Kungl. Maj:ts proposition nr 10 (Proposition 1930:10)

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
testamente m. m.; given Stockholms slott den 9 januari
1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag örn testamente;

2) lag angående införande av lagen örn testamente;

3) lag örn vissa rättshandlingar till förmån för ofödda;

4) lag örn arvsavtal;

5) lag angående ändring i 7 och 10 kap. lagen örn arv;

6) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 8 juni 1928 (nr 281) örn
allmänna arvsfonden;

7) lag angående ändring i 11 och 12 kap. lagen örn förmynderskap;

8) lag örn ändrad lydelse av 11 och 18 §§ förordningen den 16 juni 1875 (nr
42) angående lagfart å fång till fast egendom;

9) lag angående ändrad lydelse av 12 och 16 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr
36) örn inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt;
samt

10) lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

GUSTAF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 8 käft. (Nr 10.)

Kungl. Majlis proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om testamente.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om rätt att göra eller taga testamente.

1 §•

Den, som fyllt tjuguett år, må genom testamente förordna örn sin kvarlåtenskap.
Testamente må ock göras av underårig, som är eller varit gift eller
som efter fyllda sexton år vill förordna örn egendom, över vilken han äger
själv råda.

2 §.

Förordnande till annan än den, som är född vid testators död eller då är
avlad och sedermera födes med liv, vare utan verkan.

Utan hinder av vad nu är sagt galle förordnande, enligt vilket blivande
arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt första stycket äger taga
testamente, skola erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död eller då
annan, vilken skall åtnjuta rätt till egendom, avlider eller hans rätt eljest
upphör. Ej må i sådant förordnande olikhet göras mellan syskon, vilka ej
äro födda eller avlade vid testators död.

Örn rätt för utländsk medborgare att här i riket taga testamente gälle vad
örn utlännings rätt att taga arv är stadgat.

I 2 KAP.

Örn upprättande och återkallelse av testamente.

1 §•

Testamente skall upprättas skriftligen med två vittnen. I deras samtidiga
närvaro skall testator underskriva testamentshandlingen eller vidkännas sin
underskrift därå; och bestyrke vittnena handlingen med sina namn. Vittnena

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

skola äga kännedom örn handlingens egenskap av testamente, men stånde det
testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller ej.

2 §•

Testam en tsvittnena böra vid sina namn anteckna yrke och hemvist. De
böra ock å handlingen teckna intyg rörande tiden för bevittnandet samt övriga
omständigheter, som kunna vara av betydelse för testamentets giltighet.

Hava vittnena å handlingen intygat, att vid testamentets upprättande så
tillgått som i 1 § sägs, skall det intyg, när klander väckes, äga tilltro, såframt
omständigheter ej förekomma, som förringa intygets trovärdighet.

3 §•

Är någon på grund av sjukdom eller annat nödfall förhindrad att upprätta
testamente på sätt i 1 § sägs, må han förordna örn sin kvarlåtenskap
muntligen inför två vittnen eller ock utan vittnen genom egenhändigt skriven
och undertecknad handling.

Sådant testamente vare ogillt, örn testator sedermera under tre månader
varit i tillfälle att förordna om sin kvarlåtenskap såsom i 1 § är stadgat.

4 §.

Till testamentsvittne må ej tagas den, som är under femton år eller på
grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
är ur stånd att vittna, ej heller testators make eller den, som med
honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag, eller hans
syskon.

Ej må någon tagas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make
eller någon, vilken med honom är i skyldskap eller svågerlag, som nu är sagt.
Förordnande att vara boutredningsman medföre dock ej hinder att vara vittne.

Skall testamentsvittne vid domstol höras, gälle vad i rättegångsbalken är
stadgat örn vittnesjäv.

5 §•

Har testator i den ordning, som gäller för testamentes upprättande, återkallat
sitt förordnande eller har han förstört testamentshandlingen eller eljest
otvetydigt givit tillkänna, att förordnandet ej längre var uttryck för hans
yttersta vilja, vare förordnandet utan verkan.

Utfästelse att ej återkalla testamente vare ej bindande.

6 §.

Vill någon, i samband med återkallelse av visst förordnande eller eljest, göra
tillägg till sitt testamente, gälle vad örn upprättande är stadgat.

7 §.

Har någon genom ensidig återkallelse eller ändring av inbördes testamente
väsentligen rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet, vare
han förlustig sin rätt på grund av testamentet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

3 KAP.

Om testamentes tolkning

1 §•

Åt testamente skall givas den tolkning, som må antagas överensstämma med
testators vilja; och skall förty vad nedan i 2—9 §§ stadgas lända till efterrättelse,
allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets'' syfte och övriga
omständigheter annat får anses följa av förordnandet.

Har testamente genom felskrivning eller eljest till följd av misstag fått annat
innehåll än testator åsyftat, gånge det likväl i verkställighet, såvitt rätta
meningen kan utrönas.

2 §•

Legat skall utgå av oskifto och ej räknas å viss lott.

3 §.

Kunna samtliga legat ej utgå, skall legat, som avser viss egendom, äga företräde
framför annat, men skall i övrigt nedsättning ske efter legatens värde.

4 §.

Avser förordnande viss egendom och finnes den ej i kvarlåtenskapen, vare
förordnandet utan verkan.

5 §•

Är viss egendom, varom förordnande gjorts, på grund av inteckning eller
eljest besvärad av panträtt eller annan rättighet, äge testamentstagaren icke i
anledning därav njuta ersättning.

6 §.

Dör testamentstagare, innan hans rätt inträtt, eller kan testamentet eljest
ej verkställas i vad honom angår, skola hans avkomlingar träda i hans ställe,
såframt de i fråga örn arv efter testator varit berättigade därtill.

7 §.

Är förordnande gjort örn hela kvarlåtenskapen eller örn allt, som ej utgör
bröstarvinges laglott, och kan testamentet ej verkställas såvitt angår viss testamentstagare,
skola, där annat ej följer av 6 §, universella testamentstagares
lotter i motsvarande mån ökas.

8 §•

Har någon gjort testamente till sin trolovade eller make och upplöses därefter
trolovningen eller äktenskapet annorledes än genom testators död, vare

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

förordnandet utan verkan. Samma lag vare, där någon gjort testamente till
sin make och sådant fall är för handen, som i 2 kap. 8 § lagen örn arv sägs.

9 §•

Är ändamålsbestämmelse meddelad beträffande legat eller eljest med avseende
å viss egendom, åligge det den, vilken egendomen tillkommer, att verkställa
förordnandet. I andra fall hava arvingar och universella testamentstagare
att gemensamt verkställa ändamålsbestämmelse.

Underlåter någon vad sålunda åligger honom, må talan örn förordnandets
verkställande föras av testators arvinge, evad han äger del i boet eller ej, efterlevande
make, universell testamentstagare, så ock av boutredningsman, som utsetts
av testator.

10 §.

Med legat förstås särskild i testamente given förmån, såsom viss sak eller
visst penningbelopp eller nyttjanderätt till egendom eller rätt att därav njuta
ränta eller avkomst.

Universell testamentstagare är den, som testator insatt i arvinges ställe genom
att tillerkänna honom kvarlåtenskapen i dess helhet, viss andel av kvarlåtenskapen
eller överskott därå.

4 KAP.

Om testamentstagares rätt i vissa fall.

1 §•

Är genom testamente förordnat, att egendom, som tillkommer efterlevande
make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan makens rätt
upphört, tillfalla annan, äge vad i 2 kap. lagen örn arv är stadgat motsvarande
tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.

2 §•

Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till egendom, vartill
äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan, gälle vad nedan
i 3—9 §§ stadgas, såvitt ej annat följer av testamentet.

3 §•

Nyttjanderättshavaren förvaltar egendomen och njuter avkastningen därav.
Vid förvaltningen skall han iakttaga jämväl ägarens rätt och bästa. Egendomen
må ej sammanblandas med annan, såframt ej dess ändamålsenliga användning
därtill föranleder.

Nyttjanderättshavaren skall vidkännas alla nödiga kostnader för egendomen,
som böra gäldas med avkastningen under hans besittningstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

4 §.

Lösören, som ej hava särskilt värde för ägaren, ma nyttjanderättshavaren
avyttra. Äro särskilda skäl till avyttring eller pantsättning av annan lös egendom
och kan ägarens medverkan därtill ej vinnas, åge rätten på ansökan bemyndiga
nyttjanderättshavaren att vidtaga åtgärden. Fordringar vare nyttjanderättshavaren
behörig att uppsäga, och må han jämväl för dem uppbära
betalning.

Ej må nyttjanderätten överlåtas.

5 §.

Kapitalbelopp skola av nyttjanderättshavaren göras räntebärande på sätt
örn omyndigs medel är föreskrivet, såframt ej ägaren eller, när hans samtycke
ej kan erhållas, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock vad som
varit anbragt i jordbruk eller annan näring ånyo tagas i anspråk för samma
ändamål samt mindre belopp, som eljest influtit för avyttrade lösören, användas
till inköp av egendom av samma slag.

6 §•

Ej må ägaren utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller eljest
förfoga över egendomen. Beträffande fast egendom eller tomträtt skall samtycket
lämnas skriftligen med två vittnen.

Kan samtycke ej erhållas, åge rätten på ansökan tillåta åtgärden, när skäl
därtill äro.

Har ägaren utan erforderligt samtycke förfogat över egendom, vare åtgärden
ogin, örn nyttjanderättshavaren det påstår.

7 §•

Egendom, som omfattas av nyttjanderätten, må ej tagas i mät för ägarens
gäld, med mindre den på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför
eller fråga är örn gäld efter testator, för vilken ägaren svarar enligt förordningen
örn urarvagörelse.

8 §.

Vad som trätt i stället för egendom, som omfattats av nyttjanderätten, skall
tillhöra ägaren.

9 §•

Örn nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat
otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, må rätten på
ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna,
att denna skall ställas under vård och förvaltning av god man, som avses i
lagen örn förmynderskap.

För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat
ägaren, skall ersättning gäldas, då nyttjanderätten upphör eller egendomen
ställes under vård och förvaltning av god man.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

10 §.

Har genom testamente förordnats, att legat skall tillfalla två eller flera
efter varandra, skall, såvitt ej annat följer av testamentet, vad i 9 § stadgas
äga motsvarande tillämpning, örn någon bland dem, såsom där sägs, äventyrar
efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar honom skada.

11 §•

Skall enligt testamente någon njuta avkomst av egendom i kvarlåtenskapen
och egendomen, till betryggande av hans rätt, sättas under särskild vard, varde
den, där ej annat följer av testamentet, ställd under förvaltning av god man,
som avses i lagen örn förmynderskap.

5 KAP.

Om testamentes ogiltighet.

1 §•

Var testator ej behörig att förordna örn sin kvarlåtenskap eller är testamentet
ej upprättat i laga form, vare det ej gällande. I fall, varom sägs i
2 kap. 4 § andra stycket, vare dock testamentet ogillt allenast i den del, som
där avses.

2 §.

Testamente vare ej gällande, om det upprättats under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

3 §•

Har någon tvungit testator att upprätta testamentet eller förmått honom därtill
genom missbruk av hans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning,
vare testamentet ej gällande.

Samma lag vare, örn testator blivit svikligen förledd till testamentets upprättande
eller om han eljest svävat i villfarelse, som varit bestämmande för hans
vilja att göra testamentet.

6 KAP.

Örn förverkande av rätt att taga testamente.

1 §•

Ej må någon taga testamente efter den, som han genom brottslig gärning
uppsåtligen bragt örn livet.

Dräper man sålunda den, som är arvinge eller testamentstagare efter annan,
åge ej bättre rätt på grund av dennes testamente, än om den dräpte levat.

2 §•

Har någon genom tvång, förledande eller missbruk av testators oförstånd,
viljesvaghet eller beroende ställning föranlett testator att upprätta eller ater -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

kalla testamente eller att avstå därifrån, havé han förverkat rätten att taga
testamente efter denne, såvitt ej särskilda skäl däremot äro. Samma lag vare,
örn någon uppsåtligen förstört eller undanhållit testamente.

3 §•

Vad i 1 och 2 §§ är sagt örn förövare av brottslig gärning gälle ock den, vilken
haft del i brottet såsom i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs.

7 KAP.

Om bevakning, delgivning och klander.

1 §•

Testamente skall vid domstol bevakas, i stad inom sex månader och å landet
sist a det ting, som infaller näst efter sex månader, från det testamentstagare!:!
fatt kännedom örn testators död och det till hans förmån gjorda förordnandet.

Skall någon pa grund av testamente njuta rätt efter annan och har testamentet
ej bevakats enligt vad i första stycket sägs, må bevakning med laga verkan
äga rum inom tid, som där stadgas, efter det han fått veta, att den föregående
testamentstagarens rätt upphört.

Bevakning gälle till förmån för envar testamentstagare, för vilken tiden icke
gått till ända.

2 §•

Bevakning sker vid rätten i den ort, där testator skolat svara i mål, som rörde
hans person, eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, vid Stockholms rådstuvurätt.

Vid bevakning uppvisas testamentet i huvudskrift och intages i protokollet.
Har den, som vill bevaka, icke testamentet i sin besittning eller är det muntligen
upprättat, sker bevakningen genom förordnandets tillkännagivande.

3 §.

Testamentstagare, för vilken bevakning ej ägt rum enligt vad i 1 och 2 §§
är sagt, havé förlorat sin rätt mot arvinge, som ej avstått från klandertalan.

4 §.

Testamente skall delgivas arvinge genom överlämnande av testamentshandlingen
i bestyrkt avskrift eller, i fråga örn muntligt testamente, av protokoll
över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets
innehåll.

Efterlämnar testator, jämte make, såsom närmaste arvingar skyldeman, som
avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, må testamentet, såvitt skyldemännen angår,
delgivas dem, som vid tiden för delgivningen äro närmast till arv efter testator.

Äro flera testamentstagare, gälle delgivning, som av en bland dem verkställts,
jämväl för de övriga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

5 §.

Vill arvinge göra gällande, att testamente är ogillt enligt 5 kap., skall han
därom föra klandertalan inom sex månader, efter det han erhöll del av testamentet
på sätt i 4 § är stadgat. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad.

Örn påkallande av jämkning i testamente för utfående av laglott stadgas i
lagen örn arv.

8 KAP.

Om preskription.

1 §•

Är testamentstagare okänd eller vistas han å okänd ort, skall det hos rätten
anmälas av den, som har boet i sin vård, och läte rätten, när sådan anmälan
sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, i allmänna tidningarna ofördröjligen
intaga kungörelse om dödsfallet och förordnandet, med anmaning till testamentstagaren
att göra sin rätt gällande inom fem år från den dag, kungörelsen
var införd i tidningarna.

Skall testamentstagarens rätt inträda vid annan tid än dödsfallet, må kungörelse
ej ske, förrän den tid är inne.

2 §.

Testamentstagare, som ej har att göra sin rätt gällande efter vad i 1 § sägs,
gore det inom tio år från det hans rätt inträdde.

3 §•

Örn föreläggande för testamentstagare, som undandrager sig att giva tillkänna,
huruvida han vill göra sin rätt gällande, så ock örn avbrytande av
preskription skall vad i avseende å arv är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

4 §.

Har testamentstagaren icke, enligt vad nu är sagt, gjort sin rätt gällande,
vare han den förlustig.

5 §•

Närmare bestämmelser om kungörelse, varom i 1 § sägs, meddelas av
Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

angående införande ay lagen om testamente.

Härigenom förordnas som följer:

1§.

Den nu antagna lagen om testamente skall jämte vad här nedan stadgas
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1931.

Har testator avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande
äga tillämpning.

2 §•

Genom den nya lagen upphävas:

16 kap. ärvdabalken 1 § första och andra punkterna samt tredje punkten,
såvitt angår testamente, ävensom 2 och 3 §§;

18 kap. samma balk 1 §, 3 §, såvitt angår klandertalans anställande inom viss
tid, och 4 §;

2 kap. 9 § lagen örn arv;

tillika med de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring
av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya
lagens bestämmelser.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4§.

Bestämmelserna i 4 kap. 9 och 10 §§ nya lagen skola lända till efterrättelse,
ändå att testator avlidit före lagens ikraftträdande.

5 §•

Förordnande, som enligt 1 kap. 2 § nya lagen skulle sakna laga verkan eller
som ej tillkommit i den i 2 kap. samma lag föreskrivna formen, vare likväl
giltigt, där det före lagens ikraftträdande upprättats i enlighet med då gällande
regler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag1

till

Lag

om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda.

Med upphävande av 16 kap. 1 § tredje punkten ärvdabalken, såvitt angår
annan rättshandling än testamente, ävensom fjärde punkten i samma paragraf,
förordnas härigenom som följer:

Vad i lagen örn testamente är stadgat med avseende å förordnande genom
testamente till den, som ej är född eller avlad vid testators död, skall äga
motsvarande tillämpning å förordnande genom annan rättshandling till förman
för den, som ej är född eller avlad vid tiden för förordnandet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

örn arvsavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har någon ifråga örn arv efter den, som ännu lever, träffat avtal med annan
än denne, vare det ogillt.

Samma lag vare örn avtal angående rätt på grund av testamente.

2 §.

Avsäger sig arvinge, genom godkännande av testamente eller eljest, skriftligen
hos arvlåtaren sin rätt till arv, vare det gällande. Bröstarvinge äge
dock utfå sin laglott, med mindre han avstått från denna mot skäligt vederlag
eller ock egendom, svarande mot laglotten, tillkommer arvingens make enligt
testamente eller tillfaller hans avkomlingar enligt lag eller enligt testamente
med föreskrift örn fördelning på sätt örn bröstarv är stadgat.

Ej må underårig avsäga sig arv, ej heller omyndigförklarad utan förmyndarens
skriftliga samtycke.

Där ej av omständigheterna annat framgår, galle arvsavsägelse ock mot
arvinges avkomlingar.

3§.

Avtal, varigenom arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap, vare ej gällande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 7 oell 10 kap. lagen om arv.

Härigenom förordnas, dels att 7 kap. 3 § lagen örn arv skall hava den ändrade
lydelse nedan angives, dels att i 10 kap. samma lag skola i stället för 3 och 4 §§
införas fyra paragrafer, betecknade såsom 3—6 §§, av nedan angivna innehåll
och dels att nuvarande 5 § sistnämnda kapitel hädanefter skall betecknas såsom

7 §:

7 KAP.

3 §.

För utfående av laglott åge bröstarvinge påkalla jämkning i testamente.
Äro flera förordnanden, skall, där ej annat följer av testamentet, legat utgå
före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss
egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till
storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstarvinge,
till den del därav, som han ej är pliktig avräkna å sin laglott.

Bröstarvinge, som ej inom sex månader, efter det han erhöll del av testamentet
på sätt i lagen örn testamente sägs, påkallat jämkning genom att anhängiggöra
talan mot testamentstagaren eller eljest giva honom sitt anspråk tillkänna, vare
sin rätt förlustig.

10 KAP.

3 §.

Ej må någon ärva den, som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt
örn livet.

Dräper man sålunda någon, som är arvinge eller testamentstagare efter annan,
åge ej bättre rätt till arv än om den dräpte levat.

4 §.

Har arvinge genom tvång, förledande eller missbruk av arvlåtarens oförstånd,
viljesvaghet eller beroende ställning föranlett arvlåtaren att upprätta eller återkalla
testamente eller att avstå därifrån, vare han sin rätt till arv förlustig,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

såvitt ej särskilda skäl däremot äro. Samma lag vare, om arvinge uppsåtligen
förstört eller undanhållit arvlåtarens testamente.

5 §•

Vad i 3 och 4 §§ är sagt örn förövare av brottslig gärning galle ock den, vilken
haft del i brottet såsom i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs.

6 §•

Har någon jämlikt 3, 4 eller 5 § förverkat sin rätt att taga arv, gånge med
arvet såsom hade han dött före arvlåtaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande
äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om

allmänna arvsfonden.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 8 juni 1928 örn allmänna arvsfonden
skall hava följande ändrade lydelse:

Har egendom i dödsbo, vilken förvaltats av god man, som i 11 kap. 4 § lagen
örn förmynderskap sägs, efter preskription av rätt att taga arv eller testamente
eller ock eljest tillfallit fonden, vare gode mannen pliktig fullgöra vad enligt
8 § första stycket åligger boutredningsman.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Majlis proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 11 och 12 kap. lagen om förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 4 a § lagen om förmynderskap skall upphöra
att gälla samt att 4, 9 och 10 §§ nämnda kapitel ävensom 12 kap. 19 och
20 §§ samma lag, sistnämnda fyra paragrafer i nedan angivna delar, skola
hava följande ändrade lydelse:

11 KAP.

4 §.

Rätten skall ock, när anmälan sker eller behovet eljest varder kunnigt, förordna
god man:

1. örn vid dödsfall till namnet känd arvinge är å okänd ort eller fjärran och
förty ej kan bevaka sin rätt i boet och förvalta sin lott däri;

2. örn vid dödsfall ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge,
som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är
berättigad till arvet, eller ock kännedom finnes örn arvinge efter den döde men
kunskap saknas såväl örn arvingens namn som örn hans vistelseort, samt det
på grund av sådan omständighet fordras, att okänd arvinges rätt bevakas och
hans lott i boet förvaltas;

3. örn testamentstagare vistas å okänd eller fjärran ort eller är okänd och
hans rätt därför behöver iakttagas på sätt förut om arvinge är sagt;

4. örn det eljest tarvas, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom
förvaltas;

5. örn jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av framtida
händelse beror, vem egendom skall tillfalla, eller egendom först framdeles
skall med äganderätt tillträdas, och det erfordras, att blivande ägares
rätt bevakas eller att egendomen förvaltas för hans räkning; eller

6. örn egendom, enligt vad särskilt stadgas, skall ställas under vård och
förvaltning av god man, som avses i denna lag.

Tarvas god man för den, som äger rätt i dödsbo, skall det hos rätten anmälas
av den, som har boet i sin vård.

Rättshandling, som god man företagit med stöd av förordnande enligt denna
paragraf, gälle, ändå att den egendom, förordnandet avsåg, tillfaller någon,
som han ej var satt att företräda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

9 §.

Goel man---egendomen.

Förteckning---förmyndaren.

Har egendom i dödsbo, vilken förvaltats av god man, som i 4 § sägs, efter
preskription av rätt att taga arv eller testamente eller ock eljest tillfallit allmänna
arvsfonden, gälle i fråga örn egendomens försäljning vad i lagen örn
allmänna arvsfonden är stadgat.

10 §.

Är behov av god man ej längre för handen, skall han av rätten entledigas.
Har god man förordnats enligt 3 § eller 4 § 1.—5., skall han entledigas, så snartden,
för vilken han förordnats, det begär.

Då---domaren.

12 KAP.

19 §.

Fråga---inskrivas.

Uppkommer vid utredning av dödsbo fråga örn förordnande av god man enligt
11 kap. 4 §, höre ärendet till den rätt, varunder boet lyder. Skall god
man eljest förordnas enligt nämnda lagrum eller ock enligt 3 § samma kapitel,
ankom me. det på rätten i den ort, där den, för vilken god man förordnas, har
egendom eller eljest behov av god man yppat sig. Erfordras ny god man eller
uppstår fråga örn entledigande av god man, upptages ärendet av den rätt, där
godmanskapet är inskrivet.

20 §.

Vad —---god man.

Å landet samt i stad, där rådstuvurätt ej finnes, äge domaren entlediga god
man, som förordnats enligt 11 kap. 3 § eller 4 § 1.—5., om den, för vilken han
förordnats, det begär. Det åligger domaren att å nästa rättegångsdag anmäla
sitt beslut för rätten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 8 käft. (Nr 1Ö).

Kungl. Maj :ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 och 18 §§ förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 11 och 18 §§ förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom, sistnämnda lagrum, vilket senast ändrats
genom lag den 12 maj 1917 (nr 277), i nedan angivna del, skola hava
följande ändrade lydelse:

11 §■

Då lagfart är beviljad, utfärde rätten därom bevis. I detta bevis skall
fånget samt vid köp jämväl köpeskillingen anmärkas. Förekommer villkor,
som inskränker ägarens rätt att egendomen överlåta eller med inteckning
belasta, eller är ägarens behörighet sålunda inskränkt genom annans på testamente
grundade rätt att nyttja egendomen, varde det ock anmärkt. I fall,
som omförmäles i 9 §, skall tomtens läge och storlek i beviset antecknas.

18 §.

Vid rätten skall föras bok i överensstämmelse med lagfartsprotokollet, så
inrättad att därav lätteligen kan ses: varje egendom därå lagfart blivit sökt,
tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt sådan inskränkning i ägarens
rätt, varom i 11 § förmäles, så ock tiden då lagfart blivit beviljad eller avslagen.

Då---anmärkt.

De---Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 och 16 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36)
om inskrivning av tomträtt och yattenfallsrätt samt av fång till sådan

rätt.

Härigenom förordnas, att 12 och 16 §§ lagen den 14 juni 1907 om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt, sistnämnda
lagrum i nedan angivna del, skola hava följande ändrade lydelse:

12 §.

Då inskrivning är beviljad, utfärde rätten därom bevis. I detta bevis skall
anmärkas tomtens läge och storlek, dagen då tomträtten uppläts, den tid
för vilken tomträtten är upplåten samt, där inskrivningen avser fång till tomträtt,
dagen då inskrivning av tomträtten meddelades. Förekommer villkor,
som inskränker tomträttshavarens rätt att tomträtten överlåta eller med inteckning
belasta, eller är tomträttshavarens behörighet sålunda inskränkt genom
annans på testamente grundade rätt att nyttja tomten, varde det ock anmärkt.

16 §.

Vid rätten skall i överensstämmelse med tomträttsprotokollet föras bok så
inrättad, att'' därav lätteligen kan ses: varje tomträtt, i fråga örn vilken inskrivning
blivit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget, där ansökningen
avser sådan inskrivning, samt sådan inskränkning i tomträttshavarens
rätt, varom i 12 § förmäles, så ock tiden då inskrivning blivit beviljad eller
avslagen eller ock ansökan örn inskrivning förklarats vilande eller därefter
åter hos rätten anmälts. Då ändring eller tillägg till tomträttsavtalet antecknats
i protokollet eller anteckning däri skett enligt 10, 11 eller 13 §, varde ock
det i boken anmärkt.

De---Konungen.

Å--—- boken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket lagrum
senast ändrats genom lag den 8 juni 1928 (nr 288), skall i nedan angivna
delar hava följande ändrade lydelse:

1 §•

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen:
ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i
sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan
rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång till
sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll) ;
ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll);
ett över äktenskapsförord; samt ett över bouppteckningar,
testamenten, som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. lagen
örn arv och 8 kap. lagen örn testamente, förordnande eller entledigande av
boutredningsman, varom förmäles i lagen om allmänna arvsfonden, samt
avhandlingar örn lösöreköp (bouppteckningsprotokoll).

För varje ärende skall å brädden tecknas, i lagfarts-, intecknings- och tomträttsp
ro tokollen: namnet på den egendom ärendet rörer; i förmynderskapsprotokollet:
namnet å den omyndige eller, i fråga om godmanskap, namnet å
den, för vilken god man förordnats, eller annan beteckning å godmanskapet
ävensom det nummer, varunder förmynderskapet eller godmanskapet blivit infört
i förmynderskapsboken; i äktenskapsförordsprotokollet och i bouppteckningsprotokollet,
såvitt angår avhandlingar örn lösöreköp: namnet å den person
ärendet rörer; samt eljest i bouppteckningsprotokollet: den dödes namn. Sker
anmälan av arvs- eller testamentsanspråk, skall hänvisning till ärendet tecknas
å brädden av det protokoll, som upprättats rörande registrering av bouppteckning
efter den döde.

Vid---drives.

Hos---infört.

Har — --anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den A oktober 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, statsråden Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von

Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler ett av lagberedningen
den 30 september 1929 avgivet betänkande, däri under rubriken
Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken III sammanförts av
motiv åtföljda förslag till följande lagar:

1) lag örn testamente;

2) lag angående införande av lagen örn testamente;

i3) lag om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda;

4) lag örn arvsavtal;

5) lag angående ändring i 7 och 10 kap. lagen örn arv;

6) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 8 juni 1928 (nr 281)
om allmänna arvsfonden;

7) lag angående ändring i 11 och 12 kap. lagen örn förmynderskap;

8) lag örn ändrad lydelse av 11 och 18 §§ förordningen den 16 juni 1875
(nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom;

9) lag angående ändrad lydelse av 12 och 16 §§ lagen den 14 juni 1907
(nr 36) örn inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan
rätt; samt

10) lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över i lagberedningens
betänkande innefattade lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

E. Lindström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet, hållet
cember 1929.

Kungl. Maj:ts lagråd den 13 de -

ni ärvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 4 oktober 1929, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
de lagförslag, som innefattades i ett av lagberedningen den 30 september 1929
avgivet betänkande (Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken III),
nämligen förslag till

1) lag örn testamente,

2) lag angående införande av lagen örn testamente,

3) lag örn vissa rättshandlingar till förmån för ofödda,

4) lag örn arvsavtal,

5) lag angående ändring i 7 och 10 kap. lagen om arv,

6) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 8 juni 1928 (nr 281) örn
allmänna arvsfonden,

7) lag angående ändring i 11 och 12 kap. lagen örn förmynderskap,

8) lag örn ändrad lydelse av 11 och 18 §§ förordningen den 16 juni 1875
(nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom,

9) lag angående ändrad lydelse av 12 och 16 §§ lagen den 14 juni 1907
(nr 36) örn inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan
rätt och

10) lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten i lagberedningen, hovrättsrådet Harry Guldberg, utom 2, 6
och 8 kap. av förslaget till lag örn testamente och förslaget under 5) såvitt
angår 10 kap. lagen örn arv, vilka delar av förslagen föredragits av ledamoten
i lagberedningen, revisionssekreteraren Erik Lind. I

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Lagrådet:

Vid utarbetandet av det föreliggande förslaget till revision av den svenska
testamentsrätten har lagberedningen i huvudsak anknutit till gällande rätt,
sådan densamma på grundval av ärvdabalkens delvis föråldrade bestämmelser
blivit i rättstillämpningen utvecklad. Endast i några punkter möta nyheter av
större betydelse. Hit äro att räkna stadgandet angående den omfattning, vari
förordnande må göras till förmån för successiva testamentstagare, vilket stadgande
bland annat innebär upphävande jämväl beträffande lös egendom av rätten
att stifta fideikommiss, avskaffandet av det muntliga testamentet såsom ordinär
testamentsform samt bestämmelserna örn den testamentstyp, som karakteriseras
av att någon erhåller nyttjanderätt till egendom, vartill äganderätten
tillkommer annan, örn grunderna för testamentsklander, örn preskription och
örn arvsavtal. Med avseende å den betydelsefulla frågan örn formen för upprättande
av skriftligt testamente innehåller förslaget delvis nya regler, vilka
framgått ur en kritisk behandling av den rättspraxis, som under tidernas lopp
utbildat sig.

De principer, vilka sålunda blivit följda vid revisionsarbetet, synas lagrådet
vara riktiga. Enligt lagrådets mening äro också de resultat, vartill lagberedningen
vid de särskilda spörsmålens bedömande kommit, i det väsentliga väl
grundade.

Under ett lagstiftningsarbete av denna art gäller det ofta att avgöra, i vilken
mån stadganden böra meddelas i skriven lag och vilket utrymme att utfylla
lagens innehåll bör lämnas åt praxis. Lagberedningen har i jämförelsevis
stor utsträckning litat till rättstillämpningen, för vars vägledande lämnats
värdefulla utredningar i motiven. Delade meningar kunna måhända råda,
huruvida man icke gått väl långt i att sålunda avstå från att i lagen reglera
föreliggande frågor. En beaktansvärd vinst är emellertid, att lagtexten kunnat
till omfånget begränsas och erhålla en koncis avfattning.

Förslaget till lag örn testamente.

1 KAP.

2 §■

Justitierådet Stenberg och regeringsrådet Söderwall:

I motiven till förslaget har vid denna paragraf behandlats frågan örn testamentariska
förordnanden, som innebära, att egendom skall med äganderätt tillfalla
någon vid en efter testators död infallande tidpunkt utan att egendomen
under mellantiden är knuten till någon ägare. Sådana framskjutna äganderättsförvärv
äro ej främmande för svensk rätt och hava antagits komma att
äga giltighet. Behov uppstår sålunda av en representation för egendomen under
den tid äganderätten är svävande; det bör finnas någon, som äger att tala och
svara för egendomen samt att med avseende å densamma träffa bindande förfoganden
och avgöranden. I sådant syfte föreslår lagberedningen inrättande av

Kungl. Majlis proposition nr 10.

ett godmanskap för den blivande ägaren; bland fall, då enligt 11 kap. 4 §
i örmynderskapslagen god man skall förordnas, skulle även upptagas sådana
fall, då av framtida händelse beror, vem egendom skall tillfalla, eller egendom
först framdeles skall med äganderätt tillträdas, och det erfordras, att blivande
ägares rätt bevakas eller att egendom förvaltas för hans räkning (4 § punkt
5). Mot en sådan anordning har lagrådet ej funnit skäl till erinran. I gode
mannens behörighet bör emellertid även ingå att söka lagfart å fast egendom
eller medverka till dess intecknande. Härutinnan utgår förslaget från att utan
särskild lagändring god man i alla de fall, varom fråga är, skall kunna söka
och erhålla lagfart för den av honom företrädde ägarens räkning och att inteckning
bör kunna fastställas på grund av ett av gode mannen å dennes
vägnar utfärdat skuldebrev. Detta antagande stödes väsentligen därpå, att
gode mannen skall företräda den blivande ägaren såsom sådan och att sålunda
hans åtgärder skola binda denne, varav skulle följa, att de inskrivningsåtgärder,
som erfordras för ett behörigt utövande av förvaltningen, också kunna verkställas.
Att domstolarna skulle komma att förfara i enlighet härmed, synes
dock mycket tvivelaktigt. Av 1 § lagfartsförordningen framgår, att -—- frånsett
fideikommissegendom -—- lagfartsskyldighet åligger endast den, som med
äganderätt åtkommer fast egendom, och så länge denna regel utan modifikation
är gällande, torde domstolarna i allmänhet anse sig förhindrade att meddela
lagfart å ett fång, som ännu är svävande på ovan angivet sätt. Lagberedningen
har nu förutsatt, att örn förslaget i förevarande del upphöjes till lag, vissa
erinringar till domstolarna i administrativ väg kunna komma att meddelas angående
inskrivningsförfattningarnas tillämpning i dessa fall, men att på denna
väg söka ordna den nu behandlade frågan lärer, med den ståndpunkt gällande
lag måste anses intaga, ej vara tillrådligt. Enligt vår mening kan man alltså
icke undgå att i 1 § lagfartsförordningen införa en bestämmelse, varigenom
möjlighet beredes att söka lagfart för blivande ägare för det fall, att fast
egendom på grund av testamente kommer under förvaltning av god man, som
avses uti nämnda punkt i 11 kap. 4 § förmynderskapslagen. Av skäl, som i
motiven anförts, är denna punkt ej inskränkt till det fall, att äganderätten är
svävande på grund av innehållet i testamentariskt förordnande, utan densamma
kan komma i tillämpning även då ett liknande rättsligt tillstånd åstadkommits
genom rättshandling i levande livet. Samma omfattning torde böra givas
åt det av oss ifrågasatta stadgandet i lagfartsförordningen.

Därest, i enlighet med vad nu anförts, i 1 § av nämnda förordning upptages
bestämmelse örn ett fall, då lagfart må sökas utan att skyldighet därtill föreligger,
påkallas någon jämkning av 2 § i samma förordning, så att denna paragraf
begränsas till att avse fall, då lagfartsskyldighet äger rum.

När lagfart meddelats för en icke namngiven blivande ägare, bör, såsom
i motiven erinrats, ny lagfart icke vara erforderlig, sedan ägaren blivit bestämd;
en anteckning till lagfartsprotokoll och lagfartsbok, att lagfarten avser
denne, har synts vara tillfyllest. Om dylik anteckning synes emellertid bestämmelse
i lag vara behövlig. I sådant syfte torde ett stadgande böra upptagas
i 16 § lagfartsförordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Justitierådet Appelberg:

Jag är ense med justitierådet Stenberg och regeringsrådet Söderwall därom,
att med svensk lag icke torde överensstämma, att lagfart meddelas för en blivande
ägare på sätt i motiven förutsatts- Att för de säkerligen sällsynta fall,
då behov av lagfarts erhållande för blivande ägare kan föreligga, nu göra
ändringar i reglerna örn lagfart finner jag däremot icke böra tillstyrkas. Det
lärer icke vara omöjligt, att god man i fall av denna art kan för testators
dödsbos räkning söka lagfart på fast egendom i dödsboet (se Nytt juridiskt
arkiv 1922 not. B nr 499); och ehuruväl genom en dylik utväg ej fullt ut vinnes
samma syfte som örn lagfart kunde sökas för den blivande ägaren, anser jag
dock, att man bör nöjas med den utväg, som sålunda föreligger, i all synnerhet
som frågan lämpligen synes böra upptagas till förnyad behandling vid det arbete
på nya bestämmelser örn boutredning m. m., som förestår. Det må även
erinras, att därest testator utsett förvaltare av egendomen med rätt att företräda
den blivande ägaren, god man ej torde böra förordnas och att, örn förhållandet
är detta, i allt fall lagfart ej skall kunna erhållas för den blivande ägaren
såsom sådan.

2 KAP.

4 §•

Lagrådet:

Mot begränsningen av jävsanledningarna för testamentsvittnen har lagrådet
icke något att erinra. Det bör emellertid beaktas, att begränsningen har
avseende å testamentsvittnena i egenskap av solennitetsvittnen vid testamentes
upprättande; påkallas sedermera deras hörande vid domstol, bliva de underkastade
rättegångsbalkens mera omfattande jävsregler. Denna åtskillnad kan
tänkas föranleda misstag och därigenom vålla rättsförluster. Då det- naturligtvis
kan bliva behövligt, att testamentsvittnena höras inför domstol angående omständigheterna
vid testamentets tillkomst, bör en förutseende testator tillse, att
de vittnen han vid testamentets upprättande anlitar fylla jämväl de krav, som
rättegångsbalken ställer på vittnen. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt,
att i förevarande paragraf införes en erinran örn att testamentsvittne kan
på andra grunder än de där nämnda vara av jäv hindrad att inför domstol höras
angående testamentet.

5 §.

Lagrådet:

Frågan, örn och i vilken mån återkallelse av testamentarisk! förordnande bör
vara formbunden, hör till de mest tveksamma inom testamentsrätten.

Såsom lagberedningen även antytt, ligger det nära till hands att anse samma
skäl, som anföras för kravet å viss form för upprättande av testamente, kunna
åberopas till stöd för att stadga form jämväl vad angår återkallelse av testamente.
Utländska lagar föreskriva också nära nog genomgående viss form för
testamentes återkallande. Lagberedningen har dock ansett fordran på form i

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

detta fall icke böra uppställas och har därvid gått så långt att, åtminstone efter
det föreslagna stadgandets ordalydelse, det icke skall krävas, att testators ändrade
vilja manifesterat sig i någon viss, på återkallelsen direkt riktad handling;
tillräckligt är, att det finnes uppenbart, att testamentet vid tiden för dödsfallet
ej var uttryck för hans yttersta vilja.

Den föreslagna bestämmelsen ger sålunda dem, som hava intresse i saken,
inga fasta hållpunkter för bedömande av örn giltig återkallelse skall i det särskilda
fallet anses föreligga, utan det beror av en värdering av omständigheterna,
huruvida det skall anses uppenbart eller ej, att testamentet icke längre var uttryck
för testators yttersta vilja, en värdering som helt naturligt den enskilde
i allmänhet måste hava svårt att tillfredsställande utföra. Det kan inträffa,
att en arvlåtare, som förordnat om sin kvarlåtenskap, för att icke stöta sig
med sina närmaste låter inför dem och andra bekanta mer eller mindre tydligt
påskina, att han icke gjort något testamente eller att ett upprättat sådant återkallats.
Ävenledes händer, att en testator verkligen kommit på andra tankar
men av oföretagsamhet underlåter att vidtaga någon direkt åtgärd i saken.
Det kan säkerligen befaras, att i dylika fall arvingar, som måhända själva äro
fullt övertygade örn att ett upprättat testamente icke längre utgör uttryck för
testators yttersta vilja, kunna på grund av ifrågavarande stadgandes obestämda
avfattning förledas till obefogade rättegångar. Med hänsyn till den osäkerhet,
som skulle komma att råda, därest förslaget i denna del genomföres, anser lagrådet
böra tagas i övervägande, örn icke åtminstone i viss utsträckning användande
av testamentsformen bör vara påbjudet även i fråga örn återkallelse av
testamente.

Av de skäl, som lagberedningen givit för sin ståndpunkt, torde det viktigaste
vara vad som anförts därom, att då man icke gärna kan förneka, att
skriftligt testamente bör få återkallas genom urkundens förstörande, och väl
även nödgas såsom konsekvens härav godkänna varje återkallelse, som kommit
till otvetydigt uttryck genom någon åtgärd med testamentshandlingen, det
knappast vore rimligt att förmena en arvlåtare, som saknar tillgång till testamentet,
att genom en fristående skriftlig förklaring utan vittnen åstadkomma
samma effekt. Lagrådet kan för sin del icke finna annat än att det mycket
väl låter sig göra att skilja mellan sådana åtgärder med själva testamentsurkunden,
som giva uttryck för en återkallelsevilja, och andra handlingar,
varigenom testator avser att, trots det testamentsurkunden lämnas orörd, återkalla
däri givet förordnande. Med den uppfattning av testamentets rättsliga
natur, som lagberedningen utvecklat, står i själva verket väl tillsammans, att
en åtgärd, varigenom testamentsurkunden helt eller delvis förstöres, blir gällande
såsom återkallelse, ändå att den icke skett i vittnens närvaro, men att
däremot, när testator icke bryr sig örn eller icke kan vidtaga sådan åtgärd,
det fordras, att återkallelsen företages med vittnen. Och även för testator
torde det falla sig naturligt, att örn han vill utan förstörande av den urkund,
som manifesterat hans förut uttalade yttersta vilja, återkalla däri gjort förordnande,
viljan att återkalla bör tillkännagivas i samma form som den ursprungliga
viljeförklaringen. Vill man alltså uppställa den regeln, att åter -

Kungl. Majlis proposition nr 10.

kallelse genom en fristående förklaring skall klädas i nu angivna form, kan
man icke begränsa detta krav till det fall, att den ursprungliga urkunden är
i testators besittning och testator alltså har möjlighet att på ett enkelt sätt,
nämligen genom förstörande helt eller delvis av urkunden, visa sin vilja att
återkalla däri gjort förordnande; då tillämpligheten av en sålunda begränsad
regel bleve beroende av bevisning, huruvida testator haft tillgång till testamentet
eller ej, skulle regeln i praktiken kunna leda till oberäkneliga resultat.

Så snart åtgärd vidtagits med själva testamentshandlingen, torde man böra
godkänna den såsom återkallelse, oavsett vari åtgärden består, allenast densamma
kan anses utgöra bevis för testators vilja att återkalla sitt förordnande.
Att härutinnan skilja mellan olika slag av åtgärder lärer, av skäl som lagberedningen
utvecklat, knappast vara möjligt. Här återstår alltså ett område,
där man nödgas lita till en viss bevisvärdering. Men de fall, då tvekan uppstår
örn en dylik åtgärds innebörd, torde vara relativt sällan förekommande.

Har däremot testators viljeändring icke tagit sig uttryck i någon åtgärd med
testamentsurkunden, ställer sig saken annorlunda. Rättssäkerheten synes då
bäst tillgodoses genom att giltig återkallelse ej anses föreligga, med mindre
återkallelse skett i den för upprättande av testamente stadgade formen.

Såsom skäl mot varje stadgande av form för återkallelse av testamente har
lagberedningen även åberopat det förhållandet, att för närvarande måste antagas
råda formfrihet i detta hänseende. Därest hos allmänheten och domstolarna
verkligen funnes en stadgad uppfattning, att återkallelse kan ske formlöst,
måste man onekligen ställa sig betänksam mot införande av en bestämmelse
i motsatt riktning, detta med hänsyn särskilt till den fara för rättsförluster,
som, innan den nya lagens krav å form för återkallelse kommit in i det
allmänna medvetandet, kunna uppstå genom testatorers underlåtenhet att iakttaga
formkravet. Visserligen har i åtskilliga rättsfall, som under senare tid
förekommit, högsta domstolen, dock icke utan meningsskiljaktighet, ställt
sig på den ståndpunkten, att återkallelse av testamente må ske formlöst. Det
är emellertid anmärkningsvärt, att i det rättsfall i frågan, som sist refererats
(Nytt juridiskt arkiv 1926 sid. 517), såväl Stockholms rådstuvurätt som hovrätten
och nedre justitierevisionen enhälligt uttalade den meningen, att återkallelse,
som skett genom obevittnad skriftlig handling, icke vore giltig. Man synes härav
kunna draga den slutsatsen, att den av högsta domstolens majoritet omfattade
åsikten ingalunda så trängt igenom i den allmänna uppfattningen, att man
därför har anledning avstå från införande av en regel med motsatt innebörd.

I enlighet med vad nu utvecklats hemställer lagrådet, att åt 5 § första
stycket gives det innehåll, att örn testator i den ordning, som gäller för testamentes
upprättande, återkallat sitt förordnande, eller örn han förstört testamentshandlingen
eller eljest därmed vidtagit åtgärd, varav framgår, att vad
däri förordnats icke längre var uttryck för hans yttersta vilja, förordnandet
skall vara utan verkan.

Anses emellertid förslagets ståndpunkt i huvudsak böra bibehållas, torde i
allt fall, med hänsyn till vad ovan anmärkts beträffande det ifrågavarande
stadgandets allt för obestämda avfattning, i detsamma böra komma till ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

tryck, att för återkallelse kräves, att testator vidtagit åtgärd, varmed haji
måste antagas hava avsett att återkalla testamentet. De föreslagna ordalagen
skulle medgiva den säkerligen icke avsedda tolkningen, att för giltig återkallelse
icke skulle fordras mera än att, enligt förebragt utredning, testator ändrat
mening och ämnat återkalla sitt förordnande.

7 §•

Lagrådet:

Örn i makars inbördes testamente förekommer förordnande, som haft avgörande
betydelse för ena maken, skall enligt förevarande paragraf den andra
maken, därest han återkallat eller ändrat förordnandet, förlora sin rätt på
grund av testamentet. Då det icke torde vara skäligt, att förlust av denna rätt
inträder såsom påföljd av en återkallelse, som avser endast en oväsentlig del
av förordnandet, eller av en obetydlig ändring däri, synes stadgandet böra jämkas
så, att återkallelse eller ändring endast örn den är av väsentlig art skall
medföra nämnda påföljd.

Ifrågavarande bestämmelse angående inbördes testamenten har avfattats med
avseende allenast å dylika förordnanden mellan äkta makar; lagstiftningen har
ansetts icke böra räkna med andra förordnanden av detta slag, emedan de antagits
knappast förekomma i vårt land. Då emellertid, på sätt i motiven även
erinrats, den i förslaget återgivna regeln bör äga tillämpning jämväl å testamenten
mellan andra än makar, där de undantagsvis förekomma, och fall säkerligen
kunna tänkas, då personer, som ej äro gifta med varandra men i livet
stå varandra nära och hava gemensamma önskningar beträffande användningen
av den egendom de komma att lämna efter sig, vilja realisera dessa önskningar
genom ett inbördes testamente, synes anledning saknas att upprätthålla nämnda
begränsning av den föreslagna regeln.

Förevarande paragraf synes icke hava sin rätta plats i detta kapitel, som i
övrigt handlar endast örn form för upprättande och återkallande av testamente.
I det följande kommer lagrådet att ifrågasätta sammanförande i 5 kap. av
stadganden örn testamentes ogiltighet och örn förverkande av rätt på grund av
testamente. Till samma kapitel kunde då överflyttas ifrågavarande stadgande,
vari ett likartat ämne behandlas.

3 KAP.

1-8 §§.

Lagrådet:

I första stycket av 1 § meddelas — utom den allmänna regeln, att åt
testamente skall givas den tolkning, som må antagas överensstämma med
testators vilja —- jämväl en hänvisning till åtskilliga i 2—8 §§ upptagna speciella
tolkningsregler, vilka skola gälla »allenast såvitt annat ej får anses vara
åsyftat med testators förordnande». Dessa speciella tolkningsregler avse att

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

giva domstolarna ledning vid bedömande av vissa, ofta förekommande tolkningsspörsmål
för det fall, att testamentets innehåll, sett i ljuset av vad i övrigt kan
upplysas örn testators intentioner, ej lämnar erforderlig vägledning, och dessa
reglers anknytning till den allmänna regeln har motiverats därmed, att i dylikt
fall testators mening får antagas sammanfalla med vad som under de förhandenvarande
förhållandena ter sig såsom en normal uppfattning.

Vid närmare granskning av ifrågavarande speciella tolkningsregler befinnes,
att dessa, såsom ock i motiven till de särskilda paragraferna flerstädes kraftigt
framhålles, skola hava en stundom mycket begränsad giltighet. I avsevärd
utsträckning förekommer det, att den givna regeln lämpar sig endast för en del,
låt vara den statistiskt övervägande, av de fall, som den enligt sin lydelse omfattar.
Det torde också vara avsett, att, såsom naturligt är, tillämpningen av
en dylik regel skall vara utesluten, icke blott örn den strider mot testators i
testamentet uttalade eller eljest ådagalagda vilja utan även örn vid beaktande av
förordnandets ändamål och övriga i det särskilda fallet föreliggande omständigheter
övervägande skäl befinnas tala för en avvikelse från regeln. De speciella
tolkningsreglema skola hava en avsevärt svagare giltighet än vanliga
dispositiva lagbud och de i förslagets 4 kap. upptagna bestämmelserna.

Det föreligger onekligen, såsom lagberedningen i annat sammanhang framhållit,
en viss fara för att redan förefintligheten av en i lag given tolkningsregel
skall åstadkomma en viss obenägenhet att medgiva undantag från regeln
även i befogade fall, och en oeftergivlig förutsättning för att tolkningsreglernas
lagfästande skall bliva till gagn är uppenbarligen, att domstolarna icke förbise
begränsningen av deras giltighet. Denna begränsning har i förslagets lagtext
icke erhållit uttryck annorledes än i den ovanberörda, i första stycket av
1 § gjorda hänvisningen till stadgandena i 2—8 §§. Det vill synas, att denna
hänvisning i sin föreslagna avfattning icke giver tillräckligt tydligt uttryck åt
de av sakens natur påkallade och enligt motiven avsedda modifikationerna av
de i 2—8 §§ givna reglerna, och det kan dessutom befaras, att vid tillämpning
av någon bland dessa kategoriskt formulerade regler den begränsning av dess
giltighet, som fått sitt uttryck i den formellt fristående 1 §, över huvud icke
vinner beaktande. Därest det icke befinnes lämpligt att -— efter förebild av
den tyska lagen, som jämväl innehåller speciella regler om tolkning av testamente
— i en var av nämnda paragrafer utsäga, att den där meddelade regeln
skall gälla »i tvivelaktiga fall», torde större pregnans och tydlighet kunna vinnas
därigenom, att dels innehållet i första stycket av 1 § samt 2—8 §§ sammanföres
i en och samma paragraf, vars ingress förutom huvudregeln angiver
de speciella tolkningsreglernas begränsade giltighet, och dels denna begränsning,
med jämkande av ordalagen i den nu uti 1 § första stycket befintliga hänvisningen,
avfattas så, att därav klart framgår, att undantag från de speciella reglerna
kan äga rum i alla de fall, då det finnes påkallat med hänsyn till förordnandets
ändamål och övriga föreliggande omständigheter. En sådan jämkning
är önskvärd, även örn man anser sig icke böra sammanföra tolkningsreglema i
en paragraf och begränsningen alltså fortfarande skall angivas i 1 §.

Vidtages den nu föreslagna ändringen i bestämmelsernas uppställning, torde

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

nuvarande andra stycket av 1 § få utgöra en särskild paragraf efter den nya

1§.

Lagrådet:

Lagberedningen har i sina motiv vid 5 kap. 3 § behandlat frågan, huruvida

1 lagen borde regleras, vilken verkan brist i de förutsättningar, från vilka
testator utgått, skall äga i fråga om testamentes giltighet. Därvid har lagberedningen,
som förklarat sig icke finna anledning föreslå någon generell
lagbestämmelse härutinnan, såsom tänkbart ifrågasatt uppställandet av en
tolkningsregel av innehåll att örn någon gjort testamente till förmån för sin
make och denne vid testators död levde åtskild från honom på grund av hemskillnad
eller eljest förelåge något fall, som avses i 2 kap. 8 § lagen örn arv,
det skulle antagas överensstämma med testators vilja, att testamentet bleve
overksamt. I nu nämnda händelser liksom i de praktiskt viktigare fallen,
att testators trolovning eller äktenskap blivit upplöst annorledes än genom
hans död, föreligger enligt lagrådets mening en synnerligen stark presumtion
för att ett av honom till förmån för hans trolovade eller make upprättat testamente
bör bliva overksamt; endast såvida det på grund av särskilda omständigheter
bör antagas, att testator skulle velat tillgodose sin trolovade eller make
även för det fall, som sålunda inträffat, bör förordnandet vinna tillämpning.
Lagrådet anser därför, att i 3 kap. bör upptagas ytterligare en speciell tolkningsregel,
med innebörd att, om någon gjort testamente till förmån för sin trolovade
eller make, samt trolovningen eller äktenskapet därefter blivit upplöst
annorledes än genom testators död eller sådant förhållande inträtt, som avses i

2 kap. 8 § lagen örn arv, förordnandet skall vara utan verkan.

3§.

Justitierådet Appelberg, med vilken regeringsrådet Söderwall instämde:

Stadgandet i förevarande paragraf innefattar två regler, nämligen dels att
örn samtliga legat ej kunna utgå, legat, som avser viss egendom, skall äga företräde
framför annat och dels att i övrigt nedsättning skall ske efter legatens
värde. Bland legat, som avse viss egendom, kunna urskiljas tre huvudgrupper,
legat i lösören, i fast egendom och i värdepapper. Granskar man förstnämnda
regel ur den synpunkt, som skall ligga till grund vid uppställande av en
dylik tolkningsregel, nämligen att den bör giva uttryck för vad enligt uppfattning
hos testatorer i allmänhet bör bliva resultatet i den förutsatta situationen,
finner man visserligen, att regeln kan anses väl motiverad, såvitt den
avser konkurrens mellan legat i lösören och penninglegat eller därmed likställda
legat. Är däremot fråga örn konkurrens mellan legat i fast egendom
eller i värdepapper, å ena, samt penninglegat, å andra sidan, ställer sig saken
synnerligen tveksam. Jag lutar närmast åt den uppfattning, att testatorer i
allmänhet helst skulle se, att örn nedsättning måste ske, den verkställes proportionellt
i alla dessa slag av legat, genom vilka ju en testator åsyftar att tilllägga
testamentstagaren vissa värden, av vilka han kan draga inkomst. Emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

lertid torde, när fråga om konkurrens mellan dylika legat uppkommer, situationerna
i de särskilda fallen vara så olikartade, att det undantagslöst blir nödvändigt
att tillse, till vilket resultat de föreliggande förhållandena rättvisligen
böra leda. Något verkligt gagn av tolkningsregeln har man alltså icke
för dessa fall. Däremot föreligger fara för att, örn förhållandet mellan den
allmänna regeln i 1 § och den speciella tolkningsregeln icke uppfattas på rätt
sätt, den senare kommer till användning i allt för stor utsträckning och därför
ger otillfredsställande resultat. Att försvara den ifrågavarande regeln med
att densamma i det numeriskt övervägande antalet fall, därvid då inräknas
fall av konkurrens mellan legat i lösören och penninglegat, ger rätt utslag
kan svårligen vara riktigt. Kan man urskilja grupper av fall, i vilka en undersökning
av vad testatorer i allmänhet kunna antagas avse ger annat resultat
än det i regeln angivna eller icke ger något bestämt utslag för en viss
tolkningsregel, är det enligt min mening riktigast att icke uppställa en enhetlig
regel i ämnet. — Beträffande härefter den i stadgandet innefattade regeln
om nedsättning efter legatens värde kan särskilt anmärkas, att därunder
ingår det fall, att legat i lösören konkurrerar med legat i fast egendom eller
värdepapper, samt att regeln, då dylik konkurrens föreligger, icke torde giva
tillfredsställande resultat. Det synes tvärtom påkallat att för dessa fall låta
en regel örn företräde för legat i lösören gälla. I övrigt lärer den föreslagna
regeln vara så självklar, att uttrycklig bestämmelse icke är erforderlig.

Med hänsyn till vad nu anförts finner jag i lagrummet endast böra upptagas
regel därom, att legat i lösören skall äga företräde framför annat legat.

8 §.

Lagrådet:

Den form av testamentariskt förordnande, varom vissa stadganden upptagits
i denna paragraf, har där icke till sin innebörd angivits annorledes än därigenom,
att den betecknats såsom ändamålsbestämmelse. Detta synes icke vara
tillfyllest. I svensk lagstiftning är begreppet hittills okänt, och i litteraturen,
där nämnda term brukas, har ifrågavarande testamentsform icke blivit
föremål för någon ingående behandling. Då därtill kommer, att ordet ändamålsbestämmelse
knappast kan sägas vara i högre grad betecknande för vad
här avses, torde dess användande utan närmare förklaring vålla ovisshet angående
termens innebörd. Det lärer därför vara lämpligt, att i paragrafen inledningsvis
uttalas vad som är utmärkande för ett förordnande av berörda
slag, nämligen att det innefattar åläggande av en skyldighet för dödsboet eller
någon arvinge eller testamentstagare utan att däremot svarar någon, viss
person tillkommande rättighet.

4 KAP.

2—9 §§.

Lagrådet:

Då termen nyttjanderätt användes i förevarande paragrafer för att beteckna
den rätt att begagna testamenterad egendom, som där avses, beror detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

uppenbarligen på att i detta slag av testamenten nämnda term vunnit hävd.
För att utmärka, att här icke är fråga örn nyttjanderätt i den mening våra
lagar eljest taga detta ord, vore det måhända lämpligt att i den inledande 2 §
giva den avsedda rättigheten en särskild beteckning, exempelvis testamentarisk
nyttjanderätt, vilken beteckning därefter kunde i förtydligande syfte användas
i följande paragrafer.

5 §•

Lagrådet:

Från den här uppställda regeln, att kontanta medel, vilka såsom kapitalbelopp
bliva tillgängliga för nyttjanderättshavaren, skola på visst sätt göras
räntebärande, såvida ej ägaren eller, eventuellt, rätten medgivit annat, stadgas
enligt den föreslagna lagtexten allenast det undantaget, att vad som varit
anbragt i jordbruk eller annan näring må utan sådant tillstånd ånyo användas
för samma ändamål. Detta stadgande får emellertid -—■ yttras det i motiven
-—■ ej fattas så snävt, att nyttjanderättshavaren icke skulle anses berättigad
att också använda valutan för avyttrade möbler och dylikt till inköp av andra
föremål av samma slag, när en sådan åtgärd framstår såsom skälig. Att nyttjanderättshavaren
med den fria ställning han intager bör äga sådan befogenhet
med avseende å egendom av ringa värde, torde vara klart, men en dylik
rätt kan knappast härledas ur nämnda undantagsbestämmelse, som har avseende
å sådan egendom som jordbruksinventarier eller varulager- Det är emellertid
av vikt, att ägaren icke föranledes att — måhända endast av lust att
trakassera —■ ingripa i nyttjanderättshavarens förvaltning, då det gäller egendom
av obetydligt värde. Lämpligt synes därför vara, att undantaget uttryckligen
angives i allmänhet avse fall, då mindre belopp influtit för avyttrade
lösören; de sålunda influtna medlen böra utan särskilt tillstånd få användas
till inköp av egendom av samma slag. Huruvida ett influtet belopp är så ringa,
att stadgandet kan tillämpas, är givetvis att bedöma med hänsyn till den allmänna
omfattningen av den egendomsförvaltning, varom fråga är.

Lagrådet:

Enligt stadganden i 4, 5, 6, 9 och 10 §§ av 4 kap. äga vederbörande att i
vissa frågor påkalla åtgärd av rätten, men kapitlet innehåller ej någon bestämmelse
om vilka domstolar i de särskilda fallen skola vara behöriga att
upptaga ansökningar i dessa ärenden. Då det gäller förordnande av god man
enligt 9 eller 10 § för vård och förvaltning av egendom, framgår emellertid
av 12 kap. 19 § förmynderskapslagen i dess av lagberedningen föreslagna nya
lydelse, att sådant förordnande ankommer på rätten i den ort, där den, för
vilken god man utses, har egendom eller eljest behovet av god man yppat sig.
Även för övriga fall, örn vilka fråga är, synes emellertid en forumbestämmelse
lämpligen böra upptagas i lagen. Nyssnämnda regel torde vara av så allmängiltig
karaktär, att den däri uttryckta principen kan läggas till grund
för ett stadgande örn forum i de övriga fallen. Ett sådant stadgande skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

kunna innehålla, att ansökan om rättens åtgärd i fall, som avses i 4, 5 eller
6 §, eller örn åläggande att ställa säkerhet enligt 9 eller 10 § skall upptagas avdomstolen
i den ort, där egendom finnes, med avseende varå åtgärden begäres.

5 KAP.

Lagrådet:

Vid 2 kap. 7 § och 6 kap. 2 § ifrågasätter lagrådet, att till 5 kap. skola överflyttas
vissa bestämmelser i ämnen, besläktade med det här behandlade. Efter
sådan överflyttning skulle i 5 kap. komma att inrymmas lagens regler örn testamentes
ogiltighet och örn fall, då testamente eljest blir utan verkan.

6 KAP.

2 §.

Lagrådet:

De i 10 kap. 3 § lagen om arv upptagna reglerna örn förverkande av rätt att
taga arv vila på den otvivelaktigt riktiga grundsatsen, att brott icke får lända
gärningsmannen till fördel i förmögenhetshänseende. Vad i 1 § av förevarande
kapitel föreslås om förverkande av rätt att taga testamente står i full överensstämmelse
med nämnda grundsats. Det föreslagna stadgandet i 2 § av samma
kapitel går däremot betydligt längre och vilar på helt annan princip. Ilar det
utretts, att en arvlåtare blivit på sätt här sägs obehörigen påverkad att upprätta
ett testamente, är detsamma enligt 5 kap. 3 § ogiltigt, och den förmån gärningsmannen
skulle kunnat få av testamentet går han på denna grund förlustig,
förutsatt att klander väckes inom stadgad tid. Förevarande paragraf är alltså
strängt taget obehövlig för att hindra den, som sålunda påverkat en testator,
att draga fördel av sitt handlingssätt. Men örn han enligt ett annat testamente
än det, vid vars tillkomst han utövat obehörig påverkan, är insatt såsom
testamentstagare, medför enligt ifrågavarande stadgande hans förfarande, att
han förverkat sin rätt enligt det förra testamentet. Att det icke främst är
fråga örn att hindra den, som begått dylikt brott mot testationsfriheten, att
draga fördel därav, framträder ännu klarare i det likartade stadgande, som
föreslås till införande i lagen örn arv såsom 4 § i dess 10 kap.: den, som obehörigen
påverkat en arvlåtare till upprättande av testamente, förlorar sin rätt
till arv. Den i de föreslagna lagbuden stadgade påföljden är i själva verket
snarast av kriminell natur, och den sättes icke i någon proportion till skadan
av det rättsstridiga förfarandet. En arvinge, som obehörigen påverkat arvlåtaren
att exempelvis upprätta förordnande om något mindre belopp för ett
ändamål, som ligger arvingen om hjärtat, går miste örn hela sitt arv, vilket
måhända är av betydande storlek. Särskilt betänksam mot dessa stadganden
måste man ställa sig på den grund, att påföljden skall inträda även vid sådana
fall av otillbörlig påverkan, som icke utgöra brott, samt att det ofta tor Bihang

till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 8 käft. (Nr 10.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

de vara vanskligt att avgöra, när en påverkan, för vilken testator varit utsatt,
överskridit gränsen för det tillbörliga. Vad nu sagts om de fall, att någon
påverkat arvlåtare att upprätta testamente, gäller i huvudsak jämväl då
arvlåtare föranletts att återkalla testamente eller testamentstagare eller arvinge
förstört eller undanhållit testamente; stadgandena äro icke heller i dessa fall i
regel behövliga för att hindra, att gärningsmannen drager fördel av sitt förfarande.
I viss mån annorlunda ställer sig saken, därest testamentstagare
eller arvinge obehörigen hindrat arvlåtare att upprätta eller återkalla ett testamente.
Då naturligen någon rätt icke kan direkt grundas på den handling arvlåtaren
endast ämnat företaga, har den, som skolat tillgodoses genom denna
handling, allenast en osäker möjlighet att genom skadeståndstalan mot gärningsmannen
frånvinna honom vad han vunnit genom sitt förfarande. Men att
för dessa säkerligen ytterst sällsynta fall upprätthålla en regel i ämnet finner
lagrådet ej påkallat. Slutligen må erinras, att det föreslagna lagbudet
kan inbjuda till trakasserier och obefogade rättegångar, i vilket avseende särskilt
kan framhållas, att då påföljden icke är gjord beroende av att brott förelegat,
den, som instämmer talan örn förverkande på grund av att testator obehörigen
påverkats, icke behöver riskera åtal för obefogad beskyllning för brott.
På grund av det anförda hemställer lagrådet, att ifrågavarande paragraf uteslutes
ur förslaget.

Utgår 2 § ur detta kapitel, torde bestämmelsen i 3 § böra med jämkat innehåll
ingå såsom ett tredje stycke i 1 §. Skulle sålunda endast en paragraf komma
att kvarstå i kapitlet, må ifrågasättas, örn ej kapitlet borde sammanslås med
5 kap.

7 KAP.

Lagrådet:

I 18 kap. ärvdabalken givas stadganden angående det sätt, på vilket testamentstagare
har att göra gällande rätt på grund av testamente, och den ordning,
i vilken fråga örn testamentes bestånd bringas till avgörande. I stort sett torde
lagstiftaren med dessa stadganden hava velat uttrycka, att det å ena sidan åligger
testamentstagarna att genom bevakning av testamentet inom viss tid framställa
sina anspråk i anledning av detsamma och att å andra sidan arvingarna
hava att, sedan testamentet delgivits dem, genom klander inom viss tid från
delfåendet göra gällande alla de invändningar, vartill de finna fog, vid äventyr
att testamentet eljest är att anse såsom lagakraftvunnet. Dessa principer hava
emellertid i praxis icke ansetts kunna upprätthållas i hela sin stränghet, och
förslaget ställer sig med vissa modifikationer på den ståndpunkt praxis sålunda
intagit.

Det system, som vår rätt upptagit och som i betydlig mån avviker från vad i
andra länder gäller å detta område, har onekligen stora praktiska fördelar.
Att med bibehållande i huvudsak av detta system komma till en rationell reglering
av ämnet erbjuder emellertid vissa svårigheter. Ehuruväl starka skäl

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

synas tala för en lösning av hithörande frågor i den riktning förslaget anger,
kan man icke undgå att på vissa punkter känna någon tvekan.

Vad bevakningsinstitutet beträffar, har bevakningen, sådan den i överensstämmelse
med praxis utformats i förslaget, onekligen förlorat sin karaktär
att innefatta tillkännagivande av testamentsanspråk från testamentstagarnas
sida. Huruvida alla eller endast vissa testamentstagare göra anspråk på vad
genom testamentet tillagts dem, är trots det bevakning skett oklart. Ehuru
bevakningen sålunda icke vidare tjänar det ändamål, som var dess ursprungliga,
föreligga otvivelaktigt vissa, av lagberedningen framhållna skäl för dess
bibehållande. Vikten av dessa skäl låter sig emellertid icke fullt bestämmas,
innan man vet, huru reglerna örn boutredning och skifte, vilka frågor lagberedningen
först i fortsättningen av sitt arbete får under behandling, komma att
gestaltas.

Beträffande testamentes delgivning med arvingarna kunde sättas i fråga, örn
icke någon anordning vore lämplig till förekommande av att boutredningen
fördröjes genom testamentstagares underlåtenhet att verkställa delgivning.

Vad angår reglerna örn klander, föranleda de tvekan särskilt i ett hänseende.
Eör närvarande råder en viss oklarhet om vilka anledningar till angrepp
på ett testamente måste göras i form av klander, alltså inom den stadgade
klandertiden. Förslaget, som vill avhjälpa detta osäkerhetstillstånd, förstår
med klander allenast talan, som stödes på någon av de i 5 kap. upptagna ogiltighetsgrunderna;
sådan talan skall anhängiggöras inom sex månader efter det
arvingen erhöll del av testamentet. Meningen är uppenbarligen, ehuru intet
uttryckligt stadgas härom, att sedan klandertiden förlupit utan att talan förts,
testamentet skall anses lagakraftvunnet och alltså exempelvis förutsättning,
som omtalas i 6 § 2 mom. lagfartsförordningen, föreligga för erhållande av
lagfart. Det kunde emellertid av praktiska skäl ifrågasättas, om man icke
allt för mycket inskränkt kretsen av de anmärkningar, som måste göras gällande
genom klander. Klart är, att ju mera man ökar antalet av de angreppsgrunder,
som få göras gällande efter klandertidens utgång, desto vanskligare
är det att, med bibehållande av den svenska rättens principer beträffande vindikation
av fast egendom, fastslå, att testamente är i nyss berörda hänseende
lagakraftvunnet, när klanderfristen utlupit.

I fråga örn såväl delgivning som klander är ytterligare en synpunkt att framhålla.
Reglerna härutinnan avse endast förhållandet mellan testamentstagare,
å ena, samt arvingarna, å andra sidan. Angående den talan, som testamentstagare
kunna få anledning föra mot varandra, t. ex. en universaltestamentstagare
mot den, som genom särskilt testamente tillagts ett legat, finns intet stadgat.
Universaltestamenstagaren har alltså möjlighet att göra gällande talan
mot legatarien örn förordnandets ogiltighet på en grund, som yppat sig först
sedan klandertiden för en vid universalsuccessorns sida stående arvinge tilländagått
och som därför icke kan av denne åberopas. Huruvida bestämmelser i detta
ämne kunna utan större olägenhet undvaras, kan emellertid icke väl bedömas,
innan man gjort klart för sig, vilket innehåll reglerna örn boutredning och skifte
böra erhålla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Av vad nu utvecklats torde framgå, att frågan om regleringen av de i förevarande
kapitel behandlade instituten står i det samband med frågan örn vad
angående boutredning och skifte lämpligen bör gälla, att en slutlig lösning av
den förra frågan icke kan vinnas annorledes än i sammanhang med avgörandet
av den senare. Under sådana förhållanden finner lagrådet, att förslaget i
förevarande del, vilket ju med vissa modifikationer tämligen nära ansluter sig
till gällande rätt, bör i huvudsak godtagas, därvid lagrådet förutsätter, att
hithörande frågor upptagas till förnyat bedömande vid det slutliga arbetet på
successionsrättens reglerande.

1 och 2 §§.

Justitieråden Appelberg och Tiselius samt regeringsrådet Söderwall:

I tredje stycket av 1 § stadgas i överensstämmelse med härskande praxis, att
bevakning skall gälla till förmån för envar testamentstagare, för vilken bevakningstiden
icke gått till ända, och enligt andra stycket av 2 § kan, örn den, som
vill bevaka skriftligt testamente, icke har det i sin besittning, bevakningen ske
genom förordnandets tillkännagivande utan att originaltestamentet företes. Sammanställas
dessa två bestämmelser, lärer därav kunna dragas den slutsatsen, att
örn exempelvis vid bevakning av ett skriftligt testamente detsamma företes allenast
i avskrift samt bevakningen uppgives ske för en legatarie, som icke har
testamentet i sin besittning, denna bevakning skall gälla till förmån för en universaltestamentstagare,
som innehar originaltestamentet, utan att domstolen har
vare sig plikt eller rätt att infordra detta. En dylik tolkning kunde leda till att
den i 2 § meddelade bestämmelsen örn uppvisande av testamentet i huvudskrift
bleve i stor utsträckning åsidosatt, och detta skulle, av skäl som angivas i lagberedningens
motiv, betydligt minska bevakningsinstitutets praktiska betydelse.

Med hänsyn till vad nu sagts synes stadgandet i tredje stycket av 1 § böra
ändras så, att örn skriftligt testamente uppvisats i huvudskrift eller bevakning
skett av muntligt testamente, bevakningen skall gälla till förmån för en var
testamentstagare, för vilken bevakningstiden ej gått till ända, men att i andra
fall bevakning ej må åberopas av annan än den, som bevakat och vid tiden
för bevakningen ej innehade testamentet. Den sålunda ändrade bestämmelsen
torde införas såsom ett tredje stycke i 2 § eller upptagas i en särskild paragraf.

1 och 5 §§.

Lagrådet:

I dessa paragrafer förekomma bestämmelser om tidsfrister för bevakning
och klandertalan; i båda fallen skall fristen omfatta sex månader från inträdet
av det förhållande, som skall bilda utgångspunkt för tidräkningen. Då ej
närmare bestämts, huru de sex månaderna skola räknas, skall, såsom i motiven
erinrats, den i förklaringen den 23 mars 1807 p. 42 givna regeln örn varje
månads beräknande till trettio dagar tillämpas. Att förslaget intagit denna
ståndpunkt och icke i stället valt den utan tvivel mera praktiska utvägen att
här liksom beträffande dylika tidsbestämmelser i nya giftermålsbalken föreskriva
månadsberäkning efter kalendern, har berott på att de lagstadganden,

Kungl. Majlis proposition nr 10.

som hittills tillkommit inom ramen för ärvdabalken, icke innefatta någon avvikelse
från tillämpningen av den i 1807 års förklaring uttryckta principen och
man icke velat under den pågående revisionen av denna balk övergå till den
andra ordningen. Detta skäl må äga berättigande. Lagrådet vill emellertid
erinra, att då enligt gällande rätt klanderfristen är bestämd till ett kalenderår
men enbgt förslaget skall utgöra sex månader, beräknade icke efter kalendern
utan till 180 dagar, förslaget beträffande denna frist innebär en förändring
av beräkningssättet, som lätt kan förbises och, då den nya metoden alltid leder
till kortare frist än örn kalenderberäkning tillämpades, är ägnad att medföra
rättsförlust. Denna olägenhet undvikes, örn uti ifrågavarande lagrum direkt
utsäges, att fristen är 180 dagar. På samma sätt bör då också förfaras med
avseende å bevakningstiden. Den sålunda föreslagna avfattningen torde icke
behöva kvarstå någon längre tid, då det, på sätt i motiven antydes, lärer
kunna antagas, att den fullbordade nya ärvdabalken kommer att i fråga örn
tidsfristers beräknande innehålla ett stadgande av enahanda innebörd som det
i 16 kap. 1 § nya giftermålsbalken upptagna.

4 §.

Lagrådet:

Den specialregel, som upptagits i andra stycket, skall äga tillämpning »i
fall, som avses i 2 kap. 1 § lagen örn arv». Denna hänvisning till en annan
lag lider av viss oklarhet, enär de båda i den åberopade paragrafen meddelade
stadgandena icke skola gälla under enahanda förutsättningar, utan det ena
»fallet» är mera omfattande än det andra. Det synes lämpligt, att ifrågavarande
regel angives skola gälla, då testator efterlämnar make jämte skyldemän,
som avses i nämnda lagrum.

5 §•

Justitierådet Appelberg:

Har arvlåtare efterlämnat make samt skyldeman i andra parentelen, och
skola följaktligen först efter makens död de, som då äro arvingar efter arvlåtaren,
tillträda arv efter honom, må i allt fall enligt stadgandet i 4 § andra
stycket testamente, som arvlåtaren upprättat, delgivas de skyldeman, vilka vid
tiden för delgivningen äro närmast till arv efter honom. Meningen är uppenbarligen,
att den, med vilken delgivning sålunda skett, äger föra klandertalan
mot testamentet och att bestämmelserna i förevarande paragraf örn arvinge
skola äga motsvarande tillämpning å honom. Då klanderrätten är det primära
och delgivningen endast tjänar såsom utgångspunkt för klanderrättspreskriptionen,
synes oegentligt att icke uttryckligen uttala vad om rätt och skyldighet
för skyldeman i nämnda fall att föra klandertalan skall gälla. Detta torde
vara så mycket mera behövligt som det ingalunda faller av sig själv, vilken
verkan klander eller uteblivet klander i dylika fall skall hava. En analogi
med vad örn arvinge gäller synes föranleda därtill, att klandertalan, som föres
av skyldeman, bör få gälla för honom och dem, vilka genom honom förvärva
arvsrätt. I motiven uttalas däremot den mening, att klander, som företagits

Kungl. Maj :ts proposition nr 10.

under nu angivna förhållanden, äger verkan för så stor del av arvet, som skulle
hava tillfallit den klandrande, därest denne ägt taga arv efter testator. Skillnaden
framträder, örn man tänker sig det fall, att en arvlåtare efterlämnar
utom änka två bröder, A och B, och att ett av honom upprättat testamente,
innefattande förordnande om visst legat, delgivits båda bröderna men att endast
A fört klandertalan, som vunnits av honom. Grives ingen positiv regel i
ämnet, kommer i dylikt fall uppenbarligen domen, i överensstämmelse med
vanlig praxis, att erhålla den avfattningen, att testamentet ej skall medföra
inskränkning i A:s rätt till arv. Därest B utan avkomlingar dör innan arvet
faller, skall enligt den i motiven uttalade meningen legatet utgå till hälften;
enligt den motsatta meningen äger A, som är ensam arvinge, utan hinder av
testamentet utfå hela arvet. Sistnämnda mening synes leda till det mest tillfredsställande
resultatet, då fråga är om legat, som skall utgå vid den sist levande
makens död, däremot icke örn legatet skall utfalla vid arvlåtarens död.
Vill man icke, såsom det principiellt riktiga torde vara, giva olika regler för
olika fall, utan vill man hava en enhetlig regel i ämnet, synas övervägande
skäl tala för att giva den ett innehåll i överensstämmelse med uttalandet i
motiven.

Justitierådet Stenberg och regeringsrådet Söderwall:

Därest ett testamente, som blivit delgivet enligt 4 § andra stycket, förklaras
ogillt på klander av endast någon eller några bland dem, med vilka delgivningen
skett, synes, på sätt justitierådet Appelberg erinrat, verkan härav
principiellt böra bedömas olika under olika förutsättningar. Då emellertid
fall av denna art lära sällan inträffa, torde det icke vara erforderligt att för
dem i lagen giva en reglering, som måste bliva ganska utförlig, utan bör det
kunna överlämnas åt praxis att efter allmänna rättsprinciper avgöra dylika
mål.

Lagrådet:

Vid bifall till förslag, som lagrådet i det föregående framställt, skulle i 5
kap. icke uteslutande behandlas sådana fall, då för overksamhet av ett testamentariskt
förordnande förutsättes klandertalan. Härav skulle föranledas,
att i förevarande paragraf hänvisningen till 5 kap. inskränkes till de delar av
kapitlet, som hava avseende å klanderfallen.

Lagrådet:

Om arvinges rätt till laglott kränkts genom testamente och han i anledning
därav vill påkalla jämkning i detsamma, har han enligt gällande lag att härom
föra klandertalan inom den stadgade tiden av natt och år från erhållen del
av testamentet. Enligt förslaget skall framställande av laglottsanspråk icke
ske i form av klander, utan skäll, såsom av den föreslagna lydelsen av 7 kap.
3 § lagen om arv framgår, jämkning inom sex månader från delfåendet påkallas
antingen genom anhängiggörande av talan härom eller genom tillkän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

naggande av anspråket på annat sätt. Mot den föreslagna anordningen i och
för sig har lagrådet intet att erinra, och skäl synas tala för att regeln örn
sättet och tiden för laglottsansprakets framställande upptages i arvslagen,
där de materiella bestämmelserna örn laglottsrätten återfinnas. Då emellertid
regeln innebär, att ett testamente skall kunna på där angivna speciella sätt
angripas, torde — med hänsyn särskilt till att hittills dylika anspråk mast
framställas i form av klandertalan — vara lämpligt, att i förevarande kapitel
av testamentslagen intages en hänvisning till vad sålunda skall gälla om påkallande
av jämkning i testamente för utfående av laglott.

Förslaget till lag angående införande av lagen örn testamente.

Lagrådet:

Bifalles lagrådets hemställan örn införande i 4 kap. nya lagen av ett stadgande
örn forum för upptagande av vissa ansökningsärenden, torde, genom
ändring av 4 § i förevarande förslag, ett sådant stadgande böra göras tilllämpligt,
ändå att testator avlidit före nya lagens ikraftträdande.

Därest i enlighet med lagrådets hemställan sadan ändring vidtages i 2 kap5
§, att återkallelse, som sker annorledes än genom åtgärd med testamentsurkunden,
måste företagas i viss form, bör i 5 § av förevarande förslag upptagas
en bestämmelse, varigenom giltighet dock tillerkännes återkallelse, som
före lagens ikraftträdande skett enligt då gällande regler.

Förslaget till lag örn vissa rättshandlingar till förmån för ofödda.

Lagrådet:

Genom den nya lagstiftningen bör hela 1 § i 16 kap. ärvdabalken upphävas.
Med den avfattning förslagen erhållit har emellertid så ej skett beträffande
den fjärde av de punkter paragrafen omfattar. Då upphävandet av denna
punkt bör ske genom förevarande lag, bör ingressen till densamma härutinnan
fullständigas.

Förslaget till lag örn arvsavtal.

1 §•

Lagrådet:

Vad i denna paragraf stadgas beträffande avtal örn arv bör otvivelaktigt
också gälla beträffande avtal om rätt på grund av testamente. Härutinnan
synes det dock icke vara lämpligt att, såsom i motiven förutsättes, lita till
en analogisk tolkning av det föreslagna stadgandet, utan detta torde böra vidgas
så, att det uttryckligen avser jämväl avtal örn rätt på grund av testamente.
Att i följd härav göra ändring i lagens rubrik lärer knappast vara erforderligt.

En fråga, som icke heller uttryckligen löses genom 1 §:s bestämmelse, är
huruvida — då gift arvlåtare ej efterlämnat bröstarvinge och förty kvarlåtenskapen
enligt 2 kap. 1 § lagen örn arv tillfallit den efterlevande maken

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

arvinge till den först avlidne äger träffa avtal om det arv, varav han skall
komma i besittning vid den efterlevandes död. Motivens uttalande härom kan
förstas sa, att ett dylikt avtal på grund av analogisk tillämpning av forevall
ande paragraf alltid skall vara ogiltigt. I många fall lärer det dock saknas
tillräckliga materiella skäl för avtalets ogiltighet. Örn exempelvis en arvinge
till den först avlidne maken hos den efterlevande, som innehar kvarlåtenskapen,
skriftligen avsäger sig sin arvsrätt, finnes knappast anledning att frånkänna
denna förklaring bindande verkan. Vad angår avtal med annan än
den efterlevande maken, mäste beaktas, att denne make dock icke i fråga örn
den först avlidnes kvarlåtenskap äger så oinskränkt förfoganderätt som arvlatare
i allmänhet och att därför föremålet för avtalet icke kan anses så obestämt
som i de fall, vilka direkt regleras genom 1 §. Det synes böra överlämnas
åt rättspraxis att med hänsyn till samtliga i det särskilda fallet föreliggande
omständigheter pröva, huruvida skäl till en analogisk tillämpning av
nämnda paragraf äro för handen. Vad nu sagts bör naturligen också gälla
beträffande avtal örn rätt pa grund av testamente i de fall, då väl testator
avlidit men testamentstagare, som vill sluta dylikt avtal, enligt testamentets
bestämmelser ännu icke äger utöva sin rätt på grund av detsamma.

Förslaget till lag angående ändring i 7 och 10 kap. lagen om arv.

7 KAP.

3 §•

Justitierådet Appelberg:

Har arvinge för utfående av laglott påkallat jämkning i testamente, skall,
enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse, örn flera förordnanden
äro givna, nedsättning av förordnandena ske i förhållande till storleken av
varje förordnande. Härutinnan föreslås ändring dels såvitt angår förhållandet
mellan legat och förordnande till universaltestamentstagare och dels beträffande
förhållandet mellan olika legat.

Vad den förra ändringen angar, aberopas i motiven, att för enkelhetens och
överskådlighetens skull här bör givas uttryck åt samma princip som ligger
under det föreslagna stadgandet i 3 kap. 2 § lagen örn testamente. Huruvida
förhållandena kunna anses så likartade, att det må vara påkallat att draga en
dylik konsekvens, synes mig rätt tvivelaktigt. En regel av den här föreslagna
lydelsen torde emellertid kunna försvaras redan på den grund, att den nära
stämmer med det innehåll en testators förordnande i här förutsatta fall måste
äga, nämligen att universaltestamentstagare skall bekomma det överskott,
som finnes sedan legaten utgått.

Beträffande härefter fragan örn konkurrens mellan legat inbördes bör naturligtvis,
därest den mening jag vid behandlingen av 3 kap. 3 § testamentslagen
uttalat beträffande företräde för legat i lösören godtages, enahanda
regel upptagas i förevarande paragraf. I fråga om konkurrens mellan andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

slag av legat inbördes har jag ansett någon regel icke böra intagas i nämnda
paragraf i testamentslagen. Denna fråga ställer sig något annorlunda här.
Beror nödvändigheten att göra intrång i legatariers rätt icke, såsom i allmänhet
måste vara förutsättningen i de fall som avses i testamentslagen, av en
minskning i den förmögenhet testator vid förordnandenas upprättande ägde
utan därav, att en del av den befintliga förmögenheten tages i anspråk för utfyllande
av arvinges laglott, kan man enligt min mening våga utgå från att
i vanliga fall med testators syfte bäst överensstämmer, att en proportionell
nedsättning sker i de legat, varom nu är fråga. I förevarande hänseende anser
jag alltså nuvarande lags ståndpunkt böra bibehållas.

Jag hemställer förty, att förevarande paragraf, såvitt den angår förhållandet
mellan olika legat, erhåller det innehåll att legat, som avser lösören, skall
utgå före annat legat samt att i övrigt nedsättning av legat skall ske på sätt
förslaget innehåller.

Regeringsrådet Söderwall:

Såsom lagberedningen föreslagit, torde den regel örn jämkning av testamentariska
förordnanden, som upptages i arvslagen, böra bringas i överensstämmelse
med testamentslagens bestämmelser rörande konkurrensen mellan
flera förordnanden. Såvitt därvid angår konkurrensen legat emellan, bör således,
örn den åsikt jag omfattat vid 3 kap. 3 § testamentslagen vinner beaktande,
regeln i arvslagen icke komma att innehålla annat än att legat i lösören
skall äga företräde framför annat legat.

Lagrådet:

Den i första styckets andra punkt upptagna regeln skall ej gälla, där »annat
följer av testamentet». Denna reservation bör erhålla samma avfattning som
gives åt motsvarande förbehåll i testamentslagen 3 kap. 1 § första stycket Därest

tidsbestämmelserna i 7 kap. 1 och 5 §§ testamentslagen avfattas på
det sätt lagrådet föreslagit, bör den i andra stycket av förevarande paragraf
förekommande tidsbestämmelsen erhålla enahanda formulering.

10 KAP.

Lagrådet:

Godkännes lagrådets hemställan om uteslutande av stadgandet i 6 kap. 2 §
testamentslagen, bör även den föreslagna 4 § i 10 kap. arvslagen utgå; och
påkallas härav jämkningar beträffande övriga delar av förevarande förslag,
såvitt angår 10 kap.

Kungl. Majlis proposition nr 10.

Förslaget till lag angående ändring i 11 oell 12 kap. lagen om förmynderskap.

11 KAP.

4 §•

Lagrådet:

Under det att stadgandet i nuvarande första stycket av 4 § avser stärbhusdelägare
i allmänhet, bär motsvarande bestämmelse i förslaget (4 § punkt 1)
inskränkts till att gälla arvinge. I händelse efterlevande make ej är arvinge,
faller han således icke under det föreslagna stadgandet, men i motiven framhålles,
att punkt 4 bleve tillämplig å make, som ej är arvsberättigad. Då det
emellertid förefaller ganska främmande att hänföra honom under denna punkt,
som huvudsakligen syftar å andra förhållanden än dem, som beröras i punkterna
1—3, torde bland fall, då god man skall förordnas enligt punkt 1, även
böra upptagas, att efterlevande make vistas å okänd eller fjärran ort.

Vilka fall åsyftas med stadgandet under punkt 5, framträder ej klart med
den abstrakta avfattning bestämmelsen erhållit. Större tydlighet skulle vinnas,
örn i lagtexten angåves, att den förutsatta situationen har sin grund i ett
förordnande genom testamente eller annan rättshandling.

När, i samband med arvslagens antagande, i lagen örn förmynderskap infördes
bestämmelse örn förordnande av god man i sådana fall, då enligt stadgande
i annan lag egendom skall ställas under vård och förvaltning av god
man, som avses i förmynderskapslagen, föreskrevs särskilt, att gode mannen
skulle, såvitt egendomen rörer, hava att företräda den, från vars förvaltning
densamma blivit undantagen. Vid överflyttande av nämnda bestämmelse till
den föreslagna punkt 6 har det särskilda angivandet av gode mannens behörighet
såsom representant för viss person uteslutits såsom överflödigt; dylik
behörighet har ansetts följa av sakens natur. Att gode mannens funktion i
detta hänseende omnämnts i lagen, kan emellertid antagas hava skett för utmärkande
av en viss skiljaktighet mellan ifrågavarande godmanskap och de
förut i kapitlet behandlade kuratelen, och vid sådant förhållande synes det
knappast motiverat att vidtaga berörda ändring i bestämmelsens avfattning.

Beträffande uppställningen av ifrågavarande regler örn godmanskap föreslås
en ganska genomgripande förändring. Att härigenom vunnits en formellt
mera tilltalande lagtext, kan ej bestridas, men fråga är, om icke detta i viss
mån skett på bekostnad av önskvärd fullständighet i reglernas innehåll. Härvid
må särskilt beaktas, att under det med nuvarande avfattning direkt av
lagen framgår, vilka funktioner gode mannen i de olika fallen bör förordnas
att utföra, man däremot enligt förslaget får från de i lagen angivna förutsättningarna
för visst godmansförordnande sluta till förordnandets innehåll.
Denna ändring torde vara ägnad att medföra viss osäkerhet vid formulerandet
av godmansförordnandena. Bibehållande i huvudsak av den nuvarande uppställningen
synes vara att föredraga. Örn i en paragraf sammanföres vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

nu inrymts i 4 och 4 a §§ jämte de erforderliga stadgandena örn tillkomna
arter av godmanskap, kan den nya paragrafen inledas med ett stycke av väsentligen
samma innehåll som ingressen till den föreslagna förteckningen å fall,
då godmansförordnanden skola meddelas, och denna förteckning omformuleras
så att, med bibehållande av numreringen, för varje godmanskap gives en i särskild
sats utförd regel av sådan fullständighet som nyss antytts. De båda
sista styckena i den föreslagna 4 § kunna därefter kvarstå huvudsakligen
oförändrade.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni
1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och

andra ärenden.

Lagrådet:

Den nu gällande föreskriften, att för varje ärende i förmynderskapsprotokollet
skall å brädden tecknas »namnet å den omyndige eller den, för vilken
god man föroTdnats», skulle enligt förslaget ändras så, att anteckningen skall
innehålla »namnet å den omyndige eller uppgift, vem godmanskapet avser»,
detta för att utmärka, att i de fall, då namnet å den, som godmanskapet avser,
ej är känt, anteckningen i stället skall innehålla annan uppgift, som kan
tjäna till godmanskapets identifierande. Yad sålunda åsyftas torde emellertid,
då vissa av de godmanskap, som kunna ifrågakomma, snarare äro realkuratel
än personkuratel, bättre komma till uttryck genom ett stadgande örn
anteckning av »namnet å den omyndige eller, i fråga örn godmanskap, namnet
å den, för vilken god man förordnats, eller annan beteckning å godmanskapet».

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition nr 10.

Förslagens
tillkomst och
uppställning.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 9 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Bissmark anmäler lagrådets den 13 december
1929 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 4 oktober samma år remitterade
förslaget till lag om testamente med flera lagförslag och anför:

»Det föreliggande förslaget till lag örn testamente innefattar ett led i den
pågående revisionen av 1734 års lag. Den 25 januari 1918 uppdrogs åt lagberedningen
att efter fullbordad omarbetning av giftermålsbalken företaga revision
av ärvdabalken och vad därmed äger samband. Samtidigt tilläts det beredningen
att framlägga förslag i särskilda efter ämnenas beskaffenhet lämpade
avdelningar. Den 30 september 1921 överlämnade lagberedningen förslag
till revision av ärvdabalken, första avdelningen, som innehöll förslag till lag
örn förmynderskap och till vissa därmed sammanhängande författningar. Nämnda
förslag framlades för 1924 års riksdag och blevo i huvudsak av riksdagen
godkända, varefter lagar i dessa ämnen utfärdades den 27 juni 1924. I enlighet
med den plan, som uppgjorts för behandlingen av successionsrätten, avgav beredningen
därefter den 22 december 1925 betänkande med förslag till lag örn
arv och till andra den legala arvsrätten berörande författningar, vilka förslag
gjordes till föremål för proposition till 1928 års riksdag. Sedan förslagen med
vissa mindre ändringar av riksdagen godkänts, utfärdades lagar i hithörande
ämnen den 8 juni samma år. De förslag, som nu föreligga, avse nya regler på
testamentsrättens område. Efter avlämnande av dessa förslag har lagberedningen
övergått till behandling av den sista avdelningen inom successionsrätten,
innefattande stadganden örn dödsbos utredning och förvaltning, urarvagörelse
och arvskifte jämte vad därmed äger samband.

Det skandinaviska lagstiftningsarbetet har icke omfattat testamentsrätten,
varemot samarbete på ifrågavarande rättsområde inletts mellan Sverige oell
Finland. Detta samarbete, för vilket den av ålder rådande rättslikheten erbjuder
synnerligen goda förutsättninga.r, är avsett att beröra även den fortsatta
revisionen av ärvdabalken. I överensstämmelse med den plan, som gäller för
det finska lagstiftningsarbetet, kommer emellertid med framläggande av finska

Kungl. May.ts proposition nr 10.

lagförslag angående successionsrätten att anstå, till dess att liela detta lagstiftningsområde
blivit föremål för gemensam behandling.

Förslaget till lag örn testamente omfattar åtta kapitel. I 1 kap. regleras behörigheten
att göra testamente samt rätten att träffa testamentariska förordnanden
med verkan i en framtid, varjämte kapitlet innehåller ett stadgande om
rätt för utländsk medborgare att här i riket taga testamente. 2 kap. behandlar
ordningen för upprättande och återkallelse av testamente, och till dessa bestämmelser
har knutits en regel om verkan av återkallelse eller ändring, som vidtagits
med avseende å förordnande i inbördes testamente. De i 3 kap. givna föreskrifterna
avse att vara till ledning vid testamentstolkningen, och i 4 kap. meddelas
bestämmelser för vissa fall, då flera testamentstagare skola samtidigt eller
var efter annan äga rätt till testamenterad egendom. De två härpå följande kapitlen
handla om testamentes ogiltighet (5 kap.) och örn förverkande av rätt
att taga testamente (6 kap.). I 7 kap. återfinnas regler örn bevakning, delgivning
och klander, och 8 kap. innehåller stadganden örn förlust av testamentstagares
rätt på grund av preskription. Med undantag av förslaget till lag örn
arvsavtal, vari föreskrifter upptagits rörande denna i lag hittills icke reglerade
avtalstyp, äro de övriga lagförslagen huvudsakligen betingade av de föreslagna
bestämmelserna örn testamente.

Vid utarbetande av nya stadganden på testamentsrättens område måste upp- Förslagens
giften, liksom eljest vid revisionen av 1734 års lag, vara att på grundvalen av innehåll.
de i detta lagverk innefattade principerna bygga upp sådana rättsregler, som
motsvara ändrade samhällsförhållanden. I enlighet härmed har lagberedningen
utgått från gällande lag och upptagit de rättsprinciper, som alltjämt fylla sitt
ändamål. Därvid har den gällande rätten mestadels kompletterats och förtydligats.
I åtskilliga hänseenden har rättspraxis lett till vissa av praktiska
skäl motiverade jämkningar i lagen, och beredningen har i anslutning härtill i
uttryckliga regler fixerat den oskrivna rätten, i den män denna motsvarar även
nutida krav. De sakliga nyheter, som innehållas i förslagen, äro icke av mera
genomgripande art och torde stå i god överensstämmelse med den allmänna
rättsuppfattningen. Örn förslagen gäller överhuvud, att lagregler, formulerade
i knapp och konkret stil i enlighet med den svenska lagstiftningens traditioner,
givits allenast till den del ett verkligt behov föreligger. Frågor, som erbjuda
övervägande teoretiskt intresse, äro sålunda liksom hittills överlämnade till
lösning av doktrin och praxis.

Beträffande förslagens innehåll vill jag i det följande närmare beröra de
ledande principerna och i anslutning därtill redogöra för de huvudsakliga bestämmelserna.
I övrigt får jag, särskilt i fråga örn detaljerna i förslagen,
hänvisa till lagberedningens betänkande.

Arvlåtarens befogenhet att genom testamente förfoga över kvarlåtenskapen Testamentelider,
då bröstarvinge finnes, inskränkning genom dennes rätt till laglott, friheten.
Nämnda rätt, vars ändamål är att bereda skydd för arvlåtarens närmaste skyldeman,
uppfattas på historiska grunder såsom en privilegierad arvsrätt och de lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslaget med
avseende å
ständiga förordnanden.

har i anledning därav undergått saklig omprövning vid antagandet av den nya
lagen om arv, som utfärdades den 8 juni 1928. Det föreliggande förslaget
till lag om testamente räknar därför helt naturligt med den begränsning i
arvlåtarens dispositionsrätt, som följer av bestämmelserna i 7 kap. lagen örn
arv. En ytterligare inskränkning av liknande slag betingas av de i 8 kap.
arvslagen givna stadgandena örn bidrag ur kvarlåtenskap till barn, vars uppfostran
icke är avslutad, varjämte bodelnings regeln i 13 kap. 12 § giftermålsbalken
föranleder, att från testamentariskt förordnande undantages egendom,
som eljest skulle hava stått till förfogande för sådant ändamål.

Att testamente icke kan få tjäna såsom medel för lagstridiga eller osedliga
syften följer av allmänna rättsgrundsatser och kan icke betraktas såsom något
ingrepp i testationsfriheten. Emellertid har lagen i vårt land, liksom allmänt
utomlands, uppställt särskilda gränser för befogenheten att genom testamente
bestämma örn förhållandena i en framtid. Vår lags bestämmelser i
ämnet, vilka innefattas i ett den 27 april 1810 gjort tillägg till 16 kap. 1 §
ärvdabalken, avse endast fast egendom och äro närmast att uppfatta såsom
förbud mot upprättande av ständiga fideikommiss i sådan egendom. Enligt
nämnda förordning äger den, som vill bortgiva fast egendom, ej örn villkoren
lör dess förvaltning sträcka förordnandet längre än till förste mottagarens
och hans makes livstid eller örn äganderätten vidare än till utnämnande av
testaments- eller gåvotagarens näste efterträdare. Det är ej heller tillåtet
att genom annan rättshandling än testamente eller gåva binda jordäganderätten
i vidare mån än sålunda är stadgat.

Det är av olika skäl icke lämpligt, att en arvlåtare genom förordnande för
dödsfalls skull tillåtes obehindrat reglera förhållanden i en framtid, som icke
kan av honom överblickas. Det är till en början tydligt, att det förbud, som
för närvarande gäller mot instiftande av ständiga fideikommiss i fast egendom,
bör upprätthållas även i en ny lag örn testamente.

De betänkligheter, som äro förenade med tillåtligheten av fastighetsfideikommiss,
göra sig icke till alla delar gällande i fråga örn fideikommiss i lös
egendom. Att egendom mekaniskt sammanhålles och undandrages den allmänna
omsättningen har nationalekonomiskt sett långt mindre betydelse med
avseende å den lösa egendomen än å den fasta. A andra sidan framstår det
irrationella i själva den fideikommissariska successionsföljden skarpare, när
denna medför rätt till avkastning av penningar eller därmed jämförlig förmögenhet
än då den har tillämpning å fast egendom. Sålunda blir den särställning,
som fideikommissinnehavaren intager i förhållande till sina medarvingar
enligt lag, särskilt framträdande, då han sättes i tillfälle uppbära
ränteinkomster, vilka oftast icke förutsätta ens de enklaste förvaltningsomsorger.
Örn i trots härav någon tvekan kan yppas beträffande lämpligheten av
ett förbud mot inrättande av ständiga fideikommiss i lös egendom, är det med
hänsyn till egendom av vissa särskilda slag, nämligen samlingar av historiskt,
konstnärligt eller vetenskapligt värde. Att sådan egendom sammanhålles och
bevaras från skingring kan i många fall vara önskvärt ur kulturella synpunkter.
Därest en sådan uppgift kunde fyllas av fideikommissinstitutet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

finge detta måhända därigenom sitt berättigande, såvitt angår dylika samlingar.
Emellertid har erfarenheten visat, att fristående fideikommiss i samlingar
såsom regel icke kunna uppehållas under tidernas lopp, och ett undantag
från fideikommissförbudet i antydd riktning skulle säkerligen icke komma
att tjäna det avsedda ändamålet. Lika med lagberedningen har jag sålunda
kommit till den uppfattningen, att inrättande av ständiga fideikommiss i lös
egendom icke vidare bör tillåtas. Förslaget tillmötesgår härutinnan av riksdagen
tidigare uttalade önskemål (se riksdagens skrivelse den 22 september
1914, nr 279). En lagändring av ifrågavarande innehåll torde icke komma,
att bliva av genomgripande betydelse i praktiskt hänseende. Numera torde
nämligen instiftande av fideikommiss i lös egendom så sällan förekomma, att
ett förbund icke föranleder någon som helst rubbning av testamentsvanorna.
1 detta sammanhang vill jag erinra, att frågan om avveckling av bestående
fideikommiss i såväl fast som lös egendom alltjämt är föremål för utredning.

När det därefter gäller att avgöra, i vilken utsträckning lagstiftaren bör
medgiva en begränsad rätt att insätta framtida mottagare till testamenterad
egendom, måste det legitima behovet av sådana förordnanden vägas mot de
olägenheter, som äro förknippade med en rätt för enskilda att genom testamente
träffa dispositioner angående sin förmögenhet för framtiden. De skäl,
vilka grunda förbud mot förordnanden för en obegränsad framtid, kunna anföras
även mot tidsbegränsade förordnanden, ehuru med växlande styrka alltefter
dispositionens art och räckvidd. Överhuvud är det vanskligt att pa
längre sikt binda egendom genom på förhand givna bestämmelser. Förhållandena
ändras numera så hastigt, att föreskrifter, som vid sin tillkomst syntes
ändamålsenliga, redan efter en jämförelsevis kort tid kunna befinnas otjänliga.
Förutom de olägenheter, som sammanhänga med att de ekonomiska faktorerna
hindras att utöva sin naturliga verkan, tillkommer en särskild risk
för rättslig osäkerhet och därmed följande tvister. I förordnanden av
ifrågavarande slag inrymmes nämligen i regel åt flera testamentstagare rätt
till samma egendom, och det är härvid ofta vanskligt att förebygga uppkomsten
av intressekollisioner. De betänkligheter, som salunda kunna resas mot
förordnanden med verkningar i en framtid, fa emellertid icke skymma behovet
av dylika förordnanden. För en arvlatare är det ibland önskvärt att kunna
genom testamente bestämma över sin kvarlåtenskap på sådant sätt, att testamentstagare
vid senare tidpunkt än arvlatarens död inträder i sm rätt. Da
därvid avses, att egendom skall successivt åtnjutas av flera arvlåtaren närstående
personer, synes lagstiftningen böra lämna utrymme för förverkligandet
av dylika önskemål, i den mån de ur allmän synpunkt framförda olägenheterna
icke kräva en avvisande hållning.

Ett vanligt exempel på förordnande till förmån för framtida mottagare utgöres
av sådant makars inbördes testamente, enligt vilket arvlåtaren tillägger
efterlevande make rätt till kvarlåtenskapen under dennes återstående livstid
men tillika föreskriver, att kvarlåtenskapen därefter skall tillfalla annan. Sådana
förordnanden utgöra motsvarighet till den legala successionsföljd, som

Förordnanden
med begränsad
verkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

behandlas i 2 kap. arvslagen, och att de böra tillåtas följer sålunda redan av
tillämpning av principerna angående rätten att taga arv.

Emellertid förekommer det, att arvlåtare även annorledes söker tillgodose
andra testamentsändamål än dem, som äro aktuella vid hans död. Ehuru förordnandena
till sitt innehåll kunna vara tämligen växlande, är det berättigat
att tala örn en särskild testamentstyp, som kännetecknas därav, att avsikten är
bevarandet av ett kapital till förmån för personer, för vilka testator haft anledning
hysa särskilt intresse. Ofta går förordnandet ut på att tillförsäkra
en yngre generation medel för uppfostran och utbildning, sedan en äldre generation
genom nyttjande- eller avkomsträtt dragit fördel av egendomen. Ej sällan
är den rätt, som tillagts den i första hand berättigade testamentstagaren,
begränsad i hans eget intresse. Den fulla äganderätten kunde nämligen medföra,
att egendomen inom en kortare tid förskingrades, och genom att testamentstagaren
undandrages förfoganderätten över kapitalet åstadkommes det
för honom bästa användningssättet. I ett sådant fall kan det till de slutliga
mottagarna gjorda förordnandet vara att uppfatta huvudsakligen såsom ett nödvändigt
fullständigande av dispositionen till förmån för den förste mottagaren.
Testamente Vid prövning av frågan, i vilken utsträckning det skall vara arvlåtare möjsjö
äroTdda ligt att åt testamentstagare inrymma rätt till kvarlåtenskapen vid senare tidvid.
aryiåta- punkt än arvfallet, är att märka, att frågan ställer sig väsentligen olika, alltrens
död. eftersom förordnandet avser vid arvlåtarens död existerande fysiska personer
eller sådana mottagare, som då ännu icke äro födda eller avlade. Ett förordnande
till någon, som är till redan vid testators död, innefattar i sig självt en
betydlig tidsbegränsning, eftersom förordnandet måste gå i verkställighet inom
måttet för ett människoliv.

Även örn det är tydligt, att ytterligare begränsning i tiden icke är erforderlig
för sådant fall, återstår att avgöra, huruvida arvlåtarens testationsmöjlighet
bör vara inskränkt med hänsyn till antalet successiva rättsinnehavare. Med
avseende å fast egendom innehåller gällande rätt en viss inskränkning härutinnan;
äganderätt till fast egendom kan enligt 1810 års förordning icke tillläggas
flera än två personer efter varandra. Vad först angår lös egendom,
torde de olägenheter, som äro förbundna med att flera testamentstagare åtnjuta
rätt till samma egendom, icke vara så stora, att de böra föranleda begränsning
i antalet rättsinnehavare. En sådan begränsning skulle otvivelaktigt i åtskilliga
fall hindra arvlåtaren att förverkliga behjärtansvärda syften. Och beträffande
fast egendom synes den i förenämnda förordning uttryckta tvåledsprineipen
icke i fråga om testamentstagare, som i detta sammanhang avses, eller
personer, som finnas till vid arvlåtarens död, fylla sådant ändamål, att den är
förtjänt av bibehållande vid sidan av en regel, som beträffande lös egendom ej
gör någon inskränkning i rättsinnehavarnas antal. Det förhåller sig nämligen
så, att de i förordningen givna reglerna icke äga tillämpning å begränsad rätt
till fast egendom, i den mån den upplåtits till personer, som redan äro födda
eller avlade. Under förutsättning, att förordnandet avser sådana testamentstagare,
finnes ej hinder att tillskapa nyttjanderätt till fastighet i obegränsat
antal led. Visserligen medför växlingen i innehavarens person en fara för

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

intressekollisioner med därav följande tvister, men denna fara har hittills ej
gjort sig gällande och torde ej påkalla en inskränkning i testamentarisk upplåtelse
av begränsad sakrätt till fast egendom. Då nyttjanderätt till sådan
egendom ur förevarande synpunkt icke i nämnvärd grad skiljer sig från den
begränsade äganderätten, föreligger icke anledning att till visst antal led inskränka
upplåtelse av fast egendom i fråga örn personer, som äro födda eller
avlade vid testators död. Såsom framgår av det anförda, kan denna ändring
i förhållande till gällande rätt icke tillerkännas någon saklig betydelse. I
själva verket avsågs med nämnda förordning ett förbud mot inrättande av ständiga
fastighetsfideikommiss, och i denna väsentliga del har förordningen fått
motsvarighet i den i förslaget upptagna regeln örn rätt att göra testamente till
förmån för ofödda, ehuru frågan där erhållit sin lösning enligt andra principer
än hittills.

Några särskilda svårigheter erbjuder alltså icke frågan örn möjligheten till
framtida förordnanden nied avseende å personer, som finnas till vid testators
död. I ett helt annat läge ligger emellertid spörsmålet om tillåtligheten av
testamente till förmån för personer, som vid nämnda tidpunkt ännu icke äro
födda eller avlade. Här har man nämligen icke att räkna med någon i sakens
natur liggande tidsbegränsning.

I det föregående har antytts, att förordnande till förmån för ofödda kan hava
sin grund antingen i testators särskilda intresse för kommande släkten eller
däri, att testator i första hand avser att åt någon existerande person inrymma
en begränsad rätt till kvarlåtenskapen och vid bestämmandet av de slutliga mottagarna
har en naturlig benägenhet att taga hänsyn till de förhållanden, som
föreligga vid upphörandet av den förste mottagarens rätt. Ganska vanliga äro
förordnanden till förmån för efterkommande i andra generationen, och de flesta
testatorer önska därvid tillgodose även de barnbarn, som kunna komma att
födas efter deras död. Det skulle i själva verket förefalla stötande, örn sådana
testatorer förhindrades att åvägabringa likhet inom en syskonkrets. Det är
emellertid icke tillräckligt, att utrymme gives för förordnande, varigenom såsom
testamentstagare må insättas blivande syskon till någon vid testators död
redan född person. En regel örn rätt att göra testamente till förmån för ofödda
måste åtminstone erhålla sådan räckvidd, att olika grenar inom testators släkt
kunna behandlas lika. Testator har exempelvis sönerna A och B, av vilka A
är gift och redan har ett barn, under det att B ännu är ogift. Det kan svårligen
försvaras att lägga hinder för ett förordnande av innehåll, att egendom, som
till lika delar med nyttjanderätt tillagts sönerna för livstiden, skall därefter,
såvitt A:s lott angår, tillfalla hans barn samt i övrigt tillkomma B:s barn, örn
han får några, men eljest övergå på A:s barn.

En berättigad omtanke för en kommande generation finnes även i andra fall
än då fråga är om skyldeman i rätt nedstigande led. Den, som icke har egna
barn, kan i stället hysa sådant intresse för syskons avkomlingar, att det föreligger
anledning till testamentarisk förordnande av ifrågavarande slag, och
stundom står testator i det förhållande till en oskyld person, att en disposition
till förmån för dennes avkomlingar ter sig såsom en naturlig sak. Av det an Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 8 käft. (Nr 10.) 4

Förordnande
till ofödda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

förda följer, att förordnande bör få göras till förmån för barn till någon, som
är född eller avlad vid testators död. Därmed är man emellertid icke framme
vid lösningen av frågan, i vilken utsträckning det skall vara möjligt att tillgodose
ofödda genom testamentariskt förordnande. Har någon av de sålunda
bestämda testamentstagarna dött innan hans rätt inträtt, är det synnerligen
rimligt, att den dödes avkomlingar taga den lediga egendomen, och en i anslutning
härtill given regel skulle sålunda innebära, att testamente finge avse avkomlingar
till någon, som är född eller avlad vid testators död. En sådan regel
innebär dock icke någon tidsbegränsning; testator skulle kunna framskjuta förordnandets
verkställighet till en långt avlägsen tidpunkt genom att föreskriva,
att egendom skulle tillfalla de då levande avkomlingarna till någon vid hans död
existerande person. Till regeln måste därför fogas föreskrift örn den yttersta
tidpunkt, då den åsyftade kretsen av testamentstagare skall tillträda egendomen,
och även i vissa andra hänseenden torde regeln böra fullständigas för att
icke medgiva ett mindre önskvärt bruk av testationsfriheten.

Till en början torde det vara lämpligt att fastslå, att testamente endast kan
gälla sådana vid testators död icke existerande avkomlingar till viss person,
vilka vid den tidpunkt, då egendomen skall tillfalla dem, äro närmast till arv
efter denne. Det synes nämligen opåkallat att lämna utrymme för sådant förordnande,
enligt vilket testator tillgodosåge ett yngre släktled med förbigående
av en generation, som ännu icke funnes till vid testators död.

Vad angår tidpunkten för egendomens tillträdande ligger det närmast till
hands att räkna med den persons frånfälle, vars avkomlingar insatts såsom
testamentstagare. Oftast har åt honom upplåtits en begränsad rätt till egendomen,
och hans död blir då en naturlig tidpunkt för inträdet av avkomlingarnas
rätt. Denna tidpunkt kan emellertid icke vara enbart avgörande. Rätt till
egendomen kan vara i första hand inrymd åt någon annan än den, vars avkomlingar
därefter skola tillgodonjuta egendomen. I sistnämnda fall måste med
verkställigheten av det slutliga förordnandet anstå, till dess att den förste mottagarens
rätt upphört. Testator bör alltså äga möjlighet att vid testamente
till förmån för ofödda såsom yttersta tidsgräns för egendomens tillträde uppställa
den ena eller den andra av de angivna tidpunkterna eller ock båda alternativt.
Örn testator exempelvis önskar, att A skall njuta avkastningen av viss
egendom och att egendomen därefter skall tillfalla B:s avkomlingar, gives åt
testamentet lämpligen det innehåll, att de senare skola äga tillträda egendomen
vid Ars död eller, örn B då ännu lever, vid dennes död. Enligt förordnandet får
A, oavsett B:s livslängd, njuta avkastningen av egendomen under hela sin livstid,
varjämte tidpunkten för det slutliga tillträdet är fastställd till en tidpunkt,
då kretsen av B :s avkomlingar är slutgiltigt bestämd.

Även örn en sådan tidsbegränsning innefattar säkerhet för att testamentariska
förordnanden icke gripa för långt in i framtiden, synes det ur annan synpunkt
erforderligt att begränsa testationsfriheten, såvitt angår ofödda. Då
testator själv icke kan överblicka förhållandena, har han icke möjlighet att med
hansjon till den enskilde testamentstagarens behov eller personliga egenskaper
göra åtskillnad mellan de olika medlemmarna av en syskonkrets, som ännu icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

finnes till vid testa!ors död. Att därvid gynna någon framför annan framstår
såsom ett uttryck för subjektiva önskemål utan berättigande. Tillätes testator
utpeka en viss individ, t. ex. den förstfödde, och föreskriva, att egendomen
skulle tillfalla honom ensam, bleve resultatet en testamentarisk succession, vilken
liksom den ständiga fideikommissariska successionen, ehuru i mindre grad,
innefattade en för den allmänna uppfattningen föga tilltalande avvikelse från
principerna för vanlig arvsföljd. Förslaget upptager därför föreskrift därom,
att olikhet ej må göras mellan syskon, vilka ej äro födda eller avlade vid testators
död.

Slutligen har regeln om förordnande till förmån för ofödda fullständigats
med föreskrift, att egendomen skall på dem övergå med full äganderätt. En
sådan bestämmelse är påkallad såsom garanti för att egendomen icke genom
förvaltningsföreskrifter hindus utöver den fastställda yttersta tidpunkten för
inträdet av de slutliga mottagarnas rätt och fyller samma ändamål som det i
16 kap. 1 § ärvdabalken i dess lydelse enligt 1810 års förordning givna förbudet
att örn villkoren för egendomens förvaltning sträcka förordnandet längre
än till förste mottagarens och hans makes livstid.

Den erforderliga begränsningen i rätten att göra testamentariskt förordnande
med framtida verkan har sålunda gestaltats på följande sätt. Såsom huvudregel
har i 1 kap. 2 § fastslagits, att förordnande till annan än den, som är
född vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv, är utan
verkan. Såsom undantag från denna regel har tillerkänts giltighet åt förordnande,
enligt vilket blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt
huvudregeln äger taga testamente, skola erhålla egendom till full ägo sist
vid dennes död eller då annan, vilken skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider
eller hans rätt eljest upphör, och det har tillika föreskrivits, att i sådant förordnande
ej må göras olikhet mellan syskon, vilka ej är födda eller avlade vid
testators död.

Regeln i 1 kap. 2 § avser allenast rätten att disponera till förmån för fysiska
personer. Någon motsvarande inskränkning kan icke anses erforderlig beträffande
andra rättssubjekt. Ehuru det visserligen vore tänkbart att uppställa
någon tidsgräns, inom vilken testamente till juridiska personer borde verkställas,
är behovet av en sådan föreskrift alltför ringa att motivera en lagstiftningsåtgärd.
I detta sammanhang må dock erinras örn den begränsning av rätten
till förvärv ur kvarlåtenskap, som följer av lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag eller förening att förvärva fast egendom.

Förslaget upptager icke några bestämmelser, som innebära kritik av testamentsändamålen
såtillvida, att vissa ändamål förklaras icke lovliga eller tvärtom
angivas såsom de enda tillåtna. Dylika lagstiftningsåtgärder äro främmande
för svenskt föreställningssätt och skulle otvivelaktigt medföra en olycklig
verkan. Under testamentsfrihetens hägn har utvecklat sig en betydande
och på ideella syften inställd offervillighet, som säkerligen skulle allvarligt
stäckas, örn försök gjordes att binda den vid vissa auktoriserade ändamål.

Den enda inskränkning i testamentsfriheten, som förslaget innehaller vid sidan
av bestämmelserna i 1 kap. 2 §, följer av 3 § samma kapitel. I överens -

Den föreslagna
lagregeln
ang.
framtida förordnanden.

Förordnande
till juridiska
personer.

Testamentsä
n damålen.

Testamente
till utländska
medborgare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Testamentsformen.

Allmänna

synpunkter.

Testamentets

huvudformer.

stämmelse med vad som gäller örn arv stadgas där, att utländsk medborgare
i allmänhet må lika med svensk taga testamente här i riket men att medborgare
i stat, i vilken svensk ej äger taga testamente lika med inlänning eller ock
måste vidkännas större avdrag än denne, skall vara underkastad motsvarande
inskränkning här i riket, såvitt Konungen därom förordnar.

I såväl svensk som främmande rätt har av ålder uppställts krav på viss form
för testamente. Detta krav sammanhänger med testamentets egenskap av förfogande
för dödsfalls skull. Då testamentet skall träda i tillämpning först
efter arvlåtarens död, är det angeläget att förordnandets giltighet och innehåll
det oaktat kunna fastställas, och formföreskrifternas uppgift är lika mycket
att garantera förverkligandet av testators efter övervägande fattade beslut med
avseende å kvarlåtenskapen som att förhindra verkställigheten av förklaringar,
muntliga eller skriftliga, vilka ej härröra från arvlåtaren eller i varje fall icke
innefatta slutgiltiga uttryck för den yttersta viljan.

Ehuru rättsutvecklingen i det stora hela går i riktning mot större formfrihet,
synas de fördelar, som äro förenade med form vid testamentes upprättande, så
påtagliga, att det svårligen kan ifrågakomma att avstå från sådan form. Att
formkravet beträffande denna särskilda rättshandling är sakligt välgrundat
utvisas av den omständigheten, att man icke i något annat kulturland vågat
avstå från formföreskrifter.

Vid reglernas utformande bör uppenbarligen tillses, att formen icke göres
strängare än som motsvarar behovet samt att riskerna för testamentes ogiltighet
på grund av formfel såvitt möjligt undvikas. Det är ur dessa synpunkter icke
anledning att vidtaga någon radikal förändring av den gällande rättens grundläggande
bestämmelser i ämnet. Å andra sidan äro dessa bestämmelser i behov
av en genomgripande revision, enär tvivelsmål ej sällan yppats rörande den
rätta tolkningen. Särskilt har oklarhet rått angående innebörden av ärvdabalkens
regel örn testamentsvittnen.

Förslaget upptager skriftlig handling med vittnen såsom huvudform för
testamentes upprättande (2 kap. 1 §). Denna form är fast rotad i svenskt
rättsmedvetande och fyller behovet i den utsträckning, att det icke är påkallat
att införa några nya huvudtyper av testamente, exempelvis förordnande inför
vissa ämbets- eller tjänstemän (offentligt testamente). Det muntligen upprättade
testamentet har däremot icke bibehållits såsom en med det skriftligajämställd
testamentsform. Denna testamentsform har sedan länge visat sig
medföra stora olägenheter. Mer eller mindre tillfälliga och oöverlagda yttranden
av arvlåtaren kunna få skenet av att vara uttryck för hans yttersta
vilja, och i de fall, när muntligt testamente får anses vara upprättat, uppstår
lätt en betydande osäkerhet örn förordnandets verkliga innehåll. En följd
härav är det stora antalet tvister angående muntliga testamenten. Dessa
olägenheter uppvägas ej av något behov av det muntliga testamentet såsom
ordinär testamentsform. Tvärtom är skrivkunnigheten numera så utbredd,
att det icke möter någon svårighet att få till stånd en skriftlig handling,
och då det skriftliga förordnandet i mycket högre grad uppfyller det

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

ändamål, som formen är avsedd att tjäna, måste det anses befogat att undvika
de med det muntliga testamentet förknippade olägenheterna genom att
utmönstra detta såsom ordinär form. Ett verkligt behov av muntligt testamente
föreligger allenast, då någon på grund av sjukdom eller annat nödfall
är förhindrad att upprätta skriftligt förordnande, och förslaget upptager därför
(2 kap. 3 §) muntligt förordnande inför vittnen såsom extraordinär form.
Vid sidan härav har såsom sådan form bibehållits testamente utan vittnen
genom egenhändigt skriven och undertecknad handling (holografiskt testamente).

Ovisshet rådde länge angående innebörden av regeln örn testamentsvittnen
i 16 kap. 1 § ärvdabalken. Till en början fattades vittnena såsom ett bevismedel
angående testamentes laga tillkomst, men sedan ungefär fyra decennier
har i praxis den uppfattningen varit rådande, att vittnena äro att betrakta
såsom vittnen till den akt, genom vilken testamente upprättas (solennitetsvittnen).
Kravet på vittnens närvaro är alltså en verklig formföreskrift, vars
åsidosättande medför testamentets ogiltighet. På grund av gällande bestämmelser
örn vittnesjäv, vartill jag strax återkommer, har denna princip emellertid
ej kunnat i praxis konsekvent upprätthållas, vilket medfört åtskillig
oklarhet. I förslaget fastslås, att vittnens närvaro är en verklig formföreskrift.
Det stadgas sålunda, att testator skall i vittnenas samtidiga närvaro
underskriva testamentshandlingen eller vidkännas underskriften därå. Innehållet
i testamentet behöver icke vara för vittnena känt; i överensstämmelse
med gällande lag har föreskrivits, att det ankommer på testator, huruvida
han vill låta vittnena få vetskap örn innebörden av förordnandet. Under alla
förhållanden är det dock nödvändigt, att vittnena känna handlingens egenskap
av testamente. Likgiltigt är, huru vittnena fått sådan kännedom. Det
förutsättes sålunda ej, att testator uttryckligen ombett dem att tjänstgöra såsom
testamentsvittnen. För testamentets laga verkan kräves slutligen, att
vittnena bestyrka handlingen genom att å denna teckna sina namn.

Beträffande bevisningen angående testamentes laga tillkomst antages det
enligt gällande rätt allmänt åligga den, som vill grunda rätt på ett testamente,
att i fall av klander icke blott styrka förordnandets upprättande i
föreskriven form utan även vederlägga påstående örn testamentets ogiltighet
på sakliga grunder. Att testamentstagaren bör i mån av bestridande styrka
förordnandets tillkomst i laga form står i överensstämmelse med allmänna
processuella grundsatser, och härutinnan innefattar förslaget icke någon ändring.
Till underlättande av testamentstagarens bevisbörda har emellertid
upptagits en föreskrift av innehåll, att intyg, som vittnena å handlingen tecknat
angående testamentets formenliga upprättande, skall vid klander äga tilltro,
såframt omständigheter ej förekomma, vilka förringa intygets trovärdighet
(2 kap. 2 § andra stycket). Vad åter angår de materiella förutsättningarna
för testamentets giltighet, innebär den rådande uppfattningen en avvikelse
från vad som gäller i fråga om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
Den, som påstår ogiltighet av ett köp, exempelvis på grund av svek,
är sålunda bevisskyldig för detta påstående, under det att en testamentstaga -

Bevisningen
om testamentets
laga
tillkomst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Jäv mot
testaments
vittnena.

re alltid Ilar att styrka, att arvlåtaren handlat av fri vilja, så snart
motsatsen göres gällande. Denna vittgående omkastning av bevisbördan
till testamentstagare^ nackdel har sannolikt sin grund i en förgången
tids åsikter om släktarvets principiella företräde framför den testamentariska
successionen. Då arv och testamente numera betraktas såsom likvärdiga
successionsgrunder, frånsett den särskilt privilegierade laglottsrätten,
har den skillnad, som i bevisningshänseende göres mellan testamente och andra
rättshandlingar, icke längre fog för sig, med mindre den kan försvaras ur
andra synpunkter. Det har visserligen gjorts gällande, att de skäl, som motivera
kravet på viss form vid testamentes upprättande, skulle förtjäna uppmärksamhet
även vid bevisprövningen. Men även örn en sådan mening är
riktig, kunna dessa skäl icke, sedan formkravet är tillgodosett, föranleda en
så radikal avvikelse från allmänna principer i fråga örn bevisbördan. I det
alldeles övervägande antalet fall upprättas dock testamente med sunt och fullt
förstånd och av fri vilja. Har testator iakttagit föreskriven form, är det därför
ej rimligt, att hans förordnande skall gå örn intet på grund av svårigheten
att fullgöra bevisningen örn de materiella förutsättningarna för testamentets
giltighet. För att undvika dylika för testamentstagaren obilliga
resultat har rättspraxis tillgripit utvägen att tillerkänna vitsord åt ett testamente,
därest testamentsvittnena på ed betygat, att testamentet lagligen tillkommit,
ett vitsord, som dock upphör, när annat förhållande ådagalägges.
Man har med andra ord, för att neutralisera verkan av den ålderdomliga regeln
om bevisbördan, nödgats frångå den friare uppfattning av bevisprövningen,
som eljest råder hos domstolarna, och tillämpat en annan ålderdomlig regel,
som tillerkänner vittnesmålen ett legalt bevisvärde. En sådan ordning har
icke funnits förtjänt att bibehållas i en ny lag. Förslaget tager därför steget
fullt ut och jämställer i princip testamente med andra rättshandlingar i fråga
om bevisskyldigheten; den, som påstår, att arvlåtaren saknat behörighet att förordna
örn sin kvarlåtenskap eller att testamentet på annan saklig grund är ogiltigt,
har att bevisa sådant påstående. Att förslaget intager denna ståndpunkt
har icke kommit till direkt uttryck i texten men framgår motsättningsvis av
vad som i andra stycket av 2 § stadgats örn vitsord åt vittnesintyg angående
iakttagande av formföreskrifterna. Oavsett frågan örn bevisbördans fördelning
är det önskligt, att själva testamentshandlingen lämnar upplysning örn de förhållanden,
som äro av betydelse för bedömande av handlingens giltighet, och
med hänsyn härtill har upptagits en erinran örn lämpligheten av fullständig
vittnesmening (2 kap. 2 § första stycket).

Under domstols prövning har ej sällan dragits frågan om testamentsvittnenas
personliga kvalifikationer. På den tid, då stadgandet om testamentsvittnen
betraktades såsom en bevisregel, tillämpades naturligen rättegångsbalkens
bestämmelser örn vittnesjäv, men i samma stund vittnena tillerkännes
egenskap av solennitetsvittnen, äro nämnda bestämmelser icke direkt tillämpliga
i behörighetsfrågor. Det oaktat har man på grund av saknaden av regler
örn behörigheten att vara vittne å testamente nödgats å vittnena tillämpa
de för bevisvittnen gällande reglerna, därvid man emellertid av billighetsskäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

ansett mera avlägsna jäv ej föranleda testamentets ogiltighet. Vid sådant förhållande
är det för närvarande osäkert, vilka regler i själva verket gälla angående
jäv mot testamentsvittnen i denna deras egenskap, och det är uppenbarligen
en angelägen uppgift för lagstiftningen att genom tydliga bestämmelser
undanröja en oklarhet, som är särskilt besvärande då fråga är om tolkningen
av en formföreskrift. När det gäller att reglera behörigheten att vara testamentsvittne,
måste utgångspunkten vara det syfte, som ligger till grund för
testamentsformen överhuvud. Skall vittnens anlitande hos arvlåtaren inpränta
vikten av rättshandlingen, få de tillkallade personerna ej vara alltför unga eller
av någon anledning sakna uppfattningsförmåga, och de böra ej heller tillhöra
kretsen av testator närstående personer. Å andra sidan kan ett testamentsvittne
anses kvalificerat utan att fjella alla de krav, som i rättegångsbalken
uppställas på ojäviga bevisvittnen. Det är efter sådana överväganden, som
behörighet frånkänts den, som är under femton år eller på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är ur stånd
att vittna, ävensom testators make och den, som med honom är i rätt upp- eller
nedstigande skyldskap eller svågerlag, samt hans syskon (2 kap. 4 §). I olikhet
med gällande lag uppställer förslaget vidare vissa jävsanledningar med
begränsad verkan. Har någon tagits till vittne vid förordnande till honom
själv, hans make eller någon, vilken med honom är i skyldskap eller svågerlag
som förut nämnts, har vittnet sådant intresse i saken, att testamentet i
denna del icke kan anses lagligen tillkommet. Men anledning saknas att, såsom
för närvarande, anse testamentet ogiltigt i övrigt. Till undvikande av en
oriktig utläggning av reglerna örn relativa jäv har i detta sammanhang utsagts,
att förordnande att vara boutredningsman icke i och för sig innebär
laga jäv. Det bör uppmärksammas, att de bestämmelser, som sålunda givits
rörande behörigheten att vara vittne vid testamentets upprättande, icke utesluta
tillämpning av rättegångsbalkens jävsregler, då domstol har att bedöma
vittnets uppgifter angående omständigheterna vid testamentets tillkomst.

Vid verkställandet av testamentariska förordnanden visar det sig ej sällan,
att tvivelsmål uppstå örn testamentets rätta mening. Dessa bero i vissa fall av
dunkelhet i uttryckssättet, i andra åter av ofullständighet i innehållet. Att
testamentet brister i fullständighet sammanhänger i allmänhet därmed, att det
kan komma att bringas i verkställighet under helt andra förhållanden än dem,
med vilka testator räknat vid förordnandets tillkomst. Testamentstolkningens
ändamål är att fastställa vad förordnandet i tvivelaktiga fall innehåller. Till
skillnad från tolkningen av rättshandlingar i levande livet går testamentstolkningen
allenast ut på att klarlägga avsikten hos den, som avgivit den ifrågavarande
viljeförklaringen, och har icke alls att räkna med den innebörd, som
annan, exempelvis testamentstagare, må hava inlagt i rättshandlingen. Denna
olikhet i förhållande till tolkning av andra rättshandlingar är så väsentlig, att
den förtjänar särskilt framhållas, och det kapitel, som i förslaget ägnats åt
testamentstolkningen, har därför inletts med ett stadgande, vilket angiver så -

Testaments tolhiing.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Särskilda

testaments typer.

som för denna tolkning principiellt utmärkande, att dess syfte är utforskandet
av testators avsikt med förordnandet. I samband därmed Ilar föreskrivits, att
testamente, som genom felskrivning eller eljest till följd av misstag fått annat
innehåll än testator åsyftat, likväl skall gå i verkställighet, såvitt rätta
meningen kan utrönas. Sistnämnda föreskrift avser att understryka, att oriktighet
i uttryckssättet icke i och för sig bör leda till att förordnandet blir overksamt.

Testamentstolkningen är förenad med alldeles särskilda svårigheter, då förordnandets
ordalydelse överhuvud ej lämnar ledning för verkställigheten. Kunna
därvid icke pavisas några omständigheter, som ådagalägga testators mening
med förordnandet, är den rimligaste lösningen att verkställa testamentet på
sådant sätt som genomsnittligt sett bäst motsvarar en testators önskningar i den
föreliggande situationen. I enlighet med denna princip uppställas i främmande
lagar flerstädes regler, som till ledning för testamentstolkningen utfylla luckor
i testamentets innehåll, och förslaget upptager ett antal stadganden av denna
art. Då det uppenbarligen är en vansklig uppgift att generalisera testamentstolkningen,
hava vägledande regler givits endast i den mån de innefatta
en lösning, som i den allmänna uppfattningen ter sig naturlig i det förevarande
sakläget. Ehuru dessa regler sakna motsvarighet bland ärvdabalkens testamentsrättsliga
bestämmelser, innehålla de sålunda i stort sett icke annat än vad
som kan anses utgöra gällande rätt, sådan den kommit till synes i doktrin och
praxis. Beträffande var och en av förevarande regler har i det inledande stadgandet
fastslagits, att den är helt och hållet av supplerande natur. Kan det
utrönas, att verkställighet i annan ordning kommer i bättre överensstämmelse
med testators förordnande, träder regeln alltså icke i tillämpning.

Det är ej ovanligt, att förmån av samma lott eller egendom i kvarlåtenskapen
skall enligt testamente åtnjutas av flera testamentstagare var efter annan. Åt
den slutliga mottagaren kan därvid vara inrymd äganderätt även för tid, då
föregående testamentstagare hava en begränsad rätt till egendomen, såsom nyttjanderätt
eller avkomsträtt. Omfattningen av den förmån, som tillkommer
envar av testamentstagarna, är sällan uttryckligen och otvetydigt angiven, och
testamenten av ifrågavarande slag hava därför visat sig ägnade att föranleda
osäkerhet och tvister. På en ny testamentslag kan under sådana omständigheter
ställas det kravet, att den i möjligaste mån undanröjer dessa olägenheter genom
att uppställa regler för verkställigheten, då testamentet självt ej lämnar erforderlig
ledning. Dylika regler kunna tydligen icke få den fullständighet, att
de innefatta lösning av alla frågor, som sammanhänga med intressekollisioner
på grund av komplicerade förordnanden. Emellertid hava testamentsvanorna
utbildat vissa typer av förordnanden, vilkas förekomst får mätas, då det gäller
att bedöma behovet av lagstiftningens ingripande. Och även örn en testamentstyp
kommer till användning i sådan utsträckning, att regler äro påkallade, fordrar
lagstiftningens ekonomi, att regleringen tager sikte på en principiell lösning
av uppkommande huvudfrågor och avstår från att lämna svar på allehanda
spörsmål av mera underordnad vikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

I inbördes testamente är ofta föreskrivet, att kvarlåtenskapen eller del därav Äganderätt
skall tillkomma efterlevande maken men efter denne tillfalla en eller flera persöner.
Den testamentariska succession, som här anordnas, kan sägas utgöra succession,
motsvarighet till den legala arvsföljd, varom stadgas i 2 kap. lagen örn arv. I
många fall överensstämmer denna arvsföljd tillfullo med arvlåtarens avsikter,
och testamentariskt förordnande är då numera obehövligt. Men arvlåtaren kan
ibland hava anledning att önska avvikelse från lagens föreskrifter beträffande
karaktären av makens rätt eller i fråga örn de slutliga mottagarnas personer,
och sådana jämkningar måste dokumenteras i testamentets form. Särskilt förordnande
är också alltid erforderligt, när den i 2 kap. 1 § arvslagen stadgade
sekundosuccessionen ej gäller. För den händelse testamentet tillkommit i den
arvssituation, som förutsättes i nämnda paragraf i arvslagen och icke lämnar
närmare föreskrifter örn efterlevande makens rättsställning, böra tydligen de
regler tillämpas, som i sådant avseende givits i arvslagen, och stadgande härutinnan
upptogs därför i nämnda lag under 2 kap. 9 §. Detta stadgande, som
är av testamentsrättsligt innehåll, har nu överflyttats till lagen om testamente
(4 kap. 1 §). Samtidigt har området för dess tillämpning utvidgats till att
omfatta även sådant fall, då testator efterlämnar bröstarvinge. I sistnämnda
fall kan emellertid förordnande, örn det ingriper på laglotten, icke bliva gällande,
med mindre testamentet godkännes eller laglottsanspråk ej framställes.

Karakteristiskt för den testamentstyp, som i det föregående behandlats, är Successiva
den omständigheten, att den förste mottagaren är universell mottagare, d. v. s. legat''
erhåller kvarlåtenskapen såsom helhet, kvotdel därav eller obestämt överskott.

Ett annat slag av förordnande föreligger, då legat, exempelvis viss fastighet
eller lös sak, med äganderätt tillagts två personer efter varandra. I detta fall är
det i regeln meningen, att den förste mottagaren icke får vidtaga andra dispositioner
än sådana, som tillåta, att egendomen oförändrad eller åtminstone med
oförminskat kapitalvärde övergår på den andra testamentstagaren. Den rätt,
som tillkommer den förste mottagaren, står ekonomiskt så nära nyttjanderätten,
att det för de flesta testatorer ter sig naturligare att uttryckligen anlita denna
form för förordnandet. Ehuru det vid dylikt förhållande icke synes påkallat
att utbilda regler angående verkställigheten av det successiva legatet i allmänhet,
har i ett särskilt avseende bristen på dylika regler gjort sig kännbar. För
närvarande finnes nämligen icke möjlighet till ingripande mot en testamentstagare,
som genom vanvård eller annat förfarande äventyrar en efterföljande
testamentstagares rätt till egendomen. Denna brist avhjälpes enligt förslaget
på det sätt, att domstol får befogenhet att på ansökan ålägga den försumlige att
ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna, att denna skall ställas under
vård och förvaltning av god man, som avses i lagen örn förmynderskap (4 kap.

10 §).

Nyttjanderätt kan upplåtas till särskild i testamentet anvisad egendom men Teatamentaäven
till kvarlåtenskapen i dess helhet, viss andel därav eller obestämt över- riskd“Jät(1jjan''
skott; och de fall av successiva förordnanden, i vilka testator åt den i första
hand berättigade inrymt allenast en nyttjanderätt, äro så ofta återkommande,
att de representera en beaktansvärd testamentstyp. Statistiska Undersöknin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

gar rörande inbördes testamenten visa, att nyttjanderätt i jämförelsevis stor
utsträckning upplåtits till efterlevande make, och även då förste mottagaren
är annan än make, kommer sådan upplåtelse till användning, ehuru i ringare
omfattning. Det kan visserligen ifrågasättas, huruvida den testamentariska
nyttjanderätten för framtiden blir av samma betydelse som hittills. Sedan särskilda
regler i arvslagens andra kapitel utbildats beträffande den testamentsform,
som innebär begränsad äganderätt för efterlevande make, har man anledning
antaga, att vid upprättande av inbördes testamenten valet väsentligen
kommer att stå mellan sådan rätt, å ena sidan, samt avkomsträtt, å den andra,
i synnerhet som nyttjanderättstestamentet redan nu utvisar minskad förekomst,
åtminstone i dödsbon med mera betydande behållning. Emellertid har
man säkerligen att räkna med den testamentariska nyttjanderätten i många
fall, särskilt då testator icke önskar giva efterlevande make den fria ställning,
som följer av reglerna i nämnda kapitel av arvslagen, men ej heller vill betaga
maken rätten att besitta och förvalta egendomen. Med hänsyn härtill och då
frågan om de olika rättsägarnas ställning ofta är brännande, då äganderätt och
nyttjanderätt fördelats på olika händer, hava i förslaget under 4 kap. 2—9 §§
upptagits bestämmelser, som reglera denna testamentstyp. Här angivas i
huvudsak de befogenheter, som tillkomma nyttjanderättshavaren, å ena sidan,
samt ägaren, å den andra, samt beredes åt den senare visst skydd för de risker,
som följa av nyttjanderättshavarens rätt att innehava egendomen. Av särskild
vikt äro de regler, som principiellt ställa egendomen utanför ägarens förfogande
(6 §) och undantaga den från utmätning för ägarens gäld (7 §).
•isk^avkomst- Anskar testator hava full säkerhet för att egendomen till oförminskat värde
rätt. övergår på den slutliga mottagaren, eller finnes det anledning att misstro den,
som i första hand skall draga förmån av egendomen, ligger det närmast till
hands att åt denne inrymma allenast en rätt till avkastning eller ränta. Då de
slutliga mottagarnas tillgodoseende ofta ligger testator varmt örn hjärtat, har
man häri att söka förklaringen till den jämförelsevis vanliga förekomsten av
förordnanden med nämnda innebörd. Denna testamentsform medför också den
stora fördelen, att flertalet av de konfliktanledningar, som följa av den testamentariska
nyttjanderätten, i allmänhet undanröjas. Redan sistnämnda omständighet
giver vid handen, att behovet av kompletterande lagregler icke är
framträdande. Då därtill kommer, att en detaljerad reglering är förenad med
särskilda svårigheter på grund av förhållandenas skiftande gestaltning, har
förslaget inskränkts till att upptaga en tolkningsregel med avseende å egendomens
förvaltning. Om det förordnats, att egendom skall, till betryggande
av avkomsttagarens rätt, sättas under särskild vård, skall den, där ej annat
följer av testamentet, enligt nämnda regel (4 kap. 11 §) ställas under förvaltning
av god man, som avses i lagen örn förmynderskap. I

Te stamentes
ogiltig -

I ett särskilt kapitel (5 kap.) hava sammanförts regler örn testamentes ogiltighet.
Den inledande paragrafen innehåller allenast en erinran örn att testamente
ej är gällande, då testator ej varit behörig att förordna örn sin kvarlåtenskap
eller örn testamentet ej upprättats i laga form. Övriga paragrafer inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

fatta en närmare utveckling av de båda grupper av ogiltighetsgrunder, som
kunna betecknas såsom rubbning av själsverksamheten, å ena sidan, samt viljefel,
å den andra. I det hela utgöra dessa bestämmelser ej annat än ett fullständigande
av ärvdabalkens föreskrift om att testamente ej är giltigt, med
mindre det är gjort med sunt och fullt förstånd och av fri vilja. Det bör
dock framhållas, att enligt förslaget viljefrihet skall anses utesluten icke
blott vid den starkare form av påverkan, som benämnes tvång, utan även i
fall av otillbörligt inflytande, varmed förstås, att någon förmått testator att
upprätta testamentet genom missbruk, av hans oförstånd, viljesvaghet eller
beroende ställning.

Enligt lagen örn arv skall arvinge, som bringar arvlåtaren om livet, förlora Förverkande
rätten att taga arv, och den, som dräper arvinge, äger ej bättre rätt till arv
än örn den dräpte levat. Har testamentstagaren gjort sig skyldig till enahanda mente.
brott mot testator, skall han enligt förslaget förverka rätten att taga testamente,
och dödar testamentstagaren den, som är arvinge eller testamentstagare
efter annan, får han enligt förslaget icke på testamentet grunda bättre rätt än
örn dråpet ej ägt rum (6 kap. 1 §). Vad sålunda föreslagits i fråga örn förverkande
av rätten att taga testamente är tydligen en motsvarighet till de anförda
reglerna i arvslagen. Därutöver hava upptagits vissa andra förverkandeskäl,
till vilka jag får anledning återkomma.

För närvarande vinnes genom reglerna örn testamentsbevakning, delgivning Bevakning,
och klander ett jämförelsevis snabbt avgörande av den viktiga frågan, huru- falander.
vida testamentet må bestå med åsidosättande av den legala arvsföljden. Denna
ordning för prövningen av testamentets giltighet är i stort sett bibehållen i
förslaget. Bevakningen har under tidernas lopp i viss mån förändrat karaktär,
och de regler, som föreslås i detta ämne, innefatta trots sin avvikelse fran
ordalydelsen i 1734 års lag blott fixerande av den rättsliga gestaltning, som
bevakningen numera erhållit i praxis (7 kap. 1—3 §§). I fråga om testamentes
delgivning har införts stadgande, att testamente i fall, då testator efterlämnar,
jämte make, såsom närmaste arvingar skyldeman, som avses i 2 kap. 1 §
lagen örn arv, må, såvitt skyldemännen angår, delgivas dem, som vid tiden för
delgivningen äro närmast till arv efter testator (7 kap. 4 §). Genom detta
stadgande är det sålunda sörjt för att den framskjutna arvsrätt, som är en
följd av den legala sekundosuccessionen enligt nämnda föreskrift i arvslagen,
icke skall hindra en slutlig prövning av testamentet redan vid testators död.

Enligt gällande rätt råder ovisshet rörande omfattningen av de ogiltighetsgrunder,
som böra göras gällande genom särskild klandertalan, och därför
hava i förslaget uttryckligen angivits de anledningar till ogiltighet, som skola
åberopas i sådan ordning (7 kap. 5 §). I ändamål att underlätta en snabbare
avveckling av dödsboet efter testator föreslås vidare förkortning av den
tid, inom vilken arvinge bär att efter erhallen del av testamentet anhänggiggöra
sin klandertalan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Preskrip tion.

Testamentstagares rätt är i motsats till arvinges för närvarande ej underkastad
preskription. För att undanröja den osäkerhet, som kan föranledas
därav, att rätt på grund av testamente göres gällande under obegränsad tid,
hava bestämmelser föreslagits örn preskription av sådan rätt, i huvudsak överensstämmande
med motsvarande stadganden i lagen om arv.

Arvsavtal. Angående arvsavtal har svensk rätt hittills saknat särskilda lagstadganden.

Dylika avtal, vilka innebära överenskommelse rörande arv redan under arvlåtarens
livstid, äro ej någon vanlig företeelse och förtjäna förvisso ej heller
att uppmuntras. Det har dock icke funnits lämpligt att förbigå detta rättsområde
vid den genomgripande revision av ärvdabalken, som pågår, och åt
arvsavtalet har nu ägnats legislativ behandling i en särskild lag örn arvsavtal.
Enligt denna lag skall åt arvsavtalet, som ofta tillkommer under misstänkta
omständigheter och ibland kan karakteriseras såsom en rättshandling i strid
med god ordning, lämnas utrymme allenast i den mån ett verkligt behov föreligger
och säkerhet finnes för ett oklanderligt bruk av detta institut. Sålunda
meddelas förbud mot avtal örn tredje mans kvarlåtenskap (1 §) och sådana
avtal, varigenom arvlåtaren själv förfogar över kvarlåtenskapen (3 §), varemot
arvsavsägelse, som skett i skriftlig form, tillägges bindande verkan (2 §).
Sistnämnda regel är emellertid icke undantagslös. Avsägelse, som omfattar
laglott, är icke gällande, med mindre arvingen fått skäligt vederlag eller han
eljest avstått under vissa i lagen angivna betingelser, som motivera bundenhet
för arvingen utan avseende å något till honom utgående vederlag.»

!no%ajustitie- Härefter redogör departementschefen för innehållet i lagrådets utlåtande

departe- och anför därvid:

»Enligt lagrådets mening äro de av lagberedningen utarbetade förslagen i
det väsentliga väl grundade. Lagrådet har jämväl framhållit såsom en fördel,
att lagtexten kunnat till omfånget begränsas och erhålla en koncis avfattning.
Vad lagrådet i sistnämnda hänseende anfört vill jag understryka. Lagberedningens
strävan att hushålla med lagstiftningens medel och utrymmen
synes riktig och efterföljansvärd. I den mån utvecklingen påkallar reglering
av allt flera företeelser inom samhällslivet, måste lagstiftningen söka återgå
till större enkelhet och knapphet för att icke uppfattningen av de ledande principerna
skall äventyras och överskådligheten tillspillogivas. — Mot vissa av
förslagens detaljer hava emellertid erinringar framställts i lagrådet, och i anledning
härav hava förslagen på några punkter underkastats överarbetning
inom justitiedepartementet.

tilTla^om ^n^er ^ ltaP- 2 § av förslaget till lag om testamente hava två av lagrådets
testamente. ledamöter föreslagit vissa ändringar i förordningen angående lagfart å fång
till fast egendom i ändamål att säkerställa möjlighet för god man, som förordnats
jämlikt 11 kap. 4 § femte punkten förmynderskapslagen i dess föreslagna
lydelse, att erhålla lagfart för den av honom företrädda ägarens räkning. Lagberedningen
utgår i sitt förslag fran att sadan möjlighet skall stå gode mannen
öppen utan vidare lagstiftningsåtgärd. För min del är jag närmast böjd

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

att ansluta mig till den mening, att lagfaitsförordningen icke innefattar hinder
för meddelande av lagfart å fång för blivande ägare. Det har från lagrådets
sida icke ifrågasatts annat än att registreringsåtgärd för blivande ägares
räkning skall kunna äga rum i åtskilliga andra fall utan ändring av lagregler,
som hava avseende å ägare, och hithörande föreskrifter torde icke böra
fattas annorlunda i lagfartsförordningen än exempelvis i inteckningsförordningen
eller aktiebolagslagen. Örn nyssnämnda stadgande upptages i förmynderskapslagen,
lärer med hänsyn till stadgandets syfte den av lagberedningen
förutsatta tolkningen ligga så mycket närmare till hands. För den domstol,
som prövat gode mannens ansökning örn tillstånd till försäljning av fast egendom,
skulle det onekligen synas främmande, örn lagfart icke skulle kunna meddelas
å köparens fång, sedan tillstånd givits till försäljningen. Redan frågans
ringa praktiska vikt talar för övrigt emot införande av nya bestämmelser
i lagfartsförordningen, en åtgärd, som också på sätt en av lagrådets ledamöter
antytt lämpligen bör upptagas till förnyat övervägande vid den fortsatta
revisionen av ärvdabalken. På grund av vad som förekommit vid lagradsbehandlingen
anser jag emellertid ej heller lämpligt att anvisningar i administrativ
ordning meddelas örn behandlingen av ifrågavarande ärenden.

Vad lagrådet vid 2 kap. 4 § anfört har föranlett, att i lagtexten upptagits
en erinran av föreslaget innehåll.

Beträffande återkallelse av testamente innebär lagberedningens förslag, att
testamente skall anses återkallat, så snart det bevisligen ej längre är uttryck
för testators yttersta vilja. Enligt det ändringsförslag, som lagrådet framställt
vid 2 kap. 5 §, skulle återkallelse av testamente äga rum i samma form
som testamentes upprättande eller ock genom sådan med handlingen vidtagen
åtgärd, varav framginge, att förordnandet icke längre vore uttryck för den
yttersta viljan. Lagrådets förslag innefattar sålunda en mellanståndpunkt i
fråga örn ordningen för återkallelse såtillvida, att lagrådet väl ej uttalat sig
för formbunden återkallelse men å andra sidan ej heller velat godtaga varje
formlös återkallelse utan allenast sådan, som kommit till uttryck genom åtgärd
med testamentshandlingen. Vid lösningen av förevarande fråga bör enligt
min mening avgörande betydelse tillmätas de praktiska synpunkterna.
Uppenbarligen kan man, såsom lagrådet medgivit, ej fasthålla vid fordran å
testamentsform för återkallelse utan måste godkänna sådan med testamentshandlingen
företagen åtgärd, som ådagalägger beslut att återkalla testamentet.
Men har testator exempelvis förlagt testamentshandlingen eller lämnat
denna i förvar hos någon, för vilken han ej vill yppa sin avsikt att återkalla
förordnandet, vore det icke rimligt, örn återkallelse, som skett skriftligen i
särskild handling, icke skulle godtagas. Likvärdig med en åtgärd med själva
testamentshandlingen ter sig också skriftlig återkallelse, tecknad å omslag
till testamentet. Därmed har man i själva verket kommit fram till att
återkallelse måste få ske skriftligen, även om testator innehar testamentshandlingen.
Emellertid torde man icke ens kunna stanna vid möjlighet att återkalla
testamente i skriftlig form. Erfarenheten visar, att återkallelse göres
även muntligen inför vittnen. En sådan återkallelse är för närvarande gil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

tig, även örn den ej har formen av muntligt testamente (se Nytt juridiskt
arkiv avd. I 1925 not. A 246). Enligt lagrådets förslag skulle ej ens den
återkallelse, som fyller det nu gällande kravet på muntligt testamente, vinna
erkännande, frånsett de sällsynta fall, då förutsättningarna för nödtestamente
äro för handen. Det skulle säkerligen verka stötande, örn ett
testamente måste verkställas, fastän testator otvetydigt inför vittnen givit
tillkänna, att testamentet ej längre är uttryck för hans yttersta vilja. Vid sådant
förhållande har jag icke kunnat tillstyrka övergivande av den ståndpunkt,
som rättstillämpningen för närvarande får anses intaga och på vilken lagberedningens
förslag bygger. Med anledning av vad lagrådet alternativt hemställt
har dock vidtagits den jämkning i paragrafens avfattning, att återkallelse skall
äga rum i testamentsform eller genom förstörande av testamentshandlingen
eller eljest förmedelst otvetydigt tillkännagivande, att testamentet ej längre
är uttryck för den yttersta viljan.

Med anledning av lagrådets hemställan vid 7 § samma kapitel har paragrafen
uttryckligen utvidgats att omfatta jämväl testamenten mellan andra än
makar. Vidare har texten omformulerats i syfte att tydliggöra, att den stadgade
påföljden inträder, allenast örn den ensidiga återkallelsen eller ändringen
väsentligen rubbat förutsättningarna för verkställigheten av det ömsesidiga
förordnandet. — I fråga örn placeringen av detta stadgande finner jag icke
tillräckliga skäl hava anförts för rubbning av den indelning, som lagberedningen
genomfört med avseende å de testamentsrättliga reglerna, särskilt som regeln
upptagits i ett sammanhang, där det synes naturligt att söka upplysning
i ämnet.

I 3 kap. 1 § första stycket har vidtagits den förtydligande jämkning, som
lagrådet ansett påkallad, varemot de olika tolkningsreglerna bibehållits under
särskilda paragrafer på sätt lagberedningen föreslagit. Kapitlet har
emellertid utökats med det stadgande, som lagrådet förordat. Den nya paragrafen
har betecknats med ordningsnummer 8 och medför viss jämkning av
den i inledningsparagrafen gjorda hänvisningen till de efterföljande tolkningsreglerna
samt omnumrering av kapitlets två sista paragrafer.

Vad två av lagrådets ledamöter anfört vid 3 § har icke föranlett ändring i
lagberedningens förslag. Den föreliggande konkurrensfrågan bör örn möjligt
regleras i hela dess vidd, och den av lagberedningen uppställda regeln synes
äga giltighet såsom allmän tolkningsregel, även örn undantag i särskilda fall
äro påkallade med hänsyn till förordnandets syfte.

Vad lagrådet anmärkt mot användningen av termen ändamålsbestämmelse
(8 § i lagberedningens förslag, 9 § efter omnumreringen) synes mig ej sakna
fog. Såsom ett flertal försök till omredigering utvisat, lärer emellertid begreppet
i fråga knappast kunna närmare bestämmas i lagtexten, utan att denna
får en så tung och invecklad prägel, att svårigheter uppstå vid läsningen. Då
härtill kommer, att texten sådan den föreligger icke torde giva anledning till
missförstånd av beskaffenhet att vålla verkliga praktiska olägenheter, anser
jag mig kunna tillstyrka, att lagrummet bibehålies oförändrat, helst som det
lärer kunna förväntas, att rätta innebörden av denna liksom av andra lagtermer
efter hand ingår i det allmänna medvetandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Att den nyttjanderätt, vilken behandlas i 4 kap. 2—9 §§, såsom grundad å
testamente icke är att uppfatta på samma sätt som exempelvis den nyttjanderätt
till fast egendom, som avses i lagen den 14 juni 1907, torde framgå av
de föreslagna reglerna i nämnda kapitel och blir knappast ytterligare klarlagt
genom det för lagtextens rätta lösning obehövliga bestämningen ''testamentarisk’.
Med anledning åter av den särskilda anmärkning, som lagrådet riktat mot
5 §, bar i denna paragraf givits uttrycklig bestämmelse örn att mindre belopp,
som influtit för avyttrade lösören, skall kunna utan särskilt tillstånd användas
till inköp av egendom av samma slag.

Den av lagrådet vid sistnämnda kapitel förordade forumbestämmelsen bär
jag ej funnit skäl att tillstyrka. Under den pågående revisionen av vår allmänna
lag bar i vissa andra liknande fall frågan örn forum lämnats utan dylik
särskild reglering. Såsom lagrådet erinrat, innehåller 12 kap. 19 § förmynderskapslagen
i dess föreslagna lydelse anvisning örn rätt domstol vid förordnande
av god man, och i övrigt torde forum kunna fastställas med ledning
av allmänna processuella grundsatser. Är fråga allenast örn fast egendom,
bör ärendet sålunda ankomma på rätten i den ort, där egendomen finnes,
men eljest torde prövningen böra äga rum vid personligt forum för den,
vars samtycke förvägrats eller mot vilken åtgärd begäres. De regler, som
sålunda, i brist på särskilda stadganden, bliva att tillämpa, torde ur saklig
synpunkt vara att föredraga framför den av lagrådet föreslagna regeln. Mot
denna lärer kunna anmärkas, att den i fråga örn vissa slag av lös egendom,
exempelvis värdepapper, i själva verket giver nyttjanderättshavare, som vill
påkalla rättens prövning, fri valrätt mellan rikets domstolar. Den av lagrådet
föreslagna avfattningen kan också vålla tvekan beträffande en domstols
behörighet att pröva gjord ansökan jämväl till den del, som den angår egendom,
befintlig utanför rättens domvärjo.

Beträffande 5 kap. har jag icke kunnat biträda lagrådets förslag örn utvidgning
av detta kapitel till att omfatta förverkandereglerna. Med hänsyn därtill,
att de stadganden, som enligt lagrådets mening böra sammanföras, äro skäligen
olikartade, torde den av lagberedningen tillämpade indelningen äga företräde.
Särskilt synes fördel vara förenad med systematisk avgränsning av de
ogiltighetsgrunder, som skola göras gällande genom klander. Den av lagberedningen
valda uppställningen är jämväl förestavad av syftet att underlätta
arvs- och testamentslagarnas infogande i en blivande ny ärvdabalk, där de
båda ämnen, vilkas sammanförande lagrådet föreslår, torde böra upptagas i
skilda kapitel.

Såsom inledningsvis nämnts, hava i 6 kap. 1 § upptagits stadganden örn förverkande
av rätt på grund av testamente vid dråp, vilka överensstämma med
motsvarande föreskrifter i lagen örn arv. Härutöver har emellertid av lagberedningen
under 2 § i samma kapitel föreslagits, att förverkande också skall
äga rum vid vissa angrepp mot testationsfriheten. Lagberedningen har framhållit
(s. 325), att det otvivelaktigt varit ensidigt, örn påföljden för ifrågavarande
förfaranden hade, liksom i 1 § andra stycket, kunnat begränsas därtill,
att gärningsmannen ej skulle äga bättre rätt på grund av testamentet än örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

något brott mot testationsfriheten ej förelegat, men påvisat, att uppställandet
av en dylik regel ej är för samtliga fall möjligt. Lagrådet har ansett den stadgade
påföljden icke stå i någon proportion till skadan av det rättsstridiga förfarandet
och därför hemställt, att stadgandet måtte utgå. Jag delar såtillvida
lagrådets uppfattning, att den föreslagna påföljden mången gång skulle visa sig
alltför hård. Att på den grund för samtliga fall utesluta densamma är jag
emellertid ej beredd att tillstyrka. Det skulle särskilt förefalla stötande,
örn ett grövre angrepp på testationsfriheten icke föranledde någon påföljd för
gärningsmannen beträffande hans rätt att taga testamente efter den, mot vilken
han förbrutit sig. I flertalet främmande länder hava också sådana bestämmelser
givits till värn för testationsfriheten. Ej minst finnes behov härav beträffande
den, som förstör eller undanhåller ett testamente. Då, såsom lagberedningen
framhåller, i vårt land bestämmelser saknas örn testamentes deponerande
i offentligt förvar och de fall, när testamente ingives exempelvis till notarius
publicus eller banks notariatavdelning, äro relativt sällsynta, torde en
påföljd av här ifrågavarande art kunna erhålla betydelse också till
förebyggande av obehöriga åtgärder med testamenten. En lämplig medelväg
har synts mig vara att låta förverkande inträda, i den mån ej särskilda skäl
tala däremot. Genom en sådan regel, som har viss motsvarighet i 7 kap. 4 § lagen
örn arv, finge domstol möjlighet att taga skälig hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet. Ehuru allmänna förutsättningar för förverkande förelåge,
kunde domstolen sålunda bestämma, att påföljden skulle till sin omfattning
inskränkas eller att förverkande överhuvud icke skulle inträda. Då
det är tydligt, att tillgift från testators sida komme att få betydelse som en
av de omständigheter, vilka äro ägnade att förhindra påföljd av förverkande,
synes det icke behövligt att bibehålla den i lagberedningens förslag angivna
inskränkningen i regelns tillämpning. I enlighet med det anförda har ifrågavarande
paragraf undergått omarbetning.

Lagrådet, som vid behandlingen av 7 kap. uttalat, att reglerna örn bevakning,
delgivning och klander i det hela böra godtagas, har förutsatt,
att hithörande frågor upptagas till förnyat bedömande vid det slutliga
arbetet på sucessionsrättens reglerande. Den tvekan, som lagrådet känt
inför reglerna örn delgivning och klander, kan jag icke dela. Samtliga
de ogiltighetsgrunder, som enligt erfarenhetens vittnesbörd äro av praktisk
betydelse, skola enligt lagberedningens förslag göras gällande genom
klander. Sedan testamentet efter utlupen klandertid tagit åt sig
daga kraft’, kvarstår vid sådant förhållande knappast någon osäkerhet örn
testamentets giltighet, och några betänkligheter mot beviljande av lagfart med
stöd av testamentet kan man ej med fog hysa. I själva verket är säkerheten
för att lagfarten ej skall rubbas större än i fråga örn sådana rättshandlingar i
levande livet, vilka må åberopas för vinnande av lagfart. Erfarenheten har ej
heller bestyrkt något behov av särskilda klanderregler i förhållandet mellan
testamentstagare inbördes. Oftast grunda testamentstagarna sin rätt på ett
och samma testamente, och den ena kan således icke mot den andra föra talan örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 10. 65

ogiltighet utan att misstänkliggöra det till förmån för honom själv gjorda förordnandet.

Den i 7 kap. 1 § tredje stycket upptagna föreskriften, att verkställd bevakning
gäller till förmån för envar testamentstagare, för vilken tiden icke gått
till ända, torde, såsom lagberedningen i sina motiv framhållit, icke innebära
annat än den legala bekräftelsen på gällande rätt i fråga örn bevakningen. Att
vidtagen bevakningsåtgärd sålunda verkar för testamentstagare i gemen har
också så starkt ingått i det allmänna medvetandet, att en inskränkning av denna
verkan icke synes böra föreskrivas utan tungt vägande skäl. Visserligen är det,
såsom tre av lagrådets ledamöter vid sitt förslag örn dylik inskränkning antytt,
önskligt att testamenten i så stor utsträckning som möjligt i huvudskrift uppvisas
vid rätten, men farhågan, att lagberedningens förslag skulle komma att
avsevärt minska bevakningsinstitutets praktiska betydelse, synes knappast
grundad. Testamentstagares intresse av att få testamentet offentligt inregistrerat
lärer föranleda uppvisande av originalhandlingen, såvitt denna kan bliva
för ändamålet tillgänglig. Mot ändringsförslaget kan däremot med fog invändas,
att det förorsakar en avsevärd osäkerhet örn verkan av verkställd bevakning.
Den testamentstagare, som själv ej bevakat, får anledning draga i tvivelsmål,
huruvida företagen bevakning gäller även för honom, och det kan frågas, vilken
verkan må tillerkännas bevakning, som fullgjorts av boutredningsman i fall,
då denne av någon anledning ej har testamentet i sin besittning. Då ändringsförslaget
sålunda, utan att medföra någon påtaglig fördel, äventyrar den enkelhet,
som karakteriserar bevakningsinstitutet i dess utformning enligt lagberedningens
förslag, synes detta icke böra frångås på ifrågavarande punkt.

Med anledning av lagrådets yttrande beträffande tidsfristerna i 1 och 5 §§
vill jag nämna, att jag föranstaltat örn utredning, huruvida den i förklaringen
den 23 mars 1807 p. 42 föreskrivna tidberäkningen skall kunna ersättas med
kalendertidberäkning. Vinner förslag härutinnan bifall, erhålles utan ändring
i förenämnda lagrum överensstämmelse med den i nya giftermålsbalken
föreskrivna månadsberäkningen efter kalendern.

I 7 kap. 4 § andra stycket har i anledning av lagrådets hemställan vidtagits
en redaktionell jämkning.

Då av sistnämnda regel, jämförd med föreskrifterna örn klander, torde tillräckligt
tydligt framgå, att också vid legal sekundosuccession den, med vilken
delgivning skett, äger föra klandertalan, kan jag icke ansluta mig till de betänkligheter,
som en lagrådsledamot uttalat mot underlåtenhet att härom upplaga
uttrycklig bestämmelse i 5 §. Ej heller torde bristen på föreskrifter örn
verkan av förd klandertalan medföra någon besvärande oklarhet. Eftersom
skyldeman anställer klandertalan allenast såsom representant för blivande arvinge
och den rättskraft, som tillkommer domen i klanderprocessen, icke kan
bliva beroende av, huru förhållandena sedermera gestalta sig vid själva successionsfallet,
lärer tillämpningen av allmänna rättsgrundsatser föranleda den lösning,
som i lagberedningens motiv angivits vara den riktiga.

Enär 5 kap. icke blivit till omfattningen vidgat på sätt lagrådet föreslagit,

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 8 käft. (Nr 10.) 5

6<>

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

förfaller frågan om den redaktionella jämkning av 7 kap. 5 §, varom lagrådet
hemställt. Däremot har såsom andra stycke i nämnda paragraf upptagits den
hänvisning till 7 kap. 3 § lagen örn arv, som lagrådet ansett önskvärd.

Vid förslaget till lag angående införande av lagen om testamente har lagrådet
hemställt örn vissa ändringar, för vilka grunden bortfallit därmed, att
vissa tidigare framställda erinringar icke föranlett åtgärd.

Beträffande förslaget till lag om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda
har ingressen fullständigats på sätt lagrådet erinrat.

Med anledning av lagrådets yttrande under 1 § i förslaget till lag om arvsavtal
har den i paragrafen givna regeln uttryckligen utsträckts att omfatta avtal örn
rätt på grund av testamente.

Det har i det föregående omtalats, att de anmärkningar, som två av lagrådets
ledamöter framställt vid 3 kap. 3 § testamentslagen, icke verkat ändring i lagberedningens
förslag. Vad dessa ledamöter anfört vid den mot nämnda stadgande
svarande regeln i förslaget till lag angående ändring i 7 och 10 kap.
lagen örn arv (7 kap. 3 §) har under sådana förhållanden ej heller föranlett
frångående av lagberedningens förslag.

I 3 kap. 1 § första stycket lagen örn testamente har testamentstolkningen blivit
principiellt reglerad. Den erinran, som där upptagits rörande de särskilda tolkningsreglernas
egenskap att gälla allenast i tvivelaktiga fall, har sålunda fått
en jämförelsevis utförlig formulering, medan lagberedningen i övrigt, då det
gällt att angiva, att en lagregel är av dispositiv art, använt det kortare uttryckssättet,
att regeln skall äga tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.
Då det torde vara utan vidare klart, att principerna för testamentstolkning
i allmänhet skola vinna efterföljd även i fall, som avses i 7 kap. 3 § lagen
örn arv, torde den upprepning av ordalagen i 3 kap. 1 § testamentslagen, varom
lagrådet hemställt, icke vara behövlig. Beträffande den i förstnämnda paragraf
förekommande tidsbestämmelsen får jag hänvisa till vad förut yttrats
under 7 kap. 1 och 5 §§ lagen örn testamente.

Den ändring, som i anledning av lagrådets yttrande vidtagits i 6 kap. lagen
örn testamente, har föranlett motsvarande jämkning i 10 kap. 4 § lagen örn arv.

Beträffande förslaget till lag angående ändring i 11 och 12 kap. lagen om
förmynderskap har lagrådet vid 11 kap. 4 § framställt vissa anmärkningar,
vilka huvudsakligen äro av redaktionell art. Enligt lagrådets mening skulle
reglerna örn godmanskap vinna i tydlighet, örn den nuvarande uppställningen
bibehölles. Emellertid torde den av lagberedningen föreslagna formuleringen
icke föranleda någon ovisshet örn godmansförordnandets innehåll i det särskilda
fallet, och den lättnad i lagtillämpningen, som skulle följa av bifall till
lagrådets hemställan på denna punkt, förefaller icke stor nog att försvara omskrivning
av reglerna till avsevärt större vidlyftighet och tyngd. — I anledning
av de speciella invändningar, som gjorts mot avfattningen av förevarande
paragraf, hava förutsättningarna för tillämpning av femte punkten blivit förtydligade.

Vad slutligen angår förslaget till lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

ningar och andra ärenden har åt nämnda paragraf givits den ändrade avfattning,
som lagrådet förordat.

Utöver de ändringar, vilka sålunda föranletts av lagrådets anmärkningar,
hava i förslaget vidtagits några smärre jämkningar av redaktionell art.»

Föredraganden hemställer, att de sålunda överarbetade lagförslagen måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.