Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1966 (Proposition 1966:109)

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1966

Nr 109

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående organisation
av en för krigsmakten gemensam intendenturkår m.m.;
given Stockholms slott den 11 mars 1966.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 syfte att rationalisera intendenturtjänsten inom krigsmakten föreslås
i propositionen att en för krigsmakten gemensam intendenturofficerskår inrättas
fr.o.m. den 1 oktober 1966. Kåren som avses ersätta nuvarande arméns
intendenturkår, marinintendenturkåren och flygvapnets officerare i intendenturbefattning
föreslås omfatta regementsofficerare och kaptener på aktiv
stat. Förslaget beräknas medföra en årlig kostnadsminskning med 0,2 milj.
kr.

1—8162 66 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 109

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
11 mars 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om organisation
av en för krigsmakten gemensam intendenturkår och anför.

I. Inledning

Uppdraget att utreda frågan om att inrätta en för försvaret gemensam intendenturkår
lämnades ursprungligen 1954 års utredning angående vissa
personalkårer inom försvaret. Uppdraget fördes sedermera över till den
utredningsman1 — 1960 års intendenturförvaltningsutredning — som med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 oktober 1960 tillkallats för
att utreda frågan om organisation m.m. av ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk.
Sedan utredningen i sitt betänkande rörande
det gemensamma intendenturförvaltningsverket redovisat vissa alternativa
lösningar av kårfrågan (jfr prop. 1962:168 s. 55), förordnade Kungl.
Maj:t genom beslut i april 1962, att det fortsatta utredningsarbetet skulle
bedrivas med sikte på att en gemensam kår skall inrättas för all intendenturpersonal
inom krigsmakten. Kungl. Maj :t har vidare anbefallt utredningen
att beakta vad statsutskottet i anledning av riksdagens år 1952
församlade revisorers berättelse anfört om de grunder, enligt vilka utbildning
av bl.a. intendenter och förvaltare i intendentur-, kassa- och expeditionstjänst
bedrivs inom försvaret (SU 1953:102).

Den 18 januari 1965 har intendenturförvaltningsutredningen avgett ett betänkande
(Stencil Fö 1965:1) med förslag till organisation av en för försvaret
gemensam intendenturkår. Yttranden över betänkandet har efter
remiss avgetts av överbefälhavaren — efter hörande av försvarsgrenscheferna
— försvarets intendenturverk, försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen,
marinförvaltningen, statskontoret, riksrevisionsverket,
militära tjänstgöringsåldersutredningen, Statstjänstemännens Riksförbund
(SR), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska arméns

1 Generaldirektören Gunnar Christianson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1966 3

och flygvapnets reservofficersförbund och Svenska flottans reservofficersförbund.

I samband med remissbehandlingen har militära tjänstgöringsåldersutredningen
framlagt ett alternativt förslag till organisation av en gemensam
intendenturkår.

O. Nuvarande ordning för rekrytering och utbildning av intendenturofficerare
Officerare på aktiv stat

Intendenturkåren inom armén rekryteras genom att officerare som
tillhör arméns truppslag efter ansökan tas ut till utbildning vid intendenturförvaltningsskolan.
Enligt gällande bestämmelser skall aktiv officer
vid armén under tredje eller fjärde officersåret genomgå truppslagsofficersskola,
varefter han i regel under åttonde officersåret kommenderas till
armélinjens allmänna kurs vid militärhögskolan. Kommendering till intendentkursen,
som är tvåårig, får ske först efter den allmänna kursen vid
militärhögskolan. Detta innebär, att transport till intendenturkåren kan
äga rum tidigast i slutet av tionde officersåret.

Intendentkurs har sedan 1954 anordnats årligen. Antalet aspiranter
fastställs av chefen för armén och har sedan nämnda år varierat mellan
tio och tretton. Avgången från utbildningen är obetydlig.

Inom marinen tillgodoses behovet av intendenturofficerare genom
grundrekrytering. Utbildningen sker i nära anslutning till utbildningen
av sjö- och kustartilleriofficerare. Efter officersutbildningen, som omfattar
39 månader, skall fänrik för fortsatt utbildning under ett å två år placeras
antingen såsom tjänstgörande officer vid regional eller lokal förvaltning
eller såsom biträdande intendent ombord. På grund av rådande vakansläge
har detta emellertid inte kunnat ske.

Antalet marinintendentaspiranter fastställs årligen av Kungl. Maj :t efter
förslag av marinchefen. Kurserna, som tidigare omfattat ca sex aspiranter,
har på grund av avgångsläget under senare år fått ökat antal deltagare.
Maximum nåddes år 1963 med 15 aspiranter, varefter antalet sjunkit
till ca åtta. Under de senaste tio åren har i genomsnitt hälften av aspiranterna
avbrutit utbildningen.

Flygvapnets rekrytering av officerare i intendenturbefattning är
också en grundrekrytering och sker normalt över reservofficersexamen på
så sätt, att de aspiranter som erhållit de bästa avgångsbetygen erbjuds att
under en kvalificeringstid av två år fullgöra frivillig tjänstgöring som fänrikar
i flygvapnets reserv med placering såsom biträdande intendent vid
flottilj. Under denna tid får fänriken erforderlig handledning och under 2—8162

66 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 109

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1906

visning av flottilj intendenten och även tillfälle till fördjupade studier på
egen hand. Den som under kvalificeringstiden har erhållit tillfredsställande
vitsord — någon speciell officersexamen avläggs inte — anställs såsom
löjtnant i intendenturbefattning.

Utbildningen anordnas vartannat år för åtta till tio aspiranter och omfattar
ca 22 månader. Den sammanlagda utbildningstiden uppgår således
till nära fyra år. Den genomsnittliga avgången under utbildningen är ca

11 %.

I syfte att vidmakthålla och öka personalens kunskaper anordnas bl.a.
centrala och — inom armén — regionala s.k. förvaltningsgrenssammanträden.
Vidareutbildning sker också genom kommendering till olika slags
kurser samt — inom armén och i viss utsträckning marinen — genom
fältövningar. En annan form av vidareutbildning utgör de kurser, som avser
att ge kompetens för specialbefattningar. Som exempel härpå kan nämnas
förplägnads- och drivmedelskurser.

Såsom förberedelse för befordran till regementsofficer genomgår marinens
intendenturofficerare tidigast efter sex officersår en obligatorisk kurs
om ca sex månader vid militärhögskolan. Inom armén anordnas för yngre
majorer samt kaptener, som avses vinna befordran till regementsofficer,
vart tredje år en högre underhållskurs om ca två månader, föregången
av ett kompendieskede om fem månader. I dessa kurser har även intendenturofficerare
ur marinen och flygvapnet deltagit.

Reservofficerare

Reservintendenturofficerarna inom armén utgörs av förtidsavgångna,
pensionsavgångna, reservutnämnda och värnpliktsavgångna officerare. Utbildningen
till reservutnämnd intendenturofficer sker till en början vid
trängtruppernas intendenturlinje. I utbildningen ingår vidare två reservofficerskurser
och en mellan dessa kurser infallande repetitionsövning.
Efter fullgjord utbildning (29 månader) antas den värnpliktige fänriken
till löjtnant i intendenturkårens reserv, vilket dock inte får ske förrän
jämnåriga aktiva officerare utnämnts till löjtnanter. För anställning som
värnpliktsavgången reservofficer krävs, utöver grundutbildningen vid trängtrupperna,
viss ytterligare frivillig utbildning.

Marinintendent urkårens reservofficerare utgörs av förtidsavgångna,
pensionsavgångna och reservutnämnda officerare. Utbildningen
till reservutnämnd marinintendenturofficer är till en början gemensam
med utbildningen för stamaspiranter. Den fullföljs med en reservofficerskurs
och avslutas efter ca 22 månader med reservofficersexamen. I avvaktan
på att jämnåriga stamkadetter avslutar sin utbildning, förordnas reservkadetterna
till värnpliktiga fänrikar och efter ytterligare ca 18 månader
till fänrikar i reserven.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1966

Flygvapnets reservofficerare i intendenturbefattning består av förtidsavgångna,
pensionsavgångna och reservutnämnda officerare. Utbildningen
till reservutnämnd officer i intendenturbefattning omfattar 22 månader.
Utbildningen avslutas med reservofficersexamen.

III. Intendenturförvaltningsutredningens överväganden och förslag
Rekrytering och utbildning

Utredningen erinrar om att det redan i dess direktiv uttalades, att en
gemensam intendenturkår borde rekryteras efter enhetliga grunder. Denna
uppfattning delas av utredningen, som emellertid tillägger, att också utbildningen
bör vara enhetlig och således inte meddelas försvarsgrensvis
med inriktning på att närmast tillgodose försvarsgrenens behov.

Som skäl för sin uppfattning hänvisar utredningen bl.a. till att det endast
genom gemensam utbildning blir möjligt att redan i kompaniofficersgrad
utnyttja officerarna över försvarsgrensgränserna, vilket anses nödvändigt
för att bl.a. undvika en snedvridning av befordringsläget inom kåren. Utredningen
anför vidare, att ett enhetligt rekryterings- och utbildningssystem
gör officerarna mer lämpade för tjänstgöring i försvarets intendenturverk,
försvarsstaben och de nya regionala staberna. Också med hänsyn till den
vidareutbildning som normalt följer efter officersexamen anses det vara av
värde, att officerarna utbildnings- och kunskapsmässigt står på samma
nivå. Slutligen framhåller utredningen, att kostnaderna blir lägre vid en
gemensam än en försvarsgrensvis uppdelad utbildning.

Efter granskning av nuvarande rekryterings- och utbildningssystem har
utredningen funnit, att varken arméns, marinens eller flygvapnets system
i oförändrat skick bör utnyttjas för en gemensam intendenturkår. Utredningen
förordar i stället ett grundrekryteringssystem, vars närmare
utformning redovisas i ett till betänkandet fogat förslag till utbildningsgång,
utbildningsmål och utbildningstider.

Förslaget har utarbetats med utgångspunkt i vissa grundläggande
förutsättningar. Till dessa hör enligt utredningens mening att intendenturofficerarna
av flera skäl måste ha en militär grundutbildning,
som är likvärdig med övriga officerares. Som en annan förutsättning anges
att utbildningen av ekonomiska skäl bör anpassas efter befintliga skolor.
En anknytning till arméns utbildningsorganisation anses därvid ligga närmast
till hands, bl.a. med hänsyn till att flertalet intendenturofficerare
också i fortsättningen kommer att tjänstgöra inom armén. Utredningen
förutsätter också, att officersrekryteringen skall ske efter samma grunder
som gäller för armén samt att övergång från underbefäls- och underofficers-
till officerskarriären i princip skall vara möjlig. Utredningen anför

Rangl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

vidare, att utbildningen i princip inte bör delas in i försvarsgrensskeden
utan att försvarsgrenarnas utbildningsbehov i stället bör tas upp i sina
fackmässiga sammanhang, varvid utbildningsplanerna bör utformas så, att
de rymmer tillräckliga kunskaper om samtliga försvarsgrenars organisation,
taktik m.m. Speciell förvaltningsutbildning bör enligt utredningen påbörjas
först efter officersexamen och någon tids tjänstgöring inom samtliga försvarsgrenar.
Slutligen förutsätter utredningen att utrymme skall finnas
också för utbildning vid militärhögskolans allmänna och högre kurser.

Utbildningen fram till officersexamen bör enligt utredningen
indelas i förberedande plutonchefsskola, aspirantskola, trupptjänstgöring
och krigsskola.

Den förberedande plutonchefsskolan föreslås pågå tiden juni—december
första utbildningsåret. Utredningen förutsätter, att viss samordning sker
med utbildningen vid trängtrupperna.

Utbildningen vid aspirantskolan avses pågå under tiden januari—december
andra utbildningsåret. Utredningen räknar också i detta fall med viss
samordning med motsvarande utbildning vid trängtrupperna. De delar av
utbildningen som har direkt anknytning till marinen och flygvapnet bör enligt
utredningen förläggas till marin- och flygförband.

Trupptjänstgöringen som avses utgöra förberedelse för utbildningen vid
krigsskolan föreslås omfatta första kvartalet av tredje utbildningsåret. Den
bör enligt utredningen fullgöras vid trängtrupperna.

Utbildningen vid krigsskolan påbörjas enligt förslaget omkring den 1
april tredje utbildningsåret och avslutas omkring den 31 augusti fjärde
utbildningsåret. Krigsskolan avslutas med officersexamen. Den sammanlagda
utbildningstiden fram till officersexamen uppgår till drygt tre år.

Utbildningen efter officersexamen inleds enligt förslaget
med drygt två års trupptjänstgöring, som huvudsakligen förläggs till
arméförband och i övrigt omfattar sex månaders tjänstgöring vid vardera
marinen och flygvapnet.

Den egentliga förvaltningsutbildningen bör enligt utredningen meddelas
i en särskild intendenturofficerskurs vid intendenturförvaltningsskolan.
Kursen avses omfatta 17 månader och föreslås pågå under tiden oktober
tredje officersåret — mars femte officersåret. Ändamålet med kursen bör
enligt utredningen vara att ge eleverna de kunskaper i förvaltningstjänst
som erfordras för att bestrida intendenturbefattningar för kompaniofficerare
i freds- och krigsorganisationerna.

Utredningen föreslår vidare, att intendenturofficeren i likhet med arméns
officerare i allmänhet under åttonde officersåret skall genomgå allmän
kurs vid militärhögskolan. Kursen bör enligt utredningen anordnas
årligen med början i oktober och avslutning i juni. Den anses böra utformas
som en allmän intendenturkurs med syfte att dels ge eleverna de kunska -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

per i taktik och underhållstjänst som erfordras för att bestrida kaptensbefattningar
i intendenturtjänst i freds- och krigsorganisationerna, dels
vara en grund för fortsatt utbildning vid militärhögskolan.

Militärhögskolans högre kurser bör enligt utredningen stå öppna för intendenturofficerare
i mån av behov och enligt samma grunder som gäller
för övriga officerare. Genomgång av högre kurs anses som regel böra vara
förutsättning för befordran till major. Utbildningen skulle enligt utredningen
kunna meddelas i stabskurs och därmed ge intendenturofficerarna
möjlighet att i konkurrens med andra officerare erhålla högre befattningar
inom krigsmakten.

Utredningen förutsätter slutligen, att intendenturofficerarna också i
fortsättningen i mån av behov skall kunna genomgå specialkurser, som ger
kompetens för särskilda befattningar.

Intendenturkårens sammansättning

Utredningen föreslår, att i intendenturkåren skall ingå officerare och underofficerare
på aktiv stat och reservstat samt i reserven.

Aktiva officerare. För att få underlag för en bedömning av intendenturkårens
sammansättning i fråga om aktiva officerare har utredningen undersökt
rekryteringsbehov och befordringsförhållanden för officerare dels
vid intendenturkåren och marinintendenturkåren samt i intendenturbefattning
vid flygvapnet, dels vid armén, flottan, kustartilleriet och flygvapnet.
I samband härmed har utredningen från 1960 års befälsstatsdelegation
inhämtat, att delegationen för arméns del i princip räknar med
befordran till k a p t e n vid 35 års ålder. För egen del föreslår utredningen,
att intendenturofficer normalt skall befordras till kapten vid
32 års ålder. Bland de skäl som anförs härför kan nämnas, att en höjning

av befordringsåldern till 35 år enligt utredningens mening skulle dels leda
till försämrade befordringsmöjligheter och därigenom verka rekryteringshämmande,
dels medföra väsentligt ökade pensionskostnader.

Utredningen behandlar härefter frågan om intendenturofficerarnas
pensionsåldrar. Dessa är — som framgår av följande sammanställning
— f.n. enhetliga för kaptener och översi
emot inte för övriga regementsofficerare.

Grad

överste/ kommendör .......................

Överstelöjtnant/kommendörkapten av 1. graden.

Major/kommendörkapten av 2. graden.........

Kapten....................................

(kommendörer)	men där-
Armén	Marinen	Flygvapnet
60	60	—
55	60	60
55	60	60
55	55	55

I en gemensam intendenturkår torde det enligt utredningen vara ofrånkomligt
med enhetlig pensionsålder för samtliga tjänster i varje grad. Ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

redningen erinrar vidare om att dåvarande intendenturförvaltningsdelegationen
från försvarsgrenscheferna inhämtade synpunkter och förslag beträffande
bl.a. pensionsåldern för regementsofficerare. Chefen för armén
avstyrkte därvid bestämt en höjning av pensionsåldern till 60 år och framhöll
som skäl, att en sådan höjning skulle medföra brist på personal som
är användbar för krigsplacering och samtidigt minska befordringsmöjligheterna
och därmed också förutsättningarna för en godtagbar rekrytering.
Utredningen har för egen del kommit till den uppfattningen, att de principiella
betänkligheterna för arméns del mot en höjning av pensionsåldern
för överstelöjtnanter och majorer i och för sig är beaktansvärda. Utredningen
anser dock, att höjningen berör ett så litet antal officerare, att utrymme
bör finnas att krigsplacera dessa i sådana befattningar, där kravet
på lägre ålder inte gör sig så starkt gällande, t.ex. i central förvaltningstjänst.
Utredningen utgår därför från att pensionsåldern för överstelöjtnanter
och majorer i en för försvaret gemensam intendenturkår fastställs
till 60 år. I övrigt förutsätter utredningen att pensionsåldrarna inte ändras.

Utredningen redovisar också en bedömning av fredsorganisationens
behov av kvalificerade intendenturofficerare. Detta anges
till 203 officerare, vilket innebär en ökning med 16 i förhållande till nuläget.
I det angivna antalet ingår en enligt utredningens mening nödvändig kominenderingsreserv
om fyra kaptener, motsvarande 3 % av antalet kaptenstjänster.

Utredningen har vidare undersökt möjligheterna att tillgodose krigsplaceringsbehovet
i nuvarande och föreslagen organisation. En
redogörelse härför lämnas i en särskild bilaga, vilken torde få överlämnas
till riksdagens vederbörande utskott. En jämförelse mellan krigsorganisationens
behov av officerare i det s.k. normerande skiktet och det redovisade
fredsbehovet utvisar, att krigsbehovet är större. Utredningen har därför
funnit sig kunna utgå från att den nya intendenturkåren skall omfatta 203
officerare i det normerande skiktet (jfr prop. 1960:109 angående befälsordningen
vid armén m.m.). Det krigsbehov som inte kan tillgodoses genom
dessa 203 officerare anses såsom f.n. böra täckas genom att inrätta tjänster
på reservstat och genom att utnyttja förtids- och pensionsavgångna intendenturofficerare,
som ingår i kårens reserv.

Intendenturkårens statsammansättning bör enligt utredningen bestämmas
så att den genom rimliga befordringsmöjligheter främjar rekryteringen.
Tjänstebenämningarna bör vara enhetliga oavsett vid vilken försvarsgren
intendenturofficerarna är placerade till tjänstgöring. Utredningen föreslår,
att de för armén, kustartilleriet och flygvapnet gemensamma tjänstebenämningarna
för regementsofficerare utnyttjas.

Med utgångspunkt i förslaget till personaluppsättning i det normerande
skiktet anför utredningen vidare, att det för intendenturkåren erfordras

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

sammanlagt 70 löjtnanter och 20 fänrikar i det rekryterande skiktet. Samtidigt
kan dock antalet subalternofficerare i nuvarande organisation successivt
minskas och vid fullt genomförd omorganisation beräknas 95 tjänster
för löjtnant och 22 för fänrik kunna dras in. Beträffande utredningens
förslag rörande subalternofficerarnas utnyttjande torde få hänvisas till betänkandet.

Reservofficerare. Utredningen framhåller, att en gemensam redovisning
av officerare på aktiv stat och i reserven är en förutsättning för att resurserna
skall kunna utnyttjas effektivt i såväl fred som krig. Med hänsyn
härtill föreslås att samtliga intendenturreservofficerare skall ingå i den
gemensamma kåren.

Utredningen anför vidare, att den inte funnit det möjligt att ta ställning
till det framtida behovet av intendenturofficerare på reservstat. Ett sådant
behov bedöms emellertid föreligga och utredningen föreslår därför, att nuvarande
intendenturofficerare på reservstat vid armén förs över till den
nya kåren.

Beträffande utbildningen av reservofficerare anför utredningen, att den
inte kan betraktas på samma sätt som utbildningen av officerare på aktiv
stat. Sistnämnda utbildning är enligt utredningen inriktad på att göra officeren
tjänstbar inom samtliga försvarsgrenar i krig och fred, medan reservofficersutbildningen
syftar till att få fram innehavare av krigsbefattningar. För
detta ändamål anses en försvarsgrensinriktad utbildning tillräcklig. Utredningen
lägger inte fram något förslag rörande reservofficersutbildningen
utan förutsätter att denna t.v. skall ske försvarsgrensvis, varvid dock alla
möjligheter till samordning bör utnyttjas.

Underofficerare. Vad utredningen anfört om gemensam redovisning av
officerspersonalen anses i tillämpliga delar gälla också underofficerare i
intendenturtjänst på aktiv stat och i reserven. I enlighet härmed bör enligt
utredningen vid samtliga försvarsgrenar befintliga underofficerare med utbildning
i förråds-, kassa- eller ekonomitjänst föras över till den nya kåren.

Något förslag rörande underofficerarnas utbildning läggs inte fram. Med
hänsyn till den samordning som i detta hänseende redan genomförts på
vissa områden bedömer utredningen, att förutsättningarna är goda för att
försvarsgrenarnas utbildningsbehov skall kunna tillgodoses i en gemensam
skolform.

Intendenturkårens ledning

Utredningen erinrar om att den i sitt betänkande med förslag till organisation
av ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk räknade
med att chefskapet för en blivande gemensam intendenturkår skulle
kunna förenas med befattningen som chef för centralplaneringen i det nya

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

verket. Efter fortsatta överväganden har utredningen emellertid funnit,
att chefskapet för kåren inte bör kombineras med någon befattning i intendenturverket.
Härom anförs bl.a. följande.

Bortsett från att i och för sig tänkbara chefsbefattningar i intendenturverket
visat sig så krävande att en samordning med befattningen såsom kårchef
redan av denna orsak ter sig mindre lämplig har utredningen numera
den bestämda uppfattningen, att chefen för intendenturkåren bör vara helt
fristående från såväl intendenturverket som försvarsgrenscheferna. Kårchefen
kommer otvivelaktigt att i olika frågor ställas inför svåra och grannlaga
avvägningsproblem, där en organisatorisk obundenhet inte endast kan
underlätta ställningstagandena utan framför allt utesluter varje grund
för misstanke om icke sakligt grundad — låt vara omedveten -— påverkan.
Denna synpunkt är så mycket viktigare som möjligheten till förtroendefull
samverkan med såväl intendenturverket som försvarsgrensstaberna är
en viktig förutsättning för att objektivt sett riktiga resultat skall kunna
ernås både i utbildningsfrågor och med avseende på intendenturpersonalens
utnyttjande.

Med utgångspunkt i nyss återgivna uttalanden föreslår utredningen, att
den nya för försvaret gemensamma intendenturkåren skall stå under ledning
av en chef, som är direkt underställd överbefälhavaren.

Chefen för intendenturkåren bör enligt utredningen till sitt förfogande
ha en kårstab med expedition, personal- och mobiliseringsavdelning samt
utbildningsavdelning. Med hänsyn till arbetsuppgifternas vikt och delvis
grannlaga art anses staben böra vara sammansatt av förhållandevis kvalificerade
officerare och ha en storlek, som gör det möjligt att genom förrättningar
och studieresor skaffa underlag för kårchefens bedömningar
och avgöranden. Behovet av civil personal för kårstaben har inte bedömts
av utredningen. Med hänsyn till kostnaderna har frågan emellertid ägnats
viss uppmärksamhet och utredningen har därvid funnit, att kostnaderna
för den civila personalen kan antas bli i stort sett oförändrade i förhållande
till nuvarande organisation.

Kostnadsberäkningar m.m.

Utredningens kostnadsberäkningar har gjorts enligt kostnadsläget den
1 juli 1964. Av utredningen beräknade avlöningskostnader framgår
av följande sammanställning (belopp i tusental kr.).

Avlöningar till	Nuv. org.	Föresl. org.	ökning eller minskning
Regementsofficerare och kaptener ..............	6 503	7 169	+ 666
Subalternofficerare ...........................	2 694	2 055	—639
Summa	9197	9 224	+ 27

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

Utbildningskostnaderna enligt nuvarande system uppskattas
till i runt tal 1 182 000 kr. och enligt utredningens förslag till ca 545 000 kr.
för år, vilket innebär en minskning med 637 000 kr.

De årliga pensionskostnaderna för den nya intendenturkåren
beräknas till i runt tal 3 377 000 kr. Jämfört med nuvarande kostnader, ca
4 048 000 kr., uppkommer en årlig kostnadsminskning med 671 000 kr. Vid
beräkningarna har utredningen utgått från att pensionsåldern för samtliga
regementsofficerare skall vara 60 år och för kaptener 55 år samt att nedre
åldersgränsen för det normerande skiktet skall vara 32 år.

Den sammanlagda årliga besparingen uppgår enligt utredningens beräkningar
till 1 281 000 kr. Från nämnda belopp bör dock enligt utredningen
dras ca 140 000 kr., motsvarande avlönings- och pensionskostnader för att
i marinförvaltningen inrätta tjänster såsom ersättning för två officerare
som tjänstgör i ämbetsverket. Besparingen stannar härigenom vid 1 141 000
kr. för år.

Utredningen tar i detta sammanhang också upp vissa anslagstekn
i s k a frågor. Således föreslås att kostnaderna för intendenturkåren (inkl.
kårstaben) och intendenturförvaltningsskolan förs över från nuvarande,
för försvarsgrenarna avsedda anslag till nya anslag under rubriken Gemensamma
ändamål. Vidare framhålls att kostnadsramen för försvaret och
fördelningen inom ramen mellan olika ändamål påverkas av utredningens
förslag; bl.a. bör konsekvenserna av övergången till högre pensionsålder för
vissa officerare beaktas.

Förslagens genomförande

Utredningen föreslår, att omorganisationen genomförs fr.o.m. den 1 juli
1966 och att grundutbildning enligt det nya systemet påbörjas redan den
1 juni 1966.

Omorganisationen är enligt utredningen så stor att ett särskilt organ bör
tillsättas för att förbereda övergången.

I övrigt föreslår utredningen vissa övergångsåtgärder beträffande rekrytering
och utbildning m.m. För närmare kännedom härom torde få hänvisas
till betänkandet.

IV. Remissyttrandena

Flera remissmyndigheter — bland dem överbefälhavaren, chefen för armén,
chefen för flygvapnet, marinförvaltningen och SR -— framhåller inledningsvis,
att bedömningen av föreliggande förslag försvåras av att pågående
försöksverksamhet inom förvaltningstjänsten och resultatet av en
rad ännu inte avslutade utredningar, bl.a. försvarskostnads-, tygförvaltningsoch
fortifikationsutredningarna, kan komma att påverka utformningen av

3—8162 66 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 109

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

den framtida förvaltningsorganisationen och de krav som måste ställas på
personalen inom denna, överbefälhavaren anför i detta sammanhang bl.a.
följande.

Det hade varit av stort värde om utredningen redovisat en närmare analys
och precisering av de krav som i framtiden bedöms komma att ställas
på intendenturofficerare. Verksamheten inom krigsmakten fr.o.m. 1970-talets mitt bör vara riktgivande för de åtgärder som nu vidtas rörande
rekrytering, utbildning m.m. av ifrågavarande officerare.

Förslaget om att inrätta en gemensam intendenturkår tillstyrks
eller biträds i princip av överbefälhavaren, chefen för armén, chefen
för flygvapnet, försvarets intendenturverk, marinförvaltningen, statskontoret,
militära tjänstgöringsåldersutredningen, TCO och Svenska arméns
och flygvapnets reservofficersförbund. Även försvarets civilförvaltning finner,
att starka skäl talar för en gemensam kår, och fortifikationsförvaltningen
har från sina utgångspunkter inte något att erinra mot utredningens
förslag. Chefen för marinen finner det däremot inte i och för sig nödvändigt
med en gemensam kår men vill inte motsätta sig utredningens förslag.
SR anser för sin del, att tiden knappast är mogen för att ta ställning till
frågan om en gemensam kår. Mest avvisande ställer sig Svenska flottans
reservofficersförbund, som anser att försvarsgrenarnas intendenturofficerskårer
liksom hittills bör vara åtskilda men möjligen kan tänka sig en gemensam
kår för personal i regementsofficersgraderna.

Beträffande rekryteringen tillstyrks utredningens förslag om
grundrekrytering av överbefälhavaren, chefen för flygvapnet, marinförvaltningen,
statskontoret och SR. Också intendenturverket förordar grundrekrytering,
eftersom denna anses ha flera fördelar framför rekrytering genom
intransport från övriga officerskårer. Civilförvaltningen ansluter sig
helt till uppfattningen, att rekryteringen i princip bör ske genom grundrekrytering,
men anser det tveksamt om enbart grundrekrytering räcker.
Ämbetsverket anser det därför önskvärt med en alternativ rekryteringsväg
för dem som redan är officerare, en möjlighet som även överbefälhavaren
övergångsvis önskar hålla öppen. Grundrekrytering förordas också av
chefen för marinen och Svenska flottans reservofficersförbund, som emellertid
anser, att denna bör ske försvarsgrensvis. Chefen för armén ställer sig
helt avvisande och hävdar, att utredningens förslag innehåller sådana nackdelar,
att grundrekrytering inte kan godtas. Samma uppfattning redovisas
av tjänstgöringsåldersutredningen, som avstyrker grundrekrytering och bestämt
förordar ett system med vidareutbildning, dvs. särskild,
på intendenturtjänsten inriktad fackutbildning för officerare inom övriga
personalkårer. Som skäl härför framhåller utredningen bl.a. — med hänvisning
till statsmakternas politik på den civila arbetsmarknaden — att
det framstår som angeläget att ytterligare bygga ut möjligheterna att, vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

behov efter särskild utbildning, placera om äldre militär personal från fysiskt
sett krävande arbetsområden.

I fråga om den föreslagna utbildningsgången ansluter sig Svenska
arméns och flygvapnets reservofficersförbund till uppfattningen att de
aktiva officerarna i en gemensam intendenturkår bör utbildas efter enhetliga
grunder. Statskontoret accepterar utredningens förslag men finner det
angeläget, att grundutbildningen av kostnadsskäl inte görs mera omfattande
än nödvändigt. I övrigt anförs en rad erinringar mot utredningens förslag
på denna punkt. Således framhåller chefen för marinen, att den föreslagna
utbildningsgången inte kan godtas, eftersom den inte fyller marinens
behov. Utbildningen bör därför övergångsvis anordnas försvarsgrensvis.
Chefen för armén hävdar i enlighet med sin uppfattning i rekryteringsfrågan,
att utbildningen till intendenturofficer är en specialutbildning, som
bör läggas i anslutning till allmänna kursen vid militärhögskolan. Tjänstgöringsdldersutredningen
anför, att den föreslagna utbildningsgången —
trots längden — inte torde ge den normkvalitet, som utredningen funnit
nödvändig även för intendenturofficerare. Intendenturverket, som för övrigt
hyser uppfattningen att frågan om utbildningsgången måste utredas ytterligare,
anser däremot att den föreslagna trupputbildningen är för omfattande
och får härvid stöd av marinförvaltningen och Svenska flottans reservofficersförbund,
som föreslår att delar av den militära utbildningen
skall bytas ut mot utbildning i förvaltningstjänst.

Bland övriga erinringar mot utbildningsgången må nämnas att överbebefälhavaren,
chefen för marinen, chefen för flygvapnet och intendenturverket
framhåller, att förbandstjänstgöringen under subalterntiden i huvudsak
bör fullgöras vid en försvarsgren, medan civilförvaltningen anser, att
alla unga intendenturofficerare tidigt bör få tjänstgöra vid samtliga försvarsgrenar.
SR anser det önskvärt, att officerarnas huvudsakliga försvarsgrensinriktning
fastställs på ett tidigt stadium för att undvika den kringflackande
tillvaro, som den föreslagna utbildningsgången skulle medföra
för den yngre personalen. Förbundet finner det vidare från rekryteringssynpunkt
betänkligt att lägga den särskilda intendenturofficerskursen så
sent som utredningen föreslagit. Beträffande denna kurs anför överbefälhavaren
och chefen för flygvapnet, att den bör utgå och antingen ersättas
med en särskild och kortare kurs i förvaltningstjänst eller också föras
över dels till grundutbildningen, dels till allmänna kursen vid militärhögskolan.

Den föreslagna kårsammansättningen har enligt påpekanden i
flera remissyttranden blivit inaktuell på grund av inträffade organisationsförändringar
m.m. 7''jänstgöringsåldcrsutredningcn redovisar i sitt
yttrande vissa beräkningar för att belysa, hur en enligt dess förslag genom
vidareutbildning rekryterad intendenturofficerskår bör vara sammansatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

Utredningen har granskat behoven av intendenturofficerare i krigs- och
fredsorganisationen och redovisar resultatet i en särskild promemoria. Beräkningarna
visar enligt utredningen, att behoven väl kan tillgodoses i en
kår som rekryteras genom vidareutbildning och intransport vid ca 37 års
ålder, om pensionsåldern sätts till 60 år och pensionsavgången personal
i krig kan disponeras till 63 års ålder.

Vad gäller reservofficerarna framhåller chefen för marinen, att
deras anslutning till en gemensam intendenturkår bör utredas ytterligare,
medan Svenska arméns och flygvapnets reservofficersförbund anser, att de
— oavsett försvarsgrenstillhörighet — bör ingå i kåren. Förbundet har —
i likhet med chefen för flygvapnet — inte något att erinra mot att utbildningen
t.v. sker huvudsakligen försvarsgrensvis men understryker samtidigt,
att alla möjligheter till samordnad utbildning bör tas tillvara. —
Underofficerarnas ställning bör enligt chefen för marinen utredas
ytterligare. Tjänstgöringsåldersutredningen anför i detta sammanhang, att
vissa skäl talar för att intendenturförrådsförvaltare och kassachefer ingår
i en för krigsmakten gemensam underofficerskår. TCO anser däremot, att
varje motiv saknas för att föra samman intendentur- och kassatjänstens
underofficerskårer. Civilförvaltningen avstyrker, att kassacheferna inordnas
i intendenturkåren och föreslår — efter en längre utredning — att en
särskild kår organiseras för kassacheferna.

Beträffande den gemensamma intendenturkårens lydnadsställn
i n g har överbefälhavaren inte något att erinra mot utredningens förslag.
Också intendenturverket och SR biträder förslaget, att kårchefen bör vara
helt fristående från intendenturverket. Statskontoret finner det däremot inte
fullt tillfredsställande att chefskapet för kåren ej förenas med annan befattning
och anser en anknytning till intendenturverket logisk och naturlig.
Inte heller chefen för armén delar utredningens uppfattning utan anser, att
kåren bör underställas försvarsgrenschef. Om kåren underställs överbefälhavaren,
erfordras enligt arméchefen en ny funktion i försvarsstaben.

Mot utredningens kostnadsberäkningar riktas vissa invändningar.
Chefen för armén anför således, att utredningens förslag ställer sig
klart dyrare än nuvarande system. Enligt chefen för marinen är beräkningarna
missvisande också i fråga om marinen. Svenska flottans reservofficersförbund
hävdar, att beräkningarna behandlar endast en del av kostnaderna
och därför inte bör tillmätas större betydelse. Också tjänstgöringsåldersutredningen
anser, att kostnadskonsekvenserna inte har blivit fullständigt
belysta, eftersom man inte utrett eller tagit hänsyn till hur ett genomförande
av förslagen skulle återverka på övriga personalstater inom försvaret.
På grundval av egna beräkningar konstaterar utredningen, att ett
grundrekryteringsystem ger de högsta kostnaderna och att avgörande fördelar
är förenade med ett vidare utbildningssystem med relativt hög ålder

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

för intransport i intendenturkåren. — I detta sammanhang bör även nämnas
att riksrevisionsverket biträder intendenturförvaltningsutredningens anslagstekniska
synpunkter. Chefen för marinen motsätter sig däremot, att
kostnaderna förs upp under rubriken Gemensamma ändamål, eftersom det
nya rekryteringssysteinet skulle innebära en minskning av marinens anslagsram
med ett större belopp än det som nuvarande system medfört.

Vad gäller förslagens genomförande anser intendenturverket
det angeläget att beslut i frågan snarast fattas, bl.a. med hänsyn till att
nuvarande system och därav följande ovisshet om framtiden skapar onödiga
svårigheter. Statskontoret uttalar sig inte om tidpunkten men anser förslagen
i princip väl ägnade att ligga till grund för ett beslut. Denna uppfattning
delas inte av TCO, som framhåller att vissa förhållanden beträffande
underofficerskåren måste utredas ytterligare. Också överbefälhavaren
framhåller, att ytterligare utredningar erfordras och förordar därför, att
förslagen genomförs successivt med början budgetåret 1966/67, varvid en
gemensam kår för regementsofficerare och kaptener bör organiseras och
en befattning för personalkårchef inrättas. Chefen för armén anser däremot,
att genomförandet bör anstå några år i avvaktan på säkrare underlag, och
marinförvaltningen avstyrker, att utredningens förslag läggs till grund för
beslut. Sistnämnda uppfattning redovisas också av tjänstgöringsåldersutredningen,
som i stället föreslår, att en gemensam intendenturkår organiseras
fr.o.m. budgetåret 1966/67 i enlighet med de principer, som anges i
dess tidigare nämnda promemoria. Förslaget redovisas närmare i det följande.

V. Militära tjänstgörmgsåldersutredningens förslag

Allmänna synpunkter på rekryteringsfrågan

Militära tjänstgöringsåldersutredningen anför inledningsvis att intendenturtjänsten
är en funktion som, i den mån så inte redan är fallet, i stort bör
kunna göras likartad inom hela krigsmakten. Tillkomsten av försvarets
intendenturverk har enligt utredningen åstadkommit bättre förutsättningar
för den rationalisering som en samordnad intendenturtjänst innebär. Om
en för krigsmakten gemensam intendenturkår inrättas anses detta böra
leda till ytterligare förbättrade förutsättningar för rationaliseringsarbetet.
Utredningen utgår därför i likhet med intendenturförvaltningsutredningen
från att en gemensam intendenturkår skall komma till och anser att
huvudfrågan är hur en sådan kår skall rekryteras.

Rekryteringen kan enligt utredningen i princip ske antingen genom
grund utbildnin g, dvs. ett system där personalen anställs och ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

bildas uteslutande för uppgifter inom intendenturtjänstens område eller
vidareutbildning, varmed utredningen avser ett system där per“”a,
.SOm anställts för andra uppgifter vid försvarsgrenarna genom särskild
fackutbildning ges de specialkunskaper som erfordras för intendenturtjansten.

Utredningen ger från allmän synpunkt ett bestämt förord åt systemet
med vidareutbildning och anför härvid bl.a. följande.

Utförda prognoser rörande arbetskraftsbalansen i Sverige visar klart att
ae Ketsk^ kan förutses under lång tid framåt. Statsmakterna
IL l u1 aV r.Cdan Vldtagit ätskilliSa åtgärder för att ta till vara
k u freSer,?r‘ Nar det galler krigsmakten sysselsätts främst inom
stabs- och förvaltningstjänsten aldre personal som förflyttats från andra
verksamhetsområden mom den militära sektorn, oftast efter särskild utbildning
för den nya uppgiften. Genom omflyttningen tas den äldre personalens
kunskaper och erfarenheter tillvara för uppgifter, där kraven på
ysisk spänst ar mindre uttalade men där personalen med hänsyn till sin
föregående verksamhet gor en god och nödvändig insats. Den omflyttning
och vidareutbildning som sålunda äger rum inom den militära sektorn är
otvivelaiitigt av stor betyddse. Endast härigenom torde det nämligen vara
mojhgt att behålla den militära personalen i tjänst intill nuvarande pensionsåldrar
Dessa ar visserligen allmänt sett låga men samtidigt så höga
att den militära personalen i allmänhet inte kan stå kvar intill pensionsavgång
i de fysiskt sett mest krävande befattningarna. Härtill kommer de
sociala och humanitära skälen för att bereda personalen fortsatt anställning
upp till en rimlig pensionsålder. 5

, Enl!gt,jn?endenturförvaltningsutredningens förslag skall nuvarande vidareutbildning
av officerare ur armén för intendenturtjänst upphöra. Tjänstgoringsaldersutredningen
anser det emellertid med hänsyn till statsmakternas
politik inom den civila sektorn vara angeläget att vtterligare
bygga ut möjligheterna att, vid behov efter särskild utbildning, placera om
militär personal från de fysiskt sett mest krävande verksamhetsområdena.

Aven om grundrekrytering och vidareutbildning vägs mot varandra från
avgransade militära synpunkter talar enligt utredningen övervägande skäl
för att rekrytera aktiva officerare till den gemensamma intendent urkåren
genom vidareutbildning. Utredningen anför vidare att vissa pågående utredningar
och försök medför att det är svårt att nu göra en prognos över vilka
uppgifter som under 1970-talet kan väntas åvila intendenturofficerarna.
Utredningen anser det emellertid fullt klart att behov av intendenturofficerare
med i stort sett nuvarande arbetsuppgifter kommer att föreligga i
vart fall i början av 1970-talet. Svårigheten att ställa prognos talar enligt
utredningen för ett vidareutbildningssystem, eftersom utbildningen i ett sådant
system snabbare kan anpassas till förändrade behov.

Intendenturofficerarnas viktigaste uppgift är enligt utredningen att bestrida
kvalificerade befattningar i krigsorganisationen. Tillgången på kvalificerade
officerare är emellertid enligt utredningen så knapp att varje så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

dan officer, alltså även intendenturofficeren, utöver sina fackkunskaper
måste ha den kompetens och erfarenhet — samt motsvarande kunskaper
— som innehas av officer i det s.k. normerande skiktet (normkvalitet).
Kravet på normkvalitet bör vad gäller intendenturofficerarna lättast kunna
tillgodoses genom vidareutbildning av officerare som genomgått allman kurs
vid militärhögskolan. Självfallet kan dock normkvalitet erhållas också vid
grundutbildning.

Inom marinen och flygvapnet har kraven på allmän militär användbarhet
hos intendenturofficerarna hittills varit mindre uttalade än inom armen.
Utbildningen har därför enligt utredningen kunnat göras mera fackinriktad
och därmed också attraktiv för ungdomar med en något annan intresseinriktning
än de som bildar rekryteringsunderlag för annan officersutbildning.
Om man däremot — som utredningen gjort — bedömer att intendenturofficeren
måste ha normkvalitet, måste utbildningen oberoende av rekryteringssystem
inrättas med hänsyn härtill. Vid en sådan andrad målsättning
för utbildningen bedömer utredningen att rekryteringsunderlaget forskjuts
så att det i stort sammanfaller med rekryteringsunderlaget för övrig
officersrekrytering och det kan därför ifrågasättas om en grundutbildning
av officerare för en gemensam intendenturkår skulle öka rekryteringsunderlaget
för officerskåren i gemen.

Utredningen anser att nuvarande svårigheter att fylla arméns behov av
intendenturofficerare främst hänger samman med arméns allmanna befalssituation.
Svårigheterna bör därför inte ses som ett bevis for att vidareutbildningssystemet
är olämpligt. I likhet med intendenturförvaltningsutredningen
anser tjänstgöringsåldersutredningen att marinens och flygvapnets
goda rekrytering bl.a. beror på att utbildningen medför ett gott utgångsläge
för merkantila högskolestudier. Utredningen pekar också på att aven
marinen och flygvapnet har svårigheter att i tjänst behålla erforderligt

antal färdigutbildade intendenturofficerare.

Den omständigheten att personalen i ett grundrekryteringssystem från
början specialiseras på vissa arbetsuppgifter talar enligt utredningen också
av andra skäl mot ett sådant system. Utredningen syftar härvid närmast pa
den minskade flexibilitet i utbildningsorganisationen som ett sådant system
för med sig Då kraven på flexibilitet snarast kan väntas öka måste man
enligt utredningen vara försiktig med åtgärder som binder personal for
vissa speciella uppgifter.

Kostnader för olika rekryteringssystem

För att belysa kostnadsfrågan i samband med olika rekryteringssystem
har utredningen gjort vissa beräkningar. Dessa avser en hypotetisk intendenturofficerskår
om 100 kaptener dels i ett vidareutbildningssystem dar
åldern för intransport i intendenturkåren satts till 35 år motsvarande nu -

Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

varande ordning vid armén — alternativt 37 år, dels i ett grundrekryteringssystem
i enlighet med intendenturförvaltningsutredningens förslag.
Pensionsåldern har också varierats och har för samtliga modeller satts till
dels 55 år, vilket motsvarar nuvarande pensionsålder för intendenturkapten,
dels till 60 år vilket är organisatoriskt möjligt enligt utredningens beräkningar.

Utredningen har i sina beräkningar av löner och pensioner utnyttjat samma
teknik som mtendenturförvaltningsutredningen. Det framhålls emellertid
att ett sådant beräkningssätt är schablonmässigt och att kostnadsberäkningarna
darfor endast är en grov utgiftsprognos, som inte direkt kan
användas i vidare syften, t.ex. i kostnads- eller finansieringssammanhang.
For närmare kännedom om beräkningsgrunderna torde få hänvisas till
handlingarna i ärendet.

I systemen med 55 års pensionsålder överensstämmer
alternativ 1 i huvudsak med arméns nuvarande system. Alternativet omfattar
vidareutbildning genom två års intendenturofficerskurs. Intransport
i intendenturkåren sker vid i genomsnitt 35 år.

Alternativ 2 bygger på intendenturförvaltningsutredningens förslag och
omfattar grundutbildning. Subalternofficerarna vid intendenturkåren genomgår
en intendenturofficerskurs av nio månaders längd. Utnämning till
kapten i intendenturkåren sker vid i genomsnitt 32 år.

Alternativ 3 omfattar vidareutbildning genom fackutbildning i enlighet
med alternativ 1. Intransport i intendenturkåren sker dock först vid i genomsnitt
37 år.

De totala kostnaderna för alternativen framgår av följande tabell.

Kostnadsslag	Alternativ/kostnad
Alternativ 1	Alternativ 2	Alternativ 3
Lönekostnader .........	3 680 000 2 164 000 381 000 6 225 000
Pensionskostnader ......
Utbildningskostnader .	157 000 6 425 000
Summa	5 965 000

Vid beräkning av de i tabellen angivna kostnaderna för löner och pensioner
har utredningen beaktat de förändringar som enligt de olika alternativen
uppkommer för personal i det s.k. rekryterande skiktet och pensionsavgången
personal vid ändring av rekryteringsbas eller ålder för intransport
i kåren. Som utbildningskostnader har i alla alternativ endast räknats
kostnaderna för den intendenturofficerskurs som i det föregående angetts
för resp. alternativ. Kostnadsskillnaderna är på denna punkt beroende av
rekryteringsbasens storlek och utbildningens längd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1966

I systemen med 60 års pensionsålder framgår de totala
kostnaderna av följande tabell.

Kostnadsslag	Alternativ/kostnad
Alternativ 1	Alternativ 2	Alternativ 3
Kostnader vid 55 års pensionsålder (jfr föregående tabell)......................	6 225 000 —690 000 5 535 000	6 425 000 —625 000 5 800 000	5 965 000 —500 000 5 465 000
Kostnadsändring vid 60 års pensionsålder .. . Summa

Sätts pensionsåldern till 60 år minskar rekryteringsbasen och därmed
också antalet pensionsavgångar samt antalet elever i vederbörlig intendenturofficerskurs.
Dessa förhållanden medför kostnadsminskningar. Samtidigt
minskar rekryterande skiktet, vilket innebär kostnadsökningar för underofficerare
och underbefäl.

I anslutning till beräkningarna anför utredningen följande.

De utförda beräkningarna visar, att kostnaderna i grundrekryteringssystemet
är högst. Av vidareutbildningssystemen drar de med 37 års intransportalder
i båda pensionsåldersalternativen de lägsta kostnaderna.
Skillnaden i kostnad vid olika intransportåldrar är däremot inte så stor. Den
minskar vid den antagna högre pensionsåldern. Det kan måhända synas
överraskande att det vidareutbildningssystem som innebär den största investeringen
i utbildningskostnader samtidigt är fördelaktigast från kostnadssynpunkt.
Detta hänger emellertid samman med att utredningen vid
beräkningarna haft att utgå från att det med nuvarande förutsättningar
inte finns organisatoriskt utrymme för att bereda meningsfyllda arbetsuppgifter
åt militärt befäl utanför intendenturkåren i åldrar som ligger över
nuvarande pensionsåldrar. Endast för det fall att militär personal utanför
intendenturtjänsten skulle kunna beredas arbetsuppgifter i en omfattning
som skulle göra det möjligt att stå kvar i tjänst lika länge som inom intendenturtjänsten
vore det från kostnadssynpunkt fördelaktigt att inte göra
den större investeringen i utbildningskostnader. Utredningen anser sig kunna
konstatera att det med nuvarande betingelser från statsfinansiella synpunkter
är avgörande fördelar med ett vidareutbildningssystem med relativt
hög ålder för intransport.

Riktlinjer för en gemensam intendenturofficerskår
Grunder

Utredningen framhåller att det i en tid av allmän brist på personal är
av särskild vikt att uppgifterna för yngre och äldre personal totalt fördelas
på ett sätt som ger bästa sammanlagda effekt. Akliva officerares användbarhet
för trupptjänst, sjötjänst och flygtjänst går ned eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1966

upphör mellan 35 och 45 år påpekar utredningen vidare och de måste då
placeras om och eventuellt samtidigt utbildas för fysiskt mindre krävande
befattningar. Förhållandevis många arbetsuppgifter för intendenturofficerare
i såväl krigs- som fredsorganisationen bedöms med fördel kunna bestridas
av personal som inte längre besitter full användbarhet för trupptjänst,
sjötjänst eller flygtjänst men som vunnit god erfarenhet angående förbandens
behov och krav bl.a. i vad avser stöd på intendenturtjänstens område.
En för krigsmakten gemensam intendenturofficerskår bör därför rekryteras
och utbildas genom ett vidare utbildningssystem.

Av officeren krävs allsidig användbarhet främst i kvalificerade befattningar
i krigsorganisationen. Enligt utredningens mening bör vidareutbildning
av officer för intransport i intendenturkåren på grund härav inte börja
förrän officeren gått igenom militärhögskolans allmänna kurs samt erhållit
de kunskaper och den erfarenhet som krävs för vitala befattningar främst
inom krigsorganisationens staber. Fackutbildningen bör sålunda normalt
ske vid 35—40 års ålder, varvid officer som börjar utbildningen i regel bör
vara 35 år. Utredningen föreslår emellertid att officer som fått gå igenom
militärhögskolans allmänna kurs tidigare än normalt också bör få börja
intendentsutbildningen tidigare. Även eljest bör enligt utredningen i enstaka
fall särskilt meriterad och lämplig officer kunna antas som elev redan
före 35 års ålder, dvs. något år efter militärhögskolans allmänna kurs.
övre åldersgräns för att påbörja intendentsutbildning bedöms inte behöva
anges.

I fråga om officerskårens omfattning anför utredningen
att den bör bestå av kaptener och regementsofficerare på aktiv stat. Behov
av officerare på reservstat föreligger enligt utredningens beräkningar f.n.
inte, eftersom krigsorganisationens behov bör kunna tillgodoses med aktiva
eller f.d. aktiva intendenturofficerare. Utredningen föreslår dock att ett
reservstatsinstitut — i överensstämmelse med vad som förutsattes i samband
med 1960 års befälsbeslut för armén — behålls i syfte att underlätta
en eventuell kommande omorganisation.

Om man som utredningen gjort räknar med att alla intendenturofficerare
skall ha normkvalitet och rekryteras genom vidareutbildning, innebär
detta att det inte kommer att finnas några subalternofficerare inom
intendenturofficerskåren. Utredningen säger sig emellertid dela intendenturförvaltningsutredningens
mening att det inte finns något oundgängligt
behov av sådana intendenturofficerare. Det bör alltså vara möjligt att -—
utan någon kvalitetsförsvagning — med annan personal ersätta de intendentursubalternofficerare
som ingår i nuvarande organisation och som erfordras
vid ett grundrekryteringssystem. Vilka personalanordningar som
härvid kan bli aktuella framgår närmare av utredningens i det följande
redovisade förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

Intendenturofficerarnas arbetsuppgifter

Utredningen har funnit att de uppgifter, som f.n. åvilar intendenturofficerarna
i de försvarsgrensvis organiserade kårerna, t.v. i huvudsak också
bör ankomma på officerarna i den gemensamma kåren. Man bör sålunda
enligt utredningen räkna med i stort oförändrade uppgifter i krig och fred.
Detta innebär att huvuduppgiften alltjämt är ledning av intendenturtjänsten
i krig och intendenturförvaltningstjänsten i fred.

I fredsorganisationen avses de aktiva intendenturofficerarna främst för
befattningar som förbandsintendenter samt för befattningar inom intendenturtjänstens
centrala och regionala ledning.

I fråga om intendenturofficerarnas uppgifter i trupptjänst och annan utbildningsverksamhet
har utredningen en från intendenturförvallningsutredningen
delvis avvikande uppfattning. Utredningen förutsätter för egen
del att förvaltningspersonal inom samtliga försvarsgrenar vid behov skall
medverka vid utbildning (kurser) i intendenturtjänst. Officerare ur intendenturofficerskåren
föreslås även i fortsättningen ställas till tränginspektörens
förfogande för intendenturutbildningen vid trängregementena, varför
sex kaptener för egen utbildning bör vara placerade vid trängtrupperna
som kompanichefer (ställföreträdare) vid intendentur kompanier. Vidare
bör som hittills intendenturofficerare tjänstgöra som facklärare vid arméns
underhållsskola och trängtruppernas kadett- och aspirantskola samt två
officerare (mot nu tre) tjänstgöra vid arméstabens trängavdelning. Vid
marinens intendenturskola bör slutligen en intendenturofficer vara placerad
som chef och facklärare. Behovet av instruktörer i intendenturtjänst vid
marinen bör i övrigt kunna tillgodoses genom intendenturutbildade underofficerare.

Utredningen hävdar vidare att det bör vara till fördel för tjänsten vid
försvarets intendenturverk och därmed intendenturtjänsten inom hela försvaret,
om en förhållandevis stor del av personalen i kvalificerade befattningar
inom verket har erfarenhet från lokala och regionala organ samt
kunskaper om samtliga försvarsgrenars intendenturtjänst och om de förhållanden
varunder denna arbetar. Sådana krav torde enligt utredningen
uppfyllas av intendenturofficerare med kvalificerad och enhetlig utbildning
samt med praktisk tjänst i olika befattningar vid staber och förband. Befattningar
för vilka erfarenheter av här redovisad art är viktiga bör därför
enligt utredningen företrädesvis avses för intendenturofficerare. I befattningar
som kräver sådan speciell civil sakkunskap som inte lämpligen bör
bibringas intendenturofficer bör dock fortfarande placeras civil fackman
(t.ex. jurist, ingenjör e.d.).

Utredningen framhåller i detta sammanhang vidare, att en ökad militär
representation inom intendenturverket även torde medföra en förbättrad
krigsorganisation på grund av att ett ökat antal officerare ger ökad flexi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

bilitet i organisationen och därmed större möjligheter att tillgodose angelägna
organisatoriska krav. Härtill kommer att aktiva officerare under sin
praktiska tjänst fått rutin att tjänstgöra under krigsliknande förhållanden.
Utredningen utgår från att de också kontinuerligt övas i krigsuppgifterna
under övningar krigsförbandsvis och under särskilda befälsövningar eller
under övningar av motsvarande karaktär. Vidare erhålls en mobiliseringsreserv
av äldre intendenturofficerare som vid behov kan utnyttjas vid
staber och förband.

Behovet av intendenturofficerare

Enligt statistiskt underlag kan den normala årliga avgången ur kåren
beräknas vara ca 2 %. Utredningen har räknat med att 25 % av de avgångna
kan utnyttjas för krigsplacering i normbefattning.

Utredningen, som enligt sina direktiv bl.a. har att pröva möjligheterna
att utnyttja aktiv militär personal till högre ålder än f.n., säger sig inte ha
funnit några skäl som, vid beaktande av enbart fredsmässiga förhållanden,
i princip skulle göra intendenturofficerarna mindre användbara i förhållande
till de civila tjänstemän som tjänstgör inom samma organisationer.
Utredningen framhåller emellertid att vissa befattningar, t.ex. som truppbefäl
eller intendent vid truppförband, måste anses vara fysiskt mera krävande
än befattningar inom t.ex. den centrala förvaltningen. Inom en personalkår
av den ifrågasatta intendenturofficerskårens storlek bör det dock
inte möta några svårigheter att disponera personalen på sådant sätt att
företrädesvis yngre personal används i fysiskt mer krävande befattningar.

I direktiven anges även att den personella kvaliteten inom krigsorganisationen
inte skall försämras. Utredningen erinrar om att tillgången
på kvalificerade officerare, främst inom armén men även inom övriga
försvarsgrenar, är och under nu överskådlig framtid torde komma att
förbli knapp. Utredningen har därför bedömt det vara väsentligt att de relativt
sett fåtaliga aktiva officerarna i krigsorganisationen har allsidig användbarhet
och anför härom bl.a. följande.

Inom krigsorganisationen krävs aktiva intendenturofficerare framförallt
i en rad viktiga staber. Det är utredningens uppfattning att man av de
aktiva intendenturofficerare som erfordras i dessa staber måste kräva
kompetens som fullvärdiga stabsmedlemmar. De bör sålunda inte enbart
ha kompetens inom intendenturtjänsten och förmåga att tjänstgöra såsom
vakthavande officer inom egen sektion. Om sådan allsidig användbarhet
skall vara möjlig krävs att även intendenturofficeren har fullgod normkvalitet.

Utredningen har funnit att krigsorganisationens krav vad gäller aktiva
intendenturofficerare väl kan tillgodoses till såväl antal som kvalitet, om
officerarna intransporteras i den gemensamma kåren vid i genomsnitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

37 års ålder och pensionsåldern för samtliga dessa officerare sätts till 60
år. Utredningen förutsätter härvid att pensionsavgången personal i krig
kan disponeras till 63 års ålder.

I en särskild bilaga, som kommer att överlämnas till riksdagens vederbörande
utskott, redovisar utredningen krigsorganisationens behov till totalt
304 befattningar.

Vid sin beräkning av fredsorganisationens behov har utredningen
utgått från fastställda organisationer för stabs- och förvaltningstjänsten,
fastställda utbildnings- m.fl. organisationer samt gällande personalstater.

Utredningen har vidare enligt sina direktiv sökt klarlägga möjligheterna
att använda äldre aktiva intendenturofficerare i sådana befattningar som
f.n. avses för militära arvodister eller civila tjänstemän.

Utredningen har slutligen, mot bakgrund av krigsorganisationens krav,
studerat vilka befattningar i fredsorganisationen som bör besättas med
aktiva intendenturofficerare inom det normerande skiktet.

Fredsbehovet av intendenturofficerare i det normerande skiktet enligt utredningens
beräkningar redovisas i följande tabell, i vilken också föreslagna
förändringar i jämförelse med nuvarande organisation anges.

	Organisation/kategori/antal
Myndigheter m.m.	Tjänstg. åld. utredn.	Gällande organisation	Skillnad
	Aktiva	Aktiva	Arvo- dister	Civila	S:a	+ —
Försvarets intendenturverk.........	61	46	8	7	61	—
Centrala staber m.m...............	20	19	3	—	22	— 2
Högre regionala staber m. m........	39	20	3	—	23	+ 16
Lägre regionala staber m. m........	47	30	15	—	45	+ 2
Förband.........................	73	76	—	—	76	— 3
Skolor (utom Int. förvaltn.skolan) ... Personal för administration och ut-	13	10	7		17	— 4
bildning.......................	8	8	—	—	8	+ 13
Reserv...........................	13	—	—	—	—
Summa	274	209	36	7	252	+22

Utredningen framhåller, att den genom det i tabellen upptagna antalet
tjänster för olika myndigheter m.m. inte tagit ställning till personalbehovet
i de fall ny organisation är aktuell, t.ex. i fråga om intendenturtjänstens
ledning i regional instans. Som ett underlag för kostnadsberäkningar m.m.
har dock utredningen tagit upp de tjänster som i annat sammanhang föreslagits
för den nya organisationen.

Som framgår av tabellen har utredningen funnit, att 36 arvodestjänster

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1966

för pensionerade officerare bör bytas ut mot tjänster för aktiva officerare.
På samma sätt bör sju civila tjänster i intendenturverket — tre för byrådirektör,
en för förste byråsekreterare, en för byråintendent och två för
byråassistent — ersättas med tjänster för aktiva officerare. De som reserv
upptagna tjänsterna motsvarar 5 % av kårens storlek och avses täcka behovet
vid sjukdom o.d. men däremot inte för kommenderingar m.m. Reserven
är, framhåller utredningen, mycket knapp.

I fråga om subalternofficerare finns f.n. i nuvarande intendenturkårer
sammanlagt 36 tjänster för löjtnant, varav åtta vid intendenturkåren, 22
vid marinintendenturkåren och sex vid flygvapnet. Av dessa löjtnanter ingår
15 i antalet aktiva intendenturofficerare i gällande organisation enligt föregående
tabell. De 21 återstående skall enligt placeringsplaner o.d. tjänstgöra
vid förband m.m. samt utgöra reserv. Utredningens förslag beträffande
försvarsgrenarnas intendenturlöjtnanter framgår av följande sammanställning.

Antal intendenturlöjtnanter enligt kårernas stater	Av löjtnanterna bör enligt utredningen
bytas ut mot	överflyttas till träng-trupperna	indras
Försvars- gren	Antal	officerare inom det normerande skiktet	intendentur- utbildade underoffi- cerare
Armén.............	8	1		7
Marinen............	22	3	6	—	13
Flygvapnet..........	6	4	—	—	2
Summa	36	8	6	7	15

Vad gäller fänrikar har utredningen beräknat att åtta utgör det matematiska
behovet för att rekrytera intendenturlöjtnanterna vid marinen
och flygvapnet. Utredningen anser att dessa fänrikar inte erfordras.

Tillkomsten av en för krigsmakten gemensam intendenturofficerskår
av den omfattning som här redovisats skulle enligt utredningen medföra
vissa förändringar inom arméns rekryterande skikt, bl.a. erfordras ytterligare
37 löjtnanter och fem fänrikar. Detta återverkar i sin tur på behovet
av fanjunkare, sergeanter och underbefäl. Vidare föreslås att vissa intendenturlöjtnanter
byts ut mot intendenturutbildade underofficerare. Utredningen
understryker emellertid, att behovet av statförändringar inom försvarsgrenarnas
subalternofficers-, underofficers- och underbefälskårer också
är beroende av många faktorer utanför intendenturkåren. I avvaktan på resultaten
av befälsstatsdelegationernas och utredningens eget arbete föreslås
därför inte nu några förändringar utanför intendenturkåren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

För närmare kännedom om utredningens förslag rörande fredsorganisationen
torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.

I följande tabell har det av utredningen beräknade krigsbehovet av officerare
i normbefattning fördelats på åldersgrupper efter krigsorganisationens
bedömda krav. Som jämförelse anges också den tillgång på personal
(aktiva och f.d. aktiva intendenturofficerare samt officerare i arvodestjänster)
som finns enligt nuvarande och föreslagen organisation.

	Personaltillgång enligt
Åldersgrupp		utredningens	Krigsbehov
	nuv. org.	beräkning
(35) 37—44 år.......................	103	111	91
45—54 år.......................	87	119	110
55—62 år.......................	58	81	103
Summa	248	311	304

Av tabellen kan utläsas att möjligheterna att placera aktiva officerare i
lämplig ålder i kvalificerade befattningar i krigsorganisationen förbättras
om utredningens förslag förverkligas.

Som också framgår av tabellen är krigsbehovet av aktiva intendenturofficerare
304. Eftersom fredsbehovet är 274 befattningshavare, måste 30
befattningshavare med kompetens jämförbar med aktiv intendenturofficers
stå till förfogande utöver de i fredstid anställda officerarna. Detta bedöms
vara möjligt under förutsättning att pensionsavgången personal i krig
kan utnyttjas till 63 års ålder samt att förtidsavgångna intendenturofficerare
i viss omfattning står till förfogande för krigsplacering.

Rekrytering och utbildning

Beträffande rekryteringen av en gemensam intendenturofficerskår föreslår
utredningen att det årligen efter förslag av kårchefen skall fastställas
hur många intendentsaspiranter som får antas från försvarsgrenarna.
Beslut bör grundas på en bedömning av kårens behov av officerare och befälslägets
allmänna utveckling inom försvarsgrenarna. Utredningen bedömer
att från marinen regelmässigt bör få rekryteras en—två officerare
och från flygvapnet högst en officer per år för att krigsorganisationens
krav skall kunna uppfyllas.

Trots att utredningen är medveten om att ett fritt ansökningsförfarande
kan medföra problem, särskilt för små personalkårer, förordas denna
form, bl.a. för att inte fackutbildningen till intendent skall bli mindre lockande
än annan högre utbildning. Intendentsaspirant bör antas av chefen
för intendenturkåren. Den som inte antas bör kunna besvära sig.

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

Rätt att söka som intendentsaspirant bör tillkomma varje aktiv officer
inom krigsmakten som genomgått allmän kurs vid militärhögskolan. Chefs
yttrande över ansökan bör avse endast vederbörandes lämplighet att vidareutbildas
till intendenturofficer.

Enligt utredningens riktlinjer bör intendentsaspirant före intransport i
intendenturofficerskåren genomgå obligatorisk fackutbildning
i form av en tvåårig intendenturofficerskurs. Den angivna tiden, som
även inrymmer erforderlig praktik, bör enligt utredningen medge att utbildningsmålen
sätts så att ytterligare obligatorisk utbildning i princip inte
skall erfordras för placering och befordran inom intendenturofficerskåren.
Tiden bör även kunna medge att utbildningsmålen höjs för vissa enskilda
läroämnen om så skulle erfordras, bl.a. med hänsyn till önskemål om förstärkt
ekonomisk utbildning för intendenturofficerarna.

Utredningen erinrar om att intendenturofficerare avses besätta åtskilliga
särskilt kvalificerade krigs- och fredsbefattningar inom krigsmaktens centrala
samt högre och lägre regionala ledning. Vissa intendenturofficerare
måste därför, framhåller utredningen, erhålla högre fackutbildning
som dock inte bör vara obligatorisk. Utredningen föreslår att denna
utbildning skall meddelas vid en högre förvaltningskurs om ca sex månader,
lämpligen förlagd till militärhögskolan.

Kursen bör anordnas vart annat år och vara öppen för de elever, som erhållit
erforderliga kvalificerande poäng i den obligatoriska fackutbildningen.
Undervisningen vid kursen föreslås till ungefär lika delar omfatta en
högre stabsdel och en högre förvaltningsdel. Målsättningen anses böra ligga
på en sådan nivå att den obligatoriska fackutbildningen jämte den högre
förvaltningskursen, vid tillsättning av högre befattningar inom krigsmakten
men utanför intendenturkåren, i princip kan anses motsvara genomgång
av annan högre kurs vid militärhögskolan. Elev, som anses ha erforderliga
kvalifikationer i övrigt, bör kunna få förord som stabsaspirant.

Officerare, som t.ex. på grund av tjänst vid intendenturverkets fackbyråer
anses böra besitta specialkunskaper inom materiel-, livsmedels-, drivmedels-
eller förrådsområdet, bör enligt utredningen beredas tillfälle att genomgå
specialutbildning inom sådana fackområden. I detta sammanhang
föreslås att officer, som kommenderas till sådan utbildning, bör
förbinda sig att återbetala utbildningskostnader enligt samma grunder som
f.n. gäller bl.a. för officerare vid fälttygkåren vid viss utbildning.

Kostnader

Ett genomförande av militära tjänstgöringsåldersutredningens förslag
skulle medföra att intendenturofficerarna i fråga om uppgifter, utbildning
och tjänsteförhållanden i övrigt blir i stort sett helt jämförbara med offi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

cerare tillhörande andra specialkårer. Intendenturofficerarnas löne- och
befordringsförhållanden bör därför enligt utredningen vara i stort sett desamma
som övriga officerskategoriers inom specialkårerna. Med utgångspunkt
häri har utredningen som underlag för sina kostnadsberäkningar
gjort en hypotetisk fördelning av intendenturkårens tjänster på olika lönegrader.

De beräknade kostnaderna för nuvarande organisation och den av utredningen
föreslagna för krigsmakten gemensamma intendenturofficerskåren
framgår av följande sammanställning. Beträffande beräkningsgrunder m.m.
torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.

	Belopp (1 000-tal kr.) för
Kostnadsslag	nuv. org.	föreslagen org.
Aktiva intendenturofficerare: lönekostnader...................	8 645	11 486
» » : pensionskostnader...............	4 225	5 051
Intendenturofficerare på reservstat: sa kostnader ..............	354
Vissa arvodister: lönekostnader .............................	511
Vissa civila tjänstemän: lönekostnader .......................	258
» » » : pensionskostnader ...................	77
Vissa kaptener vid försvarsgrenarna: pensionskostnader........		—1 100
Ändringar inom rekryterande skiktet: sa kostnader.............		—1 272
Vissa kostnader utanför intendenturkåren.....................		381
Utbildningskostnader......................................	572	1 299
Summa	14 642	15 845

De angivna kostnaderna för nuvarande organisation är enligt utredningen
riktiga under förutsättning att samtliga arvodister är pensionerade officerare.
I verkligheten tillhör endast knappt hälften denna kategori. Kostnaderna
för arvodister är därför 1 311 000 kr. De sammanlagda kostnaderna för
nuvarande organisation blir härigenom (14 642 000—511 000+1 311 000)
15 442 000 kr.

Kostnaderna för föreslagen organisation inkluderar den beräknade utökningen
vid högre regionala staber m.m. Löne- och pensionskostnaderna
för dessa tjänster kan enligt utredningen uppskattas till 1 272 000 kr., som
inte bör ingå i jämförelsen med nuvarande organisation. Om kåren minskas
med ifrågavarande 19 tjänster, uppkommer emellertid vissa återverkningar
på arméns rekryterande skikt. De totala kostnaderna för föreslagen
organisation kan på grund härav minskas med endast (1 272 000—
387 000) 885 000 kr. och blir härigenom (15 845 000—885 000) 14 960 000
kr. per år. I förhållande till nuvarande organisation innebär detta en årlig
besparing med ca 0,5 milj. kr. Härvid bör dock beaktas att — till skillnad
från vad som enligt utredningens beräkningar gäller för den gemensamma
intendenturofficerskåren — arméns nuvarande intendenturkår saknar

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

tjänster för kommendering och reserv. En sådan reserv skulle vid tillämpning
av samma beräkningsgrund som för den nya kåren dra en lönekostnad
av 0,2 milj. kr. per år.

Om hänsyn tas också till förstärkningen av den regionala ledningen, vilken
såsom tidigare nämnts beräknas dra en kostnad av ca 0,9 milj kr.,
blir de sammanlagda årliga kostnaderna för den föreslagna organisationen
ca 0,4 milj. kr. högre än kostnaderna för nuvarande organisation.

Underofficersfrågan

Utredningen anför att den funnit att vissa skäl kan tala för att aktiva
intendenturförrådsförvaltare och kassachefer ingår i en för krigsmakten
gemensam underofficerskår. Något behov av reservstat för underofficerare
har utredningen däremot hittills inte kunna finna. Utredningen har för
avsikt att under sitt fortsatta arbete granska de organisatoriska förutsättningarna
att använda intendenturförrådsförvaltare och kassaförvaltare i befattningar
som f.n. uppehålls av arvodespersonal eller civil personal.

Ikraftträdande och övergångsanordningar

Enligt utredningens uppfattning bör en gemensam intendenturofficerskår
— om beslut fattas inom kort — kunna organiseras den 1 juli 1966
vad gäller aktiva intendenturofficerare. Gemensam fackutbildning bör kunna
börja hösten 1966.

Av de tjänster som sålunda bör inrättas fr.o.m. den 1 juli 1966 föreslås
ett antal t.v. hållas vakanta. De bör få besättas efter hand som innehavarna
avgår från de civila tjänster och arvodestjänster vilka byts ut mot
tjänster för aktiva officerare i den nya kåren samt efter hand som marinens
och flygvapnets intendentursubalternofficerare kan utnämnas till kaptener
vid den nya kåren.

VI. Departementschefen

I sitt betänkande med förslag till organisation av en för försvaret gemensam
intendenturkår (Stencil Fö 1965:1) föreslår 1960 års intendenturförvaltnings
utredning, att försvarsgrenarnas personal i intendenturtjänst
— officerare och underofficerare på aktiv stat och reservstat samt i reserven
— fr.o. m. den 1 juli 1966 skall föras samman till en gemensam kår. Utredningen
lägger vidare bl.a. fram förslag till nya grunder för rekrytering
och utbildning av aktiva intendenturofficerare.

Enligt nuvarande ordning rekryteras officerare till arméns intendenturkår
genom vidareutbildning på så sätt att officerare vid de olika truppslagen
efter ansökan tas ut till utbildning vid intendenturförvaltningsskolan
och efter genomgången utbildning förs över till kåren. Inom marinen
och flygvapnet tillgodoses behovet av intendenturofficerare genom grund -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

rekrytering av aspiranter som utbildas med direkt inriktning på tjänstgöring
i intendenturbefattning. Vid samtliga försvarsgrenar förekommer
efter grundutbildningen olika former av vidareutbildning.

Intendenturförvaltningsutredningen har efter granskning av nuvarande
rekryterings- och utbildningssystem funnit, att varken arméns, marinens
eller flygvapnets system bör väljas för den föreslagna gemensamma kåren.
Utredningen förordar i stället ett nytt grundrekryteringssystem, i vilket utbildningsgången
av praktiska skäl bör anpassas till arméns utbildningsorganisation.
Eftersom det har befunnits nödvändigt att intendenturofficerarna
i likhet med övriga officerare har en militär grundutbildning som är
likvärdig med övriga officerares, föreslår utredningen att den obligatoriska
utbildningen — med avbrott för mellanliggande trupptjänstgöring m.m.
— delas upp i tre huvudskeden, nämligen militär grundutbildning fram till
officersexamen, egentlig förvaltningsutbildning i en särskild intendenturofficerskurs
samt allmän kurs vid militärhögskolan. Den totala utbildningstiden
är enligt förslaget drygt tio år, varav knappt hälften fullgörs som
trupptjänstgöring. Beträffande utbildningen anser utredningen vidare bl.a.
att intendenturofficerarna bör få tillträde till militärhögskolans högre kurser
på samma villkor som övriga officerare. — Vad gäller kårens sammansättning
har utredningen funnit att fredsbehovet av officerare i det normerande
skiktet är 203. Eftersom krigsbehovet anges vara större, föreslår
utredningen att bristen skall täckas bl.a. genom tjänster på reservstat. —
I fråga om pensionsåldern framhåller utredningen att den i den gemensamma
kåren bör vara enhetlig för samtliga befattningshavare i samma grad.
Mot bakgrund härav föreslås att pensionsåldern för överstelöjtnanter och
majorer vid nuvarande arméns intendenturkår höjs från 55 till 60 år, vilket
motsvarar pensionsåldern för jämställda officerare vid marinen och
flygvapnet. — I övrigt föreslår utredningen bl. a. att kårledningen skall
beslå av en kårchef med stab, som lyder direkt under överbefälhavaren.
Chefskapet för kåren bör enligt utredningen inte kombineras med befattning
i försvarets intendenturverk.

Vid remissbehandlingen har förslaget om en gemensam intendenturkår i
stort sett godtagits. Såsom närmare framgår av den redogörelse som jag
har lämnat i det föregående går uppfattningarna om intendenturförvaltningsutredningens
förslag i övrigt starkt isär. Detta gäller bl.a. sådana centrala
frågor som den föreslagna grundrekryteringen, utbildningsgången samt
kårens sammansättning och lydnadsställning. Sammanfattningsvis kan sägas
att endast statskontoret tillstyrker en lösning av intendenturkårfrågan
på grundval av utredningens förslag. I övrigt framhålls bl.a. att kompletterande
utredningar behövs, och överbefälhavaren förordar av denna anledning
att förslagen genomförs successivt, varvid början bör göras med en
gemensam kår för regementsofficerare och kaptener. Direkt avvisande stål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1966

ler sig bl.a. militära tjänstgöringsåldersutredningen, som avstyrker att förslaget
läggs till grund för ett beslut och i stället redovisar ett eget alternativ
till gemensam intendenturkår.

Tjänstgöringsåldersutredningen går liksom intendenturförvaltningsutredningen
ut från att en gemensam intendenturofficerskår bör organiseras och
anser därför att huvudfrågan är, om en sådan kår skall rekryteras genom
grundutbildning eller vidareutbildning. Efter att ha vägt de två systemen mot
varandra förordar utredningen av såväl arbetsmarknadsmässiga som mera
avgränsat militära skäl att rekryteringen skall ske genom vidareutbildning
av officerare som har gått igenom militärhögskolans allmänna kurs och
därigenom fyller kravet på normkvalitet. Vidareutbildningen föreslås ske i
form av en tvåårig intendenturofficerskurs, varefter intransport i kåren beräknas
kunna ske vid i genomsnitt 37 års ålder. Utöver nyssnämnda obligatoriska
utbildning bör enligt utredningen vissa intendenturofficerare ges
möjlighet till ytterligare utbildning, dels i en högre förvaltningskurs om ca
sex månader vid militärhögskolan, dels i specialkurser m.m. — Utredningen
föreslår vidare att officerskåren skall bestå av regementsofficerare
och kaptener på aktiv stat. Krigsbehovet beräknas till 304 officerare och
fredsbehovet till 274, vari ingår 36 arvodestjänster och 7 civila tjänster
som bör omvandlas till tjänster för aktiva officerare. Något behov av tjänster
på reservstat anses inte finnas, men utredningen föreslår att ett sådant
institut t.v. skall behållas för att underlätta en eventuell framtida omorganisation.
— Pensionsåldern bör enligt utredningen för samtliga officerare
i kåren sättas till 60 år, vilket bedöms vara möjligt också med hänsyn till
krigsorganisationens krav. — Kårledningen föreslås bestå av kårchef med
stab.

Innan jag går över till att redogöra för mina ställningstaganden till föreliggande
utredningsförslag, vill jag erinra om att intendenturkår frågan
aktualiserades redan 1954, då personalkårutredningen fick i uppdrag att
utreda förutsättningarna för att organisera en för krigsmakten gemensam
intendenturkår. Utredningsarbetet har av olika anledningar tagit lång tid
och detta har i sin tur medfört vissa svårigheter att upprätthålla intendenturtjänsten
inom ramen för nuvarande organisation, bl.a. på grund av
att kårfrågans ovissa läge har minskat rekryteringen till nuvarande kårer
och ökat antalet förtidsavgångar. Jag finner det därför angeläget att kårfrågan
blir löst så snart som möjligt.

Intendenturförvaltningsutredningen och praktiskt taget samtliga remissmyndigheter
är eniga om att en gemensam intendenturkår bör inrättas,
För egen del anser jag det troligt att en sådan åtgärd skulle bidra till att
minska nuvarande personalsvårigheter på intendenturtjänstens område. Jag
delar också uppfattningen att en gemensam kår bör ge bättre möjligheter till
samordning av intendenturtjänsten. Ett viktigt steg i den riktningen har re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

dan tagits genom inrättandet av det gemensamma intendenturverket, men
kraven på samordning och enhetlighet har under senare år snarast ökat,
bl.a. genom den beslutade omorganisationen av krigsmaktens regionala ledning.
Jag förordar därför att en gemensam intendenturkår organiseras.

Enligt intendenturförvaltningsutredningens förslag bör den gemensamma
kåren omfatta officerare och underofficerare på aktiv stat och reservstat
samt i reserven. Utredningen anser vidare att ärenden angående utbildning
och registrering m.m. av värnpliktiga officerare och viss annan personal
skall handläggas Aid kåren. Jag anser att starka skäl talar för utredningens
förslag. Eftersom konsekvenserna av en sådan samordning inte har utretts
i fråga om andra kategorier än de aktiva officerarna är jag emellertid nu
beredd att lägga fram förslag endast rörande denna personalkategori. Frågan
om att inordna övriga kategorier i den gemensamma kåren bör tas upp
efter ytterligare utredning.

Beträffande grunderna för rekrytering och utbildning av en gemensam
intendenturofficerskår har två alternativ presenterats, nämligen dels intendenturförvaltningsutredningens
förslag om grundutbildning, dels militära
tjänstgöringsåldersutredningens förslag om vidareutbildning. När det gäller
att ta ställning till dessa alternativ, vill jag i likhet med överbefälhavaren
erinra om att resultatet av bl.a. försvarskostnadsutredningens arbete kan
komma att påverka utformningen av den framtida förvaltningsorganisationen
och de krav som måste ställas på personalen i denna. Principerna
för rekrytering och utbildning bör därför enligt min mening utformas så
att möjligheterna hålls öppna till en anpassning efter eventuellt ändrade
arbetsuppgifter m.m. under 1970-talet. Liksom både intendenturförvaltningsutredningen
och tjänstgöringsåldersutredningen anser jag mig emellertid
redan nu kunna konstatera att tillgången på kvalificerade officerare
i krigsorganisationen är så knapp att intendenturofficerarna, i likhet med
andra officerare, måste ha s.k. normkvalitet. Här berörda krav på flexibilitet
i utbildningssystemet och normkvalitet hos officerarna bör enligt min
mening lättast kunna tillgodoses genom vidareutbildning. Enär detta alternativ
dessutom ger effekt på kort tid och därigenom kan väntas ge en relativt
snabb förbättring av intendenturtjänstens nuvarande personalsvårigheter,
föreslår jag att den för krigsmakten gemensamma intendenturofficerskåren
— i enlighet med tjänstgöringsåldersutredningens förslag — t.v. skall rekryteras
genom vidareutbildning av officerare som gått igenom militärhögskolans
allmänna kurs. Jag tillstyrker också vad utredningen har föreslagit
i frågan om obligatorisk fackutbildning, frivillig högre fackutbildning
och annan utbildning.

I förevarande sammanhang har också frågan om intendenturofficerarnas
pensionsålder aktualiserats. Jag delar i detta avseende intendenturförvallningsutredningens
uppfattning att det i en gemensam kår bör vara en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1966

hetlig pensionsålder för alla officerare i samma grad. Jag anser också att
såväl arbetsmarknadsmässiga och statsfinansiella skäl som tillbörlig hänsyn
till personalen talar för att denna bör få verka inom sitt yrke så länge
detta är organisatoriskt möjligt. Tjänstgöringsåldersutredningen har visat
att både krigs- och fredsorganisationens krav kan tillgodoses om pensionsåldern
för officerare sätts till 60 år och pensionsavgången personal utnyttjas
i krigsorganisationen intill 63 års ålder. Jag förordar därför att pensionsåldern
för alla aktiva intendenturofficerare fastställs till 60 år.

Jag går härefter över till frågan om den gemensamma intendenturofficerskårens
omfattning m.m. Jag vill då först anföra att kåren till följd av
mina i det föregående redovisade förslag beträffande rekrytering och utbildning
bör bestå av regementsofficerare och kaptener. Jag vill i detta sammanhang
också framhålla att jag delar intendenturförvaltningsutredningens
uppfattning om tjänstebenämningarna i den nya kåren. Jag föreslår således
att benämningarna i tillämpliga fall skall vara de som nu gäller för
armén, kustartilleriet och flygvapnet. För nuvarande marinintendenturofficerare
bör i detta hänseende vissa övergångsbestämmelser övervägas.

Tjänstgöringsåldersutredningen har i sina beräkningar funnit att såväl
krigs- som fredsorganisationens behov kan tillgodoses, om kårens numerär
i fredstid fastställs till 274 aktiva officerare. För egen del anser jag att antalet
officerare på aktiv stat i fredsorganisationen bör vara 250, alltså
24 mindre än vad utredningen beräknat. Tjänsterna bör redovisas vid det
förband eller den myndighet, där motsvarande befattning finns inrättad. Fördelningen
av tjänsterna på myndigheter m.m. enligt mitt förslag framgår
av en sammanställning som torde få fogas till statsrådsprotokollet såsom
bilaga. Av de i sammanställningen upptagna tjänsterna motsvaras 34 i nuvarande
organisation av arvodestjänster för pensionerade officerare, vilka
bör omvandlas till tjänster för akliva officerare. Vissa av dessa är avsedda
för myndigheter, för vilka avlöningsanslag har föreslagits redan i prop.
1966:1 (bil. 6). Jag anser det emellertid angeläget att intendenturkårsreformen
genomförs i ett sammanhang och föreslår därför, att de för dessa
myndigheter avsedda tjänsterna t.v. inrättas vid kårstaben och fr.o.m. budgetåret
1967/68 fors över till berörda myndigheter.

Avtal angående föreslagna tjänsters lönegradsplacering och intendenturofficerarnas
pensionsålder har, under förbehåll av Kungl. Maj :ts godkännande,
den 9 mars 1966 träffats mellan statens avtalsverk och Statstjänstemännens
riksförbund. Kungl Maj :t har överlämnat avtalet till riksdagens
lönedelegation för godkännande. Denna har på riksdagens vägnar godkänt
innehållet i avtalet, dock under förbehåll att riksdagen godkänner de organisatoriska
förutsättningarna som ligger till grund för överenskommelsen.

Utöver de i förut nämnda sammanställning angivna tjänsterna bör sju
civila tjänster vid försvarets intendenturverk successivt omvandlas till tjäns -

Kungl. Maj:ts proposition nr t09 år 1966

ter för aktiva officerare. Enär viss osäkerhet f.n. råder om verkets organisation
på längre sikt, lämnas emellertid inga direkta förslag nu. Jag föreslår
dock att följande tjänster vid uppkommande vakans inte skall få återbesättas
utan Kungl. Maj :ts medgivande, nämligen tjänster för tre byrådirektörer,
en förste byråsekreterare, en byråintendent och två byråassistenter.

Det av mig förordade vidareutbildningssystemet medför att inga subalternofficerare
kommer att ingå i den gemensamma intendenturofficerskåren.
De uppgifter som f.n. åvilar intendentursubalternerna, framförallt
inom marinen, bör med fördel kunna föras över på andra kategorier, bl.a.
intendenturofficerare i det normerande skiktet och underofficerare, övergångsvis
föreslår jag dock att alla intendenturlöjtnanter och -fänrikar, som
nu finns eller enligt nuvarande rekryteringssystem kommer att tillföras
krigsmakten, skall föras över till den nya kåren. Ett mot löjtnanterna
svarande antal tjänster för kapten bör därför övergångsvis hållas vakanta.
Rekryteringen genom vidareutbildning bör härvid anpassas efter den aktuella
tillgången på subalternofficerare. Jag vill i detta sammanhang också
nämna att ca hälften av de tjänster som f.n. motsvaras av arvodestjänster
övergångsvis bör hållas vakanta så länge arvodestjänsterna är tillsatta med
nuvarande innehavare.

I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär mina förslag en minskning
med 59 tjänster. Av dessa har dock 49 enligt tidigare beslut hållits vakanta.
Vidare bör en tjänst vid arméstabens trängavdelning fortsättningsvis
utnyttjas för intendenturtrupputbildad trängofficer. Nettominskningen
utgör sålunda nio tjänster. I nuvarande organisation uppehålls vidare två
befattningar för intendenturkapten av andra officerare än intendenturofficerare.
Motsvarande tjänster bör i princip dras in, men frågan härom
bör — liksom övriga förändringar utanför intendenturkåren — t.v. anstå
i avvaktan på befälsstatsdelegationernas arbete. De tjänster som bör dras
in med anledning av mina nu redovisade förslag utgör — vakantsatta tjänster
inräknade — 308, varav 273 för aktiva officerare och 35 för pensionerade
officerare i arvodestjänst.

Behov av intendenturofficerare på reservstat föreligger inte f.n., men jag
delar tjänstgöringsåldersutredningens uppfattning att institutet t.v. bör behållas
för att underlätta en eventuellt kommande omorganisation.

I likhet med bl.a. överbefälhavaren och chefen för marinen tillstyrker
jag intendenturförvaltningsutredningens förslag att den gemensamma intendenturkåren
skall stå under ledning av en chef, som är direkt underställd
överbefälhavaren. Ett lydnadsförhållande direkt under överbefälhavaren
bör enligt min mening inte medföra någon ökning av personalfunktionen
inom försvarsstaben, utan föreliggande arbetsuppgifter bör lösas av
kårchefens stabsorgan och genom lämpligt avvägd delegering av beslutan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

derätten till kårchefen. Jag förutsätter således att någon ökning av personalen
vid försvarsstaben inte är erforderlig.

Vad gäller kårchefsbefattningen anser jag det inte lämpligt att den förenas
med någon befattning vid försvarets intendenturverk. Jag vill här hänvisa
till vad intendenturverket har anfört om den arbetsbörda som åvilar
verkschefen och verkets byråchefer. Kårchefen bör ha samma tjänstegrad
som truppslagsinspektör vid armén.

Intendenturförvaltningsskolan, som f.n. är underställd chefen för arméns
intendenturkår, bör fortsättningsvis lyda under chefen för den gemensamma
intendenturkåren. Kårchefen bör således ansvara för att utbildningen
genomförs enligt gällande målsättning.

Jag delar vidare tjänstgöringsåldersutredningens uppfattning att kårledningens
och intendenturförvaltningsskolans uppgifter i fråga om utbildning
m.m. har så nära anknytning till varandra att enheterna organisatoriskt
bör föras samman. Härigenom kan bl.a. kårchefen mera i detalj
följa utbildningen till fördel för personalbedömningar och framtida placeringar.
Vidare kan lärare — som enligt min bedömning också i framtiden
huvudsakligen måste vara deltidstjänstgörande — i viss utsträckning tas
ur stabsorganet, vilket medför enklare planläggning samt personal- och tidsvinst.
Jag föreslår därför att kårstaben och intendenturförvaltningsskolan
bildar en organisatorisk enhet direkt underställd kårchefen.

Som jag tidigare har framhållit är jag inte nu beredd att lägga fram
några förslag angående de personalkategorier som utöver aktiva officerare
bör ingå i eller redovisas vid den gemensamma intendenturkåren. Intendenturofficerskårens
tillkomst medför emellertid att arméns och marinens
särskilda intendenturkårexpeditioner försvinner. I avvaktan på frågans vidare
utredning måste därför även sådana ärenden vid dessa expeditioner,
som inte berör de aktiva officerarna, t.v. handläggas vid den nya kårstaben.
Kårchefen bör härvid övergångsvis vara direkt underställd vederbörande
försvarsgrenschef enligt nuvarande grunder.

Den officerspersonal som enligt mitt förslag avses ingå i kårledningen
täcker även behovet för här föreslagen verksamhet. I avvaktan på att kåren
och därmed också kårledningen får sin slutliga organisation och omfattning,
bör den personal som utöver officerarna tjänstgör vid kårexpeditionerna
och intendenturförvaltningsskolan t.v. ingå i den nya kårledningen, dvs.
en expeditionsunderofficer, en kontorsskrivare, en förste expeditionsvakt,
tre kanslibiträden och tre kontorsbiträden.

Avlöningskostnaderna för den av mig föreslagna organisationen uppgår
till ca 10,3 milj. kr. För motsvarande personal i nuvarande organisation utgör
kostnaderna omkring 9,3 milj. kr. Mitt förslag innebär således en kostnadsökning
med i runt tal 1 milj. kr. Härifrån avgår emellertid omkring
1,2 milj. kr. som utgör minskade årliga kostnader för tjänstepensioner

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

på grund av höjda pensionsåldrar. Totalt uppkommer således en besparing
av ca 0,2 milj. kr. per år. Jag vill emellertid framhålla att vinsterna av
omorganisationen främst ligger i att verksamheten bör kunna bedrivas
effektivare. Den nya organisationen täcker också det ökade personalbehovet
för den nya regionala ledningen, vilket är oberoende av kårfrågan i övrigt.
Vidare har behovet av personal som reserv för sjukdom, utbildning o.d.
tillgodosetts, en åtgärd som även utan en lösning av kårfrågan torde ha
varit nödvändig i fråga om armén, eftersom dess personalreserv successivt
fallit bort vid tidigare omorganisationer.

1 det föregående har jag föreslagit att intendenturkårens tjänster skall
redovisas vid det förband eller den myndighet, där motsvarande befattning
finns inrättad. Som följd härav fordras inte något särskilt avlöningsanslag
för kåren. Avlöningskostnaderna bör i stället bestridas från vederbörande
försvarsgrens eller myndighets avlöningsanslag, varvid kårstabens och
intendenturförvaltningsskolans avlöningskostnader t.v. bör belasta arméns
avlöningsanslag. Stabens och skolans medelsbehov för omkostnader, övningar
o.d. bör enligt Kungl. Maj:ts bestämmande bestridas från försvarsgrenarnas
anslag till sådana ändamål.

En smidig övergång till den nya organisationen förutsätter ett relativt
omfattande planeringsarbete i skilda hänseenden. Den nya organisationen
bör därför inte träda i kraft förrän den 1 oktober 1966, dvs. vid samma tidpunkt
som den nya regionala ledningen (jfr prop. 1966:110). Kårchefen
bör emellertid, för att kunna utföra ett sådant planeringsarbete, utnämnas
så snart beslut angående den nja organisationen föreligger. Åtskilliga
övergångsåtgärder torde komma att behöva vidtas i samband med organisationsförändringen.
Jag förordar därför att Kungl. Maj :t, i likhet med vad
som tidigare har skett vid större organisatoriska förändringar, inhämtar
riksdagens bemyndigande att vidta sådana åtgärder.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår
riksdagen att

a) godkänna de riktlinjer som jag i det föregående förordat
för organisation m.m. av en för krismakten gemensam intendenturkår,

b) godkänna att för intendenturkåren avses tjänster enligt
vad jag förordat i det föregående,

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta de övergångsåtgärder
som betingas av mina förslag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
KERSTIN WEDELIN

Departementschefens förslag till tjänster för aktiva officerare i intendentnrkåren

Tjänster	Lönegrad	Med befattning vid
Intendenturverket och marinförvaltningen	Försvarsstaben och militärhögskolan	Arméstaben och hemvärnsstaben	Marinstaben	Flygstaben	Militäro mrådesstaber och Gotlands MK	Militärområdes- intendenturförråd	Intendenturf örvalt- ningar vid örlogsbaser	F örs varsområdes- staber	Kustartilleriför- svarsstaber	Arméförband och -skolor	Kustflottan och marina skolor	Attackeskadern och flygflottiljer	Kårledning och reserv	Summa
Chef för intendenturkåren ..................	Bo 4														1	1
Byråchef ..................................	Bo 3	4	_	_	_	_	_	_	_	_						4 -
Chef för centralplanering ..................	Bo 3	1	—	—	_	_	_	_	_	_	_	_				1
Regementsofficer ..........................	Bo 1	—	—	—	_	_	_	3	_	_	_	_	_			3
	Br 1	q													_	11 3
Regementsofficer ..........................	Bo 1/Ao 27		_	_	_	_		3							2
Regementsofficer ..........................	Br1/Ar 27	—	—	_	_	_	3		_	_	_					3
Regementsofficer ..........................	Ao 27	—	_	_	_	_		_	2	_	_					2
Regementsofficer ..........................	Ar 27	12	•3	i	1	1	44	_		_	_	_				22
Regementsofficer ..........................	Ao 27/25	—	—	_	_	_		_	_	_	3		1		1	5
Regementsofficer ..........................	Ar 27/25	6	1	i	_	_	3	_	_	_		_				11
Regementsofficer ..........................	Ao 25	»1	—	_	_	_		3	1	6	1	“13	7 2	3	4	34
Regementsofficer ..........................	Ar 25	6	22	34	1	1	3									17
Regementsofficer/kapten ....................	Ao 25/23	—	—					3	3	13	4	35	•2	16		76
Regementsofficer/kapten ....................	Ar 25/23	4	1	_	_	1	_									6
Kapten ....................................	Ao 23	—	—	—	_		_	_	5	_	5	•10	2	•1	8	31
Kapten ....................................	Ar 23	11	—	1	1	1	6	—		—						20
Summa		54	7	7	3	4	19	12	11	19	13	58	7	20	16	250

1 Marinförvaltningen • Varav 1 vid vardera RS, ArtSS och TrängKAS

•Varav 1 vid militärhögskolan t ] vid värdera KSS och marinens intendenturskola

8 Varav 1 vid hemvärnsstaben * 1 vid vardera BÖS och KÖS S5

* Varav 1 vid Gotlands militärkommandostab • vid attackeskadern a"

Kungi. Maj :ts proposition nr 109 år 1966