagna filialsystcmet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1965

LO framhåller, att man vid planeringen av universitets- och högskoleutbyggnaden
måste ta hänsyn till de tillgängliga resursernas fördelning inom hela utbildningssektorn.
LO yttrar.

LO finner dock, att betydande resurser för universitetsutbildningen måste avdelas
just för att övrig utbildning skall kunna utvecklas i den önskvärda takten.
Risker skulle i annat fall komma att föreligga för att det gymnasiala skolstadiets
utveckling bleve hämmat och att allt för stora grupper, i likhet med vad
som hittills skett, skulle ställas utanför den utbildning de är kompetenta för.

LO anser även att väsentliga resurser måste avdelas för den vuxenutbildning,
vilken allt talar för kommer att bli av betydande omfattning. Utredningsarbetet
om vuxenutbildningen pågår för närvarande. Gymnasieutredningens vuxenutbildningsavsnitt
beräknas bli framlagt detta år. Med säkerhet kommer att uppvisas,
att stort intresse förefinns för denna del av utbildningssektorn. Det utbildningsklientel
dessa avsnitt kommer att omfatta har hittills fått stå efter för
praktiskt taget alla andra avsnitt. Ett gott exempel på såväl omfattningen av
utbildningsintresset som elevkvaliteten, är den kurs i statskunskap som genomfördes
i »radiouniversitetets» regi under föregående år. Kursen visar att det finns
ett utomordentligt stort intresse för studier och fortbildning, som sker via massmedia.
Den TV- och radiohögskola, som Radioutredningen föreslagit, bör kunna
bli goda komplement till andra studieformer på vuxenutbildningsnivå. Samma
gäller även för korrespondensundervisningen och studiecirkelformer eller en kombination
av dessa. Hittills har dessa studieformer allt för litet beaktats och understötts
i den målinriktade undervisningen. LO anser att en kraftfull satsning
på dessa studieformer även är en god investering i och ett komplement till såväl
vuxenutbildning som skolutbildning på gymnasial- samt universitets- och högskolenivå.

Som alternativ till vissa studievägar vid universiteten anser LO, att en metodisk
uppbyggnad av en målinriktad postgymnasial icke-akademisk (yrkes-) utbildning
i större omfattning och gällande flera yrken snarast måtte organiseras.
Sådan utbildning finns i relativt ringa omfattning i anslutning till såväl universitet
som yrkesskolor, som till de bägge utbildningsformerna i samverkan. LO ser
i en sådan målinriktad utbildning ej enbart ett alternativ till vissa humanistiska
examina, vilka ofta har en diffus målinriktning. Med vissa grundläggande examina
och kunskaper i botten, varpå nämnda yrkesutbildning lägges, skulle ett
meningsfullt yrkesarbete snabbare kunna presteras av dessa elever. Viss avlänkningscffekt
från universiteten skulle samtidigt vinnas.

TCO framhåller.

Enligt TCO:s mening måste man eftersträva att skapa ett enhetligt postgymnasialt
utbildningssystem, där på sikt alla slag av postgymnasial utbildning
organisatoriskt integreras inom universitetens ram. Detta ter sig som ytterligt
angeläget inte minst för att möta den pågående utvecklingen inom det postgymnasiala
utbildningsområdet, där tendensen att bygga över gränserna mellan
akademisk utbildning och annan postgymnasial utbildning redan framträder
klart.

För att det snabbt växande antalet ungdomar, som under den närmaste framtiden
kommer att söka sig till akademiska studier, skall kunna få eu meningsfull
och i arbetslivet användbar utbildning synes det också angeläget att man i betydande
utsträckning skapar möjligheter till »blandutbildningar*, vari akademiska
kurser och mera praktiskt inriktade yrkeskurser kan förenas. För att detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

skall kunna ske på ett smidigt sätt och för att utbildningar av detta slag skall
kunna fast etableras och bli attraktiva måste man skapa den här antydda samordningen
av akademisk utbildning och annan postgymnasial utbildning inom en
gemensam organisatorisk ram.

Det framstår också som ett självfallet led i utvecklingen att redan väl etablerade
postgymnasiala utbildningar, som nu är förlagda till fristående högskolor,
seminarier och institut, i framtiden integreras i universitetens utbildningsverksamhet
som specialavdelningar eller som mindre enheter inom fakulteterna. Som
exempel på sådana utbildningar kan nämnas socionomutbildningen, utbildningen
av klasslärare och övningslärare, högre utbildning av sjuksköterskor och av medicinsk-tekniska
assistenter, specialutbildning av tekniker och ekonomer från gymnasier
och fackskolor, utbildning av ADB-personal och annan kvalificerad personal
för kontor, banker och försäkringsbolag, utbildning av journalister samt av
anställda inom reklam- och turistbranscherna.

Redan omkring år 1970 torde man kunna räkna med att det för icke akademisk
postgymnasial utbildning av ovan exemplifierat slag kommer att krävas
minst 20 000 utbildningsplatser. Om man av utbildningspolitiska skäl vill avleda
studerandeströmmen från det akademiska fältet, kan det tänkas att den siffran
under 1970-talet snabbt kommer att stiga. Med ovan skisserade önskvärda organisatoriska
samordning mellan den akademiska och den övriga postgymnasiala
utbildningen skulle följa att i varje fall huvudparten av utbildningsplatserna
borde lokaliseras till orter, där även akademisk utbildning finns att tillgå. Därmed
framstår det som ännu mera omöjligt att i framtiden begränsa den akademiska
utbildningen enbart till de nuvarande universitetsorterna.

TCO påpekar, att U 63 avstått från att bedöma följderna av det växande behovet
av akademisk vuxenutbildning. TCO anser att de problem som hör samman
med vuxenutbildningen som helhet måste åsättas hög prioritet i det fortsatta
reformarbetet på utbildningens område och anför.

Organisationen har sålunda antagit ett utbildningsprogram, där bl. a. vuxenutbildningsproblemen
utförligt behandlats och där konkreta förslag om åtgärder
för denna utbildningssektor framförts. Därvid har förordats att hela vuxenutbildningsfältet
snarast blir föremål för en samlad granskning och bedömning
inom en statlig utredning med representanter för arbetsmarknadsorganisationerna.
TCO bedömer det som mycket angeläget att frågor som hör samman med den
akademiska vuxenutbildningen och hur denna skall kunna bedrivas även utanför
universiteten i det sammanhanget förs in i bedömningarna.

SFS uttrycker sin tillfredsställelse över att U 63 så snabbt lagt fram sitt omfattande
material. SFS understryker angelägenheten i att planeringen av den
fortsatta utbyggnaden skyndsamt kommer till stånd och anför i huvudsak följande
allmänna synpunkter.

SFS vill framhålla att kommittén på en rad punkter föreslagit åtgärder, vars
förutsättningar och konsekvenser icke alls utretts. En anledning härtill har enligt
SFS:s förmenande varit att U 63 icke i direktiven getts tillfälle att sätta in
sina förslag i ett större utbildnings- och lokaliseringspolitiskt sammanhang. Organisationen
anser att en utbyggnad av universitet och högskolor icke kan ske
utan hänsynstagande till utvecklingen på hela den postgymnasiala sektorn och
underliggande skolformer.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

De senaste tjugo åren har kännetecknats av en snabbt stigande standard inom
de flesta samhällets områden, vilket till stor del är en följd av att ett ökat antal
individer kunnat erhålla en jämfört med tidigare förhållanden allt bättre teoretisk
och praktisk utbildning. För närvarande synes en allmän uppfattning vara,
att en fortsatt standardstegring är avhängig av en höjd utbildningsnivå för
samhället i dess helhet. En utveckling i denna riktning har grundlagts genom den
beslutade utbyggnaden av grundskolan och de gymnasiala skolformerna. Dessa
reformer väntas medföra en kraftig höjning av samhällets utbildningsstandard.
En mycket stor del av den studerande ungdomen på gymnasial nivå beräknas
välja en i huvudsak teoretisk utbildning. Tal mellan 50 och 70 % av eu årskull
har nämnts. Detta medför i sin tur ett kraftigt stegrat behov av en rikt differentierad
postgymnasial utbildning, både vad avser mera speciell teoretisk utbildning
och yrkesutbildning. För att de resurser samhället satsar på den allmänt
teoretiska gymnasiala utbildningen skall utnyttjas optimalt fordras att de studerande,
som fått genomgå en sådan också ges en avslutande utbildning så långt
möjligt anpassad till samhällets krav på kvalificerad arbetskraft.

Det råder sålunda ett tryck på den postgymnasiala sektorn som skapas av
utbyggnaden av underliggande allmänteoretiskt inriktade skolformer. För att
bilden skall bli fullständig måste hänsyn också tagas till det växande behovet av
fortbildning och vidareutbildning.

Vad gäller vuxenutbildning är det önskvärt att de grupper som trots förutsättningar
därtill av olika skäl icke tidigare kunnat erhålla högre utbildning
beredes möjlighet att få sådan. Beaktas måste även att behovet av både vidareutbildning
och fortbildning ökar i hög grad genom den snabba vetenskapliga utvecklingen.
För att arbetskraft med i detta avseende aktuell utbildning i längden
skall vara produktiv fordras att den med jämna mellanrum ges tillfälle att inhämta
den senaste utvecklingen inom sina respektive områden vilken de vetenskapliga
landvinningarna ger upphov till.

De krav på den postgymnasiala utbildningen de här berörda grupperna ställer
kan icke a priori förutsättas vara desamma som gäller för studerande, vilka direkt
efter gymnasial skolgång fortsätter sina studier. Vidare kan fortbildning
och vidareutbildning antagas var för sig kräva olika uppläggning av studiegången.
Gemensamt för de nämnda grupperna studerande torde dock vara att
de kommer att beröra samtliga postgymnasiala utbildningslinjer.

Reformpolitiken på den postgymnasiala utbildningens område måste under sådana
omständigheter baseras på en helhetsbedömning av hela sektorn, varvid de
förutsättningar som finns hos skilda studerandekategorier att tillgodogöra sig en
ur samhällets synvinkel tillfredsställande utbildning måste beaktas. SFS anser
att konsekvensen härav måste bli att klart definierade gränser mellan å ena sidan
akademisk och å andra sidan icke-akademisk utbildning icke längre kan bibehållas.
En utveckling i antydd riktning förutsätter bl. a. avveckling av nuvarande
specifika krav på fullständig akademisk examen för utbildningar som icke
leder fram till någorlunda avgränsade yrkesområden. Mot denna bakgrund vill
SFS kraftigt understryka, att U 63:s förslag måste bedömas dels utifrån den utveckling
som nu sker på den lägre utbildningens område och dels med beaktande
av de krav olika grupper i samhället kan ställa på den fortsatta utvecklingen
rörande postgymnasial utbildning.

Mot bakgrund av vad ovan anförts vill SFS starkt betona att beslut om utbyggnaden
av den högre utbildningen måste utformas så att möjligheter finnes
att passa in utbyggnaden i ett större utbildningspolitiskt sammanhang.

60 Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

Det framtida studerandeantalet vid universitet och
högskolor torde om nuvarande tendenser kvarstår oförändrade väsentligt
komma att överstiga de ramtal som legat till grund för kommitténs ställningstaganden,
framhåller särskilt universitetskansler sämbetet, statistiska centralbyrån,
konjunkturinstitutet, kommerskollegium, länsstyrelserna i TJppsala,
Örebro och Västmanlands län, Örebro låns landstings förvaltningsutskott. Svenska
kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, SACO, TCO, SFS, Kooperativa
förbundet, Målsmännens riksförbund, Högerns ungdomsförbund, Sveriges
socialdemokratiska studentförbund, Sveriges liberala studentförbund, Samverkande
bildningsförbunden samt Universitetslärarförbundet. Härvid hänvisar de
flesta instanser till universitetskanslersämbetets beräkningar i mars 1965.

SACO beklagar att kommittén inte tagit eller ansett sig kunna ta hänsyn till
de konsekvenser som den ökade tillströmningen till främst filosofiska och samhällsvetenskapliga
fakulteterna kan komma att få. Framför allt är det angeläget
att försöka bygga ut de naturvetenskapliga utbildningsmöjligheterna och
stimulera rekryteringen till sådana studier. Enligt SACO torde antalet studerande
i början av 1970-talet utgöra närmare 90 000, vartill kommer ett svårbedömt
vuxenutbildningsbehov. TCO anser det rimligt att redan nu räkna upp
kommitténs ramtal till att gälla ca 90 000 studerande i början av 1970-talet och
minst cirka 100 000 studerande omkring 1980.

SFS anser det orealistiskt att basera utbyggnaden av universitet och högskolor
på kommitténs ramtal och anför vidare.

Organisationen finner de av universitetskanslersämbetet presenterade beräkningarna
beträffande totalantalet studerande mera realistiska, men de torde icke
kunna uppfattas som något annat än en minimisiffra för den kommande ökningen
av studerandeantalet. Planeringen av den fortsatta utbyggnaden av den högre
utbildningen — med oförändrad målsättning om fritt tillträde — måste därför
grunda sig på lägst universitetskanslersämbetets siffror.

Av en jämförelse mellan universitetskanslersämbetets beräkningar för tillströmningen
till de fria fakulteterna och de av U 63 använda ramtalen framgår,
att så gott som hela ökningen av studerandeantalet utöver U 63:s siffror kommer
att falla på samhällsvetenskaplig och humanistisk fakultet. SFS anser en sådan
utveckling olycklig. Åtgärder måste vidtagas dels för att bygga ut de spärrade
ämnena inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet samt öka fackhögskolornas
kapacitet mera än vad U 63 föreslår och dels för att på gymnasial nivå skapa
möjligheter att dirigera studerandeströmmen i större utsträckning mot sådan
utbildning. SFS förutsätter sålunda en omprövning av fördelningen av studerandeantalet
på olika utbildningslinjer, eftersom universitetskanslersämbetets
beräkningar baseras på den utbyggnadstakt av de spärrade utbildningarna, som
angetts i U 63:s betänkande.

Tv remissinstanser presenterar ytterligare material rörande det framtida
studerandeantalet. Universitetskanslersämbetet framhåller sålunda, att till de i
långtidsbudgeten angivna studerandeantalen måste läggas de studerande som
vid genomförande av ett system med decentraliserad akademisk utbildning på
grund av förbättrade studiemöjligheter väljer att ägna sig åt akademiska studier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

Förutom en sådan rekryterande effekt bör beaktas att bl. a. vuxenutbildning i
ökad omfattning och vidareutbildning svarar för ytterligare tillskott.

Statistiska centralbyrån (SCB) har gjort en ny tendensberäkning av antalet
studerande vid universitet och högskolor fram till år 1980. Centralbyrån anför i
huvudsak.

Kommittén utgår — i enlighet med sina direktiv — från ett studerandeantal
vid universitet och högskolor på ca 83 000 i början av 1970-talet och räknar med
att detta vid ett fortvarighetstillstånd motsvarar ca 90 000 studerande vid 1970-talets slut. I kommitténs tal inbegrips icke socialinstituten, sjukgymnastutbildningen
och den mejeritekniska linjen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.
Vid SCB:s nya beräkning av det sannolika antalet studerande vid
universitet och högskolor fram till 1980 inklusive även ovan uppräknade utbildningar
vid nuvarande utbyggnadsplaner för gymnasiet samt f. n. kända eller beräknade
övergångstal till högre studier, har man kommit fram till att studerandeantalet
skulle komma att uppgå till drygt 100 000 vid 1970-talets början
för att därefter visa endast en svag ökning fram till 1980; enligt ett (högre) alternativ
för gymnasieintaget erhålles en ökning på bortåt 10 000 under 1970-talet,
enligt ett annat (lägre) alternativ får man först en svag uppgång sedan en svag
nedgång.

Man kan givetvis i och för sig diskutera de antaganden som denna framskrivning
bygger på och utifrån andra antaganden komma fram till andra resultat.
Beträffande gymnasieexaminationen, som är en av de viktigaste faktorerna när
det gäller att skatta efterfrågan på universitetsutbildning, torde här gjorda antaganden
— enligt båda alternativen — snarast få betraktas som minimialternativ.
Även andra faktorer gör att de framräknade siffrorna får karaktären av
minimialternativ nämligen dels därför att man inte räknat med någon tillströmning
från fackskolor till universiteten ett antagande som genom nyligen aviserad
utredning om behörighet till universitetsstudier icke längre torde vara realistiskt,
dels inte lagt in något antagande om att äldre studenter — och även andra med
erforderlig kompetens — skall i nämnvärd omfattning efterfråga den utbildning
som det här är fråga om. Ett av de vanskligaste antagandena är det om att det
icke blir något bortfall av elever i det nya gymnasiet samt — framför allt —
universitetsbehörigheten för elever från det nya gymnasiet. I den sista frågan
har man bara kunnat stödja sig på tidigare uttalanden. Antagandet på dessa •—- i
och för sig mycket relevanta — punkter kan innebära såväl en över- som en
underskattning av efterfrågan på högre utbildning. Sammanfattningsvis torde
dock slutsatsen bli att de gjorda antagandena tillsammantagna torde ha lett snarare
till en under- än till en överskattning av utbildningsefterfrågan när det gäller
tillströmningen av nya studerande vid nuvarande utbildningspolitik.

SCB:s framskrivningar av studerandeantalet visar således betydligt högre
siffror för 1970-talet än vad kommittén utgått från vid sin planering. Ett annat
intressant inslag i den bild som de nu framräknade siffrorna visar är förloppet
i tiden. Siffrorna över antalet närvarande vid universitet och högskolor visar en
mycket kraftig stegring under perioden 1962/63—1972/73 för att därefter i det
närmaste stagnera (utvecklingen är något olika för de olika alternativen). Flera
faktorer samverkar till denna utveckling. Bland de viktigaste märks: minskande
årskullar i studentåldrarna, stagnerande andel av eu årskull som går lill gymnasiestudier
samt ökande relativ andel elever i fackgymnasierna där övergångstalen
till högre studier hittills varit och här antagits förbli betydligt lägre än från
allmänt gymnasium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

En jämförelse mellan resultaten av SCB:s nu gjorda beräkningar och de av
kommittén använda ramtalen visar att — vid de antaganden som här gjorts —
merparten av ökningen av studerandeantalet utöver ramtalen kommer att falla
på de samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteterna. Den ökade belastning
som denna ökning kommer att medföra på universitetens resurser leder till
att man antingen måste göra utbyggnaden bredare eller måste vidtaga ytterligare
åtgärder, t. ex. snabbare genomströmning av de studerande eller ökad avlänkning
av studerandeströmmen till universiteten in på andra postgymnasiala
utbildningsvägar än universitet och högskolor.

Ett antal remissinstanser har diskuterat resursavvägningsproblem
på utbildningens område. Frågan om dimensioneringen av utbildningssektorn i
dess helhet ställd mot övriga sektorer i samhällsekonomin har, såsom framgått
av det föregående, bl. a. berörts av universitetskanslersämbetet, arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund samt
SFS. Dessutom behandlades den ingående av statistiska centralbyrån och konjunkturinstitutet.

Den av statistiska centralbyrån framlagda tendensberäkningen av studerandeantalets
utveckling tas till utgångspunkt för en diskussion av allokeringsproblem
på utbildningens och forskningens område. Sammanfattningsvis framhåller
centralbyrån.

Utbildning och forskning tar numera i anspråk en mycket stor andel av samhällsresurserna
och man kan förvänta att denna andel kommer att öka framgent.
Det blir då av synnerligen stor vikt att man systematiskt i anslutning till den
allmänna ekonomiska långtidsplaneringen utreder dels allokeringsproblemen,
dels utbildningsväsendets effektivitet och möjligheterna att höja dess produktivitet.
Allokeringsproblematiken innebär att man för varje utbildningskategori
avväger avnämarsektorns expansion — innebärande ett visst arbetskraftsbehov
— gentemot den häremot svarande utbildningen och dess lärarkraftsbehov så
att för varje grupp en balanserad expansion erhålles. Avsteg härifrån skulle således
endast kunna motiveras om man räknar med att uppnå någon speciell fördel
därmed. Även beträffande forskningen krävs ett ingående studium av kriterier
för resursallokeringen.

Konjunkturinstitutet, som i sitt yttrande visserligen kritiserar bl. a. de av
kommittén gjorda kostnadsberäkningarna, tar emellertid dessa till utgångspunkt
för en diskussion av frågan om den optimala fördelningen i samhället mellan
olika typer av kapitalbildning. Institutet bortser i sammanhanget uttryckligen
från att i all utbildning även ingår ett konsumtionselement och anför.

Enligt institutets mening så skulle man kunna uppfatta den av kommittén
redovisade kostnadsutvecklingen för utbildning som relativt oförmånlig i jämförelse
med vad som anses naturligt inom den privata sektorn. På kort sikt och
vid en given teknik så kan visserligen en ökad produktion inom den privata
sektorn tänkas ske till beaktansvärt ökade marginalkostnader men på längre
sikt har åtminstone hittills den tekniska utvecklingen lett till kraftiga produktivitetsförbättringar,
vilka i sin tur lett till ett relativt förbilligande av verksam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

heten. Enligt kommitténs utgångspunkter bär man emellertid för universitetsutbildningsområdet
direkt förutsatt att man under praktiskt taget en tioårsperiod
inte kan räkna med vare sig några beaktansvärda och kostnadsbesparande
tekniska förändringar eller någon annan form av produktivitetshöjande förändringar.

I och för sig kan kommittén förmodas ha ansett sig varit bunden av att direktiven
rekommenderat att »eu allmän utgångspunkt (bör) vara, att nuvarande
examens- och studieförhållanden i stort sett skall förbli oförändrade», men enligt
institutets mening bör kommitténs arbetsresultat vad gäller kostnadsberäkningarna
tas som utgångspunkt för för det första en förnyad prövning av möjligheterna
att pressa kostnaderna för universitetsutbildningen. Om detta av olika
skäl skulle visa sig svårt att åstadkomma bör man då för det andra undersöka
om den givna kostnadsramen för universitetssektorns utbyggnad kan behöva
modifieras mot bakgrunden av en så oförmånlig kostnadsutveckling.

Enligt institutets mening bör alltså kommitténs uppfattning om universitetsutbildningens
kostnader föranleda en förnyad och i detalj gående undersökning
av möjligheterna att öka produktiviteten i undervisningsprocessen. En sådan
undersökning skulle alltså ta sikte på att inom universitetsområdet söka få till
stånd en sådan kostnadsbesparande, teknisk utveckling som nu kännetecknar
stora delar av tillverkningsindustrin. Kommittén diskuterar visserligen möjligheterna
att genomföra en skiftesundervisning och att t. ex. utnyttja TV i undervisningsarbetet
men detta synes inte på något avgörande sätt ha förändrat
kostnadsstrukturen i en förmånlig riktning.

Behovet av en grundläggande revision av undervisningssättet framgår även av
kommitténs på sidan 165 redovisade uppskattningar av lärarbehovet. Enligt dessa
beräkningar kommer fram till 1970 praktiskt taget samtliga de personer som
uppskattas komma att disputera inom samhällsvetenskaplig fakultet att behöva
tas i anspråk av universitetssektorn själv. Om dessa uppskattningar är korrekta
avspeglar de enligt institutets mening en allvarlig brist på balans i prioriteringen
av olika samhällssektorer, som knappast kan vara förenlig med föreställningen
om en optimal hushållning med resurserna.

Man kan givetvis ha olika uppfattningar om hur långt man inom en rimlig
tidsperiod kan komma med olika produktivitetshöjande åtgärder inom universitets-
och högskolesektorn och man kan givetvis inte a priori utesluta att de institutionella
och andra svårigheterna att åstadkomma en gynnsam utveckling blir
så stora att man — åtminstone inte inom det tidsperspektiv som kommittén
haft för sitt arbete — kommer att kunna på ett avgörande sätt förändra universitetsutbildningens
kostnadsstruktur. Enligt institutets mening bör man emellertid
i så fall på nytt överväga huruvida den målsättning om drygt 80 000 studeranden
som gällt för kommitténs arbete är i någon mening samhällsekonomiskt
optimal.

Denna målsättning för utbyggnadsverksamheten har ju fastlagts innan de av
kommittén redovisade kostnadsberäkningarna är kända och i huvudsak endast
med ledning av olika överväganden rörande efterfrågan på utbildning och efterfrågan
på arbetskraft med olika utbildningstyper. Institutet finner det vara helt
naturligt att man i en förnyad prövning konfronterar den nu kartlagda kostnadssidan
med de tidigare uppfattningarna om vad man kommer att uppnå med
den målsatta expansionen.

Institutet har naturligtvis inte kunnat bilda sig någon uppfattning om huruvida
sådana överväganden kan komma att ge vid handen att den föreslagna expansionstakten
är för hög eller för låg med hänsyn till den samhällsekonomiska

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

nettoavkastningen, men anser dock att en sådan prövning bör göras innan slutlig
ställning tas till frågan om universitetssektorns framtida utbyggnad.

Ett annat problem gäller hur resurserna inom den postgymnasiala sektorn bör
fördelas. Problemställningen har berörts av bl. a. universitetskanslers ämbetet,
skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund, LO, TCO, SFS och Kooperativa förbundet. De ytterligare
remissinstanser som behandlat denna frågeställning berör endast undantagsvis
resursfördelningsproblemet ur principiell synpunkt. I stället tar man i
första hand upp frågan om behovet av att bygga ut den icke-akademiska postgymnasiala
utbildningen samt dennas lokalisering.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund anser det önskvärt att statsmakterna
på ett mera markerat sätt (än kommittén, som enligt förbundets mening
genom de relativt snäva direktiven tvingats begränsa sig huvudsakligen till kostnadsaspekterna
för universitets- och högskolesektorn) tar hänsyn till hela det
postgymnasiala stadiet. Betraktelsesättet kan eljest framstå som statiskt, anser
förbundet och finner det nödvändigt att redan nu planera för vidareutbildningen
och uppskolningen. Förbundet fortsätter.

Det synes dessutom önskvärt att universiteten öppnas även för kategorier,
som i dag formellt inte uppfyller villkoren för tillträde till högre studier, men som
av andra skäl kan bedömas kunna tillgodogöra sig utbildningen. Detta kommer
självfallet att på längre sikt ytterligare öka trycket på resurserna för högre utbildning.

Om man emellertid betraktar den postgymnasiala sektorn som en helhet torde
detta endast betyda en omfördelning från en del i sektorn till en annan. Utbildningar
som nu ges i till exempel skolöverstyrelsens eller arbetsmarknadsstyrelsens
regi skulle i stället ges i kanslersämbetets. Det synes snarare vara en
fråga om en förskjutning i universitetsbegreppet än en fråga om ekonomiska
resurser.

Yrkesutbildningsberedningen, SACO och Målsmännens riksförbund berör frågan
om ökning av den icke-akademiska postgymnasiala utbildningens kapacitet.
Yrkesutbildningsberedningen understryker att den akademiska utbildningen bör
ses i sitt utbildningspolitiska sammanhang som ett led i vuxenutbildningen i
stort. Snabb ökning av tillgången på kvalificerade postgymnasiala akademiska
och icke-akademiska utbildningsvägar är nödvändig. SACO anser det vara en allvarlig
svaghet att kommittén genom direktivens utformning ej haft att ta hänsyn
till de olika krav på vuxenutbildning som allt oftare framförs. Organisationen
förordar, att en särskild arbetsgrupp tillsätts för att skyndsamt behandla den
icke-akademiska postgymnasiala utbildningens utbyggnad.

Målsmännens riksförbund finner också starka skäl tala för att hela den ickeakademiska
postgymnasiala utbildningen nu blir föremål för en samlad översyn.
Om tillräckliga resurser ställs till förfogande för de på detta område aktuella planernas
förverkligande, torde detta få en välgörande avlänkande effekt på tillströmningen
till den akademiska utbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

Skolöverstyrelsen behandlar särskilt motiv för och lokalisering av den regionala
akademiska utbildningen och anför i huvudsak.

Överstyrelsen är medveten om att en fortsatt höjning av den allmänna utbildningsstandarden
gör det rimligt att akademiska utbildningsmöjligheter görs
lättare tillgängliga för allt flera. Så visar exempelvis den nu pågående 1-betygsundervisningen
i statskunskap i radio klart hän på vilket stort latent utbildningsintresse
som finns. Man kan från denna utgångspunkt inte begränsa bedömningen
av den förutsebara utvecklingen till att gälla endast den direkt på gymnasiet
följande akademiska utbildning, som efterfrågas av studenter i egentlig
mening. Enligt överstyrelsens uppfattning kan ett ökande antal individer förväntas
efterfråga akademisk utbildning av mindre eller större omfattning som
komplettering till sin tidigare grundutbildning för att med bättre skolning kunna
möta växande krav i sina arbetsuppgifter. Dylika möjligheter till »uppskolning»
är självklart värdefulla och det skulle te sig både orationellt och från rättvisesynpunkt
otillfredsställande om de skulle stå till buds endast på de nuvarande
universitetsorterna.

Som ett komplement till ifrågakommande fasta filialer bör enligt överstyrelsens
mening ett flexibelt system av ett- och tvåbetygskurser alltjämt finnas. I
anslutning till de mer generella synpunkter, som överstyrelsen anfört får överstyrelsen
här framhålla följande. Även om de ekonomiska hindren för den enskildes
utbildning i det väsentliga undanröjts, kvarstår alltjämt, som tidigare framhållits,
högst påtagliga geografiska hinder. Framför allt gäller detta vuxna som
av olika anledningar ej har möjlighet att lämna arbete och kanske familj för att
bege sig till ett avlägset universitet eller en fast filialort för akademiska studier.
Undervisningen för denna kategori är emellertid en angelägenhet, som alltmer
träder i förgrunden och kräver en speciell uppmärksamhet. Skälen härtill ligger
i öppen dag. I vårt föränderliga samhälle ställs allt större krav på fortbildning
och vidareutbildning. Det finns också ett utbrett intresse hos många vuxna att
genom kompetenshöjande studier i ett eller flera ämnen söka vinna befordran i
sitt yrkesarbete. Detta gäller inte minst lärare som genom förvärvande av akademiska
betyg vill skaffa sig vidgad kompetens eller kompetens för undervisning
på ett högre stadium eller som av speciellt intresse för ett eller ett par ämnen
vill skaffa sig fördjupade kunskaper i dessa. Även om lärarutbildningssakkunnigas
förslag skulle leda till ändrad organisation av vidareutbildningen av
folkskollärare, måste man under en lång övergångstid räkna med möjligheter till
vidareutbildning efter nu gällande bestämmelser, bl. a. genom den nuvarande
särskilda akademiska undervisningen utanför universitetsorterna eller, som den
vanligen kallas, den regionala akademiska utbildningen. Verksamheten ingår som
ett led i åtgärder för att minska lärarbristen på grundskolans högstadium, och
den anordnas alltefter intresse och behov på orter som vad de olika ämnena beträffar
växlar från det ena året till det andra. Behov av vidareutbildning föreligger
även hos andra än lärare. Det visar både det stigande intresset för akademisk
korrespondensundervisning och expansionen i den kursverksamhet på akademisk
nivå som sedan flera år tillbaka bedrivits i vissa studieförbunds regi.

I dessa avseenden fungerar universiteten för närvarande närmast som serviceorgan
åt skolmyndigheter, korrespondensinstitut och olika studieförbund, och
kontakterna med universiteten har ofta skett på institutionsnivå. För att få
större möjligheter att i denna verksamhet rationellt disponera befintliga, främst
personella resurser har man emellertid från univcrsitetshåll önskat att denna
kursverksamhet skall ställas under universitctskanslersämbetcts ledning. För 1

— Iiiharuj till riksdag nia ■protokoll 7 .%''•>. 7 sand. Nr 1^1

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

slag kommer också från överstyrelsens och kanslersämbetets sida att framläggas
om att kanslersämbetet fr. o. m. budgetåret 1966/67 skall fungera som central
myndighet för den regionala akademiska utbildningen.

Lokaliseringsfrågan ur principiell synvinkel berörs bl. a. av Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet, som anser en samlad bedömning av lokaliseringsfrågorna
för postgymnasial utbildning angelägen samt förutsätter, att
statsmakterna skall finna möjligheter till lämplig geografisk samordning.

Resursavvägningsproblemen, närmast aktualiserade av beräkningarna av den
väntade tillströmningen till universitet och högskolor, har av ett antal remissinstanser
tagits till utgångspunkt för en diskussion av spärrfrågan.

Universitetskansler sämbetet förordar en omedelbar utredning om de samhällsmässiga
konsekvenserna och tekniska möjligheterna av en ytterligare reglering
av tillträdet till de filosofiska fakulteterna samt om utformningen av en
sådan reglering. Beträffande den principiella sidan av spärrfrågan anför ämbetet
i huvudsak.

Tillträdet till högre studier är på alla områden försett med spärrar i den
meningen, att det inte är möjligt för samtliga medborgare att få bedriva sådana
studier. Normalt förutsättes sålunda att vederbörande avlagt studentexamen
för att få tillträde till akademisk undervisning. På vissa områden ställs därutöver
kravet på kvalificerade betyg för att man skall få delta i undervisningen.
Det är särskilt detta senare system som i dagligt tal brukar förbindas med ordet
spärr. Spärrar förekommer också på det sättet, att det finns regler om att om en
person inte lyckas uppnå vissa studieresultat han på ett eller annat sätt blir
avrådd från att delta i undervisningen eller avstängd från möjligheter att fortsätta
sina studier.

Till detta kommer, att människors olika ekonomiska förhållanden och var de
är bosatta i landet kan leda till att de också i praktiken har olika möjligheter
att åtnjuta akademisk undervisning. Statsmakternas strävanden går sedan lång
tid ut på att på skilda sätt försöka undanröja de hinder som kan finnas för olika
individer att få delta i akademisk undervisning, i syfte att alla de som har förutsättningar
för att tillgodogöra sig sådan undervisning också skall ha möjlighet
att göra det. Kanslersämbetet vill understryka, att ämbetet anser det mycket
värdefullt att man går vidare på den väg som man här slagit in på och alltså
söker undanröja spärrar av olika slag. Bakom denna inställning ligger från ämbetets
sida en bestämd föreställning om att det från — i vid mening — samhällsekonomisk
synpunkt är av stort värde om man kan tillvarata alla de mänskliga
tillgångar som finns i vårt samhälle och ge unga och vuxna människor en bättre
utbildning än som mången gång varit fallet i det förgångna.

Från sådan samhällsekonomisk synpunkt är det härvid naturligt att betrakta
utbildningen som en investering, vilken är motiverad i den mån den ger avkastning
i form av framtida höjning av produktionen. Det gäller härvidlag en höjning
som är väl så stor som den man skulle kunna uppnå genom investeringar på
andra områden. Ämbetet är medvetet om att precisa beräkningar av utbildningens
ekonomiska värde är mycket svåra att genomföra, men de undersökningar
som företagits och erfarenheter från andra länder tyder dock alla med
stor samstämmighet på, att vi för närvarande befinner oss i det läget att det är

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

mycket lönsamt för samhället att investera i högre utbildning. Man kan givetvis
när det gäller vissa mer specifika typer av sådan utbildning ställa sig frågan
om man även på dessa områden kan räkna med så god avkastning som här angivits.
Ämbetet vill dock understryka, att situationen hela tiden förändras och
att utbildning, som i dag kan te sig mindre lönsam ur ekonomisk synvinkel, i
morgon kan visa sig ha ett stort värde samt vidare att enligt erfarenheten olika
former av spärrar visat sig mycket svåra att genomföra på ett tillfredsställande
sätt. De skapar lätt en låsning i utbildningssystemet som inverkar oförmånligt
på dess anpassning till de ständigt skiftande förutsättningarna.

Vad som ovan sagts gäller alltså i den mån man betraktar utbildningen som en
investering och bedömer den ur i vid mening ekonomisk synvinkel. Utbildningen
har emellertid också karaktären av konsumtion — med ett värde i sig — för de
människor som får tillfälle att ta del av den. Det förefaller som om från samhällets
synpunkt denna typ av konsumtion vore värd allt understöd och som
om man i det längsta borde undvika att just på detta område införa konsumtionsbegränsande
åtgärder.

För att ytterligare klargöra sin ståndpunkt i spärrfrågan önskar ämbetet
understryka att bristen på attraktiva utbildningsplatser inom den postgymnasiala
icke-akademiska utbildningens område för närvarande innebär en faktisk
spärr inom hela utbildningssektorn med synnerligen ogynnsamma effekter. Med
ett verkligt konkurrenskraftigt utbildningssystem vid sidan av universitetsväsendet
skulle givetvis en styrningsmekanism avseende hela det samlade postgymnasiala
utbildningsfältet, av det slag som svarar mot statsmakternas riktpunkt
beträffande utbyggnaden av gymnasier och fackskolor, förefalla mindre
drastisk. Utan ett sådant system skulle från nu anlagda synpunkter ytterligare
spärrar vid de filosofiska fakulteterna innebära att syftet med gymnasiereformen
i vissa avseenden skulle förfelas.

I diskussionen på senare tid har bl. a. förutsatts att personer utan hittills
normalt föreskriven kompetens i ökad omfattning skall vinna inträde vid universitet
och högskolor. Kanslersämbetet delar uppfattningen att rekryteringsbasen
för universitets- och högskolestudier bör breddas till att omfatta personer
med förutsättningar för akademiska studier men utan nu föreskriven formell
kompetens. Det ter sig från den enskildes och samhällets synpunkt önskvärt —
och är en följd av föränderligheten i arbetslivet — att en i huvudsak praktisk
yrkeserfarenhet eller yrkesutbildning senare kan, om individuella förutsättningar
finns, behöva kompletteras med kvalificerad teoretisk skolning på akademisk
nivå. ?imbetet vill i detta sammanhang också framhålla att cn mera nyanserad
utformning överhuvudtaget av kraven på kunskap och andra förutsättningar för
högre studier är principiellt mera tilltalande än nuvarande generella regelsystem.

Under erinran om vad kanslersämbetet anfört om kravet på rörlighet i utbildningssystemet
vill ämbetet i detta sammanhang — med hänsyn till att en alltför
negativ bedömning av de filosofiska fakulteternas »fria» sektor stundom
kommit till uttryck i den allmänna debatten — framhålla att de nuvarande
kombinationsmöjligheterna inom de filosofiska grundexamina i och för sig fyller
betydande anspråk på flexibilitet och sålunda erbjuder en god grund för successiv
anpassning av studieplaner efter arbetsmarknadens behov. En dylik anpassning
sker oavlåtligt och med större snabbhet än inom många andra utbildningssektorer.
Enligt ämbetets mening bör emellertid den modell för yrkesutbildning
som föreslagits beträffande utbildning av lärare — bunden studiegång baserad
på ett modifierat examenssystem — kunna etableras i fråga om åtskilliga andra,
redan befintliga och nya yrkesutbildningsområden med förankring i de filosofiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 1+1 år 1965

fakulteterna. Ett exempel härpå erbjuder den akademiska civilingenjörsutbildningen
vid Uppsala universitet och den omläggning av psykologutbildningen
mot en mer bunden studiegång som ämbetet avser att förorda. Negativa verkningar
av den växande tillströmningen till dessa fakulteter bör genom ett konstruktivt
arbete i sådana syften kunna hållas tillbaka.

Annorlunda ter sig spärrfrågan från principiella utgångspunkter om reglerande
åtgärder temporärt väljes som instrument för att bemästra vissa balansproblem
inom den nu så starkt expanderande utbildningssektorn. Lärarbristen
kan i vissa ämnen både inom universitets- och högskoleväsendet och på skolans
område under en följande utbyggnadsperiod bli besvärande.

Det är självfallet mot denna bakgrund nödvändigt att pröva alla tänkbara
åtgärder för att nå en balans i utvecklingen, innan möjligheten av ytterligare
reglerande åtgärder med angivna klart begränsade syfte överväges. Ämbetet har
redovisat vissa åtgärder för att täcka de kalkylerade bristerna. Huvudprincipen
bakom dessa åtgärder är den, att lönetekniska och andra extraordinära anordningar
skall utformas så att den inom — och även utanför — universitets- och
högskoleväsendet för undervisning tillgängliga eller tänkbara arbetskraften skall
utnyttjas utan att därigenom bristsituationen på i första hand skolans område
därigenom ytterligare förvärras. Målet för ifrågavarande åtgärder är sålunda
att under ett övergångsskede kraftigt öka den för utbildningsuppgifter inom den
i huvudsak egna sektorns ram befintliga potentialen.

Ämbetet vill framhålla att en sådan kapacitetsökning, räknad i undervisningstimmar,
inte kan nås utan att andra uppgifter, och därvid i första hand
forskningsuppgifter, i någon mån kan få temporärt stå tillbaka. Med beaktande
av skilda synpunkter på detta problemkomplex har ämbetet funnit att här
avsedda omedelbara anordningar för att öka lärarinsatserna självfallet på
längre sikt också kommer forskarrekryteringen och därmed forskningen tillgodo.

Vid sidan av nu berörda anordningar bör uppenbarligen prövas långt gående
rationaliseringsåtgärder av skilda slag, avsedda att underlätta strävandena att
öka lärarinsatsens avkastning. Med tanke på att svårigheterna inom hela utbildningssektorn
i första hand betingas av lärarbrist bör enligt ämbetets mening
alla ansträngningar göras för att genom en förstärkning av den materiella basorganisationen
öka utbildningens effekt.

Uppenbarligen måste rationaliseringsåtgärder i ett initialskede kräva avsevärda
tillskott via sakanslag.

För ämbetet framstår vid sidan av nu diskuterade anordningar en effektivt
genomförd studie- och yrkesvägledning som ett utomordentligt viktigt medel.
Dess möjligheter synes hittills ha prövats i alltför blygsam omfattning. Vid sina
överväganden av spärrproblemet har ämbetet kommit till det resultatet att en
kraftig förstärkning av resurserna för dessa ändamål och för information är
nödvändig, om inte andra mera ingripande åtgärder skall te sig ofrånkomliga.

Givetvis kan här avsedda åtgärder, i den mån de tagit sikte på en lösning av
balansproblemet, visa sig otillfredsställande. Ämbetet vill därför förorda att
effekterna av dylika åtgärder ingående följes.

Enär de förordade försöken att med positiva medel bryta de personella hindren
för den fortsatta expansionen inom hela utbildningssektorn — med alltså eu
ännu starkare tillväxttakt än U 63 haft anledning att utgå från — kan visa sig
icke tillräckliga, förordar kanslersämbetet, för tids vinnande, en omedelbar utredning
om de samhällsmässiga konsekvenserna och tekniska möjligheterna av
en ytterligare reglering av tillträdet till de filosofiska fakulteterna samt om utformningen
av en sådan reglering.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Statens tekniska forskningsråd anser att införande av ytterligare intagningsspärrar
skulle innebära så allvarliga nackdelar att det inte erbjuder något lockande
alternativ. Sveriges grossistförbund uttalar att man så långt möjligt bör upprätthålla
principen att undvika införa spärrar vid nu fria läroanstalter. Kooperativa
förbundet anför i huvudsak.

Svårigheterna att möta den väntade expansionen av utbildningsväsendet är
påtagliga. Lärarbrist, personalbrist, lokal- och bostadsbrist, kan eventuellt framtvinga
ökade krav på spärrar av skilda slag. De överväganden som då kan
komma ifråga kan gälla s. k. totalspärrar, dvs. vissa betygskrav uppställes för
all akademisk utbildning, ämnesspärrar, lokalitets- och ortsspärrar. I princip bör
dock, enligt styrelsens mening, tillträdet till akademisk utbildning vara fritt. En
aktivare upplysningsverksamhet för att ernå en lämplig fördelning av de studerande
på lärosäten och ämnen, ställd i relation till de olika orternas och
fakulteternas resurser kan, tillsammans med långtgående rationaliseringsåtgärder,
vara alternativ i denna diskussion.

LO intar däremot en något annorlunda attityd och anför.

LO ser i detta sammanhang det ej vara oförenligt med den principiella inställning
organisationen har intagit till de spärrade fakulteterna, att tillråda viss
kvantifiering av de fria fakulteterna, samtidigt som de spärrade måtte medges
väsentlig ökning. För att möjliggöra detta måste de i utredningen framförda utbyggnadsförslagen
förverkligas. LO kan härvid tillstyrka det föreslagna filialsystemet.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund avvisar bestämt nya spärrar och
anför härom huvudsakligen.

Inträdesspärrarna brukar indelas i två kategorier: resursspärrar och behovsspärrar
där det senare slaget är grundat på att man inom ett visst område har en
så snäv arbetsmarknadssektor att ett för stort intag kan ge upphov till arbetslöshet
eller vid en kastning på arbetsmarknaden kanske kräva en omfattande
omskolning. En yrkesgrupp som t. ex. jägmästarna är inte substituerbar på samma
sätt inom olika områden som exempelvis samhällsteknikerna.

Det förstnämnda slaget, resursspärrarna eller »golvytespärrarna», måste med
nödvändighet i praktiken accepteras även om det från valfrihetssynpunkt principiellt
inte kan godtas och ett upphävande av alla spärrar är i dagens läge självfallet
ej heller realistiskt. Ett bättre utnyttjande av lärar-, lokal- och apparatresurser
bör emellertid kunna komma till stånd. Såsom exempel kan nämnas
det ur många synpunkter önskvärda i ett samarbete mellan tekniska högskolor
och de matematisk-naturvetenskapliga institutionerna. Likaså kan även från
dessa utgångspunkter motiveras ett överflyttande av jordbrukets högskolor från
jordbruksdepartementet till ecklesiastikdepartementet/universitetskanslersämbetet.
En vidgning av tillträdet till de spärrade utbildningsvägarna bör däremot
enligt förbundet kunna ske på det sättet att intaget inte enbart avgörs på
grundval av fullständig studentexamen eller motsvarande. Även vuxenstuderande
med dokumenterat goda kunskaper i naturvetenskapliga ämnen och nödvändiga
kommunikationsfärdigheter bör — utan att fullgöra prövning i gymna -

Kungl. May.ts proposition nr Hl år 1965

siets orienteringsämnen — få på eljest lika villkor konkurrera med studenter om
platser till exempelvis teknisk högskola. Förbundet vill i detta sammanhang
understryka vikten av att frågor rörande vidgat inträde till högre studier tas upp
till behandling av den aviserade s. k. kompetensutredningen.

Det andra slaget, behovsspärrarna eller »arbetsmarknadsspärrarna», kan ur
flera synvinklar ej accepteras bl. a. därför att studerande, som genomgått enbart
gymnasium, inte har någon yrkesutbildning. När samhället satsat dyrbar gymnasieutbildning
på en elev är det orationellt att klippa av utbildningen just före
den yrkesutbildande delen. Man kan då invända att denna ej nödvändigtvis
måste förläggas till universitet/högskola, mot vilket kan genmälas, att oavsett
var den postgymnasiala utbildningen förläggs, staten ändå i stort sett måste ta
av samma resurser. De kan inte godtas därför att spärrar slår ojämnt — sämre
bemedlade har ej samma möjligheter att skaffa sig en god utbildning som bättre
bemedlade har även om de inte lyckas komma in vid en viss läroanstalt. Därför
att »behovet> är en ytterst osäker faktor att döma efter. Prognoser eller tendenskalkyler
har visat sig ha en tendens att upphäva sig själva troligen bl. a. beroende
på att studerande i stor utsträckning inrättat sina studier efter tendenskalkylerna.
Därför att urvalsinstrumentet för intagning är relativt outvecklat.
Därför att hittillsvarande intagningssystem till olika spärrade utbildningar tenderat
att inverka menligt på underliggande skolformer. Därför att intagningskriterierna
så gott som uteslutande endast tar hänsyn till förmåga att skaffa
skolpoäng; de torde alltså få den knappast önskvärda effekten att de förstärker
meritokratiska tendenser.

Vid diskussionen kring utbyggnaden av olika utbildningslinjer, främst de
medicinska och tekniska, har ett betydande antal instanser efterlyst prognoser
rörande efterfrågan för viss utbildning. Universitetskanslersämbetet
uttalar i detta sammanhang att man finner värdet av relativt isolerade efterfrågeprognoser
vara ytterst diskutabelt. Enligt ämbetets mening bör prognosarbetet
på utbildningsområdet i fortsättningen mera gälla studier över horisontellt
och vertikalt sammanhängande sektorer, t. ex. sjukvårdssektorn och den
tekniska sektorn. Om möjligt bör sådana studier leda till etappvisa bedömningar,
varigenom successiva ändringar av dimensioneringen av exempelvis de tekniska
läroanstalternas sektioner, fackavdelningar eller linjer samt liknande enheter
kan ske.

2.2.2. U 63 :s utbyggnadsförslag

Efter föregående redovisning av vissa allmänna synpunkter på utbyggnadsproblematiken
övergår jag till att redogöra för remissbehandlingen av U 63 :s
konkreta utbyggnadsförslag.

2.2.2.1. Allmänna synpunkter

U63:s alternativuppläggning har i de flesta remissyttranden
lämnats utan erinran. Bl. a. universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1965

junkturinstitutet, SACO, SFS, Sveriges lantbruksförbund, Folkpartiets ungdomsförbund,
Högerns ungdomsförbund samt Centerns ungdomsförbund och Centerns
studentförbund hävdar emellertid att den valda alternativuppläggningen påverkar
kostnadsberäkningarna och försvårar en rättvisande jämförelse, eftersom
alternativen ej är likvärdiga. Universitetskanslersämbetet framhåller i detta sammanhang
särskilt att det hade varit av betydande intresse att närmare studera
ett alternativ, enligt vilket de mindre universitetsorterna med avseende på omfånget
hos tillgängliga eller tänkbara markresurser konstruerats såsom i det närmaste
likformiga med de större universitetsorterna.

Kommittén har tillmätt kostnadsdifferenserna viss betydelse vid
val av utbyggnadsalternativ, även om andra skäl varit avgörande. Kostnadsundersökningarna
ger dock enligt kommitténs uppfattning ett entydigt utslag
till förmån för alternativ 2. Kommitténs bedömning i dessa avseenden delas av
arbetsmarknadsstyrelsen, yrkesutbildningsberedningen, länsstyrelserna i Kalmar,
Värmlands och Gävleborgs län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Svenska
kommunförbundet, Svenska stadsförbundet och Sveriges socialdemokratiska
studentförbund.

Universitetskanslersämbetet uttalar att det i princip på samma sätt som
kommittén finner att andra skäl än kostnadsdifferenserna bör vara utslagsgivande.
Ämbetet hyser dock en mera skeptisk inställning till kommitténs värdering
av kostnadsargumentet och påpekar att differenserna »torde ligga inom
felmarginalerna och borde därför inte ha fått ens den betydelse vid ställningstagande
som skett». En likartad uppfattning framförs av skolöverstyrelsen,
statskontoret, konjunkturinstitutet, länsstyrelsen i Blekinge län, Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruks förbund samt
Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.

Vissa instanser kritiserar, stundom mycket ingående, kostnadsberäkningarna
och drar av denna kritik slutsatsen att differenserna är alltför små för att vara
till någon ledning vid alternativvalet: konsistoriet vid universitetet i Lund, direktionen
för handelshögskolan i Stockholm, 1963 års forskarutredning, länsstyrelsen
i Västmanlands län, SACO, Universitetslärarförbundet, Svenska teknologföreningen,
SFS, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund och
Sveriges konservativa studentförbund.

Kommittén anser en klart konstaterad knapphet på kvalificerade
lärare föreligga. För de filosofiska fakulteternas del medför, enligt kommittén,
alternativ 2 ett något lägre lärarbehov än de båda andra alternativen. Vidare
kan lokala lärarkrafter utnytjas om alernativ 2 väljs.

Kommitténs bedömning av tillgången på kvalificerad akademisk personal
accepteras uttryckligen av styrelsen för lantbruksliö g skolan, direktionen för handelshögskolan
i Stockholm, skolöverstyrelsen, yrkesutbildningsberedningen, Stor -

Kungl. Maj:ts -proposition nr l.’tl år 1965

Stockholms planeringsnämnd, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund
samt Hermods korrespondensinstitut. En mer optimistisk bedömning
redovisas av universitetskanslersämbetet, konsistoriet vid universitetet i
Lund, statens råd för atomforskning (inom rådets ämnesområde), 1963 års forsiM-rutredning,
SACO och Universitetslärarförbundet. Bl. a. SACO hävdar dels
att knappheten på kvalificerad akademisk personal egentligen är en knapphet
på högre tjänster, dels att väntade förändringar i forskarutbildningen och forskarkarriären
torde öka utbudet. Samarbetsnämnden för socialhögskolorna redovisar
däremot en, vad gäller de rätts- och samhällsvetenskapliga ämnena,
mer pessimistisk bedömning av tillgången.

Möjligheten att utnyttja lokala lärarkrafter vid val av alternativ 2 framhålls
av universitetskanslersämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och
Värmlands län, Örebro läns landstings förvaltningsutskott, TCO och Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund, medan däremot skolöverstyrelsen, 1963
ars forskarutredning, SACO, SFS och Demokratisk ungdom ställer sig negativa
till denna tanke och hänvisar till rådande brist på gymnasielärare.

Ökade driftanslag till forskningen är enligt kommittén nödvändiga för
att höja utbytet av forskarnas insatser till en optimal nivå inom den existerande
organisationen. Samtidigt fordras utbyggnad av en specialiserad forskningsorganisation
i anslutning till de stora undervisningsämnena. Knappheten på
kvalificerad akademisk personal försvårar dock uppbyggandet av nya forskningsenheter
och manar till försiktighet med att snabbt utöka den mest kvalificerade
forskningspersonalen. Kommittén avvisar mot bakgrund härav alternativ
3 och föreslår att all forskarutbildning och grundforskning — med undantag
av viss klinisk-medicinsk och teknisk — hålls samman på nuvarande universitetsorter.

Universitetskanslersämbetet, veterinärstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens
län, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet och Sveriges socialdemokratiska
studentförbund instämmer i kommitténs värdering av forskningsverksamhetens
betingelser vid det slutliga alternativ valet. Även konsistoriet vid
tekniska högskolan i Stockholm, statens humanistiska forskningsråd, statens
naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för atomforskning, Vetenskapsakademien,
SACO och Högerns ungdomsförbund avvisar från dessa synpunkter
alternativ 3. Forskarrekryteringssynpunkter talar enligt dessa instanser samtidigt
mot alternativ 2. En utbyggnad enligt sistnämnda alternativ kan leda till
att nuvarande brist på kvalificerade forskare permanentas. Också statens råd
för samhällsforskning och 1963 års forskarutredning avvisar med forskarrekryteringssynpunkter
alternativ 2.

Av de instanser som anser att den nya medicinska forsknings- och utbildningsenheten
bör göras fullständig åberopar särskilt konsistorierna vid universiteten
i Lund, Göteborg och Umeå, statens medicinska forskningsråd och medicinalstyrelsen
skäl som sammanhänger med forskningsverksamhetens betingelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

Samma typ av skäl anförs av vissa av de instanser som föreslår utbyggnad
av befintliga tekniska högskolor i stället för upprättande av en ny: konsistorierna
vid tekniska högskolorna i Stockholm och Chalmers tekniska högskola,
statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för atomforskning, statens
tekniska forskningsråd, statens råd för byggnadsforskning, organisationskommittén
för teknisk högskola i Lund, Vetenskapsakademien, SACO och Svenska
telcnologf öreningen.

Kommitténs bedömning av studentbostadssituationens betydelse
vid val av utbyggnadsalternativ delas i stort sett av statens tekniska
forskningsråd, Ingeniörsvetenskapsakademien, b o stads styr elsen, yrkesutbildningsberedningen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,
Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län, Örebro läns landstings förvaltningsutskott,
Stor-Stockholms planeringsnämnd, SFS, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, SR, Sveriges grossistförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges mekanförbund, Målsmännens riksförbund, Centerns ungdomsförbund
och Centerns studentförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
samt Sveriges socialdemokratiska studentförbund. Ett mindre
antal av dessa instanser hävdar samtidigt att kommittén beräknat studentbostadstillgången
alltför lågt: b o stads styr elsen, Örebro läns landstings förvaltningsutskott
och SFS.

Viss tveksamhet inför kommitténs bedömning uttalas av universitetskanslersämbetet,
som hävdar att studentbostadsfrågan ej bör tillmätas den avgörande
betydelse som skett i kommitténs utredning. Skillnaderna i erforderlig nyproduktion
mellan utbyggnadsalternativen är relativt blygsamma. Liknande tveksamhet
anför även skolöverstyrelsen, statskontoret, länsstyrelsen i Älvsborgs
län, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund samt Sveriges
liberala studentförbund.

Helt avvisande till kommitténs värdering av studentbostadsargumentet ställer
sig konsistorierna vid universiteten i Lund, Göteborg och Stockholm jämte tekniska
högskolan i Stockholm, direktionen för handelshögskolan i Stockholm,
statens humanistiska forskningsråd och 1963 års forskarutredning. Vissa instanser,
såsom SACO, Svenska telcnologf öreningen, Folkpartiets ungdomsförbund,
Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund, underkänner
helt kommitténs redovisning av studentbostadssituationen.

En systematisk värdering av bärkraften i de olika argument som kommittén
anfört till stöd för sitt ställningstagande i alternativvalet redovisas av statskontoret.
Sammanfattningsvis anser statskontoret, att det bedömningsschema
som enligt kommitténs direktiv skulle tillämpas, inte visat sig vara tillräckligt
för ett ställningstagande till frågan om koncentration eller spridning. Av övriga
faktorer kan lokaliseringspolitiska skäl tala för cn ytterligare spridning, medan

4* — llihang till riksdagens protokoll 1065. 1 sand. Nr 11+1

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

andra skäl, såsom den lämpliga storleken för institutionerna, talar mot spridning
av universitets- och högskoleutbildningen.

2.2.2.2. Ställningstaganden till U 63 :s utbyggnadsalternativ

Sammanlagt ett hundratal remissinstanser (och underinstanser) har tagit
ställning för huvuddragen i något av de av U 63 diskuterade alternativen för
utbyggnaden av universitet och högskolor. Detta har skett dels mot bakgrund
av sådana allmänna överväganden och diskussioner rörande bl. a. resursproblexnatiken
som redovisats i det föregående, dels med hänsyn till utbyggnaden av
skilda fakulteter och högskolor. Remissinstansernas synpunkter härvidlag kommer
att redovisas i det följande. Ytterligare ett drygt hundratal instanser har
nämligen endast behandlat ett eller två i förslaget upptagna utbildningsområden.
I ett åttiotal yttranden tas över huvud ingen ställning till hur ubyggnaden bör
ske. Flertalet yttranden avser specifika frågeställningar av »teknisk» karaktär.
Närmast lämnar jag en sammanfattande redogörelse för de remissinstanser som
tagit ställning för huvuddragen i något av universitets- och högskolekommitténs
utbyggnadsalternativ. Redovisningen görs utan hänsynstagande till instansernas
inställning till lokaliseringsfrågorna.

Det av U 63 föreslagna utbyggnadsalternativet, alternativ 2, förordas
{i några fall med smärre detaljändringar) av bl. a. chefen för marinen, riksrevisionsverket,
lantbruks styr elsen, bostadsstyrelsen, gymnasieutredningen, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Kronobergs län, länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, länsstyrelsen och länsskolnämnden i Värmlands län, länsstyrelsen i
Kopparbergs län, länsskolnämnderna i Södermanlands, Jönköpings och Norrbottens
län, Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott, Jämtlands läns landstings
förvaltningsutskott, Östergötlands och Södermanlands samt Smålands och
Blekinge handelskamrar, handelskamrarna i Karlstad samt i Gefle, LO, SR,
TCO, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Kooperativa förbundet,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges lantbruks förbund och
Lantbruksförbundets korrespondensskola samt Riksförbundet Landsbygdens
folk.

Till huvuddragen i alternativ 2 men med modifikationer avseende den medicinska
utbildningen ansluter sig även bl. a. länsskolnämnden i Östergötlands län,
länsstyrelsen i Örebro län jämte Örebro läns landstings förvaltningsutskott, länsskolnämnden
i Gotlands län samt Målsmännens riksförbund, vilka anser att den
nya medicinska utbildningsenheten bör vara fullständig. Vidare förordar bl. a.
länsstyrelsen i Jönköpings län jämte Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott,
Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott, länsskolnämnden i
Örebro län, Stockholms stadskollegium samt Sveriges socialdemokratiska studentförbund
en utökning och utspridning av läkarutbildningen.

Med modifikationer avseende den tekniska utbildningen förordar även överbe -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

fälhavaren, som anser att utbyggnaden av denna utbildning bör ske inom ramen
för existerande högskolor, huvuddragen i alternativ 2. Arbetsmarknadsstyrelsen
tar ej ställning till frågan om en fjiirde teknisk högskola skall inrättas. Sveriges
socialdemokratiska studentförbund föreslår såväl inrättande av en fjärde teknisk
högskola som väsentligt ökad utbyggnad av befintliga. Även länsskolnämnden
i Örebro län förordar utökning av den högre tekniska utbildningen.

Huvuddragen i alternativ 2 men med modifikationer avseende utbildningen
vid de filosofiska fakulteterna rekommenderas av bl. a. universitetskanslersämbetet,
skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Södermanlands län, vilka anser att
man inte nu bör binda sig för alla de föreslagna universitetsfilialerna och förordar
förändringar i utformningen av dessa. Skolöverstyrelsen anser att akademisk
utbildning i Linköping bör ges sådan omfattning att i själva verket en första
början till ett sjätte universitet skapas. Universitetskansler sämbetet delar denna
uppfattning men betonar att ett fullständigt sjätte universitet ej nu bör inrättas.
Förändringar i filialernas utformning önskas även av länsskolnämndema i Östergötlands
och Hallands län. Behovet av ett sjätte universitet understryks av
länsstyrelsen i Östergötlands län jämte Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott,
länsstyrelsen i Örebro län jämte Örebro läns landstings förvaltningsutskott
samt Jönköping läns landstings förvaltningsutskott. Länsskolnämnden
i Västerbottens län framhåller att Umeå universitet i första hand måste
byggas ut till full kapacitet. Länsstyrelsen och länsskolnämnden i Gotlands län
och Gotlands handelskammare förordar en ytterligare decentralisering. Länsstyrelsen
och länsskolnämnden i Västmanlands län rekommenderar en ökning av
den hittillsvarande decentraliserade akademiska undervisningen. Kommerskollegium,
liksom Målsmännens riksförbund, föreslår att försök görs med en universitetsfilial
samtidigt som befintliga universitet utbyggs.

Alternativ 3 förordas (i några fall med smärre detaljändringar) av bl. a.
Universitetslärarförbundet som dessutom föreslår upprustning av nuvarande
lärosäten minst i enlighet med vad som anges i kommitténs alternativ 1. Liknande
synpunkter framförs av styrelsen för veterinärhögskolan.

Till huvuddragen i alternativ 3 men med modifikationer avseende den medicinska
utbildningen ansluter sig även länsstyrelserna i Uppsala och Blekinge län,
vilka godtar kommitténs förslag i detta avseende. Dessa instanser förordar även
modifikationer i alternativ 3 beträffande den tekniska utbildningen, i vilket avseende
kommitténs förslag godtas. Konsistoriet vid Umeå universitet föreslår
dessutom att viss teknisk utbildning förläggs till Umeå.

Utbyggnad i enlighet med alternativ 3 men med modifikationer avseende utbildningen
vid de filosofiska fakulteterna rekommenderas av konsistoriet vid
Umeå universitet, Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund,
vilka understryker att uppbyggnaden av ett sjätte universitet bör ske först då
Umeå är utbyggt. Länsstyrelsen i Uppsala län, Högerns ungdomsförbund och
Folkpartiets ungdomsförbund förordar samtidigt utbyggnad av existerande uni -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

versitet och ett sjätte. Sistnämnda instans accepterar dock i princip utbyggd
decentraliserad universitetsutbildning men anser ej det av kommittén föreslagna
systemet lämpligt.

Alternativ 1 förordas (i några fall med smärre detaljändringar) av bl. a.
styrelsen för lantbrulcshögskolan, skogsstyrelsen, länsskolnämnden i Blekinge län,
Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott och länsbostadsnämnden i Fdsterbottens
län samt Sveriges konservativa studentförbund.

Till huvuddragen i alternativ 1 men med modifikationer avseende den medicinska
utbildningen ansluter sig konsistoriet vid karolinska institutet, statens
råd för atomforskning samt Vetenskapsakademien, vilka rekommenderar utbyggnad
av befintliga medicinska utbildningsenheter. SACO uttalar sig mot delad
medicinarutbildning.

Till förmån för alternativ 1 men med modifikationer avseende den tekniska
utbildningen uttalar sig konsistoriet vid karolinska institutet, Vetenskapsakademien,
Skånes handelskammare samt SACO, vilka avstyrker inrättandet av en
fjärde teknisk högskola och förordar utbyggnad av befintliga.

Skånes handelskammare, som beträffande utbildningen vid de filosofiska
fakulteterna anser att utbyggnaden bör ske vid existerande läroanstalter, förordar
dock försöksverksamhet med en filial.

Statskontoret och SFS redovisar egna utbyggnadsalternativ. Statskontoret
ställer sig i stort bakom alla förslag, som kommittén anser genomförbara vad
gäller vidare utbyggnad på nuvarande utbildningsorter. Några omedelbara beslut
om utbyggnad på nya orter bör däremot inte träffas. Man bör enligt statskontoret
förutsättningslöst pröva om de under remissbehandlingen framförda
förslagen om utbyggnad på nuvarande orter av medicinsk och teknisk utbildning
är praktiskt genomförbara och hur de kostnadsmässigt förhåller sig till kommittéförslagen.
Beslut om universitetsfilialer bör enligt statskontoret kunna träffas
sedan sammanarbetning skett med lärarutbildningssakkunnigas förslag. SFS
rekommenderar upprättande av en fullständig medicinsk utbildningsenhet, utbyggnad
av nuvarande tekniska högskolor i stället för inrättande av en fjärde
samt koncentration av den decentraliserade utbildningen inom de filosofiska
fakulteterna till två orter samtidigt som nuvarande universitet utbyggs.

2.2.2.3. Medicinsk utbildning och forskning

Den överväldigande delen av de remissinstanser som behandlat U 63:s förslag
beträffande medicinsk utbildning och forskning har understrukit behovet av en
snabb och kraftig utbyggnad. I detta avseende finner man en nästan fullständig
enighet. Vid valet av utbyggnadsalternativ för de nu existerande fakulteterna
samt vid valet av lokalisering till de i förslaget nämnda nya utbildningsorterna
förekommer emellertid såsom framgått olika åsikter.

De remissinstanser som tagit ställning till förslagen om utbyggnad av den
medicinska utbildningen såsom en del i ett fullständigt utbyggnadsalternativ

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

har redovisats i det föregående. Därutöver har synpunkter på utbyggnaden av
denna utbildning framförts av ett tjugotal instanser.

Bland dessa instanser tillstyrker (i några fall med smärre detaljändringar)
konsistoriet och medicinska jakulteten vid XJppscda universitet, försvarets
sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen, nämnden för undervisning ssjukhus ens utbyggande,
mentalsjukvårdsberedningen, Svenska läkaresällskapet samt Svenska
landstingsförbundet kommitténs förslag. Demokratisk ungdom föreslår ytterligare
utökning av läkarutbildningen. För en utbyggnad av den medicinska utbildningen
i enlighet med kommitténs alternativ 3 (i några fall med smärre detaljändringar)
uttalar sig konsistorierna och medicinska fakulteterna vid Lunds
och Göteborgs universitet samt medicinska fakulteten vid Umeå universitet, medan
medicinska fakulteten vid karolinska institutet samt statens medicinska
forskningsråd i första hand förordar undersökningar av möjligheterna att öka
utbildningskapaciteten vid existerande lärosäten, främst i Stockholm. Storstockholms
sjukvårdsberedning anser att möjligheterna att erhålla utbildning i
utlandet bör undersökas samt föreslår utspridning av den kliniska utbildningen
till ytterligare sjukhus.

Universitetskanslersämbetet instämmer i vad medicinska fakulteterna vid
universitetet i Göteborg och karolinska institutet framhåller angående angelägenheten
av en uppföljning av 1960 års läkarprognosundersökning.

Medicinalstyrelsen finner att det för varje år blir allt tydligare att det erfordras
fler läkare än man tidigare haft anledning räkna med. Svenska landstingsförbundet
anser det angeläget att en ny läkarprognos görs och framhåller att det
inom några år mycket väl kan visa sig, att det samlade utbildningsbehovet av
läkare är större än det som tillgodoses genom riksdagens principbeslut. Framför
allt måste man beakta den ökade efterfrågan på läkare inom mentalsjukvården,
vilken i dagens läge är starkt eftersatt. En utbyggd industrihälsovård och rehabiliteringsorganisation
kräver också ökad tillgång på läkare. Liknande synpunkter
anför mentalsjukvårdsberedningen, gymnasieutredningen och Stor-Stockholms
sjukvårdsberedning. Mentalsjukvårdsberedningen anser det vara angeläget
att möjligheterna till ytterligare ökning av den totala utbildningskapaciteten
utöver 1963 års program redan nu tas under övervägande. Vidare
talar den beslutade eller planerade upprustningen av mentalsjukvården och
de gynnsamma förutsättningarna att förbättra eller bota psykiskt sjuka för
nödvändigheten av en väsentlig utökning av den psykiatriskt skolade läkarkadern.
Undervisningen i psykiatri bör enligt mentalsjukvårdsberedningen ges
en centralare ställning i undervisningsplanerna. Öv erståthållar ämbetet, Malmöhus
läns landstings förvaltningsutskott och SACO framhåller liksom mentalsjukvårdsberedningen
det otillräckligt tillgodosedda behovet av psykisk vård
som det främsta skälet att kraftigt utbygga utbildningen av läkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Sveriges socialdemokratiska studentförbund anser mot bakgrund av behovssituationen
att utbudet av medicinsk och odontologisk utbildning bör öka
betydligt.

Medicinska fakulteterna i Uppsala och Göteborg framför krav på översyn
av den medicinska studieordningen. Häri instämmer universitetskansler
sämbetet men erinrar samtidigt om att pågående undersökningar om
forskarutbildningen inom 1963 års forskarutredning kan komma att få betydelse
även för den medicinska grundutbildningen, varför resultaten av detta utredningsarbete
bör avvaktas. En begränsad översyn av den kliniska delen av läkarutbildningen
pågår dock inom ämbetet.

Direktionen för karolinska sjukhuset ifrågasätter om ej systemet med en fri
studieordning i den kliniska utbildningen måste ersättas med en bunden. Storstockholms
sjukvårdsberedning framhåller det kliniska skedet som den trånga
sektorn i läkarutbildningen. Denna utbildning måste vara förlagd till sjukhus.
För att öka läkarutbildningen inom landet måste antingen undervisningssjukhusen
ges större kapacitet eller ett antal undervisningssjukhus tillkomma. Man
bör enligt beredningen överväga en modifierad form av undervisningsfilialer.
Klinisk undervisning av medicine kandidater kunde tänkas förlagd till »dottersjukhus»
inom en icke alltför begränsad räjong från ett större undervisningssjukhus
och fakultetens teoretiska institutioner. Liknande tankegångar framförs
även av länsstyrelsen i Jönköpings län och Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

Beträffande den medicinska efter- och vidareutbildningen
framhåller medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg att denna utbildning
bör bli föremål för en särskild utredning. Även Stor-Stockholms sjukvårdsberedning
och Örebro läns landstings förvaltningsutskott finner att den medicinska
vidareutbildningen ej tillräckligt beaktats. Förvaltningsutskottet framhåller,
att det sannolikt krävs en helt ny organisation för central planering och
samordning av denna verksamhet.

Beträffande kostnads- och personalbehovsberåkningarna
anser universitetskansler sämbetet att kommitténs förslag till personalorganisation
i princip kan läggas till grund för fortsatta överväganden. Det måste dock,
vilket även Svenska landstingsförbundet påpekar, vara möjligt att i det framtida
planeringsarbetet vidta erforderliga ändringar. SACO anser att personalbehovsberäkningarna
får ses endast som hjälpmedel vid valet mellan olika orter för
utbyggnaden av medicinsk utbildning. Den framtida personalplaneringen måste
i stället baseras på mer omfattande utredningar såsom 1963 års forskarutredning
och 1963 års klinikutredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala har ingående behandlat
lokalmässiga resurser och erforderliga personalförstärkningar för ökad läkarutbildning
i Uppsala. Fakulteten tillstyrker, att det årliga antalet nybörjarplatser
för den medicinskt teoretiska utbildningen i Uppsala läsåret 1966/
67 ökas med 20 till sammanlagt 110 med motsvarande ökning i de propedeutiska
och kliniska ämnena och att den teoretiska utbildningen läsåret 1967/68 ökas
med ytterligare 86 till sammanlagt 196 nybörjarplatser. Dessutom tillstyrker
fakulteten det av U 63 diskuterade alternativet med ytterligare ökning av den
propedeutiska och kliniska utbildningen i Uppsala under förutsättning att det
föreliggande förslaget till utbyggnad av akademiska sjukhuset och Samariterhemmets
sjukhus fullföljs i huvudsak enligt det uppgjorda tidsschemat. Konsistoriet
vid Uppsala universitet tillstyrker kommitténs förslag under hänvisning
till vad medicinska fakulteten anfört. Universitetskansler sämbetet tillstyrker
ökad läkarutbildning i Uppsala från ett intag av 90 till 110 nybörjare per år i de
teoretiska ämnena samt från 86 till 106 nybörjare i de propedeutiska och kliniska
ämnena. Ämbetet framhåller vidare att goda förutsättningar bör föreligga att
vid behov utbygga organisationen i Uppsala för utbildning av 196 nybörjare
årligen i de teoretiska ämnena. Ämbetet anser även, att det i och för sig bör
vara möjligt att anordna ca 190 utbildningsplatser per år i de propedeutiska
ämnena. Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala anser att man med
en ökning från 86 till det föreslagna årliga intaget av 106 studerande i de propedeutiska
och kliniska ämnena kommit till den övre gräns för vad som f. n.
kan bedömas som möjligt och är inte beredd att tillstyrka en utökning härutöver.
Syreisen för Samariterhemrnet i Uppsala framhåller att den för sin del är beredd
att tillmötesgå de önskemål som framförts i det alternativa förslaget om utnyttjande
av det utbyggda Samariterhemmets sjukhus för klinisk utbildning under
förutsättning att överenskommelse kan träffas med berörda landsting och staten
om kostnaderna härför. Uppsala läns landstings förvaltningsutskott ställer
sig i princip positiv till en utökning av läkarutbildningen enligt alternativet med
ytterligare utbildningsplatser på Samariterhemmets sjukhus. Dock synes det utskottet
realistiskt att tills vidare begränsa intaget av läkarstuderande till 106
i avvaktan på förverkligandet av akademiska sjukhusets utbyggnad.

Beträffande förutsättningarna för ökad läkarutbildning i Stockholm
anser medicinska falcidteten vid karolinska institutet att utbyggnaden
bör ske enligt läkarutbildningsberedningens alternativ med 370 nybörjarplatser
i de teoretiska och 360 platser i de propedeutiska och kliniska ämnena i Stockholm
(läkarutbildningsberedningens alternativ S—D) eller i form av en kombination
av alternativen med maximal utbyggnad i både Uppsala och Stockholm
(läkarutbildningsberedningens alternativ U—D och S—D). Enligt fakultetens
mening är den helt avgörande och kritiska frågan för takten i det framlagda
utbyggnadsprogrammet hur man lyckas lösa byggnadsfrågan. Konsistoriet vid
karolinska institutet ansluter sig till medicinska fakultetens synpunkter. Konsistoriet
framhåller att den mycket kraftiga expansion inom sjukhussektorn som

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

förestår inom stockholmsområdet och det aktuella projekteringsläget för Enskededalens
sjukhus torde erbjuda möjligheter, som förtjänar att penetreras mycket
ingående innan statsmakterna binder sig för ett alternativ, som innebär förläggning
av medicinsk utbildning utanför nuvarande universitet. Universitetskanslersämbetet
anser sig icke kunna förorda en utökad utbildningskapacitet i
de kliniska ämnena utöver vad kommittén föreslagit, nämligen 270 nybörjarplatser.
Direktionen för karolinska sjukhuset konstaterar att kommittén förutsatt
att sjukhusen i Huddinge och Enskededalen samt S:t Görans sjukhus i
ombyggt skick skall kunna tas i anspråk för utbildning 1972, vilket enligt
direktionen förutsätter att ett nytt undervisningssjukhus på karolinska institutets
område står färdigt hösten 1969. Direktionen anser det inte tillrådligt att
räkna med en så gynnsam utveckling. Även SFS håller för mindre troligt att
Huddinge sjukhus skall stå klart redan 1972. Nämnden för undervisningssjukhusens
utbyggande samt Stor-Stockholms sjukvårdsberedning ansluter sig däremot
till kommitténs förslag att utnyttja Huddinge sjukhus som Stockholms
tredje undervisningssjukhus.

Samtliga hörda remissinstanser accepterar i allt väsentligt innehållet i den
träffade överenskommelsen om läkarutbildning vid det planerade sjukhuset i
Huddinge kommun.

Beträffande förutsättningarna för ökad läkarutbildning i Umeå
tillstyrker universitetskanslersämbetet, konsistoriet vid universitetet i Umeå
och nämnden för undervisning ssjukhusens utbyggande kommitténs förslag om
en ökning med 20 nybörjarplatser per läsår till sammanlagt 82 fr. o. m. läsåret
1966/67. Även medicinska fakulteten vid universitetet i Umeå tillstyrker förslaget
och behandlar vissa ytterligare personalbehov utöver de av läkarutbildningsberedningen
föreslagna.

U 63 föreslår upprättande av en medicinsk utbildnings- och
forskningsorganisation i Linköping. Vid sitt slutliga ställningstagande
i lokaliseringsfrågan har kommittén tillmätt samlokaliseringen av medicinsk
och teknisk utbildning och forskning stor betydelse. Remissinstansernas
synpunkter på detta problem redovisas i det följande (avsnitt 2.2.2.10).

Vad gäller övriga synpunkter framhåller statens medicinska forskningsråd,
att den fortsatta utbyggnaden av den medicinska utbildningen och forskningen
bör koncentreras så långt det är möjligt. Enligt rådets mening torde patientunderlaget
m. m. i stockholmsområdet vara tillräckligt för en kraftigare utbyggnad
av läkarutbildningen än vad kommittén föreslagit. Först om förnyade undersökningar
visar att det icke är möjligt att anordna tillräckligt många läkarutbildningsplatser
vid befintliga lärosäten bör enligt rådet en ny medicinsk
högskola uppföras.

Kommitténs förslag tillstyrks av universitetskanslersämbetet samt konsistoriet
och medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala. Det skulle dock

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

enligt dessa instanser vara fördelaktigt, om den nya medicinska utbildningsanstalten
redan från starten kunde förses med institutioner i medicinskt teoretiska
ämnen. Även medicinalstyrelsen och Svenska landsting sförbundet tillstyrker
förslaget men finner det angeläget att den nya högskolan så snart som
möjligt görs fullständig. En likartad inställning har konsistorierna och medicinska
fakulteterna vid universiteten i Lund, Göteborg och Umeå. Också nämnden
för undervisningssjukhusens utbyggande tillstyrker.

Kritik mot att undervisningen på den nya orten blir delad anförs av SFS,
Svenska läkaresällskapet, SACO, Högerns ungdomsförbund och Folkpartiets
ungdomsförbund, vilka dock samtliga i princip tillstyrker inrättandet av en ny
medicinsk utbildningsenhet.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott behandlar ingående arealoch
lokalfrågor, patientunderlag och vissa personalfrågor i Linköping samt framför
vissa synpunkter på frågan om möjligheten till sambruk i utbildningshänseende
mellan regionsjukhuset i Linköping och centrallasarettet i Norrköping.
Sammanfattningsvis förordar förvaltningsutskottet att den medicinska utbildningen
i Linköping under ett övergångsskede anordnas enligt kommitténs förslag
men att den snarast utbyggs till en fullständig medicinsk högskola. Samma
uppfattning hyser länsstyrelsen i Östergötlands län som ser positivt på möjligheterna
att utnyttja Norrköpings lasarett för klinisk utbildning.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott konstaterar, att förutsättningarna
att uppföra erforderliga medicinsk-teoretiska institutioner i nära anknytning till
de kliniska är gynnsammare i Örebro än på någon annan aktuell ort. Man förordar
därför att propedeutisk och klinisk medicinarutbildning påbörjas vid regionsjukhuset
i Örebro fr. o. m. läsåret 1967/68 samt medicinskteoretisk utbildning
fr. o. m. läsåret 1969/70. I yttrandet framhålls även att vid regionsjukhuset
finns lokalresurser, som i princip medger igångsättande av klinisk utbildning
redan fr. o. m. hösten 1965. Även länsstyrelsen i Södermanlands län förordar
en förläggning till Örebro.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att goda förutsättningar finns för
en förläggning av propedeutisk och klinisk utbildning till Jönköping, detta vare
sig en sådan utbildning anordnas i Linköping eller ej. Jönköping har även den
fördelen ur utbildningssynpunkt, att det i staden finns mentalsjukhus och epileptikersjukhus.

Konsistoriet och medicinska fakulteten vid karolinska institutet avstyrker
kommitténs förslag om läkarutbildning i Linköping och föreslår utbyggnad av
de nuvarande medicinska fakulteterna.

2.2.2A. Ilögre teknisk utbildning och forskning

De remissinstanser som tagit ställning till förslagen om utbyggnad av högre
teknisk utbildning och forskning såsom en del i ett fullständigt utbyggnadsalternativ
har redovisats i det föregående. Därutöver har synpunkter på utbyggnaden
av denna utbildning framförts av ett fyrtiotal instanser.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Bland dessa tillstyrks — oavsett lokalisering — huvuddragen i kommitténs
förslag (i några fall med smärre detaljändringar) av bl. a. försvarets sjukvårdsstyrelse,
länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, länsbostadsnämnden
i Västmanlands län, stadskollegiet i Göteborg, Sv enska landstings förbundet,
Norrlandsförbundet, Samarbete delegationen för de fyra nordligaste länen, Jernkontoret,
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, Svenska
papp ersbruksf öreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges mekanförbund, Svenska trävaruexportföreningen
samt Demokratisk ungdom. Vissa modifikationer påyrkas av filosofiska
fakulteten vid Umeå universitet, som föreslår att viss teknisk utbildning
förläggs till Umeå, vilket även förordas av länsstyrelsen i Västerbottens lön.
Vidare föreslås viss ökning av utbildningen av tekniska magistrar.

För en utbyggnad av befintliga tekniska högskolor i stället för upprättande
av en fjärde uttalar sig, utöver vad som framgått av det föregående, även konsistorierna
vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola,
organisationskommittén för teknisk högskola i Lund, statens naturvetenskapliga
forskningsråd, statens råd för byggnadsforskning, försvarets forskningsanstalt,
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, statens institut för byggnadsforskning,
Svenska teknolo gför eningen, Tekniska samfundet i Göteborg,
Skånska ingenjör sklubb en, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, Sveriges
kemiska industrikontor och Svenska vägförening en. Samma ståndpunkt
in tas av statens tekniska forskningsråd, som jämte ytterligare några instanser
diskuterar utflyttning av tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska
högskola till nya »campus» varigenom expansionsmöjligheterna säkras.

Vissa instanser efterlyser prognoser över behovet av högskoleutbildade
tekniker. Sålunda önskar konsistorierna vid tekniska högskolan i Stockholm och
Chalmers tekniska högskola, organisationskommittén för teknisk högskola i
Lund, statens tekniska forskningsråd, försvarets forskningsanstalt, Ingeniörsvetenskapsakademien,
Jernkontoret, Sveriges kemiska industrikontor, Svenska
teknologföreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, Svenska arkitekters
riksförbund, SACO och SFS en fortlöpande prognosverksamhet till
grund för en riktig avvägning av utbyggnadens omfattning och inriktning på
olika sektioner vid de tekniska högskolorna.

Kommitténs förslag om att inrätta en fjärdetekniskhögskola delar
som framgått upp remissinstanserna i två läger. De instanser som tillstyrker
förslaget betonar kommitténs uppfattning, att det är nödvändigt att ha en
reserv för framtida ytterligare utbyggnad och att man bäst tillgodoser detta
behov genom att inrätta en ny teknisk högskola. Ett par instanser — universitetskansler
sämbetet och Sveriges mekanförbund — påpekar också förslagets

Kungl. Majrts proposition nr Hl år 1965

fördelar ur studentbostadssynpunkt. Nästan samtliga instanser som avstyrker
kommitténs förslag om en fjärde teknisk högskola förordar, att man i stället
bygger ut de nuvarande tekniska högskolorna. Konsistorierna vid tekniska högskolan
i Stockholm och Chalmers tekniska högskola samt organisationskommittén
jör teknisk högskola i Lund framlägger detaljerade förslag som innebär att
det uppställda målet för ökningen av intagningskapaciteten till högre teknisk
utbildning — dock med en relativt betydande förskjutning av tidsplanen — i
det närmaste uppnås. Detta alternativ innebär en ökning av intagningskapaciteten
vid befintliga högskolor med 560 platser utöver kommitténs förslag. Sveriges
socialdemokratiska studentförbund vill kombinera detta utbyggnadsalternativ
med kommitténs förslag. Bland förespråkarna för enbart utbyggnad av
nuvarande tekniska högskolor framhåller man allmänt, att det härigenom blir
möjligt att behålla den koncentration av resurser man nu har och uppnå en
växande utnyttjandegrad av gjorda, pågående och planerade investeringar. Man
påpekar vidare från flera håll att antalet studiekombinationer blir större och att
man får en bättre fördelning på sektioner. De nuvarande tekniska högskolorna
kan inte med bestämdhet sägas ha nått optimal storlek. Ett par instanser tvivlar
även på att den utbyggnadstakt som kommittén föreslår är den lämpligaste. En
långsammare och mera jämn utbyggnad kan vara motiverad. Om man väntar
med den fjärde tekniska högskolan kan man också skjuta upp lokaliseringsfrågan,
påpekar några instanser, däribland arbetsmarknadsstyrelsen. Det kan vid
ett senare tillfälle bli aktuellt att lägga en ny teknisk högskola i Norrland.

Ett alternativ till att bygga ut de nuvarande tekniska högskolorna där de
nu ligger skulle såsom nämnts vara att göra en utflyttning till en ny »campus».
Detta förfarande — som man anser i första hand tillämpligt på tekniska högskolan
i Stockholm — föreslår konsistoriet och rektorsämbetet vid tekniska högskolan
i Stockholm, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens tekniska
forskningsråd, statens institut för byggnadsforskning och Ingeniörsvetenskapsakademien.

Kommitténs diskussion av lokaliseringsort för den nya tekniska
högskolan föranleder kritik från ett antal remissinstanser.

Den allvarligaste invändningen mot kommitténs behandling av frågan är
enligt arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, Västerbottens och Norrbottens läns landstings
förvaltningsutskott, Samarbete delegationen för de fyra nordligaste
länen, Norrlandsförbundet och Sveriges hantverks- och industriorganisation
bristen på en ingående prövning av ett norrlandsalternativ. Man påpekar vidare,
att högre teknisk utbildning i Norrland skulle få stora allmänt lokaliseringspolitiska
effekter. Åtminstone borde man enligt flera av de nämnda instanserna
kunna förlägga en partiell teknisk högskola till Norrland. Instanserna önskar
förnyad utredning. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser
dock förslaget om teknisk högskola till Norrland icke vara realistiskt.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

I fråga om kommitténs förslag till samarbete mellan Jernkontorets metallurgiska
forskningsstation i Luleå och sektionen för bergsvetenskap vid tekniska
högskolan i Stockholm uttalar sig Jernkontoret och Stiftelsen för metallurgisk
forskning mycket positivt.

En grupp remissinstanser diskuterar den bedömning kommittén gjort när
det gäller de aktuella mellansvenska städernas förutsättningar som lokaliseringsorter
för en ny teknisk högskola. Som tidigare nämnts har kommittén vid sitt
slutliga ställningstagande i lokaliseringsfrågan tillmätt samlokaliseringen av
medicinsk och teknisk utbildning och forskning stor betydelse. Remissinstansernas
synpunkter på detta problem redovisas i det följande (avsnitt 2.2.2.10).

Örebro läns landstings förvaltningsutskott framlägger i sitt yttrande vissa
fakta rörande lärartillgång m. m. i Örebro-regionen. Man finner det klarlagt att
fullt godtagbara förutsättningar finns för startande av högre teknisk utbildning i
Örebro.

Några instanser anser att Västerås skulle vara den lämpligaste förläggningsorten
för en ny teknisk högskola, om en sådan skall komma till stånd. Dessa
instanser är konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola, länsstyrelserna i Södermanlands,
Jönköpings och Västmanlands län, Vetenskapsakademien och Svenska
teknologf öreningen. Man finner att denna stad ur teknisk utbildnings- och
forskningssynpunkt är det starkaste alternativet och kritiserar kommittén för
dess värdering av fördelarna av samlokalisering med medicin.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott
jämför Västerås och Linköping och kritiserar kommitténs specialutredning
för att ha överbetonat Västerås fördelar. Man anser Linköping oberoende
av önskan om samlokalisering av teknisk och annan utbildning vara likvärdigt
med Västerås som lokaliseringsort för en teknisk högskola.

Vid behandlingen av kommitténs förslag till utbyggnad av de olika
sektionerna vid de nuvarande tekniska högskolorna tar
några instanser upp mera allmänna synpunkter på sektionsindelningen. Försvarets
forskningsanstalt och Svenska teknologf öreningen menar att man kan behöva
ändra sektionsindelningen i takt med den ökande specialiseringen.

Såsom framgått redovisar konsistorierna vid tekniska högskolan i Stockholm
och vid Chalmers tekniska högskola samt organisationskommittén för teknisk
högskola i Lund efter samråd utbyggnadsalternativ som innebär en ökning
av intagningskapaciteten vid dessa med 560 platser utöver kommitténs förslag.
Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm föreslår att antalet nybörjarplatser
i Stockholm under perioden 1966—1969 ökas med ytterligare 125 utöver
de sammanlagt 132 som kommittén förordar. Konsistoriet vid Chalmers tekniska
högskola föreslår att antalet nybörjarplatser i Göteborg ökas med 121 utöver
universitets- och högskolekommitténs förslag om sammanlagt 86. De föreslagna
ökningarna förutsätts ske successivt under perioden 1967—1971. Organisationskommittén
för teknisk högskola i Lund förordar att antalet nybörjarplatser i

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1965

Lund under perioden 1972—1975 ökas med ca 340 utöver universitets- och högskolekommitténs
förslag om sammanlagt 20. De båda konsistorierna redovisar
detaljerat uppdelningen på olika sektioner. Organisationskommittén anför att
slutligt ställningstagande härtill inte behöver tas förrän några år innan intagningsökningarna
skall göras.

Utbyggnaden av vissa sektioner berörs, utöver vad som redan framgått, i ett
mindre antal yttranden. Kommitténs förslag om ökad intagning till sektionen för
väg- och vattenbyggnad tillstyrks av statens råd för byggnadsforskning och
Svenska vägföreningen, medan den enligt Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund
språngvisa utbyggnaden icke motsvarar ett optimalt utnyttjande av utbildningsresurserna
med samtidig optimal ökning med hänsyn till näringslivets
möjligheter att effektivt utnyttja tillskottet.

Sveriges kemiska industrikontor och Svenska arkitekters riksförbund tillstyrker
kommitténs förslag till intagningsökningar vid sektionen för kemi resp.
sektionen för arkitektur. Sistnämnda förbund framför i detta sammanhang
önskemål om snar utredning om utformningen av den framtida arkitektutbildningen.
Lantmäteristyrelsen anser kommitténs förslag att öka utbildningskapaciteten
vid sektionen för lantmäteri vara motiverat. En något större intagning
kan enligt styrelsen visa sig nödvändig.

Samtliga remissinstanser som behandlar kommitténs förslag om en ny utbildningsväg
för samhällsbyggare framhåller, att det finns stort
behov av en sådan utbildning. Följande instanser är i stort sett positivt inställda
och tillstyrker: byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens institut för byggnadsforskning,
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, SFS, TCO,
Svenska teknologföreningen och Svenska arkitekters riksförbund.

Universitetskansler sämbetet, konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola,
Akademien för de fria konsterna och Svenska vägföreningen anmärker huvudsakligen
på förslaget till linjeuppdelning.

Flera instanser anser, att den bästa lösningen när det gäller samhällsbyggarutbildningens
utformning vore att inrätta en fristående sektion eller ett särskilt
institut för detta ändamål. Statens råd för byggnadsforskning, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska kommunal-tekniska föreningen, Föreningen
för samhällsplanering och Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund för fram
denna uppfattning. Huvudorsaken till att man föreslår detta förfaringssätt är,
att man menar att samhällsbyggarutbildningen spänner över ett så stort verksamhetsfält
att det inte finns möjlighet för en fackman att behärska hela området.
Det måste därför bli fråga om ett grupparbete mellan representanter för
skilda discipliner.

Beträffande kommitténs förslag till utformning av den fjärde
tekniska högskolan föreslår konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm,
om högskolornas förslag till utbyggnad av nuvarande tekniska hög -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

skolor ej godtas, att man inrättar en teknisk fakultet i Linköping. Till denna
bör i en första etapp all teknisk magisterutbildning koncentreras. I en andra
etapp kan man dela fakulteten på tre enheter för exempelvis maskinteknik,
elektroteknik och för teknisk magisterutbildning. Vidare ställer man sig tveksam
inför kommitténs lokalbehovsberäkningar och anser personalbehovet beräknat i
underkant. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola kritiserar kostnadsberäkningarna
och ifrågasätter om kommitténs normer ännu är tillräckligt prövade
för att läggas till grund för realistiska beräkningar. Organisationskommittén för
teknisk högskola i Lund pekar på vissa nackdelar med det föreslagna modifierade
tvåskiftsystemet, anser att lärartätheten blir betänkligt låg vid samtliga sektioner
samt framhåller att den snabba utbyggnadstakten kan leda till att även
relativt små störningar kan orsaka betydande svårigheter. Läro- och timplaneförslaget
måste bearbetas ytterligare, något som även universitetskanslersämbetet
påpekar.

Även Svenska teknologjöreningen finner lärarbehovsberäkningarna vara alltför
knappa. Folkpartiets ungdomsförbund anser de fyra föreslagna sektionerna
utgöra en alltför smal bas för högskolan. Sveriges kemiska industrikontor finner
skäl tala för att en sektion för kemi redan från början inkluderas i planerna för
den fjärde tekniska högskolan, även om ett realiserande av dessa planer kan
ske först vid en senare tidpunkt.

Sveriges mekanförbund tillstyrker i stort sett kommitténs förslag rörande de
olika sektionerna men framför önskemål om modifieringar i vissa detalj hänseenden.

Remissinstanserna visar allmänt en positiv inställning till ekonomisk utbildning
för civilingenjörer. Kommitténs förslag om utbildning av ekonomingenjörer
vid den fjärde tekniska högskolan får dock ett ganska negativt
mottagande. Följande instanser tillstyrker i huvudsak förslaget: universitetskanslersämbetet,
TCO, Sveriges mekanförbund samt Centerns ungdomsförbund
och Centerns studentförbund. Även Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund jämte Svenska byggnadsentreprenörföreningen
tillstyrker men understryker att den föreslagna utbildningen inte kan fylla
näringslivets hela behov av kombinerad teknisk/ekonomisk utbildning. Särskilda
kompletteringskurser för civilingenjörer och civilekonomer i grundläggande
ekonomiska resp. tekniska ämnen bör enligt organisationerna inrättas.
Likartade synpunkter framförs av direktionen för handelshögskolan i Stockholm
som dock ställer sig tveksam och anser att experimentverksamhet med ny utbildning
hellre bör bedrivas vid ett stort och mångsidigt lärosäte än vid ett litet
och tämligen ensidigt. Även lngeniörsvetenskapsakademien tillstyrker i princip
utbildningen av ekonomingenjörer men rekommenderar en mera begränsad intagning
som successivt kan utvidgas. Utbildningsprogrammet bör enligt akademien
granskas närmare. Sveriges socialdemokratiska studentförbund anser att
det vore smidigast att genomföra ekonomingenjörsutbildningen vid en naturve -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

tenskaplig-teknisk fakultet i Linköping, i samarbete med den kommande samhällsvetenskapliga
utbildningen där. Med hänsyn till den rådande svåra bristen
på personer kvalificerade för professurer och lektorat inom det företagsekonomiska
ämnesområdet bör enligt universitetskanslersämbetets mening ekonomingenjörsutbildning
påbörjas senare än U 63 föreslagit, då lärarsituationen förbättrats.
I avvaktan härpå bör enligt ämbetet de övriga tre sektionerna dimensioneras
så att redan från starten den av U 63 föreslagna totala utbildningskapaciteten
på den nya orten kan hållas.

Svenska teknologföreningen avvisar bestämt kommitténs förslag. I stället bör
en för högskoleingenjörer lämplig påbyggnadsundervisning i ekonomiska ämnen
utformas. Någon form av utbildningsråd bör inrättas för att få kännedom om
näringslivets önskemål om utbildningens innehåll och organisation. Även Svenska
civilekonomföreningen avstyrker. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm,
organisationskommittén för teknisk högskola i Lund, SFS, SACO, Tekniska
samfundet i Göteborg och Sveriges kemiska industrikontor motiverar sitt
avstyrkande främst med att enligt deras mening den tekniska delen av utbildningen
är otillräcklig. I stället bör teknologerna få ekonomisk utbildning inom
ramen för nuvarande sektionsindelning. Sistnämnda synpunkt framförs även av
konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola, som även finner angeläget att man
ingående prövar förutsättningarna för att ge examinerade från handelsgymnasier
möjlighet att komplettera sin utbildning med tekniska ämnen på högskolenivå.
Även Statens institut för byggnadsforskning föreslår att man bygger in den
ekonomiska utbildningen i de olika sektionernas studieplaner.

Alla instanser som yttrar sig i frågan om tekniska magisterutbildningen
är positiva till att utöka denna. Skolöverstyrelsen, liksom styrelsen
för regional teknisk magisterutbildning, anser emellertid att lärarbehovet i berörda
ämnen i det nya gymnasiet och fackskolan måste ytterligare undersökas
för att man skall kunna bedöma dimensioneringen av utbildningen på längre sikt.

För en utbyggnad utöver vad kommittén föreslagit uttalar sig styrelsen för
regional teknisk magisterutbildning samt Centerns ungdomsförbund och Centerns
studentförbund. Universitetskanslcrsämbetet och SFS förordar att den av
kommittén föreslagna ökningen helt koncentreras till Linköping. Matematisknaturvetenskapliga
fakulteten vid universitetet i Uppsala anser en överflyttning
av den för Örebro planerade utbildningen till Linköping vara motiverad samtidigt
som man tillstyrker kommittéförslaget i vad avser Uppsala.

Kommitténs förslag tillstyrks vidare av konsistoriet vid Chalmers tekniska
högskola, TCO och Högerns ungdomsförbund, medan SACO uttalar att man ej
f. n. kan ta ställning till utbildningens förläggning, innehåll, längd eller kompetens
för lärartjänst.

När det gäller kommitténs förslag om ökad civilingenjörsutbildning
vid Uppsala universitet finner konsistoriet vid tekniska

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

högskolan i Stockholm och SFS det nuvarande systemet med viss intagning i de
båda sista årskurserna lämpligast. De förordar därför att man behåller denna
möjlighet men tillstyrker i övrigt, liksom SACO och statens råd för byggnadsforskning,
förslaget. SACO tillstyrker kommitténs förslag om en förkortad studietid.

2.2.2.5. Utbildning och forskning vid fria fakulteter

De remissinstanser som tagit ställning till förslagen om utbyggnad av de
filosofiska fakulteterna såsom en del i ett fullständigt utbyggnadsalternativ
har redovisats i det föregående. Därutöver har synpunkter på utbyggnaden
framförts av ett sjuttiotal instanser. Bland dessa tillstyrks huvuddragen
— oavsett lokalisering — i kommitténs förslag (med vissa mindre detaljändringar)
av bl. a. yrkesutbildningsberedningen, AD B-utbildnings sakkunnig a, länsstyrelsen
och länsskolnämnden i Kalmar län, länsstyrelsen i Hallands län, länsstyrelsen
och länsskolnämnden i Gävleborgs län, länsstyrelsen och länsskolnämnden
i Västemorrlands län, länsstyrelsen i Norrbottens län, Stor-Stockholms planeringsnämnds
skolkommitté, Kronobergs läns landsting jämte dess förvaltningsutskott
samt länsskolnämnden i Kronobergs län, länsskolnämnderna i Uppsala
och Älvsborgs län, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges mekanförbund samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
Behovet av ett sjätte universitet understryks dock av länsskolnämnderna
i Uppsala och Älvsborgs län.

Modifikationer avseende filialernas utformning i olika avseenden föreslås av
länsstyrelsen i Älvsborgs län, länsskolnämnden i Jämtlands län, Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund, Jernkontoret, Svenska pappersbruksföreningen,
Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska trävaruexportföreningen
samt Sveriges liberala studentförbund.

Teologiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid universitetet i
Uppsala accepterar filialer på två orter. Sistnämnda fakultet förutsätter att den
ena filialen därvid utgör »embryo» till ett sjätte universitet.

En utbyggnad av de filosofiska fakulteterna i enlighet med huvuddragen i det
av kommittén diskuterade alternativet 3 tillstyrks (med vissa mindre detaljändringar)
av humanistiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, konsistoriet
jämte teologiska, humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga
fakidtetema vid universitetet i Lund, konsistoriet jämte humanistiska
och samhällsvetenskapliga fakulteterna vid universitetet i Stockholm,
samt filosofiska fakidteten vid universitetet i Umeå. Länsstyrelsen i Västerbottens
län anser en utbyggnad av Umeå universitet vara väsentligast och ser hellre
upprättandet av ett sjätte universitet än inrättandet av universitetsfilialer.

Modifikationer i detta alternativ föreslås av samhällsvetenskapliga fakidteten
vid universitetet i Uppsala, som accepterar upprättandet av en filial, under för -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

utsättning att denna avses utbyggas till nytt universitet. Naturvetenskapliga
fakulteten vid universitetet i Stockholm förordar inrättande av en ny humanistisk
fakultet och utbyggnad av existerande naturvetenskapliga. Länsstyrelsen i
Kristianstads län rekommenderar samtidigt utbyggd decentraliserad undervisning
av hittillsvarande typ och länsarbetsnämnden i Örebro län föreslår upprättande
av två nya universitet.

En utbyggnad av de filosofiska fakulteterna i enlighet med huvuddragen i det
av kommittén diskuterade alternativet 1 tillstyrks (med vissa mindre detaljändringar)
av konsistoriet jämte samhälle vetenslcapliga fakulteten vid universitetet
i Göteborg, direktionen för handelshögskolan i Stockholm, statens humanistiska
forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för
atomforskning, 1963 års forskarutredning, Hermods korrespondensinstitut,
Svenska civilekonomföreningen och Sveriges kemiska industrikontor.

Modifikationer i detta alternativ föreslås av konsistoriet vid universitetet i
TJppsala, som förordar utredning av de nuvarande universitetens expansionsmöjligheter.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län förordar utredning om förutsättningarna
för ett sjätte universitet. En utbyggd decentraliserad undervisning av hittillsvarande
typ föreslås av humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna
vid universitetet i Göteborg. Sistnämnda fakultet anser samtidigt att under
vissa förutsättningar en filial kan upprättas försöksvis. Länsstyrelsen i
Malmöhus län rekommenderar utbyggnad och differentiering av den akademiska
utbildningen inom Malmö-Lund-regionen.

Styrelsen för sko g shö g skolan anser, att hittillsvarande decentraliserade undervisning
bör utökas, därest en utbyggnad av nuvarande universitet ej är tillräcklig.
Länsstyrelsen i Jämtlands län hävdar, att en utbyggnad av Umeå universitets
matematisk-naturvetenskapliga, humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter
till samma dimensioner som vid övriga universitet i det väsentliga skulle
tillgodose det krav på elevplatser, som kommittén velat möta genom förläggning
av filialer till olika orter.

Kommitténs förslag om decentraliserad universitetsutbildning
i centrala ämnen inom de filosofiska fakulteterna utgör som framgått eu
punkt varom meningarna är delade. Förutom redan nämnda instanser, vilka
tagit ställning för ett helt utbyggnadsalternativ eller del därav, framför riksbibliotekarien,
riksarkivet, statens råd för samhällsforskning, byggnadsstyrelsen,
statens institut för folkhälsan, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet,
statens nämnd för samlingslokaler, länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands
län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Folkpartiets ungdomsförbund, Samverkande
bildningsförbunden samt Sveriges sociolog förbund synpunkter på denna
utbildning, därest den skulle komma att förverkligas.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Remissinstansernas bedömning av de argument kommittén åberopat som
motiv för en utbyggnad av de filosofiska fakulteterna i enlighet med alternativ
2 har redovisats i det föregående. Även andra argument diskuteras dock. Sålunda
anser universitetskansler sämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs
samt Göteborgs och Bohus län, Örebro läns landstings förvaltningsutskott,
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, LO, SR, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges mekanförbund och
Sveriges liberala studentförbund att decentraliserad universitetsutbildning kan
bidra till en önskvärd geografisk spridning av möjligheterna till akademisk undervisning.

I anslutning till diskussionen om decentraliserad universitetsutbildning för
vissa remissinstanser fram tanken på ett »collegeår» i en eller annan form,
huvudsakligen innebärande att det första stadiet av universitetsstudierna skulle
utgöras av ett propedeutiskt år under vilket utbildningen skulle meddelas vid
»colleges» på ett relativt stort antal orter. Synpunkter i denna riktning framförs
av länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län, Ingeniörsvetenskapsakademien
samt Folkpartiets ungdomsförbund.

Några remissinstanser, nämligen statens råd för samhällsforskning, statistiska
centralbyrån och Demokratisk ungdom, avstyrker förslaget om universitetsfilialer
utan att förorda något annat alternativ eller förslag. En kritisk attityd intar
även riksarkivet och konsistoriet vid universitetet i Uppsala, som inte anser
frågan om universitetsfilialerna tillräckligt utredd, samt Folkpartiets ungdomsförbund,
som anser att förslaget inte är lämpligt att genomföra med det nuvarande
utbildningssystemet.

Den redan existerande decentraliserade universitetsutbildningen bör enligt såväl
universitetskanslersämbetets som skolöverstyrelsens mening bibehållas och
utbyggas också i det fall att universitetsfilialer kommer till stånd. Båda instanserna
anser att denna verksamhet i fortsättningen bör knytas fastare till universitetsväsendet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det behov av utbildningsmöjligheter
som inte kan tillgodoses på universitetsorterna böra fyllas genom
en ökning av den icke-permanenta decentraliserade utbildningen. Samma uppfattning
hyser styrelsen för sko g shö g skolan.

Frågan om lokaliseringen av de föreslagna universitetsfilialerna
diskuteras ingående i flera yttranden. Den helt övervägande
delen av de instanser som yttrat sig rörande lokaliseringen tillstyrker inrättandet
av utbildningsenheter i Linköping och Örebro. En mindre deciderad remissopinion
föreligger beträffande Karlstad och Växjö. Särskilt när det gäller
lokaliseringen av decentraliserad universitetsutbildning i södra Sverige går meningarna
isär. De orter som främst nämns i sammanhanget förutom Växjö är
Jönköping och Kalmar. Även i fråga om norrlandsfilialens placering framförs
skilda åsikter.

Kurujl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

Enligt skolöverstyrelsens mening bör filialerna lämpligen förläggas till gränsområdena
mellan de nuvarande universitetens omland. Vidare bör orter med
stort underlag av studerande inom ett avstånd där dagliga resor kan ske ges
företräde framför orter med ett mera utspritt rekryteringsunderlag. Bl. a. torde,
framhåller överstyrelsen, en obligatorisk hänvisning lättast accepteras av dem
som har dagliga resmöjligheter till filialorterna. I yttrandet redovisas för vissa
orter underlagsberäkningar, vilka utvisar att det teoretiska antalet universitetsclever
är störst i Linköping. Därnäst följer Örebro och Jönköping. Med anledning
bl. a. härav tillstyrker skolöverstyrelsen den föreslagna universitetsfilialen
i Linköping. Överstyrelsen anser att den akademiska utbildningen i Linköping
bör ges en sådan omfattning att därmed i fast organiserade former skapas
ett nytt centrum för akademisk utbildning och i själva verket en första
början till ett sjätte universitet. Universitetskanslersämbetet förordar en koncentration
av den fasta filialverksamheten till i första hand Linköping, dit en
väsentligt större utbildningskapacitet bör förläggas än vad kommittén föreslagit.

Bland de övriga orter som kan komma i fråga intar Örebro enligt universitetskanslersämbetet
en särställning. Där anordnad utbildning bör fortsätta tills
vidare i samma omfattning. Enligt skolöverstyrelsens mening bör Örebro få en
akademisk utbildningskapacitet av minst det omfång som kommittén föreslagit.
Överstyrelsen erinrar i sammanhanget om att till staden synes komma att förläggas
dels gymnastiklärarutbildning, dels en ny socialhögskola. I några yttranden
föreslås inrättandet av ett universitet i Örebro. Örebro läns landstings förvaltningsutskott
och drätselkammaren i Örebro anser den låga frekvensen av
universitets- och högskolestuderande i fyra av de till Örebro län angränsande
länen ävensom de synnerligen gynnsamma trafikgeografiska förutsättningarna
tala i denna riktning. Man bör enligt dessa instanser vidare beakta bl. a. att såväl
den planerade socialhögskolan som gymnastiklärarutbildningen har fördelar
av ett samarbete med en medicinsk fakultet.

Karlstad har enligt skolöverstyrelsens mening ett alltför ringa underlag
både lokalt och totalt för att cn universitetsfilial i varje fall f. n. skall lokaliseras
dit. De studerande som av kommittén beräknats komma att studera i staden
kan få sin utbildning i Örebro. Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker emellertid
kommitténs förslag i denna del. Länsstyrelsen erinrar om att Karlstads
»dagliga» omland uppvisar ett befolkningsunderlag av ungefär samma storlek
som motsvarande regioner kring Linköping och Örebro. Vidare kommer antalet
16-åringar i Karlstads gymnasieregion enligt gjorda beräkningar att vid början
av 1970-talet vara större än i Örebro gymnasieregion.

Kommitténs förslag om en universitetsfilial i Växjö har blivit föremål för
livlig debatt och ett antal remissinstanser förordar i stället Jönköping eller Kalmar.
Skolöverstyrelsen anser det tveksamt om man nu bör påbörja en utbyggnad
på flera orter än Linköping och Örebro. Därest emellertid en filial skall förläggas
också till södra Sverige förordar överstyrelsen Jönköping, varvid den anser det
kunna ifrågasättas om inte filialen i Jönköping bör knytas till Göteborg i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

för till Lund. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller att en ur hela landets
synpunkt fullkomligt onormal koncentration till området omedelbart norr, öster
och söder om Vättern skulle uppstå om en universitetsfilial inrättades i Jönköping.
På grund av avståndsfaktorn innefattas rekryteringsområdet för en jönköpingsfilial
till stor del i linköpingsregionen. Enligt länsstyrelsens mening är
Växjö den lämpligaste lokaliseringsorten före både Jönköping och Kalmar eftersom
man såväl från stora delar av Jönköpings län som Kalmar län passerar
genom eller i nära anslutning till Växjö på väg till moderuniversitetet i Lund.
En filial i Jönköping skulle inte nämnvärt avlasta lunda-regionen utan närmast
få betraktas som en filial till linköpingsfilialen eller möjligen till universitetet i
Göteborg. Kronobergs län landsting anför liknande synpunkter och framhåller
bl. a. de avståndsmässigt utomordentliga förutsättningarna för goda kontakter
mellan moderuniversitetet i Lund och en filial i Växjö.

För en lokalisering av den sydsvenska universitetsfilialen till Jönköping
uttalar sig, förutom skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Jönköpings län och Jönköpings
läns landstings förvaltningsutskott. Som argument anförs bl. a. att Jönköping-Huskvarna-regionen
befolkningsmässigt har ett klart företräde framför
Växjö och Kalmar. Jönköping har, framhålls det, ett utmärkt kommunikationsläge
och en universitetsfilial där kan därför avlasta universiteten i såväl Lund
som Göteborg. Närheten till Linköping är i sammanhanget av mindre betydelse
enär rekryteringen till en filial i Jönköping kommer att beröra områden, delar av
Småland och Västergötland, som endast i ringa mån torde komma att få någon
spontan orientering mot Linköping.

En förläggning av en universitetsfilial till Kalmar förordas av länsstyrelsen
i Kalmar län. Länsstyrelsen anför bl. a. att kommitténs specialutredning klart
förordat Kalmar framför Växjö som filialort därest Jönköping ej skulle komma i
fråga. För att filialregionema skall vara likvärdiga som rekryteringsunderlag
över hela landet erfordras enligt länsstyrelsens mening med hänsyn till den
starka befolkningsökningen i den sydligaste delen av landet två universitetsfilialer
i södra Sverige. Såsom växjöfilialen utformats har den, anför länsstyrelsen,
kapacitet endast för halva regionen. De två filialerna bör lokaliseras
till Kalmar och Jönköping varvid kalmarfilialen bör avlasta Lunds universitet
och jönköpingsfilialen såväl Göteborgs som Lunds universitet. Gotland bör
tillhöra kalmarregionen. Skulle trots allt endast en filial f. n. kunna förläggas
till södra Sverige bör, enligt länsstyrelsen, valet träffas endast mellan Kalmar
och Jönköping.

Kommitténs förslag om ett principiellt ställningstagande till en filial i
Sundsvall tillstyrks av länsstyrelsen i Västemorrlands län som anser att
goda förutsättningar finns såväl i Sundsvall som i Härnösand. Den norrländska
universitetsfilialen bör enligt länsstyrelsen upprättas samtidigt med övriga.
Länsstyrelsen i Norrbottens län samt stadsfullmäktige i Kiruna och Luleå kri -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

tiserar starkt förslaget i dessa delar och hävdar att norrlandsfilialen av såväl
utbildningspolitiska som rent lokaliseringspolitiska skäl dels bör prioriteras
före de mellansvenska, dels bör placeras i Luleå i stället för i Sundsvall. Länsstyrelsen
i Jämtlands län uttalar sig för en placering av filialen i Östersund.

I yttrandena har föreslagits ytterligare några orter såsom lämpliga för lokalisering
av universitetsfilialer. Sålunda aktualiseras Visby av länsstyrelsen i Gotlands
län, Karlskrona av länsstyrelsen i Blekinge län, Halmstad av länsstyrelsen
i Hallands län samt Falun av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Vidare förordar
statens råd för atomforskning att viss undervisning anordnas i Studsvik, vilket
förslag länsstyrelsen i Södermanlands län biträder.

En av huvudpunkterna i den kritik som riktas mot kommitténs förslag till utformning
av den decentraliserade universitetsutbildningen är att sambandet
mellan lägre akademisk undervisning och forskning
skulle brytas. Behovet av kontakt med forskningen understryks av bl. a. styrelsen
för sko g shö g skolan, statens råd för samhällsforskning, statens råd för atomforskning,
1963 års forskarutredning, Vetenskapsakademien samt SACO. Skolöverstyrelsen
ställer sig — i likhet med Sveriges socialdemokratiska studentförband
samt Sveriges mekanförbund — mera positiv och menar att det med den
kraftiga tillströmning som kan väntas inom kort tid är mest realistiskt att räkna
med att den lägre akademiska utbildningen och den vetenskapliga forskningen
inte heller vid universiteten längre kan stå i lika nära kontakt med varandra
som tidigare.

Den av kommittén föreslagna ämnesuppsättningen för filialutbildningen
diskuteras av ett stort antal remissinstanser vilka framförallt påtalar att
kommitténs förslag inte är samordnade med lärarutbildningssakkunnigas förslag
rörande den framtida lärarutbildningen. Dylika synpunkter framförs av
teologiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, humanistiska fakulteterna
vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm, filosofiska
fakulteten vid universitetet i Umeå, samhällsvetenskapliga fakulteterna vid
universiteten i Uppsala, Göteborg och Stockholm, SACO, SFS, länsstyrelsen i
Örebro län, Örebro läns landstings förvaltningsutskott, Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund samt Sveriges mekanförbund. TCO framhåller
betydelsen av att cn samordning med lärarutbildningssakkunnigas förslag
sker. Skolöverstyrelsen erinrar om att detta förslag vid ett genomförande kommer
att medföra högst genomgripande förändringar i studieplanerna för lärarutbildningen.
Universitetsfilial utan lärarhögskola på samma ort kommer enligt
överstyrelsens uppfattning att spela en mindre betydelsefull roll för den på ämnesläraryrket
inriktade universitetsutbildningen än vad kommittén tänkt sig.
Universitetskanslersämbetet föreslår cn ämnesmässig breddning i Linköping i
syfte att uppnå fullständig lärarutbildning där inom matematisk-naturvetenskaplig,
humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1965

Alltför få ämnen blir enligt kommitténs förslag representerade på filialorterna,
framhåller SFS och Sveriges socialdemokratiska studentförbund. Detta omöjliggör
alternativkurser och dessutom försvinner möjligheterna till samverkan mellan
ämnen, lagundervisning etc. Högerns ungdomsförbund och Folkpartiets ungdomsförbund
anser att förslaget kommer att leda till en ökad tillströmning till
de stora ämnena på de smås bekostnad. Sveriges liberala studentförbund finner
dock att koncentrationen på ett mindre antal ämnen bland studenterna redan
nu är så markant att filialorternas ämnesuppsättning inte behöver bli avskräckande
torftig.

Även förslaget att undervisning på filialort skall omfatta lågstadieutbildning
för ett och två betyg i grundexamen kritiseras av vissa remissinstanser
som hänvisar till de allvarliga konsekvenserna för forskarrekryteringen
liksom för filialernas attraktionskraft. TJniversitetskanslersämbetet förordar trebetygsundervisning
i Linköping. 1963 års forskarutredning framhåller att den
kommer att föreslå en basexamen med tre betyg i ämne i vilket forskarutbildning
skall ske. För en höjning av betygsnivån på filialorterna uttalar sig även
kommerskollegium, SACO, SFS, Örebro läns landstings förvaltningsutskott,
Sveriges liberala studentförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges lantbruksförbund
och Lantbruksförbundets korrespondensskola samt Folkpartiets ungdomsförbund.
TCO anser det böra prövas om inte i varje fall i Linköping och
Örebro redan från början kunde anordnas trebetygsundervisning.

Beträffande filialernas lärarförsörjning har främst kommitténs förslag
om en ny assistentkategori blivit föremål för livlig debatt. Förslaget tillstyrks av
skolöverstyrelsen, statistiska centralbyrån, Svenska kommunförbundet, TCO,
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, Sveriges mekanförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges liberala studentförbund
och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund medan följande remissinstanser
mer eller mindre bestämt avvisar detsamma: konsistorierna vid
universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg, styrelsen för veterinärhögskolan,
statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för atomforskning, kommer
skollegium, 1963 års forskarutredning, länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens
län, Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott, SACO, SFS, Högerns
ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund. De instanser
som avstyrker förslaget hänvisar framför allt till att sambandet mellan undervisning
och forskning måste upprätthållas. De vänder sig också mot att den nya
assistentkategorin skall vara avsedd enbart för undervisningens behov. Universitetskansler
sämbetet tar ej ställning till kommitténs förslag om en ny assistentkategori,
då denna fråga f. n. utreds inom ämbetet.

Med hänsyn till den bristande kontakten med forskningen som måste bli rådande
på filialorterna anser SACO det tveksamt om man till de föreslagna universitetslektoraten
på dessa orter skall kunna rekrytera kompetenta sökande.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

SFS och kommerskollegium finner kommitténs förslag till lärarförsörjning på
filialorterna inte ge betryggande garantier för att den decentraliserade utbildningen
skall kunna ge en med universiteten likvärdig undervisning men har intet
i princip emot en ny tjänstekategori på universitetslektorsnivå. Sveriges socialdemokratiska
studentförbund ifrågasätter om inte möjlighet bör anordnas att
fylla en eventuell brist på lärare på en filialort med lärare inte enbart från denna
orts moderuniversitet utan även från annat universitet eller högskola. Lärartillgången
skulle också säkrare kunna garanteras om med vissa universitetslärartjänster
skulle följa viss tjänstgöringsskyldighet på filialort.

Möjligheterna att under uppbyggnadsperioden i viss utsträckning utnyttja på
orten tillgängliga lärarkrafter bedömer flera instanser — skolöverstyrelsen,
1963 års forskarutredning, SACO, SFS och Demokratisk ungdom — vara ytterst
begränsade. Ett dylikt förfarande skulle endast öka lärarbristen vid filialortens
skolor. Tvivel angående gymnasielärarnas kompetens i här aktuellt avseende
framförs av SACO, SFS och Högerns ungdomsförbund. En till förslaget positiv
ställning intar TCO och Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

Kritik riktas i flera yttranden mot att kommittén vid sina beräkningar
av den regionala rekryteringen till universitet och högskolor enbart
utgått från totalantalet studerande på de skilda orterna i stället för att undersöka
fördelningen av enbart de studerande vid de fria fakulteterna. Statistiska
centralbyrån redovisar i sitt remissvar en sammanställning av de studerande vid
dessa fakulteter med uppdelning på hemortslän höstterminen 1962, vilken sammanställning
baserats på uppgifter som framkommit först efter det att kommittén
avgett sitt betänkande. Av denna redovisning framgår att om nuvarande
fördelning på hemortslän och universitetsort antas utslagsgivande för framtiden
de föreslagna filialorterna Linköping, Örebro och Karlstad i första hand skulle
komma att avlasta universitetet i Uppsala och endast i mindre grad universiteten
i Stockholm och Lund. Samtidigt framhålls att den pågående utbyggnaden
av universitetet i Umeå förmodligen kommer att innebära en betydligt större
avlastning för Uppsalas del än vad kommittén räknat med. Vad beräffar den
till Växjö föreslagna filialen överensstämmer resultatet av centralbyråns undersökning
med kommitténs beräkningar. SACO framhåller att betydande skillnader
föreligger beträffande rekryteringen till de olika universiteten. Uppsala
är till mer än 90% beroende av tillströmningen till de fria fakulteterna, Stockholm
och Göteborg karakteriseras av tillströmningen till de spärrade utbildningslinjerna
medan Lund-Malmö intar en mellanställning. Vad gäller tillströmningen
från olika landsändar dominerar Uppsala förutom norrlandslänen även
Södermanlands, Östergötlands, Örebro och Värmlands län, dvs. områden som
föreslås erhålla filialer. SACO anser det anförda understryka vanskligheten i att
tala om att universiteten har några klart avgränsade rekryteringsområden, en
synpunkt som delas av konsistoriet och samhällsvetenskapliga fakulteten vid
universitetet i Uppsala, direktionen för handelshögskolan i Stockholm samt SFS.

Kungl. Majrts proposition nr 1^1 år 1965

SFS framhåller att angivna fakta sammankopplade med det föreslagna hänvisningsförfarandet
skulle få till följd att de filosofiska fakulteterna i Stockholm,
Göteborg och Lund skulle få en merbelastning motsvarande 65 % av studerandeantalet
i Uppsala. Kommittén skulle därvid, menar SFS, avlasta ett universitet
med de största förutsättningarna att expandera för att i stället lägga bördan på
de med större svårigheter härvidlag.

Beträffande kommitténs förslag om ett modifierat hänvisningsf
ör farande påpekar universitetskansler sämbetet att varje form av tvångshänvisning
av studerande till filialorter måste anses vara av principiellt annan
natur än den hänvisning som nu ges studerande till vissa spärrade utbildningslinjer.
Förslaget om hänvisning avstyrks av bl. a. konsistorierna vid universiteten
i Lund, Göteborg och Stockholm, styrelsen för veterinärhögskolan, styrelsen för
sko g shö g skolan, direktionen för handelshögskolan i Stockholm, statens råd för
atom forskning, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Västmanlands, Jämtlands
och Västerbottens län, SACO, SFS, Målsmännens riksförbund, Högerns ungdomsförbund,
Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund samt Sveriges
socialdemokratiska studentförbund. Genomgående hävdas, att man inte
genom att ställa krav på lika goda förkunskaper hos de studerande vid filial och
moderuniversitet kan skapa en garanti för att standarden vid dessa inom ett
och samma ämne blir densamma. Detta mål kan uppnås först genom att skapa
lika goda förutsättningar vid filial och moderuniversitet vad gäller lärare och
andra utbildningsresurser. Det föreslagna systemet skulle enligt kritikernas mening
även skapa ekonomiska och andra olägenheter för studenterna, innebärande
bl. a. byten av studieort under studietiden.

Eu till förslaget i princip positiv ställning intar skolöverstyrelsen, Svenska
kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, LO, TCO, Sveriges grossistförbund,
Sveriges lantbruksjörbund och Lantbruksförbundets korrespondensskola samt
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Som argument anförs därvid, bl. a.
från skolöverstyrelsen, att hänvisning redan nu förekommer inom flera utbildningssektorer.
Vidare anser överstyrelsen att då staten svarar för den utan jämförelse
största delen av en studerandes utbildningskostnader staten också bör
kunna utöva inflytande över hur utbildningsplatserna skall utnyttjas. I flera
yttranden framhålls angelägenheten av att hänvisningsförfarandet får en så elastisk
och smidig utformning som möjligt.

Beträffande lokaler för decentraliserad universitetsutbildning framhåller
skolöverstyrelsen att något utnyttjande av gymnasiernas lokaler inte kan bli
möjligt annat än i synnerligen begränsad omfattning.

Kommitténs beräkningar rörande lokalresurser och investeringsbehov kommenteras
av bl. a. skolöverstyrelsen, SACO och SFS, vilka framhåller att kostnadsdifferensen
mellan de olika alternativen är att söka i det förhållandet att en
ökning av antalet lågstadiestuderande vid moderuniversiteten förutsätts dra med
sig en utbyggnad även av lokalerna för högre utbildning och forskning medan

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

detta inte är fallet med de studerande som tänks studera vid filialerna. De av
kommittén jämförda alternativen är därför icke likvärdiga. SFS framhåller att
moderuniversitetens resurser för trebetygsstudier och forskarutbildning måste dimensioneras
utifrån övergångsfrekvensen för totalantalet tvåbetygsstuderande
och icke endast utifrån lågstadieutbildningens omfattning vid universiteten.
Skolöverstyrelsen anser att den vid universitetsfilialerna föreslagna utbildningen
med anlitande av de nya tänkta lärarkategorierna lika väl och med principiellt
samma kostnader skulle kunna bedrivas på nuvarande universitetsorter. Speciellt
tvivelaktiga anser överstyrelsen de vinster vara som skulle bero på att vissa
forsknings- och serviceanläggningar skulle inbesparas vid en filialutbyggnad. Om
den av överstyrelsen föreslagna relativt kraftiga resurskoncentrationen till Linköping
kommer till stånd synes det överstyrelsen mest realistiskt att räkna med
att vid en utbyggnad av verksamheten där till högre undervisningsnivåer anläggningar
av detta slag successivt blir nödvändiga även på denna ort.

Vissa instanser, främst universitetsmyndigheterna och forskningsråden, framför
synpunkter på kommitténs förslag till utbyggnad av skilda fria
fakulteter.

Beträffande den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen förordar universitetskansler
sämbetet en kraftigare utökning i Linköping än vad kommittén föreslagit
ävensom ett bibehållande av pågående utbildning i Örebro och inrättande
av en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Umeå. Konsistoriet vid universitetet
i Umeå, Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott, Samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen samt SR föreslår en ökning av de matematisk-naturvetenskapliga
utbildningsresurserna i Norrland. I flera av yttrandena
förordas att man vid universitetet i Umeå inrättar ämnen vilka har direkt
anknytning till norrländskt näringsliv och norrländska naturförhållanden.

Beträffande den samhällsvetenskapliga utbildningen förordar universitetskanslers
ämbetet en ämnesmässig breddning i Linköping utöver vad kommittén
föreslagit. Vidare anser ämbetet att beslut bör fattas om inrättande av en samhällsvetenskaplig
fakultet i Umeå. För en förstärkning av resurserna i Umeå uttalar
sig även konsistoriet vid universitetet i Umeå och samhällsvetenskapliga
fakulteten vid universitetet i Stockholm. SR förordar förläggning av grundutbildning
i samhällsvetenskapliga ämnen till övre Norrland. Samarbetsnämnden
för socialhögskolorna understryker att socionomutbildningen måste beaktas i
samband med ställningstagande till den framtida universitetsutbyggnaden.

Kommitténs direktiv för en utökning av ekonomutbildningen anses av ett flertal
instanser — universitetskanslers ämbetet, konsistoriet vid universitetet i
Umeå, konsistoriet vid handelshögskolan i Göteborg, samhällsvetenskapliga fakulteten
i Stockholm, Svenska civilekonomföreningen och Högerns ungdomsförbund
— såsom alltför snäva. Universitetskanslers ämbetet framhåller samtidigt
att bristen på lärare å andra sidan otvivelaktigt på kortare sikt utgör ett hinder
för en mycket snabb expansion.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr Hl

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Beträffande den humanistiska utbildningen förordar universitetskansler sämbetet
en ämnesmässig breddning i Linköping samtidigt som dock utbyggnaden av
den humanistiska fakulteten i Umeå måste komma i första hand. Kommitténs
förslag rörande utbyggnaden i Umeå tillstyrks av konsistoriet vid universitetet i
Umeå, som dock förordar viss ökning av ramtalen, filosofiska fakulteten vid
universitetet i Umeå, statens humanistiska forskningsråd samt länsstyrelsen i
Västerbottens län. Fakulteten och länsstyrelsen föreslår — i likhet med Norrlands
förbundet — att en professur i samiska kulturen och språket inrättas i
Umeå. SR anser att grundutbildning i humanistiska ämnen bör förläggas till
övre Norrland.

Beträffande den juridiska utbildningens utbyggnad ifrågasätts i några yttranden
kommitténs riktpunkt som innebär en ökning med lika stort antal studerande
vid fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm. Universitetskanslersämbetet
menar att en större andel av de studerande bör beräknas för universitetet
i Stockholm. Juridiska fakulteten vid universitetet i Stockholm anser att
det annars blir ofrånkomligen nödvändigt med en begränsning av studentantalet
i Stockholm. Detta skulle kunna ske exempelvis genom en central intagning
för alla juris studerande i landet, vilka därefter fördelas på fakulteterna på de
olika orterna. Att kommittén inte diskuterat frågan om en fjärde juridisk fakultet
kritiseras av konsistoriet vid universitetet i Göteborg, juridiska fakulteten
vid universitetet i Uppsala, statens råd för samhällsforskning samt SACO. Universitetskanslersämbetet
och juridiska fakulteten vid universitetet i Stockholm
anser det däremot inte finnas anledning att nu ta upp denna fråga.

Teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala anser kommitténs riktpunkt
för studerandeantalet vid teologisk fakultet alltför snävt tilltagen.

2.2.2.6. Utbildning och forskning vid vissa spärrade fakulteter och högskolor

Ett relativt begränsat antal remissinstanser har närmare behandlat U 63 :s synpunkter
på odontologisk utbildning och forskning.

Universitetskanslers ämbetet finner att det på grund av den rådande tandläkarbristen,
det allmänt ökade behovet av tandvård och den föreslagna tandvårdsförsäkringen
föreligger starka skäl för att utöka tandläkarutbildningen i
landet. En utredning bör skyndsamt genomföras angående dennas fortsatta utbyggnad.
Samma uppfattning hävdas av försvarets sjukvårdsstyrelse, till vilken
överbefälhavaren ansluter sig, medicinalstyrelsen, Stor-Stockholms sjukvårdsberedning,
Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott, SFS, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, Högerns ungdomsförbund samt Sveriges
socialdemokratiska studentförbund. Svårigheterna att bedöma tendenserna på
tandläkarnas arbetsmarknad under den närmaste framtiden framhålls av odontologiska
fakulteterna vid Umeå universitet och karolinska institutet, SACO och
Svenska tandläkaresällskapet. Dessa instanser anser en flexibel utbyggnad vara
önskvärd. SACO finner mot denna bakgrund kommitténs förslag till utökning
av intagningskapaciteten genom dubblering av stockholmsfakulteten vara lämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

ligt. Enligt organisationen talar mycket för att denna dubblering bör utsträckas
under längre tid än endast fem år. Odontologiska fakulteten vid karolinska institutet
föreslår att intagningen i Stockholm fr. o. m. 1971 ökas till 180 mot nuvarande
100 genom en temporär dubblering av tandläkarhögskolan i Stockholm
med användande av dels de gamla lokalerna, dels de nya, vilka kommittén förutsatt
böra tillkomma. Statens medicinska forskningsråd understryker vikten av
att frågan om den framtida dimensioneringen av tandläkarutbildningen snarast
möjligt prövas.

Förläggningen av en ny odontologisk utbildningsanstalt inom stockholmsområdet
berörs av universitetskanslersämbetet som föreslår utredning av de två
alternativen S:t Görans sjukhus och Huddinge sjukhus. Försvarets sjukvårdsstyrelse
bestyrker värdet av en förläggning i anslutning till undervisningssjukhus.
Odontologiska fakulteten vid karolinska institutet förordar en lokalisering i
anslutning till S:t Görans sjukhus med hänsyn dels till rekryteringen av patienter,
dels till närheten av de teoretiska institutionerna på karolinska institutets
område. En noggrann utredning av för lokaliseringen betydelsefulla faktorer bör
dock ske. Byggnadsstyrelsen framhåller att den i samråd med den odontologiska
fakulteten vid karolinska institutet behandlat lokalfrågan för tandläkarutbildningen
i Stockholm. Man har därvid funnit en lösning genom nybyggnad i ett
innerstadsläge vara möjlig under vissa förutsättningar. Lösningen torde medge
en nybyggnad för en utbildningskapacitet av omkring 100 studenter årligen.
Stor-Stockholms sjukvårdsberedning diskuterar huddingealternativet och uttalar
tveksamhet om man inom närbelägna områden kan finna tillräckligt patientunderlag
för den kliniska undervisningen. En sådan placering kan därför
enligt beredningen nödvändiggöra viss decentralisering av denna undervisning.
Även SACO och Svenska tandläkaresällskapet hyser betänkligheter inför en förläggning
till det planerade sjukhuset i Huddinge. Båda instanserna framhåller att
den moderna odontologiska forskningen kräver ett nära samarbete med ett flertal
teoretiska institutioner, ej blott medicinska utan även med universitetet,
tekniska högskolan och veterinärhögskolan.

Beträffande den odontologiska forskningen framhåller universitetskanslersämbetet
att erforderliga resurser bör medtagas i den långsiktiga plan rörande utvecklingen
inom det odontologiska utbildningsområdet, som ämbetet förordar
skall utarbetas. Odontologiska fakulteten vid universitetet i Umeå anser att man,
mot bakgrund av att efterfrågan på tandvård förmodligen ökar i framtiden, utöver
en ökad examination även bör skapa möjligheter för bedrivande av ett omfattande
målforskningsarbete med inriktning på den odontologiska profylaktiken.
Svenska tandläkaresällskapet understryker kraftigt nödvändigheten av att de
odontologiska fakulteterna tillförs forskningsresurser.

Odontologiska fakulteten vid universitetet i Umeå anser det även angeläget att
resurser skapas för effektiv vidareutbildning efter tandläkarexamen. Eu sådan

100

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

organisation skulle enligt fakulteten kunna tillgodose de odontologiska fakulteterna
med kvalificerade lärare och forskare.

Övriga spärrade högskolor har i remissyttrandena berörts endast i mycket
ringa omfattning.

2.2.2.7. Huvudbibliotek samt vissa forsknings- och serviceanläggningar

Med anledning av riksbibliotekariens undersökning rörande tillgängliga b i blioteksresurser
på orter, aktuella för eventuell nylokalisering av universitets-
och högskoleenheter, lämnas i flera yttranden redogörelser för bibliotekssituationen
i skilda städer.

Kommitténs överväganden rörande organisationen av biblioteksverksamheten
på en ny fullständig universitetsort tillstyrks i allt väsentligt av remissinstanserna.
ZJniversitetskanslersämbetet liksom överbibliotekarierna vid
universitetsbiblioteken i Uppsala, Lund och Göteborg ifrågasätter dock urvalet
av mikrofilmkopior av svenska tidningar. Sistnämnda instanser framför även
synpunkter angående användning av filmkopior vid anskaffning av äldre svensk
litteratur samt understryker vikten av forskning om s. k. småtryck.

En anslagsautomatik i förhållande till antalet nytillkommande studerande
vad beträffar personal, inköpsanslag och biblioteksplatser hälsas med
tillfredsställelse av remissinstanserna, bl. a. universitetskanslers ämbetet samt
konsistorema vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå. Konsistoriet
vid Chalmers tekniska högskola anser att för de tekniska högskolebibliotekens
vidkommande den antagna anslagsautomatiken måste grundas på antalet
forskare, som är sysselsatta vid biblioteket.

I fråga om lokalbehoven hävdar universitetskansler sämbetet, överbibliotekarierna
vid universitetsbiblioteken i Uppsala, Lund och Göteborg samt SFS
att normen en arbetsplats per tre studerande är ett minimum.

Kommitténs bedömning av behovet av biblioteksresurser på filialorterna
har behandlats av ett stort antal remissinstanser, vilka till övervägande
delen är mycket kritiska till förslagen att endast kurslitteraturbibliotek
skall upprättas och att ingen retroaktiv bokanskaffning skall äga rum. Biblioteksfrågan
är ett av huvudargumenten för de remissinstanser som avstyrker
kommitténs förslag om decentraliserad utbildning, men även i andra yttranden
anses de föreslagna åtgärderna otillräckliga. Synpunkter i denna riktning anförs
av bl. a. universitetskansler sämbetet, konsistorierna vid universiteten i Uppsala
och Umeå, överbibliotekarierna vid universitetsbiblioteken i Lund och Göteborg,
riksbibliotekarien, 1963 års forskarutredning, Örebro läns landstings förvaltningsutskott
och drätselkammaren i Örebro, SACO, SFS och Sveriges socialdemokratiska
studentförbund. Däremot ansluter sig Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
till bedömningen att endast kurslitteraturbibliotek behöver upprättas
på filialorterna.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Kommitténs överväganden rörande forsknings- och serviceanläggningar
får ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna,
bl. a. universitetskanslersämbetet, statens medicinska forskningsråd, statens råd
för atomforskning, statens tekniska forskningsråd, LUP-nämnden, Ingeniörsvetenskapsakademien
och SFS.

2.2.2.8. Rationaliseringsåtgärder

Den allmänna inställningen i remissyttrandena är genomgående mycket positiv
till universitets- och högskolekommitténs förslag till rationaliseringsåtgärder
inom det högre utbildningsväsendet. Störst intresse har förslagen om tvåskiftutbildning
och användande av sluten-krets-television i undervisningen rönt.
Allmänt positiva uttalanden till förmån för rationaliseringsverksamhet gör riksrevisionsverket,
konjunkturinstitutet, kommerskollegium och arbetsmarknadsstyrelsen.
Likartade synpunkter avseende främst den medicinska utbildningen
framförs av 1963 års klinikutredning och Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

Till frågan om ett effektivare utnyttjande av personalresurserna
vid universitet och högskolor ställer sig alla de remissinstanser som
yttrat sig positiva. Universitetskanslersämbetet framhåller att administrativa
uppgifter så långt möjligt bör överföras från kvalificerad akademisk personal till
annan personal. Ämbetet redogör för pågående rationaliseringsundersökningar
och erinrar om att en väsentlig förutsättning för effektivitetens höjande är att
beslutsfattandet blir förlagt så långt ned som möjligt i systemet, där erforderlig
saklig kompetens finns.

För att motverka lärarbristen vid universitet och högskolor förordar ämbetet
en utökning av systemet med s. k. övertimmar. I en särskild promemoria lämnas
redogörelse för författningar och praxis i fråga om akademisk lärares möjligheter
att åta sig och erhålla särskild gottgörelse för dylika övertimmar. Vissa
ändringsförslag framläggs för att möjliggöra att professor och lärare i laboratorsgraden
skall kunna erhålla ersättning för undervisning utöver fastställd undervisningsskyldighet.

Kommitténs förslag till åtgärder av löneteknisk natur inger konsistoriet vid
universitetet i Göteborg starka betänkligheter, då man anser att de egna studierna
för assistenter och amanuenser hindras. Svenska kommunförbundet och
Svenska stadsförbundet önskar att man överväger ett system att bestrida en del
av undervisningen genom lärarares s. k. övertimmar på samma sätt som inom
utbildningsväsendet i övrigt. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund
samt Sveriges hantverks- och industriorganisation delar kommitténs
synpunkter att en differentiering i fråga om forsknings- och undervisningsuppgifter
genomförs.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

Ett flertal instanser beklagar kommitténs uppfattning att det inte nu är lämpligt
att införa ett treterm inssyste in vid universitet och högskolor. Frågan
bör sålunda enligt bl. a. överbefälhavaren, statskontoret, 1960 års värnpliktsutredning,
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, Sveriges
mekanförbund samt Högerns ungdomsförbund ytterligare övervägas. Centerns
ungdomsförbund och Centerns studentförbund samt juridiska fakulteten vid universitetet
i Stockholm har intet att erinra mot att treterminsutbildning prövas.
Däremot ansluter sig konsistoriet vid universitetet i Lund, matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid universitetet i Göteborg, statens råd för samhällsforskning
och SFS uttryckligen till kommitténs uppfattning.

I det närmaste samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan om t v åskiftutbildning
ställer sig positiva till kommitténs förslag. Skolöverstyrelsen
och universitetskanslersämbetet framhåller särskilt att tvåskiftutbildning
bör användas när så är pedagogiskt och ekonomiskt lämpligt. Ämbetet
samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i JJppsala ifrågasätter
dock om inte kommittén övervärderat tvåskiftutbildningens betydelse i
fråga om lokalbesparing, speciellt i vissa laborativa ämnen. Allmänt tillstyrkande
uttalar sig dessutom statens råd för byggnadsforskning, statskontoret, länsstyrelsen
i Älvsborgs län, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges mekanförbund, SACO, SFS, IIermods korrespondensinstitut,
Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund, Högerns ungdomsförbund,
Demokratisk ungdom samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
Flera instanser understryker därvid angelägenheten i att skiftutbildning prövas
mer allmänt än vad kommittén föreslagit.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg önskar
inte principiellt avvisa skiftutbildning. Statens råd för samhällsforskning ställer
sig tveksamt till förslaget och konsistoriet vid universitetet i Lund tvivlar på
möjligheterna att genomföra förslaget och anser att kommittén underskattat svårigheterna
för studenter och anställd personal.

Kommitténs inställning till en rationell schemaläggning vid universitet
och högskolor får ett helt positivt mottagande av de remissinstanser som
går in på frågan. Således förordar matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid
universitetet i Göteborg, SFS, Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund
samt Sveriges mekanförbund att central schemaläggning prövas. Vissa
instanser framhåller dock att de ekonomiska vinster som kan uppnås genom intensivare
lokalutnyttjande måste vägas mot den reella tidsförlust, som kan uppstå
för studerande och lärare om arbetsdagen styckas genom flera övningsmoment
med långa tidsuppehåll emellan.

Kommitténs grundinställning till en ökad användning av tekniska
hjälpmedel i den högre utbildningen möter en allmänt välvillig inställning i

103

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

remissyttrandena. Sveriges grossist]örbund, Riksförbundet landsbygdens folk och
Hermods korrespondensinstitut ger allmänna synpunkter på utnyttjandet av
dylika hjälpmedel.

Flera remissinstanser är positiva till sluten-krets-TV (CCTV) i undervisningen
och vill ha försöksverksamhet eller ytterligare undersökning av frågan.
Denna ståndpunkt intar bl. a. universitetskansler sämbetet, skolöverstyrelsen,
statens tekniska forskningsråd, statens råd för byggnadsforskning, LUPnämnden
för universitet och högskolor, Svenska kommunförbundet, Svenska
stadsförbundet, SFS, TCO, Svenska teknologföreningen, Högerns ungdomsförbund,
Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund samt Demokratisk
ungdom. Universitetskanslersämbetet understryker samtidigt nödvändigheten
att vid experimentverksamheten förutsättningslöst prövas såväl fördelar
som tänkbara nackdelar med införande av TV i den akademiska undervisningen.
Ämbetet påpekar även vikten av att en avvägning sker mellan användandet av
å ena sidan TV och å andra sidan andra tekniska hjälpmedel.

Svenska teknologföreningen efterlyser en mer allsidig syn på undervisningshjälpmedel
och anser att TV fått en alltför framskjuten plats i kommitténs betänkande.
Föreningen liksom SACO varnar för tron, att de erfarenheter man
har i dag av TV-undervisning är tillräckliga för att man skall kunna fatta beslut
av mer generell karaktär i fråga om lärartätheten. SFS understryker kraftigt att,
så länge ytterligare undersökningar rörande TV-undervisningens inverkan på det
totala lärarbehovet ej skett, detta behov måste beräknas efter dagens situation.

Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund menar att konventionell
TV kan ha samma användning som sluten-krets-television och hänvisar
till radioutredningens betänkande. SFS och TCO pekar på att även radio kan
användas i undervisningen. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola och
SFS framhåller den konventionella filmens betydelse. LUP-nämnden för universitet
och högskolor tar särskilt upp lokalutformningen med hänsyn till användningen
av audiovisuella hjälpmedel. En flexibel utformning bör eftersträvas.

Angelägenheten av att i den högre utbildningen använda självinstruerande
hjälpmedel understryks av bl. a. universitetskanslersämbetet,
skolöverstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning, SFS, Kooperativa förbundet
och Hermods korrespondensinstitut. Bl. a. universitetskanslersämbetet, juridiska
fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Stockholm, Riksförbundet
Landsbygdens folk samt Sveriges mekanförbund understryker betydelsen av
goda läroböcker i den högre utbildningen. I detta sammanhang påtalar ett
antal remissinstanser den bristande pedagogiska utbildningen av
akademiska lärare. Universitetskanslersämbetet redovisar de åtgärder
som föreslagits av en inom ämbetet tillsatt expertgrupp, vars rapport f. n. remissbehandlas.
Behovet av pedagogisk utbildning för universitetslärare understryks
särskilt av bl. a. yrkesutbildningsberedningen, överståthållarämbetet,
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet och TCO.

104

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr Hl år 1965

I kommitténs allmänna uppfattning att det är nödvändigt att förkorta
studietiderna instämmer flertalet remissinstanser. När det gäller de åtgärder
kommittén föreslår, framförs emellertid invändningar.

Några instanser diskuterar mera allmänna frågor. Sålunda påpekar universitetskanslersämbetet
behovet av aktuell och belysande studiestatistik för att man
skall kunna konstatera vilka studenter som inte följer »normal» studiegång eller
vad som skall anses som »normal» studiegång. Konsistoriet vid universitetet i
Göteborg vill se normalstudietiden »kvalitativt» definierad. Att en studerande
använder mer tid än som stipuleras som normalstudietid behöver enligt konsistoriet
inte innebära, att han tillbringar längre tid än vad som är »nödvändigt» med
hänsyn till gällande examenskrav. Enligt konsistoriet är normalstudietid tveklöst
inte bara beroende av undervisning och krav utan även av klientelet, som erfarenhetsmässigt
varierar mellan olika ämnen och år.

SFS vill ge universitetsstudierna en mera yrkesförberedande karaktär. Härvid
bör man beakta möjligheterna att utforma dels »sammanhållna» utbildningar i
likhet med den föreslagna psykologutbildningen, dels korta utbildningar med
friare kombinationer av ämnen, som syftar till vidare sektorer på arbetsmarknaden.
Liknande synpunkter framförs av Sveriges socialdemokratiska studentförbund,
som motiverar sitt ställningstagande bl. a. med att »institut eller specialhögskolor
av olika slag» har låg avlastningseffekt på universiteten och innebär en
åderlåtning av lärarresurserna för övrig högre utbildning. Förbundet framhåller
vidare att man bör ge samma studiemöjligheter till förvärvsarbetande i arbetsliv
och hem, vilka ofta endast önskar ta betyg i enstaka ämnen, som till de heltidsstuderande.

Fortlöpande revisioner av kursplanerna för att hålla nere studietiderna förordar
bl. a. statens råd för samhällsforskning, Svenska kommunförbundet, Svenska
stadsförbundet, SFS, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund,
Sveriges mekanförbund samt Sveriges lantbruksförbund. SFS rekommenderar
i detta sammanhang inledande kurser i varje ämnes speciella studiemetodik.

Kommitténs förord för en skärpning av gällande regler för deltagande i undervisning
och tentamina i syfte att minska möjligheterna för de studerande att förlänga
studietiderna utöver vad som kan anses skäligt med hänsyn till normalstudietidsbestämmelserna
möter åtskilligt motstånd i remissyttrandena. Konsistoriet
vid handelshögskolan i Göteborg erinrar emellertid om att det år 1954
vid handelshögskolan infördes ett avvisningsförfarande, som enligt konsistoriet
medfört påtagliga fördelar. Examinationsprocenten har sålunda stigit avsevärt
och eftersläpningarna i studierna minskat högst väsentligt. Direktionen
för handelshögskolan i Stockholm upplyser om att högskolan fr. o. m. läsåret
1965/66 infört ett avregistreringsförfarande. Skolöverstyrelsen erinrar om de
regler som gäller inom gymnasiet beträffande avstängning från undervisningen
och anser det vara en åtgärd som allvarligt måste övervägas inför de dimensio -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1965

ner som universitetsutbildningen kommer att anta. Centrala studiehjälpsnämnden
finner det otillfredsställande om ekonomin skall vara avgörande för huruvida
den studerande skall kunna fortsätta sina studier eller ej. Spärren för fortsatta
studier bör enligt nämnden ske vid läroanstalten och ej få formen av brist
på studiemedel. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska
studentförbund accepterar i princip ett avvisningsförfarande.
Ungdomsförbundet understryker dock att den föreslagna skärpningen inte får
leda till godtycklighet, så att avvisning baseras på enskilda lärares uppfattningar
om de studerandes prestationsmöjligheter. Studentförbundet framhåller att man
vid bedömningen måste i mycket hög grad ta hänsyn till det enskilda fallet samt
att samhället har ansvar även för studerande som ej lyckas i sina akademiska studier.
Även Sveriges mekanförbund uttalar sig i tillstyrkande riktning. Universitetskanslersämbetet
anser att kommitténs förslag om avvisning inte skulle få
någon större ekonomisk betydelse, eftersom de studerande som blivit efter i sina
studier sannolikt inte belastar undervisningsresurserna annat än i begränsad
omfattning. Ämbetet förordar i första hand åtgärder av positiv natur och erinrar
om det i studentkårens regi vid tekniska högskolan i Stockholm praktiserade
systemet med kontinuerlig uppföljning av de studerande som släpar
efter med studierna i syfte att få igenom dem som äger förutsättningar härför.
Då kommitténs rekommendationer inte är utformade i detalj, anser
ämbetet sig icke kunna ta ställning till förslagen. Även SFS, som motsätter
sig kommitténs förslag, understryker, liksom konsistoriet vid universitetet
i Uppsala, centrala studiehjälpsnämnden, Sveriges mekanförbund, Målsmännens
riksförbund och Sveriges socialdemokratiska studentförbund, kraftigt
behovet av att studieorientering och studierådgivning ges väsentliga förstärkningar.

SACO och Högerns ungdomsförbund, som motsätter sig kommitténs förslag,
uttalar liksom SFS farhågor för att de studenter som avvisas söker sig till andra
postgymnasiala utbildningsvägar och där tar upp plats. Konsistoriet vid universitetet
i Lund, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg,
yrkesutbildningsberedningen och Sveriges grossistförbund tar bestämt avstånd
från förslaget.

Betydelsen av indirekta studiesociala åtgärder berörs av
vissa remissinstanser däribland centrala studiehjälpsnämnden och SFS, vilka
ingående behandlar de studerande barnfamiljernas situation, studenthälsovården
samt studenternas motionsidrott.

SFS har också ingående diskuterat terminernas längd, frivillig
spridning av kurser över läsåret och sommarstudier.
Enligt SFS:s mening bör institutionerna åläggas att anordna undervisning och
examination under tio av årets månader. Särskilda kurser med långsammare
studietakt för dem som icke orkar med det något hårdare tempo som ett betyg

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr Hl

106

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

per fem månader kräver bör ges i ämnen inom de filosofiska fakulteterna. Vidare
bör kurser om möjligt ges mer än en gång per termin. Sommarstudier bör uppmuntras,
bl. a. genom en liberalisering i fråga om möjligheterna att erhålla studiemedel
för sådana. Sistnämnda synpunkt understryks även av SACO. Organisationerna
anser att här behandlade åtgärder kan bidra till förkortning av studietiderna.

U63:s förslag till effektivare byggnadsplanering får en
mycket positiv behandling av det mindre antal remissinstanser som närmare
gått in på dessa frågor. Byggnadsstyrelsen, som delar de av kommittén framförda
synpunkterna på byggnadsplanering, har påbörjat ett arbete för att utveckla
den av kommittén redovisade planeringsmetodiken. Styrelsen har därvid
förutsatt att de med utarbetandet av den nya planeringsmetodiken sammanhängande
utredningsuppgifterna skall åvila styrelsen. Statens institut för byggnadsforskning
framhåller att dess utredningskapacitet står till byggnadsstyrelsens
förfogande. Byggnadsindustrialiseringsutredningen understryker att teknisk
projektsamordning, produktionsplanering och samordnad upphandling utgör
grundelementen i byggandets industrialisering. LUP-nämnden för universitet
och högskolor understryker vikten av långtidsplanering och diskuterar kommitténs
uppskattningar av kostnaderna för inredning och utrustning. Allmänt
tillstyrkande uttalar sig även Stor-Stockholms planeringsnämnd, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet och Svenska byggnadsentreprenörföreningen.

Universitetsmyndigheterna har särskilt tagit upp normfrågorna. Universitetskanslersämbetet
finner att det grundläggande arbete för att tillskapa normer för
lokaldimensionering som utförts av kommittén är av stort värde. Konsistoriet
vid universitetet i Uppsala anser att stor hänsyn får tas till de speciella förutsättningar
som vid de olika lärosätena gäller för varje ämne. Konsistoriet vid
universitetet i Lund framhåller att kommitténs siffror bygger på den enligt konsistoriet
redan nu otillräckliga lokaltillgången i förhållande till antalet studerande
höstterminen 1963. Att använda de sålunda framkonstruerade normerna
måste resultera i otillräckliga lokalutrymmen även i framtiden.

2.2.2.9. Studentbostäder

Åtskilliga remissinstanser framför kritik mot U63:s bedömning av
det framtida studentbostadsbehovet. Sålunda anser universitetskanslers
ämbetet mot bakgrund av ämbetets studerandeantalsberäkningar ett
nyproduktionsbehov på närmare 35 000 rumsenheter föreligga fram till 1970-talet.
Bostadsstyrelsen hävdar att kommittén underskattat produktionsmöjligheterna,
sådana de kommit till uttryck i kommunernas redovisningar av markresurser och

107

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

studentbostadsbyggnadsplaner. Enligt styrelsen innebär det av studentbostadsgruppen
beräknade produktionsbehovet inte någon egentlig ökning av den för
åren 1965 och 1966 aktuella produktionsnivån. SFS understryker att en nyproduktion
i enlighet med kommitténs beräkningar skulle innebära en kraftig
försämring av studentbostadssituationen och leda till en s. k. bostadsspärr för
tillträdet till högre studier. SFS finner redan studentbostadsgruppens behovsberäkningar
vara resultatet av dess alltför låga ramar för studerandeantalet, vartill
kommer att hänsyn varken tagits till de ytterligare studerandekategorier som
är delaktiga av det statliga studentbostadsstödet eller till de f. n. ca 20 000 studerande,
som visserligen nyligen inlemmats i studiemedelssystemet men ännu ej
erhållit rätt inneha studentbostad. Att kommittén bedömt det sålunda beräknade
behovet som orealistiskt högt, anser organisationen ytterst märkligt. Enligt
SFS bedömer kommunerna själva det program man redovisat vara möjligt
att utvidga så att det av studentbostadsgruppen angivna behovet kan täckas.
Stark kritik riktas med hänsyn härtill mot kommitténs bedömning av planernas
genomförbarhet. Vidare anser SFS att kommittén betydligt överskattat de tänkta
filialorternas möjligheter att via den allmänna hyresmarknaden absorbera ett
större studerandeantal. Skolöverstyrelsen, 1963 års forskarutredning, länsbostadsnämnden
i Malmöhus län, Örebro läns landstings förvaltningsutskott, TCO,
SACO, Svenska teknologföreningen, Högerns ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund
och Sveriges konservativa studentförbund anför likartade argument.

Kommitténs antaganden om lägre giftermålsfrelcvens för studerande vid filialorterna
än vid universiteten kritiseras av länsbostadsnämnderna i Östergötlands,
Malmöhus och Örebro län, SACO och SFS.

Angelägenheten av att låta nya studerandekategorier komma i åtnjutande av
studentbostadsstödet understryks av yrkesutbildningsberedningen och Storstockholms
planeringsnämnd.

Situationen i fråga om studentbostadsbyggande på olika
o r t er berörs i framför allt länsbostadsnämndernas yttranden.

Länsbostadsnämnden i Uppsala län framhåller att det — såvitt man nu kan
bedöma — föreligger förutsättningar att förverkliga det program som Uppsala
stad angett. En omprövning av de gällande reglerna för kommunal subvention
är enligt nämnden en angelägen uppgift. Nämnden påpekar vidare att kommittén
till det 1963/64 befintliga studentbostadsbeståndet i Uppsala om 5 488 rumsenheter
lagt de 6 760 enheter, vilka av staden beräknas vara färdigställda fram
till år 1969. Summan — 12 248 rumsenheter — har av kommittén uppgetts
vara det beräknade antalet rumsenheter år 1972/73, vilket enligt nämnden skulle
innebära att inte ens den studentbostadsproduktion, för vilken det för dagen pågår
planering, skulle kunna genomföras i avsedd takt.

Länsbostadsnämnden i Malmöhus län anser det helt realistiskt att ur planerings-,
projekterings- och produktionssynpunkt räkna med ett totalt studentbostadsbestånd
i början av 1970-talet i Lund/Malmöregionen om drygt 16 000

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

rumsenheter. Vid sin bedömning av realismen i uppgifterna om det möjliga
byggandet har länsbostadsnämnden dock inte medtagit kapital- och arbetskraftsfrågan.
Vidare påtalar nämnden att i regionen endast Lunds stad getts tillfälle
att detaljerat redogöra för planeringen av studentbostadsbyggandet samt lämnar
uppgifter om planerad produktion i Malmö och kringliggande kommuner.
Malmöhus läns landsting påpekar de stora svårigheterna att erhålla bostäder
för landstingspersonal i Lund och understryker betydelsen av att kommitténs
förslag om planering av studentbostäder parallellt med universitetsplaneringen
vinner beaktande.

Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län anser den av kommittén
antagna byggnadskostnaden per rumsenhet vara för låg för Göteborgs del.
Det för Göteborg redovisade möjliga studentbostadsbyggandet bedöms av
länsbostadsnämnden såsom tillräckligt för den av kommittén förordade utbyggnaden
av universitet och högskolor fram till början av 1970-talet. Markanskaffningsfrågorna
måste dock bli föremål för särskild uppmärksamhet.

Stockholms stads och läns bostadsnämnd betonar att markanskaffningsproblemen
är större i Stockholm än på något annat håll i landet. Olösta markfrågor
föreligger för icke mindre än 10 000 rumsenheter om man vill realisera studentbostadsgruppens
program om 14 500 enheter fram till år 1972. Ett acceptabelt
minimiprogram bör enligt nämnden vara större än det av kommittén angivna.
Likartade synpunkter framförs av Stockholmstraktens regionalplanenämnd, till
vars yttrande länsstyrelsen i Stockholms län i dessa delar ansluter sig, samt av
konsistoriet vid universitetet i Stockholm.

Länsbostadsnämnden i Västerbottens län framhåller att, därest tillräcklig
lägenhetsram tilldelas länet, studentbostadsfrågan torde även i fortsättningen
kunna lösas på ett godtagbart sätt. Även filosofiska fakulteten vid universitetet i
Umeå och stadsfullmäktige i Umeå understryker de goda produktionsförutsättningarna.

Linköpings stad har låtit uppföra 258 studentbostäder som skall vara inflyttningsklara
i augusti 1965, nämner länsbostadsnämnden i Östergötlands län, som
redovisar planer för igångsättning av ytterligare 200—300 studentbostäder
hösten 1966. Plats finns i det aktuella området för 2 600 rumsenheter, vartill
kommer att det även är möjligt att förlägga studentbostäder i övrig planerad
bostadsbebyggelse.

Länsbostadsnämnden i Örebro län uttalar, att stadens tillgång på tomtmark
enligt nämndens mening väl tillgodoser de markbehov för bostadsbyggande
som skulle uppkomma vid lokalisering av ett universitet för ungefär 10 000 studerande
till Örebro. En förutsättning för att studentbostadsbyggandet skall
kunna ske i enlighet med utredningens tidsprogram är, påpekar nämnden, att
redan 1966 års ramar för lån och tillståndsgivningen blir så tilltagna att studentbostadsproduktionen
kan påbörjas under nästa år. Sistnämnda synpunkt understryks
även av Örebro läns landstings förvaltningsutskott och drätselkammaren i
Örebro.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr lJfl år 1965

Länsbostadsnämnden i Värmlands län anser Karlstads senaste bostadsbyggnadsprogram
vara realistiskt och under vissa förutsättningar kunna överträffas.
Mark- och planeringssituationen är god, framhåller nämnden, varför studentbostadsbyggande
kan ske om finansieringsfrågorna löses. Likartade synpunkter
beträffande Växjö anförs av länsbostadsnämnden i Kronobergs län.

Nödvändigheten att snabbt öka produktionen av studentbostäder understryks
i yttranden över 1964 års studentbostadsgrupps promemoria
av universitetslcanslersämbetet, Svenska stadsförbundet, Stor-Stockholms planeringsnämnd,
SFS, HSB.s riksförbund och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,
vilka hänvisar till det snabbt ökande studentantalet och tillkomsten av nya
studerandekategorier.

Ett övervägande antal av remissinstanserna, bl. a. universitetskanslersämbetet,
bostadsstyrelsen och SFS, tillstyrker att ett särskilt organ för prognos- och planeringsarbetet
inrättas, förslagsvis kallat statens studentbostadsnämnd. En avvikande
uppfattning framförs dock av konsistorierna vid universiteten i TJppsala
och Göteborg, som framhåller vikten av en stark lokal organisation samt risken
för byråkratisering, samt av byggindustrialiseringsutredningen, Stiftelsen Studentstaden
i Uppsala, Stiftelsen Göteborgs studenthem och Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag, vilka anser att ifrågavarande uppgifter kan fullgöras av
bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen.

De skisserade arbetsuppgifterna för den föreslagna nämnden har genomgående
accepterats av remissinstanserna. Byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, länsstyrelsen
och länsbostadsnämnden i Uppsala län, länsbostadsnämnderna i Örebro
och Västmanlands län och Stiftelsen Umeå studentbostäder ställer sig dock tveksamma
till förslaget att nämnden skall äga rätt att fastställa anvisningar som
måste följas för att studentbostadslån skall erhållas. Vidare anser Svenska byggnadsentreprenörföreningen
det felaktigt att nämnden eller till nämnden knuten
utvecklingsgrupp skulle få till uppgift att utarbeta för byggandet gemensamma
byggmetoder. Enligt statskontoret bör sådan verksamhet handhas av statens
institut för byggnadsforskning som för sin del finner det troligt, att de lokala
studentbostadsorganen frivilligt kan organisera en sådan utvecklingsgrupp.

Remissinstansernas synpunkter och förslag rörande den föreslagna studentbostadsnämndens
sammansättning karakteriseras av önskemål om en lokal anknytning
till nämnden i en eller annan form. Således förordar länsstyrelserna i Kronobergs,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Stockholms stads och läns
bostadsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, SFS, Akademiska
föreningen i Lund, Stiftelsen Stockholms studentbostäder och Stiftelsen
Göteborgs studenthem att vederbörande kommuner, studentkårer eller studentbostadsföretag
erhåller fast eller adjungerad representation i nämnden. Universitebslcanslersäm,
betet, byggnadsstyrelsen och Svenska byggnadsentreprenörföreningen
rekommenderar att byggnadsteknisk expertis fast knyts till nämnden.

Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran för -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

slagen angående rationalisering av projektering och produktion genom användning
av industriella byggmetoder och koncentration av studentbostadsbyggandet
till ett företag på varje ort. Sistnämnda förslag understöds starkt av bl. a.
statskontoret, länsstyrelserna och länsbostadsnämnderna i Uppsala, Östergötlands,
Kronobergs, Malmöhus och Örebro län, länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus samt Västerbottens län, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska
riksbyggen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

Några remissinstanser har berört frågan om ett statligt huvudmannaskap för
den framtida studentbostadsproduktionen. Byggnadsstyrelsen diskuterar denna
fråga utförligt och byggindustrialiseringsutredningen finner att statligt huvudmannaskap
ger avgjorda fördelar när det gäller att åstadkomma en rationell och
snabb produktion av studentbostäder, baserad på industriell tillverkning. Detta
gäller särskilt om hela eller större delen av studentbostadsbehovet skall tillgodoses
genom särskilda studentbostäder och om en snabb produktion är önskvärd.
Det statliga huvudmannaskapet i studentbostadsbyggandet bör, enligt utredningen,
i första hand avse perioden fram till 1972/73 och staten bör representeras
av byggnadsstyrelsen. Samarbetet med kommunerna och studentorganisationerna
bör enligt utredningens mening inte ge upphov till några svårigheter med
hänsyn till att det statliga engagemanget är att betrakta som en tillfällig insats.
När den akuta bristen på studentbostäder är avhjälpt och de industriella byggmetoderna
har utvecklats bör statens huvudmannaskap kunna avvecklas, framhåller
utredningen.

I tomtmarksfrågan har krav på generellt slopande av den kommunala subventioneringen
av tomtmark för studentbostadsbyggande framförts av Svenska
stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska riksbyggen, HSB:s riksförbund,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag och Svenska byggnadsarbetareförbundet.
Studentbostadsgruppens förslag om undantag från kravet på tomtsubvention
i Stor-Stockholmsregionen tillstyrks av konsistoriet vid karolinska institutet,
öv er stathallar ämbetet, Stockholms stads och läns bostadsnämnd, Storstockholms
planeringsnämnd, Stiftelsen Stockholms studentbostäder och SACO
medan statskontoret, länsstyrelsen i Östergötlands län och länsbostadsnämnden i
Örebro län avstyrker.

Yttrandena över förslaget att statlig mark bör reserveras för studentbostäder
är övervägande positiva. Sålunda understryker SFS det angelägna i att byggnadsstyrelsen
får direktiv att verka för att lämplig tomtmark i erforderlig utsträckning
reserveras för studentbostadsändamål. Svenska riksbyggen och Stiftelsen
Stockholms studentbostäder framhåller att ett dylikt förfarande torde i
högsta grad vara angeläget för stockholmskommunernas del. Däremot ställer sig
länsstyrelsen och länsbostadsnämnden i Malmöhus län, bostadsstyrelsen och
stadsfullmäktige i Jönköping och Karlstad negativa till en sådan förändring.

Till förslaget att staten tillhörig mark bör kunna upplåtas med tomträtt direkt
till studentbostadsföretag ställer sig remissinstanserna övervägande negativa.
Sålunda avstyrker statskontoret, bostadsstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus

111

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

län. Svenska stadsförbundet anser emellertid förslaget konstruktivt och på flera
håll en förutsättning för att byggnadsprogrammen skall kunna genomföras.

2.2.2.10. Lokali serings frågor

I samband med redogörelsen för synpunkter på utbyggnaden inom olika utbildnings-
och forskningsområden har lokaliseringsfrågor i stor utsträckning berörts.
I detta sammanhang behandlas inledningsvis remissinstansernas diskussion
av frågan om lokalisering med hänsyn till integrationen mellan medicinsk
och teknisk utbildning och forskning. Kommitténs
samlokalisering till Linköping av både medicinsk och teknisk utbildning kommenteras
av ett tjugotal instanser. Universitetskansler sämbetet liksom statens
tekniska forskningsråd, mentalsjukvårdsberedningen, länsstyrelsen i Kronobergs
län, Ingeniörsvetenskapsakademien, Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott,
Svenska landstingsförbundet, SR, TCO, Högerns ungdomsförbund,
Centerns ungdomsförbund jämte Centerns studentförbund samt Demokratisk
ungdom understryker vad kommittén anfört till förmån för en samlokalisering
ur forskningssynpunkt. Universitetskanslersämbetet pekar härvid
särskilt på utvecklandet av sjukhus- och övrig sjukvårdsteknisk apparatur,
hjälpmedel för handikappade samt inmatningssystem för automatisk databehandling
av medicinsk information. Statens tekniska forskningsråd är övertygat
om att det medicinskt tekniska området rymmer utomordentliga utvecklingsmöjligheter.
Ett flertal medicinskt tekniska institutioner vid såväl
medicinska fakulteter som vid tekniska högskolor bör därför snarast inrättas.
Liknande synpunkter anläggs även av Ingeniörsvetenskapsakademien, som
pekar på att civilingenjörer från linjerna för kemi kan delta vid behandlingen
av problem som sammanhänger med miljöfrågor i vid betydelse. Östergötlands
läns landstings förvaltningsutskott hänvisar till en på dess uppdrag
utarbetad »PM angående samlokalisering av medicinsk och teknisk utbildning
och forskning till en ort». I promemorian exemplifieras vissa medicinskt tekniska
forskningsområden, såsom sjukhusdriftens rationalisering, utveckling av medicinsk
apparatur, utveckling av tekniska hjälpmedel åt handikappade, trafiksäkerhetsforskning
och omgivningshygien.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd, Vetenskapsalcademien och Svenska
teknologföreningen, vilka som framgått dock ej tillstyrker upprättandet av en
fjärde teknisk högskola, anser däremot att, om en sådan kommer till stånd, skälen
för forskningssamverkan ej har utslagsgivande betydelse vid val av lokaliseringsort.
Samverkan mellan medicinsk och teknisk forskning torde kunna åstadkommas
på annat sätt. En liknande uppfattning uttalas av länsstyrelserna i Södermanlands
och Västmanlands län.

Kommitténs uppfattning, att några stora fördelar knappast står att vinna ur
utbildningssynpunkt genom en samlokalisering av medicin och teknik,
delas ej helt av universitetskanslersämbetet, mentalsjukvårdsberedningen, Östergötlands
läns landstings förvaltningsutskott samt Svenska landstingsförbundet.

112 Kungl. Maj.ts ''proposition nr 141 år 1965

Visst samarbete kan komma att erfordras, hävdar sålunda universitetskanslersämbetet.
Behov torde föreligga av blandad medicinsk-teknisk utbildning såväl
inom hälso- och sjukvårdens områden som inom industrin. Ämbetet avser undersöka
förutsättningarna för sådan utbildning. Mentalsjukvårdsberedningen
fruktar att det önskvärda forskningsarbetet på gränsområdena mellan medicin
och teknik skulle försvåras om det ej förbereddes redan på utbildningsplanet.
Östergötlands låns landstings förvaltningsutskott understryker, att den nödvändiga
utbildningen av medicinskt-tekniska befattningshavare, vilken i stigande
grad kommer att fordras i framtidens samhälle, knappast kan genomföras utan
sådan samlokalisering som kommittén föreslår. I Linköping föreligger, enligt utskottet,
en unik möjlighet att från början genom administrativ och lokalmässig
samordning ge denna utbildning en egen profil av medicinsk teknik.

Universitetskanslersämbetet framhåller vidare, att de fördelar, som en organisatorisk
samordning av de medicinska och tekniska utbildnings- och
forskningsenheterna i Linköping erbjuder, bör utnyttjas. Möjligheterna för en
begränsad lokalmässig samordning bör prövas. Den tekniska utbildnings- och
forskningsorganisationen i Linköping bör enligt ämbetets mening icke benämnas
teknisk högskola utan sasom fakultet infogas i en enhet, benämnd universitetet i
Linköping, som också bör omfatta en medicinsk fakultet. Samma form för organisatorisk
samordning förordas i den till Östergötlands läns landstings förvaltningsutskotts
yttrande fogade promemorian samt av Svenska landstingsförbundet
jämte Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.

Frågan om samlokalisering av medicin och teknik i Linköping har även berörts
av länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen anser emellertid med hänvisning
till kommitténs specialutredning i ämnet att fördelarna med förläggning
av den nya tekniska högskolan till Västerås överväger.

För TCO framstår samlokalisering i Linköping av teknisk och medicinsk utbildning
å ena sidan, filosofisk å den andra, som mera betydelsefull. Det är givetvis
önskvärt att åstadkomma en utbildningsmässig samverkan mellan de medicinska
och tekniska enheterna, anser organisationen. Under den närmaste framtiden
torde dock mera vara att hoppas på en samverkan mellan dessa båda enheter
var för sig med den utbildning som skall ske vid de filosofiska fakulteterna.
Möjlighet finns till nya utbildningsexperiment, som kan vara svårare att genomföra
vid de gamla lärosätena. Enligt TCO bör man pröva att »teknifiera» naturvetarna,
dvs. låta dem i viss utsträckning komplettera sina teoretiska studier
med tekniska tillämpningsämnen. Vidare skisseras en gemensam utbildning under
två år för tekniska fysiker och matematiker-fysiker som ett led i integrationen
av den tekniska utbildningen i universiteten.

Kommittén framhåller att vid det slutliga valet mellan olika orter för den
medicinska och tekniska utbildningen (Linköping, Västerås eller Örebro) även
rent lokaliseringspolitiska överväganden givetvis är av betydelse.
I den mån remissinstanserna anlägger sådana synpunkter, avser dessa
även andra utbildningslinjer och andra orter.

113

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Byggnadsstyrelsen understryker att det högre undervisningsväsendets fortsatta
utbyggnad kommer att bli av väsentlig betydelse även för den industriella
och servicemässiga utvecklingen i de därav berörda regionerna. Det är därför
naturligt, att allmänna lokaliseringsöverväganden ges en betydande vikt. Det är
styrelsens uppfattning att lokaliseringsfrågan borde ha blivit föremål för en
mera djupgående utredning, varvid förutom de egentliga kostnaderna för utbildning
och forskning även de totala samhällsekonomiska följdverkningarna
borde ha beaktats. Även Sveriges socialdemokratiska studentförbund diskuterar
sistnämnda aspekter och önskar att sådana lokaliseringsskäl som näringslivets
struktur, expansionstakten på de berörda orterna och migrationstendenserna
inom upptagningsområdet utförligt hade redovisats. LO, som avstår från närmare
precisering beträffande antalet filialer och lokaliseringen av dessa, framhåller
dock att vid förläggningen av särskilt den tekniska utbildningen lokaliseringspolitiska
hänsyn bör tas.

Länsstyrelsen i Örebro län diskuterar utförligt den lokaliseringspolitiska effekten
av ett universitets förläggande till olika tänkbara orter. Denna effekt är
enligt länsstyrelsen av en sådan storleksordning att den för Örebros vidkommande
skulle få avgörande betydelse för den framtida utvecklingen icke endast
i Örebro stad och län utan i hela den inlandsregion som omfattar förutom Örebro
län stora delar av Västmanlands, Värmlands, Kopparbergs och Skaraborgs län.

En riksplanering vars målsättning bl. a. omfattar att söka vidmakthålla utvecklingen
i det mellansvenska inlandet, kommer med största sannolikhet, framhåller
länsstyrelsen, att visa att en utbyggnad av örebroregionen är den lämpligaste
vägen att nå detta mål. Regionens läge, naturtillgångar, folkmängd, näringsliv,
kommunikationer och anläggningar jämte det regionala mönstret är de
fakta på vilka länsstyrelsen grundar uppfattningen att örebroregionen har större
förutsättningar än någon annan region att genom en målinriktad lokalisering
och planering kunna byggas upp till ett konkurrenskraftigt alternativ till de
befintliga storstadsområdena. För att nå målet är det emellertid nödvändigt att
förlägga ett fullständigt universitet till Örebro. Speciellt torde tekniska, medicinska
och ekonomiska fakulteter verka stimulerande på näringslivets spontana
lokalisering.

Det handlingsprogram som länsstyrelsen i dagens läge anser vara mest realistiskt
är att man samtidigt och successivt uppbygger den akademiska undervisningen
på två eventuellt tre orter med utsagt syfte att på dessa orter åstadkomma
fullständiga universitet. Dessa orter skall väljas i första hand med hänsyn
till deras lämplighet ur allmän lokaliseringssynpunkt i fråga om primär och
sekundär verksamhet. Länsstyrelsen hemställer om en fördjupad utredning i
detta avseende.

Principiellt samma betraktelsesätt har länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,
Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län samt Örebro läns landstings
förvaltningsutskott. Även statskontoret delar uppfattningen att lokaliseringspolitiska
skäl kan tala för en ytterligare spridning av universitets- och högskole -

114

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

utbildningen. Enligt statskontoret står emellertid tillräckligt material för att
bedöma spridningen i ett större lokaliseringspolitiskt sammanhang ej till förfogande.

Högerns ungdomsförbund anser däremot att placeringen av den nya medicinska
och tekniska utbildningen enbart måste baseras på var utbildningen kan
bli effektivast. Sveriges konservativa studentförbund framför liknande synpunkter.

Det är av stor vikt att hand i hand med vad som görs från statsledningens
sida för utveckling av det norrländska näringslivet effektiva åtgärder
även vidtages för den vetenskapliga undervisningens och forskningens
utbyggnad här, anför länsstyrelsen i Västernorrlands län, som jämte andra företrädare
för Norrland såsom länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Västerbottens och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott,
Norrlandsförbundet samt Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen
anser att Norrland tillgodosetts i alltför ringa utsträckning när det gäller lokaliseringen
av den föreslagna utbyggnaden av universitet och högskolor. Framför
allt förläggning av högre teknisk utbildning till Umeå skulle enligt länsstyrelsen i
Västerbottens län, Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott och Norrlands
för bundet medföra större möjligheter att åstadkomma den från allmänna
arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter önskvärda differentieringen av näringslivet.
Samma aspekter anläggs beträffande lokalisering till Luleå av länsstyrelsen
i Norrbottens län och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.

2.2.2.11. Utbyggnadens genomförande

Byggnadsstyrelsen, som jämte tekniska högskolans i Stockholm byggnadskommitté
har att genomföra universitets- och högskoleutbyggnaden, behandlar
i sitt yttrande av U 63 :s förslag aktualiserade lokal- och markfrågor.
Styrelsen bedömer det i huvudsak möjligt att med nuvarande organisation realisera
de av kommittén framlagda förslagen inom angiven tid. Styrelsen ställer sig
också såsom nämnts positiv till av kommittén framförda synpunkter och förslag
om en effektivare byggnadsplanering.

Byggnadsstyrelsen finner att man vad gäller lokaler för medicinskt teoretiska
och propedeutiska ämnen kan genomföra förslaget om ökad läkarutbildning
i Uppsala. Nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande har
intet att erinra mot kommitténs förslag.

Beträffande kommitténs förslag om ökad läkarutbildning i
Stockholm framhåller byggnadsstyrelsen att man, sedan en utflyttning av
statens institut för folkhälsan skett, torde ha säkrat den marktillgång som är
nödvändig för den av kommittén diskuterade ubyggnaden av karolinska institutet.
Utbyggnadsreserverna är dock blygsamma. Styrelsen uttalar stor tvek -

115

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

samhet då det gäller de projekterings- och byggnadstekniska möjligheterna att
följa det av kommittén föreslagna tidsschemat.

Förslaget om ökad läkarutbildning i Umeå torde enligt byggnadsstyrelsen
inrymmas i det nybyggnadsprogram som man f. n. genomför för
de medicinskt teoretiska ämnenas del. Däremot anser konsistoriet och medicinska
jakulteten vid universitetet i Umeå att man i dag inte kan lösa vissa lokalfrågor
för de propedeutiska institutionerna inom befintliga eller beslutade
byggnader. Ytterligare en byggnad måste komma till. Även vissa kliniska institutioner
är enligt konsistoriets och fakultetens mening otillräckliga vid det föreslagna
ökade intaget. Nämnden för undervisning ssjukhus ens utbyggande anser
att det finns anledning att förmoda att man kommer att förelägga 1965 års landstingsmöte
sådana förslag rörande utbyggnaden av Umeå lasarett, att man på
väsentliga punkter skingrar oklarheten i fråga om den för ökad läkarutbildning
erforderliga utbyggnaden.

Förslaget om läkarutbildning i Linköping bedömer universitetskansler
sämbetet iiöjligt att genomföra med relativt begränsade byggnadsåtgärder
vad gäller den kliniska delen av läkarutbildningen. För utbildningen
i de propedeutiska ämnena måste man uppföra särskilda institutionsbyggnader.
Nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande finner att det finns förutsättningar
att skapa fullgoda resurser för läkarutbildning och forskning vid
regionsjukhuset i staden. Nämnden anser det dock icke vara möjligt att närmare
uttala sig om tidsplanen härför. Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott
understryker att eftersom man fastställt generalplan för regionsjukhuset i
Linköping och avgjort arkitekttävlingen om sjukhusets utbyggnad så föreligger
goda möjligheter att hålla den uppställda tidsplanen. Man bör dock ej fatta beslut
senare än år 1965 om att sätta i gång läkarutbildningen. Vidare framhåller
förvaltningsutskottet, att det har utsett en särskild planeringsgrupp för sjukhuset.
De ytterligare lokalresurser som den medicinska undervisningen kräver
torde gruppen kunna arbeta in i detaljprogrammen. Byggnadsstyrelsen uttalar
däremot tveksamhet om erforderliga lokaler kan stå färdiga till början av läsåret
1969/70, även om arkitekttävlingen för regionsjukhuset är avgjord.

Kommitténs förslag om utbyggnad av den tekniska utbildningen
i Stockholm diskuteras mycket ingående av tekniska högskolans i Stockholm
byggnadskommitté. Byggnadskommittén påpekar att universitets- och
högskolekommitténs redovisning av KTH:s lokalbehov grundar sig väsentligen
på uppgifter från byggnadskommittén eller dess arkitekt. Byggnadskommittén
erinrar bl. a. om att lokalfrågorna för sektionerna för väg- och vattenbyggnad
(V), arkitektur (A) och lantmäteri (L) enligt U 63:s förslag kommer att bli beroende
av varandra och av möjligheterna att utnyttja närliggande områden för
statens provningsanstalt, statens väginstitut m. m., samt anför i huvudsak.

116

Kungl. Maj:ts -proposition nr Hl år 1965

Efter vad byggnadskommittén först under senaste halvår erfarit kan man
emellertid icke räkna med ett friställande av provningsanstaltens område inom
en sådan tidsram som U 63 utgått ifrån. Byggnadsstyrelsen har såvitt byggnadskommittén
kunnat utröna, icke något preciserat tidsschema för anstaltens utflyttning.
Byggnadsstyrelsens bedömning av denna utflyttning får dock någon
belysning av det faktum att byggnadsstyrelsen i april 1965 ansett sig böra förorda
ett visserligen provisoriskt men förhållandevis omfattande och kostsamt
nybyggnadsföretag för provningsanstaltens räkning inom dess område. Därjämte
har det framkommit att provningsanstaltens utflyttning, när denna kan bli av,
har beräknats ske etappvis. Vid utbyggandet av en högskolesektion med samtidiga
behov av skilda undervisningslokaler framstår ett sådant successivt ianspråktagande
av områdets delar såväl praktiskt svårgenomförbart som ekonomiskt
ogynnsamt. — Utan att därmed frånhända sig intresset av provningsanstaltens
område som reserv för framtida utbyggnad av högskolan har byggnadskommittén
undersökt andra möjligheter att genomföra de tänkta utökningarna
vid sektionerna V, A och L. Byggnadskommittén har då kommit till det resultatet
att sektion A, som i jämförelse med alla andra sektioner vid högskolan har
mindre komplicerade lokal- och utrustningsproblem, relativt lätt kan frigöras
från nuvarande lokaler och dessas omedelbara närhet till .andra högskolelokaler,
att sektion V lämpligast bör expandera i anslutning till dess nuvarande lokaler
samt att vissa lokaltillskott vid sektion L bör lösas genom tillbyggnad av sektionens
nybyggnad XX.

Vid underhandlingar med byggnadsstyrelsen har framkommit att den högskolan
mycket närbelägna tomten för s. k. Östermalmsfängelset, kvarteret Domherren,
skulle kunna ställas till högskolans disposition för nybyggnad till sektion
A. För detta ändamål är enligt byggnadskommittén detta kvarter synnerligen
lämpat. Denna lösning av lokalfrågorna för sektion A gör det också möjligt
att realisera en utbyggnad av sektion V inom den tidsram som föreslagits av
U 63 (del I, sid. 259). För sektion V skulle nämligen en utbyggnad nu kunna
ske dels i byggnad XI, som för närvarande disponeras av sektion A, dels i kommande
nybyggnader norr om sektion V:s nuvarande byggnader på en ännu icke
disponerad del inom högskoleområdet.

Byggnadskommittén diskuterar därefter vissa tillbyggnadsfrågor för sektion
L och fortsätter.

I betänkandet redovisas (del II, sid. 298) byggnadskostnader för ny- och
ombyggnader till sektionerna V, A och L på sammanlagt 23,9 milj. kr. (prisläge
1/7 1.964) vartill kommer kostnader för försörjningsåtgärder. Byggnadskommittén
har nu gjort en uppskattning av byggnadskostnaderna vid en lösning av lokalfrågorna
för dessa sektioner på det sätt som ovan redovisats och kommit
till det resultatet att sammanlagda kostnader exklusive försörjningsåtgärder
skulle utgöra 23,0 milj. kr. (prisläge 1/7 1964). Härvid är det räknat med de
lokalbehov vid sektionerna V, A och L som redovisats av U 63. Skulle lokalprogrammen
komma att utökas därutöver i enlighet med vad som föreslagits av
sektion V resp. sektion L ökas givetvis i motsvarande grad byggnadskostnaderna.

U 63 föreslår att ökningarna vid sektion A påbörjas från och med läroåret
1967/68. Nya lokaler för sektionen torde dock inte kunna färdigställas förrän
till läroåret 1969/70. Detta sammanhänger icke med sättet för lokalfrågornas
lösning utan med den beräknade tidpunkten för slutligt ställningstagande till
U 63:s förslag och med vederbörlig ordning för handläggning av statliga byggnadsärenden.
Intagningsökningen på sektion A bör därför genomföras från
1969/70.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Beträffande teknisk utbildning i Göteborg påpekar byggnadsstyrelsen
att de markområden, som i tidigare generalplan för Chalmers tekniska
högskola angetts för högskolans framtida utbyggnad, ännu ej kunnat frigöras.
En ny utbyggnadsplan för högskolan är under utarbetande. Några hinder mot
en utbyggnad i enlighet med U63:s förslag anförs ej.

Möjligheten att på Vallaområdet genomföra uppbyggnaden av ny teknisk
utbildningsenhet i Linköping till läsåret 1969/70 finner byggnadsstyrelsen
med hänsyn till den tid som står till förfogande för planering, projektering
och byggande starkt begränsade.

Beträffande föreslagen utbyggnad av övrig utbildning i Uppsala
samt allmänna synpunkter på expansionen av universitetet därstädes uttalar
byggnadsstyrelsen att, såvitt ankommer på styrelsen, lokaler för de humanistiska
och samhällsvetenskapliga fakulteterna samt för den matematiska ämnesgruppen
inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten torde kunna färdigställas i
erforderlig tid. Stadsfullmäktige i Uppsala förutsätter, att tillgången på mark
som ägs av staten eller universitetet möjliggör den föreslagna utbyggnaden.
Vidare påpekar fullmäktige vikten av att fortlöpande kontakt hålls med vederbörande
kommunala organ rörande planerad utbyggnad.

Byggnadsstyrelsen hänvisar beträffande utbyggnad av övrig utbildning
i Lund samt allmänna synpunkter på expansionen av universitetet
därstädes till sin utbyggnadsplan för universitetet, tekniska högskolan och socialhögskolan
i Lund (jfr. prop. 1965:104). Enligt denna plan är utbyggnadsmöjligheterna
för nämnda läroanstalter mycket goda. Planen upptar sedvanlig lokalmässig
utökningsreserv. För den odontologiska fakulteten (Malmö) erfordras en
komplettering av befintlig mark. Stadsfullmäktige i Lund bedömer att staden
bör kunna genomföra den del av utbyggnaden som är att hänföra till kommunens
ansvarsområde. Fullmäktige framhåller samtidigt vikten av att staden kontinuerligt
erhåller del av utredningar och prognoser som berör undervisningsväsendet.

Föreslagen utbyggnad av övrig utbildning i Göteborg samt
allmänna synpunkter på expansionen av universitet och högskolor därstädes har
berörts av stadskollegiet i Göteborg, som framhåller att några större utbyggnadsmöjligheter
ej föreligger i de delar av Göteborg där den högre undervisningen nu
är lokaliserad. Marktillgången är nämligen mycket knapp. I stället kan det enligt
stadskollegiet på sikt bli nödvändigt med en utflyttning av den del av undervisningen
som ej är bunden till sjukhus, skolor och andra institutioner. Byggnadsstyrelsen
hänvisar till utbyggnadsplanen för det s. k. medicinarområdet, vilken
behandlar markbehovet för bl. a. de medicinskt teoretiska, odontologiska och
biologiska ämnen (jfr. prop. 1965: 140). Av planen framgår enligt styrelsen att
marktillgången tills vidare är tillräcklig men att ytterligare markförvärv erford -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

ras på längre sikt. För universitetets humanistiska och samhällsvetenskapliga
fakulteter finns tillräcklig mark för av U 63 angivna behov.

Föreslagen utbyggnad av övrig utbildning i Stockholm samt
allmänna synpunkter på expansionen av universitet och högskolor därstädes,
diskuteras utförligt av universitetskanslersämbetet som bl. a. anför.

Universitetets i Stockholm elevantal utgjorde höstterminen 1963, såsom framgår
av U 63:s betänkande, 10 700 elever och har sedan dess ytterligare ökats.
Universitetsområdet i Frescati torde numera icke anses ha tillfredsställande
omfattning, särskilt som önskemål om förläggandet dit av andra institutioner
tillkommit efter 1959 års beslut. Expansionsmöjligheterna för tekniska högskolan
i Stockholm är begränsade. Skulle veterinärhögskolan liksom veterinärmedicinska
anstalten i framtiden förflyttas till annan ort — utredning härom pågår
— öppnas vissa möjligheter för utvidgning av universitetsområdet. Möjligheter
kan även föreligga att disponera mark inom Bergshamraområdet.

Universitetskanslersämbetet finner sig böra förorda en prövning av markoch
byggnadsfrågor för huvudstadsregionens universitet och högskolor i syfte
att undersöka möjligheterna att reservera ytterligare områden för dessa ändamål.
Helst borde vid denna undersökning beaktas möjligheten att förlägga universitetet
i Stockholm och även tekniska högskolan eller delar av dessa läroanstalter
till områden utanför Stockholm som erbjuder stora markreserver. Med
hänsyn till utbyggnadsfrågans läge torde emellertid en sådan lösning icke nu
vara möjlig. Så mycket angelägnare är det att vidga de områden som nu står
till förfogande för nämnda institutioner. Järvafältet t. ex. kan vara tänkbart
för vissa tekniska institutioner. Det bör även övervägas huruvida de humanistiska
och juridiska fakulteterna vid Stockholms universitet kan bibehållas i innerstaden.
Denna utredning bör bedrivas snabbt och i samarbete med den nyssnämnda
utredningen om den veterinärmedicinska utbildningen samt på sådant
sätt att den icke i avsevärd grad försenar lokalförsörjningen för universitetet
i Stockholm.

Byggnadsstyrelsen uttalar i huvudsak.

Byggnadsstyrelsen utgår från att utbyggnaden av de fria fakulteterna vid Stockholms
universitet kommer att äga rum på det för universitetet reserverade området
i Frescati. Kommitténs förslag överensstämmer i stort med de riksdagsbeslut,
som ligger till grund för den pågående utbyggnaden av universitetet. Utredning
och projektering för universitetsutbyggnaden i Frescati visar att nybyggnader
dimensionerade för 15 000 studenter kan inrymmas där, med möjlighet
till en hundraprocentig lokalmässig utbyggnadsreserv. Inom det nuvarande universitetsområdet
är det, utöver utbyggnadsreserven, ej möjligt att genomföra
någon expansion av universitetet.

För den händelse universitetet tenderar att utvidgas utöver tidigare beräknad
storlek ifrågasätter byggnadsstyrelsen, om ej en närmare samplanering med
Uppsala universitet bör etableras. De båda universiteten skulle därvid till vissa
delar kunna betraktas som en enhet. Institutioner skulle härigenom i vissa ämnen
kunna upprättas enbart i Uppsala, medan de i andra ämnen skulle upprättas
enbart i Stockholm. Styrelsen finner tiden vara inne att betrakta Stockholm
och Uppsala som en region i universitetshänseende. Därvid bör dock inte allmänna
lokaliseringsöverväganden få leda till att universiteten i Stockholm och

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J>1 år 1965

Uppsala blir mindre än vad ungefärligen svarar mot regionens studerandeantal
i förhållande till landets totala studerandeantal.

I andra hand torde frågan kunna lösas genom att ytterligare mark tillföres
universitetsområdet i Frescati. De reservområden som torde komma ifråga för
universitetsändamål är den mark omedelbart öster om det nuvarande universitetsområdet,
som disponeras av statens veterinärmedicinska anstalt samt den
mark väster om området, som disponeras av skogshögskolan, veterinärhögskolan
och Bergianska trädgården. Härtill kommer vissa staten tillhöriga områden i
Bergshamra. Påpekas bör dock, att här nämnda marktillskott förutsätter omlokalisering
eller upphörande av den verksamhet, som där bedrives. Styrelsen
hänvisar, såvitt avser veterinärhögskolan och den veterinärmedicinska anstalten,
till vad styrelsen anfört i skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 november 1964
angående fortsatt utbyggnad och eventuell omlokalisering av dessa organ.

Styrelsen berör därefter lokalfrågan för tandläkarutbildningen, varvid såsom
framgått en lösning genom nybyggnad i ett innerstadsläge befinns vara möjlig
under vissa förutsättningar. Styrelsen behandlar fortsättningsvis också lokalbehovet
för gymnastiska centralinstitutet.

Beträffande föreslagen utbyggnad av övrig utbildning i Umeå
samt allmänna synpunkter på expansionen av universitetet därstädes uttalar
byggnadsstyrelsen att erforderliga nybyggnader för humanistiska ämnen torde
kunna färdigställas på universitetsområdet inom föreslagen tid. Mark- och planeringsresurserna
i staden medger i och för sig en kraftigare utbyggnad än vad
kommittén föreslagit. Stadsfullmäktige i Umeå framhåller att möjligheter finns
att öka utbyggnadstakten för studentbostäder. Det föreligger därför enligt fullmäktige
intet hinder för en ökning av studerandeantalet i Umeå utöver vad
kommittén föreslagit.

Det torde enligt byggnadsstyrelsen finnas goda möjligheter att få fram lokaler
till läsåret 1966/67 för den i övrigt av kommittén föreslagna utbildningen i
Linköping genom ianspråktagande av provisoriska lokaler som upplåts av
staden. Stadsfullmäktige i Linköping påpekar i detta sammanhang att sammanlagt
4 000 m2 laboratorie- och föreläsningslokaler kommer att helt stå till den
akademiska undervisningens förfogande i anslutning till eller i närheten av tekniska
gymnasiet. Vidare diskuterar stadsfullmäktige utförligt stadens planeringsresurser
och anför i huvudsak.

Utbyggnaden av en universitetsorganisation med alla dess följdverkningar
utgör en integrerande del i stadens hela utbyggnad. Linköpings översiktsplanering,
konkretiserad i en generalplan för stadens utbyggnad till 1990, har så
långt det varit möjligt sökt beakta alla de planproblem, som tillkomsten av universitetsutbildning
aktualiserar. Prognosantagandena för befolkningsutvecklingen
har i sitt högre alternativ utgått från en universitetsorganisation av samma
omfattning, som innefattas i den principskiss till ett universitet, som ingår
i stadens hemställan 1963 i universitetsfrågan.

Markdispositionen i generalplanen visar så konkret som dagens läge medger

120

Kungl. Majrts proposition nr Hl år 1965

de reservationer för olika ändamål, som en universitetsutbildning ger upphov
till. Dessa dispositioner ger för bostadsbyggandet utrymme för en reserv utöver
vad den reviderade prognosen för 1990 anger erforderligt.

Stadens rullande utbyggnadsplanering för de närmaste åren — vad gäller
bostadsförsörjning, skolplanering, ekonomisk långtidsplanering m. m. — har
alternativt baserats på ovan angivna generalplanepremisser. Att den faktiska
folkökningen under senare år varit mindre än prognosen förutser beror på det
enkla förhållandet att den låneram för bostadsbyggandet, som staden erhållit,
icke givit utrymme för någon större expansion. Att det föreligger ett mycket
starkt samband mellan bostadsbyggande och folkökning kan exemplifieras med
att under perioden 1960—62 var den linjära korrelationen mellan nybyggda
lägenheter per 1 000 invånare och folkmängdsförändringen i procent för de 15
största städerna så hög som 0,83. I detta sammanhang bör därför särskilt poängteras
att en grundförutsättning för Linköpings erforderliga utbyggnad i samband
med tillkomsten av universitetsutbildning är att staden ges tillräckliga
lånemedel för bostadsbyggandet.

Det nuvarande planeringsläget för olika bostadsområden vad gäller dispositionsplaner
och stadsplaner är gynnsamt. Dispositionsplaner föreligger klara
för ett bostadsbyggande av den omfattning som enligt generalplanens maximialternativ
krävs till år 1975. En viss omdisponering av föreliggande planer
för stadens utbyggnad kan visa sig lämplig under 1970-talet, beroende på omfattningen
av universitetsutbyggnaden. Stadsplaner för nya bostadsområden
utformas — enligt nu gängse praxis — i samråd med respektive byggherrar i
anslutning till projekteringen. Det möjliga bostadsbyggandet för närmaste
femårsperiod är större än det enligt maximiprognosen erforderliga byggandet
och någon försämring i detta avseende längre fram är inte att befara.

De försörjningsmässiga förutsättningarna för stadens utbyggnad i allmänhet
och det föreslagna universitetsområdet i synnerhet har mycket ingående belysts
i till kommittén översänt material. Detta visar att den speciella planeringen för
den högre utbildningen förts fram så långt som ur stadens synpunkt är möjligt
innan definitivt beslut fattats i lokaliseringsfrågan. Detta gäller även ifråga om
studentbostadsbyggandet. Studentbostäderna i kv. Flamman, som omfattar 258
lägenheter, blir successivt färdiga under sommaren och hösten i år.

Självfallet kommer stadens planeringsresurser att ställas inför betydande
problem vid ett förverkligande av U 63:s förslag. Härvid bör emellertid framhållas
att Linköpings stad under lång tid betraktat tillkomsten av en universitetsutbildning
i staden som en möjlighet, som planeringen alternativt måste ta
hänsyn till. Om den ovisshet på vitala punkter, som detta förhållande medfört,
upphör med ett beslut i positiv riktning, så kommer detta att i väsentliga avseenden
underlätta den kommunala planeringen. Den ökade expansionstakten
kommer å andra sidan att kräva en ännu snabbare ökning av stadens planeringsresurser
än som nu sker. Linköpings kommunala myndigheter har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och kommer att se till att stadens planeringsresurser
inte kommer att utgöra något hinder för att bygga ut en universitetsorganisation
i Linköping i den takt statsmakterna för sin del finner möjligt
och lämpligt.

Samarbetsnämnden i Linköpings kommunblock framhåller att utbyggnaden
av universitetsorganisationen i Linköping i särskilt hög grad kommer att påverka
samplaneringen mellan Linköpings stad och Kärna kommun. Representanter
för sistnämnda kommun och Linköpings stad har enats om att föreslå resp.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

fullmäktigeförsamlingar att låta verkställa en utredning rörande förutsättningarna
för sammanläggning av kommunerna.

Beträffande den av kommittén föreslagna universitetsfilialen i Örebro anför
byggnadsstyrelsen, att stadens mark- och planeringsberedskap är god. Det område
som av staden reserverats för universitetsändamål torde ur olika synpunkter
vara tillfredsställande. Staden och landstinget kan enligt styrelsen ställa
nöjaktiga provisorier till förfogande vid den tidpunkt, då undervisningen i Örebro
skall starta. I det för Örebro läns landstings förvaltningsutskott och drätselkammaren
i Örebro gemensamma yttrandet framhåller man i detta sammanhang.

Lokalfrågorna för ifrågasatt start av socialhögskola och gymnastiklärarutbildning
i Örebro från hösten 1966 är för närvarande under utredning. Förutsättningar
synas föreligga att åstadkomma en godtagbar lösning.

Genom pågående och planerade nybyggnader för landstingets yrkesskolor
beräknas nuvarande lokaler vid centrala verkstadsskolan i Örebro kunna friställas
under år 1966. Landstinget är berett att under fyra ä fem år upplåta dessa
lokaler för akademisk utbildning. Härutöver torde ytterligare ett antal lokaler,
av vilka dock en del är spridda på olika håll i staden, kunna ställas till förfogande
temporärt under uppbyggnadstiden.

Det är emellertid angeläget att nybyggnader speciellt planerade för den högre
utbildningen uppförs så snart som möjligt. Örebro stad har lämnat anvisning på
tomtområde i närheten av Almby kyrka, som i stort sett omgående kan ställas
till förfogande för utbyggnad. Som påvisats för såväl U 63 som representanter för
byggnadsstyrelsen på platsen kan i anslutning till detta område praktiskt taget
obegränsade utvidgningsmöjligheter erbjudas. I direkt anslutning till universitetsområdet
upptar generalplanen för staden flera bostadsområden, vilka vid
utbyggnad av högre utbildning i Örebro kan utbyggas i en snabbare takt än
vad som eljest avsetts.

I direkt anslutning till stadens city finns reserverade markutrymmen som kan
tas i anspråk för sådana universitetsanläggningar, som anses böra få ett centralt
läge. Detta markområde ligger i anslutning till sjukhustomten.

Vidare diskuteras planerings- och byggnadsresurser i Örebro. Förvaltningsutskottet
och fullmäktige anför.

Landstinget och staden har till U 63 lämnat uppgift på de egna planeringsresurserna.
Härtill torde böra tilläggas att planeringsresurserna i form av yrkesverksamma
arkitekter och konsulter inom byggnadsområdet är större i Örebro
än någon annan stad utanför storstadsområdena. Härav torde framgå att de
personella planeringsresurserna för en utbyggnad av akademisk utbildning är
större i Örebro än i någon av de övriga orter som av U 63 föreslagits som lokalisering
för någon form av akademisk utbildning.

Även de personella och materiella byggnadsresurserna är mycket goda. Flera
av de stora byggnadsföretagen med riksomspännande verksamhet har välutrustade
avdelningskontor i Örebro. Härutöver finns även större lokala byggnadsfirmor.
Tillgången på personal för drifts- och arbetsledning inom byggnadsverksamheten
kan anses tillfredsställande.

I Örebro finns en välkvalificerad byggnadsarbetarkår, vilken är betydligt större
än i exempelvis Linköping. Enligt folkräkningen 1960 uppgick således dagbefolk -

122

Kungl. Maj:ts projwsition nr Hl år 1965

ningen inom byggnads- och anläggningsverksamhet i Örebro till 4 366 mot 2 816
i Linköping. Landstinget bedriver en omfattande utbildning av byggnadsarbetare.
Under läsåret 1964/65 var sålunda vid landstingets olika yrkesskolor 423
elever under utbildning inom byggnadsfacken. Från och med höstterminen 1965
kommer utbildningskapaciteten inom byggnadsyrkena att öka med 80 elevplatser.
Med skäl torde därför kunna göras gällande, att förutsättningarna för
en snabb utbyggnad av akademisk utbildning är gynnsammare i Örebro än någon
annan tänkbar ort.

Även studentbostadsbyggandet berörs. Det framhålls att man inom Örebro
har möjlighet att uppföra studentbostäder i nära anslutning till det föreslagna
universitetsområdet.

För den föreslagna universitetsfilialen i Karlstad har staden reserverat
markområden, som till storlek och belägenhet är nöjaktiga, anser byggnadsstyrelsen
och uttalar samtidig att nöjaktiga lokalprovisorier kan anvisas. Länsstyrelsen
i Värmlands län anför beträffande Karlstads förutsättningar som akademisk
utbildningsort bl. a.

Stadens möjligheter att realisera det program U 63 skisserar finns redovisade
i länskommitténs framställning till Kungl. Maj:t den 25 november 1963 men
också i eget yttrande vilket bär bifogas. Länsstyrelsen önskar därför endast
understryka att Karlstad har resurser när det gäller lokaler, bostäder och
markområden, men också att det finns en vilja och beslutsamhet att på bästa
sätt förverkliga förslaget om en akademisk 2-betygsundervisning. Karlstad är
en skolstad med traditioner, och länsstyrelsen betraktar U 63:s förslag som ett
naturligt led i stadens ambitiösa strävanden att utveckla dessa. Karlstad har
för övrigt vunnit gehör hos lärarutbildningssakkunniga när det gäller en fortsatt
lärarutbildning i staden.

Stads julimäktige i Karlstad ställer enligt sitt yttrande Tjäderskolan till disposition
för den akademiska utbildningen under uppbyggnadsskedet. En detaljerad
redogörelse för dessa lokaler lämnas. Vissa ytterligare lokaler, som under
dagtid delvis kan disponeras (Folkets hus, församlingslokaler, Sundstagymnasiet
och Tingvallagymnasiet), redovisas också i detalj. Fullmäktige framhåller därjämte
i huvudsak.

I den framställning, som kommittén för akademisk utbildning i Värmlands
län ingav till Kungl. Maj:t den 25 november 1963 »Akademisk undervisning i
Karlstad» erinrades bl. a. om att Karlstads stad kunde erbjuda två markområden,
betecknade alt. 1 och alt. 2, för uppförande av undervisningsbyggnader
m. m. Stadsfullmäktige framhåller att ifrågavarande markområden enligt fullmäktiges
mening även är lämpliga för en universitetsfilial vid dess utbyggnad
i permanent skick. Fullmäktige har därvid funnit att alt. 2 (Kroppkärrs Kronopark,
söder E 18) måste anses vara det mest lämpliga området med hänsyn
till bl. a. att området har en sådan storlek (ca 200 ha) med ytterligare reservarealer
att framtida utbyggnadsbehov kan tillgodoses, att området ägs av Kronan
(större delen) och staden, varför marken ur äganderättssynpunkt är disponibel
för bebyggelse, att området ur kommunikationssynpunkt är välbeläget
i omedelbar anslutning till E 18, att bostadsfrågan för lärare och studenter kan

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965 123

ges en mycket god lösning enär enligt stadens bostadsförsörjningsplan bostadsbebyggelse
skall påbörjas år 1969 norr om E 18 i omedelbar anslutning till det
nu aktuella området, att området är av sådan storlek att — därest så befinnes
lämpligt — studentbostäder kan uppföras i närheten av undervisningsbyggnaderna,
att området har goda grundförhållanden, att området har ett synnerligen
vackert läge med utsikt över Kroppkärrssjön och staden och med tillgång till
friluftsbad i nyssnämnda sjö.

Beträffande det ovan omnämnda markområdet, alt. 1 (Jakobsberg) framhåller
stadsfullmäktige att även detta område med sitt något centralare läge fortfarande
är en realistisk möjlighet för uppförande av permanenta undervisningslokaler. Om
det bedömes som troligt att en lärarutbildning med anknytning till seminariet
eller en medicinsk utbildning med anknytning till lasarettet i en framtid kan
bliva aktuell, synes enligt stadsfullmäktige ifrågavarande område som ligger

1 anslutning till dessa institutioners områden, vara att föredraga även för det
nu aktuella byggnadsbehovet för en universitetsfilial. De nackdelar, som vidlåder
Jakobsbergsområdet — sämre trafikförhållanden, och mindre areal än alt.

2 samt befarade bullerstörningar från flygfältet — utgör enligt fullmäktiges
mening icke hinder mot eu lokalisering hit.

Även Växjö har, enligt byggnadsstyrelsen, reserverat markområden, som till
storlek och belägenhet är nöjaktiga, för den föreslagna universitetsfilialen.
Nöjaktiga lokalprovisorier kan anvisas. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller
beträffande lokal- och marktillgången i Växjö.

I fråga om mark för exploatering är Växjö stad ovanligt väl tillgodosedd.
Staden äger inom och invid den stadsplanelagda delen av stadsområdet mark
med en areal av cirka 2 000 hektar. För den tilltänkta universitetsfilialen har
staden reserverat del av det s. k. Teleborgsområdet, vilket markområde inklusive
reservområden omfattar en areal av 71 hektar. Stadens möjligheter att tillgodose
behovet av bostäder för lärare och studenter bedöms som mycket goda. Växjö
stad har beslutat ställa det välvårdade Teleborgs slott till förfogande för universitetsfilialens
räkning. Representanter för byggnadsstyrelsen har besiktigat byggnaden
och har kunnat konstatera, att i densamma kan inrymmas dels administrationslokaler
och kårlokaler av permanent karaktär, dels ock under ett inlednings-
och uppbyggnadsskede även erforderliga undervisningslokaler. I den nya
biblioteksbyggnaden finns vidare föreläsningssal, som är mycket lämplig som
undervisningslokal för en universitetsfilial. Det kan alltså konstateras, att Växjö
stad har lokaler, som medger ett snabbt igångsättande av utbildning i universitetsfilial.
Därest dock icke ovannämnda lokaler skulle förslå kan en eller flera
monteringsfärdiga lärosalspaviljonger uppföras i anslutning till slottet. Enligt
uppgift från Växjö stad utgör kostnaden för dylik paviljong, innehållande två
lärosalar och fullt färdig med inventarier, för närvarande 109 800 kronor.

Länsstyrelsen hänvisar avslutningsvis till att skolöverstyrelsen i sitt yttrande
över kommitténs betänkande understrukit sambandet mellan universitetsutbildning
och praktisk lärarutbildning. I detta sammanhang tar länsstyrelsen upp
lärarutbildningssakkunnigas nyligen avgivna betänkande och understryker de
fördelar som i olika avseenden, främst lokalmässigt, står att vinna vid en förläggning
av lärarutbildning till Växjö.

Stadsfullmäktige i Växjö understryker att staden är ovanligt väl tillgodosedd

124

Kungl. Maj:ts ■proposition nr Hl år 1965

med mark för exploatering. Man har reserverat 124 ha av det s. k. Teleborgsområdet
för universitetsfilialen. Förslag till dispositionsplan för området har
utarbetats och redovisas i detalj i yttrandet. Till detta har även bifogats ett
antal kartor jämte fotografier. Lokaler för undervisning m. m. kan enligt stadsfullmäktige
i första hand provisoriskt anordnas inom Teleborgs slott. I mindre
utsträckning kan lokaler dessutom upplåtas inom nybyggnaden för stifts- och
landsbiblioteket. Om lokalerna inom slottet inte skulle vara tillräckliga kan
man uppföra lärosalspaviljonger i närheten. Möjligheterna att tillgodose behovet
av bostäder för lärare och studerande bedöms av stadsfullmäktige som mycket
goda. Utfästelse att bevilja anslag för viss komplettering av boksamlingarna i
stifts- och landsbiblioteket lämnas. Avslutningsvis redovisar man även möjligheterna
för olika idrottsliga och kulturella fritidssysselsättningar.

Beträffande den föreslagna framtida universitetsfilialen i Sundsvall
framhåller stadsfullmäktige i Sundsvall att läget ur lokalmässig synpunkt för
staden nu är mycket gynnsamt i och med att den modernt utrustade gymnasiebyggnaden
i stadens centrum kan ställas till förfogande för universitetsutbildning
och som lärarhögskola. Sundsvall har vidare stora råmarksområden inom
centrala staden där studentbostadsbebyggelse kan ske.

2.3. Departementschefen

Universitets- och högskoleväsendet har — liksom utbildningsväsendet i övrigt
— genomgått en utomordentligt snabb utveckling under de senaste decennierna.
Från att i mitten av 1940-talet ha omfattat något mindre än 15 000 studerande
hade studerandeantalet ökat till ca 48 000 höstterminen 1963. Därefter har
antalet ökat ytterligare. Denna starka expansion har möjliggjorts genom
stora insatser från det allmännas sida. De senaste tio åren har präglats av ett
kontinuerligt reformarbete, som bl. a. resulterat i att den högre utbildningen och
forskningen vid universitet och högskolor under denna period erhållit kraftiga
materiella och personella förstärkningar. De riktlinjer för utbyggnaden under
1960-talet som drogs upp vid 1960 års riksdag (prop. 1960:119, SäU 1, rskr 327)
tog sikte på en expansion av universitets- och högskoleväsendet till ca 53 000
studerande år 1970. Med utgångspunkt i förnyade överväganden reviderades
detta program år 1963, då riksdagen biträdde de av mig i prop. 1963:172 förordade
riktlinjerna för en ytterligare utbyggnad fram till 1970-talets början. I
dessa riktlinjer förutsattes antalet studerande vid universitet och högskolor i
början av 1970-talet uppgå till nära 83 000.

1963 års riksdagsbeslut innefattar inte något ställningstagande till hur den
utomordentligt omfattande utbyggnaden i detalj skall realiseras. Med utgångspunkt
i riksdagens principbeslut om universitets- och högskoleutbyggnaden fram
till början av 1970-talet har 1963 års universitets- och högslcolekommitté (U 63)

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1965 125

haft till uppgift att framlägga konkreta förslag till hur utbyggnaden skall genomföras.

De förslag som jag i det följande framlägger utgör en ny betydelsefull etapp i
reformeringen av vårt högre utbildningsväsen med långtgående konsekvenser för
hela vårt samhälle. Förslagen innebär en mycket omfattande utbyggnad av nuvarande
universitet och högskolor. De innebär vidare inrättande av en ny teknisk
högskola, en ny medicinsk utbildnings- och forskningsenhet, en ny humanistisk
fakultet vid universitetet i Umeå samt inrättande av fyra nya utbildningsenheter
för de filosofiska fakulteternas del. Ett förverkligande av dessa förslag
medför en angelägen spridning av utbildningsmöjligheterna på universitets- och
högskolenivå.

Innan jag närmare redovisar mina ställningstaganden till U 63:s förslag vill
jag inledningsvis slå fast, att kommittén enligt sina direktiv inte haft att ompröva
1963 års program. I åtskilliga yttranden har nämligen framförts uppfattningar
av den innebörden, att kommittén bort utgå från andra riktpunkter för
den kvantitativa utvecklingen av studerandeantalet fram till början av 1970-talet än dem som fixerades i 1963 års program. I och för sig är det förståeligt att
remissinstanserna tagit upp denna fråga. De allra senaste årens utveckling av
tillströmningen till högre studier och de tendenser man kan utläsa därur tyder
på att antalet studerande vid universitet och högskolor omkring år 1970 inte
oväsentligt skulle kunna komma att överstiga det antal som förutsattes i 1963 års
program. Statistiska centralbyrån redovisar sålunda en prognos (tendensberäkning),
enligt vilken antalet studerande år 1972 skulle uppgå till drygt 100 000.
Skillnaden mellan denna prognos och 1963 års ram för studerandeantalet har
flera förklaringar. Först kan man konstatera, att antalet studerande i gymnasiet,
främst det allmänna, ökat något snabbare än som var förutsett år 1963.
Vidare har övergången från gymnasiestudier till akademiska studier relativt
sett varit på det hela taget oförändrad, medan en förutsättning i 1963 års program
varit en ganska avsevärd minskning av övergångsfrekvensen. I sammanhanget
bör också observeras att antalet närvarande studerande vid universitet
och högskolor är beroende av de genomsnittliga studietiderna. Statsmakternas
satsning på ökade utbildningsresurser, exempelvis genom införandet av automatisk
lärarkrafttilldelning vid de filosofiska fakulteterna, synes än så länge inte
ha resulterat i att de genomsnittliga studietiderna gått ner.

Jag vill här i korthet erinra om de åtgärder som på skilda områden vidtagits
under senare år för att åstadkomma en balanserad expansion inom hela utbildningssektorn.
Riktlinjerna för statsmakternas politik beträffande utvecklingen
av det gymnasiala åldersstadiets skolor är sålunda utformade med hänsyn bl. a.
till sambandet med det högre utbildningsväsendet. Sedan 1960-talets början har
en förskjutning i riktning mot fackgymnasieutbildning genomförts och senast på
grundval av prop. 1964:171 (SäU 1, rskr 407) angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m. har en riktpunkt för gymnasiets kvantitativa omfattning

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^1 år 1965

och fördelning på olika studievägar fastställts för att så långt möjligt överensstämma
med riktlinjerna för utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet. På
det postgymnasiala utbildningsområdet har en rad insatser gjorts för att bereda
möjligheter till andra utbildningar än de i traditionell mening akademiska. Genom
statsmakternas beslut år 1962 inrättades två statliga journalistinstitut.
Beslut fattades år 1964 om en fördubbling av utbildningskapaciteten vid nuvarande
socialhögskolor fram till 1970-talets början. Utredning pågår f. n. om att
dels öka socionomutbildningen genom att inrätta en ny socialhögskola, dels inrätta
en ny utbildningsanstalt för gymnastikdirektörer. Vidare har bl. a. klasslärarutbildningen
utbyggts kraftigt, senast efter beslut vid 1965 års vårriksdag.
Intagningen till den ettåriga studentlinjen vid handelsgymnasierna har ökats
innevarande läsår. En utbyggnad pågår även av vårdyrkesutbildningen. Vidare
har en utredning med förslag om en kvalificerad postgymnasial utbildning i automatisk
databehandling nyligen framlagts. Slutligen vill jag i detta sammanhang
erinra om att 1964 års studiesociala reform innebär att studerande vid icke-akademisk
postgymnasiala utbildningslinjer erhåller studiemedel på samma villkor
som universitetsstuderande.

På längre sikt bör åtgärderna på det icke-akademiska postgymnasiala området
— liksom bl. a. de rationaliseringsåtgärder av olika slag som jag i det följande
skall återkomma till — få en avsevärd effekt. Under de närmaste och mest kritiska
åren är det emellertid enligt min mening inte sannolikt att man enbart på
dessa vägar kan lätta trycket på den i traditionell mening akademiska utbildningen
så att överensstämmelse nås med 1963 års program. Universitetskanslersämbetet,
som även utgår från att de olika åtgärder som vidtagits och kommer
att vidtagas skall få effekt bl. a. i avlänkningssyfte, gör den bedömningen att man
med hänsyn till de senaste årens utveckling måste ompröva den i 1963 års riksdagsbeslut
fastställda ramen och räkna med ca 10 000 fler studerande. För egen
del vill jag först betona nödvändigheten av att skilja mellan prognos eller tendensberäkning
och program eller ram. Statistiska centralbyråns beräkning, som
slutar på ca 100 000 i början av 1970-talet, är en renodlad prognos som baseras
på aktuella utvecklingstendenser. Studerandeantalssiffran 83 000 i 1963 års program
är en ram som fastställts med hänsyn till storleken av de resurser samhället
kan ställa till universitets- och högskolesektorns förfogande. Som kommer
att framgå av det följande finner jag det vara orealistiskt att mer väsentligt
ändra ramen 83 000. U 63 har i sina utredningar visat att den fortsatta utbyggnaden
av universitet och högskolor kommer att kräva mycket betydande resurser.
Knappheten på personal och de stora krav som utbyggnaden ställer på
investeringar i lokaler och utrustning m. m. medför att man inte utan att allvarligt
riskera en kris för utbildningsväsendet i dess helhet kan göra en långtgående
revidering av 1963 års riktlinjer för universitets- och högskoleväsendets utbyggnad.
Jag vill sålunda understryka att frågan om universitetens och högskolornas
kapacitet måste ses mot bakgrund av utvecklingen inom utbildningsväsendet
i dess helhet. I dag finns inom skolsektorn en lärarbrist av betydande

127

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

omfattning. Främst avser bristen akademiskt utbildade lärare. Enligt av statsmakterna
tidigare fattade beslut skall en snabb expansion ske av skolsektorn.
Redan när besluten fattades förutsågs de svårigheter som kan komma att uppstå
när det gäller att tillgodose lärarbehovet. På lång sikt medför en utbyggnad
av universitetsorganisationen ett ökat utbud av lärare. På kort sikt råder emellertid
det motsatta sambandet. Utbyggnaden av universitet och högskolor måste
därför avvägas med särskild hänsyn till föreliggande planer för utbildningsväsendets
expansion på övriga områden. Jag finner att de resurser som U 63 räknat
med för utbyggnaden av universitet och högskolor vid en oförändrad aktivitetsgrad
hos de studerande bör göra det möjligt att höja 1963 års ram med ca 4 000
studerande. Jag förordar sålunda, att man vid den fortsatta planeringen av universitets-
och högskoleutbyggnaden utgår från att det totala antalet studerande
i början av 1970-talet kommer att vara ca 87 000.

Denna nya ram bör på ett rimligt sätt komma att svara mot anspråken på
utbildningsmöjligheter i början av 1970-talet. Jag är fullt medveten om att detta
förutsätter ökad effektivitet i utbildningen vid universitet och högskolor. Därför
måste de åtgärder jag i det följande kommer att förorda i syfte att rationalisera
denna utbildningsverksamhet snabbt ge resultat.

Ett realiserande av det i det föregående angivna programmet kommer såsom
nämnts att fordra ett utomordentligt omfattande engagemang från samhällets
sida på universitets- och högskoleområdet. Lyckas man genomföra detta kommer,
efter vad man nu kan bedöma, i början av 1970-talet svensk ungdom
att ges möjligheter till en högkvalificerad utbildning i en omfattning som då
torde ha få motsvarigheter i världen i övrigt.

Beträffande utvecklingen på längre sikt är det inte möjligt att i dag ge några
bestämda riktpunkter. Den nya ramen för 1970-talets början torde innebära
att man under 1970-talet kommer något högre än det antal — 90 000 studerande
vid »full utbyggnad enligt 1963 års program» — som U 63 räknar med.
Utvecklingen påverkas emellertid också av förändringar inom hela det postgymnasiala
utbildningsfältet och därvid bl. a. av hur de olika utbildningsvägarna
på detta fält kommer att avgränsas mot varandra. U 63 har på allmänna grunder
funnit det rimligt att man i planeringsarbetet räknar med att antalet studerande
vid universitet och högskolor enligt nuvarande terminologi i början av 1980-talet
kommer att överstiga 100 000. Allt eftersom man får bättre grund för en säkrare
bedömning får en fixering av framtida riktpunkter göras.

För dagen är det emellertid angelägnast att genom kraftfulla och snabbt verkande
åtgärder se till att studerandeantalet vid början av 1970-talet verkligen
håller sig inom den ram som jag angett i det föregående. Såsom framgår av
U 63:s överväganden är det program kommittén framlägger för de spärrade
fakulteterna och högskolorna det mesta möjliga som kan åstadkommas under
den angivna tidrymden. Detta betyder att det starka trycket på det högre utbildningsväsendet
kommer att riktas mot de fria fakulteterna och av allt att
döma främst mot de filosofiska. Det är alltså här nämnda åtgärder måste sättas
in om det uppställda programmet skall kunna realiseras.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

U 63 rekommenderar vissa organisatoriska åtgärder för att förhindra långt utdragna
studier vid de filosofiska fakulteterna. Kommittén har diskuterat regler
enligt vilka studerande som inte följer gällande normalstudietidsbestämmelser
skulle gå miste om rätten att fortsätta sina studier. Jag delar U 63 :s uppfattning
att kraftiga åtgärder måste vidtagas på detta område och vill än starkare
understryka nödvändigheten av att studietiderna och därmed studerandeantalet
inom de filosofiska fakulteterna begränsas.

Universitetskanslersämbetet bedömer situationen under de närmaste åren som
så kritisk — med hänsyn till bl. a. lärarbristen inom hela utbildningssektorn —
att ämbetet förordar en omedelbar utredning om ytterligare reglering av tillträdet
till de filosofiska fakulteterna i syfte att få konsekvenserna i olika hänseenden
av en spärr belysta. I övrigt har endast ett fåtal remissinstanser aktualiserat
spärrfrågan. För egen del räknar jag med att studieintresserade inte skall
hindras från vidareutbildning av någon annan begränsning än som betingas av
lärartillgången och det investeringsutrymme som ges med utgångspunkt i den
ekonomiskt politiska avvägningen av samhällets totala resurser. Jag redovisar
också längre fram vissa åtgärder som bör medverka till att åstadkomma en
eftersträvad balans i utbildningssystemet. I nuvarande läge med ett omfattande
allmänt gymnasium, som inte ger en direkt yrkesinriktad utbildning, är det inte
heller rimligt att abrupt införa en spärr framför de filosofiska fakulteterna.

Ett ytterligare skäl mot att spärra tillträdet till de filosofiska fakulteterna är
att det möter rent praktiska svårigheter att genomföra en sådan åtgärd. Inom
dessa fakulteter ryms nämligen ett betydande antal studievägar. En spärr kan
därför inte generellt gälla tillträdet till fakultet utan måste avse skilda studievägar
eller med dagens utbildningsorganisation t. o. m. de enskilda ämnena.
Dimensioneringen av de olika studievägarna och ämnena blir ytterst vansklig.
I varje fall saknar man i dagens läge möjlighet att mot bakgrund av arbetsmarknadsprognoser
bedöma vilken intagning som skulle vara motiverad.

För att öka effektiviteten i utbildningssystemet måste nya vägar sökas för att
åstadkomma minskning av studietiderna och en ökad genomströmning. Dessa
åtgärder bör till sin principiella karaktär vara av det slag U 63 förordat. En
förutsättning för att de skall kunna med framgång genomföras är emellertid
enligt min mening att en fastare organisation av utbildningen fram till primärexamen
vid de filosofiska fakulteterna genomförs. En nära till hands liggande
åtgärd, som aktualiserats i flera remissyttranden, är att införa bundna ämneskombinationer
eller om man så vill fasta studiegångar för de studerande vid
filosofisk fakultet. Medan tillträde hittills i princip varit fritt till studier i
varje enskilt ämne inom filosofisk fakultet bör sålunda organisationen i framtiden
tillåta fritt tillträde endast till vissa fasta studiegångar såsom redan
är förhållandet vid spärrade fakulteter och högskolor samt vid de teologiska
och juridiska fakulteterna. En sådan anordning kan ej anses innebära
någon väsentlig inskränkning i valfriheten i jämförelse med nuvarande förhållanden.
Undersökningar som gjorts beträffande vilka ämnen som ingår i primär -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1965

examina vid de filosofiska fakulteterna visar nämligen att de studerande väljer
ett relativt begränsat antal ämneskombinationer. I själva verket täcker mindre
än 30 baskombinationer närmare 90 % av alla filosofiska primärexamina. Ungefär
tre fjärdedelar av dessa baskombinationer motsvarar för övrigt i allt väsentligt
de kombinationer som ingår i de nyligen av 1960 års lärarutbildningssakkunniga
föreslagna fasta studiegångarna för utbildning av lärare i läroämnen.
Fasta studiegångar har även aktualiserats i andra sammanhang, bl. a. för psykologutbildningen.
Jag vill också här påpeka att från bl. a. studenternas egna organisationer
i remissyttrandena framförts förslag om införande av fasta studiegångar
inom de filosofiska fakulteterna. Jag räknar med att detta skall realiseras
snarast möjligt. „

De fasta studiegångarna kan i framtiden tänkas omfatta studier för hela betyg
enligt nuvarande examenssystem eller kurser av olika längd i skilda ämnen enligt
vad som kan betecknas som ett poängsystem. I tanken på fasta studiegångar
ligger, att ämnesstudierna skall ske i en fixerad tidsföljd och inom bestämda
tidsramar. Detta bör möjliggöra rationaliseringar så att utbildningen i
skilda ämnen kan samordnas till innehållet och upprepningar av kursstoff som
är gemensamt för två eller flera ämnen undviks. Vidare möjliggör systemet, att
den enskilde studeranden kan följas och att åtgärder kan vidtas om vederbörande
inte förmår hålla takten i undervisningen inom fastställda tidsramar. Om
studieresultatet inte blir tillfredsställande bör som sista utväg den studerande
kunna avvisas från fortsatt universitetsutbildning.

Förutom införandet av ett system med fasta studiegångar vid de filosofiska
fakulteterna förordar jag således skärpta regler för rätten att bedriva studier
vid dessa fakulteter samt vid de teologiska och juridiska fakulteterna. Ett avvisningsförfarande
med den innebörd jag här skisserat tillämpas redan nu vid
handelshögskolorna och de tekniska högskolorna. I detta sammanhang vill jag
även erinra om bestämmelserna i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr
401), som bl. a. stadgar, att studiemedel för fortsatta studier utgår endast om
det med hänsyn till de resultat som vederbörande uppnått måste anses sannolikt,
att han eller hon kommer att slutföra studierna inom normal tid.

För den enskilde studeranden innebär den fasta studiegången krav på ett
beslut om studiernas inriktning vid början av dessa. Detta val bör vid de
filosofiska fakulteterna avse de första årens studier. Härefter bör den studerande
— fortfarande inom en fast studiegång — ha möjlighet till ett mera
fritt val av utbildning. De fasta studiegångarna — i princip omfattande kombinationer
av närbesläktade ämnen och med viss inriktning mot skilda avnämarbehov
i samhället — bör ge den studerande en mer målmedveten inriktning och
större stadga i studiearbetet samt en bättre överblick över studierna än vederbörande
f. n. ofta har. Införande av fasta studiegångar bör därmed få den konsekvensen
att den enskilde mer målmedvetet än i dag fastställer sitt utbildningsbehov
och realistiskt bedömer sina förutsättningar för fortsatta studier. Härigenom
kan ett riktigare val träffas mellan olika former av vidareutbildning eller

(> — Dihang till riksdagens protokoll lOOö. 1 sand. Nr Jk 1

130

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

direkt förvärvsverksamhet. Det är naturligt att samhällets insatser för bl. a.
studie- och yrkesvägledning härvid samtidigt ökas.

Ökade krav på studietakt och studieresultat vid de filosofiska fakulteterna
kan förutsättas medföra cn snabbare genomströmning och en större andel examinerade.
U 63 har i ett räkneexempel åskådliggjort effekterna av att de genomsnittliga
studietiderna fram till primärexamen vid konstant tillströmning till
dessa fakulteter minskas från fem till fyra år. Enligt detta räkneexempel sjunker
antalet studerande vid de filosofiska fakulteterna så småningom med ca 15 %.
Detta innebär vid nuvarande kostnadsnivå eu besparing enbart i driftkostnader
av omkring 20 milj. kr. per år. Härtill kommer effekten av en ökad examinationsfrekvens.
Av dem som n. avser att avlägga primärexamen kommer uppskattningsvis
endast omkring två tredjedelar att förr eller senare ta examen.
I detta sammanhang vill jag nämna, att 1960 års lärarutbildningssakkunniga,
som föreslår fasta studiegångar, räknar med en examinationsfrekvens av
mellan 85 och 90 % inom ramen för normalstudietiden.

Den av mig skisserade organisatoriska uppläggningen av fasta studiegångar
torde kunna komma i fråga för de allra flesta studerande. Vissa kategorier studerande
— med en i och för sig berättigad målsättning att bedriva högre studier,
exempelvis i enstaka ämnen — torde emellertid inte kunna följa denna typ av
fasta studiegångar. Dessa kategorier bör tillgodoses genom särskilda anordningar.

Införandet av fasta studiegångar fram till primärexamen kräver att stadgan
angående filosofiska examina omarbetas enligt de riktlinjer jag nu dragit upp. Det
fordrar vidare en omarbetning av bl. a. nuvarande studieplaner och organisationsplaner
för samtliga ämnen inom filosofisk fakultet. I sammanhanget bör
även uppmärksammas behovet av att tentamensmöjligheter erbjuds under ferietid.
Nämnda översyn, som snarast bör verkställas, måste ske med beaktande
av de ställningstaganden som statsmakterna kan komma att göra med hänsyn
till lärarutbildningssakkunnigas förslag beträffande ämneslärarutbildningens utformning.
Slutligen måste regler utformas för avvisningsförfarandet. Med hänsyn
till den förväntade starka ökningen av studerandeantalet de allra närmaste
åren måste åtgärder vidtas snarast möjligt. Inom ramen för gällande bestämmelser
borde vissa av dessa kunna ges verkan redan fr. o. m. läsåret 1966/67.

Samtliga de av mig här förordade åtgärderna bör genomföras i den ordning
Kungl. Maj:t bestämmer.

De i det föregående angivna insatserna avser att snabbt effektivisera utbildningen
vid de filosofiska fakulteterna. En rad andra rationaliseringsåtgärder är
också angelägna även om flertalet av dem kommer att få effekt först längre fram.
Relativt snart bör dock vissa åtgärder på personalsidan, som jag skall återkomma
till i samband med övervägandena om de filosofiska fakulteterna, kunna bli
av väsentlig betydelse. Jag är medveten om att ett rationaliseringsarbete i sitt
inledningsskede kan ställa stora krav på ekonomiska insatser och ge utdelning
först efter en ganska lång tid. Verksamheten i detta hänseende måste därför un -

131

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1965

derbyggas med vederhäftiga kalkyler över vinsterna på längre sikt. Rationaliseringarna
på universitets- och högskoleområdet får inte leda till en oförmånlig
kostnadsutveckling. Huvudansvaret åvilar universitetskanslersämbetet, som bl. a.
genom den för ett drygt år sedan genomförda reformeringen av universitetens
och högskolornas organisation och förvaltning har fått förutsättningar att leda
och genomföra arbetet.

Utvecklingen går mot en ökad användning av tekniska hjälpmedel i undervisningen
på olika nivåer. Än så länge har denna verksamhet på universitets- och
högskoleområdet en relativt blygsam omfattning. U 63 har lagt fram förslag
med vittsyftande konsekvenser i framtiden. Kommittén har framför allt uppehållit
sig vid möjligheterna att utnyttja s. k. sluten-krets-television i undervisningen
men anser också, att man bör beakta möjligheten att utnyttja korrespondensundervisning
samt radio och television för universitets- och högskoleutbildning.
Vidare framhålls behovet av en snabb lösning av läroboksfrågan.
Förslagen har mötts av en övervägande positiv inställning vid remissbehandlingen.
Det ankommer på vederbörande myndigheter att vidta åtgärder för deras
realiserande. Jag avser för övrigt att i annat sammanhang återkomma till vissa
av dessa spörsmål.

Beträffande användning av tekniska hjälpmedel i den högre utbildningen saknar
man i dag erfarenheter för att kunna förorda ett visst hjälpmedel framför
andra. Olika typer av sådana hjälpmedel måste därför prövas. Jag räknar med
att den försöksverksamhet som inletts under överinseende av universitetskanslersämbetet
och samarbetsnämnden för lokal- och utrustningsprogramkommittéerna
under de närmaste åren kommer att intensifieras och att de av U 63 framförda
förslagen och angivna riktlinjerna därvid särskilt beaktas.

Inom universitetskanslersämbetet pågår f. n. ett omfattande utredningsarbete,
som har anknytning till här berörda frågor. Ämbetet har tillkallat särskilda
sakkunniga — universitetspedagogiska utredningen — med uppgift att allmänt
ompröva universitets- och högskoleutbildningens organisation och metodik. I
enlighet med Kungl. Maj:ts uppdrag har kanslersämbetet vidare tillkallat särskilda
sakkunniga för att verkställa en översyn av den s. k. universitetsautomatiken.
Detta utredningsarbete är mot bakgrund av vad jag anfört i det föregående
av stor betydelse. Jag räknar med att det bedrivs med största skyndsamhet
och samordnas med det arbete som måste verkställas i samband med införandet
av fasta studiegångar.

Som jag i det föregående framhållit är det nödvändigt att komma till rätta
med problemet om studietiderna vid skilda fakulteter och högskolor. Införandet
av fasta studiegångar är ett medel för att inom de filosofiska fakulteterna nå
detta syfte. I likhet med U 63 finner jag det vidare vara ett oavvisligt krav,
att kurs- och studieplaner anpassas till fastställd studietid. Fortlöpande revisioner
av dessa planer är nödvändiga. Införandet av nytt lärostoff måste oundgängligen
medföra motsvarande nedskärning av äldre kursinnehåll. I samband
med dessa revisioner måste givetvis undervisningsvolymens omfattning prövas.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1965

Från många håll har sålunda ifrågasatts om inte numera undervisningsvolymen
per studerande är alltför stor. Alla möjligheter att förbättra studiemetodiken
måste vidare tas till vara i syfte att underlätta för de studerande att snabbt
genomföra sina studier. En betydande remissopinion har understrukit detta.
Statsmakterna har också sedan slutet av 1950-talet satsat hårt på förbättringar
inte minst vid de filosofiska fakulteterna genom införandet av den automatiska
tilldelningen av lärarkrafter vid dessa och en intensifierad studie- och yrkesvägledning.
Det senare gäller även studie- och yrkesvägledningen på det gymnasiala
stadiet, vilken fråga uppmärksammas i samband med reformeringen av de gymnasiala
skolorna.

Slutligen vill jag här inskjuta att frågan om pedagogisk utbildning av akademiska
lärare f. n. övervägs inom universitetskanslersämbetet på grundval av
ett nyligen avgivet expertutlåtande.

Det är angeläget att universitets- och högskolelokalerna utnyttjas effektivt.
IT 63 behandlar möjligheten att införa ett treterminssystem inom det högre utbildningsväsendet.
Av kommitténs utredningar synes framgå, att genomförandet
av ett dylikt system exempelvis vid de tekniska högskolorna kan komma att
kräva en långtgående omläggning av utbildningens inre organisation. Flera remissinstanser
beklagar — bl. a. med hänvisning till de växande svårigheterna att
ge de studerande en meningsfull praktik under sommartid — att kommittén inte
kunnat förorda ett treterminssystem. Med hänsyn härtill och till de stora krav
på lokaler och utrustning som utbyggnaden medför har jag för avsikt att i annat
sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att vidare låta utreda frågan.

Möjligheterna att införa skiftanvändning av laboratorielokaler — tvåskiftutbildning
— har ingående behandlats av U 63. Kommittén föreslår, att ett- och
tvåbetygsutbildningen i fysik och kemi inom de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna omläggs i enlighet härmed. För övriga laborativa ämnen inom
denna fakultet anser kommittén, att möjligheterna närmare bör undersökas.
Ett tvåskiftsystem vid nuvarande tekniska högskolor är enligt kommittén f. n.
inte genomförbart. De betydande fördelar som står att vinna motiverar dock enligt
kommittén, att man bör söka utnyttja ett dylikt system även vid dessa och i
de medicinskt teoretiska ämnena. Kommitténs förslag om skiftutbildning har
mött en övervägande positiv remissopinion. Även jag ansluter mig till förslagen.
Universitetskanslersämbetet och lokal- och utrustningsprogramkommittéerna bör
erinras om att lokalplaneringen i största möjliga omfattning bör utgå från skiftanvändning
av laboratorielokaler för lågstadieutbildning. En sådan anordning
förutsätter en rationell schemaläggning för undervisnings- och laboratorielokaler
vid våra universitet och högskolor. Kommittén förordar införandet av en central
schemaläggning för läroanstalternas lokaler, främst hörsalar och seminarierum.
Några invändningar mot detta förslag har inte rests i remissyttrandena och jag
vill understryka, att det självfallet ankommer på den lokala administrationen att

133

Kungl. Maj.ts ''proposition nr Hl år 1965

tillse att samtliga högre läroanstalters föreläsningssalar, laboratorier och seminarierum
på orten utnyttjas effektivt.

U 63 har — såsom framgått av min redovisning i det föregående — avgränsat
tre alternativ för utbyggnaden av universitet och högskolor. Alternativ 1 innebär
att hela utbyggnaden sker på nuvarande fem universitetsorter med undantag
för en viss del av den medicinska och den tekniska utbildningen. Alternativ
2 innebär att medicinsk och teknisk utbildning i samma omfattning som
enligt alternativ 1 förläggs utanför nuvarande universitetsorter samt att utbildning
till primärexamensnivå inom filosofisk fakultet organiseras på ett flertal
nya orter. Alternativ 3 slutligen innebär att en väsentlig del av utbyggnaden
lokaliseras till ett sjätte universitet.

För alla tre alternativen gäller att den största delen av ökningen i studerandeantalet
fram till början av 1970-talet kommer att äga rum på nuvarande universitets-
och högskoleorter. Att utvecklingen måste bli denna är tydligt även
vid en mycket stark satsning på utbyggnad utanför nuvarande universitetsorter.
Som kommer att framgå av det följande finner jag det emellertid angeläget
att de studerande redan under den närmaste femårsperioden kan geografiskt
spridas i något större utsträckning än U 63 räknat med. Gemensamt för
kommitténs samtliga alternativ är att medicinsk och teknisk utbildning anordnas
utanför nuvarande universitetsorter.

Vad gäller den medicinska utbildningen får U 63:s förslag stöd av en stark
majoritet av remissinstanserna, av vilka några förordat en ännu kraftigare utbyggnad
än kommittén räknat med. Ett fåtal instanser har ansett det möjligt
att genomföra expansionen vid nuvarande utbildningsenheter. Man har därvid
räknat med en utbyggnad främst i stockholmsregionen. Liksom bl. a. universitetskanslersämbetet
anser jag detta inte möjligt att genomföra. En utbyggnad
på en sjätte ort av den medicinska utbildningen är enligt min mening nödvändig.

Beträffande den tekniska utbildningen anser en betydande remissopinion —
främst högskolorna själva — att man i stort sett kan bygga ut nuvarande
högskolor i sådan omfattning att en fjärde högskola ej behöver inrättas för att
klara 1963 års utbyggnadsprogram. Högskolornas förslag innebär emellertid att
intagningskapaciteten först vid mitten av 1970-talet kommer i nivå med 1963
års program. Mot högskolornas förslag talar också, såsom framhålls i universitetskanslersämbetets,
Svenska arbetsgivareföreningens och Sveriges industriförbunds
in. fl. yttranden, behovet av att i framtiden ha reserver för utbildningens
och forskningens utveckling vid de redan befintliga högskolorna. I själva verket
skulle konsekvenserna av en satsning enbart på nuvarande högskolor med största
sannolikhet bli att man redan i början av 1970-talet skulle tvingas att genomföra
en besvärlig och synnerligen kostnadskrävande utflyttning av både tekniska
högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola i Göteborg till resp.
städers ytterområden. Ett ställningstagande som skulle binda planeringen på

134

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

detta sätt bör inte komma i fråga. Jag ansluter mig därför till U 63 :s förslag
att en fjärde teknisk högskola inrättas.

Med utgångspunkt i de sålunda gjorda ställningstagandena i fråga om medicinsk
och teknisk utbildning kan i princip ett flertal olika möjligheter för utbyggnaden
av universitet och högskolor tänkas. IT 63 understryker också att det
hade varit möjligt att konstruera alternativen annorlunda än som skett. Kommitténs
uppfattning att de valda alternativen är de mest realistiska har emellertid
fått stöd vid remissbehandlingen, där alternativuppläggningen i det stora hela
lämnats utan erinran. Även jag anser att dessa alternativ innefattar de möjligheter
som nu bör övervägas.

U 63:s alternativ 1 skiljer sig från de båda övriga bl. a. därigenom att utbyggnaden
av icke spärrade utbildningslinjer sker inom ramen för nuvarande läroanstalter.
Ett accepterande av detta alternativ skulle, redan med den ram som
varit U 63 :s utgångspunkt, innebära att avlastningen på nuvarande universitetsorter
blir mycket liten. Härtill kommer att på dessa orter skulle falla hela
den ytterligare ökning med ca 4 000 studerande som den av mig förordade nya
ramen innebär. Vidare är det, såsom även kommittén betonat, med hänsyn till
svårigheterna att lösa bl. a. studentbostadsfrågan nödvändigt att åstadkomma
en avlastning av nuvarande universitetsorter.

I yttranden från företrädare för universitet och högskolor, flera forskningsråd
samt från SACO har man bestämt hävdat nödvändigheten av en koncentration
till nuvarande orter av resurserna för högre utbildning och forskning. Jag delar
den uppfattning som framförts i dessa yttranden såtillvida som jag i likhet
med U 63 finner det vara oundgängligen nödvändigt att en splittring av resurserna
för forskning och forskarhandledning på fler universitetsorter än f. n.
i största möjliga omfattning undviks. Däremot finner jag i motsats till nämnda
instanser det vara nödvändigt att en ytterligare decentralisering av lågstadieutbildningen
inom filosofisk fakultet — utöver inrättandet av teknisk och
medicinsk utbildning på ny ort — genomförs. Detta förslag att ytterligare
decentralisera lågstadieutbildningen har också fått stöd av en kraftig remissopinion,
bl. a. universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, LO, TCO, SR,
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet. Mitt ställningstagande
inebär att jag liksom U 63 avvisar alternativ 1.

I valet mellan kommitténs alternativ 2 och 3 finner jag liksom huvuddelen
av remissinstanserna kommitténs argumentering övertygande. En uppbyggnad nu
av ett nytt universitet skulle medföra en allvarlig splittring av forskningsresurserna,
vilket med hänsyn till den utveckling som karakteriserar modern forskning
under alla förhållanden ter sig tveksamt. Med den knapphet på kvalificerade
forskare som råder, särskilt inom samhällsvetenskaper och naturvetenskaper,
måste en dylik splittring undvikas. Härtill kominer att upprättandet av ett nytt
universitet kunde på ett ogynnsamt sätt inverka på universitetet i Umeå under
det för denna läroanstalt betydelsefulla första utbyggnadsskede, som kommer
att pågå under åtskilliga år. Jag förordar med hänvisning till det anförda, att

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 är 1965

utbyggnaden av universitet och högskolor sker i stort efter de riktlinjer som innefattas
i U 63:s alternativ 2. Detta alternativ har av U G3 bedömts från kostnadssynpunkt
vara något fördelaktigare än de två övriga.

Det återstår så att bland de möjligheter som ryms inom detta alternativ ta
ställning till utformningen och lokaliseringen av de olika utbildningslinjerna.
Till frågan om de icke spärrade fakulteterna skall jag återkomma i det följande.
Jag vill emellertid redan här redovisa mina ställningstaganden rörande medicinsk
och teknisk utbildning.

I ett antal remissyttranden har framförts önskemål om förläggning av teknisk
utbildning till Norrland. Jag har förståelse för de synpunkter som framkommit.
Kraven på den tekniska utbildningens inriktning och nödvändigheten
av ett nära samarbete med en omfattande och differentierad industri gör det
emellertid enligt min mening nödvändigt att i dagens läge för en ny teknisk högskola
välja en ort i mellersta Sverige. Jag har kommit till samma uppfattning
som U 63 att vid lokalisering av teknisk och medicinsk utbildning utanför nuvarande
universitets- och högskoleorter endast de tre städerna Linköping, Västerås
och Örebro kan komma i fråga, nämligen Linköping och Örebro för medicinsk
utbildning samt Linköping och Västerås för teknisk. Starka skäl kan, såsom
U 63 framhållit, anföras för mer än en av de möjligheter som föreligger att
vid lokaliseringen av ifrågavarande utbildning kombinera de tre orterna. När
kommittén vid det slutliga valet enats om att sätta alternativet med både
medicinsk och teknisk utbildning förlagd till Linköping främst har detta skett
på grund av den betydelse, som kommittén tillmätt utvecklandet av forskningen
inom gränsområdena mellan medicin och teknik, samt med beaktande av den
vidareutveckling på längre sikt, som kan komma att äga rum vid universitet
och högskolor. Ehuru inte så få olika meningar om lokaliseringen av ifrågavarande
utbildning kommit till uttryck vid remissbehandlingen har dock enligt
min uppfattning inte framkommit något som allvarligt talar mot U 63:s förslag.
Detta förslag stöds av bl. a. universitetskanslersämbetet. Jag ansluter mig
sålunda till detta och förordar att medicinsk och teknisk utbildning förläggs till
Linköping. Härvid förutsätter jag dock att förläggningen av högre utbildning till
staden inte rubbar den mellan staten och Linköpings stad ingångna överenskommelsen
om en långsiktig lösning av markproblemen i staden.

Jag har tidigare denna dag i prop. 1965: 140 förordat en utbyggnad av den
medicinska utbildningen i Göteborg. Vid bifall till detta förslag kommer den
totala intagningskapaciteten per läsår vid de medicinska läroanstalterna att
uppgå till 718 nybörjarplatser i de medicinskt teoretiska ämnena och till 686
platser i de propedeutiska och kliniska ämnena. Riksdagen godkände år 1963, att
den medicinska utbildningen vid början av 1970-talet skulle uppnå en intagningskapacitct
av drygt 900 nybörjarplatser per läsår på det teoretiska stadiet.
U 63 har framlagt ett förslag som innebär, att de medicinska läroanstalternas
kapacitet successivt ökas under perioden 1966/67—1969/70 till 916 nybörjar -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr IJ^l ar 1965

platser årligen i de medicinskt teoretiska ämnena och under perioden 1968/69
—1971/72 till 880 platser per år i de propedeutiska och kliniska ämnena. Kommitténs
utbyggnadsförslag har vid remissbehandlingen bemötts positivt. Invändningar
har emellertid rests mot den föreslagna uppdelningen av läkarutbildningen
för 86 studerande årligen, vilka studerande skulle få den medicinskt
teoretiska utbildningen i Uppsala och den propedeutiska och kliniska i
Linköping. För egen del ansluter jag mig till huvuddragen i U 63:s förslag. Av
tids- och resursskäl bör en på Uppsala och Linköping uppdelad utbildning accepteras.
Jag förordar således att — såsom en första etapp av utbyggnaden — antalet
nybörjarplatser vid vardera av de medicinska fakulteterna i Uppsala och
Umeå ökas med 20 till totalt 110 resp. 82 nybörjarplatser i de medicinskt
teoretiska ämnena läsåret 1966/67 och att den propedeutiska och kliniska utbildningen
på dessa orter dimensioneras för 106 resp. 80 platser årligen. Vidare
förordar jag att, såsom en andra etapp av utbyggnaden, ytterligare 86 nybörjarplatser
tillkommer i de teoretiska ämnena i Uppsala läsåret 1967/68.
Studerande, som antagits till dessa utbildningsplatser, erhåller propedeutisk och
klinisk utbildning vid en ny medicinsk utbildningsenhet i Linköping. Denna utbildning,
omfattande 84 utbildningsplatser årligen, bör igångsättas läsåret
1969/70 under förutsättning att ett för staten godtagbart avtal kan träffas med
vederbörande huvudmän för sjukvården i Linköping. Slutligen förordar jag att —
såsom en tredje utbyggnadsetapp — antalet nybörjarplatser i medicinskt teoretiska
ämnen vid karolinska institutet i Stockholm ökas med 72 till sammanlagt
280 läsåret 1969/70, vilket medför ett behov läsåret 1971/72 av 270 utbildningsplatser
per år för propedeutisk och klinisk utbildning i Stockholm.

Såsom framgått av min i det föregående lämnade redogörelse har statens
nämnd för förhandlingar med kommuner träffat överenskommelse med delegerade
för Stockholms läns landsting och för Stockholms stad om anordnande av
läkarutbildning vid ett planerat sjukhus i Huddinge. Överenskommelsen innebär
att det kommande sjukhuset i Huddinge får tas i anspråk för klinisk utbildning
av läkare som Stockholms tredje undervisningssjukhus utöver de befintliga
undervisningssjukhusen karolinska sjukhuset och, enligt 1961 års överenskommelse
vilken skall följas av ett nytt avtal, S:t Görans sjukhus. Nämnden
för undervisningssjukhusens utbyggande har i skrivelse till Kungl. Maj:t anmält,
att Stockholms läns landsting beslutat att ett reviderat stomprogram skall
läggas till grund för den fortsatta projekteringen av sjukhuset under förutsättning
av det godkänns av staten. I jämförelse med den i överenskommelsen
intagna stomplanen har antalet vårdplatser inom kroppssjukvården ökats med
150, medan antalet vårdplatser inom mentalsjukvården minskats ungefär lika
mycket. Med hänsyn till att nämnda revision har företagits inom ramen för ett
i huvudsak oförändrat totalantal vårdplatser har jag ingen erinran mot det
reviderade stomprogrammet.

Då jag finner att frågan om medicinsk klinisk utbildning och forskning vid
Huddinge sjukhus och därmed sammanhängande frågor sålunda lösts på ett för

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

staten godtagbart sätt förordar jag, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens bemyndigande
att godkänna förevarande med Stockholms läns landsting och
Stockholms stad träffade överenskommelse.

I överenskommelsen har Stockholms läns landsting bl. a. åtagit sig att intill
den 1 januari 1966 reservera ett markområde om ca 250 000 m2 i närheten av
sjukhusområdet för statliga ändamål med anknytning till medicinsk utbildning
och forskning. Det synes angeläget att möjligheten tillvaratas att förvärva den
mark som kan befinnas erforderlig. Jag förordar därför att de kostnader för statens
förvärv av erforderlig mark som kan uppkomma under innevarande budgetår
får bestridas av tillgängliga medel under anslaget Byggnadsarbeten vid
universiteten och vissa högskolor.

Genom 1963 års riksdagsbeslut fastslogs, att den fortsatta planläggningen
av den högre tekniska utbildningens kapacitet skulle inriktas på att under
1960-talet nå upp till i runt tal 2 900 nybörjarplatser per läsår. Beaktar man
U 63:s förslag i fråga om civilingenjörsutbildningen vid Uppsala universitet och
utbildningen av tekniska magistrar vid detta universitet och vid tekniska högskolan
i Stockholm samt i Linköping och Örebro uppnås en total intagningskapacitet
av drygt 3 000 nybörjarplatser. Såsom tidigare framgått ansluter jag
mig till huvuddragen i kommitténs förslag beträffande utbyggnaden av den högre
tekniska utbildningen.

Vad gäller utbyggnaden av skilda sektioner vid teknisk högskola har vissa
instanser ställt sig kritiska till U 63 :s bedömning av utbyggnadens inriktning och
framhållit nödvändigheten av förnyade prognoser rörande behovet av högre
tekniskt utbildad arbetskraft som underlag för sektionsutbyggnadens dimensionering.
Enligt min uppfattning synes detta betraktelsesätt spegla en viss
övertro på möjligheterna att göra prognoser på små delområden av en stor och
svårdefinierad arbetsmarknad. Man är i stället hänvisad till att göra bedömningar
av hur skilda sektioner skall kunna byggas ut med hänsyn till det aktuella
resursläget och med beaktande av rent utbildningsorganisatoriska förhållanden.
Självfallet måste utvecklingen på arbetsmarknaden följas med uppmärksamhet.
Skulle det visa sig att det uppstår bristande balans mellan tillgång
och efterfrågan på den arbetskraft som utbildas kan modifikationer behöva göras
i utbildningsorganisationens dimensionering.

Jag förordar, att intagningskapaciteten i första årskursen vid tekniska högskolan
i Stockholm under läsåren 1966/67—1970/71 ökas med 132 platser,
nämligen 1966/67 med 4 platser vid sektionen för lantmäteri, 1967/68 med 18
platser vid sektionen för arkitektur, 1969/70 med 20 platser vid sektionen för
elektroteknik och 1970/71 med 90 platser vid sektionen för väg- och vattenbyggnad.
Vidare förordar jag, att intagningskapaciteten i tredje årskursen vid
sektionen för kemi 1967/68 ökas med 16 platser, avsedda för utbildning av s. k.
universitetskemister.

6* — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt Nr Hl

138

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

I samband med utbyggnaden av sektionen för arkitektur föreslår kommittén
en särskild studieriktning för samhällsbyggnad vid tekniska högskolan i Stockholm.
Förslaget, som innebär en för studerande vid sektionerna för arkitektur
och lantmäteri gemensam utbildning, är så utformat att det totala antalet examinerade
samhällsbyggare blir ca 50 per år. Vissa invändningar har framförts i
remissyttrandena men förslaget stöds av en betydande opinion. För egen del vill
jag erinra om att i Umeå år 1964 påbörjades en samhällsplanerarutbildning inom
ramen för den filosofiska fakulteten. Med hänsyn till de arbetsuppgifter som
samhällsplanerarna har att befatta sig med synes det rimligt, vilket även framgått
vid remissbehandlingen, att en samhällsbyggarlinje inom ramen för teknisk
högskola snarast kommer till stånd. Även om jag har förståelse för en del av de
kritiska synpunkter som framförts i remissyttrandena rörande nu föreliggande
förslag finner jag det angeläget, att en utbildning av tekniskt inriktade samhällsplanerare
snarast igångsätts. Jag förordar på grund härav att U 63:s förslag
genomförs. Dock bör vid den slutliga utformningen av läro- och timplanerna
för denna utbildning önskvärdheten av en breddning av ämnesinnehållet i utbildningen
beaktas.

Jag finner U 63 :s förslag om utbyggnad av Chalmers tekniska högskola med
sammanlagt 86 nybörjarplatser i första årskursen under läsåren 1966/67—
1968/69 böra godtagas och förordar, att sektionerna för teknisk fysik och vägoch
vattenbyggnad ökas med 25 resp. 20 platser 1966/67, sektionen för kemi
med 25 platser 1967/68 och sektionerna för skeppsbyggnad och elektroteknik
med 6 resp. 10 platser 1968/69. Beträffande tekniska högskolan i Lund förordar
jag en utbyggnad av sektionen för väg- och vattenbyggnad med 20 platser
1970/71.

Vid bifall till den av mig förordade utbyggnaden av nuvarande tekniska högskolor
kommer dessas intagningskapacitet i första årskursen att läsåret 1970/71
vara drygt 2 250 nybörjarplatser, fördelade på tekniska högskolan i Stockholm
med 995, Chalmers tekniska högskola med 751 och tekniska högskolan i Lund
med 510.

Jag har i det föregående anslutit mig till U 63 :s förslag om inrättande av en
fjärde teknisk högskola — tekniska högskolan i Linköping. Kommittén har föreslagit
fyra sektioner vid denna högskola, nämligen sektionerna för teknisk
fysik, maskinteknik och elektroteknik samt — som en nyhet för det högre
tekniska utbildningsväsendet — en sektion för utbildning av ekonomingenjörer,
vilka under läsåren 1969/70—1971/72 skall utbyggas till 60, 170, 170 resp.
170 nybörjarplatser i första årskursen eller sammanlagt 570.

I samband med behandlingen av frågan om inrättandet av en s. k. industrihögskola
i Norrköping framhöll jag i prop. 1963:172, att det inte var möjligt att
innan U 63 framlagt sin utredning bedöma hur från organisatoriska och kostnadsmässiga
synpunkter den »blandade» tekniska och ekonomiska utbildningen
bäst förverkligas. Ehuru förslaget om en särskild sektion för ekonomingenjörer
vid remissbehandlingen utsatts för en relativt hård kritik vad gäller utbildning -

3 39

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

ens innehåll och omfattning finner jag mig dock med hänsyn till det av flera
remissinstanser understrukna stora behovet av tekniskt-ekonomiskt skolad arbetskraft
böra förorda inrättandet av en dylik utbildning vid den nya tekniska
högskolan i Linköping. Jag förordar vidare att övriga i U 63 :s förslag upptagna
sektioner inrättas enligt den av kommittén föreslagna tidsplanen. Vad gäller
denna har universitetskanslersämbetet föreslagit en viss återhållsamhet vid utbyggnaden
av sektionen för ekonomingenjörer med hänsyn till befarad knapphet
på kvalificerade lärare. Jag delar ämbetets synpunkter och förordar en
något långsammare utbyggnadstakt än vad U 63 föreslagit.

Den totala intagningen vid högskolan bör emellertid hållas på oförändrad
nivå. Det får ankomma på de planerande instanserna att senare bedöma
fördelningen på skilda sektioner. Jag räknar dock nu med att för läsåren 1969/70
och 1970/71 ingen ändring görs i kommitténs förslag. Följande fördelning av
nybörjarplatserna på sektioner och läsår bör därför ligga till grund för ett kommande
planeringsarbete.

Sektion för	1969/70	1970/71	1971/72
teknisk fysik..............	30	60
maskinteknik ................	50	no
elektroteknik .................	50	no
utbildning av ekonomingenjörer.....	50	no
Samtliga	180	390	570

I likhet med U 63 finner jag att förslagen till läro- och timplaner för tekniska
högskolan i Linköping bör överses. Det bör uppdragas åt universitetskanslersämbetet
att verkställa denna översyn. Jag förordar, att i utbildningen vid högskolan
enligt U 63 :s förslag tillämpas ett tvåskiftsystem, som kombineras med
intern TV-undervisning.

Jag ansluter mig till U 63 :s förslag om en utbyggnad av den nuvarande
civilingenjörsutbildningen vid Uppsala universitet från f. n. 30 utbildningsplatser
per årskurs till 60 läsåret 1967/68. Kommittén förutsätter därvid att intagning
till utbildningen sker redan vid påbörjandet av de inledande naturvetenskapliga
studierna. Detta skulle möjliggöra en förkortning, från f. n. fem till
fyra år, av den formella studietiden, vilken därmed skulle bli av samma omfattning
som övrig civilingenjörsutbildning i landet. Kommitténs förslag härvidlag
har mött viss remisskritik. För egen del förordar jag _ i enlighet

med vad jag i det föregående förutsatt skall bli fallet beträffande all Iågstadieutbildning
vid filosofisk fakultet — att den av U 63 föreslagna bundenheten i
studiegången genomförs.

Det föreligger ett stort behov av lärare i tekniska läroämnen. Jag ställer mig
därför positiv till kommitténs förslag att inrätta teknisk magisterutbildning vid

140 Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Uppsala universitet med 72 nybörjarplatser årligen och att göra nuvarande utbildningar
i Linköping och Örebro permanenta med 40 nybörjarplatser på vardera
orten. I likhet med U 63 räknar jag med att den tekniska magisterutbildningen
i Uppsala skall kunna starta läsåret 1967/68. Med hänsyn till föreliggande
överväganden och förslag från lärarutbildningssakkunniga är jag dock inte nu
beredd att ta ställning till den närmare utformningen av utbildningen i Uppsala.
Jag avser att återkomma härtill vid min anmälan av de sakkunnigas förslag.

Beträffande utbyggnaden av övriga spärrade fakulteter och högskolor har
U 63 endast gjort överslagsmässiga kalkyler. I förevarande sammanhang vill jag
emellertid något beröra utbyggnaden av den odontologiska utbildningen. U 63
har utgått från att den odontologiska fakulteten vid karolinska institutet skall
erhålla nya lokaler i anslutning till det planerade undervisningssjukhuset i Huddinge.
Under en övergångsperiod kan detta enligt U 63 möjliggöra en dubblering
av utbildningskapaciteten för tandläkare i Stockholm. Jag finner liksom flera
remissinstanser detta uppslag beaktansvärt och avser att i annat sammanhang
föreslå Kungl. Maj:t att närmare låta utreda frågan. Till frågan om den farmaceutiska
utbildningen återkommer jag i det följande.

Utbyggnaden av de teologiska och juridiska fakulteterna bör enligt U 63 ske
inom ramen för nuvarande universitet. I remissbehandlingen har frågan om en
juridisk fakultet i Göteborg åter aktualiserats. U 63 har ej ansett sig böra ta
upp denna fråga. X anslutning till vad universitetskanslersämbetet anfört finner
jag inte skäl att nu förorda en juridisk fakultet i Göteborg. Jag ansluter mig
till U 63:s riktpunkter för utbyggnaden av de teologiska och juridiska fakulteterna
på nuvarande orter fram till början av 1970-talet.

Mina ställningstaganden i det föregående innebär beträffande de filosofiska
fakulteterna att humanistisk, samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig utbildning
upp till primärexamen förutom vid nu existerande fakulteter i viss omfattning
bör komma till stånd på nya orter, medan däremot forskningen koncentreras
till nuvarande universitetsorter. Jag ansluter mig också till U 63 :s förslag,
att en humanistisk utbildnings- och forskningsorganisation byggs upp i
Umeå så snart lokalmässiga förutsättningar föreligger härför. Jag förordar därvid
att den nuvarande filosofiska fakulteten vid Umeå universitet uppdelas i
en humanistisk, en samhällsvetenskaplig och en matematisk-naturvetenskaplig
fakultet. Utbyggnaden av de filosofiska fakulteterna vid nuvarande universitet
bör i det stora hela ske i den omfattning och takt som U 63 räknat med, varvid
jag särskilt vill framhålla att den konkreta planeringen för de spärrade naturvetenskapliga
ämnena bör ske med utgångspunkt i U 63:s program.

Förslaget om decentraliserad universitetsutbildning har fått ett starkt stöd
från flera remissinstanser. Jag vill erinra om att redan nu utbildning inom filosofisk
fakultet i icke obetydlig omfattning förlagts till ett flertal orter i landet. Den

141

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

av U 63 föreslagna decentraliseringen i form av s. k. filialer till nuvarande
universitet innebär, att på ett antal av dessa orter etableras en permanent
organisation, som ger möjlighet för de studerande att på orten avlägga
primärexamen inom filosofisk fakultet. Vid filialerna skall finnas fasta
lärartjänster och permanenta lokaler. Inrättandet av filialer innebär sålunda
en väsentlig standardhöjning i den nuvarande decentraliserade universitetsutbildningen.
Jag vill särskilt framhålla att ett införande av permanent
filialutbildning på vissa orter inte betyder, att den decentraliserade utbildningen
i övrigt skall avvecklas. Tvärtom finns — såsom framhålls av många remissinstanser,
bl. a. universitetskanslersämbetet — anledning räkna med en ytterligare
utbyggnad och konsolidering av denna verksamhet. Den starkt ökade
efterfrågan på vuxenutbildning liksom möjligheten till samordning med annan
kvalificerad postgymnasial utbildning talar härför.

Innan jag närmare går in på frågan om utformningen och lokaliseringen av
universitetsfilialer vill jag något uppehålla mig vid ett spörsmål, som berörts i
vissa remissyttranden och som även uppmärksammats i den allmänna debatten.
Det gäller förhållandet mellan filialutbildning och en reformerad lärarutbildning,
varvid naturligt nog jämförelser gjorts mellan U 63:s förslag och 1960 års lärarutbildningssakkunnigas
nyligen framlagda förslag. Såsom jag i det föregående understrukit
har U 63 haft att vid sina överväganden utgå från nuvarande förhållanden,
bl. a. i fråga om ämnesuppsättning och betygssystem vid de i detta sammanhang
närmast berörda fakulteterna. Lärarutbildningssakkunniga har däremot
å sin sida haft att utforma sina förslag med hänsyn till de nya skolornas
ämneskonstruktioner, vilka i vissa fall inte kommer att på samma sätt som nu
svara mot universitetsämnena. De sakkunniga har därjämte föreslagit ett betygs-
och examenssystem, som avsevärt avviker från det nuvarande. Det är sålunda
uppenbart, att de båda utredningarnas förslag inte utan vidare är förenliga.
Av betydelse för bedömningen i nu förevarande sammanhang är emellertid,
om några avgörande hinder föreligger mot en utformning av filialutbildningen,
som anpassar denna till en lärarutbildning enligt lärarutbildningssakkunnigas
förslag. Jag har självfallet ingående granskat denna fråga. Vad gäller den
ämnesteoretiska delen av lärarutbildningen finns i lärarutbildningssakkunnigas
betänkande förslag till ändringar i fråga om såväl nivå som ämnesinnehåll
jämfört med nuläget. Beträffande förslaget till utbildning av lärare för grundskolans
högstadium kan generellt sägas, att några svårigheter att anpassa filialutbildningen
till de sålunda föreslagna ändringarna inte torde föreligga. För det
övervägande antalet blivande lärare på det gymnasiala stadiet kommer vidare
enligt lärarutbildningssakkunnigas förslag utbildningen under de två första åren
att bli gemensam med högstadielärarutbildningen och under alla omständigheter
torde i enlighet därmed denna utbildningsdel kunna erhallas pa filialort. Vidare
kan redan nu konstateras, att i flera ämnen den fortsatta ämnesteoretiska utbildningen,
som enligt lärarutbildningssakkunnigas förslag krävs för kompetens
såsom lärare på det gymnasiala stadiet, bör kunna erhållas vid filialer som i fråga

142

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

om läraruppsättning och standard i övrigt utformas i enlighet med vad U 63 förordat.
Å andra sidan lär inte alla i lärarutbildningssakkunnigas förslag förekommande
ämneskombinationer kunna komma att erbjudas på filialorterna och i
vissa fall inte heller på samtliga universitetsorter.

Vad beträffar de sakkunnigas förslag om vissa praktisk-pedagogiska inslag i
utbildningen redan från ämnesstudiernas början krävs vissa särskilda åtgärder
för att genomföra detta förslag på ort, som saknar lärarhögskola eller filial till
sådan. Även om lärarutbildningssakkunnigas förslag också på denna punkt helt
skulle följas, anser jag inte svårigheterna i det nu aktuella avseendet vara av den
art att det nu hindrar ett positivt ställningstagande till förslaget om universitetsfilialer.
Sammanfattningsvis blir min bedömning den att principiellt sett
olikheterna mellan U 63:s och lärarutbildningssakkunnigas förslag inte är större
än att dessa med vissa förändringar kan förenas. Penetrationen i detalj av denna
samordningsfråga kan alltså anstå till dess ställning skall tas till lärarutbildningssakkunnigas
förslag i dess helhet. I detta sammanhang vill jag därför endast
konstatera, att ett genomförande av filialorganisationen inte lägger hinder i
vägen för en framtida reformering av lärarutbildningen.

i\är det gäller fragan i vilken omfattning U 63:s förslag till filialer bör genomföras
delar jag den i ett stort antal remissyttranden framförda meningen att
Linköping och Örebro intar en särställning. Båda städerna är redan centra
för teknisk magisterutbildning och för tvåbetygskurser i matematik och
fysik. Jag har i det föregående förordat, att medicinsk och teknisk utbildning
förläggs till Linköping. Jag finner mig utan tvekan kunna förorda U 63:s förslag
om förläggning till Linköping och Örebro av filialer till Stockholms resp. Uppsala
universitet, vid vilka filialer skall anordnas utbildning för primärexamen inom
humanistisk, samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig fakultet. I den fortsatta
planeringen för denna utbildning bör man eftersträva en samordning med
annan högre utbildning på resp. orter i syfte att så långt möjligt uppnå ett gemensamt
utnyttjande av personella och lokalmässiga resurser.

Tvekan har i vissa remissyttranden uttalats beträffande lämpligheten att nu
inrätta de båda övriga av U 63 föreslagna filialerna, till Lunds resp. Göteborgs
universitet. Vissa instanser — bl. a. universitetskanslersämbetet och skolöverstyrelsen
— menar, att man bör vara försiktig med beslut om en permanent
organisation på flera orter. Mot detta kan emellertid anföras det faktum,
att man i ett dynamiskt skede måste säkra en tillräcklig elasticitet i utbildningsorganisationen.
Inför den kraftigt ökade tillströmning av nybörjare till de filosofiska
fakulteterna som kan väntas under de närmaste åren på alla de nuvarande
universitetsorterna är det nödvändigt att vidtaga åtgärder som kan ge
snabb effekt. En filialorganisation på flera orter medger bl. a. att lokalproblemen
och delvis också lärarfrågan kan lösas skyndsamt och effektivt. En spridning
till flera orter gör det också möjligt att komma till rätta med ett av
de allvarligaste hindren mot en expansion av den högre utbildningen, nämligen
bristen på studentbostäder. Jag skall i det följande återkomma till detta

143

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

spörsmål men vill redan här framhålla att filialsystemet, som bör medge en större
frekvens hemmaboende studerande och erbjuda en vidgad inackorderingsmarknad,
enligt min mening är en förutsättning för att studentbostadsproblemet skall
kunna bemästras. Med hänvisning härtill förordar jag, att också till vart och ett
av Lunds och Göteborgs universitet knyts en filial. Efter en utbyggnad av Umeå
universitet till full kapacitet kan också en filial i mellersta Norrland tillkomma
med anknytning till detta universitet.

När det gäller filialen till Lunds universitet står valet mellan Jönköping, Kalmar
och Växjö. Jag har funnit att samtliga tre städer kommer att kunna erbjuda
de resurser som filialutbildningen kräver och att från denna synpunkt ingen av
orterna kan ges ett bestämt företräde. I detta sammanhang vill jag framhålla att
Linköping, vid bifall till mina förslag i det föregående, av allt att döma kommer
att få en stor attraktivitet. Med hänsyn till att rekryteringsområdet norr ut
begränsas av utbildningsorganisationerna i stockholmsregionen och Örebro får
man emellertid räkna med att Linköping kommer att och bör rekrytera inom ett
avsevärt område söder om orten. Det ringa avstandet mellan Linköping och Jönköping
talar sålunda emot en förläggning av en filial till sistnämnda stad. Av de
tre städerna har Växjö otvivelaktigt de snabbaste förbindelserna till Lund
och måste därmed rent geografiskt ges ett företräde före både Jönköping och Kalmar.
Endast om det hade kunnat göras gällande att Växjös förutsättningar att
resursmässigt hysa en filial varit alltför begränsade hade valet fått göras mellan
Jönköping och Kalmar. Vid det slutgiltiga avgörandet om förläggningen av filialen
till Lunds universitet måste dessutom allmänna lokaliseringspolitiska skäl
beaktas. Dessa talar enligt min mening för en förläggning till Växjö och jag
förordar därför att filialen till Lunds universitet inrättas där.

Filialen till Göteborgs universitet bör lokaliseras till Karlstad. Rekryteringsunderlaget
till denna filial, som i varje fall kan beräknas omfatta Värmlands
län och norra delarna av Dalsland, torde bli fullt betryggande.

I Karlstad och Växjö bör utbildningen såsom U 63 förordat tills vidare begränsas
till humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen samt matematik. Beträffande
dimensioneringen av filialerna bör liksom när det gäller universitetsoch
högskoleorganisationen i övrigt de av U 63 angivna proportionerna mellan
antalet studerande på skilda orter och utbildningslinjer tjäna som riktpunkt.
Emellertid finns skäl — bl. a. den av mig i det föregående förordade något vidgade
ramen för utbildningen i dess helhet — att räkna med en snabbare och starkare
expansion av filialorganisationen än U 63 antagit. Jag finner det sålunda angeläget
att en avsevärd del av den ytterligare ökningen fram till början av 1970-talct kan fördelas på filialorterna. Planeringen bör så långt möjligt ske med
beaktande härav.

Jag övergår nu till vissa personaljrågor. Undervisningen på lågstadiet vid universitetens
filosofiska fakulteter ombesörjs numera i helt dominerande utsträckning
av universitetslektorer och assistenter. Detta är resultatet av en utveckling

144

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

som blivit en nödvändig konsekvens av den snabba expansionen. Under en dynamisk
period har det varit en stor fördel att de filosofiska fakulteterna på
detta sätt har kunnat anpassas till radikalt ändrade förhållanden. Inslaget av undervisning
av professor är mycket begränsat och förekommer i nämnvärd omfattning
nästan enbart i ämnen med litet studerandeantal. U 63:s förslag
att undervisningen vid filialerna skall meddelas huvudsakligen av universitetslektorer
och assistenter överensstämmer därför med vad som i stor utsträckning
redan gäller vid universiteten. Lärarstandarden bör i princip vara likvärdig vid
filialerna och inom lågstadieutbildningen vid moderuniversiteten. Filialutbildningen
bör ingå som en beståndsdel i den allmänna verksamheten vid moderuniversitetets
institutioner. I remissyttrandena har invändningar rests mot filialsystemet
med hänsyn till att lärarna vid filialerna anses få små möjligheter till
kontakt med forskningen. Jag delar emellertid inte denna uppfattning utan
anser att — bl. a. genom en rad särskilda åtgärder — goda kontakter skall
kunna etableras mellan institutionerna vid moderuniversiteten och filialerna.

I den förut nämnda prop. 1963:172 uttalade jag att det borde prövas att i
särskilt lärarkrävande ämnen vid universitet och högskolor utnyttja nya kategorier
av lärare med väsentligt större undervisningsskyldighet än som förekommer
nu. Som en konsekvens av sitt förslag om decentraliserad universitetsutbildning
utan forskningsresurser har U 63, med hänsyn till att i bestämmelserna angående
nuvarande typ av assistenttjänster stadgas skyldighet för innehavare av
sådan tjänst att bedriva forskning, föreslagit en ny typ av assistent med uppgift
att uteslutande ägna sig åt undervisning, främst i de naturvetenskapliga laborativa
ämnena. Jag ansluter mig till kommitténs förslag om införande av en dylik
tjänstetyp och räknar med att sådana tjänster kommer att inrättas även i andra
ämnen än de laborativa. Denna tjänstetyp bör också införas vid nuvarande
universitet och högskolor. Enligt min mening är nämligen denna nya typ av
lärare ofrånkomlig om utbildningskapaciteten — särskilt i de naturvetenskapliga
och samhällsvetenskapliga ämnena — skall kunna ökas i den utsträckning som
jag förordat i det föregående. Vissa frågor berörande den nya tjänstetypen får
lösas genom förhandlingar med vederbörande organisationer. Även frågan om
tjänstetiteln får bli föremål för senare prövning. Jag vill emellertid framhålla att
jag i princip ställer mig positiv till att innehavare av dylika tjänster skall kunna
tillgodoräkna sig tjänstgöringen som väsentlig merit bl. a. vid ansökan till tjänst
som lektor vid gymnasium.

Beträffande filialernas organisatoriska samband med moderuniversiteten finner
jag liksom U 63 att administrationen på filialorten bör kunna betraktas
som en del av moderuniversitetets förvaltningsorganisation.

I fråga om filialutbyggnadens genomförande förordar jag i likhet med U 63,
att filialutbildningen i Linköping, Örebro, Karlstad och Växjö startas — till en
början i provisoriska lokaler — höstterminen 1967. Remissyttrandena från resp.
kommunala instanser och byggnadsstyrelsen har klargjort, att detta är möjligt.

145

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Planeringen för permanenta lokaler bör emellertid omedelbart igångsättas och
förhandlingar upptagas mellan berörda parter beträffande utbyggnadens genomförande.

Mina ställningstaganden i det föregående innebär att jag i allt väsentligt anslutit
mig till U 63 :s förslag beträffande inriktning, lokalisering och tidsplan för
utbyggnaden av universitets- och högskoleväsendet. Den ytterligare ökningen i
tillströmningen utöver 1963 års program — som nämnts ca 4* 000 närvarande
studerande i början av 1970-talet — förutsätter jag till avsevärd del kommer att
belasta filialorterna. Då redan 1963 års program innebär en mycket kraftig utbyggnad
av den naturvetenskapliga utbildningen på nuvarande universitetsorter
och på två av de föreslagna filialortema, räknar jag liksom universitetskanslersämbetet
med att huvuddelen av den nämnda ökningen kommer att falla
på den humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningen. Jag förordar sålunda
vad gäller de centrala spärrade naturvetenskapliga ämnenas utbyggnad i
Linköping och Örebro, att utbyggnaden fram till början av 1970-talet — liksom
på universitetsorterna — sker i enlighet med U 63 :s förslag. Däremot är det enligt
min mening önskvärt, att utbyggnaden av den humanistiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen vid filialerna och i Umeå sker snabbare och i
större omfattning än U 63 räknat med. Enligt vad jag erfarit om möjligheterna
till provisoriska lösningar av lokalfrågorna på berörda orter torde detta vara
genomförbart.

I prop. 1963:172 framhöll jag, att ett förverkligande av de förordade riktlinjerna
för universitets- och högskoleutbyggnaden fram till början av 1970-talet
självfallet måste bli föremål för samma prövning och avvägning som annan
offentlig verksamhet med anspråk på de gemensamma samhälleliga resurserna.
En fortsatt utbyggnad kan givetvis endast ske i den takt som de realekonomiska
och statsfinansiella tillgångarna medger. Med utgångspunkt i en beräknad årlig
driftkostnad för universitet och högskolor under social-, ecklesiastik- och jordbrukshuvudtitlarna
av totalt ca 350 milj. kr. budgetåret 1963/64 har U 63 beräknat,
att driftkostnaderna enligt prisläget år 1963 kommer att budgetåret 1972/
73 ha ökat till ca 640 milj. kr. Med ca 87 000 studerande vid denna tidpunkt
betyder detta, att kommittén i stort sett räknat med en oförändrad genomsnittlig
årskostnad av ca 7 300 kr. per studerande. I nämnda driftkostnader ingår inte
anslag över statliga forskningsråd och fonder och ej heller studiesociala kostnader.

Utbyggnaden kommer att kräva en mycket stor personalökning. Behovet av
nya professors-, laborators- och docenttjänster inom de medicinska och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna samt de tekniska högskolorna enligt det
förordade utbyggnadsalternativet har av U 63 uppskattats till sammanlagt drygt
450 tjänster fram till början av 1970-talet. Vid de medicinska fakulteterna räknar
kommittén med att behovet av kvalificerad personal kommer att motsvara

146

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

omkring en tredjedel av samtliga under perioden disputerade. För utbyggnaden
av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna och de tekniska högskolorna
uppskattar kommittén motsvarande behov till ca tre fjärdedelar under första
delen och till drygt hälften under senare delen av utbyggnadsperioden. Än högre
andelar krävs enligt kommitténs uppskattningar för utbyggnaden av den samhällsvetenskapliga
utbildnings- och forskningsorganisationen. Enligt min mening
understryker detta angelägenheten i att man till det yttersta hushållar med de
personella resurserna vid universitet och högskolor.

Även vad gäller investeringsverksamheten på universitets- och högskoleområdet
måste iakttagas återhållsamhet inte minst med hänsyn till den knappa tillgången
på byggnadsarbetskraft. Denna brist är särskilt kännbar inom storstadsområdena,
där en stor del av utbyggnaden måste ske, trots den av mig förordade
decentraliseringen. U 63 har uppskattat de totala investeringsbehoven för en full
utbyggnad enligt 1963 års program till drygt 2,8 miljarder kr., investeringarna i
studentkårlokaler och studentbostäder därvid undantagna. För enbart utbyggnaden
av utbildnings- och forskningslokaler samt bespisningslokaler räknar kommittén
med ett investeringsbehov av nära 1,5 miljard kr. under perioden 1964/65
—1972/73, vilket innebär ett årligt investeringsbehov de närmaste åren av ca
200 milj. kr. Denna investeringsverksamhet kommer att kräva stora insatser
från berörda centrala myndigheters sida. Dessa myndigheter har inte haft något
att erinra mot den av U 63 förordade utbyggnadstakten. Här vill jag åter understryka,
att U 63 :s investeringsplan måste betraktas som ett maximiprogram
för vad som kan genomföras under perioden fram till början av 1970-talet. Berörda
centrala myndigheter torde få göras uppmärksamma på de av U 63 förordade
åtgärderna för en effektivare byggnadsplanering. De normer för beräkning
av skilda lokalbehov som U 63 arbetat efter finner jag ändamålsenliga för
lokalplaneringen. Alla möjligheter att åstadkomma rationella besparingar bör
dock beaktas. Främst samarbetsnämnden för lokal- och utrustningsprogramkommittéerna
har till uppgift att iaktta detta.

Utbyggnaden av universitet och högskolor kommer också att kräva mycket
stora samhälleliga investeringar i studentkårlokaler och studentbostäder samt i
serviceanläggningar o. d. U 63 har såsom nämnts räknat med ett behov av
30 000 rumsenheter i studentbostäder fram till början av 1970-talet och uppskattat
investeringarna härför till ca 720 milj. kr. Investeringarna i studentkårlokaler
under denna period har kommittén uppskattat till drygt 30 milj. kr. Även investeringarna
i serviceanläggningar o. d. torde bli mycket betydande. Som jag
framhållit tidigare måste emellertid dessa behov vägas mot andra angelägna investeringsbehov
i samhället.

Mina ställningstaganden i det föregående har i flera avseenden påverkats av
de bedömningar U 63 gjort rörande möjligheterna att tillgodose studentbostads -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965 147

behovet. Jag vill nu avslutningsvis närmare behandla vad U 63 och 1964 års
studentbostadsgrupp fört fram i denna fråga.

Studentbostadsgruppen har konstaterat att möjligheterna för de studerande
att på den allmänna hyresmarknaden lösa sin bostadsfråga alltsedan 1940-talet
successivt minskat. Orsakerna härtill har huvudsakligen varit den mycket
snabba ökningen av antalet studerande samt de tilltagande svårigheterna med
bostadsförsörjningen i framför allt Stockholm och Göteborg. Den ökade levnadsstandarden
har vidare minskat benägenheten att hyra ut rum.

Jag vill här erinra om att studentbostadsfrågan varit föremål för en fortlöpande
uppmärksamhet från statsmakternas sida. Sålunda lämnar staten sedan
år 1950 ett särskilt stöd för uppförande av studentbostäder. De nu gällande stödformerna
har i huvudsak tillkommit genom statsmakternas beslut i anledning
av prop. 1957:100 (SU 102, rskr 272).

Vidare vill jag konstatera att besvärliga bristsituationer tidvis uppstått på
grund av att byggandet inte alltid skett i takt med den ökade tillströmningen
av studerande. Även om tillgången på studentbostäder varit minst i Stockholm
och Göteborg, har de studerande hittills i regel kunnat lösa sin bostadsfråga på
den i dessa städer förhållandevis stora och elastiska marknaden för uthyrningsrum.

Det synes inte praktiskt tänkbart eller lämpligt att söka tillgodose alla studenters
bostadsbehov enligt ett ensartat mönster. I framtiden liksom hittills
torde det för åtskilliga studerande te sig ändamålsenligt att hyra inackorderingsrum
eller lägenheter på den allmänna bostadsmarknaden. Vid sidan härav blir
det emellertid nödvändigt att bygga bostäder, särskilt avsedda för studenter.
Allmänt gäller för svensk bostadspolitik att undvika byggande av särskilda
hus för begränsade kategorier av boende, men studentbostäderna utgör undantag
från denna huvudlinje. Flertalet studenter har ingen långsiktig anknytning
till studieorten, och deras bostäder på denna ort får följaktligen karaktären av
genomgångsbostäder. Det har därför ansetts ändamålsenligt att i väsentlig utsträckning
söka lösa studenternas bostadsfråga genom att bygga särskilda studentbostadshus
eller studentrum, som är insprängda i vanlig bostadsbebyggelse
men förbehålles studerande. Ett ytterligare motiv härför har varit hänsynen till
de studerandes särskilda villkor och behov. Bostadsfrågan för studerande måste
därför även i framtiden till betydande del lösas genom produktion av kategoribostäder.

Studentbostadsstödet utgår enligt nu gällande bestämmelser endast för de
kategorier, som omfattas av de i övrigt numera upphävda bestämmelserna för
naturastipendier och s. k. garantilån. Någon ändring härvidlag skedde inte då
det nuvarande studiemedelssystemet infördes genom statsmakternas beslut i
anledning av prop. 1964: 138 (SäU 1, rskr 290). I det föregående har jag berört
vissa insatser som gjorts för att bereda ökade möjligheter till andra postgymna -

148 Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

siala utbildningar än dem som anordnas vid universiteten och högskolorna. Bl. a.
med hänsyn till att möjligheterna att lösa bostadsfrågan inte skall behöva påverka
valet mellan olika postgymnasiala utbildningsvägar bör de nuvarande
bestämmelserna för studentbostadsstödet överses i syfte att möjliggöra för ytterligare
studerandegrupper, som omfattas av studiemedelsförordningen, att efter
särskild prövning jämväl komma i åtnjutande av studentbostadsstödet. Kungl.
Maj :t bör äga meddela de bestämmelser som kan föranledas av nämnda översyn.

Det förslag som studentbostadsgruppen framlagt baseras på en beräknad nyproduktion
fram till början av 1970-talet av ungefär 60 000 rumsenheter utöver
de närmare 16 000 som fanns läsåret 1963/64. U 63 har för sin del räknat
med att antalet tillkommande rum under den ifrågavarande perioden fram
till år 1972 skulle begränsas till ca 30 000. Denna bedömning har utsatts för
kritik av bl. a. bostadsstyrelsen och SFS. Det har påpekats, att ett bibehållande
av nuvarande byggnadstakt skulle leda till att mer än 30 000 rumsenheter
tillkom under perioden. Jag har i det föregående förordat att studentbostadsstödet
utvidgas till att omfatta andra postgymnasiala studerandegruppper än
de akademiska. Med U 63:s beräkningsnormer skulle därmed uppskattningsvis
40 000 rumsenheter behöva färdigställas under den aktuella perioden. Det
synes dock inte lämpligt eller behövligt att fastställa ett program för studentbostadsbyggandet
under så lång tid. En bedömning av det för studentbostadsbyggandet
tillgängliga utrymmet får liksom hittills göras i anslutning till att
statsmakterna tar ställning till frågan om det samlade bostadsbyggandets omfattning.

På grundval av vad U 63 och studentbostadsgruppen redovisat samt med hänsyn
till den remissopinion som stött de framlagda förslagen har jag funnit att
ytterligare åtgärder bör vidtas i syfte att samordna utbyggnaden av studentbostäder
med utbyggnaden av universiteten och högskolorna. Med anledning av
bl. a. den bristsituation som råder främst i Stockholm och som riskerar att ytterligare
betonas har jag vidare funnit att en ökad statlig medverkan vid anskaffningen
av tomtmark kan bli aktuell.

I likhet med studentbostadsgruppen finner jag det angeläget att planerings-
och projekteringsresursema utnyttjas bättre och att byggnadskostnaderna
reduceras. Det synes därvid nödvändigt att industriella byggmetoder
kommer till användning i största möjliga utsträckning. Jag vill i detta sammanhang
erinra om den experimentverksamhet på detta område som redan igångsatts
på grundval av studentbostadsgruppens förslag (prop. 1965: 104 s. 55, SU
67, rskr 193).

För att tillgodose de här förordade syftena bör vissa åtgärder av administrativ
natur vidtagas. Erforderliga förslag härtill kommer att i annat sammanhang
underställas Kungl. Maj:ts prövning.

149

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Ett genomförande av vad jag i det föregående förordat kommer att redan innevarande
budgetår medföra en stark ökning av arbetsbelastningen inom universitets-
och högskoleväsendets centrala och lokala administration samt övriga
berörda planerande myndigheter. Kungl. Maj:t äger i erforderlig omfattning
medge överskridande av berörda myndigheters anslag innevarande budgetår
för denna verksamhet.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr lJfl år 1965

3. Farmaceutisk utbildning och forskning
3.1. Farmaceututbildningskommittén

3.1.1. Den farmaceutiska utbildningens och forskningens nuvarande organisation Den

farmaceutiska utbildningen och forskningen i Sverige har sedan mitten
av 1800-talet varit koncentrerad till en särskild läroanstalt, farmaceutiska institutet,
förlagt till Stockholm. I enlighet med statsmakternas beslut (prop. 1964: 50,
SU 119, rskr 293) har detta institut fr. o. m. den 1 juli 1964 inordnats i den nya
universitets- och högskoleorganisationen, tills vidare såsom en under universitetskanslersämbetet
fristående högskola med ett konsistorium och en farmaceutisk
fakultet. Vidare har, med anledning av nämnda proposition, principbeslut
fattats om att farmaceutiska institutet vid en senare tidpunkt skall infogas som
en farmaceutisk fakultet i antingen Uppsala universitet eller karolinska institutet.
Det definitiva ställningstagandet till denna fråga har uppskjutits i avvaktan
på farmaceututbildningskommitténs förslag angående fakultetens framtida
lokalisering.

Den farmaceutiska utbildningen är enligt nu gällande bestämmelser uppdelad
pa tva skilda linjer, apotekarlinjen och receptarielinjen.

Utbildningen på apotekarlinjen omfattar ett års praktisk verksamhet på apotek
(preskolär praktik), tre års studier vid farmaceutiska institutet samt — som
avslutning — ytterligare ett års apotekspraktik (postskolär praktik). Den som
avlagt apotekarexamen kan erhålla apotekarlegitimation.

Intagningskapaciteten höjdes fr. o. m. läsåret 1958/59 från 40 till 80 studerande
per år (jfr prop. 1958:94). De olika ämnena och den nuvarande undervisningens
omfattning för avläggande av apotekarexamen framgår av följande
sammanställning (siffrorna i vissa fall avrundade).

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965 151

Undervisningens fördelning på apotekarlinjen

(Enligt år 1962 fastställd provisorisk studieplan)

Ämne	Antal timmar
Föreläsningar	Seminarier	Laborationer
Oorganisk och fysikalisk kemi ..................	75	15	320
Organisk kemi ................................	100	10	330
Analytisk farmaceutisk kemi ....................	70	10	420
Botanik ......................................	40		90
Farmakognosi .................................	100		210
Galenisk farmaci ..............................	40	10	130
Farmaceutisk mikrobiologi ......................	45	5	no
Farmakodynamik och toxikologi ................	75	5	15
Social- och rättsfarmaci ........................	80
Matematik ....................................	35
Statistik ......................................	15
Summa	675	55	1 625

Anm. Utöver den i sammanställningen redovisade undervisningen anordnas bl. a. en frivillig kurs
i företagsekonomi.

Utbildningen på receptarielinjen omfattar två års praktisk utbildning på apotek
följd av ett års studier vid farmaceutiska institutet. Den studerande avlägger
härefter receptarieexamen. För tillträde till utbildningen erfordras avlagd studentexamen.
Intagningskapaciteten höjdes fr. o. m. läsåret 1958/59 från 120 till
180 studerande per år (jfr prop. 1958: 94). I enlighet med statsmakternas beslut
(prop. 1965:1 bil. 10 s. 463, SU 90, rskr 223) skall en ytterligare ökning till 240
studerande årligen ske fr. o. m. vårterminen 1966. De olika ämnena och den nuvarande
undervisningens omfattning för avläggande av receptarieexamen framgår
av följande sammanställning.

Undervisningens fördelning på receptarielinjen

(Enligt år 1962 fastställd provisorisk studieplan)

Ämne	Antal timmar
Föreläsningar	Seminarier	Laborationer
Kemi och farmaceutisk kemi ....................
a) Oorganisk och fysikalisk kemi ...............	30	11	102
b) Organisk kemi ..............................	25	6	48
Farmakognosi .................................	33	7
Galenisk farmaci ..............................	22	3	10
Social- och rättsfarmaci ........................	35	10
Biologisk-medicinsk översiktskurs ...............	45	5
Steriliseringsteknik ............................	15		36
Summa	205	42	196

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-1 år 1965

Behörighet att avlägga farmacie licentiatexamen tillkommer den, som vid farmaceutiska
institutet avlagt apotekarexamen. Licentiatexamen avläggs i minst
två läroämnen, varav ett skall vara huvudämne. Farmacie licentiat äger avlägga
disputationsprov för vinnande av farmacie doktorsgrad.

Den nominella studietiden för de teoretiska studierna på apotekarlinjen, sex
terminer, har i praktiken visat sig svår att följa, framför allt beroende på att en
successiv utvidgning av kursinnehållet ägt rum i flera ämnen. Medianstudietiden
för de teoretiska studierna ligger f. n. vid nio terminer.

Den befintliga personalorganisationen vid institutet redovisas av kommittén.
Lärarpersonalen på apotekarlinjen hade budgetåret 1964/65 följande sammansättning.

Institution eller avdelning	Professor	Laborator	Lektor	Lärare	Assistent- tjänster
Oorganisk och fysikalisk kemi .......	—	1	—	1	3,2
Analytisk farmaceutisk kemi ........	—	1	—	—	4,0
Organisk kemi .....................	1	1	—	—	3,6
	—	—	1	—	2,0
Farmakognosi ......................	1	1	—	—	2,0
Galenisk farmaci ...................	1	1	—	—	4,2
Farm. mikrobiologi .................	—	1	—	—	3,2
Farmakodynamik och toxikologi .....	1	—	—	—	1,6
Social- o. rättsfarmaci ..............	—	—	—	1	0,6
Statistik ..........................	—	—	—	Arvode	—
Företagsekonomi ...................	—	—	—	Arvode	—
Summa	4	6	1	2	24,41

1 Inkl. vissa arvodestjänster (ordinarie assistenttjänster = 21,5).

Dessutom fanns vid institutet inrättade två tjänster som forskarassistent.
Fr. o. m. budgetåret 1965/66 har personalorganisationen utökats med en docent-,
en forskarassistent- och en assistenttjänst. Den befintliga administrations-, biblioteks-
och biträdespersonalen kommer att redovisas i det följande i samband
med farmaceututbildningskommitténs förslag till personalförstärkningar.

Undervisningen på receptarielinjen omhänderhas huvudsakligen av arvoderade
kursgivare. Fr. o. m. budgetåret 1965/66 har inrättats en lärartjänst i lönegrad
Ag 23, avsedd för dels den samlade kemiundervisningen vid receptariekurserna,
dels den omedelbara ledningen av receptarieutbildningen.

3.1.2. Kommitténs förslag

3.I.2.I. Strukturförändringen inom läkemedelsområdet

Kommittébetänkandet inleds med en översikt över de strukturförändringar
inom läkemedelsområdet som ägt rum under de senaste decennierna. Kommittén
anför i dessa frågor i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 141 år 1965 153

Läkemedels ar senalen har undergått en utveckling, innebärande att gångna
tiders läkemedel, specialtillredda för varje patient (s. k. extemporeberedning).
ersatts av standardiserade, originalförpackade preparat. Denna utveckling har
under de senaste femtio åren skett i ett alltmer accelererat tempo och »medellivslängden»
för en farmaceutisk specialitet är i dag endast omkring fem år.

Beträffande produktionen av läkemedel utgörs f. n. omkring tio procent av
samtliga på apotek expedierade mediciner av läkemedel specialkomponerade
för den enskilde patienten. Den industriella produktionen är numera helt avgörande
för världens läkemedelsförsörjning. I Sverige finns ett tiotal mera betydande
läkemedelsfabriker, varjämte ett stort antal utländska tillverkare är representerade
i landet. De svenska fabrikerna svarar för inemot hälften av den
svenska marknaden på området.

Detaljhandel med läkemedel får enligt läkemedelsförordningen bedrivas endast
på apotek. F. n. finns i vårt land ca 415 självständiga apotek samt omkring
145 filialer. För en närmare redogörelse rörande det svenska apoteksväsendet
hänvisas till betänkandet.

Läkemedelskonsumtionen såväl i vårt land som annorstädes är i starkt stigande.
Antalet på svenska apotek expedierade recipen har sålunda ökat från 9,5
miljoner år 1940 till 29,7 miljoner år 1963.

Beträffande läkemedelsforskningen framhåller kommittén att det utan jämförelse
mest omfattande forskningsarbetet bedrivs och bekostas av läkemedelsindustrin.
De tio ledande svenska läkemedelsindustrierna uppges ha förbrukat
24,7 milj. kr. på forskning under år 1962.

Trots den i det föregående redovisade strukturförändringen inom läkemedelsområdet,
innebärande bl. a. att de flesta läkemedel tillverkas utanför apoteken
och i ganska stor utsträckning utan medverkan av apotekare, torde det, framhåller
kommittén, utan vidare stå klart att det är ett betydande samhällsintresse
att läkemedelsforskning, läkemedelstillverkning och läkemedelsdistribution sker
under så adekvata former som möjligt. En grundförutsättning härför är att
lämplig utbildning finns att tillgå för dem som önskar verka inom de angivna
arbetsfälten. Enligt kommitténs mening bör man uppfatta farmaceuten som
specialist inom ett gränsområde mellan medicin och naturvetenskap, främst
de kemiska disciplinerna. Allt efter de växlande behoven inom forskning, tillverkning,
distribution, information, administration och undervisning bör det
finnas farmaceuter att tillgå. Detta kräver, framhåller kommittén, en betydligt
rörligare utbildningsorganisation än hittills, med möjligheter till specialisering och
efterutbildning.

3.1.2.2. Behovet av farmaceutisk! utbildad arbetskraft

På uppdrag av farmaceututbildningskommittén företog arbetsmarknadsstyrelsen
år 1959 en omfattande studie av behovet av farmaceutiskt utbildad personal.
Yttranden över denna utredning avgavs av bl. a. Apotekarsocieteten och Sveriges
fannacevtförbund, vilka därvid redovisade egna kalkyler. Resultaten av de
olika föreliggande beräkningarna rörande det sammanlagda farmaceutbehovet
inom läkemedelsområdet framgår av följande tabell.

154

Kungl. May.ts ''proposition nr Hl år 1965

	1965	1970	1975
Apotekare
Arbetsmarknadsstyrelsen ...................................	1 130	1 232	1 380
Apotekarsocieteten ........................................	1 no	1 245	1 355
Sveriges farmacevtförbund..................................	1 050	1 155	1 255
Receptarier
Arbetsmarknadsstyrelsen ...................................	1 416	1 548	1 706
Apotekarsocieteten ........................................	1 410	1 585	1 760
Sveriges farmacevtförbund...................................	1 350	1 455	1 540

Vissa diskussioner rörande möjligheten att tillgodose läkemedelsindustrins
behov av kvalificerad arbetskraft genom anordnande av kombinerad medicinsk
och naturvetenskaplig utbildning föranledde Ingeniörsvetenskapsakademien att
under våren 1961 till läkemedelsindustrin rikta en »Förfrågan angående personalens
utbildning inom läkemedelsindustrin». I följande sammanställning redovisas
vissa uppgifter rörande personalbehovet inom sagda industri, vilka framkom
vid denna enkätundersökning.

■ Personalkategori ’ ■ ■	Antal tjänstemän
Anställda vid företagen den 31/12 1960	Nyanställd under perio-den 1/1 1956 —31/12 1960	Behov den 31/12 1960	Beräknat behov den 31/12 1965
Medicinare .......................	30	21	31	40
1 Veterinärer ........................	2	2	4	7
Apotekare .......................	81	61	89	117
j Receptarier ......................	52	43	49	67
j Med .-fil. utbildade1 ...............	—	—	in	163
1 Naturvetare ......................	69	52	40	57
Biotekniker ......................	—	—	14	19
Övriga civilingenjörer .............	84	38	67	81
Övriga ingenjörer .................	276	200	238	316
1 Övriga tjänstemän ................	1 247	—	1 222	1 437
Summa	1 841	417	1 865	2 304

1 Personer med en kombinerad medieinsk-filosofisk (naturvetenskaplig) utbildning.

Kommittén framhåller, att det självfallet är av stor betydelse vid en uppskattning
av det framtida utbildningsbehovet om farmaceututbildningen i stort sett
kan fylla läkemedelsområdets behov eller om även andra på läkemedelsverksamhet
inriktade utbildningsvägar erfordras. Enligt kommittén bör en farmaceututbildning
anordnad i enlighet med i betänkandet framlagda förslag visa sig
ändamålsenlig även för de arbetsuppgifter, som av läkemedelsindustrin enligt

155

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

de tidigare redovisade enkäterna beräknats för personer med blandad medicinsk
och naturvetenskaplig utbildning.

På grundval av erfarenheterna under åren efter 1960 kan enligt kommittén
konstateras, att arbetsmarknadsstyrelsen i sin bedömning av det framtida behovet
av farmaceutiskt utbildad arbetskraft direkt underskattat behovet inom
läkemedelsområdet. Vid bedömningen av det totala utbildningsbehovet måste
man härutöver beakta, att personer med farmaceutisk utbildning kommer att
kunna användas även inom andra arbetsområden, exempelvis den kemisk-tekniska
industrin ävensom den snabbt expanderande livsmedelsindustrin.

Kommittén föreslår att intagningskapaciteten för den kvalificerade farmaceututbildningen
ökas från nuvarande 80 till 120 studerande per år.

De studerande på receptarielinjen torde, framhåller kommittén, även i framtiden
i huvudsak vara hänvisade till skilda befattningar inom läkemedelsområdet.
I avvaktan på resultatet av en inom Apotekarsocieteten pågående utredning
om det framtida behovet av farmaceutiskt utbildad arbetskraft har kommittén
funnit det årliga intaget till denna utbildning böra tills vidare förbli oförändrat,
180 studerande per år. Sedan kommittén avlämnat sitt betänkande har — såsom
förut nämnts — statsmakterna fattat beslut om en ökning av ifrågavarande
intag till 240 studerande årligen fr. o. m. vårterminen 1966.

Sedan 1930 har medicinalstyrelsen haft att årligen bestämma vilket antal
studenter, som högst skall få antagas för att påbörja den i farmaceututbildningen
ingående preskolära praktiken. Kommittén anser det för sin del varken erforderligt
eller önskvärt att intaget årligen anpassas till nya prognoser. I stället bör
arbetsmarknadssituationen inom berörda områden fortlöpande följas genom
rullande prognoser. Först om sådana så småningom visar att intagningen är
orealistisk med hänsyn till kraftiga förändringar på avnämarsidan bör en omprövning
av intagningens storlek ske.

3.1.2.3. Omorganisation av den kvalificerade farmaceututbildningen

Den utbildning som är avsedd att meddelas vid den farmaceutiska fakulteten
betecknas av kommittén som »den kvalificerade farmaceututbildningen». Som
av det följande kommer att framgå föreslås för receptarieutbildningens del
inrättande av ett särskilt receptarieinstitut.

Det är enligt kommitténs mening angeläget, att farmaceutiska institutet snarast
inordnas som en farmaceutisk fakultet vid ett större lärosäte. Härvid förutsätts
viss integration med medicinsk fakultet och även ett intimt samarbete
med vissa ämnen inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

Farmaceututbildningskommittén föreslår, att den nuvarande utbildningsgången
ersätts med en obligatorisk grundutbildning och en därefter omedelbart
följande specialiserad teoretisk och vid behov även praktisk utbildning i skilda
huvudriktningar. Genom den föreslagna anordningen vinner man enligt kom -

156

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

mitténs mening att utbildningen blir förhållandevis enhetlig samtidigt som
man får utrymme för viss specialisering.

Den farmaceutiska grundutbildningen föreslås omfatta fem terminers studier,
avslutade med farmacie kandidatexamen.

Denna examen bör enligt kommitténs förslag bilda utgångspunkt för studier
i två huvudriktningar. En möjlighet är att farmacie kandidater efter denna
examen fullföljer sina studier på en farmaceutisk linje under tre terminer och
därefter avlägger farmacie magisterexamen, vilken avses utgöra grund för verksamhet
såväl vid apotek som i industri och inom andra befattningar på läkemedelsområdet.
Farmacie magisterexamen efter utbildning på den farmaceutiska
linjen förutsätts ligga till grund för apotekarlegitimation, som meddelas
av medicinalstyrelsen.

Farmacie kandidatexamen bör vidare enligt kommitténs förslag kunna utgöra
utgångspunkt för studier i vissa medicinska ämnen. Kommittén räknar med att
en särskild utbildning under tre terminer — förlagd i huvudsak till medicinsk
fakultet — skall utformas i lämpliga sådana ämnen. Utbildningen inom denna
medicinska linje föreslås likaledes bli avslutad med farmacie magisterexamen.
Nämnda examen, avlagd efter utbildning på den medicinska linjen, skulle dock
inte utgöra underlag för apotekarlegitimation. Sådan bör emellertid enligt kommittén
kunna erhållas efter komplettering med den föreslagna sjunde terminens
utbildning inom den farmaceutiska linjen. Avsikten med den blandade farmaceutiska
och medicinska utbildningen är i första hand att skapa en utbildningsväg
för verksamhet inom läkemedelsindustri, livsmedelsindustri, sjukhusapotek och
s j ukhuslaboratorier.

Vad angår forskarutbildningen räknar kommitttén med att studier för farmacie
licentiatexamen i regel påbörjas först efter avlagd magisterexamen. Med
tanke på studerande med speciell vetenskaplig fallenhet har kommittén dock
inte velat utesluta möjligheten att licentiatstudier bedrivs med kandidatexamen
som bas. Studietiden för licentiatexamen beräknas uppgå till 3 å 4 år efter
kandidatexamen. Hinder bör enligt kommittén inte föreligga för att farmacie
kandidat eller magister i speciella fall bedriver sina licentiatstudier inom medicinsk
eller naturvetenskaplig fakultet. Farmacie licentiat förutsätts liksom nu ha
möjlighet att förvärva farmacie doktorsgrad.

Den sålunda av farmaceututbildningskommittén förordade utbildningsgången
inom den kvalificerade farmaceutiska utbildningen redovisas i följande tablå.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965
Plan till reformerad farmaceututbildning

157

Examen:

Farm. kand.

Farm. mag.

Farm. lic.

Farm. dr.

Med. linje
Studietid:
3 terminer

Farm. linje
Studietid:

3 terminer
(Leg. apot.)

Licentiatutbildning
Studietid från farm. kand.
3—i år

Fortsatt forskarutbildning

Farm. grundutbildning
Studietid: 5 terminer

Kommittén, som övervägt möjligheterna att anordna ytterligare en utbildningsväg,
en naturvetenskaplig linje, har inte funnit skäl framlägga förslag i
denna riktning.

Farmaceututbildningskommittén lämnar — i vad avser grundutbildningen
samt den farmaceutiska linjen — detaljerade förslag rörande
utbildningens omfattning och utformning. Av redogörelsen i betänkandet
(s. 86—105) inhämtas i huvudsak.

Till sin huvudinriktning bör den kvalificerade farmaceututbildningen enligt
kommitténs mening likna den nuvarande teoretiska delen av apotekarutbildningen.
Följande huvudämnen bör — enligt vad kommittén funnit — ingå i
studierna fram till farmacie magisterexamen.

1. Oorganisk och fysikalisk kemi

2. Organisk kemi

3. Analytisk farmaceutisk kemi

4. Biokemi (läran om livsprocessernas kemi)

5. Farmakognosi (läran om naturprodukter med användning som läkemedel)

6. Galenisk farmaci (framställningen av bruksfärdiga läkemedel med kemiska
substanser och droger som utgångsmaterial)

7. Farmaceutisk mikrobiologi (omfattande bakteriologi samt steriliseringsteknik) 8.

Farmakologi och toxikologi (farmakologi = läran om läkemedlens verkan på

158

Kungl. Maj:ts ''proposition nr lJfl år 1965

organismen — farmakodynamik — och deras användning vid behandling av
sjukdomar — farmakoterapi; toxikologi = läran om gifter och studiet av
förgiftningar)

9. Social- och rättsfarmaci (kännedom om författningar vilka reglerar läkemedelshanteringen) Detta

förslag innebär vissa förändringar jämfört med nuläget. Biokemin har
brutits ur ämnet farmakognosi för att bli ett självständigt ämne. Benämningen
farmakodynamik och toxikologi har ersatts med beteckningen farmakologi och
toxikologi. Det nuvarande ämnet botanik har infogats i farmakognosin. Det nuvarande
lärostoffet i farmakognosi föreslås reducerat förhållandevis kraftigt.
I fråga om undervisningens omfattning i de olika ämnena har vidare förutsatts
väsentliga förskjutningar.

Behovet av praktisk tjänstgöring har enligt kommittén minskat till följd av
att läkemedelsframställningen på apotek fått allt mindre omfattning, något
som därtill reducerat apotekens möjligheter att meddela praktikutbildning. Vidare
torde den nuvarande praktikutbildningen i stort sett sakna betydelse för
dem som avser att ägna sig åt annan verksamhet inom läkemedelsområdet än
apotekst jänstgöring.

Enligt kommitténs uppfattning bör den nuvarande preskolära ettåriga apotekstjänstgöringen
helt utgå. Studerande bör således kunna intas till den farmaceutiska
utbildningsgången direkt efter studentexamen. I stället skall under
den sjunde terminens utbildning på den föreslagna farmaceutiska linjen ingå
tre månaders praktisk tjänstgöring på apotek. Den föreslagna nedskärningen av
praktiktiden bör enligt kommittén vara möjlig genom att det manuella apoteksarbetet
i huvudsak överförs till laborationerna i ämnet galenisk farmaci vid fakulteten.
Parallellt med den praktiska utbildningen bör enligt kommitténs mening
meddelas viss undervisning vid fakulteten, bl. a. i form av s. k. apotekstekniska
seminarier. Kommittén finner det möjligt att åstadkomma den önskade nära
anknytningen av den praktiska tjänstgöringen med farmaceutiska fakulteten
genom att den erforderliga tjänstgöringen på apotek förläggs till sådana i
Stockholms- och Uppsala-områdena.

Enligt kommitténs mening bör den farmaceutiska grundutbildningen utformas
så, att den ger en grundläggande naturvetenskaplig skolning med farmaceutisk
anknytning för att förbereda till olika typer av verksamhet inom läkemedelsområdet.
De kemiska aspekterna i grundutbildningen bör, framhåller kommittén,
bli mer markerade än f. n., beroende på dels att kemin blivit av alltmer dominerande
betydelse genom medicinens landvinningar, dels att en gemensam grund
för olika verksamhetsgrenar av tidsskäl inte rimligen kan läggas på mer än
ett vetenskapligt område.

Kommitténs förslag till studieplan för den farmaceutiska grundutbildningen
sammanfattas i följande tabell. (Begreppet total studietid innefattar även tid
för inläsning av ämnena, vilken till eu del beräknas försiggå under de akademiska
ferierna. Det totala studieåret beräknas sålunda uppgå till tio månader, medan
det akademiska studieåret, under vilken tid föreläsningar och laborationer vid
universitetet skall avklaras, beräknas uppgå till åtta månader).

Studierna vid den farmaceutiska linjen, vilka enligt kommitténs förslag skall
kunna påbörjas efter avlagd farmacie kandidatexamen, avses utgöra grund för
framtida yrkesverksamhet vid apotek och inom läkemedelsindustri. Studietiden
beräknas omfatta tre terminer. Utbildningen avslutas med farmacie magisterexamen,
som skall utgöra grund för legitimation som apotekare. Ansvaret för
utbildningen förutsätts helt komma att falla på farmaceutiska fakulteten.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

159

Termin	Ämne	Föreläsningar o. seminarier (tim)	Laborationer (tim)	Total studietid (mån)
1	Oorganisk och fysikalisk kemi I ......	35	150	2,5
	Analytisk farmaceutisk kemi I ........	40	150	2,0
2	Statistik ............................	20	—	0,5
	Oorganisk och fysikalisk kemi II ......	55	90	2,5
	Organisk kemi ......................	70	180	3,0
3	Organisk kemi ......................	40	150	3,0
	Biokemi .............................	60	90	2,5
4	Analytisk farmaceutisk kemi II .......	30	150	2,0
	Farmakognosi .......................	45	60	2,0
5	Galenisk farmaci .....................	60	200	4,0
	Summa	455	1 220	24,0

I den teoretiska utbildningen på denna linje bör enligt kommitténs mening
i första hand ingå undervisning i de medicinskt inriktade ämnena farmakologi
och toxikologi samt farmaceutisk mikrobiologi, som är av betydelse för apotekarnas
verksamhet. Med hänsyn till den moderna utvecklingen på läkemedelsområdet
föreslår kommittén bl. a., att toxikologi blir ett självständigt läroämne
inom huvudämnet farmakologi och toxikologi, företrätt av en professor.

Ledningen för undervisningen i de medicinskt inriktade ämnena på den farmaceutiska
linjen avses falla på lärare vid farmaceutiska fakulteten, även om
—• som i det följande kommer att närmare beröras — vissa lärartjänster enligt
förslaget kan komma att vara gemensamma för farmaceutisk, medicinsk och
i viss mån även naturvetenskaplig undervisning och forskning.

Med hänsyn till att utbildningen på den farmaceutiska linjen förutsätts tillgodose
flera olika avnämarområden, bör enligt kommitténs uppfattning såsom
avslutning på utbildningen under den åttonde terminen följa en termin specialiserade
studier i något av de centrala ämnen, som ingått under grundutbildningen
eller under de sjätte och sjunde terminernas utbildning.

Kommitténs förslag till studieplan för den farmaceutiska linjen redovisas i
följande sammanställning.

Termin (räknat från grundutbildn. början)	Ämne	Föreläsn. o. seminarier (tim)	Laborationer (tim)	Total studietid (mån)
6	Farmaceutisk mikrobiologi ............	50	100	2,5
	Farmakologi ........................	80	50	1
	Toxikologi ..........................	20		! 2,5
7	Apotekspraktik ......................			i
	Apotekstekniska seminarier ...........			3,0
	Social- och rättsfarmaci ..............	60		1,5
	Företagsekonomi ....................	20		0,5
8	Specialiserade studier i valfritt ämne . .
	Läkemedelsseminarier ................	10		J 5,0
	Summa	240	150	15

160

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Beträffande den medicinska linjen erinrar kommittén om att under
senare år i olika sammanhang framförts förslag om blandad medicinsk och annan
utbildning, bl. a. under hänvisning till läkemedelsindustrins personalbehov.

Med anledning av ett av läkarutbildningsberedningen framlagt förslag uppdrog
Kungl. Maj:t den 2 juni 1961 åt den tidigare tillkallade sakkunnige för
utredning rörande vissa medicinska utbildningsfrågor m. m., professorn Bror
Rexcd, att närmare utreda omfattningen och utformningen av blandad medicinsk
och naturvetenskaplig, teknisk eller annan utbildning.

I maj 1962 framlade Uppsala universitet i skrivelse till Kungl. Maj:t förslag
om anordnande av medicinska utbildningskurser inom ramen för en blandad
medicinsk och naturvetenskaplig utbildning. Till detta förslag har ställning inte
tagits i avvaktan på dels farmaceututbildningskommitténs betänkande, dels
resultaten av professor Rexeds utredning.

Kommittén framför i huvudsak följande synpunkter och förslag i den här
aktuella frågan.

Det vidgade utbildningsbehovet för läkemedelsindustrin och med denna närbesläktade
arbetsområden bör enligt kommitténs mening tillgodoses i första
hand inom farmaceututbildningens ram. Kommittén finner det möjligt att dels
genom en reformering av den traditionella apotekarutbildningen med bl. a. förstärkning
av de redan nu förekommande medicinska inslagen i utbildningen,
dels genom införande av ytterligare differentieringsmöjligheter i form av utbildning
i medicinska ämnen vid en medicinsk undervisningsorganisation skapa underlag
för differentiering åt medicinskt håll av utbildningen för personal inom
läkemedelsområdet. Dylika differentieringsmöjligheter kan enligt kommittén
beredas såväl genom forskarutbildning med inriktning på licentiatexamen och
eventuellt doktorsgrad, vilken utbildning skall kunna innefatta studier även vid
medicinsk eller naturvetenskaplig fakultet, som genom en särskild medicinsk
linje efter grundutbildningen.

Den medicinska påbyggnadsutbildningen efter farmacie kandidatexamen avses
meddelad vid medicinska institutioner. Den bör pågå tre terminer samt omfatta
sådana medicinska ämnen, som skall kunna ingå i examen även vid filosofisk
fakultet. Utbildningen föreslås bli avslutad med en examen, även denna benämnd
farmacie magisterexamen.

Ingenting bör enligt kommitténs mening hindra en studerande att genomgå
en kombinerad utbildning på två linjer. Så bör det t. ex. vara möjligt för en
farmacie kandidat med medicinsk påbyggnadsutbildning eller en farmacie licentiat
att genomgå apotekarutbildning under ett år för erhållande av bl. a. legitimation
som apotekare eller för en apotekare att fortsätta en forskarutbildning.
En förlängning av studietiden skulle emellertid härigenom inte kunna undvikas.

Genom den blandade farmaceutiska och medicinska utbildningen torde enligt
kommittén huvuddelen av ifrågavarande arbetskraftsbehov inom läkemedelsindustrin
kunna tillgodoses.

Kommittén har inte funnit anledning att framlägga förslag till detaljerade
studieplaner för här aktuell utbildning, utan redovisar endast följande översiktliga
utbildningsplan för medicinsk linje.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr Hl år 1965

161

Termin Ämne

1 Morfologi (omfattande anatomi och histologi)

Medicinsk kemi

Mikrobiologi

2 Fysiologi
Farmakologi

3 Sjukdomslära (omfattande de kliniska specialämnena jämte patologi)

Klinisk översiktskurs

Förebyggande medicin

Undervisningen vid medicinska linjen avses — som tidigare nämnts — bli
förlagd till medicinska institutioner och kliniker och i huvudsak meddelad av
medicinska lärare.

Kommittén erinrar om att den farmaceutiska utbildningen till sin karaktär
är strängt bunden, dvs. att de studerande genomför studierna i en bestämd
ordning. För att effektivera inlärandet bör enligt kommittén ske täta kunskapskontroller
på begränsade delar av kursinnehållet, s. k. duggningar, av samma typ
som f. n. förekommer bl. a. inom medicinsk och naturvetenskaplig utbildning.
Kommittén föreslår vidare införande av särskilda tentamensspärrar framför vissa
avsnitt av utbildningen.

Farmacie magisterexamen på den farmaceutiska linjen bör enligt kommitténs
uppfattning berättiga till legitimation som apotekare. Huruvida dylik legitimation
automatiskt bör medföra rätt att förestå apotek torde enligt kommittén
ankomma på medicinalstyrelsen att bedöma.

Kommittén understryker värdet av den jortbildning vilken f. n. bedrivs i de
farmaceutiska yrkesorganisationernas regi och de resultat som följt i dess spår.
Det är dock — framhåller kommittén — nödvändigt att denna fortbildning kan
ges ökade resurser och även bedrivas i nya former. Enligt kommitténs mening
bör farmaceutiska fakulteten lämpligen kunna få möjlighet att — till en början
försöksvis — meddela viss fortbildning, där mer avancerade specialkurser ges
företräde.

Farmaceututbildningskommittén framhåller nödvändigheten av att resurser
skapas vid farmaceutiska fakulteten för en intensifierad och effektiverad forskningsverksamhet
på den höga nivå som den snabba utvecklingen på läkemedelsområdet
kräver. För detta ändamål erfordras enligt kommittén en slagkraftig
forskningsorganisation, inom vilken man särskilt måste beakta forskarrekrytering,
forskarutbildning och forskarkarriär. För en breddad forskarrekrytering
erfordras framför allt forskarrekryteringstjänster och stipendier i sådan omfattning
och på sådan nivå, att de förmår ge trygghet under forskarutbildningen,
framhåller kommittén. Dess förslag till förstärkning av de personella resurserna
för forskarutbildningen redovisas i det följande i samband med personalorganisationen
vid den farmaceutiska fakulteten.

7 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1966. 1 sand. Nr llfl

162

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

Beträffande licentiatutbildningen framhåller kommittén att man vid planläggningen
av densamma särskilt måste beakta, att läkemedelsindustrin i allt
större omfattning har behov av såväl högt kvalificerade forskare som personer
med fördjupad utbildning i något ämne utöver farmaceutisk grundexamen. Licentiatutbildningen
bör enligt kommitténs mening liksom f. n. omfatta såväl vetenskapligt
arbete, utmynnande i en licentiatavhandling, som studiekurser. Licentiatstudiema
föreslås omfatta endast ett läroämne.

3.1.2.4. Omorganisation av receptarieutbildningen

Kommittén understryker, att receptarierna successivt fått en kvantitativt sett
allt större betydelse för läkemedelshanteringen och att de sannolikt framgent
kommer att få svara för en mycket väsentlig del av det löpande arbetet vid läkemedelsexpeditionen
samt även förestå apoteksenheter av expeditionskaraktär.
Det bör vidare uppmärksammas — framhåller kommittén — att receptarierna
redan nu i viss mån tagits i anspråk för varierande uppgifter utanför apoteksväsendet
och att det finns anledning anta att detta blir fallet i ökad omfattning.

Kommittén anser inte några mera genomgripande förändringar av receptarieutbildningen
påkallade men föreslår en viss översyn av utbildningens organisation
samt anför därvid i huvudsak.

Behovet av utbildning för uppgifter utanför det ursprungliga yrkesområdet
kan enligt kommitténs mening inte tillgodoses inom den nuvarande receptarieutbildningens
ram, vilken främst beaktar behovet inom apoteksväsendet. Genom
fortbildningsmöjligheter bör enligt kommittén det erforderliga behovet av specialkunskaper
tillgodoses. Denna kompletterande utbildning föreslås meddelad
genom särskilda kurser eller genom antagning av receptarier som specialstuderande
i visst ämne på apotekarkursen.

De till följd av strukturförändringen inom apoteksverksamheten uppkomna
svårigheterna att tillgodose behovet av en tillräckligt allsidig utbildning i receptur-
och laboratoriearbete vid apoteken gör det enligt kommitténs uppfattning
nödvändigt att pröva nya former härför. I betänkandet föreslås därför, att utbildningen
i receptur- och laboratoriearbete i viss utsträckning inrymmes i ämnet
galenisk farmaci.

Kommittén anser det vara möjligt att förkorta den praktiska delen av receptarieutbildningen
från två års preskolär tjänstgöring till sex månaders postskolär
praktik. Enligt kommittén bör den praktiska utbildningen förläggas till sista
terminen av en receptarieutbildning om tre terminer. Kommittén anser möjligheter
föreligga att låta även receptarierna genomgå praktisk utbildning på apotek
i Stockholms- och Uppsala-områdena.

Med hänsyn till att målet för receptarieutbildningen avviker från det för
den kvalificerade farmaceututbildningen har kommittén ansett det lämpligt att

163

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

lägga upp receptarieutbildningen på ett principiellt annorlunda sätt än den kvalificerade
utbildningen. Kommittén har därvid sökt begränsa antalet undervisningsämnen
i största möjliga utsträckning för att undvika alltför stor splittring
i den relativt kortvariga receptarieutbildningen. Ämnet farmakognosi bör enligt
kommitténs mening utgå som självständigt examensämne.

Kommitténs förslag till studieplan jör receptarieutbildningen redovisas i följande
sammanställning.

Termin	Ämne	Tot. studietid (veckor)	Antal tim. per stud.	Antal grupp- förhör
Föreläsn.	Grupp- underv.	Labora- tioner
I	Allmän kemi .............	9	20	25	120	5
	Läkemedelskemi ..........	10	30	20	130	5
II	Galenisk farmaci .........	9	20	20	90	4
	Farmaceutisk mikrobiologi .	4	20	10	—	2
	Farmakologi .............	6	40	15	—	4
	Summa 2 terminer	38	130	90	340	20
in	Apotekspraktik ...........	26	—	—	—	—
	Farmaceutisk författnings-
	kunskap1 ...............	—	35	8	—	2
	Läkemedelsseminarier1 ....	—	—	—	—
	Farmaceutisk terminologi					1
	och varukännedom1 .....	—	—	15	—	I
	Summa 3 terminer	64	165	113	340	23

1 Undervisning i dessa delar meddelas parallellt med apotekspraktiken.

I fråga om receptarieutbildningens organisation anför kommittén bl. a.

Den högre utbildningen vid den farmaceutiska fakulteten kommer att bedrivas
under former, som är fullt analoga med de som förekommer vid universiteten.
Undervisning och studier på receptarielinjen har däremot ej på samma sätt
högskolemässig karaktär och synes därför med fördel kunna avgränsas från den
högre utbildningen. Detta skulle, enligt kommitténs mening, medföra vinster i
framför allt pedagogiskt avseende i form av effektiverad utbildning men även innebära
administrativa fördelar. Erfarenheten från nuvarande förhållande vid farmaceutiska
institutet, där ett intimt samarbete sker mellan receptarie- och
apotekarlinjen, understryker emellertid värdet av ett visst samgående mellan de
båda utbildningsvägarna.

Enligt kommitténs mening bör receptarieutbildningen utformas som en under
farmaceutiska fakulteten lydande men från denna organisatoriskt avgränsad

164

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

enhet, receptarieinstitutet. Detta föreslås få en såväl personal- som lokalmässig
anknytning till farmaceutiska fakulteten. Den omedelbara ledningen av
institutet bör enligt förslaget utövas av ett lärarråd med en särskilt utsedd föreståndare
som ordförande. Föreståndarbefattningen — placerad i lönegrad B 1
— bör innehas av en av de lektorer som enligt kommittén skall finnas vid institutet.

3.I.2.5. Personalorganisation

Den snabba expansionen på läkemedelsområdet kräver enligt kommittén en
väsentlig upprustning av forsknings- och utbildningsresurserna på farmacins
område, inte minst beträffande personalorganisationen.

Kommittén föreslår att antalet professurer vid farmaceutiska fakulteten ökas
från fyra till nio genom omändring av laboraturerna i oorganisk och fysikalisk
kemi, analytisk farmaceutisk kemi och farmaceutisk mikrobiologi samt genom
nyinrättande av en professur i biokemi och en i toxikologi. Professuren i toxikologi
föreslås bli gemensam för den farmaceutiska och den medicinska fakulteten
i Uppsala, medan en i annat sammanhang föreslagen professur i mikrobiologi i
Uppsala enligt kommitténs mening åtminstone tills vidare bör kunna vara gemensam
för den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och den farmaceutiska
fakulteten.

Antalet laboraturer eller motsvarande reduceras enligt förslaget från sex till
ett. Denna reducering grundar sig på nämnda överförande av laboraturer till
motsvarande professurer samt ersättning av laboraturen i galenisk farmaci med
en forskningsingenjör i lönegrad A 27. Laboraturen i farmakognosi har kommittén
ansett inte längre vara motiverad.

Vidare föreslås med hänsyn till undervisningens behov inrättande av
sammanlagt åtta universitetslektor stjänster och två forskarassistenttjänster.
Enligt kommittén bör i social- och rättsfarmaci inrättas en speciell lärartjänst
med universitetslektors tjänsteställning. I betänkandet föreslås vidare en ökning
av antalet tjänster på assistent- och amanuensnivå — uttryckt i assistenttimmar
— ävensom inrättande av särskilda överassistenttjänster i lönegrad A 23, vars
innehavare skall ha skyldighet att på heltid ägna sig åt undervisning och då
främst laboratoriehandledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965 165

Den av kommittén föreslagna lärarorganisationen vid jarmaceutiska fakulteten
redovisas i följande tabell.

Institution el. avdelning	Prof. (130 t)	Lab. (130 t)	Lektor (396 t)	Forsk. ass. (198 t)	Över ass.	Lektors- tim.	Ass. tim.
Oorg. o. fysik, kemi ........	1	_	1	1	1	43	3 300
Analyt. farm. kemi ........	1	—	1	—	1	84	4 200
Organisk kemi .............	1	1	1	—	1	94	4 600
Biokemi ...................	1	—	1	—	—	34	3 000
Farmakognosi ..............	1	—	1	—	—	—	2 300
Galenisk farmaci ...........	1	I3	1	—	1	128	2 800
Farm. mikrobiologi .........	l1	—	1	—	—	2	2 200
Farmakologi ...............	1	—	1	—	—	82	2 100
Toxikologi .................	l1	—	—	1	—	.It—	1 000
Social- o. rättsfarm.........	—	—	1	—	—	164	1 000
Statistik ...................	—	—	—	—	—	80	—
Företagsekonomi ...........	—	—	—	—	—	50	—
Summa	9	2	9	2	4	761	26 500

1 Delad professur.

2 Forskningsingenjör i A 27.

Med hänsyn till behovet av en snabb upprustning av forskningsorganisationen
föreslår kommittén, att inledningsvis under de närmaste åren
inrättas dels fyra docenttjänster, varav två med företräde för de kemiska ämnena
och två med företräde för övriga ämnen, dels ock en forskardocentur. För
att förstärka forskarrekryteringen föreslår kommittén vidare att fyra forskarassistenttjänster
inrättas utöver de två, som föreslagits med hänsyn till undervisningsbehovet.
Därutöver föreslår farmaceututbildningskommittén att ytterligare
tre licentiand- samt två doktorandstipendier inrättas. Institutet disponerar
f. n. ett licentiand- och ett doktorandstipendium.

Kommitténs förslag till förstärkning av biträdespersonalen m. m. vid farmaceutiska
fakulteten framgår av följande tabell.

Kommitténs förslag till biträdespersonal m. m. vid farmaceutiska fakulteten

(Siffrorna inom parentes anger personalstaten 1 juli 1964)

Institution eller avdelning	Forskn. ing. A 19—23	Lab.ing. högst A 15	l:e lab. ass. A 13	Lab. ass. All	Lab. bitr. högst A 9	Inst.bitr. högst A 5	Kansli- skriv. A 11	Kont. A 9	Kansli- bitr. A 7	Instr. makare A 11	Vaktm. eller Inst. tekn. A 7—A 9	Djur- sköt. A 7
Oorg. o. fysik, kemi .............				1	(1)	2	(1)			1			1 (0,5)
Analyt. farm. kemi ..............				1	O)	2	(1)	(0,5)		1			1 G )
Organisk kemi .................		1		1	(1)	1		(I )		1			1 G )
Kemiska avdelningarna gemen-
samt .........................	1					1			1		(1)	1 (1)	1 O )
Biokemi ........................				1		1				1			1
Farmakognosi ..................			1 O)	1		3	(3)	(1 )	1	(1)			1 G )	0,5
Galenisk farmaci ................		1		1		1	O)			1			1 (1 )
Farm. mikrobiologi ..............				1		1	(1)			1			1 (0,5)	0,5
Farmakologi ....................		0,5		1	(1)	2	(1)		1				1	0,5
Toxikologi ......................		0,5		1		1				1			1	0,5
Social- o. rättsfarmaci ...........									1	1	(1)
Gemensamt för icke kemiska avd.	1 (0)											1	(2 )
Summa personal	2 (0)	3 (0)	1 (1)	9	(1)	15	(8)	0 (2,5)	4 (0)	8 (1)	0 (2)	2 (1)	10 (8 )	2 (0)

166 Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965 167

Biblioteks- och kanslipersonalen vid farmaceutiska institutet har f. n. följande
sammansättning.

Tjänst	Lönegrad
Bibliotek
1 bibliotekarie .....................	Ae 23
1 förste biblioteksassistent (halvtid) ..	Ae 13 Ae 7
1 kanslibiträde .....................
Kansli
1 byrådirektör .....................	Ag 25
1 kontorsskrivare ...................	Ae 13
1 kansliskrivare ....................	Ae 11
1 förste expeditionsvakt .............	Ae 9
1 kanslibiträde .....................	Ae 7
1 kontorsbiträde ...................	Ae 5

Kommittén föreslår, att — i avvaktan på ställningstagande till frågan om farmaceututbildningens
lokalisering — en tjänst som förste biblioteksassistent i
lönegrad A 13 samt — för administrativa uppgifter — en tjänst som amanuens
i reglerad befordringsgång inrättas.

Kommitténs förslag till personalorganisation vid receptarieinstitutet framgår
av följande tabell.

Ämne	Univers. lektor	Kurs- ledare	Överass.	Ass. A 17—21	Övnings-ass. tim.
Allmän kemi .......................	i		%	1	600
Läkemedelskemi ....................	i		y2	1	650
Galenisk farmaci ...................	i			1	650
Farmaceutisk mikrobiologi ..........		i			160
Farmakologi .......................	i				150
Farm. författningskunskap ..........		i			200
Farm. terminologi och varukännedom .		i
Summa	4	3	i	3	2 410

Kommittén föreslår vidare att vid institutet tillkommer följande biträdespersonal,
nämligen en kansliskrivare i All, en institutionstekniker i A 9 och ett
laboratoriebiträde i A 9. Vad beträffar övrig personal förutsätts institutet kunna
repliera på farmaceutiska fakulteten.

3.1.2.6. Lokaliseringsfrågor

Kommittén diskuterar ingående lokaliseringen av den farmaceutiska utbildnings-
och forskningsorganisationen. Enligt utredningsdirektiven skulle kommittén
beakta möjligheterna av ett samgående i fråga om såväl organisation som

168

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

lokaler mellan farmaceutiska institutet och statens farmacevtiska laboratorium
(SFL), vilket nu är förlagt i omedelbar anslutning till karolinska institutet
(Norrbackaområdet).

Kommittén förklarar sig vara övertygad om att det finns betydelsefulla beröringspunkter
mellan verksamheten vid SFL och vid farmaceutiska institutet.
Den har emellertid inte kunnat finna, att något sådant dubbelarbete pågår att
rationaliseringar kan göras genom ett närmare organisatoriskt samarbete mellan
de två enheterna. Något samgående mellan den farmaceutiska fakulteten och
laboratoriet är sålunda — enligt kommittén — f. n. ej erforderligt. Kommittén
erinrar vidare om att frågan om SFL:s framtida organisation är under utredning.

Kommittén har i samråd med byggnadsstyrelsen utrett frågan om institutets
framtida lokalisering. Härvid har fyra olika möjligheter undersökts närmare,
nämligen

a) en om- och nybyggnad inom kvarteret Vega vid Kungstensgatan i Stockholm,
där institutets lokaler nu är inrymda; alternativ »Vega»;

b) en utflyttning samt om- och utbyggnad vid Bergshamra i närheten av det
nya Frescati-universitetet; alternativ »Bergshamra»;

c) en utflyttning till Norrbackaområdet och nybyggnad därstädes i anslutning
till karolinska institutet; alternativ »Norrbacka», samt

d) en överflyttning av institutet till Uppsala och nybyggnad därstädes; alternativ
»Uppsala».

En detaljerad redogörelse för den gjorda utredningen lämnas i betänkandet
(s. 171—183). Sammanfattningsvis kan anföras, att kommittén funnit möjligheterna
att i Stockholm skapa markutrymmen för en farmaceutisk undervisnings-
och forskningsorganisation i närheten av befintliga eller planerade utbildnings-
och forskningsorganisationer i närbesläktade ämnen små. Kommittén har
därför redan på denna grund funnit, att ingetdera av alternativen »Vega»,
»Bergshamra» och »Norrbacka» torde kunna ge någon acceptabel lösning av
institutets lokalfråga. Alternativet »Uppsala» erbjuder däremot inga svårigheter
i fråga om tillgång på tomtmark.

Kommittén redovisar i lokaliseringsfrågan i huvudsak följande överväganden.

Beträffande möjligheterna att få till stånd ett samarbete mellan å ena sidan
institutet och dess lärarpersonal och å den andra de institutioner och vetenskapsmän,
som är verksamma på närliggande forskningsområden, konstaterar kommittén
de fördelar alternativ »Uppsala» har att erbjuda. Inom en radie på 1 500
meter kommer att finnas — förutom medicinsk-teoretiska institutioner — Akademiska
sjukhuset, vilket för närvarande är under stark expansion, naturvetenskapliga
institutioner, vissa tekniska institutioner samt på något längre avstånd
Ulleråkers sjukhus samt dess forskningslaboratorium. Motsvarande fördelar kan
enligt kommitténs mening inte erbjudas i Stockholm, då avstånden här blir
betydligt större — bortsett från alternativ »Norrbacka», som ger kontakt med
karolinska institutet, karolinska sjukhuset och statens farmaceutiska laboratorium.

Till de särskilda spörsmål som uppkommer vid en förflyttning av den farmaceutiska
fakulteten från Stockholm räknar kommittén bl. a. institutets kontakt

109

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

med centrala organ och institutioner för apoteksväsendet, det framtida samarbetet
mellan fakulteten och SFL, tillgången på deltidsanställda lärare och
vikarier, möjligheter för de studerande till praktiktjänstgöring, studiesociala
förutsättningar samt sist men inte minst frågan hur snabbt lokaler för fakulteten
kan stå färdiga.

Den samverkan med apotekarorganisationerna samt SFL, som även i framtiden
kommer att bli erforderlig, torde enligt kommitténs mening kunna vidmakthållas
även om den farmaceutiska högskoleorganisationen placeras i Uppsala.

Inom den undervisningsorganisation, som tidigare presenterats, kan ett visst
antal undervisningstimmar behöva täckas av deltidsanställda, arvoderade lärarkrafter.
Beträffande möjligheterna att i Uppsala rekrytera timarvoderade lärare
anför kommittén, att i staden f. n. finns sex apotek samt en större farmaceutisk
industri. Därtill kommer, att lärarkrafter kan hämtas från den medicinska och
den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Vidare torde avståndet mellan
Uppsala och Stockholm inte avskräcka kvalificerade personer i Stockholm från
att tjänstgöra som lärare vid en farmaceutisk fakultet i Uppsala. Lärarproblemet
torde därför, menar kommittén, inte vara av den storleksordningen, att det utgör
något hinder för en placering av den farmaceutiska fakulteten i Uppsala.

En förläggning av farmaceutiska fakulteten till Uppsala torde enligt kommittén
inte medföra några olägenheter beträffande den praktiska utbildningen på
apotek. Studiemiljön och de studiesociala förutsättningarna — bl. a. vad gäller
studentbostäder — bör enligt kommitténs mening inte oväsentligt förbättras
genom nämnda placering av fakulteten.

Överflyttning av den farmaceutiska fakulteten till Uppsala skulle vidare —
framhåller kommittén — innebära, att man vid tillskapandet av nya lokaler
på Artillerifältet för undervisningen och forskningen i medicinsk-teoretiska och
farmaceutiska ämnen hade full frihet att anpassa de olika organisationerna med
hänsyn till de särskilda behov som ett sambruk mellan medicinen och farmacin
för med sig. Man vore därvid inte på samma sätt som t. ex. vid ett anordnande
av lokaler för farmaceutiska fakulteten i anslutning till karolinska institutet i
Stockholm beroende av en redan etablerad medicinsk organisation på platsen.
Även i fråga om tidsprogrammet för ett genomförande av förslaget synes —
enligt kommittén — Uppsala-alternativet ha fördelar framför de andra alternativen.

Kommittén har vid sina överväganden primärt prövat vilken lokalisering som
kan erbjuda de bästa möjligheterna att anknyta verksamheten till närliggande
forsknings- och utbildningsområden. Härvid har en lokalisering till Uppsala
framstått som klart överlägsen. I Uppsala föreligger — anför kommittén —
goda möjligheter att i omedelbar anslutning till planerade nybyggnader för
medicinsk och naturvetenskaplig fakultet anordna ändamålsenliga lokaler för
den farmaceutiska undervisningen och forskningen. Här skulle fördelen erhållas
av nära samverkan förutom med medicinska ämnen även med naturvetenskapliga
discipliner, t. ex. biokemi och mikrobiologi. Motsvarande möjligheter föreligger
inte vid någon annan av de aktuella lokaliseringarna. Då härtill kommer
att tillgången på tomtmark är förhållandevis god i Uppsala, har kommittén
beslutat förorda att den farmaceutiska fakulteten anknyts till Uppsala universitet.
Om en flyttning av SFL från dess nuvarande lokaler på Norrbacka-området
blir aktuell, bör cn förläggning till Uppsala även av laboratoriet övervägas.

S — liihang till riksdagens protokoll 196fi. 1 sand. Nr U4I

170

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

3.1.2.7. Lokalbehov och kostnadsberäkningar

Kommittén betonar att vid integrering med medicinsk och naturvetenskaplig
fakultet i Uppsala icke obetydliga lokalvinster kommer att kunna göras genom
gemensamt utnyttjande av olika lokalutrymmen, i första hand inom de farmakologiska
och toxikologiska, biokemiska och mikrobiologiska institutionerna.
Kommittén har dock inte ansett det vara möjligt att nu ta ställning till denna
fråga utan har beräknat lokalbehovet med hänsyn till enbart den farmaceutiska
undervisningens och forskningens krav.

Kommitténs förslag till lokalprogram för farmaceutiska fakulteten resp. receptarieinstitutet
redovisas i följande sammanställning. (1 modulenhet = 15 m2).

	Enheter	2 m
Farmaceutiska fakulteten
Undervisningsavdelning ............	404	6 060
Forskningsavdelning ..............	379	5 685
Djuravdelning ....................	54	810
Verkstadsavdelning ...............	18	270
Lokalbehov	855	12 825
Receptarieinstitutet
Undervisningslokaler ..............	95	1 425
Lokalbehov	95	1 425
Totalt lokalbehov	950	14 250

Anm. F. n. disponerar farmaceutiska institutet ca 4 500 m2.

Kommitténs kostnadsberäkningar för ett genomförande av det framlagda
förslaget sammanfattas i följande tablå.

	Farmaceu-tiska fakul-teten	Receptarie- institutet	Totalt
Investeringskostnader
Byggnadskostnader .......................... ..t —	28,4 milj	3,0 milj	31,4 milj
Utrustningskostnader ............................	10,0 milj	1,0 milj	11,0 milj
Summa kostnader	38,4 milj	4,0 milj	42,4 milj
Driftkostnader
Personalkostnader ...............................	3 514 000	460 000	3 974 000
Omkostnader ...................................	270 000	30 000	300 000
Materielkostnader ...............................	900 000	50 000	950 000
Apparatkostnader ...............................	—	—	—
Kostnader för fortbildningsverksamhet ............	50 000		50 000
Summa kostnader	4 734 000	540 000	5 274 000

171

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1-il år 1965

Som en jämförelse kan nämnas att motsvarande driftkostnader budgetåret
1965/66 vid farmaceutiska institutet utgör för personal 2 622 000 kr., för omkostnader
184 000 kr. samt för materiel 510 000 kr.

3.1.2.8. Tidsplan för förslagets genomförande

Enär kommitténs förslag förutsätter, att den farmaceutiska utbildningsorganisationen
flyttas från Stockholm till Uppsala, blir enligt kommittén tidsplanen
för dess genomförande främst beroende av hur snabbt redovisade lokalbehov
kan tillgodoses genom nybyggnader på Artillerifältet.

Den i betänkandet redovisade tidsplanen för förslagets successiva genomförande
har som förutsättning haft att statsmakterna redan våren 1965 skulle
bifalla de föreslagna åtgärderna. Möjlighet skulle därvid ha uppstått att disponera
vissa lokaler i Uppsala för farmaceutisk utbildning och forskning redan
hösten 1968. En fullständig utbyggnad av den farmaceutiska fakulteten och
receptarieinstitutet har med nämnda förutsättning beräknats i allt väsentligt
kunna vara genomförd under läsåret 1970/71.

Kommittén föreslår att vissa förstärkningar på forskningssidan omgående vidtas.
En successiv utbyggnad av personalorganisationen bör enligt kommittén
äga rum fram till fakultetens fullständiga utbyggnad år 1970. Förslaget till tidsplan
redovisas i följande tabell. De angivna lönegraderna hänför sig till 1965 års
löneläge.

Befattning	Antal nyinrättade tjänster
1965/66	1966/67	1967/68	1968/69	1969/70
Professor B 3 ......................	2	1	2
Förste forskningsingenjör A 27 .......			1
Forskardocent A 27 .................	1
Universitetslektor A 27 ..............				8	5
E. o. docent A 25 ...................	2	1	1
Forskarassistent A 23 ...............	2	2	1	1
Överassistent A 23 ..................					5
Licentiandstipendium ...............		2	1
Doktorandstipendium ...............		1		1
Forskningsingenjör A 19—23 .........		1		1
Laboratorieingenjör högst A 15 .......	1	1	1
Laboratorieassistent A12 ............	2	1		2
Laboratorieassistent högst A 10 ......	2	1	1	1	3
Kansliskrivare All .................	2	2			1
Kontorist A 9 ......................	2		2	2	1
Instrumentmakare A12 .............				1
Institutionstekniker A 10 ............			1	1	2
Djurvårdare högst A 9 ..............		1		1

Fr. o. m. höstterminen 1968, då enligt de i betänkandet redovisade beräkningarna
de första lokalerna — kemilokaler — för farmaceutisk undervisning och

172

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

forskning i Uppsala skulle kunna tas i bruk bör enligt kommittén intagningskapaciteten
till den kvalificerade farmaceututbildningen ökas från 40 till 60
studerande per termin. Undervisningen under läsåren 1968/69 och 1969/70 förutsätts
av kommittén bedriven i såväl Uppsala som Stockholm. Fr. o. m. läsåret
1970/71 bör enligt kommittén hela den farmaceutiska utbildnings- och forskningsorganisationen
vara överflyttad till Uppsala.

Receptarieutbildning enligt den nya studieplanen bör — framhåller kommittén
— påbörjas hösten 1968 i Stockholm. Höstterminen 1970 överflyttas enligt kommittén
utbildningen till Uppsala.

3.2. Remissyttrandena

Farmaceututbildningskommitténs förslag till omorganisation av den farmaceutiska
utbildningen och till förstärkning av forskningsresurserna på farmacins
område har vid remissbehandlingen genomgående fått ett positivt mottagande.
Särskilt välkomnas förslagen om ökade differentieringsmöjligheter i studiegången
samt om integration med medicinsk och naturvetenskaplig utbildning och forskning.
Bland vissa remissinstanser råder avvikande uppfattningar, främst rörande
den medicinska linjens utformning, receptarieutbildningens organisation samt
lokaliseringsfrågorna.

3.2.1. Behovet av farmaceutisk! utbildad arbetskraft

Den av kommittén föreslagna höjningen av intagningskapaciteten till den
kvalificerade farmaceututbildningen från 80 till 120 studerande
per år tillstyrks av bl. a. universitetskanslersämbetet, farmaceutiska fakulteten,
medicinalstyrelsen, Sveriges farmacevtförbund, Kemikontoret och SACO.
SFS anser, att utbildningsresurserna bör dimensioneras för ett större antal studerande
än vad kommittén förordat. Medicinalstyrelsen erinrar om de s. k. utvecklingsländernas
behov av läkemedelskontrollanter. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller,
att kommittén genom införandet av en ny faktor, den medicinska linjen,
gjort tidigare prognoser inaktuella. Styrelsen har för sin del intet att invända
mot att utbildningen dimensioneras för 120 studerande per år men förutsätter
samtidigt att arbetsmarknadsutvecklingen på detta område fortlöpande bevakas.
Nödvändigheten av en dylik uppföljning understryks även av statskontoret,
universitetskanslersämbetet, Sveriges farmacevtförbund, Läkemedelsindustriföreningen
och Svenska läkaresällskapet, vilka betonar svårigheterna att på det
aktuella området åstadkomma tillförlitliga prognoser.

Beträffande intagningen till receptarieutbildningen föreslås i flera
yttranden, bl. a. från universitetskanslersämbetet, farmaceutiska fakidteten och

173

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Apotekarsocieteten, en ökning — utöver vad kommittén föreslagit — till 240 studerande
årligen, dvs. det antal som enligt statsmakternas redan fattade beslut
skall tas in fr. o. m. år 1966. — TCO beklagar att vid kommitténs ställningstagande
till receptarieutbildningen inte beaktats existensen av apotekstekniker,
en kategori som under senare år kommit att överta allt fler av receptariernas
mindre speciella arbetsuppgifter. Organisationen anser prognoser av det samlade
behovet av såväl receptarier som apotekstekniker påkallade men finner
den nuvarande intagningen av 180 studerande kunna bibehållas tills vidare.

3.2.2. Omorganisationen av den kvalificerade farmaceututbildningen

Kommitténs förslag till ny utbildningsorganisation har rönt allmän anslutning
bland remissinstanserna. Apotekarsocieteten framhåller, att de föreslagna utbildningsvägarna
och studieplanerna synes medge den flexibilitet i utbildningen,
som är en förutsättning för att kvalificerade specialister skall kunna utbildas
för den farmaceutiska arbetsmarknadens skiftande behov. Tanken att skilda
delar av den farmaceutiska utbildningen skall kunna användas som byggstenar
i andra utbildningar och examina än farmaceutiska finner societeten särskilt värdefull.
Universitetskanslersämbetet finner i likhet med ett stort antal andra
remissinstanser det vara av utomordentligt värde att en nära samverkan etableras
mellan farmaceutiska, medicinska och naturvetenskapliga utbildningsoch
forskningsorganisationer.

I vad avser grundutbildningen och den farmaceutiska linj
e n har kommitténs förslag i sina huvuddrag tillstyrkts av remissinstanserna.
På vissa punkter föreslås dock ändringar. Beträffande ämnesområden m. m.
framhålls sålunda i flera yttranden bl. a. från universitetshåll, att de kemiska
ämnena beretts alltför stort utrymme på bekostnad av de medicinsk-biologiska.
Sveriges jarmacevtförburul framhåller, att vad apoteksväsendet beträffar utvecklingen
under de senaste åren klart visat, att behovet av avancerade kunskaper
i kemiska ämnen minskar i förhållande till behovet av farmakologiska
kunskaper. Förbundet anser, att en viss omfördelning mellan de olika ämnena
bör företas, dock utan att det av kommittén angivna målet för utbildningen
rubbas. Liknande synpunkter anförs av bl. a. statens farmacevtiska laboratorium,
Apotekarsocieteten och SACO.

Universitetskanslersämbetet anser det vara mycket värdefullt för de personer
som skall ägna sig åt framtida verksamhet inom bl. a. läkemedelsområdet att ha
en så bred kemisk kunskapsbas som föreslagits av kommittén. De studerande,
som anser sig behöva fördjupade kunskaper i biologiska ämnen, kan — framhåller
ämbetet — antingen välja den medicinska linjen eller studera dylika
ämnen under den åttonde terminen på farmaceutiska linjen.

Medicinalstyrelsen understryker, att en förutsättning för de önskvärda nära
kontakterna mellan de farmaceutiska och medicinska fakulteterna är, att den

174 Kungl. Maj:ls proposition nr Hl år 1965

farmaceutiska fakulteten får den starkt kemiska inriktning som kommittén
avsett.

Farmaceutiska fakulteten föreslår ändrade ämnesbeteckningar på vissa ämnen
för att markera dessas speciellt farmaceutiska profil. Universitetskansler sämbetet
anser det inte lämpligt att alltför snävt avgränsa närliggande ämnen från varandra.
Det bör vara möjligt att genom andra åtgärder markera en farmaceutisk
profil, framhåller ämbetet, som tillstyrker kommitténs förslag till ämnesbeteckningar.
Sveriges farmacevtförbund finner vissa ämnesbenämningar inkonsekventa.

Ett stort antal remissinstanser, bl. a. universitetskansler sämbetet, 1963 års forskarutredning
och Sveriges farmacevtförbund, anser kommitténs förslag om specialiserade
studier i valfritt ämne under den avslutande åttonde terminen synnerligen
värdefullt. Statens farmacevtiska laboratorium ställer sig emellertid
avvaktande till frågan om hur den åttonde terminen skall utnyttjas av dem
som inte har intresse eller fallenhet för mera djupgående studier. I yttrandet
ifrågasätts om inte denna termin alternativt skulle kunna användas som extra
inläsningstid.

Den av kommittén föreslagna omfattningen av undervisningen i företagsekonomi
anser Sveriges farmacevtförbund vara helt otillräcklig. Förbundet erinrar
om att läkemedelsspecialisten såväl på apotek och sjukhus som inom industri
kommer att få ta ställning till ekonomiska frågor samt ha ansvar för betydande
ekonomiska värden liksom för underställd personal. Kunskaper i ekonomi,
företagsledning och administration är därför enligt förbundets mening nödvändiga.
Förbundet finner, att ämnet social- och rättsfarmaci bör utökas kraftigt
och ges en ekonomisk och administrativ inriktning samt företrädas av professor.
Även Apotekarsocieteten, Kemikontoret, Föreningen Sveriges droghandlare,
TCO och SACO anser utbildningsbehovet på det ekonomiskt-administrativa
området otillräckligt tillgodosett. Universitetskansler sämbetet som finner det
omöjligt att f. n. genomföra en i och för sig önskvärd utvidgning av utbildningen
i företagsekonomi — understryker vikten av att undervisning i ekonomi och
administration anordnas inom ramen för den föreslagna fortbildningsvcrksamlieten.

Frågan om studietidens längd berörs i flera yttranden. Statskontoret och universitetskanslersämbetet
framhåller nödvändigheten av att studietidsförhållandena
noggrant övervakas. Om studietidsförsenande faktorer upptäcks bör —
hävdar kanslersämbetet — dessa omedelbart elimineras och åtgärder vidtas för
att studierna skall kunna genomföras inom den angivna tidsramen. Kanslersämbetet
föreslår vidare, att särskilda anslag ställs till förfogande för studiekurativ
verksamhet. Apotekarsocieteten finner — i likhet med bl. a. medicinska fakulteten
vid karolinska institutet och SACO — kursinnehållet mycket omfattande
i förhållande till den beräknade studietiden. Societeten anser, att den bästa lösningen
skulle vara en förlängning med en termin av studietiden till farmacie
magisterexamen i vart fall på den farmaceutiska linjen. Härigenom skulle enligt

175

Kungl. Maj.ts ''proposition nr Hl år 1965

societeten kunna uppnås ett grundligare inhämtande av de biologisk-medicinska
delarna av lärostoffet och skapas utrymme för något ökad undervisning i farmakognosi,
galenisk farmaci samt ekonomi och administration. Vid en dylik förlängning
bör enligt societetens mening undervisningen i biokemi överflyttas från
grundutbildningen till studierna efter farmacie kandidatexamen.

I anslutning härtill kommer Apotekarsocieteten in pa fragan om praktiktjänstgöringen
och anför därvid bl. a.

Apotekarsocieteten har övervägt att föreslå att den praktiska apotekstjänstgöringen
helt bryts ut ur kursplanen för farmacie magisterexamen på den farmaceutiska
linjen. Möjligheter skulle då erbjudas att i utbildningen för denna examen
— utan förlängning av studietiden — inlägga vissa utbildningsmoment, som
enligt vad societeten anser saknas i den föreslagna studieplanen. Apotekspraktik
skulle vid en sådan ordning fullgöras endast av den, som efter farmacie magisterexamen
tänker ägna sig åt tjänst på apotek. Under alla förhallanden bör en
sådan postskolär förläggning av apoteksutbildningen allvarligt övervägas, därest
societetens förslag om en nionde termin ej kan realiseras.

Kommitténs förslag rörande den praktiska utbildningen, innebärande en väsentlig
tidsmässig nedskärning jämfört med nuvarande förhallanden, tillstyrks
i övrigt genomgående i remissyttrandena. Sveriges farmacevtförbund föreslår,
att för den praktiska utbildningen skall utnyttjas särskilda demonstrationsapotek
— dels större apotek med allsidiga funktioner, dels filialapotek, dels sjukhusapotek.
Enligt förbundets åsikt bör varje studerande deltaga i studium av samtliga
dessa tre apotekstyper.

Statens farmacevtiska laboratorium finner det tveksamt om tillräckligt effektiv
utbildning kan lämnas vid anlitande av apotek enbart inom Stockholms- och
Uppsala-områdena. Universitetskanslersämbetet förklarar sig vara medvetet
om att tillgången på praktikplatser inom nyssnämnda områden är begränsad
men anser, att åtgärder kan vidtas för att bemästra dessa svårigheter. Kemilcontoret
menar, att de studerande som avser att ägna sig åt andra sektorer av
läkemedelsförsörjningen än apoteksväsendet borde kunna beredas en på framtida
arbetsuppgifter speciellt inriktad praktik, i första hand inom läkemedelsindustrin.
Detta önskemål är enligt Kemikontoret desto mer angeläget som brist på
praktikplatser vid apotek eljest kan komma att utgöra en icke önskvärd spärr
för tillträde till den farmaceutiska linjen. Statens farmacevtiska laboratorium
finner i fråga om förläggningen av den praktiska utbildningen apotek vara att
föredra framför industri, eftersom apoteksväsendet erbjuder förhållandevis små
arbetsplatser och samtidigt lämnar möjligheter att allsidigt belysa läkemedelsområdet.

I vissa yttranden, bl. a. från Sveriges farmacevtförbund, förordas — med hänsyn
till säkerhetskraven vid expeditionsarbetet — viss assistenttjänstgöring på
apotek efter avlagd examen för erhållande av legitimation som apotekare.

Den av kommittén föreslagna medicinska linjen finner det stora flertalet
remissinstanser sig kunna i princip tillstyrka. Sveriges farmacevtförbund

176 Kungl. Maj.ts proposition nr 141 dr 1965

konstaterar, att förslaget innebär en anpassning till utvecklingen inom gränsområdena
mellan farmaci, medicin och naturvetenskap. Den bör enligt förbundet
ge en bättre tillrättalagd och rationellare utbildning än tidigare diskuterade
förslag. I åtskilliga yttranden framhålls emellertid att förslaget är alltför löst
skisserat för att definitiv ställning nu skall kunna tas. Universitetskanslersämbetet
anser sålunda, att den aktuella utbildningsfrågan bör prövas på nytt, när
förslag om införande av en ny medicinsk utbildningslinje framlagts av utredningen
rörande vissa medicinska utbildningsfrågor m. m. SACO beklagar, att kommitténs
förslag inte är så utförligt att det kan läggas till grund för ett definitivt
beslut. Organisationen finner det önskvärt, att en bearbetning snabbt kommer
till stånd. Svenska läkaresällskapet anser den nya utbildningsvägen behöva penetreras
ytterligare, helst av expertis med erfarenhet av undervisning i olika medicinska
ämnen. En dylik överarbetning föreslås även av medicinska och odontologiska
fakulteterna i Lund, vilka framhåller att i samband därmed kan komma
att framföras önskemål om ändringar av studieplanen också på den farmaceutiska
linjen. Enligt fakulteternas mening bör det definitiva ställningstagandet
till studieschemat för sistnämnda linje därför anstå. iMedicinska fakulteten i
Göteborg påpekar, att det vid utarbetandet av studieplan för den medicinska
linjen kan framkomma synpunkter, som motiverar en omarbetning av förslaget
med avseende på såväl grundutbildningen som den farmaceutiska linjen.

Kemikontoret framhåller, att ett genomförande av kommitténs förslag ingalunda
gör den kombinerade naturvetenskaplig-medicinska utbildningsvägen överflödig.
Redan inom läkemedelsindustrin är enligt Kemikontoret utbildningsbehoven
sa varierande att de inte täcks genom den föreslagna farmaceutisk-medicinska
utbildningen. Denna är än mindre ägnad att täcka utbildningsbehovet inom
livsmedelsindustrin och den kemisk-tekniska industrin. Liknande synpunkter
anförs av bl. a. TCO.

Utredningen rörande vissa medicinska utbildningsfrågor m.m. anför i huvudsak.

I farmaceututbildningskommitténs betänkande redogörs för bl. a. läkemedelsindustrins
stora behov av arbetskraft med blandad farmaceutisk och medicinsk
utbildning. Då de framtida arbetsgivarna ej haft tillfälle att yttra sig över mer
preciserade studieplaner för denna utbildning, avser utredningen att inom kort
till berörda parter utsända för yttrande ett detaljerat förslag till utbildningsorganisation
och studieplaner. Detta förslag har utarbetats i samråd med respektive
ämnesföreträdare vid medicinska fakulteten i Uppsala. Det detaljerade förslaget
visar stor överensstämmelse med det av farmaceututbildningskommittén
framlagda förslaget. Utredningen räknar med att i yttrandena erhålla berörda
parters ståndpunktstaganden till innehållet i och organisationen av den blandade
medicinska och farmaceutiska utbildningen. Dessutom torde genom yttrandena
en klarare bild kunna skapas beträffande arbetsmarknadens behov av
arbetskraft med nämnda utbildning.

Utredningen framhåller, att den avser att under hösten 1965 framlägga ett
definitivt förslag rörande den aktuella utbildningen.

177

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

Läkemedelsindustri]öreningen hälsar förslaget om den medicinska linjen med
stor tillfredsställelse. Enligt föreningens uppfattning kommer farmacie magistrar
på medicinsk linje att i betydande utsträckning motsvara de personer som i
tidigare prognoser förutsatts ha medicinsk-filosofisk utbildning. Föreningen framhåller
i likhet med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, medicinska fakulteten i Uppsala
samt statens farmacevtiska laboratorium, att den medicinska linjen bör stå
öppen även för studerande med lämplig utbildning från naturvetenskaplig fakultet.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör man överväga att decentralisera utbildningen
på medicinsk linje till olika medicinska fakulteter.

Industrins personalbehov på det aktuella området är, framhåller Läkemedelsindustriföreningen,
så varierande att det inte kan täckas av enbart farmacie magistrar
från den medicinska linjen. Även den farmaceutiska linjen kommer att
ge en utbildning som enligt föreningen förefaller i vissa stycken vara idealisk
för industrins behov. Även om förslaget om inrättande av den medicinska utbildningslinjen
tillkommit för att tillfredsställa industrins behov, synes det enligt
föreningen sannolikt att industrin kommer att få en lika mångsidig användning
av personal som utbildats vid den farmaceutiska linjen.

Beträffande tillströmningen av studerande till den medicinska linjen samt om
möjligheterna för farmacie magistrar från denna linje att erhålla apotekarlegitimation
anför föreningen bl. a.

Det har uttryckts vissa farhågor, att endast ett begränsat antal farmacie kandidater
skulle våga välja den medicinska linjen, eftersom farmacie magisterexamen
på denna linje inte skulle berättiga till legitimation som apotekare. Om
större delen av dem som studerar vid farmaceutisk fakultet måste räkna med
att den mest sannolika sysselsättningen blir apotekstjänstgöring i någon form,
föreligger uppenbar risk att endast en mindre del av de farmacie kandidaterna
kommer att välja den medicinska linjen. Därigenom kan syftet med denna linje
förfelas. Läkemedelsindustriföreningen är därför av den uppfattningen att sådana
bestämmelser måste införas, att — i det fall en farmacie magister utbildad på
den medicinska linjen tjänstgör på sjukhusapotek — vederbörande skall behöva
tentera i endast social- och rättsfarmaci för att vinna legitimation som apotekare.
En smidig lösning av problemet med legitimation åt dem som gått medicinsk
linje måste således åstadkommas. En lösning innebärande att de som valt medicinsk
linje måste fullgöra en nionde termin — i princip identisk med sjunde terminen
på farmaceutisk linje — är inte acceptabel.

Kommitténs förslag om täta kunskapskontroller och om t e n t amensspärrar
anses av bl. a. farmaceutiska faJculteten vara synnerligen betydelsefulla
med hänsyn till tidigare negativa erfarenheter beträffande möjligheterna
att genomföra studierna inom beräknad tid. Flera remissinstanser, bl. a.
universitetskanslcrsämbetet, Apotekarsocieteten, Sveriges farmacevtförbund och
SACO, menar, att det av kommittén föreslagna spärrsystemet är alltför rigoröst
utformat. Det bör — framhåller Sveriges farmacevtförbund och SACO — ankomma
på vederbörande utbildningsnämnd att fastställa kraven för tillträde till

8* — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 11^1

178 Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

undervisningen i de olika ämnena. SFS avvisar helt förslaget om tentamensspärrar.

Den av kommittén föreslagna fortbildningsverksamheten tillstyrks
genomgående i remissyttrandena liksom även förslagen rörande förstärkning
av forskarutbildningen. Remissinstansernas inställning till de
föreslagna personalförstärkningarna för forskningens behov kommer att redovisas
i det följande. Kommitténs förslag att licentiatstudierna bör omfatta endast
ett läroämne och att det s.k. biämnet bör utgå tillstyrks av bl. a. universitetskansler
sämbetet, som vidare anför viss tveksamhet inför förslaget att i vissa fall
farmacie kandidatexamen skall kunna utgöra underlag för licentiatutbildning.
Kanslersämbetet finner emellertid inte anledning att nu ta definitiv ställning
till detaljer i förslaget om licentiatutbildningen, eftersom 1963 års forskarutredning
f. n. prövar denna fråga. TCO finner kommitténs förslag att farmaceuter
i speciella fall skall kunna genomgå licentiatutbildning vid matematisk-naturvetenskaplig
eller medicinsk fakultet onödigt restriktivt formulerat. Principen
bör enligt TCO vara att licentiatstudier skall bedrivas vid den fakultet som är
lämpligast.

3.2.3. Omorganisationen av receptarieutbildningen

Inför förslaget att receptarieutbildningen skall avgränsas från den kvalificerade
farmaceututbildningen och förläggas till ett särskilt receptarieinstitut
har vid remissbehandlingen skilda meningar kommit till uttryck. Ett flertal
instanser, däribland statskontoret, universitetskanslersämbetet, farmaceutiska
fakulteten, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska
laboratorium och Apotekarsocieteten, tillstyrker förslaget.

Sveriges farmacevtförbund avstyrker däremot en dylik avgränsning och förordar,
att receptarieutbildningen inordnas i den farmaceutiska fakulteten. Samma
ståndpunkt intar SACO, som framhåller att man genom inrättande av ett fristående
institut reducerar möjligheterna att få till stånd den personella och
lokalmässiga anknytning mellan de två utbildningsvägarna, som kommittén förordar.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm befarar, att inrättandet
av ett särskilt institut skulle medföra betydande nackdelar i vad avser
rekryteringen av lärare för receptarieundervisningen.

TCO framhåller, att receptarieutbildningen är att hänföra till gruppen ickeakademisk
postgymnasial utbildning, beträffande vilken f. n. råder stor osäkerhet
i fråga om utbildningsformer och organisation. Fristående institut för varje utbildningsväg
kan enligt TCO inte vara en rationell lösning, eftersom den skulle
allvarligt försvåra en samordning av närbesläktade utbildningsvägar. TCO anser
sig emellertid inte kunna ta definitiv ställning till receptarieutbildningens organisation,
innan yrkesutbildningsberedningen — som har i uppdrag att framlägga
förslag till organisation av utbildning även på postgymnasial nivå — redovisat
sina förslag. Organisationen finner det lämpligt, att utbildningen av receptarier

179

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

tills vidare anordnas på samma sätt som utbildningen av laboratorieassistenter,
dvs. inom yrkesutbildningsorganisationens ram. På längre sikt kan det enligt
TCO vara ändamålsenligt att på något sätt sammanföra utbildningarna för receptarier,
apotekstekniker, laboratorieassistenter m. fl. grupper inom en successivt
differentierad utbildningsorganisation som bygger på fackskola eller eventuellt
på en lämplig grundläggande utbildning inom den framtida yrkesskolan.

Även yrkesutbildningsberedningen finner den av kommittén föreslagna receptarieutbildningen
i hög grad påminna om utbildningen av laboratorieassistenter
och vissa andra assistentgrupper. Beredningen anser, att receptarieutbildningen
bör anordnas inom yrkesskolorganisationen och att laborantskola skall vara
grundutbildning för blivande reccptarier. Ett gemensamt naturvetenskapligt
ämnesblock samt olika tillvalsmöjligheter blir en naturlig grundutbildning för
såväl receptarier som vissa medicinsk-tekniska assistenter, framhåller beredningen.
Efter det första året kan utbildningen uppdelas på olika linjer, varav
receptarielinjen blir en. Den specifika yrkesutbildningen bör enligt beredningen
kunna organiseras mellan skola, vederbörliga institutioner och apotek.

Apotekarsocieteten anser det inte vara möjligt att inskränka den totala studietiden
så kraftigt som kommittén föreslagit utan förordar, att de teoretiska studierna
för receptarieexamen förlängs med en termin. Härigenom skulle det bli
möjligt att dels utöka undervisningen i vissa ämnen, dels placera undervisningen
i social- och rättsfarmaci före den praktiska apotekstjänstgöringen. Det sistnämnda
skulle medföra, att den praktiska tjänstgöringen blev mindre splittrad
och att den kunde förläggas till apotek även utanför Stockholms- och Uppsalaområdena.
Sveriges jarmacevtjörbund och SACO föreslår, att den av kommittén
framlagda kursplanen för tredje terminens utbildning ändras så att apotekspraktiken
ersätts med en av vederbörande institution ledd praktikundervisning, kombinerad
med en betydande utvidgning av undervisningen i vissa teoretiska ämnen
såsom läkemedelskemi, farmakologi, galenisk farmaci och administration. Av
den som avlagt receptarieexamen bör — enligt de båda organisationerna — för
erhållande av legitimation som receptarie fordras sex månaders assistenttjänstgöring
vid apotek.

Universitetskanslersämbetet och jarmaceutiska fakulteten ställer sig tveksamma
beträffande kommitténs förslag om spärrar före tillträde till varje nytt
ämne och förordar en inskränkning av spärrsystemet.

I kommittébetänkandet förutsätts att receptarieutbildningen liksom hittills
skall bygga på studentexamen. Universitetskanslersämbetet anser, att man bör
pröva möjligheterna att framdeles låta även studerande med genomgången fackskola
följa sagda utbildning. Arbetsmarknadsstyrelsen och yrkesutbildningsberedningen
ställer sig likaså tveksamma till kraven på avlagd studentexamen.

I fråga om praktiktjänstgöringen under receptarieutbildningen framhåller
Apotekarsocieteten, att densamma skulle kunna utnyttjas bättre om den förlädes
till ett antal fasta utbildningsapotek, helst inom Stockholms-, Uppsala-,.
Göteborgs- och Malmö/Lund-områdena.

180

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

3.2.4. Personalorganisationen

Kommitténs förslag till personalorganisation vid farmaceutiska fakulteten
och receptarieinstitutet tillstyrks i allt väsentligt av remissinstanserna, däribland
universitetskanslers ämbetet. På vissa punkter framförs dock erinringar.

Statskontoret framhåller sålunda, att — såvitt av betänkandet framgår —
någon närmare undersökning icke verkställts rörande de möjligheter som kan
föreligga för ett gemensamt omhänderhavande i större eller mindre utsträckning
av utbildningen inom berörda ämnesområden mellan den farmaceutiska fakulteten
å ena sidan samt de medicinska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna
å den andra. Enligt statskontorets mening bör en dylik samordning vara
förtjänt att närmare övervägas. Statskontoret erinrar i detta sammanhang om
integrationen mellan medicinen och odontologin på det prekliniska området
(prop. 1965: 1 bil. 10 s. 435).

Förslagen om inrättande av nya professurer i ett flertal ämnen tillstyrks genomgående
av remissinstanserna. Universitetskansler sämbetet framhåller, att
professuren i toxikologi synes angelägen med hänsyn till ämnets centrala betydelse
inom såväl farmacin som medicinen. Ämbetet finner det lämpligt att —
på sätt kommittén föreslagit — professuren blir gemensam för de farmaceutiska
och medicinska fakulteterna. Med hänsyn till att ämnet biokemi har fått starkt
ökad betydelse då det gäller att klarlägga grundvalarna för en rationell läkemedelsbehandling,
finner kanslersämbetet det rimligt, att för undervisningen
och forskningen i ämnet vid farmaceutiska fakulteten inrättas en professur.

Vad gäller den av kommittén föreslagna professuren i mikrobiologi, gemensam
för den farmaceutiska och den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten,
framhåller farmaceutiska fakulteten och Sveriges farmacevtförbund, att densamma
— med hänsyn till den farmaceutiska mikrobiologins allt större betydelse
från såväl forsknings- som utbildningssynpunkt — bör inrättas som en odelad
professur tillhörande farmaceutiska fakulteten. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Uppsala föreslår, att den sedan många år begärda professuren i allmän
mikrobiologi inrättas utan avvaktan på farmaceutiska institutets flyttning.
Universitetskanslersämbetet finner problemen rörande den aktuella professuren
böra prövas av den nyligen inom ämbetet tillsatta biologiutredningen. Farmaceutiska
fakulteten förordar, att tre av de i betänkandet föreslagna professurerna
ges en något annorlunda benämning än vad kommittén föreslagit. Mikrobiologiprofessuren
bör sålunda ha ämnesbenämningen farmaceutisk mikrobiologi, och
av kemiprofessurerna bör en vara inrättad i fysikalisk farmaci och oorganisk
kemi och en annan i organisk kemi med läkemedelskcmi.

Kommitténs förslag att den befintliga laboraturen i farmakognosi skall indragas
avstyrks i ett flertal yttranden, där krav ställs på bibehållande av laboraturen
jämsides med den befintliga professuren. Dylika synpunkter anförs av bl. a.
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm, Apotekarsocieteten och
Sveriges farmacevtförbund. Farmaceutiska fakulteten uttalar i denna fråga bl. a.

181

Kungl. Maj:ts -proposition nr Hl år 1965

Laboraturen i farmakognosi bör enligt fakulteten behållas med hänsyn till att
forskningen inom ämnet omfattar flera från varandra starkt skilda delar. Farmakognostiska
institutionen är den enda i sitt slag i Sverige. Genom det föreslagna
slopandet av lektoratet i botanik kommer institutionen att berövas forskningsresurser
inom den botaniska delen av ämnet. Det är enligt fakultetens mening
väsentligt, att forskningsresurserna i ämnet inte ytterligare minskas genom indragning
av laboraturen. Även den högre undervisningen och forskarhandledningen
skulle väsentligt försvåras genom en sådan åtgärd. Då forskningsverksamheten
vid institutionen f. n. är mycket livlig, skulle det enligt fakultetens mening
vara synnerligen beklagligt, om denna skulle hämmas genom en indragning av
laboraturen.

Universitetskanslersämbetet tillstyrker däremot kommitténs förslag om indragning
av laboraturen i farmakognosi och erinrar i sammanhanget om att ämbetet
tillstyrker förslaget om inrättande av ett universitetslektorat i ämnet.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala finner det — med hänsyn
till behovet att utforska läkemedlens verkningsmekanismer på cellnivå —
angeläget att en professur inrättas i farmakologisk cellfysiologi. Vidare föreslår
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg inrättande av laboraturer
i farmaceutisk biologi resp. drogväxternas morfologi och systematik.

I fråga om förslaget till personalorganisation för ämnet galenisk farmaci framhåller
farmaceutiska fakulteten, att laboratorstjänsten måste bibehållas och i
angelägenhetsgrad placeras före tjänsten som förste forskningsingenjör, speciellt
med hänsyn till att galenisk farmaci utgör det för den farmaceutiska utbildningen
mest specifika ämnet och att detta ämne spänner över ett vidsträckt och
starkt differentierat område. För ett bibehållande av laboraturen uttalar sig
även Apotekarsocieteten, Sveriges farmacevtförbund samt Läkemedelsindustriföreningen.
Universitetskanslersämbetet förklarar sig kunna övergångsvis acceptera
farmaceutiska fakultetens förslag om bibehållande av laboraturen i stället
för inrättande av tjänsten som förste forskningsingenjör.

Till det av kommittén framlagda förslaget om särskilda överassistenttjänster
är flertalet av de remissinstanser som berör frågan obenägna att nu ta ställning.
Universitetskanslersämbetet, 1963 års fors karutredning, Sveriges farmacevtförbund
och SFS hänvisar till att frågan om inrättande av en ny typ av undervisningstjänster
skall prövas av den nyligen genom universitetskanslersämbetet
tillsatta s. k. automatikutredningen i samråd med 1963 års forskarutredning.
Resultatet av detta utredningsarbete bör enligt nämnda instansers mening avvaktas,
innan ståndpunkt tas till farmaceututbildningskommitténs ifrågavarande
förslag. SACO avstyrker emellertid redan nu tanken på inrättande av överassistenttjänster
vid farmaceutiska fakulteten.

Kommitténs förslag om personella förstärkningar för forskningens behov tillstyrks
genomgående i remissyttrandena. Statens medicinska forskningsråd anser
ytterligare forskningstjänster erforderliga utöver dom kommittén föreslagit. 1963
års forskarutredning framhåller, att problemen rörande forskarrekryteringen
ännu inte slutgiltigt diskuterats inom forskarutredningen. Beslut i såväl dessa

182

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

frågor som övriga i kommittébetänkandet berörda principiella forskningsfrågor
bör enligt utredningen få anstå tills denna överlämnat sitt eget betänkande.
Statens farmacevtiska laboratorium hävdar, att forskarutbildning bör kunna
anordnas i viss utsträckning även vid nämnda laboratorium.

Förslaget till personalorganisation vid receptarieinstitutet tillstyrks genomgående,
bl. a. av universitetskanslersämbetet, som dock framhåller vikten av att
samtliga lärare åläggs att medverka i utbildningen inom den farmaceutiska
fakulteten.

3.2.5. Lokali seringsfrågorna

En överflyttning av farmaceutiska institutet till Uppsala i enlighet med kommitténs
förslag tillstyrks av det helt övervägande antalet remissinstanser, däribland
universitetskanslersämbetet, farmaceutiska fakulteten, byggnadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens naturvetenskapliga forskningsråd,
rektorsämbetet samt de medicinska och naturvetenskapliga fakulteterna
i Uppsala, Uppsala läns landsting och Sveriges farmacevtförbund.

Kommitténs ställningstagande i lokaliseringsfrågan kritiseras däremot av bl. a.
rektorsämbetet vid karolinska institutet, rektorsämbetet vid Stockholms universitet
samt akademiska rektor skonventet i Stockholm, vilka förordar ytterligare
utredning av möjligheterna att uppföra nybyggnader för farmaceutiska fakulteten
i anslutning till karolinska institutet. Medicinska fakulteten vid karolinska
institutet erinrar om att samarbetet mellan farmaceutiska institutet och karolinska
institutet har gamla anor. Detta samarbete bör enligt fakulteten ej utan
synnerligen tvingande skäl avbrytas. Detsamma gäller, framhåller fakulteten,
statens farmacevtiska laboratorium, som redan nu är beläget inom norrbackaområdet
och med vilket ett intimt samarbete pågår. Fakulteten anser vidare,
att marksituationen för utbyggnaden inom karolinska institutets område nyligen
förändrats genom förslaget att flytta statens institut för folkhälsan till området
Västra skogen, beläget nära Karlbergs slott.

Apotekarsocieteten uttalar, att en lokalisering av farmaceutiska institutet till
Stockholm i anslutning till karolinska institutet hade varit att föredra framför
en överflyttning till Uppsala, om lika förutsättningar funnits i fråga om möjligheterna
att anskaffa erforderlig tomtmark.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att det fortsatta planeringsarbetet beträffande
karolinska institutet bekräftat svårigheterna att bereda utrymme för farmaceutiska
institutet på norrbackaområdet. Tillgången på lämpliga markutrymmen
för ändamålet är enligt styrelsen betydligt större i Uppsala än i Stockholm.
Universitetskanslersämbetet betonar, att en förläggning av farmaceutiska institutet
till Uppsala ger möjlighet att snabbt i ett nytt byggnadskomplex etablera
ett direkt samgående med medicinsk-teoretiska och naturvetenskapliga ämnen.
Sveriges farmacevtförbund framhåller, att möjligheten till expansion är avsevärt
större inom det angivna området i Uppsala än i Stockholm.

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965

Matematisk-naturvetenskapliga jakulteten i Uppsala anser det möjligt att —
genom samgående mellan medicinska, farmaceutiska och naturvetenskapliga
discipliner, speciellt biokemi och mikrobiologi — i Uppsala upprätta ett forskningscentrum
som i sitt slag blir unikt för landet.

Universitetskanslersåmbetet understryker att avgörande för dess ställningstagande
har varit dels nödvändigheten av att reservera karolinska institutets
område för de utbyggnadsbehov som sammanhänger med läkarutbildningens
och den medicinska forskningens framtida expansion, dels föreliggande svårigheter
beträffande studentbostadssituationen i Stockholm.

Beträffande anknytningen mellan farmaceutiska fakulteten och statens farmacevtiska
laboratorium framhåller medicinalstyrelsen, att en utredning f. n.
pågår rörande laboratoriets framtida ställning. En lokalmässig anknytning av
detta till farmaceutiska fakulteten är enligt styrelsen inte nödvändig. Denna
uppfattning delas av farmaceutiska fakulteten, Kemikontoret och Läkemedelsindustriföreningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen finner det önskvärt att även laboratoriet
flyttas till Uppsala och framhåller, att detta bör beaktas vid planeringen.
Statens farmacevtiska laboratorium samt medicinska fakulteten vid karolinska
institutet anser däremot att laboratoriet bör bli kvar i Stockholm. Universitetskansler
sämbetet avstår från att nu ta ställning till sistnämnda lokaliseringsfråga.
Enligt ämbetets mening skulle dock vissa fördelar kunna erbjudas, om laboratoriet
även fortsättningsvis kunde behållas på karolinska institutets område.

3.2.6. Lokalbehov och kostnadsberäkningar

Det av kommittén framlagda lokalprogrammet kritiseras av bl. a. statskontoret,
som finner det alltför omfattande. Statskontoret förutsätter, att möjligheterna
till integration av utbildningen vid farmaceutiska fakulteten med utbildning
vid vissa andra fakulteter blir föremål för närmare undersökning. Det nu
föreliggande lokalprogrammet torde, framhåller statskontoret, icke oförändrat
kunna läggas till grund för dimensioneringen av lokalerna för farmaceutiska fakulteten.
Även universitetskanslersä/mbetet samt lokal- och utrustning sprogramkommittén
för Uppsala universitet finner det i betänkandet redovisade lokalprogrammet
böra undergå viss översyn, främst i syfte att få till stånd en större
lokalmässig integration mellan fakulteterna. Byggnadsstyrelsen anser det inte
omöjligt att genom dylika rationaliseringar minska institutets lokalbehov. Farmaceutiska
fakulteten samt medicinska fakulteten i Uppsala framhåller däremot,
att någon ytterligare nedskärning av lokalprogrammet inte kan genomföras utan
att väsentliga svårigheter för institutionernas verksamhet kommer att uppstå.

Vad gäller kostnadsberäkningarna erinrar farmaceutiska fakulteten om att de
angivna personalkostnaderna kommer att motsvara 6 900 kr. per studerande och
år vid fakulteten samt 1 64.0 kr. per studerande och år vid reccptarieinstitutet.
Med ledning härav framhåller fakulteten, att den farmaceutiska utbildningen
inte kommer att bli dyrare iin utbildning i motsvarande ämnen vid medicinsk
eller naturvetenskaplig fakultet.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 1\1 år 1965

3.2.7 Tidsplanen för förslagets genomförande

Den av kommittén uppgjorda tidsplanen för förslagets genomförande bör
enligt universitetskanslersämbetet av budgettekniska skäl ändras så att omorganisationens
start uppskjuts ett år, dvs. till budgetåret 1966/67. Kanslersämbetet
anser, att fr. o. m. nämnda budgetår bör tillkomma den personalförstärkning som
kommittén beräknat för budgetåret 1965/66. Detta skulle innebära bl. a., att
fr. o. m. budgetåret 1966/67 inrättas två professurer genom omvandling av befintliga
laboraturer i Ae 27, nämligen en i oorganisk och fysikalisk kemi och en
i analytisk farmaceutisk kemi, samt en tjänst som forskardocent, två tjänster
som docent och två tjänster som forskarassistent. Igångsättandet av undervisning
enligt de nya studieplanerna bör enligt beredningen uppskjutas till läsåret 1967/
68. Ämbetet utgår ifrån att principbeslut nu fattas om inrättande av nya professurer
m. m. i följande ordning, nämligen en professur i vartdera av ämnena oorganisk
och fysikalisk kemi samt analytisk farmaceutisk kemi budgetåret 1966/67,
en professur i toxikologi budgetåret 1967/68 liksom en professur i biokemi budgetåret
1968/69. Tidpunkten för inrättande av professuren i mikrobiologi bör
enligt ämbetet bli beroende av den inom ämbetet tillsatta biologiutredningens
förslag. Laboraturen i organisk kemi i Ae 27 bör enligt ämbetets mening budgetåret
1966/67 ombildas till ordinarie och placeras i lönegrad B 1. Av lektorstjänsterna
bör i enlighet med farmaceututbildningskommitténs förslag fyra
tillkomma budgetåret 1968/69 samt fem budgetåret 1969/70. Receptarieinstitutets
lektorer liksom forskningsingenjörstjänsten i Ae 27 bör inrättas budgetåret
1968/69. Det bör enligt ämbetet ankomma på universitetsmyndigheterna att
successivt framlägga de förslag till övriga personalförstärkningar inom ramen för
angivna utbyggnadsprogram, som kan komma att bli erforderliga. Ämbetet utgår
ifrån att detta sedermera erhåller Kungl. Maj:ts uppdrag att föranstalta om
utbyggnadsförslagets genomförande.

3.3. Departementschefen

Den farmaceutiska utbildningsorganisationen, som är förlagd till farmaceutiska
institutet i Stockholm, innefattar en apotekarlinje och en receptarielinje.
Till den femåriga apotekarutbildningen sker en årlig nyintagning av 80 studerande,
medan intagningskapaciteten för den treåriga receptarieutbildningen enligt
beslut av 1965 års riksdag skall vara 240 elever per år.

Ett förslag till reformering av den farmaceutiska utbildningens organisation
och innehåll framlades förra hösten av den år 1957 tillkallade farmaceututbildningskommittén
(SOU 1964: 48). Enligt detta förslag bör den nuvarande apotekarutbildningen
ersättas av en ny studiegång. Denna föreslås omfatta dels fem
terminers grundutbildning, avslutad med farmacie kandidatexamen, dels tre

185

Kungl. Maj:ts -proposition nr 1\1 år 1965

terminers studier på antingen farmaceutisk eller medicinsk linje, varefter farmacie
magisterexamen skall kunna avläggas. Den totala studietiden fram till
magisterexamen blir sålunda ett år kortare än den nuvarande apotekarutbildningen.
I fråga om ämnesinriktningen föreslår kommittén, att det kemiska lärostoffet
skall beredas större utrymme på bekostnad av det medicinsk-biologiska.

Beträffande den farmaceutiska utbildningens och forskningens framtida organisatoriska
ställning vill jag inledningsvis erinra om att 1964 års riksdag i anledning
av prop. 1964:50 beslutat (SU 119, rskr 293), att farmaceutiska institutet
skall infogas som en farmaceutisk fakultet i antingen Uppsala universitet
eller karolinska institutet. Slutlig ställning till frågan om den farmaceutiska utbildnings-
och forskningsorganisationens förläggning skulle tas först sedan farmaceututbildningskommittén
framlagt sitt betänkande.

Principbeslut har sålunda fattats om att farmaceutiska institutet skall knytas
till en läroanstalt innefattande en medicinsk utbildnings- och forskningsorganisation.
Med hänsyn till det naturliga samband som i många avseenden råder
mellan de farmaceutiska och åtskilliga av de medicinska disciplinerna anser jag
det uppenbart, att avsevärda fördelar står att vinna genom en dylik anknytning.
Enligt min mening är ett vidgat samarbete över fakultetsgränserna mellan närbesläktade
ämnen över huvud taget önskvärt. Jag vill i detta sammanhang
erinra om den integration mellan medicin och odontologi som redan etablerats.
Den farmaceutiska fakultetens ämnen har åtskilliga beröringspunkter med inte
blott medicinska utan även vissa naturvetenskapliga ämnen. Också härvidlag
är det enligt min uppfattning angeläget, att ett nära samarbete kommer till
stånd.

Farmaceututbildningskommittén, som ingående undersökt förutsättningarna
för att behålla den farmaceutiska utbildnings- och forskningsorganisationen i
Stockholm, har funnit, att möjligheterna att där finna markutrymmen i närheten
av befintliga eller planerade utbildnings- och forskningsorganisationer
i närbesläktade ämnen är små. I Uppsala finns däremot enligt kommittén tillgång
på erforderlig tomtmark i anslutning till planerade medicinskt teoretiska
och naturvetenskapliga institutioner. Med hänsyn främst härtill har kommittén
funnit sig böra förorda överflyttning av farmaceutiska institutet till Uppsala.

Att tillgången på mirkresurser för expansion av det högre utbildningsväsendet
är knapp i Stockholm »ar visats inte minst i de av U 63 gjorda undersökningarna.
Härtill kommer att de väsentliga fördelar, som står att vinna genom samverkan
mellan å ena sidan farmaceutisk och å andra sidan medicinsk och naturvetenskaplig
utbildning och forskning, är avsevärt lättare att uppnå i Uppsala
än i Stockholm. Sålunda är det i Uppsatq. möjligt att — inom ramen för pågående
planeringsarbete beträffande uppförande av medicinskt teoretiska institutioner
på Artillerifältct — från början avpasse. de olika institutionerna med
hänsyn till de särskilda behov som ett sambruk mcri»n medicin och farmaci kan
komma att medfört. En dylik möjlighet föreligger inU i Stockholm, eftersom

186

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

den medicinska organisationen redan är fast etablerad på karolinska institutets
område. Inte heller kan i stockholmsområdet erbjudas lika goda möjligheter som
i Uppsala till ett nära samarbete mellan farmaceutiska och naturvetenskapliga
institutioner. Att Uppsala från studentbostadssynpunkt är att föredra framför
Stockholm har framgått av tidigare redovisningar. Jag vill även påpeka, att lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet i sitt år 1963 avgivna betänkande
(SOU 1963:69) föreslagit en förläggning av farmaceutiska institutet till
Uppsala.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt Uppsala-alternativet.
De myndigheter som kritiserat förslaget i denna del förordar en lokalisering
till karolinska institutets område. Jag vill i anledning härav erinra om
att såväl universitetskanslersämbetet som byggnadsstyrelsen betonar nödvändigheten
av att reservera karolinska institutets område för de utbyggnadsbehov
som sammanhänger med läkarutbildningens och den medicinska forskningens
framtida expansion.

De av kommittén anförda skälen för en flyttning av farmaceutiska institutet
till Uppsala finner jag övertygande. Jag förordar sålunda, att den farmaceutiska
utbildnings- och forskningsorganisationen inordnas i Uppsala universitet. Med
hänsyn till den speciella yrkesinriktning som de farmaceutiska studierna f. n. har
och i avvaktan på vissa pågående utredningar bör utbildningen tills vidare hållas
samman inom den organisatoriska ramen av en särskild fakultet. I samband
med överflyttningen, som kan beräknas ske successivt, bör institutionsgemenskap
etableras mellan motsvarande farmaceutiska och medicinska resp. naturvetenskapliga
ämnen. En dylik samverkan förekommer som nyss nämnts i vissa
prekliniska ämnen inom medicin och odontologi, där den innebär att institutionen
i sin helhet bär ansvaret för såväl den medicinska som den odontologiska
utbildningen och forskningen. I förevarande fall skulle institutionsgemenskapen
således innebära, att exempelvis universitetets biokemiska institution svarar för
såväl den naturvetenskapliga som den medicinska och den farmaceutiska utbildningen
och forskningen i biokemi. En sådan anordning bör medföra, att de totala
resurserna inom ett ämne kan begränsas jämfört med vad som skulle vara
möjligt, om den farmaceutiska och den medicinska resp. dea matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten erhöll separata institutioner i beiörda ämnen. Härigenom
bör avsevärda besparingar kunna göras.

Farmaceututbildningskommittén har enligt sina direkta haft att beakta möjligheterna
till samgående i organisatoriskt och lokalmässigt hänseende mellan
farmaceutiska institutet och statens farmaceutiska laboratorium. Jag delar
kommitténs uppfattning att — enär laboratoriets framtida ställning f. n. prövas
i annat sammanhang — något förslag i denna fråga inte nu bör framläggas.

Vad beträffar inriktningen p*'' den s. k. kvalificerade farmaceututbildningen,
dvs. motsvarigheten till utbildning som bedrivs på Jen nuvarande apotekarlinjen,
får kommitiens förslag ses mot bakgrunden av den genomgripande

187

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

strukturändring som läkemedelsområdet genomgått under de senaste decennierna.
Läkemedel produceras numera till helt övervägande del industriellt. Tyngdpunkten
för den på apotek tjänstgörande farmaceutens verksamhet har därigenom
förskjutits från tillredning av läkemedel till distribution och information.
Den sistnämnda funktionen har fått en allt större betydelse genom den utveckling
som läkemedelssortimentet genomgår och som innebär att en mångfald
nya preparat i snabb takt kommer ut i marknaden. Strukturändringen har även
inneburit, att nya arbetsfält öppnats för farmaceutiskt utbildad arbetskraft —
framför allt inom den starkt expanderande läkemedelsindustrin samt inom kemisk-teknisk
industri och livsmedelsindustri.

Genom att det manuella tillredningsarbetet på apotek blivit allt mindre omfattande
har behovet av apotekspraktik för farmacie studerande minskat. Samtidigt
har naturligt nog möjligheterna att bereda cn från utbildningssynpunkt
värdefull praktiktjänstgöring avtagit. Jag delar kommitténs uppfattning att
en förkortning av praktiktiden är motiverad.

Farmaceututbildningen är f. n. baserad på kemiämnena men har samtidigt
ett starkt biologiskt inslag. Kommittén föreslår en ytterligare förstärkning av
den kemiska inriktningen, framför allt under grundutbildningen. Kommitténs
uppfattning delas av flertalet remissinstanser, däribland medicinalstyrelsen. I
vissa yttranden framförs emellertid önskemål om något större utrymme för det
medicinsk-biologiska lärostoffet. För egen del finner jag angelägenheten av
att strukturändringen inom läkemedelsområdet beaktas i den farmaceutiska
utbildningen utgöra ett tungt vägande skäl för den av kommittén förordade
avvägningen.

I betänkandet föreslås vidare att ämnet toxikologi — läran om gifter och studiet
av förgiftningar — skall tillkomma som självständigt ämne på den farmaceutiska
linjen. Nödvändigheten av ökad uppmärksamhet på detta ämnesområde
under en tid av rikt tillflöde av nya läkemedel är enligt min mening uppenbar.
Jag delar sålunda kommitténs uppfattning i denna del liksom även i fråga
om att införa biokemi som självständigt ämne på den farmaceutiska linjen.
Speciellt beträffande biokemin synes — såsom matcmatisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Uppsala framhåller i sitt yttrande — utmärkta möjligheter till samarbete
mellan de medicinska, farmaceutiska och naturvetenskapliga fakulteterna
komma att föreligga vid en placering av den farmaceutiska utbildnings- och
forskningsorganisationen i Uppsala.

Av vad jag anfört i det föregående framgår, att jag i princip biträder de riktlinjer
kommittén angett beträSfande utbildningens inriktning. Även beträffande
förslaget om utbildningens uppläggning — varvid den nuvarande apotekarlinjen
ersätts med dels grundutbildning, den utbildning på farmaceutisk linje — ansluter
jag mig till kommitténs ståndpunkt-. Jag föreslår sålunda, att kommittéförslaget
i denna del i huvudsak läggs till g«md för en omorganisation av utbildningen.
Vissa jämkningar av förslaget kan »mellertid visa sig erforderliga.
Univcrsitetskanslersämbetet, som har att utarbeta utbildnings- och studiepla -

188

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

ner — vilka givetvis bör byggas på kommittéförslaget — bör uppmärksammas
på vad som anförts vid remissbehandlingen angående ämnesavvägningen. I
detta sammanhang vill jag erinra om att ett särskilt farmaceutiskt utbildningsråd
i dagarna tillsatts vid kanslersämbetet.

Frågan om blandad medicinsk och annan utbildning har under senare år
aktualiserats i skilda sammanhang. Med anledning härav fick utredningen rörande
vissa medicinska utbildningsfrågor m. m. i juni 1961 i uppdrag att närmare
utreda omfattningen och utformningen av en dylik utbildning. Farmaceututbildningskommittén
har — såsom redan nämuts — framlagt förslag till en
medicinsk utbildningslinje inom den farmaceutiska fakulteten. I remissyttrande
häröver har nyssnämnda utredning anmält sin avsikt att under hösten 1965
framlägga ett närbesläktat förslag angående blandad medicinsk och farmaceutisk
utbildning. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med ett flertal remissinstanser,
att ett ställningstagande till farmaceututbildningskommitténs förslag i denna
del bör anstå.

Kommittén föreslår en ökning av intagningskapaciteten vid fakulteten från
80 till 120 studerande per år. Som jag redan antytt föreligger ett vidgat behov av
personal med kvalificerad farmaceutisk utbildning såväl inom apoteksverksamhet,
där farmaceutens uppgift innefattar bl. a. specialistrådgivning rörande
läkemedel åt både läkare och allmänhet, som inom de nya verksamhetsfält —
främst läkemedelsindustrin — vilka tillkommit under senare år. Den föreslagna
höjningen av intagningskapaciteten, som genomgående tillstyrkts av remissinstanserna,
synes mig rimlig. Jag biträder därför kommitténs förslag i denna del.
Med hänsyn till att farmaceutiska institutets lokalresurser f. n. är starkt begränsade,
anser jag det emellertid inte vara möjligt att genomföra denna ökning
förrän i samband med den förordade överflyttningen till Uppsala.

Tidsplanen för införande av den nya farmaceutiska studieordningen är beroende
av när de första lokalerna för farmaceutisk utbildning i Uppsala står
färdiga att tas i bruk. Med hänsyn till svårigheterna att i dag definitivt fastställa
när detta kan ske, bör Kungl. Maj:t äga slutligt bestämma tidpunkten för
omorganisationens genomförande. Som riktpunkt för införandet av den nya studieordningen
bör emellertid gälla ingången av läsåret 1967/68, vilket innebär,
att de första lokalerna för farmaceutisk utbildning i Uppsa''a skall stå färdiga till
höstterminen 1969. Jag vill i sammanhanget påpeka, itt en omorganisation
redan fr. o. m. läsåret 1966/67 — vilket kommittén föreslår — inte är möjlig
att genomföra, eftersom den grupp som enligt nuvarande studieordning skall
påbörja de teoretiska studierna läsåret 196^/67 antagits till apotekspraktik
redan sommaren 1965.

I fråga om personalorganisationen den farmaceutiska fakulteten förordar
kommittén en kraftig förstärknins med hänsyn till såväl utbildningens som
forskningens behov. Kommittén8 förslag har i stort sett tillstyrkts av remissinstanserna.
I vissa yttrande ^ar dock framförts önskemål om modifikationer.

189

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Med hänsyn till att vissa organisatoriska frågor fordrar ytterligare överväganden
— bl. a. förslagen om en medicinsk utbildningslinje — är jag inte beredd att
nu ta ställning vare sig till den totala omfattningen av de personella resurserna
eller till flertalet enskildheter i förslaget. Den närmare granskningen av personalplanen
synes lämpligen kunna ske i samband med ställningstagandena till de
årliga anslagsframställningarna. Det är emellertid från bl. a. planeringssynpunkt
angeläget, att riksdagen redan nu fattar principbeslut om vissa tjänster samt om
tidpunkterna för inrättande av desamma, i sistnämnda hänseende under förutsättning
att den av mig förordade tidsplanen hålls. Smärre justeringar kan givetvis
bli aktuella framdeles, bl. a. om en medicinsk utbildningslinje kommer till
stånd. Mot bakgrund av vad jag tidigare anfört om samverkan över fakultetsgränserna
finner jag, att Kungl. Maj:t bör äga besluta om att de i den farmaceutiska
fakulteten ingående tjänsterna efter överflyttning till Uppsala skall tillhöra
jämväl den medicinska eller den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten.

Med utgångspunkt i vad jag här anfört förordar jag att förändringar i personalorganisationen
genomförs enligt i huvudsak följande tidsordning.

Budgetåret 1967/68: Inrättande av en icke ämnesbunden docenttjänst och
en forskarassistenttjänst, ej knuten till viss institution. Ändring av ämnesbenämningen
för den befintliga professuren i kemi och kemisk farmaci till organisk
kemi.

Budgetåret 1968/69: Inrättande av en professur i biokemi. Omvandling av den
befintliga laboraturen i galenisk farmaci till tjänst som förste forskningsingenjör.

Budgetåret 1969/70: Inrättande av en professur i toxikologi, gemensam för
den medicinska och den farmaceutiska fakulteten, fyra universitetslektorat —
ett i vartdera av ämnena oorganisk och fysikalisk kemi, analytisk farmaceutisk
kemi, organisk kemi samt biokemi — ävensom en forskarassistenttjänst utan
anknytning till viss institution. Indragning av det befintliga lektoratet i botanik
samt tjänsten som lärare i lönegrad Ae 23 i kemi. Ändring av ämnesbenämningen
för den befintliga professuren i farmakodynamik och toxikologi till farmakologi.

Budgetåret 1970/71: Inrättande av två universitetslektorat, ett i vartdera av
ämnena farmakognosi och galenisk farmaci. Omvandling av arvodesbefattningen
som speciallärare i social- och rättsfarmaci till universitetslektorat i ämnet. Indragning
av den befintliga laboraturen i farmakognosi.

Vidare förordar jag att principbeslut nu fattas om omvandling av den befintliga
laboraturen i farmaceutisk mikrobiologi till professur i mikrobiologi.
Jag anser det emellertid inte möjligt att här ange tidpunkten för denna omvandling.
I enlighet med uppdrag i anledning av prop. 1905:1 (bil. 10 s. 346) har
nämligen inom universitetskanslersämbetet tillsatts en utredning med uppgift
att se över hela det biologiska området och framlägga förslag om dess utveckling
med beaktande av bl. a. möjligheterna till .samarbete över fakultctsgränserna
och lämplig specialisering. Mikrobiologin skall enligt direktiven utgöra
den första etappen i detta utredningsarbete. Förslag beträffande detta ämne har
enligt vad jag erfarit redan överlämnats av utredningen till universitetskanslers -

190

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

ämbetet. Ämbetet bör anmodas att i samband med sin prövning av detta ärende
överväga hur resurserna för ämnet mikrobiologi i Uppsala skall kunna samordnas
mellan den farmaceutiska, den medicinska och den matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten.

För innehavare av tjänst som laborator vid farmaceutiska institutet gäller
f. n. andra kompetensvillkor än för innehavare av motsvarande tjänster vid universiteten.
Beträffande laboraturerna i ämnena farmaceutisk mikrobiologi, galenisk
farmaci samt farmakognosi har jag i det föregående framlagt förslag till
omvandling resp. indragning. Vad avser laboraturerna i ämnena analytisk farmaceutisk
kemi samt oorganisk och fysikalisk kemi har farmaceututbildningskommittén
föreslagit omvandling till professur. För egen del förordar jag, att för
laboraturerna i resp. analytisk farmaceutisk kemi, oorganisk och fysikalisk kemi
samt organisk kemi kompetensvillkoren ändras till att överensstämma med vad
som gäller för motsvarande tjänster vid universiteten. Denna skärpning av
kompetensvillkoren kan medföra behov av vissa övergångsbestämmelser. Jag
avser att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att utfärda sådana, om
detta visar sig erforderligt.

Receptarieutbildningen syftar i första hand till att ge apoteksväsendet välutbildad
personal för läkemedelsexpedition m. m. Med hänsyn till att målet för
denna utbildning avviker från den övriga farmaceututbildningens har kommittén
funnit det lämpligt, att utbildningen av receptarier anordnas inom ramen
för ett särskilt receptarieinstitut. En dylik anordning skulle enligt kommitténs
mening även kunna leda till en effektiverad receptarieutbildning.

För egen del anser jag utbildningen av receptarier vara att betrakta som en
klart icke-akademisk postgymnasial utbildning. Jag finner det därför motiverat
att densamma anordnas i andra former än inom den farmaceutiska fakulteten.
Å andra sidan är jag f. n. inte beredd att tillstyrka kommitténs förslag om ett
särskilt institut. I stället finner jag det ligga nära till hands att i likhet med vad
yrkesutbildningsberedningen och TCO gjort i sina remissyttranden dra paralleller
med laboratorieassistentutbildningen. Denna sker till sin teoretiska del i
yrkesskola, medan den praktiska tjänstgöringen är förlagd till sjukhus och universitetsinstitutioner.
Det synes mig böra övervägas om inte också receptarieutbildningen
bör inrymmas i yrkesskoleorganisationen. Ett ytterligare skäl härför
anser jag vara, att den sedan några år pågående utbildningen av apotekstekniker
— vilken i vissa delar ansluter till receptarieutbildningen — äger rum
inom yrkesskolans ram.

Jag är sålunda inte beredd att nu framlägga något förslag rörande den framtida
receptarieutbildningens organisation och lokalmässiga förläggning. I stället
avser jag att i annat sammanhang föreslå att en utredning verkställs i syfte att
med utgångspunkt i kommittéförslaget samt TCO:s och yrkesutbildningsberedningens
remissyttranden skapa en utbildning av receptarier inom yrkesskoleorganisationen.
Denna utrednings uppdrag bör även innefatta att överse inträdes -

191

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1965

kraven till denna utbildningsväg. Slutligen bör utredningen även ta upp lokaliseringsfrågan
och därvid överväga huruvida receptarieutbildning bör anordnas
på mer än en ort.

Jag övergår härefter till att behandla vissa lokalfrågor i anslutning till mina
här framlagda förslag. Genom beslut den 30 juni 1965 uppdrog Kungl. Maj:t
åt lokal- och utrustningsprogramkommittén för universitetet i Uppsala att utarbeta
de lokal- och utrustningsprogram som fordras för ett genomförande
av farmaceututbildningskommitténs förslag. I en vid beslutet fogad promemoria
framhölls bl. a., att programarbetet — som borde bedrivas med största skyndsamhet
och med iakttagande av alla möjligheter att begränsa investerings- och
driftkostnaderna — borde ske med utgångspunkt i farmaceututbildningskommitténs
förslag till utbildningsgång och personalorganisation i stort. Som en
förutsättning angavs dock, att receptarieutbildningen tills vidare inte skall
förläggas till Uppsala. I samband med programarbetet borde enligt promemorian
alla möjligheter undersökas att genom integration mellan den farmaceutiska
fakulteten, å ena sidan, samt de medicinska och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna, å andra sidan, åstadkomma såväl investerings- som driftrationaliseringar.
Härvid borde iakttas möjligheterna att organisatoriskt sammanföra
närbesläktade ämnen vid de berörda fakulteterna i gemensamma institutioner.

Det fortsatta programarbetet bör givetvis bedrivas med utgångspunkt i vad
jag nu föreslagit i anledning av kommitténs betänkande. I likhet med vissa remissinstanser
finner jag det av kommittén framlagda lokalprogrammet för den
farmaceutiska fakulteten vara alltför omfattande och som kommittén själv
framhåller uppgjort utan hänsyn till de besparings- och rationaliseringsmöjligheter
som bl. a. en institutionsgemenskap och en vittgående lokalmässig integration
mellan de berörda fakulteterna torde innebära. En betydande begränsning
av kommitténs beräkningar bör därför enligt min mening göras vid det fortsatta
programarbetet.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 är 1965

4. Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för utbyggnad och organisation
av universitets- och högskoleväsendet fram till början av 1970-talet;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna överenskommelsen med Stockholms
läns landsting om villkoren för anordnande av läkarutbildning vid ett nytt
sjukhus i Huddinge, m. m.;

c) godkänna vad jag förordat angående bestridande av kostnader för markförvärv
i närheten av området för det planerade sjukhuset i Huddinge;

d) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för lånegivningen till uppförande
av bostäder för studerande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sarmite Ziemelis

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1965

193

Bilaga

överenskommelse om villkoren för anordnande av
läkarutbildning vid ett nytt sjukhus i Huddinge, m. m.

Efter förhandlingar mellan statens nämnd för förhandlingar med kommuner,
å ena, samt delegerade för var och en av Stockholms läns landsting och Stockholms
stad, å andra sidan, har träffats följande överenskommelse.

överenskommelse

mellan svenska staten, å ena, samt Stockholms läns landsting, å andra sidan, om
villkoren för anordnande av läkarutbildning vid ett nytt sjukhus i Huddinge,
m. m.

1. Stockholms läns landsting, som avser att i Huddinge uppföra ett sjukhus,
upplåter detta för klinisk läkarutbildning och för forskning, varvid sjukhusanläggningens
omfattning i huvudsak skall vara enligt följande stomplan.

Kliniker med öppen vård

Bammedicinsk klinik .......................

Barnkirurgisk klinik.........................

Barnpsykiatrisk klinik.......................

Hudklinik (inkl. venereologi).................

Infektionsklinik.............................

Kirurgisk klinik.............................

Kvinnoklinik ...............................

Lungmedicinsk klinik med tuberkulosdispensär .

Långvårdsklinik ............................

Medicinsk klinik ...........................

Neurologisk klinik ..........................

Ortopedisk klinik ...........................

Plastkirurgisk klinik.........................

Psykiatriska kliniker (vuxna).................

Radioterapeutisk klinik .....................

Rehabiliteringsklinik ........................

Urologisk klinik ............................

Ögonklinik .................................

Öronklinik .................................

Antal

vårdplatser

. . . 60
20

. . . 60

... .120
80

... 120
80
80

... 160
60
80
20

... 401

20
40
40
40
40

1 591

194

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1965

Medicinska serviceavdelningar

Anestesiavdelningar (intensivbehandling, uppvakning), bakteriologiskt laboratorium,
blodcentral, cytologiskt laboratorium, djuravdelning, fysiologiskt laboratorium,
jour- och intagningsavdelning, kemiskt laboratorium, konsultations- och
behandlingsavdelningar, konsult- och reservmottagning, kuratorsavdelning, neurofysiologiskt
laboratorium, operationscentraler, patologisk avdelning (obduktion,
patologiskt laboratorium), personalläkarmottagning (förtroendeläkarmottagning),
psykiatrisk behandlingsavdelning, psykologavdelning, rehabiliteringsavdelning
— allmän — (arbets- och fysioterapi), rehabiliteringsavdelning — psykiatrisk
— (arbets- och fysioterapi), röntgenavdelningar, socialmedicinsk avdelning,
tandavdelning, timvårdavdelning.

Övriga serviceavdelningar, förvaltnings- och personalavdelningar, allmänna
lokaler och tekniska anläggningar

Landstinget anordnar och utrustar jämväl lokaler, som erfordras enbart för
den kliniska utbildningen och den kliniska forskningen, vilket även skall gälla
en särskild forsknings- och utbildningsenhet i psykiatri, om staten påkallar att
en dylik enhet inrättas vid de psykiatriska klinikerna. Till sjukhuset skall förläggas
en patologisk institution, vilken skall samordnas med sjukhusets patologiska
avdelning.

Landstingets åligganden enligt nästföregående stycke skola, såvitt gäller utrustning
för forskningens behov, avse endast sådan, som är att hänföra till vedertagen
grundutrustning.

Anm. Med sjukhusanläggning avses i denna överenskommelse samtliga för
sjukhusverksamheten, utbildningen och forskningen avsedda byggnader jämte
därtill hörande anordningar, såsom kulvertar och ledningar inom sjukhusområdet
samt planeringsarbeten i anslutning till byggnad.

Protokollsanteckning

I anslutning till överenskommelsen angående nytt undervisningssjukhus vid
S:t Görans sjukhus överenskommo företrädarna för staten och staden, att vid
Beckomberga sjukhus skulle anordnas en psykiatrisk forskningsavdelning liknande
de psykiatriska forskningsavdelningar, som beslutats vid Ulleråkers
och S:t Lars’ sjukhus. Staden vidhåller sin uppfattning, att det är av största värde
för såväl forskning som vård att en dylik avdelning anknytes till Beckomberga
sjukhus med dess ca 1 500 vårdplatser. Staten har — med hänvisning till att
förslag f. n. föreligger om endast en avdelning inom Stor-Stockholmsområdet —
förbehållit sig rätt att placera denna avdelning vid Huddinge sjukhus. I detta läge
motsätter sig staden icke en sådan placering men förbehåller sig rätten att senare
få upptaga frågan om förläggning till huvudstadsregionen av två sådana avdelningar.

2. Lokaler för angiven utbildning dimensioneras för ett årligt intag av 90 medicine
kandidater.

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1965
Protokollsanteckning

Från den statliga sidan har hävdats, att elevantalet skall vara 90 i huvudämnena
med möjlighet till ökning i vissa specialämnen. Landstinget har å sin
sida ansett, att en dylik ökning kan innebära en alltför stor belastning på den
sjukvårdande verksamheten, varför parterna överenskommit om att tillsammans
skyndsamt utreda denna fråga.

3. Statligt byggnads- och utrustningsbidrag skall utgå med 25 procent av de
verkliga kostnaderna för sjukhusanläggningens färdigställande.

Därest byggnad avses betjäna även verksamhet utom sjukhuset, beräknas
nämnda bidrag på endast den del av kostnaderna, som med hänsyn till utnyttjandegraden
kan anses skäligen belöpa på verksamheten vid de i punkt 1
angivna enheterna.

4. Byggnads- och utrustningsbidrag enligt denna överenskommelse skola icke
utgå för kostnad, som täckes av i annan ordning utgående statsbidrag, vilket
likväl icke skall gälla bidrag som utgår på grund av avtal i anledning av mentalsjukvårdsreformen.

5. Staten tillhandahåller landstinget byggnads- och utrustningsbidrag under
byggnads- respektive anskaffningstiden i ungefärlig proportion till landstingets
egna utlägg.

6. Landstinget programmerar, projekterar, bygger och utrustar hela sjukhusanläggningen.
Programmering samt upprättande av byggnads- och utrustningsförslag
skola ske i samråd med myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer.

Arbetet skall bedrivas med inriktning på att den kliniska utbildningen vid
sjukhuset skall kunna påbörjas senast den 1 juli 1972.

Förslag och ritningar till byggnadsarbeten samt förslag till utrustning skola
för statsbidrags utgående godkännas i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver.

Protokollsanteckning

Med hänsyn till den begränsade tid, som står till förfogande för anläggningens
färdigställande, förutsättes att de organ som för statens och landstingets räkning
medverka i arbetet, härvid erhålla erforderliga personella resurser.

7. Statens bidrag till sjukhusanläggningens totala driftkostnader skall fastställas
i avtal, varom förhandlingar skola upptagas år 1968. Som riktlinje för
dessa förhandlingar — vilka avses skola ske gemensamt för samtliga huvudmän
för kommunala undervisningssjukhus — skall gälla, att det statliga bidraget skall
motsvara de merkostnader som orsakas av att sjukhuset upplåtits för utbildning
och forskning. Parterna avse, att till grund för förhandlingarna lägga gemensamt
utförda utredningar i frågan.

I nyssnämnda förhandlingar och avtal skall även upptagas frågan om statliga
bidrag till byggnader och utrustning, som icke omfattas av punkt 3.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965

Protokolls anteckning

Nämnden har erinrat om att för övriga kommunala undervisningssjukhus gällande
avtal i allmänhet innehålla dels bestämmelse om att staten genom att
lämna bidrag till byggnad och utrustning icke erhåller del i äganderätten, dels
en därtill anknytande regel om återbetalningsskyldighet för huvudman, om
sjukhuset eller del därav icke längre tages i anspråk för utbildning och forskning.
Nämnden har framhållit, att dessa bestämmelser bliva aktuella även för
Huddinge sjukhus vid de ovan avsedda förhandlingarna.

8. Landstinget åtager sig att intill den 1 januari 1966 reservera ett markområde
om cirka 250 000 m2 i närheten av sjukhusområdet för statliga ändamål med
anknytning till medicinsk utbildning och forskning. Detta åtagande gäller dock
endast under förutsättning att landstinget från Huddinge kommun kan förvärva
tomtmark för nämnda ändamål.

Det reserverade området äger staten rätt att före ovannämnda dag förvärva
till ett pris, som motsvarar landstingets kostnader för markförvärvet.

9. Den enligt avtal den 14 april 1964 provisoriskt anordnade läkarutbildningen
vid sjukhus, tillhörande staden och landstinget, överföres till Huddinge sjukhus
så snart ske kan.

Protokollsanteckning

Parterna förklarar sig beredda att upptaga frågan om provisoriskt anordnande
så snart ske kan av ytterligare läkarutbildning vid sjukhus, tillhörande staden
och landstinget, i avvaktan på färdigställandet av Huddinge sjukhus.

10. Denna överenskommelse gäller under förutsättning att Kungl. Maj:t och
Stockholms läns landsting dels före utgången av år 1965 godkänna densamma,
dels ock före den 1 december 1964 godkänna ett samtidigt härmed mellan samma
parter träffat avtal om ersättning för extra projekteringskostnader m. m.

Protokollsanteckning

Parterna förutsätta, att denna överenskommelse skall föreläggas riksdagen
genom proposition i ärendet under våren 1965.

Förhandlingsnämnden har lämnat i huvudsak följande kommentar till överenskommelsen.

Nämnden har vid de förda förhandlingarna som utgångspunkt haft den av
statsmakterna vid flera tillfällen hävdade linjen om enhetliga principer för statens
ianspråktagande av kommunala undervisningssjukhus för läkarutbildning.
Då flertalet nu gällande avtal med huvudmän för kommunala undervisningssjukhus
utlöper den 30 juni 1970 och Huddinge sjukhus icke torde kunna tagas i
bruk förrän efter nämnda dag, har i överenskommelsen intagits preciserade regler
endast om byggnads- och utrustningsbidrag. I dessa avseenden skall landstinget
erhålla samma bidrag som övriga huvudmän för kommunala undervisningssjukhus,
nämligen 25 procent av de verkliga kostnaderna (punkt 3). Frågorna
om driftbidragsbestämmelser samt om bidrag för ändrings-, om- och tillbygg -

197

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Hl år 1965

nadsarbeten ävensom för komplettering av utrustning skall jämlikt punkt 7
fastställas i avtal, varom förhandlingar skall upptagas år 1968. Under denna
punkt har angivits som riktlinje för de kommande förhandlingarna — vilka avses
skola ske gemensamt för samtliga huvudmän för kommunala undervisningssjukhus
— att det statliga bidraget skall motsvara de merkostnader, som orsakas
av att sjukhuset upplåtits för utbildning och forskning. Denna princip har
av staten hävdats vid de under senare år förda förhandlingarna om upplåtelse
av kommunala sjukhus för läkarutbildning. Parterna avser att till grund för
kommande förhandlingar lägga gemensamt utförda utredningar i frågan.

Punkt 2. Enligt vad nämnden inhämtat från 1963 års universitets- och högskolekommitté
skulle det planerade sjukhuset i Huddinge kommun uppfylla
fordringarna för ett intag av 90 medicine kandidater i de kliniska huvudämnena.
För vissa specialämnen skulle — enligt uttalande från samma håll — finnas utrymme
för ett större intag. Dock har landstingets delegerade under förhandlingarnas
gång uttalat farhågor för att ett större intag än 90 i något av ämnena kunde
medföra en alltför stor belastning på den sjukvårdande verksamheten. I överenskommelsen
har parterna därför begränsat sig till att fastställa, att själva
lokalerna skall dimensioneras med utgångspunkt från ett årligt intag av 90 medicine
kandidater. Enligt protokollsanteckningen till denna punkt skall parterna
tillsammans utreda frågan i vad mån ökning av elevantalet kan innebära en
alltför stor belastning på den sjukvårdande verksamheten.

Punkt 6. Vid förhandlingarna har förutsatts, att den i första stycket angivna
samrådsmyndigheten skall vara nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande
(NTJU). Denna skall således såsom företrädare för staten följa och från
särskilt utbildnings- och forskningssynpunkter bedöma sjukhusets programmering,
projektering och utrustning.

Punkt 10. I anslutning till överenskommelsen har mellan nämnden och delegerade
för Stockholms läns landsting träffats ett avtal om ersättning för extra
projekteringskostnader m. in. Om överenskommelsen om anordnande av läkarutbildning
vid det planerade sjukhuset i Huddinge skulle förfalla av det skälet,
att Kungl. Maj:t icke godkänner överenskommelsen före utgången av år 1965,
skall staten enligt detta avtal ersätta landstinget för de extra projekteringskostnader,
som landstinget kan ha åsamkats under tiden från och med den 3
oktober 1964 fram till dagen för ett eventuellt avslagsbeslut. Dessutom skall staten
då lämna ersättning till landstinget med cn miljon kronor för övriga i sammanhanget
uppkomna merkostnader.

Anmärkning

Nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande har i skrivelse den 13 juli
1965 anmält att Stockholms läns landsting beslutat att ett reviderat stomprogram
skall läggas till grund för den fortsatta projekteringen av Huddinge
sjukhus under förutsättning av att det godkänns av staten. Enligt det reviderade
stomprogranunet skall vårdplatsantalet vid nedannämnda kliniker vara följande.

Allmänkirurgi och ortopedi ......

Barnkirurgisk klinik ............

Kvinnoklinik ..................

Långvårdsklinik ................

Psykiatriska kliniker (vuxna)
Njurmcdicinsk klinik ...........

Antal vårdplatser

. . . 220
80

. . . 130

. . . 100

... 300

198

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1965
INNEHÅLL

1. Inledning ..................................................... 4.

2. Universitets- och högskoleutbyggnadens lokalisering och kostnader

m. m.......................................................... 9

2.1. Utredningarna ........................................... 9

2.1.1. Vissa utgångspunkter ............................... 9

2.1.2. Särskilda undersökningar ............................ 13

2.1.2.1. Medicinsk utbildning och forskning........... 13

2.1.2.2. Högre teknisk utbildning och forskning........ 17

2.1.2.3. Utbildning och forskning vid fria fakulteter .... 20

2.1.2.4. Vissa spärrade fakulteter och högskolor....... 29

2.1.2.5. Lärarbehov och lärartillgång ................. 29

2.1.2.6. Huvudbibliotek samt vissa forsknings- och serviceanläggningar
............................ 30

2.1.2.7. Studentbostäder ............................ 30

2.1.2.8. Kostnader för universitets- och högskoleutbygg naden

..................................... 33

2.1.3. U 63:s val av utbyggnadsalternativ ................... 37

2.1.4. Lokalisering av utbyggnaden ........................ 38

2.1.5. Studerandeantalet på skilda orter..................... 39

2.1.6. Tidsplan för utbyggnaden............................ 41

2.1.7. Investeringsplan för utbyggnaden .................... 43

2.1.8. U 63:s slutsatser .................................... 46

2.2. Remissyttrandena ......................................... 48

2.2.1. Allmänt ........................................... 48

2.2.2. U 63: s utbyggnadsförslag............................ 70

2.2.2.1. Allmänna synpunkter ....................... 70

2.2.2.2. Ställningstaganden till U63:s utbyggnadsalternativ
...................................... 74

2.2.2.3. Medicinsk utbildning och forskning........... 76

2.2.2.4. Högre teknisk utbildning och forskning........ 81

2.2.2.5. Utbildning och forskning vid fria fakulteter .... 88

2.2.2.6. Utbildning och forskning vid vissa spärrade fakulteter
och högskolor....................... 98

2.2.2.7. Huvudbibliotek samt vissa forsknings- och serviceanläggningar
............................ 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 är 1965 199

2.2.2.8. Rationaliseringsåtgärder ..................... 101

2.2.2.9. Studentbostäder ............................ 106

2.2.2.10. Lokaliseringsfrågor .......................... 111

2.2.2.11. Utbyggnadens genomförande ................ 114

2.3. Departementschefen ....................................... 124

3. Farmaceutisk utbildning och forskning ......................... 150

3.1. Farmaceututbildningskommittén ............................ 150

3.1.1. Den farmaceutiska utbildningens och forskningens nuvarande
organisation .................................. 150

3.1.2. Kommitténs förslag ................................. 152

3.1.2.1. Strukturförändringen inom läkemedelsområdet.. 152

3.1.2.2. Behovet av farmaceutisk! utbildad arbetskraft 153

3.1.2.3. Omorganisation av den kvalificerade farmaceut utbildningen

............................... 155

3.1.2.4. Omorganisation av receptarieutbildningen ..... 162

3.1.2.5. Personalorganisation ........................ 164

3.1.2.6. Lokaliseringsfrågor.......................... 167

3.1.2.7. Lokalbehov och kostnadsberäkningar ......... 170

3.1.2.8. Tidsplan för förslagets genomförande.......... 171

3.2. Remissyttrandena ......................................... 172

3.2.1. Behovet av farmaceutisk! utbildad arbetskraft......... 172

3.2.2. Omorganisationen av den kvalificerade farmaceututbildningen
............................................. 173

3.2.3. Omorganisationen av receptarieutbildningen ........... 178

3.2.4. Personalorganisationen .............................. 180

3.2.5. Lokaliseringsfrågoma ............................... 182

3.2.6. Lokalbehov och kostnadsberäkningar ................. 183

3.2.7. Tidsplanen för förslagets genomförande................ 184

3.3. Departementschefen ....................................... 184

4. Hemställan .................................................... 192

Bilaga. Överenskommelse om villkoren för anordnande av läkarutbildning
vid ett nytt sjukhus i Huddinge, m. m................... 193