Kungl. Maj:ts proposition nr 10 (Proposition 1945:10)

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl.; given Stockholms slott den 22 december 19bb.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade
eller dömda m. fl.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har någon häktats såsom misstänkt för brott och frikännes han för brottet
eller nedlägges mot honom väckt åtal eller avslutas förundersökning utan
att åtal väckes mot honom, åge han, där ej annat följer av vad nedan stadgas,
av allmänna medel erhålla ersättning för det intrång i friheten som förorsakats
av häktningen och, örn han i samband därmed varit anhållen, av
anhållandet. Vad nu sagts örn häktad skall ock gälla den som under längre
lid än ett dygn varit såsom misstänkt för brott anhållen eller underkastad
reseförbud.

Ersättning må ej utgå, örn den misstänkte sökt avvika eller annorledes
undandraga sig förundersökning eller lagfcring eller sökt undanröja bevis
eller på annat sätt försvåra sakens utredning, eller örn han genom sanningslös
bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva sig
själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han varit häktad, anhållen eller
underkastad reseförbud. Ej heller må ersättning utgå, om anledning till misstanke
kvarstår eller örn det eljest med hänsyn till omständigheterna ej är
skäligt att ersättning gives.

2 §•

Har någon, som dömts till straffarbete, fängelse eller förvandlingsstraff
för böter, helt eller till någon del undergått straffet och meddelas sedermera
efter ansökan om resning eller besvär över domvilla dom, varigenom han frikännes
eller fälles till ringare straff än han redan utstått, åge han av allmänna
medel erhålla ersättning med anledning av verkställandet av straffet
eller den del därav, varifrån han sedermera befriats; dock ej om han genom
sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva
sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han blivit dömd till straffet.

, 3 §.

Vad ovan stadgats åge motsvarande tillämpning, bestämmelserna i 1 § beträffande
den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit inta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

gen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
och bestämmelserna i 2 § beträffande den som på grund av lagakraftägande
dom varit intagen i sådan anstalt eller som varit underkastad förvaring eller
internering.

4 §■

Ersättning utgår för mistad arbetsförtjänst och annat intrång i näring så
ock för nödiga kostnader. Örn synnerliga skäl äro därtill, må ersättning utgå
jämväl för det lidande som intrånget i friheten medfört.

Anspråk på ersättning må ej överlåtas innan ersättningen blivit bestämd.
Avlider den ersättningsberättigade dessförinnan, åge dock dödsboet föra talan
om ersättning för förlust eller kostnad som tillskyndats den avlidne.

5 §•

Anspråk på ersättning enligt 1 § må, då åtal ägt rum, framställas i det
mål, vari ansvarsfrågan handlägges. Har åtal ej ägt rum eller har anspråket
ej framställts på sätt nu sagts, skall det framställas genom skriftlig ansökan
hos den rätt, som skulle ägt upptaga åtal för brottet eller sist handlagt ansvarsfrågan.
Ansökan skall göras inom tre månader från den dag, då sökanden
erhöll vetskap örn åklagarens beslut att ej åtala, eller från den dag, då
domen eller, om åtalet nedlagts, slutligt beslut i målet vann laga kraft.

Anspråk på ersättning enligt 2 § må framställas i det mål, vari frågan örn
frikännande eller nedsättning av straffet handlägges. Har anspråket ej framställts
på sätt nu sagts, skall det framställas hos den rätt, som sist handlagt
nämnda fråga, genom skriftlig ansökan inom tre månader från den dag, då
domen i samma fråga vann laga kraft.

Vill någon i det mål, vari anspråk på ersättning må framställas, inskränka
sin talan härom till fastställelse, huruvida enligt 1 eller 2 § rätt till ersättning
föreligger, äge han befogenhet därtill; domstolen må ock, där det finnes
lämpligt, hänskjuta frågan örn beloppets bestämmande till prövning efter
särskild ansökan. I fall som nu sagts skall frågan om beloppets bestämmande,
inom tid och på sätt ovan sägs, väckas hos den rätt, vilken såsom första
domstol handlagt åtalet.

över begäran örn ersättning skall åklagaren erhålla tillfälle att yttra sig;
han äge ock föra talan å det allmännas vägnar.

6 §•

Göres ansökan om ersättning annorledes än i mål, vari ansvarsfrågan
handlägges, gäde örn rättens sammansättning vid ansökans prövning och avgörande
vad i allmänhet är föreskrivet örn domförhet vid huvudförhandling;
avser ansökan ersättning enligt 1 § och har rätten tidigare handlagt mål om
ansvarsfrågan, skall örn rättens sammansättning tillämpas vad med avseende
å den frågan är stadgat. Rättens avgörande sker genom beslut.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

7 §•

Utdömd ersättning skall av statsverket utbetalas, sedan beslutet därom
vunnit laga kraft.

Har sökanden ägt att såsom skadestånd utkräva beloppet av annan, inträder
kronan i rätten mot denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Föreskrifterna i 1 § såvitt de avse ersättning med anledning av reseförbud
ävensom bestämmelserna i 6 § skola ej äga tillämpning förrän rättegångsbalken
den 18 juli 1942 trätt i kraft; och skall intill samma tidpunkt vad i
denna lag stadgas om den som varit anhållen i stället gälla den som efter
lagens ikraftträdande varit kvarhållen jämlikt nu gällande bestämmelser.

Genom lagen upphäves lagen den 12 mars 1886 (nr 8 s. 1) angående ersättning
av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde.

Såvitt angår ersättning som belöper å tid före nya lagens ikraftträdande,
skall äldre lag alltjämt tillämpas; i fråga örn den som frigivits först efter
nya lagens ikraftträdande skall dock nya lagen gälla även med avseende å
tiden dessförinnan.

Kungl. Majlis proposition nr 10.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 november 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad,

Ohlin, Erlander, Danielson. 9

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om ng lagstiftning
angående ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.
samt anför följande.

Sedan den nya rättegångsbalken antagits, har processlagberedningen den
17 mars 1944 avgivit betänkande med förslag till sådana ytterligare lagstiftningsåtgärder
som erfordras i samband med processreformens genomförande
(SOU 1944:9 och 10). Beredningen har däri bland annat upptagit
frågan om skadeersättning av statsmedel i fall, då straffprocessuellt tvångsmedel
eller straff kommit till användning mot någon, som sedermera befinnes
oskyldig.

Gällande bestämmelser.

I detta ämne gäller för närvarande lagen den 12 mars 1886 angående ersättning
av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde. Enligt denna
lag kan, örn någon blivit häktad men åtalet mot honom nedlägges eller han
frikännes, ersättning av allmänna medel tillerkännas honom för det hinder
eller den brist i hans näring, som han lidit genom frihetens förlust. Detta må
dock ske allenast under förutsättning att genom rannsakningen utretts, att
det brott, varför han tilltalats, icke blivit begånget eller att det förövats av
annan än den tilltalade eller eljest icke kan vara begånget av honom, sålramt
anledning icke heller förefinnes att den tilltalade varit delaktig i brottet. Vidare
kräves, att den tilltalade skall vara utan skuld även till själva häktningsåtgärden.
Ersättning må sålunda ej tilldelas den som sökt att genom avvikande
eller annorledes undandraga sig rannsakning eller att genom undanröjande
av bevis eller egendom hindra sakens utredning, ej heller den som
genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom alt falskeligen
angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att åtalet mot honom
blivit anställt eller fullföljt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förutom då oskyldig drabbats av häktning kan ersättning utgå även om
någon som helt eller delvis undergått straffarbete eller fängelse sedermera får
sitt mål återupptaget och därvid frikännes eller dömes till ringare straff än
han redan utstått. Även härvid gäller dock, att ersättningsrätten går förlorad,
örn den sakfällde genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller
genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han
blivit dömd till det straff, som gått i verkställighet.

Har oskyldigt häktad eller dömd avlidit, må ersättning i stället tilldelas
hans änka eller oförsörjda barn.

Ansökan örn ersättning som avses i lagen skall göras hos Kungl. Maj:t
och ingivas till justitiedepartementet inom ett år från den dag då laga kraft
åkommit det till grund för ansökningen liggande domstolsbeslutet. Bifalles
ansökningen, äger staten under vissa förhållanden regressrätt mot den ämbetseller
tjänsteman som är ansvarig för den felaktiga häktningsåtgärden eller
domen.

Bestämmelserna i 1886 års lag ha kommit i tillämpning endast i begränsad
omfattning. Under tiden från och med 1938 har ersättning utbetalats
i fem fall, av vilka fyra gällt oskyldigt häktade och det återstående en man
som efter resning erhållit nedsättning i redan undergånget frihetsstraff. Ersättningsbeloppen
utgjorde i fråga örn de fyra häktade lägst 200 och högst
400 kronor. Den person som delvis befriats från ådömt och avtjänat straff
erhöll ett belopp av 4 000 kronor.

Processlagberedningens förslag.

Såsom processlagberedningen framhållit har vid flera tillfällen väckts fråga
örn ändring av bestämmelserna i 1886 års lag. Sålunda ha önskemål framställts,
att för ersättnings utgående åt häktad icke skulle krävas att full
bevisning förebragts om hans oskuld utan blott att han vore fri från all
skälig misstanke att ha begått det ifrågavarande brottet. Vidare har ifrågasatts
att medgiva ersättningsrätt även för den som oskyldigt drabbats av
annat straffprocessuellt tvångsmedel än häktning. Slutligen har processkommissionen
i sitt år 1926 avgivna betänkande framhållit, att det vid utarbetande
av ny rättegångsbalk borde tagas i övervägande att revidera bestämmelserna
på förevarande område. Därvid syntes främst böra tagas i betraktande, huruvida
ersättning borde givas i större utsträckning och om prövningen borde förläggas
till domstol.

Av processlagberedningens betänkande framgår, att viss omprövning av bestämmelserna
i 1886 års lag är omedelbart betingad av nya rättegångsbalkens
antagande.

Beredningen framhåller, att spörsmålet om lämplig prövningsmyndighet
för ersättningsfrågor genom nya rättegångsbalken kommit i ett nytt läge. I
detta hänseende erinras, att en prövning, förlagd till Kungl. Maj:t, så gott
som uteslutande måste grunda sig på det skriftliga material som föreligger
i protokoll och andra handlingar. Efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande
skall fullständig protokollföring ej längre äga rum, och beredningen anser

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

därför sannolikt, att behovet av att komplettera utredningen genom muntlig
förhandling kommer att framträda starkare än nu. För tillgodoseende av
detta behov bör enligt beredningens uppfattning prövningen förläggas till
domstol. Beredningen framhåller, att även principiella skäl tala härför och
att en sådan ordning regelmässigt gäller i utlandet.

Som en följd av ersättningsfrågornas överflyttande till domstol bör enligt
beredningens mening prövningen i visst avseende erhålla ändrad karaktär.
Enligt 1886 års lag föreligger icke någon obetingad rätt till skadestånd, även
örn samtliga i lagen angivna förutsättningar för ersättnings utgående äro
för handen. Kungl. Maj :t kan vid sitt bedömande taga hänsyn även till andra
omständigheter. Någon motsvarande befogenhet finner beredningen ej lämpligen
böra tillerkännas domstol. Dess prövning anses endast böra avse frågan,
örn de villkor som upptagits i lagen blivit uppfyllda. Finnes så vara
fallet, bör ersättning utdömas. I anslutning härtill ifrågasätter beredningen
en ändring även beträffande vad som gäller för det fall att ersättningsberättigad
avlidit. Föreskriften att i sådant fall ersättning må tillerkännas den
dödes änka eller oförsörjda barn anses sålunda böra ersättas med en bestämmelse
av innebörd att anspråket skall övergå på dödsboet.

I fråga om de närmare förutsättningarna för rätt till ersättning har beredningen
upptagit det tidigare framförda förslaget att ersättning bör kunna givas
åt häktad, även om hans oskuld icke blivit till fullo bevisad. Beredningen
anser som förutsättning för ersättningsrätt böra uppställas allenast, att misstanke
om brottet uppenbart ej vidare kvarstår mot den häktade.

Beredningen har icke ansett sig böra biträda önskemålen om ersättningsrättens
utsträckande även till andra fall av ingripande med straffprocessuella
tvångsmedel än häktning. Beredningen framhåller, att de ingripanden som
enligt nya rättegångsbalken kunna ifrågakomma icke erhållit annan karaktär
än de som för närvarande tillämpas samt att skyddet för den enskilde förstärkts
genom införandet av domstolsprövning i åtskilliga fall, där beslutanderätten
nu tillkommer åklagare eller polismyndighet. I detta sammanhang
erinrar beredningen emellertid, att efter tillkomsten av 1886 års lag en
ny straffart, ungdomsfängelse, införts, varjämte möjlighet skapats att under
vissa förhållanden ersätta straff med tvångsuppfostran eller förvaring eller
internering i därför avsedd anstalt. Har någon oskyldigt varit underkastad
sådan påföljd, bör enligt beredningens uppfattning ersättning kunna utgå
lika väl som då någon oskyldigt undergått fängelse eller straffarbete.

Vad beträffar ersättningsrättens omfattning har beredningen övervägt, örn
icke efter mönster av vissa utländska lagar ersättningsrätten, som nu avser
endast ekonomisk skada, borde vidgas till att omfatta även det lidande frihetsförlusten
medfört. Emellertid har beredningen, oaktat den funnit goda
skäl kunna anföras för en sådan utvidgning, ansett frågan därom vara av
den fristående natur att beredningen icke bort upptaga densamma. Däremot
förordar beredningen en utsträckning av skadeståndsrätten i annat avseende.
Gottgörelse bör enligt beredningens mening lämnas ej blott för hinder och
brist i näring utan även för nödiga kostnader. Härmed avses bland annat av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

löning till extra arbetskraft i eget ställe, kostnader för resa från häktet eller
straffanstalten tillbaka till hemorten samt utgifter i samband med ersättningsanspråkets
framställande.

Från de utgångspunkter, för vilka sålunda redogjorts, har beredningen utarbetat
förslag till ny lag angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt
häktade eller dömda, vilket förslag torde få såsom bilaga fogas till detta
protokoll (Bilaga A).

Enligt förslaget skall, om någon blivit häktad såsom misstänkt för brott
men åtal ej sker eller väckt åtal nedlägges eller han frikännes samt misstanke
att han förövat brottet eller varit delaktig däri uppenbart icke kvarstår,
den häktade äga rätt att av allmänna medel erhålla ersättning för förlorad
arbetsförtjänst samt nödiga kostnader så ock för det hinder eller den
brist i sin näring, som han eljest lidit genom häktningen. Liksom nu skall
dock rätten till ersättning vara förfallen, om den misstänkte sökt avvika
eller annorledes undandraga sig förundersökning eller lagföring eller sökt
undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, så ock örn
han genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att
falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att häktningen
ägt rum eller att han kvarhållits i häkte. Med häktad skall likställas den
som, innan domen mot honom vunnit laga kraft, varit intagen i anstalt för
undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse.

Motsvarande ersättningsrätt skall tillkomma den som undergått straffarbete
eller fängelse och sedermera frikännes eller får sitt straff nedsatt samt
den som på grund av lagakraftägande dom undergått tvångsuppfostran eller
ungdomsfängelse eller varit underkastad förvaring eller internering och sedermera
frikännes. Förutsättning härför skall dock vara, att han icke genom
sannmgslös bekännelse eller genom att angiva sig själv eller eljest uppsåtligen
föranlett, att han blivit dömd till påföljden i fråga.

Anspråk på ersättning skall icke kunna överlåtas innan ersättningen slutligen
fastställts. Avlider den skadeståndsberättigade dessförinnan, skall dock
den som har rätt till kvarlåtenskapen efter honom äga att föra talan i hans
ställe.

Framställning om ersättning skall, då åtal ägt rum, kunna göras i det mål
vari åtalet handlägges eller ansvarsfrågan eljest förekommer till behandling.
Har åtal ej ägt rum eller anspråket eljest ej framställts på sätt nu sagts,
skall det framställas genom skriftlig ansökan hos den rätt, som skulle ägt
upptaga åtal för brottet eller sist handlagt målet. Sådan ansökan skall göras
inom tre manader från den dag, da sökanden erhöll vetskap om åklagarens
beslut att ej åtala eller, örn åtalet nedlagts, målets avskrivning, och i annat
fall fran den dag, da domen i malet vann laga kraft, över ansökningen skall
åklagaren erhålla tillfälle att yttra sig; han skall ock äga föra talan å det
allmännas vägnar. Bifalles ersättningsanspråk, skall staten äga regressrätt
mot envar, av vilken den oskyldigt häktade eller dömde kunnat utkräva
skadestånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Yttranden.

Över processlagberedningens förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av
rikets hovrätter, justitiekanslersämbetet, statskontoret, föreningen Sveriges
häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund.

Beträffande frågan om att förlägga prövningen av ersättningsfrågor
till domstol har häradshövdingföreningen anfört:

Förslaget uppbäres av tanken, att för bedömande av anspråkets berättigande
en prövning av skuldfrågan skall ske och att för sadant ändamål ett
slags ny process skall äga rum. Enligt föreningens uppfattning bör ersättningsfrågan
prövas uteslutande på grundval av de förhallanden, som genom
förundersökningen och rättegången blivit kända. En muntlig domstolsförhandling,
som skulle komma att avse de omständigheter, som grundat åklagarens
eller domstolens beslut, är säkerligen icke något önskvärh Ytterligare
må erinras, att det stora flertalet av de fall, i vilka anspråk pa ersättning
göres, torde vara sådana, då någon tvekan örn att rätt till ersättning föreligger
icke är för handen. Rättsförhållandet synes då liksom i alla andra tvister
kunna uppgöras utan rättegång. Enligt föreningens mening bör följaktligen
principen vara, att ansökan örn ersättning skall framställas hos administrativ
myndighet.

Justitiekanslersämbetet har erinrat, att ordningen med domstolsprövning
vöre förenad med vissa olägenheter. Salunda kunde sannolikt icke förväntas
samma enhetlighet i avgörandena som för närvarande. Den skälighetsprövning,
som nu ägde rum, skulle ock försvinna såsom ej lämpad för domstol.
Detta kunde visa sig menligt, enär fall kunde förekomma, da en prövning
efter mera formella grunder skulle giva ett mindre tilltalande resultat. Örn
exempelvis en person häktats såsom misstänkt för mened och det sedermera
uppdagades, att han vittnat falskt för att slippa röja, att han själv begått annat
brott, ansåges mened icke föreligga. Då det antagna menedsbrottet alltså
ej blivit begånget, skulle väl domstolen nödgas utdöma ersättning, örn sådan
begärdes. Ämbetet vore icke övertygat att den bestående ordningen på denna
punkt borde rubbas. Av de skäl processlagberedningen anfört vore det möjligen
nödvändigt att låta ersättningsfrågorna avgöras av domstol. Örn så
skedde, syntes emellertid böra övervägas, örn icke en viss skälighetsprövning
kunde vara lämplig och utan olägenhet skulle kunna lämnas även at domstol.

Ämbetet har vidare framhållit, att om prövningen överflyttas till domstol,
särskilda anordningar torde böra vidtagas för att säkerställa ett effektivt
tillvaratagande av statsverkets regressrätt mot tredje man. Även statskontoret
har framhållit behovet av närmare föreskrifter i detta hänseende.

Göta hovrätt har hemställt om sådana redaktionella ändringar i förslaget
att därav tydligare framginge, hos vilken domstol ersättningsanspråk skall
framställas i varje särskilt fall.

I fråga örn villkoren för rätt till ersättning åt häktad har
häradshövdingföreningen anfört, att nämnda rätt syntes bliva alltför snävt
begränsad genom kravet att misstanke mot den häktade uppenbart icke finge

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

kvarstå. I fall, då åtal ej kommit till stånd, syntes tveksamt, om något villkor
av ifrågavarande art över huvud borde uppställas. Förelåge icke sannolika
skäl för åtal, borde väl presumeras, att anledning till misstanke ej
förekomme. Att i nu förevarande ordning stämpla någon som misstänkt för
brott, ehuru han ej kunde åtalas, syntes strida mot den rättsgrundsats som
kommit till uttryck i 16 kap. 13 § strafflagen. Örn efter åtal ansvarsfrågan
prövades men den tilltalade frikändes, syntes, bortsett från de fall då han
själv föranlett häktningen, skäl att frånkänna honom ersättningsrätt endast
förefinnas, örn av domen eller dombokens innehåll uppenbart framginge, att
frikännandet skett ehuru bindande omständigheter och liknelser mot honom
förelegat.

Vidkommande frågan, om ersättning borde kunna utgå även med anledning
av ingripande med andra tvångsmedel än häktning, har
justitiekanslersämbetet framhållit, att anhållande stöde häktning till innebörden
så nära, att goda skäl syntes föreligga att i förevarande hänseende
behandla dessa tvångsmedel lika. Lagen örn vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara lämnade möjlighet till kvarhållande under ganska lång tid och även
med stöd av de allmänna bestämmelserna örn tvångsmedel i brottmål kunde
en person vara berövad sin frihet under icke obetydlig tidrymd, nämligen intill
fem dagar innan häktning beslutades. Enligt nya rättegångsbalken kunde
kvarhållande utan häktning komma att utsträckas ytterligare ett antal dagar.
Ett så avsevärt ingrepp i friheten syntes vara av beskaffenhet att påkalla ersättning,
örn det drabbade oskyldig. Ämbetet ville därför ifrågasätta utvidgning
av den tillämnade lagen i nu berört hänseende.

Häradshövdingföreningen har anfört följande.

Såsom av motiveringen till lagförslaget framgår har i olika sammanhang
yrkats, att ersättningsrätten skulle omfatta även skada, föranledd av andra
straffprocessuella tvångsmedel än häktning, nämligen reseförbud, beslag och
skingringsförbud. I ett i motiveringen omförmält, inom justitiedepartementet
utarbetat förslag till lag i förevarande ämne hade ock ersättningsrätten utsträckts
att omfatta även reseförbud. Det nu föreliggande förslaget upptager
icke någon bestämmelse i detta hänseende, enär, enligt vad i motiverna andres,
den ifrågasatta utvidgningen av ersättningsrätten icke stöde i samband
med eller vore påkallad av nya rättegångsbalkens genomförande. Då beredningen
emellertid föreslagit andra, i vissa avseenden ganska genomgripande
förändringar i lagen, vilka uppenbarligen ej äga samband med nya rättegångsbalken,
synes det åberopade skälet ej bort utgöra hinder för genomförande
i detta sammanhang av den ifrågasatta utvidgningen. Ej heller synes
den i motiverna jämväl åberopade omständigheten, att skyddet för den enskilde
förstärkts genom införandet av domstolsprövning i åtskilliga fall, böra
utesluta ersättningsrätt för oskyldig, som trots detta tillskyndas oförskvlld
skada. Enligt föreningens mening bör därför förslaget i denna del överarbetas
och i varje fall ersättningsrätten givas den omfattning, den erhöll i
ovannämnda departementsförslag.

Vad angår ersättningsrättens innebörd har advokatsamfundet
hemställt om föreskrift, enligt vilken gottgörelse skall kunna utgå även
för lidande och annan ideell skada. Samfundet har funnit det vara en på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-

taglig brist, att detta för närvarande icke vore medgivet. Justitiekansler såmbetet
har uttalat, att det knappast syntes överensstämma med nutida uppfattning
att ersättningsrätten begränsades på sätt skett i förslaget. Vid den prövning
ämbetet såsom remissinstans haft att företaga i ersättningsärenden hade
det ej sällan framstått såsom obilligt, att gottgörelse icke medgåves för det
lidande det både fysiskt och psykiskt innebure att vara häktad. Göta hovrätt
har förklarat sig finna en utvidgning av ersättningsrätten till att avse även
lidande vara väl motiverad och har därför ifrågasatt, huruvida det icke vore
lämpligt att redan nu upptaga denna fråga. Häradshövdingföreningen har
anfört, att föreningen funne beklagligt, att frågan om ersättningsrättens omfattning
ej blivit av processlagberedningen prövad i hela sin vidd.

Departementschefen.

Det ligger i sakens natur, att den misstanke som under utredningen av ett
brottmål berättigat till användning av straffprocessuellt tvångsmedel mot
en person sedermera kan visa sig vara ogrundad. En felbedömning av föreliggande
omständigheter kan också ha ägt rum. Likaså inträffar det en och
annan gång att sedan en person fällts till ansvar straffdomen efter förnyad utredning
rives upp och att den dömde frikännes eller får nedsatt straff. Det
är av vikt, att den som enligt vad det sålunda visat sig utan egen skuld blivit
mer än rent tillfälligt berövad friheten erhåller gottgörelse därför, oavsett
örn misstaget skäligen kan läggas någon myndighet till last. 1886 års lag angående
ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde bereder
Kungl. Maj:t möjlighet att giva ersättning åt den som blivit oskyldigt
häktad eller felaktigt dömd i vissa fall men är, såsom den lämnade
redogörelsen visar, mycket begränsad till sin räckvidd. Processlagberedningens
förslag innebär, att en verklig rätt till ersättning skall föreligga i vissa
angivna fall, och innehåller jämväl i övrigt vissa förbättringar från den
oskyldigt häktades eller dömdes synpunkt. I likhet med vad som framhållits
i flera yttranden över förslaget anser jag emellertid, att rätt till ersättning
bör stadgas även för vissa andra fall än dem som upptagas i förslaget
samt att ersättningsrätten bör vidgas jämväl i andra hänseenden.

Enligt 1886 års lag kräves för att ersättning skall kunna tillerkännas häktad,
att hans oskuld blivit till fidio bevisad. Processlagberedningen har föreslagit,
att i stället skall uppställas den förutsättningen att anledning till misstanke
mot den häktade uppenbart icke kvarstår. Med anledning härav har
häradshövdingföreningen erinrat, att jämväl detta måste anses som en alltför
snäv begränsning. Jag delar denna uppfattning och förordar i stället den regeln,
att ersättning åt häktad icke må utgå örn grundad misstanke alltjämt
kvarstår mot honom. Det torde dock vara erforderligt att en sadan föreskrift
kompletteras med en bestämmelse som ger möjlighet att även i andra fall
vägra ersättning, då det skulle vara stötande att sadan utgår. Jag återkommer
härtill i det följande.

Såsom förut nämnts bär justitiekanslersämhetet framhållit, att det frihetsberövande
som sker redan genom att någon anhålles såsom misstänkt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

brott är så likartat med häktning, att goda skäl syntes föreligga att i förevarande
hänseende behandla dessa tvångsmedel lika. Om anhållande följes
av häktning, ter det sig mindre konsekvent, att den misstänkte, därest han
frikännes, väl kan få ersättning för den tid han varit häktad men icke för
den tid han dessförinnan varit anhållen. Särskilt då någon varit anhållen
under mera avsevärd tid framstår det även eljest som obilligt, att ersättning
av allmänna medel icke i något fall skall kunna utgå om han sedermera frikännes.
Enligt gällande lag kan en misstänkt person kvarhållas högst fem
dygn innan häktning måste ske eller han måste frigivas. Redan detta är en
avsevärd tid. Av nya rättegångsbalkens regler följer, att en person kan komma
att sitta anhållen tolv dygn och understundom till och med något längre.
Jag vill därför förorda, att även den som varit anhållen skall kunna erhålla
ersättning. En viss modifikation i denna regel torde emellertid böra göras för
helt kortvariga anhållanden.

I det yttrande som avgivits av häradshövdingföreningen har förordats, att
ersättning skall kunna utgå även med anledning av sådant reseförbud som
enligt nya rättegångsbalken kan meddelas den som är misstänkt för brott.
Reseförbud torde visserligen i allmänhet icke vålla den som drabbas därav
något nämnvärt intrång i hans förvärvsverksamhet, men fall kunna dock förekomma,
då ett dylikt förbud medför allvarligt men, t. ex. för handelsresande,
sjömän eller flygförare. Med hänsyn härtill torde det vara påkallat,
att ersättning kan utgå även med anledning av reseförbud. Vad angår övriga
i nya rättegångsbalken upptagna tvångsmedel — kvarstad, skingringsförbud,
beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning — torde
tillräckliga skäl icke föreligga att stadga rätt till ersättning av allmänna medel,
om fällande dom ej följer.

Vad härefter angår ersättningsrättens innebörd gäller som förut nämnts
för närvarande, att ersättning må utgå allenast för hinder eller »brist» i näring.
Processlagberedningen har föreslagit, att därutöver skall lämnas gottgörelse
jämväl för nödiga kostnader. Häremot synes icke vara något att erinra.
Emellertid torde en ytterligare utvidgning böra övervägas. Beredningen
har framhållit, att goda skäl kunna anföras för att låta ersättningsrätten omfatta
även lidande, men har ansett frågan härom vara av den fristående natur
att beredningen icke borde upptaga densamma. I flera yttranden över beredningens
förslag har hemställts att ersättning måtte kunna utgå jämväl för lidande.
Även enligt min mening kräver billigheten, att ersättning skall kunna
givas för det lidande som åsamkas vederbörande genom intrånget i hans frihet.
Det torde emellertid böra föreligga särskilda skäl för att sådan ersättning
skall utgå.

Om en möjlighet att erhålla ersättning för personligt lidande införes i lagen,
bör den gälla icke blott när någon varit häktad eller anhållen utan även när
någon som undergått straff sedermera frikännes eller får straffet nedsatt liksom
i andra fall då ersättning överhuvud skall kunna komma i fråga enligt
den föreslagna lagen. Det ligger dock i sakens natur, att reseförbud svårligen
kan tänkas innebära ett lidande som bör ersättas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Enligt processlagberedningens förslag skola frågor av här avsedd beskaffenhet
prövas av domstol i stället för som nu av Kungl. Majit i statsrådet. Häremot
ha vissa betänkligheter anförts i några av de yttranden som avgivits
över förslaget. Med hänsyn till att tillgängligt skriftligt material framdeles i
vissa fall kan komma att visa sig otillräckligt som grundval för ett riktigt avgörande
torde emellertid övervägande skäl tala för att övergå till ordningen
med domstolsprövning. Härigenom vinnes även den fördelen att ersättningsfrågan
kan upptagas redan i själva brottmålet.

Processlagberedningen har som nämnt föreslagit, att i samband med ersättningsfrågornas
överflyttande till domstol reglerna örn ersättning skulle utformas
så att de innebure en verklig rätt för vederbörande att under de i lagen
angivna omständigheterna erhålla ersättning. Häremot har justitiekanslersämbetet
i sitt yttrande erinrat, att en prövning efter formella grunder stundom
skulle kunna leda till ett mindre tilllalande resultat, samt har anfört visst exempel
härpå. Att i lag giva fullständiga regler för bedömningen av alla dylika
fall lär med hänsyn till deras skiftande natur icke vara möjligt. Det torde
därför alltjämt böra finnas visst utrymme för en skälighetsprövning av omständigheterna
i det särskilda fallet. En sådan skälighetsprövning innebär icke
någon främmande uppgift för domstolarna.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har jag låtit inom departementet
utarbeta förslag till ny lag i ämnet. Jag övergår nu till att närmare redogöra
för de särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

Under 1 § i departementsförslaget behandlas frågan om ersättning åt den
som oförskyllt drabbats av straffprocessuellt tvångsmedel.

I enlighet med processlagberedningens förslag har som allmänt villkor för
häktads rätt att erhålla ersättning uppställts, att den häktade frikännes i målet
eller icke blir föremål för åtal eller ock befrias från väckt åtal genom att detta
nedlägges. Processlagberedningen har icke närmare berört det fallet att den
häktade åtalats för flera brott. Örn han dömes för ett brott men i övrigt frikännes,
lärer den föreslagna bestämmelsen icke innebära hinder att tillerkänna
honom ersättning, örn det brott för vilket han dömes icke kunnat föranleda
häktning. Sålunda bör den som oskyldigt häktats för stöld tydligen
icke gå förlustig ersättning endast därför att han samtidigt åtalas och dömes
för fylleri. Dömes han för brott, som icke åberopats såsom skäl för häktning
men är av den beskaffenhet att häktning kunnat ifrågakomma för detsamma,
torde ersättning i regel icke böra medgivas. I allt fall bör ersättning icke utgå,
om häktningstiden avräknas från det ådömda straffet. Vad nu sagts äger motsvarande
tillämpning, örn den gärning som föranlett häktning finnes vara att
hänföra under ett mildare straffbud än det av åklagaren ursprungligen åberopade.
En sådan utgång torde emellertid ej sällan bero på att bevisningen icke
varit hell tillfyllest, t. ex. i fråga om gärningsmannens uppsåt. Även örn det
brott för vilket han dömes icke kunnat föranleda häktning, kan i sådant
fall ersättning böra vägras på den grund att han alltjämt måste anses med
skäl misstänkt för det grövre brottet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Som jag förut framhållit bör ersättning kunna givas även på grund av
anhållande och reseförbud. Har anhållande följts av häktning, kommer
den häktades ersättningsrätt enligt förslaget att avse hela den tid han varit
berövad sin frihet.

För rätt till ersättning i anledning av anhållande, som icke följts av häktning,
skola enligt departementsförslaget gälla de villkor som föreslagits i
fråga om häktad. Såsom jag förut antytt torde därutöver böra krävas, att
frihetsberövandet varat icke alltför obetydlig tid. Att låta ersättning utgå
även vid mycket kortvariga anhållanden skulle medföra, att polisen kände
sig alltför bunden i sin verksamhet. Avvägningen mellan de intressen som
här stå mot varandra har i departementsförslaget gjorts så, att rätt till
ersättning medgives om anhållandet varat mer än ett dygn. Vad nu sagts
skall enligt förslaget gälla även beträffande reseförbud, ehuru man knappast
behöver räkna med reseförbud av så kort varaktighet som ett dygn. Av
bestämmelsens avfattning framgår, att om den angivna tidsgränsen överskrides,
rätt till ersättning under i övrigt stadgade villkor föreligger beträffande
hela den tid vederbörande varit anhållen eller underkastad reseförbud.

I andra stycket av 1 § har i anslutning till processlagberedningens förslag
upptagits föreskrift, enligt vilken ersättning ej må utgå, om den misstänkte
sökt avvika eller eljest genom vissa angivna förfaranden själv föranlett
att ingripandet företagits. Såsom andra punkt i samma stycke har
upptagits bestämmelse, att ersättning ej heller må utgå, om grundad misstanke
alltjämt kvarstar eller örn det eljest med hänsyn till omständigheterna
ej är skäligt att ersättning gives. I sistnämnda hänseende kan som exempel
nämnas, att åklagaren underlåter att åtala enär den misstänkte finnes
uppenbart vara sinnessjuk och följaktligen straffri. Om ett begånget
brott finnes vara preskriberat, torde det icke heller i allmänhet vara skäligt
att ersättning utgår. Vidare ma erinras örn det av justitiekanslersämbetet
omnämnda fallet, att någon som häktats för mened frikännes från
ansvar därför att han skulle ha avslöjat ett av honom begånget brott örn
han berättat vad han visste. Härutöver kan stadgandet vinna tillämpning,
örn någon, utan att ha gjort sig skyldig till förfarande som avses i första
punkten, dock uppträtt på ett sätt som gjort ett ingripande berättigat, t. ex.
om han uppgivit falskt namn eller överträtt meddelat reseförbud. I detta
hänseende kan även nämnas, att det är självfallet att, örn ett brott begåtts,
polismyndigheten ofta har särskild anledning att tillfälligt anhålla personer
som föi ut kanske flera gånger begått brott av den typ varom fråga är.
Det kan icke vara skäligt att i sådana fall ersättning skall utgå.

I 2 § av förslaget regleras det fall att någon oskyldigt undergått straffarbete
eller fängelse. Villkoren för ersättningsrätt äro desamma som i gällande
lag och processlagberedningens förslag.

I överensstämmelse med processlagberedningens förslag har jag ansett,
att ersättning bör kunna utgå även för det fall att någon varit intagen
i anstalt för undergående av tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring
eller internering. Bestämmelserna härom ha upptagits såsom 3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

I första stycket av -4 § angives ersättningsrättens innebörd. I anslutning
till processlagberedningens förslag har sorn''allmän regel upptagits, att ersättning
utgår för mistad arbetsförtjänst och annat intrång i näring samt
dessutom för nödiga kostnader. Bland annat kommer i betraktande avlöning
till extra arbetskraft, utgifter för resa från häkte eller straffanstalt
tillbaka till hemorten samt kostnader i samband med ersättningsanspråkets
framställande. Däremot avses ej, att ersättning skall utgå för det men i
hans näring som indirekt vållats vederbörande genom att han varit åtalad
eller dömd för brott. Ej heller avses att ersättning skall utgå för rättegångskostnader
i brottmålet. I förevarande ordning bör ersättning utgå endast
för ”utgifter vilka uppstått som en direkt följd av intrånget i friheten.

Av förut angivna skäl har i paragrafen vidare upptagits föreskrift, att ersättning
må utgå även för lidande, om det finnes påkallat av synnerliga
skäl. Detta torde få anses vara fallet t. ex. örn en förut oförvitlig person
häktas och det sedermera utredes att han är helt oskyldig. Av bestämmelsens
avfattning framgår, att endast lidande som orsakats av intrånget i
friheten skall beaktas. Däremot avser stadgandet ej att giva ersättning för
det att åtal blivit väckt. I detta hänseende kommer alltså en person som
varit häktad eller anhållen ej i bättre ställning än den som eljest åtalats men
icke blivit dömd för brottet. Den ifrågavarande ersättningsregeln torde huvudsakligen
ha betydelse för fall, då någon oskyldigt drabbats av häktning
eller frihetsstraff.

Såsom andra stycke i 4 § ha upptagits bestämmelser i fråga om överlåtelse
av rätt till ersättning enligt den föreslagna lagen samt örn rätt för
dödsbo att föra talan, utom såvitt angår ersättning för lidande. Beträffande
ersättning som sist nämnts följer av allmänna regler, att den förfaller i
och med den ersättningsberättigades död, om den icke dessförinnan blivit
bestämd.

I fråga om ordningen för fastställande av ersättning innebär processlagberedningens
förslag att, om åtal ägt rum, anspråk på ersättning skall kunna
framställas redan i det mål där ansvarsfrågan eller frågan om frikännande
eller straffnedsättning handlägges. Har åtal ej ägt rum eller har anspråket
ej framställts på sätt nu sagts, skall det framställas hos den rätt som skulle
ägt upptaga åtal för brottet eller sist handlagt målet. I sådant fall skall
anspråket väckas genom skriftlig ansökan inom tre månader från den
dag då sökanden erhöll vetskap om åklagarens beslut att ej åtala eller, om
åtalet nedlagts, målets avskrivning och i annat fall från den dag, då domen
i målet vann laga kraft. Dessa bestämmelser synas mig i allt väsentligt väl
avvägda. De ha med vissa, huvudsakligen formella jämkningar upptagits
i första och andra styckena av 5 § i departementsförslaget. Jag vill nämna,
att ersättning enligt 1 § givelvis kan ifrågakomma även med anledning av
en frikännande dom, som meddelas efter ansökan om resning eller besvär
över domvilla, och att den tid, inom vilken anspråk på sådan ersättning i
dylikt fall skall framställas, bör räknas från det den frikännande domen
vann laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-

Ordningen med särskild ansökan är avsedd bland annat för det fall att
svårigheter möta att redan i brottmålet förebringa utredning örn den lidna
skadans storlek. Emellertid är det från flera synpunkter önskvärt, att frågan,
huruvida förutsättningar för ersättnings utgående föreligga, även i sådant
fall kan prövas i samband med huvudsaken. I departementsförslaget
har därför öppnats möjlighet för sökanden att i brottmålet endast yrka fastställelse
av att förutsättningarna enligt 1 eller 2 § för rätt till ersättning föreligga
och att sedermera i särskilt ärende föra talan om beloppets bestämmande.
Även domstolen har erhållit befogenhet att hänskjuta frågan om ersättningens
belopp till prövning efter särskild ansökan, något som särskilt
i överrätt kan vara av betydelse för ett snabbare avgörande i ansvarsfrågan.
Jag vill framhålla, att därest frågan om beloppet hänskjutes till särskild
prövning, detta skall gälla jämväl frågan huruvida ersättning skall beräknas
även för lidande. I fall som nu avses skall enligt förslaget ansökan örn beloppets
bestämmande inom förut angiven tid av tre månader göras hos den
rätt vilken såsom första domstol handlagt åtalet mot sökanden. Bestämmelserna
ha upptagits såsom tredje stycke i 5 §.

I ett fjärde stycke av paragrafen ha upptagits föreskrifter om åklagares
hörande och hans talerätt.

Under 6 och 7 §§ ha upptagits bestämmelser om rättens sammansättning
vid handläggning av särskild ansökan om ersättning, örn utbetalandet av
utdömd ersättning samt om statsverkets regressrätt mot tredje man m. m.
Bestämmelserna överensstämma i sak med processlagberedningens förslag.
Frågan, huruvida särskilda föreskrifter erfordras för att säkerställa tillvaratagandet
av regressrätten, torde få upptagas i annat sammanhang.

Enligt processlagberedningens förslag skulle den nya lagen träda i kraft
samtidigt som nya rättegångsbalken. Starka skäl synas mig emellertid tala
för att de nya bestämmelserna vinna tillämpning snarast möjligt. I departementsförslaget
har därför angivits, att den föreslagna lagen skall träda i
kraft den 1 juli 1945. Samtidigt har dock gjorts det förbehållet att vad 1 §
av förslaget stadgar örn ersättning med anledning av reseförbud och bestämmelserna
i 6 § om rättens sammansättning vid handläggning av särskild
ansökan om ersättning m. m. ej skola äga tillämpning förrän nya
rättegångsbalken trätt i kraft. Jag vill nämna, att förslaget använder beteckningen
anhållen som användes i nya rättegångsbalken i stället för beteckningen
kvarhållen som brukas i gällande lag. I en övergångsbestämmelse
har angivits, att förslaget intill dess nya rättegångsbalken trätt i kraft
är avsett att tillämpas i fråga om den som kvarhållits jämlikt nu gällande
bestämmelser.

Jag vill här beröra ett särskilt spörsmål angående tillämpningen av 6 § i
förslaget sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft. Om dessförinnan ett sådant
mål, i vars prövning framdeles nämnd skall deltaga, handlagts av rådhusrätt
utan nämnd, skulle sagda paragraf möjligen kunna tolkas så att, där ansökan
om ersättning enligt den föreslagna lagen prövas efter det nya rättegångs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10. 1''

balken trätt i kraft, ärendet borde handläggas med nämnd. Av grunderna för
lagrummet torde emellertid följa, att nämnd ej behöver tillkallas da nämnd
ej deltagit i prövningen av huvudmålet.

Vilka regler som lämpligen böra gälla för behandlingen av ersättningsfrågor
som uppkommit före nya lagens ikraftträdande kan, såsom framgår
av processlagberedningens betänkande, vara föremål för tvekan. Enligt min
uppfattning undvikas bäst ojämnheter i tillämpningen, örn äldre lag alltjämt
tillämpas i fråga om ersättning som belöper å tid före den nya lagens ikraftträdande.
Om vederbörande frigivits först efter det den nya lagen trätt i
kraft, synes emellertid av praktiska skäl nya lagen böra gälla även med avseende
å tiden dessförinnan. Har någon i ett och samma mål varit berövad
friheten dels före nya lagens ikraftträdande och dels, på grund av nytt
beslut, efter nya lagens ikraftträdande, skall enligt förslaget äldre lag tilllämpas
med avseende å den tid han först var berövad friheten.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över upprättat
förslag till lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl., av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag:

till

Lag

Olli ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Varder någon, som häktats såsom misstänkt för brott, i målet frikänd eller
avslutas förundersökning, som inletts mot honom, utan att åtal väckes
eller nedlägges mot honom väckt åtal, skall, där ej annat följer av vad
nedan stadgas, ersättning av allmänna medel utgå till honom med anledning
av att han i målet varit berövad friheten. Vad nu sagts skall ock
gälla den som mer än ett dygn varit såsom misstänkt för brott anhållen eller
underkastad reseförbud.

Ersättning må ej utgå, om den misstänkte sökt avvika eller annorledes
undandraga sig förundersökning eller lagföring eller sökt undanröja bevis
eller på annat sätt försvåra sakens utredning, eller om han genom sanningslös
bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva
sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han varit häktad eller anhållen
eller underkastad reseförbud. Ej heller må ersättning utgå, om grundad
misstanke kvarstår mot honom eller örn det eljest med hänsyn till omständigheterna
i målet ej är skäligt att ersättning gives.

2 §•

Har någon, vilken blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller till böter,
som förvandlats till frihetsstraff, helt eller till någon del undergått straffet
och meddelas sedermera efter ansökan örn resning eller besvär över domvilla
dom, varigenom han frikännes eller fälies till ringare straff än han redan
utstått, åge han av allmänna medel erhålla ersättning med anledning av
verkställandet av straffet eller den del därav, varifrån han sedermera erhållit
befrielse; dock ej örn han genom sanningslös bekännelse vid eller utom
rätten eller genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett,
att han blivit dömd till straffet.

3 §•

Vad ovan stadgats åge motsvarande tillämpning, bestämmelserna i 1 §
beträffande den som innan domen mot honom vunnit laga kraft varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
och bestämmelserna i 2 § beträffande den som på grund av lagakraftägande
dom varit intagen i sådan anstalt eller som varit underkastad förvaring eller
internering.

4 §•

Ersättning utgår för mistad arbetsförtjänst och annat intrång i näring så
ock för nödiga kostnader. Om synnerliga skäl äro därtill, må ersättning
utgå jämväl för det lidande som intrånget i friheten medfört.

Anspråk på ersättning enligt denna lag må ej överlåtas innan ersättningen
blivit bestämd. Avlider den ersättningsberättigade dessförinnan, åge dock
dödsboet föra talan örn ersättning för förlust eller kostnad som tillskyndats
den avlidne.

5 §•

Anspråk på ersättning enligt 1 § må, då åtal ägt rum, framställas i det
mål, vari ansvarsfrågan handlägges. Har åtal ej ägt runi eller har anspråket
ej framställts på sätt nu sagts, skall det framställas genom skriftlig ansökan
hos den rätt, som skulle ägt upptaga åtal för brottet eller sist handlagt
ansvarsfrågan. Ansökan skall göras inom tre månader från den dag, då
sökanden erhöll vetskap örn åklagarens beslut att ej åtala, eller från den dag,
då domen eller, örn åtalet nedlagts, slutligt beslut i målet vann laga kraft.

Anspråk på ersättning enligt 2 § må framställas i det mål, vari frågan örn
frikännande eller nedsättning av straffet handlägges. Har anspråk ej framställts
på sätt nu sagts, skall det framställas hos den rätt, som sist handlagt
nämnda fråga, genom skriftlig ansökan inom tre månader från den dag, då
domen i samma fråga vann laga kraft.

Vill någon i det mål, vari anspråk på ersättning enligt denna lag må framställas,
inskränka sin talan härom till fastställelse, huruvida enligt 1 eller 2 §
rätt till ersättning föreligger, äge han befogenhet därtill; domstolen må ock,
där det finnes lämpligt, hänskjuta frågan örn beloppets bestämmande till
prövning efter särskild ansökan. I fall som nu sagts skall frågan om beloppets
bestämmande, inom tid och på sätt ovan sägs, väckas hos den rätt, vilken
såsom första domstol handlagt åtalet mot sökanden.

I mål om ersättning skall åklagaren erhålla tillfälle att yttra sig; han äge
ock föra talan å det allmännas vägnar.

6 §•

Angående rättens sammansättning vid handläggning av särskild ansökan
örn ersättning enligt denna lag gäde vad i allmänhet är föreskrivet örn
domförhet vid huvudförhandling; är fråga örn ersättning enligt 1 § och har
rätten tidigare handlagt målet mot sökanden, äge dock vad i fråga om sådant
mål är stadgat motsvarande tillämpning. Rättens avgörande sker genom
slutligt beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

7 §•

Utdömd ersättning skall av statsverket utbetalas, sedan beslutet därom
vunnit laga kraft.

Har sökanden ägt att såsom skadestånd utkräva beloppet av annan, inträder
kronan i rätten mot denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Vad i 1 § stadgas om ersättning med anledning av reseförbud och bestämmelserna
i 6 § skola ej äga tillämpning förrän rättegångsbalken den
18 juli 1942 trätt i kraft; och skall intill samma tidpunkt vad i denna lag
stadgas om den som varit anhållen i stället gälla den som efter lagens
ikraftträdande varit kvarhållen jämlikt nu gällande bestämmelser.

Genom lagen upphäves lagen den 12 mars 1886 (nr 8 s. 1) angående ersättning
av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde.

Såvitt angår ersättning som belöper å tid före nya lagens ikraftträdande,
skall äldre lag alltjämt tillämpas; har sökanden frigivits först efter nya lagens
ikraftträdande, skall dock nya lagen gälla även med avseende å tiden dessförinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Bilaga A.

Förslag till lag angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade
eller dömda.

Med upphävande av lagen den 12 mars 1886 (nr 8 s. 1) angående ersättning
av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömda förordnas som
följer.

1 §•

Har någon, som häktats såsom misstänkt för brott, blivit i målet frikänd
eller förundersökning, som mot honom inletts, avslutats utan att åtal väckts
eller mot honom väckt åtal nedlagts, åge han, örn anledning till misstanke att
han förövat brottet eller varit delaktig däri uppenbart icke kvarstår, av allmänna
medel erhålla ersättning för förlorad arbetsförtjänst samt nödiga kostnader,
så ock för det hinder eller den brist i sin näring, som han eljest lidit
genom häktningen.

Ej må sådan ersättning utgå, örn den misstänkte sökt avvika eller annorledes
undandraga sig förundersökning eller lagföring eller sökt undanröja
bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, ej heller om han genom
sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva
sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att häktningen ägt rum eller
att han kvarhållits i häkte.

Vad ovan sagts äge motsvarande tillämpning beträffande den, som innan
domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för undergående
av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse.

2 §.

Har någon, vilken blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller till böter,
som förvandlats till frihetsstraff, helt eller till någon del undergått straffet
och meddelas sedermera efter ansökan örn resning eller besvär över domvilla
dom, varigenom han frikännes eller fälles till ringare straff än han
redan utstått, äge han av allmänna medel erhålla ersättning för förlorad arbetsförtjänst
samt nödiga kostnader, så ock för det hinder eller den brist i sin
näring, som han eljest lidit genom verkställandet av straffet eller den del
därav, varifrån han sedermera vunnit befrielse; dock ej örn han genom sanningslös
bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva
sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han blivit dömd till straffet.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande den, som på grund
av lagakraftägande dom undergått tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
eller varit underkastad förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

3 §.

Innan ersättning slutligen fastställts, må ej anspråk på ersättning enligt
denna lag överlåtas; avlider den ersältningsberättigade därförinnan, äge den,
som har rätt till kvarlåtenskapen efter honom, föra talan örn ersättning.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

4 §•

Anspråk på ersättning enligt denna lag må, då åtal ägt rum, framställas i
det mål, vari åtalet handlägges eller ansvarsfrågan eljest förekommer till behandling.

Har åtal ej ägt rum eller anspråket eljest ej framställts på sätt nu sagts,
skall det framställas hos den rätt, som skulle ägt upptaga åtal för brottet
eller sist handlagt målet. Anspråket skall väckas genom skriftlig ansökan
inom tre månader från den dag, då sökanden erhöll vetskap örn åklagarens
beslut att ej åtala eller, om åtalet nedlagts, målets avskrivning, och i annat
fall från den dag, då domen i målet vann laga kraft. Angående rättens sammansättning
gälle vad i allmänhet är föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling;
är fråga örn ersättning enligt 1 § och har rätten tidigare handlagt
målet mot sökanden, åge dock vad i fråga örn sådant mål är stadgat
motsvarande tillämpning. Rättens avgörande sker genom slutligt beslut.

I mål om ersättning skall åklagaren erhålla tilfälle att yttra sig; han åge
ock föra talan å det allmännas vägnar. Utdömd ersättning skall av statsverket
utbetalas, sedan beslutet därom vunnit laga kraft.

5 §■

Då på grund av bestämmelserna i denna lag staten utgivit belopp, som
sökanden ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, inträde staten i
rätten mot denne.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1947. I fråga örn anspråk, som
framställts därförinnan, gälle äldre lag. Skall tid för framställande av ersättningsanspråk
räknas från dag före nya lagens ikraftträdande, gälle i
fråga om längden av sådan tid äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 december
1944.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 1 december 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartemenlsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 10 november 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade
eller dömda m. fl.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Sven Strömberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

1 §•

Lagrådet:

Enligt förslaget skall ersättning utgå under de i första stycket av förevarande
paragraf angivna förutsättningarna, såframt annat icke framgår av
de stadganden, som upptagits i paragrafens andra stycke. Sammanställda
innebära dessa föreskrifter en ersättningsplikt för det allmänna, som till sina
verkningar sträcker sig avsevärt längre än gällande lag.

Vad till en början angår de i första stycket stadgade förutsättningarna för
rätt till ersättning åt den, som — utan att bli fälld till ansvar för brott —
varit utsatt för intrång i friheten med anledning av den förmenta brottsligheten,
innefattar förslaget väsentligen den ändringen, att ersättningsrätt —
med viss begränsning — tillagts jämväl den, som varit såsom misstänkt för
brott anhållen eller underkastad reseförbud. Mot denna utvidgning kunna
i princip icke riktas några mera vägande invändningar. Emellertid kan ifrågasättas,
huruvida den föreslagna begränsningen, innebärande att rätt till ersättning
icke inträder med mindre anhållandet eller reseförbudet varat längre
än ett dygn, motsvarar en riktig avvägning av de mot varandra stående intressen,
som böra tågås i betraktande. I motiveringen har framhållits, att polisen
skulle känna sig alltför bunden i sin verksamhet, därest ersättning utginge även
vid mycket kortvariga anhållanden. Denna synpunkt förtjänar att understry -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

kas. Det måste nämligen anses önskvärt, att rätt till ersättning icke inträder
förrän undersökningsledaren eller åklagaren i allmänhet kan beräknas ha
skaffat sig säkra hållpunkter för att bedöma, huruvida häktning bör ske.
Emellertid skall det mången gång visa sig svårt att inom ett dygn från anhållandet
överblicka denna fråga, och den föreslagna regeln skulle därför
kunna obehörigen inskränka polis- och åklagarmyndighetens rörelsefrihet
vid beivrande av brott. Mot ersättningsrätt vid mycket kortvariga anhållanden
talar även, att domstolarna måhända nödgas att i icke ringa utsträckning behandla
ersättningsanspråk, som äro alltför obetydliga i förhållande till prövningsförfarandet.
Av anförda skäl synes en ytterligare begränsning motiverad,
och örn gränsen sättes vid tre dygn, torde de intressen, som i detta sammanhang
göra sig gällande, bli tillgodosedda utan åsidosättande av skälig
hänsyn till den för brottet misstänkte. I sistnämnda avseende får ej förbises,
att det här — liksom eljest vid utsträckning av ersättningsrätten på detta område
— är fråga om ansvar för skada, som svårligen kan undvikas vid utövande
av statens rättsvårdande verksamhet och som i allmänhet icke kan
tillräknas någon såsom föx-summelse.

Beträffande reseförbud finnes tydligen icke anledning att införa rätt till
ersättning i vidsträcktare mån än nu angivits i fråga om anhållande.

Av formuleringen av första styckets andra punkt framgår icke fullt klart,
att där stadgad ersättning till den, som varit anhållen eller underkastad reseförbud,
skall utgå under de förutsättningar, som enligt första punkten gälla
i fråga om ersättning till häktad, och ett förtydligande i sådan riktning synes
därför böra göras.

Förslaget avser att tillerkänna häktad, som i samband med häktningen varit
anhållen, ersättning jämväl för det intrång i friheten, som förorsakats
av anhållandet. Vad sålunda åsyftats har emellertid icke kommit till tydligt
uttryck, och det hemställes, att lagtexten kompletteras i sådant hänseende.

Eftersom reseförbud icke kan sägas föranleda frihetsförlust, bör slutet av
första punkten även på denna grund erhålla ändrad avfattning. Vid formuleringen
bör också beaktas, att rätt till ersättning kan föreligga, oaktat åtal
icke väckts, samt att det för sådant fall är oegentlig! att anknyta till vad »i
målet» förekommit.

Vad åter angår föreskrifterna i andra stycket är det uppenbart, att ersättningsrätten
måste vara underkastad begränsningar, som sammanhänga med
omständigheterna i det särskilda fallet, och det återstår att undersöka, huruvida
de föreslagna begränsningarna medgiva en gottgörelse, som kan anses
skälig såväl från sökandens sida sett som ur mera allmänna synpunkter.

Örn nödvändigheten av de inskränkningar, vilka innefattas i första punkten
och som i huvudsak äga motsvarighet i gällande lag, kan ingen tvekan
råda. Det är vidare tydligt, att ytterligare begränsning måste göras med hänsyn
till sådana förhållanden, som avses i andra punkten, och den skälighetsprövning,
som där införes, synes i stort sett välgrundad.

Enligt första punkten skall ersättning ej utgå, örn den misstänkte uppsåtligen
föranlett, att han varit häktad, anhållen eller underkastad reseförbud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Emellertid kan det vara så, att den misstänkte — utan att uppsåt föreligger —
genom sitt förhållningssätt föranlett den angivna påföljden och att ersättning
på grund därav icke är påkallad. Så är åtminstone fallet, då den misstänkte
förfarit med grov vårdslöshet, och det synes därför befogat att med
uppsåtligt handlande jämställa vårdslöshet av så utpräglad beskaffenhet.
Härtill kan man för övrigt finna motsvarighet i andra lagar från senare tid.
Visserligen kan det sägas, att sådana fall, som här beröras, kunde vinna beaktande
enligt de i andra punkten givna bestämmelserna, men det kan icke
förnekas, att den antydda utvidgningen av innehållet i första punkten utgör
den naturliga lösningen av denna fråga.

Beträffande den betydelse, som bör tillmätas kvarstående misstanke om
brott, är att märka, att det framlagda förslaget bereder sökanden en förmånligare
ställning än som skulle följa av bifall till det av processlagberedningen
uppgjorda förslaget i ämnet. Häradshövdingföreningen har i sitt utlåtande erinrat,
att beredningens förslag måste anses innebära en alltför snäv begränsning
av ersättningsrätten, och föredragande departementschefen har anslutit
sig till denna uppfattning. När åtal väckts, borde enligt häradshövdingföreningen
rätt till ersättning frånkänna» sökanden endast om av domen eller
dombokens innehåll uppenbart framginge, att frikännandet skett, ehuru bindande
omständigheter och liknelser förelegat mot honom. Detta innebär, att
mycket stai’k bevisning förekommit i det mål, i vilket sökanden frikänts. En
sådan ståndpunkt synes emellertid kulina leda till ersättning i en omfattning,
som är ägnad att väcka betänkligheter. Visserligen torde de i förevarande
förslag använda ordalagen ej överensstämma med vad häradshövdingföreningen
förordat utan få anses giva ersättningsrätten en snävare begränsning,
men förslaget lämnar i allt fall rum för osäkerhet, i vilken mån kvarstående
misstanke mot sökanden skall utöva inverkan. Enligt lagrådets mening
bör en kvarstående misstanke rimligen komma i betraktande utan att
den i bevisningshänseende uppskattas till viss grad. Det torde för övrigt vara
svårt att i lag fixera särskilt mått av bevisning, som bör föreligga för att
misstanken skall utesluta rätt till ersättning. Eftersom det oavsett närmare
bestämning ligger i sakens natur, att endast en misstanke, som är objektivt
grundad, kan få betydelse, synes stadgandet lämpligen kunna avfattas
så, att ersättning ej må utgå till någon, örn misstanke kvarstår mot honom
eller örn med hänsyn till omständigheterna i övrigt skäl äro däremot. Såsom
framgår av denna formulering, böra vid ansökningens prövning föreliggande
omständigheter beaktas, vare sig de yppat sig efter anställt åtal eller på annat
sätt.

2 §•

Lagrådet:

I förslaget uppställes såsom förutsättning för utgivande av gottgörelse till
den, som undergått frihetsstraff och sedermera genom ny dom frikännes eiler
fälle» till ringare straff, att den nya domen meddelats efter ansökan örn resning
eller besvär över domvilla. Emellertid kan enligt nya rättegångsbal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

ken, sedan fällande dom vunnit laga kraft mot den dömde och verkställighet
därå följt, den dömde komma att frikännas eller dömas till ringare straff,
utan att särskilda rättsmedel kommit till användning. Högre rätt är nämligen
oförhindrad att, även örn den dömde icke överklagat domen, frikänna
honom eller döma till lägre straff, därest talan fullföljts å motsidan. Detta
gäller såväl då åklagaren fullföljt talan till den dömdes förmån som ock
eljest då åklagaren eller målsäganden yrkat ändring i domen. Jämväl i dylika
fall bör den dömde i regel äga rätt till ersättning med anledning av den
straffverkställighet, som han med orätt kan ha undergått. Ersättningsrätt
synes därför i princip böra föreligga så snart den dömde, sedan verkställighet
börjat, genom ny dom frikännes eller dömes till ringare straff än det
han redan utstått.

Om förutsättningarna för rätt till ersättning sålunda vidgas, torde det
emellertid icke vara riktigt att medgiva ersättning i alla fall, då dessa förutsättningar
äro för handen. Fall kunna förekomma, då utgivande av ersättning
icke är sakligt berättigat. Därest tilltalad fällts till frihetsstraff och
verkställighet därå följt samt högre rätt, där åklagaren eller målsäganden
fullföljt talan, förordnat örn villkorligt anstånd med straffets verkställande
eller om sådant anstånd med straffs ådömande, synes det i allmänhet icke
skäligt att tillerkänna den dömde ersättning med anledning av det straff
han undergått. Detsamma torde stundom gälla, där överrätt med hänsyn till
den dömdes sinnesbeskaffenhet förkjprat honom strafflös eller ådömt ett
lägre straff. Även ett annat fall bör beaktas. Har underrätts utslag, varigenom
någon dömts till förvandlingsstraff för böter, på grund av rättens förordnande
gått i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft,
bör den dömde, även örn hovrätten finner förvandling icke böra äga rum
eller tillämpar villkorlig dom, i regel ej kunna kräva ersättning. Ej heller i
alla de fall, som omfattas av paragrafen i dess lydelse enligt förslaget, synes
påkallat att tillerkänna den dömde ersättningsrätt. Har den, som undergått
frihetsstraff, erhållit resning i målet och därefter på grund av sin sinnesbeskaffenhet
förklarats fri från straff, skulle det icke vara rimligt att giva
honom ersättning för frihetsförlusten, åtminstone icke i det fall att han, därest
han redan vid målets tidigare handläggning förklarats strafflös, skulle ha
omhändertagits enligt sinnessjuklagen. På grund av den i 3 § givna hänvisningen
blir förevarande paragraf tillämplig även å den, som på grund av
lagakraftvunnet utslag varit intagen för tvångsuppfostran och efter resning
vinner befrielse från nämnda skyddsåtgärd. Jämväl i dylikt fall kan det
vara obefogat att tillerkänna den dömde ersättning, därest annat omhändertagande
varit påkallat. På grund av vad sålunda anförts torde i denna paragraf
böra intagas en allmän föreskrift, att ersättning ej må utgå, om särskilda
skäl äro däremot.

Vid 1 § har lagrådet förordat, alt med den, som uppsåtligen föranlett, att
han varit häktad, anhållen eller underkastad reseförbud, borde jämställas
den, som genom grov vårdslöshet föranlett sådan påföljd. Av samma skäl
torde även i förevarande paragraf grov vårdslöshet böra likställas med ur>p -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

såt. I paragrafen bör sålunda stadgas, att ersättning ej må utgå, om den
dömde genom dylik vårdslöshet föranlett, att han blivit dömd till straffet.

3 §•

Justitierådet Ekberg:

Bifalles lagrådets hemställan om ändring i 2 §, synes ej längre anledning
förefinnas att i 3 § upprätthålla olika regler beträffande å ena sidan den,
som innan domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för
undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, och å andra sidan
den, som på grund av lagakraftägande dom varit intagen i sådan anstalt eller
varit underkastad förvaring eller internering. Båda fallen böra hänföras under
bestämmelserna i 2 §.

4 §•

Lagrådet:

Beträffande den ersättning, som skall utgå för ekonomisk skada, torde det
vara lämpligt att — såsom skett i processlagberedningens förslag — i första
hand nämna den skada, som vanligen uppkommer, nämligen förlorad arbetsförtjänst
och nödiga kostnader. Även när det gäller att angiva den förlust,
som eljest bör ersättas, tala övervägande skäl för anslutning till beredningens
förslag, vilket hänför sig till uttryckssättet i de för skadeståndsrätten grundläggande
reglerna i 6 kap. 2 § strafflagen.

Har den, som må söka ersättning enligt gällande lag, avlidit, kan ersättning
icke tillerkännas annan än hans änka eller oförsörjda barn. Någon
motsvarande begränsning har nu icke föreslagits. Om den ersättningsberättigade
avlider, följer således av allmänna rättsgrundsatser, att hans rätt till
talan örn ersättning för ekonomisk skada övergår på dödsboet. Vad sålunda
gäller kan icke anses röna inverkan av det överlåtelseförbud, som upptagits
i första punkten av förevarande paragrafs andra stycke, och innehållet i
andra punkten torde därför kunna undvaras. Anses stadgandet ändock fylla
en uppgift, bör vid avfattningen beaktas, att talerätt kan tillkomma arvinge
eller testamentstagare, som fått sig ifrågavarande ersättningsanspråk vederbörligen
tillagt.

Lagrådet:

Bestämmelsen i första stycket synes vara obehövlig. Om ej föreskrift meddelas,
att beslut om utbetalande av ersättning skall genast gå i verkställighet,
följer nämligen av allmänna regler, att ersättningen icke skall utbetalas
förrän beslutet vunnit laga kraft. Därest det ändock skulle anses lämpligt
att erinra härom, bör detta ske i de administrativa föreskrifter, som erfordras
angående gäldandet av ersättningen.

Uteslutes första stycket, böra ordalagen i andra stycket jämkas.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 december 19AA.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet, lagrådets den 15 december
1944 avgivna utlåtande över det den 10 november 1944 till lagrådet remitterade
förslaget till lag örn ersättning i vissa fall dt oskyldigt häktade eller
dömda m. fl.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden.

I fråga örn 1 § har lagrådet hemställt örn sådan ändring av första stycket,
att rätt till ersättning i anledning av anhållande eller reseförbud icke skall
inträda med mindre anhållandet eller reseförbudet varat längre än tre dygn.
Lagrådet har nämligen ansett önskvärt, att ersättningsrätt med anledning av
anhållande ej inträder förrän undersökningsledaren eller åklagaren i allmänhet
kan beräknas ha skaffat sig säkra hållpunkter för att bedöma, huruvida
häktning bör ske, och enligt lagrådets uppfattning Lomme det mången gång
att visa sig svårt att redan inom ett dygn från anhållandet överblicka denna
fråga. Emellertid stadgar nya rättegångsbalken som huvudregel, att anhållningsmyndigheten
skall för sin del taga ståndpunkt till häktningsfrågan senast
dagen efter den då anhållandet skedde; enligt gällande lag skall den som är
kvarhållen i regel häktas eller lösgivas senast inom tjugufyra timmar. Till
grund för bestämmelserna härom har legat den uppfattningen, att en tid av
ett dygn i allmänhet borde vara tillräcklig för utredning av de omständigheter
som äro av betydelse för prövningen. Ett frihetsberövande som varat två
eller tre dygn synes mig också vara så kännbart, att ersättning bör kunna
utgå. Att ersättning eventuellt utdömes, är självfallet icke liktydigt med klander
av anhållningsmyndighetens åtgärd. Vad lagrådet anfört om behovet av
längre rådrum än ett dygn för ett ståndpunktstagande utgör sålunda enligt
min mening icke tillräcklig anledning att begränsa ersättningsrätten så som
lagrådet hemställt. Som skäl för införande av denna begränsning har lagrådet
även anfört, att domstolarna eljest måhända skulle nödgas att i icke
ringa utsträckning behandla ersättningsanspråk som vore alltför obetydliga i

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

förhållande till prövningsförfarandet. Någon egentlig betydelse torde denna
synpunkt äga endast såvitt angår våra största städer. Skulle några olägenheter
i antydd riktning yppa sig, kunna särskilda åtgärder övervägas för att i administrativ
ordning giva polismyndigheterna i dessa städer möjlighet att besluta
om utbetalning av smärre ersättningsbelopp. Med hänsyn till vad sålunda anförts
och då samma tidsbegränsning torde böra gälla med avseende å reseförbud
som i fråga om anhållande har jag icke ansett mig böra föreslå någon
ändring av det remitterade förslaget på förevarande punkt.

De erinringar av redaktionell innebörd lagrådet framställt beträffande utformningen
av första stycket i paragrafen har jag funnit mig böra biträda.

Vad härefter angår andra stycket i 1 § skall enligt första punkten i dess
lydelse enligt det remitterade förslaget ersättning ej utgå, om den misstänkte
uppsåtligen föranlett att han varit häktad, anhållen eller underkastad reseförbud.
Lagrådet har förordat, att denna regel borde utvidgas till att gälla
även fall, då den misstänkte genom grov vårdslöshet föranlett påföljden i fråga.
Det torde dock vara svårt att tänka sig praktiska exempel på grov vårdslöshet
som verkligen bör utesluta rätt till ersättning, och jag kan icke undgå
att hysa den farhågan att den av lagrådet föreslagna bestämmelsen kunde få
en icke avsedd tillämpning. Det har därför synts mig lämpligare alt, i den
mån något praktiskt fall förekommer då ersättning av nu angiven orsak ej
bör utgå, frågan får lösas med hjälp av de i andra punkten givna bestämmelserna.

Beträffande andra punkten har lagrådet föreslagit en omformulering, som
föranlett viss jämkning i det remitterade förslaget. Därvid ha bland annat
orden »grundad misstanke» utbytts mot uttrycket »anledning till misstanke».
Någon ändring i sak har jag icke avsett härmed.

Med avseende å 2 § har lagrådet erinrat, att enligt nya rättegångsbalken
den som dömts till frihetsstraff och börjat undergå detsamma kunde komma
att frikännas eller dömas till ringare straff utan att extraordinära rättsmedel
kommit till användning. Högre rätt vore nämligen oförhindrad att, även om
den dömde icke överklagat domen, frikänna honom eller döma till lägre
straff, därest talan fullföljts å motsidan. Jämväl i dylika fall borde enligt
lagrådets mening den dömde i princip äga rätt till ersättning för den straffverkställighet
som han med orätt kunde ha undergått. För min del har jag
icke funnit påkallat, att i lagen tages hänsyn till den möjlighet som sålunda
-— för övrigt åtminstone i viss utsträckning redan enligt nu gällande rättegångsordning
— föreligger för att straffdom, som vunnit laga kraft mot den
dömde, kan komma att ändras i anledning av fullföljd från motsidan. Lagrådet
har också funnit sig böra angiva så praktiskt vikliga undantag som
borde beaktas i tillämpningen, alt huvudregeln synes få ett ganska obetydligt
utrymme. Skulle någon gång på grund av säregna omständigheter billigheten
kräva att gottgörelse lämnas, torde beslut därom kunna meddelas av
Kungl. Majit.

Lagrådet har vidare hemställt örn införande i denna paragraf av en allmän
föreskrift att ersättning icke må utgå, örn särskilda skiil äro däremot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Denna hemställan har i första hand föranletts av förslaget att förutsättningarna
för rätt till ersättning skulle vidgas på sätt nyss antytts, ehuru lagrådet
ansett, att det ej heller i alla fall, som omfattas av paragrafen i dess lydelse
enligt det remitterade förslaget, vöre påkallat att giva ersättning. Betydelsen
av en undantagsbestämmelse med den innebörd lagrådet förordat
skulle dock vara synnerligen ringa om lagrummet skall gälla allenast vid
ändring som vinnes efter användning av extraordinära rättsmedel. Då den
föreslagna bestämmelsen därtill måste vålla viss tvekan vid tillämpning av
paragrafen, har jag icke upptagit bestämmelsen.

Lagrådet har jämväl i fråga om 2 § förordat, att grov vårdslöshet borde
i lika grad som uppsåtlig! handlande föranleda att ersättningsrätten ginge
förlorad. Av huvudsakligen samma skäl som anförts vid 1 § har jag icke
ansett mig böra upptaga en sådan föreskrift.

Vid 4 § har lagrådet förordat viss formell jämkning av första stycket. Jag
har dock ansett övervägande skäl tala för att stadgandet bibehålies vid sin
lydelse enligt det remitterade förslaget, som bättre överensstämmer med nutida
språkbruk.

I fråga örn andra stycket i paragrafen har lagrådet erinrat, att andra punkten,
som handlar om dödsbos rätt att föra talan, syntes kunna undvaras. Ansåges
stadgandet ändock fylla en uppgift, borde vid avfattningen beaktas,
att talerätt kunde tillkomma icke endast dödsboet utan även arvinge eller
testamentstagare som fått sig ifrågavarande ersättningsanspråk vederbörligen
tillagt. Enligt min mening har stadgandet en praktisk uppgift att fylla,
och det torde vara uppenbart, att även utan särskilt stadgande arvinge eller
annan som anspråket må tillskiftas har samma befogenhet att föra talan
som dödsboet haft. Det teoretiskt tänkbara fallet att testamentstagare fått
ett anspråk på ersättning sig tillagt såsom legat torde icke kräva särskilt
beaktande. Jag har därför bibehållit stadgandet i oförändrad avfattning.

\ad lagrådet anfört vid 7 § har icke heller synts mig böra föranleda någon
ändring.

Utöver vad som framgår av det ovan anförda ha vissa redaktionella jämkningar
vidtagits i förslaget.

Härefter hemställer föredraganden, att det sålunda jämkade lagförslaget
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

444642