Kungl. Maj:ts proposition nr 109 (Proposition 1950:109)

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m.; given Drottningholms
slott den 17 februari 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; 2)

lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn; samt

3) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att indextillägg skall utgå å allmän ålderspension,
tilläggspension och änkepension i den mån så föranledes av den levnadskostnadsökning,
som må föreligga i jämförelse med levnadskostnaderna
i juni 1946, då folkpensioneringslagen antogs.

Socialstyrelsen skall enligt propositionen varje år verkställa beräkning
av förhållandet mellan de allmänna levnadskostnaderna under årets andra
kvartal och levnadskostnaderna i juni 1946. På grundval härav föreslås
Konungen skola senast den 20 juli varje år fastställa det procenttal (pensionspristalet),
som utmärker angivna förhållande. Sålunda fastställt pensionspristal
föreslås skola gälla för hela det år, varunder det fastställts.

1 — llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

För varje hel mångfald av fem, varmed pensionspristalet överstiger 100,
föreslås indextillägg för år räknat skola utgå med 30 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär hustruiillägg, 40 kronor för
gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension
eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt 50 kronor för annan pensionsberättigad.
Om pensionspristalet stigit med hel mångfald av fem men
därefter nedgår föreslås indextillägg skola utgå efter oförändrade grunder,
så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald av fem.

Indextilläggen föreslås skola utbetalas årsvis av pensionsstyrelsen.

I propositionen förordas vidare, att indextillägg enligt samma grunder
som föreslagits för änkepensionärer skola utgivas till personer, som åtnjuta
bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn.

Enligt propositionen skola kostnaderna för indextillägg å allmän ålderspension
bäras av staten, medan kostnaderna för indextilläggen i övrigt skola
fördelas mellan staten och kommunerna enligt de grunder, som stadgas i
lagen om kommunernas bidrag till folkpensioneringen. För varje stegring
av pensionspristalet med hel mångfald av fem beräknas de sammanlagda
årskostnaderna — med utgångspunkt från det uppskattade antalet folkpensionärer
vid utgången av år 1950 — till omkring 36,25 milj. kronor, varav
i runt tal 3 milj. kronor beräknas belöpa på kommunerna och 33,25 milj.
kronor på staten. I propositionen äskas anslag till indextillägg å folkpensioner
samt ersättning till postverket för pensionsutbetalningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, dels att 33 och 38 §§ lagen den 29 juni 1946 om
folkpensionering1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels
ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 11 a §, av den lydelse
nedan sägs.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

11 a §.

1 mom. Ä folkpension i form av
allmän ålderspension, tilläggspension
eller änkepension utgår indextill
äg g under de förutsättningar
och enligt de grunder, som angivas
i denna paragraf.

2 mom. Enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen,
verkställer socialstyrelsen för
varje år beräkning av förhållandet
mellan de allmänna levnadskostnaderna
under årets andra kvartal och
levnadskostnaderna i juni 19b6. På
grundval härav fastställer Konungen
senast den 20 juli varje år det procenttal
(pensionspristalet), som utmärker
angivna förhållande. Sålunda
fastställt pensionspristal skall
gälla för hela det är, varunder det
fastställts.

3 mom. För varje hd mångfald av
fem, varmed pensionspristalet överstiger
100, utgår indextillägg för uträknat
med

30 kronor för ånkepensionsberåt -

1 Senaste lydelse av 38

se 1947:221.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

tigad och för hustru, som uppbär
hustrutillägg,

40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, samt

50 kronor för annan pensionsberättigad.

Där pensionspristalet, efter att
hava stigit med hel mångfald aa
fem, åter nedgår, skall indextillägg
utgå efter oförändrade grunder, så
länge pensionspristalet överstiger
närmast lägre hela mångfald av fem.

33 §.

Ansökning om---blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som--— till sökanden.

Vid ansökningen---pensionsstyrelsen meddelar.

Vad angående---pensionsnämnden påfordras.

Indextillägg utbetalas utan särskild
ansökning.

38 §.

Folkpension utgår, i den mån ej
beträffande särskilt bostadstillägg
annat följer av beslut som meddelats
jämlikt 34 § tredje stycket, från
och med den månad, varunder rätt
till pension inträtt, vilket, där ej rätten
visas hava tidigare varit för handen,
anses hava skett vid den tid, då
pensionen söktes, till och med den
månad, varunder pensionstagaren
avlidit eller pensionen eljest skall
upphöra att utgå. Pension utgår dock
ej för längre tid tillbaka än tre månader
före den månad, under vilken
pensionen söktes, ändå att rätten
visas hava tidigare förvärvats.

1 mom. Folkpension utgår, i
den mån ej beträffande särskilt bostadstillägg
annat följer av beslut
som meddelats jämlikt 34 § tredje
stycket, från och med den månad,
varunder rätt till pension inträtt,
vilket, där ej rätten visas hava tidigare
varit för handen, anses hava
skett vid den tid, då pensionen söktes,
till och med den månad, varunder
pensionstagaren avlidit eller pensionen
eljest skall upphöra att utgå.
Pension utgår dock ej för längre tid
tillbaka än tre månader före den månad,
under vilken pensionen söktes,
ändå att rätten visas hava tidigare
förvärvats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

(Gällande lydelse:)

Lag samma-------— ■

(5 stycket)

Folkpension utbetalas månadsvis,
därvid den må anses belöpa på december
månad med högst elva kronor
högre belopp än på envar av årets
övriga månader. Utgöres invalidpension
eller sjukbidrag av enbart
grundpension, må pensionen dock
utbetalas kvartalsvis.

(3 stycket)

Finnes grundad anledning antaga
att folkpension bör indragas eller
minskas, äger pensionsstyrelsen, innan
beslut därom i vederbörlig ordning
fattats, förordna att pensionen
tillsvidare icke skall utbetalas eller
ock att den tillsvidare skall utgå med
det minskade belopp, vartill förhållandena
må föranleda.

(4 stycket)

Vid utbetalning av pensionsbelopp,
avseende längre tid än en månad,
må avdragas vad den pensionsberättigade
eller hans make på grund av

(Föreslagen lydelse:)
av pension.

Vad i detta moment stadgats avser
icke indextillägg.

2 in o m. Vid bedömande huruvida
rätt till indextillägg föreligger
skall avseende fästas endast vid förhållandena
under den månad, då
tillägget skall utbetalas.

Indextillågg utbetalas årsvis och
utgår med oavkortat belopp, oavsett
om folkpension eljest utgått för hela
året.

Där fattigvårdssamhålle eller kommun
enligt 18 § uppbär folkpensionen
för månad, som avses i första
stycket, skall indextillågg et i dess
helhet utbetalas till fattigvårdssamhället
eller kommunen.

3 in o m. Finnes grundad anledning
antaga att folkpension bör indragas
eller minskas, äger pensionsstyrelsen,
innan beslut därom i vederbörlig
ordning fattats, förordna
att pensionen tillsvidare icke skall
utbetalas eller ock att den tillsvidare
skall utgå med det minskade belopp,
vartill förhållandena må föranleda.

Vid utbetalning av pensionsbelopp,
avseende längre tid än en månad,
må avdragas vad den pensionsberättigade
eller hans make på grund av

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

(Gällande lydelse:)
ändrad beräkning av pensionen eller
eljest uppburit för mycket i pension.

(6 stycket)

På framställning av nykterhetsnämnd
äger pensionsstyrelsen förordna,
att folkpension till den som
är eller nyligen varit hemfallen åt
alkoholmissbruk skall utbetalas till
kommunal myndighet eller den pensionsberättigades
make eller annan
person att användas till den pensionsberättigades
eller hans familjs
uppehälle. Är pensionsberättigad till
följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet
eller annan därmed jämförlig orsak
ur stånd att själv omhänderhava
honom tillkommande folkpension,
må pensionsstyrelsen ock förordna,
att folkpensionen skall utbetalas till
annan än den pensionsberättigade.

(8 stycket)

Har visst såsom folkpension utgående
belopp ej lyfts före utgången
av året näst efter det, under vilket
beloppet förfallit till betalning, skall
beloppet vara förverkat.

(7 stycket)

Angående sättet och tiden för utbetalning
av folkpension meddelar i
övrigt Konungen närmare bestämmelser.

(Föreslagen lydelse:)
ändrad beräkning av pensionen eller
eljest uppburit för mycket i pension.

På framställning av nykterhetsnämnd
äger pensionsstyrelsen förordna,
att folkpension till den som
är eller nyligen varit hemfallen åt
alkoholmissbruk skall utbetalas till
kommunal myndighet eller den pensionsberättigades
make eller annan
person att användas till den pensionsberättigades
eller hans familjs
uppehälle. År pensionsberättigad till
följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet
eller annan därmed jämförlig orsak
ur stånd att själv omhänderhava
honom tillkommande folkpension,
må pensionsstyrelsen ock förordna,
att folkpensionen skall utbetalas till
annan än den pensionsberättigade.

Har visst såsom folkpension utgående
belopp ej lyfts före utgången
av året näst efter det, under vilket
beloppet förfallit till betalning, skall
beloppet vara förverkat.

b m o in. Angående sättet och tiden
för utbetalning av folkpension
meddelar i övrigt Konungen närmare
bestämmelser.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.

Kangl. Maj:ts proposition nr 109.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor

och änklingar med barn.

Härigenom förordnas, att lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och
änklingar med barn skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Har änka--------nedan stadgas.

Rätt till — — —---—--

Bidraget utgår med belopp motsvarande
änkepension och bostadstillägg
enligt lagen om folkpensionering.
Kommun äger besluta, att till
bidragsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen därjämte
skall utgå särskilt bostadstillägg i
enlighet med grunder som kommunen
har att bestämma. Beträffande
bidraget skall i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad i lagen om folkpensionering
stadgas om änkepension,
bostadstillägg och särskilt bostadstillägg.
Vid tillämpning av 14 § 1
mom. skall såsom inkomst ej räknas
bidrag enligt denna lag.

Vårdnadshavare, som — —- —
Vid tillämpningen---nu

till bidrag.

Bidraget utgår med belopp motsvarande
änkepension och bostadstillägg
enligt lagen om folkpensionering.
Har änkepension förhöjts genom
indextillägg därå, skall motsvarande
ökning ske av bidrag enligt
denna lag. Kommun äger besluta,
att till bidragsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen därjämte
skall utgå särskilt bostadstilllägg
i enlighet med de grunder som
kommunen har att bestämma. Beträffande
bidraget skall i övrigt i
tillämpliga delar gälla vad i lagen
om folkpensionering stadgas om änkepension,
bostadstillägg och särskilt
bostadstillägg. Vid tillämpning
av 14 § 1 mom. skall såsom inkomst
ej räknas bidrag enligt denna lag.
vårdnadshavaren.
makarna.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

F örslag
till

Lag

angående ändring i lagen den 30 jnni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 juni 1947 om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Kommun skall--------- fastställda grunder.

Därest tilläggspensioner och änkepensioner
förhöjts genom indextiltlågg,
skall vad i första stycket stadgats
om kommuns skyldighet att
bidraga till kostnaderna för dylika
pensioner avse åven indextillägg
därå.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 11
februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om indexreglering
av folkpensionerna samt anför.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 juni 1948 tillkallade
jag den 30 i samma månad sex sakkunniga för att utreda frågan om införande
av ett indexreglerat dyrtidstillägg å folkpensionerna.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t samma den 26 juni 1948 uppdrog
jag vidare åt de sakkunniga, som enligt ett den 26 juli 1947 lämnat bemyndigande
tillkallats för att utreda folkpensionärernas bostadsförhållanden
och bostadskostnader, att i samarbete med socialstyrelsen verkställa en
hushållsbudgetundersökning beträffande folkpensionärerna samt på grundval
av denna undersökning utarbeta en levnadskostnadsindex för folkpensionärer.

Förstnämnda sakkunniga1 ha den 1 februari 1949 avgivit betänkande med
förslag till indexreglering av folkpensionerna (SOU 1949: 7).

Över detta betänkande ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksräkenskapsverket,
försäkringsinspektionen, statens pensionsanstalt, generalpoststyrelsen,
överståthållarämbetet efter hörande av Stockholms stad, samtliga länsstyrelser,
envar efter hörande av ett begränsat antal kommuner, socialvårdskommittén,
änkepensioneringskommittén, sakkunniga för utredning rörande
folkpensionärernas bostadsförhållanden, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska

1 De sakkunniga ha varit generaldirektören E. Bexelius, ordförande, ledamoten av riksdagens
andra kammare, ombudsmannen P. Hj. Fagcrholm, redaktören L. .1. Hartmann, ledamoten
av riksdagens första kammare, poststationsföreståndaren F. Thun, ledamoten av riksdagens
första kammare, professorn S. Wahlund, samt borgarrådet J. Wahlbärj.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Socialförsäkringsbolagens
förening, Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa, Sveriges folkpensionärers riksorganisation, Sveriges folkpensionärers
riksförbund, De blindas förening och De lungsjukas riksförbund.

Förutom remissvaren har i ärendet yttrande avgivits av pensionsutredningen,
varjämte bl. a..ett antal lokala folkpensionärssammanslutningar
inkommit med skrivelser.

De sakkunniga för utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden1
ha den 30 november 1949 redovisat det dem den 26 juni 1948 lämnade
uppdraget i form av en promemoria avseende en för folkpensionärer
verkställd budgetundersökning och en preliminär indexkalkyl för tiden
t. o. m. september 1949. Ifrågavarande utredning torde såsom bilaga få
fogas till statsrådsprotokollet för denna dag.

Jag anhåller nu att få redogöra för detta ärende.

Gällande bestämmelser.

Lagen den 29 juni 1916 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947,
527/1947 och 732/1948), som trädde i kraft den 1 januari 1948, skiljer på
ålderspension, invalidpension, sjukbidrag och änkepension. Ålderspensionen
utgår efter uppnådda 67 år; övriga pensionsförmåner utgå i förekommande
fall före fyllda 67 år. Till nämnda huvudformer av folkpension kunna
komma vissa tillägg, vilka också äro att anse såsom folkpension. Sådana
tillägg äro bostadstillägg, särskilt bostadstillägg, hustrutillägg och blindtillägg.

Den allmänna ålderspensionen utgör för år räknat för gift pensionsberättigad,
vars make jämväl åtnjuter folkpension eller till vars hustru utgår
hustrutillägg, 800 kronor samt för annan pensionsberättigad 1 000 kronor
(4 § 1 mom.). Makar, som båda fyllt 67 år, erhålla sålunda sammanlagt
1 600 kronor, medan den ogifte i samma ålder uppbär 1 000 kronor. Dessa
förmåner utgå obei-oende av inkomst och förmögenhet.

Invalidpension utgår till den som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig
genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, under
förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Den
som är blind skall städse anses lida av sådan nedsättning av arbetsförmågan
som nyss sagts (3 g 2 inom.). — Invalidpensionen utgöres av grundpension
å 200 kronor om året oberoende av inkomst och förmögenhet även- * i

1 Dessa sakkunniga ha utgjorts av byråchefen E. A. G. von Hofsten, ordförande, ledamoten
av riksdagens andra kammare, länsbostadsdirektören E. V. Jonsson, samt ordföranden

i Sveriges folkpensionärers riksorganisation K. Pettersson.

Kungi. Maj:ts proposition nr 109.

som av tilläggspension å högst 600 kronor om året till gift och högst 800
kronor om året till ogift pensionsberättigad (4 § 2 inom.). Tilläggspensionen
är i sin helhet inkomstprövad. Den liöjes med en tredjedel, dvs. till
högst 800 kronor, för gift person, vars make icke är pensionsberättigad och
ej erhåller hustrutillägg (9 §). Invalidpensionens maximibelopp är detsamma
som beloppet av den allmänna ålderspensionen.

Sjukbidrag tillkommer den som oavbrutet under minst ett år lidit av
sådan nedsatt arbetsförmåga som — om nämnda nedsättning varit varaktig
— berättigat till invalidpension. Såsom ytterligare förutsättning för sjukbidrag
gäller dock, att den nedsatta arbetsförmågan skall kunna antagas
bli bestående avsevärd tid (3 § 3 inom.). I fråga om storlek m. m. överensstämmer
sjukbidraget med invalidpensionen (4 § 2 mom. och 9 §).

Änkepension utgår till änka, som vid mannens frånfälle fyllt 55 år och
varit gift med honom minst 5 år, dock ej till änka som eljest åtnjuter
folkpension. Om änkan fyllt 55 år under samma kalenderår som det, varunder
mannen avlidit, eller eljest särskilda skäl föranleda däitill, må änkepension
utgå oaktat 55-årsåldern uppnåtts först efter mannens frånfälle.
Rätten till änkepension upphör vid nytt gifte (3 § 4 inom.). Änkepensionen,
som är i sin helhet inkomstprövad, utgör högst 600 kronor om året (4 § 3
inom.). Visar det sig vid pensionsbeloppets bestämmande, att änkepensionen
skulle understiga 60 kronor om året, utgår ingen änkepension (12 §).

Till samtliga nu angivna huvudformer av folkpension kunna såsom nämnts
komma vissa tillägg i form av bostadstillägg, särskilda bostadstillägg, hustrutillägg
och blindtillägg.

Vad först bostadstilläggen angår så är riket med hänsyn till bostadsoch
bränslekostnaderna indelat i fem bostadskostnadsgrupper. De bostadstillägg,
som högst kunna ifrågakomma, äro enligt 5 g följande:

gift pensionsberättigad och änkepensionsberät tigad

....................................

annan pensionsberättigad .................. I

Bos	; t a d s1	k o s t n	adsgr	ap P
I	II	III	IV	V
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
0	100	200	300	400
0	150	300	450	600

I bostadskostnadsgrupp I, som omfattar en avsevärd del av landsbygden,
ifrågakommer sålunda icke bostadstillägg. Bostadskostnaderna ha häi
avsetts skola täckas av den allmänna pensionen. De bostadstillägg, som utgå
i grupperna 11—V, äro i enlighet härmed icke avsedda att täcka hela kostnaden
för bostad och bränsle utan endast de merutgifter för dessa ändamål,
som uppkomma i de ur bostadskostnadssynpunkt dyrare orterna.

Bostadstillägget är i sin helhet inkomstprövat. För gift person, vars make
varken är pensionsberättigad eller uppbär hustrutillägg, höjes bostadstilllägget
med hälften, med resultat att tilläggets högsta belopp i delta fall
kommer att överensstämma med maximibeloppet för eu ogift person (9 g).

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Av följande uppställning kan högsta i lagen reglerade folkpension med
bostadstillägg för de olika bostadskostnadsgrupperna i de vanligast förekommande
fallen utläsas (från det särskilda bostadstillägget bortses alltså
här):

Ensamstående

allmän folkpension ............

bostadstillägg ................

Makar, som båda ha folkpension

allmän folkpension ............

bostadstillägg ................

Änka

allmän änkepension ..........

bostadstillägg ................

Bostads lc ost nadsgrupp

I II III IV V

Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

	1 000	1 000 150	1 000 300	1 000 450	1 000 600
s:a	1 000	1 150	1 300	1 450	1 600
	1 600	1 600	1 600	1 600	1600
	—	200	400	600	800
s:a	1 600	1 800	2 000	2 200	2 400
	600	600	600	600	600
	—	100	200	300	400
s:a	600	700	800	900	1 000

Utöver det bostadstillägg, för vilket hittills redogjorts, kan, där kommun
så beslutat, särskilt bostadstillägg utgå till person, som är mantalsskriven
inom kommunen. Kommunen bestämmer såväl de grunder, efter vilka detta
kommunala tillägg skall utgå, som storleken därav (6 §). Det må anmärkas
att, enligt till pensionsstyrelsen vid utgången av år 1949 inkomna uppgifter,
särskilt bostadstillägg då införts i sammanlagt 366 kommuner med tillhopa
omkring 3,9 miljoner invånare.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad gift mans hustru, om hon
fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. Hustrutillägget utgöres
av tilläggspension och bostadstillägg med belopp, som hustrun skulle ha
erhållit i form av sådana förmåner, därest bon varit berättigad till invalidpension.
Hustrutillägget är alltså i sin helhet inkomstprövat och 200 kronor
lägre än det belopp hustrun skulle ha uppburit, om hon haft invalidpension.
Är mannen berättigad till ålderspension, utgår hustrutillägget endast
om det överstiger 200 kronor. Härvid är att märka, att mannens allmänna
ålderspension ökar från 800 kronor till 1 000 kronor, då hustrutilllägget
slutar utgå. När särskilda skäl föranleda därtill, kan hustrutillägg
utgå, oaktat hustrun ej fyllt 60 år (8 §).

Maximibeloppet av folkpensionen till en man och hustrutillägget till hans
hustru blir alltsa 200 kronor lägre än den folkpension, som makarna skulle
ha uppburit, om de båda varit ålderspensionsberättigade.

Blindtillägg utgår — oavsett vederbörandes inkomst och förmögenhet
— med 700 kronor om året till den som blivit blind före fyllda 60 år och ej
jämlikt bestämmelserna om blindundervisning är skolpliktig (11 §). Blind -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

tillägget intager såtillvida en särställning bland folkpensionsförmånerna,
att det i motsats till övriga förmåner beaktas vid inkomstprövningen. Om
inkomstprövad pensionsförmån utgår vid sidan av blindtillägg, verkar detta
alltså reducerande på förstnämnda förmån.

I det föregående har angivits att vissa folkpensionsförmåner äro till storleken
beroende av årsinkomsten. Med årsinkomst avses i detta sammanhang
den inkomst, som vederbörande skäligen kan antagas komma att åtnjuta
under den närmaste tiden. Såsom inkomst räknas dock ej annan folkpension
än blindtillägg och ej heller allmänt barnbidrag eller understöd som
någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva.
Inkomst i form av naturaförmån uppskattas efter särskilda regler. Vid uppskattning
av förmögenhets avkastning skall denna höjas med 10 procent
av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för gift pensionsberättigad
7 500 kronor och för annan pensionsberättigad 10 000 kronor. I fråga
om äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften
av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet beräknas
utgöra hälften av makarnas sammanlagda förmögenhet <14 §).

De i lagen reglerade inkomstprövade förmånerna, nämligen änkepension,
tilläggspension och bostadstillägg samt det av sistnämnda båda förmåner
sammansatta hustrutillägget minskas med 50 procent av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den må överstiga för gift 300 kronor och för annan
400 kronor (i fråga om gift person alltså med 25 procent av makarnas sammanlagda
årsinkomst i vad den må överstiga 600 kronor). När bostadstillägg
utgår samtidigt med tilläggspension eller änkepension, minskas efter dessa
regler förmånernas sammanlagda belopp, och minskningen går proportionellt
ut över tilläggs- eller änkepensionen och bostadstillägget (7 §).

Gift pensionsberättigad, som före sextio års ålder blivit helt oförmögen
till arbete, må under vissa förutsättningar tillerkännas tilläggspension och
bostadstillägg med tillsammans högst 400 kronor om året (s. k. hjälplöshetstillägg)
utan hinder av avdragsreglerna för egen inkomst (10 §).

Av följande uppställning framgår vid vilken årsinkomst eller, i fråga om
gift pensionsberättigad, vid vilken för makarna sammanlagd årsinkomst i
lagen reglerad inkomstprövad folkpensionsförmån med undantag av tillläggspcnsion
och bostadstillägg upphör att utgå. Med detta undantag kvarstår
således vid de i tabellen angivna inkomstgränserna för person över
67 år endast rätt till allmän ålderspension och för invalidpensions-(sjukbidrags-)berättigad
endast rätt till grundpension. Ilärlill kan komma blindtillägg.
Hustrutillägg och änkepension, vilka förmåner äro i sin helhet inkomstprövade,
upphöra helt att utgå vid de för dessa förmåner angivna
inkomstgränserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Bostadskost na c! sgrupp

	I	il	in	IV	v
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Ålderspension
ogift .........................	. . . —	700	1 000	1 300	1 600
gift .........................	. . . —	1 000	1 400	1 800	2 200
gräns för rätt till hustrutillägg . . .	. . . 2 200	2 600	3 000	3 400	3 800
Invalidpension
ogift .........................	. . . 2 000	2 300	2 600	2 900	3 200
gift .........................	. , . 3 000	3 400	3 800	4 200	4 600
gräns för rätt till hustrutillägg . . .	. . . 3 000	3 400	3 800	4 200	4 600
Änkepension
gräns för rätt härtill ...........	. . . 1 490	1 690	1 890	2 090	2 290

Enligt lagen den 26 juli 1,947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar
med barn äger änka eller änkling, som under sin vårdnad har barn under
tio år i äktenskapet med den avlidne maken eller annat barn under tio år,
vilket vid makens död stadigvarande vistades i makarnas hem, under vissa
förutsättningar rätt att av allmänna medel erhålla bidrag för egen del
(s. k. änke- eller änklingsbidrag). Rätt till bidrag föreligger icke, om vårdnadshavaren
åtnjuter folkpension. Ingår vårdnadshavaren nytt äktenskap,
upphör rätten till bidrag. Bidraget utgår med belopp motsvarande änkepension
och bostadstillägg enligt lagen om folkpensionering. Kommun äger besluta,
att till bidragsberättigad, som är mantalsskriven inom kommunen,
därjämte skall utgå särskilt bostadstillägg. Beträffande bidraget gäller i
övrigt i tillämpliga delar vad i lagen om folkpensionering stadgas om änkepension,
bostadstillägg och särskilt bostadstillägg.

Enligt lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen skall kommun för varje kalenderår bidraga
till kostnaderna för folkpensionerna med dels viss andel, motsvarande
3/2# procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen
(dvs. 1,5 procent för varje skattekrona per invånare), av kostnaden för
änkepensioner, tilläggspensioner, bostadstillägg och hustrutillägg, som under
året utbetalats till inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade,
dock högst hälften av nämnda kostnad, dels ock hela kostnaden för särskilda
bostadstillägg, som under året utgått i enlighet med av kommunen
fastställda grunder.

Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall
hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen
påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängden
för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda
tillägg, samt till antalet invånare vid årets ingång.

Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Därvid skall Vis

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

av pensionsberättigad årligen tillkommande tilläggspension, änkepension,
bostadstillägg och särskilt bostadstillägg anses belöpa på varje månad.

Allmän ålderspension, grundpension och blindtillägg bekostas helt av
staten.

Sedan den 1 januari 1948 utbetalas folkpensionerna av pensionsstyrelsen.
Angående utbetalningen äro särskilda föreskrifter meddelade i kungörelsen
den 20 juni 1947 (nr 469) angående sättet och tiden för utbetalning av folkpensioner.
Utbetalningen sker såsom regel medelst folltpensionsanvisningar,
framställda med hålkortsmaskiner, men i vissa fall över postgiro. Postgiroutbetalning
användes i huvudsak när pension skall tillställas kommunal
myndighet eller vårdanstalt samt merendels vid utbetalning av det
först till betalning förfallande pensionsbeloppet. Även de särskilda bostadstilläggen
ha hittills utbetalats över postgiro men torde fr. o. in. våren 1950
komma att utbetalas på samma sätt som folkpensionen i övrigt. Folkpension,
som ej består av enbart grundpension, utbetalas månadsvis, därvid
pensionen — för att varje månad kunna utbetalas i helt antal kronor —
anses belöpa på december med ett högst 11 kronor högre belopp än på envar
av årets övriga månader. Utgöres invalidpension eller sjukbidrag av enbart
grundpension, utbetalas pensionen i stort sett kvartalsvis under varje kvartals
sista månad. Vid utbetalning av pensionsbelopp, avseende längre tid än
en månad, kan avdragas vad den pensionsberättigade eller dennes make på
grund av ändrad beräkning av pensionen eller eljest uppburit för mycket i
pension.

Folkpension får i regel lyftas å postanstalt tidigast den 15 i förfallomånaden
eller, om den dagen inträffar å sön- eller helgdag, nästpåfoljande söckendag.
Detta gäller dock ej pensionsbelopp som utbetalas genom postgiro.
Folkpensionsanvisning är giltig till och med den 25 i månaden efter förfallomånaden.
Senare utbetalning skall ske över postgiro.

I allmänhet utbetalas annan folkpension än hustrutillägg till den pensionsberättigade
och hustrutillägg till den hustrutilläggsberättigade (den
pensionsberättigades hustru) eller till förmyndare för den pensions- eller
hustrutilläggsberättigade. Beträffande person, som vårdas å anstalt, utbetalas
dock pensionen i vissa fall till vårdanstalten eller till kommunal
myndighet.

Änke- och änklingsbidrag utbetalas från pensionsstyrelsen genom postgiro
enligt föreskrift i kungörelsen den 26 september 19''i7 (nr 769) angående
sättet och tiden för utbetalning av särskilda barnbidrag samt bidrag
till änkor och änklingar med barn.

Ärenden angående folkpension handläggas i varje pensionsdistrikt av en
pensionsnämnd. I fråga om pensionsärendenas handläggning hos dessa
nämnder ävensom hos pensionsstyrelsen finnas i folkpensioneringslagen
upptagna utförliga bestämmelser. En redogörelse för innehållet i dessa be -

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

stammelser återfinnas å sid. 21—30 i det nu föreliggande sakkunnigbetänkandet,
vilket jag i detta sammanhang torde få hänvisa till.

Förslaget till indexreglering av folkpensionerna.

Sasom framgår av den inledande redogörelsen har det icke ankommit på
de sakkunniga för indexreglerade folkpensioner att utarbeta en levnadskosinadsindex
för folkpensionärer, utan denna mera tekniska fråga har
prövats av andra sakkunniga. De förstnämnda sakkunniga ha emellertid
funnit frågan om en sådan indexseries konstruktion vara av väsentlig
betydelse för indexregleringens närmare utformning och ha därför ansett
sig böra till en början anföra vissa allmänna synpunkter på
frågan hur en levnadskostnadsindex för folk pensionärer
bär utformas. Härvid erinra de sakkunniga om att enligt
beräkningar, som föregingo den nya folkpensioneringslagens antagande, för
ensamstående pensionär i bostadskostnadsgrupp I utgifterna för bostad och
bränsle uppgingo till i genomsnitt 200 kronor samt övriga levnadskostnader
till omkring 800 kronor ävensom att man vid lagens tillkomst utgick
från, att dessa övriga kostnader voro ungefär lika stora i hela riket, medan
kostnaderna för bostad och bränsle växlade. De sakkunniga anföra i anslutning
härtill bl. a.

Vid la§ens utformning förutsattes sålunda bostads- och bränslekostnaden
ingå i en pensionärsbudget med en mellan de olika bostadskostnadsgrupperna
starkt växlande procentuell andel. Det kan då förefalla naturligast att
en för speciellt folkpensionärer avsedd indexberäkning utföres såsom två
skilda serier, varav den ena avser alla andra levnadskostnader än utgifter
för bostad och bränsle och göres tillämplig å 800 kronor av pensionsbeloppet
och den andra avser enbart bostads- och bränslekostnad och tillämpas på
200 kronor jämte bostadstillägget (beloppen gälla ensamstående pensionstagare).
Den förra serien blir då lika för hela riket, medan den andra varierar
med bostadskostnadsgruppen.

En sammanvägning av två så konstruerade serier till att avse samtliga
levnadskostnader med tillämpning på det totala pensionsbeloppet inom varje
bostadskostnadsgrupp skulle ge till resultat fem olika indexserier för folkpensionärerna.
Om man exempelvis antager att andra levnadskostnader än
kostnaden för bostad och bränsle stigit med 20 procent sedan juni 1946 och
att indextalet för dessa kostnader alltså utgör 120 (juni 1946 = 100), kommer
det för samtliga levnadskostnader tillämpliga allmänna indextalet under
olika förutsättningar beträffande bostads- och bränslekostnadens storlek
att växla på följande sätt:

Indextal för bostads-och bränslekostnad	Allmänt indextal i bostadskostnadsgrupp
i	II	III	IV	V
100............	116 118 120	113,9 117 120	112,3 116,2 120	in 115,5 120	no 115 120
no............
120............

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Den i folkpensioneringslagen förutsatta proportionen mellan bostads- och
bränslekostnad samt andra levnadskostnader, vilken starkt varierar i de
olika bostadskostnadsgrupperna, bygger emellertid bl. a. på det faktum
att folkpensionärerna på rena landsbygden endast i ringa utsträckning bo
i förhyrda bostäder, medan det relativa antalet pensionärer med förhyrd
bostad är större å tätorter och framför allt i stora städer. För de folkpensionärer
som själva helt bekosta bostad och bränsle varierar uppenbarligen
bostads- och bränslepostens andel i budgeten i allmänhet avsevärt mindre
mellan de olika bostadskostnadsgrupperna än vad medelvärdena ge vid
handen, ett förhållande som enligt erfarenhetens vittnesbörd särskilt gäller
dem som bo i nya hus.

I den mån bostadsbeståndet förnyades och folkpensionärer finge tillgång
till de nya bostäderna bleve det enligt de sakkunnigas mening alltmera
verklighetsfrämmande att bygga utformningen av en pensionär sindex på
en starkt växlande relation mellan å ena sidan bostads- och bränslekostnaden
och å andra sidan levnadskostnaderna i övrigt i de olika bostadskostnadsgrupperna.
I stället torde de anförda synpunkterna kunna anses motivera,
att en pensionärsindex konstruerades som om bostads- och bränsleposten
alltid inginge i pensionärsbudgeten med en och samma genomsnittsvikt.
Härigenom erhölles en för hela riket enhetlig index avseende samtliga
levnadskostnader. De sakkunniga — som i denna del samrått med de sakkunniga
för utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden —
ha utgått från att frågan om en särskild pensionärsindex komme att lösas
på detta sätt.

Beträffande frågan om en indexförhöjnings allmänna
konstruktion framhålla de sakkunniga, att en dyrtidskompensation
åt folkpensionärerna kunde genomföras på två väsentligt olika sätt. Enligt
en metod höjdes folkpensionerna med belopp, som stode i visst förhållande
till pensionens storlek i varje särskilt fall. För inkomstprövade pensionsförmåner
medförde detta att ju högre egen inkomst pensionstagaren hade
och ju lägre folkpensionen sålunda vore, desto mindre bleve dyrtidstillägget.
Enligt den andra metoden erhölle alla pensionstagare eller alla tillhörande
en viss grupp lika stort dyrtidstillägg, vare sig pensionen utginge med oavkortat
belopp eller med ett belopp som reducerats på grund av pensionstagarens
egen inkomst. Resultatet för pensionärerna bleve principiellt likartat,
när fråga vore om pensionärer med icke inkomstprövade förmåner
eller pensionstagare med oavkortade inkomstprövade förmåner. Ur kostnadssynpunkt
skilde sig metoderna icke alltför mycket från varandra, och
detta även om dyrtidstillägg skulle utgå enbart å inkomstprövade förmåner.
Flertalet pensionärer med inkomstprövade förmåner åtnjöte nämligen oavkortad
pension.

De sakkunniga, som för sin del förorda den sistnämnda metoden, anföra
såsom skäl härför.

2 — Biluing till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Under det andra världskriget kommo båda nu nämnda förfaringssätt till
användning. Till en början utgåvos enbart proportionella tilläggsbelopp. Ett
sådant system är förenat med den olägenheten, att avdragsfaktorn — det
procenttal varmed enligt lagens föreskrifter den egna inkomsten reducerar
den inkomstprövade förmånen — i realiteten stegras i takt med dyrtidstillläggets
höjning. Under världskriget blev denna konsekvens av den proportionella
metoden snart nog så besvärande, att den utlöste ett även på andra
överväganden grundat beslut om sänkning av den i lagen föreskrivna avdragsfaktorn
från 70 till 50 procent. Men även denna lägre avdragsfaktor,
som återfinnes i nu gällande lag om folkpensionering, tillåter ej utan komplikationer
av ovan angivna art obegränsad dyrtidskompensation enligt den
proportionella metoden. I ett läge, då levnadskostnaderna stigit med hälften
och dyrtidstillägg skall utgå i proportion härtill, skulle sålunda en i
lagen angiven avdragsfaktor av 50 procent i realiteten komma att utgöra
75 procent, och om dyrtidstillägg skulle behöva utgivas med belopp motsvarande
hela det utgående pensionsbeloppet, komme avdraget för egen inkomst
att bliva 100-procentigt för pensionärer med reducerad inkomstprövad
förmån.

I detta sammanhang må anmärkas att de grunder för utgivande av särskilt
bostadstillägg, vilka numera torde ha antagits av inemot 300 kommuner
med tillhopa omkring 3,6 miljoner invånare, ofta innehålla regler som
innebära, att i vissa inkomstlägen pensionstagarens egna inkomster i sin
helhet avdragas från det särskilda bostadstilläggets och annan inkomstprövad
folkpensions sammanlagda belopp. En faktisk höjning av den i lagen
föreskrivna avdragsfaktorn komme därför — i den mån ifrågavarande kommuner
icke ändrade sina bestämmelser för särskilda bostadstillägg — att i
dessa fall medföra orimliga konsekvenser för pensionärerna.

Den nu berörda olägenheten med den proportionella metoden måste enligt
de sakkunnigas mening medföra, att metoden icke bör komma till användning
då det gäller att uppbygga ett definitivt system för indexreglering av
folkpensionerna. De sakkunniga förordar därför att indextillägg utgives
med lika stort belopp för alla pensionärer eller för pensionstagare tillhörande
en och samma kategori och att dyrtidskompensationens storlek sålunda
göres oberoende av frågan, huruvida inkomstprövad förmån utgår
med oavkortat eller med reducerat belopp.

I fortsättningen anföra de sakkunniga.

Även vid utarbetandet av ett dylikt system är emellertid att beakta en erfarenhet
från andra världskriget. Jämsides med proportionella tillägg utgåvos
då även tillägg som för olika pensionärsgrupper voro till beloppet
fixerade. Båda slagen av tillägg utgingo i princip endast till dem som voro
berättigade till någon, om än aldrig så ringa inkomstprövad förmån. En följd
härav blev, att den vars egna inkomst endast gav rätt til! en obetydlig pension
erhöll hela det fixa tillägget, medan den vars inkomst nätt och jämnt
uteslöt från rätt till inkomstprövad förmån blev utesluten även från dyrtidstillägget.
Medan det proportionella tillägget enligt sin natur vid stigande
inkomst kontinuerligt sjönk för att vid inkomstgränsen omärkligt försvinna,
upphörde det fixa tillägget helt plötsligt. Vid ett högt fixt tillägg kunde alltså
en obetydlig ökning av den egna inkomsten medföra en kraftig minskning
av pensionstagarens totalinkomst (folkpensionen med dyrtidstillägg
samt den egna inkomsten). När det fixa tillägget under kriget nått en

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

viss höjd, vid vilken denna olägenhet blev påtaglig, nödgades man därför
införa rätt till s. k. provisorisk utjämningspension för den, vars egna inkomster
något överstego gränsen för rätt till inkomstprövad förmån enligt
folkpensioneringslagen.

Den angivna olägenheten med en metod, som lämnade en i kronor räknat
lika stor dyrtidskompensation vare sig oavkortad eller reducerad pension
utginge, borde vid en indexreglering av folkpensionerna på längre sikt enligt
de sakkunnigas mening undanröjas genom annan åtgärd än den som kommit
till användning under kriget. De sakkunniga hade kommit till den uppfattningen
att detta borde ske genom att man övergåve det tidigare tillämpade
systemet med ett från folkpensionen fristående dyrtidstillägg och i stället
inom folkpensioneringslagens ram gjorde själva pensionsbeloppen rörliga i
förhållande till en för folkpensionärer särskilt utarbetad levnadskostnadsindex.
Vid viss höjning av indextalet komme då de indexreglerade pensionsförmånerna
att ökas med ett i förhållande till indexhöjningen avpassat
fixt belopp. Detta medförde att dyrtidskompensationen hleve lika stor för
alla pensionstagare eller för varje pensionstagare som tillhörde en viss kategori.
En inkomstprövad pensionsförmåns höjning på grund av förhöjt
indextal finge den konsekvensen att ett antal pensionärer, som förut på
grund av sin inkomst varit uteslutna från rätt till förmånen i fråga, bleve
berättigade till densamma med belopp motsvarande indexhöjningen eller
del därav. Sjönke indextalet med föreskrivet antal enheter, minskades å
andra sidan de indexförhöjda pensionsförmånerna med visst antal kronor,
och den som åtnjöte en inkomstprövad sådan förmån med så ringa belopp,
att det helt konsumerades av minskningen, miste förmånen helt. Lades
däremot hela indexförhöjningen på en icke inkomstprövad pensionsförmån,
komme i folkpensionen ingående inkomstprövade förmåner icke att påverkas
av indexändringar. I

I ett särskilt avsnitt av betänkandet behandlas frågan vilka pensionsförmåner,
som böra indexregleras. Enligt de sakkunnigas
mening är det klart, att en indexreglering måste omfatta samtliga de
folkpensionärer, som förklarats berättigade till inkomstprövad pensionsförmån,
eller åtminstone dem som ekonomiskt hade det sämst ställt av dessa
pensionstagare. Huruvida eller i vilken omfattning statsmakterna borde
genom automatiskt verkande regler binda sig för en indexanpassning av
pensionerna för de pensionstagare, som icke åtnjöte någon inkomstprövad
förmån, vore däremot en fråga som krävde noggrant övervägande.

Vad angår de pensionstagare, som ha enbart allmän ålderspension,
anföra de sakkunniga.

Av de pensionstagare, som åtnjuta enbart allmän ålderspension torde
uppskattningsvis 60 procent eller omkring 255 000 personer kunna antagas
vara mantalsskrivna å orter tillhörande bostadskostnadsgrupp I. Då ålderspensionärer
i denna grupp icke kunna erhålla inkomstprövade pensionsför -

Kungl. Maj ds proposition nr 109.

måner frånsett det under vissa betingelser till pensionstagares hustru utgående
hustrutillägget, föreligger för deras del när hustrutillägg ej utgår ingen
aktuell inkomstuppskattning i pensionsnämndernas eller pensionsstyrelsens
handlingar. Skulle man vid en indexreglerings genomförande undantaga
ålderspensionärer i bostadskostnadsgrupp I med inkomst över ett visst belopp
eller göra dyrtidskompensationen mindre för dessa än för åldringar
med lägre inkomst, bleve det därför nödvändigt att i en eller annan form
verkställa en prövning av inkomstförhållandena för de åldringar utan
hustrutillägg i denna grupp, vilka ansåge sina inkomster ligga under den
föreskrivna gränsen.

I bostadskostnadsgrupperna II—V, där inkomstprövade bostadstillägg
utgå till dem, vilkas inkomst konstaterats understiga vissa belopp, föreligger
icke samma svårighet att göra åtskillnad mellan ålderspensionärerna
med hänsyn till inkomsten, såvida man ej vill införa högre inkomstgränser
för rätt till indexförhöjningen än dem som gälla för rätt till bostadstillägget.
Dock förekomma inom dessa bostadskostnadsgrupper åldringar utan inkomst
eller med obetydlig sådan, vilka sakna rätt till bostadstillägg endast av
den anledningen att de inflyttat från grupp 1 och ännu icke varit mantalsskrivna
tre år i den högre gruppen. Vid en med hänsyn till pensionstagarnas
inkomst differentierad indexreglering borde dessa givetvis erhålla dyrtidskompensation
efter samma grunder som skulle gällt för dem om de fortfarande
varit mantalsskrivna i grupp I.

Emellertid tala principiella skäl av största vikt för att samma grunder för
en indexreglering tillämpas för alla åldringar, oberoende av deras ekonomiska
förhållanden. När 1946 års lag om folkpensionering antogs, ansågs
dess största förtjänst vara att den allmänna ålderspensionen bestämdes till
belopp, som beräknades förslå för nödtorftigt uppehälle å orter med de
lägsta bostads- och bränslekostnaderna, och att därigenom behovet av inkomstprövning
för åldringar å dessa orter bortföll, frånsett de fall då
hustrutillägg kunde utgå. Vid en indexreglering av folkpensionerna synes
det under sådana förhållanden vara angeläget att utan krav på inkomstprövning
indexförhöja den allmänna ålderspensionen efter sådana grunder,
att dess realvärde bibehålies vid stigande levnadskostnader.

Det må även erinras om att ett indextillägg som för åldringar helt anknytes
till den allmänna ålderspensionen och ej till det i de högre bostadskostnadsgrupperna
utgående bostadstillägget kommer att höja den allmänna
ålderspensionens belopp, medan bostadstillägget förblir oförändrat. Härigenom
kommer inkomstprövningens betydelse i dessa bostadskostnadsgrupper
relativt sett automatiskt att minskas vid fallande penningvärde, en utveckling
som torde ligga helt i linje med statsmakternas intentioner vid antagandet
av 1946 års lag om folkpensionering.

Slutligen vilja de sakkunniga i detta sammanhang även framhålla, att
ålderspensionärer ofta på grund av förutvarande arbetsanställning erhålla
s. k. arbetarpension med belopp överensstämmande med den avdragsfria
inkomsten. Ålderspensionärer med så avpassad arbetarpension och med
annan inkomst av den måttliga storlek som bortreducerar bostadstillägget
skulle ej sällan bli dubbelt drabbade, om indextillägget förbehölles åldringar
med bostadstillägg eller bestämdes till högre belopp för dem än för andra
pensionstagare över 67 år. Det kan nämligen knappast förväntas, att arbetsgivarna
i större utsträckning komma att ge dyrtidstillägg å sådana arbetarpensioner.

Kungl. Maj. ts proposition nr 109.

De sakkunniga ha därför kommit till den uppfattningen, att ålderspensionärer
med enbart allmän ålderspension böra erhålla indexreglerat pensionstillägg
efter samma grunder som bestämmas skola gälla för ålderspensionärer
med bostadstillägg.

I fråga om den grundpension å 200 kronor om året, som utgår till invalidpensions-
och sjukbidragsberättigade personer, ha de sakkunniga kommit
till motsatt resultat. De sakkunniga anföra härom bl. a.

Denna pension har den likheten med allmän ålderspension, att den utgår
oberoende av pensionstagarens inkomst. Till skillnad från den allmänna ålderspensionen
har grundpensionen emellertid icke på något sätt till beloppet
avpassats efter den pensionsberättigades behov, och förmånen utgör i realiteten
endast ett minimibelopp för invalidpension och sjukbidrag, vilket utgår
när årsinkomstens storlek utesluter den pensionsberättigade från rätt
till inkomstprövad förmån. Vid folkpensioneringslagens tillkomst ifrågasattes
att låta inkomstprövningen omfatta hela invalidpensionen och sjukbidraget.
Tanken härpå övergavs av den anledningen, att man ej ville låta
någon som erlagt pensionsavgifter enligt äldre lag gå miste om sin därigenom
förvärvade rätt till avgiftspension. Då pensionsstyrelsens register över
påförda och erlagda pensionsavgifter slopades i samband med den nya
folkpensioneringslagens ikraftträdande, måste man — resonerades det —
låta alla pensionsberättigade invalider och åldringar få ett visst minimibelopp
i pension, vare sig avgifter inbetalats eller ej och oavsett om erlagda
avgifter gav rätt till ifrågavarande pensionsbelopp eller endast till en lägre
pension. Denna minimipension bestämdes till 200 kronor om året. De få,
som vid inträdande pensionsrätt på grund av erlagda avgifter kunna bli
berättigade till avgiftspension med mer än 200 kronor (omkring 500 personer),
ha av pensionsstyrelsen uppförts på en särskild förteckning, så att
de kunna erhålla detta högre belopp om de beviljas invalidpension eller
sjukbidrag.

De sakkunniga föreslå således, att de pensionstagare, som åtnjuta enbart
grundpension, undantagas från rätten till indexreglerad förhöjning av pensionen
och att indextillägget för invalidpensionärer och sjukbidragsberättigade
personer i stället helt lägges på de inkomstprövade förmånerna.

De sakkunniga erinra i detta sammanhang om att hjälplösa invalidpensions-
eller sjukbidragsberättigade gifta personer, vilka enligt vanliga
avdragsregler på grund av makarnas inkomst skulle vara uteslutna från
annan pensionsförmån än grundpension, jämlikt 10 § folkpensioneringslagen
i vissa fall kunna erhålla tilläggspension och bostadstillägg med högst
400 kronor om året, s. k. lijälplöshetstillägg. Dessa borde givetvis erhålla
indexförhöjning enligt samma grunder som andra pensionärer, vilkas folkpension
ej bestode av enbart grundpension.

De sakkunniga föreslå vidare, att pensionstagare med blindtillägg erhålla
indexförhöjning endast på invalid- eller ålderspensionen men däremot ej
på blindtillägget. Som motivering härför anföres följande.

De blinda eller nästan blinda personer, som åtnjuta blindtillägg, ha
uppenbarligen utöver den allmänna levnadskostnaden i regel särskilda

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

kostnader för hjälp av seende personer, och det är givet att också dessa
särskilda kostnader öka vid en allmän levnadskostnadsstegring. Emellertid
har blindtilläggets belopp icke direkt framkommit som ett resultat av utredningar
och överväganden rörande de blindas speciella inkomstbehov,
utan beloppets fixering till 700 kronor om året grundar sig på en jämförelse
med de blindas till utgången av år 1947 från pensionsstyrelsen utgående
förmåner, sådana dessa blevo utformade genom det då tillämpade schematiska
systemet för dyrtids- och annan kompensation i form av dyrtidstilllägg
och provisoriska förstärkningar. Under sådana förhållanden synes
blindtillägget såsom sådant böra lämnas utanför indexregleringen. I stället
torde blindtilläggets belopp böra regleras genom särskilda beslut av statsmakterna,
när så anses påkallat. Ytterligare en omständighet som talar för
att ändringar av blindtilläggets storlek böra ske i särskild ordning är att
blind tillägget inverkar minskande på inkomstprövade pensionsförmåner
och att en höjning av detsamma alltså måste kombineras med en omräkning
av sistnämnda förmåner.

I detta sammanhang erinra de sakkunniga slutligen om att änke- och
änkling sbidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn
utgå med belopp motsvarande änkepension och bostadstillägg enligt lagen
om folkpensionering. En indexreglering av änkepensionerna komme till
följd härav att innebära, att även änke- och änldingsbidragen indexreglerades.
Då sistnämnda bidrag organiskt hörde nära samman med änkepensionen
och förmånernas utformning dessutom vore densamma, funne
de sakkunniga en sådan konsekvens naturlig och önskvärd.

I fråga om spörsmålet huruvida indexförhöjning bör ske
efter skilda grunder för olika pensionärskategorier
anföra de sakkunniga inledningsvis.

Såsom i det föregående närmare utvecklats äro de sakkunniga av den
uppfattningen, att indexförhöjningens belopp ej bör röna inverkan av de
variationer i pensionsbeloppets storlek, som äro betingade av pensionstagarens
högre eller lägre inkomst. Indexförhöjningen bör i stället göras konstant
för alla pensionärer eller för sådana pensionärsgrupper, för vilka
tillämpas enhetliga grunder för pensionsbeloppets bestämmande. I sistnämnda
avseende är främst att märka, att pensionens storlek förutom av
inkomsten bestämmes av pensionstagarens civilstånd samt av reglerna för
den bostadskostnadsgrupp pensionstagaren tillhör. För varje pensionärsgrupp,
som sålunda skiljer sig från övriga grupper men inom vilken pensionsbeloppet
är konstant, bortsett från årsinkomstens inverkan, kan indexhöjningen
tänkas ske efter speciellt för ifrågavarande grupp avpassade regler.
Ur administrativ synpunkt är det emellertid givetvis en fördel, om antalet
grupper med olika beräkningsgrunder begränsas så mycket som möjligt.

En grundprincip i folkpensioneringslagen vore — fortsätta de sakkunniga
— att pensionen för ensamstående skulle vara högre än för två makar,
som båda åtnjöte folkpension. Att denna princip vore riktig stode utom
diskussion. Däremot kunde man ha olika meningar om i vilket förhållande
pensionsbeloppen för å ena sidan en ensamstående och å andra sidan två

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

makar borde stå till varandra för att bäst svara mot pensionstagarnas försörjningsbehov.
Vid en indexreglering på längre sikt syntes i varje fall böra
tillses att gifta och ogifta erhölle indexförhöjningar med belopp som stode
i ungefär samma förhållande till varandra som de i lagen stadgade beloppen
för allmän ålderspension. Dessa båda pensionärsgrupper borde sålunda vid
lika indextal erhålla indexförhöjning med skilda belopp.

I fråga om hustrutillägget erinra de sakkunniga om att detta utginge med
200 kronor lägre belopp än hustrun skulle ha erhållit som invalidpensionär.
Anledningen härtill vore, att en icke invalidförklarad hustru förutsatts
kunna åtminstone i någon mån bidraga till makarnas försörjning. Om hon
icke förmådde detta, bleve hustrutillägget dock ej högre. Under sådana förhållanden
funne de sakkunniga skäligt, att dyrtidskompensationen för
hustrutilläggsberättigad finge utgå med samma belopp som för gift pensionsberättigad.

De sakkunniga erinra vidare om att änkepensionen bestämts till belopp,
som avsevärt understege pensionsbeloppet ej blott för övriga ensamstående
folkpensionärer utan även för gifta pensionsberättigade. Anledningen härtill
vore densamma som varit avgörande för avvägningen av hustrutilläggets
belopp, nämligen att icke invalidförklarade änkor förutsatts kunna åtminstone
i någon mån bidraga till sin försörjning. Emellertid medförde en
årlig inkomst överstigande 400 kronor avdrag å änkepensionen och vidare
vore denna i sin helhet inkomstprövad, vilket medförde att den vid en
ganska måttlig inkomst helt bortfölle. Dessa omständigheter utgjorde enligt
de sakkunnigas mening ett starkt motiv för att låta änkepensionerna
erhålla samma dyrtidskompensation som övriga ensamstående pensionstagare.
Då detta emellertid skulle förrycka sambandet mellan de i folkpensioneringslagen
föreskrivna pensionsbeloppen för änkepensionärer och
hustrutilläggsberättigade hustrur och innebära en realförbättring för de
förra i jämförelse med de senare, hade de sakkunniga likväl funnit sig böra
föreslå att indexförhöjningen skulle utgå med samma belopp för dessa båda
kategorier, nämligen med det belopp som skulle tillkomma gift pensionsberättigad.

Beträffande frågan om indexförhöjningen bör vara större i en bostadskostnadsgrupp
med högre nummer än i en grupp med lägre nummer, anföra
de sakkunniga.

Om den levnadslcostnadsindex för folkpensionärer, som särskilda sakkunniga
ha fått i uppdrag att utarbeta, skulle konstrueras såsom fem olika
indexserier, av vilka var och en skall påverka pensionerna inom en viss
bostadskostnadsgrupp, måste indexförhöjningens belopp tydligen bestämmas
efter skilda grunder i de olika bostadskostnadsgrupperna. Konstrueras
däremot, såsom här förordats, en levnadskostnadsindex på sådant sätt, att
en och samma indexserie hänför sig till alla pensionstagare inom samtliga
bostadskostnadsgrupper, blir det möjligt att välja genomsnittliga pensionsbelopp
eller på annat sätt bestämda enhetsbelopp för gifta och ogifta, på

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

vilka indextalet får verka oberoende av efter vilken bostadskostnadsgrupp
den aktuella pensionen är bestämd. Frågan huruvida denna möjlighet till
förenkling bör begagnas eller om den enhetliga indexserien bör påverka
högsta pensionsbeloppen för gifta och ogifta inom varje bostadskostnadsgrupp,
så att indexhöjningen blir större i en bostadskostnadsgrupp med
högre nummer än i en grupp med lägre nummer, sammanhänger delvis med
hur man bedömer den framtida utvecklingen av bostads- och bränslekostnadernas
storlek i förhållande till andra levnadskostnader.

Pensionärsbudgeten i en högre bostadskostnadsgrupp skiljer sig, såsom
förut framhållits, från pensionärsbudgeten i en lägre sådan grupp främst
däri att bostads- och bränsleposten i den förra regelmässigt är i viss grad
proportionsvis större än i den senare. Om vid en levnadskostnadsstegring
bostads- och bränslekostnaden relativt sett stiger lika mycket som levnadskostnaderna
i övrigt, borde ur principiell synpunkt indextalet i en enhetlig
indexserie påverka de särskilda pensionsbeloppen inom varje bostadskostnadsgrupp
så, att dyrtidskompensationen bleve i kronor räknat större för
pensionärer i en högre bostadskostnadsgrupp än för pensionärerna i en
lägre. Efter hyresregleringens tillkomst har emellertid bostadskostnaden
stigit endast obetydligt i förhållande till prisstegringen i övrigt, och även
den sammanlagda bostads- och bränslekostnadens stegring har varit relativt
ringa i förhållande till levnadskostnadsstegringen i dess helhet, särskilt i
de högre bostadskostnadsgrupperna, inom vilka bränslekostnaden för flertalet
pensionärer är mycket mindre än bostadskostnaden. I fortsättningen
torde man kunna räkna med att såsom hittills allmänna levnadskostnadsstegringar
inom överskådlig tid endast till mindre del komma att bero på
ökade kostnader för bostad och bränsle. Levnadskostnadernas stegring för
en pensionärsbudget kan med andra ord beräknas komma att i kronor
räknat bli ungefär densamma i hela riket. Även om en avsevärd allmän
hyreshöjning med viss procent å gällande hyresbelopp medgåves, skulle
för övrigt den härigenom uppkommande större hyresstegringen i högre
bostadskostnadsgrupper i viss mån motverkas av den utjämning av ifrågavarande
kostnader mellan de olika bostadskostnadsgrupperna som inträder
genom äldre bebyggelses ersättande med ny.

Med hänsyn härtill och då det syntes uppenbart, att prisutvecklingen
redan sedan lång tid tillbaka medfört en utjämning av levnadskostnaderna
mellan skilda orter, kunde det enligt de sakkunnigas mening icke vara
lämpligt att giva indexregleringen av folkpensionerna en konstruktion, som
vid stigande levnadskostnader automatiskt ökade den spännvidd mellan
pensionsbeloppen i skilda bostadskostnadsgrupper som förelåge på grund
av i lagen givna föreskrifter om bostadstilläggens storlek. Skulle en sådan
situation inträda, att ändring härutinnan tedde sig önskvärd, syntes detta
i första hand böra ske genom ändringar i folkpensioneringslagens bestämmelser
om bostadstillägg. De sakkunniga hade därför kommit till den uppfattningen,
att indexhöjningar, som grundades på en för hela riket gemensam
index, i princip borde ske med enhetliga belopp för å ena sidan gifta
pensionstagare och änkepensionärer och å andra sidan övriga pensionstagare,
oberoende av vilken bostadskostnadsgrupp som vore bestämmande för
pensionsbeloppets storlek. Med gift pensionstagare avsåges i detta samman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

hang endast sådan gift pensionär, vars make jämväl erhölle indexförhöjd
pensionsförmån.

Vad härefter angår indexförhöjningens storlek anföra de
sakkunniga att — eftersom pensionsförhöjningarna enligt de sakkunnigas
uppfattning borde vara lika stora i samtliga bostadskostnadsgrupper - de
pensionsbelopp, som skulle ligga till grund för indexförhöjningens storlek
för å ena sidan gifta pensionstagare och änkepensionärer och å andra sidan
övriga pensionstagare, måste vara enhetliga för hela riket. Under sådana
omständigheter låge det närmast till hands att välja högsta pensionsbeloppen
i den mellersta bostadskostnadsgruppen, grupp III, nämligen för gift
pensionsberättigad 1 000 kronor och för ogift 1 300 kronor. De sakkunniga
fortsätta.

Om dessa belopp läggas till grund för indexregleringen, kan det visserligen
synas som om pensionstagarna i bostadskostnadsgrupperna I och II
bleve något överkompenserade, medan viss underkompensation skulle
komma att föreligga för pensionärer i grupperna IV och V. Så länge bostadsoch
bränslekostnaden stiger avsevärt långsammare än levnadskostnaderna i
övrigt blir emellertid denna effekt, om den överhuvudtaget uppkommer,
ganska ringa. Om för varje bostadskostnadsgrupp infördes en särskild indexserie
som skulle påverka högsta pensionsbeloppet inom just den gruppen,
skulle nämligen under nämnda förutsättning — eftersom bostads- och
bränslepostens andel i en folkpensionärs budget är större i en högre bostadskostnadsgrupp
än i en lägre — ett visst indextal som bestämmes skola verka
utlösande på pensionsförhöjningen, t. ex. talet 105, uppnås tidigare i den
lägre bostadskostnadsgruppen än i den högre. Systemet med en enhetlig
index, avpassad efter förhållandena i bostadskostnadsgrupp III, kommer
därför att verka fördröjande på dyrtidskompensationens utlösning i grupperna
I och II, medan pensionärerna i grupperna IV och V erhålla pensionsförhöjningar
med tätare mellanrum enligt systemet med en enhetlig index
än om en särskild index gällde för varje bostadskostnadsgrupp.

De indexintervall som skola utlösa pensionsförhöjningarna borde enligt
de sakkunniga ej bestämmas lägre än till fyra och ej högre än till sex enheter.
De sakkunniga ha för sin del funnit femtalsintervall naturligast och
anföra härom.

Med femtalsintervall skulle den första pensionsförhöjningen komma att
utlösas av indextalet 105 (juni 1940 = 100) och utgöra för gift pensionstagare
och änkepensionär fem procent å 1 000 kronor = 50 kronor samt för
annan pensionstagare fem procent å 1 300 kronor = 65 kronor. För undvikande
av alltför stora administrativa svårigheter torde det emellertid vara
nödvändigt att bestämma förhöjningarna till belopp som äro jämnt delbara
med 12, så alt de kunna utbetalas med helt antal kronor i månaden och med
samma månadsbelopp under hela året. Med avrundning till närmaste med
12 delbara krontal skulle förhöjningen sålunda vid indextalet 105 utgöra
för gift pensionstagare och änkepensionär 48 kronor och för annan pensionstagare
60 kronor eller, uttryckt i månadsbelopp, 4 resp. 5 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Vid ett strängt fasthållande av pensionsbeloppen 1 000 och 1 300 kronor
såsom grund för indexförhöjningens storlek kommer dennas belopp att
växla vid olika indexintervall. Detta åskådliggöres av följande uppställning,
där förhöjningen mellan varje intervall angives i kronor per månad.

Förhöjning per månad mellan de olika indexintervallen	Pensionsindextal
105	no	115	120	125	130	135	140
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
För gift och därmed jämställd
person......................	4	4	5	4	4	4	4	4
För annan ....................	5	6	5	6	5	6	5	5

Det skulle emellertid ur administrativ synpunkt vara i hög grad irrationellt
och även te sig egendomligt för pensionstagarna, om indextilläggen på
detta sätt varierade i storlek trots indexintervallens enhetlighet. De sakkunniga
utgå därför ifrån att tilläggen böra ökas med samma belopp vid varje
höjning av indextalet med ett femtal enheter. Man torde härvid ha att välja
mellan å ena sidan en ökning med 4 kronor i månaden för gift pensionstagare
och änkepensionär och 5 kronor i månaden för annan pensionstagare
samt å andra sidan en ökning med 5 resp. 6 kronor i månaden för dessa
pensionärskategorier.

En ökning med 4 resp. 5 kronor i månaden har den fördelen, att ökningen
då blir proportionell mot den allmänna ålderspensionens storlek för gift och
ogift, 800 och 1 000 kronor. Å andra sidan kommer med dessa belopp dyrtidskompensationen
med fem procent att räknas på något lägre pensionsbelopp
än dem som utgå i bostadskostnadsgrupp III, nämligen å beloppen
960 och 1 200 kronor. Bestämmes pensionsökningen för varje indexintervall
till 5 resp. 6 kronor i månaden, kommer dyrtidskompensationen att baseras
på beloppet 1200 kronor för gift pensionstagare och änkepensionär (— högsta
pensionsbeloppet i bostadskostnadsgrupp V för gift person när båda makarna
ha pension) och på beloppet 1 440 kronor för annan pensionstagare.
Vid övervägande av dessa båda möjligheter ha de sakkunniga stannat för
att föreslå, att pensionsförhöjningen bestämmes till 4 resp. 5 kronor i månaden
för varje höjning av pensionsindextalet med fem enheter. Pensionsförhöjningen
blir då per helt år följande. I

			Pensionsindextal
Förhöjningens storlek per år	105	no	115	120	125	130	135	140
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
För gift och därmed jämställd person......................	48	96	144	192	240	288	336	384
För annan....................	60	120	180	240	300	360	420	480

I fråga om beräkningen av kostnaderna för den föreslagna
indexregleringen anföra de sakkunniga bl. a.

Enligt av pensionsstyrelsen lämnade preliminära uppgifter utbetalas för
närvarande folkpension för omkring 750 000 pensionstagare. Såsom pen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

sionstagare ha därvid medräknats hustrur, vilka erhålla hustrutillägg.
Rörande pensionstagarnas fördelning på olika kategorier ha delvis endast
tämligen osäkra upplysningar kunnat lämnas, beroende bl. a. därpå att hålkortsmaterialet
under det nya utbetalningssystemets första verksamhetsår
varit så anlitat för oundgängligen nödvändiga arbetsuppgifter, att dess bearbetning
för rent statistiskt ändamål måst komma i andra hand. Tills
vidare kan sålunda endast verkställas en preliminär uppskattning av kostnaderna
för folkpensionernas indexreglering.

Såsom utgångspunkt för den följande preliminära kostnadsberäkningen
ha de sakkunniga tagit det nuvarande pensionärsbeståndet å omkring
750 000 personer. De siffror som härvid erhållas måste bli ej oväsentligt för
låga, beroende dels på att den första utbetalningen för nytillkomna pensionärer
vanligen omfattar pension för ett flertal månader, dels på att pensionärsbeståndet
vid indexregleringens ikraftträdande sannolikt kommer att vara
större än det är för närvarande. Sedan kostnadsberäkning verkställts från
den angivna utgångspunkten, tillägges därför ett visst kompletterande belopp,
vars storlek med ledning av de uppgifter som för närvarande stå till
buds fixerats till en miljon kronor för varje indexstegring med fem procent.

De nuvarande pensionernas fördelning på olika slag kan antagas vara

ungefär följande:

Antal

Allmän ålderspension med bostadstillägg ...................... 164 000

Annan ålderspension ........................................ 423 000

Invalidpension (sjukbidrag) innehållande inkomstprövad förmån 122 000
Invalidpension (sjukbidrag) bestående av enbart grundpension (ev.

i förening med blindtillägg) ................................ 13 000

Änkepension ................................................ 11 000

Hustrutillägg .............................................. 17 000

Summa 750 000

Härtill komma omkring 2 000 bidrag till änkor och änklingar med barn
enligt den särskilda lagen om sådana bidrag.

Av ålderspensionärerna tillhöra enligt en preliminär beräkning omkring
33 procent den grupp gifta, vilka föreslås skola erhålla indexförhöjning med
det lägre beloppet. Av dem som erhålla invalidpension och sjukbidrag beräknas
omkring 12 procent tillhöra denna grupp. Det lägre tillägget kan
sålunda beräknas skola utgå till 54 000 ålderspensionärer med bostadstillägg,
140 000 ålderspensionärer utan sådant tillägg, 15 000 invalidpensionärer
och sjukbidragsberättigade personer, 11 000 änkepensionärer, 17 000
hustrutilläggsberättigade hustrur samt 2 000 personer med änke- och änklingsbidrag,
summa 239 000 personer. Det högre tillägget skulle enligt samma
beräkningsgrunder tillkomma 110 000 ålderspensionärer med bostadstillägg,
283 000 ålderspensionärer utan sådant tillägg samt 107 000 invalidpensionärer
och sjukbidragsberättigade personer, summa 500 000 personer.

Med dessa utgångspunkter kunna de årliga kostnaderna för en höjning
av folkpensionerna med 48 resp. 00 kronor för varje indexstegring med fem
enheter beräknas till följande belopp vid pensionsindextalen 105, 110, 115
och 120.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

	Pensionsindextal
	105	110	115	120
	Milj. kr.	Milj. kr.	Milj. kr.	Milj. kr.
Allmän ålderspension med bostadstillägg. ..	9,2	18,4	27,6	36,8
Annan ålderspension.....................	23,7	47,4	71,1	94,8
Inkomstprövad invalidpension (sjukbidrag)..	7,1	14,2	21,3	28,4
Änkepension ............................	0,5	1,0	1,5	2,0
Hustrutillägg............................	0,8	1,6	2,4	3,2
Ånke- och änklingsbidrag.................	0,1	0,2	0,3	0,4
Tillkommer med hänsyn till för låg uppskatt-
ning (se ovan).........................	1,0	2,0	3,0	4,0
Summa	42,1	84,8	127,2	169,6

De sakkunniga föreslå, att de nuvarande årliga pensionsbeloppen, vilka
komma att utgöra de grundbelopp som skola utgå vid indexläget 100, i samband
med indexregleringen avrundas på sådant sätt att de bli jämnt delbara
med 12 samt att denna avrundning alltid skall ske uppåt. Till nyssnämnda
kostnader kommer sålunda kostnaden för denna avrundning, vilken av de
sakkunniga preliminärt uppskattas till mellan 4,5 och 5 miljoner kronor
om året.

De sakkunniga föreslå icke någon materiell ändring i lagen om k o mmunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.
På grund av den föreslagna förhöjningens konstruktion skulle
således kostnaderna för förhöjning av ålderspensioner komma att helt
stanna på statsverket medan kommunerna enligt nu gällande regler skulle
få bidraga till kostnaderna för förhöjning av invalidpensioner, sjukbidrag,
änkepensioner och hustrutillägg. I

I de för de sakkunniga utfärdade direktiven framhölls att de sakkunniga
borde vara oförhindrade att undersöka huruvida en omläggning av utbetalningssystemet
för folkpensionerna i decentraliserande riktning kunde ge
ökade förutsättningar för en snabb anpassning av dyrtid stillägget till förändringar
i prisnivån. De sakkunniga ha också i betänkandet till särskild
prövning upptagit frågan om central eller lokal utbetalning
av folkpensionerna. Härvidlag ha de sakkunniga företagit vissa
utredningar rörande det nuvarande utbetalningssystemets effektivitet, dess
ändamålsenlighet vid en indexreglering av folkpensionerna, kommunernas
möjligheter att utbetala indexreglerade folkpensioner, sistnämnda spörsmål
särskilt i belysning av den genomförda kommunala utbetalningen av allmänna
barnbidrag, samt kostnaderna för eu decentralisering av pensionsutbetalningen
till kommunerna. Beträffande resultatet av dessa utredningar
hänvisas till sid. 55—69 i betänkandet.

För egen del erinra de sakkunniga beträffande denna fråga inledningsvis
om att det inom modern kontorsorganisation funnes en tendens att å

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ena sidan decentralisera beslutanderätt av olika slag och å andra sidan
centralisera vissa verkställighetsåtgärder, t. ex. kontinuerliga utbetalningar
i anledning av fattade beslut. Genom decentraliserad beslutanderätt kunde
i allmänhet åstadkommas smidiga kompletteringar av ett från början ofullständigt
utredningsmaterial samt snabba beslut. Genom en rationellt organiserad
utbetalningsapparat för stora enheter vunne man med minsta möjliga
personal- och materialåtgång allmän punktlighet för kontinuerliga utbetalningar.
Båda dessa moderna principer hade kommit till uttryck i folkpensioneringslagen.
I ärenden rörande inkomstprövad ålderspension samt
änkepension vore sålunda beslutanderätten decentraliserad till pensionsnämnderna,
vilkas beslut verkställdes av pensionsstyrelsen utan prövning.
All utbetalning av folkpension skedde däremot centralt genom pensionsstyrelsens
försorg.

De sakkunniga framhålla i fortsättningen att vid de undersökningar, som
de sakkunniga företagit i denna sak, från flera håll framhållits att de mindre
kommuner, som inom de närmaste åren skulle uppgå i större enheter, för
närvarande i allmänhet saknade resurser att på ett tillfredsställande sätt
omhänderha den kontinuerliga utbetalningen av folkpensionerna och den
därmed förenade ganska ofta förekommande omräkningen av pensionsbeloppen
vid civilståndsändringar, förändringar i makes pensionsförhållanden,
pensionstagarens uppnående av 67 år m. m. Hela decentraliseringsfrågan
borde därför enligt denna mening vila till dess den nya kommunindelningen
genomförts. Enligt de sakkunnigas mening vore detta en mycket
vägande anmärkning, som icke kunde förbigås. För vissa större och
medelstora städers del syntes dessutom föreligga svårigheter att på kort
tid uppbringa för utbetalningsverksamheten erforderliga lokaler och personal.

Mot decentralisering av utbetalningsapparaten i nuvarande läge talade
enligt de sakkunniga också andra skäl. Om det nuvarande centrala utbetalningssystemet
bibehölles, kunde de ändrade pensionsbelopp, som skulle utgå
vid höjning eller sänkning av pensionsindextalet, utbetalas redan månaden
efter det indexändringen kungjorts. Genomfördes en kommunal utbetalning
av folkpensionerna, torde utbetalning av ändrade belopp med så kort
varsel kunna åstadkommas endast i kommuner med få pensionstagare och
möjligen även i de största städerna med stor förvaltningspersonal, däremot
ej med säkerhet i övriga kommuner. Utbetalning av ändrade pensionsbelopp
under samma månad som en indexändring kungjordes, kunde icke
uppnås med något utbetalningssystem utan ändring av nu föreskrivna tider
för folkpensionernas utbetalning. Ett pensionsindextal som grundade sig
på prisuppgifter från en viss månad kunde nämligen enligt vad de sakkunniga
inhämtat icke föreligga färdiguträknat förrän tidigast i mitten av
nästföljande månad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Av nu anförda skäl och då det överhuvudtaget framstode som synnerligen
ovisst, huruvida en decentralisering av utbetalningsapparaten till kommunerna
skulle kunna med framgång genomföras under de närmaste åren,
förorda de sakkunniga en fortsatt central utbetalning av folkpensionerna
genom pensionsstyrelsens försorg. En uppdelning av utbetalningsverksamheten
på sådant sätt, att kommunerna skulle utbetala indextillägget och
pensionsstyrelsen pensionens grundbelopp ansåge de sakkunniga icke lämplig,
då folkpensionen såvitt möjligt borde utbetalas i ett sammanhang och
det av den verkställda utredningen framginge, att pensionsstyrelsen utan
svårighet samt billigast och med kortast möjliga förberedelsetid kunde utbetala
tillägget och folkpensionen i övrigt medelst en och samma folkpensionsanvisning.

De sakkunniga föreslå i enlighet härmed att såväl pensionens grundbelopp
som indexförhöjningen utbetalas månadsvis av pensionsstyrelsen. Den
beräkning av folkpensionärernas levnadskostnader, som skall ligga till
grund för indexförhöjningen, föreslås utförd kvartalsvis av socialstyrelsen.
På grundval av nämnda beräkning föreslås Kungl. Maj:t skola senast den
20 i varje kvartals första månad fastställa pensionsindextalet, som skall
gälla fr. o. in. månaden närmast efter den, då beslutet kungjorts t. o. m.
den månad, varunder nytt pensionsindextal fastställts.

De sakkunnigas förslag är icke i alla avseenden enhälligt. En av de sakkunniga,
herr Fagerholm, har nämligen i ett särskilt yttrande anfört.

I likhet med de övriga ledamöterna i kommittén finner jag det ur olika
synpunkter lämpligt och riktigt att dyrtidstillägg å folkpensionen utgår med
enhetliga belopp. En dylik konstruktion av dyrtidstillägget grundar sig på
vissa antaganden, bland annat i fråga om förhållandet mellan bostadskostnader
och övriga levnadskostnader. Det synes sannolikt att dessa antaganden
äro riktiga i nuvarande läge eller i ett läge, som icke allt för mycket
skiljer sig från det nuvarande. Däremot torde det vara ovisst hur dessa
antaganden komma att stå sig, om levnadskostnaderna skulle väsentligen
förändras t. ex. genom ett betydande penningvärdesfall.

Ur dessa synpunkter syntes det enligt herr Fagerholms mening påkallat,
att lagens bestämmelser om automatisk kompensation begränsades till att
gälla en högsta levnadskostnadsstegring av 20 procent enligt pensionärsindex.
För det fall index i framtiden skulle stiga därutöver, ankomme det
på statsmakterna att taga upp frågan om dyrtidstilläggets beräkning till
ny prövning med hänsyn till de föreliggande förhållandena. För begränsningen
av den automatiska kompensationsrätten talade även det principiella
önskemålet att staten icke genom lagstiftning ikläddes förpliktelser, vars
omfattning vid lagstiftningens genomförande icke kunde överblickas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttranden över förslaget till indexreglering av folkpensionerna.

De myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget till
indexreglering av folkpensionerna, äro eniga om att folkpensionerna böra
genom automatiskt verkande regler anpassas efter levnadskostnadsutvecklingen.

I det stora flertalet av remissyttranden har också de sakkunnigas förslag
till lösning av de olika problem, som sammanhänga med en indexreglering
av folkpensionerna, tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran. På
många håll betecknas förslaget såsom väl antagbart både med hänsyn till
den enskilde och det allmänna. Denna ståndpunkt intages av bl. a. överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Kalmar, Kopparbergs och Norrbottens
län.

Kritik mot förslaget av principiell art anföres endast av försäkringsinspektionen
och pensionsutredningen, varjämte styrelsen för Svenska stadsförbundet
(majoriteten), stadsfullmäktige i Göteborg (majoriteten) samt
drätselkammaren i Västerås funnit förslaget vara behäftat med sådana
brister att det icke borde läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

För säkring sinspektionen anför.

Om regleringen av folkpensionerna baseras på en levnadskostnadsindex
kunna under vissa förutsättningar icke önskvärda konsekvenser uppstå.
Så skulle bli fallet om vid eu stegring av prisnivån den förvärvsarbetande
befolkningens inkomster bibehållas i stort sett oförändrade, eller om prisnivån
stiger relativt mera än inkomstnivån. En dylik situation skulle innebära
en sänkning av samma befolknings levnadsstandard, men icke nog
härmed, denna befolkning skulle dessutom belastas med kostnaderna för
upprätthållandet av folkpensionernas realvärde, vilket i sin ordning kommer
att medföra en ytterligare sänkning av de förvärvsarbetandes standard.

Skulle åter inkomstnivån för den förvärvsarbetande befolkningen stiga,
medan prisnivån vore oförändrad, skulle pensionärsgenerationen icke få
del av den förbättrade levnadsstandarden, vilken enbart skulle komma den
aktiva befolkningen tillgodo.

Eftersom konsekvenser av denna art vore intimt förknippade med den
indextyp som föreslagits, ansåge sig inspektionen icke kunna förorda den
av de sakkunniga föreslagna lösningen. Då det vore angeläget, att den utomordentligt
viktiga frågan om folkpensionernas indexreglering löstes på ett
tillfredsställande sätt, hemställde inspektionen, att frågan gjordes till föremål
för ny utredning.

Pensionsutredningen — som enligt de för utredningen givna direktiven
har att verkställa utredning och avgiva förslag rörande ordnandet av en
pensionering för anställda i privat tjänst — ifrågasätter starkt lämpligheten
av att statsmakterna principiellt binda sig för en viss lösning av folkpensionernas
indexreglering, innan man hade möjlighet att överblicka det
pensioneringsområde, som utredningen hade att undersöka. Detta hindrade

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

givetvis icke att indexreglering av folkpensionerna genomfördes på viss
begränsad tid. Utredningen anför.

För utredningen står det klart, att en efter rationella linjer uppbyggd
tjänstepensionering måste utformas med hänsyn till de förmåner folkpensioneringen
innebär och sålunda konstrueras såsom en påbyggnad på denna.
Om denna uppfattning godtages, kommer tjänstepensioneringen uppenbarligen
att påverkas av bestämmelserna rörande indexreglering av folkpensionerna.
Å andra sidan skola enligt direktiven för utredningen även tjänstepensioneringens
förmåner anpassas efter växlingar i de ekonomiska förhållandena.
Eu grundläggande fråga blir då huruvida folkpensioneringens
och tjänstepensioneringens förmåner böra indexregleras efter samma principer
eller icke. Utan att ingå på detta spörsmål vill utredningen framhålla,
att den av de sakkunniga föreslagna indexregleringen, såvitt nu kan bedömas,
icke lämpar sig för tjänstepensioneringen.

Svenska stadsförbundet uttalar som ett sammanfattande omdöme, att
enligt förbundets mening det enda skäl, som kunde försvara en indexreglering
av den föreslagna innebörden, vore önskemålet att systemet ej bleve
alltför komplicerat. Förbundet kunde icke finna, att de sakkunnigas utredning
på ett övertygande sätt ådagalagt, att icke ett tillräckligt enkelt
system för indexregleringen kunde åstadkommas med mindre oegentliga
verkningar. För att bedöma hur därmed förhölle sig syntes en grundligare
undersökning nödvändig beträffande olika tänkbara alternativ än de sakkunniga
företagit. Stadsfullmäktige i Göteborg och drätselkammaren i Västerås
ha samma uppfattning.

Vidkommande härefter förslagets enskildheter och därvid till en början
frågan huruvida en indexreglering av folkpensionerna
bör grundas på en för folkpensionäre r.n a speciellt
konstruerad levnadskostnadsindex, har denna fråga i de
flesta remissyttrandena besvarats jakande.

De sakkunniga för utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden
äro angelägna att framhålla, att det icke vore möjligt att i förväg
säga vilken index som komme att visa högst, den föreslagna indexserien
för folkpensionärer eller socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex.
Hittills syntes den senare serien ha givit ett något högre resultat; från juni
1946 till december 1948 hade denna index nämligen ökat med 9,5 procent,
medan en preliminär kalkyl gåve vid handen, att en motsvarande indexserie
för folkpensionärerna ökat med 7,9 procent. Skillnaden torde huvudsakligen
bero på att de år 1948 höjda indirekta skatterna på vissa varor
inverkat mera på den allmänna indexen än på folkpensionärsindexen.

Landsorganisationen förklarar sig anse riktigt, att folkpensionsbeloppen
ansluta sig till den speciella levnadskostnadsutvecklingen för folkpensionärer.
Enligt undersökningar, som företagits under och efter kriget hade det
visat sig att levnadskostnadsstegringen varit avsevärt mindre för folkpen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

sionärer än löntagare. Längre fram kunde det visa sig att levnadskostnadsstegringen
i stället bleve starkare för folkpensionärerna. Givetvis kunde
man tänka sig, att automatiska dyrtidstillägg till folkpensionerna av psykologiska
skäl anknötes till samma index som för statstjänarna. Detta vore
i så fall en medveten felaktighet som finge föranleda att folkpensionernas
belopp med tämligen täta mellanrum omprövades under hänsynstagande
till den verkliga levnadskostnadsutvecklingen för folkpensionärerna. Landsorganisationen
ville icke hävda, att en dylik metod skulle anses nödvändig.

Statskontoret, Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa och Sveriges folkpensionärers riksförbund framföra
i denna del en från majoriteten avvikande mening.

Statskontoret anför, att det ur såväl praktiska som andra synpunkter
vore lämpligast att, såsom de sakkunniga förordat, en pensionärsindex finge
den enkla formen av eu allmän levnadskostnadsindex. Nödgades man sålunda
av huvudsakligen praktiska skäl godtaga en förhållandevis summarisk
indexberäkning och förutsattes dessutom, att pensionsförliöjningarna
skulle äga rum med så pass stora språng som femtalsintervaller, måste det
enligt ämbetsverkets mening ifrågasättas, om tillräcklig anledning verkligen
förelåge att konstruera en särskild pensionärsindex eller om icke socialstyrelsens
vanliga levnadskostnadsindex vore tillfyllest. Då det vore angeläget
att så långt möjligt undvika nya kostnads- och personalkrävande
administrativa uppgifter, ville ämbetsverket förorda, att detta spörsmål
upptoges till omprövning.

Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
uttala att indexberäkningen rymde i sig så många osäkerhetsmoment,
att det måste te sig verklighetsfrämmande att genom en särskild
indexserie för folkpensionärerna söka skipa en millimeterrättvisa, som icke
skulle få någon motsvarighet i fråga om dyrortsgraderingen. Man hade också
all anledning att förvänta, att eu sådan serie icke komme att avvika från
socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex i sådan utsträckning, att
sistnämnda index icke lämpligen skulle kunna användas för folkpensionärerna.
Om en särskild indexserie för dem skulle införas, borde man också
ha anledning att överväga särskilda serier för de olika grupper av medborgare,
vilkas inkomster berodde på socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex.
Dessa grupper innefattade personer, som tillhörde vitt skilda
inkomstområden och för vilka avsevärda skiljaktigheter i fråga om levnadsvanorna
måste föreligga. Ehuru skillnaderna i fråga om levnadsvanor mellan
aktiva statstjänstemän och personer som uppbure egenpension eller
familjepension måste vara betydande, hade man dock ansett sig kunna
acceptera samma indexserie för båda grupperna.

Enligt den mening, som uttalas av Sveriges folkpensionärers riksförbund,
syntes utredningsmännen ha utgått ifrån att det gällde att konstituera eu
speciell folkpensionärsstandard, som läge åtskilliga pinnhål lägre än den
3 — Iiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

som gällde för andra medborgare. En laglig avgränsning av folkpensionärerna
som en lägre stående folkgrupp kunde icke godkännas av förbundets
medlemmar.

Vad angår spörsmålet hur en levnadskostnad sindex för
folkpensionärer bör konstrueras framhålla de sakkunniga
för utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden, att förslaget
härutinnan utformats i samråd med dem, samt understryka betydelsen av
att något större avseende icke fästes vid den i folkpensioneringslagen och
de utredningar, som föregingo den, förutsatta relationen mellan bostadsoch
bränslekostnaderna å ena och andra levnadskostnader å andra sidan.
I själva verket förhölle det sig så, att för dem som bodde i likvärdiga bostäder,
bostads- och bränslekostnaderna varierade betydligt mindre mellan
de olika ortsgrupperna än som motsvarade skillnaderna i bostadskostnadstillägg
mellan olika grupper. För närvarande påginge dessutom en utjämning
av kostnaderna för bostad och bränsle mellan olika ortsgrupper, dels
därigenom att skillnaderna i kostnader för samma standard minskade och
dels därigenom att standardolikheterna avtoge. I det senare fallet hade folkpensionärerna
kommit efter i utvecklingen, och avsevärda förändringar i
detta avseende vore fortfarande att vänta. De sakkunniga ville därför understryka
betydelsen av att indexregleringen bleve oberoende av den nuvarande
avvägningen mellan pensionens grundbelopp och bostadstilläggen.

Bland dem som ansluta sig till förslaget att pensionärsindex utformas
såsom en allmän levnadskostnadsindex, lika för alla bostadsorter, märkas
socialstyrelsen, socialvårdskommittén, länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands,
Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län ävensom Tjänstemännens
centralorganisation.

Socialstyrelsen påpekar, att det ur flera synpunkter vore betydelsefullt att
kunna jämföra pensionärsserien med socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsserie
och med den därpå byggda särskilda pristalsserien, vilken i princip
reglerade statstjänstemännens löner. Styrelsen ifrågasatte, huruvida det
icke skulle vara befogat att för underlättande av jämförelserna låta pensionärsserien
löpa parallellt med den allmänna levnadskostnadsserien ända
från dess början 1935. På denna pensionärsindexserie skulle sedan byggas
en pristalsserie för folkpensionärerna med utgångspunkt från storleken av
folkpensionärernas levnadskostnader i juni 1946, allt i överensstämmelse
med det system, som tillämpades enligt föreskrifterna i statens löneplansförordning
i fråga om statstjänstemännens löner. Styrelsen föresloge därför,
att i lagtexten ordet pensionsindextalet ersattes av pensionspristalet.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att övervägande praktiska
skäl talade för att endast en index användes. Organisationen kunde
dock endast under en viss förutsättning tillstyrka de sakkunnigas förslag
härutinnan. Därest i framtiden mera markanta förändringar i levnads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

kostnaderna skulle komma att inträda, kunde den olikartade sammansättningen
av pensionärernas budget i olika bostadskostnadsgrupper komma
att medföra alltför stora orättvisor, om pensionstillägg utginge enligt en
gemensam index. Organisationen ansåge det därför angeläget med en bestämmelse,
att gällande system för indexreglering av folkpensionerna skulle
omprövas, när förändringarna i levnadskostnaderna överskrede ett visst
värde, förslagsvis 20 procent.

Svenska stadsförbundet ävensom stadsfullmäktige i Göteborg och drätselkammaren
i Västerås ha ställt sig starkt kritiska mot sakkunnigförslaget i
denna del.

Stadsfullmäktige i Göteborg erinra om att folkpensioneringslagen innefattar
vissa normer för bestämmande av storleken av pensionsförmånerna
i olika fall samt anföra vidare.

Enligt dessa normer utgå pensionsförmånerna med belopp, som variera
rätt avsevärt vid en jämförelse dels mellan de olika bostadskostnadsgrupperna
och dels mellan olika grupper av pensionstagare. Denna avvägning
beträffande pensionsförmånernas storlek vilar på en omfattande undersökning
av de faktiska levnadskostnaderna i landets olika delar ävensom överväganden
rörande vissa pensionärers möjlighet att genom eget arbete bidraga
till sitt uppehälle. Därest man redan av erfarenheterna under det
fåtal år, som förflutit efter avvägningens genomförande, anser sig hava
anledning föreslå ändringar på några punkter i avvägningen, synes det enda
riktiga förfaringssättet vara, att lagens normer ändras. Det kan däremot
icke vara riktigt, att man tillgodoser ett eventuellt krav på ändring i den
nu gällande avvägningen genom en i dylikt syfte utformad indexreglering,
enär en på sådant sätt åstadkommen ändring till sina verkningar uppenbarligen
blir beroende av levnadskostnadernas förändringar. På samma sätt
gäller, att en indexreglering av folkpensionerna icke bör utformas på sådant
sätt, att den vid tillämpningen medför faktiska rubbningar i den en gång
som riktig befunna avvägningen av »grundpensionernas» storlek.

Eftersom de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda en differentiering
av förhöjningarna blir totalresultatet enligt fullmäktiges mening sådant, att
förslaget icke kunde anses tillfredsställande ur de förut berörda synpunkterna.
Fullmäktige fortsätta.

I betänkandet har i olika sammanhang åberopats, att efter hyresregleringens
tillkomst bostadskostnaden stigit endast obetydligt i förhållande till
prisstegringen i övrigt. Utgår man från att hyresnivån även i fortsättningen
blir relativt konstant, inställer sig frågan, huruvida bostadskostnaden över
huvud taget bör medtagas i den pensionärsbudget, som skall ligga till grund
för levnadskostnadernas bestämmande vid olika tillfällen. Då berörda post
utgör en rätt stor andel av pensionärens levnadskostnader, medför postens
medtagande i indexbudgeten, all förhöjningen under nyssnämnda förutsättning
inträffar på en kanske avsevärt senare tidpunkt, än vad som skulle
bliva fallet, därest berörda post icke medtoges i budgeten. Som exempel
kan väljas pensionen till en ensamstående ålderspensionär i bostadskostnadsgrupp
III. Av den sammanlagda pensionen å 1 300 kronor (från ev.
särskilt bostadstillägg bortses bär) har från början bostadskostnaden an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

setts utgöra omkring 500 kronor, vilken post enligt ovannämnda förutsättning
beräknas icke undergå några förändringar, medan återstående delen
800 kronor ansetts motsvara levnadskostnaderna i övrigt, vilka äro underkastade
ändringar. Vid det tillfälle, då indextalet enligt det framlagda förslaget
stigit med 5 enheter, har i själva verket pensionärens »övriga levnadskostnader»
stigit med över 8 procent. Med hänsyn härtill och då nu
utgående maximala pensionsbelopp i många fall torde vara otillräckliga för
de pensionstagare, som uteslutande ha folkpensionen såsom inkomstkälla,
synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke bostadskostnaden borde uteslutas
ur den pensionärsbudget, som skall ligga till grund för indexregleringen.
Därest någon allmän hyreshöjning skulle inträffa, bör den härav
påkallade kompensationen för folkpensionärerna kunna åstadkommas genom
omreglering av de statliga bostadstilläggen.

Enligt stadsfullmäktiges mening ha de sakkunniga gjort sig skyldiga till
ett verklighetsfrämmande betraktelsesätt, då de till stöd för sitt förslag om
en enda indexserie för hela riket i stället för fem olika, till de olika bostadskostnadsgrupperna
anknutna serier ansett sig kunna utgå från antagandet
att bostads- och bränslepostens andel i pensionärsbudgeten vore densamma
inom samtliga bostadskostnadsgrupper. Detta antagande baserade de sakkunniga
på att bostadsbeståndet förnyades och folkpensionärerna därmed
finge tillgång till nya bostäder samt att för många folkpensionärer bostadsoch
bränslepostens andel i budgeten varierade avsevärt mindre mellan de
olika bostadskostnadsgrupperna än vad de till grund för lagens normer
liggande medelvärdena gåve vid handen. Även om dessa synpunkter i och
för sig vore riktiga, torde dock en utjämning genom bostadsbeståndets förnyelse
under de gångna få åren näppeligen hunnit få en sådan omfattning,
att den rimligen kunde motivera de sakkunnigas slutsats. Förhölle det sig
så, att medelvärdena numera befunnits ge missvisande utslag, borde avvägningen
av pensionsförmånernas storlek tagas under omprövning. Förhållandet
borde däremot icke få inverka på indexsystemets utformning.

Svenska stadsförbundet och drätselkammaren i Västerås anföra liknande
synpunkter.

Såsom redan tidigare berörts har Tjänstemännens centralorganisation —
däri instämmande i herr Fagerholms särskilda yttrande — uttalat sig för
att den automatiska kompensationen borde begränsas
till att gälla en högsta levnadskostnadsstegring av 20 procent enligt
pensionärsindex. Även statskontoret, statens pensionsanstalt, länsstyrelserna
i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads och Malmöhus län, åtskilliga
kommuner samt Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen,
Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa ha förordat en begränsning av den automatiska höjningen.

Av de remissinstanser, som särskilt berört frågan vilka pensionsförmåner
som böra index regler as, har endast en,

Kungl. Maj.ts proposition nr lOih

nämligen stadsfullmäktige i Hedemora, förordat, att rätten till indexförhöjning
gjordes beroende av vederbörandes inkomst. Med hänsyn till bl. a.
det statsfinansiella läget borde enligt fullmäktiges mening en eventuell
höjning av pensionerna baseras på individuell behovsprövning.

De sakkunnigas förslag att invalidpensions- och sjukbidragsberättigade
personer, som åtnjuta enbart grundpension, borde uteslutas från rätten till
indexförhöjning har emellertid mött gensaga i åtskilliga remissyttranden.

Pensionsstyrelsen är visserligen ense med de sakkunniga att ur principiella
synpunkter skäl saknades för en anpassning av grundpensionernas
belopp efter levnadskostnadsnivån. Emellertid hade åren 1948 och 1949
dyrtidstillägg utgått även till dem som åtnjöte enbart grundpension. Med
hänsyn härtill syntes det svårt att, när dyrtidstilläggen skulle avlösas av
indexförhöjning, från sådan förhöjning undantaga de pensionärer, som
hade enbart grundpension.

Länsstyrelsen i Kronobergs län vill ej heller bestrida riktigheten av den
skillnad, som de sakkunniga påvisat mellan ålderspension å ena samt invaliders
och sjukbidragsberättigades grundpension å andra sidan. Enligt
länsstyrelsens mening kominc emellertid de sakkunnigas förslag att framstå
såsom icke rättvist. Det kunde antagas, att grundpensionen för invalider
och sjuklingar stundom vore lika betydelsefull ur behovssynpunkt som
ålderspensionen vore för dess mottagare. Enligt betänkandet beräknades
antalet invalidpensioner och sjukbidrag med enbart grundpension, i förekommande
fall i förening med blindtillägg, utgöra allenast omkring 13 000.
Denna lilla grupp av hela antalet pensionärer borde icke utan synnerligen
vägande skäl förvägras den kompensation för ökade levnadskostnader, som
indexregleringen innebure, i all synnerhet som den under år 1948 varit
likställd med övriga pensionärer härutinnan. Enbart statsfinansiella skäl
borde icke tillmätas avgörande betydelse härvidlag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att eftersom staten hade att sörja
för ett stabilt penningvärde, staten också borde svara för att statliga förmåner
utginge med oförändrat realvärde och följaktligen lämnade dyrtidskompensation
å statliga förmåner vid inträffad penningvärdeförsämring.
På grund härav borde även invalider och sjukbidragsberättigade med inkomst,
som uteslöte tilläggspension och bostadstillägg, tillerkännas dyrtidstillägg.
Särskilt i fall, där sidoinkomsten låge omedelbart över den gräns,
som uteslöte inkomstprövad förmån, skulle en vägran att tillerkänna dyrtidstillägg
åt sistnämnda kategori av pensionslagare verka stötande. De
sakkunnigas påpekande, alt man ej velat låta någon, som erlagt pensionsavgifter
enligt äldre lag, gå miste om sin därigenom förvärvade rätt till
avgiftspension, måste efter hand förlora i bärkraft. Länsstyrelsen föreställde
sig, all inom en icke alltför avlägsen framtid invalidpension och sjukbidrag
till hela sitt belopp kominc alt göras oberoende av inkomstprövning.

Även länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Hallands och

Kunyl. Maj.ts proposition nr i09.

Älvsborgs län, Sveriges folkpensionärers riksorganisation, Sveriges folkpensionärers
riksförbund samt en del kommunala remissinstanser eller minori,
teter inom sådana instanser uttala sig för indextillägg till grundpensionerna.

De sakkunnigas uppfattning, att blindtilläggen borde lämnas utanför
indexregleringen, delas icke av länsstyrelsen i Malmöhus län. En blind
person, som åtnjöte enbart grundpension å 200 kronor och blindtillägg å
700 kronor syntes enligt länsstyrelsens mening kunna jämställas med en
ålderspensionär. Om ingendera erhölle inkomstprövad förmån, bleve deras
ekonomiska status så lika, att ett likartat avgörande i fråga om rätt till
indexförhöjning vore ofrånkomligt. Enligt länsstyrelsens mening borde
blindtillägget lämnas utanför inkomstberäkning. En ändring av folkpensioneringslagen
i denna riktning vore säkerligen i hög grad motiverad.

Svenska stadsförbundet anser, att de sakkunnigas motivering för att
lämna blindtillägget utanför indexregleringen icke verkade övertygande,
och framhåller att, då blindtillägget vore en förmån, som hänförts till folkpensioneringens
område, det måste krävas mycket vägande skäl för att
ställa den i en särställning och göra den av levnadskostnaderna betingade
regleringen därav beroende av särskilda beslut från statsmakterna. För
indexförhöjning av blindtillägget uttala sig vidare länsstyrelserna i Östergötlands
och Hallands län, Sveriges folkpensionärers riksförbund samt en
del kommunala myndigheter.

De blindas förening — som förklarar sig vara fullt medveten om de tekniska
svårigheter en automatiskt indexreglerad höjning av blindtillägget
skulle medföra, bl. a. med hänsyn till blindtilläggets inflytande på den inkomstprövade
invalidpensionen — har i sitt yttrande framfört ett flertal
önskemål beträffande blindtilläggen. Sålunda hemställer föreningen att
i frågan om höjning av blindtillägget snarast möjligt upptoges till prövning
och att i avvaktan härpå en provisorisk höjning beslutades, att sådan ändring
gjordes i folkpensioneringslagen, att blindtillägget icke betraktades
som inkomst vid fastställandet av det inkomstprövade pensionsbeloppets
storlek, samt att lagen ändrades även därhän att den som genomgått blindskola
bleve berättigad till blindtillägg och grundpension.

Enligt den mening, som uttalas av styrelsen för Svenska stadsförbundet
bör frågan, huruvida folkpensionerna böra höjas
med belopp, som stå i visst förhållande till) pensionens
storlek i varje särskilt fall, eller huruvida
alla pensionstagare eller alla tillhörande en
viss grupp böra erhålla lika stort dyr tid stillägg,
vare sig pensionen utgår med oavkortat belopp eller
med ett belopp, som reducerats på grund av pension
stag a rens egen inkomst, göras till föremål för en förnyad
undersökning. Det kunde icke utan vidare anses klarlagt, att ett system

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

med procentuellt bestämda förhöjningar vid vissa indexintervaller vore
uteslutet på grund av vad de sakkunniga däremot invänt beträffande den
s. k. avdragsfaktorn. I detta sammanhang syntes man ha bort ägna åtminstone
någon uppmärksamhet åt den möjligheten, att den påtalade
olägenheten beträffande avdragsfaktorn kanske skulle kunna elimineras
på något sätt. Förbundet måste givetvis lämna frågan om denna möjlighet
öppen men ville påpeka, att en konstruktion med motsvarande procentuell
förändring av det avdragsfria beloppet efter index icke utan vidare syntes
otänkbart, om man ville åstadkomma ett system med procentuell förhöjning
av grundbeloppen. Vad en lösning efter denna linje skulle innebära
med hänsyn till kravet på ett någorlunda enkelt administrerat system
undandroge sig emellertid förbundets bedömande, då de sakkunniga icke
alls räknat med en sådan möjlighet och följaktligen ej förebragt någon
utredning därom. Liknande synpunkter ha anförts av stadsfullmäktige i
Göteborg och drätselkammaren i Västerås, vilka båda anse det principiellt
riktigast att indextillägget utginge efter den proportionella metoden, dvs.
i förhållande till pensionens storlek i varje särskilt fall.

Beträffande frågan i vad mån indexförhöjning bör ske
efter skilda grunder för olika pensionärskategorier
ansluter sig socialstyrelsen till de sakkunnigas förslag. De skäl som anförts
för förslagets utformning gåve vid handen, att den ifrågasatta förenklingen
vore ur alla synpunkter sakligt motiverad.

Pensionsstyrelsen däremot förordar en något större differentiering än
de sakkunniga föreslagit. Styrelsen erinrar om att dyrtidstilläggen för åren
1948 och 1949 utgingo med tre olika belopp — 30, 40 och 50 kronor —
vilka stodo i proportion till maximibeloppen i bostadskostnadsgrupp I. När
man sålunda redan vid de provisoriska dyrtidstilläggen gått in för en differentiering,
syntes knappast tillräckliga skäl föreligga att tillämpa andra
grunder vid en indexreglering. Ansåge man änkepensionerna för små borde
de regleras i annat sammanhang.

Vad särskilt angår spörsmålet efter vilka grunder indextillägg bör utgå
på änkepensioner och hustrutillägg ha meningarna varit delade. Enligt
länsstyrelsen i Jönköpings län synes någon befogad erinran icke kunna
göras mot de sakkunnigas förslag att jämställa änkepensionär och hustrutilläggsberättigad
med gift pensionär. Stockholms stadsfullmäktige uttala
i fråga om änkepensionen, att de sakkunnigas förslag att jämställa änkepensionär
med gift pensionär vore en konsekvens av att änkepensionen vore
lägre än ålderspensionen för ensamstående.

Å andra sidan framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att
det vore rättvist och billigt att jämställa änkepensionär med ogift pensionär.
De omständigheter, som de sakkunniga anfört mot eu sådan åtgärd, vore
enligt länsstyrelsen icke övertygande. Även Sveriges folkpensionärers riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

förbund och stadsfullmäktige i Göteborg uttala sig för att änkepensionärerna
beredas samma dyrtidskompensation som övriga ensamstående. Vad
hustrutilläggen beträffar förordar länsstgrelsen i Uppsala län, att hustrutilläggsberättigad,
som — även om hon icke vore invalidförklarad — dock
saknade arbetsförmåga, finge jämväl grundpension och att dyrtidskompensationen
bestämdes till olika belopp, allteftersom grundpensionen utginge
eller icke.

Svenska stadsförbundet finner de sakkunnigas förslag, att indexförhöjning
skall utgå till hustrutilläggsberättigad hustru och till änkepensionär
med samma belopp som för gift pensionsberättigad, innebära ett klart avståndstagande
från de normer, som uppställts vid folkpensioneringslagens
antagande.

Indexförhöjningens storlek är eu fråga, som tilldragit sig
stor uppmärksamhet i remissyttrandena.

Landsorganisationen uttalar, att organisationen tidigare vänt sig mot
tanken på en automatisk indexreglering av folkpensionerna med hänsyn
till att man då ej kunde vara säker på att den ekonomiska utvecklingen
skulle ge full lönekompensation för den stora massan av löntagare och att
folkpensionernas storlek måste ses i relation till den allmänna löneutvecklingen.
Numera hade denna förskjutits uppåt på ett sådant sätt att det
måste betraktas som självklart, att även folkpensionärerna under överskådlig
tid borde automatiskt givas full kompensation för eventuella levnadskostnadsstegringar.

Emellertid ha i vissa yttranden betänkligheter yppats mot att bereda
folkpensionärerna full kompensation. Sålunda erinrar länsstyrelsen i Uppsala
lån om det relativa lönestopp, som rådde för statens befattningshavare.
Då det vore av största vikt, icke minst för löntagare och folkpensionärer,
att betalningsmedlen gjordes såvitt möjligt värdebeständiga, ifrågasätter
länsstyrelsen, om icke även beträffande indextillägget till folkpensionerna
ett dylikt lönestopp borde införas. Svenska personal-pensionskassan och
Sveriges kommunalanställdas pensionskassa ifrågasätta, om icke de kostnader
för det allmänna, som en full kompensation av levnadskostnadsökningen
skulle betinga, kunde användas mera till folkpensionärernas
fromma, om kompensationen gjordes partiell — lämpligen 75-procentig —
och om belopp, i stort sett motsvarande de härigenom inbesparade kostnaderna,
disponerades till att minska inkomstprövningen inom folkpensioneringen.
Kassorna anföra vidare.

Om man bortser från nu rådande förhållanden (»lönestoppet»), skola
statstjänstemän och pensionerade statstjänstemän erhålla 75 procent kompensation
för levnadskostnadsökningen, och principiellt motsvarande anordningar
ha även vidtagits för stora delar av arbetsmarknaden i övrigt.
Det synes oss motiverat, att folkpensionärerna erhålla ungefär samma kompensationsgrad.
Häremot kan naturligtvis invändas, att de folkpensioner,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

som fastställdes i juni 1946, voro att anse som ett existensminimum, varför
någon marginal icke skulle finnas att tära på vid eu sänkning av pensionernas
köpkraft. Uppfattningarna om vad som menas med existensminimum
gå emellertid starkt isär, och i varje fall torde någon absolut siffra härför
ej kunna fastställas. Detta sammanhänger med att existensminimum alltid
måste ses mot bakgrunden av landets ekonomiska läge, d. v. s. stå i viss
relation till den allmänna levnadsstandarden.

För statstjänstemän och pensionerade statstjänstemän stipuleras vidare,
att ökning av levnadskostnaderna skall endast intill en viss gräns medföra
höjning av lön respektive pension. Vid full kompensation finnes otvivelaktigt
ett behov att även för folkpensionärerna föreskriva en dylik övre
gräns. Vi åberopa härutinnan de skäl, som anförts av herr Fagerholm i
särskilt yttrande. Göres däremot kompensationen partiell, synes oss eu
sådan gräns kunna avvaras.

Genom att göra kompensationen partiell och disponera de besparingar
som härigenom uppstå — drygt 10 milj. kronor om året för varje indexstegring
om 5 enheter •— till minskning av inkomstprövningen vinnes den
fördelen, att allmänna medel användas på ett mera produktivt sätt. Det
torde nämligen vara obestridligt, att varje steg i riktning mot inkomstprövningens
avskaffande ökar sparviljan och folkpensionärernas intresse
för eget arbete. Minskad inkomstprövning i samband med folkpensioneringen
medför också ökade möjligheter att rationellt utnyttja denna socialförsäkring
vid uppbyggandet av bl. a. tjänstepensioneringen för olika kategorier
av anställda.

Mot de sakkunnigas förslag i fråga om indexförhöjningens storlek har i
några remissyttranden riktats den anmärkningen, att förslaget innebure
en underkompensation för folkpensionärerna i de högsta bostadskostnadsgrupperna.
Borgarrådsberedningen i Stockholm, vars utlåtande åberopats
av Stockholms stadsfullmäktige, uttalar sålunda, att dyrtidstilläggen i princip
borde beräknas på de pensionsbelopp, som fastställts för resp. bostadskostnadsgrupper.
Därest emellertid detta av principiella skäl icke ansåges
lämpligt, ville beredningen ifrågasätta, om icke dyrtidstilläggen borde beräknas
för pensionärer inom grupperna I—III på pensionsbeloppen i grupp
III och för pensionärer i grupperna IV—V på beloppen i grupp V. Dyrtidstilläggen
borde härefter lämpligen avrundas till närmaste med 12 jämnt
delbara belopp.

Stadsfullmäktige i Göteborg anföra bl. a.

De sakkunnigas förslag innebär en underkompensation för folkpensionärerna
i bostadskostnadsgrupperna IV och V. A andra sidan innebär förslaget
en överkompensation för pensionärerna i grupperna I och II. De
sakkunniga framhålla i anledning härav, att — under förutsättning att
bostads- och bränslekostnaden stiger avsevärt långsammare än levnadskostnaderna
i övrigt — systemet med en enhetlig index, avpassad efter
förhållandena i bostadskostnadsgrupp III, kommer, till följd av att bostadsoch
bränslepostens andel i en folkpensionärs budget är större i en högre
bostadskostnadsgrupp än i en lägre, att verka fördröjande på dyrtidskompensationens
utlösning i grupperna I och II, medan pensionärerna i grupperna
IV och V erhålla pensionsförhöjningar med tätare mellanrum, än
om eu särskild index gällde för varje bostadskostnadsgrupp. Mot detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

resonemang, som under nyssnämnda förutsättning av riktigt rent tekniskt
sett, kan först göras eu allmän anmärkning om det inkonsekventa däri, att
förslaget först motiveras med ett antagande om bostads- och bränslekostnadens
enhetliga andel i pensionärsbudgeten och att omedelbart därefter de
icke önskvärda verkningarna av detta förslag reduceras till sin betydelse
under åberopande av att nyssnämnda andel i själva verket varierar mellan
de olika kostnadsgrupperna. Mera avgörande är emellertid invändningen,
att de sakkunnigas synpunkt icke håller streck, därest bostads- och bränslekostnaderna
skulle undergå cn opåräknad förhöjning eller indexförhöjningen
skulle röra sig om flera enheter än de just nu aktuella enheterna.

Samtidigt som de sakkunniga funnit skäligt att för hela landet beräkna
dyrtidskompensation på de högsta folkpensionsbelopp (inkl. det statliga
bostadstillägget), som utgå i bostadskostnadsgrupp III, nämligen 1 300
kronor för ensamstående och 1 000 kronor för gift pensionär, föreslå de,
för att erhålla med 12 jämnt delbara belopp, en avrundning nedåt till 1 200
resp. 900 kronor. De sakkunniga hava även övervägt en avrundning uppåt,
i vilket fall förhöjningen skulle räknas på beloppen 1 440 resp. 1 200 kronor.
Vid övervägande av de båda möjligheterna ha de sakkunniga stannat för
avrundning nedåt och föreslå, att pensionsförhöjningen bestämmes till 4
resp. 5 kronor i månaden. Denna pensionsförhöjning skall enligt förslaget
tillämpas vid varje höjning av pensionsindextalet med fem enheter. Det
sistnämnda har av de sakkunniga motiverats med att det skulle ur administrativ
synpunkt vara i hög grad irrationellt och även te sig egendomligt
för pensionstagarna, om indextilläggen skulle variera i storlek trots indexintervallens
enhetlighet. Fullmäktige kunna icke dela denna synpunkt.
Redan utgångsläget innebär genom beloppens avrundning nedåt cn underkompensation
(låt vara ytterst obetydlig) även för pensionärerna i bostadskostnadsgruppen
III. Med varje ny mångfald av 5 enheter i indexserien
fördubblas denna underkompensation. Därest de sakkunnigas förslag i övrigt
anses böra genomföras, böra bestämmelserna på nu ifrågavarande
punkt utformas i den riktningen, att vid varje höjning av indexserien man
först skall uträkna motsvarande pensionsförhöjning på beloppen 1 300
resp. t 000 kronor, varefter de sålunda erhållna beloppen avrundas förslagsvis
till närmast med 12 jämnt delbara belopp. Skulle eu dylik lösning
icke anses godtagbar, förefaller det ligga nära till hands att i berörda avseende
tillgripa samma metod, som kommit till användning vid bestämmandet
av den enhetliga basen för pensionsförhöjningen. Man skulle sålunda
kunna välja en medelförhöjning, som vid lägre intervallsiffror gåve
överkompensation och vid högre underkompensation över lag, en anordning
som i längden vore ägnad att bereda pensionärerna större rättvisa än det
föreliggande förslaget. I varje fall torde med hänsyn till förslagets för pensionärerna
oförmånliga verkningar vid högre indexintervaller kunna ifrågasättas,
huruvida icke pensionsförhöjningen från början bör räknas på de
högre av de utav de sakkunniga övervägda siffrorna eller 1 440 resp. 1 200
kronor, vilket vid 5 procent förhöjning skulle ge en pensionsförhöjning av
72 resp. 60 kronor i stället för föreslagna 60 resp. 48 kronor.

De olägenheter, som enligt det hittills anförda äro förenade med det framlagda
förslaget, bliva ännu mera kännbara därigenom, att de sakkunniga
ansett sig kunna förorda allenast en differentiering i två olika grupper,
mellan vilka folkpensionärer med skiftande »grundpensioner» fördelats enligt
vad de sakkunniga funnit vara skäligt. Fn uträkning ger vid handen.

liiingl. Maj.ts proposition nr 109.

att det vid en tillämpning av det framlagda förslaget kommer att röra sig
om rätt avsevärda skiljaktigheter med avseende å pensionsförhöjningens
relation till grundpensionen. Om man t. ex. väljer en indexstegring med
20 procent, skulle en ensamstående ålderspensionär i bostadskostnadsgrupp
V erhålla en pensionsförhöjning med ej fullt 15 procent, medan eu änkepensionär
i grupp I skulle uppbära en förhöjning med 32 procent.

Det hittills anförda ger onekligen vid handen, att den för förslagets utformning
valda konstruktionen icke är lämplig. Fastställandet av de högsta
pensionsförmånerna i bostadskostnadsgruppen III såsom en gemensam
bas för hela landet, vidare avrundningen nedåt av dessa belopp och fastlåsandet
av det sålunda erhållna utgångsläget för alla därefter följande
indexförhöjningar och slutligen differentieringen av det på så sätt erhållna
resultatet i allenast två grupper äro moment, som redan var för sig och
ännu mera i samverkan medföra, att förslaget vid en tillämpning skulle
verka ytterst ojämnt och orättvist.

Enligt kommunalfullmäktige i Dalby kommun kunde — även med beaktande
av de praktiska synpunkterna — en mera rättvis och rimlig avvägning
ske genom att beräkna dvrtidstilläggen för bostadskostnadsgrupperna
I och II på de belopp, som utginge i grupp III, och för grupperna III
—V på beloppen i grupp V. Det vore vidare mera rättvist att avrunda beloppen
uppåt. Då det gällde åldringar, sjuka och invalider, som levde i närheten
av existensminimum bjöde det emot att föreslå den minsta försämring
av deras inkomster.

Sveriges folkpensionärers riksförbund har särskilt vänt sig mot de sakkunnigas
förslag att avrunda beloppen nedåt.

Pensionsstyrelsen påpekar i sitt yttrande, att de sakkunnigas förslag i
fråga om indexförhöjningens storlek i realiteten innebär, att för varje indexstegring
med fem enheter det samlade pensionsbeloppet, frånsett bostadstillägg,
särskilt bostadstillägg och blindtillägg, ökades med 0 procent. Detta
gällde dock icke det fall att folkpensionen utgjordes av enbart grundpension,
då enligt förslaget indexförhöjning ej skulle äga rum och ej heller beträffande
hustrutillägg och änkepension samt änke- och änklingsbidrag,
vilka förmåners maximibelopp höjdes med 8 procent vid varje förhöjningssteg.

I det föregående har anförts, att pensionsstyrelsen förordat indextillägg
jämväl till invalidpensions- och sjukbidragsberättigade personer, som åtnjöte
enbart grundpension. I dessa fall borde enligt pensionsstyrelsens mening en
indexförhöjning ske med (> procent av förmånens belopp dvs. med 12 kronor
för varje förböjningssteg. Den sålunda föreslagna ändringen drogc enligt
styrelsen med sig den konsekvensen, att pensionsförhöj ningen för ålderspensionstagare,
vars make åtnjöte enbart grundpension, borde begränsas
till 0 procent ä den allmänna ålderspensionen för varje förhöj ningssteg.
Styrelsen ansåge vidare, att varje indexförhöjning av hustrutillägg, änkepension
samt änke- och änklingsbidrag borde begränsas till b procent av
dessa förmåners maximibelopp, frånsett bostadstillägg och särskilt bostadstillägg,
eller således lill 48 kronor.

Kungl. Maj.ls proposition nr 109.

Pensionsstyrelsen, som i övrigt icke har några principiella erinringar mot
de sakkunnigas förslag, förordar alltså sådan ändring däri, att dyrtidsförhöjningen
för varje förhöjningssteg skall utgöra 6 procent å samtliga de i
4 § folkpensioneringslagen angivna beloppen.

Pensionsstyrelsen framhåller, att de sakkunnigas förslag i vissa fall kunde
leda till mindre tilltalande resultat i fråga om pensionsbeloppens storlek.
Härom anför styrelsen bl. a.

Om en gift man åtnjuter ålderspension, skall enligt gällande bestämmelser
hustrutillägg utgå först om det överstiger 200 kronor. Någon ändring
härav har ej föreslagits. Om, vid ett antagande av förslaget i övrigt i oförändrat
skick, bestämmelsen bibehålies, skulle vid det inkomstläge då
hustrutillägget jämte förhöjning uppginge till 201 kronor, beviljandet av
hustrutillägg medföra att makarnas pensioner sammanlagt minskades med
12 kronor gånger antalet uppnådda förhöj ningssteg (hustrun erhåller 204
kronor medan mannens pension minskas med 204 kronor samt med ytterligare
12 kronor för varje förhöjningssteg). Beviljandet av hustrutillägg vid
exempelvis index 115 skulle sålunda medföra alt makarnas pensioner sammanlagt
minskades eller bleve oförändrade om hälften av makarnas sammanlagda
inkomster uppginge i bostadskostnadsgrupp I till 1 310—1 400
kronor och i bostadskostnadsgrupp V till 2 110 -2 200 kronor.

Nämnda olägenhet kan avhjälpas genom införandet av regeln att lnistrutillägg
utgår först när det är så stort att det överstiger det belopp, varmed
mannens pension sänkes.

Pensionsstyrelsen anför vidare.

Då ena maken uppbär ålderspension och den andre invalidpension bestående
av enbart grundpension, skall enligt kommitténs förslag pensionslorhöj
ningen av ålderspensionen utgöra 60 kronor för varje förhöj ningssteg.
Grundpensionen däremot skall icke höjas. Om makarnas inkomst nedginge
till den nivån, att invalidpensionstagare skulle erhålla sådant tillägg,
som i de sakkunnigas förslag benämnes förhöjning å tilläggspension (och
eventuellt bostadstillägg), skulle makarnas sammanlagda pensionsförmåner
minskas med 12 kronor för varje förhöjningssteg utöver index 105. Beviljandet
av tilläggspension vid exempelvis index 115 komme sålunda alt medföra
att makarnas pensioner sammanlagt förbleve oförändrade eller minskades,
om hälften av makarnas sammanlagda inkomster uppginge i bostadskostnadsgrupp
I till 1 710—1 770 kronor och i bostadskostnadsgrupp V
till 2 510—2 570 kronor.

Nämnda oegentlighet undvikes, som i det föregående föreslagits, genom
att förhöjning får utgå å enbart grundpension med 12 kronor för varje förhöjningssteg
ävensom att förhöjningen begränsas till 48 kronor vid varje
förhöjningssteg för gift åldring, vars make uppbär enbart grundpension.

Pensionsstyrelsen uttalar vidare, alt då åtnjutandet av naturaförmåner
åtminstone i vissa fall automatiskt innebure en motsvarande dyrtidskompensation,
värdet av dylika förmåner egentligen borde räknas om varje
gång pensionsindextalet ändrades. Likaså borde hänsyn tagas till förändring
i det rörliga dyrtidstillägg till pensioner från arbetsgivare, som ofta utginge.
En omedelbar omräkning av utgående pensioner med hänsyn till förekomsten
av naturaförmåner och arbetsgivarpensioner vore givetvis av prak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

tiska skäl omöjlig att genomföra. Skedde en större förändring i pensionsindex,
borde emellertid hithörande frågor upptagas till förnyad prövning.

I fråga om förhöj ningsstegets storlek — dvs. de indexintervall
som skola utlösa pensionsförhöjning — är Svenska stadsförbundet
icke övertygat om lämpligheten av de sakkunnigas förslag. Förbundet anför.

De sakkunniga ha ej anfört någon klarläggande motivering för sina uttalanden,
vare sig att dessa intervall ej böra bestämmas lägre än till fyra
och ej högre än till sex enheter eller att just femtalsintervall skola anses
naturligast. Valet härvidlag måste väl i och för sig sägas bli tämligen godtyckligt.
Men då man i vårt land i fråga om de allmänna statliga lönebestämmelserna
och vanligen även eljest beträffande löneförmåner stannat för
fyrtalsintervall i motsvarande avseende, synes det ej kunna finnas giltigt
skäl att för folkpensioneringens förmåner välja en annan, för förmånstagarna
sämre norm. Om någon skillnad härvidlag skulle ifrågasättas, borde nog
resultatet i allt fall icke bli större utan mindre intervall för folkpensionärernas
indexreglering, eftersom basen för denna skulle bestämmas av ett högre
levnadskostnadsläge än motsvarande bas enligt gällande regler om löneindex.
Att nu i stället bestämma femtalsintervall måste under sådana förhållanden
verka såsom en påtaglig orättvisa mot folkpensionärerna vid
jämförelse med löntagarna. Denna orättvisa ökas ytterligare därigenom att
förhöjningarna ansetts böra fixeras i kronbelopp, som äro jämnt delbara
med 12, varvid avrundning nedåt föreslagits. Nu påpekade förhållanden
måste givetvis också medföra, att den föreslagna indexregleringen ter sig
ännu mindre tillfredsställande speciellt för pensionärer i de högsta bostadskostnadsgrupperna.

Även Stockholms stadsfullmäktige förorda höjning resp. sänkning av
pensionsbeloppen, då index stigit eller sjunkit med 4 enheter. Enligt stadsfullmäktige
i Linköping borde höjning ske så snart index stigit med 3
enheter.

De sakkunniga för utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden
anföra.

Om indexen omväxlande stiger och sjunker, kommer förslaget att leda
till att pensionärerna i längden erhålla full kompensation. Emellertid torde
det vara mera realistiskt att räkna med att indexen i längden kommer att
stiga oftare än den kommer att falla. I så fall kommer den föreslagna bestämmelsen
tydligen icke att innebära full kompensation. Så snart indexen
på väg uppåt befinner sig vid något värde från 101 till 104, från 106 till
109 o. s. v., komma pensionärerna icke att erhålla full kompensation. Förlusten
skulle bli avsevärd, om indextalet exempelvis en längre tid skulle
hålla sig vid 109 enheter ulan att först ha uppnått 110 enheter. De sakkunniga
vilja därför föreslå, att en kompensation efter 5 procent skall utgå
fr. o. in. indextalet 103 t. o. m. 107, en kompensation efter 10 procent
fr. o. in. indextalet 108 t. o. in. 112 o. s. v. Samma ersättning skulle i så
fall lämpligen utgå vid ett visst indexläge både vid prisstegring och vid
prisfall.

Enligt denna regel skulle pensionärerna tydligen vid indextalen 103, 104
bli överkoinpenserade för fördyringen, vid 105 skulle ersättningen exakt
motsvara levnadskostnadsökningen, medan vid 106 och 107 fördyringen
icke helt skulle täckas av den förhöjda pensionen. I genomsnitt skulle pen -

Kungl. Maj.ts proposition nr JOD.

sionärerna få tull kompensation, och skillnaden mellan fördyringen enligt
index och kompensationen härför skulle aldrig bli större än 2 procent.

Ur administrativ synpunkt sammanfaller detta förfaringssätt uppenbarligen
med det i betänkandet föreslagna. Kostnaderna skulle däremot bli
högre vid stigande index. Denna merkostnad av 42,4 milj. kronor, som enligt
förslaget utgår vid indextalet 105, skulle då i stället utgå redan vid
indextalet 103.

Även enligt Sveriges folkpensionärers riksorganisation borde kompensation
för levnadskostnadsstegringen inträda, då det särskilda pensionsindextalet
uppnått 103 och då med 5 procent. Om därefter varje höjning av
indexlalet med 5 enheter medförde en kompensation efter 5 procent, komme
tolkpensionärerna att erhålla garanti mot att indexläget av olika orsaker
kunde fastlåsas vid en gränsenhet till det högre indextal, som eljest skulle
ha utlöst det högre dyrtidstillägget. Detta förfaringssätt vore så mycket mera
angeläget som folkpensionärerna icke vore helt övertygade om att indexregleringen
komme att giva dem full rättvisa.

Med hänsyn till att indextilläggens belopp avrundats nedåt förefaller det
Landsorganisationen rimligt att sätta ned den gräns, vid vilken ett dyrtidstillägg
skulle börja utgå, till 4, 9, 14 o. s. v. procent över utgångsnivån i
stället för enligt förslaget 5, 10, 15 etc. procent över denna nivå.

Såsom ett alternativ till de sakkunnigas lörslag att pensionsregleringar
skola äga rum, då pensionsindextalet utvisade ökning eller minskning med
helt femtal enheter, kunde enligt vad socialvårdskommittén uttalar, tänkas
en anordning av samma slag som i de statliga avlönings- och pensionsreglementena
föreskrivits beträffande rörliga tillägg. Det vore emellertid att
märka, att förutsättningarna vore väsentligt olika, enär förändringarna i
levnadskostnaderna komme att beräknas på olika sätt och de rörliga tillläggen
enligt nämnda reglementen — till skillnad från de avsedda pensionsförhöjningarna
— icke skulle lämna full kompensation för levnadskostnadsökningen.

Socialvårdskommittén påpekar vidare, alt enligt förslaget något indextillägg
icke komme att utgå, därest pensionsindextalet vid den tidpunkt, då
de föreslagna bestämmelserna trädde i tillämpning, utvisade mindre stegring
än 5 enheter. Det torde emellertid enligt socialvårdskommitténs mening
böra tillses, att i så fall —- i konsekvens med den föreslagna bestämmelsen
i 12 § 3 mom. sista punkten folkpensioneringslagen — tillägg likväl komme
att utgå efter indextalet 105. Samma mening framföres av änkepensioneringskommittén.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anmärker, alt de sakkunniga
icke berört frågan, huruvida pensionsbeloppen borde sänkas för den händelse
levnadskostnaderna skulle nedgå under indextalet 100. Något behov av
särskild föreskrift härom torde väl icke heller erfordras, såvitt kunde bedömas
av den ekonomiska utvecklingen. Enligt 4 § statens löneplansförord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ning ankonnne det på Kungl. Maj :t och riksdagen att besluta sänkning av
statstjänstemännens löner, om pristalet nedginge under 100. Liknande reservation
för folkpensionerna kunde måhända vara i princip lämplig.

De sakkunniga för utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden
anföra beträffande samma fråga bl. a.

Det kan ifrågasättas, om icke lagtexten bör utformas så, att av densamma
tydligare framgår, att en sänkning av beloppen under de ursprungliga
icke skall kunna ske. Ett sådant förtydligande måste anses särskilt
befogat med hänsyn till att ett förslag vid riksdagen 1946 om indexreglering
av pensionerna avslogs under motivering att pensionerna i så fall skulle
kunna understiga de ursprungligen avsedda beloppen. Det kan också framhållas,
att en liknande situation är förutsedd i lönereglementet för statstjänstemän.

Vad angår beräkningen av kostnaderna för indexregleringens
genomförande har pensionsstyrelsen med ledning av
tillgänglig statistik beräknat antalet pensionsberättigade den 31 december

1950. Beräkningen har givit följande resultat. Antal A. Ålderspension.	Dyrtidstillägg för varje dyr-tidstilläggssteg enligt de sakkunniga styrelsen kr. kr.
1. Ogifta pensionstagare.......... 2. Gifta pensionstagare där maken ej uppbär folkpension eller hust-	345 500	60	60
rutillägg .................... 3. Gifta manliga pensionstagare med	58 300	60	60
hustrutillägg.................. 4. Gifta pensionstagare där maken	14 700	48	48
uppbär enbart grundpension ...	800	60	48

5. Gifta pensionstagare där maken

uppbär ålderspension eller till-			48
läggspension .................. B. Invalid pension och sjukbidrag.	180 500	48
6. Enbart grundpension .......... 7. Tilläggspension	12 700	—	12
a. Ogifta pensionstagare ...... b. Gifta pensionstagare där ma-ken ej uppbär folkpension	114 800	60	60
eller hustrutillägg .......... c. Gifta manliga pensionstagare	16 400	60	60
med hustrutillägg d. Gifta pensionstagare där ma-	3 500	48	48
ken uppbär folkpension	15 200	48	48
G. Hustrutillägg	18 200	48	36
D. Änkepensioner .................	12 200	48	36
E. Änkc- och änklingsbidrag	2 000 794 800	48	36

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Pensionsstyrelsen anför vidare.

Beträffande fördelningen av kostnaderna mellan staten och kommunerna
bör i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag kommunerna bidraga
till kostnaderna för pensionsförhöjningarna i vad de avse inkomstprövade
förmåner samt änke- och änklingsbidrag, sålunda grupperna B—E. Den
förhöjning, som enligt styrelsens förslag skulle utgå å grundpensionerna,
bör i likhet med grundpensionen i övrigt helt bekostas av staten. Under
hänsynstagande härtill och under antagande att kommunernas procentuella
andel av kostnaderna utgör 30 procent skulle de årliga kostnaderna för
pensionsförhöjningarna — frånsett kostnaderna för avrundning — vid olika
pensionsindextal uppgå till nedanstående belopp, om de sakkunnigas förslag
följes:

	Årliga	kostnader för
Pensionsindextal	staten	kommunerna
	milj. kr.	milj. kr.
105 ...........	40,9	3,1
no	81,8	6,2
115	122,7	9,3
120	163,6	12,4
styrelsens förslag skulle motsvarande kostnader uppgå till
	Årliga kostnader för
Pensionsindextal	staten	kommunerna
	milj. kr.	milj. kr.
105	41,3	2,4
no	82,6	4,8
115	123,9	7,2
120	165,2	9,6

Pensionsstyrelsen uttalar, att kostnaden för den av de sakkunniga föreslagna
avrundningen uppåt av de årliga pensionsbeloppen så att de bleve
jämnt delbara med 12 så gott som helt komme att stanna på statsverket,
samt fortsätter.

Skulle det av statsfinansiella skäl visa sig önskvärt att nedbringa kostnaderna
för den förevarande reformen, kunde tänkas att den för sådan utbetalning
erforderliga avrundningen verkställdes nedåt i stället för såsom
föreslagits uppåt. Härigenom skulle årligen inbesparas cirka 9,5 miljoner
kronor. Emellertid skulle då, därest index nedginge till 100, pensionerna
komma att i ett stort antal fall utgå med något lägre årsbelopp än som
angives i lagen om folkpensionering. En sådan konsekvens kan dock undvikas
om avrundningen verkställes nedåt endast vid indexlägen av 105 och
högre under det att den verkställes uppåt vid lägre indexläge. Avrundningen
kan också ske till närmaste med 12 delbara belopp i kronor. Besparingen
för statsverket skulle då bliva cirka 4,6 miljoner kronor. Sker en avrundning
på sådant sätt, kommer jämväl vid en senare nedgång till indexläget
100 eller därunder — om en sådan situation överhuvud behöver tagas med
i beräkningen — folkpensionerna i ett stort antal fall att bliva något lägre
än i folkpensioneringslagen angives. I ett dylikt läge finns av tekniska skäl
icke möjlighet att göra avrundning uppåt. Med det nu sagda har styrelsen,
som på denna punkt ur sina synpunkter tillstyrker sakkunnigförslaget,

Kungl. Maj ds proposition nr 109. 49

endast velat något belysa avrundningsproblemets ekonomiska och tekniska
sidor.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att enbart den av de sakkunniga
föreslagna avrundningen uppåt av folkpensionsbeloppen skulle åsamka det
allmänna en merutgift av ca 4,5 å 5 miljoner kronor årligen samt anför
vidare.

Med alltjämt stigande antal folkpensionärer skulle denna bestämmelse
komma att medföra ytterligare kostnadsökning. När nu på sätt de sakkunniga
föreslå dyrtidstillägget genom indexregleringen inarbetas i pensionerna,
så att dessa utgå med förhöjda belopp, synes det länsstyrelsen till
undvikande av denna icke obetydliga merutgift lämpligt att i stället avrunda
pensionsbeloppen nedåt. Den av de sakkunniga föreslagna indexregleringen
komme nämligen i förhållande till de för år 1948 och 1949 utgående
dyrtidstilläggen att innebära en årlig höjning av minst 8 kronor.
En avrundning nedåt av folkpensionerna till närmaste med 12 delbara krontal
skulle därför kunna föranleda en årlig minskning av nu utgående pensionsbelopp
med högst 3 kronor, och åtgärden bleve sålunda för pensionärerna
föga kännbar.

Svenska stadsförbundet finner den föreslagna avrundningen av pensionsbeloppen
till helt med 12 delbart antal kronor i och för sig vara en önskvärd
reform. Men då de sakkunniga föreslagit en dylik avrundning också beträffande
de särskilda bostadstilläggen förutsatte förbundet, att innehållet
i kommunalt meddelade bestämmelser om dessa tillägg tillbörligt beaktades,
så att icke på grund av dessa bestämmelser några opåräknade komplikationer
behövde befaras. Förbundet hade för sin del icke varit i tillfälle att
låta verkställa någon undersökning i detta hänseende.

Frågan om fördelningen mellan staten och kommunerna
av kostnaderna för indexregleringens genomförande
har berörts i flera yttranden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anmärker, att någon närmare utredning
angående de ekonomiska verkningarna av de sakkunnigas förslag saknades
för kommunernas vidkommande. En dylik utredning hade varit önskvärd,
då det vore tänkbart, att indexregleringen kunde påkalla justering av nuvarande
bestämmelser om kommunernas bidrag till folkpensioneringen.

Stockholms stadsfullmäktige understryka, att folkpensioneringen måste
anses vara en rent statlig uppgift samt hävda att kostnaderna för indexregleringen
helt borde bestridas av statsmedel. Stadsfullmäktige i Göteborg
anföra.

Göteborgs stads kostnader för varje indexförhöjning om fem enheter
uppskattas till omkring 200 000 kronor. Folkpensioneringen är att betrakta
soin en rent statlig angelägenhet, varför staten i princip också ensam bör
bära kostnaderna härför. Trots denna, även från statsmakternas sida till
sin riktighet vitsordade princip har likväl avsevärd del av kostnaderna lagts

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 109.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

på kommunerna mot dessas bestridande. Vad motivet för denna en gång
skedda övervältring på kommunerna av betydande pensionskostnader må
hava varit, måste från kommunalt håll hävdas, att ytterligare uppkommande
kostnader för folkpensioneringens upprätthållande böra helt bestridas
av staten. Kostnaderna i samband med dyrtidstilläggen böra därför
icke belasta kommunerna utan även i fortsättningen, sedan indexregleringen
definitivt utformats, helt bestridas med statsmedel.

Även stadsfullmäktige i Halmstad och Vänersborg, pensionsnämnden i
Lidköping m. fl. ha uttalat, att kostnaderna för indextilläggen helt borde
åvila statsverket.

I detta sammanhang må nämnas, att stadsfullmäktige i Stockholm och
Göteborg framfört krav på att de nuvarande reglerna för kommunernas bidrag
över huvud till folkpensioneringen ändras så, att kommunerna helt
befriades från bidragsskyldighet i förevarande hänseende.

I mer än hälften av de över 200 remissyttranden, som avgivits över förslaget
till indexreglering av folkpensionerna, har den av de sakkunniga
särskilt diskuterade frågan om lokal eller central utbetalning
av folkpensionerna icke närmare berörts. Bland de remissinstanser,
som ingått på denna fråga, har det överväldigande flertalet
— i runt tal 80 — funnit, att en decentralisering av utbetalningssystemet
icke vore genomförbar i nuvarande läge. Av dessa har omkring 50 ansett
att en central utbetalning överhuvud vore att föredraga framför ett decentraliserat
system. Endast ett 10-tal remissinstanser ha uttalat sig för en
lokal utbetalning.

Bland dem, som förfäkta den åsikten att folkpensionerna även i fortsättningen
böra utbetalas centralt, märkes främst generalpoststyrelsen som
anser att det nuvarande systemet för utbetalning av folkpensionerna fungerade
synnerligen väl sedan det numera hunnit stabilisera sig. Ur postverkets
synpunkt vore detta system avgjort att föredraga framför det decentraliserade
system, som koinme till användning vid utbetalande av de allmänna
barnbidragen. Erfarenheterna från utbetalningen av dyrtidstilläggen å folkpensionerna
för år 1948 hade befäst intrycket, att utbetalning genom kommunernas
försorg vore förenad med åtskilliga nackdelar.

Även länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands och Kopparbergs län uttala
att central utbetalning av folkpensionerna borde ske även i fortsättningen.
Med den brist på arbetskraft som under ett antal år framåt kunde befaras
föreligga syntes det förstnämnda länsstyrelse föga ändamålsenligt att övergå
till det väsentligt mer arbetskrävande decentraliserade utbetalningssättet.

Av de kommunala remissinstanserna ha ett 20-tal städer och ett 35-tal
landskommuner oförbehållsamt förordat, att det nuvarande centrala utbetalningssystemet
bibehålies allt framgent. Detta system betecknas såsom

Kiingl. Maj:ts proposition nr 109.

mest praktiskt och ändamålsenligt samt ur administrativa och ekonomiska
synpunkter överlägset ett decentraliserat utbetalningssystem.

För ett bibehållande av det rådande utbetalningssystemet åtminstone till
dess kommunindelningsreformen genomförts uttala sig bl. a. socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län, änkepensioneringskommittén,
Svenska stadsförbundet och Tjänstemännens centralorganisation.

Pensionsstyrelsen framhåller, att en decentralisering av utbetalningen
av indexreglerade tillägg icke nu vore genomförbar samt att det även för
pensionstagarna vore lämpligast att själva pensionen och tillägget därå
utbetalades gemensamt.

Statskontoret förklarar sig icke vara berett att f. n. taga ställning till
förevarande spörsmål. Frågan vore i behov av ytterligare utredning; det
vore lämpligt att statens organisationsnämnd bereddes tillfälle att närmare
studera frågan.

Till förmån för ett decentraliserat utbetalningssystem ha bl. a. länsstyrelserna
i Västmanlands och Örebro län ävensom Landskommunernas förbund
och Sveriges folkpensionärers riksorganisation uttalat sig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.

Vad frågan om central eller decentraliserad utbetalning av folkpensionerna
angår, så vill länsstyrelsen först framhålla, att länsstyrelsen i princip
anser decentralisering vara att föredraga framför den ofta på mera byråkratiska
grunder arbetande centraliseringen. En stark centralisering med
därav följande anhopning hos en och samma myndighet av en mångfald
ärenden verkar ofta fördröjande på ärendenas handläggning. I synnerhet
då det gäller en sådan grupp av ärenden, som det här är fråga om, har det
visat sig och måste med nödvändighet visa sig svårt att raskt avgöra frågor,
vars snabba behandling dock för den enskilde kan vara av vital betydelse.

Såsom förhållandena nu äro, med en mångfald små kommuner och med
kommunsammanslagningen i sikte, vill dock länsstyrelsen framföra sina
betänkligheter mot att en decentralisering sker redan nu. För de många
små eller medelstora kommuner, som nu finnas, skulle ett omhändertagande
av folkpensionernas utbetalande innebära stora krav på både lokaler
och folk. Även om kommunerna nu på ett tillfredsställande sätt kunna sköta
utbetalningen av barnbidragen är därmed icke sagt att de även kunna åtaga
sig det stora arbetet med folkpensionernas utbetalning. Frågan synes böra
vila till dess kommunsammanslagningen ägt rum, då kommunerna torde
bliva bättre i stånd att anställa den personal, som kommer att krävas för
detta uppdrag.

Svenska landskommunernas förbund anför.

I likhet med de sakkunniga anser styrelsen att frågan om en decentralisering
av utbetalningen av folkpensionerna i förhandenvarande läge måste
ställas på framtiden. Tidigast några år efter kommunindelningsreformens
genomförande torde det kunna bli fråga om att lägga denna uppgift på
kommunerna. Icke minst de ogynnsamma erfarenheterna av den centraliserade
utbetalningen under år 1948 tala dock för att decentraliseringstanken

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

i detta fall bör hållas levande. Man torde i nuvarande läge icke helt böra
underlåta att lägga beredskapssynpunkter på förevarande fråga. Med den
mycket starka centralisering, som utmärker utbetalningssystemet, torde
stora risker förefinnas för att en mycket viktig del av vår socialvård får
ett sammanbrott, om vårt land skulle bli direkt indraget i ett kommande
krig.

Sveriges folkpensionärers riksorganisation är icke övertygad om att utbetalningen
av folkpensionerna alltjämt bör ske centralt. Då pensionsstyrelsen
hittills icke kunnat bemästra problemet om samtidig utbetalning av
folkpension och särskilt bostadstillägg, ifrågasatte organisationen om icke
centraliserad utbetalning jämväl av indexreglerat dyrtidstillägg komme
att medföra, att de pensionsberättigade månadsvis komme att tillställas
jämväl ett tredje utbetalningskort från pensionsstyrelsen. Organisationen
ansåge att utbetalning av folkpensionerna borde ske genom de lokala pensionsnämnderna.

Även kommunalfullmäktige i Slite och pensionsnämnden i Hässleholm
förorda en övergång till lokal utbetalning av folkpensionerna.

I detta sammanhang må slutligen beröras den med utbetalningssystemet
förknippade frågan hur oftapensionsindextalet bör fastställas.
Härutinnan förordar statskontoret — i syfte att underlätta utbetalningen
— att de indexreglerade pensionsbeloppen fastställas att gälla
för ett år i sänder. Utvecklingen på löneområdet hade under senare år gått
i samma riktning. Samma mening har uttalats av kommunalfullmäktige i
Tierps köping. Även de sakkunniga för utredning rörande folkpensionärernas
bostadsförhållanden ifrågasätta, om man icke kunde dröja något längre än
som föreslagits med fastställandet av indextalet och utbetalningen av det
förändrade beloppet. Därigenom skulle administrativa fördelar vinnas,
bl. a. skulle socialstyrelsen få längre tid till sitt förfogande för indexberäkningen.

Hushållsbudgetundersökningen och den på grundval därav konstruerade
levnadskostnadsindexen för folkpensionärer.

Den hushållsbudgetundersökning, som verkställts av de sakkunniga för
utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden, har omfattat ett
representativt urval pensionärshushåll i tätorter och på landsbygden inom
skilda delar av landet. Rörande de metoder, som därvid kommit till användning,
liksom också beträffande undersökningens resultat får jag hänvisa
till den vid detta protokoll fogade bilagan.

På grundval av hushållsbudgetundersökningen och med begagnande av
ett prismaterial, som hänför sig till hela riket, ha de sakkunniga utarbetat
en särskild folkpensionärsindex av den typ som förordats av de sakkunniga
för indexreglerade folkpensioner. Även härutinnan får jag hänvisa till

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

bilagan. I detta sammanhang må endast nämnas, att folkpensionärernas
levnadskostnader — bortsett från den fördyring, som inträffat genom att
livsmedelsrabatterna slopats vid årsskiftet 1947/48 -— enligt den av de sakkunniga
konstruerade folkpensionärsindexen stigit från juni 1946 till september
1949 med 8,4 procent eller, om man bortser från posterna bostad,
bränsle och lyse, med 9,1 procent. Som jämförelse må vidare nämnas, att
om socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex för september 1949 omräknas
med juni 1946 som bas och med bortseende från livsmedelsrabatterna,
motsvarande procenttal bli 8,0 och 9,o.

Departementschefen.

Redan i samband med tillkomsten år 1946 av den nya folkpensioneringslagen
framfördes tanken på att indexreglera folkpensionerna. För egen
del var jag när lagen antogs ej beredd att, såsom förhållandena då gestaltade
sig, förorda en dylik reglering. Vid ärendets riksdagsbehandling uttalade
jag emellertid, att om prisutvecklingen skulle bli så ogynnsam, att det bleve
erforderligt med ett dyrtidstillägg åt folkpensionärerna, beslut därom borde
fattas. Riksdagen delade uppfattningen, att folkpensionerna icke redan från
början borde göras indexreglerade, men underströk vikten av att levnadskostnadsutvecklingen
för folkpensionärerna följdes fortlöpande, så att statsmakterna
utan dröjsmål kunde vidtaga därav påkallade åtgärder.

Tämligen snart visade prisutvecklingen sådan tendens, att fråga uppkom
huruvida icke en dyrtidskompensalion åt folkpensionärerna kunde anses
motiverad; och i juni 1947 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialvårdskommittén
att överväga frågan härom.

Den utredning, som i anledning härav verkställdes av socialvårdskommittén,
tog sikte på levnadskostnadsutvecklingen för folkpensionärerna under
tiden från juni 1946, då foikpensioneringslagen antogs, fram till september
1947. Utredningen byggde på en hushållsbudgetundersökning, som år 1943
företagits i fråga om vissa folkpensionärer, samt därjämte på socialstyrelsens
prisuppgifter avseende städer och tätorter. Resultatet blev att —- bortsett
från den fördyring som uppkommit genom att livsmedelsrabatterna
slopades vid årsskiftet 1947/48 — levnadskostnadsstegringen för folkpensionärerna
från sommaren 1946 till september 1947 utgjorde 4,9 procent.
I anslutning härtill bestämde statsmakterna, att för år 1948 provisoriska
dyrtidstillägg till folkpensionärerna skulle utgå efter en kompensationsgrad
av 5 procent. Vid tilläggens beräkning togs icke hänsyn till bostadstilläggen.
Ifrågavarande provisorium gällde som känt även under år 1949.

Emellertid framkommo, då frågan om dyrlidskompensation åt folkpensionärerna
år 1948 behandlades i riksdagen, ånyo önskemål om att folkpensionerna
borde genom automatiskt verkande regler anpassas efter pris -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

utvecklingen. Och för egen del uttalade jag därvid, att jag kommit till
den uppfattningen att det vore bäst att lagfästa en indexreglering av folkpensionerna.
Riksdagen, som hade att behandla två motioner i ämnet, ansåg
sig också kunna förutsätta att Kungl. Maj :t, utan särskild begäran från
riksdagens sida, komme att framlägga förslag till indexreglering av folkpensionerna.

I anslutning till vad sålunda förekommit tillkallades på mitt initiativ i
juni 1948 särskilda sakkunniga för att utreda frågan om införande av indexreglerat
dyrtidstillägg å folkpensionerna. Enligt direktiven för de sakkunniga
borde tillägget medföra kompensation för den levnadskostnadsökning,
som inträffat efter statsmakternas beslut om folkpensioneringsreformen,
och hänföra sig till en särskild indexserie, avseende folkpensionärernas
levnadskostnader. Samtidigt uppdrogs åt andra sakkunniga att i
samarbete med socialstyrelsen verkställa en hushållsbudgetundersökning
beträffande folkpensionärerna och på grundval därav utarbeta en levnadskostnadsindex
för dem.

Resultatet av dessa utredningar föreligger nu.

Vid prövning av frågan, efter vilka principer en särskild pensionärsindex
borde konstrueras, ha de sakkunniga ansett sig böra avvisa tanken på en
särskild indexserie för envar av folkpensioneringens fem bostadskostnadsgrupper
och i stället förordat en för hela riket enhetlig index avseende samtliga
levnadskostnader. Enligt de sakkunnigas mening bör således en pensionärsindex
få formen av en allmän levnadskostnadsindex, konstruerad
med utgångspunkt från att bostads- och bränslepostens andel i pensionärsbudgeten
vore densamma inom de olika bostadskostnadsgrupperna.

De sakkunnigas förslag i denna del har i det stora flertalet av remissyttrandena
lämnats utan erinran. På sina håll har dock ifrågasatts huruvida
anledning funnes att utforma en särskild index för folkpensionärerna och
om ej folkpensionerna — i likhet med de indexreglerade tjänstepensionerna
— skulle kunna anknytas till socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex.
Vidare har i några remissyttranden gjorts gällande att det icke vore
principiellt riktigt att grunda indexregleringen på antagandet att bostadsoch
bränslekostnadernas andel i pensionärernas budget vore lika inom
samtliga bostadskostnadsgrupper; ett sådant antagande skulle strida mot
folkpensioneringslagens konstruktion med bostadskostnadsgrupper.

Vid den i det föregående berörda, av socialvårdskommittén företagna undersökningen
angående levnadskostnadsutvecklingen för folkpensionärerna
ansåg man sig kunna konstatera att socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex
icke skulle på ett riktigt sätt återspegla förändringarna i folkpensionärernas
levnadskostnader, enär folkpensionärerna i regel representerade
andra inkomstskikt och familjetyper än de som ligga till grund för
den allmänna levnadskostnadsindexen. När jag i juni 1948 erhöll Kungl.
Majrts bemyndigande att låta verkställa en hushållsbudgetundersökning be -

Kungl. Maj.ts proposition nr JO:9.

träffande folkpensionärerna utgick även jag ifrån att den allmänna levnadskostnadsindexen
icke kunde väntas giva ett rätt resultat, när det gällde
att mäta förändringarna i folkpensionärernas levnadskostnader.

Enligt den nu företagna hushållsbudgetundersökningen — som omfattat ett
representativt urval pensionärshushåll i tätorter och på landsbygden inom
skilda delar av landet — har man också funnit, att utgiftsfördelningen i en
pensionärsbudget i viss mån skiljer sig från utgiftsfördelningen i den budget,
som ligger till grund för socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex.
En med hänsyn till förhållandena i december 1948 gjord sammanställning
visar nämligen, att av utgifterna i en pensionärsbudget 43,4 procent
avse livsmedel, 14,9 procent bostad, 8,1 procent bränsle och lyse, 10,0 procent
beklädnad samt 23,6 procent övriga utgifter. Motsvarande procenttal i
indexbudgeten äro resp. 37,0, 12,3, 4,9, 14,1 och 31,7. I pensionärsbudgeten
äro således utgifterna i högre grad än i indexbudgeten koncentrerade till
posterna livsmedel, bostad samt bränsle och lyse.

Trots de skiljaktigheter, som sålunda föreligga mellan eu pensionärsbudget
och den budget, varpå socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex
grundas, vill det emellertid synas som om sistnämnda index skulle kunna
giva ett tillförlitligt utslag även med avseende å förändringarna i folkpensionärernas
levnadskostnader. En på grundval av den verkställda hushållsbudgetundersökningen
och med begagnande av ett prismaterial, som hänför
sig till hela riket, utarbetad särskild pensionärsindex av den typ, som
förordats av de sakkunniga, utvisar sålunda, att folkpensionärernas levnadskostnader
— om bortses från den fördyring som inträffat genom livsmedelsrabatternas
slopande — stigit från juni 1946 till september 1949 med 8,4
procent eller, om man bortser från posterna bostad, bränsle och lyse, med
9,1 procent. Om socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex för september
1949 omräknas med juni 1946 som bas och med bortseende från
att livsmedelsrabatterna slopats bli motsvarande procenttal 8,0 resp. 9,0.
Om jämförelsen föres fram till december 1949 visar — enligt vad jag inhämtat
från socialstyrelsen — den särskilda pensionärsindexen en kostnadsstegring
av 7,6 procent för samtliga utgifter och 8,9 procent, för fall
att utgifterna för bostad, bränsle och lyse frånräknas. Häremot svarande
procenttal enligt socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex äro 7,6
resp. 8,4. Resultatet blir således i stort sett detsamma — för december 1949
exakt lika — vare sig pensionärsindex eller allmänna levnadskostnadsindex
användes för att mäta förändringarna i folkpensionärernas levnadskostnader
sedan juni 1946. Och såvitt situationen nu kan överblickas torde anledning
saknas att antaga, att ifrågavarande båda mätare på levnadskostnadsutvecklingen
i fortsättningen skulle komma att i någon högre grad avvika
från varandra. Uppenbart är alt det ur administrativa synpunkter är till
fördel, om en särskild indexberäkning för folkpensionärerna kan undvaras.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då det med den konstruktion av

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

indexsystemet, som jag i det följande kommer att förorda, synes lämpligt
att indexregleringen sker på grundval av en för hela riket gemensam index,
tillstyrker jag, att folkpensionerna anknytas till socialstyrelsens allmänna
levnadskostnadsindex. Därvid torde en särskild pristalsserie för folkpensionärerna
böra byggas på sistnämnda index med utgångspunkt från levnadskostnadernas
storlek i juni 1946. Härigenom erhålles motsvarighet till
det system, som enligt statens löneplansförordning tillämpas i fråga om
tjänstemännens löner. I enlighet med den ståndpunkt, som intagits av statsmakterna
vid besluten om provisoriska dyrtidstillägg för åren 1948 och 1949,
bör vid framräkningen av pensionspristalet hänsyn icke tagas till den fördyring
av levnadskostnaderna, som inträffat genom att livsmedelsrabatterna
vid årsskiftet 1947/48 slopats. I övrigt bör vid pensionspristalets bestämmande
tillämpas samma grunder som gälla för beräkning av allmänna levnadskostnadsindex.

De sakkunniga för indexreglerade folkpensioner ha utgått från att det
indexreglerade dyrtidstillägget i princip borde giva full kompensation för
den av prisrörelserna betingade levnadskostnadsökningen. Det övervägande
flertalet av remissinstanserna har icke haft något att invända häremot. I
ett par yttranden bar emellertid ifrågasatts, om icke kompensationen borde
göras partiell. Som skäl härför har bl. a. anförts, att eftersom å stora delar
av arbetsmarknaden fullständig kompensation för levnadskostnadsfördyringen
icke erhölles, det syntes motiverat att föreskriva viss begränsning
även för folkpensionärerna. Häremot kan emellertid invändas,
att folkpensionerna i motsats till löner och tjänstepensioner äro så avvägda,
att de äro avsedda att täcka endast vederbörandes minimibehov. Såsom jag
uttalat redan i direktiven för de sakkunniga böra därför folkpensionärerna
i princip erhålla full täckning för den levnadskostnadsökning, som inträffat
efter det folkpensioneringslagen antogs. Härav följer emellertid icke att
varje mindre ökning av levnadskostnaderna bör få utlösa motsvarande höjning
av indextilläggct.

I sistnämnda hänseende framhålles i sakkunnigförslaget att de indexintervall,
som skola utlösa ändring i indextilläggen, icke böra bestämmas
till lägre än fyra eller högre än sex enheter. För egen del ha de sakkunniga
funnit femtalsintervall naturligast. I enlighet med deras förslag skulle den
första höjningen utlösas av indextalet 105, nästa höjning av indextalet
110 o. s. v. Vid nedgång av index skulle motsvarande regler gälla. Om indextalet
uppgått till 110 men därefter sjönke, skulle tillägget således icke sänkas
förrän talet 105 uppnåtts.

I några remissyttranden har förordats, att indexintervallen — i överensstämmelse
med vad som gäller för statstjänstemännen — bestämmas till
fyra enheter; ännu lägre intervall har ock påyrkats. Det har även framhållits,
att de sakkunnigas förslag i vissa fall kunde medföra underkompensation
för folkpensionärerna, exempelvis om indextalet en längre

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

tid skulle hålla sig vid 109 enheter utan att dessförinnan ha uppnått
110 enheter. För undvikande härav har föreslagits att kompensation
borde utgå efter 5 procent redan vid indextalet 103 eller 104, efter 10 procent
vid indextalet 108 eller 109 o. s. v.

Huru stora de intervall böra vara, som skola medföra utlösning av indextillägg,
är givetvis en fråga som kan vara föremål för delade meningar. Jag
vill emellertid erinra om att, då statsmakterna år 1949 hade att taga ställning
till efter vilken kompensationsgrad de provisoriska dyrtidstilläggen
å folkpensionerna för nämnda år skulle beräknas, ökningen av folkpensionärernas
levnadskostnader, exklusive kostnaderna för bostad, bränsle och
lyse, fram till december 1948 uppgick till något under 9 procent och att,
därest nämnda kostnad medräknades, kostnadsökningen utgjorde inemot
8 procent; en dylik kostnadsstegring ansågs icke böra föranleda att dyrtidstilläggen
för år 1949 skulle utgå efter högre kompensationsgrad än under
det föregående året, dvs. 5 procent. För egen del har jag vid övervägande
av olika på denna fråga inverkande omständigheter stannat för att ej frångå
de sakkunnigas förslag i denna del. Detta torde visserligen vid stigande
prisutveckling stundom kunna leda till att folkpensionärerna ej bli fullt
kompenserade. Å andra sidan kan det emellertid också inträffa, att de bli
i motsvarande mån överkompenserade. I längden torde en utjämning härvidlag
komma att ske.

Vid bestämmande av indexförhöjningens storlek kunna två principiellt
olika metoder komina till användning. Den ena metoden innebär, att tilllägget
utgår med belopp, som står i proportion till pensionens storlek i
varje särskilt fall. Enligt den andra metoden erhålla alla pensionstagare,
som tillhöra en och samma grupp, lika stort tillägg'', vare sig pensionen utgår
med oavkortat eller med ett i förhållande till vederbörandes egen inkomst
reducerat belopp. Resultatet av de båda metoderna blir olika endast
när det gäller folkpensionärer, som ha reducerade pensionsförmåner. För
dessa pensionstagare medför den proportionella metoden, att tillägget sjunker
kontinuerligt allteftersom den egna inkomsten stiger för att omärkligt
försvinna då inkomstgränsen uppnås, medan den andra metoden leder
till alt alla, som ha någon om än aldrig så liten inkomstprövad förmån, få
lika stora tillägg som de vilka åtnjuta oavkortade förmåner.

De sakkunniga ha funnit, att den proportionella metoden är förenad
med den olägenheten att avdragsfaktorn — dvs. det procenttal, varmed
den egna inkomsten reducerar den inkomstprövade förmånen — stegras i
takt med dyrtidstilläggets höjning. Denna metod borde därför ej komma
till användning vid en indexreglering av folkpensionerna. De sakkunniga
förorda i stället att indextillägg utgår med lika stort belopp till alla folkpensionärer,
som tillhöra en och samma grupp, och att tilläggets storlek
blir oberoende av frågan huruvida inkomstprövad förmån utgår
med oavkortat eller reducerat belopp. Enligt vad de sakkunniga i samband

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

härmed uttala, bör indextillägget icke ha karaktär av ett fristående tillägg
utan utformas såsom en förhöjning av själva folkpensionen. Härigenom
vunnes den fördelen, att pensionär med inkomstprövad pension och inkomst
i närheten av den gräns, vid vilken inkomstprövad pension upphörde, ej
till följd av en obetydlig ökning av den egna arbetsinkomsten utsattes för
risken av att få sina totala inkomster minskade.

Vad de sakkunniga sålunda förordat har allmänt lämnats utan erinran.
I ett par remissyttranden har dock uttalats, att det vore principiellt riktigast
med tillägg enligt den proportionella metoden samt att frågan härom
borde utredas ytterligare.

I anledning härav vill jag erinra om att de allra flesta folkpensionärer, som
åtnjuta inkomstprövade förmåner, uppbära oavkortad pension och att det
därför i praktiken ej torde spela någon avgörande roll, huruvida indexregleringen
utformas enligt den ena eller den andra av dessa båda metoder.
Även om det av principiella skäl skulle kunna synas önskvärt, att den proportionella
metoden vunne tillämpning vid en indexreglering av folkpensionerna,
är emellertid att märka att nämnda metod ej utan svårighet låter sig
förenas med det system, efter vilket den gällande folkpensioneringslagens
regler angående den egna inkomstens inverkan på storleken av inkomstprövad
förmån äro uppbyggda. Den skulle nämligen, såsom de sakkunniga
också påvisat, kunna för flera pensionärer medföra otillfredsställande konsekvenser.
Jag tillstyrker därför förslaget med fixa indextillägg.

Vad härefter angår spörsmålet huruvida indextilläggen höra — i likhet
med de provisoriska tillägg som utgått under åren 1948 och 1949 — göras
fristående eller ingå såsom del i själva folkpensionen torde detta vara i viss
mån beroende av hur utbetalningsfrågan löses. Jag anser mig därför redan
i detta sammanhang böra ingå på sistnämnda fråga.

Folkpensionerna utbetalas som bekant f. n. av pensionsstyrelsen, i regel
medelst folkpensionsanvisningar, som framställas med hålkortsmaskiner,
men i vissa fall över postgiro. Om pensionen utgöres av enbart grundpension
— dvs. det belopp å 200 kronor om året som utgår utan behovsprövning
till invalidpensions- och sjukbidragsberättigade personer — äger
utbetalningen rum i regel kvartalsvis men eljest månadsvis. Utbetalningen
sker alltid i helt antal kronor. Om pensionens år sbelopp icke är jämnt delbart
med 12, anses det överskjutande beloppet belöpa på december månad;
pensionen för denna månad kan således bli upp till 11 kronor högre än för
envar av årets övriga månader. De provisoriska dyrtidstilläggen ha däremot
utbetalats icke av pensionsstyrelsen utan genom pensionsnämndernas eller
andra kommunala myndigheters försorg. Härvid har hela det på året belöpande
dyrtidstillägget utbetalats på en gång i november månad.

De sakkunniga ha ägnat ingående uppmärksamhet åt frågan huruvida
en decentralisering av utbetalningssystemet i fråga om folkpensionerna
skulle kunna giva ökade förutsättningar för en snabb anpassning av folk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

pensionernas belopp efter förändringar i prisnivån. I detta hänseende ha de
sakkunniga kommit till den uppfattningen, att åtminstone f. n. en hel del
kommuner skulle sakna resurser att på ett tillfredsställande sätt omhänderliava
den kontinuerliga utbetalningen av folkpensionerna och den därmed
förenade ganska ofta förekommande omräkningen av pensionsbeloppen vid
civilståndsändringar, förändringar i makes pensionsförhållanden, pensionstagarens
uppnående av 67 års ålder m. m. samt att en decentralisering av
utbetalningsapparaten till kommunerna icke kan genomföras med
framgång under den närmaste tiden. De sakkunniga förorda därför
en fortsatt central utbetalning genom pensionsstyrelsens försorg. En
uppdelning av utbetalningsverksamheten på sådant sätt att kommunerna
skulle utbetala indextillägget och pensionsstyrelsen pensionens grundbelopp
anse de sakkunniga av olika skäl icke lämplig. Härvid framhålles bl. a. att
folkpensionen såvitt möjligt borde utbetalas i ett sammanhang samt att pensionsstyrelsen
utan svårighet samt billigast och med kortast möjliga förberedelsetid
kunde medelst en och samma folkpensionsanvisning utbetala både
tillägget och pensionen i övrigt.

Med denna utgångspunkt ha de sakkunniga kommit fram till att indextillägget
borde utbetalas månadsvis medelst samma postanvisning som
pensionen i övrigt samt att indextalet skulle fastställas senast den 20 i
varje kvartals första månad och lända till efterrättelse fr. o. m. nästa månad.
För att detta system skulle kunna genomföras vore det enligt de sakkunnigas
mening av tekniska skäl nödvändigt att all utbetalning skedde månadsvis
med samma antal kronor varje gång. Detta förutsatte i sin tur, att
den kvarlalsutbetalning, som nu förekomme i vissa fall, ersattes av månadsutbetalning
samt alt den årliga pensionen inklusive eventuellt indextillägg
därå alltid uppginge till belopp, som vore jämnt delbart med 12. De
sakkunniga ha därför föreslagit, att kvartalsutbetalningen slopades samt
att de nu ifrågavarande pensionsbeloppen, där så erfordrades, avrundades
uppåt till närmast högre med 12 jämnt delbart kx-ontal och att indextilläggen
avvägdes så, att även de bleve jämnt delbara med 12.

I remissyttrandena är man i stort sett ense om att en decentraliserad utbetalning
av folkpensionerna ej bör genomföras i nuvarande läge. Från flera
håll har emellertid uttalats att denna fråga borde omprövas, sedan den nya
kommunindelningen helt genomförts och de nya kommunernas arbetsuppgifter
kunde överblickas.

Själv delar jag den uppfattningen att man icke i dagens läge bör övergå
till en lokal utbetalning av folkpensionerna. Decentraliseringsfrågan bör
emellertid enligt min mening icke avskrivas utan endast skjutas på framtiden
för att i sinom lid upptagas till förnyad prövning. Med denna min ståndpunkt
kunde det synas förenligt att t. v. helt oförändrat bibehålla det system,
som tillämpats under de två senaste åren, dvs. att låta pensionernas grundbelopp
utbetalas av pensionsstyrelsen samt indextilläggen av kommunerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

En dylik uppdelning av utbetalningsverksamheten medför emellertid onekligen
visst merbesvär för såväl folkpensionärerna själva som för de organ
som ombesörja utbetalningen. Med hänsyn härtill torde det nu få överlämnas
till pensionsstyrelsen att ombestyra utbetalningen i dess helhet.

Såsom redan förut anförts ha de provisoriska dyrtidstilläggen å folkpensionerna
utbetalats endast en gång om året. Denna anordning synes ha uppskattats
av folkpensionärerna, för vilka det framstått såsom mera förmånligt
att på en gång få ett samlat pensionstillskott än att få en i och för sig tämligen
ringa ökning av pensionens månadsbelopp. Enligt min mening är denna
fördel påtaglig. Även en annan omständighet talar för att behålla det nuvarande
systemet härvidlag. Man behöver nämligen i så fall icke jämka på vare
sig pensionernas grundbelopp eller storleken av de årliga indextillägg, som
erhållas om rent matematiska beräkningsgrunder tillämpas. Att enbart avtekniska
skäl företaga dylika jämkningar synes mig f. ö. mindre tilltalande.
Å andra sidan är ett system med månadsutbetalning av pensionernas grundbelopp
och årsutbetalning av indextilläggen förenat med vissa konsekvenser,
som icke här böra förbigås. Med ett dylikt system synes det nämligen ej
möjligt att, såsom de sakkunniga tänkt sig, inom folkpensioneringslagens
ram göra själva pensionsbeloppen rörliga i förhållande till en index, utan
indextillägget måste konstrueras såsom en från pensionen fristående förmån.
Verkningarna härav ha berörts i det föregående. Vidare måste rätten till indextillägg,
för att systemet skall kunna fungera, göras beroende av huruvida
folkpension utgår för den månad, då utbetalningen av tillägget skall äga
rum, och tilläggets storlek måste vidare bestämmas med hänsyn till de
pensionsförmåner, som utgå under utbetalningsmånaden. Det utbetalningssystem,
som tillämpats för de provisoriska dyrtidstilläggen, har emellertid
också varit förbundet med nu berörda konsekvenser, och några särskilda
olägenheter därav synas icke ha framträtt. Jag anser därför, att indextilläggen
böra utbetalas en gång om året. Liksom förut synes utbetalningen
lämpligen kunna ske under november månad. Enligt vad jag inhämtat från
pensionsstyrelsen föreligga icke några praktiska svårigheter härför; utbetalningen
kan utan större besvär ske medelst samma postanvisning som
pensionen för november.

Om den av mig förordade ordningen för utbetalning av indextilläggen
genomföres, saknas anledning att fastställa pensionspristalet mer än en
gång om året. Enligt min mening bör detta ske i så nära anslutning till utbetalningen
som möjligt. Enligt uppgift från pensionsstyrelsen skulle den
förberedelsetid, som erfordras för en utbetalning i november, bli för kort,
därest pristalet fastställdes på grundval av levnadskostnaderna under
tredje kvartalet. Pristalet bör därför fastställas i juli månad efter levnadskostnaderna
under årets andra kvartal.

När jag härefter övergår till frågan om vilka folkpensionärer som böra erhålla
indextillägg vill jag såsom bakgrund till den följande framställningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

erinra om de olika förmåner, som ingå i folkpensionen, och hur dessa
kunna kombineras med varandra. I ålderspension ingår alltid en förmån,
som pensionstagaren har rätt till oberoende av sin inkomst, nämligen allmän
ålderspension. Denna kan förenas med blindtillägg — som ej heller är
beroende av vederbörandes egen inkomst — samt i de fyra högsta bostadskostnadsgrupperna
med bostadstillägg. Sistnämnda tillägg röna inverkan av
inkomstens storlek och upphöra helt när inkomsten nått viss höjd. Även i
invalidpension och sjukbidrag ingår städse en icke inkomstprövad förmån,
nämligen grundpension. Såsom tillägg härtill kunna utgå en inkomstprövad
tilläggspension samt blindtillägg och bostadstillägg. Änkepension och hustrutillägg
äro helt inkomstprövade och kunna endast kombineras med bostadstillägg.
Slutligen kan i vissa fall utgå särskilt bostadstillägg. Detta är helt beroende
av de enskilda kommunernas beslut, och i fortsättningen bortser jag
därför från det särskilda bostadstillägget.

Enligt de sakkunnigas mening bör indexregleringen omfatta alla ålderspensionärer,
oberoende av huruvida bostadstillägg utgår eller icke, samt
alla övriga folkpensionärer, som åtnjuta någon form av inkomstprövad
förmån. Pensionstagare med enbart grundpension anses däremot böra undantagas
från rätten till indextillägg. Vidare föreslås att pensionstagare
med blindtillägg endast erhålla indexförhöjning på invalid- eller ålderspension
men ej på blindtillägget.

I detta sammanhang må erinras om att bidrag till änkor och änklingar
med barn enligt den särskilda lagen härom utgår med belopp motsvarande
änkepension och bostadstillägg enligt folkpensioneringslagen samt att en
indexreglering av änkepensionerna på sätt de sakkunniga föreslagit —-dvs. med rörliga belopp inom ramen av folkpensioneringslagen — automatiskt
skulle medföra, att även änke- och änklingsbidragen indexreglerades.

I dessa delar har de sakkunnigas förslag tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i de flesta remissyttrandena. I några yttranden har dock uttalats
att även grundpensionerna och blindtilläggen borde inbegripas under indexregleringen.
Vad särskilt angår blindtillägget har De blindas förening —
som förklarar sig fullt medveten om de tekniska svårigheter som en automatisk
höjning av blindtillägget skulle medföra — påyrkat vissa andra reformer,
såsom höjning av tilläggets storlek samt sådan ändring i folkpensioneringslagen,
att tillägget icke betraktas som inkomst vid fastställande av
inkomstprövade förmåner.

Jag tillstyrker att indextillägg utgår till alla ålderspensionärer, oavsett
huruvida de åtnjuta bostadstillägg eller icke. För ålderspensionärerna blir
indextillägget sålunda oberoende av deras inkomstförhållanden, vilket helt
överensstämmer med de principer, som ligga till grund för folkpensioneringslagen.
Av övriga folkpensionärer böra givetvis alla som ha någon form
av inkomstprövad förmån omfattas av indexregleringen. Beträffande de

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

återstående kategorierna, dvs. de som ha enbart grundpension eller denna
förmån i kombination med blindtillägg, synes frågan mera tveksam.

Under de två senaste åren ha dvrtidstillägg utgått jämväl till folkpensionärer,
som endast ha grundpension; och det skulle med hänsyn härtill
kunna synas hårt att utesluta dem från rätt till indextillägg. Nämnda omständighet
torde emellertid icke böra tillmätas avgörande betydelse. I motsats
till den allmänna ålderspensionen är nämligen grundpensionen — som uppgår
til! 200 kronor om året — ej på något sätt avpassad efter vederbörandes
behov. Att grundpensionen lämnats utanför inkomstprövningen har sin
grund uteslutande däri, att man vid folkpensioneringslagens tillkomst ej
ville låta någon som erlagt pensionsavgifter enligt äldre lag gå miste om sin
härigenom förvärvade rätt till avgiftspension. Tillräckliga skäl att anpassa
grundpensionen efter levnadskostnaderna torde därför icke föreligga.

Ej heller blindtillägget — om 700 kronor per år — har framkommit såsom
ett resultat av särskilda överväganden rörande de blindas inkomstbehov.
Det har i stället fixerats på grundval av en jämförelse med de förmåner,
som vid utgången av år 1947 från pensionsstyrelsen utbetalades till
blinda personer. I enlighet härmed torde även blindtillägget böra lämnas
utanför indexregleringen och i stället, om så skulle anses påkallat, höjas i
annan ordning. Jag är emellertid icke beredd att i detta sammanhang taga
ställning till frågan vare sig huruvida en sådan höjning är motiverad eller
om andra reformer, syftande till en förbättring av de blindas förhållanden,
kunna finnas påkallade.

Såsom de sakkunniga framhållit medför den av dem föreslagna metoden
med rörliga pensionsförmåner att änke- och änklingsbidragen automatiskt
indexregleras på samma sätt som änkepensionerna. Den av mig förordade
konstruktionen med fristående indextillägg har visserligen icke denna omedelbara
effekt. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid, att även
änke- och änklingsbidragen böra indexregleras.

Jag har redan förut givit tillkänna, att enligt min mening indexregleringen
av folkpensionerna bör ske på grundval av en enda för hela riket gemensam
pristalsserie. Därmed är emellertid icke sagt att denna serie bör utlösa lika
stora indextillägg i de olika bostadskostnadsgrupperna. Spörsmålet härom
har utförligt behandlats av de sakkunniga, som framhålla bl. a. att på senare
år bostadskostnaden stigit endast obetydligt i förhållande till prisstegringen i
övrigt och att även den sammanlagda bostads- och bränslekostnadens stegring
varit relativt ringa i förhållande till levnadskostnadsstegringen i dess
helhet, särskilt i de högsta bostadskostnadsgrupperna. Enligt de sakkunnigas
mening torde man i fortsättningen kunna räkna med att såsom hittills
allmänna levnadskostnadsstegringar inom överskådlig tid endast till en
mindre del komme att bero på ökade kostnader för bostad och bränsle. Levnadskostnadernas
stegring kunde med andra ord beräknas komma att i
kronor räknat bli ungefär densamma i hela riket. Med hänsyn härtill och

Kungl. Maj. ts proposition nr 109.

då det syntes uppenbart, att prisutvecklingen sedan lång tid tillbaka medfört
en utjämning av levnadskostnaderna mellan skilda orter kunde det
icke vara lämpligt att giva indexregleringen en konstruktion, som vid stigande
levnadskostnader automatiskt ökade spännvidden mellan pensionsbeloppen
i de skilda bostadskostnadsgrupperna. Indextilläggen borde därför
i princip vara lika stora i samtliga dessa grupper. I anslutning till vad
sålunda anförts förorda de sakkunniga, att de högsta pensionsbeloppen i
bostadskostnadsgrupp III läggas till grund för beräkningen av indextilläggens
storlek.

Häremot har vid remissbehandlingen invänts, att förslaget innebure en
underkompensation av folkpensionärerna i bostadskostnadsgrupperna IV
och V samt en överkompensation av folkpensionärerna i grupperna I och
II. Indextilläggen borde därför differentieras så, att tilläggen för varje bostadskostnadsgrupp
beräknades på den maximipension, som fastställts för
gruppen i fråga. Det har även ifrågasatts, om icke indextilläggen för pensionärer
inom grupperna I—III borde beräknas på pensionsbeloppen i grupp
III och tilläggen för pensionärer inom grupperna IV och V på beloppen i
grupp V.

I anslutning härtill vill jag erinra om att folkpensioneringslagen utgår
från att bostads- och bränslekostnaderna variera tämligen starkt inom olika
delar av landet. Inom den lägsta bostadskostnadsgruppen — som omfattar
en avsevärd del av landsbygden — avses bostads- och bränslekostnaden skola
täckas av den allmänna pensionen. De bostadstillägg, som utgå inom övriga
bostadskostnadsgrupper, äro avsedda att utgöra täckning för den merkostnad,
som i förevarande hänseende ansetts föreligga i dessa grupper. Emellertid
har fråga uppkommit huruvida den skillnad, som sålunda gjorts i
lagen, har sin motsvarighet i verkligheten; och bostadskostnadsgrupperingen
för folkpensionärerna har nyligen varit föremål för en särskild utredning
(SOU 1949: 12). Enligt min mening synes det svårt att på grundval av det
föreliggande materialet bilda sig någon säker uppfattning om huruvida
någon omprövning av grunderna för folkpensioneringens bostadskostnadsgruppering
kan vara erforderlig. Först genom en mera allmän undersökning
rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader
på olika orter torde tillförlitligt och aktuellt underlag erhållas för bedömning
av hithörande spörsmål. I detta läge anser jag att slutlig ståndpunkt
icke nu bör tagas till frågan huruvida bostadstilläggen böra medrälrnas, när
folkpensionerna indexregleras. Sedan sommaren 1946 ha emellertid bostadskostnaderna
stigit relativt obetydligt i förhållande till övriga levnadskostnader.
Med hänsyn härtill synes del befogat alt nu lämna bostadstilläggen
heli utanför indexregleringen. Såsom ett ytterligare skäl för denna lösning
må anföras att ett stort antal ålderspensionärer i bostadskostnadsgrupperna
II—V, nämligen de som på grund av egen inkomst äro uteslutna från rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 10,9.

till bostadstillägg, eljest skulle få högre indextillägg än som svarade mot
levnadskostnadsökningen.

Enligt vad jag uttalat i den föregående framställningen böra indextilläggen
icke röna inverkan av de variationer i pensionsbeloppens storlek, som
betingas av pensionstagarens högre eller lägre inkomst, utan utgå med enhetliga
belopp, oavsett om pensionen i det särskilda fallet utgår oavkortad
eller reducerats på grund av inkomstprövning. Bortsett från blindtillägget
— som bör lämnas helt utanför indexregleringen — utgör pensionens årliga
maximibelopp i bostadskostnadsgrupp I 1 000 kronor för ensamstående
ålderspensionär, invalidpensionär och sjukbidragsberättigad, 800 kronor för
gift pensionstagare, som tillhör någon av de nu nämnda kategorierna och
vars make åtnjuter folkpension eller till vars hustru utgår hustrutillägg,
samt 600 kronor för änkepensionär och den som uppbär hustrutillägg.
De sakkunniga ha för sin del ansett det skäligt, att indextillägget till änkepensionär
och hustrutilläggsberättigad hustru bestämmes till samma belopp
som för gift pensionstagare, vars make jämväl åtnjuter folkpension.
Härigenom skulle emellertid vid stegring i levnadskostnaderna proportionerna
mellan de olika förmånerna förryckas. Indextilläggen torde därför
böra beräknas på nyssnämnda tre maximibelopp, som utgå till de skilda pensionärskategorierna.
Enär pensionstagare med enbart grundpension eller
denna förmån i förening med blind tillägg enligt vad jag förordat i det föregående
skall uteslutas från rätt till indextillägg, bör dock gift pensionstagare,
vars make icke åtnjuter annan folkpension än grundpension eller sådan pension
i kombination med blindtillägg, erhålla lika stort indextillägg som ensamstående
pensionstagare.

I enlighet med det anförda torde indextillägg böra utgå å allmän ålderspension,
tilläggspension och änkepension och tilläggets storlek för år räknat
bestämmas till följande belopp för varje hel mångfald av fem, varmed
pensionspristalet överstiger 100, nämligen 30 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär hustrutillägg, 40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, samt 50 kronor för annan pensionsberättigad.
Vidare torde indextillägg böra utgå till dem som uppbära änke- och änklingsbidrag
enligt samma grunder som föreslagits för änkepensionärer.

En av de sakkunniga har funnit påkallat att bestämmelserna om automatisk
kompensation begränsades till att gälla en högsta levnadskostnadsstegring
av 20 %. Om index skulle stiga därutöver, borde det ankomma på
statsmakterna att taga upp frågan om dyrtidstilläggets beräkning till ny
prövning. Denna mening omfattas av flera av dem som yttrat sig i ärendet.

I anledning härav vill jag endast uttala, att indexsystemet naturligen kan
behöva omprövas vid väsentligt ändrade förhållanden. Att redan nu fastslå
när en sådan omprövning bör ske, synes emellertid icke vara av behovet
påkallat.

Kungl. Maj:ts proposition nr iOf).

Den indexreglering av folkpensionerna, vars genomförande jag här förordat,
synes böra lagfästas genom vissa ändringar i folkpensioneringslagen.
Ett förslag härom har upprättats inom socialdepartementet. Därvid ha föreskrifter
om de pensionsförmåner som skola indexregleras, om beräkning
av pensionspristalet och om indextilläggets storlek sammanförts i en ny
paragraf — betecknad 11 a § — medan övriga bestämmelser rörande indexregleringen
inarbetats i 33 och 38 §§. Vissa detaljföreskrifter angående
sättet och tiden för utbetalning av indextilläggen torde dock böra ha sin
plats i den beträffande folkpensionerna härom utfärdade kungörelsen. Beträffande
förslagets sakliga innehåll torde jag få hänvisa till det förut anförda.
Här må endast påpekas att — såsom förslaget är konstruerat detsamma
icke tager sikte på förhållanden, som inträda för den händelse pensionspristalet
skulle nedgå till under 100.

Indexregleringen av bidragen till änkor och änklingar med barn tarvar
viss ändring i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn. Inom
socialdepartementet har upprättats ett förslag till sådan ändring. Även beträffande
detta förslag inskränker jag mig till en hänvisning till den föregående
redogörelsen.

De sakkunniga ha icke föreslagit någon materiell ändring i lagen om
kommunernas bidrag till folkpensioneringen. Till följd härav skulle med
den konstruktion av indexförhöjningen som de sakkunniga förordat
kostnaderna för förhöjning av ålderspensioner helt stanna på statsverket,
medan kommunerna skulle få bidrag till kostnaderna för förhöjning av
övriga pensionsförmåner enligt de grunder som angivas i nämnda lag.

Från kommunalt håll har givits uttryck för den uppfattningen, att folkpensioneringen
vore en rent statlig angelägenhet och att kostnaderna för
indexregleringen därför borde bestridas helt av statsmedel. Det har i anslutning
härtill även gjorts gällande att kommunerna borde befrias från
skyldigheten att bidraga till folkpensioneringen över huvud.

Avsikten med indextilläggen är naturligen icke att skapa några nya pensionsförmåner.
Tilläggen äro till sin natur att anse såsom nominella förhöjningar
av folkpensionerna, avsedda att återställa pensionernas ursprungliga
realvärde. Under sådana omständigheter böra kostnaderna för tilläggen
fördelas enligt samma grunder som gälla i fråga om de förmåner, varå
tilläggen utgå. På grund härav och då det enligt min mening icke bör ifrågakomma
att i detta sammanhang ändra dessa grunder — vilka etter ingående
utredningar fastställts så sent som år 1947 — är jag ense med de sakkunniga
beträffande kostnadsfördelningen. Med hänsyn till indexsystemets utformning
i departementsförslaget torde det emellertid bli nödvändigt att —
för genomförandet av den föreslagna kostnadsfördelningen — vidtaga viss
jämkning i lagen om kommunernas bidrag till folkpensioneringen. Även
härom har inom socialdepartementet upprättats ett förslag.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Arr 109.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln p. 87, 88 och 90) har
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1950/51 beräkna till Dyrtidstillägg å folkpensioner
ett förslagsanslag å 37 000 000 kronor och till Ersättning till postverket för
pensionsutbetalningar ett förslagsanslag å 2 350 000 kronor samt att för
samma budgetår till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn
m. in. anvisa ett förslagsanslag å 7 000 000 kronor. Från sistnämnda anslag
bestridas bl. a. kostnaderna för bidrag till änkor och änklingar med barn.

Med ledning av tillgänglig statistik har — såsom framgår av redogörelsen
för remissyttrandena i detta ärende — pensionsstyrelsen beräknat antalet
folkpensionärer den 31 december 1950. På grundval härav ha de årliga
kostnaderna för indextillägg å folkpensionerna beräknats till ca 36 250 000
kronor för varje hel mångfald av 5, varmed pensionspristalet överstiger 100.
Härav kunna ca 3 000 000 kronor beräknas falla på kommunerna och ca
33 250 000 kronor på staten. Medelsbehovet för nästa budgetår torde böra
beräknas under antagande att det för indextilläggen under år 1950 avgörande
pensionspristalet icke kommer att uppnå 110. Statens kostnader
kunna därför beräknas till förenämnda belopp 33 250 000 kronor. Kostnaderna
torde, såsom förutsatts i statsverkspropositionen, få bestridas från
ett särskilt förslagsanslag. Detta bör erhålla rubriken Indextillägg å folkpensioner
och uppföras med sistnämnda belopp.

På grundval av de av pensionsstyrelsen lämnade uppgifterna ha kostnaderna
för indextillägg å bidrag under år 1950 till änkor och änklingar med
barn uppskattats till ca 60 000 kronor. De på staten ankommande kostnaderna,
som kunna uppskattas till ca 40 000 kronor, torde få bestridas från
förslagsanslaget till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn
in. in. Någon uppräkning av anslaget med hänsyn härtill erfordras icke.

Slutligen torde få behandlas medelsbehovet för ersättning till postverket
för pensionsutbetalningar. Såsom anmälts i statsverkspropositionen har
pensionsstyrelsen beräknat medelsbehovet för ändamålet till 2 150 000 kronor
under nästa budgetår, varvid styrelsen icke tagit hänsyn till eventuella
kostnader för utbetalning av dyrtidstillägg. Med det av mig i det föregående
förordade utbetalningssättet ökas icke antalet pensionsutbetalningar på
grund av indexregleringen. Vid sådant förhållande bör förslagsanslaget till
Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar beräknas det av pensionsstyrelsen
angivna beloppet 2 150 000 kronor.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom socialdepartementet upprättade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 19i6 (nr
å31) om folkpensionering;

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

2) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr
531) om bidrag till änkor och änklingar med barn; samt

3) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr
398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; dels

ock för budgetåret 1950/51 under femte huvudtiteln
anvisa

1) till Indextillägg å folkpensioner ett förslagsanslag av
33 250 000 kronor; samt

2) till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar
ett förslagsanslag av 2 150 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Balph Sterner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Bilaga.

Stockholm den 30 november 1949.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

1 skrivelse den 26 juni 1948 uppdrog Ni åt de sakkunniga rörande folkpensionärernas
bostadsförhållanden att i samarbete med socialstyrelsen
verkställa en hushållsbudgetundersökning för folkpensionärer samt att på
grundval av denna undersökning utarbeta en levnadskostnadsindex för folkpensionärer.

Det ifrågavarande uppdraget har nu så till vida slutförts, som huvudresultaten
från budgetundersökningen föreligga, och en preliminär indexkalkyl
utförts för tiden t. o. in. september 1949. De sakkunniga få härmed
överlämna en inom socialstyrelsen utarbetad vördsam promemoria, vari de
nyssnämnda resultaten redovisats. För egen del få de sakkunniga framhålla
följande.

Den verkställda hushållsbudgetundersökningen för folkpensionärer år
1948, som ligger till grund för beräknandet av pensionärsindex, visar att
pensionärernas utgifter i väsentligt högre grad än arbetar- och tjänstemannahushållens
äro koncentrerade till de båda huvudposterna livsmedel samt
bostad inklusive bränsle och lyse. På en utgiftssumma (exkl. skatter) av i
genomsnitt 2 290 kronor gå sålunda 1 000 kronor eller 43,7 % till livsmedel
och 531 kronor eller 23,2 % till bostad, bränsle och lyse. Motsvarande uppgifter
enligt budgeten för levnadskostnadsindex december 1948 äro: På en
utgiftssumma (exkl. skatter) av i genomsnitt 6 907 kronor gå 2 554 kronor
eller 37,o % till livsmedel och 1 187 kronor eller 17,2 Vc till bostad samt
bränsle och lyse. Detta innebär, att pensionärernas utgifter i högre grad än
arbetar- och tjänstemannahushållens påverkas av prisförändringar på livsmedel,
bostad och bränsle. Utvecklingen sedan juni 1946 framgår av följande
tablå.

	December	September	September
	1948 (juni	1949 (december	1949 (juni
	1946=100)	1948= 100)	1946=100)
Pensionärsindex
Samtliga utgifter..............................	107,7	100,6	108,4
Samtliga utgifter utom bostad, bränsle och lyse..	108,3	100,8	109,1
Levnadskostnadsindex1
Samtliga utgifter..............................	107,6	100,4	108,0
Samtliga utgifter utom bostad, bränsle och lyse. ..	108,6	100,4	109,0
1 Siffrorna för september voro ännu icke tillgängliga, då promemorian utarbetades.

Från juni 1946 till september 1949 har som synes såväl pensionärsindex
som levnadskostnadsindex stigit med ca 8 %, eller om man bortser från
posterna bostad, bränsle och lyse, med ca 9 %. Utredningens resultat ger
sålunda vid handen, att fördyringen av pensionärernas levnadskostnader

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

sedan beslutet om folkpensioneringslagen har varit avsevärt större, än
som motsvaras av dyrtidstilläggen för åren 1948 och 1949 på 5 %.

Under tiden december 1948 till september 1949, då livsmedelspriserna ha
ökat relativt starkt, har pensionärsindexen stigit något mera än levnadskostnadsindex,
nämligen med 0,6 % mot 0,4 % eller — om man bortser från
posterna bostad, bränsle och lyse — med 0,8 mot 0,4 %.

Den här ovan refererade, särskilda indexkalkylen för folkpensionärer har
utarbetats enligt samma regler, som gälla för beräkningen av levnadskostnadsindex,
med den skillnaden, att budgeten hänför sig till folkpensionärerna
och prismaterialet till hela riket och ej blott till städer och tätorter.
Därest en särskild pensionärsindex i fortsättningen skall uträknas regelbundet,
torde särskilda direktiv böra utarbetas, vilka socialstyrelsen skall
ha att följa vid dessa beräkningar. De sakkunniga ha icke ansett sig redan
nu böra utarbeta dylika direktiv men äro givetvis beredda härtill för den
händelse ett beslut fattas om att folkpensionärsindex i fortsättningen skall
utarbetas regelbundet.

På de sakkunnigas vägnar:
ERLAND von HOFSTEN.

Elisabeth Wiberg.

v. p. m.

angående utarbetandet av en levnadskostnadsindex för folkpensionärer
med redogörelse för den härför grundläggande hushållsbudgetundersökningen
år 1948.

Utredningsuppdraget och tidigare beräkningar.

Provisoriska dyrtidstillägg å de från och med 1 januari 1948 gällande
folkpensionerna ha utgått för åren 1948 och 1949. Riksdagens beslut om
1948 års dyrtidstillägg föregicks av en utredning inom socialvårdskommittén
om levnadskostnadsökningen för folkpensionärerna från juni 1946, då beslutet
om de nya folkpensionerna hade fattats, till september 1947. Det grundläggande
budgetmaterialet för denna undersökning hämtades ur 1943 års undersökning
om folkpensionärernas konsumtionsvanor. Beräkningarna byggde
därjämte på socialstyrelsens fortlöpande prismaterial, avseende städer och
andra tätorter. De framräknade ungefärliga indextalen utvisade en prisfördyring
för folkpensionärerna under tiden juni 1946—september 1947 av
4,9 %. Riksdagen beslöt, att dyrtidstillägget å folkpensionerna skulle år
1948 utgå med 5 %, vilket innebar ett godkännande av den ståndpunkten,
alt någon särskild kompensation icke skulle lämnas pensionärerna för de
från och med 1948 avskaffade rabatterna på smör och mjölk. (Om sistnämnda
kostnadsökning medräknades, steg prisfördyringen från 4.9 till
12,1 %.) Den nyssnämnda indexberäkningen avsåg levnadskostnaderna ex -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

klusive bostad, bränsle och lyse, och i konsekvens härmed utgick dyrtidstillägget
icke på pensionärernas bostadstillägg'' i bostadskostnadsgrupperna
II—V.

För utredning om införande av ett indexreglerat dyrtidstillägg å folkpensionerna
tillkallade chefen för socialdepartementet den 30 juni 1948
ett antal sakkunniga med generaldirektören E. Bexelius som ordförande. De
sakkunniga avgå vo den 1 februari 1949 ett betänkande i ärendet (SOU
1949: 7), vilket utmynnade i ett förslag om indexreglering av folkpensionerna.

I anslutning till nyssnämnda utredning uppdrog chefen för socialdepartementet
i enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 juni 1948 åt
de tidigare tillkallade sakkunniga rörande folkpensionärernas bostadskostnader
att i samarbete med socialstyrelsen jämväl verkställa en hushällsbudgetundersökning
beträffande folkpensionärerna samt att på grundval av
denna undersökning utarbeta en levnadskostnadsindex för folkpensionärer.
I skrivelse den 17 september 1948 framlade de sakkunniga en plan för
ifrågavarande hushållsbudgetundersökning samt hemställde om medel
(75 000 kronor) för bestridande av kostnaderna för undersökningen. Genom
K. brev den 24 september 1948 godkände Kungl. Maj :t den i skrivelsen
framlagda planen för hushållsbudgetundersökningen och föreskrev, att
socialstyrelsen tills vidare skulle bestrida utgifterna för bearbetningen, medan
de sakkunniga för täckande av utgifterna i övrigt erhöllo ett belopp av
20 000 kronor.

Det rätt omfattande förberedelsearbete, som bl. a. utarbetandet av den
ifrågavarande folkpensionärsindexen krävde, föranledde de sakkunniga för
indexreglerade folkpensioner att utgå från att den av dem föreslagna
indexregleringen skulle träda i kraft först den 1 januari 1950. Samtidigt
föreslogo emellertid de sakkunniga, att provisoriska dyrtidstillägg å
folkpensionerna skulle utgå även för år 1949. Innan proposition om
dylika tillägg avgavs till 1949 års riksdag, framlade byråchefen Erland
v. Hofsten, ordförande inom de sakkunniga rörande folkpensionärernas
bostadskostnader, i en VPM, daterad den 2 mars 1949, vissa beräkningar
rörande ökningen av folkpensionärernas levnadskostnader under tiden juni
1946—december 1948. För den ungefärliga indexkalkyl, som gjordes för
denna period, kunde preliminära resultat av den ovan berörda hushållsbudgetundersökningen
utnyttjas. För indexberäkningen valdes en ur undersökningen
erhållen budget, som avsåg både tätorter och landsbygd. Två alternativa
beräkningar utfördes, dels utan kostnaderna för bostad, bränsle och
lyse, dels med dessa kostnader inräknade. Det förstnämnda alternativet möjliggjorde
jämförelse med 1947 års indexberäkning, medan det senare alternativet
med bostadskostnaderna inräknade anslöt sig till den mening, som
på denna punkt framförts av de sakkunniga för indexreglerade folkpensioner.
Enligt det första alternativet — exklusive bostad, bränsle och lyse —
befanns folkpensionärernas levnadskostnader under tiden juni 1946—december
1948 ha ökat med 8,6 %. Om kostnaderna för bostad, bränsle och
lyse enligt andra alternativet medräknades, blev motsvarande siffra 7,9 CU.

I det följande lämnas en kort redogörelse för den utförda hushållsbudgetundersökningen
beträffande folkpensionärerna samt ett på denna undersökning
grundat förslag till en fortlöpande levnadskostnadsindex för denna
befolkningsgrupp med framräknade indextal avseende tiden december 1948
—september 1949 samt en approximativ kalkyl för hela perioden juni 1946—
september 1949.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 109.

1948 års hushållsbudgetundersökning.

Undersökningens omfattning och metodik. Undersökningen, som igångsattes
under hösten 1948 och utfördes enligt intervjumetoden, planerades
att omfatta ca 500 folkpensionärsliushåll över hela landet, representativt
fördelade på tätorter och landsbygd. För att erhålla en bild av ett egentligt
folkpensionärshushålls inkomster och utgifter begränsades urvalet aut gälla
ensamstående eller samboende pensionärer med eget hushåll, som helt eller
till större delen för sitt ekonomiska uppehälle var beroende av folkpensionen.
Vad beträffar denna sistnämnda inskränkning valdes som en lämplig
maximigräns för inkomst utöver folkpensionen den i Kungl. Maj :ts proposition
nr 268 till 1948 års riksdag föreslagna inkomstgränsen, utöver vilken
dyrtidstillägg icke skulle utgå på folkpensionen. För ålderspensionärernas
del ansågs lämpligt att göra urvalet med hänsyn till om bostadstillägg utgått
eller ej, enär det antogs, att det stora flertalet av de åldringar, vars inkomst
utöver folkpensionen ej uppgått till de i ovannämnda proposition angivna
beloppen, sökt och beviljats bostadstillägg. Då inom bostadskostnadsgiupp
I allmänt bostadstillägg icke förekommer, nödgades man begränsa urvalet till
tilläggspensionärer enligt gamla folkpensioneringslagen. För invalidpensionärernas
och änkepensionärernas del måste andra inkomstgränser fastställas Genom

tillmötesgående från Kungl. Pensionsstyrelsen kunde urvalet
göras centralt i Pensionsstyrelsens register. Urvalet skedde slumpmässigt.
Riket indelades i 8 riksområden samt därinom i tätorter resp. landsbygd,
och varje område tilldelades antal intervjuhushåll efter sin andel av totalbefolkningen.
För att koncentrera urvalet av hushåll till vissa orter och
härader företogs ett slumpmässigt urval av tre tätorter (städer, köpingar
eller municipalsamhällen) samt två härader inom varje riksomrade. Med
ledning av tidigare erfarenheter beräknades, att ca 1 500 hushåll måste primärt
utväljas för att ett slutligt urval av ca 650 självständiga pensionärshushåll
skulle erhållas.

Undersökningen, som kom att omfatta 679 hushåll, utfördes med hjälp
av 107 intervjuare, vilka anställdes genom Arbetsmarknadsstyrelsens försorg.
Intervjuarna utgjordes till största delen av arbetsförmedlingstjänstemän,
socialvårdare, kommunala förtroendemän o. dyl.

Undersökningen utfördes i 2 etapper, varvid bilagda intervjublanketter
användes.1 Tillhopa 498 av de 679 utvalda hushållen lämnade detaljerade
uppgifter beträffande inkomster och utgifter under tiden 1 januari 1948
till den 31 augusti 1948. Samtidigt ombads hushållen föra bok över sin livsmedelskonsumtion
under tiden den 22—28 november 1948. Resultat från
undersökningens första etapp framlades i ovan nämnda VPM den 2 mars
1949, varvid även en indexberäkning beträffande folkpensionärers levnadskostnader
under tiden juni 1946—december 1948 gjordes.

Under januari—mars 1949 kunde undersökningens andra etapp fullföljas,
varvid 468 bearbetningsbara intervjuer erhölls, avseende tiden september—december
1948. Dessa intervjuer tillsammans med samma hushålls
intervjuer för första etappen utgöra materialet för en helårsundersökning.
Pensionärerna var i allmänhet mycket villiga att lämna uppgifter, blott
15 fall av vägran förekom. Största delen av bortfallet förorsakades av att

1 Ilär uteslutna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

de utvalda hushållen ej kunde intervjuas på grund av flyttning eller ändrade
familjeförhållanden (75 st.). Bortfallsprocenten var störst i Stockholm,
Göteborg och Norrland.

Materialets representativitet. Det är givet att bortfall något förrycker ett
materials representativitet, men i det homogena material, som folkpensionärshushåll
måste beräknas vara, kan dock undersökningens resultat, i synnerhet
med hänsyn till intervjuklientelets genomsnittligt höga ålder och
undersökningens utförande i två etapper, anses tillfredsställande: 68,9%
av de ursprungligen utvalda hushållen deltogo.

I tabell 1 jämföres hushållsurvalets samt de fullföljda intervjuernas relativa
fördelning inom riksområdena samt inom tätorter resp. landsbygd med
motsvarande fördelning av rikets totala folkmängd. Stockholm har i likhet
med Bohusläns och Vänerlänens landsbygd samt Norrland blivit något
underrepresenterat. Om jämförelse sker mellan de i undersökningen ingående
hushållens resp. den totala folkmängdens fördelning på tätorter
och landsbygd, är överensstämmelsen emellertid god. Pensionärernas relativa
andel av de olika områdenas befolkning kan dock förväntas vara olika,
i synnerhet vad gäller tätorter resp. landsbygd, men då någon aktuell statistik
över antalet folkpensionärer inom olika geografiska områden ej föreligger
inom Pensionsstyrelsen förrän senare i höst har en dylik jämförelse
ej nu kunnat göras.

Hur det bearbetningsbara materialet fördelas på familjetyp inom varje
riksområde framgår av tabell 2. De 22 »övriga» hushållen utgöra en synnerligen
heterogen grupp av familjer, invalidpensionärer med barn, folkpensionärshushåll
med minderåriga barn, samboende åldriga syskon o. dyl. Materialet
är alltför litet för medeltalsberäkning, och dessa hushåll ha icke
ansetts böra medtagas i nedan redovisade del av undersökningen.

Enligt Socialvårdskommitténs representativa undersökning år 1944 utgjordes
bland pensionärshushåll med egen bostad 54,1 % av ensamstående
och 45,9 % av makar. Motsvarande tal för 446 ensamstående och makar i
1948 års undersökning är 56,3 och 43,7 %.

I tabell 3 redovisas de 446 hushållen, bestående av ensamstående och
makar, fördelade efter pensionskategori och förekomst av bostadstillägg.
Antal hushåll bestående av ålderspensionärer är övervägande.

Bostadens npplåtelseform, storlek och bekvämligheter. En utpräglad olikhet
föreligger mellan landsbygd och tätorter beträffande bostadens upplåtelseform
(se tabell 4). Av tätortshushållen har 19 % eget hem, av landsbygdshushållen
53 ''/<. I tätorterna är den dominerande upplåtelseformen
förhyrd lägenhet, 54 % mot 26 % i landsorten. Ett rum och kök är den
mest förekommande bostadstypen hos ensamstående, medan hos makar 1
rum och kök resp. 2 rum och kök förekomma i ungefär lika utsträckning.
Bostaden synes vara något rymligare på landsbygden, men uppvisar där i
stället lägre kvalitet. 18 % av bostäderna på landsbygden företer inga som
helst bekvämligheter. I nedanstående tablå jämföres förekomsten av vissa
bekvämligheter hos pensionärshushållen med motsvarande siffror för det
totala bostadsbeståndet enligt 1945 års bostadsräkning. Här framgår, att
sådana bekvämligheter som vattenledning och centralvärme hos pensionärshushållen
förekomma i mindre utsträckning än vad som är det vanliga på
landsbygden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 73

	Tätorter	Land	s b y g d
	Bostads-	Pensionärs-	Bostads-	Pensionärs-
	räkningen	undersök-	räkningen	undersök-
	1945	ningen 1948	1945	ningen 1948
Procentuell andel av hushållen med:
vattenledning..................	89,9	77,7	37,8	18,6
elektricitet....................	99,8	95,0	86,5	80,9
gas...........................	42,1	43,4	—	—
centralvärme..................	61,2	33,9	24,1	8,8

Hushallens konsumtionsutgifter. Vid intervjun erhölls detaljerade uppgifter
om pensionärshushållens inkomster och utgifter under år 1948. I
tabell 5 jämföras resultaten från 1948 års undersökning med motsvarande
resultat från 1943 års pensionärsundersökning, utförd inom Socialstyrelsen.
En nominell fördubbling av totalutgiften synes ha ägt rum. Beträffande
den procentuella fördelningen, har bostadens vikt i budgeten ökat något,
medan andelen för livsmedel, kläder och skodon sjunkit med någon enhet.
Som tecken på en standardhöjning kan den ökade andelen för övriga utgifter
tolkas, från 19,4 till 25,o % hos samtliga hushåll. Om pensionärsbudgeten
för år 1948 jämföres med indexbudgeten för december 1948, beräknad
för en arbetare- eller lägre tjänstemannafamilj med 2 barn i tätort, framträder
tydligt bostads- och livsmedelsutgifternas stora vikt i en pensionärsbudget.

I tabellerna 6 och 7 redovisas detaljerade årsbudgeter i absoluta och relativa
tal för ensamstående och makar i tätorter och på landsbygd. Bostadskostnaderna
äro såväl nominellt som relativt dubbelt så stora i tätorterna
som på landsbygden, medan utgifter för bränsle och lyse härvidlag ej förete
någon större skillnad. Ehuru ej i så hög grad som beträffande bostadskostnaderna
är utgiften för livsmedel högre i tätorter än på landsbygd. Även
utgifter för läsning och telefon, förenings- och försäkringsavgifter samt
lottsedlar och tips förete högre belopp hos tätortshushållen än hos landsortshushållen,
medan däremot å landsbygden utgifter för egna odlingar
såsom väntat är större. En relativt stor post i en pensionärsbudget är omkostnader
för grav och gravvård. Variationen hos medeltalen under »övrigt»
är beroende av att häri ingår större utgifter i samband med begravning
(begravningskaffe, annonsering o. dyl.), som förekommit hos ett fåtal av
hushållen. Inbegripes även skatter i budgeten, är totalutgiften genomsnittligt
för ensamstående och makar i tätorter 2 088 resp. 3 179 kronor samt
för ensamstående och makar på landsbygden 1 580 resp. 2 553 kronor.

Förekomst av naturaförmåner. 1 tabellerna 8 och 9 redovisas förekomsten
av de naturaförmåner, som i undersökningen varit föremål för värdering.
Vid intervjun erhölls uppgifter om hushållens naturaförmåner, i allmänhet
kvantitetsuppgifter. Värderingen av naturaförmåner i form av produkter
från egna odlingar, större klädgåvor o. dyl. skedde på grundval av det
pris varan betingade på respektive ort. Beträffande värdering av förmånen
av egen eller fri bostad beräknades ett nettohyresvärde enligt i SFS 1947
nr 574 angivna normer med avdrag för hushållets faktiska bostadsomkostnader,
dock ej bränslekostnader, under året. Vidare förekom värdering av
regelbundna, fria måltider, medan förmåner som fri sjukvård eller medicin
ej värderades. Främst hos landsbygdshushållen är naturaförmåner i form

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

av hyresvärde av egen bostad samt produkter från egna odlingar av betydelse.
Hos ensamstående på landsbygden utgjorde värderade naturaförmåner
sålunda 6,8 % av den totala konsumtionen; motsvarande tal för makar
på landsbygden var 9,2 %.

Hushållens livsmcdelskonsumtion. För att en detaljerad uppdelning av
livsmedelsposten skulle erhållas anmodades de i undersökningens första
etapp deltagande hushållen att föra bok över sin livsmedelskonsumtion under
tiden 22—28 november 1948. Dylika uppgifter erhöllos från 278 ensamstående
och makar med fördelning på tätort och landsbygd enligt nedanstående
tablå:

Hushåll, som fullföljt veckobok)öring.

	Tätort	Landsbygd
					Samtliga
	Ensamstående	Makar	Ensamstående	Makar
Antal..............	76	78	58	66	278
%.................	27,3	28,1	20,9	23,7	100,0

Absolut och procentuell medelutgift under veckan hos samtliga hushåll
redovisas i tab. 12. Större andelen av pensionärshushållens livsmedelskonsumtion
utgöres av mjöl, gryn, bröd, kött, mjölk samt potatis.

Medelutgiften för dessa pensionärshushåll under en vecka var 26 kr.
Om veckoutgift beräknas med ledning av den totala årliga livsmedelsutgiften
hos samtliga hushåll erhålles en lägre veckoutgift, vilket delvis kan
hänföras till att årsmedeltalet förutom av säsongvariationer även påverkas
av hushållsmedlemmars frånvaro från hemmet någon tid av året för vistelse
hos släktingar, sjukhusvistelse o. dyl.

Hushållens inkomster. I tab. 10 och 11 redovisas medeltal för inkomsterna
hos de olika familjetyperna i tätorter och på landsbygd samt förekomsten
av olika slag av inkomst och deras genomsnittliga andel av totalinkomsten.

Hos samtliga hushåll är folkpensionens andel av totalinkomsten 68,5 %
(tab. 11). Det genomsnittliga folkpensionsbeloppet för ensamstående är i
tätorter 1 429 kr, på landsbygden 1 052 kr samt för makar 1 986 resp. 1 580
kr (tab. 10). Enär landsbygdshushållen i allmänhet hänföras till bostadskostnadsgrupp
I, förekommer hos dem i de flesta fall ej något bostadstillägg.

Inkomst av eget arbete, som förekommer hos 46 % av hushållen och i större
utsträckning på landsbygden än i tätorter, är den näst största inkomstkällan,
10,8 % av totalinkomsten. Annan pension än folkpension förekommer med
i medeltal 86 kr om året. Medeltalet för gåvor, är hos samtliga hushåll
100 kr och förekommer hos 40 % av hushållen.

I medeltal överstiger konsumtionsutgifterna totalinkomsten med 126 kr,
som sålunda utgör den genomsnittliga kapitalförtäringen hos hushållen.
Främst har pensionärshushållen för att täcka sina konsumtionsutgifter
gjort uttag på sina banktillgodohavanden med i medeltal 76 kr men även
upptagit lån, i medeltal 21 kr. Försäljning av fast egendom, andel i rörelse
e. dyl. uppgår till ca 30 kr. Även utfallna livförsäkringssummor förekomma
i ett fåtal fall, men de ha upptagits under inkomst av kapital.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Beräkningen av en pensionärsindex.

Huvudsyftet med den hushållsbudgetundersökning, för vilken här ovan
lämnats en redogörelse, var att skaffa fram material för en levnadskostnadsindex
för folkpensionärer, för den händelse en permanent indexreglering av
folkpensionerna skulle beslutas och en särskild indexserie därvid befinnas
erforderlig. Vid sidan härav har givetvis denna undersökning liksom alla
dylika konsumtionsundersökningar även ett mera allmänt värde som källa
till studium av ifrågavarande befolkningsgrupps levnadsförhållanden. På
grundval av undersökningens resultat och inom Socialstyrelsen tillgängligt
prismaterial in. in. har här sammanställts en grundval för en pensionärsindex
och företagits vissa indexberäkningar fram till september 1949.

Indexbudgeten. Vid sammanställningen av det grundläggande viktsystemet
har man utgått från den i undersökningen redovisade årsbudgeten för
446 hushåll (ensamma pensionärer och makar), varvid i första hand värdet
av pensionärernas totala konsumtion beaktats, utan hänsyn till huruvida
det rört sig om kontant inköpta varor och nyttigheter eller någon form av
naturaförmån. Till den inverkan, som naturaförmånernas medräknande haft
på indexberäkningarna, återkommer man i det följande. För specifikation
av livsmedelsposten på olika varuslag har utnyttjats den under en novembervecka
företagna hushållsbokföringen inom en grupp av de för den allmänna
undersökningen intervjuade hushållen. Med hänsyn till att ett nytt
prismaterial för landsbygden finnes tillgängligt från och med december
1948 ha de vid undersökningen funna utgiftsposterna, som i stort sett
kunna anses avspegla prisläget i medeltal under 1948, omräknats till att
avse prisnivån i december 1948. De därvid framkomna värdena för de olika
huvudposterna framgå av följande tablå: I

	Indexbudgeten	december 1948
	Pensionärsindex	Levnadskostnadsindex
	Kr	%	Kr	0/ /o
Livsmedel...........................	1 002: 79	43,4	2 553: 86	37,0
Bostad..............................	344: 17	14,9	850: 64	12,3
Bränsle och lyse.....................	188:19	8,1	336: 24	4,9
Beklädnad...........................	230: 41	10,0	972: 35	14,1
Övriga utgifter......................	544: 31	23,6	2 194: 16	31,7
Summa utgifter	2 309:87	100,0	6 907: 25	100,0
S:a utgifter utom bostad, bränsle o. lyse	1 777:51	—	5 720: 37	—

I tablån bär ovan har även medtagits den utgiftsfördelning, som framkommit
vid beräkningen av den allmänna levnadskostnadsindexen i december
1948. Att märka är, att denna index endast avser städer och andra tätorter
och att den tillhörande budgetens högre utgiftsläge delvis har sin
grund i detta förhållande.

I fråga om de olika huvudposternas procentuella storlek får pensionärsbudgeten,
som framgår av tablån, sin prägel av den relativt stora vikten
för posterna livsmedel och bostad.

De olika posterna i den uppgjorda pensionärsbudgeten ha givetvis specificerats
på sedvanligt sätt med ett stort antal särskilda varuslag (s. k. repre -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

sentantvaror) och undergrupper. I jämförelse med levnadskostnadsindexens
budget är dock pensionärsbudgeten något mindre detaljerad.

För den approximativa indexberäkningen avseende tiden juni 1946—
december 1948 har budgeten för folkpensionärer omräknats efter den genomsnittliga
prisnivån för de olika huvudposterna vid den nämnda periodens
början och slut. De använda prisrelationerna ha beräknats på delindextalen
i den allmänna levnadskostnadsindexen. En svaghet i kalkylen
ligger däri, att den tillämpade prisutvecklingen i detta fall endast avser
städer och tätorter. Något annat prismaterial står emellertid för tiden före
december 1948 icke till buds. 1 anslutning till den tidigare indexberäkningen
(mars 1949) för detta tidsavsnitt och den ställning statsmakterna
kan anses ha tagit till frågan om kompensation för de upphävda prisrabatterna
på mjölk och smör har prisnivån för livsmedel i juni 1946 kalkylerats
med bortseende från de då utgående rabatterna. På detta sätt har erhållits
en ungefärlig bas för en jämförelse av levnadskostnadsförändringen från
den tidpunkt, då beslutet om de nya pensionerna fattades.

Prismaterialet. Som redan antytts har socialstyrelsen från och med december
1948 tillgång till vissa fortlöpande prisuppgifter från 35 ombudsorter
på landsbygden. Dessa uppgifter avse emellertid endast livsmedel samt
bränsle och lyse och inhämtas blott en gång i kvartalet. Materialet utnyttjas
för den allmänna konsumtionsprisindexen och har här använts för pensionärsindexen
för tiden efter december 1948. I båda fallen har landsbygdspriserna
vid uträknandet av riksmedeltal fått väga hälften mot stadspriserna,
insamlade för den allmänna levnadskostnadsindexen. Detta motsvarar en
något lägre vikt för landsbygdspriserna än vad som motiveras av folkmängden
på rena landsbygden, men hänsyn torde även böra tagas till landsortsbornas
varuinköp i närmaste stad eller tätort av annat slag.

De beräknade indextalen. Beräkningsbasen för en eventuell pensionärsindex
synes bl. a. med hänsyn till prismaterialet böra bli december 1948.
De framräknade indextalen med denna bas för senaste prisinsamlingstillfälle,
september 1949, anföras i efterföljande tablå. Vid sidan därav ha beräknats
motsvarande indextal med juni 1946 som bas. Dessa senare ha
karaktär av en kedjeindex, där de, enligt vad ovan framhållits, ej fullt
jämförbara länkarna för perioderna juni 1946—december 1948 och december
1948—september 1949 multiplicerats med varandra. I

Levnadskostnadsindex för pensionärer.

	December 1948 (juni 1946=100)	September 1949 (december 1948= 100)	September 1949 (juni 1946=100)
Livsmedel.............	108.9 104.9 107,7 107,5 107,4 107,7	100,9 100 0	109.9 104.9 108,1 108,6
Bostad...................
Bränsle och lyse.............	100,4 ioi o
Beklädnad...................
Övriga utgifter.................	100,4 100,6
Samtliga utgifter	108,4
S:a utgifter utom bostad, bränsle och lyse	108,3	100,8	109,1

I enlighet med vad ovan sagts har beräkningen av livsmedelsposten gjorts
utan hänsyn till de i juni 1946 utgående rabatterna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 109.

Levnadskostnadsstegringen för ett genomsnittligt pensionärshushåll har
enligt dessa beräkningar under tiden juni 1946—september 1949 stigit med
8,4 %, om man medräknar samtliga utgiftsposter, och med 9,1 % om utgiftsposterna
bostad samt bränsle och lyse ej medräknas.

Till jämförelse kan nämnas, att om Socialstyrelsens levnadskostnadsindex
för juni 1949 (septembertalet föreligger ej ännu) omräknas med juni
1946 som bas med bortseende från rabatterna, erhåller man indextalet 108
för samtliga utgifter och 109, om bostads- och bränslekostnaderna ej medräknas.
Även enligt denna serie skulle således kostnaderna sedan juni 1946
ha stigit med omkring 8 resp. 9 %. De olika vägningstalen och det avvikande
prismaterialet sedan december 1948 ha således under de relativt små prisrörelserna
under jämförelseperioden icke gjort utslag, som påverkat de till
hela tal avrundade indextalen.

Ovanstående indexberäkningar ha, som förut antytts, utförts på basis av
budgettal, som innefatta även naturaförmåner av olika slag. Härigenom
kommer indexberäkningarna att riktigare avspegla den genomsnittliga standard,
på vilken folkpensionärerna leva.

För de pensionärer, som icke alls eller endast i obetydlig mån åtnjuta
naturaförmåner — och dessa äro det övervägande antalet — måste detta
beräkningssätt betraktas såsom det mest rättvisande. För pensionärer med
mera avsevärda naturaförmåner kan ett avräknande av dessa förmåners
värde sägas vara riktigare, om det gäller att mäta växlingarna i kostnaderna
för de kontant inköpta förnödenheterna.

Som framgår av redogörelsen för hushållsbudgetundersökningen spela
naturainkomsterna största rollen ifråga om bostad och livsmedel. Om dessa
och även övriga naturaförmåner icke medtagas i resp. budgetposter, skulle
detta emellertid under perioden juni 1946—september 1949 icke inverka
med ens Vio enhet av indextalet för såväl samtliga utgifter som i fråga om
kostnaderna utom bostad, bränsle och lyse.

Carl Öberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Tabell 1. Hushållens fördelning på riksområden.

Riksområde	% av rikets befolkning 31/ it 1947	Utvalda hus-håll	Fullföljda inter-vjuer för helårs-undersökningen
Antal	%	Antal	%
Stockholm..........................	10,3	65	9,6	34	7,3
Mälarlänen: tätorter..................	9,1	59	8,7	40	8,5
landsbygd................	7,5	51	7,5	37	7,9
östra Götaland: tätorter..............	7,0	45	6,6	39	8,3
landsbygd............	8,4	53	7,8	43	9,2
Skåne, Blekinge o. Halland: tätorter....	8,8	67	9,9	49	10,5
landsbygd. .	7,7	61	9,0	42	9,0
Bohuslän o. Yänerlänen: tätorter.......	6,3	46	6,8	32	6,8
landsbygd.....	9,3	58	8,5	37	7,9
Göteborg............................	4,9	41	6,0	24	5,1
Dalarne o. Nedre Norrland: tätorter.....	4,2	27	4,0	22	4,7
landsbygd ..	9,8	62	9,1	43	9,2
övre Norrland: tätorter..............	2,1	15	2,2	8	1,7
landsbygd............	4,6	29	4,3	18	3,9
Summa	100,0	679	100,0	468	100,0
Därav samtliga tätorter..............	52,7	_	53,8	_	52,9
» » landsbygdsområden. . . .	47,3	—	46,2	—	47,1

Tabell 2. Fullföljda och bearbetningsbara intervjuer i helårsundersökningen, fördelade
på familjetyp och riksområde.

Riksområde	T	ä t o r		L a n d s b y	g d
Ensam- stående	Makar	Övriga	Ensam- stående	Makar	Övriga	Samtliga
Stockholm..............	24	10					34
Mälarlänen..............	23	17	—.	14	23	___	77
östra Götaland..........	17	22	—	20	20	3	82
Skåne, Blekinge o. Halland	29	19	i	26	14	2	91
Bohuslän o. Vänerlänen ..	18	11	3	20	13	4	69
Göteborg................	16	7	1	—			24
Dalarna o. Nedre Norrland	10	12	_	23	18	2	65
Övre Norrland...........	3	4	1	8	5	5	26
Summa	140	102	6	111	93	16	468
O/ /o	29,9	21,8	1,3	23,7	19,9	3,4	100,0

Kungl. Maj:ts proposition nr i 09.

Tabell 3. Pensionskatcgori och bostadstillägg för 251 ensamstående och

195 makar.

Art av pension	Utan bostads-tillägg	%	Med allmänt och eller särskilt bostadstillägg	%
Ensamstående
Ålderspension..............................	98	89,9	109	76, S
Invalidpension eller sjukbidrag jämte tilläggs-			28	19,7
pension.................................	10	9,2
Änkepension..............................	1	0,9	5	3,5
Summa	109	100,0	142	100,0
Makar
Makar, båda med ålderspension.............	62	62,0	68	71,6
Makar, båda med folkpension, men ej båda med				24,2
ålderspension............................	33	33,0	23
Makar, varav endast en med folkpension.....	5	5,0	4	4,2
Summa	100	100,0	95	100,0

Tabell 4. Bostadens upplåtelseform hos 446 pensionärshushåll.

	T ä	t o r 1	e r	L a n d s b	Y g d	Hela landet
	Ensam- stående	Makar	Samtliga	Ensam- stående	Makar	Samtliga	Samtliga
			Anta	1 hus	håll
	140	102	242	in	93	204	446
Procentuell andel med upp-låtelseform:	8,6 3,6 7,9 17,8 2,1 60,0 100,0	33,3	19,0	41,5	67,7	53,4	34,7
bostadsrättsförening....	2,0 3,9 11,8	2,9 6,2	19,8	14,0	17,1	1,6 11,2
upplåten i bostadssocialt	15,3	2,7	1,1	2,0	9,2
förhyrd 1 arbetsgivarens	3,9 45,1 100,0	2,9	2,7	1,1	2,0	2,5
förhyrd i öppna markna-	53,7	33,3	16,1	25,5	40,8
Summa	100,0	100,0	100,0	100,o	100,0

Kungl. Maj. ts proposition nr 109.

Tabell 5. Jämförelse mellan viktigare utgiftsposter per år enligt 1943 års och
1948 års konsumtionsundcrsökningar för folkpensionärer samt enligt beräkningarna
för levnadskostnadsindex december 1948.

	1943 års undersökning	1948 års helårsunder-	Enligt
	konstruerad årsbudget		sökning		levnads- kostnads-
	Ensam- stående	Makar	Samtliga	Ensam- stående	Makar	Samtliga	index dec. 1948
	568	485	1 053	251	195	446
Utgifter i kronor:
Bostad, bränsle och lyse..	238	333	282	487	588	531	1 187
	451	772	599	748	1 324	1 000	2 554
	115	176	143	157	226	187	972
Övriga utgifter (ej skatter)	185	318	246	464	711	572	2 194
Summa	989	1 599	1 270	1 856	2 849	2 290	6 907
Procentuell fördelning: Bostad, bränsle och lyse.. Livsmedel...............	24,1 45.6 11.6 18,7	20,8 48,3 11,0 19,9	22,2 47.2 11.2 19,4	26,2 40,3 8,5 25,0	20,6 46,5 7,9 25,0	23,2 43,7 8,1 25,0	17,2 37.0 14.1 31,7
Kläder och skodon.......
Övriga utgifter (ej skatter)
Summa	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Tabell 6. Budget för år 1948 hos 44G pcnsionärshusliåll i tätorter och på

landsbygd.

	Tätorter	Landsbygd
Budgetpost	Ensam- stående (140)	Makar (102)	Ensam- stående au)	Makar (93)	Samtliga (446)
Absolut fördelning (kr)
Bostad........................	447: 39	507: 41	173: 53	213:’44 ''	344: 17
Bränsle, lyse..................	155:17	230:’93 1 463:*95	167:"58	208: 66	186: 74
Livsmedel.....................	822: 91	653:j72 41: 66	1 171:13	1 000: 02
Sprit, tobak...................	30: 80	113: 67	94: 82	65: 80
Kläder, skodon................	165: 39	219: 90	145: 98	233: 35	187: 20
Tyg, sybehör o. dyl............	39: 11	41: 87	29: 98	51: 09	39: 97
Möbler........................	11: 89	37: 29	18: 74	28: 83	22: 94
Hushållstextilier...............	26: 18	35: 62	26: 80	49: 31	33: 32
Köksutrustning................	5:12	6: 80	6: 26	12: 02	7: 23
Övrig liemutrustning...........	6: 25	8: 73	10: 02	19: 75	10: 56
Sjukvård......................	58: 27	76: 44	40: 46	62: 43	58: 86
Kroppsvård, rengöringsmedel....	60: 84	68: 92	36: 59	54:18	55: 27
Läsning, telefon o. dyl..........	58: 85	71: 61	36: 21	55: 35	55: 40
Gåvor........................	50:48	62:j87	59: 36	63:44	58:23
Nöjen och förströelser..........	16:;61	17: 72	• 12:82	20:46	16: 72
Förenings- o. försäkringsavgifter.	19: 87	41: 72	8: 81	22: 00	22: 56
Resor.........................	31: 66	43: 83	28: 56	48:57	37: 20
Utgifter för egna odlingar.......	1:65	25: 82	29:21	73: 37	28:99
Övriga utgifter
Klockor, portföljer.............	5:10	6: 84	4: 01	3: 35	4: 86
Arbetshjälp i hemmet..........	17: 03	11:69	16: 41	12: 83	14: 78
Lottsedlar, tips................	18: 21	28: 23	6: 95	13:38	16: 69
Omkostnader för grav..........	17:15	15:18	11: 90	4:28	12: 71
övrigt (blommor, ränta)........	14: 75	3: 69	6: 85	13: 27	9: 94
Summa konsumtionsutgifter	2 080: 68	3 140: 73	1 572: 41	2 529: 31	2 290: 16
Skatter	7: 28	37: 89	7: 32	23: 74	17: 72
Totalutgifter	2 087: 96	3 178:62	1 579: 73	2 553: 05	2 307: 88

(i — Bihctng till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 109.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Tabell 7. Budget för år 1948 hos 44G pcnsionärshushåll 1 tätorter och på

landsbygd.

Budgetpost	Tätorter	Landsbygd	Samtliga
Ensam- stående	Makar	Ensam- stående	Makar
Procentuell fördelning
Bostad........................	21,5	16,2	11,0	8,4	15,0
Bränsle, lyse..................	7,5	7,4	10,7	8,3	8,2
Livsmedel.....................	39,6	46,6	41,6	46,3	43,7
Sprit, tobak...................	1,5	3,6	2,6	3,8	2,9
Kläder, skodon................	7,9	7,0	9,3	9,2	8,2
Tyg, sybehör o. dyl............	1,9	1,3	1,9	2,0	1,7
Möbler........................	0,6	1,2	1,2	1,1	1,0
Hushållstextilier...............	1,3	i,i	1,7	2,0	1,5
Köksutrustning................	0,2	0,2	0,4	0,5	0,3
Övrig hemutrustning...........	0,3	0,3	0,6	0,8	0,5
Sjukvård......................	2,8	2,4	2,6	2,5	2,6
Kroppsvård, rengöringsmedel....	2,9	2,2	2,3	2,1	2,4
Läsning, telefon o. dyl..........	2,8	2,3	2,3	2,2	2,4
Gåvor.........................	2,4	2,0	3,8	2,5	2,5
Nöjen o. förströelser...........	0,8	0,6	0,8	0,8	0,7
Förenings- o. försäkringsavgifter.	1,0	1,3	0,6	0,9	1,0
Resor.........................	1,5	1,4	1,8	1,9	1,6
Utgifter för egna odlingar.......	0,1	0,8	1,9	2,9	1,3
Övriga utgifter
Klockor, portföljer...........■..	0,2	0,2	0,3	0,1	0,2
Arbetshjälp i hemmet..........	0,8	0,4	1,0	0,5	0,6
Lottsedlar, tips................	0,9	0,9	0,4	0,5	0,7
Omkostnader för grav..........	0,8	0,5	0,8	0,2	0,6
övrigt (blommor, räntor).......	0,7	0,1	0,4	0,5	0,4
Summa konsumtionsutgifter	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0

Tabell 8. Förekomst av olika naturaförmåner hos 446 pcnsionärshushåll.

Antal = antal hushåll med natura av resp. slag
% = procentuell andel av hela antalet hushåll inom gruppen.

Naturaförmåner	Tätort	Landsbygd	Samtliga
Ensam- stående	Makar	Ensam- stående	Makar
Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
Bostad.....................	43	30,7	36	35,3	54	48,6	55	59,1	188	42,2
Bränsle....................	12	8,6	3	2,9	25	22,5	27	29,0	67	15,0
Lyse.......................	4	2,9	2	2,0	4	3,6	—	—	10	2,2
Fria måltider...............	11	7,9	5	4,9	9	8,1	1	1,1	26	5,8
Mjölk......................	—	—	1	1,0	13	11,7	20	21,5	34	7,6
Ägg.......................	2	1,4	6	5,9	15	13,5	34	36,6	57	12,8
Potatis.....................	11	7,9	39	38,2	49	44,1	73	78,5	172	38,6
Grönsaker..................	5	3,6	20	19,6	26	23,4	35	37,6	86	19,3
Odlade bär, frukter.........	8	5,7	21	20,6	23	20,7	37	39,8	89	20,0
övrigt.....................	8	5,7	17	16,7	16	14,4	30	32,3	71	15,9

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Tabell 9. Värdet av olika slag av naturaförmåner i inedeltal hos 446 pcnsionärshushåll.
Absoluta tal (kr) och i % av totala konsumtionsvärdet för

resp. budgetpost.

	Tätort	Landsbygd	Samtliga
Slag av naturaförmåner	Ensam- stående	Makar	Ensam- stående	Makar
a) Värde i kronor
Bostad.................................	51	81	34	70	57
Livsmedel..............................	14	47	51	128	55
Bränsle, lyse...........................	7	4	19	35	15
Kläder.................................	1	4	3	—	2
Summa kronor	73	136	107	233	129
b) Rel. andel (%) ao resp. budgetpost
Bostad.................................	11,4	16,0	19,5	32,7	16,8
Livsmedel..............................	1,8	3,2	8,0	10,9	5,5
Bränsle, lyse...........................	4,3	1,7	10,2	14,7	7,5
Kläder.................................	0,6	1,8	2,0	—	1,1
Summa konsumtionsutgifter	3,5	4,3	6,8	9,2	5,6

Tabell 10. Olika slag av inkomster och deras förekomst hos 446 pensionärs hushåll.

		Tät	ort		L	and	s b y g	d
Inkomstart	Ensamstående	Makar	Ensamstående	Makar
Medel- tal kr	Före- komst %	Medel- tal kr	Före- komst %	Medel- tal kr	Före- komst %	Medel- tal kr	Före- komst %	Medel- tal kr	Före- komst %
Folkpension......	1 429	100,0	1 986	100,0	1 052	100,0	1 580	100,0	1 494	100,0
Annan pension....	74	17,1	173	29,4	28	8,1	78	15,1	86	17,3
Ink. av eget arbete	146	29,3	371	48,0	154	51,4	317	63,4	235	46,2
Ink. av kapital. .. Understöd från so-	74	25,7	118	35,3	89	41,4	82	43,0	89	35,4
cialvårdsorganet	12	5,0	28	11,8	2	4,5	26	7,5	16	7,0
Gåvor............	175	48,6	97	46,1	44	34,2	55	26,9	100	39,9
Övriga inkomster. .	51	33,6	32	27,5	7	26,1	32	31,2	32	29,8
Summa inkomster	1 961	100,o	2 805	100,0	1 376	100,0	2 170	100,0	2 052	100,0
Naturainkomstcr. .	73	47,9	136	60,8	107	69,4	233	92,5	129	65,5
Totalinkomst	2 034	100,0	2 941	100,0	1 483	100,0	2 403	100,0	2 181	100,0

Kiingl. Maj.ts proposition nr 109.

Tabell 11. Olika slag av iukomsl och deras andel i % av totalinkomsten hos

446 pensionärshushåll.

Inkomstart	Tätort	Landsbygd	Samtliga
Ensam- stående	Makar	Ensam- stående	Makar
Folkpension............................	70,3	67,5	71,0	65,7	68,5
Annan pension..........................	3,6	5,9	1,9	3,3	3,9
Inkomst av eget arbete.................	7,2	12,6	10,4	13,2	10,8
Inkomst av kapital.....................	3,6	4,0	6,0	3,4	4,1
Understöd från socialvårdsorganet........	0,6	1,0	0,1	1,1	0,7
Gåvor.................................	8,6	3,3	3,0	2,3	4,6
Övriga inkomster.......................	2,5	1,1	0,4	1,3	1,5
Summa inkomster	96,4	95,4	92,8	90,3	94,1
Naturainkomster........................	3,6	4,6	7,2	9,7	5,9
Totalinkomst	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0

Tabell 12. Livsmcdelskonsumtionen hos 278 pensionärshushåll i tätorter och på
landsbygd enligt bokföring under 7 dagar i november 1948 (22—28 november).

Varuslag	Kvantitet, medeltal	Kostnad i medeltal, kr	Procent
Mjölk.................................		7,9	2,62	10,27
Grädde...............................	.. dl	2,7	0,63	2,47
Ost och mesost........................	.. hg	2,4	0,81	3,18
Matfett...............................		5,5	2,50	9,80
Smör...............................		4,0	2,06	8,08
Margarin och annat fett..............		1,5	0,44	1,72
Ägg..................................		3,3	1,38	5,41
Kött, fläsk m. m......................		14,4	5,08	19.93
Fisk..................................		9,1	1,89	7,41
Mjöl, gryn och bröd...................		40,41	4,44	17,40
Potatis................................	.. kg	3,9	0,79	3,10
Morötter och andra rotfrukter...........	.. hg	3,0	0,15	0,59
Grönsaker.............................		4,5	0,41	1,61
Frukt och bär.........................		8,6	1,42	5,56
Specerier...............................		14,2	2,60	10,18
Socker, sirap och honung..............	.. hg	10,0	0,96	3,76
Karameller, choklad o. andra sötsaker. . .		0,1	0,09	0,35
Kaffe................................		2,1	1,19	4,66
Te och kakao........................		0,2	0,21	0,82
Salt, kryddor m. m...................		1,8	0,15	0,59
Färdiglagad mat........................		2,3	0,32	1,25
Öl, pilsner, porter (kl. II)................	. . fl.	0,4	0,12	0,47
Svagdricka o. andra måltidsdrycker m. m.	.. 1	1,0	0,35	1,37
Summa	—	25,51	100,00
1 Brödet omräknat till mjöl i relationen	1 hg hårt bröd = 1,25 hg mjöl och	1 hg mjukt
bröd = 0,77 hg mjöl.

Iduns tryckeri. Esselte AB. Stockholm 1950
016198