Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 (Proposition 1960:109)

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Nr 109

Kungl. Maj:ts proposition angående befälsordningen
vid armén m.m.; given Stockholms slott den 11
mars 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges principförslag rörande befälsordningen vid
armén samt befälsbehovet vid normalinfanteriregemente.

Det betonas, att kraven på allt arméns befäl skärpts till följd av den
militärtekniska utvecklingen.

Inom armén fordras tre grupper av yrkespersonal i ständig tjänst
(aktivt yrkesbefäl). Dessa gruppers huvuduppgifter preciseras sålunda:
för den första förandet av bataljon (eller motsvarande) i krig och ledandet
av värnpliktsutbildningen på kompaninivå i fred, för den andra ledandet
av värnpliktsutbildningen på plutonsnivå och stridsledning vid kompani
(eller motsvarande), för den tredje utbildningen av grupper eller avdelningar
av värnpliktiga och bestridandet av befattningar som kvartermästare
(motsvarande) i krig. De tre grupperna benämnes i propositionen med
nuvarande benämningar officerare, underofficerare och underbefäl, men det
förutsättes att underofficerskåren kommer att erhålla annan benämning.

Preciserade förslag framlägges rörande rekrytering och utbildning av
det aktiva yrkesbefälet.

För reservofficerarna föreslås en förlängd grundläggande utbildning.
Nuvarande system med reservpensioner föreslås skola ersättas med premiesystem.

Det förutsättes att vid samtliga försvarsgrenar två obligatoriska särskilda
befälsövningar, vardera om 15 dagar, införes för nuvarande värnpliktiga
officerare och underofficerare. För att avbalansera härigenom
uppkommande kostnadsökningar föreslås att tiden för första tjänstgöringen
för samtliga värnpliktiga skall avkortas med i genomsnitt 3,5 dagar.

1—41 oo Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 mars 1960.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, ecklesiastik-, inrikes-
och civildepartementen anmäler chefen för försvarsdepartementet
statsrådet Andersson fråga om befälsordningen vid armén m. m. och anför
därvid följande.

Mot bakgrunden av de svårigheter att tillfredsställande rekrytera
arméns aktiva befälskårer som yppades under åren närmast efter det andra
världskrigets slut verkställdes inom försvarsdepartementet en preliminär
utredning i syfte, bland annat, att sammanföra officers- och underofficerskårerna
till en befälskår. Resultatet av utredningen anmäldes i propositionen
1948: 206 angående vissa frågor rörande försvarets organisation. Föredragande
departementschefen uttalade därvid, att de problem som berörts
i den preliminära utredningen borde göras till föremål för en allsidig
undersökning.

I enlighet med vad sålunda uttalats tillkallades med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1948 sju sakkunniga med uppgift att
biträda med fortsatt utredning rörande befälsrekryteringen och befälsorganisationen
vid armén. De sakkunniga (befälsutredningen) avgav den
28 september 1953 betänkande rörande Befälsordningen vid infanteriet
(SOU 1953: 28). Tre av utredningens ledamöter var skiljaktiga och förordade
en lösning som starkt avvek från majoritetens.

Över befälsutredningens förslag avgavs efter remiss yttranden av ett
stort antal militära och civila myndigheter, institutioner och organisationer.
I yttrandena framträdde stora åsiktsskillnader. Chefen för armén ansåg
sig kunna biträda varken majoritets- eller minoritetsförslaget och framlade
ett eget förslag till befälsordning omfattande hela armén.

Med anledning av vad sålunda förevarit bedömdes ytterligare utredning
erforderlig. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 27 juli 1954 tillkallade
chefen för försvarsdepartementet en sakkunnig1 (1954 års befälsutredning}

Numera statsrådet P. S. Lindholm, som 21 november 1956 entledigats och ersatts av led.
av I kammaren, studiesekreteraren E. B. Holmqvist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

med uppgift att verkställa översyn av föreliggande förslag m.m. rörande
befälsordningen. Därvid skulle närmare prövas de erinringar som framförts
mot såväl majoritetens som minoritetens inom befälsutredningen förslag,
varjämte arméchefens förslag skulle granskas ingående. Med skrivelse
den 15 juli 1959 har 1954 års befälsutredning avgivit betänkande (SOU
1959: 23) rörande arméns befäl (Befälsordningen vid infanteriet med principiell
tillämpning på övriga truppslag).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av överbefälhavaren,
chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets
civilförvaltning, försvarets socialbyrå, styrelsen för försvarets läroverk,
militärpsykologiska institutet, statskontoret, statens lönenämnd, statens
organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
civilförsvarsstyrelsen, försvarets skolnämnd, kompetensutredningen, centralförbundet
för befälsutbildning, svenska officersförbundet, svenska
underofficersförbundet, försvarsväsendets underbefälsförbund, centralstyrelsen
för de svenska reservofficersförbunden, värnpliktiga officerares riksförbund,
värnpliktiga underofficerares riksförbund, försvarets civila tjänstemannaförbund,
svenska reservunderofficersförbundet, försvarsverkens civila
personals förbund, landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges lantbruksförbund, folkpartiets ungdomsförbund, svenska
landsbygdens ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
högerns ungdomsförbund, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges förenade studentkårer och statstjänstemännens riksförbund.

Då jag nu upptager förevarande fråga till behandling, börjar jag med
en kortfattad erinran om huvudpunkterna i tidigare avgivna förslag. Redogörelsen
för 1954 års befälsutrednings förslag har, efter en presentation
av utredningens principiella synpunkter, uppdelats på ett antal avsnitt i
anslutning till huvudpunkterna i utredningens förslag. För varje sådant
avsnitt lämnar jag samtidigt uppgifter om gällande ordning, remissinstansernas
uttalanden och mina egna synpunkter och förslag. 1

1. Tidigare förslag m.m.

Det betänkande (SOU 1953:28) som avgavs av den år 1948 tillsatta befälsutredningen
omfattade som förut nämnts två från varandra starkt avvikande
förslag. Majoriteten inom utredningen förordade att man genom
reformer inom den gällande befälsordningens ram skulle effektivisera
befälsorganisationen. Reservanternas förslag innebar en sammanslagning
av officers- och underofficerskårerna till en enda enhetlig befälskår med
en utifrån denna grundlinje uppgjord befälsordning.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr i09 år 1960

Majoritetens lösning -— »reformalternativet» —- tog i första hand sikte
på följande:

1) att förbättra officerarnas kvalitet genom rationalisering av deras
utbildning före krigsskolan och fördjupning av studierna vid denna skola,

2) att bättre utnyttja underofficerarnas praktiska kvalifikationer och
i samband därmed ge dem en mot arbetsuppgifterna svarande ställning
inom befälssystemet,

3) att anpassa beställningarna efter kompetens och erfarenhet,

4) att bringa underbefälets ställning i överensstämmelse med för dem
avsedda arbetsuppgifter samt

5) att effektivisera reservbefälsinstitutionen.

Indelningen i kårer ansågs betingad främst av de olika kompetensgruppernas
uppgifter och därav följande kvalifikationskrav. Uppdelningen hade
sin utgångspunkt i tjänsteuppgifterna. Utredningen fann berättigat att
upprätthålla indelningen i kompetensgrupper med därav följande indelning
i befälskårer. Det aktiva befälet indelades alltså i tre befälskårer med
var för sig bestämda och avpassade uppgifter: officerskåren, kvartermästarkåren
(nuvarande underofficerskåren) och underbefälskåren.

Beträffande reservbefälsinstitutionen framhölls, att reservbefälet uteslutande
skulle tillgodose ett krigsbehov. Detta begränsades till kaptens-,
subalternofficers- och underofficersbefattningar.

Endast en utvald elit av reservofficerarna borde anförtros chefskapet
över stridande kompani. Huvuddelen avsågs för vissa stabsbefattningar
och befattningar som chefer för icke i egentlig mening stridande kompanier.
Antalet kaptener minskades och maximiåldern för kvarstående i reserven
sänktes.

Reservunderofficerarnas huvuduppgift skulle vara plutonchefs ställföreträdare
eller troppchef. Äldre reservunderofficerare placerades företrädesvis
som stabsunderofficerare.

Minoritetens lösning — »enhetsalternativet» — innebar i huvudsak
följande.

De aktiva officers- och underofficerskårerna borde sammanföras till en
enda befälskår, direkt rekryterad ur de värnpliktigas led och officersutbildad
efter ett enhetligt system samt med för envar samma möjlighet till
anställning och befordran. Befälskåren skulle vara så beräknad, att krigsorganisationens
ofrånkomliga krav på högre yrkesutbildat befäl kunde tillgodoses
på ett tillfredsställande sätt. Detta skulle innebära att antalet officersutbildat
befäl ökade och att man härigenom dessutom skulle erhålla
större tillgång på kvalificerad lärarpersonal vid utbildning av värnpliktiga
i fred.

Förslaget upptog vidare en aktiv kader av underbefäl, avsedd att under
det årliga fredsutbildningsskedet tjänstgöra som biträdande lärare och
instruktörer. Detta underbefäl utgjordes dels av instruktörer för utbildning

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

inom vissa specialområden (instruktörer i specialtjänst) dels av biträden
i utbildningsarbetet i övrigt (instruktörer i vapentjänst). Ytterligare upptogs
ett antal underbefäl för vissa befattningar i den administrativa tjänsten.
Det aktiva underbefälet rekryterades liksom det aktiva befälet ur de
värnpliktigas led. Utbildningen utöver värnpliktsutbildningen skulle främst
inriktas på bestridande av vederbörliga instruktörsbefattningar.

Med hänsyn till krigsorganisationens krav upptog förslaget vidare en
reservofficersorganisation. Med hänsyn till krigsanvändningen föreslogs
en stark föryngring av reservofficerskåren.

Som en följd av volontärinstitutionens avskaffande skulle reservunderofficerskåren
utgå ur organisationen och för reservanställda underofficerare
avsedda befattningar besättas med värnpliktsbefäl.

I sitt remissyttrande över befälsutredningens betänkande förordade
arméchefen i likhet med utredningens majoritet reformer på den bestående
ordningens grund. I väsentliga avseenden ansåg arméchefen
sig dock icke kunna godtaga majoritetsförslaget. Sålunda framställdes
mot detsamma erinringar bland annat beträffande det kvantitativa
behovet av aktiv officerspersonal i arméns viktigaste positioner inom krigsorganisationen
liksom beträffande de aktiva befälskårernas och reservbefälskårernas
utbildning och användning. Minoritetsförslaget däremot underkändes
så gott som helt. Efter granskning av utredningens båda alternativa
lösningar fann arméchefen det erforderligt att utarbeta och framlägga ett
eget förslag till befälsordning, omfattande hela armén. Chefens för armén
förslag innebar ett bibehållande av tre aktiva kårer. Officerskårens storlek
beräknades härvid med utgångspunkt i krigsorganisationens minimibehov
av personal i nyckelbefattningar: bataljonschefer och högre chefer samt
vissa stabsbefattningar. Större krav än tidigare gällt ställdes på officerskårens
genomsnittliga standard. Den personal som utöver officerskåren
erfordrades för fredsorganisationen — främst utbildningsarbetet -— borde
alltjämt uppdelas på två befälskårer, underofficerare och underbefäl. För
dessa två grupper föreslogs benämningarna chefsinstruktörer och instruktörer.
Dessa gruppers uppgifter inom utbildningsarbetet begränsades i
huvudsak till s. k. formell utbildning. Vad beträffar uppgifterna för äldre
personal förutsattes att kompaniadjutantsbefattningarna regelmässigt
skulle besättas av aktivt underbefäl.

Krigsorganisationens behov av kompanichefer skulle i första hand tillgodoses
genom yngre aktiva officerare. Huvuddelen av kompanichefsbefattningarna
vore det emellertid alltjämt nödvändigt att besätta med reservofficerspersonal.
Reservofficerarna skulle ges avsevärt utökad utbildning.

De aktiva underofficerarna och underbefälen betraktades ur krigsanvändningssynpunkt
som i princip en grupp. De avsågs främst utnyttjas
som kompanikvartermästare och i vissa specialbefattningar.

Vad beträffar utbildningen av den aktiva befälspersonalen föreslogs en

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

genomgripande omläggning av officersutbildningen genom införande av
officersaspirantskolor samt övergång till tvåårig utbildning vid krigsskolan.
Genomgång av bataljonschef sskola blev obligatorisk för de officerare, som
ej genomgick krigshögskola. Utbildningen av officerare via »långa vägen»
omgestaltades, varvid förutsattes nedläggande av försvarets läroverk. Nödvändig
kompletterande allmänbildning skulle ges inom det allmänna skolväsendet.

För underofficerare och underbefäl skulle särskild kvartermästarutbildning
komma till stånd.

Med avseende å det värnpliktiga befälet föreslogs sammanslagning av
grupperna underofficersuttagna och officersuttagna till en grupp, plutonchefsuttagna,
med en grundutbildning om 18 månader. För denna grupp
skulle tillkomma ytterligare repetitionsövningsskyldighet om 40 dagar.

2. Principiella synpunkter
1954 års befälsutredning

Inledningsvis lämnar utredningen en översikt över argumenteringen för
tidigare befälsreformer i vårt land och framlägger samtidigt sina egna
synpunkter på dessa spörsmål.

Utredningen anför att det är först under de senare årtiondena som ett
vidgat rekryteringsunderlag för officerskåren framstått som något värdefullt
i och för sig. Uppfattningen att man därmed kan få en starkare
förankring hos hela folket och att begåvningsurvalet därmed kan bli bättre
är alltså en rätt ny tanke.

Kravet på studentexamenskompetens för tillträde till officerskåren står
enligt utredningen inte i strid mot intresset av att försvaret skall ha en
bred folklig förankring om det är så, att varje begåvad pojke, oavsett ekonomiska
förhållanden och bostadsort, ges möjlighet att förvärva denna
examen. Det finns inte heller, förutsatt att barn ur alla samhällsgrupper
utnyttjar studiemöjligheterna, anledning befara, att en studentrekryterad
officerskår skulle vara mera främmande för de värnpliktigas förhållanden
och mentalitet och därmed sämre skickad att föra befäl än en officerskår
eller vilken annan kår som helst, som inte har detta inträdesvillkor. Det
är också att märka, att vid krigsskolan finns i dag ett betydande inslag av
elever från arbetare-, hantverkare- och bondehem.

Det blev, anför utredningen, först 1942 års försvarsbeslut, som medförde
väsentliga förändringar med avseende på rekryteringen till officersyrket.
Genom detta beslut erbjöds möjlighet för varje ung man, som under den
grundläggande utbildningen till och med kadettskolan visade sig lämplig
för yrket, att oberoende av tidigare erhållen civil skolunderbyggnad — student,
real- eller folkskola — bli officer på aktiv stat. Genom denna rekrytering
ur de värnpliktigas led kunde den sedan lång tid pågående strävan

Kungl. Maj ds proposition nr 109 år 1960 7

att få en ökad bredd på officersrekryteringen med fullt fog sägas ha förverkligats.

Utredningen har med tillgängliga uppgifter från krigsskolan som grund
gjort vissa statistiska undersökningar angående de förändringar, vilka ägt
rum beträffande såväl rekryteringsvägar till officersbanan som socialgrupperingen
inom de olika officerskurserna. Denna undersökning, som redovisas
som bilaga till utredningens betänkande, belyser främst utvecklingen
efter den tid, då 1942 års försvarsbeslut vunnit full tillämpning på rekryteringen
till krigsskolan. Av undersökningen kan utläsas följande.

Socialgrupp I, från vilken tidigare huvuddelen av kadetterna kommit, har
efterhand fått vika för ett med varje år allt starkare inslag av elever från
socialgrupp II och III. Under åren 1925—1927 kom icke mindre än 72
procent av eleverna från socialgrupp I, 1943—1946 50 procent och 1956—
1958 endast 26 procent.

Av senaste årskursens (1958) kadetter kom — sammanlagt från samtliga
rekryteringsvägar — 26 procent ur socialgrupp I, 54 procent ur socialgrupp
II och 20 procent ur socialgrupp III.

Medan flertalet elever från socialgrupp I och II avlagt studentexamen
före militärtjänstens början, har de flesta från socialgrupp III avlagt sin
examen vid försvarets läroverk. Men det bör framhållas, att även direktrekryteringen
till officersbanan bland studenter har nått en allsidighet och
bredd, som icke torde stå efter något annat yrke, som fordrar studentexamenskompetens.
Medan den ungdom från socialgrupp III, som avlägger studentexamen,
endast utgör ca 7 procent av det totala antalet årligen utexaminerade
studenter utgjorde den år 1957 16 procent och år 1958 11
procent av de elever, som direktrekryterades till krigsskolan. Antalet elever,
som rekryterats bland de fast anställda och värnpliktiga utan föreskriven
studiekompetens, har vissa år utgjort mer än hälften av krigsskolans kadetter.
Under de senaste åren (1957—1958) har inslaget av f. d. fast anställda
gått starkt tillbaka. Rekryteringen ur de värnpliktigas led har
hållit sig ungefär konstant. Inslaget av kadetter med studentexamen före
militärtjänstens början har ökat. Detta är en utveckling, som är en naturlig
följd av demokratiseringen av de civila utbildningsmöjligheterna.

Försvaret kan enligt utredningen inte ges prioritet i förhållande till andra
verksamhetsområdeni konkurrensen om begåvningstillgångarna. Utredningen
anser det emellertid vara av synnerlig vikt, att den militära utbildningen
organiseras så, att den från början ger ett vidare perspektiv på officersyrket
än vad som nu är fallet och därigenom blir mera rekryteringsfrämjande.

I fråga om underofficerarna har, anför utredningen, inte rekryteringssvårigheterna
stått i förgrunden. Problemen har skapats ur den mellanställning,
som kåren intagit.

Utredningen erinrar om att underbefälsrekryteringen varit otillfredsställande
under volontärsystemets tid. 1952 års underbefälsreform har under
högkonjunkturåren under 1950-talet ej heller kunnat råda bot på rekryteringssvårigheterna.
Under de senaste åren har emellertid en markant
omsvängning inträtt i rekryteringsläget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Underbefälets egna önskemål i fråga om befälsorganisationen har under
de senaste åren främst kommit till uttryck i kravet på ett ökat antal förstetjänster,
rustmästaretjänster och därmed jämförliga befattningar. Genom
riksdagsbeslut under åren 1957—1959 har sådana tjänster tillkommit i
utbyte mot motsvarande antal furirsbeställningar. Kåren har därigenom
successivt fått en bättre ställning.

Efter att ha berört aktuella utvecklingstendenser inom militärtekniken
konstaterar utredningen, att utövningen av chefsskapet över såväl större
som mindre stridsenheter ställer på den militäre ledaren alltmera ökade
krav såväl på allmänmilitärt tekniskt kunnande, teknisk orientering, förmåga
till praktiska improvisationer och allmänna ledareegenskaper som
på förmågan att psykiskt behärska sig själv och sina underlydande.

Utredningen anför, att det normgivande vid graderingen av de olika befälspositionerna
måste vara arten av det arbete, som vederbörande har
att utföra. Fordringarna på det militära befälets kunskaper och lämplighet
är beroende av de uppgifter, som detta befäl kommer att ställas inför. Det
gäller att få rätt man på rätt plats.

Kompliciteten i den tekniska utvecklingen gör det enligt utredningen
uppenbart, att yrkesmannen i jämförelse med reserv- och värnplilttsbefäl
fått ökat framsteg framför dessa båda personalkategorier. Mer än någonsin
gäller det att i krigsorganisationen placera den som är mest lämpad
för uppgiften oavsett kårindelningen inom fredsorganisationen.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att den i sitt arbete sökt åstadkomma
den befälsordning som i krig ger oss de bästa möjligheterna till ett
gott försvar. Inför denna målsättning och hänsynen till vad som kan lända
försvaret och landet till största gagn har kårhänsyn och önskemål i övrigt
av underordnad art fått vika. Samtidigt har utredningens strävan varit
att åvägabringa en konstruktiv lösning av befälsfrågan, som kan accepteras
av alla och läggas till grund för framtiden.

Utredningen framhåller att när det gäller att ta ställning till befälsordningen,
till befälets inbördes gruppering, rekrytering, utbildning och utnyttjande
gäller det i första hand att klargöra, vilka uppgifter det kommer
att ställas inför. Uppgifterna formas av de krav som ställes på försvarsmakten
i krig och och därav betingade förberedelser i fred.

Utredningen framhåller att krigsorganisationen i sig rymmer en mångfald
uppgifter. De viktigaste avser förandet av förband i strid. Härtill kommer
väsentliga uppgifter av stabsmässig karaktär främst uppgifter rörande
operativ planläggning och förberedelse samt verksamhet, som avser förbindelser,
förbandens försörjning med personal och materiel, sjukvård etc.

För att utforma de normer och principer, efter vilka krigsorganisationens
enheter skall föras och uppträda, krävs förberedande verksamhet inom
fredsorganisationen.

De allra senaste åren har enligt utredningen inneburit en utveckling,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

som synes på ett avgörande sätt påverka arten och omfattningen av de uppgifter
till vilkas effektiva bestridande principiell ställning skall tagas. Här
må först nämnas de studier och överväganden, som via öB-utredningarna
1954 och 1957 samt 1955 års försvarsberedning ledde fram till statsmakternas
principiella beslut i försvarsfrågan sommaren 1958. Kort sammanfattat
innebar detta beslut en avvägning av den art, att, inom en given ekonomisk
ram, kvaliteten i organisationen skulle upprätthållas och förstärkas mot
att i stället vissa kvantitetsmässiga nedskrivningar företogs. För armén
medförde denna principlinje en viss numerär nedgång i organisationen.
Den berörda organisatoriska begränsningen inom armén gäller i huvudsak
sådana delar av stridskrafterna, för vilka kvalificerad och synnerligen
kostnadskrävande materiell utrustning påräknas. Framför allt innebär
emellertid den beslutade planen ett accentuerande av organisationens kvalitativa
innehåll, även personellt. Antalet befälspositioner som skall bestridas
av speciellt utbildad och skickad personal avses relativt sett utökade.

Då det gäller att konkret och mera detaljerat utforma ordningen för
det befäl, som skall ha att framdeles verka i organisationen anser utredningen
att avgörande hänsyn måste tagas till de omvälvande konsekvenser
av den militärtekniska utvecklingen som utgjort bakgrunden för nu nämnda
principiella omdaning av organisationen. Först under de allra senaste
åren har det blivit möjligt att mera entydigt kunna överblicka de faktiska
och praktiska följderna av dessa ibland språngvis skeende förändringar av
de förutsättningar, på vilka det militära handlandet har att bygga. Framför
allt inom tre områden har utvecklingen varit av avgörande betydelse, nämligen
på vapenverkans, på transportmedlens och på teleteknikens område.

Utredningen beskriver hur tillkomsten av atomvapen för taktiskt bruk
förändrat stridsbilden och tvingat fram en stark utspridning av förbanden,
ävensom hur nya överskeppningsmetoder och lufttransportmedel gjort
praktiskt taget varje del av landets yta åtkomlig för en angripare, samt
hur tillkomsten av robotvapen ökat möjligheterna till förbindelseförstöring
inom landet. Även möjligheterna för omedelbara stridshandlingar har ökat
genom den tekniska utvecklingen.

Det kommer icke endast i stort att bli mer komplicerat att leda stridskrafterna;
även på lägre chefer vid fältförbanden ställes nya genomgripande
villkor för stridens förande.

Utredningen beskriver de härav följande konsekvenserna med avseende
å befäl suppgifterna sålunda. Det har blivit svårare att leda förband i
strid. Detta omdöme gäller utövande av cbefsskapet på alla nivåer. Redan
å stridstekniskt och taktiskt kunnande har kraven stegrats. Därutöver ökar
stridens nya natur kraven, att de som skall bestrida uppgifterna besitter
en avsevärd fysisk uthållighet. I ännu mera uttalad grad stiger kraven på
psykisk stabilitet. Försvarsmaktens möjligheter att i ett modernt krig genomföra
ställda uppgifter blir på ett avgörande sätt avhängiga av kvalitén

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

hos personalen. Utan en tillräcklig personell kvalité blir de materiella investeringarna
verkningslösa.

Utredningen hävdar, att de vidgade möjligheterna för en motståndare att
snabbt och oröj t öppna krigshandlingar av stor kraft i;hög grad ökar betydelsen
av att försvarsmakten eller delar därav med mycket kort eller ingen tidsfrist
kan utveckla stridsmässig styrka. Därmed ökar också betydelsen av
att vissa viktiga uppgifter i krigsorganisationen kan anförtros åt personal,
som besitter en kontinuerligt vidmakthållen kondition och rutin och är
omedelbart och utan omgång lokalt disponibel för uppgifternas fyllande.
Också med speciell hänsyn till dessa förhållanden ökar yrkesbefälets betydelse.
Även utbildningsuppgifternas betydelse stiger starkt i samma mån
som kraven stegras på fältmässighet och driven manöverförmåga hos den
personal, som i olika befattningar skall ingå i krigsorganisationen.

Innan utredningen går in på bedömning av befälsorganisationen utifrån
den här beskrivna situationen tar den upp några speciella frågeställningar,
som är av betydelse för det principiella ställningstagandet till befälsuppgifterna
i allmänhet. Det gäller begreppet taktisk begåvning och dess anknytning
till befälets uppgifter på skilda nivåer; det gäller vidare frågan
om sambandet mellan teknik och taktik i chefsskapet samt slutligen sambandet
mellan krigs- och fredsuppgifterna för yrkesbefälet.

Utredningen vänder sig mot dem som menar att kravet på taktisk förmåga
endast skulle vara att relatera till vissa befälsuppgifter eller till en
viss befälsgrupp. Även om skillnaden mellan olika befälsnivåer härvid kan
synas stor, är det endast en skillnad till graden, ej till arten. I varje stridshandling,
stor eller liten, finns ett inslag av taktik. Kravet på taktiskt kunnande
hos alla chefer i krigsorganisationen, för var och en i relation till
hans uppgifter, blir ej minst uttalat i en krigsmakt som den svenska, där de
ekonomiska villkoren begränsar den utrustning som förbanden kan tilldelas.
Den skickliga manövern, förmågan att utnyttja terrängen, och möjligheten
att överraska måste kompensera det materiella underläge som kan
föreligga gentemot en angripare. I samband härmed påpekar utredningen,
att den nuvarande utbildningen av befäl i vissa fall starkt schematiserats,
vilket ej minst i samband med utbildningen av det kvalificerade värnpliktsbefälet,
grupp K, ogynnsamt påverkat rekryteringen av fast anställt befäl.
Utredningen kommer därför fram till att taktisk skolning och taktisk övning
måste ingå som en väsentlig del i utbildningen av allt befäl och att
alltså alla chefer, alla ledare av enheter i strid måste delges taktisk utbildning
och fostras till initiativ, handlingskraft och vilja till självständigt
handlande.

Utredningen gör här en distinktion av vikt och anmäler att avsikten
icke är att plädera för en skolning, som ner till lägsta nivå som förnämsta
kännetecken får normlöshet och improvisation. Det står klart, att allt militärt
handlande måste som grund ha entydiga normer, som på ett fast sätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

reglerar verksamheten och ger överordnade chefer garantier för att fattade
beslut genomföres till avsett mål och med avsedd verkan. Det svåra men likväl
oundgängligen nödvändiga är emellertid enligt utredningens uppfattning
att fostra befäl, vilka samtidigt som de vuxit in i ett fast normsammanhang
ändock inom detta förmår utveckla initiativ, handlingskraft och självständighet.
Ty i samma mån som befälhavare av allt lägre dignitet ställes ensamma
på stridsytan, stiger kravet på var och en av dem, att de skall
kunna både fatta och anamma de idéer och riktlinjer, efter vilka högre
chefer beslutat sig att föra striden, och även inordna sin egen verksamhet
därefter men ändock kunna självständigt inom den sålunda utstakade ramen
möta och bemästra alla efter hand med alltmer ökad sannolikhet tillstötande
komplikationer i form av infiltration, atomvapenverkan etc., så att
den egna verksamheten dock leder till det för den högre enheten avsedda
målet.

Utredningen erinrar om den snabba tekniska utvecklingen och dess konsekvenser
för förbandens utrustning och verksamhetsbetingelser samt hur
denna utvecklingsprocess givit upphov till en debatt, om i vilken grad chefskap
inom krigs- och fredsorganisationen bör anförtros personal med övervägande
teknisk utbildning. Utredningen har härvidlag kommit till uppfattningen,
att en vidgad teknisk orientering måste komma till stånd vid utbildning
å olika befälsnivåer, men att man alltfort måste räkna med att
stridsledarna för förbanden måste vara taktiker med teknisk orientering
och ej tekniker med taktisk orientering. Utredningen framhåller i samband
härmed, att situationen delvis förändras, då en omstrukturering av
krigsförbanden äger rum genom att stationära eller taktiskt svårmobila
enheter, uppbyggda kring materiel av hög teknisk komplicitet, tillföres
organisationen. Ledningen exempelvis av vissa robotförband inom luftförsvaret
torde, åtminstone vad avser den rent stationära verksamheten
och driften, komma att kräva chefer av sådan kvalificerad teknisk skolning,
att denna måste dominera utbildningen. Krav kvarstår dock alltjämt att
chefer för alla förband skall kunna leda strid avseende det egna förbandets
försvar. Utredningen understryker, att av varje chef måste krävas,att hankan
leda en strid, som har till syfte att skydda personal och materiel och säkerställa,
att den viktiga, ibland avgörande verksamhet, för vilken personalen
specialutbildats och materielinvesteringarna gjorts, kan fortsätta. Betydelsen
härav framstår än mer klart om man beaktar de ökade möjligheterna
för kuppartade anfall och för över hela ytan infiltrerande fientlig verksamhet.

När det gäller sambandet mellan krigs- och fredsuppgifterna för yrkesbefälet
betonar utredningen, att den militära verksamheten måste ta sikte
på de krav som kriget ställer. Den praktiska tjänsten i fredsarbetet vid
förbanden och i synnerhet trupputbildningen utgör skolning för krigsorganisationens
uppgifter. Utredningen framhåller, att en icke lycklig ncdvär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

dering av trupptjänstens betydelse ibland förmärkts. Den praktiska trupptjänsten
anser utredningen särskilt värdefull för befälets vidkommande
genom att den befäster rutinen och utvecklar yrkesskickligheten i förandet
av trupp. Särskilt med hänsyn till den nya karaktär som stridsuppgiften
får genom den tidigare beskrivna utvecklingen kommer fordringarna på
realistisk fältvana att öka och medföra skärpta krav på att alla chefer, vid
såväl de största som de minsta enheterna, kan utveckla initiativkraft och
självständigt handlande.

I konsekvens härmed och till avgjord fördel såväl för utbildningen av
värnpliktiga, befäl och meniga, som för utbildning och fortsatt daning av
yrkesbefälet, synes alltså trupputbildningsarbetet i än högre grad än tidigare
böra präglas av realistiska tillämpningsövningar och lämna möjligheter
för alla utbildare att få genomföra sina uppgifter på sätt, som främjar
utvecklandet av självständighet och kraftfullt chefskap. Förutsättningarna
att sa skall kunna ske är emellertid direkt beroende av den ordning, enligt
vilken utbildningsarbetet centralt regleras. Ju mindre den lokala ledningen
även i enskildheter bindes av att de centralt utfärdade bestämmelserna får
karaktären av detaljmässiga tillrättalägganden, desto större synes förutsättningarna
bli, att en utbildning enligt nu antydda linjer skall kunna
komma till stånd.

Det anförda innebär enligt utredningen ett accentuerande av trupptjänstens,
enkannerligen trupputbildningstjänstens, stora betydelse för den
aktiva personalen, i vad avser höjandet av dess förmåga att fylla sina viktiga
uppgifter i krigsorganisationen och för vidmakthållandet och vidareutvecklandet
av den en gång för dessa uppgifter förvärvade kompetensen.
Men dess betydelse för fullgörande av övriga uppgifter i fredsorganisationen
måste också beaktas. Tjänsten som trupputbildare ger en nödvändig
och omistlig erfarenhetsgrund, på vilken fullgörandet av andra viktiga
uppgifter i fredsarbetet måste bygga, vare sig dessa uppgifter gäller arbete
i staber eller andra uppgifter inom central eller lokal administration och
förvaltning.

Utredningen understryker i samband härmed, att ett nära och viktigt
samband förefinnes mellan uppgifterna som utbildare i fredsarbetet och
uppgifterna av olika slag i krigsorganisationen.

Befälspersonalens gruppering

Mot den bakgrund, som i det föregående tecknats och med hänsyn tagen
till de konstateranden av principiell innebörd, som där gjorts, synes enligt
utredningen uppgifterna inom krigs- och fredsorganisationerna till sitt innehåll
och sin speciella art böra bedömas, så att de på riktigaste sätt kan
grupperas och ändamålsenligt relateras till de människor, som skall anförtros
dem.

Som en särskild, klart avgränsad uppgiftsgrupp tecknar sig därvid, en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

ligt utredningens uppfattning, en rad uppgifter, vilka från bataljonschefsskap
(ställföreträdande bataljonschef) och uppåt innebär att inom krigsorganisationen
svara för den kvalificerade ledningen av förbanden eller
bestrida däremot svarande stabsinässiga uppgifter. Organisatoriskt sammanhängande
med dessa uppgifter inom krigsorganisationen samlar sig
en rad av uppgifter inom fredsorganisationen. Stridshandlingarnas starkt
ökade komplicitet inom ramen för ett totalt försvar och den förberedelse
som är nödvändig för att bemästra densamma präglar på ett entydigt sätt
nu nämnda uppgifter som kvalificerade.

Den utbildning, som erfordras för att lägst ge kompetensen att föra bataljon
eller bestrida andra därmed jämställda uppgifter, måste enligt utredningen
i konsekvens härmed innefatta långvarig teoretisk och praktisk
skolning på högt plan i bl. a. militär teknik och taktik. Vidare kräves djupgående
orientering och kunskaper rörande den militära utvecklingen internationellt
sett. Ledningen av värnpliktsutbildningen i stort liksom uppgifterna
att svara för ledningen av skolor, förband och staber förutsätter
ingående dokumenterade insikter rörande sociala och ekonomiska förhållanden
i samhällslivet och rörande samhällelig förvaltning och administration.
Insikter av sistnämnt slag kräves också för lösandet av uppgifter, som
relaterar till totalförsvaret. Utredningen finner det därför vara klart, att
mycket goda allmänna förutsättningar måste krävas av den personal, som
skall rekryteras för att genomgå en skolning av nu nämnd innebörd. Utbildningen
fram till lägst bataljonschefskompetens i fält bör ske så snabbt
som möjligt är, så att kompetensen förvärvas vid så låg levnadsålder som
möjligt. Detta är nödvändigt med hänsyn tagen såväl till statsekonomiska
synpunkter som till de krav på fysisk uthållighet, vilka det moderna kriget
ställer. De rekryterade bör därför i princip inneha allmänna kunskaper
på studentexamensnivå redan vid påbörjandet av den militära grundutbildningen,
i vart fall före denna grundutbildnings avslutande skede.

Som en andra klart avgränsad uppgiftsgrupp står enligt utredningen
den, vars huvuduppgift är att på plutonsnivå svara för utbildningen av
värnpliktiga eller ombesörja däremot svarande speciell lärarverksamhet
av kvalificerat slag. Betydelsen av dessa utbildaruppgifter gör sig särskilt
gällande i ytkrigets tidsskede. Logiskt sammanhängande med dessa utbildaruppgifter
i fredsorganisationen står funktionerna att föra kompani
i krigsorganisationen eller att svara för andra vitala funktioner å samma
nivå inom denna organisation. EU självständigt handhavande av ulbildaruppgifterna
förutsätter nämligen kunskaper och förmåga att genomföra
sådana krigsorganisationsuppgifter. Utredningen finner det därför angeläget,
att plutonsutbildarna i största möjliga utsträckning anförtros sådana
viktiga uppgifter i krigsorganisationen, som deras utbildarkompetens gör
dem skickade att bestrida. Angelägenheten härav framstår än mera tydligt,
om de starkt ökade möjligheterna alt genomföra oväntade, kuppar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

tade aktioner mot ett land beaktas. Av största betydelse är, att all sådan
personal, som har befäst och rutinerad yrkesförmåga och som är lokalt
gripbar för omedelbar insats vid beredskapsorganisationer eller mobiliseringsenheter,
till det yttersta utnyttjas för viktiga uppgifter, ej minst
sådana, som innebär förande av enheter i strid.

Som en tredje grupp av uppgifter står den, vars huvudsyfte är att i fredsorganisationen
vid värnpliktsskolorna svara för utbildningen vid den
minsta utbildningsenheten, gruppen eller avdelningen, ävensom bestrida
annan speciell instruktionsverksamhet. Som förutsättning för ett kompetent
genomförande av dessa uppgifter står förmåga att kunna föra krigsorganiserad
pluton eller annan enhet å motsvarande nivå ävensom god orientering
och insikt i grunderna och villkoren för fältkompaniets uppgifter och uppträdande
under strid. Härigenom är det ändamålsenligt att till denna grupp
av uppgifter företrädesvis hänföra befattningen som kvartermästare vid
fältkompani.

Utredningen fäster uppmärksamheten på att för samtliga nämnda grupper
utbildningen fram till erforderlig kompetens kräver, att de enskilda
individerna vissa perioder av längre eller kortare varaktighet bestrider
befattningar även å andra nivåer framför allt inom fredsutbildningsarbetet.
Utredningen erinrar om att enligt dess principiella uppfattning
rörande sammanhanget mellan krigs- och fredsuppgifter sådan tjänstgöring
är av utslagsgivande betydelse som erfarenhetsunderlag för de uppgifter,
som fortsättningsvis skall bestridas.

Fredsutbildningsarbetet måste alltmera, för att möta krigets krav, året
runt drivas i form av fältmässigt hårda, realistiska övningar. Det är därför
enligt utredningen rimligt och lämpligt, att personal, som en lång följd av
år mer eller mindre oavbrutet bestritt uppgifter inom detta utbildningsarbete,
under äldre år kan anförtros uppgifter, som är av fysiskt mindre
krävande art, men för vilkas fullgörande den föregående verksamheten
är en erfarenhetsbakgrund av betydelse. Sådana uppgifter föreligger på envar
nivå, inom stabs- och förvaltningsverksamheten, vid förband och skolor
och vid lokala och centrala staber.

Det sammanförande av viktiga uppgifter inom krigs- och fredsorganisationerna
och dessa uppgifters relaterande till vissa grupper av personal, som
i det föregående skett, anser utredningen sammanfattningsvis ge vid handen,
att arméns verksamhet och de uppgifter den innefattar kräver tre
grupper av yrkespersonal i ständig tjänst, nämligen

eu första grupp,

av vars samtliga medlemmar måste efter genomförd utbildning krävas fullgod
förmåga att bestrida dels primäruppgiften i krigsorganisationen, förandet
av bataljon, dels primäruppgiften i fredsorganisationen, ledandet av
värnpliktsutbildningen vid kompani. Medlemmar av denna grupp måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

härutöver kunna svara för alla kvalificerade uppgifter å brigadnivå (motsvarande)
eller högre inom krigsorganisationen liksom för korresponderande
ledande uppgifter i fredsorganisationen, innefattande även de planerande,
forskande och vidareutvecklande uppgifterna,

en andra grupp,

för vars medlemmar huvuduppgiften inom fredsorganisationen avser självständigt
ansvar för utbildandet ao värnpliktsplutoner eller motsvarande och
i krigsorganisationen stridsledningen av kompani eller andra vitala uppgifter,
för vilka kompetensen för fredsuppgiften gör dem skickade,

en tredje grupp,

för vars medlemmar huvuduppgiften inom fredsorganisationen avser utbildningen
av grupper eller avdelningar av värnpliktiga och inom krigsorganisationen
befattning som kvartermästare vid kompani.

Dessa grupper av personal sammanfattar utredningen under beteckningen
det aktiva yrkesbefälet. Men det gäller också att på ett riktigt och
ändamålsenligt sätt namnge varje grupp. Många lösningar är därvid
tänkbara. Utredningen anser, efter granskande av olika möjligheter, att
övervägande skäl talar för att nuvarande gruppers benämning officerare,
underofficerare och underbefäl även fortsättningsvis bör tjäna som benämning
å de grupper av personal, som här framkommit, trots att uppgifterna
i freds- och krigsorganisationerna för respektive grupper nyanserats i förhållande
till vad nu gäller och i vissa fall på ett bestämt och avgörande
sätt förändrats. Namnen officerare, underofficerare och underbefäl har
gammal hävd och aktning; dessa namn har hos det överväldigande flertalet
medborgare blivit synonymer för var och en i sin art kvalificerad yrkesskicklighet.
De insatser, som de enskilda medlemmarna av grupperna och
deras intressesammanslutningar i våra dagar genomfört och genomför, har
befäst och stegrat denna värdering och aktning.

Utredningen föreslår alltså att för bestridande av vissa uppgifter inom
krigs- och fredsorganisationerna skall finnas ett aktivt yrkesbefäl, hänfört
till tre grupper, nämligen

Officerare,

som för lägst bataljon i krigsorganisationen och leder lägst utbildningen vid
fredskompani,

Underofficerare,

som leder utbildningen av pluton inom fredsutbildningsorganisationen och
som inom krigsorganisationen för kompani eller bestrider andra viktiga,
med fredsutbildningskompetensen korresponderande uppgifter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Underbefäl,

som utbildar grupp eller avdelning vid fredsutbildningsarbetet och som
inom krigsorganisationen bestrider i första hand uppgifterna som kvartermästare
vid kompani.

För att tillgodose befälsbehovet inom krigsorganisationen erfordras, förutom
yrkesbefälet, värnpliktigt befäl och reservbefäl. Dessa grupper definieras
av utredningen sålunda.

För att bestrida uppgifter inom krigsorganisationen tillkommer härutöver
behov av ett mycket stort antal befäl, utbildade och repetitionsövade
inom ramen för värnpliktslagens stadganden, det är värnpliktsbefälet. För
ett effektivt bestridande av en viss del av krigsorganisationens uppgifter
måste härutöver ett antal värnpliktsbefäl efter frivilligt men bindande åtagande
ges ytterligare kvalificerad skolning och undergå kontinuerlig repetition,
det är reservbefälet.

Utredningen har i avsaknad av erforderligt krigsorganisatoriskt underlag
kunnat avge preciserade förslag endast i vad avser infanteriet (utom pansarinfanteriet)
och kavalleriet. Utredningen har föreslagit, att en särskild
delegation tillsättes med uppdrag att, så snart detaljmässig precisering
rörande krigsorganisationen föreligger, på grundval av denna och med utgångspunkt
i de av utredningen föreslagna allmänna principerna avgiva
förslag rörande befälsstaterna för övriga truppslag.

Yttranden

Utredningens principiella synpunkter rörande den militära utvecklingen
och de uppgifter denna utveckling ställer samt den föreslagna grupperingen
av befälspersonalen vid armén i relation till uppgifterna har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.
Följande yttranden torde i sammanhanget återgivas.

Överbefälhavaren finner, att utredningen på ett uttömmande och klarläggande
sätt redogjort för de problem som är förknippade med arméns
befälsfrågor. Med särskild tillfredsställelse ses utredningens strävan att
mot bakgrund av krigsteknikens utveckling tillgodose de kvalitativa kraven
på befälet, överbefälhavaren anser utredningens betänkande väl ägnat att
tillsammans med tidigare utredningar i ärendet läggas till grund för ett
principbeslut.

Mot utredningens grundläggande princip om en uppdelning av yrkesbefälet
i tre befälskårer finns intet att erinra. En sådan uppdelning ökar
förutsättningarna att från grunden inrikta utbildningen mot vad som kräves
för viss uppgift. Ej heller mot de allmänna principerna för det aktiva befälets
fredsuppgifter finner överbefälhavaren något att erinra. Däremot
framhålles, att överbefälhavaren icke kan dela en uppfattning att en befälskategori,
som i första hand är rekryterad för utbildningsarbetet i fred,
generellt skall avses användas för viss uppgift i krig. Krigsanvändningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

torde, med hänsyn till bl. a. den tekniska utvecklingen och de krav på
yrkeskunskap och -rutin som denna ställer, få avgöras inom betydligt snävare
gränser, i många fall individuellt.

överbefälhavaren erinrar om att utredningens förslag endast avser
armén, främst infanteriet. Den principiella utformningen av arméns befälsordning
kommer dock att ha stor betydelse — i vissa fall vara direkt
tillämpbar — vid utformningen av befälsordningen även för marinen och
flygvapnet. Det är därför önskvärt att befälsordningen inom försvarsgrenarna
ges en så överensstämmande utformning som möjligt.

Chefen för armén finner, att befälsutredningens förslag är väl ägnat att
läggas till grund för ett principbeslut i befälsfrågan. I allt väsentligt bör
enligt arméchefens uppfattning ett genomförande av utredningens förslag
medföra höjd effekt för arméns krigs- och fredsorganisation. Arméchefen
framhåller som sin bestämda uppfattning att en fortsatt utredning av
huvudproblemen i befälsfrågan icke kommer att skapa en bättre grund för
ett ställningstagande än vad de framlagda utredningsförslagen gör.

Chefen för armén finner utredningens bedömning av den militärtekniska
utvecklingens inverkan på krigsförbandens framtida uppträdande riktig
och delar utredningens uppfattning, att ökade krav måste ställas på allt
befäl och likaså uppfattningen om yrkesbefälets stora betydelse för arméförbandens
krigsduglighet i ett krigs inledningsskede. Det betonas emellertid
härvid samtidigt, att det inom specialtruppslagen finns många förbandstyper,
vilkas funktionsduglighet i inledningsskedet är minst lika
beroende av att vissa specialbefattningar och chefsbefattningar kan besättas
med rutinerat yrkesbefäl.

Truppvanans betydelse för krigsorganisationens befäl har starkt understrukits
av utredningen, och arméchefen anmäler sin anslutning till denna
uppfattning.

Beträffande de aktiva befälskårernas huvuduppgifter har, framhåller
arméchefen, utredningen ställt kravet att chef för viss utbildningsenhet
måste ha skolad och befäst förmåga att föra enhet å närmast högre nivå
inom krigsorganisationen eller fullgöra motsvarande uppgift. Enligt arméchefen
kan ej generellt kunskapskraven på utbildningsplutonchef vara av
samma slag som förmågan att utöva stridsledning vid kompani eller fullgöra
motsvarande uppgifter. Särskilt vid tillämpning på andra truppslag
måste sambandet mellan uppgifterna i krigs- och fredsorganisationen ges
vidare tolkning.

Arméchefen ansluter sig helt till utredningens förslag rörande yrkesofficerskårens
uppgifter inom arméns organisation. Med avseende å de
aktiva underofficerarnas uppgifter finner arméchefen i likhet med utredningen
att huvuduppgiften i fredsorganisationen bör vara att under kompanichef
självständigt leda utbildningen av pluton. Alla underofficerare bör
genomgå samma grundläggande utbildning. Yrkesunderofficerarnas fort2—44
00 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 109

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

satta utbildning bör inriktas på ett mål, som bestämmes både av utbildningsorganisationens
krav på specialutbildade plutonchefer inom olika fack
och av krigsorganisationens behov av yrkeskunnigt befäl. Krigsbefattningar
med höga krav på yrkeserfarenhet kan för den aktiva underofficerskategorin
vara kompanichefsbefattningar, ställföreträdande kompanichefsbefattningar
och särskilt viktiga specialbefattningar. Utredningens förslag
rörande den aktiva underbefälskårens uppgifter biträdes likaledes av
arméchefen. Huvuduppgiften inom fredsorganisationen bör avse instruktörsarbete
inom utbildningsarbetet. Flertalet av de erfarnare yrkesunderbefälen
bör utnyttjas som kompanikvartermästare i fält. Detta gäller
infanteriet. Inom övriga truppslag kan emellertid enligt arméchefens bedömande
yrkeskunskaperna i många fall bäst utnyttjas i andra slags
specialbefattningar.

Försvarets civilförvaltning noterar med tillfredsställelse att utredningen
uppdragit fasta gränslinjer i fråga om arbetsuppgifter de tre olika aktiva
befälskårerna emellan. Ämbetsverket understryker vidare vikten av att de
specialutredningar som med avseende å skilda problem i utredningen
kan vara erforderliga icke hindrar genomförandet i princip av utredningens
enligt ämbetsverket i allmänhet väl underbyggda förslag. — Ett bibehållande
av de tre traditionella befälskårerna inom armén ter sig enligt
försvarets socialbyrå mot bakgrunden av utredningens överväganden naturligt.
Med de för envar av befälskårerna skisserade huvuduppgifterna i krigsoch
fredsorganisationerna håller byrån före, att det bör vara möjligt att
under normala förhållanden uppnå ett såväl kvantitativt som kvalitativt
tillfredsställande rekryteringsresultat inom samtliga befälskårer.

De förslag som utredningen framlagt utgör enligt militärpsykologiska
institutets uppfattning en god grund för en lösning av befälsfrågan. Institutet
finner förslagen till uppgifter för de olika befälskategorierna i fredsoch
krigsorganisationerna i stort lämpliga. Dock är det givet, framhåller
institutet, att såväl mellan som inom de olika befälskategorierna förekommer
mer eller mindre betydande individuella olikheter i avseende på såväl
begåvningsmässiga och karaktärologiska förutsättningar som intresseinriktning.
När det gäller krigsplacering, måste hänsyn tagas till dessa förhållanden.
Systemet får ej göras för stelt. Olikheter mellan truppslagen
måste också medge variationsmöjligheter. Detta måste innebära, att ingen
befälskategori i sin helhet kan eller bör inriktas mot endast ett slags
befattningar i krigsorganisationen. Individuella skiljaktigheter måste alltid
beaktas. Institutet framhåller att enligt dess mening kompanichefsbefattningen,
särskilt vid stridande förband, torde vara en av de viktigaste i
krigsorganisationen. Det är därför av särskild betydelse att i denna placeras
de för befattningen mest kvalificerade. Utredningens förslag till krigsplacering
i kompanichefsbefattningar kan institutet icke biträda och anmäler,
att med det underlag, som nu står till buds, institutet bedömer huvudparten

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

av de aktiva underofficerarna böra krigsplaceras i andra befattningar än
koinpanichefsbefattningar. Ifrågavarande underlag för bedömning av dessa
problem utgöres av I-provsresultat och skattningsvärden vid de senaste
årens inskrivningsförrättningar. Den kategori värnpliktiga, befälselever I,
ur vilken de aktiva underofficerarna utväljes, visar som grupp betraktat
lägre värden än övriga underbefälsuttagna värnpliktiga. Institutet anser att
sedan de mest kvalificerade befälsämnena på olika vägar förts vidare till
officersutbildning endast ett mindre antal kan bedömas kvarstå som lämpliga
att krigsplaceras som kompanichef. Praktiska försök bör få visa i
vilken utsträckning detta blir möjligt.

Institutet anmäler, att en eff.ektiv uttagning och utväljning av de mest
lämpade befälsämnena enligt utredningens principer synes påfordra en
ökad medverkan från institutets sida ifråga om psykologisk provningsverksamhet,
varvid särskilt s. k. antagningsprövningar blir av betydelse.

Enligt statskontorets mening är det i och för sig önskvärt, att det föreliggande
genomarbetade förslaget till befälsfrågornas ordnande vid infanteriet
i möjligaste mån kan vinna tillämpning inom arméns övriga
truppslag. Ämbetsverket ifrågasätter dock huruvida principbeslut rörande
dessa truppslag bör fattas, innan ytterligare utredning ägt rum. — Enligt
statens organisationsnämnds uppfattning har i den framlagda utredningen
på ett övertygande objektivt sätt påvisats att en uppdelning av befälet på
tre befälskårer bör bestå.

Ur de synpunkter kompetensutredningen har att företräda finner den,
att på en godtagbar befälsordning bör kunna ställas kraven att den ger en
tillfredsställande rekrytering såväl kvantitativt som kvalitativt, att varje
grupp inom befälskåren fullt ut tages i anspråk för uppgifter som svarar
mot gruppens utbildning samt att en övergång från lägre till högre karriärgrupp
är möjlig för den som visar sig lämpad för de mera kvalificerade
uppgifterna i högre grupp. Kompetensutredningen finner att utredningens
förslag motsvarar dessa krav.

Svenska underofficersförbundet anser, att de framlagda förslagen ifråga
om fördelningen av freds- och krigsorganisationernas tjänsteuppgifter
mellan de till förfogande stående personalgrupperna funnit en avvägning,
som förutom att den tillgodoser tjänstens anspråk även ger de ifrågavarande
personalgrupperna meningsfyllda uppgifter, i huvudsak lämpligt
avvägda efter vars och ens kompetens.

Försvarsväsendets underbefälsförbund finner, att de föreliggande förslagen
innebär en klarare gränsdragning mellan de olika gruppernas inom
befälet arbetsområden än vad hittills varit fallet och ett klarare markerande
av underbefälet som en »fullvärdig» befälskår.

Landsorganisationen framhåller, att kravet på en tillfredsställande sammansättning
av befälskadrarna både från allmänt demokratiska och effektivitetssynpunkter
bäst synes bli tillgodosett genom ett rekryterings- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

utbildningssystem, där samtliga värnpliktiga får lika chanser att nå fram
till officersbefattningarna, beroende enbart på den duglighet och lämplighet
för officersyrket, som ådagalagts under utbildningstiden. Dessa krav anser
organisationen kunna väl tillvaratagas inom ramen för den befälsordning,
som innefattas i de föreliggande förslagen. Det tillägges att vikten av ett
fortsatt arbete för att bredda rekryteringsunderlaget måste beaktas. —
Folkpartiets ungdomsförbund ser med beklagande att utredningen icke
funnit tiden mogen för en radikal förenkling genom avskaffande av de
formella kårskillnaderna men anser ett snabbt beslut från statsmakternas
sida nu vara nödvändigt för att ej ytterligare fördröja de viktigare reformer
som föreslås i utredningen. Föreliggande förslag anses därför likväl böra
läggas till grund för ett beslut i befälsfrågan. Dock anser förbundet att
principfrågan om befälsgruppernas ställning och uppgifter bör göras till
föremål för en förnyad prövning inom några år.

Ehuru anmälande en anslutning i stort till utredningens principiella
förslag har dock ett antal institutioner och organisationer framhållit att
enligt deras uppfattning vid avvägningen av uppgifterna inom krigsorganisationen
och dessa uppgifters fördelande på olika kategorier ej tillbörlig
hänsyn tagits till reservbefälets och värnpliktsbefälets betydelse. En närmare
redovisning härutinnan lämnas i samband med att under särskilda
avsnitt frågor rörande reservbefäl och värnpliktsbefäl upptages till behandling.

I sina yttranden över befälsutredningens förslag har cheferna för
marinen och flygvapnet framför allt framfört synpunkter, som avser möjligheterna
att tillämpa de ställda förslagen inom de övriga försvarsgrenarna.
Ur försvarsgrenschefernas yttranden må härutinnan följande
anföras.

Chefen för marinen framhåller att han tidigare givit uttryck åt den uppfattningen,
att försvarsgrenarnas personalkårer borde vara uppbyggda efter
i stort sett samma mönster, där beställningshavare i samma tjänstegrad
vore likställda i fråga om allmän grundutbildning och även i övrigt besutte
jämförbar kompetens. Dessa tidigare anmälda krav finner marinchefen
alltjämt giltiga. I vissa betydelsefulla avseenden anses den föreliggande
utredningen ha redovisat synpunkter och föreslagit lösningar, som nära
ansluter till de antydda kraven. Hit hör bl. a. utredningens grundsyn på
den militära utvecklingen och den därav dragna slutsatsen angående det
moderna krigets ökade fordringar på befäl av alla kategorier. Framförda
krav på befälspersonalens förmåga att självständigt föra trupp är dock,
vad avser marinens — främst flottans — underofficerare och underbefäl,
mindre accentuerade än för motsvarande kategorier vid infanteriet. Det
tillägges, att infanteriets organisation i krig och fred, uppgifter, vapen och
övrig materiel, befälskårernas utbildning in. m. överensstämmer endast i
relativt liten omfattning med motsvarande förhållande vid marinen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Chefen för marinen säger sig dela utredningens uppfattning om en
principiell uppdelning av befälspersonalen i tre kategorier. Uppgifternas
fördelning på befälskategorier företer emellertid väsentliga olikheter mellan
infanteriet och marinen. Vid flottan är en långtgående differentiering av
uppgifterna nödvändig och behovet av specialister starkt framträdande.
Även kustartilleriets förhållanden är särartade. Vissa kompani- och batteriförband
är exempelvis av sådan karaktär, att de vad beträffar chefens
ansvarsområde kan jämställas med skyttebataljoner. De nämnda förhållandena
— sedda i samband med den tekniskt komplicerade materielen vid
marinen, som i mycket stor utsträckning kräver underofficerarnas och
underbefälets fulla insats och tekniskt inriktade kunskaper — gör att de
olika befälskategoriernas uppgifter vid marinens och infanteriets förband
enligt marinchefens uppfattning ej kan jämställas. Befattningar inom
marinens krigsorganisation, vilka innebär utövande av taktiskt befäl, måste
sålunda i det alldeles övervägande antalet fall bestridas av officerare.

Beträffande speciellt det aktiva underbefälets uppgifter framhåller marinchefen
att det ej synes lämpligt att vare sig i freds- eller krigsorganisationen
med hänsyn till kustartilleriets speciella förhållanden utnyttja
underbefälspersonalen som kompaniadjutanter respektive kompanikvartermästare
vid truppslaget ifråga.

Marinchefen anför slutligen, att därest en ny befälsordning skulle genomföras
i armén, det torde vara nödvändigt att de aktiva befälskategoriernas
ansvarsförhållanden och löneställning m. m. även vid andra delar av krigsmakten
i princip bringas i överensstämmelse härmed. En för armén särpräglad
befälsordning kan icke införas utan allvarliga problem på bl. a.
löneområdet vid marinen.

Chefen för flygvapnet biträder utredningens principer rörande det aktiva
befälets uppdelning i tre grupper. Principen att flytta upp det aktiva befälets
arbetsuppgifter i krig ett steg i förhållande till fredsuppgifterna är
däremot icke tillämplig på flertalet befattningshavare inom flygvapnet med
specialutbildning. Dessa befattningshavare måste bl. a. av beredskapsskäl
inneha samma befattningar såväl i krig som fred. Den angivna principen
om uppflyttning av det aktiva befälets arbetsuppgifter i krig synes jämväl
av andra skäl icke kunna tillämpas generellt utan måste bedömas från
fall till fall med hänsyn till ifrågavarande personals lämplighet för den
högre krigsbefattningen.

Beträffande föreslagen utbildningsgång i stort för det aktiva befälet har
flygvapenchefen intet att erinra men framhåller att densamma, utöver vissa
gemensamma grunddrag, icke kan tillämpas inom flygvapnet, främst med
hänsyn till att befälskårerna där består av många olika specialkategorier
med vitt skilda arbetsuppgifter och utbildningsmål, vilka ofta fordrar en
speciell rekrytering och utbildning.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Departementschefen

Den nuvarande befälsordningen vid armén bygger i stora delar alltjämt
på de principer söm angavs i samband med 1942 års försvarsbeslut. I fråga
om nuvarande underbefäl har dock en väsentlig omläggning skett år 1952,
innebärande att det äldre, på kontinuerlig omsättning av korttidsanställd
personal uppbyggda volontärsystemet ersatts med en ordning enligt vilken
i princip varje underbefälsaspirant skall ha möjlighet att kvarstå i yrket
till pensionsålderns inträde.

I det föregående har i korthet redovisats de förslag till ny befälsordning
som framkommit som resultat av sedan mer än ett decennium pågående
utredningsarbete. Förslagen har varit mycket divergerande. Meningarna
om dem har brutit sig starkt. Irriterade spänningar har frammanats mellan
olika personalgrupper inom försvarsmakten, varigenom på ett olyckligt
sätt möjligheterna till enande lösningar försvårats. Det förslag till befälsordning
som nu framlagts av 1954 års befälsutredning har däremot allmänt
ansetts framsynt och realistiskt underbyggt och väl ägnat att läggas
till grund för ett principbeslut. Éj minst betydelsefullt synes mig härvidlag
vara den tillstyrkan som lämnats av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna
liksom den uppslutning kring huvuddelen av förslagen som
kunnat inregistreras från de olika befälskorporationernas sida. Förutsättningar
synes mig nu därför vara för handen att i allt väsentligt lösa de
frågor rörande befälsordningen vid armén som sedan mer än halvtannat
decennium varit under debatt. Att så kan ske torde vara av stor betydelse
för möjligheterna att vidmakthålla en stark, i hela folket förankrad försvarsmakt.

De förslag som jag i det följande framlägger avseende befälskårernas
principiella uppbyggnad och de olika kårernas uppgifter, rekrytering och
utbildning förutsätter, där annat ej uttryckligen anges, förhållandena inom
armén i dess helhet.

Konsekvenserna på personalstaterna av dessa principer har utredningen
i avsaknad av krigsorgattisatoriskt underlag icke ansett sig kunna ange
annat än för infanteriet (utom pansarinfanteriet) och kavalleriet. I övrigt
har utredningen ansett att konsekvenserna på personalstaterna bör klarläggas
på grundval av en gehomräkning av de krigsorganisatoriska behoven
under ledning av en särskild delegation. Jag ansluter mig till utredningens
uppfattning i dessa hänseenden. I det följande kommer jag alltså
att framlägga ett preciserat förslag rörande befälsbehovet vid ett normalinfanteriregemente.
I övrigt saknar jag underlag för ett ställningstagande.
Jag förutsätter i likhet med utredningen, att erforderligt underlag för ett
dylikt skall framtagas under medverkan från en särskild delegation, som
jag har för avsikt att tillsätta så snart omständigheterna det medger.

Det förslag som här framlägges avser som nämnts arméns befäl. Det
är dock givet att förhållandena vid armén inte kan ses isolerade från dem vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

övriga försvarsgrenar. I yttranden över befälsutredningens betänkande
har också förhållandena vid marinen och flygvapnet aktualiserats. Chefen
för marinen har sålunda anfört att genomförandet av en ny befälsordning
vid armén synes nödvändiggöra att de aktiva befälskategoriernas ansvarsförhållanden
och löneställning m. m. även vid andra delar av krigsmakten
i princip bringas i överensstämmelse härmed. Enligt marinchefens uppfattning
kan en för armén särpräglad befälsordning inte införas utan allvarliga
problem för förhållandena vid marinen. Chefen för flygvapnet har
givit uttryck åt motsvarande synpunkter, överbefälhavaren har erinrat om
att utredningens förslag endast avsett armén, främst infanteriet, men
framhållit att den principiella utformningen av arméns befälsordning dock
kommer att få stor betydelse, i vissa fall vara direkt tillämpbar vid utformningen
av befälsordningen även för marinen och flygvapnet, överbefälhavaren
anser det önskvärt att befälsordningen inom försvarsgrenarna
ges en så överensstämmande utformning som möjligt.

Jag finner de av överbefälhavaren och cheferna för marinen och flygvapnet
anmälda synpunkterna beaktansvärda. Enligt min mening är det
både önskvärt och nödvändigt att befälssystemen inom de olika delarna av
försvarsmakten bringas till så stor överensstämmelse som möjligt ej minst
med hänsyn till vikten av att åstadkomma en effektiv integration inom
ramen av ett totalt försvar mellan de olika delarna av försvarsmakten.
Det torde emellertid med nu föreliggande underlag icke vara möjligt att
ställa några förslag beträffande förändringar inom övriga delar av försvarsmakten
i vad avser befälssystemens uppbyggnad. Jag har därför för
avsikt att låta verkställa en fortsatt översyn rörande befälssystemet vid
övriga försvarsgrenar i syfte att allsidigt få belyst möjligheterna att bringa
de olika försvarsgrenarnas befälssystem till största möjliga samstämmighet.

Jag övergår härefter till att dryfta utredningens principiella synpunkter
och förslag.

Vad gäller befälsrekryteringen har det under de senare årtiondena framstått
som en angelägenhet av största vikt att vidga underlaget för rekryteringen
av den aktiva officerskåren för att ge denna en så stark förankring
som möjligt hos hela folket. Genom statsmakternas beslut 1942 skapades de
formella förutsättningarna härför.

De undersökningar som 1954 års befälsutredning nu redovisat rörande de
reella resultaten av detta 1942 års beslut synes på ett övertygande sätt ha
verifierat riktigheten och lämpligheten av reformen i fråga. En nödvändig
och eftersträvad demokratisering av officersrekryteringen har uppnåtts.
Av särskilt intresse är utredningens konstaterande rörande förskjutningarna
i socialgruppering inom officerskurserna med ett allt starkare inslag
av kadetter från socialgrupperna II och III liksom att utredningen kunnat
påvisa att inslaget av dessa socialgrupper är något större bland dem som
rekryterats till officersyrket än bland de högskolestuderande i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Det är enligt min uppfattning även framgent angeläget att slå vakt om
principen att det aktiva befälet skall rekryteras ur alla värnpliktigas led.
I likhet med utredningen anser jag, att försvaret ej kan ges prioritet i förhållande
till andra verksamhetsområden i konkurrensen om begåvningstillgångarna,
men jag vill understryka vikten av att utbildningen av värnpliktiga
befälselever av alla kategorier organiseras och upplägges på ett
sådant sätt att den verkar kvalitativt stimulerande för rekryteringen av
såväl aktiva officerare som allt övrigt befäl.

Befälsutredningen har framhållit att när det gäller att ta ställning till
en ändamålsenlig befälsordning och till befälets inbördes gruppering, rekrytering,
utbildning och utnyttjande måste befälets uppgifter först preciseras.
Uppgifterna formas av de krav som ställes på försvarsmakten i krig
och därav betingade förberedelser i fred. Befälsuppgifterna är mångfaldiga.
De viktigaste sammanhänger enligt utredningen med förandet av förband
i strid, på såväl högsta som lägsta befälsnivå. Verksamheten i fred avser,
såväl när det gäller forskning och vidareutveckling av krigsteknik och
vapenmedel som utbildning av befäl och värnpliktiga att förbereda en
effektiv och snabb försvarsinsats.

I anslutning härtill anmäler utredningen att de allra senaste åren inneburit
en utveckling, som på ett avgörande sätt synes påverka arten och
omfattningen av de uppgifter, till vilkas effektiva bestridande principiell
ställning skall tagas. Utredningen nämner härvid i första hand de studier
och överväganden som via ÖB-utredningarna 1954 och 1957 samt 1955 års
försvarsberedning ledde fram till statsmakternas principiella beslut i försvarsfrågan
1958.

Jag finner de av utredningen anmälda synpunkterna bärande. Den
organisation som fastställdes år 1958 måste vara utgångspunkten för bedömandet
av befälsuppgifterna inom freds- och krigsorganisationerna. Jag
vill erinra om att ifrågavarande försvarsbeslut innebar en viss kvantitativ
begränsning av organisationen men samtidigt ett accentuerande av organisationens
kvalitativa innehåll även personellt.

Likaledes biträder jag utredningens uppfattning att vid befälsorganisationens
utformning avgörande hänsyn också måste tagas till de omvälvande
konsekvenserna av den militärtekniska utvecklingen som utgjort bakgrunden
för den nu nämnda principiella omdaningen av organisationen.

Framför allt har, anför utredningen, utvecklingen inom tre områden
härvidlag varit av avgörande betydelse, nämligen på vapenverkans, på
transportmedlens och på teleteknikens områden.

Tillkomsten av atomvapen för taktiskt bruk har förändrat stridsbilden
och framtvingat en stark utspridning av förbanden. Nya överskeppningsmetoder
och nya lufttransportmedel har gjort praktiskt taget varje del av
ett lands yta åtkomlig för en angripare, och förekomsten av robotvapen
av olika räckvidd har ökat möjligheterna till förbindelseförstöring och bas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

bekämpning inom landet. Den tekniska utvecklingen har även inneburit,
att möjligheterna för snabba, överraskande krigsutsbrott stigit.

Utredningens allmänna syn på den militärtekniska utvecklingen har
biträtts av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna vilka även delar
utredningens uppfattning rörande konsekvenserna av denna utveckling
med avseende på befälsuppgifterna.

Även jag ger min anslutning till den anmälda grundsynen och biträder
synpunkterna rörande den militlärtekniska utvecklingens konsekvenser.
Jag finner sålunda att det blivit en allt svårare uppgift att
leda förband i strid. Detta gäller utövande av chefskap på alla nivåer.
Kraven på stridstekniskt och taktiskt kunnande har stegrats. Utvecklingen
mot ett ytkrig skärper avsevärt kraven på fysisk uthållighet. I än högre
grad stiger emellertid kraven på psykisk stabilitet. Försvarsmaktens möjligheter
att i moderna stridshandlingar genomföra ställda uppgifter synes
på ett avgörande sätt bli beroende av kvaliteten hos personalen. Utan en
tillräcklig personell kvalitet kan de materiella investeringarna bli verkningslösa.
Intentionerna i 1958 års beslut om en kvalitativ höjning av
försvarsmaktens innehåll kan sålunda enligt min mening ej förverkligas
med mindre även den personella kvaliteten tillgodoses.

Vårt försvar bygger på grundtanken att det skall verka avhållande på
eventuellt uppkommande aggressiva planer gentemot svenskt territorium,
syftande till ockupation eller utnyttjande helt eller delvis av detta. Tidsfaktorn
måste härvid tillmätas den allra största betydelse, i varje fall i ett
krigs öppningsskede. Mot denna bakgrund finner jag, att de vidgade möjligheterna
för en angripare att snabbt och utan att i förväg bli röjd öppna
krigshandlingar av stor kraft i hög grad ökar betydelsen av att försvarsmakten
med kort tidsfrist kan utveckla stridsmässig styrka. Jag vill härvid
också erinra om förekomsten av stora stående, omedelbart stridsberedda
styrkor i vår omvärld. Det är av väsentlig betydelse att all försvarsmaktens
personal är förtrogen med tilldelade uppgifter och har förmåga
att lösa dessa. Vikten av att vitala uppgifter inom krigsorganisationen kan
anförtros åt personal som besitter en kontinuerligt vidmakthållen kondition
och rutin och är omedelbart och utan omgång lokalt disponibel för
uppgifternas fyllande ökar. Med hänsyn till dessa förhållanden får yrkesbefälet
allt större betydelse. Betydelsen av uppgifterna såsom utbildare
av befäl och värnpliktiga i fred stiger i takt med kraven på fältmässighet
och driven manöverförmåga hos den personal, som i olika befattningar
skall ingå i krigsorganisationen.

I anslutning till nu berörda problem har utredningen tagit upp några
speciella frågor, som anses betydelsefulla för att rätt bedöma befälsuppgifterna.
Utredningen betecknar som orealistisk en uppfattning att
kravet på taktisk förmåga endast skulle vara att hänföra till vissa befälsuppgifter
eller till en viss grupp av befäl. Jag finner de av utredningen

Kiingl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

anmälda synpunkterna vägande och anser att taktisk skolning och taktisk
övning måste ingå som en väsentlig del i utbildningen av allt befäl, och att
alla chefer och ledare av enheter i strid måste delges taktisk utbildning och
fostran till initiativ, handlingskraft och vilja till självständigt handlande.
Dessa synpunkter måste enligt min mening prägla ej blott utbildningen av
det aktiva befälet utan även utbildningen av all befälspersonal.

Av väsentligt intresse är de av utredningen anmälda synpunkterna rörande
sambandet mellan teknik och taktik vid utövandet av chefskap i
krigsorganisationen. Jag biträder den av utredningen hävdade uppfattningen
att en vidgad teknisk orientering och utbildning måste komma till
stånd med hänsyn tagen till den moderna materiel som i ökad omfattning
tillföres organisationen, men finner också att stridsledarna för förbanden
till sin huvudinriktning måste vara taktiker med teknisk orientering. Det
får ej undanskymmas, att även i en tid, som präglas av en alltmer komplicerad
teknik, dock allmänt taget den mänskliga faktorn alltjämt är av
dominant betydelse för arméstridskrafternas verksamhet. Även vid sådana
förband som präglas av eri stationär teknisk verksamhet blir det enligt
min uppfattning nödvändigt att av varje chef kräva att han kan leda en
strid som har till syfte att skydda personal och materiel och säkerställa
att verksamheten kan fortsätta.

Befälsutredningen har ingående behandlat sambandet mellan uppgifterna
inom krigs- och fredsorganisationerna för yrkesbefälet och påvisat
den betydelse, som den praktiska tjänsten i fredsarbetet vid förbandet och
i synnerhet utbildningsarbetet har såsom skolning för krigsorganisatoriska
uppgifter. Utredningen har funnit sig kunna iakttaga en icke lycklig nedvärdering
av trupptjänstens betydelse. Jag biträder de av utredningen
anmälda synpunkterna i dessa frågor. Uppgifterna att verka som utbildare
i fred av befäl och värnpliktiga är enligt min mening av stor betydelse för
den aktiva personalens förmåga att fylla viktiga uppgifter i krigsorganisationen
samt att vidmakthålla och vidareutveckla den en gång för dessa
uppgifter förvärvade kompetensen. I likhet med utredningen konstaterat
jag att ett nära och viktigt sambarid förefinnes mellan uppgifterna som
utbildare i fredsarbetet och uppgifter av olika slag i krigsorganisationen.
Jag anser också att trupputbildningSärbetets betydelse för fullgörande av
Övriga uppgifter i fredsorganisationen måste beaktas. Tjänsten som trupputbildare
synes mig lämna en nödvändig och omistlig erfarenhetsgrund, på
vilken fullgörandet av andra viktiga uppgifter i fredsarbetet måste bygga.

I det föregående har utförligt redovisats den gruppering av uppgifterna
som utredningen gjort med hänsyn tagen till de anmälda konstaterandena
av principiell innebörd rörande den militärtekniska utvecklingen och de
särskilda förhållanden som sammanhänger med densamma. Jag finner
utredningens framställning härvidlag klarläggande och övertygande och
biträder till alla delar den gjorda grupperingen. Likaså ger jag min anslut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

ning till den gruppering av den aktiva befälspersonalen som utredningen
gjort i relation till anmälda uppgifter. Utredningen har enligt mitt förmenande
i sitt förslag åstadkommit en nödvändig, klar och lämplig avgränsning
mellan olika gruppers uppgiftsområden.

I likhet med utredningen finner jag sålunda att det kräves tre grupper
av yrkespersonal i ständig tjänst. Av den första gruppens samtliga medlemmar
måste efter genomgången utbildning krävas fullgod förmåga att
bestrida dels primäruppgiften i krigsorganisationen, förandet av bataljon
(motsvarande), dels primäruppgiften i fredsorganisationen, ledandet av
värnpliktsutbildning vid kompani. Medlemmar av denna grupp måste härutöver
kunna svara för alla kvalificerade uppgifter å brigadnivå (motsvarande)
eller högre inom krigsorganisationen liksom för korresponderande,
ledande uppgifter inom fredsorganisationen, innefattande även de
planerande, forskande och vidareutvecklande uppgifterna. Den andra
gruppens medlemmar måste som huvuduppgift inom fredsorganisationen
ha självständigt ansvar för utbildandet av värnpliktsplutoner eller enheter
av motsvarande storlek och i krigsorganisationen stridsledningen av kompani
eller andra vitala uppgifter på denna nivå för vilka kompetensen för
fredsuppgiften gör dem särskilt skickade. Den tredje gruppens medlemmar
skall som huvuduppgift inom fredsorganisationen ha utbildningen av grupper
eller avdelningar av värnpliktiga och inom krigsorganisationen befattningar
som kvartermästare vid kompani. I likhet med chefen för armén
finner jag att sistnämnda grupps krigsorganisatoriska uppgifter, i vad avser
specialtruppslagen, även bör innefatta andra viktiga uppgifter inom
krigsorganisationen på en nivå, motsvarande kvartermästarbefattningarna.

Då det gäller den av utredningen föreslagna och av mig nu förordade
grupperingen av uppgifter och därav föranledd gruppering av personal har
bland annat av militärpsykologiska institutet framhållits att såväl mellan
som inom olika befälskategorier, enligt vad erfarenheten visat, förekommer
mer eller mindre betydande individuella olikheter beträffande förutsättningar
och intresseinriktning och att då det gäller en effektiv krigsplacering
hänsyn måste tagas till dessa förhållanden. Systemet bör ej göras
för stelt. De vid remissbehandlingen sålunda framförda synpunkterna
synes framför allt ha avsett de uppgifter som enligt vad nu sagts tillagts
medlemmarna i den andra gruppen.

Jag anser det riktigt och nödvändigt att en individuell prövning av förutsättningarna
för utnyttjandet i krigsorganisationen tillämpas och att
detta skall gälla utnyttjandet i krigsorganisationen av samtliga gruppers
medlemmar. Praktisk prövning synes härvid ge de bästa förutsättningarna
för ett lämpligt och effektivt personurval. Jag vill i anslutning härtill
understryka vikten av att, såsom befälsutredningen framhållit, i krigsorganisationen
placeras den som är mest lämpad för uppgiften oavsett den
kårindelning som gäller inom fredsorganisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

De grupper av personal för vilka nyss redogjorts har av befälsutredningen
sammanfattats under beteckningen det aktiva yrkesbefälet. Jag
finner detta sammanfattande begrepp ändamålsenligt och använder det
fortsättningsvis. Då det gäller att på ett lämpligt sätt namnge var och en
av nämnda grupper har utredningen efter granskande av olika möjligheter
funnit övervägande skäl tala för att utnyttja de nuvarande namnen officerare,
underofficerare och underbefäl, trots att uppgifterna i freds- och
krigsorganisationerna för respektive grupper nyanserats i förhållande till
vad nu gäller och i vissa fall på ett bestämt och avgörande sätt ändrats.

När det gäller benämningen av den andra gruppens medlemmar kan jag
inte biträda utredningens förslag att bibehålla namnet underofficerare.
Jag anser, att den förändrade inriktningen av denna grupps utbildning,
uppgifter och ansvar måste ges ett adekvat uttryck i gruppens benämning.
Härvid synes exempelvis namnen kompaniofficerare eller specialofficerare
kunna övervägas. Sistnämnda benämning har förordats av svenska underofficersförbundet.
Jag förutsätter således, att den andra gruppen erhåller
annan benämning än underofficerare. Då befälssystemen vid de olika
grenarna av försvarsmakten bör bringas till så stor överensstämmelse som
möjligt, bör dock ett slutligt fixerande av en ny benämning anstå till dess
ytterligare underlag föreligger rörande förhållandena vid övriga försvarsgrenar.
Jag återkommer med vissa ytterligare synpunkter i dessa frågor
vid behandlingen av tjänsteställningsfrågorna i det följande.

Befälsutredningen har i anslutning till den gruppering av uppgifter
inom krigsorganisationen, som nu redovisats, anmält att för uppgifter inom
krigsorganisationen, utöver nu nämnda grupper av personal, tillkommer
behov av ett mycket stort antal befäl, utbildade och repetitionsövade inom
ramen för värnpliktslagens stadganden. Utredningen nämner detta befäl
värnpliktsbefälet. Utredningen anmäler vidare som behövligt att för ett
effektivt bestridande av en viss del av krigsorganisationens uppgifter ett
antal av nu nämnda värnpliktsbefäl, reservbefälet, efter frivilligt men
bindande åtagande måste ges ytterligare kvalificerad skolning och undergå
kontinuerlig repetition. Jag begagnar i fortsättningen den av utredningen
sålunda förordade indelningen och benämningen av de grupper av personal,
som utöver det aktiva yrkesbefälet är nödvändig inom krigsorganisationen.
I det följande upptager jag under särskilda avsnitt till behandling frågor
rörande dessa senare befälsgrupper och prövar därvid också de synpunkter
och erinringar som vid remissbehandlingen anmälts beträffande dessa
gruppers förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

3. Den aktiva befälspersonalens uppgifter, rekrytering och utbildning

Gällande ordning

I den följande redogörelsen har icke medtagits förhållanden som uteslutande
rör specialtruppslag eller civilmilitär personal.

De yngre aktiva officerarna placeras i krigsorganisationen i de
viktigaste subalternofficersbefattningarna i bataljons- och högre staber samt
efter hand som deras utbildning hunnit kompletteras som chefer för de
viktigaste kompanierna i fältbataljonerna.

Så snart officeren genom praktisk tjänstgöring vid trupp och genom
ytterligare kvalificerad utbildning uppnått erforderlig mognad i sitt omdöme
och tillräcklig yrkeskunskap för mera kvalificerade uppgifter i fält,
placeras han i befattning som bataljonschefs ställföreträdare och högre
chefsbefattningar samt i kvalificerade stabsbefattningar inom brigad- och
högre staber.

I vad gäller uppgifterna i fredsorganisationen må följande framhållas.

Enligt arméchefens bestämmelser och anvisningar för utbildningsåret
1958/1959 skall »Utbildningsbefäl placeras enligt de grunder, som anges i
''Befälsordningen vid armén’ (Ao, Ast/0 31/5 1954 nr 67: 14) med de avvikelser,
som betingas av befälsbristen och åldersfördelningen inom officerskåren».

I »Befälsordningen vid armén» anges i huvudsak följande riktlinjer för
officerarnas användning i utbildningsarbetet.

Under sitt första officersår tjänstgör officeren som befäl till förfogande
vid befälsskoleavdelning. Under andra året placeras han såsom chef för utbildningsavdelning,
bestående av vanliga värnpliktiga. Under de närmast
följande åren tjänsteplaceras officeren såsom chef för befälsskoleavdelning
eller såsom ställföreträdande chef och lärare vid utbildningskompanier.
Slutligen tillträder han befattningen såsom chef för utbildningskompani
eller tjänstgöringsplaceras i särskild organiserad central befälsgrupp.

Den brist på aktiva officerare som de senaste åren varit påtaglig vid
förbanden har medfört, att väsentliga avsteg från arméchefens befälsordningsförslag
beträffande officerarnas fredstjänstgöring måst göras vid
förbanden.

Den aktiva officerskåren rekryteras från såväl värnpliktiga som fast
anställt underbefäl. Härom gäller i huvudsak följande.

De värnpliktiga, vilka i samband med inskrivningsförrättningen förklarats
lämpliga för underofficersutbildning och uttagits för sådan utbildning
sammanföres vid förbanden till särskilda befälsskolor. Till denna utbildning,
vilken enligt värnpliktslagen för huvuddelen av de värnpliktiga
fullgöres under omkring 15 månader i en följd, kan även andra värnpliktiga
under pågående utbildning efter frivilligt åtagande överföras. Detta gäller
värnpliktiga i allmänhet (Ah), de till gruppchcfsutbildning uttagna värnpliktiga
(A) samt de elever, vilka vid befälsskola I genomgår grundläggande
utbildning för anställning som underbefäl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Efter underofficersutbildningens avslutande beordras de värnpliktiga,
vilka förklarats lämpliga till officersutbildning och som är villiga att underkasta
sig den ökade tjänstgöring, som denna utbildning innebär, till respektive
truppslags kadettskolor. Senast under denna utbildning, som omfattar
omkring 5—6 månader, må de värnpliktiga, vilka önskar välja den militära
verksamheten såsom yrke och förklarats därtill lämpliga, anmäla sig för
fortsatt utbildning till officer på aktiv stat.

Dessutom kan i undantagsfall synnerligen lämpligt underbefäl, tidigast
2 år efter avslutad instruktörsskola I, uttagas för utbildning till officer på
aktiv stat.

Ur kvantitativ synpunkt har rekryteringen till officersyrket icke varit tillräcklig,
ett förhållande som varit rådande alltsedan åren närmast efter andra
världskrigets slut. Den svaga rekryteringen har medfört, att brist på officerare
för utbildningens bedrivande vid förbanden tidvis varit kännbar.
Den kraftiga ansvällningen av den aktiva officerskåren i början av
1940-talet medförde en ansenlig överrekrytering av vissa åldersgrupper.
Åldersfördelningen inom officerskåren är därför för närvarande mycket
ojämn. Sålunda visar åldersskiktet omkring 40 år och däröver ett överskott,
under det att tillgången på officerare i yngre åldrar visar underskott. Eftersom
antalet stater måst hållas konstant torde till följd härav full rekrytering
icke varit möjlig genomföra efter 1945, även om ett erforderligt antal
lämpliga officersaspiranter stått till förfogande. Det har varit nödvändigt
att bibehålla vissa vakanser främst bland subalternofficerarna.

Den väsentligaste delen av utbildningen till aktiv officer äger rum vid
krigsskolan. Före genomgången av denna men efter avslutad kadettskola
sammanföres de officersaspiranter, som innehar studentexamen eller motsvarande
allmänbildningskompetens, till gemensam trupputbildningskurs i
omkring 2 månader. Därefter fullgör de trupptjänst som instruktörer vid
respektive truppslags förband, varefter de beordras till gemensam officersutbildning
vid krigsskolan. Denna utbildning pågår från omkring 1 oktober
ena året till omkring 1 september påföljande år. I och med denna kurs vid
krigsskolan är utbildningen till officer på aktiv stat avslutad.

Kadetter, vilka tidigare avlagt realexamen eller motsvarande examen
eller som före militärtjänstens början delvis genomgått gymnasium, bedriver
beroende på förkunskaper och andra förutsättningar under ett,
två eller tre läsår studier vid försvarets läroverk. Efter avlagd studentexamen
beordras dessa kadetter till officersutbildning vid krigsskolan.

Kadetter, vilka före militärtjänstgöringens början endast innehar folkskolekompetens,
genomgår speciell preparandkurs före de egentliga studiernas
påbörjande vid försvarets läroverk. Studietiden vid läroverket är
för dessa elever tre år. I övrigt fullgör de trupptjänst och utbildning intill
officerskursens avslutande vid krigsskolan i likhet med övriga kadetter.

Fast anställda, som antagits för utbildning till aktiv officer, genomgår
först kadettskolan, vinterlinjen, varefter de alltefter tidigare uppnådd

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

studienivå fullföljer studier vid försvarets läroverk i likhet med de värnpliktiga,
vilka vid militärtjänstens början saknar erforderlig studiekompetens.
Efter avlagd studentexamen fullföljes utbildningen till officer i enlighet
med vad som tidigare sagts.

Huvuddragen i den följande utbildningen som officer kan beskrivas sålunda.

Omkring 2—4 år efter avlagd officersexamen vid krigsskolan genomgår
de aktiva officerarna särskild truppslagsskola, vilken för infanteriets officersanställda
är förlagd till infanteriskjutskolan och pågår omkring 7 månader.
Utbildningen vid skolan, som omfattar i huvudsak taktik med fältövningar,
truppföring och teknik, syftar till att bibringa officeren sådana
kunskaper, att han i fält kan tjänstgöra i kompanichefsbefattning samt i
vissa befattningar i brigad- och batalj onsstaber och i fred som avdelningschef
vid kvalificerad befälsskola, som lärare vid förbandsvis organiserad
befälsutbildning samt som ställföreträdande kompanichef.

Senast under sitt 14. officersår kan officeren efter särskild prövning
vinna inträde vid krigshögskolans linje I (till linje II och III senast under
sitt 11. officersår). Utbildningen pågår omkring två år. Skolan avser
främst utbildning av officerare till kvalificerade tjänster vid militära undervisningsanstalter
och högre staber.

Särskilt kvalificerade officerare kan slutligen genomgå försvarshögskolan,
vid vilken undervisningen främst avser studier av problem, sammanhängande
med det totala försvaret.

Utöver undervisningen vid ovan angivna skolor bedrives inom armén en
omfattande kursverksamhet, som är avsedd att öka den aktive officerens
användbarhet inom krigsorganisationen och i yrkesverksamheten i samband
med fredsutbildningsarbetet. Årligen anordnade bataljonschefs-, stabschefs-,
brigadchefs- och arméstridskurser avser att uppöva förmågan i att leda
bataljon och högre enheter i fält. Kurser i trupputbildning, understödstjänst,
fältarbeten m. fl. avser främst att öka officerens pedagogiska förmåga
vid ledandet av övningar och hans taktiska och tekniska insikter i
eldledning, vapenverkan, spräng- och minmaterielens användning m. m.

Kurser i tyg-, intendentur- och förvaltningstjänst avser att vid förband
och staber säkerställa yrkeskunnig ledning av ifrågavarande verksamhetsgrenar.

Utöver den här nämnda skol- och kursverksamheten bedrives vid förbanden
jämsides med den direkta utbildningsverksamheten av årsklassens
värnpliktiga och de årligen till särskilda repetitionsövningar inkallade krigsförbanden
viss befälsutbildning för bl. a. de aktiva officerarna.

Aktiva underofficerare krigs placeras såsom kompanikvartermästare
(motsvarande) samt i befattningar, som kräver specialkunskap och för
vilka vederbörande erhållit särskild utbildning. Att observera är att bestämmelserna
anger att även överfurirer (rustmästare) kan placeras i angivna
befattningar.

I de centrala bestämmelserna och anvisningarna anges beträffande befälsplacering
i utbildningsverksamheten:

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

»Utbildningsbefäl placeras enligt de grunder, som anges i ''Befälsordningen
vid armén’ —--.»

I arméchefens befälsordningsförslag anges att underofficerare tjänstgör
såsom avdelningschefer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet
och som biträdande avdelningschefer vid befälsskola och plutonchefsskolor.

Begreppet »avdelning» i fråga om utbildning av värnpliktiga i allmänhet
avses ange, att inom densamma formell och tillämpad utbildning av
enskild soldat och grupp skall ske men endast formell utbildning av pluton.
När avdelning under tillämpad stridsutbildning benämnes pluton, för avdelningschefen
plutonen såsom plutonchef. Kompanichef eller som lärare
avdelad officer leder tillämpningsövningen med plutonen.

Äldre underofficerare, som icke övergår till administrativ tjänst, bör
utnyttjas i det praktiska utbildningsarbetet. Härför är avsedda 4 befattningar,
nämligen 2 lärare i vapentjänst, 1 lärare i fältarbetstjänst och 1
lärare i motortjänst. Dessa befattningar beräknas kunna upprätthållas intill
50 års ålder.

I 42-årsåldern övergår underofficerarna i allmänhet till stabs- och förvaltningstjänst.

Vid ett infanteriregemente finnes för närvarande i allmänhet i vad avser
underofficerare följande beställningar:

5 förvaltare (regementsexpedition, avdelning P, tygavdelning, intendenturavdelning,
kassaavdelning),

10 fanjunkare (9 kompaniadjutanter, 1 vid kasernkompani),

3 fanjunkare eller sergeanter (mobiliseringsdetalj, tygexpedition, intendenturexpedition).

I vad avser uppgifterna som kompaniadjutant må uppmärksammas, att
dessa alternativt kan bestridas av äldre underbefäl.

Här har redogjorts för uppgifterna för aktiva underofficerare enligt
utfärdade bestämmelser. I praktiken synes dessa bestämmelser icke helt
ha kunnat följas. Framför allt gäller detta utbildningsverksamheten. Sålunda
utgör plutonen allt fortfarande den vanligast förekommande utbildningsenheten.
Bristen på officerare har gjort, att även yngre underofficerare
i vissa fall fått bekläda befattningen såsom plutonchef. Detta har
likaledes medfört, att särskild lärare eller ställföreträdande kompanichef
i allmänhet ej kunnat tilldelas utbildningsenheterna. Plutoncheferna har
därför i allmänhet fått utbilda plutonerna i tillämpad strid, även om dessa
chefer varit underofficerare.

Beträffande expeditions- och förvaltningstjänsten åter, kan noteras att
huvuddelen av befattningarna som kompaniadjutanter alltfort bestrides av
äldre underofficerare.

Underofficer på aktiv stat rekryteras uteslutande bland det aktiva underbefälet.
Tidigast 2 år efter avslutad instruktörsskola I antages efter an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

sökan lämpligt underbefäl till underofficersaspirant (alltså sannna år, som
instruktörsskola II avslutats). Hänsyn tages härvid till det årliga rekryteringsbehovet
av underofficerare, så att vederbörande i regel inom ett år efter
avslutad underofficersskola (AUS) kan utnämnas till sergeant på stat.

Följande fordringar gäller för antagning till underofficersaspirant:

1. att vara känd för laglydnad och medborgarsinne;

2. att efter genomgången furirskola eller instruktörsskola I (beställningsmannautbildning)
ha fullgjort minst två års trupptjänst och därunder ha
ådagalagt duglighet och pålitlighet i tjänsten och i övrigt befunnits lämplig
för framtida befordran till underofficer;

3. att ha genomgått instruktörsskola I och II (beställningsmannautbildning)
med godkända betyg i samtliga övningsgrenar och ämnen, att ha erhållit
sammanfattande betyg för instruktörsskola I och II (beställningsmannautbildning)
och trupptjänstgöring (tjänstgöring som beställningsman)
om minst 8 enligt vederbörliga utbildningsbestämmelser samt att
vid instruktörsskola I (beställningsmannautbildning) och II ha erhållit
en sammanlagd betygssumma i undervisningens samtliga allmänbildande
ämnen av på normallinjen minst 66 och på högre linjen minst 62.

Rekryteringen har ur såväl kvantitativ som kvalitativ synpunkt visat ett
tillfredsställande resultat. Vakanser har icke förekommit inom kåren.

Den egentliga utbildningen till aktiv underofficer sker vid arméns underofficersskola.
Underofficersaspiranter, vilka före den militära utbildningens
början icke avlagt realexamen, genomgår före kominendering till
AUS ett eller två läsår vid försvarets läroverk. Den allmänbildande undervisningen
vid läroverket äger rum på två linjer.

A-linjen med klasserna 2 A och 3 A kan närmast betecknas som en realskolelinje
med endast ett främmande språk, i regel engelska. Fordringarna
för godkänd examen på denna linje är därtill reducerade i förhållande till
fordringarna i realexamen.

R-linjen med klasserna 2 R och 3 R leder fram till vanlig realexamen
(utom franska).

Uppdelningen på olika linjer sker efter särskilda prov och med hänsyn
till tidigare skolunderbyggnad. Direkt inträde i 3 A eller 3 R kräver likaledes
speciell prövning eller företeende av bestyrkta betygsavskrifter, gällande
tidigare utbildning.

Efter avlagd examen på A- eller R-linjen sker kommendering till underofficersskolan.

Denna är förlagd till Uppsala och kursen vid densamma har en varaktighet
av omkring IOV2 månader (omkr. 20/10 1. året—omkr. 30/8 2. året).

Den allmänna målsättningen angives på följande sätt:

1. Undervisningen bar till mål att utbilda eleverna till underofficerare på
aktiv stat samt att lägga en fast grund för den fortsatta utbildningen såsom
underofficer.

2. Undervisningen skall så ledas och bedrivas att eleverna ges den
allmänna fostran och militära allmänbildning, som kräves av en underofficer,
att ledaregenskaperna — främst ansvarskänsla, plikttrohet och nog:i
41 no Tiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

grannhet — utvecklas, att eleverna ges en för hela underofficerstiden grundläggande
utbildning i pedagogik och utbildningsmetodik samt att elevernas
förmåga att uttrycka sig i tal och skrift höjes.

Utbildningen avser att bibringa eleverna god förmåga att i fred tjänstgöra
i för underofficerare avsedda befattningar i utbildningsarbetet inom vederbörligt
truppslags vanligaste utbildningslinje(r), förmåga att i fred tjänstgöra
som kompaniadjutant (motsvarande) vid utbildningsförband samt
förmåga att i fält tjänstgöra i underofficersbefattningar.

I den fortsatta utbildningen som underofficer ingår kurs i trupputbildning
om ca 6 veckor omkring 5 år efter utnämningen till underofficer.

I övrigt förekommer endast tillfälliga kurser av kortare varaktighet, motiverade
av behovet av specialinstruktörer i fredsutbildningen eller vissa
positioner vid krigsförbanden. Dessutom finnes ytterligare ett antal kurser,
avsedda speciellt för underofficerare vid artilleriet, luftvärnet, trängen,
signaltrupperna o. s. v.

För äldre underofficerare anordnas förvaltarkurser i tyg- och intendenturtjänst,
i tjänst såsom personalregistratorer m. in.

Övrig fortsatt utbildning av underofficerare äger rum vid förbanden dels
såsom tjänstgöring för egen utbildning vid olika avdelningar och dels vid
speciellt organiserad befälsutbildning. Denna senare utbildning är för underofficerarnas
del i huvudsak inriktad på kvartermästartjänst och trupputbildning.

Vad angår underbefälet må inledningsvis erinras om att den år
1952 beslutade underbefälsreformen vid armén medfört volontärsystemets
slopande; underbefälet tillförsäkrades samtidigt pensionsberättigande anställningar.

Enligt gällande bestämmelser skall i krigsorganisationen aktiv överfurir
jämställas med aktiv underofficer. Härav följer, att varje underofficersbefattning
i krigsorganisationen kan besättas med överfurir. I huvudsak
kommer sålunda underbefälskåren att bestrida kvartermästarbefattningar.

Rörande riktlinjerna för underbefälets tjänstgöringsförhållanden och
placering i utbildningsarbetet må anföras följande.

Utbildningskompanierna organiseras i ett antal övningsavdelningar på
30—40 soldater. Avdelningschefen — officer eller underofficer — får i
regel till sitt förfogande såsom instruktörer 3 underbefäl (överfurirer och
furirer). Deras uppgift är i huvudsak att utbilda enskild soldat och handhava
den formella utbildningen av grupp och patrull, allt enligt direktiv
utfärdade av avdelningschef eller annan övningsledare. I övrigt uppställes
vissa krav på instruktörens pedagogiska förmåga, hans karaktär och viss
åldersgräns för instruktörsuppgifter (högst 42 år).

Beträffande äldre underbefäls placering efter 42-årsåldern gäller för
närvarande särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter. Det må vidare
framhållas, att vid samtliga förband i princip befattningen som adjutant

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

vid utbildningskompani (motsvarande) kan besättas med aktivt underbefäl
eller aktiv underofficer.

Antagning till underbefälsaspirant sker normalt vid inskrivningsförrätlningen.
Denna kan ske antingen i normal ordning som för övriga värnpliktiga
det år, då vederbörande fyller 18 år, eller genom s. k. förtidsinskrivning
vilken kan ske redan det år, då 16-årsåldern uppnås.

Värnpliktig som under första tjänstgöringen blivit intresserad av militäryrket
kan, om han så önskar, överföras till befälsskola I. överföringen
måste dock ske före andra utbildningsskedets slut d. v. s. omkring 15/10.

Rekryteringsläget och därmed även vakansläget har förbättrats avsevärt
de senaste åren. Fortfarande uppgår dock antalet vakanser totalt inom
armén till ca 20 % av disponibla underbefälsstater. Det måste emellertid
uppmärksammas, att ett ändamålsenligt utbyggande av underbefälskåren
under ett antal övergångsår nödvändiggör en viss vakansmarginal för att
säkerställa en åldersmässigt lämplig fördelning av befattningshavarna.

Utbildningen till instruktör sker i huvudsak enligt följande.

Sin 1. tjänstgöring fullgör underbefälseleverna första utbildningsåret i
befälsskola I. Sådan finnes organiserad vid huvuddelen av förbanden.
Eleverna är i regel sammanförda under hela utbildningsåret i en gemensam
skola, vilken i stort sett följer samma utbildningsprogram, som är fastställt
för utbildningen av värnpliktiga gruppchefer. Denna tjänstgöring
omfattar tiden fr. o. m. början av maj 1. året t. o. m. slutet av mars 2.
året och avser främst soldatutbildning och grundläggande befälsutbildning
i truppföring.

Den egentliga instruktörsutbildningen påbörjas i omedelbar anslutning
till befälsskola I, alltså i slutet av mars 2. året. På särskild arméorder anges
årligen i början av mars månad, vid vilka förband sådan skola skall
organiseras och hur många elever, som ur varje förband får beordras dit.

Denna skola, som benämnes instruktörsskola I, pågår utan andra avbrott
än regelmässiga uppehåll för semester och helger, ungefär 1 år. Utbildningen
tager främst sikte på den egentliga instruktörsutbildningen men
omfattar även 400 timmar i allmänbildande ämnen. Denna allmänbildande
undervisning sker på två linjer — högre linjen och allmänna linjen —
alltefter elevernas tidigare skolunderbvggnad. Undervisningen omfattar
främst modersmål och matematik.

Efter med godkännande vitsord genomgången instruktörsskola I utnämnes
eleven till extra ordinarie furir och börjar sin arbetsuppgift som instruktör.
Denna första instruktörsverksamhet, som är att betrakta såsom
fortsatt praktisk utbildning för militäryrket, pågår omkring 2 år. Den slutliga
skolningen för instruktörsyrket sker därefter vid instruktörsskola II,
vilken omfattar omkring 3V2 månader. Utöver militär utbildning ingår även
i denna skola undervisning i allmänbildande ämnen med omkring 300 timmar.
Undervisningen i civila ämnen sker liksom vid instruktörsskola I på
Ivå linjer med koncentration på modersmål och matematik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Till instruktörsskola II, som genom bestämmelser i årlig arméorder organiseras
vid vissa förband, beordras alla furirer, vilka två år tidigare avslutat
instruktörsskola I eller som icke förut genomgått instruktörsskola II.

Utnämning till ordinarie furir kan ske efter 2 års tjänst. Till överfurir
kan befordran ske tidigast efter 6 år räknat från första tjänstgöringens
början.

Efter instruktörsskola II är den ordinarie skolutbildningen för instruktören
avslutad.

Den fortsatta utbildningen sker dels vid förbandet i form av den för allt
befäl årligen organiserade befälsutbildningen därstädes, dels för vissa underbefäl
vid särskilda kurser.

1954 års befälsutredning

Den aktiva officerskårens uppgifter är enligt utredningen av två
slag, nämligen dels att bestrida kvalificerade befattningar i krigsorganisationen,
dels att i fred leda utbildningen av befäl och soldater i syfte att
säkerställa arméförbandens funktionsduglighet i krig. Därtill kommer ledarskap
för all den militära verksamhet, som i fred omfattar bl. a. krigsplanläggning,
förvaltning samt utveckling av försvarsorganisationen.

Utredningen anser, att armékårs-, fördelnings-, brigad- och bataljonschefsbefattningarna
i krigsorganisationen ovillkorligen måste besättas med
aktiv personal samt att dessutom ställföreträdare för bataljonschef och
viss personal i högre staber även måste vara aktiva officerare. Behovet av
officerare blir emellertid större än antalet här nämnda positioner, eftersom
visst antal officerare därtill måste vara under utbildning för dessa uppgifter.
Innan officerare under utbildning kan bestrida de kvalificerade
positionerna, utnyttjas deras yrkeserfarenhet genom att de krigsplaceras
som kompanichefer, kompanichefs ställföreträdare och adjutant vid bataljon.

Utredningen bedömer det som angeläget, att officerarna redan i unga år
kan uppnå kompetens för den krigsplacering, vartill utbildningen syftar,
d. v. s. lägst befattningen som bataljonschef (ställföreträdare). Detta förutsätter
en kvalitativt god rekrytering, som möjliggör, att utbildningen
kan komprimeras och snabbt lyftas upp till en tillräckligt hög nivå.

Ur utbildningsteknisk synpunkt vore det enligt utredningens uppfattning
mest rationellt att införa en ordning, som bygger på en direkt studentrekrytering.

Ur rekryteringsmässiga och andra synpunkter är det dock önskvärt och
nödvändigt att fasthålla vid och utveckla de betydelsefulla reformer beträffande
rekryteringsunderlagets breddning, som kom till stånd under
1940-talet.

Utredningen föreslår därför, att rekryteringen, såsom nu är fallet, skall
ske bland alla underofficersuttagna värnpliktiga och ej begränsas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 37

värnpliktiga med studentexamen, men att utbildningen tidigt yrkesinriktas
och därför efter en med övriga underofficersuttagna gemensam förberedande
skolning förlägges till särskild yrkesskola (aspirantskola). I konsekvens
härmed föreslås även en längre sammanhängande period av praktisk
trupptjänstgöring för officersaspiranterna samt en i förhållande till
nuläget utvidgad krigsskoleutbildning.

Utredningens förslag till förändringar i den nu gällande utbildningsgången
för den aktive officerens utbildning till officer innebär i sammandrag
följande.

Officersaspiranterna utbildas under tjänstgöringens första 7 månader
vid en grundläggande befälsskola vid förbanden tillsammans med värnpliktiga
som vid inskrivningen eller senare uttagits för underofficersutbildning.

Vid slutet av denna utbildning sker urvalet av elever för den kommande
yrkesutbildningen vid en för varje truppslag anordnad aspirantskola.
Till skolorna beordras elever, vilka anmält sin önskan att bli officerare på
aktiv stat och förklarats lämpliga härför. Av utbildningstekniska skäl kan
det bli nödvändigt att beordra ytterligare ett antal elever till skolorna. Dessa
beordras i första hand efter frivilligt åtagande.

Officersaspirantskolan pågår för blivande aktiva officerare fr. o. m. januari
månad t. o. m. augusti månad. Övriga elever återgår omkring den 1
juli till sina förband för fullgörande av vederbörlig praktisk trupptjänstgöring
i likhet med huvuddelen av plutonchefsskoleeleverna.

Officersaspiranter, som innehar föreskriven studiekompetens, återgår
omkring den 1 september till respektive förband för att intill åldersklassens
utryckning fullgöra praktisk tjänst vid värnpliktig trupp.

De aspiranter, som saknar föreskriven studiekompetens, genomgår efter
aspirantskolans slut försvarets läroverk. Elever med realexamen (motsvarande)
fullföljer studierna under 2‘A alternativt 2 läsår; elever med endast
folkskola under 3V2 alternativt 3 läsår. Efter studentexamens avläggande
fullgöres trupptjänstgöring vid årsklassen intill dennas utryckning i slutet
av mars nästföljande år.

Utbildningen vid krigsskolan uppdelas på en yngre och en äldre kurs.
Yngre kursen omfattar 5 månader och pågår fr. o. m. den 1 april t. o. m.
augusti månads utgång 3. året.

Efter tjänstgöring vid repetitionsövningsförband den 1 september—den
10 oktober fullföljes utbildningen vid krigsskolans äldre kurs intill slutet
av augusti 4. året. I och med utryckningen från krigsskolans äldre kurs är
utbildningen till officer avslutad.

Utredningen har vid sina överväganden, vad gäller den aktive officerens
utbildning efter officersexamen utgått från att denna utbildning måste präglas
av den principiella förändring mot mera kvalificerade uppgifter för den
aktiva officerspersonalen, som blivit en följd av utvecklingen ända sedan

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

arméorganisationens utbyggnad under 1940-talet och som beträffande krigsorganisationen
innebär, att numera av varje färdigskolad yrkesofficer måste
krävas lägst förmåga att föra bataljon. Denna principiella förändring har
visserligen medfört vissa förbättringar i den aktiva officersutbildningen,
men i rådande ordning har den dock icke följdriktigt tillgodosetts genom
en enhetlig, logiskt uppbyggd och tillräckligt kvalificerad kursgång på
högskolenivå.

Enligt utredningens mening måste alltså den fortsatta utbildningen av
aktiva officerare läggas på en kvalitativt tillräckligt hög nivå, samordnas
med den tidigare grundutbildningen och utgöra en logisk påbyggnad till de
kunskaper, som härunder inhämtats.

Utbildningens slutskede måste läggas så, att varje officer därmed fullständigar
sin användbarhet såväl för krigsorganisationens normgivande
positioner som för de fredsmässiga uppgifterna. Senast vid 34—35-årsåldern
bör ifrågavarande kompetens ha uppnåtts.

Utbildningen måste säkerställa, att de officerare, vilka är lämpliga för
den högre karriären, inriktas på denna vid så tidig ålder, att de med full
effekt kan utnyttjas i stabsarbete och lärarbefattningar.

Utredningens förslag innebär i sammanfattning följande.

Efter avlagd officersexamen vid krigsskolan placeras officeren såsom
ställföreträdande utbildningsplutonchef vid värnpliktig trupp på utbildningslinjen
skyttetjänst. Under tredje officersåret genomgår han utbildning
till fältkompanichef och utbildningsplutonchef vid en ca 6 månaders
truppslagsskola och placeras därefter såsom utbildare av skvttepluton,
understödspluton eller granatkastarpluton, sammansatta av värnpliktiga i
allmänhet eller befälselever grupp A.

Under 8:e året efter officersutnämningen genomgår officeren en för alla
officerare obligatorisk högskoleutbildning vid en nyinrättad linje vid krigshögskolan,
krigshögskolans allmänna kurs, omfattande en tid av 8V2 månader.

Ur den allmänna högskolekursen rekryteras direkt de officerare, vilka
är bäst lämpade för högre karriär, och som därför skall fortsätta sin vidareutbildning
vid en krigshögskolans högre kurs, tidsmässigt ungefärligen
motsvarande nuvarande krigshögskoleutbildning.

Beträffande övrig för officeren nödvändig utbildning, som nu sker vid
befälsutbildning vid förbanden, särskilda kurser och växeltjänstgöring,
föreslår utredningen icke några förändringar. Ej heller finner utredningen
anledning framlägga förslag till förändringar rörande den utbildning
till och inom den högre karriären, vilken för närvarande bedrives
exempelvis vid tvåårig krigshögskola, försvarshögskola samt vid särskilda
kurser för ledandet av högre förband (arméstridskurs, brigadchefskurs

o. s. v.). Detsamma gäller den nuvarande utbildningen av olika specialkårer
inom armén.

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Utredningen anser den aktiva under of ficer s personalens huvuduppgift
vara att på plutonsnivå svara för utbildningen av värnpliktiga eller ombesörja
däremot svarande speciell lärarverksamhet av kvalificerat slag.
Betydelsen av att dessa utbildaruppgifter kan på ett i allo effektivt sätt
fullgöras stiger enligt utredningen i samma mån som betydelsen över huvud
taget av en realistiskt genomförd värnpliktsutbildning stegras i ytkrigets
tidsskede. Logiskt sammanhängande med dessa utbildaruppgifter i fredsorganisationen
står funktionerna att föra kompani i krigsorganisationen
eller att svara för andra vitala funktioner å samma nivå inom denna organisation.

Rörande plutonchefens ställning i utbildningsarbetet anför utredningen.

För utbildningsverksamheten vid förbanden sammanföres såväl värnpliktiga
i allmänhet som befälsuttagna värnpliktiga till särskilda utbildningskompanier.
Kompanierna är uppdelade i två eller flera utbildningsplutoner,
vilka så långt pedagogiska och utbildningstekniska skäl gör det möjligt
från utbildningens början organiseras såsom motsvarande enheter i fält.
Till skillnad från större utbildningsenheter är plutonen i princip sammanhållen
under hela utbildningsåret, bortsett från att den särskilt under de
första utbildningsskedena tillfälligt under vissa övningspass uppdelas i
smärre enheter.

Plutonchefen bör enligt utredningens uppfattning inför kompanichefen
bära det direkta och fulla ansvaret för all utbildning såväl inom plutonen
som av plutonen såsom förband betraktad såväl beträffande den rent formella
som då det gäller den tillämpade stridsutbildningen. Under de första
skedena är plutonchefen främst utbildare, under slutskedena, vid sidan av
viss utbildande verksamhet, främst förare av pluton under tillämpad utbildning
i kompani- och högre förband.

Särskilt den tillämpade stridsutbildningen av plutonen ställer enligt utredningens
mening stora fordringar på plutonchefsbefattningen. Endast personal
med kvalificerad yrkesutbildning och grundlig erfarenhet kan anses
tillräckligt skickad att bestrida denna befattning.

Utredningen framhåller, att plutonchefstjänsten för den aktive officeren
är ett nödvändigt och avgörande led i hans utbildning för högre positioner
inom organisationen. Till följd av den omfattande yrkesutbildning, som
måste åläggas officeren för att han skall bli skickad att redan vid unga år
kunna bestrida dylika positioner och för att kunna taga honom i anspråk
för olika uppgifter utanför det egna förbandets verksamhet, blir emellertid
antalet tjänstgöringsår som plutonchef i regel begränsat. Det antal
yngre officerare, som vid förbanden blir disponibla för dessa befattningar,
reduceras härigenom och kommer endast att räcka till för att besätta en
del av ifrågavarande positioner. Vid sidan av dessa officerare måste det
därför finnas annan personal, som är kompetent att med fullt befälsansvar
bestrida plutonchefstjänst i utbildningsverksamheten. En sådan personalkategori
utgör enligt utredningens uppfattning den nuvarande underofficerskåren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Utbildningsarbete med direkt och obeskuret ansvar för de värnpliktigas
fostran till användbara soldater och för plutonens danande till ett under
fältförhållanden funktionsdugligt förband måste enligt utredningens mening
vara huvuduppgiften för de aktiva underofficerarnas verksamhet.
Denna precisering åsyftar i första hand infanteriets förhållanden men
sasom utredningen i sin principsammanfattning framhållit avser uppgifterna
även verksamhet som speciallärare (motsvarande) på plutonsnivå inom
arméförbandens utbildningsenheter.

Enligt utredningens mening bör underofficerarnas tjänstgöringsuppgifter
från början av 40-årsåldern i allmänhet inriktas på fysiskt mindre påfrestande
arbetsområden. I det nuvarande systemet omplaceras underofficerarna
vid nämnda ålder till inretjänstbefattningar. De besätter
därvid befattningarna som adjutant vid utbildningskompanierna samt som
expeditionsunderofficer och förvaltare vid förbandens centrala stabs-, expeditions-
och förvaltningstjänst. De bestrider jämväl vissa befattningar
inom den tekniska tjänsten. Det bör dock observeras, att enligt gällande
bestämmelser förenämnda befattningar som adjutant vid utbildningskompani
även må beklädas av personal ur underbefälskåren.

Utredningen är av den uppfattningen, att kompaniadjutantsbefattningarna
kräver aktivt befäl men att uppgifterna är av den natur, att
de kan bestridas av personal ur underbefälskåren. Utredningen räknar därför
med att kompaniadjutantsbefattningarna i regel bestrides av äldre
underbefäl.

För att kunna fullgöra vissa speciella uppgifter inom den centrala stabs-,
expeditions- och förvaltningstjänsten vid förbanden, vissa staber m. m.
liksom inom den tekniska specialtjänsten kräves kvalificerad militär utbildning
och lång praktisk erfarenhet på det militära området. De äldre
underofficerarna torde tillräckligt väl fylla dessa fordringar och bör därför
liksom hittills upprätthålla sådana befattningar. Genom att underofficerarna,
som förutsatts, i princip icke bör tagas i anspråk såsom kompaniadjutanter,
blir det möjligt att inrikta ett antal äldre underofficerare på
vissa kvalificerade utbildaruppgifter.

Mot bakgrunden av det anförda anser utredningen sålunda, att aktiva
underofficerare som uppnått 40-årsåldern bör bestrida befattningar inom
den centrala expeditions- och förvaltningstjänsten vid förband och staber.
Vidare bör de underofficerare, som är särskilt lämpade för och intresserade
av fortsatt arbete inom den direkta utbildningsverksamheten, användas
inom den centrala ledningen av utbildningen vid förbanden.

Såsom av det föregående framgått har utredningen funnit det angeläget,
att plutonsutbildarna i största möjliga utsträckning anförtros sådana
viktiga uppgifter i krigsorganisationen, som deras utbildarkompetens gör
dem skickade att bestrida. Angelägenheten härav framstår än mera tydligt,
om de starkt ökade möjligheterna att genomföra oväntade, kuppartade

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

aktioner mot ett land beaktas. Av största betydelse kan då vara, att all
personal som har befäst och rutinerad yrkesförmåga och som är lokalt
gripbar för omedelbar insats vid beredskapsorganisationer eller mobiliseringsenheter,
till det yttersta utnyttjas för viktiga uppgifter, ej minst
sådana, som innebär förande av enheter i strid.

Beträffande de speciella förhållandena vid infanteriet framhåller utredningen
vidare.

Ytkriget torde komma att medföra, att skyttekompanier och motsvarande
enheter nödgas uppträda med så stora luckor och avstånd till andra
förband, att närmast högre chefs direkta ledning och påverkan vid strid
endast i begränsad omfattning blir möjlig. Ännu större anspråk än tidigare
kommer härigenom att ställas ej blott på chefsskap och initiativförmåga
i och för sig utan även på kvalificerad yrkesskicklighet, grundad
rutin och god fysisk kondition.

Dylik kvalificerad yrkesskicklighet, befäst rutin och fältmässig kondition
återfinnes i princip hos all den aktiva befälspersonal, som i sin dagliga gärning
bestrider militärt ledarskap i viktiga befattningar i utbildningsarbetet
och annorstädes. Detta gäller ej minst underofficerarna.

Med hänsyn till det nu anförda bör de aktiva underofficerarna i största
möjliga utsträckning ianspråktagas för befattningarna som ställföreträdande
kompanichef och kompanichef, så att dessa viktiga positioner i
krigsorganisationen förstärkes.

Vidare bör framhållas, att riskerna för snabba och oväntade krigsutbrott
kan medföra, att en mobilisering måste genomföras under mycket svåra
och tidsmässigt pressade förhållanden. Betydelsen av tillgång till lokalt,
omedelbart disponibel personal blir i sådana lägen framträdande. Det må
härvid uppmärksammas, att de aktiva underofficerarna under den övervägande
delen av sin tjänstgöring är stationerade vid det egna förbandet. Härigenom
kan de efter kort förvarningstid till skillnad från vad som i allmänhet
är förhållandet beträffande reserv- och värnpliktigt befäl, snabbt
vara på mobiliseringsplatsen och från början leda och övervaka verksamheten.
Härjämte bör observeras, att under vissa perioder under utbildningsåret
en icke obetydlig del av den aktiva officerskåren icke är direkt gripbar
på förläggningsorterna.

Det är utredningens uppfattning, att dessa speciella förhållandena vid
mobilisering gör det ännu mera angeläget, att underofficerarna bör ges
uppgifter och ansvar i krigsorganisationen som chefer eller ställföreträdande
chefer för mobiliseringsenheter av kompanis eller motsvarande styrka.

Utredningen är sålunda av den uppfattningen, att krigsorganisationen, i
vad avser såväl mobiliseringsberedskapen som stridsförmågan hos arméförbanden
i ytkriget, kommer att tillföras ökad effekt genom att de aktiva
underofficerarna i likhet med de yngre aktiva officerarna tilldelas uppgifter
som kompanichefer och ställföreträdande kompanichefer. En förutsättning
härför är emellertid, att underofficerskåren får en god rekrytering
och att utbildningen till och som underofficer ges en principiellt ändrad
inriktning. Utbildningen bör i detta syfte få en till tid och omfattning lämpligt
avpassad skolmässig daning jämte en kvalificerad praktisk tjänstgöring,
syftande mot krigsplacering som kompanichefs ställföreträdare och kompanichef
i fält eller andra krigsorganisatoriska uppgifter av motsvarande
betydenhetsgrad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Utredningen anser, att rekryteringen av den aktiva underofficerskåren
bör, såsom hittills varit fallet, ske ur det fast anställda underbefälets led.
De som vid de grundläggande underbefälsskolorna och under den mellanliggande
trupptjänstgöringen visat sådana befälsegenskaper och utvecklingsmöjligheter,
att de framdeles såsom underofficerare kan förväntas på
ett fullgott sätt bestrida de av utredningen föreslagna kvalificerade befattningarna,
bör uttagas till fortsatt utbildning till aktiv underofficer.

Antagning som befälselev till den första grundläggande befälsskolan —
befälsskola I — sker i princip enligt värnpliktslagen vid 18 års ålder eller
efter förtidsinskrivning tidigare.

Uttagning till underofficersaspirant förutsättes ske efter genomgång av
instruktörsskola II. Därvid har hans föregående utbildning omfattat omkring
fyra år. Befälseleven är sålunda vid antagningen till underofficersaspirant
22—23 år.

Om underofficeren enligt utredningens förslag i framtiden placeras i
avsevärt mera ansvarsfulla befattningar än vad som nu är fallet är det
enligt utredningen av vikt, att urvalet till aktiv underofficer icke sker tidigare,
än att vederbörandes förutsättningar för yrket kan med tillräcklig
säkerhet bedömas och att utbildningen vid de grundläggande underbefälsskolorna
intensifieras.

De uppgifter, som enligt utredningens förslag skall åläggas underofficerarna,
medför, att utbildningen både till och som aktiv underofficer dels
ges en vidare ram och intensifieras, dels till sitt innehåll så omlägges, att
den gör underofficerarna skickade för deras nya arbetsområden.

Beträffande de speciella förhållandena vid infanteriet framhåller utredningen,
att utbildaruppgiften som plutonchef i fredsorganisationen kräver
allmänt taget, att underofficeren kan föra närmast högre förband d. v. s.
kompani. Detta innebär bl. a., att han skall vara väl förtrogen med grupperingen
och eldledningen beträffande de vapen, vilka under strid i regel samverkar
med skyttepluton d. v. s. understödspluton och granatkastarförband.
Ett klart samband råder sålunda mellan underofficerens förande uppgift i
fält som kompanichef och utbildande uppgift i fred som plutonchef. Att
kunna utbilda enskild soldat samt skyttegrupp, understödsgrupp och framför
allt plutonsenhet som stridande förband kräver därför befälsutbildning
både av skolmässig natur och i form av trupptjänstgöring. Denna utbildning
måste fortlöpande bedrivas alltifrån det grundläggande ledet, intill
dess underofficeren är fullt utbildad för avsedda tjänstgöringsuppgifter.
Enär erfarenheter och mognad i tillräcklig omfattning icke kan vinnas
förrän efter flerårig trupptjänstgöring, torde de första tjänstgöringsåren
vid förbanden som underofficer vara att betrakta som fortsatt utbildning
inom yrket.

Därest underofficerarna skall, så långt möjligt är, kunna bekläda befattningarna
som kompanichef och ställföreträdande kompanichef i krigsorga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

nisationen, måste enligt utredningen den erforderliga skolmässiga utbildningen
och trupptjänstgöringen så utformas och bedrivas, att tillräckliga
kunskaper för ifrågavarande krigsplacering bibringas dem redan vid
unga år.

Med hänsyn till den förut angivna allmänna omfattningen av utbildningen
beträffande av utredningen föreslagna befattningar i krig och fred
bör enligt utredningens mening målsättningen för och innehållet i utbildningen
till och som aktiv underofficer i huvudsak vara följande.

Utbildningen till aktiv underofficer måste redan under det grundläggande
skedet av utbildningen koncentreras på ämnen, som kräver lång tids
studier och träning. Detta gäller främst utbildning i taktik inom kompaniets
ram och truppföring. Utbildningen måste ges sådan inriktning, att
vederbörande bibringas tillräckliga kunskaper och färdigheter i utbildarförmåga
så tidigt, att han redan efter instruktörsskola I kan placeras som
chef för och ansvarig utbildare av enskild soldat och grupp i såväl formell
som tillämpad strid.

Beträffande den allmänbildningsnivå, som en aktiv underofficer bör
inneha, framhåller utredningen, att det med hänsyn till avsedd krigsuppgift
som fältkompanichef är önskvärt och med hänsyn till fredsuppgiften
som plutonchef nödvändigt, att han innehar kunskaper på lägst fullständig
realexamensnivå. Desamma bör ha förvärvats antingen före militäranställningen
eller under utbildningen till underofficer. Någon anledning
torde icke längre föreligga att bibehålla den hittills tillåtna begränsade
realexamen — den s. k. A-linjen— vid försvarets läroverk. Utredningen
föreslår därför, att It-linjen vid försvarets läroverk blir den för alla underofficersaspiranter
ur armén, som före anställningen saknar erforderlig
studiekompetens, gemensamma studievägen.

Utredningen föreslår följande utbildningsgång för utbildning till aktiv
underofficer.

Underofficersaspirant, som före militärtjänstens början avlagt realexamen
(motsvarande), beordras direkt till arméns underofficersskola
(AUS) i Uppsala. Skolan bör ha en varaktighet av omkring 10Vs månader.

Då underofficerarna i såväl krigs- som fredsorganisationen bör placeras i
befattningar, som bättre än vad som hittills varit fallet svarar mot deras
förutsättningar, föreslås i konsekvens härmed, att den nuvarande utbildningen
vid AUS ändras. Främst bör ändringar genomföras beträffande
ämnena taktik, truppföring och trupputbildning.

I överensstämmelse härmed bör tnktikutbildningen, i vad den avser den
för truppslagen gemensamma undervisningen, omfatta de allmänna principerna
för förstärkt skyttebataljons och brigads verksamhet i fält, åskådliggjorda
genom applikatoriska exempel.

Den truppslagsvisa taktikutbildningen bör för elever ur infanteriet och
pansarinfanteriet omfatta detalj studium av skyltebatal jonens och skyttekompaniets
verksamhet under anfall, försvar, fördröjningsstrid, förlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

ning och skydd. Undervisningen bör bedrivas i huvudsak applikatoriskt
såväl inomhus som i terräng. Stabstjänst, underhållstjänst, personaltjänst
och sambandstjänst göres till föremål för studium i huvudsak i anslutning
till de taktiska exemplen i sådan utsträckning, att eleverna erhåller en
allmän inblick i hithörande problem.

Utbildningen i truppföring bör syfta till att träna infanteri- och pansarinfanterieleverna
till god förmåga att föra förstärkt skyttepluton under
olika stridsförhållanden samt förmåga att föra skyttekompani under enklare
stridslägen.

o Utbildningen i trupputbildning bör ge eleverna sådan förmåga, att de
såsom ställföreträdande plutonchefer i utbildningsverksamheten kan organisera
och leda stridsövningar av tillämpad natur med skyttepluton.

Genom att utbildningen vid AUS till följd av utredningens förslag till
ändrad användning av underofficeren givits en helt annan inriktning än
den hittills haft, bör normera för betygssättningen revideras. De koefficienter,
som bestämmer ämnenas inbördes värde, bör därför enligt utredningens
mening ändras, varvid bl. a. ämnet truppföring ges en större
tyngd.

De underofficersaspiranter, som efter instruktörsskola II uttagits till
fortsatt utbildning till underofficerare på aktiv stat men icke tidigare avlagt
realexamen, bör enligt utredningens förslag beordras till försvarets
läroverk för komplettering av sin allmänbildning till kunskaper, motsvarande
fullständig realexamen (nuvarande R-linjen).

Utredningen framhåller i konsekvens med den föreslagna förändrade
inriktningen av underofficerarnas uppgifter, att utbildningen som underofficer
bör de närmaste åren efter underofficersskolan fortsättas vid förbandet
och där bedrivas på så sätt, att underofficeren, så snart hans allmänna
mognad och yrkesskicklighet gör det möjligt, kan placeras i ansvarig
plutonchefsbefattning vid värnpliktig trupp eller som ställföreträdare
och lärare vid befälsskola. Härvid förutsättes, att han vid den av
utredningen föreslagna särskilda truppslagsskolan erhållit utbildning för
befattningen som krigskompanichef samt bibringats praktisk-pedagogisk
utbildning i och fördjupad kunskap om eget truppslags vapen och därmed
befäst förmåga i sin fredsuppgift som plutonchef, lärare och utbildare,
även vid befälsskola.

I detta syfte bör enligt utredningen efter en till innehåll och längd väl
avpassad trupptjänstgöring en grundlig skolning i teori och praktik vid
särskilt anordnad kurs inläggas i underofficersutbildningen.

Denna kurs bör utformas som en för underofficerare vid varje särskilt
truppslag anordnad truppslagsskola och inläggas så tidigt i deras tjänstgöring,
som deras mognad, omdöme och yrkesvana gör det möjligt.
Studierna vid kursen bör för varje truppslag inriktas på sådana positioner
i krigsorganisationen, där underofficerarnas speciella förutsättningar bäst
kan tillföra organisationen ökad personell kvalité. För infanteriets, pansarinfanteriets
och kavalleriets del bör studierna i detta syfte huvudsakligen
avse utbildning för kompanichefsbefattningar vid linjeförband.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Den utbildning för vissa underofficerare, som är nödvändig för deras
yrkesutövning inom särskilda fack, bör ske i den omfattning, som specialuppgifterna
kräver.

Beträffande innehållet i förenämnda truppslagsskola vid huvudlinjen
inom infanteriet har den av utredningen utförligt behandlats å s. 257—258
i betänkandet.

Utredningen framhåller, att den aktiva underbefälskårens huvuduppgift
är att i fredsorganisationen vid värnpliktsskolorna svara för utbildningen
vid den minsta utbildningsenheten, gruppen eller avdelningen,
ävensom bestrida annan speciell instruktionsverksamhet. Som förutsättning
för ett kompetent genomförande av dessa uppgifter står förmåga att
kunna föra krigsorganiserad pluton eller annan enhet å motsvarande nivå
ävensom god orientering och insikt i grunderna och villkoren för fältkompaniets
uppgifter och uppträdande under strid. Det synes därför utredningen
riktigt och ändamålsenligt att relatera de nu nämnda fredsuppgifterna
till de viktiga uppgifter inom krigsorganisationen, vilka vid huvuddelen
av förbanden kräver — förutom specialutbildning av visst slag —
stridsledarförmåga på plutonsnivå och goda allmänna insikter i kompaniets
organisation och taktiska uppträdande och vilka uppgifter i väsentlig grad
får stöd av en yrkesmässigt underhållen rutin. Härmed avses i första hand
uppgifterna som kvartermästare vid fältkompanier.

Utredningen anför, att en förutsättning för att utbildningstiden skall kunna
rationellt utnyttjas är, att det tillämpade liksom det formella övningsmomentet
i regel sker under ledning av en och samma instruktör då det gäller
såväl den enskilda utbildningen som utbildningen av grupp eller annan
enhet av motsvarande storlek.

Ur flera synpunkter är det sålunda nödvändigt att inom utbildningstjänsten
vidga det aktiva underbefälets arbetsområde. Arbetsuppgifterna
bör alltså omfatta träning av enskild soldat och grupp såväl i de viktiga
grundläggande formella stridsövningsmomenten som i den än viktigare
tillämpade stridsutbildningen. Instruktörerna bör likaledes under hela
första tjänstgöringen av en årsklass värnpliktiga vara fast knutna till en
och samma pluton och härvid i största möjliga utsträckning tilldelas fast
befäl över grupp eller annan underavdelning av plutonen (motsvarande).
Känslan av direkt personligt ansvar för ett antal värnpliktigas utbildning
och tillfredsställelsen över att själv kunna framvisa ett resultat av den
egna arbetsinsatsen är en stimulerande faktor för varje militär yrkesutövare
vare sig han tillhör den ena eller andra kategorien.

I detta sammanhang bör positionen som plutonchefs ställföreträdare
uppmärksammas. Enligt nu gällande ordning som bygger på 1942 och 1948
års försvarsbeslut, skall denna befattning i princip upprätthållas till en
tredjedel av personal ur underofficerskåren och till två tredjedelar av personal
ur underbefälskåren. Utredningen har beträffande dessa positioner
föreslagit, att vissa av dem skall upprätthållas av de yngre officerarna
och underofficerarna som ett led i dessas egen utbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

På angivet sätt besättes emellertid endast inemot hälften av positionerna
som plutonchefs ställföreträdare. Återstoden av ifrågavarande befattningar
anser utredningen böra anförtros åt underbefäl. Utredningen anser alltså,
att förenämnda normer beträffande underbefäl som ställföreträdande
plutonchefer alltfort bör gälla, varigenom inemot två tredjedelar av desamma
skall kunna bestridas av personal ur underbefälskåren.

I det föregående nämnda utbildningsuppgifter kan enligt utredningen
bestridas av aktivt underbefäl intill en ålder av ca 42 år.

Inom den direkta utbildningsverksamheten finnes däremot endast ett
fåtal befattningar, vilka kan bestridas av underbefäl efter 42-årsåldern.
Dessa utgöres av vissa av de instruktörsbefattningar inom special tjänstens
område — främst underhållstjänsten — vilka icke ställer högre krav på
fysisk uthållighet än att de kan bestridas av personal upp till 50-årsåldern.
Utredningen har beräknat, att per normalinfanteriregemente högst 5 dylika
befattningar inom utbildningsverksamheten kan ställas till förfogande för
underbefäl över 42 år.

Beträffande användningen i fred i övrigt av det aktiva underbefälet efter
40-årsåldern, då huvuddelen av dem sålunda ej längre lämpligen bör tjänstgöra
i direkt utbildningstjänst på fältet, påpekar utredningen, att den i
samband med frågan om den aktiva underofficerskårens fredsanvändning
framhållit, att den avgränsning av arbetsuppgifterna, som genom olika
rationaliseringsåtgärder ägt rum, medfört, att kompaniadjutantsuppgifterna
till sin helhet väl kan bestridas av personal ur underbefälskåren. Utredningen
förordar därför, att äldre aktivt underbefäl placeras som kompaniadjutanter
vid förbandens kompanienheter. Beträffande befattningar i övrigt
för det äldre aktiva underbefälet föreslår utredningen, att dessa skall avse
uppgifter, för vilka redan enligt gällande reviderade organisationsplaner
äldre aktivt underbefäl kan ianspråktagas.

Beträffande frågan om underbefälets nuvarande uppgifter i övrigt, exempelvis
inom den tekniska specialtjänsten, har utredningen ansett sig i princip
icke böra föreslå några förändringar härutinnan.

Enligt utredningens uppfattning bör, då det gäller att taga ställning till
underbefälets uppgifter i krig, uppmärksammas, att underbefälet liksom
de aktiva officerarna och underofficerarna i sin dagliga gärning tränas i
militära färdigheter. Genom kompletterande utbildning under sin yrkesutövning
kan de kontinuerligt inriktas på uppgifter inom krigsorganisationen,
som kräver speciella militära kunskaper. Då de genom sin tjänst vid
förbanden i likhet med främst underofficerarna i regel kan efter kort
förvarning vara på sin plats inom krigsorganisationen, bör de utnyttjas
inom densamma i sådana positioner, på vilkas utövare redan i samband
med mobilisering och under begynnelseskedet av ett beredskaps- eller
krigstillstånd kan komma att ställas stora krav. Utredningen tillmäter
härvid ej minst underhållstjänsten stor betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1960

I ett s. k. ytkrig torde förbanden komma att utspridas på stora ytor
Med hänsyn härtill kommer stora krav att ställas på underhållstjänstens
företrädare redan i kompaniinstansen. Särskilt gäller detta beträffande
de förband, som måste genomföra rörliga operationer.

Vid förband, vilkas krigsuppgifter normalt är lokalt bundna, blir påfrestningarna
på underhållstjänsten mindre. Det system, på vilket underhållstjänsten
härvid är uppbyggt, undergår i regel icke någon större förändring.
Underliållsplatserna är fasta. Stridsuthålligheten vid förbandet
kan säkerställas genom på förhand gjord upplagring av för striden nödvändig
materiel.

Det fast anställda underbefälet har under senare år i allt större utsträckning
tagits i anspråk som kvartermästare vid skyttekompanier.
Erfarenheterna härav har i stort sett varit goda.

Utredningen förordar därför, att det aktiva underbefälet i krig i huvudsak
bör bestrida befattningarna såsom kompanikvartermästare vid fältförband
och att de efter 40-årsåldern bör bestrida motsvarande befattningar
vid lokalförsvarsförbanden. Om emellertid kvartermästarbefattningar i
krigsorganisationen till önskvärt antal skall kunna besättas med personal
ur den aktiva underbefälskåren, måste det fast anställda underbefälets
utbildning planläggas så, att den tidigare än nu leder fram till erforderlig
kompetens.

Beträffande rekryteringen till det aktiva underbefälsyrket förutsätter
utredningen icke några principiella förändringar av de år 1952 beslutade
reglerna härutinnan.

Utredningens förslag till förändringar av den aktiva underbefälskårens
utbildning innebär i vad avser studiegång och organisation endast smärre
avvikelser från det nuvarande systemet. Sålunda bibehålies befälsskola I
och instruktörsskola I oförändrade. Instruktörsskola II utökas med omkring
2 veckor från nuvarande 3Va till omkring 4 månader. Kvartermästarkurs
om 4 månader införes såsom obligatorisk utbildning för allt i trupptjänst
verksamt underbefäl. I övrigt bibehålies i obeskuret skick de kurser,
vilka i nuvarande system avser komplettering av kunskaper eller
omskolning till speciellt fack.

Då det gäller innehållet i utbildningen, innebär utredningens förslag
vissa förändringar, motsvarande den kvalitativa lyftning mot självständigt
utbildareansvar, som utredningens förslag avser. Sålunda ges åt ämnet
truppföring ökad betydelse vid instruktörsskolorna. Viss taktisk utbildning
bör införas redan vid undervisningen i instruktörsskola II.
Trupputbildningen får ett ökat innehåll genom att även den tillämpade
utbildningen av grupp tillförts underbefälets verksamhetsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Y ttranden

Utredningens förslag rörande den aktiva befälspersonalens uppgifter,
rekrytering och utbildning har av flertalet remissmyndigheter tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Beträffande kompletterande synpunkter eller
avvikande uppfattningar i hithörande frågor må följande redovisning
lämnas.

Chefen för armén biträder i allt väsentligt utredningens förslag beträffande
den aktiva officerskårens uppgifter, rekrytering och användning.
Även i fråga om utredningens förslag till ny utbildningsgång för
officerare framhåller chefen för armén att den i allt väsentligt är lämplig.
Dock bör den unge officeren, enär trupptjänsten med chefsansvar är omistlig
som erfarenhetsunderlag, tidigare än vad utredningen föreslagit tjänsteplaceras
som plutonchef. Vid vissa truppslag kräves härför att trupputbildningskursen
bibehålies. Vidare framhåller arméchefen att tjänstgöringen
som plutonchef icke bör utsträckas över längre tid än som erfordras
för vederbörandes egen fortsatta utbildning. Härvid måste beaktas
att skilda individer olika snabbt tillägnar sig den trupperfarenhet
som erfordras för avsedda uppgifter. Erfarenhetsmässigt synes c:a 4 år
vara ett minimikrav. Inräknas tiden för truppslagsskolan m. m. bedömes
därför de mest kvalificerade officerarna 5—6 år efter krigsskolans slut
vara lämpade för högre vidareutbildning vid den av utredningen föreslagna
allmänna krigshögskolekursen. Den fortsatta högre utbildningen vid krigshögskolans
högre kurs bör genomgås av ett större antal officerare än vad
utredningen förordat.

Civilförsvaret kommer, framhåller civilförsvarsstyrelsen, att spela en
allt större roll i totalförsvaret. Med hänsyn härtill finner styrelsen det
angeläget, att civilförsvaret beredes tillräckligt utrymme vid utbildningen
av arméns befäl, i synnerhet det aktiva. Denna utbildning synes böra
anknyta till såväl den grundläggande som den fortsatta utbildningen.
Detta gäller ej blott officerspersonalen utan även övriga befälskårer.

Kompetensutredningen framhåller, att rekryteringen av den aktiva
officerskåren alltjämt är klart otillfredsställande, men anser att befälsutredningens
förslag till ökad breddning av rekryteringsunderlaget torde få
anses medföra en tillfredsställande numerär utökning av kåren. Däremot
ifrågasätter kompetensutredningen möjligheterna att genom föreslagna
åtgärder åstadkomma en kvalitativ höjning av rekryteringen. Kompetensutredningen
finner alltjämt att dess eget förslag, ingående i dess utlåtande
över 1948 års befälsutredning, innebärande en starkt specialiserad väg för
officersutbildningen med inriktning på militärteoretiska och tekniska
studier och med starkt begränsad årlig intagning och höga intagningskrav,
komme att ge betydligt större förutsättningar för en kvalitativt stark rekrytering
än den nu föreslagna utbildningsgången för aktiva officerare.
Befälsutredningens synpunkter på trupptjänstgöringens betydelse för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

aktiva officerens vidareutbildning finner kompetensutredningen göra ett
gammalmodigt intryck och verka föga övertygande, sedda mot bakgrunden
av vad i betänkandet anförts om den tekniska krigsutvecklingen.

Svenska officersförbundet anser det böra övervägas om icke den föreslagna,
obligatoriska krigshögskolekursen borde tidigareläggas i utbildningsgången
i förhållande till vad som utredningen föreslagit, t. ex. efter
5 tjänsteår som officer. Förbundet finner denna åtgärd nödvändig, om
de officerare, som är avsedda för de högsta befattningarna inom försvaret,
skall medhinna lämplig tjänstgöring — stabstjänst och trupptjänst — samtidigt
som befordringsåldern till regementsofficer hålles rimligt låg.

Beträffande de aktiva underofficerarnas uppgifter framhåller
chefen för armén, att fredsorganisationen har behov av plutonchefer
inom ett stort antal speciallinjer, vilka förekommer inom flera truppslag
och för vilka utbildningen icke generellt innebär en inriktning mot truppföraruppgifter
på kompanichefsnivå. Truppslagsskolan för underofficerare,
som inriktas mot här åsyftad specialutbildning, bör förläggas till för
armén gemensamma fackskolor, varigenom kostnaderna kan hållas nere.
Underofficersutbildningen vid dessa skolor bör dels tillgodose fredsorganisationens
behov av specialutbildade plutonchefer dels skola ifrågavarande
underofficerare för krigsbefattningar med höga krav på yrkeserfarenhet.
Dessa senare kan vara kompanichefsbefattningar, ställföreträdande kompanichefsbefattningar
och särskilt viktiga specialhefattningar.

Chefen för armén anser, att underofficerarna normalt efter 2—3 års
tjänstgöring som plutonchefs ställföreträdare äger reell kompetens för
befattningen såsom plutonchef vid truppslagets huvudutbildningslinje.
Det ökade utbildningsansvar, som avses tillkomma underofficerarna, gör
undervisningen i trupputbildning vid AUS särskilt betydelsefull. Arméchefen
anser det därför icke lämpligt att, som utredningen föreslår, reducera
det härför avsedda timantalet och sänka ämnets betygskoefficient.
Nuvarande relation mellan utbildningstid och betygskoefficienter i ämnena
trupputbildning och truppföring bör gälla även i framtiden.

Vidareutbildningen av underofficerare vid truppslagsskolor bör äga rum
2—3 år efter genomgången underofficersskola. Omfattning, längd och
lokalisering blir beroende på avsedd placering inom krigs- och fredsorganisationen
och bör utredas särskilt, sedan principbeslut i befälsfrågan föreligger.
Uttagningen för fortsatt utbildning bör ske bl. a. med ledning av
studieresultaten vid AUS, kompletterade med objektiva urvalsmetoder.

Som även tidigare i annat sammanhang omnämnts anser militärpsykolopiska
institutet, att huvudparten av de aktiva underofficerarna bör krigsplaceras
i andra befattningar än kompanichefsbefattningar.

Svenska underofficer sförbundet framhåller, att i utredningens förslag
rörande övningsgrenar och ämnen vid AUS saknas två enligt förbundets
uppfattning mycket betydelsefulla ämnen, nämligen psykologi och peda4—41
60 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

Kungl. Maj-.ts proposition nr 109 år 1960

gogik. Visserligen kominer dessa ämnen i någon omfattning att ingå i utbildningen
till underbefäl men dock icke i tillräcklig grad. Ämnena ifråga
bör införas på skolans utbildningsprogram till en omfattning av sammanlagt
50 timmar. Vidare bör ämnet skyddstjänst beredas ordinarie utrymme
i kursprogrammet för AUS.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden framhåller, att
i befattningarna på kompanichefsnivå bör liksom hittills normalt placeras
aktiva officerare och reservofficerare. I den mån underofficerare placeras
på dylika befattningar bör konstituering till officer ske. Med hänsyn till
de stora krav som i det moderna kriget ställes på underhållstjänsten bör
de aktiva underofficerarna avses härför. Härutöver bör de i första hand
avses för vissa specialbefattningar av teknisk natur i likhet med vad som
är förhållandet inom marinen och flygvapnet.

Högerns ungdomsförbund anser, att utbildningen av de aktiva underofficerarna
i huvudsak bör taga sikte på att de skall användas som
trupputbildare för pluton under såväl freds- som krigsförhållanden samt
att de vid krigsplacering skall kunna placeras som chefer för såväl
stridande som underhållande enheter.

Med avseende å den aktiva underbefälspersonalen säger sig
försvarsväsendets underbefälsförbund dela utredningens uppfattning att
underbefälet kan lösa och bör tilldelas mera ansvarsfyllda och krävande
uppgifter än de som följer med begränsningen av arbetsområdet till den
formella utbildningen. Förbundet anser dock, att utredningens användning
av uttrycket gruppinstruktör liksom även förslaget om att underbefäl
bör vara tilldelat »fast befäl över grupp eller annan underavdelning
av plutonen» kan ge anledning till den uppfattningen, att utredningen
åsyftat en återgång till den snäva inramning av arbetsuppgifterna, som
under volontärinstitutionens dagar var utmärkande för underbefälets
anställnings- och tjänsteförhållanden. Förbundet finner det angeläget,
att den av utredningen avsedda vidgningen av underbefälets arbetsområde
i utbildningsverksamheten starkt betonas och framhåller att en förändring
av benämningen »gruppinstruktör» till »truppinstruktör» eller
»avdelningsinstruktör» skulle bidraga till att förhindra missuppfattningar
om underbefälets avsedda ställning inom arméns befälsorganisation.

Departementschefen

Enligt befälsutredningens förslag skall den aktiva officerskåren i krigsorganisationen
bestrida lägst befattningarna såsom bataljonschef (motsvarande)
och i fredsorganisationen svara för ledandet av utbildningen av
befäl och soldater samt av all övrig verksamhet beträffande bl.a. krigsplanläggning,
förvaltning samt utveckling av försvarsorganisationen. Utredningen
bedömer det som angeläget att officerare redan vid unga år kan
placeras i avsedda befattningar särskilt vid de krigsorganiserade förbanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Detta förutsätter eu god rekrytering till officersyrket och ett utbildningssystem,
som snabbt leder fram till erforderlig kompetens. Som framgått
bar dessa synpunkter vunnit enhällig anslutning vid remissbehandlingen.

Även jag biträder utredningens förslag såväl beträffande de aktiva
officerarnas uppgifter inom krigs- och fredsorganisationen som beträffande
de allmänna krav som måste ställas på rekryteringen och utbildningen
av den aktiva officerspersonalen.

I likhet med utredningen vill jag särskilt framhålla vikten av att officersrekryteringen
sker ur hela värnpliktsmassan och ej begränsas till att omfatta
endast sådana underofficer suttagna värnpliktiga, vilka vid utbildningens
början innehar studentexamen eller motsvarande kompetens. Jag
finner det angeläget att värnpliktiga, vilka saknar dylik studiekompetens
men som i övrigt bedömes lämpliga för officersyrket, beredes möjligheter
att under utbildningens gång vid försvarets läroverk komplettera sina allmänna
kunskaper intill studentexamensnivå i huvudsak enligt de principer,
vilka hitintills gällt för denna utbildning. Jag förutsätter således i
likhet med utredningen att försvarets läroverk tills vidare bibehålies i
försvarets organisation. Jag återkommer till frågan om studiegången vid
försvarets läroverk i ett senare avsnitt. För att ytterligare bredda rekryteringsbasen
till officersyrket bör under den grundläggande utbildningen
successivt urval bland alla underofficersuttagna värnpliktiga ske så långt
detta är möjligt med hänsyn till önskvärdheten av en tidig yrkesinriktning.
Jag anser därför att alla till underofficersutbildning uttagna värnpliktiga
bör sammanhållas i gemensam grundläggande värnpliktsutbildning
under relativt lång tid innan antagning sker till officersaspirant. Jaganser
likaledes att övergång till aspirantutbildning av värnpliktiga plutonchefsskoleelever
bör kunna ske även sedan denna påbörjats, dock med
sådan tidsbegränsning att tillräcklig tid återstår av densamma för att en
rättvis värdesättning mellan alla aspiranter skall kunna ske, oberoende
av den tidpunkt, då yrkesutbildningen påbörjats.

I konsekvens med vad nu sagts biträder jag utredningens förslag att
grundutbildningen till officer bör omfatta ett inledande skede gemensamt
med övriga underofficersuttagna under ca 7 månader och att regelmässigt
urval till fortsatt yrkesutbildning sker vid slutet av sagda skede. Jag biträder
ävenledes förslaget om inrättande av en officersaspirantskola för
varje truppslag om ca 8 månaders längd i omedelbar anslutning till det nyss
angivna inledande utbildningsskedet. Den praktiska trupptjänstgöring vid
åldersklassen om ca 7 månader som utredningen ansett böra inläggas efter
aspirantskolan finner jag vara av grundläggande betydelse för utvecklandet
av aspiranternas befälsegenskaper. Jag förutsätter därför att eu dylik
trupptjänstgöring äger rum. Den utvidgning och intensifiering av utbildningen
vid krigsskolan som av utredningen bedömts nödvändig anser jag
vidare väl motivera att kursgången vid densamma förlänges och uppdelas

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

på en yngre kurs om ca 5 månader och en äldre avslutande kurs om ca
11 månader med ett mellanliggande trupptjänstgöringsskede om ca 1 månad.
Jag vill påpeka att vad nu föreslagits i förhållande till nuläget icke innebär
förlängning av den sammanlagda tiden för utbildning till officer.

Även den fortsatta utbildningen av den aktiva officeren måste om krigsorganisationens
befälsposter på bataljonschefs- eller ställföreträdande bataljonschefsnivå
skall kunna besättas med unga, kompetenta yrkesmän,
enligt min uppfattning inlemmas i ett fast utbildningssystem med vid bestämda
tidpunkter återkommande skeden av skolmässig utbildning med
högt kvalitativt innehåll och däremellan perioder av praktisk tjänstgöring
vid trupp. Därjämte bör officerens fortsatta utbildning inriktas på kvalificerade
uppgifter inom fredsorganisationens utbildningsverksamhet, administration
och förvaltning. Jag biträder därför förslaget att truppslagsskolan
för officerare skall bibehållas men ges en mera praktisk inriktning
än i nuvarande utbildningssystem. Den bör till tiden förläggas till normalt
2 år efter krigsskolans slut. Jag anser ävenledes att en av utredningen
föreslagen allmän högskolekurs om ca 8 månader, obligatorisk för alla
aktiva officerare, bör inrättas. Huvudsyftet med denna allmänna krigshögskolekurs
bör bl.a. vara att bibringa varje aktiv officer foi-mell kompetens
för lägst bataljonschefskap eller motsvarande i krigsorganisationen.
Kursen bör vara organisatoriskt fast knuten till nuvarande krigshögskoleutbildning,
som förutsättes bibehållen för att genom urval ur den allmänna
kursen ge därtill lämpade skolning för de mest kvalificerade befattningarna
inom organisationen.

Arméchefen har ansett att den allmänna kursen bör genomgås tidigare
än vad utredningen föreslagit. Jag vill emellertid framhålla betydelsen av
att trupptjänstgöringen för officeren efter officersutnämningen och innan
denne övorgår till annan verksamhet blir av sådan omfattning och längd
att den ger god erfarenhet och kunskap om svensk trupp. Endast en trupptjänstgöring,
omfattande flera år i följd, kan ge åsyftat resultat. Jag anser
därför i likhet med utredningen att den allmänna krigshögskolekursen normalt
bör genomgås vid omkring 30 års ålder, vilket givetvis bör innefatta
möjligheter till avvikelser i individuella fall. Med denna inställning till
trupptjänstens betydelse anser jag att ett vid remissbehandlingen framfört
förslag om inrättande av en s.k. elitlinje för officerare icke är lämpligt.

Av civilförsvarsstyrelsen har framhållits angelägenheten av att problem
rörande civilförsvaret ges tillräckligt utrymme vid utbildningen av arméns
befäl, i synnerhet det aktiva. Jag förutsätter, att den i det föregående föreslagna
utbildningen av officerspersonalen anpassas med hänsyn till arméns
och armébefälets uppgifter inom totalförsvaret. Detta innebär att
viss utbildning i civilförsvarsfrågor kommer till stånd. Vad nu sagt gäller
ej endast den aktiva officerspersonalen utan även i motsvarande grad
övrig aktiv befälspersonal ävensom reserv- och värnpliktig befälspersonal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Den aktiva underofficerspcrsonalens uppgifter skall enligt befälsutredningen
vara att inom fredsorganisationen på plutonsnivå svara för utbildningen
av värnpliktiga eller ombesörja häremot svarande speciell lärarverksamhet
av kvalificerat slag. Betydelsen av att sådana utbildningsuppgifter
på ett effektivt sätt kan fullgöras stiger i samma mån som det blir
allt betydelsefullare att utbildningen av de värnpliktiga ges en realistisk,
mot ytkrigets krav svarande inriktning.

Utredningen har vidare funnit, att sådana utbildaruppgifter har ett nära
sammanhang med funktionerna att inom krigsorganisationen föra kompani
eller svara för andra vitala funktioner på samma nivå inom denna
organisation. Ett självständigt handhavande av utbildaruppgifterna förutsätter
nämligen i mycket stor utsträckning förmåga att genomföra
nämnda krigsorganisatoriska uppgifter.

Jag biträder den av utredningen anmälda grundsynen och finner sålunda
att inom fredsorganisationen huvuduppgiften för underofficerare bör
vara att med självständigt ansvar såsom plutonchefer utbilda värnpliktiga
till fältmässigt funktionsdugliga plutonsförband (motsvarande).

Ifrågavarande uppgifter bör därjämte även innefatta uppgifter som speciallärare
på plutonsnivå inom arméförbandens utbildningsenheter. Jag
ger likaledes min anslutning till utredningens förslag rörande de uppgifter
som bör bestridas av underofficerare efter 40-årsåldern. Till en närmare
precisering av dessa uppgifter återkommer jag i det följande då jag behandlar
befälsstaten för ett normalinfanteriregemente.

Jag har i det föregående framhållit nödvändigheten av att, med hänsyn
till ett framtida krigs karaktär, den aktiva befälspersonalen på ett mera
effektivt sätt än hittills utnyttjas för vitala positioner i krigsorganisationen.
Jag bär vidare anfört, att riskerna för snabba och oväntade krigsutbrott
kan medföra att en mobilisering måste genomföras under svåra och
tidsmässigt pressade förhållanden. Betydelsen av tillgång till lokalt, omedelbart
disponibel personal blir i sådana lägen särskilt framträdande. Då
de aktiva underofficerarna under den övervägande delen av sin tjänstgöring
är stationerade vid det egna förbandet kan de efter kort förvarningstid
snabbt vara på mobiliseringsplatsen. Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden
delar jag utredningens uppfattning, att underofficerarna bör
ges sådana uppgifter och sådant ansvar i krigsorganisationen, att deras
mångåriga praktiska erfarenhet och yrkcsvana på effektivaste sätt kan
utnyttjas.

Jag ansluter mig sålunda till den av utredningen föreslagna, ändrade
inriktningen av underofficerarnas uppgifter inom krigsorganisationen och
anser, att underofficerarna skall i denna organisation vid infanteriet placeras
som chefer eller ställföreträdande chefer för skyttekompani vid
fält- och lokalförsvarsförband eller i andra befattningar å motsvarande
nivå ocli av samma betydenhetsgrad. Vid övriga truppslag bör befattningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

av motsvarande art bestridas. Jag vill i anslutning härtill framhålla, att
inom specialtruppslagen aktiv underofficerspersonal i många fall redan
i nuläget bestrider vitala uppgifter inom krigsorganisationen av den art
som här angivits men att dessa uppgifter i gällande sammansättningsplaner
och tabeller ej erhållit mot befattningarnas betydelse svarande
hierarkisk värdering. Jag förutsätter därför, att nämnda sammansättningsplaner
och tabeller revideras, så att uppgifter, som den aktiva underofficerskåren
har att bestrida, på ett riktigt sätt kommer till uttryck i den
krigsorganisatoriska värderingen av befattningarna.

Rekrytering och utbildning bör ansluta till angivna huvuduppgifter.
Rekryteringen bör såsom hittills ske ur den aktiva underbefälskåren,
varvid uttagning till underofficersaspirant förutsättes ske efter genomgång
av instruktörsskola II, d.v. s. efter 4 års utbildning och tjänst. Jag
delar ävenledes utredningens mening att den aktiva underofficeren bör
inneha kunskaper på lägst fullständig realexamensnivå. R-linjen vid försvarets
läroverk bör sålunda bli den för alla underofficersaspiranter ur
armén, som före anställningen saknar erforderlig studiekompetens, gemensamma
studielinjen.

Det synes mig viktigt att de blivande underofficerarna tidigt inriktas
på taktisk utbildning och att utbildningen i truppföring och trupputbildning
ges vidgat innehåll. Den nuvarande utbildningen vid arméns underofficersskola
måste i konsekvens härmed ändras på sätt utredningen föreslagit.

Svenska underofficersförbundet har anfört att förbundet finner viktigt
att även utbildning i psykologi och pedagogik ges vid arméns underofficersskola.
Jag förutsätter att erforderlig undervisning i dessa ämnen kommer
till stånd vid underofficersutbildningen.

För att bibringa underofficerarna med hänsyn till avsedd krigsanvändning
erforderlig teoretisk och praktisk kunskap i främst taktik, truppföring
och teknik föreslår utredningen inrättandet av en särskild truppslagsskola
för underofficerare, som vid infanteriet bör omfatta ca 6
månader. Jag biträder detta förslag.

Arméchefen har i detta sammanhang framhållit att truppslagsskolan
bör inriktas på utbildning av plutonchefer inom ett stort antal speciallinjer,
vilka förekommer inom flera truppslag. Jag vill i anledning härav uttala,
att utbildningen av de aktiva underofficerarna för fredsuppgifterna vid
de olika truppslagens huvudutbildningslinjer enligt min mening icke kan
anses avslutad förrän efter ytterligare utbildning vid en för varje truppslag
gemensam truppslagsskola. Densamma bör innefatta en för alla underofficerare
vid truppslaget ytterligare gemensam allmän skolning för fredsoch
krigsuppgifter inom truppslaget. Därutöver bör vid de skilda truppslagen
med hänsyn till dessas speciella organisatoriska krav ske en ytterligare
skolning vid fackskolor inom truppslagsskolans ram. Detta kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

innebära att den totala längden av truppslagsskoleutbildningen för underofficerare
kan variera dels truppslagen emellan dels mellan olika linjer
inom ett och samma truppslag.

Utredningens förslag beträffande den aktiva underbefälspersonalen innebär
att densamma skall bättre än vad nu är fallet utnyttjas som en kvalificerad
yrkeskår både i freds- och krigsorganisationerna. Med avseende å
fredsuppgifterna föreslår utredningen, att underbefälet intill 40-årsåldern
placeras som instruktörer vid pluton med självständigt befälsansvar för del
av denna enhet, ävensom bestrider huvuddelen av befattningarna som plutonchefs
ställföreträdare. Remissmyndigheterna har lämnat utredningens
förslag i angivna del utan erinran. Försvarsväsendets underbefälsförbund
har emellertid framhållit, att utredningens förslag att underbefälspersonalen
skulle i görligaste mån tilldelas fast befäl för grupp eller annan
underavdelning av pluton (motsvarande) kan komma att innebära en återgång
till den snävare tolkning av underbefälets uppgifter, som präglade
yrket under volontärinstitutionens tid. Jag biträder utredningens förslag
rörande underbefälets uppgifter inom utbildningsarbetet och vill därvid
understryka vikten av att det aktiva underbefälet tilldelas ett självständigt
ansvar för huvuddelen av den utbildning av såväl formell som tillämpad
natur, som gäller den enskilde värnpliktiges och gruppens träning till i fält
användbara soldater och enheter. Härigenom torde det också stå klart att
underbefälspersonalens uppgifter som utbildare i princip kommer att stå
på ett högre plan än vad som var fallet under volontärinstitutionens tid.

Jag biträder ävenledes utredningens förslag beträffande uppgifter for
underbefälspersonalen efter 40-årsåldern. Jag återkommer till en detaljerad
precisering av dessa uppgifter i samband med frågor rörande befälsstaten
vid ett normalinfanteriregemente.

Såsom utredningen framhållit har det fast anställda underbefälet under
senare år i allt större utsträckning tagits i anspråk som kvartermästare vid
skyttekompanier i infanteriets krigsorganisation. Jag anser att utredningen
anfört vägande skäl för att ifrågavarande personalkategori i princip skall
avses för sådana uppgifter och biträder förslaget. I anslutning till vad jag
anfört i principavsnittet förutsätter jag emellertid att i specialtruppslagens
krigsorganisation den aktiva underbefälspersonalen jämväl placeras i
andra väsentliga befattningar å motsvarande nivå.

Beträffande den aktiva underbefälskårens utbildning, såvitt avser studiegång
och organisation, innebär utredningens förslag avvikelser från det
nuvarande systemet i huvudsak endast beträffande införandet av obligatorisk
kvartermästarkurs om 4 månader. Då denna är nödvändig för utbildning
för krigsbefattningar som kvartermästare biträdes förslaget. Personal,
som avses för andra uppgifter å samma nivå inom krigsorganisationen
bör erhålla en motsvarande skolning vid arméns fackskolor.

I fråga om innehållet i utbildningen anser jag betydelsefullt att, för

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

lösande av underbefälets avsedda uppgifter, utbildningen i taktik och
truppföring får en mot dessa uppgifter svarande vidgad omfattning på
sätt befälsutredningen förordat.

4. Behovet av utbildning i alimänbildande ämnen för den aktiva

befälspersonalen

Gällande ordning

Behov av speciella kunskaper i civila ämnen har sedan länge ansetts
föreligga för den aktiva befälspersonalen. I stort har detta kunskapsbehov
bedömts motsvara för underbefäl mellanstadiet i realskolan, för underofficerare
realexamen och för officerare studentexamen. Elever, som före
inträdet på den militära banan icke uppnått för respektive kategori angiven
kunskapsnivå, har beretts möjlighet erhålla kompletterande civil
utbildning inom det militära systemet. För närvarande meddelas allmänbildningen
för det aktiva underbefälet inom vid förbanden organiserade
instruktörsskolor I och II medan den till underofficers- och officersanställningen
relaterade allmänbildningen ges vid försvarets läroverk.

Vid undervisningen i civila ämnen inom instruktörsskolorna är eleverna
uppdelade i två linjer, en högre linje för elever med minst 2—3 klasser
realskola, folkhögskola eller motsvarande kunskaper och en normallinje
för övriga elever. Den allmänbildande undervisningen omfattar i instruktörsskola
I 400 timmar och i instruktörsskola II 300 timmar.

De ur underbefälskategorien utvalda underofficersaspiranterna fortsätter
efter genomgång av instruktörsskola II sin civila utbildning vid försvarets
läroverk före påbörjandet av den rent militära underofficersutbildningen.
Till läroverket kommenderas likaledes de officersaspiranter, fast anställda
underbefäl eller värnpliktiga, vilka icke har den erforderliga studiekompetensen
på studentexamensnivå.

Undervisningen vid läroverket är organiserad på tre linjer, allmänna linjen,
realskolelinjen och studentlinjen. Då läroverket bygger på den utbildning,
som meddelas vid de olika truppförbanden, räknas sistnämnda
utbildning som klass 1 inom varje linje. Läroverkets bottenklasser kallas
därför 2 A, 2 R och 2 S.

Allmänna linjen (A-linjen, klasserna 2 A och 3 A), som är avsedd för
blivande underofficerare, kan närmast betecknas som en realskolelinje
med endast ett främmande språk. Fordringarna för godkänd examen på
denna linje är därtill reducerade i förhållande till fordringarna i realexamen.
Däremot är fordringarna i varje enskilt ämne lika med fordringarna
för realexamen.

Realskolelinjen (R-linjen, klasserna 2R och 3 R), som också är avsedd
för blivande underofficerare, för fram till vanlig realexamen (utan franska).

Studentlinjen (S-linjen) är avsedd för blivande officerare och är treårig.
Första årskursen vid läroverket (klass 2 S) är gemensam för linjens samt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

liga elever och motsvarar närmast klasserna 45 och 55 vid allmänt läroverk.
Under de båda sista åren är S-linjen delad i två underavdelningar.

Sludentlinjen special (Ss-linjen, klasserna 3 Ss och 4 Ss) motsvarar de
allmänna läroverkens reallinje och är organiserad med såväl biologisk
gren (Ss 1) som matematisk (Ss2).

Studentlinjen normal (Sn-linjen, klasserna 3 Sn och 4 Sn) motsvarar
den allmänna linjens sociala gren.

Den »begränsade studentexamen», som avlägges vid läroverket och som
berättigar till inträde vid krigsskola, omfattar ett i jämförelse med vanlig
studentexamen reducerat antal ämnen. Examensfordringarna i de enskilda
ämnena är lika med fordringarna i vanlig studentexamen.

1954 års befälsutredning

Utredningen konstaterar, att de nuvarande utbildningsbetingelserna vid
försvarets läroverks S-linjer utsatts för kritik. Förekomsten av en stark
studiepress, orsakad av olämpliga relationer mellan kursstoff och disponibel
studietid, har påtalats. Likaså har kritik framförts mot den begränsning
av studiemålen, som förefinnes vid läroverket. — Utredningen finner
att studietakten vid läroverket är högt uppdriven. Varje termin vid
läroverket är omkring 1—U/2 månad kortare än vid det allmänna skolväsendets
gymnasier.

Utredningen erinrar om att i samtliga föreliggande förslag till ändrad
befälsordning räknats med att försvarets läroverk skall utgå ur försvarets
organisation. Elever utan erforderliga förkunskaper avses skola förvärva
dessa vid projekterade vuxengymnasier av olika slag.

Utredningen fastslår, att även framgent behov föreligger av en tillräcklig
allmänbildningsbredd hos det aktiva befälet men att den praktiska utformningen
av allmänbildningens delgivande bör ske med aktgivande å skolsituationen
och den fortskridande skolreformen. Det konstateras att redan
inemot 150 000 elever omfattas av försöksverksamheten med enhetsskola
och att elever som avlägger real- och studentexamen i stort sett fördubblats
under det senaste årtiondet; dock kan det obligatoriska skolväsendet med
9-årig skolgång icke beräknas vara utbyggt förrän i början av 1970-talet.
Ej heller är det möjligt att förrän efter ett antal år bedöma de konkreta resultaten
beträffande linjeval etc., som den nu igångsatta stora försöksverksamheten
inom olika skolformer kan lämna.

Vissa myndigheter bl. a. skolöverstyrelsen har beträffande de tidigare
utredningarnas förslag uttalat varningar mot att föregripa resultaten av
nydaningen på skolans område. Det står också klart för utredningen, att
en stor del av de för utbildning till yrkesbcfäl lämpade i varje fall under en
lång övergångstid kommer att stå utan erforderlig allmänbildningskompetens.
Utredningen anser det därför nödvändigt, att även fortsättningsvis
under den militära yrkesutbildningens gång möjligheter till kompletterande
allmänbildning ges. övervägande skäl synes därvid tala för att denna kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

plettering kan ske inom det militära utbildningssystemet, alltså vid instruktörsskolor
och försvarets läroverk. Läroverket bör alltså enligt utredningens
uppfattning fortsättningsvis äga bestånd.

Utredningen föreslår beträffande underbefälets utbildning, att undervisningen
i allmänna ämnen bibehålies inom instruktörsskolorna i tidsmässigt
samma omfattning som nu. Mot bakgrunden av de senaste årens alltmer
kvalitativt förbättrade rekrytering bör efterhand ett allt större antal elever
överföras till den s. k. högre linjen inom skolorna. Svårare torde vara att
i nuläget exakt bedöma, vilken omfattning motsvarande undervisning bör
ha efter tidpunkten för enhetsskolans fullständiga genomförande, d. v. s.
om ca 12—15 år. Sådana bedömningar synes i stor utsträckning bli avhängiga
av den slutgiltiga kursmässiga utformningen av olika alternativa
linjer på enhetsskolans högstadium, ej minst då sådana av yrkesinriktad
karaktär. Bedömningarna synes emellertid också kunna komma att påverkas
av de förändringar i krigsmaktens struktur och organisation, som
är att påräkna under kommande decennier, men vilka till sina konsekvenser
i dag icke låter sig konkret överblicka. Bl. a. torde en fortgående mekanisering
av vissa truppslag kunna härvidlag bli av betydelse, ävenså en
antaglig utökning av förband, i vilka organisatoriskt kan beräknas ingå
vapenbärare av robottvp. Enligt utredningens uppfattning synes dock
mycket tala för att, oavsett vilka teoretiska kunskaper som i framtiden
bedömes nödvändiga för att bilda underlag för den rent militärtekniska
skolningen för det aktiva underbefälet, det även framgent med hänsyn till
underbefälets uppgifter som utbildare blir angeläget att åtminstone under
instruktörsskola II eller dess framtida motsvarigheter även inlägga kursmoment
av allmänbildande karaktär, ej minst i de centrala orienteringsämnena
modersmål och historia med samhällslära.

I fråga om allmänbildningen för underofficersaspiranter föreslår utredningen,
att den som hittills skall ges vid försvarets läroverk men finner det
lämpligt med snar övergång till en ordning, enligt vilken regelmässigt alla
elever bedriver studierna enligt R-linjens fordringar och att A-linjen således
slopas.

Utredningen framhåller, att det på längre sikt ter sig med beaktande av
en kontinuerligt skeende höjning av den allmänna kunskapsnivån angeläget
att ytterligare vidga och fördjupa underofficersaspiranternas allmänbildning
och rekommenderar, att vederbörliga instanser föreslår de förändringar
i studiegång och kursomfång, som efter hand kan befinnas påkallade.

Utredningen finner det vara av vikt med hänsyn till upprätthållande
av principen om bredast möjliga rekryteringsunderlag att även fortsättningsvis
möjligheter ges till komplettering av allmänbildningskunskaperna
till studentexamensnivå för sådana värnpliktiga och fast anställda, som
bedömes lämpliga för det aktiva officersyrket. Denna komplettering bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

som hittills ske vid försvarets läroverk. Det är härvid angeläget att vid
läroverket lämna förutsättningar för dels en neddämpning av studietakten,
dels en utvidgning av kursomfånget utan att för den skull den rent militära
yrkesutbildningen blir lidande. Inom utredningen har i anledning härav
utarbetats alternativa förslag till ny studiegång för officersaspiranter, som
icke innehar full studiekompetens. Härvid har eftersträvats att söka förena
de rent militära kraven å en så effektiv yrkesutbildning som möjligt med
förut nämnda krav beträffande den civila utbildningen. Någon förlängning
av den nuvarande sammanlagda utbildningstiden bör emellertid ej ske med
hänsyn tagen såväl till de kostnadsökningar, som vid sådana förhållanden
kommer att uppstå, som till nödvändigheten av att den fortsatta kvalificerade
utbildningen som officer påböi''jas vid så låg levnadsålder som
möjligt.

Enligt alternativ I får elever med realexamenskompetens omedelbart efter
aspirantskolans slut omkring den 1 september påbörja sin första termin
vid försvarets läroverk. Efter vårterminens slut omkring den 1 juni fullgör
eleverna trupptjänst vid respektive förband under ca 3 månader. Jämväl
2. läsåret vid läroverket åtföljes av trupptjänst under sommaren. Omkring
den 1 september 3. studieåret påbörjas en nyinrättad 5. termin, vilken
avslutas med studentexamen strax före jul. För elever med endast
folkskolekompetens genomföres studierna på motsvarande sätt, alltså under
totalt 7 studieterminer.

Genom detta alternativ kan i förhållande till nuvarande ordning ytterligare
studietid om ca 7 månader eller netto 27,5 läsveckor tillföras kursen
för elever med realexamen (motsvarande). För elever med folkskola blir
ökningen t. o. in. något större eller netto 29 läsveckor.

Enligt alternativ II disponeras utbildningstiden för elever med realexamen
eller med folkskola helt i överensstämmelse med alternativ I utom i
det avseendet, att den 5. respektive 7. terminen utgår. Studentexamen avlägges
enligt alternativet vid vårterminens slut 2. respektive 3. året. Utökningen
av antalet läsveckor i förhållande till nuvarande ordning blir för
elever med realexamen 10,5 veckor och för elever med folkskola 12 veckor.

Utredningen framhåller att oavsett om alternativ I eller II väljes lämnar
utbildningsgången fram till officer tillräcklig tid för den rent militära skolningen.
Med hänsyn härtill vore enligt utredningens uppfattning alternativ
I att föredraga, enär villkoren för utbildningen vid försvarets läroverk
enligt detta alternativ blir mest gynnsamma. För närvarande anses dock
de organisatoriska betingelserna vid försvarets läroverk att införa en kursgång
enligt alternativ I icke vara för handen. Utredningen föreslår därför,
att tills vidare en kursgång enligt alternativ II genomföres. Utredningen
framhåller emellertid, att därest de organisatoriska betingelserna vid försvarets
läroverk i en framtid skulle göra det möjligt att inordna i verksamheten
eu kursgång enligt alternativ I, detta alternativ i så fall bör få tilllämpning.

Vad gäller den detaljmässiga utformningen av kursinnehållet å S-linjerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

vid läroverket finner utredningen det lämpligt att försvarsläroverkets styrelse
och dess rektor och kollegium följer den pågående reform- och försöksverksamheten
inom den gymnasiala utbildningen med särskild hänsyn till
försvarsläroverkets speciella villkor för att, allt eftersom resultaten av reform-
och försöksverksamheten lämnar fasta hållpunkter för bedömanden,
inge förslag i syfte att kontinuerligt förbättra studiemöjligheterna
vid försvarsläroverket.

Utredningen erinrar om, att statsrevisorerna år 1953 framhöll, att det
vore önskvärt med ett effektivare utnyttjande av försvarets läroverks undervisningskapacitet.
I sin berättelse för år 1958 upptog revisorerna ånyo
frågan och pekade härvid på den kraftiga minskningen av elevantalet.
Medan sålunda t. o. m. läsåret 1950/51 genomsnittligt undervisades omkring
700 elever per år, hade läsåret 1956/57 elevantalet nedgått till 314.
De två senaste läsåren var motsvarande antal 384 respektive 398 elever.
Revisorerna fann goda förutsättningar vara för handen att utvidga elevantalet.
Även i fråga om tillgång till lärare var förutsättningarna gynnsamma
för en elevökning. Revisorerna föreslog, att en önskvärd ökning
av elevantalet skulle komma till stånd genom att också civila elever bereddes
tillträde till läroverket. Det borde övervägas att åt tjänstemän i
den civila statsförvaltningen bereda samma möjlighet till kostnadsfri
undervisning vid läroverket, som nu är förbehållen den militära personalen.
I de förklaringar som ingivits i anledning av revisorernas nu redovisade
förslag godtogs allmänt denna uppfattning.

Utredningen finner det ej minst ur statsekonomiska synpunkter viktigt,
att utbildningskapaciteten vid läroverket kan på bästa sätt utnyttjas och
föreslår att, i samverkan mellan de militära myndigheterna och skolöverstyrelsen,
olika åtgärder undersökes för att möjliggöra ett bättre utnyttjande
av försvarets läroverk genom att upplåta detsamma för utbildning
även av civila elever utan att därvid de militära elevernas utbildninghindras.

Yttranden

De av utredningen framförda förslagen har i allt väsentligt vunnit anslutning
eller lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna och organisationerna.
Utredningens synpunkter har särskilt understrukits av skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning. Beträffande detaljavvikelser
eller kompletterande synpunkter må följande redovisning lämnas.

I vad avser kursinnehållet vid försvarsläroverkets studentlinjer ifrågasätter
kompetensutredningen huruvida en framtida breddning av detta
kursomfång avseende avläggande av fullständig studentexamen är motiverad.

Styrelsen för försvarets läroverk vill ur pedagogiska synpunkter förorda
att i princip den nuvarande lästiden för studentlinjerna utökas med ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

år, d. v. s. för elever med avlagd tidigare realexamen tre istället för två
år och för elever, som saknar dylika förkunskaper, fyra istället för tre
år. Skulle detta förslag ur militära synpunkter icke anses ändamålsenligt,
förordar styrelsen i andra hand att betänkandets alternativ II vinner tilllämpning.

Chefen för flygvapnet ger sin anslutning till uppfattningen att den högt
uppdrivna studietakten vid försvarsläroverket bör dämpas men ifrågasätter,
om den föreslagna utökningen av läsåret med ca två månader kan
genomföras för flygvapnets elever. Vissa kurser är nämligen f. n. upplagda
med hänsyn till bl. a. den flygande personalens krav på flygtjänst
och beredskap. Eventuellt torde sålunda från flygvapnets synpunkt en
förlängning av antalet studieterminer med ett bibehållet antal studiemånader
per termin vara att föredraga. I varje fall bör en förlängning av
läsåret med två månader — i den mån detta påverkar flygvapenelevernas
kursplaner —- icke ske utan närmare undersökningar.

En ytterligare vidgning utöver utredningens förslag av den militära
aktiva personalens civila kunskaper finner folkpartiets ungdomförbund
viktig. En studieform av folkhögskolekaraktär för vidareutbildning av
befäl tillsammans med tjänstemän med motsvarande uppgifter inom den
allmänna förvaltningen och näringslivet bör tillkomma.

Svenska landsbygdens ungdomsförbund, som ger sin anslutning till
synpunkterna att aspiranter, som saknar föreskriven studiekompetens,
skall erhålla kompletterande skolning till studentexamens nivå, anser att
denna kompletterande utbildning icke bör ske vid ett försvarets läroverk
utan istället vid ett vuxengymnasium.

Departementschefen

Befälsutredningen har konstaterat, att det aktiva befälet för uppgifterna
som utbildare bör ha ett visst mått av kunskaper i allmänbildande ämnen.
Detta kunskapsmått preciseras sålunda: för underbefäl kunskaper motsvarande
mellanstadiet i den nuvarande realskolan, för underofficerare
kunskaper å realexamensnivå och för officerare kunskaper å studentexamensnivå.

Jag biträder utredningens nu redovisade principuppfattning rörande behovet
av civila kunskaper och dessas allmänna nivå för respektive befälskategorier.
Vikten av en tillräcklig allinänbildningsbredd hos envar kategori
av utbildningsbefäl blir enligt min uppfattning alltmer framträdande
med hänsyn tagen till den fortgående böjningen av allmänbildningsnivån
bos de värnpliktiga. Ävenså kräver den av mig förordade förbättringen
av personalens rent militära, taktiska och tekniska skolning en motsvarande
fond av civila kunskaper som grund.

För närvarande ges som framgått av den lämnade redogörelsen en allmänbildande
undervisning inom det militära systemet, för underbefäls -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

aspiranter och underbefäl vid instruktörsskolorna och för underofficersoch
officersaspiranter vid försvarets läroverk. Utredningen har föreslagit
att detta system alltjämt skall äga bestånd. Jag ger min anslutning härtill.
Ej minst med hänsyn till principen att samtliga värnpliktiga skall
utgöra rekryteringsgrunden för de tre aktiva befälskårerna är det av vikt att
ge möjlighet till komplettering och höjning av de civila kunskaperna inom
ramen för det militära utbildningssystemet. I likhet med utredningen finner
jag därvid riktigt och ändamålsenligt att den praktiska utformningen av
utbildningen efter hand på tjänligaste sätt anpassas till den fortskridande
skolreformen.

Jag övergår så till att närmare behandla de olika befälskategoriernas
utbildning.

Beträffande underbefälet har utredningen föreslagit, att undervisningen
i allmänbildande ämnen bibehålies vid samma tidsmässiga omfattning som
nu gäller eller i allt ca 700 timmar. Jag biträder förslaget härutinnan ävensom
vad av utredningen anförts beträffande innehållet i utbildningen i
nuläget och på längre sikt. Jag finner väsentligt att som av utredningen
förordats utbildningen efter hand på effektivaste sätt anpassas till utbildningen
inom det allmänna skolväsendet. Vikten härav har även understrukits
av ett antal remissmyndigheter, bland andra skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning samt försvarets skolnämnd. Ej minst betydelsefullt
synes mig härvidlag bli yrkeslinjernas inom enhetsskolan framtida
utformning och kursinnehåll. Jag förutsätter att de i sammanhanget
berörda, ansvariga myndigheterna, allt efter som resultaten av skolväsendets
omdaning låter sig överblicka effektivt inriktar och utformar här
ifrågavarande undervisning i syfte att utveckla och vidmakthålla en kvalitativt
god underbefälskår.

Vidkommande underofficerarnas allmänkunskaper har utredningen
förutsatt att de framgent bör avse kunskaper motsvarande nuvarande
fullständiga realexamen. Jag ger min anslutning till denna uppfattning,
och biträder i konsekvens härmed även utredningens förslag att utbildningen
för underofficersaspiranter vid försvarets läroverk regelmässigt bör
bedrivas enligt R-linjens fordringar. Vad nu sagts bör gälla även ifråga om
underofficersaspiranter ur marinen och flygvapnet. Jag ger vidare min tillstyrkan
till vad utredningen anfört beträffande den tidsmässiga omfattningen
av R-linjens utbildning samt till dess synpunkter på anpassningen
av underofficersaspiranternas utbildning till utvecklingen inom det allmänna
undervisningsväsendet.

Utredningen har förutsatt att liksom hittills skett värnpliktiga eller fast
anställda, som förklaras lämpliga för officersijrket men saknar erforderlig
studiekompetens, skall kunna vid försvarets läroverk erhålla kompletterande
utbildning till studentexamensnivå. Jag biträder detta förslag.
Likaså finner jag att utredningen anfört bärande skäl för en neddämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

av studietakten vid studentlinjerna och föreslår därvid att utredningens
alternativ II, innebärande oförändrat antal studieterminer men förlängning
av terminerna, vinner tillämpning. Jag delar emellertid utredningens uppfattning
att då organisatoriska förutsättningar föreligger en övergång till
en kursgång enligt alternativ I bör prövas. Härigenom skulle nämligen
åstadkommas möjligheter att utan förlängning av den totala utbildningstiden
till officer låta kursgången för samtliga elever regelmässigt avse fullständig
studentexamen.

Den av mig nu förordade studiegången har i första hand avsett arméns
elever. Chefen för flygvapnet har anfört att en förlängning av läsåret med
ca 2 månader ej bör ske utan närmare undersökningar rörande konsekvenserna
härutinnan beträffande flygvapenaspiranternas utbildning. Jag förutsätter
att vid en övergång till nu föreslagen kursgång den praktiska utformningen
sker så att i likhet med vad hittills varit fallet behörig hänsyn tages
till de speciella förhållandena vid övriga försvarsgrenar.

Då det gäller den detalj mässiga utformningen av kursinnehållet å
studentlinjerna har utredningen framhållit som lämpligt att vederbörande
myndigheter följer den pågående reform- och försöksverksamheten inom
den gymnasiala utbildningen med särskild hänsyn till försvarsläroverkets
speciella villkor för att allteftersom resultaten av denna verksamhet lämnar
fasta hållpunkter för bedömanden inge förslag i syfte att kontinuerligt
förbättra studiemöjligheterna vid läroverket. Jag ger min anslutning till
utredningens synpunkter härvidlag.

I detta sammanhang torde få anmälas att i ett i december föregående
år avgivet betänkande (Praktiska gymnasier, SOU 1959:44) vederbörande
utredningsman föreslagit inrättande av en ny gymnasielinje, den praktiska
gymnasielinjen, enligt förslaget bl. a. avsedd att ge en lämplig förutbildning
för officersyrket. Undervisning å den nya linjen skulle lämnas
dels vid de nuvarande högre allmänna läroverken och folkskoleseminarierna
dels vid nyinrättade, särskilda praktiska gymnasier. Utredningsmannen
föreslår härvid, att försvarets läroverk skall omvandlas till ett
särskilt praktiskt gymnasium. Betänkandet i fråga är för närvarande föremål
för remissbehandling.

Vad angår den av befälsutredningen upptagna frågan rörande utnyttjandet
av utbildningskapaciteten vid försvarets läroverk vill jag erinra om
att jag i årets statsverksproposition (punkt 136) anmält, att frågan varit
under beredning inom försvarsdepartementet. Jag uttalade att frågan kunde
kräva ytterligare överväganden. Jag finner det önskvärt att utbildningskapaciteten
vid läroverket utnyttjas på bästa sätt och anser att, som utredningen
förordat, i samverkan mellan de militära myndigheterna och
skolöverstyrelsen olika åtgärder bör undersökas för att åstadkomma bästa
möjliga utnyttjande av läroanstalten ifråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

I anslutning till vad folkpartiets ungdomsförbund uttalat rörande utbildning
av folkhögskolekaraktär vill jag framhålla, att i den förordade
skolningen av befälspersonal torde komma att innefattas erforderlig utbildning
i medborgarkunskap och allmänna samhällsfrågor.

5. Befälsstaten vid ett normalinfanteriregemente m. m.

Gällande ordning

Nu gällande stat för ett normalinfanteriregemente är i princip att hänföra
till 1942 års försvarsbeslut. Behovet av aktivt befäl per förband fastställdes
därvid genomsnittligt till 62 officerare, varav 1 överste, 1 överstelöjtnant,
1 överstelöjtnant eller major, 4 majorer, 20 kaptener, 25 löjtnanter
och 10 icke-ordinarie fänrikar, till 41 underofficerare, varav 17 fanjunkare
och 24 sergeanter, samt till 202 manskap (närmast motsvarande nuvarande
underbefäl), varav 70 furirer, 40 korpraler och 92 vicekorpraler och meniga.

För varje infanteriregemente beräknades därutöver en tillgång av ständigt
tjänstgörande reservpersonal om 1 kapten, 1 löjtnant och 1 sergeant.

Försvarsbeslutet innefattade för vissa förband avvikelser från normalstaten,
betingade av dessa förbands organisatoriska särdrag och lokala
uppgifter.

Efter år 1942 har dessutom genom statsmakternas skilda beslut ytterligare
förändringar vidtagits i den fastställda staten. Dessa förändringar
är dels sådana som generellt gäller för samtliga förband, dels sådana som
avser enstaka förband.

Beträffande underbefälspersonalen har eu principiell förändring genomförts
år 1952.

Den för budgetåret 1959/60 gällande personalstaten för infanteriförbanden
framgår av följande uppställningar:

Knngl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960 65

Ordinarie personal

Beställnings- (befattnings-) havare					med beställning (befattning) vid
1 1	I 2	I 3	I 4	I 5	I 6	I 11	I 12	I 13	I 14	I 16	I 17	I 18	I 19	I 20	I 21
Regementschefer (sekundchefer)......	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1
Överstelöjtnanter1.....	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1
Överstelöjtnanter eller majorer1...........	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1
Majorer1.............	5	3	3	3	3	3	3	3	3	3	3	3	3	3	3	3
Kaptener.............	23	23	23	23	23	23	23	23	23	23	23	23	23	23	23	23
Kapten eller ryttmästare
Kapten, ryttmästare eller löjtnant............															25	25
Löjtnanter ...........	26	25	25	25	25	25	25	25	25	25	25	25	25	25
Förvaltare............	4	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2
Fanjunkare...........	17	16	16	16	16	16	16	16	16	16	16	16	16	17	16	16
Fanjunkare eller serge-anter ..............	_															—
Sergeanter ...........	28	24	24	24	24	24	24	24	24	24	24	24	24	24	24	24
Rustmästare..........	12	6	10	7	10	9	8	9	7	10	8	10	10	7	11	8
överfurirer...........	42	39	38	35	46	45	41	38	35	40	42	35	32	41	44	34
Furirer..............	9	9	9	9	9	9	9	10	9	8	8	9	10	9	9	9
1 1 regementsofficer (utom regementschefen) inskrivningschef.

Icke-ordinarie personal

Befattningshavare							med befattning vid
I 1	I 2	I 3	I 4	I 5	I 6	I 11	I 12	I 13	I 14	I 16	I 17	I 18	I 19	I 20	I 21
Icke-ordinarie löjtnanter och fänrikar........	10	10	10	10	10	10	10	10	10	10	10	10	10	10	10	10
Furirer ..............	31	30	30	33	31	30	29	30	32	27	33	28	28	31	27	30

Beträffande nu redovisade personalstater må följande anmärkas.

Antalet beställningar för överste (regementschef), överstelöjtnant samt
överstelöjtnant eller major har bibehållits oförändrat alltsedan år 1942.

Antalet majorsbeställningar beräknades i 1942 års försvarsbeslut till i
genomsnitt fyra per infanteriförband. Vid 1950 års riksdag beslöts att
vid ettvart av dessa förband utom 11 en majorsbeställning skulle överföras
till försvarsområdesstaberna för att förstärka dessa stabers personal
för mobiliseringsarbete. Genom beslut vid 1956 års riksdag tillkom för 11
ytterligare en majorsbeställning, chef för mobiliseringsavdelningen. Vid I 1
uppgår alltså antalet dylika beställningar nu till fem. En av dessa skall
dock enligt beslut vid 1953 års riksdag vakanthållas.

I fråga om antalet kaptensbeställningar har sedan år 1942 genom skilda
beslut, senast år 1958, vidtagits vissa modifieringar. För närvarande uppgår
antalet dylika beställningar vid samtliga infanteriregementen till 23

5—41 so Tlihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

per förband. Genom beslut av 1958 och 1959 års riksdagar har vid I 19
tillkommit dels en beställning för kapten eller ryttmästare, dels en beställning
för kapten, ryttmästare eller löjtnant. Båda dessa beställningar är
avsedda för arméns helikopterorganisation.

Antalet löjtnantsbeställningar, som i 1942 års försvarsbeslut bestämdes
till i genomsnitt 25 per infanteriregemente, har bibehållits oförändrat. Vid
I 1 skall i överensstämmelse med sistnämnda beslut finnas ytterligare en
beställning, avsedd för krigsskolans övningskompani.

I fråga om antalet fänrikar har icke gjorts någon förändring sedan år
1942. De regler om lönegradsplaceringen för löjtnanter och fänrikar som
genomförts år 1952 innebär emellertid att fänrik befordras till löjtnant
efter två år i stället för tre år. I princip en tredjedel av antalet fänrikar
har härigenom kommit att utbytas mot icke-ordinarie löjtnanter.

Enligt beslut av 1947 års riksdag med däri år 1956 gjord ändring skall
vid varje infanteriförband finnas två förvaltarbeställningar, avsedda för
tjänsterna som regementsexpeditionsföreståndare respektive personalregistrator.
Vid 1957 års riksdag beslöts att vid I 1 skall finnas ytterligare
två dylika beställningar, avsedda för en för I 1 och K 1 gemensam truppregistreringsmyndighet.

Som konsekvens av tillförandet av förvaltarbeställningar beslöts vid
1948 och 1949 års riksdagar att antalet fanjunkarbeställningar genomsnittligt
vid infanteriregementena skulle minskas från i 1942 års försvarsbeslut
upptagna 17 till 15. Sistnämnda antal höjdes genom beslut vid 1958
års riksdag till 16 i anledning av då beslutad ändrad organisation beträffande
befäl i sjukvårdstjänst. Vid vartdera I 1 och I 19 skall dock förefinnas
ytterligare en dylik beställning, motiverad beträffande förstnämnda
förband av krigsskolans övningskompani och beträffande sistnämnda
förband av upprättandet år 1956 av en I 19 administrativt underställd
pansarbataljon i Boden.

Genom beslut av 1958 års riksdag har vid I 19 tillkommit tre beställningar
för fanjunkare eller sergeant, avsedda för arméns helikopterorganisation.

Beträffande sergeantsbeställningar har det i 1942 års försvarsbeslut
fastställda antalet bibehållits. Detta innebär att vid I 1 skall med hänsyn
till krigsskolans övningskompani finnas fyra dylika beställningar mera än
vid övriga infanteriregementen.

Beträffande underbefälet är såsom nämnts nu gällande ordning att
hänföra till 1952 års principbeslut om ny underbefälsorganisation, varvid
volontärinstitutionen avskaffades och underbefälsyrket blev ett långtidsyrke.
Vid tillfället i fråga togs icke ställning till underbefälsstatens
slutliga omfattning vid genomförd utbyggnad. Denna förutsattes ske successivt
och organisationen är alltjämt under uppbyggnad. Genom beslut år
1957 beslöts inrättandet av en ny grad — rustmästare. Ett antal beställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 67

ningar i denna grad har sedan detta år genom skilda beslut tillförts organisationen.

För budgetåret 1959/60 förefinnes genomsnittligt vid ett normalinfanteriregemente
9 rustmästare, 39 överfurirer och 39 furirer, varav 30 ickeordinarie,
eller i allt 88 underbefäl. Såsom av den tabellariska redovisningen
framgår förekommer emellertid vid de skilda förbanden vissa
fluktuationer, betingade av respektive förbands uppgifter och rekryteringsförhållanden.

Enligt beslut av 1954 års riksdag skall å arméns reservstat upptagas
beställningar för 15 överstelöjtnanter, 80 majorer, 40 kaptener samt
50 fanjunkare (styckjunkare). Antalet dylika beställningar är i gällande
personalförteckning betydligt större och omfattar även andra personalkategorier
än här ifrågavarande men skall enligt förenämnda beslut vid uppkommande
ledigheter nedbringas till den i beslutet angivna omfattningen.

1954 års befälsutredning

Utredningen har eftersträvat att med speciellt skärskådande av förhållandena
vid infanteriet söka utforma riktlinjer, som i princip kan avse
armén i dess helhet. Det har emellertid visat sig, att de av den militärtekniska
utvecklingen föranledda snabba förändringar, som bl. a. kom till
uttryck i 1958 års riksdagsbeslut rörande försvarets framtida utformning,
på ett avgörande sätt därefter kommit att påverka förutsättningarna för utredningens
bedömanden såväl i princip som med avseende å den faktiska
antalsmässiga omfattningen av befälsstaterna. Vad beträffar den antalsmässiga
omfattningen av befälsstaterna bör enligt utredningens mening
det utslagsgivande vara, att krigets krav tillgodoses både inom freds- och
krigsorganisationen. Det synes utredningen ändamålsenligt att som utgångspunkt
vid beräkningarna taga vissa vitala positioner inom krigsorganisationen.
Dessa positioner avser uppgifterna att föra bataljon eller
motsvarande (respektive uppgifterna som bataljonschefs ställföreträdare)
och högre förband samt kvalificerade uppgifter inom staber. För krigsorganisationens
effektiva funktion är det nämligen nödvändigt att säkerställa
dels att officerspersonal, som fullgott kan fullgöra dessa uppgifter, finnes
utbildad och till tillräckligt antal disponibel, och dels att ett ytterligare antal
individer hålles i ständig tjänst för att kunna bibringas den erforderliga,
långvariga och kvalificerade utbildning, som dessa vitala uppgifter kräver.
Den första gruppen, den för de vitala uppgifterna färdigutbildade, benämnes
det normerande skiktet, och den grupp, som måste vara under utbildning,
det rekrgtcrande skiktet. Utredningen framhåller, att utgångspunkten
måste framräknas i cn detaljerad krigsorganisatorisk redovisning. Härigenom
har utredningen, som nämnts i det föregående, måst avgränsa sitt
förslag beträffande befälsstatens antalsmässiga omfattning till att gälla
allenast förhållandena vid infanteriet. Det har nämligen icke varit möjligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

för arméledningen att hittills mer än för detta truppslag i detalj precisera
krigsorganisationens framtida utformning med därav följande personalbehov
enligt de nya principer, som 1958 års förberörda riksdagsbeslut innefattar.

Officerskåren

Krigsorganisationens behov av personal vid infanteriet (utom pansarinfanteriet)
inklusive kavalleriet, vilka båda truppslag vid här ifrågavarande
beräkningar betraktas som en enhet, av nämnda normerande och rekryterande
skikt har preciserats sålunda: det normerande skiktet omfattar
totalt 841 individer och motsvarande rekryterande skikt 608 individer.
Härvid har förutsatts, att ca 12 års utbildning och tjänstgöring fr. o. m.
officersexamen är nödvändig för att envar individ i detta skikt skall kunna
uppnå erforderlig kompetens. Fördelat på förbanden innebär detta att per
genomsnittsförband, normalinfanteriregementet, bör finnas av det normerande
skiktet ca 49 individer disponibla och av det rekryterande skiktet
35,5 under utbildning. Dessa tal anser utredningen således böra tjäna som
utgångspunkt vid framräknandet av den aktiva befälsstaten för ett normalinfanteriregemente.

Av de 49 normgivande positionerna beräknas enligt utredningen 9 kunna
besättas med äldre, pensionerade officerare. Kvarstående behov blir sålunda
40 kvalificerade jämte det rekryterande skiktet av 35,5 yngre.

I vilken ordning det kvalificerade skiktet skall vara anställt blir beroende
av de uppgifter, som fredsorganisationens verksamhet ställer.

b redsorganisationens behov av kvalificerad officerspersonal samman -

fattas enligt följande:

1) för verksamhet vid staber och skolor, fördelat per normalinfanteriregemente
(s. k. korrigerade personalstater) .............................. 8

2) för normalinfanteriregementets egen verksamhet (inkluderande behov
av kommenderingar, reserv för sjukdom etc.) ..................... 32

Summa 40

Det rekryterande skiktet, uppgående till i allt 35,5 yngre officerare per
normalinfanteriregemente, måste genomgå fortlöpande utbildning och skolning
och måste sålunda i konsekvens härmed vara i ständig aktiv tjänst.
För speciella uppgifter vid staber och skolor, de s. k. korrigerade personalstaterna,
anses, per normalinfanteriregemente räknat, 1,5 subalternofficer
böra utgå. Återstoden (35,5—1,5 =) 34 subalternofficerare står sålunda
till disposition för uppgifter (inkluderande kommenderingar, reserv
etc.) inom normalinfanteriregementets egen verksamhet.

Beträffande behovet av s. k. korrigerade personalstater anmäler utredningen,
att detta refererar till det behov av aktiva officerare per normalinfanteriregemente
för rekrytering av beställningar vid centrala staber och

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

förvaltningar samt vid speciella kårer (fälttyg-, gst o. s. v.), som måste
tagas från arméns förband och som enligt uppgift från arméstaben till
angivet antal blir erforderligt efter genomförandet av 1958 års arméorganisation.

Det normgivande skiktet vid ett regemente om 40 beställningar bör med
detta som utgångspunkt alltså minskas med 8 för att det antal, som kan
stå till förfogande vid förbandet, skall erhållas. Antalet subalternofficerare
skall på motsvarande sätt minskas med 1,5. Sålunda uppgår disponibel
officerspersonal till (40 — 8 =) 32 kaptener och högre, vartill kommer det
rekryterande skiktet om (35,5 — 1,5 =) 34 subalterner eller sammanlagt
66 officerare. Utredningen har i detta antal avräknat dels 18 individer för
att täcka behovet av kommenderingar utom förbandet, varvid endast
räknats dem, vilka under huvuddelen av ett utbildningsår ej är i tjänst
därstädes, dels 3, motsvarande 5 %, som reserv vid sjukdom m. m. Den
reella tillgången på aktiva officerare för den dagliga verksamhetens bedrivande
vid ett normalinfanteriregemente kan alltså genomsnittligt bli,
sedan antalet bortkommenderade jämte erforderlig reserv avräknats, (66—-18 — 3 = ) 45. Fråga blir då om det föreligger ett häremot svarande behov
av personal för den löpande verksamheten vid regementet. Om av de 18
kommenderade 9 beräknas vara kaptener och 9 löjtnanter samt reserven
fördelas med 1 för kategorien kaptener och 2 för löjtnanter, blir den tillgång
aktiva officerare, som kan fördelas för fredsverksamhetens olika behov
vid ett normalinfanteriregemente, (32—10 =) 22 kaptener och högre
samt (34 — 11 =) 23 subalterner.

Denna tillgång på officerspersonal skall sålunda fördelas på dels utbildningsverksamheten,
dels stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten
vid normalinfanteriregementet. Härvid måste enligt utredningen följande
krav på tjänsteuppgifterna för officerarna främst i det normgivande skiktet
— kaptener och högre •—- ställas.

Officerarnas kvalificerade utbildning måste kunna utnyttjas på ett fullt
tillfredsställande sätt.

Positionerna bör vara av den art, att med dem förknippade arbetsuppgifter
ger möjligheter att bibehålla eller om möjligt öka officerarnas kompetens
främst för uppgifterna inom krigsorganisationen.

Uppfylles icke dessa krav, måste det antal officerare, som icke kan fullt
utnyttjas i fredsvcrksamheten, anställas i sådan ordning, att de ej ständigt
är tjänstgörande men ändå erhåller erforderlig övning för att tillfredsställande
kunna lösa sina uppgifter inom krigsorganisationen. Anställning på
reservstat kan härvid vara en lösning av detta problem. Om däremot fredsbehovet
av kvalificerade officerare skulle visa sig vara större än krigsbehovet
av officerare i normgivande positioner, måste flera anställas utöver
det för normalinfanteriregementets krigsbehov beräknade antalet.

Principiell ställning till hur många officerare, som måste finnas i aktiv

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

tjänst vid ett normalinfanteriregemente, anser utredningen icke kunna
tagas, förrän en noggrann analys av fredsverksamhetens uppgifter för sådan
kvalificerad officerspersonal utförts.

En undersökning av här berörda problem ger följande resultat.

De arbetsuppgifter, som under ett utbildningsår skall utföras av det
aktiva befälet vid ett normalinfanteriregemente, består dels av utbildningsverksamhet,
dels av stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst.

1. Utbildningsverksamheten omfattar i huvudsak:

a) Utbildning av värnpliktigt befäl och värnpliktiga i allmänhet (Ah)
under 1. tjänstgöring samt av instruktörselever och instruktörsaspiranter.
Denna verksamhet tager varje år under huvuddelen av året hela utbildningsorganisationen
i anspråk för sitt genomförande. Den benämnes i den
följande framställningen för den ståndigt organiserade utbildningen.

b) Befäls- och repetitionsutbildning av till repetitionsövningar inkallade
befäl och meniga.

c) Befälsutbildning av reserv- och värnpliktigt befäl vid särskilt anordnade
kurser.

d) Kontinuerligt under huvuddelen av året bedriven fortsatt utbildning
av det aktiva befälet.

Verksamheten under b) och c), som bedrives årligen men som förekommer
endast under kortare perioder och tillika beträffande sin omfattning
ofta företer stora variationer olika år, benämnes i det följande liksom
nämnd utbildning av det aktiva befälet den särskilt organiserade utbildningen.

2. Stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten omfattar all den verksamhet,
som berör central planläggning och ledning av utbildnings- och
mobiliseringsverksamhet, personalfrågor, utrustning av personal under utbildning,
distribution och kontroll av utrustning för krigsförband, förplägnadstjänst,
förvaltning av byggnader och övningsfält, kassatjänst m. m.

Med hänsyn till här framförda synpunkter på befälsbehovet för olika
verksamhetsområden vid ett förband finner utredningen, att den aktiva
befälskadern under ett utbildningsår bör vara fördelad på följande tre
huvudgrupper:

1. En grupp befäl, som är fast placerad inom förbandets centrala ledning
för bestridande av den fortlöpande stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten.

2. En grupp, utgörande en fast placerad utbildarkader för den ständigt
organiserade utbildningen.

3. En grupp — den centrala befälsgruppen — bestående av kvalificerat
befäl, avsedd för planläggning och ledning av all under året förekommande
särskilt organiserad utbildning av befäl av olika kategorier samt för viss
specialutbildning av värnpliktiga, tillhörande åldersklassen. Dessutom bör
denna befälsgrupp utgöra stommen i förbandets egen tillgång på befäl för

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

planläggning och ledning av utbildningen vid de till krigsförbandsvisa
övningar inkallade enheterna.

I fråga om utbildningsverksamhetens särskilda problem tar utredningen,
bl. a., upp frågan om befattningen som kompanichefs ställföreträdare.

Avdelningschefen — plutonchefen — bör själv svara för utbildningen
av plutonen, även om det kan vara lämpligt att för utbildning inom viss
teknisk specialgren, t. ex. spräng- och mintjänst, tillfälligt förstärka plutonsbefälet
med specialutbildad personal. Förbandens subalterner och underofficerare
blir väl skickade att självständigt leda utbildningen av pluton,
såvida deras utbildning i tillräcklig utsträckning inriktas på denna verksamhet.
En uppdelning av ansvaret för utbildningen är varken berättigad
eller lämplig. För att tillgodose stridsutbildningens krav vid plutonsenheterna
är följaktligen enligt utredningens uppfattning befattningen som
ställföreträdande kompanichef icke motiverad.

Det finns dock enligt utredningens uppfattning vägande skäl för att positionen
som ställföreträdande kompanichef ur andra utgångspunkter införes
såsom en fast befattning vid vissa utbildningskompanier.

Med hänsyn till den stridstaktiska utvecklingen torde tyngdpunkten
under de värnpliktigas 1. tjänstgöring redan på ett tidigt stadium läggas
på utbildning av förstärkt skyttekompani. De tre utbildningskompanierna
i skyttetjänst kommer härvid att utgöra stommen i dessa stridsenheter.
Anspråken på tidigt påbörjade övningar i kompaniförband samt intensifiering
av dylika övningar efter band under det fortgående utbildningsåret
motiverar en förstärkning av personal för ledningen inom skyttekompaniet.
I dessa tre utbildningsenheter bör därför enligt utredningens
mening en officer organisatoriskt ingå såsom kompanichefs ställföreträdare,
varvid dock är att märka, att alltfort utbildningsansvaret för plutonerna
som sådana odelat skall åvila resp. plutonchefer.

Vid övriga kompanier, sammansatta av värnpliktiga i allmänhet, där
utbildning sker i kulsprute-, närpansarvärns- och granatkastartjänst,
specialtjänst och trosstjänst, kommer övningarna i förband att omfatta
understöds- och samverkanstjänst men icke direkt stridsverksamhet i
tillnärmelsevis den omfattning, som sker vid skyttekompanierna. Vidare
kommer dessa förband att vid tillämpningsövningar i stor utsträckning
vara uppdelade på skyttekompanierna. Ledningen av övningar i understöds-
eller specialkompani kommer därför icke att ge vederbörande chef
så stor arbetsbörda, att han till sitt förfogande ständigt hör ha särskild
avdelad officer som ställföreträdare.

I vad avser de utbildningskompanier, som är sammansatta av värnpliktiga
i allmänhet, anser utredningen sålunda, att endast skyttekompanierna
bör tilldelas särskild befattning som ställföreträdande kompanichef.

Vid det befälskompani, där de underofficersuttagna utbildas, kommer
undervisningen enligt utredningens förslag att läggas på elt högre plan

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

beträffande truppföringsutbildningen. Taktikutbildning kommer att införas
såsom särskilt ämne redan under ett tidigt skede. Särskilt utbildningen
i truppföring i pluton kräver ett stort antal stridsövningar i kompaniförband.
Slutskedet i de värnpliktiga underofficerarnas utbildning måste
i viss utsträckning genomföras samtidigt med att nästa årskull elever av
samma kategori bibringas första delen av sin grundläggande utbildning.
Av här angivna skäl finner utredningen det nödvändigt, att väl kvalificerad
yngre kompaniofficer ställes till kompanichefens disposition som
ställföreträdare och lärare. Denne bör i första hand leda undervisningen
i taktik men därjämte vara behjälplig vid planläggning och ledning av
stridsutbildningen samt under utbildningens slutskede biträda vid handledning
av underofficerselevernas praktiska trupptjänst.

Enligt utredningens uppfattning kräver sålunda den vid ett normalinfanteriregemente
ständigt organiserade utbildningen följande officerspersonal
på aktiv stat i lägst kompanichefsbefattning (ställföreträdande kompanichefsbefattning)
:

1 regementsofficer, förbandschef,

2 regementsofficerare, bataljonschefer,

9 kompaniofficerare, kompanichefer samt

4 kompaniofficerare, ställföreträdande kompanichefer, vilka kan vara
subalternofficerare.

Av de (23 — 4=) 19 subalternofficerare, som återstår, bör 13 placeras
som plutonchefer. De 6 yngsta — två årskullar fänrikar — bör normalt
första tjänstgöringsåret placeras för egen utbildning såsom ställföreträdande
plutonchefer vid plutonsenheter, sammansatta av värnpliktiga i allmänhet.
Andra året bör de i regel i samma syfte tjänsteplaceras som
ställföreträdande plutonchefer vid befälsskola A i skytte- eller understödstjänst.

Den särskilt organiserade utbildningen synes böra ledas av en centralt
organiserad befälsgrupp. Utredningen förutsätter, att åt denna befälsgrupp
uppdrages den under huvuddelen av året varje vecka återkommande
utbildningen av det aktiva befälet, ledningen av en enligt utredningens
förslag i särskild ordning organiserad befälsutbildning för värnpliktig
personal (se även kap. 8) samt planläggning och ledning av såväl inspektioner
och tillämpningsövningar av större omfattning med såväl åldersklassens
värnpliktiga under vinterhalvåret som repetitionsövningsförbandens
utbildning höst och vår. För dessa uppgifter synes, liksom i arméchefsförslaget
förordats, i angiven central befälsgrupp bl. a. böra ingå 4
väl kvalificerade kompaniofficerare.

Utredningens förslag till de aktiva officerarnas tjänsteplacering i fred
vid ett normalinfanteriregementes utbildningsorganisation framgår av
sammanställning å s. 75.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Beträffande stabs-, expeditions- och förvaltningstjänstens bedrivande
anför utredningen att Kungl. Maj :t efter de undersökningar, som av statens
organisationsnämnd genomförts beträffande arméförbandens fredsorganisation,
utfärdat föreskrifter om densammas närmare utformning.
Erforderligt behov av aktiv militär personal för stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten
har härvid fastställts för varje förband. Utöver sålunda
angiven personal synes av vägande skäl ytterligare en befattningshavare
böra tillkomma. Härutinnan anför utredningen följande.

De senaste årens utveckling av arméförbandens krigsorganisation har
medfört, att ett allt större antal icke aktivt befäl måst tagas i anspråk för
viktiga och ansvarsfulla befattningar inom de krigsorganiserade enheterna.
Sålunda har beträffande infanteriet befattningar såsom ställföreträdande
kompanichef införts, vilka endast i mycket begränsad utsträckning kan
besättas med aktiv personal. Utvecklingen inom taktikens och teknikens

Utredningens förslag till tjänsteplacering av aktiv personal i normalinfanteriregementes
stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst

	Militär personal på aktiv stat
	Regoff	Kap- tener	För- valtare	Övriga uoff.	Ubef.
Stabsavdelning med regementsexpedition... Skrivcentral..........................	1	—	1	—	—
					1
Utbildningsavdelning....................	1	1		_	1
	1			_
Mobiliseringsdetalj....................		1	_	1
			1
Tygavdelning med tygexpedition..........		1		1
Under tygofficeren lydande förråd......			1		_
Skjutbanor, utbildningsanordningar.......				__	1
		1		1

			1	__	__
Sjuk vårdsavdelning och sjukhus..........	_	_			1

					1
	_		_	_
					4
Kasemvårdsavdelning...................			1	_
Skötsel och vård av värmeanläggningar m. m................................				1
Kassaavdelning.........................	__		1	_

Kompaniexpeditioner....................			_	_	9
				1	1
	1
Summa 1 Därav 2 på särskild stat 1 » 4 » » » Sammanställning: 8 officerare, därav 2 på 10 underofficerare, därav 20 underbefäl	4 särskild st 4 på särsk	»4 it ild stat	*6	4	20

Kungl. May.ts proposition nr 109 år 1960

områden pekar otvetydigt på att fordringarna på dessas förmåga som truppförare
i framtiden måste ställas avsevärt högre än hitintills. Det är därför
enligt utredningens uppfattning av största vikt, att den personalgrupp inom
förbandens mobiliseringsavdelningar, som har att handlägga frågor beträffande
krigsplacering, är antalsmässigt tillräcklig för att medhinna behandlingen
av hithörande spörsmål och dessutom äger sådana grundliga
insikter om all vid regementet tjänstgörande aktiv, reserv- och värnpliktig
befälspersonal, att åtminstone alla de viktigaste positionerna efter noggrann
prövning, grundad på personlig erfarenhet om vederbörandes fältduglighet
och truppföringsförmåga, kan besättas med de lämpligaste cheferna. Detta
förutsätter, att ifrågavarande personalgrupp har möjlighet att såväl sköta
den stabsmässiga handläggningen av hithörande frågor som att under sammanhängande
perioder av tillämpningsövningar med åldersklassens värnpliktiga,
krigsförbandsvisa övningar och fältövningar med befäl skaffa sig
grundlig praktisk kännedom om förbandets personella tillgångar. Härtill
kommer, att ur beredskapssynpunkt allt större omsorg och noggrannhet
måste ägnas åt mobiliseringsplanläggning samt praktiska övningar med
befäl av olika kategorier i mobiliseringstjänst under pressat mobiliseringsläge.
Även denna verksamhet bör planläggas och ledas av förbandets mobiliseringsavdelning.

Enligt gällande organisationsplan är inskrivningschefen jämväl chef för
mobiliseringsavdelningen. För direkt handläggning av mobiliseringsärenden
har han till sitt förfogande en kompaniofficer, alternativt kapten på aktiv
stat eller officer i arvodesbefattning.

Utredningen föreslår att mobiliseringsorganisationen förstärkes genom
inrättande av en majorsbefattning, chef för mobiliseringsavdelningen. Härom
anföres följande.

Det är utredningens uppfattning, att inskrivningschefen, vid sidan av det
omfattande arbete, som sammanhänger med inskrivningsverksamheten, icke
med nu tillgängliga personella resurser kan genomföra de uppgifter, som
mobiliseringsarbetet oundgängligen kräver. Det är därför nödvändigt, att
mobiliseringsavdelningen erhåller en sådan personell förstärkning, att särskilt
den personalplacerande verksamheten liksom även de praktiska övningarna
i mobiliseringstjänst kan genomföras i betryggande utsträckning.
Båda dessa uppgifter ställer på sin företrädare höga anspråk på såväl lång
erfarenhet och stor yrkeskunskap som god psykologisk blick. Med hänsyn
härtill anser utredningen, att en regementsofficer av majors grad bör förstärka
mobiliseringsorganisationen vid förbandet och härvid sättas som
direkt inför förbandschefen ansvarig ledare och chef för mobiliseringsavdelningen.

Någon ändring i övrigt beträffande de aktiva officerarnas användning i
stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten förutsätter utredningen icke.
Utredningens förslag till officerarnas användning framgår närmare av
tabell å s. 73.

I efterföljande tabell sammanfattas utredningens kartläggning av uppgifter
inom ett normalinfanteriregementes egen fredsverksamhet beträffande
officer spersonal. I denna tabell har även angivits, vilken av upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

gifterna som synes kräva kvalificerade officerare, motsvarande krigsorganisationens
krav i normerande positioner, samt de uppgifter i vilka det
s. k. rekryterande skiktet bör insättas. I begreppet fredsverksamhet innefattas
även behov av kommendering samt reserv för sjukdom etc.

Behov av officerare	Tjänstegrad	Uppgifter etc.	Summa behov
Stabs, exp., förv. tj.	Utbild- ning	Kom- mende- ringar	Res
Normgivande skikt	överste............	_	1	_	—	1}
	Överstelöjtnant......	2	—	—	—	32
	Major..............	2	2	—	—
	Kapten.............	*2	13	9	1	25 J
Rekryterande skikt	Löjtnant...........	—	17	9	2	2«}34
	Fänrik.............	—	6	—	—	6J
	Summa	6	39	18	3	66
1 Tillkommer två kaptener på särskild stat.

Fredsverksamhetens totala behov av kvalificerade officerare, fördelat
per normalinfanteriregemente, uppgår alltså i allt till 40. För fredsverksamhetens
behöriga bestridande måste, om man godtager beräkningen av de
korrigerade personalstaterna, således 40 vara anställda i aktiv tjänst. Då
det motsvarande antalet för krigsorganisationens behov utgjorde 40, sedan 9
positioner avräknats, vilka beräknas bestridas av äldre pensionerade officerare,
synes icke för krigsorganisationens behov ytterligare kvalificerad
personal behöva anställas i särskild ordning på reservstat. Utredningen
förutsätter emellertid att reservstatsinstitutet som sådant bibehålies. Vid
ev. kommande omstruktureringar av endera krigs- eller fredsorganisationen
eller bådadera, synes det angeläget att ha tillgång till ett instrument,
genom vilket den aktiva staten kan smidigt och effektivt så anpassas,
att såväl krigs- som fredsorganisationerna vid varje särskilt tillfälle
erhåller till erforderligt antal kvalificerad personal.

Underofficerskåren

I utbildningsarbetet bör i främsta rummet plutonchefsbefattningar vid
vissa befälsskolor liksom även vid plutoner vid skytte-, understöds- och
specialkompanierna, sammansatta av värnpliktiga Ah, besättas med underofficerare.
Begreppet plutonchef är då fattat i den mening, som redan
tidigare har kommit till uttryck, nämligen självständigt ansvar för utbildning
av pluton (motsv.). Med dessa sistnämnda befattningar bör
ställföreträdande plutonchefer vid befälsskolor jämställas. Höga krav på
fysisk spänst ställes på cheferna för förutnämnda enheter. Underofficerare,
äldre än 42 år, bör därför principiellt icke tjänsteplaceras som plutonchefer

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

vid dessa. Däremot är chefsbefattningarna vid vissa specialplutoner —
främst kok-, anspanns- och motorplutoner —- icke så fysiskt krävande.
Dessa torde därför kunna upprätthållas av underofficerare, äldre än 42
år. De yngre underofficerarna bör under de första två åren efter genomgången
av arméns underofficersskola för egen utbildning tjänsteplaceras
som ställföreträdande plutonchefer vid skyttepluton.

Utredningen föreslår att i förbandets centrala befälsgrupp utöver fyra
officerare jämväl bör ingå fyra underofficerare varav två förvaltare i
trupptjänst. Utredningen framhåller som angeläget, att möjligheter öppnas
för kvalificerade befattningshavare att även inom trupputbildningsarbetet
kunna vinna förvaltarbefordran i likhet med vad som gäller för
personal, som inriktas på stabs- och förvaltningstjänst.

Beträffande behovet av aktiva underofficerare i stabs-, expeditions- och
förvaltningstjänst anför utredningen.

Enligt av Kungl. Maj :t för varje särskilt förband utfärdade föreskrifter
skall aktiva underofficerare placeras i vissa positioner. Gemensamt
gäller för alla förband, att adjutantbefattningarna vid utbildningskompanierna
jämväl kan besättas av överfurirer.

Med anledning av de sistnämnda uppgifterna för de aktiva underofficerarna
anför utredningen följande. Rationaliseringsåtgärder bl. a. beträffande
materieltj änsten vid förbanden har avsevärt förenklat de arbetsuppgifter,
som tidigare tillkom kompaniadjutanten. Utredningens förslag
beträffande underofficerarnas användning i krigs- och fredsorganisationen
innebär, att deras utbildning inriktas på helt andra uppgifter än dem
vilka tillkommer kompaniadjutant vid utbildningskompani. Det är därför
utredningens uppfattning, att kompaniadjutantsbefattningarna icke bör
bestridas av personal ur den aktiva underofficerskåren.

Antalet underofficerare, som på grund av kommendering för egen utbildning
eller för speciella uppgifter vid staber, skolor och andra militära
institutioner ej är disponibelt vid eget förband, har utredningen beräknat
till fyra med en bortovaro av sex månader eller mera. Bortovaro på grund
av sjukdom m. m. beräknas uppgå till 5 %, vilket motsvarar omkring två
beställningar.

Det antal beställningar, vilka enligt utredningens förslag bör finnas vid
ett normalinfanteriregemente, framgår av följande sammanställning.

	Antal beställningar avsedda för	Summa beställningar
Tjänstegrad	Stabs-, exp., förv.tj.	Utbildning	Kommen- deringar	Reserv
Förvaltare..........	(l 4)				(H) 4
Förvaltare..........	2	2	_
Fanjunkare.........	4	19	1	1	25
Sergeanter..........	—	10	3	1	14
Summa 1 På särskild stat.	6(10)	31	4	2	43(47)

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Vid speciella kårer, centrala staber och förvaltningar finnes ett visst
antal beställningar, vilka måste bestridas av aktiva underofficerare. Enligt
av arméstaben verkställda beräkningar uppgår ett normalinfanteriregementes
del i sådana beställningar till 9 befattningshavare. Vid beräkningen
av det årliga rekryteringsbehovet måste hänsyn tagas härtill.

Beträffande fördelningen mellan sergeants- och fanjunkarstaterna anser
utredningen, att en underofficer normalt bör kunna påräkna befordran
till fanjunkare vid omkring 33 års ålder. Vid nu angiven ålder kommer
nämligen med de förslag till utbildningsgång, som utredningen framlägger
beträffande underofficerarna, dessa att ha uppnått full kompetens för de
uppgifter inom freds- och krigsorganisationerna, som de enligt angivna
principer skall bestrida.

Vid ett uppbyggande av underofficersstaten inom infanteriet enligt vad
nu sagts, varvid även innefattas de angivna beställningarna å särskild stat,
synes icke behov av ianspråktagande av reservstater föreligga. Utredningen
räknar emellertid med ett bibehållande av reservstatsinstitutionen som sådan.
Den synes i likhet med vad som sagts beträffande officerspersonalen
böra vara att tillgå som en regulator, genom vilken vid eventuella omstruktureringar
eller andra förändringar av krigs- och fredsorganisationerna det
kan bli möjligt att i varje läge avpassa organisationernas befälstillgång
på ett effektivt sätt, så att vid varje tillfälle kvalificerad personal till
erforderligt antal står disponibel.

Underbefälskåren

Sedan de aktiva officerna och underofficerarna placerats i för dem avsedda
uppgifter i fredsorganisationen, återstår ett stort antal uppgifter
som instruktörer inom plutonsenheterna och för inretjänstbefattningar,
vilka kräver yrkesutbildat befäl.

Behovet av antalet instruktörer ur olika befälskategorier vid en plutonsenhet
för att möjliggöra en tillfredsställande utbildning av såväl plutonen
som stridsenhet som dess grupper och enskilda soldater har varit föremål
för överväganden och beräkningar i de utredningar, vilka alltsedan början
av 1940-talet haft att taga ställning till befälsorganisatoriska problem inom
armén. I arméchefens befälsordningsförslag uppskattades instruktörsbehovet
per pluton till 1 officer eller underofficer samt 3 instruktörer varvid
samtidigt räknades med att viss plutonsutbildning skulle ledas av en
i kompaniets befälsorganisation ingående särskild befattningshavare, nämligen
en officer som ställföreträdande kompanichef.

Utredningen anser, att 4 instruktörer, varav minst 1 är officer eller
underofficer, bör finnas vid utbildningsenhet om 30—35 man. Befattningarna
som plutonchef och ställföreträdande plutonchef vid plutoner,
bestående av värnpliktiga befälselever, bör dock besättas med officerare

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

och underofficerare; det underbefäl, som skall tjänstgöra som instruktörer,
bör uttagas bland de bästa av förbandets underbefälskår.

Enligt dessa principer förefinnes vid ett normalinfanteriregemente ett
behov av aktivt underbefäl för direkt utbildningsverksamhet i följande
befälspositioner, nämligen 16 ställföreträdande plutonchefer vid värnpliktsplutoner
och 59 gruppinstruktörer eller sammanlagt 75 beställningar
för aktivt underbefäl.

Beträffande det antalsmässiga behovet av inre tjänstbefattningar inom
stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten, att besättas av aktivt underbefäl,
framhåller utredningen, att äldre aktivt underbefäl bör utnyttjas
som kompaniadjutanter vid samtliga 9 utbildningskompanier.

För stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten kräves totalt enligt
utredningens förslag sammanlagt 20 beställningar för aktivt underbefäl.
Det aktiva underbefälets användning i inretjänstbefattningar framgår av
sammanställning å s. 73.

Antalet underbefäl, som regelmässigt icke tjänstgör vid förbandet på
grund av kommenderingar under 6 månader eller längre och icke är disponibelt
vid förbandet, beräknas till 8. Häri ingår det aktiva underbefäl,
som genomgår utbildning till högre karriär. 5 % reserv för sjukdom m. m.
innebär ett ytterligare behov av 5 beställningar.

Det antal beställningar för aktivt underbefäl, som totalt måste finnas
vid ett normalinfanteriregemente, framgår av följande sammanställning.

	Antal beställningar avsedda för	Summa beställningar
Tjänstegrad	Stabs-, exp.-, förv. tj.	Utbildning	Kommend.	Reserv
Rustmästare 1 Överfurirer J .....	20	54	2	4	80
Furirer.............	—	21	6	1	28
Summa	20	75	8	5	108

Av underbefälskåren liksom av övriga aktiva befälskårer föreligger
behov av personal för bestridande av befattningar inom vissa centrala
staber och förvaltningar. Ett normalinfanteriregementes del i angivna
beställningar beräknas uppgå i medeltal till 5. Angivet behov av 108 beställningar
bör sålunda korrigeras med 5 vid beräkning av rekryteringsbasens
storlek.

Utredningen anför, att angiven siffra av 5 beställningar för s. k. korrigerade
personalstater inom underbefälskåren är uttryck för ett av arméledningen
anmält behov efter genomförd uppbyggnad. För närvarande (personalförteckningen
1958/59) uppgår motsvarande antal fastställda stater
till 3. Intill dess att statsmakterna medgivit ytterligare höjning av detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

tal om 3 s. k. korrigerade stater per normalinfanteriregemente, synes sålunda
en motsvarande avbalansering av det årliga rekryteringstalet böra
ske, så att riktiga relationer mellan antalet rekryterade och antalet disponibla
stater kan upprätthållas.

Underbefälets tjänsteuppgifter i utbildningsverksamheten omfattar instruktörstjänst
vid grupp eller enhet av motsvarande storlek. Dessa uppgifter
kräver högt uppdriven personlig färdighet och ställer därför på
underbefälet minst lika höga krav på fysisk spänst och uthållighet som
på övrigt aktivt befäl. Det är därför icke rimligt, att underbefälet annat
än i undantagsfall utnyttjas som instruktörer i utbildningstjänst längre
än övriga d. v. s. intill 42-årsåldern. Därefter bör de liksom de äldre officerarna
och underofficerarna beredas möjlighet till sådana tjänsteuppgifter,
vilka är fysiskt mindre krävande men ändock medger, att deras kompetens
till fullo kan tagas i anspråk inom viktiga arbetsområden av den militära
verksamheten.

Inom den direkta utbildningsverksamheten finnes endast ett fåtal befattningar,
vilka kan bestridas av underbefäl efter 42-årsåldern. Dessa
utgöres av vissa av de instruktörsbefattningar inom specialtjänstens område
— främst underhållstjänsten — vilka icke ställer högre krav på
fysisk uthållighet än att de kan bestridas av personal upp till 50-årsåldern.
Utredningen har beräknat, att högst 5 dylika befattningar inom utbildningsverksamheten
kan ställas till förfogande för underbefäl över 42 år.

Av den tidigare redogörelsen framgår, att vid ett normalinfanteriregemente
20 befattningar finnes i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst,
vilka lämpligen bör disponeras av äldre underbefäl. Fredsorganisationen
kan alltså i full utsträckning för detta ändamål och för direkt utbildningstjänst
sammanlagt utnyttja (20 + 5 = ) 25 aktiva underbefäl efter
42-årsåldern.

Utbildningsverksamheten kräver 75 aktiva underbefäl. Sedan de 5 nyss
angivna specialinstruktörerna frånräknats, erhålles ett reellt behov av 70
underbefäl -— yngre än 42 år. Fördelas de (8 + 5 —) 13 beställningar,
som måste reserveras för bortkommenderade, sjuka m. in., jämnt på
underbefälskårens åldersskikt, erhålles ett behov av sammanlagt 82 beställningar
för underbefäl, yngre än 42 år, och 26 för underbefäl, äldre
än 42 år.

Pensionsåldern för fast anställt underbefäl är för närvarande 55 år.

Om furirsbefordran beräknas ske i medeltal vid 21 års ålder, omspänner
det förut angivna antalet 82 yngre underbefäl en tjänstetid av 21 år. Med
den nu gällande pensionsåldern, 55 år, motsvaras antalet 82 i detta yngre
skikt av 33 äldre underbefäl i åldersgrupperna mellan 42 och 55 år. Då
emellertid endast 26 befattningar i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst
samt i utbildningsverksamhet står till det äldre underbefälets förfo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

gande, vilka motsvarar omkring 10 årskurser i detta åldersskikt, skulle underbefälet
kunna övergå till fysiskt mindre krävande befattningar först vid
45—46-årsåldern, vilket, som tidigare framhållits, icke är lämpligt. Åtgärder
måste därför övervägas, hur övergång skall kunna ske vid 42 år,
utan att detta medför att ett överskott (33—26 = 7) av äldre anställda
behålles i tjänst. Det må framhållas, att lämpliga arbetsuppgifter inom
förbandets centrala ledning och utbildningsverksamhet icke kan ställas till
deras förfogande.

Enligt utredningens uppfattning kan detta problem lösas enligt följande
tre alternativ:

1. Någon form av korttidsanställt underbefäl införes.

2. Inretjänstbefattningar i förrådstjänst m. m., vilka nu bestrides av
civilanställda, förbehålles äldre underbefäl.

3. Pensionsåldern förändras.

Beträffande alternativ 1 framhåller utredningen att detta alternativ strider
mot syftet i 1952 års underbefälsreform och därför icke nu bör tillgripas
för att lösa problemet om det äldre underbefälets arbets- och anställningsförhållanden.
Vad angår det andra alternativet anser utredningen
på anförda skäl, att ifrågavarande befattningar bör förbehållas
den civila personalen, varför detta alternativ icke heller är lämpligt.

Utredningen har funnit sig böra stanna för det tredje alternativet —
ändring av pensionsåldern. I överensstämmelse härmed anser utredningen,
att av de befattningar, som står till förfogande för äldre aktivt underbefäl,
14 icke lämpligen bör innehavas intill 55 år. För dessa torde en högsta
pensionsålder av 52 år vara lämplig. Beträffande de övriga befattningarna
kan de bestridas i ytterligare ett par år. För dem kan alltså pensionsåldern
sättas något högre. Utredningen anser sig emellertid böra även för
dessas vidkommande räkna med en pensionsålder av 52 år.

Sammanfattning

Utredningens beräkningar av befälsbehovet vid ett normalinfanteriregemente
i fred sammanfattas i följande tabell. För jämförelse medtages i denna
motsvarande beräkningar enligt arméchefens befälsordningsförslag och
enligt nuvarande ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Fredsstaten vid ett normalinfanteriregemente. Utredningens förslag samt
arméchefens förslag och nuvarande ordning.

	Utredningens förslag
					Armé-	Nuva-
Stabs-, exp.- och förv.-tjänst
Utbild- ning	Kom- mend.	Reserv	Summa beställ- ningar	chefens förslag	rande ordning
	1			1	1	1
*2	—	—	—	12	2	42
2	2	—	—	4	4	3
2 2	13	9	1	2 25	»28	2 23
—	17	9	2	28	27	25
—	6	—	—	6	7	10
26	39	18	3	2 66	3 69	2 64
44	_	_.	___	44	‘3	4 4)
2	2	—	—	4	7	2
4	19	1	1	25	11	16
—	10	3	1	14	21	24
6	31	4	2	43	39	42
20	54	2	4	6 80	37 64	9 40
—	21	6	1	28	26	39
20	75	8	5	108	127	“88

Tjänstegrad

Överste................

Överstelöjtnant.........

Major.................

Kapten................

Löjtnant...............

Fänrik (Underlöjtn.) ....

Summa off.

(Förvaltare............

Förvaltare (Stabsfanj.) .

Fanjunkare...........

Sergeant..............

Summa uoff.

Rustmästare.
överfurir ...
Furir.......

Summa ubef.

1 Varav en överstelöjtnant (major).

2 Härtill kommer 2 kaptensbeställningar på särskild stat.

3 Härtill kommer 1 kaptensbeställning på särskild stat.

4 På särskild stat.

5 Proportionerna rustmästare/överfurir kan icke angivas, då fördelningen är beroende av
förhandlingsöverenskommelser.

6 Organisationen ej fullt utbyggd.

För inhämtande av ytterligare upplysningar rörande utredningens krigsorganisatoriska
utgångspunkter för beräkning av befälsbehovet torde få
hänvisas till de handlingar som kommer att tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

Yttranden

Utredningens förslag rörande befälsstatens vid ett normalinfanteriregemente
storlek och sammansättning samt rörande innebörden av de skilda
befattningarna har beträffande den aktiva officerspersonalen tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissmyndigheter. Tillkomsten
av en regeinentsofficersbeställning med särskilda uppgifter för
mobiliseringsverksamheten har härvid betecknats som särskilt betydelsefull.
Statens organisationsnamnet anför, att nämndens egna undersökningar
bestyrker betydelsen av beställningen i fråga.

6—41 bo liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Även förslagen rörande den aktiva underofficerspersonalen
och den aktiva under befäls personalen har i allmänhet tillstyrkts.
Ett antal remissinstanser har dock framfört vissa erinringar eller förslag
till modifikationer beträffande de gradmässiga relationerna inom dessa
personalgrupper samt beträffande kompaniadjutantskapets bestridande
ävensom rörande pensionsåldern för det aktiva underbefälet.

Vad beträffar remissinstansernas inställning till utredningens förslag
i fråga om de gradmässiga relationerna inom underofficers- och
underbefälskårerna samt bestridandet av kompaniadjutantskapet må
följande återges.

Beträffande den aktiva underofficerskårens uppgifter har chefen för
armén ingen principiell erinran mot utredningens förslag men framhåller,
att det är av vikt att en underofficer, när han erhåller självständigt ansvar
för en utbildningspluton eller därmed jämförbara uppgifter, också erhåller
lön efter denna högre kompetens. I konsekvens med denna uppfattning bör
enligt arméchefen antalet fanjunkarstater och sergeantstater omfördelas
så att medelbefordringsåldern kommer att ligga vid cirka 30 år — d. v. s.
omkring 3 år tidigare än utredningen föreslagit. Ävenledes bör samtliga 4
underofficersbefattningar i den centrala befälsgruppen avses för förvaltare.

Arméchefen anser vidare, att kompaniadjutantsbefattningarna i regel i
enlighet med utredningsförslaget bör bestridas av äldre underbefäl. Det
föreligger emellertid alltid avvikelser i åldersfördelning från ett jämnt
teoretiskt system. Sålunda befinner sig för närvarande betydligt fler underofficerare
i åldern 40—50 år än i ett jämnt system. I ett sådant läge bör
underofficerare kunna placeras i särskilt viktiga kompaniadjutantsbefattningar.

Även statens organisationsnämnd anser, att underofficerare bör kunna
placeras såsom kompaniadjutanter i speciella fall, t. ex. vid sjukdom, för
speciellt kvalificerade kompaniadjutantstjänster o. s. v.

Svenska underofficersförbundet har intet att erinra mot de av utredningen
uppställda normerna för beräkningen av de aktiva befälskårernas
numerär. Mot normernas tillämpning vid fastställande av underofficersbeställningarna
finner emellertid förbundet att vissa detalj erinringar kan
göras och anför därvid i huvudsak följande.

Förbundet anser att tidpunkten för uttagning till och påbörjande av
underofficersutbildningen kan tidigareläggas med ett år, vilket skulle betyda,
att befordran till sergeant kan ske vid 25 års ålder och till fanjunkare
vid 32 år. Förbundet har i denna sin uppfattning icke förbisett utredningens
i annat sammanhang framförda åsikt, att underofficerens föreslagna
tjänsteuppgifter kräver mognad och att uttagningen till underofficer därför
bör ske vid relativt sen tidpunkt. Det förefaller dock förbundet vara
möjligt att anförtro underofficeren uppgiften som ställföreträdande plutonchef
vid samma levnadsålder, som officeren blir plutonchef. Ett dylikt
tidigareläggande av underofficersutbildningen och -befordran skulle

Kungl. Maj ds proposition nr 109 är 1960

också skapa bättre korrespondens med underbefälets befordringsgång. Ett
tillgodoseende av detta förbundets anspråk nödvändiggör en mindre justering
av underofficersstaterna.

Enligt underofficersförbundets mening bör samtliga 4 befattningar i den
centrala befälsgruppen utgöras av beställningar för förvaltare.

Förbundet framhåller beträffande underofficerarnas uppgifter inom
fredsorganisationen att det i ansträngda personallägen av praktiska skäl
kan vara nödvändigt att befattningshavare tillhörande en lägre kompetensgrupp
utnyttjas även i befattningar, vilka normalt är avsedda för en högre.

I trängda lägen bör underofficerare sålunda kunna anvisas tjänst som ställföreträdande
chef vid fredsmässigt organiserat kompani.

Utredningens förslag i fråga om den aktiva underbefälspersonalen
biträdes av chefen för armén, som dock i motsats till utredningen finner,
att frågor rörande avvägningen mellan antalet rustmästare och antalet
överfurirer icke helt är att betrakta såsom en förhandlingsfråga. Enligt
arméchefen bör en tredjedel eller cirka 35 av de föreslagna underbefälsbeställningarna
utgöras av rustmästarbeställningar.

Försvarets civilförvaltning har intet att erinra mot de av utredningen
föreslagna kaderökningarna men ämbetsverket vill dock erinra om att
förslagen innebär en markant förskjutning till högre tjänstegrader inom
såväl underofficers- som underbefälskarriärerna. I fråga om proportionerna
rustmästare/överfurir anför civilförvaltningen i huvudsak följande.

Utredningen bär uttalat, att proportionerna rustmästare/överfurir icke
kunna angivas, då fördelningen är beroende på förhandlingsöverenskommelser.
Detta är emellertid endast delvis förhållandet. Sedan efter förhandlingar
principerna om uppflyttning till rustmästare fastslagits, har Kungl.
Maj :t nämligen årligen till riksdagen framlagt förslag angående antalet
rustmästare respektive överfurirer. Ämbetsverket anser för övrigt alltjämt,
att det borde närmare klarläggas, vilka befattningar inom förbanden som
skola bestridas av rustmästare respektive överfurirer. Civilförvaltningen
tillstyrker, att därvid vissa rustmästare avses för fasta instruktör stjänster
av speciell karaktär.

Försvarsväsendets nnderbefälsförbund, som i princip icke har något att
erinra mot utredningens beräkningar rörande underbefälsstatens storlek,
framhåller, att inrättandet av rustmästarbeställningar utgjorde en integrerande
del i chefens för armén 1951 framlagda förslag till ny undeibefälsorganisation.
Förbundet hävdade vid detta tillfälle att ett förverkligande
av underbefälsyrkets omvandling till »vanligt yrke» förutsatte
inte bara en betydande lönemässig uppvärdering av underbefälsuppgifterna
över lag utan också eu förlängning av underbefälets löneavancemang, den
senare åstadkommen genom inrättande av en högre lönegrad för det äldre
underbefälet. Förbundet framhåller att utredningen utgått ifrån att större
delen av befattningarna såsom ställföreträdande plutonchefer skall bestridas
av underbefäl. Även fänrikar och sergeanter, placerade i samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

lönegrad som rustmästare, är avsedda att bestrida befattningar som ställföreträdande
plutonchefer. Vid fastställandet av antalet rustmästarbeställningar
bör hänsyn tagas till att befattningen som ställföreträdande plutonchef
genomgående bör bestridas av beställningshavare i för närvarande 11.
lönegraden. Med dessa utgångspunkter finner förbundet att befälsutredningens
förslag organisationsmässigt motiverar att i vart fall hälften av det
sammanlagda antalet överfurirer/rustmästare fastställes till beställningar
för rustmästare.

Beträffande utredningens förslag rörande en sänkning av underbefälets
pensionsålder från 55 till 52 år framhåller chefen för armén,
att han finner det angeläget, att den av utredningen föreslagna sänkningen
kommer till stånd, men tillägger, att enligt hans uppfattning principiellt
samma pensionsålder borde tillämpas för underbefälet som för flertalet
officerare och underofficerare, d. v. s. 50 år. Försvarets socialbyrå anser
däremot att, främst av sociala skäl, nuvarande pensionsålder icke bör
sänkas. Denna uppfattning delas också av statskontoret. Ämbetsverket
ifrågasätter om icke för att motverka de speciella komplikationer, som
kan uppstå vid en utbyggnad av underbefälsstaten enligt förslaget, någon
form av korttidsanställning respektive inplacering i förrådstjänst av underbefälspersonal
bör upptagas till förnyat övervägande. Ej heller försvarsväsendets
underbefälsförbund anser en förändring av pensionsåldern absolut
nödvändig. Förbundet finner nämligen att behovet av inretjänstbefattningar
vid förbanden är något större än det av utredningen beräknade.
Dessutom synes enligt förbundet böra övervägas, huruvida icke i vart fall
vissa av de arvodesbefattningar, som för närvarande är avsedda för pensionsavgångna
underofficerare, borde kunna omvandlas till inretjänstbefattningar
för underbefäl. Likaså torde inom andra områden än förrådstjänsten
finnas befattningar, som skulle vara väl lämpade som inretjänstbefattningar.
Förbundet ifrågasätter även, om icke specialinstruktörerna
liksom kompaniadjutanterna kan utnyttjas på ett sätt som medger ett
bibehållande av befattningarna upp till 55 års ålder.

Utredningens förslag rörande reservstatsinstitutionen har lämnats
utan erinran av samtliga remissinstanser utom statskontoret, som erinrar
om att reservstatsinstitutionen är förhållandevis kostsam för statsverket
och ifrågasätter, om den bör bibehållas endast för att vid en eventuellt
ändrad situation tillgodose ett aktuellt behov av kvalificerad personal. I
vart fall synes denna fråga böra ytterligare övervägas innan bindande beslut
därom fattas.

Departementschefen

Befälsutredningen har angivit behovet av aktivt yrkesbefäl vid ett
normalinfanteriregemente till 66 officerare, 43 underofficerare och 108
underbefäl, häri icke inräknad personal vid för armén gemensamma kårer

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

m. m. I förhållande till nuläget innebär förslaget en ökning med 2 officerare,
1 underofficer och 20 underbefäl.

Utredningen har utgått från den principiella uppfattningen att krigets
krav bör vara avgörande för befälsstatens utseende såväl i krigsorganisationen
som i fredsorganisationen.

Som underlag för sina beräkningar av behovet av officerare har utredningen
tagit vissa positioner i krigsorganisationen, vilka utredningen ansett
vara så kvalificerade att yrkesutbildade officerare erfordras för deras
bestridande. Till dessa positioner har hänförts uppgifterna att föra bataljon
(motsvarande) och högre förband samt kvalificerade stabsuppgifter.
Utöver denna grupp av yrkesofficerare, av utredningen benämnd det normerande
skiktet, erfordras ett antal individer i ständig tjänst för utbildning,
det rekryterande skiktet.

Behovet av officerare har som förut nämnts angivits till 66. Härvid har
förutsatts att en befattning för major, chef för mobiliseringsavdelningen,
tillkommer. Förslaget har tillstyrkts av remissmyndigheterna. Särskilt
må nämnas att statens organisationsnämnd vid översyn av stabs- och förvaltningstjänsten
konstaterat ökad arbetsbelastning på mobiliseringsavdelningen.
Jag tillstyrker utredningens förslag och räknar således med att
en majorsbefattning tillkommer för ifrågavarande arbetsuppgifter vid varje
infanteriregemente.

I underlaget för beräkningen av officersbehovet har utredningen förutsatt
att en ställföreträdande kompanichefsbefattning skall finnas vid ettvart
av tre skyttekompanier och i befälsuppsättningen vid utbildningen
av plutonchefsskoleelever. Jag har ingen erinran häremot.

Likaledes förutsätter jag, att en särskild central befälsgrupp, omfattande
bl. a. fyra officerare, skall vara organiserad vid normalinfanteriregemente.

Utredningen har angivit antalet fänrikar per normalinfanteriregemente
till 6. I de 1942 redovisade beräkningarna var motsvarande antal 10, därvid
dock förutsattes tre fänriksår. Sedan 1952 gäller emellertid att fänrik
befordras till löjtnant efter två år. Därvid inrättas, i den mån vakant
ordinarie beställning icke finnes, extra ordinarie löjtnantsbeställning. Utredningen
synes ej ha åsyftat någon principiell förändring i nuvarande
ordning. Då jag ej anser att ytterligare ordinarie löjtnantsbeställningar
bör tillkomma, förutsätter jag att för normalinfanteriregemente skall finnas
24 ordinarie löjtnanter och sammanlagt 10 icke-ordinarie löjtnanter eller
fänrikar. I övrigt beräknar jag i enlighet med utredningens förslag per
regemente 1 överste, 1 överstelöjtnant, 1 överstelöjtnant eller major, 4
majorer och 25 kaptener.

När det gäller beräkningsgrunderna för underofficerare och underbefäl
bar utredningen bl. a. förutsatt att befattning som kompaniadjutant, vilken
för närvarande avses för alternativt fanjunkare eller rustmästare/överfurir,
normalt skall bestridas av underbefäl. Jag biträder förslaget. I an -

Kungl. ilaj:ts proposition nr 109 år 1960

slutning till uttalanden av arméchefen och statens organisationsnämnd
vill jag dock framhålla att detta ej utesluter att underofficer i särskilda
fall placeras i befattningen. Med hänsyn till underofficerskårens nuvarande
ålderssammansättning och den omständigheten att underbefälskåren
ännu ej är fullt utbyggd kan också speciella förhållanden föreligga under
en övergångsperiod.

Utredningen beräknar att i den centrala befälsgruppen skall ingå 4
underofficerare, av vilka 2 förvaltare i trupptjänst och 2 fanjunkare. Jag
föreslår, att alla i befälsgruppen ingående underofficerare skall vara förvaltare
i trupptjänst med placering, 2 i lönegrad Ao 17 och 2 i lönegrad
Ao 15. Pensionsåldern för dylik förvaltare bör vara 50 år.

Svenska underofficersförbundet har ansett att underofficer även bör
kunna placeras som ställföreträdande kompanichef. Jag kan såtillvida biträda
denna uppfattning att jag anser att underofficer tillfälligtvis bör
kunna fungera som ställföreträdande kompanichef. Ett principiellt normsystem
beträffande den fast anställda personalens uppgifter måste nämligen
ha sådan flexibilitet att under särskilda förhållanden en befattningshavare
bör kunna utnyttjas för honom näraliggande uppgifter.

Utredningen har föreslagit att pensionsåldern för underbefälet sänkes
från 55 år till 52 år. Statskontoret, försvarets socialbyrå och underbefälsförbundet
har ansett den nuvarande pensionsåldern lämplig, medan
chefen för armén förordat en sänkning till 50 år. Jag är icke beredd att
förorda någon ändring i underbefälets nuvarande pensionsålder. Ytterligare
undersökningar bör enligt min mening verkställas om bl. a. rekryteringen
av vissa inre tjänstbefattningar. I detta hänseende bör prövas om ej vissa
arvodesbefattningar för pensionerad underofficer kan utbytas mot befattningar
för aktivt underbefäl. Förhållandena vid arméns övriga truppslag
och övriga försvarsgrenar bör också belysas ytterligare.

Beträffande underofficerskåren förutsätter jag i övrigt för kommenderingar
och reserv sammanlagt 1 fanjunkare och 5 sergeanter. Då jag
eljest ej funnit anledning till erinran mot utredningens beräkning kommer
alltså behovet av underofficerare vid ett normalinfanteriregemente
att uppgå till 43 beställningshavare av vilka 2 förvaltare (i stabs- och förvaltningstjänst),
4 förvaltare (i trupptjänst), 22 fanjunkare och 15 sergeanter.
För aktivt underbefäl har utredningen med angivna utgångspunkter
beräknat 108 beställningshavare. Jag har icke funnit anledning
till erinran mot denna beräkning. Mitt ställningstagande i fråga om underbefälets
pensionsålder kan dock föranleda att framdeles behov av ett något
ökat antal uppkommer. Jag beräknar att underbefälsstaterna skall fördelas
på 80 rustmästare eller överfurirer och 28 furirer.

I fråga om antalet beställningar för överste, överstelöjtnant och överstelöjtnant
eller major har jag icke föreslagit någon ändring. För 16 infanteriregementen
finnes för närvarande sammanlagt beställningar för 50

Kungl. MajAs proposition nr 109 år 1960

majorer, 368 kaptener, 401 ordinarie löjtnanter, 34 förvaltare i Ao 15
(i stabstjänst), 258 fanjunkare, 388 sergeanter samt 1 387 rustmästare,
överfurirer och furirer. Beställningar för extra ordinarie löjtnanter och
fänrikar redovisas ej i personalförteckning. Vid genomförande av vad jag
i det föregående föreslagit samt under beaktande av att krigsskolans övningskompani
utgår och att vid 11,1 18, I 19 och 120 förekommer avvikelser
från normalstaten i behovet av underofficerare för stabs- och förvaltningstjänsten
erfordras beställningar för 64 ( + 14) majorer, 400 ( +
32) kaptener, 384 (—17) ordinarie löjtnanter, 34 (±0) förvaltare (i
stabstjänst), 64 förvaltare (i trupptjänst) — 32 (+ 32) i Ao 17 och 32
(+32) i Ao 15 — 354 (+ 96) fanjunkare, 240 (—148) sergeanter och
1 728 (+ 341) underbefäl, av vilka 1 280 bör vara rustmästare eller överfurirer.
Arméchefen har uppgivit att i samband med förbandsrationaliseringarna
inom armén beställningar för 5 fanjunkare, 11 sergeanter och
92 underbefäl kan överföras till infanteriet. Med utgångspunkt häri erfordras
vid infanteriet ytterligare beställningar för 14 majorer, 32 kaptener,
64 förvaltare (i trupptjänst) — 32 i Ao 17 och 32 i Ao 15 91

fanjunkare och 249 underbefäl.

Befälsbehovet vid kavalleriet, som av utredningen beräkningsmässigt
jämställts med ett normalinfanteriregemente, kan i huvudsak tillgodoses
inom befintliga personalstaler, dock erfordras sammanlagt 4 beställningar
för förvaltare (i trupptjänst) — 2 i Ao 17 och 2 i Ao 15. I fråga om ryttmästare,
löjtnanter, sergeanter och underbefäl föreligger visst överskott.

Jag återkommer senare denna dag till frågan om erforderliga förändringar
i personalstaterna för nästa budgetår vid anmälan av proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel.

Utredningen har funnit att ur krigsorganisatorisk synpunkt behov ej
föreligger att vid infanteriet och kavalleriet anställa officerare och underofficerare
på reservstat. Detta konstaterande bygger emellertid i fråga om
officerare på förutsättningen att viss utbyggnad av antalet officersbeställningar
vid staber, skolor m. m. äger rum. Utredningen har föreslagit, att
reservstatsinstitutct skall bibehållas i syfte att underlätta genomförandet
av organisationsförändringar. Utredningens förslag har lämnats utan erinran
av alla remissinstanser utom statskontoret. Jag anser mig för egen
del böra biträda utredningens förslag. Ytterligare underlag för ett bedömande
av frågan kommer emellertid att finnas sedan arméns personalstater
genomräknats under ledning av den delegation jag förutsätter skola
tillkallas för uppgiften. Till frågan om förändringar i arméns reservstat
för nästa budgetår återkommer jag vid anmälan av propositionen angående
vissa avlönings- in. fl. anslag. I samma proposition ämnar jag också anmäla
frågan om en avveckling av nuvarande anordning med ständigt
tjänstgörande reservpersonal enligt 1942 års försvarsbeslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

I anslutning till vad jag i det föregående anfört rörande underbefälets
pensionsålder m. in. vill jag ta upp vissa frågor berörande avlöningsförmåner
till innehavare av för pensionerad personal avsedda arvodesbefattningar
mom försvaret. För närvarande finnes inrättade dylika befattningar,
avsedda tör pensionsavgången underofficer och officer med arvode
i anslutning till löneklasserna A: 16, A: 17 och A: 18 respektive A: 24,
A. 26, A: 29, B: 1 och B: 3. Arvodet utgår när fråga är om pensionsavgången
(formellt kompetent) personal med belopp motsvarande lönen i
den för befattningen angivna löneklassen minskad med vederbörandes
egenpension. Anställes i arvodesbefattning reservanställd, värnpliktig eller
civil (icke formellt kompetent) personal, bestämmes avlöningsförmånerna
enligt andra grunder. Reservutnämnd personal åtnjuter härvid arvode
motsvarande lönen i den löneklass, som vederbörande tillhör i sin egenskap
av anställningshavare i reserven. Värnpliktig officer eller underofficer
anställes som extra tjänsteman i viss, med hänsyn till vederbörandes
militära grad bestämd lönegrad, medan civil personal åtnjuter lön som
extra tjänsteman med placering i lönegrad med hänsyn till vederbörandes
arbetsuppgitter enligt försvarets civilförvaltnings prövning.

Sedan Kungl. Maj :t den 25 maj 1956 uppdragit åt försvarets civilförvaltning
att verkställa översyn av löneställningen för arvodesbefattningar
för pensionerad militär personal, har civilförvaltningen med skrivelse den
30 maj 1958 överlämnat resultaten av den verkställda översynen. Civilförvaltningen
har därvid i sammandrag förordat följande. Samtliga nuvarande
arvodesbefattningar inplaceras i lönegrad på grundval av en värdering
efter vanligen tillämpade normer av de med befattningen förenade
arbetsuppgifterna. All icke formellt kompetent personal anställes som
civila tjänstemän med placering i den lönegrad som bestämts på grundval
av sagda värdering. Formellt kompetent personal åter förutsättes erhålla
arvode motsvarande viss kvotdel av lönen i samma lönegrad.

Som jag nyss nämnt har jag funnit det böra undersökas huruvida icke
vid armén ett antal arvodesbefattningar för pensionerad underofficer lämpligen
bör ersättas med befattningar för aktivt underbefäl. Bland annat
med hänsyn härtill anser jag icke att någon värdering på sätt civilförvaltningen
föreslagit av samtliga arvodesbefattningar bör ifrågakomma. Pensionsavgången
personal bör alltjämt anställas enligt hittillsvarande grunder.
Jag föreslår emellertid att vid försvaret nu befintliga arvodesbefattningar
i A: 16 och A: 26 uppflyttas till A: 17 respektive A: 27. Härvid
erhålles anknytning till slutlöneklassen för tjänstetidsbefordrad fanjunkaie
respektive major. I fråga om den icke formellt kompetenta personalen
ansluter jag mig till civilförvaltningens förslag. Prövning av löneställningen
bör alltjämt göras av civilförvaltningen. Överläggningar har förts
med berörda personalorganisationer som biträtt vad nu föreslagits.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

der för genomförande fr. o. m. nästa budgetår av vad här föreslagits. Merkostnaderna
till följd av här föreslagna åtgärder kan för nästa budgetår
beräknas till totalt knappt 250 000 kronor. Huvuddelen av kostnaderna
hänför sig till försvarsgrenarnas avlöningsanslag och beaktas vid den slutliga
beräkningen av dessa anslag.

6. Övergång mellan olika karriärer

Gällande ordning åskådliggöres schematiskt av figur å s. 90.

1954 års befälsutredning

Utredningens förslag medför icke några förändringar beträffande den
aktiva personalens indelning i olika kårer. I enlighet härmed bör enligt utredningen
officers-, underofficers- och underbefälskarriärerna bibehållas i
en framtida befälsordning med de avgränsningar beträffande arbets- och
behörighetsområden, som motiveras av olikheter i ansvarsställning och utbildning.
Det är emellertid utredningens uppfattning, att den militära organisationen
liksom fallet är inom annan verksamhet skall erbjuda anställd
personal möjlighet till övergång mellan olika karriärer. Utredningen anser,
att en anställd som påbörjar sin verksamhet i en lägre karriär principiellt
bör kunna förvärva erforderlig kompetens för att uppflyttas i en högre
antingen genom kompletterande studier eller genom långvarig, kvalificerad
tjänstgöring.

Det första systemet — uppflyttning i högre karriär efter kompletterande
studier och utbildning — är enligt utredningens uppfattning fullt tillämpbart
på det militära området, medan däremot det andra systemet med en
direkt övergång till en högre karriär enbart genom mångårig yrkesutövning
på grund av det militära yrkets speciella krav icke är lämpligt, detta
ej minst med hänsyn till statsekonomiska synpunkter, övergång till högre
karriär är nämligen endast motiverad om den sker så tidigt, att den anställde
kan under någon längre tid användas i den högre karriären och härvid
kan uppfylla alla de krav — både fysiska och andra — som den nya positionen
ställer.

Utredningen anser, att övergång till officerskarriär bör kunna ske under
pågående eller vid avslutad utbildning till aktivt underbefäl respektive aktiv
underofficer. Dessutom förordar utredningen, att synnerligen lämpade underofficerare
efter genomgång av truppslagsskola skall på förslag av vederbörande
förbandschef kunna överflyttas till officerskarriären utan att
genomgå krigsskola. Vederbörande måste dock avlägga studentexamen
eller inhämta däremot svarande kunskaper. Utredningen föreslår dessutom,
att underbefäl, som under sin tjänsteutövning visat sådana yrkeskunskaper
och övriga kvalifikationer att han bedömes lämplig för underofficersulbildning,
efter genomgång av kvartermästarskola bör kunna beordras till ar -

Övergdngsmöjligheter till högre karriärer

Asp 5

‘Statligt internatgymnasium"

kompletterande allmänbildning

''Centrala kurser"

kS Ak

förslag.

kS Yk kS Ak

Trpsl Sk

AUS o

Underbefälskarriären
t=

k * Befälsskola k

Plch S ■= Plutonchefsskola
kbdettS= kadettskola
I = Befälsskola

Asp S = Officersaspirantskola
kS , »krigsskola
kS Åk* äldre kursen

kS Yk = — yngre —

FLB(A) = Försvarets läroverk, reallinjen
FLS » studentlinjen

AUS - Arméns underofficersstola
Trpsl Sk » Truppslagsstola

I = Instruktörsskola I

n - n

kvm S = kvartermästarskola
* - Officersutnämning

o * Underoff icersutnämning

(if II un n

= Trupptjänstgöring
= Övergäng till närmast
högre karriär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

méns underofficersskola. Vederbörande måste dock avlägga realexamen
eller inhämta däremot svarande kunskaper.

Utredningens förslag åskådliggöres schematiskt i figur å s. 90. I denna
har även redovisats den nuvarande ordningen samt det av arméchefen
1954 ställda förslaget.

Av motiveringen för utredningens förslag må följande återges.

Övergång till officerskarriären

Utredningens förslag om en mera kvalificerad utbildning för aktiv underofficer,
omfattande bl. a. obligatorisk genomgång av särskild truppslagsskola,
har skapat ytterligare förutsättningar för övergång från underofficers-
till officersbanan. Denna skola har nämligen givits ett sådant kvalitetsmässigt
sett omfattande innehåll, att den i väsentliga ämnesgrupper i det
närmaste är jämförbar med krigsskolans utbildning. En aktiv underofficer,
som dels under föregående utbildning vid arméns underofficersskola
och under sin trupptjänstgöring åren närmast därefter erhållit synnerligen
goda vitsord och dels vid truppslagsskola visat sådan utomordentlig skicklighet,
att han bedömes lämplig att bli aktiv officer, bör av vederbörande
förbandschef kunna föreslås för övergång till officerskarriären utan att
dessförinnan genomgå krigsskolan. Studentexamen måste emellertid avläggas
före utnämningen till officer. Det må erinras om att i utredningens
förslag kraven på officersutbildningen avsevärt skärpts genom införandet
av en obligatorisk högskolekurs, vars studiegång ovillkorligen kräver studentexamenskompetens.
Underofficer, som efter genomgången truppslagsskola
föreslagits för utbildning till aktiv officer, skall sålunda beordras till
försvarets läroverk för avläggande av studentexamen eller beredas tillfälle
att vid anstalt för kvalificerad vuxenutbildning genomföra studier av motsvarande
art. Utredningen är medveten om att en övergång till officerskarriären
i enlighet med vad som nu föreslagits blir direkt beroende av
antalet disponibla stater. Vid officersutnämningen, som sker direkt efter
avlagd examen, bör hans tur beräknas närmast efter den officerskurs vid
krigsskolan, som han skulle ha tillhört, därest han direkt efter genomgången
av arméns underofficersskola fortsatt sin utbildning till officer.

En denna väg rekryterad officer kan genomgå av utredningen föreslagen
allmän högskolekurs 3—4 år efter officersutnämningen eller vid en ungefärlig
ålder av 33—34 år. Han har då allt fortfarande möjligheter att kvalificera
sig för högre stabskarriär samtidigt som han nått erforderlig kompetens
för kvalificerade befattningar i krigs- och fredsorganisationen. Vid
nämnda ålder har han möjlighet att under sin fortsatta tjänstetid uppfylla
rimliga krav på kvalificerad arbetsinsats under tillräckligt många år. Det
är sålunda önskvärt, att en underofficer, som på denna väg skall kvalificera
sig för officersbanan, beordras till försvarets läroverk snarast efter genomgång
av truppslagsskolan för underofficerare.

övergång till underofficerskarriären

Möjligheter har hittills icke funnits för aktivt underbefäl att, sedan de
eu gång påbörjat sin yrkeskarriär efter instruktörsskola II, utbildas till aktiv
underofficer. I enlighet med utredningens förslag bör ett underbefäl, som
under de närmaste åren efter avslutade instruktörsskolor och, i samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

med genomgången av föreslagen kvartermästarskola om 4 månader, ådagalägger
sådana kunskaper och sådan fallenhet för yrket, att han bör ifrågakomma
för underofficersutbildning, beordras till försvarets läroverks Rlinje
för avläggande av realexamen samt därefter direkt till arméns underofficersskola.
Innehar han tidigare förvärvad real- eller motsvarande
examen bör han beordras direkt till arméns underofficersskola. För att han
i underofficerskarriären skall ha möjlighet att under ett tillräckligt antal
tjänsteår utföra däri förekommande mera kvalificerade uppgifter bör han
vara utbildad härtill senast i 33-årsåldern. Han bör då ha genomgått truppslagsskola
för underofficerare 2 år tidigare eller vid omkring 31 levnadsår
och arméns underofficersskola ytterligare 3 år tidigare. Ett underbefäl, som
därtill har förklarats lämpligt, bör sålunda, om han saknar erforderlig
examenskompetens, beordras senast vid sitt 26 levnadsår till försvarets läroverk
eller, om han tidigare förvärvat sådan kompetens, senast vid uppnådda
28 års ålder till arméns underofficersskola.

Yttranden

Betydelsen av utredningens förslag rörande övergång från lägre till
högre karriär har understrukits av flertalet remissmyndigheter. Beträffande
erinringar i ämnet må följande uttalanden redovisas.

Chefen för flygvapnet, som i princip icke har något att erinra mot utredningens
förslag, framhåller att möjligheterna till sådan övergång inom
flygvapnet ofta begränsas av befälskategoriernas ringa storlek, olika sammansättning
och arbetsuppgifter samt den knappa tillgången på beställningar
för vissa personalkategorier. På grund härav har hittills en övergång
från underofficerare (motsvarande) till officerare (motsvarande)
endast kunnat ske i ett begränsat antal fall. övergången till högre karriär
synes åldersmässigt icke böra bindas till en bestämd ålder utan bör kunna
regleras med hänsyn till vederbörandes möjligheter att under viss minimitid
vara krigsplaceringsbar i den högre befattningen, vilken tid — i varje
fall inom flygvapnet — kan variera med olika krigsbefattningar.

Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om den, som är så militärt
duglig, att han anses kunna uppflyttas från underofficers- till officerskarriär
eller från underbefäls- till underofficerskarriär nödvändigt måste
ha avlagt student- resp. realexamen. Ämbetsverket erinrar om att löneavvägningen
för den militära personalen liksom för andra tjänstemän är
grundad på vissa genomsnittliga bedömanden. Skulle i allmänhet fordran
på avlagd studentexamen icke böra upprätthållas för officerare, bör beaktas
att de för officerare fastställda lönegraderna åtminstone för löjtnanter i
viss mån avpassats till löneställningar för civila tjänster med studentexamenskompetens.
Detta torde dock ej hindra att i särskilda fall frångå de
för de olika karriärerna uppställda formella fordringarna. För övrigt
torde kompetens i de ämnen, som är aktuella för vidareutbildning, kunna
styrkas på annat sätt än genom studentbetyg.

Försvarets socialbyrå anser att antalet tidpunkter då möjlighet till övergång
skall erbjudas bör kunna begränsas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund tillstyrker utredningens
förslag att färdigutbildade särskilt lämpliga underofficerare skall kunna
tagas ut till officersutbildning men anser att studentexamenstvånget i
detta fall gör möjligheterna till sådan övergång ganska illusorisk. Enligt
förbundet bör i anledning härav kraven å studentexamens kunskaper begränsas
till vissa ämnen.

Departementschefen

Utredningens förslag rörande möjligheten till övergång från lägre till
högre yrkeskarriär har av remissinstanserna allmänt ansetts vara av stor
vikt och har också givits en i princip enhällig anslutning.

Enligt min mening är det av stor betydelse att inom ett befälssystem
vid sidan av normala rekryteringsvägar beredes varje anställd möjlighet
att nå den ställning inom befälsorganisationen som motsvarar vederbörandes
reella förutsättningar. Jag biträder sålunda helt utredningens
förslag om vidgade möjligheter till övergång från den aktiva underofficerskåren
till officerskåren liksom också om möjligheter för aktivt underbefäl
att övergå till underofficerskåren. Utredningens förslag såväl beträffande
kursgång som beträffande krav på kunskaper i civila och militära
ämnen synes väl avvägda. Jag vill erinra om att jag förutsätter, att
en för alla officerare obligatorisk krigshögskolekurs skall tillkomma och att
dennas studiegång ovillkorligen kräver studentexamenskompetens.

7. Övergångsanordningar i samband med ändrad utbildningsgång för
aktivt befäl

1954 års befälsutredning

Vid genomförande av den av utredningen föreslagna förändrade utbildningsgången
för aktivt befäl erfordras speciella åtgärder under ett
antal övergångsår. Utredningen framlägger förslag härutinnan.

I anslutning till förslaget att truppslagsskola framgent skall genomgås
redan ca 2 år efter officersutnämningen mot enligt gällande ordning under
tredje eller fjärde officersåret föreslås sålunda övergångsvis en ökning
av elevantalet vid truppslagsskolorna intill dess den nya utbildningsgången
genomförts. Härvid förutsättes en viss sammanslagning av i sammanhanget
aktuella kurser intill dess att efter fyra övergångsår den nya utbildningsgången
helt kan tillämpas.

Utredningens förslag om ändringar i krigshögskoleutbildningen medför
behov av vissa relativt långvariga övergångsåtgärder. Härom anföres i
huvudsak följande.

Enär enligt gällande ordning eu aktiv officer t. o. in. sitt 14. officersår
äger rätt alt välja tidpunkt för sitt inträde till den nuvarande 2-åriga krigshögskolan,
måste övergångsbestämmelser införas, enligt vilka varje officer,
som uppnått nämnda antal tjänstgöringsår eller som tillhör de närmaste
yngre årgångarna beredas tillfälle att genom prov kvalificera sig för genomgång
av den nuvarande högskolan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Detta kan ske enligt följande principer.

Den nuvarande krigshögskolan kvarstår t. o. m. kursen 1963—1965. Inträdesprov
sker enligt nu gällande normer.

Officerare, vilka tillhör officerskurserna 1948—1956 och som 1/9 1960
ej genomgått eller genomgår krigshögskolan och ej heller kvalificerat sig
för genomgång av 1960—1962 års kurs, beordras att, om de så önskar, anmäla
sig till studier för vinnande av inträde till någon av kurserna 1961—
1963, 1962—1964 eller 1963—1965. Åtgärder i utjämnande syfte bör härvid
företagas enligt följande:

Officerskurserna 1948—1952 bör ha företräde till 1961—1963 års, officerskurserna
1953—1954 till 1962—1964 års och officerskurserna 1955-—
1956 till 1963—1965 års krigshögskolekurser.

Enligt uppgift från arméstaben föreligger vid full rekrytering till officersbanan
ett årligt behov ur samtliga truppslag av 50—60 officerare, som
bör erhålla högskoleutbildning vid den nuvarande krigshögskolan. Det
synes därför rimligt, att under de tre övergångsåren antalet antagna elever
ökas, om så erfordras, intill 60 per år. Härigenom torde rimliga anspråk
på rättvisa mellan olika årgångar officerare kunna uppfyllas. Eleverna
i officerskurerna 1948—1956 synes ur rättvisesynpunkt icke komma i ett
sämre läge än de officerare, vilka antingen tillhör kurser äldre än 1948
eller yngre än 1956 i vad gäller möjligheter till speciellt kvalificerade
studier. 1957 års officerskurs blir följaktligen den första, som kan påbörja
högskoleutbildning enligt den nya ordningen med den obligatoriska,
allmänna kursen hösten 1964.

Enligt utredningens förslag skall bataljonschef skurserna i framtiden
ersättas av en allmän krigshögskolekurs samt praktisk utbildning vid förbanden.
I samband härmed bör under en övergångsperiod bataljonschefskurserna
fortsätta intill den tidpunkt, då alla officerare, som icke genomgått
den nya allmänna krigshögskolekursen, erhållit utbildning av angivet
slag.

I övrigt synes behov av särskilda övergångsåtgärder ej föreligga. Om
beslut fattas av 1960 års riksdag bör officersaspirantslcolan kunna organiseras
fr. o. m. den 1 januari 1961. Därefter kommer blivande aktiva
officerare icke att utbildas vid kadettskolorna. Utbildning vid krigsskolan
enligt den nya ordningen kan då påbörjas fr. o. in. våren 1962. Nuvarande
trupputbildningskurs bör anordnas sista gången våren 1960.

Utredningens förslag beträffande utbildningen av de aktiva underofficerarna
innebär bl. a. inrättandet av en särskild truppslagsskola, omfattande
ca 6 månader. Utbildningen vid denna skall fullgöras två år efter
genomgången av arméns underofficersskola. Härvid förutsättes emellertid,
att den tidigare utbildning, som underofficerarna erhållit, bl. a. vid
AUS, har givits den nya inriktning i huvudsak på taktisk utbildning och
truppföring, som av utredningen föreslagits. Först två år efter det, att
den första AUS-kursen getts denna inriktning, kan truppslagsskola för
underofficerare anordnas för första gången. Med hänsyn främst till krigsorganisationens
krav är det nödvändigt, att de underofficerare, som icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

erhållit speciell utbildning enligt vad nu nämnts, genomgår kompletterande
utbildning för bestridande av de i utredningens förslag avsedda
positionerna inom krigsorganisationen.

Det torde emellertid vara nödvändigt, att de underofficerare, som tillhör
de äldsta årgångarna och som i fredsorganisationen från början av
40-årsåldern tjänsteplacerats i stabs-, expeditions- eller förvaltningsverksamhet,
undantages. Detta gäller särskilt de underofficerare, vilka befordrats
till förvaltare och som innehar befattningar, vilka måste upprätthållas
även vid beredskaps- eller krigstillstånd vid förbanden.

Med hänsyn härtill synes det utredningen rimligt, att principiellt endast
de underofficerare, vilka år 1960 uppnått högst 40 års ålder, erhåller
här avsedd utbildning. Det antal underofficerare, som härvid kan
komma i fråga, beräknas till omkring 20 per infanteriregemente eller för
hela infanteriet omkring 400.

Ej minst med hänsyn till beredskapskraven är det angeläget, att ilrågavarande
kompletterande utbildning snarast genomföres. Då det emellertid
här gäller ett stort antal elever, synes det knappast möjligt att genomföra
denna utbildning vid infanteriskjutskolan vid sidan av all annan där
bedriven utbildning. Lämpligast synes vara, att denna på koinpanichefstjänst
i fält syftande utbildning bedrives vid speciella tillfälligt organiserade
kompanichefsskolor med utvald lärarpersonal och förlagda till förband
med goda utbildningsbetingelser. Utredningen föreslår, att dylika skolor
omfattande 2''A—3 månader organiseras centralt inom tre militärområden
samt två gånger årligen med början hösten 1960. Med ett medeltal av
20 elever per kurs skulle därvid omskolningen i huvudsak vara avslutad
efter två år.

Utbildningen vid den trupputbildningskurs vid infanteriskjutskolan,
som enligt nu gällande ordning anordnas varje höst för underofficerare,
kommer i huvudsak att ingå i övningsomfånget vid truppslagsskolan för
underofficerare. Trupputbildningskursen kommer därför i en framtid, dä
den nya av utredningen föreslagna ordningen helt genomförts, att bli
överflödig. Intill dess att den nya ordningen genomförts är det emellertid
nödvändigt alt behålla densamma, så att underofficerare tillhörande tidigare
AUS-kurser och som icke genomgått kursen i fråga, beredes möjlighet
härtill.

Enligt utredningens förslag skall aktivt underbefäl två år efter genomgången
av instruktörsskola II erhålla utbildning vid särskilt anordnad
kvartermästarskola av omkring 4 månaders längd. Under ett övergångsskede
är det därför nödvändigt att ifrågavarande kvartermästarskola
anordnas i sådan omfattning, att all för denna utbildning aktuell underbefälspersonal
på kortast möjliga tid erhåller nödvändig utbildning för
krigsbefattning. Utredningen föreslår därför, att för den aktuella personalen
kvartermästarskola anordnas regementsvis.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

Yttranden

Utredningens förslag i denna del har i allmänhet tillstyrkts i remissyttrandena.
Följande uttalanden torde i detta sammanhang återgivas.

Svenska officersförbundet finner önskvärt, att vad beträffar officerskurserna
1948—1956 förberedelserna för inträdesprovet till krigshögskolan
i största möjliga utsträckning underlättas genom de ansvariga myndigheternas
försorg. Ett rimligt krav synes bl. a. vara att erforderliga kurser
vid försvarets brevskola får genomgås kostnadsfritt.

I anledning av utredningens förslag, att kompletteringsutbildningen av
underofficerare bör begränsas till sådana underofficerare vilka 1960 uppnått
högst 40 års ålder, hävdar svenska underofficersförbundet, att även
äldre, för de aktuella krigsorganisationsbefattningarna lämpliga underofficerare
bör kunna ifrågakomma för den kompletterande utbildningen.

Rörande utredningens förslag att aktivt underbefäl två år efter genomgången
av instruktörsskola II skall erhålla utbildning vid särskild, regementsvis
anordnad kvartermästarskola uttalar försvarsväsendets underbefälsförbund,
att risk föreligger att en sålunda anordnad utbildning icke
kommer att ge önskvärd och eftersträvad effekt med hänsyn till den sannolikt
ringa tillgången på lärare in. m. och förordar därför en sammandragning
av denna utbildning inilitärområdesvis.

Departementschefen

I anslutning till de föreslagna förändringarna beträffande utbildningsgången
för de tre aktiva befälskårerna har befälsutredningen framhållit,
att speciella åtgärder bör vidtagas för att möjliggöra en smidig övergång
från nu gällande till föreslaget utbildningssystem. Jag finner befälsutredningens
förslag i berörda avseenden lämpliga och biträder desamma.

I anslutning till svenska officersförbundets förslag om viss kostnadsfri
undervisning vid försvarets brevskola vill jag erinra om att möjligheter
till dylik kostnadsfri brevskoleundervisning redan nu förefinnes för det
fall undervisningen i fråga är inordnad i förbandens ordinarie utbildning
av det aktiva befälet. Utbildningen i språk, historia och vapenteknik torde
dock i många fall med hänsyn till lokala omständigheter bäst bedrivas
som enskild utbildning. Det synes därför rimligt att lämna möjlighet till
att utbildningen i nu nämnda ämnen, även om den sker som enskild utbildning,
kan ges kostnadsfritt.

Beträffande befälsutredningens förslag att aktiva underofficerare,
vilka vid övergången till ett nytt befälsordningssystem uppnått en ålder
av 40 år eller mera, icke skall erhålla den kompletterande utbildning till
kompanichef i fält, som avses delges yngre underofficerare, vill jag framhålla
att 40-årsgränsen givetvis måste betraktas såsom norm. Även äldre
underofficer bör sålunda kommenderas till ifrågavarande utbildning om
han därtill bedömes särskilt lämplig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Den kompletterande kvartermästarutbildningen bör anordnas på sådant
sätt, att inom ramen för organisatoriska och personella tillgångar
bästa resultat uppnås. Med denna utgångspunkt bör närmare prövas om
utbildningen lämpligast anordnas regementsvis, militärområdesvis eller
för varje truppslag.

8. Det värnpliktiga befälet

a) Tjänstgöring§skyldighet och utbildning

Gällande ordning

Den svenska arméns krigsorganisation är till integrerande del baserad på
värnpliktsinstitutionen med en sådan institutions speciella särdrag och problem.

En huvuduppgift för den svenska arméns fredsorganisation är att utbilda
de värnpliktiga till dugliga enskilda soldater och befäl och dessutom
att samöva individerna till slagkraftiga förband, som med full och effektiv
verkan omedelbart efter mobilisering kan insättas i strid mot motståndare,
vars utbildning i många fall närmast kan antagas vara av yrkeskaraktär.
Den tid, som statsmakterna för närvarande bedömt erforderlig för att ge de
värnpliktiga tillfredsställande utbildning och övning, preciseras i gällande
värnpliktslag.

Tjänstgöringsskyldigheten uppdelas i princip i grundutbildning och repetition.
Undantag härifrån sker för gruppen ekonomivärnpliktiga, som
fullgör all tjänstgöringsskyldighet i en följd. Grundutbildningen ges för
värnpliktiga i allmänhet samt för underbefälsuttagna vid den första tjänstgöringen
och för gruppen underofficersuttagna vid första tjänstgöring samt
på densamma omedelbart följande fortsatt tjänstgöring. Under grundutbildningen
har det befunnits nödvändigt, att, utöver skyldigheten för huvuddelen
av de värnpliktiga, ålägga de befälsuttagna viss längre obligatorisk
tjänstgöringsskyldighet. Detta gäller kategorierna nnderbefälsuttagna
och underofficersuttagna ävensom vissa specialister — läkare, tandläkare
etc. — varvid underbefälsuttagna fullgör utöver tiden för värnpliktiga i
allmänhet — 304 dagar — ytterligare 20 dagar eller sammanlagt 324
dagar och underofficersuttagna samt specialister ytterligare 146 dagar
eller sammanlagt 450 dagar. Intill år 1950 uttogs även officerslämpliga
till obligatorisk utbildning till officer, innebärande en med högst 180
dagar utökad skyldighet utöver den för underofficersuttagna gällande.
Fr. o. m. nämnda år har eu sådan officersuttagning gjorts frivillig.
Grundutbildningen skall i princip göra de värnpliktiga redo att etter utbildningens
slut kunna direkt placeras i krigsorganiserade förband. För
att vidmakthålla och vidareutveckla den förmåga, som grundutbildningen
avsett bibringa, ingår, såsom nämnts, i tjänstgöringsskyldigheten även
repetitionsövningar. Antalet sådana övningar är tre. Envar omfattar 30

7—41 ao Hihitjig till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

Kunyl. Maj.ts proposition nr 109 år 1960

dagar. På grundval av beredskapsårens erfarenhet, som visat på behovet
av snabbt färdigrustade och övade förband, beslöt statsmakterna år 1950,
att repetitionsövningarna skulle ske i fältorganisationens ordinarie krigsförband,
i vilka de värnpliktiga redan i fredstid fast inplacerats. Följande
år infördes på försök s. k. befälsövningar om tio dagar i omedelbar anslutning
till repetitionsövningarna för att ytterligare öka möjligheterna till
ett effektivt utbyte av själva repetitionsövningen. År 1952 inskrevs dessa
befälsövningar som en fast institution i värnpliktslagen. Skyldighet att
fullgöra sådan befälsövning om 10 dagar i anslutning till repetitionsövning
kan åläggas varje värnpliktig, som antingen grundutbildats till befäl eller
krigsplacerats som befäl.

Vid en jämförelse med förhållandena i andra länder beträffande uppdelningen
av tjänstgöringsskyldigheten i fred, kan det konstateras, att intervallerna
mellan repetitionsövningarna i Sverige är längre än på de flesta
andra håll. Denna omständighet måste ses mot bakgrunden av att det i
Sverige befunnits nödvändigt att uttaga i stort sett hela värnkraften för
att, med hänsyn till de i vårt land i här ifrågavarande sammanhang ogynnsamma
relationerna mellan folkmängd och yta, kunna möta de krav på
kvantitativ omfattning av styrkorna, som blev uppenbara under 1940-talet, och som ytterligare synes komma att accentueras i ytkrigets tidsskede.
Värnpliktsskyldigheten måste omfatta alla de år, under vilka den enskilde
kan antagas ha tillräcklig fysisk kondition för fälttjänst. Värnpliktslagen
sätter övre gränsen vid 47 års ålder.

Enligt gällande principer bör den längsta intervallen för ett förband
mellan två repetitionsövningar ej vara mer än ca 6 år, om kvalitén i krigsorganisationen
ur olika synpunkter skall kunna upprätthållas. Uppmärksammas
bör dock att för den enskilde värnpliktige blir intervallen mellan
andra och tredje repetitionsövningarna mer än sex år. Denna intervall kan
uppgå till omkring nio år.

I 1942 års försvarsbeslut förutsattes, att den obligatoriska utbildningen
för det värnpliktiga befälet skulle kompletteras med frivillig utbildning
enär det bedömdes, att de obligatoriska övningarna icke vore tillräckliga
för att det värnpliktiga befälet kontinuerligt skulle kunna bibehålla den
en gång förvärvade befälsförmågan. Denna frivilliga utbildning skulle omhänderhavas
av Sveriges landstormsföreningars centralförbund, som ombildades
och fick benämningen Centralförbundet för befälsutbildning (Cfb).

I 1948 års försvarsbeslut underströks, att den frivilliga befälsutbildningen
alltfort var av väsentlig betydelse för arméns krigsorganisation.

För närvarande genomföres den frivilliga befälsutbildningen dels som
kvälls- och veckoslutskurser i hemorten eller vid närmaste garnisonsort,
dels som längre sammanhängande s. k. lägerkurser vid speciella utbildningsläger.
Utbildningen sker i Centralförbundets regi men i intim samverkan
med de militära myndigheterna, främst de olika försvarsområdesstaberna,
som ställer utbildningsbefäl till förfogande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Utbildningsverksamheten bedrives efter i huvudsak följande riktlinjer.

Efter fullgjord grundläggande befälsutbildning erhåller den värnpliktige
förordnande såsom befäl — ett s. k. R-förordnande — varvid godkända
underbefälsutbildade förordnas såsom korpraler, godkända underofficersutbildade
såsom sergeanter och godkända officersutbildade såsom fänrikar.
Dessa förordnanden varar t. o. m. första repetitionsövningen. De
kan i princip anses vara ett officiellt uttryck för den ansvariga myndighetens
bedömning av de värnpliktigas tjänstbarhet i avsedda positioner
i krigsorganisationen och i så måtto även tjäna de värnpliktiga själva till
upplysning. Under förutsättning av vid repetitionsövningen erhållna godkända
vitsord meddelas de värnpliktiga fortsatta förordnanden i innehavd
grad — s. k. F-förordnande — gällande under en period av fyra år.
Efter förordnandeperiodens utgång kan förordnandena förlängas i form
av tidigare nämnt s. k. R-förordnande, om den värnpliktige under F-förordnandeperioden
fullgjort en repetitionskurs i Cfb:s regi. En dylik kurs
har en varaktighet för underbefäl av 18 dagar och för övriga av 24 dagar.
Det på så sätt förnyade R-förordnandet varar t. o. m. påföljande repetitionsövning.
Repetitionskursen kan emellertid helt eller delvis ersättas av
frivillig tjänstgöring vid förband.

Möjlighet finns även för värnpliktigt befäl att genom frivillig utbildning
förvärva kompetens för högre tjänstegrad. Sådan form av utbildning benämnes
befordringsulbildning och fullgöres bl. a. såsom befordringskurs
med möjlighet att helt eller delvis utbyta densamma mot frivillig tjänstgöring
under tio dagars befälsövning. Befordringskurs, som genomgåtts
under en F-förordnandeperiod, innebär givetvis också, att föreskriven repetitionskurs
under ifrågavarande period icke behöver göras.

Värnpliktigt befäl, som under F-förordnandeperiod icke fullgör föreskriven
repetitionskurs, nedflyttas efter F-förordnandets utgång till närmast
lägre grad genom ett R-förordnande. Återvinnande av den högre graden
kan ske antingen efter särskild godkänd prövning under närmast följande
repetitionsövning eller genom en särskild befordringskurs, populärt
benämnd återvinningskurs.

Den längre tid utöver den för värnpliktiga i allmänhet gällande tjänstgöringsskyldigheten,
som bedömes nödvändig för att hos den värnpliktiga
befälspersonalen skapa, vidmakthålla och vidareutveckla erforderlig befälsförmåga,
uttages således för närvarande på i princip tre olika vägar.
Vid grundutbildningen fullgör underbefäls- och undcrofficersuttagna eu
obligatorisk förlängd utbildning, officersuttagna därutöver ytterligare en
frivillig men bindande utbildning. Under den fortsatta tjänstetiden fullgör
alla befälsutbildade eller befälsplacerade obligatoriska befälsövningar i
anslutning till de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna; därutöver genomgår
vissa värnpliktiga frivilliga men icke bindande kurser, avseende
repetitions- eller befordringsutbildning.

1954 års befälsutredning

Beträffande utbildningen av värnpliktigt befäl framhåller utredningen,
alt utbildningen av värnpliktiga underbefälsuttagna i början av 1950-talet

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

har varit föremål för reformer i såväl tidsmässigt som organisatoriskt
avseende. Utredningen finner därför ej anledning att föreslå några förändringar
beträffande kategorien underbefälsuttagna. Däremot synes anledning
föreligga att närmare dryfta den grundutbildning, som värnpliktiga
underofficerare och värnpliktiga officerare f. n. erhåller. Vad beträffar den
skolmässiga utbildningen av värnpliktiga underofficerare anser utredningen
de resultat, som denna utbildning givit under det sista decenniet, icke tillfredsställande.
Orsakerna härtill torde framför allt vara att hänföra till
de centrala bestämmelser som utfärdats, vilka i princip bundit utbildarna
till en icke lämplig stegringsföljd. Stora delar av utbildningstiden har
ägnats åt mekaniskt indrillande eller, då det gällt befälsutbildning, stereotypa
mallövningar. Följderna av en sådan utbildningsgång har blivit allvarliga.
De värnpliktiga kan icke sägas ha befälsmässigt gjorts redo för
sina viktiga funktioner i krigsorganisationen. Vidare torde det tillämpade
utbildningssystemet hos ett stort antal vänpliktiga ha skapat en sådan allmäninställning,
att rekryteringen till den frivilliga värnpliktiga officersutbildningen
allvarligt hämmats och därmed även tillströmningen av
kvalificerade aspiranter till reservofficerskåren och den aktiva officerskåren.
Utredningen understryker, att inom kategorien underofficersuttagna
årligen sammanföres en elit av landets manliga ungdom, utvald med uteslutande
hänsynstagande till intellektuella och andra för personlighetens
utvecklingsmöjligheter väsentliga faktorer och utan något avseende till
socialt ursprung eller ekonomisk bakgrund. Ej minst ur rekryteringssynpunkt
är dessa förhållanden, framhåller utredningen, att beakta genom
de rika tillfällen, som här erbjudes, att nå de ur alla synpunkter bäst lämpade
befälsämnena.

Intill senaste tid synes dock i allmänhet tillräcklig förståelse icke förefunnits
för kategorien underofficersuttagnas särart och stora betydelse.
Vid utbildningen bär tillräcklig hänsyn icke tagits till elevernas snabba
utvecklingsmöjligheter. Det utomordentliga tillfället att låta utbildningen
genom innehåll och genomförande i sig själv bli det bästa argumentet
för de värnpliktiga att frivilligt genomgå fortsatt kvalificerad utbildning
har föga utnyttjats. Härigenom har, anser utredningen, hos många i och
för sig utmärkt väl lämpade befälsämnen ovilja uppstått att frivilligt
åtaga sig ytterligare utbildning med ty åtföljande konsekvenser för möjligheterna
att ge rekryteringen av värnpliktiga officerare, reservofficerare
och aktiva officerare de bästa möjliga tillskotten.

Utredningen finner det glädjande, att under senaste tid hithörande problem
av arméledningen upptagits till en fördomsfri och realistisk omprövning,
som bl. a. resulterat i utgivande av nya provisoriska bestämmelser
för utbildningen.

I fråga om den skolmässiga utbildningen av värnpliktiga officerare,
vilken äger rum vid respektive truppslags kadettskolor, konstaterar utredningen,
att den allmänt taget synes väl fylla sin uppgift såväl i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

101

målsättning som genomförande. Däremot finner utredningen en allvarlig
brist vara att utbildningen vid kadettskolorna överhuvudtaget ej inrymmer
någon period av praktisk trupptjänst. Beträffande erforderliga förändringar
och förbättringar av utbildningen anför utredningen, att genom
den militärtekniska utvecklingen och dess konsekvenser för stridens förande
det blir allt nödvändigare att av även de lägsta chefer kräva förmåga
av initativkraft och självständigt handlande. Detta gäller även vid plutonsenheter
och dessas motsvarigheter. Det är därför också nödvändigt att utbildningen
av allt befäl i plutonsinstansen över gruppchefsplanet medvetet
och entydigt inriktas på plutonens som helhet verksamhet, alltså
även utbildningen av plutonchefers ställföreträdare. Det är vidare angeläget
att, alltfort med hänsyn till den förändrade stridsbilden med den
stora spridning av förbanden, som är att förvänta, sörja för att de som
krigsplaceras som plutonchefer erhåller en sådan vidgning och förstärkning
av utbildningsomfånget, att de blir fullgott skickade att leda plutonens
stridsverksamhet även i sådana lägen, där pluton eller förstärkt pluton har
att självständigt genomföra en uppgift.

Den nuvarande utbildningen av underofficersuttagna värnpliktiga till
plutonchefers ställföreträdare (troppchefer) om 15 månader vid plutonchefsskolorna
bör enligt utredningens mening bestå. Det ter sig emellertid,
framhåller utredningen, beträffande underofficersutbildningen nödvändigt,
att vid uppläggningen och genomförandet inriktning målmedvetet
sker på plutonens problem och den vidare ram, inom vilken plutonen
har att verka. Eu kvalitativ höjning av utbildningens innehåll förordas
sålunda i syfte att hos det kvalificerade elevklientelet bland underofficersuttagna
värnpliktiga utveckla förmågan av självständigt handlande och
även skapa ökat intresse för fortsatt utbildning till officer, aktiv, reserveller
värnpliktig. I konsekvens härmed föreslås den värnpliktiga underofficersutbildningen
i princip uppdelad i förberedande plutonchefsskola,
innefattande tiden omkring 1/6—21/12, samt plutonchefsskola, innefattande
tiden omkring 7/1—1/9.

För att tillgodose krigsorganisationens behov föreslår utredningen tillkomsten
av två nya utbildningslinjer för värnpliktiga underofficerare,
kvartermästar- och stabsunderofficerslinjerna. Utbildningen vid kvarterinästarlinjen
förutsättes omfatta grundläggande, allmänmilitär utbildning,
förberedande kvartermästarskola samt kvartermästarskola. Mellan sistnämnda
skolor inlägges en period av praktisk trupptjänstgöring vid åldersklassens
tillämpade utbildningsskede, tiden omkring 7/1—20/3. På analogt
sätt indelas utbildningen av värnpliktiga stabsunderofficerare.

Det är också nödvändigt att även fortsättningsvis för självständigt plutonchef
sskap utbilda värnpliktiga officerare. Uttagning till värnpliktig
officersutbildning bör alltjämt ske efter frivilligt åtagande. För att
tillförsäkra denna utbildning, vilken som hittills bör pågå under en tid av

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

högst 180 dagar, tillräcklig kvalitet bör den alltjämt komma till stånd i
särskilt organiserade kadettskolor. Möjligheterna att fullgöra den värnpliktiga
officersutbildningen vid alternativt vinter- eller sommarlinje bör bibehållas.
I syfte att inom utbildningen, till skillnad mot vad nu är fallet,
även lämna rum för övning i praktisk truppföring för att åstadkomma
erforderlig höjning av tjänstbarheten inom krigsorganisationen, förutsättes
utbildningen uppdelad i två skeden, ett första, skolmässigt om ca 4
månader, samt ett avslutande om ca IV2 månad, innefattande praktisk
tjänstgöring vid trupp.

De av utredningen förordade tiderna för grundutbildningen av värnpliktigt
befäl är sålunda oförändrade i förhållande till vad nu gäller. Ej
heller förutsätter utredningen någon förändring i fråga om de premier,
som nu utgår under grundutbildningen.

Utredningen erinrar om att i de principiella försvarsbesluten förutsatts,
att under de värnpliktigas fortsatta tjänstetid viss utbildning utöver
den obligatoriska vid de tre repetitionsövningarna vore nödvändig för
det värnpliktiga befälet för att tillgodose krigsorganisationens krav. Sådan
utbildning skulle ske och sker också inom den frivilliga befälsutbildningsrörelsen.
Det arbete, som denna rörelse i nära samverkan med de militära
instanserna utför, är, understryker utredningen, värt allt erkännande.
Det präglas av målmedvetenhet och hängiven insatsvilja. En omfattande
militär orientering och teoretisk utbildning kommer till stånd inom de lokala
förbunden och föreningarna. Ej minst viktig och gagnande för höjandet
av befälsföringsförmågan är utbildningen vid de s. k. lägerkurserna.
Det är också utredningens uppfattning, att det stora flertalet av de värnpliktiga,
som slutfört de särskilda kurserna inom den frivilliga befälsutbildningens
ram, i sin praktiska befälsutövning vid repetitionsövningsförbanden
visat en påtagbart stegrad förmåga och användbarhet.

Då det gäller den kvantitativa omfattningen av den frivilliga befälsutbildningen,
är bilden icke lika gynnsam. Antalet värnpliktigt befäl, som
fullföljer och examensmässigt avslutar de olika, stadgade kurserna, uppfyller
på intet sätt de krav, som ur krigsorganisatorisk synpunkt måste
ställas. Utredningen bygger dessa sina konstateranden på en statistik rörande
den frivilliga befälsutbildningen uppgjord inom arméstabens utbildningsavdelning.
Av densamma framgår, att den övervägande delen av det
värnpliktiga befälet icke genomgått eller avslutat någon fortsatt befälsutbildning
utöver den i värnpliktslagen fastslagna. Utredningen tillägger,
att den frivilliga befälsutbildningsverksamheten på intet sätt är att lasta
härför. Läget torde vara avhängigt av andra faktorer.

Utredningen finner det nödvändigt, att möjligheter skapas till en avsevärd
förbättring av det värnpliktiga befälets tjänstbarhet under den fortsatta
tjänstetiden, ej minst i betraktande av, att det värnpliktiga befälet
under 20—25 år efter den grundläggande utbildningens slut måste fylla

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

viktiga befälsfunktioner i de krigsorganiserade förbanden och att på dessa
förband, på deras befäl och meniga soldater måste — under hänsynstagande
till riskerna för snabba, överraskande krigsutbrott — med allt större
skärpa ställas kraven, att de efter ett statsmakternas beslut kan ej blott
omedelbart organiseras utan även omedelbart med full kraft funktionera
i strid.

Det är självklart, framhåller utredningen, att för de värnpliktigas utbildning
och repetition icke bör uttagas mer tjänstgöringsskyldighet än
vad som bedömes oundgängligen nödvändigt. Men då problemen ses ur
den enskilde värnpliktiges synpunkter, ter det sig också angeläget, att
det militära utbildnings- och tjänstgöringssystemet för den enskilde så
utformas, att han, så vitt möjligt, icke vid ett krigsutbrott eller motsvarande
pålägges uppgifter, vilka han på grund av bristande utbildning eller
övning rimligen icke kan uppfylla. Allvaret i den befälsutbildades situation
måste beaktas.

Då det gäller möjligheterna att öka det värnpliktiga befälets tjänstbarhet
understryker utredningen, att den frivilliga utbildningen icke blivit av
den omfattning som förutsatts. En flerdubbling skulle bli nödvändig, om
krigsorganisationens kvalitativa innehåll skulle kunna upprätthållas. Det
synes utredningen emellertid med hänsyn till såväl praktiskt organisatoriska
som psykologiska faktorer icke vara realistiskt att räkna med att
ett sådant ökat deltagande i utbildningen skulle kunna åstadkommas
genom nuvarande frivilligsystem. Nödvändig utökning av det värnpliktiga
befälets utbildning, som av anförda skäl framstår som ofrånkomlig, torde
enligt utredningens mening endast kunna ernås genom att som obligatorisk
inskriva den i värnpliktslagen, dock begränsad till kategorierna underofficersuttagna
och officersuttagna. Utredningen föreslår därför, att värnpliktiga,
vilka genomgått grundutbildning till värnpliktig officer respektive
värnpliktig underofficer, skall ha att under den fortsatta tjänstetiden utöver
nu stadgad tjänstgöringsskyldighet även fullgöra särskild befälstjänstgöring
om 30 dagar. Denna tjänstgöring bör regelmässigt uppdelas på två
övningstillfällen, omfattande vardera 15 dagar, att fullgöras mellan första
och andra respektive andra och tredje krigsförbandsvisa repetitionsövningen.
Kategorien specialister som ävenledes f. n. genomgår en grundutbildning
om i allt 15 månader omfattas däremot ej av den föreslagna utökningen.

Utredningen finner det angeläget, att förordade övningar till sitt innehåll
verkligen inriktas på befälsutbildning i ordets verkliga mening och
logiskt anslutes till övrig utbildning. Endast därigenom blir de ett nödvändigt
effekttillskott till krigsorganisationen samtidigt som den enskilde
befälsuttagne får full förståelse för innebörden av den utökade skyldighet,
som ålägges honom.

Vad gäller den detaljmässiga utformningen av övningarna, finner ut -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

redningen ej anledning ingå därpå men framhåller, att i samma mån som
dessa övningar vinner i effekt ökas förutsättningarna för att de krigsförbandsvisa
repetitionsövningarna skall lämna största möjliga utbyte. Rörande
ifrågavarande övningars inriktning anför utredningen ytterligare bl. a.
följande.

Dessa övningar skall inrymma repetition och omskolning av tekniska
färdigheter; deras väsentligaste uppgift är dock, som också framgår av
benämningen, att samtrimina befäl och manskap i de krigsorganiserade
förbanden till slagkraftiga enheter. I många fall får emellertid denna
samtrimning av befäl och trupp i realiteten ej den omfattning, som är behövlig.
— Det nuvarande systemet förutsätter i princip, att vid mobilisering
eller motsvarande tillfällen respektive förbands egen befälspersonal
skall i görligaste mån kunna svara även för vapenteknisk repetition med
förbandets personal. Ju mer utbildning, som kan bedrivas inom förbanden
som sådana, och ju mer förbandens egen krigsplacerade befälspersonal
får tillfälle att ej blott nominellt utan även reellt svara för denna
utbildning, desto större blir utsikterna att befäl och personal under gemensamt
arbete skall så snabbt som möjligt förvandlas till enheter, där
ömsesidig förståelse och respekt skapar förtroende och sammanhållning.

Vid införandet av särskilda befälsövningar synes det utredningen i
många fall lämpligt att till dessa övningar förlägga repetition och nyorientering
i fråga om den praktiska tillämpningen av reglementen och
taktiska principer. På så sätt kan tillfälle ges att i större utsträckning
än hittills under de till repetitionsövningarna direkt anknutna befälsövningarna
förbereda reserv- och värnpliktsbefäl på uppgifter, som avser
exempelvis vapenteknisk repetition eller liknande för att därigenom göra
dessa befäl redo att i ökad omfattning direkt ansvara för egen trupps utbildning.
Här må också beaktas kraven att i görligaste mån öka krigsförbandsbefälets
praktiska truppvana och ledarförmåga.

Utredningen understryker att då en viss utökning av den obligatoriska
tjänstgöringsskyldigheten förordas, detta ej får tolkas så, att utredningen
förmenar, att den utbildningsverksamhet, som bedrives inom FBU-rörelsen,
därmed skulle minska i betydelse. Denna utbildningsverksamhet är
enligt utredningens uppfattning även allt framgent av största värde för
arméns krigsberedskap, och utredningen anser att den bör effektivt understödjas
liksom den verksamhet i övrigt, som i försvarsupplysande syfte
bedrives inom organisationen. Utredningen ansluter sig härvidlag helt till
den principiella uppfattning beträffande frivilligorganisationernas betydelse,
som kommit till uttryck i statsmakternas beslut år 1958 beträffande
försvarets framtida utformning.

Det bör emellertid i detta sammanhang uppmärksammas, anför utredningen,
att ett genomförande av föreslagen ordning kommer att ge möjligheter
till ökad koncentration till vissa väsentliga områden inom det frivilliga
utbildningsarbetet. Införandet av ytterligare obligatorisk repetitionsutbildning
för de värnpliktiga underofficerarna och officerarna har till

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

105

syfte att under dessa värnpliktigas hela tjänstetid vidmakthålla deras
tjänstbarhet för de befattningar, till vilka grundutbildningen syftat. Vid
dylikt förhållande bör en omarbetning av nu gällande förordnandebestämmelser
för värnpliktig personal komma till stånd i sådant avseende, att
värnpliktiga officerare och värnpliktiga underofficerare hela tjänstetiden
kvarstår i den grad, som godkänd grundutbildning berättigat till.
»Tappande» av grad för dessa värnpliktiga bör ej ifrågakomma. Härigenom
kan, vad beträffar nu åsyftade kategorier, den frivilliga befälsutbildningen
i dessa avseenden helt inriktas på befordring sutbildning.

Utredningen framhåller att förslaget angående särskilda befälsövningar
innebär ett ökat ianspråktagande av värnpliktskategorier, som redan ålagts
den längsta tjänstgöringsskyldigheten. Starka skäl talar enligt utredningen
för att dessa värnpliktiga beredes viss kompensation härför. Som jämförelse
nämnes att för den särskilda officersutbildningen om 5—6 månader
utgår tjänstgörings- och utbildningspremier om i allt 2 400 kronor,
eller per månad 400—480 kronor. Utredningen föreslår därför att utöver
gällande värnpliktsavlöningsförmåner skall för varje fullgjord, här åsyftad
befälsövning om femton dagar utgå utbildningspremie om 250 kronor.

Kostnaderna för de föreslagna övningarna beräknas till ca 2 100 000
kronor årligen, varav 750 000 kronor för premier. Vid beräkningen har
hänsyn icke tagits till kostnader för in- och utryckningsdagar.

b) Avkortning inom viss ram av tjänstgöringstiden

1954 års befälsutredning

Utredningen anför att kostnaderna för särskilda befälsövningar icke ingår
som en del av ett större sammanhang, där inom en given ekonomisk
totalram för armén förändrade värnpliktskostnader vägts mot andra viktiga
utgiftsposter. Utredningen finner det därför riktigt att söka att inom
ramen för nuvarande värnpliktssystem avbalansera den ökade kostnaden,
då möjligheter härför synes föreligga. Utredningen anknyter härvid till
elt tidigare förslag av chefen för armén, att med hänsyn till tillgången på
utbildningsbefäl och andra omständigheter, t. ex. värnpliktstekniska,
Kungl. Maj:t skulle bemyndigas att begränsa tiden för första tjänstgöring
för underbefälsuttagna värnpliktiga och för värnpliktiga i allmänhet med
högst tio dagar. Med avseende å värnpliktstekniska omständigheter anförde
arméchefen följande: »Härmed avses bl. a. svårigheterna att då

antalet tjänstgöringsdagar är fastlåst till en bestämd siffra, välja lämpliga
in- och utryckningsdagar. Måndagar, tisdagar och onsdagar äro lämpliga
inrycknings- men olämpliga utryckningsdagar. Torsdagar, fredagar och
lördagar äro å andra sidan lämpliga utrycknings- men olämpliga inryckningsdagar.
In- eller utryckning på sön- och helgdagar bör undvikas. Vissa
variationsmöjligheter ifråga om tjänstgöringstidens längd är sålunda önskvärda
även av dessa skäl.»

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Detta yrkande av chefen för armén upptogs som förslag i överbefälhavarens
skrivelse till Konungen den 21 januari 1952, men föranledde icke
någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Utredningen finner de av chefen för armén anförda skälen bärande beträffande
önskvärdheten av att vid en given längsta tid för första tjänstgöring
kunna variera tidpunkterna för in- och utryckning så, att de
kalendertekniskt bäst och mest ekonomiskt inpassas i förbandens utbildningsverksamhet.
Utredningen anser, att föreslaget bemyndigande bör
avse samtliga värnpliktskategoriers vid armén tjänstgöring. En rörlighet
som kalendertekniskt skall ge bästa åsyftade verkan bör omspänna i allt
en vecka (7 dagar). Det förutsättes härvid, att nedsättningen i antal dagar
kan inom samma årsomgång variera för värnpliktskategorier med olika
inryckningstider med hänsyn till önskvärdheten av att för varje kategori
kunna erhålla den med avseende å in- och utryckningsdata lämpligaste inpassningen.

Utredningen föreslår, att bestämmelser tillkommer varigenom Kungl.
Maj :t bemyndigas att i angivet syfte med högst 7 dagar inskränka gällande
utbildningstider vid armén för första tjänstgöring, första tjänstgöring och
fortsatt tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd. I samband härmed synes
en överarbetning böra ske av nu gällande bestämmelser beträffande viss
rätt för Konungen till inskränkning av de värnpliktigas tjänstgöringstider.

Vid ett utnyttjande av föreslaget bemyndigande att hålla in- och utryckningstiderna
rörliga inom en ram av 7 dagar beräknar utredningen, att i
medeltal en avkortning om 3,5 tjänstgöringsdagar per år och värnpliktig
uppkommer. Vid en värnpliktskontingent om ca 36 000 man skulle härigenom
en årlig minskning med 126 000 tjänstgöringsdagar uppstå. Motsvarande
minskning av värnpliktskostnaderna kan beräknas uppgå till ca
2 900 000 kronor. De föreslagna särskilda befälsövningarna skulle som
framgått i allt draga en kostnad av ca 2 100 000 kronor, kostnaderna för
in- och utryckningsdagar oräknade. Genom ett samtidigt utnyttjande av
möjligheten att hålla in- och utryckningstiderna rörliga skulle alltså de
totala kostnaderna för värnpliktstjänstgöring kunna bibehållas i stort sett
oförändrade, eventuellt något nedgå.

c) Den antalsmässiga intagningen av värnpliktiga underofficerare och officerare
Gällande ordning

De nu gällande principerna beträffande totalantalet värnpliktiga för utbildning
till underofficerare och officerare har sin upprinnelse i statsmakternas
beslut vid 1941 års höstriksdag. Beslutet i fråga angav en underofficersuttagning
om högst 8 % av värnpliktskontingenten och en officersuttagning
om 4 % av motsvarande kontingent, d. v. s. hälften av de underofficersuttagna
skulle även genomgå officersutbildning. I dessa 4 % innefatta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

107

des även officersaspiranter på stat och i‘ reserven. Såväl underofficerssom
officersuttagningen blev obligatorisk.

På förslag av 1948 års värnpliktskommitté vidtog 1950 års riksdag vissa
regleringar av värnpliktsförhållandena. Medan sålunda underofficersuttagningen
alltjämt skulle ske tvångsvis, skulle uttagning till officersutbildning
fortsättningsvis endast ske frivilligt. Det framhölls dock vid tillfället i
fråga, att, om det framdeles skulle visa sig, att det för officerare förordade
uttagningssystemet icke komme att tillföra krigsorganisationen erforderligt
antal värnpliktiga officerare, spörsmålet om officersuttagningen borde
ånyo upptagas till prövning. Vad beträffar den antalsmässiga omfattningen
av den värnpliktiga underofficers- och officersutbildningen angavs
ånyo procenttalen 8 respektive 4.

År 1952 genomfördes vissa ändringar i värnpliktslagen, framförallt
avseende kategorien underbefälsuttagna. I samband härmed angavs de
procentuella relationerna mellan olika värnpliktskategorier med avseende
å tjänstgöringstidens längd. Härvid beräknades vid armén behovet
av värnpliktiga med en sammanlagd tjänstgöringstid av högst 19
månader, d. v. s. underofficersuttagna (inkluderande även officersuttagna)
samt specialister uppgå till ca 11 % av totalkontingenten för
armén.

Den faktiska omfattningen av uttagningen har emellertid medfört att
i jämförelse med angivna principer tidvis en avsevärd merutbildning av
värnpliktiga underofficerare har ägt rum. Vid vissa truppregistreringsmyndigheter
har tillgången på officers- och underofficersutbildad personal
(grupp K) varit av sådan omfattning, att svårigheter förelegat att på ett
ändamålsenligt sätt repetitionsöva denna personal. Antalet värnpliktiga
officersutbildade uppgick under den period, då utbildningen skedde efter
tvångsvis uttagning, d. v. s. under åren fram till 1951, i genomsnitt till
ca 990 man per år, vilket innebär, att i genomsnitt årligen ca 110 värnpliktiga
färre utbildades än i förhållande till angivet principantal. Sedan
officersutbildningen genom 1950 års beslut gjorts frivillig, kan konstateras
en nedgång av antalet utbildade. Vissa år har nedgången varit avsevärd.

195 4 års befäls utredning

Utredningen framhåller, att som principiell utgångspunkt vid bestämmandet
av det antal värnpliktiga, som varje år skall genomgå befälsutbildning
av olika slag, bör tagas krigsorganisationens behov av personal i
aktuella positioner. Till detta antalsmässiga behov måste läggas en reserv,
vars storlek bör grundas på realistiskt bedömda förutsättningar. Därjämte
måste också vid ett fastställande av årsrekryteringsbehovet hänsyn
tagas till under de värnpliktigas tjänstetid förekommande oundgängliga
avgångar i form av dödsfall, sjukdom otc. samt till storleken av nödvän -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

diga uppskov vid mobilisering. Men det är härjämte angeläget, att, sedan
nödvändiga krav tillgodosetts, konsekvenserna för det allmänna och för
den enskilde av en för stor uttagning av värnpliktsbefäl till fullo beaktas.
Merkostnaderna för utbildning av en underofficersuttagen värnpliktig,
jämförd med utbildningen av en värnpliktig menig, uppgår till ca 5 500
kronor. Meruttagning av exempelvis 350 underofficersvärnpliktiga innebär
i dagens kostnadsläge en ökad utgift i fråga om dags- och premiekostnader
om ca två miljoner kronor per utbildningsår.

Då problemen ses i relation till den enskilde värnpliktige, bör, framhåller
utredningen, särskilt den obligatoriska befälsuttagningen uppmärksammas.
Mot principen om obligatoriskt utökad tjänstgöringsskyldighet
för vissa grupper av kvalificerade värnpliktiga bör inga invändningar resas.
Institutet i dess nuvarande utformning synes nödvändigt för att i dessa
stycken kunna åstadkomma ett så starkt försvar som möjligt till så rimliga
kostnader som möjligt. Men sett ur både det allmännas och den enskildes
synpunkt är det av väsentlig betydelse, att detta statliga prerogativ
av vederbörande myndigheter endast utnyttjas i en omfattning, som är
motiverad ur strängt sakliga utgångspunkter.

Utredningen finner icke lämpligt att som norm för uttagningen av
värnpliktig underofficerspcrsonal ange ett exakt tal per år. Däremot synes
det tjänligt att som riktvärde för vad som momentant ytterst kan krävas
i fråga om utbildningskapacitet m. in. hos organisationen ange ett visst
»tak». Den tidigare anförda siffran 8 % av totalkontingenten för uttagning
till underofficersutbildning synes utredningen härvid för närvarande lämplig.
Även det nu gällande talet, 4 % av totalkontingenten, synes lämpligt
att fortsättningsvis gälla som tak för uttagning till värnpliktig officersutbildning.
Skulle framdeles ändringar av procenttalen bli erforderliga,
synes det böra ankomma på vederbörande myndigheter att anmäla de
förhållanden, som gör förändringar påkallade, ävensom framlägga konkreta
förslag i ämnet, vilka kan bli föremål för statsmakternas prövning.

Sedan ett tak fastställts, bör under noggrann prövning och i nära samarbete
mellan berörda myndigheter det årliga behovet efter hand framräknas.

Vad gäller utbildningen av värnpliktiga officerare framhåller emellertid
utredningen, att medan den antalsmässiga tillgången av värnpliktiga underofficersutbildade
i huvudsak är gynnsam och i vissa fall en avsevärd överutbildning
förekommit, har i förhållande till angivet principtal nästan
undantagslöst ett underskott förelegat av värnpliktiga officersutbildade.
Underskottet har avsevärt ökat, sedan år 1950 uttagningen för officersutbildning
gjordes frivillig. Under de senare åren har antalet utbildade
värnpliktiga officerare endast uppgått till ca 60 å 70 % av uppgivet principbehov.
Utredningen finner detta förhållande icke tillfredsställande och
anser snara förbättringar vara av nöden. Av betydelse härvid är, att för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1960

109

ändringar, avseende en kvalitativ höjning av underofficersutbildningen,
kommer till stånd vid alla lokala utbildningsenheter. Anledning finnes
nämligen antaga, att en förbättrad och mera intresseväckande utbildning
av det klientel, som direkt rekryterar den värnpliktiga officer skadern,
kommer att stimulera till ökad frivillig anmälan till officersutbildning.
Av vikt i sammanhanget torde också vara de lösningar beträffande meritvärderingen
av den speciella kvalificerade befälsutbildningen, till vilka
1954 års värnpliktsavlöningsutredning kan komma.

Skulle emellertid sådana förändringar, som nu berörts, icke medföra definitiva
förbättringar med avseende å antalet officersutbildade bör enligt
utredningens mening problemen rörande den värnpliktiga officersutbildningen
på nytt upptagas till prövning. Härvid kan i första hand förändringar
beträffande storleken av utgående premier tänkas leda till önskade
förbättringar. Även en omprövning av det nuvarande frivilliginstitutet
kan bli nödvändigt att aktualisera.

Yttranden

Utredningens förslag till utbildning och tjänstgöringsskyldighet
för det värnpliktiga befälet har av flertalet remissmyndigheter tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. En redovisning för de väsentligaste
synpunkterna i de yttranden i vilka kompletterande förslag eller avvikande
meningar förebragts lämnas i det följande.

Vad gäller förslagens allmänna innebörd anför chefen för marinen
att utredningens förslag vid marinen endast kan få avseende å förhållandena
vid kustartilleriet. För detta vapenslag biträder marinchefen
utredningens förslag. -— Värnpliktiga officerares riksförbund anser, att de
icke aktiva officerskårerna torde komma att med hänsyn till ett framtida
krigs förlopp behöva utnyttjas i betydligt högre grad än vad utredningen
tycks räkna med. Utredningens synpunkter finner förbundet vara alltför
fredsmässiga. Det är nödvändigt, tillägger förbundet, att de icke aktiva
officerarnas ställning i krigsorganisationen närmare preciseras icke minst
med tanke på de värnpliktigas intresse för vidareutbildning. — Sveriges
lantbruks förbund förmenar, att utredningen underskattat ledarförmågan
hos reservbefälet och det övriga värnptiiktsbefälet, och Svenska landsbygdens
ungdomsförbund anser det vara en brist i betänkandet att utredningen
ej penetrerat befälslägel inom krigsorganisationen, exempelvis en
månad efter ett krigsutbrott, och beaktat de konsekvenser en sådan penetration
kunnat få för ett effektivt utnyttjande av den värnpliktiga befälspersonalen.

Då det gäller den föreslagna grundutbildningen av värnpliktsbefälet
anmäler chefen för armén att enär det i och för sig är nödvändigt att
för befattningar, där ställföreträdaren med omedelbar verkan måste kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

överta befälet, avse personal med samma utbildning som gäller för den
ordinarie förbandschefen, samma utbildning egentligen borde utgå för såväl
värnpliktiga underofficerare som värnpliktiga officerare. Arméchefen
finner emellertid att dessa synpunkter icke kan anses ha avgörande betydelse
för arméns befälsordning, varför utredningens förslag om ett bibehållande
av nuvarande tidsmässiga förpliktelser, nämligen 15 respektive
21 månaders grundutbildning för nu nämnda kategorier, accepteras. Beträffande
den föreslagna utbildningen av värnpliktig underofficerspersonal
till kvartermästare och stabsunderofficerare framhåller arméchefen, att
befattningarna som kvartermästare då det gäller värnpliktspersonal endast
bör avse enklare uppgifter av denna karaktär. — Försvarets civilförvaltning
understryker vikten av att värnpliktig kvartermästarpersonal gives en för
dessa befattningar så lämplig utbildning som möjligt, varvid ämbetsverket
samtidigt erinrar om att enligt dess erfarenhet hittills alltför liten tid
anslagits för utbildning i kassatjänst vid utbildningen av kvartermästarpersonal.
Blivande kursplaner för ifrågasatt kvartermästarutbildning bör
överses med hänsyn härtill.

De av utredningen föreslagna särskilda obligatoriska befälsövningarna
om 2 x 15 dagar stödjes av chefen för armén, som betonar
dessa övningars värde för arméns krigsduglighet. Arméchefen tillägger att
genom anstånd kommer viss värnpliktig befäispersonal icke att inkallas
vart tredje år. Det synes därför i motsats till vad utredningen föreslagit lämpligt
med någon form av frivillig utbildning för bibehållande av den genom
grundutbildningen erhållna kompetensen. Av dessa skäl bör enligt arméchefen
möjlighet till frivillig repetitionsutbildning alltjämt föreligga även
för värnpliktiga underofficerare och officerare. — Chefen för marinen
anser att även vid kustartilleriet befälsövningar för den värnpliktiga underofficerspersonalen
bör tillkomma i den utsträckning som av utredningen
föreslagits. Motsvarande synpunkter anmäles också av chefen för flygvapnet,
som anför att genom den snabba militärtekniska utvecklingen
kraven på fortbildning av det värnpliktiga befälet inom flygvapnet skärpts,
ej minst för sådan värnpliktspersonal, som tjänstgör i specialbefattningar.
Enligt flygvapenchefens mening har sedan länge behov förelegat för ifrågavarande
värnpliktspersonal av flera repetitions- eller befälsövningar.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller, att enligt beslut av statsmakterna
cirka 700—800 värnpliktiga underofficerare skall överföras till civilförsvaret
för att stärka civilförsvarets befälsorganisation i undsättningsstyrkor
och i det lokala civilförsvaret. För de värnpliktiga underofficerare,
som överföres till civilförsvaret, föreslår styrelsen därför, att åtminstone
den senare av de båda föreslagna befälsövningarna utnyttjas för utbildning
i civilförsvar stjänst i civilförsvarets regi. En sådan utbildning kommer att
utgöra en värdefull förberedelse för den återstående tjänstgöring, som
skall fullgöras av de värnpliktiga i civilförsvaret.

Kungl. Majits proposition nr 109 år 1960

Sveriges förenade studentkårer understryker starkt vikten av att vid ett
införande av föreslagna befälsövningar desamma regelmässigt förlägges
till de tider av året, då undervisning vid universitet och högskolor icke pågår
för att därigenom undvika att värnpliktstjänstgöringen ännu mera än
vad nu är fallet kolliderar med pågående studier med ty åtföljande rubbningar
av de enskildas studiegång.

Beträffande de av utredningen föreslagna premierna om 250 kronor
för varje särskild befälsövning finner statskontoret att enligt dess mening
beloppet fixerats för högt. Ämbetsverket anser att ifrågavarande spörsmål
bör bli föremål för ytterligare överväganden, varvid även frågan om lämpligheten
av en differentiering av premiebeloppen för de olika underofficersoch
officerskategorierna bör uppmärksammas. — I motsats till statskontorets
uppfattning framhåller centralförbundet för befälsutbildning, värnpliktiga
officerares riksförbund, värnpliktiga underofficerares riksförbund
samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, att de ifrågasatta
premierna synes vara allt för lågt beräknade, och föreslår en höjning av
det angivna beloppet. Värnpliktiga officerares riksförbund anser, att premien
bör ge full kompensation motsvarande den ersättning som utgår till
reservbefäl under motsvarande längd av tjänstgöring. — Svenska arbetsgivareföreningen
uttalar sin tveksamhet beträffande utredningens förslag
att de extra befälsövningarna skulle vara förbundna med rätt till premier
om 250 kronor. Arbetsgivareföreningen anser, att premier i annat fall än
i samband med första tjänstgöring i princip synes böra förekomma endast
vid frivillig utbildning; det vore lämpligt att en viss premie utginge till
den som ersatte den obligatoriska befälsövningen med utbildning på fritid
inom den frivilliga befälsutbildningens ram.

Då det gäller de särskilda problem som är förknippade med den frivilliga
befälsutbildningen framhåller chefen för armén, att logiskt
sett borde med hänsyn till målsättningen för den obligatoriska utbildningen
inga värnpliktiga förekomma med högre tjänstegrader än fänrik.
Intresset hos det värnpliktiga befälet i övrigt för försvaret och dess problem
torde emellertid komma att allvarligt minska om möjligheter icke föreligger
för vederbörande att genom frivillig utbildning höja sin kompetens
och grad. Arméchefen förordar därför att den frivilliga befälsutbildningen
för värnpliktiga officerare alltjämt bibehålies men betonar härvid att förutsättningen
för att uppnå högre grad måste vara en kompetens för krigsorganisationsuppgifter
som är likvärdig med den som gäller för reservofficerare
av motsvarande grad. Värnpliktiga som fyller dessa kompetenskrav
bör kunna reservanställas, tillägger arméchefen. — Centralförbundet
för befälsutbildning betonar, att värdet av frivillig utbildning såsom
ett komplement till den obligatoriska icke bör underskattas och att hänsyn
till detta värde därför bör tagas vid utformningen av befälsordningen. De
områden av befälsutbildningsrörelsens verksamhet som härvid främst

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

är aktuella är enligt förbundet repetitionsutbildningen, befordringsutbildningen,
omskolningen, den allmänna befälsutbildningen samt ungdomsutbildningen.
Utredningens förslag, att FBU-rörelsens verksamhet skall i vad
avser värnpliktig underofficers- och officersutbildning koncentreras till
befordringsutbildning, kan centralförbundet icke biträda. Förbundet tillägger
att för vidmakthållande av användbarheten såsom militärt befäl torde den
allmänna befälsutbildningen sådan den bedrives inom de lokala föreningarna
vara av betydande värde och även böra betecknas såsom en form av
repetitionsutbildning. Ehuru centralförbundet i princip ansluter sig till
införandet av särskilda obligatoriska befälsövningar för värnpliktiga underofficerare
och officerare, måste dock enligt organisationens förmenande
förutses, att inkallelse till dessa övningar kommer att ske ojämnt och att
omfattningen av inkallelserna kan beräknas variera från tid till annan.
Möjligheter bör därför föreligga till frivillig repetitionsutbildning för dem
som icke blir föremål för obligatorisk inkallelse. Förbundet föreslår i
samband härmed att därest det, med hänsyn till organisatoriska möjligheter,
visar sig genomförbart, bör även en viss valfrihet, dock med prioritet
för obligatorisk inkallelse, mellan obligatorisk och frivillig utbildning
i fråga om de särskilda befälsövningarna kunna övervägas. Ävenledes bör
värnpliktsbefäl, som genom uppskov icke är aktuellt för obligatoriska
befälsövningar, beredas tillfälle att genom frivillig repetitionsutbildning
vidmakthålla sin användbarhet som militärt befäl. I samband med framförande
av nu redovisade synpunkter framlägger centralförbundet också
förslaget, att de värnpliktiga, som icke fullgör nu berörda befälsövningar,
alltjämt i motsats till vad i utredningen föreslagits skall tappa den en
gång förvärvade grundgraden. Då det gäller den särskilda befordringsutbildningen
kommer enligt förbundets uppfattning svårigheter att uppstå
beträffande värnpliktiga underofficerare och tillägger att endast fanjunkargraden
finnes att erbjuda som befordringsmål för denna kategori. Ytterligare
en värnpliktig befordringsgrad för underofficerare är av denna anledning
enligt förbundets mening önskvärd.

Centralförbundet framhåller slutligen angelägenheten av dels att i den
mån förändringar i gällande befälsordning och därav föranledda ändrade
utbildningsförhållanden genomföres sådana övergångsbestämmelser utfärdas,
att nuvarande reserv- och värnpliktsbefäl icke blir föremål för
några tvära omkastningar i förhållande till nu gällande regler dels att
sedan riktlinjerna för befälsordningen fastställts FBU-rörelsens inpassning
i ett eventuellt nytt system blir föremål för särskild utredning eller
i varje fall en översyn.

Värnpliktiga officerares riksförbund, som stöder förslaget om särskilda
obligatoriska befälsövningar, förordar i likhet med centralförbundet för
befälsutbildning att denna tjänstgöring alternativt skall kunna fullgöras
som repetitionsutbildning inom den frivilliga befälsutbildningsrörelsen.

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Samma synpunkter framföres ävenledes av värnpliktiga underofficerares
riksförbund och även av Svenska arbetsgivareföreningen. Sistnämnda organisation
ger även uttryck åt den uppfattningen, att enligt dess mening utredningen
ej synes ha beaktat det stora värde som ligger i nuvaiande frivilliga
militärutbildning inom FBU- och olika motsvarande organisationer.
Arbetsgivareföreningen finner, att nya vägar bör sökas för att stimulera
befäl av olika grader till frivillig fortutbildning.

I samband med spörsmålen om de värnpliktigas utbildning och tjänstgöringsskyldighet
har av ett antal remissmyndigheter speciellt upptagits
till dryftande frågan om övergång från värnpliktsbefäl till reservbefäl.
Härvid har värnpliktiga officerares riksförbund anfört, att
utbildningen till officersgrader över fänrik bör vara sådan att denna säkerställer
krigsorganisationens behov av kvalificerade kompanichefer och att
krigsmakten därvid tillförsäkras de mest dugande krafterna av värnpliktsbefälet.
Enligt riksförbundets mening synes i dessa avseenden utredningen
i allt för ringa grad beaktat värdet av civila meriter. I samband med dessa
konstateranden anser förbundet att frågan om endast en icke-aktiv officerskår
bör allvarligt övervägas. Om nämligen den av utredningen i annat
sammanhang föreslagna kompanichefsgrundande reservofficersutbildningen
utsträckes under längre tidsperiod och under hänsynstagande till de enskilda
individernas civila utbildningsförhållanden torde ökade möjligheter
föreligga, att de värnpliktiga fänrikar, som nu genomgår frivillig utbildning
till löjtnants- och kaptensgrader, blir villiga till bindande åtaganden,
motsvarande dem som ålägges den nuvarande reservpersonalen. Beträffande
nu ifrågavarande utbildning förutsätter förbundet, att teoretiska delar av
densamma bör kunna delges i form av kurser anordnade av centralfölbundet
för frivillig befälsutbildning eller genom egna studier. I avvaktan
på beslut om en samordning enligt förbundets förslag borde, menar organisationen,
redan nu möjligheter skapas för en övergång till reserven av
därtill kvalificerade värnpliktiga löjtnanter och kaptener samtidigt som
kategoriklyvningen i tjänsteställningshänseende inom de icke aktiva officerskårerna
föreslås borttagen. — Motsvarande anordningar av den innebörd,
som enligt det nu redovisade föreslagits av värnpliktiga officerares riksförbund,
har även förordats av svenska arméns och flygvapnets reservofficer
sförbund. Reservofficersförbundct tillägger, att en särskild beaktansvärd
fördel med det föreslagna systemet bleve att den vertikala gränsdragningen
mellan reservofficerare och värnpliktiga officerare kunde försvinna
och ersättas med en enligt förbundets mening mera rationell, horisontell
gränsdragning. Motsvarande synpunkter har även framförts av Sveriges
akademikers centralorganisation.

Den av utredningen föreslagna möjligheten till avkortning av de
värnpliktigas tjänstgöringstid inom viss ram har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av samtliga remissmyndigheter.

8—4i oo hihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund finner den av utredningen
påtalade merutbildningen av värnpliktiga underofficerare anmärkningsvärd
och understryker att uttagning och utbildning av denna
värnpliktskategori självfallet i fortsättningen bör grundas endast på försvarets
verkliga behov.

Vad beträffar möjligheterna till en antalsmässig förbättring av den
värnpliktiga officersutbildningen, som av utredningen anmälts
icke motsvara de nuvarande krigsorganisatoriska behoven, framhåller militärpsykologiska
institutet, att utredningens förslag till effektivisering och
en kvalitativ höjning av utbildningen av det värnpliktiga befälet i och för
sig är mycket förtjänstfullt, men då det gäller att åstadkomma en såväl
kvalitativt som kvantitativt tillfredsställande rekrytering till kadettskolorna
synes de av utredningen förslagna åtgärderna dock ej tillfyllest. Två åtgärder,
vilka enligt institutets uppfattning var för sig kommer att verka
rekryteringsfrämjande, är dels en höjning av premierna för genomgång
av kadettskola, dels ock främst en betydande höjning av meritvärdet för
genomgång av kadettskolan. Det är därför, tillägger institutet, synnerligen
angeläget att 1954 års värnpliktsavlöningsutredning kommer till ett positivt
resultat vid sina överväganden rörande meritvärderingsfrågan. — Sveriges
akademikers centralorganisation finner i nu berörda fråga angeläget uttala
att uttagning till värnpliktig officersutbildning även i fortsättningen bör
ske endast på frivillighetens väg. En fortsatt brist på värnpliktiga officersaspiranter
måste enligt organisationens uppfattning i första hand avhjälpas
med rekryteringsfrämjande åtgärder, innebärande en förbättring av nu
utgående premier. Men även betydelsen av tjänsteställning och utbildningens
civila meritvärde bör enligt organisationen uppmärksammas. Ur
rekryteringssynpunkt finner organisationen det nödvändigt att meritvärderingsfrågan
snarast klarlägges. — Enligt Sveriges förenade studentkårers
uppfattning synes det verksammaste medlet att uppnå en tillräcklig frivillig
utbildning till värnpliktig officer vara att åvägabringa en positiv
inställning till värnpliktstjänstgöringen från de värnpliktigas sida. Organisationen
understryker härvid vikten av vad som i utredningen förordats
att grundutbildningen anpassas till en nivå som motsvarar de värnpliktigas
intellektuella och fysiska resurser.

Departementschefen

Den svenska arméns krigsorganisation är i ordets verkliga mening en folkarmé,
uppbyggd på den allmänna värnpliktens grund. Förbandens meniga
soldater är samtliga värnpliktiga och likaså utgöres den ojämförligt största
delen av befälspersonalen av värnpliktigt befäl. Yrkesbefälet slutligen rekryteras
direkt ur de värnpliktigas led.

Den grundsyn beträffande det värnpliktiga befälets betydelse, som framförts
av betälsutredningen, ger jag min anslutning. Jag finner det vara

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

av avgörande vikt att denna personal liksom även de meniga värnpliktiga
inom ramen för våra resurser erhåller bästa möjliga utbildning och repetition
och finner det likaledes angeläget att systemet så utformas, att
de enskilda medborgarnas aktiva intresse för sina uppgifter i landets försvar
tillvaratages på ett sätt, som både ger tillbörlig erkänsla åt individens
insatser och effektivast möjligt tjänar att stärka organisationen. Av väsentlig
betydelse härvidlag är även verksamheten inom den frivilliga befälsutbildningsrörelsen.

Det kan konstateras att remissinstanserna — ej minst intresseorganisationerna
— allmänt anslutit sig till dessa synpunkter. Under beredningen
inom departementet har värnpliktsorganisationerna liksom reservpersonalens
organisationer beretts tillfälle att under hand framföra ytterligare
synpunkter.

Jag övergår så att dryfta utredningens förslag beträffande värnpliktspersonalen.

I fråga om nu gällande tidsmässiga omfattning av den grundläggande
utbildningen av det värnpliktiga befälet — för underbefälsuttagna 324
dagar, för underofficersuttagna 450 dagar samt för officersuttagna (450 +
180 =) 630 dagar — har befälsutredningen ej förutsatt några förändringar.
Uttagning för värnpliktig officersutbildning skall likaledes alltjämt ske
efter frivilligt åtagande. Även nu utgående premier för respektive kategorier
förutsättes vara oförändrade. Däremot har utredningen förordat
att en väsentlig kvalitativ höjning skall komma till stånd i fråga om underofficersutbildningen
samt att denna även skall omfatta utbildning av
värnpliktiga kvartermästare och stabsunderofficerare. Jag biträder till alla
delar utredningens förslag och ger även min anslutning till att den värnpliktiga
officersutbildningen uppdelas, på sätt förutsatts, i skolmässig utbildning
och praktisk trupptjänst.

Jag vill understryka vad utredningen uttalat angaende vikten att på
bästa sätt tillvarataga de kvalificerade befälsämnen som återfinnes bland
de underofficersuttagna. En rätt avvägd och rätt genomförd utbildning
av denna grupp synes mig framför andra åtgärder ägnad att stimulera de
värnpliktiga för vidare utbildning till värnpliktig officer, reservofficer
eller aktiv yrkesofficer. Vederbörande myndigheter har också i nu angivet
syfte, efter vad jag inhämtat, redan inlett en genomgripande revidering av
de bestämmelser som reglerar utbildningen av de underofficersuttagna.

Vad beträffar utbildningen av värnpliktiga kvartermästare förutsätter
jag att de synpunkter rörande kassatjänst, som anförts av försvarets civilförvaltning,
beaktas vid den detaljmässiga utformningen av utbildningen.

Under den fortsatta tjänstgöringstiden skall enligt gällande bestämmelser
alla som under grundutbildningen utbildats till befäl eller som krigsplaceras
såsom befäl — utöver de för alla värnpliktiga gällande tre repeti -

116

Kanyl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

tionsövningarna om 30 dagar — fullgöra befälsövning om 10 dagar i omedelbar
anslutning till varje repetitionsövning. Utredningen har ansett att
därutöver särskilda befälsövningar om sammanlagt 30 dagar bör tillkomma
för värnpliktiga underofficerare och officerare. Samtliga remissmyndigheter
har i princip givit sin anslutning härtill.

Jag finner att utredningen på ett övertygande sätt motiverat nödvändigheten
av att införa nämnda särskilda befälsövningar och biträder förslaget.
Till vad utredningen föreslagit beträffande övningarnas innehåll och uppläggning
kan jag likaledes ansluta mig. Jag förutsätter således, att värnpliktiga
som utbildats till underofficerare och officerare eller, utan att
ha genomgått sådan utbildning, krigsplacerats i underofficers- och officersbefattningar,
skall ha att fullgöra två särskilda befälsövningar om vardera
15 dagar mellan första och andra respektive andra och tredje repetitionsövningarna.

Med hänsyn till motiven för övningarnas införande bör tjänstgöringsskyldigheten
ej uttagas av den som till följd av uppskov eller av annan
anledning ej krigsplaceras.

I detta sammanhang vill jag redovisa min uppfattning beträffande de
grader, vilka de värnpliktiga bör tilldelas i samband med utbildning och
tjänstgöring. Som framgått av den förut lämnade redogörelsen innebär
nuvarande förordnandebestämmelser att den värnpliktiga befälspersonalen
enligt särskilda regler gradmässigt nedflyttas ett steg i förhållande till
den grad, som uppnåtts i samband med grundutbildningen. Befälsutredningen
har föreslagit, att dessa bestämmelser ej skall gälla värnpliktiga
underofficerare och officerare i och med att de får skyldighet att fullgöra
särskilda befälsövningar. Jag anser detta i princip riktigt. Förordnandebestämmelserna
bör omarbetas i anslutning härtill. Dock finner jag, att
för sådan befälspersonal som på grund av olika omständigheter ej kommer
att inkallas till och fullgöra särskilda befälsövningar nuvarande bestämmelser
alltjämt bör gälla.

Jag förutsätter, att de särskilda befälsövningarna förlägges till sådana
tidpunkter under året att i görligaste mån hänsyn tages även till de värnpliktigas
civila förhållanden i fråga om studier m. m.

Civilförsvarsstyrelsen har föreslagit, att värnpliktigt befäl, som överföres
till civilförsvaret, skall ha att fullgöra den sista särskilda befälsövningen
inom civilförsvaret. Enligt vad jag anfört i det föregående bör
tjänstgöringsskyldighet endast uttagas av befäl som är krigsplacerat inom
krigsmakten. Frågan om förlängd utbildning av civilförsvarets befäl bör
ej prövas i förevarande sammanhang. Jag vill tillägga, att formerna för
ifrågavarande överföring av värnpliktigt befäl för närvarande är under utredning.

Jag anser, att tjänstgöringspremie bör utgå till den som fullgjort särskild
befälsövning. Jag anser även utredningens förslag rörande premiens

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

storlek väl avvägt. En premie om 250 kronor bör alltså utgå för varje
fullgjord särskild befälsövning. Införande av nu åsyftade premier erfordrar
ändringar i värnpliktsavlöningskungörelsen. Beslut härom bör ankomma
på Kungl. Maj :t.

I samband med yttranden över befälsutredningens förslag har chefen
för marinen yrkat, att särskilda befälsövningar skall införas även vid
kustartilleriet. Motsvarande yrkande beträffande flygvapnets värnpliktiga
befälspersonal har ställts av flygvapenchefen. Vad respektive försvarsgrenschefer
i ämnet anfört har övertygat mig om lämpligheten att införa
särskilda befälsövningar med den längd och med den uppdelning, som
förutsatts för arméns värnpliktiga, även vid kustartilleriet och flygvapnet,
varför jag biträder förslagen härom. Jag förutsätter härvid, att premie
skall utgå för tjänstgöringen på sätt föreslagits för arméns värnpliktiga.

De årliga kostnaderna för nu föreslagna särskilda befälsövningar, innefattande
kostnader för premier, kan beräknas uppgå till vid armén ca
2 100 000 kronor, vid kustartilleriet ca 190 000 kronor och vid flygvapnet
ca 40 000 kronor.

Jag upptar så frågan om möjligheterna att avbalansera kostnaderna föi
de föreslagna särskilda befälsövningarna och därtill knutna premier. Befälsutredningen
har därvid föreslagit, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas
att enligt vissa regler avkorta gällande utbildningstider för värnpliktiga
med högst 7 dagar. Genomsnittligt skulle härigenom för varje värnpliktig
den sammanlagda utbildningstiden nedgå med ca 3,5 dagar, innebärande
en kostnadsminskning med ca 2 900 000 kronor.

Jag biträder utredningens förslag. Möjlighet till ifrågavarande avkortning
bör finnas i fråga om all värnpliktstjänstgöring enligt 27 § 1. värnpliktslagen
med undantag av befäls- och repetitionsövningar och även
innefatta marinens och flygvapnets värnpliktiga. De årliga besparingarna
kan för sistnämnda försvarsgrenar beräknas till ca 240 000 kronor för
marinen och ca 300 000 kronor för flygvapnet. De redovisade kostnadsökningarna
för särskilda befälsövningar jämte premier kan alltså avbalanseras
inom ramen för nu löpande kostnader för de värnpliktigas utbildning
och tjänstgöring.

Vad jag nu föreslagit rörande särskilda befälsövningar och viss avkortning
av de värnpliktigas tjänstgöring påkallar vissa ändringar i värnpliktslagen.
Jag avser, att framdeles återkomma med förslag härom.

Befälsutredningen har konstaterat att antalet värnpliktiga som utlagits
för underofficersutbildning vissa år varit avsevärt högre än som organisatoriskt
varit erforderligt. Däremot har antalet värnpliktiga, som genomgått
officersutbildning under det senaste decenniet årligen understigit det
behövliga antalet.

Jag finner de av utredningen föreslagna normerna för att bestämma uttagningsbehovet
lämpliga och biträder desamma. Jag vill understryka vad

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

utredningen anfört rörande angelägenheten av att uttagningen helt ansluter
sig till de krigsorganisatoriska behoven. Vad gäller utbildningen av
värnpliktiga officerare anser jag det vara betydelsefullt att uttagningen
alltjämt sker efter frivilligt åtagande. Det framstår därvid som angeläget
att, som jag tidigare framhållit, utbildningen vid plutonchef sskolorna bedrives
på sådant sätt att den i sig själv verkar rekryteringsstimulerande.
Meritvärderingen av värnpliktig befälsutbildning liksom av reservofficersutbildning
har också en avsevärd betydelse för rekryteringen. Det är därför
av vikt, att de undersökningar i ämnet som pågår inom 1954 års värnpliktsavlöningsutredning
snarast fullföljes.

Vad gäller utbildningen av värnpliktigt befäl vill jag understryka vad
befälsutredningen anfört rörande den frivilliga befälsutbildningsrörelsens
betydelse såväl vad gäller den allmänna verksamheten som de speciella
befälskurserna. Jag anser i likhet med utredningen väsentligt att även fortsättningsvis
repetitions- och befordringsutbildning för samtliga värnpliktiga
befälskategorier kommer till stånd enligt nu gällande principer. Vid
införande av föreslagna särskilda befälsövningar blir dock repetitionsutbildningen
ej aktuell för huvuddelen av de värnpliktiga officerarna och
underofficerarna. Jag finner härvid, i anslutning till vad chefen för armén
och centralförbundet för befälsutbildning anfört, önskvärt att sådana
värnpliktiga, som på grund av särskilda omständigheter, uppskov etc.,
icke avses inkallade till befäls- eller repetitionsövningar, genomgår frivillig
repetitionsutbildning inom den frivilliga befälsutbildningen. Jag förutsätter,
att i förekommande fall genom vederbörande myndighet orientering
sker till sådana värnpliktiga om de för dem speciella förhållandena.
Jag vill framhålla att någon valfrihet mellan obligatorisk och frivillig utbildning
ej kan ifrågakomma. Premie skall ej heller utgå för frivillig repetitionsutbildning.

Det är enligt min uppfattning betydelsefullt att vid den frivilliga befälsutbildningen
målsättning och inriktning av kurserna anpassas till den
fortgående taktiska och organisatoriska utvecklingen och att därvid ej
minst kraven på förmåga till självständigt chefskap å olika nivåer uppmärksammas.
Jag förutsätter att vederbörande myndigheter utformar erforderliga
bestämmelser med hänsyn härtill och att respektive intresseorganisationer
beredes tillfälle att inkomma med yttrande.

Från ett antal organisationer har framhållits som önskvärt att möjligheter
öppnas för övergång under den fortsatta tjänstgöringstiden från
värnpliktsbefäl till reservbefäl. Jag finner dessa frågor beaktansvärda och
upptager dem till behandling i nästföljande avsnitt rörande reservbefäl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

119

9. Reservbefälet
Gällande ordning m. m.

Nu gällande reservbefälskungörelse för armén har utfärdats den 19 november
1943 (SFS 1943:815; omtryckt 1957:450). Denna kungörelse har
sedermera undergått vissa ändringar. Det bör nämnas, att en år 1927 utfärdad
reservbefälsförordning ännu gäller men att personal icke längre nyanställes
enligt densamma.

Enligt 1943 års reservbefälskungörelse för armén utgöres reservpersonalen
av fem kategorier, nämligen pensionsavgångna, förtidsavgångna,
värnpliktsavgångna, reservanställda och övergångsanställda.

Till pensionsavgångna hänföres officerare och underofficerare samt
viss annan militär eller civilmilitär personal, som avgått med pension från
beställning på aktiv stat eller reservstat och haft skyldighet att efter avgången
inträda i reserv.

Till förtidsavgångna hänföres officerare och underofficerare samt viss
annan militär eller civilmilitär personal, som vid eller senast två år efter
avgång från beställning på aktiv stat eller reservstat vunnit inträde i
reserv.

Till reservanställda hänföres officerare och underofficerare samt viss
annan militär eller civilmilitär personal, som vunnit första officers- eller
underofficersanställning (motsvarande) i reserv ävensom viss civilmilitär
personal, som vunnit inträde i reserv.

Till värnpliktsavgångna hänföres officerare och underofficerare samt
civilmilitär personal av officers tjänsteklass, som vid värnpliktstidens utgång
vunnit inträde i reserv.

Till övergångsanställda hänföres furirer, vilka vid avgång från aktiv stat
vunnit inträde i reserv i syfte att vinna anställning såsom underofficer eller
armétekniker i reserv.

Anställning i reserv upphör för förtidsavgången eller reservanställd officer
eller underofficer med utgången av det kalenderår, varunder han uppnår
38 års ålder; dock att den, som befordrats till kapten, ryttmästare, fanjunkare
eller styckjunkare eller fullgjort för sådan befordran stadgade villkor,
äger kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, under vilket han
uppnår 47 års ålder. Tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserv intill
utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, må meddelas
den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten.
Sådant tillstånd må förlängas med ytterligare fem år för varje gång intill
utgången av det kalenderår, varunder 70 års ålder uppnås.

För förtidsavgången eller reservanställd civilmilitär personal upphör
reservanställningen med utgången av det kalenderår, varunder vederbörande
uppnår 47 års ålder, dock att den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt
anställning vid krigsmakten, må meddelas tillstånd att efter nämnda tid

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder
uppnås. Sådant tillstånd må tillämpas i enlighet med vad nyss sagts.

Reservanställningen upphör för värnpliktsavgången officer, underofficer
eller civilmilitär personal med utgången av det kalenderår, varunder vederbörande
uppnår 55 års ålder, dock att tillstånd att kvarstå i reserv intill
utgången av det kalenderår, varunder 70 års ålder uppnås, må medgivas i
enlighet med vad ovan sagts.

Personal i reserven är skyldig att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga
eljest tages i anspråk för rikets försvar eller säkerhet eller för fullgörande
av beredskapsövning. Härutöver åligger det reservpersonal att fullgöra
tjänstgöring enligt följande.

Pensionsavgången personal, som icke uppehåller i fastställd personalförteckning
upptagen, för pensionerad personal avsedd arvodesbefattning, skall
fullgöra en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje före utgången av det
kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, infallande hel treårsperiod av
den tid, vederbörande tillhör reserv.

Förtidsavgången eller reservanställd personal skall i regel fullgöra en
tjänstgöringsomgång om i allmänhet 48 dagar för varje hel treårsperiod av
den del av anställningstiden i reserv, som infaller före utgången av det
kalenderår, varunder 47 års ålder uppnås, samt en tjänstgöringsomgång
om 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder
55 års ålder uppnås, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i
reserv.

Värnpliktsavgången personal skall fullgöra en tjänstgöringsomgång om
30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder vederbörande
fyller 55 år, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserv.

Förtidsavgången, reservanställd och värnpliktsavgången personal, som i
vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet, är berättigad
att erhålla reservpension.

De reservanställda officerarnas grundutbildning omfattar för närvarande
befälsskola K och plutonchefsskola, sammanlagt 450 dagar, samt härutöver
kadettskola om 180 dagar och trupptjänstgöring under 30 dagar, övrig
utbildning i fred måste inrymmas inom den i reservbefälskungörelsen
stadgade tjänstgöringstiden, d. v. s. intill utgången av det kalenderår varunder
47 års ålder uppnås i regel en tjänstgöringsomgång om 48 dagar
för varje hel treårsperiod. Tjänstgöringstiden plägar i allmänhet uppdelas
på repetitionsövningar om 41 till 48 dagar samt befälskurser, om 14 eller
20 dagar. I normalfall kommer med nu gällande bestämmelser en reservanställd
reservofficers totala utbildnings- och tjänstgöringstid att omfatta
sammanlagt 1 044 dagar.

Beträffande till arméns reservanställda officerare och underofficerare
utgående ekonomiska förmåner gäller — enligt 1943 års reservbefälskungörelse
för armén med däri sedermera vidtagna ändringar — att lön utgår

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

121

enligt den lönegrad, vilken motsvarande befattningshavare på aktiv stat
tillhör. I fråga om placering i löneklass hänföres vederbörande under
fredsförhållanden nästan undantagslöst till lägsta löneklassen inom vederbörande
lönegrad. Lönen utgår under fullgörande av tjänstgöring samt
under fastställda in- och utryckningsdagar.

Reservbefälet är vidare berättigat till fri resa vid inställelse och utryckning
samt under tjänstgöring till reservbefälstraktamente. Vid första
anställning i reserv utgår ekiperingshjälp till officer och underofficer
med 1 050 kronor. Vid befordran utgår i vissa fall förnyad ekiperingshjälp
med 225 kronor.

Reservanställd personal, som i vederbörlig ordning fullgjort föreskriven
tjänstgöringsskyldighet, är berättigad erhålla reservpension. Dylik pension
utgår med olika belopp allt eftersom tjänstgöringsskyldigheten upphör
vid 38, 47 eller 55 års ålder. Månadspensionen i de tre olika grupperna
utgör för officer 85, 117 respektive 139 kronor samt för underofficer 67,
92 respektive 109 kronor. Härtill kommer rörligt tillägg, som för år 1958
uppgår till 80 %. Reservpensionen utgår fr. o. m. ingången av året efter det
vederbörande fyllt 55 år. I stället för reservpension äger reservanställd
officer och underofficer, som uppfyllt för erhållande av pension stadgade
villkor med avseende å anställningstid och tjänstgöringsskyldighet,
att utbekomma ett mot intjänad pension svarande engångsbelopp (kapitalbelopp).
De kapitaliserade värdena av grundpensionerna utgör i avrundade
tal för officerare 4 100, 9 100 och 16 800 kronor och för underofficerare
3 200, 7 100 och 13100 kronor, allt eftersom tjänstgöringsskyldigheten
upphör vid 38, 47 respektive 55 års ålder.

Frågan om reservbefälets ställning upptogs till behandling av 1955 års
statsrevisorer Revisorernas anmärkning utmynnade i förslag, att särskild
undersökning borde verkställas rörande möjligheterna att — närmast inom
armén men även inom övriga försvarsgrenar — ersätta reservpersonal
med värnpliktig personal. Oberoende härav borde bestämmelserna i ämnet
ändras därhän, att reservanställningen som regel upphörde i och med
värnpliktstidens utgång.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1956: 94 i anledning av statsrevisorernas
berättelse uttalade statsutskottet att, såvitt utskottet kunde bedöma,
vissa skäl talade för att det militära befäl, reserv- och värnpliktigt
befäl, som erfordrades utöver den på stat anställda personalen, sammanfördes
i en gemensam kår. Någon åtgärd från riksdagens sida i anledning
av revisorernas framställning syntes dock icke påkallad, enär utskottet
förutsatte, att ifrågavarande spörsmål komme att prövas av 1954 års befälsutredning.

Även 1957 års statsrevisorer behandlade frågan om reservbefälet närmast
med avseende å reservpensionsförmånerna. I sitt av 1958 års riksdag
godkända utlåtande nr R 43 ansåg statsutskottet sig med hänsyn till att

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

denna fråga var föremål för prövning av 1954 års befälsutredning icke
böra ingå på densamma.

1954 års befälsutredning

Utredningen erinrar om, att såväl de yngre aktiva officerarna som de
aktiva underofficerarna måste utnyttjas i den kvalitativt förstärkta krigsorganisationen
i de viktiga befattningarna som chefer för kompani och
motsvarande. Dessa personalkategorier räcker emellertid antalsmässigt
icke till för att besätta ifrågavarande positioner. Utredningen erinrar
härvid om att armén genom under de senaste åren vidtagna organisationsförändringar
tillförts ytterligare en befattning, nämligen som ställföreträdande
kompanichef. Innehavaren av denna befattning bör besitta samma
kompetens som kompanichef. Detta har ytterligare medverkat till att det
aktiva befälet icke förslår för att bestrida befattningar ovanför plutonchefsnivån.
Vidare förefinnes alltjämt ett ytterligare antal positioner,
vilka kräver längre grundutbildning och längre fortsatt utbildning än vad
värnpliktslagens utbildningstider kan ge rum för. Dessa positioner är i
huvudsak bataljonskvartermästarbefattningen samt ett antal befattningar
som stabsofficerare i brigad- och bataljonsstaber.

Utredningen har närmare utvecklat de konsekvenser, som det framtida
ytkriget kan komma att få med avseende å arméförbandens uppträdande
och ledning under strid. Med hänsyn härtill kräves tillgång till icke
aktivt befäl, såsom chefer och ställföreträdande chefer för kompanienheterna
(motsvarande). Detta befäl måste ges en omfattande utbildning
utöver den plutonchefsutbildning, som avses skola bibringas de värnpliktiga
officerarna. Denna grupp av speciellt utbildade värnpliktiga officerare,
motsvarande de nuvarande reservanställda officerarna, bör alltfort benämnas
reservofficerare.

Den aktiva underofficers- och underbefälspersonalen har tidigare avsetts
för att bestrida kvartermästar- och stabsunderofficersbefattningar.
Denna personal har dock ej varit tillräcklig för att fylla samtliga dessa
positioner inom krigsorganisationen. Enligt nuvarande principer räknas
därför med att i annan ordning tillföra organisationen sådan personal.
Detta sker genom reservunderofficersinstitutionen, i vilken bl. a. ingår
förtidsavgångna aktiva underofficerare och förtidsavgånget aktivt underbefäl,
som enligt särskilda regler utbildats för uppgifterna i fråga.

Utredningen föreslår, att nuvarande kategorierna reservanställda underofficerare
och övergångsanställda furirer avvecklas. Förslaget motiveras
sålunda.

Enligt utredningens förslag skall de aktiva underofficerarna utnyttjas
för kompanichefs- och motsvarande befattningar och icke, såsom nu är
fallet, för kvartermästar- och stabsunderofficerstjänst. För dylik tjänst
skall enligt utredningens förslag ianspråktagas den aktiva underbefäls -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

123

kåren. Denna personal blir emellertid alltfort icke tillräcklig för att ensam
bestrida dessa uppgifter. Utredningen räknar härvid med att som
komplement till den aktiva underbefälskåren utbilda vissa underofficersuttagna
värnpliktiga på kvartermästar- och stabsunderofficerslinjerna. I
samband härmed bortfaller behovet av den nuvarande reservunderofficersinstitutionen,
vars uppgift just varit att tillföra krigsorganisationen ytterligare
erforderlig tillgång på underhålls- och stabspersonal i underofficersbefattning.
Därjämte bortfaller jämväl behovet av den särskilda anordningen
med s. k. övergångsanställda furirer.

Vad beträffar förtidsavgångna underofficerare och underbefäl utgör de
givetvis i och för sig en tillgång i krigsorganisationen, som i möjligaste
mån bör utnyttjas. Utredningen erinrar om att det i vissa andra länder
finnes inrättad en speciell reservkår, s. k. aktiv reserv. En sådan anordning
kan tänkas få betydelse i framtiden även för vårt land, då det kan förväntas,
att den innevarande år beslutade obligatoriska tjänstepensionen kommer
att medföra större rörlighet på arbetsmarknaden. Därest detta skulle
medföra ökade avgångar från den aktiva underofficers- och underbefälskarriären,
kan det måhända bli nödvändigt att tillgripa ifrågavarande anordning
med aktiv reserv. För närvarande är emellertid förtidsavgångarna,
vad åtminstone beträffar underofficerarna på aktiv stat, relativt fåtaliga,
varför för dessas vidkommande inrättandet för närvarande av en särskild
aktiv reserv knappast kan anses motiverad. Utredningen anser därför, att,
i avbidan på den kommande utvecklingen, förtidsavgångna underofficerare
med hänsyn till deras militära kvalifikationer inrangeras bland kategorien
värnpliktiga officerare. Förtidsavgånget underbefäl bör i analogi härmed
göras till värnpliktiga underofficerare.

Vad därefter beträffar kategorien pensionsavgångna underofficerare,
räknar utredningen med att den aktiva anställningen med pensionsavgång
skall liksom nu är fallet innefatta skyldighet för vederbörande att
fullgöra viss tjänstgöring före utgången av 55. levnadsåret. Detta torde
emellertid i samband med slopandet av reservunderofficersinstitutionen
påkalla ändring i gällande allmänna tjänstepensionsreglemente. Motsvarande
åtgärd torde bli aktuell för det fall, att utredningens förslag om
sänkning av underbefälets pensionsålder till 52 år genomföres. För närvarande
sammanfaller nämligen det aktiva underbefälets pensionsålder,
55 år, med den ålder, vid vilken här ifrågavarande tjänstgöringsskyldighet
senast kan uttagas.

Vad angår värnpliktsavgångna officerare och underofficerare töreslår
utredningen — i anslutning till sitt förslag, att reservpersonalen må efter
ansökan kunna fullgöra frivillig tjänstgöring intill 55. levnadsåret med
åtnjutande av lön under själva tjänstgöringstiden i enlighet med vad
som gällt under deras tidigare tjänstgöringsperioder men utan rätt till
speciellt premievederlag — att värnpliktsavgångna kaptener (motsvarande)
alltfort skall, för det fall det ur krigsorganisatorisk synpunkt befinnes

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

önskvärt och ändamålsenligt, kunna erhålla anställning som kaptener i
reserven med här angivna löneförmån. Något särskilt premievederlag vare
sig i form av engångsbelopp eller pension kommer däremot icke enligt detta
förslag att utgå för i denna ordning reservanställd personal.

I och för sig kunde enligt utredningen en motsvarande anordning vara
tänkbar även för värnpliktsavgångna fanjunkare (motsvarande). Då utredningen
av andra anledningar ansett reservunderofficersinstitutionen i
princip böra avvecklas, anses dock en dylik anordning ej böra ifrågakomma.

Reservofficerarnas grundläggande utbildning skiljer sig för närvarande
endast obetydligt i fråga om omfattning och innehåll från den utbildning,
som ges de värnpliktiga officerarna. Den ger därför enligt utredningens
uppfattning icke tillnärmelsevis de kunskaper, som är nödvändiga för att
snabbt leda fram till önskvärd militär kompetens. Rörande utbildningen
i övrigt anför utredningen.

Trupptjänstgöringen är av sådan karaktär, att den icke ger möjlighet
till träning i att föra värnpliktig trupp över gruppchefsplanet under tilllämpad
övning redan under den grundläggande utbildningen.

Den skolmässiga utbildning, som är avsedd att slutgiltigt föra fram till
kompanichefskompetens, är för kort för att med de ökade krav på ifrågavarande
position, som numera måste ställas, kunna säkerställa erforderliga
kunskaper. Denna utbildning kommer dessutom så sent, att den begränsade
kompetens, som uppnås, icke kan utnyttjas under önskvärt antal
år av vederbörandes ur fysisk synpunkt bästa ålder.

Utredningens förslag rörande reservofficerarnas utbildning och tjänstgöring
står i sitt tidmässiga och kursmässiga innehåll i överenstämmelse
med ett av arméchefen år 1954 framlagt förslag, dock med vissa modifikationer,
främst betingade av utredningens förslag till utbildningsgång
för värnpliktiga officerare. Utredningen föreslår sålunda, att förstärkning
av grundutbildningen skall komma till stånd genom införande av två
speciella reservofficerskurser, I om 90 dagar och II om 80 dagar. Efter
genomgången reservofficerskurs I krigsplaceras reservofficerarna som
plutonchefer. I 25-årsåldern genomgås därpå reservofficerskurs II. Denna
kurs avser att för därtill särskilt lämpade fullständiga den formella
kompetensen för kompanichefsbefattningen samt inrikta andra på specialbefattningar
som bataljonskvartermästare eller officerare i stabstjänst.
Efter ytterligare en repetitionsövning (krigsförband) torde vederbörande
i 26-årsåldern kunna krigsplaceras såsom kompanichefs ställföreträdare
eller i därmed jämförlig befattning.

Efter befälskurser och ytterligare praktisk tjänstgöring vid repetitionsövningsförband
med den täthet och av den längd, som i arméchefsförslaget
förordas, torde reservofficeren i 35-årsåldern normalt kunna krigsplaceras
såsom chef för fältkompani eller inneha därmed jämförliga positioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

125

Enligt utredningens förslag kommer reservofficerarnas utbildnings- och
tjänstgöringsskyldighet i fred att normalt omfatta en tid av sammanlagt
1 190 dagar.

Beträffande reservbefälets ekonomiska förmåner erinrar utredningen
om att statskontoret i yttrande över 1942 års reservbefälssakkunniga framhållit,
att reservpensionen knappast torde vara att anse som en vanlig
tjänstepension utan närmast som en premie, avsedd att underlätta reservpersonalens
rekrytering och kompensera densamma för de särskilda kostnader
och olägenheter, som reservtjänstgöringen förde med sig. Denna
reservpensionens karaktär framträdde särskilt tydligt genom att vederbörande
vid uppnåendet av viss ålder hade valfrihet att utbyta den årliga
»pensionspremien» mot en engångsersättning, som vore att likställa med
avskedsgratifikation.

Utredningen delar de sålunda framförda synpunkterna och anser alltså,
att reservpensionen till sin grundkaraktär är att betrakta som en premie
med syfte att verka rekryteringsfrämjande och kompenserande för de insatser
och uppoffringar, som reservanställningen innebär.

Beträffande de rent rekryteringsmässiga synpunkterna erinrar utredningen
om att ett stort antal för officersutbildning respektive för rekrytering
till reservofficer potentiellt lämpade värnpliktiga de senare åren
icke velat frivilligt engagera sig för fortsatt utbildning till officer.

Sålunda har i undersökningsmaterial, som publicerats av arméledningen,
framvisats, att endast ca 50 % av värnpliktiga, som erhållit betyget Med
beröm godkänd vid underofficersutbildningen, önskat ifrågakomma för
vidareutbildning vid kadettskolorna och således ej heller varit i sinom tid
disponibla för rekrytering till reservofficersanställning. Det har också
framkommit, att många av här ifrågavarande värnpliktiga förmenat, att
de på grund av yrkesutbildningsskäl och motsvarande icke kunnat binda
sig för tjänstgöringsformer, som de ansett skulle bereda dem avsevärda
svårigheter att på rimligt sätt genomföra och finansiera deras studier eller
komma att hämma deras påbörjade yrkeskarriär.

Utredningen finner därför, att om ett system för vederlag för reservanställning
kan utformas på så sätt, att den värnpliktige upplever, att han
därigenom på ett avgörande sätt beredes ökade möjligheter att väsentligt
förbättra sina ekonomiska förhållanden under studieåren eller under tiden
för familjebildningen och den därefter närmast följande tidsperioden, det
finnes skäl antaga, att större förutsättningar kommer att föreligga att
kunna påräkna detta kvalificerade klientel för reservanställning. Med hänsyn
härtill ter det sig enligt utredningen ändamålsenligt, att en väsentlig
del av det premievederlag, som anses böra tillkomma de reservanställda,
bör utgå redan under och i omedelbar anslutning till den genomförda
grundutbildningen under deras tidiga anställningsår. Detta synes också
viktigt med hänsyn till att utredningen räknar med som nödvändigt att
grundutbildningen till reservofficer till tiden förlänges i förhållande till
nuläget.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Då det sedan gäller att överväga, i vilken form premien bör utgå för
den fortsatta utbildningen hävdar utredningen, att den ej vidare bör utgå
i pensionsform. Härom anföres följande.

Det är nämligen uppenbart, att det ur statsekonomiska och försvarsorganisatoriska
synpunkter är ytterst angeläget, att den för krigsmakten
kostsamma grundutbildningen kan under så lång tid som det är krigsorganisatoriskt
lämpligt tjäna organisationen. Detta premievederlag utgår
ju, såsom tidigare framhållits, för närvarande med belopp i pensionsform,
dock med valfrihet att utbekomma det kapitaliserade värdet vid reservanställningens
slut. Det bör emellertid härvid uppmärksammas, att man
torde kunna räkna med att den nuvarande pensionsformens kvarhållande
effekt kommer att minska i betydelse i samband med den allmänna övergången
till obligatorisk tjänstepension, varom statsmakterna innevarande
år fattat beslut. Vidare bör uppmärksammas, att utsikten att i tjänst
kvarhålla viss kvalificerad reservanställd värnpliktig personal under den
senare delen av värnpliktsåldern torde vara beroende av att vederbörande
i direkt anslutning till utbildningstillfällena eller åren däromkring kan
erhålla sådant ekonomiskt vederlag, att trots det av militärtjänstgöringen
föranleda avbrottet i hans ordinarie civila verksamhet det för honom
kommer att framstå som ekonomiskt förmånligt att binda sig för tjänstgöringen
i fråga. De nu nämnda synpunkterna talar för att premievederlaget
icke, såsom nu är fallet, bör utgå i pensionsform utan utbetalas
under hans tjänstgöringstid på sådant sätt, att han inciteras att kvarstå i
den en gång påbörjade reservanställningen.

Enligt utredningens i det föregående uttalade mening är de reservanställda
att betrakta som en del av det värnpliktiga befälet. I fråga om
deras ekonomiska förhållanden (lön, premier etc.) bör följaktligen de
för värnpliktsbefälet gällande principerna tillämpas med de modifikationer,
som föranledes av reservbefälsinstitutionens särart med dess speciella
åtaganden. Dessa går väsentligt utöver vad som enligt värnpliktslagen kan
föreskrivas för en till officer uttagen värnpliktig. De vederlag, som i
premieform anses böra tillkomma den reservanställde, synes därför enligt
utredningens mening böra anknyta till de allmänna principer rörande
premievederlag till värnpliktiga, som uttalats av 1954 års värnpliktsavlöningsutredning
och vilka sedermera i princip godkänts av statsmakterna.

Vad beträffar den till den reservanställde utgående lönen för de tidsperioder,
han tjänstgör, synes utredningen riktigt, att densamma icke till
sin storlek ändras. Med hänsyn till utredningens principiella inställning
till den reservanställdes allmänna status som värnpliktig föreslår utredningen,
att lönevederlaget skall betraktas som summan av den lön, den
värnpliktige erhåller i respektive grader, jämte en lönefyllnad så stor, att
i vart fall det totala lönevederlaget uppgår till det nu utgående. I efterföljande
tabell å s. 127 redovisas utredningens förslag till löne- och premievederlag
för en värnpliktig, som reservanställes som officer.

Reservbefälstraktamente samt ekiperingshjälp förutsätter utredningen
skola utgå enligt i princip samma normer som nu gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

127

Utredningens förslag rörande reservofficers tjänstgöring (utbildning) och
ekonomiska förmåner

Levnadsår	Tjänstgöring (utbildning)	Grad	Avlöning1	Premie
Art	Antal dagar
20	Värnpliktsutbildning
	vpl. underofficer..........	450	vpl. menig	vpl. menig	1 200
22	vpl. officer...............	180	—vpl. furir	—vpl. furir	2 400
	Utbildning till reservofficer
22	Trupptjänstgöring............	30	vpl. sergeant	vpl. sergeant
	Reservofficerskurs I .........	90			*2 500
23	Krigsförbandsövning.........	40	vpl. fänrik	vpl. fänrik
24	Reservofficerskurs II.........	80			*2 500
25	Utbildning som reservofficer		löjtn./res.	löjtn.
26	Repetitionsövning ...........	45
27
28	Reservbefälskurs............	20	»	»
29
30	Reservbefälskurs............	20	»	»
31
32	Repetitionsövning ...........	45	»	»
33
34	Reservbefälskurs............	20	»	»
35
36	Reservbefälskurs............	20	»	»
37			kapten/res.	kapten	*3 000
38	Repetitionsövning ...........	45	»	»
39
40	Reservbefälskurs............	20	»	»
41
42	Reservbefälskurs............	20	»	»
43
44	Reservbefälskurs............	20	»	»
45
46	Repetitionsövning ...........	45	»	»	s4 000
47			»	»
48—55	Frivillig tjänstgöring.........	45	»	»	•_
1 Reservofficer åtnjuter under tjänstgöring i princip:	Vämpliktslön-)-lönefyllnad=Lön för
aktiv officer i motsvarande grad.
a Denna premie utgår efter fullgjord godkänd reservofficerskurs I
* »	» » » »	>	» Il
* »	» » » » utbildningsperiod som löjtnant, d. v. s. 4 reservbefäls-
kurser om	vardera 20 dagar och 2 repetitionsövningar	om vardera 45 dagar.
* Denna	premie utgår efter fullgjorda	3 reservbefälskurser om	vardera 20 dagar och 2
repetitionsövningar om vardera 45 dagar.
• För denna tjänstgöring utgår ej premie

Utredningen förutsätter, att reservanställd, som utbekommit slutpremie
om 4 000 kronor, skall utan tjänstgöringsplikt i fred vara skyldig att
t. o. m. utgången av sitt 52. levnadsår kvarstå i organisationen för att
under beredskapstillstånd (motsvarande) eller krig utnyttjas inom densamma.
Utredningens förslag innebär sålunda i detta avseende en föryngring
av reservbefälskåren i förhållande till vad som nu är fallet och
vad som arméchefsförslaget innebär.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

För närvarande är förtidsavgången aktiv officer, som efter inträde i
reserven vinner pensionsberättigande statlig anställning, berättigad att
utöver tjänstepension uppbära reservpension. Denna reservpension reduceras
efter vissa förut angivna regler. Annan förtidsavgången personal
äger rätt att uppbära reservpension samt från 65 års ålder en mot den
aktiva tjänsten svarande uppskjuten livränta. Å denna livränta utgår
emellertid icke rörligt tillägg. Med hänsyn till krigsorganisationens behov
av kvalificerat befäl anser utredningen, att förtidsavgångna aktiva
officerare alltjämt bör kunna anställas i reserven. Därvid förutsättes, att
den, som vunnit anställning som reservofficer, skall ha att fullgöra den
tjänstgöring, som föreslås i tabellen å s. 127, med det antal dagar, som vid
respektive inträdesålder återstår enligt tabellen i fråga. Han skall härvid
vara skyldig att följa det tjänstgöringsschema, som däri är angivet.

Under reservtjänstgöringen skall han äga uppbära lön enligt vad som
sagts beträffande övriga reservofficerare. Beträffande premievederlaget
föreslår utredningen, att detta ställes i direkt proportion till antalet fullgjorda
tjänstgöringsdagar enligt schemat. Härvid betraktar utredningen
tiden mellan 26 :e t. o. m. 36 :e året som en tjänstgöringsperiod om i allt
170 dagar med premievederlaget å 3 000 kronor samt tiden mellan 37 :e
t. o. m. 47 :e året som en andra tjänstgöringsperiod om i allt 150 dagar
med premievederlaget å 4 000 kronor. Det synes utredningen dock riktigt,
att premievederlag icke bör utgå till befattningshavare, som medgivits
inträde i reserven senare än det år, då han uppnår en ålder av 43 år.

Utredningen förutsätter, att den, som redan vunnit reservanställning,
skall äga kvarstå under de ekonomiska villkor, som nu gäller för honom.

Rekryteringsbehovet av reservofficerare vid infanteriet och kavalleriet
beräknar utredningen till ca 90 för år.

Yttranden

Beträffande frågan om behovet i princip av reservinstitutionen
har följande remissmyndigheter framfört vissa erinringar eller avvikande
synpunkter i anledning av utredningens förslag.

Chefen för armén delar utredningens uppfattning, att reservunderofficersinstitutionen
icke är motiverad ur krigsorganisatorisk synpunkt men
anser att för de pensionsavgångna underofficerarna anställningsformen av
praktiska skäl bör bibehållas. Det är sålunda icke lämpligt att denna personalgrupp
fullgör sin tjänstgöringsskyldighet — som infaller t. o. m. 55
års ålder — med värnpliktig status. Utredningens förslag torde kräva inrättandet
av en ny och för den aktuella gruppen specifik anställningsform,
som i allt väsentligt bör regleras och fungera på likartat sätt som den
nuvarande. Av här redovisade skäl bör även det pensionsavgångna underbefälet
kunna anställas i reserven.

Chefen för marinen kan för marinens del icke biträda förslaget om

Kungl. Majds proposition nr 109 År 1960

129

reservunderofficerskårens avskaffande. Det bör föreligga möjligheter att
bättre utnyttja de yrkeskunskaper, som de förtids- och pensionsavgångna
underofficerarna besitter än vad en överföring av dessa underofficerare till
den värnpliktiga befälskategorien skulle medge. Detta gäller särskilt den
tekniska personalen.

Chefen för flygvapnet anser, att en avveckling av reservbefälet och eu
övergång till värnpliktigt befäl icke kan för flygvapnets del godtagas annat
än i kombination med en utökning av antingen den aktiva befälspersonalen
i fred eller antalet repetitionsövningar för värnpliktsbefälet.

Försvarets socialbyrå finner starka skäl tala för ett bibehållande av reservinstitutionen
jämväl för underofficerare och underbefäl.

Centralförbundet för befälsutbildning avstyrker förslaget om reservunderofficerskårens
avskaffande med hänsyn dels till de ur aktiv tjänst avgångna,
dels till att möjligheter bör föreligga för värnpliktiga underofficerare att
övergå till reserven. Förbundet anser, att möjlighet bör skapas för värnpliktig
officer att under värnpliktstiden övergå till reserven även vid senare
tidpunkt än den som utredningen föreslagit. Dylik övergång bör
dessutom liksom hittills vara möjlig i samband med utträdet ur värnpliktsåldern
men bör kombineras med premie såsom ersättning för bortfallen
pensionsförmån. Det torde vara lika viktigt att söka behålla goda krafter
för militär tjänst jämväl efter 47-årsåldern som att från statens sida dessa
krafter visas någon erkänsla.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficer sförbunden uttalar, att reservofficerare
på samma sätt som hittills i första hand bör anförtros befattningar
som chefer för kompanier och motsvarande förband ävensom
stabsbefattningar på likvärdig nivå. Vidare bör särskilt lämpade reservofficerare
kunna ifrågakomma för krigsplacering som bataljonschefer jämte
i motsvarande stabsbefattningar, exempelvis inom lokalförsvarsförband och
i vissa specialfunktioner. Styrelsen hävdar, att några konstruktiva skäl
icke åberopats för reservunderofficerskårens avskaffande. Särskilt vad gäller
förtidsavgångna aktiva underofficerare och underbefäl ligger det i försvarets
intresse att deras utbildning tillvaratages genom att de beredes möjlighet
att övergå till reservanställning.

Värnpliktiga officerares riksförbund anser, att reservunderofficerskåren
bör bibehållas bl. a. av hänsyn till intresset för vidare, frivillig utbildning
hos de värnpliktiga underofficerarna.

Därest den av utredningen avsedda kompanichefsgrundande reservofficersutbildningen
utsträckes under en längre tidsperiod under hänsynstagande
till vederbörandes civila utbildning torde, anför riksförbundet, vad
beträffar utbildning till officersgrader över värnpliktig fänrik, kunna tillgodoses
önskemålet att säkerställa tillgången på kvalificerade kompanichefer
i krigsorganisationen samt bästa möjliga underlag för sådan utbild 9—41

60 Rihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 109

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

ning. Härigenom kommer det huvudsakliga skälet till bibehållandet av två
icke-aktiva officerskårer att bortfalla.

Värnpliktiga underofficerares riksförbund understryker vikten av att reservunderofficersinstitutionen
består och föreslår, att rekryteringen av reservunderofficerare
sker dels liksom nu med förtidsavgångna aktiva underofficerare,
dels genom att värnpliktiga underofficerare erhåller ökade möjligheter
att övergå till reserven. Detta senare föreslås ske antingen direkt
efter genomgången grundutbildning, som förutsättes inkludera särskild
reservunderofficerskurs, eller sedan viss tid förflutit efter avslutad grundutbildning
och efter genomgången frivillig speciell utbildning, förslagsvis
även i den frivilliga befälsutbildningens regi, varigenom värnpliktiga underofficerare
skall kunna vinna inträde i reserven såsom sergeant mellan
32 och 38 år eller såsom fanjunkare mellan 38 och 47 år.

Svenska reservunderofficersförbundet anser att förtidsavgångna aktiva
underofficerare och underbefäl, som omskolats till de föreslagna uppgifterna
i krigsorganisationen, bör tillvaratagas på ett bättre sätt än värnpliktslagen
medger. Reservanställning ger härvid bättre utbyte. Flera skäl tala
för att den förtidsavgångne aktive underofficeraren ingår i en s. k. aktiv
reserv med uppgifter på i stort sett samma plan som den aktive underofficeren
med motsvarande kompetens. Vad här sagts gäller även förtidsavgångna
underbefäl.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter med hänsyn bl. a. till underhållstjänstens
betydelse det ändamålsenliga i att avskaffa reservunderofficersinstitutionen.

Sveriges lantbruksförbund motsätter sig förslaget om reservunderofficerskårens
avskaffande, särskilt med avseende å förtidsavgångna aktiva
underofficerare och underbefäl.

Utredningens förslag att reservbefälet skall betraktas som en speciell
grupp av värnpliktiga och alltså erhålla värnpliktig status har avvisats
eller varit föremål för erinringar av följande remissmyndigheter, nämligen
överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för flygvapnet, militärpsykologiska
institutet, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden,
svenska reservunderofficersförbundet och svenska arbetsgivareföreningen.

Utredningens förslag rörande utbildning och rekrytering av reservbefälet
har föranlett erinringar av följande remissmyndigheter.

Chefen för marinen anser, att den föreslagna ordningen för rekrytering
av reservofficerare helt via kategorien värnpliktiga officerare kan i vad
avser kustartilleriet medföra avsevärda nackdelar i fråga om rekryteringsunderlaget.
Den nuvarande utbildningsgången för utbildning av reservofficer
bör därför i stort bibehållas.

Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om icke Kungl. Maj :t årligen bör
bestämma hur många värnpliktiga som bör erhålla ytterligare utbildning
till reservofficer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

131

Militärpsykologiska institutet anser, atl vidareutbildningen av reservofficerarna
måste bedrivas så, att krigsplacering som kompanichef främst
med tanke på de stridande fältförbanden kan ske vid en väsentligt tidigare
tidpunkt än den av utredningen föreslagna.

Civilförsvar sstyr elsen föreslår, att de båda befälskurser, som enligt utredningen
normalt skall genomgås vid 34 resp. 36 års ålder, ersättes av kurser
i civilförsvar stjänst för de reservofficerare, som går över till civilförsvaret.

Centralförbundet för befälsutbildning ifrågasätter, om icke den av utredningen
för reservofficerare föreslagna väsentligt utökade och till åldersläget
20—25 år koncentrerade grundutbildningen kommer att innebära
svårigheter att för denna utbildning intressera i första hand sådana ungdomar,
som avser att fortsätta sin civila utbildning vid universitet och högskolor.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden anser, att utredningens
förslag innebär en alltför lång utbildningstid mellan 20 :e och 25 :e
levnadsåret, då vederbörande har att i skärpt konkurrens förbereda civil
yrkesverksamhet. En förkortning av den tidsbundna utbildningen kan ske
genom korrespondensundervisning samt genom deltagande i kurser av FBUmodell,
i båda fallen avslutade med obligatoriska prov på inhämtade färdigheter.
Styrelsen föreslår därför, att tjänstgöringen fram till 25:e levnadsåret
icke blir längre än vad som enligt nu gällande bestämmelser är fallet,
nämligen ca 700 dagar. Fortsatt grundutbildning till reservofficer bör förläggas
till valfri tid mellan 25 :e och förslagsvis 32 :a året i form av modifierade
och förkortade reservofficerskurser I och II. Med hänsyn till det
nutida krigets allmänt skärpta krav på befälet i krigsorganisationen vill
styrelsen icke motsätta sig en viss ökning av tjänstgöringstidens längd
men anser icke tillrådligt att denna blir längre än omkring två månader.
Med denna förlängning av tjänstgöringstiden måste utbildningen genom
rationalisering kunna ge erforderlig kompetens.

Högerns ungdomsförbund, som anser att utredningen nedvärderat det
icke aktiva befälet, ifrågasätter om icke utbildningen av såväl reservofficerare
som värnpliktiga officerare kan äga rum gemensamt med utbildningen
av aktiva officerare fram t. o. m. aspirantskola.

Sveriges akademikers centralorganisation avstyrker med hänsyn till
rekryteringen den av utredningen föreslagna förlängningen av utbildningsoch
tjänstgöringstiden fram till 25 års ålder för reservofficerare. Vissa tidsvinster,
särskilt när det gäller vidareutbildning, kan göras genom att utnyttja
korrespondensundervisning. En eventuellt mindre förlängning skulle
kunna förläggas till en senare period, exempelvis till åldern 26—32 år. Om
den egentliga reservofficersutbildningen d. v. s. utbildningen till kompanichef
och motsvarande befattningshavare förlägges till mellan 25 :e och
32 :a året bör övervägas, om icke den vertikala gränsdragningen mellan re -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

servofficerare och värnpliktiga skulle kunna ersättas med en horisontell.
Genom en sådan gränsdragning skulle i princip allt icke-aktivt plutonsbefäl,
inklusive fänrikar, vara värnpliktigt medan icke-aktiva löjtnanter
och kaptener helt utgjordes av reservanställd personal.

Utredningens förslag rörande reser v befälets anställningsförhållanden
och ekonomiska förmåner har givit anledning till
erinringar och uttalanden från följande remissmyndigheter.

Chefen för armén ansluter sig till utredningens förslag att en väsentlig
del av reservofficerens premieunderlag skall utbetalas i samband med
grundutbildningen men anser att en förutsättning för denna rekryteringsfrämjande
åtgärd är, att de av utredningen föreslagna premiebeloppen
väsentligt höjes. Även om premierna för reservofficerarna höjes i betydande
grad är denna form för rekrytering av krigsorganisationens kompanichefer
avsevärt billigare än yrkesanställning enbart för detta ändamål.
Premierna bör, såsom också framhållits, även ha till syfte att förhindra
förtidsavgångar. De ekonomiska förmånerna under senare delen av reservanställningen
kan härvid bli av avgörande betydelse. Den väg utredningen
härvid anvisat är lämplig, eftersom den ekonomiska gottgörelsen
är oberoende av reservofficerens inkomstläge. Dessa förmåner bör kunna
tillkomma reservofficerare oberoende av anställningsformen. Det är f. n.,
framhåller arméchefen, svårt att överblicka om utredningens förslag till
ändrade pensionsförhållanden erbjuder tillräckliga förmåner för att stora
och tidiga avgångar bland reservofficerarna skall förhindras.

Chefen för flygvapnet anser, att för flygvapnets del den av utredningen
för de reservanställda officerarna föreslagna övergången från pensions- till
premiesystem synes böra bedömas bl. a. med hänsyn till rekryteringseffekten.
Chefen för flygvapnet är icke beredd att nu uttala sig om de föreslagna
premiebeloppen är lämpligt avvägda.

Försvarets civilförvaltning anser beträffande utredningens förslag — att
den till reservofficerare utgående lönen skall i princip grunda sig på värnpliktslön
+ lönefyllnad = lön för aktiv officer i motsvarande grad — att
för denna beräkning bör för samtliga reservofficerare för varje grad bestämmas
den löneklass och ortsgrupp, med vilken skall räknas vid bestämmande
av lönefyllnad. Gällande bestämmelser om avlöning till värnpliktiga
bör utbyggas i enlighet härmed.

Försvarets socialbyrå finner det för reservofficerare föreslagna underlaget
i form av värnpliktslön och lönefyllnad vara mindre väl lämpat för
utformandet av bestämmelser i ämnet.

Militär psykologiska institutet finner beträffande reservofficersgruppen,
att för säkerställande av fullgod kvalitativ och kvantitativ rekrytering till
kadettskolorna och reservofficersutbildningen förmåner utöver dem av utredningen
föreslagna är nödvändiga.

Statskontoret anser att de föreslagna premiebeloppen bör över lag ned -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

133

justeras på grund av att dessa belopp dels är större än det kapitaliserade
värdet av hittills utgående pensionsförmåner, dels har beräknats under
förutsättningen att de skall bli skattefria. Ämbetsverket finner sig I avsaknad
av fastare hållpunkter icke böra ingå på någon detaljprövning av de
föreslagna premiebeloppen. Då premieutbetalningarna efter genomgångna
reservofficerskurser I och II kommer att i tiden ligga nära varandra ifrågasättes,
om en sammanslagning av de båda beloppen till en gemensam premie
— i storlek understigande summan av de föreslagna — måhända skulle
kunna ske utan att nämnvärt förminska vare sig den rekryterande eller
den kvarhållande effekten av premien.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden biträder förslaget
om premiesystem i stället för pensionssystem men anser att premierna
bör tillförsäkras värdebeständighet. Utredningens förslag om ekonomiska
förmåner innebär enligt styrelsen en försämring jämfört med nuvarande
ordning, bl. a. i så måtto att en reservofficer f. n. efter grundläggande
utbildning (22 månader) erhåller avlöning som fänrik jämte
tjänstgöringstraktamente, medan enligt förslaget under ytterligare 7 månader
lön endast skulle utgå i grad som värnpliktig sergeant (3 månader)
resp. värnpliktig fänrik (4 månader) utan rätt till traktamente. Samtliga
icke-aktiva officerare över fänriks grad bör i princip vara reservanställda.
En avsevärd förbättring i premieavseende måste åstadkommas främst för
de yngre reservofficerarna. Därjämte bör de ekonomiska förmånerna i övrigt
väsentligt höjas så att dessa verkligen blir rekryteringsfrämjande. Enligt
styrelsens mening bör de sammanlagda premiernas grundbelopp icke
understiga 18 000 kronor. Vid fördelningen av detta belopp måste de båda
första premierna ha sådan storlek, att de bidrager till att reservofficersutbildningen
framstår som tillräckligt lockande trots den tidsförlust för civil
yrkesutbildning, som den för med sig. Vidare måste den sista premien vara
av sådan storleksordning att den verkligen stimulerar lämpliga reservofficerare
att kvarstå i tjänst.

Styrelsen vänder sig mot att utredningen icke till behandling upptagit
frågan om befälsutbildningens civila meritvärde. För att möjliggöra en betryggande
reservofficersrekrytering måste frågan om meritberäkning i statlig
tjänst och poängvärdering av militär befälsutbildning vid intagning av
elever till spärrade högskolor bringas till en positiv lösning.

Värnpliktiga officerares riksförbund har i anledning av utredningens
förslag om slopande av pensionsförmånen för de värnpliktsavgångna reservkaptenerna
uttalat, att dessa i likhet med reservofficerarna bör kompenseras
med motsvarande premie, särskilt som de äldre värnpliktiga officerarna
trots sin officersutbildning och långa bcredskapstjänstgöring
aldrig åtnjutit premier efter genomgången värnpliktig underofficers- och
officersskola.

Svenska reservnnderofficcrsförbundct, som i princip ansluter sig till ut -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

redningens förslag rörande reservbefälets premier och lönevillkor, anser
dock att uppbyggnaden av det ekonomiska vederlaget blivit onödigt komplicerat
och även oklart i fråga om det praktiska resultatet i enskilda fall.
Enligt förbundets mening bör angivas den lönegrad och löneklass i Saar,
efter vilken löneförmånerna skall utgå. Förbundet anser, att den möjlighet
till kvarstående i reserven med viss tjänstgöringsskyldighet, som nu föreligger
för samtliga kategorier av reservbefäl upp till en levnadsålder av 55
år, bör reserveras endast för från aktiv stat pensionsavgångna beställningshavare.
För övriga bör i princip tjänstgöringsskyldigheten upphöra vid
den levnadsålder, då eljest utträde ur värnpliktsåldern sker.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att frågan om reservbefälets anställningsformer
behöver ytterligare utredas. En anställningsform måste
eftersträvas, som dels är psykologiskt fördelaktig och dels medger erforderlig
stadga åt befälsorganisationen. Utredningens förslag om beräkning av
reservbefälets löneförmåner synes vara mindre distinkt och även onödigt
tillkrånglat.

Sveriges akademikers centralorganisation anser, att utredningens förslag
till vederlag vid reservanställning innebär totalt sett en försämring i förhållande
till nu gällande ordning. De båda första premierna måste ha en
sådan storlek, att de dels får någon verklig betydelse som kompensation
för pensionen, dels bidrar till att göra reservofficersutbildningen tillräckligt
lockande trots den tidsförlust den för med sig för den civila yrkesutbildningen.
I princip bör premiernas storlek avpassas så, att de täcker kostnaden
för ett studieår.

Statstjänstemannens riksförbund finner de föreslagna ekonomiska förmånerna
för utbildning av icke-aktivt befäl föga lockande för att säkerställa
en tillfredsställande rekrytering.

Departementschefen

Arméns reserver omfattar för närvarande pensionsavgångna, förtidsavgångna,
reservanställda och värnpliktsavgångna officerare, underofficerare
och civilmilitär personal. Dessutom finnes pensionsavgånget underbefäl
samt övergångsanställda furirer i reserv. Anställningen i reserv upphör
enligt vissa regler med utgången av det kalenderår varunder 38 eller 47
års ålder uppnås. Tillstånd att kvarstå i reserv efter 47 års ålder kan medgivas.
Tjänstgöringen i fredstid omfattar i regel 48 dagar för varje hel
treårsperiod. Reservpersonal uppbär under tjänstgöring lön efter i stort
sett samma grunder som motsvarande aktiv personal. Till reservpersonal
utgår vidare särskilda reservbefälstraktamenten och ekiperingshjälp. Vid
avgång ur reserven är förtidsavgången och reservanställd personal berättigad
till pension eller däremot svarande engångsbelopp. Pension eller
engångsbelopp bestämmes till särskilda belopp beroende på om avgång
sker vid 38, 47 eller 55 års ålder. Värnpliktsavgången personal är berättigad
till pension (engångsbelopp) vid 55 års ålder.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Befälsutredningens förslag innebär i huvudsak följande. Underofficerare
och underbefäl skall ej vidare anställas i reserven. Däremot har utredningen
funnit erforderligt, att reservofficersinstitutionen bibehålies. Utredningen
föreslår emellertid — förutom förstärkt grundutbildning för reservanställda
officerare — ändringar i tjänstgöringsskyldigheten för förtidsavgångna
och reservanställda officerare. Reservpensionsförmånerna anses
böra ersättas med ett premiesystem enligt vilket premier utgår för grundutbildning
samt efter sammanlagt 170 dagars obligatorisk fredstjänstgöring
respektive ytterligare 150 dagars sådan tjänstgöring. Obligatorisk tjänstgöring
efter 47 års ålder förutsättes ej förekomma. Premie anses ej böra
utgå till den som anställts efter uppnådda 43 års ålder. Vissa principiella
ändringar förutsättes därjämte i fråga om avlöningsförmåner m. m.

Jag upptar först befälsutredningens förslag rörande reservunderofficerare
och reservunderbefäl. Utredningen har funnit, att inom infanteriet
och kavalleriet krigsorganisatoriskt behov av dessa kategorier ej föreligger.
Detta konstaterande har ej mött invändning från arméchefen, som emellertid
anmält att ett dylikt behov kan förefinnas vid övriga truppslag. Jag är
med hänsyn härtill ej beredd taga ställning till utredningens förslag om
slopande av reservunderofficers- och reservunderbefälsinstitutionerna
förrän detaljerat krigsorganisatoriskt underlag föreligger beträffande samtliga
truppslag. I avbidan på slutligt ställningstagande i frågan bör emellertid
endast pensionsavgången underofficers- och underbefälspersonal upptagas
i reserv.

Beträffande behovet av en reservofficersinstitution vill jag anföra följande.

Den arméorganisation, grundad på idén om allmän värnplikt och av den
storleksordning, som av statsmakterna fastställts genom 1958 års försvarsbeslut,
innefattar ett mycket stort antal kompanienheter och förband av
motsvarande storlek och betydenhet, vilka ovillkorligen som chefer eller
ställföreträdande chefer kräver befäl, på vilka kvalitativt höga krav måste
kunna ställas. Dessutom finnes inom organisationen ett stort antal befattningar
i staber vid såväl de stationära som de mobila krigsförbanden, vilka
kräver speciellt rekryterad och utbildad personal av hög kvalitet. Det är
varken ur ekonomiska eller andra synpunkter möjligt att anställa aktivt
yrkesbefäl i den omfattning som skulle erfordras om alla dessa befattningar
skulle besättas med sådant befäl. Ej heller är det rimligt eller möjligt
att tvångsvis ålägga värnpliktigt befäl den avsevärda utökning av utbildning
och tjänstgöring som erfordras för att erhålla, vidmakthålla och
utveckla kompetens för bestridande av åsyftade befattningar. Därför måste
enligt min mening i arméns befälsorganisation ingå personal, som efter
frivilligt ålagande underkastar sig eu avsevärd utbildning och tjänstgöringsskyldighet
utöver vad som kan åläggas det övriga värnpliktiga befälet.
I likhet med utredningen räknar jag därför med att rcscrvofficersinstitulionen
vid armén skall bibehållas.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

Rekryteringen av reservpersonal bör i princip baseras på redovisade
krigsorganisatoriska behov. För infanteriet och kavalleriet har befälsutredningen
angivit ett årligt rekryteringsbehov av reservofficerspersonal om
ca 90. Härvid har ej hänsyn tagits till rekrytering av reservofficerare för
civilförsvarets behov. Jag anser mig kunna godtaga utredningens beräkning.
Vid den fortsatta planeringen bör även civilförsvarets behov uppmärksammas.
Den av mig i det föregående omnämnda delegationen bör
jämväl ha till uppgift att i anslutning till preciserade krigsorganisatoriska
underlag ange behoven av reservofficerspersonal för övriga truppslag inom
armén. Rekrytering av reservofficerspersonal till dessa truppslag bör
övergångsvis ske med återhållsamhet.

Vad gäller utbildningen av reservofficerare har befälsutredningen föreslagit
en förlängning av grundutbildningen i förhållande till nuläget med
ca 5Wt månader. Reservofficersorganisationerna har bejakat behovet av en
förbättrad och förlängd utbildning men förmenat att av bl. a. rekryteringsskäl
förlängningen bör begränsas.

Med hänsyn till ett framtida krigs karaktär måste — som jag också
tidigare påpekat skärpta krav ställas i de befattningar, för vilka reservofficerare
avses. Jag anser därför i likhet med de militära myndigheterna
en förstärkning av reservofficerarnas grundutbildning ofrånkomlig och
tillstyrker utredningens förslag. Två speciella reservofficerskurser, I och
II, om 90 dagar respektive 80 dagar bör således tillkomma. Grundutbildningen
för reservofficer kommer alltså att — inräknat trupptjänstgöring
om 30 dagar — omfatta tillhopa 200 dagar utöver utbildningen för värnpliktig
officer. Pågående utbildning till officer i reserv förutsättes ej innebära,
att vederbörande enligt värnpliktslagen eljest åliggande skyldighet
att fullgöra repetitions- och befälsövningar icke skall uttagas. Enligt min
mening bör i värnpliktslagen intagas föreskrift av innebörd att den som
uttagits för utbildning till officer i arméns reserver har att -— utöver den
för värnpliktig officer stadgade utbildningstiden — fullgöra fortsatt tjänstgöring
om tillhopa högst 200 dagar. Jag avser att framdeles återkomma
med förslag till härav betingad ändring i värnpliktslagen.

Till vad utredningen i övrigt föreslagit rörande reservofficers utbildning
och tjänstgöring kan jag ansluta mig. Reservofficers fredstjänstgöring
intill 47 års ålder bör alltså omfatta 7 reservbefälskurser och 4 repetitionsövningar
om tillhopa 320 dagar. Med hänsyn till att framdeles behov av
förändringar i reservbefälets tjänstgöringsförhållanden kan aktualiseras,
förutsätter jag, att reservofficer skall vara skyldig att underkasta sig
jämkningar i sättet för kursers och övningars fullgörande; dock att tjänstgöringsskyldigheten
sammanlagt må omfatta högst 320 dagar och antalet
kurser och övningar tillhopa skall utgöra högst 11. Beträffande tjänstgöringsskyldigheten
för från aktiv stat förtidsavgången officer biträder jag
utredningens förslag.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Vad gäller reservofficers utbildning anser jag det böra undersökas huruvida
en begränsad del av denna utbildning lämpligen kan ske i form av
brevundervisning med efterföljande prov.

Då det gäller det ekonomiska vederlaget till reservofficerare föreslår
utredningen att nuvarande pensionsförmåner ersättes av premier, som
bör anknytas till nu gällande allmänna principer rörande premievederlag
till värnpliktiga och sålunda vara skattefria. Föreslagen övergång från
tjänstepension till premievederlag har i allmänhet tillstyrkts men ett flertal
remissinstanser har ställt sig avvisande till utredningens förslag beträffande
storleken av de föreslagna premierna.

Vad gäller lön och övriga reservofficerarna tillkommande förmåner har
utredningen förutsatt dessa oförändrade i förhållande till vad nu är stadgat.
Konstruktionen av lönen har angivits som värnpliktslön i graden +
lönefyllnad = lön för aktiv officer i motsvarande grad. Dessa förslag har
allmänt tillstyrkts, dock har ett antal remissmyndigheter funnit konstruktionen
av lönen mindre praktisk.

Vederlagen till reservofficerare för utbildning och tjänstgöring bör enligt
min uppfattning ges ett sådant innehåll och sådan utformning att den
enskildes insats på tillbörligt sätt honoreras och att bästa möjliga såväl
rekryterande som kvarhållande effekt eidiålles. Jag anser härvid allmänt
taget utredningens förslag ändamålsenliga. Bl. a. med hänsyn till den av
statsmakterna beslutade allmänna tjänstepensioneringen är det av vikt
att de speciella vederlagen utöver lön in. m. ges formen av premier i stället
för pension. Dock bör enligt min mening eftersträvas att de premier som
utfaller under själva anställningstiden som reservofficer även kan ges
värde- och standardbeständighet på sätt som redan sker exempelvis i fråga
om avgången fältflygarpersonal. För nämnda kategori anges utgående
premie som en summa motsvarande ett visst antal månadslöner och premierna
är ej skattefria.

Vad gäller premier för genomgångna reservofficerskurser (I och II)
ansluter jag mig till utredningens förslag. Bestämmelser i ämnet bör intagas
i värnpliktsavlöningskungörelsen.

Jag finner i övrigt lämpligt, att bestämmelser rörande reservofficerspersonalen
direkt ansluter sig till den nuvarande anställningsformen som
fast anställd, varvid jag förutsätter att de för reservpersonalen nu gällande
speciella förhållandena rörande rätt att välja förband och kvarbli vid detsamma
etc. bibehålies. Jag anser dock att vid en allmän indelning av
befälskategorierna denna indelning bör ges en sådan utformning att utredningens
princip rörande reservbefälet såsom en speciell grupp av värnpliktsbefäl
upprätthålles.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts vill jag föreslå att vederlag
till reservofficerare för tjänstgöring såsom utredningen föreslagit utgår
i form av premier. Jag föreslår, alt premie efter fullgjord tjänstgö -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

ringsperiod i reserv av 170 dagar skall utgå med belopp motsvarande fyra
månadslöner i löneklass A 13, ortsgrupp 4, samt att premie efter andra
tjänstgöringsperioden om ytterligare 150 dagar skall bestämmas till fyra
månadslöner i löneklass A 21, ortsgrupp 4. Med nu gällande avlöningsbestämmelser
kommer sålunda de av utredningen föreslagna premierna att
uppräknas från 3 000 kronor till 4 872 kronor respektive från 4 000 kronor
till 7 504 kronor.

De föreslagna sammanlagda premierna för reservofficerarnas utbildning
och tjänstgöring kommer därmed att uppgå: för grundutbildningen som
värnpliktig till 5 000 kronor och för den fortsatta tjänstgöringen som
reservofficer till 12 376 kronor eller till i allt 17 376 kronor. Det bör uppmärksammas
att i nu nämnda belopp ej ingår premier för utbildning till
värnpliktig officer om 3 600 kronor.

Till förtidsavgången aktiv personal bör utgå premie som jämkats med
liänsyn till omfattningen av den fullgjorda tjänstgöringen i reserv. Jag
biträder utredningens förslag att premie ej skall utgå till den som inträtt
i reserv efter uppnådda 43 år.

Till utredningens förslag beträffande rätt för värnpliktig kapten att
inträda i reserv, dock utan rätt till premie, kan jag ansluta mig.

Vad utredningen i övrigt föreslagit rörande officer i reserv kan jag
biträda. Jag ansluter mig även till utredningens förslag att för närvarande
anställd reservpersonal skall äga kvarstå på nu gällande villkor.

Vad nu föreslagits beträffande anställning, tjänstgöring och vederlag
till officer i arméns reserver avviker i betydande utsträckning från bestämmelserna
i 1943 års reservbefälskungörelse. Kungl. Maj :t bör erhålla bemyndigande
att besluta om erforderliga bestämmelser.

Jag avser att snarast låta verkställa översyn av anställningsvillkoren
för övrig reservpersonal inom försvaret i syfte att åstadkomma en anpassning
till vad nu föreslagits beträffande officer i arméns reserver.

Jag förutsätter, att för närvarande anställd reservofficerspersonal beredes
tillfälle att övergå till tjänstgöring enligt de nya bestämmelserna.
Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser om
formerna och villkoren för dylik överföring.

Jag upptager så till dryftande ett antal frågor av principiellt intresse,
som aktualiserats vid remissbehandlingen av befälsutredningens betänkande.
Vid ärendets beredning inom försvarsdepartementet har representanter
för reserv- och värnpliktsorganisationerna beretts tillfälle att lämna
kompletterande synpunkter.

Då det gäller möjligheterna att frivilligt åtaga sig utbildning till värnpliktig
officer och reservofficer har framhållits, att den alltmer bundna
kursgången vid de akademiska läroanstalterna skapar svårigheter för vissa
värnpliktiga. Enligt min uppfattning är det av väsentlig betydelse att det
militära utbildningssystemets utformning inom ramen för vad som är orga -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

nisatoriskt och personellt möjligt i görligaste mån undanröjer sådana svårigheter.
Jag vill erinra om att enligt gällande och även nu föreslagen ordning
utbildningen till värnpliktig officer kan genomgås vid tre alternativa
kurser, nämligen vinterlinje, sommarlinje och delad sommarlinje. De sistnämnda
linjerna har inrättats just med tanke på den studerande ungdomen.
Jag förutsätter, att vederbörande lokala instanser under den obligatoriska
underofficersutbildningen på ett klargörande sätt informerar de
värnpliktiga om dessa valmöjligheter. Svårigheter torde även kunna uppstå
för vissa aspiranter att med hänsyn till den civila studiegången genomgå
den föreslagna grundläggande reservofficersutbildningen. Jag har darfor
för avsikt att låta vederbörande myndigheter förutsättningslöst pröva möjligheterna
att anordna eu reservofficerskurs I under tiden 1/6—1/9 att
erbjudas som alternativ till huvudkursen 1/4-1/7. Reservofficerskurs II
avses pågå 5/6—25/8 och torde ej medföra några problem av har antydd

art.

Ett antal organisationer har påpekat önskvärdheten av att ge möjlighet
för värnpliktiga officerare att genomgå den grundläggande reservofficersutbildningen
vid senare tidpunkt, exempelvis i åldern 26 32 år. Därut över

har framhållits, att även äldre värnpliktiga officerare borde kunna
erbjudas möjlighet att övergå till reservofficersorganisationen.

Jag finner de anförda förslagen vara av konstruktivt intresse och har
för avsikt att även låta dessa frågor genom vederbörande myndigheter bli
föremål för en allsidig prövning. Härvid bör respektive intresseorganisationer
beredas tillfälle att inkomma med synpunkter. Som förutsättning
vid prövningen bör gälla att antalet individer, som kan beredas tillfälle till
reservanställning, alltid måste vara direkt knutet till redovisat krigsorganisatoriskt
behov. Vidare bör vid prövningen av det vederlag, som skall
utgå till officer, som anställes vid högre ålder än den som norm angivna,
förutsättas att ersättningen måste stå i bestämd relation till den tid, vederbörande
kan utnyttjas i organisationen i de för reservpersonal avsedda befattningarna.
Vissa kvoteringsregler bör övervägas. Detta är nödvändigt,
såväl ur statsekonomiska synpunkter som med hänsyn till skälig rättvisa,
individerna emellan. Jag vill också framhålla, att som villkor för reservanställning
måste i varje fall gälla, att vederbörande har undergått utbildning
av den omfattning, som avses för den grnndrekryterade personalen.

För det fall av mig i det föregående omnämnda fortsatta undersökningar
rörande reservunderofficersinstitutionen skulle medföra att denna institution
bedömes böra bibehållas, finner jag lämpligt att prövning av motsvarande
art även sker beträffande värnpliktiga underofficerare.

Betydelsen av att de reservanställdas och värnpliktigas civila kompetens
och erfarenhet på ett effektivt sätt tillgodogöres vid inplaceringen i krigsorganisationen
bar starkt understrukits av ett antal remissinstanser. Jag
finner det angeläget med hänsyn både till organisationens effektivitet och

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

till psykologiska synpunkter att en rationell personalplacering kommer till
stånd. Jag vill erinra om att jag i det föregående föreslagit att vid varje
infanteriregemente skall tillkomma en regementsofficer, chef för mobiliseringsavdelningen,
i vilkens uppgifter den personalplacerande verksamheten
skall inta en central plats.

I det föregående har jag i ett antal fall räknat med att rekrytering till
reserven i vissa fall skall upphöra i avbidan på resultaten av ytterligare
utredningar. Jag förutsätter att, i de fall det visar sig att anställning bör
ske även i fortsättningen, i sammanhanget aktuell personal beredes möjlighet
till reservanställning så fort slutlig ställning kunnat tagas.

10. Tjänsteställningsförhållanden

1954 års befälsutredning

Utredningen föreslår att, liksom hittills varit gällande, vissa av graderna
inom den aktiva underofficerskåren tjänsteställningsmässigt skall placeras
i nivå med kompaniofficerare. Det riktiga och logiska härutinnan
blir än mer framträdande i beaktande av den kvalificerade utbildning
avseende chefskap för fältkompani och självständigt plutonsutbildarskap,
som enligt utredningens förslag avses för den aktiva underofficerskårens
medlemmar. I konsekvens härmed har också utredningen inrangerat det
i särskild ordning speciellt utbildade värnpliktsbefälet, reservofficerarna,
så att reservofficer — kapten — inrangerats efter aktiv förvaltare, och
reservofficer — löjtnant — efter aktiv fanjunkare. Likaså har värnpliktig
fänrik placerats efter aktiv underofficer — sergeant. Analogt har även
det aktiva underbefälet inrangerats så, att dess status av speciellt utbildade
och kompetenta yrkesmän kommer till uttryck. Utredningens förslag
åskådliggöres närmare av följande sammanställning.

Enligt av utredningen redovisad undersökning rörande befälspersonalen
i främmande länder företer den svenska befälsordningen väsentliga avvikelser
från de förhållanden, som på de flesta håll i utlandet är rådande.
Detta gäller ej minst beträffande den aktiva underofficerskåren. Den
intar i vårt land i förhållande till underofficerskårerna i allmänhet i
andra länder en betydelsefullare ställning och anförtros självständigare
och mera kvalificerade uppgifter. Detta har sedan länge kommit till uttryck
i gällande officiella bestämmelser rörande tjänsteplacering med
underofficerna inrangerade i nivå med kompaniofficerare.

I konsekvens härmed har också den förläggningsstandard och övriga
villkor, som ansetts böra i vårt land tillkomma underofficerspersonalen,
avpassats. Vid tjänstgöring utomlands har emellertid svenska underofficerare
i här aktuella avseenden ofta uppenbarligen missgynnats. Det framstår
enligt utredningen som rimligt och angeläget att här söka åväga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 141

			Värnpliktsbefäl
Aktivt yrkesbefäl	Reserv- anställt	övrigt värnpliktsbefäl
Officerare	Under- officerare	Underbefäl	Officerare	Officerare	Under- officerare	Under- befäl
Generals-
personer överste öv. löjtnant Major Kapten	Förvaltare		Kapten	Kapten
Löjtnant	Fanjunkare		Löjtnant	Löjtnant	Fanjunkare1
Fänrik	Sergeant	Rustmästare Överfurir Furir Korpral		Fänrik	Sergeant1	Furir Korpral V. korpral
1 övergångsvis bör reservunderofficerare — fanjunkare och sergeant — placeras omedel-
bart före motsvarande värnpliktsgrader.

bringa ändring. Det synes tjänligt alt i denna avsikt på lämpligt sätt
exempelvis genom respektive officiella förbindelseorgan orientera och för
respektive myndigheter och instanser i andra länder klargöra de speciella,
från andra krigsmakter avvikande förhållanden, som kännetecknar tjänsteställningsplaceringen
inom den svenska befälsorganisationen, och de
särskilda villkor, som jämlikt den svenska rangeringen tillkommer svensk
befälspersonal av olika kårer och grader.

Yttranden

Huvuddelen av remissmyndigheterna anser, alt befälsutredningens förslag
till ändring av tjänsteställningsförhållandena inom armén är ägnat
att skapa oklarhet särskilt under krigsförhållanden och under de krigsförbandsvisa
repetitionsövningarna i fred. Vidare anses förslaget innebära
en nedvärdering av icke aktivt befäl och härigenom komma att äventyra
ungdomens ambition och intresse alt underkasta sig utbildning till
reserv- och värnpliktigt befäl. Angelägenheten av att tjänstegrad och
tjänsteställning överensstämmer betonas.

142

Kangl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

Utöver dessa erinringar har chefen för marinen och chefen för flygvapnet
anfört vissa speciella synpunkter på tjänsteställningsfrågan, vilka
ansetts böra beaktas med hänsyn till dessa försvarsgrenars uppgifter och
särart inom försvarsorganisationen.

Chefen för marinen framhåller, att utredningens förslag till tjänsteställning
mellan olika kategorier innebär ett icke lämpligt avsteg från nu gällande
princip, att innehavaren av en tjänstegrad skall ha en viss tjänsteställning
oberoende av om vederbörande tillhör aktivt, reserv- eller värnpliktigt
befäl. Om behov av högre tjänsteställning för underofficerare i
samband med att de ges vidgad utbildning föreligger, så synes detta kunna
tillgodoses genom tilläggsbenämningar till existerande tjänstegrader eller
genom att tjänsteplacering i krig och fred sker så, att känsliga tjänsteställningsproblem
undvikes. Vidare framhåller marinchefen, att marinens
uppgifter i krig kräver intim samverkan med övriga försvarsgrenar och att
det bl. a. av detta skäl är nödvändigt för marinen att tjänsteställningsfrågan
får en för hela krigsmakten gemensam lösning.

Chefen för flygvapnet framhåller, att även om föreslagna ändringar i
tjänsteställningsordningen kan ses som en konsekvens av utredningens
betonande av det aktiva befälets större erfarenhet m. m., synes en uppvärdering
av det aktiva befälets tjänsteställning i förhållande till det icke
aktiva befälets böra vägas mot de praktiska olägenheter detta kan medföra.
Chefen för flygvapnet anser det vara tveksamt, om den föreslagna
tjänsteställningsordningen har fördelar som uppväger nackdelarna.

Beträffande den bristande balansen mellan tjänstegradsskalan i Sverige
och utlandet, som av utredningen påtalats, synes det enligt chefens för
flygvapnet uppfattning vara önskvärt med en parallellställning bl. a. genom
en ökad »ibefordran» av kvalificerat aktivt befäl.

Svenska underofficersförbundet biträder utredningens förslag till tjänsteställningsförhållandenas
ordnande. Förbundet finner dock beteckningen
»underofficerskår» inadekvat och missvisande och föreslår att den ändras
till »specialofficerskår». Förbundet säger sig för närvarande icke ha någon
erinran mot att de nuvarande tjänstetitlarna bibehålies. Dock bör titeln
sergeant, som i internationellt sammanhang måste anses vara direkt missvisande,
utgå.

Även försvarsväsendets underbefälsförbund accepterar utredningens förslag
och framhåller bl. a. att särskilda benämningar för icke-yrkesbefäl
måhända kan underlätta reformens genomförande.

Departementsch ef en

Föreskrifter om tjänsteställningsförhållanden utfärdas av Konungen i
koinmandoväg. Jag har emellertid funnit angeläget att i detta sammanhang
framföra min uppfattning i hithörande fråga.

Befälsutredningens förslag till tjänsteställning har av flertalet remiss -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

instanser icke befunnits lämpligt. Sålunda har yrkats att grad och befattning
skall sammanfalla och att samma titel i princip ej hör utnyttjas
för olika befälsnivåer. Även har ansetts att reserv- och värnpliktspersonalen
nedvärderats.

Enligt min uppfattning innebär den av utredningen redovisade föreslagna
tjänsteställningen en i och för sig logisk och konsekvent genomförd
ordning. Som jag tidigare framhållit är det emellertid önskvärt och
nödvändigt att befälssystemen inom de olika delarna av krigsmakten
bringas till så stor överensstämmelse som möjligt. Jag avser därför att
låta verkställa en fortsatt bearbetning av tjänsteställningsproblemen avseende
krigsmakten i dess helhet. Härvid bör som förutsättning gälla att
den av mig inledningsvis angivna förändringen av underofficerarnas kårbenämning
slutligt fixeras. Även en förändring av den aktiva underbefälskårens
benämning kan komma att aktualiseras i sådant sammanhang.

Vid den fortsatta beredningen bör de aktiva befälskårernas speciella
kompetens beaktas ävensom de i remissbehandlingen framförda synpunkterna
rörande vikten av att grad och befattning sammanfaller, varvid tillbörlig
hänsyn måste tagas även till den icke aktiva befälspersonalen.

Vägledande vid ett ställningstagande bör slutligen vara att åstadkomma
ett logiskt sammanhang mellan uppgifter i krigsorganisationen och tjänsteställning.
Den allmänna, militära och sociala värderingen av krigsmaktens
befälspersonal måste nämligen enligt min uppfattning ske utifrån
uppgifterna i den organisation där alla olika kategorier sammanföres,
d. v. s. krigsorganisationen.

Inom försvarsdepartementet har redan vissa preliminära förarbeten
kommit till stånd. Jag avser att efter inhämtande av ytterligare bedömningsunderlag
framför allt beträffande förhållandena vid övriga försvarsgrenar
låta utforma slutligt förslag till tjänsteställning och underställa
detsamma Kungl. Maj :ts prövning.

11. Kostnadsberäkningar

1954 års befälsutredning

Ett genomförande av utredningens förslag påverkar i flera hänseenden
utgifterna under driftbudgeten. Enligt vissa av utredningen redovisade
beräkningar uppkommer under närmare angivna förutsättningar en årlig
kostnadsökning om ca 4,5 miljoner kronor. De huvudsakliga kostnadsförändringarna
hänför sig till förslagen om ändrade stater m. in. för det
aktiva yrkesbefälet, utökad tjänstgöringsskyldighet för officers- och underofficersultagna
värnpliktiga, viss rörlighet beträffande in- och utryckningstider
för värnpliktiga samt förändringar i fråga om reservbefälets tjänstgörings-
och anställningsförhållanden.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Officerare

Överstelöjtnant ..
överstei./Major ..

Major..........

Kapten.........

Löjtnant........

Fänrik.........

Under- Förvaltare .

officerare Fanjunkare

Sergeant ...

Underbefäl Rustm. 1
ÖverfurirJ
Furir.....

Statför- ändringar	Kostnadsförändringar i förhållande till nuläget
—	+	Här ber. löneplac.	Årslön i löneklass	Minskning	ökning	Totalt
		26: 28	32 316
		26: 26	28 860
	1	24: 26	28 860		28 860
	2	21:23	24 372		48 744
	3	17: 17	17 352		52 056
4		11: 11	12 336	49 344
	2	15: 17	17 352		34 704
	9	13: 15	15 480		139 320
10		11: 13	13 836	138 360
	31	9: 11	12 336		382 416
11		8:9	11 124	122 364
mteriregemente summa kronor	310 068	686 100	+ 376 032

Totalt för infanteriet summa merkostnader kronor (16 x 376 032) = +6 016 512

Förändringarna beträffande personalstaterna för det aktiva befälet ■—
i förhållande till personalförteckningarna för budgetåret 1959/60 ökning
med 2 officers-, 1 underofficers- och ca 20 underbefälsbeställningar -— beräknas
medföra merkostnader om ca 6 030 000 kronor, varav 6 015 000
kronor för löner och 15 000 kronor för ekiperingsbidrag.

Merkostnaderna för löner har beräknats på sätt framgår av sammanställningen
å s. 144.

Kostnadsberäkningarna avser lönekostnader för personal, upptagen å
respektive infanteriförbands (16) egna stater (pansarinfanteriförbanden
alltså icke medtagna). Kostnader för personal å s. k. korrigerade stater
har icke medräknats.

Utredningen anför i anslutning härtill, bland annat, följande.

Vidkommande underbefälet har utredningen med samma utgångsläge
räknat med 108 beställningar, innebärande en ökning med 20 beställningar,
som uteslutande avser rustmästare/överfurir. Härvid bör dock framhållas,
att ett fullföljande av nu gällande principer rörande underbefälsorganisationen
torde konsekvensmässigt komma att medföra en utbyggnad av den
nuvarande underbefälsstaten till minst samma eller större omfattning än
som utredningen förordat. Utredningens förslag torde alltså realiter härvidlag
icke innebära merkostnader. I fråga om lönekostnader för utökningen
av underbefälsstaterna, vilka angivits under den gemensamma rubriceringen
rustm./överfurir, har räknats med kostnader för överfurir.

Merutgifterna för traktamenten i samband med utbildningens effektivisering
beräknas till 250 000 kronor årligen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

145

Däremot upptager utredningen icke någon utgiftsminskning för rekrytering
och utbildning av det aktiva underbefälet. Härom anföres följande.

Utbildningskostnaderna för underbefälet bedömes på längre sikt komma
att minska, enär de nuvarande kostnaderna relaterar till en överrekryteringssituation.
En kostnadsminskning torde emellertid även vara att räkna
med vid ett konsekvensmässigt fullföljande av nu gällande principer
rörande underbefälsorganisationens uppbyggnad. Utredningen anser sig
svårligen kunna precisera storleken av dessa kostnadsminskningar, då de
synes vara direkt beroende dels av den omfattning, i vilken en överrekrytering
med hänsyn till avgångsfrekvensen även fortsättningsvis måste komma
till stånd, dels av den takt, i vilken statsmakterna finner möjligt att
genomföra ifrågavarande uppbyggnad. Utredningen upptager i sina kostnadsberäkningar
icke någon utgiftsminskning för rekrytering och grundutbildning
av det aktiva underbefälet.

Utredningens förslag om utökad skyldighet för officers- och underofficersutbildade
värnpliktiga att under den fortsatta tjänstgöringstiden
fullgöra två s. k. särskilda befälsövningar om vardera 15 dagar och med
premie om 250 kronor för dylik övning uppskattas — med utgångspunkt
i att 1 500 man årligen skall fullgöra dylik tjänstgöring och en kostnad
för tjänstgöringsdag av 30 kronor — medföra en kostnadsökning av sammanlagt
2 100 000 kronor. Förslaget om speciella åtgärder avseende
rörlighet i in- och utryckningstider för att avbalansera den sålunda uppkomna
kostnadsökningen beräknas medföra en årlig minskning av 126 000
tjänstgöringsdagar och en häremot svarande minskning med 2 900 000
kronor. Vid ett samtidigt genomförande såväl av de särskilda befälsövningarna
som av den föreslagna rörligheten beträffande in- och utryckningsdagar
torde sålunda i fråga om kostnaderna för värnpliktsutbildningen
vid armén i dess helhet uppstå en utgiftsminskning av ca 800 000
kronor.

Här anmälda kostnadsändringar avser förhållandena vid armén.

Utredningens förslag beträffande reservbefälet uppskattas, såvitt rör
infanteriet och kavalleriet, komma att innebära en årlig kostnadsminskning
av eu miljon kronor. Vid beräkningen härav utgår utredningen från att
totalkostnaden för en reservofficer för närvarande är ca 45 600 kronor,
inräknat mot reservpension svarande engångsbelopp med 16 800 kronor,
samt att motsvarande kostnader enligt utredningens förslag blir ca 39 200
kronor, häri inräknade premier om sammanlagt 12 000 kronor. Utredningen
anför vidare.

Rekryteringsbehovet per år av reservofficerare för infanteriet och kavalleriet
har av arméledningen fortsättningsvis uppskattats till 105. Med tilllämpning
av av arméledningen angivna beräkningsgrunder för avgångar
under tjänstgöringstiden beräknas av nämnda individer genomsnittligt 92
kvarstå i tjänst och därvid enligt av arméledningen anmälda principer kun 10—41

oo It i han t/ till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

na utnyttjas intill en levnadsålder av 55 år. Då utredningen förutsätter utnyttjande
i kompanichefsinstans (motsvarande) av aktiv underofficerspersonal,
torde motsvarande behov av reservofficerspersonal komma att
nedgå till ett rekryteringsbehov av ca 90. Motsvarande genomsnittliga antal
i tjänst kvarstående efter avgångar beräknas till ca 78. Det må anmärkas,
att utredningen härvid i anslutning till synpunkten rörande behovet av en
föryngring av krigsorganisationens befäl utgått från att reservofficerspersonal
skall utnyttjas intill 52 års ålder, d. v. s. 5 år efter det att vederbörande
fullgjort sista obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten. De detaljmässiga
beräkningarna av nu anmälda personalbehov framgår av till betänkandet
fogad hemlig bilaga.

Med utgångspunkt från här angivna grunder synes i jämförelse med bibehållande
av nuvarande ordning för reservbefälets utnyttjande ett genomförande
av utredningens förslag medföra — genomsnittligt per år räknat
— följande kostnadsändringar (avser infanteriet + kavalleriet):

Fortsatt tillämpning

av nuvarande ordning kronor (92 x 45 612) avrundat ......... kr 4 200 000

Genomförande av utredningens förslag kronor (90 X 10 730 +

78 x 28 507) avrundat ................................................ » 3 200 000

Minskning kronor 1 000 000

Vad beträffar av utredningens förslag föranledda eventuella kostnadsförändringar
å kapitalbudgeten torde sådana kunna bli aktuella i anledning
av bl. a. inrättandet av en aspirantskola för infanteriet, förlängningen av
krigsskoleutbildningen för blivande aktiva officerare, effektivisering av
aktiva officerares och underofficerares vidareutbildning ävensom bibehållandet
av värnpliktiga kadettskolor.

Utredningen erinrar om att 1958 års försvarsbeslut innebar bl. a. indragning
och omflyttning av förband och skolor. I några fall har slutliga
ståndpunktstaganden härtill ännu icke fattats, då en del av dessa problemkomplex
alltjämt är beroende av pågående utredningar. I avvaktan på
dylika olösta frågor har utredningen icke ansett det möjligt att bedöma,
huruvida för av utredningen angivna ändamål befintliga militära etablissement
kan tagas i anspråk eller om nybyggnad bör komma till stånd. Med
hänsyn härtill har utredningen ansett sig icke böra framlägga kostnadsberäkningar
med avseende å kapitalbudgeten.

Yttranden

De av utredningen utförda kostnadsberäkningarna har endast av ett fåtal
remissmyndigheter föranlett särskilda kommentarer eller erinringar.

Försvarets civilförvaltning framhåller, att den högre utbildning som av
utredningen föreslås lämnas olika befälskategorier — bl. a. obligatorisk
högskolekurs för officerare — otvivelaktigt måste medföra vissa kostnader

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

147

även å driftbudgeten i form av lärararvoden, större adminstrativa kostnader
m. in., med vilka utredningen icke synes ha räknat. Civilförvaltningen
ifrågasätter, om icke särskild utredning bör företagas härom.

Statskontoret anser, att de med förslaget sammanhängande kostnadsfrågorna
behandlats tämligen summariskt. Vissa kostnadsökningar har
kunnat avbalanseras genom motiverade besparingar, och statskontoret vill
bland dessa med tillstyrkande peka på förslaget att genom rörliga in- och
utryckningsdagar för samtliga värnpliktskategorier avkorta tjänstgöringstiden
med i genomsnitt 3,5 dagar. Ämbetsverket framhåller vidare, att utredningen
räknat med en avsevärd sänkning av kostnaderna för reservbefälet
under det att motsatta förhållandet kommer att inträffa för det aktiva
befälet till följd av utökningen av personalstaterna. Statskontoret vill
fästa uppmärksamheten på att kostnadsberäkningar överhuvudtaget kunnat
göras endast beträffande anslag å driftbudgeten medan däremot
speciella kostnadsändringar å kapitalbudgeten icke varit möjliga att nu
förutse och beräkna. Ämbetsverket vill i anledning härav framhålla vikten
av att principbeslut, som kommer att beröra kapitalbudgeten, icke
fattas, innan de därmed sammanhängande ekonomiska konsekvenserna
helt kan överblickas.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser siffrorna i utredningens
kostnadskalkyl rimliga. Förbundet ställer sig dock tveksamt inför
vissa beräkningar på lönesidan. Då utredningen föreslagit likställighet
mellan officerare och underofficerare som plutonchefer är det självklart,
anser förbundet, att krav kommer att resas på lika lönestandard.

Departementschefen

Ett genomförande av de av mig i det föregående framlagda förslagen
medför vissa förändringar med avseende å personalstaterna för ett normalinfanteriregemente.
I förhållande till personalförteckningarna för
budgetåret 1959/60 innebär dessa förändringar beträffande officerare att
staten vid ett normalinfanteriregemente ökas med två beställningar och i
fråga om underofficerare med en beställning. I fråga om underbefälet
har räknats med en ökning av 20 beställningar, som uteslutande avser
rustmästare/överfurir. De sammanlagda merkostnaderna, som blir en följd
av de föreslagna förändringarna av personalstaterna vid ett normalinfanteriregemente,
kommer för infanteriförbanden (pansarinfanteriförbanden
icke medtagna) alltså att sammanlagt uppgå till ett belopp av i avrundat
tal 6 miljoner kronor. Det är emellertid härvid att märka, att ett fullföljande
av nu gällande principer rörande underbefälsorganisationen torde
konsekvensmässigt komma att medföra en utbyggnad av den nuvarande
underbefälsstaten till minst samma eller större omfattning än jag förordat,
varför de faktiska kostnadsökningarna torde kunna uppskattas till
1,8 miljon kronor. Det är vidare att märka, att dessa merkostnader kom -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

mer att belasta budgeten endast efter uppkommande möjligheter att
rekrytera dessa stater. Beträffande arméns övriga truppslag saknas för
närvarande underlag att bedöma storleken av eventuella statändringar.

I samband med den av mig föreslagna effektiviseringen av det aktiva
yrkesbefälets utbildning uppkommer vissa årliga merutgifter för traktamenten.
Jag uppskattar dessa kostnader till sammanlagt 250 000 kronor.

Mitt förslag om införande för officers- och underofficersutbildade värnpliktiga
Aid de tre försvarsgrenarna av särskilda befälsövningar om vardera
15 dagar jämte premie om 250 kronor för vardera av dessa övningar torde
medföra en årlig kostnadsökning av totalt ca 2,3 miljoner kronor. Den av
mig föreslagna avkortningen av tjänstgöringstiden för de värnpliktiga kan
emellertid samtidigt beräknas medföra en kostnadsminskning om tillhopa
ca 3,4 miljoner kronor.

Förslagen beträffande reservofficerarna innebär dels ökad grundutbildning,
dels ändrade former för vederlag, innebärande övergång från pensionssystem
till premiesystem. Rekryteringsbehovet per år av reservofficerare
vid infanteriet och kavalleriet beräknar jag till ca 90. Motsvarande
genomsnittliga antal i tjänst kvarstående efter avgångar uppskattas till
ca 78. Med utgångspunkt häri har jag för reservofficerens grundutbildning
räknat med samma kostnad som utredningen, 10 730 kronor, eller
sammanlagt (90 x 10 730 = ) 965 700 kronor. För den fortsatta utbildningen
och tjänstgöringen har jag såsom av det föregående framgått på
andra beräkningsgrunder än av utredningen tillämpade uppräknat de av
utredningen föreslagna premierna från 3 000 kronor till 4 872 kronor,
respektive från 4 000 kronor till 7 504 kronor. Med utgångspunkt i övrigt
från utredningens beräkningar torde nu ifrågavarande kostnader komma
att uppgå till (78 x 33 874 =) 2 642 172 kronor. Kostnaderna för genomförande
av mitt förslag beträffande reservofficerarna torde alltså kunna
uppskattas till (965 700 + 2 642 172 =) i runt tal 3,6 miljoner kronor. Detta
innebär i förhållande till nuläget en kostnadsminskning av ca 600 000 kronor.
Härvid är att märka att mitt förslag beträffande övergång från pension
till premievederlag innebär en överflyttning av kostnader från tolfte
till fjärde huvudtiteln, vilka kostnader icke beräknats i gällande kostnadsram
för försvaret. En slutgiltig fixering av rekryteringsbehovet vid övriga
truppslag är som nämnts icke möjlig förrän ett preciserat kiägsorganisatoriskt
underlag framtagits. Den hittillsvarande reservofficersrekryteringen
uppgår i allt vid armén till ca 350. Med utgångspunkt i sistnämnda tal
torde den totala inbesparingen vid en övergång till nytt reservofficerssystem
kunna beräknas till ca 2,5 miljoner kronor.

Beträffande kapitalbudgeten torde vissa kostnader bli aktuella med anledning
av bl. a. inrättandet av obligatorisk allmän krigshögskola samt en
aspirantskola för infanteriet, förlängningar av krigsskoleutbildningen för
blivande aktiva officerare, effektivisering av aktiva officerares och under -

149

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 109 år 1900

officerares vidareutbildning vid infanteriets skjutskola ävensom bibehållandet
av värnpliktiga kadettskolor. Enligt av arméstaben under hand inhämtade
uppgifter kan de sammanlagda kostnaderna för härav föranledda
byggnadsåtgärder uppskattas till ca 6 miljoner kronor.

Utredningen har vid sina personalberäkningar utgått från nuvarande
tjänstgöringsförhållanden för arméns aktiva befäl. I anslutning härtill får
jag erinra om att militära arbetstidskommittén den 29 juni 1959 avgivit
betänkande angående arbetstiden för viss militär och civilmilitär personal
(SOU 1959:26). Remissmyndigheterna har genomgående ställt sig positiva
till att man söker åstadkomma en fastare reglering av tjänstgöringstiden
för denna personal. Emellertid har berörda myndigheter ej ansett
det möjligt att utan försöksverksamhet taga ställning till hur denna reglering
skall åstadkommas.

Med anledning av vad som sålunda förevarit vill jag betona vikten av
att — icke minst mot bakgrunden av den förbättring av arbetstidsförhållandena,
som de senare åren genomförts på arbetsmarknaden i stort -—
en tillfredsställande ordning åstadkommes i fråga om bestämmande av
den militära och civilmilitära personalens arbetstid. En reglering bör dock
föregås av viss försöksverksamhet.

Jag har med hänsyn till frågans angelägenhetsgrad med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande denna dag tillkallat en särskild beredning med uppdrag
att svara för igångsättande och genomförande av försöksverksamheten.
Beredningen består av företrädare för försvarsdepartementet, försvarsgrenarna
och berörda personalorganisationer. Försöken skall enligt de för beredningens
arbete meddelade direktiven syfta till att klargöra hur en arbetstidsreglering
i dess olika delar bör utformas för att målsättningen för den
militära utbildningen skall kunna hållas. För olika praktiskt prövade lösningar
av arbetstidsfrågan bör klargöras de olika moment, som kan påverka
kostnaderna för en reglering av arbetstiden.

12. Departementschefens hemställan

I det föregående har jag redovisat huvudpunkterna i 1954 års befälsutrednings
betänkande och remissinstansernas däröver avgivna utlåtanden
samt framlagt mina synpunkter och förslag. Huvudpunkterna i föreslagna
grunder för befälsordningens vid armén utformning liksom grunderna för
de olika befälskårernas uppgifter, rekrytering, utbildning och tjänstgöring
bör underställas riksdagens prövning. Jag förutsätter, att det framdeles
skall ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga bestämmelser
rörande grunderna för befälsordningens utformning m. in. Det ankommer
vidare på riksdagen att besluta om föreslagna premier till värnpliktiga för
fullgjord särskild befälsövning och genomgången reservofficersutbildning
vid armén liksom om grunderna för reservofficers vid armén tjänstgöring

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

och ekonomiska förmåner. Jämväl i dessa fall bör Kungl. Maj :t ha att utfärda
erforderliga föreskrifter.

Som jag anfört i det föregående avser jag att i annat sammanhang återkomma
med förslag till erforderliga ändringar i värnpliktslagen.

Slutligen vill jag erinra om att vissa ändringar föreslagits beträffande
avlöningsförmåner i för pensionerad personal avsedda arvodesbefattningar
vid försvaret.

Genomförandet av här framlagda förslag bör ske med början den 1
juli 1960.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att besluta

a) att befälsordningen in. m. vid armén och befälskårernas
uppgifter, utbildning, rekrytering och tjänstgöring skall
utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag föreslagit
i det föregående;

b) att premie till värnpliktig för fullgjord särskild befälsövning
och reservofficersutbildning vid armén må utgå i enlighet
med vad jag föreslagit i det föregående;

c) att tjänstgöring och ekonomiska förmåner för reservofficer
vid armén må bestämmas i enlighet med vad jag föreslagit
i det föregående; samt

d) att i det föregående föreslagna förändringar beträffande
avlöningsförmåner i för pensionerad personal avsedda
arvodesbefattningar vid försvaret må genomföras.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans Maj :t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Lindwall

Knngl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

151

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

1. Tidigare förslag m. ...................................................................... 3

2. Principiella synpunkter ................................................................... 6

Departementschefen ........................................................................ 22

3. Den aktiva befälspersonalens uppgifter, rekrytering och utbildning ...... 29

Departementschefen ........................................................................ 50

4. Behovet av utbildning i allmänbildande ämnen för den aktiva befäls personalen

.................................................................................... 56

Departementschefen ........................................................................ 61

5. Befälsstaten vid ett normalinfanteriregemente .................................... 64

Departementschefen ........................................................................ 84

6. Övergång mellan olika karriärer ...................................................... 89

Departementschefen ........................................................................ 93

7. övergångsanordningar i samband med ändrad utbildningsgång för aktivt

befäl ............................................................................................. 93

Departementschefen ........................................................................ 96

8. Det värnpliktiga befälet .................................................................. 97

Departementschefen ........................................................................ 114

9. Reservbefälet ................................................................................. 119

Departementschefen ........................................................................ 134

10. Tjänsteställningsförhållanden ............................................................ 140

Departementschefen ........................................................................ 142

11. Kostnadsberäkningar ....................................................................... 143

Departementschefen ........................................................................ 147

12. Departementschefens hemställan ....................................................... 149